Förläggarens ord

Även om muslimska härskare regerade länge i Indien och några av dem i viss mån hjälpte till att sprida islam, spred många av dem inte den sanna islam bland folket. Det stannade inte bara vid att de underlät att sprida den; islam framställdes också på ett förvrängt sätt och misstolkades, och vissa härskare drev islam mot undergång för att stärka sina egna bestående intressen. Mitt under denna islams kris framträdde Mujaddid Alf-e Sani, och han räddade islams grundläggande ideal på subkontinenten från förfall. Under och efter Mogulrikets fall ställdes islam åter inför en kris. Den store man som då, genom sitt enastående intellekt, sin framförhållning, visdom och andliga strävan, återupplivade islam och försökte rädda muslimerna från villfarelse och förfall var Shah Waliullah Dehlavi (må Gud förbarma sig över honom). Maulana Zulfikar Ahmad Qismati har i denna bok försökt skildra denne store mans ovärderliga liv och livsideal. Boken kommer att hjälpa alla att lära känna Shah Waliullahs ideal, tankar och odödliga insatser för islam – han som var initiativtagare till den islamiska renässansen i hela den himalayanska subkontinenten efter Mogulstyret. Vår förhoppning är att läsaren genom att läsa detta verk ska få bevittna en stor mans odödliga gärningar vid en vändpunkt i historien, själv ta till sig detta ideal och verka för att uppnå målen för den av hans tankar inspirerade islamiska renässansens nu utvidgade form.

Författarens ord

I människans individuella liv förekommer uppgång och fall; på samma sätt förekommer uppgång och fall även i samhällslivet. Skillnaden är att det ena får begränsade goda eller onda följder, medan det andra påverkar oräkneliga människors liv. I något land eller samhälle pågår alltid uppgång och fall. Medan vissa nationer snabbt går mot utveckling, ser man andra förlora sin särart och sjunka ned i förfallets bottenlösa avgrund. Bakom detta förfall och denna utveckling finns vissa orsaker och samband. Det är absolut nödvändigt att känna till dessa orsaker och samband. Den nation som inte håller historien om sina tidigare misslyckanden och framgångar för ögonen finner nämligen aldrig en övergripande vägledning för sin fortsatta färd. Att i rätt tid och på rätt sätt identifiera alla dessa orsaker och lägga fram dem för nationen är emellertid ingen lätt sak. Även om detta är möjligt, är det verkligen svårt att genom den goda reaktion som den vunna kunskapen skapar i oräkneliga landsmäns innersta återväcka nationen. De som i olika länder har lagt grunden för nationell renässans blir inte bara för evigt odödliga i historien som nationens vägvisare; även kommande generationer hämtar ständigt inspiration från dem.

Efter slutet på det muslimska herraväldet på subkontinenten uppstod bland muslimerna pessimism, mållöshet och en sådan stagnation. Det var då som Shah Waliullah Dehlavi lade grunden för muslimernas nationella renässans. Även andra har bidragit till den muslimska renässansen på subkontinenten. Men vad gäller varaktighet, omfattning och djup har den omfattande diskussion, spridning och utbredning av hans liv, undervisning och ideal som borde ha ägt rum inte kommit till stånd. Även om ett fåtal bildade och vetgiriga personer känner till honom något, har hans liv och filosofi i allmänhet inte behandlats här. Man har också sett många moderna, bildade författare förmedla felaktiga uppgifter om honom på grund av bristande kännedom om hans verksamhet. I detta sammanhang har jag efter mycket arbete på sidorna 8–11 i min bok ”Alimernas kämpande roll i frihetsrörelsen” (första upplagan) med belägg påpekat vissa teoretiska och faktamässiga fel i en historiebok från Bangladeshs läroboksstyrelse. Jag har hört att Bangladeshs främsta alimförfattare, den mångsidige författaren, litteratören och journalisten, den avlidne Maulana Nur Muhammad Azmi, och Maulana Abdur Rahim har översatt hans världsberömda ”Hujjatullah al-Baligha”. En lokal institution lät dem göra översättningen, men på grund av försummelse från någon senare direktör eller av någon annan anledning har den ännu inte publicerats. Bland landets alimiska kretsar råder det naturligtvis ingen brist på kännedom om Shah Waliullahs namn eller respekt för honom. Att hans sida av livet – som andlig alim och imam med djupa kunskaper i islamiska vetenskaper, som en av de främsta islamiska filosoferna och tänkarna, som den som sådde fröet till rörelsen för att upprätta ”Hukumat-e Ilahiyya” på subkontinenten och vars rationella filosofi är särskilt lämpad för att förklara de islamiska föreskrifterna för det moderna samhället – inte har behandlats utförligt är beklagligt.

I boken har man försökt behandla denne store mans liv, undervisning och ideal. Särskilt har man behandlat hur han verkade trots det engelska herraväldet, de felaktiga tankegångarna grundade på olika vidskepelser och det muslimska samhällets eländiga tillstånd efter det att det muslimska herraväldet upphörde under de sista mogulhärskarnas tid på subkontinenten. Min önskan är att boken ska inspirera läsekretsen att bevara det islamiska nationella medvetandet och den islamiska civilisationen och kulturen i detta land.

Filosofen Shah Waliullah Dehlavi (må Gud förbarma sig över honom) och hans tankar

Fram till det femte hijri-århundradet befann sig muslimerna på toppen av utvecklingen i hela världen när det gällde litteratur, kultur, poesi, historia, filosofi, juridik, matematik, medicin, kemi, arkitektur, erövring av riken och materiella framsteg. Därefter började emellertid en intellektuell ofruktsamhet breda ut sig i hela den muslimska världen. Särskilt inom det religiösa tänkandet uppstod en sådan stagnation att dörren till islamisk kunskapsforskning och självständigt tänkande i det närmaste stängdes. Man nöjde sig inte längre med att blint följa de föregående generationerna när det gällde tänkande, forskning och tolkning av Koranen och sunna; även i många komplicerade frågor ansåg man att epoken för forskning om Koranen och sunna med ett nyskapande perspektiv hade avslutats redan vid det fjärde hijri-århundradet, och att senare generationer inte hade någon rätt att tänka självständigt kring dessa frågor.

Dessutom kan man se att från tiden efter de rätt vägledda kaliferna fram till det fjärde hijri-århundradet ägnade de hängivna imamerna och mujtahiderna sig åt islamiskt tänkande och forskning på privat nivå, medan makthungriga personer på olika sätt undergrävde islamiska värderingar. Under umayyadernas och abbasidernas styre, med undantag för Umar ibn Abd al-Aziz, utsattes islams kulturella liv för en fruktansvärd kris. Den urskillningslösa översättningen och spridningen av grekisk litteratur och filosofi inledde ett intellektuellt kaos bland muslimerna. Med hjälp av statsapparaten främjade härskarklassen den okunnighetens tidsålders tankesätt inom litteratur, filosofi, politik och civilisation. Under den senare delen av det femte hijri-århundradet hade situationen nått en punkt där förkärleken för grekisk litteratur och filosofi hade vuxit över alla gränser. De muslimska härskarnas och folkets trosföreställningar och moraliska karaktär försämrades allvarligt. En grupp lärda, faqither och muftier försökte bedöma den islamiska livsåskådningen efter främmande filosofiers måttstockar. Även därefter uppstod olika vidskepelser och förkastliga tankeströmningar i skilda delar av den muslimska världen. Människorna levde då i en förtryckande monarkisk miljö och blev alltmer främmande för den islamiska livsordningens rätta utformning. Det fanns ett särskilt behov av teoretiska och filosofiska förklaringar och analyser av Koranens och sunnas föreskrifter för livets olika områden, det vill säga av islams lära. Uppfattningen att islam är en fullständig och segrande livsordning höll i allmänhet på att försvinna ur det muslimska samhället. I dess ställe trädde sufismen, det vill säga en partiell form av islam – och i vissa fall en förvrängd form – vars följder fortfarande märks, eftersom somliga ännu anser att några få rituella gudstjänsthandlingar utgör hela islam. Även om enstaka personer under den despotiska kungamakten ibland trädde fram med islams revolutionära idéer, mattades dessa snabbt inför hela samhällets likgiltighet och passivitet. Att säga eller skriva något som byggde på sådana idéer innebar en enorm risk för livet. Dessutom stred det mot den strategiska princip som följdes för att bevara islam under dessa förhållanden. Av dessa orsaker började muslimerna gradvis avvika från den gudomligt givna livsordning som den store Profeten och hans uppoffrande följeslagare genom mödosam kamp hade lagt fram för mänskligheten efter att ha krossat alla okunnighetens ogenomträngliga murar.

Förhållandena på den indiska subkontinenten

När islam, genom bristen på gedigen kunskap och forskning om islam å ena sidan och framväxten av ständigt nya felaktiga tankeströmningar å den andra, hade förlorat sin dynamik och trädde in i det tolfte hijri-århundradet, var tillståndet i hela det muslimska samhället – särskilt bland muslimerna på den pakistansk-indiska subkontinenten – ytterst beklagansvärt i intellektuellt avseende. Ingen annanstans hade islam utsatts för en sådan utmaning som här, genom själviska muslimska härskare. Med undantag för ett fåtal gjorde Delhis muslimska kungar och kejsare inte bara ingenting för att upprätta en fullständig islamisk livsordning i det pakistansk-indiska området; genom att utföra olika handlingar i strid med islams ideal gav de i stället landets vanligt folk en förvirrad bild av islam. Under mogulernas tid, särskilt från den senare delen av det tionde hijri-århundradet, försämrades situationen på ett alarmerande sätt. Kejsar Akbars (964–1064 hijri) gränslösa fräckhet gentemot islam skapade en stor, varig böld i det muslimska samhällslivet. Kejsar Akbar var beredd att till varje pris vinna hinduernas gunst. Akbar ansåg att mogulernas styre i Indien inte kunde bestå länge enbart genom den numerärt underlägsna muslimska befolkningens makt, utan hinduernas aktiva stöd om så behövdes. För att bevara sina förfäders tron var Akbar därför beredd att offra sin egen nationella tahdhib och tamaddun samt sin tro och akida. Under inflytande av dessa tankar antog Akbar många hinduiska sedvänjor och avskaffade jizya-skatten för icke-muslimer. Allt detta gjorde han i namnet av sin egen påhittade skenreligion, det så starkt fördömda Din-i Ilahi. Det bör nämnas att denna dårskap fick fäste i Akbars sinne från år 983 hijri. För att utarbeta planer för detta ändamål kallade han till sitt hov, utöver en grupp lärda, pirer och hinduiska panditer, även lärda från shia, kristendom, judendom, elddyrkan och andra religioner. Därefter omsatte han, med ledning av vars och ens uttalanden, sitt egenintresse i handling och utfärdade år 990 hijri ett officiellt tillkännagivande om upprättandet av Din-i Ilahi. Bakom Akbars villfarelse verkade, utöver hans okunnighet om islam, även hans icke-muslimska gemålers djupa inflytande. Närvaron av hinduiska kvinnor i harem räckte för att göra hela miljön hinduisk. Gudstjänstlokaler för olika religioner byggdes inne i palatsen. Under hinduiska mässor och högtider hölls allmänna festligheter i kejsarens palats. När kvällsljusen tändes stod Akbar och tog emot hyllningar. Böneropet och ko-slakt var förbjudna. Hovfolkets kläder och utstyrsel var helt hinduiska. Skäggen började försvinna från muslimernas ansikten. Kort sagt bar hela miljön, palatsens alla verksamheter, seder och ceremonier helt och hållet upp den hinduiska kulturen. I allt från tidens kläder och arkitektur till bildkonst kunde man se spår av hinduisk kultur. Moskén i Fatehpur Sikri och Shaykh Salim Chishtis gravmonument byggdes på samma sätt som symboler för hinduisk arkitektur. Den berömde engelske författaren Winston Smith sade följande om Shaykh Salim Chishtis grav: ”Jag blev förvånad när jag på gravbyggnaden till en framstående och stor andlig helig man i det muslimska samhället såg symboler för hinduisk kultur och arkitektur. Hela gravmonumentet uttrycker tydligt hinduiska idéer.” (Akbar the Great Mughal, s. 442–443.) På liknande sätt är Henells kommentar värd att uppmärksamma. Han säger: ”Fatehpurs moské förefaller snarare vara ett vaishnaviskt tempel än en moské.” (A Hand Book of Indian Art, s. 65.)

En grupp lärdas roll

Inte heller kan den tidens regeringstjänande lärda och pirer helt undgå skuld för Akbars villfarelse. Deras inbördes konflikter, stridigheter och avund, liksom deras bristande kunskap eller okunnighet om islams grundläggande krav, fungerade som att hälla olja på elden. På grund av deras svaghet inför de styrande, deras feghet och deras ansvarslöshet gentemot religionen skämdes de inte det minsta för att år 987 efter hijra utfärda en fatwa där de gav Akbar gudomliga egenskaper och kallade honom ”Zillullah” (Allahs skugga eller barmhärtighet), en rättvis ledare, ”tidens imam”, ”stående över all lydnad” och ”vars befallning gäller över alla”. De utfärdade också en fatwa om att man skulle göra en vördnadsfull sujud inför honom. Den avlidne Maulana Abul Kalam Azad sade följande i detta sammanhang: ”Under Akbars regeringstid undertecknade sådana onda lärda som Makhdoom-ul-Mulk och Abdun Nabi den nämnda fatwan och gjorde sig därmed förtjänta av ett hårt straff. Endast Allah vet hur Han kommer att behandla dem. Det råder dock inget tvivel om att dessa lärda genom den yttersta okunnighet de visade i denna förkastliga handling gav ett exempel som är ytterst sällsynt. Sanningen är att de slag som islam har utsatts för under olika tider har kommit just på grund av sådana ’onda lärda’. Jag säger att de som bar det största ansvaret för att skapa Akbars villfarelse inte var Abul Fazl och Faizi, utan snarare dessa ’världens hundar’. Olyckligtvis var det just dessa själviska personer som vid den tiden dolde sig bakom de lärdas dräkt.”

Hur som helst lät Allah senare, mitt i det djupa mörker som Akbar hade skapat, en väldig sol lik Mujaddid Alf-e Sani gå upp, och under kejsar Jahangirs regering upphörde detta mörker till följd av hans obevekliga rörelse, uppoffringar, uthållighet och kraftfulla försvarsåtgärder. Även om Alf-e Sani (må Allah förbarma sig över honom) lyckades dämpa villfarelsen och samtidigt de andra mäktiga strömmarna av innovationer och shirk, försvann inte spåren av detta onda sår helt. Några av dess bakterier fanns kvar även under den följande perioden. Det visade sig nämligen att även om antalet anhängare av Akbars ’Dine Ilahi’ var mycket litet, var dess allmänna inflytande vitt spritt. Ett exempel är att muslimska författare vanligtvis brukade inleda sina skrifter, särskilt sina böcker, med ’hamd’ och ’nat’, medan regeringstjänstemän med en förvriden mentalitet och muslimska författare vid det kungliga hovet inledde sina verk om hinduisk kultur och på hinduistiska språk med namn på hinduiska gudar och gudinnor som Ganesha eller Saraswati. Dessutom fanns inflytandet från och föreställningen om ’Dine Ilahi’ inte bara under Akbars son Jahangirs regering, utan även under hans sonsons regering hos många framstående personer. Beviset för detta är Dara Shikoh. Shahjahans son Dara Shikoh var visserligen i början påverkad av sufiskt tänkande, men kom senare alltmer att luta åt hinduismens religiösa uppfattningar. Under hans beskydd översattes många hinduiska religiösa skrifter till persiska. Han skrev avhandlingar där han jämförde hinduismens terminologi för panteism med terminologin i den egna trosuppfattningen. Han försökte åstadkomma en förening mellan hinduisk och muslimsk religion. Detta tänkande spreds medvetet eller omedvetet även bland många hängivna sufier. På detta sätt beredde Dara Shikoh genom sufierna en gemensam grund mellan islam och hinduismen (Islam the Straight Path).

