[Broschyren är huvudsakligen ett tal som hölls av den dåvarande amiren för Jamaat-e-Islami, Sayyid Abul A’la Maududi, vid Jamaat-e-Islamis årliga konferens, som ägde rum den 19 april 1945 i Darul Islam, Pathankot.]
När vi ser att vår torra, livlösa och smaklösa rörelse till slut har lyckats väcka en oväntad nyfikenhet och entusiasm hos människor, frambär vi miljontals tack till Allah den Allsmäktige.
I själva verket finns det förmodligen ingen mer föråldrad vara än den dawah som vi har rest oss med på den moderna världens rörelsemarknad. Dessutom innehåller den arbetsmetod vi har valt inte ett enda av de medel och verktyg som numera vanligtvis används för att snabbt utvidga en rörelse och väcka folkets intresse för den. Att hålla möte efter möte, anordna demonstrationer, fylla luft och atmosfär med olika slagord, hissa fanor, hålla hetsiga tal och liknande har inte fått någon plats alls i vår arbetsmetod. [Vid denna tid hade konkurrensen mellan Kongresspartiets rörelse för ett odelat Indien å ena sidan och Muslimska förbundets rörelse för att dela Indien och upprätta Pakistan å andra sidan antagit en intensiv form. Jamaat deltog inte i den politiska tumultet utan ägnade sig i tysthet åt dawah och organisering. Därför hade Jamaat vid denna tid inte inlett demonstrationer eller annan politisk verksamhet.] Trots detta iakttar vi – och när vi ser det böjs våra hjärtan i tacksamhet inför Gud – att ett stort antal människor gradvis dras till denna vår dawah, och att människor i grupper ansluter sig till våra till synes livlösa konferenser från avlägsna platser. Enligt vår uppfattning är människornas dragning inget annat än den naturliga dragningskraften hos den säkra sanningen. För vi har inget annat än den verkliga sanningen som kan dra människor till oss.
Konferensens syfte
Det är i själva verket aldrig syftet med våra konferenser att genom någon uppvisning eller genom att skapa uppståndelse locka människor till oss. Genom denna konferens ska våra medlemmar lära känna varandra och förenas; det ska inte finnas något avstånd av obekantskap mellan dem; de ska komma varandra nära, finna sätt att ge varandra råd och samarbeta samt fastställa metoder för att undanröja de faror, problem och hinder som står i vägen för att föra deras huvudsakliga arbete framåt – detta är i allmänhet syftet med våra konferenser. Därtill är ett av syftena med denna konferens att få möjlighet att granska vårt tidigare arbete, förstå våra fel och brister och tänka över hur de ska avlägsnas. Dessutom ges människor som hyser sympati för oss, stöder våra ideal och tankegångar eller är tveksamma till vårt arbete möjlighet att vid denna konferens direkt förstå vår dawah och vårt arbete. Om deras sinnen därefter utan tvekan godtar vår sanna princip kan de ansluta sig till vår Jamaat. Ofta uppstår många slags missuppfattningar enbart på grund av bristande kontakt och avstånd. För att undanröja dem finns det därför inget verksamt medel annat än närhet, möten, direkta samtal och personliga relationer. Därför tackar vi Gud för detta och tackar också dem som har lagt ner sin tid och sina pengar för att delta i vår konferens enbart för att höra detta från oss. Vi respekterar deras sökande efter sanningen. För där inget av de vanliga medel som används för att väcka entusiasm finns, har de kommit endast i syfte att med djup och skarpsynt blick granska det arbete som några få av Guds tjänare har påbörjat i Allahs namn och bedöma om arbetet verkligen är för Allahs skull. Om detta sanningssökande sker med ett rent och klart hjärta och sinne, kommer Han inte att låta deras strävan misslyckas. Tvärtom kommer Han utan tvekan att visa dem vägen till sanningen.
Det finns många människor vid denna konferens som vill få detaljerad kunskap om vår dawah, vårt syfte och vår arbetsmetod. Därför vill jag först diskutera detta.
Vår dawah
Om vår dawah brukar man säga att vi kallar till upprättandet av en islamisk stat. Uttrycket Guds styre, Hukumat-e-Ilahiya, ger i sig upphov till en viss missuppfattning – och vissa försöker dessutom medvetet skapa missuppfattningar kring det. Vanligtvis tror människor, eller så försöker man få dem att tro, att en islamisk stat endast innebär ett politiskt system. Det sägs också att vårt enda syfte är att upprätta just detta politiska system i stället för det nuvarande statsskicket. Eftersom de som försöker upprätta detta statsskick också kommer att få ansvaret för att styra det, blir det mycket lätt att få människor att tro att vi vill ta makten. Därefter börjar predikningarna om fromhet. Vi betecknas som världsliga eller materiellt själviska. Ändå bör muslimer naturligtvis arbeta för religionen – islam – och för det kommande livet, inte för denna värld. För det andra sägs det också att regeringsmakten inte är något man ska göra anspråk på; människan får den i stället som en gåva från Gud till följd av ett religiöst liv. I själva verket sägs allt detta om oss ofta utan att den verkliga sakfrågan har förståtts. På vissa håll sprids det med särskild list, enbart i syfte att på detta sätt kanske kunna hindra många av Guds tjänare, om inte oss, från denna stora sanningsrörelse. Men om vem som helst läser våra böcker och skrifter med ett öppet och fördomsfritt sinne kan han mycket lätt förstå att vårt syfte inte endast är att upprätta ett statsskick. Vårt yttersta mål är i själva verket att skapa den fullständiga revolution som islam föreskriver i människans hela liv. Det är för denna revolution som Allah den Allsmäktige har sänt profeterna. Genom deras kallelse och rörelse fullbordades under alla profeters ledning ett och samma syfte.
Om vi ska lägga fram vår kallelse på ett enkelt och tydligt språk kan den sammanfattas i följande tre punkter:
1. Vi uppmanar alla människor i allmänhet, och muslimerna i synnerhet, att underkasta sig Allahs tjänst.
2. Till alla som påstår eller förklarar att de har antagit islam eller accepterar den riktar vi denna uppmaning: Avlägsna hyckleri och motsägelser i handling ur ert verkliga liv, och om ni gör anspråk på att vara muslimer, så var beredda att bli sanna muslimer och förkroppsliga islams fullkomliga ideal.
3. Den samhällsordning som reglerar människans liv måste i grunden förändras från de förkastliga och ogudaktiga otrognas ledarskap, och ledarskap och herravälde måste, både när det gäller ideal och verklighet, överlämnas åt Allahs rättfärdiga tjänare. Även om dessa tre punkter är tydliga har lager av missuppfattningar, likgiltighet och försummelse under lång tid samlats kring dem. Därför har det i dag blivit nödvändigt att förklara dem utförligt, inte bara för icke-muslimer utan även för muslimer.
Guds tjänst ges olika betydelser. Vissa menar att det räcker att med ord kalla Gud för ”Gud” och erkänna sig själv som Guds tjänare. De anser att det inte gör någon skada att inte erkänna Gud och inte bekänna sig till Hans tjänst i det moraliska, praktiska livet och i det kollektiva livet. Eller också menar de att Gud måste erkännas som den övernaturlige Skaparen, Försörjaren och den som dyrkas, men att det inte skulle vara orimligt att avlägsna och beröva Gud Hans auktoritet och ledarskap inom det praktiska livets område. En annan föreställning om Guds tjänst är att livet kan delas upp i två delar: det religiösa och det världsliga, och att det räcker att tjäna Gud i det religiösa livet genom att hålla fast vid trosföreställningar, gudsdyrkan och några villkor beträffande det tillåtna och det förbjudna. Men i världsliga frågor – i civilisation, samhälle, politik, ekonomi, vetenskap och konst och litteratur – ska människan vara fullständigt fri från Guds tjänst. För dessa områden kommer man antingen att själv utforma någon princip eller följa principer som andra har utformat.
