Förlagets ord

Ärade Abbas Ali Khan är en av Bangladeshs främsta islamiska tänkare. Hans insatser för att sprida och etablera islam är särskilt betydelsefulla. Även inom författandet och översättningen av islamisk litteratur är hans penna outtröttlig. Bland de böcker han har skrivit finns Islam och jahiliyyas eviga konflikt. I denna bok skildrar författaren på ett skickligt sätt den konflikt med jahiliyya som har ägt rum och fortfarande äger rum i förhållande till islam, både i det förflutna och i nutiden. Samtidigt anger han på ett förtjänstfullt sätt vad de som strävar efter att etablera islam bör göra. Vi tror att hans bok kommer att räknas som en värdefull vägledning för dem som strävar efter att etablera islam.

Islam och jahiliyya

Islam och jahiliyya är två motsatta trosföreställningar, läror och handlingssätt. Deras vägar, mål och slutmål skiljer sig åt – ja, de står i motsats till varandra. Därför är konflikt och sammanstötning mellan dem naturliga och oundvikliga. Denna konflikt och kamp har pågått sedan mänsklighetens begynnelse, och så länge mänskligheten består kommer denna konflikt att fortsätta.

Det ena av dessa två är gott och det andra ont. Det ena är sanning och rättvisa, det andra lögn och orättvisa. Det ena är välgörande, det andra skadligt. Det ena är ljus, det andra mörker. Det ena är skapande, det andra destruktivt. Det ena är den väg som världens Skapare, Allah den Allsmäktige, har valt, det andra är den väg som Han ogillar och har förbjudit. Av dessa två vägar och läror är den första islam och den andra jahiliyya. Det som är islam är inte jahiliyya, och det som är jahiliyya är inte islam.

Ordet ”jahiliyya” används i motsats till islam. Islams alla vägar och metoder bygger på kunskap. Detta beror på att Gud själv har lärt ut dessa vägar och metoder, och att Han ensam har kunskap om alla dolda mysterier. Däremot räknas varje väg och metod som skiljer sig från islam som jahiliyyas väg och metod. Den förislamiska perioden i Arabien kallades i denna bemärkelse jahiliyyas tid, eftersom människorna under denna period hade utformat sitt eget levnadssätt enbart på grundval av vidskepelse, gissningar och antaganden samt begär och önskningar, utan kunskap. Varhelst och närhelst människor följer denna metod måste den kallas jahiliyyas handlingssätt.

Kort sagt avser jahiliyya i islams terminologi sådana handlingssätt som strider mot islamisk civilisation och kultur, principer och moral, goda seder samt sinnelag och mentalitet. – ”Han är den Store som har skapat er. Därefter finns det bland er någon som är otrogen och någon som är troende, och Allah ser allt vad ni gör.” – (At-Taghabun: 2).

Koranuttolkarna har redogjort för fyra innebörder av detta, och alla fyra är korrekta.

Ett – Han är er Skapare. Men vissa förnekar att Han är Skaparen, medan andra godtar denna stora sanning. Därför har de kallats kafirer respektive mumin.

Två – Han har skapat er, visat er både den goda och den onda vägen och också förklarat följderna av dem båda. Därefter har Han gett er full frihet att välja vilken som helst av dessa två vägar och att följa den. Om ni vill anta kufr, det vill säga om ni vill vägra att följa Allahs väg, kan ni göra det; och om ni vill anta iman och följa Hans väg, kan ni också göra det. Han tvingar er inte att anta vare sig iman eller kufr. Därför är ni själva ansvariga för både iman och kufr, det vill säga för att acceptera eller inte acceptera Allahs herravälde, auktoritet och bud samt styre. Genom att ge er friheten och möjligheten att välja endera av dessa två har Han utsatt er för en fruktansvärd prövning. Han ser hur ni använder er valfrihet. Uttrycket ”Han ser vad ni gör” innehåller en antydan om en varning. Liksom ni har frihet att följa två motsatta vägar, måste ni också uppleva två motsatta följder. Följden av den goda och den onda vägen kan aldrig bli densamma. Det behöver inte sägas att den som vill uppleva ett gott resultat måste följa den goda vägen. Det är här människans prövning ligger. Man prövas för belöningens och straffets skull; annars blir prövningen meningslös.

Tre – Han har skapat er med en sund och rättskaffens natur, och denna naturs krav är att ni ska följa trons väg. Men efter att ha skapats med en sund och rättskaffens natur har vissa bland er antagit kufr, vilket strider mot Hans skapelse. Andra har följt trons väg, vilket stämmer överens med deras natur.

Man måste komma ihåg att människan har skapats med ett naturligt sinnelag som inte är benäget till synd. Därefter väljer hon den rätta eller den orätta vägen.

Det bör påpekas att ingen av de profeter och sändebud som har kommit till världen, och inte heller någon av de himmelska skrifter som gavs till dem, har beskrivit människan som syndare av födseln. Ändå har den kristna världen i ett och ett halvt årtusende hållit fast vid den religiösa övertygelsen att människan föds syndig. Enligt deras tro har en ärftlig benägenhet till synd fortplantats bland människorna som en följd av Adams och Hawwas synd. I stället för att tänka på och försöka tygla denna syndbenägenhet har de lagt hela ansvaret på Adam och fru Hawwa och sökt ursäkter för att leva ett syndbesudlat liv. Detta är ett allvarligt felaktigt tankesätt och en felaktig filosofi, och detta är jahiliyya.

Numera har emellertid katolska lärda börjat säga att denna föreställning och tro saknar grund i Bibeln. I sin bok ”Is Original Sin in Scripture?” säger den framstående bibelforskaren Reverend Habat Hag att det bland de kristna fram till det tredje århundradet inte fanns någon tro av detta slag, nämligen att människan föds syndig. När en sådan föreställning och tro började spridas genom vissa personers propaganda, fortsatte kristna lärda i två århundraden att protestera mot den. Men till slut lyckades den helige Augustinus genom sitt nät av sofistiska argument införa denna tanke bland den kristna religionens grundläggande trosföreställningar: att mänskligheten genom arv har fått ta emot förbannelsen av Adams synd. Och eftersom Jesus Kristus gav sitt liv på korset som försoning har en möjlighet till människans frälsning ordnats – det finns inget annat sätt. Detta är en felaktig, påhittad och orimlig blind tro, och ett av jahiliyya’s farligaste vapen.

Fyra – Det är Allah den Allsmäktige som har gett er existens efter att ni inte hade någon existens. Ni fanns inte, men sedan blev ni till. Om ni hade tänkt över detta med ett enkelt, klart och opartiskt sinne skulle ni säkert ha förstått att själva er existens är en särskild gåva från Gud, tack vare vilken ni kan njuta av de otaliga välsignelser som har skapats för er. Men många bland er tänker inte över detta. Därför har de valt upproriskhetens och syndens väg. Några har däremot genom att följa trons väg visat prov på ett korrekt och felfritt tänkande.

Det som sägs i Koranens sura ar-Rum är också särskilt anmärkningsvärt: ”Vänd er därför helt och hållet och rikta alla era mål mot denna deen – ni profet och profetens följare. Stå fast vid den natur enligt vilken Allah har skapat människan. Allahs skapade struktur kan inte ändras. Detta är den fullkomligt sanna och riktiga deen eller livsordningen” (ar-Rum: 30).

I den ovan nämnda versen sägs det, i tilltal till profeten Muhammad (frid vare med honom) och muslimerna: När det står klart för er att det inte finns någon annan skapare och ägare av detta universum än Allah, då bör er livsföring oundvikligen vara sådan att ni helhjärtat riktar ert mål mot denna religion. Denna religion är just den som Koranen lägger fram. Enligt denna religion finns det ingen annan än Allah, den ende och utan like, som har rätt att få dyrkan, underkastelse och lydnad. Vänd er inte bort från denna religion för att rikta er åt något annat håll. När ni har valt denna väg för livet, se då inte mot någon annan väg. Hela mänskligheten har skapats med den naturliga läggningen att den, bortsett från Allah, inte har någon skapare, herre, gudom eller någon annan varelse vars lydnad i egentlig mening kan vara berättigad. Människan måste förbli fast på denna naturliga läggning.

Uttrycket ”Allahs skapade natur kan inte förändras” betyder att Gud har skapat människan som Hans tjänare, så att människan endast dyrkar Honom. Ingen kan förändra denna skapelsens naturliga ordning och läggning. Det är inte möjligt att övergå från detta tillstånd till tillståndet att ”inte vara Guds tjänare”. Om man betraktar någon annan än Gud som gudom kan denne i verkligheten inte bli Gud. Hur många gudomar människan än må skapa åt sig själv, är och kan hon inte vara någon annans tjänare än den ende Guden.

Sammanfattningen av denna diskussion är att Allah å ena sidan har gett människan full frihet att själv välja sin livsväg och handla i enlighet med den. Å andra sidan klargör Han den verkliga sanningen för henne och kallar henne att acceptera denna sanning.

Eftersom Allah har skapat människan älskar Han henne mycket. För att tillgodose alla hennes behov i livet har Han spridit otaliga ting och förnödenheter över jorden runt omkring henne. Månen, solen och stjärnorna, dag och natt, ljus och luft, molnen på himlen och regnet, kullarna och bergen, floderna, växterna, djuren och fåglarna samt alla slags födoämnen har Han skapat för människans skull. Dessa är tecken på att Han älskar människan. Och just eftersom Han älskar människan kommer Han naturligtvis att visa henne den rätta vägen i livet. Det är helt naturligt. Det är otänkbart att Han inte skulle visa henne de föreskrifter, regler och handlingsprogram genom vilka människans korta liv i denna värld kan bli lyckligt och vackert och det eviga livet efter detta världsliga liv kan bli framgångsrikt. I själva verket har Han också gjort det. Genom profeterna och budbärarna har Han meddelat människan ett fullständigt levnadssystem. Detta kallas den religion som överensstämmer med människans naturliga läggning, vilken nämndes ovan.

Människan har fått kunskap, förnuft och samvete och har lämnats fri för att prövas; hon har fått möjlighet att välja vilken väg som helst för sitt liv och handla fritt i enlighet med den. Om hon vill kan hon följa den väg som Gud har visat och få dess goda resultat, eller överge denna väg och följa någon felaktig väg som hon själv har hittat på. Hon kan betrakta Allah som sin ende skapare, försörjare, herre och härskare och lyda Honom fullständigt, eller dyrka många påhittade och felaktiga gudar. Trots att hon har friheten att välja den ena av dessa två vägar har Allah genom tiderna sänt profeter och budbärare till varje folk och nation för att gång på gång påminna människan om den rätta vägen i livet. Han ville inte inskränka den frihet hon fått att följa den rätta vägen; i stället försökte Han få henne att samtycka till och motiveras att följa den genom att beskriva nyttan av att gå den rätta vägen. Samtidigt försökte Han hindra henne från att följa den felaktiga vägen genom att upplysa henne om dess fruktansvärda konsekvenser.

Ingen epok eller tidsperiod i mänsklighetens historia har förflutit utan att det har funnits en profet eller någon som efterträtt honom för att kalla människorna till Guds väg. Denna kedja och oavbrutna kontinuitet i kallelsen till Guds väg behövdes särskilt då och behövs fortfarande. Orsaken är att varje annan väg än Guds väg i själva verket innebär en kamp mot naturen. Följden blir att olika katastrofer och olyckor drabbar människans liv. Människans herravälde och makt över andra människor etableras. Den starke sätter sig som gud över den svage. Otaliga människor fjättras i slaveriets bojor under andra människor. Himlen och luften fylls av människornas rop och klagan under grymma och förtryckande härskares tortyr och förtryck. För att få slut på detta förtryck och denna utsugning och säkerställa människornas frihet, frid och lycka samt deras livs och egendoms trygghet behövdes kallelsen till Guds väg tidigare, den behövs fortfarande och den kommer att behövas även i framtiden. Detta är Allah den Allsmäktiges orubbliga princip. Att följa denna princip kallas islam, medan allt som står i motsats till den tillsammans kallas jahiliyya. Det som är sant är islam, och det som är falskt och felaktigt är jahiliyya.

Sanning och lögn – motsatta krafter

Det har blivit tydligt av den ovanstående diskussionen att islam och jahiliyya är lika motsatta varandra som iman och kufr. Islam är den väg och livsföring som Allah den Allsmäktige har föreskrivit, samt ett välfärdsinriktat program för livet. Dess källa är den ofelbara kunskap som Gud har gett. Människans kunskap, förnuft och samvete bekräftar också detta, och det överensstämmer med hennes naturliga läggning. Jahiliyya däremot har sitt ursprung i kufr, det vill säga okunnighetens mörker, gissningar och inbillade föreställningar. Därför är den första sann och vacker, medan den andra är falsk och ful. Den första är ljus och den andra mörker. Den ena kan aldrig tolerera den andra. Därför är de varandras rivaliserande krafter. Deras ömsesidiga konflikt och sammanstötning är också evig.

Kunskap–Förstånd–Samvete

Det är tack vare den kunskap, det förstånd och det samvete som Allah den Allsmäktige har skänkt människan som hon är känd som den främsta av alla levande varelser. Denna särskilda egenskap har skapat en enorm skillnad mellan människan och andra levande varelser. Förståndet väcker hos människan insikten att hon själv är ansvarig för var och en av sina handlingar. Däremot gäller denna princip inte för den som inte har fått förstånd. Om till exempel en tung sten plötsligt lossnar och faller ner uppifrån och dödar någon, kan stenen inte på något sätt betraktas som skyldig. Den är ju bara ett livlöst och medvetslöst föremål. På samma sätt kan inte heller ett djur kallas skyldigt om det går in på någons åker och äter upp och förstör grödan. Även om det har medvetande och förnimmelse saknar det förstånd. Men om människan begår en sådan handling måste hon naturligtvis betraktas som skyldig och straffas enligt lagen. Detta beror på att hon, utöver medvetande och förnimmelse, har utrustats med egenskaperna kunskap, förstånd och samvete. Genom dessa kan hon förstå skillnaden mellan rätt och orätt. Livlösa och oorganiska medvetslösa ting samt andra levande varelser än människan saknar de ovan nämnda egenskaperna och förmågan att skilja mellan gott och ont; därför behöver de inte stå till svars för någon av sina handlingar. Människan är själv ansvarig för sina handlingar därför att hon har utrustats med förstånd.

Kunskap–Förståndets goda bruk

Trots att människan genom att ha fått kunskap och förstånd har tilldelats den högsta värdigheten, missbrukar hon sin kunskap. Även efter att hon har fått förstånd och samvete och gjorts kapabel att känna skillnaden mellan gott och ont samt rätt och orätt, kan man inte säga att varje handling hon utför kommer att präglas av samvete. Det råder ingen brist på exempel på detta. Tvärtom ser vi otaliga exempel omkring oss. Ta till exempel eleverna. Föräldrar skickar sina barn till utbildningsinstitutioner för att de ska förvärva kunskap och mänskliga egenskaper. För detta bär de alla kostnader för barnens utbildning. Samvetets krav borde vara att varje elev studerar regelbundet och, efter bästa förmåga och i enlighet med sin begåvning, uppnår så goda resultat som möjligt i examinationerna och får beröm som en god elev. Trots att varje elev har denna kunskap, övertygelse och känsla, vad ser vi då? Vissa elever försöker fullgöra sitt ansvar helt och hållet. Andra försummar däremot sina skyldigheter och ägnar tiden åt sådana förkastliga handlingar som inte på något sätt är önskvärda. Som människor har båda dessa slags elever kunskap, förstånd och samvete. Men man ser inte båda slags elever använda sitt förstånd och sitt samvete på samma sätt. Därav kan man förstå att inte alla kan använda sitt samvete på rätt sätt.

Återigen finns det en grupp makthungriga människor som inte tvekar att använda vilka låga metoder som helst för att vinna makt. Många av dem är dessutom högutbildade och har höga akademiska examina. Men genom korruption, våld, mord, terrorism och liknande tar de makten och sätter sig som herrar över människorna. Därefter binder de, i stället för att tillgodose människornas grundläggande rättigheter, dem vid slaveriets bojor och tvingar dem att leva ett omänskligt liv. Denna bild har man sett på många håll i världen även tidigare, och den syns fortfarande. Plundring, mord, förskingring av statliga tillgångar, stöld och rån samt liknande händelser inträffar ständigt i samhället. Alla som begår dessa handlingar är människor och betraktas som utbildade. De borde naturligtvis också ha kunskap, förstånd och samvete. Men var använder de dem på rätt sätt?

Det finns fortfarande flera länder i världen som kallas underutvecklade. De är eftersatta när det gäller utbildning och hårt drabbade av fattigdom. I sådana länder betraktar vissa människor inte sådana förhållanden som särskilt klandervärda. Även om det inte finns någon anledning att hålla med dem, vad händer då i de länder som på alla sätt är utvecklade och kända som högt civiliserade? England och USA betraktas i dag som länder som har nått utvecklingens och civilisationens högsta topp. Människor strömmar ständigt till dessa båda länder för att få del av kunskap och civilisation. Trots att dessa båda länder intar en ledande ställning inom vetenskap och teknologi har de visat sig vara fullständigt misslyckade när det gäller att använda kunskap, förstånd och samvete på rätt sätt. De är mycket skickliga på att förtrycka och behandla andra folk orättvist. Även i sina egna samhällen är de nedsänkta i den moraliska fördärvets bottenlösa djup. En nyhet som publicerades i Newsweek den 27 juni 1988 ger en bild av deras extrema moraliska förfall och växande brottslighet. Där sades att det i London, en stad med sju miljoner invånare, under föregående år (1987) hade begåtts 194 mord och 22 626 grova våldsbrott. I New York hade däremot 1 672 mord och 148 313 våldsbrott begåtts. Detta är bara förhållandena i två städer i två länder. Vart tog dessa brottslingars kunskap, förstånd och samvete vägen?

Det räcker inte att ha kunskap, förstånd och samvete; att använda dem på rätt sätt är den verkliga människans uppgift. Av exemplen ovan kunde vi förstå att inte alla kan använda sin kunskap och sitt samvete på rätt sätt. Vissa kan göra det, medan andra visar sig misslyckas.

Vad är orsaken till detta misslyckande??

Varför begår människan ett så allvarligt misstag? Varför begår hon ett så stort övergrepp mot sin ovärderliga tillgång, förståndet? Innan vi går vidare måste vi få svar på detta.

För det första har människan två medfödda, motsatta tendenser. Den ena är gudsfruktan eller benägenheten till goda gärningar, och den andra är benägenheten till onda gärningar. Mellan dessa två pågår ständigt en konflikt och kamp. Båda uppmuntrar, eggar och hetsar människan att uppfylla deras krav. När benägenheten till goda gärningar segrar använder människan sitt förstånd på rätt sätt och utför goda handlingar. Men när benägenheten till onda gärningar segrar får den människan att hänge sig åt allehanda synder.

Benägenheten till onda gärningar segrar av flera orsaker. De grundläggande orsakerna är följande.

Den första är människans starka onda begär och hennes lustar och önskningar. Dessa lustar och önskningar är så starka att människan vanligtvis blir hjälplös inför dem. När hon förlorar förmågan att tygla dem blir hon begärens slav. Då tvekar hon inte alls inför att begå någon form av orätt, övergrepp, synd eller bestialiska handlingar. Hon gör sina begär till sin ”ilah” och blir själv fullständigt slav under dem. När hon väl blivit begärens slav förlorar hon förmågan att skilja mellan gott och ont. Ofta saknar hon även efter att ha insett att en synd är en synd kraften att hålla sig borta från den. Trots att människan anser sådant som stöld, rån, mord, otukt och liknande vara ont, kan hon inte avstå från dessa synder när hon blir slav under sina begär.

Det onda begäret går vidare och gör människan till en världsdyrkare. Då blir njutning och lyx i världen hennes livsmål. Det sägs att människans starkaste begär gäller tre saker: pengar, kvinnor och berusningsmedel. Historien är full av exempel på hur otaliga stora omvälvningar har ägt rum i världen på grund av dessa tre. Begärens slavar tävlar med varandra om vem som kan bli störst och mäktigast i världen, vem som kan bygga de största bergen av rikedom, vem som kan göra flest människor till sina slavar och vem som kan njuta av flest kvinnors ungdom och skönhet. För att fruktan för Gud och det kommande livet inte ens för ett ögonblick skulle störa deras sinnen har man skapat påhittade filosofier och ideologier. Det finns ingen makt som kan kallas Gud eller Skaparen. Det kommande livet är resultatet av en overklig och absurd fantasi. Denna värld och livet i den är allt som finns. Livet är en kamp för att leva och överleva – STRUGGLE FOR EXISTENCE.

Här har den starke rätt att överleva, utöva makt och herravälde samt njuta fullt ut av livet. Den svage har ingen rätt att överleva – SURVIVAL OF THE FITTEST.

När man tror på denna filosofi bör inga frågor om rätt och orätt, tillåtet och förbjudet, gott och ont, barmhärtighet och grymhet väckas i ens sinne. För att nå målet gör man allt som behövs. Man utnyttjar möjligheter till lögn, bedrägeri, svek, löftesbrott, mord, plundring, terror, våld och falska, påhittade anklagelser, med mera. Detta är inga påhittade berättelser. Det är verkliga händelser ur historiens förflutna och nutid. Detta är en fruktansvärd form av jahiliyya.

Den andra grundläggande orsaken är nationell, partimässig och släktbaserad stolthet, högmod och blind kärlek till det egna. Det blinda följandet av fäder och förfäder samt religiösa ledare, ärvda tankemönster och sedvänjor och allehanda vidskepelser. Denna blinda kärlek och detta blinda följande berövar människan förmågan att skilja mellan gott och ont samt rätt och orätt. För det som är gott och fördelaktigt för det egna folket, partiet och släktet – hur skadligt det än må vara för andra – använder människan all sin kraft och ger sig in i krig. Englands historia nämner krig som varade i sju, trettio och ett hundra år. Detta är följden av nationell och släktbaserad stolthet, högmod och blind kärlek. Även på den arabiska halvön fördes under den förislamiska tiden sådana blodiga krig vidare från generation till generation. För att tillfredsställa begärens lustar lät man människoblod flöda som en flod.

Den omättliga lusten att med våld ockupera andras territorier och kuva svaga folk utlöste två världskrig. Genom okunnighetens demoner bredde första världskriget ut sina våldsamma och brutala klor över tjugoåtta länder och sex kontinenter. I detta krig miste tio miljoner soldater och tio miljoner civila livet. På grund av hungersnöd, epidemier och politisk instabilitet orsakade av kriget lämnade ytterligare tjugo miljoner människor för alltid jordens yta.

Tjug1ett år senare förde andra världskriget med sig ännu större brutalitet, dödande och förstörelse, för att tillfredsställa okunnighetens demoners omättliga maktbegär. Detta stora krig drog in varje land och folk på jorden i kriget på något sätt. Sjutton miljoner soldater och fyrtioett miljoner civila föll offer för dödens skoningslösa grepp. Miljontals människor i Japans Hiroshima och Nagasaki dödades av de omänskliga atombomber som Förenta staterna använde, och miljontals människor blev handikappade och lemlästade. Miljontals människor dog efter långvarigt lidande. Större barbari och bestialitet än detta hade aldrig tidigare förekommit under okunnighetens tidsålder. Vetenskap och teknik har gjort den moderna okunnigheten brutalare än den forntida okunnigheten.

Ärvda föreställningar och trosuppfattningar, sedvänjor och bruk samt blint följande av religiösa ledare är en allvarlig psykisk sjukdom, bakom vilken begärens starka pådrivning verkar. Islams historia vittnar om att när profeterna och sändebuden framförde Islams budskap till människorna, avvisade de det med orden att profeten sade motsatsen till den religiösa tro som de och deras fäder och förfäder hade hållit fast vid genom generationerna, de bruk och sedvänjor som de hade följt sedan urminnes tider och allt det som deras religiösa ledare sade. Därför kunde det under inga omständigheter godtas. Dessa frågor kommer att behandlas på sin rätta plats.

Gränslös vördnad och respekt för religiösa ledare och pirer och präster placerar dem på Guds plats. De betraktas som ofelbara, och allt som kommer ur deras munnar tros vara en obestridlig sanning, likt ett heligt skriftord eller Guds uppenbarelse, utan att man prövar om det är sant eller falskt. Allah säger själv:

”Dessa människor har tagit sina lärda, pirer och dervischer till gudar vid sidan av Allah” (at-Tawbah: 31).

Det berättas i hadith att Hadhrat Adi ibn Hatim var kristen. Senare infann han sig hos Profeten och antog Islam. Han frågade Profeten (frid och välsignelser över honom) om den ovan nämnda versen och sade: Vad innebär den anklagelse som riktas mot oss, att vi har gjort de lärda, pirerna och dervischerna till gudar? Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: Är det inte så att ni godtog som haram det som dessa människor förklarade vara haram, och godtog som halal det som de förklarade vara halal? Hadhrat Adi (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jo, det gjorde vi verkligen.

Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: Det är genom detta som ni gör dem till gudar.

Härav framgår att de som utan Allahs bemyndigande fastställer gränserna för halal och haram i människans liv i själva verket sätter sig på Guds tron. De som godtar deras lagstiftning gör dem till gudar.

Oavsett hur framstående någon är, är Allah och Hans Sändebud måttstocken för att pröva hans ord eller beslut. Det som strider mot Allahs och Hans Sändebuds ord eller inte överensstämmer med deras grundläggande innebörd måste förkastas. Denna föreställning och tro har splittrat det mänskliga samhället i många grupper och undergrupper samt skapat fitna och osämja.

Den tredje grundläggande orsaken är en extremt anti-islamisk miljö. Om miljön i ett land, en ort eller till och med en läroanstalt eller studentbostad är sådan att alla där är anti-islamiska, att endast anti-islamisk litteratur och anti-islamiska tidningar och tidskrifter sprids där och att man tränas i att utveckla ett anti-islamiskt tänkesätt, kan ingen förbli ståndaktig i islam i en sådan miljö. I denna miljö förser man ungdomarna med alla slags möjligheter till ohämmat umgänge med det motsatta könet, omfamningar och kroppslig närhet, för att försvaga tron på religionen, Gud och det hinsides i deras sinnen. På så sätt bryter man i det första skedet fullständigt sönder deras moraliska ryggrad. Därigenom kan de lätt och villigt ta emot de följande åtgärderna. Detta är inte någon påhittad berättelse från fantasins värld. Det är just sådana åtgärder som vidtas i kommunistiska länder som Ryssland.

Därefter inleds, om än i begränsad omfattning och på samma sätt, verksamhet i de icke-kommunistiska länder utanför Ryssland dit kommunismens idéer och rörelse exporteras. På vissa håll öppet, på andra i hemlighet. Men arbetsmetoderna, rekryteringen av aktivister och deras utbildning fortsätter som vanligt. Man försöker få kontroll över ungdomarna genom olika knep och metoder. För detta ändamål ges all slags hjälp och stöd från Ryssland. På så sätt upprättas kommunistiskt styre gradvis i nya länder. Afghanistan är det senaste offret för deras fälla.

När kommunistiskt styre har etablerats någonstans avskaffas yttrandefriheten och tankefriheten. Kunskap, förnuft och samvete förlamas. Även om någon vill använda sitt förnuft på ett gott sätt har han ingen möjlighet att göra det. Frivilligt eller mot sin vilja tvingas man acceptera de kommunistiska härskarnas mentala slaveri.

