Om författaren

Sayyid Qutbs födelse, utbildning och yrkesliv

Sayyid Qutbs förnamn var Sayyid. Qutb är hans släktnamn. Hans förfäder kom från Arabiska halvön och bosatte sig i norra Egypten. Hans far hette Haji Ibrahim Qutb. Ibrahim Qutb hade fem barn: Sayyid Qutb, Muhammad Qutb, Hamid Qutb och Amina Qutb. Namnet på det femte barnet, en dotter, är inte känt. Sayyid Qutb var äldst bland syskonen. Alla syskonen fick högre utbildning, kämpade för att etablera det islamiska levnadsidealet och visade ståndaktighet under hårda prövningar.

Sayyid Qutb föddes år 1906 i byn Musha i Egyptens provins Asyut. Hans mor, Fatima Ghosain Osman, var en mycket from och gudfruktig kvinna. Sayyids far, Haji Ibrahim, arbetade med jordbruk, men var också mycket religiös och karaktärsfast.

Sayyid Qutb började sin utbildning i byns grundskola. På sin mors önskan lärde han sig Koranen utantill redan i barndomen. Senare bosatte sig hans far på en plats kallad Helwan i Kairos utkant. Efter att ha avslutat sin utbildning vid Tajhiziyat Darul Uloom-madrasan skrevs Sayyid in vid Kairos berömda Darul Uloom-madrasa. År 1933 tog han en B.A.-examen därifrån och utnämndes till lärare vid samma institution.

Efter att ha undervisat en tid utnämndes han till skolinspektör under utbildningsministeriet. I Egypten betraktas denna tjänst som mycket hedervärd. Utbildningsministeriet skickade honom till Förenta staterna för att studera moderna undervisningsmetoder. Efter att ha avslutat en tvåårig kurs återvände han från utlandet till sitt hemland. Under sin tid i Amerika lade han märke till det materialistiska samhällets misär. Han blev fast övertygad om att endast islam i egentlig mening kan leda det mänskliga samhället till välstånd.

Så snart han återvänt från Amerika började han undersöka partiet Ikhwan al-Muslimuns ideologi, mål och handlingsprogram. År 1945 blev han medlem av partiet. Under andra världskriget lovade den brittiska regeringen att ge Egypten självständighet efter krigets slut. Så snart kriget var över inledde Ikhwan en rörelse med krav på att britterna skulle lämna Egypten. Som ett resultat ökade deras popularitet kraftigt. På bara två år nådde antalet aktiva medlemmar i detta parti 2,5 miljoner. Antalet vanliga medlemmar, anhängare och sympatisörer var flera gånger större än antalet aktiva medlemmar. Den brittiska regeringen och Egyptens diktatoriska regering blev rädda när de såg Ikhwans popularitet och började gemensamt konspirera mot partiet.

I juli 1952 ägde en militär revolution rum i Egypten. Samma år återupprättades Ikhwan som organisation. Dr Hasan al-Hudaybi valdes till partiets allmänne vägledare. Avdelningen för att sprida partiets ideologi och utvidga rörelsen fortsatte sitt arbete under hans ledning. Han ägnade sig helt åt rörelsens arbete.

År 1954 valdes han till redaktör för tidskriften ”al-Ikhwan al-Muslimun”, som drevs av Ikhwan. Redan sex månader senare stängde överste Nassers regering tidskriften. Anledningen var att tidskriften hade kritiserat det nya avtal som den egyptiska regeringen samma år slöt med britterna. Efter att tidskriften stängts började Nassers regering förfölja denna organisation. Med anklagelsen om ett påhittat fall av en mordkonspiration förklarades al-Ikhwan al-Muslimun olaglig, och organisationens ledare greps.

Gripande och tortyr

Bland de gripna Ikhwan-ledarna fanns även Sayyid Qutb. Han hölls i olika fängelser i Egypten. När han greps hade han mycket hög feber. En militär officer grep honom i detta tillstånd. Hans händer och fötter belades med kedjor. Inte nog med det: Sayyid Qutb tvingades gå hela vägen till fängelset trots sin svåra feber. På vägen föll han flera gånger medvetslös till marken. När han återfick medvetandet brukade han säga: ———— (Allahu akbar wa lillahil-hamd).

Så snart han kom in i fängelset började fängelsepersonalen slå honom, och denna tortyr fortsatte i två timmar. Därefter hetsades en dresserad hund mot honom. Hunden bet tag i hans ben och släpade runt honom på fängelsegården. Efter denna första ”välkomst” förhördes han oavbrutet i sju timmar. Hans hälsa var inte i stånd att uthärda denna tortyr. Men genom sin fasta tro fortsatte orden att uttalas ur honom, likt om de kom från sten: —————– (Allahu akbar wa lillahil-hamd).

Fängelsets mörka cell låstes om natten. På dagen tvingades han genomgå regelrätta parader. Han blev allvarligt sjuk. Han plågades av olika sjukdomar, såsom bröstsmärtor, hjärtsvaghet och smärta i lederna i hela kroppen. Ändå fortsatte de att brännmärka hans kropp. Polisens hundar rev hans kropp med klor och tänder. Mycket hett vatten hälldes över hans huvud, och strax därefter iskallt vatten. Sparkar, slag, knytnävsslag och förolämpningar med obscena ord var en del av vardagen.

Den 13 juli 1955 dömdes han av en folkdomstol till femton års straffarbete. På grund av sin sjukdom kunde han inte närvara vid rättegången. Efter att han hade avtjänat ett år föreslog Nasser-regeringen att han kunde friges om han via pressen bad om nåd. Det svar som den troende mannen gav på detta förslag kommer att förbli outplånligt i historiens annaler. Han sade:

”Jag är ytterst förvånad över att höra detta förslag: den förtryckte uppmanas att be förtryckaren om nåd. Vid Allah! Även om några ord av en nådeansökan kunde rädda mig från galgen, är jag ändå inte beredd att uttala sådana ord. Jag vill träda fram inför Allah i ett sådant tillstånd att jag är nöjd med Honom och att Han är nöjd med mig.”

Senare sade han samma sak varje gång han uppmanades att be om nåd: ”Om jag verkligen har fängslats för ett brott, då är jag nöjd med det. Men om förnekelsens krafter har fängslat mig orättmätigt, då kommer jag under inga omständigheter att be förnekelsen om nåd.”

I mitten av 1964 reste Iraks president Abdus Salam Arif till Egypten. Eftersom han rekommenderade att Sayyid Qutb skulle friges, frigav överste Nasser honom och höll honom därefter internerad i hans eget hem.

Återigen gripen och dömd

Innan ett år hade gått (?) greps han åter, anklagad för att ha försökt gripa makten med våld. Ändå stod han fortfarande under sträng polisbevakning. Det var inte bara han, utan även hans bror Muhammad Qutb, hans systrar Hamida Qutb och Amina Qutb samt mer än tjugotusen andra som greps. Av dessa var omkring sjuhundra kvinnor.

År 1965, medan överste Nasser befann sig på besök i Moskva, tillkännagav han i ett uttalande att Ikhwan al-Muslimun hade konspirerat för att mörda honom. Omedelbart efter detta tillkännagivande började en omfattande jakt på Ikhwans ledare och medlemmar över hela Egypten. Genom en ny lag, utfärdad den 26 mars 1964, gavs presidenten rätt att gripa vem som helst, konfiskera deras egendom och vidta andra straffrättsliga åtgärder. Det tillkännagavs också att presidentens åtgärders laglighet inte fick ifrågasättas inför någon domstol. En tid senare inleddes deras rättegång inför en särskild militärdomstol. Först tillkännagavs att rättegången skulle sändas i televisionen. Men när de anklagade vägrade erkänna brotten och redogjorde för den fysiska tortyr de utsatts för, stängdes televisionen av. Därefter fortsatte rättegången bakom stängda dörrar. De åtalade hade ingen försvarsadvokat. Jurister från andra länder ansökte om att få försvara de åtalade, men ansökningarna avslogs. William Thorp (Thorp), den tidigare ordföranden för det franska advokatsamfundet, samt två marockanska jurister ansökte formellt om att få försvara de åtalade. Även dessa ansökningar avslogs. Två sudanesiska jurister reste till Kairo, registrerade sig vid advokatsamfundet där och infann sig i domstolen. Polisen körde ut dem ur domstolen och tvingade dem att lämna Egypten. Under rättegången i januari och februari 1966 uppgav Sayyid Qutb och de övriga åtalade inför tribunalen att de hade utsatts för omänsklig fysisk tortyr för att få dem att erkänna brotten. Tribunalens ordförande lyssnade inte på något av de åtalades påståenden.

Engelska, i augusti 1966 meddelades Sayyid Qutb och två av hans följeslagare dödsdomar av den militära tribunalen. En proteststorm bröt ut över hela världen. Men den 25 augusti 1966 verkställdes domarna.

Sayyid Qutbs lärdom och litterära verksamhet

Sayyid Qutb var en av Egyptens framstående lärda och författare. Hans litterära bana började med barnlitteratur. Genom att skriva berättelser om profeterna på ett tilltalande språk för barn visade han sin begåvning. Han skrev berättelser för att väcka islamiska tankar hos barnen och höja deras moraliska nivå. Senare skrev han en roman präglad av islamiskt tänkande, med titeln ”Ashwaq” (Törnen). Därefter skrev han ytterligare två romaner av samma slag. Den ena var ”Tifl min al-Qariya” (Bypojken) och den andra ”Madinat al-Mashur” (Trollkonstens stad).

En redogörelse för hans verk följer:

(1) —————– (Domedagens scener som de skildras i Koranen). Bland Koranens 114 suror behandlas Domedagen på 150 ställen i 80 suror. Sayyid har med stor skicklighet, utifrån dessa skildringar, målat upp bilder av Uppståndelsens fält, helvetet och paradiset.

(2) ——————- I denna bok på 200 sidor behandlar Sayyid Qutb Koranens språk, rytm, retoriska utsmyckning och fängslande framställningssätt.

(3)———————- (Islam och social rättvisa). Hittills har bokens sjunde upplaga publicerats. Boken har översatts till olika språk runt om i världen (bland annat engelska, persiska, turkiska och urdu).

(4) ———————- Sayyid Qutbs enastående verk. Ett hav av kunskap, fullbordat i åtta band. Det är inte tafsir i egentlig mening – snarare har han på papperet skildrat de tankar som väcktes inom honom under studiet av Koranen och med stor skicklighet förklarat sådant som de medel för att korrigera da’wa, varningar och kunskapen om Allah som är dolda i varje vers.

(5)—————(Konflikten mellan islam och kapitalismen).

(6)—————– (Världsfred och islam).

(7)——— (Islamska verk).

(8)——————-(Litteraturkritikens grundprinciper och metoder).

(9)——————— (En recension av boken ”Framtidens kultur”).

(10) —————– (Verk och personligheter).

(11)————– (Bilden av det islamiska samhället).

(12)————(Det Amerika jag har sett).

(13)—————- (Fyra syskons tankar). Här har skrifter av Sayyid Qutb, Muhammad Qutb, Amina Qutb och Hamida Qutb samlats i en volym.

(14)——— (Diktsamling).

(15)———– (Profeternas berättelser).

(16) ————(Diktsamling).

(17)————— (Diktsamling).

(18) ————— (Poetens verkliga uppgift i livet).

(19)——————— (Samhällsrevolutionens förlopp).

Det var för att ha skrivit denna bok som den egyptiska regeringen anklagade Sayyid Qutb, och på grund av denna anklagelse dömdes han till döden. I det som sades i redogörelsen för de tidigare anklagelserna mot honom, publicerad i den egyptiska militärens tidning, nummer 446, den 1 oktober 1965, sammanfattas det enligt följande:

”Författaren har häftigt motsatt sig både den västerländska civilisationen och det västerländska samhället samt den marxistiska ideologin. Han hävdar att dessa ideologier inte innehåller någonting för mänskligheten. Enligt honom har den nuvarande världen sjunkit ned i jahiliyya. Människans suveränitet har orättmätigt upprättats i stället för Allahs suveränitet. Författaren betonar att denna jahiliyya måste undanröjas genom att återuppliva Koranens synsätt och uppmanar därför till att offra allt man äger och har för detta ändamål.

Han betecknar alla härskare utom Allah som taghut. Författaren säger att det är ett villkor för varje muslims iman att förklara jihad mot taghut. Genom att beteckna samhörighet grundad på språk, hudfärg, härkomst, region och liknande som villfarelse hetsar han muslimerna till att bygga enhet på grundval av islamisk aqida och föra en kompromisslös kamp mot denna ideologi.

Genom denna bok lägger författaren fram en plan för att föra jihad mot den etablerade regeringen, inleda destruktiva handlingar i hela Egypten och störta den etablerade regeringen.”

Inledning

Mänsklighetens svåra situation

Mänskligheten har i dag kommit fram till kanten av en bottenlös avgrund. Den nuvarande tidens förstörelse har inte orsakat detta tillstånd enbart genom att vara på väg att fullständigt utplåna den. Detta tillstånd är snarare bara ett symtom på sjukdomen. Det är inte den verkliga sjukdomen. Den främsta orsaken till den fara som mänskligheten i dag står inför är att den har förlorat de värderingar i livet som behövs för dess allsidiga utveckling och verkliga framsteg. Till och med för den västerländska världen har dess andliga bankrutt blivit uppenbar, och den inser nu att den inte har några livsvärderingar som lämpar sig för att leda mänskligheten på rätt väg. Den vet att den inte har något kapital som kan tillfredsställa dess eget samvete och bevara dess särart.

I de västerländska länderna har demokratin blivit resultatlös och slutat i misslyckande; därför tycks de tvingas anta östvärldens tankar, ideologier och livssystem. Ett tydligt bevis på detta är att de under socialismens namn inför östvärldens ekonomiska system i väst. Östblocket befinner sig också i samma situation. Deras samhällssystem, särskilt den marxistiska ideologin, väckte till en början uppmärksamhet hos ett stort antal människor i både öst och väst. Det berodde på att denna ideologi hade utformats på grundval av en bestämd grundläggande trosuppfattning.

Men på tänkandets område har den marxistiska ideologin lidit nederlag. Det är i dag inte alls en överdrift att säga att inget enda land i världen verkligen är marxistiskt. Denna ideologi strider i sin helhet mot människans medfödda natur och hennes grundläggande behov. Det marxistiska idealet kan endast vinna spridning i ett förfallet eller livlöst samhälle som under lång tid har krossats under diktaturens ok. Men även i sådana samhällen misslyckas dess materialistiska ekonomiska system numera med att lösa problemen. Och den materialistiska ekonomin är själva grunden för den marxistiska ideologin. Ryssland, kommunistländernas främsta föregångsland, lider i dag av livsmedelsbrist. Det land som under tsarens styre producerade ett överskott av livsmedel importerar i dag livsmedel från utlandet i utbyte mot sitt lagrade guld. Det är jordbruket som bygger på kollektivjordbruk som är orsaken till detta misslyckande. Med andra ord kan man säga att den marxistiska ideologin har mött misslyckande därför att ett system som strider mot människans natur har införts.

Behovet av ett nytt ledarskap

Mänskligheten behöver i dag ett nytt ledarskap. Västerlandets ledarskap är i dag på tillbakagång. Orsaken är inte den västerländska kulturens materiella fattigdom eller svaghet i fråga om ekonomisk och militär styrka. Västerlandet har tvingats lämna platsen som mänsklighetens ledare eftersom det i dag saknar de grundläggande egenskaper som ger livskraft och som en gång förde det till ledarskapets plats.

Det nya ledarskapet i den kommande tiden måste, samtidigt som det bevarar och utvecklar den europeiska skapande begåvningens bidrag, också lägga fram ett stort ideal och värderingar för mänskligheten som hittills förblivit oupptäckta. Framtidens ledarskap måste dessutom lägga fram ett positivt, konstruktivt och praktiskt livssystem för mänskligheten, ett som är fullständigt förenligt med människans natur.

Endast det islamiska systemet förmår erbjuda de nämnda värderingarna och livssystemet.

Även vetenskapens makt har nått sitt slut. Den renässansrörelse som inleddes på 1500-talet och nådde segerns höjder under 1700- och 1800-talen har i dag bleknat och förlorat sin förmåga till återfödelse. Alla nationalistiska och extrema patriotiska ideologier som uppstått i modern tid, liksom de rörelser och livsformer som byggts på dem, har i dag blivit livlösa. Kort sagt har alla av människan skapade livssystem slutat i misslyckande.

I denna känsliga och förvirrande brytningstid har tiden kommit för islam och det muslimska samfundet att fullgöra sitt eget ansvar. Islam har aldrig hindrat människan från att upptäcka skapelsens materiella tillgångar. När Allah den Allsmäktige sände människan till jorden med ansvar för khilafah, förklarade Han samtidigt att fullgörandet av uppgiften att vägleda mänskligheten till den rätta vägen, under vissa villkor, är dyrkan av Allah. Inte nog med det: Han har också förklarat att detta är själva syftet med människans skapelse:

————————————————–

Och när din Herre sade till änglarna: ”Jag kommer att sätta en khalifah på jorden.” – al-Baqarah: 30

 ——————————————–

Och Jag har inte skapat jinnerna och människorna för något annat syfte än att de ska dyrka Mig. – adh-Dhariyat: 56

Detta handlade alltså om khilafah och dyrkan. Men samtidigt har tiden kommit att också fullgöra det ansvar som Allah den Allsmäktige har lagt på Sina tjänare gentemot mänskligheten.

————————————————————————————————–

På detta sätt har Vi gjort er till en medelvägens umma, så att ni kan vara vittnen inför mänskligheten och Sändebudet kan vara vittne inför er. — al-Baqara: 143

Ni är den bästa umman, frambringad för mänsklighetens välfärd. Ni ska anbefalla människorna det goda, förbjuda det onda och tro djupt på Allah.

__ Ali Imran: 110

Islams roll

Islam kan inte fylla sin roll utan att förverkligas i ett samhälle, det vill säga hos en nation. Särskilt människorna i vår tid är inte beredda att anta någon ideologi enbart genom att höra lovord om den. De kan lättare bedöma ett system som har förverkligats i praktiken. Ur detta perspektiv kan vi säga att den muslimska nationen under flera århundraden har förlorat sin existens. Därför kommer den i dag inte att kunna visa upp något land där islam råder i sin fulla gestalt. När man ser dagens muslimer är det omöjligt att tro att deras nära förfäder var hängivna anhängare av islam. I själva verket är muslimer en grupp människor vars levnadssätt, föreställningar, lagar och värderingar alltihop hämtats från islamiska källor. Sedan det ögonblick då den särpräglade muslimska gruppen försvann från jordens yta.

För att åter göra islam till mänsklighetens ledare måste den muslimska umman återfå sin ursprungliga gestalt. Den muslimska umman har under århundrade efter århundrade legat begravd under avfallet från av människor skapade sedvänjor. I dag är den muslimska umman förkrossad under tyngden av felaktiga lagar och seder som inte ens har det avlägsnaste samband med den islamiska läran. Ändå finner muslimerna självtillfredsställelse i att kalla sina egna områden för den islamiska världen.

Jag vet att det har uppstått ett stort avstånd mellan dessa två uppgifter: att återuppbygga oss själva och att återta ledarskapet över mänskligheten. Detta beror på att den muslimska ummans existens under lång tid har försvunnit från den synliga världen. Och ledarskapet över mänskligheten har sedan länge hamnat i händerna på andra ideologier, icke-islamiska föreställningar, andra typer av livssystem och icke-muslimska nationer.

Under den aktuella perioden har Europas begåvning gjort enastående framsteg inom vetenskap, kultur, lagstiftning och materiell produktion, och som följd av detta har det mänskliga samhällets förmåga att skapa samt dess färdighet att framställa materiella nyttigheter stigit betydligt. Det är inte lätt att påpeka bristerna i upptäckten av dessa enastående hjälpmedel. Särskilt när den islamiska världen helt saknar skapande begåvning är det ännu svårare att kritisera de västerländska uppfinnarna av mekaniska hjälpmedel.

Trots alla dessa hinder och motgångar är en islamisk revolution oumbärlig. Det finns naturligtvis ett stort avstånd och oräkneliga hinder mellan att återuppliva det islamiska idealet och att återta platsen som världens ledare. Ändå måste vi, som ett första steg, börja arbetet med att återuppliva det islamiska idealet utan att slösa tid.

Egenskaper som krävs för världsledarskap

Om vi vill utföra vårt arbete med kunskap och insikt måste vi naturligtvis ta reda på vilka egenskaper den muslimska umman behöver förvärva för att fullgöra det världsledarskap som Allah har gett den i uppgift. Vi behöver förvärva den nödvändiga kunskapen för att inte snubbla när vi börjar arbetet med reform och återuppbyggnad.

Dagens muslimska umma är oförmögen att inför mänskligheten visa förmåga till materiella upptäckter eller lovande begåvning. Att hoppas att mänskligheten i dagens värld ska erkänna den muslimska ummans överlägsenhet och ge den ledarskapets plats är, med tanke på denna oförmåga, ren dårskap. På detta område har Europas skapande intellekt kommit långt före oss, och vi kan inte ens föreställa oss att besegra Europa i konkurrensen under de närmaste århundradena och uppnå överlägsenhet inom den tekniska utvecklingen. Därför måste vi förvärva sådana egenskaper som är sällsynta i den moderna civilisationen.

Det betyder dock inte att vi alls ska försumma den materiella utvecklingen. Tvärtom ska vi också fästa tillbörlig vikt vid jordiska bekvämligheter och välstånd. Materiell utveckling är nämligen inte bara nödvändig för att leda mänskligheten. Den är dessutom oumbärlig för att bevara vår egen och islams existens. Islam har gett människan ställningen som Allahs khalifa på jorden och förklarat att människans syfte är att fullgöra khalifans ansvar och dyrka Allah. Därför är det vår plikt att som Allahs khalifa utveckla Hans värld.

För att leda mänskligheten måste vi erbjuda något utöver vår materiella utveckling. Det är en grundläggande tro (iman) på människans liv och ett levnadssystem grundat på denna tro. Detta system kommer att bevara alla den moderna vetenskapens och teknikens bidrag. Samtidigt kommer det att kunna upprätthålla den standard som den moderna kunskapen och vetenskapen har skapat genom sina utmärkta initiativ och arrangemang för att tillgodose mänsklighetens grundläggande behov och ge människor bekvämlighet och välstånd. Och denna tro (iman) och detta levnadssystem kommer att förverkligas och träda fram i det mänskliga samhället, det vill säga i det muslimska samhället.

Jahiliyya i den moderna tidsåldern

Om man betraktar den moderna livsföringens ursprung blir det tydligt att hela världen i dag virvlar runt i jahiliyyas malström, och att okunnigheten är lika tydligt synlig som alla moderna medel och hjälpmedel för bekvämlighet och välstånd samt den enastående uppfinningsförmågan. Ett upproriskt handlande mot Allahs suveränitet är ett bevis på jahiliyya. Till följd av detta har suveräniteten, en av Allahs främsta egenskaper, överförts till människan, och ett fåtal människor har utövat herravälde över det mänskliga samhället. Denna jahiliyya förnekar naturligtvis inte Allah direkt, såsom den gjorde i forna och tidiga tider. I stället förklaras upproret i praktiken genom anspråket på rätten att fastställa måttstockar för gott och ont, stifta lagar för det kollektiva livet, utforma ett levnadssystem och välja detta system. Ingen människa kan utföra dessa handlingar utan att förkasta de föreskrifter som Allah har gett i dessa frågor. Den ofrånkomliga följden av detta uppror mot Allahs auktoritet är förtryck och övergrepp mot Hans skapelse.

I det kommunistiska samhället utsätts mänskligheten för den yttersta förödmjukelsen, och på grund av det kapitalistiska samhällets penningbegär och imperialistiska inställning utsätts vanligt folk och svaga nationer för hänsynslös exploatering och förtryck. Detta är den oundvikliga följden av att förklara uppror mot Allahs auktoritet och förneka den värdighet som Allah har skänkt människan.

Om man bedömer saken ur detta perspektiv kommer det att stå klart att islam är den enda livsordningen. Under andra livsordningar tvingas människan på ett eller annat sätt att underkasta sig människans slaveri. Endast under den islamiska livsordningen kan människan bli fullständigt fri från människans slaveri och, i enlighet med Allahs bud och förbud, böja sig endast inför Honom och tjäna Honom.

Skillnaden mellan islam och jahiliyya

Det är härifrån islams väg skiljer sig från andra livsordningars. Det är denna livsordning, grundad på denna nya syn på livet och fullständigt lämpad för det verkliga livet, som vi kan lägga fram inför det mänskliga samhället. Dagens mänskliga samhälle är okunnigt om islams grundläggande budskap. Denna livsåskådning är inte en produkt av västerländska uppfinnare, europeiska eller orientaliska och västerländska begåvade tänkares idéer.

Det råder inget tvivel om att den livsåskådning som vi tror på är fullkomlig i alla avseenden. Denna islams egenskap är fortfarande okänd för världens folk. Och de förmår inte lägga fram någon livsordning som är bättre än denna eller jämbördig med den.

Jag har redan nämnt att denna ordnings fullkomliga skönhet inte kan förstås om islam inte förverkligas i ett särskilt område. Därför är det absolut nödvändigt att bygga upp ett samhälle under denna ordning och lägga fram det som ett exempel inför världen. För att uppnå detta syfte är det nödvändigt att återinföra det islamiska samhället i något muslimskt land. Inom en nära framtid kommer den grupp som strävar efter det islamiska samhällets återupplivande att vinna världens ledarskap.

Det islamiska samhällets återupplivande

Hur är det möjligt att återuppliva det islamiska samhället? För detta måste en pionjärgrupp fastställa sitt mål och ta sig fram genom jahiliyyans världsslukande, bottenlösa hav. På vägen ska denna grupps soldater skydda sig mot den allestädes närvarande jahiliyyans beröring och samtidigt också ta emot hjälp från den.

Denna förtrupp måste känna till den rätta platsen att utgå från, den övergripande vägen och dess gränder och sidogator, alla faror och svårigheter längs färden samt målet för den långa och mödosamma resan. Inte nog med det: de måste ha full kännedom om var och i vilken utsträckning jahiliyyah har slagit rot i världen, när och med vilka man ska samarbeta och när man ska skilja sig från dem, vilka egenskaper och kännetecken man behöver tillägna sig, vilka kännetecken den omgivande jahiliyyah har, på vilket språk man ska tala med jahiliyyahs företrädare, vilka frågor och problem som ska tas upp på dagordningen samt hur och varifrån man ska få den vägledning som behövs. Med full förståelse för alla dessa frågor måste de ge sig ut på fältet.

Källan till styrkan i vår tro är den heliga Koranens grundläggande läror. Det är Koranens läror och budskap, genom vilka en fackla av ljus tändes i islams fanbärares hjärtan under den gyllene eran, som ska bli vår utrustning för färden. Med denna utrustning kunde Allahs utvalda tjänare i det förflutna, på Allahs befallning, förändra mänsklighetens historias gång.

Det är för denna revolutions ledare jag har skrivit denna bok, och i den har jag försökt lägga fram de nödvändiga praktiska handlingsvägarna.

Fyra kapitel ur en annan bok som jag har skrivit, med titeln ”Fi Zilal al-Qur’an”, har med några mindre ändringar anpassats till det ämne som behandlas och fått formen av denna bok.

Dess förord och övriga kapitel skrev jag vid olika tidpunkter. Här har jag försökt återge de djupa sanningar som jag insåg när jag tänkte och forskade kring den livsåskådning som den heliga Koranen presenterar. Mina tankar kan vid första anblicken verka osammanhängande och sakna inbördes samband. Men en sak är sann: mina tankar är utrustning för vägen och visar vilka vägar som bör överges. Dessa texter är endast den första delen av ett sammanhängande verk. I framtiden hoppas jag, med Allah den Allsmäktiges hjälp, skriva mer om detta ämne.

Och Allah den Allsmäktiges nåd är det främsta stödet i detta arbete.

Författaren

Första kapitlet

Budbärargruppen i den heliga Koranen

De som i alla tider och i alla länder förmedlar Islams budskap måste lära sig hur man framför kallelsen till det mänskliga samhället och få utbildning i detta. Koranen skapade en gång en grupp människor. De var följeslagarna till Allahs Sändebud (saw). Dessa minnesvärda personer saknar motstycke, inte bara i Islams historia utan i hela mänsklighetens historia. Efter Islams guldålder har ingen grupp människor med samma fulländade egenskaper fötts i världen. Det är visserligen sant att ett par sådana lärda och framstående personer har fötts på olika platser i världen under olika tidsåldrar, men under ingen period i historien har man sett någon organiserad grupp människor med de höga egenskaper som kännetecknade guldålderns personer.

Detta är en obestridlig historisk sanning. Därför måste vi tänka djupt över saken för att avslöja dess hemlighet.

Varför finns det inga människor som är jämlika med Sahaba (ra)?

Den heliga Koranens budskap finns fortfarande bevarat hos oss i oförändrat skick. Dessutom har den ädle Sändebudets (saw) hadither, hans anvisningar beträffande det praktiska livet och hela hans livshistoria bevarats hos oss. Koranens budskap och Sändebudets (saw) undervisning finns hos oss precis som de fanns inför den muslimska umman under guldåldern. Det enda som inte finns närvarande bland oss är Allahs Sändebuds (saw) fysiska person. Är det därför som inget land i världen har ett fullständigt islamiskt samhälle?

Om Allahs Sändebuds (saw) fysiska närvaro vore oumbärlig för att förverkliga och utvidga Allahs lag, skulle Allah den Upphöjde aldrig ha uppenbarat det islamiska levnadssystemet som den enda religionen för alla människor i världen, och inte heller förklarat det vara det slutliga uppenbarade budskapet för världens invånare och en religion lämpad för alla tider och tidsåldrar.

Allah den Upphöjde har själv åtagit sig att bevara den heliga Koranen. Han visste nämligen att det islamiska levnadssystemet även efter Allahs Sändebuds (saw) bortgång skulle kunna förverkligas och verka för mänsklighetens välfärd. Därför kallade Allah den Upphöjde sin älskade Sändebud (saw) till Sig efter 23 år av profetskap och förklarade att Islam skulle förbli verksam ända till jordens existens sista ögonblick. Allahs Sändebuds (saw) fysiska frånvaro är inget hinder för att förverkliga de islamiska bestämmelserna.

Den första orsaken: När man först försöker finna den verkliga orsaken kommer man att se att andra ämnen har blandats med det vatten ur den klara källa från vilken muslimerna under guldåldern släckte sin törst. Vi måste också undersöka vilken utbildning muslimerna under den tiden fick. Det kan hända att även utbildningsmetoden har blivit uppblandad.

Den källa från vilken Sahabah drack livets vatten tills de var mätta var den heliga Koranen. Jag upprepar: endast Koranen. Haditherna och de återstående föreskrifterna från Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) är nämligen bara strömmar från denna källa. När de troendes moder, Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne), tillfrågades om Allahs sändebuds (frid och välsignelser över honom) karaktär, svarade hon tydligt: ”Den heliga Koranen var hans karaktär.”

Det var från den heliga Koranen som Sahabah (må Allah vara nöjd med dem) släckte sin törst, och det var enbart efter Koranens mönster som de formade sina liv. Att Koranen var deras enda vägledare berodde inte på att det på den tiden saknades civilisation, kultur, vetenskap, litteratur eller skolor. I själva verket betraktas den dåtida romerska civilisationen, kulturen och litteraturen samt den romerska rättsvetenskapen än i dag som grunden för den europeiska civilisationen. Den grekiska civilisationen hade också inflytande under denna tid. Grekisk logik, grekisk filosofi, konst och vetenskap betraktas än i dag som källor till det västerländska tänkandet. Den persiska civilisationen var stark inom konst, vetenskap, poesi, legender, religion och statsskick. Även andra civilisationer fanns i närliggande och avlägsna områden. Som exempel kan de indiska och kinesiska civilisationerna nämnas. I norr och söder om den arabiska halvön var den romerska och persiska civilisationen etablerad. Judar och kristna bodde dessutom i den centrala delen av den arabiska halvön. Den tidens muslimer antog alltså inte Allahs bok som livets enda vägledare på grund av okunnighet orsakad av brist på civilisation och kultur; de kom fram till detta beslut först efter djup eftertanke. Som exempel kan nämnas att Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) en gång infann sig hos Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) med några avsnitt ur Tawrat. Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) blev missnöjd och sade till Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Vid Allahs ed! Om Hazrat Musa (frid vare med honom) levde i dag, skulle även han vara skyldig att följa mig.”

Av denna händelse framgår tydligt att Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom), under det inledande skedet av utbildningen av sina första följare, föreskrev att de skulle inhämta kunskap endast från Allahs ord. Summan av dessa ord är al-Koranen. Han hade beslutat att hans följeslagare skulle ägna sina liv enbart åt Allahs bok och forma sina liv endast enligt denna boks undervisning. Därför uttryckte Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) sitt missnöje så snart han såg Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) rikta sin uppmärksamhet mot en annan bok.

Allahs sändebud ville i själva verket skapa en grupp människor vars sinnen, hjärtan och förstånd var fullständigt fria från orenhet och alla former av fördärv. Den heliga Koranens lagstiftare, Allah den Allsmäktige, lärde dem själv hur de skulle utbildas.

Dessa personer drack sig otörstiga ur Koranens fridfulla källa och uppnådde en ställning som bärare av ojämförliga egenskaper. Senare blandades vissa förorenande ämnen från andra källor in i Koranens rena ström. De senare generationerna hämtade material från grekisk filosofi och logik, fornpersiska legender och tankeströmningar, judarnas skrifter och sedvänjor, de kristnas prästerskap samt spridda delar av andra religioner och civilisationer. Koranens uttolkare införlivade dessa företeelser i sina lärda framställningar, och därigenom flätades de samman med de grundläggande principer som den heliga Koranen hade gett. De senare generationerna inhämtade kunskap från just denna förorenade källa. Därför kunde de aldrig uppnå samma egenskaper och karaktär som den första gruppen hade.

Vi kan utan tvekan säga att orsaken till skillnaden mellan den gyllene tidens muslimer och senare tiders muslimer är att den lära som uppstår genom en blandning av det rena islamiska idealet med andra ideal förlorar sina islamiska särdrag.

Den andra orsaken: Det finns ytterligare en orsak som bör nämnas i detta sammanhang. Den gyllene tidens muslimer hade också en enastående metod för att tillägna sig kunskap. De studerade inte Koranen för att stilla sin törst efter kultur, information eller kunskap. Ingen människa på den tiden studerade Koranen för att fylla på sitt kunskapsförråd, finna lösningen på ett vetenskapligt eller juridiskt problem eller fylla någon intellektuell brist. I stället vände de sig till den heliga Koranen för att få veta vilka föreskrifter och förbud den Allsmäktige Allah hade uppenbarat för dem själva och för hela gruppen. På samma sätt som en soldat i strid är angelägen om att varje dag följa de militära instruktionerna, följde den tidens troende Koranens anvisningar. De studerade inte en stor del av Koranen på en gång. De insåg nämligen mycket väl hur svårt det är att bära bördan av ett stort antal föreskrifter och förbud. Som mest läste var och en av dem tio verser åt gången, lärde sig dem utantill och levde enligt versernas innebörd. Vi kan få kännedom om allt detta genom en hadith återberättad av Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom).

”Syftet med att föreskrifterna uppenbaras är att de ska följas.” Denna insikt öppnade för den tidens människor dörren till andlig utveckling och vidgade kunskaper. Om de hade studerat Koranen enbart för diskussion, kunskapsförvärv och informationsinsamling, skulle denna dörr aldrig ha öppnats för dem. Dessutom gjorde denna insikt det lättare för dem att följa Koranens föreskrifter och lättade bördan av deras ansvar. De förkroppsligade Koranen i sitt sätt att leva, sina vanor och sitt uppträdande på ett sådant sätt att var och en av dem framträdde som en levande bild av tron. Denna tro var inte gömd i någon bok eller i deras sinnen; den blev i stället förverkligad genom en revolutionär rörelse som gick framåt med ett program för genomgripande förändring av människolivet.

I själva verket öppnar Koranen aldrig sitt kunskapsförråd för dem som inte vill leva i enlighet med dess föreskrifter och förbud efter att ha lärt känna dem. Koranen är inte enbart en samling lärda diskussioner, litterära studier, berättelser eller en historiebok. Ändå behandlas alla dessa ämnen i den. Koranen har kommit med en livsordning. Kärnan i denna livsordning är underkastelse inför Allah. Därför uppenbarade den Allsmäktige Allah inte hela Koranen på en gång, utan uppenbarade den gradvis, lite i taget med vissa mellanrum:

Vi har uppenbarat Koranen lite i taget, så att du, o Profet, kan recitera den för människorna med jämna mellanrum; och på detta sätt har Vi uppenbarat uppenbarelsen gradvis. — Bani Isra’il: 106

Hela Koranen uppenbarades inte på en gång, utan dess olika delar uppenbarades gradvis för att lösa de nya problem som uppstod i det växande islamiska samhället, för att hålla jämna steg med samhällslivets fortskridande utveckling i enlighet med flödet i människornas sinnelag och tankesätt, och för att besvara de frågor som det muslimska samhället mötte i det verkliga livet. En eller flera verser uppenbarades med anledning av särskilda omständigheter och händelser. De verserna besvarade de frågor som uppstod hos folket beträffande den aktuella saken, återgav den särskilda händelsen och angav vad som skulle göras under dessa särskilda omständigheter. Dessa verser undanröjde bristerna i människornas kunskap, förnuft och handlingar, förde dem närmare Allah och förklarade Allahs egenskaper samt skapelsens natur. Därför förstod de tydligt att varje ögonblick av deras liv stod under den Allsmäktige Skaparens ledning och kontroll, och att de tillbringade sina dagar under Allahs nåds beskydd. Det var just genom insikten om denna djupa förbindelse mellan livet och Allah som de ständigt strävade efter att forma sina liv i enlighet med den livsordning som Allah hade gett.

På detta sätt hade muslimerna under islams guldålder vant sig vid att förverkliga alla anvisningar om livet i praktiken. Muslimerna i senare tider gjorde livsordningen till föremål för lärda diskussioner och njutning. Och det kan utan tvekan sägas att detta är en av orsakerna till den förändring som blev synlig bland muslimerna i senare tider.

Den tredje orsaken: Det finns också en tredje orsak i muslimernas historia, och detta bör vi känna till. Under den Helige Profetens tid bröt den som antog tron alla förbindelser med jahiliyya. Efter att ha sökt skydd under islams fridfulla skugga började han ett nytt liv. De nya muslimerna skilde sig helt från sitt tidigare liv, som hade varit nedsänkt i okunnighet om Allahs föreskrifter, och anslöt sig till det nya samhället. Eftersom han ångrade det felaktiga sätt på vilket han hade levt under okunnighetens tid, levde han ständigt i fruktan och trodde fullt och fast att det efter inträdet i islam var otillbörligt att bevara någon förbindelse med det gamla sättet. Om det någon gång, på grund av mänsklig svaghet, hände att den gamla livsföringen fick inflytande över honom, eller att gamla vanor lockade honom så att han föll i något fel eller någon avvikelse i efterlevnaden av islams föreskrifter, blev han upprörd av ånger och samvetskval och skyndade sig genast till Koranen för att förbättra sig själv.

Efter att muslimerna hade antagit islam fortsatte deras liv således i en helt annan riktning än jahiliyya-tidens tidigare livsföring. Eftersom den som antog islam först hade tänkt igenom sitt steg noggrant, följde han därför islams föreskrifter och förbud fullt ut och bröt alla förbindelser med jahiliyya. De förkastade dock jahiliyya samtidigt som de fortsatte sina materiella affärer med polyteisterna. Materiella affärsförbindelser och kompromisser i fråga om ideal är nämligen två helt olika saker.

Grunden för att överge jahiliyyas miljö, seder, bruk och tankesätt var att anta en tawhidbaserad livsåskådning i stället för de polyteistiska vanföreställningarna om Allah och världen, ansluta sig till muslimernas grupp, erkänna ledarskapet i detta nya samhälle och visa fullständig lydnad.

Att anta islam innebar att leva sitt liv på en ny väg: ett nytt liv befriat från jahiliyyas alla värderingar och föreställningar. Bortsett från motståndarsidans förföljelser mötte muslimerna inga andra svårigheter. Men redan innan de tog steget in på islams väg beslöt de i sitt innersta att stå fasta inför all omänsklig tortyr. Därför kunde förföljarnas brutala plågor inte rubba muslimernas orubbliga tålamod.

Vad vi måste göra

I dag är även vi, liksom människorna på den tiden, bundna av okunskapens [jahiliyya] bojor, och dagens jahiliyya är ännu farligare än den tidens. Hela vår omgivning, folkets trosföreställningar och troslära, karaktär och sedvänjor – allt präglas av jahiliyya. Till och med det som vi känner som islamisk kultur, islamiskt ursprung, islamisk filosofi och islamiskt tänkande är skapelser av jahiliyya.

Det är därför som verkliga islamiska värderingar inte får någon plats i våra hjärtan. Det är därför som våra hjärtan aldrig upplyses av tron på islamiska föreställningar. Och det är därför som det inte växer fram människor bland oss med samma egenskaper som de föregångare som föddes under islams guldålder.

Därför måste vi, i början av den islamiska rörelsen och under det inledande skedet av vår utbildning, helt skilja oss från den nuvarande miljö som står under jahiliyyas inflytande. Vi måste hämta kunskap från det rena ursprung från vilket följeslagarna, må Allah vara nöjd med dem, fann vägledning. Och detta ursprung måste vi omsorgsfullt bevara fritt från all förorening och sammanblandning. Därifrån måste vi inhämta kunskap om skapelsens utveckling, om förhållandet mellan skapelsen och människans natur å ena sidan och Allah den Allsmäktige, den högsta och ädlaste verkliga varelsen, å andra sidan. Från samma källor måste vi fastställa våra grundläggande uppfattningar om statsstyre, politik, ekonomi och livets övriga områden.

Vi ska inte återvända till islams grundläggande källor enbart för lärda diskussioner eller nöjes skull. I stället ska vi följa denna väg för att lyda Allah och leva efter islams föreskrifter. Vi ska forma oss själva precis till den sorts människor som islam vill att vi ska bli. Samtidigt ska vi fortsätta att studera Koranens litterära kvalitet, dess enastående framställningssätt, skildringen av uppståndelsens dag, logiken och andra sådana rikedomar. Vi kommer naturligtvis att dra nytta av dessa ämnen, men de är inte det huvudsakliga syftet med att studera Koranen. Vi vill få veta vilken livsordning Koranen föreskriver för oss, vilken syn på skapelsen Koranen lär oss, hur den framställer Allah den Upphöjde, vilka moraliska normer och vilket uppförande den lär oss samt vilken sorts lagar och styrelseskick den befaller oss att upprätta för mänskligheten i världen.

Samtidigt måste vi helt frigöra oss från jahiliyyas samhällsvetenskap, föreställningar, sedvänjor och det jahilitiska ledarskapets grepp. Vi kan inte kompromissa med jahiliyyas samhällsordning. Det är inte möjligt för oss att acceptera denna ordning och leva under den. Det är inte heller möjligt att upprätta vänskapliga relationer med detta samhälle, eftersom dess ordning är felaktig. Därför måste vi först förändra våra egna liv och därefter förändra detta samhälle.

Vårt främsta mål ska vara att förändra alla sedvänjor och bruk i det jahilitiska samhället. Denna förändring måste komma från samhällets själva grund. Det jahilitiska samhällets grund vilar nämligen på felaktiga läror; därför står det i motsats till islam, och denna ordning håller oss, genom enbart brutal makt och förtryck, borta från alla fördelar som finns i den livsordning Allah har valt.

För det första måste vi frigöra oss från den livsordnings bojor som har byggts på jahilitiska värderingar och föreställningar. Vi kommer inte alls att förändra våra värderingar för att kompromissa med det etablerade, felaktiga samhället. Vägen i vårt samhällssystem och vägen i det rådande falska samhällssystemet är helt olika. Om vi följer jahiliyyas väg kommer vi aldrig att nå vårt mål.

Vi är medvetna om att många svårigheter och hinder kommer att ställa sig i vår väg så snart vi tar de första stegen på denna väg, och att vi måste göra många uppoffringar och frambära många offer. Trots detta får vi inte låta oss hindras av dessa svårigheter och hinder om vi ska följa i fotspåren efter de stora män genom vilka Allah den Upphöjde etablerade Sin religion på jorden och trampade ned okunnighetens välde under den gyllene eran.

Vi behöver ha en tydlig kunskap om den väg vi ska följa framöver. Vi måste påbörja vår färd först efter att noggrant ha satt oss in i vilken väg vi ska färdas på, vilka situationer vi kommer att möta under vägen, vilka gränder vi måste passera innan vi når islams ljusa huvudväg från okunnighetens djupa mörker, och hur den Ädle Profetens (frid vare med honom) stora följeslagare nådde framgång.

Andra kapitlet

Den grundläggande lärdomen om uppoffring under den mekanska perioden

Den del av den heliga Koranen som uppenbarades i Mekka under tretton år betonade endast en enda fråga. Utan att ändra frågans grundläggande innebörd presenterades den i nya former, med Koranens egen berättarstil. Därför verkade det varje gång som om frågan behandlades för första gången. Denna fråga var den första och viktigaste grundläggande frågan i det nya livssystemet. Frågan gällde tron på Skaparen, människosläktet och relationen mellan dessa två.

Frågan ställdes inför hela mänskligheten. Oavsett om de var araber eller invånare i något annat område, och oavsett om de levde under den tiden eller under någon senare tid, var frågan densamma för alla människor, och svaret var också detsamma.

Människans grundläggande frågor förändras aldrig. Människans ställning i skapelsen, målet för hennes liv, hennes värdighet i skapelsen och hennes relation till världen, liksom beskaffenheten hos relationen mellan människan och hennes Skapare, är frågor som är desamma för människor i alla tider och på alla platser. Dessa grundläggande frågor kan inte förändras, eftersom de är oupplösligt förbundna med människans existens.

Under den mekanska perioden av Koranens uppenbarelse förklarades de dolda mysterierna hos människan och världen omkring henne. Varifrån människan kom, vilken hennes identitet är, i vilket syfte hon kom till världen, vart hon är på väg, vem som gav henne existens ur intet och vad hennes slutliga öde blir — det är dessa frågor som behandlades under Koranens första uppenbarelsestadium. Det finns många delar av skapelsen som människan kan se och beröra. Det finns också många sådana vars existens kan förnimmas, men som varken kan ses eller beröras. Koranen gav människan kunskap om båda dessa slags skapade ting och föremål i detta skede. Dessutom behandlades redan under den mekanska perioden frågorna om vem som skapade detta väldiga universum och vem som fastställde alla skapade varelsers form och natur. På motsvarande sätt visade Koranen människan hur hon skulle upprätthålla relationen mellan Skaparen, den materiella världen och människan. Detta är den viktiga fråga på vilken människans existens vilar och kommer att vila ända tills skapelsen förgås.

Det är därför som svaret på denna viktiga och grundläggande fråga under den mekanska perioden förklarades ur olika perspektiv under tretton år. Eftersom alla andra frågor som rör människans liv har sitt ursprung i just detta grundläggande problem.

Under den mekanska fasen gjorde Koranen frågan om den grundläggande aqidan till sitt huvudtema, och under denna period sades ingenting om några andra frågor som uppstod ur den. Den Allvetande Allah hade beslutat att inga andra föreskrifter skulle läggas fram för en grupp människor förrän tron hade blivit fullständigt och stadigt befäst i deras hjärtan. För dem som senare skulle etablera Hans din i världen var det nämligen nödvändigt att en stark iman först befästes i deras hjärtan.

De som förmedlar budskapet om Allahs din och de som önskar förverkliga det levnadssystem som denna din föreskriver bör särskilt komma ihåg att den heliga Koranen under tretton år endast förmedlade kallelsen till iman och uppsköt förmedlingen av de detaljerade lagarna och föreskrifterna för det levnadssystem som grundades på denna iman.

Inledningen av dawah-arbetet

Det hade fastställts utifrån Allah den Allsmäktiges oändliga kunskapsförråd att innehållet i Allahs Sändebuds (s.a.) inledande dawah skulle begränsas till iman och aqida. Det första budskap som Allahs Sändebud (s.a.) framförde till människorna var att vittna om att det inte finns någon annan herre eller gudom än Allah. Samtidigt ägnade han sig åt att förklara för människorna vem deras verklige Gud var och varför det är rimligt att endast ägna sig åt tillbedjan av Honom.

Av människans begränsade kunskap kan man dra slutsatsen att den korta formuleringen av dawah inte till en början vann arabernas hjärtan. I själva verket förstod araberna sitt modersmål mycket väl, och därför hade de inga svårigheter att förstå betydelsen av orden ilah och ”La ilaha illallah”. De visste att ordet uluhiyya betyder suverän makt, och de förstod också att följden av att tillskriva suveräniteten enbart Allah skulle bli att all auktoritet togs från präster, stamledare och rika härskare och överlämnades till Allah. Den praktiska följden skulle bli att förklarandet av Allah den Allsmäktiges ensamrätt till auktoritet över människans tankar och föreställningar, religiösa ritualer, fördelningen av rikedomar, rättskipningen och andra områden av det nationella livet – kort sagt över människans själ och kropp – i samhället utgjorde en direkt utmaning mot all etablerad auktoritet. Det var i själva verket ett uppror mot all då rådande politik och samhällsordning samt en krigsförklaring mot alla andra makters lagstiftande och styrande auktoritet än Allahs. Innebörden av förklaringen ”La ilaha illallah”, uttalad på Arabias invånares modersmål, och dess följder för deras vana livsföring var inte okänd för dem. Därför blev de arga över detta revolutionära budskap och byggde upp ett kraftfullt motstånd mot förklaringen. Detta är välkänt för alla.

Varför inleddes dawah till din på detta sätt? Varför hade Allah den Allsmäktige beslutat att redan på det inledande stadiet utsätta budskapet om Hans din för prövning?