Vi anser att alla dessa allmänt förekommande föreställningar om Guds tjänst är felaktiga och vill utrota dem. Vår kamp mot den gudlösa livsordningen är lika intensiv som, eller ännu intensivare än, vår kamp mot dessa felaktiga föreställningar om Guds tjänst. Detta beror på att dessa föreställningar fullständigt har förvrängt islams religions grundval och gestalt. Enligt vår mening innebär den uppmaning som den Ädla Koranen, alla dess tidigare himmelska skrifter, den siste Profeten och de andra profeter som sänts till olika delar av jorden enhälligt framförde efter att ha kallat människorna till Guds tjänst, att människan fullt ut ska erkänna Gud som sin gudom, Herre, den som dyrkas, Härskare, Ägare, Herre och Mästare, Vägledare, Lagstiftare, den som avkräver räkenskap och den som ger vedergällning. Hon ska också fullständigt ordna hela sitt liv – personligt (privat), socialt, moraliskt, religiöst, kulturellt, politiskt, ekonomiskt, vetenskapligt och ideologiskt – på grundval av Guds tjänst. I den Ädla Koranen ges just denna uppgift genom uppmaningen: ”Träd in i islam fullständigt.” Det betyder att ni inte får lämna någon enda sida eller del av ert liv utanför Guds tjänst. Tjäna Gud och underkasta er Honom med hela ert väsen; låt inte någon sida av livet eller någon handling undantas från Guds tjänst. Överge inte Guds befallningar och föreskrifter för att leva självständigt och godtyckligt, eller för att följa och lyda någon självständig och godtycklig människa. Det är denna betydelse av Guds tjänst som vi förkunnar. Vi uppmanar alla människor, muslimer såväl som andra, att acceptera denna tjänst.
Hyckleriets kärna
För det andra framför vi också denna uppmaning: de som hävdar att de följer islam eller har antagit islam bör i det praktiska livet överge den hycklande principen och hålla sina liv rena från inre motsägelser och motsägelser i handling (Inconsistencies). Med ”hyckleriets princip” avses det tillstånd där en människa inte alls försöker upprätta ett levnadssystem som överensstämmer med hennes tro och din, utan i stället anser det samtida omoraliska och gudsfientliga levnadssystemet vara till hennes fördel och ägnar sig åt att skapa sin egen lyckliga ”framtid” inom det. Även om hon försöker förändra det, är hennes syfte inte att ersätta det omoraliska levnadssystemet med din islam, utan att upprätta ett slags omoraliskt statssystem. Enligt vår uppfattning är denna handlingsprincip inget annat än en fullständigt hycklande handlingsprincip. Att tro på ett slags levnadssystem och i praktiken vara tillfreds med ett motsatt levnadssystem är uppenbart självmotsägande. Tecknet på uppriktig tro är att just det levnadssystem som man tror på måste införas som norm och lag i det praktiska livet, och att vårt hjärta måste fyllas av oro och iver inför varje hinder som uppstår på vägen till att leva det praktiska livet enligt detta levnadssystem. Den verkliga tron är, redan på vägen mot sitt förverkligande, inte beredd att tolerera ens det minsta hinder av detta slag. Att se hela din underordnad ett motsatt slags statssystem och stå ut med detta kan inte ens komma på fråga. Under sådana förhållanden är det nämligen inte möjligt att förverkliga någon del av din. I vissa länder tillåter det segrande och etablerade levnadssystemet visserligen vissa delar av islam att praktiseras, eftersom det betraktar dem som ofarliga och gör det som en nåd, men alla andra områden av människans liv styrs där enligt regler och principer som strider mot din islam. De som tror att tron inte skadas alls under sådana förhållanden har uppenbart fel. Där betraktas det icke-islamiska systemet som ett bestående öde, och det är utifrån detta som man tänker kring andra frågor. Oavsett hur mycket värde denna tro än kan ha ur fiqh-lärans yttre perspektiv finns det, ur din islams perspektiv, ingen skillnad mellan verkligt hyckleri och en sådan tro. Otaliga verser i Koranen benämner och bevisar också detta som hyckleri. Målet med vår strävan är att rena livet hos alla som, i den tidigare nämnda betydelsen, lovar att acceptera underkastelsen under Allah, från ett sådant hyckleri; denna strävan måste vi outtröttligt fortsätta med uppriktig hängivenhet, i enlighet med den rätta förståelsen av underkastelsen under Allah. Vi har nämligen slutgiltigt beslutat att i hela vårt liv följa det levnadssätt, de lagar och regler samt de bestämmelser för civilisation, moralisk karaktär, samhälle, politik, ekonomi samt tanke och handling som Allah den Upphöjde har sänt genom Sina profeter, och att vi inte ens för ett ögonblick ska acceptera minsta inflytande från något annat ideal eller någon annan princip i någon handling i livet – inte ens i den minsta fråga – i stället för det sanna levnadssystem som Allah har gett. Ingen bör vara ovetande om hur fullständigt motsatt den verkliga tron det är att i någon liten fråga vara tillfreds med det falska levnadssystemet, delta i ansträngningarna att upprätta och bevara det eller försöka ersätta ett slags falskt system med ett annat slags falsk ordning.
Teorin om motsägelser i handlingar
För det andra är det som vi uppmanar alla muslimer, gamla såväl som nya, att avlägsna ur sina liv efter hyckleriet den praktiska inkonsekvensen – bristen på överensstämmelse mellan ord och handling. Att handla i strid med det ideal som en människa med sina läppar påstår sig tro på kallas inkonsekvens. Att följa olika principer kallas också inkonsekvens. Om någon alltså påstår sig göra hela sitt liv till ett liv enligt Guds tjänst, kan han under inga omständigheter medvetet utföra en enda handling i livet som strider mot denna tjänst. Om ett fel eller en avvikelse uppstår på grund av mänsklig svaghet, ska han omedelbart erkänna sitt fel och återvända till Guds tjänst. Trons innersta krav är att bygga hela livet på erkännandet av Guds herravälde och i full överensstämmelse med detta. Den sanna tron tolererar inte ens dubbelhet, än mindre mångskepnad. Om vi å ena sidan påstår att vi följer Gud, det kommande livet, uppenbarelsen, profetskapet och sharia, men å andra sidan går till materialistiska utbildningsinstitutioner, som skapar otro mot Gud och det kommande livet, för att få utbildning i syfte att uppnå materiella intressen, heder och överlägsenhet, samt försöker upprätta ett sådant utbildningssystem och uppmuntrar andra att göra detsamma, så är detta enligt vår uppfattning inget annat än en mångskepnad princip. Å ena sidan påstår vi oss tro på Guds sharia, men blir samtidigt domare och advokater vid domstolar som grundats på lagar författade av Guds fiender och förlitar oss helt på dessa domstolars domare när det gäller att avgöra sant och falskt, rätt och orätt. Å ena sidan går vi till moskén och ber, men så snart vi lämnar moskén underkastar vi oss i våra liv, när det gäller affärer och transaktioner, medlen för vår försörjning, äktenskap, arvsfördelning och politiska rörelser, på olika håll våra egna begärs herravälde, släktens sedvänjor, samhällets normer och gudsfruktande härskares fiender; vi glömmer Gud och Guds sharia. Å ena sidan lovar vi gång på gång Gud och säger: ’Vi är dina tjänare – vi tillber och tjänar endast dig’, men å andra sidan dyrkar vi sådana ’avgudar’ som på något sätt är förbundna med våra intressen, vår kärlek, vår medkänsla, våra sinnens böjelser, våra möjligheter och bekvämligheter. Allt detta är inget annat än praktisk olikhet, inkonsekvens och hyckleri. Ingen seende människa kan förneka att det finns otaliga sådana motsägelser i dagens muslimers liv. Enligt min mening är detta en fruktansvärd sjukdom hos det muslimska folket, som inifrån, likt en mask, gör dess karaktär och natur samt dess religion och tro tomma och innehållslösa. Den grundläggande orsaken till den svaghet som i dag blivit uppenbar på varje område av deras praktiska liv är också denna praktiska olikhet och inkonsekvens. Under lång tid har det muslimska folket fått höra att alla skyldigheter är uppfyllda om man med munnen vittnar om Guds enhet och profetskapet och utför några religiösa ceremonier, såsom bönen och fastan; att tron inte skadas det minsta även om man därefter följer handlingsprinciper som strider mot religionen och tron i alla andra delar av livet, och att det inte heller finns någon risk för ens frälsning. Gränsen för denna eftergift utvidgades gradvis så långt att bönen till slut inte längre ansågs vara ett nödvändigt villkor för att vara muslim. En sådan föreställning rotades också fast bland muslimerna: att det räcker att bekänna tron och islam, och att det inte gör någon skada även om man i praktiken lever hela sitt liv enligt ideal som står i fullständig motsats till islam. Därför ser vi i dag hur all slags ogudaktighet, otro, synd, olydnad, förtryck och uppenbart uppror mot Gud utan vidare får gå under islams namn. Muslimerna förmår i dag inte ens förstå att det mesta av den väg där de helt ägnar sin tid, sitt arbete, sina ägodelar, sin kraft, sin förmåga, sin yrkesskicklighet, sitt liv och sin själ åt olika ändamål, och bakom vars mål de individuellt och kollektivt strävar och arbetar, står i fullständig motsats till deras tro. Under sådana förhållanden finns det i själva verket inte heller någon mening med att icke-muslimer antar islam. För hur många människor som än träder in i denna saltgruva var för sig, kommer de att blandas med saltet och bli ett med det. Därför är uppmaningen till muslimerna att rena sina liv från all denna olikhet och praktiska inkonsekvens en oskiljaktig och viktig del av vår grundläggande dawah. Vi uppmanar varje troende att bli en fullständigt enhetlig och principfast anhängare av ett och samma ideal och, om han inte kan bryta förbindelsen med alla slags handlingar som strider mot tron och det islamiska levnadssättet, att outtröttligt sträva och arbeta för att kunna göra det. På samma sätt säger vi till varje troende att han på djupet och tydligt ska förstå trons alla krav och vara beredd att uppfylla dem.
