Förläggarens ord

Boken ”Orsakerna till en idealistisk grupps fall: hur man kan undvika det”, skriven av den avlidne Abbas Ali Khan, en pionjär inom den islamiska rörelsen, publicerades första gången 1998. Mot bakgrund av bokens ständigt ökande efterfrågan publiceras den nu på nytt i en helt ny utformning. Nödvändiga korrigeringar och bearbetningar har gjorts i denna upplaga.
För att etablera ett islamiskt samhällssystem behövs en stark idealistisk organisation eller grupp. En sådan grupp uppstår inte av sig själv; det krävs uppoffring, uthållighet och offer. På samma sätt beror också en idealistisk grupps beständighet, när den väl har grundats på en stark bas, på ledarnas och aktivisternas mod, tålamod, framsynthet, förmåga att fatta korrekta beslut, disciplin, lydnad och så vidare.
Dessa frågor har behandlats utförligt i boken. Jamaat-e-Islami Bangladesh är en idealistisk grupp. Jag hoppas att boken kommer att betraktas som en vägledning för gruppens ledare och aktivister. Om organisationens personal ens i någon mån har nytta av boken, kommer vårt arbete att ha varit mödan värt.

Kapitel 01: Bakgrunden till bildandet av Darul Islam Trust och gruppen (Jamaat-e-Islami) med målet att bedriva en islamisk rörelse

Idealistiskgrupp

För att helt avskaffa det etablerade samhällssystemet och i dess ställe upprätta ett helt annorlunda samhällssystem måste man välja ett ideal. Tillsammans med detta finns också ett särskilt tankesätt. De som i alla avseenden instämmer i denna tanke och detta ideal bildar en grupp. Den kallas en idealistisk grupp. Gruppen kan vara islamisk, men den kan också vara motståndare till islam.
Innan kampen för en samhällsrevolution inleds måste individerna naturligtvis formas efter detta ideals mönster. De antar förverkligandet av detta ideal som sitt livsmål och sitt uppdrag, och de är beredda att utan förbehåll ge sina liv för det. Motståndarnas hundratals former av förföljelse och förtryck kan inte på något sätt kuva dem. Gruppens ledare och aktivister måste vara orädda, modiga och tålmodiga. I synnerhet måste ledaren vara dynamisk, framsynt, fullt medveten om alla samtida problem och kunna fatta rätt beslut i stunder av yttersta kris. Lydnad mot gruppens ledarskap samt dess regler och disciplin ska vara obligatorisk för alla.
Varje idealistisk grupp måste ha de ovan nämnda egenskaperna. En islamisk grupp behöver, utöver dessa egenskaper, dessutom många andra egenskaper som Allah vill se hos dem.
Gruppens yttersta och högsta mål är att uppnå Allahs välbehag. För att göra detta måste man fortsätta den outtröttliga kampen för att etablera ett islamiskt samhällssystem. Därför måste varje ord och handling hos varje person i gruppen vara sådan att Allahs välbehag kan uppnås genom den. Med andra ord ska längtan efter att vinna Allahs välbehag vägleda all deras verksamhet. Ytterligare några av gruppens kännetecken kommer att beskrivas senare.
Jamaat-e-Islami Bangladesh är en idealistisk grupp. Denna grupp grundades i det odelade Indien 1941.

Darul Islam Trust bildandetochislamiskarörelsensmålgruppenbildandebakgrundFörfattande

År 1937 uppmanade Allama Iqbal Maulana Maududi att utvandra från Hyderabad till Punjab. Allama Iqbal hade blivit djupt imponerad av Maulana genom Tarjuman-ul-Qur’an. På grund av sjukdom och fysisk svaghet lät han ibland Sayyid Nazir Niazi och ibland Mia Muhammad Shafi läsa Tarjuman-ul-Qur’an för honom, och lyssnade uppmärksamt.

Just vid denna tid hade en pensionerad SDO, Chaudhry Niaz Ali, testamenterat sina sextio–sjuttio acres mark som waqf för islams tjänst. Han önskade bygga olika slags permanenta byggnader där och, enligt en särskild plan, ägna sig åt en större tjänst för religionen. När han bad Allama Iqbal om råd i denna fråga ansåg denne att endast Maulana Maududi var lämplig för uppgiften. Efter ett ingående samtal med Dr. Iqbal, på dennes begäran, gick Maulana Maududi med på att ta ansvar för uppgiften. Han lämnade Hyderabad för alltid och utvandrade den 16 mars 1938 till en plats i östra Punjab som hette Pathankot. Därefter bildade han en stiftelse med namnet ”Darul Islam” och inledde sitt stora arbete.

Efter bildandet av Darul Islam-trusten sade Maulana i ett jihadiskt och inspirerande tal:

”Nu har den tid kommit då vi måste fatta det slutgiltiga beslutet om huruvida vi ska förbli muslimer eller inte. Om vi vill förbli muslimer måste vi ge oss ut på fältet med föresatsen att göra vår egen omgivning och därefter hela världen till Darul Islam, och för detta måste vi vara beredda att ta den fulla risken att offra kropp och själ. Om vi inte kan visa ens så mycket mod och tapperhet bör vi göra oss redo att för alltid förbli fjärmade från islam. För den demokratiska, religionslösa stat som håller på att födas i Indien ur den brittiska kolonialmaktens sköte, på grundval av geografisk nationalism, och som växer genom att dia de socialistiska idéernas mjölk, kan antingen upprättas genom våra egna ansträngningar eller, om vi förblir passiva och tolererar dess upprättande, få till följd att en muslimsk, heltäckande kultur i denna tankeströms flöde kommer att driva bort likt ett grässtrå; en kultur som både i fråga om trosföreställningar och handlingar kommer att vara fullständigt fientlig mot islam.”

några “den galnes” (galning) behov

Den som, efter att ha bevittnat de häftiga kufriska krafternas övermakt och herravälde, ger sig ut på fältet för att upprätta Darul Islam, vill naturligtvis vara en ”galning” (vansinnig) och leka med elden. Tro mig, insatsen är nästan förlorad; vi har nästan besegrats och fältet har gått oss ur händerna. Att under sådana omständigheter resa sig för att konfrontera dem är de vansinnigas sak. En sådan vansinnig person är beredd att med öppna ögon kasta sig in i elden.

Förstå fortfarande detta väl: följden blir i själva verket att varje minsta lilla ting på jorden och i himlen blir er fiende, och alla kufriska krafter samt hycklarna bland ert folk kommer att förena sig och försöka krossa er. För hur stora meningsskiljaktigheter de än må ha sinsemellan, är orden Darul Islam en lika stor utmaning för dem alla, och ingen av dem kan tolerera denna tanke. När ni har förstått allt detta ordentligt, rannsaka då ert eget inre och se om längtan efter att förbli muslimer har nått denna vansinnesnivå. Se därefter om ni, trots att det som ska uppnås uppenbarligen verkar omöjligt och att försöket med säkerhet kommer att medföra enorma förluster av liv och egendom, ändå är beredda att offra dem.

Vi behöver endast dem som besitter denna vansinniga beslutsamhet och som är beredda att sätta döden, även en död under misslyckande på vägen mot att uppnå sitt mål, framför världslig framgång. Endast de är kapabla att leda Darul Islam-rörelsen. Darul Islam-trusten fortsatte att skapa en miljö för bildandet av en organisation med den islamiska rörelsen som mål, och i augusti 1941 grundades Jamaat-e-Islami med de sjuttiofem ”galningar” som Maulana hade talat om. Med tiden blev denna Jamaats efterföljare Jamaat-e-Islami Bangladesh.

När dess grundare, Allama Sayyid Abul A’la Maududi (må Allah förbarma sig över honom), beskrev denna organisation sade han:

”Medlemmarna i denna organisation måste vara fasta och orubbliga i fråga om tron och berömvärda samt av högsta kvalitet i fråga om handlingar. För de måste i praktiken förklara uppror mot civilisationens och kulturens felaktiga system samt mot politiken, och på denna väg kan de behöva ta risken av allt från ekonomiska uppoffringar och fängelsestraff till och med dödsstraff.”

Jamaatensarbetevad?

