Förläggarens ord

Bangladesh Jamaat-e-Islami fortsätter sin rörelse för att upprätta ett islamiskt samhälle i detta land genom att följa den islamiska rörelsens utveckling under ledning av de ädla profeterna (frid över dem). Karavanens främsta styrka är medlemmarna (rukn), vars främsta syfte i livet är att upprätta dīn. Trots detta kan man på grund av mänsklig svaghet ibland märka passivitet hos vissa. Boken ”Rukniyyatens sanna anda” är den nuvarande upplagan av det tal som dåvarande Jamaat-ledaren, professor Ghulam Azam, höll vid den centrala medlemskonferensen (rukn) den 25–27 december 1997 vid Jamia Islamia i Tongi (numera Tamirul Millat, Tongi-avdelningen), med vägledning om hur man kan ta sig ur detta tillstånd. Boken har redan väckt gensvar bland den islamiska rörelsens kadrer. Jag hoppas att medlemmarna (rukn) och aktivisterna genom att studera boken ska få ny inspiration på den islamiska rörelsens väg.

Den islamiska rörelsens kärnbudskap

”Islamisk rörelse” är en träffande bengalisk översättning av jihad fi sabilillah. Genom tiderna har det varit profeterna och sändebuden som lett denna rörelse. De som vill ta på sig ansvaret för den islamiska rörelsen måste hämta förebild och inspiration från den rörelse som profeterna och sändebuden ledde.

Den Allsmäktige Allah tillämpar på varje skapelse, liten som stor, i sitt väldiga skapelseverk de bestämmelser som Han har fastställt för den. Ingen skapelse utom jinnerna och människorna har Allah gett någon möjlighet att överträda Hans bestämmelser. Inte ens människan har förmåga att bryta mot de regler och bestämmelser som Han har fastställt för människokroppen. De bestämmelser som fastställts för alla skapelser, däribland människokroppen, sändes inte till Sändebudet. Dessa regler, bestämmelser och lagar tillämpar Allah själv.

Men de bestämmelser som Allah den Allsmäktige har fastställt för alla områden av människans liv, från det individuella livet till det kollektiva, har Han sänt genom Sändebudet (frid över honom). I stället för att själv tillämpa dessa lagar och bestämmelser har Allah gett Sändebudet (frid över honom) och dem som tror på honom ansvaret att, å Allahs vägnar, sätta dem i kraft. Detta är ansvaret som Allahs ställföreträdare, eller kalifat. Kalifens uppgift är att försöka upprätta Allahs bestämmelser å Hans vägnar.

Allahs lagar och bestämmelser kan inte tillämpas under ett annat samhällssystem

Eftersom Allah inte tvingar människan att följa Hans lag kringgår opportunistiska och själviska människor Allahs lag och inför sina egenhändigt utformade lagar i samhället och staten. Därför finns det i alla mänskliga samhällen med nödvändighet någon form av bestämmelser och lagar i kraft. Det finns inget samhälle utan bestämmelser.

Varje gång en profet genom tiderna kallade sitt folk att acceptera Allahs lag, reste sig de egenintresserade försvararna av det rådande systemet mot profeten i syfte att bevara de tidigare gällande lagarna. På detta sätt har konflikten mellan sanningen och det falska alltid fortsatt. Denna kamp är den islamiska rörelsen. Koranen återger historien om de konflikter som ägde rum under många profeters tid.

Även om vissa religiösa riter inom islam kan överleva under ett samhällssystem som styrs på grundval av människors egenhändigt utformade lagar, kan islam som levnadssystem inte etableras utan att de mänskligt skapade lagarna undanröjs. Först när en betydande kraft bland folket aktivt går fram för att införa islamisk lag och lyckas besegra de etablerade egenintressena, är en förändring av samhällssystemet möjlig.

Jamaat-e-Islamis rörelse

Jamaat-e-Islamis följe är verksamt i Bangladesh genom att följa den utveckling som den islamiska rörelsen under profeternas och sändebudens ledning har genomgått. För att förverkliga islam i det mänskliga samhället skapade Sändebudet (frid vare med honom) först en grupp människor som var beredda att följa islam helt och fullt i sina liv; på samma sätt strävar Jamaat efter att fostra människor genom tre stadier av förkunnelse och fyra stadier av verksamhet. De som accepterar Jamaats förkunnelse förs steg för steg fram genom olika nivåer. Vid ett av dessa stadier räknas de som rukn. De som fullgör fard och wajib, avhåller sig från det haram, beslutar att sälja sina liv och sin egendom till Allah för att göra Allahs din segerrik, erkänner att etablerandet av islam är livets egentliga syfte och inför Allah som vittne

إِنَّ صَلَاتِي وَنُسُكِي وَمَحْيَايَ وَمَمَاتِي لِلَّهِ رَبِّ الْعَلَمِينَ –

avlägger ed, räknas som rukn i Jamaat-e-Islami. Efter att de blivit rukn får de ett särskilt program för att ytterligare utvecklas i sitt religiösa liv och höja sin nivå. De får i uppgift att forma sig själva och sin personlighet. Om de fortsätter att korrekt uppfylla alla de löften de avlägger med Allah som vittne när de svär rukn-eden, är det naturligt att deras nivå höjs.

