Inledande ord

I dag färdas otaliga människokaravaner över hela världen med föresatsen att leda sina livs resor längs den väg som Muhammadur Rasulullah (S) visade. De vill forma sina individuella och kollektiva liv enligt den vägledning som Guds Sändebud (S) lämnade efter sig. Under flera århundraden har människokaravanen färdats på en väg som skiljer sig från och går i motsatt riktning mot hans väg. Därför är det inte någon enkel sak för dagens värld att följa hans väg. På denna väg finns oräkneliga hinder och motgångar, gränslösa problem och kriser. Dessutom är vandrarna svaga och hjälplösa. Ryttarna är trötta, sjuka och gamla. Vägen är full av svårigheter, men det trösterika är att, tack vare hans fotspår, blir på denna väg till och med öknens stenar mjuka som siden. Därför fortsätter karavanernas antal att växa trots tusentals problem. Resans framåtskridande fortsätter. Namnet på dessa karavaner i dagens värld är den islamiska rörelsen.

Den karavan som vill bygga en huvudväg för sitt eget och det mänskliga samhällets liv behöver, för att lyckas, tillsammans med sin tro, övertygelse, vilja, föresats, gärningar, uppförande, karaktär och uppoffring, också en framstående befälhavare. Precis som det för varje steg av karavanen endast finns ett enda fotspår att följa, nämligen Rasul Mustafas fotspår, ligger också ledarens välgång och framgång i att följa samma fotspår som den förste ledaren, Rasulullah (S), lämnade efter sig. Sanningen är att varje medlem av karavanen är ledare på någon plats. Var och en av dem är beroende av den vägledning och ledning som finns i profeten Mustafa (S):s fotspår.

Jag har inte förmågan att tydligt belysa hans fotspår. På denna väg behövs taqwa, gärningar och att följa Sändebudet mer än kunskap. Jag är fattig i alla dessa avseenden. Att säga eller skriva något om Guds Sändebuds (S) sira är i sig som att visa solen med en lykta. Det kräver verkligen stort mod.

Men vid ett program som arrangerades av Jamiyatul Falah i Karachi behövde jag tala om hans sira och föredöme under rubriken ”Den ädle Profeten (S) som ledare och lärare”. Några dagar senare överlämnades dessa ord därifrån till mig i form av ett utkast till manuskript.

Ämnets betydelse stod klar för mig. Därför tog jag mig något mod och utarbetade denna bok med det talet som grund. Nu har jag, både till omfång och form, också utarbetat denna bok. Nu är denna text varken till omfång eller form längre likadan som det tal som framfördes vid Jamiyatul Falahs sammankomst. Det grundläggande innehållet har naturligtvis hämtats från just det talet. Jag tror att detta kanske kan fylla något behov hos den islamiska rörelsens karavan.

Förmodligen är inget i detta nytt. Mycket har skrivits om Sändebudets sira. Men hans livsberättelse är så ljuv och underbar att den förblir ofullständig hur lång den än blir. Sanningen är att ännu ingenting har skrivits i jämförelse med allt som borde skrivas. Det var denna känsla som inspirerade mig att sammanställa detta häfte: om någon genom mig kan få en enda pärla ur den skatten och en enda stråle från den solen, hur skulle jag då kunna berövas belöningen för det? Samtidigt börjar denna övertygelse och tillit tränga in i min kropp som en törne under en ryttares fot: all storhet och all rikedom och välsignelse är dold endast i att följa och efterlikna hans föredöme.

Jag är tacksam mot broder Sayyid Lutfullah Sahib och Muslim Sajjad för att de gav mig möjlighet att hålla talet och sammanställde utkastet till manuskriptet. Men min största tacksamhet riktar jag till min livskamrat Lum’atun Nur, utan vars tålamod, uthållighet, hjälp och stöd jag inte hade kunnat ägna mig åt detta arbete från morgon till kväll under flera dagar.

Jag ber till Allah den Allsmäktige att Han måtte godta denna lilla gåva och framför allt ge mig förmågan att handla efter dessa ord.

Khurram Murad

Islamic Foundation Ltd., Storbritannien

1. Profetens föredöme

All tacksamhet och lovprisning tillkommer den store Varelsen, som är hela världens Herre. Han har skapat oss. Han har skänkt oss välsignelser som gör det möjligt att se, höra, tänka och förstå. Han har skänkt oss den stora förvaltning som friheten i viljan utgör. För vår vägledning har Han upprättat profetskapets kontinuitet.

Jag framför hälsningarnas och lydnadens hyllning till det sista Sändebudet (s), som har förmedlat vår Herres vägledning till oss och kallat oss till Allah. Han har gett oss glada budskap. Han har varnat och förmanat oss. Han har tränat oss i varje ögonblick av livet och gett oss vägledning för att leva på den rätta vägen.

Den föredömlige ledaren och läraren

Den ädle Sändebudets (s) liv är en flammande lampa, ”Sirājan Munīr”.

1. I den ädla Koranen används samma ord ”siraj” (lampa) också som liknelse för solen.

2. Solen ovanför oss är en fullkomlig källa till värme, kraft och liv, som Allah den Upphöjde har skapat som källa till värme, kraft och liv för hela skapelsen på jorden. Dess strålar bär dessa välsignelsers rikedom och lyser på samma sätt över varje plats på jorden. Det finns inte en enda av dess ljusstrålar som kan anses överlägsen en annan. Om man tänker efter förstår man att det inte bara är omöjligt, utan också orättvist, att dela upp dess väsen i olika delar.

Den helige Profetens rena liv var likadant. Han är källan till mänsklighetens verkliga liv och värme. Hans fullkomliga liv är en odelbar enhet. Precis som från solen kan man från varje sida och del av hans liv få ljus och vägledning på samma sätt. Det räcker att säga att han var Allahs Sändebud. Som Allahs Sändebud fullgjorde han sitt uppdrag fullkomligt. Hela hans liv som Allahs Sändebud är något vi ska följa.

I hans livsvägledning finns kunskap för våra tankar och vårt tänkande. För anden och själen finns där frid och tillfredsställelse. För våra handlingar finns där ett föredöme. Vilka ädelstenar och pärlor ska vi i denna mening välja ur denna skatt? Vilka av dem ska vi fylla våra väskor med? Med vilka blommor från denna trädgård ska vi försköna våra vaser? Detta beslut är både svårt och lätt. Det är svårt eftersom skatten är oändlig medan våra händer är begränsade. När vi tar upp något måste något annat lämnas kvar. Det som lämnas kvar kommer också att fånga vår blick; vårt hjärta kommer att förbli fäst vid det. Vad vi ska ta emot är inte det svåra. Det svåra är snarare vad vi måste avstå från. Och det är lätt därför att vad vi än tar emot under inga omständigheter är sämre än det vi inte kan ta emot.

På grund av vår begränsade fattningsförmåga, vår begränsade blick, tidens och epokens behov samt för att göra det lättare för oss att dra nytta av det, tvingas vi dela upp den helige Profetens liv i olika områden. Ibland studerar vi honom som den som kallar till Allah, ibland som fältherre. Kort sagt försöker vi, genom att studera honom ur olika perspektiv, få ljus från denna lampa.

I dag vill jag dela med er den välsignelse som jag har fått genom att studera den helige Profetens liv som ledare och lärare. Av det som jag har tillgång till kan jag, med fullständigheten som måttstock, under den tid som står till buds endast presentera en del för er. Men i jämförelse med bristerna i min och er fattningsförmåga, kompetens och förmåga är även detta mycket. Och om viljan att handla finns, räcker till och med ett enda ord. Även en enda solstråle räcker för att få en blomknopp att slå ut och göra den färgrik och väldoftande.

Det är helt sant att det inte är lätt att göra den helige Profetens rena liv rättvisa genom att dela upp det i olika områden. Och att betrakta honom separat som ledare och lärare är helt omöjligt. Från profetskapets början till dess slut var han lärare och vägledare. Det var för att förverkliga denna undervisning och vägledning som han var ledare.

I grunden är undervisning sändebudskapets främsta uppgift. Det var genom undervisning som han började fullgöra sitt uppdrag som sändebud. Från den första stunden av sitt profetiska liv till den sista fortsatte han att leda människorna på livets raka väg, i enlighet med Allahs verser, Hans Bok och visdom. När solen går upp vaknar människorna. Livets karavan börjar färdas. Rörelse uppstår i kropp och själ. Människorna strävar efter att fullgöra sina respektive ansvar och plikter. Vilken vägledning har den helige Profetens strålande lampa belyst för oss i detta avseende? Det är ämnet för dagens samtal. Också vi har i dag i våra unga hjärtan fattat beslutet att göra Allahs Sändebud till befälhavare för vår livets karavan. Vi ska sträva efter att fullgöra det sändebudskapets uppdrag som han lämnade efter sig, det uppdrag åt vilket han ägnade hela sitt liv.

Förhållandet mellan Koranen och Profetens sīra

Jag vill klargöra ytterligare en sak. Här kommer jag endast att behandla de sidor av Guds Sändebuds liv över vilka ljus har strålat från Koranen. Jag gör detta av två skäl. Det ena är att jag vill begränsa framställningen. Det andra är att jag vill lyfta fram det nära samband som finns mellan Koranen och den heliga sīran.

Vanligtvis betraktar vi dessa två som skilda saker. Anledningen är att vi i sīra-verken får hela berättelsen genom återberättarna, medan Koranen nästan helt saknar detaljerade redogörelser för historiska förhållanden, platser, tider och personer. Vanligen har sīra-författarna hämtat mycket få belägg från Koranen. Å andra sidan ägnar uttolkarna inte tillräcklig uppmärksamhet åt att, i Koranens ljus, framhäva sīran hos den som bar fram den. Med utgångspunkt i min ringa kunskap är jag fast övertygad om att det bästa sīra-verket är den ädla Koranen. Och den bästa uttolkningen av den ädla Koranen är den ädle Profetens sīra. Koranen är den fullkomliga redogörelsen för sīran, medan sīran är en levande modell av den heliga Koranen.

Därför anser jag att den som vill läsa den renaste uttolkningen av Koranen, se den levande Koranen och läsa Koranen på handlingens språk i stället för genom ord, bör studera Muhammad, Guds Sändebud, mycket mer än Ibn Kathīr, Kashshāf, Rāzī och andra. Han bör studera det liv som började med ”Iqra” (läs) och vars slut kom att bli.

Han bör införliva varje ögonblick av Guds Sändebuds liv med sitt eget. Först då blir det möjligt för honom att förstå Koranen.

På samma sätt bör den som vill lära känna Profeten Muhammad först studera Koranen, innan han läser Ibn Ishāq, Ibn Hishām och Ibn Saʿd. Utan att fästa blicken vid tid, plats och händelseförlopp bör han ur denna väldiga bok välja fram hans sanna väsen, egenskaper, principer och handlingssätt, moraliska karaktär, mål och syften samt livsideal. Särskilt bör han ingående studera hans storslagna sīra som uppenbarelsens lärare och ledare för den islamiska rörelsen. För varje vers och varje ord i den ädla Koranen är sammanvävda med dessa hans värdigheter likt blommor i en offergåva.

Metoden för att studera sīran i Koranen

Koranen är inte på något sätt en bok som vanliga böcker. Enligt sedvanliga och vedertagna regler är den inte heller en sīra-bok. Den innehåller ingen ämnesindelad framställning. Kapitel och avsnitt har inte angetts. De ämnen som behandlas har inte beskrivits under rubriker. Den har inte heller ordnats i stycken, och inget register har lagts till där människor kunde hitta vilka egenskaper, principer och ideal han hade som lärare och ledare. Därför är det nödvändigt att känna till Koranens framställningssätt.

Den metod ( ) som jag använder för att studera sīra och samla information från Koranen har två grundprinciper:

För det första: bland all den vägledning och alla de föreskrifter som ges i den ädla Koranen var de som riktades till den helige Profeten (frid över honom) själv och till de troendes gemenskap, hans följeslagare, i själva verket förverkligade och tillämpade i hans liv. (Såsom: yā ayyuhar-rasūl, yā ayyuhan-nabī, yā ayyuhal-ladhīna āmanū.)

Det var i enlighet med dessa som hans praktiska liv leddes. Hans sīra var det verkliga vittnesbördet om dem. Detta kan också bevisas genom att man citerar händelser ur sīra-verken. Men bevisen för detta finns även i själva Koranen.

Till exempel:

(1) Han var den förste muslimen, den förste muʾminen och den främste och mest överträffande i att handla och lyda.

(2) Det fanns ingen motsägelse eller bristande överensstämmelse mellan hans ord och handlingar. Han bröt inte mot sin Herres befallning genom något som kom över hans tunga.

(3) Han befalldes inte endast att förmedla dīn, utan anförtroddes också ansvaret att vara ett vittne.

På detta sätt menar jag att om han hade befallts att göra dhikr eller tasbīḥ, eller att uttala takbīr eller utföra qiyām al-layl, kan vi säga att han i sitt dagliga liv faktiskt brukade göra dhikr, tasbīḥ och takbīr samt utföra qiyām al-layl. På samma sätt: om han hade befallts att föra jihād, så innebär detta i praktiken att han förde jihād. Om han hade undervisats i att rådslå, bemöta andra milt, visa barmhärtighet och förlåta samt att inte gå in i debatt med de okunniga, då fanns dessa egenskaper i själva verket definitivt i hans sīra. Det är som om skönheten i den ädla sīra hade smyckats genom vägledningens och föreskrifternas utsmyckning. Och där den Allsmäktige Koranen själv beskriver hans egenskaper, där är det sannerligen strålande som solljus.

För det andra: På de ställen i den ädla Koranen där händelser har berättats, diskuterats och granskats, och där ord av tröst och medkänsla har riktats till den Helige Profeten (s), har olika aspekter av hans ädla sīra i själva verket lyfts fram mot bakgrund av sammanhanget. Koranen säger till exempel: ”Låt inte deras (motståndarnas) ord och uttalanden göra dig bekymrad.” Av dessa tröstande ord förstår man att en storm av motstånd och propaganda hade brutit lös. Hån och förlöjligande riktades mot honom från alla håll. Som människa blev han bekymrad. Därefter, tröstad av den gudomliga vägledningen, kastade han bort all oro och ägnade sig åt daʿwa och undervisning. Någon detaljerad beskrivning av detta tillstånd har inte getts i Koranen. Men bakom den kortfattade beskrivningen framträder hela bilden tydligt. Utan att förstå denna bild förblir förståelsen av Koranen ofullständig, och okunnigheten om den Helige Profetens sīra består.

Nu vill jag ta upp en annan viktig fråga. Vissa människor menar att alla de handlingsvägar som Allahs Sändebud (s), som förkunnare, lärare och ledare – kort sagt som Sändebud – valde, hade utformats av Allah, och att Allah redan genom uppenbarelsen hade lärt honom allt han skulle göra. Han fick på förhand veta: gör detta nu, gör det där nu. När han i utförandet av sitt profetiska uppdrag ställdes inför ett praktiskt problem eller behövde utforma en politik, behövde han på förhand inte känna någon oro eller tvekan, inte tänka över saken på något sätt och inte heller använda sitt förstånd och sin klokhet.

Min uppfattning skiljer sig från den ovan nämnda uppfattningen. Allah vet bäst vad som är rätt. Även om min uppfattning skulle vara fel, hoppas jag på förlåtelse från Allah. Jag hoppas också att Han åtminstone ska bevara en belöning åt mig för min ijtihād. Enligt min mening strider den ovan nämnda uppfattningen mot såväl Koranen som historiska bevis. Dessutom innebär en sådan uppfattning en orättvisa mot den Helige Profetens ädla personlighet. Han var inte något livlöst föremål. Han var den bästa av människor, utrustad med det största vetandet, den skarpaste intelligensen och den främsta handlingsförmågan.

Han hade den bästa moraliska karaktären och var den bästa blomman i mänsklighetens trädgård. Jag är fast övertygad om att han till fullo förstod Koranen även till dess ordalydelse och förmedlade den ordagrant till människorna. Men den som hade ett sådant stort hjärta och en sådan personlighet att han utvaldes att ta emot något så väldigare som Koranen – en Koran som, om den hade uppenbarats för ett berg, skulle ha splittrat berget i stycken – måste ha haft ett oerhört stort och ädelt hjärta och en oerhört stor och ädel personlighet.