De ädla profeternas da’wa

Det har blivit tydligt av den föregående diskussionen att alla människor inte använder den kunskap, det förnuft och det samvete som Allah den Allsmäktige har gett dem på rätt sätt, och inte heller vet hur de ska göra det. Därför måste människan lida de fruktansvärda följderna. Människan har också naturligt många mänskliga svagheter. Den store Allah kan inte förbli tyst när Han ser människan i ett hjälplöst tillstånd. Det är inte så att ansvaret för alla de ansträngningar och åtgärder som kan vidtas för sanningens seger i denna konflikt mellan islam och jahiliyya helt har överlämnats åt människans förnuft, samvete och naturliga förmågor. Genom intellektuellt tänkande och övervägande kan människan inte alltid nå rätt beslut. Det beror på att hennes kunskaps- och tankevärld är mycket liten och begränsad. Vid en viss punkt i tänkandet blockeras hennes väg. Då känner hon sig hjälplös och fattar fel beslut. Många av mänsklighetens tänkare har, trots goda avsikter, kommit fram till felaktiga beslut och uppfunnit nya filosofier och läror som inte har kunnat föra med sig något annat än olycka för människans liv, inte välgång. Därför har den barmhärtige Allah, av sin stora nåd mot människan, ordnat så att ofelbar kunskap förmedlas från Honom. Detta kallas uppenbarelsens kunskap eller gudomlig kunskap. Han förmedlar inte denna kunskap direkt till alla människor; Han väljer den bästa människan i samhället och skänker honom all nödvändig kunskap genom uppenbarelse. Efter att ha gett människan en sund natur samt kunskap och förnuft är detta en ytterligare kunskap. När många tankar, rädslor, påtryckningar och inflytandet från hennes sex drifter, både inifrån och utifrån, försöker leda henne vilse, träder denna ytterligare kunskap fram till hennes hjälp och visar henne den rätta vägen. Även om det är mycket olyckligt för henne att förkasta denna ytterligare kunskap, har hon också fått friheten att göra det. Allah har på detta sätt utsatt människan för ett prov och samtidigt gett henne medlen och möjligheterna att klara det, så att hon kan uppnå människans högsta värdighet.

Denna ytterligare kunskap som beskrevs ovan har kallats uppenbarelsens kunskap. Tillsammans med den har Han också sänt uppenbarelsens bärare, som är en människa liksom andra människor. Han ska förmedla uppenbarelsens kunskap till människorna, förklara och analysera den samt genom sitt eget praktiska liv visa hur denna kunskap ska omsättas. Den person som bär uppenbarelsen kallas profet eller sändebud. För att vägleda människorna, forma deras sanna mänskliga karaktär och göra deras liv lyckliga och vackra har profeter och sändebud sänts till jorden genom tiderna.

Profeternas kallelse och konflikten med jahiliyya

Islam och jahiliyya har jämförts med sanning och lögn samt med ljus och mörker. Liksom sanning och lögn, ljus och mörker inte kan samexistera ens för ett ögonblick, kan islam och jahiliyya på intet sätt samexistera. Därför har jahiliyya, när islams kallelse och sanningens kallelse genom profeterna har nått människorna i olika tider, inte kunnat tåla den. Hela mänsklighetens historia är därför en kamp mellan islam och jahiliyya, det vill säga mellan sanning och lögn.

Det är Allahs ädla profeter som har fört med sig sanningens och den rätta vägens ledstjärna till den mänsklighet som gått vilse och är nedsänkt i okunnighetens mörker. Därför har jahiliyya skapat de största hindren på deras väg. Inte nog med det: profeterna blev grymt förföljda av jahiliyyas banerförare, och många av dem förlorade också sina liv. Nedan följer kortfattat några exempel på profeternas kallelse, det vill säga konflikten och kampen mellan islam och jahiliyya.

Den ädle profeten Nuh (frid vare med honom)

Från profeten Nuhs (frid vare med honom) tid kan vi få en viss kunskap om mänsklighetens historia. För en mycket lång period av mänsklighetens historia finns det ingen historia nedtecknad av människor. Denna långa epok kallas förhistorisk tid. Profeternas historia från denna tid har emellertid återgetts i de himmelska Skrifterna, och den mest tillförlitliga redogörelsen finns i Koranen. Profeten Nuh (frid vare med honom) tilltalade sitt folk och sade:

”Han sade: ’O, mitt folk! Jag är en tydlig varnare för er. Jag varnar er: dyrka Allah, frukta Honom och följ mig. Allah kommer att förlåta er era synder och låta er leva till en bestämd tid. När Allahs bestämda tid verkligen kommer, kan den inte längre hejdas. Om ni bara visste, hur gott skulle det inte vara!’” – (Nuh 71:2–4).

Hans kallelse var tydlig och rättfärdig. Det är fullständigt naturligt och rättfärdigt att följa den Allahs befallningar och styre som har skapat människan och tillgodoser vart och ett av hennes behov från födelsens början till det ögonblick som föregår döden. Men hans folks ledare och vanligt folk avvisade denna kallelse. Profeten Nuh (frid vare med honom) fortsatte ändå sitt kallelsearbete med enastående tålamod. Under en mycket lång tid, det vill säga i niohundrafemtio år, fortsatte han att kalla dem till sanningen.

Han lovade dem inte bara välgång i ett avlägset framtida liv, det vill säga livet efter döden, utan talade också om välgång i livet på jorden.

‘Jag sade: Be er Herre om förlåtelse. Han är sannerligen mycket förlåtande. Han kommer att låta regnet falla över er från himlen. Han kommer att välsigna er med rikedom och barn. Han kommer att anlägga trädgårdar åt er och låta bäckar flyta’- (Nuh: 10–14).

Han sade detta för att de skulle uppnå välgång i denna värld och i det kommande livet: ‘Avstå från era falska och egenhändigt skapade gudar och dyrka den ende Allah.’ Nationens hövdingar avvisade hans kallelse och utfärdade stränga order till folket,

‘Ni får under inga omständigheter överge era gudar. Ni får inte överge Wadd, Suwa, Yaghuth, Ya’uq och Nasr’- (Nuh: 23).

Som svar sade de till profeten Nuh (frid vare med honom):—

‘Vi ser att du uppenbart befinner dig i villfarelse’- (al-A’raf: 60).

Enligt nationens så kallade intellektuella var det ett allvarligt misstag och en uppenbar villfarelse att erkänna en enda Gud. De sade:

Även om detta universum har skapats av en enda Gud, styrs det av många gudar. Därför har även de andra gudarna rätt att bli dyrkade. Deras intellektuella och hövdingar – de som vägrade att följa Nuh (frid vare med honom) – sade: ‘I våra ögon är du inget annat än en människa som vi själva. Vi ser dessutom att de bland oss som är allra lägst och mest föraktliga har följt din väg utan någon eftertanke. Vi kan inte se något som visar att ni är bättre eller mer utvecklade än vi. Tvärtom anser vi att ni är lögnare’- (Hud: 22).

På den tiden var det dessa hövdingar och samhällsledare som styrde och exploaterade folket. De hade också nycklarna till människornas försörjning och utkomst. De ägde trädgårdarna, åkrarna och handelsverksamheterna. De var försjunkna i världens njutningar och lyx. På grund av deras makt vågade ingen anta profetens kallelse. Om någon gjorde det föll berg av olika former av förtryck och övergrepp över honom. Några få förtryckta och utsatta människor – mycket få till antalet – antog profeten Nuhs kallelse. Hövdingarna såg på dem med förakt. Hur som helst fortsatte profeten Nuh (frid vare med honom) att på olika sätt försöka övertyga dem med vänliga ord och argument.

”Han sade: ’Mitt folk! Tänk efter: om jag står på ett tydligt bevis från min Herre och Han dessutom har välsignat mig med Sin särskilda nåd, men ni inte kan se det, vilket medel har jag då för att tvinga er att acceptera det som ni inte vill godta? Mitt folk! Jag begär ingen rikedom av er för detta. Min belöning ligger hos Allah. Jag är inte heller beredd att stöta bort dem som har följt mitt budskap. De ska själva möta sin Herre. Men jag ser att ni är helt nedsänkta i jahiliyya’.” – (Hud: 28–29).

Trots att sanningen under en mycket lång tid gång på gång och på olika sätt förmedlades till dem, kunde deras envishet, deras högmod över sin ställning och deras inflytande över samhället inte på något sätt få dem att dras till sanningen. När profeten Nuh kallade dem att acceptera hans profetskap, avvisade de det med stor förvåning. De sade: ”Nåväl, om vi antar att det bara finns en Gud och också antar att Han vill sända en profet till människorna, hur kan Han då sända en människa som är likadan som vi som profet? Om Han ville sända någon, kunde Han väl ha sänt en ängel nära Honom som profet.”

De av hans folk som var samhällets ledare och vägrade att acceptera hans budskap sade: ”Denne man är inget annat än en människa likadan som ni. Han vill etablera sin auktoritet över er. Om Allah ville sända någon skulle Han ha sänt en ängel. Vi har aldrig hört något sådant från våra förfäders tid – att en människa skulle komma som sändebud. Nej, det är bara så att denne man har drabbats av något vansinne. Vänta ännu en tid och se; kanske går hans vansinne över.” – (Al-Mu’minun: 23–24).

Med detta argument förnekade de inte bara profeten Nuhs profetskap, utan hela raden av profeter. Alla de profeter och sändebud som Allah hade sänt var nämligen människor.

Till slut hotade de profeten Nuh på ett fruktansvärt sätt.

”Nuh! Om du inte upphör med detta kommer vi att stena dig till döds.” – (Ash-Shu’ara: 116).

Därefter är det lätt att föreställa sig den förföljelse som drabbade profeten Nuh och hans fåtaliga följeslagare. I ett helt folk var det nämligen inte ens femtio personer som accepterade islams budskap.

Till slut nådde konflikten och sammanstötningen mellan islam och jahiliyya en sådan punkt att profeten Nuh tvingades söka skydd hos Gud.

’Och Noa sade: ”Min Herre! Lämna inte en enda av dessa otrogna kvar på jorden. Om Du lämnar dem kvar kommer de att vilseleda Dina tjänare, och de kommer endast att avla fram förhärdade syndare och otrogna”’ – (Nuh: 26–27).

Allah den Allsmäktige besvarade sin älskade, förföljde profets bön och dränkte och förintade hela folket genom en fruktansvärd översvämning.

’När så Vårt påbud slutligen kom och ugnen började svalla, sade Jag: ”Ta ombord ett par av varje slags djur. Ta även med din familj i den, utom dem som redan har utpekats. Ta också ombord dem som tror.” Men de troende som följde Noa var mycket få’ – (Hud: 40).

Berättelsen om Noas stora översvämning är allmänt känd. Det sägs att sammanlagt fyrtio personer – med eller utan hans familjemedlemmar – räddades undan denna Guds vrede. Efter nästan tusen år av konflikt mellan islam och jahiliyya utrotades jahiliyya.

Koranen innehåller en detaljerad redogörelse för profeten Noas (frid vare med honom) rörelse. Här återges endast en sammanfattning.

Folket ’Ad

Historiker säger att profeten Noa (frid vare med honom) bedrev sitt missionsarbete i ett område som i dag kallas Irak. Efter hans bortgång ökade människornas antal och de spred sig åt alla håll. De glömde profetens undervisning och föll åter ned i villfarelse. Efter Noas folk blev ’Ad det folk som blev mycket mäktigt och inflytelserikt. Alla araber, unga som gamla och kvinnor som män, kände till folket ’Ad. Araberna kände både till deras tapperhet och styrka och till berättelsen om deras förintelse. Efter att ha nått civilisationens och framåtskridandets höjder kastades de åter ned i förintelsens avgrund, tillsammans med sin civilisation och kultur. De bodde i området al-Ahqaf, som låg sydväst om Rub al-Khali, mellan Hijaz, Jemen och Yamama. Koranens beskrivning av dem lyder som följer.

För att vägleda folket ’Ad sände Allah den Allsmäktige profeten Hud (frid vare med honom). Detta folk var försänkt i jahiliyyas svarta mörker. När profeten Hud (frid vare med honom) framförde islams kallelse började en konflikt och konfrontation mellan dem; varje ord om den sanna religionen som riktades till dem avfärdade de med hån och förlöjligande. Precis som Noas folk framförde invändningar, spann ett nät av spetsfundiga argument och avvisade profetens kallelse, gjorde även folket ’Ad detsamma.

”Har du kommit till oss för att vi ska dyrka en enda Gud och överge de gudar som våra förfäder har dyrkat?” – (al-A’raf: 70).

Denna konflikt och konfrontation mellan folket Ad och profeten Hud (frid vare med honom) fortsatte. Guds profet Hud (frid vare med honom) fortsatte att med stor omsorg kalla dem till varaktig välgång. Till slut krävde de att han skulle bevisa att Guds älskade profet verkligen var en sann profet.

”Nåväl, om du talar sanning, låt då den plåga som du hotar oss med drabba oss.” – (al-Ahqaf: 22).

Eftersom de gång på gång krävde plågan, blev det också deras öde.

”Ad förintades genom en våldsam cyklon eller virvelvind. Allah lät den härja över dem oavbrutet i sju nätter och åtta dagar. Om du hade varit där skulle du ha sett dem ligga utspridda där, som stammarna av gamla, torra dadelpalmer. Ser du någon av dem kvar?” – (al-Haqqah: 6–8).

På detta sätt utplånades folket Ads existens från jordens yta. Men tillsammans med profeten Hud (frid vare med honom) fanns det sannerligen några rättfärdiga människor som hade antagit hans kallelse och levde som Guds fromma tjänare. Allah räddade dem från denna fruktansvärda naturkatastrof på märkliga sätt.

”Och till Ad sände Vi deras broder Hud. Han sade: ’O mitt folk! Dyrka Allah; ni har ingen annan gud än Honom. Ni har bara hittat på lögner. O mitt folk! Jag begär ingen ersättning av er för detta. Min ersättning åligger endast Honom som har skapat mig. Förstår ni då inte? O mitt folk! Be er Herre om förlåtelse! Vänd er sedan till Honom, så ska Han låta himlen gjuta rikligt med regn över er och ge er ännu större styrka än den ni nu har. Vänd er inte bort från dyrkan som skyldiga.’”

”De svarade: ’O Hud! Du har inte kommit till oss med något tydligt bevis, och vi kan inte överge våra gudar på ditt påbud, och vi kommer inte heller att tro på er. Vi tror snarare att någon av våra gudar har förbannat dig.’”

‘Hud sade: Jag åberopar Allah som vittne, och ni ska vara vittnen till att jag tar avstånd från att ni sätter andra som gudar vid sidan av Allah. Gör tillsammans allt ni kan mot mig och ge mig inte någon frist. Jag förlitar mig på Allah, som är min Herre och även er Herre. Det finns ingen levande varelse vars hjässa inte ligger i Hans hand. Min Gud är sannerligen på den raka vägen. Om ni vill vända er bort, så gör det. Jag har överlämnat till er det budskap med vilket jag har sänts till er. Nu kommer min Herre att låta ett annat folk träda i ert ställe. Ni kan inte skada Honom på något sätt. Min Gud har sannerligen makt över allting. När Vår befallning sedan kom, räddade Vi genom Vår barmhärtighet honom och dem som trodde med honom och skyddade dem från ett svårt straff.’

‘Detta var Aad. De förnekade sin Herres tecken och lydde inte heller profeternas och sändebudens ord. De följde varje mäktig fiende till den sanna religionen. Till slut drabbade förbannelsen dem både i denna värld och på Uppståndelsens dag. Vet att Aad förnekade sin Herre, och att Aad, det vill säga Hud-folket, blev fördrivet.’ (Hud 54–60).

Efter förintelsen av Nuhs folk gav Allah den Högste Hud-folket möjlighet att nå utvecklingens högsta höjder. På den tiden hade ingen annan deras like i tapperhet och styrka. Enbart på grund av brottet att göra uppror mot Gud utplånades de från jordens yta.

Thamud-folket

Efter Aad-folkets undergång fortsatte de som Allah den Högste hade räddat på grund av sina goda gärningar att leva enligt den undervisning de hade fått av profeten Hud. Men efter en tid föll de i okunnighetens grepp och gick vilse. För att vägleda dem sände Allah den Högste profeten Salih till dem. Återigen började konflikten och kampen mellan islam och okunnigheten.

Bland Arabias äldsta folk var Thamud det andra, och efter Aad-folket var de det mest berömda. Före Koranens uppenbarelse brukade deras berättelser höras ur alla arabers mun, unga som gamla, män som kvinnor. De nämndes i poesin och talen från okunnighetens tid. De omtalas i assyriska inskrifter och i Greklands, Alexandrias och Roms gamla historia. De av deras folk som överlevde Aad-folkets undergång, och deras efterkommande, fanns kvar fram till en tid strax före profeten Jesus födelse. Romerska historiker berättar att när dessa människor tog värvning i den romerska armén stred de mot nabatéerna, med vilka de hade en gammal fiendskap. Deras boplatser låg i de områden i nordvästra Arabien som än i dag är berömda under namnet al-Hijr. I dag finns det en station på Hijazjärnvägen mellan Medina och Tabuk som kallas Mada’in Salih. Denna plats var Thamud-folkets centrala boplats. Än i dag kan man där se ruinerna av bergsbyggnader över ett område på tusentals tunnland—byggnader som de hade skapat genom att hugga ut dem ur bergen. När man ser dessa ruiner får man intrycket att stadens invånarantal inte kan ha varit mindre än fyra eller fem hundra tusen. Under den tid då Koranen uppenbarades passerade Hijaz handelskaravaner förbi dessa ruiner. Under Tabukexpeditionen färdades den ädle Profeten genom detta område, visade dessa lärorika ruiner och uppmanade människorna att dra lärdom. På en plats pekade han ut en brunn och sade: ‘Det var ur denna brunn som profeten Salihs kamelinna drack vatten.’ Han befallde muslimerna att inte dricka vatten ur någon annan brunn utan att dricka ur just denna. Profeten pekade sedan ut en dal och sade att kamelinnan brukade komma hit för att dricka vatten. Denna plats är fortfarande känd som ‘Fajj an-Naqah’.

Profeten Salih framförde samma budskap till dem som var alla profeters och sändebuds grundläggande budskap.

‘Och till Thamud-folket sände Vi deras broder Salih. Han sade: O mitt folk! Tillbe endast Allah. Ni har ingen annan gud än Honom.’ (A’raf 73).

Det bör nämnas att den ärevördige Salih (frid över honom) före sitt profetskap var mycket älskad av sitt folk, och alla hade lagt sina förhoppningar och önskningar på honom. Efter att han hade framfört islams budskap blev han föremål för deras hat. Som svar på hans kallelse sade de:

‘O Salih! Ända till igår hade vi stora förhoppningar på dig. (Men vad har hänt i dag som gör att) du förbjuder oss att dyrka dessa gudomar som våra förfäder dyrkade?’ – (Hūd: 63).

De betraktade även kallelsen till tawhid som ett bedrägeri och kommenterade saken på följande sätt:

‘Du är inget annat än en människa som är påverkad av trolldom. Du är inget annat än en människa liksom vi.’ – (ash-Shuʿarāʾ: 154).

De framförde samma slags ursäkter och anklagelser som Nuhs och Huds folk hade gjort. Den ärevördige Salih (frid över honom) förmanade dem på många sätt och varnade dem för de fruktansvärda följderna. Men de avvisade vart och ett av hans ord. Till slut drabbades de av ett fruktansvärt öde:

‘Thamuds folk förkastade varningen som lögn. De sade: ”Ska vi följa en enda människa, som är likadan som vi? Om vi följer honom innebär det att vi har gått vilse och blivit förståndslösa. Var det just denna enda person bland oss som fick Guds åminnelse uppenbarad för sig? Nej, han är snarare en fruktansvärd lögnare och självförvillad.” (Vi sade till vår profet:) ”I morgon kommer de att få veta vem som är den fruktansvärde lögnaren och den självförvillade. Vi kommer att sända kamelstoet till dem som en prövning. Ha lite tålamod och se vad deras slut blir. Informera dem och varna dem att vattnet ska fördelas mellan dem och kamelstoet, och att var och en ska komma för att dricka på sin bestämda dag.” Till slut kallade de på en av sina onda män. Han tog på sig uppgiften och slaktade kamelstoet. Se då hur fruktansvärd Min bestraffning och Min varning var! Vi sände över dem endast ett enda våldsamt skrik, och de blev som det nedtrampade och sönderkrossade agnet i en boskapsfålla.’ – (al-Qasas: 23–31).

På ett annat ställe i den heliga Koranen sägs det:

‘Därefter slaktade de kamelstoet och överträdde sin Herres befallning i full övermod. Sedan sade de till Salih: ”För hit den bestraffning som du hotar oss med, om du verkligen är en av profeterna.” Till slut uppslukades de av en förödande katastrof, och de låg döda med ansiktena nedåt i sina hem. Salih lämnade deras stad och sade: ”O mitt folk! Jag har förmedlat min Herres budskap till er och önskat er innerligt väl. Men vad kan jag göra? Ni tyckte inte om mina råd och mina välmenande önskningar.”’ – (al-Aʿrāf: 77–78).

Lots folk

Efter den ädle profeten Salihs (frid vare med honom) tid kom ytterligare några profeter, och deras folk behandlade var och en av dem på samma sätt. Det vill säga, de avvisade sanningen och dess kallelse. De tvekade inte att förödmjuka och förnedra profeterna och på olika sätt utsätta dem för förföljelse. Till sist kom den ädle profeten Lot (frid vare med honom). Han fick möta alla de hinder, svårigheter, motgångar, hån och spott som de tidigare profeterna hade mött. Dessutom måste han bekämpa en ny, förunderlig och avskyvärd moralisk lära. Det var den vitt spridda homosexualitet som rådde i samhället. Kärnan i deras lära var att handlingsfriheten inte kunde bindas av moraliska restriktioner. Lots folk antog med fast övertygelse denna brutala frihetslära, och därför sjönk de ned i avskyvärd moralisk smuts. Den ädle profeten Lot (frid vare med honom) kritiserade skarpt deras avskyvärda smak och livsföring, samtidigt som han vederlade avgudadyrkan och otro. Men de lyssnade inte alls till hans ord.

”Och Lot sände Vi som profet. Minns då när han sade till sitt folk: ’Har ni blivit så skamlösa att ni begår sådana skamliga handlingar som ingen före er i världen någonsin har begått? Ni tillfredsställer er sexuella lust med män i stället för med kvinnor. Ni är verkligen ett folk som överskrider alla gränser.’ Men hans folks enda svar var: ’Driv ut dessa människor ur er stad! De vill ju vara så rena och fromma.’” – (al-A’raf: 80–82).

Det var som om de sade: Om Lot och hans följeslagare inte tycker om det vi gör, så må det vara hänt. Men vilken rätt har de att hindra oss från att göra det?

De kunde inte alls stå ut med de råd som den ädle profeten Lot (frid vare med honom) gav dem om att leva ett moraliskt och anständigt liv. Därför beslöt de att fördriva honom från sin stad. Okunnighetens vilseledande tankar och läror hade kastat detta olyckliga folk så långt bort från sanningens ljus och försvagat och förvridit deras förstånd, intelligens och samvete så till den grad att hur skulle de kunna svara på kallelsen till tawhid, profetskap och det hinsides? I stället betraktade de den som kallade till sanningen som sin livsfiende. När deras sinnen trots alla ansträngningar inte förändrades, grep Allah den Allsmäktige dem enligt Sin eviga princip och utplånade dem från jordens yta.

Berättelsen om detta folks undergång har införts i den heliga Koranen.

”(O profeten Muhammed!) Har berättelsen om Abrahams hedervärda gäster nått dig? De gick till honom och sade: ’Frid vare med dig.’ Han svarade: ’Och frid vare med er.’ Han tyckte att de var främmande människor. Sedan gick han i hemlighet till sin hustru och hämtade en fet, nystekt kalv och ställde fram den inför gästerna (för att de skulle äta). Därefter sade han: ’Äter ni inte?’ När han såg att de inte åt blev han i sitt innersta rädd för deras skull. De sade: ’Var inte rädd.’ Och de gav honom det glada budskapet om en son med kunskap. När hans hustru hörde detta kom hon fram under höga rop, slog sig på kinderna och sade: ’Ska denna gamla och ofruktsamma kvinna få en son?’”

De sade: ”Så har din Herre sagt. Han är Allvis och vet allt.”

Ibrahim sade: O Guds utsända änglar, vilket uppdrag har ni kommit för?

De sade: Vi har sänts till ett syndigt folk för att låta stenar av bränd lera regna över dem, utmärkta av din Herre för de överträdare”- (adh-Dhariyat: 24–34).

På ett annat ställe i Koranen sägs det:

”Och Vi sände Lot, när han sade till sitt folk: Ni begår verkligen en skamlös och förkastlig handling som ingen före er i världen har begått. Är det verkligen så att ni söker upp män för sexuellt umgänge, rånar vägfarare och begår onda handlingar öppet i era sammankomster?

Hans folk hade inget annat svar än: ’Frambringa Allahs straff över oss, om du är sanningsenlig.’

Lot sade: O min Herre! Hjälp mig mot dessa förbrytare.

När Våra utsända änglar sedan kom till Ibrahim med det glada budskapet, sade de: Vi kommer att förgöra invånarna i denna stad. De har blivit stora orättfärdiga.

Ibrahim sade: Men där finns ju också Lot. De sade: Vi vet mycket väl vilka som finns där. Vi ska rädda honom och de övriga i hans familj, med undantag för hans hustru. Hon hörde till dem som blev kvar (och därför räddades hon inte). När Våra änglar senare kom till Lot blev han mycket orolig och bedrövad över deras ankomst. De sade: Var inte rädd och sörj inte. Vi ska rädda dig och din familj, med undantag för din hustru, som räknas bland dem som blir kvar. Vi ska sända ett straff från himlen över detta folk för all den synd de begår”- (al-Ankabut: 28–30).

Allahs änglar tog gestalt av vackra och välskapta pojkar och blev gäster hos Hazrat Lut. Hazrat Lut förstod inte att de var änglar. Stadens syndiga invånare blev överlyckliga när de fick höra att vackra pojkar hade anlänt och började samlas i stora skaror vid Hazrat Luts hus. I Koranen beskrivs detta så här:

”Under tiden stormade stadsborna, jublande av glädje, fram till Lots hus. Lot sade: Mina bröder, dessa är mina gäster; vanära mig inte. Frukta Allah och förödmjuka mig inte. De sade: Har vi inte gång på gång förbjudit dig att vara hela världens entreprenör? Till slut drabbades de i gryningen av en våldsam explosion. Vi vände upp och ned på hela bygden och ödelade den, och lät stenar av bränd lera regna över dem” – (al-Hijr: 67–74).

Det kan också vara så att dessa stenar slungades upp ur marken av ett vulkanutbrott och förstörde bygden. Eller också kan en våldsam storm ha fått stenarna att regna ned.

Hazrat Lots verksamhetsområde

Hazrat Lut (frid över honom) var profeten Ibrahims (frid över honom) brorson. Hans verksamhetsområde var en region som numera kallas Transjordanien och som ligger mellan Irak och Palestina. Namnet på huvudorten och centralorten i denna region anges i Bibeln som Sodom (SODOM). Eftersom Lots folk i Sodom var hängivna åt homosexualitetens synd kallas sexuellt umgänge mellan män än i dag för sodomi. Denna stad låg någonstans i närheten av Lots hav (DÖDA HAVET), men sjönk ner i havet.

Det avskyvärda och skamliga dåd som Lots folk har blivit ökända för har ännu inte övergetts av människor utan moral. Grekiska filosofer betecknade detta avskyvärda brott som en moralisk dygd, och i olika västländer, däribland Tyskland, har det legaliserats. Det avskyvärda brott som människor under den tidigare okunskapens tidsålder inte ansåg vara ett brott framställs i den nuvarande västerländska civilisationens, det vill säga den moderna okunskapens, tidsålder som rättfärdigt.

Homosexualitet är en handling som strider mot naturen. Inga andra djur än människan uppvisar homosexualitet. Människan har fått frihet att handla för att sättas på prov. Människan har missbrukat denna frihet och gått in i en kamp mot naturen.

Allah den Allrahögste har bland alla levande varelser skapat en åtskillnad mellan honkön och hankön i syfte att fortplanta sig. När det gäller människan finns dessutom ett stort syfte bakom detta: mannen och kvinnan ska tillsammans bilda en familj, ur vilken samhället och civilisationen ska växa fram. För detta syfte har deras kön gjorts olika. Deras kroppsform, gestaltning, uppbyggnad, respektive förmågor och verksamheter har också gjorts olika. Den ena har fått förmågan att utföra handlingen, medan den andra har fått ansvaret att ta emot dess verkningar. I deras ömsesidiga förening och samlag har en underbar njutning lagts, som drar dem till varandra. Den människa som (inga andra djur än människan gör detta) tillfredsställer sin sexuella lust genom homosexualitet, som strider mot naturen, begår samtidigt flera slags brott.