Nationalism och dawah till din

När Allahs Sändebud (s.a.s.) började förkunna Allahs budskap var arabernas land och rikedomar inte i deras egen besittning, utan hade tagits över av andra. I norr var Syrien under romarnas kontroll. På motsvarande sätt tillhörde Jemen i söder det persiska imperiet. De lokala araberna styrde området efter att ha erkänt det persiska rikets överhöghet. Araberna hade endast etablerat herravälde över Hijaz, Tihama och Najd, men dessa områden var inget annat än öknar. Med undantag för några oaser var hela området en vattenlös, sandig ödemark.

Det är också allmänt känt att hans nära släktingar och grannar hade gett profeten Muhammad (s.a.s.) hederstitlarna al-Amīn och as-Sādiq (den pålitlige och den sanningsenlige). Femton år före hans profetskap hade Qurayshs stamledare valt honom till skiljedomare i tvisten om återplaceringen av den svarta stenen i Kaba och blev mycket nöjda med hans lösning. Han tillhörde stammen Banu Hashim, och Banu Hashim var känd som den mest ansedda stammen bland Quraysh. Därför kan man utan vidare säga att Muhammad (s.a.s.) mycket lätt kunde ha enat människorna i detta samhälle genom att väcka arabisk nationalism. Quraysh skulle mycket lätt ha svarat på uppmaningen till arabisk enhet, eftersom den oavbrutna följden av stamkrig och blodsutgjutelse hade gjort dem utmattade. Genom att kalla de splittrade araberna till språklig enhet kunde han ha samlat dem, befriat de arabiska länder som ockuperades av de romerska och persiska imperierna och utan minsta svårighet grundat en förenad arabisk stat.

Efter att i tretton år ha uthärdat omänsklig förföljelse kunde Allahs Sändebud (s.a.s.), i stället för att kalla till religionen under hårt motstånd, lätt ha vunnit folkets stöd genom att kalla till nationalism, och hans ledarskap över alla araber skulle ha erkänts.

Man kan också säga att han, efter att på detta sätt ha enat och konsoliderat hela Arabien under sitt ledarskap och sin auktoritet, kunde ha förberett folket för att tro på Allah den Upphöjdes enhet. När de väl hade accepterat hans egen auktoritet skulle de lätt ha tvingats att också erkänna sin Herre Allah enligt hans råd och undervisning.

Men Allah den Upphöjde, källan till all kunskap och den Allvetande, lät inte sin profet följa denna väg. I stället befallde Han honom att genom ett offentligt tillkännagivande förneka all auktoritet utom Allahs, och befallde Allahs Sändebud själv och hans få följeslagare att tålmodigt möta ett häftigt motstånd.

Frågan är: varför allt detta? Allahs Sändebud (s.a.s.) och hans älskade följeslagare utsattes inte för förföljelse utan anledning. Han visste att målet inte kunde uppnås på något annat sätt. Syftet med denna rörelse var inte att befria Arabien från romerskt och persiskt förtryck för att i dess ställe införa arabiskt förtryck. Allt förtryck, inhemskt eller utländskt, är ett och detsamma. Jorden tillhör Allah, och den måste hållas ren och helgad för Allahs auktoritet; världen kan inte renas annat än genom budskapet ”lā ilāha illā Allāh”. Människan är enbart Allahs slav, och endast under påverkan av ”lā ilāha illā Allāh” kan hon leva som Allahs lydige tjänare. Arabiska var deras modersmål. Därför förstod de tydligt att detta budskap betydde: ”Det finns ingen suverän makt utom Allah, ingen annan än Allah har rätt att stifta lagar, och ingen människa kan ha auktoritet eller herravälde över en annan människa.” Den ende ägaren till all auktoritet är nämligen Allah den Upphöjde själv. Islam har förkunnat att grunden för människornas enhet ska vara tron. Och enligt trons måttstock är araber, romare och perser alla jämlika. Det var därför kallelsen till religionen började med budskapet i trosbekännelsen.

Ekonomisk revolution och religionens budskap

När Allahs Sändebud (s.a.s.) blev profet fanns det i Arabien inget sätt att fördela rikedomarna rättvist. Därför saknades också rättvisa i landet. Ett litet antal människor hade lagt beslag på alla rikedomar och all handel och ökade dem genom ränteverksamhet. En stor del av landets invånare var fattiga och hungriga.

Det var endast de rika som betraktades som förnäma och framstående, och vanligt folk var inte bara berövat rikedomar, utan deras mänskliga värdighet erkändes inte heller i detta samhälle.

Det kan också sägas att Hazrat Muhammad (s.a.) genom att förklara krig mot samhällets rika och förnäma personer kunde ha lett en social revolutionär rörelse, tagit de rikas egendomar i besittning och fördelat dem bland de fattiga.

Alla kommer också att medge att om Rasulullah (s.a.) hade inlett en sådan rörelse, skulle det arabiska samhället ha splittrats i två läger och ett stort antal fattiga människor ha deltagit i rörelsen. Detta berodde på att de var svårt plågade av förtrycket från en handfull rika, förnäma och mäktiga personer. När Rasulullah (s.a.) däremot förkunnade budskapet om tawhid mötte han hinder och motstånd vid varje steg, och därför svarade ingen på denna kallelse utom ett mycket litet antal ädla och godhjärtade personer i samhället.

Det måste också medges att Hazrat Muhammad (s.a.), efter att ha vunnit majoriteten av samhällets människor för sin ståndpunkt, som deras ledare kunde ha lagt beslag på den enorma förmögenheten hos ett fåtal rika personer och genom sitt inflytande och sin auktoritet fått samhällets människor att tro på tawhid, i syfte att fullgöra profetskapets uppgift. Efter att ha erkänt Rasulullahs (s.a.) auktoritet skulle de inte ha rest några invändningar mot att, i enlighet med hans befallningar och råd, erkänna Allah Ta’alas enhet.

Men Allah Ta’ala, som är allvetande och besitter fullkomlig kunskap, ledde inte heller sin älskade profet denna väg.

Allah Ta’ala vet bäst att detta inte är den rätta vägen. Han vet att verklig social rättvisa endast kan uppnås genom fullständig underkastelse inför Allah. Hela samhället måste förberedas för att följa den rättvisa fördelningsprincip som Allah har fastställt. Alla i samhället, stora som små, givare som mottagare, måste utan tvekan tro att de genom att följa Allahs lag inte bara kommer att uppnå välgång, utan även belönas i det kommande livet. Det är aldrig önskvärt att vissa människor i samhället blir vansinniga av begär efter rikedom och att de stora massorna tvingas leva ett upprört och olyckligt liv. I ett samhälle som grundas på att Allahs auktoritet förnekas fattas beslut i varje fråga med vapenmakt. I ett samhälle där rädsla och terror är vardag tvingas majoriteten av befolkningen leva som om de vore döda, med brustna hjärtan och utan hopp eller livsmod.

Rörelsens början genom en moralisk organisation

Under den tid då Rasulullah (s.a.) inledde sitt dawah-arbete hade Arabien nått den lägsta nivån i fråga om moral. Med undantag för några stamtraditioner från forna tider fanns det inga andra moraliska regler i detta samhälle.

Förtryck och övergrepp var vardagliga företeelser i detta samhälle. Den berömde poeten Zuhayr ibn Abī Sulmā har berättat:

”Den som inte försvarar sig med vapen har döden som oundvikligt slut.”

”Och den som inte förtrycker kommer med säkerhet själv att bli förtryckt.”

Ett annat ordspråk från okunnighetens tid löd:

”Hjälp din broder under alla omständigheter, vare sig han är förtryckare eller förtryckt.”

Alkoholkonsumtion och hasardspel ingick i de sociala sedvänjorna, och människor var stolta över dessa vanor. Alla dikter från den tiden var skrivna kring alkohol och hasardspel.

Olika former av otukt förekom överallt i detta samhälle, och människor som var försjunkna i både forntida och samtida former av okunnighet var enligt sedvänjan stolta över detta. Hadrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) beskrev dåtidens samhälle med följande ord:

”Under okunnighetens tid förekom fyra typer av äktenskap. En typ var precis som det äktenskap som är vanligt i dag. Det vill säga att den äktenskapsvillige mannen lade fram sitt frieri för brudens far eller förmyndare och gav honom vissa gåvor med anledning av detta. En annan metod var att en man sade till sin hustru att hon under tiden mellan två menstruationer skulle bli gravid genom samlag med en bestämd annan man. Under denna tid avstod maken från att röra sin hustru, och innan tecknen på graviditet visade sig hade han inget sexuellt umgänge med henne. När tecknen på graviditet hade visat sig hade maken samlag med sin hustru efter eget önskemål. Syftet med denna metod var att få ett barn av ädel börd. Den tredje metoden var polyandri, det vill säga att en grupp på högst tio män hade samlag med en kvinna. Några dagar efter att kvinnan blivit gravid och fött barnet kallade hon samman de män som haft samlag med henne. Ingen hade rätt att vägra denna kallelse. När alla hade samlats sade kvinnan: ’Ni har redan förstått resultatet. Jag har fött ett barn.’ Sedan pekade hon ut en av de närvarande och förklarade: ’Denne man är barnets far.’ Därefter fick barnet sitt namn efter den utpekade mannen och ansågs tillhöra denne. Mannen hade ingen rätt att vägra ta ansvar för barnet.”

Den fjärde metoden var följande: ”Många män gick till samma kvinna, och kvinnan tog emot dem alla. I själva verket var dessa kvinnor prostituerade. På dörren till deras hus fanns en särskild sorts flagga. Vem som helst kunde ha samlag med dem om han så önskade. När en sådan kvinna blev gravid och födde ett barn samlades många människor, och genom en expert fastställdes barnets faderskap utifrån barnets utseende och kroppsbyggnad. Den man som de församlade utropade till barnets far var skyldig att ta ansvar för barnet. Det fanns ingen möjlighet att undvika detta ansvar.” (Bukhari, kapitlet om äktenskap)

Muhammad (frid vare med honom) kunde också ha inlett en rörelse för moralisk reform, med ett program för att höja karaktärsnivån, rena samhället och rena själen. Liksom varje samhällsreformator hade han utan svårighet kunnat få stöd av några modiga och handlingskraftiga personer i detta samhälle som strävade efter dess reform.

Det kan lätt sägas att Allahs Sändebud (frid vare med honom), om han hade inlett en sådan rörelse, skulle ha kunnat samla en hel del människor omkring sig. Tack vare deras höga moraliska nivå skulle dessa människor lätt ha tagit emot budskapet om tawhid och varit beredda att fullgöra de efterföljande uppgifterna. Om man hade arbetat på detta sätt skulle budskapet i kaliman ”la ilaha illallah” inte ha mött lika häftigt motstånd.

Men den Allvetande Allah visste mycket väl att detta inte var den rätta vägen. Han visste att moral endast kan byggas på iman. Iman visar vägen till en högre auktoritet, som är ursprunget till måttstocken för gott och ont. Denna auktoritet fastställer belöningen för att anta dessa värderingar och straffet för att förkasta dem. Om man inte känner till denna auktoritet visar sig alla värderingar och moraliska normer vara tillfälliga – det finns varken en känsla av att stå till svars inför någon auktoritet eller hopp om belöning för goda gärningar.

Total revolution

När iman efter hårt arbete hade blivit fast och fullständig lydnad mot den Herre som man hade fått iman till hade visats genom praktiska handlingar; när människorna hade lärt känna sin sanne Skapare – sin Herre och Vårdare – och börjat lovprisa endast Honom; när de i alla frågor hade frigjort sig från andras, ja till och med sina egna begärs, inflytande; och när kaliman ”la ilaha illallah” hade blivit inristad i deras hjärtan, då hjälpte Allah den Upphöjde dem i alla frågor. Allahs jord befriades från romerskt och persiskt herravälde, men denna befrielse syftade inte till att ersätta de icke-arabiska folkens herravälde med arabernas, utan till att etablera Allahs suveränitet. Att undanröja alla gudlösa krafter – romerska, persiska, arabiska och andra – var revolutionens mål.

När det islamiska samhällssystemet etablerades upphörde alla former av förtryck och övergrepp. En fullständigt opartisk rättvisa etablerades genom att väga allt enligt de måttstockar som Allah den Upphöjde hade fastställt. Rättvisans fana höjdes i Allahs namn. Denna fana är känd som islam. På denna fana stod inget annat skrivet än ”la ilaha illallah”.

Karaktären förbättrades, hjärtan och sinnen renades, och därför uppstod, med undantag för ett fåtal fall, ingenstans behov av att utdöma de strängaste straffen som Allah den Upphöjde hade föreskrivit. Människornas samveten hade nämligen vid den tiden själva blivit ivriga att följa lagen. I stället för polis och domstolar fick strävan efter Allahs välbehag, hoppet om belöning från Honom och rädslan för att drabbas av Hans vrede en plats i människornas hjärtan.

Människosläktet höjs i fråga om den moraliska nivån och livets övriga värderingar till en upphöjd horisont inom ett samhällssystem fritt från orenhet.

Tidigare hade människosläktet aldrig uppnått en så hög levnadsnivå, och senare har en sådan utveckling inte varit möjlig på något annat sätt än genom islam.

Hur kom revolutionen till?

Detta var möjligt eftersom de som införde islam som ett levnadssystem, ett statsskick och ett regelverk först hade förankrat detta system i sina egna hjärtan genom tro, karaktär, gudsdyrkan och metoderna för att upprätthålla inbördes relationer. De som kämpade för att införa detta system hade inte lovats någon världslig förmån – vare sig seger i krig, statsmakt eller att religionen skulle etableras genom deras händer. De hade endast försäkrats om en enda belöning. Och denna belöning är paradiset. ’Det finns ingen herre

utom Allah’ — inför det våldsamma motståndet från den rådande, egenintressebaserade okunnighetens banerförare, som hade rest sig mot detta budskap, fortsatte de troende sin kamp med orubbligt tålamod och oändlig uthållighet; i utbyte mot detta hade de endast lovats just denna enda belöning.

Allah lät dem genomgå sin prövning. De visade prov på fasthet och glömde personlig bekvämlighet och njutning. Allah såg att de inte längtade efter världsliga möjligheter och förmåner. De arbetade inte med det begränsade syftet att under sin livstid få se detta budskaps seger och etablering. När deras hjärtan befriades från ärftlig adel, nationalism, nationell och stamrelaterad stolthet, och de enligt Allah den Allsmäktiges bedömning ansågs ha rena hjärtan, anförtrodde Han dem den ytterst heliga amanah, nämligen ansvaret för kalifatet. De var människor med uppriktig och ren tro. Och detta var det grundläggande kravet för att fullgöra kalifatets ansvar. Den främsta arenan för Allah den Allsmäktiges suveränitet är nämligen hjärtat och samvetet samt de handlingssätt som antas för moraliskt beteende, umgänge och vardagliga relationer. Allah den Allsmäktige blev förvissad om att de, efter att ha fått politisk makt i syfte att etablera Allahs lagar och föreskrifter, skulle förvalta detta system på rätt sätt. Han fick bevis för att de inte skulle använda den politiska makten för sina egna personliga, familjemässiga, stamrelaterade eller nationella intressen, utan att de skulle tillämpa detta system, som de hade fått från Allah som en amanah, korrekt under Hans auktoritet och i syfte att vinna Hans välbehag. I verklig mening hade de berett sig själva till att vara sanningens banerförare.

Om den islamiska dawah inte hade inletts med tawhidens budskap, och om rörelsens karavan inte hade gått fram längs en väg som till synes var mödosam och fylld av faror, skulle detta storslagna levnadsideal aldrig ha kunnat etableras i den verkliga världen. Om rörelsen hade inletts i nationalismens, höjd levnadsstandards eller samhällsreformens namn, och om någon annan slogan hade blandats med trosbekännelsen la ilaha illallah, skulle detta efterlängtade levnadssystem aldrig ha kunnat förverkligas.

Den mekanska perioden i den heliga Koranen utförde detta ärofyllda verk genom att fast förankra tron i människornas sinnen och hjärtan att ingen annan än Allah har någon ställning som herre, och genom att uppmuntra muslimerna att stadigt gå fram längs en väg som till det yttre verkar ytterst svår.

I den del av Koranen som uppenbarades under denna period lades enbart tonvikten på att stärka tron. Den detaljerade redogörelsen för den livsordning som skulle byggas på tron sköts då upp. De som önskar ägna sig åt daʿwa-arbete måste i hög grad hålla detta i åtanke. I själva verket kräver den islamiska livsordningen just denna metod. Denna religion är nämligen helt och hållet grundad på en djup tro på tawhid, och alla de föreskrifter och lagar som behövs för livet hämtas ur denna stora tro. Denna religion kan liknas vid ett väldigt träd. Ett stort och högrest träd breder ut sina grenar över ett vidsträckt område och sträcker sin krona mot himlen. Ett så stort träd kommer naturligtvis att slå djupa rötter i jorden och, i enlighet med sin form, sprida dessa rötter över ett vidsträckt område åt alla håll. Detsamma gäller denna religion. Denna livsordning har föreskrifter för alla små och stora områden som berör människans liv. Denna ordning ger inte bara föreskrifter för detta liv, utan även för livet efter detta. Den avslöjar hemligheterna i både den synliga och den osynliga världen. Den nöjer sig inte med att enbart behandla den materiella världen, utan korrigerar också tänkandet. På så sätt är den lik ett långt, starkt och väldig träd, vars rötter tränger djupt ner i jorden i överensstämmelse med trädets form.

Av denna särskilda del av den islamiska livsordningen kan vi förstå att idealets rörelse och förverkligande blir möjligt genom att trons frö sås i hjärtat. Denna metod är ytterst nödvändig för en riktig utveckling. Genom den kan nämligen sambandet bevaras mellan grenarna på det islamiska trädet, som sträcker sig mot den vida himlen, och dess rötter, som breder ut sig här och där djupt nere i jorden.

När tron på ”Lā ilāha illā Allāh” har slagit djupa rötter i hjärtat sprider den sig till livets alla områden, och detta blir den praktiska förklaringen av trosbekännelsen. På så sätt är de troende mentalt förberedda på att ta emot den islamiska ordningen redan innan lagarna införs. När lagarna sedan införs, och just därför att tron kräver detta som sitt första krav, följer de troende med intresse och glädje alla Islams lagar och föreskrifter.

Därför böjer de huvudet så snart en befallning utfärdas. För att genomföra lagen räcker det för dem att höra befallningen. På detta sätt övergav de alla vanor och seder från okunnighetens tid. Några verser ur Koranen eller några ord uttalade av Allahs profet kunde åstadkomma denna väldiga förändring. Jämför detta med det sätt på vilket sekulära stater i vår tid inför lagar. På varje nivå måste de sekulära staterna förlita sig på lagstiftande församlingar, konstitutioner, polisen, militär makt, propagandamaskineriet och pressen. Ändå lyckas de bara delvis undertrycka öppna lagöverträdelser. Följden blir att samhället förblir helt genomsyrat av olaglig och förbjuden verksamhet.

En praktisk livsordning

En annan aspekt av denna livsordning är också värd att uppmärksamma. Den är nämligen en praktiskt inriktad livsordning. Islam är en praktisk livsordning. Dess syfte är att reglera de konkreta förhållandena i människans liv. Därför granskar den de rådande förhållandena i det mänskliga samhället och avkunnar sitt beslut om huruvida de ska bevaras, reformeras eller helt förändras. Därför stiftar Islam lagar i ett samhälle som har erkänt Allahs suveränitet först efter att ha beaktat de förhållanden som råder där vid den aktuella tiden.

Islam är inte bara en samling principer grundade på abstrakta föreställningar. Därför är det nödvändigt att ett muslimskt samhälle växer fram innan denna livsordning införs. Detta samhälle kommer att tro att ingen annan än Allah får åtlydas. Ett samhälle som har denna tro och trosövertygelse är tvunget att förneka alla andras auktoritet och lagstiftningsmakt utom Allahs.

När ett sådant samhälle väl har uppstått och ställs inför olika problem i det praktiska arbetet och känner behov av en särskild metod för att stifta lagar och utfärda föreskrifter, då utarbetar Islam en konstitution, stiftar lagar och föreskrifter samt inför normer och sedvänjor. Den islamiska ordningen är endast tillämplig på det samhälle som principiellt har erkänt denna lags auktoritet och förkastat icke-islamiska lagar och föreskrifter.

Behovet av makt för att förverkliga idealet

De som tror på denna lära måste ha makt att införa den islamiska livsordningen och tillämpa islamisk lag i sitt eget samhälle. Det är också ytterst viktigt att de har makt att stifta lagar för att lösa de vardagliga problem som uppstår i det dagliga livet.

I Mekka hade muslimerna inte fått makt att stifta de lagar som de behövde. De hade inte heller något inflytande i detta samhälle. De hade ännu inte kunnat organisera sig som en varaktig organisation lämpad för att leva i enlighet med Allahs lag. Därför uppenbarade Allah den Upphöjde under det mekanska skedet inga bestämmelser för muslimernas kollektiva liv. På detta stadium fick de endast lära sig tron och de moraliska grundprinciper som hör samman med tron. Senare, efter att en självstyrande stat hade upprättats i Medina, skapades en miljö lämpad att tillgodose det muslimska samhällets behov, och makten att införa lagar och bestämmelser övertogs. Först efter att detta tillstånd hade uppstått började allmänna lagar och bestämmelser uppenbaras för muslimerna.

Under det mekanska skedet uppenbarade Allah den Upphöjde inte alla lagar och bestämmelser för att därefter ge en fullständig livsordning som kunde förverkligas efter flytten till Medina. Detta stämmer nämligen inte överens med det islamiska idealet. Islam är mer verklighetsförankrad och betydligt mer framsynt. Detta ideal försöker inte lösa inbillade problem. Det granskar först samhällets rådande tillstånd, och om samhällets tillstånd och omgivning enligt dess måttstock präglas av ett muslimskt samhälles egenskaper och av fullständig underkastelse inför Allahs lag, ordnar den islamiska livsåskådningen lagstiftningen så att den överensstämmer med samhällets behov och situation.

I dag finns det inte ett enda samhälle i världen där Allahs sharia har upprättats i stället för människoskapade lagar, och det finns inte heller någon politisk kraft lämpad att axla ett sådant ansvar. Trots att de med egna ögon ser detta tillstånd kräver vissa att det islamiska idealets praktiska form ska förverkligas och att en fullständig författning och lagstiftning ska utformas i enlighet med detta ideal. Genom att förändra den islamiska livsordningens särdrag, natur och traditioner vill de, under inflytande av den nederlagsmentalitet som uppstått i deras sinnen genom konfrontationen med den ofullkomliga människoskapade livsordningen, nå målet på en genväg. De vill också se den islamiska livsordningen som en samling orealistiska principer och egenskaper som endast består av namn. Men Allah den Upphöjde vill att det islamiska idealet ska återupprättas exakt genom den metod med vilken det en gång etablerades. För det första måste en orubblig tro på en särskild sak slå djupa rötter i människornas sinnen och hjärtan. Denna trosfråga är att människan inte ska böja sig för någon annan makt än Allah och inte vara beredd att acceptera någon annan auktoritets lagar och bestämmelser. Först när en grupp människor med sinnen och hjärtan formade enligt denna trosuppfattning är fullständigt redo och får verklig kontroll över ett samhälle, blir det möjligt att stifta lagar utifrån samhällets behov samtidigt som den grundläggande trosuppfattningen bevaras. Allah den Upphöjde har fastställt denna metod för att förverkliga den islamiska livsordningen. Ingen annan metod kan godtas om den bryter mot det som Han har fastställt.

Det rätta sättet att upprätta religionen

De som kallar människor till den islamiska livsordningen bör veta att de först ska inbjuda dem att fullt ut tro på islams grundläggande trosföreställningar. Även om de själva hävdar att de är muslimer och även om de i officiella register anges som muslimer, ska de som kallar till den islamiska ordningen först förklara för människorna att islam innebär att anta trosbekännelsen med dess rätta innebörd. Trosbekännelsens rätta innebörd är att erkänna Allah den Upphöjdes suveränitet på livets alla områden och att förneka auktoriteten hos dem som gör anspråk på suveränitet i strid med Allahs suveränitet. Efter att ha antagit denna innebörd av den islamiska trosuppfattningen är det nödvändigt att denna tro återspeglas i deras sinnen och hjärtan, livsföring och uppträdande.

Vilka som än inleder rörelsen för att återupprätta den islamiska livsordningen måste de ge denna fråga betydelse som sitt första steg. Islams första rörelse inleddes på detta sätt. Under den mekanska perioden av Koranens uppenbarelse ägnades tretton år åt att befästa denna fråga. Endast den grupp som efter att ha förstått den ovan nämnda innebörden av den islamiska rörelsen ansluter sig till rörelsen kan kallas en verkligt islamisk organisation eller ett islamiskt samhälle, och endast denna församling eller detta samhälle är lämpat att förverkliga det islamiska idealet i det kollektiva livet. Detta beror på att de frivilligt har beslutat att förverkliga det islamiska idealet i hela sitt liv och att inte acceptera någon annans suveränitet än den ende och unike Allah den Upphöjdes.

När ett sådant samhälle som det ovan beskrivna har uppstått och islamisk undervisning har antagits som dess grund, kommer samhället att gå vidare med att utforma islamiska bestämmelser utifrån sina omgivande behov. Detta är det praktiska och förståndiga tillvägagångssättet för att införa den islamiska livsåskådningen.

En grupp hängivna människor som inte har förstått den islamiska livsåskådningens särdrag skyndar på detta område. De förstår inte att den verkliga välgången ligger i den metod för att upprätta religionen som den Allvetande och Allvise Allah har föreskrivit. De tror att människor, så snart de har informerats om den islamiska idealbildningens grundläggande principer och lagar, av egen vilja kommer att gå vidare för att upprätta den islamiska idealbildningen. I själva verket är detta en inbillning hos människor som har en benägenhet att skynda sig och åstadkomma något.

Om en sådan föreställning hade lagts fram för den ädle Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) och han hade kallat folket till geografisk nationalism, ekonomisk revolution eller en reformistisk rörelse, skulle hans uppgift ha blivit mycket lättare. Men han valde inte den vägen. Innan människor informerades om den islamiska livsåskådningens detaljerade lagar och bestämmelser och lockades till den, var det ytterst nödvändigt att ingjuta en djup iman i deras hjärtan inför Allah och att de, genom att förkasta alla andra bestämmelser, fullständigt underkastade sig de bestämmelser som Allah har gett. Kärleken till Allahs sharia kommer att uppstå som ett resultat av fullständig underkastelse inför Allah och vägran att underkasta sig annat mänskligt slaveri, inte genom att man bedömer Allahs bestämmelser som överlägsna andra bestämmelser. Det råder naturligtvis inget tvivel om att de bestämmelser som Allah har gett på alla sätt är överlägsna mänskligt utformade bestämmelser. Dessa bestämmelser är nämligen skapade av Skaparen själv, och bestämmelser skapade av Skaparen och skapelsen kan aldrig vara likställda. Men bestämmelsernas överlägsenhet kan inte utgöra grunden för den islamiska rörelsen. Grunden är att utan tvekan anta den gudomliga sharia och direkt förkasta alla slags bestämmelser som står utanför sharia. Detta är islams innebörd, och något annat än detta är inte islam. Den som dras till islams grundval behöver inte få den detaljerade skillnaden mellan islam och andra bestämmelser förklarad för sig punkt för punkt. Detta är själva kärnan i iman.

Islam i konfrontation med jahiliyya

Låt oss nu tala om hur Koranen under det tretton år långa mekanska skedet byggde upp iman och troslära. Koranen framställde inte frågan om iman och troslära som en ren teori eller en andlig föreställning, och den använde inte heller lärdas och de bildades metod att skriva böcker. Koranen riktade ständigt människans uppmärksamhet mot hennes egen natur och uppmuntrade henne att iaktta sitt eget väsen och Skaparens otaliga tecken som är spridda omkring henne. Koranen befriade människans tankeförmåga från vidskepelse och trångsynthet och skärpte hennes slumrande intelligens. På så sätt gav den människans rostiga förstånd förmågan att förstå skapelsens finstämda mysterier. Detta var en allmän aspekt av den koraniska undervisningen. Den revolutionära aspekten av dess undervisning var att inleda en kamp inom det samhälle som grundats på tawhid mot all jahiliyya och alla förtryckande ideologier. När den felaktiga ideologins väldiga tyngd krossade det mänskliga samhället var det meningslöst att enbart förkunna moraliska lärdomar. Därför inledde Koranen en kompromisslös kamp för att med fasthet slita sönder den felaktiga ideologins slöja och krossa lögnens murar. Den koraniska undervisningen förmedlades inte heller genom de lärdomstyngda teorier, den argumentationskonst och den logik som senare fördes fram. Koranen inledde en kamp mot hela det samhällssystem som människan hade skapat. Koranen riktade sitt budskap till den mänsklighet som var plågad av korruption, orättvisa och förtryck. Islam är visserligen i grunden en livsåskådning grundad på iman, men dess mål är att styra det verkliga livet. Koranen uppenbarades inte för att begränsas till enbart principiella diskussioner och andliga meditationer.

Koranen sår å ena sidan imanens frö i medlemmarna av den islamiska jamaatens hjärtan och vårdar dess fortgående utveckling, och å andra sidan angriper den, genom samma medlemmar, jahiliyyans fästen och leder en kampanj för att fullständigt utplåna jahiliyyans inflytande ur muslimernas eget tänkande och uppförande. I ett upprört samhälle, genom stormar och oväder och i en strid på alla fronter, vinner iman styrka. En lärd teoretisk diskussion kan inte ge upphov till en sådan styrka. Islam är en ständigt aktiv, välorganiserad och levande rörelse, och det muslimska samhället är en konkret bild av denna rörelse. Den islamiska jamaatens tankesätt, moraliska måttstockar och fostran formas i överensstämmelse med den imaniska andan. Den islamiska rörelsens fortskridande utveckling är det verkliga uttrycket för imanens fortskridande utveckling, och detta är den riktiga metoden för att förverkliga det islamiska idealet: den islamiska rörelsen kommer att växa och spridas i överensstämmelse med imanens styrka och nivå.

Islam är inte enbart en ideologi

Den islamiska rörelsens medarbetare måste komma ihåg den revolutionära metod som beskrivits ovan. Vid närmare betraktelse blir det tydligt att man under det långa mekanska skedet inte separat utförde arbetet med att stärka iman genom den ovan nämnda metoden och skapa en organisation med den utbildning som krävdes för att upprätta ett islamiskt samhälle. I stället började man samtidigt och under samma period så fröet till iman och upprättade en organisation på grundval av islamisk undervisning. Därför kommer syftet i framtiden inte att kunna uppnås närhelst man försöker återuppliva den islamiska livsåskådningen, om man inte antar denna övergripande metod.

Det krävs lång tid för att stärka tron och aqidan, och därför rör den sig steg för steg, långsamt mot det eftersträvade målet. Varje steg kommer att vara fast och korrekt. Man får inte alls fördröja processen genom enbart diskussioner och studier på moralens och teorins område. I stället måste trons innehåll förverkligas som ett konkret exempel i det praktiska livet. Först ska tron träda in i människornas hjärtan, och den ska ge upphov till en ständigt aktiv jamaat, vars alla yttre och inre sidor och avdelningar kommer att utvecklas genom att förkroppsliga trons verkliga innebörd. Denna revolutionära jamaat kommer just genom sin kamp mot jahiliyya i ord och handling att låta trons levande gestalt framträda.

De som tror att det islamiska idealet kan utvecklas och etableras enbart genom lovprisning av det islamiska idealet och genom lärda teoretiska och kulturella studier av islam måste i högsta grad vara vaksamma inför de katastrofala följderna.

Koranen uppenbarades inte på en enda dag. Det behövdes i stället tretton år för att så trons frö, bygga trons struktur och stärka trons kraft. Om Allah den Upphöjde hade velat kunde Han ha uppenbarat hela Koranen på en enda dag. Därefter kunde Han ha gett den islamiska rörelsens medlemmar tretton år för att skaffa sig kunskap om islam och förstå denna ideologi väl.

Men Allah den Upphöjde valde inte denna metod, eftersom Hans vilja var en annan. Han ville etablera ett enastående levnadssystem på jorden. Han ville samtidigt bygga de grundläggande trosföreställningarna för detta levnadssystem, organisera en rörelse som bar och förmedlade idealet samt etablera en samhällsstruktur som återspeglade det eftersträvade levnadsidealet. Han ville bygga en jamaat och en rörelse som stärktes av trosföreställningarna, och samtidigt ville Han gradvis stärka tron genom jamaatens och rörelsens verksamhet. Det var Allah den Upphöjdes vilja att trons styrka skulle växa i takt med jamaatens och rörelsens framsteg och att jamaatens och rörelsens öppna verksamhet skulle framträda som en återspegling av tron. Den Allvetande Allah visste mycket väl att arbetet med att reformera människorna och bygga ett välordnat samhälle inte kan fullbordas över en natt. För att bygga upp trosföreställningarna krävs nämligen lika mycket tid som det krävs för en människa att bygga en välorganiserad jamaat.

Detta är det islamiska levnadssystemets särdrag. Den mekanska perioden av Koranens uppenbarelse bevisar just detta särdrag. Vi måste vara medvetna om de ovan nämnda särdragen hos din och avstå från att försöka förändra dins särdrag, förblindade av det tomma glitter som präglar de meningslösa, människoskapade idealen. Genom inverkan av sina egna särdrag bildade islam i forna tider en stor och ädel ummah kallad den muslimska ummahn. När det i framtiden åter blir nödvändigt att bygga upp den muslimska ummahn på jorden, kommer detta endast att kunna ske genom dins särdrag och dess egen arbetsmetod.

Liksom blodcirkulationen i människokroppen ska islams grundläggande trosföreställningar strömma genom samhällets alla ådror och kapillärer och lysa som en brinnande fackla inne i den aktiva islamiska organisationens kropp. De som, genom att förändra det islamiska levnadssystemets egna särdrag och utvecklingsgång, drömmer om att etablera din enbart genom att bevisa islams överlägsenhet över falska livsideologier med hjälp av teoretiska diskussioner och kunskapsstudier begår inte bara ett allvarligt misstag; de försöker dessutom slå in på en farlig väg.

Den islamiska aqidans krav är att denna tro ska inta sin plats i centrum av levande människor, aktiva och verksamma organisationer samt ett samhälle med framtidsmöjligheter, och inleda en total kamp mot den jahiliska omgivningen. Samtidigt som kampen förs för att befria det etablerade samhället från jahiliyyas inflytande, ska trons kraft fortsätta kampen för att utplåna hela den jahiliska samhällsmiljöns fläckar från sinnena, tankarna och karaktärerna hos dem som tagit islam. De som bär upp den islamiska rörelsen har nämligen fötts i ett samhälle som präglats av falskhet och jahiliyya, och det är inte märkligt om vissa av jahiliyyas inflytanden finns kvar i deras liv även efter att de antagit islam.

På grund av den islamiska aqidans nämnda särdrag tar den en enorm och omfattande plats i människans sinne och tanke. Enbart teoretiska diskussioner och försök att lovprisa islam får inte en lika långtgående verkan. Islam nöjer sig nämligen inte med att enbart påverka människans tanke; även hennes praktiska liv och karaktär omfattas av dess räckvidd.

Islams förklaring av Skaparen, skapelsen, livet och människan är inte bara omfattande och fullständig, utan dessutom verklighetsinriktad och positiv. I enlighet med sina särdrag och sin natur vill islam inte begränsas till att enbart vara ett föremål för intellektuell förståelse och kunskapsstudier. Detta strider mot dess natur och yttersta syfte. Islam vill uttrycka sig genom den aktiva människans liv, en aktiv organisation och en praktiskt inriktad rörelse. Genom revolutionära människors verksamhet, en revolutionär rörelse och en ständigt livfull organisation breder den ut sig på ett sådant sätt att de tankar den förmedlar står i samklang med det praktiska arbetslivet. Den vill aldrig förbli ett rent abstrakt begrepp, utan upprätthåller alltid överensstämmelse mellan principerna och det praktiska handlingsprogrammet.

Det står klart att uppfattningen att man principiellt först ska inhämta fullständig kunskap om islam och därefter förverkliga det islamiska idealet i det praktiska arbetslivet inte bara är felaktig, utan ytterst skadlig. Detta strider mot islams verkliga syfte och särdrag.

Allah den Allsmäktige säger:

—————————————————-

”Jag har uppenbarat Koranen bit för bit och gradvis, för att människorna lättare skulle kunna höra den.” — Bani Israil: 106

Enligt Allahs ovanstående ord har man samtidigt tagit hänsyn till två saker. För det första att uppenbara Koranen bit för bit och för det andra att låta människorna höra Koranen gradvis. Syftet med denna ordning är att bygga upp en levande och aktiv organisation på trons grund och gradvis föra denna organisation till fulländning. Detta levnadssystem har kommit för att förverkligas, inte för att enbart erkännas som en utmärkt ideologi.

Det av Allah givna handlingsprogrammet för att förverkliga det av Allah givna idealet

Trons förmedlare måste klart förstå att islam är det av Allah givna levnadssystemet och att metoden för att upprätta denna gudomliga ordning också har fastställts av Allah den Allsmäktige själv genom den gudomliga uppenbarelsen. Därför är det på intet sätt möjligt att upprätta religionen utan att följa denna metod. De måste vidare förstå att denna religion inte bara har som mål att förändra trosuppfattningar och levnadssätt. Den formar trosuppfattningar av ett särskilt slag, skapar en ummah med särskilda kännetecken och fulländar samtidigt, genom en gradvis utveckling, ett särskilt slags tanke- och handlingsmönster. I den mån denna religion förmår åstadkomma förändringar i trosuppfattningarna och livet, i exakt samma mån mobiliserar den kraft för att upprättas. Därför genomförs införandet av det önskade tankesättet och formandet av bestämda trosuppfattningar parallellt och samtidigt. Man kan snarare säga att de är som kronblad på samma blomma.

Av den föregående diskussionen har vi förstått att religionens egen arbetsmetod är tydligt fastställd. Samtidigt har det blivit klart att denna arbetsmetod är fullständig i sig själv och bestående för evigt. Denna metod har inte utformats för något särskilt stadium, någon särskild situation eller någon särskild miljö för den islamiska da‘wan. Den var inte heller särskilt avsedd endast för de ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem). Tvärtom är denna metod fri från tidens och epokernas begränsningar. Närhelst en rörelse för att upprätta islam börjar i världen, måste rörelsen bedrivas enligt denna metod; det är inte möjligt att upprätta denna religion genom att använda någon annan väg eller metod.

Islam förändrar inte bara människans trosföreställningar och alla hennes handlingar i det praktiska livet, utan också hennes synsätt och tankesätt. Dess förändringsmetod skiljer sig helt från de förändringsmetoder som människor har utformat. De sistnämnda metoderna är nämligen meningslösa och präglas av ett trångt perspektiv.

Om vi inte antar den metod som Allah den Upphöjde har fastställt, kommer vi inte på något sätt att kunna dra nytta av det gudomliga budskapet och inte heller att kunna förändra mänsklighetens tankesätt och vanor.

När vi försöker studera islam enbart som en lära eller göra den till ett välsmakande diskussionsämne i ett kunskapsforum, skiljer vi den i själva verket från den revolutionära metod och det tankesätt som Allah har gett. På så sätt sänker vi Allahs livsåskådning till samma nivå som människoskapade livssystem. Genom sådana handlingar försöker vi i praktiken korrigera människoskapade metoder och höja dem till samma status som de människoskapade metoderna. Ett sådant synsätt är ytterst farligt och är resultatet av ett besegrat sinnelag.

Budskapet om den stora sanningen ger den islamiska rörelsens arbetare en särskild måttstock för tänkande och reflektion. Med hjälp av denna måttstock kan de renas från inflytandet av de felaktiga föreställningar som, under påverkan av den rådande jahiliyyan i världen, har trängt in i våra sinnen och hjärnor, förvirrat vårt förstånd och förgiftat vår utbildning och kultur. Om vi försöker förändra vår religion efter jahiliyyans synsätt, som råder i strid med dess natur, kommer denna religion att förlora sin nyttighet för det mänskliga samhället, och det mänskliga samhället kommer att berövas den sanna religionens välsignelser. Inte nog med det: inte heller vi själva kommer att kunna hålla oss borta från de skadliga följderna av jahiliyyans ideologier. Även i detta avseende är saken ytterst skadlig.

Att tänka på och sträva efter att upprätta det islamiska idealet i det mänskliga samhället är inte mindre viktigt än att tro på den islamiska trosläran och livsordningen, och det är inte heller åtskilt från detta.

Även om det för oss framstår som mycket gott och glädjande att genom grundläggande och skriftliga insatser arbeta för att sprida den islamiska läran och bevisa den islamiska livsordningens överlägsenhet, måste vi komma ihåg att islam aldrig kan etableras som en verklighet i världen genom enbart förkunnelse och lovprisning. Vi måste förstå att endast den islamiska rörelsens arbetare kan dra nytta av den ovan nämnda metoden, och även då endast i den utsträckning som rörelsen gör framsteg. Därför säger jag åter: så snart man tror på islam måste man börja kämpa för att upprätta detta ideal, och rörelsen måste träda fram som en sann och fullkomlig avbild av islam.

Jag vill också upprepa att metoden för att leda den islamiska rörelsen är fastställd genom det gudomliga budskapet, och att denna metod är fullkomlig, beständig och ytterst inflytelserik. Mer än någon annan metod är den djupt förbunden med människans natur. Därför har islam, innan man träder in i den praktiska rörelsen, innan en levande föreställning om den väcks i människornas hjärtan och innan denna metod följs steg för steg, presenterat den för människorna som en fastställd och fullständig metod.

Om det ovanstående är sant när det gäller den islamiska troslärans grundkällor, gäller samma sanning också den islamiska samhällsordningens organisatoriska struktur och den detaljerade lagstiftningen. Den väl etablerade jahiliyya som omger oss har påverkat vissa av islams osjälviska förkämpar så mycket att de, ivriga att alltför snabbt ta sig igenom den islamiska revolutionens naturliga utvecklingsstadier, har börjat ställa följande frågor: Vilka är de detaljerade bestämmelserna i det ideal vars budskap vi förkunnar? Hur mycket forskning har vi bedrivit för att förverkliga dem? Hur många frågor har vi hittills kunnat systematisera och hur många artiklar har vi kunnat skriva? Eller har en tidsenlig rättsvetenskap (fiqh) för detta ideal utarbetats? När man hör deras frågor får man intrycket att allt annat arbete redan har slutförts, utom forskningen för att utforma islamisk lagstiftning och den detaljerade rättsvetenskapen (fiqh). Det verkar som om alla i samhället redan vore beredda att följa Allahs föreskrifter och leva i enlighet med dem, och att det enda som saknas är en grupp mujtahider som kan utarbeta en rättsvetenskap anpassad till den moderna tiden. Detta är ett avskyvärt hån mot islam. Varje människa som tror på islam måste vara på sin vakt mot sådant hånfullt beteende.

Genom att följa den ovan nämnda vägen söker jahiliyya endast förevändningar för att hindra förverkligandet av den gudomliga sharia och bevara det system som upprätthåller människans herravälde över människan. Den försöker få den islamiska rörelsens förkämpar att avstå från den revolutionära rörelsen genom att hålla tillbaka deras troskraft och nöja sig med enbart tron på idealets överlägsenhet. Jahiliyya vill föra dem som åberopar islams namn bort från den rätta vägen för att förverkliga det islamiska idealet. Det är den falska ideologins mål att hålla de troende borta från den rörelse och kamp där den islamiska trosläran mognar, från den kamp och de konflikter genom vilka det islamiska systemet utvecklas, samt från den rörelse där tidsenliga islamiska lagar utformas för att lösa praktiska problem och svårigheter på rörelsens olika stadier.

Dessa taktiker från dem som verkar för att förverkliga det islamiska idealet måste omintetgöras och det falska måste krossas till stoft. I ett samhälle som ännu inte är berett att förkasta människoskapade lagar och anta Allahs lagar måste man avvisa de löjeväckande försöken att modernisera den islamiska rättsvetenskapen. Dessa uttalanden görs just för att få den islamiska rörelsens förkämpar att avvika från huvudmålet och slösa bort sin tid och energi på att bygga luftslott. De måste ovillkorligen omintetgöra dessa komplotter.

Denna religion måste föras fram genom den arbetsmetod som den har föreskrivit för sitt eget förverkligande, och endast genom denna metod. Inom denna arbetsmetod ligger den religiösa kraftens hemlighet dold, och de som verkar för islams förverkligande vinner seger och framgång som ett oundvikligt resultat av just denna metod.

Det islamiska livsidealet och metoden för islams fullständiga förverkligande är lika viktiga, och det finns ingen skillnad mellan dem. Hur tilltalande någon annan väg eller metod än må verka kan det islamiska idealet inte förverkligas genom den. Andra metoder kan förverkliga människoskapade ideal, men när det gäller vårt ideal är sådana metoder helt meningslösa. Därför är det, i fråga om den islamiska revolutionen, lika viktigt att följa dess egen metod som att följa religionens grundläggande troslära och livsordning.

—————————————————

”Denna Koran vägleder sannerligen till den rakaste och tydligaste vägen.” – Isra: 9

Tredje kapitlet

Den islamiska samhällsordningens kännetecken och hur samhället byggs upp

Profeternas grundläggande budskap

Det budskap som Hazrat Muhammad (frid vare med honom) kom till världen med från Allah var det sista ledet i den kedja av budskap som Allahs profeter hade förmedlat sedan skapelsens begynnelse. Genom hela mänsklighetens historia har detta budskap förblivit ett och detsamma. Det innebär att erkänna den ende och unike Herren och Upprätthållaren, underkasta sig Honom och förkunna att alla former av människors herravälde ska upphöra. Av mänsklighetens historia framgår att det mänskliga samhället som helhet, med undantag för några få spridda individer, aldrig har förnekat Allah den Upphöjdes existens eller Hans suveränitet över universum. Däremot har människorna hyst felaktiga föreställningar om Allah den Upphöjdes egenskaper eller föreställt sig många andra gudar som Hans medhjälpare. Genom trosföreställningar och dyrkan, eller genom att erkänna någon annan makts suveränitet än Allahs, har de tillskrivit Allah medhjälpare eller medgudar. Båda dessa sätt är shirk.* De för människorna bort från den din som uppenbarades för profeterna, frid vare med dem. Efter varje profets bortgång levde hans efterföljare under en tid i enlighet med dins föreskrifter. Men efter en längre tid började de gradvis vandra in på villfarelsens väg. Till slut sjönk de åter ned i jahiliyya och började leva ett liv präglat av shirk. Ibland begick de shirk i tron och trosläran samt i dyrkan och tillbedjan. Ibland erkände de en annan makts suveräna makt än Allahs, och ibland ägnade de sig åt båda formerna av shirk.

Människans ställning i den skapade världen

På historiens alla stadier har Allahs din förmedlat samma budskap. Målet med denna din är islam. Islam innebär att göra människorna lydiga och undergivna Allah, befria dem från människors slaveri och ägna dem åt slaveriet under enbart Allah; att befria det mänskliga samhället från människans suveränitet och från det människoskapade levnadssystemets och de människoskapade värderingarnas bläckfiskgrepp, och att införa Allah den Upphöjdes suveränitet, auktoritet och lagar på livets alla områden. Hazrat Muhammad (frid vare med honom) kom till världen med detta syfte, och samma uppgift hade även de profeter som kom före honom. Hela den skapade världen följer Allah den Upphöjdes lag och styre, och människan är, som en ytterst liten del av den skapade världen, tvungen att följa naturlagarna. För att bringa det praktiska livet i överensstämmelse med de lagar som människokroppens organ följer är det nödvändigt att även där följa Allahs, Lagstiftarens, lag och styre. Människan kan aldrig förkasta detta lags styre och skapa ett separat system eller ett annat sätt att leva för sig själv. Näringstillförseln i människans kropp, dess sjukdom och hälsa, liv och död – allt är fullständigt hjälplöst inför Allahs lag. Människan har ingen makt att förändra de föreskrifter som råder i universum. Därför måste människan även på det område av livet där hon har fått rätt att följa eller inte följa Allah den Upphöjdes föreskrifter erkänna Allahs suveräna auktoritet och skapa fullständig överensstämmelse i livet.

Vägen till frigörelse från jahiliyyas bläckfiskgrepp

Jahiliyya är i själva verket ett annat namn för människans herravälde över människan. Därför strider den mot de lagar som gäller i naturens värld. När människan antar jahiliyyas ideologi skapar hon i det praktiska livet en konflikt med den del av livet där hon är tvungen att följa de naturliga föreskrifterna. Den siste profeten Muhammad (frid vare med honom) och alla profeter före honom angrep just denna jahiliyya genom att förmedla budskapet att man måste erkänna den ende och unike Allahs suveränitet. Jahiliyya är inte bara en ideologi. I vissa fall visar det sig tvärtom att den inte har någon ideologi alls. Jahiliyya antar överallt formen av ett etablerat samhälle, och en aktiv rörelse ger den alltid sitt stöd. Detta samhälle inför sitt eget ledarskap, sina egna föreställningar, värderingar, sedvänjor, karaktärsdrag och tankesätt. Jahiliyya är välorganiserad. Genom ömsesidig kontakt, samarbete, organisation och disciplin förenas detta samhälles människor på ett sådant sätt att hela samhället, medvetet eller omedvetet, gemensamt arbetar för att bevara samhällsordningen; dem som betraktas som skadliga för dess existens avlägsnar det från jordens yta. När jahiliyya inte längre bara är en ideologi utan antar formen av en aktiv rörelse, kan man aldrig lyckas störta den och återföra det mänskliga samhället till underkastelse under Allah den Upphöjde genom att framställa det islamiska idealet som enbart en ideologi. Jahiliyya kontrollerar den materiella världen, och en aktiv organisation är ständigt verksam under dess beskydd. Under sådana omständigheter är det inte bara omöjligt att föra en kraftfull kamp mot den med enbart en ideologi; det är inte ens möjligt att stå emot den. Man måste därför naturligtvis dra slutsatsen att islams mål är att störta den etablerade jahiliyyas ideologi och upprätta en ideologi med helt andra kännetecken och sedvänjor. Eftersom jahiliyya är etablerad med ett välorganiserat samhälle och en organisation, kommer även kampen för att störta den att träda in på slagfältet i form av en välorganiserad rörelse. Denna nya rörelse måste vara bättre organiserad än jahiliyya, och banden mellan dess anhängare måste vara starkare och fastare.

