All lovprisning och tacksamhet tillhör Allah. Han har skapat oss. Han har gett oss kunskap, förstånd och förmågan att förstå samt förmågan att skilja mellan gott och ont. För att visa oss den rätta vägen och vägleda oss har Han sänt Sina främsta tjänare. De har lärt människorna mänsklighet, lärt dem att leva som rättfärdiga människor och upplyst dem om människolivets yttersta syfte. De har både förklarat och visat vilka regler och principer människan måste följa för att kunna uppnå lycka och frid i denna värld och frälsning i det kommande livet. Må frid vila över dem alla.
Ärade herrar och damer!
Den Allah som skapade denna värld, gjorde jordens yta lik en bädd och ordnade den väl för människornas boende, handlar inte blint och grundar inte Sina handlingar på gissningar och antaganden. Han är inte en kung som famlar i mörkret utan att se eller höra något och förstör allting omkring sig. Han har Sina egna lagar, kraftfulla principer, fasta ordning och välfungerande arbetsmetoder. I enlighet med dessa utövar Han ensam välde över hela universum. Liksom jorden, solen, månen, stjärnorna, vattnet, luften, träden, djuren och fåglarna är hela människosläktet också ordnat under Hans naturlagar och regler. Hans eviga naturlagar och regler verkar oavbrutet och behärskar allt som rör vår födelse och död, vår barndom, ungdom och ålderdom, vår andning, vår mage och blodcirkulation, vår hälsa och ohälsa och allt annat. Dessutom har Han ännu en lag. Den utövar, liksom Hans naturlag, kontroll över historiens upp- och nedgångar, vårt uppsving och vår tillbakagång, vår utveckling och vårt förfall samt över styrningen av individers och kollektivs – alltså länders och folks – öden. Om det enligt Allahs naturlag inte är möjligt för människan att andas genom ögonen i stället för näsan eller smälta föda i hjärtat i stället för magen, då kan ett folk inte utvecklas på den väg som enligt Allahs lag borde leda till dess förfall. Eld kan inte vara varm för den ene och kall för den andre; på samma sätt kan handlingar som enligt Allahs lag är dåliga inte förnedra den ene och upphöja den andre. De regler och principer som Allah har fastställt för människans goda och onda kan inte förändras eller upphävas genom någons ansträngningar. De innehåller varken fiendskap mot någon eller nepotism till någons fördel. Den första och viktigaste bestämmelsen i Allahs lag är att Han tycker om att bygga upp och inte tycker om att förstöra. Som ägare till allt vill Han styra Sin värld på rätt sätt. Han vill göra den synnerligen välordnad. Han vill använda alla Sina medel och resurser samt all kraft och förmåga på ett välfungerande sätt. Han orsakar aldrig Sin världs förstörelse eller skada. Det kan aldrig förväntas att Han någonsin skulle tycka om att genom oordning, onda handlingar, förtryck och orättfärdighet förvandla Sin värld till en ful skapelse. Av dem som vill få makten att styra världen är det endast de som i Allahs ögon är kompetenta som är det – de som har större förmåga än andra att bygga upp denna värld. Det är just sådana kompetenta människor Han anförtror ansvaret att styra världen.
Därefter håller Han ett skarpt öga på hur mycket dessa makthavare förstör och hur mycket de bygger upp. Så länge de fortsätter att bygga upp mer än de förstör, och så länge det inte finns någon verksam som bygger upp mer och förstör mindre än de gör, låter Allah dem behålla makten över världen trots alla deras fel och brister. Men när de bygger upp mindre och förstör mer avsätter Allah dem från makten och ger andra människor makten på samma villkor.
