Översättarens ord

Vid den tiden pågick i Egypten det avskyvärda försöket att återuppliva den faraoniska civilisationen. Överallt pågick förberedelser för att utplåna islams kännetecken. Det var i ett sådant kritiskt ögonblick som Ikhwan al-Muslimun framträdde år 1928. Med rörelsens fana i handen trädde århundradets främste förkunnare, imam Hasan al-Banna, fram.

Det är av största vikt för de hängivna arbetarna i rörelsen för att upprätta dīn att känna till den historia bakom det program och den strategi som Ikhwan al-Muslimun inledde sin verksamhet med för att etablera islam i modern tid. Ingen annan islamisk rörelse i modern tid har utsatts för en sådan skoningslös förföljelse och repression som den ångvält av förtryck som kördes över Ikhwan al-Muslimun. Vid sidan av männen utsattes även kvinnliga ledare för historiens mest avskyvärda förföljelse och brutalitet. Tusentals människor straffades hårt utan att ha begått något brott, enbart för att de var släkt med medlemmar av Ikhwan. Trots detta bestod de trons eldprov. Denna historia om Ikhwans förföljelse och förtryck kommer att inspirera oss att förnya och stärka även vår tro.

Framför allt är anledningen till att jag har känt behov av att översätta denna skrift att finna en jämförande granskning av vår rörelse i förhållande till Ikhwans verksamhet och roll i arbetet för att upprätta dīn. De åtgärder som Ikhwan har vidtagit och genomfört för social reform kommer verkligen att förvåna oss.

Vi behöver också fundera över hur långt vi har kommit jämfört med den utveckling och den acceptans som Ikhwans rörelse hade under första hälften av nittonhundratalet, det vill säga för omkring sjuttio år sedan: har vi gått längre, eller har vi hamnat långt efter? Dessutom behöver vi få full kännedom om vilka slags hinder, motgångar, förföljelse och förtryck en islamisk rörelse kan möta i modern tid, samt vilka medel, hur stark tro och vilken insikt som krävs för att hantera detta.

Den framlidne Khalil Ahmad Hamidi har inom ett mycket begränsat omfång tecknat en tydlig bild av Ikhwans rörelse. Det ursprungliga namnet på skriften behövde ändras något, av goda skäl. Om läsarna har någon liten nytta av den, kommer vårt arbete att ha varit mödan värt. Må den bli en källa till inspiration för alla som är engagerade i rörelsen för att upprätta dīn. Amin.

–Översättaren

I den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Situationen före rörelsens framträdande

Strax efter första världskrigets slut hamnade Egypten i en svår politisk kris. Inom landet började olika nationella och stamrelaterade problem göra sig gällande. När turkarna, som bar nationalismens fana, tillkännagav att kalifatsystemet skulle avskaffas, blev arabernas intresse för nationalism och patriotism starkt genom denna reform. På grund av sin egen historia, sin politiska ställning, al-Azhars nationella position och många andra orsaker hade Egypten fått ledarskapet i arabvärlden. Därför hördes, när slagorden för nationalism och patriotism höjdes i Egypten, genast deras eko i alla arabländer. Olika patriotiska rörelser började breda ut sig. Saad Zaghluls (död 1927) slagord—

(**********************arabiska**********************)

(Religionen tillhör Gud och landet tillhör oss alla) upphöjdes. Wafdpartiet började sin verksamhet under Mustafa an-Nahhas paschas (död 1964) ledarskap. Den patriotiska rörelsen, bakom dyrkan av fosterlandet och med turkarnas avskaffande av kalifatet som förevändning, gav upphov till ateism, zoroastrism, oanständiga idéer och västerländsk dyrkan; som en långvarig och långtgående följd inleddes en ideologisk konflikt. Reformisternas ställning var mycket stark, eftersom de hade makten samt nyhets- och propagandamedierna i sin besittning. I jämförelse med dem var de som bar den islamiska idealets fana inte bara svaga, utan det lilla de hade saknade dessutom självständighet. Därtill förorenade de politiska partiernas inbördes konflikter och fiendskap landets klimat. När Wafdpartiet kom till makten började det arbeta för att skada Dasturpartiets anseende. När Dasturpartiet däremot kom till makten skapade det frågan om att rena landet från Wafdpartiet.

Vid denna tid publicerades Ali Abd ar-Raziqs förödmjukande bok Al-Islam wa usul al-hukm (Islam och styrelseskickets grundprinciper). Bokens centrala tes var att religionen inte har någon relation till politiska och statliga frågor och att islam inte ger något utrymme för att tillerkänna kalifatsystemet politiska rättigheter. Taha Husseins bok Fi ash-shi’r al-jahili var också en produkt av denna konfliktfyllda tid. I den väcktes tvivel och misstankar till och med kring själva Koranen. I Qasim Amins Tahrir al-mar’a krävdes en sådan kvinnlig frihet som västerländska kvinnor åtnjuter utan begränsningar. Under förevändning av frihet till tanke och åsiktsyttringar riktades angrepp mot islam och alla andra religioner. Veckotidningen As-Siyasa var reformisternas språkrör. Den spred opartiskt en kallelse till reform, till ett återupplivande av den faraoniska civilisationen och till att bygga relationer med väst. Dasturpartiets inflytelserika ledare Adli Yakan, Abd al-Khaliq Tharwat, Ismail Sidqi, Muhammad Mahmud och Lutfi as-Sayyid var dess beskyddare, och de uppmuntrade dess angrepp mot islam. Men efter dess kraftfulle redaktörs död (1926) upphörde även denna tidning för alltid. Därefter överlevde i tidningsvärlden endast Muhibb ad-Din al-Khatibs veckotidning Al-Fatah. Men dess situation var sådan att vem skulle kunna höra en sångfågels röst inne i en musiksal?

Som jag har nämnt var trons ställning svag och negativ. Under dessa omständigheter hade Muhammad Abduh, efter Sayyid Jamal ad-Din al-Afghanis (1897) bortgång, befäst sin mission. Men shejk Muhammad Abduh var fullständigt misslyckad på det politiska fältet. Samtidigt var han, till skillnad från sin lärare Jamal ad-Din al-Afghani, rädd för Europa. Bland hans elever framträdde ingen kämpande man utom Sayyid Rashid Rida (1933). Rashid Ridas verksamhetsfält var visserligen begränsat, och i konflikten mellan turkar och araber stödde han arabisk nationalism. Men efter honom tystnade även den nödvändiga rösten, och med undantag för Mustafa Sadiq ar-Rafi’i fanns ingen annan som med självständighet kunde träda fram mot denna storm av materialism och förvillelse.

Situationen blev så beklaglig att faraoniska och Nimrodska slagord började läras ut, inte bara i Egypten utan i de flesta arabländer. Faisal ibn Hussein, den främste personligheten bland profetens ättlingar, säger:

(*******************arabiska**********************)

Det vill säga, araberna hade blivit sådana som araberna var före Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och Musa (frid vare med honom).

Vid Damaskus universitet bars Guds lik öppet genom gatorna. På högskolor och universitet fortsatte hån och förlöjligande av islam och Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) obehindrat. Vid politiska möten blev det förödmjukande att ens nämna islams namn. I parker och trädgårdar skämdes fromma muslimer till och med för att be. När situationen hade nått denna punkt vaknade så småningom vördnaden för sanningen i all sin värdighet, och genom en ung man från Mahmudiya lät Allah utföra det som inte ens de främsta lärda och shaykherna hade kunnat åstadkomma. Denne man var Imam Hasan al-Banna, grundaren av Ikhwan al-Muslimun.

Hasan al-Banna: personlighet och väsen

Hasan al-Banna föddes år 1906 i en islamisk familj i Mahmudiya. Hans far, Shaykh Ahmad Abd al-Rahman al-Banna, arbetade som urmakare men var samtidigt en framstående lärd. Han hade djupa kunskaper i hadith och fiqh och var dessutom hafiz av Koranen. [Shaykh Ahmad Abd al-Rahman al-Banna skrev många verk med kommentarer till hadith. Många äldre verk gav han ut efter att ha bearbetat och reviderat dem ur ett nytt perspektiv. Han redigerade Imam Ahmad ibn Hanbals (må Allah vara nöjd med honom) Musnad utifrån fiqhkapitlen. Han angav varje hadiths källa, berättarkedja och isnad samt skrev förklarande fotnoter till haditherna. Verket fick namnet al-Fath al-Rabbani fi Tartib Musnad al-Imam Ahmad al-Shaybani, och kommentaren fick namnet Bulugh al-Amadi min Asrar al-Fath al-Rabbani. På liknande sätt skrev han ett klassificerande och kommenterande verk om Abu Dawud al-Tayalisis Musnad med titeln Manhat al-Mabud. Imam al-Shafi’is (må Allah vara nöjd med honom) Musnad och Sunan sammanställde och redigerade han ur ett nytt perspektiv och gjorde dem lättförståeliga under namnet Bada’i al-Musnad. Abd al-Rahman al-Banna slutförde detta akademiska arbete helt genom en personlig och självständig insats. Han avled år 1960.]

Abd al-Rahman al-Banna lät sin lovande son lära sig Koranen utantill redan i barndomen och väckte hans intresse för studiet av religiös kunskap. Vid sidan av hemundervisningen skrevs Hasan al-Banna in vid al-Diniyya-skolan i Ismailia. Även om skolan drevs under statlig tillsyn lades särskild vikt vid religiös undervisning och fostran. Vid fjorton års ålder (1920) skrevs Hasan al-Banna in vid lärarutbildningen i Manhur, där han, till skillnad från sina medelever, levde ett mycket fromt islamiskt liv. Därefter anförtroddes han undervisning vid ett utbildningscentrum. Men i syfte att bedriva högre studier reste han till Kairo och skrevs in vid Dar al-Ulum (dagens Kairos universitet). På den tiden kallades Dar al-Ulum för det lilla al-Azhar. Förutom moderna vetenskaper, psykologi, filosofi, logik, statsvetenskap, sociologi och matematik lade han särskild vikt vid språkvetenskap. Hans sätt att studera var nyskapande. År 1927 tog Hasan al-Banna examen från Dar al-Ulum. Därefter anställdes han av utbildningsministeriet som lärare vid al-Amiriyya-madrasan i Ismailia (en statlig skola), och han tillträdde tjänsten där. Han var då tjugoett år gammal. År 1933 förflyttades han från Ismailia till Kairo. Från och med då bodde han i Kairo. År 1946 sade han upp sig från utbildningsministeriet och ägnade sig helt åt att sprida da’wa och bygga upp organisationen.

Hasan al-Banna var en större da’i än en lärd. Den familjemiljö och utbildning han fick hjälpte honom att utvecklas på det sätt som Allah avsåg för den tjänst Han ville ta emot genom honom. Förutom al-Azhars utbildning bidrog Dar al-Ulums utbildningssystem särskilt till att förädla hans egenskaper som da’i. Den förvridna miljön, ateismens storm och de azharitiska intellektuellas misslyckade försök skapade vågor av stark oro och bekymmer inom honom. Allah hade skänkt honom en mycket kraftfull och orädd personlighet, en person som förblev lugn även under svåra tider. Han var inte bara rik på politisk och social klokhet; han hade också alla de egenskaper och kvalifikationer som kännetecknar en fulländad da’i. Även om han började sin färd ensam gjorde han, som en nations livskraft, på kort tid islams lövlösa trädgård grönskande. I stället för att bevattna trädgården för att göra den bördig återupplivade han sunnan att göda den med blod. Dessutom grundade han, tillsammans med människor som älskade ren och helig karaktär, en jama’at som med full kraft rörde sig längs den väg till hänförelse som han hade föreslagit.

Den inspiration till da’wa och reform samt jihad och godhet som Allah hade välsignat Hasan al-Banna med blev synlig på livets alla områden. I mars 1928 byggdes i Ismailia strukturen för en formellt organiserad rörelse under namnet Ikhwan al-Muslimun (Muslimska brödraskapet). Men redan dessförinnan hade Hasan al-Bannas liv visat att denna personlighet inte bara hade inflytande i Egypten, utan över hela arabvärlden.

Förhållandet till den islamiska da’wa

När Hasan al-Banna var elev vid al-Rashad al-Diniya såg han en dag, då han passerade längs floden i Mahmudiyya, en segelbåt som låg förtöjd vid flodstranden. Över båten hängde en naken trästaty. Synen gjorde Hasan al-Banna mycket upprörd. Han gick genast till den lokala polisstationen och framförde ett klagomål mot statyn till polischefen. Polisofficeren påverkades av den unge elevens trosmässiga medvetenhet och gick omedelbart till båtens roddare, som tog ner den nakna statyn från masten. Vid denna tid bildade eleverna vid al-Rashad al-Diniya-madrasan en organisation med namnet Jamʿiyyat Akhlaq wa Adabiyya, och Hasan al-Banna valdes till dess ordförande. Men hur kunde denna förening uppfylla den unge förkunnarens höga ambitioner? Han grundade därför ytterligare en organisation utanför denna madrasa. Den fick namnet Jamʿiyyat Manʿ al-Muharramāt (Föreningen för motstånd mot orätt). Denna organisation undervisade människor i goda handlingar genom brev. Om organisationen fick veta att någon ägnade sig åt förbjudna och orätta handlingar eller försummade någon obligatorisk plikt, skickade den ett anonymt brev till honom. Genom brevet varnades han och skrämdes med hänvisning till Gud och det kommande livet.

När Hasan al-Banna kom till lärarutbildningsskolan i Damanhur lärde han känna shaykhen för tariqa al-Hisafiyya. Anhängarna av tariqa al-Hisafiyya brukade hålla en dhikr-sammankomst efter isha-bönen. Hasan al-Banna påverkades av denna andliga sammankomst, och hans entusiasm för att beordra det goda och förbjuda det onda stärktes ytterligare genom den. Så ordnade Gud särskilt för hans andliga fostran. Även om tariqa al-Hisafiyya var en sufiorden tog Hasan al-Banna från denna väg endast den andliga näring han behövde. Enligt hans synsätt borde förkunnelsen av religionen i stället för att begränsas till en särskild metod vara bred och omfattande. Denna förkunnelse behövde göras till grund för kunskapsinhämtning, fostran och jihad. Under denna period kom han också allt närmare en annan sufi-handlare. Denne brukade en gång var tionde dag ta med skolans elever för att besöka gravar, där han berättade om fromma människors liv. Deras hjärtan mjuknade då och deras ögon fylldes av tårar. Inom dem svämmade iver och inspiration att lyda Gud och Sändebudet över. Hasan al-Bannas relation till bröderna i Hisafiyya fördjupades gradvis. Han samlade dem och grundade en sammankomst. Den fick namnet Jamʿiyyat al-Hisafiyya al-Khayriyya (Föreningen för tjänst åt Hisafiyya-bröderna). Hasan al-Banna valdes till föreningens sekreterare. Den hade två syften. För det första att kalla till utveckling av ädla moraliska egenskaper och skapa motstånd mot förbjudna och förkastliga handlingar. För det andra att motverka de kristna missionärerna, som under täckmantel av sjukvård, utvecklingsutbildning och barnhem bedrev propaganda för kristendomen. Hasan al-Banna var då endast fjorton år gammal.

De första försöken i Kairo

Efter att ha blivit antagen till Dar al-Ulum i Kairo gjorde både den yttre miljön och hans inre känslor honom rastlös. Därefter gick han med som medlem i Jamʿiyyat Makarim al-Akhlaq, som vid denna tid var den enda reforminriktade organisationen i Kairos katastrofala miljö. Han deltog regelbundet i organisationens möten. Men Kairo var på väg vilse och sjönk snabbt ned i moraliskt förfall och västerländsk livsstil. Enligt Hasan al-Banna kunde detta inte avhjälpas enbart genom predikningar i moskéerna. Han tänkte att den som inte kommer till moskén i själva verket är den som har störst behov av predikan och förmaning. Hos honom måste tankar och föreställningar om religiös och moralisk reform väckas. För detta ändamål bildade Hasan al-Banna en grupp av studenter från Dar al-Ulum och al-Azhar och väckte deras intresse för undervisning, fostran samt predikan och förmaning på kaféer och vid offentliga samlingar. Som medlem i denna grupp gick Hasan al-Banna själv till kaféer och höll lektioner i Koranen och haditherna. Han utsattes upprepade gånger för hån och förtal från shaykhernas sida på grund av spel om pengar, missbruk av olika drycker och tomt prat. Men arbetet spred sig framgångsrikt från städerna till landsbygden. Inom denna grupp bildades också en kommitté som fick ansvar för att övervaka spridningen och utbredningen av förkunnelsen av islam. Under sommarlovet blev gruppen ovanligt aktiv. Städer och byar blev deras arbetsfält. Genom denna metod för förkunnelse uppnådde Hasan al-Banna och hans följeslagare två saker: självständighet och övning i att tala inför folket.

Men efter den slutliga revolutionen började en ateismens våg svepa över Egypten, och varje lydig ung man drogs på ett eller annat sätt till den. Därför blev dessa begränsade och svaga protester verkningslösa. Under förevändning av frihet och demokrati började tidningar, tidskrifter, litteratur och böcker av ett sådant slag importeras att deras enda syfte var att försvaga den religiösa medvetenheten och utrota folkets vördnad för och kärlek till religionen. På så sätt skulle landet, i enlighet med frihetsanhängarnas krav, verkligen fyllas av frihet i tanke och handling. Enligt Hasan al-Banna krävde situationen ett stort och genomgripande arbete. Därför uppmanade han de lärda och shaykherna att ägna sig åt denna uppgift och uppmuntrade dem att träda fram på fältet som en organiserad grupp. Han träffade Sayyid Rashid Rida, redaktören för tidningen al-Manar, och knöt kontakt med Muhibb al-Din al-Khatib, ägaren till al-Maktaba al-Salafiyya. För den framstående al-Azhar-lärde shaykh Uzbay uttryckte han sin inre smärta och oro. Shaykh Muhammad Khidr Husayn framförde inför shaykh al-Azhar ett klagomål över situationen. Han utbytte också tankar med Fardi Wajdi, som på den tiden var en av Egyptens främsta lärda. Hasan al-Banna träffade var och en av dem och uppmanade dem att arbeta hängivet och uppriktigt för islam. Hans verksamhet väckte stor rörelse i dessa kretsar. Först började veckotidningen al-Fath ges ut, och därefter grundades Jamʿiyyat al-Shubban al-Muslimin. Under Muhibb al-Din al-Khatibs ledning höjde al-Fath jihadets rop i ateismens tanketempel, medan Jamʿiyyat al-Shubban al-Muslimin under dr Abd al-Hamid Saids ledning tillkännagav sin fasta beslutsamhet att rädda den nya generationen från villfarelse. Hasan al-Banna gick inte bara med i Jamʿiyyat al-Shubban al-Muslimin, utan räknades också som en av dess grundare. Vid denna tid var Hasan al-Banna elev på sista året vid Dar al-Ulum. Dar al-Ulum fastställde följande ämne för hans examensarbete: Vad vill han göra efter avslutad utbildning, och vilka åtgärder ska han vidta för detta? Hasan al-Banna skrev som svar:

Jag vill bli en daʿi och en utbildare. Under större delen av dagen och året ska jag utbilda Egyptens nya generation, och på kvällarna och under lediga dagar ska jag försöka förklara religionens syfte för deras föräldrar. Jag ska tala om för dem varifrån fred och lycka kommer och hur livets lycka och glädje kan uppnås. För detta ändamål ska jag använda de vägar som ligger inom min förmåga: föreläsningar, diskussioner och samtal människor emellan; genom att skriva böcker och skrifter samt genom att vandra omkring på vägar och i avlägsna trakter. Kort sagt ska jag ta hjälp av varje tilltalande medel.

Detta är den unge mannens iver: i det djupa havet hade han inte bara en stark vilja att rädda sina egna kläder, utan tänkte samtidigt också på att skydda andras kläder.

 Vistelsen i Ismailia och grundandet av organisationen

År 1927 tog Hasan al-Banna examen från Dar al-Ulum. Därefter anställdes han som lärare vid Amiriya-madrasan i Ismailia. Ismailia var en brittisk bas, och Suezkanalen stod under de brittiska styrkornas kontroll. Suezkanalbolaget, där britterna och fransmännen hade etablerat sina koncessioner, höll Egyptens ekonomiska livsflöde i sitt grepp. Muslimerna var splittrade i religiösa grupper. Folket, som hade tröttnat på religiösa gräl och diskussioner, började söka sig till krogar i stället för moskéer. Under dessa omständigheter valde Hasan al-Banna ut tre kaféer i Ismailia och väckte genom föreläsningar och samtal människorna till liv. Han väckte också hos dem en känsla av ansvar för att upprätta religionen.

I mars 1928 samlades en grupp framstående och medvetna personer från Ismailia i Hasan al-Bannas hem. De sex medlemmarna i gruppen var Hafiz Abd al-Hamid, Ahmad al-Hasri, Fuad Ibrahim, Abd al-Rahman Hasabullah, Ismail Izz och Zaki al-Maghribi. Dessa män hade kommit med en fast beslutsamhet att utföra arbetet. Efter samtal och ömsesidigt tankeutbyte överlämnade de åt Hasan al-Banna ansvaret för att övervaka arbetet, leda det och visa vägen. Dessutom avlade de en bayʿa, där de lovade att göra alla möjliga uppoffringar och offer för att skydda muslimerna. När frågan väcktes om vad denna lilla organisation skulle heta sade Hasan al-Banna genast: ”Vi är alla Ikhwanul Muslimun (muslimska bröder).” Detta namn föll helt enkelt ur hans mun. Och därifrån blev organisationen känd som Ikhwanul Muslimun.

Efter att organisationen hade grundats stannade Hasan al-Banna i Ismailia i fem år. Därefter flyttade han 1933 till Kairo. Under de fem åren i Ismailia bedrev organisationen sin verksamhet mycket tyst och försiktigt. Moskén var organisationens huvudsakliga centrum, och dess uppdrag var: ”Färga hela livet med islams färg.”

Förutom i Ismailia brukade Hasan al-Banna och hans följeslagare också ge sig ut för att förmedla daʿwa bland invånarna i de omgivande områdena. Under veckans lediga dagar riktade de sig mot de närliggande områdena. Under de årliga ledigheterna spred de sig dessutom till olika avlägsna trakter. Lektioner, utbildning, diskussioner och föreläsningar var medlen för att förmedla daʿwa. Vissa shejker och avundsjuka personer gjorde Hasan al-Banna till måltavla för fördömanden och kritik. Trots dessa ogynnsamma förhållanden fortsatte denna tysta flod att strömma. Organisationens medlemmar höll lektioner vid offentliga sammankomster. Tawhid och livet efter detta var deras ämnen. Utifrån omstridda frågor granskades landets allmänna situation. Folket gjordes medvetet om inre och yttre faror. De flesta som svarade på deras daʿwa tillhörde arbetarklassen. Med Hasan al-Bannas ord finns det ingen by eller stadsdel dit organisationens medarbetare inte har nått. De spred daʿwa från moské till moské, från hem till hem och genom att besöka rastställen.

Resultatet av dessa fem års arbete blev att filialer inom två år upprättades i Abu Subayr, Port Said och Bilah. Under det tredje året hade även en stark filial upprättats i Suez. Under det fjärde året upprättades tio filialer. I Ismailia öppnades en skola för flickor.

När Imam Hasan al-Banna flyttade till Kairo gick dawah-verksamheten in i en ny fas. Fram till dess hade den varit ett inledande försök. Därefter utvecklades den till en större organisation i landet. Med andra ord tog Ikhwan al-Muslimun i Kairo formen av en fullständig rörelse.

