Förord

Islams shaykh, imam Taqi ad-Din Ahmad ibn Taymiyya, må Allah förbarma sig över honom, var en epokskapande person. Mer än tusen år efter den profetiska hijran hade orenheter och avfall blandats in i profetskapets klara källa. Genom långvariga ansträngningar, kamp och andlig strävan renade han den från dess grumlighet. Hans lärdomsrykte nådde från det avlägsna Kairouan i Maghreb till Kanton i Kina i öster. Även hans reformatoriska verksamhet översvämmade dessa områden med sitt inflytande.

Under 600- och 700-talet enligt hijrakalendern var Ibn Taymiyya själva namnet på en oavbruten kamp. Han kämpade mot shirk och bidʿa. Han kämpade mot orätt och lögn, mot förtryck och övergrepp. Inför hans orädda och kraftfulla röst skakade även de mäktigaste härskarnas hjärtan. På onda människors inrådan kastade den väldiga kungamakten honom bakom järnportar. Även i fängelset fortsatte han att skriva i mycket rask takt. Fängelsemurarna kunde inte hindra honom från att förkunna den rena sanningen. Hans motståndare ville bränna honom till aska i hatets eld. På kungens befallning berövades han nu alla böcker, skrivhäften, pennor, bläck och bläckhorn, men inte heller då gav han upp. Han samlade ihop sönderrivna pappersbitar och fortsatte att skriva på dem med kol. Så fortsatte sanningens orädde soldat att kämpa mot lögnen ända till sin död.

Hans sextiosjuåriga liv var en berättelse om lögnens och det falskas, orättens och osanningens skamliga nederlag. Ibn Taymiyyas skarpa penna skriver än i dag berättelsen om lögnens och det falskas nederlag.

Koranen och sunnan är islams två grundläggande källor till sann kunskap. Imam Ibn Taymiyya återförde alla islams kunskapsgrenar till dessa två grundkällor och knöt dem samman med dem. För detta använde han hela sin lärdom och intellektuella förmåga. På denna väg tog han inte det minsta hänsyn till någon mäktig härskares eller en allsmäktig motståndares hotfulla blick. Hans orädda kamp och strävan för sanningen kommer att ge denna umma livskraft ända fram till uppståndelsens dag.

En lärd som Ibn Taymiyya föds därför endast en gång på tusen år, och inte ens efter tusen år dör hans inflytande.

Det finns knappast någon utförlig diskussion på bengali om denna store lärdes kämpande liv. Här har jag endast samlat mina publicerade texter om denna store lärdes liv och verksamhet under rubriken ”Historien förblir oförbleknad i soldatens kamp”. Imamens förnyelsearbete förtjänar en ännu mer detaljerad behandling. Av rädsla för att utöka bokens omfång har jag emellertid avstått från att gå vidare i den riktningen. Trots det framträder här i stora drag en bild av imamens liv och hans reformatoriska verksamhet. Jag anser att mitt arbete har varit meningsfullt även om läsekretsen endast har haft någon liten nytta av det.

Jag vill dock be läsekretsen att vid studiet av en islamisk reformatorns liv och verksamhet fästa full vikt vid ett heltäckande islamiskt perspektiv. Betrakta inte detta enbart som en teoretisk och faktamässig genomgång, utan försök att identifiera er med imamens verksamhet. På så sätt blir det lättare att dra nytta av denna diskussion.

Abdul Mannan Talib
180 Shantibagh, Dhaka.

Bakgrund: den muslimska världen ödelagd av tatarernas angrepp

Tatarernas skräck bland muslimerna

Under första hälften av 600-talet enligt hijrakalendern var ordet tatar för muslimerna en symbol för fruktan och skräck. Efter att gång på gång ha blivit slagna av tatarerna hade muslimerna kommit att tro att tatarerna var oövervinneliga. Ett arabiskt ordspråk hade blivit vanligt: ”Iza qila laka innat-tatara inh azamu fala tusaddiquhu” – om man får höra att tatarerna har besegrats, ska man inte tro på det.

Detta slag som tatarerna tillfogade muslimerna hade i själva verket bestämts för dem av Allah. I flera hundra år hade de försummat sina skyldigheter gentemot religionen. Blint hade de jagat efter njutning, lyx och världslig girighet och begär. Splittring, oenighet och inbördes strider hade förstört sammanhållningen i deras religion och umma. Framför allt hade de börjat gå i rakt motsatt riktning mot det uppdrag som hade anförtrotts dem: att upprätta rättvisa i världen och utrota orätt. Vad annat kunde man då förvänta sig än ett sådant fruktansvärt straff från Allah?

Detta straff över muslimerna började år 616 enligt hijrakalendern. Straffet fortsatte oavbrutet i närmare fyrtio år. Det var som om de hade malts sönder till pulver med hjälp av en ångvält.

År 616, under sultan Ala ad-Din Khwarazm Shahs regering, angrep Djingis khan för första gången den islamiska statens gränser. Den första staden som drabbades av angreppet var den traditionsrika staden Bukhara. Bukhara förvandlades till ruiner. Inte en enda person från staden kunde fly med livet i behåll. Alla hus brändes ner till aska. Därefter brändes staden Samarkand ner. Alla dess invånare dödades. Sedan drabbades alla städer, stora som små, av samma öde. Städer som Hamadan, Qazvin, Rayy, Zanjan, Merv, Nishapur och andra förvandlades den ena efter den andra till ruinhögar.

Vid denna tid var Khwarazm Shah den ende mäktige härskaren i den islamiska världens östra delar. När han förlorade sin förmåga att göra motstånd kunde de övriga mindre härskarna inte hålla stånd på slagfältet ens en kort stund. Trots detta fortsatte hans son Jalal ad-Din Khwarazm Shah, efter Ala ad-Din Khwarazm Shah, att kämpa mot tatarerna. Men även hans situation blev till slut ytterst svår. Efter den ena förlusten efter den andra i striderna övergav armén och vännerna honom. Tatarerna följde honom som en skugga. Till sist dog han, av rädsla för tatarerna, på en okänd ö tillsammans med endast några få trogna följeslagare.

Tatarernas skräck hade spridit sig så bland muslimerna att en muslim, när han såg en tatar, trodde att Azrael hade kommit efter honom. Ofta kunde en enda tatar gå in i en gränd och ensam döda hundra muslimer. Ingen av dem vågade yttra ett enda ord mot tatarens. En gång gick till och med en tatarisk kvinna, förklädd till man, in i ett hus och började döda alla där, den ena efter den andra. Det såg ut som om alla dittills endast hade sträckt fram sina halsar och förberett sig på att möta döden. Plötsligt gick det upp för en av dem: ”Men det är ju en tatarisk flicka!” Med ett enda svärdshugg gjorde han slut på flickan.

En annan händelse utspelade sig i en annan stad. En tatar gick in i ett hus och grep en muslim. Han hade inget svärd med sig. Därför hämtade han en sten som låg i huset och lade muslimens huvud mot den. Han befallde: ”Jag ska genast gå till marknaden och hämta ett svärd för att döda dig. Du ska stå kvar exakt så här. Rör dig inte det minsta, hör du det!” Med dessa ord gick tatarern till marknaden. Men den halvdöde muslimen, som var paralyserad av skräck för tatarern, tänkte inte ens på att fly. Han lade huvudet på samma sätt mot avrättningsstenen. Efter en stund återvände tatarern lugnt från marknaden med ett vapen och skar halsen av muslimen.

Denna otroliga tatarfruktan bland muslimerna var ett brännande faktum på den tiden. Dagens muslimer kommer naturligtvis att förvånas när de hör detta. Men inte bara dagens muslimer; även då, när tatarernas skräck hade minskat, tänkte muslimerna med häpnad: Vad hade hänt dem? Varför hade de blivit levande döda? Sanningen är att när fruktan för Allah försvinner ur muslimernas hjärtan börjar de frukta allt i världen. Men när de är rädda endast för Allah lär de sig, även om de är vanliga mujahider i ett litet och outvecklat land som Afghanistan, att förakta till och med en supermakt i den moderna världen som Ryssland.

Tatarerna – en symbol för förstörelse

Tatarerna nöjde sig inte med att bara döda muslimer och plundra deras egendom; de förstörde också moskéer, madrasor och bibliotek. De var barbariska stammar från Centralasien. De hade ingen anknytning till utbildning, bildning, civilisation eller kultur. Därför hängav de sig åt ett bestialiskt vansinne i syfte att förstöra muslimernas civilisation och kultur. Under hela islams historia hade muslimerna aldrig tidigare mött en så förnedrande situation. När den tidens muslimska historiker beskrev tatarernas förtryck, övergrepp och förstörelseverk darrade deras pennor. Historikern Ibn al-Athir skrev:
Det finns ingen motsvarighet till en sådan katastrof i världshistorien. Denna händelse berör alla människor, men i synnerhet muslimerna. Om någon påstår att ingen sådan händelse har inträffat i världen från Adams, frid vare med honom, tid fram till idag, så är det inte alls ett falskt påstående. —– Denna barbari visade inte den minsta barmhärtighet mot någon. De dödade kvinnor, barn, män och gamla. De högg gravida kvinnor i magen med svärd, skar upp deras magar och styckade även de underutvecklade barn som kom ut ur dem.
Den tatariska katastrofen hade vid den tiden blivit en källa till fruktan, inte bara för muslimerna utan för hela världens människor. När Europas invånare hörde berättelserna om tatarernas förtryck och övergrepp mot muslimerna i Asien skakade även de av skräck. Tatarernas barbariska fälttåg började med Djingis khan och fortsatte med stormens hastighet i fyrtio år, ända fram till hans sonsonsson Kublai khan.

Bagdad, de dödas stad

Det är alltid de inre fienderna, förrädarna i det egna huset, som har orsakat islams och muslimernas undergång. Naturligtvis är de i alla länder kända som folkets fiender. Men den förstörelse de drar över islam och muslimerna saknar motstycke. Det finns nämligen ingen kraft i världen som kan besegra muslimerna. Det är först när deras enighet och sammanhållning bryts på grund av inre stridigheter och konflikter som en yttre fiende lyckas övervinna dem. Och dessa inre fiender, dessa förrädare i det egna huset, blåser liv i elden av muslimernas inre motsättningar.
Dessa förrädare är av tre slag. En grupp är islams fiender. En grupp är muslimernas fiender. Och en grupp är landets fiender. Trots att de är av tre olika slag finns det en förbluffande samhörighet mellan dem. Det går inte att säga att de som är islams fiender är överförtjusta i kärlek till muslimerna och landet. Islam är centrum för deras angrepp. Mot islam angriper de urskillningslöst och med all sin kraft. Men ibland riktar de även mindre angrepp mot de två andra. Detsamma gäller förhållandet mellan muslimernas fiender och landets fiender. Den poetiske filosofen och uttolkaren av islam, Allama Iqbal, anspelade också i en av sina dikter på dessa tre slag av förrädare i det egna huset. Han sade: ”Jafar från Bengalen, Sadiq från Dekkan / en skam för religionen, en skam för samfundet, en skam för fosterlandet.” Bengals förrädare Mir Jafar och Mir Sadiq från Dekkan är alltså en skam för islams religion, det islamiska samfundet och det egna landet. Med andra ord är dessa förrädare i det egna huset alltid av dessa tre slag. De är islams fiender, det muslimska samfundets fiender och även fiender till muslimernas fosterland. Hur kan en person som bor i muslimernas land och inom det muslimska samfundet, samtidigt som han hyser ett yttersta hat mot islam, vara vansinnigt förälskad i det muslimska samfundet och muslimernas fosterland? Det är helt obegripligt. I själva verket har det muslimska samfundet och muslimernas fosterland ingen separat existens eller betydelse om islam lämnas åt sidan.
I islams historia har dessa förrädare i det egna huset aldrig helt försvunnit. De har framträtt i ständigt nya skepnader. Det gör de än idag. Det var sådana människor som den dagen orsakade den fullständiga förstörelsen i Bagdad. Händelsen ägde rum år 656 enligt hijrakalendern.
Förrädarna i Bagdad, islams, det muslimska samfundets och den dåtida islamiska världens centrum, leddes av Bagdads shiitiske premiärminister Ibn al-Alqami och tatarhärskarnas muslimske rådgivare Nasir al-Din al-Tusi. Dessa förrädare vävde ett omfattande konspirationsnät för att förstöra Bagdad. De trodde att de barbariska tatarerna skulle angripa Bagdad, döda och plundra och sedan lämna staden; därefter skulle de själva bli Bagdads enväldiga herrar. Dessutom var islams överlägsenhet en nagel i ögat på dem. Under muslimsk täckmantel var de i själva verket hycklare. Därför räckte islams, muslimernas och de muslimska samhällenas förnedring för att kyla deras hjärtan.
De barbariska tatariska soldaterna var då oövervinneliga. De förstörde den ena muslimska staden och bosättningen efter den andra och spred skräck över hela den islamiska världen. Vid denna tid ryckte tatarerna mot Bagdad på uppmaning av Ibn al-Alqami och Nasir al-Din al-Tusi. Hulagu khan, Djingis khans sonson, anlände med sin väldiga armé till Bagdads utkanter.
Under tiden rådde premiärminister Ibn al-Alqami kalifen al-Musta’sim billah att sluta fred med Hulagu. Han försäkrade honom att Hulagu skulle ge sig av om han fick en stor mängd guld och gåvor. På al-Alqamis råd förberedde sig kalifen för att bege sig till H ulagus läger och slutföra fredsvillkoren med honom. Kalifens palankin nådde H ulagus läger. Därefter pressade man kalifen att underteckna som vittne på fredsdokumentet och ordnade så att alla stadens ledande personer fördes till tatarernas läger. Så snart de kom dit dödades de alla inför kalifen. På detta sätt tvingade man fram kalifens brev och förde sedan den ena mäktiga och ansedda personen efter den andra till tatarernas läger, där de brutalt dödades. Men tatarerna var rädda för att döda kalifen. De var nämligen vidskepliga. De hade hört att en enorm förstörelse skulle inträffa så snart kalifens blod föll på marken. Därför tvekade de. Då gav Nasir al-Din dem ett råd som innebar att kalifen skulle dö utan att en enda droppe av hans blod föll på marken. På Nasir al-Dins råd rullade och band de fast kalifen i en väldig madrass. Sedan dödade de honom genom att sparka och slå honom mot marken.
Därefter inträffade det som hade skrivits i Bagdads öde. Mord och plundring pågick i fyrtio dagar. Efter fyrtio dagar såg Bagdad, den dåtida världens främsta stad, drömmarnas stad, kunskapens och utbildningens centrum samt civilisationens och kulturens vagga, ut som en spökstad. Staden blev öde och tyst. På vägarna, gatorna, torgen och marknaderna syntes knappt mer än några få människor.
När man gick på vägarna såg man med vissa avstånd likhögar. Det verkade som små berg av lik. Sedan började det regna. Lik svällde upp. Förruttnelsen satte in. En stank spred sig över hela staden. De som överlevde drabbades av epidemier. Stanken spred sig från Bagdad ända till Syriens gräns. Enligt historikerna dödades omkring 1,8 miljoner människor i Bagdad vid denna tid. När Hulagu trädde in i Bagdad beordrade han de kristna att offentligt dricka vin och äta griskött. Det var Ramadan. Ändå tvingades muslimerna att dricka vin. Vin hälldes ut i moskéerna. Bönekallelsen förbjöds. Bagdad var centrum för den dåtida islamiska världen. För första gången sedan staden började bebyggas hamnade Bagdad i de otrognas händer. En djup förtvivlan spred sig över hela den islamiska världen. Överallt där berättelsen om Bagdads förstörelse nådde fram började muslimerna sörja. Men de kunde inte göra något. Förrädarna var aktiva inte bara i Bagdad utan i alla länder i den islamiska världen. Så länge dessa förrädare inte utrotades fanns det inget hopp om att den islamiska världen skulle befrias från sin kris.

Tatarerna är inte oövervinneliga

Efter Bagdad erövrade tatarerna Syrien. Syriens vägar och stigar flöt av muslimernas blod. Högar av lik samlades i städer och byar. Överallt var situationen densamma – från Tasjkent till Buchara, från Buchara till Bagdad och från Bagdad till Damaskus. Ingenstans fanns det någonstans för muslimerna att ta skydd. Därefter stod Egypten på tur. Egyptierna förstod tydligt att deras dagar började ta slut. Allahs vrede närmade sig dem.

Men Egyptens invånare överraskade till sist alla. De beslöt att gå fram och möta tatarerna. År 658 enligt hijrakalendern ryckte Egyptens sultan al-Malik al-Muzaffar Saifuddin Qutuz fram med sin armé, förtröstansfull på Allah. Efter att ha passerat Egyptens gräns stoppade de tatarerna vid en plats i Syrien som kallades Jalut. Tatarernas dittills obrutna segersvit bröts. De led nederlag – sitt första nederlag, ett förkrossande nederlag. Samtidigt mångdubblades muslimernas mod. Tron och rädslan för att tatarerna var oövervinneliga försvann ur deras hjärtan. De blev djärva och modiga. De drev tatarerna långt bort genom Syriens avlägsna trakter. Tatarernas lik låg spridda längs vägarna. De dog för muslimernas händer som rävar och hundar. Ett stort antal tatarer togs också till fånga.

Därefter besegrades tatarerna visserligen ytterligare några gånger av egyptierna. Men med tanke på hur deras segertåg hade fortsatt runtomkring med stormens hastighet – hur stort hinder kunde då egyptiernas motstånd egentligen utgöra? Dessutom var tatarerna vid denna tid angripare, medan muslimerna förde ett försvarskrig. Det råder inget tvivel om att angriparen i en sådan situation hade den bättre positionen. Hela den islamiska världen hade genom tatarernas stormande angrepp och barbariska övergrepp nått förstörelsens rand. Det verkade som om muslimernas tid på jorden snart var slut. Det verkade som om Allah hade beslutat att straffa detta folk för dess synder redan i denna värld.

Men nej! Det fanns fortfarande ett stort antal sanna anhängare av Allahs sanna religion på jorden. Som helhet hade muslimerna vid den tiden inte fullgjort ansvaret för Allahs religion. Därför hade Allahs vrede drabbat dem som folk. Men som folk hade de inte övergett Allahs religion, och en del av dem fortsatte fortfarande att bära religionens ansvar. Tatarernas skräckinjagande angrepp fick dessutom muslimerna att på nytt tänka över sina egna handlingar och uppmuntrade dem att leva som rena muslimer och lydiga tjänare till Allah. Därför gav Allah den muslimska umman ännu en möjlighet att överleva på jorden. Annars har inget folk hittills, efter att ha mött en sådan förstörelse, kunnat resa sig igen.

Ett folk som en gång hade fött en ny civilisation och tydligt och varaktigt etablerat sin överlägsenhet på jorden har med tidens gång en dag fått sitt namn och sina spår utplånade. Det har inte fått möjlighet att ännu en gång framträda i samma gestalt och återvinna en ställning av överlägsenhet i världen. De grekiska, romerska och egyptiska folkens civilisationer ligger framför våra ögon. Även den ariska civilisationens utbredning och omfattning på den indiska subkontinenten var historiskt betydande. Men efter att en gång ha förstörts har dessa folk endast fått sin tillflykt till historiens blad. Deras religion, moral och sedvänjor är i dag alla föråldrade. Även om Israels barn efter tusentals år åter har slagit sig ner med en ny stat vid Medelhavets stränder, finns det inte ens en skymt av Moses, frid vare med honom, religion i deras nutida samhälle och civilisation. Som blinda efterföljare av det västerländska samhället och dess civilisation spelar de i själva verket bara en mindre roll i den västerländska civilisationens skådespel. Detsamma gäller det moderna Indien.

Men islam är den livsordning som Allah har utvalt. De beståndsdelar för samhälle och civilisation som denna livsordning kommer att tillhandahålla fram till uppståndelsens dag kommer, varhelst muslimerna i världen än håller fast vid den, att föra framgång och etablering till deras fötter. De kommer att kunna leva i världen med värdighet som det främsta av folk. Muslimerna i dagens värld är ett bevis på detta. Det är just genom att överge islam och försöka tillägna sig västerländska sociala normer och värderingar som muslimerna i dag förödmjukas överallt i världen. Och ändå har de världens största rikedomar i sin besittning. Västerländska tankesätt och värderingar har förstört deras enhet och hetsat dem mot varandra.

Nåväl, låt oss lämna muslimernas moderna kris och återvända till det sjunde hijraåret. På den tiden var det återvändandet till islam som räddade muslimerna. Detta är ett bevis på islams outsinliga livskraft. Så snart en livlös och döende nation tar emot islam börjar en våg av liv strömma genom dess bröst. Dess strävan fortsätter tills den har etablerat sig på världens främsta och mest värdiga plats.

Tatarerna i islams skugga

Det är en häpnadsväckande historia hur muslimerna åter hämtade sig efter att i nästan ett halvt sekel ha förföljts och förtryckts av tatarerna. De som hade försökt utrota muslimerna med hela deras folk kom själva att ställa sig i muslimernas led. De som hade svurit att utplåna islam från jordens yta tog med böjda huvuden emot islams budskap. Utan villkor godtog de islam som sin enda livsordning. De halvciviliserade och barbariska tatarerna från Centralasien böjde till sist sina huvuden inför islams överlägsenhet. De antog islam.

Förstörelsen av den islamiska världen under det sjunde hijraåret genom tatarernas händer var inte lika häpnadsväckande som deras antagande av islam. Det är inte särskilt förvånande att den muslimska samhällsordningens och den islamiska världens inre svaghet vid den tiden skulle säkerställa segern för ett så kraftfullt och uthålligt folk som tatarerna. Men att komma för att förödmjuka och förstöra islam och sedan själv besegras av islam är verkligen den mest häpnadsväckande händelsen i historien.

Historikern T. W. Arnold skrev när han beskrev denna häpnadsväckande händelse i sitt berömda verk Preaching of Islam:

”Men islam reste sig åter ur askan av sin forna glans. De barbariska mongolerna, som hade utsatt muslimerna för alla slags övergrepp, blev omvända till islam av muslimska missionärer och predikanter. Detta var ytterst svårt för muslimerna. Predikanter från två andra religioner hade nämligen försökt omvända tatarerna till sina religioner. För islam verkade det vid denna tid nästan omöjligt att bemöta kristendomen och buddhismen, föra mongolerna bort från dessa två religioner och göra dem till islams anhängare. Mongolerna hade ju framför allt låtit muslimerna lida nederlag. De stora städer som hade varit centra för islamisk kunskap och där lärda och bildade muslimer hade byggt upp sina hem hade genom de tatariska mongolernas vapen förvandlats till ruinhögar. Muslimska lärda och faqīher hade blivit dödade eller förslavade. De mongoliska khanerna var toleranta mot alla religioner utom islam. Mot islam hyste de en gränslös avsky och fiendskap. Trots att mongolerna hade en sådan våldsam inställning till islam tog de till sist emot religionen hos det folk som de hade trampat under sina fötter. (Detta blev möjligt tack vare de hängivna insatserna från en grupp lärda, fromma män och rättskaffens muslimska handelsmän. Den största positiva rollen i detta sammanhang spelades dock av högt utbildade muslimska kvinnor, som tatarerna hade rövat bort och placerat i sina harem. Dessa vackra, välutbildade, kultiverade och troende kvinnor satt i kvinnokvarteren och gjorde sina makars inre värld bördig för islam och tron.)”

Tatarernas oförändrade framtoning: Ibn Taymiyyas insatser

På olika platser arbetade muslimska hemliga institutioner för att sprida islam bland tatarerna. Därför upphörde tatarernas övergång till islam aldrig helt. Ibland gick den snabbt och ibland blev den långsam. Tatarernas första angrepp mot muslimerna ägde rum år 616 AH. Det leddes av tatarhövdingen Djingis khan själv. Den förste tatariske kejsaren antog islam år 656 AH. På bara fyrtio år började tatarerna anta sina fienders religion.
Men tatarerna förändrades inte från topp till tå så snart de hade antagit islam. De glömde inte all sin fiendskap mot muslimerna och slöt dem inte genast i famnen som vänner och bröder. Naturligtvis fanns det undantag på vissa håll. Den förste tatariske kejsaren som antog islam, Berke khan, lovade till exempel efter sitt antagande av islam att inte längre angripa muslimerna. Men alla tatariska kejsare var inte sådana. En omvälvande förändring började inte genast hos dem när de antog islam. Irans och Iraks härskare Ghazan antog exempelvis islam år 694 AH. Även efter detta fortsatte hans fientlighet och hans fälttåg mot muslimerna. År 699 AH förberedde han ett angrepp mot Syrien. Med tanke på det tillstånd som deras levnadssätt befann sig i var det egentligen inte alls rimligt att förvänta sig någon större förändring i deras liv och karaktär efter bara fyra eller fem år som muslimer. Därför var det möjligt för Ghazan att förbereda ett angrepp mot Syrien.

Ibn Taymiyya möter den tatariske kejsaren Ghazan

När nyheten om tatarernas angrepp nådde Syrien spreds stor skräck i Syriens olika städer. Muslimerna kände till tatarernas angrepps förödande följder. Därför började människor från de omkringliggande städerna bege sig mot huvudstaden Damaskus. Även bland Damaskus muslimer spreds stor rädsla. Men där fanns då en manlig mujahid från Allah, vars trosstyrka gav de modlösa muslimerna mod. Det var sin tids främste lärde och mujaddid, imam Ibn Taymiyya, må Allahs barmhärtighet vara över honom.
Nyheten kom att Egyptens härskare var på väg med sin väldiga armé för att hjälpa muslimerna i Damaskus. Det var som om staden återfick liv. Muslimerna började förbereda sig för striden med förnyad kraft. Den 27:e Rabi al-awwal år 699 AH drabbade Ghazan samman med Egyptens sultan. Trots stora ansträngningar och en kamp med obegränsad tapperhet kunde muslimerna inte undgå nederlag. Muslimerna besegrades. Egyptens sultan gav sig av mot Kairo med den besegrade armén.
Damaskus invånare hamnade i en ytterst svår situation. Nu skulle de tatariska trupperna träda in i staden som segrare. Endast Allah visste i vilket mörker invånarnas framtid därefter skulle sjunka. När de tänkte på den tatariska skräcken började även de främsta lärda och ledande personerna lämna staden. De shafiitiska och malikitiska qadierna, andra välkända lärda, statliga tjänstemän, stora köpmän och till och med stadens guvernör lämnade staden och begav sig mot Egypten. Av de statliga tjänstemännen var det endast fästningens försvarare som inte lämnade staden. Även en del av befolkningen hade lämnat staden. Samtidigt hade priserna på varor stigit onormalt mycket. Ytterligare en olycka hade ridit Damaskus invånare ovanpå deras redan stora prövning. Fångarna hade brutit sig ut ur fängelset. Dag och natt fortsatte de att plundra över hela staden.
Samtidigt närmade sig tiden då Ghazans armé skulle tåga in i Damaskus. Folket blev rådlöst, fångat mellan två svåra alternativ. I detta läge samlades imam Ibn Taymiyya och stadens ledande personer och fattade ett snabbt beslut. De beslöt att en delegation av stadens invånare, under imam Ibn Taymiyyas ledning, skulle uppsöka Ghazans hov och hämta ett dekret om fred och säkerhet för stadens invånare. Den tredje dagen i månaden Rabi al-thani trädde islams sändebud, imam Ibn Taymiyya, fram inför den mäktige tatariske kejsaren Ghazan tillsammans med sitt följe. Inför Ghazan fortsatte imamen att citera Koranen och hadither om rättvisa, opartiskhet och rättfärdighet. Hans röst blev gradvis högre och mer högtidlig. Medan han reciterade verser och hadither gick han närmare och närmare Ghazan. Till slut fanns inte ens en aln mellan honom och Ghazan. Det mest förvånande var emellertid att den mäktige Ghazan inte alls visade irritation eller vrede. Tvärtom lyssnade han uppmärksamt till allt som sades. Det verkade som om imamen hade påverkat honom djupt. Han frågade sina män: ”Vem är denne lärde? Jag har aldrig tidigare sett en sådan man. Ingen modigare och mer beslutsam person har någonsin kommit i min åsyn. Ingen har kunnat påverka mig på detta sätt.”
Männen berättade för honom om imam Ibn Taymiyya och upplyste honom om imamens lärdom, kunskap och gärningar.
Imam Ibn Taymiyya sade till Ghazan: ”Du hävdar att du är muslim. Jag har fått veta att du har qadier, shaykher och muazziner med dig. Trots allt detta har du angripit muslimerna. Ändå tvekade dina fäder och förfäder, trots att de var otrogna, inför att göra något sådant. De höll sina löften. Men du har brutit ditt löfte. Du har inte hållit något av det du sade. Du har gjort Allahs tjänare orätt.”
Överdomaren Abu al-Abbas var tillsammans med imamen. Han har skrivit: ”Vid Ghazans råd ställdes mat fram inför Taymiyya och hans följeslagare. Alla började äta, men Ibn Taymiyya drog tillbaka sina händer. När man frågade varför han inte åt svarade han med fast röst: ’Denna mat är inte halal. Den har tillagats av kött från får och getter som plundrats från fattiga muslimer. Och maten har tillagats med ved som med tvång hämtats från de förtryckta människornas träd.’ Ghazan bad honom att be. Han började be: ’O Allah! Du vet bäst. Om Ghazans avsikt med detta krig är att upphöja Ditt ord och kämpa i Allahs väg, hjälp honom då. Men om hans avsikt är att vinna världsligt herravälde och tillfredsställa begär och girighet, gör då själv upp med honom.’ Det mest förunderliga var att medan imamen bad fortsatte Ghazan att säga: ’Amen.’
Qadi Abu al-Abbas har dessutom skrivit att när imamen höll sitt tal blev vi skräckslagna och började dra upp våra kläder, eftersom vi inte visste när bödelns svärd skulle blixtra över imamen och färga våra kläder med hans blod. Qadin skrev: ’När vi återvände från Ghazans hov sade vi till imamen: Vi följer inte med dig. Du höll ju på att få oss alla dödade. Imamen svarade: Jag följer inte med er. Därför lämnade vi honom alla och gick därifrån. Imamen gav sig av ensam. När flickorna hörde att imamen var ensam kom de ut ur sina hus. Många ledande personer följde honom. Han återvände till staden i kunglig stil med tre eller fyra hundra anhängare. Vi däremot återvände hem efter att ha förlorat allt till en grupp rövare på vägen.’
Imam Ibn Taymiyya återvände från Ghazans hov med stor värdighet. Han hämtade ett säkerhetsdekret för stadens invånare. Han frigav de muslimer som tatarerna hade tagit till fånga. Han hade hört många berättelser om tatarernas barbari och hade själv sett mycket av det med egna ögon. Men inget av detta kunde rubba honom det minsta. Han kände ingen rädsla när han talade ansikte mot ansikte med den tatariske kejsaren eller rörde sig fritt bland de tatariska trupperna. Han brukade säga: ’Endast den som har en sjukdom i sitt hjärta kan frukta någon annan än Allah.’