Nödvändigheten av en grundläggande förändring av ledarskapet
Den tredje aspekten av vår islamiska daʿwa är strävan efter att åstadkomma en genomgripande förändring av ledarskapet. De två frågor som vi tidigare har förklarat måste följaktligen betraktas som den tredje frågans oundvikliga resultat. Om vi ska överlämna oss själva till den ende Gudens tjänst och i detta avseende sträva efter att vara fullständigt hängivna, utan att lämna något utrymme för hyckleri eller inkonsekvens, måste vi ofrånkomligen försöka åstadkomma en revolution i det nuvarande livs- och statssystemet. Vårt nuvarande livs- och statssystem är grundat på kufr, ateism, shirk, fisq och omoral. Utan undantag trotsar de statsmän som utformar dess planer, tänker ut dess riktlinjer och leder dess verksamhet Gud och Hans påbud. Så länge auktoriteten och ledarskapet faktiskt ligger i dessa människors händer, och de har nyckeln till allt inom vetenskap och kunskap, konst och litteratur, utbildning, propaganda och radio, utformning och tillämpning av lagar, finansväsendet, handel och industri, jordbruket, statsstyret, administrationen och internationella relationer – ja, så länge de har kontrollen över varje område och varje sak – är det inte bara praktiskt svårt att leva som sanna muslimer i världen och göra Guds tjänst till livets ideal; det är fullständigt omöjligt att lämna efter sig framtida generationer som tror på islam. Därutöver är det varje uppriktigt hängiven Guds tjänares plikt att försöka avlägsna de fördärvliga och omstörtande tillstånden från världen och, i enlighet med Guds välbehag och Hans påbud, upprätta fred och säkerhet samt välbefinnande och välstånd. Men så länge landets och statens auktoritet inte överlämnas till Guds rättfärdiga tjänare kan detta stora och ädla mål på intet sätt uppnås. Om däremot syndiga och utsvävande människor, Guds fiender och Satans underdånigaste slavar är världens ledare, administratörer och styresmän, står det i fullständig motsats till att tyranni, förtryck, oro, fördärv, moralisk upplösning och allmänt förfall ska avskaffas. Om vi därför är ”muslimer” blir det vår oundgängliga plikt att med all vår kraft och ihärdighet för evigt avskaffa de vilseledda ledarnas ledarskap från jordens yta, krossa kufrs och shirkens dominans och sträva efter att upprätta den sanna och rätta livsordningen, islams religion.
Hur kommer förändringen av ledarskapet att ske?
Men denna förändring av ledarskapet kan inte förverkligas enbart genom att önska eller vilja den. Allah fäster säkerligen stor vikt vid en välordnad värld, och för att styra och organisera världen krävs vissa förmågor, krafter och egenskaper. Om dessa inte förvärvas på ett tillbörligt sätt kan ingen grupp människor ta på sig det stora ansvaret att styra världen och sköta den korrekt. Om ingen välorganiserad grupp av Guds goda tjänare är kapabel att styra världen, anförtros enligt Guds påbud världens administration och styre åt ”icke-troende” och onda människor. Men om det verkligen finns en sådan grupp, vars tro är äkta, som verkligen är rättfärdig och vars oumbärliga egenskaper, styrka och duglighet för att styra världen överträffar de otrognas, då måste man komma ihåg att Guds påbud aldrig är orättvist och inte heller fördärvbringande. Under sådana omständigheter kan man därför inte på något sätt föreställa sig att världens ledarskap skulle förbli i de syndigas och otrognas händer. Mitt mål är alltså inte bara att överlämna världens makt från de syndiga och otrogna till de rättfärdiga och troende, utan också framför allt att aktivt bygga upp en idealisk grupp av troende och rättfärdiga människor. Vår daʿwa är att en sådan grupp och organisation av troende och salih-människor ska bildas; de ska inte bara vara starka i tron och inte bara vara uppriktiga anhängare av islam, och deras individuella och kollektiva karaktär ska inte bara vara ren och förädlad, utan de ska dessutom, med uppriktig hängivenhet, visa sig vara vida överlägsna när det gäller att leda världens verkliga liv, samhälle och stat.
Motståndet och dess orsaker
Detta är alltså kortfattat vårt mål. Det är i denna riktning vi brukar kalla världens invånare. Men det är verkligen förvånande att det första motståndet mot denna rörelse har kommit från muslimerna. De icke-muslimer som skulle kunna motsätta sig denna rörelse har hittills inte sagt något alls mot den, och ingen har någonstans i praktiken gjort något motstånd mot den. Jag kan inte säga om detta kommer att förbli så även i framtiden, och det är inte heller möjligt att uppskatta hur länge detta tillstånd kommer att bestå. Men trots det har de icke-muslimska inte hittills gjort något av följande: att rynka på näsan när de hört vår ovan nämnda daʿwa, att betrakta den som ett förebud om fara eller att träda fram för att motsätta sig den – det har våra muslimska bröder gjort. Det var sannolikt i en sådan situation som ahl al-kitāb – judarna och de kristna – tilltalades: ”Var inte de första att förneka den.”