Detta är en helt naturlig lag. Även ert sunda förnuft kommer att visa att lagen bör vara sådan. Om någon av er har en trädgård och anställer en trädgårdsmästare för att sköta den, säg då själv: vad kan han i första hand förvänta sig av trädgårdsmästaren? Han kommer naturligtvis att vilja se sin trädgård förbättras och utvecklas. Dess välstånd och utveckling, renlighet, prakt och skönhet samt en ökad avkastning kommer att vara det han önskar. Om han ser att trädgårdsmästaren med stor flit, skicklighet och uppmärksamhet omsorgsfullt sköter trädgården, ägnar särskild uppmärksamhet åt dess utsmyckning, genom hans ansträngningar och omsorg låter de goda och nyttiga växterna bli friska och vackra, rensar bort ogräs, skräp och vildvuxen vegetation och genom sin goda smak och konstnärliga förmåga ökar produktionen av förstklassiga och nya frukter och blommor, kommer han naturligtvis att vara nöjd med honom. Han kommer att älska honom och ge honom hög ställning. Han skulle aldrig vilja avskeda en sådan lämplig, plikttrogen, arbetsam, lydig och skicklig trädgårdsmästare. Men om det i stället är precis tvärtom – om han ser att trädgårdsmästaren är oduglig, värdelös, lat och slarvig, att han medvetet eller omedvetet skadar trädgården, att hela trädgården har fyllts med skräp och vildvuxen vegetation, att trädens löv och grenar har brutits av och fallit ner, att vatten rinner bort utan behov på vissa ställen medan jord och växter på andra ställen torkar på grund av vattenbrist, att gräs, ogräs, vildvuxen vegetation och skräp ökar dag för dag, att blommande och fruktbärande träd skoningslöst huggs ner, och att de goda träden dör medan trädgården fylls av ogräs – säg då, hur skulle trädgårdens ägare kunna tycka om en sådan trädgårdsmästare? Skulle ägaren på grund av rekommendationer, vädjanden, ödmjuka framställningar och böner, eller på grund av arv och påhittade rättigheter, låta en så oduglig trädgårdsmästare fortsätta bära ansvaret för hans trädgård? Som mest kan det hända att han tillrättavisar trädgårdsmästaren och ger honom ännu en chans att sköta sitt ansvar. Men vilken annan lösning har ägaren än att ta den trädgårdsmästare som inte låter sig väckas till insikt av någon tillrättavisning och som ständigt fortsätter att skada trädgården i örat och kasta ut honom, för att sedan anställa någon annan god trädgårdsmästare?
Om du till och med när det gäller att sköta en liten egen trädgård har tillämpat en liknande metod, tänk då efter: Allah har lämnat denna väldiga jord med alla dess resurser och hjälpmedel under människans kontroll och gett henne så stor makt och sådana rättigheter över världen och allt som finns i den. Hur skulle Han då kunna bortse från frågan om människan bygger upp Hans värld på ett vackert sätt eller förstör den? Om du fortsätter att bygga upp Hans värld på ett vackert sätt finns det ingen anledning för Honom att godtyckligt avlägsna dig från makten. Men om du inte gör något uppbyggligt utan fortsätter att fullständigt ödelägga och förstöra Allahs väldiga trädgård, kommer Han inte att erkänna någon rätt för dig i Sin trädgård, hur starkt du än anser ditt anspråk vara enligt ditt eget förstånd och samvete. Först kommer Han att tillrättavisa och varna dig och ge dig ett par möjligheter att bättra dig. Till sist kommer Han ändå att avsätta dig från ställningen som förvaltare.
I detta avseende skiljer sig trädgårdsägarens synsätt från trädgårdsmästarens, liksom Allahs synsätt skiljer sig från människans. Anta att en familj av trädgårdsmästare i generationer har arbetat i en mans trädgård. Kanske hade någon av deras förfäder anställts i trädgården på grund av sin skicklighet och kunskap. Även hans barn och efterkommande skötte trädgården väl. Därför tänkte trädgårdsägaren: Varför skulle jag i onödan avskeda dem och anställa någon annan, när också dessa utför sitt arbete väl? När de arbetar så bra har de större rätt än andra. På så sätt fortsatte denna trädgårdsmästares släkt att arbeta permanent i trädgården. Men efter en tid blev trädgårdsmästarna i denna släkt fullständigt inkompetenta, värdelösa, försumliga, lata, arbetsovilliga och olydiga. De hade inte längre någon som helst förmåga att sköta trädgården. Nu började de fördärva hela trädgården, men ändå hävdade de att de sedan sina förfäders tid hade bott i denna trädgård från generation till generation, att trädgården hade anlagts av någon av deras förfäder och att de därför hade en medfödd rätt till den. Att avsätta dem och utse någon annan till trädgårdsmästare kunde därför under inga omständigheter vara rätt. Detta är de inkompetenta och värdelösa trädgårdsmästarnas synsätt. Men kan trädgårdsägarens synsätt vara detsamma? Skulle han inte säga: För mig är det viktigaste att trädgården sköts väl och på ett ordentligt sätt?
