Inledning

I denna bok har jag försökt förklara profeternas och sändebudens metod för tabligh i detalj. I vår tid har människor, liksom en ofullständig och bristfällig kunskap om dīn, också mycket begränsade och felaktiga föreställningar om hur dīn ska förkunnas. I denna bok har jag framställt islam som ett levnadssystem (vilket det också är i verkligheten). I enlighet därmed har jag även i detalj behandlat vilka steg som måste tas för att upprätta detta levnadssystem och vilka krav på ansträngning och strävan som måste uppfyllas. Jag har grundat varje kapitel i denna bok på starka bevis från den ädla Koranen. Därefter har jag, där jag ansett det nödvändigt, också förklarat detta med hjälp av autentiska hadither. Jag hoppas att den som läser denna bok med djup uppmärksamhet även kommer att få hjälp av den när det gäller att förstå Koranen.
Vissa vänner har riktat anklagelsen mot mig att jag brukar presentera ämnet alltför kortfattat. Jag brukar inte fästa avseende vid huruvida varje läsare kan förstå framställningen väl. Genom denna bok har jag försökt undanröja den anklagelse som riktats mot mig. Må Allah den Upphöjde ge mig framgång i detta och låta människor dra största möjliga nytta av den.
Ödmjukt
Amīn Ahsan

1

Brister i den vedertagna metoden för tabligh

Under en betydande tidsperiod har de metoder och tillvägagångssätt som har varit vanliga och accepterade bland muslimer för att sprida och etablera islam gjort att människors tankar och medvetande genast riktas åt det hållet så snart de hör ordet tabligh (förkunnelse). När långvarig praxis gör en viss arbetsmetod välkänd för en uppgift, lämnar den ett sådant avtryck i hjärtat att människor inte längre kan tänka på saken frikopplad från den. För att utföra denna uppgift betraktas just denna arbetsmetod helt enkelt som den naturliga metoden. Den som tar initiativ till att utföra uppgiften använder också denna metod. Ibland lämnar någon till och med sitt hem med föresatsen att undvika den, men under vägen återvänder han åter till just det som han lämnade hemmet för att undvika. Därför är det först och främst nödvändigt att kort beskriva bristerna i tablighs nuvarande metod.
Enligt vår mening finns det både kunskapsmässiga och praktiska brister i den vedertagna tablighmetoden. Med andra ord kan man säga att denna metod även är filosofiskt felaktig. Därför har de åtgärder som hittills vidtagits i islams namn i de flesta fall inte bara visat sig vara resultatlösa med avseende på sitt syfte, utan har dessutom orsakat betydande skada för islams dawah. Jag ska först peka på de teoretiska bristerna i denna metod.

Intellektuella brister i den vedertagna tablighmetoden

Första bristen: Det största misstag som hittills har begåtts när islam har presenterats är att de som framför dawah inte har förstått sin egen och islams rätta roll. Därför har de inte kunnat framställa islam på det sätt som Koranen framställde den inför mänskligheten. Den ädla Koranen har presenterat islam som den religion som Allah har valt, ända sedan skapelsens början. Närhelst och till vilket folk Allah den Upphöjde än sände en profet, sände Han honom med denna religion. Olika folk började ständigt föra in brister och fel i denna religion som Allah hade valt, och Allah fortsatte genom Sina profeter att rätta till dessa brister. Slutligen sände Han Sin siste budbärare och uppenbarade genom honom alla Sina profeters och budbärares religion i fullständigt riktig och fullkomlig form. Han skyddade den för all framtid från varje risk för sammanblandning, förändring och förvanskning. Denna religion har bevarats i form av den ädla Koranen. Den är inte någon särskild nations religion, utan hela mänsklighetens religion och den religion som alla Allahs profeter förde med sig. Den som antar den kommer att kallas muslim, och den som inte antar den kommer att betraktas som icke-muslim. Denna religion gör ingen åtskillnad mellan Allahs profeter, förkastar ingen av de böcker Han har sänt och gör inte heller anspråk på någon exklusiv överlägsenhet över någon annan. Dess enda anspråk är att den är en tillförlitlig sammanfattning av alla profeters undervisning och fullbordar deras undervisning.
Men våra förkunnare och författare har, helt motsatt detta, framställt denna religion som den muslimska nationens religion och som fiende till alla andra religioner i världen. För att bevisa dess sanningsenlighet har de förlöjligat undervisningen i andra himmelska skrifter. Ibland har de, drivna av känslor och upphetsning, gått så långt att de även har hånat den undervisning i dessa skrifter som de, som muslimer och som personer som bekänner sig tro på alla profeter, hade den största skyldigheten att tro på. Man har jämfört Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, med andra profeter och försökt bevisa att de andra var underlägsna. Koranen har däremot gett uttryck för en särskild princip: Allah har skänkt varje profet en särskild rang i vissa avseenden. Det har också tydligt angetts ur vilket perspektiv Allah gav Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hans särskilda rang. Profeten själv, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förbjöd strängt att göra anspråk på en särskild överlägsenhet över andra profeter. Men muslimerna har, drivna av religiös blind fanatism, presenterat islam och Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, på detta sätt. Det är inte bara vanliga professionella talare och förkunnare som har sjunkit ned i detta fel; även våra framstående författare, bokförfattare och sammanställare har gjort sig skyldiga till det. Deras böcker var det enda medel genom vilket både muslimer och icke-muslimer kunde förstå islam.
Öppna och läs de framstående författarnas böcker som har skrivits om islam. I dessa skrifter kommer ni att finna så giftiga uttalanden om andra profeter och deras undervisning att det tydligt framstår att muslimerna har drabbats av samma sjukdom som judarna och de kristna drabbades av: att skapa splittring mellan Allah och Hans budbärare. Ändå har muslimerna tagit sådana böcker i sina händer med respekt och vördnad och lyssnar entusiastiskt på sådana predikningar och tal, eftersom de därigenom får glänsa med sin stolthet och ära.
Däremot har de vars skrifter och tal inte innehöll denna blandning av sött och bittert inte lyckats bli populära bland allmänheten och inte heller fått någon betydelse i de särskilda kretsarna. Det kan inte förnekas att de som kritiserat islam också har haft en betydande del i skapandet av denna giftiga tablighlitteratur. Men enligt vår mening var det de muslimska litteratörerna som gjorde fel. Följden av att anta denna felaktiga svarstaktik blev att icke-muslimer utvecklade fördomar, och de tänkte inte på islam ur perspektivet att islam hade kommit för att påminna dem om den sanning de hade glömt och för att återföra deras profeters och budbärares arvtagare till deras väg. I stället betraktade de islam med hat, som en fiende och en erövrare som ville rycka deras religion ur deras händer och själv segra över dem.

Andra bristen: Ett annat intellektuellt misstag som har begåtts när islam har presenterats är att islam inte har framställts som ett levnadssystem, genom vilket människolivets individuella, kollektiva, praktiska och trosmässiga problem samlas kring en enhet och löses på ett förnuftigt och naturligt sätt. Våra muballigher och debattörer har i stället lagt all sin kraft på vissa frågor som uppstått genom religiösa konflikter med kristna och hinduer, såsom frågan om andens och materiens evighet eller uppkomst, reinkarnation, herraväldet hos Messias, må frid vara över honom, och striden om treenigheten, med mera. En grupp professionella debattörer inom varje religion känner stor dragning till sådana frågor. Deras verkliga framgång består inte i att lösa problemen; deras mål är snarare att göra dem ännu mer känsloladdade. Att försöka bemöta sådana människor och göra dem svarslösa innebär att slösa bort sin egen kraft och förmåga samt förspilla sin tid.
Men våra muballigher har avslutat sina liv på sådana konfliktområden. De har inte ens känt behov av att tänka på att detta bara är ämnen som tilltalar grälsjuka människor—människor som inte vill lösa dem utan vars syfte är att göra dem ännu mer komplicerade. Resten av världen står i dag inför helt andra problem. Världen har blivit rastlös i försöken att lösa dem, och dess räddning beror på att de blir lösta. Den religion som träder fram och kan erbjuda en godtagbar lösning på dessa problem kommer att bli hela världens religion i framtiden. Om islam, i en värld som har blivit utmattad av att pröva och experimentera med sina egna uppfunna metoder och som inte finner någon lösning på livets kulturella och samhälleliga problem, hade presenterats inte bara i form av några trosföreställningar och riter utan som ett fullständigt levnadssystem, skulle världens bild i dag ha varit en annan.
Men de personer bland oss som har varit aktiva i syfte att sprida islam, liksom de som har skrivit böcker om islam, hade förmodligen framför sig religionens kristna filosofi, som består av ett antal trosanspråk utan någon positiv förbindelse med livets verkliga problem. Följden blev att den bildade världen inte kände någon dragning till islams lösningar på dessa problem, på samma sätt som världens intellektuella inte hade känt någon dragning till kristendomens meningslösa ordsvall. Därför förblev hela denna verksamhet för islams förkunnelse begränsad till det ringa antalet anhängare av en formalistisk religion. Något särskilt resultat uppnåddes alltså inte, bortsett från slöseri med tid och resurser.

Tredje bristen: En annan intellektuell villfarelse i denna fråga är att de böcker om islam som hittills har skrivits hos oss antingen har varit teoretiska, polemiska, apologetiska eller framställda i kalam-teologins stil. Om var och en av dessa kan man utan tvekan säga att ingen av dem har varit till nytta för religionens dawah. Teoretiska diskussioner kan endast vara till nytta för människor som vill skaffa sig omfattande kunskap om någon särskild sida av islam. Men de skrivs varken med dawah och tabligh som syfte, och deras författare har inte heller förmågan att uppnå detta syfte. Polemiska diskussioner är för det första knutna till vissa särskilda ämnen och har inget samband med islams synsätt. För det andra finns däri i full utsträckning sådana brister som gör att hjärtat och sinnet i stället för att närma sig islam drivs ännu längre bort från den.
Med skrifter i apologetisk stil syftar vi på de böcker om religiösa frågor som skrivits av västerländskt influerade människor och som har uppskattats av européerna. De försöker föra in västerländskt influerade tankegångar även i islam, trots att dessa inte har ens den avlägsnaste anknytning till islam. På motsvarande sätt har de samlat bevis för att sådant i islam som har blivit fördömt i väst skulle vara utanför islam, även när det ingår i islams pelare eller grundprinciper. Det som dessa svagsinta och besegrade människor med ett nederlagspräglat sinnelag har skrivit representerar varken islam korrekt eller innehåller det starka förtroende som kan dra hjärtat mot islam och göra ett kraftfullt intryck på samvetet.
Det som har skrivits ur ett filosofiskt perspektiv är ännu mer nedslående. Kalam-teologernas sätt att argumentera strider mot förnuftet, samvetet och den mänskliga naturen. Med det kan man öka knuten i ett problem, men inte lösa den. Denna typ av argumentation kan möjligen lämpa sig för sofistiska dispyter. Den saknar både dragningskraft och skönhet. Den står inte i samklang med ett sunt samvete och den mänskliga naturen. Att göra den till ett medel för att presentera islam innebär att få människor att fly från islam och skapa en dålig uppfattning om islam hos dem.
Det enda sättet att presentera islam inför världen var det sätt som Allahs Bok och Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, använde. Men våra kalam-teologer blev så påverkade av den grekiska filosofin att de inte bara ignorerade Koranens sätt att argumentera, utan gick ett steg längre, kritiserade det och försökte förnedra det. Våra traditionella kalam-teologer begick också detta misstag, och våra moderna kalam-teologer har blivit offer för det. Följden blev att icke-muslimer och de bildade muslimer som ville bevara sin muslimska identitet, eller åtminstone räknas bland muslimerna, började säga att islam bara är något man accepterar i sitt hjärta. Det är inte något som kan förstås genom att använda förnuft och samvete. De som var orädda och utan hämningar började öppet håna islam. Och i allt utom namnet blev de helt fria från islams band.

2

Praktiska brister i arbetet enligt den vedertagna tabligh-metoden

Det råder inte heller någon brist på praktiska fel i den vedertagna metoden för tabligh. Vi ska antyda några av dessa fel.

Första felet: Det första praktiska felet är muslimernas dubbelhet. Å ena sidan hävdar de att de är en grundläggande gemenskap, uppbyggd på islams och trons grundprinciper. Å andra sidan har de inom sig samlat sådana särdrag som kännetecknar nationer grundade på härkomst, stam, regional tillhörighet och språk. Å ena sidan säger de att en muslim är den som tror på Allah, Hans Sändebud, Hans Bok och det hinsides, och som i alla angelägenheter, handlingar och sociala frågor följer den väg som Allah och Hans sändebud har visat. Å andra sidan finns det bland dem otaliga människor som endast har namnet muslim kvar och som är födda i muslimska familjer. I övrigt har de ingen som helst överensstämmelse med islam.

Å ena sidan hävdar de att Muhammadur Rasulullah (frid och välsignelser vare med honom) är deras vägledare på livets alla områden och i alla dess delar. Å andra sidan har de överlämnat tyglarna till sitt ledarskap och sin auktoritet åt människor som, både vad gäller kunskap och handling, står helt fria från Allahs och Hans Sändebuds vägledning. Å ena sidan presenterar de ett fullständigt system för moral och handling och hävdar att ingen kan förbli muslim efter att ha avvikit från det. Å andra sidan uppvisar de själva alla de former och typer av dålig karaktär och onda gärningar som finns bland andra folk. Ändå anser de att detta inte skadar deras muslimskap på något sätt. Å ena sidan bekräftar de hela sin anknytning till en sann religion och hävdar att det inte är tillåtet att vända sig bort från den och fly. Å andra sidan framställer de hela historien från Rasulullah, må Allahs frid och välsignelser vara med honom, till Mustafa Kemal (Turkiet) som islams historia. En stor del av denna historia har emellertid inte ens den minsta överensstämmelse med islams sanna livsordning.

Å ena sidan hävdar de att islam är en fullständig livsordning och att om det i dag finns någon väg till världens räddning, så ligger den i att anta denna ordning. Å andra sidan reser de runt i Europa och Amerika för att försöka avgöra om engelsmännens system är mer islamiskt eller det amerikanska systemet.

Oavsett om muslimerna förstår denna dubbelhet eller inte, finns det ingen anledning till att människor från andra folk skulle ha svårt att förstå den. De blir förvirrade när de ser motsägelsen mellan muslimernas ord och handlingar. Om någon av dem trots allt har känt en dragning till islam, stannar han upp inför denna motsägelse och tänker att muslimerna också bara är ett folk likt de andra. Vilken mening kan det då finnas i att överge ett sådant folk för att ansluta sig till ett annat?

Om någon icke-muslim trots denna dubbelhet har antagit islam, bör man inse att han inte antog islam efter att ha fått vår da’wa. Allah den Upphöjde har i stället, samtidigt som Han visade honom felaktigheterna i hans egen religion, också tydligt visat honom muslimernas felaktigheter. Han ser islam som något fristående från muslimerna.

Andra felet: Det andra praktiska felet är att muslimerna, liksom de kristna missionärerna, alltid riktar sin uppmärksamhet mot de lägre samhällsskikten när de bedriver tabligh. Denna metod är emellertid helt felaktig. När man kallar till religionen bör man i första hand vända sig till den klass vars tankar och ideologi leder samhällsordningen. Det är i grunden denna klass som bygger upp eller fördärvar ett folk. Om de kan ledas till den rätta vägen kommer hela samhällsordningen av sig själv att följa den rätta vägen. Om de förblir på den felaktiga vägen har de lägre samhällsskikten för det första ingen sådan förmåga som kan reformera dem. Om en sådan förmåga ändå finns bland dem är det endast ett undantag. Deras besegrade sinnelag tar i stället mycket snabbt till sig den intellektuella klassens villfarelser. Detta liknar hjärtat och lemmarna. Om hjärtat blir friskt blir hela kroppen frisk av sig själv. Men om hjärtat är sjukt hjälper det inte att smörja lemmarna med olja.

De kristna missionärerna hade endast frågan om att öka sitt eget antal framför sig. Därför kunde denna metod vara framgångsrik för dem. Men för muslimer är det inte tillåtet att bedriva tabligh enbart i syfte att öka antalet. Deras uppgift är att föra de vilsekomna till den rätta vägen, knyta deras relation till Allah och återuppbygga deras liv på rätt grund. Den enskilde kan återuppbyggas först när hela samhället kan återuppbyggas. Man kan hoppas på samhällets återuppbyggnad först när dess ledande personer antar reformarbetet.

Den som har någon insikt i samhällen och organisationer kan inte förneka att massrevolutioner och revolutionära rörelser kan börja underifrån och bringa den överordnade ordningen i oordning. Men reformativt och intellektuellt da’wa-arbete kan slå rot först när det kan utöva inflytande uppifrån och ned mot de lägre skikten.

De muslimer som har arbetat med da’wa, vare sig bland muslimer eller utanför dem, har i allmänhet gjort följande misstag: deras uppmärksamhet har alltid riktats mot de lägre samhällsskikten. De har fått dem att läsa trosbekännelsen eller lärt dem bönen och sedan trott att de nu är reformerade. Det råder ingen tvekan om att en viss partiell reform kan uppnås på detta sätt. Men på så sätt kan ingen förändring komma till stånd i det övergripande livet. När hela miljön är dålig bör man i stället för att behandla sjukdomen försöka utrota dess orsaker. Avloppsdiken fyllda med avfall, som sprider bakterier och förorenar luften, bör man försöka fylla igen med jord. Annars kommer den reformprocess som genomförs att likna att man håller kvar en person i ett epidemidrabbat område och ger honom en vaccininsprutning. På så sätt kan epidemins angrepp kanske tillfälligt hejdas, men ett bestående resultat är inte möjligt.

Det är därför profeterna och sändebuden först försökte förändra de ledande personernas sinnen och inställning i samhället, i stället för att först vända sig till vanligt folk, och gjorde deras reformering till ett medel för att reformera allmänheten.

Tredje felet: Det tredje praktiska felet är att muslimerna har gjort muntliga råd till det enda medlet för tabligh. De har inte försökt visa upp ett verkligt exempel på ett genuint islamiskt liv. Ändå kan endast ett litet antal intelligenta människor med enastående moralisk förmåga anta islam genom att ensamma betrakta skönheten i islams grundprinciper. Det stora flertalet människor i världen kommer att erkänna dessa principers sanning först när de i det verkliga livet får se deras effektivitet och goda resultat.

Men hela hemligheten bakom de ansträngningar som här görs i islams namn är endast denna: talarna för människor runt i den islamiska livsordningens inbillade paradis med välklingande röster, predikanterna med känslor och upphetsning och författarna genom sina skrifter. Ännu märkligare är att de å ena sidan fyller luften mellan himmel och jord med lovprisningar av islams sociala och kulturella välfärd, medan hela det muslimska samfundet å andra sidan samlar all hednisk smuts inom sig och därigenom bevisar deras påståenden falska. Handlingarnas tysta språk är mer inflytelserikt än alla påståendens språk. Därför har alla dessa predikningar och förmaningar försvunnit ut i tomma intet, och inget bestående inflytande av dem finns kvar i världen.

Om därför några av Allahs tjänare, i stället för enbart muntliga uttalanden, hade försökt upprätta en samhällsordning på grundval av de principer som de tror på, skulle de — även om de inte hade lyckats med försöket — ha kunnat utföra en mer effektiv tjänst än den tjänst som talarna, även när de lyckats med sina predikningar och förmaningar, inte har kunnat utföra. För att bevisa att islam är till gagn för hela världens människor räcker det inte att endast återberätta några häpnadsväckande händelser ur det förflutna. Det hjälper inte heller att enbart skriva artiklar eller hålla tal till stöd för påståendet att islam även i dag kan föra med sig samma välfärd till mänskligheten som den gjorde i det förflutna. Den enda vägen är att en gemenskap som tror på islams grundprinciper förenar sig och visar praktiska exempel på dessa principer. Det sorgliga är att allt annat har skett, men inte just detta.

Fjärde felet: Det fjärde felet är att muslimerna i sin förkunnelse av islam har använt vissa lock- och förförelsemetoder, liksom de kristna missionärerna. De kristna gjorde människor ur världens förfallna klasser till kristna genom att visa dem lockelser, begär och materiella intressen, och muslimerna försöker använda samma metoder. Det brahmanska samfundet använder vissa lockbeten för sina egna intressen, och muslimerna försöker använda dessa på samma sätt. I debatter ligger muslimerna inte alls efter andra när det gäller överdrifter, krokiga metoder och knutna nävar.

När någon bland muslimerna antar hinduismen som offer för begär eller villfarelse, börjar brahmanisterna slå på segertrumman. På samma sätt försöker muslimerna lyfta en hindu till skyarna så snart han tillkännager att han har antagit islam.

Att förleda oförståndiga ungdomar och få dem att gå vilse var, liksom hos andra, en viktig del av programmet för religionsförkunnelse; på samma sätt ansågs en sådan metod tillåten även bland muslimerna. Om en hinduisk kvinna, driven av känslomässig upphetsning, flydde med en tygellös muslimsk man, betraktades detta som en stor seger för islams förkunnelse. Sådan skamlöshet och liderlighet blev medel som hjälpte religionen. Som följd av detta gjorde otaliga förtappade kvinnor och liderliga män religionsbyte till ett yrke. På morgonen utgav sig en person för att vara muslim och åkte på muslimernas axlar, och på eftermiddagen förklarade han sig vara hindu eller kristen och fick pengar av dem.

Under en tid då shuddhi-organisationerna hade stort inflytande i olika delar av Indien bad en muslimsk from man Delhis muslimska prostituerade att förkunna islam för sina icke-muslimska kunder. Som följd av detta blev islam i de icke-muslimskas ögon något värdelöst. De började tänka att islam endast var ett system och ett medel för att öka det egna folkets antal. För att bedra vanligt folk presenterade muslimerna det för dem som Allahs religion. Det var helt naturligt för dem att tänka så. När de såg att muslimerna använde sin religion i exakt samma syfte och på exakt samma sätt som de icke-muslimska använde sina religioner, hur skulle då en känsla av islams överlägsenhet kunna väckas i deras hjärtan?

Femte felet: Det femte praktiska felet är att muslimerna inser behovet av någon form av kompetens för alla världsliga arbeten. Men de anser inte att någon kompetens behövs för två uppgifter: att leda bönen i moskén och att bedriva tabligh av religionen. Det fanns en tid då bönen leddes av den islamiska statens amir eller hans representant. I dag söker muslimerna däremot efter någon som imam i sina moskéer, trots att han inte är kompetent att utföra något världsligt arbete.

Muslimerna under en välsignad tid ansåg att Allah hade utvalt denna ummah just för att föra denna religion till människorna med samma ansvarskänsla, aktivitet och koncentration som Allahs Sändebud hade visat när han förmedlade religionen till människorna. Det islamiska kalifatet, med alla sina avdelningar och tjänstemän, var ett medel för att fullgöra detta profetiska uppdrag. Detta ansvar hade anförtrotts denna ummah från Allahs Sändebuds sida. Dagens situation är däremot sådan att hela det muslimska samfundet, tillsammans med alla sina intelligenta och aktiva medlemmar, är sysselsatt med att tjäna en hednisk ordning.

Vi har antytt de grova intellektuella och praktiska fel som finns i den vedertagna metoden för tabligh. Om man gjorde en helhetsbedömning av dem skulle många fler fel bli synliga. Men vi vill inte förlänga diskussionen ytterligare. Syftet med att nämna dessa fel är att den metod som profeterna och sändebuden använde för att förkunna religionen inte ens har det avlägsnaste samband med den metod som är rådande i dag. Det mål och den avsikt som stod framför profeterna saknas hos dessa människor. Deras metod har ingen förbindelse med profeternas arbetsmetod. I deras mål, avsikter och arbetsmetoder har efterliknandet av icke-muslimska organisationer fått stort utrymme.

Därför vill vi i detalj diskutera i vilket syfte profeterna och sändebuden bedrev tabligh och hur de gjorde det. Vi kommer också att nämna vilka medel och metoder de använde. Vi ska diskutera vilka stadier de behövde gå igenom i sitt förkunnararbete, hur de uppfyllde varje stadies krav och ansvar, och vilka välsignelser världen fick genom deras kamp.

3

Varför tabligh?

Profeternas och sändebudens nödvändighet
Allah den Upphöjde har lagt in i människans natur förmågan att skilja mellan gott och ont samt längtan efter att ta emot det goda och undvika det onda. Genom sin förståelseförmåga kan människan ta emot det goda och undvika det onda och därigenom bli värdig belöning hos Allah. Men om hon i strid med sin natur väljer det onda i stället för det goda kan hon bli värdig straff från Skaparen. Även om människans natur å ena sidan har skönhet och fullkomlighet, har den å andra sidan brister och ofullkomlighet. Därför överlät Allah inte helt och hållet människans vägledning och villfarelse i denna värld åt hennes naturliga läggning, och inte heller ansåg Han i det kommande livet den naturliga vägledningen tillräcklig för att döma henne till straff eller belöning. I stället sände Han profeter och sändebud för att uppenbara fitrans krav och hennes dolda förmågor samt lägga fram Hans slutgiltiga bevis inför skapelsen. Detta för att människorna på Uppståndelsens dag inte skulle kunna hävda att de inte kände till vägen till gott och ont och därför hade sjunkit ned i villfarelsens träsk. Denna sanning har framställts i följande verser ur den Ädla Koranen.
رُسُلًا مُبَشِّرِينَ وَمُنْذِرِينَ لِئَلَّا يَكُونَ لِلنَّاسِ عَلَى اللَّهِ حُجَّةٌ بَعْدَ الرُّسُلِ وَكَانَ اللَّهُ عَزِيزًا حَكِيمً
”Vi har sänt sändebuden som förkunnare av goda budskap och som varnare, så att människorna efter sändebudens ankomst inte skulle ha någon ursäkt inför Allah. Allah är Allsmäktig och Allvis.”
(Surah an-Nisa: 165)
يَا أَهْلَ الْكِتَابِ قَدْ جَاءَكُمْ رَسُولُنَا يُبَيِّنُ لَكُمْ عَلَى فَتْرَةٍ مِنَ الرُّسُلِ أَنْ تَقُولُوا مَا جَاءَنَا مِنْ بَشِيرٍ وَلَا نَذِيرٍ فَقَدْ جَاءَكُمْ بَشِيرٌ وَنَذِيرٌ وَاللَّهُ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ
”O Skriftens folk! Vårt sändebud har kommit till er och klargör för er religionens tydliga läror, efter en lång tid då sändebudens följd hade varit avbruten, så att ni inte skulle kunna säga: ’Ingen förkunnare av goda budskap eller varnare har kommit till oss.’ Nu har alltså en förkunnare av goda budskap och en varnare kommit till er. Allah har makt över allt.” (Surah al-Ma’idah: 19)

Allahs ordning beträffande profeterna
För detta ändamål sände Allah den Upphöjde profeter och sändebud till varje folk, så att sanningen skulle bli helt uppenbar för människorna och de inte skulle ha någon ursäkt kvar för att hålla fast vid krokighetens och villfarelsens väg. Allahs ordning beträffande profeterna var att de alla, utan undantag, kom ur människosläktet; de kom inte ur änglarnas eller jinns släkte. Profeter och sändebud sändes bland människorna för att människans naturliga krav skulle kunna förklaras tydligt för henne genom människor. Människorna skulle inte kunna säga: ’Hur kan kunskap och handling hos en icke-mänsklig varelse vara ett föredöme för människor?’ Därför sände Allah till varje folk en profet och ett sändebud ur deras egen krets, så att främmande etniskt ursprung inte skulle bli ett hinder för att ta emot sanningen. Allahs profeter kallade sina folk till Allahs religion på deras eget språk, så att sanningen skulle kunna läggas fram klart för dem. Deras språk var dessutom mycket rent, begripligt och tilltalande. Sändebuden kallade dem inte till sanningen bara en gång och stannade sedan, utan ägnade hela sina liv åt detta ändamål. Det de kallade människorna att göra visade de själva genom sina handlingar, och deras följeslagare praktiserade det i sina verksamma liv. Denna ordning upprättades för att inget fel eller någon ofullkomlighet skulle finnas i att förklara allt som skapelsen behövde känna till för att uppnå Skaparens välbehag och leva i världen, och för att människorna på Uppståndelsens dag inte skulle kunna lägga skulden för sina onda gärningar på Allah.

Den siste profetens ankomst
Så länge världen inte hade utvecklat sådana sociala och kulturella medel som kunde samla hela världen så att den svarade på en enda förkunnares kallelse, fortsatte Allah att sända separata profeter och sändebud till varje folk. Men när folkens moraliska och sociala medvetande genom profeternas undervisning och fostran hade blivit så vaket att de kunde leva under en världsomfattande livsordning, och när de materiella medlen för samhälls- och kulturliv hade utvecklats så mycket att en enda vägledares kallelse lätt kunde nå hela världen, sände Allah av Sin nåd den siste profeten, Muhammad, Allahs sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Genom honom gav Han världens människor en fullkomlig livsordning. Denna livsordning överensstämmer helt med hela mänsklighetens natur, tillstånd, miljö och behov, oavsett stam och hudfärg. Detta är den gudomliga livsordning som vi har lärt känna under namnet ”islam”.

Till sitt väsen är islam den religion som alla profeter kom med. Skillnaden fanns endast i vissa detaljer. De tidigare profeterna undervisade sina folk om trosläran i enlighet med deras förståelseförmåga. Den siste av profeterna – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – undervisade mänskligheten om trosläran i enlighet med den förståelseförmåga som Allah hade skänkt den. De övriga profeterna tog, när de undervisade om lagar och regler, hänsyn till sina folks särskilda läggning och särskilda sjukdomar. Islams lagstiftning tog däremot inte hänsyn till någon särskild etnisk eller social läggning eller böjelse, utan endast till människosläktets natur. De livsordningar som Allah gav de andra profeterna motsvarade endast deras egna folks behov. Men den livsordning som världens människor fick genom profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – uppfyller inte bara ett särskilt folks behov, utan hela mänsklighetens alla individuella och kollektiva behov.

Två aspekter av Allahs sändebuds ankomst
Profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – fick ansvaret att vägleda hela världen och lägga fram det slutgiltiga beviset inför hela skapelsen. Efter honom finns inget behov av någon ny profet. Därför sände Allah honom med två profetiska uppdrag: ett särskilt och ett allmänt. Han sändes särskilt till arabfolket. På grund av denna särskilda relation till araberna kallades han den ummike profeten eller Arabernas sändebud, och även uppenbarelsens språk var arabiska. I detta avseende fullgjorde han själv direkt sitt uppdrag att förmedla budskapet och fullborda beviset.

Han sändes allmänt till hela världens människor. För att fullgöra detta uppdrag gav Allah honom en ummah och befallde denna ummah att fortsätta förmedla den sanna religion som Sändebudet predikade till dem, till andra människor. Den Allsmäktige Allah säger:
وَكَذَلِكَ جَعَلْنَاكُمْ أُمَّةً وَسَطًا لِتَكُونُوا شُهَدَاءَ عَلَى النَّاسِ وَيَكُونَ الرَّسُولُ عَلَيْكُمْ شَهِيدًا
”På detta sätt har Vi gjort er till ett måttfullt folk, så att ni kan vara vittnen inför människorna och Sändebudet kan vara vittne inför er.” (Surah al-Baqarah: 143)
وَأُوحِيَ إِلَيَّ هَذَا الْقُرْآنُ لِأُنْذِرَكُمْ بِهِ
”Och denna Koran har uppenbarats för mig, så att jag genom den kan varna er och alla som den når.” (Surah al-An’am: 19)

Två särskilda åtgärder för att bevara religionen
För att fullborda syftet med Allahs sändebuds allmänna sändning lät Allah den Upphöjde en fullständig ummah träda fram. Dess uppgift är att göra varje land och varje folk oberoende av behovet av att uppenbarelsen för all framtid skulle behöva komma på olika språk. Eftersom ingen profet kommer efter honom har ansvaret att vägleda skapelsen och slutgiltigt fullborda beviset för den sanna religionen helt och för all framtid lagts på hans ummah. Därför har Allah vidtagit två särskilda åtgärder för att bevara religionen.

För det första har Han skyddat den Ädla Koranen fullständigt från varje förändring, tillägg, förvrängning, korrigering eller förkortning, så att världens människor inte skulle känna behov av en ny profet för att få kunskap om Allahs bud.

För det andra har Han alltid hållit en grupp ur denna ummah fast vid sanningen. Detta är också bevisat genom autentiska hadither. Därför kommer deras kunskap och handlingar att fungera som en fackla för dem som söker sanningen.

En sådan grupp kommer att finnas kvar inom denna ummah, hur liten den än må vara. Oavsett vilka prövningar som kommer, kommer denna fromma grupp att hålla Allahs sändebuds och hans följeslagares kunskap och handlingar levande. Även när villfarelsens inflytande strömmar genom denna ummahs ådror som en galen hunds gift genom den sårades kropp, kommer Allah att skydda en del av denna ummah från villfarelse. När människornas natur blir så förvriden att rättfärdighet betraktas som orätt och orätt och oanständighet betraktas som rättfärdighet och anständighet, och när innovationernas anhängare blir så starka att de som kallar till rättfärdighet blir som främlingar i världen, kommer dessa människor ändå att fortsätta kalla skapelsen till den sanna religionen och försöka rätta till människornas skapade förvrängningar, trots motstånd vid varje steg.

Allahs syfte med att hålla en sådan grupp aktiv i varje tidsålder är att, liksom Han har bevarat uppenbarelsens kunskap i Koranens form fram till Uppståndelsens dag, även Allahs sändebuds och hans följeslagares kunskap och handlingar genom denna grupp ska kunna bevaras för all framtid. Det ljus som behövs för att vägleda skapelsen och fullborda Sändebudets bevis ska aldrig slockna. Med profeten Jesus, frid vare med honom, ord kommer dessa människor att vara som lampor på bergen; genom dem ska den vilsegångne finna vägen. De ska vara som jordens salt, genom vilket något kan göras salt.

Förmedlingen som en del av sändebudets uppdrag
Av den föregående diskussionen har det blivit helt klart att det att vara vittnen inför människorna eller att bedriva förkunnelsen av religionen inte bara är en god gärning och inte heller endast syftar till att öka antalet muslimer. Det är i stället just detta som förmedlingen kräver: att uppfylla det syfte för vilket profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – sändes till hela världen och som denna ummah har fått i uppgift att fullborda. Varje person som tillhör Allahs sändebuds ummah måste fullgöra förmedlingens uppgift. Han överlämnade förkunnelsen av religionen till sin ummah. Om muslimerna brister i detta ansvar, har de i själva verket brustit i att fullgöra sändebudets uppdrag. Det var Allah som lade detta ansvar på dem. Den oundvikliga följden blir att Allah berövar dem den ställning som den ”bästa ummahn” som Han gav dem för att de skulle fullgöra denna uppgift, och hela ansvaret för världens människors villfarelse faller på dem. Det är nämligen de som nu är medlet för att lägga fram religionen slutgiltigt inför Allahs skapelse. Om de inte fullgör detta ansvar kommer världens människor på Uppståndelsens dag att kunna säga inför Allah: ’Du gjorde dem till vittnen inför människorna och lade ansvaret att vägleda oss på dem, men de förmedlade inte Din religion till oss. Annars skulle vi inte ha hamnat i villfarelse.’ Muslimerna kommer då inte att kunna svara på denna anklagelse.

Villkor för förmedlingen
Att vara vittnen inför människorna och att allmänt förmedla och förkunna religionen kan inte uppfyllas bara genom att det i världen finns ett folk som kallas muslimer, oavsett om de fullgör uppgiften att vara vittnen inför människorna eller inte. Detta är ett av sändebudets viktigaste uppdrag. Därför måste Allahs religion förkunnas efter att de villkor som Allah har ställt för förmedlingen och som profeterna och sändebuden beaktade när de utförde detta arbete är uppfyllda. Här ska vi nämna några viktiga villkor som måste beaktas när detta ansvar fullgörs.

Det första villkoret: Det första villkoret för förkunnelsen är att vi, som vittnar om den sanna religionen, först själva måste tro på den med uppriktighet. De profeter och sändebud som kallade till religionen trodde först själva på den. De ansåg sig inte stå över den sanna religionen. ’Sändebudet tror på det som har uppenbarats för honom, och de troende likaså.’

Efter att ha trott på denna sanna religion var de de första att avstå från allt som de fann stå i strid med den, vare sig det var förfädernas religion, stam- och grupplojalitet eller personliga och kollektiva intressen. Vilken fara de än mötte på denna väg sade de: ’Jag är den förste av de troende; jag är den förste muslimen.’ Det hände aldrig att de höll sig på tryggt avstånd från faran och hetsade andra: ’Om ni vill bli räddade, kasta er in i denna fara.’

Det andra villkoret: Det andra villkoret för att förkunna den sanna religionen är att de som tror på sanningen också ska vittna om den muntligen. Den som tror på en sanning men, trots att han kan uttrycka den, inte gör det, är en stum satan. På Uppståndelsens dag kommer han att dömas skyldig för att ha dolt sanningen, liksom judarna dömdes skyldiga till detta. Koranens ord lyder:
وَإِذْ أَخَذَ اللَّهُ مِيثَاقَ الَّذِينَ أُوتُوا الْكِتَابَ لَتُبَيِّنُنَّهُ لِلنَّاسِ وَلَا تَكْتُمُونَهُ فَنَبَذُوهُ وَرَاءَ ظُهُورِهِمْ وَاشْتَرَوْا بِهِ ثَمَنًا قَلِيلًا فَبِئْسَ مَا يَشْتَرُونَ ”När Allah slöt förbund med dem som hade fått Skriften: ’Ni ska förklara den för människorna och inte dölja den.’ Men de kastade den bakom ryggen och sålde den för ett ringa pris. Vilket eländigt köp de gjorde!”
(Surah Al ‘Imran: 187)

Den försiktighet som bör iakttas i detta avseende bör i grunden iakttas för den sanna religionens skull. Det innebär att religionen måste förkunnas på rätt sätt, på rätt plats och inför lämpliga personer. Då kan den sanna religionens budskap finna en plats i människans hjärta. Om någon helt bortser från sanningen och, med endast sina personliga intressen i åtanke, avstår från att förkunna den sanna religionen eller visar likgiltighet inför detta, är han antingen en hycklare eller en ryggradslös feg människa. Det är endast under särskilda omständigheter tillåtet att tillfälligt avstå från att uttrycka sanningen, exempelvis om detta medför verklig risk för livet och förkunnaren anser att det, med hänsyn till den sanna religionens tjänst, är bättre att rädda sitt liv.

Det tredje villkoret: Det tredje villkoret är att detta vittnesmål inte räcker med att ges muntligen, utan måste ges genom verkliga handlingar. I islam anses ett vittnesmål utan verkliga handlingar bakom sig inte tillförlitligt. Vissa människor kom till profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – och svor inför honom: ’Vi vittnar att du är Allahs sändebud.’ Men Allah godtog inte deras vittnesmål. Han sade att de var hycklare och lögnare och lade deras handlingar och uttalanden inför dem som bevis. Genom detta blev deras negativa inställning till islam och muslimer samt deras fiendskap mot sanningen uppenbar.

Den som har accepterat en sanning och kallar människorna till den har den nödvändiga plikten att låta sina handlingar överensstämma med denna sanning. Annars kommer han att betraktas som en efterföljare till de judiska lärda som Koranen har kritiserat hårt. De brukade kalla andra till att vinna Allahs välbehag, men glömde sig själva. Den person eller grupp vars handlingar strider mot dess förkunnelse lägger själv fram beviset för att den förkastar sin egen förkunnelse. Det bevis som läggs fram genom verkliga handlingar är starkare än muntliga bevis. Deras egna handlingar bär ett så starkt bevis mot deras anspråk att inget annat bevis behövs för att förkasta deras budskap.