Därför menar jag att Sändebudet (s) utförde alla dessa uppgifter – att förkunna och förverkliga Koranen, fastställa dess förklaring och leda rörelsen för att upprätta dīn – genom sin ijtihād, sin ḥikma, sitt fulländade vetande och förstånd samt genom samråd med sina följeslagare. Ja, det råder naturligtvis inget tvivel om att han varje ögonblick stod under Allahs överinseende och beskydd. Hans välbehag var fullständigt förenat med Allahs. Hans situation var inte sådan som vår, vanliga människors, där något av hans beslut kunde stå i strid med Allahs vilja. I vissa frågor fick han före eller efter beslutet vägledning genom waḥy ghayr matlūb, det vill säga icke-reciterad uppenbarelse. Men samtidigt var han också människa. Liksom andra människor tänkte han över händelsernas utveckling och fattade beslut; ibland kände han oro och ibland blev han bekymrad. På detta sätt var alla sådana mänskliga egenskaper oskiljaktigt förbundna med hans liv. Genom att tillämpa den koraniska vägledningen och den av Allah givna ḥikma som fanns inom honom, samt genom samråd med sina följeslagare, fattade han under hela sitt liv i rörelsen många stora beslut. Han fastställde rörelsens väg och gick framåt.

Detta är viktigt, eftersom det utan denna förståelse inte är möjligt att fatta kraftfulla beslut i ljuset av Koranen och sunna. Halal är lika tydligt som dagsljus, och haram är också klart utmärkt. Men mellan dessa båda finns ett vidsträckt område. På detta område måste man använda sitt förstånd för att avgöra vad som är halal och haram. Till stöd för denna uppfattning har jag två grunder.

För det första:

I den ädla Koranen har de flesta besluten under hans liv i rörelsen granskats ur olika perspektiv, och det skedde i efterhand. Dessa beslut var mycket betydelsefulla. Under ytterst kritiska omständigheter fastställde han rörelsens riktning. Det är helt klart att om han hade fattat varje beslut i enlighet med vägledning som givits på förhand, skulle en granskning av dem i efterhand ha varit meningslös.

Skulle han inför slaget vid Badr strida tillsammans med armén eller mot handelskaravanen? Hur skulle han besluta i fråga om krigsfångarna från Badr? Skulle han inför slaget vid Uhud stanna inne i Medina och strida, eller gå utanför Medina? Och skulle han godta hycklarnas ursäkter eller inte? I sådana frågor fattades besluten på grundval av samråd med Allah, utan att någon tydlig vägledning hade getts på förhand. Till och med frågan om vem som skulle bli kalif efter honom överlämnades åt muslimernas beslut. Vilket större prov skulle kunna finnas än detta för att bevisa Profetens tänkande, eftertanke, kunskap och förstånd? Vilket större bevis kunde finnas på hans ansvarskänsla och självbestämmande?

Om vägledning från Allah den Allsmäktige hade kommit på förhand i någon fråga, skulle den dessutom ha meddelats tydligt till alla. När det exempelvis gällde fälttåget mot Banu Qurayza efter slaget vid Ahzab förklarade han tydligt: ”Jibril kom till mig och berättade det.” Detsamma gäller händelsen med vapenvilan i Hudaybiyya. Till och med de främsta följeslagarna kunde inte känna sig trygga med denna vapenvila. Därefter meddelade han att detta var Allahs befallning.

För det andra,

I Guds Sändebuds ideal och liv finns all vägledning för oss. Hans ideal är det mest lämpliga för oss att följa, eftersom han var människa. Han ledde sin rörelse på samma sätt som en människa. När motståndarna invände: ”Varför sände Allah den Allsmäktige inte en ängel som sitt sändebud?”, svarade Koranen: ”Om änglar hade vandrat omkring på jorden, skulle en ängel ha sänts till dem som vägledning.” Eftersom det är människor som bor här, sändes därför en människa som Sändebud – en som var lik dem, åt och drack samt gick på marknaden. För människor är det möjligt att följa en människa som liknar dem; de kan föreställa sig att följa honom och hoppas kunna bli som han. Men de kan bli rädda och skrämda av att se en ängel.

Om vi föreställer oss att hans roll i att leda hela rörelsen var som en maskins eller robots, utan minsta rätt till eget beslut eller egen åsikt, eller att Allah själv befann sig bakom honom och i själva verket ledde rörelsen genom honom, kommer vi som följd av denna föreställning också att börja tro att ingen rörelse för att upprätta islam längre kan bedrivas. Det beror på att inget Sändebud kommer nu, som kan inhämta kunskap från Allah den Allsmäktige i alla frågor och fatta beslut därefter.

Om vi däremot anser att han i allmänhet ledde hela rörelsen på grundval av ijtihad och samråd, kan vi visserligen inte ens tänka oss att nå upp till dammet från hans fötter, och inte heller föreställa oss hans följeslagares rang. Men inom ramen för att tjäna Allah och för rörelsen kan vi ägna oss åt att försöka bli som han. Även om vi genom denna strävan inte lyckas uppnå ens en hundradel av honom, eller ens en av tusentals eller hundratusentals delar, kan vi åtminstone längta efter att nå någon ännu mindre nivå. Vi kan åtminstone drömma om det.

Det är denna önskan, denna längtan, som har fört oss till Guds Sändebuds dörr, så att vi genom hans undervisning, ledarskap, handlingssätt och arbetsmetoder kan få vägledning för oss själva.

2. Guds Sändebuds dawah och dawahns syfte

Syftet och målet med en daʿwa och en rörelse måste vara klart och tydligt. Det måste också finnas en korrekt och tydlig förståelse av målet och syftet. Målet och syftet måste vara bestående, inte tillfälligt, och inte sådant som kan ändras. Det får inte förvridas under trycket från omständigheter och situationer eller genom tidens gång. Om syftena är flera måste det finnas en harmonisk och fullständig ordning mellan dem. Denna ordning får inte kastas om. Grenarna får inte ta rötternas plats, så att rötterna förlorar sin betydelse.

Eftersom Koranen var det centrala arbetet i den religiösa daʿwan samt i dess förklaring och analys, såg Koranen genom sitt budskap till att den Helige Profeten ﷺ följde dessa principer med stor vikt i den rörelse han ledde och i sin undervisning.

Daʿwans förhållande till Allah

Från den första dagen knöt Sändebudet ﷺ allt som han kallade människorna till, allt som han lät dem höra och allt som han förmedlade till dem, till sin egen Herre, till den Allsmäktige Allah. Han förklarade tydligt att den islamiska daʿwans kärna är att Allah den Upphöjde är den enda kunskapskällan under hela människans liv. Endast Han kan visa vägen till den rätta vägen (vägledning).¹ Även om han själv hade förmedlat varje ord i Koranen med sin egen mun, och även om det inte fanns några yttre bevis för att dessa budskap inte var hans egna ord och att daʿwan inte var hans egen, upprepade han gång på gång och utan uppehåll samma sak: denna daʿwa har inte något samband med mig själv, utan med Allah, världarnas Herre. Därmed försvinner rädslan för att denna daʿwa skulle förbli knuten till dess förkunnares namn. Framtida förkunnare av daʿwan kommer inte heller att falla in i villfarelsen att vi kallar människor till någon persons tankar, föreställningar och nycker.

Den ende Allahs överhöghet

Att avskaffa alla falska gudars överhöghet och att endast förkunna och upprätta den ende, utan like, Allahs överhöghet var det grundläggande målet för den Helige Profetens ﷺ daʿwa och rörelse. Från början till slut arbetade han för samma mål. Han glömde aldrig detta mål ens för ett ögonblick. Det var hans Herre som hade befallt honom detta.

”Och förkunna din Herres överhöghet.”

Här måste man komma ihåg att han gav dessa två grundläggande och primära frågor deras rätta betydelse för den islamiska daʿwan. Samtidigt såg han noggrant till att de inte bara förblev trosläror. I stället skulle de i varje ögonblick vara levande och aktuella i människornas tankar, sinnen, tal och alla deras handlingar. I varje troendes liv på den tiden fanns en lojal mujahids liv, såsom den Helige Profeten ﷺ hade format det. Av det sätt på vilket han förenade ”Bismillah” och ”Allahu akbar” med var och en av sina mujahiders liv framgår tydligt hur inflytelserik och långtgående hans undervisningsmetod var. På samma sätt höll han noggrann uppsikt över att daʿwans övriga viktiga grunder och läror skulle befästas i deras liv och förbli levande inför dem varje ögonblick. Bland dessa frågor var tawhid, risalat och förhållandet till Allah de allra viktigaste.

På denna väg lade Sändebudet (s) största vikt vid flera frågor för att förkunna och upprätta Allahs höghet. Dessa är:

a. Allahs tillbedjans företräde

Den viktigaste av dessa frågor var att han kallade människorna till att endast tjäna och lyda Allah den Allsmäktige och att följa endast Hans befallningar. Inte ens för ett ögonblick försummade han denna fråga. Därefter följde emellertid alla slags utvecklingar. Politiska och ekonomiska mål uppnåddes. Socialt reformarbete utfördes. Svärdet höjdes. Krigsbyte samlades in. Försoning slöts med de otrogna, krig utkämpades och avtal ingicks. Men i varje ögonblick stod denna grundläggande kallelse lysande framför dem:

”Detta är Allah, er Herre. Det finns ingen gud utom Honom. Han är alltings Skapare. Tillbe därför Honom.” Sura al-An’am: 103

Ibland uttryckte han samma sak på ett ytterst fängslande sätt:

”Skynda därför till Allah.” Sura adh-Dhariyat: 50

När han skrev brev till kungar och härskare var detta den främsta kallelsen. Till judarna kallade han dem just till detta. När de kristna från Najran kom, lade han alla andra relevanta frågor åt sidan och gav dem denna grundläggande kallelse.

”Kom till ett ord som är gemensamt mellan oss och er: att vi inte ska tillbe någon annan än Allah, att vi inte ska sätta någon vid Hans sida och att ingen av oss ska ta någon annan än Allah till herre.” Sura Al ‘Imran: 64

Efter att muslimerna hade blivit en ummah och fått formen av en starkt organiserad kraft ålades de ansvaret för jihad och martyrskap för sanningen. Befallningen om detta ansvar utfärdades på följande sätt:

”Ni som tror! Böj er, fall ned på era ansikten och dyrka er Herre … kämpa för Allahs sak så som man bör kämpa … och var vittnen inför hela mänskligheten. Sura al-Hajj: 77–78.”

Därför har Koranen benämnt den ädle Profetens (s) uppgift och ställning som dāʿī ilā Allāh, en kallare till Allah.

b. Jihad mot falska gudar:

Den andra saken var att kallelsen till Allah hade företräde i varje stund. Han kritiserade dem som människor hade gjort till gudar vid sidan av Allah, dem som själva hade satt sig på gudars plats, samt de krafter och institutioner som hade grundats på uppror mot Allah, och han gick till jihad mot dem. Han deltog inte i någons verksamhet och ingick ingen överenskommelse med någon av dem. Han förklarade inte någon av dem laglig, utan höll sig inom gränserna för de högsta moraliska idealen i sitt förhållande till dem. Men i inget av detta visade han den minsta försummelse. Han höll sig till alla höga moraliska ideal i sitt förhållande till dem, men han gick inte med på samexistens. För tillsammans med uppmaningen att dyrka Allah fanns också uppmaningen att ta avstånd från och frigöra sig från tāghūt. Detta omsatte han fullt ut i praktiken.

På Koranens och sīrans sidor finns otaliga bevis för detta. Detta var hans metod i sin kallelse. Därför satte hans motståndare genast in alla krafter i sitt motstånd mot honom och organiserade sig mot honom, varpå de riktade all sin styrka mot hans fiendskap. Det handlade nämligen inte bara om deras stenstatyer. På vissa håll gällde det fädernas och förfädernas namn och deras heder; på andra håll spöket från samhället och kulturen. Ibland handlade det om börd och ras, ibland om nationalistiska konflikter. På vissa håll berörde det ledarskapet, och på andra håll kunskap och taqwā. Oavsett vilken form avgudadyrkan hade slog den ädle Profeten (s) mot var och en av dess uttrycksformer. Därför samlade de sig alla och satte in hela sin kraft mot honom.

”Har han gjort alla gudar till en enda gud? Detta är verkligen något märkligt! Och folkets ledare gick därifrån medan de sade: ’Gå, håll fast vid våra gudar och stå fasta vid deras helgedomar. Detta sägs endast i ett annat syfte.’” Sura Ṣād: 5–6.

c. Bevarandet av kallelsen

Den tredje saken var att den helige Profeten (s) aldrig ändrade något i sin daʿwa eller sitt mål. Han gjorde den aldrig mindre och lade aldrig till något. Inget förändrades i daʿwans och målets kärna, och dess form eller gestalt förvanskades inte. I detta avseende utsattes han för yttre såväl som inre påtryckningar. En antydan om de yttre påtryckningarna finner vi i händelsen med Abu Talib. Genom Abu Talib framfördes kravet att du visserligen måste dyrka din ende Gud, men att du skulle överge arbetet med daʿwa och jihad mot dina motståndares maʿbūder. I allmänhet krävde de att du skulle sluta tala illa om våra avgudar. Men alla vet att inget förolämpande ord någonsin kom från den helige Profetens (s) rena tunga. I själva verket låg ett krav på samexistens bakom deras ord: ”Sluta tala illa om våra avgudar.” Det var som om de sade: ”Dyrka din egen Gud av hela ditt hjärta, men angrip inte andras gudomlighet.” Även i denna händelse finns en antydan om yttre påtryckningar, då man erbjöd honom omätliga rikedomar, de vackraste kvinnorna och kungamakt. Han avvisade tydligt deras erbjudande. I den ädla Koranen klargörs att han inte hade rätt att göra någon förändring i den daʿwa som hade anförtrotts honom.

De som inte hoppas på att möta Mig säger: ”Kom med en annan Koran än denna, eller ändra den på något sätt.” Säg: ”Det är inte min sak att ändra den på eget initiativ. Jag följer endast den uppenbarelse som sänds till mig.” Sura Yunus 15

När det gällde ideal och principer stod han orubblig som Himalaya. Hur svårt det än var att nå målet på denna väg var han inte beredd att göra ens den minsta förändring i sin daʿwa och sitt budskap. Han var inte för ett enda ögonblick beredd att godta dyrkan och underkastelse under andra gudar tillsammans med den ende Guden som tillåten. Han erkände inte andra ledare i stället för den ende Ledaren. De religiösa ledare, affärsmän och stamöverhuvuden som hade satt sig själva på folkets gudatron erkände han inte som delägare i ledarskapet. I grunden byggde denna princip på två föreskrifter i Koranen. Den första var att han skulle förmedla det budskap och den risāla som hade givits honom, exakt som han hade mottagit den. Den andra föreskriften var att han skulle upprätta dīn, fullkomna den och aldrig avvika från denna väg.

O Sändebud! Förmedla till människorna allt som har uppenbarats för dig från din Herre. Om du inte gör det har du inte fullgjort uppdraget att förmedla det. Sura al-Māʾida 67

Upprätta denna dīn och splittras inte i den och bli inte uppdelade. Detta är mycket svårt och outhärdligt för avgudadyrkarna, det som du kallar dem till, o Profet. Sura al-Shūrā 13

D. Omsorg om alla delar av daʿwa

Han ägnade vederbörlig uppmärksamhet åt daʿwans alla delar och aspekter. Han höll varje del levande och vital. Här ska jag särskilt behandla tre aspekter av hans daʿwa. För det första inzār, det vill säga att varna och förmana. För det andra uppmaningen att söka förlåtelse, det vill säga uppmaningen till tawba och återvändande till Allah. För det tredje att ge glada budskap. På det ställe i Sura al-Ahzāb där det talas om att vara en förkunnare av glada budskap och en varnare, behandlas olika aspekter av hans föredöme som Sändebud, hans olika former av värdighet samt viktiga delar av hans plikter, ansvar och gärningar. Det är uppenbart att de glada budskapen är förbundna med tawba och istighfār. Detta förhållande behandlas på många ställen i Koranen.