Jag anlade inte trädgården för någon av trädgårdsmästarnas förfäder. Jag anställde i stället någon av deras förfäder för att arbeta i min trädgård. De rättigheter de har i trädgården är beroende av deras duglighet och arbete. Om de sköter trädgården på rätt sätt kommer alla deras rättigheter att beaktas. Vilken fiendskap skulle jag kunna hysa mot mina gamla trädgårdsmästare, så att jag i onödan skulle avskeda dem och anställa andra, även när de arbetar väl? Men om ni förstör och ödelägger själva den trädgård som ni anställdes för att sköta på ett gott sätt, då kommer jag inte att erkänna någon som helst rätt för er. Jag kommer att ge andra, som vill utföra detta arbete ordentligt, ansvar och makt att sköta trädgården, och ni måste arbeta under dem. Om ni inte heller då bättrar er och visar er vara odugliga även som underordnade, utan bara fortsätter att förstöra, då kommer jag att driva bort er från denna trädgård och anställa andra trädgårdsmästare här.
Precis som denna skillnad i synsätt finns mellan en trädgårdsägare och en trädgårdsmästare, finns den också mellan världens ägare och världens invånare. Olika folk i olika delar av världen gör anspråk på att deras egna områden är deras fosterland. De själva och deras förfäder har bott där i generationer. De tror att de har en medfödd rätt att härska över sitt land. Därför anser de att makten att styra landet uteslutande tillkommer dem. Ingen utomstående har någon rätt att utöva makt där. Detta är världens invånares synsätt. Men den verklige ägaren till världen, Allah, har inte detta synsätt. Han har aldrig erkänt sådana nationella rättigheter. Han erkänner inte att varje lands invånare har en medfödd rätt till landet och att de under inga omständigheter får berövas denna rätt. Han ser i stället vad varje folk gör i sitt land. Om ett folk ägnar sig åt konstruktivt arbete i sitt land, använder hela sin kraft och förmåga till världens förbättring och utveckling, motarbetar allt slags ont och arbetar för att vidga utrymmet för goda gärningar, då säger världens ägare: Ja, ni har rätt att inneha makten i landet. Ni har bott i detta land sedan tidigare och har också förmågan att styra det. Därför väger er rätt tyngre än andra folks. Men om det förhåller sig tvärtom, det vill säga om man i stället för att bygga endast ägnar sig åt att riva ned, om bara onda och olagliga handlingar begås över hela landet i stället för goda gärningar, och om det som Allah har skapat i världen vårdslöst förstörs utan att användas till något gott – kort sagt, om landet bryts ned i stället för att byggas upp – då ger Allah ett sådant folk först vissa mildare och vissa hårdare slag, så att de kan bli varnade och slå in på den rätta vägen. Om folket inte bättrar sig ens då, tar Han makten över landet ifrån det och ger den åt åtminstone ett folk som är mer dugligt än det.
Det slutar inte där. Om människorna i det tidigare folket, även efter att ha blivit underkuvade, inte visar någon duglighet eller några goda egenskaper, och genom sina handlingar bevisar att de inte kan göra något annat än att fördärva, då utplånar Allah ett sådant folk. Därefter för Han ett annat folk i dess ställe. I detta avseende har Allah alltid samma synsätt som en ägare bör ha. När Han styr sin värld ser Han inte till anspråk eller sökandes arvsrätt eller medfödda rätt. Han ser vem som har störst förmåga att bygga upp och minst benägenhet att riva ned. Bland de maktkandidater som finns samtidigt väljs de som visar sig vara bäst i detta avseende att styra landet. Så länge deras konstruktiva arbete överväger deras destruktiva arbete, eller tills någon träder fram som bygger upp bättre än de och samtidigt förstör mindre, behålls makten att styra landet i deras händer.