Varför sjunker ändå ruknernas nivå?

De som under lång tid har strävat efter att forma sig själva för att nå rukn-nivån från att ha varit associerade medlemmar borde inte naturligtvis falla tillbaka i stället för att gå framåt på dins väg. Men när ett betydande antal rukners nivå sjönk kunde deras rukn-status inte behållas, trots att de fick möjlighet att återhämta sig. Antingen var man tvungen att upphäva deras rukn-status eller ta emot deras avskedsansökan. Av alla sådana fall som har konstaterats har det bevisats att det finns två huvudorsaker till att rukn-nivån sjunker:

(1) Första orsaken: Trots att jag vid eden om rukniyat förklarade: ”Att uppnå Allahs välbehag och framgång i det kommande livet är det yttersta målet med mitt liv”, får världsliga krav företräde på grund av olika svagheter. För att uppfylla världsliga krav tvingas vi göra det som behövs för att överleva. Men vi ska leva enbart för att uppfylla dīnens krav. Dīn är det verkliga målet i den troendes liv. I boken ”Den islamiska rörelsen: villkoren för framgång” behandlar Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) fyra egenskaper som den islamiska rörelsens arbetare behöver ha som sitt grundkapital; denna egenskap står på fjärde plats.

När att uppnå ekonomiskt välstånd och öka världslig bekvämlighet blir livets främsta mål, medan dīnens krav hamnar i bakgrunden, är det naturligt att ens nivå sjunker.

(2) Andra orsaken: Den förklaring som avges inför Allahs tjänare, med Allah som vittne, vid eden som medlem i rukniyat, är en så oerhört ansvarsfull förklaring att Allah den Allsmäktige vid olika tillfällen prövar på olika sätt för att dess sanningshalt ska bevisas. Han lämnar ingen troende utan att pröva honom.

وَلَنَبْلُوَنَّكُمْ بِشَيْءٍ مِّنَ الْخَوْفِ وَالْجُوعِ وَنَقْصٍ مِنَ الْأَمْوَالِ وَالْأَنْفُسِ وَالثَّمَرَاتِ –

”Jag kommer sannerligen att pröva er med något av rädsla, hunger samt förlust av egendom, liv och skördar. (Al-Baqarah 155)

I denna vers har Han med dubbel betoning sagt att Han absolut kommer att pröva, och Han har också meddelat hur Han kommer att göra det. De kommer att skrämmas av falskhetens anhängare, fattigdom kommer att drabba dem när de följer den halal tillåtna vägen, och orsaker till förlust av liv och egendom kommer att uppstå. Det vill säga, prövningen sker genom alla de olyckor och svårigheter som drabbar en i det världsliga livet. Alla prövas inte på samma sätt. Prövningen kommer genom den sida där var och en har sin svaghet.

När prövningen kommer märker den medvetna medlemmen det och blir försiktig. Eftersom han betraktar olyckor, svårigheter samt hårda hinder och problem som en prövning, försöker han med sabr bevara sin nivå som medlem i rukniyat, så att han inte misslyckas i prövningen. Han vänder sig ödmjukt och vädjande till Allah, så att Allah skänker honom tawfīq att klara prövningen.

De som inte är uppmärksamma på prövningar betraktar olyckor och svårigheter som ursäkter eller förevändningar för att inte utföra dīnens arbete. De tänker: ”Hur ska jag kunna arbeta som tidigare i denna situation?” Följden blir att deras nivå sjunker och att de misslyckas i prövningen. Så småningom blir de oförmögna att ens bevara den lägsta nivån av rukniyat, och därför lämnar de antingen sin post genom istifā eller så ogiltigförklaras deras rukniyat.

Varför prövas man av Allah?

De som vågar bli rukn med en ansvarskänsla för att upprätta Allahs religion är i själva verket beredda att bära den tunga bördan av att styra en islamisk stat. I vers 55 i sura An-Nur har Allah den Upphöjde lovat att anförtro detta heliga ansvar åt dem som anses vara lämpade att fullgöra det. Det är för att pröva denna lämplighet som Allah själv låter dem genomgå prövningar.