1. Varning

Han började varna redan från det allra första stadiet. Det sägs att denna uppgift anförtroddes honom i Sura al-Muddaththir. Därefter nämns samma sak på otaliga ställen i hela Koranen. Till denna uppgift hörde att varna för att vända sig bort från den gudomliga vägledningen, trotsa Gud, hänge sig åt högmod och följa de högmodiga. Här är en viktig sak: för det första talade han, när han beskrev följderna av allt detta, både om följderna i denna värld och i det hinsides. Han betonade båda. Samtidigt riktade han människornas uppmärksamhet och tankar mot följderna i det hinsides och klargjorde att detta är den verkliga och bestående följden. För det andra var denna uppgift inte begränsad till att bara förmana och skrämma. Med nutida terminologi kan man snarare säga att han i varningsarbetet etablerade både kritiska och empiriska såväl som teoretiska bevis. Det finns inte utrymme för en detaljerad redogörelse för detta här.

2. Uppmaningen till att be om förlåtelse

Uppmaningen till tawba och istighfar var också en grundläggande del av hans dawah-arbete. Den vikt och betoning som lades vid dessa båda saker, samt det stora framgångsrika resultat och de glada budskap som utlovades för deras skull, visar att detta inte bara var en uppmaning att recitera tasbih med orden astaghfirullah. Det var tvärtom en vädjan för att uppnå ett stort mål.

Att granska våra individuella och kollektiva handlingar innebär att erkänna att vi måste stå till svars inför världarnas Herre. Han äger kunskap, makt och ära. Han kommer att hålla räkenskap. Han kommer att skipa rättvisa. Istighfar innebär också att följderna i det hinsides är de verkliga följderna. Dessa aspekter har tydligt behandlats i Koranen och haditherna. Den ädle Profeten (s) betonade dessa aspekter i sin undervisning och sitt dawah-arbete.

3. Att förmedla glada budskap

Att förmedla glada budskap var en viktig del av hans dawah-arbete. Dessa glada budskap gällde både denna värld och det hinsides. Samtidigt klargjordes att belöningen i det hinsides är den verkliga och bestående belöningen: om ni verkligen tror kommer ni å ena sidan att segra i denna värld. Ni har lovats att få herraväldet över världen. Välsignelsernas dörrar från himlarna och jorden kommer att öppnas för er. Å andra sidan kommer han att få ett paradis vars vidd är som himlarnas och jordens vidd. Han kommer att få förlåtelse, barmhärtighet, eviga välsignelser, evigt liv och Guds välbehag. Dessutom kommer ni att få allt ni önskar, och i Allahs skattkammare finns ännu många, många fler välsignelser som Han kommer att skänka er.¹ Det som särskilt bör uppmärksammas här är att han ingöt all sina följeslagares verksamhet och alla deras aktiviteter i en fast, känsloladdad och levande form och varje ögonblick höll ett vakande öga på detta, så att dessa saker inte bara skulle bli något de erkände och förstod. De skulle i stället uppfylla deras sinnen och tankar, ständigt bli föremål för samtal, leda till granskning och självkritik och göra dem fullständigt förvissade om dessa löften, vare sig det handlade om att höja svärdet, verkställa straff eller ge ekonomiska bidrag. Kort sagt skulle önskan att vinna dessa välsignelser bli deras främsta strävan.

e. Strukturering

Den femte saken var att den ädle Profeten (s) ordnade dawahns olika delar och beståndsdelar på ett välstrukturerat sätt. Han arrangerade varje del i rätt ordning utifrån dess betydelse och karaktär. I denna struktur fanns på vissa ställen ett förhållande mellan frö och frukt. På andra ställen fanns en struktur av grund, pelare och byggnad. Vissa delar fick grundens ställning, medan andra fick ställningen av utsmyckning och skönhet. Hans uppgift var nämligen inte bara att, likt en filosof, lägga fram idéer och tankar, att, likt en predikant, ge råd eller att, likt en förkunnare, fortsätta att kalla människor. Hans uppgift var tvärtom att bygga och forma en välorganiserad och disciplinerad ummah. Därför ägnade han sig inte åt att bygga institutioner, skapa sociala organisationer eller upprätta khanqah. Han höll alltid en tydlig åtskillnad mellan syftet med religiöst arbete och dess formaliteter, och ägnade full uppmärksamhet åt det ömsesidiga förhållandet mellan varje nivå. Han såg till att institutioner och formaliteter inte tog syftets plats. Det finns många verser i Koranen och många hadither om detta. Jag nämner här en koranvers i frågan, där det sägs: det vill säga, om ni är verkliga troende. Alla bör också studera de koranverser som behandlar vilka som är troende och vilka som inte är troende. Haditherna i detta ämne bör också studeras av alla. För att visa betydelsen av en riktig struktur citerar jag här en koranvers-

Anser ni att det är likvärdigt att förse pilgrimer med vatten och att tjäna och underhålla den heliga moskén med den handling som utförs av den som tror på Allah och på det hinsides och kämpar med all sin kraft på Allahs väg? Dessa två grupper av människor är inte likvärdiga inför Allah. Sura at-Tawba 19

3. Den ädle Profeten (s) och inbjudan till religionen

Hittills har vi behandlat några viktiga aspekter av Allahs Sändebuds (s) föredöme när det gäller da’wa. Gå nu vidare därifrån. Ni kommer att se att det finns ett omfattande och mycket viktigt innehåll: sambandet mellan da’wans betydelse och hans sinnelag, hans känsla av det stora ansvaret, hans hjärtas längtan efter detta, hans lärda, andliga, moraliska och praktiska förberedelser för detta samt hans psykiska tillstånd på denna väg. Koranen har belyst detta ingående. Därifrån har vi här endast hämtat några få pärlor.

Känslan av det stora ansvaret samt ständig eftertanke och innerlig längtan

Arbetet med da’wa ilallah, vittnesbördet om sanningen och upprättandet av religionen är mycket komplicerat och ansvarsfullt. Men det säger sig självt att bördan av detta väldiga ansvar är tusen gånger tyngre och mer komplicerad för den som är karavanens ledare. Om någon tar på sig detta ansvar som ett arbete eller yrke, eller på grund av omständigheternas tryck eller för sinnesro, kan han inte uppfylla det på rätt sätt. En person kan uppfylla detta ansvar på rätt sätt först när han betraktar det som ett ansvar som anförtrotts honom av hans Mästare.

För denna väg är mycket svår. Dess krav är mycket komplicerade. Och det är ledaren som i störst utsträckning måste möta kriser och svårigheter. På denna väg måste han i högsta grad och fullständigt präglas av osjälviskhet, uppriktighet och hängivenhet. Han måste äga en ytterst upphöjd och ren moralisk karaktär. Det är nödvändigt för honom att visa tålamod inför det häftigaste motståndet. Det är nödvändigt för honom att förbli ståndaktig och orubblig. Att förbli ståndaktig och orubblig är hans ovillkorliga plikt. Även när ingen möjlighet till framgång kan skönjas måste han med full kraft fortsätta sitt arbete. Det onda måste besvaras med gott. Förolämpningar måste besvaras med ett leende. Taggar måste passeras med ett leende på läpparna. När han blir stenad måste han be om vägledning för dem som stenar honom. Han får inte anta en hållning där han skämtar och hånar motståndarna eller betraktar dem som små och obetydliga. Han måste ha ett gränslöst mod att tillsammans med svaga och oförmögna följeslagare färdas över den svåra vägens upp- och nedförsbackar. Han måste i tysthet uthärda alla överdrifter från sitt eget folk. När han genom Allah den Upphöjdes hjälp lyckas fullgöra något ansvar måste han helt skydda sig mot den frestelse till högmod och självgodhet som då kan uppstå. Hans karaktärsdrag måste med andra ord vara en levande förverkligande av Koranen. Allahs Sändebud (s) nådde höjdpunkten av alla dessa egenskaper. Detta var i själva verket hans mi’raj. Det var först efter att han nått framgång på Ta’ifs hårda fält som hans himmelska mi’raj ägde rum. Araber och icke-araber lades under hans fötter.

Allahs Sändebud (s) hade inte minsta tvivel i sitt hjärta om att det ansvar han bar och den väg han färdades på var anförtrodda honom av Allah själv. Hans visshet i denna fråga var helt särpräglad och överlägsen alla människors. Jag tror inte att någon människa någonsin kan komma ens i närheten av en sådan visshet. För Allah den Upphöjde talade själv med honom. Jibril al-Amin (a) kom till honom. Uppenbarelsen sändes ner över hans välsignade hjärta.

Vår ummas del består endast i det lilla som vi kan vinna genom den visshet som dessa koranverser förmedlar. Detta är tillräckligt för oss, om vi kan tillägna oss den helt och hållet.

Och på detta sätt har Vi gjort er (muslimer) till en ummah som följer en medelväg, så att ni kan vara vittnen för världens människor. Sura al-Baqara–143

O ni som tror! Bli Allahs hjälpare. Sura as-Saff–14

Vem bland er är beredd att ge Allah ett ”qard hasan”? Då kommer Han att återbetala det mångdubbelt. Sura al-Baqara–245

På de ställen i den ädla Koranen där Profeten (s) tilltalas med orden ”du ska inte hysa tvivel”, uttrycks i själva tilltalet ilska och missnöje gentemot motståndarna.

a. Att betrakta Allahs sak

Den helige Profeten (s) utförde alla sina handlingar med känslan och förvissningen att detta var Allahs sak. När Koranen uppenbarades framlades förklaringar och analyser för att fördjupa och stärka denna förvissning ytterligare. En klar förståelse ingöts i honom: att denna wahy uppenbarades från Allah själv. Du står på sanningen och på Sirat al-Mustaqim. Du tillhör förvisso sändebuden. På detta sätt växte förvissningen och vissheten även hos Sahaba. I själva verket påmindes han om detta i varje ögonblick. För så snart denna känsla försvagades skulle förvrängning börja resa sitt huvud. Faktum är att varje gång denna känsla försvagas, reser sig förvrängningen med nödvändighet. Om någon vill uttrycka den helige Profetens karaktär och egenskaper med ett enda ord, är detta ord sabr. Jag vill använda detta ord för honom inte i en snäv betydelse, utan som ett ord med en omfattande innebörd. All hans sabr var ägnad åt hans Herre; på samma sätt var all hans verksamhet helt ägnad åt hans Herre.

Och ha tålamod för din Herres skull.

b. Under Herrens överinseende

Detta är en viktig fråga. Sändebudet (fvmh) utförde allt sitt arbete inför och under uppsikt av den Mästare som hade gett honom i uppdrag att fullgöra detta ansvar. Han var hans ständige följeslagare. Han hörde och såg allt: vad motståndarna sade och gjorde, vad hans följeslagare sade och gjorde, och allt som han själv gjorde och sade.

(O Profet!) Ha tålamod tills din Herres slutgiltiga beslut kommer. Du är sannerligen under Vår uppsikt. Sura at-Tur: 48

Jag är med er båda. Jag hör och ser allt. Sura Ta-Ha: 46

Var ni än befinner er är Han med er. Sura al-Hadid: 4

Vi är närmare honom än hans halsven. Sura Qaf: 16

Var inte rädda, Allah är med oss. Sura at-Tawba: 40

När tre personer har ett rådslag är Allah den fjärde av dem. Sura al-Mujadala: 7

Det tillstånd som framträder för oss utifrån de aktuella verserna har två sidor. Å ena sidan finns en outsinlig källa av tröst, sinnesro, tillit, tawakkul, mod, oräddhet, hängivenhet och känslomässig glöd samt av att i varje ögonblick få ny inspiration. En gyllene illustration av detta är händelsen i grottan Thawr. I själva verket är hela den ädle Profetens liv fyllt av sådana händelser. Under hela hans tjugotre år långa profetiska liv fanns det inte ett enda ögonblick då han drabbades av mental stagnation, då hans känslomässiga glöd och inspiration mattades eller då han förlorade modet.

Den andra aspekten är en källa till insikt i uppgiftens värdighet och känslighet. Vems uppgift utförs? Denna tanke gör en uppmärksam på uppgiftens värdighet. När någon inser att Allah själv ser det arbete han utför, hur kan hans sinnelag då förbli fritt från ett starkt ansvarsbegrepp? Ju mer han faktiskt kan uppskatta Ägarens storhet, desto mer kommer han att kunna känna hans verk som storslaget och ärofullt.

c. Känslan av värdighet och ansvar

Den helige Profeten (s) var alltid medveten om sitt arbetes värdighet samt ansvarets tyngd och känslighet. Även när uppenbarelsen kom. När uppenbarelsen sändes ned kom han till Hazrat Khadija (r). Så snart han kom sade han: ”Täck över mig med en filt.” Koranen har här, tillsammans med andra tillstånd, även antytt detta tillstånd hos honom.

Framför honom låg en oerhört stor uppgift, ett stort ansvar. Fruktan för detta hade uppfyllt hans sinne. En strimma av ljus i ett tätt, kolsvart mörker. Den måste lysas upp. En uppmaning bestående av några få ord. Genom den måste alla åhörare väckas. Ett litet frö. Det måste sås och förvandlas till ett träd vars rötter griper djupt tag i jorden och vars grenar sträcker sig mot den höga himlen. Det bär ständigt frukt, och karavan efter karavan drar nytta av dess frukter och skugga. Således förändrade Koranen, genom tillståndet att vara höljd i en filt, allt detta: den oro som fanns i sinnet, den förtvivlan som fanns i hjärtat och det ansvarens berg som stod inför hans blick.

Samtidigt insåg han också att innebörden av kallelsen till sanningen och ledarskapets ansvar var att dagarna då man kunde ligga utsträckt och sova var förbi. Nu måste han spänna bältet och förbereda sig själv. Detta måste göras oavbrutet. Han måste stå på fältet och modigt varna och uppmärksamma hela världen samt hänge sig åt den livfulla kampen för att etablera Allahs storhet. Han måste hålla fast vid detta.

d. Det betungande budskapet

Det budskap från Iqraʾ som kom till Allahs Sändebud (s) var inte bara en uppmaning att färdas i kunskapens rike; det var i stället ett betungande budskap. Detta betungande budskap innefattade befallningen att passera genom de svåra stadierna av dawah, hijra och jihad. Uppenbarelsen sändes inte ned enbart för att reciteras och för att belöning skulle uppnås. Den var i stället en betungande börda av ansvar. Det var inte bara en intellektuell och inre börda; svettdroppar började samlas på hans välsignade kropp.

När han vid denna tid satt på sitt riddjur, sjönk riddjuret ned under den betungande tyngden. Detta har tydligt fastslagits i den heliga Koranen.

Vi kommer att uppenbara för dig ett tungt budskap. Sura al-Muzzammil: 5

För honom var detta inget lek och skoj, utan ett uppdrag som var så nära förbundet med hela hans liv att det bröt hans rygg. En börda som endast genom den Nåderikes nåd skulle komma att lättas något.

Och Jag har lyft av dig den tunga börda som bröt din rygg. En börda som endast genom den Nåderikes nåd skulle komma att lättas något.

Och Jag har lyft av dig den tunga börda som bröt din rygg. Sura Alam Nashrah: 2–3

Ansvaret att vittna om sanningen vilade ständigt över hans välsignade hjärta som en tung börda. Enligt en berättelse av Abdullah ibn Masud (r) gav Profeten (s) honom en gång i uppdrag att recitera Koranen. Först blev han mycket förskräckt vid tanken: ”Ska jag recitera Koranen för honom till vilken uppenbarelsen har kommit?” När Profeten (s) därefter upprepade sin befallning reciterade han några verser ur sura an-Nisa för honom. Medan han reciterade nådde han då—

Tänk då på vad de kommer att göra när Jag från varje ummat för fram ett vittne och låter honom vittna mot dessa. Sura an-Nisa: 41

När han nådde denna vers hördes en röst: ”Abdullah, sluta!” Abdullah berättar: Jag lyfte då huvudet och såg tårar rinna ur hans båda ögon.

e. Ständig reflektion och oro:

Resultatet av den starka medvetenheten och känslan av det överlämnade uppdragets väldighet och det tunga ansvaret var att han inte kunde betrakta rollen som förkunnare och rörelsens ledare som en mantel som man kunde bära och glatt gå omkring i. Tvärtom blev detta uppdrag orsaken till hans ständiga begrundan och oro. Det hade funnit en plats i hjärtats avskilda kammare och hade spridit ett nät av rötter i dess djup. Varje ögonblick höll denna tanke hans hjärta och sinne i oro. Från morgon till kväll var detta hans dhikr. Detta var hans fikr. Detta var hans verksamhet. Inför varje krav som uppdraget ställde önskade han att alla människor skulle stråla av vägledningens ljus, förstå sanningen och bli följare av den rätta vägen. Denna begrundan i hans hjärta, denna oro, denna överväldigande längtan, denna smärta och rastlöshet har Koranen återgett så här.