Det var i grunden denna orsak som låg bakom konflikten mellan kejsar Aurangzeb (1068–1118 efter hijra) och Dara Shikoh och slutligen Dara Shikohs nederlag och död. Det är inte alls riktigt att betrakta deras konflikt som ett gräl mellan två bröder om att ta över kungamakten. Snarare var konflikten en konflikt mellan två tankesätt och två ideal. Abul Muzaffar Muhyi ad-Din Alamgir Aurangzeb ville återuppliva den ädle Profetens ideal, det vill säga islam, på den indiska subkontinenten, medan Dara Shikoh ville etablera sin farfarsfar Akbars lära där. Enligt vissa skulle Mogulriket fortfarande ha bestått om Dara Shikoh hade lyckats komma till makten, och även om det inte hade bestått skulle islam ha utplånats från den indiska subkontinenten. Av dessa skäl såg man, även efter att en muslimsk härskare som Aurangzeb, en fullständig anhängare av det islamiska idealet, hade gått bort, att denna hinduistiskt präglade tankeströmning, tillsammans med shia-läran och olika former av icke-islamiska, fitna-fyllda idéer, åter började höja huvudet på grund av den efterträdande härskarens inkompetens. De icke-islamiska sedvänjor och tankeströmningar som genom Mujaddid Alf-e Sanis (971–1034 efter hijra) och senare den fromme kejsaren Aurangzebs ansträngningar hade utplånats, återupplivades när den nämnde härskarens svaghet gav dem möjlighet. Detta var det allmänna tillståndet i Pak-Bharat. Därtill var utbildningsväsendet och de bildade kretsarna i samhället, det vill säga ulemas samt pirernas och mashayikhernas verksamhet, ännu mer förfallna. En sorts personer som kallade sig sufier, fakirer och darvischer plundrade vanligt folks egendom under sken av fakirisk marifat. På läroanstalterna pågick fortfarande dissektioner på det ruttna liket av Aristoteles förkunnade läror. På madrassorna lästes ’Shams-e Bazigha’ och ’Qazi Mubarak’ med särskild vikt, men ingen brydde sig om att tänka och forska kring Koranen och sunna. De var i själva verket så uppslukade av ’ulum-e ilahiya’ att de inte hade någon tid över för ’Kalam Allah’. I den dåtida allmänna utbildningen, det vill säga Dars-e Nizami [den utbildningsordning som används i dagens qawmi-madrassor], var Koranen Majid det enda ämne som inte ingick i läroplanen. Även i de stora lärdas undervisningskretsar ansågs det tillräckligt att läsa endast Mishkat Sharif och ’Mashariq al-Anwar’. Tillståndet var sådant att lärda som omgav Mujaddid (må Allah förbarma sig över honom) och hans samtida, Shaykh Abd al-Haqq Muhaddith Dehlavi (må Allah förbarma sig över honom) (958–1052 efter hijra), präglades av detta tänkande. Muftiernas tillstånd var sådant att de betraktade fatworna från de senare, det vill säga de rättslärda och mujtahiderna efter det femte århundradet efter hijra, som slutgiltiga. Det var omöjligt att gå emot någon av Ibn Najims (970 efter hijra) eller Mulla Ali al-Qaris (1014 efter hijra) rättsliga uppfattningar. Om någon visade den minsta fräckhet i denna fråga kunde han kanske överösas med religiösa förolämpningar som wahhabist, ny mubtadi (innovationsanhängare), la-madhhabi och annat.

Vid sidan av detta tillstånd bland ulema och utbildningsivrare var situationen för det vanliga muslimska folket och medelklassen ännu mer hopplös. Enligt en icke-muslimsk författare hade islam i allmänhet förlorat sin livskraft på den indiska subkontinenten. Det enda som dominerade var tillgivenheten till islams formella ritualer och inbillade mirakel. Om profeten Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade kommit till världen en andra gång, skulle han ha uttryckt stort missnöje när han såg irreligiositet och avgudadyrkan bland dessa sina anhängare. [Stewart har i sitt verk utförligt behandlat den muslimska världen under 1700-talet och framställt en ytterst smärtsam bild. Enligt Amir Shakib Arslan är Stewart den ende författare som har återgett bilden av den muslimska världen med en sådan insikt, något som inte ens en skarpsinnig muslimsk författare hade kunnat göra. En fullständig redogörelse för Stewart finns i Sir Sayyid Ahmad, s. 50–51.]

Imam Shah Waliullah Dehlawi ((rah.))

I detta särskilda läge för muslimerna i Pakistano-Indien och, mer allmänt, i denna stund av stagnation inom det religiösa tänkandet i den muslimska världen, kändes ett trängande behov av en vägvisare som kunde upplysa och tydligt förklara Koranens och sunnans föreskrifters rätta innebörd för den muslimska umman ur teoretiskt och filosofiskt perspektiv. Genom tänkande och forskning skulle vägen till en islamisk renässans öppnas, och den muslimska umman skulle inte längre betrakta islam som en så kallad religion begränsad till moskéernas, madrasaornas och khanqahernas fyra väggar, utan som ett fullständigt levnadssystem. Den skulle organiserat kämpa för att låta islam få företräde på livets alla områden och söka lösningar på sina ekonomiska, politiska, kulturella och andliga problem inom islam. Genom Allahs oändliga nåd föddes just vid denna tid ett barn i en förnäm och gudfruktig familj i Delhi, för att bära detta stora ansvar. Denne blev senare i hela världen känd som Imam Shah Waliullah Dehlawi, den muslimska ummans – särskilt i Pakistano-Indiens och Bengalis subkontinent – främste föregångare för den islamiska renässansen på det islamiska tänkandets område.

Hans far hette Shah Abd ur-Rahim (rah.). Familjen Abd ur-Rahim hade sedan tidigare varit mycket berömd i Delhi för sina studier och sin forskning inom islamisk kunskap. I denna familj fanns många framstående alim. Till börden var Imam Shah Waliullah besläktad med den andre kalifen, Hazrat Umar al-Faruq (ra.). Hans farfar, Shah Wajihuddin (rah.), var en mycket modig man. Han deltog i flera strider under kejsar Alamgirs regering och tjänstgjorde även tillsammans med mogularmén i krigen mot maratherna. Shah Waliullahs far, Shah Abd ur-Rahim, var under kejsar Alamgirs regering en samlingspunkt för islamisk kunskap. Han besatt andlig insikt samt religiös kunskap och information. När det gällde att följa religiösa sedvänjor var han ytterst hängiven och gudfruktig. När kejsar Alamgir upprättade ett högt råd av lärda specialister på islamisk rätt för att under statlig ledning sammanställa det världsberömda islamiska rättsverket Fatawa-yi Alamgiri, fanns även hans namn med. Eftersom han av naturen avskydde anställning vid hovet avböjde han den, men fortsatte ändå gång på gång att hjälpa rådet i detta arbete. Shah Waliullah föddes år 1114 hijri, fyra år före kejsar Alamgirs bortgång, och avled år 1176 hijri. Därmed bevittnade han, inklusive Alamgir, sammanlagt tio mogulkejsares epoker. De var: (1) Alamgir (Aurangzeb), (2) Bahadur Shah, (3) Mu’izzuddin Jahandar Shah, (4) Farrukh Siyar, (5) Rafi ud-Darajat, (6) Rafi ud-Daulah, (7) Muhammad Shah Rangila, (8) Abu Nasr Ahmad Shah, (9) Alamgir II och (10) kejsar Shah Alam.

Shah Waliullah hade varit synnerligen begåvad ända sedan barndomen. Vid sju års ålder memorerade han den ädla Koranen, och innan han hade fyllt femton hade han under sin kunnige fars vägledning uppnått djup kunskap inom alla religiösa och andliga områden. När Shah Abd ur-Rahim avled år 1131 hijri var han därför, redan vid sjutton års ålder, engagerad i att sprida islamisk kunskap genom sin fars läroanstalt. Shah Waliullah undervisade oavbrutet vid Rahimiyya-madrasa i Delhi i tolv år. Under denna tid gjorde han betydande framsteg inom islamisk kunskap och andlighet. Men det muslimska samhällets intellektuella, moraliska och politiska förfall, både det uppenbara och det dolda, lät honom inte förbli stillasittande. Särskilt utvecklingen av de religiösa, politiska och kulturella rörelserna i dåtidens Indien gjorde honom djupt bekymrad. Redan under kejsar Alamgirs livstid reste sig nämligen två fruktansvärda rörelser i Indien som hotade islam och muslimerna: den ena var maratherrörelsen, som utgick från södra Indien under Shivajis ledning, och den andra var sikh­rörelsen. Därtill fanns även andra omständigheter. Maratherrörelsens mål var att upprätta hinduisk civilisation och kultur som den obestridda makten i Indien. Sikhernas alla destruktiva aktiviteter hade Punjab som centrum. Till en början var detta en religiös reformrörelse, men senare fick den under Guru Gobinds ledning en politisk form. När författaren till verket Siyar al-Muta’akhkhirin ger en kort beskrivning av deras fiendskap mot muslimerna, skriver han att de överallt där de fick makt över muslimer inte bara plundrade deras egendom, utan också lekte holi med muslimernas blod. Inte ens barn skonades från deras händer. De skar upp magen på gravida kvinnor, tog ut barnen och dödade dem inför deras föräldrar. (Si. Mu., s. 42.) En hinduisk författare säger: »Sikherna betraktade muslimerna som sina värsta fiender. I områden där de hade inflytande tillät de inte muslimerna att kalla till bön. De förvandlade moskéerna till sina religiösa lärocentra och gudstjänstlokaler och bytte moskéernas namn till ’Mastgarh’. De betraktade kärl som muslimer använt som orena. När det behövdes slog de fem gånger på dem med sina skobeklädda fötter och använde därefter kärlen.«

Shivaji, upphovsmannen till maratherrörelsen, lät maratherna framställa sig som ättlingar till furstarna av Udaipur. Därigenom fick rörelsen lätt stöd av de förnäma hinduerna och brahminerna. Senare spred sig rörelsen över hela Indien. Den skada på muslimernas liv och egendom som marathernas rövare vållade är historiskt omtalad. I verken Khazana-yi Amira och Tabakat-i Nasiri sägs att den plundring som maratherna bedrev i Delhi och det kränkande sätt på vilket de behandlade den muslimska civilisationen och kulturen väcker sorg hos varje muslim.

Resan till Mecka

Dessa rörelser gjorde ett djupt intryck på Shah Sahib. Shah Waliullah insåg genom sin gudagivna tankeförmåga att det inte skulle räcka att enbart bedriva traditionell undervisning i madrassorna för att rädda det dåvarande muslimska samhället från de mångfacetterade problemens förödande grepp, och att inte heller några tal som endast skapade tillfällig entusiasm skulle kunna väcka detta folk. Med ett bekymrat sinne sökte han därför Guds hjälp för att finna den rätta vägen. Det var i detta syfte som han, efter att ha avbrutit sitt tolvåriga arbete som lärare, vid tjugonio års ålder begav sig på en pilgrimsresa till det heliga Mekka och Medina år 1143 eller 1144 AH. Det bör nämnas att en resa till det heliga Mekka inte heller vid denna tid var någon enkel sak. Just då närmade sig portugiserna och andra västerländska nationer den muslimska världen med begärliga blickar, vissa i rollen som härskare och andra i köpmännens skepnad. Shah Waliullah var på resa från 1143 till 1145 AH (enligt en annan uppgift från 1144 till 1146 AH). Av denna tid tillbringade han fjorton månader i Mekka och Medina och resten på resan dit och tillbaka. Därigenom fick han möjlighet att utföra hajj två gånger. Den senare historien visar vilken visdom och insikt han, genom gråt och böner för islams och den muslimska ummans skull i syfte att befria detta folk, erhöll från Allah den Allsmäktige i närheten av de heliga Haramain. Genom denna kunskap fann han vägen att gå fram mot sitt eftersträvade mål. Den andliga styrka och rikedom han erhöll under denna tid kan lätt förstås genom att läsa hans framstående verk med titeln Fuyud al-Haramayn. På sidorna 89–90 i detta verk nämner han, i samband med skildringen av en lång dröm han hade natten till fredagen den 20:e Dhu al-Qa’dah år 1144 AH, ett budskap från Allah till honom. Även om denna sak kan te sig annorlunda för dem som bedömer allt enbart ur ett materiellt och materialistiskt perspektiv, är det eftersom Shah Sahib själv är dess berättare omöjligt för mig att låta bli att återge den. I ett skede av drömmen sägs det att han såg sig själv bland en upprörd folkmassa. Där fanns människor från nästan alla muslimska länder, både araber och icke-araber. Alla var ursinniga över det främmande inflytandets växande makt över muslimerna. Alla kom fram till honom och frågade vad Allahs befallning var i detta ögonblick. Då kom följande ord ur hans mun: ”Genomför en grundläggande förändring av det nuvarande samhällssystemet och upprätta ett islamiskt samhällssystem.” Det var i själva verket detta Shah Sahib senare gjorde genom sina skarpsinniga argument och sin pennas slag. På liknande sätt återger han i förordet till sitt världsberömda verk Hujjat Allah al-Balighah en betydelsefull dröm och säger: ”En gång var jag efter asr-bönen försjunken i åminnelsen av Allah. Plötsligt kände jag att den helige Profetens själ hade omslutit mig. Det kändes som om en mantel hade lagts över mig. I detta tillstånd ingavs mitt hjärta följande: ’Följ en särskild metod när du förklarar religionen.’ Därefter började jag känna ett sådant ljus av kunskap i mitt hjärta att det gradvis fortsatte att utvecklas.”