Rörelsens olika stadier

Det första stadiet sträckte sig från 1933 till 1939. Under detta stadium framträdde rörelsen i fullständig form. Det andra stadiet varade från 1939 till 1945. Under detta stadium trädde denna dawah öppet in på den politiska arenan. Som en välorganiserad kraft blev den en källa till problem i regeringens ögon. Därför sänkte sig prövningarnas moln över dess huvud. Det tredje stadiet omfattade de nio åren från 1945 till juli 1954. Under detta stadium spreds Ikhwan-rörelsen till varje hörn av Egypten, samtidigt som en hård förtryckarpolitik infördes mot den. Det var under detta stadium som Imam Hasan al-Banna blev martyr. Professor Hasan al-Hudaybi valdes till rörelsens nye Murshid al-‘Am. Därefter ägde en militär revolution rum i landet. Sedan avslutades detta stadium genom att den revolutionära regeringen förklarade Ikhwan olagligt och dömde dess ledare till döden. En kort redogörelse för dessa tre stadier följer:

Första stadiet: 1933 – 1939 e.Kr.

Tyst reform

Under de första åren i Kairo fortsatte denna dawah, liksom tidigare, tyst och diskret. Föreläsningar och diskussioner hölls i moské efter moské, anhängare och medarbetare organiserades, olika filialer grundades och resor företogs till städer och byar. Ett år senare (1934) skrev imam Hasan al-Banna i en artikel, där han redogjorde för årets verksamhet: Ikhwan al-Muslimuns dawah, mål och syften hade utvidgats till mer än femtio städer och byar i Egypten. På varje sådan plats hade någon form av välgörenhetsprojekt genomförts. I Ismailia hade Ikhwan exempelvis byggt en moské och bildat en klubb. En skola för pojkars utbildning, kallad Hira, och en skola för flickor, kallad Umm al-Mu’minin, hade öppnats. I Shubrakhit hade en moské och en klubb, en skola för barn samt en teknisk institution grundats. Pojkar som inte slutförde sin skolgång skulle skrivas in där. På samma sätt hade en fabrik för tillverkning av textilier och mattor öppnats i Mahmoudia. Dessutom hade skolor för memorering och läsning av den heliga Koranen grundats. Även i Kahlia hade madrasor för memorering och korrekt koranläsning startats. Kort sagt hade varje filial, från Awf till Alexandria, startat någon form av välgörenhetsprojekt.

Utbildning inom området och krav på reformer hos regeringen

Själva dawahns karaktär och landets ständigt nya problem vidgade rörelsens verksamhetsfält. Även kulturella och politiska frågor införlivades med dess syften. På kulturområdet lanserade Ikhwan utbildnings- och träningsprojekt som inte bara vann folkets acceptans; även regeringen kunde på statlig nivå inte undgå att intressera sig för dem. Premiärminister Muhammad Mahmud Pasha rådde Ikhwan att öppna skolor även i de områden där regeringen inte hade några skolor. Hasan al-Banna uppmärksammade honom på detta i ett långt brev:

Den egyptiska moralen står inför förstörelse. Moralisk storhet, skönhet och värdighet har sorgligt nog krossats. Från alla håll pågår försök att försvaga dess grundvalar. De unga och ungdomarna, ja, nästan varje individ och familj, har blivit måltavlor för förstörelse och är i stort behov av snabba reformer. För reformerna är det också nödvändigt att använda olika metoder. Den grundläggande och principiella vägen är att reformera utbildningssystemet, genomföra nödvändiga förändringar i statens system, skapa goda möjligheter och områden där ungdomarna kan använda sin fritid på ett nyttigt sätt samt med fast hand bekämpa orättvisor.

Från Mahmud Pasha fram till andra världskrigets början skrev imam Hasan al-Banna, på gruppens vägnar, till alla de ministrar vars regeringar etablerades i landet. I dessa brev lades förslag om interna reformer fram. Råd gavs om att förbättra landets situation socialt, ekonomiskt och kulturellt. Dessutom krävdes att den islamiska sharia skulle införas. I det brev han skrev till Mahmud Pasha beskrev han ingående den egyptiska nationens tillstånd och nämnde även att Egypten var efterblivet när det gällde okunnighet, fattigdom, sjuklighet, moraliskt förfall och utbildning. I det brev som på hans vägnar skickades till premiärministern för att fästa hans uppmärksamhet skrev han:

Botemedlet mot och lösningen på dessa problem finns i undervisningen från Guds bok. Om man skulle hävda som ursäkt att engelsmännen har makten i landet, vore det en helt grundlös ursäkt. Engelsmännen har inget att göra med våra inre angelägenheter. Och om man skulle hävda att miljontals utlänningar bor här, skulle även detta visa sig vara irrelevant. Vi kan övertyga dem genom samtal. De kommer själva att se hur islams lagar och undervisning skyddar deras rättigheter och garanterar deras liv och egendom. Detta kommer vi också att säga till de icke-muslimska. De bör studera vår historia för att se hur vi upprätthåller rättvisa och jämlikhet gentemot dem. Det egentliga problemet är det egyptiska ledarskapet självt. De känner inte till islams kallelse och anda. Det som behövs är att de själva återvänder till islams troslära och sharia. Ateismens sjukdom kom till Egypten från Turkiet. Därför råder vi Muhammad Mahmud Pasjas regering att höja islams ord som motmedel och göra det till sin egen politik och sina egna normer.

En uppmaning till ledarna i den muslimska världen

Det viktigaste av de brev som Muslimska brödraskapet skrev var det som de 1936 sände till Egyptens president Farouk, premiärminister Mustafa Nahas Pasja samt ledarna för de arabiska och muslimska länderna. Brevets titel var ”Ljusets kall”. Brevet finns fortfarande bevarat framför oss i form av en liten broschyr på trettiofem sidor. Tillsammans redogör de, mycket kortfattat men med ett enastående språk, först för islams grundläggande och primära begrepp samt för den islamiska civilisationen. De framhåller också tydligt att det, trots att en sådan överlägsen livsåskådning finns, är mycket skadligt att anta den västerländska livsstilen, kulturen och samhällsordningen. Efter denna inledande diskussion presenteras en jämförande granskning av den islamiska och den västerländska livsåskådningen. Båda systemens kännetecken beskrivs. Därför dras slutsatsen att islam på varje område – vare sig det gäller militär förvaltning, utbildning och hälsovård, ekonomiska och sociala reformer eller statliga lagar och förordningar – säkerställer den muslimska ummahs utveckling och en fredlig miljö. Avslutningsvis läggs reformförslag fram inom femtio områden. Tio av dem gäller politiska frågor, rättsväsendet samt statens politik och styrelseskick. Trettio gäller sociala frågor och utbildning, och tio rör ekonomin. Dessa förslag utarbetades verkligen med stor möda. Det räcker att kasta en blick på dem för att förstå att deras författare inte bara hade boklig kunskap, utan också praktisk erfarenhet av och direkt anknytning till landets problem. Även efter att trettio år har gått sedan förslagen lades fram kommer de fortfarande att framstå som lika användbara och aktuella. Brevets avslutande ord löd som följer:

Vi är beredda att använda alla våra krafter, förmågor och resurser till förmån för varje regering som är fast besluten att helhjärtat ägna sig åt den muslimska ummahns utveckling och välfärd. Vi kommer att besvara varje uppmaning från dem spontant och alltid vara beredda att göra alla uppoffringar och offer.

År 1938 skrevs ett brev till Egyptens president. I det framfördes anklagelsen att de politiska partierna hade skapat oordning i landet. Ett brev i samma fråga skrevs också till Amir Umar Tusun och Amir Muhammad Ali Tawfiq.

Muslimska brödraskapet ansåg att alla de politiska partier som fanns vid den tiden var självbildade och inte representerade folket. Detta var den gyllene tiden då alla patriotiska människor skulle enas kring det rätta islamiska målet och förverkliga det genom att använda all sin kraft och göra uppriktiga ansträngningar. År 1938 överlämnades också ett långt memorandum till justitieministern Ahmad Khasaba Pasja. Där framfördes kravet att icke-islamiska lagar hade prövats under femtio år, men visat sig vara fullständigt misslyckade. Låt nu den islamiska sharian prövas. I brevet åberopades och erkändes även västerlänningars egna vittnesmål om den islamiska lagens användbarhet och överlägsenhet.

När Mustafa Nahas Pasja tillträdde som premiärminister 1938 överlämnade Ikhwan även honom ett memorandum. Det krävdes att Egyptens utrikespolitik skulle bygga på grundprincipen om vänskap med de islamiska länderna och att dess mål skulle vara att upprätta islamisk enhet. År 1939 skrevs ännu ett brev till Nahas Pasja, där det rekommenderades att medlemmarna i Wafd-partiet, under Nahas Pasjas ledarskap, skulle leva efter islams sanna ideal. Dessutom borde Wafd-partiet utforma sina mål och syften i ljuset av islamiska grundprinciper. I detta programförslag ingick reformer av lagstiftarnas principer, avskaffande av skillnaden mellan civila och sharia-domstolar samt införande av islamisk sharia i alla domstolar. Även en plan för reformering av utbildningssystemet lades fram. Förslagen omfattade militär utbildning för varje frisk medborgare, motstånd mot orättvisor, förändring av den ekonomiska politiken, motverkande av tendensen att efterlikna Europa samt korrigering av brister i de statliga sederna och reglerna. Det centrala innehållet i alla dessa brev var att upprätta ett islamiskt samhälle och en islamisk regering i Egypten. I de arabiska länderna bidrog dessa brev i hög grad till att väcka känslorna hos personer med islamiska ideal.

Ikhwan begränsade sig inte till att endast skriva brev. Utan använde alla de bästa metoder och medel som stod till buds för att förmana och övertyga den egyptiska härskande kretsen. År 1963 träffade Hasan al-Banna Nahas Pasja. Vid den tiden var Nasim Pasja premiärminister. Ikhwan krävde av Nasim Pasjas regering att religiös undervisning skulle införas bland de egyptiska lärarna. Hasan al-Banna informerade även Nahas Pasja ingående om detta krav och fick, eftersom han var en framstående politiker i landet, också hans stöd för kravet. Nahas Pasja var så påverkad av Hasan al-Banna att han enligt Hasan al-Bannas eget uttalande betraktade honom, det vill säga Hasan al-Banna, som en vägledande rådgivare för Wafd-partiet.

Icke-muslimska staters fråga Ikhwans principiella ställningstagande

I enlighet med de ansträngningar som Ikhwan gör för att leda staten på rätt väg är det nödvändigt att känna till att ingen av de regeringar som hittills avlöst varandra i Egypten – vare sig den tillhörde Destour-partiet, Wafd-partiet eller de fria – har fått Ikhwans stöd. Tvärtom har Ikhwan alltid hållit sig på avstånd från dem. Syftet med denna princip hos Ikhwan var följande:

”Man kan aldrig förvänta sig någon välgång från en regering som direkt bygger på icke-islamiska principer. Den är inte värdig att få någon form av stöd eller beskydd.”

Även om den härskande kretsen är muslimsk och inte öppet förnekar islam. Därför kräver Ikhwan reformer och korrigeringar av varje regering och fortsätter att vädja om att fullständiga islamiska bestämmelser ska införas i landet. Samtidigt följer de själva dessa bestämmelser. De har aldrig valt terrorismens eller våldets väg. Om en regering någon gång uppriktigt accepterar deras krav och önskemål, visar de tvärtom också att de inte är snåla med sitt stöd.

Kollektiv daʿwa

I detta skede var den senaste och viktigaste verksamheten att Ikhwans mission framträdde som en vittomfattande, allomfattande och fullständig daʿwa. År 1938 hölls den femte konferensen i Kairo, där imam Hasan al-Banna höll ett långt tal. I det redogjorde han utförligt, med fullständig förklaring och analys, för Ikhwans mål och program. Som en hänvisning till sin daʿwas omfattning sade han:

Ikhwan al-Muslimun är en urgammal daʿwa, eftersom Ikhwan kallar till en återgång till islams grund och till Koranens och Profetens sunnas ursprungliga källor. Det är en väg enligt sunnan, eftersom Ikhwan försöker följa den rena sunnan i alla seder, handlingar och gudstjänster. Det är tasawwuf, eftersom grunden för godhet enligt Ikhwans tänkesätt är själslig rening, hjärtats renhet, oavbrutna goda gärningar, oberoende av skapelsen, kärlek till Allah och samverkan på godhetens väg. Det är ett politiskt parti, eftersom Ikhwan å ena sidan kräver reformer av regeringen i inrikes- och utrikesfrågor och å andra sidan fostrar nationen i självständighet och självkänsla. Det är en militär organisation, eftersom Ikhwan lägger stor vikt vid fysisk träning och bildar idrottslag. Det är en kulturell förening, eftersom Ikhwans klubbar i praktiken är skolor för undervisning och bildning samt institutioner som upplyser förståndet och själen. Det är ett ekonomiskt företag, eftersom islam ger vägledning om förvärv av egendom utifrån ett särskilt perspektiv, och Ikhwan inrättar handels- och ekonomiska företag för att stärka nationalekonomin enligt islams läror. Det är en social filosofi, eftersom Ikhwan uppmärksammar samhällets alla sjukdomar, överväger hur de ska botas och verkar för att befria nationen från dem. (Sammandrag)

Islam beträffande Ikhwans tänkesätt

I detta tal belyste Hasan al-Banna ingående sitt partis mål, principer och program, partiets syn på nationella problem samt dess politik gentemot andra muslimska stater. Talet antogs senare som partiets grundprinciper. Därför anser jag det nödvändigt att beskriva några viktiga aspekter av talet.

“Vissa människor anser att islam är begränsad till enbart yttre gudstjänstriter. Om de själva utför dem eller någon annan fullgör dem, blir de därmed nöjda. Vissa betraktar islam som inget annat än förfinade seder och fullständig andlighet. För dem är islam att helt hålla sig borta från all världslig tillvaros fulhet. Några går inte längre än till vältaliga ord om islams praktiska och kämpande sida. Vissa betraktar islam som något ärvt och efterlikningsvärt, utan att deras liv i kampen innehåller vare sig uppoffring eller nytta. Därför lägger de sig inte ens i frågor som rör islam. Sådana uttalanden kan ni höra från dem som färgats av den främmande civilisationens och kulturens färger. Det finns ytterligare några grupper av samma slag, som har sitt eget särskilda perspektiv på islam. Vår övertygelse är att islams läror och bestämmelser berör både det världsliga och det jordiska livet. De som anser att islams läror är begränsade till livets andliga sida eller till personlig gudstjänst och inte har något samband med livets övriga områden, är försänkta i ett allvarligt villfarelsetillstånd. Islam är lika mycket troslära och trosövertygelse som gudstjänst. Det är namnet på land, nation, religion, statsskick, andlighet och praktiskt handlande. Islam är å ena sidan Koranen och å andra sidan svärdet. Koranen behandlar alla dessa frågor och erkänner dem som islams grundläggande ämnen.” (Sammandrag)

När Hasan al-Banna framhöll Ikhwans dawʿas särprägel nämnde han att denna daʿwas kännetecken inte återfinns hos dess samtida grupper. Några av dem är:

1. Fri från rättsskolornas meningsskiljaktigheter

2. Oberoende av inflytelserika kretsar

3. Att hålla sig borta från politiska partier

4. Att följa principen om gradvishet i arbetsmetoden

5. Praktiskt och resultatinriktat arbete utan publicitet

6. Snabb spridning av daʿwa i städer och byar

Syfte och arbetsmetod

Syftet och arbetsmetoden har beskrivits kortfattat på följande sätt: Ikhwans strävan, kamp och anspråk har endast som mål att göra den muslimska nya generationen så väl bekant med islams sanna och korrekta läror att den följer islam fullständigt på livets alla områden. Den arbetsmetod som de har antagit för att uppnå detta mål kan kortfattat beskrivas så här:

Att förändra den allmänna opinionen och utbilda daʿwans bärare och stödjare enligt islamisk undervisning, så att de kan förbli nära knutna till islam och bli föredömen för andra i att följa och lyda islam.

När Hasan al-Banna presenterade den idealiske daʿīns egenskaper och kännetecken för organisationens medlemmar sade han:

När det bland er har formats trehundra personer, som var och en är stark i tro och troslära andligen, smyckad med kunskap samt civilisationens och kulturens rikedomar i fråga om tanke och medvetande, och fulländad vad gäller en frisk kropp och militär utbildning, då kan ni kräva av mig att jag med er ska korsa havets väldiga vidder, färdas genom himlens tomhet och kämpa mot alla falska krafter. Då kommer jag, in sha Allah, inte alls att tveka inför att göra detta.

Anklagelsen om terrorism och maktbegär – och svaret på den

När han bemöter några av motståndarnas invändningar och tvivel säger han: En grupp frågar oss: Ingår även staten och makten i Ikhwan al-Muslimuns verksamhet? Ni anser ju att Ikhwan al-Muslimun i alla sina åtgärder och planer följer islams gränser fullständigt. Den som tror på islam erkänner staten som lika nödvändig som förkunnelse och förmaning. Islams tredje kalif, Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom), sade:

**************Arabiska***************

”Allah avvärjer genom statsmakt och auktoritet sådant som inte kan avvärjas enbart genom Koranen.”

Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, betraktade makten som ett av islams fästen, och även i fiqh-böckerna räknas makten till troslärans och grundprincipernas område, inte till grenarna.

De flesta frågar om Ikhwan al-Muslimun använder makt för att uppnå sina mål. Men Ikhwan vill inte ens tänka på det som avses med en terroristisk revolution. De förlitar sig inte på denna metod under några omständigheter, och de önskar inte heller dra nytta av den eller vinna på den. Därför säger de tydligt till varje egyptisk regering att om situationen fortsätter så här och de sakkunniga inte överväger någon metod för att råda bot på den, kommer den oundvikliga följden att framträda i form av en extremistisk revolution. Detta betyder emellertid inte att Ikhwan kommer att genomföra en revolution av detta slag eller att deras förkunnelse kommer att skapa ett sådant resultat. Den kommer snarare att äga rum som en följd av omständigheternas tryck, händelsernas krav och tillbakadragandet från reformer. (Förkortat)

Under denna period gav Ikhwan också ut flera vecko- och månadstidningar. Veckotidningarna At-Ta’aruf och Ash-Shi’a samt månadstidningen Al-Manar publicerades under denna tid. Efter en kort tid började man från Egypten, vid sidan av islamisk journalistik, även skicka ut förkunnarteam till andra länder, och kontakter etablerades med andra arabländer. Därefter grundades Ikhwans lokala centra i dessa länder på grundval av möjligheter och ömsesidiga relationer; de fick status som permanenta centraler.

Andra perioden (1939 – 1945)

Prövningens början

Denna period omfattade sex år. Under dessa år var världen insvept i världskrigets krut och krutrök. Vid denna tid blev Ikhwans rörelse offer för extremt förtryck och förföljelse. Tidigare hade denna rörelse ignorerats, eftersom den betraktades som ett reforminriktat och religiöst arbete. Men när dess dawah började ta upp livets alla områden till diskussion och, utöver en intellektuell och samhällelig revolution, också krävde politiska och administrativa reformer, började bekymmersrynkor synas i de styrande kretsarnas pannor. Trots otaliga eldprov uppnåddes på detta stadium en anmärkningsvärd utveckling inom rörelsens båda grenar.

Anledningen till dess framsteg och uppsving under den följande perioden var att universitetslärare och studenter, inspirerade av Ikhwans ansträngningar, kamp och konstruktiva arbete, påverkades och började delta i dess möten. Särskilt började även personer från olika yrkesområden med anknytning till Fuad al-Awwal- och al-Azhar-universiteten att ansluta sig i stora skaror. Köpmän, industrimän, ingenjörer, läkare, lärare, advokater – kort sagt människor ur olika samhällsklasser – anslöt sig. Å ena sidan blev gruppens ekonomiska verksamhet allt mer omfattande, medan å andra sidan olika framsteg gjordes inom utbildning, kultur och fysisk träning. Filialer grundades i landets avlägsna trakter och en välordnad planering infördes bland dem. Kort sagt framträdde denna grupp som en mäktig organisation inom landet och blev alltmer en nagel i motståndarnas ögon.

Det var världskrigets tid. De lokala regeringarna började, av egen vilja och på de imperialistiska makternas anvisningar, följa de politiska partierna. Oordnade lagar och bestämmelser infördes i landet, och konflikter mellan regeringen och partierna började uppstå. Under denna period bildades åtta regeringar efter varandra i landet: Alī Māhers, Husayn Sabrīs, Husayn Sirrīs, Mustafa al-Nahhās, Ahmad Māhers, al-Nuqrāshī Paschas, Ismāʿīl Sidqīs och återigen al-Nuqrāshī Paschas regeringar. Under Alī Māhers och Husayn Sabrīs styren fortsatte Ikhwan, som vanligt, sitt dawah-arbete samt arbetet med att uppmana till det goda och förbjuda det onda genom tidningar och tidskrifter. När Alī Māher lade fram förslaget att hålla Egypten utanför kriget stödde Ikhwan dessutom ovillkorligen detta förslag.

Prövningens anstiftare

Efter att Husayn Sirrī Pascha kommit till makten utsattes Ikhwan för extremt förtryck och förföljelse. Den snabba utveckling som al-Ikhwans dawah genomgick störde engelsmännens dominans. Den policy för Ikhwan som Hasan al-Banna nämnde vid den femte kongressen (som har beskrivits tidigare) var tillräcklig för att övertyga engelsmännen om att denna rörelse skulle bli ett berg av hinder för dem i hela arabvärlden.

Adli Yekins Desturparti eller Mustafa Nahhas Wafdparti var utan tvekan anhängare av Egyptens självständighet. Men båda dessa partier var nationalistiska, och deras intressesfär var begränsad till Nildalen. Ikhwan al-Muslimuns budskap var däremot fritt från alla sådana band. Ikhwan bar alltid den nationella enhetens fana. De stödde även arabisk enhet, och islamisk enhet var deras uppdrag. De bedömde inte nationell eller arabisk enhet utifrån det perspektiv som nationalister eller nationaldyrkare gör. I stället bar de denna enhets fana enbart i syfte att främja islams uppgång och utbredning. Hasan al-Banna förklarade vid det nämnda mötet att islam inte förespråkar geografiska gränser eller band grundade på blod och härkomst. Islam betraktar alla muslimer som ett enda folk och alla islamiska länder som ett enda land, även om avståndet mellan dem geografiskt sett är stort. Det islamiska landets enhet kan inte splittras. Förtryck mot någon del av det skapar en våg av förtryck mot hela dess existens. Därför betraktar Ikhwan al-Muslimun den islamiska enheten som mycket helig och värd all respekt. Beträffande kalifatet redogjorde han för Ikhwans syn: Ikhwan al-Muslimun betraktar kalifatet som en symbol för islamisk enhet och som ett fyrbåk för vänskap och djupa relationer mellan olika muslimska folk. Dessutom fäster de största vikt vid kalifatets idé och försöken att återupprätta det.

Till de europeiska staterna sade han: Ikhwan al-Muslimun betraktar de regeringar som förtrycker eller har förtryckt islamiska stater som orättfärdiga; dessa aggressiva krafter måste hejdas med våld.

På denna grund höjde Ikhwan sin röst för Palestinas självständighet, Algeriets självständighet och självständigheten för alla de islamiska länder över vilka imperialismens avskyvärda skugga har brett ut sig. Och just i detta syfte uppmuntrade de den muslimska nationen till jihad.