Ett – han kämpar själv mot sina handlingars natur och struktur samt sin psykologiska natur, och detta leder till en extrem förvridning och förödelse, som får en enorm inverkan på hans kropp, sinne och moral.

Två – han begår också ett grovt svek mot naturen. Det sexuella nöje som har betraktats som ersättning för tjänsten åt samhället och civilisationen, och för vars erhållande vissa skyldigheter har ålagts, vill han få utan att fullgöra någon som helst skyldighet.

Tre – han begår också ett svek mot samhället. Han drar nytta av samhällets olika etablerade civilisatoriska institutioner. Men utan att själv tjäna någon av dessa använder han, av ren själviskhet, sin kroppsliga styrka och sin tid till sådant som är ytterst skadligt för samhället, civilisationen och moralen. Han gör sig fullständigt oförmögen att tjäna sin släkt och familj. Han får åtminstone en man att ägna sig åt onaturliga, kvinnliga handlingar tillsammans med honom och öppnar för åtminstone två kvinnor dörren till sexuell tygellöshet, moraliskt förfall och förödelse. Det var därför som Allah den Upphöjde utplånade Lots folk från jordens yta, så att förnuftiga människor skulle kunna lära sig en läxa av detta.

Shuaybs folk

Folket i Midjan och folket i Aykah har kallats Shuaybs folk. För att vägleda dem sände Allah den Upphöjde profeten Shuayb till dem. Det råder oenighet om huruvida folket i Midjan och folket i Aykah var samma folk eller två skilda folk. Några har sagt att de var två skilda folk, medan andra har hävdat att de var samma folk. Vid närmare undersökning visar det sig att båda uppfattningarna är riktiga. Även om folket i Midjan och folket i Aykah var två skilda folk, var de två grenar av samma släkt. De av profeten Ibrahims barn som föddes av hans hustru Qatura är kända som Banu Qatura. Bland dem var den mest berömda stammen känd som folket i Midjan, efter Midjan ibn Ibrahim. Deras bosättningsområde sträckte sig från norra Hijaz genom södra Palestina och därifrån till slutet av Sinajdalen, ända till Röda havets och Aqabavikens stränder. Dess centrala huvudort var staden Midjan. Bland de återstående stammarna i Banu Qatura var Dadaniterna relativt sett mer berömda. De bodde i norra Arabien, i området mellan Tayma och Tabuk samt al-Ula. Deras centrala stad var Tabuk, som i forna tider kallades Aykah. Anledningen till att samma profet sändes till folket i Midjan och folket i Aykah var sannolikt att de härstammade från samma släkt och talade samma språk. Deras områden låg intill varandra. Det förekom kanske också giftermål mellan dem, och bådas näring var handel och affärsverksamhet. Deras moraliska och religiösa tillstånd var likartat. I affärslivet var de ytterst korrumperade. De var också försjunkna i avgudadyrkan och otro.

”Och till folket i Midjan sände Vi deras broder Shuayb. Han sade: ’O mitt folk! Tjäna och lyd Allah. Ni har ingen gud utom Honom. Och gör inte avdrag på vikt och mått. Jag ser att ni i dag befinner er i ett gott tillstånd. Men jag fruktar att en dag ska komma över er vars straff kommer att omfatta er alla. O mitt folk! Ge fullt mått och väg rättvist och noggrant. Och beröva inte människorna något av deras varor (genom att blanda ut dem eller sälja dåliga varor). Och sprid inte fördärv på jorden’” – (Hud 11:84–85).

Eftersom de hade glömt de tidigare profeternas undervisning hade de blivit naturens slavar. I stället för Gud dyrkade de gudar och gudinnor som de själva hade hittat på. De förnekade tawhid, risalat och det hinsides livet. Därför hade de blivit korrumperade, orättfärdiga och syndfulla. Liksom Lots folk blev de, förutom sin trosmässiga villfarelse, ökända för moraliskt förfall, oärlighet i affärer och korruption. Profeten Shuayb kallade dem till islam och uppmanade dem även att be för att förbättra sin karaktär. De var inte alls villiga att acceptera detta.

Folket i Shuayb svarade:

”O Shuʿayb! Är det din bön som befaller oss att överge de gudar som våra förfäder dyrkade?” – (Hud 87).

I orden ”som våra förfäder dyrkade” döljer sig ett haltande argument för jahiliyyas blinda efterföljelseprincip. Deras invändning var: Vilket värde har dina ord jämfört med våra lärda, framstående tänkare? Menar du att det var fel av dem att erkänna den och den som gudom, medan det är dina ord som är riktiga?

De hånade hans anspråk på profetskap och sade: ”Det är lögn att du är sänd av Allah. Hur kan du, som bara är en människa liksom vi, vara sänd av världarnas Herre? Du är ju galen. Genom trolldom har ditt förstånd och omdöme förlamats och förvridits.”

”Du är en besatt man och inget annat än en människa liksom vi. Vi anser verkligen att du är en lögnare.” – (ash-Shuʿara 186).

Det fanns inget nytt i det sätt på vilket de avvisade trons grundläggande budskap eller i de befängda argument de framförde. Precis som tidigare profeters folk, som var jahiliyyas och sina begärs slavar, avvisade deras budskap med halta ursäkter och invändningar, gjorde Shuʿaybs folk detsamma. När profeten Shuʿayb (frid över honom) skarpt kritiserade korruptionen, bedrägeriet och ohederligheten i deras handel, kom ett nytt synsätt från jahiliyya till uttryck. Deras argument var: Vad har moral med försörjning och förtjänst att göra? De sade rakt i profetens ansikte: Ska vi offra våra ekonomiska intressen på grund av dina dåraktiga ord? Ska vi avstå från de fördelar vi får genom att fuska med måtten, bara för att vi skulle lida skada i det kommande livet? Och vad detta kommande liv egentligen är, det kan vi inte förstå. Och även om det någon gång skulle inträffa, ska vi då förstöra vårt världsliga liv för dess skull? Vi anser det vara den yttersta dumheten att lämna det kontanta och hoppas på det som ska betalas senare. Gör vad du vill. Varför tvingar du det på oss?

Folkets ledare talade sinsemellan och varnade varandra.

”De ledare som vägrade följa honom började säga till varandra: Om ni följer Shuʿayb kommer ni att gå under (ekonomiskt).” – (al-Aʿraf 90).

Betydelsen av denna korta utsaga är mycket större än den verkar. Madjans samhällsledare och framstående män menade: Hur kan vi acceptera det som den ädle Shuʿayb (frid över honom) säger, hans uppmaning till trofasthet och ärlighet och de beständiga moraliska principer som han vill binda oss vid? Vi kontrollerar världens två största handelsvägar. Vi bor vid gränserna till två utvecklade stater, Egypten och Irak. Om vi inte utövar vårt inflytande och tryck över handelskaravanerna och inte beter oss som hederliga och goda människor, kommer alla de fördelar som vår geografiska position ger oss att gå förlorade. Därefter kommer också vårt inflytande och vår ställning bland de kringliggande folken att försvinna.

Denna rädsla för att förlora världsliga intressen var inte begränsad till de ledande männen bland Shuaybs folk; människor med förvridet sinnelag och karaktär i varje tidsålder har känt samma rädsla inför ett ärligt och pålitligt handlande. I varje tidsålder hade de som skapade fördärv uppfattningen att handel, politik och andra världsliga angelägenheter inte kan fungera utan lögn, ohederlighet samt list och bedrägeri. Bland de fruktansvärda invändningar som i varje tid och på varje plats riktats mot sanningens budskap fanns också denna: om man överger världens vedertagna vägar och metoder och antar detta budskap, är folkets undergång oundviklig. Även vår tids anhängare av jahiliyya hyser samma uppfattning.

Madyans folk förnekade inte bara profetens budskap, utan hotade också att fördriva honom och hans följare från landet.

”Hans folks hövdingar och ledande män, berusade av stolthet och högmod, sade: ’O Shuayb! Vi kommer sannerligen att driva bort dig och dem som tror tillsammans med dig från vår stad, eller också måste ni återvända till vår trosgemenskap’” – (al-A’raf: 88).

När det inte längre fanns någon möjlighet för dem att återvända till den rätta vägen, lät Allah den Allsmäktige dem gå under.

”Sedan drabbades de av en förödande katastrof. Därefter låg de döda, med ansiktena nedåt, i sina egna hem” – (al-A’raf: 91).

Deras undergång har beskrivits på följande sätt:

”De som förklarade Shuaybs budskap vara lögn och förkastade det utplånades på ett sådant sätt att det var som om de aldrig hade bott på dessa platser” – (al-A’raf: 92).

Madyaniternas förödelse förblev under lång tid ett minnesvärt exempel för människorna i de angränsande områdena. Så går de som följer falskheten under.

Faraos folk

Tidens hjul fortsätter att snurra, och konflikten och kampen mellan islam och jahiliyya fortsätter likaså. Till slut, flera hundra år efter den älskade profeten Yusuf (frid vare med honom) från Allahs bortgång i Egyptens land, nådde det koptiska folket höjden av sin utveckling och det faraoniska husets styre etablerades. Under det faraoniska styret var hela folket nedsänkt i jahiliyyas mörker. Den yttersta förföljelsen och förtrycket av Bani Israil, som bekände tro på islam, inleddes. Även Bani Israil drabbades av förvridning genom påverkan från kopternas felaktiga civilisation och kultur. När Musa (frid vare med honom) sändes till detta land för att reformera, korrigera och vägleda dem samt befria dem från det faraoniska styrets bläckfiskgrepp, anförtroddes han också uppgiften att förmedla den islamiska kallelsen till det koptiska folket. Enligt profeternas metod för att förmedla kallelsen valde Musa (frid vare med honom) Farao och hans hovmän, som folkets härskare, till det första målet för sin kallelse. Det var denna befallning han fick från Allah.

”Gå till Farao. Han har sannerligen gjort uppror. Och säg till honom: Är du beredd att rena dig och att jag ska vägleda dig till din Herre, så att du kan känna fruktan för Honom?” – (An-Nazi’at: 17–19).

”Gå till det orättfärdiga folket – till Faraos folk. Vill de inte skydda sig mot ett fruktansvärt slut?” – (Ash-Shu’ara: 11).

På många ställen i den heliga Koranen nämns Musa (frid vare med honom) och Farao i olika sammanhang. Om man sammanför dessa avsnitt skulle det bli en lång historia. I stället för att återge denna sammanhängande historia lyfts här jahiliyyas sedvanliga spetsfundigheter, envishet, blinda efterföljelse och vidskepelses grundläggande aspekter fram. Först följer en kort diskussion om deras vidskepelse och blinda tro.

Betydelsen av namnet Farao

Ordet Farao betyder solgudens son. Forntidens egyptier hade solen som sin högsta gud, och de kallade solen Ra. Med Farao avsåg man solgudens barn. Egyptierna trodde att den som kunde få makten att styra landet var den som skulle anta guden Ras gestalt och komma som hans inkarnation. I enlighet med denna tro förkunnades det att varje kungadynasti som etablerades i Egypten härstammade från solguden. Vem som än besteg tronen och fick makten att styra kallade sig själv Farao. Detta är egentligen inte ett egennamn, utan endast en kunglig titel. Därigenom förmedlades också föreställningen att han, eftersom han var gudens inkarnation, var detta folks högsta gud eller övergud.

Det bör nämnas att två faraoner omtalas i den heliga Koranen i samband med berättelsen om Musa (frid vare med honom). Den ene var den under vars regeringstid Musa (frid vare med honom) föddes och av vilken han uppfostrades. Enligt forskarna hette han Amis II. Den som Musa (frid vare med honom) sändes till med den islamiska kallelsen och kravet på Bani Israils befrielse var den andre Farao; hans namn var ”Munfata” eller ”Minfata”.

Allah den Allsmäktige betecknar själv Faraos folk som ett orättfärdigt folk. Hela folket var orättfärdigt, och Farao var de orättfärdigas ledare. Därav kan man föreställa sig hur grymt, demoniskt och hårresande hans förtryck och förföljelse var. Därför uppträdde de som svar på islams kallelse på samma sätt som de tidigare gudsrebellerna. De sade:

”Vi har aldrig hört talas om något sådant under våra förfäders tid” – (Al-Qasas: 36).

Samma argument låg bakom deras förnekande av profetens kallelse: blind efterföljelse av förfäderna. Deras grundläggande tanke var: Våra förfäder var naturligtvis lärda och framstående. När de inte trodde på Gud som den Ende och utan like, inte hade någon föreställning om det kommande livet och inte heller trodde att en vanlig människa kunde vara sänd av Gud, hur kan man då tro på denne mans ord?

Om denna inställning, som förekommer i alla tider, sägs det tydligt i Koranen:

”När de uppmanas att följa de föreskrifter som Allah har uppenbarat, svarar de: ’Vi ska också följa de seder och bruk som vi har sett våra förfäder följa.’”

”Men även om deras förfäder inte hade brukat sitt förstånd och inte funnit den raka och rätta vägen, ska dessa då ändå fortsätta att följa dem?” – (Al-Baqarah: 170).

”De som vägrar att följa Allahs väg liknar boskap som herden ropar på, men som inte hör något annat än ljudet av hans rop. De är döva, stumma och blinda. Därför förstår de ingenting.” – (Al-Baqarah: 171).

Fruktan för Gud och det kommande livet, strävan efter goda gärningar och föreställningen om storslagna moraliska egenskaper är sådant som det sunda samvetet längtar efter. Genom detta kan själen uppnå den högsta friden. Men de flesta människor avvisar det. Orsakerna till detta dåraktiga beteende är desamma i alla tider. Människans självförglömmelse, hennes glömska av sitt sinnelag och sitt tänkande, dyrkan av begären, hennes benägenhet att blint efterlikna förfäderna samt den maktberusade stoltheten och arrogansen fungerar som en så hård ridå eller järnvägg att vägledningens ljus inte kan tränga in i människans hjärta genom den. Därför har de liknats vid döva, stumma och blinda.

I alla tider, både i gångna och i moderna tider, kan man se samma situation. Det var just vad man såg hos Farao och hans hov. Berusad av sin makt förnekade Farao Allahs enhet, herravälde, auktoritet, suveränitet och odelade makt över skapelsen. Den ärevördige Moses (frid vare med honom) och hans bror den ärevördige Aron (frid vare med honom) förkunnade på Guds befallning inför alla vid Faraos ministerrådsmöte med otvetydiga ord:

”Vi är utan tvivel sända från världarnas Herre (Rabb al-ʿĀlamīn).” – (ash-Shuʿarāʾ: 16).

”De utbrast genast: ’Och vad är då denne världarnas Herre?’” – (ash-Shuʿarāʾ: 23).

I deras fråga fanns förvåning och även en viss hånfullhet. Det betydde inte att de var fullständiga ateister eller förnekade Guds existens. Tvärtom trodde de på Allah, världens Skapare, och till och med på existensen av Hans änglar.

”En dag kallade Farao samman sitt folk och sade: ’O mitt folk! Tillhör inte kungadömet i Egypten mig? Och flyter inte dessa floder under min kontroll? Ser ni inte det? Är jag bättre, eller denne som är föraktad och förnedrad och knappt kan uttrycka sig tydligt? Varför har inte guldarmband kastats över honom? Eller varför har inte en skara änglar kommit framför honom och bakom honom för att vakta honom, om han nu är sänd av Gud?’” – (az-Zukhruf: 51–53).

Hans felaktiga och trångsynta föreställning och synsätt var följande: Allah är universums Skapare, och må Hans auktoritet och styre råda över den väldiga och omfattande naturen. Men eftersom jag är kung över Egyptens land och eftersom jag äger detta lands berg, floder, växter, människor och alla levande varelser, kan ingen annan än jag härska och styra i mitt land. Han var ytterst stolt över sin makt. Därför betraktade han hela folket som sina underlydande slavar, ja, som slavar åt slavarna. Han ansåg alla vara obetydliga, värdelösa, föraktliga och förnedrade. Hans maktfullkomlighet, högmod och arrogans tillät honom inte att erkänna Moses profetskap (frid vare med honom). Dessutom var han övertygad om att en människa aldrig kan vara Guds sändebud. Om Allah ville utse någon till sändebud, borde Han enligt honom utse den som i samhället hade rikedom, välstånd och makt. Moses (frid vare med honom) var inte någon etablerad, inflytelserik eller förmögen person i samhället. Han bar inte heller några guldarmband. Om han verkligen var Guds sände representant skulle han självklart ha haft en väldig skara änglar framför och bakom sig och ha gått omkring med kunglig prakt och ståt. Eftersom inget av detta fanns, var alla hans anspråk lögnaktiga.

Trots att han hade fått se många obestridliga argument, tydliga tecken och mirakulösa handlingar, upphörde han inte med sitt blinda trots, sin arrogans och sin envishet, utan blev allt hårdare mot Guds profet. Med sträng tillrättavisande ton sade han till Moses (frid vare med honom):

”Farao sade: ’Om du tar någon annan än mig till gud, ska du sannerligen höra till dem som tynar bort och dör i fängelsets mörka celler.’” – (ash-Shuʿarāʾ: 29).

”Vi sände Moses till Farao, Haman och Qarun med Våra tecken och ett tydligt bevis på att han hade utsetts till profet. Men de sade: ’Han är en trollkarl, en lögnare.’ När han sedan kom till dem med sanningen från Oss sade de: ’Döda honom och även sönerna till dem som tror tillsammans med honom, men låt kvinnorna leva.’ Men deras list misslyckades. Och Farao sade: ’Låt mig döda honom. Låt honom åkalla sin Herre. Jag fruktar att han ska förändra er religion eller sprida oordning i landet.’ Moses sade: ’Jag söker skydd hos min och er Herre mot varje högmodig och övermodig människa som inte tror på Räkenskapens dag’” – (Al-Mu’min: 23–27).

Det vill säga, målet för profeternas dawah var att bryta alla former av människans lydnads- och slaveriets bojor och att endast underkasta sig Allahs tjänst, befallningar och styre. Despotiska härskare i alla tider, sådana som Farao och Nimrod, vill vara den enda herren över alla människor i sina länder. Deras befallningar och styre ska gälla över alla, och folket ska förbli underkastat deras lagar. Som en följd av profeten Moses (a.s.) islamiska dawah fruktade Farao just att hans enväldiga herravälde och makt inte längre skulle bestå. Moses dawah skulle åstadkomma en sådan mental revolution bland människorna att de skulle befria sig från människors slaveri. Det var med denna fruktan i hjärtat som Farao sade till sina hovmän: ’Jag fruktar en revolution genom Moses.’ Även om han inte lyckades åstadkomma en revolution fanns det åtminstone en uppenbar risk att hans förkunnelse skulle skapa oordning och anarki i landet och störa människornas fred och säkerhet. Därför borde han dödas, inte för att han var skyldig till mord, utan helt enkelt för den allmänna säkerhetens skull (upprätthållandet av allmän ordning).

Farao talade om revolution i den meningen att Moses (a.s.) skulle förändra den rådande din.

”Jag fruktar att han ska förändra er din.”

Med din avses här styrelseskicket. Det system för religion, politik, ekonomi och kultur som rådde i Egypten på grundval av Faraos och hans familjs suveränitet var landets ’din’. Till följd av Moses (a.s.) dawah uppstod fruktan för att denna din skulle förändras och att hans egen kungamakt, hans herravälde och myndighet, skulle upphöra. Därför måste den som förändrade din dödas. I varje tid, även i modern tid, har de despotiska faraonerna, när de har insett att den islamiska rörelsen skakat grunden för deras tyranniska styre, antingen rest falska och påhittade anklagelser mot rörelsens anhängare och genom skenrättegångar dömt dess ledare till döden, eller dömt många till fängelse och utsatt många andra för djävulsk tortyr. Men till slut är det de gudsfrånvända despotiska krafterna som har gått under. Trots att Farao använde hela statens makt kunde han inte utplåna profeten Moses (a.s.), hans islamiska rörelse eller dess kraft. Själv utplånades och tillintetgjordes han från jordens yta.

När Farao hade gjort alla förberedelser för att döda profeten Moses (a.s.) kom befallningen från Allah till honom att lämna Egyptens land tillsammans med hela den islamiska folkstyrkan.

”Ge dig av med Mina tjänare under natten. Ni kommer att förföljas. Lämna havet i dess naturligt strömmande tillstånd. Hela denna här kommer att drunkna. Hur många trädgårdar, källor, åkrar och praktfulla palats hade de inte lämnat bakom sig! Och hur mycket lyx de njöt av blev kvar bakom dem. Så blev deras slut, och Vi lät andra människor ärva allt detta. Varken himlen eller jorden grät över dem, och de fick inte heller någon frist” – (Ad-Dukhan: 23–29).

Så snart profeten Moses (a.s.), på Allah den Allsmäktiges befallning, slog med sin mirakulösa stav mot Röda havet skapades en vacker och torr väg från den ena sidan till den andra. Hela den islamiska folkstyrkan gick säkert över havet. När Farao därefter började färdas på vägen tillsammans med sin väldiga armé återtog havet plötsligt sin naturliga form, och hela armén drunknade och omkom. Hur mycket sådana despotiska härskare än låter segertrummorna dåna, och hur ivrigt deras smickrare än prisar dem, är det ingen som efter deras död sörjer dem eller fäller tårar för deras skull. I stället drar alla en lättnadens suck.

I varje epok i historien ser vi denna konflikt och kamp mellan islam och jahiliyya, mellan sanningen och det falska. Även om sanningens banerförare har förföljts och förtryckts av islamfientliga, gudlösa krafter, har det falskas krafter till slut alltid gått under.

Världsprofetens ankomst

Vid ett skede i konflikten och kampen mellan islam och jahiliyya framträdde Världsprofeten Muhammad Mustafa (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i staden Mecka med islams daʿwa, i början av det sjunde århundradet. Då var hela världen, inklusive Arabien, nedsänkt i jahiliyyas täta mörker.

Allah den Allsmäktige sände Profeten Mustafa (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) som den siste profeten för mänskligheten och sände genom honom den slutliga vägledningen för mänskligheten. Den siste profeten och den slutliga vägledningen bevisar att en fullständig dīn, eller livsordning, har presenterats för hela mänsklighetens välfärd. Därför fick dīn namnet ”al-Islam”, vars viktigaste kännetecken är det lättbegripliga uttryckssätt med vilket daʿwan i den stora uppenbarade boken al-Koranen framförs.

Även om Koranen använder ett undervisande språk i stället för ett befallande språk när den framför sin daʿwa, presenterar den samtidigt starka argument och bevis. För att bevisa sanningen i den tro som Koranen vill väcka i människans hjärta framför den den på ett tilltalande språk, tillsammans med starka argument. Dessa argument och bevis är av olika slag: intellektuella, naturliga, intuitiva och historiska. Att daʿwan framförs med starka argument och bevis visar att Koranen vädjar till människans förnuft och samvete. Till exempel:

”I skapelsen av himlarna och jorden och i nattens och dagens växling finns sannerligen otaliga tecken för de förståndiga.” (Āl ʿImrān: 190).

Det finns många sådana verser i den heliga Koranen, och av dem framgår tydligt att människan anses kunna ta emot daʿwan just eftersom hon är en varelse utrustad med förnuft och samvete. Den som använder sin kunskap, sitt förnuft och sitt samvete på rätt sätt kommer alltså att få denna daʿwas sanning klar för sig. Om man tänker efter med sanningssökande och uppriktighet kan ingen förbli berövad sanningens ljus.

En miljö insvept i jahiliyyas mörker

Trots att islams kallelse framfördes på ett tilltalande språk, med argument, historiska vittnesbörd och olika tecken, avvisade även den arabiska jahiliyya denna kallelse, precis som tidigare. Orsaken var att samhället saknade kunskap, förnuft, samvete och inre insikt. När solen går upp sprider sig dess ljus åt alla håll. Det är endast de som har synförmåga som kan dra nytta av detta ljus. För den som är blind eller har förlorat synen tycks allting vara höljt i ett tätt mörker. Så är det också med den inre insikten. Om hjärtats öga har förlorat sin synförmåga, eller om det har täckts av en tjock hinna likt grå starr, kan det inte se sanningen. När den siste Profeten kom var samhället fyllt av sådana blinda och döva människor. Koranen beskrev tillståndet på den tiden med följande ord:

”De har hjärtan, men de tänker inte med dem. De har ögon, men de ser inte med dem. De har öron, men de hör inte med dem. De är som boskap, ja, ännu mer vilse och förvirrade än boskap. De är nedsänkta i fullständig likgiltighet” – (al-A’raf: 171).

Detta innebär att dessa människor – inför vilka Profeten Muhammed (frid och välsignelser vare med honom) framförde islams kallelse – hade förlorat förmågan att tänka över sanningens kallelse. För att nå sanningen och få korrekt insikt i allting hade Gud gett dem olika medel och redskap. Med hjälp av dessa gjorde de allt annat, men inte det egentliga som de borde ha gjort: att inse sanningen. De hade fått ögon, det vill säga synförmåga, för att genom dem iaktta skapelsens verkliga förhållanden. De hade fått hörsel för att uppmärksamt lyssna till sanningens kallelse och tänka över den. De hade fått hjärta, eller förstånd, för att med ansvarskänsla korrekt värdera det som de hade iakttagit med ögonen och hört med öronen och nå fram till rätt slutsats. Men de spelade endast fyrfotadjurens roll. Det de fick veta genom sina ögon och öron var inte mer än vad ett djur får veta genom sina ögon och öron. Sådana fyrfotadjur hör en herde eller ägare ropa något till dem, men de förstår inte vad som faktiskt sägs. De uppfattar endast att någon ropar. Så var det också med de arabiska avgudadyrkarna och de otrogna när det gällde islams kallelse. De hade helt förlorat förmågan att se och tänka över den. Kallelsens ords innebörd försvinner ut i luften. Koranen målade deras andliga tillstånd på följande sätt:

”De som vägrar följa Guds väg är som en herde som ropar till boskapen, men de hör inget annat än ljudet av ropet. De är döva, stumma och blinda. Därför förstår de ingenting” – (al-Baqarah: 17).

På ett annat ställe sägs det:

”Reflekterar de då inte över Koranen? Eller har deras hjärtan fått sina dörrar förseglade?” – (Muhammed: 24).

Den ovan nämnda versen innebär att de inte alls reflekterar över Koranen. Och även om de någon gång gör det, tränger dess innebörd och betydelse inte in i deras hjärtans djup. Orsaken är att de inte alls vill ta emot sanningen. Ingångarna till deras hjärtan är förseglade. Därefter har de inte längre någon förmåga att skilja mellan gott och ont. Och detta är hjärtats blindhet.

Orsaken till blindheten

Den första orsaken till denna blindhet var nationell och familjemässig trångsynthet. Deras uppfattning var att de religiösa trosföreställningar, sedvänjor och traditioner som hade gått i arv från deras förfäder måste vara riktiga. Det var ju omöjligt att deras förfäder skulle ha haft fel. Om vi därför avvisar profeten Muhammeds (s.a.v.) kallelse till den nya religionen, menade de, blir det till vår lycka, och genom att inte överge våra förfäders religion kan vi dessutom undgå deras förbannelse.

”Vi fann våra fäder följa en viss sedvänja, och vi följer deras fotspår” – (az-Zukhruf: 23).

De hade inget gudomligt stöd i någon Skrift till försvar för detta. Deras enda argument var att allt detta hade gått i arv från deras förfäder. Därför skulle vi också göra allt det som de hade gjort. Det är värt att påpeka att det i varje tid var de välbärgade i samhället som höjde fanan för blind efterföljelse av förfäderna och ställde sig emot profeterna. En orsak var att de var så uppslukade av världens njutningar att de inte alls var beredda att befatta sig med konflikten mellan sanning och falskhet, av rädsla för att något skulle störa deras lyxliv. Den andra orsaken var att deras intressen var nära sammanflätade med den rådande samhällsordningen. Så snart de såg den ordning som profeterna förespråkade förstod de att deras ledarskap, inflytande och makt skulle försvinna under denna ordning, och att alla vägar skulle stängas för de orättmätiga njutningar de åtnjöt.