Återkomsten till hemlandet och hängivelsen åt forskningsarbete

Efter sin återkomst till hemlandet år 1146 hijri ägnade Shah Waliullah sig i nästan trettio år, fram till sin bortgång, uteslutande åt att skriva böcker. Den tankeinriktning som hade gripit och oroat hans sinne när han satte fot på indisk mark med den plan han hade utarbetat i det ärevördiga Mekka, gjorde att han övergav smaken för den mångåriga, traditionella undervisningsmetoden. Han hade inte längre någon möjlighet att verka som lärare i vanlig mening. Med hans duglige son Shah Abd al-Azizs ord: ”Den vördnadsvärde fadern hade utbildat en lärare för varje ämne; den elev som studerade ett visst ämne gick till läraren för just det ämnet. Hans uppgift var endast att förmedla kunskap och information, skriva samt återge hadither.” Under denna period författade han omkring femtio böcker på arabiska och persiska. De flesta av dem utmärker sig genom sina enastående egenskaper inom islamisk kunskap och forskning, filosofi och faktakunskap. Det mest häpnadsväckande i hans forskning om människans liv är att han, trots att han verkade i en miljö för två hundra år sedan, tolkade den islamiska livsordningen på ett helt modernt sätt, likt en person som hade fostrats och utbildats under vår tids yttersta blomstring inom kunskap och vetenskap. Varje historieläsare känner till den oroliga situationen i Indien under Farrukh Siyars, Muhammad Shah Rangilas och Shah Alams regeringstider. Shah Sahib var den ende forskare som, mitt i ett fritt välde av lyx, sinnesdyrkan, mord, förtryck, våld, oro och kaos, som en självständigt tänkande uttolkare, frigjord från sin tids alla band och inflytanden, riktade en djupgående och undersökande mujtahids blick mot varje problem. Genom det sätt på vilket Shah Sahib i sina böcker presenterade kunskap om islams olika områden i vetenskaplig och filosofisk form blir de grundläggande principerna för den islamiska kunskapen och vetenskapen samt de filosofiska aspekterna av islams föreskrifter lätt tydliga. Vad han än tog sig an tycks han ha fört diskussionen om alla tillhörande frågor till dess slutliga nivå. Hans böcker, skrivna på såväl arabiska som persiska, utmärker sig genom tankarnas djup, språkets klarhet, den filosofiska bevisföringen och sin förmåga att väcka gensvar. Han strävade i själva verket efter att omforma den islamiska kunskapen och vetenskapen på ett så rationellt sätt att den islamiska rättsordningens grundläggande hemligheter, fakta och filosofiska aspekter skulle bli tydliga för kommande generationer, och att detta skulle lägga grunden för muslimsk pånyttfödelse och islamsk politik i den muslimska världen, särskilt på den indiska subkontinenten. Ur detta perspektiv måste hans skrifter betraktas som mer revolutionära än många andras texter, även sådana som är präglade av revolutionära idéer. Shah Waliullahs tänkande utgör en väldig utmaning till försvar för islam. I den islamiska samhällsordning han presenterade finns tydlig vägledning om alla medel för politisk, kulturell och ekonomisk frihet och välstånd samt social utveckling. Det som utmärker dessa principer är att de kan tillämpas i vilken stat som helst. Shah Waliullah (må Gud förbarma sig över honom) bevisade med förnuftets prövosten att islam är en evig livsordning för vilket land och vilket folk som helst. Shah Waliullah Dehlavi tillhör historiens stora tänkare och ädla själar, de som genom tiderna har slitit sönder villfarelsernas nät, byggt en ren och rak väg för tänkande och forskning och i människornas medvetande skapat en gripande bild av en ny skapelse genom att väcka oro inför samtidens förhållanden. Därigenom föds oundvikligen en rörelse med syftet att förgöra orättvisa och fulhet samt återuppbygga rättvisa, sanning och skönhet. För en sådan tänkare är det sällan möjligt att bygga en rörelse i enlighet med sina egna tankar och sin ideologi, och de har också sällan möjlighet att kasta sig ut på fältet för att med egna händer bryta sönder den befintliga världen och skapa en ny. Sådana tänkares egentliga uppgift är att med kritikens kniv skära sönder och upplösa århundraden av villfarelser och tända en ny lampa i förnuftets och tänkandets värld. De bryter sönder livets förvridna men mäktiga struktur, skiljer den äkta och varaktiga sanningen från dess ruiner och presenterar den för världen. Trots detta kämpade Shah Waliullah verkligen längst fram på stridsfältet. Men all hans tid gick åt till att återuppbygga tänkandet. Han fick inte ens ett ögonblicks ledighet från detta stora arbete. För att genomföra aktiva insatser på grundval av den väg han hade visat behövdes en annan grupp människor, och redan inom femtio år trädde de ut i verksamheten efter att ha hämtat styrka och näring ur Shah Waliullahs egen undervisnings- och övningsmiljö.

Waliullahs medarbetargrupp

Här är det nödvändigt att kortfattat behandla denna grupp och dessa personer samt deras verksamhet. Genom denna redogörelse kommer det tydligt att framgå att det var de som spelade huvudrollen som förbindelselänk för de islamiska rörelser som i dag bedrivs i detta land och i andra delar av den indiska subkontinenten. Även om engelsmännen år 1805 överlät Röda fortet, Allahabad och Ghazipurs jagir till Delhi-härskaren kejsar Shah Alam, hade de redan etablerat ett obestritt herravälde över hela Indien och berövat honom hans myndighet över dessa områden, innan de helt utplånade den sista resten av den muslimska härskarmakten på subkontinenten. Över hela subkontinenten fanns det bland de lärda och de bildade i det respektabla samhället ingen som vågade tillkännage öppet att det Indien som stod under främmande styre var ’Dar al-Harb’, där jihad var varje äkta muslims plikt. Förtvivlans skugga hade tätnat överallt. Muslimer ur alla samhällsklasser hade blivit rådvilla. Engelsmännen hade utarbetat djupgående planer för att stärka sin politiska makt på subkontinenten, främja västerländsk utbildning, civilisation, tankar, seder och kultur samt forma muslimerna, som var landets traditionella härskande folk, med blicken riktad mot väst. Denna tid var en hård prövning för muslimerna.

Den revolutionära fatwan mot engelsmännen

Just vid denna tid spred Shah Abd al-Aziz Dehlavi, Shah Waliullah-rörelsens främste företrädare och Waliullahs äldste son, en revolutionär fatwa. Därigenom visade han denna modfällda nation vägen och uppmanade den att låta sig inspireras av islams jihadiska anda. Efter sin fader, den store tänkaren och visionären bakom den islamiska revolutionen, Hazrat Shah Waliullah Dehlavis, bortgång (år 1767 e.Kr.) ägnade sig Shah Abd al-Aziz åt den islamiska pånyttfödelse­rörelsen, kallad ’Tahrik-e-Muhammadi’, genom att från Rahimiya Islamic University i Delhi sprida Waliullahs tankar, organisera folket och bedriva liknande verksamhet. Denne orädde mujahid förkunnade med oomtvistlig röst:

”Här råder kristna officerare fritt, och innebörden av deras styre är att de har oinskränkt makt över landets försvar, bestämmelserna för befolkningskontroll, skatter, kharaj, taxering, ushr, handelsvaror, strafflagstiftning, domstolsprövning av mål, straff för brott och liknande. I alla dessa frågor har indierna inte någon som helst rätt. Visserligen hindrar de inte vissa islamiska föreskrifter, såsom fredagsbönen, eidbönen och slakt av kor. Men detta är bara religionens yttre grenar; själva kärnan i de nämnda frågorna och friheten – såsom mänskliga grundläggande rättigheter, yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter – har helt och hållet berövats och trampats under fötterna. Moskéerna förstörs, och varken hinduer eller muslimer får resa in i eller lämna någon stad utan pass och tillstånd. Till vanliga resande och köpmän ges tillstånd att resa till och från städerna inte på grundval av landets intresse eller medborgerliga rättigheter, utan utifrån de styrandes egna intressen. Visserligen har de kristna regeringens lagar inte införts direkt i Hyderabad, Lucknow och Rampur, eftersom deras härskare har erkänt engelsmännens överhöghet; men även där kommer hela landet ändå att omfattas av bestämmelsen att det är dar al-harb.”

Fatwa-ye Azizī (persiska, s. 17, Mujtabai Press). På liknande sätt förklarade han också i en annan fatwa det odelade Indien som ”dar al-harb”. Det råder inget som helst tvivel om att denna fatwa helt och hållet var inriktad på politiska frågor. Dess innebörd kan sammanfattas så: all makt att stifta lagar ligger i de kristnas händer, och de har berövat folket dess religiösa värderingar. Därför är det varje patriotisk människas plikt att på olika sätt kämpa mot den främmande engelska makten och fortsätta kampen tills målet har uppnåtts.

Den anti-engelska fatwans inverkan

Tidigare hade vanliga muslimer känt sig hjälplösa inför engelsmännens makt och varit fångade i tvekan och inre konflikt. Efter att denna fatwa offentliggjordes fann muslimerna en väg att fastställa sin handlingslinje. Genom de aktivister som var knutna till Shah Abdul Aziz Dehlavis rörelse och genom hans framstående elever spreds budskapet i denna revolutionära fatwa till muslimer ur alla samhällsklasser på hela subkontinenten. På så sätt började en känsla av jihad mot engelsmännen gradvis väckas i muslimernas hjärtan.

Senare bildades, under ledning av hans lärjunge Sayyid Ahmad Barelvi och under befäl av hans svärson Maulana Abdul Hayy och brorson Maulana Ismail (martyr), omkring 1817 en väldig mujahidarmé. Det enda målet för denna mujahidarmé var att upprätta en renodlad islamisk stat och föra jihad mot dem som hindrade detta – sikherna och senare engelsmännen. För detta ändamål beslöt de att upprätta sina baser i Peshawar- och Kashmirtrakterna, vid den östra indiska gränsen eller i söder och nordväst. Muslimer från tidigare gränsområden i Indien, bland annat distrikten Comilla, Chittagong, Noakhali, Mymensingh och Sylhet, anslöt sig också till deras rörelse. Även i Bangladesh väckte den ett starkt gensvar. Som följd därav växte 1828 en mäktig islamisk rörelse, Faraizi-rörelsen, fram under ledning av Haji Shariatullah från Faridpur. Ungefär vid samma tid drabbade Maulana Haji Titumir (Nesar Ali) från Bengalen och hans följeslagare, som var knutna till mujahidrörelsen, samman med engelsmännen på många platser här. Maulana Haji Titumir var en hängiven lärjunge till ”Balakots martyr”, Sayyid Ahmad Shahid. År 1831, samma år som Sayyid Ahmad Barelvi led martyrdöden i Balakot, blev han martyr i en sammandrabbning med engelsmännen i Bangladesh. Sayyid Ahmad Shahids lärjunge, Maulana Karamat Ali Jaunpuri, utförde ett omfattande arbete för att sprida islamisk utbildning, kultur och ideal i Bangladesh. Han avlägsnade den hinduiska utbildningens och kulturens inflytande från de bangladeshiska muslimernas liv. När det gäller att sprida islam bland befolkningen i denna region kommer Maulana Karamat Ali Jaunpuris insats att bestå för alltid. Hur som helst reste mujahidarméns ledare Sayyid Ahmad Barelvi år 1819 till Mekka för att utföra hajj, för att vinna andlig styrka inför jihad och för att upprätta kontakt med muslimska lärda och islamiska krafter i andra länder. År 1823 återvände han till Indien. Så snart han hade kommit tillbaka började han förbereda jihad för att stärka den islamiska rörelsen. Han försökte forma varje mujahid i sin grupp efter förebilden av den islamiska guldålderns förkämpar. Deras dagsprogram omfattade predikoverksamhet i gryningen, hårt kroppsligt arbete under dagen samt tahajjud och annan tillbedjan under natten; detta var dessa gudfruktiga människors vanliga dagliga program. Efter att ha avslutat förberedelserna för och propagandan för jihad över hela det odelade Indien lämnade Sayyid Ahmad Barelvi Rai Bareli år 1826. Vid den tiden uppgick hans mujahiders antal till hundratusen. De anlände till Nowshera via Ghazni, Kabul och Peshawar. Sikherna hade i hemlighet slutit avtal med engelsmännen. Under Ranjit Singhs ledning hade de utvidgat sitt herravälde i Punjab och utsatt muslimerna för obeskrivlig förföljelse. Sikherna mötte mujahidarmén vid Panjtar med omkring trettio tusen soldater under Sher Singhs och en fransk generals befäl. Sikherna besegrades i detta krig och flydde, medan mujahidarmén intog Peshawar år 1830. Fram till slaget vid Balakot deltog mujahidarmén därefter i många fler krig mot sikherna. Till slut uppgick mujahidarmén till tre hundra tusen man. Efter att ha besegrat Ranjit Singhs vältränade Khalsa-armé intog mujahiderna Peshawar och upprättade där en islamisk stat. I det erövrade området utsåg de Maulana Sayyid Mazhar Ali till chefsdomare och Sultan Muhammad av Kabul till högste administratör. I det erövrade området utsåg de Maulana Sayyid Mazhar Ali till chefsdomare och Sultan Muhammad av Kabul till högste administratör. Med denna nybildade lilla islamiska stat som centrum skulle han i nästa skede fortsätta arbetet med att återerövra det tidigare ”dar al-islam”, Indien, som låg under engelskt herravälde, för att ytterligare

Just när de förberedde sig för att samla större styrka tog den besegrade Ranjit Singh, med engelsmännens stöd, sin tillflykt till förräderi. Genom att locka med pengar försökte han få pashtunerna och stamfolken vid gränsen att lämna hans motståndare. Sayyid Ahmad var motståndare till vidskepelse. Därför kunde många pashtuner och stammän, vare sig av penningbegär eller på grund av vidskepelse, öppet ansluta sig till denna rörelse. År 1831 uppstod en våldsam sammandrabbning med sikherna vid Balakot. Genom förräderi av en pashtun vid namn Khubi Khan led Sayyid Ahmad Barelvi och Maulana Ismail Dehlavi martyrdöden. Trots detta lät den islamiska rörelsens tappra kämpar sig inte nedslås. Vid Sittana i Yagistan, vid gränsen, samlades de under ledning av Sayyid Sahibs trogna kalifer. Före sitt martyrskap hade Sayyid Sahib från slagfältet vid Balakot sänt sin framstående kalif, Maulana Vilayat Ali Azimabadi, för att verka inne i Indien. Efter denna händelse stärkte Maulana Vilayat Ali, hans bror Maulana Inayat Ali och den andre framstående ledaren Maulana Muhammad Ali med stor möda sin organisatoriska styrka och gick från Yagistan ut i krig mot sikhledaren Gulab Singh. Detta krig varade i fyra och ett halvt år. Därefter ingrep den engelska regeringen direkt, grep många mujahider, dödade några som martyrer och utsatte andra för omänsklig tortyr. En grupp mujahider fortsatte emellertid hela tiden kampen från områden utanför Indiens gränser. Trots det tillfälliga nederlaget vid Balakot, ledarnas martyrskap och den omänskliga förföljelse som de engelska myndigheterna senare utsatte mujahidstyrkorna för, satt dessa kämpande män inte overksamma. På olika sätt spred de islams lära och ideal bland subkontinentens muslimer och ingav skräck hos engelsmännen. Den fatwa om dar al-harb som Shah Abd al-Aziz hade kungjort, bildandet av en kortlivad islamisk stat av hans anhängare som en följd av den, striden vid Balakot och deras fortsatta verksamhet för att väcka motstånd mot engelsmännen – allt detta skapade bakgrunden till den historiska revolutionen 1857, som inleddes av de muslimska soldaterna i Barrackpore kring användningen av gevärspatroner blandade med grisfett och liknande. Även om engelsmännen kallade denna revolution för sepoyupproret, var den i själva verket subkontinentens första kraftfulla och omfattande frihetsrörelse och ett hårt slag mot engelsmännens utdrivning ur det odelade Indien.