De som anförtros detta ansvar för kalifatet får så stor makt att de får möjlighet att fritt ägna sig åt korruption, svågerpolitik, övergrepp mot folket, exploatering och förtryck. Därför låter Allah den Allsmäktige dem genomgå prövningar för att pröva dem innan han ger dem detta stora ansvar.

De följeslagare som Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bildade en islamisk regering med i Medina valdes ut av Allah den Upphöjde genom många svåra prövningar.
Deras sista prövning var hijra. Makten över staten överlämnades till dem som hade övergett sina hem, sin rikedom och sina anhöriga – ja, till och med sitt hemland – för att uppfylla religionens krav. Är det då naturligt att dessa prövade människor skulle vara olydiga mot Allah och ägna sig åt korruption och svågerpolitik? Kan de som förmådde överge sina ägodelar för religionens skull ägna sig åt korruption? Hur skulle de som hade lämnat sina släktingar och närstående för religionens skull kunna ägna sig åt svågerpolitik?

Allah den Upphöjde överlämnar inte makten åt den som gör anspråk på att upprätta Hans religion utan att först pröva honom. Därför är denna prövning nödvändig.

Det är genom prövningar som rukniyatens nivå höjs

De som klarar prövningarna anses vara lämpade för rörelsen. De som gallras bort är inte lämpade att vandra denna väg. Om någon av de brister som gör att en person inte bör vara rukn upptäcks hos en rukn, skjuts hans rukniyat först upp och han får möjlighet att korrigera sig. Om han inte bättrar sig rekommenderas han att lämna sin post. Eller så annulleras hans rukniyat mot hans vilja. På detta sätt uppmanas ruknerna att inse vikten av att förbli fria från brister.

De som har ekonomiskt ansvar inom organisationen ställs inför särskilda prövningar. Även den som inte förmår uppfylla kraven på förvaltning av anförtrodda medel – såsom Bayt al-Mal, valfonden eller medel från en institution som organisationen driver – gallras bort. Sådan organisatorisk disciplin bidrar till att höja nivån.

Rukniyyats verkliga väsen

Den egentliga orsaken till att rukniyyatens nivå sjunker av de två huvudsakliga orsakerna är bristen på rukniyyatens verkliga väsen. Vid rukn-konferensen 1986 talade jag om ruknens ansvar. Till konferensen 1992 skickade jag, medan jag fortfarande satt i fängelse, en text med titeln ”Rukniyyatens värdighet”. Dessa två ämnen har tryckts i samma bok av Jamaatens publikationsavdelning under titeln ”Rukniyyatens ansvar och värdighet”.

I dag talar jag särskilt om rukniyyatens väsen, vars vissa punkter har behandlats ur en annan synvinkel i den nämnda boken under rubriken ”Rukniyyatens värdighet”. För att förklara rukniyyatens verkliga väsen vill jag lägga fram fem punkter:

1. Vilken plats har rukniyyat på vägen mot framsteg i det religiösa livet?
2. Vaksamhet beträffande den främsta orsaken till att nivån sjunker.
3. Försiktighet inför Allahs urvals- och utrensningsprincip.
4. Ansvaret att bära vittnesbörd om sanningen inför folket.
5. Strävan att öka det som sätts in på Allahs bank.

Nu ska jag kortfattat förklara dessa fem punkter:

Det första väsendet: Vilken plats har rukniyyat på vägen mot framsteg i det religiösa livet?

Som rukn i Jamaat måste jag erkänna att Jamaat har bidragit oerhört mycket till att forma mitt religiösa liv. Till en början fick jag, genom Jamaatens avlidne ledare herr Abdul Khaleq, ta emot inbjudan till dīn och anslöt mig till Jamaat som associerad medlem. Därefter började jag genom hans insatser arbeta som aktiv medlem. Genom Jamaatens enhetsmöten och genom att studera den islamiska litteratur som Jamaat publicerade fick jag en sådan revolutionär förståelse av islam att den fortsatte att vässa min iman, berika min ilm och stärka min amal.