Om muslimerna är vittnen för Allahs religion, kräver detta nödvändigtvis att de tror på denna religion, förmedlar dess budskap till andra och praktiserar den i varje del av sitt individuella och kollektiva liv. Utan detta kan de inte uppfylla vittnesmålets rätt, för vilket Allah har utvalt dem. Att inte ha någon relation till denna religion i det verkliga livet och samtidigt muntligen vittna om att den är den sanna religionen är, med tanke på att beviset ska fullbordas inför skapelsen, helt och hållet löjeväckande. Om Allah skulle döma Sin skapelse skyldig på grundval av predikningar från sådana handlingsförlamade talare, skulle det strida mot Hans rättvisa. Den nödvändiga följden blir att beviset för denna religion slutgiltigt fullbordas mot muslimerna och att de på Uppståndelsens dag grips på grundval av sitt eget erkännande.

Koranen har själv beskrivit vilka avvikelser från religionen i det praktiska livet som kan ursäktas och samtidigt angett hur de ska behandlas. En ursäktlig avvikelse är att en människa i ett ögonblick av känslomässig upphetsning eller på grund av sina begär gör något som strider mot sanningen. Botemedlet är att omedelbart ångra sig och be Allah om förlåtelse. En annan är att någon tvingas göra något som strider mot sanningen. Botemedlet är att han efter bästa förmåga försöker befrias från detta tillstånd. Om människan i stället för att ångra sig och försöka rätta till sig gör sin villfarelse till ett täcke och en bädd och gör den kris hon hamnat i till sin religion, är denna synd inte förlåtlig. Eftersom hon har blivit nöjd med det falska kommer hon att avlägsnas från den hedersfulla ställning som vittne inför folket som hon hade fått.

Det fjärde villkoret: Det fjärde villkoret för förmedlingen är att vittnesmålet måste hållas fritt från alla former av etnisk och stamrelaterad fanatism. Ingen nations fiendskap eller vänskap får avvika oss från den väg som den sanna religionens budskap följer. Koranen har lärt oss hur neutrala vi ska vara gentemot våra motståndare genom följande ord:
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا كُونُوا قَوَّامِينَ لِلَّهِ شُهَدَاءَ بِالْقِسْطِ وَلَا يَجْرِمَنَّكُمْ شَنَآنُ قَوْمٍ عَلَى أَلَّا تَعْدِلُوا اعْدِلُوا هُوَ أَقْرَبُ لِلتَّقْوَى وَاتَّقُوا اللَّهَ إِنَّ اللَّهَ خَبِيرٌ بِمَا تَعْمَلُونَ
”O ni som tror! Stå fast för Allahs sak och vittna med rättvisa. Låt inte ett folks fiendskap mot er driva er till att överge rättvisan. Var rättvisa; det ligger närmare gudsmedvetenheten.” (Surah al-Ma’idah: 8)

Koranen har också i följande vers lärt oss hur neutrala vi måste vara gentemot våra vänner och närstående:
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا كُونُوا قَوَّامِينَ بِالْقِسْطِ شُهَدَاءَ لِلَّهِ وَلَوْ عَلَى أَنْفُسِكُمْ أَوِ الْوَالِدَيْنِ وَالْأَقْرَبِينَ إِنْ يَكُنْ غَنِيًّا أَوْ فَقِيرًا فَاللَّهُ أَوْلَى بِهِمَا فَلَا تَتَّبِعُوا الْهَوَى أَنْ تَعْدِلُوا وَإِنْ تَلْوُوا أَوْ تُعْرِضُوا فَإِنَّ اللَّهَ كَانَ بِمَا تَعْمَلُونَ خَبِيرًا
”O ni som tror! Stå fast vid rättvisa och vittna för Allah, även om det är mot er själva, era föräldrar eller era nära anhöriga. Vare sig den berörda är rik eller fattig har Allah större rätt till dem båda. Följ därför inte era begär så att ni avviker från rättvisan.” (Surah an-Nisa: 135)

Det femte villkoret: Det femte villkoret för religionens förkunnelse är att man ska vittna om hela den fullständiga religion som har kommit till oss från Allah. Ingenting får utelämnas av rädsla för förebråelser eller motstånd. När vittnesmålet gäller plikter i det individuella livet ska varje person bära vittnesmål om dem i sitt eget liv. Varje person ska be, fasta, varje rik person ska betala zakat och varje förmögen person ska göra hajj. Varje muslim ska välja goda gärningar, pålitlighet och ett rent liv.

Men där vittnesmålet förutsätter ett kollektivt liv är individens plikt att göra sitt yttersta för att bygga upp ett sådant liv. När det har blivit verklighet ska han vittna om dessa frågor. Det är exempelvis inte möjligt för en enskild person att skapa ett socialt system, ett ekonomiskt system eller landets politiska grund. För att ordna dessa enligt islamisk form krävs en organisatorisk kraft. Därför är det först och främst nödvändigt att bilda en rättfärdig grupp. Efter att denna organisation har upprättats blir det nödvändigt att vittna om den sanna religionen på varje nivå i det kollektiva livet. Nedan citerar vi några verser. Av dem framgår hur starkt profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – uppmanades att vittna om hela religionen utan minskning eller tillägg.
يَا أَيُّهَا الرَّسُولُ بَلِّغْ مَا أُنْزِلَ إِلَيْكَ مِنْ رَبِّكَ وَإِنْ لَمْ تَفْعَلْ فَمَا بَلَّغْتَ رِسَالَتَهُ وَاللَّهُ يَعْصِمُكَ مِنَ النَّاسِ إِنَّ اللَّهَ لَا يَهْدِي الْقَوْمَ الْكَافِرِينَ ”O Sändebud! Förmedla allt som har uppenbarats för dig från din Herre. Om du inte gör det har du inte förmedlat Hans budskap. Allah skyddar dig mot människorna.” (Surah al-Ma’idah: 67)
الَّذِينَ يُبَلِّغُونَ رِسَالَاتِ اللَّهِ وَيَخْشَوْنَهُ وَلَا يَخْشَوْنَ أَحَدًا إِلَّا اللَّهَ وَكَفَى بِاللَّهِ حَسِيبًا
”De som förmedlar Allahs budskap, fruktar Honom och inte fruktar någon annan än Allah. Allah är tillräcklig som räkenskapshållare.” (Surah al-Ahzab: 39)

(Arabisk text)

”Lyssna inte alls till de otrognas och hycklarnas ord och bry er inte alls om deras förföljelse. Förlita er på Allah.” (Surah al-Ahzab: 48)
فَلِذَلِكَ فَادْعُ وَاسْتَقِمْ كَمَا أُمِرْتَ وَلَا تَتَّبِعْ أَهْوَاءَهُمْ وَقُلْ آمَنْتُ بِمَا أَنْزَلَ اللَّهُ مِنْ كِتَابٍ
”Kalla därför till denna religion och håll fast vid den såsom du har blivit befalld. Följ inte deras begär och säg: ’Jag tror på den Skrift som Allah har uppenbarat.’” (Surah ash-Shura: 15)

Det sjätte villkoret: Det sjätte villkoret för religionens förkunnelse är att de som kallar till Allahs religion måste vara beredda att ge sitt liv när det behövs och också ge sitt liv. Detta är vittnesmålets högsta nivå. Därför kallas de som har gått ut i jihad för Allahs religion och vittnat om sanningen i det de trodde på, även under svärdens skugga, martyrer. Vem annan än sådana människor som offrat sina liv kan få denna stora titel, och vem kan den annars passa?

Allah har lagt ansvaret på denna ummah att vara vittnen inför människorna. För att fullgöra detta ansvar kan tusentals och åter tusentals människor resa sig, och var och en av dem kommer att få belöning hos Allah för sitt arbete. Men de som har ägnat hela sina liv åt denna väg och vittnat om sanningen genom att offra sina liv är i egentlig mening de som förtjänar titeln ’martyr’. Vilket större bevis för en saks sanning kan finnas än att en människa ger sitt ovärderliga liv för att hjälpa den sanna religionen? Den som vittnar om sanningen med sitt liv som insats, efter vilket ingen högre nivå av vittnesmål återstår, är den verklige martyren.

Muslimernas ansvar
Det är på grund av detta sändebudets uppdrag som den muslimska ummahn har kallats ”det bästa folket”. Om muslimerna glömmer detta ansvar blir de endast ett folk bland världens andra folk. De har då ingen särskild skönhet och ingen särskild anledning att få en hedrad ställning. Det spelar då ingen roll för Allah om de lever med heder i världen eller lever förnedrade. När de glömmer detta ansvar blir även de ett folk som drabbats av Allahs förbannelse, liksom andra folk före dem hade fått detta ansvar men blev förbannade när de inte fullgjorde det. Därför har den vers som förklarar muslimerna vara det bästa folket också tydligt angett deras ansvar och plikt.
كُنْتُمْ خَيْرَ أُمَّةٍ أُخْرِجَتْ لِلنَّاسِ تَأْمُرُونَ بِالْمَعْرُوفِ وَتَنْهَوْنَ عَنِ الْمُنْكَرِ وَتُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَلَوْ آمَنَ أَهْلُ الْكِتَابِ لَكَانَ خَيْرًا لَهُمْ مِنْهُمُ الْمُؤْمِنُونَ وَأَكْثَرُهُمُ الْفَاسِقُونَ
”Ni är det bästa folk som har sänts fram för människornas skull: ni anbefaller det rätta, förbjuder det orätta och tror på Allah.” (Surah Al ‘Imran: 110)

Allah har själv angett hur detta kollektiva ansvar ska fullgöras: (Arabisk text)

”Det måste finnas en grupp bland er som kallar till det goda, anbefaller det rätta och förbjuder det orätta. Det är de som ska lyckas.” (Surah Al ‘Imran: 104)

När muslimerna efter Allahs sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – började följa denna befallning var det första de gjorde att upprätta kalifatets grundvalar exakt enligt profetskapets metod. Denna institution fungerar som en organiserad kraft för att kalla till goda gärningar, anbefalla det rätta och hindra det orätta. De upprättade den för att fullgöra det kollektiva ansvar för den sanna religionen som hade lagts på muslimerna efter Allahs sändebud. Som muslimernas representant håller denna institution dem fasta vid sanningen och fullgör uppgiften att kalla världens människor till den. Så länge institutionen kalifat var korrekt upprättad var både muslimer och icke-muslimer aktiva i att fullgöra sina uppgifter. Fram till dess låg ansvaret för förmedlingen på nivån av en kollektiv skyldighet. Kalifatsystemet fullgjorde den och befriade varje medlem av gruppen från ansvaret inför Allah för denna skyldighet.

Men när detta system föll sönder föll ansvaret att vittna om sanningen på nytt på varje medlem av samhället. Det är som när ett statligt system kollapsar och ansvaret för invånarnas liv och egendom, i stället för att ligga på staten, faller på invånarna själva och förblir deras ansvar tills de åter kan bygga upp sitt statliga system. På samma sätt har, efter kalifatsystemets sammanbrott, ansvaret att vara vittnen inför människorna fallit på varje medlem av ummahn. Så länge de inte kan upprätta ett korrekt islamiskt statssystem kommer synden för att inte fullgöra detta ansvar att vila på varje muslim. Varje person kommer att behöva svara för detta på Uppståndelsens dag.

Sammanfattning:
Sammanfattningen av hela denna diskussion är följande:

(a) Det ansvar att förkunna Allahs religion i hela världen fram till Uppståndelsens dag, som hade lagts på Allahs sändebud, har han på Allahs uppdrag överlämnat till ummahn för att det skulle fullbordas. Denna ummah ska därför fortsätta att fram till Uppståndelsens dag förkunna Allahs religion för varje land, folk och språkgrupp.

(b) Allah har fastställt att förkunnelsen ska ske muntligen, med uppriktighet och genom praktiska handlingar. Hela religionen ska förmedlas utan åtskillnad eller klassindelning. Den ska förmedlas opartiskt, utan att bry sig om förebråelser från förebrående. När det behövs ska förkunnaren fullgöra ansvaret genom att offra sitt liv.

(c) För att fullgöra detta övergripande ansvar fanns den institution som kallades kalifatet. Så länge denna institution var upprättad var varje muslim befriad från detta ansvar.

(d) Efter att denna institution avskaffats har ansvaret för islams förkunnelse fallit på varje medlem av ummahn. Ansvaret ska fördelas mellan dem i enlighet med deras förmåga och ställning.

(e) För att svara för denna skyldighet och befrias från ansvaret har muslimerna nu två vägar öppna. Antingen återupprättar de institutionen kalifatet, eller också satsar de åtminstone sina liv på att upprätta den.

(f) Om muslimerna inte gör något av detta kommer de att dömas skyldiga eftersom de inte fullgjort det sändebudsuppdrag som Allah hade lagt på dem. De kommer inte endast att behöva bära bördan av sin egen synd, utan också drabbas av straffet för hela skapelsens villfarelse.

Av denna diskussion har det blivit känt att den främsta drivkraften för att fullgöra det stora ansvar att förkunna religionen som Allah har lagt på muslimerna är deras medvetande och känsla. Deras uppmärksamhet ska riktas mot att återupprätta kalifatsystemet för att kalla till det goda. Genom detta system kan Allahs tjänare lätt vägledas till Allahs religion och det slutgiltiga beviset läggas fram inför världen. Så länge detta system inte är upprättat i världen ska muslimens främsta, största och högsta mål vara att göra något för att återupprätta det. När de sover och när de är vakna ska detta vara varje muslims enda tanke. För detta ska de äta och dricka; för detta ska de leva och dö. Om muslimernas liv i övrigt står helt i strid med Allahs vilja kommer de inte att kunna lägga fram någon godtagbar ursäkt för denna brist inför Allah. Att upprätta Allahs kalifat på Allahs jord är deras livs syfte. Om de glömmer detta syfte kan de inte göra anspråk på större betydelse på jorden än insekter och strån. De kan aldrig få ställningen som en måttfull ummah eller den bästa ummahn, och de kan inte heller hoppas på någon hjälp eller något stöd från Allahs sida.
4

Vilka brukade profeterna och sändebuden först vända sig till

Vilka människor brukade de ädla profeterna, frid vare med dem, först vända sig till när de skulle förkunna sitt uppdrag, och hur tilltalade de dem?

Den första delen av frågan innebär följande: Profeterna sändes visserligen till hela folket, men kallade de redan i början alla människor i nationen, eller vände de sig först till en särskild samhällsgrupp? Om de först vände sig till en särskild grupp, vilken grupp var det då? Gav de först dawah till vanliga människor, eller till dem som ledde hela folket?

Den andra delen av frågan gäller följande verklighet: I början uppfattades varje profets budskap som främmande av hans folk; de motsatte sig det till och med häftigt. Började profeterna då sin dawah genom att betrakta alla som otrogna eller förnekare och säga: ”O ni otrogna, tro! O ni avgudadyrkare, erkänn Allah som den Ende!”, eller tilltalade de dem på något annat sätt?

Dessa två frågor är mycket viktiga. Eftersom människor inte har förstått dem rätt har de också misstagit sig när de försökt fastställa utgångspunkten för dawah. Dessutom har de överdrivit när de försökt förstå sin egen ställning och ställningen hos dem som de tilltalat. Följden har antingen blivit att hela dawah förblivit verkningslös eftersom den började från en felaktig utgångspunkt, eller att den, eftersom den rätta ställningen för den som kallar och den som kallas inte fastställts, har förvandlats till fitnah. I stället för förbättring har stora katastrofer då vuxit fram genom den.

Profeterna tilltalade sin tids ledare

I detta avsnitt ska vi försöka besvara den första delen av frågan. Mot bakgrund av den historia som Koranen återger anser vi att svaret är att profeterna, frid vare med dem, först kallade de inflytelserika personerna i folket till att acceptera Allahs din. De gjorde deras förbättring till ett medel för att förbättra allmänheten.

Profeten Ibrahim, frid vare med honom, framförde först dinens dawah till människorna i sin egen släkt. Vid den tiden innehade de de religiösa ledarposterna bland folket. Därefter framförde han dawah till sin samtida kung, vars händer hade samlat nationens politiska makt och som ansåg sig vara herre över människornas liv och död. (Arabiskt citat)

”Har du inte sett den som tvistade med Ibrahim om hans Herre, därför att Allah hade gett honom kungadöme?” – (Surah al-Baqarah: 257)

Allah den Allsmäktige befallde profeten Musa, frid vare med honom, att han först skulle kalla Farao till hans din. (Arabiskt citat)

”Gå till Farao. Han har överskridit gränsen. Fråga honom: Är du beredd att rena dig? Och ska jag visa dig vägen till din Herre, så att du kan frukta Honom?” – (Surah an-Nazi’at: 17–19)

Profeten Daniyal, frid vare med honom, gav först dawah till sin samtida mäktige kung Nebukadnessar. Profeten Irmiya framförde sitt anspråk på profetskap inför kungen av Sham. Messias, frid vare med honom, tilltalade först de judiska lärda. På samma sätt nämns i den ädla Koranen Nuhs, Huds, Luts och Shuaybs dawah. Var och en av dem kallade först sin tids samhällsledare och människor som svällde av stolthet och högmod till Allahs din och angrep deras tankar och trosuppfattningar.

Till sist framträdde profeten, må Allahs välsignelser och frid vara med honom. Han befalldes att varna sina släktingar av Quraysh för straffet. Dessa människor var ledare för arabernas religiösa och stamstyrda samhälle. Genom dem lät han vägleda hela Arabien moraliskt och politiskt.

För att föra islams dawah till den övriga världen utanför Arabien lärde han den medelvägsvandrande ummaten följande metod: Han skrev brev till härskarna i olika länder och presenterade islam först för dem. Han sade till dem: ”Acceptera islam, så kan ni leva i fred. Annars måste ni själva bära ansvaret för er egen och era undersåtars villfarelse.” Det uttalande som nämnts antyder att ummatens ledare också bör följa denna metod när dawah ska förmedlas allmänt.

Hela historien om det rätt vägledda kalifatet vittnar om att de ädla följeslagarna, må Allah vara nöjd med dem, i egenskap av vittnen inför hela nationen fullgjorde det ansvar för den allmänna dawah som Allah och Hans Sändebud hade lagt på dem, och de gjorde det enligt den metod som Sändebudet hade visat.

Profeten Isas kallelse

Det är en verklighet att de vars dörrar vägledningens sol först lät sitt ljus stråla över ofta blev de sista att acceptera Allahs din. De som känner profeternas historia kan inte förneka detta. Bilal från Abessinien, må Allah vara nöjd med honom, Suhayb från Mindre Asien, må Allah vara nöjd med honom, Salman från Persien, må Allah vara nöjd med honom, och jordbrukarna i Medina kom från avlägsna platser och accepterade islam. Men Qurayshs ledare Abu Lahab, Abu Jahl, Umayyah ibn Khalaf och andra, liksom de förnäma männen i Taif inför vilka Allahs Sändebud dag och natt framförde sanningen, gick miste om dess välsignelse. Det var i stället det vanliga folket i Arabien som välsignades genom att få del av denna dawahs goda följder. Ändå hade dawah ännu inte nått dem direkt utan indirekt.

De som får dawah först hamnar ofta sist när det gäller att acceptera den. De som får dawah senare är däremot ofta först med att acceptera den. Profeten Isas, frid vare med honom, ord blev sanna.

Han sade: ”Många som är först kommer att bli sist, och många som är sist kommer att komma först.”

Trots detta ändrade profeterna inte ordningsföljden i sin dawah. Först framförde de dawah inför de inflytelserika personerna i samhället. När dessa genom sitt överdrivna motstånd och sin envishet gjorde dem förtvivlade, gick de till det vanliga folket med dawah.

Efter att profeten Isa, frid vare med honom, hade fått profetskapet fortsatte han att angripa de judiska lärdas hårdnackade motstånd. Men efter betydande ansträngningar, när det inte gick att bryta sönder stenen av deras stolthet, högmod och arroganta list, övergav han dem och gick till fiskarna vid sjön. Han kallade på dem och sade: ”O ni fiskare! Kom, så ska jag göra er till människofiskare.” Allah den Allsmäktige gav honom bland dem en troende grupp som blev känd genom hans namn. (Arabiskt citat)

”När Isa märkte att de höll fast vid sin otro sade han, med hänvisning till det vanliga folket: ’Vem är Allahs hjälpare?’ Vi tror på Allah; var vittne till att vi har underkastat oss.” – (Surah Al Imran: 152)

Den nämnda versen syftar på Isas, frid vare med honom, allmänna kallelse: den tid då han gav dawah till folket i allmänhet och hade blivit förtvivlad över att de samtida religiösa ledarna och samhällsledarna skulle acceptera sanningen. Då framförde han dinens dawah inför de fattiga och det vanliga folket. Han framförde den på ett känsloladdat sätt, och den smälte därför fiskarnas hjärtan vid floden som vax. Men denna dawah kunde inte smälta de eleganta religiösa ledarnas hjärtan i Jerusalem. Till sist uppstod bland dessa vanliga människor en grupp tjänare som bar sanningens fana; efter att ha bestått ett stort trosprov gjorde de Allahs din segerrik i denna värld. I Surah as-Saff antyds denna verklighet.

(Arabiskt citat)

”O ni som tror! Bli Allahs hjälpare, liksom Isa ibn Maryam sade till lärjungarna: ’Vem vill hjälpa mig på Allahs väg?’ Lärjungarna sade: ’Vi är Allahs hjälpare.’ Då antog Israels barn otrons väg. Sedan hjälpte Vi de troende mot deras fiender, och de blev segerrika.” – (Surah as-Saff: 14)

Profeten Isa al-Masih, frid vare med honom, sade i samband med vägledning och villfarelse något mycket viktigt: den som kommer sist kan komma först. Även om det vanliga folket var först med att ta Allahs din till sig, vände sig profeterna och sändebuden ändå inte direkt till det vanliga folket så länge de inte hade blivit förtvivlade över de samtida ledande personerna.

Allahs Sändebuds kallelse

Om man tänker djupt över saken blir samma tillstånd tydligt också i Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, dawah. Enligt Allahs befallning framförde han först Allahs dins dawah till Quraysh. På den tiden var de religiösa och politiska ledare för hela Arabien. Han framförde dawah, en efter en, inför varje ledande person i Quraysh. När hat, fientlighet och motstånd visade sig från deras sida bad han också Allah om deras vägledning. Bland dem som var särskilt betydelsefulla bad han för några av dem genom att nämna deras namn. Det berättas till exempel att han bad: ”O Allah, stärk islam genom att vägleda Umar eller Abu Jahl.”

Han var så angelägen om dessa människors vägledning att han ofta inte ens tog hänsyn till sin egen bekvämlighet eller sin egen person och värdighet. Därför hände det ibland att han inte fick tid att ge dem som redan hade accepterat islam och behövde lämplig utbildning den undervisning och träning de behövde. Trots detta ägnade han sig under en betydande tid åt dessa människor och fortsatte att uthärda alla former av deras förebråelser, hån, hat, fientlighet och motstånd.

När han hade fullgjort sin skyldighet att lägga fram det avgörande beviset förbjöd Allah honom att slösa mer tid bakom dem och befallde honom att rikta sin uppmärksamhet mot dem om vilka det fanns hopp att de skulle tro. De var fria från ledarskapets särskilda sjukdom. Därför kunde man hoppas att de skulle lyssna till sanningens råd och följa det.

När denna punkt hade nåtts befallde Allah den Allsmäktige Sin profet att ignorera de människor som svällde av stolthet och högmod. (Arabiskt citat)

”Vänd dig alltså bort från dem. Du ska inte klandras för detta. Fortsätt att påminna, för påminnelsen gagnar de troende.” – (Surah adh-Dhariyat: 54–55)

(Arabiskt citat)

”Han rynkade pannan och vände sig bort, eftersom den blinde kom till honom. Och vad vet du, kanske han skulle rena sig, eller ta emot påminnelsen så att den skulle gagna honom. Den som visar högmod, honom ägnar du dig åt, trots att du inte kan klandras om han inte renar sig. Men den som kommer till dig ivrigt och fruktar Allah, honom visar du likgiltighet. Nej! Detta är endast en påminnelse. Den som vill kan ta emot den. Den finns nedskriven i ädla, högt upphöjda och rena skrifter, i händerna på ädla och fromma skrivare.” – (Surah Abasa: 1–16)

(Arabiskt citat)

”Fäst inte dina ögon vid de världsliga ting som Vi har skänkt vissa grupper av de otrogna. Sörj inte över deras olycka, utan sänk barmhärtighetens vinge över de troende.” – (Surah al-Hijr: 88)

Orsakerna till denna metod för dawah

Att profeterna och sändebuden följde denna ordningsföljd när de framförde sin dawah var ingen tillfällighet. Det finns särskilda orsaker till detta. Några av dem ska vi nämna här.

Första orsaken: Den största och tydligaste orsaken är att det vanliga folket i kunskap och handling samt i fråga om karaktär och moral brukar följa de inflytelserika och mäktiga personerna i samhället. Ett ordspråk säger: ”Folket går där kungen går.” Om samhällets och statens ledare därför antar ett förbättringsprogram kommer det vanliga folket att förbättras av sig självt. Om de däremot står i vägen för denna väg, kommer det vanliga folket först inte att vidta någon åtgärd. Även om de skulle acceptera den, försvinner dess verkan mycket snabbt.

Andra orsaken: Profeterna och sändebuden drevs varken av politisk eller ekonomisk hämnd mot samhällets framstående klass, och de bar inte heller någon meningslös partiskhet i sina hjärtan för den förfallna klassen. De eggade aldrig de lägre klasserna till klasskamp mot de högre klasserna, och de försökte inte heller driva den högre klassen ned till den lägre eller lyfta den lägre klassen upp till den högre.

Det uppdrag för vilket de kom till världen kan inte fullbordas genom att en olycka eller en missgärning ersätts med en annan olycka eller missgärning. Uppdraget kan endast fullbordas genom att hela samhället grundas på gudsfruktan, goda släktband och fruktan för det kommande livet. Därför betraktar de inte de vanliga och de särskilda klasserna med olika mått av kärlek och medkänsla. De arbetar lika mycket för att båda ska befrias från sina respektive sjukdomar och anta hälsa.

I detta förbättringsarbete ger de dock företräde åt att förbättra den särskilda klassen. Orsaken är att det i grunden är denna klass som är sjuk i samhället, och genom dess beröring smittas de övriga. Därför tänker de först på att behandla dessa människor. Om de kan återställas till hälsa blir det inte särskilt svårt att bota de andra.

De människor som däremot drivs av ekonomisk hämnd eller vedergällning mot den högre klassen följer en handlingslinje som är helt motsatt profeternas. De hetsar det vanliga folket mot kapitalisterna och skapar klasskamp. Som följd upprättas enligt deras uppfattning en militär folkdiktatur som de tror är nyckeln till all välfärd och befrielse.

I själva verket leder mord och blodsutgjutelse endast till att de gamla kapitalisternas envälde upphör och att nya kapitalisters diktatur tar deras plats. Monopolet på förtryck, övergrepp och orättvisor, som dittills hade legat i händerna på några få gamla kapitalistfamiljer, går över till några få nya familjer.

Om revolutionen alls medför någon nytta för världen, består den bara i att den ena gruppens hämndens eld släcks och att en väg öppnas för att uttrycka den lust till förtryck, orättvisa och maktdemonstration som de dittills hade hållit tillbaka, och för att börja ett nytt spel. De vars synfält endast är riktat mot denna sorts förbättring kan utan tvivel använda folket som ett verktyg för att uppnå sina egna intressen.

Men den revolution som profeterna och sändebuden kom för att genomföra kan inte fullbordas genom att en härskare ersätts av Stalin och Lenin. Den kan endast fullbordas genom att böjelsen till förtryck och orättvisa utplånas hos både stora och små. Därför står sådant oväsen och sådana upplopp helt i strid med deras syfte.

Tredje orsaken: De människor som har en hög ställning i nationen är vanligtvis också överlägsna intellektuellt. Det är just denna intellektuella överlägsenhet som i grunden placerar dem på ledarskapets platser. Därför kan en dawah vars syfte är att genomföra en viktig tankemässig och praktisk revolution inte ignorera dem.

Om dessa människor accepterar en korrekt tankegång kan de på dess grundval leda en stor, ja en allt större, samhällsordning. I detta avseende har de ett särskilt värde. Om de förstörs är det inte de själva som drabbas av förlusten, utan det samhälle från vilket de utplånats.

Om de utplånas genom en folklig revolution blir hela samhället som mjölk från vilken grädden skummats av. När detta samhälle efter revolutionens våldsamhet börjar utarbeta en ny plan för livets återuppbyggnad kan det känna sin egen utblottning. Då ser det tydligt att intellektuell och tankemässig förmåga är mycket nödvändig för det fortsatta arbetet. Men dess dugliga människor har helt försvunnit.

Detta tillstånd uppstod efter den ryska revolutionens första skede. När revolutionen var över visste de som hade fått makten inte alls hur staten skulle styras på grundval av deras ideologi. Följden blev att de inte kunde hantera den statsmakt de hade vunnit genom eld och blod. I stället måste den anförtros åt de människor från vilka den hade tagits.

Denna grupp hade visserligen böjt sig inför den nya ideologin, påverkad av folkmassornas larm, men i sitt hjärta hade den dolt ett djupt hat och en stark fiendskap mot den. Därför använde den statsmakten på ett helt hycklande sätt, och i dess händer fick denna första socialistiska revolution samma slut som varje revolution får när den hamnar i händerna på människor som följer en hycklande metod.

Profeternas metod för dawah är helt fri från sådana misstag. De framförde sin dawah först till de begåvade grupperna. När människor i denna klass förenade klokhet med en god personlig karaktär och accepterade dawah, ökade dawahs styrka genom deras hjälp.خياركم في الجاهلية خياركم في الاسلام .

”De bästa bland er under den hedniska tiden är också de bästa i islam, när de får kunskap om din.”

Denna hadith pekar på just denna verklighet. Det är en välsignelse av denna dawahs metod att islam fick människor som Abu Bakr och Umar, må Allah vara nöjd med dem. Å ena sidan sög de genom sin begåvning upp dawahs innersta väsen på ett sådant sätt att de själva blev dawahs teoretiska uttolkare. Å andra sidan hade de genom sina höga moraliska och karaktärsmässiga egenskaper sådan styrka att de på grundval av denna dawah byggde och styrde ett fullständigt samhällssystem och visade världen att islam i praktiken vill åstadkomma allt detta.

Fjärde orsaken: Den fjärde orsaken är att människorna i denna klass också brukar vara överlägsna i materiellt avseende. Materiell överlägsenhet är i sig inte något ont som alltid måste föraktas. Den blir skadlig endast när den används för att stödja och stärka det falska. Om den i stället blir ett medel för att hjälpa, stödja och stärka sanningen, är materiell överlägsenhet, liksom Salomos, frid vare med honom, prakt och Dhu al-Qarnayns rike, en stor välsignelse från Allah den Allsmäktige.

När profeten, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, var så angelägen om att nå Qurayshs ledare, hade han också detta framför ögonen: om dessa människor accepterade dawah skulle de materiella resurser som stod till deras förfogande av sig själva användas till islams hjälp och stöd. Då skulle å ena sidan en stor kraft falla ur det falskas händer, och å andra sidan skulle denna kraft, när den kom i sanningens dins händer, bli ett mäktigt svärd mot det falska.

Varje kallelse till sanningen börjar utan stöd och medel. Därefter tar den gradvis kontroll över sin tids materiella resurser och underordnar sig upptäckternas, uppfinningarnas och vetenskapens krafter. Senare använder den dem mot det falska när tillfälle ges. Detta hoppas världens andra rörelsers ledare också på, och på samma sätt önskar profeterna det. Men det finns en skillnad mellan de andras önskan och profeternas önskan.

För profeterna kan de materiella medlen aldrig få så stor betydelse att det verkliga syftet blir betydelselöst inför dem. Därför hejdar Allah den Allsmäktige Sina profeter just när längtan efter materiella medel börjar överskrida den bestämda gränsen. Han befaller dem: Fäst inte blicken vid de otrognas materiella tillgångar. Er dawah bär själv med sig sin färdkost och sitt färdmedel samt medlen för sin trygghet och utveckling. Allah den Allsmäktige är Själv beskyddare av er och vår dawah.وَلَا تَمُدَّنَّ عَيْنَيْكَ إِلَى مَا مَتَّعْنَا بِهِ أَزْوَاجًا مِنْهُمْ زَهْرَةَ الْحَيَاةِ الدُّنْيَا لِنَفْتِنَهُمْ فِيهِ وَرِزْقُ رَبِّكَ خَيْرٌ وَأَبْقَى وَأْمُرْ أَهْلَكَ بِالصَّلَاةِ وَاصْطَبِرْ عَلَيْهَا لَا نَسْأَلُكَ رِزْقًا نَحْنُ نَرْزُقُكَ وَالْعَاقِبَةُ لِلتَّقْوَى
”Fäst inte dina ögon vid den världsliga prakt som Vi har gett vissa grupper bland de otrogna för att pröva dem med den. Din Herres försörjning är bättre och mer beständig. Befall ditt hushåll att förrätta bönen och var ståndaktig i den. Vi begär inte försörjning av dig; Vi försörjer dig. Och det goda slutet tillhör gudsfruktan.” – (Surah Ta Ha: 131–132)

Femte orsaken: Den femte orsaken är att de ädla profeterna, frid vare med dem, kom till världen för att upprätta ett sant livssystem vars grund är dyrkan av Allah, troendes eftertanke, opartisk kritik, forskning och principen att utföra alla angelägenheter genom ömsesidigt samråd (shura). Här finns ingen plats för persondyrkan.

Därför följer de naturligt först inte människor som blint följer andra, utan människor som kan följa sina egna tankar och beslut. De som saknar denna egenskap är inte alls lämpade att göra profeternas uppdrag framgångsrikt. Människor med sådan förmåga kan naturligtvis finnas i alla samhällsskikt, och de finns där. Men ädelstenar letas först i gruvan, inte bland avfall. Därför tilltalar profeterna och sändebuden denna klass. Så länge de inte hade blivit förtvivlade över dem riktade de inte sin uppmärksamhet mot de andra.

De människor som däremot vill dyrka sina egna personligheter i stället för principerna och målen driver alltid sina rörelser bland allmänheten genom att undvika den intellektuella klassen. Om sådana människor har politisk förmåga och styrka upprättar de sin egen diktatur. Om de saknar politisk förmåga, eller har förmågan men saknar den styrka som krävs, förblir de vanliga ledare. Om någon av dem dessutom är skicklig på bedrägeri, hyckleri och list i religiösa frågor, startar han en verksamhet med andlig mästare och lärjungar.

Sådana människor fruktar de begåvade klasserna lika mycket som tjuven fruktar dagsljuset. Hela deras spel fungerar bäst i mörker. Därför föredrar de mörkret.

Sjätte orsaken: Den sjätte orsaken är att om en rörelse startas genom det vanliga folket utan den begåvade samhällsklassen, blir de vanliga människor som accepterar rörelsen offer för tvivel och osäkerhet. De drabbas snarare av ett slags mindervärdeskomplex. Så länge några människor ur samhällets högre klass inte följer rörelsen kan de inte utveckla ett sådant självförtroende att de påverkas till att våga kämpa och satsa sina liv för revolutionen.

Den psykologiska orsaken är tydlig. Även om de av hela sitt hjärta har accepterat rörelsen ser de samtidigt att de människor vars intellektuella och materiella överlägsenhet de hittills erkänt inte har accepterat den. De tänker därför att felet kanske ligger hos dessa människor. Ibland tänker de också att det kanske finns någon svaghet i rörelsens filosofi som de själva har upptäckt men som de andra inte har upptäckt.

Denna splittring gör dem helt olämpliga för rörelsen. Även efter att ha accepterat den fortsätter de att stå i samma led som förnekarna. Profeternas handlingsmetod är fullständigt fri från detta fel. De angriper först de tankar och trosuppfattningar som ligger till grund för det samhällssystem som leds av dessa människor.

Efter att konflikten och kampen har pågått en tid har de å ena sidan kullkastat sin tids moraliska, politiska och metafysiska filosofier, och å andra sidan avsatt dem som styr samhället och staten på grundval av falska filosofier. Då står det vanliga folket neutralt och ser vilken sida som har sanningen i denna strid.

De tänkande människorna kan redan i det första skedet förstå att sanningen finns hos profeterna, och de accepterar den. Men de som inte har skarp insikt förblir en tid i ett tillstånd av tvekan. När kampen mellan sanningen och det falska når en punkt där det falska börjar använda billiga medel för att hjälpa sig självt och bevisa att sanningen är lögn, blir sanningen även för dem helt tydlig, och de böjer sig inför den.

Dessa två grupper av vanliga människor ligger något före respektive efter varandra när det gäller att acceptera sanningen, men båda antar den med ett långt perspektiv. Därför skyddas de från mindervärdeskomplexet som drabbade den tidigare nämnda gruppen. Motståndarnas inflytande försvinner helt ur deras hjärtan. De har sett att motståndarna inte har något bevis för att rättfärdiga sin syn annat än förhastade slutsatser, envishet och halsstarrighet.

Motståndarnas bedrägeri, själviskhet och konstgjordhet blir också uppenbara för dem. Därför försvinner deras respekt för det gamla ledarskapet och dess inflytande ur deras hjärtan. Denna iakttagelse skapar i dem en känsla av överlägsenhet i stället för mindervärdighet. I stället för att känna tvekan, rädsla och osäkerhet inför att motsätta sig ”de stora” börjar de, genom att hjälpa sanningen, känna en ovanlig ära och höghet inom sig.

Dessa egenskaper höjer dem så mycket psykiskt och moraliskt att de, hur liten deras numerära styrka än är, hur små deras resurser än är och hur slitna deras vapen än är, kan ställas inför stora arméer och ändå besegra dem.

Sjunde orsaken: Den sjunde orsaken är att det för en dawahs beständighet framför allt är nödvändigt att rekrytera dess arbetare bland de begåvade och högre klasserna. Om detta inte är möjligt kan dawah inte bli beständig, och innovationsanhängare skapar snart en öppning i den och får hela dawah att … (ett ord är oklart här, s. 57, sjunde orsaken).

Det har redan nämnts att ingen av Israels barns lärda eller respekterade personer accepterade profeten Isas, frid vare med honom, dawah. Han lyckades endast samla ett antal anhängare ur de vanliga skikten. Det råder inget tvivel om dessa anhängares uppriktighet, iver och ansvarstagande. De gjorde sitt yttersta för att sprida denna dawah.

Trots detta förvanskade Paulus snart Isas religion. Det som han framför allt utnyttjade för denna förvanskning var propagandan att Isas anhängare var obildade och vanliga människor. Därför kunde de inte förstå den djupare innebörden och betydelsen av Isas undervisning. Han själv var expert på grekisk filosofi och sufism. Han hävdade att han förstod innebörden av Messias, frid vare med honom, undervisning bättre än de som hade följt honom direkt.

Därför fick han ett starkt inflytande över allmänheten, och hans propaganda blev så effektiv att den inte kunde bemötas. Isas religion antog mycket snabbt en helt annan form.

Bland dem som antog islam fanns däremot begåvade människor som Abu Bakr och Umar, må Allah vara nöjd med dem. Därför kunde innovationsanhängarna inte lika lätt skapa sprickor i islam. Om islams ursprungliga dawah kan man säga att den, trots tusentals revolutioner, tusentals förändringar och innovationsanhängarnas våldsamma angrepp, har förblivit oförändrad fram till denna dag.

Avslutning

Av dessa skäl har profeternas och sändebudens metod för dawah alltid varit att de först kallade den begåvade gruppen. Där heltäckande förbättring behövs i stället för delvis förbättring är denna metod den mest verkningsfulla.