Tatarernas löftesbrott och förföljelse

Även om imamen hade skaffat ett säkerhetsbrev kände stadsborna ingen lättnad. Det de hade fruktat blev verkligen verklighet. Inom några dagar försvann lugnet ur stadsbornas sinnen. Tatarerna hade visserligen inte gått in i staden, men de slog läger utanför den och blev kvar där. Utanför stadsmuren, i stadens utkanter, fortsatte de att fritt plundra och döda. Det verkade som om tatarernas sedan länge etablerade vana var att deras seger inte kunde fullbordas utan mord och plundring. Hela området utanför staden såg verkligen ut som ett slagfält. Beväpnade tatariska soldater trängde i grupper in i bebyggelsen. De gick in i muslimernas hus och band husägarnas händer och fötter och misshandlade dem skoningslöst för att få fram de gömda tillgångarna. De grep små pojkar och flickor och slungade dem till marken. Kvinnornas öronbedövande skrik och böner, allt detta tillsammans, fick det att verka som om freden för alltid hade lämnat Damaskus muslimer.
På grund av tatarernas belägring, förtryck och övergrepp hade leveranserna av nödvändiga varor från de omgivande områdena upphört. Därför hade priserna på marknaden skjutit i höjden. Även om man kastade pengar omkring sig gick det inte att få tag på varor. Till följd av bristen på mat började människor dö av svält. Dessutom ställde tatarerna ett ovanligt krav på stadsborna. Alla hästar och vapen som fanns i staden skulle föras till dem och överlämnas. Även alla kontanter och andra pengar som stadsborna hade gömt skulle tas fram ur de hemliga gömmorna och lämnas över till dem.
De utsåg en turkiskättad, nytillkommen muslim bland tatarerna vid namn Saifuddin Kubjuk till stadens nye guvernör och skickade honom till staden. Kubjuk fortsatte att utsätta stadsborna för den ena påtryckningen efter den andra. Under tiden hade tatarernas herravälde över staden blivit helt etablerat. Endast fästningen Arjawash stod fortfarande självständigt och höll huvudet högt. Fästningens befälhavare var på intet sätt beredd att underkasta sig. Historikern Ibn Anisr har skrivit: Det var Imam Ibn Taymiyyas order som gav fästningens befälhavare mod. Imamen hade skrivit till honom att han inte skulle lägga ned vapnen så länge ens en enda sten i fästningen fanns kvar. Han skulle under inga omständigheter öppna fästningens portar för tatarerna. Fästningens befälhavare följde denna order ända till det sista ögonblicket. Därför kunde tatarerna inte inta denna fästning.
Tatarernas övergrepp fortsatte utan avbrott. De tillfångatog tusentals muslimska kvinnor och män och gjorde dem till slavar och slavinnor. Bara i stadsdelen Salihiyya dödade de fyrahundra muslimer och arresterade omkring fyra tusen, som de gjorde till slavar och slavinnor; bland dem fanns även många personer från framstående familjer. De plundrade många stora bibliotek och sålde böcker för miljoner i värde till rena vrakpriser.
När Ibn Taymiyya såg detta beslöt han sig för att ännu en gång träffa Qazan. Tillsammans med sitt följe gick han den tjugofemte dagen i månaden Rabi al-Thani för att träffa sultan Qazan. Men efter att ha väntat i två dagar fick han inte träffa sultanen. Under tiden spreds nyheten i Damaskus att tatarerna nu ville gå in i staden. Fram till dess hade de tatariska soldaterna slagit upp sina tält utanför stadsmuren. När stadsborna hörde att de nu skulle gå in i staden blev de rädda. Hittills hade de suttit framför tigerns byte och tittat på som åskådare. Nu verkade tigern vilja kasta sig över bytet. Det blev tumult i staden. Människorna ville lämna staden och ta sig ut. Men vart skulle de ta vägen? Tatarerna hade omringat den från alla håll. Tatarerna började förbereda sig för att inta fästningen. De grävde en vallgrav runt den. De ställde upp kastmaskiner för att kasta stenar mot fästningens murar och få dem att spricka. Människorna slutade gå ut ur sina hus, eftersom tatarerna grep vem de än såg på vägarna, förde bort dem och tvingade dem till tvångsarbete. De fick dem att gräva vallgraven. Ibn Kathir har skrivit i sitt verk Al-Bidaya wa al-Nihaya: Vägarna blev helt öde. Ibland kunde man se en eller två personer på vägarna. Antalet gudstjänstdeltagare i den stora moskén minskade kraftigt. Vid fredagsbönen i den centrala stora moskén fylldes högst en rad. Kanske stod ytterligare två eller fyra personer bakom den. Den som av yttersta nöd måste gå ut tog också på sig tatarernas kläder. Han gjorde snabbt det han skulle och återvände raka vägen hem. Ändå fanns hela tiden en oro i hans hjärta: vem vet, kanske skulle han inte kunna återvända hem igen. Men till slut angrep tatarerna inte heller fästningen. Qazan gav sig av mot Irak med sin armé. I Syrien lämnade han sin ställföreträdare och sextiotusen tatariska soldater under dennes befäl. På vägen sade han: ”Jag lämnar min ställföreträdare och min armé här. Nästa vinter kommer jag tillbaka. Då ska vi också erövra Egypten tillsammans med Syrien.”
Efter att Qazan hade lämnat staden började den andre tatariske emiren Bulay Khan plundra runt Damaskus. Inom några dagar låg därför de tättbefolkade områdena öde. Många muslimska pojkar och flickor blev slavar och slavinnor. Han drev också in stora summor pengar från Damaskus. När situationen nådde sin höjdpunkt infann sig Imam Ibn Taymiyya i Bulay Khans läger. Han samtalade med honom om att frige fångarna. Han återvände efter att ha befriat ett stort antal fångar. Bland de frigivna fanns inte bara muslimer utan även många icke-muslimer. En dag tillkännagavs på uppdrag av Damaskus fästningsbefälhavare att den egyptiska armén var på väg mot Damaskus för att hjälpa Syrien. Dagen därpå lämnade Bulay Khan staden med sin armé. Inte en enda tatar syntes längre i staden. Vid denna tid fanns ingen ansvarig guvernör eller härskare i Damaskus. Tatarernas angrepp hade fått stadsmuren att rasa på flera ställen. Befälhavaren för Arjawash-fästningen beordrade stadsborna att vaka över stadsmuren om nätterna i stället för att sova. Tillsammans med folket tillbringade även Ibn Taymiyya natt efter natt med att vakta de förstörda murarna. Även om en stor del av tatarerna hade blivit muslimer fram till det sjuhundrade hijriåret hade deras krig med muslimerna inte upphört. Det var inte heller något man naturligt kunde förvänta sig. För sjuhundra år efter islams framväxt hade det muslimska samhället nått ett sådant tillstånd att islams grundprinciper och de högre egenskaperna i den muslimska karaktären hade förvrängts i så stor omfattning att det inte alls var lätt för ett nyblivet muslimskt samhälle att känna sig attraherat av dem. Därför ansåg de sig vara bättre än muslimerna. De menade att muslimernas nuvarande härskare inte hade någon rätt att utöva styre och auktoritet över muslimerna. Tvärtom ansåg de att rätten att härska över hela det muslimska området enbart tillkom tatarerna. Detta var ett bevis på tatarernas religiösa och trosmässiga ofullkomlighet och omognad.
Även deras kortvariga styre i Syrien visade denna religiösa ofullkomlighet och omognad. Vid denna tid var den nytillkomne muslimen bland tatarerna, Saifuddin Kubjuk, Damaskus härskare. Han gav fritt tillstånd till försäljning av vin i staden. Detta var statens största inkomstkälla. Vinbruket spred sig kraftigt i staden. Otaliga nya vinhus öppnades. Stadens icke-muslimska invånare spelade en ledande roll i detta arbete.

Ibn Taymiyya i kampen mot irreligiositet och fitna

Efter att tatarerna hade lämnat staden kände muslimerna inget behov av att låta dessa källor till synd förbli orörda. Samtidigt hördes nyheten att den egyptiska armén var på väg för att undsätta Damaskus. Under dessa omständigheter växte muslimernas mod ytterligare. De ryckte fram och angrep vinstugorna. Imam Ibn Taymiyya ledde detta fälttåg. Tillsammans med en stor skara av sina elever och anhängare gick han runt i hela staden. Så snart de fick syn på en vinstuga gick de in i den med hela sitt följe. De slog sönder och kastade ut alla vinkrus, kannor, lerkrus, bägare och tunnor. Allt vin i butikerna hällde de ut i avloppen. De förklarade islams påbud för alla drinkare och ligister som befann sig i butikerna, fick dem att ångra sig och straffade dem vid behov. Imamen kampanj väckte ett stort liv och en ny anda i hela staden.

I tatarernas frånvaro försökte syrierna också undanröja ännu en fitna. Denna fitna fanns i gränsområdet. Där fanns vissa stammar som var häftiga motståndare till islam och muslimerna. De var huvudsakligen kristna samt anhängare av shiamuslimska avvikande sekter såsom batinierna, ismailiterna, druserna och nusairierna. När tatarerna trängde in i Syrien år 699 efter hijra samarbetade dessa avvikande stammar fullt ut med dem och lyckades skada muslimerna så mycket som möjligt. När den muslimska armén, besegrad av tatarerna, flydde över gränsen förföljde de de besegrade och modfällda muslimska soldaterna och dödade många av dem. De tog deras vapen och lade beslag på deras hästar. Tidigare hade de aldrig underordnat sig den muslimska armén. De hade inte varit beredda att anta Allahs sanna religion såsom den beskrivs i Koranen och sunna. De hade aldrig heller varit villiga att leva ett islamiskt liv.

Efter att Syrien hade befriats från fienden fanns det inte längre någon risk för ett inre hot. Under dessa omständigheter ansåg Imam Ibn Taymiyya att dessa avvikande gränsstammar, som var islams och muslimernas eviga fiender, borde kuväs och undervisas i religionen. Vid denna tid fanns det i praktiken ingen statlig administration i Damaskus. Därför kunde Imam Ibn Taymiyya och hans följeslagare företa sig olika saker efter eget gottfinnande. De hörde att den egyptiske sultanens ställföreträdare, Jamal al-Din Aqūsh, var på väg mot gränsområdets bergstrakter med ett antal soldater. Imamen ville inte låta detta tillfälle gå förlorat. Med en stor skara krigiska invånare från Huwwan-området och frivilliga anslöt han sig till Jamal al-Din. När de avvikande stammarna hörde att den egyptiske sultanens ställföreträdare hade anlänt började de komma i grupper till Ibn Taymiyya. Imamen fick dem att ångra sig och undervisade dem i den sanna islam. Detta ledde till stor nytta. De lovade att återlämna allt som de tidigare hade tagit från de muslimska soldaterna. På Bayt al-Mals vägnar ålades de därför en stor penningsumma, och de åtog sig att betala den.

Den samtida miljön: kunskap och handling

Imam Taqi al-Din Ibn Taymiyya berikade den islamiska världen under det sjunde och åttonde århundradet efter hijra med en enastående livskraft. Han föddes år 661 efter hijra och dog år 728. Hans främsta insats under sina 67 levnadsår var att skapa en framgångsrik och epokgörande revolution i det döende muslimska samhällets tänkande och handlingar. Under hans livstid förändrades tatarinvasionernas karaktär, men deras styrka minskade inte. Förödelsen som följde av dessa invasioner fortsatte i samma takt. Den enda skillnaden var att tatarerna vid denna tid hade blivit muslimer.

Han föddes bara fem år efter Bagdads förstörelse och tre år efter tatarernas intåg i Damaskus. Därför kan man naturligtvis säga att han, så snart hans förstånd och medvetande började utvecklas, såg hjälplösa familjer runt omkring sig, härjade av tatarernas angrepp. De lidande och förtvivlade muslimernas ansikten påverkade hans känsliga sinne djupt. När han var sju år fick han med egna ögon se tatarinvasionens fasor. Tatarerna angrep hans egen stad Harran. Liksom otaliga andra familjer i staden begav sig även hans familj mot Damaskus för att undkomma tatarerna. Längs vägen såg han förödelsen efter tatarernas angrepp: människor, träd och djur som bränts av elden. Bosättningarna var nedbrända. Överallt fanns inga arbetsföra människor kvar, endast de handikappade. Även åkrarna var ödelagda. Kort sagt var det en fasansfull bild av förstörelse. Hans enastående minne bevarade dessa barndomsbilder i minnets innersta kammare. Därför tvekade han senare inte det minsta att protestera mot tatarernas förtryck. När han stod inför den mäktige tatariske kejsaren Ghazan och berättade om hans och hans soldaters övergrepp, blev han inte det minsta skakad. När det behövdes kastade han sig till och med med svärdet i hand mot de orättfärdiga tatarerna.

Den omfattande oordning och maktlöshet som tatarinvasionerna hade orsakat i det muslimska samhällets yttre var mycket stor. Detta har blivit tydligt i den tidigare framställningen. Nu återstår att se hur tillståndet var i det muslimska samhällets inre.

Ilm al-kalams svåra tillstånd

Ilm al-kalam uppstod för att bemöta den grekiska filosofin. Dess mål var att undanröja den förvirring och svaghet som studiet av den grekiska filosofin hade skapat i muslimernas iman och aqida, och att göra dem friska och starka igen. Men gradvis trängde filosofins karaktär och metod in i ilm al-kalam, som förvandlades till religiös filosofi. Innehållet, diskussionerna och metoden för att tillämpa argument liknade alla filosofin. Dessutom innehöll den många irrelevanta frågor vars lösning översteg människans förstånd. Man försökte med förnuftets hjälp bevisa Allahs väsen, Hans egenskaper och många andra ting som förnuftet inte kan nå. I stället för att nöja sig med profeternas och sändebudens förklaringar använde man sitt svaga och begränsade intellekt för att förklara dessa frågor. Detta försök gjorde frågorna ännu mer komplicerade i stället för att klargöra dem. Koranen har beskrivit Allahs väsen och egenskaper med ett så enkelt och tydligt språk att det inte alls är svårt för en vanlig människa att förstå dem. Detta framställningssätt är lättare för varje tid och varje miljö. Människor med vilken grad av intellekt som helst kan genom Koranens framställningssätt lätt förstå dess egentliga budskap.

Men under filosofins inflytande gjorde ilm al-kalam denna enkla sak svår. Det tydliga gjorde den komplicerat. Den gick fram i syfte att undanröja tvivel, men ökade endast tvivlen. Därför såg en stor del av den muslimska umma aldrig med blida ögon på ilm al-kalams försök. De har fortsatt att motsätta sig det. För att förändra detta tillstånd behövdes därför en korrekt och tydlig förklaring av Koranen och sunna. En sådan förklaring skulle vara begriplig för människor ur alla grupper, både vanliga människor och intellektuella, och kunna påverka alla. Hans iman på Koranen och sunna skulle vara orubblig som ett berg, och hans förklaringar och argument om Koranen, sunna samt Allahs väsen och egenskaper skulle vara övertygande och fullständiga. Redan vid första mötet skulle de kunna vinna åhörarnas och läsarnas hjärtan.

De kristnas fräckhet

Å andra sidan hade kristendomen också inlett en ny offensiv mot islam. De kristna började bedriva en rörelse för att bevisa sin egen religions överlägsenhet och sanningshalt samt sprida falska anklagelser mot islam. Deras djärvhet gentemot muslimerna och islam hade fått kraft genom deras upprepade korståg och genom de talrika kristna samhällena av europeisk härkomst som bodde i Syrien, Palestina och på Cypern. För att konfrontera muslimerna på det teoretiska planet skrev de böcker där de angrep Muhammeds profetskap och försökte bevisa sin egen religions överlägsenhet.
Det behövdes också en stark lärd och en rationell författare som kunde bemöta de kristnas anti-islamiska propaganda, fräckhet och falska anklagelser. Han behövde ha omfattande studier och stor lärdom om kristendomen och andra religioner. Det behövdes någon som hade så tydliga kunskaper om jämförande religionsvetenskap samt om historien och utvecklingen av förvanskningen av de himmelska skrifterna, att han kunde bevisa islams överlägsenhet och sanningshalt och framföra islams budskap inför anhängare av andra religioner. Under den tid då imam Ibn Taymiyya föddes stod muslimerna över hela världen inför otaliga sådana yttre och inre kriser. Att ett folk förblir fast vid sanningen i sex eller sex och ett halvt århundrade är ingen enkel sak. Därför betraktas även en period på hundra år som mycket lång. De orsaker som tidigare hade lett till profeters och sändebuds framträdande hade efter sex och ett halvt århundrade uppstått även bland muslimerna. Men profetskapets kedja hade avslutats. Under sådana förhållanden är det mujaddider, som Ibn Taymiyya, som tar på sig ansvaret för att återuppliva religionen.

Den batiniska fitnan

Under andra hälften av det sjunde hijri-århundradet bredde batiniernas verksamhet ut sig bland muslimerna. Denna fitna hade uppstått under det fjärde hijri-århundradet under den grekiska filosofins beskydd. Under det femte århundradet bekämpade imam al-Ghazali den med all sin kraft. Men han lyckades inte utrota fitnan. Inom ett och ett halvt sekel återkom den med en väldig förödelse och började skada den islamiska umman. I batiniernas religiösa trosföreställningar och läror förenades på ett olyckligt sätt de iranska eld-dyrkarnas trosföreställningar, Platons tankar och en skrämmande politisk egoism. Deras olika grenar – ismailiterna, hashashinerna, druserna, nusairierna och andra – förblev ständigt aktiva mot muslimerna. De har alltid hjälpt varje yttre fiende som angripit muslimerna och muslimska stater. För det mesta var det till och med deras verksamhet och konspirationer som gav de yttre fienderna mod att angripa muslimerna.
Under de europeiska kristnas korståg i Syrien och Palestina hjälpte de korsfararna. Efter att korsfararna hade erövrat Syrien gav de batinierna ställningen som sina betrodda underlydande och vänner. Även på statsnivå återgäldade de deras hjälp. Senare, under de krigiska sultanernas återerövring av Syrien och även under de ayyubidiska sultanernas tid, var de ständigt inblandade i konspirationer och uppror. När tatarerna angrep Syrien under det åttonde århundradet hjälpte de öppet tatarerna. Detta ledde till att muslimerna drabbades av fruktansvärda förluster.
När man granskar islams historia ser man att batinierna ständigt har ägnat sig åt att skapa religiöst kaos och oordning bland muslimerna, försvaga deras tillit till islam, väcka upproriskhet mot islam i deras sinnen och sprida anti-islamiska trosföreställningar bland dem. De har alltid bedrivit spionage för att överlämna muslimernas religiösa fästning till fienden.
Under det femte hijri-århundradet bekämpade imam al-Ghazali, må Allah förbarma sig över honom, denna fitna teoretiskt. När man nådde det åttonde århundradet räckte det inte längre med enbart teoretisk bekämpning; det var nödvändigt att samtidigt i praktiken utrota och tillintetgöra den, så att den islamiska umman för alltid kunde befrias från den.

Spridningen av förvanskad tasawwuf och shirk

Under denna tid hade ännu en fitna spridit sig bland tasawwufanhängarna. Genom kontakten med olika folks tankar och handlingssätt under historiens olika skeden, och samtidigt genom att muslimerna hade avlägsnat sig från det ursprungliga islamiska tänkandet och handlingssättet, trängde grekisk, ishraqi, vedantisk och buddhistisk mahayanafilosofi in bland dem. Efter flera århundradens spridning och bruk hade dessa på ett subtilt sätt trängt in på olika områden av den islamiska trosläran. Det var inte alls lätt att identifiera dessa icke-islamiska trosföreställningar och sålla bort dem. Nyplatonism, yogalära, advaita, panteism, gränsdragningen mellan uppenbar och dold kunskap, den hemliga överföringen av kunskap från en persons bröst till en annans, föreställningen att en fullkomlig pir eller murshid och en majdhub som är vansinnig av kärlek till Allah inte behöver följa shariahs formaliteter – dessa och liknande avgudadyrkande tankar och trosföreställningar hade trängt in hos en stor del av ahl al-tasawwuf. En strömning av ren islamisk tasawwuf hade fortlevt sedan sahabas och tabi’inernas tid. Men när man nådde det åttonde hijri-århundradet hade orenheter blandats in i dess rena väg på ett sådant sätt att även en stor grupp av de lärda började känna sig hedrad av att dricka det vatten som hade sköljt bort dessa orenheter. Det råder därför inget tvivel om att en stor del av den muslimska befolkningen, genom att följa dem, också hade hamnat i denna villfarelse.
Dessutom hade många slags avgudadyrkande trosföreställningar och handlingssätt spridits bland den muslimska befolkningen på grund av långvarigt umgänge med icke-muslimer, persiskt inflytande och de lärdas försummelse. Den rena tawhiden höll på att täckas över på olika områden. Muslimerna började, liksom de icke-muslimer, överdriva sin vördnad för Allahs awliya och hans rättfärdiga tjänare. För att klaga inför Allahs avlidna rättfärdiga tjänare, uppnå sina innersta önskningar, söka tillflykt vid deras gravplatser och be till dem tvekade inte bara vanliga muslimer utan inte ens många lärda det minsta. Muslimerna närvarade vid de icke-muslimska folkens högtider och religiösa ceremonier, deltog i dem och firade själva många av deras ceremonier.
För att bekämpa all denna avgudadyrkande okunnighet och med full kraft kalla muslimerna till ren tawhid behövdes en sådan lärd mujahid, en sådan modig kämpe, som tydligt kände skillnaden mellan tawhid och shirk, som var fullständigt förtrogen med okunnighetens alla former och som inte behövde mer än ett ögonblick för att känna igen den – oavsett i vilken form eller dräkt okunnigheten än framträdde. Han skulle ha lärt känna och tagit till sig den rena tawhiden, inte från de lärdas böcker, de okunniga muslimernas handlingar eller den etablerade sedvänjan i hans tid, utan direkt från Koranen och sunna samt från sahabas och tabi’inernas handlingar och liv. När han väl hade lärt känna den korrekta trosläran och de rätta handlingarna skulle han, när han förkunnade dem, inte bry sig om någon härskares hotfulla blick eller det berg av motstånd som en väldig folkmassa kunde resa.

De lärdas svaghet

Vid tiden för imam Ibn Taymiyyas framträdande visade sig ummahs största svaghet just bland de lärda. En slags tröghet och stagnation hade slagit rot bland de lärda och i de religiösa läroanstalterna. De ansåg det förbjudet att göra något utanför den egna rättsskolans metod, den egna madhhaben och den egna imamens rättsliga tänkande. I stället för att bedöma fiqh i ljuset av Koranen och haditherna analyserade och bedömde de Koranen och haditherna utifrån sin egen fiqh. När det rådde oenighet i fiqh försökte man under alla omständigheter anpassa Koranen och haditherna till fiqh, i stället för att ge dem ställningen som domare. (Trots att det tydligt sägs i Koranen: *******ARABISKA****** det vill säga: ”Om ni blir oense om något, hänvisa då till Allahs bok och ???”) I det islamiska samhället hade många nya problem uppstått, och för att lösa dem behövdes ny ijtihad. Men de riktade inte sin uppmärksamhet dit. De ansåg sig själva vara oförmögna. Det behövdes en lärd som hade djupa kunskaper i Koranen, haditherna och fiqh samt förmåga till ijtihad.

Kunskapsutövning och madhhabernas begränsningar

Islam nöjde sig inte med att enbart tillåta och uppmuntra kunskapssökande, utan gjorde kunskapsstudier till en skyldighet för muslimerna. Trots dynastiers uppgång och fall, den politiska maktens omvälvningar, stora politiska revolutioner samt krig och strider upphörde muslimernas kunskapsutövning aldrig. Även under den omfattande anarki och de krig som pågick i hela den islamiska världen mot slutet av de rätt vägledda kalifernas kalifat och fram till dess att umayyaddynastin hade blivit stabil, ägnade sig en grupp människor åt kunskapssökande. Insamling av hadither, undervisning i hadither, diskussioner om fiqh, författande av verk om hadither och fiqh, arabisk grammatik, sira, historia och andra vetenskaper samt utarbetandet av böcker fortsatte på normalt sätt.

När man närmade sig det sjuhundrade hijriåret hade kunskapsutövningen fått stor omfattning. De styrande brukade ständigt stödja kunskapsstudier. De ayyubidiska och mamlukiska sultanerna grundade stora jami‘ah och dar al-hadith i Egypten och Syrien. Otaliga studenter kom från olika delar av den islamiska världen till dessa läroanstalter och universitet för att utbilda sig. Tillsammans med dessa läroanstalter växte också stora bibliotek fram. I dessa bibliotek samlades en enorm mängd verk inom alla vetenskaper och kunskapsområden. De lärda, både studenter och lärare, kunde dra lika stor nytta av dessa bibliotek. Några av dem var så stora att man ansåg att böcker från hela världen hade samlats där. Bland dem fanns biblioteket vid Jami‘ah al-Kamiliyyah, grundat år 621 hijri av al-Kamil Muhammad al-Ayyubi, där hundratusen böcker hade samlats.