Före min ankomst till Jamaat hade jag inte ens föreställt mig att islam är den enda fullständiga livsordningen, att Allahs bud och Sändebudets väg måste följas på livets alla områden och att alla världsliga handlingar måste förvandlas till ibadah. För att vinna Allahs välbehag och framgång i det kommande livet måste man, efter Sändebudets (s.a.w.) och de ädla följeslagarnas (r.a.) exempel, offra sitt liv och sin förmögenhet för att upprätta Allahs lag. Efter att jag kom till Jamaat lärde jag mig också att man inte kan få möjlighet att leva som en fullständig muslim om islam inte upprättas i samhället och staten; islam sändes inte för att på något sätt överleva under någon annan samhällsordning. Ummah-e-Muhammadi skapades för att bära ansvaret att leda mänskligheten, och islam kom för att befria människorna från människors slaveri. Med ett ord vill jag säga att den lilla framgång på imanens, ilmens och amalens områden som jag har haft lyckan att uppnå, inte på något sätt skulle ha varit möjlig om jag inte hade deltagit i Jamaat-e-Islamis rörelse.

Alla mina bröder och systrar som är rukn måste erkänna att allt detta också är sant i deras egna liv. Innan jag kom till Jamaat-e-Islami hade jag sett olika former av islam. Eftersom jag fann Jamaat efter att ha tagit mig förbi alla dessa hinder är denna organisation oerhört värdefull för mig. De som blev rukn efter att Jamaats dawah hade fått stor spridning kanske inte har en lika hög uppfattning om Jamaats värde. I denna tid, då tusentals fitna uppträder i islams namn, kan endast de förstå vilken stor barmhärtighet från Allah den Allsmäktige Jamaat-e-Islami är, som har fått tawfiq att lämna de olika åsikternas och vägarnas virrvarr i islams namn och slå in på denna väg. När vi tänker på hur våra liv skulle ha sett ut om vi inte hade funnit denna väg, böjer vi våra huvuden i tacksamhet till Allah.

När vi tänker på vilken nivå i det religiösa livet vi skulle ha befunnit oss på om vi inte hade anslutit oss till denna Jamaat, och vilken nivå vi skulle ha haft inom trons, kunskapens och handlingarnas områden, vill jag uttrycka det med de ord som Allah den Allsmäktige har lärt oss:

الْحَمْدُ للهِ الَّذِي هَدَانَا لِهذَا وَمَا كُنَّا لِتَهْتَدِي لَوْ لَا أَنْ هَدَانَا اللَّهُ.

“All lovprisning tillkommer Allah, som har väglett oss till denna väg. Om Allah inte hade väglett oss skulle vi inte ha funnit vägledning.” (Sura al-A’raf, 43)

Vi måste förstå till vilken nivå i det religiösa livet Jamaat-e-Islami för den person som den steg för steg för fram och gör till rukn. Denna nivå kan kallas den lägsta nivån för en fullkomlig troende. För villkoret för att bli rukn är endast att följa de obligatoriska plikterna och avstå från det förbjudna. Det har inte ställts som villkor att man först måste följa sunnah och nafl samt avstå från det förkastliga för att bli rukn. En person som inte fullgör de obligatoriska plikterna på rätt sätt eller är försumlig när det gäller att avstå från det förbjudna kan inte ens anses befinna sig på den lägsta nivån av en fullkomlig troende. Att vara en fullkomlig troende är något stort. Ruknens nivå kan som högst sägas vara den lägsta nivån för en fullkomlig troende.

I den nuvarande förorenade miljön i landet och samhället vågar många uppriktiga troende inte uppfylla ens de villkor som krävs för att bli rukn. Många som helhjärtat är aktiva i den islamiska rörelsen och spelar en kraftfull roll i organisationens olika verksamheter vågar inte ta på sig rukniyatens ansvar. Även om många anser att det är mycket svårt att bli rukn, är det i själva verket endast den lägsta nivån för en fullkomlig troende.

Om man jämför det religiösa livets framsteg och utveckling med en trappa, är trappans högsta steg de ärevördiga sahābas nivå. Det finns ett enormt avstånd mellan den lägsta och den högsta nivån. Därför måste denna trappa vara mycket lång. Den som Jamaat gjorde till rukn förde den endast till det allra första steget på denna långa trappa. Nu är det ruknens ansvar att sträva efter att utveckla sitt religiösa liv genom att klättra vidare på denna trappa.

Det är naturligt att det religiösa livet utvecklas hos dem som på eget initiativ fortsätter att öka sin kunskap genom att studera Koranen, hadith och islamisk litteratur, vänjer sig vid sunnah och nafl utöver de obligatoriska plikterna, tillbringar den sista delen av natten i ödmjuk bön inför Allah den Allsmäktiges majestätiska närvaro för att stärka relationen till Honom, håller sina löften i sina affärer och behandlar alla väl, och så vidare.