Den islamiska samhällsordningens ideologiska grund

På varje nivå i den islamiska historien har det ideologiska fundament som det islamiska samhället byggts på varit vittnesbördet om kaliman ”lā ilāha illā Allāh”. Denna kalima betyder att Allah är Herren; Han är den som styr universum, Han är den verklige härskaren och ägaren av den suveräna makten. Sinnet och medvetandet måste upplysas av ljuset från Hans enhet. Hans enhet måste bevisas genom dyrkan och tjänande. Hans enhet måste komma till uttryck i livets praktiska sedvänjor och lagar. Vittnesbördet om lā ilāha illā Allāh kan i praktiken inte avges på något annat sätt än genom denna fullständiga och allomfattande metod. Även enligt sharia är ett sådant vittnesbörd det enda tillförlitliga.

Denna fullständiga och allomfattande metod förvandlar det muntliga vittnesbördet till ett verksamt system, på vars grund den som avger vittnesbördet kan kallas muslim och den som förkastar det icke-muslim. Ideologiskt innebär detta fundament att människans liv helt måste underordnas lydnaden inför Allah. Människan ska inte själv fatta beslut inom något område av livet. I stället ska hon återvända till Allah och lyda Honom. Det finns endast ett sätt att få kunskap om Allahs bud, och det är genom Allahs Sändebud. I trosbekännelsens andra del har detta sätt kallats islams andra pelare: ”Ashhadu anna Muhammadan rasūlullāh” – jag vittnar att Muhammed är Allahs Sändebud.

Detta är det ideologiska fundament på vilket det islamiska palatset har rests. Och detta är islams verkliga livskraft. Detta fundament utformar en fullständig livsordning för människans liv, som måste förverkligas inom varje område av livet. Denna livsordning löser varje problem, oavsett om problemet uppstår i Dar al-Islam eller utanför det, och oavsett om det gäller relationer inom det muslimska samhället eller relationerna mellan det muslimska och det icke-muslimska samhället.

Muslimska invånare i ett jahiliyya-samhälle

Enligt den ovanstående beskrivningen är islam inte någon stel och meningslös lära som någon kan välja att anta som en trosuppfattning, nöja sig med att förrätta sin gudsdyrkan och sedan följa det i praktiken etablerade och aktiva jahiliyya-samhället. Om de som antar islam befinner sig i ett sådant tillstånd kan islam i praktiken inte etableras, hur många de än må vara. De så kallade muslimer som blir delar av jahiliyya-samhället kommer nämligen oundvikligen att tvingas tillgodose just detta samhälles organisatoriska behov. Därefter kommer de, medvetet eller omedvetet, att verka för att uppfylla de grundläggande behov som är nödvändiga för samhällslivets livskraft och existens. Dessutom kommer de att ställa sig som samhällets väktare och undanröja de medel och faktorer som de anser vara farliga för dess existens och förvaltning. När hela samhället utför alla dessa uppgifter måste man nämligen, som en ofrånkomlig del av det, medvetet eller omedvetet följa hela samhället för att utföra samma uppgifter.

Vägen till islamiskt återuppvaknande i en jahiliyya-miljö

I samma ögonblick som en person uttalar kaliman ”lā ilāha illallāhu muhammadur rasūlullāh” måste han besluta sig för att vidta revolutionära åtgärder. Utan sådana revolutionära åtgärder kan det muslimska samhället inte bli verklighet. Hur många grundläggande islamtroende och islamälskande människor det än finns i världen, kan det islamiska samhället inte upprättas förrän de blir aktiva genom ömsesidigt samarbete, förrän människor från olika samhällsklasser organiserar sig och stärker sin kraft likt de olika organen i en levande människokropp, och förrän de inleder en samlad rörelse under en ledning som är helt fri från jahiliyya-samhällets påverkan, för att försvara sig mot angripande krafter. För att etablera detta samhälle kommer den nämnda ledningen att föra rörelsen mot dess mål genom enhetlig strävan och ansträngning, samordning av det organisatoriska arbetet, utveckling och formande av en islamisk karaktär samt rening från alla influenser från det falska samhället.

Det var på detta sätt islam etablerades. Med en kort trosuppfattning som grund kom islam att omfatta hela livet. Så snart tron på denna livsordning hade antagits föddes en kraftfull och aktiv rörelse. Denna rörelse nöjde sig inte med att skilja sig från jahiliyya; den förklarade dessutom uppror mot det etablerade falska samhällssystemet. Islam kom inte till världen som en fiktiv lära utan verklig existens. Inte heller i framtiden kan dess existens komma till uttryck annat än genom en verklig ordning. Om islams ljus på nytt kan tändas i det mörker som finns i varje vrå av jahiliyya-samhället, finns det ingen annan väg för någon tid eller något land än att först oundvikligen förstå islams väsen och natur. Det innebär att dess förverkligande och utveckling inte på något sätt är möjliga utan en rörelse och en organisk ordning.

Mänsklighetens utveckling

När islam, enligt den ovan beskrivna metoden, grundar en muslimsk umma på tawhidens grund, och denna umma därefter blir aktiv och låter tron på enbart tawhid bestämma bandet för de ömsesidiga relationerna, blir dess främsta mål att väcka och utveckla människans mänsklighet, göra den stark och kraftfull samt göra den kapabel att inta en överordnad ställning över människans övriga drifter. Islam strävar efter att förverkliga detta syfte. I vissa avseenden liknar människan djuren och till och med livlösa ting. Därför har den okunniga tidens vetenskapsmän sjunkit ned i villfarelsen att betrakta människan som ett djur eller i vissa fall som ett livlöst ting. Trots att människan i många avseenden liknar djur och livlösa ting har hon i själva verket vissa egenskaper som gör att hon räknas som skapelsens främsta varelse. Även de som företräder den jahilitiska vetenskapen har, motvilligt, tvingats erkänna denna verklighet. Men deras erkännande är varken uppriktigt eller tydligt. *

Den islamiska livsordningens välgörande verkan är ytterst verklig och oöverträffad. Islam har brutit de svaga banden av ras, språk, land, materiella intressen, geografiska gränser och liknande och fastställt tron som den enda grunden för samhället och de ömsesidiga relationerna. I stället för människans och djurens gemensamma egenskaper utvecklar detta samhälle enbart mänskliga egenskaper och ger dem en framträdande plats i det mänskliga samhället. Hela världen bevittnar följderna av detta storslagna verk. Det islamiska samhället förvandlas till ett öppet och tolerant samhälle. Dess portar står för alltid öppna för människor av alla raser, språk och från alla områden. I det islamiska samhällets stora hav flyter floder av olika slags begåvning och egenskaper samman till en enhet. Genom denna storslagna förening uppenbarade sig inom mycket kort tid en verklighet som väckte världens förundran och bländade allas ögon. Trots att kommunikationer och resmöjligheter på den tiden var ytterst bristfälliga kom mänsklighetens främsta tänkande och kunskaper inom vetenskap och lärdom att ingå i denna verklighet.

I det islamiska samhällets stora ocean samlades människor från alla folk och stammar i Arabien, Persien, Syrien, Egypten, Marocko, Turkiet, Kina, Indien, Rom, Grekland, Indonesien, Afrika och andra länder. Deras olika egenskaper vävdes samman till ett enda band, och genom ömsesidigt samarbete och umgänge deltog de i att bygga den islamiska umman och den islamiska kulturen. Denna storslagna civilisation var inte ens för en enda dag en arabisk civilisation; den var i stället en genuint islamisk civilisation. Och den islamiska civilisationen skapade aldrig någon nation, utan formade en umma på trons grund.

Människor som talade alla språk i varje land var jämlika delaktiga i att bygga denna civilisation. Genom kärlekens och moralens band knöt de djupa relationer till varandra. De var alla vandrare på samma väg. Därför använde de alla sina förmågor för att bygga det eftersträvade samhället. Genom att helt ge av sina stamtraditioner samt sina personliga och nationella egenskaper berikade de detta samhälle. Eftersom var och en av dem, som medlem av det islamiska samhället, bar lika stort ansvar. Grunden för deras relationer var en djup kärlek till Allah. Därför kunde allas personligheter utvecklas fritt i detta samhälle. De egenskaper som framträdde bland människorna under denna tid saknar motstycke i mänsklighetens historia.

I den äldre historien var det romerska samhället känt som det bästa samhället. Även där hade människor av olika stammar, språk, raser och läggningar samlats. Men deras enhet var inte organiserad på grundval av mänskliga relationer. Ingen högre idé skapade ett förenande band mellan dem. I stället var klassindelningen grunden för deras enhet. I hela imperiet stod å ena sidan den förnäma klassen och å andra sidan ett stort antal slavar. Dessa två klasser höll imperiet uppdelat i två klasser. Dessutom hade stamkaraktären en särskilt framträdande ställning. Människor från den romerska stammen innehade överallt ledarplatserna, medan alla andra stammars människor var deras slavar. Därför kunde detta samhälle aldrig nå en lika hög ställning som det islamiska samhället, och det hade aldrig förmågan att skänka mänskligheten de välsignelser som det islamiska samhället skänkte den.

Även i modern tid har olika samhällen uppstått. Det brittiska imperiet kan nämnas som exempel. Det är det romerska imperiets arvtagare. Begäret efter nationella intressen är detta imperiums grund, och den brittiska nationen är dess ledare. Dess mål är att exploatera alla imperiets kolonier. Detsamma gäller de övriga europeiska imperierna. Det tidigare spanska och portugisiska imperiet samt dagens Frankrike har följt samma väg när det gäller exploatering och förtryck.

Kommunismen trädde fram på arenan med anspråket att bygga ett nytt samhälle genom att bryta ned murarna av ras, stam, språk och geografisk nationalitet. Men även detta samhälle uteslöt mänskliga relationer och gjorde klassindelningen till samhällets grund. I detta avseende är det kommunistiska samhället den andra sidan av det gamla romerska samhället. I det romerska samhället hade de förnäma företräde. I det kommunistiska samhället har proletärerna företräde. Att hysa hat och fientlighet mot den andra klassen är detta samhälles grundsats. Ett sådant själviskt och hämndlystet samhälle kan inte göra annat än väcka människans djuriska drifter. Dess program går ut på att hetsa upp de djuriska drifterna och göra dem ännu starkare. Enligt kommunismens synsätt är människans grundläggande behov desamma som djurens: mat, bostad och tillfredsställelse av den sexuella driften. Därför är hela mänsklighetens historia, enligt deras synsätt, inget annat än historien om att skaffa föda.

Islam är den enda livsordning från Allah som, genom att väcka och utveckla människans ädla egenskaper och fina anlag, bereder vägen för upprättandet av ett högstående mänskligt samhälle. Än i dag är denna egenskap hos islam unik och utan motstycke. De som överger denna ordning och försöker bygga samhället på grundval av nationalism, fosterlandskärlek, ras, stam, språk eller klass är i själva verket mänsklighetens fiender. De är inte beredda att smycka människan med de egenskaper som Allah har skänkt henne. De vill inte heller att det mänskliga samhället ska dra nytta av alla folkslags och stammars samlade egenskaper och förmågor och leva lyckligt och bekvämt genom att bygga ett harmoniskt och förenat samhälle. Det är om sådana människor som Allah den Upphöjde har sagt:

————————————————————————————–

”O Profet! Ska Jag inte underrätta er om vilka människor som är fullständiga förlorare i fråga om sina gärningar? Det är de som går vilse i det jordiska livet samtidigt som de tror att de följer den rätta vägen. De har förnekat tecknen från sin Herre och vägrat tro på att de ska återvända till Honom. Därför har alla deras gärningar gått om intet, och på Uppståndelsens dag kommer de inte att ha någon betydelse. Som vedergällning för att de förnekade och hånade Mina tecken och Mina sändebud ska de få utstå helvetets straff.” — Al-Kahf 18:103–106

Fjärde kapitlet

Jihad på Allahs väg

Jihads olika nivåer

Imam Ibn Qayyim har i sitt berömda verk Zād al-Maʿād skrivit ett kapitel med rubriken ”Allahs sändebuds (frid vare med honom) förhållningssätt till de otrogna och hycklarna, från profetskapets början till livets sista stund”. I det kapitlet skriver den lärde författaren om jihads väsen: Den första uppenbarelse som sändes till Allahs sändebud (frid vare med honom) var—

 —————————–

(Läs i din Skapares, din Herres namn – och så vidare).

Detta var början på profetskapet. Allah den Upphöjde befallde Sin profet att själv läsa de ovan nämnda verserna. Men ännu hade han inte fått någon befallning att förmedla den gudomliga uppenbarelsen till andra. Därefter säger Allah den Upphöjde—

—————————

(O du som är insvept! Res dig och varna folket).

På detta sätt anförtroddes profetskapets ansvar genom befallningen ”Iqra” och budbärarskapets ansvar genom tilltalet ”Ya ayyuhal-muddaththir”. Därefter befalldes han att varna sina närmaste släktingar. Den ädle Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förmedlade därför först Allahs budskap till sina närmaste släktingar. Sedan riktade han sina varningar till grannarna, därefter till hela Arabien och slutligen till hela världens mänsklighet. Så fortsatte han under omkring tretton år att genom tabligh försöka väcka gudsfruktan i människornas hjärtan. Under denna tid förde han inte krig mot någon och krävde inte heller jizya av någon. Han befalldes i stället att hålla tillbaka, visa tålamod och följa vägen av överseende. Därefter fick han befallningen att utvandra. Efter utvandringen gavs tillstånd till väpnad kamp. Sedan kom befallningen att föra jihad mot dem som bar vapen mot Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, men att inte ingripa mot dem som förhöll sig neutrala. Senare befalldes man att kämpa mot avgudadyrkarna tills Allahs religion hade förverkligats fullständigt. Vid denna tid delades de otrogna in i tre grupper. Den första gruppen bestod av förbundna, den andra av stridande och den tredje av dhimmier.

När de som Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tidigare hade slutit fredsfördrag med fortsatte att handla i enlighet med fördraget, befalldes även muslimerna att hålla fast vid det. Om det uppstod misstanke om att någon part hade brutit fördraget, befalldes Allahs profet att genom en offentlig proklamation upphäva det; fram till dess att den andra parten hade underrättats om att fördraget förklarats brutet, var det förbjudet att gripa till vapen mot dem. Samtidigt uppenbarades befallningen att kämpa mot dem som bröt fördraget.

I suran at-Tawbah gavs dessa tre typer av föreskrifter. Där sades tydligt att kriget mot de bland Skriftens folk som visade fiendskap mot Allah och Hans Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skulle fortsätta tills de betalade jizya eller accepterade islams levnadssystem. I samma sura befalldes man att föra en hård jihad mot de otrogna och hycklarna. Den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, grep på Allahs befallning till vapen mot de otrogna, medan han kämpade mot hycklarna genom att lägga fram argument och föra samtal och diskussioner. I samma sura befalldes det att alla tidigare ingångna fördrag med de otrogna skulle förklaras ogiltiga, och fördragen delades in i tre grupper. Mot den första gruppen befalldes kamp. Människorna i denna grupp hade själva brutit sina fördrag. Den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kämpade mot dem och segrade. Med den andra gruppen slöt han fred för en bestämd tid. De hade inte brutit fördraget och hade inte heller gett någon som helst hjälp åt någon fiende till islam. Allah den Upphöjde befallde att de fördrag som slutits med dessa människor skulle upprätthållas till den bestämda tidens slut. Med den tredje gruppen hade inget fördrag slutits, men de hade aldrig uppträtt fientligt mot Allahs Sändebud. Även de med vilka fred hade slutits på obestämd tid räknades till denna grupp. Denna grupp beviljades fyra månaders frist, varefter befallningen utfärdades att kämpa mot dem.

Allahs profet dödade därför dem som bröt fördragen och gav fyra månaders frist åt dem som inte hade brutit sina fördrag eller med vilka fördrag hade slutits på obestämd tid. Med dem som höll sina fördrag handlade han i enlighet med fördraget tills den bestämda tiden hade löpt ut. Därför antog alla människor islam och övergav otro inom den bestämda tiden. De icke-muslimska invånarna började betala jizya och blev underlydande staten. Efter uppenbarelsen av suran at-Tawbah såg man således att de otrogna delades in i tre grupper. Den första gruppen bestod av fiender som förde krig mot islam, den andra av förbundna och den tredje av dhimmier. Motståndarna fruktade ständigt Allahs profet. Hela världens människor delades nu in i tre grupper: den första bestod av muslimer som trodde på profeten, den andra av dhimmier som åtnjöt beskydd och den tredje av krigförande otrogna. Allah den Upphöjde befallde Sin älskade profet att acceptera hycklarnas yttre lydnad, överlämna deras hjärtans falskhet åt Allah och fortsätta försöka reformera dem genom argument och samtal.

Allah förbjöd sin Profet att förrätta begravningsbönen för hycklarna, att stå vid deras gravar och be, eller att vädja inför Allah om förlåtelse för deras synder. Allah förklarade i stället att de inte skulle få förlåtelse även om Profeten vädjade om förlåtelse för dem. Detta var Allahs Profets antagna politik gentemot de otrogna och hycklande fienderna.

I den ovan nämnda framställningen har islamska jihads alla stadier på ett utmärkt sätt återgetts i största korthet. Denna framställning ger en antydan om den religiösa rörelsens särdrag och långtgående resultat. Frågan förtjänar att granskas med djup uppmärksamhet. Här antyder vi endast några få aspekter.

Jihads första särdrag:Den sanna religionens första utmärkande skönhet är att den är en verklighetsinriktad livsordning. Denna religions rörelse drar människorna till sig under alla omständigheter och använder i sitt arbete de medel och resurser som är anpassade till situationen. Redan vid den islamiska rörelsens början uppstår en konflikt med det falska samhället. Det rådande samhällets tankesätt och trosföreställningar står under jahiliyjas inflytande. Samhällsordningens struktur byggs på jahiliyyas grund. Därför krävs, med stöd av jahiliyyas ekonomiska och politiska makt, motsvarande medel och resurser för att möta den kraft som stolt har etablerat sig över samhället. Islam korrigerar därför tankesätt och trosföreställningar genom tabligh och förkunnelse. Den bedriver jihad genom att använda världslig makt för att förändra den etablerade samhällsordningen. Detta beror på att det jahiliyya-styrda samhället hindrar arbetet med att rena trosföreställningar och tänkande. Genom att använda världsliga medel och vilseledande program tvingar det människorna att förbli lojala mot det jahili-samhället. Följden blir att samhället inte har något annat val än att leva med böjt huvud inför människor i stället för inför den Allsmäktige Allah. Den islamiska rörelsen kan därför inte anse att en kampanj för att utrota den världsligt stödda jahiliyya enbart kan genomföras genom dawah och tabligh. Samtidigt är det inte den islamiska idealets princip att med tvång förändra människors trosföreställningar. I denna religions rörelse är båda de ovan nämnda metoderna lika viktiga, och båda vägarna är lika godtagbara. Rörelsens syfte är nämligen att befria människan från människans slaveri och låta henne ägna sig åt den ende och unike Allahs tjänst.

Jihads andra särdrag:Islams andra särdrag är att den är en verklighetsinriktad rörelse. Rörelsen går fram steg för steg; vid varje steg samlar den in de medel som krävs och bereder marken för nästa steg. Denna religion innehåller ingen orealistisk ordning som försöker bemöta verkliga problem enbart med hjälp av goda principer, och den idealiska rörelsen förlitar sig inte heller på några oföränderliga, schematiska metoder för att lösa de problem som uppstår på dess olika stadier. De som diskuterar islamisk jihad och citerar Koranverser till stöd för jihad ägnar inte denna fråga någon uppmärksamhet. De förstår inte heller de stadier som den islamiska rörelsen måste genomgå för att gå framåt. Därför kan de helt naturligt inte heller inse med vilken betydelse en viss koranvers uppenbarades vid ett visst stadium av rörelsen. Med oklara föreställningar ger de sig då in i diskussionen om jihad, blandar ihop rörelsens olika stadier, förvränger jihadens verkliga form och upptäcker vissa allmänna principer i de koranverser som uppenbarades vid olika tidpunkter. Trots detta finns det i dessa verser inget utrymme för att upptäcka principer efter deras egna önskningar. De betraktar varje koranvers som religionens slutliga gräns. De som tänker på detta sätt har fötts i dagens nominellt muslimska samhälle och antar denna roll som ett resultat av ett besegrat sinnelag under trycket från de nedslående omständigheterna omkring dem.

Det är underkastade ett besegrat sinnelag som de säger: ”Islam tillåter endast självförsvarskrig.” Det är djupt beklagligt att de tror sig ha tjänat religionens högsta väl genom denna ovan nämnda tolkning av jihad. Sanningen är att de genom att misstolka jihad överger religionens särdrag. Syftet med denna tolkning är att avleda religionen från dess ursprungliga mål. Efter att denna tolkning har godtagits förlorar islam målet att befria människorna från de taghutiska krafternas makt och ägna dem åt den ende, makalöse Allahs tjänst. Islam säger visserligen inte att trosföreställningar ska förändras genom tvång. Den ger i stället människan möjlighet att fritt välja sin livsväg. Den avskaffar också den rådande politiska makten för att befria folket från dess förtryck. Därefter ger den dem möjlighet att, genom att betala jizya, leva som lojala invånare i den islamiska staten. Därmed undanröjs alla krafter som med tvång hindrar människor från att fritt anta den islamiska läran. Folket får möjlighet att frivilligt besluta om det vill anta islam eller inte.

Jihads tredje särdrag:Denna religions tredje särdrag är att den religiösa rörelsen, som fortskrider genom hård kamp, under inga omständigheter avviker ens det minsta från sitt ursprungliga mål. Från rörelsens första dag, när Allahs Profet i olika skeden tilltalade och kallade sina släktingar, Quraysh-stammen eller hela världens folk, kallade han dem alltid till detta ursprungliga mål. Under alla omständigheter förmedlade han samma budskap. Han kallade alltså alla att erkänna den ende Allahs herravälde och att göra uppror mot alla andra falska anspråk på herravälde. I denna fråga finns inte det minsta utrymme för kompromiss eller eftergivenhet. För att uppnå detta mål går rörelsen fram enligt en plan och avancerar genom olika stadier. Vid varje stadium uppstår behovet av att använda de medel och resurser som situationen kräver. Detta har vi redan nämnt ovan.

Jihads fjärde särdrag:Det fjärde särdraget är att islam har fastställt bestående regler för relationerna mellan den muslimska umman och andra, icke-muslimer.

Detta har vi redan fått veta av citatet ovan ur verket Zad al-Ma’ad. Kärnan i denna ordning är att islam (att erkänna Allahs herravälde och lyda Honom) är en universell och yttersta sanning, och att det är nödvändigt att anta den och obligatoriskt för hela mänskligheten. De som är oförmögna eller ovilliga att anta islam är skyldiga att inta en försonlig hållning gentemot islam och att inte, med hjälp av politiska eller andra krafter, skapa hinder för förkunnelsen av islams budskap och dess spridning. Varje människa behöver en gynnsam miljö där hon utan tvång kan besluta att anta islam eller inte. Om någon önskar anta islam får de islamfientliga inte använda våld mot denna person eller på något sätt hindra honom eller henne från att anta

islam. Om någon hindrar detta är det islams plikt att kämpa mot honom, och kampen ska fortsätta utan avbrott tills den som hindrar har dött eller underkastat sig.

När svaga och besegrade skribenter, i samband med att de diskuterar det islamiska jihad, försöker avlägsna jihadets ”fläck” från islam enligt sitt eget synsätt, blandar de i onödan ihop två frågor. Den första är att ingen människa får tvingas att anta islam med våld eller tvång. I den heliga Koranen har Allah själv tydligt föreskrivit detta genom förklaringen: ———————- (Det finns inget tvång i religionen). Den andra är att islam föreskriver att de politiska och världsliga krafter ska utrotas som reser sig som en mur mellan människan och Allah, hindrar människan från att anta Allahs herravälde och gör henne till sin slav. Dessa två grundprinciper är helt åtskilda. Det finns ingen motsägelse mellan dem och de strider inte heller mot varandra. Men svagt sinnade personer vill, på grund av en besegrad och kapitulerande tankehållning, blanda ihop dessa båda frågor och beskriva det islamiska jihad som ett försvarskrig. Det islamiska jihad är emellertid en kamp av helt annan natur. Det har ingen likhet med de krig och strider som är brukliga i modern tid. Varken i fråga om krigets villkor eller dess yttre natur kommer man att finna det islamiska påbudets väsen, dess roll i världen, de storslagna mål som Allah har fastställt för denna religion eller villkoren för det islamiska jihad någon annanstans än i det uppdrag som anförtroddes Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, när han fick ansvaret för profetskapet och tilldelades den främsta ställningen bland alla sändebud för att uppnå dessa mål.

Ett världsomfattande revolutionärt tillkännagivande

Sanningsreligionen är ett världsomfattande revolutionärt tillkännagivande. Kärnan i detta tillkännagivande är att befria människan från människans slaveri, ja, till och med från slaveriet under hennes egna begär. Den ofrånkomliga följden av att förkunna Allahs enda suveränitet är att alla människor har lika del i Hans barmhärtighet. Därför är islam inget annat än ett fullständigt uppror mot människans herravälde och suveränitet över människan, oavsett i vilken form eller på vilket sätt det har upprättats. Människans herravälde över människan är i själva verket ett anspråk på Allahs makt. Det vill säga, i ett samhällssystem där den slutliga beslutanderätten i alla frågor ligger i människans händer och där människan har den slutliga makten att utfärda befallningar och förbud för andra människor, gör vissa personer i detta samhälle olovligen anspråk på Allahs makt. De som erkänner deras auktoritet antar, med Koranens terminologi, —————— (andra herrar än Allah). Att förkunna Allahs enda suveränitet och auktoritet innebär då att rycka makten ur händerna på dem som olovligen utövar Allahs makt och åter överlämna den till Allah, samt att undanröja dem som upprättar herravälde och auktoritet över människorna genom att stifta egenhändigt utformade lagar och regler. De hade nämligen satt sig själva på Guds tron och gjort det mänskliga samfundet till sina slavar. Kort sagt innebär förkunnandet av Allahs herravälde och suveränitet att allt mänskligt herravälde och all mänsklig styrande makt över människor upphör och att Skaparens och Uppehållerens, hela världens Herres, auktoritet upprättas.

I den heliga Koranen har Allah sagt:

—————————————–

”Han är Gud i himlen och Gud på jorden.” az-Zukhruf: 84

——————————————————-

”Rätten att befalla och styra tillkommer endast Honom. Hans befallning är att ingen annan än Han får dyrkas. Detta är den starka livsordningen.” — Yusuf: 40

————————————————————————————————————————————–

”Säg: ’O ni som fått Skriften! Kom, låt oss enas om ett ord som är gemensamt för oss: att vi inte dyrkar någon annan än Allah, att vi inte sätter någon vid Hans sida och att vi inte tar någon annan makt än Allah som vår Herre.’ Men om de vänder sig bort, säg då: ’Vittna att vi har underkastat oss Allah.’” — Āl ʿImrān: 64

Medlen för att upprätta Allahs styre

Att upprätta Allahs suveränitet innebär inte ett styre av några självutnämnda ”heliga” personer, likt kyrkans styrelseskick, eller ett godtyckligt styre av en handfull människor som gör anspråk på att företräda Allah, likt prästerskapet. Att upprätta Allahs styre innebär att Allahs lag erkänns som överordnad och att Hans uppenbarade föreskrifter ska betraktas som avgörande vid den slutliga prövningen av alla frågor. Det måste hållas i minnet att Allahs suveränitet inte kan upprättas, människors kungadömen störtas, styresmakten ryckas ur de orättfärdigas händer och överlämnas till Allah, eller människoskapade lagar avskaffas och ersättas med Allahs lag, enbart genom förkunnelse och inbjudan till tron. De som har upprättat gudomlig auktoritet över människor kommer inte att överge makten bara för att de överväldigas av förkunnelse och inbjudan till tron. Om så vore, skulle det ha varit mycket lätt för Allahs profeter att upprätta Allahs religion. Men profeternas berättelser och historien om den sanna religionen under många århundraden visar att ingen profet hade lätt att upprätta religionen.

Att Allah, världarnas Herre, ensam har suverän makt, och att samtidigt förkunna uppror mot alla andra som gör anspråk på herravälde utöver Allah, är inte bara en lära, en filosofisk teori eller ett negativt påstående. Syftet med en sådan proklamation är i stället att införa den gudomliga sharias styre över människor och genom användning av makt befria dem från människors slaveri och föra dem in i den ende och ojämlike Allahs träldoms sfär. Det är lätt att förstå att en så genomgripande revolutionär förändring kräver att en rörelse inleds jämsides med inbjudan till tron och förkunnelse, samt att de falska krafter som hindrar den framryckande rörelsen bekämpas i varje steg.

Islam förkunnar människans befrielse från underkastelse under alla andra krafter än Allah. Därför står felaktiga trosföreställningar och ideologier, brutala krafter samt politiska, sociala, ekonomiska och stamrelaterade system i vägen för den på varje stadium av mänsklighetens historia. Så har det varit tidigare, så är det nu, och i framtiden kan detta mönster inte heller brytas. Dessutom blir de ovannämnda hindren ännu starkare när felaktiga trosföreställningar blandas med tron och vidskepelser får fäste i människors hjärtan.

Tabligh och förkunnelse renar människans tankar och trosföreställningar, medan rörelsen undanröjer de världsliga hindren. Främst bland dessa världsliga hinder står den politiska makten. Denna makt är oupplösligt förbunden med trosföreställningar, stam- och klasskillnader samt kollektiva och ekonomiska sedvänjor. På detta sätt fortsätter tabligh och rörelsen tillsammans att påverka det etablerade samhällssystemet från alla håll och bidrar till att upprätta ett nytt livssystem. För att det mänskliga samfundet på jorden ska kunna leva ett verkligt fritt liv måste båda dessa vägar antas; detta är en mycket viktig fråga.

Tillbedjans innebörd

Islam kom inte enbart med ett befrielsebudskap för Arabien. Detta dīns mål är hela mänskligheten, och dess verksamhetsfält är hela världen. Allah är inte endast arabernas eller de troendes Herre. Han är tvärtom hela världens Herre och Beskyddare. Han vill befria hela världen från alla former av mänskligt slaveri och återföra den under Hans djupa beskydd. Enligt Islam är det i själva verket slaveri eller ibadat att påtvinga sig själv av människor stiftade lagar och bestämmelser. Islam förkunnar därför att ibadat eller slaveri endast är till för Allah. Den som erkänner tillbedjan av eller slaveri under någon annan än Allah – hur from han än anser sig vara – befinner sig i själva verket utanför dīns gränser. Allahs Sändebud (s.a.) har tydligt sagt att lydnad inför de rådande lagarna och styrelseskicket är ett annat namn för ibadat. När judarna och de kristna avlägsnade sig från denna innebörd av ibadat började de betraktas som mushriker.

Imam at-Tirmidhi återberättar från Adi ibn Hatim (må Allah vara nöjd med honom) att han flydde till Syrien efter att Allahs Sändebuds (s.a.) budskap hade nått honom. Han hade nämligen antagit kristendomen redan under okunnighetens tid. Men hans syster och ytterligare flera personer ur hans stam blev tillfångatagna. Profeten behandlade hans syster vänligt, frigav henne utan lösen och gav henne tillåtelse att återvända till sitt folk tillsammans med några gåvor. Kvinnan träffade sin bror, uppmuntrade honom att anta Islam och rådde honom att träffa Allahs Profet. Adi gick med på detta, och invånarna i Medina väntade på hans återkomst. När han kom för att träffa Profeten hängde ett kors av silver runt hans hals. Profeten reciterade då följande vers:

—————————————————————————————–

”De har gjort sina rabbiner, präster och religiösa ledare till herrar i stället för Allah.” — at-Tawba: 31

Adi sade: ”Jag framförde till Profeten (s.a.) att de inte tillber sina religiösa ledare.” Profeten svarade: ”De har accepterat som halal det som deras religiösa ledare har förklarat halal. På samma sätt har de betraktat som haram det som deras religiösa ledare har fastställt som haram. På detta sätt tillber de sina religiösa ledare.”

Det som Allahs Sändebud (s.a.) sade när han förklarade den ovan citerade koranversen är en tydlig och oantastlig princip i sharia. Att godta någon annans lagar och bestämmelser än Allahs är alltså en form av ibadat. Den som ägnar sig åt sådan ibadat träder ut ur Islam. Av denna hadith framgår också att när vissa människor gör en eller flera andra människor till ”herrar i stället för Gud”, räknas även detta som ibadat. Det är för att avskaffa detta olagliga slaveri och denna lydnad som dīn al-haqq uppenbarades. Och detta dīn har med otvetydiga ord förkunnat att de människor som bor på Allahs jord måste leva fria från slaveri under någon annan än Allah.

Om ett tillstånd som strider mot den ovannämnda förklaringen visar sig i människans praktiska liv, är både förkunnelsen och rörelsen tvungna att träda in på handlingsfältet med båda vapnen i hand.

Det islamiska arbetets mål kommer att vara att slå mot de politiska krafter som strävar efter att upprätta ett orättfärdigt herravälde över människorna och som styr helt utan hänsyn till Allahs sharia. Dessa politiska krafter berövar dem som vill leva enligt Islams budskap friheten att hysa egna åsikter genom de hinder de skapar. Därför avskaffar Islam genom förkunnelse och rörelse de krafter som strävar efter herravälde. Oavsett om denna kraft är politisk eller företräder flaggan för skillnader mellan ätt, stam och klass, kan människan inte uppnå verklig frihet utan att den avskaffas. Islam skyddar därför, efter att ha ryckt upp denna falska kraft med rötterna, det mänskliga samhällets verkliga frihet genom att införa en ny social, ekonomisk och politisk ordning och banar väg för en fortgående utveckling av ett fritt liv.

Människans frihet ur Islams perspektiv

Det är inte Islams mål att med tvång prägla människors sinnen och intellekt med trosföreställningar. Men vi får inte heller glömma att Islam inte enbart är en viss sorts trosföreställning. Som vi tidigare har diskuterat är Islam den revolutionära förklaringen om att befria människan från människans slaveri. Redan när Islams budskap började förkunnas förklarades det tydligt att Islam vill rycka upp rötterna till alla regeringar och institutioner som utövar herravälde över människorna. Efter att ha befriat det mänskliga samhället från politiskt slaveri strävar Islam efter att rena människans sinne och intellekt från de falska krafternas fördärvliga inflytande. När detta arbete är fullbordat ger det hennes frigjorda förnuft och samvete full frihet att anta Islam eller inte. Men denna frihet innebär inte heller att människan själv skulle erkänna slaveri under sina själviska böjelser eller under någon annan människa, eller besluta att behålla ett system som upprätthåller människans herravälde över människan.

Varhelst och närhelst ett styrelseskick upprättas på jorden måste det upprättas genom att erkänna Allah den Upphöjdes tjänande. Och Allah den Upphöjdes suveränitet måste erkännas som källan till livsordningen. Det är endast under detta idealbaserade styrelseskick som människan har frihet i fråga om sina personliga trosföreställningar. Detta är den enda vägen att viga religion, tillbedjan och lydnad uteslutande åt Allah. Ordet din har en mycket vidare betydelse än trosföreställning. Att överlämna alla delar och områden av människans liv åt en särskild ordning är vad som kallas din, och den islamiska din är grundad på iman eller tro. Men dins omfång sträcker sig ännu längre än trosföreställningen. Därför finns det, efter att ha visat lydnad mot det islamiska styrelseskicket, möjlighet att leva i detta samhälle även utan att i sitt personliga liv anta de islamiska trosföreställningarna.

Jihad är inte detsamma som enbart självförsvar

Av det vi ovan har fått kännedom om beträffande dins mål framgår det tydligt att islamisk jihad måste inledas i båda sina former. Det vill säga jihad bis-saif (jihad med vapen) och jihad bil-qawl (jihad genom förkunnelse). Det är omöjligt att upprätta din utan båda formerna av jihad. Vi har också förstått att islamisk jihad inte är detsamma som det som i vår tids begränsade terminologi avses med ett defensivt krig. Det är endast en grupp svaga människor, som under trycket från omständigheterna och oförmögna att ge ett adekvat svar på västerländska författares listiga angrepp, som har försökt begränsa islamisk jihad till denna snäva ram. Islam är en levande revolution. Dess mål är att låta människan smaka verklig frihet. För att uppnå detta mål genomför Islam reformkampanjer inom varje del och område av människans praktiska liv och går steg för steg framåt genom att använda alla medel och resurser som finns i samhället. Och på varje steg vidtar den åtgärder för att nå nästa nivå genom att använda de medel som behövs.

Om islamisk jihad används i betydelsen av ett defensivt krig måste den vedertagna betydelsen av självförsvar förändras, och ordet jihad måste förstås som mänsklighetens självförsvar mot det förtryck som utövas av krafter som berövar den friheten. Dessa förtryckande krafter försöker beröva det mänskliga samhället dess frihet genom att anta formen av felaktiga trosföreställningar samt ekonomiska, stamrelaterade och klassmässiga skillnader. När det islamiska idealet kom till världen hade dessa vilseleddas överhöghet, och även den moderna tidsålderns jahiliyya har skapat sådana felaktiga åsikter och vägar.

När vi har förstått detta omfattande begrepp om självförsvar kan vi förmå att förstå islams rätta gestalt. Den ungefärliga innebörden av islamisk jihad eller självförsvar är följande:

”En förklaring av människans fullständiga frihet från människors slaveri. Att upprätta Allah den Allsmäktiges suveränitet över hela världen, avskaffa själviska och förtryckande människors herravälde samt införa Allahs bestämmelser inom alla områden och aspekter av människolivet.”

En grupp människor lägger fram allehanda argument och resonemang för att bevisa att islamisk jihad enbart är ett självförsvarskrig, och de forskar dag och natt i syfte att finna bevis till stöd för sina argument. De letar fram historiska händelser och skildringar som kan användas för att bevisa att islamisk jihad var en kamp för att försvara ”islams land”. Några av dessa människor betraktar dessutom endast Arabiska halvön som islams land och hävdar att behovet av jihad på den tiden uppstod enbart därför att fiendegrupper från de angränsande områdena angrep det arabiska landet.

Dessa personer, som är islam välvilligt inställda, har antingen inte förstått islams roll i lösningen av världens problem, eller så har de under inflytande av de ogynnsamma omständigheterna och de västerländska författarnas listiga angrepp endast intagit en svag hållning.

Vem kan med säkerhet hävda att Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) skulle ha avstått från att utvidga den islamiska rörelsen om de hade fått garantier för att inte bli angripna från Rom och Persien? På denna fråga måste svaret helt enkelt vara ”nej”, eftersom islams utbredning över huvud taget inte var möjlig utan jihad. Många slags hinder och svårigheter stod som murar i vägen för denna rörelse. I synnerhet var de politiska systemen, de stater som stödde dem och deras styrelseskick – ja, allt detta – motståndare till den islamiska rörelsen.

Efter att ha uttalat ett revolutionärt budskap och förklarat att hela världens mänsklighet skulle befrias, är det inget annat än dårskap att föreställa sig att man inför de ovan nämnda hindren kan gå framåt genom enbart muntlig förkunnelse. Den islamiska rörelsen använder naturligtvis också muntlig förkunnelse. Men när? När människan är fullständigt fri att anta eller förkasta en ideologi. Först efter att människan befriats från alla slags påtryckningar och band sprider sig islam, i enlighet med principen ”det finns inget tvång i religionen”, genom enbart förkunnelsens medel.

Uppmaningen till islams livsordning är en revolutionär förklaring om mänsklighetens fullständiga frihet. Naturligtvis kan den önskade friheten inte uppnås efter en sådan förklaring genom enbart filosofiska diskussioner och beskrivningar av religionens skönhet. Man måste i stället faktiskt gå in i konflikt med den fientliga omgivningen och använda alla nödvändiga medel och resurser för att undanröja de hinder och svårigheter som den fortskridande rörelsen möter på varje nivå. En sådan rörelse är jihad. Den plats där islams livsordning har sitt hem kallas i islamisk terminologi Dar al-Islam. Oavsett om detta Dar al-Islam befinner sig i fred eller är i krig med angränsande fiender, minskar eller ökar inte skyldigheten till jihad på grund av detta. Att upprätta fred är islams mål, men islam nöjer sig inte med att endast upprätthålla fred och ordning inom Dar al-Islams begränsade territorium; en sådan partiell fred är inte vad islam eftersträvar. Den fred som islam önskar innebär att Allahs religion överallt på Allahs jord ska upprättas fullständigt, att alla människor ska tjäna endast Allah den Allsmäktige och att alla former av människors myndighet och herravälde över andra människor helt ska avskaffas. Efter Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) måste man gå framåt med jihadens slutliga stadium framför sig. Det blir inte nödvändigt att upprätta de inledande och mellanliggande stadierna, eftersom dessa stadier redan har passerats. Imam Ibn Qayyim säger: Efter att sura al-Tawba uppenbarats behandlade den Ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) de otrogna på tre sätt. De otrogna som förde krig mot islam var öppna fiender. Den andra gruppen bestod av otrogna grupper som hade ingått fördrag. Den tredje gruppen bestod av dhimmier. Efter att de fördragsbundna otrogna hade antagit islam återstod endast dessa två grupper av otrogna: de krigförande och dhimmierna. De krigförande otrogna fruktade ständigt Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), och därför fortsatte de alltid att visa fientlighet. På detta sätt delades hela världens folk, enligt Sändebudets (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) synsätt, in i tre grupper. Den första gruppen bestod av de troende muslimerna. Den andra gruppen bestod av dhimmierna som bodde i den islamiska staten under ett fredsfördrag, och den tredje gruppen bestod av de krigförande otrogna. Det ligger i själva den islamiska idealets natur att människorna redan från det att dess rörelse börjar delas in i dessa grupper. Men den förklaring av jihad som den svagmodiga gruppen, som kapitulerat inför de västerländska författarnas angrepp, ger, ligger mycket långt från den islamiska jihadens särdrag. Efter att muslimerna hade gjort hijra från Mecka till Medina uppenbarade Allah den Allsmäktige i början följande vers och befallde dem att avstå från krig:

———————————————–

”Håll tillbaka era händer, förrätta salat och ge zakat.” — an-Nisa: 77

En tid senare gavs tillstånd att strida mot fienderna, med följande ord ur Koranen –

————————————————————————————-

”Tillåtelse att strida har givits åt dem som blir angripna. Detta beror på att de har blivit förtryckta. Allah Ta’ala är sannerligen mäktig att hjälpa dem. Det är de som orättmätigt har fördrivits från sina hem. Deras enda ’brott’ är att de har förklarat Allah ensam som sin ’Rabb’. Om Allah Ta’ala inte hade låtit den ena gruppen människor hejda den andra, skulle alla kloster, kyrkor, tempel och moskéer ha förstörts, trots att Allahs namn åkallas i dessa byggnader. Allah kommer sannerligen att hjälpa dem som hjälper Allah – Allah är sannerligen allsmäktig. De som Vi ger makt över ett land och som därefter förrättar salat där, upprättar zakat-systemet, påbjuder goda gärningar eller stiftar lagar om dem och hindrar människor från onda gärningar. Och utgången av alla angelägenheter ligger hos Allah Ta’ala.” — al-Hajj: 39–41

Efter att detta stadium hade passerats befalldes det att jihad skulle föras mot alla som höjde svärd mot muslimerna—

————————————————

”Bär även ni vapen mot dem som bär vapen mot er.” — al-Baqara: 190

Och slutligen befallde Allah Ta’ala att jihad skulle föras mot alla mushriker—

———————————————————-

”Och kämpa alla tillsammans mot avgudadyrkarna, på samma sätt som de alla tillsammans kämpar mot er.” — At-Tawba: 36

—————————————————————————————-

”Börja kämpa mot dem bland Bokens folk som inte tror på Allah och den yttersta dagen, som inte betraktar det som Allah och Sändebudet har förbjudit som förbjudet och som inte antar den sanna religionen som sin religion, tills de med egna händer betalar jizya-skatten och erkänner underkastelse under den islamiska staten.” — At-Tawba: 29

De ovan nämnda koranverserna, de otaliga haditherna som uppmuntrar till jihad, berättelserna om den ädle Profetens (sallallahu alayhi wa sallam) militära expeditioner och hela islams historia är fyllda av händelser kring jihad. På grund av dessa tydliga bevis är den muslimska allmänheten inte beredd att godta västerländskt orienterade författares nya tolkningar av jihad. Dessa författare har nämligen blivit vilseledda av ogynnsamma omständigheter och den avsiktliga propaganda som bedrivits av listiga författare från västländerna.

De som läser Allah den Allsmäktiges tydliga föreskrifter, har kunskap om Profetens (sallallahu alayhi wa sallam) hadither och studerar islams historia, som är fylld av berättelser om segrar, kan aldrig acceptera att jihad var en tillfällig ordning, att den föreskrevs endast för det dåtida föränderliga samhället och att det egentliga syftet med det bestående jihad endast var att kämpa för att försvara gränserna.

När Allah den Allsmäktige gav tillstånd till jihad lät Han de troende veta att Allah den Allsmäktiges bestående lag för världens styrelse är att Han, för att hålla det mänskliga samhället fritt från fördärv, låter den ena gruppen besegra den andra genom den förstnämnda gruppens hjälp. Nämligen—

———————————————————————————-

”Om Allah inte hade låtit en grupp besegra en annan, skulle kloster, kyrkor, synagogor och moskéer där Allahs namn åkallas ha förstörts.” — al-Hajj: 40. Därav framgår att denna kamp inte är tillfällig, utan en permanent ordning. Sanning och lögn kan nämligen inte samexistera på jorden. Så snart islam har förklarat sin avsikt att upprätta Allahs suveränitet och befria människan från människans slaveri, har de tyranniska makthavarna trätt fram med dragna svärd mot detta tillkännagivande och vägrat att på något sätt acceptera denna rörelse. Islam har inspirerat till en kompromisslös kamp för att avskaffa dessa upproriska motståndare till Allah och befria hela världens människor från dessa förtryckares tyranniska styre. Därför kommer denna kamp mellan sanning och lögn att fortsätta framåt utan avbrott, tills religionen helt och hållet är för Allah.

Orsakerna till att väpnad jihad var förbjuden under den mekanska perioden

Den instruktion som gavs under den mekanska perioden att avstå från krig och utvidga daʿwah var en tillfällig åtgärd inom en långsiktig plan. Denna politik fortsatte även en tid efter hijrah. Men när muslimerna mot slutet av det inledande skedet blev fast beslutna att föra jihad, handlade det inte enbart om ett defensivt krig för staden Medina. Medinas säkerhet var naturligtvis också en fråga. Men det var endast ett medel för att nå ett mål. Det var nödvändigt att försvara Medina för att hålla rörelsens centrum fritt från fiendens angrepp, fortsätta kampen för att verkligen göra människorna fria och befria dem samt stå emot alla hinder och motstånd.

Det är lätt att förstå varför det var rimligt att inte tillåta krig under vistelsen i Mecka. Allahs profet hade Banū Hāshims beskydd. Därför kunde han förkunna religionens budskap öppet. Genom personliga möten och små diskussionssamlingar försökte han påverka människornas sinnen och hjärtan. Dessutom fanns det i Mecka inget välorganiserat statligt system som hindrade hans förkunnelse eller människornas gensvar. Därför uppstod inget behov av att använda våld under detta skede. Av ytterligare flera skäl var det också riktigt att inte gå i krig i Mecka vid denna tid. I min tafsir, med titeln ”Fī Ẓilāl al-Qurʾān”, har jag i samband med kommentaren till följande vers nämnt dessa orsaker —

——————————————————————-

”Har du inte sett dem som befalldes att hålla tillbaka sina händer?” — an-Nisāʾ: 77

Den andra huvudsakliga orsaken till att rörelsen under den mekanska perioden förbjöds att gå i krig var att den vid denna tid, under särskilda förhållanden och för att uppnå ett särskilt mål, genom utbildning byggde upp en kader av medlemmar. Det var mycket viktigt att ge de människor som antog islam under dessa förhållanden utbildning för detta särskilda syfte. När situationer uppstod som araberna inte var vana vid, var det exempelvis absolut nödvändigt att ge dem den mentala styrka som krävdes för att uthärda dem. De behövde utbildas i att visa tålamod när de själva eller deras anhöriga utsattes för orättvisor och förtryck, att behärska högmod och känslan av personlig ära, att avstå från att tillfredsställa personliga agg eller önskan om hämnd samt att frigöra sig från självförgudning och underkastelse under sina begär. Genom sådan utbildning behövde man förändra de islamanammades uppfattning i dåtidens Arabien om livets mål. Under jāhiliyyah var deras främsta mål i livet nämligen att skydda sig själva och sina anhöriga. Efter att de antog islam förändrades målet med deras liv. Det var därför helt naturligt och mycket viktigt att förbereda dem för att utveckla självbehärskning. De skulle inte förlora besinningen och bli arga under inflytande av sin upprördhet. I stället skulle de kunna vidta balanserade och värdiga åtgärder med ett mycket lugnt och klart sinne. Det var också nödvändigt att träna dem i att arbeta som medlemmar av en väl disciplinerad organisation under en stor ledare och att handla i varje fråga efter att ha tagit del av ledarens åsikt. Även när ledarens order inte behagade en viss person förändrades deras inställning så att de följde den för disciplinens skull. Sådan utbildning var mycket viktig för att forma arabernas liv. Den islamiska rörelsens mål var nämligen att bygga ett disciplinerat och civiliserat samhälle med god karaktär, fritt från djuriska drifter och från stamfejder och konflikter.