Ikhwan al-Muslimuns ståndpunkt var outhärdlig för engelsmännen. Den engelska ambassaden och den engelske överbefälhavaren satte press på Hussein Sirri Pascha. Som följd av detta stängde Hussein Sirris regering först Ikhwans språkrör, veckotidningarna At-Ta’aruf och Ash-Shi’a samt månadstidskriften Al-Manar. Därefter förbjöd de publicering av all slags litteratur. Ikhwans tryckeri förseglades. Rörelsens ledare skickades till olika platser. Imam Hasan al-Banna skickades från Kairo till Qena och hans medhjälpare Ahmad as-Sukkari till Damietta. När frågan om regeringens avskyvärda åtgärd togs upp i Egyptens parlament tvingades regeringen tillåta att dessa två hedervärda personer återkallades. Men sedan genomförde regeringen återigen, för andra gången, ett kraftigt angrepp, grep Imam Hasan al-Banna och Ikhwans sekreterare och lät dem därefter bli fria. Detta förtryck och denna förföljelse väckte allmänhetens intresse för rörelsen, och antalet medlemmar och anhängare ökade ovanligt snabbt.

Nahhas Paschas dubbla politik

Efter Hussein Sirri Pascha bildades Mustafa Nahhas Paschas ministerråd. Mustafa Nahhas Pascha antog en dubbel politik gentemot Ikhwan. Imam Hasan al-Banna ville delta i parlamentsvalet från Ismailias valkrets. Men när Nahhas Pascha såg att situationen höll på att bli besvärlig vädjade han till Hasan al-Banna att avstå från valet. Imam Banna biföll Nahhas Paschas vädjan, och genom att anta en försonlig politik gentemot Ikhwan gav han honom tillstånd att hålla konferensen. Tidningarna återupprättades och förbudet mot pressen hävdes. Men detta var bara ett tillfälligt drag. Innan många dagar hade gått lade även Nahhas Pascha demokratianhängarnas krav åt sidan och beslöt att rikta in sig på att undertrycka Ikhwan. Alla dess avdelningar och underavdelningar, utom Ikhwans centralkontor, stängdes. Begränsningar infördes för konferenser, möten, informationsverksamhet och all annan aktivitet. Med Ikhwans historiker Muhammad Shawqi Zaki:s ord:

Ikhwan mötte regeringens förtryck och förföljelse med yttersta tålamod och ståndaktighet. Till och med Nahhas Paschas regering tvingades själv att konfrontera en svår situation. Så snart relationerna mellan Ikhwan och Nahhas regering började normaliseras lät regeringen dem bli fria, och de blev åter aktiva. Därefter berövade regeringen dem dock yttrandefriheten. Sedan gjorde de tålamod, tolerans och hopp till en vana.

Kort sagt fortsatte Ikhwan, trots alla dessa stora hinder och motgångar, på olika sätt att fullgöra sin plikt att ge regeringen råd och vägledning. Till slut upplöstes Nahhas ministerråd år 1944.

Ikhwans deltagande i valen

Efter Pasha Nahas kom Ahmed Maher. Även han gjorde, i enlighet med sina egna tankar och synsätt, förtryck till en princip. Vid kongressen 1941 beslutade Ikhwan att delta i valen och ställa upp organisationens mest kompetenta personer för att etablera de islamiska idealens överlägsenhet.

Under Nahas-regeringens ministerperiod ville Hasan al-Banna delta i valen, men Pasha Nahas dubbeltydiga politik blev ett hinder, och imam al-Banna avstod därför, på goda grunder, från valet. Under Ahmed Mahers tid tillkännagav Ikhwan att organisationen skulle delta i valen till varje pris. Men varken Ahmed Mahers regering eller de engelska militärbefälhavarna var nöjda med detta.

Hasan al-Banna nominerades från valkretsen Ismailia. Där fick vanligt folk för första gången i den egyptiska valhistorien möjlighet att verka för en kandidat efter sitt hjärta. Omkring sextio valkampanjkontor upprättades i stadsområdet. Affischer på väggarna, folkliga demonstrationer och elever från skolor och högskolor – alla fanbärare för islams återuppvaknande – fyllde kampanjen för att rösta på Hasan al-Banna med liv. Hasan al-Bannas seger var säker. Men den egyptiska regeringen använde alla medel mot Hasan al-Banna för att tillfredsställa engelsmännen och få Dasturpartiets kandidat vald. Den engelska arméns fordon arbetade öppet till förmån för motkandidaten. Militärbefälen förflyttade i stor omfattning egyptiska anställda vid militärlägren till olika platser utanför valkretsen. Alla slags metoder – bedrägeri, svek, påtryckningar, att kasta människor in i förtvivlan och terror – togs till användning. Trots detta vann Hasan al-Banna en överväldigande seger.

Till slut förklarades valet ogiltigt på grundval av fabricerade invändningar och anklagelser, och ett andra val anordnades. Denna gång ökade armén sin aktivitet flera gånger om. Sinajs engelske guvernör, Pasha Hamrasyli, drev ut Hasan al-Bannas anhängare från valkretsarna i Sinai och al-Arish och förde in arbetare från andra läger, som avgav tillräckligt många falska röster för att förvandla Hasan al-Bannas säkra seger till ett nederlag. Även om detta drabbade Hasan al-Banna behandlades Ikhwans övriga kandidater på samma sätt. Ingen kandidat tilläts heller få uppleva seger.

Nakrashis Pashas första ministerperiod tid

Ahmad Maher Pasha anslöt sig till de allierade och förklarade krig mot Tyskland och Italien. Ikhwan motsatte sig kraftfullt detta beslut och skrev till Ahmad Maher för att framföra argumenten mot beslutet. Även det egyptiska folket uttryckte stark vrede över denna förklaring, och landets situation blev alltmer kaotisk. I detta läge dödades Ahmad Maher av ett skott från en kristen, varefter Mahmud Fahmi al-Naqrashi Pasha utsågs till premiärminister. Hasan al-Banna, Ikhwans generalsekreterare och några av organisationens centrala ledare greps emellertid anklagade för mordet på Ahmad Maher. Som bevis åberopades att den kristne gärningsmannen under utredningen hade sagt att Ahmad Maher före sin krigsförklaring borde ha rådfrågat landets intellektuella och tänkande kretsar. Bland dessa nämnde den kristne även Hasan al-Bannas namn. Ikhwan bestred gripandena inför domstol, som beordrade att de skulle friges. Så snart Hasan al-Banna hade frigivits träffade han al-Naqrashi Pasha och uttryckte sin djupa sorg över mordet på Ahmad Maher. Han bad också al-Naqrashi Pasha om tillstånd att arbeta fritt, men denne avfärdade hans begäran. Fram till världskrigets slut (1945) var al-Naqrashi Pashas politik gentemot Ikhwan blandad. Den var ibland hård, men mycket behandlades också förhållandevis lättvindigt. Om tillstånd till en sammankomst gavs, krävdes det snart tillbaka med ränta på ränta. Mitt i denna dragkamp upphörde världskriget plötsligt, och situationen tog en annan vändning.

Tredje etappen(1945–1948)

Rörelsens uppkomst och utveckling

Denna etapp var den mest betydelsefulla perioden i Ikhwans rörelse. Under denna tid framträdde rörelsen i sin fulla gestalt och ställdes inför en utveckling som blev en källa till gränslös eftertanke för alla islamiska rörelser i världen. Först ska vi ge en kort presentation av den verksamhet under denna period som Ikhwan-rörelsen bedrev på olika områden.

Den 8 september 1945 hölls Ikhwans generalråd, där alla Ikhwans medlemmar deltog. Vid detta möte genomfördes omfattande ändringar i Ikhwans stadgar (konstitution), och stadgarna gavs en fullständig och utvidgad form när det gällde organisationens mål och arbetsprinciper. De flesta av dessa ändringar byggde på innebörden i det tal som imam Hasan al-Banna höll vid den femte sammankomsten 1938. Genom bayʿa (eden) förnyades organisationens åtagande av lydnad mot amiren och murshidens befallningar. Att lyssna och lyda i goda gärningar ansågs under alla omständigheter vara obligatoriskt. Ett fullständigt beroende av Hasan al-Banna upprätthölls. Han valdes till murshid ʿām på livstid. Rätten att avsätta och ersätta honom gavs endast till grundarrådet.

Den inre styrkan och fasta moralen utvidgade rörelsens inflytande ytterligare. Inom ett år nådde rörelsen en hög utvecklingsnivå när det gällde andlig, materiell och militär utbildning. Enligt en rapport från The Times of London ökade antalet Ikhwan-medlemmar bland arbetarna enbart från trehundratusen till sexhundratusen. Enligt Hasan al-Bannas beskrivning representerade de femhundratusen som nämndes i Times rapport Ikhwan. Dessa femhundratusen representanter återspeglade tankarna och förhoppningarna hos sjuttiomiljoner araber och trehundramiljoner muslimer i hela världen. Enligt ett memorandum från Ikhwans vice-murshid, som hade överlämnats till Council of State, uppgick antalet aktiva Ikhwan-medlemmar i Egypten enbart år 1948 till femhundratusen. Därutöver var antalet sympatisörer flera gånger större. Bara i Egypten fanns närmare sextusen av dess filialer.

Även utanför Egypten grundades avdelningar av Ikhwan. I Syrien etablerades en avdelning av Ikhwan år 1937 under ledning av Mustafa al-Sibai (må den avlidne få Guds barmhärtighet). Även i andra länder grundades avdelningar under centralorganisationens ledning. År 1946 hölls Ikhwans konferens i Palestina, ungefär samtidigt i Jordanien och samma år i Sudan, där representanter från Libanon, Jordanien och Palestina deltog. I oktober 1946 reste en delegation under Hasan al-Bannas ledning till Mecka under hajj-säsongen och träffade framstående pilgrimer och islamiska tänkare från hela världen. År 1947 såddes även denna dawahs frö i Irak, där den framträdde under olika namn. Dess huvudlinje leddes av shejk Muhammad Mahmud al-Sawwaf. Ikhwans delegationer deltog också i konferenser i västländerna och i internationella konferenser.

Daglig tidning lanseras

Den 5 maj 1946 startade Ikhwan en daglig tidning med namnet Ikhwan al-Muslimun. Det var första gången en modig islamisk tidning trädde fram på pressens område. Dessförinnan hade jahiliyya haft ett fullständigt herravälde över den egyptiska journalistiken i tjugo år. Denna dagstidning spreds inte bara i Egypten utan även i andra arabländer och blev gradvis allt populärare. Med stort mod avslöjade den den engelska kolonialmaktens hemligheter och spred skräck bland de koloniala kretsarna.

Kommersiellt företags- system

Ikhwan byggde ut systemet med ekonomiska företag på olika platser, och mycket stora vinster började genereras genom detta. Dess acceptans bland arbetarklassen ökade. Den militära utbildningen konsoliderades på en stabil grund. Dessutom bildades olika militära grupper. Under denna period skedde också en betydande utveckling inom utbildning och kultur.

Ansikte mot engelsmännen

Å ena sidan nådde organisationen fram till detta stadium av styrka och utveckling, vars ungefärliga bild vi har presenterat ovan. Å andra sidan trädde gruppen modigt in på den politiska arenan. Så snart världskriget var över krävde Ikhwan att engelsmännen skulle uppfylla det löfte de hade gett egyptierna under kriget. Detta löfte gällde att bevilja självständighet. Hassan al-Banna träffade Mahmud Fahmi al-Nakrashi Pascha och vädjade till honom att regeringen antingen skulle upprätta nationella rättigheter och vara beredd att förverkliga drömmen om Nil-dalens stabilitet och enhet, eller lämna saken åt nationen så att den genom jihad kunde uppfylla sina förhoppningar och önskningar. Vid denna tid befann sig den egyptiska nationen i en känslig situation. Enligt deras uppfattning var detta det rätta tillfället att befria sig från det engelska imperiets bojor. Hassan al-Banna var nationens ledare. Han framförde kravet på självständighet med full kraft och ledde självständighetsrörelsen. Förskräckt skickade al-Nakrashi Pascha ett memorandum till den brittiska regeringen. Men i stället för ett öppet erkännande av kravet på självständighet skickade den brittiska regeringen ett diplomatiskt svar. Detta diplomatiska svar kunde inte få Ikhwan att gå med på förhandlingar. Folket och studentkåren anslöt sig till Ikhwans rörelse och höll enorma demonstrationer mot engelsmännen, och den blodiga händelse inträffade som i Egyptens historia är känd som den våldsamma händelsen. På grund av dessa protestdemonstrationer och deras följder tvingades al-Nakrashi Pascha avgå från regeringen. Ismail Sidqi Pascha övertog regeringsmakten. Ikhwan fortsatte att kräva engelsmännens tillbakadragande, och möten och sammankomster fortsatte att hållas. Ikhwans representanter spred sig över hela Egypten, från by till by, och höjde självständighetens röst. Ikhwans tidningar blåste ytterligare liv i denna låga. Från alla håll hördes proklamationer om jihad mot engelsmännen. När Ismail Sidqi Pascha tillträdde blev protestdemonstrationerna ännu intensivare. Ikhwans alla krafter engagerade sig i kampen för att uppnå självständighet.

Under dessa omständigheter sammankallade Hassan al-Banna ett möte med alla partier, så att en nationell styrelse kunde bildas. Den skulle ena och organisera folket, så att hela nationen med en och samma röst kunde gå framåt mot målet att uppnå självständighet. Men sorgligt nog låtsades de politiska partierna att de inte hörde. Nasad-partiets nationalism skapade ingen rörelse, Saad Zaghloul Paschas paroll ”Watanun liljami” ledde inte till något, och Wafd-partiets krav på demokrati fördes inte heller fram för att tjäna folket.

När Hassan al-Banna såg de politiska motståndarnas dämpade hållning trädde han själv fram och rådde Sidqi Pascha att avstå från debatt och förhandlingar med den brittiska regeringen och välja jihadets väg direkt. Men Ikhwan såg regeringen som brittiska lakejer och utsatte den för hård kritik och förebråelser. De anklagade också regeringen för förräderi mot landet och vänskap med imperialisterna. Ikhwans tidningar skrev tydligt att regeringen hade intagit en eftergiven politik gentemot de koloniala företagen, hade blivit oförmögen att lösa arbetslöshetsproblemet och hade vänt sig bort från jihad under engelsmännens tryck. Tidningarna fördömde också skarpt regeringens förhandlingar med engelsmännen, använde ett aggressivt språk mot Sidqi Pascha och publicerade upphetsande reportage om den brittiska kolonialmakten, vilket fick folkets känslor att flamma upp. Vid denna tid överlämnade Ikhwan ett memorandum till kung Farouk. Där sades att Sidqi Paschas regering var oförmögen att uppfylla nationens krav. Ikhwans centralkontor utfärdade en order till varje avdelning att bryta alla ekonomiska, kulturella och sociala förbindelser med engelsmännen.

Sidqi Paschas förtrycks- kampanj

Desorienterad gick Sidqi Pascha till angrepp mot Ikhwan. Otaliga människor greps. Utgivningen av dagstidningen Ikhwan al-Muslimun stoppades. Även den allmänne ställföreträdande ledaren greps. (Den allmänne ledaren Hassan al-Banna hade vid denna tid begett sig till hajj tillsammans med en delegation.) Ikhwan svarade på denna förtryckarpolitik genom att rikstäckande protestera och fördöma den. Sammandrabbningar ägde rum i Kairo och Alexandria. Detta användes som förevändning för att omringa Ikhwans medlemmars hem och genomföra mycket hänsynslösa husrannsakningar. Inte ens kvinnorna i hemmen skonades från kränkningar. Omfattande trakasserier och skrämsel förekom. Några av de Ikhwan-medlemmar som arbetade på statliga kontor avskedades, och många förflyttades till avlägsna platser. Detta ledde till stor sorg och klagan i hela Egypten, och Sidqi Pascha tvingades avgå från makten.

Nakrashi paschas ministerskaps andra period

Den 10 december 1946 överlämnades premiärministerposten för andra gången till Nakrashi pascha. Omständigheterna krävde denna gång att någon erfaren skulle få tyglarna för detta slagfält. Saadpartiets ordförande, Mahmud Fahmi Nakrashi pascha, hade undersökt honom i detta avseende och tog tillfället i akt i rätt tid. Den dag då Nakrashi pascha övertog detta stora ansvar publicerades en artikel av imam Hasan al-Banna i tidningen. Huvudbudskapet var att den nya regeringen borde välja den kortaste vägen: den borde respektera nationens förhoppningar och önskningar, avsluta skådespelet med förhandlingarna med britterna och lösa landets självständighetsproblem genom jihad. Genom en lång följd av artiklar uppmärksammade Hasan al-Banna regeringen på dess orättfärdiga politik. Att trakassera landets hängivna medborgare, låsa deras utbildningsinstitutioner, kasta dem i fängelse och förfölja dem på olika sätt — dessutom i en tid då förtrycket från fienderna som med tvång utövade sitt herravälde över landet hade mångdubblats — vad var det annat än dumhet! Men i stället för att låta denna kritik väcka hans samvete förvandlade Nakrashi pascha den till ett inbördeskrig med Ikhwan. Palestin frågan skapade ytterligare bitterhet i detta krig. Ikhwan var nära involverat i denna kampanj. Å ena sidan blev denna fråga prövostenen för deras framgång och inflytande, och å andra sidan blev den orsaken till deras popularitet och berömmelse i Egypten och utanför Egypten. Den 12 december 1947 höll Ikhwan en enorm demonstrationsmarsch. Marschen utgick från al-Azhar, och Hasan al-Banna själv ledde den. Han åkte i en bil och gav väganvisningar genom en högtalare. Den 6 maj 1948 hölls ett möte med Ikhwans grundningsråd. Där krävdes det av Egyptens regering och alla arabstater att jihad skulle förklaras mot Israel och att alla möjliga ansträngningar skulle göras för att försvara Palestina.

Förtryckets och förföljelsens yttersta gräns

Den 15 maj 1948 landsteg arabiska arméer i Palestina under Arabförbundets överinseende och kriget mot judarna började. Den tapperhet, det mod och det självuppoffrande som Ikhwans frivilliga visade i detta krig förtjänar en utförlig redogörelse i ett separat sammanhang. Judiska tidningar i Amerika och Storbritannien höjde sina röster om detta och betraktade det som att Israels nationella hem hade kastats till marken.

I denna situation vek sig Nakrashi pascha. Farouk blev orolig över det växande inflytandet hos dessa mullor. Några utländska ambassader höll en konferens i Fayed (den egyptiska positionen för de brittiska trupperna) och krävde enhälligt att Ikhwan skulle förbjudas av Nakrashi pascha. Å andra sidan var Nakrashi pascha bekymrad över denna fråga. Även han förklarade, för att vinna sina herrars tillfredsställelse, Ikhwan olaglig den 8 december 1948 i enlighet med paragraf 63 i den militära förordningen.

Detta var en av hans livs stora dårskaper. Därefter uppstod en så onaturlig situation att han till och med glömde att ångra sig. Förtrycket spred sig över hela Egypten. Organisationens alla centra och kontor ställdes under statlig kontroll. Tusentals utbildade unga män kastades i fängelse och utsattes för så olika former av tortyr att man ryser när man hör talas om dem. Till och med Nakrashi Pasja dödades av en ung man. Därefter intog Ibrahim Abd al-Hadi Pasja posten som premiärminister. Han fyllde sannerligen sin föregångares tomrum. När det gällde religionens fanbärare lämnade han inget ogjort som till och med en icke-muslim skulle ha haft svårt att göra.

Hasanul Bannas förutsägelse

Allah hade välsignat Imam Hasanul Banna med en troendes urskillningsförmåga. Han var en da‘i. Han kände till varje etapp av da‘wa. Han var tvungen att möta alla hinder på denna väg.

”Vägen till paradiset går genom smärta och lidande” – han hade djup insikt i denna profetens lära. Långt före andra världskriget, när inte ens det avlägsnaste tecknet på förföljelse och prövning genom eld fanns, skrev han följande i en av sina artiklar:

Jag vill säga er att er da‘wa ännu inte har nått fram till de flesta människor. När denna da‘wa och dess syfte och mål blir tydliga för dem, kommer de att förfölja er. De kommer att angripa er med intensiv fientlighet. Då måste ni gå framåt genom mycket svåra omständigheter. Olika slags hinder kommer att ställa sig i er väg. Först då kommer ni i egentlig mening att räknas till da‘wans fanbärare. Folkets okunnighet om den sanna islam kommer att bli ett hinder på er väg. Regeringsvänliga ulama och mashayikh kommer att rikta anklagande fingrar mot er islam och ifrågasätta er jihad. Samhällets ledare och de mäktiga kommer inte att kunna tåla er. Alla regeringar kommer utan tvekan att göra motstånd och införa restriktioner för er verksamhet. Rövarna kommer att bekämpa er med varje spjut. Er da‘was lampa kommer att släckas. En omoralisk och svag regering kommer att hjälpa dessa rövare mot er och själv utge sig för att vara beskyddare åt den makt som kommer mot er för att utsätta er för förtryck och övergrepp. En annan grupp kommer att skapa en storm av tvivel, misstankar och falska anklagelser mot er och leta efter allehanda fel hos er. Dessutom kommer den att framställa er verksamhet på ett förvridet sätt inför folket. Den kommer att förvandla den till ett uttryck för högmod över sin egen styrka och auktoritet och sträcka ut handen efter rikedomens makt. Utan tvekan kommer allt detta att uppstå som en prövning för er. Ni kommer att drivas bort från era hem och berövas er hembygds miljö. Era kontor kommer att konfiskeras och era hem kan komma att genomsökas. Men Allah har lovat er att Han till slut kommer att hjälpa mujahidinerna och välsigna de rättfärdiga genom att belöna dem.

Imam Bannas martyrskap

Efter att Ikhwan al-Muslimun hade förklarats olagligt arresterades tusentals av dess medlemmar. Men deras ledare, imam Hasan al-Banna, arresterades inte. De orättfärdiga hade en annan plan mot honom. Han hindrades administrativt från att lämna Egypten. Till och med hans rörelsefrihet inom landet begränsades, så att han inte fick förflytta sig utan regeringens tillstånd. När han bad om tillstånd att flytta till en sockerrörsplantage sattes även denna åker under bevakning. Därefter, på kvällen den 12 februari 1949, blev denne sanningsenlighetens och skönhetens avbild, detta berg av tro och självtillit, religionens fackelbärare och den som kallade människor till trons väg, offentligt martyrdödad framför Shubban al-Muslimuns centralkontor. Samtidigt rådde stor glädje i engelsmännens hem. Ansvaret för mordet lades på Saadpartiet, som bar fanan för al-Watan lil-Jami. Ögonvittnen angav emellertid till och med registreringsnumret (1979) på den bil som angriparna kom i och använde för att fly efter skotten. Senare avslöjades det att bilen tillhörde löjtnant Mahmud Abd al-Majid, chef för avdelningen för grova brott. Trots att ett sådant öppet martyrskap hade ägt rum greps de skyldiga till detta heliga mord inte på tre år. Efter militärrevolutionen den 23 juli 1952 arresterades elva åtalade som var inblandade i sammansvärjningen. Bland dem fanns Mahmud Abd al-Majid, som senare hade befordrats från löjtnant till överstelöjtnant. Det var major Muhammad al-Jazzar som hade sagt till vittnet som identifierade bilens registreringsnummer att Banna-mördaren var och skulle förbli fri. Den som försökte hindra honom kunde mäta sin hals. ”Ni har hustrur och familjer – varför är ni så ivriga att göra dem föräldralösa?” Bland de arresterade fanns också kung Farouks personlige tjänare Muhammad Hasan samt sergeantmajor Muhammad Mahfuz chaufför.