Under det sjunde och åttonde hijriårhundradet framträdde många stora och världsberömda lärda. ‘Allamah Taqi al-Din Abu ‘Amr Ibn al-Salah (577–634 h.), Shaykh al-Islam ‘Izz al-Din ibn ‘Abd al-Salam (578–660 h.), imam Muhyi al-Din al-Nawawi (631–676 h.), Shaykh al-Islam Taqi al-Din ibn Daqiq al-‘Id (625–702 h.), ‘Allamah ‘Ala al-Din al-Baji (631–712 h.), ‘Allamah Jamal al-Din Abu al-Hajjaj al-Mizzi (654–742 h.), hafiz ‘Imad al-Din al-Barzali (665–739 h.) och ‘Allamah Shams al-Din al-Dhahabi (673–748 h.) – liksom många andra berömda lärda, faqihs, muhaddither, filosofer och teologer – gav denna epok dess särprägel. Epokens främsta verk skrevs av dessa och deras samtida framstående lärda.

Bland epokens främsta verk blev ‘Allamah Taqi al-Din Ibn al-Salahs Muqaddimah, Shaykh ‘Izz al-Din ibn ‘Abd al-Salams al-Qawa‘id al-Kubra, imam al-Nawawis al-Majmu‘ och Sharh Muslim, Ibn Daqiq al-‘Ids Kitab al-Imam och Ihkam al-Ahkam Sharh ‘Umdat al-Ahkam, Abu al-Hajjaj al-Mizzis Tahdhib al-Kamal samt ‘Allamah al-Dhahabis Mizan al-I‘tidal och Tarikh al-Islam de mest populära.

Om den tidens kunskap kan man emellertid tydligt säga följande: kunskapsutövningen hade stor bredd, men dess djup var betydligt mindre. I stället för djupgående tänkande och forskning var man mer benägen att sammanställa de föregångnas kunskap och förklara den. De hade inte förmåga att träda utanför de fyra väggarna i det starka palats som de rättsskolor som dittills hade byggts upp utgjorde. De fyra madhhaberna hade på läpparna godtagits som den enda sanningen, men i praktiken ansåg varje madhhabs anhängare endast sin egen madhhab vara ofelbart sann. De tvekade att medge att en annan madhhab kunde innehålla ren och äkta sanning. Som mest ansåg de att den ijtihad som deras imam hade gjort var helt sann och korrekt, men att det fanns en möjlighet att den innehöll fel.

Sådan var madhhabanhängarnas syn på den egna och andras madhhaber. De ansåg att den egna madhhaben var överlägsen alla andra fiqh-madhhaber och att den hade Allahs stöd bakom sig. För att bevisa den egna madhhabens sanning och överlägsenhet använde de alla sina förmågor, krafter, intellektuella resurser och sin skrivförmåga. Hur madhhabanhängarna betraktade sin egen madhhab, hur högt de placerade den och vilka föreställningar de hade om den kan lätt förstås genom en administrativ reform av sultan al-Malik al-Zahir Baybars. Enligt den tidigare administrativa ordningen utsågs i Egypten och Syrien endast en shafiitisk qadi al-qudat (överdomare). Sultan Baybars utsåg i stället även qadi al-qudat från de tre andra madhhaber­na, vilket gjorde de shafiitiska lärda mycket upprörda. De uttryckte sitt missnöje. De ville se Egypten underställt enbart en shafiitisk qadi al-qudat. De ansåg att den shafiitiska madhhaben var den äldsta i Egypten och att imam al-Shafi‘is grav dessutom fanns på detta lands jord. Därför menade de att endast den shafiitiska madhhaben hade en legitim rätt i landet. När makten efter Baybars död överfördes från hans ätt, beskrev de shafiitiska lärda detta som en gudomlig bestraffning för hans orättvisa och orättfärdiga behandling av den shafiitiska madhhaben.

Samtidigt som denna överdrift pågick inom fiqh-madhhaberna fortsatte också teologernas stridigheter. Här hade konflikten mellan hanbaliterna och ash‘ariterna nått sin höjdpunkt. Trots de många meningsskiljaktigheterna mellan anhängarna av de olika fiqh-madhhaberna minskade inte deras umgänge eller utbyte av gåvor. Tvärtom fanns det även lärar–elev-relationer mellan många av dem. Därför fanns det utrymme för ömsesidig respekt. De debatterade med varandra, men debatterna höll sig begränsade till att bevisa den egna madhhabens överlägsenhet och sanning. Konflikten mellan hanbaliterna och ash‘ariterna gick däremot ända till gränsen mellan kufr och islam. De satte in all sin kraft för att försöka utesluta varandra ur islam. När man börjar debattera trosläran med högtravande uttryck från logiken och kalam finns det ingen annan utväg än att nå gränsen mellan islam och kufr. Så småningom drogs både de styrande och folket in i dessa debatter och började finna stort nöje i dem.

Även tasawwufs tillstånd var ännu allvarligare. Många icke-islamiska tankar, riktningar och metoder trängde in i det. Otaliga yrkesmässiga, okunniga och kätterska sufier slog sig ner inom denna väg. Tillsammans med vanligt folk föll också en stor del av de bildade i klorna på hycklande och icke-islamiska sufier. På detta sätt utsattes muslimernas din och iman för en enorm fara. En grupp filosofer överskred uppenbarelsens och profetskapets lära och gränser och ägnade sig åt att följa det fria tänkandet. En grupp försökte rentav göra religionen till filosofins bihang. Båda dessa filosofiska grupper var blinda efterföljare till Platon och Aristoteles. Under dessa förhållanden trädde imam Ibn Taymiyyah fram med en strålande fackla av iman, ‘ilm och ‘amal i handen.

Politiska och sociala förhållanden

Under det åttonde hijri-århundradet hade den muslimska umman plågats av sådana problem, både inifrån och utifrån, att den behövde en kraftfull reformator, en mujaddid och en mujahidisk kämpe för att räddas från dem. Allah den Allsmäktige sände imam Ibn Taymiyya, må Allahs barmhärtighet vara över honom, med alla de egenskaper som krävdes för att leda detta av problemen plågade och förvirrade muslimska samhälle till den sanna islams väg.

För att förstå Ibn Taymiyyas religiösa reformarbete är det absolut nödvändigt att granska de politiska förhållandena under hans tid. I detta sammanhang har tatarnas invasioner och förstörelse redan beskrivits något. Nu behöver man få en viss kännedom om de politiska förhållandena i den del av den islamiska världen där han föddes och där hans verksamhetsområde sträckte sig. Mamluksultanernas styre över Egypten och Syrien började tretton år före Ibn Taymiyyas födelse. Dessa mamluksultaner var turkiska slavar åt al-Malik as-Salih Najm ad-Din Ayyub (d. 647 hijri), den siste sultanen av sultan Salah ad-Din Ayyubis dynasti. När sultan Najm ad-Din Ayyub hade prövat deras tapperhet och trofasthet och funnit dem godkända, ordnade han så att de kunde bosätta sig i Egypten. Efter al-Malik as-Salihs död år 647 hijri dödade Turan Shah honom, besteg själv tronen och antog namnet al-Malik al-Mu’izz. År 657 hijri tog Saif ad-Din Qutuz, som var slav åt Izz ad-Din Aybak, över tronen. Denne muslimske sultan besegrade för första gången de tatarer som ansågs vara oövervinneliga. Året därpå dödade Rukn ad-Din Baybars, sultan Najm ad-Din Ayyubs andre slav, Saif ad-Din Qutuz och tog över tronen. Han antog titeln al-Malik az-Zahir. Baybars var en mycket mäktig sultan. Han stred samtidigt mot både tatarerna och korsfararna och besegrade båda, gång på gång. Denna seger över den islamiska världens två mäktigaste fiender befäste hans auktoritet bland muslimerna.

Det var under hans styre som imam Ibn Taymiyya föddes i Syrien. När imamen var femton år gammal avled al-Malik az-Zahir Rukn ad-Din Baybars. Imamen var då på väg från tonåren in i vuxenlivet. Under barndomen hade han sett hopplöshet och nederlagets skam på alla håll, men när han nådde ungdomsåren började hopplöshetens moln skingras. Precis som den store sultanen Salah ad-Din Ayyubi hade brutit den hopplösa ummans tröghet, lett muslimerna till ett totalt jihad mot korsfararna och skapat en ny livskraft i den islamiska världen, gav al-Malik az-Zahir Baybars på nytt liv åt den stillastående och utmattade umman. Överallt skapades en atmosfär av jihad mot tatarerna och korsfararna. Historikern Ibn Kathir skrev om sultanen: ”Baybars var en skarpsinnig, ädel och modig kung med stark beslutsamhet. Han var aldrig ouppmärksam på fienderna. Han var ständigt engagerad i krig mot dem. Han organiserade och förenade de splittrade och oordnade muslimerna. Sanningen är att Allah den Allsmäktige sände honom i denna sena tid för att hjälpa och stödja islam och muslimerna samt stärka dem. Han var som en törntagg i frankernas, tatarernas och avgudadyrkarnas ögon. Han förbjöd alkohol. Han förvisade de ogudaktiga, liderliga, huliganerna och skurkarna från landet. Om han såg någon katastrof eller oordning någonstans i landet kunde han inte känna sig lugn förrän han hade avlägsnat den.

Al-Malik az-Zahir Baybars rike var mycket vidsträckt. Dess gränser sträckte sig i öster från Eufratfloden och söderut till Sudan. Egypten var rikets centrala område och Kairo var huvudstad. Kairos betydelse hade vid denna tid ökat ytterligare eftersom de abbasidiska kaliferna, som hade fördrivits från Bagdad, vistades där. Bagdad stod fortfarande under tatarernas kontroll. Det förblev under icke-muslimskt styre tills Bagdads tatariske kung antog islam. De abbasidiska kaliferna hade visserligen förlorat sin statliga makt, men deras andliga auktoritet över muslimerna bestod. Från Kairo fortsatte de att utöva denna andliga auktoritet över den islamiska världen.

Det råder inget tvivel om att Baybars var en stor kung. Men trots tusen goda egenskaper och goda gärningar var han en enväldig kung. Genom att återväcka jihadandan bland muslimerna och tvinga islams fiender att lida ett svidande nederlag fullgjorde han å ena sidan ett stort ansvar, men å andra sidan förekom under hans styre, på grund av det enväldiga styrelseskicket, också fall av förtryck och övergrepp. Trots detta kan hans regeringstid i sin helhet kallas en väckelsens tid för muslimerna.

År 676 hijri avled al-Malik Baybars efter att ha regerat i arton år. Efter hans död började åter svåra tider för muslimerna. Inom de trettiotre åren efter hans död besteg nio sultaner Egyptens tron. Den ende av dem som visade någon större styrka var al-Malik al-Mansur Saif ad-Din Qalawun. År 678 hijri angrep han tatarerna och tvingade dem att lida ett förkrossande nederlag. Samtidigt förde han också jihad mot korsfararna. Efter 185 år befriade han Tarabylus från korsfararnas händer. Han regerade i tolv år med stor prakt och ståt. Efter hans död år 689 hijri förvandlades Egyptens tron till en leksak i de makthungrigas händer, och kungarna avlöste varandra år efter år. Till slut tog al-Malik al-Mansurs son, al-Malik an-Nasir Qalawun, tronen för tredje gången år 709 hijri. Denna gång blev hans ställning varaktig. Han styrde med stor kraft i trettiotvå år.

Imam Ibn Taymiyya var i själva verket samtida med denne al-Malik an-Nasir Qalawun. Det var under hans regering som imamen inledde sitt teoretiska och reforminriktade arbete. Denne sultan återupplivade i stor utsträckning al-Malik az-Zahir Baybars tid. Liksom Baybars hade han många ädla egenskaper. Han väckte åter jihadisk inspiration bland muslimerna. Genom att tillfoga tatarerna ett förkrossande nederlag lade han till ett ärorikt kapitel i islams historia.

Turkarnas och tatarernas inflytande i samhället

Under det åttonde hijri-århundradet hade samhället där imam Taqī al-Dīn Ibn Taymiyya, må Allah förbarma sig över honom, inledde sitt reformarbete genomgått många karaktärsmässiga förändringar. Det styrande skiktet bestod av turkar. Turkarna ansåg sig överlägsna araberna. I alla avseenden framställde de sig som framstående i förhållande till vanligt folk. Deras språk var turkiska. Endast i samband med dyrkan och i kontakten med de lärda och vanligt folk använde de arabiska.

De turkiska härskarna respekterade emellertid de lärda och sufierna och följde deras råd. De uppmuntrade grundandet av moskéer och madrasaer. Vid tillsättningen av offentliga ämbeten gav de ingen särskild företrädesrätt åt någon släkt eller klass. Eftersom det styrande skiktet var turkiskt blev turkar dock naturligtvis utnämnda till de större militära och administrativa befattningarna. Turkar och tartarer var de stora jordägarna och förläningsinnehavarna.

Samtidigt var en stor del av stadsbefolkningen av tartariskt ursprung. I de krig som de turkiska kungarna Sayf al-Dīn Qatār, al-Zāhir Baybars, al-Nāṣir Qalāwūn och andra utkämpade mot tartarerna togs otaliga tartarer till fånga. Dessa tartarer antog senare islam och bosatte sig permanent i Syrien och Egypten. Enligt egyptiska historikers skildringar var antalet tartarer i Egypten och Syrien under al-Zāhir Baybars mycket stort. Deras seder och bruk spred sig över hela landet. Även om de antog islam bevarade de många av sina egna seder och bruk. De behöll sina nationella särdrag. I historien är det faktiskt sällsynt att nya muslimer efter att ha antagit islam helt överger sina tidigare seder, kulturella särdrag och till och med sina hedniska trosföreställningar, avstår från allt som hör till jāhiliyya och tar emot islam till hundra procent. Detta var emellertid en särskild egenskap hos endast Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ädla följeslagare. När de antog islam omformade de hela sitt levnadssätt, sina tankar, trosföreställningar och seder enligt Allahs och Hans Sändebuds föreskrifter. De tog ingen hänsyn till nationella eller stamrelaterade särdrag. De gjorde vad Allah och Sändebudet befallde dem. De levde så som Allah och Sändebudet hade befallt dem att leva. I deras liv fanns ingen samexistens mellan islam och jāhiliyya. Där fanns endast islam. Jāhiliyya hade för alltid lämnat dem. När man såg deras tillstånd fick man intrycket att de hade fötts på nytt inom islam.

Det är emellertid inte vår avsikt att klandra dessa tartarer och turkar. När de trädde in i islam saknades nämligen fullständig islam i det samhälle de kom till. I ett samhälle där det inte fanns ett fullständigt system för islamisk undervisning och praktik, och som skulle ta emot nykomlingarna, fullständigt förändra deras levnadssätt och få dem att spontant överge alla sina trosföreställningar, övertygelser, nationella särdrag och seder och bli fullkomliga muslimer, kunde detta endast föreställas i teorin. I verkligheten var det på intet sätt möjligt att finna ett sådant exempel. Därför ser man att islam och jāhiliyya samexisterade i dessa muslimer av turkiskt och tartariskt ursprung. Senare blev deras skadliga inflytande och fördärvliga konsekvenser tydliga i världens islamiska historia. Historikern al-Maqrīzī skrev om de tartariska muslimerna: ”Dessa tartarer utbildades i Dār al-Islām. De lärde sig Koranen väl och tillägnade sig också islamiska bestämmelser och lagar grundligt. Men deras liv var en blandning av rätt och falskhet. Där fanns goda saker, men vid sidan av dem också dåliga saker. De överlämnade sina religiösa frågor – såsom bön, fasta, zakat, hajj, awqāf, frågor som rörde föräldralösa, konflikter mellan makar och tvister om skulder – till qādin. Men i sina personliga och privata angelägenheter följde de Djingisidiska sedvänjor och traditioner samt al-siyāsa, det tartariska lagverket. De utsåg en härskare åt sig som kallades ḥājib. Dessa ḥājib avgjorde deras dagliga frågor, höll de mäktiga bundna till ordning och lag och gav enligt al-siyāsa de svaga deras rättigheter. På samma sätt avgjordes de stora tartariska köpmännens angelägenheter enligt al-siyāsa. I tvister om förläningar och mark fattade de beslut genom denna typ av lag.”

Det var helt naturligt att karaktären, sederna, kulturen och levnadssättet hos dessa turkiskt härstammande ajamiska och tartariska nyblivna muslimer skulle påverka de gamla arabiska och andra muslimska bosättningarna. Liksom korstågen ledde till ett möte och en blandning av asiatiska och europeiska civilisationer och kulturer, öppnade tartarernas både segrar och nederlag vägen för en blandning av muslimsk och tartarisk kultur. Precis som seger och nederlag sker på slagfältet, sker de också på det kulturella området, och parterna tar intryck av varandra.

Det tartariska inflytandet var alls inte gynnsamt för det muslimska samhället. Särskilt deras försök att genom al-siyāsa hålla personliga angelägenheter utanför de islamiska bestämmelsernas område ökade endast det muslimska samhällets skada vid denna tid. Efter det rätt vägledda kalifatets slut började nämligen den grundläggande statliga förvaltningen sträva efter att frigöra sig från religionens band. Ett sjuhundraårigt enväldigt monarkiskt styre hade fört frågan om åtskiljandet mellan religion och stat långt framåt. Under denna tid påskyndade tartarernas system med al-siyāsa ytterligare denna åtskillnad mellan religion och stat hos muslimerna. Tartarernas inträde i det muslimska samhället stärkte därför å ena sidan muslimernas politiska makt, men ökade å andra sidan deras skada på det religiösa området. Mängden villfarelse i det islamiska samhället hade ökat. För att befria det islamiska samhället från denna villfarelse blev behovet av en förnyare, en mujaddid, sådan som imam Taqī al-Dīn Ibn Taymiyya, absolut nödvändigt.

Det första kapitlet i imamens kämpande liv

Den lärda miljön

Under det åttonde hijri-århundradet hade familjen också ett betydande bidrag till den framstående roll som imam Taqī al-Dīn Ibn Taymiyya spelade för den islamiska renässansen i hela den muslimska världen. Hela familjen kan beskrivas som en lärd tradition. Den fjärde generationen före honom var hans farfars far, Muhammad ibn al-Khidr. Hans mor hette Taymiyya. Hon var en enastående talare. Inom kort gjorde hennes stora berömmelse som talare att familjen överallt blev känd som familjen Taymiyya.

Shaykh al-Islams farfar, imam Taqī al-Dīn Ahmad ibn Taymiyya, den lärde Abū al-Barakāt Majd al-Dīn ibn Taymiyya, räknades bland de främsta lärda inom den hanbalitiska rättsskolan. Vissa har även beskrivit honom som en mujtahid. Imam och hadithmemorerare al-Dhahabī, som var framstående inom hadithens rijāl-vetenskap, skrev i sitt verk al-Bidāya: ”Majd al-Dīn ibn Taymiyya föddes år 590 hijri. Först studerade han hos sin farbror, den berömde predikanten och talaren Fakhr al-Dīn ibn Taymiyya. Därefter bedrev han högre studier hos de lärda och hadithlärda i Harran och Bagdad. Han uppnådde fullständig kunskap i fiqh. På detta område kan man säga att han nådde imamens rang. Hans enastående intelligens och djupa lärdom i fiqh var allmänt kända som ett ordspråk. En gång ställde en lärd honom en fråga om kunskap. Han sade att frågan kunde besvaras på sextio sätt. Därefter gav han svaren, det ena efter det andra, tills han hade gett sextio svar.” Han avled år 652 hijri. Hans främsta verk är Muntaqā al-Akhbār. I detta verk nämnde han de hadither som hör samman med varje fiqh-kapitel och på vilka rättsskolans grund har lagts. Den främste lärde och hadithlärde under det trettonde hijri-århundradet, den lärde Muhammad ibn ʿAlī al-Shawkānī, skrev en kommentar till detta verk i tolv volymer under titeln Nayl al-Awtār och fastställde därmed verkets djup och förträfflighet.

Shaykh al-Islams och imamen Ibn Taymiyyas far, Shihāb al-Dīn ʿAbd al-Halīm ibn Taymiyya, var likaså en framstående lärd, hadithlärd och expert på hanbalitisk fiqh. Strax efter att ha flyttat från Harran till Damaskus började han hålla lektioner i Damaskus stora moské, Jāmiʿ Umayyad. Denna centrala moské i Damaskus var samlingsplatsen för landets främsta lärda, juristerna och hadithlärda. Att undervisa inför landets främsta lärda var därför ingen enkel sak. Det särskilda med hans undervisning var att han undervisade muntligt. Framför honom låg inga högar av böcker. Helt beroende av sitt minne hänvisade han till stora verk. Hans tillit till sitt minne var mycket stor. Samtidigt utnämndes han till hadithlärare vid Dār al-Hadīth al-Sukkariyya i Damaskus. Han avled år 682 hijri.

Barndom och ungdom

Området mellan Tigris och Eufrat är uppdelat i två delar. De södra områdena kallas i arabisk terminologi Irak. Städer som Bagdad och Basra ingår där. De norra områdena nämns i den klassiska arabiska litteraturen som Diyār Bakr, Diyār Rabīʿa och Diyār Muḍar. Arabiska geografer kallar området al-Jazīra. I norr ligger Armenien, i söder Irak, i öster Kurdistan och i väster Mindre Asien och den syriska öknen. Staden al-Raqqa ligger i detta område. Ungefär åtta timmars färd söder om al-Raqqa ligger staden Harran. Imam Ibn Taymiyyas förfäder var invånare i denna stad. Imam Ibn Taymiyya föddes där den tionde rabīʿ al-awwal år 661 hijri.

Tidigare har vi berättat om imam Taqī al-Dīn Ibn Taymiyyas födelse och om hur familjen, när han ännu var barn, flydde till Damaskus för att undkomma tartarernas angrepp. Imamen var då endast sju år gammal. Dagarna under tartarernas angrepp var fyllda av fruktan, oro och skräck. Människor kunde sälja allt de ägde, men familjen var inte beredd att sälja sitt familjebibliotek, det lärda arv som hade samlats under flera generationer. Det sägs att varje familjemedlem var fast besluten att, även om det krävde att de bar det väldiga biblioteket på sina huvuden, ta det med sig på vägen. Därför började denna lärda familj lasta böckerna på vagnar och avstod från många av sina andra nödvändiga tillhörigheter. Flera vagnar fylldes enbart med böcker. Då uppstod ett problem ovanpå alla andra problem: det rådde brist på åsnor och hästar som kunde dra vagnarna. Nästan alla lämnade landet, och alla behövde därför åsnor och hästar för att transportera sina ägodelar. Det var alltså inte förvånande att det uppstod en allvarlig brist på dem.

Till slut blev situationen sådan att familjens unga män och pojkar fick dra många av bokvagnarna i stället för åsnor och hästar. Ibland hjälpte även medelålders och gamla män till. Karavanen färdades långsamt och hamnade därför längst bak av alla. På en plats hörde man att tartarerna hade anlänt. Karavanen måste skynda på. Men då uppstod ett nytt problem. Hjulen på bokvagnarna stannade plötsligt. De ville inte längre röra sig. Vagnarnas hjul var mycket gamla och hade inte kraft att färdas så långt. Ändå hade de, genom Allahs nåd, fortsatt att fungera fram till dess. Men nu ville hjulen inte längre snurra, trots tusen knuffar och hundratals försök att dra dem. Hela familjen började gråtande be Allah om hjälp. Allah besvarade deras böner. Vagnarna började åter röra sig, och karavanen fortsatte snabbt framåt.

När de nådde Damaskus tog invånarna emot dem med stor värme. Damaskus lärda kretsar kände till Abū al-Barakāt Majd al-Dīn ibn Taymiyyas lärda verksamhet. Även ryktet om Shihāb al-Dīn ʿAbd al-Halīm ibn Taymiyyas kunskap och lärdom var stort i Damaskus. Inom kort fick fadern ʿAbd al-Halīm ansvaret för undervisningen i Jāmiʿ Umayyad och för undervisningen vid Dār al-Hadīth al-Sukkariyya. Familjen Taymiyya kände sig därför inte alls som främlingar i den nya staden och dess nya miljö. Snart återgick deras liv till det normala. Den unge Ibn Taymiyya fullbordade snart memoreringen av Koranen och ägnade sig åt studier av hadith, fiqh och det arabiska språket. Samtidigt började han tillsammans med sin far delta i olika lärda samlingar. Därför gick hans kunskapsinhämtning, intellektuella övning och intellektuella utveckling snabbt framåt.

Alla i imamens familj hade ett enastående minne. Jag har redan nämnt hans far och farfar. Men jämfört med dem var imam Taqī al-Dīn Ibn Taymiyyas minne exceptionellt. Redan från barndomen förvånade hans märkliga minne hans lärare. Även i Damaskus gick berättelserna om hans minne från mun till mun.

En gång kom en berömd lärd från Aleppo till Damaskus. Han fick höra berättelserna om det märkliga minnet hos en pojke vid namn Taqī al-Dīn Ahmad ibn Taymiyya. För att pröva om berättelserna var sanna satte han sig i en skräddarbutik på vägen till madrasan. Efter en stund syntes många pojkar komma längs vägen. Skräddaren pekade ut pojken med den stora skrivtavlan under armen och sade att det var Ibn Taymiyya. Den lärde kallade på pojken. Han skrev tretton eller fjorton hadithtexter, alltså själva berättelserna, på pojkens skrivtavla och sade: ”Läs.” Den unge Ibn Taymiyya läste dem en gång med djup koncentration. Den lärde tog sedan upp skrivtavlan och sade: ”Återge dem ur minnet.” Ibn Taymiyya återgav dem flytande, den ena efter den andra. Den lärde suddade ut tavlan, skrev nu ned en hel mängd isnād-kedjor och sade: ”Läs.” När pojken hade läst dem bad han honom återge dem ur minnet. Även isnād-kedjorna återgav han flytande. Den lärde från Aleppo blev häpen och sade: ”Den här pojken kommer att uträtta det omöjliga. I den tid då han föddes är ett sådant minne fullständigt otänkbart.”