Vad är Jamaatens arbete? Om detta säger Maududi, må Allah förbarma sig över honom:
”Håll inte en begränsad föreställning om det arbete som Jamaat-e Islami har att utföra i världen. … Dess arbetsområde omfattar hela människolivet i all dess vidd. Islam är till för alla människor, och allt som människor har samband med har också samband med islam. Därför är den islamiska rörelsen namnet på en allomfattande rörelse.”
”Var och en som ansluter sig till Jamaat-e Islami måste noggrant förstå att det arbete som ligger framför Jamaat-e Islami inte är vilket arbete som helst. Varje aspekt av världens etik och moral, politik, civilisation och kultur, ekonomi samt samhällsordning måste förändras. Det system som råder i världen på gudsoppositionens grund måste ersättas med ett system grundat på lydnad inför Gud. Innan man kämpar mot alla sataniska krafter i detta arbete och tar varje steg måste var och en noggrant förstå vilken törnbeströdd väg han beträder.”
Dessa ord uttalade han i det tal han höll på dagen då Jamaaten grundades. I slutet av talet sade han:
”För mig är denna rörelse mitt livs ändamål. Mitt liv och min död är för den. Om ingen går framåt, kommer jag att göra det. Om ingen hjälper till, kommer jag ensam att vandra denna väg. Om hela världen förenar sig i motstånd mot den, kommer jag inte att vara rädd för att ensam kämpa mot den.
Bland det mest betydelsefulla i det avskedstal som Jamaatens grundare höll till sina följeslagare efter att han hade valts till amir var följande:
1. Det är absolut nödvändigt att Jamaatens medlemmar hyser en särskild kärlek till Koranen, Sīrat an-Nabī och följeslagarnas sīra. Dessa måste läsas upprepade gånger och med djup koncentration.
2. Denna rörelses livskraft är i själva verket taʿalluq billāh (förbindelsen med Allah). Om er förbindelse med Allah är svag kommer ni inte att kunna upprätta en islamisk stat och styra den framgångsrikt. Se därför till att regelbundet ägna er åt frivillig gudsdyrkan utöver de obligatoriska bönerna. Frivilliga böner, frivillig fasta och sadaqa är sådant som skapar ikhlās och innerlig hängivenhet hos människan.
3. Jamaatens medlemmar bör klart inse att de ger sig ut på fältet för ett stort arbete med ett stort anspråk. Om deras karaktär och uppförande är så låga i förhållande till anspråket att detta märks, kommer de att göra både sig själva och sitt anspråk löjeväckande. Därför måste var och en som tillhör denna grupp känna ett dubbelt ansvar. Han måste naturligtvis stå till svars inför Gud, men hans ansvar inför Guds skapelser är också mycket stort.
4. Var ni än bor bör er karaktär vara bättre än den hos de vanliga invånarna där. Ni bör tvärtom vara föredömliga i karaktär, tillförlitlighet och fromhet. Er minsta felsteg kommer inte bara att kasta en skugga över Jamaaten utan också över islam, och ni kommer att bli orsak till att många går vilse.
5. Jamaatens medlemmar bör hålla sig borta från sådana handlingar som skapar sekterism bland muslimerna.
(a) Be inte era böner separat från de vanliga muslimerna.
(b) Bilda inte en separat jamaat under bönen.
(c) Ge er inte in i någon debatt.
Med dessa mål och denna avsikt inledde denna idealistiska grupp sin färd under den sista veckan i augusti 1941. Sedan dess och fram till i dag har gruppen oavbrutet kämpat för att förverkliga sitt ideal. För att få en riktig uppfattning om denna grupp måste man läsa Jamaat-e Islamis historia.

Kapitel 02: Orsakerna till en idealistisk grupps sammanbrott och botemedlen

Orsakerna till en idealistisk grupps sammanbrott: hur man undviker dem

Det som här ska diskuteras är huruvida en sådan idealistisk grupp kan förvridas och gå under, och i så fall hur detta kan ske. Precis som en grupps utveckling, framsteg och framgång har vissa orsaker, kommer dess förvridning och sammanbrott också nödvändigtvis att ha vissa orsaker. Ingen grupp vill att den ska förvridas och gå under. Därför kan gruppen skyddas från förvridning och sammanbrott om man noggrant lär känna de orsaker som anses kunna leda till detta och i förväg lyckas förebygga dem.

Orsakerna till förvanskning och förfall är följande:
1। Att inte göra gruppens mål och syfte till livets mål och syfte.Om någon inte helt kan göra denna grupps, det vill säga den islamiska rörelsens, mål och syfte till sitt livs mål och syfte, om någon ansluter sig till Jamaat enbart av känslomässiga skäl utan att förstå Jamaat på rätt sätt, eller med föreställningen att man kan nå frälsning bara genom att bli medlem i Jamaat utan att offra liv och egendom, då skapar sådana människor stora problem och hindrar Jamaats framsteg. Om denna mentalitet sprider sig alltför mycket öppnas vägen för Jamaats förvanskning och fall. Om man inte ger rörelsens arbete företräde framför alla slags göromål i livet, utan sätter personliga, familjemässiga eller materiella intressen framför rörelsen, försvagas rörelsens livskraft och det blir mycket svårt att förhindra dess fall.2। Att inte studera Koranen, haditherna och islamisk litteratur.Den islamiska kunskapen och karaktären är den islamiska rörelsens och kampens starkaste vapen. Därför behöver man regelbundet läsa Koranen, särskilt Tafhim-ul-Koranen med kommentarer, hadither, Profetens biografi, följeslagarnas biografier samt islamisk litteratur och historia varje dag. Samtidigt måste man också hålla sig informerad om den samtida världssituationen och omgivningen. Genom dessa studier kan man inte bara vinna kunskap, utan också hålla jihadisk inspiration ständigt levande inom sig. Om detta studium eller denna läsning upphör kommer passivitet och ovilja att arbeta att uppstå, vilket blir en av de främsta orsakerna till förvanskning.3। Att försumma tidsmässiga och ekonomiska uppoffringar.Den islamiska rörelsen kräver mer tid och allt större ekonomiska uppoffringar. I Koranen sägs det: Kämpa med ert liv och er egendom. Om denna uppoffring saknas eller om motivationen till uppoffring börjar minska, kommer rörelsens framsteg att stanna av. När denna uppoffring upphör, upphör också Allahs hjälp.4। Att inte följa gruppens grundprinciper.En idealistisk grupp har naturligtvis vissa grundprinciper som gruppens medlemmar måste följa. Om dessa grundprinciper ständigt överträds förlorar gruppen sina särdrag och dess förvanskning börjar. Om man får veta att grundprinciperna har överträtts någonstans måste detta omedelbart stoppas.5। Att inte upprätta rättvisa.När många människor bor tillsammans är det naturligt att de skiljer sig åt i uppfattning i olika frågor. Därför kan den ena behandla den andra orättvist. I en sådan situation är islams princip att, efter att ha hört båda parters utsagor, avkunna en rättvis dom och fatta ett rättvist beslut. En sådan händelse kan också inträffa bland medlemmarna i en islamisk grupp. Dessutom blir det oundvikligt att upprätta rättvisa inom gruppen på olika områden. Om man misslyckas med att skipa rättvisa på grund av nepotism, partiskhet eller regionalism, förlorar gruppen sina särdrag och vägen till dess fall öppnas.