Om ett islamiskt system någonstans redan har upprättats och en delvis förvanskning uppstår i det, måste man för att rätta till den vända sig till de personer som ansvarar för just denna förvanskning. Men där ett islamiskt system inte alls är upprättat och fullständig förbättring behövs i stället för delvis förbättring, måste dawah naturligtvis framföras allmänt enligt profeternas handlingsmetod. I denna dawah måste man först kalla landets intellektuella och auktoritativa klass, oavsett om de hör till den muslimska nationen eller till en icke-muslimsk nation.

Detta var svaret på den första delen av frågan. Nu ska vi tala om den andra delen av frågan.

5

Profeternas sätt att tilltala

Det är uppenbart att profeterna kommer i en tid då det har blivit omöjligt att, utan Allahs uppenbarelse, skilja mellan rätt och falskt, mellan sanning och lögn, och då hela livsordningen i praktiken har övergått från den rätta vägen till det falskas händer. I en sådan tid finns sanningen endast hos profeterna. Utanför de gränser som de fastställt kan man visserligen finna delar av sanningen, men den fullständiga sanningen kan inte finnas. Därför kan det inte vara olämpligt eller osammanhängande att de ädla profeterna redan från början skulle tilltala människorna på detta sätt. Den verkliga situationen är nämligen att allt utanför deras verksamhetsområde endast är kufr och shirk. Men den som läser profeternas historia vet att de inte tilltalade människorna på det sättet. De tilltalade dem i stället med uttryck som: ”O folk!”, ”O människor!”, ”O mitt folks medlemmar!”, ”O ni som tillhör Skriften!”, ”O judar!”, ”O nasaréerna (de kristna)!” och ”O ni som har antagit tron!”

Profeterna och budbärarna fortsatte att kalla människorna på detta sätt så länge människorna, genom sin envishet, halsstarrighet och sitt motstånd mot sanningen, inte hade drivit dem till sådan förtvivlan att tiden hade kommit för dem att skilja sig från sitt folk eller att utvandra. När ett folk i sitt motstånd mot sanningen går så långt att det inte alls är berett att stödja de rättrogna bland sig, och när även de största och tydligaste bevisen från sanningens anhängare blir verkningslösa inför dess envishet, då överger profeterna sina respektive folk. Det är då de tydligt börjar använda ord som kafir, mushrik och liknande om dem.

Ibrahims föredöme

Denna sanning framträder visserligen i varje profets da’wa, men den som har kännedom om de olika stadierna i framför allt den ädle Ibrahims, frid vare med honom, och Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, da’wa kan inte på något sätt förneka den. De uttryck med vilka den ädle Ibrahim, frid vare med honom, tilltalade sin far, sitt folk och sin samtida kung visar detta. Men när en betydande tid hade gått under vilken da’wa och tabligh hade bedrivits, och när den samlade kraften i bevisen och miraklen inte bara hade blivit verkningslös inför folkets envishet utan rentav hade blivit ett hot mot dem, förklarade de att de bröt förbindelsen med sina respektive folk. De gjorde detta med ord som tydligt visade att den yttersta gränsen för mildhet och tålamod gentemot folkets kufr och shirk nu hade passerats. Därefter förklarade de också sitt hat och sin fiendskap mot sina respektive folks medlemmar. Denna konflikt fortsatte tills de trodde på tawhid.قَدْ كَانَتْ لَكُمْ أُسْوَةٌ حَسَنَةٌ فِي إِبْرَاهِيمَ وَالَّذِينَ مَعَهُ إِذْ قَالُوا لِقَوْمِهِمْ إِنَّا بُرَآءُ مِنْكُمْ وَمِمَّا تَعْبُدُونَ مِنْ دُونِ اللَّهِ كَفَرْنَا بِكُمْ وَبَدَا بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمُ الْعَدَاوَةُ وَالْبَغْضَاءُ أَبَدًا حَتَّى تُؤْمِنُوا بِاللَّهِ وَحْدَهُ”Ibrahim och de som följde honom utgör ett gott föredöme för er. När de sade till sitt folk: ’Vi tar avstånd från er och från det ni dyrkar vid sidan av Allah. Vi förkastar er, och mellan oss och er har fiendskap och hat förklarats, för alltid, tills ni tror på Allah allena.’” – (Sura al-Mumtahana: 4)

Allahs Sändebuds föredöme

Även situationen för profeten, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, i hans da’wa var precis sådan. I ingen sura från tiden före den nära förestående hijran finner man bevis för att han öppet tilltalade sitt folk eller ahl al-kitab med ord som kafir, mushrik eller munafiq. I stället tilltalades de med uttryck som ”O människor!”, ”O mänskligheten!” och ”O mitt folks medlemmar!”. På motsvarande sätt användes för ahl al-kitab uttrycket ”O ni som tillhör Skriften!” eller ord med samma innebörd. Även när det gällde munafiq fortsatte det välkända tilltalet ”O ni som tror!” att användas ända fram till efter erövringen av Mecka. Ingenstans tilltalades de öppet med orden ”O hycklare!”.

Men när Allahs dīn, efter att da’wa och tabligh hade bedrivits under en viss tid, hade fått sitt slutgiltiga bevis fullbordat mot folket, och de som förkastade dīn inte bara nöjde sig med att förkasta den utan dessutom beslutade att döda dess profet, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, gjorde han hijra. Därefter tilltalade han Qurayshs otrogna med de tydliga orden ”O kafirer!” och förklarade att han bröt förbindelsen med deras religion. Strax före denna hijra uppenbarades den sura som inte bara innehöll en förklaring om att förbindelsen med Quraysh var bruten, utan rentav en krigsförklaring:قُلْ يَا أَيُّهَا الْكَافِرُونَ(1)لَا أَعْبُدُ مَا تَعْبُدُونَ(2)وَلَا أَنْتُمْ عَابِدُونَ مَا أَعْبُدُ(3)وَلَا أَنَا عَابِدٌ مَا عَبَدْتُمْ(4)وَلَا أَنْتُمْ عَابِدُونَ مَا أَعْبُدُ(5)لَكُمْ دِينُكُمْ وَلِيَ دِينِ(6)

”Säg: ’O kafirer! Jag dyrkar inte det ni dyrkar. Och ni dyrkar inte Den jag dyrkar. Jag kommer inte att dyrka det ni har dyrkat. Och ni dyrkar inte Den jag dyrkar. Ni har er dīn, och jag har min dīn.’” [Människor vill framställa den sista utsagan i denna sura som en förklaring om tolerans och överseende. Men det är helt fel. Den är i själva verket en förklaring om att förbindelsen bryts och en krigsförklaring. För närmare upplysningar, se Mawlana Hamiduddin Farahis ”Tafsir av sura al-Kafirun”.]

Skillnaden mellan en kafir och en person som ägnar sig åt kufriska handlingar

De ädla profeterna iakttog all denna försiktighet och återhållsamhet endast fram till den gräns där de inte alls visade mildhet när det gällde att fastställa att människornas kafir-liknande och mushrik-liknande handlingar var kufr och shirk. Om de av någon anledning ville visa ens en liten eftergivenhet i denna fråga, fick de inte tillstånd till det från Allah den Upphöjde. Även under svåra och konfliktfyllda förhållanden fick de vägledning att inte frukta någon fara när de fastställde att kufr eller shirk var kufr eller shirk. De skulle inte heller ta hänsyn till några sociala eller allmänna intressen. Det kan inte ha berott på att de – Allah förbjude – ville förklara människorna vara kafirer och mushriker. De avstod i stället från detta endast av rädsla för att skapa onödig strid eller av rädsla för att människorna skulle vända sig bort från da’wa till sanningen. Om en sådan försiktighet inför följderna hade varit tillåten för dem, skulle de ha kunnat godta de kompromissförslag som kafirerna lade fram och på ett mycket enkelt sätt lösa alla konflikter. Men ingen profet tog någonsin hänsyn till en sådan försiktighet i frågor som rörde dīn, även om detta innebar att han måste möta mycket stora faror.

Därför måste man tänka djupt över denna fråga: De som var så orädda och djärva när det gällde att fastställa kufr och shirk som kufr och shirk – varför var de då så försiktiga med att kalla personer som ägnade sig åt kufr och shirk för kafirer och mushriker, och varför dröjde de så länge med att förklara att förbindelsen med dem var bruten?

Två orsaker till denna skillnad

Enligt vår mening finns det två mycket viktiga orsaker till att de ädla profeterna, frid vare med dem alla, trots att de fastställde att kufriska och shirkiska handlingar var kufr och shirk, dröjde med att kalla dem som ägnade sig åt dessa handlingar för kafirer och mushriker och med att förklara att förbindelsen med dem var bruten.

Den första orsaken: Den första orsaken är att den förebråelse och tillrättavisning som Allah den Upphöjde riktar mot Sina tjänare sker först efter att det slutgiltiga beviset har lagts fram och tabligh har fullbordats. Om det hade varit tillåtet att gripa människor eller visa missnöje mot dem innan det slutgiltiga beviset hade lagts fram och tabligh hade utförts, skulle Allah inte ha sänt profeterna. Därför behövde profeterna, innan de förklarade människorna vara kafirer och tillkännagav att förbindelsen med dem var bruten, ge dem möjlighet att få Allah den Upphöjdes bevis fullbordat mot sig. På så sätt skulle ingen annan orsak än envishet och halsstarrighet återstå för dem när de förkastade Allahs dīn. För att beviset ska bli slutgiltigt krävs att dīn förmedlas och att undervisningen sprids under en viss tid.

Under den tid då profeternas ankomst har upphört blir det mörker av villfarelse som breder ut sig så djupt att inte ens framstående människor förmår hitta vägen i det; för de vanliga människorna är det ännu mer otänkbart. Därför blir varje folk beroende av förmedling och fostran. Eftersom all villfarelse har slagit rot i hjärtat i form av förfädernas seder och bruk, och eftersom vissa människors intressen också är knutna till den, krävs en betydande tids kamp och ansträngning för att rycka upp den med rötterna. Profeterna och budbärarna ägnar sig åt denna kamp under lång tid med fullständigt tålamod. Till slut framträder sanningen så tydligt att ingen annan än de vars intressen är knutna till det falska kan förneka den. När rätten till tabligh har fullbordats till denna gräns blir det tillåtet för profeterna att offentligt förklara sanningsförnekarnas kufr och shirk och att skilja sig från dem.

Den andra orsaken: Den andra orsaken är att när hela samhällsordningen fortsätter att vara grundad på det falska i stället för på sanningen, blir det även omöjligt för dem som vill följa sanningen att följa den. Då tränger fördärvet in i varje del av livet på ett sådant sätt att inte ens en medveten och vaksam person kan andas utan att svälja något av dess gift. Om profeterna och budbärarna i denna situation, utan att ta hänsyn till omständigheternas känslighet, hade lagt kufr- och shirk-domar på människorna och förklarat att förbindelsen med dem var bruten, skulle det ha inneburit grov orättvisa mot många. Därför inledde de inte arbetet med att sprida envishet genom att utfärda kufr-domar och förklara att förbindelsen var bruten. I stället försökte de genom da’wa och förmedlare skapa en sådan gynnsam miljö att de rättrogna kunde leva enligt sina principer. När denna miljö började skapas och vägen till ett liv i enlighet med de rättrognas livsföring började öppnas – även om den fortfarande var trång och svår – kom tiden då man kunde förklara kufriska handlingar hos dem som övergav sanningens väg och snabbt gick den falska vägen endast för sin egen självtillfredsställelse, lyx, yttre prakt och exhibitionistiska läggning, och då förklara att förbindelsen med dem var bruten.

I den nuvarande miljön

Om vi i dagens miljö vill få vägledning från detta ädla profetiska föredöme, är det uppenbart att den miljö som råder i hela världen i många avseenden liknar tiden då profeternas ankomst hade upphört. Det råder ingen tvekan om att Allahs Bok fortfarande finns hos oss i oförändrat skick. Därför är världen i dag inte beroende av någon ny profet, och fram till Uppståndelsens dag kommer den inte heller att bli beroende av någon ny profet. Men den ordning som vår sharia hade godkänt för att vägleda skapelsen och hålla muslimerna fasta vid sanningen var khalifatets ordning. Den ordningen har för länge sedan avskaffats. Därför kan man i stor utsträckning säga att människorna i världen är oförmögna inför den förvrängning och villfarelse som de nu är nedsänkta i.

Vi har utförligt förklarat i kapitlet ”Brister i den sedvanliga metoden för tabligh” i denna bok att Allah den Upphöjde har lagt ansvaret på muslimerna att, för tiden från Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, fram till Uppståndelsens dag, slutgiltigt lägga fram beviset inför världen. Allah har också angett hur detta ansvar ska fullgöras. Det innebär att muslimerna ska upprätta khalifatets ordning. Den ska å ena sidan kalla världens människor till välfärd och godhet och å andra sidan, genom att befalla det rätta och förbjuda det orätta (amr bil-ma’ruf och nahi ‘an al-munkar), hålla muslimerna fasta på den raka vägen.

Eftersom khalifatets ordning inte har upprättats har denna värld blivit fångad under en falsk ordning. Det falska har spridit sig över varje del av livet med sådan kraft och glans att det i dagens livsordning inte längre finns någon plats alls för sanningen. Utbildningssystemet, kultursystemet, samhällssystemet, det politiska systemet och alla andra områden har fjärmat sig från sanningen och satts i det falskas tjänst. Även om något litet eller stort arbete utförs i islams namn under denna ordning, bidrar det på grund av den nuvarande ogynnsamma miljön ändå till det falska.

Goda människor – de som i grunden vill vandra på sanningens och rättvisans väg – kan i dag inte ens gå några steg på sanningens väg utan hinder. Om en person långt borta ger dem utrymme ens för en kort stund, kastar den närstående personen dem in i besvär och kan inte på något sätt tåla att de går vidare på den väg de själva har valt. Den ädle Messias, frid vare med honom, sade:

”Syndens väg är bred och många färdas på den. Men dygdens väg är smal och mycket få färdas på den.”

I dag kan man se denna sanning med egna ögon. För att nå det falskas mål ligger en bred och hinderfri väg. På båda sidor står täta, skuggande träd. Där finns också snabba färdmedel och vägvisare som ger trygghet. Vid varje mål finns ett överflöd av lyx. Man kan nu nå den trygga destinationen när man vill.

På sanningens väg möter man däremot hinder redan vid det första steget. Om man modigt lyckas undanröja detta hinder finns risken för fara vid varje följande steg. Från resans början till dess slut möter man vid varje steg inget annat än faror. I dag är det få som vågar beträda denna väg med sitt eget förstånd i behåll. I denna känsliga och förvirrade tid finns det därför inget förvånande i att människor avviker från vägledningen och går vilse. Det förvånande vore snarare om det inte skedde. Dessa människor förtjänar beröm i stället för förebråelser och bör tas till hjärtat i stället för att stötas bort genom att förbindelsen med dem bryts.

De som trots så ogynnsamma förhållanden har hållit trons ljus levande skulle, om de hade fått en gynnsam miljö, ha blivit mycket goda muslimer. Därför bör man i stället för att hata dem och förklara dem berövade tron på grund av deras misstag eller för att de ovetande eller under yttersta tvång har fallit in i villfarelse, försöka väcka medvetenhet och känsla hos dem om trons och islams verkliga krav.
6

Den stegvisa ordningen för förkunnelsen av dīn

De ädla profeterna, må frid vara över dem, följde en särskild ordningsföljd när de kallade människorna. Denna ordningsföljd grundade sig på en mycket viktig strategi för förkunnelsen. Om man vänder upp och ned på denna ordningsföljd försvinner denna strategi och visdom. Detta har vi redan nämnt. På motsvarande sätt tog profeterna och sändebuden också särskild hänsyn till en viss ordningsföljd när de presenterade sina budskap för människorna. Denna ordningsföljd har stor betydelse i förkunnelsen av dīn. Om man inte beaktar denna följd finns det risk att hela arbetet blir förfelat; dessutom kan själva syftet med att förkunna dīn försvåras. Därför ska vi här behandla den ordningsföljd som det är nödvändigt att följa när dīns budskap presenteras för människorna.

Början på profeternas da’wa

Profeterna kommer alltid i en tid då den sanna dīns ordning har blivit fullständigt kaotisk och en okunnighetens ordning har tagit hela samhället i besittning. Därför lyfter profeterna först fram kallelsen till de grundläggande frågor på vilka ett rent islamiskt samhälle byggs. Dessa grundläggande frågor är tre:

1. Tron på Allah – med fullständig enhetstro.
2. Tron på profetskapet – med fullständig lydnad.
3. Tron på det kommande livet – med fullständigt ansvar.

Så snart dessa tre ting förvrids börjar samhället färdas mot okunnighet. När förvrängningen sprider sig omfattande över dem täcks hela samhället av okunnighetens mörker. När dessa tre ting däremot börjar framträda går samhället mot islam, och när de har blivit helt tydliga och fullt utvecklade träder samhället in i dīns fulla ljus. Tron på dessa tre ting är så djupt inpräntad i människans natur att de sällan har förnekats i världen. Men eftersom Satan väl känner till att den sanna livsordningen bygger på dessa tre ting har han alltid försökt att på något sätt skapa en spricka i dem. Verkligheten är därför att dessa tre ting, precis som de sällan har förnekats helt, också sällan har accepterats korrekt på grund av Satans ansträngningar. När det gäller trosföreställningarna har världen aldrig helt förkastat dem, men inte heller har den någonsin godtagit dem på rätt sätt. I de flesta fall förekommer förnekelse tillsammans med erkännande. För att rädda människorna ur detta tillstånd har Allah den Upphöjde sänt profeter och sändebud genom tiderna.

Ett problem på da’wans väg

Blandningen av det sanna och det falska gör arbetet med da’wa och reform svårt och tidskrävande. Om man endast behövde bekämpa det falska skulle det lätt kunna besegras. Men där sanning och falskhet har blandats och sanningen används som sköld till det falskas försvar måste sanningens förkunnare, innan de kan vidta någon effektiv åtgärd till sanningens hjälp, ge sig in i ett stort krig. Syftet med denna kamp är att bevisa för människorna att om det i den rådande ordningen fortfarande finns något som delvis är sant, så är det inte till sanningens fördel utan till det falskas tjänst.

Profeterna och sändebuden samt de som kallar världen till den sanna dīn måste vanligtvis kämpa mot människor med denna förvrängda tro. Dessa människor har slutit en kompromiss mellan Allahs dīn och sina egna begär, byggt upp en helt annan ordning och fört fram den under den gamla ordningens namn. Eftersom sådana människor använder Allahs dīn som en sköld för att skydda det falska är det inte möjligt att angripa dem direkt och fullständigt. I stället måste man stegvis skilja den del av sanningen från deras tro och handlingar som är sann, och skilja den falska delen från den. Eftersom varje falskhet hos dem har samlats under sanningens namn blir det så svårt att skilja delarna åt att de upprättar en försvarsformation kring var och en av dem. Så länge de inte har förlorat hoppet om att försvara dem är de inte beredda att överge dem.

Detta arbete är mycket tidskrävande. Det kräver långtgående blick, yttersta tålamod och djup insikt. När någon betraktar människor som sådana att deras förnekelse är förenad med erkännande, behandlar han dem naturligt nog varsamt i fråga om det falska. Genom denna varsamhet får emellertid det falska fördelar i stället för sanningen.

Två saker att beakta i fråga om undervisning och fostran

Till följd av denna konflikt blir de människor som med uppriktiga hjärtan förbinder sig att hålla fast vid den rena sanningen och bryta sina band till det falska till en församling. Profeterna och sändebuden lär först dessa människor sådant som å ena sidan på bästa sätt knyter deras relation till Allah och å andra sidan förenar dem till en enhetlig mur, gjuten av bly. Principerna för att på rätt sätt knyta tjänaren till Allah härstammar från de tre principer som nämnts ovan. För den som har accepterat dessa tre grundprinciper är det inte svårt att acceptera dessa följder. När en gudfruktig person har accepterat en grundprincip kan han inte vägra att acceptera dess ofrånkomliga konsekvens. Det beror på att de nödvändiga beståndsdelarna i en sak i själva verket kan sägas vara en utförligare beskrivning av huvudfrågan efter att den först har beskrivits kortfattat.

Eftersom människorna hade accepterat huvudfrågan antog profeterna att de lätt skulle ta emot dess nödvändiga beståndsdelar. Men de kastade inte dessa beståndsdelar huller om buller framför dem. I stället följde de en förnuftig ordningsföljd. Framgången för deras uppdrag ligger just i denna fortlöpande verksamhet. Vid indelningen av denna ordningsföljds olika nivåer tog man hänsyn till två saker: (1) församlingens mentala och intellektuella förmåga, (2) församlingens samlade styrka. Dessa två saker kräver viss eftertanke.

Mental och intellektuell förmåga

Med mental och intellektuell förmåga menar vi att det finns en kedja eller ett sammanhang mellan dīns bud och undervisning. (Här är ett ord obegripligt. Det sista ordet på sista raden på sidan 68.) Det finns grundläggande principer, ur vilka vissa primära principer framträder; på grundval av dessa utvecklas den grundläggande undervisningen, och därefter uppstår tillhörande grenar och undergrenar. Den som lär sig dīn enligt denna följd skapar å ena sidan vid varje nivå inom sig den förmåga som behövs för nästa nivå och kan å andra sidan förstå hela den ordning som finns däri.

Ett fullständigt exempel på detta är hur ett barn först får lära sig vokaler och konsonanter, därefter att bilda ord med dem, sedan att läsa ord och meningar, och till sist får en fullständig framställning presenterad för sig. Eftersom barnet steg för steg har följt en kedja från bokstäver till meningar har det vid varje nivå själv förstått vilken förmåga som krävs för den följande nivån, och ingenting har blivit en börda för dess natur. Eftersom varje förmåga kräver att få användas känner barnet därför av sig självt en drivkraft inom sin natur att gå från en nivå till nästa.

En annan person har däremot inte fått dīn på detta sätt. I stället har dess olika delar lagts fram för honom utan svårighet men också utan någon ordningsföljd. Han kan liknas vid ett barn framför vilket man har placerat en färdig mening utan att låta det gå igenom de inledande nivåerna. Kanske kan barnet upprepa meningen och memorera den med hjälp av sitt minne. Men den kommer alltid att förbli en börda för minnet och kan aldrig bli en del av dess naturliga förmåga.

De ädla profeterna, må frid vara över dem, använde aldrig denna metod när de presenterade dīn. De följde i stället en naturlig och förnuftig ordningsföljd. Därför accepterade den som tog emot dīn den genom sin egen naturs drivkraft. Hela dīn slog djupa rötter i hans tankar och medvetande samt i hans hjärta och själ. Genom denna process uppstår en orubblig tro i människan, en tro som inte skiljs från hjärtat ens efter att den har klyvts itu med en såg. Genom samma process odlas smaken av gudsmedvetenhet, vilken inte är beredd att tåla något som strider mot dīns anda ens i den mest avlägsna vrån av livets många verksamheter.

De som inte vill förstå denna dīns ordning och skönheten i profeternas metod för da’wa vill göra folket regelbundet i inte bara de obligatoriska bönerna utan också i böner som tahajjud och ishrāq, innan de har gett dem kunskap om Allah. Innan de har skapat tron på profetens nödvändighet och lydnaden mot honom går de runt och mäter människors skägg, mustascher samt deras skjortors och byxors längd och bredd. Innan de har skapat en fast tro på det kommande livet vill de se skönheten i gudsmedvetenhet, gudsfruktan, uppriktighet, hövlighet, ödmjukhet och mildhet hos människorna.

Genom deras omvända ansträngningar blir skägget en och en halv handslängd långt, byxorna når sin lägsta tillåtna gräns, och i varje del av gång, sittande, stående och tal kan en konstlad fattigdom kanske framträda. I fråga om mat och dryck och alla andra sådana saker blir personen kanske till det yttre en följare av sunna. Men eftersom dessa ting skapas på ett orimligt och onaturligt sätt är kännetecknet för denna uppvisningsmässiga gudsmedvetenhet inte mer än att ”flugan väljs noggrant bort, medan elefanten sväljs”.

De som har denna sorts gudsmedvetenhet ser inte efter om den matbit som går ned genom deras strupe är ren och tillåten eller om den har förvärvats genom att tjäna ṭāghūt. Men efter att ha svalt denna förbjudna matbit lägger de yttersta vikt vid att dricka vatten med höger hand i stället för med vänster. Dessa människors religiösa synsätt är att en person, om hans avsikt är rätt, kan behaga Allah och höja islams fana även genom att under en falsk ordning inneha och utföra tjänster som polisinspektör, distriktsadministratör, parlamentsledamot och liknande.

Bland dessa så kallat gudsmedvetna människor finns också sådana som är stolta över sin lycka eftersom de har funnit en gudfruktig make åt sin dotter, vars byxor aldrig går nedanför vaderna och som är lärjunge till en viss hazrat. Men de ser aldrig på det sätt som svärsonen har valt för att försörja sig, ett sätt som ingen muslim med känsla för tron ens skulle kunna föreställa sig.

Grundorsaken till denna utarmning är att det under en lång tid inte har uppstått någon da’wa bland muslimerna som har presenterat hela dīn med dess välordnade metod och tydligt förklarat för människorna vad som behöver presenteras på varje nivå, tillsammans med de ofrånkomliga krav som följer därav. I stället har de som påbörjat något da’wa-arbete, på grund av bristande förståelse för det grundläggande behovet och bristande kännedom om dīns ordning, börjat var de själva önskat. Även om de haft någon religiös medvetenhet har den varit så förvriden och livlös att den inte bara inte kan tjäna som grund för en korrekt da’wa; det är kanske inte ens möjligt att inleda en korrekt da’wa medan den lämnas kvar.

Organisatorisk förmåga

Låt oss också tänka över den kollektiva styrka som de ädla profeterna tog hänsyn till när de presenterade dīn. När man begrundar dīns bud blir det tydligt att de är av två slag: (1) individuella bud, (2) kollektiva bud. De individuella buden gäller individer och måste uppfyllas individuellt av varje person, såsom bönen, fastan och att spendera på Allahs väg. De kollektiva buden har samband med församlingen. När församlingen har kommit till existens blir det obligatoriskt för den att uppfylla dessa bud, såsom de lagar som rör samhälle, politik och jihād.

När man kallar till och undervisar om individuella bud måste man ta hänsyn till individens förståelseförmåga och mottaglighet. Det är inte rätt att låta ett regn av bud och förbud falla över honom. Då kan han bli skräckslagen och överge allt. Man måste också bedöma om han har förmåga att bära bördan av de bud av det andra slaget som läggs på honom. Att göra denna organisatoriska bedömning är mycket svårt.

Profeterna, må frid vara över dem, fick i denna fråga direkt vägledning från Allah. Bud och förbud uppenbarades för dem med hänsyn till församlingens förmåga att förstå och bära dem. De som vill leda en församling enligt profeternas väg måste emellertid arbeta genom fullständig ijtihād i denna fråga. Så länge de inte fullt ut kan bedöma stadierna i uppenbarelsen av dīns bud, de särskilda omständigheterna i deras egen tid samt skillnaden mellan en profets församling och en icke-profets församling, kan deras steg aldrig hamna på rätt väg. Det finns alltid en risk att den organisation de leder ska stöta mot ett undervattensrev och krossas innan den når hamnens strand.

De som inte känner till denna fråga föreställer sig, när de ser hela den ädla Koranen framför sig, att den uppenbarades i sin helhet på en enda dag och att alla dess bud och förbud skulle träda i kraft samtidigt. Därför kommer de å ena sidan att fortsätta kalla till tawḥīd, medan de å andra sidan inför islams rättssystem. De börjar förklara kufr och ṭāghūt, men skickar samtidigt ett ultimatum till ṭāghūt. Av allt detta blir det tydligt att muslimerna inte alls känner till hur noggrant den samlade styrkan och förmågan hos en organisation måste bedömas innan man vidtar åtgärder i en rörelse som vill förändra ett områdes okunnighetens ordning till en islamisk ordning, eller hur stora skador ett litet misstag kan orsaka.

Det behöver inte här förklaras utförligt att de bud i den ädla Koranen som rör samhälle och politik uppenbarades först när den islamiska staten faktiskt hade upprättats. Det finns en fullständig balans i den ordningsföljd enligt vilken dessa bud uppenbarades. När muslimernas numerära styrka hade nått den nivå där de kunde bygga ett självständigt samhälle och de hade fått ett självständigt och suveränt territorium för att förverkliga detta syfte, gavs de det slutliga budet att bryta relationen till den kufriska ordningen.

Utifrån detta kan man säga att även i vår tid kan buden om att bryta alla slags sociala relationer med den kufriska ordningen bli verksamma när muslimerna har blivit kapabla att driva ett självständigt samhälls- och ekonomiskt system. Därefter, när muslimerna som en oövervinnelig kraft har nått det stadium där de kan införa och verkställa Allahs lag på Allahs jord, kommer de islamiska bestämmelserna som rör internationell politik att träda fram för dem.

Precis som en students mentala och intellektuella förmåga gradvis utvecklas, växer också en organisations materiella styrka och förmåga gradvis. De som leder denna organisation måste därför med ett ytterst vaket sinne mäta dess styrka och förmåga. Om man utan korrekt bedömning lägger någon börda på organisationen blir följden att den styrka som den under lång tid har byggt upp helt förbrukas. Det är detta som ʿĀʾisha, må Allah vara nöjd med henne, har pekat på.

[Arabiskt citat]

”Det första som uppenbarades i Koranen var en utförlig sura där paradiset och helvetet nämndes. Därefter, när människorna hade trätt innanför islams gränser, uppenbarades bestämmelserna om det tillåtna och det förbjudna. Men om budet att inte dricka vin hade kommit redan i början skulle människorna ha sagt: ’Vi kommer aldrig att sluta dricka vin.’ Om uppenbarelsen hade sagt: ’Begå inte otukt’, skulle människorna säkert ha sagt: ’Vi kommer aldrig att överge otukt.’” – (Bukhārī, Faḍāʾil al-Qurʾān, avsnittet om Koranens sammanställning och ordnande.)

7.

Metoden för da’wa

I vissa religiösa kretsar har, Gud vet varifrån, föreställningen spridits att den ideala och profetiska metoden för tabligh är att ge sig ut för att förkunna religionen med en stav i handen och några kikärtor i väskan. Man ska varken bära skor eller mössa. Man ska vandra från by till by och börja predika för varje person man finner, oavsett om han vill lyssna eller inte. När man passerar en stad och ser några människor samlade vid en plats eller korsning ska man genast börja predika för dem. På tåg, stationer, marknader och gator ska man börja tala så snart man ser en folksamling. Man ska tränga sig in i varje möte, ta plats vid varje konferens och kliva upp på varje scen. Människorna ska bli rädda och fly när de förföljs av dem, men dessa ska uppträda som Guds soldater och sätta sig på var och ens nacke. Folk ska gömma sig av rädsla för deras frågor och svar, ibland bli irriterade och uppträda ohövligt, men de ska ändå energiskt fortsätta sitt arbete. Där det finns en samling för predikan ska de predika; där det finns intresse för mawlid ska de läsa mawlid; och där det verkar nödvändigt att gå in i debatt med motståndare ska de genast göra det.

Detta anses vara tablighs verkliga metod och den uppriktige muballighens synsätt – en uppfattning som finns i många fromma människors sinnen. De förnekar visserligen inte att nutida, utvecklade och vetenskapliga metoder för tabligh och undervisning har vissa fördelar, men enligt dem är den välsignelsebringande metoden den som profeterna och sändebuden, enligt deras fantasi, använde.

Enligt vår mening beror deras uppfattning delvis på okunnighet om profeternas metoder och delvis på önskan att bevisa att den metod de själva valt – den enda metod de förmår använda – är ädel och helig. Av våra studier av profeternas tabligh-metod har vi dragit slutsatsen att profeterna och sändebuden använde en metod som, för sin tid, var mycket utvecklad och bäst lämpad. Den förändrades dessutom när förhållandena förändrades och civilisationen utvecklades. Detta visar att man inte bör hålla fast vid en enda metod. Man bör i stället använda den metod för sanningen som upptäckts i den egna tiden och genom vilken ens arbete och förmåga kan göras mer effektiv.

Med vetenskapens och kunskapens utveckling har även da‘wah-metoderna utvecklats.

Det viktigaste här är att de ädla profeterna inte var beroende av en enda metod för da‘wah. I takt med att kunskap och vetenskap utvecklades i världen förändrades också deras metoder för förkunnelse och fostran. Under civilisationens tidiga skede, innan läsning och skrivning hade utvecklats, skedde profeternas undervisning muntligt. De lärde människorna vissa grundprinciper om godhet och sannfärdighet genom muntlig överföring, och människorna lärde sig dem utantill. De fördes vidare till efterföljande generationer i berättelsens form. När de till sist försvagades eller blandades med annat sände Allah en profet, som återupplivade undervisningen på nytt.

Så länge skrivkonsten inte var utvecklad måste tabligh bygga på personlig kontakt, muntlig framställning, berättande och åhörarnas minne. Men när människorna lärde sig skriva och en bättre metod för att överföra och bevara kunskap utvecklades, använde även profeterna denna metod. Musa, frid vare med honom, skrev därför Torans föreskrifter på tavlor åt sitt folk i stället för att endast undervisa muntligt. På liknande sätt undervisades araberna om religionen i skrift med hjälp av pennan. Allah har nämnt denna välgärning och sagt att de undervisades genom skriften i stället för endast muntligt. Detta är en mer utvecklad och säker undervisningsmetod. Den heliga Koranens ord:اقْرَأْ وَرَبُّكَ الْأَكْرَمُ الَّذِي عَلَّمَ بِالْقَلَمِ عَلَّمَ الْإِنْسَانَ مَا لَمْ يَعْلَمْ”Läs! Din Herre är den ädlaste, Han som undervisade med pennan. Han undervisade människan om det hon inte visste.” (Sura al-‘Alaq 3–5)

Dessa verser visar tydligt att det är en särskild nåd från Allah att Han lärde människan hur pennan ska användas och gjorde denna utvecklade metod till ett medel för religionens förkunnelse och fostran. Genom detta fick människorna tillgång till Koranen, Allahs största gåva. Koranen har på flera ställen antytt skriftens och den bokbaserade undervisningens överlägsenhet jämfört med enbart muntlig undervisning. Detta är inte platsen för en lång utläggning om saken. Det vi vill framhålla är att den tabligh-metod som profeterna införde inte är orörlig, livlös eller stillastående. Den förändras och utvecklas i takt med mänsklighetens psykiska och intellektuella utveckling. När vetenskap och civilisation utvecklas ökar också människans arbetsredskap och kunskapsmedel. Sanningens förkunnare har störst rätt att dra nytta av detta; profeternas arbetsprinciper visar samma sak.

I vår tid har radio, television, film, tryckpressar och liknande fört människans förmåga till förkunnelse, propaganda och utbildning från en nivå till en annan. Ett budskap av vilken storlek som helst kan på några minuter föras från världens ena ände till den andra. Människor över hela världen kan inom några dagar informeras om en stor rörelse, och även mycket svåra tankar kan lätt förklaras för alla, både vanliga och lärda. De som följer falskheten använder dessa medel och sprider sin falskhet överallt efter eget behag. Vetenskapens nya uppfinningar har gjort avstånden mycket kortare. Berg och hav mellan folk är inte längre betydande hinder. Det som en lärare tidigare kunde säga endast till de elever som satt framför honom kan nu, om han vill, höras av människor över hela världen samtidigt. Det som tidigare inte kunde förstås ens efter månaders undervisning kan nu, med moderna vetenskapliga apparater, lätt förklaras för alla i en stad med några timmars mellanrum.

Därför är det i dag nödvändigt att ta dessa medel i bruk för sanningens förkunnelse. Om de rättroende avvisar dem med föreställningen att profeterna inte använde sådana medel utan personligen gick till varje människa, och att det därför är bäst att inte ens röra dessa saker utan i stället gå från hus till hus, då är detta inte ett följande av profeternas tabligh-metod. Det är snarare en stor satanisk villfarelse och ett bedrägeri. Satan har lagt ut detta nät för religionens förkunnare. Medan en sådan person genom sin föreställda fromma metod lyckas nå två människor, når falskhetens anhängare genom vetenskapliga medier tusentals, miljoner och åter miljoner med sitt budskap på ett mycket effektivt sätt. Satan har genom sådana bedrägerier skadat de flesta sanningssökandes ansträngningar och förmågor och fått övertag över dem. Till sist har de hamnat efter på livets alla områden, medan Satan gått framåt och leder folken. Det finns nu nästan inget samband mellan de två gruppernas arbete. Detta kommer att fortsätta tills de rättroende lär sig att använda denna väldiga kraft i sanningens tjänst. I dag står denna kraft helt under sataniska krafters kontroll och används för falskhetens tjänst.

Även den sociala utvecklingen måste användas i da‘wahens tjänst.

Da‘wah-metoden måste vara vetenskapligt högt utvecklad så att man kan möta falskheten med full kraft. På samma sätt måste man dra nytta av de framsteg som gjorts socialt och allmänt i människans liv, så att da‘wah i vår tid blir fullt effektiv. Därför är det nödvändigt att leva tillsammans i samförstånd, umgås, utbyta åsikter, framföra sin mening och lyssna till andras. Om en kollektiv arbetsform som används i samhället inte innehåller något moraliskt eller religiöst skadligt, måste de rättroende också delta i den och använda den för sanningens förkunnelse.

Under Allahs Sändebuds tid använde han de samhällsmetoder som var lämpliga för da‘wah. När han i början ville informera stamledarna, som också var folkets ledare, om sitt uppdrag, bad han därför Ali att ordna en måltid och bjuda hela Muttalib-klanen. Ali följde instruktionen och hela klanen samlades. Hamza, Abu Talib och Abbas deltog. När måltiden var slut reste sig Profeten och höll ett tal vars sammanfattning var: ”Jag har kommit till er med något som är nyckeln till lyckan i både detta liv och det kommande.” Till sist frågade han: ”Vem av er är beredd att bli min följeslagare i att bära denna tunga börda?” Alla satt tysta. Efter en stund reste sig Ali från ett hörn och sade med känsla: ”Även om mina ögon gör ont, även om jag är svag och yngst av er, ska jag ändå bli din följeslagare.”

Utöver detta använde Sändebudet även andra allmänna och nyttiga metoder för tabligh. Han mötte själv ledande personer i Mekka och Taif för att lägga fram da‘wah. Under pilgrimsperioden träffade han hövdingarna för de stammar som slog läger kring Mekka och bjöd dem till islam. Han skickade sändebud till framstående personer i olika områden. I Arabien hölls säsongsmarknader där människor ur olika samhällsskikt samlades. De var inte enbart platser för köp, försäljning, handel och nöjen, utan även för kunskap, vetenskap och litteratur. Profeten besökte dessa marknader och skapade en miljö där han kunde lägga fram religionens budskap. Han bjöd även många människor genom brev.أَمَّا مَنِ اسْتَغْنَى فَأَنْتَ لَهُ تَصَدَّى وَمَا عَلَيْكَ أَلَّا يَزَّكَّى وَأَمَّا مَنْ جَاءَكَ يَسْعَى وَهُوَ يَخْشَى فَأَنْتَ عَنْهُ تَلَهَّى كَلَّا إِنَّهَا تَذْكِرَةٌ فَمَنْ شَاءَ ذَكَرَهُ فِي صُحُفٍ مُكَرَّمَةٍ مَرْفُوعَةٍ مُطَهَّرَةٍ بِأَيْدِي سَفَرَةٍ كِرَامٍ بَرَرَةٍ”Den som visar sig självtillräcklig, honom ägnar du dig åt, fastän du inte ansvarar för att han renar sig. Men den som kommer till dig ivrigt och fruktar Gud, honom försummar du. Nej! Detta är endast en påminnelse. Den som vill kan ta emot den. Den finns i ädla, upphöjda och rena skrifter, i händerna på ädla och rättfärdiga skrivare.” (Sura ‘Abasa 5–16)

Det är aldrig tillåtet att en förkunnare, gripen av tabligh-iver, tränger sig in på vilket möte som helst och skäller, eller fortsätter att tala utan att bry sig om åhörarna lyssnar. Han får inte följa efter varje förbipasserande och vägra lämna honom förrän han har fått honom att lyssna eller själv hört något från honom. Ibn Abbas har berättat: ”Låt mig inte se dig gå förbi en grupp som är upptagen med sitt arbete och då börja hålla predikan för dem. Du bör i stället vara tyst. När de ger dig möjlighet att tala, lägg då fram ditt budskap för dem; då kommer de att lyssna med intresse.” (Bukhari)

Man måste också helt avstå från varje metod som gör da‘wah till en börda för människor så att de tröttnar på den. Shqiq berättade att Abdullah ibn Masud brukade hålla predikan för folket varje torsdag. En man sade: ”Jag önskar att du predikade för oss varje dag.” Abdullah svarade: ”Det som hindrar mig är att jag inte vill trötta ut er. Därför predikar jag för er då och då, på samma sätt som Allahs Sändebud brukade predika för oss med mellanrum av rädsla för att vi skulle tröttna.” (Bukhari, Muslim)

Metoder som strider mot syftet måste överges.