(O Profet!) Du kanske förgör dig själv av sorgen över att dessa människor inte tror. Sura ash-Shu’ara: 3

Genom denna oro, denna begrundan och denna ångest drev han sitt eget liv mot undergång. Den islamiska rörelsen kan under inga omständigheter verka utan en sådan stark iver för människors vägledning.

På grund av den ädle Profetens starka iver måste den heliga Koranen gång på gång dra honom i ärmen. Den måste förklara för honom: Det ingår inte i ditt ansvar att låta varje människa stråla av trons ljus. Du har inte sänts för att bli polis, advokat eller fältmarskalk. Att framföra da’wa är ditt grundläggande ansvar. Om varje person accepterar eller avvisar den är hans eller hennes egen sak. Varje människa har fått friheten att välja sin livsväg. Sådana verser i Koranen uttrycker i grunden också den ädle Profetens tillstånd av oro och stark iver. De anger även den sanningssökande förkunnarens ställning och antyder omfattningen av hans uppgift som lärare.

(O Profet!) Kan du få sådana döva människor att höra? Eller sådana blinda? Den som Allah låter gå vilse ger Han ingen vägledning. Sura an-Nahl: 37

Ditt folk förnekar detta, trots att det är den verkliga sanningen. Säg till dem: Jag har inte utsetts till väktare över er. Sura al-An’am: 66

Den egna förberedelsen:

Från den första dagen då den ädle Profeten (frid över honom) började utföra uppgiften att förkunna den heliga Koranen samt bedriva da’wa och rörelse, började han samtidigt också arbeta med sin egen förberedelse. Detta var en allsidig och fullständig förberedelse. Här ska vi diskutera några aspekter av denna förberedelse.

a. En nära relation till Koranen:

Koranen var kronan på denna omfattande förberedelse. Detta Ord uppenbarades för honom. Han tog emot det, förstod det och ägnade sig åt djupa eftertankar och studier av det. Han tillägnade sig skatten av kunskap i det. Han bevarade detta fulländade Ord i sitt hjärta och älskade det mer än livet självt. Han försjönk med sin själ i det och formade sig själv efter dess form.

Å ena sidan var detta ett oumbärligt arbete för hans intellektuella, andliga och moraliska förberedelse. Å andra sidan var just Koranen centrum för fullgörandet av ansvaret för profetskapet, dawah och rörelsen. Att recitera dess verser, undervisa i dess budskap, träna människor i hikmah och rena människorna var hans grundläggande uppgift.

Jag har sänt en Sändebud till er, en av er själva, som reciterar Mina verser för er, renar er, undervisar er i Skriften och hikmah samt lär er det som ni inte kände till. Sura al-Baqarah: 151

Jag har sänt ett Sändebud till er, en av er själva, som reciterar Mina verser för er, renar er, undervisar er i Skriften och hikmah samt lär er det som ni inte kände till. Sura al-Baqarah: 151

Hans relation till Koranen var inte en relation präglad av tvång. Den var i stället en relation präglad av stark attraktion och kärlek. Det var nämligen därifrån som saften till all hans betydelsefulla verksamhet hämtades. Uppenbarelsen säger följande om hans kärlek till och starka dragning till Koranen:

Rör inte din tunga för att skynda med att memorera denna uppenbarelse. Sura al-Qiyamah: 16

När Maulana Amin Ahsan Islahi kommenterar denna vers skriver han:

Det är omöjligt att med ord beskriva de våldsamma vågor av kärlek och längtan som vid denna tid väckte sig inom den ädle Profeten (s). Efter den rastlösa väntan under det långa uppehållet i uppenbarelsen, när Gabriel (a) mitt i stormen av motståndarnas yttersta envishet kom med budskapet från Tronens Herre – är det möjligt att med ord beskriva den kärlek och längtan som då uppstod i hans hjärta? Det var som ett hungrigt och törstigt barn. Så snart modern tog det till sitt bröst och lät det lägga munnen vid bröstvårtan ville barnet dricka all mjölk från moderns bröst i ett enda andetag. Om en resenär på en brännhet ökenväg, efter att ha genomkorsat en lång sträcka med brännande törst, plötsligt fick en kruka med kallt och sött vatten nära till hands, skulle han vilja dricka allt vatten ur krukan i ett enda andetag. På samma sätt: om han efter en lång separation fick ett brev från sin egen älskade, skulle hans upprörda själ, med sin längtansfulla och ivriga blick, vilja läsa alla brevets ord i ett enda ögonblick.

b. Den intensiva längtan efter att vinna kunskap:

Efter att Allahs befallning hade kommit blev den snabba tungans rörelse för att memorera uppenbarelsen visserligen kontrollerad. Men hjärtats längtan och rastlöshet förblev okuvlig. För att denna längtan och rastlöshet skulle komma till uttryck och fullbordas framträdde en intensiv längtan efter att vinna djup i det heliga talet:

”Och be: Min Herre, ge mig mer kunskap.” Sura Ta-Ha: 144

Den nivå som ligger framför förkunnelsen av religionen kan inte nås utan att man förvärvar kunskap i uppenbarelsens lärosäte. Detta arbete kan inte utföras utan ett överflöd av kunskap och lärdom. Därför krävs en omfattande förmåga i karaktär, mentalitet och tänkande. Det krävs en fullständig skatt av visdom. Sändebudet (s) förvärvade denna kunskap och visdom ur den ädla Koranen. På denna grundval skapade han grunden för ett levnadssystem åt människorna. Den attraktion och längtan efter kunskap som behöver finnas hos en ledare fanns inte bara hos honom; i denna fråga vände han sig dessutom till Tronen. Till Honom bad han om hjälp. Det var Honom han litade på. Han förlitade sig på Honom. För Han är källan till kunskap och visdom.

Därefter gjorde han omedelbart varje del av Koranen som han fick till näring för sin själ. Detta var i själva verket visdomen bakom att Koranen uppenbarades gradvis, lite i taget. Varje ögonblick av hans liv var förbundet med denna Koran.

c. Qiyam al-layl och tartil av Koranen:

Vilken var då denna metod? Till en början lämnade han sängens bekvämlighet och stod under större delen av natten med händerna sammanlagda framför Koranens manzil. Ibland gjorde han detta halva natten, ibland längre, ibland kortare och ibland en tredjedel av natten. Ibland två tredjedelar. Det finns ingen effektivare metod för att göra Koranen till en del av sig själv och förena den med sitt eget väsen.

Stå i bön om natten, men inte hela natten. Han upphörde inte att be under halva natten eller mer än så. Till och med under sin ålderdom svullnade hans fötter av att stå så länge. Dessutom var han alltid upptagen med att recitera Koranen. Under den välsignade månaden Ramadan fullbordade han hela Koranen. Vanligtvis läste han en lång recitation i morgonbönen.

(O Profet!) Recitera den Bok som har uppenbarats för dig genom uppenbarelsen och upprätta salat. Sura al-Ankabut: 45

Upprätta bönen från det att solen börjar luta mot väster tills nattens mörker omsluter allt. Och följ den fasta ordningen med koranrecitationen vid gryningen. Sannerligen är gryningens koranrecitation bevittnad. Och be tahajjud under natten. Detta är något extra för dig. Det är inte omöjligt att din Herre kommer att upphöja dig till Maqam Mahmud. Sura Bani Israil: 78–79

d. Åminnelse av Allah:

Koranen har nämnts tillsammans med bönen. Förhållandet mellan dessa två är oskiljaktigt. Därför vill jag säga att bönen var den ädle Profetens största tillflykt. Genom den fick han hjälp. När något kastade honom in i bekymmer började han be.

Förutom att recitera Koranen och förrätta salat brukade han ofta och mycket åminnas Allah. Han brukade lovprisa Honom och tacka Honom. Dag och natt, morgon och kväll, och vid varje ögonblick och i varje situation uttryckte han dessa känslor med korta formuleringar. För dessa åminnelser fastställde han också antal. Han fastställde tider. Själv följde han denna ordning. Han uppmanade sina följeslagare att göra detsamma. På så sätt vävde han in uttrycket för relationen till Allah i det kollektiva livet och i livets flöde. På samma sätt fastställde han i alla tillstånd, för varje tillfälle och behov, känsloladdade böner med djup innebörd och lärde dem att be dessa. Särskilt brukade han regelbundet be om istighfar. Tillsammans med dyrkan av Allah och bönen till Honom gjorde han även istighfar till en grundläggande del av dawah. Själv brukade han ofta göra istighfar. Han gjorde det på ett sådant sätt att hans följeslagare visste att han gjorde istighfar. Efter varje handling och före varje samling och möte brukade han göra istighfar. Någon av hans följeslagare såg honom be om förlåtelse mer än sjuttio gånger om dagen. Hans följeslagare följde också hans exempel.

e. Sabr:

När det gällde egenskaper som dyrkan, uppriktighet, kärlek, tacksamhet och tawakkul i förhållande till sin Herre var den ädle Profeten (s) en fullkomlig förebild. Även när det gällde lydnad inför sin Herre befann sig den ädle Profeten (s) på den högsta nivån. Han offrade sig själv för Hans väg, och när det gällde att ge bort allt var han den främste av alla. Det finns inte utrymme här för en utförlig diskussion av alla dessa aspekter. Men det känns nödvändigt att beröra ett par sidor av den väldiga skatt av moralisk karaktär som han ägde i form av sabr. Hans fullkomliga karaktär är emellertid ett sådant bottenlöst hav att det är omöjligt att dyka ner och nå dess oändliga djup. Bara sabr har så många och vittomfattande aspekter att det är svårt att fastställa deras antal.

4. Guds Sändebuds bemötande av motståndarna

Vissa av de faktorer som förde islams dawah och rörelse framåt kom från motståndarnas sida. Andra bestod i att han, till följd av deras motstånd, byggde upp sig själv stark som en mur av gjuten metall och gick kompromisslöst framåt. Han utförde sitt arbete med tålamod. Dessa uttalanden är mycket kortfattade och grundläggande. Men det är nödvändigt att känna till några detaljer. Tålamod är också grunden för ädla egenskaper som att bemöta ont med gott samt barmhärtighet och förlåtelse. Men nu måste vi se vilka sidor av motståndet och dess omständigheter från motståndarnas sida som det är viktigt för oss att känna till för att förstå hans sätt att visa tålamod i bemötandet av dem.

a. Verbal opposition:

Att uthärda fysisk tortyr och förföljelse, stå fast och orubblig på sin plats trots detta och fortsätta framåt är tålamodets oundvikliga krav. Men i en lång, oavbruten och livshotande kamp är den mest plågsamma, farligaste och mest skräckinjagande prövningen och olyckan den som kommer verbalt. Den ädla Koranen har förklarat detta med orden ”vad de säger”. Fysiska olyckor varar nämligen inte länge, eftersom människokroppens uthållighet är begränsad. Till följd av fysisk tortyr kan en människa kanske försvagas och i någon mån avvika från sin ståndpunkt. Men genom detta kan han inte fångas i bedrägeriets och konspirationernas nät, slå in på en villoväg trots att han anser sig ha rätt, sjunka ner i tvivel och osäkerhet, förlora sin iver och energi, drabbas av hopplöshet och oro eller bli avskild från rörelsen och kraftlös.

Verbal opposition sårar däremot hjärtat, sliter sönder ådrorna och blodkärlen, krossar hjärtat fullständigt och sänker sinnet och psyket i tvekan och tvivel. Detta tillstånd fortsätter oavbrutet. Att plåga någon med ord är nämligen mycket lättare än att lyfta handen mot hans kropp. Ett arbete av hövlighet (?). Guds Sändebuds (s.) motståndare gjorde just detta hela tiden. Därför lärde den ädla Koranen honom redan från början att tillämpa sabr i mötet med verbal opposition. Denna uppmaning fortsatte den senare att upprepa och betona.

”Ha tålamod med det som människorna säger och ta avstånd från dem på ett hövligt sätt.” Sura al-Muzzammil: 10

Motståndarna förnekade sanningen i alla de ord som han hade med sig. De spred skvaller och förtalade honom. Förutom ordens pilar använde de också gester. De tvivlade på hans avsikt och uppriktighet. De förvanskade hans ord och deras innebörd. Han höll envishet och halsstarrighet under kontroll. Han behärskade sitt tal. Han skyddade sin tunga från att besvara ont med ont. Han förblev fast och orubblig på sin egen väg mot målet.

Förutom att förbli fast i sin tro och övertygelse och fortsätta att fullgöra sitt ansvar, tillämpade han fullständigt tålamod inför de oupphörliga prövningarna, den ena efter den andra likt pärlor på ett radband. Detta tålamod tog sig många olika former.

En form av tålamod var att han inte besvarade motståndarnas alla dessa ord. Han gav sig inte in i debatter, gräl och tvister med dem. Han vände sig bort. För även om han hade debatterat och tvistat med dem, skulle de inte ha accepterat sanningen. Inte ha gjort det. Det var endast hans tid som skulle ha gått till spillo. Dessutom var det skadligt både för hans religion och för honom själv att delta i dessa tillställningar där man hånade och förlöjligade.

För det andra var det inte fråga om vänskap eller kärlek till dessa människor. Men när han skilde sig från dem, gjorde han det inte med fientlighet, avund eller genom gräl och tvister. Han fortsatte att bemöta dem med mänsklig medkänsla. Han fortsatte också med dawah-arbetet. Det är just detta som den ädla Koranen har beskrivit som att bryta förbindelsen samtidigt som man bevarar hövligheten. Även i versavsnittet har denna bild tecknats och detta har sagts. En liknande anvisning har getts genom orden ”sitt inte med dem”. Det har sagts:

”Och när de okunniga tilltalar dem, säger de: ’Frid vare med er.’ Sura al-Furqan: 63”

”Och håll dig borta från de okunniga.” Sura al-A’raf: 199

”När ni än hör att man förnekar Allahs verser och skämtar och hånar dem, ska ni inte alls sitta där med dem förrän de börjar tala om något annat. Om ni gör det, blir ni sannerligen likadana som de.” Sura an-Nisa: 140

”När du ser människor söka fel hos Mina verser, ska du dra dig undan från dem.” Sura al-An’am: 68

Ännu större var hans ädelmod: han förlät dem. I stället för att besvara förolämpningar med förolämpningar bad han för dem. Han besvarade det onda med det goda. Detta kommer vi att behandla längre fram.

När människor fortsätter att förneka på ett oförnuftigt sätt, inte lyssnar till kallelsen till sanningen, hänger sig åt högmod och självgodhet och anser den som kallar till sanningen vara obetydlig och oviktig, är det en oundviklig del av den mänskliga naturen att hjärtat då blir tungt av sorg och smärta. Även den ädle Profeten (frid vare med honom) hamnade i detta tillstånd. Men med Koranens hjälp tog han sig igenom det. Han övervann detta tillstånd. Efter att ha fått tröst från Allah den Allsmäktige, hans beskyddare, återgick han med full kraft till att utföra sitt ansvar.

”Låt därför inte det som dessa människor säger göra dig bekymrad och bedrövad. Vi känner till allt de säger öppet och i hemlighet.” Sura Yā Sīn: 76

”Låt inte heller den som förnekar tron göra dig bekymrad genom sitt förnekande. De måste återvända till Mig, och då ska Jag underrätta dem om allt de har gjort.” Sura Luqmān: 23

Motståndarnas intriger och övermod, deras ansträngningar att omintetgöra den islamiska kallelsen, vissa av de kallades till islam som blandade sig med förnekelse samt deras samröre med de otrogna gjorde honom bekymrad och nedstämd. Även denna situation bemötte han med Koranens hjälp.