Jag har samtalat med hinduer, sikher och engelsmän om denna fråga. Efter att ha lyssnat noggrant på våra samtal eller läst våra böcker har inte en enda av dem hittills sagt att detta är ”osant”. Inte heller har de uttryckt något behov av att motsätta sig det. Många icke-muslimer har gått så långt att de sagt: Om islams dawah hade presenterats i detta land långt tidigare och både de utifrån kommande och de lokala inflytelserika muslimerna hade försökt etablera den, skulle landets situation ha kunnat bli helt annorlunda. Många icke-muslimer har också sagt: Om någon grupp eller något samhälle hade arbetat enligt detta ideal med uppriktig hängivenhet och ägnat sitt liv och sin död åt detta mål, skulle icke-muslimer inte ha tvekat eller känt någon betänklighet inför att ansluta sig till det. Trots detta har muslimerna varit de allra ivrigaste att först motsätta sig oss. Det är de som har gått i spetsen för att sprida förtal om oss och framföra allehanda grundlösa anklagelser. Och bland muslimerna är det de religiösa grupperna som visar störst iver. Det mest märkliga är att ingen hittills har vågat förklara vårt mål och vår dawah för ogiltiga eller ”osanna”. Den enda möjliga orsaken är förmodligen att ingen kan angripa vår dawah och rörelse framifrån (FRONTAL ATTACK). Därför angrips den ibland bakifrån, ibland från höger och ibland från vänster. Ibland sägs det: Det som sägs är visserligen riktigt, det råder inget tvivel om det, men det finns denna eller denna brist hos rörelsens anhängare. Någon säger: Dess sanningshalt kan inte förnekas, men för att leda en sådan rörelse behövs människor som följeslagarna, och var kan man finna sådana människor i vår tid? Ibland sägs det: Detta är utan tvekan islams dawah, men den kan inte alls tillämpas i denna tid. Någon annan säger: Ingen kan säga ett enda ord mot denna dawahs sanningshalt, men med hänsyn till muslimernas nuvarande politiska och ekonomiska situation skulle det vara farligt för dem att anta den. Men saken slutar inte där. Om någon av Guds tjänare bland muslimerna antar denna dawah, bemödar sig om att avlägsna verkligt hyckleri och motsägelser i handling från sitt liv och beslutar att underordna hela sitt liv Gudsdyrkan, då är det hans bror, föräldrar, släktingar och vänner som först av alla bestämmer sig för att motsätta sig honom. Många fromma och gudfruktiga människor har också visat sig vara sådana att de, trots att deras pannor bär märken efter prostration och deras tungor är upptagna med religiösa diskussioner tjugofyra timmar om dygnet, inte känner minsta tvekan inför att motsätta sig honom. De är inte alls beredda att tåla att deras son, bror eller någon släkting ansluter sig till denna rörelse. Att det i första hand är muslimerna som motsätter sig denna rörelse, och dessutom de religiösa mer än världens människor – detta är utan tvekan ett tecken på en allvarlig sjukdom. Även om denna sjukdom har varit täckt av ett glänsande yttre hölje råder det inget tvivel om dess höga ålder. Om vi hade presenterat dawah enbart som en kunskaps- och forskningsrörelse och uppmanat människor att försöka förverkliga detta mål, kan vi säga att vårt arbete i stället för motstånd skulle ha mötts av lovord och tacksamhet från alla håll. Kan någon muslim godta att man bör dyrka någon annan än Gud, att muslimer bör ägna sig åt hyckleri och handlingar som strider mot iman, att makten och ledarskapet över människans liv inte bör ligga i rättfärdiga muslimers händer utan hos de otrogna, eller att kufr-lagar bör gälla i världen i stället för Guds sharia? Men jag kan med full övertygelse säga att inget av det vi hittills har sagt har presenterats som enbart en vetenskaplig teori; samtidigt har vi uppmanat till praktiskt handlande i enlighet med det. Om vi inte hade gjort det, utan endast hade lagt fram det som en teori, skulle inte en enda muslim ha vågat säga ett enda ord mot det. Men saken är den att vi inte kan göra så. Vår dawah går, ur iman-perspektiv, ut på att först förverkliga varje sanning i våra egna liv och därefter i vår omgivning och i hela världen. Historiskt sett kan man säga att en exakt sådan situation tidigare uppstod även i profeten Muhammads (må Guds välsignelser och frid vara över honom) liv. Varje person som är väl förtrogen med den förislamiska arabiska poesin och litteraturen måste medge att den tawhid och de moraliska föreskrifter som Profeten lade fram inte alls var något nytt i Arabien. Liknande idéer och tankar om tawhid hade framförts av otaliga poeter och talare under den förislamiska tiden, och även de hade uttalat många av islams moraliska läror. Skillnaden var emellertid att den ädle Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom) presenterade den rena och oförfalskade sanningen som en fullständig livsordning. Han uppmanade människor att avlägsna de tankesätt som stod i strid med verklig tawhid från det praktiska livet och att bygga hela livet på denna tawhid. Samtidigt kallade han dem till att i praktiken upprätta den moraliska karaktärens grundprinciper som grund för hela det verkliga livet. Det är just därför som vi, för att vi talar och förkunnar detta, uppmanar människor att överge alla förmåner som hör samman med den falska ordningen och att följa din al-Islam med full hängivenhet, koncentration och konsekvens. När vi dessutom uppmanar dem att för sanningens etablering offra allt – liv och egendom, tid och arbete – och sträva och kämpa, då kan alla förstå att detta ”allvarliga brott” (?) i själva verket inte är förlåtligt. Om man godtar våra ord som sanna, och om man säger att detta är din al-Islams krav, att man måste vara uppriktigt och helt inriktad på att uppfylla det, att den troende i själva verket inte får kompromissa med den falska ordningen utan måste skapa en konflikt med den och att kamp och strid därför är önskvärda, då återstår inget annat än att välja en av följande två vägar. Antingen måste man, trots att man uthärdar uppoffringen av sina egna intressen, kasta sig in i denna rörelse i praktiken (men detta arbetes intensitet och betydelse är skrämmande), eller också måste man, efter att ha erkänt den, hålla sig borta från denna rörelse med hänvisning enbart till hjärtats svaghet.
Men inte heller är det lätt att erkänna detta. För om man erkänner det är det inte bara vissheten och garantin om frälsning i det kommande livet som går förlorad; även deras sedan urminnes tider etablerade överlägsenhet och anseende inom religionens och andlighetens område kränks. Det är verkligen svårt att acceptera en sådan förlust. Därför har en stor grupp valt en tredje väg i denna fråga. De kan inte säga att vår dawah och rörelse är felaktig, eftersom det inte finns det minsta utrymme för ett sådant påstående. Men även när de erkänner dess sanningshalt med tydliga ord försöker de, genom att bortse från principen och i stället rikta giftiga angrepp mot vissa personer, göra saken så oklar som möjligt, så att de kan bevisa att det är berättigat att hålla sig borta från denna sanningsrörelse. Om detta vill jag bara säga att de redan i dag bör tänka på att de på Uppståndelsens dag inte heller kommer att kunna tysta Gud med de argument som de nu framför för att försöka tysta människorna.
Vår arbetsmetod
Därefter ska jag försöka lägga fram den arbetsmetod som antagits för vår rörelse i korthet. Liksom vår grundläggande dawah har även vår arbetsmetod hämtats från Koranen och profeternas arbetsmetod. De som antar vår dawah uppmanar vi först och främst att i praktiken forma sina liv enligt underkastelse under Allah och att visa uppriktig hängivenhet och koncentration i detta arbete. Vi uppmanar dem också att rena sina liv från alla handlingar som strider mot iman. Det är i själva verket här som reningen av deras karaktär, formandet av deras läggning och prövningen av denna börjar. De som har fått högre utbildning med stora och höga mål framför sig måste med egna händer tillintetgöra de skyhöga drömslott de själva byggt och träda in på ett livsområde där utsikterna till anseende, ställning och ekonomisk bekvämlighet inte kan skönjas, inte bara under deras eget liv utan under flera efterföljande generationer. Och de vars ekonomiska välstånd vilar på plundrad egendom, på delägarnas berövade andelar och på mark och ägodelar som erhållits genom att arvingars rättigheter kränkts, måste efter att ha anslutit sig till denna rörelse överge allt detta och framstå som utblottade. Det enda skälet är att den Gud som de har erkänt som sin ägare och herre inte alls tycker om att någon orättmätigt tar en annans egendom. För dem vars försörjning varit knuten till shariafientliga medel eller till ett ogiltigt statssystem blir det, långt från att drömma om framgång, outhärdligt att ens svälja en enda tugga av den mat som förvärvats på det nuvarande sättet. Därför försöker de med all kraft överge sitt nuvarande försörjningssätt och anta en annan ren väg, hur låg den än må vara. Dessutom, som jag nämnde ovan, blir de människor som står varje person närmast i praktiken hans fiender så snart han antar detta ideal. Hans föräldrar, syskon, hustru, barn och nära släktingar är de första som hamnar i konflikt med hans iman. Så snart många människor antar denna ordning förvandlas deras fridfulla och kärleksfulla hem till ett bålgetingbo. Detta är i själva verket det islamiska arbetets första träningscenter. Genom detta center får vi arbetare med hederlig, uppriktig och pålitlig karaktär samt fast läggning. Detta är ett naturligt tillstånd som kommer från Allah till det islamiska arbetets fördel. De som misslyckas i denna första eldprövning faller av sig själva bort från denna rörelse och organisation; därför behöver vi inte göra någon särskild ansträngning. Och de som lyckas i den bevisar sin första uppriktighet, koncentration, tålamod, uthållighet, fasta beslutsamhet, kärlek till sanningen och starka läggning – egenskaper som är helt nödvändiga för att ta åtminstone det första steget på Allahs väg och passera det första kapitlet av prövningen. Vi kan föra dem som lyckats i detta kapitel vidare mot det andra kapitlet, eftersom vi anser dem vara jämförelsevis mer pålitliga. Där möter de nämligen en ännu svårare prövning. Den prövningen skapar åter en eldugn; också den sorterar bort de ”falska mynten” och kastar dem åt sidan, medan den behåller de äkta och oförfalskade mynten hos oss. Så vitt vi vet kan vi med fast övertygelse säga att detta är den eviga och bestående vägen att skilja ut de äkta och verksamma delarna ur den mänskliga gruvan och göra dem ännu mer användbara i arbetet. Den taqwa som formas i denna eldugn blir, även om den inte klarar fiqhvetenskapens måttstock och även om den är ofullständig enligt en pirs khanqahs måttstock, i själva verket just den sorts taqwa som blir kapabel att bära det stora ansvaret för att styra världen och den outhärdligt tunga bördan av detta väldiga amanah. Den taqwa som skapas i en khanqah kan inte ens bära en hundradel av detta.