Allt detta som jag säger har levande bevis i historien. Allah har alltid styrt sin värld enligt denna princip. Låt oss för all del lämna avlägsna länder åt sidan. Granska i stället historien om vårt eget land. När de folk som först bodde i detta land hade förlorat sin konstruktiva förmåga och arbetskraft, gav Allah det ariska folket möjlighet att styra landet. På den tiden var arierna det dugligaste av de olika folken. De kom hit och byggde upp en utvecklad civilisation och kultur. De upptäckte mycket kunskap och många konstarter. De utvann de dolda rikedomarna under jorden och använde dem till goda ändamål. De utförde mer konstruktivt än destruktivt arbete. Så länge de hade dessa egenskaper var det de som styrde landet, trots historiens alla upp- och nedgångar. Andra folk trädde gång på gång fram för att ta makten, men de drevs tillbaka. Så länge ett lika dugligt folk som arierna satt vid makten behövdes nämligen ingen annan härskare. När arierna blev tygellösa och började gå vilse kan de utländska angrepp som drabbade dem sägas ha varit varnande budbärare från Allah. Men i stället för att ta varning fortsatte de att ägna sig åt destruktivt arbete. De fortsatte att utföra långt mer destruktivt än konstruktivt arbete. Deras moraliska förfall nådde en sådan ytterlighet att ni än i dag tydligt kan se spåren av det i den vänsterorienterade rörelsen. Genom att splittra mänskligheten styckade de sitt eget samhälle i kaster och klaner. De byggde upp samhällslivet som en trappa. Människorna på varje steg gjorde människorna på steget ovanför till sina banḍa, eller slavar, och blev gudar för människorna på steget under dem. De började utsätta hundratals miljoner av Allahs tjänare för grymt förtryck och grymma övergrepp. Detta förtryck finns fortfarande kvar i form av de oberörbaras kast.
De stängde vägen till kunskap och vetenskap för det vanliga folket. Deras lärda och präster satt som ormar runt kunskapens skattkammare och vaktade den. Deras överklassens ledare påtvingade landets befolkning en mängd orättmätiga rättigheter för egen del. Utöver att kräva dessa rättigheter och att, sittande i bekväma fåtöljer, leva ett lyxliv beroende av andras arbete, hade de inget annat att göra. Under sådana förhållanden berövade Allah dem makten att styra landet och gav några folk från Centralasien möjlighet att styra här. Dessa folk hade vid den tiden, genom kontakten med den islamiska rörelsen, förvärvat större förmåga att klara livets kamp.
I flera hundra år hade de ansvaret för att styra detta land. Många av landets invånare antog också islam och förenade sig med dem. Visserligen förstörde även de mycket, men de skapade mer än de förstörde. Under flera hundra år utfördes allt konstruktivt arbete i Indien antingen av dem eller under deras inflytande. De spred kunskapens ljus i landet. De renade tänkandet och idéerna. De förbättrade mycket inom samhället, kulturen och civilisationen och använde landets resurser på ett sätt som passade den tiden och tjänade det goda. Framför allt upprättade de ett så välordnat system av fred och rättvisa att det, även om det låg långt under islams verkliga fred och rättvisa, ändå låg betydligt högre än förhållandena hos de tidigare härskarna och i de kringliggande länderna. Därefter började även de, liksom sina föregångare, avvika från den rätta vägen. Deras förmåga till konstruktivt arbete minskade, medan benägenheten till destruktiv verksamhet ökade. De skapade också klasskillnader mellan hög och låg samt efter börd och splittrade därigenom sitt samhälle och sitt folk. Detta ledde till gränslösa skador på det moraliska, politiska och kulturella området. Även de började begå betydligt mer förtryck och övergrepp än rättvisa. De glömde statens ansvar och skyldigheter och ägnade sig endast åt att skaffa sig fördelar därifrån, i de flesta fall olagliga sådana. De övergav utvecklings- och reformarbetet och började också slösa bort de krafter och resurser som Allah hade gett dem samt använda dem till destruktiv verksamhet. De blev så upptagna av kroppslig bekvämlighet och njutningslystnad att när deras härskare tvingades fly från Röda fortet i Delhi kunde deras prinsar – som ännu dagen innan hade gjort anspråk på tronen – inte ens fly för att rädda sina liv. De hade nämligen övergett vanan att gå på marken. Muslimernas allmänna moraliska karaktär hade sjunkit till sin lägsta nivå. Från det vanliga folket ända upp till de mest framstående ansvariga personerna brydde sig ingen om något annat än sina egna intressen. Därför återstod inget som kunde hindra dem från att sälja ut sin religion, sitt folk och sitt land till andra. Bland dem uppstod hundratusentals yrkessoldater. Deras moraliska karaktär var som tama hundars. Vem som helst kunde föda dem och sedan få dem att jaga efter eget behag. De insåg inte att det i detta föraktliga yrke, genom vilket fienderna med deras hjälp hade besegrat dem själva, fanns något av det allra mest skamliga. Till och med en poet som Ghalib talade stolt om detta: ”I hundra generationer har mina fäders och förfäders yrke varit soldatens.” När en så stor poet sade detta kunde han inte ens för ett ögonblick tänka på att yrkessoldatens liv inte är något att vara stolt över, utan något att dö av skam över.