Att inhämta och utöva kunskap

Under det åttonde hijri-århundradet grundade sig imam Taqī al-Dīn Aḥmad ibn Taymiyyas insatser för den islamiska återupplivelsen på hans djupa lärdom och enastående behärskning av religiös kunskap. Bland samtidens lärda och bildade kan han i detta avseende beskrivas som oöverträffad. Denna ojämförliga kunskap förvärvade han genom utbildning, övning och studier. Profeterna och sändebuden får kunskap direkt från Allah. Därför behövde de inte vända sig till någon jordisk bok eller lärare. Alla andra människor måste däremot förvärva kunskap i denna värld genom utbildning och övning. Det minne och den intelligens som Allah skänker hjälper endast till att fylla kunskapens korg.
Imam ibn Taymiyya började vid sju års ålder studera vid en läroanstalt och hade redan vid tjugotvå års ålder fullbordat sitt kunskapsförråd. Förutom Koranen, hadith, fiqh och usul ägnade han särskild uppmärksamhet åt att behärska det arabiska språket och den arabiska litteraturen. Han studerade hadith hos mer än två hundra lärare. Hans intresse för Koranens tafsir var allra störst. Han sade själv att han, för att tillägna sig kunskap om Koranen, studerade mer än hundra tafsirverk, stora som små. Genom att studera den ädla Koranen och ägna den djupgående eftertanke och forskning öppnade Allah den Allsmäktige för honom dörren till kunskap om Koranens djupa sanningar. Han begränsade inte sin kunskapstörst till att läsa tafsirverk, utan uppsökte också verkens författare. Genom direkta samtal med dem utökade han sin kunskap.
Om studiet av Koranen sade han själv: ”Ibland har jag studerat hundra tafsirverk för att förstå den inneboende betydelsen i en enda vers.” Efter att ha studerat tafsir brukade jag be till Allah: ”O Allah, skänk mig fullständig kunskap om betydelsen av denna vers.” Jag brukade säga: ”O lärare för Adam och Ibrahim, lär mig!” Jag begav mig till öde platser och moskéer, lade pannan mot marken och sade: ”O du som gav Ibrahim kunskap, skänk mig kunskap.” Förutom Koranen, hadith och fiqh förvärvade han också djup lärdom i kalām. På den tiden var imam Abū al-Ḥasan al-Ashʿarīs filosofi och teologiska lära de mest studerade inom kalām. Imam ibn Taymiyya och hans familj följde den hanbalitiska madhhaben. Mellan hanbaliterna och ashʿariterna rådde en stark motsättning. Det var i själva verket för att få korrekt kunskap om motståndarnas filosofi och argumentationsmetoder som han studerade kalām grundligt. Därigenom kunde han rätt förstå svagheterna inom kalām, dess författares bristfälliga argumentationsmetoder och till och med de grekiska filosofernas misstag. Efter att ha studerat kalām på djupet började han skriva mot alla dess felaktigheter och författade flera verk där han lade fram starka argument och bevis; samtida författare och filosofer kunde inte besvara dem.
Sammanfattningsvis är vår ståndpunkt att ibn Taymiyya under sin tid, samtidigt som han på ett sanningsenligt sätt företrädde Koranen och sunna och bevisade Allahs religions överlägsenhet och sanning, förberedde sig så omfattande för att rädda människorna från vilseledelse i kunskap och handling att detta i själva verket var nödvändigt i den historiska epoken. Han förvärvade full förmåga att bemöta det kaos som hade uppstått i människornas tanke- och kunskapsvärld. Det fanns ingen tröghet eller förorening i hans kunskap och gärningar; allt var klart och rent. Vanligen såg man att en person som var särskilt kunnig inom någon vetenskap och som hade debatterat med honom om denna vetenskap återvände från honom med ny kunskap i ämnet. En av hans berömda motståndare, den lärde Kamāl al-Dīn al-Zamalkānī, sade följande när han kommenterade ibn Taymiyyas behärskning av olika kunskapsgrenar: ”Det har aldrig setts att han har förlorat en debatt med någon. När han inledde en debatt med någon i en fråga såg man att han överträffade även de främsta specialisterna på området.”
Efter tjugotvå års kunskapsinhämtning ägnade han sig åt att sprida kunskap. När han var tjugotvå år gammal avled hans ädle far, Shihāb al-Dīn ʿAbd al-Ḥalīm ibn Taymiyya (682 hijri). Han var den främste muḥaddithen vid Damaskus främsta dār al-ḥadīth, al-Sukkariyya. Efter hans död blev denna tjänst ledig. Året därpå övertog hans duglige son, imam Taqī al-Dīn ibn Taymiyya, tjänsten. Vid tjugotvå års ålder höll han sin första hadithlektion. Landets främsta muḥaddither och lärda närvarade vid denna lektion. Den unge lärdes kunskap och lärdom gjorde alla hänförda och förvånade. En månad senare, på fredagen, utsågs han till att på sin fars lediga plats undervisa i Koranens tafsir i stadens främsta moské, Jāmiʿ Umayyad. En minbar tillverkades särskilt åt honom. Hans tafsir blev allt populärare för varje vecka. I sin tafsir av Koranen redogjorde han också för samtidens alla problem och deras koraniska lösningar. Samtidigt påverkade hans personliga gudsmedvetenhet, starka tro och fromma gärningar folket djupt. Vid denna tid spred sig hans berömmelse åt alla håll.

Det första fälttåget mot orättvisor

År 693 hijri tvingades han för första gången träda fram på fältet på grund av en obehaglig händelse. Vid denna tid vittnade människor om en kristen man vid namn Asṣāf att han hade uttalat oanständiga ord mot Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Efter denna orättfärdiga handling hade han tagit sin tillflykt hos en arab. När imam ibn Taymiyya och shaykh Zayn al-Dīn al-Fāriqī från dār al-ḥadīth fick veta detta, gick de till guvernör ʿIzz al-Dīn Ayyūb, begärde en utredning av händelsen och krävde att den skyldige skulle straffas. Guvernören lät kalla den skyldige. När människor såg en arab komma tillsammans med Asṣāf började de förolämpa araben. Araben sade: ”Den här kristne är bättre än ni.” När folkmassan hörde detta blev den rasande och började kasta stenar på dem. På ett ögonblick uppstod ett stort tumult. Guvernören ansåg imamens och hans följeslagare ansvariga för detta och kastade dem i fängelse.
Påverkad av händelsens plötslighet och den dramatiska förändringen i situationen antog den kristne islam. Guvernören garanterade hans liv och insåg senare sitt misstag, frigav imamen och hans följeslagare och bad dem om ursäkt. Imamens popularitet ökade ytterligare.

En allians mot de särintresseinriktade grupperna

Mot slutet av det sjunde hijri-seklet började missnöjet mot de reformerande åtgärder som imam Taqī al-Dīn Aḥmad ibn Taymiyya hade inlett gradvis växa bland de etablerade intressegrupperna. Imamen uppmanade människorna att direkt följa Koranen, sunna samt följeslagarnas och tābiʿīns handlingar. Dessa etablerade intressegrupper ledde däremot människorna mot sina egna påhittade idéer och verksamheter knutna till deras intressen. Imamens popularitet ökade snabbt bland allmänheten och inom de lärdas kretsar. I de etablerade intressegruppernas ögon stack detta som en törntagg. År 698 hijri började dessa kretsar för första gången öppet motsätta sig imamen. Motståndarna angrep inte bara hans tankar utan även hans personlighet.

Ibn Taymiyyas familj var långt ifrån okänd i Syrien. Som vi tidigare har diskuterat utförligt hade hans familj varit välkänd i de lärdas kretsar i Syrien i tre eller fyra generationer. Hans far hade befäst sin överlägsenhet i hela Syrien, särskilt i Damaskus. Imamen själv hade också erkänts som en framstående lärd. Trots detta angrep motståndarsidan hans lärda meriter, kunskap, trosuppfattning och verksamhet. Imamen skrev en skrift med titeln al-ʿAqīdat al-Ḥamawiyya al-Kubrā och besvarade alla deras frågor. I denna skrift på femtio sidor lade han fram direkta argument och bevis från Koranen, sunna samt följeslagarnas och tābiʿīns utsagor och praktiker. Han pekade på de muslimska filosofernas och mutakallimūns förvillelser, som hade påverkats av grekisk, romersk och indisk filosofi. Han granskade noggrant deras tankar och uttalanden som stod i strid med Koranen och sunna. Med hårda ord kritiserade han deras uttalanden som stred mot sharīʿa.

Denna skrift tycktes med kraft ha kastat ut motståndarnas undertryckta vrede. De kunde inte tåla detta frispråkiga offentliggörande av sanningen. Motståndarsidans grupper gick samman och anklagade honom. De krävde att han skulle inställa sig inför den hanafitiske qāḍīn Shaykh Jalāl al-Dīns råd och försvara sitt verk. Ibn Taymiyya avvisade deras förslag. Under denna tvist tog stadens guvernör, amīr Sayf al-Dīn, imamens parti och kallade motståndarsidan till sig. Många av dem gick dock under jorden. På fredagen avslutade imamen enligt sedvanlig ordning sin tafsīr i Jāmiʿ Umavī och gick till qāḍī Imam al-Dīn al-Shāfiʿīs råd. En grupp av stadens främsta lärda anslöt sig också till honom. Alla började ställa olika frågor om skriften al-ʿAqīdat al-Ḥamawiyya. Imamen fortsatte att besvara deras frågor. Hans välgrundade svar gjorde alla mållösa. Imamen återvände som en segrare. Därmed tog motståndarsidans alla listigheter slut, och motståndet upphörde tills vidare.

Men bland dem som reser sig mot sanning och rättvisa finns det mycket få som är uppriktiga. De som i ren avsikt och enbart för dīns skull motsätter sig något rätt kan efter en tid förstå sitt misstag. Men de själviska och inflytelserika grupperna har ögon förbundna; deras hjärtan och sinnen är nedsänkta i en damms stinkande gyttja. Allah den Upphöjde ger dem aldrig förmågan att förstå och acceptera sanningen. Därför kan de själviska grupperna aldrig inse sanningen, även om den uppenbaras tusen gånger och, likt dagsljus, fullständigt skingrar mörkret omkring dem. Även om motståndet mot Ibn Taymiyya därför tillfälligt upphörde började det åter samlas under ytan. Men just då gjorde den tat ariska fitnan i Syrien sig gällande, och under lång tid fick ingen sida möjlighet att träda fram mot honom.

Att bilda en grupp för att bekämpa orätt

Efter att Syrien år 702 hijri hade befriats från den tat ariska invasionen återupptog imam Ibn Taymiyya sitt reformarbete. Han fortsatte som vanligt med undervisning, tafsīr och dars. Han inledde åter en kampanj mot shirk, bidʿa och jāhiliyya. På denna tid spreds många islamfientliga trosuppfattningar och läror bland muslimerna, eftersom de levde tillsammans med kristna och judar. Muslimerna ägnade sig åt många handlingar som väckte minnena av jāhiliyya till liv och som liknade de otrogna och avgudadyrkande folkens handlingar – ja, som i själva verket hade sitt ursprung i deras traditioner och kultur. Vid stranden av floden Nahr al-Fulūt i Damaskus fanns ett altare. Om detta altare berättades märkliga mirakulösa historier. För okunniga och vidskepliga muslimer hade det blivit en fitna. Muslimerna brukade avlägga löften där. År 704 hijri begav sig Ibn Taymiyya dit tillsammans med en grupp arbetare och stenhuggare. Med deras hjälp högg han sönder altaret och kastade delarna i floden. På så sätt förstörde han detta centrum för shirk och bidʿa och befriade muslimerna från en stor fitna.

Han började till fullo följa Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, hadith om kampen mot orätt. I denna hadith sägs: ”Om någon av er ser en handling som strider mot sharīʿa, skall han förändra den med sin hand. Den som inte kan göra det med sin hand skall motsätta sig den och försöka rätta till den med sin tunga. Och den som inte heller kan göra det skall hysa motstånd och avsky mot den i sitt hjärta. Detta är den svagaste īmān.” I enlighet med denna hadith vidtog han, så snart han såg en handling som stred mot sharīʿa, åtgärder mot den efter sin styrka och förmåga. Han byggde upp ett kraftfullt motstånd mot orätt, försökte rätta till den och ordna saken i enlighet med sharīʿa.

De styrande var upptagna med sina administrativa plikter. De ansåg inte att de hade något ansvar för att reformera och vårda folkets religiösa praktiker och trosuppfattningar. De lärda tvekade ofta inför att träda fram mot tydliga handlingar som stred mot sharīʿa. Ibn Taymiyya fortsatte därför att ensam kämpa mot detta. För detta ändamål bildade han en jamāʿa av sina elever och anhängare. Denna jamāʿa var alltid med honom och hjälpte honom i hans olika uppgifter. Med dess hjälp försökte han styra folkets religiösa liv.

Vid denna tid fördes en gammal man vid namn al-Mujāhid Ibrāhīm ibn al-Qattān till honom. Den gamle var känd som en stor sufisk dervisch. Han bar en lång kaftan av många färger, hopsydd med hundratals lappar, av det slag som fattiga brukade bära. På huvudet hade han asketernas långa dreadlocks. Naglarna på hans händer var flera tum långa. Hans mustasch var så lång att den täckte hela ansiktet. Han svor vid minsta anledning. Att berusa sig hade blivit hans ständiga vana. På Ibn Taymiyyas befallning klipptes hans kaftan sönder. Hans hår kortades och mustaschen klipptes. Hans naglar klipptes och han fick göra tawba, så att han aldrig mer skulle berusa sig. På detta sätt reformerade han även på det personliga planet många andra vilseledda människor och förde dem åter till dīns väg.

Kampen mot två vilseledande läror

Under det åttonde hijri-århundradet blev två filosofiska läror starka bland muslimska sufier och filosofer. Imam Ibn Taymiyya var tvungen att föra en omfattande kamp mot dessa två felaktiga läror. De två lärorna var wahdat al-wujud samt hulul och ittihad. I den filosofiska terminologin på vår subkontinent kallas dessa två läror för monism och panteism. Senare blev dessa två läror även starka bland sufierna på subkontinenten. Mujaddid Alf-e Sani, hazrat Sayyid Ahmad Sirhindi, tvingades här föra en hård kamp mot dem. I detta sammanhang skrev Imam Ibn Taymiyya, med hänvisning till verket Fusus al-Hikam av Muhyiddin Ibn Arabi, den främste företrädaren för panteismen och monismen (död 638 hijri), att det enligt Ibn Arabi och hans anhängare endast finns en enda existens i denna värld. Skapelsens existens är själva Skaparens existens. De erkänner inte skapelsen och Skaparen som två åtskilda väsen i detta universum. De är inte beredda att godta att den ene är den andres Skapare. Tvärtom är Skaparen enligt dem skapelsen, och skapelsen är Skaparen. Därför menar de att de bland Israels barn som dyrkade kalven i själva verket dyrkade Allah. Enligt dem var faraonens påstående, ”Jag är er högste herre”, korrekt. Ibn Arabi kritiserade profeten Nuh, frid vare med honom, och sade att hans otrogna folk genom att dyrka avgudar i själva verket dyrkade Allah, och att den översvämning som inträffade på hans tid egentligen var en översvämning av gudomlig kunskap. De drunknade i denna översvämning. Strax efter Ibn Arabi framträdde flera andra stora företrädare för denna filosofi. Bland de mest framstående fanns Ibn Sab’in, Sadr al-Din Qunawi, Balyani och Tilmisani. Tilmisani nöjde sig inte med att enbart framföra denna lära; han följde också dess filosofiska principer i praktiken. Därför drack han och hans anhängare vin och gjorde sådant som är förbjudet. Enligt deras uppfattning, när existensen vilar i ett enda väsen, varför skulle det då finnas någon skillnad mellan det tillåtna och det förbjudna? Tilmisani fick höra: ”Er lära strider helt mot Koranen.” Han svarade: ”Koranen är ju fylld av den verkliga shirk, eftersom Koranen gör skillnad mellan Herren och det skapade. I motsats till detta finns den verkliga tawhid i vår lära.” Han sade också att deras lära var bevisad genom kashf.
Imam Ibn Taymiyya ansåg att ett öppet motstånd mot denna wahdat al-wujud- och hulul-lära, som påverkats av indisk vedanta och buddhistisk mahayana-nirvana, var lika viktigt som ett väpnat krig mot tatarerna. I detta sammanhang gjorde han en detaljerad teoretisk granskning av de panteistiska lärorna hos olika kristna samfund och av all sådan villfarelse bland tidigare samfund. Därefter granskade han Ibn Arabis och hans lärjungars lära ingående utifrån Koranen och haditherna.
Den hårda kritik som Ibn Taymiyya riktade mot dessa felaktiga läror som spreds i islams namn gjorde honom till en nagel i ögat på de grupper som försvarade sina etablerade intressen. En grupp så kallade teoretiker började också konspirera mot honom. Till slut lyckades de få regeringens stöd. De hetsade Egyptens dåvarande härskare mot Ibn Taymiyya. Vid denna tid tillhörde Syrien och Egypten samma stat. Huvudstaden var Kairo i Egypten. Syrien var en provins inom Egypten. Imam Ibn Taymiyyas inflytande i Syriens lärda kretsar var obestritt. Även provinsregeringen uppskattade hans åsikter och hans arbete. Han var det syriska muslimska folkets ögonsten. Därför trädde han ofta, när regeringen underlät att ingripa mot eller förhöll sig likgiltig inför öppet islam- och shariafientliga handlingar, fram med hjälp av sina lärjungar och folkets styrkor. Han satte med våld stopp för handlingar som stred mot sharia.

I Egyptens fängelse

Så såg hans situation ut i Syrien. Men vid denna tid hade hans inflytande ännu inte spridit sig bland Egyptens befolkning. Centralregeringen var inte heller fullt informerad om honom. Därför kunde konspiratörerna lätt påverka regeringen. Under någon månad år 705 enligt hijra utfärdades genom ett särskilt kungligt dekret från Egypten en order till imam Ibn Taymiyya att bege sig till Kairo. Imams studenter och vänner blev djupt oroade. Guvernören försökte hindra honom. Han åtog sig att genom brev och sändebud föra ingående samtal med sultanen i frågan och undanröja hans felaktiga föreställningar. Men imamen ville inte ta emot någon människas gunst. Trots allas oerhörda rädsla och oro gav han sig av mot Kairo. Han anlände till Egypten fredagen den 22 ramadan. Efter bönen i fästningens stora moské ville han börja tala, men han fick inte tillstånd. Där hetsades folket genast upp mot honom. Det sades att hans tankar och aqida var fientliga mot islam. Därför var folket inte berett att lyssna till något av det han sade. På qadi Ibn Makhluf al-Malakis order hölls han inspärrad i fästningens torn i några dagar och skickades sedan på eidnatten till Egyptens berömda Jub-fängelse, det vill säga Brunnsfängelset.

På eidnatten året därpå, år 706 enligt hijra, gjordes från guvernörens och flera qadiers och faqihers sida ett försök att frige imamen. Några av dem ställde som villkor att imamen skulle ångra sin aqida. Ibn Taymiyya vägrade fullständigt. Sex gånger kallades han för att komma och tala direkt om saken, men han svarade inte på kallelsen. Varje gång sade han, liksom profeten Yusuf:

Detta fängelse är kärare för mig än det som de kallar mig till.

Att etablera sin egen överlägsenhet och ära var inte imamens mål, och på samma sätt var det ett av hans viktigaste syften att befria regeringen från de oärliga lärdas inflytande. Hans livs strävan var att rena muslimernas tankar, aqida, tro och handlingar från all avgudadyrkans orenhet och göra dem strålande som morgonsolens ljus, samt att befria Allahs din från all stelhet och villfarelse och göra den levande och verksam. Därför ansåg han att det var likvärdigt med att smutsa ned din att bli fri från fängelset med någon fläck eller skam på sig.

Det råder inget tvivel om att denna egenskap i imam Ibn Taymiyyas karaktär ger dagens lärda mycket att tänka på. För att ingen villfarelse skulle uppstå i frågor som rörde din avstod han själv från personlig lycka, bekvämlighet och välstånd. Han var beredd att uthärda fysisk och psykisk tortyr i fängelsets mörka cell, men han var inte för ett enda ögonblick beredd att tolerera något slags övergrepp mot din.

Imam Ibn Taymiyyas medfånge var hans bror, shaykh Sharaf al-Din Ibn Taymiyya. Shaykh Sharaf al-Din har i verket Majmuʿa ʿIlmiyya utförligt dokumenterat händelserna i fängelset. Därigenom får man kännedom om imamens fasthet, tålamod och orubbliga kamp för sanning och rättvisa.

En dag kom fängelsechefen till honom på uppdrag av Egyptens ställföreträdare för sultanatet. Han ville tala med imamen om hans frigivning. Imamen sade till honom att han hade suttit länge i fängelse, men inte visste det minsta om vad han anklagades för eller vilket brott han hade begått. Om man skulle diskutera saken måste därför en delegation bestående av minst fyra ansvariga, kunniga och framstående personer från regeringens högsta nivå komma. Inför dem skulle han framföra sin ståndpunkt. Då skulle risken vara mindre att hans ord nådde sultanen i förvriden form.

Efter detta gick fängelsechefen. Men någon delegation kom fortfarande inte. Fängelsechefen kom tillbaka, denna gång tillsammans med en man vid namn Alauddin Tabrizi. Alauddin Tabrizi ville få imamen att erkänna att han hade gjort fel. Han hade skrivit ett memorandum i eget namn och började enträget be imamen att underteckna det. Där fanns många falska anklagelser mot imamen, liksom många påståenden om sådant han varken hade sagt eller trodde på. Imamen svarade: ”Jag har ingen rätt att fatta beslut i denna fråga. Den angår Allah, Hans sändebud och hela det muslimska samfundet. Jag har ingen makt att ändra något i Allahs din. Jag kan inte heller, på grund av er eller någon annan, avvika från Allahs din. Jag är oförmögen att begå den onda handlingen att tillskriva Allahs din någon lögn.”

När regeringsrepresentanten fortsatte att pressa honom blev imamen ännu fastare. Han varnade representanten för att det inte tjänade något till att fortsätta på detta sätt. I stället rådde han honom att lämna detta meningslösa arbete och ägna sig åt något nyttigt om han hade något sådant att göra. Han sade: ”Jag har inte bett någon om att bli frigiven ur fängelset.” Vid denna tid var dörren ovanför stängd. Imamen bad att den övre dörren skulle öppnas och gjorde sig redo att gå. Därefter sade han ändå till regeringsrepresentanten: ”Jag har inte själv tagit initiativ till att säga något. Jag har fått frågor om religiösa utlåtanden, och människor har frågat mig; jag har svarat dem. Har jag enligt dins och shariahs synsätt någon rätt att dölja sanningen? Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har sagt: Den som får en fråga om något inom din som han känner till men döljer det, kommer Allah på uppståndelsens dag att sätta ett betsel av eld i hans mun. Hur skulle jag då, på grund av era ord, kunna underlåta att ge den sanningssökandes fråga ett korrekt svar?”

Efter att Tabrizi hade gått kom fängelsechefen tillbaka. Denna gång sade han till imamen att ställföreträdaren för sultanatet ville få skriftlig information om hans aqida. Han bad imamen skriva ned sina trosuppfattningar på ett papper. Imam Ibn Taymiyya vägrade att lämna något skriftligt och sade: ”Om jag skriver något nu kommer folk att säga att Ibn Taymiyya har ändrat sin tidigare aqida. På samma sätt bad man även i Damaskus mig att skriftligen redogöra för min aqida, men inte heller där gjorde jag det. Där lade jag i stället fram mina egna skrivna verk. Mina tankar och uttalanden framgår tydligt och utan tvetydighet där. Dessa skrifter har också Syriens guvernör skickat till sultanen per post. Jag vet att de finns hos sultanen. Aqida är inte något som man själv hittar på. Ska jag varje dag skapa en ny aqida av detta slag? Min aqida är den som jag tidigare har förklarat och som finns i mina skrifter och verk. Ni har dem hos er. Läs dem.”

Fängelsechefen gick tillbaka ännu en gång och kom sedan tillbaka. Denna gång sade han till imamen: ”Ge åtminstone något skriftligt. Till exempel ett förlåtelsebrev eller ett löfte om att du inte ska hamna i konflikt med någon.” Imamen svarade: ”Ja, det kan vara möjligt. Det är inte mitt syfte att skada någon eller hämnas på någon. Jag vill skriva ett förlåtelsebrev till dem som har förtryckt och misshandlat mig och behandlat mig orättvist och illa. Men egentligen finns det ingen sed att lämna sådant skriftligt. Därför anser jag det tillräckligt att säga detta muntligt.”

Efter samtalet med fängelsechefen gick imamen tillbaka in i fängelset. Där såg han att fångarna hade ägnat sig åt allehanda meningslösa lekar för att fördriva tiden. Några spelade kort och andra schack. De brydde sig inte om bönen. Bönerna försummades på grund av deras iver i spelen. Imamen invände mot detta. Han väckte fångarnas intresse för bönen och lade fram Allahs tydliga befallningar för dem. Han uppmuntrade dem till goda gärningar, gjorde dem uppmärksamma på sina synder och rådde dem att ständigt be Allah om förlåtelse för dem. På så sätt började man efter några dagar ägna sig så mycket åt religiös kunskap bland fängelsets fångar att hela fängelset förvandlades till en madrasa. Fängelsets personal och fångar började älska imam Ibn Taymiyya av hela sitt hjärta. Fängelsets lärda och sunda miljö förändrade fångarnas syn. Situationen blev sådan att många fångar, även efter att ha fått höra att de skulle friges, inte ville lämna fängelset. De bad att få stanna ytterligare en tid i Shaykh al-Islams tjänst.

Fyra månader senare, i safar år 707 enligt hijra, gjordes ännu ett försök att frige honom. Qadi Badr al-Din Ibn Jamaʿa besökte imamen i fängelset. Trots ett långvarigt samtal lyckades han inte få imamen att gå med på regeringens villkor för frigivning. Till slut förde amir Husam al-Din, i månaden rabi al-awwal, imamen på eget ansvar till sultanens ställföreträdare efter att ha svurit ed. Amir Husam al-Din bad honom stanna kvar en tid i Egypten. Han åtog sig att göra allt han kunde för att Egyptens invånare skulle få korrekt kännedom om hans lärdom och gudsfruktan och kunna berika sina liv genom hans välsignelser.

Efter frigivningen

Efter att ha frigivits ur fängelset började Imam Ibn Taymiyya, må Allah vara barmhärtig mot honom, umgås mer med det egyptiska folket. Sultanen skickade värdefulla gåvor till honom och gav honom en titel för att hedra honom med kunglig värdighet. Men han tog inte emot något av detta. Han såg att han på olika nivåer tvingades hamna i konflikt med regeringen och administrationen. Det var på intet sätt lämpligt att knyta sig till någon form av deras gunst. Därför höll han sig så långt som möjligt även avskild från administrationsapparatens inflytande. För det andra förlät han alla dem som dittills hade varit inblandade i konspirationer mot honom. Han förklarade tydligt att han inte hade något klagomål mot någon.

Under denna tid ökade inflytandet från den monistiska filosofin i Egypten. Särskilt den berömde egyptiske sufiske poeten Abul Faraj (död 632 hijri) var en kraftfull förespråkare för denna lära. Genom hans ansträngningar spreds denna lära, förskönad av poesi, brett bland allmänheten och sufisamhället. Ett stort antal sufier och mashayikh i Egypten var påverkade av denna lära. Imam Ibn Taymiyya började öppet bekämpa denna lära från Egyptens hjärta. Han betecknade den monistiska filosofiska riktningen som fullständigt stridande mot Koranen och haditherna, som en nyskapelse av senare tiders sufier och som oförsiktighet i religionen. Han berömde sådana sufier som Hazrat Shaykh Abd al-Qadir al-Jilani, må Allah vara nöjd med honom, och Shaykh Adi ibn Musafir al-Umawi, må Allah vara nöjd med honom, för deras trosuppfattningar och gärningar, men fortsatte samtidigt att skarpt kritisera sina samtida sufier och mashayikh. Enligt honom var dessa sufier och mashayikh i hög grad påverkade av grekiska, egyptiska och indiska materialistiska och tawhid-fientliga filosofier.

Imam Ibn Taymiyyas kraftfulla och omfattande kritik mot dessa vilseledda mashayikh och sufier väckte stor vrede i sufikretsar. Egyptens berömde tariqa-shejkh Ibn Ata Allah al-Iskandari gick som sufiernas representant till citadellet och framförde ett klagomål mot imamen inför sultanen. Sultanen samlade alla i Dar al-Adl och beordrade en ordentlig utredning av anklagelsen. Ibn Taymiyya kallades till detta möte. Styrkan i hans framställning, hans rationella argument, de tydliga bevisen från Koranen och haditherna samt hans förtrollande tal fängslade åhörarna. Alla på mötesplatsen blev mållösa. Därför avbröts försöken att vidta alla slags åtgärder mot honom på statlig nivå.

Även om försöken att vidta straffåtgärder mot honom på statlig nivå hade upphört, blossade motståndarnas smutskastning och undertryckta vrede upp då och då. Motståndarna valde nu en annan väg för sin propaganda mot honom. De anklagade honom för att gå omkring och förkunna: ”Det är inte tillåtet att åkalla någon annan än Allah. Allt måste man be om endast hos Allah. Man får inte ens vädja till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.” Som svar på denna smutskastning sade vissa lärda att en sådan uppfattning inte var särskilt felaktig, men att den skulle betraktas som ett slags bristande hövlighet. De var dock inte beredda att beteckna en sådan uppfattning som otro. Därför undkom imamen även denna gång.