För det andra läggs också ansvaret att sprida idealet på församlingens medlemmar. Att sprida det sanningens ljus som de har fått bland alla människor i sin närmaste omgivning är en av deras främsta och viktigaste plikter. Det räknas som deras ansvar att försöka så att åtminstone några människor även i dessa områden antar denna sanning. Här börjar åter en ny prövning. Först börjar förkunnarens eget liv bli felfritt under trycket från detta förkunnelsearbete. Så snart detta arbete inleds riktas nämligen otaliga teleskop och sökarljus (SEARCH-LIGHT) mot hans liv och karaktär. Om det därför finns ens något litet i förkunnarens eget liv som strider mot iman, blir det genom denna kostnadsfria korrigeringsprocess tydligt för honom själv, och genom ständiga piskrapp görs hans liv fullkomligt och rent. Om förkunnaren verkligen har trott på denna dawah med uppriktig hängivenhet, kommer han inte alls att bli rasande eller förbittrad över denna kritik och kommer aldrig att försöka dölja sina arbetsfel genom att slingra sig. I stället får han, i ljuset av människornas kritik, möjlighet att rena sig själv utan möda och utan kostnad, även om kritiken endast är avsedd som rening. Det kärl som hundratals händer försöker tvätta och skrubba rent blir till slut rent och klart, hur ansamlad dess smuts än må vara; det råder inget tvivel om detta.
Inte nog med det: genom en sådan förkunnelseprocess utvecklas många egenskaper hos våra arbetare som senare självständigt kan användas i större uppgifter på arbetsfältet. När förkunnaren går fram genom olika motgångar och nedslående omständigheter, blir han på vissa platser utsatt för en skur av hån, på andra tvingas han höra förolämpande ord, och han välkomnas med otaliga slags förebråelser och allehanda dåraktiga handlingar. På vissa håll belastas hans liv genom att olika anklagelser och beskyllningar riktas mot honom, och på andra används nya metoder för att dra in honom i allehanda fitnah, gräl och diskussioner. Någonstans drivs han ut ur sitt hem, berövas sitt arv, får vänskaps- och släktband brutna och görs livet outhärdligt i sin egen omgivning. Även under sådana omständigheter förlorar vår arbetare inte modet, avstår inte från denna sanningens rörelse, är inte beredd att kapitulera inför dem som följer batil och förlorar inte, upprörd, balansen i sitt förstånd och sitt omdöme. Tvärtom arbetar han outtröttligt för att anpassa sig till sitt ideal med en vetenskaplig arbetsmetod, djup intelligens, smidig fasthet, stabilitet, ärlighet, rättvisa, gudsfruktan och ett uppriktigt, helt hängivet sinne. Det kan inte råda minsta tvivel om att höga och ädla egenskaper då kommer att utvecklas och förädlas fullt ut inom honom. Och i själva verket är just sådana egenskaper absolut nödvändiga i det islamiska arbetets följande kapitel.
För att sprida idealet har vi försökt lära våra arbetare den arbetsmetod som presenteras i Koranen. Det vill säga att med hjälp av argument, kunskap, förnuft och goda råd kalla människorna till Guds väg och gradvis, enligt en mycket naturlig och systematisk metod, försöka bygga upp det praktiska livet inför människorna på grundval av islams första och grundläggande principer. Arbetarna förbjuds särskilt att ägna sig åt ovetenskapliga handlingar, såsom att ge någon mer näring än han förmår ta emot, att lägga fram detaljer före grundprinciperna och att slösa tid på att försöka avlägsna yttre brister i stället för att försöka avlägsna de grundläggande felen. Vår uppgift är att, utan att bemöta människor som är försjunkna i likgiltighet samt trosmässiga och praktiska villfarelser med hat och förakt, försöka behandla människans verkliga sjukdom med medkänsla och välvilja, likt en skicklig läkare. Att lära sig att besvara förebråelser och stenkastning med goda handlingar, att visa tålamod vid orättvisa och förtryck, att inte inlåta sig i fruktlösa argument och själviska konflikter med okunniga och dumma människor samt att, likt en upphöjd och ädel själ, ignorera meningslöst prat – detta kännetecknar våra arbetare. I stället för att förfölja dem som försöker hålla sig borta från sanningens ideal är det deras plikt att rikta större uppmärksamhet mot sanningssökande människor, oavsett hur låga dessa än må vara i världslig rang. I denna strävan är det våra arbetares plikt att hålla sig borta från hyckleri och demonstrativa handlingar, att inte räkna upp sina bedrifter och stolt lägga fram dem inför människor för att försöka dra till sig deras uppmärksamhet, att utföra alla handlingar enbart för Guds skull och hoppas få deras resultat från Gud allena. De bör bära inom sig föreställningen att Allah ser allt de gör och säkerligen kommer att ge dem full lön för alla deras handlingar. Det spelar ingen roll om människorna i världen förstår deras värde eller inte, eller om människor ger dem någon nytta eller bestraffning. En sådan arbetsmetod kräver i själva verket en enastående uthållighet, tålamod och outtröttlig strävan. Även efter att ha arbetat oavbrutet under lång tid kanske inget som helst resultat uppnås – även om man genom en konstlad och demonstrativ arbetsmetod kan uppnå stora och lockande resultat genom arbete under kort tid, kommer våra arbetare inte alls att anta den. Som följd av detta utvecklas hos våra arbetare djup insikt, allvar, intelligens, arbetsförmåga och snabbt omdöme. Dessa egenskaper är av största betydelse under denna rörelses ytterst kritiska och arbetskrävande skeden. Även om rörelsen till följd av detta fortsätter framåt i något långsammare takt, grundas varje steg på en fast och djup grund. Endast genom denna typ av arbetsmetod är det möjligt att dra den bästa delen av samhället till rörelsen. I stället för att skapa en stor skara odugliga människor med ytlig blick kan man genom den nämnda arbetsmetoden få samhällets mest hederliga människor som rörelsens arbetare. Det råder heller inget tvivel om att en sådan arbetare är långt mer värdefull och kraftfull än tusen odugliga och overksamma människor. En stor del av vår arbetsmetod består i att vi har berövat oss själva möjligheten att använda den förkastliga styrelseordningens lagar och domstolar. Vi kommer inte att ta någon hjälp från den förkastliga statsordningen för att skydda några av våra mänskliga rättigheter, våra liv och vår egendom eller vår heder och värdighet – även om detta inte har ålagts alla våra medlemmar som en plikt, utan snarare har framställts inför alla som en högre standard och alla har fått frihet att anta den. Om de vill kan de nå denna högre standard; annars kommer de, besegrade av motgångarnas slag och motstötar, att sjunka allt lägre. Naturligtvis har även en gräns för denna nedåtgående rörelse fastställts. De som överskrider även denna yttersta gräns och faller ännu lägre kommer inte längre att få stanna inom Jamaat-e-Islami. Den som väcker ett falskt åtal, avger falskt vittnesmål eller utan rimlig anledning dras in i ett mål – som inleder ett mål av ren själviskhet, för att tillfredsställa begär, eller för att utan grund försvara en väns eller släktings heder – kan inte ha någon plats i Jamaat-e-Islami.
Många kan vid första anblicken inte förstå rimligheten i denna princip som vi följer beträffande lag och domstolar och reser därför olika ogrundade frågor. Men om man tänker en smula kan man inse dess stora underliggande betydelse. För det första kan vi genom detta i praktiken bevisa att vi är en principfast Jamaat. Man bör komma ihåg att detta inte är en fråga om skämt och nöje; därför måste man överlämna sig åt en ytterst bitter och svår prövning. När vi säger att ingen utom Allah har rätt att stifta lagar för människans liv, när vi hävdar att suveräniteten (SOVEREIGNTY) tillhör Allah allena och att ingen kan få rätt att utöva makt eller styre på jorden utan att lyda Gud och följa Hans lag, och när det är vår tro att den som dömer och avgör människors angelägenheter utan gudomlig lag är kafir, fasiq och zalim, då är det på intet sätt lämpligt att våra rättigheter fastställs i enlighet med vår tro och våra anspråk samt på grundval av Guds lag. Om vi naturligtvis överlåter avgörandet av rätt och orätt åt den förkastliga statsmakten, men ändå kan uppfylla och visa detta på ett tillbörligt sätt även i tider av prövning och fara, kommer det att vara ett tydligt bevis på vår ärlighet, vår natur, vår ståndaktighet, vår principfasthet och den djupa överensstämmelsen mellan vår tro och våra praktiska handlingar. Om däremot något intresse, hopp, begär, någon rädsla för fara eller något slag av orättvisa och förtryck tvingar oss att handla mot vår iman, kommer vår inre svaghet och vår naturs tomhet att blottläggas, och därefter behövs inget ytterligare bevis. För det andra är detta för oss ett oomtvistligt mått på våra medlemmars trofasthet. Genom detta kan vi på ett korrekt sätt få veta vilka bland oss som är pålitliga och ståndaktiga samt vilka slags prövningar de kan förväntas klara.