Det var inte bara den blinda lydnaden inför förfäderna som hindrade dem från att acceptera sanningen; även släkttrångsynthet och släktintressen hindrade dem från att ta emot den islamiska kallelsen. Profetens familj var knuten till Banu Qusay-grenen av Quraysh-stammen. Därför hetsades de andra mot Banu Qusay. De övriga vägrade erkänna profeten Muhammeds (s.a.v.) profetskap eftersom Banu Qusays överhöghet då skulle befästas.

Under slaget vid Badr frågade en följeslagare till Abu Jahl, Akhnas ibn Shurayq, Abu Jahl i avskildhet: ”Säg mig sanningen: anser du Muhammed vara sanningsenlig eller lögnaktig?”

Han svarade tydligt: ”Vid Gud, Muhammed är en sanningsenlig man som aldrig har ljugit i hela sitt liv. Men om liwa (1), siqaya (2), hijaba (3) och profetskapet alla hamnar hos Banu Qusay, säg då själv: vad blir kvar för de övriga Quraysh?”

Till och med en man som profetens (s.a.v.) farbror Abu Talib kunde inte anta islam endast därför att hans blinda tro på förfädernas religion inte tillät honom att anta islam. Ändå var hans kärlek och tillgivenhet till profeten utan like. Mot fienderna var han som en sköld. Men trots den helige profetens upprepade vädjanden uttalade han inte trosbekännelsen. Profeten (s.a.v.) sade till honom med stor vördnad och ömhet: ”Käre farbror, säg bara en gång: la ilaha illallah. Då ska jag vittna för dig på uppståndelsens dag och be om förlåtelse för dig.”

Abu Jahl och andra ledare bland avgudadyrkarna var närvarande där. De sade: ”Abu Talib, kommer du av rädsla för döden att överge din ärevördige far Abd al-Muttalibs religion?”

Deras jahiliyyah-pil nådde sitt mål. En stark känsla av förfädersdyrkan väcktes inom Abu Talib, och han sade: ”Jag kommer att dö på Abd al-Muttalibs religion.” Ibn Hisham har återgett denna händelse i sin historia.

Av de två ovan nämnda händelserna blir det tydligt hur utbredd den nationella, partimässiga, stamrelaterade och familjära fanatismen och blinda efterföljelsen var i det arabiska samhället, och hur de utan tvekan avvisade sanningen, profetens budskap och vägen till välgång för att bevara sina egna intressen.

Den andra orsaken var intellektuell blindhet och dyrkan av begäret. Tendensen att dyrka begäret hade genomsyrat deras ådror. För att tillfredsställa sina begär uppfann de olika metoder, tillvägagångssätt och seder, och klädde dem i en förföriskt tilltalande dräkt. Man försåg dem med argument och bevis för att göra dem tillåtna. Alkohol, spel, ocker, nakenhet, oanständighet, dans och sång, sexuell anarki, mord och blodsutgjutelse, barnamord och annat kläddes på olika håll i dräkten av naturliga krav, ekonomiskt välstånd, skön konst eller religiös helighet. På detta sätt hade den mänskliga naturen blivit så nedtyngd av sataniska begär och avskyvärda handlingar att den inte kunde yttra ett enda ord mot dem. Eftersom islam inte kan ge sådant tillstånd utan tvärtom reser sig mot allt detta, betraktade de islam som en fara för sig själva. De ansåg det vara en fruktansvärd orättvisa och ett övergrepp mot dem. I själva verket hade de gjort sitt eget begär till gud. När barmhärtighetens profet började känna smärta i sitt hjärta över deras inställning och beteende, sade Allah den Allsmäktige:

”Har du någonsin tänkt över tillståndet hos den som har gjort sitt eget begär till sin gud? Kan du ta på dig ansvaret att vägleda en sådan människa till den rätta vägen?” – (al-Furqan: 43).

Att göra sitt begär till gud innebär att dyrka och underkasta sig det, och i praktiken är även detta shirk, liksom avgudadyrkan. I den hadith som återberättats av Abu Umama sade profeten: ”Bland alla de gudar som dyrkas under denna himmel förutom Allah är det sämsta gudomliga föremålet det begär som man lyder.” – (al-Tabarani).

Den som håller sitt begär under förnuftets kontroll och fattar förnuftiga beslut kan, även om han skulle hemfalla åt någon form av shirk eller kufr, föras tillbaka till den rätta vägen genom förmaning och övertygelse. Men begärets slav är som en kamel utan tyglar och kan inte på något sätt korrigeras. Han går dit begäret leder honom.

Det tredje är de seder och bruk som har ärvts från tidigare generationer. De är inte villiga att höra något som går emot dessa, och de är inte heller beredda att ens överväga att överge de seder och bruk som har följts under så lång tid.

Dessa tre saker hade angripit deras sinnen och tankar likt en obotlig sjukdom. De avvisade inte bara sanningens kallelse, utan sanningens röst ökade dessutom deras vrede.

”Vi har sannerligen förklarat religionens kärna i denna Koran på olika sätt, så att de skulle förstå och bli medvetna; men de flyr ännu längre bort från den verkliga sanningen” – (Bani Israil: 41).

Sådana människor, Jahiliyyahs andliga avkomma, kommer att finnas i varje tidsålder.

Jahiliyyah-anhängarnas reaktioner

Så snart profeten Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillkännagav sitt profetskap, blev reaktionerna från Mekkas avgudadyrkande och otrogna människor gradvis allt häftigare. Till en början tyckte de att detta tillkännagivande var ytterst förvånande. Enligt deras uppfattning var han den bästa människan i samhället, sanningsenlig, ytterst pålitlig och tillförlitlig samt en person med en enastående karaktär – varför uttalade han då sådana orealistiska och absurda ord?

”Har Allah sänt en människa som sitt sändebud?” – (Bani Israil: 14).

”Det var för dem förvånande att en varnare från deras egen krets (från människornas krets) hade kommit. Därför sade de otrogna: ’Detta är verkligen en mycket märklig sak’” – (Qaf: 2).

Som människor utan kunskap och förnuft började de överallt sprida den sensationella uppfattningen att Gud minsann aldrig skulle kunna sända en människa som sitt sändebud. De sade: ”När vi hör sådana absurda ord från vår allas älskade, sanningsenlige och pålitlige man, måste hans förstånd vara rubbat. Eller så har han blivit besatt av en jinn.” På så sätt inleddes en kampanj för att väcka avsky hos människor mot profeten Muhammad (s.a.v.).

Sedan kom talet om livet efter döden, om livet i det hinsides. Detta var för dem ännu mer löjeväckande och otroligt.

Deras påstående löd ungefär så här: ”Ska vi berätta för er om en man som påstår att ni, när ni har blivit sönderfallna (efter att ha ruttnat och förmultnat efter döden), ska skapas på nytt?” – (Saba: 7).

På detta sätt avvisade jahiliyyans fanbärare först islams kallelse med hån, ironi och förlöjligande. Senare avvisade de även tawhid och livet efter detta som nonsens, eftersom de aldrig hade hört sådana orealistiska påståenden från sina förfäder. Därefter började motståndet mot Profeten (fvmh.), och det antog gradvis formen av förföljelse och förtryck. Så snart någon antog islam bröt ett berg av olyckor över honom. När muslimernas liv under vistelsen i Mecka därför blev outhärdligt, varnade Allah Profetens och islams fiender och sade: ”Tror de som begår onda gärningar att de kan undkomma Mig? Vilket felaktigt beslut de har fattat!” – (Al-Ankabut: 4).

Det kan ha två betydelser. För det första: De har fått för sig att den islamiska rörelse som Allah vill göra framgångsrik inte kommer att lyckas. I stället kommer det att gå som de vill: att rörelsen utplånas. För det andra: De tror att de kommer att undkomma det straff som Allah vill låta drabba dem på grund av deras övertramp.

Islams fiender hyser ständigt föreställningen att de ska utplåna den islamiska rörelsen och dess anhängare från jordens yta. De tror inte alls att den Allsmäktige Allah kan ge dem ett välförtjänt straff för deras motstånd mot islam och för det förtryck och den förföljelse som de utsätter islams anhängare för.

Trots allt deras motstånd och förtryck fortsatte dock antalet muslimer att öka. Den främsta orsaken var Allahs ord, Koranen, som uppenbarades på arabiska. Koranen har flera allmänna egenskaper. För det första är den litteratur av mycket hög kvalitet; det ligger bortom människans förmåga att ens författa ett par rader som motsvarar den. För det andra är dess språk klart, begripligt, mycket tilltalande och gripande. Den utövar ett enormt inflytande på åhörarens sinne. Dess betydelse och djupare innebörd tränger in i åhörarens hjärta och skapar en revolution i tänkandet. Varje ord i Koranen är lika sant som det är obestridligt logiskt. Sanningen har en särskild smak som lätt attraherar och fascinerar sanningssökare. Koranens ord stämmer överens med människans natur, hennes förnuft samt naturens rike och dess ordning. Därför sker en revolution i de människors inre värld som lyssnar uppmärksamt på Koranen och begrundar den, och de svarar spontant på Koranens kallelse.

Att hindra människor från att lyssna till Koranen

När jahiliyyans bärare och islams fiender insåg att människor lyssnade till sådana ord från en av samhällets bästa och mest respekterade personer, ord som fick dem att överge sina förfäders religion och känna avsky för det rådande samhället och dess ledarskap, blev de förvirrade och gick samman mot Allahs ord, Koranen. Därefter utfärdade de ett förbud mot att lyssna till Koranen. Om dem säger Koranen:

”De som förnekar sanningen säger: ’Lyssna inte på Koranen. Och när den reciteras, för då oväsen (för att skapa motstånd), så att ni kanske blir segerrika i denna sak.’”

Allah säger:

”Vi ska låta dessa som förnekar sanningen smaka ett strängt straff, och Vi ska fullt ut belöna dem för deras värsta gärningar. Allahs fienders belöning är helvetet. Där ska de förbli för evigt. Detta straff är för att de förnekade Mina verser.

Dessa sanningsförnekande kafirer kommer, när de hamnar i helvetet, att säga: ”Vår Herre, visa oss de jinner och människor som ledde oss vilse, så att vi kan trampa på dem under våra fötter, så att de blir fullständigt förnedrade och förödmjukade” – (surah Ha-Mim as-Sajdah: 27–29).

På samma sätt som den forntida jahiliyyans bärare och förespråkare inte kunde tåla att Koranen spreds och förkunnades och inte lämnade något försök eller någon listig taktik oprövad för att stoppa detta, kunde inte heller den moderna jahiliyyans bärare, det vill säga islams fiender, se Koranen med blida ögon. Men försöken att stoppa Koranens spridning har aldrig lyckats; tvärtom har resultatet blivit det motsatta. En gång var Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) en av islams häftigaste fiender. Han gick fram med ett draget svärd för att döda profeten Muhammed (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), men råkade på vägen läsa några verser ur Koranen och blev attraherad av den; sanningen uppenbarades i hans hjärta. Därför blev profetens fiende som galen av kärlek till profeten. Den kristne kejsaren av Abessinien kunde inte hålla tillbaka glädjetårarna när han hörde Koranen reciteras. När de kristna representanterna från Najran hörde Koranen reciteras från profeten Muhammeds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) rena läppar, blev de hänförda och sökte skydd under islams svala skugga. Den brittiska regeringen hotade att stoppa Koranens spridning och förkunnelse. Men resultatet blev det motsatta. Engelska översättningar av den heliga Koranen har spridits i otaliga exemplar över hela världen, och många framstående personer i själva England har antagit islam efter att ha läst Koranen, och gör det fortfarande. Samma situation kan ses överallt i världen. Även från Indien gjordes försök att förklara Koranen förbjuden. Men det försöket misslyckades. Koranen har översatts till flera av Indiens språk. Även bland icke-muslimer ökar intresset för att läsa Koranen. Många högt utbildade och lärda personer i Indien lämnar hinduismen och antar islam. Även de falska muslimer som bär muslimska namn har, i de otrognas efterföljd, försökt stoppa Koranens spridning och förkunnelse. Detta började först i Turkiet under Kemal Pashas styre. Det arabiska alfabetet förklarades förbjudet i Turkiet. Syftet var att stoppa spridningen av Koranen, som uppenbarats på arabiska. Men detta syfte uppnåddes inte.

Om någon, efter att ha tagit ett muslimskt namn, blir en falsk muslim, blir han mer högljudd mot islam än en icke-muslimsk kafir. Därför ser man vid en genomgång av historien att den skada islam har lidit genom icke-muslimska kafirer är mycket mindre än den skada som orsakats av falska muslimer och falska lärda.

Men vare sig de är kafirer som inte tror på islam eller falska muslimer som är mentala slavar under de otrogna, bör de veta att Koranen är Allah den Allsmäktiges eviga ord och att Allah själv har tagit på sig ansvaret att bevara den i dess ursprungliga form för all framtid. Ingen kan stoppa dess spridning och förkunnelse eller förvränga den ens det minsta. Jag vill påminna dem som beordrar att Koranens spridning ska stoppas, och dem som blint lyder denna befallning genom att dansa och göra oväsen på gator och fält, tala på fascistiskt sätt och skapa motstånd, om de tidigare nämnda koranverserna. Det vore bättre för dessa fascistiska falska muslimska ledare och deras blinda följare att lära av deras öde i livet efter detta och uppriktigt återvända till Koranen.

Jahiliyyai mötet medståndaktigatt förblisätt

Nedan nämns några av de viktigaste sätt och metoder som världens profet, Muhammed Mustafa (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), har anvisat för att förbli ståndaktig på islams väg i mötet med jahiliyya.

Ett: Verklig klokhet

I varje del av människans liv är klokhet oumbärlig för att, ur islams perspektiv, inta den rätta hållningen och nå framgång i livet. Och denna klokhet måste bygga på sund och riktig eftertanke. Med verklig klokhet menar islam att människans uppmärksamhet i varje ögonblick ska vara riktad mot att vinna Guds välbehag. Människan får inte handla på ett sådant sätt att hon blir försumlig inför och vänder sig bort från strävan efter Allahs välbehag, eller på ett sätt som leder till Hans missnöje. Därför har Allah den Allsmäktige gång på gång riktat människans uppmärksamhet och sagt:

”Ni som har förstånd! Frukta Mig och håll er på er vakt” – (al-Baqarah: 197).

Man ska frukta Honom för att Han inte ska bli missnöjd. Att ständigt hålla fast vid tanken att Han aldrig får vara missnöjd och att behaga Honom genom sitt handlande – det är verklig klokhet.

”I skapelsen av himlarna och jorden och i nattens och dagens växling finns otaliga tecken för de förståndiga, som minns Allah när de går omkring, när de sitter och när de ligger” – (Al Imran: 190).

När någon med förstånd tänker rätt kring skapelsens mysterier och himlarnas och jordens skapelse, samtidigt som hågkomsten av Gud är levande i hans hjärta, betraktar han inte skapelsens tecken som boskap gör, utan tänker över, undersöker och iakttar dem. Då förklarar han spontant att hela detta skapelseverk står under en vis och ändamålsenlig ordning.

Profeten, frid och välsignelser vare över honom, beskrev detta sätt att tänka och handla med sina egna ord: ”Den kloke är den som tyglar sina begär och arbetar för livet efter döden” – (Tirmidhi, Ibn Majah).

Om den starka känslan av att man i det kommande livet måste stå till svars inför Allah den Allsmäktige för varje handling ständigt är levande i hjärtat, kan man undvika handlingar och beteenden som väcker Allahs missnöje. Detta har kallats klokhet. Profeten Mustafa, frid och välsignelser vare över honom, har tydligt klargjort klokhetens fulla innebörd. Att arbeta för livet efter döden innebär att man måste uppfylla religionens och trons krav: om de kräver att man avstår från världens omedelbara vinster, intressen och bekvämligheter, måste detta krav uppfyllas; och om Guds välbehag kräver att man offrar liv, egendom och bekvämlighet, måste man göra det med ett orubbligt hjärta.

Två: Den rätta synen på rikedom och status

Islam lär att det inte är samma sak att äga rikedom och förmögenhet, inneha en hög ställning och vara Guds älskade. Det är inte riktigt att Allah är nöjd med dem som har dessa två egenskaper. Allahs välbehag beror helt och hållet på tron och handlingarna. En människa kan, trots att hon saknar rikedom och hög ställning, genom sin tro och sina handlingar räknas som hedrad inför Gud och vara älskad av Honom. Å andra sidan kan en människa, även efter att ha fått överflödande rikedom och hög status, vara förbannad av Honom. Världen är nämligen en plats för mänskliga handlingar, inte en plats för belöning. Här måste människan fortsätta att handla. Den fulla belöningen kommer hon att få i det kommande livet. Att någon här i världen lever i välstånd bevisar inte att Allah är nöjd med hans gärningar och att han därför är Hans älskade. Att någon lider av olycka och fattigdom bevisar inte att Gud är missnöjd med honom. Vare sig det handlar om överflöd eller fattigdom, politisk och social hög status eller förnedring och vanära, är dessa två förhållanden knutna till Guds lag, enligt vilken människan prövas av särskilda skäl. Det främsta syftet med människans skapelse är att hon ska prövas på olika sätt under livet i denna värld. Hela skapelsens ordning vittnar om denna sanning. Eftersom detta var den viktigaste och mest grundläggande frågan i människans liv, har den ädla Koranen upprepade gånger påmint om den. Syftet med människans skapelse och Guds lag för att pröva henne har belysts utförligt och på olika sätt. Men det sinnelag som jahiliyya hade skapat kunde inte acceptera detta. I jahiliyyas synsätt förblir föreställningen orubblig att rikedom och status är oupplösligt förenade med Guds välbehag och kärlek. Ju större rikedom och högre ställning någon har, desto mer älskad av Gud är han. Fattigdom och avsaknad av status är ett tecken på att man berövats Guds nåd. Utifrån detta synsätt kommer man i stället för att bedöma sanningen efter sanningens måttstock att bedöma den efter rikedomens och statusens måttstock. När profeten Muhammad (s.a.s.) tillkännagav sitt profetskap, uttryckte jahiliyyas sinnen förvåning och sade att hans ställning inte motsvarade deras egenhändigt skapade måttstock. De fortsatte gång på gång att säga att Guds sändebud först och främst måste vara en ängel. Och om en människa skulle vara sändebud, kunde han under inga omständigheter vara en vanlig människa. Han måste i stället ha en sådan enastående ställning att den stod i överensstämmelse med hans stora förbindelse med Allah den Allsmäktige. Om en människa till exempel skulle vara sändebud, skulle en ängel ha stigit ned till honom öppet (Sura al-An’am: 8); åtminstone skulle en skatt ha sänts ned till honom från himlen, eller också skulle han ha haft en trädgård med fruktträd och annat, från vilken han kunde få riklig försörjning (al-Furqan: 8). Och om han inte var en sådan enastående människa, skulle han åtminstone ha varit en rik person, ledare för ett folk, hövding för en berömd stam och ägare av rikedom och hög status. Men här var saken annorlunda. En helt vanlig människa påstod att han var sänd av Gud, Herren över all majestät, trots att han inte hade någon av de egenskaper som krävdes för att göra ett sådant anspråk. Å ena sidan påstod han sig vara en nåd för hela världen, och å andra sidan gick han själv till marknaden för att köpa och bära hem varor. Han hade inte heller några tjänare, varför han själv måste utföra allt arbete.

De säger också: Varför uppenbarades inte denna Koran för någon framstående ledare i en av de två berömda städerna Mekka och Taif? (az-Zukhruf: 31).

De fortsatte att säga allehanda sådana absurda saker om profeten Muhammad (s.a.s.). Deras fast rotade föreställning var att den som skulle vara älskad av Allah måste ha tillgång till alla livets bekvämligheter samt rikedom och hög status. Därefter undanröjde den revolution som ägde rum den lyckliga dag då Mekka erövrades deras villfarelse i fråga om tänkesätt och syn.

Tre: Att följa islam genom hela livet

Islam har påmint världen om att Skaparen av universum inte skapade människan utan syfte. Han skapade henne i stället för att hon skulle tjäna och lyda Honom; på islamiskt språk kallas detta ibada och dyrkan. Denna dyrkan innebär att låta hela livet styras enligt Allahs vägledning och vilja. Dyrkan består inte bara i att utföra vissa former av tillbedjan av Allah i bönehuset och samtidigt följa vissa religiösa ritualer, för att därefter leva resten av livet precis som man själv behagar. En sådan partiell dyrkan är inte förenlig med det väsentliga i att tillhöra Allahs fullständiga och ovillkorliga lydnad. Den är inte heller förenlig med den religion och vägledning som Han har uppenbarat. När islam därför krävde att gudsfruktans verkliga uttryck skulle finnas inom livets alla områden och började lägga sanningens och ärlighetens band på människans alla tankar, känslor och handlingar, började jahiliyyas bärare förvånat skjuta iväg hånfulla pilar. De hade sinnena och tankarna förmörkade av en okunnig föreställning om religion och betraktade religionen som en tilläggsdel av livet. När de i kontrast till detta såg att denna nya religion satte väktare vid frihetens vägskäl i människans sinne, förkunnade belöning och frid vid varje steg, band samman livets olika problem i en ordnad och stark förvaltning och ville kontrollera varje område av livet, föreföll allt detta för dem vara ren barbarism. I generation efter generation hade deras religiösa utövning bestått i att då och då falla ned inför avgudabilder som de själva hade tillverkat, offra kameler och får för dem, smeta blodet från de offrade djuren på gudstemplets väggar, gå till Kaba och vissla och klappa händerna samt ägna sig åt religiösa marknader, högtider och allehanda nöjen. Allt detta var deras religiösa ceremonier. Under resten av livet ägnade de sig sedan åt förkastliga handlingar som plundring, mord, otukt, alkoholkonsumtion och ränteaffärer.

Detta var den rådande uppfattningen om jahiliyyas religion: några religiösa ritualer och ceremonier inom livets mycket snäva område (även om de inte byggde på sund, förfinad tanke och förnuft), och inom livets vidare område religionslöshet samt obegränsad frihet till osedlighet och synd. Detta är vad som i modern terminologi kallas sekularism, det vill säga religionsneutralitet. Denna tanke och filosofi tillhör jahiliyya, inte islam. Den revolutionära förkunnelsen från Muhammed Mustafa (sa), den siste i profeternas rad och Profeten för hela världen, var att islam är ett fullständigt livssystem för mänskligheten. Det innebär att människan i varje del och varje stund av livet måste underordna sig Allahs lydnad. Samhälle, stat, utbildning, civilisation och kultur, konst och liknande ska utformas under ovillkorlig lydnad inför Allah, människans Skapare och Herre. Jahiliyyas blinda dyrkare kunde inte acceptera detta. Inte heller kan Iblis, Satan, finna det tilltalande. För även om han inte hoppas på människans lydnad inom livets alla områden, eftersträvar han den inom vissa områden. På de områden där Allahs lydnad förnekas finns ingen annan utväg än att lyda Satan, eller att lyda någon annan i Allahs ställe. Att lyda någon annan än Allah har kallats den största synden, shirk. Jahiliyya tillåter inte människan att avstå från shirk.

Fyra: Mänsklighetens enhet

Islam säger att alla människor är barn till samma föräldrar. Allah säger: ”O mänsklighet! Frukta er Herre, som skapade er ur en enda själ, skapade dess maka ur den och från de två spred ut många män och kvinnor över jorden.” (Sura an-Nisa 4:1).

Eftersom alla människor har samma ursprung och alla är som medlemmar av samma familj, kan ingen av dem vara högre eller lägre, ädlare eller oädlare, på grund av härkomst, stam, ras eller språk. När detta är den verkliga saken kan ingen heller vara överlägsen någon annan på grund av ras, härkomst, land eller nationalitet. Inget av detta kan vara en anledning till stolthet eller högmod. För att vederlägga denna felaktiga föreställning förklarade profeten Muhammed (sa): ”Alla människor är Adams barn, och Adam skapades av jord.” (Tirmidhi).

Han sade också: ”O mänsklighet! Er Herre är endast en. Ingen arab är överlägsen någon icke-arab av någon annan anledning än gudsfruktan, och ingen icke-arab är överlägsen någon arab. Ingen svart är överlägsen någon vit, och ingen vit är överlägsen någon svart.” (Bayhaqi).

Profetens revolutionära förkunnelse var inte någon fantasifull lära eller ett resultat av opportunism. Den var i stället en tros- och trosbekännelseförkunnelse, uttalad med fast och kraftfull röst. Det var en förkunnelse i en tid då människor, araber såväl som icke-araber, hade delats in i olika klasser på grundval av ras, härkomst och stam. Många av dem ansåg sig vara långt högre och ädlare än andra, och för dem hade andras liv och egendom inget som helst värde. Hur skulle de som var stolta över sin ädla härkomst, de som gjorde andra till slavar och byggde sin egen lycka på frukten av deras blod och svett, kunna acceptera denna revolutionära förkunnelse? Men de som inte ständigt var förvirrade av jahiliyyas blinda känslor, de som hade ett uns av samvete och förnuft, insåg genom denna revolutionära förkunnelse mänsklighetens enhet och människans verkliga värdighet. Och islam är den enda bärare och försvarare av denna mänsklighetens värdighet.

Bilal från Abessinien var fjättrad i slaveri hos en polyteistisk qurayshit. Han tog islams revolutionära kalima till sitt hjärta och blev muslim. Hans herre Umayya utsatte honom dag efter dag för omänsklig och hårresande tortyr. Abu Bakr (ra), som tillhörde den ansedda qurayshitiska ätten, köpte Bilal för ett oväntat högt pris och gav honom fri. En oädel, en slav, en människa av låg börd, uppnådde mänsklighetens stora värdighet; han bröt igenom den ojämlikhetens mur som byggts under lång tid och fick samma rätt till värdighet som alla andra. Hazrat Bilal (ra) var inte bara en av islams pelare; han har dessutom varit och kommer för alltid att förbli en högt ihågkommen och hedrad person i den muslimska umman. Många andra bröt också slaveriets bojor och fick samma värdighet som de andra vid den helige profetens (sa) hov.

Fem: Alla är lika inför lagen

Det naturliga kravet på mänsklighetens enhet och jämlikhet är att alla människor också ska ha samma rättsliga ställning. Inför lagen är ingen större och ingen mindre. Islams förkunnelse är att allas liv, egendom, heder och ära är lika värda respekt. Guds lag gäller lika för alla. Denna lag avlägsnar den förtryckta mänsklighetens mångåriga rop och klagan och säkerställer dess mänskliga rättigheter. Men jahiliyyans söner blev förvirrade inför denna revolutionerande ordning. Deras bestående intressen hotades, och deras palats av falsk förnämitet, stolthet och högmod krossades. Den sedvänja som hade varit rådande i många århundraden var att människans värde skulle mätas efter hennes härkomst och stam, rikedom och samhällsställning. En persons liv i en ädel stam ansågs vara lika mycket värt som tjugo liv i en lägre stam. Om en ädel person dödades, dödades hela hans familj tillsammans med mördaren som hämnd. Detta orättvisa system var inte bara rådande i de otrogna och avgudadyrkande samhällena; det var också allmänt förekommande bland Ahl al-Kitab, som gjorde anspråk på att följa Guds sharia. En av deras bestämmelser var att en ädel person som stal lämnades fri. Men om en vanlig människa stal verkställdes sharias straffbestämmelse mot henne – (Bukhari, andra delen; Kitab al-hudud).

På samma sätt fick en inflytelserik person som begick äktenskapsbrott straffet att piskas och få ansiktet svärtat. Men om en vanlig människa begick detta brott dödades hon genom stening i enlighet med sharias föreskrift. (Tafsir al-Qurtubi)

Ingen kunde stå över den rättsordning som islam upprättade. En qadi (domare) tvekade inte ens att döma mot kalifen själv. Denna jämlikhet och rättvisa inför lagen kunde inte accepteras av jahiliyyans anhängare bland de otrogna och avgudadyrkarna, Ahl al-Kitab eller många nyblivna muslimer som inte hade kunnat frigöra sig från jahiliyyans inflytande. Deras stolthet över sin förnäma börd och deras högmod hindrade dem från att böja sig inför denna rättvisa gudomliga lag. Under den andre kalifens regering kom en förmögen och inflytelserik nybliven muslim vid namn Jabala ibn Ayham al-Ghassani till hajj. Under tawaf råkade en man från Taif trampa på hans mantel. Han blev rasande och slog mannen så hårt i ansiktet att hans näsa skars upp och började blöda. Den olycklige mannen från Taif klagade hos kalif Umar (må Allah vara nöjd med honom). Kalifen sade till Jabala: ”Be den förtryckte mannen innerligt om förlåtelse. Annars ska du göra dig redo för vedergällning.” Jabala blev oerhört förvånad. Hans högmod över sin förnäma börd tillät honom inte att acceptera islams jämlikhet och rättvisa. Han ansåg att en lag som inte gjorde någon skillnad mellan förnäma och oförnäma kränkte förnuftet, samvetet och mänskligheten. Därefter lämnade han islam och blev avfälling.