Men motståndarna tystnade inte heller därefter. Varje dag ägnade de sig åt nya former av smutskastning. Efter att dag efter dag ha plågats av dessa oavbrutna anklagelser, klagomål och beskyllningar lade regeringen fram tre förslag för imamen. Han måste välja ett av de tre och följa vissa villkor. Annars innebar det tredje förslaget att han skulle stanna i fängelse. Imamen föredrog att stanna i fängelset. Men hans elever och vänner fortsatte att pressa honom att återvända till Damaskus. Till följd av deras enträgna uppmaningar började han till slut förbereda sig för att resa till Damaskus. Den 8 Shawwal år 707 hijri lämnade han staden tillsammans med sitt följe. Men samma dag fördes han åter tillbaka till Egypten från vägen. Han fick veta att regeringen ansåg det bättre att hålla honom i fängelse. Men qadierna och de lärda kunde denna gång inte framföra någon tydlig anklagelse mot honom. Därför vacklade de i tvivlets vågskål. När imamen såg ulamaernas och qadiernas inre konflikt beslöt han att frivilligt gå till fängelset. Qadierna ville dock inte skicka honom till fängelset. Därför hölls han i husarrest. Elever och lärda kunde besöka honom. De studerade tillsammans med honom och diskuterade viktiga religiösa frågor. I särskilda frågor inhämtade man även fatwor från honom.

Efter en tid antogs vid en konferens med ulama och faqihs ett enhälligt förslag om att frige imamen. Med anledning av detta förslag frigav regeringen honom. Allmänheten hälsade honom med ett storslaget mottagande. Hans popularitet ökade kraftigt jämfört med tidigare. I takt med att hans kännedom bland folket ökade fortsatte även hans inflytande att växa. Och att hans inflytande ökade innebar att trosföreställningar som stred mot islam och sharia, bid‘a och islamfientliga handlingar skulle försvinna ur folket. Det muslimska folket skulle kunna gå vidare på Koranens och sunnans väg på rätt sätt. På detta sätt fortsatte imamen att utföra sitt arbete korrekt under fientliga förhållanden.

Vid denna tid skapade den plötsliga förändringen i den politiska situationen ännu fler hinder på Imam Ibn Taymiyyas väg. Hans motståndare blev aggressiva mot honom. Nasir al-Din Qalawun var då sultan över Egypten och Syrien. Han var fullt medveten om Imam Ibn Taymiyyas lärdom, bildning, taqwa, uppriktighet och mod. Det var imamen som hade uppmuntrat honom till kriget mot tatarerna. Vid denna tid hade han med egna ögon sett imamens mod, intelligens och uppriktighet. Därför var han i stort sett inte imamens motståndare. Men år 708 hijri drog han sig av olika skäl tillbaka från regeringen. Rukn al-Din Baybars övertog då makten. Sultan Baybars andlige lärare och rådgivare i religiösa frågor var Shaykh Nasr al-Mambaji. Imam Ibn Taymiyya var den främste kritikern av denne shaykhs trosuppfattningar, övertygelser och handlingar. Å andra sidan betraktades imamen även som den tidigare sultanens gunstling. Motståndarna fick därför nu ett fullständigt tillfälle att vidta åtgärder mot honom.

De tvekade inte ett ögonblick att utnyttja denna möjlighet. Så snart Baybars kom till makten beordrades därför att Imam Ibn Taymiyya skulle skickas till Alexandria och hållas i husarrest där. Mot slutet av Safar år 709 hijri skickades han till Alexandria. Alexandria var ett gammalt centrum för sufier och sufismen. Det sägs att regeringen också hade för avsikt att någon fanatisk och kraftfull sufi i detta gamla sufiskt centrum skulle göra slut på honom, så att regeringen skulle slippa ansvaret för hans blod. Men regeringens förhoppning gick inte i uppfyllelse.

Imamens verksamhet i Alexandria

Alexandria, en historisk hamn- och tidigare huvudstad i Egypten, ligger vid Medelhavets kust. I denna stad var antalet sufier som förespråkade den monistiska filosofin störst. Inflytandet från sufiernas vilseledande filosofi hade också spridit sig brett bland folket. I staden fanns några av denna filosofis främsta förkunnare. De nöjde sig inte med att föra in shirk och bidʿa i människornas trosföreställningar och tänkande, utan påverkade också deras karaktär och handlingar på ett sätt som stred mot islam. Därför blev det allt tydligare att vanligt folk kände motvilja mot och föraktade den islamiska sharia och dess föreskrifter.
När imam Ibn Taymiyya kom till Alexandria beslöt han att undanröja denna brist i sufiernas och folkets tänkande och handlingar. Först byggde han genom lektioner i Koranen och hadith upp en grupp av elever och anhängare. Gradvis växte denna grupp i omfattning. Vanligt folk började komma till honom i stora skaror. Med stor entusiasm tog imamen itu med att rena folkets tänkande. Samtidigt började han forma deras handlingar och karaktär i enlighet med sharias föreskrifter. Han stannade endast åtta månader i staden. På denna korta tid krossade han hela motståndarsidans styrka. En stor del av det vanliga folket och den utbildade, inflytelserika klassen befriade sig från de sufier som följde en filosofi som stred mot islam. Imamen fick dem att göra tawba. Till och med en inflytelserik sufisk ledare gjorde tawba inför honom.
Om imamens framgång i Alexandria skrev hans yngre bror Sharafuddin Ibn Taymiyya, som befann sig hos honom, i ett brev till Damaskus invånare: Alexandrias invånare har blivit starkt dragna till brodern och visat honom stor vördnad. Han är ständigt sysselsatt med att förkunna Koranen och sunna. Kärlek till och vördnad för shejken har fått en varaktig plats i allas hjärtan, vanliga såväl som framstående. Nästan alla grupper – härskare, domare, faqihs, muftier, shejker och mujahider – har blivit hans beundrare och anhängare. Endast okunniga och enfaldiga människor har vänt sig bort från honom.
Samtidigt närmade sig sultan Ruknuddin sitt fall. Den tidigare sultanen Nasiruddin Qalawun, som frivilligt hade gått i exil, trädde efter endast elva månader åter in på den politiska scenen. Ruknuddin avgick från regeringen och lämnade landet. Därmed föll också hans rådgivare, shejk Nasr al-Mumbadji. Så började olyckans mörka moln över imam Ibn Taymiyyas livshimmel skingras. När sultan Nasiruddin Qalawun trädde in i Egypten tänkte han först av allt på att frige imam Ibn Taymiyya. Han skickade genast folk för att hämta imamen från Alexandria. Nyheten om att imamen skulle lämna Alexandria spreds på ett ögonblick genom staden. Människor kom i stora skaror för att ta farväl av honom. Inför tusentals elevers och predikares tårfyllda blickar begav sig imamens följe mot Kairo. När han anlände till Kairo tog sultanen och den jublande stadsbefolkningen emot honom med en storslagen hyllning.

Att tala sanning inför hovet

Tidigare hade Egyptens och Syriens lärda utfärdat en särskild bestämmelse om klädseln för icke-muslimska dhimmier. Särskilt efter korstågen hade kristna familjer från Europa varit bosatta i de muslimska länderna. Många av dem ägnade sig åt spionage till förmån för Europas kristna länder. En gång utbröt till och med en enorm brand i Kairo. Många muslimer dödades och muslimernas egendom, värd tiotals miljoner, förstördes. Senare visade utredningen att en grupp kristna systematiskt hade planerat denna förstörelse. Därefter väcktes frågan om att införa en skillnad i deras klädsel, så att dhimmierna inte skulle kunna tränga in bland muslimerna och skada dem. Enligt de lärdas fatwa beordrade regeringen dhimmierna att bära blå turbaner. Hittills hade dhimmierna följt denna föreskrift. Denna dag lade premiärministern inför sultanen fram ett förslag om att anta en ny lag för dhimmierna.
Ibn Taymiyya satt också vid sultanens sida i hovet. Egyptens främsta qadier, lärda och faqihs var också närvarande. Hovet hade i själva verket sammankallats för att visa Ibn Taymiyya vördnad. I sitt förslag sade premiärministern att dhimmierna från och med nu skulle få bära vita turbaner liksom muslimerna, och tillade att dhimmierna i gengäld hade lovat att varje år betala regeringen en skatt på 700 000 dinarer. De skulle fortfarande betala alla de skatter som de dittills hade betalat. När förslaget hade lagts fram såg sultanen på ulema och faqihs och bad om deras mening i frågan. De främsta faqiherna, såsom allama al-Jamalkani, och de övriga qadierna förblev tysta. När imam Ibn Taymiyya såg situationen i hovet exploderade han av vrede. Han vände sig till premiärministern och började förhöra honom. Han kritiserade regeringens politik hårt. Sultanen bad honom gång på gång att inte bli vred, men han brydde sig inte om sultanens vädjan. De närvarande lärda blev förskräckta över hans oerhörda mod. Vem visste vad för olycka som när som helst kunde inträffa i hovet?
Imamen vände sig från premiärministern och tilltalade nu sultanen: ”Det är verkligen beklagligt att dagens hovförhandlingar inleds med något som är förödande för islam och muslimerna. Det är mycket sorgligt att ni, för denna världens kortvariga och obetydliga vinning, går dhimmiernas intressen till mötes. Det finns däremot ingen vinning i detta, utan endast skada för islam och islams folk. Tänk en gång på hur stor välgärning Allah har gjort mot er. För en kort tid sedan hade ni förlorat riket. All er heder och makt hade förödmjukats. Genom Allahs nåd har ni fått tillbaka allt. Allah har förnedrat er fiende. Ni har segrat över motståndarsidan. Nu bör ni tacka Allah.”
Sultanen blev mycket nöjd med imamens sanningsord. Han avslog premiärministerns förslag. Därför fortsatte dhimmierna att gå omkring utomhus med blå turbaner, precis som tidigare.

Han förlät sina fiender

Imam Taqi al-Din Ahmad ibn Taymiyya hade aldrig, för sanningens skull, brytt sig om härskarens hotfulla rynkade panna. Han var sanningens oförblommerade förkunnare. Han följde bokstavligen Profetens ord: ”Det främsta jihad är att säga sanningens ord inför en orättfärdig härskare.” Under sina sextiosju levnadsår böjde han aldrig sitt huvud inför orättvisor. Han ägnade sitt liv åt att upphöja och förverkliga det som han visste var sant. Därför brydde han sig inte ens om huruvida någon stod vid hans sida, vem som gav honom sitt stöd eller vem som inte gjorde det. Under hela sitt liv tvingades han nästan ensam kämpa för sanningen och rättvisan.
Efter återkomsten från Alexandria inträffade en liknande händelse, helt oväntat, vid sultanens hov. Jag har redan nämnt denna händelse. Sultan Nasir al-Din Qalawun befann sig den dagen moraliskt på en sådan nivå att han tvingades acceptera imamens orädda och oförbehållsamma förkunnelse av sanningen. Annars var statsapparaten vid den tiden inte sådan att den lätt kunde acceptera ett beslut som gick emot regeringens beslut. Men tack vare imamens ärliga mod blev det den dagen möjligt. Den dagen var landets främsta lärda och de främsta qadierna från de fyra rättsskolorna närvarande vid hovet. Men ingen öppnade munnen. Där behovet av att tydligt förkunna sanningen var som störst förblev de tysta. Inte nog med det: en stor del av dessa lärda var inblandade i en sammansvärjning mot honom. De hade deltagit i planen att förvisa honom från Kairo och internera honom i Alexandria. Det var också deras intrig som tidigare hade legat bakom sultan Nasir al-Dins avsättning. Sultanen kunde inte glömma detta. Han började överväga stränga straffåtgärder mot de lärda och qadierna.
Sultanen ville få en fatwa från imamen för att få rättslig grund för att döda dessa förrädiska qadier och lärda. Sultanen sade: ”De utfärdade en fatwa till stöd för den flyende tidigare sultanen och mot mig.” Han tog fram denna fatwa och visade den för imamen. Samtidigt sade han: ”Det var de som utfärdade en fatwa mot er och genom att väva sina intriger plågade er på många sätt.” Sultanens avsikt var att hetsa upp imamen. Men imamen förstod hans avsikt och började i stället lyfta fram olika omständigheter och lovorda qadierna och de lärda. Han motsatte sig kraftfullt sultanens förslag. Han försökte förklara för sultanen: ”När ni har dödat dessa landets främsta lärda kommer ni inte att kunna finna någon ersättare för dem. Då kommer landet och folket att ställas inför en ytterst allvarlig kris.”
”De har gång på gång konspirerat för att döda er. De har plågat er på många sätt.” Sultanen försökte hetsa upp imamen.
Imamen svarade med fast röst: ”När det gäller mig kan jag säga detta: Jag har inget klagomål mot dem som har plågat mig. Jag har förlåtit dem. Och när det gäller dem som har syndat mot Allah och Hans Sändebud är Allah själv tillräcklig för att utkräva vedergällning för deras handlingar. För min egen skull utkräver jag aldrig vedergällning.”
På detta sätt fortsatte imamen gång på gång att förklara saken för sultanen. Till slut var sultanen tvungen att ge upp. Han betvingade sin vrede mot de lärda. På så sätt undgick Egypten denna gång ett stort blodbad.
Historikern Ibn Kathir har återgett ett uttalande av Ibn Makhluf, den främste qadin för Malikis rättsskola i Egypten. Qadin sade: ”Jag har aldrig tidigare sett en så storsint människa som Ibn Taymiyya. Vi hade hetsat regeringen mot honom. Men när han fick makt att göra något mot oss förlät han oss. Inte nog med det, han försvarade oss inför sultanen.” När imamen återvände från sultanens hov återupptog han sitt tidigare arbete. I Kairo bestod hans inledande verksamhet av undervisning, föreläsningar, utfärdande av fatwor och författande. Liksom i Damaskus hade han även här fått en stor grupp studenter och anhängare. När de fick höra att imamen hade kommit samlades de åter omkring honom. Till och med många ur de oppositionella och sammansvurna grupperna kom till honom för att be om förlåtelse. Imamen sade till alla: ”Från min sida har jag förlåtit alla. Jag har inget klagomål mot någon.”
Men alla kan inte vara nöjda; Allahs fiender kan aldrig vara nöjda. En grupp av imamens fanatiska motståndare kunde inte alls förlika sig med att hans anseende växte hos sultanen och landets framstående lärda. De brann invärtes av avund. De började hetsa folket för att vanära imamen. Det anseende som imamen hade bland Damaskus invånare hade han ännu inte lyckats uppnå i Kairo. Därför var det inte svårt att hetsa Karios muslimska befolkning mot imamen genom att väcka frågor om tro, troslära och rättsskola. Motståndarna använde detta vapen. Den 4 rajab år 711 efter hijra angrep några förbrytare honom. De skadade honom. Invånarna i stadsdelen Husayniyya gjorde sig genast redo att hämnas detta. Men imamen hindrade dem.
Imamen sade till den församlade folkmassan: ”För det första är det min rätt att hämnas på dem. Inför allmänheten avstår jag från denna rätt. Jag har inget klagomål mot dem. För det andra kan detta vara er rätt. Om ni i denna fråga vill be om mitt råd och inte är beredda att följa mina ord, får ni naturligtvis göra vad ni vill. Jag har inget mer att säga. För det tredje är detta Allahs rätt. Och Allah kommer, om Han vill, själv att utkräva den.” Då ljöd kallelsen till asr-bönen. Imamen begav sig till stadsdelens moské, Jami Husayniyya. Folket försökte hindra honom, men han lyssnade inte på något motstånd. Därför följde en stor skara med honom. Han bad i moskén och återvände med hedern i behåll.

Det sista kapitlet i imamens kämpande liv

År 712 efter hijra började man åter höra nyheter om ett tatariskt angrepp. Deras stora armé ryckte fram mot Damaskus. Sultan Nasir al-Din Qalawun fattade beslutet att slå tillbaka tatarernas angrepp. Han gav sig av med armén mot Syrien med avsikten att delta i jihad. Imam Ibn Taymiyya anslöt sig också till armén. Men när de kom fram till Syrien fick de höra att tatarerna hade vänt tillbaka. Armén återvände till Egypten. Imam Ibn Taymiyya stannade däremot kvar i Damaskus.

Tvisten om skilsmässa

Efter sju långa år återvände imamen till Damaskus. Damaskus invånare tog emot honom med stor värme. Tusentals människor kom utanför staden för att välkomna honom. Ett stort antal kvinnor deltog också i mottagandet. Eftersom han inte hade fått möjlighet att delta i jihad beslöt imamen att göra ziyara till Bayt al-Maqdis. Efter att ha vistats en tid i Bayt al-Maqdis reste han därifrån till flera andra områden och återvände sedan till Damaskus. Där ägnade han sig åter åt undervisning, kunskapsstudier och reformarbete. Under denna period ägnade han särskild uppmärksamhet åt studiet av fiqh och analysen av dess olika mas’ala. Imamen och hans förfäder följde den hanbalitiska madhhaben. Trots detta diskuterade han mas’ala självständigt och tog hänsyn till autentiska hadither när han fattade beslut i olika frågor. Därför hamnade han i konflikt i olika mas’ala, inte bara med den hanbalitiska madhhaben utan även med andra madhhab. En sådan omstridd fråga gällde huruvida tre talaq uttalade vid samma tillfälle skulle räknas som tre talaq. De fyra madhhab och många andra imamer var överens i denna fråga. Men imamen motsatte sig deras uppfattning. Till stöd för honom fanns autentiska hadither samt uppfattningar hos några framstående sahaba. I grunden var detta en fiqh-rättslig oenighet. Inom islamisk fiqh finns det utrymme för sådana meningsskiljaktigheter. Motståndarsidans trångsynthet var emellertid inte beredd att tolerera detta ens i minsta grad. En våg av förtal mot imamen tog fart. Men imamen fortsatte lugnt och koncentrerat med sitt arbete.
Islamisk fiqh är en levande och dynamisk institution. Islam är ett fullständigt levnadssystem. Detta levnadssystem kommer att bevara sin särpräglade livsform ända fram till uppståndelsens dag. Grunden för denna bestående fortlevnad är fiqhens dynamik. Imam Ibn Taymiyya arbetade för att bevara denna dynamik inom islamisk fiqh. Om islamisk fiqh blev stillastående, om ijtihadens och istinbatens flöde torkade ut och den inte längre kunde ge riktiga islamiska lösningar på nya problem, skulle det på intet sätt vara möjligt att bevara islam i dess fullständiga form ända till uppståndelsens dag. Därför är imamens insats på detta område enastående och ojämförlig.
Men hur skulle de som hade vant sig vid mörkret kunna uthärda det strålande ljuset mitt på dagen? Därför kunde motståndarna inte tolerera hans självständiga åsikter, trots att han höll sig inom de tillåtna gränserna. Vid denna tid diskuterades frågan om halaf bi’t-talaq med stor intensitet. Människor använde ofta ordet talaq i olika sammanhang, särskilt vid affärer och ekonomiska transaktioner. För att betona något eller bevisa sanningen i sitt fasta beslut, sin goda avsikt och sitt åtagande brukade de säga: ”Jag ska verkligen göra detta, annars är min hustru skild.” ”Jag ska verkligen ge dig pengarna på det och det datumet, annars är min hustru skild.” Eller: ”Om jag inte har köpt denna vara för det och det beloppet, så är min hustru skild.” På grund av sådana uttalanden och löften tillämpades reglerna om villkorad talaq, eller talaq som uttalats under ett villkor, på människor som inte alls hade haft avsikten att skilja sig. På detta sätt ödelades hundratals äktenskap och familjer. Även politiskt användes detta uttryck i stor omfattning. Ända sedan Hajjaj ibn Yusufs tid hade det varit brukligt att använda ordet talaq tillsammans med bay’a för att befästa lojaliteten mot regeringen. Människor brukade säga: ”Om jag överger min lydnad mot den och den härskaren, så är min hustru skild.”
Detta hade skapat stor oordning och komplicerade problem i samhället. Imam Ibn Taymiyya ägnade frågan omfattande eftertanke och forskning. Till slut betraktade han detta endast som en ed och ett åtagande. Han förklarade att den som bröt ett sådant åtagande endast skulle behöva gottgöra sin ed genom kaffara; hustrun skulle under inga omständigheter bli skild på grund av det. Även denna fatwa stred mot den rådande lagen. Därför blev lärda och qadi från olika madhhab hans motståndare. Han utsattes för påtryckningar att återkalla denna fatwa. Överdomaren Shams al-Din ibn Muslim träffade honom och bad honom att i fortsättningen inte utfärda fatwa i frågan om halaf bi’t-talaq. Han gick med på detta. Under tiden kom även sultanens order från Egypten att han skulle avstå från att utfärda denna fatwa. Eftersom det fanns risk för tumult, oro och oordning gick han med på deras önskan. Men inom kort ändrade imamen sitt beslut. Det verkar som om han senare kom fram till att det inte var tillåtet att på regeringens order dölja det riktiga utlåtande som han hade kommit fram till i en fråga som rörde sharia, det vill säga det han ansåg vara sant i ljuset av Koranen och sunna. Han ansåg också att det var olämpligt att följa sådana regeringsorder, eftersom dessa regeringar inte utgjorde ett kalifat enligt profetians metod. Därför började imamen efter en tid åter utfärda fatwa i frågan som svar på människors frågor.
Följden blev att de lärda och qadi åter blev hans motståndare. Efter deras gemensamma framställan beordrade guvernören att han skulle hållas inspärrad i citadellet. I enlighet med denna order fängslades han år 720 efter hijra. Denna fängelsevistelse varade dock endast i fem månader. När sultanens order kom från Egypten släpptes han fem månader efter att han hade förts in i fängelset.
Därefter mötte han under omkring fem och ett halvt år inga större hinder för sitt kunskapsarbete. Under dessa fem och ett halvt år ägnade han sig genom undervisning, författarskap och predikningar åt att stärka den muslimska befolkningens iman, aqida och karaktär. Under denna tid skrev han flera nya böcker.

Fängslad i Damaskus citadell

Imam Ibn Taymiyya hade nått slutskedet av sitt liv. Han hade blivit frigiven ur fängelset och ägnade sig åt att skriva böcker, det är sant, men hans fiender lät honom inte leva i lugn och ro. De ordnade så att han åter skickades till fängelset. Hur skulle en människa vars liv varit fyllt av kamp och konflikter kunna leva ett bekymmersfritt liv? Hur skulle han kunna tillbringa sina sista dagar ostört i orättvisans och lögnens rike? Än viktigare var att den överlägsenhet han hade etablerat på sin tids lärdomsområde hade gett upphov till en grupp permanenta fiender. De konspirerade ständigt mot honom. Deras uppgift var att hitta sätt att förödmjuka honom och skada hans anseende, att förvränga hans uttalanden och framställa honom som någon som införde en ny islam, motsatte sig den väg som de fromma föregångarna hade följt och gav en nyskapande och förvrängd tolkning av islam. Tyvärr samlas sådana själviska lärda i stort antal kring statsapparaten. En grupp lärda säljer sin religion och sin tro för regeringens intressen och börjar, när de beskär islam efter regeringens önskemål, även beskära sin av Gud skapade natur. Till slut når de en punkt där de inte längre kan förbli normala människor; trots att de har människors gestalt blir de då omänskliga. Deras vilda drag av avund, hat, hårdhet, brutalitet och grymhet börjar speglas i dem. De nöjer sig inte med att ge utlopp för sitt våldsamma raseri mot motståndaren. De finner ingen ro förrän de har förödmjukat honom till det yttersta.

Om motståndaren däremot, samtidigt som han förklarar islams rätta innebörd, endast håller sig på det teoretiska planet, blossar deras vrede inte upp lika starkt. Det kan de på något sätt smälta. Men så snart motståndaren går bortom det teoretiska planet och börjar kämpa och arbeta för att förverkliga den sanna islam i praktiken, eller tar något konkret program i den riktningen, börjar det bränna i dem. De blir aggressiva. De menar att deras intressepalats först av allt kommer att rasa samman under dess slag. Inför det muslimska folket kommer deras konstgjorda fromhet och falska islam att avslöjas. De har ingen möjlighet att tänka på något större än sina egna intressen.

Sju hundra år efter profetskapet nöjde sig Imam Ibn Taymiyya, må Guds barmhärtighet vara över honom, inte med att endast framställa islams sanna form på det teoretiska planet genom att skriva några böcker och utfärda fatwor. Samtidigt arbetade han också med att återuppbygga de muslimska folkens trosföreställningar utifrån denna sanna islam. Tillsammans med sina elever och anhängare byggde han upp en oövervinnelig folklig rörelse. Med hjälp av denna rörelse försökte han befria samhället från giftångorna av shirk, bidʿa och korruption. Genom den utövade han till och med inflytande över regeringen. Men om han hade haft någon plan eller något program för att förändra regeringen, är vår övertygelse att ingen regering skulle ha varit välvilligt inställd till honom eller låtit sig påverkas av honom. Då skulle även regeringen ha blivit fientlig mot honom. På de lärdas råd skulle regeringen då inte ha kastat honom i fängelse, utan de lärda skulle, på regeringens anstiftan och order, ha rått regeringen att kasta honom i fängelse. Vår grundläggande poäng är att själviska lärda och regeringar som avvikit från den islamiska kalifatets ideal alltid har konspirerat mot den sanna islam. Förespråkarna för den sanna islam har alltid förödmjukats av dem. Imam Ibn Taymiyya blev under hela sitt liv förödmjukad och kuvad av dem. Därför spärrades han för sista gången in i Damaskus citadell den 7 shaʿban år 726 efter hijra. Imamens mottagande av beslutet att fängsla honom var glatt. Han utbrast spontant: ”Ana kuntu muntaziran dhalika, wa hadha fihi khayrun kathirun wa maslihatun kabira.” Det vill säga: ”Jag väntade faktiskt på detta; däri finns stor godhet och ett omedelbart behov.”

För att tjäna imamen fick även hans yngre bror Zayn al-Din Ibn Taymiyya, med guvernörens tillstånd, stanna hos honom i fängelset.

Efter att imamen hade fängslats började motparten också angripa imamens anhängare. De genomförde angrepp på olika platser. De grep en grupp av imamens anhängare, satte dem på åsneryggar och förde dem runt i staden. Till slut fick de en order från överdomaren, grep ytterligare en grupp anhängare och kastade dem i fängelse. Efter några dagar frigavs de igen. Men imamens främste lärjunge, den lärde Hafiz Ibn Qayyim, stannade kvar hos honom.

Även om imamens fängelsestraff fyllde en grupp förvridna islamiska profitörers hjärtan med glädje, blev de rättrogna lärda och de vanliga muslimerna djupt bedrövade och upprörda. De såg detta som bidʿas seger över sunna och falskhetens seger över sanningen. Från olika delar av landet började framstående lärda skicka brev till sultanen i Kairo. De uttryckte sin uppriktiga indignation över att tidens främste lärde och islams starka röst hölls fängslad på detta sätt.

Här återger jag ett avsnitt ur den skrivelse som Bagdads lärda gemensamt skickade till sultanen: ”När de fromma och religionsälskande människorna i de östra länderna och Irak fick höra att Shaykh al-Islam Taqi al-Din Ahmad Ibn Taymiyya utsattes för orättvisa, blev de djupt bedrövade, medan islams motståndare å andra sidan började dansa av glädje. De själviska och innovativa grupperna blev också glada över detta. När de lärda i dessa områden såg att anhängarna av bidʿa och falskhet applåderade av glädje över de lärdas förödmjukelse och lidande, ansåg de det nödvändigt att underrätta regeringen om denna beklagliga händelse. Samtidigt skickar de också sina egna svar till stöd för shaykhens fatwa. Genom att erkänna shaykhens lärdom, kunskap och bildning har de här uttryckt sin egen hållning. Bakom allt detta finns inget annat än önskan att se religionen hedrad och att vilja sultanen väl.”