6। Brist på broderskap.
Det som kännetecknar en islamisk idealistisk grupp är att gruppens medlemmar binds samman av islams djupa broderskapsband och därigenom blir som en mur gjuten av bly, så att de kan stå emot falskhetens krafter. Om de ömsesidiga relationerna försämras eller försvagas på grund av bristande broderskap, kan även gruppens byggnad rasa samman.
7। De ömsesidiga relationerna förstörs av följande orsaker:
(a) Ömsesidig avund och fientlighet;
(b) baktaleri, förtal och skvaller;
(c) missunnsamhet;
(d) att se på varandra med misstänksamhet;
(e) att inte höra av sig och fråga hur någon har det när han råkar ut för svårigheter eller olycka;
(f) att hamna i gräl och tvister med varandra på grund av materiella intressen;
(g) att utan anledning hysa negativa föreställningar om någon.
I Koranen och haditherna har de fruktansvärda följderna av dessa beteenden omnämnts. På grund av detta försvagas inte bara en enskild grupp, utan även grunden för den muslimska nationella identiteten blir instabil.
8। Av följande orsaker förlorar en islamisk grupp sin egentliga identitet och blir passiv och livlös:
(a) Att inte fullgöra de eder man har avlagt. Eder som avlagts inför Allah och eder som avlagts inför människor. Särskilt den ed genom vilken man går med i Jamaat. När eden bryts finns ingen överensstämmelse mellan ord och handling. Detta kallas förräderi. I Koranen och haditherna har det omnämnts att följderna av detta är mycket allvarliga. Den som bryter sitt löfte har också kallats en person som står utanför religionen.
(b) Att inte regelbundet utföra da’wah-arbete. Syftet med da’wah-arbetet är att få allt fler människor att ansluta sig till den islamiska gruppen. Ju fler människor som ansluter sig till den islamiska gruppen, desto större blir folkopinionen till islams stöd. Hur ska ett islamiskt samhälle kunna etableras om inte en bred folkopinion till islams stöd skapas? Om da’wah-arbetet inte fortsätter oavbrutet blir även de personer som är knutna till Jamaat modfällda, och många lämnar Jamaat.
(c) Att inte regelbundet ge det månatliga bidraget. Om någon ansluter sig till den islamiska gruppen efter att ha svurit att offra sitt liv och sina ägodelar, men inte gör detta offer, hur ska då gruppen kunna fungera?
(d) Att inte på Jamaats uppmaning lämna alla personliga och materiella angelägenheter åt sidan och infinna sig på rätt plats vid den bestämda tiden. En grupp kan kallas idealistisk och revolutionär först när de personer som ledaren har kallat infinner sig på det bestämda datumet, på den bestämda platsen och i rätt tid. När deras ideologiska och moraliska nivå på detta sätt har bevisats, kanske inget mer behöver göras. Man kommer att säga till dem: ”Ni har genom att i rätt tid svara på ledarens kallelse visat fullständig lydnad. Endast genom en sådan grupp är revolution möjlig. Nu kan ni återvända till era respektive platser.”
Jamaats grundare, Sayyid Abul A’la Maududi (rahimahullah), sade just detta vid en konferens.
(e) Att inte ständigt hålla gudsfruktan och känslan av ansvar inför räkenskapen i livet efter detta levande i sitt hjärta. När denna känsla försvinner är det inte möjligt att leva som muslim.

9। Att skapa pessimism och förtvivlan bland kadern.
Om pessimism och förtvivlan uppstår bland partiets kader blir det en orsak till förvridning och undergång. Även orsaken till denna förtvivlan måste fastställas. Den uppstår på grund av felaktiga tankegångar och brist på renodlat islamiskt tänkande. Om den tanken blir stark bland kadern att rörelsen har pågått så länge utan att något tecken på seger syns, att man inte ens får fler platser i parlamentet, än mindre kan bilda regering, och att man inte lyckas vinna popularitet i landet, då måste det naturligtvis ha begåtts vissa misstag i Jamaats politiska riktlinjer. Dessa måste korrigeras. Sådana tankar innebär i praktiken ett indirekt uttryck för misstro mot ledarskapet. Det är ett förebud om Jamaats undergång.

Vilken är enligt dem som tänker på detta sätt måttstocken för seger och nederlag? De menar att om frukten av en oavbruten kamp och ansträngning inte kan skördas omedelbart eller under detta liv, så är det utan tvekan ett nederlag. Detta är helt och hållet ett materialistiskt synsätt.

Jamaats grundare, Allama Maududi, presenterade islam i dess sanna form och gestalt under nio år innan Jamaat bildades, och arbetade med att skapa islamiskt tänkande och medvetande i stället för västerlandets materialistiska ideologi och tankesätt. Han gjorde detta genom sin månadstidskrift Tarjuman al-Qur’an. Med tanke på betydelsen av de värdefulla ord han vid den tiden skrev i en ledarartikel i sin tidskrift återges de nedan:

”Det muslimska folkets tillstånd har nu blivit som ett stycke ofruktbar jord. Där växer träd av sämsta slag rikligt och pryds av blommor och frukter. Men träd av god kvalitet kan inte växa och utvecklas. Inför våra ögon har många frön till välgång och reform gått förlorade redan i jorden. Även när något har grott har dess rötter inte kunnat breda ut sig.”

”Jag var själv medveten om detta tillstånd. När jag började detta arbete rådde mina välönskare mig: ’Slösa inte bort frön genom att så dem i ofruktbar jord.’ Men enligt min uppfattning är det inte den troendes uppgift att förlora modet när han ser jordens dåliga skick, årstidens olämplighet och vattenbristen. Därför är det sedan urminnes tider hans lott att plöja ofruktbar jord och kämpa mot dess ofruktbarhet och olämplighet för odling. Han måste fukta den med svetten från sin egen kropp och, om möjligt, med färskt blod, och så frön utan att bry sig om resultatet. Om jorden genom hans ansträngningar blir fuktig och bördig, är framgången säker. Men om han hela sitt liv fortsätter att arbeta fruktlöst på denna improduktiva jord och till sist en dag ger sitt liv i detta arbete, är han i verkligheten ändå inte misslyckad. Är det en liten framgång för honom att han stod fast ända till sitt livs sista stund för det arbete som han ansåg vara en religiös plikt, och att misslyckandet inte kunde hindra honom från att fullgöra sin plikt? (Tarjuman al-Qur’an, Muharram 1936 e.Kr.)

Om han, trots fruktlöst arbete, förblir ståndaktig i sin plikt utan att ge efter för förtvivlan, kommer han ändå att få sin fulla belöning i det kommande livet.

Maulana säger vidare:

”Det är varje sanningssökande människas oundvikliga plikt att inom sig skapa en stark inspiration till ’Iqamat-e Din’. ….. Vad resultatet av denna strävan kommer att bli ligger utanför diskussionen. Det kan hända att vi släpas över marken, kastas på glödande kol och att våra döda kroppar blir föda åt kråkor och rovfåglar. Men detta misslyckande är inget misslyckande. Varken risken för eller vissheten om misslyckande kan befria oss från det krav som vi måste uppfylla till vilket pris som helst och under vilka omständigheter som helst.”

(Jamaat-e-Islamis verksamhetsprotokoll, del 3)

Vårt ansvar är i själva verket att göra största möjliga ansträngning och kämpa för den islamiska revolutionen, inte att faktiskt genomföra revolutionen. Om vi begår ideologiska misstag under kampen måste vi naturligtvis hållas ansvariga för dem. Frågan om att få se frukten av våra ansträngningar uppstår först efter att vi under hela livet har kämpat på rätt sätt och offrat liv och egendom. Men om Allah vill kan man också få smaka framgång i detta jordiska liv.

De som blir förtvivlade när de inte får se frukten av sina ansträngningar under sin egen livstid tänker fel. Sådana tankar och sådan förtvivlan leder till partiets förvridning och undergång.