När muslimerna hade nått ett sådant tillstånd beslutade Allah att beröva dem makten, och möjligheten uppstod att styret över hela Indien åter skulle gå över till nya sökande. Vid denna tid kunde man i landet se fyra sådana kandidater: marather, sikherna, engelsmännen och några muslimska ledare. Om ni, befriade och renade till sinne och förstånd från nationalismens rus och orättvis partiskhet för den egna gruppen, rättvist granskar den dåtida historien och den följande utvecklingen, kommer ert samvete att medge att engelsmännen då hade en förmåga till konstruktivt arbete som ingen av de andra kandidaterna hade, medan maratherna, sikherna och de muslimska kandidaterna hade vida större destruktiv förmåga än engelsmännen. Det konstruktiva arbete som engelsmännen utförde skulle de andra folken inte ha utfört. Det som engelsmännen förstörde skulle de andra ha förstört i långt större omfattning. Betraktat i allmänhet kan man finna otaliga fel och orättvisor hos engelsmännen på många områden. Men bedömer man jämförande finner man att deras orättvisor och övergrepp var betydligt mindre och deras goda egenskaper och meriter större än hos deras samtida rivaler. Därför undanröjde Allahs lag ännu en gång en princip som människorna själva hade hittat på. Människorna hade utan rätt formulerat principen: ”Varje lands invånare är landets ägare; de kan bygga upp eller förstöra landet efter eget behag.” Allahs lag har genom historiens eviga avgörande bevisat att landet tillhör Allah ensam. Det är Han som avgör vem som ska anförtros dess styre; detta avgörande grundas inte på rättigheter som tillkommer någon släkt, något folk eller fäder och förfäder. I stället fattas avgörandet med hänsyn till var det övergripande goda ligger i fråga om styret.
قُلِ اللَّهُمَّ مَالِكَ الْمُلْكِ تُؤْتِي الْمُلْكَ مَن تَشَاء وَتَنزِعُ الْمُلْكَ مِمَّن تَشَاء وَتُعِزُّ مَن تَشَاء وَتُذِلُّ مَن تَشَاء بِيَدِكَ الْخَيْرُ إِنَّكَ عَلَىَ كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ. – سورة آل عمران26
”Säg: O Allah, landets ägare! Du ger riket åt den Du vill och tar riket från den Du vill. Du ärar den Du vill och förödmjukar den Du vill. Det goda ligger i Din hand. Du har förvisso makt över allt.” [Sura Āl ʿImrān: 26]
På detta sätt förde Allah ett folk till detta land från tusentals mils avstånd. De var aldrig fler än tre eller fyra hundra tusen i detta land. Men med landets resurser och dess människor besegrade de alla krafter här – hinduer, muslimer, sikher och andra – och tog över styret av landet. Landets tiotals miljoner invånare förblev underställda denna lilla grupp engelsmän. En enda engelsman styrde ett helt distrikt. Detta skedde dessutom under sådana förhållanden att ingen från hans eget folk fanns här för att stärka hans hand i detta arbete. Vid denna tid gjorde landets invånare allt som tjänare, inte som de som själva utförde och ledde arbetet. Vi måste alla erkänna att det konstruktiva och utvecklande arbete som utfördes i landet under engelsmännens styre skedde genom dem och under deras inflytande. Om vi förnekar detta gör vi sanningen till lögn. Jämför man dagens tillstånd med det tillstånd i vilket de tog över styret av landet, går det inte att förneka att mycket konstruktivt och utvecklande arbete utfördes trots deras skadliga verkningar. Det fanns inget hopp om att landets invånare själva skulle kunna utföra detta arbete. Därför var det beslut som Allah fattade vid mitten av 1700-talet om att bestämma detta lands öde inte alls felaktigt.