Sanningens förkunnare bör aldrig använda en metod som till sin natur strider helt mot da‘wahens syfte och mål, såsom polemisk debatt. Även om denna metod under lång tid har ansetts vara den mest effektiva för da‘wah och tabligh och våra författare därför skrivit böcker om den och gjort den till en del av undervisningen vid arabiska religiösa skolor, finns det ingen annan metod som står lika långt från sanningsrörelsens anda. Det råder inget tvivel om att Allah tillåtit debatt i Koranen. Men det är helt fel att likställa den typ av debatt som lärs ut vid våra religiösa institutioner och som våra predikanter och debattörer ägnar hela dagen åt med de koraniska begreppen mujadalah och muhajjah. Eftersom våra debattörer använder dessa två ord som bevis för sin polemik ska vi kort förklara deras innebörd med hjälp av Koranen. Då blir skillnaden mellan profeternas mujadalah och muhajjah och dagens polemiska debatt tydlig.

Vilken typ av debatt Koranen tillåter

Koranen nämner två sorters mujadalah: debatt på falsk grund och debatt på bästa sätt. Den falska debatten förknippas med de otrogna och islams fiender. Dess kännetecken liknar i stort den allmänt förekommande debatten i dag: att hålla fast vid sin mening utan rimliga bevis och tvinga andra att godta den, blanda irrelevanta frågor med huvudfrågan, slösa tid på fruktlösa ordstrider, vägra lyssna på motparten och hindra andra från att lyssna, samt ägna sig åt meningslöst prat och högljuddhet. Koranen har nämnt detta som kännetecken på falsk debatt och strängt förbjudit sanningens anhängare att ägna sig åt den. De har endast tillåtits debattera på bästa sätt. Koranen har förklarat denna metod både intellektuellt och praktiskt, så att alla kan förstå den.

Den intellektuella metoden består i att man i stället för att strida med den man talar till lyfter fram de grundläggande frågor där man är överens och som han inte vägrar erkänna. Då blir han intresserad av att lyssna. Därefter ska man visa vilka slutsatser som nödvändigt följer av hans egna erkända principer. Då blir han beredd att godta dem som sina egna, och han kan inte avfärda dem som motpartens påstående. Koranen har själv gett det bästa exemplet.وَلَا تُجَادِلُوا أَهْلَ الْكِتَابِ إِلَّا بِالَّتِي هِيَ أَحْسَنُ إِلَّا الَّذِينَ ظَلَمُوا مِنْهُمْ وَقُولُوا آمَنَّا بِالَّذِي أُنْزِلَ إِلَيْنَا وَأُنْزِلَ إِلَيْكُمْ وَإِلَهُنَا وَإِلَهُكُمْ وَاحِدٌ وَنَحْنُ لَهُ مُسْلِمُونَ”Och disputera inte med Bokens folk annat än på det sätt som är bäst, förutom med dem av dem som handlar orätt. Säg: ’Vi tror på det som har uppenbarats för oss och på det som har uppenbarats för er. Vår Gud och er Gud är en, och vi underkastar oss Honom.’”

Denna vers visar först att det inte finns någon anledning att tala med människor av låg karaktär och sådana som skapar oordning, som bara älskar gräl och inte har något intresse av att förstå eller acceptera sanningen. Men med de sanningssökande måste man samtala och diskutera. Metoden är att börja med de grundprinciper som de och vi erkänner gemensamt.

Utifrån denna princip ska tawhids budskap läggas fram för Bokens folk så att det tydligt framgår: när tron på Guds enhet är en grundprincip som både de troende och Bokens folk erkänner, varför skulle de då vara oense om dess följder och krav? När Bokens folk erkänner denna princip bör de också acceptera dess nödvändiga konsekvenser. Koranen säger:قُلْ يَا أَهْلَ الْكِتَابِ تَعَالَوْا إِلَى كَلِمَةٍ سَوَاءٍ بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمْ أَلَّا نَعْبُدَ إِلَّا اللَّهَ وَلَا نُشْرِكَ بِهِ شَيْئًا وَلَا يَتَّخِذَ بَعْضُنَا بَعْضًا أَرْبَابًا مِنْ دُونِ اللَّهِ فَإِنْ تَوَلَّوْا فَقُولُوا اشْهَدُوا بِأَنَّا مُسْلِمُونَ”Säg: ’Bokens folk! Kom till ett gemensamt ord mellan oss och er: att vi inte dyrkar någon annan än Allah, inte sätter någon vid Hans sida och inte tar varandra till herrar i stället för Allah. Om de vänder sig bort, säg då: Vittna om att vi är muslimer – vi har överlämnat oss till Allahs dyrkan och lydnad.’” (Sura Ali Imran 64)

När man begrundar det praktiska debattsexempel som Koranen har framställt och berömt blir det tydligt att mujadalah egentligen är att, för att få sitt budskap accepterat, övertyga motparten genom kärlek, självförtroende, god karaktär och goda argument. Till sist påverkas motparten av förkunnarens uppriktighet, opartiskhet och hängivenhet och blir beredd att tänka över sanningen i hans budskap och acceptera den.

Koranen har gett många exempel på denna sorts debatt. Om alla skulle återges skulle framställningen bli lång, så vi nämner endast ett. Det visar vilken kärleksfull uttrycksform och vilket engagemang som avses med mujadalah och som har prisats. När Ibrahim, frid vare med honom, vädjade till Allah angående Lots folk framhöll Koranen att hans mujadalah var ett resultat av hans innerliga medkänsla, ömhet och smärta. Koranen berättar endast att denna vädjan prisades och ger ingen detaljerad redogörelse. Därför har den närmare beskrivningen hämtats från Tora.

Enligt Toran sade Ibrahim till änglarna som kom för att straffa Lots folk: ”Skall du förgöra de rättfärdiga tillsammans med de onda? Kanske finns det femtio rättfärdiga och sanningsenliga människor i staden. Skall du utplåna dem och inte skona platsen för de femtio rättfärdigas skull? Det kan inte vara så att du dödar de rättfärdiga tillsammans med de onda och behandlar dem lika. Skulle inte hela jordens domare handla rätt?” Allah svarade att Han skulle skona platsen om femtio rättfärdiga fanns där. Ibrahim fortsatte sedan ödmjukt: ”Jag har vågat tala med Allah, fastän jag är en obetydlig tjänare. Kanske saknas fem av de femtio. Skulle du utplåna hela staden för att fem saknas?” Han fick svaret att staden skulle skonas om fyrtiofem fanns där. Ibrahim frågade vidare om fyrtio, trettio, tjugo och till sist tio rättfärdiga. Varje gång fick han svaret att staden inte skulle förstöras för deras skull. När Allah hade slutat tala med Ibrahim gick änglarna, och Ibrahim återvände hem. (Första Moseboken 18:23–33)

Denna form av samtal, detta sätt att tilltala, denna metod att lägga fram argument och denna kärleksfulla uttrycksform är det som Koranen betecknar som mujadalah och prisar. Om någon vill använda detta som bevis för att legitimera sin debatt måste han skapa samma liv i sin debatt och lägga fram sina ord för motparten med samma skönhet, kärlek, ömhet och medkänsla. Att föra konflikt och strid under namnet mujadalah, kalla det debatt och sedan använda profeternas liv som bevis för dess legitimitet kan aldrig vara rätt.

Koranen nämner också en annan debatt av Ibrahim och betecknar den med ordet muhajjah. En samtida tyrannisk kung sade: ’Jag ger liv och dödar.’ Ibrahim svarade: ’Min Herre låter solen gå upp i öster; låt då du den gå upp i väster.’

Om denna debatt bedöms enligt de principer som lärs ut i dagens böcker om debatt skulle Ibrahim inte framstå som någon särskilt skicklig debattör. Han kunde ha krävt många saker för att bevisa kungens påstående, men gjorde inte det, trots att detta hade varit ett utmärkt tillfälle att bygga upp ett försvar som debattör. Han gjorde i stället något som helt stred mot polemikerns principer: han drog sig tillbaka. När han förstod att mannen endast ville ordvränga och skapa debatt avslutade han samtalet med ett avgörande argument och gick därifrån. Detta visar att om sanningens förkunnare antar att den han talar med varken kan lyssna eller förstå utan bara vill skapa motstånd och debatt, behöver han inte fortsätta följa efter honom. Han bör i stället avsluta samtalet kort och gå därifrån.

8

Dawahens språk och uttryckssättet hos dem som kallar till sanningen

Nu ska vi tala om daʿwans språk och profeternas uttryckssätt. En kallskares syfte är inte endast att avslöja en sanning, utan att låta sanningen framträda fullständigt, så att de bildade kan förstå den väl och det inte återstår någon svårighet för vanligt folk att ta den till sig. Därefter måste sanningen framställas på ett mycket vackert sätt, så att de åhörare vars hjärtan fortfarande har någon förmåga att ta emot sanningen kan acceptera den, och så att det för dem som förkastar sanningen inte återstår någon annan anledning till att avvisa den än deras dåliga smak och envishet. Detta syfte kräver framför allt att daʿwans språk är mycket verkningsfullt och att kallskares uttryckssätt är naturligt och tilltalande. Men det finns också många konstgjorda och onaturliga sätt att skapa dragningskraft och verkan. Med deras hjälp kan man ge ett tal en synlig attraktionskraft och göra det tilltalande. De hedniska arabernas spåmän försökte till exempel skapa dragningskraft i sina uttalanden genom rytmisk poesi. Talare ökade kraften och verkan i sina budskap genom sin meningsbyggnad och sina flammande tal.

På samma sätt försöker talare även i vår tid göra sina uttalanden verkningsfulla med hjälp av poesi och berättelser. Journalister och bedrägliga politiker driver sin verksamhet genom lögn och överdrifter. Läkare som endast förlitar sig på skyltar ökar sin trovärdighet genom falska eder. Sådant skapar visserligen en viss verkan i ett budskap, men det är inget mer än en konstgjord fernissa. Därför kan de människor som träder fram i världen för att sprida sanningen aldrig göra det till sin arbetsmetod att med hjälp av lögner, gjutna i sanningens form, öka glansen i sin daʿwa. De kan inte heller förorena sin tunga och sina ord med sådana lögner. I stället för denna lögn och konstgjordhet använder de något annat för att uppnå sitt syfte. Det är inte bara tillåtet och korrekt, utan står också i djup överensstämmelse med människans natur. Därför blir den verkan som återspeglas genom detta inte bestående efter en enda friktion, såsom lögn och konstgjordhet; när den i stället har upphettats i prövningens heta kärl framträder dess glans ännu klarare.

Kallskares arbetsform

Daʿwans arbete kan inte bedrivas enbart genom de uttrycksformer och uttalanden som lämpar sig för lärda och stillasittande diskussioner. Saken är så tydlig att den inte behöver förklaras närmare. En sanningskallares arbete skiljer sig helt från historikerns, som beskriver händelser, juristens, som återger lagparagrafer, och filosofens och matematikerns, som redogör för filosofins och matematikens formler. Hans ämne är så omfattande att hela det mänskliga livet ryms inom det. Å andra sidan skiljer sig de människor som han framför sin daʿwa till åt i temperament och natur, och det finns också skillnader mellan dem i psykiskt och intellektuellt avseende. Dessutom är förhållandet mellan den som kallar till sanning och religionens mission inte sådant som förhållandet mellan en seminarieuppsats och dess författare eller mellan ett mål och dess advokat. Han har ingått ett livsavgörande vad med denna mission. För att föra missionen till dess slutliga mål måste han sätta sitt liv på spel. Han kan aldrig nöja sig med några få ord; det han vill säga måste han uttrycka klart och vackert, så att ingen sida av det förblir oklar. Han måste framföra sitt budskap på ett så verkningsfullt och tilltalande sätt att det kan tränga in i hjärtat hos den som har ens den minsta förmåga att höra sanningens kallelse. Därför bad den ädle Musa, frid vare med honom, Allah den Allsmäktige med denna känsla:قَالَ رَبِّ اشْرَحْ لِي صَدْرِي (25) وَيَسِّرْ لِي أَمْرِي (26) وَاحْلُلْ عُقْدَةً مِنْ لِسَانِي (27) يَفْقَهُوا قَوْلِي
”Min Herre! Vidga mitt bröst, gör min uppgift – uppgiften att kalla till sanningen – lätt för mig och lös upp knuten i min tunga, så att människorna kan förstå mitt tal väl.” –(Sura Ta-Ha: 25–28)

Därefter bad han för den ädle Harun, frid vare med honom, att även han skulle få ta del i hans uppgift, så att han genom sin vältalighet kunde avhjälpa bristerna i hans budskap och så att den daʿwa-uppgift som hade lagts på honom inte skulle förbli ofullbordad.

Kännetecken i sanningskallarnas tal

Här ska vi kort tala om kännetecknen i profeternas och de islamiska rörelsernas arbetares tal. Det är dessa kännetecken som gör deras budskap verkningsfulla. I ingen tid kan dessa kännetecken saknas i den islamiska rörelsens arbetares tal. Efter profeternas upphöjda levnad och oklanderliga undervisning är det framför allt dessa kännetecken som gör sanningskallarnas tal mer verkningsfulla än något annat.

Det första kännetecknet: I alla tider var det främsta kännetecknet för profeternas och andra kallskares tal att de framförde religionens daʿwa på det språk som talades av det folk inför vilket de lade fram den, så att Allahs slutgiltiga bevis skulle fullbordas för människor i varje folk och på varje nivå.وَمَا أَرْسَلْنَا مِنْ رَسُولٍ إِلَّا بِلِسَانِ قَوْمِهِ لِيُبَيِّنَ لَهُمْ
”Varje gång Vi sände ett sändebud talade han sitt eget folks språk, så att han kunde göra budskapet klart för dem.” –(Sura Ibrahim: 4)

Sanningskallarens daʿwas egentliga fält bör finnas bland hans eget folk. Detta är det naturliga och förnuftiga. Det är inte passande för honom att lämna sitt eget folk i villfarelse och resa över land och hav för att vägleda andra folk. Sanningskallaren bör därför använda sitt eget folks språk som medel när han framför daʿwan bland dem. Detta är det naturliga och förnuftiga sättet. Den som motsätter sig denna väg förstör de berättigades rätt och fördärvar sin egen arbetsförmåga. För detta kommer han att ställas till svars inför Allah.

Den som föds bland ett folk kan arbeta vackrare bland detta folk än bland något annat folk. Hans daʿwa kan bli stark och verkningsfull på hans eget språk på ett sätt som den inte kan bli på ett annat språk. Därför är den rätta arbetsmetoden för varje arbetare i den islamiska rörelsen att göra sitt eget folks språk till medel för sin daʿwa och tabligh. Oavsett hur mycket mer utvecklat och omfattande ett annat folks språk är än hans eget, oavsett om tal eller artiklar på detta språk skulle kunna föra hans åsikter till fler människor och ge honom större ära och berömmelse, bör han inte fästa någon vikt vid detta.

Det första som sanningskallaren bör tänka på är inte hur hans daʿwa kan nå så många öron som möjligt. Han måste först se vilket medel som är mest verkningsfullt och närmast för att nå hjärtat hos de människor som Allah och naturen har utsett honom att vägleda och tjäna. Även om medlet är trångt och begränsat och hans personlighet och anseende skadas av att använda det, ska han inte bry sig om det. Han ska i stället välja det, eftersom detta är vägen att nå det mål som ligger framför honom.

En jordbrukare som bara har några få frön i sin säck och vill så dem på sitt lilla jordstycke bör inte avundas de stora jordägarna. Hans blick bör i stället vara riktad mot den lilla jordlott som fallit på hans lott. Den ädle Jesus Messias, frid vare med honom, sade:

”Det bröd jag har räcker endast till barnen. Jag kan inte kasta det framför hundarna och låta barnen förbli hungriga.”

En grupp människor har i sin dumhet invänt mot den ädle Jesu, frid vare med honom, uttalande och – må Allah förlåta – anklagat det för trångsynthet. Men det han sade är helt realistiskt. Varje människa har en naturlig gräns för sitt arbete. Så länge hon begränsar alla sina ansträngningar till denna gräns kan hon arbeta korrekt och fruktbart. Om hon försöker överskrida gränsen och sträcker ut armar och ben, kan hon tro att hennes arbetsfält har blivit mycket större än tidigare. I verkligheten slösar hon bara bort sin kraft och sitt arbete.

Det andra kännetecknet: Det andra kännetecknet för profeternas och sanningskallarnas tal är att deras budskap är klart. Ett klart budskap innebär att kallsken framför det på det vardagliga språk som används i hans samtid, så att det kan nå varje person i hans folk. Hans språk är mycket vårdat, rent och vackert. Det är varken dunkelt eller överdrivet kort. Det förlängs inte utan anledning, tyngs inte av bildspråk och innehåller inte ett övermått av liknelser. Det är inte fullt av bilder som kastar förnuftet in i förvirring, inte fyllt av svåra och obekanta ord och helt fritt från osmakliga och motbjudande uttryck.

I stället används ett klart språk, enkla och lättbegripliga liknelser samt bilder och exempel som indirekt förmedlar verkliga sanningar. Dessutom finns i deras tal uppriktighet i stället för vrede, ödmjukhet i stället för hårdhet och enkelhet och renhet i stället för konstgjord utsmyckning. Kallsken väljer bland samtidens olika stilar endast den stil som bäst och mest utvecklat lämpar sig för allvar, verkan och förklaring av syftet. Hans upphöjda personlighet, hans iver och hängivenhet i daʿwans arbete, hans kunskap som skapar iman och självtillit samt hans innerliga önskan att framföra sitt budskap vackert utvecklar denna stil så mycket att en ny stil uppstår, som blir ett föredöme och exempel att följa.

Det viktigaste kännetecknet för denna stil är dess koncentration och förmåga att nå hjärtat. Genom dess rörlighet, koncentration och hängivenhet utvecklas dessutom en sådan litterär skönhetskänsla att även berömda författares ord börjar framstå som helt livlösa. Varje ord låter droppar av sötma falla och varje mening ger själens näring. Under dess påverkan förändras inte bara några få människors liv, utan hela folkets livsström. I sanningskallarens hand är detta en kraft som inte ens en utrustad armé kan bekämpa.

Därför bad profeterna och sändebuden Allah om ett lämpligt sätt att framföra budskapet. Men det är skrämmande att se det förtryckta tillståndet för religionens daʿwa i vårt land. De människor här – alltså de lärda – som kunde ha fullgjort denna plikt har ständigt blivit beryktade för sina snedvridna framställningar. För det första började de lärda betrakta sig som oförmögna att skriva och tala på det språk som hade fått ställning som ”nationalspråk”. För det andra, när de trots allt började skriva och tala på detta språk, förvandlades det till ett särskilt språk för dem. Eftersom detta språk var svårt, smaklöst och kortfattat var det inte lättbegripligt. För att skapa en negativ uppfattning om en bok bland människor räckte det till och med att säga att dess stil var helt ”mullāaktig”. Detta var ytterst irriterande. Ännu sorgligare är att de lärda endast fick dåligt rykte på grund av detta svåra språk, medan de människor som inte hade någon relation till religionen eller var fientliga mot den tog över folkets språk. Än i dag har de öppet behållit detta inflytande.

Det tredje kännetecknet: Det tredje kännetecknet för profeternas och andra kallskares tal är att de närmar sig samma mål genom olika vägar. I Koranens terminologi förklaras detta som ”tasrif al-ayat” (att variera versernas framställning). Det innebär att man försöker få den som tar emot religionens daʿwa att förstå genom olika sätt och metoder.

Med den avlidne Mir Anis ord:

”Jag beskriver en enda blomma med hundra ord.”

Att detta mångsidiga kännetecken finns i kallskares tal är nödvändigt för dess egentliga syfte: att göra budskapet begripligt och fullborda beviset. Det som inte förstås på ett sätt kan, när det framställs på ett annat, slå rot så djupt i sinnet att det verkar vara den kallades egen tanke. Liksom människors smak och natur har olika riktningar, varierar också deras mentala och intellektuella förmåga. Deras synsätt förändras dessutom på grund av olikheter i miljö och omständigheter. Den som vill slå fast en tanke i den kallades hjärta som vägledning för livet måste ta hänsyn till skillnader i intelligens och förändringar i synsätt och framföra daʿwan från olika håll.

Om han närmar sig den tilltalade på samma väg och i samma färg kommer han som kallska­re helt att misslyckas med sitt syfte, eftersom hans ensidiga metod står i full motsats till människans ständigt föränderliga och mångsidiga natur. Den som inte känner till kallskares ansvar och arbetsform eller detta förhållande hos människans natur rynkar pannan när han hör ett daʿwa-tal och säger att det har gjorts onödigt långt, att samma sak upprepas och att det är mycket irriterande och tröttande. Han tänker inte på att kallskares arbete skiljer sig helt från en vanlig artikel­författares. Artikelförfattaren riktar endast sin uppmärksamhet mot att framföra sin åsikt inför några få människor. Sanningskallaren måste däremot anstränga sig för att framföra sitt budskap bland människor med olika temperament, natur och förmågor.

För artikelförfattarens framgång räcker det att han kan presentera sitt budskap på ett mycket vackert sätt. För sanningskallarens framgång krävs däremot att både vänner och fiender tillsammans måste kunna säga: ”Du har fullgjort din rätt att förmedla daʿwan.”وَكَذَلِكَ نُصَرِّفُ الْآيَاتِ وَلِيَقُولُوا دَرَسْتَ وَلِنُبَيِّنَهُ لِقَوْمٍ يَعْلَمُونَ
”På detta sätt återger Vi bevisen i olika former, så att de kan förstå väl och säga: ’Du har undervisat oss.’ Och för de människor som vill vinna kunskap förklarar Vi bevisen fullständigt.” (Sura al-Anʿam: 105)

Det fjärde kännetecknet: Det fjärde kännetecknet för sanningskallarnas tal är att deras budskap, liksom det är rikt på obestridliga bevis, också är fyllt av känsla och entusiasm. De vänder sig inte, likt torra filosofer, enbart till förnuftet, utan vädjar också till människans ädla känslor. Det är inte fel att vädja till känslorna. Det skadliga är att vädja till människans djuriska drifter. De som följer sanningen har alltid avstått från detta.

Den egentliga kraft som skapar rörelse bland människor är inte kunskap utan känsla. Därför kan ingen sanningskallare som har rest sig för att kalla till förändring av livsordningen, eller vill gjuta om den helt och upprätta den på en ny grund, ta ett enda steg mot sitt mål utan att väcka människornas känslor. Den som gjort det till sitt livsmål att roa andra och tillfredsställa sig själv genom att beskriva det enastående och vackra i sin lärda forskning betraktar denna färg av kallelse som ett uttryck för anspråk. Men den glöd och hänförelse som finns i en kallskares tal är inte ett resultat av hans anspråk. Den är resultatet av hans orubbliga iman, som svallar i hans hjärta, eller av den medkänsla och koncentration vars brinnande låga lyser i hans bröst.

Den som inte känner till kallskares särskilda tillstånd och, eftersom han endast sysslar med papper och penna, antar att detta också är samma yrke som hans eget, ser att kallskares tal inte är livlöst som en artikelförfattares utan levande och livgivande. Då kopplar han denna känsla till sitt eget högmod och sina anspråk. Men detta är en felaktig uppfattning. Även om formen liknar sig åt kan naturen vara olika. Allt som är vitt måste inte vara fett.

Det har berättats om Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom:

”När Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, höll predikan blev hans ögon röda, hans röst allvarlig och hans känslor starkare. Det verkade som om han varnade för en nära förestående attack från en fiendearmé. Det var som om han sade: ’De kommer att kasta sig över er på morgonen eller på kvällen.’” –(Muslim, Kitab al-Jumuʿa)

Det är uppenbart att denna värme i hans tal uppstod ur hans självtillit och den medkänsla som han hade för sitt folk. I verkligheten kan ett sådant tillstånd påverka varje kallska­re. Det råder ingen tvekan om att vissa människor kan visa känslor och entusiasm på ett helt konstgjort sätt. Ibland kan de till och med tala strunt och meningslöst svamla. Men det innebär inte att varje person är sådan. Lögnare kan inte särskilt länge dölja sina lögner. Tidens gång skiljer alltid det äkta från det oäkta. Hur länge kan en kråka klä sig i konstgjorda fjädrar, uppträda som en påfågel och dölja sin verkliga identitet?

Det femte kännetecknet: Det femte kännetecknet för sanningskallarnas tal är att deras tal har en enhetlig färg och ett enhetligt syfte. De skjuter varje pil ur sitt koger mot samma mål. De är inte som yrkesförfattare och yrkestalare, som kan ombes att tala på vilken scen som helst, skriva om vilket ämne som helst och leda vilket möte som helst. I varje av deras skrifter och tal hörs samma eko. Hur lockande andra ämnen än må vara, hur mycket ära och berömmelse ett tal eller en artikel om dem än kan ge och hur tydligt religiösa eller nationella intressen än kan tyckas finnas i dem, slösar de inte sin muns och pennas kraft på ovidkommande eller bisaker. I Koranen har detta förklarats med orden ”de irrar omkring i varje dal”, och profeterna, sändebuden och de rättfärdiga har förklarats fria från detta. Hela världshistorien vittnar om att varje god eller ond revolution i världen har genomförts genom pennan och munnen hos människor som använt all sin kraft för ett bestämt mål. De har aldrig skjutit pilar planlöst ut i tomma luften.

Det sjätte kännetecknet: Det sjätte kännetecknet för profeternas, sändebudens och sanningskallarnas tal var att de höll sina uttalanden fria från allt som kunde skapa trots och motstånd hos åhöraren, eftersom detta helt strider mot deras syfte. När de samtalade med den tilltalade visade de därför inte sin egen överlägsenhet och ägnade sig inte åt tygellös kritik för att förödmjuka motståndarens felaktiga livsordning. De sade i stället allt med mildhet och medkänsla.اذْهَبَا إِلَى فِرْعَوْنَ إِنَّهُ طَغَى (43) فَقُولَا لَهُ قَوْلًا لَيِّنًا لَعَلَّهُ يَتَذَكَّرُ أَوْ يَخْشَى
”Gå ni båda till Farao, för han har blivit högmodig och upprorisk. Tala vänligt till honom; kanske tar han emot förmaningen eller grips av fruktan.” (Sura Ta-Ha: 44–53)

På samma sätt uttalade de inte med sina munnar något som kunde såra den kallades religiösa känslor genom argument och bevis. De bemötte visserligen hans felaktiga föreställningar kraftfullt, men skadade inte sitt eget syfte genom att använda onödigt oartiga ord.وَلَا تَسُبُّوا الَّذِينَ يَدْعُونَ مِنْ دُونِ اللَّهِ فَيَسُبُّوا اللَّهَ عَدْوًا بِغَيْرِ عِلْمٍ
”Troende! Förolämpa inte dem som de åkallar vid sidan av Allah, så att de i sin okunnighet och fiendskap inte förolämpar Allah.” –(Sura al-Anʿam: 108)

De besvarade den kallades oförskämda uppträdande och hårda språk med ljuvliga ord. Detta är nämligen vägen för sanningskallaren att nå in i den tilltalades hjärta.وَلَا تَسْتَوِي الْحَسَنَةُ وَلَا السَّيِّئَةُ ادْفَعْ بِالَّتِي هِيَ أَحْسَنُ فَإِذَا الَّذِي بَيْنَكَ وَبَيْنَهُ عَدَاوَةٌ كَأَنَّهُ وَلِيٌّ حَمِيمٌ () وَمَا يُلَقَّاهَا إِلَّا الَّذِينَ صَبَرُوا وَمَا يُلَقَّاهَا إِلَّا ذُو حَظٍّ عَظِيمٍ () وَإِمَّا يَنْزَغَنَّكَ مِنَ الشَّيْطَانِ نَزْغٌ فَاسْتَعِذْ بِاللَّهِ إِنَّهُ هُوَ السَّمِيعُ الْعَلِيمُ
”Det goda och det onda kan inte vara lika. Avvärj det onda med det som är bättre, så kommer du att se att den som det rått fiendskap mellan dig och honom blir som en varm vän. Ingen får denna egenskap utom de som visar tålamod, och ingen får den utom den som har en stor lycka. Om du känner en ingivelse från Satan, sök då skydd hos Allah. Han är den Hörande, den Vetande.” –(Sura Fussilat: 34–36)

De höll sig alltid borta från stridande debatter. Om sanningskallaren ens misstänkte att den tilltalade ville dras in i en debatt, sade han ”as-salamu alaykum” och gick därifrån. Det finns nämligen en motsättning mellan stridsdebatt och daʿwa till sanningen.فَلَا يُنَازِعُنَّكَ فِي الْأَمْرِ وَادْعُ إِلَى رَبِّكَ إِنَّكَ لَعَلَى هُدًى مُسْتَقِيمٍ (67) وَإِنْ جَادَلُوكَ فَقُلِ اللَّهُ أَعْلَمُ بِمَا تَعْمَلُونَ (68) اللَّهُ يَحْكُمُ بَيْنَكُمْ يَوْمَ الْقِيَامَةِ فِيمَا كُنْتُمْ فِيهِ تَخْتَلِفُونَ
”Låt dem därför inte gräla med dig om denna sak. Kalla till din Herre; du följer sannerligen en rak väg. Om de tvistar med dig, säg då: ’Allah vet bäst vad ni gör.’ Allah ska på uppståndelsens dag döma mellan er om det som ni var oense om.” –(Sura al-Hajj: 67–69)

Om de någon gång deltog i en debatt gjorde de det på bästa och mest hövliga sätt. De sökte alltså fram de frågor där de själva och den kallade var överens och kallade honom till dess ofrånkomliga följd.فَلَا يُنَازِعُنَّكَ فِي الْأَمْرِ وَادْعُ إِلَى رَبِّكَ إِنَّكَ لَعَلَى هُدًى مُسْتَقِيمٍ (67) وَإِنْ جَادَلُوكَ فَقُلِ اللَّهُ أَعْلَمُ بِمَا تَعْمَلُونَ (68) اللَّهُ يَحْكُمُ بَيْنَكُمْ يَوْمَ الْقِيَامَةِ فِيمَا كُنْتُمْ فِيهِ تَخْتَلِفُونَ
”Tvista inte med Bokens folk annat än på det bästa sättet, med undantag för dem bland dem som handlar orätt. Säg till dem: ’Vi tror på det som har uppenbarats för oss och det som har uppenbarats för er. Vår Gud och er Gud är en och samma, och vi underkastar oss Honom.’” –(Sura al-ʿAnkabut: 46)

Det sjunde kännetecknet: Sanningskallaren tar i sitt tal hänsyn till åhörarnas sinnelag när det gäller ordens och betydelsernas längd, korthet och uttryckssätt. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till exempel: ”Ge glada budskap och skapa inte avsky bland människorna.” Han betonade också: ”När du förmanar, fatta dig kort.” Han beskrev förmågan att framföra ett kort tal som ett tecken på förstånd.

”Han brukade säga: ’Att en människas bön är lång och hennes predikan kort visar hennes förstånd. Förläng därför bönen och förkorta predikan. Vissa tal har en magisk verkan.’” –(Muslim, Kitab al-Jumuʿa)

Om åhöraren har ringa kunskap eller om ämnet är subtilt måste man upprepa orden, så att åhöraren kan höra och förstå dem väl.

”När Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade något upprepade han det tre gånger, så att människorna kunde förstå det väl.”
9

De ädla profeternas argumentationsmetod

Profeterna och sändebuden samt de som kallar till sanningen kommer för att förverkliga ett enda syfte: att kalla till tron. Tron är inte något negativt, utan en positiv sanning. Dess verkliga nytta kan endast uppnås när den helt och fast slår rot i hjärtat. För att skapa denna fasthet i tron måste den bygga på starka bevis. Om tron inte är fast kan den inte bli en inspirationskälla för livet; genom den kan religionens trosmässiga och praktiska sidor inte förverkligas, och den kan inte heller vägleda människan på livets vidsträckta verksamhetsfält. Därför kan de som kallar till sanningen inte nå sitt mål enbart genom makt, genom bedrägeri, genom argument som endast tjänar deras egen sak eller genom poetiska och retoriska resonemang som inte kan bygga någon grund i människans natur och förstånd.

Den som vill nå sitt mål genom att göra åhöraren svarslös eller kasta honom i förvirring kan använda sådana argument. Men den som inte vill göra åhöraren svarslös, utan vill väcka hela hans kraft och förmåga så att han kan gå på den rätta vägen; den som inte vill hypnotisera människor eller driva dem i en viss riktning genom påverkan, utan vill väcka deras natur, kunskap och visdom på ett sådant sätt att varje människa även under de svåraste förhållanden kan leda sig själv på den raka vägen – han använder först och främst inte sådana bevis. Om han ändå använder dem, håller han alltid i sikte att medlen för att nå ett heligt och högt mål också måste vara ytterst rena och höga. Just detta har gjort profeternas och de sanningssökandes sätt att argumentera helt särskilt i förhållande till andras sätt. Här ska vi antyda några av dess tydliga kännetecken.

Argumentens allmängiltighet

Argument och bevis är, liksom luft och vatten, något som alla behöver. Varje människa behöver tro för att leva på rätt sätt. En stark tro kan inte uppnås utan starka bevis. Därför krävs två saker när bevis läggs fram.

För det första måste bevisföringen vara så naturlig, enkel och lätt att varje människa, liksom hon efter behov kan hämta luft och vatten ur jordens och himlens tillgångar utan särskilda svårigheter, på samma sätt kan hämta så mycket bevis hon önskar från tecknen i jorden och på himlen för sitt hjärtas ro. För detta ska hon inte behöva något annat än eftertanke och reflektion.

För det andra måste, liksom dricksvattnet och den rena luften som människan andas måste vara rena för hennes kroppsliga hälsa, de bevis från vilka hon hämtar livets grundprinciper vara fullständigt rena och oförfalskade för hennes intellektuella hälsa.

För att uppnå dessa två saker var profeternas och de sanningssökandes metod sådan att de å ena sidan höll sig borta från konstgjorda sätt att argumentera och utvecklade en egen metod. När en nation blir framstående inom vetenskap och kunskap uppstår ofta konstgjorda metoder för bevisföring, som ingen utom en särskild yrkesgrupp kan dra nytta av. Profeterna och de som kallade till sanningen höll sig borta från sådana konstgjorda metoder. Å andra sidan prövade de de saker som användes som bevis. Endast sådant som visade sig vara fritt från inblandning av overkliga ting valde de ut för att användas som bevis.

Den första nyttan med denna bevismetod var att det stora antal människor som tidigare hade varit tvungna att följa några få personer som blinda och döva snart blev kapabla att se med sina egna ögon och höra med sina egna öron. Den andra nyttan var att de tecken på död som hade lagt sig över hjärtat och själen efter att de hade fått svälja högar av förfalskade bevis försvann så snart några munsbitar av denna rena skatt av bevis hade passerat strupen. Den som tog emot dem började känna sig helt frisk, livskraftig och aktiv.

På grund av denna egenskap hos de sanningssökandes och profeternas bevismetod förändrades den mänskliga kunskapen under deras tid, och ett allmänt intellektuellt uppvaknande märktes på alla nivåer. Till och med på det allmänna planet skapades en rörelse där man tidigare inte hade kunnat hoppas på några goda nyheter. På varje nivå öppnades blicken för kritik, granskning och prövning. Varje öga började se och varje mun började tala. De metoder för eftertanke och bevisföring som dittills varit mycket populära började verka föråldrade och utslitna. Många läror som hade lagt beslag på uppenbarelsens och inspirationens ställning blev helt värdelösa och betydelselösa.

De människor som ansåg sina gamla läror kärare än sanningen fick nu mental och intellektuell frihet. Den som kallar till sanningen måste dock vara mycket vaksam på att denna frihet kan ledas in i rätt riktning och att obalans och tygellöshet inte uppstår. De ser alltid till att den tankefrihet de ger folket blir ett medel till befrielse och inte en orsak till förstörelse.

Att så frön till rätt tänkande hos åhöraren

Det andra kännetecknet hos profeternas och de sanningssökandes argumentationsmetod är att de inte nöjer sig med att lägga fram bevis, utan också skapar hos åhöraren förmågan att själv lägga fram bevis. Den genomgripande revolution i det individuella och kollektiva livet som de kallar till kan inte byggas på en varaktig grund förrän människans tankemässiga och ideologiska förmåga har väckts helt.

Livet är inte något avskilt eller okomplicerat som kan ledas rätt genom att man lär ut ett fåtal grundprinciper. Livet är en samling av otaliga synliga och dolda krav, ett nät av otaliga personliga och kollektiva relationer samt en skatt av oräkneliga personliga, familjemässiga och kollektiva rättigheter och skyldigheter. Livets alla sidor finns inte alltid helt närvarande inför våra ögon. Därför finns det inte heller ett i förväg fastställt bud för varje människa i varje situation. Hennes förflutna och framtid är båda dolda bakom det osynligas slöja. Endast en liten del ligger framför henne; med ledning av denna måste hon förstå sitt förflutna och i dess ljus fastställa sin framtid.

Under sådana förhållanden kan enbart ett fastställt och begränsat lagverk inte vara tillräckligt för att vägleda livet. Tillsammans med lagen måste det därför finnas en odödlig låga av sunt tänkande i människan, som kan vägleda henne även genom livets dolda områden, där ingen annan vägledning står till hennes förfogande. Denna förmåga till sunt tänkande skapas hos åhöraren genom profeternas och de sanningssökandes sätt att lägga fram bevis.

När profeterna började undervisa om grundläggande frågor planterade de denna undervisning så djupt i lärjungen att marken i hjärtat och själen jämnades för sådden av sunt tänkande, och fröet började gro. När de sedan avslutade sitt arbete syntes å ena sidan en grönskande trädgård av religiös lag, och å andra sidan hade en trädgård av visdom och insikt skapats i varje frisk själ. Den står inte alltid synlig för ögat, men dess vår råder ständigt och dess grenar är fyllda av frukt under alla årstider.

I förhållande till profeternas grundläggande undervisning kan detta kallas en sidoodling och en biprodukt. Men genom sitt värde, sin rang och sin omätliga nytta får den samma ställning som själva huvudverket. Det är med hänvisning till detta som Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: (arabiskt citat). ”Vet att jag har fått Koranen och något liknande tillsammans med Koranen.” (Abu Dawud, Ibn Majah, Darimi)

Detta är blommorna och frukterna från det välsignade träd som vi har fått i form av hadith. Det är detta som den ädla Koranen har antytt: ”Den som har fått detta har fått en outtömlig skatt av godhet.” I vissa hadither liknas det vid en skatt som aldrig tar slut.