Sex: Jihadens syfte är att upphöja Allahs ord

Världen kände inte till det storslagna syfte med krig som islam beskriver. Överallt, bland både araber och icke-araber, hade människor föreställningen att krigets syfte var att upprätta riken, utvidga dem och vinna krigsbyte. Men när islam kom förändrade den fullständigt detta syfte med krig. Krig ska inte föras för personliga eller nationella intressen, utan för mänsklighetens välfärd; på så sätt höjs krig från den förkastliga handlingen att utgjuta blod orättmätigt till dyrkans värdighet. Islam förkunnade att användningen av svärdet för att erövra länder och vinna rikedom är förtryck, fasad och en stor synd. Det är som ett dödligt gift för karaktären och mänskligheten. Svärdet ska inte användas för sådana förkastliga handlingar, utan för mänsklighetens välfärd, dess bevarande och utveckling. Den som bär svärdet ska ha som mål att vinna Guds välbehag – Han som inte tycker om ondska och orätt. Han vill att fitna och fasad, orätt och oro ska utplånas från jordens yta. Endast med detta syfte är användningen av svärdet rättfärdigad. Det är inte berättigat att använda det för något världsligt intresse. Det är riktigt och rättfärdigt endast om det inte görs för att vinna världsliga fördelar, utan för det goda i det kommande livet. Även om dyrbara liv kan ses gå förlorade i krig, ger det mänskligheten liv när kriget förs för att upprätta sanningen. Det storslagna och välgörande syfte med krig som islam har beskrivit har gett det namnet ”jihad fi sabilillah”, i enlighet med detta syfte.

De ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) trädde in i islams ideologiska miljö från en miljö där de, genom en revolutionerande förändring i tanke och medvetande, hade förstått detta storslagna syfte med krig av hela sitt hjärta. Detta kan lätt förstås genom ett exempel. En gång mötte Ali (må Allah vara nöjd med honom) en fiende till islam, slog omkull honom och satte sig på hans bröst, beredd att hugga honom med svärdet. Just då spottade mannen Ali i ansiktet. Ali höll då tillbaka sin hand och reste sig från hans bröst. När mannen förvånat frågade varför Ali hade handlat så, sade han: ”Jag ville döda dig för sanningens skull. Men när du spottade mig i ansiktet eggade det mitt personliga intresse att söka hämnd. Om jag hade dödat dig i det läget, skulle det inte ha varit för sanningens skull utan för mitt personliga intresses skull, och det skulle ha lett till ett ont resultat för mig. Därför har jag befriat dig.” Denna enda händelse klargör islams syn på krig, och ur perspektivet av denna mänskliga psykologi kan även de vanliga följeslagarnas sinnelag lätt förstås. Denna grupp av ädla följeslagare var begåvad med de högsta mänskliga egenskaperna, och allt de gjorde stod över personliga intressen och syftade till att vinna Allahs välbehag. De var själva sinnebilden för osjälviskhet och lillahiyyat. Dessa egenskaper hade skapats hos dem genom att de vistades hos den ädla Profeten och fick ständig undervisning av honom. Den ädla Profeten sade gång på gång till dem att den som gick ut i krig i hopp om att vinna krigsbyte inte hade någon belöning hos Allah. Hur skulle då dessa gudsälskande människor, av personliga intressen eller i hopp om krigsbyte, kunna beröva sig själva Hans välbehag?

Har det i någon tid eller något land, vare sig förr eller nu, förekommit något krig för något annat storslaget syfte än personliga, grupprelaterade eller nationella intressen? Det är endast islam som har framlagt detta storslagna syfte och denna syn på krig inför mänskligheten.

Förlust av liv och egendom på Allahs väg är verklig vinning

Enligt jahiliyyans synsätt och föreställningar betraktades förluster av liv och egendom i krig i egentlig mening som verklig skada och förlust. Islam presenterar en motsatt uppfattning i denna fråga, vilket förvånar och förbluffar jahiliyyans försvarare. De som ger sina liv i krig eller kamp på Allahs väg går inte under. Tvärtom får deras själar, efter att ha lämnat kroppen, ett nytt och evigt liv. Den rikedom som förbrukas i krig kan ur ett ytligt perspektiv verka gå förlorad, men den bevaras för livet efter döden.

Eftersom detta inte är lätt att förstå var frågan även oklar för vissa sahaba. Efter att många sahaba blivit martyrer i slaget vid Uhud började muslimerna sörja dem. För att trösta dem sades det:

”Betrakta inte dem som har dödats på Allahs väg som döda; de lever tvärtom. De får sin försörjning från Allah” – (Ali Imran: 169).

Livets längd kan inte mätas med något mått från denna värld. Livet har ingen slutpunkt. Det som kallas döden är i själva verket inte livets slut, utan en process genom vilken man övergår från ett skede av livet till ett annat. De troende bör förstå att om denna övergång äger rum på jihadens slagfält i stället för på den egna bädden, skänker den dem inte undergång utan ett evigt, osedvanligt vackert liv. Därefter får de del av ett så storslaget och lyckligt liv och en sådan försörjning att det övergår all föreställningsförmåga.

I en hadith av Profeten har frågan analyserats på ett vackert sätt. Hadithen har återberättats i Musnad Ahmad. Dess innebörd är att den som lämnar denna värld med goda gärningar får möjlighet att leva ett så glädjefyllt liv att han inte önskar återvända till världen. Martyrerna utgör dock ett undantag. De önskar att skickas tillbaka till världen för att åter få uppleva den högsta glädjen i att ge sitt liv på Allahs väg. När en sann troende har förstått denna stora sanning med sitt hjärta anser han det yttersta och högsta målet vara att ge sitt liv på Allahs väg. De som inte tror på livet efter detta, utan har världsliga njutningar som livets mål, och som tror på livsåskådningen ”EAT, DRINK AND BE MERRY”, fruktar döden mest av alla. Däremot längtar de troende som vigt sina liv åt Allah ständigt efter att frivilligt och med tillfredsställelse ge sina liv på Allahs väg och få dricka martyrskapets livselixir. Jahiliyya och islam har presenterat dessa två motsatta synsätt på livet. De ädla sahaba, som Profeten själv hade fostrat, omfattade just denna islamska syn på liv och död. Med undantag för en liten grupp hycklare längtade alla sahaba efter att få dricka martyrskapets nektar. Ett exempel visar deras innerliga längtan.

Efter erövringen av Mecka övergav en obildad beduinsk pojke från en avlägsen by en stor förmögenhet som hans farbror hade gett honom, eftersom han hade dragits till islam. Därefter rev han filten som hans mor hade gett honom i två delar och täckte så gott han kunde sin awra och kropp; sedan begav han sig till Medina i längtan efter att få möta islams Profet. Efter att ha färdats hela natten på okända vägar nådde han Profetens moské i gryningen. Han var utmattad och täckt av damm från topp till tå. Han såg ut som en förvirrad dåre. Och dåre var han verkligen. Han hade blivit galen av kärlek till islam och islams Profet och lämnat världen bakom sig för att komma till Medina. På slätter och i ödemarker, bland berg och raviner, under himmel och vind hade islams ljuva budskap fyllt hans öron med honung; när han hörde profeten Muhammeds namn blev han upprymd. Men han hade aldrig sett den han älskade. Därför hade han färdats genom öknen hela natten för att få se sin älskade.

Bilals höga röst – ”As-salatu khayrun minan-nawm” – ljöd och ekade över Medinas hus, träd och berg. Den ekade också i den främmandes hjärta.

En stund senare kom Barmhärtighetens Profet ut och såg en främmande man stå där. Han var uppslukad av längtan efter något han hoppades få. I hans ögon och ansikte tycktes en ändlös frågvishet finnas, och hans hjärta plågades av törst efter sanningen.

Profeten (frid vare med honom) sade med ömhet och medkänsla: ”Vem är du, och varifrån kommer du?”

Den nyanlände: ”Jag heter Abd al-Uzza. Jag har hört att en ny profet har trätt fram. Jag har blivit galen av kärlek till honom och kommit så här långt.” Därefter berättade han om hela sin familjära och ekonomiska situation.

Den ädle Profeten sade: ”Det var mycket gott. Från och med nu är du min särskilda gäst. Du är en av Ahl as-Suffa. Men från och med i dag heter du Abdullah.”

Profeten (frid vare med honom) sade med särskild eftertrycklighet till de ädla följeslagarna: ”Jag tar ansvar för hans försörjning. Ge honom undervisning och fostran i Koranen och islam.”

En gång höll Abdullah på att lära sig läsa Koranen högt i moskén medan några människor bad. Umar (må Allah vara nöjd med honom) tillrättavisade honom strängt och sade: ”Läs tystare! Ser du inte att folk ber?”

Barmhärtighetens Profet (frid vare med honom) hörde Umars röst, skyndade ut ur huset och sade: ”Umar! Säg inget till honom. Han har kommit hit efter att ha offrat allt för Allah och Hans Sändebud.”

En kort tid därefter började förberedelserna för expeditionen till Tabuk. På Profetens uppmaning började de ädla följeslagarna tävla med varandra i att skänka gåvor på Allahs väg. Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) infann sig hos Profeten med hela sin förmögenhet.

Abdullah såg denna tävlan i att skänka gåvor. Men han sörjde över att han inte kunde delta i den. För han var utfattig och försörjdes av Profeten.

Abdullah kunde inte förbli tyst. Han sade till Profeten: ”O Allahs Sändebud! Du vet ju att jag inte har något att ge. Jag har bara denna kropp och detta liv. Jag överlämnar dem därför åt Allah. Be att jag får bli martyr.”

Profeten Muhammed (s.a.s.) gav sig av mot Tabuk med en armé på trettiotusen mujahidin. Abdullah var också med. Men han hade blivit så rastlös och otålig av längtan efter martyrskap att han på en plats längs vägen trädde fram inför Profeten och sade: ”O Allahs Sändebud! Lyft händerna och be en stund att jag får bli martyr i detta krig.”

När Profeten förstod hans uppriktiga iver sade han: ”Se efter om du kan hitta bark från något träd i närheten.”

Abdullah samlade ihop bark från ett träd och gav den till honom. Profeten (s.a.s.) band den runt Abdullāhs hand och bad: ”O Allah! Gör Abdullāhs blod förbjudet för de otrogna.”

När Abdullah hörde denna bön sade han med förtvivlad röst: ”O Allahs Sändebud! Jag vill ju bli martyr. Varför bad du så?”

Profeten sade: ”Abdullah! Om du efter detta dör även av feber kommer du att vara en sann martyr.”

Mujahidarmén nådde platsen Tabuk och slog läger. Plötsligt spreds efter kvällens inbrott nyheten att Abdullah hade avlidit efter att ha drabbats av feber. Så snart nyheten nådde Profeten beordrade han att begravningen skulle förberedas.

Tabuks slagfält. En mörk natt. En grav har grävts åt Abdullah. Hazrat Bilal (r.a.) står med en fackla i handen och lyser upp graven och området intill. En man har stigit ner i graven för att ta emot den döde och lägga honom till rätta. Två män håller på att sänka ner den döde i graven. Mannen som står i graven säger med sträng röst till de två: ”Adaban ila akhākumā – sänk ner er broder i graven med vördnad och respekt.”

De två främsta männen i umman efter Profeten, Hadrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom), sänker den avlidne ned i graven. Därinne står själv barmhärtighetens Profet, den martyrdödade följeslagaren Hadrat Abdullahs kärleksfulle beskyddare, och talar med sträng röst.

När den avlidne hade lagts till rätta steg den ädle Profeten upp och sade till alla: ”Gå bort allihop.”

Följeslagarna drog sig rädda och skräckslagna åt alla håll. Den ädle Profeten täckte själv graven med sand, stenar och jord från alla sidor med sina välsignade händer. Sedan lyfte han händerna och bad: ”Vår Herre! Jag var nöjd med Abdullah ända till denna kväll. Var också nöjd med honom.”

Hadithberättaren Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: Dessa ord kom spontant över mina läppar: ’Om det ändå hade varit jag, och inte Abdullah, som låg i denna grav.’

Så hade följeslagarna med sina hjärtan förstått martyrskapets värdighet. Denna värdighet har aldrig bleknat. Genom tiderna har denna inspiration till martyrskap fått Allahs soldater att villigt ge sina liv för Allahs skull. Islams historia rymmer otaliga exempel på detta.

Även i vår tid, under muslimernas djupaste förfall, anser islams mujahider att det är deras största och högsta vinning att utan förbehåll ge sina liv på Allahs väg. Inför den stora supermakten Rysslands högmoderna vapen ger de afghanska mujahiderna frivilligt och med tillfreds hjärta sina liv i hopp om att få dricka martyrskapets nektar. Alla menar att de inte bara kommer att få belöningen för sitt martyrskap i livet efter döden; även här anses deras utsikter till seger vara ljusa.

När det gäller pengar och användningen av rikedomar skiljer sig islam och jahiliyya helt från varandra i sina föreställningar. Jahiliyya kretsar i sitt tänkande, sin syn, sina strävanden och sina förhoppningar enbart kring det världsliga livet. Jahiliyya erkänner inte att det finns ett annat liv efter detta världsliga liv. Därför håller jahiliyya människan ständigt sysselsatt med att göra det världsliga livet lyckligt och vackert, njuta av livet till fullo och vinna ära, berömmelse, makt, rang, myndighet och herravälde. Det råder naturligtvis inget tvivel om att allt detta är sådant som människor begär. Men det finns något ädlare än detta, något som människan borde eftersträva. Koranen säger exempelvis:

”För människorna har kärleken till det de önskar – kvinnor, barn, högar av guld och silver, ädla hästar, boskap och åkrar – gjorts tilltalande och till föremål för begär. Men allt detta är i själva verket endast tillgångar för det världsliga livets övergående och förgängliga tillvaro.” – (Āl ʿImrān: 14).

På grund av den överdrivna förtjusningen i dessa världsliga begärens föremål glömmer jahiliyyans fanbärare och deras anhängare det eviga livet efter döden.

Allah säger: ”Sannerligen är Allahs löfte (om livet efter detta) helt sant. Låt därför inte detta världsliga liv bedra er, och låt inte bedragaren (Satan) bedra er beträffande Allah” (Luqman: 33).

De begärens föremål som nämndes ovan i sura Aal-e-Imran, vers 14, har givits som ett prov för alla människor. De är endast medel för bedrägeri. Dessa ting förleder människor med ytlig blick till olika villfarelser. Som en följd av denna villfarelse tror vissa att det inte finns något liv efter detta världsliga liv. Därför kan man njuta av världen så mycket och på vilket sätt man vill. Man behöver inte stå till svars inför någon någonstans för det. Vissa, berusade av makt, tror att deras makt, herravälde, auktoritet, lyxliv och ohämmade njutningar aldrig kommer att ta slut. Andra bortser från de moraliska och andliga aspekterna och gör ett liv med enbart materiella bekvämligheter och lustfylld glädje till sitt livsmål. För dem finns inget annat syfte med livet än att höja levnadsstandarden. Följaktligen bryr de sig inte alls om hur låg och avskyvärd människovärdets nivå än blir. Vissa tror att livets lycka och bekvämlighet är det verkliga måttet på sanning och lögn, rätt och falskt. Den princip och den metod genom vilka man kan uppnå det önskade är sann; allt motsatt är falskt. Andra betraktar lycka, bekvämlighet och ett lyckligt liv som ett tecken på att vara Guds gunstling. De tror att den vars liv är lyckligt, oavsett om det beror på vilken som helst olaglig inkomst, är Guds gunstling. Men om någon har ett mycket svårt och plågsamt världsligt liv – även om det beror på att han håller sig till rättvisa, moral och den sanna vägen – är Allah missnöjd med honom och hans slut måste bli dåligt. Alla sådana felaktiga föreställningar har Allah beskrivit som det materiella livets bedrägeri.

Det bör nämnas att det bedrägeri som människorna i den ovan citerade versen ur sura Luqman uppmanas att skydda sig mot kommer från det världsliga livets glitter och från Satan. På det andra stället använder Koranen ordet ”gharrur”. Med ”gharrur” avses inte enbart Iblis, Satan, utan även de jinner och människor som följer Iblis. Därmed avses personer, grupper, sammanslutningar och stammar som bär upp och för vidare jahiliyyan; jahiliyyans utbildningssystem, samhälle, konst, kultur och miljö. Allt detta drar människan från islam till jahiliyyans mörker. Olika felaktiga läror och filosofier skapade av människor vilseleder människorna. De utplånar tron på Gud och livet efter detta ur deras hjärtan. Rättvisa, ärlighet, sanningsenlighet, barmhärtighet, ömhet, kärlek, ömsesidig omtanke och medkänsla, opartisk rättvisa samt respekt och vördnad för människors liv, egendom, heder och anseende försvinner ur samhället. Då förblir människornas samhälle inte längre ett mänskligt samhälle, utan förvandlas till ett samhälle av vilda djur.

De ovan nämnda felaktiga föreställningarna och synsätten på världen och livet håller människorna upptagna i konkurrensen om att öka sin rikedom och höja sin levnadsstandard. Deras princip för hur pengar ska användas blir att de endast spenderar pengar på sådant och på sådana vägar där de kan få en omedelbar vinst. De tycker inte om att spendera för Allahs sak av två skäl. Det första är att sådana utgifter inte garanterar någon omedelbar eller direkt vinst. För det andra tror de inte alls på livet efter detta. Därför betraktar de det som dumhet och slöseri att spendera pengar för detta otroliga och overkliga liv efter detta. Denna föreställning och tro är helt och hållet ett resultat av jahiliyyans tankesätt. Även bland dem som efter att ha trott på islam ännu inte har en tillräckligt stark tro, eller inte helt har kunnat frigöra sig från jahiliyyans tankesätt, finns det naturligtvis sådana som visar ovilja mot att spendera för Allahs sak. Om dem säger Allah: ”Fortsätt att spendera egendom för Guds sak och kasta inte er själva med egna händer i fördärvet” (al-Baqara: 195).

Innebörden av detta är att om ni inte spenderar er egendom för Allahs religions seger utan samlar den som livets käraste ägodel, kommer den att bli en orsak till fördärv för er både i denna värld och i livet efter detta. I denna värld kommer ni att leva ett liv i slaveri, och i livet efter detta kommer ni att utstå helvetets smärtsamma straff.

Sju: Att spendera för Allahs sak

Allah den Allsmäktige har gång på gång uppmanat människorna att spendera pengar och egendom för Allahs sak, det vill säga för att etablera Allahs religion som en segerrik kraft. Inte nog med det, en ny förståelse har getts av denna utgift. Den innebär att de pengar och den egendom som spenderas för Allahs sak för att vinna Hans välbehag, även om de utifrån sett har förbrukats, i verkligheten inte förbrukas eller går förlorade. De sätts i stället in på den spenderandes sparkonto för det kommande livet och återbetalas mångfaldigade; det vill säga, som ersättning för dem ges en belöning i motsvarande omfattning. Just detta har sagts på många ställen i den heliga Koranen.

”Och förrätta bönen. Ge zakat. Och fortsätt att ge Allah ett gott lån. Vad ni än i förväg sänder för gott och välgörande för er själva, kommer ni att finna det hos Allah som en lagrad skatt. Detta är mycket bättre, och dess goda belöning är oerhört stor” (al-Muzzammil: 20).

”Och kämpa (ni muslimer) på Allahs väg och vet mycket väl att Allah hör allting och vet allting. Vem bland er är beredd att ge Allah ett qard hasanah (ett gott lån)? Då kommer Han att återgälda det mångfaldigt” (al-Baqarah: 244–245).

Innebörden av att ge qard hasanah, eller ett gott lån, i ovanstående verser är att spendera sina ekonomiska tillgångar på Hans väg enbart för att vinna Allahs välbehag. Dessförinnan nämns också kampen på Allahs väg. För den kamp som är nödvändig för att upprätta Allahs religion måste de erforderliga ekonomiska medlen naturligtvis samlas in. Allah tar emot de tillgångar som de som spenderar för detta ändamål ger, som ett qard hasanah till Honom själv, och Han lovar också att återgälda dem mångdubbelt. Det är sant att Allah den Allsmäktige inte har något som helst behov av pengar. Han är inte beroende av någon för något. Tvärtom är varje skapelse i varje ögonblick beroende av Hans nåd. Syftet med att upprätta Allahs religion är att främja människornas välfärd. Att spendera ekonomiska tillgångar för detta ädla ändamål görs i själva verket för mänsklighetens välfärd. Det är för att ge denna handling den högsta värdigheten som Allah har kallat den ett qard hasanah till Honom.

I den heliga Koranen sägs vidare:

”Vem finns det som vill ge Allah ett lån – ett qard hasanah? Allah kan återgälda det mångfaldigt, och för honom (långivaren) finns en mycket god belöning” (al-Hadid: 11).

I samband med detta lån har Allah den Allsmäktige gett två löften. Det ena är att Han kommer att återgälda det mångfaldigt. Det andra är att Han från Sin sida dessutom kommer att ge en ännu bättre belöning.

Hur hjärtevärmande och tilltalande är inte Allah den Allsmäktiges löfte! Och varje troende hyser naturligtvis den fasta övertygelsen att Han kommer att uppfylla Sitt löfte till fullo.

I detta sammanhang finns en hadith återberättad från Hazrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom). Efter att ovanstående vers hade uppenbarats och följeslagarna hade hört den från Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) välsignade läppar, frågade följeslagaren Hazrat Abu Dahdah al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom): ”Allahs Sändebud! Ber Allah oss om ett lån?”

Huzur (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) svarade: ”Abu’d-Dahdah, ja, Han ber om ett lån.”

Abu’d-Dahdah sade: ”Visa mig er hand en stund, tack.”

Den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) sträckte sin hand mot den nämnde följeslagaren. Följeslagaren tog Profetens välsignade hand i sin och sade: ”Jag lånar ut min trädgård till min Herre.” Hadhrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) berättar att det fanns sexhundra förstklassiga dadelpalmer i den trädgården. I själva trädgården låg den nämnde följeslagarens hus, där han bodde tillsammans med sin familj. Efter detta samtal med Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) gick Hadhrat Abu’d-Dahdah (må Allah vara nöjd med honom) raka vägen hem. Han kallade på sin hustru och sade: ”Dahdahs mor, kom ut ur huset. Jag har lånat ut den här trädgården till min Herre.”

Hans hustru sade: ”Dahdahs far, du har gjort en mycket lönsam affär genom detta.” Därefter lämnade de trädgården med alla sina ägodelar, sitt bagage och sina barn – (Ibn Abi Hatim).

Kan man någon annanstans än inom islam finna ett sådant exempel på att någon ger bort allt för Allahs sak? Jahiliyya hyser en syn som är raka motsatsen till detta. Jahiliyyas främsta förespråkare och högste befälhavare, Iblis Satan, och hans medhjälpare avråder människor från sådana gåvor genom att kalla dem ett tecken på dårskap och en orsak till fattigdom.

När Allah den Allsmäktige uppmuntrar de troende tjänarna till sådana uppoffringar, säger Satan och hans anhängare: ”Slösa inte bort era rikedomar på orealistiska och falska förhoppningar och dra inte fattigdomens förbannelse över er. Använd i stället era tillgångar för att njuta av livet, eftersom det efter döden inte längre kommer att finnas någon möjlighet att njuta.”

”Satan skrämmer er med fattigdom och lockar er till skamliga handlingar. Men Allah lovar er förlåtelse och ynnest” – (al-Baqarah: 268).

När man ber dem som äger rikliga förmögenheter, förvärvade på lagliga eller olagliga sätt, om ekonomiskt stöd till något ädelt ändamål, till islams upphöjelse, till wa’z-sammankomster, sīra-sammankomster, islamiska konferenser eller för att stoppa synd och omoral, säger de att de inte har möjlighet att hjälpa till. Ändå tvekar de inte att spendera miljontals taka på sina barns bröllop, på att främja och sprida dans, sång och olika former av dålig kultur eller på oanständiga och sexuellt upphetsande filmer som förstör den moraliska ryggraden. Allt detta är en frukt av jahiliyyas tankesätt och mentalitet. Alla deras ansträngningar, strävanden, önskningar och förhoppningar kretsar kring livet i denna värld. Av det de vill få i denna värld ger Allah dem mycket, även om Han inte ger dem allt. Men i det kommande livet har de ingen andel alls. Allah den Allsmäktige har själv förklarat detta i Koranen.

Å andra sidan förändrar islam fullständigt människans uppfattning om och syn på livet i motsats till jahiliyya. Livet i denna värld och livet i det kommande utgör tillsammans människans fullständiga liv. Livet i denna värld är verksamhetsfältet för livet i det kommande. Det är resultatet av människans handlingar i denna värld som hon kommer att få uppleva i det kommande livet. För att göra livet i det kommande lyckligt och vackert har islam lagt fram ett fullständigt handlingsprogram, och livet efter detta måste ges företräde i varje handling. Den vars tro på detta är fast kommer att offra sitt liv i denna värld, sin rikedom och allt annat just för det kommande livet. Bland de ädla följeslagarna hade denna tro, liksom den sinnesinställning och karaktär som byggde på den, utvecklats. Närhelst islam krävde någon form av uppoffring, gav de utan tvekan exempel på denna uppoffring. Under det nionde året efter hijra, när nyheten kom att mer än hundratusen romerska soldater skulle angripa den nygrundade islamiska staten, började Profeten (s.a.) förbereda sig för krig. Beslut fattades om att möta fienden vid Tabuk.

Det behövdes stora summor pengar för kriget. Profeten uppmanade därför till bidrag. För att förstärka inspirationen till jihad uppenbarades delar av en sura i Koranen. En tävlan började bland följeslagarna om att tillhandahålla pengar och krigsmateriel. Umar (r.a.) delade hela sin förmögenhet i två delar och skänkte den ena delen till jihadfonden. Abu Bakr Siddiq (r.a.) kom med allt han ägde. När Profeten (s.a.) såg detta sade han: ”Ma abqayta li-ahlika ya Aba Bakr?” ”Abu Bakr! Vad har du lämnat åt din familj?”

”För min familj finns inget annat än Allah och Hans Sändebud”, svarade Siddiq Akbar (r.a.) med oföränderligt lugn.

Detta är islams storslagna undervisning, karaktär och uppoffring. De offrade även livet i denna värld i dess helhet för livet i det kommande.

Islams enhetlighet och enriktning

Islams natur och sinnelag är helt enriktat. Att vända sig bort från alla riktningar, alla ideal, läror och synsätt och rikta sig mot Allah är islams krav. Islam vill se samma färg och likhet i islams och dess följares tankar, medvetande och handlingar, något som ska skapa en särskild särart och identitet hos dem. Islam tolererar inte ens den minsta inblandning av någon yttre trosföreställning, tankeströmning eller föreställning. Islam anser det nödvändigt att iaktta en sådan försiktighet att den inte ens tillåter att jahiliyyas anhängares seder, bruk och ritualer tas över och följs, även när inget av shirk, kufr eller syndfullhet kan ses i dem, utan de bara följer en hävdvunnen eller vanlig tradition. Denna försiktighet iakttas inte på grund av att det tillhör ett annat folk eller av envishet. Tvärtom blir denna försiktighet nödvändig på grund av religionens särskilda betydelse, syfte och framsynthet. Betydelsen är att de islamiska följarna ska bevara sin strävan att i tanke och handling vara riktade enbart mot Allah. Det får inte ske att man efterliknar någon liten och till synes oskyldig företeelse från jahiliyya, varefter denna benägenhet till efterlikning banar väg för jahiliyyas tankesätt att tränga in och därmed för villfarelsen. Denna farhåga är inte inbillad utan verklig. Mänsklig psykologi och erfarenhet har tidigare lagt fram många exempel på detta.