”Sörj inte över dessa människors handlingar och låt inte deras intriger tynga ditt hjärta.” Sura an-Nahl: 127

”O Profet! Låt inte de som hastigt rusar mot förnekelse bli en orsak till din oro. Det gäller dem som säger med sina munnar: ’Vi tror’, fastän deras hjärtan inte tror, liksom dem som blivit judar.” Sura al-Māʾida: 41

Önskan att snabbt få något och längtan efter att se resultat är ett evigt kännetecken hos människans sinne. För att stå emot detta krävs också ett stort mått av tålamod. Vissa säger rentav att tålamod är detsamma som att inte skynda. Den ädle Profetens tålamod tog sig flera olika uttryck. En sida av det var att när människorna, trots hans yttersta ansträngningar och stora uppriktighet, inte antog hans kallelse, ville han naturligt nog att någon av de krav eller villkor de framförde skulle uppfyllas, så att de kunde få konkreta bevis och tecken och anta kallelsen. En annan sida var att han önskade att de skulle få se en del av den förstörelse som hade utlovats dem. Ibland väcktes också tanken hos honom att karavanen på denna rätta och sanna väg mycket snabbt skulle nå sitt mål.

I alla dessa situationer följde han, med vägledning från Koranen, principen om tålamod och uthållighet. Han överlät direkt åt Allah alla frågor som gällde att uppfylla orimliga krav, om Allahs straff skulle inträffa eller inte, och att nå målet, och fortsatte sedan med sitt arbete. Allah hade tydligt meddelat honom att det inte finns någon annan väg till framgång än vägen av mödosam kamp och prövningar.

”(O Profet!) Jag vet att det du hör dem säga orsakar dig stor sorg. Men de förnekar inte endast dig. Dessa orättfärdiga förnekar i själva verket Allahs ord och tecken. Även före dig har många sändebud blivit förnekade. Men de bar med tålamod både detta förnekande och de plågor och övergrepp som riktades mot dem. Till slut nådde Min hjälp dem. Ingen kan förändra Allahs ord. Du har redan fått höra berättelserna om de tidigare profeterna. Om det trots detta är svårt för dig att uthärda deras motvilja och likgiltighet, så kan du, om du förmår, söka en tunnel i jorden eller resa en stege till himlen och försöka framföra ett tecken inför dem. Om Allah hade velat, skulle Han ha samlat dessa människor på vägledning. Var därför inte som de okunniga och dåraktiga.” Sura al-Anʿām: 33–35

”Håll därför ut, o Profet, liksom sändebuden med stark beslutsamhet höll ut. Och skynda dig inte när det gäller dessa människor.” Sura al-Ahqaf: 35

”Följ därför, o Profet, den vägledning som har sänts till dig genom uppenbarelsen, och håll ut tills Allahs dom kommer.” Sura Yunus: 109

b. Konfrontation och jihad

De människor som ihärdigt motsatte sig honom, visade extrem fientlighet i ord och handling, och beträffande vilka det till och med hade blivit bevisat att de inte längre skulle acceptera sanningen, drog ut med blottade svärd. De försökte utplåna Profetens (s) dawah och rörelse. De spred ett nät av konspirationer. Och de människor som, trots att de hävdade att de hade antagit tron, stödde de otrogna och försökte hugga rörelsen i ryggen—mot alla dessa intog den ädle Profeten (s) en hård hållning. Han förde jihad mot dem. Att inte göra detta skulle ha varit mycket skadligt för det stora mål som hade anförtrotts honom. Men i detta gick han inte det minsta till överdrift. Han överskred inte gränserna. Han lyfte visserligen svärdet, men han värnade alla gränser för rättvisa och moral:

“(O Profet!) Lyd aldrig de otrogna. Och kämpa med denna Koran mot dem i ett stort jihad.” Sura al-Furqan: 52

“(O Profet!) För jihad mot de otrogna och hycklarna och var hård mot dem.” Sura at-Tawba: 73; Sura at-Tahrim: 9

“Och kämpa på Allahs väg mot dem som kämpar mot er. Men överträd inte gränserna. Allah tycker inte om gränsöverträdarna.” Sura al-Baqara: 190

“Låt inte fientligheten mot ett visst folk driva er så långt att ni överger rättvisan. Var rättvisa. Det står i djup samklang med gudsdyrkan.” Sura al-Maida: 8

Den ädle Profeten (s) tillämpade inte den ovan nämnda principen mot sådana motståndare vars opposition inte hade nått nivån av fientlighet, strid och konspiration, eller beträffande vilka det ännu inte hade blivit bevisat att de inte skulle återvända till vägledningens väg.

c. God moral:

Men det viktigaste när det gäller hans bemötande av dessa två kategorier av människor är att han aldrig förolämpade dem. Han hånade dem inte. Han skämtade inte på deras bekostnad. Han förnedrade dem inte. Han uppträdde inte på ett uselt sätt mot dem. Han gjorde narr av ingen. Han lät sig inte styras av avund eller hat. Han använde aldrig ens ett oanständigt ord. Han skymfade inte ens deras avgudar och falska gudar. Ändå kritiserade han dem fullt ut. Och det språk som Koranen använder i sin kritik av de lärda och judarna är mycket mildare än det språk som de israelitiska profeterna Jesaja, Jeremia och Jesus, frid vare med honom, använde i Bibeln i sin kritik. Han blev aldrig vred på någon som ställde en fråga på detta sätt. Han skällde aldrig ut någon. Han behandlade ingen nedlåtande. Han blev aldrig ursinnig på någon. Han blåste aldrig upp kinderna. Han rynkade aldrig pannan. Även i detta var hans uppförande ett fullkomligt exempel på Koranen:

”O ni som tror! Låt inte män håna andra män; det kan hända att de är bättre än dessa. Och låt inte kvinnor håna andra kvinnor; det kan hända att de är bättre än dessa. Klandra inte varandra, och kalla inte varandra med förödmjukande öknamn.” Sura al-Hujurāt: 11

”Vänd inte bort ditt ansikte från människor och vandra inte på jorden i högmod. Allah tycker inte om någon självgod och högmodig människa.” Sura Luqmān: 18

”Och till den som ber, ska du inte stöta bort honom, och berätta om din Herres nåd.” Sura ad-Duhā: 10–11

”Förolämpa inte dem som de åkallar i stället för Allah, så att de inte i sin okunnighet förolämpar Allah i fientlighet.” Sura al-Anʿām: 108

d. Att besvara det onda med det goda:

I själva verket innehade ingen högre ställning än den ädle Profeten (s) när det gällde att bemöta motståndarna. Han var Rahmatul lil-‘Alamin, en personifiering av nåd och mildhet. Den som gick till överdrift mot honom förlät han. De som behandlade honom illa behandlade han väl. Även i detta avseende var hans välsignade sīra ett föredöme hämtat ur Koranen:

”Anta en förlåtande hållning och förespråka det goda.” Sura al-A‘raf: 199

”En dålig handling ska vedergällas med en likadan dålig handling. Men den som förlåter och försonar sig, hans belöning finns hos Allah.” Sura ash-Shura: 40

”Det goda och det onda kan inte jämställas. Bemöt det onda med det som är bättre. Då kommer du att se att den som hyste fiendskap mot dig blir som en nära vän.” Sura Ha-Mim as-Sajda: 34

Händelsen i Ta’if:

I detta sammanhang bör en händelse ur hans välsignade sīra lyftas fram. Det gäller hans resa till Ta’if. När de flesta människorna i Mecka avvisade hans kallelse och det inte längre fanns någon möjlighet att göra denna stad till den islamiska rörelsens centrum, begav han sig till Ta’if. Han hoppades att Ta’ifs invånare skulle erbjuda detta centrum. Han hoppades att det där skulle finnas ett landområde för honom och hans rörelse. Ett umma skulle resa sig därifrån. Allahs religion skulle upprättas.

Ta’ifs tre hövdingar tog emot honom på det allra värsta sättet. Den ene sade: ”Hittade Allah ingen annan än dig att göra till Sin budbärare?” Den andre sade: ”Har inte Ka‘bas förhängen slitits sönder genom att en person som du har utsetts till budbärare?” Den tredje sade: ”Om du verkligen är en profet är jag inte värdig att tala med dig, och om du är en lögnare är du inte värdig att jag talar med dig.” Efter att ha tillrättavisat och drivit bort honom släppte alla tre hövdingarna lös upproriska pojkar mot honom. De började förolämpa honom och kasta stenar på honom. Blodet rann från hans kropp och samlades i hans skor. Till slut sökte han skydd i en trädgård. Då kom Jibril al-Amin till honom. Med honom kom bergens änglar. Jibril sade: ”Bergens änglar har kommit med mig. Så snart du ger ditt befallningstecken kan jag krossa Ta’ifs invånare mellan de två bergen.” Allahs Sändebud, den som kallade till Allahs väg, sade: ”Nej, jag förtvivlar inte om att det bland detta folk kommer att födas människor som dyrkar Allah.”

Detta var i sanning hans storslagna moraliska karaktär. Därför drogs människor till honom som nattfjärilar och samlades omkring honom. Det var denna karaktär som vann motståndarnas hjärtan. Hans förlåtelse och barmhärtighet övervann allt gentemot dem som fick hans blod att flyta i slaget vid Uhud, dem som under lång tid i Mecka utsatte honom för obeskrivliga lidanden och dem som riktade förtal mot hans älskade hustru.

Bland dem som svarade på hans kallelse och sade ”labbayk” fanns en grupp som hade hört hans kallelse – Koranens budskap hade nått deras öron. Så vitt jag vet var de mycket få till antalet. En annan grupp bestod av dem som hade sett honom med egna ögon, sett hans karaktär, hans sīra och hans välsignade ansikte. När de såg honom sade de: ”Detta ansikte kan inte vara en lögnarens ansikte.” De drogs till honom när de såg hans generositet och storsinthet och kom till tro. Det var dessa som var flest. Den grupp av självuppoffrande människor som den islamiska rörelsen fick, hade i själva verket samlats av magnetismen hos den stora personlighet som kallade dem.

5. Profeten (s) bemötande av rörelsens följeslagare:

Det är inte lätt att samla människor kring en trosuppfattning, en övertygelse, ett mål och ett syfte. Men ännu svårare är det att hålla dem samlade kring detta – att binda dem till varandra med starka band, trä dem på en och samma tråd som pärlor i ett halsband och göra dem till en enhet. Att skapa samstämmighet i deras sinnelag, hålla deras känslor och engagemang levande och varaktiga, få dem att stå fasta vid sitt mål genom rörelsens upp- och nedgångar och föra dem framåt mot målet.

Splittring och söndring tränger lätt in i varje organiserad enhet och försvagar den. I en sådan enhet är det en skicklig och vis ledarens uppgift att hålla dem som har svarat på kallelsen samlade och fast förenade i rörelsen.

Förutom den dragningskraft som finns i rörelsens daʿwa och rörelsens ledares karaktärsegenskaper kan också trycket från omgivningen, tal, skriftlig propaganda och slagord med mera lyckas samla människor och skapa folksamlingar. Men att omvandla denna folkmassa till en organisatorisk kraft och använda denna kraft på ett sådant sätt att de från början till slut förblir ledarens följeslagare med kärlek och uppriktighet – det är en mycket svår uppgift.

I själva verket kräver detta arbete en ledare med helt särskilda egenskaper. Och Profeten (s) sīra är ett idealiskt exempel på ett sådant ledarskap.

Även andra ledare i världen har samlat människor och fått arbete utfört genom dem. Ledare för både sanningens och falskhetens väg har gjort detta. Men i allmänhet har deras medarbetare, när rörelsen nått något av sina skeden, uttryckt ett eller annat missnöje. Endast Profetens följeslagare förblev efter år fortfarande lika rent och innerligt hängivna åt honom som de hade varit den första dagen.

Raʾūfur-Raḥīm:

Vad var det som hade skapat detta förunderliga tillstånd? Även detta var ett enastående kännetecken i hans karaktär. Här ska vi behandla några aspekter av detta förunderliga drag i hans karaktär. Jag tror emellertid att dessa förunderliga egenskaper i hans karaktär kan sammanfattas i två ord. Koranen använder just dessa två ord om honom. Det vill säga: gentemot sina följeslagare och de troendes gemenskap var han ”ra’ūf, rahīm” – en medarbetare fylld av medkänsla.

”Lägg märke till att ett sändebud har kommit till er, en av er. Det är plågsamt för honom när ni drabbas av skada. Han önskar er fullständiga välgång. Mot de troende är han medkännande och barmhärtig.” Sura at-Tawba: 128

Dessa två ord har också använts som egenskaper; det är som om Allah den Upphöjde använde de ord som Han använt om Sig själv för att beskriva Sitt Sändebuds sätt och karaktärsegenskaper. … Det bör framhållas att den ädle Profetens existens för hela skapelsen och mänskligheten, hans profetskap och vägledning, historien om hans varningar och glada budskap, hans ståndaktighet på rättvisans grund samt hans ädla karaktär, allt detta har den ädla Koranen uttryckt med ett enda ord: ”en nåd för alla världar”. Öppna vilken aspekt du vill av den ädle Profetens (s) relation till och sätt att behandla sina följeslagare. Du kommer att se att bilden alltid blir densamma: en helgjuten avbild av kärlek, nåd och barmhärtighet.

Betrakta dessa två ord ur ett ännu vidare perspektiv. Alla slags goda egenskaper och karaktärsdrag ryms i deras innebörd: kärlek till medarbetarna, att värdesätta dem, önska dem välgång, tjäna dem, rena dem, undervisa dem, rådgöra med dem, visa dem nåd och förlåta dem – ja, även att lära dem gott uppförande och att tillrättavisa dem ingår i detta. Om Allah har använt något annat ord som sitt egennamn, så är det ar-Rahman. ar-Rahman är en egenskap som nästan omfattar alla Hans egenskaper. Och hur skulle den Barmhärtiges Sändebud kunna vara något annat än ra’ūf och rahīm?

I den vers i den ädla Koranen där dessa två grundläggande ord nämns om den ädle Profeten (s), finns också en förklaring av dem. I ra’ūfūn (den medkännande) är den negativa aspekten framträdande, nämligen att skada och olycka avvärjs. Det innebär att han ägnar sig åt att avlägsna allt som kan orsaka skada, lidande eller olycka. I rahma är däremot den positiva aspekten, alltså att skänka välgång, framträdande: en sådan medkänsla och välgång som öppnar dörrarna till nytta, utveckling, framgång och välbefinnande.

Det står klart av Koranen, och det framträder tydligt i hela hans rena liv, att hans nåd och medkänsla från första början var så omfattande att allt som på något sätt kunde bli en orsak till skada för hans följeslagare plågade honom djupt. För att uttrycka styrkan i det tillstånd som då uppstod i hans hjärta och i hans sätt att handla används i den heliga Koranen ordet (azīz), som betyder genomgripande och mäktigt. Detta innefattar inte bara att ingen någonsin utsattes för något slags lidande genom något av hans ord eller handlingar. Han förolämpade ingen, förödmjukade ingen, anklagade ingen falskt, baktalade ingen, kränkte ingens heder och slog aldrig någon; det innefattar också att han, inte ens när det gällde religionens krav, rörelsens ansvar eller sharias bestämmelser, krävde något som var alltför svårt. Det bör framhållas att detta inte omfattar de uppoffringar och offer som öppnar vägen till framgång i denna värld och i det kommande livet.

Å andra sidan var hans tillstånd sådant att det endast kan beskrivas med ordet (iver eller innerlig längtan). Innebörden av detta ord är att varje ord yttras och varje handling utförs enbart för det goda, välgången och utvecklingen. Och hur mycket man än säger och gör sådant, blir hjärtat aldrig tillfredsställt. Tänk om något skulle ha lämnats ogjort. Hjärtat vill göra ännu mer av detta och fortsätta med det varje ögonblick. Det var denna tanke och denna strävan som höll honom bekymrad hela tiden! Sådan var hans längtan. Sådan var hans situation.

Hans hjärta och hans handlingar var också gjutna i formen av dessa två stora egenskaper. När de kom till uttryck i så många olika former och så många blommor, blad och frukter växte fram ur dem, går det inte att räkna dem till slut. Men det ljus som strålar från några av de viktigaste formerna bör användas för att belysa hjärtat och vägen framåt. Var och en av hans följeslagare var värdefull. Och han drog tillbaka blicken från all världens prakt och skönhet och riktade den enbart mot sina följeslagare. Varje ögonblick var han upptagen med att utbilda och rena dem. Han behandlade dem med nåd, mildhet, ömhet och kärlek. Han behandlade var och en utifrån dennes förmåga och psykiska styrka. Han lät dem delta i rådslag. Han såg på deras fel och brister med en förlåtande blick. Han var en sinnebild för nåd och förlåtelse.