Dess tredje och stora betydelse kommer att vara att våra medlemmar, efter att ha antagit denna princip, av sig själva tvingas grunda sin relation och sitt förhållande till samhället på rättvisa och moral i stället för på lag. De måste höja sin moraliska karaktär till en sådan nivå – de måste i sin omgivning bli så fullständiga praktiska symboler för sanningens ideal, den gudsvägledda livsordningen, gudsfruktan och goda handlingar – att samhällets människor av sig själva tvingas skydda deras rättigheter, heder, värdighet, liv och egendom. För utan detta moraliska skydd har de ingen annan möjlighet till självförsvar i denna värld. Om de under sådana omständigheter inte lyckas uppnå moralisk trygghet kommer deras ställning utan tvivel att vara som en killing bland en flock schakaler i en tät skog.
För det fjärde vill vi genom att på detta sätt kasta oss själva samt alla våra intressen och rättigheter i farans gap blottlägga det nuvarande samhällets moraliska tillstånd fullständigt. När banditismens angrepp från alla håll riktas mot våra rättigheter, eftersom vi inte söker polisens eller domstolarnas beskydd, kommer vårt lands och vårt samhälles moraliska tillstånd att avslöjas inför världen. Då kommer det att bli tydligt hur många bland oss som endast har spelat ”anständiga” av rädsla för lagen, myndigheterna och polisen, och hur många som har gömt sig bakom religionens, moralens och mänsklighetens falska täckmantel och, om de inte fruktade att gripas, öppet skulle kunna rättfärdiga banditism. Därigenom kommer det dessutom att bevisas att dessa ”anständiga” religionsutövare, om de får tid och möjlighet, kan lägga fram konkreta bevis på den grövsta karaktärslöshet, religionslöshet och bestialitet. I själva verket är detta som ett avskyvärt sår i vår nationella moraliska karaktär, och det leder den mot fördärvet. Som ett resultat av vår arbetsmetod kommer denna inre sjukdom att bli uppenbar för allmänheten. Må våra samhällens ögon öppnas när de ser detta, och må en riktig förståelse väckas av den fruktansvärda sjukdom som hittills har ignorerats. (Principen att inte söka skydd hos lag och domstol gällde under den brittiska tiden. Under Pakistans tid övergavs denna princip. Under Bangladeshs tid har samma princip fortsatt att gälla. Det är mycket bra om någon kan följa denna hårda princip från den brittiska tiden. Denna princip är naturligtvis inte något som ska påtvingas någon – det handlar om att följa den.) – Översättaren
Granska vår dawah och arbetsmetod med djup blick; pröva den med skarp kritik. Förstå i vilken riktning vi kallar människorna och hur sann den arbetsmetod är som vi har valt för detta. Undersök noggrant om den överensstämmer med Allahs och Hans Sändebuds föreskrifter och i vilken grad den kan vara ett botemedel mot det nuvarande samhällets individuella och kollektiva sjukdomar. Betänk också i vilken grad den stora målsättning för vilken vi driver denna rörelse – att göra Allahs din segerrik överallt och utrota falska ideologier – kan förverkligas genom den.
Därefter ska jag diskutera några tvivel och invändningar och lägga fram mina svar på dem.
De lärda och pirernas förevändning
En gammal fråga tas upp på nytt. Den lyder: Är inte landets stora alim och pir-sahiban insatta i islams din? Har de inte redan förstått den form i vilken den i dag har kommit till uttryck genom Jamaat-e Islami? Trots att de, som nämnts, har uppmanats gång på gång, tar de inte till sig den. Inte nog med det: de är inte ens beredda att samarbeta med den. Vad är då orsaken till detta? Bevisar detta att allt som Jamaatens sida förkunnar om islams din i själva verket ligger utanför islams din?
Det korta svaret på denna fråga är att jag aldrig har försökt förstå islams din genom personer i nutiden eller det förflutna, utan alltid genom Koranen och profeten den ädle (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sunnah. Därför har jag inte alls brytt mig om vad någon vördad person gör eller säger för att få veta vad Allahs din kräver av mig och av andra troende. I stället har jag alltid försökt förstå Koranens och Sändebudets arbetsmetod. Därför vill jag också rikta er uppmärksamhet mot denna väg att söka kunskap. Bedöm endast med en ren och opartisk blick om den riktning i vilken jag kallar er och den arbetsmetod som har antagits för detta utan tvekan kan styrkas genom den heliga Koranens föreskrifter och profeternas handlingar. Om detta kan styrkas genom Koranen och sunnah – och om ni är beredda att inhämta kunskap från Koranen och sunnah – så ska ni anta min dawah och förena er med mig. Om det finns något i vår dawah och arbetsmetod som strider mot Koranen och sunnah, så ska ni utan tvekan bevisa det. Om det verkligen bevisas att vi på någon punkt har avvikit ens ett uns från Koranen och sunnah, kommer vi inte att dröja ett ögonblick med att anta den verkliga sanningen. Men om ni, för att bevisa rätt och fel, förlitar er på vissa personer i stället för på Koranen och sunnah, så står det er fritt. Överlämna då er framtid åt personer och säg också inför Allah att ni hade överlämnat er din åt personer i stället för åt Koranen och sunnah. Om ni tror att ni inför Allah kan försvara ett sådant svar, kan ni lugnt göra det; jag har inget mer att säga om saken.
Förlöjligandet av dervishskap
Det har sagts: ”Jamaat-e Islami är särskilt en grupp av dervischer eller människor som har avsagt sig världen. Den har brutit alla förbindelser med världens praktiska angelägenheter och den aktuella politiken och gått och satt sig i ett hörn. Men i muslimernas nuvarande kris är det deras plikt att träda fram och tänka på hela nationens framtid. Det är inte bara muslimerna; även icke-muslimerna måste först av allt ägna sig åt att forma sin egen politiska framtid. Därför kan de som riktar sin uppmärksamhet mot det verkliga livets problem inte delta i denna rörelse. Naturligtvis kan endast ett fåtal människor som har avsagt sig världen och följer religionens väg ansluta sig till den?””
Frågan är sarkastisk och vittnar om ytlighet. Även våra nuvarande politiker har gett sig in på verksamhetens område med samma ytliga synsätt. De anser endast politiska problem och yttre förändringar vara viktiga. Och de vill också lösa alla sina problem på denna väg. Men deras blick når inte så långt som de grundvalar på vilka politikens palats vilar. Varför har det nuvarande politiska problemet antagit en så komplicerad form? Svaret på denna fråga är att man kom från flera tusen mils avstånd och besegrade detta land, inte därför att landets samhälle, moraliska karaktär, tro, tänkande, kultur och civilisation, handlingskraft och duglighet var särskilt utvecklade. Under utnyttjande av den muslimska nationens långvariga trötthet, försummelse och svaghet hade ett grannfolk, trots detta underordnade tillstånd, blivit starkare än dem. Följaktligen blev den komplicerade frågan för muslimerna: skulle de först skydda sig mot fienden i det egna huset eller mot fienden utifrån? Detta var i själva verket den kortfattade sammanfattningen av den muslimska politiken i det underordnade Indien. Muslimerna och de andra indiska grannfolken vill lösa detta problem genom små yttre förändringar av landets statsordning. Jag anser denna politik och denna metod för att lösa problemet vara fullständigt meningslös och oförnuftig. Enligt min mening är det fruktlöst att ägna ens den minsta tid åt den. Inte bara i Indien, utan i hela världen är kärnan i den nuvarande politiska komplexiteten och de nuvarande problemen enligt min mening denna: ”Människan har förlorat sin rätta plats i världen och försöker förgäves uppnå det som inte är hennes rätta plats, samtidigt som hon har lagt grunden för sin moraliska karaktär, sin kultur, civilisation, ekonomi och politik på gudsupproriskhet. Därför har en stor katastrof uppstått över hela världen. En våldsam storm av fasiqism och kufr har brutit ut. Försöket att befästa denna ödesdigra utveckling genom att endast förändra världsordningens yttre form kallas ’världspolitik’. Men enligt min syn, och i grunden enligt islams syn, är denna politik fullständigt meningslös och endast ett resultat av ren ytlighet. Utifrån de islamiska principer jag har kunnat lära känna kan jag säga att det finns en enda lösning på alla politiska problem och all politisk komplexitet för Indiens muslimer, för alla Indiens invånare, för den muslimska världen och för alla människor i världen. Den är att vi alla tillsammans ska tjäna den ende Guden, anta Hans lag och föreskrifter som vårt sätt att ordna livet och ta ledningen över världsordningens styrelse från de gudsupproriska fasiqernas och kafirernas händer och överlämna den till Guds goda och rättfärdiga tjänare. De som inte finner denna politik tilltalande och vill lösa sina problem genom någon annan form av politik går en helt annan väg. Deras väg har inget samband med min väg. Försök ni att lösa problemen enligt er egen uppfattning. Men jag och mina medarbetare kommer, efter djup övervägning, att lägga all vår kraft på det ideal och den handlingsväg i vilka vi anser att vårt lands, vår nations och hela världens välfärd ligger. Om världens människor lyssnar till oss blir det till deras eget bästa. Om de inte gör det blir skadan deras egen. Det kommer inte att innebära vare sig förlust eller vinst för oss.”