På grund av moderna vapen, bristande inbördes enighet och annat misslyckades denna revolution. Revolutionens hjältar var de kämpande lärda männen inom Waliullah-rörelsen. Eftersom namnen på många av de lärda som ledde den av olika strategiska skäl hölls hemliga vid denna tid, kan Maulana Yahya Ali särskilt nämnas bland dem i många historikers verk. Som en av ledarna för Balakot-mujahidstyrkorna intog han indirekt en ledande ställning i den islamiska revolutionen 1857. Inne i Indien var det till stor del han som styrde utvecklingen av den islamiska revolutionen vid denna tid. Även om vissa av vårt lands skribenter, av okunnighet eller avund, förbisåg Waliullah-rörelsens anhängares insats, kunde många hinduiska författare och även den berömde engelske författaren Hunter inte förneka den. Efter revolutionens misslyckande 1857 drabbades subkontinentens muslimska liv av den mörkaste nödtid. Hinduerna hade redan börjat samarbeta med engelsmännen, och det var just från muslimernas sida som detta hade möjliggjorts. Därför blev även muslimernas utbildningsmässiga, kulturella, sociala och ekonomiska liv, liksom deras politiska liv, trängre och outhärdligare, och de berövades alla rättigheter. Engelsmännen lade ensamt skulden för revolutionen på muslimerna och fortsatte att köra en ångvält av förtryck och övergrepp över dem. Hundratals lärda män och tusentals vanliga muslimer, som hade varit revolutionens hjältar och medverkande, föll därför offer för engelsmännens vrede: somliga hängdes, andra förvisades till Malta eller Andamanöarna, och ytterligare andra tynade under lång tid bort i mörka fängelseceller. En uppgift visar att 28 000 muslimer på en enda plats hängdes efter revolutionen, och att hundratals lärda män led martyrdöden. Under sådana förhållanden övergav Balakot-rörelsens mujahider och deras andliga lärjungar inte kampens väg. Å ena sidan fortsatte de kriget i Yagistan vid gränsen; å andra sidan fortsatte de, under ledning av Maulana Shah Ishaq Sahib, Shah Sahib och den värdige arvtagaren till Shah Waliullahs andliga tradition, att försiktigt verka inne i Indien för utbildning, kultur och jihad, samtidigt som de undvek engelsmännens blickar. Frihetskämparna grundade madrasor på olika platser och gjorde genom religiösa möten och sammanslutningar sitt yttersta för att sprida islamisk utbildning, kultur och värderingar samt upprätthålla jihadisk propaganda och väckelse. Det är i själva verket som ett resultat av dessa ansträngningar och planer som vi ser institutioner som Darul Ulum Deoband-universitetet. Med dessa som centrum grundades senare otaliga ytterligare utbildnings- och jihadiska institutioner, och vägen öppnades för en islamisk pånyttfödelse på subkontinenten. Den respons som senare växte fram bland muslimerna i frihetsrörelsen med anledning av Icke-samarbetsrörelsen och Khilafatrörelsen, liksom det Pakistan som vi 1947 vann i islams namn, var inget annat än ofrånkomliga följder av alla dessa insatser. Den kraftfulla rörelse som senare under tjugofem år på olika sätt pågick i det odelade Pakistan för att upprätta ett islamiskt kalifat och en islamisk stat måste också sägas ha letts av de andliga lärjungarna till mujahiderna från 1857. Kort sagt är varje samtida islamisk rörelse och verksamhet på subkontinenten en fortsättning på den kompromisslösa kamp som de otaliga tappra soldaterna i den islamiska rörelsen förde under ledning av Shah Waliullah Dehlavi och hans duglige son Shah Abd al-Aziz Dehlavi, Sayyid Ahmad Shahid, Maulana Ismail Shahid Dehlavi, Maulana Abd al-Hayy och andra.

Shah Waliullah ((må Gud förbarma sig över honom)) –s verk och tankar

Under sin vistelse i det heliga Mecka hade Shah Waliullah, genom sina erfarenheter av de religiösa, politiska, kulturella, ekonomiska och sociala uppgångarna och nedgångarna i olika muslimska och icke-muslimska stater i världen, samt genom den kunskap Allah hade skänkt honom, kommit till insikt om att enbart statsmakten inte kan hålla en nation vid liv utan den inneboende kraften i dess livsåskådning. Om inte, varför befinner sig då den muslimska umman i detta bedrövliga tillstånd efter att ha styrts med överväldigande makt i många hundra år? Han var fast övertygad om att det endast var genom islams inneboende kraft som muslimerna hade kunnat resa segerns fana i världens alla hörn. När man därför lägger fram en statsordning lämpad för den muslimska nationen är det absolut nödvändigt att samtidigt inför människorna lägga fram en förnuftig förklaring av islams krafts grundvalar. Om muslimerna kan bygga upp sitt individuella och sociala liv kommer de att återfinna sitt ärorika förflutna, vinna tillbaka sitt idealiska liv och på så sätt kunna överleva som nation. Genom den gradvisa utvecklingen av en särskild sorts sufisk tankeströmning, som uppstod under ogynnsamma monarkiska förhållanden, hade islam fått en ofullständig gestalt bland den muslimska befolkningen. Därför höll uppfattningen på att slå rot hos de flesta att statliga angelägenheter, det vill säga politik, var något skilt från religionen; att människan skulle vinna frälsning i det kommande livet genom att personligen följa vissa av islams formella föreskrifter; och att politik var en världslig angelägenhet som endast passade världsliga människor. Shah Waliullah Dehlavi riktade ett hårt angrepp mot denna syn. Enligt honom är förbättringen av människans både jordiska och hinsides liv profetskapets syfte. Han säger att vi i den ädla Koranen ser att när en nations moral har förfallit, har profeter och sändebud kommit till den, och att nationens ekonomiska, det vill säga världsliga, utveckling har ägt rum samtidigt med dess moraliska förbättring när den följt det levnadssystem som de föreskrev. Enligt honom finns det, ur religionens perspektiv, ingen skillnad mellan andlig och statlig utveckling. Med nationell utveckling måste man förstå både moralisk och jordisk utveckling. Den muslimska nationens historia av fortskridande utveckling vittnar om detta. Därför har muslimerna, med den heliga Koranens ord, uppmanats att be: ”Vår Herre! Skänk oss gott i denna värld och i det kommande livet.”

Hur som helst skrev denna framstående tänkare och filosof under 1700-talet, efter sin återkomst från hajj, enligt en ny plan flera odödliga verk om islam för att framställa islam som ett fullkomligt, segerrikt och kraftfullt ideal för hela människolivets utveckling. I dessa kan man urskilja tre områden: (1) kritiska och reformerande frågor, (2) konstruktiva frågor och (3) folklig organisering utifrån dessa. Som tidigare nämnts hann han emellertid inte ta itu med det tredje området, även om hans skrifter innehåller antydningar om det. Därför kommer här ett försök att behandla de två första områdena i hans arbete och tänkande.

Efter sin återkomst från Mecka utförde Shah Waliullah (må Allah förbarma sig över honom) olika reformer enligt en ny plan, och dessa kan huvudsakligen delas in i två kategorier: (1) kritiska och reformerande samt (2) konstruktiva. Enligt experterna var Shah Waliullah den förste vars blick nådde fram till den subtila och grundläggande skillnaden mellan islams historia och muslimernas historia. Han granskade och analyserade muslimernas historia ur den islamiska historiens perspektiv och försökte förstå vilket tillstånd islam faktiskt befann sig i hos de folk som antog islam under olika århundraden. Detta är ett mycket komplicerat ämne. Även tidigare blev vissa människor vilseledda i denna fråga, och så sker än i dag. I detta sammanhang behandlar han muslimernas historia fortlöpande på sidorna 122–158 i kapitel sex av verket ’Izālat al-khafā [den upplaga som publicerades i Bareilly år 1286 efter hijra]. När han med stor framgång redogör för varje tidsålders särdrag och de uppkomna fitnorna citerar han också den ädle Profetens förutsägelser, som innehåller tydliga hänvisningar till detta. Där pekar han i stora drag på alla former av jāhiliyya som hade blandats samman med muslimernas trosföreställningar, övertygelser, utbildning, kultur, moral och politik. Därefter pekar han bland alla brister ut två som är grundläggande och källan till alla de övriga: för det första förändringen av den politiska auktoritetens riktning, från kalifatet enligt profetskapets metod till monarki; för det andra döden av ijtihads livskraft och det blinda efterföljandets herravälde över sinnen och förstånd. Beträffande den första punkten klargör han i det nämnda verket skillnaden mellan monarkins principiella och terminologiska innebörd så tydligt och ger med hjälp av hadither en så välgrundad förklaring att motsvarigheter till den är sällsynta i tidigare författares verk. På samma sätt beskriver han den islamiska revolutionens följder på ett så klart sätt att något liknande inte återfinns hos tidigare författare. På ett ställe skriver han: ”En stor brist har blivit uppenbar när det gäller att upprätta islams grundpelare. Efter Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) ingick det bland islams nödvändiga angelägenheter att en härskare upprätthöll hajj. Att bestiga tronen, bära kungakronan och inta de tidigare kungarnas och kejsarnas platser, såsom Caesar och Kisra, brukade räknas som symboler för kungamakt; på motsvarande sätt blev det i islam känt som en symbol för kalifatet att upprätta sin egen auktoritet.” (’Izālat al-khafā, vol. 1, s. 123–124.)

Därefter säger han på sidan 157 i verket ’Izāla: ”Deras regering är lik avgudadyrkarnas regering. Den enda skillnaden är att de förrättar bönen och uttalar trosbekännelsens ord med sina munnar. Vi föddes mitt under denna förändring. Jag vet inte vad mer Allah kommer att visa senare.” I denna fråga finns en behandling i Hujjat Allah al-Bāligha, Badūr-e Bāzigha, Tafhīmāt, Musaffā och hans övriga verk.

Den andra bristen består alltså i att man blint följer andra utan att, med ett opartiskt och fritt tänkande i en viss fråga, söka Koranens och sunnans korrekta vägledning eller en föreskrift som överensstämmer med dem. Om detta säger Shah Waliullah (må Allah förbarma sig över honom) på sidan 157 i det aktuella verket:

Fram till de syriska härskarnas (umayyadiska regeringens) fall gjorde ingen anspråk på att vara hanafit eller shafiit. I stället samlade alla in bevis för sharia enligt sina imamers och lärares metod. Under de irakiska härskarnas (abbasidernas) tid fastställde var och en ett särskilt namn för sig själv. Situationen utvecklades så långt att de inte fattade något beslut på grundval av Koranen och sunna förrän de hade fått ett tydligt avgörande från ledarna för den egna madhhaben. På detta sätt blev de meningsskiljaktigheter som oundvikligen uppstått beträffande Koranen och sunna etablerade på fasta grunder. Senare, efter de arabiska härskarna, när människor under det turkiska styret spreds till olika länder, gjorde var och en det lilla som han kunde minnas från den fiqh-baserade madhhaben till sin egentliga religion. De madhhaber som tidigare hade uppstått ur Koranen och hadith blev då fasta sedvänjor. I den första volymen av verket al-Musaffa, på sidan 11, skriver han: ”Vår tids enkla människor vänder sig bort från ijtihad. De som bär detta namn är en särskild kategori. Deras angelägenheter kan inte förstås. Shah Waliullah har utförligt behandlat sökandet efter lösningar på problem utifrån Koranen och sunna med självständigt och fritt förnuft, i stället för blind efterföljelse, i det sjunde kapitlet av Hujjat Allah al-Baligha och i verket al-Insaf. Där redogörs för hela historien om blind efterföljelse och denna sjukdom, och han har pekat på alla de brister som uppstått genom den, vilket kommer att redovisas längre fram.”

En granskning av den samtida situationen

Efter de ovan återgivna citaten om kritikens två viktiga områden följer nedan kortfattat några kritiska citat om situationen under hans egen tid:

1. Kritik av en brist inom sufismen

”Den känslomässiga dyrkan uppstod genom sufiernas popularitet och genom att människor anslöt sig till deras anhängarskaror. Detta har spridit sig över hela Mashriq och Maghrib. Sufiernas ord och handlingar har till och med större inflytande över vanligt folks sinnen än Koranen och sunna, ja, än allt annat. Deras lärosatser och antydningar har blivit så etablerade att den som förnekar dem eller inte handlar efter dem inte kan vinna popularitet och inte heller räknas bland de fromma och gudfruktiga. Det finns ingen som står på predikstolen utan att hålla ett tal med sufiernas antydningar och signaler som innehåll. Inte heller finns det någon lärd som undervisar i en madrasa utan att hysa tro på deras ord och en fast övertygelse om dem. Annars betraktas han som en dåre.”

2. Hård kritik av olämpliga pirer och pirzador

”Till de pirzador som utan någon som helst kvalifikation har övertagit sina fäders och förfäders plats säger jag: Varför har ni bildat alla dessa separata grupper? Varför följer var och en av er sin egen väg (tariqa)? Varför har ni övergett den väg som Allah den Allsmäktige visade Muhammad (frid vare med honom)? Var och en av er har blivit en imam och kallar människor till sig själv. Ni anser er själva vara vägledare och sådana som leder andra rätt, men i själva verket leder ni människor vilse. Vi är inte det minsta nöjda med dem som av världsliga intressen får människor att avlägga bayʿa. Inte heller är vi nöjda med dem som söker kunskap för världsliga intressen eller uppfyller sina egna syften genom att kalla människor till sig själva. Alla är de rövare, Dajjal, lögnare, bedragare och bedragna.” (Tafhimat.)

Det är faktiskt av denna anledning som vissa säger att Shah Waliullah var den förste i Indien som höjde ett upproriskhetens budskap mot sufismen. Men den verkliga saken är den motsatta. I själva verket renade han den rena sufismen inom islam – den som i Koranens språk kallas tazkiyat al-nafs – från främmande orenheter och presenterade den sufism som är genuin enligt islams synsätt. Det behöver knappast sägas att om Shah Waliullah inte hade kritiserat den så kallade sufismen på detta sätt och lagt fram dess riktiga konturer, skulle dess existens i dag kanske ha varit osäker, till följd av de västerländska författarnas försök att förringa den genom att hävda att den var ”lånad från olika länders och religioners tankevärld, ja till och med från de indiska yogiernas idéer”.

3. Påpekande av bristerna i utbildningsmetoden

Till dem som söker kunskap och kallar sig själva för ulama (lärda) sade jag: ”Dåraktiga människor, ni har fastnat i den grekiska vetenskapens och filosofins, logikens och retorikens, det vill säga läran om logik och stilistik, labyrint. Ni har antagit att kunskap endast finns i dessa ämnen. Men den verkliga kunskapen finns i de klara verserna i Allahs bok och i den sunnah som har bekräftats genom Hans Sändebud. Ni har försjunkit i de tidigare faqihernas detaljer och utförliga framställningar. Vet ni inte att det enda rättesnöret är det som Allah och Hans Sändebud har sagt? De flesta av er är sådana att när en hadith från Profeten når er, handlar ni inte efter den.”

Med hänvisning till ulama-samhället sade han: ”Ni har inskränkt livets ramar för Allahs tjänare. Ni bortser från islams flexibilitet.”

4. Betoning av vikten av undervisningen i Koranen och hadith

Imam Shah Waliullah var fast övertygad om att nationens utveckling helt och hållet beror på en omfattande spridning av Koranens och sunnahs sanna läror. Därför ägnade han särskild uppmärksamhet åt detta och översatte den ädla Koranen samt ”Muwatta-yi Imam Malik” till persiska, som då var det officiella språket. Senare översatte han den ädla Koranen till urdu och skrev även en tafsir till den.

Han ordnade undervisningen så att man efter studiet av den ädla Koranen kunde förvärva kunskap om hadith. Det var framför allt genom Shah Waliullahs, hans söners och deras lärjungars insatser som kunskapen om hadith fick en omfattande spridning på den indiska subkontinenten.

Den berömde egyptiske lärde, Allama Rashid Rida, säger om detta: ”I Egypten, Syrien, Irak, Hijaz och andra länder började spridningen av kunskapen om hadith minska redan från och med det tionde hijri-århundradet. Våra indiska bröder har däremot genom stora ansträngningar hållit denna kunskap levande.”

5. De konservativa religiösa profitörernas angrepp på imamen

Sanningens bärare har i alla tider utsatts för förföljelse av själviska eller konservativa människor. Imam Shah Waliullah Dehlavi undgick inte heller detta. Av rädsla för att deras egna intressen i framtiden skulle skadas eggade en grupp samvetslösa religiösa affärsmän bland de lärda och pirerna vanliga muslimer mot honom, med frågan om imamens översättning av Koranen som förevändning. På sedvanligt sätt ägnade de sig åt att utfärda fatwor mot honom. En gång, när han vistades i Fatehpur-moskén, gick dessa trångsynta religiösa affärsmän till samlad, väpnad attack mot honom. Vid det tillfället hade han endast en träbit nära sig. Han tog den i handen, ropade ”Allahu akbar” och fick alla att stå stilla. Därefter lyckades han tryggt återvända hem genom deras led.