Att lägga fram bevis enligt dialektikens regler

Detta skapande kännetecken kan inte enbart återfinnas i profeternas och de sanningssökandes bevismetod. Våra lärda lägger stor vikt vid argument och bevis enligt den logiska metoden. Men ur denna synvinkel är den logiska metoden mycket bristfällig. Det högsta mått av respekt som kan visas logiken är att den kan pröva ett argument mot sin egen måttstock och säga om det är korrekt eller inte. Att skapa förmågan att lägga fram argument ligger utanför dialektikens kraft. Endast inom en begränsad ram kan denna uppgift anförtros åt dialektiken.

I den ädla Koranen och i profeternas uttalanden finns också argument av enklare slag, sådana som inte kan vägas på dialektikens våg med dess konstgjorda mått. Men de av våra teologer som gav dialektiken större värde än den förtjänade försökte väga även Koranens guldmynt på denna våg som var avsedd för kol. Därmed kom de att förklara detta guldmynt mindre värdefullt än kol.

Vad sedan gäller filosoferna råder det inget tvivel om att de tränar det mänskliga tänkandet så att det kan visa styrka inom olika områden av att uppfinna och framföra argument. Men de har gjort tre saker – innehållet i sina argument, metoden att lägga fram dem och medlen för argumentationen – till en blandning av allt möjligt. Därför blir en människa förvirrad och handlingsförlamad när hon tänker enligt deras metod. Under deras vägledning kan människor kanske ta några steg på den rätta vägen, men samtidigt tvingas de ta några steg på den felaktiga vägen.

Resultatet blir att hela människans liv tar slut medan hon planlöst kretsar omkring på olika fält och skjuter iväg gissningarnas och antagandenas pilar. Utöver några invecklade och motsägelsefulla tankar får hon ingenting. I detta avseende är både den gamla och den moderna filosofins tillstånd detsamma. Komplexitet finns i allas tankemässiga grundprinciper, och oro finns i resultatet av allas tänkande.

Nu har vetenskapens framsteg placerat allt i centrum för experiment och observation, och människan har blivit offer för den dårskapen att hon inte är beredd att godta något som hon inte ser med sina egna ögon. Följden har blivit att det inte längre finns någon möjlighet för människan att ens ta ett steg på den enkla och raka vägen.

Av de principer som hittills utgjort filosofins grund var vissa felaktiga men andra riktiga. Därför kunde några sanna drömmar ibland komma fram bland dess förvirrade drömmar. Människans problem var då främst att skilja mellan sanning och lögn. Men nu har hela stödet lagts på sinneserfarenhet och observation, och det är väl känt hur begränsade dessa är.

Om något fortfarande finns i dag under namnet filosofi, utöver den materialistiska filosofin, är det skeptikernas filosofi. Hela dess grund vilar på sinneserfarenhetens och förnuftets opålitlighet. Saken är klar: detta är inte någon filosofi, utan gör all kunskap, vetenskap och filosofi helt negativ. Världen har inte fått något annat av den än osäkerhet.

Profeternas bevismetod var varken steril som dialektikernas metod eller osäker som filosofernas. De tränade i stället det mänskliga tänkandet så att det på egen hand började gå framåt på rätt väg. Genom att fastställa målet skapade de en sådan övertygelse att människan blev säker på att vägen hon följde var riktig och felfri.

Först riktade de uppmärksamheten mot uppenbara bevis, det vill säga mot det öppna och vidsträckta universum och mot de bevis som finns inom människan själv. Med det öppna universum avses tecknen på världens ordning och de lagar som varje människa i allmänhet kan förstå genom att bara rikta blicken mot dem. Med bevisen inom människan avses hennes kraft, förmåga, kapacitet och självtillit. Varje människa kan se och känna dessa inom sig.

Profeterna pekade på dessa tecken och visade deras oundvikliga följder. Genom dessa bevis kan hela budskapet ibland träda fram klart som dagsljus. Ibland antyds däremot endast den oundvikliga följden, för att den kallade själv ska kunna gå fram mot den.

En nytta med detta är att den kallade utvecklar förmågan att dra rätt slutsats, vilket hjälper honom vid varje etapp på livets väg. En annan nytta är att han inte omedelbart avvisar kallelsen som någon annans ord. Han betraktar den i stället som resultatet av sitt eget tänkande och börjar acceptera den. En tredje nytta är att en relation mellan den som tilltalar och den som tilltalas skapas. Den tilltalade känner därför inte underlägsenhet genom att ha nått slutsatsen med någon annans hjälp, utan tänker att den riktiga slutsatsen nåddes genom deras gemensamma ansträngning.

Det behöver knappast sägas att metoden att lägga fram argument utifrån tecknen i världen och i människan bäst överensstämmer med människans natur. Därför följde profeterna och de som kallade till sanningen oftast denna metod. När människan i det öppna universum observerar något eller känner en övertygelse om det inom sin egen natur, kan hon inte förneka dess oundvikliga följd. Villkoret är att bevisen läggs fram i rätt ordning. Om hon därefter förnekar dem kan hon endast göra det med munnen; hennes hjärta kommer inte att stödja förnekandet. Endast om hon är envis och obstinat kan hon hålla fast vid detta förnekande.

Vad som menas med den oundvikliga följden av något har tidigare beskrivits kortfattat; nu beskrivs det utförligare. Så länge en människa har ens den minsta förmåga kvar att följa och stödja sanningen kan man hoppas att hon inte heller kommer att tveka att godta den detaljerade formen och följderna av det hon i grunden har trott på.

De som har begrundat den ädla Koranens argument kommer att erkänna sanningen i detta påstående: de flesta av Koranens argument är av just detta slag. Den som studerar Koranen med ett rent sinne kommer att känna att det är hon själv som läser boken. Varje kallelse kommer att kännas som hennes egen kallelse.

Förbudet mot att bygga på felaktiga slutsatser

Det tredje viktiga kännetecknet hos profeternas och de sanningssökandes argumentationsmetod är att de, till skillnad från vanliga debattörer, inte gjorde en persons felaktiga slutsats till grund för argumentationen i kallelsens fråga. Om någon hyser en felaktig trosuppfattning måste man försöka korrigera den. Men man får inte på grund av ett av hans misstag tvinga honom att godta flera andra misstag.

Den som vill göra sin samtalspartner svarslös, tvinga honom att underkasta sig hans ord eller kasta honom i ett felaktigt tänkande använder ofta denna beståndsdel i sin argumentationsmetod. De sanningssökande följer däremot aldrig denna felaktiga metod. Även om de får möjlighet att grunda någon av sina sanningar på den tilltalades felaktiga slutsats, accepterar de inte detta. En sanning vars grund vilar på lögn har inget värde i deras ögon.

Något så tomt och grundlöst kan endast accepteras av yrkesmässiga debattörer. Det kan för en stund visa upp sin glans, men det kan inte tjäna något syfte i livets kamp. I livets strid är det endast sanningen som kan vara till nytta, den sanning vars rötter sträcker sig långt in i människans natur. Denna utbredning omsluter hela omgivningen med sin skugga.

Det vanliga misstaget hos våra teologer har varit att de, när de inte själva kunde upprätta en grund för att bevisa sanningen i någon av islams grundprinciper, tog andra människors läror och föreställningar som grund och byggde fantasins palats på dem. Den skada islam har lidit genom denna felaktiga apologetik har varit större än den skada den lidit genom motståndarnas angrepp.

Att någon av islams grundprinciper inte kan bevisas genom riktiga intellektuella och naturliga argument beror inte på att det – Gud förbjude – saknas intellektuella och naturliga argument för sanningen i islams grundprinciper. Orsaken är i stället att yrkesmässiga debattörer genom onaturligt tänkande har förvrängt sin smak så mycket att de inte lyckats förstå värdet och rangordningen hos islams intellektualitet.

I denna situation borde de ha fortsatt med sina tidigare sysslor i stället för att ta på sig uppgiften att försvara islam. Men den dragning de kände till islam som sin fädernas religion eggade dem att ställa sanningen i den religion de nämnde på intellektuella grundprinciper. På grund av deras förvrängda smak och att de berövats Koranens ljus tilltalade islams intellektualitet dem inte. Därför försökte de bevisa islams sanning enligt den måttstock för intellektualitet som under deras tid var godtagbar för alla, både vanligt folk och eliten.

Följden av denna felaktiga strävan blev att de flyttade hela byggnaden av islams starka och riktiga undervisning från dess kraftiga grund och placerade den på en svag och bräcklig grund. Hur goda deras avsikter än var blev följderna mycket allvarliga. När tidens gång och vetenskapens upptäckter visade att en lära som fram till gårdagen varit allmänt respekterad saknade grund, drabbade slaget också de islamiska grundprinciper som man hade försökt bygga på denna felaktiga lära.

Därför började många människor med anknytning till islam tänka att islam hade blivit lika föråldrad som denna lära. Våra äldre teologer har medverkat till att skapa denna dåliga föreställning, och våra nutida teologer medverkar på samma sätt. De båda gruppernas gemensamma misstag är att de inte ansåg sanningen tillräcklig för att hjälpa sanningen, utan ansåg att lögnens hjälp också behövdes. Men sanningen betyder att den är välgrundad, självklar och fast. Dess rötter sträcker sig långt in i kunskapen och naturen.

Våra teologer hade emellertid blivit så vana vid de grekiska filosofernas metoder för tänkande och argumentation att de inte kunde förstå den subtilitet och skönhet som finns i Koranens bevismetod. Om de hade övergett den onaturliga metoden och försökt förstå Koranens och profeternas visa sätt att argumentera, skulle de ha kunnat inse att varje anspråk i Koranen vilar på så starka bevis att det är helt fritt från alla begränsningar av tid och plats och från alla följder av förändringar i tänkandet.

Att söka en gemensam grund

Det fjärde kännetecknet hos de sanningssökandes argumentationsmetod är att de söker efter en gemensam grund mellan sig själva och den de kallar till och gör denna till grund för samtalet och argumentationen. De försöker inte i varje fråga i onödan framhäva sin ensamhet och särart.

Även om människorna till det yttre kan se mycket olika och splittrade ut, finns det i djupet av denna olikhet och splittring otaliga grundprinciper och trosföreställningar som alla är eniga om. Världsordningens lagar, historiens slutsatser, övertygelser som hör till människans natur och moralens grundläggande regler innehåller mycket som österlänningar och västerlänningar, araber och icke-araber betraktar på samma sätt.

Om man gör dessa saker till grund för argumentationen och går framåt i samtalet, kommer människor med ett lugnt och sansat sinnelag inte att tveka att godta deras oundvikliga följder. De flesta meningsskiljaktigheter i de underordnade frågor där båda delar livets principer uppstår på grund av dåligt tänkande och trångsynthet. Om dessa motsättningar kan undanröjas genom uppriktiga ansträngningar kommer varje människa att fortsätta se dessa grundprinciper med respekt och värdighet på grundval av gemensamt deltagande.

Profeterna och sändebuden har alltid använt denna metod när de lagt fram argument. I den ädla Koranen finns en utförlig beskrivning av hur Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lade fram argument inför de arabiska avgudadyrkarna och Skriftens folk. När man studerar detta får man ingenstans intrycket att de krävdes på något som var helt främmande och nytt för dem.

Grunden till det fanns i deras historia, seder, rätts- och orättskänsla, trosföreställningar och moral. Den skillnad som fanns låg endast i tolkningen och utvecklingen av denna grund och dess grenar. Därför var Allahs Sändebuds anspråk att människorna skulle undanröja den motsättning som hade uppstått mellan grunden och dess följdfrågor. Om det Koranen säger är riktigt skulle de godta det; och om det de själva gjorde anspråk på var sant skulle de bevisa dess riktighet.

Nyttan med denna metod är att man inte får den felaktiga föreställningen att den som kallar är en person som, på grund av sin ensamhet, vill förneka hela det förflutna och endast är upptagen av att sprida sin egen personlighet. I stället uppfattas han som en person som har kommit för att återlämna våra förfäders arv till oss. Om vissa människor på grund av sin onda natur försöker sprida dåliga föreställningar om dem, kan de inte sprida dem länge. Sanningens sol går upp och skingrar snart mörkret.

De som inte känner till nyttan och skönheten i de sanningssökandes sätt att argumentera handlar vanligen helt motsatt. De söker inte efter någon gemensam grund; och om de råkar finna en sådan gör de även den till grund för oenighet. Enligt dem ligger den verkliga skönheten i deras argument och kallelse i att bevisa att ingen tidigare har sagt det de säger, vare sig på jorden eller under himlen.

De av våra debattörer som inte känner islams kallelses rätta anda har vanligen sjunkit ner i denna förvrängning. När de lägger fram någon islamisk sanning anser de att deras förtjänst ligger i att bevisa att den är en sällsynt sanning. Detta skapar hat i stället för kärlek i människans natur, och människorna börjar undvika den som något märkligt i stället för att ta emot den som sin egen.

Att undvika protesterande argumentation

Det femte kännetecknet hos de sanningssökandes argumentationsmetod är att de aldrig använder en protesterande metod där man bemöter argument med motargument. Ett exempel är när man hämtar fram liknande invändningar ur en annan religions lära. Våra debattörer och filosofer använder denna metod och tror att de därmed har räddat islam från anklagelser. I själva verket är ett sådant svar principiellt fel.

En annan människas fel kan inte göra vårt fel till sanning; långt mindre kan det göra vår sanning säker. Om denna metod kan ge någon nytta är det endast att man tystar anklagaren eller protesteraren och att vårt högmodiga ego får tröst. Motståndaren kan dock inte genom detta få bevis för islams sanning, och våra egna hjärtan öppnas inte heller. Tvärtom visar detta endast vår egen svaghet, som vi själva avslöjar inför andra.

Varje sanning bär inom sig beviset på sin egen sanning. Dess bevis kan inte ligga i någon annans lögn. Den rätta metoden är därför endast att beviset för sanningen också ska läggas fram ur sanningen själv.

Våra teologers metod är felaktig i detta avseende av två orsaker. Den första är att vissa av islams riktiga grundprinciper, sedan de påverkats av motståndarnas propaganda, ibland började framstå som tvivelaktiga även i deras egna ögon. Därför såg de ingen annan utväg än att besvara motståndarnas protester och göra dem svarslösa.

Den andra orsaken är att dessa människor inte kunde begränsa sitt försvar och sin hjälpuppgift till islams område. På grund av nationell partiskhet tog de också på sig att försvara hela den muslimska ummans historia. Därför blev deras slagfält mycket större. De var tvungna att bevisa sanningen i många saker som inte kunde bevisas så länge de inte också bevisade sanningen i otaliga av andras lögner.

Allt detta vittnar de skrifter som våra teologer har publicerat under det senaste halvseklet om, där jihad, slaveri, månggifte, skilsmässa och legitimiteten i muslimska kungars och härskares handlingar behandlas. När man läser dem väcks ibland medlidande med deras hjälplösa och påverkade tillstånd, och ibland vill man slå sig för pannan och dö av sorg över deras felaktiga steg.

Om de inte hade blivit vilseledda av propaganda och inte hade tagit andras strider på sina egna axlar, utan hade begränsat sin hjälp till islams område, hade de kunnat undvika mycket meningslöst. 10

Ta hänsyn till den tilltalade personens sinnelag och mentala inställning

För att en planta ska utvecklas och växa räcker det inte att endast ta hänsyn till plantans egen förmåga; man måste också beakta jordens bördighet och årstidens gynnsamhet. På samma sätt bör man, när man framför kallelsen till trons ord i den sanna religionen, inte enbart förlita sig på sanningens inneboende förtjänster, utan också, ur ett psykologiskt perspektiv, ta hänsyn till tillståndet hos dem inför vilka sanningen framförs. Liksom jorden har hjärtat och sinnet sina årstider. Så som en bonde känner årstiderna och sår fröna i jorden under den gynnsamma årstiden, måste den som kallar till sanningen också känna hjärtats årstider. De som handlar i strid med denna princip – vare sig det beror på enkelhet och misstag eller på föreställningen att sanningen genom sin egen skönhet och dragningskraft kommer att finna en plats i hjärtat och att inget annat behöver beaktas – kommer att få sitt misstag bestraffat genom att deras kallelse misslyckas. Deras goda avsikt kan inte rädda dem från följderna av denna oförsiktighet. Därför är det absolut nödvändigt att ta hänsyn till den psykiska situationen hos den som kallelsen riktas till.

Tio principer för att beakta den tilltalades psykologiska sida

Den som kallar till sanningen måste umgås med människor av olika slag. Med hänsyn till deras psykiska tillstånd måste han använda sig av olika tillvägagångssätt. Det är inte möjligt att här ge en fullständig förklaring av allt detta. Men som exempel ska vi nämna några av de grundprinciper som kan hämtas från profeternas och sändebudens tillvägagångssätt. Med dessa principer som grund kan människor härifrån hämta ytterligare nödvändiga principer. De har samband med det allmänna mänskliga förnuftet. Om en förnuftig, uppriktig och sitt mål väl medveten förkunnare håller dessa exempel framför sig, kan man hoppas att han snabbt förmår anpassa sitt sätt att kalla till religionen efter profeternas tillvägagångssätt. De principer som vi här anser nödvändiga att nämna är tio till antalet.

Första principen: Samma sak kan ha olika sidor. Från vissa sidor kan den vara lättförståelig och från andra svårbegriplig. Om den först läggs fram för en person på ett lättförståeligt sätt kommer den inte alls att kännas främmande för honom. Men om den redan vid det första mötet presenteras från den svårbegripliga sidan kommer den tilltalade att bli skräckslagen och fly. Kanske kommer han aldrig mer att vara beredd att möta den som kallar honom. Detsamma gäller i stort sett den sanna religionen. Även för en helt främmande person kan vissa av dess sidor vara tilltalande och fängslande. Om religionens kallelse framförs för honom från denna sida kommer han gradvis att bli förtrolig med religionen och ta emot både dess lätta och dess krävande delar. Men även en mycket bekant person kan uppleva vissa delar av religionen som svåra och betungande. Om religionen presenteras för honom just från denna svåra sida, kommer han inte bara att avstå från att bli mer bekant med den; hans tidigare bekantskap kan dessutom förvandlas till rädsla och oro.

De som inte känner till en saks olika sidor och skillnaderna mellan dem, eller inte vet från vilken sida en sak bör presenteras för den avsedda personen när kallelsen först framförs, eller som av naturen tycker om att utföra experiment på stenig mark och i varje situation betraktar stränghet som den fullständiga formen av fromhet – när sådana människor tar på sig arbetet att kalla till religionen blir resultatet att folk flyr bort från dem i stället för att komma till dem. Orsaken är att den väg de valt för att framföra kallelsen står helt i motsats till människornas sinnelag. I stället för goda budskap sprider den hat, och i stället för dragningskraft missnöje. För att förhindra detta sade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Ge goda budskap och sprid inte avsky.” Och som det rätta tillvägagångssättet för dem som kallar till sanningen sade han: ”Ni har sänts för att skapa lätthet, inte för att pålägga svårigheter.”

Andra principen: Ur psykologisk synvinkel måste förkunnaren därefter beakta att han under inga omständigheter får ge den tilltalade möjlighet att väcka okunnighetens fientlighet inom sig. Varje förkunnare av sanningen måste minnas att människor i varje nation, mer eller mindre, har en liknande relation till sina egna trosföreställningar som förkunnaren har till sin tro. Om denna relation är felaktig är vägen till att rätta den att avlägsna de felaktiga föreställningar som håller den vid liv. Det är på intet sätt rätt att, i känslomässig iver att undanröja dessa föreställningar eller i nederlag inför upphetsningen mot det falska, angripa själva den falska relationen direkt i stället för att rätta dess ideologiska orsaker. Följden av ett sådant direkt angrepp blir endast att den tilltalade, berusad av okunnighetens fiendskap, börjar anstränga sig för att motsätta sig kallelsen. I denna iver blir han så blind och döv att han lyfter varje tegelsten eller sten han får tag på och kastar den mot förkunnaren. I sura al-An’am har de som kallar till sanningen uppmanats att hålla sig borta från ett sådant tillvägagångssätt,
وَلَا تَسُبُّوا الَّذِينَ يَدْعُونَ مِنْ دُونِ اللَّهِ فَيَسُبُّوا اللَّهَ عَدْوًا بِغَيْرِ عِلْمٍ كَذَلِكَ زَيَّنَّا لِكُلِّ أُمَّةٍ عَمَلَهُمْ”Förolämpa inte dem som de åkallar vid sidan av Allah, annars kommer de att i överträdelse och av okunnighet förolämpa Allah. Så har Vi förskönat varje folks gärningar för dem.” – (sura al-An’am: 108)

I överensstämmelse med detta har Koranen också gett följande vägledning: I arbetet med att förkunna sanningen bör hela diskussionen begränsas till det egentliga målet. Om den tilltalade gör något provocerande, så att det finns risk för att en konflikt mellan de förnäma och de lågstående bryter ut bland de båda gruppernas ledare och anhängare, är det de sanningskallandes skyldighet att i stället för att fastna i tvistens falska nät försöka leda diskussionen in på rätt spår. I stället för att förödmjuka ledarna och anhängarna på den tilltalade sidan bör de visa dem den respekt de i grunden har rätt till.وَقُلْ لِعِبَادِي يَقُولُوا الَّتِي هِيَ أَحْسَنُ إِنَّ الشَّيْطَانَ يَنْزَغُ بَيْنَهُمْ إِنَّ الشَّيْطَانَ كَانَ لِلْإِنْسَانِ عَدُوًّا مُبِينًا(53)رَبُّكُمْ أَعْلَمُ بِكُمْ إِنْ يَشَأْ يَرْحَمْكُمْ أَوْ إِنْ يَشَأْ يُعَذِّبْكُمْ وَمَا أَرْسَلْنَاكَ عَلَيْهِمْ وَكِيلًا(54)وَرَبُّكَ أَعْلَمُ بِمَنْ فِي السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ وَلَقَدْ فَضَّلْنَا بَعْضَ النَّبِيِّينَ عَلَى بَعْضٍ وَآتَيْنَا دَاوُودَ زَبُورً”Säg till Mina tjänare att de ska säga det som är bäst. Satan sår oenighet mellan dem. Satan är sannerligen människans uppenbara fiende. Er Herre känner er bäst. Om Han vill visar Han er barmhärtighet, och om Han vill straffar Han er. Vi har inte sänt dig till dem som deras ansvarige. Och din Herre känner bäst dem som finns i himlarna och på jorden. Vi har upphöjt några profeter över andra, och åt David gav Vi Zabur.” – (sura al-Isra: 53–55)

Syftet med denna vägledning är också att den som kallar till sanningen måste undvika sådant tal som kan driva människor in på okunnighetens fientlighets väg.

Tredje principen: Det finns människor som, eftersom de sitter på positioner av ära, anseende och ledarskap, är vana vid att andra tilltalar dem och talar med dem på ett vördnadsfullt och respektfullt sätt. Det finns en risk att deras högmodiga sinnes djävul vaknar om de motsägs och hindrar dem från att lyssna till sanningen. I ett sådant fall bör den som kallar till sanningen, upp till en viss gräns, ta hänsyn till denna sjukdom, så att han inte själv skapar något nytt hinder utöver de hinder som redan finns i personens eget sinne. Med detta i åtanke gavs profeten Moses, frid över honom, följande vägledning:اذْهَبَا إِلَى فِرْعَوْنَ إِنَّهُ طَغَى () فَقُولَا لَهُ قَوْلًا لَيِّنًا لَعَلَّهُ يَتَذَكَّرُ أَوْ يَخْشَى”Gå till Farao; han har sannerligen överträtt gränsen. Tala då båda vänligt till honom, så att han kanske tar till sig förmaningen eller fruktar.” – (sura Ta-Ha: 44)

Men även hänsynen till den tilltalades ställning har en gräns. Den som kallar till sanningen får inte, när han lägger fram sanningen för honom, överskrida gränserna för sanningens värdighet och allvar. Om hänsynen till hans ställning på något sätt innebär ett angrepp på sanningens storhet och värdighet är det inte tillåtet. Koranen innehåller ett tydligt förbud mot detta.

Fjärde principen: Så som en erfaren läkare ordinerar behandling med hänsyn till patientens ålder, temperament och sjukdomens svårighetsgrad, är det på samma sätt den sanningssökandes och förkunnarens skyldighet att framföra kallelsen med hänsyn till den tilltalades förmåga, behov och fattningsförmåga. För att bedöma detta korrekt räcker det inte att endast beakta den tilltalades personliga förmåga och fattningsförmåga; man måste också ta hänsyn till hans nationella särdrag och personliga omständigheter. Om dessa saker inte beaktas kan man inte hoppas på framgång för någon kallelse. Det är därför den Heliga Koranen uppenbarades gradvis, i små delar.وَقُرْآنًا فَرَقْنَاهُ لِتَقْرَأَهُ عَلَى النَّاسِ عَلَى مُكْثٍ وَنَزَّلْنَاهُ تَنْزِيلًا”Vi har delat upp denna Koran och uppenbarat den steg för steg, så att du kan läsa upp den för människorna med eftertanke; och Vi har uppenbarat den gradvis.” – (sura al-Isra: 106)

På liknande sätt framgår det av Koranen att många delar av den koraniska kallelsen utformades med hänsyn till arabernas djupt rotade temperament. Eftersom de var hårdnackade och grälsjuka (ett folk som var starkt i tvist), använde man i samtal och debatt med dem ett tillvägagångssätt som passade ett grälsjukt och oböjligt folk. Vidare skilde sig det sätt på vilket Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, framförde kallelsen till den sanna religionen inför människor från landsbygden helt från det sätt på vilket han framförde den inför människorna i Mecka och Medina. En delegation från Abd al-Qays-stammen klagade inför honom: ”Quraysh har blivit ett hinder mellan oss och er. På grund av deras fientlighet kan vi inte komma till er någon annan månad än de heliga månaderna (Muharram, Rajab, Dhu al-Qa’dah och Dhu al-Hijjah). Ge oss därför några grundläggande läror som vi själva kan följa och kalla andra till.” Med hänsyn till deras behov och situation befallde Allahs Sändebud dem att göra endast fyra saker och avstå från fyra andra. Han sade också att de skulle uppmana sitt eget folk att göra dessa saker och avstå från dem. Han sade inget mer till dem.

Det är helt klart att denna skillnad i kallelsens metod endast grundade sig på de psykologiska skillnaderna mellan dessa grupper. Inför människor som var enkla och vilkas skillnader låg inom det normala framställdes religionens enkla och lättbegripliga lära, så att de kunde omsätta den i praktiken. Däremot fortsatte man att kalla de mer komplicerade människorna på ett lämpligt och fortlöpande sätt, enligt en passande ordningsföljd, för att rena deras sinnen.

Femte principen: Liksom en bonde inte bör så frön utan att först bereda jorden och utan en gynnsam årstid, och liksom en läkare inte bör ge medicin till en patient i dödsögonblicket, bör den som kallar till sanningen inte framföra kallelsen när den tilltalade lutar åt invändningar, mothugg och kritik. Det är inte bara i detta tillstånd som man måste avstå från att framföra kallelsen. Om den tilltalade även efter att kallelsen har framförts blir invändande, är det förkunnarens skyldighet att, i stället för att låta replikerna och motsägelserna fortsätta, avsluta dem där och dra sig undan samt vänta på ett lämpligt tillfälle. När den tilltalade har blivit öppensinnad, eller åtminstone hans benägenhet att gräla och invända har försvunnit, bör kallelsen åter framföras för honom.وَإِذَا رَأَيْتَ الَّذِينَ يَخُوضُونَ فِي آيَاتِنَا فَأَعْرِضْ عَنْهُمْ حَتَّى يَخُوضُوا فِي حَدِيثٍ غَيْرِهِ وَإِمَّا يُنْسِيَنَّكَ الشَّيْطَانُ فَلَا تَقْعُدْ بَعْدَ الذِّكْرَى مَعَ الْقَوْمِ الظَّالِمِينَ”När du ser dem som finner fel i Våra verser, vänd dig då bort från dem tills de börjar tala om något annat. Och om Satan får dig att glömma detta, sitt då inte kvar med de orättfärdiga efter att du har kommit ihåg det.” (sura al-An’am: 68)

Trots att ett så tydligt förbud finns, är det förvånande hur vårt lärda samhälle kunde anse debatt- och disputationsmetoden tillåten för att förkunna religionen! Båda grupperna möts ju endast i syfte att förkasta motpartens ståndpunkt och bevisa att den är falsk – även om den i verkligheten skulle vara sann. De som har någon erfarenhet av sådana debatter vet att den enda förvridna smak som dominerar i dessa tillställningar är att förödmjuka motståndaren. Koranens vägledning i denna fråga är att den som kallar till sanningen med värdighet ska dra sig undan så snart han känner denna stämning. Men våra professionella debattörer har påverkats så starkt av denna stämning att ju mer den tilltar, desto mer växer deras intresse och iver.

Sjätte principen: Om den person som religionens kallelse ska framföras till är så upptagen av något som intresserar honom att det skulle kännas störande för honom att lämna det och rikta sin uppmärksamhet mot kallelsen till sanningen, bör den sanningskallande avstå från att framföra kallelsen för honom. Även om detta tillstånd skiljer sig från hat, fientlighet och motstånd, finns det ur den tilltalades psykiska oförbereddhet ingen skillnad mellan de två tillstånden. I Sahih al-Bukhari berättas från Abdullah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: ”Ikrima berättade. Ibn Abbas sade till mig: ’Förmana människorna endast en dag i veckan. Om du inte nöjer dig med det, så två dagar; och om du inte heller är nöjd med det, så tre gånger i veckan. Gör i varje fall inte Koranen motbjudande för människorna. Låt det inte heller bli så att du kommer till människor medan de är upptagna med ett samtal och sedan börjar hålla en förmaning för dem, avbryter deras samtal och gör dem uttråkade. Var i stället tyst då. När de vänder sig till dig, förmana dem. Då kommer de att lyssna till dig med intresse.’

Sjunde principen: Den som kallar till sanningen måste också se till att kallelsens torra innehåll, dess onödiga diskussioner och dess värdelöst långa tal inte väcker leda hos åhörarna.

”Det berättas från Shaqiq [en tabi’i] att Abdullah ibn Mas’ud, må Allah vara nöjd med honom, brukade förmana människorna varje torsdag. En man sade till honom: ’Abu Abd al-Rahman, jag önskar att du förmanade oss varje dag.’ Han svarade: ’Det som hindrar mig från att göra det är att jag inte vill trötta ut er. Därför förmanar jag er med mellanrum, på samma sätt som Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade förmana oss då och då av rädsla för att vi skulle tröttna.’” – (al-Bukhari, Muslim)

När vi skriver dessa ord framträder inför oss bilden av ett slags talare och deras olyckliga och förtryckta åhörare. Den största bedriften i deras predikningar är deras meningslösa och utdragna tal. De är inte ens medvetna om den enkla sanningen att även de bästa orden blir smaklösa om de upprepas gång på gång utan behov. Och att jaga efter människor för att hålla predikningar för dem förfelar inte bara religionens kallelses syfte, utan skadar tvärtom detta syfte allvarligt.

Sändebudet, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och hans följeslagare brukade förmana människorna med mellanrum, så att de inte skulle känna leda. Hans tal var mycket korta. Det har också återgetts i hadith att han sade: ”När ni förmanar, gör det kort.” I vissa berättelser sägs det dessutom att han betraktade korta tal som ett tecken på talarens visdom och intelligens och sade: ”Vissa tal har en magisk dragningskraft.” Med detta antyds att talet ska vara kort och innehållsrikt, så att det kan påverka hjärtat som magi. Talet bör inte vara sådant att det förslöar åhörarens temperament och natur, så att han inte längre har någon förmåga att lyssna till eller ta emot något.

Åttonde principen: Den som kallar till sanningen måste med största vaksamhet och skicklighet bedöma miljön omkring sig. Han måste noggrant hålla utkik efter när det rätta tillfället att så kallelsens frö infinner sig. Så snart han märker att en möjlighet att uppnå sitt mål har uppstått, måste han utan dröjsmål försöka dra nytta av den. Det bästa exemplet på detta finns i profeten Josefs, frid över honom, liv och karaktär:وَدَخَلَ مَعَهُ السِّجْنَ فَتَيَانِ قَالَ أَحَدُهُمَا إِنِّي أَرَانِي أَعْصِرُ خَمْرًا وَقَالَ الْآخَرُ إِنِّي أَرَانِي أَحْمِلُ فَوْقَ رَأْسِي خُبْزًا تَأْكُلُ الطَّيْرُ مِنْهُ نَبِّئْنَا بِتَأْوِيلِهِ إِنَّا نَرَاكَ مِنَ الْمُحْسِنِينَ(36)قَالَ لَا يَأْتِيكُمَا طَعَامٌ تُرْزَقَانِهِ إِلَّا نَبَّأْتُكُمَا بِتَأْوِيلِهِ قَبْلَ أَنْ يَأْتِيَكُمَا ذَلِكُمَا مِمَّا عَلَّمَنِي رَبِّي إِنِّي تَرَكْتُ مِلَّةَ قَوْمٍ لَا يُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَهُمْ بِالْآخِرَةِ هُمْ كَافِرُونَ(37)وَاتَّبَعْتُ مِلَّةَ آبَائِي إِبْرَاهِيمَ وَإِسْحَاقَ وَيَعْقُوبَ مَا كَانَ لَنَا أَنْ نُشْرِكَ بِاللَّهِ مِنْ شَيْءٍ ذَلِكَ مِنْ فَضْلِ اللَّهِ عَلَيْنَا وَعَلَى النَّاسِ وَلَكِنَّ أَكْثَرَ النَّاسِ لَا يَشْكُرُونَ(38)يَا صَاحِبَيِ السِّجْنِ أَأَرْبَابٌ مُتَفَرِّقُونَ خَيْرٌ أَمِ اللَّهُ الْوَاحِدُ الْقَهَّارُ(39)مَا تَعْبُدُونَ مِنْ دُونِهِ إِلَّا أَسْمَاءً سَمَّيْتُمُوهَا أَنْتُمْ وَآبَاؤُكُمْ مَا أَنْزَلَ اللَّهُ بِهَا مِنْ سُلْطَانٍ إِنِ الْحُكْمُ إِلَّا لِلَّهِ أَمَرَ أَلَّا تَعْبُدُوا إِلَّا إِيَّاهُ ذَلِكَ الدِّينُ الْقَيِّمُ وَلَكِنَّ أَكْثَرَ النَّاسِ لَا يَعْلَمُونَ(40)يَا صَاحِبَيِ السِّجْنِ أَمَّا أَحَدُكُمَا فَيَسْقِي رَبَّهُ خَمْرًا وَأَمَّا الْآخَرُ فَيُصْلَبُ فَتَأْكُلُ الطَّيْرُ مِنْ رَأْسِهِ قُضِيَ الْأَمْرُ الَّذِي فِيهِ تَسْتَفْتِيَانِ”Två unga män gick in i fängelset tillsammans med honom. Den ene sade: ’Jag drömmer att jag pressar vin.’ Den andre sade: ’Jag drömmer att jag bär bröd på huvudet och att fåglarna äter av det. Berätta för oss dess uttydning. Vi ser att du är en av de goda.’ Josef sade: ’Innan den mat ni får tilldelad kommer till er ska jag berätta för er dess uttydning. Detta är något av det som min Herre har lärt mig. Jag har övergett ett folks religion som inte tror på Allah och som förnekar det kommande livet. Jag följer mina förfäders, Abrahams, Isaks och Jakobs religion. Det anstår oss inte att sätta något vid Allahs sida. Detta är Allahs nåd över oss och över hela mänskligheten, men de flesta människor är inte tacksamma. O ni två medfångar! Är flera skilda herrar bättre, eller Allah, den Ende, den Överväldigande? Ni dyrkar vid sidan av Honom endast namn som ni och era fäder har gett åt dem. Allah har inte sänt något bevis för dem. Beslutet tillhör ingen annan än Allah. Han har befallt att ni inte ska dyrka någon annan än Honom. Detta är den rätta religionen, men de flesta människor vet inte. O ni två medfångar! En av er kommer att ge sin herre vin att dricka, medan den andre kommer att korsfästas och fåglarna kommer att äta av hans huvud. Det är avgjort som ni frågade om.’” – (sura Josef: 36–41)

Låt oss kasta en blick på detta och föreställa oss hela händelsen. Två män fängslades tillsammans med profeten Josef, frid över honom. Båda drömde, och de blev nyfikna på att få veta drömmarnas uttydning. Bland alla människor i fängelset var det endast Josef som på något sätt framstod för dem som den person till vilken de kunde vända sig i detta syfte. Därför berättade de, med känslor av hopp och respekt, sina drömmar för honom. Profeten Josef nöjde sig inte med att bara tolka deras drömmar och sedan låta dem gå. Han försökte inte heller utnyttja deras goda intryck för att påverka dem med sin egen personliga förträfflighet och uppnå privata fördelar. I stället betraktade han deras intresse som en möjlighet och framförde religionens kallelse för dem på ett sätt som kunde slå rot i deras hjärtan.

Å andra sidan lade han fram religionen på ett sådant sätt att talet om religionen kom in som en del av det naturliga samtalet. Han skapade inte medvetet ett tillfälle för detta. Denna händelse visar oss en viktig sanning: så som en bonde lurpassande väntar på regnet för att kunna så sina frön, måste den som kallar till sanningen hålla uppsikt över miljön omkring sig för att se när ett intresse för sanningen uppstår i någons hjärta och kan bli en gynnsam årstid för att så kallelsens frö.

För det andra lär vi oss att om någon, genom Allah den Högstes nåd, får ett sådant tillfälle, är det inte rätt att slösa bort det, och inte heller tillåtet att använda det för något annat syfte än kallelsens ädla mål. När ett sådant tillfälle hamnar i händerna på själviska människor försöker de i stället för att använda det till kallelsen göra det till ett medel för att uppnå sina personliga intressen. I vår tid är vårt lärda samhälle och våra andliga ledare i allmänhet drabbade av denna sjukdom. När de ser någon dras till dem blir de mycket glada. Men deras glädje är av ett annat slag än profeten Josefs, frid över honom. Deras glädje kan snarare liknas vid en spindels glädje. Spindeln breder ut sitt nät omkring sig och väntar på att en fluga ska komma. När den ser en fluga närma sig börjar den dansa av hänförelse – ett stort och välgött byte har hamnat i dess händer.

Nionde principen: Varje person som kallar till sanningen måste, när han för samtal och lägger fram argument och bevis, ta hänsyn till den tilltalades förmåga och nivå. Det sätt och det språk som används när man kallar de intellektuella skiljer sig exempelvis från det språk och det sätt som används när man kallar människor på en mer allmän nivå. Det är inte alls rimligt att den som kallar till sanningen, enbart under inflytande av föreställningen att han själv har hela sanningen, driver ihop alla grupper som inte har hela sanningen i en enda kategori. Hans skyldighet är i stället att rätt värdera varje grupp, lämna den på den plats som motsvarar dess värde och därefter framföra kallelsen till den.

När det gäller att framföra kallelsen till Skriftens folk har den Heliga Koranen exempelvis gett följande vägledning:وَلَا تُجَادِلُوا أَهْلَ الْكِتَابِ إِلَّا بِالَّتِي هِيَ أَحْسَنُ إِلَّا الَّذِينَ ظَلَمُوا مِنْهُمْ وَقُولُوا آمَنَّا بِالَّذِي أُنْزِلَ إِلَيْنَا وَأُنْزِلَ إِلَيْكُمْ وَإِلَهُنَا وَإِلَهُكُمْ وَاحِدٌ وَنَحْنُ لَهُ مُسْلِمُونَ”Tvista inte med Skriftens folk annat än på det sätt som är bäst, utom med dem bland dem som handlar orätt. Säg: ’Vi tror på det som har uppenbarats för oss och på det som har uppenbarats för er. Vår Gud och er Gud är en och samma, och vi underkastar oss Honom.’” – (sura al-Ankabut: 46)

Här anges också det bästa sätt på vilket man får diskutera och samtala med Skriftens folk. Det är att erkänna de sidor där de har samma värdighet som ni, eller de frågor där de och ni har något gemensamt. Då kommer vänskap och kärlek att uppstå mellan dem och er i stället för hat och fientlighet, och närhet i stället för avstånd. Därefter ska man kräva av dem att de, på grundval av denna erkända sanning, också ska enas med oss om sådant som nödvändigtvis måste godtas.