Se nu: engelsmännen har byggt allt som de kunde bygga, och något särskilt kan de inte längre bygga. Det de nu kan bygga kan även andra göra. Samtidigt har deras förstörelseverk blivit mycket mer omfattande. Och så länge de sitter vid makten i detta land kommer de att förstöra mer än de bygger. Förteckningen över deras orättvisor och brott har blivit så lång att den är svår att redogöra för vid ett enda tillfälle. Det finns inte heller något behov av att redogöra för dem, eftersom allt detta ligger öppet inför allas ögon. Det är nu Allahs beslut att avlägsna dem från makten över detta land. Att de själva har förberett sig på att lämna landet på ett ordnat sätt var ett mycket klokt beslut av dem.
Om de inte hade lämnat frivilligt skulle de ha drivits bort med våld. För Allahs eviga lag är nu inte längre benägen att låta dem behålla makten över detta land.
Vi står nu på tröskeln till den situation som uppstår när världens verklige Herre beslutar att avsluta ett slags styrelseskick i ett land och upprätta ett annat. Detta är ett av historiens viktigaste kapitel. Med tanke på det sätt på vilket maktöverföringen i detta land tycks gå till, bör ingen låta sig luras att tro att beslutet att överlämna landets styre till landets invånare är helt slutgiltigt och evigt. Ni kan kanske utan svårighet förstå den enklaste bilden av den nuvarande situationen: de som kom från utlandet och styrde detta land återvänder nu till sitt eget land. Därför borde makten i landet naturligtvis nu övergå till landets invånare. Men i själva verket är det inte så. Allahs beslut fungerar inte på det sättet. Han förde inte dessa utlänningar hit tidigare utan anledning, och han avlägsnar dem inte heller nu utan anledning. Liksom Han tidigare inte godtyckligt tog ifrån er makten över landet, kommer Han inte heller nu att godtyckligt ge er denna makt. Det verkliga förhållandet är att Indiens invånare nu har trätt fram som kandidater till makten; hinduer, muslimer och sikher är alla kandidater. Eftersom det är de som har bott i landet från början, ges de därför först möjligheten att få makten. Men detta är inget permanent utnämnande, utan möjligheten ges för att pröva dem. Om de genom sina handlingar visar att de har större förmåga att bygga än att förstöra, kommer de att utnämnas permanent till att styra detta land. Men om de utför mer destruktivt än konstruktivt arbete, kommer de mycket snart att få uppleva följderna. Då kommer makten över detta land att tas ifrån dem och någon annan nation att väljas för denna uppgift. Därefter kommer de inte längre att kunna framföra något klagomål mot detta beslut. Efter att tydligt ha bevisat sin olämplighet inför hela världen, med vilket ansikte skulle de då klaga? Och även om de envist vädjade och bad, vem skulle då lyssna på dem?
Se nu efter en stunds eftertanke vilken duglighet, arbetsförmåga, förtjänst och vilka handlingar hinduerna, muslimerna och sikherna i detta land har lagt fram inför Allah i detta prov, så att de kan hoppas att Allah därför ska överlämna styret över Hans land till dem igen. Om hinduernas, muslimernas och sikhernas brott läggs fram inför moralens domstol, befinns de alla skyldiga. Om jag nu sakligt och tydligt redogör för dem hoppas jag att ni inte tar illa upp. Jag tycker inte heller om att beskriva fel hos mitt eget folk och mina landsmän. I själva verket gråter mitt hjärta över detta. För jag tycker mig kunna se de förödande följderna av alla deras fel och brott med egna ögon. De kommer snart att ställas inför dessa följder och få utstå svåra lidanden. Jag fruktar att dessa fel och brott kommer att förgöra dem. Varken jag eller ni kommer att kunna undkomma dessa förödande följder. Därför redogör jag för detta med smärta i hjärtat. På så sätt kan den som har öron höra och börja tänka på att bättra sig.