Om man fortsätter att ägna den nödvändiga tiden åt att förmedla dīnens kallelse till släktingar, grannar, kollegor och alla andra som man får möjlighet att träffa och samtala med i syfte att forma individer, att ihärdigt hjälpa dem som accepterar kallelsen att gå framåt på dīnens väg samt att införliva lovande och kompetenta personer i organisationen, kan man hoppas på Allahs välbehag. Det är genom arbetet med dīnens kallelse som Allah den Allsmäktige blir allra mest nöjd och skänker en Ansarullahs rang.

Om man uppriktigt fortsätter med dessa två uppgifter, självutveckling och individutveckling, kommer känslan av en relation till Allah att växa. I syfte att komma närmare Allah måste man ta Maulana Maududis (må Allah förbarma sig över honom) vägledningsskrift som vägvisare. I denna bok lärs ett mycket praktiskt och utmärkt sätt att komma närmare Allah ut. Även Maulana Matiur Rahman Nizamis bok ”Sätt att vinna närhet till Allah” är till stor hjälp i detta avseende.

Den andra medvetenheten: vaksamhet beträffande att nivån sjunker

Man måste vara vaksam på de två grundläggande orsaker som gör att rukniyatens nivå börjar sjunka. Vid den dagliga självrannsakan måste man varje dag tänka på om man i all sin verksamhet ger dīn företräde framför världen. Och närhelst en prövning kommer från Allah måste man ta emot den med tålamod och be vid Allahs hov om att klara provet. Man måste informera organisationens ansvariga och de religiösa bröderna om sin situation och be dem om förbön. Man måste dessutom försöka fullgöra sitt ansvar för dīn med ännu större uppriktighet.

Den tredje medvetenheten: att akta sig för att bli bortsorterad

Allah den Allsmäktige har inte gett någon garantin att han, efter att en gång ha fått vägledning, aldrig mer kommer att gå vilse. Tvärtom har Koranen lärt oss att be, samtidigt som vi anstränger oss för att förbli ståndaktiga i vägledningen ända till döden.

رَبَّنَا لَا تُزِغْ قُلُوبَنَا بَعْدَ اذْهَدَيْتَنَا وَهَبْ لَنَا مِن لَّدُنْكَ رَحْمَةً إِنَّكَ أَنْتَ الْوَهَّابُ .

”Vår Herre! När du har väglett oss, låt då inte våra hjärtan avvika efter att du har gett oss denna vägledning. Skänk oss barmhärtighet ur Din nåds skattkammare. Endast Du är den verklige Givaren.” (Āl ʿImrān 8).

Vägledning är en så stor nåd att det finns en stark risk att gå vilse om man försummar den. Det finns ingen partiskhet i den princip för utväljande och bortsållning som Allah har fastställt. När Han ger någon förmågan att gå framåt på religionens väg trots alla hinder, bör man förstå att Allah har utvalt honom. När någon misslyckas i den prövning Allah ger och på grund av bristande tålamod och mod förlorar förmågan att vandra på religionens svåra väg, bör man förstå att han har blivit bortsållad. Den sista versen i sura al-Hajj ger en tydlig förståelse av detta.

وَجَاهِدُوا فِي اللهِ حَقَّ جِهَادِمٍ هُوَ اجْتَبُكُمْ وَمَا جَعَلَ عَلَيْكُمْ فِي الدين من حرج مِلَّةَ أَبِيكُمْ إِبْرَاهِيمَ –

“Kämpa för Allah på det sätt som är Hans rätt, genom att uppfylla jihadens rätt. Han har utvalt er och inte lagt några hinder i vägen för er när det gäller religionen. Detta är vägen för er fader Ibrahim.”
– (sura al-Hajj – den sista versen)

Den första delen av sura al-Hajj uppenbarades strax före hijra, och den sista delen uppenbarades omedelbart efter hijra. Vad är innebörden av att de som övergav allt och gjorde hijra för religionens skull i denna vers befalldes att kämpa genom att uppfylla kampens rätt? Här bör man lägga märke till att även om det på många ställen i Koranen står “wa jahidu fi sabilillah”, saknas ordet ”sabil” i denna vers. Ordet ”sabil” har naturligtvis inte utelämnats av misstag eller utan anledning. Jag ska här ta upp vers 59 i sura an-Nisa som exempel:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا أَطِيعُوا اللَّهَ وَأَطِيعُوا الرَّسُولَ وَأُولِي الأمر منكم –

I denna vers nämns ordet ”ati’u” tillsammans med Allah och Sändebudet, men det har utelämnats när det gäller ”ulil-amr”. Precis som ordet ”ati’u” inte har utelämnats utan anledning här, finns det också en betydelse i att ordet ”sabil” har utelämnats i den versen. Den rätta betydelsen känner endast Allah till. Följande tolkning kan dock anses vara rimlig.