10। Begäret efter ledarskap.
Till den islamiska rörelsen, det vill säga organisationen, måste man ansluta sig helt osjälviskt och enbart med målet att vinna Allahs välbehag. Om man ansluter sig med en önskan om ledarskap gör man det för personlig vinning. Därefter är ingen tjänst för dīn möjlig. Därför är det också förbjudet i islam att kandidera till ett ämbete. Ingen får kandidera i Jamaatens interna val. Om någon visar en benägenhet att kandidera och på ett öppet eller förtäckt sätt försöker påverka valet av ledare, eller om en hemlig kampanj förs till hans förmån, anses han vara olämplig för ledarskap. Om denna benägenhet inte kan utplånas i sin linda uppstår allvarliga organisatoriska problem. Detta problem öppnar vägen för Jamaatens förvanskning.
11। Pengar–och rikedomar.
En materialistisk inställning eller begär efter pengar är förödande för en islamisk organisation. Begäret efter pengar störtar människan i ett djupt moraliskt förfall. Särskilt om den ansvarige för rörelsen förskingrar medel ur Bayt al-Mal, är det som att han har stött en kniv i vilken rörelses bröst som helst.
Förutom att leda till förskingring tvingar penningbegäret också människan att tillgripa olika olagliga metoder. Då finns det inte längre någon gudsfruktan eller känsla av ansvar inför det kommande livet hos henne. Om känslan av ansvar inför det kommande livet för anförtrodda medel och av fruktan för det fruktansvärda resultatet av svek alltid hålls levande, är det inte möjligt att svika ett förtroende. När svek börjar förekomma i en islamisk organisation kan organisationen inte längre bestå. Därför bör redovisningen av Bayt al-Mal för varje månad läggas fram vid det månatliga mötet.
12। Benägenheten att höja levnadsstandarden.
Benägenheten att höja levnadsstandarden strider mot den islamiska Jamaatens ideal. För att höja livsstandarden måste man tillgripa olagliga metoder, och målet blir då att vara världsligt i stället för inriktad på det kommande livet eller på Allah. Detta är det största hindret på den islamiska rörelsens väg.
13। Att inte leva ett enkelt och anspråkslöst liv.
Ett lyxliv i stället för ett enkelt, anspråkslöst och spartanskt liv står i konflikt med ett liv i kamp. Därför har det motarbetats. Det betyder inte att man, trots att man har råd, måste bära trasiga och lappade kläder och äta mat av mycket låg kvalitet. Man bör vara sparsam och inte spendera mer än vad som behövs för att leva. De islamiska lärde under islams första tid levde föredömligt enkla och anspråkslösa liv.
Det händer att en fattig mans levnadsstandard plötsligt ökar många gånger om när han lyckligtvis får en statlig anställning eller möjlighet att bli parlamentsledamot eller minister. Följden blir att han tillgriper olika olagliga metoder. Om en medlem av den islamiska rörelsen får en sådan möjlighet bör han framställa sig själv som en förebild för islam. Att detta även är möjligt i vår tid kan man se i den malaysiska delstaten Kelantan. Där har ett islamiskt parti vid namn PAS styrt regeringen under en tid. Kelantans chefsminister, Nik Abdul Aziz, är en framstående lärd i religionen. Det finns en kunglig regeringsbostad som staten har avsatt åt chefsministern. I stället för att bo där bor han i sitt fäderneärvda hus, som är mycket enkelt och gammaldags. Han har ingen säkerhetsstyrka och följer inte heller något protokoll. I vardagsrummet finns varken matta eller soffgrupp. Jag träffade honom här i augusti 1991. Av den lön han får som chefsminister betalar han sextio procent till delstatens statskassa. Tjugo procent skänker han till det islamiska partiets Bayt al-Mal och tjugo procent använder han för sig själv. Även om han inte bor i chefsministerns kungliga bostad får gäster som vi bo där. Hans uppförande och levnadssätt påminner om den islamiska historiens gyllene tid under de rätt vägledda kaliferna.
Om de ansvariga inom den islamiska rörelsen inte kan framställa sig själva som förebilder för islam i sådana avseenden, skadas rörelsens anseende.

14। Att genom bönen skapa en djup relation till Allah.Det har tidigare sagts att den islamiska rörelsens livsnerve är ”ta‘alluq billah”, att skapa en relation till Allah. När man utför ett arbete där man vid varje steg kan behöva riskera sitt liv, är sättet att skapa en relation till Allah att minnas Honom varje ögonblick. Att minnas Honom som Herren och följa Hans befallningar som Hans tjänare. Det bästa sättet att minnas Honom, hålla Honom i minnet och fördjupa relationen är bönen. Den bönen måste vara en verklig bön och behaga Allah. Den bedjande uttalar ”Allahu akbar” – Allah är störst – sex gånger med munnen i varje rak‘ah. Om detta verkligen är den bedjandes hjärtas ord, och det måste vara hjärtats ord, kommer han, när relationen till den största och mäktigaste Väsendet blir nära, att räknas bland Hans älskade tjänare. Då kommer Allah att kalla på honom och säga: ”Träd in bland Mina älskade tjänare och gå sedan in i paradiset.”

Om någons bön inte är en verklig bön kan han inte spela en riktig roll i den islamiska rörelsen. För att skydda den islamiska rörelsen från förvanskning måste man sträva efter att fullkomna bönen i alla avseenden. I detta avseende kan man lära sig av Maulana Maududis bok ’Hidayat’. Om en persons bön är korrekt blir hela hans uppförande korrekt. Han måste känna till hur Profeten (frid över honom) och hans följeslagare brukade be.

En muslim måste ge bönen högsta prioritet bland alla former av dyrkan. Bönen blev nämligen obligatorisk så snart tron på Allah hade ålagts. Bönen gjordes obligatorisk redan i början av det mekanska livet.

Om någon säger att bönen blev obligatorisk i slutet av det mekanska livet, och att den största av alla obligatoriska plikter nu är iqamat al-din, då framförs en felaktig föreställning och bönens betydelse förminskas kraftigt. Ändå är bönen det första man kommer att prövas om i det kommande livet.

Genom att läsa Tafhim al-Qur’an och Sira-ye Sarwar-e Alam försvinner denna felaktiga föreställning. Se betydelsen och kommentaren till verserna 25–26 i sura ad-Dahr i Tafhim al-Qur’an.

På sidan 143 i Sira-ye Sarwar-e Alam (del två), under rubriken ’Den första obligatoriska bönen efter profetskapet’, sägs följande: Tabari säger:

”Det första som gjordes obligatoriskt i islams sharia var bönen. Ibn Hisham återger, med hänvisning till Muhammad ibn Ishaq, Aishas (må Allah vara nöjd med henne) berättelse att det första som gjordes obligatoriskt för Allahs Sändebud (frid över honom) var bönen. Enligt Ibn Bmnv‡Ki g‡Z befann sig Huzur (frid över honom) en gång på en hög plats i Mekka. Då uppenbarade sig Gabriel (frid över honom) inför honom i en mycket vacker gestalt och med väldoftande kropp och sade: ’O Muhammad (frid över honom), Allah har hälsat dig och sagt: Du är Min sändebud till jinnerna och människorna. Kalla dem därför till la ilaha illallah.’

Sedan slog Gabriel med foten i marken, varpå en källa sprang fram. Han gjorde wudu så att Huzur (frid över honom) kunde lära sig hur man renar sig för bönen. Han sade: ’Gör wudu.’ Därefter bad Gabriel två rak‘ah tillsammans med Sändebudet (frid över honom), med fyra sujud.

Sedan tog Sändebudet (frid över honom) dit Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne). Han lät henne göra wudu och bad två rak‘ah tillsammans med henne. Ibn Hisham, Ibn Jarir och Ibn Kathir återger också denna händelse.

Imam Ahmad, Ibn Majah och at-Tabarani (i al-Awsat) återger från Usama ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom), som i sin tur återger från sin far Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom), att det första som skedde efter att uppenbarelsen kom till Sändebudet (frid över honom) var att Gabriel (frid över honom) lärde honom hur man gör wudu. Sedan reste han sig för bönen och sade till Sändebudet (frid över honom): ’Be tillsammans med mig.’ Därefter kom Sändebudet (frid över honom) hem och berättade händelsen för Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne). Hon blev överväldigad av glädje. Sedan sade Sändebudet (frid över honom) åt henne att göra wudu på samma sätt och be tillsammans med honom på samma sätt som han hade bett med Gabriel. Detta var alltså den första obligatoriska plikt som fastställdes efter att Iqra hade uppenbarats.

Kampen för iqamat al-din är utan tvekan ett krav på tron. Bönen skapar hos den bedjande den sinnesinställning, karaktär och de egenskaper som krävs för detta arbete. Därför måste hans bön vara en verklig bön. Den bedjande måste lära sig alla regler och bestämmelser som rör bönen. Uttalet av de verser ur Koranen som reciteras i bönen, inklusive sura al-Fatiha, måste vara korrekt.

Om bönen inte utförs korrekt och i rätt tid tillsammans med församlingen, om den inte utförs med koncentration, ödmjukhet och undergivenhet utan i stället i hast, om man kommer in i moskén sist av alla och går därifrån före alla andra, då skadas en islamisk grupps anseende och vanliga muslimer tvekar att erkänna gruppen som en religiös grupp eller jamaat. Bönen måste utföras långsamt, med full koncentration, med pauser och med ta‘dil al-arkan. Ruku och sujud måste också utföras på detta sätt. En bön som utförs i hast blir inte som en verklig bön. Klädseln bör också vara sådan att den bär prägel av gudsfruktan. När det gäller att en ansvarig inom den islamiska rörelsen går ut offentligt eller talar vid ett offentligt möte iförd slips, kan man utan att gå in i diskussionen om tillåtlighet eller otillåtlighet säga så mycket som att påverkan från västerländsk civilisation och kultur är uppenbar. Jamaats grundare har gett just denna uppfattning.