Imamens verksamhet i fängelset

Den som har gjort upprättandet av sanning och rättvisa till sitt livsmål betraktar inget hinder i världen som ett verkligt hinder. I både gynnsamma och ogynnsamma miljöer fortsätter sådana människor att fullgöra sina plikter. De avbryter inte sitt arbete och sina planer och sitter tysta i väntan på gynnsamma förhållanden. Inga fängelsemurar kan dämpa arbetsviljan hos sådana kämpande mujahider. När arbetet i en riktning stoppas öppnar de dörren till arbete i en annan riktning.

I Damaskus fängelse följde imam Ibn Taymiyya samma väg. Det ansvar för kunskapens spridning, reform och karaktärsdaning som han hade burit utanför fängelset upphörde visserligen på grund av hans fångenskap, men detta bröt honom inte alls. I fängelset ägnade han sig å ena sidan åt sin dyrkan och koranrecitation, och å andra sidan ägnade han ännu större uppmärksamhet åt självstudier och författarskap. Särskilt började han revidera och redigera sina tidigare skrivna böcker. Under denna tid blev han alltmer intresserad av koranstudier och av att klarlägga Koranens svåra texter. Troligen gjorde den mognad han hade nått på kunskapens område, tillsammans med fängelsets ostörda miljö och möjligheten att studera och forska kring Koranen med koncentrerat sinne, honom skicklig i detta arbete.

Så småningom blev fängelsemiljön uthärdlig och naturlig för honom. Det han skrev där spreds utanför fängelset inom kort. Inom bara några dagar spreds det i hela landet. Människor utanför fängelset skrev brev till honom och bad om fatwor. Sittande i fängelset skrev han svaren och skickade ut dem. Under dessa förhållanden blev därför livet både innanför och utanför fängelset likvärdigt för honom. Snarare kunde han i fängelset lugnt fortsätta att uttrycka sina åsikter.

Vid denna tid kritiserade han skarpt en uppfattning av Abdallah ibn al-Akhnāʾī, qadin för den malikitiska madhhaben i Egypten. I samband med kritiken kommenterade han också qadin herrns bristande kunskaper i sharia och fiqh. Denna kommentar väckte qadin herrns vrede. Han blev rasande, klagade inför sultanens hov och fick utlopp för sitt agg genom att uttrycka sin fiendskap mot imamen.

Böcker och penna togs ifrån honom

Sultanen utfärdade ett dekret: Allt skrivmaterial som fanns hos imamen – papper, pennor, bläckhorn och annat – skulle tas ifrån honom. Alla böcker skulle också föras bort. Han skulle inte längre kunna läsa eller skriva. Hans uppfattningar skulle under inga omständigheter längre kunna spridas offentligt.

För en författare, kritiker och samhällsreformator finns förmodligen inget hårdare straff än detta. Kanske skulle dödsstraff ha varit hundra gånger lättare för honom. Enligt regeringens dekret den 9 Jumādā al-thāni år 728 hijri beslagtogs alla hans papper och skrivredskap. De lämnades in till domstolens bibliotek. Där fanns manuskript till omkring sextio av hans verk.

Imamen lät sig inte alls brytas av regeringens förtryckspolitik. Han framförde inte heller några klagomål eller förebråelser till regeringen. Han uthärdade allt i tysthet. När bläckhorn, pennor, skrivböcker och papper hade tagits ifrån honom samlade han ihop lösa och sönderrivna pappersbitar. På dem började han skriva med kol. Senare har några av hans häften, skrivna på detta sätt, återfunnits. De förblev länge oförändrade.

Även under dessa omständigheter i livet ansåg han att han var engagerad i jihad. Den egyptiske författaren Shaykh Abu Zahra citerar i sitt verk om Ibn Taymiyya ett brev som imamen skrev under denna period. I brevet sade han:

Alhamdulillah! Jag är engagerad i en mycket stor jihad på Allahs väg. Den jihad som pågår här är inte på något sätt mindre än våra tidigare jihad mot den tatarske kejsaren Ghazan eller mot jahmiyya och panteisterna. Detta är en stor nåd från Allah över oss och folket. Men de flesta människor förmår inte förstå dess innebörd.

Avfärden till det kommande livet

Imamens tid hade också nått sitt slut. När han låg på sin dödsbädd kom Damaskus guvernör för att besöka honom. Guvernören bad honom om förlåtelse med sorgsen röst. Imamen svarade: ”Jag har inget att förebrå er för. Jag har förlåtit er. Jag har också förlåtit dem som varit fientliga mot mig. De hade inga tvivel om sanningen i mina uttalanden och handlingar, och har det inte heller nu. Jag har även förlåtit sultanen, eftersom sultanen inte kastade mig i fängelse av egen vilja, utan på grund av de lärdas fatwa. Jag har förlåtit alla i denna fråga. Men jag kan aldrig förlåta den som är en fiende till Allah och Hans sändebud, som av fiendskap mot Allah och Hans sändebud har bekämpat mig och funnit tillfredsställelse i att kasta mig i fängelse.”

Den 22 Dhu al-Qaʿda år 728 hijri lämnade han denna värld, 67 år gammal. Fästningens muezzin gick upp i moskéns minaret och tillkännagav hans död. Från de höga tornen runt fästningen spreds tillkännagivandet samfällt åt alla håll. Omedelbart började sorgens budskap från stadens moskéer genljuda genom luften åt alla håll. På ett ögonblick tystnade allt glädjefyllt sorl i staden. Sorgens skugga föll över gränder, huvudgator, verandor, hemmens vrår och människors ansikten och ögon. Sörjande människor strömmade mot fästningen. Även fienderna glömde sin fiendskap. Också de var förkrossade och plågade.

Fästningens huvudport öppnades. Människor gick dit i stora grupper för att få se imamens döda kropp och åtminstone för en stund lindra sorgen i sina hjärtan. Efter tvagningen fördes hans janaza till stadens största moské, Jamiʿ Umavi. Den långa huvudgatan mellan fästningen och Jamiʿ Umavi fylldes av människor. För att skydda janazan från trängseln fördes kroppen till moskén under arméns överinseende. Jamiʿ Umavi var den största moskén i den dåtida islamiska världen. När moskén hade fyllts, fylldes också fältet framför den, huvudgatorna, de omgivande gränderna och marknaderna av människor. Enligt historikerna hade ingenstans i den islamiska världen tidigare hållits en så stor janaza.

Den dagen höll alla stadens butiker stängt. Många människor fastade, och många glömde att äta. Även när janazan fördes mot kyrkogården blev det svårt att ta sig fram genom folkmassan. Efter fajr bars janazan ut från fästningen. Janazabönen hölls efter dhuhr, och när man kämpade sig genom folkmassan till den närmaste kyrkogården hade tiden för asr redan kommit.

Inom mycket kort tid spreds nyheten om imamens död över hela den islamiska världen, och överallt hölls janazabön i frånvaro.

Imamens förnyelsearbete

Allah har genom profeterna gjort Sin dīn känd och etablerad i människornas samhälle. Därför har den ena profeten efter den andra kommit. Varje epok har markerats av en gräns, och inom den har en profet kommit. Ibland har flera profeter kommit samtidigt under samma epok. I olika länder i världen har flera profeter samtidigt fortsatt arbetet med att förkunna och etablera Allahs dīn. Till och med i samma land har Allah sänt flera profeter samtidigt. Han har gjort en av dem till den andres medhjälpare. På så sätt ser man att profeternas kedja i mänsklighetens historia aldrig har brutits eller ens för ett kort ögonblick avstannat. Allah den Upphöjde har inte lämnat människorna i mörker och sedan fattat något beslut beträffande dem. Därför har profeternas historia löpt parallellt med människans historia. Man kan snarare säga att det var profeterna som förde människans historia framåt.
Men efter den siste profeten Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, finns ingen profet mer. Oavsett hur lång tid som därefter går och hur många tusen år som förflyter, har Allah den Upphöjde förklarat att Han inte kommer att sända någon annan profet. Under denna tid kommer Han ur Muhammads umma att föra fram sådana sanningsenliga, orädda män, mujahider, som har korrekt kunskap om dīn och sharīʿa och som i verklig mening kommer att fullgöra uppgiften att återuppliva dīn. Imam Abu Dawud har i sitt verk återberättat en hadith med hänvisning till Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom. Där sägs:
*************Arabiska*************
Det vill säga: Vid början av varje århundrade kommer Allah att skapa någon för denna umma som stärker och förnyar dess dīn. Eftersom dessa sanningsenliga tjänare åt Allah utför arbetet med tajdīd, det vill säga återupplivandet av den store Profetens dīn och sharīʿa, kallas de mujaddider. Imam Ibn Taymiyya, må Allah förbarma sig över honom, var en sådan mujaddid. Under det sjunde och åttonde hijri-århundradet skrapade han med ett skarpt vapen bort det lager av smuts och avfall som under profetskapets sju- och åttahundra år hade samlats över dīn och sharīʿa. Islam började åter stråla i sin inre glans. Före honom hade många andra mujaddider på detta sätt befriat islam från dess yttre avfall. Men hans arbete var, tycks det, mycket mer omfattande, tydligt och skarpsinnigt än deras alla andras.
Imam Ibn Taymiyyas tajdīd-arbete kan i huvudsak delas in i fyra delar: (1) återupplivandet av den tawḥīdiska trosläran och skapandet av motstånd mot polyteistiska trosföreställningar, sedvänjor, normer och bruk. (2) Kritik av filosofi, logik och kalām samt prioritering av Koranens och sun nans synsätt och metod för att framlägga argument. (3) Kritik av de religioner, sekter, samfund och grupper som motsätter sig islam samt bemötande av deras tänkande, handlingar och beteenden. (4) återupplivandet av kunskapen om sharīʿa och det islamiska tänkandet.
Under imamens tid saknades det inte lärda, vare sig i hemlandet eller utomlands. Det fanns också tillräckligt många berömda lärda med stort och världsomfattande anseende. Deras omfattande böcker räcker som bevis på deras väldiga lärdom. Deras kunskap i hadith, fiqh, tafsīr, uṣūl och kalām var skyhög. Troligen var de medvetna om sin tids fitnor. Men ingen såg man träda fram för att bemöta dem. I den dåtida historien finner man inte namnet på någon lärd som använde någon av de tre krafterna talekonst, skrift och organisation. Alla hade underkastat sig tidens utveckling och tycktes flyta med i den blinda strömmen. Denna ära var förbehållen Imam Ibn Taymiyya. Han hade förstått tidens fitnor korrekt och hade med alla sina krafter bekämpat dem; han återupprättade islam i dess rätta form. Han befriade det islamiska samhället från shirkens och bidʿans stank och lät den rena strömmen av verklig tawḥīd och risāla flöda fritt och spontant där. Detta är ju profeternas, må frid vara över dem, uppgift. På detta område hade han varit profeternas representant. Dīns mujaddider fullgör i själva verket profeternas uppgift.
Vilken typ av samhälle var det som imamen hade åtagit sig att reformera? Hur mycket samband hade det med ett verkligt islamiskt samhälle? Detta är något som måste förstås på rätt sätt. På grund av umgänge med icke-muslimer och olika icke-arabiska folk, Ismāʿīlīska och bāṭinīska härskares inflytande samt undervisningen och handlingarna hos en grupp okunniga och vilseledda sufier började trosföreställningar, tänkande och handlingar bland vanliga muslimer att blandas med shirk och spridas. Liksom judar och kristna föll muslimerna också in i uppenbar shirk. Det som icke-muslimer gjorde när de besökte sina stora mäns gravar upprepade muslimerna när de besökte sina egna dīn-äldstes gravhelgedomar. De ropade till de gravlagda och bad dem om hjälp på samma sätt som man ber Allah. Ibn Taymiyya skrev i sitt verk al-Radd ʿalā al-Bakrī om dessa människors handlingar: Många av dem har gett den person som ligger begravd i graven Allahs ställning och satt gravens vårdare, den levande helige mannen, på profetens plats. De ber den döde om hjälp för att fullborda sina avsedda ärenden. De har upphöjt denne levande helige vårdare till en sådan hög ställning att det han förklarar halal blir halal och det han förklarar haram blir haram. I själva verket har de avlägsnat Allah från uppgiften att vara Gud.
Om dessa anhängare av shirk och bidʿa skrev han i sitt verk al-Radd ʿalā al-Akhnāʿī: Många tror att invånarna i det område eller den ort där en helig mans gravhelgedom finns får sin försörjning, får hjälp och skyddas från fienders angrepp genom dess välsignelse. Genom dess välsignelse skonas även landet från fiendens angrepp. Om den person som de hyser en sådan trosföreställning om säger de att han är beskyddare för den och den staden. Sayyida Nafīsa är till exempel beskyddare för Egypten och Kairo. Den och den helige mannen är beskyddare för Damaskus. Den och den helige mannen står vakt i Bagdad och andra städer. Deras trosföreställning är att dessa städer och orter skyddas från olyckor och katastrofer genom välsignelsen från de profeters och rättfärdiga människors gravar. När fienderna angrep Bagdad och Damaskus gick de till helgonens och de fromma männens gravhelgedomar och vädjade där; de ansåg inte att det fanns något behov av att vända sig till Allahs närvaro.

Försöket att befria muslimernas troslära från shirk

Allah är Skaparen av människans kropp av blod och kött. Han har också skapat alla de abstrakta egenskaper som finns i den. Därför förtjänar människan ingen ära för detta; all ära tillkommer endast Allah. Redan i början av Koranen tillskrivs därför Allah ensam all lovprisning, som den yttersta ägaren av all förtjänst i allt i universum. Det sägs: Alhamdulillah. Vare sig människan är levande eller död har hon ingen verklig överlägsenhet. Den ende som är upphöjd är Allah. Allahu akbar.

Men om man studerar människans historia av villfarelse finner man att människan ända från början har dyrkat människor. Detta har förekommit både bland levande och döda. Hjältedyrkan, dyrkan av awliya, pirer, gravar och mazarer har spridit sig i olika former. Rasulullah, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, har sagt att muslimerna aldrig kommer att ägna sig åt öppen shirk eller avgudadyrkan. Muslimerna har verkligen aldrig ägnat sig åt öppen shirk. Men handlingar blandade med shirk har fått stor spridning bland dem. I stället för avgudadyrkan har en grupp muslimer ägnat sig åt dyrkan av awliya och gravar. Bland gravarna har martyrernas mazarer fått särskild betydelse. Dessa kallas mashhad eller mashahid. På grund av dyrkan av awliya och mashahid har mashhadernas anseende och betydelse ökat i jämförelse med moskéerna. Människorna började ivrigt besöka mazarer och mashahid. Dessa blev de vanliga och okunniga muslimernas qibla. Ett nät av sådana mazarer och mashahid bredde ut sig i städer och hamnar över hela den islamiska världen. Tusentals mashahid och mazarer uppfördes över en natt. Sultaner, kungar och emirer spenderade frikostigt stora summor på dem. Många egendomar donerades också som waqf till deras förmån. Stora byggnader och kupoler uppfördes över dem. En väldig grupp av tjänare, sopare och andra anställda växte fram för att sköta dem. Människorna började resa med stor prakt för att besöka dem. Deras karavaner såg ut som pilgrimernas karavaner när de besöker Allahs hus. Ibland var de till och med större. På detta sätt riktades de vanliga muslimernas uppmärksamhet från moskéerna mot mashahiden. Under det sjunde och åttonde hijriårhundradet blev mazarer och mashahid på detta sätt, i stället för Kaba, centrum för muslimernas religiösa liv.

En stor del av imam Ibn Taymiyyas skrifter behandlar denna villfarelse bland dåtidens muslimer. Imamen visade att det framför allt var Egyptens batinitiska, det vill säga fatimidiska, härskare som hade bidragit till att denna fitna fick ett fast grepp om de okunniga och själviska muslimerna. Han visade också att rafiditerna och shiiterna ända från början hade gett mashahiden större betydelse än moskéerna. Deras andliga band till Najaf och Karbala var starkare än deras band till Haramayn, det vill säga Mecka och Medina.

Visserligen hade de fatimidiska härskarnas tid i Egypten tagit slut redan före imam Ibn Taymiyyas födelse. Men deras mentala, kulturella och civilisatoriska inflytande var fortfarande aktivt i det muslimska samhället. Särskilt i Syrien var antalet shiiter och ismailiter mycket stort. Eftersom de levde i samma samhälle påverkade de de vanliga muslimerna. Även den anti-islamiska riktningen inom sufismen bidrog i hög grad. I denna vilseledda sufitiska lära tillskrevs mazarer och mashahid särskild betydelse och helighet. De höll årliga sammankomster eller urs-fester vid dessa mazarer och mashahid. Med hänvisning till sådana mazarer och mashahid skrev imamen i sin bok Ar-Radd ʿala al-Bakri: ”Många utför hajj vid gravar. Andra har skrivit särskilda böcker om etiketten och reglerna för denna resa. De har gett sådana böcker namn som Al-Manasik al-Hajj il-Mashahid, det vill säga reglerna för att utföra hajj vid mashahid. En shiitisk lärd vid namn Abu Abd Allah Muhammad ibn al-Nuʿman skrev också en bok med detta namn. I denna bok återger han i ahl al-bayts namn många hadither som i själva verket saknar grund.” På ett annat ställe i denna bok skrev imamen: ”Många människor föredrar att utföra hajj vid dessa gravar och mashahid framför att utföra hajj vid Kaba. De säger att om man besöker en viss vördad persons mazar tre gånger blir det likvärdigt med en hajj till Kaba.”

På detta sätt började moskéerna under det sjunde och åttonde hijriårhundradet förfalla i hela den islamiska världen, medan mazarernas och mashahidernas glans och prakt ökade. Deras gårdar var alltid livliga. Ofta låg moskéerna insvepta i mörker om natten. I mazarer och mashahid brann lampor med ghee och stora lyktor hela natten. Ibland hade de fattiga muslimerna i kvarteren kanske inte ens tid att ägna moskéerna någon uppmärksamhet. Deras pengar användes bakom mazarerna.

Vid denna tid fanns stora och mäktiga islamiska regeringar i olika länder. Framstående faqihs och muhaddither undervisade vid olika madrasor och islamiska utbildningscentra. Men de ansåg inte att det var nödvändigt att inleda någon motståndsrörelse mot de vanliga muslimernas villfarelser i trosfrågor och handlingar. Tvärtom befann sig många av dem själva i tvivel och osäkerhet beträffande dessa trosföreställningar och handlingar. Detta tvivel kan skönjas om man studerar deras skrifter och fatwor. Ett bevis på detta är de två särskilda böcker som imam Ibn Taymiyya skrev för att kritisera de vilseledda tankarna hos två av denna tids främsta lärda, Ibrahim al-Akhnaʿi och Yaʿqub al-Bakri. I själva verket gick de inte vidare till att analysera de rådande idéerna, trosföreställningarna och handlingarna direkt i ljuset av Koranen och sunna. Ändå är Koranen och sunna islams grundläggande källor. Imam Ibn Taymiyya uppmanade de lärda att återvända till dessa källor.

Avslöjandet av felen i filosofin och kalam

Imam Ibn Taymiyya, må Allahs barmhärtighet vara över honom, renade den islamiska trosläran från inflytandet från polyteistiska trosföreställningar och återuppbyggde samt återupprättade den. Detta var hans första reformarbete. Jag har tidigare behandlat detta. Nu vill jag ta upp hans andra reformarbete. Imamens andra reformarbete bestod i att kritisera filosofin, logiken och kalamteologin samt att i deras ställe införa Koranens och sunnans metod för rationellt resonerande. För att förstå betydelsen och omfattningen av detta arbete måste man känna till vilken ställning filosofin och logiken hade i det dåtida muslimska bildade samhället. Man måste först förstå vilken hög rang muslimska tänkare och lärda kretsar hade gett filosofin och logiken.

Även om översättningen av grekisk vetenskap och lärdom till arabiska började under umayyadernas tid, fick den egentligen en omfattande utbredning under abbasiderna. Från kalifen al-Mansurs regeringstid (förmodligen år 136 AH) började översättningen av grekisk filosofi och logik till arabiska bedrivas i stor skala. Under kalifen al-Ma’mun ökade omfattningen så mycket att den närmast tog formen av en rörelse. Al-Ma’mun var själv så intresserad av detta att han bad den romerske kejsaren att skicka honom de främsta verken inom grekisk filosofi. Den romerske kejsaren skickade också verk av filosofer som Aflātūn (Platon), Aristūṭālis (Aristoteles), Suqrāṭ (Sokrates), Galenos, Euklides och Ptolemaios. Al-Ma’mun lät översätta dem med stor prakt och ståt. Deras utgivning organiserades under kungligt beskydd. Människorna uppmuntrades att läsa dessa verk.

Följden blev att de grekiska filosofernas tankar inom kort spreds i det muslimska samhället. Av historien framgår att nästan alla de grekiska filosofernas viktigare verk hade översatts till arabiska vid slutet av det fjärde århundradet AH. Bland muslimska filosofer fick emellertid Aristoteles verk störst spridning. Aristoteles blev deras centralgestalt. Vad annat kan detta kallas än muslimernas olycka: ingen av de grekiska filosofer vars tankar spreds i det muslimska samhället, däribland Aristoteles, hade någon kännedom om den religion och det profetskap som Allah hade sänt. Deras tankar stod i tydlig motsättning till den religion som Allah hade sänt och till de himmelska skrifterna. De bar i grunden på materialistiska tankar och en materialistisk livsåskådning.

Till en början accepterade den islamiska världens filosofer och tänkare inte Aristoteles tankar och filosofi blint. De kritiserade dem. De ansåg inte att de stod över alla fel. Många skrev böcker som kritiserade dem. Överallt där de upptäckte svagheter i det grekiska tänkandet kritiserade de det skoningslöst. Mu’taziliterna, som i störst utsträckning hade tagit intryck av den grekiska filosofin, var samtidigt dess främsta kritiker. Bland dem kan Nizam och Abu Ali al-Jubba’i nämnas först. Under det tredje århundradet AH kritiserade Hasan ibn Musa flera viktiga delar av Aristoteles logik i sitt verk Kitab al-Ārāʾ wa-d-Diyānāt. Under det fjärde århundradet AH skrev imam Abu Bakr al-Baqillani ett verk med titeln ad-Daqāʾiq. I detta verk kritiserade han den grekiska filosofin hårt och bevisade den arabiska filosofins överlägsenhet över den grekiska filosofin. Under det femte århundradet AH skrev den lärde Abd al-Karim ash-Shahrastani, författaren till verket al-Milal wa-n-Nihal, en bok som kritiserade Aristoteles och andra grekiska tänkares tankar; i enlighet med logikens regler kritiserade han också deras argument hårt. Mot slutet av detta århundrade gjorde imam al-Ghazali, må Allah förbarma sig över honom, genom sitt verk Tahāfut al-Falāsifa de grekiska filosofernas tankars brister så tydliga att skakningar fortsatte att kännas i den grekiska filosofins höga palats under hundra år. Under det sjätte århundradet AH ledde även Abu al-Barakat al-Baghdadi och imam Fakhr ad-Din ar-Razi en omfattande kampanj mot denna grekiska filosofi.

Trots allt detta var den del av det muslimska lärda samhället som bar upp den grekiska filosofin och betraktade översättningen, tolkningen, analysen och spridningen av den grekiska filosofin som sin uppgift, dyrkare av Aristoteles person och filosofi. De ansåg att Aristoteles tankar och filosofi stod över all kritik. Med tidens gång fortsatte deras kärlek, vördnad och lojalitet gentemot Aristoteles att växa. I detta sammanhang kan de muslimska filosoferna Abu Nasr al-Farabi (339 AH–950 e.Kr.), Abu Ali ibn Sina (428 AH) och Ibn Rushd i Spanien (595 AH) särskilt nämnas. Ibn Sina var så hänförd av sin kärlek till Aristoteles att han enligt honom, trots att hundratals år hade gått sedan Aristoteles, inte hade skrivit något om logiken som var mer omfattande eller nytt än det Aristoteles hade skrivit, och ingen annans argument kunde mäta sig med hans argument. Han var som om han vore sanningens enda måttstock. Ibn Rushd gick ännu ett steg längre än Abu Ali ibn Sina. Med sufiernas terminologi kan man säga att han beträffande Aristoteles befann sig på nivån fanā fi ash-shaykh, det vill säga fullständig uppgående i mästaren. Den berömde författaren Lutfi Jum’a skriver i sitt verk Tārīkh Falāsifat al-Islām fi al-Mashriq wa-l-Maghrib, med hänvisning till en av Ibn Rushds biografer: Ibn Rushd hade nått den yttersta gränsen när det gällde Aristoteles överlägsenhet och okränkbarhet. Han var till och med beredd att göra honom till gud. Han ansåg att Aristoteles hade nått långt över människans nivå i fråga om förnuft och överlägsenhet. Om Ibn Rushd hade varit anhängare av läran om flera gudar, skulle han till och med ha accepterat Aristoteles som Rabb al-Arbāb, det vill säga den störste guden bland alla gudar.

Under det sjunde århundradet AH var Nasir ad-Din at-Tusi den grekiska filosofins främsta förespråkare. Han kallades också al-Muhaqqiq at-Tusi. Detta var tiden för de tartariska invasionerna. Den största delen av den islamiska världen ödelades av dessa invasioner. Samtidigt befann sig muslimerna också i en djup intellektuell kris. At-Tusi var en betrodd följeslagare till den tartariska kejsaren Hulagu Khan, muslimernas fiende. At-Tusis elever började under denna tid och senare undervisa på olika platser och skriva böcker. Genom deras insatser grundades i Iran ett utbildningssystem vars centrum utgjordes av filosofi och mantiq, det vill säga logik. (Senare har vissa ansett att en förfinad version av detta system infördes under namnet dars-i nizami vid läroanstalterna i Hindustan.) Nasir ad-Din at-Tusi och hans elever betraktade Aristoteles som al-aql al-kulli, den allomfattande eller fullkomligt vetande intelligensen, och betraktade hans forskning och undersökningar som slutgiltiga. I opposition mot imam ar-Razi försvarade de Aristoteles filosofi med stor kraft och gav på så sätt Aristoteles filosofi nytt liv.

Imam Ibn Taymiyya föddes tio år före Nasir ad-Din at-Tusis död. När Ibn Taymiyya trädde in i kunskapens värld rådde filosofin och mantiq överallt. Nasir ad-Din at-Tusi och hans elever var dess främsta bärare. Mantiqs och falsafas (filosofins) språk var då kunskapens språk. Den som var skickligast i mantiq och falsafa betraktades som den största lärde och lärdomsmannen. Muhadditherna och juristerna hade ingen betydelse på detta område. Nästan alla hade accepterat denna situation. På områden där filosofin och logiken tydligt förnekade sanningen ansåg de att det var en garanti för att bevara sin värdighet att böja huvudet och följa med. Under dessa omständigheter hade behovet av en hård och orädd kritik av filosofin och logiken blivit oundvikligt. Det var nödvändigt att bevisa att Aristoteles inte var övermänsklig och att hans forskning och undersökningar inte var slutgiltiga, utan kunde innehålla fel. Detta ansvar tog imam Ibn Taymiyya på sig. Han utförde det så väl att dess inflytande fortfarande är intakt i hela den islamiska världen, sju hundra år senare.

Även dagens västerländska filosofi har sina rötter i denna grekiska filosofi. Genom att avslöja den grekiska filosofins villfarelser öppnade han också vägen för att påvisa bristerna i dagens västerländska filosofi. Samtidigt visade han vägen till att förstå enkelheten, den hjärtevinnande kraften och överlägsenheten hos Koranens rationalitet.