Sabil betyder väg. I många verser talas det om att kämpa på Allahs väg med liv och egendom. I denna vers nämns inte heller att kämpa med liv och egendom. Sahaba kämpade i tretton år på Allahs väg med sina liv och sin egendom, och övergav därefter allt för att göra hijra. De hade redan gått igenom alla vägar. Med endast sina liv övergav de kärleken till hemlandet och banden till sina anhöriga och lydde Allahs befallning. Nu befalldes de att kämpa i Allah. Det vill säga: ni har övergett allt på Hans befallning för att vinna Allahs välbehag. Det finns inget mer i denna värld som ni kan önska eller få. Bli därför helt uppfyllda av Allah och låt era önskningar och begär uppgå i Allahs vilja. Bli helt för Allah.

Det beror på att Allah har utvalt er för att förverkliga Hans vilja. Eftersom Han ansåg er värdiga att bli utvalda gav Han er också förmågan att göra hijra. När det gäller att uppfylla religionens krav har Han inte hindrat er på något sätt. Många troende kunde på grund av sin svaghet inte göra hijra. Ni har kunnat göra det eftersom ni har räknats bland dem som Allah har utvalt.

Denna uppoffring och detta offer som ni gör följer idealet hos er ideologiske fader Ibrahim (frid vare med honom). Även ni har, genom att följa Allahs befallning, kunnat offra allt i denna värld för hans skull.

Härifrån får vi insikten att de som bortser från rädsla, begär, prövningar och olyckor och står fast på den islamiska rörelsens svåra väg räknas till Allah den Allsmäktiges utvalda. Och de som faller offer för svaghet och drar sig tillbaka hör till dem som har sållats bort.

Av Bangladeshs 120 miljoner invånare är 110 miljoner muslimer. Bland muslimerna finns miljontals människor som, när det gäller kunskap om Koranen och haditherna, världslig kunskap, höga examina, rikedom, anseende, auktoritet och ledarskap med mera, ligger långt, långt över sådana rukn som vi. Inför de väldiga krafterna av falskhet måste ett så litet antal människor som vi

إِنَّ صَلَاتِي وَنُسُكِي وَمَحْيَايَ وَمَمَاتِي لِلَّهِ رَبِّ الْعَالَمِينَ –

och gav oss förmånen att avlägga bayʿa inför Allah. Om medvetenheten om att tillhöra Allahs utvalda hålls levande, kommer vi aldrig att vara villiga att berövas denna ära. Vi måste enträget be att Allah den Allsmäktige beskyddar oss från att sållas bort.

Den fjärde insikten: att vittna om sanningen

Vi måste ta det på allvar att folket ska kunna se ett exempel på vårt verkliga liv i det stora baner med trosbekännelsen som vi har tagit i våra händer, samtidigt som vi höjer rösten för Allahs lag och gudfruktiga människors styre. Genom långvarig strävan och med hjälp av en organisatorisk metod har vi, när det gäller Allahs religion, lyckats tillägna oss en viss del av dess ljus, tro, kunskap och praktiska handling. Bland det vanliga folket är det endast ett fåtal som har möjlighet att göra detsamma. Hur ska då folket kunna få del av religionens ljus?

Genom beskrivningarna i olika suror av de troendes, de rättfärdigt handlandes och Allahs tjänares egenskaper har å ena sidan de ädla följeslagarna uppmuntrats, och å andra sidan har allmänheten uppmanats att tänka på att vissa människor, människor ur deras eget samhälle, som är deras släktingar och grannar, genom att svara på Sändebudets kallelse har fått sådana egenskaper att de måste berömma dem. Hur ond en människa än är, tvingas hon att berömma den som har goda egenskaper. Det är helt naturligt att känna sig dragen till människor som besitter mänskliga dygder.

Om vårt verkliga liv, vi som bär den stora sanningens fana, ger ett korrekt vittnesbörd om denna sanning, kommer folket säkert att dras till oss. Om de inte kan se islams sanna gestalt i våra liv, kommer de inte att svara enbart på våra ord.

Vårt medlemskap som rukn blir meningsfullt först den dag då människor i vår bekantskapskrets talar om oss på detta sätt: ”Någon kommer att säga: Jag har aldrig sett en så god människa som den och den. Det är mycket svårt att hitta en så hederlig person. Då kommer en annan att säga: Hur skulle det kunna vara annorlunda? Han är ju rukn i Jamaat-e-Islami. Skulle Jamaat göra någon till rukn om han inte var så hederlig?”