Lyssna till den korta redogörelsen för det skådespel som iscensattes för att martyrdöda denne sanningsstrålande man:

Den 12 februari 1949 skickade professor Nagi, medlem av exekutivrådet för Jamʿiyyat Shubbāt al-Muslimīn, professor Muhammad al-Laysi, ordförande för föreningens ungdomssektion, till Hasan al-Banna med följande besked: Hasan al-Banna skulle komma och träffa mig på föreningens kontor i kväll, där han skulle informeras om regeringens nya beslut rörande Ikhwan al-Muslimun – beslut som var mycket viktiga och tillfredsställande. I meddelandet sades också att min släkting Ibrahim Abd al-Hadi pascha, premiärministern, hade gett mig i uppdrag att informera Hasan al-Banna om dessa beslut. Professor Muhammad al-Laysi gick därför till imam Hasan al-Bannas hem och framförde meddelandets detaljer för honom. Men den troendes klarsyn lät sig inte luras eller bedras av detta förföriska budskap. Tvärtom genomskådade han genast frågans djup. När Hasan al-Banna hade hört meddelandet sade han:

”Deras avsikter är onda. De har inte velat nå någon överenskommelse med mig. Jag har tvärtom just fått veta att även den man vars jordbruksfarm jag hade tänkt flytta till har arresterats. Inte ens hans höga ålder har behandlats med minsta mänsklighet. Ändå kommer jag att gå dit för professor Nagis skull.”

Imam Hasan al-Banna anlände vid utsatt tid till kontoret för Jamʿiyyat Shubbān al-Muslimīn. När han samtalade med professor Nagi sade Hasan al-Banna att inget av betydelse hade sagts. Efter samtalet kallade Hasan al-Banna på en taxi. Under detta möte var även hans svärson, advokat Abd al-Karim Mansur, med honom (han bor numera i Saudiarabien). Professor Muhammad al-Laysi gick ut för att följa Hasan al-Banna till taxin. Men då ropade en tjänare bakifrån på professor al-Laysi och sade att någon ville tala med honom i telefon. När professor al-Laysi hade hjälpt Hasan al-Banna och hans följeslagare in i taxin och kom tillbaka, hördes skott utanför innan han hann fram till telefonen. Utan att svara i telefonen gick han genast ut för att ta reda på varifrån ljudet kom. Han såg en ung man stå på vägen framför kontoret. Den unge mannen var lång och smärt. Han bar en lång rock, hade ansiktet täckt med en vit näsduk och höll en pistol i handen. Professor al-Laysi började ropa för att gripa honom. Men den unge mannen sköt även mot professor al-Laysi. Lyckligtvis missade skottet sitt mål. När al-Laysi jagade honom för att gripa honom sköt han igen, och al-Laysi undkom med knapp nöd båda gångerna. Under tiden hade den unge mannen lämnat vägen och försvunnit åt ett annat håll. En annan man stod och väntade på honom. De flydde båda på en svart motorcykel. Så snart imam Hasan al-Banna hade träffats av skotten steg han snabbt ur taxin och gick in på kontoret för Jamʿiyyat Shubbān al-Muslimīn medan han sade: ”Jag har blivit mördad, jag har blivit mördad.” Al-Laysi kom genast dit. Telefonen väntade fortfarande på honom. Major Muhammad al-Jazzar, officer vid den politiska grenen inom underrättelsepolisen, talade med honom. Så snart al-Laysi lyfte luren meddelade majoren honom att Hasan al-Banna just hade utsatts för mordförsök genom skottlossning framför föreningens kontor. Därefter frågade al-Jazzar om han var död eller fortfarande levde. Just då hade Hasan al-Banna redan förts till sjukhuset. Senare kom även al-Laysi dit. Medan Hasan al-Banna låg på sin dödsbädd uttalade hans läppar oavbrutet trosbekännelsen om martyrskap. En stund senare kom en ung man till sjukhuset och sade: ”Jag stod alldeles intill den plats där angriparnas bil var parkerad. Bilens nummer var 9979.” Detta var den unge man som senare hotades med att hans barn skulle göras föräldralösa.

Efter Hasan al-Bannas martyrdöd rådde skräck och tryckt stämning i staden. Men hämndens eld hade ännu inte flammat upp. Sjukhuset hade omringats. Den ensamme martyrens åldrade far, shaykh Abd al-Rahman Ahmad Banna, bad begravningsbönen ensam. Kvinnorna i hans hem, som levde bakom förhänget, bar den dödes kropp till den sista viloplatsen, och ingen av Allahs tjänare fick tillåtelse att sörja eller hålla dödsklagan.

Efter imam Hasan al-Bannas martyrdöd skakades hela Nildalen av tumult, massarresteringar och kaos. Ikhwans medlemmar utsattes överallt för trakasserier och övergrepp. Genom att iscensätta en långdragen rättegång förklarades de vara upprorsmän.

Fjärde perioden: 1949 –1954 e.Kr.

Ny murshid ny iver

Situationen förändrades åter. Sju månader senare, den 25 juli 1949, tvingades Ibrahim Abd al-Hadi pascha lämna makten. Hussein Sirri pascha bildade en koalitionsregering. Dess uppgift var endast att övervaka valet. Detta gav Ikhwan en viss lättnad. I valet segrade Wafdpartiet. Ikhwans stöd bidrog också till denna framgång. Den 12 februari 1950 tog Nahhas pascha över tyglarna i regeringen. Under denna tid fick Ikhwan en begränsad frihet. De vars historia man hade trott var avslutad reste sig åter, efter att ha skakat dammet av sina kläder. Deras pennor blev åter aktiva och deras tidningar började ges ut på nytt. Hasan ibn Ismail al-Hudaybi valdes till deras nye murshid al-amm. Tidigare hade han varit juridisk rådgivare vid Högsta domstolen. Under ledning av sin nye murshid al-amm ägnade sig Ikhwan al-Muslimun åt att grunda och stärka nya organisationer inom sina olika grenar. Den 15 december 1950 återställde regeringen vissa av Ikhwans äganderättigheter. Beslutet fattades på grundval av ett direktiv från Statsrådet. Där angav Statsrådet att beslutet att förklara Ikhwan al-Muslimun olagligt var helt felaktigt. Detta beslut omfattades inte av krigslagsadministratörens befogenheter. Därefter återställde Ikhwan på ett ögonblick sin ställning, återvände till historiens scen och blev en betydande kraft.

Palats konspirationens början

Mustafa Nahhas Pasjas regering satt kvar till oktober 1951. Efter Nahhas Pasjas avsättning ledde de ömsesidiga överläggningarna mellan Kasr el-Abdeen och engelsmännen till palatsintriger, och inom nio månader byttes regeringen ut fyra gånger. Folket krävde att alla villkorslösa förbindelser med engelsmännen skulle brytas. Detta krav blev allt starkare för varje dag, men de brittiska styrkorna var inte beredda att lämna landet – inte ens på vissa villkor, än mindre ovillkorligt. En mur hade rests mellan folket, palatset och de brittiska styrkorna. Så snart en regering som hade bildats böjde sig inför folkets krav, störtade palatset den med de brittiska stridsvagnarnas makt. Och om palatsets önskemål tillgodosågs, blev folkets protester och demonstrationer ett förebud om dess fall. På detta sätt ägde en militärkupp rum i landet den 23–26 maj 1952, och landets historiska utveckling tog en annan riktning. Dess förlopp har redan beskrivits.

Brittiska fördragets upphävande tillkännagivande

Mustafa Nahhas Pasjas regering satt kvar till oktober 1951. Höjdpunkten i Nahhas Pasjas politiska program under denna period var att han, som svar på folkets krav, genom parlamentet tillkännagav upphävandet av det fördrag som hade ingåtts mellan Egypten och Storbritannien 1936. På grundval av detta fördrag hade Egypten låtit britterna bygga militärbaser och Storbritannien och Frankrike hade etablerat ett gemensamt monopol över Suez. Nahhas Pasha förklarade i parlamentet att Egypten självt hade ingått detta fördrag med Storbritannien 1936 och att Egypten nu själv hade förklarat det ogiltigt. Tillkännagivandet väckte liv och entusiasm i folkets hjärtan, men oro spred sig mellan palatset och de brittiska styrkorna.

Självständighetens krig Ikhwanens deltagande

Pasja Nahas ville inleda en dispyt med den brittiska ledningen för att kunna skriva historien om truppernas tillbakadragande. Men den brittiska ledningen undvek detta. Folket tvingades till handling, och frihetskriget tog sin början. Även Nahas regering anslöt sig till folket. Mujahiderna kastade sig in i kampen för det kära fosterlandets frihet. Suezområdet förvandlades till ett slagfält. Ikhwan al-Muslimuns frivilliga deltog i stor omfattning i detta krig och visade prov på förbluffande hjältemod och självuppoffring. Ikhwan upprättade militärträningsläger vid högskolorna, och studenter från alla partier började utan hinder genomgå militär utbildning under Ikhwans överinseende. Detta gjorde de engelska styrkorna förvirrade. Den brittiska arméns högkvarter sände till och med oavbrutet ut ett meddelande från radiostationen om att den som förde tillbaka Shaykh Muhammad Farghalis avhuggna huvud skulle belönas med fem tusen pund. Shaykh Farghali var medlem av Ikhwans shuraråd. I detta krig tillintetgjorde han, med hjälp av gerillastyrkorna, de engelska styrkorna. (Shaykh Muhammad Farghali var en av de Ikhwan-ledare som Jamal Abdun Nasir dömde till döden i slutet av 1954.) Wafd-regeringen blev så imponerad av Ikhwan-mujahidernas mod, strategi, självuppoffring och jihadiska glöd att den kallade Ikhwans ledare till överläggningar om att helt överlåta krigets befäl till Ikhwans frivilliga. Men dagen före detta förslag avsatte palatset Wafd-regeringen. Wafd-regeringen hade ingått en överenskommelse med Ikhwan om att regeringen inte skulle införa några begränsningar av Ikhwans politiska verksamhet. Tidigare hade samma regering försökt hindra Ikhwan från att delta i politiken, och inrikesministern Fuad Sirajuddin (som också var Wafds generalsekreterare) hade till och med fått en lag antagen i parlamentet år 1950. Men Ikhwan vägrade att godta denna lag. Till slut tvingades själva Wafd-regeringen böja sig.

Syftet med att undanröja Wafd-regeringen var att dämpa frihetsrörelsen. Därefter uppmanades Ali Maher att bilda en regering. Men även denna regering blev bara en kortvarig gäst. Efter Ali Maher hämtades Najib Hilali in. Inte heller han kunde sitta kvar länge. Dessa två tillämpade en ny metod, till skillnad från de tidigare härskarna. De träffade ledarna för Ikhwan al-Muslimun och andra politiska partier och rådgjorde med dem. Under Najib Hilalis tid som premiärminister meddelade Ikhwan, med hänvisning till de extraordinära omständigheterna, att rörelsen tillfälligt inte skulle delta i valen. Efter Najib Hilali intog Husayn Sirri och därefter, för andra gången, Najib Hilali premiärministerposten. Dessa regeringar hade inte större betydelse än träfigurer. Det enda syftet var att dränka det upprörda folket i illusionen av att man, likt med barn, kunde lugna dem med tomma försäkringar.

1952 års militära kupp

I juli 1952 bevittnade Egyptens land ännu en kupp. Allah tog hämnd på Egyptens kung Farouk, och på ett ögonblick förvandlades hans faraoniska prakt och storhet till en berättelse från forna tider. Hur gick denna kupp till, vilka var orsakerna till dess framgång och varför upplevdes den som nödvändig? Utan att söka svar på dessa frågor är det inte möjligt att förstå det efterföljande tillståndet. Därför anser jag det nödvändigt att kort belysa denna fråga.

Mot slutet av 1800-talet började den brittiska kolonialmakten utvidga sitt inflytande i Egypten, och snart hade den Egyptens kung helt i sin hand. Patriotiska personligheter som Ahmad Urabi Pasha och Mustafa Kemal försökte stoppa detta intrång. Men stormen växte dag för dag i styrka. Frihetskämparna grundade den ena organisationen efter den andra, men ingen av dem överlevde. När det brittiska kolonialstyret över Egypten officiellt proklamerades den 18 december 1914 reste sig egyptierna mot kolonialväldet. Den 28 februari 1922 tvingades Storbritannien avskaffa sitt kolonialstyre. Men samtidigt lades, under förevändning av förmyndarskap, sådana bojor kring Egyptens fötter att även om det brittiska kolonialstyret hade upphört, fortsatte detta demoniska envälde att verka under olika rubriker, såsom Egyptens försvar och utlänningarnas säkerhet. Den 19 april 1923 infördes för första gången en författning i Egypten, och landet tillerkändes status som en självständig stat. Islam förklarades vara statsreligion. Men hur kunde detta egyptiska underkastande vara godtagbart i ett land där imperialismens intrång hade ägt rum? Därför undertecknades den 26 augusti 1936 ett avtal mellan Egypten och Storbritannien, kallat vänskapsfördraget. Enligt detta avtal gav Egypten Storbritannien tillstånd att upprätta en militärbas för brittiska styrkor vid Suez, vilket skulle garantera säkerheten vid Suez. På detta sätt landsteg britterna listigt i Egypten under förevändning av krigsförberedelser, och Egyptens olyckliga dagar grydde. Därefter föll den konstitutionella regeringen i Egypten, och britterna, Egyptens kung samt deras marionettregering tog makten i landet. Genom att ta kontroll över säkerheten vid Suez lade de brittiska styrkorna beslag på Egyptens ekonomiska livscentrum, och ju mer det brittiska inflytandet växte, desto mer ökade Egyptens underkastelse. Britterna utvidgade sitt inflytande över hela Egyptens förvaltningsapparat. Det gick så långt att den brittiska diplomatins blod började flyta genom varje åder i Egyptens ekonomiska system, utbildning och kultur samt inrikes- och utrikespolitik. De flesta skolor och högskolor hamnade under kristen kontroll. Lärarna var kristna. Europeiska företag etablerade kontroll över handel och näringsliv, och det egyptiska folket fortsatte att krossas under deras förtrycks kvarnstenar. Under Fuad I:s tid hade det egyptiska folket åtminstone en viss frihet att uttrycka sina åsikter. Men Farouks tid blev för det egyptiska folket en tid av dubbel slaveri. Det ena var britternas oinskränkta dominans och det andra Farouks diktatoriska styre.

Det första Hasan al-Banna gjorde efter att ha grundat Ikhwan al-Muslimun var att väcka jihads anda hos Egyptens livlösa och förtvivlade folk. Hans berömda skrift om jihad var Ikhwans kraftfulla röst under rörelsens första tid. I denna skrift väckte imam al-Banna, genom att smycka språket, det egyptiska folkets intresse för jihad, som han framställde som det verkliga botemedlet mot det muslimska folkets efterblivenhet och fall. I skriften nämner imam al-Banna först de koranverser där jihads tydliga religiösa plikt fastslås. Därefter framlägger han utförliga belägg för detta ur haditherna. Ett viktigt kapitel i hans bok består av de islamiska rättslärdas samlade uppfattningar om jihad. I detta sammanhang återger han Ibn Qudamas uppfattning att när en armé av otrogna angriper en stad blir det en individuell plikt för stadens invånare att bekämpa dem och driva bort dem från staden. Azhar-lärdas kraftfulla uttalande lyder: Vem kan vara en större lärd än imam Badr al-Din al-Ayni, uttolkaren av Sahih al-Bukhari? Hans vana var att ägna ett år åt undervisning och utbildning och tillbringa ett år med hajj. Till sist kritiserar han också dem som hävdar att strid är den mindre jihaden och kampen mot det egna egot den större jihaden, och som under förevändning av själslig rening gör de troende håglösa. Om detta skriver han:

”Vissa människor försöker hindra allmänheten från att inse krigets betydelse och från att förbereda sig för jihad. De lägger fram som bevis att det i en hadith har berättats att den större jihaden består i att människan kämpar mot sitt eget ego. Men detta bevis saknar grund. Hafiz Ibn Hajar al-Asqalani har skrivit i sitt verk Tasdid al-Qaws att detta hör till de utsagor som sprids från mun till mun och att det inte är Profetens (frid och välsignelser över honom) ord, utan Ibrahim ibn Ablas ord.”

Därför förklarade Ikhwan al-Muslimun att detta var deras grundläggande mål:

***************Arabisk****************

Det vill säga, martyrskap på Allahs väg är vår högsta önskan. Det var inte bara en muntlig slogan; i praktiken började de också utbilda sina medlemmar i jihad. Ungdomar vid college och universitet genomgick militär utbildning i stället för att slösa bort tiden på meningslösa aktiviteter och ingöt jihadens anda i nationen. Detta jihadistiska engagemang fick sitt tydligaste uttryck när det arabiska folket 1948 kastade sig in i kriget mot judarna. Anwar Sadat (som var Gamal Abd al-Nassers högra hand och senare demokratisk president) skriver på sidan 177 i sin dagbok Safahat Majhula:

”Under dessa dagar (det vill säga under Palestinakriget 1948) var Ikhwan al-Muslimun den grupp som i jihadkriget väckte störst förundran jämfört med de andra grupperna. Den kväll då det var dags att avresa till Palestina kom Hasan al-Banna och shaykh Farghali och höll ett flammande tal till mujahidgruppen, vilket väckte starka känslor och stor entusiasm bland dem.”

Efter att ha återupplivat inspirationen till jihad var det andra stora steget som Ikhwan al-Muslimun tog att kräva att en islamisk regering skulle upprättas i landet. År 1938 skrev Hasan al-Banna ett långt brev till lagministern Ahmad Khushbu Pasha, där det hävdades att icke-islamiska system hade prövats i femtio år och hade visat sig vara fullständigt misslyckade. Nu borde den islamiska lagen prövas. I detta brev framhöll imam Hasan al-Banna först den islamiska lagens betydelse ur Koranens perspektiv. Därefter påpekade han att om ni granskar landets konstitution och lagar kommer ni att kunna konstatera att deras ursprung inte är Koranen och sunna, utan att de liknar konstitutionerna och lagarna i europeiska länder som Belgien, Frankrike och Italien.

Vår konstitution står öppet i konflikt med islam, både i sin helhet och i sina delar. Tänk nu efter: om en fråga ställs inför en muslim där avgörandet enligt islam är ett och enligt den gällande lagen ett annat, vilken väg ska då denne muslim välja? Tänk också efter: hur kan det vara tillåtet för landets magistrater, domare, högsta domare och justitieminister att handla i strid med Allahs, den Allvise Domarens, föreskrifter?

Efter denna hårda kritik besvarar imam Hasan al-Banna anklagelserna från dem som anser att det är omöjligt att stifta islamisk lag i modern tid, och avslutar slutligen brevet med att framföra följande krav:

”Ikhwan al-Muslimuns krav är att vår regering återvänder till den islamiska sharia och snarast omformar det egyptiska rättssystemet på sharias grund. Vi är en muslimsk nation och vi lovar att endast följa Allahs lag samt Koranens och sunnans styre och föreskrifter, även om detta kräver att vi betalar ett högt pris och frambär allt större offer. Som en fri och muslimsk nation är detta vår naturliga rättighet. Ingen annan bild av politisk och social värdighet samt tålamod kan ersätta den. Ni kommer också att hjälpa oss att uppnå denna rättighet. Ni bör försöka förändra detta tillstånd och inte tvinga nationen in på någon väg där större delen av folket sjunker ned i förtvivlan och hjälplöshet.”

Å ena sidan fanns Ikhwans krav, och å andra sidan började en ordstrid om vem som ägde makten i Egypten. Khediven Tawfiq Pascha sade till Arabi Pascha: ”Jag har fått detta land genom mitt arv.” Ett sådant tänkesätt levde också kvar hos Tawfiq Paschas efterträdare. Trots detta var den förste Fuads tid (1936) mer blomstrande. Faruks tid var däremot förmörkad av politiskt kaos och engelsmännens intriger. Under denna period var Hasan al-Banna den ende som höll sig borta från det kungliga hovet. Dessutom var detta ett badhus där självständiga personer som Nahhas Pascha, frisinnade tänkare som Taha Hussein, framstående författare som Ahmad Hasan al-Zayyat och personer som bar sunnans fana, såsom Muhammad Faqi, också hade setts nakna. Faruk själv hatade också Hasan al-Banna. Till en början brydde han sig inte alls om Ikhwans rörelse. Men när kravet på att införa islamisk sharia gradvis blev starkare började hans ögon öppnas. Anwar Sadat berättar i sin bok att han, det vill säga Anwar Sadat, träffade Hasan al-Banna år 1944. Vid den tiden sade Hasan al-Banna, med hänvisning till vissa observatörer, följande om några tänkvärda frågor rörande kung Faruk:

”Kungen har känt en allvarlig fara i Ikhwans daʿwa. Till hans öron har till och med nått att det enligt Ikhwans daʿwa inte finns någon möjlighet till ärftligt kungadöme i islam …. Därför funderar kungen på hur han ska kunna slå till mot Ikhwan. (Safaḥāt majhūla: sida 19)

Konflikten mellan Ikhwan och Faruk gick så långt att Faruk och Abdul Hadi Pascha till slut lät mörda Hasan al-Banna. Senare bevisade domstolens utredning att även Faruks särskilde betjänt var inblandad bland mördarna. Trots detta framhävde Ikhwans rörelse tydligt denna eviga sanning i det egyptiska folkets hjärtan: så länge monarkins grundval inte förändras i landet kan inget reformprogram genomföras här. Men det avgörande är inte enbart monarkins avskaffande; det centrala är att upprätta en islamisk regering. Faruks förtryckarpolitik, hans moraliska anarki, hans vänskapliga förbindelser med engelsmännen och hans tjänstemäns godtyckliga tyranni och förföljelse av bönderna gav Ikhwans daʿwa en magisk genomslagskraft. Till slut kom en tid då till och med Egyptens oförståndiga barn började känna avsky för Faruk.

Under Faruks styre var de ministerråd som bildades antingen fria från de två förhållandena eller upprättades efter Faruks vilja, och deras ställning var inte bättre än träfigurers. Bakom dem stod den engelska armén. På detta sätt upprättades Wafdpartiets regering i februari 1942, tack vare Storbritanniens stridsvagnar.

Därför förklarade Ikhwan sitt missnöje med och sin vägran att samarbeta med alla dessa regeringar.

Det fjärde kännetecknet i denna berättelse är den egyptiska armén. Den egyptiska armén ansågs utan tvekan på den tiden vara den starkaste och bäst tränade armén bland de arabiska länderna. Men de brittiska truppernas närvaro hade hållit den besegrad. De flesta av de egyptiska arméofficerarna var drabbade av sjukdomen att dyrka kungen. Endast ett begränsat antal personer fanns det som, när de såg den allvarliga situationen och katastrofen, fällde blodstårar. Men för reformarbetet behövde de personer som hade landets verkliga makt och styrka i sina händer förändras i sitt tänkande och sin medvetenhet. Egyptens nuvarande president Anwar Sadat (vid den tiden) tillhörde de arméofficerare som allra först fick kännedom om Hasan al-Bannas da’wa. Därför skrev Anwar Sadat i sitt verk:

”Många arméofficerare träffade Hasan al-Banna. Hasan al-Bannas enda mål var att på något sätt skapa religiös fromhet bland de egyptiska arméofficerarna.” (Safaḥāt-e Majhūla – sidan 349)

Hasan al-Bannas hängivna personlighet och hans himmelska da’wa hade en sådan förunderlig verkan att den vann gränslös acceptans inom armén. Anwar Sadat skrev: ”Folket ville till varje pris befrias från det brittiska herraväldet. Det var på grundval av denna inspiration som en nära relation uppstod mellan en grupp frihetssträvande officerare i den egyptiska armén och Hasan al-Banna.