6. Till härskarna

Ni ägnar er åt bekvämlighet och njutningar och ger därigenom det vanliga folket möjlighet att bekämpa varandra. Alkohol dricks öppet, men ni ingriper inte. Öppen otukt, hasardspel och krogar etableras, men ni stänger dem inte. I detta väldiga land har ingen straffats enligt sharias lag. Den som ni anser vara svag slukar ni, medan ni låter den som ni anser vara stark gå fri. Ni har försjunkit i att njuta av olika slags mat, era hustrurs missnöje och försoning samt lyx i hem och kläder. Frukta Allah åtminstone en gång. Ni amirer och emirer har helt glömt era skyldigheter. Ni ägnar inte alls uppmärksamhet åt det folk vars omvårdnad anförtrotts åt er. Till följd av ansvarslösheten utsätter en samhällsgrupp en annan för hänsynslöst förtryck.”

7. Uppmaning till jihad och vägledning om dess huvudmål

”Under rådande förhållanden måste de muslimska statsledarna, med kompromisslös beslutsamhet, ge sig in i jihad enligt Allahs befallning för att upprätta fred och rättvisa. Det är deras plikt att fortsätta kampen tills förtryckarna har besegrats. När kampen mot orätten har lyckats ska de vara vaksamma på sina skyldigheter och, genom att kämpa efter bästa förmåga, upprätta Allahs lag i världen. Först då kommer verklig fred att visa sig i landets alla delar. Därigenom kommer våra liv att fyllas av glädje och framgång.”

8. Till soldaterna

”Allah har gjort er till soldater för att ni ska utföra jihad, upphöja sanningens storslagna budskap och göra slut på shirk och mushrikernas makt. Ni har försummat denna skyldighet och gjort enbart ridning och vapenträning till ert yrke. Ni har tagit anställning i armén för att tjäna pengar.”

9. Kritik av det moraliska tillståndet hos arbetare och vanligt folk

”Trovärdighet och ärlighet har lämnat er. Ni är ouppmärksamma på Skaparen och ägnar er samtidigt åt shirk. Den av er som har något bättre ekonomiska förhållanden spenderar mer på mat och kläder. Eftersom inkomsterna är mindre än utgifterna kränker han andras rättigheter.”

10. Till de religiösa lärda

”Ni har gjort Guds tjänarnas liv trångt. Ni har befallts att skapa rymd – inte trånghet.”

På detta sätt kritiserade han också strängt många vidskepelser som var utbredda i det muslimska samhället och många sedvänjor utan anknytning till islam. Särskilt framhöll han att de som går till en avliden vördad persons helgedom för att få sina önskningar uppfyllda och ber honom om något gör sig skyldiga till ett större brott än äktenskapsbrott. Av dessa citat kan man lätt förstå hur djupt han granskade muslimernas förflutna och nutid.

Konstruktivt arbete

Bland hans konstruktiva arbeten var hans första viktiga insats att han inom fiqh, det vill säga den islamiska rättsvetenskapen, presenterade en rationell medelväg. Han visade där inte, enligt den vanliga seden, partiskhet för en viss uppfattning och kritik mot en annan. Som en djupgående forskare studerade han principerna och metoderna hos alla fiqh-baserade madhhab och avgav sitt utlåtande med full självständighet. Shah Waliullah minskade tendensen till madhhab-strider och öppnade vägen för forskning och ijtihad bland madhhabernas anhängare. Han strävade efter samförstånd mellan alla madhhab, särskilt efter att ge de två madhhab Hanafi och Shafi‘i formen av en enda madhhab. I ”Tafhimat”, ”Hujjat Allah al-Baligha” och ”Al-Insaf” redogjorde han utförligt för detta. Genom att anta denna medelväg upphörde i själva verket fientlighet, trångsynthet, blind efterföljelse och tidsödande, onödigt långa diskussioner. Genom detta blev det möjligt för muslimer med olika uppfattningar att framträda i världen som en dynamisk och levande nation. Därför betonade Shah Waliullah behovet av ijtihad.

Ijtihad

I förordet till ”Musaffa” talar han om behovet av ijtihad: ”Ijtihad är i varje tidsålder fard kifāya, en kollektiv religiös plikt. Här betyder ijtihad att skaffa sig fullständig kunskap om sharias bestämmelser, förstå förklaringen av deras detaljer och finare aspekter samt på vederbörligt sätt sammanfoga och systematisera sharias lagar och regler; den som gör detta kan även vara anhängare av grundaren av en viss madhhab. När jag säger att ijtihad är fard kifāya i varje tidsålder beror det på att otaliga självständiga problem uppstår i varje tidsålder. Det blir obligatoriskt att känna till Guds föreskrift beträffande dem. De frågor som tidigare har skrivits ned och sammanställts är inte tillräckliga i detta avseende; dessutom råder det många meningsskiljaktigheter bland dem. Dessa meningsskiljaktigheter kan inte undanröjas utan att man återvänder till sharias grundläggande bestämmelser. Även den metod som mujtahiderna hade fastställt i detta avseende har nästan brutits av mitt itu. Därför finns det i detta fall ingen annan utväg än ijtihad.”

Shah Waliullah (må Allah förbarma sig över honom) insisterade inte bara på idjtihad, utan beskrev också utförligt idjtihads regler och metoder, grundprinciper och villkor. I verk som ’Izālat al-khafā’, ’Hujjat Allah al-bāligha’, ’Iqd al-jīd’, ’Al-insāf’, ’Badūr bāzigha’ och ’Musaffā’ finns det på vissa ställen endast antydningar och på andra ställen utförliga beskrivningar av detta. Genom att läsa hans verk kan man inte bara lära sig idjtihads regler och metoder, utan också få undervisning i detta ämne.

De två nämnda uppgifterna hade även personer före Shah Waliullah utfört. Men det som ingen före honom hade gjort var att han försökte presentera islams hela tankevärld samt dess moraliska, kulturella och sharia-baserade system i skriftlig form. I detta arbete överträffade han sina föregångare. Även om många imamer framträdde under de första tre eller fyra århundradena, och det vid en granskning av deras verksamhet tydligt framgår att deras tankevärld innehöll en fullständig bild av islams livssystem, och att man på motsvarande sätt även under senare århundraden möter många undersökande forskare om vilka man inte kan tänka sig att deras tankevärld var tom på sådana tankar, ägnade ingen av dem ändå uppmärksamhet åt att på ett välordnat och rationellt sätt dokumentera det islamiska systemet som ett livssystem.

Han var den islamiska filosofins grundläggare

Enligt experterna var han den första personen i historien som lade grunden till och skrev om dokumentationen av islamisk filosofi; människor har av misstag kallat den islamisk filosofi. I själva verket var det muslimsk filosofi. Dessa filosofiers härstamning är förknippad med Grekland, Rom, Iran och Hindustan. Även om man i Shah Sahibs terminologi kan finna spår av äldre filosofi, kalām-läran och många tankar och föreställningar därifrån, blev detta naturligtvis nödvändigt i början för dem som upptäckte nya vägar.

Shah Waliullahs samhällsfilosofi

Han försökte skapa en filosofi om världen och dess människor som kunde vara förenlig med och ha en besläktad natur med islams moraliska och kulturella system.

På grundval av det moraliska systemet bygger han en samhällsfilosofi (Social Philosophy). Han beskriver utförligt irtifāqāt (människans dagliga organisation, sociala sedvänjor, politik, rättsväsende, skattesystem (Taxation), statsstyre, militär organisation och så vidare). Samtidigt belyser han orsakerna till samhällscivilisationens sammanbrott och förvridning. Därefter presenterar han ett fullständigt system av sharia, dyrkan, ahkām samt lagar och bestämmelser, och fortsätter att förklara varje saks djupare innebörd. I detta överträffade han även Imam Ghazali. Mot slutet riktar han uppmärksamheten mot olika folks historia och lagar och bestämmelser.

Av de ovan nämnda ämnena belyses här endast två av hans viktiga områden. Det ena är ekonomiskt och det andra politiskt.

Ekonomiskt tänkande

Kärnan i imam Shah Waliullahs ekonomiska filosofi är att den samlade rikedom som produceras genom ett folks gemensamma eller individuella insatser måste omfattas av ett system för rättvis fördelning eller decentralisering, så att rikedom inte koncentreras i händerna på någon enskild person eller särskild grupp. Han motsätter sig monopolägande liksom ägande utan någon form av kroppsligt eller intellektuellt arbete. Enligt honom är medborgarskapets livsnerv ömsesidigt samarbete, och detta samarbete är helt beroende av att var och en verkar för den andres välbefinnande, vilket endast kan ske genom arbete. Det bör noteras att han även räknar kapital och intellektuella insatser som arbete. Därför kan enligt honom ingen i samhället njuta av rikedom utan att arbeta eller bli ägare till större rikedom genom ringa arbete. Om människor blir rika trots att detta grundläggande villkor för medborgarskap saknas hos dem, kommer rättigheterna att kränkas för dem som utgör rikedomens egentliga skapande kraft, nämligen bönder, arbetare samt de som bidrar med kapital och intellektuellt arbete. Den ofrånkomliga följden blir att antalet exploaterade och berövade i samhället ökar; deras medborgerliga bördor växer, de tyngs av skatter och utsätts vid utebliven betalning för förtryck och hård behandling. Samtidigt kommer en annan klass att hetta upp marknaden för lyx, överflöd och sinnlig njutning, varigenom den nationella rikedomen inte under några omständigheter ökar utan i stället töms ur mångas fickor och samlas på ett enda ställe.

Kort sagt: enligt hans tänkande är det bönder, arbetare och andra som bidrar med arbete och ägnar sig åt närande verksamhet för landet och folket som är rikedomens verkliga ägare (de oförmögna och funktionshindrade utgör naturligtvis ett särskilt fall). Dessa människors utveckling och välstånd är i grunden nationens utveckling och välstånd. Om någon ordning, vare sig monarkisk eller av annat slag, försöker hålla dessa krafter nere är den otvivelaktigt förödande för varje land och folk. En sådan ond kraft måste till varje pris undanröjas (Hujjatullah al-Baligha). Ett samhällssystem som inte ger arbetet dess verkliga värde måste avskaffas (Hujjatullah al-Baligha, kapitlet Siyasat al-Madaniyya). Enligt honom kan en behövande arbetares samtycke inte betraktas som hans tillfredsställelse förrän han har fått sin rättmätiga lön, något som enligt principen om ömsesidigt samarbete är nödvändigt (Hujjat). Arbetarens arbetstid måste vara fastställd. Han måste dessutom ges tillräckligt med tid för moralisk och andlig förbättring samt för eftertanke och begrundan av livet efter detta. Det är orätt att lägga en alltför tung skattebörda på folket (Hujjat). Monopolrätt eller monopolinflytande för någon person eller grupp inom handel och näringsliv är förödande för landet (Hujjat). Under en kunglig samhällsordning där vissa gruppers eller familjers slöseri, lyx, godtycke och överdåd hindrar rikedomens decentralisering i samhället, är det absolut nödvändigt att avskaffa denna ordning för att lindra de vanliga medborgarnas lidande (Hujjat).

Härav blir det också tydligt att monarkins skadeverkningar stod klara för honom och att han såg mänsklighetens befrielse endast inom ramen för det islamiska kalifatsystemet. Det kan i sammanhanget nämnas att även om dessa frågor i modern tid diskuteras dag och natt, måste man verkligen förundras när man betänker den tid och miljö under vilken han uttalade sig om dem. Den franska revolutionen låg då fortfarande ett halvt århundrade framåt i tiden. Kommunismens fader Karl Marx och hans medarbetare Engels skulle födas först ett sekel senare. Europas mekaniska tidsålder var då bara fyrtio år gammal. Därför kan man utan tvekan säga att om den mekaniska ordningen hade utvecklats på subkontinenten under den tid då en tänkare och filosof som Shah Waliullah framträdde, eller om han hade fötts i ett land med tryckpressar, likt Karl Marx eller Engels – varifrån man på kort tid kunde sprida sina idéer och sitt tänkande till avlägsna platser – skulle det sannolikt ha varit hans samhällsfilosofi samt politiska och ekonomiska lära som före alla andras hade skakat världen.

Politiskt tänkande

Ett. Den absoluta suveränitetens ägare är Allah den Högste. Allt slags delägarskap i den är helt förbjudet. Människan som vandrar på jordens yta är lik en främling.

Två. Varje Adams barn har samma värdighet som människa. Ingen har rätt att göra anspråk på herravälde över någon annan – en människa kan inte förslava en annan människa. Ingen individ kan äga staten eller folket. Det är också otillåtet för någon människa att hysa en sådan föreställning om ens en mäktig härskare.

Tre. Statsöverhuvudets ställning motsvarar en mutawallis. Om mutawallin finner det nödvändigt får han ur statskassan endast ta emot så mycket pengar som behövs för att försörja en vanlig medborgare i staten.

Fyra. På alla nivåer i staten har endast Allahs din fått företräde.

Grundläggande rättigheter

Det som utförligt har beskrivits i kapitlet om ”Irtifaqat” – det allmänna välståndet – i verk som ”Hujjat Allah al-Baligha” och ”Al-Budur al-Bazigha” är följande: mat, kläder, bostad, äktenskap, hälsa, barn, utbildning och liknande är alla människors medfödda rättigheter, oavsett etnicitet, religion, kast eller språk. På motsvarande sätt omfattar de medfödda rättigheterna rättvisa för alla människor i staten utan åtskillnad mellan hög och låg och utan diskriminering, skydd av deras liv, egendom, heder och anständighet, bevarandet av varje medborgares individuella frihet samt rätten till lika medborgarskap. På samma sätt hör varje grupps rätt att bevara sitt eget språk och sin egen kultur till de grundläggande rättigheterna.

Islam – en revolutionär din, ett revolutionärt livssystem

Shah Waliullah kallade islam en revolutionär folklig samhällsordning. Enligt honom är islam en religion som bygger på förnuft och kraft. Islam framträdde med syftet att samla alla människor i världen under samma ideals fana, för hela mänsklighetens frihet och välfärd. Enligt Koranens påbud ska människor kallas till islam genom förnuftets och det sunda omdömets väg. Fred, jämlikhet och broderskap är islams grund. Även om islams kallelse helt och hållet syftar till att, på rationella grunder, upprätta fred, kan ogynnsamma omständigheter, lögn, omotiverad överlägsenhetskänsla och själviskhet stå i vägen för att islams lära ska förverkligas. Därför trodde Shah Waliullah (må Allah förbarma sig över honom) att en världsomfattande revolution inte var omöjlig, i syfte att gagna den större delen av mänskligheten och upprätta detta sanna och fredliga livssystem. Om en sådan revolution någon gång skulle uppstå, borde alla människor stödja den – just för hela mänsklighetens välfärds skull. Enligt honom är det aldrig rationellt att, för den största välfärdens skull, bekymra sig om mindre förluster och svårigheter. I den ädla Koranen sägs det: ”Allah den Allsmäktige sände endast Sin budbärare med vägledande bud och det rätta livssystemet för att göra detta (det rätta livssystemet) överlägset alla andra livssystem och ordningar (skapade av människor), även om de avgudadyrkande och olydiga människorna därigenom skulle brinna av vrede.” Av denna vers framgår tydligt att även om islam är människans vägledning och det sanna livssystemet, krävs en välordnad struktur för att förankra det i världen. Enligt Imam Shah Waliullah är detta endast möjligt genom en självuppoffrande, uppriktig, välorganiserad och enad grupp under en central makt. Ett sådant arbete kan inte utföras av en legosoldatstyrka eller en professionell armé.