Som svar på det hån som riktats mot talet om att bilda en grupp av dervischer och världsförsakare vill vi säga att det inte bör finnas utrymme för någon missuppfattning eller feltolkning i denna fråga. I själva verket vill vi bilda en grupp vars varje medlem å ena sidan ska överträffa samhällets vanliga gudfruktiga muttaqier i taqwa och fromhet, och å andra sidan vara långt mer avancerad än vanliga världsliga människor när det gäller förmåga och skicklighet att leda världen. Enligt vår mening är en av de främsta orsakerna till all världens söndring och alla dess katastrofer att man, på grund av en felaktig uppfattning om ärlighet och godhet, betraktar det som fromhet att gå och sätta sig i ett hörn och bryta alla förbindelser med det verkliga livets arbete och verksamhet. Följden blir att ansvaret för att styra hela världen hamnar i händerna på de mest ohederliga människorna. Även om dessa ohederliga människor uttalar godhetens namn, har den i själva verket inget samband med folket. Denna katastrof kan endast rättas till på ett sätt: en välorganiserad jamaat av Guds goda tjänare måste bildas. Varje medlem i denna grupp ska frukta Gud, vara rättvis och pålitlig, vara utrustad med den karaktär och de egenskaper som Gud har föreskrivit och samtidigt ha den högsta förmågan att leda världen, så att de kan besegra vår tids världsliga människor just på området världslighet. Enligt vår syn kan ingen större politik än detta finnas. Dessutom kan ingen mer tidsenlig och framgångsrik politisk rörelse finnas än att organisera de rättfärdiga. Så länge en sådan grupp inte har bildats kommer dagens ledare, som saknar moralisk karaktär och ideal, att få tid att ströva omkring på världens betesmarker. Men när denna grupp har bildats, tro mig då: inte bara detta lands utan hela världens politik, ekonomi, vetenskap, litteratur, rättskipning och allt annat kommer att överlämnas åt denna nya idealistiska grupp. Då kommer fasiqernas och kafirernas lampa inte alls att kunna brinna här. Jag kan inte säga hur denna revolution kommer att genomföras. Men att den kommer att äga rum har jag en orubblig tro på, lika säker som morgondagens soluppgång. Förutsättningen är dock att en grupp goda människor måste organiseras och byggas upp på ett fast sätt.
Råd till Jamaats arbetare
Efter att här ha avslutat den allmänna diskussionen vill jag därefter säga några särskilt viktiga saker till Jamaats arbetare.
Det första jag vill säga till er är något som jag har sagt vid varje konferens, men ändå ska jag säga det till er även i dag. Känn djupt den vikt ni bär i den väldiga uppgift som ni, efter att ha förstått och övervägt saken och medvetet lovat inför Gud, har tagit på era axlar. Er plikt i detta avseende kan inte alls anses fullgjord enbart genom att ni själva följer Guds lag så fullständigt som möjligt, genom att er tro, era ord och era handlingar överensstämmer, eller genom att ni formar varje sida och del av ert liv enligt islams ideal. Tvärtom är det ett av denna islamska religions främsta krav på er att ni ska sträva och arbeta för att befria mänskligheten från alla andra religioner, livssystem och fördärvliga och destruktiva levnadssätt i världen genom den islam som ni har satt er tro till, det ideal som ni tror är er Herres religion och den väg som ni anser vara den eviga sanningen och den enda vägen för hela mänskligheten, så att den sanna religionen och en flod av gränslös välgång får genomströmma och översvämma världen. Ni måste visa betydligt större hängivenhet och självuppoffring för islam än anhängarna av vår tids falska samhällssystem visar till stöd för sina egna lögner och fördärvliga idéer. Inför era ögon uthärdar otaliga människor utan att tveka de svåraste faror, ett enormt slöseri med egendom, oersättliga förluster av liv och krafter, förstörelsen av land efter land samt uppoffringen av sina egna barn och anhöriga – enbart därför att de vill göra det levnadssätt som de anser vara felfritt och det system där de tror att deras välfärd ligger, segerrikt inte bara i sina egna länder utan i hela världen. Ni ska överträffa dem i tålamod, självuppoffring, arbete och strävan, lidande och prövningar, uthållighet samt kärlek och tillgivenhet till ert livsmål. Men med tanke på den nivå av ekonomiska bidrag, tid och arbete, kärlek till ert mål och uppoffring som ni för närvarande visar har ni inte ens rätt att hoppas att denna fana ska höjas genom era händer. För det andra känner jag ständigt behov av att säga till er att ni måste förstå betydelsen av islams grundläggande och principiella frågor. Hittills har alltför stor vikt lagts vid detaljer. Överge detta om hela det religiösa samfundet har blivit angripet av denna sjukdom och försvagats av den. Jag känner att sjukdomen att lägga överdriven vikt vid detaljer fortfarande finns kvar i vår Jamaat, trots mina och flera andra framstående medlemmars yttersta ansträngningar. Ibland visar den sig så starkt att man, i stället för att överge den enligt våra råd, utan framgång försöker dra även oss själva in i detaljerna. Det är nödvändigt att förstå denna fråga på djupet. Hur viktiga de detaljer än må vara som ni tvistar om, har Allah den Upphöjde i själva verket inte sänt någon profet för att upprätta en enda av dem. Syftet med profeternas ankomst och uppenbarelsen av Guds skrifter var att upprätta Guds sanna religion. Det yttersta målet för alla deras ansträngningar var att befria mänskligheten från alla former av slaveri genom att göra hela mänskligheten lydig och underordnad den Ende Guden. Alla skulle tvingas följa endast Allahs lag. De skulle frukta endast Gud och följa endast Guds befallningar. När det gäller skillnaden mellan sanning och falskhet och vägledningen till den rätta vägen i livet är endast det som Allah har gett godtagbart. Att utplåna alla orättfärdiga och syndfulla system som strider mot Guds principer och att upprätta alla välgörande system som Gud har valt är också en nödvändig skyldighet enligt tawhid. Att upprätta denna islamska religion är vårt mål. Som muslimer har vi befallts att utföra just denna uppgift. Försök att på djupet förstå denna uppgifts betydelse. Om detta arbete upphör kommer det falska livssystemet att segra i världen, och som följd av det kan Guds vrede drabba världens invånare – förstå detta med full visshet. Förstå samtidigt att det enda sättet att skydda sig mot denna vrede och vinna Guds välbehag är att offra all sin kraft, rikedom, tid, kropp och själ, sitt förstånd och sitt tal – allt – för att upprätta Guds religion, islam. Om ni verkligen kan känna detta i era hjärtan och sinnen kommer ni aldrig att fastna i alla dessa tomma gräl. Jag tror att den främsta orsaken till att ni dras in i dessa diskussioner och osakliga gräl är att ni inte har förstått islams djupaste innebörd och dess krav på ett korrekt sätt.