I fråga om bönen bör man också komma ihåg att även om tahajjud inte har gjorts obligatorisk, är det utan tahajjud inte möjligt att stärka en djup och nära relation till Allah. I alla tider har de som kämpat på Allahs väg regelbundet haft för vana att be tahajjud. Allahs hjälp har också kommit ner över dem. Hur ska de som inte vill lämna den mjuka, varma och bekväma sängen under nattens sista del för att vädja vid Herrens dörr kunna offra liv och egendom när de vandrar på den islamiska rörelsens svåra väg?

I den heliga Koranen har särskild betoning lagts på tahajjudbönen. De som regelbundet praktiserar tahajjud kallar Koranen ’muhsinin’ och ’muttaqin’ och har beskrivit dem som mottagare av Allahs nåd och evig lycka och frid i det kommande livet.

I Koranen sägs:

”De gudfruktiga kommer sannerligen att leva i trädgårdar och vid källor och ta emot de gåvor som deras Herre fortsätter att ge dem. De var utan tvekan tidigare, i det jordiska livet, muhsinin, stora välgörare. De sov endast en liten del av natten och bad i gryningens sista timmar om förlåtelse. (De bad gråtande Allah om förlåtelse.)” (adh-Dhariyat 51:16–18)

Allah har kallat dessa människor Sina älskade tjänare och vittnat om deras godhet och trofasthet. (Subhanallah.)

”Allahs älskade tjänare är de som faller ned i sujud inför sin Herre och tillbringar natten stående i bön.” (al-Furqan 25:63–64)

”De är uthålliga i prövningar, sanningssökande, fullständigt lydiga, offrar sin egendom på Allahs väg och ber Allah om förlåtelse för sina fel i nattens sista timmar.” (Aal Imran 3:17)

Många uttalanden om tahajjudens förtjänster finns i haditherna. Hazrat Abdullah ibn Salam (må Allah vara nöjd med honom) säger: När Huzur (frid över honom) kom till Medina var detta bland de första orden jag hörde från hans rena läppar:

’O människor! Förkunna islam, ge människor mat, håll släktbanden levande och be på natten medan människorna sover. Då kommer ni att gå in i paradiset i trygghet.’ (Hakim, Tirmidhi, Ibn Majah)

Hazrat Salman al-Farsi (må Allah vara nöjd med honom) säger att Profeten (frid över honom) sade:

’Gör tahajjudbönen till en regelbunden vana. Detta är de rättfärdigas sed. Den för er närmare Allah, utplånar synder, skyddar er från synd och avlägsnar sjukdom från kroppen.’

Vid ett annat tillfälle sade Huzur (frid över honom):

’Den bästa bönen efter de obligatoriska bönerna är tahajjudbönen som bes under natten.’ (Muslim, Ahmad)

Många andra frivilliga böner och fastor nämns också i haditherna. Sändebudet (frid över honom) utförde dem och uppmuntrade till att utföra dem.

’Den som fastar under Ramadan och därefter fastar sex dagar i Shawwal får samma belöning som för hela denna tidsperiods fasta.’ (Muslim)

’Två rak‘ah av duha-bönen är bättre än världen och allt som finns i den.’ (Muslim)

15। Överdriven dhikr och adhkar.
Det finns människor som tror att islam består i att, utöver islams fem pelare, utföra vissa dhikr och adhkar. Detta är lika mycket en följd av en felaktig föreställning som det är fel att helt överge dhikr och adhkar. De masnun-dhikr och adhkar som är belagda i den Helige Profetens hadither kan inte försummas. Även dessa bidrar till att stärka förbindelsen med Allah.
16। Att vinna Allahs välbehag.
Den islamiska rörelsens yttersta mål är att vinna Allahs välbehag. Om drivkraften att vinna detta välbehag försvagas kommer rörelsens fall att påskyndas, eftersom rörelsen då förvandlas till en kropp utan själ. Därför räcker det inte att bevara denna drivkraft oförändrad; den måste i stället stärkas allt mer. Man måste granska om varje ord och handling, all verksamhet, ens sätt att röra sig, vänskap eller fiendskap gentemot andra, affärstransaktioner, förvärvandet av försörjning och rörelsens alla aktiviteter sker enbart för att vinna Allahs välbehag, och göra sitt yttersta för att öka denna drivkraft. I detta avseende ska man vädjande be Allah om hjälp. Om drivkraften att vinna Allahs välbehag förvandlas till kärlek till det världsliga blir rörelsens fall oundvikligt.
17। Självkritik.
Självkritik (muhasaba al-nafs) och kollektiv kritik hjälper en idealistisk grupp att skyddas från förvanskning och fall.
Det finns naturligtvis islamiska principer och metoder för att kritisera andra eller påpeka deras fel för att de ska kunna rätta till dem. Kritik måste framföras i enlighet med dessa principer och metoder. Även avsikten med kritiken måste vara ren. Syftet är inte att förödmjuka eller förolämpa den som kritiseras, utan att hjälpa honom att rätta sina fel och följa Allahs väg. Om detta alltså inte görs i enlighet med islamiska principer och metoder samt med god avsikt, finns det en stor risk att förvanskning börjar uppstå i individens karaktär.
Satan håller ständigt fast vid människan för att leda henne vilse. Därför måste man varje dag regelbundet utöva självkritik för att se om man har gått vilse genom att falla i Satans fälla. Om man enligt islams synsätt upptäcker en brist hos sig själv bör man omedelbart göra tawba och rätta till bristen. Ofta kan man inte själv upptäcka sina egna fel och brister. Därför bör man be någon annan religiös broder att påpeka ens fel.
18। Att behärska sin vrede.
Om man inte kan behärska sin vrede skapar den oordning i organisationen. Det är naturligt att någons beteende kan väcka vrede. Men taqwans krav är att hålla vreden tillbaka utan att ge uttryck för den. Om man inte kan behärska sin vrede kan oanständiga ord, förolämpningar eller hårda ord komma ur munnen. Följden blir att relationerna försämras, osämja uppstår och den som utsätts för vreden börjar söka efter ett tillfälle att hämnas. Ett sådant beteende är mycket skadligt för den islamiska församlingen.
I den Heliga Koranen sägs det:
De gudfruktigas egenskap är att de sväljer sin vrede och förlåter andras (sina medarbetares) förseelser. Allah älskar dessa rättfärdiga människor. (Aal Imran: 134)
När man är arg på sina medarbetare och behandlar dem hårt drar de sig undan, och på så sätt uppstår splittring i organisationen. Om detta säger Allah:
”O Profet! Det är en stor nåd från Allah att du har blivit mycket mild mot dessa människor. Om du däremot hade varit hård till sättet och hårdhjärtad, skulle dessa människor (följeslagarna) ha skingrats från din omgivning. Förlåt dem därför deras fel och förseelser, be om förlåtelse för dem och rådgör med dem i den religiösa rörelsens arbete.” (Aal Imran: 159)
De ansvarigas uppgift i den islamiska rörelsen ska vara att vinna människors hjärtan och föra dem nära, inte att stöta bort dem. Om man misslyckas med detta finns det risk för splittring i gruppen. Om alla som är knutna till rörelsen, särskilt dess ledare och ansvariga, inte är milda, artiga, generösa och förlåtande skapar det ett allvarligt problem för rörelsen. Detta kan kallas moralisk förvanskning.