Den psykologiska effekten av denna metod på den tilltalade blir att han, när han ser att förkunnaren inte anser sig vara något stort och inte heller framställer sin kallelse som någon ny uppfinning, utan erkänner den del av sanningen som redan finns i denna kallelse, börjar tänka över saken. Om han inte är envis, egensinnig och olydig kan han till och med anta kallelsen. Om man däremot inte gör detta, utan tilltalar även de intellektuella och Skriftens folk på samma sätt som okunniga och outbildade människor, kommer deras känsla för ära och respekt naturligtvis att såras, eftersom de liksom förkunnaren gör anspråk på kunskap, visdom och en himmelsk skrift. Detta kommer att skapa ett allvarligt hinder för att ta emot sanningen.

Tionde principen: Om den som kallar till sanningen märker tecken på olydnad, oböjlighet och envishet hos den tilltalade, får han inte själv ge honom någon möjlighet att förvärra denna sjukdom. Han ska tvärtom göra sitt yttersta för att undvika detta. Om den tilltalade dessutom motsätter sig något av förkunnarens argument på ett sätt som uppenbart inte är något annat än grälsjuka, bör han i stället för att följa detta argument och lägga fram ännu fler argument för det använda en metod där sanningen presenteras för honom från en annan sida, så att han inte får möjlighet att visa sin envishet. Om han har förmåga att ta emot sanningen kommer han då att godta den. Och om han endast är envis kommer han åtminstone att stå svarslös och inte få möjlighet till debatt och gräl. Koranen nämner en debatt mellan profeten Abraham, frid över honom, och en kung. Detta är det bästa exemplet i denna fråga:أَلَمْ تَرَ إِلَى الَّذِي حَاجَّ إِبْرَاهِيمَ فِي رَبِّهِ أَنْ آتَاهُ اللَّهُ الْمُلْكَ إِذْ قَالَ إِبْرَاهِيمُ رَبِّيَ الَّذِي يُحْيِي وَيُمِيتُ قَالَ أَنَا أُحْيِي وَأُمِيتُ قَالَ إِبْرَاهِيمُ فَإِنَّ اللَّهَ يَأْتِي بِالشَّمْسِ مِنَ الْمَشْرِقِ فَأْتِ بِهَا مِنَ الْمَغْرِبِ فَبُهِتَ الَّذِي كَفَرَ وَاللَّهُ لَا يَهْدِي الْقَوْمَ الظَّالِمِينَ”Har du inte sett den som tvistade med Abraham om hans Herre, därför att Allah hade gett honom kungariket? När Abraham sade till honom: ’Min Herre är Den som ger liv och skänker död’, sade han: ’Jag ger liv och skänker död.’ Abraham sade: ’Allah låter solen gå upp i öster; låt då du få den att gå upp i väster.’ Då blev den som förnekade svarslös. Allah vägleder inte de orättfärdiga.” – (sura al-Baqara: 258)

Det bevis som profeten Abraham, frid över honom, lade fram skadades inte det minsta av motståndarens invändning. Han kunde, om han ville, ha sagt mycket mer därefter. Men efter att ha bedömt den tilltalades psykiska tillstånd skulle det, om han hade fortsatt med ytterligare uttalanden, ha varit helt i strid med den metod som den Heliga Koranen lär oss:ادْعُ إِلَى سَبِيلِ رَبِّكَ بِالْحِكْمَةِ وَالْمَوْعِظَةِ الْحَسَنَةِ وَجَادِلْهُمْ بِالَّتِي هِيَ أَحْسَنُ”Kalla till din Herres väg med visdom och god förmaning, och diskutera med dem på det sätt som är bäst.” – (sura an-Nahl: 125)

11

Profeternas träningsmetod

Ingen kallelse till den sanna religionen kan bli framgångsrik i världen om den inte åtföljs av ett välordnat och varaktigt utbildningsprogram. Ett sådant utbildningsprogram behövs för varje slags rörelse, men i synnerhet är det en oskiljaktig del av en kallelse till sanningen. En kallelse till sanningen kan inte ens föreställas utan ett utbildningsprogram. Denna revolution påverkar inte bara någon enskild sida av livet, utan skänker ett nytt ljus åt alla dess synliga och osynliga sidor. Denna rörelse uppstår inte med krav på en partiell förändring, utan presenterar en helt ny form och plan för våra individuella och kollektiva liv. Därför kräver dess natur att det, i överensstämmelse med den ordning i vilken rörelsen går framåt, också måste finnas ett fullständigt balanserat utbildningsprogram som följer samma gradvisa utveckling. Det är inte mindre viktigt än den ursprungliga kallelsen. Om man säger att utbildningen i viss mån till och med är viktigare än den ursprungliga kallelsen, är det inte en överdrift. Det är nämligen genom denna utbildning som en kallelse kan slå rot i människors hjärtan, därefter växa och utvecklas och slutligen blomstra och bära frukt. Till sist fyller den en dag hela samhället med sin nytta och välsignelse.

Den rätta bilden av en sanningskallares arbete kan ges genom en jordbrukares arbete. På samma sätt som en jordbrukare inte kan uppnå sitt mål genom att bara sprida ut några frön, kan en sanningskallares arbete inte avslutas genom att han låter människor höra några predikningar och förmaningar. För att fullborda sitt mål måste han tvärtom ha en djup förbindelse med den da’wa som genomsyrar honom själv, liksom den plikttrogne jordbrukaren har en förbindelse med fröna. Han vakar ständigt över att plantorna ska kunna slå rot i jorden, att de ska vattnas vid rätt tid, att de ska skyddas mot årstidernas ogynnsamma förhållanden, att ogräs inte ska hindra deras tillväxt och att de ska skyddas mot angrepp från insekter, djur och fåglar. För att hålla uppsikt över allt detta avstår han från både nattens sömn och dagens vila. Han arbetar oavbrutet och är upptagen med att sköta åkern. Sedan får han till sist skörda frukten av sitt eget arbete. På samma sätt får sanningskallaren efter en tid se sin da’wa blomstra och bära frukt, när han har modet och förmågan att uthärda den mödosamma och långvariga träning som måste följa med da’wa. Annars kan en predikares da’wa, liksom frön som såtts av en lat jordbrukare förstörs av ogynnsam jord, ogynnsamt väder samt angrepp från djur, fåglar och insekter, förvandlas till ett fruktlöst rop i öknen.

När man med djup eftertanke begrundar profeternas metoder för da’wa och utbildning finner man flera viktiga principer för organisatorisk utbildning. Några av dem ska vi nämna här.

Den första principen för organisatorisk utbildning

Den första och viktigaste principen för organisatorisk utbildning är att kallaren måste avstå från att skynda i arbetet med da’wa och utbildning. Han måste alltid hålla uppsikt över huruvida den näring i form av undervisning och utbildning som han har gett verkligen har smälts väl och blivit en del av människornas tänkande och handlande. Om man ger dem mer näring utan att göra en riktig bedömning av detta, kommer följden att visa sig i form av magbesvär och matsmältningsproblem. Den som har studerat sanningskallarnas historia är inte ovetande om att det kan finnas många orsaker till att varje enskild sanningskallare skyndar i fråga om sin da’wa.

De människor som har accepterat da’wa har just börjat lära känna sanningens smak. Denna nya bekantskap väcker ett sådant intresse för sanningen hos dem att utbildningens gradvisa program förefaller dem mycket svårt. De blir så uppslukade av sin längtan efter sanningen att de inte ens kan bedöma sin egen hunger och matsmältningsförmåga korrekt, och de är inte beredda att ta hänsyn till de svagare medlemmarnas svaghet i organisationen. De överskattar sig själva i förhållande till sin verkliga ställning och överskattar även sina kamrater i förhållande till deras förmåga. Därför hörs ständigt kravet från deras sida: ”Finns det ännu mer?”

Vid sidan av dessa finns en annan grupp som fortfarande är känd för sitt motstånd mot da’wa. De är ständigt sysselsatta med att söka efter da’was svaga sidor. Om de inte får någon möjlighet att lägga sig i det program som har presenterats för dem, kräver de: ”Lägg fram hela er plan.” Deras enda syfte är att, om inget omedelbart presenteras som svar på deras krav, få möjlighet att inför folket säga att detta är en grupp utan syfte och mål. De har inget bestämt mål framför sig och inte heller något tydligt och fullständigt program för att nå detta mål. Om något däremot presenteras försöker de skapa en öppning i det genom att leta efter en lucka.

Dessutom finns det hos en verklig sanningskallare en stark längtan efter sanningen. Den är så stark att han, om inte den visdom Allah har gett honom stödde honom, skulle överskrida alla gränser och villkor för tålamod, väntan, kontinuitet och utbildning. När denna längtan hetsas upp av de två ovannämnda kraven händer det ofta att kallaren avviker från vägen av måttfullhet. Ändå är måttfullhet ytterst nödvändig för att hans mål ska lyckas och för att organisationen ska få en riktig utbildning. Den äkta kärleken till sanningen kräver visserligen att människan ska ha en glupande hunger efter sanningen, en hunger som gör henne rastlös, otålig och benägen att skynda. Men kravet på organisationens utbildning är inte mindre viktigt än vördnaden för sanningen och kärleken till den. Därför måste en predikant upprätthålla en riktig balans mellan dessa båda. Om det första kravet gör honom otålig och får honom att vilja skynda, måste det andra kravet få honom att vänta. Om hans iver att kalla till sanningen och hans lidelse att stödja sanningen tvingar honom att inte lämna de intresserades intresse otörstat och att inte sluta förrän det avgörande beviset har lagts fram inför dem som hindrar människor från religionens väg, måste han, genom att förstå utbildningens betydelse, se till att han inte häller mer vatten i kärlet än det rymmer.

Om det någon gång har hänt att den första känslan blivit så stark att det inte varit möjligt att ägna full uppmärksamhet åt den andra, har det funnits en brist i organisationens utbildning som senare inte längre kunnat avhjälpas. Genom denna öppning trängde Satan in i organisationen, lade ägg och födde ungar, och hela jamaat drabbades av den förödelse och oordning som han spred. Det mest sorgliga exemplet på detta finner vi i Israels barns historia. När profeten Musa, frid vare med honom, hade lämnat Egypten och nått Sinai-dalen kallade Allah honom till berget Tur för att underrätta honom om sharias föreskrifter och fastställde en särskild dag för detta ändamål. Profeten Musa, frid vare med honom, nådde berget Tur redan före den fastställda dagen. Den iver som fanns inom honom att få kännedom om Allahs befallningar och vinna Hans välbehag var till en början så stark att det, efter den antydan han hade fått från Allah, var svårt för honom att följa den fastställda tiden och dagen. För det andra kan denna iver också ha blivit ytterligare hetsad av de krav som folket gång på gång framställde. Även om detta var en mycket hög och lovvärd iver, visade hans ankomst till berget Tur före den utsatta tiden från en annan sida att han var mycket otålig och orolig för att få kännedom om Allahs befallningar.

Men det fanns också en sida av denna sak som kunde kritiseras, en sida som profeten Musa, frid vare med honom, inte hade uppmärksammat. Genom att Allah, i stället för att kalla honom omedelbart, hade fastställt en särskild tid åt honom, var Hans avsikt att Musa skulle använda denna tid till att utbilda folket och stadigt befästa de grundprinciper de hade fått lära sig i sina hjärtan. Då skulle de kunna bevara sin tro och sin islam även efter att ha mött svåra prövningar och faror.

Men hans iver att få ännu fler befallningar från Allah blev så dominerande att känslan av utbildningens betydelse besegrades av denna iver. Följden blev att Allahs religions fiender utnyttjade hans frånvaro och folkets svaghet fullt ut och fick en stor del av folket att ägna sig åt dyrkan av kalven. Under denna missgärning lade Allah ansvaret på profeten Musas, frid vare med honom, benägenhet att skynda. Även om han var upptagen med undervisning, utbildning och da’wa, blev denna brådska en orsak till försummelse av utbildningsansvaret. Därför nämner Koranen hans brådska och dess följd i följande ord:

”Och varför skyndade du dig bort från ditt folk innan den bestämda tiden, o Musa?” Han svarade: ”De följer i mina spår. Och jag skyndade till Dig, min Herre, för att vinna Din välbehag.” Han sade: ”Nåväl, lyssna då! Vi har efter din avfärd satt ditt folk på prov, och as-Sāmirī har lett dem vilse.” – (Sura Tā-Hā: 83–85)
وَمَا أَعْجَلَكَ عَنْ قَوْمِكَ يَا مُوسَى () قَالَ هُمْ أُولَاءِ عَلَى أَثَرِي وَعَجِلْتُ إِلَيْكَ رَبِّ لِتَرْضَى () قَالَ فَإِنَّا قَدْ فَتَنَّا قَوْمَكَ مِنْ بَعْدِكَ وَأَضَلَّهُمُ السَّامِرِيُّAv denna vers framgår att det, lika mycket som det är en kallelsegivares plikt att upplysa folket om Allahs bud och lagar, även är hans plikt att utbilda dem med full omsorg och framsynthet. Då kommer kunskapen om religionen att bli så fast förankrad i deras tankar och praktiska liv att de kan förbli ståndaktiga i denna kunskap även när de utsätts för svåra prövningar. Den kallelsegivare som endast fäster avseende vid undervisning och utbildning, och vars intresse för detta blir så starkt att han inte kan uppfylla den tålamodets och uthållighetens rätt som krävs för utbildning, liknar den otålige erövraren som ständigt rycker framåt utan att tänka på att befästa sin ställning i det erövrade området. Följden av denna brådska kan endast bli att uppror å ena sidan sprider sig som en skogsbrand i området.

I sura Tā-Hā lade Allah fram detta lärorika exempel från profeten Musa, frid vare med honom, och varnade Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, för den brådska som fanns hos honom på grund av hans önskan att få kännedom om Allahs bud. Även Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, önskade, på grund av sitt naturliga intresse för kunskap och sitt folks otålighet, att Allahs uppenbarelse skulle komma snabbt. På så sätt kunde han både stilla sin längtan efter kunskap och uppfylla sitt folks krav. När uppenbarelsen därför kom, skyndade han i sin starka iver, likt en entusiastisk elev, att lära sig den. Allah den Allsmäktige varnade honom på flera ställen i Koranen för att skynda sig att få hela Koranen uppenbarad innan den tidsfrist som fastställts för uppenbarelsens fullbordan hade löpt ut. Denna tid och detta uppehåll gavs för att stärka era hjärtan och utbilda ert folk. Då skulle du kunna tillgodogöra dig allt som lärdes dig, och ditt folk skulle kunna utveckla förmågan att ta emot det.
وَلَا تَعْجَلْ بِالْقُرْآنِ مِنْ قَبْلِ أَنْ يُقْضَى إِلَيْكَ وَحْيُهُ وَقُلْ رَبِّ زِدْنِي عِلْمًا(114)وَلَقَدْ عَهِدْنَا إِلَى آدَمَ مِنْ قَبْلُ فَنَسِيَ وَلَمْ نَجِدْ لَهُ عَزْمًا”Skynda inte med Koranen innan dess uppenbarelse till dig har fullbordats, och säg: ’Min Herre, öka min kunskap!’ Vi hade tidigare ålagt Adam ett förbund, men han glömde det, och Vi fann hos honom ingen fast beslutsamhet.” – (Sura Tā-Hā: 114–115)

I den avslutande delen av denna vers framhävs tydligt vikten av att avstå från brådska och vikten av utbildning. Det sägs att människan har en naturlig svaghet: inför förhoppningar, önskningar och starkt intresse försvagas hennes föresats. Därför måste hon utbildas väl, så att hon får full medvetenhet och känsla för det ansvar som kommer att läggas på henne. Då kan hon förbli ståndaktig även när hon utsätts för prövningar.

I enlighet med utbildningens krav uppenbarades den Heliga Koranen stegvis. De otåliga motståndarna riktade följande anklagelse mot den: Om Koranen verkligen är Allahs Bok, varför uppenbaras den då bit för bit? Allahs kunskap omfattar ju allt, både det närvarande och det kommande. Han behöver inte tänka, pröva eller undersöka, och inte heller behöver Han ta hänsyn till någon övergripande välfärd. Varför uppenbarar Han då inte hela Koranen på en gång? Detta visar alltså tydligt att den endast är en bok som Muhammad, Allahs välsignelser och frid vare med honom, själv har författat. Efter övervägande, arbete och övning presenterar han så mycket som han förmår framställa.

Denna anklagelse påverkade naturligtvis många muslimer, och den var mycket smärtsam även för Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom. Men Allah den Allsmäktige fäste ingen vikt vid motståndarnas anklagelser, och Han fäste inte heller vikt vid den smärta som dessa anklagelser och den naturliga längtan efter kunskap orsakade Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, och hans följeslagare. Han sade i stället: Kravet på utbildning av dig och dina följeslagare är att Mina bud ska uppenbaras stegvis och fortlöpande. Då kommer ditt hjärta att stärkas helt och hållet för att kunna bära dem, och både de starka och de svaga i församlingen kommer att kunna ta emot dem väl. Om du skyndar dig kommer svaghet att finnas kvar bland ditt ummah, och liksom as-Sāmirī ledde Israels barn vilse kommer någon as-Sāmirī att uppstå bland ditt ummah och kasta dem i villfarelse.

Den kontinuitet som vi ser i Koranens uppenbarelse följdes på samma sätt av följeslagarna och senare generationer när de lärde sig och undervisade i den. Den övergripande nyttan bestod just i att de som lärde sig den skulle göra det på ett sådant sätt att den slog rot i deras sinnen och att deras verkliga liv färgades av den. Detta var endast möjligt om Koranens kunskap gavs till människorna stegvis och i små portioner, samtidigt som de utbildades i enlighet med denna kunskap. Det har därför berättats från Abu Abd Allah ibn Mas’ud, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: (Arabisk text)

”Den av oss som lärde sig tio verser ur Koranen gick inte vidare förrän han hade förstått deras innebörd och format sitt praktiska liv i enlighet med dem.”

Den andra grundprincipen
Den andra grundprincipen för organisatorisk utbildning är att kallelsegivaren ska ägna större uppmärksamhet åt kvalitet än åt antal. Ibland blir intresset för att ’finna det förlorade fåret’ så starkt hos kallelsegivaren att han blir ouppmärksam på fåren i hjorden. Följden av denna ouppmärksamhet blir att han genomsöker fält och skogar efter de förlorade fåren, medan fåren i hjorden antingen dör av brist på föda eller skadas av en varg som tar sig innanför inhägnaden. Denna önskan att förbise de närstående och göra de främmande till sina egna uppstår hos den som kallar till sanningen ur mycket goda känslor. Hans iver i förkunnelsen blir så stark att medvetenheten om utbildningsansvaret antingen besegras inför den eller åtminstone hamnar i bakgrunden. Han börjar lägga större vikt vid att människor som trotsar Allah och är olydiga först ska börja uttala Allahs namn, medan deras utbildning och förbättring kan komma senare.

Detta framstår utåt som ett gott syfte, men om man tänker djupare på saken blir det tydligt att den egentliga orsaken till att prioritera mängd framför kvalitet finns just här. Därefter går denna felaktiga syn ännu längre, så att människor blir helt tillfredsställda med statistik över huvuden i stället för hjärtan. För att skydda kallelsegivarna mot detta misstag har den Heliga Koranen lärt dem att önskan att kalla människor som inte känner till sanningskallelsen och göra dem till sina egna inte bör bli så stark att den leder till att de människors rätt försummas som redan har tagit emot kallelsen och nu väntar på utbildning och själens rening samt känner behovet av detta.
لَا تَمُدَّنَّ عَيْنَيْكَ إِلَى مَا مَتَّعْنَا بِهِ أَزْوَاجًا مِنْهُمْ وَلَا تَحْزَنْ عَلَيْهِمْ وَاخْفِضْ جَنَاحَكَ لِلْمُؤْمِنِينَ”Fäst inte dina ögon vid det som Vi har skänkt vissa grupper bland dem som världslig njutning, sörj inte över dem, utan sänk din vinge i barmhärtighet över de troende.” – (Sura al-Hijr: 88)
وَاصْبِرْ نَفْسَكَ مَعَ الَّذِينَ يَدْعُونَ رَبَّهُمْ بِالْغَدَاةِ وَالْعَشِيِّ يُرِيدُونَ وَجْهَهُ وَلَا تَعْدُ عَيْنَاكَ عَنْهُمْ تُرِيدُ زِينَةَ الْحَيَاةِ الدُّنْيَا”Håll dig ståndaktigt tillsammans med dem som åkallar sin Herre morgon och kväll och söker Hans välbehag. Låt inte dina ögon vändas bort från dem i önskan efter det världsliga livets prakt.” – (Sura al-Kahf: 28)
عَبَسَ وَتَوَلَّى () أَنْ جَاءَهُ الْأَعْمَى () وَمَا يُدْرِيكَ لَعَلَّهُ يَزَّكَّى () أَوْ يَذَّكَّرُ فَتَنْفَعَهُ الذِّكْرَى () أَمَّا مَنِ اسْتَغْنَى () فَأَنْتَ لَهُ تَصَدَّى”Han rynkade pannan och vände sig bort därför att den blinde kom till honom. Och vad vet du? Kanske skulle han renas, eller ta emot förmaningen så att förmaningen kunde gagna honom. Men den som vänder sig bort, honom ägnar du din uppmärksamhet.” – (Sura Abasa: 1–6)

I alla dessa verser har kallelsegivaren fått vägledning om att den tid som bör ägnas åt utbildningen av dem som har accepterat kallelsen inte får slösas bort bakom inflytelserika personer, även om de förstnämndas antal är litet och deras ställning anspråkslös. De inflytelserika kan visserligen tänkas vara till nytta för kallelsen, men de är berusade av stolthet och högmod och missnöjda med kallelsen.

Den tredje grundprincipen
Den tredje grundprincipen för organisatorisk utbildning är att ingen del av organisationen får avvika från de principer på vilka organisationen grundats eller ges möjlighet att sprida uppror mot dem. Om en sådan oordning börjar visa sig är det ledarnas och tjänstemännens ansvar att tänka på att utrota den innan den sprider sig. Vid fullgörandet av detta ansvar får inget intresse, ingen mildhet, inget hot och ingen kärlek till någon person tillåtas bli ett hinder. Minsta försummelse i detta avseende kan leda till stor skada. Genom en sådan liten försummelse blev exempelvis en stor del av Musas folk, frid vare med honom, upptagna av kalvdyrkan i stället för tillbedjan av Allah. För att utrota denna typ av oordning räcker det inte att organisationens ledare har starka hjärtan; det är inte heller fel att de är något stränga. Då kan de skoningslöst rycka upp oordningen med rötterna och kasta bort den.

När Musa, frid vare med honom, fick veta att shirkets prövning hade spridit sig bland hans folk, återvände han från berget Tur och förebrådde först med hårda ord dem som hade fått ansvaret att vaka över folket under hans frånvaro och vars eftergivenhet och mildhet hade möjliggjort att denna olycka spreds. Därefter lät han de verkliga skyldiga dödas av människor ur deras egna stammar, så att det skulle stå klart för alla att de som spred sådan oordning inom organisationen inte kunde hoppas på någon hjälp eller sympati ens från sina blodsförvanter. Dessutom slog han sönder den avgudabild som as-Sāmirī hade tillverkat, så att inte minsta spår av prövningen skulle finnas kvar bland folket. Han gav as-Sāmirī ett föredömligt straff som blev som en boja kring hans hals under hela hans liv.

För att skydda organisationen från sådana katastrofer har islam föreskrivit att när någon i organisationen avviker från de organisatoriska principerna, är det hela organisationens ansvar att försöka hindra och korrigera honom. Om organisationen inte gör detta utan låter människor göra vad de vill, kommer följderna av deras brott inte att begränsas till dem själva. I stället blir både de syndiga och de gudfruktiga i organisationen delaktiga i dem. Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, förklarade detta med liknelsen om ett skepp. Om en passagerare försöker göra ett hål i skeppets botten och de andra passagerarna inte hindrar honom, blir den oundvikliga följden att skeppet sjunker och att alla får bära straffet för en enda persons brott. På samma sätt blir följden oundvikligen att hela organisationen drabbas av den fara som de onda gärningsmännen framkallar, om en organisation behandlar sådana personer inom sig med överdriven mildhet. Den Heliga Koranen varnar för denna fara med följande ord:
وَاتَّقُوا فِتْنَةً لَا تُصِيبَنَّ الَّذِينَ ظَلَمُوا مِنْكُمْ خَاصَّةً وَاعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ شَدِيدُ الْعِقَابِ”Akta er för en prövning vars onda följder inte endast kommer att drabba dem bland er som begår orätt. Och vet att Allah är sträng i straff.” – (Sura al-Anfal: 25)

För att fullgöra denna plikt kommer handlingssätten att variera enligt organisationens olika stadier. Men organisationen kan aldrig, under någon omständighet, befrias från ansvaret för den grundläggande plikten.

I det första stadiet, när organisationen inte har någon politisk makt eller något inflytande, börjar organisationens anda själv avskilja och rensa bort dem som bryter mot dess principer. För det första ger den inte plats åt sådana människor som inte färgas väl av dess anda. Om en sådan trög person trots allt kommer in i organisationen, kan han inte stanna kvar i denna ordning, på samma sätt som en fluga inte kan stanna länge i en frisk människas mage även om den tar sig in där. Om en organisation redan i sitt första stadium låter personer som bryter mot dess principer leva ostört inom den, betyder det att organisationen ännu inte har utvecklat någon egen anda och mycket snart kommer att drabbas av splittring.

I det andra stadiet, när organisationen har uppnått politisk makt, försöker dess politiska institution förhindra att element som skapar oordning föds eller tränger in i dess inre. För att motverka detta använder den, utöver de allmänna medlen för förkunnelse och utbildning, även kraft om den finner det nödvändigt. Om denna politiska institution fullgör sitt ansvar med full ansvarskänsla, är hela organisationen fri från skuld. Men om denna institution – må Gud förbjuda det – går vilse, är det hela organisationens ansvar att höja flaggan för ”amr bil-ma’ruf och nahi anil-munkar” (att upprätta det rätta och motverka det orätta) för att korrigera den och att inte sova lugnt förrän den har korrigerats. De som kallar till denna korrigering får inte nöja sig med att bara höja sin röst för korrigering; genom att uttrycka vrede och avsky mot de skyldigas handlingssätt ska de också själva frigöra sig från detta brott.

Den fjärde grundprincipen
Den fjärde grundprincipen för organisatorisk utbildning är att man under kallelsens första stadium så långt som möjligt ska uppmana människorna att förbli knutna till undervisningens och kallelsens centrala centrum och ordna med de medel som behövs för detta. På det stadium då organisationens anda just håller på att formas är en lämplig miljö och en direkt anknytning till centrum de viktigaste förutsättningarna för riktig utbildning. Om dessa två saker försummas i detta stadium kommer mycket få personer att skapas inom organisationen som är så starka både intellektuellt och moraliskt att de själva kan färgas av denna anda och även färga andra med den. I stället uppstår många människor vars prägel av kallelsen är så ytlig att den försvinner så snart de har passerat en enda svår prövning. Dessa människor är inte heller intellektuellt mogna nog att skapa den rätta förståelsen av kallelsen hos andra, och inte heller så starka i sitt levnadssätt att de kan fortsätta sitt förkunnelsearbete under både gynnsamma och ogynnsamma förhållanden. Följden blir att så länge en inflytelserik person finns kvar, finns också kallelsens verksamhet bland folket. Men så snart han försvinner tystnar allt larm.

Bland de många visdomar som låg bakom islams föreskrift om hijra var en viktig visdom att alla muslimer skulle kunna komma nära Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, och dra nytta av hans närhet samt, genom att vistas i en gynnsam miljö, bli väl präglade av islam. Kallelsens krav är att begåvade och fromma personer från varje område ska komma till centrumet för kallelse och utbildning och, efter att ha fått kunskap om religionen, återvända till sina områden och undervisa sitt folk om religionen.
وَمَا كَانَ الْمُؤْمِنُونَ لِيَنْفِرُوا كَافَّةً فَلَوْلَا نَفَرَ مِنْ كُلِّ فِرْقَةٍ مِنْهُمْ طَائِفَةٌ لِيَتَفَقَّهُوا فِي الدِّينِ وَلِيُنْذِرُوا قَوْمَهُمْ إِذَا رَجَعُوا إِلَيْهِمْ لَعَلَّهُمْ يَحْذَرُونَ”Det är inte möjligt för de troende att ge sig av allesammans. Varför ger sig då inte en grupp från varje samhällsdel av för att fördjupa sig i religionen och varna sitt folk när de återvänder till dem, så att de kan vara gudfruktiga?” – (Sura at-Tawba: 122)

Den femte grundprincipen
Den femte grundprincipen för organisatorisk utbildning är att man under de prövningar som organisationen ställs inför ska hålla full uppsikt över organisationens misstag och tröghet. När prövningens stund är över och tillfälle ges att andas ut i lugn och ro, ska varje misstag och varje form av tröghet granskas opartiskt. Den intellektuella svaghet som antyder trosmässig stagnation ska tydligt läggas fram för människorna. Till en början bör denna granskning riktas allmänt. Fördelen blir att varje person på sin plats kan ta varning av den och dra nytta av den, om hans natur har förmåga till förbättring. Om man redan i det första skedet specifikt förebrår de felande genom att nämna dem vid namn, väcks en känsla av förödmjukelse hos dem. I stället för att skapa möjlighet till förbättring uppstår då en attityd av envishet och trots.

Men när det efter upprepade undersökningar av en grupp står klart att den inte bryter mot organisationens principer endast på grund av någon psykisk komplikation eller tillfällighet, utan medvetet har gjort hyckleriets princip till sin vana, måste dessa personer direkt varnas för sina fel och den tidigare vägen av sekretess och medkänsla ändras. Detta blir deras sista varning. Om de trots detta inte rättar sig, är det organisationens plikt att rensa ut sådana människor ur sin mitt.

Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, följde denna väg i fråga om hycklarna, och ur den organisatoriska utbildningens synvinkel överensstämmer den med förnuft och människans natur. Den som håller blicken fäst vid den Heliga Koranen vet att slaget vid Badr var den första prövningen i islams historia. Det var i detta slag som det blev uppenbart att ett antal hycklare gömde sig inom organisationen. När krigets omständigheter hade passerat kritiserade den Heliga Koranen dessa människors handlingar skarpt. Vittnesbördet om detta finns i sura al-Anfal. Men vid den tiden tilltalades de inte specifikt och direkt med förebråelser, och de uteslöts inte heller ur organisationen. Därefter fortsatte dessa människor att visa sin svaghet vid varje prövning. Men bortsett från allmän kritik och förmaningar riktade den Heliga Koranen inget direkt slag mot dem. Detta tillstånd bestod fram till tiden nära slaget vid Tabuk. Men när bevisen mot dessa människor hade blivit slutgiltiga och det helt hade bevisats att deras onda handlingar och övermod inte var resultatet av okunnighet eller en tillfällig känsla av nederlag, utan att de gjorde allt detta medvetet och kallblodigt, rensades de ut och uteslöts ur organisationen. 12

Den som kallar till sanningen: ansvar och skyldigheter

Vare sig det är den som kallar till sanningen eller den som kallar till falskheten – Allah den Upphöjde har inte gett någon av dem någon annan förmåga än att kalla och inspirera. Inte ens någon profet hade förmågan att ingjuta vägledning i någons hjärta, och Satan har inte förmågan att tvinga någon människa in på den vilseledda vägen. Var och en av dem har endast förmågan att kalla Allahs skapelser till sin egen väg. Om den kallade personen väljer vägledning eller vilseledning beror på hans eget val samt på Allahs särskilda nåd och den lätthet Han skänker. För denna nåd och lätthet har Allah den Upphöjde fastställt en ordning. Enligt denna ordning skänker Han sina tjänare, som har en sund natur och längtar efter vägledning, förmågan att följa profeternas väg, medan Han gör det lätt för tjänare med en förvriden natur och en dragning till vilseledning att följa Satans väg. Genom följande verser har denna sanning klargjorts för Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom:
إِنَّكَ لَا تَهْدِي مَنْ أَحْبَبْتَ وَلَكِنَّ اللَّهَ يَهْدِي مَنْ يَشَاءُ وَهُوَ أَعْلَمُ بِالْمُهْتَدِينَ
”Du kan inte vägleda den du älskar, men Allah vägleder den Han vill. Även om du längtar efter det, kommer de flesta människor inte att tro.” – (Sura al-Qasas: 56)
إِنْ تَحْرِصْ عَلَى هُدَاهُمْ فَإِنَّ اللَّهَ لَا يَهْدِي مَنْ يُضِلُّ وَمَا لَهُمْ مِنْ نَاصِرِينَ
”Om du önskar att de ska få vägledning, [så vet att] Allah inte vägleder dem som Han låter gå vilse, och de har ingen hjälpare.” – (Sura an-Nahl: 37)
كِتَابٌ أَنْزَلْنَاهُ إِلَيْكَ لِتُخْرِجَ النَّاسَ مِنَ الظُّلُمَاتِ إِلَى النُّورِ بِإِذْنِ رَبِّهِمْ إِلَى صِرَاطِ الْعَزِيزِ الْحَمِيدِ
”Detta är en Bok som Vi har uppenbarat för dig, för att du med deras Herres tillåtelse ska föra människorna från mörkren till ljuset.” – (Sura Ibrahim: 1)
إِنَّ عِبَادِي لَيْسَ لَكَ عَلَيْهِمْ سُلْطَانٌ إِلَّا مَنِ اتَّبَعَكَ مِنَ الْغَاوِينَ
”Du har ingen makt över Mina tjänare, utom över de vilsegångna som följer dig.” – (Sura al-Hijr: 42)
وَمَا كَانَ لِيَ عَلَيْكُمْ مِنْ سُلْطَانٍ إِلَّا أَنْ دَعَوْتُكُمْ فَاسْتَجَبْتُمْ لِي فَلَا تَلُومُونِي وَلُومُوا أَنْفُسَكُمْ
”Du hade ingen makt över oss. Du kallade endast på oss, och vi svarade på din kallelse. Klandra därför inte mig, utan klandra er själva.” – (Sura Ibrahim: 22)
Med detta faktiska förhållande i åtanke bekymrar sig den som kallar till sanningen inte över huruvida människorna lyssnar uppmärksamt på hans kallelse. Han bekymrar sig inte heller över huruvida tiden är gynnsam för hans kallelse, och det finns inget behov av att han ska göra det. När det gäller om människorna accepterar eller avvisar kallelsen, om hans ansträngning lyckas eller misslyckas och vilket resultat kallelsen till sanningen får, fattar han ett beslut och blir fullständigt övertygad om att det är hans plikt att kalla människorna till det som han tror är sant och som han anser vara lika välgörande för hela världen. Efter att ha fattat detta beslut blir han inte orolig över huruvida människorna genom att acceptera hans kallelse uppfyller sin plikt, eller huruvida Allah den Upphöjde kommer att sprida denna kallelse över jorden.
Oavsett om människorna svarar på hans kallelse eller inte består hans eget ansvar i båda fallen. Om de accepterar hans kallelse öppnas vägen till framgång och frälsning för dem i denna värld och i det kommande livet, och han får hos Allah belöningen för att ha uppfyllt sitt ansvar och för sin kallelse. Om de inte accepterar kallelsen blir Allahs slutgiltiga bevis fullständigt framlagt för människorna genom honom, och den som kallat dem förklaras fri från ansvar. Det vill säga, han har fullgjort den plikt som ålåg honom. I Koranen nämns svaret från en grupp som kallade till sanningen. De hade hindrats från att lägga fram sin kallelse för en grupp människor som under inga omständigheter var beredda att acceptera den. Av detta svar framgår tydligt vilken den sanningskallandes uppgift är. Oavsett om människorna accepterar hans kallelse eller inte är hans uppgift att fortsätta kalla dem. Om de accepterar den får de vägledning, och om de inte accepterar den förklaras han fri från ansvar inför Allah.
وَإِذْ قَالَتْ أُمَّةٌ مِنْهُمْ لِمَ تَعِظُونَ قَوْمًا اللَّهُ مُهْلِكُهُمْ أَوْ مُعَذِّبُهُمْ عَذَابًا شَدِيدًا قَالُوا مَعْذِرَةً إِلَى رَبِّكُمْ وَلَعَلَّهُمْ يَتَّقُونَ
”När en grupp bland dem sade till den andra: ’Varför förmanar ni ett folk som Allah antingen kommer att förgöra eller straffa med ett hårt straff?’ svarade de: ’Det är en ursäkt inför er Herre, och kanske kommer de att frukta Allah.’” – (Sura al-A’raf: 164)
När det gäller Allah den Upphöjdes hjälp och stöd räcker det att säga följande: När Allah den Upphöjde har gjort sanningen fullständigt klar för honom skapas i hans hjärta vissheten att om han går framåt med avsikten att kalla till denna sanning, att människorna ska acceptera den, att kalla dem till sanningen och sprida den i världen, kommer Allah den Upphöjde säkerligen att hjälpa honom i detta arbete. Om en barmhärtig och nåderik Herre kan han aldrig misstänka att den väg som Han har sagt är den raka och enkla vägen skulle vara omöjlig att följa, eller att det levnadssystem som Han har kallat det naturliga levnadssystemet skulle vara så komplicerat och så omöjligt att praktisera att människorna inte skulle acceptera det. En rättskaffens förkunnare kan inte heller misstänka sin nåderike Herre för att Han skulle ålägga honom en plikt och säga: ’Detta är det ni ska göra, och i detta ligger din frälsning och Min nåd’, men sedan, när han börjar utföra detta arbete och svårigheter uppstår framför honom, lämna honom hjälplös utan någon hjälp.
Varje förkunnare bär på denna goda förhoppning och tillit till Allah: Det är inte svårt att följa den väg Han har visat, Hans levnadssystem är inte komplicerat och det är inte svårt att praktisera det. Han kommer inte att överge honom hjälplös, och han kommer säkerligen att få Hans hjälp. När motståndarna börjar skapa hinder på hans väg och det utåt sett verkar som om arbetet inte längre kan föras framåt, ger denna tillit honom styrka och entusiasm. Eftersom Allah själv har pekat ut den väg och sagt att den är den sanna vägen, kommer den som vandrar på den säkerligen att nå sitt mål. Oavsett hur svåra hindren på denna väg blir kommer Allahs hjälp till slut att komma. Sådan är den relation som de sanningskallande har till Allah den Upphöjde och sådan är deras tillit till Honom. Detta uttrycks i följande vers ur Sura Ibrahim:
وَمَا لَنَا أَلَّا نَتَوَكَّلَ عَلَى اللَّهِ وَقَدْ هَدَانَا سُبُلَنَا وَلَنَصْبِرَنَّ عَلَى مَا آذَيْتُمُونَا وَعَلَى اللَّهِ فَلْيَتَوَكَّلِ الْمُتَوَكِّلُونَ
”Varför skulle vi inte förlita oss på Allah, när Han har visat oss våra vägar? Vi kommer sannerligen att vara tålmodiga med allt det ni tillfogar oss. Och på Allah ska de förlitande förlita sig.” (Vers 12)
Ibland händer det att en förkunnare gör ett misstag när han fastställer gränserna för sitt ansvar. Han börjar tro att hans ansvar inte bara sträcker sig till att på rätt sätt förmedla sanningen till människorna, utan även till att få dem att acceptera sanningen. En ofrånkomlig följd av denna villfarelse blir för det första att förkunnaren, i stället för att lägga fram den rena sanningen, börjar känna en benägenhet att kompromissa med motståndarnas falska trosföreställningar och tankar. För det andra kastar han, genom att ta på sig ett felaktigt ansvar, sitt liv in i svåra bekymmer och komplikationer. För att skydda mot denna villfarelse har den Ädla Koranen gett utförlig vägledning. Exempelvis:
وَمَا عَلَى الَّذِينَ يَتَّقُونَ مِنْ حِسَابِهِمْ مِنْ شَيْءٍ وَلَكِنْ ذِكْرَى لَعَلَّهُمْ يَتَّقُونَ
”De gudfruktiga är inte ansvariga för deras räkenskap på något sätt. Men de ska förmana dem, så att de kanske avstår från felaktiga principer och karaktärsdrag.” – (Sura al-An’am: 69)
اتَّبِعْ مَا أُوحِيَ إِلَيْكَ مِنْ رَبِّكَ لَا إِلَهَ إِلَّا هُوَ وَأَعْرِضْ عَنِ الْمُشْرِكِينَ (106) وَلَوْ شَاءَ اللَّهُ مَا أَشْرَكُوا وَمَا جَعَلْنَاكَ عَلَيْهِمْ حَفِيظًا وَمَا أَنْتَ عَلَيْهِمْ بِوَكِيلٍ
”Följ det som uppenbaras för dig från din Herre. Det finns ingen gud utom Han. Bekymra dig inte om avgudadyrkarna. Om Allah hade velat kunde Han ha gjort dig till deras väktare, men du är inte ansvarig för dem och deras tro.” – (Sura al-An’am: 107, 107)
فَإِنَّمَا عَلَيْكَ الْبَلَاغُ وَعَلَيْنَا الْحِسَابُ
”Ditt ansvar är endast att förmedla budskapet fullständigt, och Vårt ansvar är att avkräva räkenskap.” (Sura ar-Ra’d: 40)
طه () مَا أَنْزَلْنَا عَلَيْكَ الْقُرْآنَ لِتَشْقَى () إِلَّا تَذْكِرَةً لِمَنْ يَخْشَى
”Ta-Ha. Vi har inte uppenbarat Koranen för dig för att du ska fördärva ditt liv. Den är endast en påminnelse för dem som fruktar Allah.” – (Sura Ta-Ha: 1–3)
De människor i vår tid som ser de gudlösa krafternas världsomspännande seger och sitter med armarna i kors utan att se någon möjlighet att kalla till sanningen, eller som, eftersom de inte ser någon möjlighet att denna kallelse ska spridas, har börjat propagera för falskheten, är fångade i den tidigare nämnda villfarelsen. Om det stod klart för dem att huruvida sanningen klargörs för dessa människor eller inte, och huruvida denna kallelse får spridning eller inte, inte angår dem utan Allah den Upphöjde, skulle de inte ha fastnat i komplikationer kring möjligheter och omöjligheter och inte heller tagit på sig ansvaret att propagera för falskheten. De skulle i stället ha förkunnat sanningen efter bästa förmåga och hoppats på Allah den Upphöjde, eftersom Han själv älskar sanningen och det goda, och därför säkerligen skulle sprida sanningen. Men de ville bära Allah den Upphöjdes ansvar på sina egna axlar tillsammans med sin egen börda. När de insåg att detta var en mycket tung börda som de inte kunde bära, tvingades de förklara att även om det system som islam lagt fram utan tvekan är det som är fyllt av godhet och välsignelse, så är det, eftersom det inte är möjligt att upprätta det i stor omfattning i vår tid, nödvändigt att propagera för och acceptera ett icke-islamiskt system.
Det är i denna föreställning som vilseledningen ligger. Det finns inget behov av att lägga fram allt detta, och det finns inte heller utrymme att göra det här. Vi vill emellertid antyda en sak. Dessa människor övergav medvetet sanningens väg och valde falskhetens väg, endast därför att de trodde att de genom att följa denna väg lätt skulle nå sitt avsedda mål. Men även om framgång skulle komma genom denna väg – det som de betraktar som framgång – kan den endast komma genom Allahs befallning, inte genom deras egna ansträngningar och planer. I stället för att, efter att ha letts in på en felaktig väg, vänta på att Allah skulle ge dem möjlighet, borde de själva ha följt sanningens väg, kallat andra att följa den och väntat på förmåga och framgång från Allah. Hade inte detta varit bättre?
De kunde inte fastställa gränserna för sitt ansvar och sina plikter som sanningskallande på rätt sätt. Detta allvarliga misstag ledde alla deras ansträngningar in på en helt felaktig väg. De nöjde sig inte med att anse det vara sin plikt att utan förändring, tillägg eller inskränkning förmedla till människorna den sanning som Allah den Upphöjde hade väglett dem till. De gjorde också det till sitt ansvar att förvandla människorna till sanningen följare. När detta arbete blev svårt för dem övergav de sanningen och valde i stället falskheten. Ett sådant felsteg leder ofrånkomligen en förkunnare bort från den Barmhärtiges väg och ställer honom på Satans väg. Då förblir han inte längre endast en förkunnare, utan framträder som en anspråkstagare som ingriper i Allahs rättigheter och presenterar en ny troslära.
Om en förkunnare verkligen hade varit medveten om sin ställning skulle man inte ha kunnat förvänta sig att han skulle sitta nedslagen och tvivlande eller börja propagera för falskheten i stället för sanningen. Men han måste själv noggrant vaka över sig, så att föreställningen att hans ansvar endast är begränsat till att förkunna inte leder till vårdslöshet eller lättsinne hos honom. För att skydda sig mot detta måste han alltid hålla den sanningskallandes ansvar och plikter inför ögonen. Om han inte uppmärksammar detta riskerar han att gripas inför Allah på grund av anklagelsen att han inte fullgjorde plikten att förmedla budskapet eller vittna på det sätt som föreskrivits. Om de ädla profeterna kan man säga att känslan av ansvaret för budskapet var så stark hos dem att de många gånger glömde även sin nödvändiga vila. De kom till och med att glömma sin egen och sin kallelses ställning och storhet. Genom deras överdrivna upptagenhet framgick i stället att de ansåg sig ansvariga för människornas otro och tro. Allah den Upphöjde tillrättavisade sina profeter för denna överdrivna upptagenhet på ett kärleksfullt sätt. Några exempel på detta har redan nämnts. Att undvika denna sorts överdrivna upptagenhet och överdrift bör vara kännetecknande för varje sanningskallande.
13