Beviset för Koranens metods överlägsenhet när det gäller att framföra argument

Den kunskap som profeterna, frid och välsignelser över dem, har fått från Allah kan människan inte på något sätt förvärva genom sina egna ansträngningar. Även om världens intelligentaste människa skulle ägna hundra år åt att tänka och forska i denna fråga, skulle man efter hundra år finna henne stå kvar på samma plats där hon stod hundra år tidigare. Hon skulle inte ha kunnat ta ett enda steg framåt. Det är inte mer än detta som den grekiska filosofin har skänkt världens kunskapsförråd. Grekernas vetenskap, matematik, geografi, astronomi, litteratur och liknande har bidragit till den mänskliga civilisationens framsteg. Imam Ibn Taymiyya, må Allah förbarma sig över honom, erkände också detta. Han medgav att araberna och den islamiska världen genom att ägna sig åt dessa områden hade bidragit till civilisationens utveckling. Men han förvånades när han såg de grekiska filosofernas enorma okunnighet om Allah, änglarna och det kommande livet. I verket al-Radd ʿalā al-Manṭiqiyyīn skrev han:

När man gör en djupgående analys av Aristoteles, den förste lärarens, skrifter om Allah måste även en vanligt bildad människa förvånas. Till slut måste hon komma fram till slutsatsen att det knappast finns någon i världen som är mer okunnig om Herren över världarna än dessa grekiska filosofer. När människor jämför dessa grekiska filosofers skrifter om Allah med profeternas och sändebudens undervisning, får man verkligen intrycket att de jämför smeder med änglar och byns jordägare med hela världens Ägare och Herre. Här kan det ändå finnas någon nivå av jämförbarhet. Men de som jämför filosoferna med profeterna är lika mycket förtryckare som dårar. En bys jordägare sköter trots allt upprätthållandet av ordning och disciplin i byn. I detta avseende har han en viss likhet med den Högste Herren och hela världens Konung. Men förhållandet mellan filosofer och profeter är fullständigt ojämförbart. Filosoferna kan inte ens närma sig den kunskap som profeterna har fått. Snarare kan man säga att även de otrogna, avgudadyrkarna och judarna vet mycket mer om Allah än dessa filosofer.

Vad är orsaken till de grekiska filosofernas okunnighet? För att analysera orsaken måste man granska Greklands forntida historia. Under större delen av historien framstår det grekiska folket som dyrkare av avgudar och stjärnor. Under denna tid var deras nationella tänkande genomsyrat av extrem idealism, spiritualism och mytologism. Modern historisk analys har visat att avguda- och stjärndyrkan var utbredd överallt i det antika Grekland. Tempel åt gudar och gudinnor uppfördes över hela landet. Tusentals namn på gudarna gick från mun till mun. Den grekiska filosofi som översattes, prydde den islamiska världens bibliotek och därefter nådde Europa genom muslimerna var i själva verket genomsyrad från topp till tå av denna avguda- och stjärndyrkan. De grekiska filosoferna smyckade denna avgudadyrkande tankegång med filosofins tilltalande tekniska termer. Eftersom muslimska lärda och tänkare saknade kännedom om Greklands forntida historia och de grekiska filosofernas religiösa tänkande, började de ägna sig åt forskning om dessa filosofiska resonemang, i tron att de var djup visdom. För att bevisa att de var sanna och riktiga satte de in all sin kraft, förmåga och kompetens. Imam Ibn Taymiyya lyckades emellertid nå den grekiska filosofins rötter. I samband med sin tafsir av sura al-Ikhlās skrev han:

Så långt man känner till de antika grekiska filosoferna var de hängivna avgudadyrkare. De var också starkt dragna till magi. De dyrkade stjärnor och avgudar. Detta låg också till grund för deras djupa intresse för astronomi och stjärnbilder. Även de muslimer som följde deras filosofi hindrar inte människor från att begå shirk och anser inte tawhid vara nödvändig. Tvärtom betraktar de shirk som tillåten.

Enligt Imam Ibn Taymiyya hade de antika grekiska filosofer som levde före Aristoteles mycket kunskap om det osynliga, såsom Allah, änglarna och det kommande livet, samt om religiösa sanningar, och de stod nära islam och Allahs sanna religion. I detta sammanhang sade han att filosofer före Aristoteles, såsom Pythagoras, Sokrates och Platon, hade lämnat Grekland och rest till bland annat Syrien och Egypten, där olika profeter hade fötts. De hade träffat följeslagare och anhängare till profeterna David och Salomo, frid över dem, och fått kunskap om den osynliga världen från dem. Detta var däremot inte möjligt i Aristoteles fall. Han reste aldrig till dessa länder. Han hade inte heller någon del av profeternas undervisning. Hans folk dyrkade stjärnorna. Han hade viss kunskap om detta, och byggde sina egna tankar och undersökningar på den. Senare följde hans anhängare blint hans väg.

Tyvärr blev det just Aristoteles filosofi som spreds i den islamiska världen. Muslimska filosofer som al-Farabi, Ibn Sina, Ibn Rushd och Suhrawardi ägnade sig åt denna filosofi. De kallade Aristoteles al-Muʿallim al-Awwal, den förste läraren.

Som svar på de muslimska filosofernas villfarelser uppstod ʿilm al-kalām, men Imam Ibn Taymiyya var inte heller nöjd med dess sätt att framföra sina argument. Enligt imamen hade kalām-lärda, för att bevisa religiösa och osynliga sanningar, antagit filosofins terminologi och filosofins metod för att bevisa påståenden. Denna metod visade sig till stor del vara misslyckad. På många områden blev den tvärtom en boomerang och skadade islam. Han nämnde svagheterna hos många mutakallimūn, kalām-lärda: i många fall ställde de stora frågor mot islam och lade fram de tvivel som riktades mot islam på ett mycket kraftfullt sätt. Men deras svar blev jämförelsevis mycket svagare och försiktigare. Med hänvisning till Imam al-Razi skrev han i verket al-Nubuwwāt:

Imam al-Razi erkände tydligt mot slutet av sitt liv att han hade tänkt mycket över den kalām-baserade metoden och det filosofiska framställningssättet. Till slut kom han fram till att ingen sjuk persons sjukdom botas genom detta och att ingen törstig persons törst släcks. Han sade: ”Jag har funnit Koranens metod vara närmare.”

Imam Ibn Taymiyya skrev att Koranens bevis för Allahs existens, Hans väsen och egenskaper är mycket tydligare, klarare, entydigare och mer tilltalande för hjärtat än de intellektuella bevis som kalām-lärda och muslimska filosofer hade framfört. Dessutom lämnar den koraniska metoden inget utrymme för de nya komplikationer och tvivel som filosoferna och kalām-lärda skapar genom sina framställningar.

De kristnas svar

Imam Ibn Taymiyya fullgjorde under det åttonde hijri-århundradet uppgiften att återuppliva islam. Den nervösa svaghet som hade uppstått bland islams fanbärare sju hundra år efter profetskapet var inte obetydlig. Två hundra år av korståg, följda av tat arernas angrepp, hade fullständigt utmattat dem. I detta läge och under muslimernas svaga stund inledde andra religioner och ideologier kraftiga angrepp mot dem. I synnerhet började kristendomen och kristna läror vid denna tid framställa tat arernas segrar som sina egna segrar. Tidigare har vi nämnt hur stadens kristna invånare jublade när en muslimsk stad föll i tat arernas händer, liksom deras fientliga verksamhet mot islam och muslimer. Av dessa skäl trädde den kristna läran vid denna tid fram med stor kraft inför muslimerna. Följden blev att sprickor började uppstå i många muslimers mur av iman och handlingar.
Imam Ibn Taymiyya inledde i rätt tid en kampanj för att bota denna sjukdom bland muslimerna. Hans skrifter är fulla av talrika avsnitt om detta ämne. Han skrev till och med ett verk i fyra band på sammanlagt 1 395 sidor om saken. Boken heter al-Jawab as-sahih li-man baddala din al-Masih (Det riktiga svaret till dem som förvanskade profeten Isa, frid vare med honom, religion).
Vid denna tid bodde ett stort antal kristna i de islamiska länderna, särskilt i Egypten och Syrien. Och direkt efter Syrien följde en kedja av kristna länder. Det bysantinska rikets gräns låg intill Syrien. Från slutet av det femte hijri-århundradet inledde européerna en serie angrepp mot Syrien och Palestina, som fortsatte under de följande två hundra åren. Därigenom gick en del av Syrien förlorad för muslimerna. Samtidigt förblev Bayt al-Maqdis i de kristnas händer i nittio år. Senare besegrade sultan Salahuddin Ayyubi korsfarararmén grundligt i slaget vid Hattin och återtog Bayt al-Maqdis. Men efter att de kristna hade upprättat en självständig stat vid Syriens kust ökade de kristna missionärernas och härskarnas mod betydligt. De drömde om att föra hela Syrien under kristendomens fana och sprida kristendomen i hela området. Just då började de betrakta muslimernas tragiska nederlag mot tat arerna som en stor möjlighet som Gud hade skapat åt dem. De såg det som ett förebud om sin egen seger och började överallt höja ropet att Jesu religion var den sanna religionen och att denna sanna religion nu hade segrat.
Vid denna tid började böcker mot islam i stor mängd importeras från den kristna världen. Genom dessa böcker försökte man sprida förvirring bland muslimerna om islam och bevisa att kristendomen var Guds enda religion. Imam Ibn Taymiyya bekämpade denna fitna kraftfullt. Många muslimska lärda, forskare och kritiker hade tidigare kritiserat kristendomen. Men de flesta av dem kände inte kristendomens historia på ett korrekt sätt. De betraktade kristendomen som en samling av profeten Isa, frid vare med honom, ord och de händelser som rörde honom och gav den därför ställningen av en himmelsk eller gudomlig religion. Som följd fick kristendomen mycket större betydelse bland muslimerna än den egentligen förtjänade. Detta visade sig vara ytterst skadligt för muslimer som led av denna andliga sjukdom.
Imam Ibn Taymiyya var däremot fullt insatt i kristendomens historia, i de omfattande förändringar och förvanskningar som ägde rum i dess religiösa institutioner i Rom och Grekland samt i dess tidiga utveckling där. Han var helt medveten om att den samtida kristendomen i själva verket inte var något annat än en blandning av profeten Isa, frid vare med honom, undervisning och romarnas och grekernas polyteistiska trosföreställningar, övertygelser, seder och bruk samt deras mytologiska gudars och gudinnors verksamhet. I verket al-Jawab as-sahih skriver han:
Invånarna i Rom, Grekland och liknande länder var i själva verket polyteister och avgudadyrkare. De tillverkade avgudabilder av tempel och gudar och dyrkade dem. De kristna slog samman två religioner till en religion. Den ena var de monoteistiska profeternas religion och den andra var polyteisternas religion. En del av deras religion består av profeternas undervisning, medan den andra delen är en samling ord och handlingar hämtade från polyteisternas religion. På detta sätt skapade de en ny religion, vars like inte alls återfinns i profeternas ord.
På detta sätt beskrev han kristendomens olika epoker och stadier av utveckling och förvanskning. Samtidigt klargjorde han muslimernas uppfattning om Injil. Många muslimska lärda gör misstaget att betrakta Injil som en av Gud uppenbarad bok på samma nivå som den ädla Koranen. Därför påverkas de lätt av de kristna missionärernas propaganda. Han behandlade därför även detta ämne tydligt. Han sade att de kristna själva medger att den Injil som i dag finns i deras händer inte skrevs under profeten Isas tid eller på hans befallning. Efter att profeten Isa hade upphöjts till himlen skrev två av hans hawariyyun (lärjungar), Matteus och Johannes, tillsammans med två andra som inte hade sett profeten Isa, Markus och Lukas, boken som kristna.
(1. Även frågan om huruvida Matteus och Johannes var profeten Isas, frid vare med honom, lärjungar har i dag väckts. Se den franske konvertiten dr Maurice Bucailes bok Koranen, Bibeln och vetenskapen.) Han säger också att profetens uttalanden, handlingar, din och trosläror har bevarats hos muslimerna genom tillförlitliga berättarkedjor, medan Injils och Torahs uttalanden inte kan jämställas med detta.
När han beskrev skillnaden mellan den ädla Koranen och Torah och Injil sade han: Koranens formulering och betydelse har förmedlats från Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, genom en kedja av tillförlitliga berättare. Det råder konsensus om detta, liksom om sändebudets sunna samt hans tillstånd och händelser. Deras riktighet har bevisats på olika sätt.
…Den ädla Koranen är bevarad i muslimernas bröst. För att memorera Koranen är det inget villkor att läsa någon skriven eller tryckt bok. Om böckerna, må Gud förbjude, en dag skulle förstöras, skulle det inte innebära något hinder för att memorera Koranen. Om däremot Bibeln i dag av någon anledning skulle förstöras, skulle de kristna inte ha något alternativt förråd av dess ord. Därför har sådana böcker genom århundradena utsatts för många förändringar, både språkliga och betydelsemässiga.
Som en viktig orsak till de förvanskningar som de kristna har gjort i sin religion nämner Imam Ibn Taymiyya också att de kristna inte har förstått den rätta betydelsen av många av profeternas ord, frid vare med dem. Därför har de förvanskat den ursprungliga betydelsen av många ord. I detta avseende har judarna gått ännu ett steg längre än de kristna. Han betonade kraftigt att det är absolut nödvändigt att förstå profeternas ord, antydningar och terminologi för att kunna förstå de himmelska böckerna korrekt och dra riktiga lärdomar av dem. Ett exempel är frågan om att kalla profeten Isa, frid vare med honom, Guds son. Lärjungarna säger att Messias sade till dem: ”Sannerligen, Gud är min och er fader och min och er herre.” I Torah kallas hela Israels barn Guds söner. Egyptierna kallas faraos söner. Ännu längre har man gått genom att kalla djurungar för djurägarens barn. Har de därför verkligen blivit barn födda ur djurägarens hustrus livmoder? Imam Ibn Taymiyya visade de kristnas villfarelser med största tydlighet.

Kampen mot shia-läran

Efter de kristna var shiamuslimerna den främsta bland de extremistiska grupper inom islam som imam Ibn Taymiyya förde kamp mot. Mot shiiternas extremistiska trosföreställningar och verksamhet skrev han en särskild bok. Faktum är att de extremistiska shiiternas aggressiva propaganda bland den muslimska gemenskap som hade förödats av samtidens tatarräder och korståg kunde skapa omfattande anarki. Att rädda den muslimska gemenskapen från denna anarki var imam Ibn Taymiyyas mål.
Här är det nödvändigt att, innan vi behandlar imam Ibn Taymiyyas insatser beträffande shia, ge läsarna viss kunskap om shiiternas uppkomst och trosföreställningar. Efter kalifatets slut enligt profetskapets metod uppstod bland muslimerna meningsskiljaktigheter, tumult, krig och liknande, vars följder fortsatte med full kraft under umayyadernas och abbasidernas omfattande epoker. Ur detta uppstod otaliga fitnor. Fyra stora fitnor låg till grund för dessa: shia, kharijiterna, murjiʾa och muʿtazila. Alla senare fitnor uppstod ur dessa fyra ursprungliga fitnor.
Shia betyder grupp eller parti. Shias plural är shiʿān. I början kallades Hazrat Alis anhängare shiʿān ʿAli. Senare började de, i terminologisk betydelse, kallas shia. Efter Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ansåg vissa medlemmar av Banu Hashim och några andra sahaba att Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, var den mest lämpade för kalifatet. Några ansåg honom vara mer lämpad än andra sahaba, särskilt Hazrat Uthman, må Allah vara nöjd med honom. Många ansåg honom vara berättigad till kalifatet enbart på grund av sitt släktskap med den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Men fram till Hazrat Uthmans kalifatstid var dessa tankar endast tankar och föreställningar. De hade ännu inte tagit formen av en lära eller trosuppfattning.
Alla som hade sådana tankar och föreställningar erkände kalifaten för de tre tidigare kaliferna, däribland Hazrat Uthman, må Allah vara nöjd med honom, och avlade trohetseden till dem. De protesterade inte heller mot något av deras handlande.
Alla som hade sådana tankar och föreställningar erkände kalifaten för de tre tidigare kaliferna, däribland Hazrat Uthman, må Allah vara nöjd med honom, och avlade trohetseden till dem. De protesterade inte heller mot något av deras handlande.
Men dessa särskilda tankar tog formen av en lära och trosuppfattning under och efter slaget vid Jamal mellan Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, och Hazrat Talha, må Allah vara nöjd med honom, och Hazrat Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, slaget vid Siffin mellan Hazrat Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, och slaget vid Nahrawan mot kharijiterna. Därefter bidrog den smärtsamma martyrdöden för imam Husayn, må Allah vara nöjd med honom, på Karbalas slätt till att samla dessa anhängare och få dem att framträda som en egen grupp. Samtidigt började vanliga muslimer hysa ett brinnande hat mot umayyaderna, eftersom de omedelbart efter kalifatets början införde ett särskilt slags monarkiskt styre och förtryck. Därefter väcktes, till följd av det omänskliga förtryck och de övergrepp som under abbasiderna riktades mot Hazrat Alis, må Allah vara nöjd med honom, efterkommande och anhängare, känslor av sympati och stöd för dem bland vanliga muslimer. Allt detta gav den tidigare nämnda gruppen möjlighet att slå djupa rötter och stärka sig som organisation. Kufa var denna grupps starka centrum. Allama Ibn Khaldun har i sin Muqaddima, och Abd al-Karim al-Shahrastani i sitt verk al-Milal wa al-Nihal, beskrivit shiiternas särskilda lära. Sammanfattningen är följande:
Ett. När det gäller imamatsfrågan (shiiterna erkänner inte kalifatet utan har i stället antagit termen imamat) har vanligt folk ingen beslutanderätt. Därför kan ansvaret att välja en imam inte läggas på de vanliga muslimerna. Även om vanliga muslimer skulle välja någon till imam blir han inte imam genom detta. Imamatet är en pelare i religionen och islams grundval. Profeten kan inte ha varit försumlig i denna fråga. Han kan inte ha lämnat gemenskapen med ansvaret att välja en imam och sedan gått bort. Han måste själv ha utsett en imam.
Två. Imamen ska vara maʿsum, det vill säga fri från synd och syndens fläckar. Han ska vara skyddad från alla synder, stora som små. Han ska inte begå några misstag. Allt han säger och gör ska vara rätt och ren, oförfalskad sanning.
Tre. Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade utsett Hazrat Ali till imam efter sig.
Fyra. Efter varje imam ska nästa imam utses genom en tydlig instruktion från den föregående imamen. Ansvaret har nämligen tagits från hela ummahs axlar och lagts enbart på imamens axlar.
Fem. Alla shiitiska sekter var eniga om att Hazrat Alis, må Allah vara nöjd med honom, barn och efterkommande var de enda berättigade till imamatet.
För att formulera dessa läror har shiiterna åberopat en viss typ av hadither, vars upphovsmän de själva är. De har själva återberättat dem och tolkat dem enligt sin egen madhhab. De vanliga ahl al-sunna wa al-jamaʿa känner inte ens till det minsta om dessa hadither. Med Ibn Khalduns ord kan man snarare säga att de flesta av dem är mawduʿ, det vill säga falska, påhittade och fabricerade. Återberättarna av dessa hadither är inte felfria. Nåväl, låt oss återvända till vår tidigare framställning. Även om majoriteten av shiiterna var eniga om de ovan nämnda lärorna splittrades de åter i olika sekter på grund av meningsskiljaktigheter i många andra frågor. Bland dem finns emellertid två stora grupper: imamiterna och zayditerna. De som tror på Hazrat Alis imamat efter Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och på en följd av imamer bland hans efterkommande efter honom, tillhör imamiterna. De som begränsar imamatet till Hazrat Fatimas, må Allah vara nöjd med henne, efterkommande kallas zayditer. De knyter sig alltså till Zayd ibn Ali ibn Husayn, grundaren av denna madhhab.
Shiiterna har olika uppfattningar om vanliga muslimer. Enligt den mest balanserade av dessa shiitiska grupper är Hazrat Ali den främste av hela skapelsen. De som har stridit mot honom och de som hyser fiendskap och hat mot honom ska bo i helvetet för evigt. De ska samlas tillsammans med de otrogna och hycklarna. Före Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, hade Abu Bakr, Umar och Uthman, må Allah vara nöjd med dem, utsetts till kalifer. Om Hazrat Ali hade vägrat att erkänna deras kalifat och uttryckt sitt inre missnöje med dem, skulle även de enligt denna uppfattning ha bott i helvetet (må Allah bevara oss från detta). Men eftersom Ali, må Allah vara nöjd med honom, accepterade deras ledarskap, avlade trohetseden till dem och bad under deras ledning, accepterar de också dem i enlighet med Hazrat Alis handlande. De är inte beredda att erkänna någon annan skillnad mellan Ali och Profeten än profetskapets rang. I alla andra avseenden har Ali och Profeten samma rang.
Detta var de balanserade shiiternas uppfattning. De extremistiska shiiterna ansåg däremot att de kalifer som hade övertagit kalifatet före Hazrat Ali var usurpatorer, förskingrare och förrädare. De som hade utsett dem till kalifer var vilseledda och orättfärdiga, eftersom de hade förnekat Profetens testamente och berövat den sanna och rättmätige imamen hans rätt. En av deras grupper gick ännu längre och förklarade de tre första kaliferna och dem som hade valt dem för otrogna. Den mest moderata bland dessa är zayditerna. De anser Hazrat Ali vara den främste. Men enligt dem kan även de mindre framstående bli imamer när den främste finns. De anser dessutom att Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inte gav någon tydlig instruktion om Hazrat Alis imamat. Därför erkänner de Abu Bakrs och Umars kalifat. Ändå måste imamen enligt dem utses bland Fatimas efterkommande.
Imam Ibn Taymiyya, må Allah förbarma sig över honom, har på olika ställen i sina skrifter bemött alla dessa shiitiska trosföreställningar och handlingar. Samtidigt försvarade han sunnans och ahl al-sunnas trosuppfattningar samt de rätt vägledda kalifernas och de ädla sahabas ståndpunkt. Men när shiismen under hans tid började växa sig allt starkare och skapade en storm av skamlösa protester mot muslimernas grundläggande trosuppfattningar och mot den främsta gruppen av muslimer som formats av Guds sändebud, Profetens följeslagare, samt smutskastade och förolämpade dem, blev imamen djupt oroad. Han ansåg att om den främsta gruppen muslimer, som formats av Guds sändebud, fördömdes, skulle muslimerna inte längre ha någon förebild framför sig. Då skulle de nå den yttersta gränsen av moralisk anarki. Särskilt den shiitiske lärde Ibn al-Mutahhar, som åtnjöt den tatarske härskaren Öljeitu Khudabandahs beskydd, författade en stor bok till stöd för shiismen och imamatet och mot kalifatet och ahl al-sunna, med titeln Minhaj al-Karama fi Maʿrifat al-Imama. Den började snabbt spridas bland muslimerna. Shiiterna gjorde stort väsen av boken och hävdade att dess teser inte kunde bemötas. I denna bok lade man fram bevis för Hazrat Alis, må Allah vara nöjd med honom, och ahl al-bayts imamat och ismat (det vill säga osårbarhet eller maʿsumiyya, alltså att de berörda personerna är fria från alla slags fel och synder), protesterade mot de tre kalifernas kalifat och förtalade de ädla sahaba. Om detta ordnades omfattande diskussioner. Man försökte bevisa dessa påståenden med verser ur Koranen och hadither. Hela boken var så full av teoretiska resonemang och argument att en vanlig läsare omöjligen kunde inta en ståndpunkt som motsade dess framställning.
Precis som de shiitiska lärda på 700-talet tillhörde även denna boks författare muʿtaziliterna i fråga om usul och troslära. Därför fördes hans angrepp på ahl al-sunnas trosuppfattningar helt på filosofernas och mutakallimunernas sätt. Därför påverkades även den muslimska intellektuella samhällsgruppen av det.
Det var inte möjligt för en vanlig lärd eller författare att skriva ett svar på en sådan bok. Dessutom hade de shiitiska lärda, olyckligtvis, i allmänhet visat sig mycket orädda när det gällde att fabricera hadither och hänvisa till dessa fabricerade hadither. Samtidigt hade hadithvetenskapen då fått en mycket stor omfattning. Miljontals hadither hade skrivits ned i böcker. Olika samlingar av dem var spridda i bibliotek i olika städer i den islamiska världen. Även jarh wa taʿdil och asma al-rijal, det vill säga vetenskapen för att pröva hadithernas tillförlitlighet och hållbarhet, hade utvecklats. Allt detta fanns inte samlat i ett enda bibliotek i en enda stad. Därför var det alls inte lätt för en person att kontrollera riktigheten hos de hadither som återgavs i den nämnda boken. Detta var möjligt endast för någon som var hafiz inom hadith- och rijalvetenskapen, som hade varje hadithbok och återberättarnas namn och förhållanden på sina fem fingrar, och som motståndaren inte kunde lura genom falska hänvisningar. Dessutom måste islams historia ha legat öppen framför honom som en uppslagen bok. Det skulle inte heller ha varit möjligt att besegra honom genom att kasta honom in i historiens labyrinter.
Som en sådan allvetande lärd kunde man under denna tid endast nämna imam Ibn Taymiyya. Lika lärd som han var i filosofi och kalam, och lika kapabel som han var att upptäcka bristerna i motståndarnas filosofiska och logiska resonemang, lika djupa var hans kunskaper inom hadithvetenskapen. Under den tiden jämfördes han med ett enormt hadithbibliotek. Det var allmänt känt bland de lärda att om imam Ibn Taymiyya sade om en hadith att han inte kände till den, så var den i själva verket ingen hadith alls.
Han bevisade genom Ibn al-Mutahhars bok att den shiitiske lärde Ibn al-Mutahhar, genom att förolämpa Profetens följeslagare, som efter profeterna är afdal al-khalaʾiq baʿd al-anbiya, det vill säga de främsta av hela mänskligheten, och genom att framställa dem som Allahs uslaste skapelser, hade riktat ett yxhugg mot islams grundvalar. Därigenom öppnades dörren till angrepp på den muhammadanska profetskapen, till dess kritik och till ateism. På ett ställe i bokens första volym skriver han: Dessa shiiter har framställt de bästa och mest rättfärdiga människorna bland alla tidigare och senare samfund efter profeterna och sändebuden som de uslaste och mest orättfärdiga av hela mänskligheten. De har beskrivit deras stora fel och förvandlat deras dygder till laster. Däremot har de framställt sådana egenintresserade människor som goda och som skapelsens främsta, människor som endast av själviska skäl knöt sig till islam och bland vilka det inte fanns någon större syndare, liderlig, lögnare, trolös eller orättfärdig, och ingen som var mer inblandad i synd och otro. På detta sätt har de förklarat hela ummahn för otrogen eller bevisat att den gått vilse, med undantag för sin lilla grupp, om vilken de tror att endast den följer sanningen.
På ett ställe i bokens andra volym citerar han ett uttalande av imam al-Shabi. Imam al-Shabi sade där: Judar och kristna visar sina profeter större vördnad än shiiterna gör. Judarna fick frågan: Vilka är de främsta i ert samfund? De svarade: Moses följeslagare. De kristna fick frågan: Vilka är de främsta i ert samfund? De svarade: Jesu lärjungar, det vill säga hans följeslagare. Shiiterna fick frågan: Vilka är de uslaste i ert samfund? De svarade: Muhammeds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, följeslagare. Dessa goda människor har de förolämpat.
På ett annat ställe i den andra volymen beskriver han, i samband med shiiternas vana, följande: Shiiternas eviga vana är att de alltid överger muslimernas gemenskap, samarbetar med judar, kristna och avgudadyrkare och endast knyter vänskapsband med dem. Vem kan vara mer vilseledd än de som hyser fiendskap mot de främsta bland emigranterna och medhjälparna och håller vänskap med hycklare och otrogna?
Därefter beskriver han shiiternas roll i olika nationella frågor. Särskilt när han nämner händelser där de samarbetade med de otrogna under nationella kriser skriver han att de flesta av dem i själ och hjärta håller fast vid vänskap med de otrogna och i hög grad står mot muslimerna. När tatarrerna därför angrep den islamiska världen från öster och dödade muslimer, hjälpte de shiiter som fanns i områden som Khorasan, Syrien och Halab (Aleppo) fienderna. På samma sätt hjälpte shiiterna de kristna när dessa stred mot muslimerna i Syrien. Således kan man se att om en judisk regering skulle upprättas i Irak eller någon annanstans, skulle shiiterna visa sig vara dess största stödjande kraft. Därför är de alltid beredda att hjälpa de otrogna, avgudadyrkarna, judarna och de kristna och att bistå dem mot muslimerna.