A. Känslan av värdighet och nära relation:

Var och en som hade blivit hans följeslagare på vägen till att tjäna Allah, hade avlagt bayʿa genom att lägga sin hand i hans och hade lämnat alla andra för att följa honom, var hans mest värdefulla tillgång. Hans plats var i hans hjärta. Han hade en kärleksfull relation till honom. Han hade gjort honom till en del av sig själv. I detta fanns varken något världsligt intresse eller någon begärelse från nafs; hans hjärta var fullkomligt rent från sådant. Följeslagarna var för honom renare än allt världsligt. Det hade aldrig hänt att han vände bort blicken från dem eller övergav dem för att ens höja blicken mot världslig prakt, någon fördel och vinning eller någon hög ställning och berömmelse:

Håll ditt hjärta nära de människor som åkallar sin Herre morgon och kväll i sökandet efter Hans välbehag, och vänd aldrig bort blicken från dem. Föredrar du kanske världslig prakt och ståt? Sura al-Kahf: 28

Orsaken är tydlig och klar. Deras relation till honom var enbart för den Där vars välbehag och ynnest är ovärderliga. Relationen hade inget att göra med något tillfälligt behov. Det var inte en relation som upprättades när man ville och bröts när man ville, som lyftes till ära när man ville och trampades ned när man ville. Denna nära relation och denna känsla av värdighet var i grunden en stor källa till hans ömma mildhet.

Eftersom denna relation var för Allahs skull var den mycket värdefull. Men Profeten (s) visste också att det främsta medlet för att få Allah den Allsmäktiges hjälp var de troendes gemenskap, som bestod av hans följeslagare. Ju starkare deras ömsesidiga relation var, desto säkrare skulle målet nås, och den kärleksfulla relation som deras ledare hade till dem skulle återspeglas i deras inbördes relation. Han visste också att Allah den Allsmäktige skulle ge honom framgång just genom de troendes gemenskap, deras följeslagarskap och deras samling. Och den gudomliga belöning som endast kan erhållas genom Hans nåd – ingen människa har förmågan eller rätten att erhålla den:

Det var Han som hjälpte dig genom de troende med Sin egen hjälp och förenade de troendes hjärtan med varandra. Även om du hade spenderat alla jordens rikedomar skulle du inte ha kunnat förena dessa människors hjärtan. Men Allah har förenat deras hjärtan med varandra. Han är sannerligen Allsmäktig och Allvetande. O Profet, Allah är tillräcklig för dig och för de troende som följer dig. Sura al-Anfal: 62–64

Som en följd av denna förening och relation kunde Sändebudet (s) bryta sönder alla avgudar av färg, härkomst, ära och anseende bland Arabias stammar och skapa ett förunderligt kapitel i mänsklighetens historia. Han grundade ummahn och en broderlig relation på trons och handlingarnas grundvalar. Han byggde upp en sådan broderlig relation att inte ens fjorton sekel har kunnat utplåna den.

Och som en följd av detta inträffade detta mirakel: trots att otaliga människor följde honom blev ingen av dem hans motståndare. Ingen riktade någon anklagelse eller något förtal mot honom.

Han samlade dem alla under sin kärleks skugga på ett sådant sätt. Därefter skyddade han dem, fullkomnade dem och gjorde dem kapabla att breda ut sina vingar och flyga:

Och sänk din vinge i ödmjukhet inför de troende som följer dig (det vill säga: behandla dem med tillgivenhet, mildhet, ödmjukhet och vänlig medkänsla).

Sura ash-Shuʿara: 215

b. Taʿlim och tazkiya:

En av den ädle Profetens grundläggande uppgifter var undervisning. Men det saknar motstycke hur han undervisade följeslagarna i sin rörelse. Genom att recitera verserna gjorde han dem till levande Koraner. Genom undervisningen i Skriften och visdomen gjorde han dem till förkroppsligandet av kunskap, förstånd och lydnad. Genom tazkiya renade han deras själar från all slags avvikelse och förde dem till mänsklighetens högsta höjd. Det makkanska livet vittnar om det, och det medinensiska livet likaså. Efter dawah-arbetet koncentrerades alla hans tankar och mål på just denna uppgift.

En grupp av hans följeslagare följde hans fotspår i qiyam al-layl och Koranens tartil. En annan grupp deltog i denna uppgift tillsammans med honom:

Och även några av dina följeslagare utför denna handling. Sura al-Muzzammil: 20

Ett av dess centra var Dar al-Arqam. Här uppehöll han sig i hemlighet. Från förrådet delade han ut kunskap och vägledning (liksom människor hämtar vatten genom att fylla en hink från en brunn). Han reciterade Koranen för dem, och följeslagarna lärde sig. Där fanns sannolikt även andra arrangemang. Vi finner visserligen ingen detaljerad beskrivning av detta i någon sira-bok. Men Koranen ger tydliga antydningar om det. Han brukade stå upp för Koranrecitationen. Han gick omkring bland följeslagarna, höll uppsikt över dem och höll sig informerad om deras förhållanden:

Han såg dig även när du stod upp. Och han håller uppsikt över dina rörelser bland dem som böjer sig i sujud. Sura ash-Shu’ara: 218–219

Hans uppgift var inte bara att låta människor höra eller läsa upp Koranen. Hans uppgift var också att förklara Koranen och att låta den genomsyra människornas tankar och handlingar. Därför lärde han dem Koranen lite i taget. Hadhrat Abdullah ibn Umar (ra) berättar: ”Vi lärde oss sura al-Baqarah av Allahs Sändebud (s) under tio år.” En annan sahabi berättar: ”Vi brukade lära oss några verser av den Ädle Profeten (s), och först efter att ha bevarat dem lärde vi oss fler.” Koranen själv uppenbarades lite i taget. Och på samma sätt undervisade och fostrade han sina följeslagare. Hans undervisningsmetod är mycket tydlig: ”Och denna Koran har Vi uppenbarat gradvis, för att du ska läsa upp den för människorna med mellanrum, och Vi har uppenbarat denna Skrift steg för steg efter omständigheterna.” Sura Bani Isra’il: 106

De som förnekar säger: ”Varför uppenbarades inte hela Koranen för denne man på en gång?” Så har det skett därför att Vi på detta sätt har befäst den grundligt i ditt sinne och Vi har ordnat denna Skrift i särskilda, separata delar. Sura al-Furqan: 32

Å ena sidan stod recitationen av Koranen, kunskapens källa, tillsammans med tartil, särskilt recitationen under nattens vakna timmar. Å andra sidan stod uthållighet i ibadah, särskilt i salah. På denna grund skulle snart både din och statens byggnad resas. Genom dessa två saker formade han sina följeslagares sinnen och inställning. Han renade deras hjärtan. Han förbättrade deras moraliska karaktär och renade deras hjärtan. Han förbättrade deras moraliska karaktär och gjorde dem skickliga i sina handlingar. Han fortsatte att utföra detta arbete ända till sitt sista andetag. Vi har tidigare talat om att låta Allahs dhikr genomsyra varje del och vrå av hela livsordningen.

Detta arbete med kunskapsmässig, andlig och moralisk undervisning och rening skulle i sig inte alls ha varit tillräckligt, om den helige Profeten (s) inte samtidigt hade satt sina följeslagare i praktisk dawah och i jihads verksamhet på fältet, så att de genom att sänkas ned i alla slags prövningar förvandlades till rent guld. En sådan andlig och moralisk rening var i själva verket inte heller det enda målet. Genom att utmana de falska gudarna, genom att rikta skarp kritik mot det falska statsskicket, genom att förkunna att suveränitet och ledarskap enbart tillhör Allah och genom att kräva fullständig lydnad mot sig själv öppnade den Ädle Profeten (s) den verkliga skolan för tazkiyah och rening. Vid varje steg fortsatte han att väcka en djup övertygelse i sina följeslagares hjärtan: att vägen till framgång går genom denna mödosamma öken. Trons anspråk måste ovillkorligen sållas och skiljas ut.

Tror människorna att de ska lämnas ifred bara för att de säger: ”Vi har trott”, och att de inte ska sättas på prov? Vi prövade ju även alla dem som levde före dem. Allah måste sannerligen visa vilka som är sanningsenliga och vilka som är lögnare. Sura al-Ankabut: 2–3

Allah kommer inte att låta de troende förbli i det tillstånd som ni nu befinner er i. Han kommer ovillkorligen att skilja de rena från de orena. Sura Al Imran: 179

Genom att undervisa i Koranens, salahs, dawahs och jihads ständigt verksamma khanqaher och i skolor som var i full gång skapade Allahs Ädle Sändebud (s) den grupp vars förhållande till dess Rabb präglades av djup kärlek och medkänsla. Dess band till den egna dawahn och rörelsen var fast och bestående. Den omsorg den kände för den var sprungen ur hjärtats djupaste grund.

Samtidigt höll han ett skarpt öga på orden:

För det första:

Att skapa ikhlās och lillāhiyyat i sinnet. Det vill säga att vad som än görs, ska det göras för den egna Herren. Livets syfte ska vara att vinna Allahs välbehag. Varje steg ska tas li-wajhillāh, för Allahs välbehag.

För det andra:

Att skapa en stark längtan efter att offra sin egendom. För det finns ingen större prövning för människan än begäret efter rikedom. Mot denna bakgrund lärde den Ärade Profeten, medan han befann sig i världen, människorna att hålla hjärtat oberoende av världen. I stället för att eftersträva världslig vinning och en etablerad ställning i världen lärde han dem att i sina hjärtan framställa världen som något kortvarigt och som en källa till högmod.

För det tredje:

Han riktade livets mål mot belöningen i ākhirah. Han framställde den som den verkliga sanningen. Dess bild fortsatte att träda fram inför människornas ögon i livets skådespel. Människorna kunde förstå att detta är det bästa man kan få och att detta är det bestående man kan vinna.

För att förklara dessa tre saker uppenbarades å ena sidan olika delar av Koranen, den ena efter den andra, som länkarna i en kedja. Å andra sidan brukade människorna i den Ärade Profetens sammankomster fyllas av inspiration genom samtalen om dessa tre saker.

c. Övervakning och ihtisab:

En ledare och lärare måste också möta sina följeslagares och lärjungars svagheter, överträdelser och brister. Hur den ädle Profeten (ﷺ) behandlade mycket stora misstag och brott med förlåtelse och barmhärtighet kommer att tas upp längre fram. Men även i detta sammanhang är vissa av hans principer mycket värdefulla och har en avgörande betydelse för att reformera det organisatoriska livet.

Han gick inte omkring och letade efter sina följeslagares svagheter. För detta ändamål upprättade han inte heller något slags underrättelsesystem. Han var ytterst nöjd när människorna själva rättade till sig, utan att deras svagheter och fel kom till hans kännedom. Han förbjöd också människor att komma till honom med klagomål om sina religiösa bröder. Han sade att ingen skulle informera honom om någon annans fel och brister. Han lät sig aldrig uppslukas av misstankar och tvivel beträffande sina följeslagare. Så länge inget tydligt hade framkommit om någon hyste han gott förtroende för honom. Han baktalade dem inte heller i någon sammankomst när de var frånvarande.

Det var inte fråga om att tillrättavisa eller förödmjuka någon på grund av brott och misstag. Det centrala var lydnaden mot Allah och Hans Sändebud. Dessutom betraktade han inte någon som helt uppslukad av synd. Så länge inget tydligt hade framkommit om någon hyste han gott förtroende för honom. Han baktalade dem inte heller i någon sammankomst när de var frånvarande.

Det var inte fråga om att tillrättavisa eller förödmjuka någon på grund av brott och misstag. Det centrala var lydnaden mot Allah och Hans Sändebud. Inte heller betraktades någon som förkastlig enbart för att han hade begått synder.

Om något ändå kom till hans kännedom gav han nödvändiga råd om det. Han gjorde det med största kärlek; samtidigt kunde det ha lett till en allvarlig katastrof om något hade förbisetts. I en alldaglig händelse som rörde korrigering kan man se ett lysande exempel på hans kärlek och visdom. En gång kom en man till Profetens moské och började urinera stående på moskéns golv. De närvarande ville hindra honom, men han sade: Låt honom först urinera färdigt. När mannen hade gjort sig färdig kallade han honom till sig och förklarade: Detta är Allahs hus, och det är förbjudet att smutsa ned det. Därefter beordrade han de ädla följeslagarna att hälla vatten över platsen och rengöra den från urinen.

När han fick kännedom om någons fel och brister brukade han inte ta upp det i någon sammankomst. Han nämnde inte händelsen tillsammans med personens namn och gjorde honom inte skamsen. I stället sade han vanligtvis: Vad har hänt med människorna, eftersom de gör på detta sätt …

Det är inte så att hans undervisning saknade korrigering och ihtisab genom tillrättavisning och straff. En gång byggde en man en hög kupol. Profeten besvarade inte hans hälsning och lät till och med hans kupol rivas och krossas. En annan gång bad en man hastigt utan att ta hänsyn till bönens arkan och regler. Även honom korrigerade han genom att kritisera honom. Där det var nödvändigt att verkställa ett straff verkställde han det. Efter återkomsten från slaget vid Tabuk införde han en social bojkott mot tre följeslagare. Han införde systemet med kaffara. Genom att ta emot allmosor och egendom utförde han också en renande och förädlande uppgift.

Men hans ihtisab var inte sådan som en polisinspektörs eller en envåldshärskares. Han såg efter och övervakade sina följeslagare som en kärleksfull far och lärare. Hans främsta strävan och undervisning var alltid att människorna själva skulle rannsaka sig, hålla känslan levande av att de måste stå till svars inför Allah och ständigt be om istighfar. När människorna kom till honom och erkände sina misstag, ledde han dem också i den riktningen och bad själv om förlåtelse för dem:

Om de, när de hade gjort sig själva orätt, hade kommit till dig och bett Allah om förlåtelse, skulle de förvisso ha funnit Allah förlåtande och barmhärtig. Surah an-Nisa: 64

På detta sätt avlägsnade han deras fel och brister och öppnade vägen för att deras synder skulle förlåtas i Akhirah. För den verkliga belöningen är belöningen i Akhirah, och straffet är straffet där.

d. Att behandla människor i enlighet med deras förmåga och kapacitet

En av aspekterna av den Nåd och kärlek som den ädle Profeten (s) visade i sitt ledarskap och sin undervisning var att han behandlade varje person i enlighet med dennes förmåga och kapacitet. Han var mycket uppmärksam på att de människor som hade valt att följa honom inte alla var likadana eller av samma slag. Även när det gällde iman och lydnad fanns det variationer mellan dem. Var och en kunde nå framgång i olika uppgifter. Var och en kunde nå framgång i olika uppgifter. Man kunde inte kräva samma sak av alla. Han tyckte inte om att lägga en börda på någon som översteg hans styrka och förmåga. Han förebrådde inte sina följeslagare för mänsklig svaghet. I stället accepterade han dess verklighet.

En man kom till honom och frågade vad islam kräver. Han svarade: shahadah, det vill säga att vittna om tawhid och profetskapet, samt att utföra hajj en gång. Mannen frågade: Finns det något mer än detta? Han svarade: Nej, inget mer. Mannen gick därifrån och sade: Jag kommer varken att göra mindre eller mer än detta. Den ädle Profeten (s) sade till sina följeslagare: Om ni vill se en människa från paradiset, se då på denne man.

Men han gjorde inte så med alla. Av vissa tog han bay’ah om att lämna sina hem och följa honom. Av vissa tog han löftet att sätta liv och egendom på spel. Av vissa tog han löftet att inte tigga. Av vissa krävde han att de skulle avstå från vrede och ilska. Om vissa sade han att de inte skulle räknas bland de troende om de inte gjorde hijrah. Om vissa sade han att även om de bad, fastade och gjorde anspråk på att vara muslimer, tillhörde de inte vår grupp på grund av vissa synder. På andra platser ansågs det tillräckligt att säga att den som gör vår qiblah till sin qiblah och äter köttet från de djur som vi slaktat tillhör vår grupp.