19। Enighet i grundläggande frågor.
Om det råder brist på enighet i principiella frågor inom en grupp och detta inte kan avhjälpas, möter gruppen splittring. Naturligtvis har varje individ full rätt att tänka självständigt och uttrycka sin egen åsikt. Men om alla inte är överens i grundläggande frågor kan ingen grupp bildas. Även i en sekulär, islamfientlig eller icke-islamisk grupp förekommer meningsskiljaktigheter. Bakom denna oenighet ligger egenintressen.
Men en islamisk grupps ideologiska och andliga sida har en sådan särart och sådana kännetecken att det egentligen inte borde finnas någon anledning till meningsskiljaktigheter i grundläggande frågor. Här kan det nämligen inte finnas någon fråga om någons personliga intresse. Den enda källan till denna grupps tänkande, medvetande och känslor är Koranen och sunna. Det är naturligt att det råder likhet och enighet mellan tankar och föreställningar som utgår från samma källa. Trots detta är det inte onormalt att meningsskiljaktigheter tillfälligt uppstår.
Vi bör, för att uppnå enighet i tänkandet, alltid göra en korrekt bedömning av situationen och hålla blicken fäst vid enighetens grundläggande källa. Annars slits en grupp sönder och går under genom oenighetens angrepp.
För att förena sig med den korrekta islamiska tankegång som Jamaatens grundare förmedlade, och som den islamiska rörelsen på den indiska subkontinenten är ett resultat av, bör man gång på gång uppmärksamt läsa hans månadsskrift Tarjumanul Quran, som skrevs under trettiotalet. Även hans Rasail Masail bör tas upp på läslistan.
Det bör påpekas att det inte finns något alternativ till Tafhimul Quran när man vill förstå den islamiska rörelsen korrekt och få del av dess livskraft. Tafhim måste absolut läsas tillsammans med dess kommentarer. Om Maulanas ovan nämnda verk inte läses upprepade gånger uppstår ofruktbarhet i tänkandet, vilket blir en orsak till oenighet i tänkandet.
20। Att inte påverkas av en fientlig miljö och situation.
När man påverkas av en islamfientlig miljö och situation börjar den islamiska gruppen förvridas. När islams särdrag påverkas börjar den islamiska gruppen förvridas. Att påverka islams särdrag, inte att påverkas; att inte dras med av strömmen, utan att stå fast på sin plats och försöka gå mot strömmen.
Om man påverkas av den islamfientliga miljö som nu finns överallt blir det mycket svårt att stå fast på islams väg. Denna miljö påverkar människors sinnen, deras tänkande och medvetande samt deras handlingar. Om man påverkas av denna jahiliyya-miljö uppstår tvekan och konflikt på tänkandets område, och tankar börjar växa fram som står i konflikt med islamiskt tänkande. Därefter kan dess återverkningar ses i tal och språk, uppförande och beteende, politisk verksamhet, möten och demonstrationer samt slagord. Vid tal används oanständigt och vulgärt språk. Eller så kastas tegelstenar, stenar eller bomber mot motståndaren, och även skjutvapen används. Då blir det svårt att skilja mellan en sekulär grupp och en islamisk grupp. En islamisk grupp måste stå högt över allt detta. Annars kommer skillnader och motsättningar att visa sig i tänkande och handling om man låter sig påverkas av den rådande giftiga miljön, och detta kommer gradvis att bana väg för förvridningen och splittringen av en idealistisk islamisk grupp. Därför behöver förståelsen av islam och jahiliyya vara helt klar. Boken Den eviga konflikten mellan islam och jahiliyya kan läsas.
Den moderna materialistiska civilisationen har ställt kvinnan sida vid sida med mannen på livets alla områden. Detta har gjorts för att uppfylla kravet på kvinnans frihet. Även om kvinnan därigenom har fått vissa ekonomiska förmåner har kvinnlighetens värdighet förstörts. Efter att ha uppfyllt kvinnans naturliga egna ansvar har hon tagit på sig bördan av ytterligare ansvar som tillhör mannen. Dessutom har hon förvandlats till ett föremål för mannens njutning och bekvämlighet. Samhällets moraliska miljö har förstörts. Genom att ge full möjlighet till fri blandning mellan kvinnor och män har äktenskapsbrott betraktats inte som ett brott utan som underhållning. Äktenskapet har betraktats som en underlägsen gammal sed, äktenskapliga plikter som ett outhärdligt band, att föda barn och föra släktet vidare som dårskap, lydnad mot maken som ett slags slaveri, att vara hustru som en fara och att spela älskare och älskarinna som ett påhittat paradis.
De skadliga följderna av den fria umgängelsen mellan kvinnor och män kan iakttas överallt i världen. Följden har blivit att familjesystemet och den psykiska friden har förstörts. Den så kallade kvinnofrihetens lockande slagord påverkar även muslimer.
Det är beklagligt att vissa organisationer i den muslimska världen, som är kända som islamiska grupper, anser det nödvändigt att kvinnor tar ansvar på samhällets alla områden, och att de i detta överskrider gränserna för islamiska principer och moral. Exempel på detta är blandade sammankomster för kvinnor och män, en ung kvinna som kontorssekreterare, en ung kvinna i receptionen samt handskakning mellan kvinnor och män vid möten.
Det förefaller som om deras tänkande och medvetande påverkas av materialistiskt tänkande och medvetande. I själva verket är den islamiska rörelsen inte något som ska påverkas av jahiliyya.
En verkligt islamisk rörelse kan inte under några omständigheter acceptera blandade sammankomster mellan kvinnor och män eller att båda har samma arbetsområde. Om detta olyckligtvis någon gång sker kan den inte kallas en islamisk rörelse. Och genom den kommer en islamisk revolution aldrig att bli möjlig. Man måste vara fullständigt vaksam och medveten om detta.
Det bör påpekas att det av naturen finns en stark ömsesidig dragningskraft mellan kvinnor och män. Därför vill de komma nära varandra och förenas. Denna förening har gjorts tillåten endast genom äktenskap. Förening utan äktenskap plågar samhället med många former av osedlighet och synd. För att skydda samhället från denna osedlighet måste kvinnors och mäns arbetsområden vara åtskilda. Blandade sammankomster måste undvikas. Annars finns en stark risk att man, genom att efterlikna den västerländska kvinnans överdrivna modernitet, avviker från islams grundläggande ideal.
Den islamiska rörelsen kommer att fortsätta på sitt naturliga sätt. När aktivisternas sinnen, tänkande, läggning och karaktär blir fullständigt islamiska, och man kan hysa en fast tillit till dem att de, om ansvaret för att styra landet anförtros åt dem, inte kommer att missbruka makten och inte kommer att börja tjäna sig själva tillsammans med att tjäna religionen, då kommer Allah att ge dem ansvaret att styra landet. Innan dess måste de genom en eldprövning bevisa sin pålitlighet.
Allah låter inte någons goda gärningar gå till spillo. När de har förvärvat förmågan och egenskaperna att styra landet dröjer Allah inte med att anförtro dem detta ansvar.

21। Ledarskapets svaghetEn annan viktig orsak till en grupps förfall och undergång är ledarskapets svaghet. Ett svagt ledarskap kan inte hålla en grupp stabil på dess rätta nivå. Denna svaghet kan ta sig flera uttryck, såsom bristande islamisk kunskap och moralisk karaktär, svag personlighet, bristande förmåga att arbeta tillsammans med alla samt oförmåga att fatta rätt beslut i rätt tid. Kort sagt kan en grupp inte följa den rätta vägen om den saknar de egenskaper som är absolut nödvändiga för att leda.

Jamaat-e-Islamis ledarskap är indelat i flera nivåer: central nivå, distrikt, kommun, polisstation och union. På varje nivå måste ledarskapet motsvara den nivåns krav. Om ledarskapet på alla nivåer håller hög kvalitet, kommer också gruppens kvalitet att höjas.

Ledarskapets främsta egenskap är att se alla med samma blick och behandla alla lika rättvist. Det innebär inte att betrakta någon som närstående och någon annan som främmande. Det är inte ledarskapets uppgift att anse någon mer förtroendevärd och någon annan mindre förtroendevärd och därefter behandla dem olika.

Jag träffade den avlidne Sayyid Maududi många gånger i enskildhet. Varje gång fick hans bemötande mig att tro att han förmodligen älskade mig mest av alla. Var och en som träffade honom enskilt på detta sätt fick samma intryck. Detta var utmärkande för hans storslagna ledarskap. Ledarskapet bör vara sådant att ingen blir missnöjd med dess bemötande.