En annan möjlig orsak bakom ordern att avstå från krig under den mekanska perioden kan ha varit att Quraysh var uppfyllda av stolthet över sin härstamning och sociala status. Försöken att genom övertygelse och förklaring locka dem till religionens väg var mer effektiva och fruktbara. Strider och krig skulle ha bidragit till att öka fiendskapen och vreden och skulle ha gjort deras medfödda blodtörst ännu starkare. Tidigare hade krigen Dāhis, Ghabrāʾ och Basūs, som grundade sig på stamfiendskap, pågått år efter år, och stam efter stam hade utplånats på dessa slagfält. Om islam hade fallit offer för en sådan stamfiendskap, skulle dess ideologiska och förkunnande budskap inte ha kunnat väcka gensvar hos någon. Det skulle i stället endast ha blivit ett medel för en ändlös blodig kamp. Under sådana förhållanden fanns det en risk att dess budskap och grundläggande lära skulle begravas under stamkonflikterna.

Att i stor omfattning förhindra inbördeskrigets spridning kan också ha varit ett av syftena med att avstå från krig i Mekka. Det fanns nämligen ingen laglig regering i Mekka som förtryckte de troende och hindrade deras rörelse. I stället var det varje muslims släktingar och stamfränder som hindrade deras dawah-arbete och fortsatte att förtrycka dem. Om tillstånd att kriga hade getts under sådana omständigheter, skulle ett slagfält ha upprättats i varje familj. Och denna utveckling av inbördeskrig skulle ha fortsatt utan avbrott. Motståndarsidan skulle dessutom ha fått möjlighet att sprida propaganda om att islam framkallar familjekonflikter. I själva verket hade man redan börjat sprida sådan propaganda. Under hajj brukade Qurayshs ledare gå till de människor som samlades i Mekka från avlägsna trakter för att utföra hajj eller bedriva handel och säga: ”Muhammad har inte nöjt sig med att skapa splittring inom sin egen stam; han har också orsakat osämja mellan fäder och söner.” Vid den tiden var det emellertid förbjudet att använda våld mot fienderna. Om sonen hade fått tillstånd att hugga huvudet av en far som motsatte sig islam, och slaven av en herre som var religionens fiende, är det svårt att säga hur omfattande den fientliga propagandan mot islam skulle ha blivit och vilken situation som i praktiken skulle ha uppstått.

Allah den Upphöjde visste förvisso att de som var ytterst aktiva mot den islamiska rörelsen och som skoningslöst förtryckte muslimerna senare skulle anta tron och bli hängivna soldater för islam. Var inte Umar ibn al-Khattab (r.a.) en av dem? Även av detta skäl gavs order om att inte strida.

En annan anledning till att avstå från krig kan ha varit att arabernas sinnelag, enligt stamtraditionen, hade formats så att de kände medkänsla med personer som visade ståndaktighet inför orättvisor och förtryck. Denna inställning var ännu starkare när det gällde stamens ädla och godhjärtade personer. Otaliga händelser ger belägg för detta. När en ädel och förnäm person som Abu Bakr (r.a.) ämnade emigrera från Mekka kunde Ibn al-Daghina inte förlika sig med det. Därför förde han Abu Bakr (r.a.) tillbaka. Ibn al-Daghina ansåg nämligen att en sådan persons utvandring var förödmjukande för det arabiska samhället. Därför förklarade han att han beslutat att ge Abu Bakr (r.a.) beskydd och stöd. Även i det faktum att avtalet genom vilket Banu Hashim hade inspärrats i Abu Talibs dal revs upp finner vi belägg för samma sak. När svälten och lidandet för Banu Hashim-stammen blev allt svårare var det de arabiska ungdomarna som rev sönder avtalsdokumentet. Ett framträdande kännetecken för det forntida arabiska samhället var att medkänsla väcktes hos dem för de förtryckta. I de samtida arabernas samhälle blev däremot de som tålmodigt uthärdade förtryck utsatta för hån och förlöjligande, medan förtryckarna betraktades med respekt.

Ytterligare en anledning var att muslimerna vid den tiden var mycket få till antalet och att den islamiska dawah ännu inte hade spridits utanför Mekka. I vissa områden hade endast vaga rykten nått fram om den. De övriga stammarnas medlemmar betraktade saken som en intern angelägenhet för Quraysh och väntade för att se hur konflikten skulle sluta. Om krig hade brutit ut vid denna tid fanns det risk att den lilla gruppen muslimer skulle utplånas. Även om de kunde döda fiender som var flera gånger fler än de själva, hade de ändå knappast någon möjlighet att överleva, eftersom de var så få. Om alla hade förlorat livet till följd av att kriget inleddes i förtid, skulle shirk ha förblivit rådande och målet att upprätta ett islamiskt samhälle skulle aldrig ha kunnat förverkligas. Islam har emellertid kommit för att förverkligas i världen. Därför var det inte lämpligt att inleda krig före den rätta tiden.

Även efter hijra avstod man under en tid från väpnad strid

Även efter att den islamiska rörelsens centrum hade flyttats till Medina var krig förbjudet under en tid. Profeten (s.a.v.) ingick nämligen ett avtal med judarna och de polyteistiska araber som bodde i och runt Medina, där parterna förband sig att inte angripa varandra. I detta skede av rörelsen var det mycket viktigt att vidta en sådan åtgärd. Bakgrunden till detta avtal var följande:

För det första hade full frihet att sprida islams budskap och uttrycka sina åsikter etablerats i Medina. Eftersom det inte fanns någon statlig ordning i Medina fanns det ingen makt som kunde ingripa i folkets antagande eller förkastande av åsikter. Alla Medinas invånare hade erkänt den nyinrättade islamiska staten och accepterat Allahs Profets ledarskap för att lösa alla sina politiska problem. Därför angavs det i avtalet att ingen invånare i Medina utan Allahs Profets tillstånd fick ingå fredsavtal, förklara krig eller upprätta någon annan form av förbindelse med någon utifrån. Under sådana omständigheter låg den politiska makten i Medina helt i den muslimska ledningens händer, och där rådde full frihet att uttrycka åsikter.

För det andra ville Allahs Sändebud (s.a.v.) i detta skede samla alla krafter och slutgiltigt avgöra konflikten med Quraysh. Denna stams motstånd hade nämligen blivit ett hinder för människor från andra stammar att anta religionen; de väntade på att se hur Qurayshs ”interna konflikt” skulle sluta. Därför skickade Allahs Sändebud (s.a.v.) utan dröjsmål små truppavdelningar i olika riktningar. Den första truppavdelningen han skickade leddes av Hamza ibn Abd al-Muttalib (r.a.).

Innan sex månader hade gått efter hijra sändes denna trupp iväg under månaden Ramadan. Efter denna trupp fortsatte profeten Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, att sända den ena militära expeditionen efter den andra: den första efter hijra, den andra tretton månader senare och den tredje i början av den sextonde månaden. I början av den sjuttonde månaden efter hijra sändes en trupp under ledning av Abdullah ibn Jahash, och det var under denna expedition som blod spilldes. Det var månaden Ramadan – enligt arabernas erkända normer var krig och strider förbjudna under denna månad. Om detta har den ädla Koranen talat med följande ord:

——————————————————————————————– ”De frågar dig (O profet) om strid under den förbjudna månaden. Säg: Att strida under den tiden är allvarligt, men att hindra människor från att följa Allahs väg, att förneka Allah, att hindra Allahs tjänare från att komma till den heliga moskén och att driva dess invånare därifrån är ännu allvarligare inför Allah. Sådant förtryck är värre än blodsutgjutelse.” — al-Baqara: 217

Redan under det andra året efter hijra ägde slaget vid Badr rum under den välsignade månaden Ramadan. I sura al-Anfal har också en kommentar om detta framförts.

Om man gör en övergripande granskning av detta skede i den islamiska rörelsen kommer man att se att det inte finns någon som helst rimlig grund för att kalla islamisk jihad en självförsvarskamp. Detta är endast en missgärning begången av tänkare som påverkats av de vilseledande västerländska författarnas angrepp. Eftersom muslimernas förhållande till islam har försvagats har de förlorat sin ära och överlägsenhet och intagit en svag hållning; och det är just detta tillfälle som de islamfientliga västerländska författarkretsarna har utnyttjat till att rikta det ena angreppet efter det andra mot islams ideal. När en grupp svagmodiga personer, som kallar sig muslimska ”forskare”, kände intensiteten i deras häftiga angrepp, försökte de därför förklara islamisk jihad som ett ”försvarskrig”. Genom Allah den Upphöjdes stora nåd har en grupp beslutsamma muslimer förblivit fria från dessa falska anklagelsers inflytande, och de har stolt förklarat att islams mål är att fullständigt befria människorna från att vara slavar under alla andra auktoriteter än Allah och att viga religionen uteslutande åt den ende och unike Allah. Men med undantag för denna lilla grupp är alla så kallade tänkare upptagna med att, genom att lägga fram moraliska argument till stöd för islamisk jihad, försöka tillfredsställa motståndarsidan. Det finns emellertid inte längre något utrymme för att framföra ytterligare argument utöver det uttalande som Allah den Upphöjde själv har gjort i den heliga Koranen för att förklara det förnuftiga i islams principer för krigföring.

——————————————————————————————–”De som är värdiga att kämpa på Allahs väg är de som säljer det världsliga livet i utbyte mot det kommande livet. Och dem som kämpar på Allahs väg ska Vi ge riklig belöning, vare sig de segrar eller blir dödade. Vad har hänt med er, att ni inte kämpar på Allahs väg, trots att många män, kvinnor och barn, hjälplösa och utsatta, ropar till Allah och säger: ’Vår Herre! Rädda oss från denna stad vars invånare är orättfärdiga. Och sänd oss från Din sida en beskyddare och en hjälpare.’ De som tror kämpar på Allahs väg, medan de som förnekar tror kämpar på taghutens väg. Kämpa därför mot Satans krafter. Satans alla planer är i själva verket svaga.” — an-Nisa: 74–76

——————————————————————————————

”Säg till de otrogna (O profet): Om de ännu återvänder (till den rätta vägen), kommer allt som tidigare har hänt att förlåtas. Men om de återgår till sitt tidigare beteende, så känner alla till de tidigare folkens öde. O ni som tror! Bekämpa de otrogna tills fitna helt har upphört och endast Allah den Upphöjdes religion återstår. Om de därefter avstår från fitna, ska ni veta att Allah den Upphöjde ser allt de gör. Men om de trotsar, så kom (O profet) ihåg att Allah är din beskyddare och den bäste hjälparen.” — al-Anfal: 38–40

——————————————————————————————

”Bekämpa dem bland Ahlu’l-Kitab som inte tror på Allah och den yttersta dagen, som inte avstår från det som Allah och Sändebudet har förklarat förbjudet och som inte antar den sanna religionen som sitt levnadssystem, tills de underkastar sig. Judarna säger: ’Uzayr är Allahs son’, och de kristna säger: ’Messias är Allahs son.’ Dessa grundlösa påståenden är endast en upprepning av vad deras tidigare vilseledda föregångare sade. Må Allah förgöra dem! Hur kan de låta sig vilseledas? De har tagit sina rabbiner och präster till sina herrar i stället för Allah, och även Messias, Marias son. Ändå har de endast befallts att dyrka den ende Guden, förutom vilken ingen är värd att dyrkas. Han är upphöjd över det de förknippar med Honom. De vill släcka Allahs ljus med sina munnar, men Allah kan inte annat än fullkomna ljuset från Sin religion, även om det är outhärdligt för de otrogna.”

— at-Tawba: 29–32

Sammanfattningen av det som sagts ovan om jihadens berättigande och betydelse är följande:

Jihadens mål är att upprätta Allah den Allsmäktiges absoluta herravälde i världen, förverkliga den sanna religion som Allah den Allsmäktige har sänt i människornas liv, avskaffa alla slags sataniska krafter och de levnadssystem som Satan har skapat samt göra slut på människors herravälde över människor. Människan har skapats enbart för att tjäna Allah. Därför har ingen människa rätt att härska över andra människor eller utfärda lagar och regler efter eget behag. De frågor som nämnts ovan kräver att jihad inleds. Samtidigt måste föreskriften i versdelen ——————– (Det finns inget tvång i religionen) följas. Det innebär att, när människan har befriats från andra människors herravälde och makt, ska endast Allahs herravälde bestå. Religionen ska tillhöra Allah ensam. Ingen människa får tvingas att anta islam.

Det som framgår av den föregående diskussionen om jihadens betydelse är att islam har föreskrivit jihad just i syfte att garantera människan ett verkligt fritt liv. Genom att befria människan från människans slaveri erkänner islam Allah som den ende och Enastående; ingen är Hans like. Därför kan människan naturligtvis inte böja sig inför någon annan makt än Allah den Allsmäktige. Är inte detta enda skäl tillräckligt för att inleda jihad? Därför deltog muslimska mujahider alltid i jihad under inflytande av den inställning som beskrivits ovan. När de tillfrågades om krigets syfte sade ingen mujahid: ”Mitt land är i fara, därför krigar jag”, eller: ”Persien och Rom har angripit oss, därför strider jag i självförsvar”, eller: ”Vi krigar för att utvidga vårt rike och ta krigsbyte i besittning.” I stället gav Rabi ibn Amir, Hudhayfa ibn Muhasin och Mugira ibn Shu’ba just detta svar när den persiske befälhavaren Rustum frågade dem. Ända fram till tre dagar före slaget vid Qadisiyya frågade befälhavaren Rustum var och en av de tre mujahiderna separat: ”I vilket syfte har ni kommit för att strida?” De svarade: ”Allah den Allsmäktige har befallt oss att befria människor från människors slaveri och föra dem under Allah den Endes herravälde, att föra dem ut ur trånghetens gränser och låta dem träda ut på jordens vidsträckta fält, samt att befria dem från förtrycket från falska religiösa föreskrifter och ge dem en plats under den svalkande skuggan av islams rättvisa principer. För att förverkliga detta syfte har Allah den Allsmäktige sänt profeten till mänskligheten med ett levnadssystem.”

”När de som vi har nämnt antar detta levnadssystem godtar vi deras bekännelse, återvänder och överlämnar deras land tillbaka till dem. Men mot dem som förklarar uppror mot Allahs religion fortsätter vi att kämpa, och vi fortsätter denna kamp tills vi antingen blir martyrer och träder in i paradiset eller segern över fienden blir vår.”

Ännu en orsak till jihad

De nämnda orsakerna till jihad är djupt rotade i islams inneboende idéinnehåll. På samma sätt ingår förkunnelsen av universell frihet från makthungriga människors slaveri, ett heltäckande bemötande av de verkliga förhållandena i det mänskliga samhället samt användningen av lämpliga medel och resurser på varje steg av framåtskridandet i denna religions praktiska krav. Redan i framförandet av denna religions budskap ligger förklaringen om jihad fördold. Oavsett om det finns en risk för angrepp från fientliga krafter mot den islamiska staten eller inte, kan dess jihadiska hållning därför inte förändras på något sätt. Det rådande tillståndet i det icke-islamiska samhället och inledandet av den islamiska rörelsen står båda i konflikt med varandra. Jihad är därför inte en begränsad verksamhet som endast svarar mot ett tillfälligt behov av nationellt försvar eller självförsvar. Ingen muslim deltar i jihad genom att offra sitt liv och sin förmögenhet för att tillfredsställa personliga intressen och begär.

Innan mujahiden träder in på jihadens slagfält måste han segra i ännu en väldig jihad. Det är kampen mot Satan, som viskar onda ingivelser i hans hjärta, mot hans egna begär och lustar, hans personliga intressen och bekvämligheter, frågan om hans familjs och hans eget folks intressen samt andra liknande saker som står i vägen för dyrkan av Allah och för upprättandet av Allahs suveränitet på jorden. Först efter att ha övervunnit dessa hinder kan den troende mannen träda in på jihadens slagfält. Och den stora inspiration som utgör de troende mujahidernas livsmål är att genom en kompromisslös kamp mot alla slags rörelser, slagord och ideologier i samhället som står i motsats till islam avskaffa det falska herraväldet och införa Allahs styre.

Islam och försvaret av landet

De som vill begränsa den islamiska jihaden till landets försvar vill minska den islamiska livsordningens storhet. De vill säga att det islamiska idealet inte är viktigare än fosterlandet. Islam stöder inte det perspektiv ur vilket en icke-islamisk livsordning betraktar fosterlandet och liknande företeelser. Deras synsätt har uppstått ur den moderna tidens förhållanden. Detta synsätt och denna känsla är inte alls förenliga med det islamiska idealet.

I ljuset av den islamiska livsideologin är bevarandet av dīnens troslära målet för den islamiska jihaden; alternativt är målet att bevara den livsordning som förverkligar den islamiska trosläran, eller att bevara just denna ideala livsordning. För islam har ett landområde inget värde i sig. Ett landområde kan få värdighet endast när den livsordning som Allah har skänkt får genomslag där. Då upprättas där en fästning för den islamiska trosläran. Detta landområde blir den islamiska idealets hemvist (Dar al-Islam) och centrum för mänsklighetens frihet och frigjorda liv. Under dessa förhållanden innebär försvaret av det nämnda landområdet just bevarandet av den islamiska trosläran—bevarandet av den samhällsstruktur som representerar den islamiska livsordningen och det islamiska idealet. Men ett rent försvar kan inte vara den islamiska jihads grundläggande och yttersta mål. Inte heller är försvaret av Dar al-Islam den islamiska jihads huvudmål. Försvaret av Dar al-Islam är endast ett tillfälle att upprätta Allahs styre. Dessutom kommer den islamiska livsideologins lysande strålar från Dar al-Islam, centrum för den islamiska ledstjärnan, att spridas till jordens alla hörn och garantera frihet och frigörelse för det mänskliga samhället. Jag har redan nämnt att dīn al-Islams mål är hela det mänskliga samhällets välfärd och att hela världen är dess verksamhetsfält.

Jihad är ett naturligt krav från islam

Av den föregående diskussionen har vi förstått att det finns världsliga hinder på vägen mot att införa Allahs styre på jorden. Den rådande samhällsordningen, den asociala politiken och förhållandena i hela det mänskliga samhället—vart och ett av dessa står i vägen för islam. Islam använder makt för att undanröja dessa hinder. Målet med denna maktanvändning är att föra islams budskap till varje människa, undanröja de hinder som hindrar var och en från att pröva den islamiska lagen och på så sätt skapa möjlighet att föra islams odödliga budskap till människorna i en fri och obunden miljö. Jihad är ett oumbärligt medel för att befria människan från de konstgjorda gudarnas bojor och ge henne möjlighet att självständigt pröva vad som är gott och ont.

Vi får inte låta oss förvirras eller skrämmas av den propaganda mot jihad som västerländska skribenter bedriver. Det är på intet sätt rimligt att ge jihad en tolkning som är förenlig med den islamiska livsordningen därför att vi påverkas av en ogynnsam miljö eller av stormakternas motstånd. Jihad är en evig föreskrift. Oavsett om det finns behov av försvar och militära orsaker eller inte kommer behovet av jihad aldrig att upphöra. När man studerar historiens upp- och nedgångar får man inte bortse från den anda som finns i denna livsordnings natur, dess förkunnelse om universell frigörelse och dess praktiska handlingsprogram. Att blanda samman militära orsaker och behovet av försvar med dīnens grundläggande mål vore ett mycket felaktigt steg.

Det är självklart ett krav från denna dīn att vidta fullständiga åtgärder för att försvara sig mot angrepp från yttre fiender. Att förkunna Allahs suveränitet, sprida budskapet för att befria det mänskliga samhället från slaveri under andra än Allah, grunda en revolutionär rörelse på grundval av denna förkunnelse, uttrycka misstro mot ett icke-islamiskt ledarskap och bygga upp en ny typ av ledarskap—allt detta är dīnens mål. Så snart islam förkunnar syftet att fullständigt förneka människans herravälde och upprätta den ende Allah Taʿālas absoluta herravälde, angriper det jāhilī-samhälle som erkänner människans herravälde islam med full kraft för att bevara sin existens. Den islamiska rörelsen kommer naturligtvis att tvingas vidta självförsvarande åtgärder för att bevara sin existens. Det är helt naturligt att en sådan situation uppstår redan när den islamiska rörelsen inleds. Frågan om islam tycker om en sådan konflikt eller inte är irrelevant. En sådan konflikt påtvingas nämligen den islamiska rörelsen. Eftersom två sinsemellan motsatta livsideologier inte kan samexistera, driver kravet på att bevara deras respektive existens dem till konflikt. Just på grund av denna verklighet har islam inget annat val än att föra en defensiv kamp.

Ingen kompromiss med jahiliyya

En annan, ännu viktigare egenskap hos den islamiska livsordningen är att islam till sin natur är fast besluten att fullständigt befria hela mänskligheten från att tjäna någon annan än Allah. Därför kan denna livsordning inte begränsa sig själv till någon geografisk, stamrelaterad eller annan begränsad krets och lämna världens människor i andras träldom. Den anti-islamiska gruppen kan vid någon tidpunkt, av taktiska skäl, besluta att inte vidta offensiva åtgärder mot den islamiska rörelsen. I utbyte kan den begära att få behålla det jahilitiska samhällssystemet i sina egna områden och att islams kampanj för att upprätta islam och ge mänskligheten frihetens stadga i deras områden ska skjutas upp. Islam kommer inte att acceptera en sådan vapenvila. Om den motsatta gruppen däremot erkänner islams auktoritet och samtycker till att betala jizya, kommer dess säkerhet att garanteras. Därigenom förbinder den sig nämligen att inte använda politisk makt för att hindra islams budskap från att spridas. Sådan är denna dins natur. Dess handlingslinje är att förkunna Allah den Högstes suveränitet och överallt i världen genomföra kampanjen för att upprätta dyrkan av Honom allena. Att denna rörelse börjar i ett geografiskt område är inte detsamma som att den begränsar sig till en geografisk nationalitet. I det första fallet är området centrum för en dynamisk revolutionär rörelse; i det andra är nationalstaten endast ett passivt territorium som avstår från all revolutionär verksamhet.

För att förstå islams revolutionära roll måste man komma ihåg att islam är den livsordning som Allah har gett människan. Ingen individ, grupp, klass eller stam har utformat denna ordning. Därför finns det inget behov av att söka efter yttre orsaker till den islamiska jihads berättigande. De som söker efter sådana orsaker glömmer att undanröjandet av de konstgjorda gudarna genom att upprätta den av Allah föreskrivna staten i världen är en del av denna dins program. För dem vars hjärtan är fyllda av detta revolutionära program i den islamiska livsideologin finns det inget behov av att söka yttre orsaker till att stödja jihad.

Två uppfattningar om islamisk jihad

Redan på det första stadiet är det inte möjligt att uppfatta skillnaden mellan två uppfattningar om islamisk jihad. Den ena uppfattningen är att islam, trots sin djupa ovilja, tvingades kämpa mot jahiliyya. Eftersom islam trädde fram tvingade detta jahiliyya att angripa islam. Islam tvingades då gripa till vapen i självförsvar. Den andra uppfattningen är att islam själv gick fram och slog till mot jahiliyya och slutligen inledde ett häftigt krig mot den. På tankens första stadium blir skillnaden mellan dessa båda uppfattningar inte tydlig, eftersom båda uppfattningarna tvingar islam att träda in på slagfältet. Men när man når målet kommer det att stå klart att det råder en himmelsvid skillnad mellan de föreställningar som anhängarna av dessa båda tankesätt har om islams mål och innebörd.

Det råder en enorm skillnad mellan att acceptera islam som en av Allah given livsordning och att å andra sidan betrakta den som en regional ideologi. Enligt den förstnämnda uppfattningen är den islamiska livsordningens mål att människan ska kunna acceptera att tjäna Allah den Högste i världen. I det samhället är den gudomliga sharia den högsta lagen. Detta är islams sanna gestalt, och denna islam befaller att alla krafter som hindrar dess mål från att förverkligas ska utrotas. Endast på detta sätt kan mänskligheten befrias från de människoskapade styrelseformerna och de sociala bandens bojor. Enligt den andra uppfattningen, där islam betraktas som en regional ideologi, tvingas befolkningen i det särskilda området att kämpa i självförsvar efter att en främmande makt har angripit områdets invånare. Skillnaden mellan dessa båda uppfattningar är mycket tydlig. Under båda omständigheterna befaller islam jihad. Men om jihad inleds i två olika situationer under inflytande av de nämnda uppfattningarna, måste dess orsaker, mål och resultat vara helt olika vad gäller den grundläggande synen och det praktiska handlingssättet.

Islam tar visserligen initiativ till jihad, men islam är inte någon nations eller något folks egendom. Denna av Allah givna livsideologi har uppenbarats för att befrämja hela världens välfärd. Därför är det ytterst nödvändigt att undanröja de samhällssystem och sedvänjor som berövar människan hennes frihet och binder mänskligheten i träldomens kedjor. Islam angriper inte folken – den vill inte med tvång påtvinga någon sin ideologi. Dess konflikt gäller sedvänjor och ideologier. Genom att förändra sedvänjor och ideologier kan människosamhället befrias från deras förödande inflytande.

Islam kan aldrig avvika från målet att befria människan från människans träldom och låta henne tjäna Allah den Ende och Enastående. Det är för att uppnå detta mål som islam genom sin rörelse ger människan möjlighet att fullt ut smaka friheten. Både vad gäller den islamiska livsideologins grundläggande tro och dess praktiska program kan människans verkliga frihet uppnås endast genom det islamiska samhällssystemet. För härskare och undersåtar, vita och svarta, rika och fattiga, nära släktingar och främlingar kan endast Allahs lag vara opartisk och välgörande. Människor ur alla klasser måste följa denna lag lika. I andra livsordningar är människan slav under människan. Lagstiftning är en del av Allahs makt. Den person eller grupp som gör anspråk på rätten att stifta lagar för människor gör i själva verket anspråk på Allahs auktoritet. Oavsett om detta uttalas med ord eller inte, är anspråket på rätten att stifta lagar i praktiken inget annat än ett anspråk på Allahs auktoritet.

Västvärldens missuppfattningar om jihad

Bland våra muslimska författare finns det de som, förvirrade av nutidens förhållanden och västerländska författares bedrägliga kritik, inte är beredda att erkänna denna revolutionära roll hos den islamiska livsordningen. Västerländska författare har framställt islam som en blodtörstig ideologi. De försöker få de troende att tro att islam vill påtvinga andra sin egen ideologi med svärdets hjälp. Ändå vet de mycket väl att islam inte är sådan. Trots detta försöker de genom bedrägeri förvränga jihadens grundprinciper och orsaker. Påverkade av denna typ av västerländsk propaganda har även vissa av våra muslimska författare trätt fram i syfte att tvätta bort jihadens ”skamfläck” från islams panna, och de försöker med hjälp av invecklade argument bevisa att islamiskt jihad endast är ett defensivt krig. Men de är okunniga om den islamiska livsordningens natur och grundläggande syfte. De vet inte ens att det ligger i islams natur att ta initiativet som en välgörande ideologi för världen. I de så kallade forskares sinnen, vars mentalitet har påverkats av andra nationer, är det västerländska tänkandet om religion som är verksamt. Västerlänningarnas uppfattning är att religion är ett namn på en tro och att den hör hemma i människans hjärta; religion har inget samband med det praktiska livet.

Men islam har aldrig undervisat om en sådan religion. Och jihad har aldrig förts under inflytande av en trosuppfattning liknande den västerländska. Islam är den av Allah givna livsordningen för människans liv. Denna livsordning innebär att endast Allah den Upphöjdes suveränitet ska upprättas, som ett uttryck för att tjäna och lyda Honom. Islam kan lösa alla problem, från människolivets stora frågor till vardagens allra minsta angelägenheter. Jihad är den totala ansträngningen för att etablera denna gudomliga ordning i samhället som en segerrik ideologi. Samtidigt ska var och ens frihet i frågor om personlig trosuppfattning förbli orörd. Islam vill undanröja hindren från dem som inte erkänner människors frihet att ha åsikter och att anta eller förkasta dem, så att dess egen ideologi kan förverkligas fullständigt. Varje individ har frihet att anta eller förkasta vilken trosuppfattning och åsikt som helst. Det kan lätt inses att det råder en himmelsvid skillnad mellan det islamiska idealet och västvärldens uppfattning om religion. Därför blir det folkets plikt, så snart ett samhälle har bildats som ett konkret exempel på den islamiska livsordningen, att med den av Allah givna rätten ta initiativet, överta den politiska makten och förverkliga den islamiska livsordningen. Att islam erkänner människans frihet när det gäller personlig trosuppfattning har emellertid redan nämnts tidigare.

I islams början höll Allah den Upphöjde tillfälligt den muslimska umman tillbaka från jihad. Det var en del av en långsiktig plan – inte ett principiellt beslut. Det är i ljuset av denna diskussion som vi kan förstå innebörden av Koranens verser om jihad. Olika verser uppenbarades nämligen i enlighet med behoven under den islamiska rörelsens olika, fortskridande stadier. När vi granskar dessa verser måste vi komma ihåg att de fyller två slags behov. För att förstå innebörden av de verser som uppenbarades under rörelsens olika stadier måste man minnas det aktuella stadiet och dess bakgrund. Verserna har också en annan sida: deras bestående lärdom. Dessa bestående lärdomar kan under inga omständigheter förändras. När den islamiska rörelsen leds och man söker vägledning i Koranens föreskrifter får man därför inte blanda ihop de ovan nämnda två egenskaperna hos verserna och Koranens anvisningar.

Femte kapitlet

Den islamiska livsordningen

Grunden för det islamiska livsidealet är ”Lā ilāha illā Allāh”, det vill säga: det finns ingen gudom utom Allah. Detta uttalande är den första pelaren i den islamiska trosläran, eller den första delen av trosbekännelsen shahada. I denna del finns erkännandet att ingen utom Allah är värd att dyrkas. ”Muhammadur Rasūlullāh” är den andra delen av den islamiska trosläran eller trosbekännelsen shahada. Denna del innebär att man godtar att den väg som Muhammadur Rasūlullāh (frid vare med honom) visat är den enda rätta vägen att dyrka Allah den Upphöjde.

Denna trosbekännelse, med dess två nämnda delar, slår rot i varje troendes hjärta. De övriga trosartiklarna och islams efterföljande pelare är nämligen följder av denna trosbekännelse. Naturligtvis kan tron på änglarna, de himmelska skrifterna, profeterna (frid vare med dem), det kommande livet, ödet i dess goda och onda aspekter och liknande frågor, liksom alla handlingar såsom salat, fasta, zakat, hajj, åtskillnaden mellan halal och haram, transaktioner, lagar och regler, råd och undervisning, endast fullgöras genom att dyrka Allah den Upphöjde och följa Allahs Sändebud (frid vare med honom).

Det islamiska samhället ska ge en konkret bild av trosbekännelsen och dess krav. Ett samhälle där trosbekännelsens innebörd inte blir tydlig är inte ett islamiskt samhälle. Därför är trosbekännelsen grunden för en fullständig livsåskådning, och det muslimska ummahs storslagna byggnad reser sig på denna grund. Om denna grund inte etableras stadigt kan ingen livsordning utformas. Det samhälle som växer fram genom att man i stället för denna grund använder någon annan grund, eller genom att man delvis blandar denna grund med någon annan ideologi i försöket att utforma en livsordning, kan under inga omständigheter kallas ett islamiskt samhälle. Allah den Upphöjde säger:

—————————————————————————————-

”Rätten att befalla tillkommer endast Allah. Han har befallt att ingen annan än Honom får dyrkas. Detta är den fasta livsordningen.” — Yusuf: 40

————————————————–

”Den som lyder Sändebudet lyder i själva verket Allah.” — an-Nisa: 80

Det är denna kortfattade men avgörande förklaring som vägleder oss när vi utarbetar ett program för att leda rörelsen för den sanna religionen och dess etablering. För det första fastställer denna förklaring det islamiska samhällets natur. För det andra belyser den metoden för att bygga det islamiska samhället. För det tredje anger den vilka åtgärder som måste vidtas för att förändra det jahilitiska samhället. För det fjärde visar den hur den rådande ordningen och lagstiftningen i människornas samhälle ska förändras. Behovet av korrekt vägledning i dessa frågor har funnits på varje nivå av den islamiska rörelsen, lika mycket i det förflutna som det finns i framtiden.

Det islamiska samhällets kännetecken

Det islamiska samhällets kännetecken är att alla dess angelägenheter styrs på grundval av att endast Allah den Upphöjde dyrkas. Trosbekännelsen bekräftar denna dyrkan och fastställer dess vägar och metoder. Samhällets trosföreställningar, alla former av dyrkan, lagar och regler samt sedvänjor utgör endast konkreta uttryck för denna dyrkan. Den som inte tror på Allahs enhet är i själva verket inte beredd att dyrka den ende och odelbare Allah.

——————————————————————————————-

”Och Allah har förbjudit att lyda två gudomar. Det finns endast en gudom. Frukta därför endast Mig. Allt som finns i himlarna och på jorden tillhör Honom, och endast Hans religion gäller. Kommer ni trots detta att frukta andra än Allah?” — An-Nahl: 51–52

På samma sätt kan den som underkastar sig någon annan makt än Allah, eller betraktar denna makt som Hans medgud, inte vara den ende och unike Allahs tjänare.

——————————————————————————————-

”Säg (O Profet!): Min salat, mitt offer, mitt liv och min död är helt och hållet till för Allah, världarnas Herre. Han har ingen medgud. Detta har jag befallts, och jag är den förste att underkasta mig.” — Al-An’am: 162–163

På nytt: den som överger de lagar och regler som införts av Sändebudet (s.a.) och börjar stifta lagar utifrån någon annan källa, berövas också den uppriktiga dyrkan av Allah.

——————————————————————————————-

”Har de tagit andra gudomars auktoritet än Allah som medgudar? Och har denna makt infört ett system åt dem som är likvärdigt med religionen, trots att Allah inte har tillåtit detta?” — Ash-Shura: 21

——————————————————–

”Ta emot det som Sändebudet ger er och avstå från det som han förbjuder er.” — Al-Hashr: 7

Detta är alltså auktoritetens källa i det islamiska samhället. I samhället förverkligas Allahs dyrkan genom individens trosföreställningar och levnadssätt. På motsvarande sätt blir ett samhälle berövat den Allsmäktige Allahs dyrkan genom sina gudstjänster och ceremonier samt genom sin kollektiva förvaltning, sina lagar och sin samhällspolitik; då berövas detta samhälle själva den fullständiga islam. För på grund av en sådan tomhet kan ett samhälle inte byggas på trosbekännelsen.

Endast på detta sätt kan ett samhälle omvandlas till ett islamiskt samhälle. Innan en inställning präglad av fullständig hängivenhet i dyrkan har antagits kan ingen grupp betraktas som en islamisk grupp och inget samhälle som ett islamiskt samhälle. Det beror på att det islamiska samhällets första grundval är trosbekännelsen ”La ilaha illallah, Muhammadur Rasulullah”; om den inte får uttryck i samhällets alla skikt finns det ingen möjlighet för det islamiska samhället att träda fram.

Det första steget i strävan efter att upprätta ett islamiskt samhälle måste därför vara att befria människornas hjärtan från benägenheten att underkasta sig och lyda alla andra krafter än Allah. Endast de människor vars hjärtan har befriats från underkastelse under andra krafter och uppnått renhet kommer tillsammans att bilda en ummat. Endast de är lämpade att upprätta ett islamiskt samhälle där ummatens trosföreställningar, dyrkan, lagar och allt annat är fullständigt befriat från lydnad under alla andra krafter än Allah. De som vill leva ett islamiskt liv kommer frivilligt att träda in i detta samhälle, och deras trosföreställningar, gudstjänst och dyrkan samt alla deras sedvänjor kommer att ägnas enbart åt den ende Allah. Kort sagt kommer dessa människors liv att förkroppsliga trosbekännelsen ”La ilaha illallah, Muhammadur Rasulullah”.

Den första muslimska ummaten bildades på detta sätt, och som en naturlig följd av att denna ummat bildades kom det islamiska samhället till existens. Detta är den enda vägen att bilda den muslimska ummaten och upprätta det islamiska samhället.

Metoden för att bilda ett islamiskt samhälle

Ett islamiskt samhälle kan upprättas först när individen och kollektivet tillsammans fullständigt har övergett dyrkan av alla krafter utom Allah. Man måste befrias från båda formerna av underkastelse: vare sig det handlar om fullständig lydnad under andra krafter eller om en lydnad som blandas med lydnad under den Allsmäktige Allah. Detta eftersom den Allsmäktige Allah inte har någon medhjälpare eller jämlike. Man måste besluta sig för att låta sitt liv styras på grundval av en sådan underkastelse inför den Allsmäktige Allah. Ur detta beslut kommer en ny ummat att födas. I den gamla samhällsordningens sköte, som vilar på jahiliyya, träder ett nytt samhälle fram. Genom nya trosföreställningar, en ny ideologi och ett nytt slags levnadssätt antar detta nya samhälle trosbekännelsen ”La ilaha illallah, Muhammadur Rasulullah” i dess fullständiga form. Det gamla jahiliyya-samhället kan uppgå i detta nya samhälle, försöka nå en kompromiss med det eller också bekämpa det. Av historien vet vi att jahiliyya-samhället redan vid det första försöket att upprätta det islamiska samhället förklarade krig mot rörelsens initiativtagare. Så snart ett litet antal människor i början svarade på rörelsens kallelse började kampen från jahiliyyas sida. När rörelsen växte sig starkare blev deras kamp intensivare. Även efter att det islamiska samhället hade upprättats fortsatte de grupper som bar jahiliyyas fana att kämpa. Från profeten Nuh (frid över honom) till profeten Muhammad (frid och välsignelser över honom) har det falska samhället svarat på varje profets kallelse genom att följa samma väg.

Därför är det uppenbart att den muslimska umman inte kan bildas förrän den har skaffat sig den styrka som krävs för att avvärja jahiliyyans angrepp. Och även om den bildas kommer den inte att kunna bestå under några omständigheter. Det finns behov av att skaffa styrka på alla områden: styrka i iman och aqida, utbildningsmässig och moralisk styrka, styrkan att organisera en umma och hålla den vid liv samt, även om det inte är för att vinna överlägsenhet över det falska, den styrka som krävs för att avvärja angrepp från det falskas krafter. Att skaffa denna styrka är synnerligen angeläget.

Jahiliyya och dess botemedel

Låt oss nu se vad vi menar med ett jahiliyya-baserat samhälle och hur islam vill bemöta detta samhälle:

Alla samhällssystem som står utanför det islamiska samhället är jahiliyya-baserade samhällen. Om man ska definiera detta samhälle med ännu tydligare ord måste man säga att det samhälle vars trosföreställningar, tankar och idéer, gudsdyrkan och sedvänjor inte är grundade på underkastelse inför den ende och unike Allah, är ett jahiliyya-samhälle.

Enligt denna definition är alla samhällen som finns i världen i dag jahiliyya-samhällen.

Det kommunistiska samhället är ett av dessa jahiliyya-samhällen. Det första beviset för detta påstående är att detta samhälle förnekar Allah den Allsmäktiges existens och tror att människans alla handlingar och hennes historia styrs av ekonomin eller av produktionsmedlen och produktionsfaktorerna. För det andra är alla detta samhälles sedvänjor grundade på underkastelse inför kommunistpartiet – inte inför Allah. I alla kommunistiska länder ligger landets fullständiga kontroll och ledning i kommunistpartiets händer. Dessutom blir det praktiska resultatet av detta samhällssystem att människans grundläggande behov betraktas som likvärdiga med djurens behov. I detta samhälle tänker man inte på några andra mänskliga behov än behovet av mat, dryck, kläder, bostad och sexuella drifter. Det kommunistiska systemet har helt övergett frågan om människans andliga utveckling. Ändå är det just här skillnaden mellan människan och djuren visar sig. Det första steget i den andliga utvecklingen är att tro på Allah och att ha frihet att öppet förkunna denna tro. Det viktigaste är emellertid att detta samhällssystem berövar människan friheten att utveckla sin potential. Människans individualitet utvecklas genom följande företeelser.

Ett: Äganderätt till privat egendom.

Två: Frihet att välja yrke.

Tre: Rätten och möjligheten att förvärva särskild skicklighet inom vilket yrke som helst.

Fyra: Rätten att uttrycka sin inställning genom olika konstformer.

Det är genom ovan nämnda saker som människan uppnår överlägsenhet över djur och maskiner. Men eftersom det kommunistiska systemet berövar människan dessa saker tvingas hon sjunka ned till djurens och maskinernas nivå.

Även i det hedniska samhället har jahiliyya samma form. Sådana samhällen finns i Indien, Japan, Filippinerna och Afrika. Den hedniska jahiliyyans kännetecken är följande:

Ett: De dyrkar andra inbillade gudar tillsammans med Allah – och i vissa fall tar de andra gudar till sig i stället för Allah.

Två: De har utarbetat detaljerade regler och metoder för dyrkan och tillbedjan av olika gudar och gudinnor.

På liknande sätt har deras lagar och sedvänjor, det vill säga deras livsföring, utformats utifrån andra källor efter att de övergett den sharia som Allah den Upphöjde har gett. Bland dessa källor finns präster, astrologer, magiker, samhällsledare samt organisationer som har tagit på sig full auktoritet att stifta lagar i nationens, partiets eller något annat namns namn, utan att lägga minsta vikt vid den sharia som Allah har gett. Ändå tillhör den absoluta makten att stifta lagar Allah den Upphöjde, och dessa lagar kan endast verkställas enligt den väg som Allahs Sändebud (frid vare med honom) följde.

Alla samhällen som har bildats av judar och kristna är grundade på jahiliyya. De har förändrat sin ursprungliga troslära och tro. De har också tillskrivit andra krafter vissa av Allahs egenskaper. De föreställer sig olika slags relationer mellan Allah och människan. De tror att vissa personer är Allahs söner. Därefter har de delat den ende Allah i tre delar och skapat treenighetsläran. Ibland beskriver de Allah på ett märkligt sätt, trots att denna beskrivning är helt olik Allahs verkliga kännetecken.

——————————————————————————————-

”Judarna säger: ’Uzayr är Allahs son.’ Och de kristna säger: ’Jesus är Allahs son.’ De upprepar dessa grundlösa påståenden i efterföljd av dem som levde före dem. Må Allah förgöra dem – hur vilseledda de är. – At-Tawba: 30

——————————————————————————————-

”De som säger att Allah är en av tre begår sannerligen otro. Det finns ingen gudom utom den Ende Allah. Om de inte upphör med dessa påståenden kommer de bland dem som begår otro att drabbas av ett plågsamt straff.” – Al-Ma’idah: 73

——————————————————————————————-

”Judarna säger: ’Allahs hand är bunden.’ I själva verket är deras egna händer bundna, och de är förbannade för sina oanständiga uttalanden och handlingar. Allahs hand är fri, och Han spenderar på det sätt Han vill.”

– Al-Ma’idah: 64

——————————————————————————————-

”Judarna och de kristna säger att de är Guds barn och Hans älskade. Fråga dem: Om det verkligen är så, varför straffar Han er då för era synder? Ni är i själva verket bara människor, liksom alla andra tjänare som Gud har skapat.”

— Al-Ma’idah: 18

Alla dessa samhällens former för dyrkan och gudstjänst, seder, bruk och beteenden har formats utifrån deras felaktiga trosföreställningar, och därför är dessa samhällen jahilijja-samhällen. De är också jahilijja-samhällen eftersom alla deras institutioner och lagar inte har utformats på grundval av underkastelse inför den ende och oförliknelige Guden. De följer inte Guds lag och är inte heller beredda att erkänna Guds föreskrifter som lagarnas källa. I stället har de gett lagstiftande församlingar, sammansatta av människor, full auktoritet att stifta lagar. Men denna makt tillkommer uteslutande Gud. Koranen kallade dem som under den tid då Koranen uppenbarades gav sina religiösa ledare och präster makten att stifta lagar för mushriker.

———————————————————————————–

”De har tagit sina lärda och präster till herrar i stället för Gud, och även Messias, Marias son. Ändå befalldes de endast att dyrka den ende Guden. Det finns ingen som är värd att dyrkas utom Han. Gud är helt fri från deras polyteistiska sedvänjor.” — At-Tawbah: 31

Dessa människor betraktade inte sina lärda och präster som gudar och dyrkade dem inte heller. Men de följde de religiösa ledarnas och prästernas föreskrifter. Gud den Upphöjde hade emellertid inte gett tillstånd till detta. Därför kallade Koranen judarna och de kristna på den tiden för mushriker. Samma situation råder än i dag; den enda skillnaden är att rätten att stifta lagar har ryckts ur de religiösa ledarnas och prästernas händer och överlämnats till valda lagstiftande församlingar. Det är överflödigt att påpeka att ledamöterna i dessa församlingar också bara är människor, precis som de religiösa ledarna.

Slutligen bör det också nämnas att de så kallade muslimska samhällena i vår tid också är jahilijja-samhällen. De har inte trott på några andra gudar än Gud och inte heller ägnat sig åt att dyrka dem. Trots detta är deras samhällen jahilijja-samhällen. Det beror på att de inte har utformat sitt levnadssätt på grundval av underkastelse inför den ende och oförliknelige Guden. Trots att de tror på Guds enhet har de överlämnat rätten att utforma och verkställa Guds lagar och föreskrifter till människor som dem själva. Genom att följa av människor skapade seder, bruk, lagar, regler och livsvärderingar har de accepterat människans herravälde över nästan alla livets områden och delar.

Om styre och lagstiftning har Gud den Upphöjde sagt —

———————————————————–

”De som inte dömer och avgör i enlighet med det som Allah har uppenbarat är kafirer.”

— al-Ma’ida: 44

——————————————————————————————

”Har du inte sett dem som gång på gång hävdar att de tror på det som har uppenbarats för dig och på det som uppenbarades före dig, men som ändå vänder sig till taghut för att få sina tvister och angelägenheter avgjorda? Trots att de hade befallts att förneka taghut. — an-Nisa: 60

Allah den Upphöjde hade tidigare förklarat judarna och de kristna skyldiga till detta brott och anklagat dem för att genom shirk och kufr vända sig bort från dyrkan av Allah samt för att ge religionslärda och präster gudomliga rättigheter. I dag har de som gör anspråk på islam överlämnat dessa rättigheter åt vissa människor av samma slag. På samma sätt som Allah den Upphöjde kallade det shirk när judarna och de kristna gjorde Isa, Marias son (frid vare med honom), till ”Herre” och ”Gud” och dyrkade honom, har Han kallat det shirk att ge religionslärda och präster rätt att stifta lagar och föreskrifter. Han har inte gjort någon skillnad mellan dessa två former av shirk. Båda handlingarna innebär att överge dyrkan av Allah den Ende och Unike, avvika från Allahs din och handla i strid med vittnesbördet ”la ilaha illallah”.

Även bland muslimerna finns många som öppet tror på sekularism. De har ingen som helst relation till din. Andra bekänner muntligen att de tror på din, men överger den helt i praktiken. De säger att de inte tror på det osynliga. De vill påstås bygga sitt samhällsliv på vetenskaplig grund. Enligt deras uppfattning står vetenskapen och det osynliga i motsats till varandra. Det är uppenbart att orsaken till sådana uttalanden är okunnighet. Endast okunniga människor kan uttala sig på detta sätt. Vissa samhällen har överlämnat rätten att stifta lagar och föreskrifter till andra än Allah. Dessa lagstiftare utformar lagar efter eget godtycke och säger: ”Detta är Allahs sharia.” Dessa samhällen kan vara av olika slag, men de liknar varandra i ett avseende: att de inte underkastar sig Allah.

I den föregående diskussionen har islams syn på alla slags jahilija-samhällen blivit tydlig. Kort sagt betraktar islam dessa samhällen som icke-islamiska samhällen. Oavsett vilka yttre beteckningar de nämnda samhällena har, är deras inre verklighet densamma i detta avseende. De har alltså inte utformat sitt levnadssystem på grundval av fullständig underkastelse inför Allah den Ende och Unike. I detta avseende följer de kufr enligt jahilija-samhällenas sed.

Nu står vi inför den sista frågan. Frågan har nämnts redan i början av detta kapitel. Den lyder: På vilket sätt renar islam människans strävanden och handlingar? Hur har islam gjort det tidigare, och vilka medel kommer den att använda för detta i den nära och avlägsna framtiden? I diskussionen med rubriken ”Den muslimska samhällsordningens natur” belyste vi att detta samhälle fattar beslut i alla frågor på grundval av fullständig underkastelse inför Allah den Upphöjde.

Efter att ha fastställt den muslimska samhällsordningens särdrag blir det lättare för oss att finna svaret på följande fråga. Frågan lyder: På vilken grund ska människans livsföring byggas? Ska den din och livsordning som Allah den Upphöjde har gett vara ändamålsenlig för människan, eller ska det vara ett av människor skapat system?

Islam meddelar oss med yttersta tydlighet och eftertryck som svar på denna fråga att endast Allahs din och den livsordning som springer fram ur den är ett fungerande system för människan. Utan att anta denna din kan islams första grundpelare, ”lā ilāha illā Allāh, Muḥammadun rasūl Allāh”, aldrig upprättas. Och då märks inte kalimans inflytande inom något område av livet. Utan att förbehållslöst anta denna princip och följa den troget kan fullständig underkastelse inför Allah den Upphöjde, i enlighet med Profetens undervisning, inte uppnås. Allah den Upphöjde har sagt:

——————————————————

”Ta emot det som Sändebudet ger er och avstå från det som han förbjuder.” — al-Hashr: 7

Dessutom har islam ställt även denna fråga till människan —

—————- ”Vet ni mer, eller vet Allah mer? Sedan säger Han själv, i samband med att Han besvarar denna fråga —

———————————————————-

Det vill säga: ”Ni har fått endast en mycket liten mängd kunskap.” Det är helt naturligt att godta att Han som har kunskapens förråd i Sin hand, Skaparen och Uppehållaren, också är människans Härskare, och att endast den livsordning Han har gett kan vara den rätta livsordningen för mänskligheten. Det är på Hans befallning som lagstiftningens källa ska grundas. Det är ur människoskapade livsordningar och lagar som upplösning och katastrof uppstår. Människan stiftar nämligen lagar med ofullständig kunskap och i vissa fall av okunnighet. Därför blir dessa lagar efter en tid inkonsekventa och olämpliga. Dessutom ger okunnighet och ofullständig kunskap upphov till många slags komplikationer.