Det var just denna handlingsmetod som gjorde att människor av olika slag blev hans följeslagare. Trots skillnader i iman, handlingar, förmåga och kapacitet gick var och en med honom och var nöjd och trygg i förvissningen om att det han gav accepterades.

ঙ. Mildhet och lätthet

En anmärkningsvärd aspekt av hans mildhet var att han hade ett synnerligen varmt hjärta för sina följeslagare. Hans rena hjärta var sådant att det inte fanns minsta spår av hårdhet eller tvång mot följeslagarna på den sanna vägen. Å andra sidan kännetecknades hans sätt, bemötande och muamala, hans tal och hans arbetsmetod inte av någon som helst hårdhet, ohövlighet eller dåligt humör. Följden blev att var och en som kom till honom anslöt sig till hans grupp. De övergav inte hans fotspår och tvekade inte det minsta att på hans minsta vink offra liv och egendom. Koranen har skildrat detta på följande sätt:

(O Profet!) Det är en stor nåd från Allah att du är så mild till sinnet mot dessa människor. Om du däremot hade varit hårdhänt och hårdhjärtad, skulle de ha skingrats från alla håll omkring dig. Sura آلِ عمران: 159

Berättelserna om den ädle Sändebudets (s) mildhet, lätthet och tålamod är oräkneliga. Det finns exempel på detta i hans dagliga liv, i hans organisatoriska liv, under allvarliga och svåra tider, samt i hans umgänge både med vänner och med fiender.

Hazrat Anas ibn Malik (ra) vistades hos honom och tjänade honom i många år. Han berättar: ”Allahs Sändebud tillrättavisade mig aldrig och förebrådde mig aldrig. Han sade aldrig ens: ’Varför gjorde du så?’ eller ’Varför gjorde du inte så?’ Vilken vanlig muslim som helst, till och med en gammal kvinna, kunde få honom att stanna på sin väg. Han stannade och lyssnade med full uppmärksamhet på allt hon hade att säga. Han löste hennes problem. En fordringsägare kom ibland och drog honom i manteln kring halsen. Han log och överseende med mannens förseelse. När följeslagarna försökte hindra honom sade han: ’Låt honom tala och låt honom göra det han gör, för han har rätt till det.’”

Människor kom till hans samlingar. Genom ordlekar i tilltal, hälsningar och samtal förolämpade och förtalade de honom. Men han nöjde sig inte bara med att avstå från att svara; han ignorerade det fullständigt. Om han svarade, gjorde han det på följande sätt: ”Det är endast människor med onda avsikter som genom sina handlingar skadar andra.” Judiska ledare och lärda behandlade honom på detta sätt. De förvandlade ”as-salamu alayka” till ”as-samu alayka” (må döden drabba dig). Som svar sade den ädle Profeten (s): ”Och över er.” Hazrat Aisha (ra) kunde inte förbli tyst inför deras ord. Hon sade till dem: ”Må döden drabba dem! Må Allahs förbannelse falla över er!” Den helige Profeten (s) sade: ”O Aisha! Allah tycker inte om oanständigt språk och fula ord.” Hazrat Aisha (ra) sade: ”O Allahs Sändebud, hörde du inte vad dessa människor sade?” Han svarade: ”Och hörde du inte vad jag svarade dem? Jag sade: ’Och över er också.’” 1

Hans tålamod och överseende var förbluffande. När människor träffade honom i hans samlingar och samtalade med honom tog de sig alla slags friheter. De obildade gick rentav över gränserna för hövlighet och gott uppförande. Detta orsakade honom stor smärta, men han stod ut med allt och förblev tålmodig. Inga hårda eller ohövliga ord kom över hans rena läppar. I alla sådana situationer kom uppenbarelse från Allah och lärde människorna hövlighet, gott uppförande och artighet. Han brukade bjuda människor på mat.

Vissa stannade kvar efter att ha ätit färdigt och satt och småpratade. De brydde sig inte alls om att detta plågade den helige Profeten. Även denna situation uthärdade han tyst. Beträffande valimafesten vid Hazrat Zaynabs (ra) bröllop har det i Sahih Muslim återberättats från Hazrat Anas (ra) att människor bjöds till valiman på kvällen. Vanligt folk åt färdigt och gick därifrån. Men två eller tre personer satt kvar och fortsatte att samtala. Rasulullah (s), som hade blivit ledsen, gick runt från riktningen av de andra hustrurnas rum och kom tillbaka. När han återvände såg han att de fortfarande satt kvar. Han gick därifrån igen och gick till Hazrat Aishas rum och satte sig. När en stor del av natten hade gått och han fick veta att de hade gått, kom han till Hazrat Zaynabs rum. (Tafhim al-Qur’an, vol. 4, s. 120, återgivet med hänvisning till Muslim, Nasa’i och Ibn Jarir.) Med anledning av denna händelse kom vägledning från himlen.

Men när ni har ätit, gå då. Sitt inte kvar och ägna er åt samtal. Ett sådant beteende besvärar Profeten, men han skäms för att säga något. Allah skäms däremot inte för att säga sanningen. Sura al-Ahzab: 53

På samma sätt kom vissa människor för att träffa honom vid olämpliga tider, gick fram till Profetens kammare och ropade på honom. Detta plågade honom mycket. Men på grund av sin ädla personlighet stod han även ut med detta beteende.

Maulana Maududi skriver:

De människor som genom sin samvaro med den ädle Profeten hade fått undervisning i islams regler, principer och goda seder tog alltid hänsyn till hans tid. De förstod hur upptagen han var med arbetet för Allahs religion. De insåg att han, mitt i dessa krävande och utmattande uppgifter, behövde avsätta en del av sin tid för vila och återhämtning, en del för andra viktiga åtaganden och en del för att sköta det familjära livet. Men ofta kom även sådana ohyfsade, oanständiga och osociala människor för att träffa honom, som ansåg att de som arbetar med att kalla människor till Allah och reformera samhället inte ens behövde någon tid för vila. Därför skulle de, närhelst de ville, dag eller natt, kunna komma till dem, och dessa skulle alltid vara skyldiga att ta emot dem. Bland människor med denna inställning, och särskilt bland vissa av dem som kom från olika delar av Arabien, fanns det några som var så ohyfsade och oanständiga att de, när de kom för att träffa den ädle Profeten, inte ens var beredda att besvära sig med att skicka in ett meddelande genom någon tjänare. I stället gick de runt kring Profetens hustrurs kamrar och ropade på den ädle Profeten utifrån.

(O Profet!) De flesta av dem som ropar på dig utanför kamrarna är oförståndiga. Om de hade tålamod tills du kom ut, hade det varit bättre för dem. Allah är förvisso förlåtande och barmhärtig. Sura al-Hujurat: 4–5

Enligt en berättelse av Abd al-Rahman ibn Zayd al-Aslami fanns det vissa människor som satt länge i den ädle Profetens samling. De försökte sitta kvar ända till den sista stunden. Detta plågade ibland den ädle Profeten och hindrade honom från vila och arbete.¹ Men genom den ädle Profetens personlighet, tålamod och karaktärsegenskaper uthärdade han allt detta i tysthet. På detta sätt stod den ädle Profeten å ena sidan alltid till varje muslims förfogande för att hjälpa honom och uppfylla hans behov. Han sade till och med: ”Att ägna en timme åt att hjälpa en muslim och uppfylla hans behov är kärare för mig än två månaders i’tikaf i min moské.” Å andra sidan lyssnade han mycket uppmärksamt på varje människas ord. Om någon ville tala med honom enskilt uppfyllde han även denna önskan. Han blev inte det minsta irriterad. I allmänhet litade han på muslimernas ord. På grund av denna milda och lättsamma läggning anklagade hycklarna honom. De sade: ”Den mannen lyssnar på allt. Vem som helst som vill kan komma till honom, fylla hans öron med vad han vill säga, och han tror på hans ord.”

Det finns några bland dem som sårar Profeten genom sina ord. De säger: ”Denne man lyssnar på allt.” Säg: ”Han gör det endast för ert bästa. Han tror på Allah och litar på de troende. Han är en fullständig symbol för barmhärtighet för dem bland er som tror.” Sura at-Tawba: 61

Det är också ett resultat av hans yttersta barmhärtighet och välvilja att människor ville tala med honom enskilt – vissa för att skryta, vissa av obetydliga skäl och andra av verkligt viktiga orsaker. Zayd ibn Aslami säger: Varje person som bad om att få tala enskilt med den ädle Profeten gav han möjlighet till det. Han berövade ingen denna möjlighet. Därför kunde vem som helst komma och säga: ”Jag skulle vilja tala med dig en stund i enrum”, och han ordnade genast detta. Många plågade honom till och med genom att kräva avskildhet för sådant som det inte alls fanns något behov av att tala om i enrum.¹ Mot denna bakgrund gav Allah den Allsmäktige vid ett tillfälle befallningen att den som ville tala enskilt med Profeten först skulle ge en gåva till Profeten. Denna befallning upphävdes emellertid kort därefter. Men genom detta framträder bilden av den ädle Profetens yttersta mildhet, och undervisningens syfte uppfylls också.

Från det vanliga vardagslivet och det personliga och sociala livet sträckte sig hans mildhet och lätthet vidare till rörelsens olika krisartade situationer och verksamheter och omslöt allt. Det kunde gälla de hängivna följeslagarnas svagheter och misstag, eller hycklarnas aktiviteter. Den vers i sura Āl ʿImrān där hans mildhet betecknas som en nåd uppenbarades strax före slaget vid Uhud. Situationen var då sådan att hycklarnas grupp på alla sätt hade gjort sitt yttersta för att skada honom och hans församling. Samtidigt hade även en grupp troende, driven av världslig vinning, överträtt hans befallning. Den vunna segern gick förlorad. Om han vid detta tillfälle hade behandlat hycklarna hårt, straffat dem och varit sträng mot de felande troende, skulle det utan tvekan ha varit helt riktigt och berättigat ur politisk synvinkel. Men han fäste ingen vikt vid den ena gruppens brott, utan översåg med dem. Till slut blev ett stort antal av dem hängivna. Den andra gruppen förlät han, och Allah förlät också dem. Till sist visade de sig vara självuppoffrande soldater för islam. Om han hade följt en linje av straff och hårdhet skulle de ha lämnat gruppen. I själva verket skulle deras avvikelse in på olydnadens väg mot Allah ha kunnat betraktas som en obetydlig brist hos en vägledare, och att de gick vilse skulle också ha varit skadligt för hans grupp och organisation:

När någon sade: ”Jag vill tala med dig en stund i enrum”, ordnade han alltid detta. Många plågade honom till och med genom att begära enskildhet för sådant som inte alls krävde avskildhet.¹ Mot denna bakgrund gav Allah den Högste vid ett tillfälle en befallning rörande den som ville tala enskilt med Profeten, vilken senare upphävdes. Men detta tecknar en bild av Profetens yttersta mildhet och fullbordar samtidigt undervisningen.

Från det vanliga vardagslivet och det personliga och sociala livet sträckte sig hans mildhet och lätthet vidare till rörelsens olika krisartade situationer och verksamheter och omslöt allt. Det kunde gälla de hängivna följeslagarnas svagheter och misstag, eller hycklarnas aktiviteter. Den vers i sura Āl ʿImrān där hans mildhet betecknas som en nåd uppenbarades strax före slaget vid Uhud. Situationen var då sådan att hycklarnas grupp på alla sätt hade gjort sitt yttersta för att skada honom och hans församling. Samtidigt hade även en grupp troende, driven av världslig vinning, överträtt hans befallning. Den vunna segern gick förlorad. Om han vid detta tillfälle hade behandlat hycklarna hårt, straffat dem och varit sträng mot de felande troende, skulle det utan tvekan ha varit helt riktigt och berättigat ur politisk synvinkel. Men han fäste ingen vikt vid den ena gruppens brott, utan översåg med dem. Till slut blev ett stort antal av dem hängivna. Den andra gruppen förlät han. Till sist visade de sig vara självuppoffrande soldater för islam. Om han hade följt en linje av straff och hårdhet skulle de ha lämnat gruppen. I själva verket skulle deras avvikelse in på olydnadens väg mot Allah ha kunnat betraktas som en obetydlig brist hos en vägledare, och att de gick vilse skulle också ha varit skadligt för hans grupp och organisation:

Men när ni visade svaghet, tvistade med varandra om saken och Allah visade er det som ni älskade – det vill säga krigsbytet – då trotsade ni er ledares befallning. Några bland er sökte nämligen världslig vinning. Då lät Allah er dra er tillbaka inför de otrogna, för att pröva och sätta er på prov. Men sanningen är att Allah trots detta förlät er, eftersom Allah skänker de troende stor nåd. Sura Āl ʿImrān: 152

De bland er som vände tillbaka på konfrontationens dag gjorde det därför att Satan fick dem att snubbla genom att utnyttja någon svaghet hos dem. Allah har förlåtit dem. Allah är sannerligen mycket förlåtande och tålmodig. Sura Āl ʿImrān: 155

Mot bakgrund av de känsliga och krisfyllda förhållanden som den islamiska rörelsen hade behövt möta, fastställdes det som en nödvändighet att ingen på eget initiativ fick dra sig tillbaka från det gemensamma arbetet, särskilt inte från jihad, utan att först inhämta tillstånd från Profeten. Han fick befogenheten att bevilja eller avslå sådant tillstånd:

Troende är i grunden de som innerst inne tror på Allah och Hans Sändebud. När de samlas med Sändebudet för någon gemensam angelägenhet går de inte därifrån utan att först be honom om tillstånd. O Profet! De som ber dig om tillstånd är just de som tror på Allah och Sändebudet. När de därför ber om tillstånd på grund av någon av sina angelägenheter, får du ge tillstånd åt vem du vill. Och be Allah om förlåtelse för sådana människor. Sura an-Nūr: 62

Men hans princip var att han godtog alla slags ursäkter som människor framförde. De verkliga ursäkterna var naturligtvis uppenbara. De ursäkter som hycklarna framförde före eller efter jihad godtog han. Han gav dem tillstånd att utebli eller förlät och översåg med deras agerande. Den ädla Koranen har uppmärksammat honom på detta med ord fyllda av kärlek och ömhet och samtidigt framställt en bild av barmhärtighet och mildhet.

(O Profet!) Må Allah förlåta dig. Varför gav du dessa människor tillstånd att stanna hemma? Sura at-Tawba: 43

Maulana Amin Ahsan Islahi har skrivit att det är ett nödvändigt krav på en ädel personlighet att överse med människors fel och brister. Precis som den ädle Profeten (s) var en symbol för alla slags framstående egenskaper, fanns också egenskapen att överse med människors fel och brister fullkomligt hos honom. Hycklarna försökte dra otillbörlig nytta av denna storsinthet i hans personlighet. För att slippa religiösa plikter, särskilt ansvaret för jihad, framförde de olika falska ursäkter inför honom och bad om tillstånd att stanna hemma. Den ädle Profeten (s) var väl medveten om dessa påhittade ursäkter. Men på grund av sin yttersta nåd och barmhärtighet förlät han dem och gav dem tillstånd.

Så tröstande är inte varningens språk. Orden inleds med ett tillkännagivande av förlåtelse, vilket tydligt visar att avsikten inte är att förebrå. Avsikten är i stället att rikta uppmärksamheten.¹

Även när vissa hycklares fiendskap blev tydligt avslöjad behandlade han dem med tålamod, överseende, förlåtelse och visdom. Särskilt i det ädla och milda bemötande han visade hycklarnas ledare Abdullah ibn Ubayy finns många värdefulla lärdomar om ledarskap.

Händelsen är mycket lång, men här finns ingen möjlighet att behandla den i detalj. Efter all slags fiendskap, ohederlighet, konspirationer och förräderi skapade han, inför slaget mot Banu al-Mustaliq under det sjätte hijriåret, en sådan splittring att den muslimska gemenskapen kunde ha slagits i bitar. Å ena sidan konspirerade han tillsammans med ansarerna och muhajirerna och sade att han, när de nådde Medina, skulle vidta åtgärder mot den ädle Profeten. Han sade: ”Du har fött upp dina egna hundar genom att ge dem mat och kläder, bara för att de sedan ska slita dig i stycken. Denna liknelse passar exakt in på oss och dessa kurajshitiska tiggare [Muhammeds (s) följeslagare]. Bryt själva förbindelserna med dem. Dra er tillbaka. Då kommer de att stå rotlösa. Vid Allahs ed! När vi når Medina kommer de att fördriva vår ärade, hemlösa och förödmjukade grupp.”