Motståndare till kallelsen till sanningen

Varje kallelse till sanningen måste möta tre slags motståndare:
1. Den obeveklige fienden
2. De avvaktande
3. De omedvetna
Varje grupp skiljer sig från de andra i egenskaper och psykiskt tillstånd. Därför måste en erfaren läkare behandla var och en av dem på ett helt annat sätt. Kallelsens framgång beror i stor utsträckning på denna skillnad i bemötande. Om en förkunnare inte kan identifiera dessa olika grupper och inte känner till deras särskilda beteende och benägenheter, finns det ingen anledning att hoppas att hans kallelse ska lyckas. Med hänsyn till ämnets betydelse ska vi därför utförligt behandla de särskilda kännetecknen och benägenheterna hos dessa olika grupper av motståndare.
1. Den obeveklige fienden
Med den obeveklige fienden avses de som, så snart de anar kallelsens natur och inflytande, med all kraft ger sig ut på fältet för att bekämpa den. Deras motstånd kan visserligen ta sig många olika uttryck, men tre uttryck är de verkliga och grundläggande: (1) brutal fiendskap, (2) högmod, hat och avsky, samt (3) personligt egenintresse. Dessa tre slags beteenden är helt likställda när det gäller att gå i spetsen för motståndet mot sanningen, men till sin innersta natur är de helt olika. Sjukdomen brutal fiendskap är i grunden ett resultat av hängivenhet och samhörighet med det okunnighetens system som råder. De som är hängivna och trogna tjänare åt sin tids okunnighetssystem drabbas vanligen av denna sjukdom. När dessa människor ser att en kallelse har trätt fram som vill splittra det system de leder och införa ett nytt i dess ställe, uppstår en stark upphetsning hos dem. De ser i den en politisk och ekonomisk katastrof för sitt folk. De ser att denna nya kallelse skapar splittring bland deras stammar och att den sammanslutning de byggt upp håller på att falla sönder. De anar också att denna kallelse står i fullständig motsättning till fädernas och förfädernas välkända väg och till den gamla politiken. Därför blir deras hjärtan nedstämda inför den.
Allt detta sammantaget skapar hos dem en hård smärta och våldsam upphetsning mot förkunnaren och kallelsen, och de blir beredda att med full kraft kämpa mot den och offra sina liv. Men eftersom deras motstånd till stor del bygger på nationell lojalitet, finns det mindre av tarvlighet, uselhet och låghet i det. Det är ett manligt motstånd. Det innehåller visserligen upphetsning, men denna upphetsning saknar inte hövlighet, artighet och ädelhet. I fråga om ett sådant motstånd finns, efter att missförstånden har undanröjts, fortfarande en möjlighet att motståndet förvandlas till kärlek. Om så sker kan även denna kärlek anta formen av en lika okuvlig kärlek som det tidigare motståndet var okuvligt. Det bästa exemplet på detta i islams kallelses historia är Abu Jahl och Umar ibn al-Khattabs motstånd. Alla känner till hur aktiv Abu Jahl var i motståndet mot islams kallelse ända till sitt sista andetag. Men trots denna yttersta fiendskap försökte han aldrig rikta någon vidrig anklagelse mot Guds Sändebud. När Sändebudet gick ut för sitt arbete följde han honom som en skugga, driven av sin motståndsiver, så att ingen skulle kunna höra hans ord. Men när han motsatte sig honom uttryckte han sig ungefär så här: ”Muhammad! Jag säger inte att du ljuger. Men din kallelse strider mot dina fäders och förfäders väg.” Han blev särskilt arg eftersom hans kallelse splittrade Qurayshs enighet. Den värsta anklagelse som riktades mot Guds Sändebud var att han hade skilt sonen från fadern och brodern från brodern och gjort dem till varandras fiender. När han därför vid slaget vid Badr såg att islams kallelse hade ställt Quraysh mot Quraysh, bad han med full känsla till Gud:
(ARABISKT CITAT UTELÄMNAT)
”O Gud! Besegra i morgon den av oss som i högst grad bryter släktskapsbanden och som har uppfunnit denna innovation.”
Även om denna bön var genomsyrad av okunnighetens giftiga fiendskap, kan man inte förneka den sida av Abu Jahls artighet och stamdyrkan som framträder i den. Hur aktivt sådana motståndare än bekämpar kallelsen, framträder hos dem en särskild skönhet i deras kärlek till det egna folket. Därför har de en särskild ställning i sanningsförkunnarens ögon. De hoppas alltid i sitt innersta att denna skönhet i stället för att användas till falskheten ska användas i sanningens tjänst. Därför bad Guds Sändebud särskilt för att Abu Jahl och Umar ibn al-Khattab skulle anta islam bland alla motståndare till den islamiska kallelsen. Genom att de antog islam skulle islams kallelse då kunna vinna styrka och anseende.
Denna bön besvarades när det gällde Umar ibn al-Khattab. Varje student av islams historia vet att situationen plötsligt förändrades så snart han antog islam. Före sitt inträde i islam hade han med en våldsam entusiasm, stor aktivitet, kraft och fiendskap bekämpat islam och muslimerna; efter sitt inträde i islam började han med ännu större beslutsamhet och mod att offra sitt liv för islam. När hans okunnighetspräglade hat tog islams färg började både fiender och vänner känna att en troende man med ett lejons mod nu hade kommit in i islams led. I Umars liv fanns den skönhet som kan tjäna som jäst för alla höga mänskliga egenskaper. Men denna skönhet var begravd under otaliga okunniga föreställningar. När dessa falska föreställningars skräp genom slitningen mot Profetens kallelse till religionen avlägsnades, kom det som låg under fram som rent guld. Dess glans bländade till slut världens ögon.
Umars förhållande till sin tids okunnighetssystem byggde inte på själviskhet. Fram till sitt inträde i islam betraktade han i stället detta system som sanningen. Han såg det som arvet från sina ädla förfäder. Han såg sin nations heder och ställning bevaras genom det. Därför ansåg han det vara en religiös och nationell plikt att ta systemets anhängare till sina vänner och utpeka dess motståndare som sina fiender. Men när det blev klart för honom att det han hade förstått inte var sant, utan att sanningen låg i motsatsen, riktade han den känsla och entusiasm som hade gjort honom till en hängiven tjänare åt okunnighetens system till islams tjänst och stöd. Människor med sådana höga egenskaper, som står över låga egenintressen, gör sig inte ivriga att förkasta en sanning när den väl blivit uppenbar, och när de har tagit emot något drar de sig inte heller från att uppfylla dess nödvändiga krav. De har tvärtom modet att anta en sanning när den har bevisats och kan offra alla slags personliga intressen för den. På grund av denna sida av deras karaktär och moral har de, var de än befinner sig, en särskild värdighet och ställning.
I denna grupp finns olika slags människor. Hos vissa överskrider fiendskapen sina gränser och antar formen av självgodhet och högmod. De får aldrig före sitt sista andetag förmånen att ta sig ur okunnighetens fälla, som Abu Jahl. Vissa människor blir efter en liten konflikt och en mindre varning uppmärksamma och finner den rätta vägen, som Umar och Hamza. För vissa dröjer det länge innan de bryter igenom okunnighetens slöja, som Abu Sufyan. Men en egenskap är gemensam för dem alla. När de överger okunnigheten och antar islam, intar de genast en plats i islams främsta led, på samma sätt som de fram till dagen innan hade stått i okunnighetens främsta led.
خياركم في الجاهلية خياركم في الاسلام”De bästa av dem under okunnighetens tid är de bästa även i islam, förutsatt att de får djup kunskap om religionen.” (Bukhari, Kitab al-Manaqib och Kitab al-Anbiya; Muslim, Kitab al-Fada’il)
De som vanligen motsätter sig sanningskallelsen på grund av högmod, stolthet, avund och hat är de som genom konstgjord fromhet och ärvd rikedom sitter på ledande och auktoritativa positioner i okunnighetens system. Eftersom de är vana vid att gå främst har de blivit så vana vid att leda att de anser det vara ett hinder för dem att följa sanningen. Därför vill de i stället för att följa sanningen tvinga sanningen att följa dem. Den inställning som ärvd religiositet vanligen skapar är att de börjar betrakta sanningen som sina förfäders arv och som sin personliga egendom. Eftersom de har fostrats och vuxit upp i en miljö av prästerskap och ära kan de inte föreställa sig att sanningen skulle kunna finnas utanför deras egen person och omgivning. Den ärvda överflödets mentalitet innebär att de ser världslig prakt och ståt som bevis för att de själva står på sanningens sida och tänker att eftersom de har ära och ställning, måste också deras tankar och handlingar nödvändigtvis vara sanna. När en kallelse med en sådan mentalitet utmanar dem, en kallelse som strider mot deras yttre religiositet eller slår mot deras begär, blir de oroliga och ställer sig beslutsamt upp mot den. Särskilt när kallelsen uppstår i en annan miljö än deras egen blir deras motstånd extremt. De är uppslukade av föreställningen att sanningen finns hos dem och alltid kommer att finnas hos dem. Även om man antar att den har försvunnit ur deras krets, tänker de att den, när den åter visar sig i världen, kommer att visa sig just bland dem. Därför är det nästan omöjligt för människor som är fångna i detta högmod att acceptera en sanning vars förkunnare inte är de själva.
Hela sanningskallelsens historia vittnar därför om att mycket få av dem som lider av denna sjukdom har fått förmånen att tro på sanningen. De ledande personerna i Mecka och Taif, som sade att om Gud alls skulle sända en profet skulle Han sända någon från oss, led av denna sjukdom. Dessa människor förnekade att islam var den sanna religionen och Guds religion, eftersom de tänkte att om den verkligen var sann och uppenbarad av Gud, skulle inte denna föraktade och fattiga person ha fått den före oss. Judarna deltog också i detta. Bakom deras motstånd mot islam låg framför allt känslan att all ära och värdighet i deras religiösa ledarskap skulle förtrampas om de godtog denna sanning. Sådana människor framför visserligen olika anklagelser och tvivel mot sanningskallelsen för att kunna bevisa att deras motstånd är berättigat och förnuftigt, men i verkligheten används dessa anklagelser och tvivel bara för att dölja de verkliga orsakerna till motståndet: högmod, hat och avsky. Dessa motståndare ser oftare hopplöshet än hopp när det gäller sanningsförkunnaren. Endast få av dem får förmånen att acceptera sanningen. Uppfyllda av högmod sätter de sig själva på Guds tron, och så länge de inte tvingas bort från denna tron är de inte beredda att överge den.
I Koranen räknas högmod som ett av de största hindren för att acceptera den sanna religionen. Därför hindras Guds Sändebud på flera ställen i Koranen från att slösa alltför mycket tid på dessa människor. De är uppfyllda av högmod på grund av överflöd av världslig rikedom eller religiöst och världsligt ledarskap. Med hänvisning till de lärdas och rättslärdas högmod och stolthet på sin tid sade Jesus: ”Välsignade är de som är fattiga i hjärtat; de ska träda in i himmelriket.” Han sade också: ”Det är lättare för en kamel att tränga genom ett nålsöga än för de rika att träda in i Guds rike.” Tidens gång har bekräftat denna förutsägelse. Av både Evangeliet och Koranen framgår att inte en enda av de lärda och rättslärda i Jerusalem trodde på Jesu kallelse. Till slut, efter att ha förlorat hoppet om dem, måste han därför föra fram sin kallelse för fiskarna vid floden. Bland dem fann han några Guds tjänare som tog på sig ansvaret att förkunna sanningskallelsen.
När Profeten lade fram religionens kallelse uppstod nästan samma situation. Endast en handfull av de lärda bland Skriftens folk antog islam. Alla de andra blev genom sitt högmod över prästerskap och fromhet ett hinder för sanningen. När de troendes särskilda egenskaper nämns i Koranen anges detta som en av de mest framträdande: ”…”
انهم لا يستكبرون”Och det finns inget högmod eller någon självgodhet hos dem.” (al-Ma’idah: 82)
Härav framgår att sjukdomen av religiöst och världsligt ledarskap inte hade angripit dessa människors hjärtan och att de inte ansåg sig stå över sanningen. Ett annat särskilt kännetecken hos sådana människor är att de till en början, på grund av sin stolthet, ser ned på kallelsen och inte ger den någon betydelse. Men när kallelsen går framåt och de ser marken försvinna under deras fötter, blir deras avund och hat allt starkare. Då gör de mot kallelsen och dess förkunnare allt som människor uppfyllda av högmod och hat kan göra.
Det är vanligen de självcentrerade människor som, på grund av sin självdyrkan, motsätter sig sanningskallelsen. Hela deras moraliska och samhälleliga filosofi börjar med deras eget jag och kretsar ständigt kring det. Eftersom människan som social varelse inte kan leva isolerad och ensam, ansluter de sig visserligen till något samhällssystem på grund av denna medfödda svaghet, men de söker vid varje steg inom det sin egen fördel och är ingenstans beredda att bära ansvar. För dem är deras eget jag måttstocken för sanning och falskhet. Det som gynnar deras egen fördel är sant, och det som skadar deras personliga intressen är falskt. Människor vars moraliska och samhälleliga föreställningar är så låga motsätter sig varje kallelse som strider mot deras egenintresse. De saknar alltid höga mänskliga egenskaper. Därför är deras existens för varje sanningssystem lika gagnlös som en impotent make är för en hustru. På grund av sin medfödda låga karaktär och själviskhet dras sådana människor till varje falsk kallelse eller falskt livssystem. Men även deras förhållande till detta är helt hycklande och själviskt. De är inte beredda att med innerlig känsla och entusiasm tåla någon prövning för dess skull.
Det verkliga exemplet på detta i islams förkunnelses historia är Abu Lahabs gestalt. Hela hans motstånd mot Profetens kallelse berodde endast på att hans kampanj avslöjade alla brister i Abu Lahabs karaktär inför folket. All den rikedom han hade samlat genom själviskhet och girighet stod inför fara. Han innehade visserligen den högsta positionen i det okunnighetssystem som Quraysh hade upprättat, men hela hans anknytning till detta system berodde endast på att hans ämbete och förvaltningen av Kaba gav honom många möjligheter att förvärva rikedom. Han hade ingen större medkänsla med sitt folk, och han brydde sig inte heller om välgången eller olyckan hos det okunnighetssystem där han innehade den högsta ledningen. Det främsta beviset på detta är att han visserligen gick i spetsen för motståndet mot Guds Sändebuds kallelse och inför folket framställde den som en kallelse som ville förstöra det system som fäderna och förfäderna hade grundat. Men när alla Qurayshs ledande män deltog i slaget vid Badr med religiös känsla och entusiasm, var denna person, som gjorde det största anspråket på det abrahamitiska arvet, frånvarande från slaget och skickade i sitt ställe en lejd man. Ändå var detta enligt Qurayshs uppfattning ett avgörande slag.
En sådan människas naturliga förhållande till varje kallelse till sanningen kan endast vara motstånd, och han blir också en motståndare. De blir så fast rotade och skickliga i låghet och uselhet att en kallelse som uppmanar till hög moral, kräver medkänsla, jämlikhet och broderskap, och kallar till uppoffring, självförsakelse och att offra sitt liv, inte väcker något gensvar hos dem. Deras öron är döva för en sådan kallelse och deras hjärtan är som döda. De känner inte någon dragning eller benägenhet till den, utan känner i stället hat och avsky. På grund av sitt moraliska förfall tar dessa människor, snarare än att föra ett principfast motstånd, sin tillflykt till vanligt skvaller, baktaleri och förtal, och försöker bevara sitt ledarskapshögmod genom förolämpningar och att sprida fel.
2. De avvaktande
Med de avvaktande (mutarabbisin) avses människor som till en viss grad uppfattar sanningskallelsen som sann, men som inte har tillräcklig moralisk styrka för att acceptera sanningen just därför att den är sann och satsa sina liv för den. Intellektuellt är de inte heller tillräckligt utvecklade för att, innan sanningssystemet har genomförts i praktiken, kunna bedöma dess möjlighet att lyckas, trots att tecknen på denna möjlighet redan finns i det. På grund av denna svaghet överlåter de i stället för att avgöra en sanning utifrån sitt förstånd frågan åt framtiden och väntar. Om framtiden låter den nå framgång kommer de att acceptera den; annars kommer de att avsluta livet på samma sätt som det har förflutit. På grund av sin moraliska och intellektuella svaghet befinner sig dessa människor i en inre konflikt och spänning. Därför är de inte särskilt aktiva i sitt motstånd mot sanningskallelsen. Men under inflytande av det rådande systemet ansluter de sig till den sida som motsätter sig kallelsen. Under konflikten mellan sanning och falskhet försöker de skapa någon form av kompromiss, så att sanning och falskhet kan blandas och gå sida vid sida. Deras roll bland sanningens motståndare motsvarar precis hycklarnas roll bland sanningens hjälpare. Även efter en stor seger för sanningen tar deras väntan, på grund av deras moraliska svaghet, inte slut.
I islams kallelses tidiga skede sade människor med denna inställning vid slaget vid Badr: ”Om Muhammad och hans följeslagare segrar i detta slag kommer vi att erkänna hans kallelse som sann och ansluta oss till honom.” Men när slaget var över och muslimerna hade segrat sköt de upp sitt beslut till resultatet av framtida slag. När också dessa slag slutade med nederlag för Quraysh och deras tillfälliga makt i praktiken helt hade försvunnit, började de vänta och säga: ”Låt oss se hur islam klarar sig inför judarnas välorganiserade makt.” När även judarnas makt hade brutits borde deras väntan ha tagit slut. Men ännu fanns en grupp bland dem som väntade på resultatet av muslimernas konflikt med romarna. På detta sätt skulle deras väntan aldrig ta slut, så länge det inte blev omöjligt för dem att hålla fast vid otrohetens system.
Deras grundläggande svaghet är att de inte vill pröva sanningen med förståndets hjälp och därefter tro på den. I stället önskar de tro på den först efter att ha sett dess seger med egna ögon. Deras önskan motsvarar helt önskan hos dem som ville se Gud med egna ögon innan de trodde på Honom. Detta är en barnslig önskan. Gud och Hans Sändebud fäste ingen vikt vid den, utan klargjorde att den tro som förstås genom kunskap och förstånd är den tillförlitliga tron, inte den tro som bygger på vad ögonen ser. Den som tror på en sanning därför att dess goda resultat ligger framför honom och därför att han med egna ögon ser dess motståndares dåliga slut, har i själva verket inte trott på sanningen. Han är antingen en dyrkare av egenintresset eller skräckslagen av rädsla för förlust. När en människa sjunker så långt ned i yttre dyrkan återstår mellan henne och ett djur endast en skillnad i kroppsbyggnad. Hon kan inte förbli trogen något moraliskt system i världen vars resultat inte visar sig i dag utan först väntas visa sig i morgon.
Detta är den verkliga hemligheten bakom att sådana människor inte har något värde i sanningsförkunnarnas ögon. Deras mentalitet älskar blind efterföljelse. De är vana vid att vara passagerare i ett fordon, oavsett åt vilket håll det färdas. De följer otrohetens system eftersom det är segerrikt. De blir också islams följeslagare om islam kan inta segerns plats. De saknar den manlighet som inifrån drar dem mot sanningen. I stället rusar de mot sanningen under tryck. Därför ökar sådana människor inte organisationens styrka utan minskar den. I islams tidiga skede var de troendes mod och styrka sådan att en av dem räckte mot tio otrogna. Men efter erövringen av Mecka, när ett stort antal nya muslimer anslöt sig, minskade denna styrka och förhållandet sjönk till en muslim mot två otrogna.
På grund av sin intellektuella och moraliska svaghet kan människor med denna mentalitet aldrig tro på en sanningskallelse när den går framåt genom olika prövningar i konflikt och kamp. Det är möjligt att de i hemlighet och försiktigt säger något gott till kallelsens fördel, eller att en önskan om dess framgång uppstår i en dold vrå av deras hjärtan. Det är också möjligt att de innerst inne inte ser positivt på dem som motsätter sig sanningskallelsen. Det är till och med möjligt att sådana människor hoppas få ekonomiskt eller moraliskt stöd av kallelsen. Allt detta är möjligt. Men de har ingen förmåga att samla ihop de spridda brädorna, bygga en båt av dem, sjösätta den i flodens våldsamma vågor och föra den till stranden genom att möta det ogynnsamma vädret.
Deras psykiska tillstånd förändras beroende på kallelsens olika gynnsamma och ogynnsamma omständigheter. Ibland, när de ser tecken på kallelsens framgång, känner de en kittling i hjärtat och vill gå framåt och acceptera den. Ibland blir de skräckslagna av faror, olyckor och hinder, tiger helt och börjar beteckna kallelsen som dårskap och förkunnaren som dum och galen. Men det händer sällan att de med motståndarnas entusiasm förbereder sig på att utrota kallelsen eller öppet tror på den och med all kraft griper sig an dess hjälp och stöd. Om de önskar att kallelsen ska utrotas, är det inte så att de själva är beredda att ta någon risk för att utrota den. De vill i stället att båten ska stöta mot en klippa och krossas av sig själv. På samma sätt, om de önskar att kallelsen ska lyckas, är det inte så att de är beredda att tåla någon skada på denna väg. De vill i stället att andra ska offra sin rikedom och sina liv för kallelsen, föra den till framgångens höjd och låta dem själva skörda frukten.
3. Den omedvetna gruppen
Med de omedvetna (mughaffilin) avses den del av allmänheten som, när den kämpar för sitt uppehälle och sina dagliga behov, aldrig får ens så mycket ledig tid att den kan delta aktivt i att förändra samhället. Både psykiskt och moraliskt följer de sin tids system och fungerar som dess bärare eller bärare av dess bördor. De betraktar det som en stor välsignelse att få leva under detta system och ser de människor under vars ledning systemet upprätthålls som välgörare vars nåd de åtnjuter. De är vanligtvis fria från den moraliska förödelse som de som motsätter sig religionens sanning är insnärjda i. Därför deltar de inte aktivt i motståndet mot någon sanningskallelse, och de har inte heller någon anledning att göra det. Men de följer blint sin tids religiösa och politiska ledare och har en sorts ärvd välvilja gentemot dem. Därför kan något som strider mot deras politiska och religiösa ledares uppfattning först inte tilltala deras hjärtan. Om det ändå gör det, uppfattar de det till en början som främmande. De vill först att deras ledare ska ta steget; därefter kommer de att följa efter.

14

Gruppen som stöder kallelsen till sanningen

Liksom motståndarna till varje dawah är också dess anhängare indelade i tre grupper:
1. Den främsta gruppen (as-sābiqūna al-awwalūn).
2. De bästa efterföljarna (al-muttabiʿīna bi-iḥsān).
3. De svaghjärtades och hycklarnas grupp.

Den främsta gruppen
Bland dem som stöder kallelsen till sanningen är den främsta gruppens människor de bästa och högst stående. De som genast antar sanningen när kallelsen träder fram och utan tvekan blir beredda att offra sina liv för den, är den främsta gruppen. De är människor med en sund natur. Redan innan de har fått kallelsen känner de inom sig sådant som de sanningssökande förkunnarna kallar till. De är så intellektuellt utvecklade att de inte nöjer sig med världens yttre sida, utan också betraktar och begriper antydningarna till dess osynliga sida. I deras ögon har dessa dolda mysterier ett verkligt större värde än det yttre.

De är inte, likt fyrfotadjur, enbart begärets slavar. De försöker i stället förstå förnuftets och den sunda naturens krav och ger dessa krav företräde på livets alla områden. Deras förstånd är så starkt och handlingskraftigt att de aldrig vill förbli hjälplösa fångar i kedjorna av fädernas och förfädernas seder och bruk. De försöker bli medvetna om varje saks goda och dåliga sidor, prövar den efter kritikens och iakttagelsens måttstock och antar det som de finner förenligt med förnuftet och den sunda naturen.

De är fria från sekteristisk och organisatorisk fanatism och blind efterföljelse. Enligt dem kan sanningen inte vara bunden vid en viss persons sköte, instängd i en viss grupp eller gemenskap eller överföras till arvtagare som övergiven egendom. För att godta något som sant anser de förnuftets och naturens vittnesbörd vara tillräckligt. De bryr sig inte alls om vem som motsätter sig eller stöder saken. De är varken det förflutnas lärjungar eller nutidens slavar. Förutom Allah och Hans Sändebud ger de ingen, inte ens den störste ledaren, ställningen att vara ett bindande bevis eller en auktoritativ källa.

På samma sätt är dessa människor högt utvecklade moraliskt och praktiskt. När deras kunskap visar dem att något är sant, gör deras moraliska mod dem beredda att anta det och uthärda vilken förlust som helst för dess skull. De är starkt känsliga för att hjälpa sanningen. De kan inte se sanningen förtryckt. Därför är deras hjärtan alltid fyllda av sorg. De deltar i varje samtida handling där de ser någon form av kollektivt gagn.

Om något görs för sanningen, om andra lider och offrar liv och egendom för den, kan deras personlighet aldrig tåla att de tyst står bredvid och betraktar det som ett skådespel. De blir i stället själva aktiva för att sprida denna dawah och erbjuder sig att göra större och större uppoffringar på vägen. De försöker leva ett gott och rent liv även under de sämsta förhållanden och kämpar därför mot sin tids jāhiliyyah. Där allas händer är fyllda av förtryck och orättvisa arbetar de för att upprätta rättvisa.

Där föräldralösa barns rättigheter tillägnas av andra, där flickor begravs levande och där änkor lämnas ensamma och hjälplösa, ser de till att de föräldralösas rättigheter når dem, tar på sig att försörja de orättfärdiga fädernas döttrar och tar hand om änkorna. Där hasardspel, alkohol, otukt, röveri och plundring betraktas som skicklighet och blir föremål för stolthet, visar de ädel karaktär genom generositet, frikostighet, tjänst åt skapelsen, gästfrihet, hjälp åt fattiga och nödställda samt stöd åt de förtryckta.

I stället för högmod och arrogans finns hos dem ödmjukhet, mildhet och kärlek till sanningen. I stället för avund och hat försöker de leva och gå främst på sanningens väg. I stället för självcentrering och själviskhet är de fyllda av självuppoffring och känslan av khidmat al-khalq, tjänst åt skapelsen.

När de har erkänt en ordning som sann anser de det ytterst avskyvärt att av rädsla för förödmjukelse eller för att förlora bekvämlighet inte träda fram för att hjälpa den. Likaså anser de det avskyvärt att, efter att ha erkänt något som falskt, inte överge det därför att ett världsligt intresse är knutet till det. Om en god handling kan medföra skada, om det falska är mycket starkt och inte kan bekämpas, eller om tidsförhållandena är så ogynnsamma att uttalandet av sanningens namn innebär att man drar sorg och olyckor över sig, anser de ändå att det vore vanärande för deras manliga karaktär att inte hjälpa sanningen.

Tanken att de skulle tveka på detta sätt kan inte uppstå i deras rymliga hjärtan. Om den ändå skulle uppstå kan deras höga moral snabbt avlägsna den. De återfår då ny kraft för att utföra den uppgift som ropar djupt ur deras hjärtan.

En sådan ren och oförvitlig grupp finns i varje tids jāhiliska ordning. Så som eldflugor visar glimtar av ljus under en mörk regnig natt, rör sig dessa människor som ljus i sin tids mörker. I deras andetag finns en återstod av deras tids ljus. Men deras krafter är splittrade. Därför är det nödvändigt att en förkunnare av sanningen träder fram för att samla dem och förena dem i ett band.

Trots att de förenar dessa skönheter och förmågor är de av två skäl beroende av en sanningsförkunnare. Det första skälet är att sanningen i deras tid inte finns i sin samlade form. Endast vissa delar av den finns spridda här och där, såsom under perioden mellan profeterna. I en sådan tid befinner sig denna grupp av rättfärdiga i ett tillstånd av oro och förvirring. De ser hur fördärvet sprider sig i världen och blir förkrossade, men vet inte hur det ska rättas till. De håller sig så långt som möjligt fria från sin samtids fördärv, men den raka vägen till godhet och lycka ligger inte framför dem. Därför kan de inte kalla andra till den.

De känner att vägen till underkastelse och lydnad inte är direkt känd för dem och att de inte heller har något sätt att lära känna den. Det var människor av denna grupp som före Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kom, hade avsmak för Qurayshs jāhiliska religion, dyrkade Allah på egen hand och, lutade mot Kaba­ns vägg, sade med djup ånger: ”O Allah! Vi känner inte till hur Du ska dyrkas. Annars skulle vi dyrka Dig på det sättet.”

Bland dem fanns också poeter med högtstående sinnelag. Deras poesi skilde sig så mycket från den sinnliga och lustfyllda poesi som var allmänt spridd i deras tid att den Ädle Profeten, frid vare med honom, efter att ha hört den prisade den på följande sätt: ”De var nära att bli muslimer.” Bland dem fanns också talare vars tal fortfarande finns bevarade. Den som läser dem kan förstå att de knackade på sanningens dörr, även om de ännu inte lyckades öppna den.

Bland dem fanns modiga män som Waraqa ibn Nawfal, ʿAbdullah ibn Jahsh, ʿUthman ibn al-Huwayrith och Yazid ibn ʿAmr ibn Nufayl. De sade öppet: ”Det är en meningslös och absurd handling att vi böjer oss inför en sten som varken hör eller ser, som inte kan skada någon och inte heller göra någon gott.”

Dessa människor sökte sanningen, men deras tid hade inte sanningen i sin fullständiga form. Därför behövde de en person som kom med sanningen och kunde vägleda dem. När Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, framträdde och höjde sanningens röst, samlades alla sanningssökare i hans tid genast omkring honom. De kände redan sanningens smak och hade därför ingen svårighet att känna igen den. Varje ord från Profeten kändes för dem som ord från deras egna hjärtan.

De kunde lätt skilja mellan en enkel och sann person och en lögnare. När de såg hans rena och heliga karaktär föll det dem inte ens in att denne man kunde ljuga. De kände igen hans profetskap genom hans kallelse och hans ansikte och utropade:رَبَّنَا إِنَّنَا سَمِعْنَا مُنَادِيًا يُنَادِي لِلْإِيمَانِ أَنْ آمِنُوا بِرَبِّكُمْ فَآمَنَّا”O vår Herre! Vi har hört en förkunnare kalla till tron: ’Tro på er Herre!’ och därför har vi trott.” (Sura Āl ʿImrān: 193)

Eftersom dessa människor hade väntat på sanningen, började de inte tvista när de fann den. När de hade funnit den blev deras tillstånd som det hos någon som efter många år återfinner en förlorad vän.وَإِذَا سَمِعُوا مَا أُنْزِلَ إِلَى الرَّسُولِ تَرَى أَعْيُنَهُمْ تَفِيضُ مِنَ الدَّمْعِ مِمَّا عَرَفُوا مِنَ الْحَقِّ يَقُولُونَ رَبَّنَا آمَنَّا فَاكْتُبْنَا مَعَ الشَّاهِدِينَ”När de hör det som har sänts ned till Sändebudet ser du deras ögon svämma över av tårar, eftersom de har känt igen sanningen. De säger: ’O vår Herre! Vi tror; skriv därför upp oss bland vittnena.’” (Sura al-Māʾidah: 83)

Två: Det andra skälet till deras splittring och brist på organisation är att sanningen kan finnas framför dem och att de kanske inte behöver en profets ankomst eller en uppenbarad bok för att förstå dess anspråk och plikter, men att de saknar en ledare som kan vägleda dem och rikta deras splittrade krafter i en gemensam riktning.

I ett fördärvat samhälle där jāhiliyyah har brett ut sig som nattens djupa mörker har inte varje person, trots att han känner den rätta vägen, förmågan att själv träda fram och ta på sig ansvaret att leda karavanen och folket. De som är galna efter ledarskap går visserligen fram för att leda andra även när de i själva verket är blinda. Men de rättfärdiga, som är mycket medvetna om ledarskapets fördelar, nackdelar, möjligheter och risker, försöker så långt som möjligt undvika detta stora ansvar.

På grund av sin gudsfruktan och ansvarskänsla är de först och främst mycket rättvisa när de bedömer sig själva. Om de gör ett misstag i denna bedömning sker det inte medvetet eller avsiktligt. De försöker aldrig få vågskålen att väga till deras egen fördel. Tvärtom underskattar de av försiktighet sina förmågor och bedömer sig själva som mindre kompetenta än de verkligen är. Att bedöma sig själv som mindre än sin verkliga förmåga är ett nödvändigt krav på försiktighet och taqwā.

De odugliga och inkompetenta är så begärliga efter politik och ledarskap som de dugliga och lämpliga är rädda för dem. Vi har detaljerade berättelser om hur Abu Bakr as-Siddiq och ʿUmar al-Faruq, må Allah vara nöjd med dem, båda försökte undvika att ta på sig kalifatets ansvar vid Saqifah Banī Sāʿidah. Vi vet också hur olämpliga och makthungriga människor under tiden efter det rätt vägledda kalifatet krigade mot varandra och orsakade blodspillan.

De som fruktar Allah försöker så långt de kan få andra att ta ledarskapet i stället för att själva träda fram. Denna känsla är i grunden god, men den har en bestämd gräns. Om de överskrider den leder det till att uppfattningen om individuell fromhet blir dominerande bland de rättfärdiga, och att det blir omöjligt att kollektivt kämpa för att upprätta sanningen.