Detta är en så djupgående insikt att människans vanliga inre blick i allmänhet inte når fram till den. Det finns till och med exempel på att några av de ädla följeslagarna iakttog försiktighet i denna fråga. Abu Waqid al-Laythi (r.a.) berättar att när den ädle Profeten (s.a.) gick framåt på vägen till Hunayn, behövde den muslimska armén passera förbi ett särskilt träd som kallades ”Dhat Anwat”. Det var allmänt känt att polyteisterna brukade hänga sina vapen på detta träd. När några muslimer såg det sade de: ”Allahs Sändebud! Precis som polyteisterna har en ’Dhat Anwat’, bestäm då också en ’Dhat Anwat’ åt oss.”

Några av Profetens följeslagare hade tänkt att om Profeten (s.a.) utsåg vilket träd som helst åt dem, skulle de hänga sin krigsutrustning och sina vapen på det. De ansåg inte att detta var klandervärt. Det fanns inte heller någon antydan till shirk eller kufr i denna handling. Det var med dessa tankar som de framförde sin ovannämnda begäran till Profeten. Det går inte heller att säga att det fanns något fel i deras sätt att tänka. Men Profetens skarpa insikt såg möjligheten att detta kunde skapa en sådan sinnesinställning bland muslimerna att de inte längre skulle förbli så fria från jahiliyyas felaktiga tankesätt som de behövde vara. En sådan begäran stämmer inte överens med trons Allah-vända natur. Därför sade den ädle Profeten (s.a.) som svar på deras begäran: ”Subhanallah! Detta är precis samma slags ord som Moses folk sade till honom: ’Gör också en avgud åt oss, liksom de har många avgudar.’” Denna händelse återges i Tirmidhi Sharif.

Det finns en grundläggande skillnad mellan den ovan nämnda begäran från Israels barn och Profetens följeslagares begäran. Ändå fanns det ingen annan anledning att betrakta deras begäran som likartad än att den bakomliggande inställningen gradvis kunde leda till trosmässigt och praktiskt skadliga följder, och att efterliknandet av jahiliyyas till synes oskyldiga och enkla sedvänjor kunde skapa en benägenhet att följa jahiliyyas tankesätt och handlingar. Därför uttalade den framsynte och skarpsynte Profeten, efter att ha sagt det ovanstående, också en profetia av fruktan för detta. Han sade:

”Vid Den vars hand mitt liv är, ni kommer sannerligen att följa era föregångares beteende” – (Tirmidhi).

Med ”ni” i denna profetia avsåg Profeten inte de ädla följeslagarna, utan senare tiders muslimer. Med ”föregångarna” avsåg han judarna och de kristna. Det var detta den ädle Profeten (saw) ville säga: I dag kommer jag att skydda er från denna tankes falskhet och dess fruktansvärda följder. Men i framtiden, när muslimernas trosmässiga känsla har försvagats, kommer jahiliyyas inflytande att fortsätta växa. På samma sätt som judarna och de kristna gradvis öppnade vägen för jahiliyyas intrång, kommer även muslimerna att göra detsamma.

Muslimernas enhet och rådsbaserat beslutsfattande

För att skydda sig mot jahiliyyas angrepp och följa islams väg fullt ut är enhet bland muslimerna oumbärlig. Jahiliyya måste bemötas i enighet. Därför har muslimerna ålagts att leva i en organiserad gemenskap. Tydliga föreskrifter om detta finns i Koranen och haditherna.

Allah säger: ”Håll alla tillsammans fast vid Allahs rep och var inte splittrade” – (Al Imran: 103).

Här syftar ”repet” på Allahs din. Din har liknats vid ett rep eftersom detta din å ena sidan binder de troende till Allah, det vill säga skapar en djup och innerlig relation mellan dem och Allah, och å andra sidan förenar alla troende med varandra och binder dem samman i ett djupt broderskap. Det förenar dem och gör dem till en gemenskap. Eftersom muslimernas mål i livet är iqamat ad-din, det vill säga att upprätta och upprätthålla din, kan detta endast förverkligas genom enade ansträngningar och en gemensam kamp. Och för att utföra detta måste man bemöta jahiliyya och utrota den från livets alla områden. Därför är en enad kamp som en organiserad gemenskap oumbärlig.

Att hålla fast vid din, eller vid dins rep, innebär att din har den verkliga betydelsen i muslimens ögon. Han ska ägna alla sina krafter åt att upprätta det och, efter dess upprättande, bevara det intakt och obefläckat. För detta ändamål ska de hjälpa varandra. Men om muslimerna avviker från dins grundläggande undervisning och målet att upprätta det och börjar skapa meningsskiljaktigheter i små och oviktiga frågor, kommer de, liksom tidigare ummahor, att splittras i grupper och sekter, avvika från livets huvudsakliga mål och drabbas av yttersta förnedring i både denna värld och det kommande livet. När enheten förstörs och människor splittras i grupper och sekter, kan jahiliyya, det vill säga de falska krafterna, utvidga sitt inflytande och sin makt. Därför har Allah befallt en enad kamp mot det falska.

Även om islams statsbyggnad befästes genom enad kamp under profeten Muhammeds (frid vare med honom) ledarskap, sönderföll den senare på grund av muslimernas inbördes meningsskiljaktigheter och oenighet – detta kommer att behandlas längre fram.

I haditherna finns en utförlig beskrivning av bildandet av den islamiska jamaaten, jamaatens syfte och mål samt de fruktansvärda följderna av att lämna jamaaten.

För att skydda den islamiska jamaaten, samhället och staten från sammanbrott har muslimernas många andra trosmässiga egenskaper kompletterats med särskild betoning på en annan fråga: att fatta beslut på grundval av samråd. Koranen ger tydliga föreskrifter om detta.

Om beslut i frågor som rör jamaaten, samhället och staten inte fattas efter samråd, uppstår misstro mot ledarskapet och vägen till oenighet och fraktionsbildning öppnas. Därför har det lagts särskild vikt vid att fatta beslut på grundval av samråd.

Koranen säger: ”(O profet!) Ha överseende med deras fel och brister, be om förlåtelse för dem och rådgör med dem i religionens angelägenheter” – (Al Imran: 189).

På ett annat ställe i Koranen sägs det: ”Och de som svarar på sin Herres kallelse (följer varje befallning från sin Herre), förrättar bönen och avgör sina angelägenheter genom ömsesidigt samråd” – (Ash-Shura: 38).

Att handla efter ömsesidiga samtal och samråd räknas här som en av trons främsta egenskaper. Även i den ovan nämnda suran Al Imran ges en föreskrift om detta. Därför har beslutsfattande på grundval av samråd beskrivits som en viktig pelare i det islamiska levnadssättet. Att utan samråd handla efter en enskild persons eller en särskild grupps och sammanslutnings godtycke är inte bara ett bruk och en sedvänja från jahiliyya, utan står även helt i strid med det bruk och den sedvänja som Allah den Upphöjde har fastställt.

Om man på djupet begrundar varför så stor vikt har lagts vid att handla på grundval av samråd, framträder tre saker tydligt.

För det första: När två eller flera personers intressen är knutna till en fråga är det utan tvekan orätt och ytterst överdrivet att en enda person fattar beslut efter eget godtycke utan att ta hänsyn till de övriga berörda. Ingen kan ha rätt att godtyckligt bestämma i kollektiva angelägenheter som berör många människor. När många människors intressen berörs är det önskvärt att inhämta allas fria åsikter, och rättvisan kräver just detta. Om de berörda personerna är mycket många, är det önskvärt att deras betrodda representanter deltar i samrådet.

För det andra är det endast den som vill tillämpa sitt eget godtycke i övergripande kollektiva angelägenheter utan att samråda med andra som enbart vill tillgodose sitt eget intresse. Bakom hans vägran att samråda ligger inställningen att han anser sig vara större och klokare än alla andra och betraktar de övriga som obetydliga och ovärdiga att rådfrågas. Detta är en mentalitet skapad av jahiliyya, det vill säga en satanisk mentalitet. En troende kan inte vara så självisk att han ingriper i andras rättigheter för att tillgodose sitt eget intresse, och han kan inte heller vara så stolt och arrogant att han anser sig vara den ende kloke och allvetande. En troende kan inte ens tänka på ett sådant sätt, som alla dessa dumskallar och åsnor.

För det tredje är det ett mycket stort ansvar att avgöra frågor som rör andras rättigheter och intressen. Islams tydliga förkunnelse är att den som har anförtrotts ett ansvar måste stå till svars inför Gud i det kommande livet för om han har fullgjort sitt ansvar korrekt eller inte. Den som fruktar Gud och innerligt tror att han kommer att ställas till ett mycket strängt ansvar inför Honom kan därför inte drista sig till att frivilligt ta på sig bördan av ett så svårt ansvar. En sådan handling kan endast utföras av den som varken fruktar Gud eller bryr sig om att stå till svars i det kommande livet. Den som hyser gudsfruktan och en känsla av ansvar inför det kommande livet kommer utan tvekan att försöka låta alla vars intressen berörs av en fråga, eller de personer som de utsett att representera dem, delta i överläggningen om hur frågan ska avgöras, så att man kan nå ett korrekt och rättvist beslut.

Om man tänker djupt över de tre ovanstående frågorna blir det tydligt att beslut på grundval av ömsesidigt samråd är ett absolut nödvändigt krav för att uppnå den sorts karaktärsdanade människor som islam vill fostra och den rättvisa som islam vill upprätta i samhället genom dem. Att inte uppfylla detta krav är själva jahiliyyas kännetecken. Den islamiska livsordningen kräver att varje liten eller stor, allmän och kollektiv angelägenhet ska avgöras på grundval av ömsesidiga överläggningar. Denna princip måste följas på samhällets alla nivåer. När det gäller familjeangelägenheter ska mannen och hustrun fatta beslut efter att ha rådgjort med varandra, och när sönerna blivit myndiga ska även de få delta i överläggningarna. När det gäller stammens eller områdets angelägenheter, och gemensamma överläggningar med alla inte är möjliga, ska frågorna lösas genom en på ett av alla gemensamt godtagbart sätt vald och pålitlig panchayat eller genom representanter. När det gäller en gemenskaps angelägenheter ska ansvaret för dess ledning anförtros åt någon på grundval av den fria åsikten hos alla i gemenskapen eller hos dess ledande personer. Därefter ska denna person fatta beslut genom överläggningar med alla, eller, om det inte är möjligt, med deras valda representanter. Hans ledarskap eller det ansvar som anförtrotts honom ska bestå så länge folket fortsätter att ha förtroende för honom. Om förtroendet går förlorat kan han också avsättas från ledarskapet. En troende kan inte bli ledare eller försöka förbli ledare genom tvång. Han kan inte heller lura folket genom att med våld ta över ledningen av nationen och genom förtryck tvinga fram nationens stöd. Han kan inte heller använda ett sådant bedrägeri att folket inte får välja medlemmarna i samrådsförsamlingen (shura eller parlamentet) fritt efter eget önskemål, utan väljer dem enligt den maktövertagande personens önskemål. Det är endast den som saknar gudsfruktan och varje känsla av ansvar inför det kommande livet som kan överge islams föreskrivna metoder och ta till våld, bedrägeri och svek.

Denna princip följde den helige profeten själv. Tydliga föreskrifter kom till honom genom Guds uppenbarelse. Guds tydliga föreskrift är naturligtvis odiskutabel; om den behövs inget samråd eller ingen överläggning. Däremot kan det uppstå behov av överläggning och samråd om hur, på vilket sätt och under vilka omständigheter föreskriften ska genomföras, och i sådana fall gjorde den ädle profeten det. Även under de rätt vägledda kalifernas tid efter profeten följdes denna princip fullt ut.

Jahiliyyansåteruppståndelse

Eftersom konflikten och kampen mellan islam och jahiliyya är bestående och evig, fortsätter jahiliyya, efter att ha besegrats och övervunnits av islam, oförtrutet att försöka resa sig igen och långsamt återta sin kraft. Allah den Allsmäktige har sänt profeter och sändebud i varje tidsålder för att befria människan från jahiyyas inflytande och leda henne på livets rätta väg. De renar människornas tankar, akida och tro, läggning och karaktär samt seder och beteenden från jahiyyas inflytande och leder dem på den väg som Allah har valt, varigenom de gör livet lyckligt och vackert. Under deras ledning fortsätter människorna att leva ett förädlat liv. Men efter deras bortgång börjar människorna gradvis avlägsna sig från deras ideal och undervisning, och jahiliyya får möjlighet att vilseleda dem genom att snärja dem i olika villfarelser. Därefter blir hela det mänskliga samhället fångat i jahiyyas bläckfiskgrepp. Så länge människorna håller fast vid profeternas ideal och principer håller sig jahiliyya dold och väntar på ett tillfälle, samtidigt som den gång på gång ingjuter viskningar och ingivelser i de sanningsenligas och de sanningssökandes hjärtan. Den som skapar dessa ingivelser är Iblis Satan själv, hans oräkneliga följare bland jinner och människor samt människans eget nafs, det vill säga hennes onda begär. Ingivelsens pilar fortsätter att avfyras gång på gång; efter att ha missat målet flera gånger når de till slut rätt ställe, och jahiyyas återuppståndelse börjar.

Allah har naturligtvis befallt människorna att söka skydd hos Honom mot dessa ingivares ingivelser. Eftersom de försummar denna befallning och på grund av olika världsliga intressen faller människorna offer för ingivelserna. På så sätt rycker jahiliyya fram med alla sina redskap för att vilseleda.

Historien vittnar om att islams allomfattande seger inte började först under den första hälften av 600-talet. Tvärtom har islams guldålder kommit åter många gånger även före detta. Det är nämligen ett historiskt faktum att profeter och sändebud gång på gång har kommit till världen för att visa Guds tjänare den rätta vägen. De lämnade världen under sådana förhållanden att jahiliyya hade böjt sig inför sanningen. Men efter en tid började jahiliyya sin skadliga verksamhet, och människorna blev gradvis förvirrade och vilseledda och föll in i shirk och kufr. Även Israels barns historia ger exempel på detta. Efter profeten Mose – frid och välsignelser över honom – var Guds religion etablerad på alla områden av människornas liv under hans duglige och sanningsälskande efterträdare Josua ibn Nuns livstid och ännu en tid därefter. Därför var deras överlägsenhet över världens folk stadigt grundad. Med hänvisning till detta sägs det i den heliga Koranen: ”Israels barn! Minns den välgärning Jag har skänkt er. Och minns att Jag upphöjde er över alla världens folk.” – (Sura al-Baqara 2:47, 122).

Men senare, när deras religiösa livskraft försvagades och förvrängningar började visa sig i deras tänkande, karaktär och uppförande, gick jahiliyya till angrepp mot dem med all sin kraft. Till slut blev situationen sådan att Israels barn uppslukades helt av jahiliyya. Det kan inte förnekas att jahiliyya, även om den förhåller sig tyst under vissa omständigheter, gör det endast tillfälligt; den lämnar inte slagfältet utan väntar bara på ett lämpligt tillfälle. Eftersom jahiliyyas källa är ingen annan än Iblis, Satan, och eftersom det genom världens Skapare Allahs särskilda visdom och vilja har beslutats att Satan ska leva fram till Uppståndelsens dag, kommer konflikten mellan sanning och lögn, mellan gott och ont, att fortsätta för evigt. Denna konflikt är i själva verket till för att människan ska prövas, och det är därför hon har skapats.

Därför är det helt naturligt att Iblis Satans behandling av islam och den muslimska umman i senare tid blir densamma som hans behandling av alla tidigare profeters folk, eftersom han kommer att leva för evigt fram till Uppståndelsens dag.

Profeten Muhammed (frid och välsignelser över honom) förutsade också detta. Han sade: ”Ni kommer steg för steg att följa och efterlikna dem som levde före er. Till och med om de skulle gå in i en ödle hål kommer ni också att göra det.” Följeslagarna frågade: ”Allahs sändebud! Menar du judarna och de kristna när du säger dem som levde före?” Han sade: ”Vilka annars?” – (Bukhari).

Meningen med den helige Profetens ovan nämnda förutsägelse var att ni naturligt kommer att upprätta kontakter och förbindelser med de folk som är betydelsefulla på världens religiösa och kulturella scen. Så länge er tros fasthet förblir oförändrad kommer ni därefter att påverka dem i stället för att påverkas av dem. Men muslimerna kommer att börja följa dem steg för steg. Ni kommer att anta deras seder och bruk, tankesätt, vanor och ceremonier. Ni kommer inte att tveka inför att lyda vilseledda folk och syndiga grupper. När detta har skett kommer de naturligtvis inte längre att kunna bevara sin särart, egenart och religiösa medvetenhet. Därefter kommer den ogenomträngliga mur som hade byggts mellan islam och jahiliyya vad gäller tänkande, uppfattningar, uppförande och alla slags handlingar – en mur vars bevarande var lika nödvändigt som bevarandet av religionen och tron – att börja rasa på olika ställen, och muslimerna kommer att förlora sin nationella särart och identitet.

Jahiliyyas angrepp från fyra håll

Jahiliyya skakar av sig skammen efter sitt nederlag och reser sig åter. Inte nog med det: med full kraft inleder den ett angrepp mot islam från fyra håll. Angreppet riktades mot trons och religionens trosföreställningar, mot den islamiska sharia, mot islams grundprinciper och tankesätt samt mot muslimernas nationella enhet. Dess allra första mål var islams grundläggande trosföreställningar. Om den grundval på vilken hela religionens byggnad vilar kan förstöras, kan övriga tankesätt, vägledning och föreskrifter lätt utplånas. Den stärker sitt angrepp på islams grundläggande frågor, en efter en.

Tron på profetskapet

Tron på tawhid var fullständigt outhärdlig för jahiliyya. Men till en början hade den ingen möjlighet att angripa den direkt. Därför inleddes angreppet mot tron på Muhammeds profetskap. Med andra ord: om tron på Muhammeds profetskap kunde försvagas eller förstöras, skulle det bli lätt att utplåna islams övriga grundläggande trosföreställningar ur människornas sinnen. I detta syfte skapade jahiliyya flera slagfält.

Det första slagfältet var frambringandet av falska profeter. Det vill säga, även efter den siste profeten Muhammed (frid vare med honom) skulle personer som gjorde anspråk på falskt profetskap fortsätta att träda fram. Förberedelserna för detta pågick visserligen redan under profeten Muhammeds (frid vare med honom) livstid, men efter hans bortgång intensifierades verksamheten, och två personer, Musaylima och al-Aswad al-Ansi, presenterades som anspråkstagare till profetskapet. Några personer, däribland stammen Banu Hanifa, stödde Musaylima, medan Jemens invånare stödde al-Aswad al-Ansi. Men den förste kalifen, Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom), utrotade denna fitna med all sin kraft.

Därefter uppstod den shiitiska sekten mot slutet av det rätt vägledda kalifatet, och när den senare splittrades i många grupper och undergrupper började falska profeter träda fram ur dessa. Till exempel förklarade Abu Mansur, grundaren av Mansuriyya-sekten: ”Ali (må Allah vara nöjd med honom) var Allahs sändebud och profet. Därefter var Hasan (må Allah vara nöjd med honom), Husayn, Ali ibn Husayn och Muhammad ibn Ali alla sändebud och profeter. Jag är också ett sändebud och en profet, och efter mig kommer profetskapets kedja att fortsätta i sex generationer.”

Han sade dessutom att profetskapets kedja aldrig skulle ta slut – (Al-Milal wa an-Nihal, ash-Shahrastani).

Abu Khattab, grundaren av Khattabiyya-sekten, sade att alla imamiter är profeter. Mughirah, grundaren av Mughiriyya-sekten, gjorde själv anspråk på profetskap. Muhammad ibn Nasirun an-Nusayri, ledaren för Nusayriyya-sekten, gjorde också anspråk på profetskap – (samma verk). Det finns inget argument, inget bevis och inget gudomligt intyg till stöd för deras anspråk. Vad behövs det för? Så fort man ställer frågan om argument och bevis uppstår ju problem, och allt riskerar att gå om intet. Det enda som behövs är att skapa en religiös fanatism bland muslimer med svag iman och förvridet sinnelag. Och bakom detta kommer Satans kraftfulla ingivelser och bedrägeri att finnas.

Även om dessa personer som gjorde anspråk på falskt profetskap i allmänhet avvisades, blev naturligtvis en liten grupp människor vilseledd. De blev vilseledda och gick vilse genom att falla i den fälla som jahiliyya hade lagt ut.

Detta är vad som hände under jahiliyyas nya offensiv under de första hundra eller hundrafemtio åren. Det kan hända att liknande händelser också inträffade på olika håll i den muslimska världen. Särskilt under muslimernas nedgångsperiod är det helt naturligt att sådana händelser inträffar, och det gjorde de också. När muslimerna i någon mån avviker från de grundläggande trosföreställningarna om tawhid, risala och akhirah, överger Allahs lydnad och Sändebudets ledarskap på livets alla områden och böjer sig för taghutiska krafter, angriper jahiliyya muslimernas aqida och tro med full kraft och vinner, om än inte en fullständig, så åtminstone en partiell seger.

Införandet av en ny religion

Indiens kejsare Akbar försökte införa en bisarr religion kallad ”Dīn-e Ilāhī” i syfte att utplåna islam. Akbars avsikt var att införa denna nya religion som ett alternativ till islam. Den bakomliggande tanken var att han, för att göra sitt välde varaktigt och starkt i ett så vidsträckt land som Indien, måste vinna hjärtat hos landets hinduiska majoritet och andra samfund. Han ansåg det lämpligt att vinna deras hjärtan med religionens hjälp. Därför försökte han införa en ny religion som förenade alla religioner. I denna nya religion övergavs islams grundläggande principer, och många hinduiska ritualer och ceremonier gjordes obligatoriska för muslimer. Muslimer fick till exempel inte längre bära sina traditionella muslimska namn, inte låta omskära sina söner, inte ha skägg och inte äta nötkött. Muslimer och icke-muslimer skulle fritt kunna ingå äktenskap med varandra, och den icke-muslimske parten behövde inte konvertera till islam.

Det märkliga var att hinduer, jainer, buddhister och anhängare av andra religioner under denna religion kunde utöva sina respektive religioner som vanligt. Det var endast många av den islamiska sharīʿans bestämmelser som avskaffades. Det är helt uppenbart att denna religion uppfanns i syfte att utplåna islam.

Den icke-muslimska befolkningen blev visserligen mycket tillfreds med Akbar, men inte heller den var beredd att anta denna religion. Några få opportunistiska och vilseledda muslimer drogs däremot till den. Den stora muslimska befolkningen avvisade denna religion. Den berömde lärde och asketen från denna tid, shaykh Ahmad Sirhindī Mujaddid Alf-e Sānī (rahimahullāh), förklarade jihad mot spridningen av denna nya religion. Efter Akbars död gjorde hans son Jahangir desperata försök att införa den genom att framställa sig som bärare och försvarare av religionen ”Dīn-e Ilāhī”. Trots att han fängslade Alf-e Sānī i Gwalior-fortet och använde hela statens makt kunde han inte förhindra denna bisarra religions förtida undergång. Till slut frigav han Alf-e Sānī för att rädda sin tron, gjorde tawba inför honom och blev muslim på nytt. Den strategi som Akbar använde för att göra sitt eget, det vill säga Mogulväldets, styre varaktigt och starkt hade sått fröet till Mogulrikets fall.

De falska profeternas återkomst

Under det brittiska styret i Indien spreds ett nät av konspiration kring Mirza Ghulam Ahmads falska anspråk på profetskap. Den brittiska regeringen hjälpte konspirationen på alla sätt. Lockelsen med höga statliga tjänster, befordringar och olika ekonomiska förmåner lurade och vilseledde många muslimer som var okunniga om islam. De kristna missionärernas omfattande verksamhet under statens beskydd lyckades endast omvända ett fåtal muslimer till kristendomen. Men genom att tro på det falska profetskapet uppfanns en ny profet och ett nytt muslimskt samfund; därmed förnekades å ena sidan Koranens sanningshalt, och den som inte trodde på denna nya profet förklarades vara kafir. Detta var utan tvivel en tillfällig framgång för jahiliyyan. Men även om nästan alla muslimska länder i världen förvandlades till kolonier under utländska och icke-muslimska makter, och även om ett stort antal muslimer fjärmade sig från islamiska seder och bruk, avvisade det muslimska ummat som helhet med avsky Mirza Ghulam Ahmad Qadiyanis falska anspråk på profetskap.

Eftersom Mirza Ghulam Ahmad föddes på en plats kallad Qadian i östra Punjab kallas hans anhängare qadiyanier. De kallas också ahmadiyya. Redan under 1900-talets första fjärdedel förklarade världens lärda qadiyanierna eller ahmadiyya-samfundet vara icke-muslimer eller kafirer. Många välbelagda böcker skrevs också för att bevisa att detta profetskap var falskt och bedrägligt. Efter att den självständiga staten Pakistan hade upprättats 1947 genom Indiens delning inleddes en kraftfull rörelse mot detta falska profetskap. Deras propaganda förbjöds i de arabiska länderna. Slutligen antog Pakistans nationalförsamling 1974 en lag som förklarade qadiyanierna vara icke-muslimer.

Shirk i profetskapet

Jahiliyyans första front mot islam skapades kring anspråket på falskt profetskap. Detta anspråk har framförts under olika epoker. Jahiliyyans andra front är shirk i profetskapet. Det innebär att en bisarr trosföreställning om delaktighet i profetskapet uppfanns. För detta ändamål använde man först särskilt Ali, må Allah vara nöjd med honom, som täckmantel. Det var en mycket smärtsam händelse i islams historia att oönskade tvister om kalifatet splittrade det muslimska ummat och ledde till uppkomsten av ett varaktigt samfund kallat shia. De som tillhör detta samfund antog som en del av sin tro föreställningen att profeten Muhammad Mustafa, frid och välsignelser över honom, hade utsett Ali, må Allah vara nöjd med honom, till sin ställföreträdare och kalif. Ännu smärtsammare är det att de tror att deras imamer, däribland Ali, må Allah vara nöjd med honom, var ofelbara. Muslimernas grundläggande trosuppfattning fram till dess var att endast profeterna bland mänskligheten var ofelbara, och att denna ofelbarhet inte var deras egen förtjänst. Allah hade i stället, eftersom Han hade valt dem bland människorna för profetskapets stora uppgift, genom Sin särskilda nåd hållit dem ofelbara. Om någon annan än en profet nu betraktas som ofelbar försvinner den grundläggande skillnaden mellan profeten och den som inte är profet.

Det blev fast förankrat i shiamuslimernas sinnen att inte bara Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom), utan även alla imamer av hans ätt, var lika syndfria som Muhammadur Rasulullah (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Detta var jahiliyyas stora bedrift i strid med den islamiska trosläran om profetskapet. Överdriften i vördnaden och respekten för ahl al-bayt, det vill säga Profetens familj, når nämligen nivån av shirk inom profetskapet. Att anse en person som inte är profet vara syndfri innebär i själva verket att ge honom samma rang och samma rättigheter som profetskapet. Därefter förblir tron på Muhammads budskap inte längre islamisk troslära. Därför kan man inte hoppas uppnå det stora syfte för vilket Allah, världarnas Herre, upprättade detta universella och eviga budskaps rang och sände profeten Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) som den siste profeten. Under sådana omständigheter förblir han, den utvalde Profeten, inte längre den ende källan till vägledning eller den enda erkända måttstocken för sanningen. Rätten till ovillkorlig lydnad är inte heller längre förbehållen honom. I stället har även de som anses vara syndfria fått samma rang som Profeten i dessa frågor.

Från kalifatet till monarkin

Att avskaffa det rättvägledda kalifatet och upprätta en monarki var jahiliyyas stora seger. Efter den fjärde kalifen Hazrat Alis (må Allah vara nöjd med honom) martyrdöd blev vägen för monarkin banad, och när Hazrat Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) tog makten över den islamiska staten föll det rättvägledda kalifatet.