”Relationen blev så djup att en grupp inom den egyptiska armén betraktade Ikhwan som det enda hoppet om Egyptens befrielse.”

På detta sätt förberedde Ikhwan slagfältet för att befria det egyptiska folket från britternas ockupation och sultanatets förtryck på varje front. Till slut ägde revolutionen rum i juli 1952. Därefter upphörde monarkin i Egypten. Det var inte enbart armén som förtjänade äran för revolutionens framgång. Den egyptiska armén hade nämligen tillräckligt med mod för att våga genomföra en sådan djärv handling, där det var oundvikligt att gå till konfrontation med dess tre fruktansvärda motståndare. Den ena var de brittiska trupperna, den andra Faruq och den tredje regeringen bestående av Egyptens lyckosökande politiker. Det första skottet i revolutionen avlossades utan tvekan av armén. Men Ikhwan hade sått fröet till missnöje bland det egyptiska folket mot det brittiska inflytandet och Faruq att hela nationen, så snart revolutionens kanon dånade, började gratulera dem och kasta blommor. Med general Najibs ord: ”Under en lång tid efter revolutionen bestod en djup och samarbetsinriktad relation mellan Ikhwan och de revolutionära myndigheterna.” Mördaren av Hasan al-Banna greps. Ikhwans politiska fångar frigavs. Ikhwan saknade inte heller stöd för revolutionärerna. Tvärtom gick en grupp så långt i sitt stöd för dem att detta beteende väckte misstänksamhet hos många av Ikhwans sympatisörer. Därför uppstod också en viss meningsskiljaktighet i denna fråga mellan Hasan al-Hudaybi och de känslomässiga ungdomarna i gruppen.

Meningsskiljaktigheter mellan Ikhwan och det revolutionära rådet

Till slut började meningsskiljaktigheterna mellan Ikhwan och den revolutionära regeringen komma upp till ytan. I stället för att minska fortsatte de att växa, och situationen utvecklades till en stor tragedi. Den kortfattade sammanfattningen av dessa meningsskiljaktigheter är följande:

Ett:Meningsskiljaktigheten började med bildandet av det revolutionära ministerrådet. Den 9 december 1952 avsatte det revolutionära rådet Ali Mahir (som hade utsetts till premiärminister efter revolutionen), och Muhammad Najib bildade ministerrådet. Det revolutionära rådet föreslog att Ikhwan skulle få tre poster i ministerrådet, men Maktab al-Irshad (Ikhwans shuraråd) accepterade inte detta. Hasan al-Hudaybi var inte alls beredd att låta gruppen ingå i en sådan regering, där den verkliga självständigheten inte skulle tillhöra regeringen utan i stället uppnås av det revolutionära ledarskapet. Hasan al-Hudaybi sade: ”Vi är regeringens uppriktiga välönskare. Om ledarna gör ett gott arbete kommer de att få vårt stöd. Om de begår något fel kommer vi att kritisera dem för det.” En medlem av shurarådet, Ahmad Hasan al-Baquri, accepterade en ministerpost i strid med gruppens beslut och tvingades avgå ur gruppen.

Två: Ikhwan började åter framföra kravet på att det islamiska livssystemet skulle återupplivas. Tidskriften Al-Muslimun skrev i augusti 1951, med anledning av revolutionen: ”Revolutionen har fullbordat uppgiften att befria nationen från kolonialismens och slaveriets grepp. Men den verkliga uppgiften är att forma en nation som är fullkomligt muslimsk i fråga om tanke och kunskap, känslor och motivation samt handlingar och moral; en nation vars tillämpning av islamska föreskrifter man kan förlita sig på. Denna uppgift kan endast utföras av dem som har tydlig kunskap om islam och vars steg aldrig vacklar i kampen mellan sanningen och falskheten.” Ikhwan krävde av revolutionsrådet att alkoholkonsumtion och hasardspel skulle förbjudas i landet. Rådet fastställde emellertid endast ett fåtal grundläggande restriktioner, vilket inte tillfredsställde Ikhwan.

Tre: Den 10 december förklarades Egyptens konstitution upphävd. En kommitté med hundra medlemmar bildades för att utarbeta en ny konstitution. Hasan al-Hudaybi, som såg medlemmarnas stöd, krävde att frågan skulle avgöras genom en folkomröstning: skulle Egypten anta islamisk sharia eller det västerländska systemet? Detta krav blev emellertid en källa till missnöje för revolutionsrådet.

Fyra: Den 16 januari 1953 förbjöd revolutionsrådet genom en lag alla politiska partier. Vid denna tid kom Hasan al-Hudaybis erfarenhet och framsynthet väl till pass. Ikhwans ledning ville knyta sin framtid till armén. Men Hasan al-Hudaybi ansåg det nödvändigt att bevara sin självständighet, även om detta innebar att man måste hålla sig borta från mindre politisk verksamhet. Därför skickade han en promemoria till revolutionsrådet, där han invände mot att Ikhwan skulle räknas bland de etablerade politiska partierna och framhöll: ”Ikhwan är en universell religiös församling; politiken är endast en del av dess program. Ikhwan eftersträvar inte makten och kommer inte heller att delta i parlamentsval.” På detta sätt räddade Murshid rörelsen från en svår katastrof.

Fem: Den 23 januari 1953 tillkännagav regeringspartiet bildandet av ”Tahrïrfronten”. Medlemmar av Ikhwan och andra politiska partier bjöds också in att ansluta sig. Ikhwan avvisade detta. Hasan al-Hudaybi träffade Gamal Abdel Nasser och sade till honom: ”Revolutionen” är en återspegling av hela nationens förhoppningar och strävanden. Därför bör nationen inte knytas till något särskilt parti. Följden blir att opportunister träder in, använder organisationen för personliga intressen och skadar regeringens och revolutionens anseende.

Sex: Den 22 februari 1953 inleddes för andra gången förhandlingar med Storbritannien. Ikhwan betraktade, mot bakgrund av tidigare erfarenheter, förhandlingarna som inget annat än ett sätt att vinna tid. Dessutom var Ikhwan inte berett att godta något villkor som på något sätt skulle ge britterna möjlighet att åter sätta sin fot på egyptisk mark.

Sju: Under diskussionerna om fördragets villkor skulle en tjänsteman vid den brittiska ambassaden, herr Evans, träffa Murshid Amir (Hasan al-Hudaybi) för att få veta Ikhwans uppfattning om fördragets villkor. Både herr Evans och Ikhwan hade samtyckt till detta. Under mötet gav Murshid sitt fulla stöd åt regeringens ståndpunkt och kallade omedelbart till sig major Salah Salem (ministern för nationell vägledning) för att redogöra för samtalets detaljer. Trots detta anklagade revolutionsrådet Ikhwan för sammansvärjning med britterna.

Detta var den huvudsakliga orsaken till meningsskiljaktigheterna mellan Ikhwan och revolutionsrådet. Men den 12 januari 1954 inträffade en händelse som ledde till att Ikhwan förklarades olagligt. Den dagen höll Ikhwans studenter martyrernas dag på universitetsområdet. Plötsligt anlände några beväpnade män i en jeep från Tahrïrfronten och körde in medan de ropade ”Allahu akbar” och ”Leve Egypten”. Så snart de hindrades började de emellertid skjuta med revolvrar. Ikhwans studenter svarade omedelbart. Den revolutionära regeringen använde händelsen som förevändning för att förbjuda Ikhwan och arrestera ett stort antal av dess ledare. Samtidigt avsatte revolutionsrådet general Naguib. Detta ledde till stor oro i landet. En stark upprördhet spred sig inom armén. Den motsatta ledningen tvingades till slut återinsätta Naguib. Den tillkännagav till och med att förbudet mot Ikhwan och de andra politiska partierna skulle hävas. Tre dagar efter detta tillkännagivande började Tahrïrfronten skapa våldsamma oroligheter, och landets situation blev så fientlig att Naguib tvingades avgå. Alla politiska partier utom Ikhwan upplöstes. Därefter övertog Gamal Abdel Nasser själv posten som premiärminister.

Den 1 september 1953 undertecknades avtalet med Storbritannien om truppernas tillbakadragande. Ikhwan avvisade avtalet, och en häftig debatt började mellan Ikhwan och revolutionens ledare. Den 26 oktober 1954 utsattes Gamal Abdel Nasser för ett mordförsök, vilket Ikhwan anklagades för. Denna långa berättelse slutade med att sex av Ikhwans ledare dömdes till döden. Tusentals människor fängslades, och mot dem sattes en sådan skoningslös ångvält av förtryck och tortyr i rörelse att till och med mänsklighetens mörka historia skakade. Medan den revolutionära regeringen å ena sidan väckte minnet av Farao, Nimrod, Djingis och Hulagu Khan till liv, återupplivade Ikhwans fångar å andra sidan föredömet från islams stora män, såsom Bilal, Khubayb och Said ibn Jubayr, må Allah vara nöjd med dem.

Ikhwan-ledarnas martyrskap

I detta skede återger jag ett citat ur boken ”Gamal Abdun Nasir”, skriven av Ahmad Abu al-Fatah, redaktör för Egyptens berömda dagstidning al-Misri. Därifrån kan man få en viss föreställning om den situation där avrättningen genom hängning av sex av Ikhwans ledare och fängslandet av tusentals av deras medlemmar omnämns. Ahmad Abu al-Fatah skriver:

”Rättegången mot de gripna Ikhwan-medlemmarna hölls inför den domstol som Gamal Abdun Nasir kallade Folkdomstolen (Mahkamat ash-Sha’b). Denna domstol bestod av tre domare. Alla tre var Gamal Nasirs medarbetare och medlemmar av Revolutionsrådet. Det bör framhållas att denna typ av rättsprocess inte var något annat än en skamlig fars. Otaliga anklagelser riktades mot de åtalade. Men när de trädde in i rättssalen var spåren av bestialisk tortyr tydliga på deras kroppar och ansikten. Trots detta tog domarna inte en enda gång upp denna brutala bestraffning och tortyr inför domstolen.”

Här framgår tydligt att denna domstol hade inrättats just för att hänga framstående personer inom Ikhwan och fängsla vanligt folk. I praktiken bedrev domstolen därför en förtryckskampanj under Abdun Nasirs godtycke. Domstolen dömde sju personer till döden genom hängning. En av dem var Ikhwan al-Muslimuns högste ledare, Hasan al-Hudaybi, och de övriga sex var organisationens främsta ledare. Deras namn var advokaten Abd al-Qadir [Abd al-Qadir Awda hörde till Ikhwan al-Muslimuns framstående ledare. Under kung Faruks styre var han domare vid en egyptisk domstol. Eftersom han som muslim inte ansåg det tillåtet att avkunna domar enligt icke-islamisk lag sade han upp sig från denna höga post. Därefter anslöt han sig till Ikhwan och befordrades till ställningen som ställföreträdande högste ledare. Han skrev flera böcker. Av hans verk väckte boken ”Islams straffrätt” (at-Tashrih al-Jinai al-Islami) störst uppmärksamhet. Den består av två omfattande volymer. Boken blev högt uppskattad bland jurister världen över. Han skrev den 1951. På grund av bokens förtjänster och särskilda bidrag beslutade regeringen att författaren skulle tilldelas Fuad I-priset. Ett villkor ställdes dock: två meningar skulle strykas ur boken. Den ena löd att islams arvsordning inte förespråkar monarki. Den andra löd att ingen domare i islam står över lagen. Professor Abd al-Qadir Awda (må Allah förbarma sig över honom) vägrade att stryka dessa meningar och avvisade även priset, vars värde var ett tusen egyptiska pund. Dessutom ådrog han sig kung Faruks vrede, eftersom udden i dessa meningar direkt riktades mot kung Faruk. Utöver detta verk skrev Abd al-Qadir Awda (må Allah förbarma sig över honom) ytterligare några böcker, såsom ”Islam och vårt rättssystem”, ”Islam och vår politik” samt ”Islams lära om styre” och andra.] Ikhwan al-Muslimuns generalsekreterare, sheikh Muhammad Farghali, Yusuf al-At, Ibrahim at-Tayyib och Hindawi Dabir.”

”Rättegången var vanhedrad genom förtryck och tortyr, hämnd, trampandet på sanningen samt fördömandet av rättvisa och rättfärdighet. Folken i Egypten och de övriga arabländerna uttryckte sitt hat mot denna politik, och protester mot detta uppenbara förtryck hördes från olika delar av den arabiska och islamiska världen. Massiva protestmarscher hölls i de största städerna i Syrien, Libanon, Libyen, Jordanien och Irak. Där ropades slagord om den militära diktaturens fall. Alla ledare i den arabiska och islamiska världen bad om att få ingripa i saken och vädjade till Gamal Abdun Nasir att han på vilket sätt som helst skulle sätta punkt för detta sorgliga kapitel. Även de arabiska ländernas tidningar angrep detta beslut, domstolens verksamhet och militärregeringen med ytterst skarpa formuleringar. Men Gamal Abdun Nasir brydde sig inte alls om dessa vädjanden. Tvärtom visade han en ovanlig iver att verkställa dödsstraffen mot Ikhwans ledare. Ikhwans högste ledare, Hasan al-Hudaybi, undantogs dock från detta straff.”

Representanter för världens nyhetsbyråer bevittnade avrättningarna och såg med egna ögon de åtalades förunderliga mod och ståndaktighet, som inte förändrades det minsta ens när de stod på galgen. John Lacouetter, korrespondent för Frankrikes mest berömda tidning, dagstidningen France-Soir, var närvarande där. Han publicerade en detaljerad redogörelse för händelsen i sin tidning. Rubriken löd: ”En scen av mod och djärvhet hos män på väg mot galgen.” Han skrev att en svart flagga vajade vid huvudporten till Kairos fängelse och markerade den sorgliga händelsen då sex av Ikhwan al-Muslimuns ledare hängdes. I avrättningens stund tackade de Allah, som hade skänkt dem martyrskapets rang.

Dessa män gick mot döden med ett ovanligt mod. Klockan åtta hissades en svart flagga framför appellationsdomstolen, dit de åtalade hade förts natten före. Enligt sed blåste den kalla vinden utanför fängelset. Inne på fängelsets centrala område stod två demonlika bödlar på sina vanliga platser. De hade rufsiga mustascher och var klädda i svart. De stod bredvid en halvt öppen dörr och väntade. Det var dödskammarens dörr. Fem minuter över åtta förde säkerhetspolisen den förste mannen till galgen. Det var Abd al-Latif. Han bar en röd mössa, en svart skjorta och röda byxor. Hans fötter var bara. Medan han rörde på läpparna läste han en bön. På hans ansikte strålade samma glädje som jag hade lagt märke till den dag då förhandlingarna hölls i domstolen. Efter uppläsningen av anklagelserna, där Ikhwan beskylldes för att ha velat mörda överste Nasir och genom våld organisera en revolution, reciterade två mawlavier något ur Koranen. En tredje mawlavi, som var blind och kallades sheikh Saadi, höll ett tal där han vittnade om att Abd al-Latif, genom att rikta in sig på överste Nasir, hade planerat att mörda inte bara en enda person utan samtliga tjugotvå miljoner egyptier. Men Allah skyddade översten till det egyptiska folkets bästa. Distriktsadministratören uppmanade den dömde att läsa trosbekännelsen. Men han började säga: ”Jag tackar Allah, som har skänkt mig martyrskapets rang. Martyrskap är Ikhwan al-Muslimuns dyrbara önskan.” Abd al-Latif vägrade också att ta emot något. Under tiden hörde jag ett skrik. Trästycket hade dragits undan under den dömdes fötter. Hans hjärta fortsatte att slå i tre och en halv minut, varefter han för alltid blev livlös.

Efter varje verkställd avrättning måste jag vänta i en halvtimme. Enligt egyptisk lag var det obligatoriskt att låta den dödsdömdes kropp hänga kvar i en halvtimme, så att inget tvivel skulle kvarstå om hans död.

Nu fördes Yusuf al-At fram. Han var organisationssekreterare i Syrien. Liksom den föregående bar även han röda och svarta kläder. Mellan de två enorma, jättelika bödlarna såg han mycket liten ut. Hans kropp var blåaktig och hans ansikte svullet. När han gick förbi framför oss såg han sig omkring med båda ögonen. När han kom fram till galgen uttryckte han önskan att be två rakʿat. Men bödlarna svarade: ”Be dem tyst för dig själv.” Då läste han högt denna bön –

(*************arabiska*********************)

(Förlåt mig och även alla dem som har gått till överdrift mot mig.) Yusuf al-ʿAtis hjärtslag upphörde på bara två minuter.

Den tredje dömde, Ibrahim Tayyār, var ledare för den hemliga organisationen i Kairo-zonen. Ingen kommer att kunna glömma det mod han visade här. Ett svagt, föraktfullt leende vilade på hans läppar. Dessutom gick han längs ena sidan i stället för mitt på vägen. Han såg på de närvarande med orädd blick och sade med mycket klar röst: ”Lovad vare Allah, våra fiender har själva gjort sig till våra domare. Men på uppståndelsens dag kommer både den orättfärdige och den förtryckte att stå inför en rättvis domare, och denne domare kommer att avgöra saken med sanning och rättvisa.” Vid ett tillfälle sade han till bödeln: ”Bind inte kedjan så hårt; den sliter sönder min arm.” Med ett meningsfullt leende gick han in genom den sista dörren.

Den fjärde dömde var advokat. Hans namn var Handabi Dabi. Anklagelsen mot honom var att han hade försett mördaren med vapen och hetsat honom till mord. När han fick frågan om han hade någon sista önskan sade han: ”Jag ber Jamal Abdun Nasir om nåd.” Fängelsedirektören svarade: ”Denna önskan har redan framförts till honom.” Därefter fördes även han till det svarta rummet.

Därefter kom turen till en ståtlig och vördnadsvärd shaykh. Han var Muhammad Farghali, Ikhwans berömde predikant. Han kom fram med ett ljuvt leende på läpparna. Följande ord hördes från honom: ”Allahu akbar, jag har fått lyckan att möta Allah.” Han viskade något med låg röst i örat på en religiös lärare i fängelset och gick sedan mot galgen.

Den sjätte och siste dömde som fördes mot avrättningsplattformen var shaykh Abd al-Qadir Awda. Han var den andlige ledaren för Ikhwans rörelse. Det var han som medlade mellan Najib och Ikhwan. Inne i domstolen höll han ett mycket insiktsfullt tal om domstolens beslut, och när dödsdomen lästes upp för honom tog han emot den med ett leende och ett tacksamt hjärta. Vi såg honom passera framför oss med högt buret huvud och lugna steg; i hans ögon lyste ett svagt leende. Han reciterade Koranen med allvarlig röst. Till sist reciterade han några arabiska dikter. Innebörden var: ”Om jag får ge mitt liv på Allahs väg, bryr jag mig inte om någonting.” Han höjde huvudet mycket högt och sade: ”Mitt blod kommer att bli en förbannelse över den nuvarande regeringen.” Han vägrade att ta emot någonting. När han gick mot galgen lämnade han de utsedda bödlarna bakom sig och gick själv framåt.

(Källa: tidningen France Soir, Paris, 8 december 1954)

Dessa sex personer var de som Abdun Nasser hade dömt till döden genom hängning. Här fanns också ett stort antal människor som i tysthet föll i dödens armar inne i fängelset, utan att någon ens fick veta att de hade avlidit. I detta sammanhang blev händelsen vid Tora-fängelset mycket berömd. Den inträffade den 1 juni 1957. Den dagen sköts tjugoen personer samtidigt inne i fängelset och slets sönder av kulorna. Anledningen var att de hade utlyst strejk i protest mot regeringens order, genom vilken de hade berövats möjligheten att träffa sina anhöriga.

Abdun Nasser höll femtiotusen egyptier fängslade och behandlade dem med gränslös brutalitet. Till och med dessa fångars familjer och anhöriga utsattes för ytterst omänsklig och bestialisk behandling. Berättelsen om dessa femtiotusen fångar och deras anhöriga är en mycket smärtsam och ändlös historia. Än i dag lever tusentals Ikhwan-medlemmar ett outhärdligt liv i fängelserna, och de flesta av dem kämpar för liv och död i läger ute på öppna fält.

Detta långa citat har jag sammanställt ur boken Gamal Abdun Nasser av Ahmad Abu al-Fatah, en nära vän till Gamal Nasser och redaktör för Al-Misri. Ahmad Fatah var Gamal Abdun Nassers högra hand fram till 1956. Men till slut blev även han föremål för Gamal Nassers vrede och tvingades välja att fly från honom.

Större delen av det citerade materialet i Ahmad Abu al-Fatahs bok bygger på skildringen i den parisiska tidningen France Soir. Jag nämner tidningens korrespondents direkta iakttagelser endast för att visa hur denna stora händelse, Ikhwan-ledarnas martyrskap, framträder genom en utländsk journalists ord. Annars är berättelsen om allt som hände Ikhwan-ledarna i fängelset, om den skenrättegångsdomstols förnedring av dem och om den enastående personlighet de visade på galgbacken mycket omfattande och lång.

Bidrag

Tidigare har jag kortfattat redogjort för Ikhwan al-Muslimuns historia och dawah. Jag vill att det ska stå klart för läsarna hur ren och ädel historien är om en rörelse som ständigt utsattes för förtryck och tortyr och som man ansåg att det endast gick att bekämpa med skjutningar och avrättningar genom hängning, hur den i varje törnbeströdd fas var uppriktigt förbunden med islam och hur den visade att den verkligen sökte landets och folkets välgång. Härefter vill jag nämna vilka reaktioner Ikhwans rörelse väckte i det egyptiska samhället och vilka åtgärder de vidtog för en övergripande reform av det egyptiska samhället.

Jag har redan nämnt att Ikhwan al-Muslimun grundades vid en tid då det osmanska kalifatets tron å ena sidan störtades och den turkiska nationalismen reste sig. Å andra sidan blev den arabiska nationalismen en konkurrerande paroll. Den kristna gruppen i Libanon och ateisterna i Egypten använde den arabiska nationalismens täckmantel för att göra ateismen, spridningen av dess idéer och dyrkan av väst synnerligen framträdande i Egypten, och många framstående muslimska intellektuella lät sig föras med av denna ström. Darul Ulums klubb, som grundades under Hifni Nasif Beks beskydd och till vilken många framstående lärda var knutna, var, för att tala klarspråk—

Egypt hade blivit en banerförare för en politik som höll landets dörrar öppna för varje ideologi och varje civilisation och kultur. En grupp litteraturvänner och bildade akademiker betraktade Egypten som en del av Europa i stället för Orienten och knöt sig till Medelhavet i stället för Röda havet. Till och med den insiktsfulle tänkaren Musa Salam, som var väl insatt i komplexa frågor, sade att tysk och kinesisk litteratur låg Egyptens invånare närmare än arabisk litteratur. Förhållandena inom journalistiken var sådana att Muhibuddin al-Khatib, efter att ha undersökt den egyptiska journalistiken 1934, drog slutsatsen: ”Våra muslimska tidningar verkar vara kopior av Hollywood.” Handel och affärsverksamhet stod inte bara helt under européernas kontroll; även hotellen och kaféerna var under deras kontroll. Av dessa europeiska köpmän var omkring hundratusen italienare. Det enda de egyptiska tänkarna gjorde för att befria sig från dessa utländska köpmän var att lägga grunden till Misr Bank. Banken grundades av Tal’at Harb pascha. Dessutom bedrevs kampen för Egyptens ekonomiska självständighet genom att utveckla den egyptiska filmen och teatern. Utbildningsväsendets tillstånd var ännu mer beklagligt. Även på detta område hade utlänningarna etablerat fullständig dominans.