Frukten av Waliullahs tänkande

Att ett sådant rationellt och välorganiserat utkast till ett islamiskt livssystem har lagts fram innebär att det kommer att bli livsmålet för alla människor med sund natur samt samvete och förnuft, och att de bland dem som har större förmåga kommer att träda fram för att uppnå detta mål. Shah Sahib nöjde sig inte med att tydligt framställa kännetecknen för det jahilitiska och det islamiska styret; han beskrev också saken gång på gång på ett sådant sätt att det blev omöjligt för de troende att sitta overksamma utan att försöka avskaffa det jahilitiska styret och i dess ställe upprätta en islamisk stat. I ”Hujjat Allah al-Baligha” och ”Izalat al-Khifa” har detta ämne betonats mer än något annat. I detta verk bevisar han med hjälp av hadither att det islamiska kalifatet och monarkin är två helt olika saker. Därefter ställer han å ena sidan monarkin och de olyckor som under historiens olika epoker genom monarkins väg trängde in i muslimernas kollektiva liv, och å andra sidan det islamiska kalifatets kännetecken och villkor samt de insatser som faktiskt följdes bland muslimerna under det islamiska kalifatets tid. Hur skulle muslimerna efter detta fortfarande kunna sitta lugnt och overksamma? Och just därför uppstod i Indien, innan ett halvt sekel hade gått efter Shah Waliullahs bortgång (1786–1831), en rörelse för upprättandet av en islamisk stat under ledning av Sayyid Ahmad Barelvi och Ismail Shahid Dehlavi. De upprättade en tillfällig islamisk stat. Även om den tillfälligt misslyckades av vissa världsliga orsaker, finns dess inflytande fortfarande kvar på den indiska subkontinenten. Denna rörelses inflytande verkade bakom rörelsen för ett odelat Pakistan, och den rörelse för upprättandet av en genuint islamisk stat som nu framträder i denna region är i själva verket också ett resultat av Waliullahs tänkande och den yttersta självuppoffringen hos den islamiska rörelsens mujahider i Balakot. Efter Balakots nederlag, när främmande herravälde fick övertaget över muslimerna på subkontinenten, satt nämligen inte de lärda overksamma. Mitt i det djupaste mörkret gjorde de sitt yttersta för att hålla islams flämtande låga brinnande. Genom planering upprättade de ett nätverk av religiösa läroanstalter – madrasor – över hela subkontinenten och bevarade genom dem islams undervisning och kultur. Av dessa madrasor var Darul Uloom Deoband i Indien den främsta. Genom Darul Uloom Deoband, som grundades som ett centrum för frihets- och islamiska rörelser, och liknande läroanstalter uppstod så småningom en islamisk väckelse bland muslimerna på subkontinenten; i ett senare skede kom den till uttryck i kalifatrörelsen. Därför måste den muslimska väckelsen på subkontinenten, den senare Pakistanrörelsen och den gryende islamiska renässans som numera kan skönjas i hela den muslimska världen, däribland Burma och detta land, utan tvekan betraktas som resultatet av Waliullahs tänkande samt rörelserna som hans efterkommande och följare satte i gång.

Det bör påpekas att den betydelsefulla person genom vilken Shah Sahibens tankar verkade när bakgrunden skapades för alla nationella väckelser på subkontinenten – den första islamiska rörelsen (Balakot) med syftet att åstadkomma den av Shah Waliullah eftersträvade islamiska revolutionen, och senare sepoyrevolten, Faraizi-rörelsen i Bengalen, Haji Titumir Munshi Meherullahs rörelse med flera – var hans egen duglige äldste son, Shah Abdul Aziz (rah.) (1747–1824 e.Kr.). Efter faderns bortgång planerade han, mot bakgrund av den samtida situationen och i syfte att skapa en miljö som gynnade detta storslagna mål, först en omfattande spridning av religiös undervisning genom faderns läroanstalt (Anmärkning: Det bör påpekas att den stora byggnad som kejsar Muhammad Shah hade skänkt till den gamla Rahimiya-madrasan, eftersom elevantalet hade ökat efter imamens återkomst från hajj, förstördes under oroligheterna 1857). I dagens subkontinent finns otaliga islamiska utbildningscentrum. Vart och ett av dem står direkt eller indirekt i förbindelse med denna institution. Genom Shah Abdul Aziz inspirerades otaliga människor av revolutionära idéer. Bland dem återfinns hans fyra bröder samt några framstående lärjungar, däribland Sayyid Ahmad Shahid och Ismail Shahid Dehlavi, som var pionjärer inom självständighetsrörelsen på subkontinenten. Deras namn anges nedan: (1) Maulana Shah Rafiuddin, (2) Maulana Shah Abdul Qadir, (3) Maulana Shah Abdur Ghani, (4) Maulana Shah Muhammad Ishaq, (5) Shah Muhammad Yaqub, (6) Maulana Shah Muhammad Abdul Hayy, (7) Maulana Shah Muhammad Ismail, (8) Sayyid Ahmad Shahid, (9) Maulana Rashiduddin, (10) Maulana Mufti Sadruddin, (11) Mufti Elahi Bakhsh, (12) Hazrat Shah Ghulam Ali, (13) Maulana Makhsullah, (14) Maulana Karimullah, (15) Maulana Mir Mahbub Ali, (16) Maulana Abdul Khaliq, (17) Maulana Hasan Ali Lakhnavi, (18) Maulana Husain Ahmad Malihabadi med flera.

Bland ämnena i Shah Abdul Aziz (rah.)s undervisning ingick:

(1) Att med hjärta och sinne förstå imam Shah Waliullahs tankar, (2) att få inspiration till gudsfruktan och att forma ett föredömligt liv, (3) att avlägsna monarkistiska och regeringssmickrande attityder ur sitt sinne, (4) att väcka en vilja till uppoffring för att föra den islamiska revolutionen till fullständig seger, (5) att väcka en önskan att tjäna samhället och medkänsla med den nödställda mänskligheten, (6) att avstå från kunglig lyx och leva ett enkelt och okomplicerat liv, (7) att skapa en anda av jihad samt öva tålamod och uthållighet i varje stund av prövning, (8) att försöka avskaffa alla former av missförhållanden, vidskepelser och seder som förstör samhället, (9) att avskaffa lyxens samlingsplatser, vilka gör samhället bekvämt och svagt. Dessutom höll Shah Abdul Aziz (rah.) regelbundet offentliga tal två gånger i veckan i syfte att på bred front sprida islamiska ideal, utbildning och kultur samt ovan nämnda ämnen bland muslimerna.

Inflytandet från Shah Waliullahs tankar i Bangladesh

Även om hela subkontinenten på det stora hela hade gagn av Shah Waliullahs tankar och skrifter, var bland de orsaker som bidrog till att hans tankar spreds i Bangladesh – utöver de lärda som utbildats i Deoband – även personligheten och undervisningen hos Shah Waliullahs lärjunge Mawlavi Majduddin, även kallad Mulla Madan, som kom att spela en betydande roll redan före detta, år 1781. Han kom från Delhi till Calcutta 1764. Där levde han ett helt undanskymt liv. Men eld kan aldrig förbli insvept i tyg. Det var inte möjligt för honom att förbli dold för människors blickar. Lokala muslimska lärda, som kände till hans kunskap, värdighet och gudsfruktan, började överväga hur de kunde dra nytta av honom. De började tänka på att inrätta en islamisk utbildningsinstitution. När de i detta ärende vädjade till den dåvarande generalguvernören Lord Warren Hastings, gav han avsiktligt sitt stöd till deras förslag. Han anmärkte: Ja, regeringen planerar också att inrätta en sådan madrasa för att utbilda en klass av tjänstemän som kan bistå i regeringsarbetet. Därefter grundades i oktober 1781 en madrasa i området Baithakkhana i Calcutta. Mulla Madan arbetade där som huvudlärare.

Denna madrasa blev i själva verket senare känd som Calcutta Alia-madrasan. Huruvida det under dessa omständigheter var möjligt för Shah Waliullahs tankar att utvecklas på det önskvärda sättet från denna madrasa i Calcutta är naturligtvis en särskild fråga. Men så långt vi kan se i dag måste vi beklagande säga att det var som ett resultat av det ljus som senare spreds från dessa institutioner som en islamisk stat lik Pakistan kom att existera på subkontinenten: Deoband Darul Ulum grundades en gång av aktiva deltagare i rörelsen för att upprätta en islamisk stat och i frihetsrörelsen, vilka byggde på Shah Waliullahs tankar, och arbetet vid Calcutta Alia-madrasan inleddes under ledning av den store man som först åtog sig ansvaret för det. Men i dag kan man, med undantag för ett mindre antal alim-ulama som utbildats vid dessa institutioners förgreningar, inte hos många av dem se den nämnda revolutionära andan och inställningen? Den typ och det antal kvalificerade alim som behövdes för att möta tidens problem, tidens frågor och utmaningarna från vår tids många falska läror och tankesystem kan man, med undantag för ett mindre antal alim-ulama som utbildats vid dessa institutioners förgreningar, inte hos många av dem se den nämnda revolutionära andan och inställningen? Den typ och det antal kvalificerade alim som behövdes för att möta tidens problem, tidens frågor och utmaningarna från vår tids många falska läror och tankesystem kan dessa utbildningsinstitutioner inte tillhandahålla. Kanske är det därför som islam, trots att detta land vanns i islams namn, ännu inte har kunnat etableras här, eftersom avsaknaden av ett kvalificerat islamiskt ledarskap dag för dag leder till att situationen försämras ytterligare. Detta kan möjligen bero på någon avvikelse i de religiösa utbildningsinstitutionernas undervisningsmetoder eller i fastställandet av utbildningens huvudsakliga mål, eller på en bristande överensstämmelse i det religiösa tänkandet. Det är i dag dags för ulama-ledarna att tänka om i denna fråga.

                               I

I

I

I

I I

I I

I

Verk

Hans verk kan delas in i sex kategorier. Den första kategorin omfattar verk om Koranen. Bland dessa är hans översättning av den ädla Koranen, Fath al-Rahman, särskilt betydelsefull. Detta är en kortfattad men kunskapsrik översättning av Koranen. Till denna kategori av hans verk hör också Muqaddama fi Tarjuma al-Qur’an, al-Fawz al-Kabir och al-Fath al-Kabir. I dessa verk redogörs för de grundläggande principerna för översättning och uttolkning av Koranen.

Den andra kategorin av verk handlar om hadith. Bland dessa är de berömda arabiska kommentarerna till Imam Maliks världsberömda al-Muwatta, Musawwa och Musaffa. Bland hans verk om hadith är al-Nawadir min al-Hadith, al-Durr al-Thamin och Sharh-e Tarjuma-e Abwab-e Bukhari särskilt berömda.

Den tredje kategorin av verk gäller fiqh. Till dessa hör (a) al-Insaf och (b) Iqd al-Jid fi Ahkam al-Ijtihad wa al-Taqlid. I dessa verk har han visat att de rättslärdas oenighet, ikhtilaf, inte är motsättning utan snarare en skillnad i uppfattning.

Den fjärde kategorin av skrifter handlar om tasawwuf. Bland dem är följande berömda: (a) Faysalatu Wahdatil Wujud wash-Shuhud, (b) al-Qawl al-Jamil, (c) Tafhimat-i Ilahiyya, (d) altaf al-Quddis, (e) an-Nafs al-Arifi, (f) Fuyud al-Haramayn, (g) al-Khayr al-Kathir, (h) Sa’atat och (i) Lum’at.

Bland skrifterna i den femte kategorin finns al-Hujjat Allah al-Baligha. Denna världsberömda bok av honom kan sägas vara en kommentar till islam. Med Maulana Manazir Ahsan Gilanis ord: ”Jag har inte sett någon annan bok skriven av en människa, lik denna, där islam på ett så systematiskt sätt har framställts som en fullständig livsordning.”

Om denna odödliga bok skrev Hazrat Maulana Nur Muhammad Azmi sahib, en islamisk tänkare och den främsta sufi-personligheten i Bengalen, som författat många värdefulla verk med djupa kunskaper om både äldre och modern vetenskap, för omkring 43 år sedan på sidan 16 i den urdu-bok, Nizam-i Ta’lim, som han själv hade skrivit: ”Enligt min mening är detta den främsta boken efter Allahs Bok och Rasulullahs (frid vare med honom) sunna. Detta eftersom den innehåller ämnen rika på kunskap som inte finns i någon annan bok, som inget öga har sett, inget öra har hört och som ingen ens har uppfattat med sitt hjärta. I själva verket är den en förklaring av Koranen och sunna, och dessutom helt tillförlitlig—ja, man kan säga att den är den Muhammadska shariatens essens.”

Shah Abdul Aziz Dehlavi (rah.), den främste ledaren för Waliullah-rörelsen

Den förste som utfärdade en fatwa mot det engelska styret

Vanligtvis är det inte möjligt för upphovsmannen till en storslagen tankeström eller ideal att under sin egen livstid fullt ut förverkliga sina idéer i samhället eller ge dem en omfattande spridning. I en senare tid träder någon av hans efterföljare fram för denna stora uppgift. Så var det också med den store tänkaren, imamen Shah Waliullah Dehlavi (rah.) (1703–1767), föregångaren för den islamiska renässansrörelsen på den indiska subkontinenten, när det gällde den dröm om en islamisk revolution som han hade. Inför den vidskepliga, förlamade och försvagade muslimska nationen lade han, som resultatet av långvarigt tänkande och forskning, fram en revolutionär tolkning av islam. Den som först trädde fram för att förverkliga detta stora mål var Shah Abdul Aziz Dehlavi (rah.). Shah Abdul Aziz var den äldste sonen till imamen och filosofen Shah Waliullah Dehlavi (rah.).

Födelse och utbildning

Shah Abdul Aziz Dehlavi (rah.) föddes omkring år 1747 i Delhi, under kejsar Alamgir II:s regeringstid. Enligt familjens sed började han sin grundläggande utbildning i hemmet. Maulana Shah Muhammad Ashiq och Maulana Khwaja Muhammad Amin utsågs att undervisa honom. Av dem lärde han sig först persisk och arabisk grammatik. Senare studerade han arabisk fiqh, usul, mantiq, kalam, akida, matematik, astronomi och andra ämnen. Efter att ha lärt sig dessa nödvändiga ämnen fick Shah Abdul Aziz (rah.) vid tretton års ålder fördjupad kunskap om hadith och tafsir av sin far, och två år senare erhöll han sitt examensintyg. Redan under sin ungdom övervägde centralorganisationen för Shah Waliullahs (rah.) islamiska rörelses aktivister, efter att ha sett Abdul Azizs (rah.) karaktärsegenskaper, gudsfruktan och handlingskraft, att låta honom efterträda sin far. Med detta perspektiv ägnade rörelsens ledande aktivister, som hade utbildats i Waliullahs närhet, särskild omsorg åt att forma honom enligt den ädle Waliullahs (rah.) ideal. De två ovannämnda lärarna gjorde honom djupt kunnig i hadithvetenskapen och Waliullah-rörelsens grundprinciper. Den som fick i uppdrag att ge Shah Abdul Aziz (rah.) djupa kunskaper i islamisk rättsvetenskap, det vill säga fiqh, var Maulana Nurullah. Det var genom dessa tre ädla män—Shah Waliullahs (rah.) elev, Abdul Azizs (rah.) lärare och denne tredje man—som Waliullahs (rah.) undervisning och ideal spreds. Vid sidan av dem växte ytterligare en, relativt yngre, grupp fram bland Waliullahs (rah.) lärjungar. Waliullahs (rah.) barn utbildades tillsammans med denna grupp. Efter faderns bortgång (1763), när han var 17 år gammal, utsågs han med stöd av båda dessa grupper till ledare för den islamiska rörelsen i sin fars ställe. Med hänsyn till den ekonomiska, politiska, sociala, kulturella och religiösa kris som då rådde i landet, och till den långtgående spridning och det inflytande som den islamiska utbildningen och studiet av islam fick på subkontinenten genom den duglige arvtagarens handlingsprogram, kan man med rätta säga att Shah Abdul Aziz (rah.) intog denna höga position på grund av sin egen förmåga—inte på grund av äran att vara Shah Waliullahs (rah.) son. Genom honom spreds Koranen, hadith och den islamiska utbildningen så omfattande på subkontinenten att det inte finns något religiöst utbildningscentrum där som inte är direkt eller indirekt förbundet med hans utbildningscentrum. Till och med i andra muslimska stater i Asien spred hans undervisning sitt ljus.