Återuppbyggnaden av islamisk kunskap och tanke

Imam Ibn Taymiyya, må Allah förbarma sig över honom, är den mest omvälvande personligheten i islams historia. Under historiens gång har han lämnat efter sig ett så strålande vittnesbörd om sanning, rättvisa, kunskap och lärdom att det ända fram till Domedagen kommer att inspirera umman att följa sanningens och rättvisans väg. Sex och ett halvt århundrade efter profetskapets och kalifatet enligt profetskapets metods slut berikade han islam och den islamiska umman på nytt med livets saft. När profeten förmedlar islams budskap finns ingen oklarhet eller ofullständighet i det. Efter profetens bortgång omges islam av smuts och skräp från alla håll, och islam börjar gradvis bli otydligt; vid första anblicken börjar det rentav framstå som ofullständigt. Efter profetens bortgång omges islam av smuts och skräp från alla håll, och islam börjar gradvis bli otydligt; vid första anblicken uppstår också föreställningen att det är ofullständigt. De som vid denna tid avlägsnar och tvättar bort smutsen från islams kropp, gör den sanna islam tydlig igen och utrotar föreställningen om islams ofullständighet – det är de som verkligen är lärda och religionens förnyare. Sanning och lögn är tydliga för dem, likt middagssolen. Därför talar vi inte om någon direkt förbindelse eller direkt kunskapsledning med Allah. Koranen och sunna är tillräckliga. När det gäller sanning och kunskap är dessa två de enda kanalerna för förbindelsen med Allah.

Imam Ibn Taymiyya var en sådan verkligt lärd och en sådan förnyare av religionen. Sju hundra år efter profetskapet återupprättade han islam i dess ursprungliga form. Därför befriade han den från all inre och yttre smuts. I detta sammanhang har vi tidigare behandlat imamens tre förnyelsegärningar. Hans förnyelsearbete bestod i att återuppbygga kunskapen om sharia och det islamiska tänkandet.

Fram till imamens tid hade kunskapen om sharia fått en betydande omfattning. Särskilt hade väldiga bibliotek byggts upp med grund i tafsir, hadith, fiqh, usul al-fiqh och kalam. Att uppnå skicklighet inom vilket som helst av dessa områden räckte för att en vanlig student på den tiden skulle bli berömd. Ändå saknades det inte heller lärda som behärskade flera vetenskaper. Om man bara läser verket Tabaqat al-Shafi’iyya al-Kubra finner man otaliga lärda som samtidigt behärskade all kunskap om sharia. De kan kallas sin tids uppslagsverk i sharia. Men trots den omfattande studien och den stora utbredningen av kunskapen om sharia var det endast ett fåtal lärda som hade djup kunskap. Bland dessa få stod Imam Ibn Taymiyyas namn främst.

Imamens minne var utan motstycke. Därför var det mycket lätt för honom att uppnå skicklighet inom alla slags kunskaper. Tillsammans med detta gjorde hans skarpa, av Allah givna intellekt att han trängde in på djupet i varje kunskapsområde. I varje ämne han skrev om öppnade han någon ny horisont. Särskilt öppnade han en ny väg till kunskap om den ädla Koranen och sharia. Koranens tafsir var ett av hans särskilda och mest omtyckta ämnen. Det finns inget av hans verk där ämnet Koranens tafsir saknas. Man finner inget verk av honom där han, efter en detaljerad behandling av koranverser, inte har hämtat argument och bevis ur dem. Enligt hans lärjungar skulle man kunna färdigställa en korantafsir i trettio volymer om man samlade allt det material om tafsir som han efterlämnade. Men på grund av hans händelserika, kämpande och ständigt jihadpräglade liv blev det inte möjligt att bevara alla hans manuskript på ett tillfredsställande sätt. Trots detta har flera av hans verk om tafsir bevarats genom framstående personers insatser. Bland dem har tafsir av sura al-Nur, sura al-Ikhlas och de två al-Mu’awwidhatayn tryckts i Egypten. På senare tid har man från olika av hans böcker samlat hans behandlingar av tafsir och tryckt en bok i Bombay med titeln Tafsir Ibn Taymiyya. Det finns också en bok av honom om tafsirs grundprinciper, med titeln Usul al-Tafsir. När det gäller hadith betraktades Imam Ibn Taymiyya på sin tid som ett föredöme. Trots detta har han inget fristående verk om hadith. Men behandlingen i hans skrifter av hadiths grunder, asma al-rijal, jarh wa ta’dil, hadithkritik, hadithfiqh och liknande har fått en sådan omfattning att allt samlat skulle kunna utgöra ett stort verk i flera volymer. Särskilt när det gäller fabricerade, falska och påhittade hadither finner man i hans böcker ett slags forskningsmässig behandling som inte finns någon annanstans. Den mest omfattande behandlingen i detta ämne finns i hans verk Minhaj al-Sunna, som skrevs mot shiiterna.

Han behandlade även usul al-fiqh i stor omfattning. På detta område hade han en mujtahids rang. I grunden följde han själv hanbalitisk fiqh, men han var inte alls återhållsam med att uttrycka självständiga ståndpunkter. I detta sammanhang kan hans verk Fatawa Ibn Taymiyya och Iqtida’ Sirat al-Mustaqim nämnas. Hans fristående verk om usul al-fiqh heter Minhaj al-Usul ila ‘Ilm al-Usul.

Om man samlar imamens skrifter om kalam kommer man att se att kalam och aqida utgör fyrtio procent av hela hans författarskap. Det finns ett särskilt kännetecken i namnen på hans böcker inom detta område. Böckernas titlar är förbundna med olika städer. Det vill säga, böckerna fick namn efter de städer varifrån frågorna hade kommit. Exempel är Sharh al-Isbahaniyya (Isfahan), Risala Hamawiyya, Tadmuriyya, Wasitiyya, Kaylamiyya, Baghdadiyya, Azharriyya och så vidare. Genom att läsa imamens böcker om kalam får man en bild av bredden och omfattningen i hans kunskap.

Hans bidrag inom fiqh var inte mindre än en mujtahids. Även om arbetet med att sammanställa och ordna alla madhhabs fiqh var helt avslutat fram till hans tid, gjorde han ändå betydande insatser på området. Han granskade olika fiqhfrågor och rättsliga bestämmelser ur en mujtahids perspektiv och analyserade bestämmelserna i ljuset av Allahs bok, profetens sunna, ijma, qiyas och usul al-fiqh; han ägnade sig också åt ijtihad och istinbat. Han försökte anpassa fiqhs utlåtanden och detaljerade frågor till autentiska hadither. På detta område finns stora böcker med hans fatwor bevarade. Dessa verk har tryckts i många volymer. Nyligen publicerades i Egypten ett verk med titeln Fatawa Shaykh al-Islam Ibn Taymiyya i fyra volymer och omfattande 1 586 sidor. Å andra sidan har den saudiska regeringen publicerat den största samlingen av hans fatwor i trettio volymer.

Under flera hundra år därefter spred sig imamens kunskap som genom magi över hela den islamiska världen. Än i dag är det svårt att finna någon framstående lärd eller islamisk tänkare som är fri från påverkan av hans kunskap.

I världen finns många tankesystem och läror. De har vuxit fram på grundval av olika föreställningar, fantasier, argument, uppskattningar, antaganden, erfarenheter, kunskap som vunnits genom experiment, samtal och debatter. Det islamiska tänkandets och den islamiska lärans grund har däremot byggts på uppenbarelsen och Muhammads profetskap. Det som profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har meddelat om Allahs väsen och egenskaper, Hans handlingar, universums början och slut, människans första framträdande på jorden och hennes slut, uppståndelsen, samlingen och återuppväckelsen, följderna av människans handlingar samt andra övernaturliga frågor som hör samman med det religiösa livet – allt detta utgör den islamiska aqidan, tron, tänkandet och läran. Utan Allahs uppenbarelse till profeten finns ingen annan väg till kunskap om dessa frågor. Det finns ingen möjlighet att lära känna dem genom tänkande och forskning eller genom gissningar och antaganden. Människans förnuft kan inte ens närma sig kunskap om Allahs väsen och egenskaper. Människan har ingen erfarenhet av detta. Det kan inte heller ses med ögonen. I Koranen sägs det tydligt: ”Det finns ingenting som liknar Honom.” Därför måste man på detta område enbart förlita sig på den kunskap som Allah har gett. Och denna kunskap finns endast hos profeterna. Profeternas hjärtan är upplysta av denna kunskap, som om de hade bevittnat allting. Det finns inte ens ett uns av tvivel i deras kunskap. Därför finns det inget utrymme för minsta tvivel på profeternas kunskap. I Koranen nämns detta tydligt och sägs:

Han sade: ”Tvistar ni med mig om Allah, trots att Han har väglett mig i denna fråga?”

Detta är en sak som är sann och tydlig likt middagssolen. När sådana lysande sanningar finns behövs ingen annan filosofi och inget annat intellektuellt argument för att bevisa Allahs väsen och egenskaper. Ändå visar en genomgång av det mänskliga intellektets historia att människan i tusentals år har försökt granska och analysera dessa frågor genom sitt förnuft. Samtidigt har människan själv erkänt sin oförmåga på området. För att diskutera dessa frågor skapade filosoferna vissa facktermer på eget initiativ. De gav dem själva deras betydelser. Senare använde muslimska mutakallimun dessa filosofers terminologi när de försökte bemöta deras villfarelser. Därmed kom man i många fall också att erkänna deras ords begränsade betydelser. I många fall diskuterade de till och med Allahs väsen och egenskaper med en sådan säkerhet att det verkade som om detta byggde på deras direkta erfarenhet, iakttagelse och känsla. De gav sig ut med protestens fana mot filosofin, men anslöt sig omedvetet till filosofernas skara och upprepade alla deras argument och debatter. Den ädla Koranen tilltalar filosoferna på ett utmärkt sätt och säger:

”Har ni hört? Ni har ju tidigare tvistat om sådant som ni hade ringa kunskap om. Varför tvistar ni nu åter om sådant som ni inte har någon kunskap om? Allah vet, men ni vet inte.” (Al ‘Imran 3:66)

På grund av den stagnation som hade uppstått inom islamiskt tänkande och forskning under Imam Ibn Taymiyyas tid och under de flera hundra år som föregick den, började man betrakta det trosbygge som mutakallimun hade uppfört på filosofernas grundvalar för att bevisa Allahs väsen, tawhid, det kommande livet och andra osynliga och övernaturliga sanningar som religionens egentliga grund. Med undantag för en liten grupp muhaddithun och faqihun betraktade alla mutakallimuns intellektuella slutsatser som måttstocken för islamisk aqida. I stället för att göra Allahs bok och Hans sändebuds sunna till måttstock för aqida gjorde de mutakallimuns böcker till måttstock. För att undvika frågor och invändningar tolkade de verser och hadither genom ta’wil, det vill säga egenmäktiga tolkningar. Filosofins och kalams inflytande hade fått ett sådant grepp om dem att de inte ens kunde föreställa sig att det innehöll något fel; i stället försökte de anpassa Koranen och hadith till det genom att skära bort och omforma dem.

Imam Ibn Taymiyya kritiserade denna mentalitet hårt. I stället för filosofi, kalam och intellektualism byggde han den islamiska aqidans, tänkandets och lärans grund på Koranen och hadith. På senare tid har den egyptiske Muhammad al-Ghazali skrivit det mest framgångsrika verket om islamisk aqida ur detta perspektiv. Hans bok heter Aqidat al-Muslim. Den har publicerats på bengali av Bangladesh Islamic Foundation under titeln Islamsk aqida.

Imam Ibn Taymiyya, må Allah förbarma sig över honom, protesterade kraftfullt mot att ge förnuftet obegränsad och oändlig makt och erkänna det som den avgörande instansen i frågor om Allah, Hans sändebud och det kommande livet. I egentlig mening var han den första verkligt framgångsrika protesterande på detta område. Han var den framgångsrike rebellen mot förnuftets oförsiktighet.

Tidigare hade Imam al-Ghazali, må Allah förbarma sig över honom, skrivit mot de föreställningar om Allah som framställdes i filosofin, kritiserat dem hårt och på ett underhållande sätt drivit med filosofernas intellektuella räckvidd. Men mot förnuftets obegränsade makt och mot att inleda djupa teoretiska diskussioner om sådant som det saknar korrekt kunskap om höjde han inte någon kraftfull röst.

Imam Ibn Taymiyya försökte med hela sin ställning och sin lärdoms kraft bevisa att den grundläggande källan till aqida, trosföreställningar och osynliga sanningar hämtas ur Allahs bok och profetens sunna. Förnuftet kan bidra till att stärka dessa och bevisa deras sanningshalt, men det kan inte utgöra grunden för deras bevisning. I den första volymen av sitt verk Dar’ Ta’arud al-‘Aql wa al-Naql skrev han:

”Förnuftet kan i själva verket inte tjäna som grund för att bevisa sharia. Det har inte utrustats med någon egenskap som det inte tidigare hade, och det har inte heller smyckats med fullkomlighetens egenskap.”

Hans ståndpunkt är att förnuftet endast kan spela rollen som den som avslöjar och vägleder. Det kan endast leda människan fram till erkännandet av sändebudets sanningsenlighet och ofelbarhet. Därefter har det ingen ytterligare makt. Förnuftet kan bevisa att det sändebudet berättar om är sant och att de bud han har gett måste följas. Låt oss ta ett exempel: En främling anländer till en stad. Han frågar efter stadens mufti. En vanlig stadsbo visar honom vägen till muftins hus och pekar ut muftin och säger: ’Detta är stadens mufti och lärde.’ Om den vanlige stadsbon därefter skulle hamna i en meningsskiljaktighet med muftin i någon fråga, bör främlingen följa muftins ord och beslut. Den vanlige stadsbon har då ingen rätt att pressa honom genom att säga att främlingen aldrig skulle ha funnit muftin om han inte hade lett honom dit och att främlingen därför måste följa hans beslut.

Imamen skrev att förnuftets uppgift efter kunskapen om profetskapet är att tro på sändebudet, lyda honom och följa vart och ett av hans bud utan att snärja in sig i frågenät. Hans ord ska betraktas som slutgiltiga. På samma sätt måste profetens ord betraktas som slutgiltiga även i frågor om det osynliga och övernaturliga. Enligt honom har vanliga människor ingen ställning i jämförelse med Allahs sändebud. Sändebuden är sanningsenliga. De får alltid korrekta uppgifter. Det är otänkbart att deras uppgifter och kunskap skulle strida mot sanningen. De människor som med enbart intellektuell akrobatik försöker ställa sig mot deras uppgifter och kunskap är däremot utan gräns i sin okunnighet och sina misstag.

Mentaliteten hos de människor som påverkats av filosofi och rationalism hade nått en sådan nivå att de utan svårighet accepterade de delar av sharia som var godtagbara enligt förnuftets och filosofins perspektiv. Men sådant som verkade strida mot deras egenhändigt skapade argumentation och rationalism kunde de inte acceptera. De modigaste bland dem vägrade öppet att godta det. De brukade offentligt säga: ’Sharia måste följa förnuftet. Detta strider mot förnuftet och kan därför inte accepteras.’ De som inte var lika modiga fortsatte däremot att lägga tolkning på tolkning av sharias utsagor. De kom med sådana tolkningar att de inte hade minsta likhet med den ursprungliga utsagan i sharia.

Med dessa människors mentalitet i åtanke förklarade Imam Ibn Taymiyya att det är nödvändigt för en muslim att tro på sändebudet utan villkor. Villkorad tro på sändebudet kan på inget sätt kallas tro. Han skrev: ”Det har slutgiltigt bevisats i islam att det är obligatoriskt att erkänna sändebudets sanningsenlighet och tro på honom med en tro som är fullständig och allomfattande och som inte är förenad med något villkor. Man måste godta vart och ett av hans budskap som sant och lyda vart och ett av hans påbud. Allt som strider mot detta ska betraktas som ogiltigt. Den som godtar de av sändebudets ord som ryms inom hans förnufts gränser men förnekar sådant som strider mot hans egna åsikter och hans förnuft, och som föredrar sitt eget förnuft framför sändebudets uppgifter samtidigt som han hävdar att han tror på sändebudet, är i själva verket motsägelsefull. Och den som säger: ’Jag är inte beredd att kalla något av sändebudets ord sant förrän jag har bedömt det med mitt eget förnuft och förstått det’, hos honom råder det inget tvivel om otro.”

Imam Ibn Taymiyya granskade de rationalistiska anspråken och bevisade att de intellektuella slutsatser som ställs upp mot profeternas och sändebudens budskap och mot Koranens och sunnans lysande sanning i de flesta fall endast är fantasier och dagdrömmerier. Om man tänker djupt över dem visar de sig vara rena luftslott i förnuftets himmel. Han säger att filosoferna har gett namnet ”gudomlig kunskap” åt de stora slutsatser de är stolta över och lägger fram mot profeternas ord; men om man bedömer dem opartiskt finns ingen skillnad mellan dem och en galnings svammel.

Men imamen var inte alls snål med att ge förnuftet dess rätta värde. Enligt honom uppmanas man på flera ställen i den ädla Koranen att använda förnuftet och sätta det i arbete. Enligt honom kan det inte finnas någon motsättning mellan ett korrekt och balanserat förnuft och profeternas ofelbara budskap. När han beskrev resultatet av sina djupa och omfattande studier sade han: ”Jag har inte funnit någon motsättning mellan förnuftet och sändebudets ord.” Villkoret är dock att förnuftet måste vara balanserat – det som Koranen kallar ett sunt förnuft – och att profetens budskap måste vara korrekt bevarat och fritt från förvanskning. Om detta ämne skrev han ett verk i fyra volymer. Det heter Bayan Muwaffaqat Sarih al-Ma’qul li-Sahih al-Manqul. I denna bok försökte han bevisa att det inte finns någon motsättning mellan ett rationellt, korrekt förnuft och profeternas och sändebudens oförvanskade budskap. Ett korrekt förnuft har alltid hjälpt till att bevisa sanningen i sådana budskap.

Han hävdade med djup övertygelse att inte en enda hadith strider mot förnuftet. Om det finns någon sådan hadith kommer man att finna att hadithkännare redan har klassificerat den som da’if (svag) eller mawdu’ (fabricerad). Han vägrade godta filosofernas och mutakallimuns påstående att Koranen endast bygger på återberättelse och hörsägen. Han bevisade att Koranen innehåller de bästa argumenten och den mest övertygande intellektuella argumentationen. Koranens bevis är så ovedersägliga att de inte kan vederläggas även om man framför tusen argument mot dem.

Kort sagt hävdade Imam Ibn Taymiyya alltid att uppenbarelsen och profetskapet, inte förnuftet och argumentationen, är grunden för aqida och tro. I sina olika böcker försökte han bevisa detta. Det finns troligen ingen bok av honom där han inte framställer detta budskap eller åtminstone antyder det. På detta sätt försökte han bringa sin tids intellektuella tänkande under Koranens och sunnans kontroll. Genom denna strävan stärktes det islamiska tänkandet och den islamiska idéströmningen, och under flera hundra år därefter fortsatte den att ge umman styrka.

Slutord

Varje begåvning är enastående. Ändå kallar vi vissa begåvningar för tidlösa. De har överskridit sin egen tid. Till och med under senare tider har deras prägel förblivit outplånlig. En sådan begåvning var imam Ibn Taymiyya, må Allah förbarma sig över honom.
Från ungdomens första skälvningar till ålderdomens stelhet, ända fram till livets sista ögonblick, fullgjorde han sitt ansvar. Han erkände aldrig misslyckande eller oförmåga. Han var som ett omätligt hav. Vågen efter våg slog mot stranden. Sedan kom ännu en våg. Outsinlig livskraft fanns i hans bröst. Det är förunderligt att tänka på att imamen också var som ett hav. Hans hjärtekraft var outsinlig; den tycktes sakna slut. I hemlandet och utomlands, under resor, när han befann sig någonstans på vägen och även när han satt fängslad, hade hans själsstyrka och outtömliga arbetskraft förvånat dåtidens värld. Vanligt folk hade funnit vägen till hans hjärta. Han var härskaren över deras hjärtans rike.
Hur mycket lyckades han förändra tidens utveckling? Hur stora framgångar nådde han när det gällde att befästa islam i dess rätta form? Lyckades han åstadkomma någon förändring i statsstrukturen? Mot bakgrund av imamens försök till islams återuppväckelse uppstår dessa frågor helt naturligt. De kommer att hjälpa oss att fastställa imamens plats i islams historia.
Innan vi går in på en detaljerad diskussion vill jag i detta sammanhang citera en hadith av Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Han sade:
*************আরবী*************
Det vill säga: ”Min umma är som regnet; det går inte att säga om dess första del är bättre eller dess sista del är bättre.” Imam Tirmidhi återberättade denna hadith från Anas ibn Malik, må Allah vara nöjd med honom. Utifrån hadithens sammanhang kan man säga att alla de personer ur umman som ledde arbetet för islams återuppväckelse har samma förtjänst. Men på grund av omständigheterna var arbetet för vissa av dem svårare än för andra. Vilken slags miljö och vilka förhållanden trädde imam Ibn Taymiyya fram för att möta? Under den första hälften av det sjunde århundradet efter hijra hade, före imamens födelse, hela den muslimska världens område från Indusfloden till Eufratfloden, med undantag för Egypten och Syrien, ödelagts av tatarrernas invasion. De muslimer som överlevde i detta område hade genom ständiga flyttar nästan förvandlats till ett nomadfolk. Tillsammans med den ekonomiska försämringen hade även deras heder och anseende försämrats. På grund av att kunskapens, utbildningens och kulturens centra förstörts hade de verkligen kastats in i fördärvet. Oavbruten skräck, oro och kaos hade gjort dem rådlösa som folk. Även om förhållandena mot slutet började förändras något, det vill säga att tatarrerna började anta islam, hur mycket minskade då muslimernas svårigheter? Dessa tatarkiska, nyblivna muslimska härskare var inte på något sätt mindre präglade av okunnighetens tid än de icke-muslimska härskarna. Under deras styre försämrades den moraliska karaktären hos den muslimska befolkningen, de lärda, juristerna, domarna och shaykherna i hög grad. En del av de lärda hade överlämnat sig i de förtryckandes tjänst. (Trots att Allah i Koranens sura al-Qasas låter den ädle Musa, frid vare med honom, säga: *************আরবী************* ”Min Herre! På grund av den nåd Du har visat mig kommer jag aldrig att bli en medhjälpare åt någon brottsling, det vill säga någon förtryckare.”) Ijtihad hade upphört helt och hållet; snarare kan man i en mening säga att det hade förvandlats till en synd. De fiqh-baserade madhhaberna hade var och en blivit en självständig religion. Enligt Allama Abul Ala Maududi, må Allah förbarma sig över honom, hade vid denna tid en treenighet bestående av okunniga och vilseledda massor, världsdyrkande och trångsynta lärda samt en okunnig och förtryckande härskarklass blivit så stark att det inte var mycket bättre än att sträcka fram sin hals under denna förenade koalitions svärd. (Tajdid-e Ihya-e Din, s. 81, sjätte upplagan, Lahore 1955.) Mot denna bakgrund kan vi bedöma hur stort och svårt ett arbete imamen hade tagit på sig. Han återupplivade inte bara på nytt studiet av den sanna och felfria kunskap som härrör från Koranen och hadith, utan tog också i bruk ijtihads väg för att lösa nya problem. Hans reformarbete kan delas in i flera delar.
För det första kritiserade han den grekiska filosofin hårt. Som ett resultat av hans kritik föll masken av kunskap och ofelbarhet från den grekiska filosofins ansikte, och alla dess svagheter blev tydligt synliga. Det var i huvudsak genom påverkan av hans kritik som mörkret också började skingras från västerlänningarnas synfält, och även de blev kritiker av denna filosofi, om än långt senare än honom.
För det andra framförde han starka argument till försvar för islams troslära, föreskrifter och lagar. Hans argument och uttalanden bar den sanna livskraften i islam. Han avstod från den grekiska metoden och lade grunden för att framföra argument med stöd i det allmänna förnuftet. Detta var den metod som låg närmast Koranen och sunna.
För det tredje nöjde han sig inte med att protestera mot blind taqlid av någon imam, utan visade också själv genom praktiken hur ijtihad skulle utföras. Han samlade olika bevis från Koranen, sunna och följeslagarnas liv och gjorde en självständig och rättvis granskning av meningsskiljaktigheterna mellan de olika fiqh-baserade madhhaberna, varigenom han tog upp otaliga nya frågor. Därigenom öppnades en ny väg för ijtihad. Samtidigt bedrev han en djupgående forskning om sharias visdom och den ädle Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lagstiftningsmetod. Hans fatwor är i detta avseende en ovärderlig tillgång för umman. För dem som har bedrivit ijtihad efter honom och för dem som kommer att göra det i framtiden kommer hans skrifter att fungera som en vägledare.
För det fjärde förde han, så att säga, ett verkligt jihad mot bid’a och polyteistiska sedvänjor. På grund av detta utsattes han för allvarliga faror. Men han brydde sig inte om dem. I detta sammanhang sade Allama Abul Ala Maududi, må Allah vara nöjd med honom, mycket träffande: ”Av alla de grumliga strömmar som dittills hade blandats i islams klara källflöde skonade imam Ibn Taymiyya inte en enda. Mot var och en av dem förde han en hård kamp, rensade bort dem en efter en och presenterade islams rena metod separat för världen.” Motståndarna höll inte tillbaka något vapen mot honom. Mot honom användes alla slags vapen, från falska rättegångar och väpnade angrepp för att döda honom till att utsätta honom för kunglig vrede och kasta honom i fängelse. Men han bestod alla prövningar med tålamod. Han stod orädd under den förtryckande härskarens nakna svärd. Härskarens blodsprängda blick kunde inte ens för ett ögonblick hindra honom från att tala sanning.
Kan man då utan tvekan säga att han inte lyckades förändra tidens utveckling? Inte alls. Muslimerna levde under den första hälften av det åttonde århundradet utan tvekan inte på samma sätt som de hade gjort fram till den första hälften av det sjunde århundradet. Många förändringar hade inträffat i deras sätt att leva. Nu hade de lärt sig att gå med högt huvud och med värdighet. De hade funnit syftet med sina liv. Skillnaden mellan islam och kufr hade nu blivit tydlig för dem.
Allt detta var i synnerhet en enda av Allahs tjänare, en mujahids, förtjänst. Efter hans död bevisar de frånvarande begravningsböner som hölls över hela den muslimskt bebodda världen, från Egypten till det avlägsna Kina, hans enorma popularitet bland muslimerna. Han kämpade inte heller lite för att befästa islam på rätt sätt. Han försökte genomföra så mycket reformer som var möjliga inom den rådande statsstrukturen. Därför höjde han vid behov svärdet mot den kungliga makten, men samarbetade ibland också med den. Det var emellertid inte möjligt för honom att försöka åstadkomma en revolutionär förändring av statsstrukturen. Han kunde inte ens ta något steg för att gå i den riktningen.

Bibliografi
1. Tarikh-e Da‘wat o Azimat, del 1 och del 2 – Mawlana Abul Hasan Ali Nadwi
2. Imam Ibn Taymiyya – Shaykh Abu Zahra (Egypten)
3. Tarikh-e Islam – Mawlana Akbar Shah Najibabadi
4. The Preaching of Islam – T. W. Arnold
5. Månadstidskriften Urdu Digest, Lahore – februari 1968
6. Månadstidskriften Tarjuman al-Qur’an, Lahore – april 1938
7. Fatawa av Imam Ibn Taymiyya
8. Tajdid wa Ihya-ye Din – Mawlana Sayyid Abul Ala Maududi
9. Khilafat wa Mulukiyyat – Mawlana Sayyid Abul Ala Maududi