Programmet för att genomföra en intellektuell revolution

Under dessa förhållanden inledde Ikhwan sin omfattande reformrörelse och började reformarbetet i varje hörn av det egyptiska samhället. Å ena sidan gjorde de de bildade kretsarna till centrum för sina egna ansträngningar och sin kamp, och å andra sidan fortsatte de sin verksamhet bland arbetarna och bönderna. De bildade kretsarna drevs med av en stark ström av patriotism, rasdyrkan, nationalism och ateism, medan arbetarna och bönderna skoningslöst krossades under monarkismens och kolonialismens kvarnstenar. De hade inte ens någon känsla för livet eller livets behov.

Därför höjde Ikhwan sin röst mot avfall från religionen, ateism, snäv nationalism och västdyrkan. Genom sina uttalanden och skrifter klargjorde Ikhwans ledare dessa skadliga företeelser, kritiserade dem och tydliggjorde deras skadliga konsekvenser. De avslöjade den djupare hemligheten bakom de splittrande slagorden om religionen och den materiella världen och framställde islam som ett fullständigt livssystem. Genom att stå emot den västerländska civilisationens och kulturens ström skapade de den islamiska civilisationens skönhet. Läroanstalterna var viktiga centra för spridningen av västerländsk civilisation, kultur och västerländskt tänkande. Ikhwan riktade full uppmärksamhet mot detta, väckte liv i islams religion bland studenter och lärare och gav dem jihadträning i stället för att låta dem slösa bort sin tid på gagnlösa ting. Fuad al-Awwal-universitetet (numera Kairos universitet) betraktades som Egyptens främsta lärosäte. Det fanns en tid då islam hånades och förlöjligades vid detta universitet. Men genom Ikhwans dawah skedde en sådan förändring där att Ikhwanstödda studenter blev majoritet i studentkåren. Med den palestinske författaren dr Ishaq Musa al-Husaynis ord kan man snarare säga att resultatet av valet till Fuad-universitetets studentkår var följande:

Lantbrukshögskolan: Ikhwan vann samtliga elva platser.

Naturvetenskapliga högskolan: Det totala antalet platser var elva. Ikhwan vann dem alla.

Tekniska högskolan: Ikhwan vann sju av de tio platserna.

Konsthögskolan: Ikhwan vann sju av de tio platserna.

L college: nio av tio.

Handelshögskolan: Ikhwan vann nio av tretton platser.

L college var en gång ett fäste för studenter som stödde Wafd-partiet. Men Ikhwans studenter vann nio av de tio platserna där. När Ikhwan tillkännagav att de skulle delta i jihad i Palestina var det dessa studenter som anslöt sig till mujahidins främsta led, och det var de som reste till Ikhwans läger för att få militär utbildning. Även de brittiska tidningarna erkände i detta sammanhang att den organisation som hade störst inflytande bland studenterna var Ikhwan al-Muslimun.

När rösten för islam och det islamiska livssystemet började höras från dessa läroanstalter fick den ett omfattande inflytande på livets alla områden. Lärda och författare påverkades av den. Dess inflytande märktes bland juristerna, och inom tjugo eller tjugofem år förändrades det egyptiska samhällets ansikte. De som hade ägnat sina skrifter åt västerländskt tänkande och filosofi, och vars kritik alltid riktades mot islam, förändrades fullständigt när de såg vart vinden blåste. Deras gudsfientliga pennor blev i stället lovprisare av islamisk historia, civilisation och kultur samt av det islamiska stats- och samhällssystemet. Muhammad Husayn Haykal, författaren till Hayat Muhammad, är ett lysande exempel på denna förändring. Efterfrågan på islamisk litteratur ökade så mycket att även professionella författare började se islamiska ämnen som ett behov för sin tid.

Från de röster som hade höjt slagordet om en åtskillnad mellan religion och politik, som hade anklagat islam för att vara gammalt och förlegat och vars enda mål hade varit att dyrka landets herrar, började nu en annan ton höras: Islam är namnet på trosbekännelse, tro och dyrkan; det är också namnet på land och nation. Islam är, liksom religionens namn, även namnet på ett statssystem, på andlighet och handling, på Koranen och svärdet. Denna kallelse nådde alla samhällsklasser. Dess ljus spred sig från städerna till byar och landsbygdsområden. Varje person i nationen påverkades på något sätt av den. Egyptens berömde författare Ahmad Zayyat skrev om denna brytningstid:

Endast Ikhwan al-Muslimun representerar den rena islamiska trosläran och det islamiska tänkandet i detta förvirrade samhälle. De betraktar inte religionen som ett separat centrum för dyrkan, och de föreställer sig inte heller världen som en tygellös och evig marknadsplats. Enligt deras syn är moskén marknadens höga pelare, och marknaden är en del av moskén. De har ett språk för tal och analys. På det ekonomiska området framträder deras avsikter i praktiken. De genomgår militär utbildning för jihad. På det politiska området har de ett självständigt synsätt. I varje stad finns deras anhängare. De har inflytande i varje arabland. Den nationella väckelse som i dag kan iakttas i Egypten, Sudan, Irak och Syrien, Jemen och Hijaz samt Algeriet och Marocko kommer att få ett ovanligt stort inflytande från dem. (Risalah, 7 januari 1952).

Den berömde palestinske filosofen dr Ishaq Musa al-Husayni skrev om Ikhwans rörelse: De officiella lärda ägnade sig enbart åt språkliga spetsfundigheter. Sufierna var begränsade till dyrkan av ett snävt andligt perspektiv. Varje grupp som drabbats av den svåra sjukdomen behandlade endast en del av den. Slutligen framträdde Ikhwan al-Muslimun, och de fyllde alla tomrum.

Vilka medel och metoder valde Ikhwan för att uppnå denna intellektuella och praktiska revolution? Med andra ord: vilken tjänst utförde Ikhwan för det egyptiska riket? En kort redogörelse följer:

I det brev som imam Hasan al-Banna skrev till Muhammad Mahmud Pasha sades det tydligt, efter att alla samhällets olyckor och all omoral hade identifierats, att olika reformåtgärder kunde vidtas för att undanröja dessa. Den grundläggande åtgärden skulle vara att på ett genomgripande sätt omorganisera utbildningssystemets grundvalar, reformera lagarna, motverka orättvisor och använda fritiden till nyttiga ändamål. Därför inledde Ikhwan reformarbetet i enlighet med den plan som angavs i imam Hasan al-Bannas uttalande. Den första manifestationen av Ikhwans verksamhet kunde utvecklas genom föreläsningar, diskussioner samt intellektuell och moralisk fostran.

Detta arbete spreds särskilt bland arbetare och fattiga. De strömmade i stora skaror till denna daʿwa och fann stor ro och tillfredsställelse i den. Ikhwans undervisande föreläsningar byggde på ett antal grundläggande principer: att lära den outbildade befolkningen att förrätta bönen och fasta samt att låta dem memorera vissa suror ur Koranen; att förklara den islamiska daʿwans innebörd, nämligen att islam inte endast är ett namn för dyrkan och gudstjänst utan också betecknar ett fullständigt regelsystem för ett islamiskt liv; att vänja folket vid civilisation och moral; att förklara shariahs påbud och förbud för dem och uppmuntra dem att följa dessa; att hejda materialismens ström och klargöra att islams renässans i Orienten bör etableras som vägledare på livets alla områden; samt att genom praktiskt samarbete med människor i alla livets frågor lägga fram ett enastående livsideal för dem. Till en början var Ikhwans förkunnelse och undervisning centrerad kring moskéerna. Men när deras avdelningar öppnades i olika städer förvandlade de varje avdelning till ett utbildningscentrum, där allmänheten undervisades i det islamiska levnadssättet. Denna utbildningsverksamhet fortsatte i flera år.

Islams daʿwa till de styrande

Ett annat medel som de valde för att sprida sin daʿwa var att skicka brev med denna kallelse till landets ledande och ansvariga personer. Ett långt brev skrevs till Muhammad Mahmud Pasha, där han uppmanades att återuppliva det islamiska levnadssystemet och uppmärksammades på vissa reformåtgärder. Däribland att blandade sammankomster eller fester, oavsett om de var offentliga eller privata, skulle förbjudas; att ministrar och administrativa tjänstemän skulle avstå från spel och kapplöpningar, från att delta i nöjesarrangemang och från att publicera bilder på sina hustrur i tidningarna. Under bönetiderna skulle kontor och domstolar ha ledigt, och alla skulle förrätta bönen. Islamisk undervisning skulle ges en framträdande plats i höga tjänstemäns hem; det vill säga att de i samtal skulle använda arabiska i stället för engelska eller franska och ha egyptiska handledare för sina barn i stället för utländska. Stränga repressiva åtgärder skulle vidtas mot oärliga statstjänstemän.

I detta brev uppmanades Muhammad Mahmud Pasha också att genomföra lagreformer, och det krävdes att lagarna skulle omarbetas efter islamisk förebild. Bland annat lades ett förslag fram om att bilda en kommitté som skulle överväga hur den gällande lagen kunde samordnas med den islamiska lagen. I ett brev till Egyptens kung, Nahas Pasha och de arabiska myndigheterna sades att de skulle knyta den muslimska umma till en verklig islamisk utveckling; vi skulle följa alla deras anvisningar och inte tveka att göra någon form av uppoffring. Umar Tusun och Muhammad Ali Tawfiq fick brev där uppmärksamheten riktades mot den oordning som de politiska partierna hade skapat i landet. Nationen uppmanades att enas. Ett brev skrevs till justitieministern Ahmad Khashaba Pasha, med krav på att den islamiska lagen skulle införas. I brevet till Nahas Pasha sades att vänskapliga relationer skulle upprättas med de muslimska länderna och att vägen till att etablera islamiskt broderskap och ett islamiskt kalifat skulle underlättas. I ett annat brev krävdes att Nahas Pasha skulle utforma Wafdpartiets programförklaring i enlighet med islamiska principer. Den centrala inriktningen i alla dessa brev från Ikhwan var att förvandla landet till en islamisk stat och genomföra en allmän reform av samhället i enlighet med islamiska principer. För att sprida breven brett bildade Ikhwan därför en kommitté vid sitt centrala kontor, som skulle organisera deras omfattande publicering och spridning.

På journalistikens område

Även inom journalistiken gjorde Ikhwan en betydande insats. Enligt den egyptiske journalisten Muhib al-Din al-Khatib inleddes en förändring inom den hollywoodska journalistiken. I början av 1900-talet fanns visserligen vissa tidningar som nämnde islams namn, såsom Sheikh Ali Yusufs tidning al-Muʾayyad, Mustafa Kamils al-Liwaʾ, al-Shafiʿis al-Akhbar och shaykh Abd al-Aziz Jabishs al-ʿIlm. Men trots detta behärskades den egyptiska journalistiken av ren jahiliyya. Till slut kom Ikhwan och lät tawhids kallelse ljuda i templet. Till en början gav de ut sin ansedda månadstidskrift. Senare, år 1946, startade de en dagstidning med namnet Ikhwan al-Muslimun. Den blev mycket populär i Egypten och andra arabländer. Genom sin oförskräckta redigering och opartiska kritik skapade tidningen oro i regeringskretsarna. Den engelska kolonialmakten rasade av ilska när den såg dess popularitet. Därför stängdes den också vid flera tillfällen. Dessutom gav Ikhwan ut flera veckotidningar: al-Taʿaruf, al-Shiʿa, al-Nadhir och al-Shihab. Efter den svåra prövningen 1948 startade Ikhwan al-Mabahith, al-Daʿwat och al-Muslimun. Kort sagt åstadkom Ikhwan genom sin kraftfulla journalistik en revolution på det egyptiska journalistiska området. I stället för att nöja sig med oanständiga berättelser och kittlande nyheter började folket finna tillfredsställelse i djupgående och konstruktivt innehåll.

På utbildningsområdet

 Det bidrag som Ikhwan lämnar på utbildningsområdet är det främsta bland alla deras verksamheter. Ikhwan riktar vid olika tillfällen regeringens uppmärksamhet mot det islamiska utbildningssystemet. De beskriver utbildningens fyra syften:

1. Att uttrycka ett sanningsenligt synsätt.

2. Att utveckla en ädel moralisk karaktär.

3. Att dra nytta av tidigare erfarenheter.

4. Att utbilda kunniga personer inom olika områden på kunskapens och vetenskapens grundvalar.

Ikhwans utbildningsplan i detalj är följande:

För det första : Att anta en varaktig och stabil policy som förbättrar utbildningens kvalitet och skapar enhet mellan de grupper som är likvärdiga vad gäller syfte och mål. Att avsätta utbildningens inledande stadier till moralisk träning och till att skapa en patriotisk anda, samt att föra nationens olika kulturer närmare varandra.

För det andra : att ägna särskild uppmärksamhet åt islams historia samt historien om den islamiska civilisationen och kulturen.

För det tredje : att undervisa i religiös utbildning som ett grundläggande ämne på alla utbildningsnivåer.

För det fjärde : att se över flickornas utbildningssystem och läroplan samt skapa skillnader mellan pojkars och flickors läroplaner inom varje ämnesområde.

För det femte : att hålla personer som är försjunkna i skadliga trosföreställningar och omoral borta från utbildningsinstitutionerna.

För det sjätte : att ägna vetenskapen full uppmärksamhet och klargöra skillnaden mellan västerländsk filosofi och västerländsk vetenskap.

Till en början begränsade sig Ikhwan till att överlämna sina utbildningsplaner till regeringen. Senare gjorde de emellertid ansträngningar för att, efter bästa förmåga, genomföra dem. I detta syfte bildade de en styrelse och grundade separata grundskolor, sekundärskolor och yrkesskolor för pojkar och flickor. För att utrota analfabetismen och sprida religiös utbildning bland folket grundades koranskolor och koranmemoreringsskolor, och kvällsskolor öppnades för bönder och arbetare. Flera utbildningscentrum öppnades för elever som klarat sina prov, där förberedande undervisning anordnades under universitetens överinseende. Filialer inrättades för undervisning av barn i olika åldrar som på grund av arbete inte hade möjlighet att gå i skolan. Privatskolor öppnades för pojkar. En separat utbildningsinstitution för flickor inrättades under namnet De troendes mödrars skola. Dessutom grundades yrkesutbildningscentrum. Kort sagt genomförde Ikhwan en omfattande utbildningskampanj på grundval av en vittomfattande plan. Det fanns inte en enda plats i landet där Ikhwan hade en filial som inte hade någon utbildningsinstitution under sig. Ett bevis på allmänhetens intresse för dessa utbildningsinstitutioner är ett centrum för vuxenutbildning där 173 arbetare studerade samtidigt. Det är mycket svårt att ge en fullständig redogörelse för dessa utbildningsinstitutioner. Bara i Kairo fanns det 31 utbildningsinstitutioner, varav 11 var högskolor.

Allmän välfärd

Ikhwan deltog i allmännyttigt arbete genom mångsidiga program. För att genomföra dessa program inrättade de en särskild avdelning kallad Allmän välfärd. Ikhwan inledde detta arbete redan under rörelsens tidiga skede. Under Nakrashi Pasjas tid, när Ikhwan förklarades olagligt, fanns det i Egypten femhundra allmännyttiga centra som hade grundats av Ikhwan. År 1945 övertog socialministeriet enligt lagen tillsynen över dessa centra. Dessa centra hjälpte behövande personer med varor och pengar. De tillgodosåg de behövandes behov med medel som samlats in genom zakat, sadaqa och offerdjurens hudar. De ordnade försörjning åt arbetslösa och sysselsatte dem ibland i affärsverksamhet genom att förse dem med tillräckligt kapital. Sjuka behandlades kostnadsfritt. Mat tillhandahölls till fattiga till låga priser. De ordnade utbildning bland arbetarna. För att reformera och utveckla landsbygdsbefolkningen bildade Ikhwan en särskild kommitté. På landsbygden hjälptes fattiga och behövande på olika sätt, och lokala gräl och tvister avgjordes genom byråden.

När Ikhwan åter blev fullt tillåtet under Nahhas Pashas tid antog de, i anslutning till olika program, omfattande planer för samhällsnyttan. Detta inleddes genom att en moské, ett vårdcentrum, ett bibliotek och en samlingssal grundades i Kairo. Inom ramen för denna plan ordnades tillsynen över moskéer som hade stått oanvända. Enbart i Kairo drevs tjugofem moskéer under Ikhwans tillsyn. För några av dem bar Ikhwan själva alla kostnader, medan de i andra endast skötte imam- och predikantuppgifterna, helt utan ersättning.

Vid Ikhwans högkvarter fanns en särskild avdelning för böndernas och arbetarnas välfärd, som löste deras olika problem. Ett arbetarkollektiv öppnades där arbetarna utbildades om sina rättigheter och skyldigheter samt undervisades i arbetsrätt. Ett team av advokater specialiserade på arbetsrätt arbetade vid denna avdelning. Även inom jordbruket gjorde Ikhwan en betydande insats. Dess jordbruksavdelning informerade bönderna om nya jordbruksmetoder och lärde dem hur de kunde skydda grödorna mot alla faror från himmel och jord. Ikhwan var tvunget att utföra allt detta eftersom staten inte ägnade frågan någon som helst uppmärksamhet. Genom den religiösa kallelsen fick denna religiösa rörelse ett djupt och omfattande inflytande, ett inflytande som de inte kunde uppnå genom enbart tal och föredrag.

Även för social välfärd arbetade en särskild styrelse. Denna avdelning bestod av personer med erfarenhet av sociala frågor och professorer. De genomförde och övervakade planer för social utveckling. Under sina sista dagar arbetade Ikhwan med att förverkliga planen på att bygga en idealisk stad i den del av Kairo som kallades det gamla Egypten. För detta ändamål köpte de mark och ville där etablera ett rent bostadsområde för människor ur medel- och underklassen.

På det ekonomiska området

Ikhwans insats inom det ekonomiska området var omfattande. För att stärka den nationella ekonomin grundade de olika företag. Vinsten från dessa fördelades enligt principen om mudaraba, och arbetarna hade också del i denna vinst.

1. Islamiska bolaget: Det startade sin verksamhet 1939 med ett kapital på fyra tusen pund. Även människor i Ikhwans kretsar blev mycket intresserade av det, och kapitalet ökade från fyra tusen pund till tjugo tusen pund. Bolaget satte flera offentliga bussar i trafik. Det grundade en fabrik som tillverkade bränsleoljekök. Efterfrågan på dessa uppstod inte bara i Egypten utan även utanför Egypten. Bolaget grundade också en cementfabrik.

2. Arabiska bolaget: Det startade sin verksamhet 1947 med ett kapital på sex tusen pund. Bolaget importerade modern utrustning för stenhuggning värd tusentals pund. Men när organisationen förklarades olaglig blev dess tillgångar liggande utan arvinge, och bolaget led förluster på tusentals pund.

3. Textilbolaget: År 1948 startade bolaget med åtta tusen pund en fabrik för tygproduktion. Sextio hantverkare arbetade i fabriken. Fabriken tillverkade förstklassig poplin, siden, gabardin och andra högkvalitativa tyger, som såldes till skäliga priser.

4. Islamska publikationsbolaget: Det startades med en investering på sjuttio tusen pund.

5. Dagstidningsbolaget: Dess startkapital var femtio tusen pund. Den 5 maj 1946 började bolaget ge ut en dagstidning, som spelade en betydande roll i frihetskampen och i spridningen av islamisk civilisation och kultur.

6. Handels- och ingenjörsbolaget: Det startades med ett kapital på fjorton tusen pund. Bolaget fick ett mycket gott anseende inom ingenjörsarbete och husbyggnation.

7. Handelsbolaget: Dess huvudkontor låg i Kairo och det hade filialer på olika håll i landet. Bolaget arbetade utifrån principen om ömsesidigt samarbete. Det tillhandahöll nödvändiga hushållsartiklar till låga priser.

När det gäller Ikhwans insatser på det medicinska området fanns det enbart i Kairo sjutton välgörenhetskliniker och ett sjukhus. Patienter togs in på detta sjukhus. Miljontals människor fick kostnadsfri vård vid dessa kliniker. Specialistläkare inom olika sjukdomsområden arbetade där som läkare utan ersättning eller mot ett mindre arvode.

Detta är en kort beskrivning av den stora religiösa rörelsens insatser i den islamiska världen – den rörelse som Egyptens president Nasser under tolv år använde alla sina krafter för att utplåna. Den var dessutom ett stort hinder för västvärlden, den kapitalistiska imperialismen och Israel.

Egypten och Ikhwan

[Denna artikel skrevs i september 1966 med anledning av Sayyid Qutbs (må Allah förbarma sig över honom) martyrskap. Den bild av Egypten som tecknas här hör samman med den tiden.]

Den konflikt mellan Nasser och Ikhwan som pågått sedan 1945 har nu åter nått ett ytterst sorgligt stadium. År 1954 avrättades sex framstående ledare för Ikhwan genom hängning. Och nu har ytterligare tre personer hängts, däribland den berömda personligheten Sayyid Qutb. En lång lista av anklagelser har riktats mot dem. Den största och mest skrämmande anklagelsen är emellertid att de ville mörda president Nasser. Dessutom planerade de att genom vapen åstadkomma en blodig revolution i landet. Innan vi belyser mysteriet bakom dessa anklagelser och Ikhwans svar på dem, måste vi undersöka de orsaker som i själva verket verkade på djupet av denna konflikt.

Under de senaste åren hade Egyptens tänkande och patriotiska kretsar inte varit nöjda med den inriktning som den egyptiska regeringen hade gett sin utrikespolitik, och detta missnöje började utvecklas till intensiv vrede, irritation och ett spänt tillstånd. Det egyptiska folket är i grunden islamälskande och har en djupgående anknytning till den islamiska historien. Där har islamisk kunskap och vetenskap studerats i århundraden. De har alltid haft en förbindelse med den islamiska världen. Under den närmaste tiden har många reformatorer, lärda och starka församlingar för daʿwa verkat bland dem. Med undantag för vissa stadsbor var den stora massan av befolkningen, varav de flesta var lantliga bönder, djupt förbundna med islam, och deras sociala liv präglades starkt av ett islamiskt levnadssätt och islamiskt uppförande. Det internationella politiska spel som detta muslimska folk utsattes för såg ut på följande sätt:

Egyptens utrikespolitik betraktade inte den islamiska världens problem och kriser som islamiska eller muslimska problem. I stället bedömde den dem genom de gruppernas närsynta glasögon, vilkas underdånighet gav dem deras ställning. Eller också följde den de egyptiska härskarnas personliga intressen och ändamål. Detta felaktiga synsätt höll Egyptens utrikespolitik grundlös och opportunistisk. Å ena sidan betraktade den egyptiska regeringen fiendskapen med Israel som sitt främsta och yttersta mål, men å andra sidan hade den nära förbindelser med de länder som inte bara stödde Israel utan också var hängivna åt dess utveckling och framsteg. Den hade vänskapliga relationer med Jugoslavien. Den hade mycket nära relationer med Abessiniens Haile Selassie. Ändå var denne en mördare av muslimer och röjde den afrikanska kontinenten för Israel. I Eritreas muslimskt dominerade områden gav han flera israeliska företag tillstånd att bedriva handel och affärsverksamhet. En gång sade han följande i ett tal inför den amerikanska kongressen:

Under de kommande tjugo åren ska jag göra alla dessa abessinska muslimer som bor i mitt imperium till kristna.