Jamaat-e-Islamis tradition är att hålla noggrann uppsikt över varje person i organisationen. Om någon visar moraliskt, ideologiskt eller organisatoriskt förfall, får han först möjlighet att korrigera sig inom en fastställd tid, och om han inte förbättrar sig utesluts han ur organisationen. Samma åtgärd vidtas på både individ- och ledarnivå. Detta är en av de bästa åtgärderna för att skydda gruppen från förfall.

I själva verket är det individerna tillsammans som bildar en grupp. När individerna är goda blir gruppen god, och när individerna är dåliga blir gruppen dålig. Därför läggs största vikt vid att forma gruppens individer. I det kommande livet måste varje människa personligen stå till svars inför Allah för sina egna handlingar. Om individerna i en grupp därför kan hålla sig fria från förfall, kommer också gruppen att skyddas från förfall och undergång.

Om man utan noggrann prövning gör någon vars karaktär ännu inte nått önskad nivå till medlem i gruppen, eller om någon från kretsar som skapar fitna får möjlighet att infiltrera Jamaat-e-Islami genom att utåt framstå som en god människa, försöker sådana personer skada Jamaat-e-Islamis anseende. Därför krävs största försiktighet i denna fråga.

För att forma en sådan persons karaktär bör man försöka på följande sätt:
(a) Att förvärva kunskap om Koranen och haditherna och forma karaktären därefter. Dessutom bör man studera Sīrat an-Nabī och Sahabas levnadshistoria. Tafhīm al-Qurʾān måste ingå i kursplanen.
(b) Att ständigt minnas och frukta Allah samt känna att man måste stå till svars i det kommande livet.
(c) Att alltid kämpa mot Iblis, Satan, och nafs, själens Satan, och med bruten röst be Allah om hjälp.

Det är inte möjligt att vandra på Guds väg enbart genom egna ansträngningar. Den som vill gå på Hans väg kan under inga omständigheter göra det utan Hans hjälp. Därför måste man med bruten röst be om Hans nåd. Det finns inget bättre sätt än bönen att, med utgångspunkt i fruktan för Gud, hågkomsten av Honom och känslan av att stå till svars i det kommande livet, förses med alla mänskliga dygder. Bönen är också en tårfylld och ödmjuk åkallan från tjänaren inför Gud. Detta har nämnts tidigare.

22। Misstro mot ledarskapet leder till rörelsens fall.
Partiets ledare väljs på grundval av folkets fria åsikter, och detta är den riktiga metoden. Var och en ska osjälviskt, utifrån sitt förstånd och sin kunskap, genom en sluten omröstning rösta på den person som han eller hon i alla avseenden ser som den mest utrustade med ledaregenskaper. Den som får flest röster förklaras vald. Därefter måste man enligt islamiska principer erkänna just honom som ledare, även om någon har röstat mot honom. Om någon i stället bedriver hemlig verksamhet till stöd för den person som han eller hon föredrog, innebär det ett förräderi mot rörelsen. En sådan person har inte längre någon rätt att vara knuten till rörelsen. Om en sådan person kan identifieras med bevis, blir det nödvändigt att utesluta honom eller henne ur partiet. Genom sådana personer bildas ett parti inom partiet och splittring skapas i partiet. Denna person har begått förräderi. Om denna typ av mentalitet inte kan utrotas i sin linda, kommer Jamaats fall inte att kunna förhindras.
23। Snabb och korrekt lösning av problem.
En annan orsak till partiets förvridning och fall är att problem som uppstår inom organisationen inte löses omedelbart. Om det exempelvis uppstår meningsskiljaktigheter på grund av någon medarbetares orättmätiga beteende, och Jamaat till följd av detta splittras i två mot varandra stående grupper, måste problemet lösas så snabbt som möjligt.
Vid behov bör ett team på två eller tre personer skickas till platsen. Båda parter måste få lägga fram sina synpunkter fritt. Utredningsteamets eller partiledarens uppträdande får aldrig likna en polistjänstemans. De vill ibland genom tillrättavisningar och hot undertrycka sanningen. Men ett islamiskt parti bör avslöja den verkliga sanningen. Därefter måste en rättvis lösning nås utan partiskhet. Om en polis eller någon som är anställd i statlig tjänst begår ett brott, försöker man ofta genom en intern utredning bevisa att personen är oskyldig. Sådant får absolut inte förekomma i ett islamiskt parti.

Ni som tror! Stå fast på sanningen och bli vittnen för rättvisan. (Al-Ma’idah: 8)

Det är med målet att upprätta fullständig rättvisa som profeterna sändes och islam kom. Hur kvalificerad en person som leder rörelsen än må vara, kan en explosion med tiden uppstå och orsaka större skada på partiet om han bryter mot islams grundprinciper och anklagas för korruption och förskingring, men ändå förlåts eller om saken hålls dold. Om man låter ett problem förbli olöst i stället för att lösa det på ett korrekt sätt, finns det stor risk att partiet förvrids och faller. Ytterligare en sak: den som inte kan tåla berättigad kritik kan man inte hoppas ska kunna upprätthålla rättvisa. Därför måste dessa problem hanteras med oändligt tålamod, tolerans och gudsfruktan.

24। Uppoffring och självuppoffring
Utan uppoffring och självuppoffring har ingen revolution någonsin ägt rum; historien visar inte på något sådant exempel. Det är endast genom uppoffring och självuppoffring som den önskade karaktären för revolutionen formas. Efter att en person har fått iman utsätter Allah honom för olika prövningar, och genom dessa prövningar bevisas hans iman vara sann eller falsk. Dessa prövningar kräver gränslös uppoffring av liv och egendom. Om han inte kan överge kärleken till världen och världslighet och frivilligt göra uppoffringar och självuppoffringar, kan den revolutionära karaktären hos honom aldrig formas enligt islam.

Även efter att någon i det inledande skedet anslutit sig till den islamiska rörelsen genom uppoffring och självuppoffring kan kärleken till världen någon gång få inflytande över honom och driva honom bort från rörelsen. För att skydda sig mot detta bör man ständigt be till Allah med den bön som Han har lärt oss:

”Vår Herre! När Du har lett oss på den raka vägen, låt då inte våra hjärtan avvika; skänk oss barmhärtighet ur Din nåds skatt. Du är sannerligen den verklige Givaren. Vår Herre! Du kommer med säkerhet att samla hela mänskligheten på en dag om vilken det inte finns något tvivel. Du bryter aldrig Ditt löfte.” (Sura Āl ʿImrān: 8)

Om någon förening, sammanslutning, NGO eller något liknande skapas som en sidoorganisation till rörelsen för att uppnå ekonomiskt välstånd, kommer detta att skapa ett materialistiskt sinnelag. Människor kommer i stora skaror att ansluta sig till sådana organisationer på grund av lockelsen av pengar. Någon iver till uppoffring och självuppoffring kommer inte att skapas hos dem. Dessa organisationer kommer i stället för att stödja rörelsen att bli skadliga. Till slut kommer de att leda till rörelsens fall.

Förslaget att förvandla rörelsen till en inkomstbringande institution har tidigare avslagits flera gånger vid centrala rukn-konferenser. Man måste ansluta sig till den islamiska rörelsen med motivation till uppoffring och självuppoffring, inte för att få ekonomiska förmåner. Många affärsmän har fått sina företag svårt skadade efter att de anslutit sig till rörelsen. Mångas verksamheter har gått under. De har tagit emot detta med ett leende och förblivit nära knutna till rörelsen. Det är de som kan vinna Allahs välbehag.

De som har möjlighet måste naturligtvis bedriva handel och affärsverksamhet på halal-sätt. Men efter att ha anslutit sig till rörelsen måste man göra den önskade ekonomiska uppoffringen och ge av sin tid. Rörelsens intressen måste ges företräde framför affärsintressena. Om någon önskar världens rikedomar, välstånd och lugn ger Allah honom en del av detta. Men i det kommande livet har han ingenting att få. Och de som önskar det lyckliga livet i det kommande livet får det av Allah, och de får även en del av det i denna värld. De som vill ansluta sig till den islamiska rörelsen med ikhlās bör tänka igenom saken noggrant och fastställa livets rätta mål.