De av Allahs tjänare som verkligen förstår vikten av att leda en kollektiv rörelse kan inte tåla en sådan situation. De vet att sanningens religions krav inte kan uppfyllas genom enskilda handlingar och spridda, isolerade ansträngningar. När denna känsla blir så stark hos en person att han inte längre kan hålla tillbaka den, reser han sig ensam med Allah och börjar kalla till kampen för religionens upprättande.

Detta böneutrop drar till sig de människor som väntar på att be i gemenskap. De grälar inte med honom och frågar varför han ropade ut böneutropet, eftersom de vet att bönens tid har kommit. De brinner inte av avund och frågar varför han gjorde detta när de själva inte gjorde det. De tackar honom i stället för att ha gjort det som de har väntat på medan de legat i sina sängar och vänt sig från sida till sida utan att våga stiga upp.

De behöver inte heller undersöka om denne man är en fullkomligt gudsfruktande nattdyrkare. De vet att alla nattens dyrkare och fullkomligt gudsfruktande människor ligger och sover, medan det var just denne som fick vägledning att förstå tidens plikt. De frågar inte om han i morgon kommer att kunna utföra morgondagens ansvar lika väl som han utförde dagens. De hoppas i stället att han, liksom han fick förmåga att fullgöra dagens uppgift, också ska få förmåga att fullgöra morgondagens. Om han inte får den förmågan kommer Allah att resa någon annan av Sina tjänare för morgondagens uppgift.

Vilken stam tillhör han? Vilken utbildningsinstitution har han examen från? Hur såg hans förflutna ut? Sådana frågor ligger utanför deras intresse. Sanningen är inte någon grupps eller utbildningsinstitutions ärvda egendom. Den som förstår vad som måste göras i nuet har inte tid att lösa det förflutnas knutar.

Människor med denna rena inställning, som sedan tidigare längtar efter att höja sanningens ord, finner bot för sina smärtor i tidens dawah. Därför antar de genast denna dawah och blir aktiva i kampen för att föra den till framgångens port.

I denna grupp finns rika och fattiga, utbildade och outbildade, stadsbor och bybor, unga och gamla, kvinnor och män – människor från alla samhällsskikt. Men ingen av dem är moraliskt låg. Var och en har redan på sin plats en framstående ställning genom sina egenskaper och är erkänd som pålitlig av andra i sin omgivning.

Sanningens förkunnare behöver inte arbeta hårt för att samla dem. De dras själva från alla håll och samlas kring förkunnaren. Förkunnaren behöver inte söka upp dem; de söker upp honom. De är törstiga. Därför väntar de inte på att floden ska komma till dem, utan korsar öknar och berg för att nå vattenkällan. Oljan i deras rena natur är redo att flamma upp redan innan den berör elden. Så snart de ser en tändsticka flammar de upp.

De kräver inte att få se något mirakel. De frågar inte efter namn, släkt och stamtavla och för fram inga meningslösa dispyter eller argument. De ser endast om det som förkunnaren kallar till är sant och om han själv följer denna väg. När de är säkra på detta blir de hans efterföljare med full koncentration.

De förklarar inte dagens verkliga sanning som falsk av rädsla för någon möjlig fara i framtiden. De är säkra på att den kunskap genom vilken de i dag skiljer mellan sanning och falskhet och antar sanningen också kommer att finnas hos dem i morgon. Om de ser att förkunnarens väg på någon punkt avviker från sanningens huvudväg, bryter de där förbindelsen med honom och börjar sin färd på sanningens väg, utan att låta sitt mål bli orent.

2. De bästa efterföljarna

Den andra gruppen bland dem som antar sanningskallelsen är de bästa efterföljarna – de som går mot sanningen genom att följa den främsta gruppen. Dessa människor står inte på samma nivå som den främsta gruppen när det gäller förstånd, karaktär och moral. Därför kan de inte på eget initiativ ta stora steg och är rädda för att slå in på en ny väg. De har inte ledarskapets förmåga.

Därför påverkas de mer av modet och hjältemodet hos dem som antagit islam före dem än av sanningskallelsens intellektuella och bevismässiga styrka. När de ser att en kallelse till sanningen har trätt fram, att vissa människor modigt har antagit den, går vidare med den och tar alla slags risker för att sprida den i världen – och även i framtiden är beredda att tåla sådana risker – påverkar detta deras hjärtan. De börjar pröva sitt eget mod och sin egen styrka för att stödja den.

Dessa människor har olika förmågor och hinder. Därför tar denna inre kamp viss tid. Men när de ser sanningsförkunnarnas ständiga ansträngningar och deras tålamod och fasthet inför de faror som möter dem, klarnar till sist även deras hjärtans färg. De vågar då träda ut ur falskheten, den ena efter den andra, och förena sig med sanningen.

Även om dessa människor blir anhängare av sanningskallelsen genom att följa den främsta gruppen, ger de fullt stöd när de väl stöder den. De visar ingen svaghet, tvekan, feghet, mental svaghet eller hyckleri. Även om de intellektuellt och moraliskt inte tillhör den främsta raden är de framstående personligheter i den andra raden.

På grund av svagheten i deras självkänsla påverkas de visserligen av sin tids jāhiliyyah, men medvetandet om sanningen inom dem dör aldrig helt. Därför drar de fortfarande den falska ordningens vagn, men gör det med smärta och oro och bevarar innerst inne vördnad för sanningen. Förbindelsen med den falska ordningen dras ibland samman och ibland utvidgas, men bryts aldrig helt.

De saknar utan tvekan förmågan att kämpa mot sin omgivning och förändra den. Därför måste de finna sig i sin tids jāhiliska ordning. Men under denna tillfredsställelse ligger en dold smärta. När en kallelse till sanningen kommer inför dem väcks smärtan. När plågan ökar och går bortom deras uthållighet börjar de modigt gå på den väg där de ser vissa sanningssökande människor gå.

Eftersom de kommer av egen vilja och inte på grund av någon annans påtryckning, och eftersom deras steg följer deras mod och inte någon dold själviskhet, har de ett förråd av insikt och framsynthet. Detta skyddar deras tro under senare stadier och i svårigheter och låter inte deras fötter halka ens under större och större prövningar.

För att dra dessa människor till sanningen måste förkunnaren anstränga sig mycket. Som vi tidigare har sagt är de inte så intellektuellt avancerade att de kan vinnas utan att se ett verkligt exempel på sanningen, och inte heller så moraliskt utvecklade att de genast blir beredda att hjälpa den. På grund av dessa två svagheter måste sanningsförkunnaren under en tid kämpa tillsammans med dem.

Först och främst behöver sanningen läggas fram klart inför dem så att ingen sida av den förblir oklar. De tvivel som uppstår i deras sinnen måste avlägsnas, och man måste så långt som möjligt undanröja de tvivel som andra kan väcka hos dem. Deras hjärtan måste intellektuellt bli helt övertygade om kallelsens sanning.

När detta har blivit möjligt måste exempel på beslutsamhet och hjältemod läggas fram för dem för att stärka deras moraliska mod. Sådana exempel stärker deras sinnen, avlägsnar deras oro och tvivel och visar dem hur de ska gå på sanningens väg även under ogynnsamma förhållanden. På så sätt blir både deras förstånd och deras hjärtan helt levande och vakna. Om Allahs hjälp sedan står dem bi blir de beredda att gå på sanningens väg.

3. De svaghjärtades och hycklarnas grupp

Vi räknar de svaghjärtade och hycklarna till samma kategori endast på grund av deras yttre likhet. När det gäller avsikt och syfte är de däremot två olika grupper. Därför ska vi här kortfattat och separat beskriva deras egenskaper och särdrag.

Med svaghjärtade avses människor som medvetet antar sanningen och har för avsikt att leva enligt den, men vars vilja och beslutsamhet är svaga. Därför går de, trots sin uppriktiga avsikt, ostadigt på sanningens väg och snubblar steg för steg. De faller gång på gång men reser sig igen. Varje gång de reser sig efter ett fall gör de det för att fortsätta på sanningens väg.

Det händer inte att de efter ett fall upphör att resa sig, eller att de reser sig och i stället börjar gå på falskhetens väg. De erkänner sina misstag och skäms och ångrar dem. Genom ständig tawbah och istighfār försöker de avlägsna denna skam. Till sin sinnesart och avsikt är de inte av lägre rang. Bland dem finns goda människor som vågar anta kallelsen redan från dess första stund, men under prövningar visar sig deras viljas svaghet, och från början till slut behöver de alla slags fostran och rättelse. I Sura at-Tawbah antyds sådana människor:وَآخَرُونَ اعْتَرَفُوا بِذُنُوبِهِمْ خَلَطُوا عَمَلًا صَالِحًا وَآخَرَ سَيِّئًا عَسَى اللَّهُ أَنْ يَتُوبَ عَلَيْهِمْ إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَحِيمٌ”Det finns också andra som har erkänt sina synder. De har blandat en god handling med en annan som är dålig. Kanske kommer Allah att vända sig till dem i nåd. Allah är sannerligen Förlåtande, Barmhärtig.” (Vers 102)

För att skapa mod och fasthet hos dessa människor måste man noggrant undersöka orsakerna till deras svaga beslutsamhet och vilja och försöka avlägsna dem. Om orsakerna är av mental eller intellektuell art bör de få kunskap om Allahs särskilda egenskaper, Hans styrka och makt, Hans visdom och Hans fastställda och välgrundade lagar. Han behandlar dem som går med Honom enligt dessa lagar.

Om de hyser begär efter världsliga rikedomar måste de vänjas vid att spendera sin egendom på Allahs väg. Då kan denna sjukdom botas. Om kärleken till livet och rädslan för döden är alltför stark hos dem måste man tydligt visa dem dödens säkra ankomst och de goda följderna för sanningens anhängare.

Människor på denna nivå tar vara på möjligheterna till utbildning och fostran. Därför stannar de inte på samma plats även om deras utveckling går långsamt på grund av viljans svaghet. De försöker dra nytta av utbildningens och fostrans möjligheter och gå framåt. Om sådana människor har sagts:خُذْ مِنْ أَمْوَالِهِمْ صَدَقَةً تُطَهِّرُهُمْ وَتُزَكِّيهِمْ بِهَا وَصَلِّ عَلَيْهِمْ إِنَّ صَلَاتَكَ سَكَنٌ لَهُمْ وَاللَّهُ سَمِيعٌ عَلِيمٌ”Ta en allmosa från deras rikedomar, genom vilken du renar och luttrar dem, och be för dem. Din bön är en trygghet för dem. Allah hör allt och vet allt.” (Sura at-Tawbah: 103)

Hycklarnas grupp följer sanningskallelsen så långt som deras muntliga bekännelse sträcker sig, men deras hjärtan förblir fästa vid falskheten. Ibland ansluter de sig till sanningen endast på grund av en tillfällig påverkan. När hinder, motgångar och prövningar sedan börjar ångrar de sitt misstag att ha antagit sanningen och vill återvända dit de kom ifrån. Men på grund av en konstlad skamkänsla blir de tvungna att förbli bundna vid sanningen.

Ibland går de in i sanningens anhängares läger med onda avsikter för att söka möjligheter att skapa tvister och oordning. De visar medkänsla och välvilja mot sanningen endast för syns skull, men arbetar i verkligheten som fiendens agenter. Ibland ser de sanningens växande styrka och påverkas av den, och vill för sina världsliga fördelars skull upprätthålla en viss yttre förbindelse med sanningen.

Av dessa och liknande skäl bekänner de sanningen med sina munnar och försöker så långt de kan fortsätta med denna bekännelse. Men vid varje steg avslöjar deras villfarelse och fördärv deras verkliga ansikte.

Sanningens förkunnares arbete skadas mest av denna kategori. Denna grupp av hycklare, som bakom kulisserna uppträder som sanningens välönskare, är farligare för sanningens rörelse än någon grupp av sanningens motståndare. De låtsas vara de egna men arbetar för att uppfylla andras syften, och gör det så skickligt och fulländat att ingen annan kan göra det lika väl.

De sprider otaliga missuppfattningar bland folket om dawah och dess förkunnare. Eftersom de betraktas som de egna och talar med låtsad uppriktighet och omtanke, blir människor offer för deras förvirring. De försöker ständigt skapa splittring inom organisationen och håller varje gnista noggrant bevarad, så att de vid rätt tillfälle kan blåsa på den och tända oordningens eld.

De spelar rollen av fiendens ombud inom organisationen. För att uppnå sina syften ordnar de ständigt samkväm och sprider sedan att dessa hålls för att tjäna sanningen. För att motsätta sig sanningen konspirerar de alltid med sanningens fiender, samtidigt som de öppet hävdar att allt görs för sanningens bästa.

Varje uttalande som kan försvaga sanningens anhängares energi och entusiasm behagar dem, och de finner särskilt nöje i att sprida det. Däremot blir varje uttalande som stärker sanningens anhängares mod och kraft en källa till oro och förtvivlan för dem. På sanningens väg ser de fara efter fara. Under förevändning att skydda organisationen försöker de alltid få rädslan för dessa faror att slå rot i varje hjärta.

För att dölja sin egen feghet försöker de genom olika intriger kväva andras känslor, entusiasm, mod och vilja till självuppoffring. Sanningens seger blir en orsak till förtvivlan för dem, och i framtidens mörker ser de inget för sanningen utom fara och förstörelse. Praktiskt sett befinner de sig på nollnivå. Därför använder de grundlösa påståenden, falska eder och anklagelser som medel för att bevara sin stolthet inom organisationen.

De betraktar varje framgång för sanningen med hat. Om sanningens anhängare drabbas av någon olycka känner de, Gud förbjude, lättnad i sina hjärtan. Eftersom dessa människor med avsikt sprider oordning och fitnah-fasad har de mycket liten förmåga att ta emot rättelse.

Bland dem finns vissa som endast genom tillfällig ouppmärksamhet och vårdslöshet faller offer för andras hycklande intriger och begår hycklande handlingar. Endast dessa kan ta emot en rättelseprocess. När den verkliga sanningen blir uppenbar för dem skäms och ångrar de sina misstag och försöker rätta sitt synsätt.

Men de djävulska människor som gör onda handlingar till sin religion och blir fullständigt erfarna och skickliga i detta yrke gör varje försök till rättelse fruktlöst och är inte beredda att ens förändra sitt synsätt det minsta.

När det gäller sådana människor är sanningens förkunnares arbetsmetod att göra allt för att skydda organisationen från deras fitnah. Hans strategi bör vara att låta dem stanna öppet inom organisationen så länge deras utbildning, fostran och andliga rening kan göras till ett medel för organisationens utbildning, fostran och andliga rening. När detta syfte har uppnåtts måste de så snart som möjligt avskiljas från organisationen. Därefter får ingen som helst förbindelse mellan dem och organisationen finnas kvar.

15

Stadierna i kallelsen till sanningen

För att en kallelse till sanningen i regel ska nå fram till sin yttersta framgång måste den genomgå tre stadier: dawah, hijrah och jihad. Ordet ”i regel” måste särskilt beaktas; dessa tre stadier är inte alltid nödvändiga. I vår demokratiska tid kan det exempelvis vara möjligt att redan det första stadiet leder kallelsen till framgång. Människor känner i dag till revolutionerna i Europa, Amerika, Ryssland, Turkiet och andra länder. Därför tror de ofta att varje rörelse måste gå igenom samma stadier som dessa revolutioner och att de metoder som prövats där kan användas för varje rörelse. Detta är en missuppfattning. Den beror på att de inte har någon historia av en revolution enligt den islamiska metoden framför sig. Annars skulle de veta att den revolution som sker genom profeterna eller genom människor som följer deras väg har helt andra kännetecken. För att undanröja denna missuppfattning ska jag kort beröra varje stadiums särdrag och krav.

Första stadiet – dawah
Det första stadiet är dawahs stadium. De första som kallas är de styrande och samhällets ledare. De är emellertid helt säkra på sin ställning och upptagna av nöjen och lyx. Den som kallar till sanningen visar från alla håll bristerna i samtidens tänkesätt, moraliska ordning, politiska system och samhällsordning, och påvisar vilken slutlig följd det falska systemet måste möta. Utåt går emellertid det falska systemets vagn snabbt framåt. Därför är det svårt för samtida människor att tro att vagnen är utsliten och snart kommer att falla i en avgrund. När det yttre läget är gynnsamt är det inte lätt att varna likgiltiga människor för ett systems inre svaghet. På grund av sin likgiltighet och berusning ser de inte bara på sina egna svagheter och missgärningar; de försöker också bevisa att dessa är skönhet och fullkomlighet och kallar dem som betecknar dem som onda för idioter och dumskallar.

Deras filosofi erkänner ingen moralisk grund för någonting. Enligt dem är världen antingen ett resultat av en olyckshändelse eller snurrar endast kring maktens ryggrad. Därför verkar den rådgivning och de förmaningar som den sanningssökande framställer meningslösa. Först når en fattig förkunnares röst inte upp till deras höga byggnaders översta våningar. Om den ändå når fram betraktar de den som ett olägligt rop, låtsas att de inte hör och återgår till sina fantasier. De ser inga brister i sitt tänkande eller i sin livsordning och känner ingen tomhet i den. Efter många rop kan någon vakna ur sin djupa sömn och finna en av förkunnarens ord tilltalande. Då hindrar antingen högmod och fåfänga honom från att erkänna sanningen, eller också skiljer egenintresse och självcentrering honom från den.

Människor med sund natur påverkas däremot av kallelsen. De blir missnöjda med samtidens falska system eller har åtminstone ingen intressebunden relation till det. De går fram för att anta religionens dawah. De flesta är ekonomiskt svaga; de är inte upptagna av ledarskap, har inga privilegier att försvara och är inte bundna av onödig fanatism till den rådande samhällsordningen. De är till stor del fjärmade från sådant som leder till splittring och fördärv. Därför blir deras hjärtan inte helt döda. En liten andedräkt finns kvar, och vid en ringa stöt börjar livet åter röra sig i dem. Bland sådana människor går först unga och energiska fram mot dawah.

I Koranen nämns att en grupp unga män ur Moses folk först trodde på hans dawah. Ungefär samma sak syntes i Profetens dawah. De flesta som trodde under hans profetskaps första tid var unga. De unga bär entusiasm i blodet och tapperhet och mod i sin karaktär. Deras fina hederskänsla är delvis naturligt vaken och kan lätt väckas ytterligare. De påverkas föga av motstånd och fäster liten vikt vid egenintresse. När de uppfattar något som sant fruktar de inte möjliga faror eller förlust av liv och egendom på grund av att de tagit emot sanningen. De antar sanningen och låter inte farornas bittra erfarenheter kyla deras iver; de gör den tvärtom ännu starkare.

De prövningar som de sanningsföljande möter i dawahs första stadium orsakas inte av de styrande. I början bryr sig de styrande inte alls om dawah eller den som förmedlar den. Hindren reser sig i stället ur den närmaste omgivningen: mellan far och son, mor och dotter, bror och bror, farbror och brorson, morbror och systerson, man och hustru, herre och slav samt lärare och elev. Fadern använder milda och hårda medel för att hindra sonen från att anta sanningen. Han påminner honom om sina rättigheter och tidigare erfarenheter, talar om sin ekonomiska nöd och ålderdom och framhåller sonens skyldigheter. Han räknar upp farorna, gråter över familjens förlust, sjunger en klagosång över att hoppet är slut och hotar slutligen med att kasta honom ur hemmet och beröva honom egendom. Därmed börjar förföljelsen.

Allt detta görs för att sonen ska vändas bort från sanningen om han avser att anta den, eller för att han ska återvända om han redan har antagit den. Samma hållning intar mor mot dotter, bror mot bror, släkting mot släkting, hustru mot man, ägare mot slav och lärare mot elev. Den som på något område har makt över en annan använder den för att hindra honom från att ta emot sanningen. De åberopar sina ärftliga, juridiska och moraliska rättigheter och kräver i gengäld att den som antar sanningen ska dyrka deras falskhet och göra uppror mot den högste rättighetsinnehavaren, Allah.

Koranen beskriver dessa hinder och olyckor i sura al-ʿAnkabut och ger samtidigt den grundläggande vägledning som behövs för att möta dem. Allah har bestämt att de sanningsföljande ska prövas på olika sätt för att visa vilka som är sanningsenliga i sitt anspråk och vilka som ljuger. De ska därför inte tröttna eller börja tvivla under trosprövningen utan möta den med ett leende och tålamod. De bör vara säkra på att de kommer att lyckas om de tar sig igenom detta stadium.الم () أَحَسِبَ النَّاسُ أَنْ يُتْرَكُوا أَنْ يَقُولُوا آمَنَّا وَهُمْ لَا يُفْتَنُونَ () وَلَقَدْ فَتَنَّا الَّذِينَ مِنْ قَبْلِهِمْ فَلَيَعْلَمَنَّ اللَّهُ الَّذِينَ صَدَقُوا وَلَيَعْلَمَنَّ الْكَاذِبِينَ”Alif, lam, mim. Tror människorna att de ska lämnas i fred bara för att de säger: ’Vi tror’, utan att prövas? Vi prövade sannerligen dem som levde före dem. Allah ska förvisso visa vilka som talar sanning och vilka som ljuger.” (Sura al-ʿAnkabut 1–3)

Därefter ges grundläggande vägledning om de hinder som de sanningsföljande möter från sina föräldrar. Denna vägledning gäller också när den som hindrar dem från sanningens väg står på samma nivå som föräldrarna.وَوَصَّيْنَا الْإِنْسَانَ بِوَالِدَيْهِ حُسْنًا وَإِنْ جَاهَدَاكَ لِتُشْرِكَ بِي مَا لَيْسَ لَكَ بِهِ عِلْمٌ فَلَا تُطِعْهُمَا”Vi har anbefallt människan att behandla sina föräldrar väl. Men om de försöker tvinga dig att sätta någon vid Min sida om vilken du inte har kunskap, ska du inte lyda dem.” (Sura al-ʿAnkabut 8)

Eftersom Allahs rätt står över föräldrarnas rätt får man inte ta hänsyn till föräldrarnas motstånd när det gäller lydnaden mot Allah. I detta sammanhang besvaras också de känsloladdade uppmaningar som föräldrar och äldre auktoriteter brukar rikta till de unga: ”Följ våra råd. Om du anser detta vara fel tar vi på oss straffet och belöningen; du behöver inte bära något ansvar för det.”وَقَالَ الَّذِينَ كَفَرُوا لِلَّذِينَ آمَنُوا اتَّبِعُوا سَبِيلَنَا وَلْنَحْمِلْ خَطَايَاكُمْ وَمَا هُمْ بِحَامِلِينَ مِنْ خَطَايَاهُمْ مِنْ شَيْءٍ إِنَّهُمْ لَكَاذِبُونَ(12)وَلَيَحْمِلُنَّ أَثْقَالَهُمْ وَأَثْقَالًا مَعَ أَثْقَالِهِمْ وَلَيُسْأَلُنَّ يَوْمَ الْقِيَامَةِ عَمَّا كَانُوا يَفْتَرُونَ”De som förnekar säger till de troende: ’Följ vår väg, så bär vi era synder.’ Men de kommer inte att bära något av deras synder. De ljuger sannerligen. De ska bära sina egna bördor och ytterligare bördor tillsammans med sina bördor, och på uppståndelsens dag ska de förhöras om det de hittade på.” (Sura al-ʿAnkabut 12–13)

Efter denna grundläggande vägledning nämns exemplen med de beslutsamma profeterna Noa, Abraham och Lot, frid vare med dem. Genom deras praktiska handlingar blir det tydligt hur en sanningsföljande tjänare ska förhålla sig till de närmaste och käraste släktingarnas motstånd. Här lär man sig också hur man för sanningens skull måste frigöra sig från släktkärlek och nepotism. De käraste släktbanden är tre: bandet till sonen, till föräldrarna och till hustrun. Noa gjorde sitt hjärta hårt som sten för sanningens skull när det gällde en så kär person som hans son. Abraham förklarade sig skild från en kärleksfull och vördad person som sin far. Lot övergav för sanningens skull en person lika kär som en hustru. Alla andra släktband står under dessa tre och är svagare när det gäller kärlek och vördnad. När det för sanningens skull befalldes att sådana band skulle brytas och Allahs uppriktiga tjänare inte sörjde över det, vad kan då sägas om andra släktförbindelser?

Det har också klargjorts att även om brytandet av dessa blodsband innebär att man med egen hand ödelägger hela sitt hem, så fyller Allah på nytt den som är beredd att spela denna insats för kärleken till sanningen och satsa sitt liv. Det han förlorar ger Han honom i denna värld mångdubbelt tillbaka, och i det kommande livet bereder Han honom oförgängliga välsignelser. Därför nämner Allah Abrahams hijrah och uttrycker hans belöning med följande ord:وَوَهَبْنَا لَهُ إِسْحَاقَ وَيَعْقُوبَ وَجَعَلْنَا فِي ذُرِّيَّتِهِ النُّبُوَّةَ وَالْكِتَابَ وَآتَيْنَاهُ أَجْرَهُ فِي الدُّنْيَا وَإِنَّهُ فِي الْآخِرَةِ لَمِنَ الصَّالِحِينَ”Och Vi skänkte honom Isak och Jakob och lät profetskapet och Skriften finnas bland hans efterkommande. Vi gav honom hans belöning i denna värld, och i det kommande livet hör han sannerligen till de rättfärdiga.” (Sura al-ʿAnkabut 27)

Det som framför allt gör en människa feg inför kampen mot den närmaste omgivningen är ekonomisk nöd. Att bryta kärleksband för sanningens skull är mycket modigt, men även om någon vågar ta sig över detta hinder är det inte lätt att lämna den omgivning vars ekonomiska medel han hittills varit beroende av och vars värld utanför han inte känner. För att undanröja denna tvekan lär Koranen i samma sura att Allahs rätt till dyrkan måste uppfyllas, även om människan måste lämna hem och egendom. Den vars hem blir tomt på grund av hans iver att tjäna och lyda Allah kommer inte att finna Allahs vida jord trång. Om döden når honom på denna väg – och döden når alla – väntar Allahs oändliga välsignelser och godhet. Om han lever, varför skulle han oroa sig för vad han ska äta? Finns det någon varelse på jorden som bär sin föda med sig? Vart han än går förser Allah honom ändå med hans tilldelade försörjning. Människan har större värde och rang hos Allah än dessa djur; varför skulle Han då till sist beröva henne försörjningen?يَا عِبَادِيَ الَّذِينَ آمَنُوا إِنَّ أَرْضِي وَاسِعَةٌ فَإِيَّايَ فَاعْبُدُونِ () كُلُّ نَفْسٍ ذَائِقَةُ الْمَوْتِ ثُمَّ إِلَيْنَا تُرْجَعُونَ () وَالَّذِينَ آمَنُوا وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ لَنُبَوِّئَنَّهُمْ مِنَ الْجَنَّةِ غُرَفًا تَجْرِي مِنْ تَحْتِهَا الْأَنْهَارُ خَالِدِينَ فِيهَا نِعْمَ أَجْرُ الْعَامِلِينَ () الَّذِينَ صَبَرُوا وَعَلَى رَبِّهِمْ يَتَوَكَّلُونَ () وَكَأَيِّنْ مِنْ دَابَّةٍ لَا تَحْمِلُ رِزْقَهَا اللَّهُ يَرْزُقُهَا وَإِيَّاكُمْ وَهُوَ السَّمِيعُ الْعَلِيمُ () وَلَئِنْ سَأَلْتَهُمْ مَنْ خَلَقَ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ وَسَخَّرَ الشَّمْسَ وَالْقَمَرَ لَيَقُولُنَّ اللَّهُ فَأَنَّى يُؤْفَكُونَ () اللَّهُ يَبْسُطُ الرِّزْقَ لِمَنْ يَشَاءُ مِنْ عِبَادِهِ وَيَقْدِرُ لَهُ إِنَّ اللَّهَ بِكُلِّ شَيْءٍ عَلِيمٌ”O Mina tjänare som tror! Min jord är vidsträckt. Dyrka därför endast Mig. Varje själ ska smaka döden, och sedan ska ni återföras till Mig. De som tror och gör goda gärningar ska Vi ge boningar i paradiset, under vilka floder flyter; där ska de förbli. Vilken utmärkt belöning för dem som handlar gott – för dem som är tålmodiga och förtröstar på sin Herre. Hur många djur finns det inte som inte bär sin försörjning! Allah försörjer dem och även er. Han är den Hörande, den Vetande. Om du frågar dem vem som skapade himlarna och jorden och underordnade solen och månen, kommer de säkert att svara: ’Allah.’ Hur kan de då vändas bort? Allah ger riklig försörjning åt den Han vill av Sina tjänare och begränsar den för den Han vill. Allah har kunskap om allt.” (Sura al-ʿAnkabut 56–62)

De som visar sig fasta i kampen mot sin omgivning och inte bryr sig om blodsband och släktrelationer för sanningens skull söker naturligt gemenskap med människor som, även om de inte är deras släktingar, delar deras tro och handlingar och liksom de kämpar mot sin omgivning för sanningens skull. Människan är skapad så att hon inte kan leva ensam. När hon därför lämnar sina tidigare relationer försöker hon med all kraft skapa nya. Det är ett naturligt behov; utan det är riktig utveckling i livet inte möjlig. Ju hårdare de sanningsföljandes kamp mot den närmaste omgivningen blir, desto starkare blir banden mellan dem. Till sist får de ställningen av ett självständigt samhälle och en familj i samhället, och deras existens börjar märkas som en organisation. Den samtida samhällsordningen börjar påverkas av dem.

När de som kallar till sanningen når detta stadium börjar de styrande, som hittills inte brytt sig om saken, förstå att det de betraktat som några få människors bedrägeri och galenskap är en betydelsefull verklighet. Om de inte genast ingriper är det inte gott för det system som de själva bär upp och vars inflytande, prestige och stolthet vilar på. När de känner denna fara spänner de sig för att besegra sanningen och börjar hänsynslöst förtrycka dess anhängare. Eftersom förföljelsen kommer från de styrande används varje tänkbar metod för att plåga människor. Historien visar att de sanningsföljande har kastats i brinnande eldar, styckats av svärd, sågats itu, slitits sönder av vilda djur, lagts på het ökensand, fängslats och drivits bort från sina hemländer. Även om vår tid i princip har börjat erkänna tankefrihet har världens historia sannolikt inte förändrats för dem som bär den dawah som vill befria varje del av livet från Satans underkastelse och föra den under Allahs lydnad. De måste även i dag vara beredda att gå igenom de svåra prövningar som de sanningsföljande tidigare har mött.أَمْ حَسِبْتُمْ أَنْ تَدْخُلُوا الْجَنَّةَ وَلَمَّا يَأْتِكُمْ مَثَلُ الَّذِينَ خَلَوْا مِنْ قَبْلِكُمْ مَسَّتْهُمُ الْبَأْسَاءُ وَالضَّرَّاءُ وَزُلْزِلُوا حَتَّى يَقُولَ الرَّسُولُ وَالَّذِينَ آمَنُوا مَعَهُ مَتَى نَصْرُ اللَّهِ أَلَا إِنَّ نَصْرَ اللَّهِ قَرِيبٌ”Tror ni att ni ska få träda in i paradiset utan att ha mött detsamma som de före er? De drabbades av olycka och svårigheter och skakades så att sändebudet och de troende med honom sade: ’När kommer Allahs hjälp?’ Sannerligen, Allahs hjälp är nära.” (Sura al-Baqarah 214)

Detta stadium är mycket svårt för de sanningsföljande. Men om de fortsätter stadigt och förblir fasta i sin dawah och övertygelse trots de styrandes förtryck, slår deras moraliska styrka rot även i motståndarnas hjärtan. Deras organisation och lära får sådan möjlighet i samtidens tänkande och system att även de som tidigare inte ville höra dawahs namn börjar söka en medelväg som båda sidor kan godta, så att konflikten kan avslutas. Men ingen kompromiss är möjlig när det gäller principerna. Därför måste de sanningsföljande, precis som de stått emot det omänskliga förtrycket, också avvisa denna falska önskan. De visar att de inte är beredda att avvika ens en tum från den lära de förkunnar. I detta stadium uppenbaras följande vägledning för dem:وَإِذَا تُتْلَى عَلَيْهِمْ آيَاتُنَا بَيِّنَاتٍ قَالَ الَّذِينَ لَا يَرْجُونَ لِقَاءَنَا ائْتِ بِقُرْآنٍ غَيْرِ هَذَا أَوْ بَدِّلْهُ قُلْ مَا يَكُونُ لِي أَنْ أُبَدِّلَهُ مِنْ تِلْقَاءِ نَفْسِي إِنْ أَتَّبِعُ إِلَّا مَا يُوحَى إِلَيَّ إِنِّي أَخَافُ إِنْ عَصَيْتُ رَبِّي عَذَابَ يَوْمٍ عَظِيمٍ”När Våra tydliga verser läses upp för dem säger de som inte hoppas på vårt möte: ’Kom med en annan Koran än denna eller ändra den.’ Säg: ’Det tillkommer inte mig att ändra den på eget initiativ. Jag följer endast det som uppenbaras för mig. Jag fruktar, om jag skulle trotsa min Herre, straffet på en väldig dag.’” (Sura Yunus 15)

För att hugga roten av de falska anhängarnas önskan återges genom Profeten, frid och välsignelser över honom, en tydlig redogörelse för sanningsläran, så att varje möjlighet till kompromiss helt undanröjs:قُلْ يَا أَيُّهَا النَّاسُ إِنْ كُنْتُمْ فِي شَكٍّ مِنْ دِينِي فَلَا أَعْبُدُ الَّذِينَ تَعْبُدُونَ مِنْ دُونِ اللَّهِ وَلَكِنْ أَعْبُدُ اللَّهَ الَّذِي يَتَوَفَّاكُمْ وَأُمِرْتُ أَنْ أَكُونَ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ () وَأَنْ أَقِمْ وَجْهَكَ لِلدِّينِ حَنِيفًا وَلَا تَكُونَنَّ مِنَ الْمُشْرِكِينَ”Säg: ’O människor! Om ni tvivlar på min religion, så dyrkar jag inte dem som ni dyrkar vid sidan av Allah. Jag dyrkar endast Allah, som låter er dö. Jag har befallts att vara en av de troende. Och: vänd ditt ansikte till religionen med uppriktig tro och var inte en av avgudadyrkarna.’” (Sura Yunus 104–105)

Sådana kompromissförslag påverkar ibland även vissa bland de sanningsföljande. På grund av en felaktig föreställning börjar de se gott i en mjuk eller halvhjärtad kompromiss. För att bota denna svaghet ges följande råd:فَلَعَلَّكَ تَارِكٌ بَعْضَ مَا يُوحَى إِلَيْكَ وَضَائِقٌ بِهِ صَدْرُكَ أَنْ يَقُولُوا لَوْلَا أُنْزِلَ عَلَيْهِ كَنْزٌ أَوْ جَاءَ مَعَهُ مَلَكٌ إِنَّمَا أَنْتَ نَذِيرٌ وَاللَّهُ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ وَكِيلٌ ()أَمْ يَقُولُونَ افْتَرَاهُ قُلْ فَأْتُوا بِعَشْرِ سُوَرٍ مِثْلِهِ مُفْتَرَيَاتٍ وَادْعُوا مَنِ اسْتَطَعْتُمْ مِنْ دُونِ اللَّهِ إِنْ كُنْتُمْ صَادِقِينَ () فَإِلَّمْ يَسْتَجِيبُوا لَكُمْ فَاعْلَمُوا أَنَّمَا أُنْزِلَ بِعِلْمِ اللَّهِ وَأَنْ لَا إِلَهَ إِلَّا هُوَ فَهَلْ أَنْتُمْ مُسْلِمُونَ () مَنْ كَانَ يُرِيدُ الْحَيَاةَ الدُّنْيَا وَزِينَتَهَا نُوَفِّ إِلَيْهِمْ أَعْمَالَهُمْ فِيهَا وَهُمْ فِيهَا لَا يُبْخَسُونَ”Håll dig rak, såsom du har befallts, och även de som ångrar sig med dig. Överskrid inte gränserna. Han ser allt ni gör. Luta er inte mot de orättfärdiga, annars kommer elden att beröra er och ni har ingen beskyddare förutom Allah; därefter får ni ingen hjälp. Förrätta bönen vid dagens båda ändar och under delar av natten. De goda gärningarna utplånar de onda. Detta är en påminnelse för dem som minns. Var tålmodig, för Allah låter inte de godas belöning gå förlorad.” (Sura Hud 112–115)

När de sanningsföljande framgångsrikt har passerat detta stadium och inte låter sig påverkas av motståndarnas hot eller förslag om försoning, utan fortsätter sin fullständiga dawah utan förändring och utan rädsla, försöker de styrande få dawahs ledare att fastna i frestelser. De erbjuder öppet allt som människor önskar i detta världsliga liv: rikedom, höga ledarposter och full delaktighet i samtidens förmåner. I gengäld kräver de endast att dawah ska ändras något eftersom den stör deras bekvämlighet och lugn.

För de sanningsföljande är denna glänsande och lockande fara allvarligare än tidigare prövningar. När imam Ahmad ibn Hanbal, må Allah förbarma sig över honom, piskades brutalt av samtidens härskare på grund av läran om ”den skapade Koranen”, brydde han sig inte om slagen. Det berättas att även en elefant skulle ha skrikit av så många slag. Piskorna föll, men inte ens ett ”usch” kom från imamens mun. När härskaren senare besegrades av hans ståndaktighet och i stället började ösa gåvor och hedersbetygelser över honom, ropade han: ”Vid Allah! Dessa belöningar och gåvor känns för mig hårdare än piskorna.”

Detta är en mycket svår prövningstid för dawah. Världens rikedomar kan vara flera gånger hårdare än dödens olyckor. Stora ledare kan med ett tryck bryta järnbojor och ändå med begär bära bojor av guld och silver som smycken utan att ens tänka på att frigöra sig. När olyckornas spöke inte kan påverka vissa människor kan frestelsernas satan skingra dem så lätt som om de redan hade förlorat sitt mod.

Det bästa föredömet för denna prövning är Profetens liv, frid och välsignelser över honom. När Quraysh hade utsatt honom och hans följeslagare för allt svårare prövningar och såg att de inte skulle överge sin dawah eller ändra den, gick de till honom och frågade vad han ville ha: rikedom, en ädel familjs dotter till hustru eller ledarskap över folket. De lovade honom allt om han bara slutade med sin dawah och inte försökte ändra fädernas religion. Profeten svarade inte med ett enda ord på dessa lockande erbjudanden utan läste upp några verser ur Koranen. I dem upprepades kraftfullt det syfte för vilket han hade uthärdat outsägligt förtryck från Quraysh. Quraysh förlorade allt hopp när de hörde svaret.

När de som kallar till sanningen därefter, genom Allahs nåd, passerar även detta stadium når dawah och framläggandet av det slutliga beviset sin slutpunkt. De som fortfarande har minsta moraliska känsla ansluter sig öppet till de sanningsföljande, eller accepterar sanningen i sina hjärtan och väntar på ett gynnsamt tillfälle att tillkännage det. Motståndarna, som förlorat hoppet om att undertrycka dawah, fattar däremot det slutliga beslutet att utplåna den och den som förmedlar den, utan hänsyn till följderna.

Det var i detta stadium som Abraham kastades i elden, Moses utsattes för en mordkomplott, Jesus försökte korsfästas och Qurayshs ledare samlades i Dar al-Nadwah för att besluta Profetens öde. Någon föreslog att han skulle kedjas fast i ett rum, en annan att han skulle landsförvisas. Till sist enades de om Abu Jahl:s förslag att en man från varje stam skulle slå honom samtidigt, så att Hashim-klanen inte skulle kunna hämnas hans död. När situationen når den punkt där den sanningssökandes liv inte längre är säkert ens bland hans eget folk går dawah in i stadiet av brytning och hijrah.

-:Slut:-