Makarios var så omtyckt av den egyptiska regeringen att han till och med fick vapenbistånd mot Turkiet. Nyligen tillkännagavs det dessutom från Nicosia att om Turkiet angrep Cypern skulle egyptiska raketer skickas dit som svar för att hjälpa till. Makarios var inte någon okänd eller obetydlig person. Han mördade de cypriotiska turkarna hänsynslöst, vilket i själva verket innebar att han under den ortodoxa kyrkans täckmantel tjänade den brittiska imperialismen. När Makarios besökte Egypten och berömde president Nasser sade han:

Han var vår mycket nära vän; han nämnde inte ens Palestinafrågan under samtalet.

Den egyptiska regeringens och de egyptiska härskarnas omotiverade maktutövning kastade Syrien för alltid ned i en avgrund med en mörk framtid. Den känslomässiga vänskap som Syrien hade knutit med Egypten byggde på kravet att syriernas stora historiska uppoffring skulle värderas och att Egypten skulle hjälpa till att lösa den interna kris som hade fått dem att söka skydd under Egyptens vingar. Alla visste att Syrien, skrämt av kommunisternas förrädiska intriger, hade knutit sig till Egypten. Men på grund av den plundring och det kaos som de egyptiska myndigheterna satte i gång i Syrien uppstod ett behov för Syrien att skilja sig från Egypten, och nu har situationen blivit sådan att de har störtat från himlen och fastnat i en dadelpalm. Dessförinnan hade Egypten försvagat Sudan. Så snart fällan för en förening av Nildalen hade skapats slets den sönder. Den egyptiska regeringens despotiska behandling av Naguib gjorde det sudanesiska folket fientligt mot Egypten. Och nu fortsätter den egyptiska regeringen, i stället för att rätta till sina tidigare misstag, att begå ännu större misstag. Eftersom Sudans nuvarande regering inte stöder en förening med Egypten hetsar de egyptiska härskarna regeringen mot kommunisterna i södra Sudan för att förödmjuka och försätta Sudans regering i svårigheter. Sudans regering spårade också källan till de egyptiska vapen som hade förts in i södra Sudan från Egypten.

Låt oss nu rikta uppmärksamheten mot Jemens problem. Den verkliga situationen är att Jemenproblemet på grund av den egyptiska regeringens olagliga politik inte bara har blivit en källa till vanära för Egypten. Enligt den israeliska radion har det dessutom fläckat hela den islamiska världens panna med skam. Egyptiska trupper har varit stationerade i Jemen i tre år. Den förföljelse och det förtryck som de under dessa tre år utsatte de jemenitiska stammarna för förtjänar en separat och detaljerad redogörelse. Under dessa tre år har Egypten spenderat en miljard pund på sina trupper, och hittills uppgår de dagliga utgifterna till femhundratusen pund. Närmare hundratusen människor har dödats i kriget, varav tiotusen var egyptiska soldater och resten invånare i Jemen. Å ena sidan de arabnationalistiska kraven och å andra sidan denna massaker på arabiska bröder blev en källa till oro för varje patriotisk medborgare. Särskilt de egyptier vars barn föll offer för döden i bergen kring Sanaa och Taiz uttryckte starkt missnöje med detta krig. Den egyptiska regeringen spred budskapet att de som dödats i kriget i Jemen var martyrer för friheten. Men hur kan en muslims samvete acceptera att muslimer skär strupen av muslimer och ändå vinner martyrskapets ära? I denna situation blev hela arabvärlden, det jemenitiska folket och den egyptiska nationen förvirrade och rådvilla. Även den egyptiska armén själv kände avsky inför detta. Till och med president Nassers nära vänner Abd al-Latif al-Baghdadi och Kamal al-Din Husayn, som betraktades som hans högra hand, uttryckte sitt missnöje med kriget. Som vedergällning blev de utsatta för tillrättavisningar.

Egyptens förbindelse med Palestinaproblemet är mycket nära. Utifrån den situation som problemet hittills har utvecklats i fjärmar det sig alltmer från alla möjliga lösningar, och det arabiska folket tvingas nu tänka att Egyptens regering kanske inte är uppriktigt villig att göra seriösa ansträngningar för en tillfredsställande lösning, samtidigt som Israels inflytande ökar dag för dag. För det första har Egyptens regering upprättat vänskapliga förbindelser med länder som inte bara stöder Israel, utan också kan samarbeta för att hålla tillbaka Israel. Egyptens regering har intagit en omänsklig politik gentemot dem; detta har rentav nått nivån av öppna konflikter. De tydliga bristerna i Egyptens politik i Palestinaproblemet var att regeringen stödde FN:s nödstyrkas obehöriga inträde i Gaza och därigenom i praktiken öppnade området för Israels fria rörelser. Det var just från detta område som arabiska frivilliga i hemlighet tog sig in i Israel och genomförde gerillaoperationer. FN-polisen tillåter nu inte längre arabiska frivilliga att ta sig in i området, medan Israel obehindrat förverkligar sina ekonomiska planer där. På samma sätt överlämnade Egyptens regering i praktiken Västbanken åt judarna genom att stödja FN:s kontroll där. Före införandet av FN:s kontroll hade judarna inte vågat förklara något i detta område, men nu har de byggt en stor hamn i Eilat-området och deras fartyg färdas stolt till de afrikanska länderna. Alla begränsningar för att öppna denna bukt har därmed undanröjts; det var detta som hade gjort Israel djupt bekymrat och drabbat landet av en svår ekonomisk depression. Nu etablerar de utan hinder sina kommersiella marknader i de afrikanska länderna, och de flesta av dessa länder fastnar i deras bedrägliga fälla.

Dessa förändringar sker inför den egyptiska regeringens ögon på grund av dess egna misstag. När det arabiska folket ser detta börjar en eld brinna i dess bröst. Men i stället för att vidta lämpliga åtgärder för att gottgöra detta förklarar Egyptens regering tvärtom att den enda lösningen på Palestinaproblemet är att de socialistiska och revolutionära regeringarna i de arabiska länderna förenas. Det vill säga att världens muslimer ska förenas i denna fråga under socialismens fana. När president Nasser talade vid ett möte med Palestinas befrielseorganisation sade han:

Jag säger tydligt att vi inte ens har någon styrka för självförsvar, även om vi befinner oss i en position att anfalla. Problemet med att ändra Jordans flodbana bör tills vidare skjutas upp.

Under Abd al-Hakim Amers besök i Frankrike sade han i ett tal i Paris: Förenade Arabrepubliken har varken önskan eller avsikt att föra krig mot Israel.

Under samma besök tog Egyptens regering emot tiotusentals dollar från Frankrike. En egyptisk arméofficer, brigadgeneral Muhammad Fawzi, nämner detta på sidan 131 i sin bok med titeln Judendom och Israel.

Vissa erkänner krig som en lösning på Palestinaproblemet. Detta är fullständigt orimligt. Denna lösning strider mot det avtal inom Förenta nationerna som de arabiska länderna har undertecknat. Den strider dessutom mot principen om varaktig fred, vars främsta företrädare Egypten är.

Denna bok ingick i kursplanen vid militärakademin i Kairo. Är det verkligen så svårt för Egyptens muslimska folk att förstå att Egyptens regering kan spendera en miljard pund i Jemen och använda sextiotusen soldater, men ändå inte har några medel eller möjligheter att lösa Palestinaproblemet?

Det som nu ständigt uttalas i arabvärlden och därmed också i den islamiska världen är islamisk enhet. Arabledarnas konferens antog vid sitt föregående möte ett förslag om att Palestinaproblemet inte bör begränsas till araberna, utan fastställas som alla muslimers problem, och att stöd och hjälp från de muslimska regeringarna därför bör sökas. Ledaren för Sonali Land lade fram förslaget att de muslimska länderna borde enas i vissa frågor som berör dem. För detta ändamål borde en konferens för muslimska ledare hållas. Saudiarabiens kung Faisal stödde förslaget och började i praktiken arbeta aktivt för denna kallelse. Samvetets krav var då att Egyptens regering skulle träda fram för att stödja denna kallelse och inte bara göra det, utan också ansluta sig till dess främsta led. Men i stället blev Egyptens regering den första att motsätta sig denna kallelse. Den var varken beredd att själv delta i planen eller att tillåta andra länder under dess inflytande att ansluta sig. I stället för att besvara planen med sakliga argument tog den till förolämpningar. Frågan är: om de socialistiska och revolutionära regeringarna i de arabiska länderna kan förenas och göra revolutionens och socialismens ideologi till grund för enheten, varför skulle det då vara förbjudet att förenas på islams grundläggande fundament? Dessutom var det språk och de metoder som Egyptens regering använde när den kritiserade sina motståndare — om arabledarna räknas till motståndarnas led — varken förenliga med islamisk karaktär eller med arabisk politik. Inte ens demonisk etik och moral kan tåla dem. Exempelvis: den ene är inte av sayyid-släkt utan av Satans släkt; den andre är en judes barn, och så vidare. Kan detta vara språket i en anständig och civiliserad regerings propaganda? Egyptens folk är inte så enfaldigt att det inte skulle känna oro när det ser sitt lands talesmän använda ett sådant språk.

Även Egyptens inre förhållanden är värda att nämna här. Som jag nämnde redan i början är majoriteten av det egyptiska folket oskyldiga och enkelt sinnade bönder. Böndernas förhållande till islam är så starkt som en gammal kvinnas tro kan vara. Liksom muslimer i andra länder har de bara en önskan: att islam ska spridas i Egypten, att den islamiska undervisningen ska utvecklas, att den islamiska lagen ska få sin rättmätiga ställning och att deras ledare ska följa den islamiska sharīʿan och vandra i de föregångnas fotspår. Men situationen gör inte bara folkets önskningar ouppfyllda, utan trampar även på dem.

Den egyptiska stadgan, som hade fått konstitutionell makt, förklarade tydligt att ett socialistiskt system skulle införas i landet. President Nasser förklarade detta socialistiska system med den ideologiska socialismens terminologi, medan egyptiska tidningar beskrev det som marxism. Fram till Farouks regeringstid hade åtminstone meningen ”statsreligionen ska vara islam” varit införd i konstitutionen. Men den egyptiska stadgan var helt fri från denna konservatism. Det socialistiska systemet infördes i Egypten, inte bara i ord utan även i praktiken. Egyptens enda parti, Arabiska socialistpartiet, tog själv på sig ansvaret för dess genomförande. Egyptens socialistiska parti tillkännagav att det upplöste sig självt och gick upp i Arabiska socialistpartiet. Efter socialismens införande väckte regeringens omfattande kontroll över privat egendom och företag rädsla och hämndlystnad bland folket. Egyptens ekonomiska situation nådde ruinens brant. Enligt till och med al-Ahrams beskrivning förvandlades Kairo till tiggarnas stad. I praktiken var det inte bönderna och arbetarna utan ledarna för Arabiska socialistpartiet som gynnades av denna socialism; ingen aktad person undkom deras bedrägerier och plundring. Ur moralisk synvinkel kan man konstatera att Egyptens stora städer Kairo och Alexandria förvandlades till tillhåll för oanständighet och synd. Kommunister och ateister samlades inom tidningsvärlden. De fortsatte efter eget behag att öka uppmuntran till materialism och moralisk förödelse. I de rättrogna som bad regelbundet, drack kaffe och avstod från teatrar och biografer såg de konservativa, imperialismens agenter och sådana som förtjänade dödsstraff.

Den största faran som drabbade Egypten var återupplivandet av den faraoniska civilisationen. Den egyptiska stadgan förklarade: ”Vi ska hämta utkastet till vår utveckling från den faraoniska epokens civilisation.” En modell av Ramses (Egyptens farao) flyttades från området med naturarkitektur till området med monumentarkitektur och placerades i Kairos centrum; detta kostade femhundratusen pund. I ett tal riktat till folket sade president Nasser: ”O ni, Tahatamuts och Ramses efterkommande!” Vid ett annat tal sade han på liknande sätt: ”Efter två tusen år har Egyptens egna invånare för första gången i dag fått möjlighet att styra staten.” Med andra ord betraktade han alla icke-egyptiska muslimska härskares epoker, från den ädle Omars tid fram till dess, som imperialismens epok. Och efter den faraoniska epoken blev Egypten för första gången fri från imperialismens grepp. Detta övermod gick så långt att den egyptiska stadgan lät begrava två exemplar vardera av Bibeln och den ädla Koranen vid grunden till Abu Simbels tempel och monument. Kan vi ens förvänta oss att en obildad muslim ska förbli tyst inför att Koranen läggs under en faraonisk staty och att hans religiösa hederskänsla ska acceptera detta?

Allt detta skedde under sådana förhållanden att de medborgerliga friheterna hade berövats folket, tidningarna stod under regeringens kontroll och pressfriheten hade avskaffats. Redaktören för Egyptens berömda tidning al-Misri, Abul Fatah, levde i exil. Redaktören för en annan berömd tidning, Mustafa Amin, som hade lovordat den egyptiska regeringen, hölls i husarrest i fängelse och anklagades därefter för spioneri för Amerikas räkning. Kommunistiska tidningar flödade ut på marknaden som vatten. Redaktören för tidningen al-Ahram, Muhammad Hasnain Haikal, och Radio Kairos uppläsare Asad Ahmad brukade regelbundet förklara socialismen för folket. En grupp lyckades också vinna över al-Azhars lärda, som bevisade att islam var socialistiskt. Egyptens atmosfär skakades och himlen tycktes spricka av ekot från socialismens lovprisning och hyllningar. Enligt egyptiska tidningar planerades varje dag ett mord på president Nasser, och man ansåg att någon konservativ grupp låg bakom och aktivt medverkade. I verkligheten var situationen sådan att när olika fabriker, kontor och domstolar i Egypten nationaliserades, eller med enklare ord ställdes under Socialistpartiets kontroll, sjönk dessa institutioners produktion och inkomster till noll och utgifterna fördubblades jämfört med tidigare.

Detta är den ena sidan av den övergripande bilden. Låt oss nu nämna den andra sidan: den bittra klump som Arabiska socialistpartiet och den egyptiska härskande gruppen försökte tvinga ned i folkets strupar kunde de inte få folket att svälja. Miljontals pund spenderades för att göra den egyptiska stadgans lov och förtjänster godtagbara för det egyptiska folket. Men folket vägrade acceptera den. De betraktade den inte bara som ett bedrägeri, utan också som ett tunt hölje över en kommunistisk konstitution. Hela statsapparaten var fullt engagerad i att återuppliva den faraoniska civilisationen. Faraonens bild trycktes på egyptiska pundsedlar. Faraonens porträtt trycktes också på frimärken. På den egyptiska valutan avbildades dessutom örnen, ett kännetecken för den faraoniska epoken. Vägarna fick namnet Ramsesvägen, parkerna Ramsesträdgården och biograferna Ramsesbiografen. De motorfordon som tillverkades i Egypten fick namnet Ramses. Men Egyptens muslimska folk förbannar denna civilisation tusen gånger om, och de betraktar faraonen på samma sätt som följarna till Moses och Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bör göra. På samma sätt gjordes oavbrutna och gränslösa ansträngningar för att dölja regeringens fortsatta misstag och brister i Jemen. De soldater som dog i Jemen tilldelades martyrtiteln för sin underkastelse. Man försökte på olika sätt tillfredsställa deras anhöriga. Trots detta blev en del av den egyptiska armén och det egyptiska folket djupt missnöjda med detta fjäsk.

Å andra sidan hördes det som varje islamist sade, vare sig han var anhängare av Ikhwan eller tillhörde motståndarsidan, vida omkring bland folket. Ikhwān al-Muslimūns ledare och medlemmar levde sedan slutet av 1954 som fångar i fängelserna. Det var omöjligt för dem att ens tänka på politisk verksamhet. Trots detta gjorde deras lärda män, i fängelset eller utanför det, allt de kunde för att intellektuellt och ideologiskt tjäna islams sak och försvara islam inom landet. De skrev om olika frågor inom islam. Under de gångna tio åren hade en omfattande litteratur om tafsir, hadith, fiqh, islamisk historia och det islamiska livssystemet skrivits i Egypten. Den var så omfattande inom olika områden att folket inte kunde låta bli att uppmuntra författarna och berömma förläggarna. I dag finner vi, utöver de två delarna av martyrens Abd al-Qadir Aw das berömda verk om islams straffrätt, även sex stora böcker i ämnet av den berömde egyptiske forskaren och filosofen Fathi Vasdhi. Det finns också en sällsynt samling om islams internationella rätt, skriven av en domare vid Lintars appellationsdomstol. Om den filosofiska diskussionen kring det islamiska livssystemet finns samlade verk av Muhammad Qutb, Abdullah al-Samman och Muhammad Husayn. En lång serie biografier över berömda islamiska personligheter – faqih-er, mufassir-er, muhaddith-er, ledare, språkvetare och historiker inom den islamiska historien – finns tillgänglig och har publicerats av egyptiska förläggare. Kort sagt skrev lärda och kunniga personer tiotusentals böcker under denna period och kämpade för att bevisa islams överlägsenhet på det intellektuella och vetenskapliga området. Denna konservativa litteratur blev mycket populär bland Egyptens folk. Egyptens bibliotek var fyllda av sådan litteratur, och de flesta köpare sågs bära just dessa böcker under armen.

För Egyptens kommunistparti (som numera går under namnet Arabiska socialistpartiet) var denna situation hjärtskärande. För att förändra det egyptiska socialistiska samhället (rent ut sagt det kommunistiska samhället) var det ytterst nödvändigt att fullständigt utrota detta konservativa tankesätt och de konservativa författarna. Enligt vad vi känner till utarbetade de kommunistiska ledarna en lång rapport som de skickade till Moskva. Där nämndes tydligt att Egypten inte skulle kunna bli deras fullständiga lydstat så länge ens en enda person ur den konservativa gruppen fanns kvar i Egypten.

Vilket tillstånd Egypten befann sig i även politiskt kan man förstå av att Syriens invånare, till följd av de egyptiska härskarnas orimliga utgifter, gjorde uppror inom bara tre år och till sist gjorde Syrien självständigt. Men där denna orimliga verksamhet hade pågått i tolv år är det lätt att föreställa sig hur långt bitterheten och missnöjet hade nått. Det egyptiska folkets öppna uttryck för sitt missnöje med Egyptens härskare kom när Mustafa Nahhas Pasha dog 1964 och miljoner människor deltog i hans begravningsbön, varvid sammanstötningar bröt ut mellan polis och folk. För att förhindra detta missnöje antogs en lag den 11 oktober 1965. Den gav presidenten makt att av politiska skäl gripa vem som helst utan att väcka åtal mot personen, och inget överklagande mot honom fick göras någonstans.

Å andra sidan hade Jemenfrågan nått en sådan punkt att det inte ens skulle räcka om Egyptens folk i sin upprördhet öppnade sina huvuden och slet av dem. I tre år hade den egyptiska armén fullständigt ödelagt Jemen. Tio miljoner pund hade spenderats. Tio tusen egyptiska ungdomar (enligt en annan uppgift tjugofem tusen) hade offrats i detta krig. Egyptens ekonomiska ryggrad bröts. Även den sista återstående kraften för en konfrontation med Israel förstördes, och olika jemenitiska personer – bland dem anhängare till Sallal och medarbetare till Badr – skulle alla sätta sig ned tillsammans och lösa denna fråga. Må det ske i dag eller i morgon, direkt och personligen eller genom medling av andra. Till sist blev följden av detta stora misstag mental oro och svår oordning inom den egyptiska armén. För att lösa denna oro beslutades också att rädsla, fruktan och terror skulle skapas i landet. Om kritik eller en hård ståndpunkt märktes någonstans skulle den dessutom stoppas innan rätt tid hade kommit.

Den kommunistiska sammankomst som hölls i Sudan var ytterst skrämmande. De egyptiska kommunisterna gjorde sitt yttersta för att ge de sudanesiska kommunisterna skydd. Rebellerna i södra Sudan hetsades upp för att skapa oordning inne i Sudan och avleda muslimernas uppmärksamhet från kommunisterna. Men genom de enade ansträngningarna från alla islamister i Sudans Ikhwān al-Muslimūn hölls kommunisterna tillbaka i Sudan. De egyptiska kommunisterna och det ryska kommunistpartiet beslöt att hämnas detta på Egyptens Ikhwān al-Muslimūn. För dem var Ikhwanerna desamma, vare sig de var egyptier, sudaneser, jordanier, syrier, irakier eller saudier. Deras dawah och deras organisation var också en och samma.

På grundval av dessa orsaker och detta synsätt sade president Nasser, när han reste till Moskva i augusti 1965 och höll tal vid en konferens där: ”Ikhwanerna planerade att mörda mig. Men planen avslöjades. Tidigare har jag förlåtit dem, men nu kommer jag inte längre att förlåta dem.”

Samtidigt som han i Moskva avslöjade denna mordplan började massgripanden i Egypten. Genom att slå till mot Ikhwanerna vann president Nasser flera kretsars tillfredsställelse och uppnådde olika mål: han gladde ryssarna och gjorde Egyptens kommunistparti (ryssvänligt) nöjt. Genom att glädja ryssarna ökade det utländska stödet, och kommunistpartiet i Egypten blev också av med det dåliga rykte som hade blivit fast förknippat med det genom den omfattande publiceringen av konservativa idéer i landet. På motsvarande sätt gjordes även Amerika nöjt. Enligt Amerikas syn var det tusen gånger bättre och mer gynnsamt att undertrycka islamister än att undertrycka kommunister. Även judarna blev tillfredsställda. Detta berodde på att Ikhwanerna hjälpte de muslimska rebellerna i Eritrea, och deras välvilja hade blivit ett problem för de salassianska härskarna. En stark hand uppstod för att skapa rädsla och terror i Egypten. Om djävulen någon gång skulle fara i huvudet på någon annan, skulle han lära sig av Ikhwanernas öde och inte göra socialismen och Jemenfrågan till föremål för kritik.

Efter avslöjandet av den så kallade konspirationen är det omöjligt att beskriva hur skoningslöst den egyptiska underrättelsepolisen arresterade Ikhwan-medlemmar och hur bestialiskt den behandlade kvinnorna under förevändning av husrannsakningar i Ikhwan-medlemmarnas hem. Det finns även exempel på att både mannen och hustrun arresterades, medan deras oskyldiga barn lämnades ensamt hemma. Föräldrarna insisterade på att även deras spädbarn skulle arresteras, så att det inte skulle dö av hunger och törst ensamt i huset utan kunna tillbringa sina dagar i fängelset. Men den egyptiska polisen avslog deras begäran, och ingen annan vågade heller ta hand om barnet, eftersom den som uttryckte en sådan vilja själv skulle betraktas som misstänkt. Dessa gripanden skapade en skräckinjagande situation över hela Egypten. Eftersom Ikhwan hade stort inflytande bland bönderna blev denna fattiga befolkningsgrupp den egyptiska polisens främsta mål för hämnd. Två händelser inträffade som gjorde situationen ytterst kritisk: den ena var händelsen i Kardasa och den andra i Miyyat.

Kardasa är en by vid havet. Några medlemmar av underrättelsepolisen begav sig till byn på jakt efter Ikhwan-medlemmar och slog under denna sökaktion till mot ett hus. När de fick veta att ingen från Ikhwan fanns där arresterade de en kvinna i huset och släpade bort henne. När byns bönder fick höra detta lämnade de sitt arbete, skyndade till byn och angrep polisstationen. Käppar och stenar utväxlades mellan de båda sidorna. En polisman dödades i händelsen och de övriga flydde. Böndernas segerrika grupp återvände till byn under rop om ”Ned med dem!”. Senare fick de veta att polisen hade begärt militär hjälp och att hela byn höll på att omringas med kanoner. Bönderna vidtog då också försvars åtgärder i sin omgivning. Men hela byn ödelades när armén besköt den med ammunition och granater. Otaliga människor dödades, de överlevande arresterades och deras hus plundrades. Den schweiziska tidningen El Liberté rapporterade i sitt nummer av den 10 december 1965 att invånarna i Kardasa med vapen hade mött Abd an-Nasirs soldater, som hade gått till angrepp mot byn för att arrestera en medlem av Ikhwanul Muslimun.