Allahs din är inte en samling tillfälliga och vacklande principer. Genom uttrycket i den senare delen av trosbekännelsen, ”Muhammad är Allahs Sändebud” (frid över honom), har den islamiska livsordningens grundprinciper gjorts tydliga och oföränderliga. Den bild av islam och de grundprinciper som Muhammad (frid över honom) fastställde är bestående för evigt. I frågor där Koranen eller Sändebudet (frid över honom) tydligt har förklarat en princip, ska just denna förklarade princip utgöra grunden för beslutet. Om det inte finns någon tydlig föreskrift i en fråga, ska beslut fattas genom ijtihad (reflektion och forskning). Man måste dock komma ihåg att ijtihad endast får bedrivas inom gränserna för de grundprinciper som Allah den Upphöjde och Hans älskade Sändebud (frid över honom) har gett. Inget beslut får fattas efter eget godtycke.

——————————————————————————————

”Om ni tvistar om något, hänskjut då saken till Allah och Sändebudet.” — An-Nisa: 59

Reglerna för att bedriva ijtihad och för att fatta beslut genom analogiska bedömningar i en annan, jämförbar fråga har också fastställts. Dessa regler är mycket tydliga och allmänt kända. Ingen har dock rätt att förklara lagar och bestämmelser som han själv har utarbetat vara Allahs sharia. Om man däremot erkänner Allah den Upphöjdes suveränitet, godtar Honom som den ende som med rätta kan stifta Allahs lagar och bestämmelser, och i stället för att upphöja någon nation, grupp eller person till denna ställning uppriktigt utformar lagar i enlighet med Allahs bok och Sändebudets (frid över honom) sunnah, då måste dessa lagar och bestämmelser med rätta erkännas som Allahs sharia. Ingen har däremot rätt att använda Allahs namn för att, likt den europeiska kyrkan, stifta lagar efter eget godtycke. Islam har ingen klerikalism. Ingen människa utom Allahs Sändebud (frid över honom) har fått befogenhet att utfärda bestämmelser från Allahs sida.

Islam har genom att införa vissa villkor för ijtihad fastställt dess gränser. Ingen har rätt att överskrida dessa gränser.

Uttrycket ”livsordningen är till för livet” tolkas ofta på ett mycket felaktigt sätt och används på ett ytterst olämpligt sätt. Islam har visserligen utformats för att underlätta människans sätt att leva. Men vilket slags liv? Den islamiska livsåskådningen har utformats för att människor ska leva enligt den livsordning och de sedvänjor som bygger på islams egna grundprinciper. Denna livsåskådning är helt förenlig med människans natur och kan tillgodose alla hennes behov. Skaparen av människan känner nämligen bäst till Sin skapelses behov.

——————————————————–

”Skulle då inte Han som har skapat känna till skapelsen? Han är den Subtile och väl underrättad om allt.” — al-Mulk: 14

Det är inte religionens uppgift att låta människan leva efter eget behag och att islam ska stödja alla hennes goda och onda handlingar. Religionen är måttstocken för gott och ont. Det som enligt denna måttstock visar sig vara gott är godtagbart, och det som visar sig vara ont ska förkastas. Om hela den etablerade samhällsstrukturen bygger på en ideologi som står i motsats till religionen, är islams mål att förändra hela samhällsstrukturen och bygga ett nytt samhälle. Det är den riktiga tolkningen av uttrycket ”livsordningen är till för livet”. Det vill säga, religionens, eller livsordningens, syfte är att forma livet i enlighet med livsordningen.

Här kan man fråga: Är inte att främja människans välfärd den bästa måttstocken för att lösa problem? Som svar på denna fråga återger vi på nytt den fråga som islam har ställt och det svar som islam har gett. Frågan lyder —

 —————————————–

”Vem har större kunskap, ni eller Allah? Svaret lyder:

—————————————————-

”Allah är den som verkligen besitter kunskap, och ni är okunniga.” — Āl ʿImrān: 66

Den sharia som Allah den Upphöjde har fastställt och det som Sändebudet (frid vare med honom) har förmedlat till oss har instiftats just för att tillgodose människans behov. Om någon anser att det inte finns någon välfärd för människan i att följa den livsordning som Allah har gett, utan att välfärden i stället ligger i olydnad, är denna person först och främst fångad i en felaktig föreställning. Allah den Upphöjde har sagt om dem —

—————————————————————————————–

”De följer endast gissningar och sina egna begär. Ändå har vägledningen för livet kommit till dem från deras Herre. Ska de då göra vad människor själva önskar? Allt gott i denna värld och i det kommande livet ligger i Hans hand.” — An-Najm: 23–25

För det andra bör denna person förstå att den inställning han har intagit till Allahs sharia endast är ett annat namn för otro. Hur kan en person, efter att ha förklarat att människans välgång och välfärd ligger i att bryta mot sharias föreskrifter och förbud, göra anspråk på att vara en efterföljare av dīn? Efter att ha överträtt sharia finns det ingen möjlighet för någon att betraktas som gudfruktig.

Sjätte kapitlet

Det universella livsidealet

Islam grundar människans trosföreställningar och livsföring på fullständig underkastelse inför Allah. Underkastelsen inför Allah kommer till uttryck genom att man upprätthåller enhetlighet mellan dess grundläggande tankesätt, dess former av tillbedjan och alla de regler och lagar som utformats för livsföringen. Den verkliga innebörden av trosbekännelsen ”lā ilāha illā Allāh” blir synlig genom människans uppförande som en tjänare. För det andra måste man följa den väg som Muhammadur Rasulullah (frid vare med honom) har visat för att utforma detaljerade lagar och regler på livets alla områden.

Trosbekännelsens båda delar förenas och fastställer därmed konturerna och särdragen hos den samhällsstruktur som grundas på det islamiska livsidealet. Naturligtvis ger denna samhällsstruktur upphov till ett enastående samhälle av ett helt annat slag än alla samhällen skapade av människor. Detta nya och särpräglade samhälle, som islam har infört, blir fullständigt förenligt med de naturlagar som råder i hela universum, inklusive människokroppen.

Enligt det islamiska synsättet är hela universum Allahs skapelse. Allah den Upphöjde ville skapa universum, och som resultat av detta fick det väldiga universum existens. Därefter fastställde Han vissa lagar och regler för skapelsen, och den började följa dem. Det är anmärkningsvärt att de föreskrifter som råder i olika delar av skapelsen och är kända som naturlagar är fullständigt samstämda och förenliga med varandra.

———————————————————

”När Vi vill skapa något säger Vi bara: ’Bli!’ — och det blir.” — An-Nahl: 40

——————————————————

”Han har skapat allt och anvisat var och en av dem sin bestämda plats.” — Al-Furqan:

En osynlig vilja styr skapelsen. En väldig kraft leder varje minsta partikel i skapelsen. En fast lag håller detta vidsträckta universum bundet i ordningens band. Det är denna kraft som upprätthåller jämvikten mellan skapelsens olika delar och reglerar den rörliga världens gång. Därför uppstår aldrig någon kollision mellan skapelsens olika delar. Ingen oordning uppstår någonstans, och dess naturliga rörelse stannar aldrig plötsligt upp. Inte heller skiljs de krafter som finns i universum någonsin från varandra. Så länge Skaparen låter dem verka på detta sätt, kommer de att följa Hans vilja. Hela skapelsen är underordnad Skaparen. Den skapade världen har ingen möjlighet att bryta mot de lagar Han har fastställt eller att trotsa Honom. Det är genom skapelsens orubbliga lydnad inför Skaparen och dess fullständiga underkastelse inför Honom som hela skapelsen består väl och fortsätter att fullgöra sina respektive uppgifter utan minsta oordning och i obruten rörelse.

——————————————————————————————

”Sannerligen, Allah är er Herre, Han som skapade himlarna och jorden på sex dagar och därefter tronade på Tronen. Han låter dagen täckas av nattens mörker och låter natten följa efter dagen. Det är Han som har skapat solen, månen och stjärnorna. Alla lyder Hans befallning. Kom ihåg: skapelsen tillhör Honom, och därför kommer denna skapelse att följa Hans befallning. Han är den Väldige, hela världens Härskare och Herre.”

Människokroppens biologiska del

Människan är en del av denna väldiga värld. Den biologiska delen av människokroppen följer samma lagar som skapelsen följer. Det är Allah den Allsmäktige som har skapat universum och människan. Människans kropp har skapats av jord. Men Allah den Allsmäktige har skänkt människan vissa egenskaper, genom vilka hon har fått en mycket högre ställning än det jordiska grundämne som hon skapats av. I fråga om kroppens biologiska del följer människan emellertid, liksom andra levande varelser, skapelsens lagar. Människan föds genom Allahs vilja, inte genom föräldrarnas vilja. Föräldrarna kan förenas med varandra, men de har ingen som helst förmåga att skapa människans gestalt av en enda droppe sädesvätska. Människan föds genom att följa de lagar som Allah har fastställt för människolivets början i moderlivet, vistelsens längd där, födelsen och så vidare. Hon andas i den atmosfär som Allah har skapat, enligt den metod och den mängd som Han har bestämt. I allt som rör hennes förmåga att känna och förstå, upplevelsen av smärta och hunger samt att äta och dricka, är hon tvungen att följa de lagar som Allah har fastställt. I detta avseende finns det ingen skillnad mellan människan och andra levande eller icke-levande skapelser. Alla har utan villkor underkastat sig Allahs vilja och påbud.

Den store Allah den Allsmäktige, som är Skaparen av det väldiga universum och människan och som har skapat människans biologiska kropp underkastad naturlagarna, har också fastställt en sharia för människans praktiska liv. Om människan följer denna sharia blir hennes praktiska liv förenligt med hennes kroppsliga natur. Ur detta perspektiv kan man förstå att den islamiska sharian är en del av de universella naturlagarna och att dessa naturlagar styr människans kropp och biologiska väsen. Varje ord från Allah, vare sig det är en befallning eller ett förbud, ett glädjebud eller en varning, en lag eller en förmaning, är endast en av de olika delarna av Allahs universella påbud. Dessa lagar och påbud är kända som naturlagar, och dessa ständigt verksamma lagar är alltid fullkomliga och effektiva. Den sharia som har fastställts för människolivet är, som en del av de orubbliga och för alla tider giltiga lagar vars herravälde vi ser i hela världen sedan skapelsens början, på samma sätt orubblig och ändamålsenlig. Målet med den sharia som Allah har gett är att organisera människolivet i full överensstämmelse med de allmänna naturlagar som råder i skapelsen.

Därför är det nödvändigt för människan att följa Allahs sharia. Genom att följa denna sharia kan människans livsföring stå i överensstämmelse med skapelsens gång. Dessutom är det endast Allahs sharia som kan bringa överensstämmelse mellan den moraliska lagen i människans praktiska liv och de naturliga och biologiska lagar som verkar i hennes kropp. Människans inre och yttre personlighet kan endast på detta sätt bli harmonisk.

Det är inte möjligt för människan att förstå alla skapelsens lagars verkliga natur. Inte heller är deras enande samband begripligt för henne. Hon kan inte heller alltid förstå det bakomliggande syftet med de naturlagar som verkar i hennes kropp och de biologiska lagar som hon inte kan överträda ens för ett ögonblick. Därför har människan inte förmågan att utforma en livsordning för sig själv som är förenlig med skapelsen. Hon är oförmögen även att skapa en välavvägd ordning som motsvarar hennes kropps inre och yttre behov. Detta ligger helt och hållet inom Skaparens av människan och universum makt. Han styr inte bara den naturliga världen utan också alla frågor i människans praktiska liv, och i enlighet med Sin vilja utformar och utfärdar Han opartiska och felfria lagar och påbud för alla.

Därför är det mycket viktigt att underordna sig sharian för att skapa harmoni mellan livets olika sidor och områden och för att stärka den islamiska trosläran. Det är nämligen inte möjligt att bli en sann muslim utan att helt underkasta sig Allah den Allsmäktige på det sätt som profeten Muhammad (frid vare med honom) har visat. Med andra ord: om islams första pelare, de två delarna ”lā ilāha illā Allāh” och ”Muhammad är Allahs sändebud”, inte förverkligas i människans verkliga liv, kommer inget område av det individuella eller kollektiva livet att lysa upp av islams ljus.

Det är mycket välgörande för människan att skapa harmoni mellan människolivet och naturlagarna. Denna ordning är ytterst viktig för att skydda människolivet från sönderfall och katastrof. För att finna frid i sitt eget väsen och uppnå den lycka och de fördelar som följer av fredlig samexistens med den naturliga världen är det nödvändigt att skapa en välavvägd ordning i samklang med den naturliga världen. På samma sätt kommer människan också att känna lycka och frid inom sig. Hennes livsföring kommer nämligen att kunna tillgodose kroppens naturliga krav. Då kommer kroppens biologiska behov och människans livsordning inte att stå i motsats till varandra.

Allah den Allsmäktiges sharia skapar mycket enkelt överensstämmelse mellan människans yttre beteende och hennes inre behov. När människan lyckas upprätta ett förhållande av harmoni och samverkan med naturen, uppstår naturligt samarbets- och kompletterande relationer mellan människor och i hanteringen av livets allmänna kamp. När människan vänjer sig vid att leva i harmoni med den naturliga världen, underordnas nämligen hennes livsföring och naturlagarna världens övergripande styresordning. Därigenom undanröjs disharmoni och ömsesidiga motsättningar i människolivets kollektiva aspekt, och ett sunt och fullkomligt samhällssystem växer fram. Mänskligheten uppnår välfärd, lycka och frid.

Genom denna ordning uppenbaras den naturliga världens dolda hemligheter för människan. De otaliga dolda krafterna i den expanderande världen och dess rikedomar kommer under hennes kontroll. Allahs tjänare använder dessa naturens krafter och rikedomar till mänsklighetens bästa, i enlighet med Allahs sharias föreskrifter. Ingen konflikt uppstår någonstans. Det finns ingen motsättning mellan människan och den naturliga världen. Människans personliga begär och lustar kan inte resa sig mot Allahs sharia. Allah den Allsmäktige säger:

——————————————————————————————

”Om den stora sanningen hade använts för att uppfylla deras nafs begär, skulle oordning ha uppstått genom att ordningen bland allt skapat i himlen, på jorden och däremellan hade brutits.” — Mu’minun: 71

Den stora sanningen är odelbar — Av den föregående diskussionen framgår att den stora sanningen är en fullkomlig enhet. Trons grund är byggd på den. All ordning i himlen och på jorden är grundad på den stora sanningen. Alla frågor i denna värld och i det härefterkommande livet kommer att avgöras utifrån den stora sanningen, och människan kommer att behöva stå till svars inför Allah för just denna stora sanning. Allah den Upphöjde kommer att straffa den som överskrider gränserna med den stora sanningens rättvisa måttstock, och Han kommer att bedöma människans handlingar enligt den stora sanningens måttstock. Den lag som styr och kontrollerar det väldiga universum är ett annat namn för den stora sanningen. Alla skapade varelser och ting i skapelsen har underkastat sig denna stora sanning, och hela skapelsen är bunden av den stora sanningens stränga band.

——————————————————————————————

”I den Skrift som Vi har sänt till er nämns det som rör er. Förstår ni då inte? Hur många orättfärdiga samhällen har Vi inte förintat! Sedan lät Vi ett annat folk efterträda dem. När Vårt straff drabbade dem började de fly i hast. (Till dem sades:) Fly inte! Återvänd till era hem och era nöjesplatser. Där kommer ni att ställas till svars för era handlingar. De sade: ’Ve oss! Vi var verkligen orättfärdiga.’ Så fortsatte de att ropa i klagande ordalag tills Vi hade förintat och utplånat dem. Vi har inte skapat himlen, jorden och det som finns däremellan för lek och förströelse. Om Vårt syfte hade varit att skapa leksaker, skulle Vi ha skapat lekredskap på annat sätt. Men Vi slår sanningen mot det falska och krossar dess huvud. Då försvinner det falska, och i det ni hittar på finns ert fördärv. Allah tillhör allt som har skapats i himlen och på jorden. Och de änglar som finns hos Honom avstår aldrig från att tjäna Allah av högmod och blir aldrig förödmjukade. Natt och dag prisar de Honom och avviker aldrig det minsta.” — Anbiya: 10–12

Skapelsen vilar på den stora sanningen

Djupt inne i människans natur finns en fullständig känsla av den stora sanningen. Människans kroppsliga skönhet och uppbyggnad, liksom skapelsens mästerlighet och resurserna i den väldiga skapelsevärld som omger henne, påminner henne om att universum vilar på den stora sanningen. Den stora sanningen är dess grundläggande beståndsdel och antar formen av en mäktig central lag som ger skapelsen beständighet och stadga. Därför råder ingen oordning någonstans i skapelsen. Ingen del hamnar i konflikt med någon annan del. Ingenstans ser man något ske utan ett syfte. Det finns inte heller någon rimlig grund att betrakta hela skapelsen som resultatet av rena tillfälligheter. Ingenting i skapelsen är utan plan. Inte heller syns här minsta spår av den störda människans besynnerliga handlingar. Tvärtom ser man hur skapelsen med sträng disciplin och stor lätthet leds på en bestämd väg. När människan avviker från den stora sanningen, som är dold i hennes innersta, börjar gå i motsatt riktning mot sin egen natur och under trycket från sina själviska böjelser ger sina egna åsikter företräde framför Allahs lag, då börjar fördärvet. I stället för att underkasta sig världens Herre och bevara samklangen med hela skapelsen förklarar människan uppror; då uppstår oro överallt.

Konsekvenserna av att avvika från den stora sanningen

När motsättningar och konflikter börjar uppstå mellan människan, hennes egen natur och den naturliga världen, breder de så småningom ut sig och skapar splittring och motsättningar mellan individer, olika grupper eller kollektiv, samt mellan skilda folk och stammar. Följden blir att universums alla krafter och resurser, i stället för att sättas in för människans utveckling och välfärd, blir orsaker till mänsklighetens undergång.

Av den föregående diskussionen framgår att syftet med att etablera Allahs lag i denna värld inte enbart är välfärd i det hinsides. Denna värld och det hinsides är inte två separata ting, utan kompletterar varandra. Den sharia som Allah den Upphöjde har skänkt skapar harmoni mellan dessa båda och knyter människolivet till de fasta lagar som råder i universum. När människolivet bringas i harmoni med de lagar som råder i universum blir människan värdig att uppnå gränslös lycka och välfärd, och denna frukt uppskjuts inte enbart till det hinsides. Tvärtom visar den sig också i livet i denna värld. Fullkomningen av det islamiska livsidealets frukter kommer emellertid att uppnås först i det hinsides.

De grundläggande aspekterna av den islamiska synen på den skapade världen och människan som en del av den har behandlats ovan. Denna syn skiljer sig helt från alla föreställningar och trosuppfattningar som råder i världen. Därför ålägger den islamiska synen på skapelsen och människan inte människan vissa ansvar och plikter. Enligt den islamiska synen måste det råda fullständig harmoni mellan människolivet och den skapade världen samt mellan människans natur och de lagar som råder i den naturliga världen. Människan ska kunna leva som Allahs tjänare, och ingen människa ska sträva efter att upprätta herravälde över någon annan.

Det som vi har behandlat ovan framgår tydligt av samtalet mellan den muslimska ummans fader, Hazrat Ibrahim (frid vare med honom), och Nimrod. Nimrod var en tyrannisk härskare. Han gjorde anspråk på gudomlighet. Men han gjorde inte anspråk på gudomlighet över den naturliga världen, rymden, planeterna och stjärnorna. Inför honom lade Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) fram argumentet att endast Den som har oinskränkt makt över den naturliga världen kan utöva suveränitet över människolivet, och ingen annan. Nimrod kunde inte alls besvara detta argument.

I den heliga Koranen har Allah den Upphöjde beskrivit händelsen med följande ord —

——————————————————————————————-

”Har du tänkt på den person som tvistade med Ibrahim (frid vare med honom) om hans ’Herre’, eftersom Allah den Upphöjde hade skänkt honom ett kungarike? När Ibrahim (frid vare med honom) sade: ’Min Herre är Den i vars hand liv och död ligger’, sade denne person: ’Jag är den som har makt över liv och död.’ Då sade Ibrahim (frid vare med honom): ’Nåväl, Allah låter solen gå upp i öster varje dag; låt den då gå upp i väster.’ Den som förnekade sanningen blev då svarslös. Allah den Upphöjde vägleder inte de orättfärdiga till den raka vägen.”

Allah den Upphöjde har återigen sagt det helt korrekt—

——————————————————————————————-

”Vill de överge lydnaden inför Allah den Upphöjde och välja en annan väg? Ändå lyder allt i himlarna och på jorden Honom, frivilligt eller motvilligt. Och till slut ska alla återvända till Honom.” — Āl ʿImrān: 83

Sjunde kapitlet

Islam är den sanna civilisationen

Den grundläggande skillnaden mellan det islamiska samhället och det jahilitiska samhället

Islam erkänner endast två slags samhällen. Det ena är det islamiska samhället och det andra är det jahilitiska samhället. Det samhälle där den övergripande auktoriteten ligger hos islam, och där islam har företräde i alla frågor som rör människornas trosföreställningar, gudsdyrkan, lagar, statsförvaltning, moraliska karaktär, ömsesidiga transaktioner och så vidare, är det islamiska samhället. Däremot är det samhälle där de islamiska trosföreställningarna, lagarna och sedvänjorna samt den islamiska moralen och principerna för mellanmänskligt utbyte inte erkänns som överlägsna, det jahilitiska samhället.

Det samhälle som, trots att det består av personer som kallar sig ”muslimer”, har gett den islamiska sharīʿan rättslig status, är inte ett islamiskt samhälle. Även om systemet med salat, fasta, hajj och zakat finns där, kan detta samhälle inte vara ett islamiskt samhälle. Dess ledare har i stället befriat sig från att följa de lagar och regler som Profeten (frid vare med honom) gav, uppfunnit en ny version av islam efter eget godtycke och kallat den ”progressiv islam”.

Det jahilitiska samhället antar olika former. Men dess verkliga form är att vara berövat den kunskap som Allah har skänkt. Ibland förnekar det till och med Allah den Upphöjdes existens och förklarar mänsklighetens historia utifrån dialektisk materialism. Det samhällssystem som byggs på denna lära kallas ”vetenskaplig socialism”. Ibland antar det jahilitiska samhället en annan form. Det förnekar inte Allahs existens, men begränsar Hans auktoritet och herravälde till himlarna och den högre världen och förvisar Hans påbud och förbud från jorden. I detta samhälle tillämpas inte Allahs sharīʿa. Inte heller vördas de eviga och bestående värden som Allah den Upphöjde själv har fastställt för människans liv. Samhällets funktionärer tillåter människor att dyrka Allah den Upphöjde inom moskéernas, templens och kyrkornas fyra väggar. Men de är inte beredda att erkänna att den sharīʿa som Allah har uppenbarat ska ha företräde i människornas praktiska liv. Därför motsätter de sig Allahs suveränitet på jorden. De förkastar nämligen Allahs sharīʿa i det praktiska livet. Ändå har Allah den Upphöjde sagt med mycket tydliga ord —

—————————————————-

”Han är Allah, den som är den suveräne Herren över himlarna och även över jorden.” Det samhälle som Allah den Upphöjde i följande vers har kallat ”dīn al-qayyim” är inte det heliga samhälle som nämndes ovan.

———————————————————

”Rätten att befalla och utfärda lagar tillkommer endast Allah. Han har befallt att ingen annan än Han får dyrkas. Och detta är dīn al-qayyim (den välavvägda och fasta livsordningen).” — Josef: 40

Även om ett samhälle av detta slag tusen gånger förklarar sin tro på Allahs existens och ger människor full frihet att gå till moskéer, tempel och kyrkor för att förrätta gudsdyrkan, kommer det ändå att betraktas som ett jahilitiskt samhälle, eftersom det förkastar Allah den Upphöjdes anvisningar i det praktiska livet.

Endast det islamiska samhället är ett civiliserat samhälle

Mot bakgrund av den definition av det islamiska samhället som vi nämnde i början av detta kapitel är det inte orimligt att säga att det islamiska samhället är det verkligt civiliserade samhället. Oavsett vilken form det jahilitiska samhället antar är det bakåtsträvande och utan civilisation redan till sin grundläggande idétradition.

En gång, när jag lämnade in ett verk som jag själv hade skrivit till tryckeriet för publicering, tillkännagav jag att boken skulle heta ”Det civiliserade islamiska samhället”. Men i ett senare tillkännagivande strök jag ordet ”civiliserade” och gav boken endast namnet ”Det islamiska samhället”. En algerisk författare som skrev på franska lade märke till denna namnändring av min bok och kommenterade att förändringen tydligen hade gjorts under inflytande av en självförsvarande hållning, när jag tog till pennan till islams försvar. Han uttryckte sin sorg och sade: ”Det är på grund av att mina tankar om islam är omogna som jag inte förmår möta verkligheten.” Jag anser att den algeriske författaren bör ursäktas. Även jag hade tidigare samma inställning som han, och när jag först började skriva om detta ämne tänkte jag på samma sätt som han gör i dag. Den komplikation som han i dag står inför upplevde även jag på den tiden. Frågan är: Vad är definitionen av civilisation? Ännu vid den tiden, trots att jag hade dragits till det islamiska idealet, hade jag inte lyckats befria mitt sinne och mitt medvetande från inflytandet av den felaktiga kulturen. Västerländska författares litteratur och tankar hade, trots att de gick stick i stäv med min islamiska troslära och tro, lagt beslag på mitt sinne och min hjärna. Västs definition av civilisation var min måttstock för bedömning. Därför kunde jag inte granska alla frågor med en sund och skarpsinnig blick.

Senare klarnade min blick, och jag insåg tydligt att ”det islamiska samhället” just betyder det civiliserade samhället. När jag därför på nytt övervägde titeln på denna bok förstod jag att ordet ”högciviliserat” i titeln var överflödigt. Att använda detta ord skulle snarare leda till att läsarnas tankar, liksom tidigare, blev förvirrade. Låt oss nu se vad ordet civilisation betyder.

Om suveräniteten i ett samhälle enbart överlämnas åt Allah och detta i praktiken visar sig genom att Allahs sharia erkänns som överordnad på samhällets alla nivåer, är det endast i ett sådant samhälle som människan uppnår verklig och fullständig frihet från människans slaveri under människan. Denna verkliga och fullständiga frihet är ett annat namn för ”mänsklig civilisation”. Mänsklig civilisation kräver nämligen en måttstock inom vars ram varje människa fullt ut kan åtnjuta verklig frihet och utan hinder kan uppnå alla mänskliga rättigheter. Däremot är ett samhälle där vissa människor intar rollen som ”rabb” och ”lagstiftare” medan alla övriga människor underordnar sig dem, ett samhälle där människorna berövas alla grundläggande mänskliga rättigheter.

Det bör i sammanhanget nämnas att lagstiftning inte enbart är begränsad till att formulera lagar. Numera har många en sådan trång uppfattning om sharia. I själva verket påverkas föreställningar, livsföring, livets värderingar, normerna för vad som ska antas och förkastas, vanor och seder – allt – av lagen. Om en särskild grupp skiljer dessa frågor från Allahs anvisningar och fjättrar samhällets människor genom en ordning av seder och beteenden som gruppen själv har skapat, kan detta samhälle inte kallas fritt. I ett sådant samhälle sitter vissa människor på herraväldets eller suveränitetens tron, medan alla andra tvingas tjäna och underordna sig dem. Därför kommer detta samhälle att betraktas som efterblivet, och enligt islamisk terminologi är det just detta som är det verkliga jahiliyya-samhället.

Det är endast i det islamiska samhället som Allahs suveränitet etableras och människan bryter slaveriets bojor under sina likar för att ägna sig åt underkastelse under Allah. Det är på denna väg som människan får smaka sann frihet och uppnår den värdighet och ära som Allah har skänkt henne. I denna värld insätts hon som Allahs khalifa och uppnår större ära än till och med änglarna.

Den grundläggande skillnaden mellan det islamiska samhället och jahiliyya-samhället

I det samhälle där alla frågor – föreställningar, trosuppfattningar, livsföring och annat – formas på grundval av den ende Allahs suveränitet, uppnår människan den högsta värdigheten och äran. Där är ingen människa slav under någon annan, och samhällets föreställningar, trosuppfattningar och livsföring är inte produkter av en eller flera människor som gör anspråk på herravälde. Det är i ett sådant samhälle som människans inneboende förmågor och egenskaper i hennes väsen och tänkande utvecklas fullt ut. I motsats till detta fjättrar de förenande band som nämns ovan i ett samhälle där ras, härkomst, språk och geografiskt område tas som grund för de ömsesidiga relationerna mänskligheten med allehanda begränsningar, och därför får människans högre egenskaper ingen möjlighet att utvecklas. Människan kan leva fri från rasens, språkets och områdets gränser. När själens och tänkandets utveckling hämmas förblir människan inte i besittning av sin mänskliga värdighet. En människa kan frivilligt förändra sina föreställningar, trosuppfattningar och sin livsföring. Men det är inte möjligt att förändra ras, härkomst, blod eller geografisk nationalitet. Människan kan inte själv besluta att födas in i en viss släkt eller på en viss plats. Följaktligen är det samhälle civiliserat där rätten att välja åsikt och väg med hjälp av ett fritt samvete och förnuft erkänns. Det samhälle där det inte finns utrymme att med hjälp av samvete och förnuft pröva och välja den sanna vägen, eller förkasta den, är däremot efterblivet och berövat civilisationen. Enligt islamisk terminologi kallas detta samhälle ett jahiliyya-samhälle.

Det är endast det islamiska samhället som på grundval av trosuppfattningen förenar människor i ett oupplösligt broderskap och, genom denna trosuppfattning, låter svarta och vita, araber och greker, perser och afrikaner samt de hundratals folk som finns i världen stå i samma led och ingå i samma umma. Detta samhälles fullständiga auktoritet tillhör enbart Allah, och människan böjer endast sitt huvud inför Honom, inte inför någon annan. Ju bättre en människas karaktär är, desto högre är hennes ställning i detta samhälle. Inför den lag som Allah har skänkt är alla människor i samhället jämlika.

I ett samhälle där mänskligheten ges högsta plats och där människans moraliska förädling prioriteras, träder materialismen fram. Materialismen antar emellertid olika former vid olika tider. Som exempel kan nämnas historiens marxistiska tolkning, där materien ges högsta värde, eller Förenta staterna, Europa och andra samhällen, där mänskligheten slaktas på materiella tings slagfält. Ett sådant samhälle är naturligtvis ett bakåtsträvande samhälle och är enligt islamisk terminologi ett jahiliyya-samhälle.

Det civiliserade samhället, det vill säga det islamiska samhället, föraktar inte materiella ting. Islam är inte heller snål med att ge tingen deras rättmätiga värde. Det förnekar inte heller betydelsen av att producera materiella varor. Islam erkänner tvärtom att den värld vi lever i, som påverkar våra liv och över vilken vi också utövar inflytande i många avseenden, är uppbyggd av materiella ting. Islam erkänner också att produktionen av materiella varor utgör ryggraden i Allahs jordiska kalifat. Skillnaden är endast att det islamiska samhället inte är benäget att överge sådana mänskliga egenskaper som människans frihet och värdighet, ömsesidiga seder, moral och värderingar för materiell bekvämlighet och välstånd, och inte heller att dyrka materiella ting. I motsats till detta trampar det jahilitiska samhället på mänskliga värderingar och värdighet för att uppnå överflöd av materiella varor.

Det samhälle där mänskliga värderingar och en högstående mänsklig karaktär har företräde är ett civiliserat samhälle. Mänskliga värderingar och en högstående mänsklig karaktär är inte något dunkelt eller omöjligt att förklara. I motsats till vad materialistiska uttolkare av historien eller de så kallade vetenskapliga socialisterna hävdar är mänskliga värderingar och en högstående karaktär inte ideal som förändras tillsammans med produktionsmedlen eller saknar samband med någon central utgångspunkt. I själva verket drar islam en tydlig gräns mellan värderingar och djurets nivå. Därigenom lämnar människan djurets nivå och når mänsklighetens nivå. Till skillnad från det jahilitiska samhället sänker detta samhälles värderingar och karaktärsstandard inte människan till djurets nivå.

Civilisationens verkliga måttstock

Om vi bedömer frågan ur detta perspektiv framträder en tydlig gränslinje mellan islam och jahiliyya, och trots de så kallade progressivernas och vetenskapliga socialisternas oupphörliga försök att förvränga saken minskar de moraliska värderingarnas betydelse inte det minsta. Det islamiska perspektivet är att miljön och föränderliga förhållanden inte kan förändra de moraliska värderingarna. De moraliska värderingarna består tvärtom för evigt, oberoende av alla förändringar i tid och miljö. Därför finns det ingen rimlig grund för att dela upp moralen i olika former under benämningar som jordbruksbaserad, industriell, kapitalistisk, socialistisk, borgerlig och proletär moral. I själva verket är de moraliska värderingarna helt fria från miljöns, de ekonomiska förhållandenas och samhällsutvecklingens nivåers inflytande. Dessa förändringar är mycket tillfälliga och konstgjorda. Å andra sidan kan vi genom en mycket verklighetsnära analys komma fram till slutsatsen att värderingar och karaktärsstandarder endast är uppdelade i två kategorier. Den ena är mänskliga värderingar och mänskliga karaktärsstandarder, och den andra är djuriska värderingar och djuriska karaktärsstandarder. Med islamisk terminologi kan vi kalla dessa två för ”islamiska värderingar” och ”islamiska karaktärsstandarder” respektive ”jahilitiska värderingar” och ”jahilitiska karaktärsstandarder”.

Islam höjer människan till en högre ställning än djuriskhet genom att förädla mänskliga värderingar och karaktärsstandarder. Överallt där den islamiska livsordningen etableras vårdar detta samhälle de moraliska standarderna och värderingarna, väcker dem till liv, utvecklar dem och stärker dem. Detta samhälle väcker samma karaktärsstandarder och mänskliga värderingar till liv i alla slags samhällen, oavsett om de består av bönder, arbetare, beduiner, boskapsuppfödare, stads- eller landsbygdsbor, rika eller fattiga, industriägare eller kapitalister. Under alla förhållanden och i alla miljöer utvecklar det människans mänskliga egenskaper och förmågor, så att djurisk karaktär aldrig börjar framträda hos henne. De mänskliga värderingar och den moraliska karaktär som vi nämnde ovan höjer människan över djurets nivå. När denna gräns mellan värderingar och karaktärsstandarder suddas ut börjar människans fall, och ett sådant samhälle, som har sjunkit från mänsklighetens nivå, kan inte kallas civilisation även om det har överflöd och utveckling i materiellt avseende. Det kommer i stället att betraktas som ett samhälle på tillbakagång, bakåtsträvande eller jahilitiskt.

Familjelivets betydelse för civilisationens utveckling

Om familjen betraktas som samhällets grund, om familjeansvaret fördelas mellan man och hustru i enlighet med deras medfödda egenskaper och naturliga förmågor, och om barnens fostran och utbildning är familjens mål, då kommer detta samhälle utan tvekan att betraktas som ett civiliserat samhälle. Den typ av familjemiljö som den islamiska livsordningen föreskriver lämnar inget utrymme för att skapa mänskliga värderingar och en hög karaktär hos kommande generationer. Om däremot fria sexuella förbindelser och illegitima barn utgör samhällets grund, om kroppsliga behov, sexuell hunger och djurisk upphetsning bestämmer relationen mellan män och kvinnor, om familjeansvaret inte fördelas mellan man och hustru utifrån deras medfödda egenskaper och naturliga förmågor, om kvinnans roll endast är att göra sig attraktiv för främmande män i syfte att väcka sexuell åtrå, om kvinnan befrias från ansvaret att fostra barn och, frivilligt eller under påverkan av den sociala miljön, använder sin förmåga till att öka de materiella tillgångarna som flygvärdinna, fartygsservitris eller hotellstäderska, och om hon anser att ökningen av rikedom är mer lönsam och hedervärd än människosläktets fortplantning, då är detta ett jahilitiskt samhälle.

Utifrån familjesedernas och de äktenskapliga relationernas natur kan man avgöra om ett visst samhälle verkligen är civiliserat. Om dessa relationer i samhället begränsas till att enbart tillfredsställa kroppsliga behov och djurets drifter, kan samhället inte betraktas som civiliserat, hur långt det än har utvecklats inom industri och vetenskap. För att bedöma ett samhälles övergripande utveckling och förfall ger dess familjeliv en exakt bild.

Den västerländska civilisationens exempel

I alla vår tids jahili-samhällen har de moraliska egenskaper som skiljer människan från djuret övergetts. I dessa samhällen betraktas olagliga sexuella relationer, ja till och med homosexuellt umgänge, inte som karaktärslöshet. Moralen har begränsats till ekonomins och politikens områden, eftersom moral anses nödvändig i dessa båda sammanhang för statens intressen. Som exempel kan nämnas den sexuella skandalen kring Christine Keeler och den brittiske ministern Profumo. Det brittiska samhället betraktade inte saken som skamlig i egenskap av ett sexualbrott. Eftersom Christine Keeler, utöver den brittiske ministern Profumo, samtidigt hade en sexuell relation med en marin officer vid den ryska ambassaden, betraktades möjligheten att statshemligheter skulle röjas som det förkastliga. Själva sexskandalen fastställdes inte alls vara ett brott. Det mest avskyvärda var att ministern hade lämnat ett falskt uttalande i det brittiska parlamentet och att detta falska uttalande senare avslöjades. Amerikanska medborgare som blir inblandade i liknande spionerirelaterade skandaler beviljas politisk asyl i Ryssland. Inte heller där görs några invändningar mot att ge personer som ägnat sig åt sexualbrott asyl.

Författare, journalister, litteratörer och novellförfattare i alla jahili-samhällen, nära och fjärran, oavsett om de är ogifta eller gifta, rekommenderar öppet och fritt sexuella relationer och hävdar att detta inte är ett moraliskt brott. Ja, enligt deras uppfattning är det ett brott om en ung man eller en ung kvinna förenas med någon annan utan verklig och uppriktig kärlek. Om en hustru, trots att hon inte känner någon kärlek till sin man, fortsätter att skydda sin heder och kyskhet, är denna kvinna förkastlig i det samhället. I stället anses det lovvärt att i denna situation söka en annan älskare. Dussintals berättelser skrivs till stöd för att följa denna väg. Genom ledarartiklar, vanliga artiklar, allvarliga och lättsamma reportage samt teckningar i tidningarna uppmanas människor till en smutsig och skamlös livsföring.

Ur mänskligt perspektiv och enligt måttstocken för mänsklighetens utveckling är samhällen av det nämnda slaget bakåtsträvande och berövade på civilisation.

Människans högre utveckling leder från djuriskhetens nivå uppåt mot höga värderingar. För att tillfredsställa de djuriska drifter som finns i människans natur har det utvecklingsbara samhället infört familjesystemet. Genom detta system har man, samtidigt som kroppens biologiska behov tillgodoses, betonat uppfostran och utbildning av kommande generationer så att de formas med fullt mänskliga egenskaper. Den mänskliga civilisationen kan överleva på detta sätt. Naturligtvis måste det samhälle som vill hålla människans djuriska drifter under kontroll och samtidigt ge hennes mänskliga egenskaper fulla möjligheter att utvecklas vidta tillräckliga försiktighetsåtgärder för att bevara familjens helgd, frid och ordning. Det är nödvändigt att vidta försiktighetsåtgärder för att ge familjen möjlighet att fullgöra sina grundläggande plikter utan att påverkas av kroppslig upphetsning. Men i ett samhälle där antimoralisk undervisning och en förgiftad omgivning råder, och där sexuell lössläppthet betraktas som något som ligger utanför moraliska värderingar, var finns då möjligheten att utveckla mänsklighet?

Därför är det endast islamiska värderingar och islamisk moral, islamisk undervisning och islamiskt försvarssystem som utgör den lämpliga ordningen för det mänskliga samhället. Genom de bestående, oföränderliga och riktiga åtgärder som vidtas för det mänskliga samhällets utveckling erkänns sanningen att den islamiska civilisationen är den verkliga civilisationen och att det islamiska samhället är det verkligt civiliserade samhället.

En gudscentrerad civilisation och materiell utveckling

När människan upprättar Allahs khilafah på jorden överlämnar hon sig, i enlighet med khilafahs krav, helt åt att tjäna endast Allah och frigör sig från att tjäna alla andra krafter än Allah. Hon förverkligar den livsordning som Allah har gett, överger alla av människan skapade livsideologier, följer Allahs sharia och överger alla andra slags lagar. Hon antar de värderingar och måttstockar för karaktären som Allah har fastställt och vägrar att godta alla andra måttstockar. När den gudomliga khilafah upprättas sker å ena sidan de ovan nämnda förändringarna i människans sätt att leva. Å andra sidan ägnar hon sig åt forskning och eftertanke för att avslöja de lagar och bestämmelser som styr skapelsen. Resultaten av denna forskning använder hon till mänsklighetens bästa, inom ramen för de föreskrifter och förbud som Allah den Upphöjde har gett. Som Allahs khalifah hämtar hon ur skapelsen livsmedel och råvaror för industrier och går genom att tillämpa sina tekniska och vetenskapliga kunskaper vidare med att upprätta och utveckla olika slags industrier. När människan utför allt det arbete som krävs för materiell utveckling med ett gudsfruktande hjärta, som Allahs representant, och när hon i alla sina moraliska och materiella gärningar är medveten om Allah den Upphöjdes föreskrifter och förbud, blir hon först då fullkomligt civiliserad. Hennes samhälle når civilisationens högsta höjd. Islam betraktar inte enbart materiell utveckling som civilisation, eftersom även jahili-samhällen uppnår materiell utveckling. På många ställen i Koranen kallas sådana samhällen, trots deras materiella utveckling, för jahili-samhällen.

——————————————————————————————

”Vad har hänt er, eftersom ni på varje högt belägen plats uppför stora byggnader, endast som minnesmärken? När man ser de väldiga palats ni har byggt, tycks det som om ni ska leva för evigt i denna värld. När ni sträcker ut handen mot någon, ingriper ni alltid som tyranner. Frukta Allah och lyd mig, Han som har skänkt er mycket av det ni känner till. Lev era liv i gudsfruktan inför Honom. Han har skänkt er boskap, barn, trädgårdar och källor. Jag fruktar för er straffet på en fruktansvärd dag.”

——————————————————————————————-

”Tror ni att ni kan leva lyckliga för evigt med alla dessa världsliga tillgångar – i dessa trädgårdar och vid dessa källor? På dessa åkrar och i dessa dadellundar, fyllda av saft? Ni hugger ut hus av väldiga dimensioner ur bergen, som symboler för högmod. Frukta Allah och lyd Honom. Lev inte i lydnad under dem som skapar oro och fördärv på jorden och inte upprättar fred och ordning.”

”När de glömde de förmaningar de hade fått öppnade Jag för dem dörrarna till välstånd. Men medan de hänfördes av glädjen över det världsliga överflöd Jag hade gett dem, grep Jag dem plötsligt. Då blev de förtvivlade i allt. Så utrotade Vi det orättfärdiga folket. All lovprisning tillkommer Allah, världarnas Herre.” — Al-An’am: 44–45

——————————————————————————————-

”När jorden var smyckad med blommor och frukter, när åkrarna var tyngda av grödor och deras ägare trodde att de skulle dra nytta av skörden, nådde Vår befallning dem plötsligt, om natten eller under dagen. Jag gjorde slut på dem så fullständigt att inget spår av deras existens blev kvar.” — Yunus: 24

Vi har redan nämnt att islam inte motsätter sig materiella framsteg eller upptäckten och insamlingen av materiella ting. Tvärtom har materiella framsteg under den livsordning som Allah har gett kallats en välsignelse från Allah. Och Allah den Allrahögste låter människorna få det glada budskapet om denna välsignelse som belöning för deras lydnad och underkastelse under Honom.

——————————————————————————————-

”Profeten Nuh sade: Jag sade till mitt folk: ’Be er Herre om förlåtelse – sannerligen är Han den Förlåtande. Han ska låta regnet falla över er i strida skurar och stärka er med rikedomar och barn. Han ska skänka er trädgårdar och låta floder rinna för er.’” — Nuh: 10–12

——————————————————————————————

”Om folket i städerna hade trott och fruktat Allah, skulle Vi ha öppnat välsignelsernas vägar för dem från himlarna och jorden. Men de förnekade sanningen. Därför grep Jag dem som straff för deras onda gärningar.” — al-A’raf: 96

Enbart materiell utveckling är inte måttstocken för det mänskliga samhällets nivå. Det är i själva verket de föreställningar och idéer på vilka det väldiga palatset av materiell och konstnärlig utveckling byggs, de värderingar i livet som håller samman samhället, samt det avtryck av den mänskliga civilisationen som framträder genom hela samhällets levnadssätt och seder, som avgör samhällets verkliga nivå.

Den islamiska samhällsordningens gradvisa utveckling

Genom att den islamiska samhällsordningen uppstår genom en rörelse och antar formen av en överlägsen livsordning, blir detta samhälle unikt i sitt slag. Därför kan de synsätt, attityder och program som krävs för att upprätta ett jahilijajamhälle inte på något sätt vara verkningsfulla i rörelsen för att upprätta ett islamiskt samhälle. Det islamiska samhället föds som resultatet av en långvarig och livsavgörande kamp. Även reglerna för hur denna kamp ska föras omgärdas av islams gränser. Det är denna kampinriktade rörelse som fastställer varje individs värde och ställning i samhället och, efter en riktig bedömning av honom, bestämmer hans sociala ansvar och skyldigheter. Den rörelse ur vars sköte det islamiska samhället föds får sin idémässiga riktning och sitt program från en källa som ligger bortom den jordiska världen och ovanför gränserna för mänsklig förmåga. Denna kampinriktade rörelses källa är den tro, eller iman, som Allah har uppenbarat för människorna. Denna iman skapar en särskild föreställning om den skapade världen, människolivet, människans historia samt livets värde och syfte, och ger även en livsordning som gör det möjligt att leva i enlighet med denna föreställning. Kort sagt ligger den islamiska rörelsens ursprung varken i människans sinne och intellekt eller i den materiella världen, utan bortom människans kunskap och förnuft samt den materiella världen. Den främsta egenskapen hos det islamiska samhällets bildande är just den iman som har uppenbarats från den högre världen.

Den troslära och tro som har uppenbarats från den högre världen kommer inte till genom människans tänkande, forskning eller ansträngningar. Den iman som tas emot genom det gudomliga budskapet sår den islamiska rörelsens frö och skapar samtidigt människor som kan föra kampen. När trons gudomliga budskap når en person och han tror att detta budskap har uppenbarats från Allah, börjar fröet sås genom honom. Denne person håller inte sin iman instängd i sitt hjärta och sitter overksam. I stället börjar han anstränga sig för att förmedla det budskap som han har trott på till andra. Detta ligger i imans natur. En stark och aktiv rörelses natur är dynamisk. Den mäktiga Varelse från den högre världen som tänder trons ljus i människans hjärta vet mycket väl att trons ljus inte förblir begränsat till hjärtats gränser, utan sprider sina ljusstrålar över hela den vida världen.

När antalet troende blir tre säger denna tro själv till dem: ”Nu har ni blivit ett samhälle, och detta samhälle är ett särpräglat islamiskt samhälle. Ert samhälle är till sin natur helt annorlunda än det rådande jahilijyasamhället, eftersom jahilijyasamhället inte styrs i enlighet med er tro.” När tre troende har organiserat sig framträder ett konkret exempel på det islamiska samhället.

De troendes antal ökar från tre till tio, från tio till hundra, från hundra till tusen och från tusen till flera tusen. På detta sätt växer det islamiska samhället gradvis och blir starkare.

Kampen mot jahilijyasamhället har redan börjat. På den ena sidan av konflikten står den nybildade islamiska organisationen. Ett litet, nyfött samhälle med egna föreställningar, värderingar, civilisationsideal och organisatoriska struktur skiljer sig helt från jahilijyasamhället och träder fram med en egen särprägel. På den andra sidan blockerar jahilijyasamhället vägen för detta nyfödda samhälle, och medan konflikten mellan dem pågår ansluter sig människor, en eller två åt gången, från jahilijyasamhället till det islamiska samhället. Under den långa perioden från rörelsens början tills den har etablerat sig som en segerrik kraft prövar det islamiska samhället var och en av sina medlemmar. Genom prövning och granskning ger det varje person den ställning och det ansvar som personen enligt islamiska måttstockar är lämpad att bära. Det islamiska samhället prövar människors duglighet, arbetsförmåga, ställning och annat utifrån sina behov. Ingen behöver träda fram och själv hävda sin duglighet eller sin rätt till en viss ställning. Tvärtom tvingar individens trosföreställningar och värderingar honom att hålla sig dold för samhällets sökande blick, eftersom samhället ständigt söker dugliga personer att anförtro ansvar åt. Å andra sidan anser individen inte sig själv vara dugligare än andra. Därför föredrar han att hålla sig dold.

Men i det samhälle som föds som en naturlig följd av den islamiska trosläran är det omöjligt för någon att dölja sin duglighet. Varje medlem av detta samhälle måste vara aktiv. Hans trosföreställningar kommer att präglas av entusiasm och iver. Blodet i hans kropp kommer att vara hett. Därför kommer varje individ, driven av arbetsiver, att ständigt ge allt han har på kampens väg för att nå tröskeln till full aktivitet. Kampen mot jahilijya, som omger den islamiska organisationen, kommer att gå framåt med full kraft. Denna kamp har inget uppehåll, ingen vila och ingen kompromiss eller uppgörelse med det falska. Därför sade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Jihad kommer att fortsätta fram till uppståndelsens dag.”

Under vägen framåt genom uppgångar och fall fastställs varje individs ställning, och under kampens gång når rörelsen framgång genom att var och en fullgör sina uppgifter och skyldigheter i enlighet med sin egen duglighet. Det islamiska samhällets två särdrag – rörelsens början och dess organisationsmetod – ger detta samhälles uppbyggnad, form, karaktär, sedvänjor och program en helt självständig ställning i förhållande till alla andra icke-islamiska samhällen. Därför kan man inte förstå det islamiska samhällets särdrag genom att bedöma det utifrån andra ideologiers skapelseform, och att drömma om att upprätta ett islamiskt samhälle genom att låna metoder från icke-islamiska rörelser är inget annat än dårskap.