Det är först när vårt uppförande, våra affärer, vår uppfyllelse av löften, vår vilja, vårt temperament och vårt medkännande sinnelag anses värda släktingars och grannars beröm som det blir meningsfullt att vara rukn. När rukn-medlemmarnas karaktär når denna nivå kommer förtroende och hopp att väckas i folkets hjärtan: om ansvaret att styra landet överlämnas åt Jamaat-e-Islami kommer deras välfärd att vara säkerställd. I boken ”Sanningens vittnesbörd” har detta ämne behandlats utförligt.

Femte medvetenheten: strävan att öka insättningarna i Allahs bank

I en hadith qudsi säger Allah: Adams barn gör anspråk genom att säga ”mitt, mitt”. Men hans är endast det som han har ätit och smält, det som han har burit tills det blev utslitet, och det som han har spenderat på Allahs väg. Allt återstående kommer efter hans död att tillhöra andra.

Det som inte har smälts efter att han ätit det är inte heller hans. Om det kommer upp genom kräkningar eller lämnar kroppen genom diarré, kommer hundar, katter, höns eller kråkor att äta det. Innan kläderna blir utslitna kan de också hamna i någon annans händer. Det enda som med säkerhet är hans är det som har satts in i hans namn i Allahs bank.

Därför måste rukn-medlemmarna ha som mål att beloppet på deras konto i Allahs bank hela tiden ska öka. Redan innan man blir rukn uppmuntras man att ge fem procent av inkomsten. Därför är det nödvändigt att inse vikten av att öka beloppet av ianat. Förutom den regelbundna inkomsten måste man fortsätta att ge på Allahs väg så snart man har möjlighet.

Av det belopp vi varje månad tvingas lägga på familjens försörjning behöver vi vänja oss vid att ge så mycket till baitulmal att vi kan känna att vi faktiskt gör en uppoffring. Jag vill komma med ett förslag för detta.

Anta att en familj består av sju personer. Om Jamaat-e-Islami räknas som en familjemedlem, ska familjen anses bestå av åtta medlemmar. Om man delar den summa som varje månad endast går till mat och kläder i åtta delar och ger en åttondel som iyanat, kommer man att kunna känna vilken belastning det innebär för familjens utgifter och att man har kunnat offra just detta för Allahs skull.

Det är gott att göra det till en vana att betala månadens iyanat innan man börjar med hushållets utgifter. Man kan göra det med denna känsla: ”Jag betalade Allahs fordran först, i hopp om att Han ska välsigna mina inkomster och mitt hushåll.” Om Allah skyddar hushållet från sjukdomar, olyckor och prövningar, är det i sig en stor välsignelse för hushållet. Och denna förmåga ligger helt i Allahs hand.

Frukterna av dessa medvetenheter

Om vi alltid kan hålla dessa fem medvetenheter vakna, kommer vi, in shā’ Allāh, att kunna gå framåt på den religiösa utvecklingens stege. Denna utveckling har inget slut.

Denna strävan efter att bli en fullkomlig mu’min måste fortsätta utan avbrott. Under inga omständigheter får man tänka: ”Jag har blivit fullkomlig.” Att få en sådan föreställning innebär att förfallet har börjat. För när man tänker så upphör ansträngningarna att gå framåt, och tillbakagången börjar.

När det gäller att förvärva kunskap ser man att man inte blir ett hav av lärdom bara genom att avlägga B.A.-, M.A.-, Fazil- eller Kamil-examen. Genom utbildningsinstitutionens hjälp får man emellertid så mycket kunskap att man, med den som grund, får mod att kasta sig ut i kunskapens hav. Detta är inte utbildningsinstitutionens ansvar; det är individens eget ansvar.

På samma sätt får man genom Jamaats organisatoriska metod, efter att ha fått rukniyatens grad, mod att sträva efter att bli en fullkomlig mu’min. Om vi använder detta mod i praktiken kommer utvecklingen, in shā’ Allāh, att fortsätta. Detta är inte organisationens ansvar; det är ruknens eget ansvar.

Att bli rukn innebär att förvandlas till en automatisk maskin. Jamaat har gjort honom till en självständig motor och lämnat honom åt sig själv. Om han fortfarande måste dras fram som en järnvägsvagn, måste man förstå att han inte längre är en motor utan har förvandlats till en vagn. Ruknens ansvar är att genom egna ansträngningar ständigt sträva efter att förbättra sitt religiösa liv och, som en motor på denna väg, föra många fler människor framåt som vagnar. Om medvetenheten om rukniyat hålls levande, är det möjligt att fullgöra båda dessa ansvar på ett kompetent sätt.