Den unge ansariske följeslagaren Zayd ibn Arqam såg till att rapportera denna händelse till den ädle Profeten (s). Abdullah ibn Ubayy hade deltagit i en uppenbar konspiration. Umar (ra) rådde honom att låta hugga av hans huvud. Men den ädle Profeten sade: ”Nej, gör inte det. Människorna kommer att säga att Muhammed själv dödar sina följeslagare.” Följden av denna handlingsstrategi blev att alla ansarer blev rasande på Abdullah ibn Ubayy. Till slut visade det sig att när karavanen var på väg in i Medina stod Abdullah ibn Ubayys son, Abdullah ibn Abdullah ibn Ubayy, framför sin far med ett draget svärd och sade: ”Du sade att när vi nådde Medina skulle de ärade fördriva de förödmjukade. Men nu kommer du att få veta om det är du eller Allah och Hans Sändebud som är den ärade. Vid Allahs ed! Du får inte träda in i Medina förrän Allahs Sändebud har gett sitt tillstånd.” När Abdullah (ra) därefter fick Sändebudets tillstånd lämnade han vägen fri och förde tillbaka sitt svärd i skidan. Därefter kunde Abdullah ibn Ubayy träda in i Medina.

Vid denna tid uppenbarade Allah den Allsmäktige föreskriften att det inte finns någon förlåtelse för sådana hycklare. Den ädle Profeten (s) bad dock, på grund av sin yttersta barmhärtighet, om förlåtelse för dem.¹ Därefter, inför slaget vid Tabuk, meddelade Allah den Allsmäktige ännu strängare: ”O Profet! Även om du ber om förlåtelse för dem sjuttio gånger kommer sådana Guds fiender inte att förlåtas:”

O Profet! Be om förlåtelse för dessa människor eller låt bli; även om du ber om förlåtelse för dem sjuttio gånger kommer Allah under inga omständigheter att förlåta dem. Sura at-Tawba: 80

Mawlana Amin Ahsan Islahi har skrivit:

Profeten ﷺ var själva sinnebilden av barmhärtighet, välvilja och medlidande. Därför låg det honom så varmt om hjärtat att de hycklande skulle bättra sig och räddas, trots alla fienders sammansvärjningar, intriger och fördärv. Liksom han ständigt bad om förlåtelse för hela ummahs skull, bad han också om räddning för dem. 2

Även när en hycklare som Abdullah ibn Ubayy dog, fanns det ingen gräns för hans barmhärtighet och medlidande med honom. Hans son, Hazrat Abdullah ibn Abdullah, var en uppriktig muslim. Han kom till den helige Profeten och bad att få hans mantel som svepning åt sin far. Han gav den honom med största generositet. Därefter bad Hazrat Abdullah honom att leda faderns begravningsbön. Han gjorde sig redo att gå för att leda bönen. Hazrat Umar sade gång på gång: ”Allahs Sändebud! Ska du verkligen förrätta begravningsbönen för en sådan person, som gjorde detta?” Men när den helige Profeten ﷺ hörde detta log han milt, och på grund av den enastående barmhärtighet och medkänsla som han visade både vänner och fiender, tvekade han inte att be för denne värste fiende. 1

När han slutligen ställde sig för begravningsbönen uppenbarades denna vers: 2

Och förrätta aldrig begravningsbönen för någon av dem när han dör, och stå inte heller vid hans grav. De har förnekat Allah och Hans Sändebud och dött som syndare. Sura at-Tawbah: 84

f. Förlåtelse och överseende:

Hans sätt att visa barmhärtighet och förlåtelse var detsamma mot alla, utan åtskillnad mellan vänner och fiender. Även detta visade hans välvilja. Det nämns omedelbart efter att hans mildhet har omtalats. En förunderlig sida av människans natur är att det ofta är lätt för henne att förlåta en fiende. Men att förlåta de närmaste och käraste kan bli mycket svårt. Denna egenskap hos den helige Profeten var också lika för alla. Jag har redan talat om hans förlåtelse av fiender. När hans egna närstående begick moraliska eller juridiska fel var hans bemötande inte annorlunda än detta.

Berättelsen om Hazrat Hatib ibn Abi Balta’ah är mycket välkänd. När Quraysh hade brutit Hudaybiyyah-fördraget började den helige Profeten ﷺ förbereda ett angrepp mot Mecka. Men förutom några framstående följeslagare berättade han inte för någon var han ville genomföra fälttåget. Av en händelse kom vid denna tid en slavinna från Banu Abd al-Muttalib till Medina för att få ekonomisk hjälp. När hon skulle återvända till Mecka träffade Hazrat Hatib (må Allah vara nöjd med honom) henne och gav henne i hemlighet ett brev adresserat till några av Qurayshs hedniska ledare. För att hon inte skulle röja denna hemliga information utan i tysthet överlämna brevet till de berörda personerna gav han henne tio dinarer (guldmynt). Kvinnan skickade Medina ibn Aswad (må Allah vara nöjd med honom) efter henne…..

(De återfann brevet och tog med det) och överlämnade det till den ädle Profeten (s). Brevet öppnades och lästes. Det visade sig att där hade Quraysh meddelats att den ädle Profeten (s) förberedde ett angrepp mot dem. Guds Sändebud (s) frågade Hadhrat Hatib: ”O Hatib! Vad är detta för handling?” Han svarade: ”Skynda er inte att fatta ett slutgiltigt beslut om mig. Det jag har gjort beror inte på att jag har blivit kafir och apostat eller att jag har börjat föredra otro framför islam. Saken är den att min hustru, mina barn och övriga familjemedlemmar befinner sig i Mekka. Jag tillhör inte Quraysh-stammen. Jag bodde där endast under beskydd av några personer ur Quraysh. Även andra muhajirers familjer finns där, men man kan hoppas att deras stamfränder kommer att skydda dem. Men jag har ingen stam där. Därför finns det ingen där som kan skydda min familj. Av denna anledning skickade jag brevet dit. Jag tänkte att jag därigenom skulle visa Quraysh en tjänst, så att de därför inte skulle utsätta mina familjemedlemmar för svårigheter……”

När Guds ädle Sändebud (s) hade hört Hadhrat Hatibs förklaring sade han: ”Hatib har talat sanning till er; det vill säga, detta är den verkliga orsaken till hans handling. Han gjorde inte detta med avsikten att överge islam och stödja och hjälpa otro.” Hadhrat Umar Faruq reste sig och sade: ”Tillåt mig, så att jag kan hugga huvudet av denne hycklare. Han har förrått Allah, Hans Sändebud och muslimerna.” Den ädle Profeten (s) sade: ”Jag har sagt detta med hänvisning till dem som deltog i slaget vid Badr.” När Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta började han gråta och sade: ”Allah och Hans Sändebud vet bäst.” 1

Den grundläggande frågan var vem som hörde till de egna och vilket register över handlingar och verksamhet var och ens. Den som i grunden hör till de egna, är lydig och uppriktig, lever i huvudsak ett liv i lydnad. Även om han begår ett stort misstag som enligt vilken lag som helst faller under definitionen av förräderi, förblir han berättigad till barmhärtighet och mildhet. Om han ska förlåtas eller inte beror på den organisatoriska situationen. Men att förlåta i stället för att straffa och att släppa fri i stället för att gripa är bättre. När det gällde att utdöma straff var han mycket mild och barmhärtig, och när det gällde att förlåta var han storslaget generös.

6. Rådgivning:

Strax efter att Koranen har behandlat mildhet och förlåtelse blottlägger den ytterligare en sida av hans karaktär. Det är att han lät sina följeslagare delta i besluten i alla viktiga frågor som rörde rörelsen och rådgjorde med dem. Hans liv var ett levande vittnesbörd om ”wa shawirhum fi-l-amr”. Det var inte så att han var beroende av att få råd. Å ena sidan fick han vägledning genom uppenbarelsen. Å andra sidan var hans välsignade bröst fyllt av ljuset från kunskap och visdom, med den rätta förmågan att inhämta kunskap och fatta beslut. Men den verkliga saken är att ingen grupp kan bli stark förrän dess medlemmar deltar i beslutsfattandet. Som bevis på detta kan otaliga händelser ur hans liv nämnas. Här nämner vi endast några få viktiga händelser.

Efter ankomsten till Medina var händelsen kring slaget vid Badr hans första allvarliga kris. De var svaga till styrkan, få till antalet och hade knappt några riddjur. Muhajirerna hade lämnat sina hem och kommit hit. Ansarerna hade svurit trohet att de skulle kämpa med livet som insats om fienden angrep. Å ena sidan fanns Qurayshs handelskaravan, och å andra sidan Qurayshs välutrustade och beväpnade armé. Den långsiktiga strategin för kallelsen och rörelsen krävde då att man skulle bekämpa Qurayshs beväpnade armé och bryta dess styrka. Det var också Allahs egen vilja. Även om han hade meddelat detta som sitt eget beslut och gett en sådan befallning, skulle Sahaba Kiram inte ha brustit det minsta i att följa hans befallning. Men han kallade muhajirerna och ansarerna samman. Han lade fram problemet inför dem. Bland muhajirerna sade Hadhrat Miqdad ibn Amr: ”O Allahs Sändebud! Gå i den riktning som din Herre har befallt dig; vi står med dig. Vi kommer inte att säga, likt Israels barn: ’Gå du och din Herre och kämpa; vi sitter kvar här.’ Nej, vi säger: ’Gå, kämpa du och din Herre, och vi är med dig.’ Så länge en enda av oss är vid liv kommer vi att delta med dig i striden.” Den ädle Profeten (s) fattade inte heller då något beslut. Han väntade på att få höra ansarernas uttalande.

Därefter sade Hadhrat Saad ibn Muadh (må Allah vara nöjd med honom) bland ansarerna: ”O Allahs Sändebud! Gör vad du än beslutar. Vid Honom som har sänt dig med sanningen: om du med oss når fram till havets strand framför oss och stiger ned i det, kommer vi sannerligen att vara med dig. Inte en enda av oss kommer att stanna kvar bakom.” Då strålade Guds Sändebuds (s) ansikte, och han förklarade att de skulle möta den beväpnade armén.

Inför slaget vid Uhud (det tredje hijriåret), när frågan uppstod om man skulle försvara sig genom att stanna innanför staden eller gå ut ur staden och möta fienden, fattade den ädle Profeten (s) även då beslutet efter att ha rådgjort med sina följeslagare. En berättelse visar att han, utifrån majoriteten av de känslomässigt upprörda ungdomarnas åsikt, beslöt att gå ut, eftersom de unga på grund av sin låga ålder inte hade kunnat delta i slaget vid Badr och nu längtade efter att sätta sina liv på spel. Detta ledde till att muslimerna drabbades av förluster.

Tiden för slaget vid Ahzab (det 5:e hijriåret) var mycket kritisk. Hela Arabien intog fiendens roll. Tusentals soldater omringade det heliga Medina. Även där ordnade han försvaret genom samråd. På inrådan av Hazrat Salman al-Farisi (ra) lät han gräva en vallgrav. Bakom dem fanns judarnas fästningar och utposter. När som helst kunde man befara förräderi från deras sida. Quraysh höll kontakt med dem. De var till och med beredda att bryta sitt löfte till muslimerna. När Profeten (s) insåg situationens allvar började han förhandla om fred med Banu Ghatafan. Han ville att de skulle ta emot en tredjedel av den frukt som producerades i Medina, överge Qurayshs sida och återvända efter att ha ingått ett fredsavtal med muslimerna.

Men även i denna fråga rådgjorde han med sina följeslagare. Bland ansarerna frågade Sa’d ibn Ubadah (ra) och Sa’d ibn Mu’adh: »O Allahs Sändebud (s), är detta din egen önskan eller Allahs befallning?« Han svarade: »Nej, det är min egen önskan. Jag vill skydda er och bryta fiendens styrka.« De båda ledarna sade: »När vi ännu inte var muslimer kunde dessa stammar inte ens ta ut skatt av oss. Ska de nu ta ut skatt av oss?« Med dessa ord rev de i själva verket sönder det utkast till avtal som endast återstod att underteckna. Detta innebar inte att det fanns någon svaghet hos Profeten (s). Tvärtom var samrådet ett uttryck för klokhet och visdom. Därigenom försvann tanken på att sluta fred, och målet att hålla beslutet att kämpa och strida levande och bestående uppnåddes. Folkets moral stärktes, och ny kraft, inspiration och entusiasm väcktes hos dem.

I stället för att, likt en enväldig och mäktig ledare, fatta beslut i dessa frågor och tvinga igenom dem, lät Profeten (s) sina följeslagare delta i varje handling och varje beslut. Om någon ledare hade rätt att själv fatta ett beslut och tvinga igenom det, så var det endast Profeten (s) som hade denna rätt, ingen annan. Den som ändå lydes av hela sitt hjärta och hela sin själ var Rasulullah (s), eftersom han inte var en ledare som vanliga människor. Han var Allahs Sändebud.

Deltagarna i dessa samrådsmöten talade med full frihet. De lade fram sina egna åsikter, diskuterade och granskade frågorna samt presenterade bevis och argument. Det fanns inga begränsningar eller förbud i detta avseende. Hypokriter deltog i dessa möten. Av den vägledning som finns i Koranen i detta sammanhang kan man föreställa sig vad som hände under dessa möten. Någon försökte med höga, hesa rop få sin ståndpunkt fastslagen; han ville att endast hans ord skulle höras och följas och att hans ord skulle ges företräde framför Allahs och Sändebudets ord. Under sådana omständigheter förekom vältaligt tal, ett överflöd av argument och bevis, många eder och oavbrutna tal – allt detta förekom. 1

J. Ödmjukhet:

Jag vill avsluta denna framställning med en sak om Profeten (s). Det är att Profeten (s) aldrig på något sätt eller i något avseende framställde sig själv som stor eller upphöjd. Om han hade gjort det skulle det inte ha varit orätt. Han var den som mer än någon annan hade rätt att stå högst. Vem kunde ha varit mer stolt än han? Han var inte bara en människa; han var Allahs Sändebud. Uppenbarelsen nedsteg i hans bröst. Människorna var hängivna honom som malar kring en låga. Trots allt detta följde han alltid ödmjukhetens princip. Han satt, umgicks, rörde sig och åt tillsammans med sina vanliga följeslagare på samma sätt som de. Han bar samma slags kläder som de. Han gjorde sig inte på något sätt särskild i förhållande till andra. När människor kom till mötet från avlägsna platser frågade de: »Vem är Muhammad?« Han förbjöd människor att resa sig för att visa honom ära. Någon sade att han var överlägsen Musa (a), men han hindrade honom och förbjöd honom att säga detta. Någon sade: »Det som Allah och Hans Sändebud vill«, men han hindrade honom från att uttrycka sig så. Genom att helt stänga dörren till att göra sig själv till föremål för människors dyrkan ville han bygga människornas verkliga relation och hängivenhet enbart till Allah.

Muhammad är endast ett sändebud. Före honom har många andra sändebud gått bort. Om han då dör eller dödas, kommer ni att vända tillbaka på era hälar? Sura آل عمران: 144

Önskningar

Till sist vill jag säga att detta är Muhammeds (frid vare med honom) sira. Det ljus i personlighet och karaktär som dagens förkunnare av daʿwa-rörelsen bör tända sina lampor med – ingen av oss kan ens drömma om att nå upp till hans nivå. Men eftersom han är rörelsens levande förebild måste vi, så långt det är möjligt, med hjälp av detta ljus upplysa vår moraliska karaktär, vårt innersta och vårt praktiska liv. Ju närmare vi kan komma honom, desto mer kommer vår Herre att älska oss. Han kommer att avlägsna våra svagheter, förlåta våra misstag och göra oss framgångsrika i denna värld och i det kommande livet.

(O Profet!) Säg till människorna: Om ni verkligen älskar Allah, så följ mig; då kommer Allah att älska er och förlåta era synder. Han är förvisso Den ständigt förlåtande, Den barmhärtige. Sura Āl ʿImrān: 31

— Slut —