Det är inget fel i att några få personer som är knutna till rörelsen bildar ett företag tillsammans, om de regelbundet utför daʿwah-arbete, följer Jamaats disciplin samt dess regler och principer, och samtidigt fortsätter att frikostigt spendera på Allahs väg. Men om de överger en anda av generositet och förlåtelse, behandlar de anställda illa, lägger på dem en arbetsbörda som överstiger deras förmåga och inte behandlar dem rättvist, kommer den islamiska rörelsens anseende att skadas. Människor kommer att lämna den islamiska rörelsen.

Detta kommer att bevisa att de inte ens har förmågan att sköta en liten världslig verksamhet. Hur skulle sådana människor kunna styra en islamisk stat?

Jamaats grundare sade: ”Vi vill i själva verket skapa en sådan grupp vars medlemmar å ena sidan i fråga om religiös fromhet och gudsfruktan ska vara mer avancerade än de så kallat religiösa och muttaqī, och å andra sidan när det gäller att sköta världens angelägenheter ska vara mer kompetenta och förmögna än vanliga världsliga människor.”

25। Brist på förvaltarskap beträffande Bayt al-māl och brist på ärlighet i ekonomiska transaktioner.
Profeten Akram (frid och välsignelser över honom) har förklarat att brist på förvaltarskap är brist på iman. Den som förråder ett anförtrott förtroende är den som prioriterar världsliga intressen framför det kommande livet. Den som ansvarar för en islamisk organisations Bayt al-māl måste ovillkorligen vara fullständigt pålitlig. Han måste vara fullständigt tillförlitlig i detta avseende. Om någon, olyckligtvis, förskingrar från Bayt al-māl förlorar han sin tillförlitlighet och även rätten att stanna kvar i den islamiska organisationen.

Efter att Jamaat hade bildats sade Maulana också i sitt första tal till rukn-medlemmarna att Bayt al-māl alltid måste övervakas. Utan tillsyn finns risken att det förskingras. Även om det finns stränga regler om detta i Jamaat-e-Islami följs de inte alltid.

Att förskingra något från Bayt al-māl är ett brott för vilket ett strängt straff kommer att ges i det kommande livet, enligt vad som har återberättats i hadith.

I hadithen i Sahih Muslim berättas att ʿAbdullah ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) sade: (Det var händelsen under slaget vid Khaybar; muslimerna hade segrat och fienden hade flytt från slagfältet.) Profeten (frid och välsignelser över honom) gick runt på slagfältet tillsammans med några följeslagare. De sade till Profeten: ”Den och den är martyr, den och den är martyr.” När de gick vidare såg de en död man. De sade: ”Den och den är martyr.” Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: ”Nej, aldrig! Jag såg honom i helvetet, eftersom han hade stulit en mantel eller en skjorta.”

Därefter sade Profeten (frid och välsignelser över honom): ”Ibn ʿUmar! Gå och tillkännage bland folket att ingen utom en troende får träda in i paradiset.” Han (Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Sedan gick jag ut och tillkännagav att ingen utom en troende får träda in i paradiset.” (Muslim)

Vi bör dra lärdom av detta: när vi arbetar för att göra islam segerrik får vi inte genom att förråda anförtrodda medel välja helvetets väg. En man kunde inte vinna paradiset trots att han gav sitt liv i strid mot Allahs fiender. Han kunde inte vinna paradiset trots att han hade fått krigsbyte eller ett anförtrott medel. Det berodde på att han hade förrått krigsbyte eller ett anförtrott medel. Om vi, må Allah bevara oss, förråder ett anförtrott förtroende, kan vi då räddas enbart därför att vi var knutna till den islamiska rörelsen?

Förräderi mot anförtrodda medel, bristande transparens i transaktioner och begäret att skaffa rikedom genom olagliga metoder blir orsaker till den islamiska rörelsens fall. Att hålla ett skarpt öga på detta är ytterst nödvändigt för rörelsens sundhet.

Kapitel 03: Daʿwah, tabligh och tarbiyah-systemet

Daʿwa, tabligh och tarbiyatssystem

En islamisk grupps allra första uppgift är att förmedla islams budskap till människorna. Det måste framföras på ett klokt och fängslande språk. Alla Allahs profeter utförde detta uppdrag.

Daʿwa-arbetet har två fördelar, om det utförs på rätt sätt.

För det första: Ju fler människor som genom korrekt daʿwa kan knytas till rörelsen, desto starkare blir folkopinionen till islams fördel. Det är nödvändigt att skapa folkopinion för den islamiska revolutionen.

För det andra: Den som framför daʿwa måste själv framställa sig som en förebild för islam. Därigenom väcks hos honom motivationen att följa islams föreskrifter.

När en islamisk grupp upphör med sitt daʿwa-arbete förvandlas den till en livlös och meningslös organisation. Det bör noggrant övervakas huruvida varje medlem i gruppen regelbundet utför daʿwa-arbete.

Tarbiyatssystemet

För att förvärva de kvalifikationer och egenskaper som krävs hos den som förmedlar daʿwa måste det absolut finnas ett tarbiyatssystem eller en utbildningsordning. Det finns ett sådant i Jamaat-e-Islami Bangladesh. Det bör undersökas om det ger önskade resultat.

Här återges några av de värdefulla tal som Mawlānā Mawdūdī vid olika tillfällen höll för arbetare och rukn om tarbiyat och tazkiya.

Mawlānā anser det vara ytterst nödvändigt att medlemmarna, först måste ha fyra egenskaper.
1. Korrekt förståelse av islam,
2. fast tro på islam,
3. full överensstämmelse mellan ord och handling,
4. att anta dīn som livets mål.

De sociala egenskaper som krävs hos medlemmarna är:
1. Broderskap och kärlek,
2. att arbeta på grundval av ömsesidigt samråd,
3. att fullt ut följa regler och disciplin,
4. att kritisera med avsikten att förbättra.

Fullkomnande egenskaper som är nyckeln till framgång:
1. En djup relation till Allah och att arbeta för Hans välbehag.
2. Att hålla den yttersta redovisningen inför Allah i åtanke.
3. God karaktär.
4. Tålamod.
5. Visdom.

Följande litteratur om tarbiyat och tazkiya bör medlemmarna studera:
1. Tahrīk aur Kārkūn – Mawlānā Mawdūdī.
2. Intikhāb o Tartīb – Mawlānā Khalil Ahmad Hamidi.
(Denna bok är en samling av tal som Mawlānā Mawdūdī höll vid olika tillfällen.)
3. Taʿmīr-e Sīrat ke Lavāzim – Naʿīm Siddiqī.
4. Tazkiya-e Nafs – Mawlānā Amīn Ahsan Islahi.
5. Islām āp se kyā chahtā hai – Sayyid Hāmid ʿAlī.
6. Āpnī Islāh Āp – Naʿīm Siddiqī.
7. Islām ek Niẓāmī Tarbiyat – Mawlānā Inʿāmur Rahmān Khān.
8. Tahrīk-e Islāmī Mein – Khurram Murād.
9. Bahāmī Taʿalluqāt – Khurram Murād.

Den första och den åttonde boken har översatts till bengali. De övriga bör också finnas med på medlemmarnas läslista. Under de utbildningsläger som anordnas bör medlemmarna öva på att omsätta dessa lärdomar i praktiken.

Allt som har sagts i denna artikel är råd för att skydda en idealistisk islamisk rörelse från möjlig förvanskning och undergång. Dessa råd har framförts mot bakgrund av erfarenheterna av de orsaker som tidigare har lett till sådana gruppers undergång. En av undergångens främsta orsaker är att det regelbundna studiet av religiös litteratur upphör. Brist på studier av Tafhīm al-Qurʾān, Sīrat-e Sarwar-e Ālam, Rasāʾil o Masāʾil och Mawlānā Mawdūdīs litteratur leder till intellektuell sterilitet, brist på enighet bland rörelsens medlemmar samt till att pessimism, nedstämdhet, trötthet, avståndstagande från rörelsen och passivitet infinner sig. Så blir det när studierna upphör.

Må Allah den Upphöjde skänka alla som deltar i rörelsen med målet att upprätta Allahs dīn förmågan att förbli ståndaktiga på Sirāt al-Mustaqīm och fullgöra sina plikter på rätt sätt. Āmīn.

— Slut —–