Måste vara ett föredöme för medarbetarna

Om vår nivå är hög kommer medarbetarna att se oss som föredömen, och deras intresse och entusiasm för att bli Rukn kommer att öka. Om så inte är fallet kommer vi själva att betraktas som ett hinder på deras väg till att bli Rukn. Med detta i åtanke behöver vår insikt om vårt ansvar vara mycket djup. Om vi inte är en tillgång för rörelsen kommer vi att bli en belastning. Rörelsens framsteg beror på oss.

Därför riktar jag en innerlig vädjan till er: Låt oss fatta ett fast beslut i denna fråga. Då kommer den tid, möda och de pengar som vi offrade för denna konferens verkligen att ha burit frukt.

Det är just på grund av Rukniyats stora betydelse som jag har ansett det vara min plikt att hålla tre anföranden i denna fråga vid tre olika Rukn-konferenser. De ord som framfördes 1986 under titeln ”Rukniyats ansvar”, 1992 i ”Rukniyats värdighet”, som sändes från fängelset, och vid denna konferens 1997 om ”Rukniyats medvetenhet” — om vi regelbundet studerar och praktiserar dem, kommer Allah, om Allah vill, att ge oss förmågan att upprätta Hans stora religion.

Exempel på bristande ansvarskänsla, värdighet och medvetenhet hos Rukn

Av det språk som de använder i de avskedsbrev de skriver och skickar när de ber om att befrias från Rukniyat framgår det att de saknar insikt om dess ansvar, värdighet och medvetenhet. Ingen blir Rukn plötsligt, driven av känslor. Först efter lång tids eftertanke blir man Rukn genom att steg för steg avancera som medarbetare. Ändå ber de, när de lämnar in sin avskedsansökan, om att befrias genom att hänvisa till oförmåga att fullgöra ansvaret på grund av personliga svårigheter.

I själva verket har de antingen förlorat den sinnesinställning med vilken de blev Rukn, eller misslyckats med att klara de prövningar som kom från Allah, och därför har de kommit att sorteras bort.

Bland dem som lämnar in sin avskedsansökan finns det kanske sådana som, trots att de förklarat sig oförmögna att fullgöra Rukniyats ansvar, fortsätter att regelbundet delta i Jamaat som medarbetare och därför åter en dag får mod att bli Rukn. Men när det gäller dem som lämnar in sin avskedsansökan i syfte att lämna Jamaat är risken för deras religiösa förfall mycket stor. Efter att ha förstått religionen och vetat att det är fard att ansluta sig till en islamisk organisation, och efter att ha blivit Rukn i Jamaat, är det endast av en anledning tillåtet att lämna denna Jamaat. Om någon säger upp sitt medlemskap för att ansluta sig till en organisation som är bättre än denna Jamaat, i syfte att uppnå det mål för vilket han anslöt sig till Jamaat-e-Islami, nämligen att fullgöra ansvaret att upprätta religionen, finns det inget fel i detta. Men om någon lämnar en religiös organisation på grund av personlig svaghet, har han enligt hadith gjort något som att kasta Islams rep från sin hals.

Bland dem vars rukniyat upphävs på grund av att de bryter mot villkoren för rukniyat finns det sådana som ångrar sig och fortsätter att arbeta uppriktigt som arbetare; med tiden blir de åter rukn. Därför är det vår plikt att rikta in oss på de annullerade rukn och försöka göra dem till rukn igen. Att med ett medkännande hjärta försöka hjälpa vår broder, som har förlorat sin rukniyat på grund av någon förseelse, att bättra sig är vårt religiösa ansvar.

Att vädja inför Allah

Vi bör ständigt tacka Honom inför Hans tron, samtidigt som vi minns vilken stor nåd vår Ma‘bud har visat genom att ge sådana obetydliga syndare som vi tawfiq att fullgöra det stora uppdrag som Allah den Allsmäktige sände profeterna och sändebuden med.

Vi bör fortsätta att be och anstränga oss för att Han genom samma nåd, genom vilken Han förde oss in på denna väg, också ska ge oss förmågan att vara värdiga den.

Vi måste fortsätta att enträget vädja inför vår nåderike Herres mäktiga tron, så att vi inte blir bortsorterade från den lycka Han har skänkt oss genom att låta oss komma så långt på trons väg, utan i stället kan fortsätta framåt hela livet på den religiösa livets stege. Det finns inget slut på framstegen på denna väg. Därför finns det inte heller något utrymme för att tro att vi redan har nått tillräcklig utveckling.

Må Rahmanur Rahim acceptera oss alla för värdig tjänst åt Hans religion, ge denna jamaat förmågan att upprätta religionen och utse vårt kära hemland Bangladesh till platsen för islams seger. Amin. Thumma amin.

Slut