Den andra händelsen ägde rum i Miyyat, som ligger vid Romerska havets kust, 130 miles öster om Kairo. En polisgrupp gick in i byn på jakt efter Ikhwan-medlemmar. Polisen ville genomsöka en fiskares båt, men han försökte undvika detta av rädsla för att polisen skulle ta all fisk han hade fångat. Fiskarens fräckhet av detta slag ansågs strida mot polisens makt och värdighet. Därför sköt polisen honom utan vidare och dödade honom. Hans fiskarvänner började skrika när de såg denna brutala scen av övergrepp, och människor från omgivningen skyndade till för att hjälpa fiskarna. På ett ögonblick samlades tusentals människor. Påverkade av de fattiga fiskarnas hjälplöshet började de demonstrera mot polisen i Miyyat och mot regeringen samt ropa ”Ned med Egyptens härskare!”. I upphetsning trampade de sönder bilder av den syriske ledaren som hängde i butikerna. Den lokala administrationen kontaktade de högre myndigheterna och begärde militär hjälp för att slå ned demonstrationen. Därefter kom egyptiska styrkor och omringade Miyyat. Det som sedan hände är nästan omöjligt att föreställa sig. Kairos tidningar rapporterade i sina nummer av den 4 december 1965 om händelsen som en sammandrabbning mellan en smugglare och polisen. Enligt en rapport från Joint Press News of America dödades emellertid minst sexton personer i byn, något som marskalk Abd al-Hakim Amir helt otvunget lät sig roas av. United Press of America uppgav att de döda begravdes utan tvagning och svepning. Dessutom förde soldaterna bort tusentals människor som fångar. Reuters och Agence France rapporterade utförligt om händelsen.

Enligt de senaste rapporterna hade mer än fyrtiotusen av Ikhwans medlemmar arresterats fram till slutet av december 1965. Londontidningen Daily Telegraph skrev den 11 oktober 1965 att tjugotusen människor dittills hade arresterats och att gripandena fortfarande fortsatte i hela landet.

Bland de arresterade fanns omkring tjugoåtta kvinnor. Dessutom deporterades de arresterades familjer till avlägsna delar av landet. Därför kunde den judiska tidningen Jewish Observer i London med glädje meddela i sitt nummer av den 28 november 1965 den goda nyheten att veckans rapporter bekräftade att 4 500 familjer till arresterade Ikhwan-medlemmar hade deporterats till mycket avlägsna och öde områden.

Enligt egyptiska regeringstjänstemän var de arresterade indelade i två grupper. En mindre grupp bestod av personer mot vilka den egyptiska regeringen hade väckt åtal; de var färre än fyrahundra. Majoriteten var personer mot vilka inga anklagelser hade riktats.

Bland de arresterade fanns följande framstående personer:

1. Hassan Ismail al-Hudaybi: Han var omkring sjuttiofyra år gammal. Innan han etablerade en formell förbindelse med Ikhwan var han juridisk rådgivare vid Kairos högsta domstol. Efter den avlidne Hassan al-Bannas martyrskap 1948 valdes han till Ikhwans murshid ʿamm (central ordförande). Eftersom han var jurist gjorde han under sin ämbetstid omfattande ansträngningar för att organisationen skulle följa lagarna. I vissa kretsar inom Ikhwan utsattes han emellertid för kritik på grund av sin juridiska stränghet och sin kompromisslöshet även i mindre frågor. När en andra katastrof drabbade Ikhwan 1954 arresterades även han och dömdes till döden. Domen ändrades senare på grund av hans ålder. I fängelset utsattes han för gränslös tortyr. Hans fysiska tillstånd blev därför så kritiskt att regeringen tvingades frige honom. Därefter tillbringade han sina dagar i hemmet under bevakning. Senare arresterades han åter, anklagad för att ha planerat ett mord, och dömdes till tre års straffarbete.

2. Mamun al-Hudaybi: Han var son till Hasan al-Hudaybi och även juridisk rådgivare vid Kairos högsta domstol. Han dömdes till tre års fängelse.

3. Ismail al-Hudaybi: Han var en annan av Hasan al-Hudaybis söner. Han var till yrket advokat. Han dömdes till ett års straffarbete.

4. Sayyid Qutb: Han var omkring sextio år gammal. Innan han anslöt sig till Ikhwan hade han tjänsten som skolinspektör vid Egyptens utbildningsministerium. År 1953 blev han medlem av Ikhwan. År 1954 greps även han, och Mahkamat al-Shaab (folkdomstolen) dömde honom till döden, men straffet omvandlades på grund av hans ålder. I augusti 1964 frigav den egyptiska regeringen honom på rekommendation av den avlidne Abdus Salam Arif. Men redan ett år senare, i augusti 1965, greps han på nytt och avrättades genom hängning.

5. Muhammad Qutb: Han var Sayyid Qutbs äldre bror. Han var författare till flera böcker. Han hade ingen organisatorisk anknytning till Ikhwan. Hans berömda verk är:

1. Människan ur materialismens och islams perspektiv,

2. Islam i villfarelsens bojor,

3. 1900-talets jahiliyya,

Dessa verks stora popularitet blev orsaken till att han greps. Han grundade också ett eget förlag, som gav ut hans egna verk samt böcker av Sayyid Qutb och andra islamiska författare. När han greps konfiskerade regeringen även hans förlag. Muhammad Qutb utsattes för omänsklig tortyr i fängelset, och samma slags tortyr utfördes även mot hans syster Amina Qutb.

6. Professor Saleh Abu Raqiq: Han var Arabförbundets centrala juridiska rådgivare.

7. Muhammad Farid Abd al-Khaleq: Han var en av Egyptens framstående akademiker.

8. Professor Munir Walla: Under Farouks regering var han juridisk rådgivare åt Statsrådet.

Bland de anmärkningsvärda kvinnor som arresterades fanns

1. Sayyida Zaynab al-Ghazali. Hon var över sextio år gammal. Hon var ledare för kvinnoorganisationen. När hon vittnade inför tribunalen sade hon: ”Varför behövde man rikta falska anklagelser mot mig? Och om ni behövde mitt liv, så finns det här.” Hon dömdes till tio års straffarbete.

2. Hasan al-Hudaybis hustru, Ikhwans ledare.

3. Sayyida Khalida, Hasan al-Hudaybis dotter.

4. Ismail al-Hudaybis hustru (Hasan al-Hudaybis svärdotter).

5. Sayyida Hamida Qutb. Sayyid Qutbs syster. Hon dömdes till tre års straffarbete.

6. Hustru till professor Abd al-Halim Oshahi.

Det är också nödvändigt att nämna hur de arresterade behandlades i fängelset och vad som drabbade deras familjer. Jag har tidigare beskrivit hur de flesta av de arresterades familjer skickades till avlägsna och öde trakter, så att de inte skulle kunna få någon hjälp eller försöka utverka något, och inte heller få del av folkets medkänsla. De arresterades familjemedlemmar tilläts inte heller träffa sina släktingar och vänner eller utväxla brev med dem. De flesta arresterades, eller med andra ord kidnappades, under sådana omständigheter att deras familjer inte visste någonting om dem. Det fanns tusentals familjer som saknade både försörjare och någon att söka skydd hos.

Dessutom berövades de bland de arresterade som hade statlig anställning, med stöd av en statlig lag, sina löner, bidrag och andra lagliga rättigheter. Om exempelvis någon av de arresterade var anställd hos honom, skulle även denne avskedas och få sin lön indragen, och ingen av hans nära anhöriga skulle få ekonomiskt stöd. Allmänheten instruerades också att inte ge någon av de arresterades anhöriga kontant hjälp eller någon annan form av bistånd. Det tillkännagavs att den som begick detta brott skulle straffas vederbörligen. All den arresterades fasta och lösa egendom konfiskerades. I nummer 65 av den 23 december av den parisiska tidningen Ravmandi publicerades uppgiften att den lag som utfärdats av den egyptiska regeringen gav regeringen rätt att konfiskera de politiska internerades egendom. Familjer som bodde i hyrda eller statliga bostäder vräktes på polisens uppmaning och lämnades hjälplösa under bar himmel.

Eftersom kommunistiska rådgivares avsikter låg bakom dessa arresteringar, begränsades arresteringarna inte till Ikhwan. I själva verket hade dessa förföljelser och förtrycksåtgärder två mål: för det första att undanröja konservativa författare och daʿier, och för det andra konservativt tänkande och konservativa synsätt. Det står klart att kommunismen inte kommer att vinna någon framgång i detta land så länge landet inte har renats från dessa två ting.

För att utrota konservativa författare och daʿier riktades det första angreppet mot Ikhwan. Därefter riktades uppmärksamheten mot Egyptens övriga religiösa organisationer. Var och en av dem bevisades på något sätt vara inblandad i mordplanen. Muhammeds ungdomsorganisation, Jamʿiyyat al-Shariʿa, Tablighi Jamaat och Ansar al-Sunna al-Muhammadiyya hade starka meningsskiljaktigheter med Ikhwan och betraktade politiken som ärftligt förbjuden. Trots detta utsattes dessa organisationer för förföljelse, deras anhängare arresterades och de anklagades för att Ikhwans medlemmar utnyttjade dessa ungdomars religiösa känslor och drog in dem i sin inflytelsesfär. De flesta av invånarna i Assiut var kristna. För stadens muslimska minoritet hade Jamʿiyyat al-Shariʿa byggt en moské och dessutom grundat en klubb för ungdomarnas förströelse. Anledningen var att han brukade besöka en sådan klubb vars förvaltning låg i händerna på en religiös organisation.

För att befria landet från konservativt tänkande förseglades maktaberna, och de böcker beslagtogs i vilka man hade funnit denna smitta. Vi har en lång lista över de böcker som under de senaste månaderna förklarats olagliga i Egypten. Bland dessa ingår, förutom böcker av Ikhwan-författare, även böcker av andra författare som hade godkänts av denna regering. De tryckerier som vanligtvis tryckte islamisk litteratur förseglades. Jag träffade i Kairo Muhammad al-Madani, ägaren till det berömda al-Madani-tryckeriet. När han själv berättade för mig hur hans tryckeri förstördes, sade han att denna förstörelse hade ägt rum enbart därför att tryckeriet tryckte islamisk litteratur i stället för kommunistisk litteratur. Därför säger jag utan tvekan att denna konflikt i själva verket är en konflikt mellan islam och kommunism samt mellan tro och ateism. Att bedöma den enbart som ett uttryck för några individers vansinne och föreställa sig att den avslutas med deras avrättning är inte en riktig iakttagelse av situationen.

Nu ska de anklagelser mot Ikhwan som framfördes i regeringens pressmeddelande återges:

Den första anklagelsen var att Ikhwan hade upprättat en hemlig organisation med Sayyid Qutb som ledare. Organisationen samlade in ekonomiskt stöd och andra förnödenheter åt de åtalade. Den gav utbildning i planer på att mörda president Nasser och i att förstöra specialtåg, och hade även tagit hjälp av vissa kvinnor i denna utbildningsverksamhet.

I själva verket var inte heller detta någon ny anklagelse. Det var inte heller någon särskild anklagelse riktad mot den egyptiska regeringen och Ikhwan al-Muslimun. Varje makthavare har i alla tider riktat sådana anklagelser mot sina motståndare, och särskilt de kommunistiska länderna och de stater som stod under deras inflytande hade visat stor skicklighet i att fabricera sådana anklagelser. Kan man stödja denna anklagelse enbart därför att den framförs i ett officiellt pressmeddelande? Även en människa med sunt förnuft skulle fråga: Tusentals medlemmar av Ikhwan fängslades 1954. Deras familjer levde i gränslös misär och fattigdom. Sayyid Qutb själv frigavs efter tio år, och innan ett år hade gått greps han för andra gången. Även efter frigivningen hölls han under sträng uppsikt. Hur kan samvetet då acceptera att han på så kort tid skulle ha kunnat utarbeta en så omfattande sammansvärjning och för detta samla in så stora mängder vapen att de skulle kunna störta regeringen? Kan någon, i närvaro av den regering vars polis kunde ordna så att misstänkta personer packades i lådor och fördes från Rom till Kairo, ens föreställa sig en sådan sammansvärjning? Det är också värt att lägga märke till att det i åtalet angavs att de åtalade oavbrutet fortsatte att planera regeringens störtande ända fram till 1959. Skulle då Sayyid Qutb ha övervakat planen från fängelset och tagit hjälp av sin egen syster samt den sextioåriga kvinnan Zaynab al-Ghazali för att fördela instruktionerna om hur planen skulle genomföras? Vilka bevis finns det då för denna anklagelse? Propagandan i radio och tidningar är i själva verket inget bevis, och den hemlighet som omgav det sätt på vilket anklagelsen lades fram inför domstolen avslöjades av den enda neutrala organisationen i världen, Amnesty International.

Det viktigaste Ikhwan hade gjort under de gångna åren var emellertid att ge ekonomiskt stöd åt de övergivna och hjälplösa familjerna till de tusentals människor som hade fängslats 1954. Den egyptiska regeringen öste utan tvekan pengar och tillgångar över sin underrättelsepolis, sina medier, Arabiska socialistiska partiet och liknande institutioner, men ansåg aldrig att det var nödvändigt att anslå ens ett enda öre till de fängslades familjers uppehälle. Ändå var det dess skyldighet att ge de oskyldiga barnen, hustrurna och de åldrande mödrarna till dem som hade fängslats under lång tid av politiska skäl ekonomiskt stöd för att klara det allra nödvändigaste i livet. Finns det inom marxismen åtminstone ingen grundläggande princip som skyddar dessa människors familjer från svält? Är det inom marxismen endast det styrande partiet som får fylla sina fickor med ekonomiska resurser, medan ingen annan har rätt till dem? Är det endast de egyptiska barnen till den martyr som offrade sig för landet, Lumumba, som genom bidrag från den egyptiska regeringen ska få alla möjligheter till utbildning och utveckling? Men ska Abd al-Qadir Awdahs hjälplösa och fattiga barn inte ha någon rätt till detta? Det finns dessutom en lång lista över nära anhöriga som bodde i tusentals fångars hem. Har någon tänkt på om deras mödrar, hustrur, döttrar och spädbarn hade mat att äta två gånger om dagen?

Men Egypten saknade inte helt medkännande och hjälpsamma människor. En grupp elever och studenter från skolor, högskolor och universitet gick från dörr till dörr hos välvilliga människor, samlade in bidrag och förmedlade dem efter behov till varje fånges hjälplösa och medellösa familj. Den egyptiska regeringen betraktade även denna grupp som en hemlig organisation. Den stod inte utanför den egyptiska underrättelsepolisens blick. De var inte heller medlemmar av Ikhwan; många unga utförde detta arbete endast för att de drevs av humanitär övertygelse och såg det som en samhällsnyttig insats. Dessutom gav många hederliga människor, som inte hade den minsta anknytning till Ikhwan, ekonomiskt stöd till detta välgörenhetsarbete enbart utifrån gudsfruktan och mänsklig medkänsla. Ingen hederlig människa kunde föreställa sig att detta också skulle kunna betraktas som politisk verksamhet. Därför kände de varken behov av att hålla det hemligt eller av att upprätta någon hemlig organisation för ändamålet. De som förstod den egyptiska regeringens sinnelag rådde dessa unga människor med goda avsikter att avstå från arbetet. De visste att denna samhällsnytta en dag skulle visa sig förödande för dem. Men rådet hade ingen inverkan på deras hjärtan. I stället fortsatte de oförtrutet att ägna sig åt sitt arbete. Till slut blev deras orädda natur en fara för dem. Å ena sidan var de upptagna med sitt arbete, och å andra sidan började den egyptiska underrättelsepolisen i tysthet sammanställa en lista över dem. Så småningom förklarades de vara medlemmar av Ikhwans hemliga organisation, och många av dessa hederliga personer greps anklagade för sammansvärjning, trots att de hade gett ekonomiskt stöd till de hungrande familjerna.

Den andra anklagelsen var att en vapenförråd hade hittats hos Ikhwan. Med dessa vapen skulle de ha planerat att störta den egyptiska regeringen, mörda framstående personer och rasera stora byggnader. Men de vapenbilder som publicerades i tidningarna visade endast vanliga dolkar och knivar. Om polisen verkligen hade hittat vapen skulle den naturligtvis ha ordnat en utställning och sänt den i televisionen för att övertyga hela världen om att de hade samlat ihop den utrustning som behövdes för en väpnad revolution. Är det inte märkligt att man, för att visa världen de återfunna vapnen, skulle dölja dem och i tidningarna bara publicera bilder av dolkar och knivar? Är den egyptiska regeringen ett oförståndigt barn, så att den skulle gömma det magasin den hade beslagtagit och i stället visa upp dessa löjliga föremål för världen på en utställning? Enligt en berömd journalist som besökte Egypten bjöd regeringen in en grupp journalister till byn Karadassa för att besöka ett vapenförråd. Å ena sidan ordnades det så att journalistgruppen kunde ta sig till Karadassa, och å andra sidan skickades en armébil lastad med vapen mot Karadassa. Men av en händelse gick bilen sönder på vägen och kunde därför inte komma fram i tid. Följden blev att polisen inte hann iordningställa något vapenförråd. När journalisterna krävde att få se vapenförrådet tvingades polisen visa upp själva armébilen och förklara att det var denna bil som avsågs med vapenförrådet. Även om tidningarna visade bilder på andra vapen än denna armébil, presenterades inga vapenprov någonstans och de visades inte heller för allmänheten. Efter dessa två grundläggande anklagelser började anklagelserna dag för dag att växa i antal, och de löd som följer:

1. Sayyid Qutb, Muhammad Qutb, Amina Qutb och Hamida Qutb, bröderna och systrarna, var ledare för en hemlig terroristorganisation. Under deras ledning utarbetades en plan som, om den inte hade avslöjats, skulle ha lett till en katastrof i Egypten. Att syskon från samma familj utarbetade en så omfattande plan vore möjligt om det hade varit en familj av idioter och dumskallar, men inte i familjen till författarna av böckerna Koranens tafsir, Islams sociala rättvisa, materialismen och människan ur islams perspektiv. Inte heller kan det vara familjen till människor vars varje medlem har avtjänat tio års straffarbete och där en kvinna i tio långa år räknade timmarna i väntan på sin make, som avtjänade livstids fängelse.

2. Avslöjandet av en konspiration av en man vid namn Husayn Tawfiq. Även om polisrapporten betraktade denna som skild från Ikhwans konspiration, slog de egyptiska nyhetsbyråerna och tidningarna fast att den var en del av just Ikhwans konspiration. I polisrapporten framställdes Husayn Tawfiq som agent för den saudiska regeringen. Men om denna konspiration ansågs ha kopplingar till Saudiarabien fanns det risk för att det skulle skapa hinder för en lösning av Jemenfrågan. Den egyptiska regeringen ville däremot vid denna tid starkt att frågan skulle lösas fredligt. Därför kopplades konspirationen inte till Saudiarabien utan lades på Ikhwan. De var nämligen så lämpliga syndabockar att de förr eller senare ändå skulle ha slaktats.

3. Efter en tid hävdades det att Ikhwans terroristorganisation inte bara hade planerat att mörda president Nasser, utan också sångerskan och kejsarinnan Umm Kulthum, den berömde musikern Abd al-Wahhab, den berömde filmskådespelaren Abd al-Halim Hafiz och den lysande filmstjärnan Fayza Shadya. Syftet med att polisen spred dessa namn var att om folket inte blev upprört när det hörde om planerna på att mörda sin älskade president, skulle det åtminstone ofrånkomligen fyllas av vrede och hat mot sina älskade hjältar. Det intressanta med denna händelse var dessutom att när namnen på de främsta musik- och dansartisterna hade publicerats i tidningarna, skulle andra artister av samma slag protestera mot att de inte räknades till hjältarnas skara. Som svar på deras krav skulle polisen införa ytterligare dokument som bevisade att ännu fler personer än de nämnda ingick i Ikhwans lista. Även deras namn skulle publiceras i tidningarna.

Det brukar sägas att de som döms till döden eller något annat hårt straff frivilligt har erkänt sina brott. Men i ett diktatoriskt styre behöver berättelser om frivilliga erkännanden av brott varken partisk bevisning eller förklarande analyser. Hela världen känner till berättelserna om dem som erkände brott under Stalins tid. Varje människa har en gräns för vad hon kan uthärda. Genom överdriven förföljelse och tortyr, som överskrider denna gräns, kan vem som helst fås att erkänna brott som han inte har begått. Men hur ska man då förklara att när de anklagade fördes inför den domstol där förhandlingen ägde rum, sändes förhandlingarna på tv, men så snart fångarna började berätta om sina plågor stängdes sändningen omedelbart av och fången fördes till ett slutet rum? Journalister från Egypten och andra länder fick inte tillstånd att närvara vid förhandlingarna. När en representant för Amnesty International ville gå in i domstolen förbjöds även han att göra det. Därefter publicerades i tidningarna endast så mycket om domstolsförhandlingarna som de officiella medierna hade offentliggjort. Även om man skulle medge att Ikhwans fångar hade erkänt brotten, är det för oss inget förvånande. Mot bakgrund av den behandling de utsattes för i fängelset kunde vilken fånge som helst ha stött de anklagelser som publicerades i regeringens pressmeddelande och i andra länders tidningar. Detta offentliggjordes av Röda Korsets kontor i Genève. I rapporten från Amnesty Internationals representant bekräftades detta. Och viktigast av allt: denna sanning återljöd till och med ur små barns munnar i de arabiska länderna.

Jag beskriver här endast förhållandena i Egyptens militära fängelse, där endast de som skulle förhöras hölls. Följande beskrivning av hur Ikhwan behandlades där publicerades i dagstidningen Al-Mithaq al-Islami, Khartoum, Sudan, numren den 2 och 3 februari 1966, i dagstidningen Al-Ilm, Rabat, Marocko, numret från mars 1966, samt i Ukaz, Jidda, Saudiarabien, numret den 1 maj 1966. Detta är en skildring av de fångar som på något sätt lyckades föra ut information om vad som hade hänt deras medfångar; därefter nådde denna skildring tidningarna i Sudan, Marocko och Saudiarabien:

En grupp på närmare trettio Ikhwanmedlemmar fördes dit. De delades upp i tre grupper. Vars och ens fötter bands fast vid en annan persons armar, och de lades på rygg på marken. Därefter hämtades tio kranar. Den första personens båda armar bands fast vid kran nummer ett. Den tredje personens båda ben bands fast vid kran nummer två. På detta sätt hängde de tio kranarna alla trettio personer i luften. Kranarna stod i fem rader. På olika sätt torterades de så. Deras tortyr överträffade till och med Stalins tortyr. Därmed avslutas berättelsen om tortyren av Ikhwan.

I dag har en islamisk pånyttfödelse börjat på många håll, och Ikhwan al-Muslimuns roll bakom den är framträdande. Även om de inte lyckades upprätta det önskade samhället, var deras ansträngningar inte förgäves. Martyrernas blod har aldrig runnit förgäves och kommer aldrig att göra det. En dag kommer ett islamiskt samhälle utan tvekan att upprättas på det blod de har utgjutit, insha Allah.

Inte bara i Egypten, utan även i Palestina, Bosnien, Kashmir, Irak och Afghanistan vittnar det heta blodet från de monoteistiska folken om just detta.

Slut