Den islamiska civilisationen är hela mänsklighetens egendom

Enligt den definition av den islamiska civilisationen som vi nämnde ovan är islam inte en ideologi för en särskild epok nedskriven på det förflutnas historiesidor. Den islamiska civilisationen är tvärtom ett svar på den moderna tidens krav och ett hoppets ljus för framtiden. Detta ideal har kommit för alla tider. Människan kan även i dag få omätlig nytta av kontakten med det islamiska idealet, och det kan hon också i framtiden. Och endast det islamiska idealet kan i dag rädda världen ur jahilijyas kompakta, mörka grotta. Lika mycket som nationer som är utvecklade inom industri, vetenskap och ekonomi kan dra nytta av det islamiska idealet, kan också svaga och fattiga nationer göra det.

De värderingar som vi nämnde ovan tog form i det mänskliga samhället endast under den islamiska civilisationens epok. Det har inte skett under någon annan tid. Den civilisation där mänskliga värderingar utvecklas fullt ut är den civilisation som vi kallar islamisk civilisation. Men en civilisation där man endast betonar industriell, vetenskaplig och ekonomisk utveckling, medan mänskliga värderingar försvagas, kan inte kallas islamisk civilisation. Islamiska värderingar är inte något imaginärt utan ytterst verkliga. När människan på rätt sätt strävar efter att tillägna sig värderingar i ljuset av den islamiska läran, först då vinner hon denna rikedom. Oavsett miljö och oavsett på vilken utvecklingsnivå ett samhälle som utvecklas inom industri och vetenskap befinner sig, minskar strävan efter att tillägna sig dessa värderingar inte dess utvecklingstakt det minsta. Mänskliga värderingar står nämligen inte i motsättning till utveckling. I själva verket uppmuntrar islam strävan efter materiell utveckling och vetenskapligt tänkande och forskning, eftersom materiell utveckling underlättar fullgörandet av kalifatets ansvar.

På motsvarande sätt godtar de nämnda värderingarna i länder som är efterblivna inom industri och vetenskap inte att människor sitter sysslolösa, utan uppmuntrar dem att göra sitt yttersta för att åstadkomma framsteg inom industri och vetenskap. Den islamiska civilisationen kan, med mänskliga värderingar, förverkligas under alla slags ekonomiska förhållanden.

Det islamiska samhällets livsform och handelns utformning förändras efter tid och miljö. Men de värderingar som ligger till grund för den islamiska civilisationen är beständiga, orubbliga och oföränderliga samt grundade på den historiska verkligheten. När vi kallar värderingarna en ”historisk verklighet” betyder det att historien har ett sådant skede där de islamiska värderingarna är kända. Dessa värderingar är inte historiens skapelse; snarare har historien påverkats av dem. Saken är i själva verket den att de islamiska värderingarna, till sin natur, inte kan begränsas till någon särskild tid eller miljö. Dessa värden och värderingar har inte skapats i människans sinne och intellekt eller i den naturliga världen. De har i stället fastställts från den högre världen i syfte att främja människans välfärd under alla tider och i alla miljöer.

Den islamiska civilisationen kan anta olika yttre former vad gäller materiell och organisatorisk struktur. Men dess grundprinciper och värden är eviga och bestående. Dessa är dyrkan av Allah, att upprätta ömsesidiga relationer på tawhids grund, att etablera mänsklighetens överhöghet över materiella ting, att tygla det djuriska genom att utveckla mänskliga värderingar samt att ge familjesystemet dess rättmätiga ställning. Det innebär att, enligt Allah den Högstes befallning, upprätta Allahs khilafa på jorden och att leda khilafats alla angelägenheter i enlighet med Hans sharia.

Det har redan nämnts att den islamiska civilisationen använder förmåga och arbetskraft för vetenskaplig organisering. Därför är det helt naturligt att den islamiska civilisationens yttre form i viss mån förändras, trots att de beständiga och oföränderliga värdena bevaras, för att stå i samklang med det etablerade samhällets industriella, vetenskapliga och ekonomiska förhållanden. Även denna föränderlighet ligger i islams inre natur. Den har inte lånats från någon yttre ideologi. Men tidsenliga förändringar av civilisationens yttre former innebär inte någon förändring av trosuppfattningen eller värderingarna. Det finns inget utrymme för att blanda samman yttre förändringar med en förändring av de inre principerna.

När islam trädde in i Centralafrika sådde det civilisationens frö i ett samhälle av nakna människor. Överallt där det islamiska inflytandet bredde ut sig var det människorna där som täckte sina nakna kroppar med kläder, och människor som varit vana att gå nakna trädde in på civilisationens område genom att bära kläder. Det var genom de islamiska lärornas inflytande som de övergav sitt tidigare liv, avskilt från det mänskliga samhället, och det var sedan de inspirerats av islam som de ociviliserade människorna lärde sig att utföra kroppsarbete för att söka naturens dolda rikedomar. Islam drog ut dem ur deras trånga stamgränser och kastade dem ut i det stora islamiska samhällets folkhav. I stället för att sitta i bergsgrottor och dyrka allehanda påhittade gudar lärde islam dem att dyrka den ende Allah, världens Skapare och Försörjare. Om denna stora förändring inte är civilisation, vad är då civilisationens definition? Detta var en civilisation för en särskild miljö, och de resurser som fanns tillgängliga i denna miljö användes då. På motsvarande sätt kommer islams verksamhet, om islam träder in i en annan miljö, att utformas i samklang med den miljön, och civilisationen kommer att ta form i enlighet med detta samhälles förhållanden. Därför finns det, enligt den metod som islam lär ut, ingen särskild nivå inom industri, vetenskap eller ekonomi som krävs för att den islamiska civilisationen ska utvecklas. Överallt där den islamiska civilisationen träder in kommer den att använda de materiella resurser som finns på platsen och ge dem en mer förfinad form. Om sådana resurser inte finns i ett samhälle kommer den att lära samhället hur de kan förvärvas och föra det framåt på utvecklingens väg.

Men man måste komma ihåg att islam kommer att bygga på sina eviga och bestående grundprinciper, och var och när det än etableras kommer dess särprägel att framträda. En särskild organisation kommer också att byggas upp för att etablera och upprätthålla det, och med sin särprägel och organisatoriska struktur kommer den islamiska civilisationen att träda fram i en helt annan form än det jahilitiska samhället.

 —————————————————–

”Färga er med Allahs färg. Och vem kan ge en bättre färg än Allah? — Al-Baqarah: 138

Kapitel åtta

Islam och kultur

I det sjätte kapitlet nämnde jag att den första delen av den första pelaren i den islamiska livsideologin är att underkasta sig den ende och unike Allah. Detta är innebörden av trosbekännelsen ”la ilaha illallah”. Den andra delen av denna pelare är att sättet och metoden att leva ett liv underkastat Allah måste hämtas från profeten Muhammad (frid vare med honom). Den andra delen av tawhids trosbekännelse, det vill säga ”Muhammadur Rasulullah” (frid vare med honom), uttrycker just denna innebörd. Den praktiska förebilden för att underkasta sig Allah och tjäna Honom är att man när det gäller trosuppfattning, det praktiska livet, utformningen av lagar och lydnaden inför lagen måste erkänna Allah ensam som den ende som får dyrkas. Ingen muslim kan anse att någon annan makt än Allah har rätt till den ställning som tillkommer Allah eller är värd att dyrkas. En muslim kan aldrig ens tänka sig att dyrka någon annan skapad varelse än Allah eller erkänna den som suverän makt.

I det föregående kapitlet förklarade vi innebörden av ibadah, iman och suveränitet. I detta kapitel ska vi diskutera suveränitetens betydelse och dess förhållande till kulturen.

Den gudomliga shariahns gränser

Enligt det islamiska synsättet är Allahs suveränitet inte begränsad till att erkänna Honom som lagstiftningens källa eller till att döma och avgöra frågor enligt Hans lag. Islams shariah är inte heller enbart ett regelsystem. Alla sedvänjor och regler som behövs för livet ingår i shariah. En sådan snäv uppfattning är inte en riktig beskrivning av islams shariah. Alla de föreskrifter som Allah den Högste har gett människorna utgör grunden för islams shariah. Trosuppfattning, principerna för styrelseskicket, rättskipning, moraliska normer, formerna för ömsesidiga relationer samt grundprinciperna för kunskap och vetenskaplig verksamhet och allt annat ingår i shariah.

Alla frågor som rör människans föreställningar om Skaparen och skapelsen, vare sig det gäller den synliga eller den osynliga världen, människans eget väsen och hennes ställning i skapelsen samt allt annat som rör människolivet, ingår i islams shariah. På samma sätt omfattas politiska, sociala och ekonomiska frågor samt principerna för dessa områden av islams shariah. Målet med den gudomliga shariah är fullständig underkastelse inför Allah den Högste i alla dessa frågor. Att reglera de lagbundna områdena i samhället är likaså en uppgift som faller inom shariahns område. Därför förstår vi vanligtvis med shariah endast lagar eller ett regelsystem. I själva verket är shariahns räckvidd mycket vidare. Moraliskt uppförande samt måttstockarna för att bedöma samhällets värderingar och värden är delar av shariah. Alla områden inom kunskapsutövningen samt grundprinciperna för vetenskap och konst är också delar av shariah. Orsaken är att vi i alla dessa frågor är beroende av Allah den Högstes vägledning, precis som vi är det i frågor som gäller lagstiftning.

Vi har tidigare diskuterat att Allahs suveränitet måste erkännas i frågor som rör lagar och styre. På motsvarande sätt har behovet av att förverkliga Allahs suveränitet när det gäller moral, transaktioner, värden samt måttstockarna för vad som ska accepteras eller förkastas också förklarats tydligt. Det är viktigt att lägga märke till att värderingar, måttstockarna för acceptans och förkastande, moral och uppförande är följder av de trosuppfattningar som etablerats i samhället, och att dessa frågor hämtas från samma gudomliga källa som trosuppfattningarna har sitt ursprung i.

Men när man hör talas om tillämpningen av islamisk trosuppfattning och gudomlig kunskap inom litteratur och konst blir inte bara vanligt folk, utan även många bland läsarna och författarna av islamisk litteratur, förvånade.

I en bok om konstvetenskap som jag tidigare har publicerat har det sagts att alla former av konst endast är en återspegling av människans trosuppfattning och föreställningar. De föreställningar och övertygelser som människan bär inom sig om livet och världen tar form och kommer till uttryck genom konstnärens pensel. Islamiska föreställningar ger upphov till konst. Detta beror på att den islamiska trosuppfattningen om den skapade världen fastställer människans relation till skapelsen och Skaparen. Särskilt människans plats och värdighet i den skapade världen, hennes livs syfte och roll, hennes ansvar samt den riktiga värderingen av hennes liv ingår i den islamiska trosuppfattningen. Den islamiska trosuppfattningen är nämligen inte något som är begränsat till fantasins och tänkandets värld, utan den är en levande, aktiv, inflytelserik och ständigt verksam livsåskådning, och det är denna trosuppfattning som påverkar människans känslor och handlingsbenägenhet.

Kort sagt finns det behov av en utförlig diskussion om tillämpningen av Allahs ord inom konst och litteratur. Som jag redan har nämnt blir inte bara bildade människor, utan även många muslimer som tror på Allahs suveränitet, förvånade över mina uttalanden i denna fråga.

Vare sig det gäller tron, föreställningar om livet, formerna och metoderna för dyrkan, moral och ömsesidigt umgänge, värderingar, måttstockarna för vad som ska godtas eller förkastas, ekonomins och politikens grunddrag eller tolkningen av historien, kan en muslim inte i någon av dessa frågor söka vägledning från någon annan källa än Allahs uppenbarade ord. För att inhämta kunskap i alla dessa frågor måste muslimen därför alltid vända sig till en kunnig muslim. Den så kallade lärde personens ord och handlingar måste alltid stämma överens. Först då kan han på rätt sätt undervisa i islamisk kunskap och vetenskap.

Muslimen får dock lära sig specialiserade ämnen av icke-muslimer. Som exempel kan nämnas kemi, fysik, astronomi, medicin, konst, jordbruk, statsförvaltning (endast vad gäller administrativa metoder), tekniska ämnen, militär utbildning samt nationell industri och vetenskap. Det är emellertid sant att man efter upprättandet av ett islamiskt samhälle måste utbilda ett tillräckligt antal experter inom alla de nämnda områdena. Att inhämta kunskap inom dessa områden är nämligen en fard kifaya för muslimerna, det vill säga att ett tillräckligt antal personer, i enlighet med samhällets behov, ska uppnå särskild sakkunskap inom de ovan nämnda ämnena. Annars kommer hela det islamiska samhället att betraktas som syndigt. Men så länge tillräckligt många skickliga personer ännu inte har utbildats inom vetenskapens och kunskapens olika områden, kan muslimer, för att uppnå sakkunskap inom särskilda ämnen och vetenskaper, vända sig till experter oavsett om dessa är muslimer eller icke-muslimer, eller anförtro dem ansvaret för olika uppgifter.

Det var om sådana frågor som Allahs profet (frid över honom) sade —

——————————————————-

Det vill säga: ”Ni har större erfarenhet av världsliga frågor.” Dessa frågor har inget samband med livet, den skapade världen, människan och syftet med hennes skapelse, människans ansvar och skyldigheter eller människans relation till den skapade världen och Skaparen. Dessa vetenskaper har inte heller något samband med principerna för utformningen av de lagar som styr och bestämmer samhällets natur, moralen, livsföringen, sedvänjorna, traditionerna, vanorna och beteendena, värderingarna eller måttstockarna för vad som ska godtas eller förkastas. Därför finns det ingen risk att muslimens tro förvrids eller att han återvänder till okunnighetens tidsålder genom att lära sig ovan nämnda ämnen av icke-muslimer.

Men för att förklara den inneboende tankeinriktningen i människans verksamhet och dess betydelse (oavsett om verksamheten är individuell eller kollektiv) måste man analysera människans individuella väsen och mänsklighetens historia. På motsvarande sätt hör frågor som rör skapelsens början och människolivets uppkomst till metafysiken (Metaphysices) (det vill säga de är inte förbundna med kemin, fysiken, astronomin eller medicinen), och därför styr de människans livsföring på samma sätt som lagar och rättsvetenskapliga system. Dessa frågor påverkar indirekt människans trosföreställningar.

Därför kan en muslim inte bli lärjunge hos en icke-muslim för att inhämta kunskap om de nämnda frågorna. Kunskap i alla frågor som påverkar människans livsföring får endast inhämtas från gudfruktiga och fromma muslimer, och man måste beträffande den berörda läraren ha övertygelsen att han enbart förlitar sig på den kunskap som Allah har skänkt. Sammanfattningsvis måste muslimen vara fast övertygad om att dessa frågor är förbundna med trosföreställningarna. Att därför, med utgångspunkt i den gudomliga uppenbarelsen, fastställa uppfattningar och levnadsvägar i dessa frågor är en oumbärlig del av tillbedjan och ett ovillkorligt krav i trosbekännelsen.

Det finns naturligtvis inget hinder för att studera och kritiskt analysera deras uppfattningar för att få veta hur mycket vilseledande information som har framförts i verk och böcker av författare som stöder jahiliyya, och på vilka sätt människor kan skyddas från dessa felaktiga läror. Tvärtom är detta nödvändigt för att på rätt sätt göra människor förtrogna med de islamiska trosföreställningarna.

Filosofi, tolkningen och analysen av människans historia, psykologi (med undantag för resultat som vunnits genom erfarenhet och experiment – eftersom dessa inte är någons uppfattningar utan verkliga resultat av erfarenhet och experiment), etik, teologi och jämförande studier av olika religioner, sociologi (med undantag för statistik och resultat som vunnits genom erfarenhet) och liknande ämnen har under olika perioder i det förflutna och i nutiden direkt påverkats och påverkas av en mängd felaktiga läror. Hela strukturen hos de nämnda ämnena har tvärtom byggts på jahiliyyas trosföreställningar och läror. Det är därför som de flesta av de ovan nämnda vetenskaperna står i konflikt med religionen och i allmänhet är fientliga mot alla religioner, och i synnerhet mot islam.

Bland de områden som människan ägnar sig åt att tänka och forska är de ovan nämnda inte som kemi, fysik, biologi, medicin och liknande. Om dessa ämnen begränsas till resultat som vunnits genom erfarenhet och experiment och inte försöker formulera någon lära på grundval av gissningar och antaganden, finns det ingen anledning att de skulle förstöra trosföreställningarna. Men om de överskrider experimentens gränser och tar sin tillflykt till fantasin blir de utan tvekan vilseledande. Som exempel kan Darwins biologi nämnas. När han genomförde experiment och samlade erfarenheter inom biologin förnekade han, utan logiska bevis och utan något behov, nödvändigheten av att tro på existensen av någon kraft utanför den materiella världen i diskussionen om livets uppkomst och dess utveckling i skapelsen.

När det gäller dessa nödvändiga frågor har muslimerna en tillräcklig och fullständig kunskap som Allah har skänkt. Kunskapen om en orubblig tro på Allah och fullständig underkastelse inför Honom är kunskap på en mycket hög nivå. Alla människans fantasibaserade läror samt hennes argument och dispyter är, jämfört med den kunskap Allah har skänkt, inget annat än löjeväckande försök.

Somliga anser att civilisationen är hela mänsklighetens gemensamma arv. Civilisationen är inte begränsad till någon särskild nations, folks eller religions gränser. Detta är i stor utsträckning riktigt när det gäller vetenskap, den tekniska skickligheten och dess förklaringar och analyser. Villkoret är emellertid att man måste avstå från filosofiska metafysiska tolkningar som går utöver forskningens resultat, från att bedöma och analysera människolivets syfte och dess historiska roll samt från att formulera gissnings- och antagandebaserade läror om litteratur och konst. Men de som kallar ”civilisation” och ”kultur” för hela mänsklighetens gemensamma arv bryter mot detta villkor och tar till list och bedrägeri. Som ett subtilt led i den världsomspännande judiska konspirationen försöker dessa åsikters förespråkare, i civilisationens namn, försvaga alla slags moraliska band, särskilt religiösa trosföreställningar. Genom att tränga in i världspolitikens inre försöker de befria människorna från moraliska och religiösa föreskrifter, just för att genomföra judarnas onda avsikter över hela världen. Den första etappen i den judiska konspirationen är ockerverksamheten. Genom denna verksamhet suger de ut mänsklighetens blod och fortsätter att fylla förmögenheterna hos de räntebaserade institutioner som drivs av judar.

Om man inom islam bortser från rena vetenskapliga fakta och deras praktiska tillämpning finner vi två slags kulturer. Den ena är den islamiska kultur som byggts på islamiska trosföreställningar. Den andra är den jahilitiska kulturen. Den jahilitiska kulturen kommer till uttryck genom olika slags livsföringar. Jahiliyyas alla skapade livsformer tar emellertid dessa läror till sig utan att pröva dem mot den måttstock som Allah har skänkt. Den islamiska kulturen påverkar alla slags mänskligt tänkande och handlingssätt och ger de principer och handlingsmetoder som gör kulturens verksamhet dynamisk och särpräglad.

Experimentell vetenskap i Europa

Det bör hållas i minnet att den moderna europeiska civilisationens och kulturens livskraft är den vetenskapliga undersöknings- och experimentmetoden. Denna experimentmetod är emellertid inte Europas uppfinning. Den föddes vid de islamiska universiteten i Spanien och Orienten. I islam har det klart antytts att det skapade universum, naturlagarna samt de otaliga krafter och rikedomar som är dolda i skapelsen bör utforskas, och det var denna antydan som uppmuntrade muslimerna att forska om och experimentera med den skapade världen. Senare inledde Europa, genom att följa den väg som muslimerna hade visat, en särskild rörelse för vetenskaplig forskning och experiment, och nådde så småningom utvecklingens höjdpunkt. Samtidigt började den muslimska världen avlägsna sig från islam, vilket ledde till att kunskaps- och vetenskapsutövningen i deras samhällen först stagnerade och därefter helt upphörde. En av orsakerna till denna passivitet var den dåvarande islamiska samhällsordningens inre svaghet, och en annan var de upprepade väpnade angreppen mot den muslimska världen från kristna och judar. Europa lärde sig metoden för vetenskaplig forskning från den islamiska världen och bröt därefter sambandet mellan denna metod och islam. Senare gjorde de uppror mot kyrkan, eftersom kyrkan utövade förtryck mot vanligt folk i den gudomliga styrelsens namn. Samtidigt som de motsatte sig kyrkan övergav de också den islamiska metoden för vetenskaplig forskning. Följaktligen övergav Europa även den islamiska metoden för tänkande och forskning. Därmed började tänkandets och forskningens utveckling i Europa följa okunskapens väg, och den blev till sin natur inte bara helt åtskild från islams tankar och föreställningar, utan kom dessutom att flyta i en riktning som stod i motsättning till islam. Därför är det en muslims plikt att göra islamiska tankar och föreställningar samt trosläran till grund för allt sitt tänkande, all sin forskning och all sin verksamhet. När hans kunskap och förmåga har blivit tillräckligt välgrundade bör han själv börja tänka utifrån ett islamiskt perspektiv, eller utbilda sig hos en gudfruktig och pålitlig lärd person.

Principen ”inhämta kunskap varifrån du än kan” gäller inte på alla områden enligt islam. När det gäller tron, livsföringen, moralen och värderingarna, vanorna och sedvänjorna samt människors inbördes relationer får man inte springa omkring överallt i syfte att inhämta kunskap.

Islam tillåter emellertid att man, om man inte finner en gudfruktig och pålitlig muslimsk lärare, studerar kemi, fysik, astronomi, medicin, tekniska ämnen, jordbruk, förvaltning och liknande ingenjörsvetenskaper hos en icke-muslim eller en muslim som är olydig mot Allah. Muslimernas nuvarande tillstånd är sorgligt. Många av dem har avlägsnat sig långt från sin religion och sin livsordning. De har glömt att islam har utsett dem till Allahs ställföreträdare på jorden och uppmanat dem att förvärva färdighet inom alla kunskaps- och vetenskapsområden samt att utveckla sin arbetsförmåga och kompetens för att kunna fullgöra khilafahs ansvar. Därför kan det under nuvarande förhållanden tillåtas att man inhämtar kunskap enbart i tekniska och ingenjörsvetenskapliga ämnen från icke-muslimska lärda. Men islam tillåter inte att man lär sig troslärans grundprinciper, grunderna för föreställningar om livet, Koranens tafsir, hadith, förklaringen och analysen av Profetens sira, historiens filosofi, en filosofisk granskning av mänsklig verksamhet, sociala sedvänjor, metoderna för att bilda en regering, politikens grundläggande principer och liknande ämnen hos en icke-muslim eller hos en person som bär muslimskt namn men är olydig mot Allah.

Innan jag lade fram ovanstående synpunkter för er försökte jag under fyrtio års tid ta reda på resultatet av människors tänkande och forskning inom olika kunskaps- och vetenskapsområden. Inom de ämnen som särskilt intresserade mig bedrev jag forskning på expertnivå. Därefter vände jag min uppmärksamhet mot trons ursprung och blev förvånad när jag såg att allt jag tidigare hade lärt mig var mycket obetydligt. Jag ångrar emellertid inte att jag ägnade fyrtio år av mitt liv åt dessa kunskaps- och vetenskapsområden. Under denna tid fick jag nämligen möjlighet att lära känna okunskapens natur, dess villfarelser, dess avvikelse från den rätta vägen och dess okunnighet, och samtidigt såg jag tydligt den tomhet som var dold bakom dess hot, vrål och högljudda anspråk. Det var då jag till fullo insåg att en muslim aldrig kan vända sig till okunskapens källa vid sidan av den gudomliga källan för att inhämta kunskap.

Detta är ändå inte bara min personliga åsikt. Frågan är nämligen mycket viktig, och i så viktiga frågor kan man inte fatta beslut enbart på grundval av en enskild persons eller några få personers personliga uppfattningar. Särskilt när Allah den Allsmäktige själv har fastställt en måttstock finns det inte ens fråga om att ge några muslimers åsikter företräde. Vi måste fatta vårt beslut i enlighet med de anvisningar som Allah den Allsmäktige och Hans älskade Profet (ﷺ) har gett oss i denna fråga. Det är varje muslims plikt att i alla omstridda frågor vända sin uppmärksamhet till Allahs och Sändebudets anvisningar. Med denna plikt i åtanke ska vi undersöka vad Allah och Sändebudet säger i denna fråga. Om judarnas och de kristnas onda avsikter mot muslimerna säger Allah den Allsmäktige:

——————————————————————————————

”De flesta av dem som tillhör Skriftens folk vill föra er tillbaka från trons väg till otro efter att ni har kommit till tro. De gör detta endast av avund, trots att sanningen har blivit uppenbar för dem. Förlåt dem därför och överse med dem tills Allah fattar sitt beslut om dem. Allah har sannerligen makt över allting.”

——————————————————————————————–

”De kommer aldrig att vara nöjda med er förrän ni ansluter er till judarna och de kristna. Säg: ’Allah den Högstes vägledning är den enda vägledningen.’ Om ni, efter att kunskapen har nått er, ändå följer deras ord, kommer ingen att kunna rädda er från Allahs straff.”

— Al-Baqarah: 120

——————————————————————————————-

”Ni som tror! Om ni följer någon grupp bland Skriftens folk, kommer de att föra er tillbaka till ett livssystem präglat av otro.” — Āl ʿImrān: 110

Det uttalande av Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) som Hafiz Abu Ali har återgett, förmedlat av Hazrat Jabir (må Allah vara nöjd med honom), Hammad och Shaʿbi, lyder som följer —

——————————————————————————————

”Fråga inte Skriftens folk om någonting. De kommer aldrig att visa dig den rätta vägen, eftersom de själva har gått vilse. Genom deras inflytande kommer du antingen att godta en lögn som sanning eller sanningen som lögn. Vid Allahs ed! Om även Moses (frid över honom) hade varit vid liv i dag, skulle ingen annan väg än att följa mig ha varit tillåten för honom.”

Trots att Allah den Högste själv har varnat muslimerna för judarnas och nasaréernas onda konspirationer, skulle det vara yttersta dumhet om vi ändå trodde att de skulle ge oss korrekt undervisning om den islamiska trosläran och den islamiska ekonomin. För då skulle det innebära att vi betraktade judar och kristna som våra välönskande, välgörande eller sanningssökande vänner. Men Allah den Högste har avslöjat deras verkliga natur. Om vi trots denna tydliga förkunnelse från Allah den Högste hyser en sådan uppfattning om dem, skulle det endast vara ett bevis på vår yttersta brist på förnuft och framsynthet.

Allah den Högste själv har sagt— ——————————— (Säg, o Profet! Allahs vägledning är den sanna vägledningen.) Genom detta tillkännagivande har Han meddelat att muslimen i alla sina angelägenheter ska fatta beslut enbart genom att förlita sig på den kunskap som Allah den Högste har gett. Annars finns det ingen sann kunskap någon annanstans, annat än villfarelse. Därför finns det inget som helst hopp om att finna den rätta vägen från någon annan källa. I den ovan nämnda versen fastslås således att allt utanför Allahs vägledning är falskt och ont. Versens innebörd är ytterst tydlig och kan inte ges någon annan betydelse.

I Koranen har det med otvetydiga ord befallts att muslimerna inte får ha någon som helst förbindelse med dem som vänder sig bort från åminnelsen av Allah och vars enda mål är världsliga intressen. När Koranen avslöjar sådana människors verkliga natur säger den att de endast handlar efter antaganden. Den har också förklarat att de inte besitter någon kunskap—

——————————————————————————————-

”Fäst ingen vikt vid den som har vänt sig bort från Min åminnelse och vars enda mål är denna värld och inget annat. Sådana människors kunskaps gräns sträcker sig endast så långt. Allah den Högste vet mycket väl vem som har gått vilse och vem som har fått vägledning.”

——————————————————————————————-

”De känner endast till det yttre av det världsliga livet, och om det kommande livet är de okunniga.” — ar-Rum: 7

Dessa ytliga människor, som endast betraktar det uppenbara och berövats verklig kunskap, är likgiltiga inför åminnelsen av Allah och uppslukade av begäret efter det världsliga livets tillfälliga intressen. Sådan är situationen för alla vår tids vetenskapsmän och experter. Ingen muslim kan uppriktigt förlita sig på den kunskap de har förvärvat, och utan tvekan kan man inhämta undervisning från dem endast i tekniska ämnen, men inte i andra frågor. Det är inte tillåtet för någon muslim att förlita sig på dem när det gäller trosföreställningar om människans liv och skapelsens mysterier. Detta är inte den kunskap som Koranen gång på gång lovordar. I den heliga Koranen säger Allah den Högste—

—————————————————

”Kan den som har kunskap vara likställd med den som saknar kunskap? — az-Zumar: 9

De som tolkar denna vers genom att bryta sambandet med det föregående och efterföljande har fel! En tydlig avgränsning av kunskapens innebörd finner man i följande vers:

——————————————————————————————-

”(Är de tidigare nämnda olydiga människornas beteende bättre, eller) den som i lydnad står upp om natten, faller ned i prostration, fruktar det kommande livet och hoppas på Allahs nåd? Fråga dem: Kan den som vet och den som inte vet någonting någonsin vara lika? Det är endast de förståndiga som tar emot förmaning.” — az-Zumar: 9

De som i nattens mörker står med böjt huvud inför Allah den Högste eller i prostration ödmjukt vädjar till sin Herre, och vars hjärtan darrar av fruktan för det kommande livet, är de lyckliga människor som är rika på kunskapens skatt. I Koranens vers har just denna kunskap kallats verklig kunskap. Det vill säga: den kunskap som leder människan till att söka Allah, den kunskap som väcker gudsfruktan och uppriktighet i människans hjärta – det är den som är verklig kunskap. Men den lärdom som förvrider människans natur och drar henne in på ateismens och villfarelsens krokiga väg kan aldrig kallas kunskap.

Kunskapens område är inte begränsat enbart till troslära, religiösa plikter och kunskap om sharia. Kunskapens område är tvärtom mycket vidare. Lika nära som kunskapen står trosläran, de religiösa plikterna och sharia står den också alla frågor som rör naturlagarna samt människans etablering och utövande av förvaltarskapet över världen.

Den kunskap vars grund inte är tro – enligt Koranens definition hör den kunskapen inte till den kunskap som Koranen lovordar. De som besitter kunskap men berövats trons skatt räknas enligt Koranens synsätt inte alls till de lärdas krets.

De vetenskaper som studerar skapelsen och naturlagarna (såsom astronomi, biologi, fysik, kemi och geologi) skapar en fast övertygelse om tillvaron. Men hos dem vars tänkande har blivit förvridet leder dessa vetenskaper dem bort från föreställningen om Allahs existens. Det var i Europa som denna beklagliga inställning först uppstod. En gång i landets historia uppstod en häftig konflikt mellan vetenskapsmännen och de förtryckande prästerna, och till följd av denna konflikt började hela rörelsen för vetenskaplig forskning i Europa med en fientlig inställning till Allah. Denna rörelse fick långtgående inflytande över alla sidor och områden av det europeiska livet. Som en följd av detta förändrades den europeiska tankens riktning. Fiendskapen och motsättningarna begränsades därför inte enbart till vetenskapen och den europeiska kyrkan, utan västerländsk kunskap och vetenskap blev i sin helhet fientligt inställd till alla religioner. Alla de resurser som Europa samlade genom tänkande och forskning inom kunskapens och vetenskapens områden drev det fram på avfallets väg. Detsamma gäller alla områden, såsom metafysik, filosofi och teknisk vetenskap.

Västerländskt tänkande och västerländsk vetenskap växte alltså fram under det giftiga inflytandet av ett hat mot religionen, särskilt av en ännu mer fientlig inställning till islam. Efter denna genomgång är det inte svårt att förstå orsaken till den västerländska världens intensiva hat mot och motstånd mot islam. Från deras sida bedrivs en avskyvärd propaganda mot islam på ett planerat sätt. Syftet med denna propaganda är att försvaga den islamiska trosläran och därefter förstöra hela den islamiska samhällsstrukturen.

Om vi, trots att vi känner till dessa frågor, förlitar oss på västerländskt tänkande när det gäller att studera och undervisa i islamisk kunskap och vetenskap, kommer det att vara ett oförlåtligt brott från vår sida. För att enbart studera teknisk vetenskap har vi naturligtvis i vår tid inget annat val än att vända oss till västerländsk kunskap. Men även då måste vi under studiet av dessa ämnen noggrant undvika spekulativa och filosofiska uppgifter. Västerländsk vetenskaps filosofi och spekulationer har nämligen fötts ur en fientlig inställning till islam. Därför finns det en risk att den islamiska livsåskådningens heliga källa grumlas under deras inflytande.

Kapitel nio

Muslimernas nationalitet

Sedan den dag då islam presenterade nya föreställningar om moral och värderingar samt nya sätt och metoder att förvärva dem, har den också lärt människorna nya metoder för att upprätta inbördes relationer. Islam kom till världen just för att upprätta människans relation till hennes Herre och för att lära henne att måttstocken för att godta och förkasta, liksom principen för att värdera alla saker, endast måste hämtas från Allah den Högste. På samma sätt har islam förklarat att Allah den Högste har fastställt grundprinciperna för människornas inbördes relationer. Vi har fötts genom Hans vilja och till Honom måste vi återvända. Islam har med kraft förklarat att det i Allah den Högstes ögon endast finns ett band som förenar människor med varandra, och när detta band stärks blir blodsbanden och andra förbindelser utsuddade.

——————————————————————————————

”Du kommer aldrig att finna att de som tror på Allah och den Yttersta dagen knyter kärleksband till Allahs fiender, även om dessa skulle vara deras fäder, söner, bröder eller nära släktingar.” — Al-Mujadila: 22

Det finns bara ett parti i världen som tillhör Allah. Alla andra partier är Satans och taghuts partier.

——————————————————————————————-

”De som tror kämpar för Allahs väg. Men de som förnekar tron kämpar för taghuts väg. Kämpa därför mot Satans vänner. Satans alla ränker är svaga.” — An-Nisa: 76

Det finns bara en väg som leder till Allahs närvaro. Alla andra vägar leder bort från Allah.

——————————————————————————————-

”Detta är Min raka och enkla väg. Följ därför denna väg och följ inte andra vägar, annars kommer de att leda er vilse.” — Al-An’am: 153

Det finns bara ett levnadssystem för människan, och det är islam. Alla levnadssystem utom islam är jahiliyyah.

——————————————————————————————-

”Vill de då fatta beslut enligt jahiliyyah? För dem som har en fast tro på Allah finns i själva verket inget beslut som är bättre än Allahs beslut.” — Al-Ma’idah: 50

Det finns endast en sharia som är värd att följa, och det är den islamiska sharian. Alla andra sharior än den enda sharia som Allah har uppenbarat har utformats efter själens begär.

——————————————————————————————-

”(O Profet!) Därefter har Vi ställt dig på en tydlig sharia. Följ därför denna sharia som Vi har fastställt och följ inte de okunnigas begär.” — Al-Jathiya: 18

I världen finns endast en sann väg, och den är odelbar. Alla vägar utom denna sanna väg är villfarelsens eller förvillelsens vägar.

——————————————————————————————-

”Vad annat kan finnas än förvillelse bort från sanningen? Vart irrar ni omkring, sedan ni gått vilse?” —

I hela världen finns endast ett territorium som förtjänar att kallas Dar al-Islam, och det är en islamisk stat där Allahs suveränitet erkänns, Allahs sharia följs och alla gemensamma angelägenheter styrs på grundval av muslimernas inbördes samråd. Alla territorier utom denna stat är Dar al-Harb (en kufrisk stat). Muslimer kan ha två slags relationer till Dar al-Harb: krig eller ett fredsavtal som ingåtts för en bestämd tid på särskilda villkor. En stat som har ingått ett sådant avtal kommer aldrig att räknas som en del av Dar al-Islam.

——————————————————————————————

”De som har antagit tron, gjort hijra och kämpat med sina rikedomar och liv på Allahs väg, och de som har gett dem som gjort hijra skydd och hjälpt dem, är alla varandras beskyddare. Men vad gäller dem som har antagit tron utan att göra hijra och komma till dar al-Islam, har ni ingen vänskapsförbindelse med dem förrän de gör hijra och kommer dit. Men om de ber er om hjälp i religiösa frågor, är det er plikt att hjälpa dem. Ni får däremot inte hjälpa dem mot de folk med vilka ni har slutit fredsfördrag. Allah den Upphöjde ser allt vad ni gör. Om ni inte hjälper varandra kommer fitna och fördärv att spridas på jorden. Och de som har antagit tron, gjort hijra och kämpat på Allahs väg, samt de som har gett dem skydd och hjälpt dem, är alla sanna mu’minun. För dem finns förlåtelse och en utmärkt rizq. Och de som senare har antagit tron, gjort hijra och kommit för att kämpa tillsammans med er, tillhör ert samfund.” — al-Anfal: 72–75

Islam har kommit till världen med fullständig vägledning och avgörande föreskrifter av detta slag. Det har befriat människan från stoftets och köttets och blodets band och upphöjt henne till en hög värdighet. Det land där den av Allah givna sharia har förverkligats, och där invånarnas ömsesidiga relationer bedöms utifrån deras relation till Allah, är muslimernas hemland. Muslimer har ingen annan nationalitet än tron och trons band. Det är genom denna tro som de kan bli medlemmar av dar al-Islam — inte genom någon annan kvalifikation. Muslimer har ingen annan släktskap eller närhet än trons och aqidas band. Brödraskapsrelationen som är grundad på tron och aqidan blir mycket djup och stark. Mödrar, fäder, bröder, hustrur och andra släktingar kan inte räknas som muslimernas närstående utan att ha en relation till Allah.

——————————————————————————————-

”O människor! Frukta er Herre, som har skapat er av en enda människa och av denne skapat hans maka, och av dessa två har skapat många män och kvinnor. Frukta Allah, i vars namn ni åberopar varandra när ni kräver era rättigheter, och var uppmärksamma på era släktingars rättigheter.” — an-Nisa: 1

Det bör påpekas att relationen till Allah inte förbjuder människan att behandla föräldrar med andra åsikter vänligt och bevara sociala relationer med dem, så länge de inte intar en plats i främsta ledet bland den islamiska rörelsens fiender. Om de öppet stöder kufr-krafterna bryts muslimernas släktskaps- och vänskapsband med dessa föräldrar. En muslim är inte skyldig att behandla föräldrar som är fiender till islam vänligt. Hazrat Abdullah, son till Abdullah ibn Ubayy, ledaren för hycklarna i Medina, har lämnat ett mycket lysande exempel för oss.

Ibn Jarir har, med hänvisning till Ibn Ziyad, återberättat att Allahs profet kallade till sig Hazrat Abdullah, son till Abdullah ibn Ubayy, och sade: ”Vet du vad din far har sagt?”

Hazrat Abdullah sade: ”Mina föräldrar vare en lösen för dig — vad har han sagt?”

Profeten (s.a.w.) sade: ”Han säger att de ädla, när de återvänt till Medina, kommer att driva bort de förödmjukade.”

Hazrat Abdullah (ra) sade: ”O Allahs Sändebud (s.a.w.)! Vid Allah, han har talat sanning. Allah är vittne: det är ni som är den ädle. Medinaborna vet att jag, innan ni kom till denna stad, var ytterst lydig mot min far. Bland oss fanns ingen som var mer lydig än jag. Men om Allah och Allahs Sändebud (s.a.w.) blir nöjda med att jag i dag med egen hand hugger huvudet av min far, är jag beredd att göra det genast.” Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Nej, gör inte så.”

När den muslimska armén var på väg in i Medina ställde sig Hazrat Abdullah (ra), son till Abdullah ibn Ubayy, i vägen för sin far med ett draget svärd och sade: ”Sade du att de ädla, när vi nu återvänder till Medina, skulle driva bort de förödmjukade? Vid Allah! Du ska genast få veta vem som är ädel och vem som är mer hedrad än alla människor: Allahs Sändebud (s.a.w.). Jag svär vid Allah att du inte får träda in i Medina förrän Allahs Sändebud (s.a.w.) har gett tillåtelse. Och du kommer inte heller undan min hand?”

Abdullah ibn Ubayy ropade två gånger: ”O män av Khazraj-stammen! Se, min egen son låter mig inte återvända till mitt hem.” Trots hans rop fortsatte Hazrat Abdullah (ra) att gång på gång säga: ”Vid Allah! Jag kommer inte under några omständigheter att låta dig träda in i Medina så länge Allahs Sändebud (s.a.w.) inte har gett tillåtelse.” Några människor försökte få Hazrat Abdullah (ra) att ge sig, men han fortsatte att upprepa samma sak. Till slut underrättade några personer Profeten (s.a.w.) om saken. När han hade hört allt sade han till budbärarna: ”Gå och säg till Abdullah att han inte ska hindra sin far från att återvända hem.” När detta meddelande hade nått Abdullah sade han: ”Ja, om Allahs profet har gett tillåtelse får han träda in i Medina.”

När trons band hade knutits blev människor, trots att de inte var blodsbesläktade, bundna till varandra genom ett djupt broderskap. Detta band blev så nära att alla muslimer betraktade sig själva som olika lemmar och delar av en och samma kropp. Allah den Upphöjde säger:

 ———————————————-

”Alla troende är varandras bröder.” — al-Hujurat: 10

Även om detta uttalande är kortfattat har det gett en bestående måttstock för att fastställa relationer. Han säger vidare:

——————————————————————————————-

”De som har trott, lämnat sina hem för Allahs skull och kämpat med sina liv och sin egendom, samt de som har gett dem skydd och hjälp, är varandras beskyddare.” — al-Anfal: 72

Det ömsesidiga beskydd som nämns i ovanstående vers är inte begränsat till samtida män och kvinnor, utan det är önskvärt att det består även bland senare generationer. Kort sagt hyser de tidigare medlemmarna av den muslimska umman kärlek och uppriktig tillgivenhet i sina hjärtan för de senare, och de senare för de tidigare.

——————————————————————————————-

”De som redan före muhajirunernas ankomst hade bosatt sig i Medina och antagit tron (det vill säga ansarerna) älskade dem som hade utvandrat. När krigsbytet fördelades bland muhajirunerna hyste de inte någon önskan i sina hjärtan att få del av denna rikedom, utan gav företräde åt sina utvandrade bröder, trots att de själva befann sig i ekonomiska svårigheter. Och de som har befriat sina hjärtan från snålhet är de som kommer att vinna framgång. De som kommer efter dem säger: ’Vår Herre! Förlåt oss våra synder och synderna hos dem som trodde före oss. Låt inte någon ond tanke mot de troende uppstå i våra hjärtan. Vår Herre! Du är sannerligen Barmhärtig och Nåderik.’” — al-Hashr: 9–10

Tron är grunden för enheten

Allah den Allrahögste har i Sin heliga Skrift återgett berättelserna om de heliga grupper som bildades av de stora profeterna och framhållit flera exempel för de troende. Dessa ädla profeter kom under olika tidsåldrar och ledde den islamiska karavanen under sina respektive tider. I de återgivna exemplen har Allah den Allrahögste sagt att varje profet betraktade relationen genom tron och trosläran som den enda verkliga relationen, och att ingen annan typ av relation kan vara välgörande eller till gagn om denna relation överges.

——————————————————————————————-

”Och Nuh sade till sin Herre: ’Min son tillhör sannerligen min familj, och Ditt löfte är sant, och Du är den Allvetande.’ Allah svarade: ’Nuh, han tillhör inte din familj, eftersom hans handlingar inte är som de rättfärdigas. Be mig inte om något som du inte har kunskap om.’ Nuh sade: ’Min Herre! Jag söker skydd hos Dig från att be Dig om något som jag inte har kunskap om. Om Du inte förlåter mig och visar mig barmhärtighet, kommer jag att vara bland de förlustbringande.’” — Hud: 45–47

——————————————————————————————-

”Minns när Ibrahim prövades av sin Herre med några saker, och han bestod alla prövningarna. Allah sade: ’Jag utser dig till imam för mänskligheten.’ Han frågade: ’Och bland mina efterkommande?’ Svaret löd: ’Mitt löfte omfattar inte de orättfärdiga.’” — Al-Baqarah: 124

——————————————————————————————-

”Och när Ibrahim bad: ’Min Herre! Gör denna stad till en fredens stad och försörj dess invånare, de av dem som tror på Allah och den Yttersta dagen, med goda grödor och frukter.’ Då sade Allah: ’Även dem som förnekar ska Jag ge något att försörja sig med i denna värld under ett kort antal dagar. Därefter ska Jag kasta dem i Helvetet, och Helvetet är en mycket ond boning.’” — Al-Baqarah: 126

När Hazrat Ibrahim såg att hans far och hans stamfränder höll fast vid villfarelsens väg bröt han förbindelserna med dem och sade —

——————————————————————————————-

”Jag tar avstånd från er och från dem som ni åkallar i stället för Allah. Jag kommer endast att fortsätta åkalla min Herre. Jag hoppas att jag inte ska bli besviken när jag åkallar min Herre.” — Maryam: 48

När Allah den Upphöjde berättade om profeten Ibrahim (frid vare med honom) och hans stamfränder, lyfte Han särskilt fram dessa saker inför de troende. De bör begrundas.

——————————————————————————————-

”Ibrahim och hans följeslagare utgör ett utmärkt föredöme för er. När de sade till sitt folk: ’Vi har inget med er att göra, och inte heller med dem som ni dyrkar i stället för Allah. Vi tror inte alls på dessa era avgudar, och vi har inget med er att göra så länge ni inte tror på Allah, den Ende och Enastående.’”

När de modiga, ungdomliga män som var kända som Grottans följeslagare insåg att det inte längre fanns någon möjlighet för dem att leva i sitt land, bland sina släktingar, sin stam och sin familj, med sin dyrbara skatt av religion och tro, övergav de sina familjer och sina stamfränder. De utvandrade från sitt hemland och begav sig med trons skatt till sin Herre, för att få möjlighet att någonstans leva som enbart Allahs tjänare, i enlighet med trons krav.

——————————————————————————————-

”De var några unga män. De trodde på sin Herre, och Vi skänkte dem ännu mer vägledning. De reste sig och förkunnade inför samhället: ’Vår Herre är Han som har den fullkomliga makten över himlarna och jorden. Vi kommer inte att åkalla någon annan gudom än Honom. Om vi gjorde det skulle det verkligen vara högst orimligt.’ Sedan sade de till varandra: ’Vårt folk har tagit sig andra gudomar i stället för världarnas Herre. Varför lägger de inte fram ett tydligt bevis för sin troslära? Vem kan vara mer orättfärdig än den som uttalar lögner om Allah? Låt oss nu, efter att ha brutit förbindelserna med dem och deras gudomar, söka skydd i bergsgrottan. Er Herre kommer att utsträcka Sin barmhärtighets hand över er och bereda de medel och förnödenheter ni behöver.’” — Al-Kahf: 13–16

Även berättelsen om profeten Nuhs (frid vare med honom) och profeten Luts (frid vare med honom) hustrur har nämnts i Koranen. Dessa två stora profeters hustrur hade en annan troslära och ägnade sig åt avgudadyrkan. Därför bröt båda profeterna förbindelsen med sina hustrur.

——————————————————————————————-

”För att undervisa de otrogna har Allah Ta’ala framhållit Nuhs och Luts hustrur som exempel. Dessa två kvinnor var gifta med två av Mina rättfärdiga tjänare. Men de förrådde dem. Därför kunde deras män inte heller rädda dem från Allahs straff. Båda kvinnorna befalldes: ’Gå in i helvetet tillsammans med de andra.’” — at-Tahrim: 10

Samtidigt har även berättelsen om Faraos hustru, denne tyranniske och gudsförnekande kung av Egypten, framhållits som ett exempel för de troende.

——————————————————————————————-

”För att förmana de troende har Allah Ta’ala nämnt Faraos hustru. Hon bad: ’Min Herre! Bygg åt mig ett hus nära Dig i paradiset, rädda mig från Farao och följderna av alla hans onda gärningar, och skydda mig även från de orättfärdigas ondska.’”

— at-Tahrim: 11

På detta sätt har Koranen framhållit exempel på alla slags släktband. I berättelsen om Nuh finns ett exempel på bandet mellan far och son. I berättelsen om Ibrahim har däremot bandet till sonen och hemlandet framhållits. I berättelsen om Ashab al-Kahf har ett fullständigt exempel på släktingar, stam och ätt, familj och anhöriga, land och hemland framhållits på samma gång. I berättelserna om Nuh, Lut och Farao har äktenskapliga band exemplifierats. Enligt Koranens synsätt förblir inte ens de närmaste släktingarna den troendes släktingar när de överger trons väg.

Den mellanliggande umman

Efter att ha diskuterat de stora profeterna samt deras relationer och släktband ska vi granska förhållandena hos den grupp som kallas den mellanliggande umman. Även bland vår ummah finner vi otaliga exempel och förebilder. Denna mellanliggande ummah har börjat följa den livsordning som Allah Ta’ala uppenbarat för människorna ända sedan tidernas begynnelse. När trons band till någon nära släkting har brutits — med andra ord när själva den förenande länk som knyter samman människor har brutits — har nu människor ur samma stam, samma ätt och samma familj skilts från varandra i enlighet med trons krav. När Allah Ta’ala beskrev de troendes kännetecken sade Han:

——————————————————————————————-

”Du kommer inte att finna att de som tror på Allah och den yttersta dagen visar vänskap mot Allahs fiender, även om dessa är deras fäder, bröder, söner eller nära släktingar. Det är sådana människor i vars hjärtan Allah har ingjutit tron och som Han har stärkt med Sin osynliga hjälp. Han kommer att låta dem träda in i paradis, där floder flyter och där de ska förbli för evigt. Allah är nöjd med dem och de är nöjda med Allah. De tillhör Allahs parti. Och det är Allahs parti som kommer att vinna framgång.” — al-Mujadila: 22

Vi har sett hur alla blodsband mellan profeten Muhammad (frid vare med honom) och hans farbror Abu Lahab samt hans stamfrände Amr ibn Hisham (Abu Jahl) bröts. Muhajirun som kom från Mecka tog till vapen mot sina nära släktingar och stamfränder, och i slaget vid Badr kämpade de i främsta ledet. Å andra sidan upprättades ett starkt trosbaserat band mellan muhajirun från Mecka och ansarerna från Medina. Deras relation blev som mellan helbröder och visade sig vara starkare än både blodsband och släktskap. Detta nya band väckte en känsla av broderskap bland muslimerna. Alla muslimer, araber såväl som icke-araber, bands samman av broderskapets band. Suhayb ar-Rumi, Bilal al-Habashi (från Abessinien) och Salman al-Farisi (från Persien) glömde skillnaderna i fråga om hemland, modersmål och stam och ras. Deras stamfejder, anspråk på ädel börd, födelseorter och nationella stolthet försvann helt. Allahs älskade profet (frid vare med honom) sade till dem: ”Överge allt detta; det har nu blivit ett stinkande lik.” Han sade också —

——————————————————————————————-

”Den som kallar till den okunniga förislamiska tidens hat och splittring tillhör inte vår gemenskap. Den som kämpar på grundval av hat och splittring tillhör inte heller vår gemenskap, och den som dör med trosföreställningen att skapa hat och splittring tillhör inte vår gemenskap.”