Shah Abd al-Azizs (rah) livsverk

Eftersom Shah Abd al-Azizs (rah) födelse inföll under den tid då mogulväldet gick mot sitt fall, upptogs hans sinne och tankar redan från början av den fortlöpande bilden av detta muslimska rikes förfall och av orsakerna till att det muslimska herraväldet i Indien försvagades. Han sökte vägen till muslimernas befrielse. Han övervägde vilket tidsenligt program som kunde antas för att bevara islam och den islamiska kulturen på subkontinenten och på denna grund åter tända den islamiska rörelsens fackla här. Till slut valde Shah Abd al-Aziz (rah) en väg genom vilken han för alltid skulle förbli en odödlig och vördad gestalt i subkontinentens muslimers hjärtan. För detta ändamål började han först, i enlighet med sin fars vision, arbeta för att få muslimerna att förstå den rätta innebörden av den islamiska livssynen, som en förutsättning för att skapa en islamisk revolution. Han inledde detta arbete genom det fäderneärvda undervisningscentret i Delhi. Det var i verklig mening ett islamiskt universitet för Shah Waliullahs (rah) filosofi och undervisning. Eftersom det inte längre fanns plats för alla elever i Shah Abd al-Azizs (rah) farfar Shah Abd al-Rahims Rahimiya-madrasa, hade kejsar Muhammad Shah skänkt denna statsbyggnad som waqf till det stora geniet Waliullah för ett centrum för religiös undervisning.

Utbildningens grundprinciper

Vid denna centrala institution för den kommande islamiska renässansen antogs följande punkter som utbildningens grundprinciper: (1) att ge en omfattande spridning åt undervisningen i Koranen och sunna och med sinne och förstånd tillägna sig imam Shah Waliullahs tankar; (2) att väcka gudsfruktan och inspiration till att forma ett idealiskt liv; (3) att avlägsna monarkiska och regeringssmickrande attityder från människors sinnen och tankar samt skapa en vilja till uppoffring hos folket för att göra den islamiska revolutionen fullständigt segrande; (4) att väcka en anda av samhällstjänst och medkänsla med behövande människor; (5) att avstå från kunglig lyx och leva ett enkelt och anspråkslöst liv; (6) att skapa en uppoffrande anda och öva tålamod och uthållighet under varje stund av katastrof; (7) att försöka utrota alla former av samhällsförstörande missförhållanden, vidskepelser och sedvänjor samt avskaffa lyxens tillhåll, som gör samhället bekvämt och svagt. Dessutom höll Shah Abd al-Aziz (rah) regelbundet föredrag två gånger i veckan vid allmänna sammankomster om islamiska ideal, utbildning och kultur samt mycket komplicerade frågor.

Några berömda elever

Förteckningen över de kämpande elever som utbildades hos honom och spreds över hela subkontinenten är lång. Här anges namnen på några berömda elever. De flesta av dem kastade sig senare ut på slagfältet under Sayyid Ahmad Shahids (rah) ledning, med den orubbliga föresatsen att år 1828 befria subkontinentens muslimer från sikherna och engelsmännen. Det bör nämnas att Shah Abd al-Aziz (rah), under de dagar han fortfarande levde vid denna tid, trots ålderdomens plågor fortsatte att inspirera denna kämpande styrka genom råd, planer och tal. Namnen på hans berömda elever är: (1) Mawlana Rafi al-Din, (2) Mawlana Shah Abd al-Qadir, (3) Mawlana Abd al-Ghani (Abd al-Azizs bröder), (4) Mawlana Abd al-Hayy (svärson), (5) Mawlana Muhammad Ishaq, (6) Mawlana Muhammad Yaqub (barnbarn), (7) Mawlana Makhsusullah (brorson), (8) Mawlana Ismail Shahid Dehlavi (brorson), (9) Sayyid Ahmad Shahid Barelvi, (10) Mawlana Rashid al-Din, (11) Mawlana Mufti Sadr al-Din, (12) Hazrat Shah Ghulam Ali, (13) Mawlana Karimullah, (14) Mawlana Mir Mahbub Ali, (15) Mawlana Abd al-Khaliq, (16) Mawlana Hasan Ali Lakhnavi och (17) Mawlana Husayn Ahmad Malihabadi.

(Det bör nämnas att ledningen för denna grupp låg i Mawlana Ishaqs händer efter Sayyid Ahmad Shahids (rah) seger över sikherna i slaget vid Okara år 1826 och fram till dess att gruppen fick titeln ”Amir al-Mu’minin”.)

Den samtida politiska situationen

År 1747 e.Kr. Under kejsar Alamgir II:s tid. Mogulernas styrelsesystem hade försvagats och blivit kraftlöst. Där mogulhärskarnas makt en gång sträckte sig från det avlägsna Kabul till Arakan, hade kejsar Alamgir II nu förvandlats till en marionett i händerna på inflytelserika amirer på Delhis tron. De olika provinserna hade en efter en fallit ur centralregeringens händer i Delhi. Det väldiga imperium som mogulkejsarna under två hundra år hade grundat genom att förena Indiens olika områden hade splittrats, och många självständiga stater hade uppstått på subkontinenten. Sprickorna i Mogulimperiet började uppträda redan efter den rättvise och fromme kejsaren Alamgir Aurangzebs regering (1658–1707 e.Kr.). Efter Aurangzebs bortgång segrade prins Muazzam, det vill säga Bahadur Shah I, i mogulernas traditionella tronföljdskonflikt. Han regerade i fem år. De prinsar som efter kejsar Alamgir Aurangzeb fram till år 1857, under kortare eller längre tid, satt på Delhis kejserliga tron var: (1) Bahadur Shah I, (2) Muizzuddin, (3) Farrukh Siyar, (4) Rafi-ud-Darajat, (5) Rafi-ud-Daulah, (6) Muhammad Shah, (7) Ahmad Shah, (8) Alamgir II, (9) Shah Alam, (10) Akbar II och (11) den siste kejsaren Bahadur Shah Zafar. Bland dem var det Muhammad Shah, Alamgir II och Shah Alam som hade de längsta regeringstiderna. Alla dessa var svaga och odugliga kejsare när det gällde att styra riket, och de var marionetter åt vesirer och amir al-umara som var indragna i maktkamper.

Shah Abdul Aziz Dehlavi (må Allah vara honom nådig) bevittnade med egna ögon det olyckliga muslimska väldets utveckling från Alamgir II:s tid (1741–1759 e.Kr.) och ytterligare sex år efter kejsar Shah Alams regeringstid (1759–1806). Under deras regeringstid styrde härskarna i Bengalen (under nawab Alivardis regering), Awadh och Hyderabad i Deccan i praktiken sina länder självständigt. De muslimska amirerna var somliga indier, somliga iranier och somliga turaniska moguler. Motsättningarna mellan shia och sunni var också starka bland dem. Deras inbördes konkurrens om överhöghet försvagade imperiet ytterligare. Marathernas uppror samt sikhernas och jaternas styrka gjorde Mogulimperiets existens ännu mer hotad. När härskaren över Deccan, Nizam al-Mulk Asaf Jah, med marathernas hjälp lyckades tränga undan Awadhs härskare Mir Muhammad Amin Burhan al-Mulk Nawab Saadat Khan och vinna inflytande över centralregeringens härskare, kejsar Muhammad Shah, bjöd Saadat Khan och andra shiaämbetsmän, i syfte att hämnas, in Nadir Shah från Iran att angripa Delhi. År 1739 besegrade och dödade Nadir Shah nawab Sirajuddaula och tog Bengal, Bihar och Orissa i besittning.

Genom sikhernas och marathernas ofattbara förtryck och övergrepp drabbades muslimernas liv, egendom, heder och anseende av stora skador. Marionettkejsaren hade ingen som helst möjlighet att ingripa. Alla började bekymra sig över hur muslimerna skulle kunna skyddas från deras förtryck. Till och med amir al-umara var oroliga. Najibuddaula, den främste ämbetsmannen vid det kejserliga hovet, var Hazrat Shah Waliullahs (må Allah vara honom nådig) främste lärjunge. På Shahens uppmaning bjöd Najibuddaula och hans följeslagare in Ahmad Shah Abdali från Kandahar att komma till Delhi för att skydda muslimerna från maratherna. Ahmad Shah Durrani, det vill säga Abdali, besegrade maratherna grundligt i det sista slaget vid Panipat år 1761, fyra och ett halvt år efter slaget vid Plassey. Vissa historiker har kritiserat Ahmad Shahs ankomst till Delhi, eftersom den skedde på Shah Waliullahs (må Allah vara honom nådig) initiativ. De efterföljande händelserna efter Ahmad Shah Ab­dalis seger i slaget vid Panipat är ett starkt bevis på att denna kritik är felaktig. Efter slaget vid Panipat stannade han inte kvar för att ta Delhi i besittning; i stället satte han kejsar Shah Alam på tronen, utnämnde Suja-ud-Daulah till vesir och Najibuddaula till amir al-umara och återvände sedan till sitt hemland. (Tazkirah-ye Shah Waliullah.) Även om Ghazi Abdali hade kuv­at maratherna och överlämnat Mogulimperiet åt de islamvänliga rohilanska pashtunledarna, kunde den dåvarande oduglige mogulkejsaren inte dra någon nytta av detta. Shah Abdul Aziz hade trätt in i sin ungdom vid tiden för det sista slaget vid Panipat. Imam Shah Waliullah Dehlavi (må Allah vara honom nådig) avled sex år efter slaget vid Panipat. Det bör nämnas att maratherna senare återhämtade sin styrka och i tjugo år var herrar över Delhi efter den shiamuslimske amir al-umara Najaf Ali Khans död (ämbetstid 1773–1782 e.Kr.). Kejsaren steg upp och satte sig endast på deras befallning.

Genom att utnyttja centralregeringens svaghet grundades många självständiga stater i olika delar av Indien under inhemskt och utländskt herravälde, och Delhi­regeringen visades endast nominell respekt och lydnad. På grund av sina egna misslyckanden förlorade kejsarna i praktiken sin ställning som härskare. Under det abbasidiska kalifatets nedgångsperiod brukade olika regionala härskare visa Bagdads endast nominella kalifer muntlig lydnad; på samma sätt visade de regionala härskarna de mogulkejsare som befann sig i imperiets nedgångsperiod endast nominell lydnad och respekt. Från ett eller två områden kom dessutom gåvor till centralregeringen, antingen i form av den årliga fastställda skatten eller som betalning för ett formellt tillstånd att styra de erövrade områdena. Det enda skälet till detta var folkets rädsla. Precis som i fråga om religiös tro var folket nämligen fast övertygat om att de verkliga ägarna av landet var dessa långvariga kungar och kejsare i Delhi. Därför måste varje person som tog över den regionala makten, vare sig han ville eller inte, erkänna mogulkejsarna som sina överordnade. Även upproriska härskare försökte få ett intyg från kejsaren som legaliserade deras styre över de områden de hade erövrat. Till och med engelsmännen var tvungna att göra detta under lång tid. När engelsmännen år 1803, till kejsar Shah Alams förmån, avsatte marathernas makt, fullständigt etablerade sitt herravälde i Delhi och lät kejsar Shah Alam bo under deras beskydd, var det i praktiken Ostindiska kompaniet som styrde hela Indien, men engelsmännen måste ändå öppet visa kejsaren lydnad. Det bör nämnas att engelsmännen genom ett avtal med kejsar Shah Alam år 1805 gav honom Röda fortet i Delhi, stadsområdet samt jagirer i Allahabad och Ghazipur och därigenom etablerade sitt ensamma herravälde över hela Indien.

Shah Abdul Aziz (må Allah vara honom nådig) hade också sett hur engelsmännen, efter segern i slaget vid Plassey år 1757 och fram till erövringen av Delhi år 1803, en efter en förstörde eller tvingade till underkastelse de muslimska och icke-muslimska självständiga makter som hade lösgjort sig från Delhi som centrum. Han bevittnade hur de, genom att använda en enorm kraft, år 1799 besegrade och dödade den hjältemodige sultan Tipu av Mysore, som hade inspirerats av Shah Waliullahs (må Allah vara honom nådig) tankar, och därefter etablerade sitt oinskränkta herravälde över hela Indien. Han såg också vilka konspirationer som därefter sattes i verket för att befästa engelsmännens politiska makt i landet, sprida västerländsk utbildning, civilisation, tankesätt och kultur samt forma detta lands traditionella härskande folk, muslimerna, till västvända och mindervärdiga människor. I denna svåra tid var det endast denna fromme tänkare, Shah Abdul Aziz, som oavbrutet arbetade för att gjuta liv i den indiska muslimska nationens nästan döda kropp och åter göra den till en hedrad nation, stark och mäktig inför världen.

Regeringens övergrepp och dess bakgrund

I den kejserliga familjen hade Waliullah-familjen åtnjutit en särskild erkänd ställning ända sedan kejsar Alamgir Aurangzebs tid, även om alla vädjanden och den lockelse som ett mycket stort underhåll utgjorde aldrig kunde få dem att närma sig det kejserliga hovet. Ett utmärkt bevis på detta är att kejsar Alamgir bad Shah Abd ur-Rahim, Waliullahs far, att medverka till författandet av det världsberömda verket om islamisk rättsvetenskap, Fatwa-ye Alamgiri (not: Eftersom han avskydde statlig tjänst tackade han nej. Han hjälpte dock den berörda nämnden på många sätt utifrån.), att kejsar Muhammad Shah överlät en stor regeringsbyggnad åt Waliullah (rah) för hans läroanstalt, eftersom den gamla Rahimiya-madrasan inte längre rymde eleverna, samt att Amir al-Umara Najibuddaula på hans initiativ bjöd in Ghazi Ahmad Shah Abdali i syfte att kuva maratherna. På detta sätt betraktade många sunnitiska wazirer, amirer och deras söner Waliullahs (rah) familj med stor respekt. Men efter att kejsar Humayun en gång hade sökt militär hjälp från Iran för att besegra Sher Shah ökade shiamuslimernas inflytande stadigt i mogulernas statsapparat. Som en långsiktig följd av detta blev även en stor shiamuslimsk fraktion inflytelserik bland wazirerna, ämbetsmännen samt amirerna och adelsmännen inom armén och statsförvaltningen. Under kejsar Shah Alams tid, när Amir al-Umara Najibuddaula avled år 1770, utsågs hans son, den engelskkritiske Zabita Khan, till Amir al-Umara. Men när den engelska marionetten Najaf Ali Khan, genom Sujauddaulas ansträngningar, ersatte Zabita och blev Amir al-Umara (1773–1781), utsattes Shah Abd al-Aziz och därmed Waliullah-familjen för obeskrivlig förföljelse. De shiitiska ämbetsmännen tyckte nämligen inte alls om deras religiösa rörelse.