Se efter utifrån er egen personliga erfarenhet och kunskap hur det allmänna moraliska tillståndet bland vårt lands invånare har blivit. Hur många verkligt moraliska människor finns det bland oss? Hur många avstår från att kränka någon annans rättigheter, tillgodose ett olagligt intresse, ljuga på ett ”lönsamt” sätt eller begå ett ”lönsamt” svek enbart därför att de anser sådana handlingar vara moraliskt felaktiga? Där lagens band saknas, eller där det finns hopp och möjlighet att undkomma lagen, hur många avstår då från orätt och brott enbart på grund av sin moraliska känsla? Hur många behandlar andra väl när de inte hoppas på någon personlig vinning? Hur många känner i sådana fall smärta över andras lidande och fattigdom och avstår från sina egna intressen? Hur många tillgodoser osjälviskt andras rättigheter? Hur många köpmän avstår från bedrägeri, lurendrejeri, lögn, ocker och orättmätig förtjänst? Hur många industriidkare tar, vid sidan av sina egna intressen, hänsyn till konsumenternas samt sitt folks och sitt lands intressen? Hur många jordägare tänker, när de lagrar spannmål och säljer den till oskäligt höga priser, på att de genom denna vinstjakt lämnar miljontals och åter miljontals människor hungriga och utsätter dem för outhärdliga plågor? Hur många rika människor är fria från orätt, förtryck, kränkning av rättigheter och svek när de förvärvar sin rikedom? Hur många bland arbetarna i vårt land utför sina plikter ordentligt och tar emot sin lön och ersättning? Hur många offentliga tjänstemän avstår från mutor, trolöshet mot anförtrodda medel, övergrepp, förtryck, försummelse av sina plikter, att äta det förbjudna och missbruk av makt, med mera? Hur många advokater, läkare, journalister, författare, förläggare, nationella frivilligarbetare och ledare underlåter att tillgodose sina egna intressen genom ohederliga och avskyvärda metoder? Hur många av dem känner ens den minsta skam över att vålla människor fysisk, psykisk, moralisk och ekonomisk skada? Högst fem procent av landets befolkning är fria från dessa moraliska sjukdomar; jag anser inte alls att detta är en överdrift. De återstående nittiofem procenten är smittade av denna smittsamma sjukdom. I detta avseende finns ingen skillnad mellan hinduer, muslimer, sikher, kristna och andra. Alla är lika sjuka. Allas moraliska tillstånd har försämrats till det yttersta och på ett skrämmande sätt. Ingen nations tillstånd är bättre än någon annans.
Eftersom de flesta människor hade fallit offer för en sådan moralisk förnedring var det naturligt att denna moraliska sjukdom skulle spridas brett i samhället. När tågen började fyllas med passagerare på grund av det senaste världskriget visade sig det första tecknet på denna väntade storm. Av den själviskhet, grymhet och hårdhet som människor av samma folk och från samma land visade mot varandra där kunde man förstå att vårt allmänna moraliska tillstånd hade försämrats i snabb takt. Därefter började hamstring och svartabörshandel brett förekomma under brist på nödvändiga varor och tider med höga priser. Sedan visade sig den fruktansvärda konstgjorda hungersnöden i Bangladesh. Under denna svåra situation drev en grupp i landet, för att tillgodose sina egna intressen, hundratusentals och åter hundratusentals människor i sitt eget land mot döden, genom att lämna dem hungriga och låta dem tyna bort. Detta var de första tecknen. Därefter bröt en eldsvåda av smutsighet, barbari, låghet, bestialiskt beteende och annat plötsligt ut. Den hade länge legat och glödande jäst djupt här. Nu bränner den, i form av religiösa upplopp, allt från landets ena ände till den andra till aska. Efter oroligheterna i Calcutta har ett nytt kapitel i hinduernas, muslimernas och sikhernas nationella motsättningar inletts. Genom detta går alla tre folk omkring och visar upp sina avskyvärda karaktärer.