Dar al-Islam och Dar al-Harb

Kort sagt upphör alla slagord om hat och splittring när man kommer i kontakt med islam. Nationalism som bygger på börd, stam och regionala intressen överges som ett stinkande lik. När människan överger landets, jordens, blodets och köttets trångsynthet riktas hennes blick uppåt. Från den dag då muslimernas perspektiv bryter sig ur trångsynthetens gränser och vidgar horisonten får muslimernas boningsland detta namn. Där etableras trons styre och överlägsenheten hos den av Allah givna sharia erkänns. Det är de som bor under islams svala skugga som tryggar detta land. De som offrar sina liv för att försvara landet och utvidga gränserna för det område som står under islamiskt styre blir martyrer. Alla som bär islams troslära som ett juvelhalsband om sin hals och accepterar den islamiska sharian som den norm de ska följa i sina liv, finner sin tillflykt i Dar al-Islam. Även de som inte antar den islamiska trosläran men accepterar den islamiska sharians styre kan som dhimmier åtnjuta alla statens förmåner och bekvämligheter. Men i det land där islams styres fana inte har rests och där den islamiska sharian inte har förverkligats, är landet Dar al-Harb för både muslimer och dhimmier. En muslim är alltid beredd att kämpa mot Dar al-Harb. Även om detta Dar al-Harb är hans hemland, även om hans släktingar bor där och även om han har ekonomiska eller andra världsliga intressen knutna till detta Dar al-Harb, kommer en muslim vid behov aldrig att tveka att ta till vapen mot landet. Profeten (frid vare med honom) tog till vapen mot Meckas invånare, trots att Mecka var hans heliga hemland. Hans släktingar och stamfränder bodde där. Han och hans kära följeslagare hade sina hus och åkrar i Mecka. När de utvandrade mot Medina lämnade de dessa ägodelar bakom sig. Trots detta blev inte ens en världslig stad som Mecka Dar al-Islam förrän den underkastade sig islam och accepterade den av Allah givna sharians styre.

Detta är islam. Islam är inte att uttala några ord med munnen, utföra vissa särskilda ritualer eller födas in i en viss släkt eller i ett visst land.

——————————————————————————————-

”Nej, vid din Herre, Muhammed! De kan aldrig bli troende förrän de gör dig till den ende skiljedomaren i alla frågor där de tvistar sinsemellan, och inte hyser något tvivel eller någon tvekan inför ditt beslut, utan med tillfredsställelse godtar den dom du avkunnar.” — An-Nisa: 65

Detta ideal kallas islam, och den stat som styrs enligt detta ideal är Dar al-Islam. Islam eller Dar al-Islam är inte namnet på ett lands jord, någon särskild stam, någon särskild släkt eller någon familj.

Islam har befriat mänskligheten från alla kedjors bojor. Dessa kedjor hade bundit människan och dragit henne nedåt. Genom befrielsen från dessa bojor har hon fått förmågan att stiga över himlarna. Islam har befriat mänskligheten från blodsbandens och de djuriska drifternas tvång och skänkt den en högre rang än änglarnas. Islam har lärt att det fosterland som muslimen älskar och för vars försvar han är beredd att offra sitt liv inte bara är ett stycke land. Den nationalitet som ska ange muslimens identitet är inte en nation bildad enligt en definition fastställd av någon regering. Muslimernas släktskap och enhetsband grundas inte på blodsband. Den fana som muslimen med stolthet skulle ge sitt liv för att hålla högt är inte symbolen för något särskilt land. Den seger som muslimen alltid kommer att sträva efter och som, när den uppnås, får honom att böja sitt huvud inför Allah, är inte bara en tillfällig seger; den är den stora sanningens seger. Allah den Allsmäktige har sagt i den heliga Koranen:

——————————————————————————————-

”När Allahs hjälp och segern kommer, och du ser människorna träda in i Allahs religion i skaror, lovprisa då din Herre och förhärliga Honom, och be Honom om förlåtelse. Han är sannerligen den som tar emot ånger.” — An-Nasr

Denna seger uppnås endast under trons fana. Inga hatiska slagord från andra fanor används här. Jihad förs här för att upprätta Allahs religion och förverkliga Hans sharia, inte för att uppnå något annat intresse eller syfte. Jihad behövs för att försvara det Dar al-Islam vars kännetecken har beskrivits ovan — inte av en önskan att försvara fosterlandets eller nationens ära. Efter segern blir den segrande armén inte rastlös av att enbart lägga beslag på krigsbytet.

Varken förvärvandet av världslig berömmelse eller uppvisandet av tapperhet är syftet med denna seger. Det yttersta målet för den troende är i stället att vinna Allahs välbehag. Därför strävar den segrande armén intensivt efter den Barmhärtiges välbehag genom tasbih och istighfar. Varken patriotism eller nationalism väcker motivationen till jihad. Att trygga familjens och barnens säkerhet är inte heller jihadens mål. Men jihad är absolut nödvändigt för att befria landet, nationen, familjen och barnen från angrepp av falska ideal samt för att trygga deras din och tro.

Det har berättats från Hazrat Abu Musa al-Ash’ari (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fick frågan: ”En person strider för att visa sitt mod, en annan för att vinna anseende och ytterligare en för att bli sedd av människor. Säg oss, vilken av dem strider för Allahs sak?” Han svarade: ”Den som strider i syfte att göra Allahs ord högst och främst — endast han strider för Allahs sak.”

Endast genom att strida för Allahs sak kan man uppnå martyrskapets värdighet. Denna värdighet kan inte uppnås genom att strida i något annat syfte.

Det land som för krig mot muslimernas iman och aqidah, hindrar dem från att följa religionens påbud och förbud och där Allahs sharia har övergetts, är Dar al-Harb.

Även om muslimernas släktingar, familjer och klanmedlemmar bor i detta land, om de har handel, affärsverksamhet eller mark och egendom där, och även om muslimernas ekonomiska intressen är knutna till detta lands säkerhet, kan dess karaktär som Dar al-Harb ändå inte förändras. Däremot får det land där muslimernas iman och aqidah är fria från alla former av tvång och där deras överhöghet erkänns, och där den islamiska sharian förverkligas, beteckningen Dar al-Islam. Även om muslimerna inte bor där tillsammans med sina familjer, även om deras klan- och stamfränder inte finns där och även om de inte har någon handel, affärsverksamhet eller andra ekonomiska intressen knutna till landet, är det ändå Dar al-Islam.

Det land där den islamiska aqidahens styre råder, där islam erkänns som levnadsordning och där Allahs sharia tillämpas, är muslimernas hemland. Denna innebörd av hemland står helt i samklang med mänskligheten. På samma sätt byggs den islamiska nationaliteten upp på grundval av aqidah och levnadsordning, och därigenom får människans mänsklighet utvecklas.

Försöken att skapa enhet på grundval av familj, stam, nation, släkt, ras och geografiskt område var ett tankesätt från okunnighetens tidsålder. När människans andlighet befann sig på en mycket låg nivå betraktade hon dessa saker som band som kunde skapa enhet. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kallade dem illaluktande, ruttnande lik. Judarna hävdade att de var särskilt älskade av Allah på grund av sin ärftliga nationalitet. Allah den Upphöjde avvisade detta påstående och kastade det tillbaka i ansiktet på dem. Han sade att det för alla tider, alla släkter, alla stammar och alla platser endast finns ett måttstock för att uppnå närhet till Allah, ära och aktning, och det är tron på Allah. Han säger: ——————————————————————————————-

”Judarna och de kristna säger: ’Bli jude eller kristen, så finner ni den rätta vägen.’ Säg till dem: ’Nej, följ i stället Ibrahims millah, och han var inte avgudadyrkare.’ Säg: ’Vi tror på Allah och på det som har sänts ned till oss från Honom, och på det som sändes ned till Ibrahim, Ismail, Ishaq, Yaqub och deras efterkommande, och på det som gavs till Musa, Isa och de övriga profeterna. Vi gör ingen åtskillnad mellan någon av dem — vi har underkastat oss Allah. Om de därefter tror på samma sätt som ni tror, har de funnit vägledning. Men om de vänder sig bort, har de blivit trotsiga. Då är Allah tillräcklig för er. Han är den Allvetande, den Allhörande. Färga er med Allahs färg. Vems färg är bättre än Allahs? Och det är Honom vi dyrkar.”

I själva verket är den muslimska umman Allahs älskade tjänare, eftersom den har glömt skillnaderna mellan stam, ras, nation och geografiskt område och samlats under den ende och unike Allahs fana.

”Ni är det bästa samfundet. Ni har skapats för att vägleda och leda mänskligheten. Ni befaller det goda och rättfärdiga och hindrar människor från det onda och syndfulla, och ni tror själva på Allah.” — آل ʿImrān: 110

I främsta ledet av denna revolutionära skara, som består av Allahs tjänare, står den ädle bördige arabiske Hadrat Abu Bakr as-Siddiq (ra). Hadrat Bilal (ra) från Etiopien, Hadrat Suhayb (ra) från Rom och Hadrat Salman (ra) från Persien har alla blivit medlemmar av denna grupp på grundval av samma värdighet och rättigheter. Även senare byggdes detta samfund upp på grundval av ett förunderligt brödraskap, oberoende av börd, stam, ras och region. Deras nationalitet var tawhid. Deras hemland var Dar al-Islam. Allahs suveränitet var det främsta kännetecknet för den stat som de styrde, och Koranen var deras författning.

Lands- och nationshat strider mot tawhid

Det är mycket viktigt att ovanstående föreställningar och övertygelser om hemland, nationalitet och inbördes relationer blir djupt inpräglade i sinnet hos dem som kallar till islam.

De måste utplåna alla spår av jahiliyya ur sina egna hjärtan. Medlemmarna av den grupp som följer den stora sanningen måste helt frigöra sina sinnen och hjärtan från alla former av jahiliyyas inflytande och från all den shirk som i dagens värld förekommer i form av dyrkan av nationen, dyrkan av hemlandet, dyrkan av världsliga intressen och liknande. Allah den Upphöjde har samlat alla betydande exempel på shirk i samma vers i den ädla Koranen. Han har lagt dessa på den ena sidan av vågskålen och tron samt trons krav på den andra, och gett människan friheten att välja endera av dessa två.

——————————————————————————————-

”O Profet! Säg: Är era fäder, era söner, era bröder, era hustrur och era släktingar, de rikedomar ni har förvärvat, era affärer och den angenäma bostad ni har, kärare för er än Allah, Hans Sändebud och jihad på Allahs väg? Om så är fallet, vänta då på Allahs beslut. Allah vägleder inte de människor som avviker från den rätta vägen.”

Därför bör de som kallar till religionen inte hysa minsta tvivel i sina hjärtan om islams och jahiliyyas samt Dar al-Islams och Dar al-Harbs natur och kännetecken. För det är genom tvivlets väg som villfarelse uppstår. Ett land där islam inte har företräde, där den islamiska sharia inte har förverkligats och vars lagar och regler inte är islamiska—allt som ligger utanför tron är kufr, allt som ligger utanför islam är enbart jahiliyya, och allt som strider mot sanningen är inget annat än lögn.

Tionde kapitlet

En genomgripande förändring behövs

Hur ska islams dawah framföras?

När vi kallar människor till att anta islam måste vi alltid komma ihåg en sak, oavsett om motparten är muslim eller icke-muslim. Denna sak ligger dold i islams egen natur. Även islams historia gör det möjligt att förstå detta. Kort sagt är saken följande: islam, som är en livsordning sprungen ur en föreställning och tro på förhållandet mellan människolivet och världsalltet, skiljer sig helt från alla andra livsåskådningar, med alla deras grenar och undergrenar. Den islamiska föreställningen och tron beträffande livet står i motsats till alla former av jahiliyya, både den forntida och den moderna. När man utarbetar ett detaljerat samhällssystem på grundval av en livsordning kan visserligen vissa företeelser i jahiliyya likna vissa företeelser i islam. Men de grundläggande föreställningar och trosuppfattningar utifrån vilka dessa detaljerade bestämmelser utformas står alltid helt i motsats till jahiliyya. Alla de livsåskådningar som människan känner till är, ur den islamiska livsåskådningens perspektiv, jahiliyya.

Islams första uppgift är att förändra människans livsföring på grundval av dess egen iman och aqida och forma den efter sin egen modell, samt att visa det mänskliga samhället vägen att leva enligt den praktiskt inriktade livsordning som Allah den Upphöjde har gett. Allah den Upphöjde har framställt den muslimska ummat som ett konkret föredöme för det mänskliga samhället. Han säger—

——————————————————————————————-

”Ni är den bästa ummat— ni har rests upp för att främja det mänskliga samhällets välfärd. Ni påbjuder goda gärningar och hindrar människor från orätt. Och ni tror själva på Allah.”

——————————————————————————————-

(Detta är den grupp) som, om Vi ger dem makt på jorden, förrättar salat, ger zakat, uppmanar till det goda och förbjuder det onda.” — al-Hajj: 41

Islam är inte beredd att anta någon kompromiss eller förlikning med den jahiliyya som råder i världen, och inte heller någon princip om samexistens vid sidan av jahiliyya. Den dag den först sänktes ned till världen vägrade den att kompromissa eller samexistera med jahiliyya – den är inte heller beredd till det i dagens värld och kommer aldrig att vara det i framtiden. Oavsett vilken tidsålder jahiliyya tillhör är den inget annat än jahiliyya. Jahiliyya innebär att överge dyrkan av Allah den Upphöjde och förklara uppror mot det levnadssystem som Allah har gett. Att hämta levnadssätt, lagar och system ur mörka källor som saknar kunskap om Allah – det är jahiliyyas religion. Islamens natur är däremot att underkasta sig Allah och kalla människor att överge jahiliyya och skynda till det levnadssystem som Allah har gett.

Islam är inte bunden till någon viss tidsålder eller epok – detta levnadssystem är tvärtom till gagn för människan i alla tider och epoker. Islam syftar till att föra människan tillbaka. Och det måste sägas klart: jahiliyya är att gå med på att dyrka människor efter deras egna önskningar. Det innebär att ett antal mäktiga personer med våld överger Allahs givna lagar, utformar lagar efter eget godtycke och tvingar på samhället dem, varefter samhället accepterar dem och blir lagstiftarnas tjänare. Islam säger att hela mänskligheten ska dyrka den ende och unike Allah och att alla trosföreställningar, uppfattningar, lagar samt måttstockar för vad man accepterar och avvisar ska hämtas enbart från Allah. Människan ska frigöra sig från underkastelse under skapade varelser och leva uppriktigt underkastad endast Allah.

Detta är islams natur. Det framgår tydligt av den roll som islam spelar i världen. Även i framtiden kommer islam att spela samma roll. Till alla som vi framför islams budskap – muslimer såväl som icke-muslimer – kommer vi också att framföra islams ovan beskrivna roll med största tydlighet.

Vare sig det gäller trosföreställningar eller levnadssystem är islam inte berett att kompromissa eller förlikas med jahiliyya. På samma plats kan antingen islam finnas eller jahiliyya. Islam godtar inte någon ordning där hälften är islam och hälften jahiliyya och där de blandas och samexisterar. Islams ståndpunkt i denna fråga är mycket tydlig. Den förklarar utan tvetydighet att den stora sanningen är en odelbar enhet. Där ingen bär och förmedlar den stora sanningen finns lögn eller jahiliyya. Det finns inget utrymme för att blanda, kompromissa eller samexistera mellan sanning och lögn, eller mellan haqq och batil. Antingen måste man följa Allahs befallningar eller jahiliyyas – antingen kommer Allahs sharia att förverkligas i samhället, eller också kommer människornas godtycke och laglöshet att härska. Detta belyses i flera verser i Koranen.

——————————————————————————————-

”Döm mellan dem i enlighet med det som Allah har uppenbarat och följ inte deras önskningar. Var på din vakt mot dem, så att de inte lockar dig bort från något av det som Allah har uppenbarat för dig och för dig in i villfarelse.” — al-Ma’ida: 49

———————————————————

”Fortsätt att kalla dem till denna sanning och stå fasta i enlighet med det ni har blivit befallda, och följ inte deras nycker.” — Ash-Shura: 15

——————————————————————————————-

”Om de inte svarar på din kallelse, så vet att de endast följer sina egna nycker. Vem kan vara mer vilseledd än den som följer sina begär utan att bry sig om Allahs vägledning? Allah vägleder aldrig de orättfärdiga.” — Al-Qasas: 50

”(O Profet!) Jag har grundat dig på en tydlig sharia. Följ därför denna sharia och följ inte de okunnigas nycker. De kommer inte att kunna hjälpa dig det minsta inför Allahs misshag. De orättfärdiga är sannerligen varandras vänner, medan Allah är de gudfruktigas beskyddare.” — Al-Jathiya: 18–19

——————————————————————————————–

”Är det då jahiliyyas dom de vill ha? Vem kan vara en bättre domare än Allah för dem som tror på Allah?” — Al-Maida: 50

Av dessa verser framgår att det endast finns två vägar. Det finns ingen tredje väg. Antingen måste man följa Allahs och Profetens (frid vare med honom) befallningar, eller också måste man leva i enlighet med sina begär. Antingen måste man godta Allahs beslut, eller också måste man böja sig inför jahiliyya. Den ofrånkomliga följden av att inte godta den av Allah uppenbarade lagen som måttstock för att avgöra alla frågor blir att man överger och trotsar Allahs befallningar. Eftersom ovanstående verser har nämnts i Allahs bok finns det inte längre något utrymme för debatt i denna fråga.

Islams verkliga mål

Av diskussionen ovan blev det tydligt att islams främsta uppgift i världen är att avlägsna jahiliyya från ledarskapet över det mänskliga samhället, själv ta över ledarskapets tyglar och gradvis genomföra sitt eget levnadssystem, präglat av dess särart och självständighet. Syftet med att upprätta detta rättfärdiga ledarskap är att främja och utveckla mänsklighetens välfärd. Detta syfte kan endast uppnås genom underkastelse inför Skaparen och genom att skapa harmoni mellan människan och skapelsen. Denna dins mål är att föra människan till den höga ställning som Allah Ta’ala önskar för henne och befria henne från nafs slaveri. Hazrat Rabi ibn Amir (ra) nämnde just detta mål när han besvarade den persiske fältherren Rustams fråga. Rustam frågade: ”Varför har ni kommit hit?” Rabi (ra) svarade: ”Allah Ta’ala har anförtrott oss uppgiften att befria människor från människors slaveri och ägna dem åt dyrkan av Allah. Vi ska föra människor ut ur slaveriet under världsliga, snäva intressen och låta dem finna den vida horisonten i denna värld och i det hinsides. Och genom att bryta de hårda bojorna i det levnadssystem som människor har skapat ska vi ge dem möjlighet att dra nytta av islams rättviseprinciper.”

Människan ger vid olika tider uttryck för sina begär och drifter i form av olika ideologier och tankeströmningar. Islam har inte uppenbarats för att stödja dessa okunnighetsbaserade ideologier och tankeströmningar. Redan vid början av den islamiska dawah fanns sådana ideologier och synsätt. I dagens värld finns, och kommer även i framtiden att finnas, ideologier skapade av mänskliga drifter både i öst och i väst. Islam har kommit för att utrota de föreställningar, lagar och sedvänjor som själviska människor har skapat, bygga upp en ny trosföreställning om människolivet och skapa en ny värld grundad på fullständig underkastelse inför Allah Ta’ala. Ibland kan någon särskild del av islam verka överensstämma med jahiliyya. Men i verkligheten är dessa delar varken jahiliyya eller delar av jahiliyya. Sådana likheter i mindre frågor är helt enkelt tillfälligheter. I själva verket är de båda ideologiernas ursprung ömsesidigt motsatta. Det väldiga träd som är islam har genom sådden av dess frö, dess groning och dess gradvisa utveckling till fulländning vuxit fram ur kunskapens källa hos Allah. Jahiliyya har däremot fötts på den skräpiga plats som utgörs av människans själviska mentalitet.

——————————————————————————————-

“Den goda jorden frambringar en god skörd med Allahs tillåtelse. Däremot frambringar den dåliga jorden endast mycket lite.” — Al-A’raf: 58

Oavsett om den är modern eller forntida är jahiliyya oren och vilseledande. Även om dess form och yttre skepnad förändras genom olika tider, är dess kärna alltid förankrad i avfallet från själviska människors nycker. Jahiliyya kan aldrig ta sig ut ur okunnighetens och egenintressets begränsningar. I bästa fall tvingas den kretsa kring att skydda en liten grupp människors, en särskild klass, stam eller nations intressen. Därför får själviskheten företräde framför sanning och rättvisa, opartiskhet och välvilja. Men den lag som Allah har gett skär av dessa själviskhetens rötter och inför ett opartiskt system. Människans okunnighet, själviskhet och begär får där inget tillträde. Ingen grupps-, klass- eller stamintresse kan ens komma nära den islamiska lagen.

Det är här den grundläggande skillnaden mellan det livssystem som Allah har gett och mänskligt skapade lagar ligger. Därför är det fullständigt omöjligt att låta dessa sinsemellan motsatta ideal samexistera. Att försöka skapa en ny ideologi genom att blanda delvis islam med delvis jahiliyya är således bara dårskap. Liksom Allah inte är villig att förlåta brottet att sätta någon vid sidan av Honom, accepterar Han inte heller att något annat mänskligt skapat regelsystem blandas med det livssystem Han har gett. I Hans ögon är dessa båda brott likvärdiga. Och sanningen är att båda dessa sinnelag har samma ursprung.

När vi kallar människor till islam måste den ovan nämnda uppfattningen och övertygelsen om islam vara fast förankrad i våra sinnen. När vi förmedlar islams dawah får det därför inte finnas något utrymme för tvivel eller tvekan på våra tungor. Vi måste i stället med fast beslutsamhet få motparten att erkänna att människolivet kommer att anta en ny form efter att det islamiska livssystemet har accepterats. Islam förändrar i grunden deras trosföreställningar, livsföring, seder, bruk, uppförande och sätt att tänka. Som en följd av denna förändring kommer de att uppnå omätlig välfärd. Man måste förklara för människorna att islam förädlar deras föreställningar och uppförande och ger dem en hög, mänsklig värdighet. När islam har etablerats återstår ingenting av jahiliyya, bortsett från ett eller annat mindre inslag. Endast de få obetydliga företeelser som råkar anses förenliga med det islamiska idealet kommer att bestå. Men inte heller dessa kommer att förbli exakt som tidigare. Genom att förenas med det islamiska idealet kommer deras natur i stället att förändras. Då kommer dessa företeelser inte längre att bidra till att sprida jahiliyya i samhället. Islam kommer inte att förkasta det som människan har uppnått genom tänkande, forskning och experiment inom vetenskapens områden. Tvärtom kommer islam att sträva efter ytterligare framsteg inom dessa områden. När islams budbärare talar offentligt måste de vara vaksamma, så att människorna inte sjunker ner i den felaktiga föreställningen att islam också är ett av människan skapat livssystem. De får inte tro att islam, liksom de människoskapade livssystem som framträtt i olika former under olika tider, bara är ett mänskligt skapat ideal. I stället måste det tydligt framhållas att islam är ett självständigt livssystem med bestående kännetecken. Detta livssystem har sina egna trosföreställningar och uppfattningar samt sitt eget sätt att leva. Den välfärd som islam vill skänka mänskligheten är mycket mer värdefull än de livssystem som människan själv har fantiserat ihop. Islam är ett storslaget, strålande, oförfalskat och rättvisebaserat livssystem. Dess källa är den Allsmäktige Allahs outtömliga kunskapsförråd.

När vi rätt förstår islams kärna kommer denna insikt att skapa fullständigt självförtroende och tålamod inom oss. När vi kallar människor till islam kommer vi att kunna visa dem full medkänsla. Vårt självförtroende kommer att vara som hos en person som är fast övertygad om att islam är sanningen och att allt utanför islam är villfarelse. När vi ser människor i förvirring och en plågsam situation kommer medkänsla och barmhärtighet för dem att väckas inom oss. När vi ser dem leva sina liv på fel väg kommer vi att känna medlidande med dem. För vi känner till vägen som kan rädda dem.

När vi väl har fått en riktig förståelse av islams natur finns det inget behov av att ändra de islamiska principerna för att anpassa dem till de vilseledda människornas smak och föreställningar. Vi ska säga till människorna med största tydlighet: ”Den jahiliyya som ni är försjunkna i är oren. Allah den Upphöjde vill rädda er från detta tillstånd. Den miljö där ni andas är ytterst giftig; Allah vill rena denna miljö. Ert nuvarande liv är uppslukat av världsliga begär. Det är ett ytterst förnedrat liv. Allah den Upphöjde vill skänka er en mycket hög ställning. Ni tillbringar dag och natt i förödmjukelse och vanära. Allah den Upphöjde vill göra ert liv enkelt, rättrådigt och lyckosamt. Islam kommer att förändra era åsikter och er syn på tillvaron och även åstadkomma förändringar i ert verkliga liv. Genom kontakten med islam kommer ni att få nya värderingar. Er levnadsstandard kommer att höjas till en sådan nivå att ni själva kommer att kunna inse det nuvarande livets tomhet och låghet. När ert dagliga liv har genomgått en revolutionerande förändring kommer ni att känna avsky inför den verklighet som råder i världen. Efter att ha kommit i kontakt med den civilisation som islam kommer att göra er bekanta med, kommer ni att anse det vara ytterst skamligt att låta den så kallade civilisationens struktur, som råder i dagens värld, bestå i det mänskliga samhället. Av olyckliga skäl kan ni inte se islams sanna gestalt med egna ögon. Islams fiender har nämligen förenat sig och står i vägen för att det islamiska idealet ska förverkligas i samhället. Kom, så ska vi göra er bekanta med det islamiska idealets sanna gestalt. Genom Allah den Upphöjdes nåd är den fullständiga bilden av det islamiska idealet inpräntad i våra hjärtan. Genom Koranen, sharia och historien har vi genom dessa fönster fått se islams fullständiga gestalt. Vi hyser inget tvivel om den ljusa framtiden.”

När vi framför islams budskap måste vi tala på det sätt som nämnts ovan. Sådan är islams natur och utveckling. Det var på detta sätt islam först trädde fram inför människorna. Överallt där islam trädde in – på Arabiska halvön, i Persien, Rom och andra länder – framfördes dess da’wa på det ovan beskrivna sättet.

Islam betraktar det mänskliga samhället från en mycket hög position. För dess plats är i själva verket hög. Islam har talat till människorna med en röst fylld av medkänsla, eftersom medkänsla med mänskligheten ligger i dess natur. Islam har med mycket tydliga ord förklarat allt för människorna. Det fanns ingen oklarhet i det budskap som den framförde. Den har aldrig gett människorna det falska löftet att deras liv inte skulle förändras efter att de antagit islam. Den har aldrig sagt att det skulle räcka med några smärre förändringar, medan deras sätt att leva och umgås, seder, föreställningar, trosuppfattningar och värderingar förblev som tidigare. Islam har aldrig föreslagit att anpassa sig till andra ideologier som råder i samhället. De som i dag talar om att införa islam genom att använda namn som ”islamisk demokrati” och ”islamisk socialism”, eller genom att låta den rådande ekonomin, politiken och lagstiftningen förbli oförändrad, talar i själva verket om att kompromissa med islam för att tillfredsställa människor som tror på felaktiga ideologier och följer sina egna nycker.

I själva verket är islam en helt annan typ av ideal. För att etablera islam genom att utrota den jahiliyya som råder över hela världen krävs omfattande och långtgående förändringar. All slags jahiliyya, både den som rådde i forna tider och den som råder i modern tid, skiljer sig helt från det islamiska idealet. Det är ingen lätt uppgift att rädda människorna från det eländiga tillstånd där de lever i vår tid. Syftet kan inte uppnås genom smärre förändringar i det nuvarande samhällssystemet. För att rädda mänskligheten från dess förödmjukade och bedrövliga tillstånd krävs en omfattande och långtgående revolution. Alla livsideologier som människan har skapat måste utrotas, och den lag som Allah har uppenbarat måste införas på jorden. Människan måste befrias från människans styre och föras under världens Skapares styre. Detta är den rätta vägen till befrielse; det måste i dag förkunnas med tydliga ord. Det får inte finnas minsta spår av tvivel eller tvekan i människornas sinnen i denna fråga.

Till följd av en sådan tydlig förkunnelse i början kan människorna bli något missnöjda – det är inte märkligt om de börjar känna en viss rädsla inför islam och därför håller sig något på avstånd. Så var det i själva verket på Guds Sändebuds (frid vare med honom) tid. Människorna blev rädda när de hörde islams budskap. Han kritiserade nämligen deras trosföreställningar, motsatte sig deras avgudar, förkastade deras seder och bruk och övergav deras sociala sedvänjor. För sig själv och sina anhängare fastställde han nya seder, bruk och värderingar som stod i motsats till de sedvänjor som rådde i samhället.

Vad blev då följden? De som först drog sig undan efter att ha hört det stora sanningens budskap återvände och sökte tillflykt i fridens näste. Deras flykt liknade åsnans flykt undan lejonet, som beskrivs i Koranen.

—————————————————–

”Som om de vore skrämda åsnor, flyende i hast undan ett lejon.” — Al-Muddaththir: 50–51

De satte in alla sina krafter i motståndet mot denna dawah. De gjorde det omöjligt för dem som hade accepterat islam att bo i Mecka. Genom ständigt nya övergrepp och grym behandling gjorde de deras liv outhärdliga, och efter hijran till Medina, när motståndarsidan såg muslimerna bli allt starkare, utsatte den dem för attack efter attack och höll dem ständigt upptagna.

Nyckeln till framgång

De svåra omständigheter som den islamiska rörelsen mötte under Allahs Sändebuds (frid vare med honom) tid var inte på något sätt mindre än de vi möter i dag. Islams budskap föreföll dåtidens människor främmande. Därför avvisade de omedelbart denna livsåskådning. Islam spärrades in i Meckas bergsdalar. Inflytelserika personer började häftigt motarbeta rörelsen. Tyranniska härskare som var häftiga motståndare till den islamiska trosuppfattningen hade slagit sig ned runtom i Arabien. Trots detta hade den islamiska rörelsen en tilldragande kraft. Den är fortfarande lika stark som tidigare och kommer att förbli det även i framtiden. Denna dawahs grundläggande styrka ligger dold i dess iman. Därför går dawahen till denna din stadigt framåt, trots häftigt motstånd och fientlighet. Islams enkla, raka och ljusfyllda budskap är källan till dess styrka.

Den trosuppfattning som står i fullständig överensstämmelse med människans natur är nyckeln till dess framgång. Oavsett hur efterblivna människor än må vara ekonomiskt, socialt, vetenskapligt och intellektuellt, visar islam dem vägen till ständig utveckling från den nivå där de befinner sig och för dem till utvecklingens högsta topp. Genom sin övernaturliga kraft förkastar islam fullständigt jahiliyyas vilseledande ideologi och dess materiella makt, och den samtycker inte till att förändra så mycket som en enda bokstav i sin livsåskådning. Den kompromissar aldrig med jahiliyya och tillämpar inte, med hjälp av några haltande argument, någon princip om samexistens med det falska. Den lägger fram hela sitt budskap för samhället på en gång och med entydiga ord, och meddelar människorna att detta dins budskap innehåller välgång, barmhärtighet och välsignelse.

Allah den Allrahögste är människans Skapare. Därför känner Han väl till deras sinnen, tankar och hjärtans innersta rörelser. Han vet att detta storslagna sanna budskap, när det utan tvekan, med tydliga ord och på ett kraftfullt sätt läggs fram för människorna, genast finner en plats i deras hjärtan.

Människan är en skapelse som har förmågan att överge ett slags livsföring och anta en annan, och i många fall är det lättare för henne att helt förändra sin livsföring än att genomföra partiella förändringar. Därför är det helt förenligt med människans natur att gå vidare mot en mer fullkomlig och ren livsordning än den tidigare livsföringen. Men om islam nöjer sig med att förändra en eller två obetydliga saker inom jahiliyya, finns det ingen logisk anledning för människan att överge jahiliyya och skynda till islam. I så fall är det mer rimligt att vara nöjd med det gamla systemet. Det gamla systemet är nämligen etablerat i samhället, och människorna är väl bekanta med det. Vid behov är det inte heller särskilt svårt att göra vissa korrigeringar i det gamla systemet. Om det under sådana förhållanden inte finns någon grundläggande skillnad mellan den gamla och den nya livsordningen, finns det ingen mening med att överge den etablerade samhällsordningen och anta en ny.

Det finns inget behov av att försvara sig

När man hör de uttalanden som vissa islamvänliga personer framför till stöd för din, får man intrycket att islam står anklagad i de åtalades bås och att talaren har blivit dess advokat och fortsätter att försvara den. Den framställning de använder när de försvarar islam och argumenterar till dess fördel är följande:

”Numera hävdas det att den moderna livsåskådningen har åstadkommit det ena och det andra, medan islam inte har gjort någonting i jämförelse. Mina bröder! Islam gjorde ju allt detta för länge sedan. Den moderna ideologin kom först fjorton hundra år efter islam och upprepade dessa gamla bedrifter.”

Vilket skamligt försvar! Islam kan aldrig göra anspråk på det hedniska systemet och dess felaktiga verksamhet som sin egen ära. Den så kallade moderna civilisationen har förblindat många människor och lagt deras sinnen och förstånd i dunkel. I själva verket är denna rena hedendom, jämfört med islam, ytterst usel, innehållslös och felaktig. Det argument som framförs, att levnadsstandarden hos dem som lever under den moderna livsåskådningens beskydd är högre än hos invånarna i vissa så kallade islamiska stater eller i den så kallade islamiska världen, är inte alls hållbart. Invånarna i dessa områden har inte hamnat i misär därför att de är muslimer, utan därför att de har vänt sig bort från islam. Islam gör anspråk på att vara överlägsen hedendomen i alla avseenden. Den har inte kommit för att bevara hedendomen, utan för att utrota den och befria människan från att krossas under den moderna civilisationens kvarnhjul.

Det är på intet sätt rätt för oss att anta den besegrade mentalitet som består i att söka efter likheter mellan islam och den moderna tidens rådande ideologier och tankeströmningar. Oavsett om hedendomens ideal kommer från Orienten eller från Väst, kommer vi att förklara det direkt ogiltigt. Dessa ideologier är nämligen bakåtsträvande i jämförelse med islam och går helt i motsatt riktning mot den värdighet som islam vill skänka människan.

När vi på det ovan beskrivna sättet lägger fram islams budskap inför det mänskliga samhället och förklarar islams fullständiga gestalt för människorna, kommer det ur deras egna hjärtan att höjas en röst till stöd för livsåskådningens berättigande, och de kommer att kunna inse meningen med att överge en trosuppfattning och anta en annan, samt att överge ett levnadssystem och följa ett nytt slags liv. Men vi kommer aldrig att kunna locka människor med följande argument: ”Överge det etablerade gamla systemet och anta ett nytt system. Det nya systemet har visserligen ännu inte förverkligats i något land. Det nya systemet kommer emellertid endast att genomföra vissa nödvändiga förändringar i samhällssystemet; ni bör inte ha något att invända mot dessa små förändringar. I det nya samhället kommer ni att fortsätta göra allt det ni gör i det nuvarande samhället. Det nya idealet kommer bara att kräva några obetydliga förändringar i er natur, ert uppförande och er smak.”

Vid första anblicken kan det verka lätt att arbeta genom att använda denna strategi. Men den har ingen tilltalande kraft. Dessutom är det nämnda budskapet inte sant. Islam har i själva verket utan tvekan förklarat att den inte bara förändrar människans trosuppfattning och syn på livet; den förändrar inte bara det kollektiva livet, lagarna och rättssystemet, utan förändrar även känslor och sinnesstämningar på ett sådant sätt att den inte har någon likhet alls med hedendomen. Kort sagt kan man säga att islams mål är att befria människan från människans underkastelse i alla stora och små frågor i livet och föra henne till dyrkan av den ende Allah.

————————————————–

”Den som vill må tro, och den som vill må förneka tron.” — al-Kahf: 29

————————————————-

”Men de som förnekar tron bör veta att Allah inte är beroende av världarna.” Al Imran: 97

Det är nödvändigt att ha en klar uppfattning om att detta i själva verket handlar om iman och kufr, tawhid och shirk samt islam och jahiliyya. De som lever ett liv i jahiliyya är inte muslimer, även om de tusen gånger gör anspråk på att vara muslimer. Om de vill bedra sig själva eller andra genom att hävda att muslimer kan bringas till samma nivå som jahiliyya, finns det inget någon kan göra åt det. Men deras självbedrägeri eller bedrägeri av andra kan inte förändra den verkliga sanningen. Deras islam är inte den verkliga islam, och de själva är inte muslimer. När den islamiska rörelsen börjar måste dessa vilseledda muslimer först kallas till islams väg och göras till muslimer på nytt.

Vi kallar inte människor till att anta det islamiska idealet i hopp om en belöning från dem. Vi vill inte heller gripa makten eller skapa kaos i landet. Vi har inte blivit blinda av begäret efter världsliga intressen. Belöningen för våra räkenskaper och våra gärningar har vi inte att få från människor, utan från Allah. Vi älskar människorna och önskar dem väl. Det är därför vi kallar dem till att anta islam. Även om de skulle kasta berg av förtryck över oss kommer vi inte att avvika från vår plikt. Detta är kännetecknet för dem som kallar till dīnens väg – och detta kännetecken är ett stöd i deras arbete. Genom vårt sätt att leva måste människorna få en riktig uppfattning om islam. På samma sätt kommer människorna genom vårt uppförande att förstå vilka plikter islam ålägger muslimerna och vilka välsignelser man kan hoppas på som belöning för att fullgöra dessa plikter. Det måste förklaras för människorna att det rådande samhällssystemet, ur islams synvinkel, är ren jahiliyya; eftersom det inte härrör från sharias källor är det endast resultatet av människors egenintresserade och okunniga nycker. Och eftersom det saknar samband med ”al-Haqq”, den högsta sanningen, är jahiliyya inget annat än falskhet. ———————————–

”Vad kan det finnas annat än villfarelse utanför sanningen?”

Det finns inget i vår tro på islam som gör att vi behöver känna skam eller inta en besegrad hållning. Det finns inte heller något behov av att försvara islam för att dölja någon brist hos den. Islam har nämligen ingen sådan brist. I stället för att lägga fram det islamiska livsidealet för människorna finns det inget behov av att smuggla in det i något särskilt samhälle. Och i stället för att öppet förkunna islams fullständiga budskap är det rent nonsens att försöka sätta olika etiketter på det.

Efter att ha erkänt ett andligt och intellektuellt nederlag inför den jahiliyya som råder i öst och väst har vissa ”muslimer” drabbats av olika sådana sjukdomar. Som en följd av detta söker de med sina sjuka sinnen efter sådant i människoskapade livssystem som kan stödja islam, eller så pekar de på vissa av jahiliyyas bedrifter och säger: ”Islam har också utfört sådana gärningar en gång i tiden.” Den som känner behov av att försvara islam och den islamiska läran, eller som försvarar islam med en svag hållning, kan aldrig vara en riktig företrädare för denna dīn. Han är nämligen en oförnuftig anhängare av islam. Hans sinne och förstånd har besegrats av jahiliyya och påverkats av dess inflytande. Jahiliyya är i själva verket inget annat än en samling inbördes motstridiga tankar och otaliga fel och villfarelser. Ändå hjälper de nämnda personerna, på grund av sin okunnighet, jahiliyya när de söker stöd för islam inom den. De är islams fiender – de skadar islam; genom dem gagnas dīn inte på något sätt. Tvärtom vilseleder de människorna. Av deras argument och diskussioner får man intrycket att islam står i de anklagades bås och har anlitat dessa herrar som advokater för att undgå domarens utslag.

Under min vistelse i Amerika brukade en del människor diskutera med mig genom att framföra ovanstående argument. Några personer som var kända som islams anhängare var också med mig. Under diskussionerna intog de en defensiv hållning genom att lägga fram argument till islams försvar. Jag angrep däremot jahiliyya i väst, deras vacklande hållning till religionen, deras sociala och ekonomiska system samt det västerländska samhället. Jag sade till dem: ”Betrakta de kristnas treenighetslära. Inte en enda av deras uppfattningar om definitionen av skuld eller synd, syndens kaffara (botgöring) och liknande är logisk eller förenlig med förnuftet. Den kapitalistiska ekonomin, arrendesystemet, principen om att ta ränta och andra förtryckande åtgärder i det ekonomiska systemet, principen om att ta ränta och andra förtryckande åtgärder är omänskliga. I detta samhälles så kallade individuella frihet finns inte minsta spår av kollektivt ansvar eller ömsesidig medkänsla. Här har ingenting annat än lagens piska något inflytande. På grund av detta samhälles materialistiska synsätt är själens död, djurliknande sexuellt beteende under förevändning av fri umgängelse mellan män och kvinnor, spridningen av oanständighet och skamlöshet under förevändning av kvinnans frihet, irrationella och verklighetsfrämmande lagar om äktenskap och skilsmässa som liknar barnslig lek samt oren och känslostyrd rasism inte något uttryck för mänsklighet. Betrakta å andra sidan det islamiska livssystemet. Var finns jämförelsen med dess praktiskt inriktade system, dess inneboende välgörenhet, lycka och välstånd samt dess höga synsätt? Den höga nivå av mänsklighet som detta livsideal presenterar är något alla önskar – var och en strävar efter att nå denna höjd, även om det inte blir möjligt att nå så högt. Islam är det verkliga livets ideal. Därför löser det problemen i överensstämmelse med människans hela natur.”

Vi fick möjlighet att med egna ögon se de verkliga problemen i det västerländska levnadssättet. När vi analyserade detta samhällssystem i islams ljus tvingades även de mest hängivna anhängarna av det västerländska livsidealet böja sina huvuden i skam. Ändå finns det vissa välvilliga muslimer som har accepterat nederlag inför det västerländska samhällets fördärv och som söker likheter med det islamiska idealet bland högarna av stinkande västerländskt avfall och österns smutsiga materialism.

Den rätta rollen för dem som kallar till religionen

Efter denna diskussion behöver jag inte längre påpeka att de som kallar till dīn under inga omständigheter kan anta en princip som innebär att de anpassar sig till jāhiliyyah. Det är omöjligt för oss att kompromissa med någon av jāhiliyyahs ideologier, seder eller delar av dess samhällsstruktur. Därför är vi inte villiga att ge efter det minsta, även om jāhiliyyahs bärare och försvarare skulle köra förtryckets ångvält över oss.

Vårt främsta ansvar är att avskaffa jāhiliyyah och införa islamiska värderingar och islamiska seder. Detta mål kan inte uppnås genom en samarbetsinriktad hållning gentemot jāhiliyyah eller genom att i början hålla jämna steg med den en bit på vägen. Några av våra välvilliga önskar att vi ska gå framåt på detta sätt. Men om vi verkligen gör så, innebär det bara att vi erkänner vårt nederlag redan vid det första steget.

Det är naturligtvis också sant att de ideologier och seder som råder i dagens samhälle utövar ett starkt tryck för att bryta vår ryggrad. Detta tryck blir särskilt starkt när det gäller kvinnor. De olyckliga muslimska kvinnorna tvingas virvla runt inför jāhiliyyahs våldsamma orkan. Men vi kan inte undkomma den obevekliga verkligheten. Detta är verkliga hinder på vår väg framåt. Med fasthet och mod måste vi möta de ogynnsamma förhållandena och övervinna dem. Därefter måste vi tydligt visa den, med fingret framför ögonen, i vilket djup av okunnighetens mörker jāhiliyyah är försjunken jämfört med islams höga värderingar.

Detta stora arbete kan inte fullbordas genom att anta ett program som innebär att man håller jämna steg med jāhiliyyah och vandrar tillsammans med den en bit på vägen. Å andra sidan kan målet aldrig uppnås genom att genast bryta alla förbindelser med jāhiliyyah och gömma sig i en mörk kammare. Vi måste umgås med jāhiliyyah, men utan att förlora våra egna särdrag. Vi måste ha affärer och kontakter med dem, men samtidigt bevara vår självrespekt. Vi ska utan tvekan förkunna det stora sanningens budskap, men i en ton av kärlek och tillgivenhet. Vi ska bevisa īmāns överlägsenhet, men genom goda seder. Vi måste komma ihåg att vi lever i jāhiliyyahs miljö. Vår väg är enkel och rak jämfört med jāhiliyyahs. Trots det är det ett mycket omfattande och långsiktigt arbete att förändra jāhiliyyah och införa det islamiska systemet. Vi vill rädda mänskligheten från jāhiliyyahs mörker och leda den till islams strålande väg. Mellan jāhiliyyah och islam finns en bred och djup dal. Det är inte möjligt att bygga en bro mitt emellan för att förena dessa båda. Men vi måste försöka bygga en sådan bro att människor från andra sidan kan överge jāhiliyyah och söka skydd i islams svalkande skugga. Oavsett om den som kommer är muslim och bosatt i en islamisk region eller icke-muslim och bosatt i en icke-islamisk region, måste vägen öppnas för alla att lämna mörkret och komma till den ljusa platsen, att räddas ur det tillstånd där de är nedsänkta från huvud till fot i eländets träsk och skynda sig för att få del av islams utlovade goda följder. De som verkligen har förstått islam och önskar leva under islams beskydd måste bryta jāhiliyyahs band och skynda sig mot islam. Om någon inte tycker om vår daʿwah, då ska vi förkunna samma sak som Allah den Upphöjde befallde Sin Sändebud att förkunna —

————————————————-

”För er är er religion, och för mig är min religion.” – al-Kāfirūn: 6

Elfte kapitlet

Trons överlägsenhet

Allah den Allsmäktiges tillkännagivande

——————————————————

”Tappa inte modet och sörj inte. Det är ni som kommer att segra, om ni är muʾminun.”

— Āl ʿImrān: 139

Den första föreställning som uppstår när man läser ovanstående vers är att Allah den Allsmäktige lovar hjälp och seger i fråga om väpnad jihad. Men versens underliggande innebörd är mycket mer omfattande och sträcker sig mycket längre än väpnad jihad. I versen skildras muʾminens själsliga tillstånd. Muʾminens tänkesätt, värderingar, sätt att bedöma och analysera händelser samt metod för överväganden och beräkningar avslöjar hans ständigt vakna samvete. Hans sinne kommer under alla förhållanden, i alla miljöer och i alla frågor att upprätthålla trons överlägsenhet. Allt eftersom han möter olika händelser och frågor kommer han att pröva dem ur trons perspektiv och fastställa sitt handlingssätt. Han kommer utan tvekan att förkasta de värderingar för accepterande och förkastande som är förhärskande i världen men som bortser från trons källa, och i stället ge tron företräde. På samma sätt har de världsliga krafter som inte stärks av tron ingen betydelse i muʾminens ögon. Det blir muʾminens uppgift att utan tvekan överge alla sedvänjor, lagar och regler, all utbildning, kultur och livsordning som saknar trons rikedom, och att etablera trons överlägsenhet.

Trons kraft är muʾminens verkliga tillgång och grundläggande styrka. Inte ens inför en oerhört mäktig härskare underkastar sig trons kraft. Tron böjer inte huvudet inför några samhälleliga sedvänjor eller ogiltiga lagar och regler. Oavsett hur populärt ett styrelseskick som berövats trons ljus blir, kan muʾminen aldrig acceptera detta troslösa system. Kort sagt är muʾminens liv ett levande exempel på en ständig och allomfattande jihad mot otro. Att med fasthet och mod möta fienden i väpnad strid är endast ett praktiskt steg för att etablera trons överlägsenhet. Vare sig muʾminerna är svaga eller starka i fråga om världsliga medel, vare sig de är få eller många, fattiga eller rika, kommer de under alla förhållanden att upprätthålla trons överlägsenhet.

Den sinnesstyrka som uppstår genom tron är inte en tillfällig känslomässig reaktion eller en kortlivad gnista. Känslan av den stora sanningen och den orubbliga tron på denna sanning föder hos muʾminen en varaktig känsla av överlägsenhet. Denna sanningskänsla är långt starkare och mer beständig än rådande argument och meningsutbyten, omgivningens tryck, samhälleliga vanor och traditioner som gått i arv från generation till generation, eftersom tron på Allah, den Evige, skapar en bestående styrka i muʾminens hjärta.

I samhället etableras dominansen för vissa särskilda tankeströmningar och ideologier. Sociala band och sträng lag och ordning tvingar varje individ att följa de rådande tankarna och ideologierna. Utan stöd från någon mäktig samhällsgrupp eller hjälp från en yttre makt är det omöjligt för någon att motsätta sig de etablerade ideologierna och tankeströmningarna. Å andra sidan råder ett starkt inflytande från de ideologier som är etablerade i samhället. Först efter att ha blivit dragen till en bättre ideologi och tankeströmning inser människan den tidigare ideologins och tankeströmningens tomhet och blir beredd att överge den. Annars finns det ingen väg ut ur de rådande ideologiernas och tankeströmningarnas inflytande. Det är inte möjligt att frigöra sig från de etablerade ideologiernas inflytande utan stöd från en kraft som är mäktigare, större och bättre än de krafter med vilkas hjälp de rådande ideologierna och tankeströmningarna upprätthålls i samhället.