Att det rättvägledda kalifatets fall kallas jahiliyyas stora seger beror på att det rättvägledda kalifatet inte bara var en politisk makt eller regering, utan ett fullständigt företrädarskap för Muhammads profetskap. Dess uppgift var inte begränsad till att administrera landets lag och ordning, upprätta fred och säkerhet samt försvara gränserna. Det fullgjorde också, i muslimernas kollektiva liv, de uppgifter som lärare, fostrare och vägledare som den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade utfört under sin livstid. Det ingick även i kalifatets uppgifter att hålla hela systemet för den sanna religionen levande inom Dar al-Islam, i dess rätta form, beskaffenhet och andliga kraft, samt att rikta världens muslimers samlade styrka mot att upphöja Allahs ord. Det finns inte utrymme här att återge den långa historien om hur det rättvägledda kalifatets fall började under Hazrat Uthman Dhu al-Nurayns, må Allah vara nöjd med honom, kalifat och hur det efter Hazrat Alis (må Allah vara nöjd med honom) kalifat förvandlades till en monarki. Det bör varje historiestudent känna till. Efter det rättvägledda kalifatets slut blev det emellertid lättare för jahiliyya att öppna fler fronter mot islam.

Efter det rättvägledda kalifatet

Efter det rättvägledda kalifatets slut upprättades en monarki, även om den fortfarande kallades kalifat, och där följde man inte längre islams ideal och grundprinciper. Den fullständigt rättvisebaserade samhällsordning som profeten Muhammad Mustafa (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade upprättat förblev oförändrad och intakt under det rättvägledda kalifatets tid, men under monarkin fanns den inte längre kvar. I stället för islams välfärdsinriktade styre framtvingades erkännandet av lydnad genom makt och tvång. Människorna hade inte längre någon möjlighet att uttrycka sina fria åsikter, och många fick till och med sätta livet till när de försökte uttrycka en fri åsikt.

Det är sant att land efter land erövrades under monarkin och att staten utvidgades. Men eftersom besluten fattades efter en enda persons vilja i stället för genom islams rådslag, förstördes enheten i muslimernas tänkande, och de började splittras i många grupper och undergrupper. Islamfientliga ideal och tankegångar började påverka dem.

Efter att det rättvägledda kalifatets, det vill säga Koranens och sunnans, styre hade avskaffats började förvrängningen av det muslimska samhället och muslimernas sinnen, tänkande och karaktär. Personer som besatt islamisk kunskap och karaktär visade ovilja mot att inneha offentliga ämbeten under monarkin och drog sig undan från samhällslivet.

Det bör påpekas att när den fullständiga islamiska staten hade upprättats genom profeten Mustafa, sökte skaror av människor skydd under islams fana. Därefter fick många av dem aldrig möjlighet att rena sina liv. Många fick inte heller lyckan att träffa den helige Profeten.

Efter den helige Profetens bortgång fortsatte den islamiska kallelsen och de islamiska erövringarna under kalifaten av Abu Bakr och Uthman (må Allah vara nöjd med dem). Under denna tid övergav otaliga människor från olika länder, områden, folk och samhällsklasser sina förfäders religion och sökte skydd under islams svalkande skugga. I allmänhet accepterade de islam som den sanna religionen med hjärta och själ. Men bland dem fanns också många som inte hade någon god avsikt bakom sitt antagande av islam. Innerst inne led de av en brännande smärta på grund av islam och hyste hat och fiendskap mot islam. De sökte efter en möjlighet att utdela ett förkrossande slag mot islam. För att uppnå detta onda syfte anslöt de sig till muslimernas led. I själva verket var de hycklare. Den judiske lärde Abdullah ibn Saba var en av de mest framträdande bland dem. I islams namn lyckades han splittra den muslimska ummahn och införa en separat trosuppfattning, tankegång och uppsättning sedvänjor bland dem.

Efter att monarkin hade upprättats övergick maktens nycklar från islam till jahiliyyas händer. När islam dessutom hade förlorat statsmakten hade den inte längre kraft att hejda jahiliyyas framsteg. Det var också mycket svårt för islam att bekämpa jahiliyya, eftersom jahiliyya inte trädde fram på arenan i sin verkliga skepnad, utan i skepnaden av en ”muslim”. Om jahiliyya hade kommit för att angripa islam i form av en ateist, kafir eller polyteist, som en öppen fiende till islam, skulle hela den muslimska ummahn ha enats för att bekämpa den. Men jahiliyya bekände sig till tawhid och risala, och allt den gjorde skedde i islams namn. Under islams täckmantel fortsatte jahiliyya att stärka sina rötter.

Jahiliyya tog staten och rikedomarna i besittning och gav det namnet kalifat. Men i själva verket var det en monarki, och att avskaffa denna monarki hade varit islams mål. Under denna monarkis beskydd spred sig jahiliyyas tankar och synsätt i härskarklassens liv, liksom i livet hos dess underlydande emirer och dignitärer, guvernörer, armén och samhällets inflytelserika personer. Samtidigt fortsatte även jahiliyyas filosofi, litteratur och konst att spridas.

Eftersom jahiliyya hade statsmakten i sin hand utövade den också inflytande över ulama, sufier och gudfruktiga människor. Därför spreds Platons filosofi, ett asketiskt karaktärsideal och ett pessimistiskt synsätt på livets alla områden i det muslimska samhället.

Under förevändning av taqwa och fromhet avlägsnade den samhällets karaktärsfasta människor från auktoritet och ledarskap och överlämnade makten till jahiliyyas fanbärare.

Icke-islamisk tasawwuf

Det har ovan beskrivits att jahiliyyas första och andra krigsfronter mot islam uppstod genom anspråk på falsk profetia respektive delaktighet i profetskapet. Även om jahiliyya inte kunde segra på den första av dessa två fronter, fick den övertag på den andra, förstörde den muslimska ummahns enhet och krossade den islamiska kalifatets palats. Därefter började jahiliyya sträcka ut sina svarta händer under den etablerade monarkins beskydd. Även där de rättfärdiga och gudfruktiga människor som på grund av omständigheternas tryck hade dragit sig tillbaka från den politiska arenan och ägnade sig åt tasawwuf, det vill säga själens rening, dhikr och åkallan samt studier och undervisning i religiös kunskap, fortsatte jahiliyya att utöva sitt inflytande. Som en följd uppstod jahiliyyas tasawwuf som en motpol till den islamiskt grundade tasawwufen. Detta var jahiliyyas tredje WAR FRONT, eller krigsskådeplats, mot islam.

Detta okunniga tasawwuf ville utplåna själva tron på profetskapet ur människornas hjärtan. Den grundläggande tanken i detta tasawwuf var att den dyrkan vars mål är att nå Gud varken kräver någon profets förmedling eller lydnad mot honom. Människan kan också nå detta efterlängtade mål utan detta. Möjligen hämtade dessa anhängare av det falska tasawwufet denna tanke från en shiitisk sekt. Grundaren av den shiitiska sekten Kaysaniyya, Ahmad ibn al-Qayyal, hävdade att det endast är de som saknar inre insikt som blir profeternas blinda efterföljare.

Denna tankegång uttrycks, något förfinad, på följande sätt: Liksom en advokats förmedling är oumbärlig när man vill framföra sitt ärende inför en härskares domstol, är pirens förmedling oumbärlig när man å en tjänares vägnar vill framföra något inför Gud. På så sätt bryter man förbindelsen med den profet genom vars förmedling mellan tjänaren och Gud – det vill säga genom lydnad mot profeten – lydnaden mot Gud och den enkla, raka väg till Gud som profeten har visat blir möjlig, och betraktar i stället lydnad mot piren som den enda förmedlingen till att nå Gud. I verkligheten begränsas dock tjänarens hela lydnad till piren, och hans lydnadsbegrepp kan inte höja sig över honom. Följaktligen blir piren den enda måttstocken för halal och haram, gott och ont samt dyrkan och olydnad. På så sätt bryts tjänarens förbindelse med Gud och profeten.

Om denna tankegång och filosofi antas, varför skulle då ”Muhammeds profetskap”, ja, ”tron på sändebudskapet”, inte bli överflödig? Kan någon som tror på islam, Koranen och profeten hysa sådana föreställningar? Det ytterst beklagliga är emellertid att jahiliyyah har smittat en grupp muslimer med denna vilseledande tankegångs allvarliga sjukdom, och att en grupp människor i islams namn har gjort sig till bärare, förespråkare och förkunnare av denna tanke.

Det bör påpekas att även om islamiskt tasawwuf och dess anhängare finns i samhället, är de mycket få till antalet. Eftersom det under det falska tasawwufet inte krävs att man följer sharias föreskrifter, dras de opportunistiska grupperna i större utsträckning åt detta håll. Jahiliyyahs propaganda är också mycket stark till dess stöd.

Jahiliyyahsdödligastevapen

Det råder inget tvivel om att det okunniga tasawwufet har vilselett vissa muslimer och avvikit från islams sanna, korrekta och enkla raka väg (Sirat al-Mustaqim). Men senare har jahiliyyahs tre allra farligaste vapen försvagat själva islams grundvalar. Dessa är: (1) ett gudlöst eller gudsfrånvänd livssystem (SECULARISM), (2) nationsdyrkan, det vill säga nationalism (NATIONALISM), och (3) demokrati som gör anspråk på suveränitet (DEMOCRACY). Genom att behandla dessa tre farliga vapen blir det tydligt hur mycket de har påverkat islamisk tro och islamiskt tänkande, samt i vilken grad livsåskådningar och ideologier som strider mot islam har etablerats.

Sekularism

Låt oss först behandla SECULARISM (sekularism). Dess innebörd är att man på livets alla områden avvisar världens Skapares lag och vägledning och lever enligt lagar och vägledning som man själv har utformat. Det sägs emellertid mycket listigt att om någons samvete vittnar om att det finns en Gud och att Han bör prisas, får personen göra detta i sitt privatliv. Men Gud och religionen har inget samband med världen, samhället eller något som rör dessa områden. Inom det livssystem vars byggnad har rests på denna teori är alla nivåer av relationerna mellan människor och mellan människan och världen fullständigt oberoende av Gud och religionen. Hela samhällssystemet är oberoende av religionen, liksom utbildningssystemet, lagarna, landets parlament, politiken, ekonomin, all förvaltning i landet samt internationella relationer och förbindelser; i alla beslut som fattas inom dessa olika delar och områden av människans liv är frågan om huruvida Gud har fastställt några grundprinciper och föreskrifter för oss i dessa frågor avfärdad som irrelevant, i grunden meningslös och grundad på blind, vidskeplig tankegång. Och även om Han skulle ha gjort det, är det enligt rådande förhållanden och omständigheter inte möjligt att följa dem. Återstår då privatlivet. Men genom påverkan från ett religionsfritt utbildningssystem och ett religionsfritt samhällsliv har även privatlivet i de flesta fall blivit, och blir, fritt från religion. Orsaken är att numera mycket få människors samvete vittnar om att det finns en Gud och att man måste följa Hans befallningar. Särskilt för dem som leder den samhällskultur som har byggts på denna sekularism är religionen nu inte ens längre en fråga för privatlivet. Deras personliga förbindelse med Gud har också brutits.

Denna sekularism, det vill säga religionslöshet eller gudsuppror, föddes i Europa och har också en bakgrund (BACKGROUND). Det förefaller svårt att förstå frågan utan att åtminstone kortfattat behandla denna bakgrund.

De kristna prästerna utformade, på grundval av en förvanskad kristendom, en av dem själva uppdiktad sharia eller religiösa lagar och började styra i religionens namn. I Tora fanns shariabestämmelser lämpade för att leda samhället. Även om de judiska lärda i största möjliga utsträckning förvanskade Tora, förkastade de kristna själva den ursprungliga Tora. Ingen ny sharia uppenbarades genom Bibeln. Därför förvanskade de kristna prästerna religionen för sina egna intressens skull och fortsatte att styra i religionens namn. Det var inte på något sätt möjligt att upprätta fred, säkerhet och rättvisa i samhället genom människors egenhändigt påhittade lagar i stället för lagar som sänts av Gud. Även om missförhållanden och orättvisor, förtryck och förföljelse fortsatte under detta styre, godtog det vanliga folket motvilligt och tyst detta, eftersom det bar religionens prägel. I hela Europa fanns många små och stora riken som styrdes av präster och kallades PAPAL STATES. Över dessa hade ett kristet imperium upprättats som kallades HOLY ROMAN EMPIRE.

Det bör påpekas att muslimskt styre upprättades i Spanien i början av det åttonde århundradet och bestod i flera hundra år (711–1492 e.Kr.). Under det muslimska styret grundades de två största universiteten i Córdoba och Granada, och kunskapstörstande människor från olika delar av Europa började i stora skaror söka sig till dessa högt ansedda lärosäten för att inhämta kunskap. Genom högre utbildning tände dessa institutioner kunskapens och vetenskapens fackla i Europa. I den dåtida världen var Bagdad, Córdoba och Konstantinopel (CONSTANTINOPLE) centra för utbildning, civilisation och kultur i hela världen. Men Córdoba stod över alla de andra. Córdobas (CORDOVA) berömmelse inom kunskap och vetenskap var världsberömd. Som ett resultat av den omfattande odlingen av kunskap och vetenskap började ett fritt och självständigt tänkande växa fram bland de bildade samhällsskikten. Samtidigt gjordes också den ena nya vetenskapliga upptäckten efter den andra. En våldsam konflikt började mellan prästernas föråldrade, gamla och vidskepliga föreställningar och det vetenskapliga tänkandet. Nya lagar stiftades för att stoppa vetenskapligt tänkande och vetenskapliga upptäckter. Hårda och fasansfulla straff föreskrevs för dem som bröt mot lagarna. Eftersom allt detta gjordes med religionen som förevändning, började de bildade samhällsskikten känna avsky för själva religionen.

De kristna lärda och filosoferna i forna tider hade byggt hela byggnaden av sin religiösa tro och sina föreställningar om människan och världens natur på den grekiska filosofins och vetenskapens idéer, teorier, argument, bevis och fakta. De föreställde sig också att om någon av de grundvalar på vilka deras teoribyggnad vilade utsattes för ett angrepp, skulle hela byggnaden falla sönder. Tillsammans med den skulle även kristendomen gå under. De var inte på något sätt beredda att tåla någon kritik eller forskning som kunde väcka tvivel på de allmänt erkända sanningarna inom grekisk filosofi och vetenskap. De var inte heller beredda att godta någon filosofisk tankegång som, genom att avvisa dessa allmänt erkända sanningar, lade fram ett annat tänkesätt som kunde få prästståndet att känna behov av att ompröva sin filosofi. Inte heller tilläts något forskningsarbete genom vilket någon del av de föreställningar om människan och världens natur som framställdes i Bibeln, eller av de idéer och läror som filosoferna omfattade, kunde bevisas vara felaktig. De betraktade varje sådant förhållande som en direkt fara för religionen och för hela det kulturella, politiska och ekonomiska system som byggts på den. Å andra sidan blev svagheterna i den filosofi och vetenskap på vilka hela byggnaden av den religiösa tron hade rests tydligt synliga vid varje steg för dem som bedrev kritik, forskning och faktasökande i enlighet med renässansrörelsen och dess krav. Men ju längre de kom i sin forskning, desto hårdare försökte prästerskapet eller de kristna, genom att använda sin religiösa eller politiska makt, dag för dag hindra deras väg. Många ting som stred mot tidigare allmänt erkända sanningar framträdde med dagsljusets klarhet. Prästerskapet sade att kritikerna skulle få sina ögon utstuckna i stället för att de allmänt erkända sanningarna skulle omprövas. Forskarna tyckte sig se att de läror som betraktades som ofelbara bevis för den religiösa tron innehöll stora brister. Prästerskapet sade att hjärnorna hos dem vars sinnen och tankar gav upphov till sådana idéer skulle krossas fullständigt. Följden av denna konflikt och sammanstötning blev att en trotsig hållning mot religionen och de religiösa uppstod redan i den första gryningen av kunskapens, vetenskapens och det intellektuella uppvaknandets renässans, och att en mentalitet av gudsavvändhet och religionslöshet spreds genom den nya civilisationens ådror. Därefter kunde man inte förvänta sig att dessa förespråkare för fritt tänkande skulle skilja andra religioner från kyrkans kristendom. Därför begränsades deras trotsighet naturligtvis inte till kristendomen och dess kyrka. Tvärtom blev allt som kallas religion offer för deras trotsighet. När denna psykologiska hållning av trotsighet mot religionen tillsammans med konflikten trädde ut från kunskapens område och in på politikens, ekonomins och de sociala systemens olika områden, byggdes efter kyrkomyndighetens nederlag, under ledning av den nya civilisationens banérförare, en ny religiös byggnad för livet, med en bestående livsåskådning, som fick namnet ”sekularism”. Dess grundprincip är att religionen inte ska ha någon rätt att ingripa i någon del av politiken, ekonomin, moralen eller lagarna, kort sagt i någon del av det sociala livet. Religionen är en rent personlig sak. Den som vill tro på Gud och profeterna i sitt privatliv får göra det. Men när hela det sociala livets regelverk utformas är frågan om vilken vägledning Gud ger i detta avseende irrelevant.

Sekularism är den grundläggande byggstenen i den moderna världens nya civilisations idéella, sociala, politiska och ekonomiska system. Fascism, kapitalism, nazism, socialism, kommunism, nationalism, demokrati som gör anspråk på suveränitet, hedonism (EPICURIANISM), utilitarism (UTILITARIANISM), ateism, darwinism (DARWINISM) och liknande läror är bara grenar och kvistar på sekularismen, och sekularismens livskraft är genomträngande i dem alla.

Grundvalen för detta levnadssystem är religionslöshet, gudsfientlighet eller ren världslighet. Läran att förhållandet mellan Gud och religionen endast är begränsat till människans privatliv är en meningslös och absurd lära, som inte har ens det avlägsnaste samband med kunskap och samvete. Det är uppenbart att när det gäller Gud och människan måste det ena av följande två vara fallet: Antingen är Gud människans och hela universums Skapare, Herre, Härskare och Lagstiftare, eller också är Han inget av detta. Om Han inte är Skaparen, Herren och Härskaren, finns det inte heller något behov av att ha ett personligt förhållande till Honom. Och att dyrka och tillbe en varelse som man inte har någon relation till är fullständigt meningslöst. Det är till och med ett tecken på bristande förnuft att tänka att Gud visserligen är Skaparen, men att Han inte har talat om hur människan ska leva sitt liv på jorden eller hur hennes politiska, ekonomiska, kulturella och sociala system ska vara – eller, Gud förbjude, att Han är oförmögen att göra det. Finns det något behov av att tro på en sådan Gud? Men om Han är vår och hela universums Skapare, Herre och Härskare, då är det inget annat än yttersta dårskap att tänka att Hans styre endast ska vara begränsat till privatlivet, eller att Hans styre inte ska omfatta något annat än ren dyrkan och tillbedjan. När den ena människan knyter sig till den andra och sociala relationer börjar uppstå, kan det vara ett påstående från en person utan förnuft att Skaparens styre och kontroll då inte längre ska gälla. Om människan i det sociala livet, i stället för att vara beroende av Skaparen, blir självständig och godtycklig, innebär det ett yttersta uppror mot hennes Skapare, Herre och Härskare. Den som efter detta uppror säger: ”Jag följer Gud i mitt privatliv” måste sägas ha drabbats av en förvriden hjärna. Detta kan inte vara något annat än bedrägeri, svek och hyckleri gentemot Skaparen.

Är det inte ett uttalande av en samvetslös människa att varje individ, var och en för sig, är Guds tjänare och skyldig att följa Hans befallningar, men att dessa separata individer, när de förenas och bildar ett samhälle, inte längre är Guds tjänare? Var och en av delarna är en tjänare, men delarnas helhet är inte en tjänare. Ett sådant påstående kan endast komma från en vettlös dåre. Hur kan man acceptera att om vi inte behöver Gud och Hans vägledning i vårt familjeliv, i våra slumområden och städer, på våra läroanstalter, på våra torg och marknader, i våra parlament och regeringsbyggnader, inom förvaltningen, i högsta domstolen, på militärförläggningarna, inom polisen, i krig och fredsfördrag – var skulle vi då behöva Honom? Om Gud är så hjälplös och oförmögen (Gud förbjude) att Han inte kan ge vägledning på något område av livet, inte kan tala om för oss vad som är gott och vad som är skadligt för oss och inte kan ge lösningar på våra livsproblem, vilken nytta har vi då av att erkänna en sådan Gud? Men om Han verkligen är behörig att vägleda oss i allt detta och har gett oss en livsordning, innebär förkastandet av den att man förklarar uppror mot Honom. Därför kan den engelska termen SECULARISM på bengali inte översättas mer träffande än med gudsfientlighet. I det verkliga livet får denna lära ytterst allvarliga konsekvenser. Om man berövar någon del eller aspekt av livet Gud eller religionen, blir den med nödvändighet underställd Satans inflytande. Det finns inget sådant som ett privatliv för människan. Från det ögonblick ett människobarn föds ur sin mors livmoder börjar dess sociala liv. Runt omkring sig ser det sin mor, far, sina syskon, far- och morföräldrar, morbröder, mostrar, fastrar och många andra släktingar. När dess förstånd öppnas blir det knutet till ett samhälle, en släktgrupp, ett slumområde, en nation samt ett kulturellt, ekonomiskt och politiskt system. Många sådana relationer knyter det till andra människor, och andra människor till det. Först när dessa relationer är riktiga, vackra och rättvisa blir välfärd och välstånd möjliga för varje människa och för mänskligheten som helhet. När det gäller detta är endast Allah den Allvetande Varelsen som har gett människan rättvisa och bestående grundprinciper och gränser för dessa relationer. Om man i någon del eller på något område av livet förkastar Allahs vägledning och ledning och handlar efter eget godtycke och fritt, finns det ingen plats för bestående grundprinciper, rättvisa eller ärlighet. När människan har berövats Guds vägledning återstår därför, förutom begär, vidskepelse samt bristfällig och ofullständig kunskap och erfarenhet, inget annat som hon kan vända sig till för vägledning. Konsekvenserna av detta kan ses i varje samhälle som styrs enligt religionslöshetens eller den rena världslighetens (SECULARISM) principer. Där ser man att nya grundprinciper ständigt utformas och upphävs för att tillfredsställa begären. Det är uppenbart för hela världen hur varje område och aspekt av de mänskliga relationerna har förorenats av orättvisa, övergrepp, förtryck och ömsesidig misstro. I alla mänskliga angelägenheter finns ett starkt inflytande från personlig, gruppbaserad, nationell och släktbaserad själviskhet. Varje nation och varje land har inom sitt eget maktområde, så långt det förmår och i möjligaste mån själviskt, utformat grundprinciper, lagar, regler, seder och metoder för att tillfredsställa sina egna begär. De bryr sig inte om vilka följder detta kan få för andra individer, grupper och nationer. Därför kan man utan tvekan säga att konsekvensen av sekularism, det vill säga gudsfientlighet eller världslighet, endast är denna: vilken individ som än följer denna lära i sitt handlingssätt blir tygellös, ansvarslös och slav under sina begär – oavsett om det handlar om en individ, en grupp, ett land, en nation eller en sammanslutning av nationer.

Av den föregående diskussionen har vi fått veta att sekularismen föddes i Europa under judendomens och kristendomens djupaste förfallsperiod och att den drev bort Gud och religionen från alla områden av människans liv och endast tillät religionen att praktiseras inom det ytterst snäva området av privatlivet. Kort sagt innebär sekularismen att avgöra alla frågor i människans liv genom att bortse från Guds suveränitet och vägledning, samt att i stället för framgång i akhira (livet efter döden) göra det världsliga livet och dess framgång till livets mål. ”Sekularismen” har, med denna innebörd och tolkning, brett ut sina armar över hela världen som en bläckfisk. Även om antalet människor som tror på Gud och religionen fortfarande är störst i världen, är denna religiositet begränsad till det ytterst snäva området av individens liv, avskilt från samhället, och även inom detta område är de flesta av dem som beskriver sig själva som troende på religionen inte hängivna åt sin religiositet. På grund av den yttre miljöns påverkan blir de gradvis alltmer utan tillit till religionen och till Gud. I Europa och Amerika ser man hur kyrkor och synagogor överges. Den judisk-kristna ungdomen dras mot ateismen. Utanför privatlivets ytterst snäva område råder ”sekularismens” herravälde och makt över hela livet i stället för Guds, och man kan säga att det över hela mänskligheten inte är religionen utan ”sekularismen” som härskar. Bland de andra ideologier som har uppstått ur denna, såsom fascism, socialism, nazism, kommunism och nationalism, vilka har nämnts tidigare, finns som en universell gemensam värdering att de inte är grundade på Allah den Allvetandes välbehag, utan på mänskliga drifter. Alla dessa ideologier och system har inte antagits på grundval av Allah den Allvetandes vägledning, utan är frukten av gudsfientliga tankar och perspektiv. Därför kan man utan tvekan säga att religionslöshet och gudsfientlighet är andra namn för ”sekularism”.

Sekularismen har kallats jahiliyyas dödliga vapen mot islam eftersom även det muslimska folk som tror på tawhid, risalah och akhira utan minsta tvekan har antagit sekularismen som den normgivande ideologin för sitt sociala och politiska liv. Denna ideologi uppstod genom att moderna tänkare och vetenskapsmän förklarade uppror mot det godtyckliga styre och den vidskepelse som kristna religiösa lärda utövade i religionens namn. Tawrat och Injil (Bibeln) har förvanskats och förändrats så mycket att endast en mycket liten del av det ursprungliga budskap som uppenbarats från Allah kan återfinnas i dem. Dessutom innehåller Bibeln inga principer för politik, ekonomi, rättsväsende, krig, fredsfördrag och liknande. Därför var det inte möjligt att tillämpa balanserade och rättvisa principer i landets styre eller i all politisk och ekonomisk verksamhet. De religiösa lärda, det vill säga prästerna, hade i eget intresse upprätthållit ett gudlöst och exploaterande styre i religionens namn, och som en reaktion på detta uppstod sekularismen. Men muslimernas situation är helt annorlunda. Koranen och sunna fanns framför dem och finns fortfarande där. De har också framför sig exemplet på en enastående islamisk välfärdsstat som bestod oförändrad i nästan ett halvt sekel. Trots detta måste det sägas vara en stor triumf för jahiliyya att de har förkastat Allahs suveränitet, det vill säga Hans herravälde och auktoritet på livets alla områden, och böjt sig för av människor utformade ideologier och lagar.

Det är emellertid riktigt att när muslimerna, efter att ha avlägsnats från den politiska makten på grund av sitt moraliska förfall, levde under slaveriets villkor, påverkades de av den segrande maktens tankesätt, livsåskådning och värderingar. Till slut blev de så mentalt förslavade av den segrande makten att de började tänka på allting med dess sinne och se allting genom dess ögon.

Sekularismen under det europeiska kolonialstyret

I den östra delen av denna subkontinent, det vill säga Bengalen, Bihar och Orissa, började det engelska kolonialstyret år 1757. Genom list, bedrägeri, mutor och förräderi besegrade och dödade engelsmännen Siraj ud-Daulah, den självständige härskaren över Bengalen, Bihar och Orissa, utan strid. Därmed etablerades det engelska styret i denna region och inom det följande århundradet över hela subkontinenten. Före det engelska styret hade muslimskt styre rått över hela subkontinenten i flera hundra år. Det bör noteras att islamisk lag tillämpades överallt i landet under det muslimska styret och att fullständig rättvisa upprätthölls mellan alla folk och trosbekännare. Efter att muslimerna hade berövats makten tog engelsmännen över styret, upphävde därefter landets gällande islamiska lag och ersatte den med lagar skapade av människor.

Det muslimska styret upphörde på grund av de muslimska härskarnas extrema moraliska förfall, deras lyxliv och ansvarslöshet. Men muslimerna kunde inte acceptera styret från utlänningar och icke-troende av två skäl. För det första hade de, som härskarnas folk, tvingats bära underkastelsens, det vill säga slaveriets, bojor, vilket var fullständigt skamligt och outhärdligt för dem. För det andra hade gudlösa, det vill säga sekulära, lagar skapade av människor påtvingats dem i stället för islamisk lag. Detta stod i strid med deras iman och aqidah.