Sådant som man inte ens kunde föreställa sig att någon människa kunde göra, gör våra landsmän i dag öppet. Nästan hela befolkningen i stora områden har förvandlats till huliganer. Även sådant som huliganer aldrig tidigare hade föreställt sig att de kunde göra, gör de nu. Spädbarn har slaktats medan de låg vid sina mödrars bröst, och levande människor har bränts till döds. Anständiga kvinnor har klätts av nakna inför tusentals människor och utsatts för bestialiska övergrepp helt öppet. Inför fäder, bröder och makar har deras döttrar, systrar och hustrur utsatts för sexuella kränkningar. I sin vrede mot moskéer, tempel och religiösa skrifter har man tillgripit ytterst djävulska metoder. Sjuka, sårade och gamla har mördats på det mest brutala sätt. Resenärer och vägfarande har kastats ut ur fordon i rörelse. Levande människors lemmar har huggits av. Oskyldiga och försvarslösa människor har jagats som djur. Grannar har plundrat sina grannar och deras hem. Vänner har förrått vänner. De som gav skydd har, efter att ha gett skydd, gjort de skyddade hemlösa. De som skulle skydda fred och säkerhet (poliser, soldater och magistrater) har öppet deltagit i upplopp; ja, de har själva gjort upplopp och anstiftat upplopp med sitt eget stöd, sin medkänsla och under sin tillsyn. Kort sagt finns det inget av förtryck, laglöshet, grymt och skoningslöst beteende, barbari och avskyvärda handlingar och liknande som vårt lands folk kollektivt inte har gjort under dessa få månader. Ändå har deras själsliga vrede inte fått utlopp. Av de tecken som visar sig verkar det som om upplopp nu kommer att bryta ut i en långt mer fruktansvärd och omfattande form.
Tror ni att allt detta bara är resultatet av en plötslig upphetsning? Om ni har en sådan uppfattning måste jag säga att ni befinner er i ett stort misstag. Jag har just sagt er att nittiofem procent av människorna i detta land har blivit sjuka till sin moraliska karaktär. Om en så stor del av landets befolkning blir moraliskt fördärvad, hur kan då nationens gemensamma karaktär förbli sund? Det är därför som sanningsenlighet, rättvisa och hederlighet nu inte har något värde för hinduerna, muslimerna och sikherna. De sanningssökande, hederliga och väluppfostrade människorna har trängts undan och försvagats bland dem. Att hindra onda handlingar och uppmana till goda handlingar har i deras samhälle blivit ett outhärdligt brott; de är inte beredda att höra sanningens och rättvisans ord.
En av dessa nationer föredrar sådana människor som försvarar dess gränslösa girighet, begär och intressen, hetsar den mot andra och är beredda att kämpa för att tillgodose alla dess intressen, rättmätiga såväl som orättmätiga. Därför har de noggrant valt ut de mest ondskefulla människorna bland sig och valt dem till sina ledare. De har letat fram sina värsta brottslingar och tagit emot dem som sina ledare. I deras samhälle har de mest omoraliska, korrupta och samvetslösa människorna, som uppträder som deras talesmän, blivit synnerligen väl ansedda inom journalistiken. Därefter har dessa människor fört sina respektive vilseledda nationer snabbt framåt på vägen mot undergång. I stället för att förena nationernas motstridiga förhoppningar kring rättvisans medelpunkt har de förstorat motsättningarna så mycket att de till slut nått fram till konfliktens gräns. De har blandat in vrede, hat och fiendskapens gift i konflikterna mellan ekonomiska och politiska intressen och på så sätt ständigt drivit dem framåt. Under många år har de genom hetsande tal och skrifter injicerat sådan upphetsning i de nationer som stått under deras inflytande att de nu, uppjagade, står med svärden höjda för att slåss som hundar och vilda djur. De har förvandlat allmänhetens och det bildade samhällets sinnen till en ugn fylld av djävulska känslor och hänförelse, stank och blind fiendskap. Den storm som nu sveper fram inför er är inte alls tillfällig eller plötslig. Den är den naturliga följden av de oräkneliga orsaker till fördärv som länge varit verksamma bland oss. Den kommer inte att upphöra efter att ha visat sig en enda gång; så länge dessa orsaker är verksamma kommer detta fördärv tvärtom att fortsätta växa. Det är som en åker full av gröda. Efter många års sådd och bevattning har denna skörd blivit mogen att skördas. Nu går det inte att säga hur länge ni och era efterkommande kommer att behöva skörda denna skörd.
— Slut —