Bland våra arbetare kan ännu en brist iakttas. När det gäller ideal, syfte och lära har de kanske förstått Jamaat väl, men de har inte alls förstått handlingslinjen. Därför riktas deras uppmärksamhet gång på gång dit, och genom att dra och slita i olika riktningar försöker de särskilt skapa en märklig röra genom att blanda vårt syfte med andra gruppers handlingslinjer. När de förbjuds att göra detta tror de att en dynamisk handlingslinje i onödan ignoreras. De tror kanske också att detta endast görs av avund. Vissa har visat en sådan frimodighet att de, när de varnas för denna sorts verksamhet, genast säger: ”Det är Jamaats namn som ska användas, inte någon annans.” De tycks ha föreställt sig att syftet med denna strävan och ansträngning är att införa ett registrerat varumärke för Jamaat. Än märkligare är att de, trots att de förstår detta, fortfarande är knutna till oss. Några av våra Jamaat-avdelningar har drabbats allvarligt av denna sjukdom. Hos många andra märks dessutom en önskan och tanke att genom att anta en intensivt dynamisk handlingslinje omedelbart åstadkomma något storslaget. I själva verket är detta inget annat än den gamla sjukdomen att handla utan eftertanke. Den har smittat muslimerna i generation efter generation. Därför är den inte mindre farlig än tankar utan handling. Jag vill med säkerhet säga att om det verkligen hade funnits något som kunde kallas ”livskraft” i de nuvarande religiösa och politiska grupperna, skulle vi kanske ha tvekat att bilda en ny grupp. Men med stöd av den förståndsgåva och insikt som Allah har skänkt mig kan jag tydligt säga att ingen av de nu verksamma andra rörelserna och ledarskapen verkligen har förmåga att behandla muslimernas allvarliga sjukdom. Långt innan det är fråga om att upprätta islam och uppfylla dess krav är allt som dessa grupper säger om muslimernas problem och sjukdomar ytterst ytligt. De har ingen föreställning om islams verkliga krav. De har inte heller riktigt förstått den verkliga orsaken till denna otrohets och syndfullhets triumf och islams religions kraftlöshet. Även om vi inte kallar de rörelser som bedrivs utifrån ett ytligt synsätt, utan djup förståelse för vilka uppgifter som måste utföras på olika områden och i vilken ordningsföljd för att förändra detta tillstånd, för felaktiga, även om vi inte kritiserar deras brister och fel, och även om vi visar respekt för deras underliggande avsikt, råder det inte det minsta tvivel om deras misslyckande. Även om sådana rörelser skulle fortsätta i flera århundraden med full framgång och väcka stor uppståndelse, kan jag utan tvekan säga att de inte ens skulle kunna skapa den minsta revolution i människans livsordning. Om en verklig revolution alls uppstår, kommer den att bli resultatet av islams rörelse, och därför kan den handlingslinje vi har antagit vara den enda naturliga och effektiva. Den har nämligen antagits först efter en verklig förståelse av islam och en djupare studie och granskning av dess historia. Det råder emellertid inget tvivel om att vår handlingslinje kräver mycket tålamod, är långsam och inte ger något märkbart resultat inom kort; tvärtom måste man fortsätta sträva outtröttligt under lång tid. Men det råder inte heller något tvivel om att detta är den enda vägen till framgång i denna uppgift; något annat sätt kan inte leda till detta mål. De som inte tycker om vare sig vårt syfte eller vår handlingslinje får inte på något sätt försöka ändra, utvidga eller korrigera någon av dessa två enligt eget behag. Den som vill vandra tillsammans med oss måste följa vårt ideal och vår handlingslinje med innerligt stöd i hjärtat. De som känner sig dragna till andra rörelser kan pröva och undersöka den vägen och den uppfattningen.
Den allvarliga svaghet som i dag allmänt märks bland muslimerna – ytlighet, en demonstrativ sinnesinriktning och brådska – har nyligen fått ett tydligt bevis. För några månader sedan lade jag fram en metod för att utbilda vuxna. Men den kunde inte fånga eller inspirera någons sinne. Däremot kräver många från olika håll att man ska bilda grupper, gå från by till by och från gränd till gränd samt anta någon handlingslinje som omedelbart kan ge storslagna resultat. Men hur stora resultat en sådan handlingslinje än kan ge på ytan, råder det inte det minsta tvivel om att de är kortvariga. Trots att detta upprepade gånger har förklarats för dem avstår de inte från denna märkliga sorts försök. En typ av handlingslinje består i att samla ett antal outbildade människor, undervisa dem under ett år eller längre och forma dem enligt islams ideal. De ska förändras enligt islams föreskrifter i alla avseenden – i sin trosuppfattning, moraliska karaktär, dagliga verksamhet, livsmål och måttstock för gott och ont – och utses till arbetare för Jamaat. Arbetare som utbildats genom en sådan metod för vuxenutbildning kan utan svårighet sättas in som arbetare, bönder och aktivister i folkfrontens islamiska rörelse.
En annan typ av handlingslinje består i att på mycket kort tid samla tusentals människor, förkunna några grundläggande frågor inom islam för dem och omedelbart skapa en sorts aktivitet bland dem. Men en aktivitet som framkallas genom ett sådant plötsligt uppflammande kan på intet sätt ge varaktiga resultat. Av dessa två handlingsvägar ser jag att folkets intresse för den första är mycket litet, medan de flockvis dras till den sistnämnda. Den första typen av handlingslinje ger i grunden varaktiga resultat, men kräver tid, ansträngning och tålamod. När man tänker på detta tillstånd framträder två svagheter hos muslimerna tydligt. Det är i själva verket dessa svagheter som sedan urminnes tider har tvingat dem att slösa sin kraft, sitt arbete, sin tid och sina tillgångar på tillfälligt uppflammande verksamhet. I detta avseende kan jag bara säga så mycket: så länge ansvaret för att leda Jamaat-e-Islami är anförtrott åt mig kommer jag att försöka sysselsätta mina medarbetare med felfritt, verkligt och korrekt resultatrikt arbete; medvetet kommer jag aldrig att sysselsätta dem med fruktlösa försök.
Innan jag avslutar mitt anförande vill jag säga er en sista och viktig sak. Inom vår Jamaat finns det några personer som i arbetet med trosförkunnelse och propaganda ständigt använder sig av ytterst hårda och skoningslösa metoder. Av de frågor som ställs till mig kan man lätt förstå att de är mer upptagna av att skilja människorna inom våra egna led från varandra än av att dra vilseledda människor till islam och leda dem till den rätta vägen. Den religiösa hänförelsen har inte väckt lika mycket medkänsla och välvilja hos dem som den har väckt hat, förakt och vrede. Därför frågar de mig: Varför bryter inte de som har den eller den svagheten sin förbindelse med Jamaat? Varför skulle vi be tillsammans med dem? Eller varför skulle de inte kallas kafirer och mushriker? Men dessa frågeställare har inte ansett det nödvändigt att fråga något om vilka medel och metoder som kan användas för att föra vilseledda människor till sanningens väg. Deras trötthet, förakt och likgiltighet är hjärtskärande; det är vår plikt att försöka upplysa dem med islams ljus. Jag tror att de som genom Guds nåd har funnit den rätta vägen har låtit denna gåva skapa högmod i deras hjärtan i stället för tacksamhet. Må det gagna oss om min uppfattning är fel. Men i detta sammanhang vill jag uttryckligen säga att varje medlem av Jamaat noggrant måste granska sitt eget hjärta. Var och en bör hålla gudsfruktan levande inom sig och varje ögonblick vara på sin vakt mot Satans bedrägeri. Det som händer med några friska människor i ett samhälle som drabbats av en epidemi, detsamma gäller i vår nuvarande förhärjade samhällssituation för de få människor som har välsignats med riktig kunskap och möjligheten att göra goda gärningar. Om den handfull friska människor i detta samhälle besitter ens någon liten medicinsk skicklighet och har vissa läkemedel till hands, vad är då deras verkliga plikt? Ska de visa hat mot de epidemidrabbade? Ska de driva bort dem eller lämna dem i deras tillstånd och själva försöka fly? Eller ska de kasta sig in i faran och göra sitt yttersta för att behandla och vårda de sjuka? Även om något av smutsen under detta arbete skulle vidröra deras kroppar, måste de utan tvekan tåla det. Jag kan med bestämdhet säga att om de väljer den första vägen kommer de att befinnas skyldiga inför Gud, och det faktum att de är friska, har erfarenhet av behandling och har nödvändiga läkemedel till hands kommer att göra dem ännu mer skyldiga. Begrunda detta exempel djupt och tänk också på vilken väg som kan vara den rätta för dem att vinna Guds välbehag, som enligt islams religion är friska, som har korrekt kunskap om islam och som har effektiva metoder för att reformera samhället efter sanningens ideal.
— Slut —