Det var inte heller förvånande att en så listig nation som engelsmännen, efter att ha sett de långtgående följderna av den propaganda för Waliullahs revolutionära filosofi som Shah Abd al-Aziz bedrev från Delhi och av det folkliga organisationsarbete som byggde på den, hade låtit sin marionett Najaf Ali Khan genomföra detta. I ett senare skede vittnade engelsmännens framställning inför allmänheten av deras islamiska rörelse som en wahhabitisk rörelse, genom en grupp lejda propagandister, om samma sak. Hur som helst är det en sorglig och märklig överensstämmelse att de personer som mot slutet av mogulväldet hjälpte engelsmännen att etablera sitt herravälde på subkontinenten, genom att inneha viktiga regionala och centrala poster i mogulernas statsapparat, alla var shiiter. Exempel på detta är Mir Jafar i Bengalen, Mir Sadiq, den tappre Tipu Sultans premiärminister i Mysore, nawab Sujauddaula i Lucknow och Delhis siste shiitiske muslimske Amir al-Umara, Najaf Ali Khan (Ulama-e Hind ka Shandar Mazi, s. 78).

Inför huliganism

Hazrat Shah Abd al-Aziz (rah) säger: ”Under den tid vi bodde i Delhi tvingades jag utstå outsägliga plågor och lidanden, orsakade av (engelskvänliga och shiitiska muslimer) våra egna händer. Skurkar, ligister och brottslingar hetsades mot oss. De brukade placera ta’ziya på taket till vårt hus. Under den heliga månaden Ramadan, när tarawih-bönen pågick, brukade man plötsligt föra in en berusad och omoralisk kvinna i moskén, och hon dansade omkring medan hon reciterade Hafiz Shirazis dikter. Huliganerna stod utanför och slog på trummor samt ropade oanständiga ord och motbjudande ljud. Att ge dessa huliganer ett lämpligt svar riskerade att skada den huvudsakliga rörelsen.” (Not: Malfuzat, s. 54.)

Beslagtagande av egendom

”När huliganismen inte ledde till något resultat beslagtogs Hazrat Shah Abd al-Azizs (rah) egendom. Senare lyckades man dock, genom att övervinna annat motstånd, få detta beslut upphävt. (Not: Manaqib-e Farid.)

Förvisning

Innan ett mål hade avgjorts väcktes genast ett annat mot honom. Efter att målet om beslagtagandet av egendomen hade dragits tillbaka kom ordern att han skulle lämna landet tillsammans med hela sin familj. Den här gången hjälpte inget inflytande. Shah Abd al-Aziz lämnade Delhi till fots och begav sig till Shahdara tillsammans med sina bröder, övriga familjemedlemmar och anhängare. Därifrån ordnade Hazrat Shah Fakhruddin (rah), som hade fått beslutet om egendomsbeslaget upphävt, transport åt dem.” (Not: Ulama-e Hind ka Shandar Mazi.)

Mordkomplott

Inte nog med det. De sammansvurna konspirerade också vid två tillfällen för att döda Shah Abdul Aziz (rahimahullah) genom att förgifta honom. Men genom Allahs nåd omintetgjordes deras konspirationer. Däremot uppstod en skadlig reaktion i hans kropp. Det berättas att han en gång fick en salva av ödleavföring insmord på kroppen, vilket ledde till att han drabbades av vitiligo. Till följd av dessa lidanden och övergrepp förlorade han synen, fick högt blodtryck och drabbades av många andra sjukdomar, däribland vitiligo. (Anmärkning: Arwah-e Salasa.)

Bakgrunden till revolutionen 1857

Det är beklagligt men sant att de flesta av våra historiker, när det gäller den historiska revolutionen mot den engelska makten 1857 och fram till att Brittiska Indien senare vann sin självständighet, har varit snåla med att ge alimernas samhälle den betydelse det förtjänar. På samma sätt har de uppvisat samma trångsynthet när det gäller det avgörande inflytande som alimernas hade vid utformningen av bakgrunden till revolutionen 1857. Av verkliga händelser och många tillförlitliga urdu- och persiska historiska verk framgår tydligt att den främsta orsaken till den anti-engelska eld som flammade upp i de besegrade och modfällda muslimernas hjärtan på subkontinenten var en orädd och revolutionär fatwa. Den som utfärdade denna fatwa var subkontinentens då allmänt erkände andlige ledare och främste alim, Shah Abdul Aziz Dehlavi (rahimahullah). Först efter att denna fatwa hade offentliggjorts fann den förvirrade muslimska nationen vägen till motståndsrörelsen. Fatwan inspirerade människor ur alla samhällsklasser att delta i frihetsrörelsen. Historien visar att när Suja-ud-Daula (Awadh) och Shah Alam besegrades i slagen vid Patna och Buxar år 1765 hade engelsmännen utan större svårighet kunnat erövra Delhi omedelbart. Men de listiga engelsmännen använde sin köpmannamässiga slughet och väntade i flera år i stället för att genast skapa missförstånd bland folket; därefter erövrade de Delhi 1803. Även här tog de till list. I stället för att först avsätta kejsaren och beröva honom den kungliga kronan lät de honom, likt Englands kung, förbli en av parlamentet erkänd men maktlös statschef. Från och med då övergick all makt till Ostindiska kompaniet. Detta kan förklaras så: folket tillhör Allah, landet tillhör kejsaren och befallningsmakten tillhör Kompani Bahadur.

Situationen var ytterst känslig. Å ena sidan erkände de Allah och Hans oändliga suveränitet, men tog den religiösa auktoriteten i egna händer, och å andra sidan lovade de att bevara mogulkejsarens välde och Timuridernas dynastiska heder. Det statliga styret, som tidigare hade anförtrotts åt hinduiska och muslimska vizirer samt amirer och umaraer, överlämnades nu till Ostindiska kompaniet. De lovade inte bara att bevara folkets religion och kultur, utan överlämnade också avgörandet i muslimernas sociala och religiösa frågor åt muslimska qadier och avgörandet i hinduernas frågor åt hinduiska panditer. På så sätt gav de indierna en så kallad ’kulturell autonomi’. Vanligt folk är alltid omedvetet, och inte heller den tidens intellektuella i samhället kunde genomskåda denna skillnad, eller denna konspiration. De tänkte: Så länge våra religiösa och kulturella rättigheter är bevarade och kejsaren inte heller avsätts, vad finns det då att invända mot?

En komplicerad fråga

Skulle denna komplicerade situation kallas ’frihet’ eller ’slaveri’? Ur islamiskt perspektiv blev det en komplicerad fråga huruvida Indien under dessa förhållanden fortfarande skulle betecknas som ’Dar al-Islam’, liksom tidigare, eller om det skulle kallas ’Dar al-Harb’ (i islamisk terminologi kallas ett land Dar al-Harb om jihad förs där mot en anti-islamisk regering eller om man därifrån måste utvandra i enlighet med religiösa föreskrifter), eller om Indien under dessa förhållanden skulle kallas ’Dar al-Aman’, där muslimernas liv och egendom är säkra och deras religiösa frihet består trots att regeringen är icke-muslimsk. Ur det perspektivet skulle det dessutom vara olagligt att kämpa mot den där etablerade regeringen.

I början av 1800-talet framstod denna fråga som ett komplicerat problem för dåtidens politiska tänkare och ulema-ye keram i Indien.

Detta var en fråga där det fanns stort utrymme för meningsskiljaktigheter, och för ett listigt folk som engelsmännen fanns det gott om möjligheter att utnyttja denna tvetydighet för att vilseleda människorna. Det var naturligtvis precis vad de gjorde, och de lyckades också. Det var emellertid inte lätt att göra någon av de arbetare inom den islamiska rörelsen, som hade utbildats vid Hazrat Shah Waliullahs (rah.) läroanstalt, till offer för ett sådant bedrägeri. Därför offentliggjorde Hazrat Shah Abdul Aziz Dehlavi (rah.) år 1803 den tidigare nämnda fatwan och öppnade därmed en ny dörr för den islamiska rörelsen. (Se fatwan på sidan ……….)

År 1857

Vanliga muslimer kände sig hjälplösa inför engelsmännens makt och inflytande. De hade inte den förmåga som krävdes för att under dessa förhållanden anta ett motståndsprogram eller fatta ett motståndsbeslut gentemot den engelska makten. Som en följd av denna fatwa fann de vägen till att välja en handlingslinje.

Jihad med pennan

Shah Abdul Aziz (rah.) utfärdade inte bara revolutionära fatwor mot engelsmännen, undervisade, höll tal och organiserade folket för den muslimska återuppväckelsen på den indiska subkontinenten; han tog också pennan till vapen för att varaktigt förankra Waliullahs (rah.) budskap om den islamiska renässansen i människornas djupaste tankevärld. Bland hans betydelsefulla skrivna verk finns: (1) Tafsir-e Azizi, (2) Tohfa-ye Ithna Ashariyya (denna bok, som skrevs för att bemöta shiiternas felaktiga trosuppfattningar, har de ännu inte kunnat besvara), (3) Bustan al-Muhaddithin, (4) Aziz al-Iqtibas, (5) Siyar al-Shahadatayn, (6) Fatawa-ye Azizi, (7) Fath al-Aziz (ett kommentarverk till Waliullahs (rah.) Fath al-Rahman). Dessutom skrev han många häften och marginalkommentarer, däribland Hawashi bar Sharh-e Aqaid och I’jaz al-Balaghat.

Abdul Aziz (rah.)srörelses inflytande i andra muslimska stater

Shah Abdul Aziz (rah.)s undervisning spred sig via Hijaz även utanför Indien. I Istanbul studerades hans lära under ledning av Sheikh Khalid Kurdi. Han hade fått sin utbildning hos Mawlana Ghulam Ali, en av den kurdiska islamiska revolutionens framstående mujahider. Genom Ismail Shahid hade han inspirerats av Shah Abdul Aziz (rah.)s undervisning. Dessutom var Mawlana Ghulam Ali också en av Shah Sahib:s främsta lärjungar. Lärdomskretsarna i Istanbul skrev till Shah Abdul Aziz och bjöd in honom dit: ”Kom till Istanbul; de lärda här är redo att arbeta under ert ledarskap.” Shah Abdul Aziz ansåg det inte lämpligt att resa utomlands. I själva verket är värdet av det storslagna arbete för islam som senare utfördes på den indiska subkontinenten, till följd av att han i stället för att resa utomlands utbildade Sayyid Ahmad Barelvi, Shah Ismail Shahid, Mawlana Abdul Hayy och andra i islam, många gånger större. Hans bidrag har tidigare behandlats utförligt i avsnittet med rubriken ”Waliullahs arbetsgrupp”.

Bortgång

Den store mannen Shah Abd al-Aziz Dehlavi (rah.) lämnade denna dödliga värld år 1828 e.Kr., motsvarande 1139 e.H., och lämnade muslimerna i hela subkontinenten svävande i ett hav av sorg. Före sin bortgång skänkte han sitt eget bibliotek till Maulana Shah Muhammad Ishaq. Liksom andra äldre medlemmar av sin släkt begravdes han på Delhis berömda kyrkogård Lehendiyal. Därefter tjänstgjorde hans bröder i tur och ordning som föreståndare för nämnda madrasa. Madrasan förstördes under upproret 1857. Trots detta är området fortfarande känt som Madrasa-kvarteret. I ”Tabaqat-e Naseriya” och ”Fawa’id al-Fawa’id” uppges att flera madrasa-institutioner vid denna tid också drevs i Delhi på statens bekostnad, däribland Madrasa-e Mu’awiya, ’Madrasa-e Naseriya’ och ’Madrasa-e Firoziya’.

Abd al-Aziz (rah.) –– några händelser ur hans liv

Han var inte bara en framstående alim inom de islamiska vetenskaperna; han behärskade också arabisk litteratur och poesi väl. Ett exempel på det brev han skrev till sin farbror i arabisk vers, där han redogjorde för sikhernas och marathernas förtryck och övergrepp, med ett hjärta tungt av sorg, lyder som följer:

            ”Må Allah för vår räkning utkräva hämnd på

            sikherna och maratherna.

            Ge dem ett ytterst fruktansvärt straff”.

            ”Sikherna och maratherna har dödat otaliga människobarn,

            de plågar oskyldiga människor”–[Maktubat]

Dessutom har man funnit många djupsinniga och uttrycksfulla dikter på arabiska som han själv hade författat. En gång skrev han en vers till Delhis ära, Indiens huvudstad under muslimskt styre.

Disciplin

För den islamiska rörelsens arbetare höll han två schemalagda föredrag i veckan. Trots hög ålder och fysisk sjukdom höll han sina värdefulla tal till dem i rätt tid. Han brukade säga till åhörarna: ”Ni två ska hjälpa mig att sätta mig ner, och när jag börjar tala ska ni släppa mig.” Då såg man att han först, på grund av sin svaghet, inte kunde resa kroppen utan ansträngning, men senare höll sina föredrag helt naturligt. Många icke-muslimer attraherades också av hans tal. Hans kritik var så förfinad att ingen kunde känna sig sårad av hans ord. – [Hayat-e Wali]

Närvaro av sinnesnärvaro

En gång var några lärda på väg till Delhi i en hästdroska. Kusken var brahmin till börden. Han ställde en fråga till de lärda: ”Nå, herrar, vill ni besvara en fråga av mig? Säg mig: är Allah hindu eller muslim?” Var och en gav ett eget svar på frågan, men inget av svaren behagade kusken. Till slut lovade de honom att de skulle ta reda på svaret hos Shah Sahib när de kom till Delhi och sedan ge honom det. När de hade nått Delhi gick kusken själv till Shah Sahib och ställde frågan. De lärda bad också honom att besvara den. Shah Abdul Aziz Dehlavi (må Allah förbarma sig över honom) sade till kusken: ”Lyssna uppmärksamt på vad jag säger. Om Allah hade varit hindu skulle ingen människa ha kunnat slakta en ko. Erkänner du detta?” Kusken blev då svarslös och antog frivilligt islam.

– (Shah Abdul Aziz och hans läror).

Religiös debatt med en präst

En gång kom en präst till Delhi för att debattera religion. Villkoret var att den som förlorade debatten skulle betala två tusen rupier till motparten. Den lokala administratören sade att han skulle betala pengarna om Shah Sahib förlorade. Prästen sade: ”Den fråga jag ställer måste besvaras med logik, inte genom hänvisningar till religiösa skrifter.” När detta hade fastställts frågade prästen: ”Är er profet Habibullah, det vill säga Allahs vän?” ”Ja, utan tvekan är han Allahs vän”, sade Shah Sahib. Prästen sade: ”När er profet dödades, under mordet på imam Husayn, vädjade han inte till Allah. Ändå är en väns älskade den som står honom närmast. Om han hade vädjat skulle Allah säkert ha hört honom.”

Shah Sahib svarade: ”Ja, han var ju på väg för att framföra sitt klagomål. Men just då kom ett osynligt budskap: ’Ditt barnbarn har dödats orättmätigt av folk ur nationen – därför är du på väg för att framföra ditt klagomål, medan jag i detta ögonblick kommer att tänka på att ’min son’ Isak korsfästes och dödades.”

Prästen blev svarslös inför detta förkrossande svar och tvingades betala honom två tusen rupier. Många fler händelser av detta slag finns att se i Shah Abdul Aziz Dehlavis (rah.) liv; av dem framgår hans gränslösa, av Allah givna närvaro av sinnet.

— Slut —