Den som reser sig med höjt huvud mot samhällets rådande strömning, motsätter sig den uppfattning som får stöd av den styrande makten och förklarar uppror mot bristerna och skadeverkningarna hos de rådande sederna, bruket, ritualerna, tankarna och ideologierna, behöver något slags stöd som är mäktigare än människor, starkare än berg och kärare än livet. Annars kommer han i detta samhälle inte bara att uppleva sin egen hjälplöshet, utan inte heller finna ens en liten plats att söka skydd på i den vida världen. Under sådana omständigheter kan den Barmhärtige, den Nåderike, inte lämna den mu’min ensam att möta lidande, svårigheter och förföljelse i det förtryckande samhällets mitt. Därför uppenbarade Han följande försäkran till mu’minerna—

————————————————–

Det är naturligt att människans entusiasm avtar och hennes mod försvagas under det ändlösa förtrycket i en ogynnsam miljö. Just i det ögonblicket fyller Allah Ta’ala mu’minens hjärta med styrka och inspiration genom denna försäkran. Mu’minen segrar över alla motgångar, inte enbart genom tålamod och ståndaktighet, utan genom att hålla fast vid en känsla av överlägsenhet och ett storslaget mål. Inom tron och tänkandet når mu’minen en sådan hög nivå att alla världens taghutiska krafter, mäktiga härskare, tankeströmningar som stöds av den styrande makten, lagar och seder därifrån betraktas som ytterst låga och obetydliga.

Mu’minen är i sanning överlägsen. För liksom han själv är överlägsen, är också källan till hans aqidah och tro överlägsen. Det väldiga imperiet är i hans ögon obetydligt. Personer med enorm makt är obetydliga för honom. Mu’minen dras inte till något enbart för att han ser ett stort antal populära människor i samhället tycka om det. I detta avseende står mu’minen högst av alla. Han har fått vägledning från den ende källan till all kunskap, Allah Ta’ala. I varje fråga vill han känna till den Allsmäktige Allahs befallning, och när han därifrån får vägledning om vad som helst, i vilken form som helst, följer han den.

Även när det gäller världens skapelse och upprätthållande är mu’minens aqidah och tro den högsta och främsta. Genom tron på Allah och det perspektiv på tawhid som islam har lärt honom har han kunnat förstå den fullständiga sanningen på ett fullkomligt sätt. Den bild av universum som tawhidens lära har framställt står långt över alla världens gamla och moderna ideologier. När man granskar tomheten, motsägelserna och orimligheten i de läror som skapats av shirk-baserade religioner, de vilseledda ahl al-kitab-samfunden och den avskyvärda materialismen, blir övertygelsen fast att de som har en riktig uppfattning om universum utan tvekan är samhällets främsta människor.

Den uppfattning mu’minen har om livets värden och om kriterierna för att bedöma och skilja mellan ting, föremål och människor är överlägsen och främst jämfört med andras föreställningar. Den insikt som uppstår genom tron på Allah Ta’ala, som besitter de egenskaper islam beskriver, och som genomtränger inte bara den begränsade jordens utan även det oändliga universums mysterier, skänker mu’minens hjärta en uppfattning om livets värden och kriterier för att acceptera eller förkasta. Dessa är bättre, rena och verklighetsbaserade jämfört med de allmänt rådande, inkonsekventa och bristfälliga kriterierna. Människans kunskap är ytterst begränsad. Därför tvingas människor gång på gång, genom tiderna, ändra sina kriterier för gott och ont. Till och med inom samma folk råder olika kriterier. Ibland har det visat sig att samma person på förmiddagen har uttryckt en åsikt i en fråga och på eftermiddagen avgett ett rakt motsatt omdöme.

Genom tron på Allah förvärvar mu’minen överlägsna egenskaper i samvete, insikt, karaktär och uppförande. Detta beror på att Allah Ta’ala själv besitter de vackraste namnen och de främsta egenskaperna. Det är mu’minens aqidah och tro som i hans hjärta skapar motivation att utveckla självrespekt, renhet och ordentlighet, goda seder och hövlighet, en önskan att göra gott och förmågan att fullgöra ansvaret som Allahs khalifa på jorden. Dessutom skapar denna aqidah och tro i mu’minens hjärta en fast övertygelse om att Akhirah är den rätta platsen där gärningarnas belöning erhålls, och att världslivets lidanden och svårigheter är ytterst obetydliga jämfört med den belöning som där ges för goda gärningar och ett rent liv. När en sådan känsla uppstår sjunker en djup sinnesfrid ner i mu’minens hjärta. Därför klagar han inte, även om han under hela sitt liv berövas världslig lycka och rikedom.

Den lagstiftning och livsordning som den troende följer är den bästa och allra förträffligaste. Efter att ha granskat och analyserat alla lagar som människor har utformat från forntiden fram till den moderna tiden, blir den troende fast övertygad om att allt som människorna hittills har uppnått genom stora ansträngningar inte är annat än rena barnlekar jämfört med den islamiska livsordningen och dess lagar. Han blir också övertygad om att människornas hittillsvarande strävan att utforma lagar och bestämmelser kan liknas vid en blind människas försök att hitta vägen. När den troende därför från sin upphöjda ståndpunkt ser de vilsegångna människornas ångest, oro och hjälplöshet, känner han medkänsla med dem och förstår att han själv är överlägsen det vilseledda mänskliga samhället.

Under okunnighetens tidsålder var människorna hänförda av maktens tomma högmod och av det jordiska överflödets prakt och storslagenhet. Tack vare den islamiska trosläran inser den troende det tomma i denna avgudadyrkan av ting och blir bärare av de ovan nämnda egenskaperna och karaktärsdragen. Jahiliyya är inte begränsad till någon särskild tidsperiod. Närhelst människan överger islams ljusa väg kommer hon att omges av jahiliyya. Samma regel gäller för alla tider och epoker, det förflutna, nuet och framtiden. Jag återger här, med Abu Uthman an-Nahdis ord, den inställning som Hazrat Mugira ibn Shuʿba (må Allah vara nöjd med honom) visade när han fick se jahiliyyas skiftande former i den berömde persiske fältherren Rostams praktfulla läger:

”Efter att ha gått över flodbron anlände Mugira ibn Shuʿba (må Allah vara nöjd med honom) till de persiska truppernas läger. De lät honom sitta medan de bad om tillstånd hos Rostam att låta honom träffa honom. Trots att de hade besegrats i kriget hade de inte minskat sin prakt och ståt det minsta. När Mugira hade fått tillstånd gick han framåt. Alla i lägret bar särskilda kläder. Några hade guldkronor på huvudet och guldbroderade kläder på kroppen. Ett område på mer än hundra alnar var täckt av tunga och dyrbara mattor. Mugira gick in i tältet. Han gick rakt upp på den höga plattformen och satte sig bredvid Rostam. Hovmännen skyndade fram, tog honom i handen och förde ner honom därifrån. Hazrat Mugira började tala: ’Vi har hittills hört mycket om er klokhet. Men i dag har vi sett att ni är ett dumt folk. I vårt samhälle är alla människor jämlika – ingen är någons slav. Krigsfångar är dock ett särskilt fall. Jag trodde att ni, liksom vi, gav varandra samma värdighet. Innan ni behandlade mig på detta sätt borde ni åtminstone ha meddelat mig att vissa människor i ert samhälle har upprättat ett slags gudavälde över de andra. Jag har kommit hit på er inbjudan – jag kom inte frivilligt. Därför är det sätt på vilket ni behandlade mig på intet sätt ett gott bemötande. Jag har förstått att er samhällsstruktur är mycket svag. Därför är ert nederlag oundvikligt. Inget imperium kan bestå med en sådan karaktär och en sådan sinnesinställning.’”

Strax före slaget vid Qadisiyya visade även Rabiʿ ibn Amir (må Allah vara nöjd med honom) samma inställning inför Rostam och hans hovmän. Händelsen var följande: Före slaget vid Qadisiyya sände Hazrat Saʿd ibn Abi Waqqas Rabiʿ ibn Amir (må Allah vara nöjd med honom) som sändebud till Rostam, den persiske kejsarens befälhavare. När Rabiʿ ibn Amir (må Allah vara nöjd med honom) kom in i lägret såg han att audienssalen var utsmyckad med dyrbara mattor. Rostam, klädd i en guldkrona och en dräkt prydd med ädelstenar och pärlor, satt på en av guld tillverkad tron ovanpå en hög plattform. Rabiʿ (må Allah vara nöjd med honom) red in i audienssalen på en spenslig häst, klädd i trasiga kläder och med en liten sköld och ett spjut i handen. Han band hästen vid en dyrbar bolsterkudde och började gå fram mot Rostam. Han bar fortfarande sina stridskläder. När han gick fram i järnhjälm och rustning sade hovmännen åt honom att ta av sig stridskläderna. Rabiʿ ibn Amir (må Allah vara nöjd med honom) sade: ’Jag har inte kommit hit på eget initiativ. Det var ni som bjöd hit mig. Om ni ogillar dessa kläder går jag tillbaka.’ Rostam sade: ’Låt honom komma.’ Han gick framåt med stöd av sitt spjut. Spjutets stötar rev sönder mattan på flera ställen. Rostam frågade: ’Varför har ni kommit?’ Han svarade: ’Allah har sänt oss för att befria människorna från människors slaveri och kalla dem till tjänst inför den ende och unike Allah. Vårt mål är att föra dem som vill befria sig från världens trånghet och nå det gränslösa goda i det kommande livet till detta vida fält, samt att befria människorna från de av människor skapade religionernas förtryck och föra dem under den rättvisa och de principer som islam har gett.’ (Al-Bidāya wa-n-Nihāya av Ibn Kathir)

Med tiden kom en omvälvning som försvagade muslimernas synsätt, och de började dras till världsliga rikedomar. Ändå bestod deras uppfattning om sin egen överlägsenhet. Om trons lampa fortfarande brinner i deras hjärtan kommer den troende, trots att han själv har besegrats, att betrakta det segrande folket som underlägset och föraktligt i jämförelse med honom själv. Han är fast övertygad om att världslig dominans endast är tillfällig. Förr eller senare är det vilseledda segrande folkets undergång oundviklig. Även när han står inför döden kommer den troende, trots brist på världsliga rikedomar, inte att böja knä inför falskhetens krafter. Den troende tror att motståndarens död är en mycket obetydlig sak. Men för honom själv väntar martyrskapets värdighet. Så snart den troende lämnar denna värld kommer han att träda in i paradiset, medan den starka och segrande gruppen i dag kommer att kastas i ett hårt och plågsamt helvete i det kommande livet – om detta är han viss. Den troende har nämligen hört Allah den Allsmäktiges tydliga tillkännagivande om både sitt eget och motståndarens slut. Han har sagt:

——————————————————————————————-

”Låt er inte bedras av de gudlösa människornas makt över landet. Det är bara en liten tillgång för några få dagar. Till slut kommer de att träda in i den ytterst dåliga återkomsten: helvetet. Men för dem som lever i gudsfruktan inför sin Herre finns trädgårdar där de ska förbli för evigt. Detta är en gästabudsgåva från Allah till dem. Och det som finns hos Allah är bättre för de rättfärdiga.” — Āl ʿImrān: 196–198

I samhället kan trosföreställningar, värderingar och måttstockar som står i motsats till den troendes tro, värderingar och måttstockar få herravälde. Ändå kan den troendes samvete inte ens för ett ögonblick glömma hans egen höga ställning och alla andras låga nivå. Från sin höga ståndpunkt betraktar han samhället med tålamod och medkänsla, samtidigt som han bevarar sin självrespekt och värdighet. I hans hjärta väcks en okuvlig längtan att vägleda människorna till den rätta vägen, dra dem upp från deras förfallna plats och föra dem till utvecklingens höjdpunkt.

Det falska väcker ett märkligt oväsen, fyller omgivningen med dån och skrik, står med uppblåst bröst, vrider sina mustascher och samlar en stor skara smickrare omkring sig för att förvilla andras yttre och inre blick. Samhällets människor kan inte se det skräckinjagande och motbjudande ansiktet hos det falska, som döljer sig bakom det bländande skenet som förvirrar synen. Den troende sitter på en hög plats och betraktar det falskas tomma hot och dån; han ser de vilseförda människornas bedragna tillstånd, men ingen svaghet får fäste i hans hjärta. Han känner ingen sorg, och hans orubbliga tro på den stora sanningen försvagas inte det minsta. Hans fot viker inte ens ett hårsmån från Sīrat al-Mustaqīm. Tvärtom blir hans längtan och strävan att vägleda de vilseförda och bedragna människorna till vägledningens väg allt starkare i hans hjärta.

Det jahilitiska samhället sjunker ned i begär och lustar. De låga drifterna sveps bort av en flodvåg. Överallt njuter obscenitet och smuts tryggt av sin tillvaro, befriade från alla regler och begränsningar. Till slut blir en ren miljö och halal föda sällsynta i detta samhälle – så sällsynta att de knappast går att finna. Den troende sitter höjd över allt detta och betraktar samhället, som flyter med i en ström av skräp och smuts. Även om han är ensam blir han varken förtvivlad eller sorgsen när han ser samhällets utveckling och tillstånd. Inte ens för ett ögonblick känner han en önskan att kasta bort renhetens och anständighetens klädnad och låta sig föras med av den strömmande obsceniteten. Genom smaken av īmān och den lyckokänsla som trosläran skänker ser han sig själv stå långt över detta smutsiga samhälle.

I ett samhälle som gör uppror mot dīn, som har förlorat sin heder och värdighet och sjunkit ned, där höga värderingar saknas, där artighet och goda seder saknas – kort sagt, i ett samhälle som har övergett alla egenskaper av renhet och anständighet – håller den troende fast vid dīn och islam, likt någon som håller ett glödande kolstycke i sin kupade hand. De som är vana att låta sig föras med av massans ström hånar och förlöjligar den troendes ståndaktighet, kallar hans tankesätt vansinne och sårar hans kära värderingar med kritikens slag. Men den troende ser och hör allt. Ändå uppstår ingen svaghet i hans hjärta. Med sin vidsynta och tålmodiga blick ser han på dem som hånar, förlöjligar och kritiserar, och ur hans mun kommer samma ord som profeten Nūḥ (frid över honom) uttalade. När han färdades den långa, törnbeströdda vägen och vände sig till folket som hånade och förlöjligade honom, sade Nūḥ (frid över honom), tålamodets och ståndaktighetens förkroppsligande:

————————————————–

”I dag hånar ni oss. En dag kommer även vi att skämta och driva med er, på samma sätt som ni nu skämtar och driver med oss.” — Hūd: 38

I ljuset av Allah den Upphöjdes heliga ord kan den troende tydligt se slutet för både sig själv och den motsatta sidan. Den Allsmäktige Allah har sagt:

——————————————————————————————-

”De syndiga brukade naturligtvis skratta åt de troende i denna värld. När de gick förbi dem blinkade de hånfullt med ögonen. När de återvände till sina familjer ägnade de sig åt att kritisera dem. Och så snart de såg muslimerna sade de: ’Dessa är sannerligen vilsekomna.’ Ändå hade de inte sänts för att vara väktare över muslimerna. I dag, på den yttersta dagen, kommer muslimerna att skratta åt de otrogna och, sittande på sina troner, se på dem. De otrogna får i dag skörda resultatet av sina gärningar.” — al-Muṭaffifīn: 29–36

Den heliga Koranen har också meddelat oss de otroendes hånfulla uttalanden om de troende genom att återge dem:

——————————————————————————————-

”När Våra verser läses upp för dem på ett klart och tydligt sätt, säger de otrogna till de troende: Säg oss, vilken av de två grupperna har det bättre och vilken av dem har den mest praktfulla samlingsplatsen?”

Det vill säga: vilken av de två grupperna är den bättre? Den ena gruppen bestod av stamledare, samhällsledare och rika personer som inte hade trott på Hazrat Muhammad (s.a.), medan den andra bestod av fattiga och hjälplösa människor som hade kommit till tro. Det var detta de frågade: vilken av de två grupperna var bättre? Nadr ibn al-Harith, Umar ibn Hisham, Walid ibn al-Mughira och Abu Sufyan ibn Harb var etablerade ledare och respekterade äldre i samhället. Däremot var personer som Hazrat Bilal, Hazrat Ammar och Hazrat Khabbab (r.a.) hjälplösa och utan stöd. De otrogna brukade säga: Om Muhammad (s.a.) verkligen vore Allahs profet, varför skulle då dessa lågt stående personer ur Quraysh-stammen ansluta sig till hans grupp? Fanns det inte mer ansedda personer i samhället än dessa? För att samlas tillsammans hade de ju inte ens någon bättre plats än en vanlig människas hus (Hazrat Ikrams hus). Den islamfientliga gruppen däremot förfogade över en rymlig samlingsplats som an-Nadwa. De hade prakt och ståt, de hade överflöd och de ledde folket.

Sådana är de världsliga intresseyrkarnas synsätt. I alla tider och under alla epoker, överallt i världen, har deras blick alltid varit riktad nedåt. De har aldrig lyft blicken mot de höga horisonterna.

Det är den Allsmäktige Allah som har fastställt att de som är rika på trons och troslärans skatt ska stå över det världsliga prakts och den övergående glansens förförelse. De ska inte längta efter närhet till härskare, statliga ynnestbevis, billig popularitet eller tillfredsställelse av begär och lustar. Han har också fastställt att den troendes väg är att fortsätta kämpa genom hård självuppoffring och uthållighet, ända till martyrskap. När var och en träder fram på islams väg måste han klart inse att han endast har antagit religionen för trons och troslärans överlägsenhets skull. Här finns inget världsligt intresse utöver Allahs välbehag. Denna väg är stängd för dem som är fästa vid begär, girighet och prakt. Endast de som söker Allahs välbehag kan gå vidare på denna väg, ingen annan.

Den troende är inte beroende av någon människa när han fastställer sina värderingar, sina föreställningar och sina kriterier för vad han ska acceptera eller förkasta. I alla frågor hämtar han i stället sin vägledning från den store Allah, världarnas Herre, och det kriterium som Allah har gett honom är tillräckligt. Han är inte beroende av människors vilja. Därför behöver hans åsikter inte förändras när människors vilja förändras. Detta beror på att den troende har trott på den stora sanningen. Sanningen är fast och oföränderlig och vacklar aldrig. Den troende hämtar ingen inspiration från den begränsade och förgängliga världen. Källan till all hans inspiration är Skaparen, Styresmannen och Vårdarens av den väldiga skapelsen. Därför kan den troendes hjärta inte försvagas. Han blir aldrig ett offer för förtvivlan. Efter att ha förenats med människornas Herre, sanningens stora källa och centrum för all kraft, kan det då finnas någon anledning till rädsla eller oro?

Den troende står fast på sanningen. Om man avviker från sanningen finns inget att vinna annat än det falska och det förkastliga. Må det förkastliga ha sina trummor och trumpeter, må folkmassor samlas runt det; sanningen kan inte förändras av den anledningen. Den kommer aldrig att lämna haq eller sanningens väg för att kompromissa med det förkastliga. Att hoppas något sådant av den är rena dårskapen.

——————————————————————————————-

”O Herre! Låt inte våra hjärtan avvika efter att Du har väglett oss, utan skänk oss nåd ur Din nåds skattkammare. Du är sannerligen den givmilde Givaren. Vår Herre! Du kommer en dag helt visst att samla alla människor. Det råder inte det minsta tvivel om den dagens ankomst. Allah, den Upphöjde, bryter aldrig sitt löfte.” — Āl ʿImrān: 8–9

Det tolfte kapitlet

Den blodbestänkta vägen

——————————————————————————————

”Vid himlen med dess starka fästen, och vid den utlovade dagen, och vid vittnet och det som bevittnas. Förbannelse över groparnas folk, vars gropar var fyllda av flammande eld, när de satt vid groparnas mynningar och roade sig åt det som gjordes med de troende. Deras fiendskap mot de troende berodde på att dessa hade trott på Allah, den Mäktige, den Lovprisade, som äger himlarna och jorden; och Allah är vittne till allt. De som förföljde de troende männen och kvinnorna och sedan inte ångrade sig får utan tvivel helvetets straff, och för dem finns det ett brännande straff. De som tror och gör goda gärningar får som säker belöning paradisets trädgårdar, under vilka bäckar flyter. Detta är den verkliga framgången. Din Herres grepp är sannerligen mycket hårt. Han är Den som inleder skapelsen och sedan upprepar den. Han är Den Förlåtande, Den Kärleksfulle, Tronens Herre och Den Ärorike. Han gör vad Han vill.” — Al-Burūj: 1–16

Berättelsen om groparnas folk som återges i Koranen väcker eftertanke hos alla troende. Denna sura (Sūrat al-Burūj) är mycket viktig för dem som vill ägna sig åt kallelsen till religionen i världen.

Genom det sätt på vilket den heliga Koranen har framställt berättelsens inledning, redogörelse, kommentarer och lärdomar framträder en tydlig bild av den väg som de som kallar till Allahs väg måste färdas. Den ger en klar förståelse av den religiösa rörelsens natur, människors reaktioner och allt som kan inträffa när denna kallelse sprids över den vidsträckta jorden. Genom att återge berättelsen har Allah, den Upphöjde, nämnt de hinder och svårigheter som kan möta de troende på deras väg och uppmuntrat dem att ta emot alla möjliga slags faror, prövningar, sorger och lidanden.

Detta är berättelsen om en grupp troende. De trodde på sin Herre och tillkännagav öppet vad deras tro innebar. Men samhällets tyranniska och mäktiga fiender var inte villiga att ge dessa människor rätten att tro på den prisade och allsmäktige Allah. Därför utsattes de troende för extrem förföljelse. I sitt försök att beröva dem den värdighet Allah hade skänkt dem och göra dem till marionetter i de härskande gruppernas händer, visade fienderna sin förvridna moral genom att utsätta dem för grym tortyr av deras kroppar.

Men de renhjärtade människorna, stärkta av sin tro, klarade helt och hållet de prövningar som drabbade dem. Deras tro segrade över deras dödliga kroppar. Därför lät de sig inte i minsta mån skrämmas av förtryckarnas hot, skräck och terror; i stället kastades de i flammande eldg kamrar och dog långsamt, bit för bit. Ändå var de inte villiga att ens hårsmånsbredd avvika från sin din. De var fria från det världsliga livets illusioner och lockelser. Därför kunde de, trots att ett brutalt mord på dem som på djur planerades och genomfördes, inte förmås att överge sin aqida i utbyte mot livet. De lämnade världens lycka och rikedomar bakom sig och begav sig med oförskräckta hjärtan till den högre världen. Vilket underbart företräde trons styrka har framför det kortvariga livet.

Mot de fullkomligt troende, ädla, rättfärdiga och välgörande människorna stod människor som trotsade Allah, var envisa, omoraliska och brottsbenägna till sin läggning. De satt vid kanten av den flammande eldgropen och njöt av att se de troendes smärtsamma och tragiska död. De hade samlats vid gropen av nyfikenhet för att se hur den flammande elden slukade levande människor och brände dem till aska.

När en troende ung man, ung kvinna, ett barn, en äldre kvinna eller en gammal man kastades i elden förvandlades deras glädje till vansinnig hänförelse. När de såg blodet spruta och de brinnande köttstyckena dansade de av glädje. Denna hårresande berättelse visar att förtryckarna fullständigt hade förlorat sitt samvete och sitt förnuft och sjunkit till en nivå som var lägre än djurens. Rovdjur jagar nämligen för att stilla sin hunger. De dödar inte levande varelser för att roa sig.

Samma händelse ger en tydlig bild av de troendes höga ställning. De hade stigit upp till andlighetens höjdpunkt. Deras orubbliga tillit till Allah hade nått sin fulländning. För människor i alla tider och epoker har denna nivå av tro alltid betraktats som ytterst eftersträvansvärd.

Vid en ytlig betraktelse ser det ut som om förtrycket och tortyren hade segrat över tron och aqidan. Även om dessa ädla, tålmodiga och gudfruktiga människors trosstyrka hade nått sin höjdpunkt, verkar det av händelsernas utgång som om deras trosstyrka hade misslyckats i kraftmätningen med det falska. Det är inte känt från Koranen eller någon annan bok om de som grävde groparna straffades på samma sätt som Noas (a.s.), Hud (a.s.), Salihs (a.s.), Shuaybs (a.s.) och Lots (a.s.) folk hade straffats för sådana avskyvärda brott. Det finns inte heller något sätt att veta om Allah Ta’ala straffade dem lika strängt som Han hade gripit farao och hans anhängare. Därför framstår de troendes öde i denna händelse som mycket tragiskt ur ett materialistiskt perspektiv.

Men slutade saken verkligen där? Gick den gudfruktiga och ädla grupp som hade nått trons högre nivåer verkligen under i förtryckets och tortyrens virvel, genom att brinna i gropens eld och förvandlas till aska? Och undgick de förtryckande, djurlika människorna verkligen allt straff? Ur ett världsligt perspektiv väcker detta många frågor i sinnet. Men Koranen ger de troende en annan lärdom och öppnar en annan hemlighets dörr för dem. Koranen lägger fram en ny måttstock för att skilja mellan gott och ont, en måttstock som hjälper de troende att finna sin väg i konflikten mellan haqq och batil.

Det världsliga livet, dess bekvämlighet, njutningar och umbäranden är inte det avgörande i människans liv. Det är inte enbart dessa saker som avgör beräkningen av vinst och förlust. Tillfällig dominans är inte detsamma som seger, även om dominans är ett av segerns olika medel och vägar. Enligt Allahs måttstock är det endast trons vikt som är tung. På Allahs marknad finns efterfrågan endast på trons vara. Det främsta exemplet på seger är trons herravälde över det materiella. Den nämnda händelsen visar tydligt att de troendes själar fullständigt hade segrat över rädsla, lidande och det världsliga livets bekvämligheter och begär efter njutning. Den seger och heder som de troende vann inför den yttersta förföljelsen skapade ett ärofullt kapitel i mänsklighetens historia. Och det är denna seger som är den verkliga segern.

Alla människor dör. Men omständigheterna kring döden är av olika slag. Den framgång som de nämnda troende uppnådde är inte förunnad alla. Det är inte heller många förunnat att uppnå en så hög grad av tro. Alla kan inte åtnjuta en sådan fullständig frihet. Allah den Upphöjde väljer i Sin ofattbara nåd ut en grupp människor som dör liksom alla andra, men vars dödsomständigheter är ytterst lyckosamma. Ingen annan kan uppnå denna lycka. De får en högre rang och större ära än till och med de ädla änglarna. Med avseende på denna ära och rang blir de de främsta innehavarna av ära i mänsklighetens historia.

De nämnda troende hade kunnat överge sin tro för att rädda livet. Men hur mycket skulle inte de själva och hela mänskligheten ha skadats om de hade gjort det? Om den stora sanningen – ”Ett liv utan tro är inte värt ens ett öre” – hade övergetts för att rädda livet, skulle mänskligheten ha lidit en oerhörd skada. När människan förlorar friheten i troslära och övertygelse blir hon utblottad. Om en orättfärdig härskande grupp genom att plåga kroppen också lyckas upprätta sitt herravälde över själen, förnedras människan till det yttersta. De nämnda troende hade nått en sådan trosnivå att de förblev ståndaktiga i den stora sanningen och renheten även när eldens brännande kraft verkade på deras levande kroppar. Medan deras förgängliga kroppar brann i elden steg deras stora och upphöjda ideal uppåt längs framgångens trappsteg. Elden gav tvärtom deras trohet mot idealen ännu större lyster.

Denna kamp mellan sanning och lögn (mellan haqq och batil) är inte begränsad till världens skådeplats. Det jordiska livet är inte heller hela det fullständiga människolivet. I kampen deltar inte bara människorna i den samtida epoken. Änglarna tar också del i haqqs strid mot batil, iakttar kampens förlopp och bevittnar allt som sker. Inte nog med det: de väger händelserna på en våg. Denna våg skiljer sig helt från alla mänskliga vågar i alla tider och av alla slag. Änglarnas våg har tvärtom egenskaper som skiljer den från hela människosläktets våg. Änglarna är Allahs stora skapelser. Vid en tidpunkt då så många människor som helst bor i hela världen är änglarnas antal flera gånger större. Därför kan man utan tvekan säga att änglarnas lovord och respekt för dem som följer haqq är långt mer värdefulla än världens invånares respekt och lovord.

Efter alla dessa stadier kommer det hinsides livet. Det är den verkliga platsen där resultatet visar sig. Denna världens skådeplats är förbunden med det hinsides livet – den är inte avskild från det. Detta är den verkliga sanningen, och den troendes orubbliga tro är också sådan. Kampen mellan haqq och batil avslutas inte på världens slagfält. Det verkliga slutskedet har ännu inte nåtts. Det är varken riktigt eller rättvist att fatta ett beslut utifrån endast den del av kampen som ägt rum på världens skådeplats. Ett sådant beslut skulle nämligen begränsas till några vanliga växlingar i striden.

De som betraktar det jordiska livet som det enda livet har ett mycket snävt och begränsat perspektiv. Det är endast människor med rastlösa sinnen som har ett sådant perspektiv. Det andra perspektivet (det vill säga perspektivet på det hinsides livet) är vidsträckt, verklighetsförankrat och omfattande. Koranen formar det andra perspektivet i de troendes sinnen. Och detta är det verklighetsinriktade perspektivet. På detta perspektiv grundas den väldiga byggnaden av det trosbaserade tänkandet. Den belöning som Allah den Upphöjde har lovat de troende för fasthet i tro och lydnad samt orubbligt tålamod under trons prövningar är hjärtats frid. Det heter:

——————————————————————————————-

”De som tror finner ro i sina hjärtan genom åminnelsen av Allah. Vet att det är genom åminnelsen av Allah som hjärtan finner ro.” — ar-Raʿd: 28

Därtill kommer löftet om Allahs välbehag och kärlek.

————————————————-

”Sannerligen, för dem som tror och lever sina liv med goda gärningar kommer Allah den Upphöjde att skapa kärlek i människornas hjärtan.” — Maryam: 96

Dessutom finns det ett löfte om att de ska omtalas och diskuteras i den himmelska världen.

Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”När ett barn till en av Allahs tjänare dör, kallar Allah den Upphöjde på änglarna och frågar: Har ni tagit själen från min den och den tjänarens barn?”

Änglarna svarar: ”Ja, herre!”

Allah den Upphöjde frågar på nytt: ”Har ni tagit min tjänares hjärtebarn?”

De svarar: ”Ja, vår Herre!”

Allah säger: ”Vad sade min tjänare då?”

Ängeln säger: ”Han har lovprisat dig” och ————————————– ”Vi tillhör sannerligen Allah och till Honom ska vi återvända” – så sade han.

Allah den Upphöjde befaller då: ”Bygg ett palats åt Min tjänare i paradiset och kalla det Bayt al-Hamd (Lovprisningens hus).” – (Tirmidhi)

Det har också berättats från den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) att Allah den Upphöjde säger: ”Jag är precis sådan som Min tjänare tänker om Mig. När han minns Mig är Jag med honom. Om han minns Mig i sitt inre, minns även Jag honom i Mitt inre. Om han minns Mig inför människor, minns Jag honom inför en ännu större samling. Om han kommer ett spann närmare Mig, kommer Jag en aln närmare honom. Om han kommer en aln närmare Mig, kommer Jag flera alnar närmare honom. Om han kommer gående till Mig, skyndar Jag till honom.” – (Bukhari och Muslim)

Det finns också ett löfte om att de troende får förböner i den högre världen och att det där finns djup kärlek och medkänsla för dem.

——————————————————————————————–

”De änglar som bär Tronen och de som omger Allah, prisar alla sin Herre med tasbih och tror på Allah. De ber Allah om förlåtelse för de troende och säger: ’Vår Herre! Du omfattar allt i Din nåd och kunskap. Förlåt därför dem som ångrar sig och följer den väg Du har visat, deras synder, och rädda dem från helvetets eld.’” – (Al-Mu’min: 7)

Allah den Upphöjde har lovat martyrerna evigt liv –

——————————————————————————————-

”Säg inte att de som har dödats på Allahs väg är döda; de lever tvärtom och får sin försörjning hos sin Herre. De är mycket glada och tillfreds över det som Allah den Allsmäktige av nåd har skänkt dem. De är förvissade om att det inte finns någon fruktan eller oro för de troende som ännu befinner sig i världen och ännu inte har nått det kommande livet. De är tillfreds med den belöning och nåd som Allah har gett dem och har förstått att Allah inte låter de troendes belöning gå till spillo.” — (Sura Āl ʿImrān: 169–171)

På samma sätt har Allah den Allsmäktige uttalat en varning beträffande dem som förnekar sanningen, de orättfärdiga och de brottsliga. Han säger att Han under en tid ger dem ett visst spelrum i det jordiska livet genom att släppa efter på deras tyglar, och att deras dom ska avkunnas i det kommande livet. Ibland griper Allah den Allsmäktige dem även i denna värld. Men det är i det kommande livet som det verkliga straffet är bestämt.

——————————————————————————————–

”Låt er inte bedras när ni ser de gudstrotsigas verksamhet i landet. Detta är endast tillfälliga ägodelar i ett kortvarigt liv. Till slut blir deras hemvist Helvetet, och det är en högst usel plats.”

——————————————————————————————-

”Tro inte att Allah är omedveten om vad de orättfärdiga gör. Han ger dem anstånd till en dag då deras ögon ska stirra vidöppna och de ska rusa fram med huvudet uppsträckt. Den dagen kommer deras blickar att vara riktade uppåt, medan deras själar flämtar efter att flyga bort.” — Ibrāhīm: 42–43

——————————————————————————————–

”Låt dem försjunka i tomt prat och lek tills den utlovade dagen kommer. Den dagen ska de stiga fram ur gravarna och börja rusa, som om de snabbt begav sig mot ett mål. Deras blickar ska vara sänkta, och deras ansikten ska bära tecken på förnedring och skam. Detta är den utlovade dagen.”

— al-Ma’arij: 42–44

På detta sätt står människans liv i samband med änglarnas liv, och livet i denna värld står i samband med livet i det hinsides. Kampen mellan haq och batil, gott och ont samt iman och uppror mot Allah avslutas inte på denna världens tillfälliga scen, och dess resultat visar sig inte heller här. Den jordiska tillvarons bekvämlighet och lidande, njutning och berövande är inte avgörande faktorer enligt Allahs måttstock. I detta avseende är prövningens fält för det godas och det ondas krafter vidsträckt och långvarigt. Måttstocken för framgång och misslyckande, liksom deras räckvidd, är dessutom mycket vidare. Denna strävan är mycket hög. Därför betraktas denna värld och dess utsmyckning, detta liv och dess nödvändiga tillhörigheter, som obetydliga av den troende. I takt med att hans syn och uppfattning vidgas, höjs hans livs syfte och mål allt mer för att motsvara detta. Berättelsen om dem som grävde groparna är till stor hjälp för att skapa sådana generösa och storsinta hjärtan samt en ren iman.

I berättelsen om dem som grävde groparna och i behandlingen av sura al-Buruj har även en annan aspekt belysts: dawah-rörelsens natur och de kallandes roll inför de möjliga reaktionerna på denna väg. Dawah-rörelsen har i världshistorien bevittnat att kampen mot andra rörelser har nått sitt slut på olika sätt.

Denna rörelse har bevittnat hur profeten Nuhs, profeten Huds, profeten Shuʿaybs och profeten Luts folk förstördes, medan ett litet antal troende räddades. Men Koranen har inte berättat för oss vilken roll de som räddades från förstörelsen senare spelade. Av dessa exempel kan man förstå att Allah ibland låter de upproriska smaka ett partiellt straff redan i det jordiska livet, som ett motmedel mot deras övertramp. Det fullständiga och passande straffet kommer däremot att ges först i det hinsides, efter den fullständiga domen.

Den islamiska dawah-rörelsen har bevittnat Faraos förstörelse tillsammans med hans armé, profeten Musas räddning tillsammans med hans följeslagare och hur han senare fick ett rike. I den tidens historia var Israels barn människor med god karaktär. Även om de aldrig kunde visa fullständig fasthet och aldrig upprättade Allahs din som en fullständig livsordning i världen, var deras exempel ändå av ett annat slag än de föregåendes. Historien har också bevittnat högar av lik efter de avgudadyrkare som inte trodde på profeten Muhammad och vände sig bort från den livsordning han förde med sig. Historien har vidare bevittnat hur Allahs hjälp kom och krönte de troende med framgång, efter att iman helt hade upprättats som den härskande kraften i deras hjärtan. Och världen fick för första gången se ett exempel på att Allahs ordning fullständigt förverkligades över människans liv. Före eller efter denna tid har något liknande aldrig skådats.

Historien har bevittnat händelsen med dem som grävde groparna. Det har även vi sett. Dessutom har historien sett många gamla och nya händelser äga rum. Dessa har dock inte intagit någon betydelsefull plats i historien. Än i dag ser historien otaliga händelser som i ett eller annat avseende liknar de flera hundra år gamla händelserna i den islamiska historien.

Det är naturligtvis nödvändigt att granska andra händelser. Men händelsen med dem som grävde groparna är särskilt anmärkningsvärd, eftersom den ger ett lysande exempel på imanens elddop. I denna prövning kom ingen jordisk hjälp de haqqtrogna till del, och de som följde batil straffades inte heller i det jordiska livet. För att befästa denna tro i de troendes och de kallandes till Allahs väg hjärtan kan sådana händelser återkomma, när de går vidare på den väg de önskar. I sådana händelser kommer ingen kraft alls att träda fram till deras hjälp. De och allt som rör deras iman ligger helt i Allahs hand. Under sådana omständigheter är de troendes uppgift att förbli fasta i sina plikter och lämna denna värld. Deras uppgift är att ta Allah ensam som det yttersta och högsta målet, att värdera sin aqida och tro högre än livet självt och, när de kastas in i ett elddop, låta sin imanska styrka bestå provet. Under sådana omständigheter ska de troende genom sitt hjärta, sina ord och sina handlingar vittna om Allahs dins sanning. Vad som kommer att bli fiendernas till din slut och hur dawah-arbetet kommer att gå framåt är det bäst att överlämna åt Allah. Allah kan föra dem mot sådana slut som det finns exempel på i islams tidigare historia, eller fastställa ett nytt slut för din al-haqqs banerförare och batils anhängare.

De haqqtrogna är arbetare för Allahs din. Allah låter dem utföra det slags arbete Han vill genom dem, när, var och på det sätt Han vill; de troendes uppgift är att fullgöra sin plikt på just detta sätt och ta emot den fastställda belöningen. Den islamiska rörelsens framtid ligger inte i deras egna händer, och de har inte heller makt att fatta några beslut om den. Detta är endast den verklige Ägarens sak. Arbetarna behöver inte bekymra sig om detta alls.

De troende får redan i denna värld den första delen av belöningen för sina gärningar. Denna belöning består av sinnesfrid, en hög nivå av tänkande och insikt, ädla föreställningar samt befrielse från känslan av världslig girighet, rädsla och sorg. Även den andra delen får de i denna värld. Den belöningen består av att deras anseende ökar bland änglarna och att de omtalas där. Människor på jorden som uppskattar godhet brukar ju lovorda dem. Att de omtalas bland änglarna är ett tecken på att deras rang i den högre världen har höjts. Den största delen av belöningen kommer att ges i det kommande livet. Där kommer de att få en enkel och lätt räkenskap och göra omätbara vinster. Den främsta av alla belöningar som ges genom dessa delar är att vinna Allahs välbehag i varje del. I sin oändliga nåd har Han utvalt de troende för Sin sak och valt dem för att använda dem som Allahs soldater i världen, i alla uppgifter enligt Hans vilja. Även detta är en yttersta lyckosamhet.

Genom den undervisning som Koranen gav hade den första stora karavanen inom den islamiska rörelsen uppnått en högre nivå av den tidigare nämnda karaktären. Drivna av inspirationen att verka som Allahs soldater hade de glömt sina egna jag och personligheter, och under alla omständigheter och vid alla tidpunkter var de nöjda med Allahs beslut.

Tillsammans med Koranen ledde profeten den ädle (frid vare med honom) genom sin fostran deras blickar mot paradiset, och hos dem utvecklades också en inställning att med orubblig beslutsamhet fullgöra sina plikter tills Allah den Allsmäktige hade fällt sitt avgörande. Allahs avgörande var för dem det högsta och yttersta målet för välgången i denna värld och i det kommande livet. När de orättfärdiga i Mekka utsatte Hazrat Ammar (må Allah vara nöjd med honom) och hans mor och far för extrem fysisk tortyr såg profeten (frid vare med honom) deras tillstånd med egna ögon och uttalade endast dessa få ord:

———————————————-

”Yasirs familj, ha tålamod; löftet om paradiset till er har blivit fastställt.”

Khattab bin Arat (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”Vi klagade hos profeten (frid vare med honom) medan han vilade i skuggan av Kaba-husets vägg. Vi frågade: Varför ber du inte Allah om hjälp? Varför ber du inte för oss? Han svarade: På de tidigare folkens tid brukade människor fångas och begravas levande. Dessutom sågades de itu levande med sågar. Ändå kunde man inte få dem att vända sig bort från den sanna religionen. Vid Allahs ed! Han kommer att upprätta Sin religion fullständigt. En tid kommer då en ryttare färdas ensam från Sanaa till Hadramaut och på vägen inte behöva frukta någon annan än Allah. Det kommer inte att finnas någon annan fara för hans fårflock än ett möjligt angrepp av en varg. Men ni kommer att bli mycket otåliga.”

I varje verk finns ett välgörande syfte dolt av Allah. Han styr hela skapelsen. Från början till slut är Han alltid medveten om allt som sker i hela skapelsen. Allt som sker i världen sker genom Hans förordning. Endast Han känner till den välgörenhet som är dold i den osynliga världen. Den dolda välgörenheten skriver historia endast enligt Allah den Allsmäktiges vilja, och enligt Hans önskan uppenbaras händelsernas hemligheter så småningom.

Ibland avslöjas de inneboende hemligheterna i tidigare händelser först efter flera århundraden. Människorna som levde samtidigt som händelserna kunde däremot inte förstå deras betydelse. Under sin egen tid frågade de bara: ”Vad är detta? O Herre! Vad är det som händer och varför händer det?” och liknande. Sådana frågor är ett tecken på okunnighet. Därför ställer den troende inte heller sådana frågor. Han tror nämligen fullt och fast att visdom och välgörenhet finns i allt som Allah den Allsmäktige gör. Den troendes vida perspektiv, hans förståelse av plats, tid och omständigheters värde samt hans framsynthet håller honom borta från sådana tankar. Med fullständig tillfredsställelse och lydnad fortsätter han stadigt framåt tillsammans med den religiösa karavanen på den väg som Allah den Allsmäktige har bestämt.

Koranen fostrade hjärtan som var värdiga att bära ansvaret för Allahs kalifat på jorden. Därför behövdes sådana hjärtan som var starka, rena och uppriktiga. När dessa hjärtan gick fram på dīnens väg var de beredda att offra allt. De var ivriga att modigt möta varje prövning. Samtidigt var deras blick fäst vid åkherets lycka och välstånd i stället för världsliga rikedomar, och deras hjärtans högsta önskan var endast att vinna Allahs välbehag. Med andra ord skulle sådana hjärtan formas att livet igenom visa uppoffring och ståndaktighet inför fattigdom, lidande och fysisk tortyr, utan att hoppas på snabba resultat. De skulle inte ens bli otåliga efter att dīnens kallelse skulle spridas, islam skulle segra, muslimerna skulle få makt och överhöghet, eller att de samtida förtryckarna och Allahs trotsiga grupper skulle förstöras och besegras snabbare, på samma sätt som Allah Taʿālā tidigare hade gripit och förintat dīnens fiender.

När sådana hjärtan väl hade formats och fortsatte att fullgöra dīnens ansvar i det jordiska livet utan att hoppas på någon belöning där, och betraktade åkheret som den verkliga platsen där sanningen och falskheten skulle avgöras, och när Allah Taʿālā var nöjd med deras uppriktighet, ståndaktighet, uppoffring och helhjärtade hängivenhet, då hjälpte Han dem redan i denna värld. Han överlämnade det heliga förtroendet att förvalta kalifatet på jorden i deras händer. Detta förtroende anförtroddes dem inte för att tillgodose de troendes intressen, utan för den sanna dīnens intresse.

De hade redan den dag uppnått värdigheten och rätten att bära detta stora ansvar då de gick fram på denna väg utan något löfte om en möjlig belöning i denna värld och riktade sin blick mot det kommande livets intressen i stället för de världsliga. Från den dag då de övergav längtan efter alla andra belöningar än Allahs välbehag räknades de bland Allahs särskilt nåderika tjänare.

De verser i den heliga Koranen som lovar Allahs hjälp till de troende, nämner krigsbytet och varnar för att de otrogna ska förstöras redan i denna värld, uppenbarades alla i Medina.

När all längtan efter världsliga intressen hade drivits ut ur de troendes hjärtan gick Allah Taʿālā själv fram och gav dem det glada budskapet om Sin hjälp. Allah Taʿālā lovade denna hjälp just för att etablera Sin heliga dīn som människosamhällets livsordning. Hjälpen sändes inte till dem i det jordiska livet som belöning för de troendes hårda arbete, uppoffring och mod; den var i stället Allah Taʿālā eget beslut. Och i dag kan vi förstå den inneboende välgörande visdomen i detta beslut.

Alla människor från olika länder, folk och släkter som är engagerade i dīnens kallelse behöver noggrant begrunda detta. Just denna subtila punkt klargör hela vägen för dīnens kallelse och varje etapp och vändning på den, och skänker orubblig tålamodskraft åt dem som är fast beslutna att nå vägens slut utan att bry sig om resultatet. De anser att vilket slut Allah Taʿālā än har bestämt för dīnens kallelse och för dem som kallar till denna väg, så är det rätt. När de går fram över sina medarbetares lik längs den ytterst farofyllda, blodiga vägen kommer de inte att vara otåliga i hopp om en omedelbar seger. Om Allah Taʿālā själv beslutar att fullborda rörelsen för dīnens kallelse och etablera Sin dīn genom de troendes ansträngningar, så är det naturligtvis gott. Men om ett sådant beslut fattas måste det betraktas som enbart Allah Taʿālās vilja – inte som en belöning för de troendes tålamod och uppoffringar. Detta eftersom jorden inte är platsen där gärningarnas belöning erhålls.

I samband med kommentaren till berättelsen om dem som grävde groparna har Koranen antytt ännu en sak. Var och en av oss bör ägna den uppmärksamhet. Koranen säger—

————————————————————

”Och den enda orsaken till deras fiendskap mot dessa troende var att de trodde på Allah, den Allsmäktige och Lovprisade.” — al-Buruj: 8

Människor i alla tider och av alla släkten bör uppmärksamt begrunda den information som återges i versen. Kampen mellan de troende och motståndarsidan förs enbart på grund av skillnader i tro, troslära och tankesätt, inte på grund av något annat världsligt intresse. Motståndarsidan kan inte stå ut med de troendes tro. Grundorsaken till all deras vrede och fiendskap är de troendes trosövertygelse. Politiska mål, ekonomiska intressen eller strävan efter överlägsenhet över andra släkten är aldrig målet för denna kamp. Sådana konflikter kan lätt lösas eller kontrolleras. Men här pågår en renodlad kamp mellan ideal. Frågan som konflikten gäller är: ”Ska kufrs system bestå, eller tron? Ska jahiliyya bestå, eller islam?”

I Mekka erbjöd avgudadyrkarna Profeten (frid vare med honom) rikedomar, makt att styra och andra världsliga förmåner. De hade endast ett villkor: att den ädle Profeten (frid vare med honom) skulle upphöra med konflikten kring trosläran och trosövertygelsen och i gengäld ta emot andra förmåner och intressen från dem. Om Profeten (frid vare med honom) hade gått med på deras önskan, skulle han inte ha haft någon konflikt alls med avgudadyrkarna. Därför måste man vara uppmärksam på den verkliga kärnan i striden. Orsaken till fiendesidans fiendskap och vrede är att de troende tror på Allah, den Allsmäktige, och endast lyder Allah den Upphöjde – de böjer sig endast inför Honom.

Motståndarsidan kan försöka förvilla de troende om kampens verkliga mål och försöka ge kampen om trosläran och trosövertygelsen formen av en politisk, ekonomisk eller stamrelaterad konflikt, i syfte att släcka den brinnande troslågan i deras hjärtan. De troende får därför aldrig låta sig luras. De måste förstå att ett planerat försök görs att genom en konspiration avsätta dem. De som i denna kamp sprider sådana slagord vill i själva verket beröva de troende det ovärderliga vapnet för den slutliga segern. Denna seger kan också uppnås i form av andlig överlägsenhet, politisk frihet eller världsliga vinster som följer av en orubblig utveckling, likt de troende som skingrades i groparna.

I dagens värld, särskilt genom de kristnas bedrägliga propaganda och försök att förvränga historien, bevittnar vi försök att skapa förvirring. De går omkring och påstår att korstågens underliggande syfte var att vinna imperier. Detta påstående är fullständigt falskt! Sanningen är att korsfararna antog imperialismens mask först långt efter korstågen. Orsaken är att den korsrelaterade trosläran inte längre kan träda fram på slagfältet på samma sätt som den kunde under medeltiden.

Därför har de varit tvungna att anta en ny mask. Korsets troslära hade nämligen krossats i sammanstötningen med den mur av smält metall som byggts av alla muslimers enade kraft, utan hänsyn till släkt, ras eller stam. Bland dessa muslimer fanns bland andra kurden Salahuddin och mamluken Turan Shah. De glömde sina stam- och släktmässiga skillnader, tog endast trons kraft till stöd och segrade under islams enda fana.

——————————————————

”Den enda orsaken till deras fiendskap mot de troende var att de trodde på Allah, den Allsmäktige och Ständigt Lovprisade.” — al-Buruj: 8

Allah den Högstes ord är sanna i varje bokstav, medan bedragarna, charlatanerna och de förtryckande grupperna är lögnare och vilseledda.

— Slut —-