Enligt islams grundläggande trosuppfattning är Allah inte bara skaparen av hela universum, inklusive mänskligheten; Han är också alla varelsers försörjare, vårdare, Herre, Konung och lagstiftare. I Koranens sura an-Nas benämns Allah som mänsklighetens Konung, och människan uppmanas att söka tillflykt hos Honom. Allah är mänsklighetens Konung och människorna är Hans undersåtar. Från Konungen måste det självfallet finnas nödvändiga lagar och regler för undersåtarna, vilka de är skyldiga att följa. Annars måste de naturligtvis vara förtjänta av straff för brott mot lagen.

För muslimerna på denna subkontinent blev frågan påträngande: hur kan man acceptera lagar skapade av människor i stället för Allahs lag? De eller den som upphäver Allahs lagstyre och vill genomföra sitt eget lagstyre i det mänskliga samhället är ogiltiga krafter som gör anspråk på gudomlighet; i Koranens språk kallas de taghut. Man måste därför tro på Allah genom att förkasta taghuts befallningar, styre, herravälde och auktoritet. Att samtidigt lyda Allah och taghut är orimligt och strider mot islams grundläggande trosuppfattning. Det är visserligen riktigt att den brittiska regeringen under sina nästan tvåhundra år av styre på denna subkontinent inte hindrade muslimerna från deras religiösa plikter, såsom salat, fasta, hajj och zakat. Dess ståndpunkt var att var och en skulle ha full frihet att utöva sin egen religion. Men religionen skulle inte ha någon normerande inverkan på landets lagar och regler, rättsväsendet, politiken, ekonomin, civilisationen och kulturen, utbildningen och så vidare. Med modern terminologi kallas detta sekularism. Därmed förnekas Allahs lagar, herravälde och auktoritet fullständigt på alla livets områden utanför individens privatliv. Vad kan detta kallas annat än extremt uppror mot Allah?

Muslimerna kunde inte acceptera denna filosofi och samhällsordning, som stred mot islam. Därför inledde Sayyid Ahmad Shahid Barelvi (må Allah förbarma sig över honom) i egentlig mening en islamisk rörelse under namnet Tahriq-i Mujahidin. Tusentals muslimer från alla delar av subkontinenten anslöt sig spontant till denna rörelse. Därefter förde de väpnad kamp på Allahs väg och upprättade även en renodlad islamisk stat. Även om den av olika skäl inte kunde bestå, fullgjorde Allah den Allsmäktiges sanna tjänare ändå sitt trosmässiga ansvar genom att störta taghuts lagstyre och, om än för en kort tid, upprätta Allahs lagstyre.

Det måste sägas vara en stor bedrift av jahiliyya, det vill säga Satan, att han i sin helhet har lyckats påverka och förmå det muslimska folket att omfatta denna gudsfientliga filosofi (sekularismen). De som inte tror på Guds existens, eller de som tror på existensen av tre gudar eller många gudar, har inga svårigheter att godta denna filosofi. För dem som tror på andra religioner än islam har deras religioner inte förkunnat någon livsordning. Förutom vissa former av dyrkan och religiösa ceremonier har de inte fått någon vägledning beträffande livets olika områden och aspekter. Inte ens i den himmelska skriften Evangeliet har något sagts om samhälls- och statsordningen. I Allahs sista uppenbarelsebok, Koranen, har en fullständig ordning för hela människans liv givits. När något ska avgöras inom vilket område av livet som helst, måste det avgöras i enlighet med de lagar och föreskrifter som Allah har uppenbarat. De som inte gör detta har med tydliga ord kallats »kafir«, »förtryckare« och »fāsıq«. Men personer och grupper som är kända som muslimer fortsätter utan tvekan att bryta mot denna tydliga föreskrift. Vad kan annars vara den enda orsaken till detta, om inte att dessa olyckliga muslimer lever ett liv i politiskt slaveri under anti-islamiska krafter och har godtagit den utbildning som dessa infört? Detta är inget annat än deras yttersta underlägsenhetskänsla och mentala slaveri.

Det är djupt beklagligt att Turkiet bland den muslimska världens länder var först med att anta sekularismen som grund för återuppbyggnaden av samhället, staten samt civilisationen och kulturen. Arkitekten bakom denna gudsfientliga stats- och samhällsordning var Mustafa Kemal Pasha.

Kemal Pasha föddes år 1881 i en förfallen stuga i Saloniki. Hans far, Ali Rıza, arbetade som skrivbiträde på ett statligt kontor. Eftersom han inte stod ut med fattigdomens påfrestningar lämnade han sitt arbete och började bedriva handel i hopp om att förändra sin lott. Men han hade ingen framgång i affärerna. Tvärtom mötte han gradvis allt större fattigdom. Till slut drev hans djupa förtvivlan över livet honom till missbruk, och han dog i tuberkulos. Hans hustru, det vill säga Mustafa Kemals mor, var en mycket gudfruktig och beslöjad muslimsk kvinna. Hon ville göra sin son till en from lärd man. Men Kemal hade ända sedan barndomen varit upprorisk och tygellös till sin läggning. Det var hans vana att öppet förolämpa och skälla ut lärarna. Därför fick han ingen skolutbildning. Senare skrev hans farbror in honom vid en militärskola. På så sätt fick han möjlighet att ansluta sig till militären.

Redan från barndomen avskydde Kemal Pasha fullständigt islam och islams religiösa bruk och ceremonier. I dessa frågor avvisade han inte bara sin mors råd och förmaningar, utan behandlade henne också mycket hårt. Hans otro på Gud, uppenbarelsen, profetskapet, det hinsides livet och liknande började växa, och i vuxen ålder framträdde han som ateist.

Första världskriget

Under det tidigare världskriget stred Turkiet, »Europas sjuke man« (The Sick Man of Europe), på Tysklands sida mot engelsmännen. Fram till den tiden betraktades det osmanska imperiet i Turkiet som kalifatets beskyddare. För att tillfoga motståndaren ett förödande slag och krossa den muslimska enheten skickade engelsmännen »Lawrence av Arabien« till Arabien som förkunnare av arabisk nationalism. Den dåvarande härskaren över Mecka, sharif Hussein Hashimi, blev så påverkad av denna nationalistiska propaganda att han i mitten av 1915 tog till vapen mot muslimerna för arabernas nationella självständighet och högg Turkiet i ryggen. I första världskriget segrade engelsmännen, det vill säga de allierade styrkorna (Allied Force). Redan i krigets början hade de genom ett hemligt avtal delat upp det osmanska imperiet mellan sig. Efter krigets slut 1919 styckades det turkiska imperiet sönder. Den europeiska delen gick det miste om. Till följd av den arabiska nationalismens giftverkan skiljdes de arabiska länderna visserligen från det turkiska imperiet, men de fördelades mellan England, Frankrike och Grekland. Till slut begränsades det osmanska imperiet till det forntida Anatolien (Istanbul). I maj 1919 återstod i den osmanska huvudstaden endast en sultan till namnet. Men även där var hans självständighet hotad.

Samtidigt hade de muslimska ledarna i Brittiska Indien, det vill säga på denna subkontinent, skapat tron hos muslimerna att kalifen för muslimerna och kalifatsystemet utgjorde en del av deras verkliga tro. När det osmanska imperiet sedan föll och dess sönderstyckade tillstånd blev uppenbart, uppstod hos muslimerna på subkontinenten farhågan att britterna kanske skulle förstöra själva kalifatets centrum, som muslimerna betraktade som sitt religiösa och andliga centrum.

Därefter träffade de muslimska ledarna Indiens vicekung och framförde sin ståndpunkt. Mötet blev inte tillfredsställande. Därefter reste en delegation under ledning av framstående ledare som Maulana Muhammad Ali Jauhar och Maulana Sayyid Sulayman Nadwi till London, där de träffade de brittiska myndigheterna och lade fram sina synpunkter. Som svar fick de veta att inga andra områden än det egentliga Turkiets territorium kunde överlämnas till dem.

På grund av den brittiska regeringens sådana muslimfientliga agerande blev muslimerna på subkontinenten ytterst upprörda, och i Indien inleddes en kraftfull khilafatrörelse för att bevara kalifatets existens. Den 10 augusti detta år (1919) hölls kalifatets dag över hela subkontinenten. Från denna tid började generalstrejker hållas på olika platser. Kort sagt började en våldsam explosion mot britterna på subkontinenten. Inom en månad anmälde sig omkring tjugotusen muslimer frivilligt för att fängslas. Rörelsen fortsatte fram till 1922. Men till den djupaste beklagande förvandlades hela denna stora rörelse och de anti-brittiska protesterna och upploppen till ett misslyckande.

Det berodde på att Kemal Pascha utnyttjade de turkiska muslimernas jihadiska inspiration och ledde kriget med enastående tapperhet och klokhet, varigenom han återtog många områden från engelsmännen. Han enade turkarna och lyckades återupprätta deras förlorade anseende och ära. Efter att på detta sätt ha blivit enväldig härskare avsatte Kemal Pascha i november 1922 den osmanska kalifatets sultan Muhammad Hashim, och i mars 1924 förvisade han den siste sultanen, Abdülmecid, som en marionett, ur landet och avskaffade kalifatet.

Strax efter maktövertagandet förklarade Kemal Pascha att han skulle utplåna alla spår av islam ur det turkiska folkets liv. Turkarna kunde endast göra framsteg och förvandlas till en respekterad modern nation efter att islams auktoritet hade undanröjts. På detta sätt fortsatte han offentligt att hålla det ena talet efter det andra mot islam och alla dess aspekter.

Den 3 mars 1924 lade han fram ett lagförslag i församlingen för att upprätta en helt ”sekulär” turkisk nation. Han sade att religionen och staten måste skiljas åt. Den turkiska republiken måste i verklig mening förvandlas till en sekulär stat.

Han förklarade motstånd mot lagförslaget vara ett allvarligt brott och varnade alla för dess fruktansvärda följder. I nästa skede antogs lagförslaget utan någon debatt.

Att det inneboende innehållet i ordet sekularism är religionslöshet eller gudsupproret bevisas av statens verksamhet. I efterlikning av den gudlösa, materialistiska västerländska civilisationen förklarades mat och dryck, klädsel, uppförande, oanständig dans och sång, alkoholkonsumtion och annan islamfientlig kultur vara Turkiets nationella symboler. Islamisk undervisning avskaffades vid de islamiska läroinstitutionerna. Därför förstördes många madrasor och maktaber. Turkiets gamla alfabet ersattes med det romerska alfabetet. Bönekallelsen på arabiska förbjöds. Plötsligt förvandlades en muslimsk nation till en islamfientlig nation, enbart genom maktens övergrepp.

En tid senare anlände en turkisk delegation till Delhi. De var stolta över att gång på gång presentera sig som en europeisk nation. Muslimerna i Delhi bjöd dem att förrätta fredagsbönen i Delhis stora moské. Men de avvisade inbjudan. De avvisade också inbjudan från Aligarh Muslim University. Däremot besökte de med glädje Banaras Hindu University, trots att inget program hade planerats i förväg. Med andra ord var de inte villiga att identifiera sig som muslimer. Detta är sekularismens verkliga konsekvens.

Sekularismens fanbärare säger att sekularismen inte är religionsfientlig, utan endast betraktar religionen som åtskild från staten. Detta är inget annat än ett bedrägligt försök att förleda människor. Den turkiska sekularismens arkitekt hyste ingen tro på religionen och hade som mål att utplåna islam. Han brukade säga att islam var en död företeelse som hade införts av en teologiskt principlös arab. Det råder ingen tvekan om att han syftade på profeten Muhammed (frid vare med honom).

Han sade också att detta kanske hade varit lämpligt för öknens stammar. För dagens moderna och progressiva stat har det inte något större värde. Guds uppenbarelse? Det finns ju ingen Gud! Detta är bojor med vilka mullor och ohederliga härskare tvingar folket att hålla huvudet böjt.

Den som inte tror på Gud och religionen har också en sådan karaktär. Han blir ytterst despotisk, grym, samvetslös och högmodig. Kamal Pasha var också sådan. Han gifte sig med en vacker och bildad kvinna vid namn Latifa. Han uppmuntrade henne att bära manskläder och kräva fullständig jämlikhet för kvinnor. Men när hon, som en självrespekt­erande kvinna, krävde att bli behandlad som en aktad hustru, skilde Kamal sig från henne i vredesmod. Efter skilsmässan överskred hans skamlöshet alla gränser. Han började dricka så mycket att han blev en fullkomlig stordrickare och nästan ständigt var berusad. Vackra unga män blev målet för hans sexuella begär. Hans beteende mot hustrur och döttrar till hans politiska anhängare blev så oanständigt att de försökte hålla sina kvinnor så långt borta från honom som möjligt. Hans hälsa bröts ned av könssjukdomar.

Han litade inte på någon. Han lyssnade inte på någon åsikt som avvek från hans egen. Han bedömde allt efter egenintressets måttstock.

Ingen despotisk härskare kan på något sätt tolerera en rival. Kamal Pasha försummade inte heller någon möjlighet att undanröja sina politiska motståndare. En despotisk tribunal upprättades för att döma dem. De dömdes till döden utan någon rättslig process eller några bevis.

Det turkiska folket kunde inte acceptera Kamals reformkampanj mot islam. Deras protester började växa. År 1926 gjorde de kurdiska stammarna i bergstrakterna öppet uppror mot Kamals administration. Kamal Pasha inledde ett barbariskt förtryck i det turkiska Kurdistan. By efter by brändes ned. Boskap och åkrar förstördes. Kvinnor och barn våldtogs och dödades i massor. Många kurdiska ledare hängdes offentligt. Genom skrik, klagan och marsiya-sorgesång befäste Kamal sitt despotiska och antislamska sekulära styre.

Men islam kunde inte utrotas ur Turkiet. Kamalismens fall har börjat, och islams pånyttfödelse har också börjat – bland ungdomarna, vid läroanstalterna och i militärförläggningarna. Kamalismen, jahiliyyans vapen, håller nu på att försvagas. Den har inte längre kraft att hindra islams pånyttfödelse.

Den livsåskådning som hade utformats på sekularismens grund, de måttstockar som hade fastställts för rätt och orätt, gott och ont, vinst och förlust, seger och nederlag samt synd och dygd, och det palats av civilisation och kultur som hade byggts upp, spred gradvis sitt inflytande över hela världen. Genom framstegen inom vetenskap och teknik väckte denna nya civilisation förundran och lockelse i människornas sinnen. Nya tankar från tänkare och lärda som Francis Bacon, Voltaire, Darwin, Hegel, Karl Marx och Freud gjorde denna civilisation och kultur till en fanbärare för ateism och materialism. De muslimska länderna böjde sig ett efter ett inför denna civilisation och kultur samt dess politiska dominans. Livet i slaveri medförde en mental förändring hos dem. De förlorade sin islamiska troslära, sin karaktärsstandard samt det okuvliga mod, den stora själsstyrka och det hjältemod som tron på tawhid hade gett dem. Det sekulära, det vill säga gudlösa, utbildningssystemet under den segrande civilisationen gjorde dem fullständigt främmande för Gud. Till namnet förblev de muslimer, men i deras sinnen fanns inte längre någon känsla av att behöva stå till svars inför Gud i livet efter detta.

Men hela det muslimska samhällets tillstånd var inte detsamma. Majoriteten av folket hade visserligen drabbats av en viss förvrängning, men inom dem fanns fortfarande islamiskt medvetande och livskraft. De var emellertid inte enade, och det rådde också stor brist på människor som kunde leda dem på den rätta vägen. Ulama-samhället gjorde åtminstone detta för att hålla islam vid liv: på eget initiativ upprätthöll de madrasa-skolor, maktaber och dar al-ulum för islamisk undervisning samt höll studiet av Koranen och hadith vid liv. På olika platser inrättades också khanqaher för undervisning i ilm al-tasawwuf. Men genom detta kunde de inte hejda jahiliyyans framsteg. Jahiliyyan hade etablerat sitt totala herravälde över alla områden av människolivet – från läroanstalter till statlig förvaltning och domstolar; från olika nyhetsmedier till internationell kommunikation och relationer; inom mat och dryck, idrott, nöjen och gästfrihet, äktenskap, olika ceremonier och högtider. De taghutiska regeringarna fortsatte genom sina utbildningssystem att skapa människor som skulle hjälpa dem i förvaltningen och som, när tiden var inne, själva skulle anförtros landets styre. Dessa människor, som saknade islamisk kunskap och karaktär, fortsatte att blint efterlikna sina västerländska herrar för att behaga dem. De hade lämnat islam även i sina hjärtan, eftersom de trodde att islam utgjorde ett stort hinder på vägen mot det muslimska folkets utveckling och framsteg.

Dessa förvridna och vilseledda avkomlingar av den västerländska civilisationen och kulturen fick vid en tid ett glädjebudskap från den brittiska regeringen. Lord Cromer sade, som den brittiska regeringens talesman, i sitt verk ”History of Modern Egypt”:

England är berett att så småningom bevilja alla sina koloniala besittningar politisk frihet så snart en generation av intellektuella och politiker, som genom engelsk utbildning har präglats av våra ideal och vår kultur, är redo att ta över. Men vi kommer inte för ett enda ögonblick att tolerera att en självständig islamisk stat upprättas någonstans i världen.

Det vill säga: England är berett att slutligen bevilja de länder som står under dess koloniala styre politisk frihet så snart en generation av politiker och intellektuella, som genom engelsk utbildning har inspirerats av våra ideal och vår kultur, är redo att ta över makten. Men vi kommer inte ens för ett ögonblick att tolerera en enda självständig islamisk stat någonstans i världen.

Lord Cromer uttryckte inte bara de brittiska härskarnas innersta tankar; det var också vad alla Europas imperialistiska makter tänkte. Vi ser att när självständighetsrörelser började i de muslimska länderna efter andra världskriget, kastade sig den muslimska befolkningen in i självständighetskampen, inspirerad av islamisk jihadisk iver. Men överallt såg man samma sak. Efter självständigheten tog en särskild krets, blinda efterföljare av den västerländska civilisationen, makten och krossade muslimernas förhoppningar och strävanden; i stället för islamiskt styre upprättade de ett taghutiskt styre. På så sätt segrade jahiliyyan. Samma situation kunde ses i nästan varje muslimskt land som nyligen hade vunnit sin självständighet.

Redan efter första världskriget började självständighetsrörelsen på den indiska subkontinenten. Under 1930-talet tog denna rörelse fart. Även om hinduer och muslimer, två skilda nationer, hade levt sida vid sida på subkontinenten i flera århundraden, hade de bevarat sin respektive nationella särart och identitet. Hinduerna utgjorde majoritetsnationen här. De framförde kravet på en geografiskt grundad nationalism och sade: I detta land utgör alla, oavsett nation och religion, tillsammans en enda nation; det finns ingen separat nation här som kallas ”muslimer”. Detta krav var löjeväckande, orealistiskt och oförenligt med sanningen.

På de hundra miljoner muslimerna på subkontinentens vägnar avvisades hinduiska krav, och det tillkännagavs: Muslimerna utgör, på grundval av sin religiösa tro, en helt självständig nation. Muslimer och icke-muslimer har aldrig varit en enda nation och kan aldrig bli det.

Hinduiska politiska organisation, Indiska nationalkongressen, krävde att en sekulär stat skulle upprättas här på grundval av en enda nation.

Muslimernas krav var: Eftersom muslimerna är en separat nation och eftersom deras iman och aqida kräver att ett fullständigt styre enligt islam, det vill säga Koranen, ska upprättas, behöver muslimerna därför ovillkorligen ett eget hemland för detta islamiska styre. Av de muslimskt dominerade områdena på subkontinenten skulle en separat stat för muslimerna bildas – dess namn skulle vara Pakistan.

Efter nästan åtta år av intensiv agitation och kamp föddes den 14 augusti 1947 en separat stat för muslimerna, Pakistan. Hundratusentals människor i subkontinenten gav villigt sina liv för Pakistan och kravet på islamiskt styre där. Jorden färgades av miljontals kvinnors och barns färska blod – efter den 14 augusti nådde miljontals människor det nyfödda Pakistans mark genom att simma över ett hav av blod.

Alla bar på ett bröst fyllt av hopp – den länge efterlängtade islamiska staten skulle snart upprättas. All orättvisa och allt förtryck, all ångest och jämmer skulle få sin upprättelse. Ett fullkomligt samhälle grundat på sanning och rättvisa skulle upprättas. Murarna av ojämlikhet och splittring mellan människor skulle brytas sönder – plundring, exploatering och berövande skulle upphöra. Under Koranens och sunnans lag skulle ett nytt himmelskt samhälle byggas på jorden.

Men det blev tvärtom. Lord Cromers ord förverkligades bokstavligt. För det första hade ingen förberetts för att styra en islamisk stat, och det fanns inte heller någon plan för det. Många bar på den allvarliga villfarelsen att det för att styra en islamisk stat räckte att vara muslim. Inga andra egenskaper behövdes. Denna föreställning visade sig vara helt felaktig.

Orsaken var att det utbildningssystem som britterna införde på subkontinenten hade drivit muslimerna i en riktning som var helt motsatt islams eviga föreskrifter. Ett folk vars utbildningspolitik går ut på att flyta med strömmen kan aldrig få en stark moralisk ryggrad. Islam lär oss att vi, oavsett åt vilket håll strömmen går och oavsett dess riktning, under alla omständigheter med stor fasthet måste följa endast den väg som Allah har fastställt. Även efter att ha fått makten över en självständig stat var det fullständigt omöjligt för ledare som formats under ett sekulärt eller religionslöst utbildningssystem att styra den enligt islams ideal. Någon åtgärd hade nämligen inte vidtagits för att utbilda människor med den sinnesinriktning och karaktärsstyrka som behövs för att leda polis, domstolar, armé, administrativa och utbildningsrelaterade avdelningar samt ekonomi och utrikespolitik i en islamisk stat. Det är visserligen sant att den utbildning som gavs inom det rådande utbildningssystemet kunde förse en icke-islamisk eller taghutisk stat med ansvariga på alla nivåer, från statschefen och nedåt. Men den kan inte ens utbilda en enda vaktmästare för en islamisk stat eller en vanlig polisman inom den islamiska poliskåren.

Det sorgliga är att det fanns otaliga madrassor, darul ulum och liknande institutioner på subkontinenten. Men i modern tid kunde vårt gamla madrassautbildningssystem inte utbilda ens en enda person av det slag som behövs som domare, sekreterare för olika departement eller ambassadör i en islamisk stat. Därmed bevisades hur djupt felaktiga de föreställningar var hos dem som trodde att en islamisk stat skulle upprättas så snart statsmakten hamnade i händerna på människor som kallades ”muslimer”.

Varken skolorna, högskolorna och universiteten på subkontinenten eller madrassorna och darul ulum hade utbildat människor med målet att styra enligt islamiskt styre. Därför kom ansvaret för att styra landet att hamna i händerna på de människor som herr Cromer hade skapat. Med all sin kraft spärrade de alla vägar för islam att träda in i Pakistan, som hade skapats i islams namn.

En utmärkt redogörelse för hur styret av Pakistan efter dess grundande hamnade i händerna på dessa lokala, muslimskt benämnda människor som britterna hade skapat, har givits av herr Altaf Gauhar. Han började sin tjänst redan under den brittiska perioden och innehade senare mycket betydelsefulla poster i Pakistans regering ända in på 1960-talet. Han säger:

Britterna lärde vår härskande elit att bevara koloniala intressen och att driva särskilda institutioner. De inhemska härskarna (byråkraterna) hade kommit att anse att deras egen existens var knuten till de tidigare härskarnas institutioners fortsatta existens. Självständigheten hade flyttat dem från en ställning av indirekt överhöghet till direkta härskarposter. Enligt deras uppfattning kunde ingen bättre ordning för att skydda landets intressen finnas än de tidigare institutionerna och systemet (det brittiska styrelseskicket).

Altaf Gauhar säger vidare: På den tiden var det engelsmän i egentlig mening som var domare och magistrater vid våra domstolar. Se vilken blind efterlikningsiver våra nya härskare hade: trots att det inte fanns någon möjlighet för dem att gifta in sig i dessa domares familjer eller att delta i deras begravningar, följde de blint deras och anglosaxarnas (Anglo-saxsons) seder och bruk. På samma sätt var de inte beredda att avvika ens en tum från britternas rådande styrelseskick och ekonomiska system.

Folket offrade villigt allt de ägde för att uppnå Pakistan, eftersom de ville förverkliga sin egen troslära, övertygelse och livsordning i sitt eget hemland. Men de blev upprörda, förkrossade och förtvivlade. Deras moral bröts fullständigt ned när de såg att Pakistan hade blivit inget annat än en fortsättning på det brittiska styret.

Vi hörde Lord Cromer säga att Storbritannien, det vill säga jahiliyyah, inte skulle tolerera en självständig islamisk stat någonstans i världen ens för ett ögonblick. Alla antiislamiska krafter i världen motsätter sig islamiskt styre, och även de som kom till makten i det nya Pakistan motsatte sig islamiskt styre. Men landets folk och de religiösa lärda fortsatte kampen för att utforma en islamisk författning och införa islamiskt styre. Denna kamp leddes av Jamaat-e-Islami Pakistan, som grundats av Maulana Sayyid Abul Ala Maududi. Detta samfund bildades 1941. Vid denna tid pågick andra världskrigets förödande dans över hela Asien och Europa. På den ena sidan drev Indiska nationalkongressen på för att ta över makten från britterna i syfte att upprätta en sekulär stat på grundval av enhetsnationalism, medan muslimerna å andra sidan kämpade för att avgränsa ett separat hemland åt sig och där upprätta Hukumat-e-Ilahiya, det vill säga en islamisk stat. Vid en sådan tidpunkt frågade sig många varför det behövdes bildas ett parti kallat Jamaat-e-Islami. För att få ett korrekt svar på denna fråga måste man skaffa sig en riktig förståelse av den Pakistanrörelse som pågick för att upprätta Hukumat-e-Ilahiya, det vill säga en islamisk stat.

Hela samhällsstrukturen i Hukumat-e-Ilahiya, det vill säga den islamiska staten, är grundad på Allah den Allsmäktiges herravälde och auktoritet. Skaparen, Herren och den ende kungen och lagstiftaren över universum är Allah den Allsmäktige. Detta är den islamiska politikens grundläggande princip. Ingen individ, familj, grupp eller nation har rätt att härska över eller styra andra människor. Eftersom hela skapelsen tillhör Allah den Allsmäktige, är det endast Han som har rätt att befalla över och styra den. Människan ska däremot verka som Hans khalifa eller representant. Människan måste alltid minnas att det ansvar för Allahs khilafah eller representation som har anförtrotts henne inte har givits för att hon ska sätta sig som herre över andra människor, göra dem till sina slavar och, genom att uppträda som deras herre, tillfredsställa sina begär och djuriska drifter. Tvärtom har ansvaret för khilafah anförtrotts henne för att alla tillsammans ska tillämpa Allahs lag på Allahs tjänare. De ska själva också följa denna lag fullt ut. De ska alltid bära med sig övertygelsen att om de försummar eller brister i att tillämpa Allahs lag på andra, eller visar ens den minsta själviskhet, godtycklighet, avund, fiendskap, partiskhet eller trolöshet, kommer de att straffas i det kommande livet inför Allahs domstol, även om de inte döms för det under livet i denna värld.

Det statsskick som upprättas på grundval av ovanstående ideal, tro och tänkesätt kallas islamisk stat, och varje del av den, från grunden till dess grenar och underavdelningar, skiljer sig helt från en religionslös stat (sekulär stat). Den kan inte jämföras med något annat statsskick. Dess armé, polis, domstolar, politik, ekonomi samt dess politik och verksamhet beträffande krig och fred är helt åtskilda från den religionslösa statens. Den högst ansvarige i en sekulär stat skulle inte ens vara värdig att inneha den minsta befattning i en islamisk stat. För varje avdelning och befattning i den islamiska staten behövs osjälviska människor som inte hyser någon girighet efter rikedom eller begär efter överflöd och lyx. De ska vara ytterst pålitliga och hederliga. De ska utföra varje uppgift med full ansvarskänsla. Även om de får en väldig skattkammare i sin hand ska de inte förskingra ens ett öre. De ska alltid bära med sig känslan att de inför Allah i det kommande livet måste stå till svars för om de har fullgjort sitt ansvar korrekt och hederligt. Inga tankar eller föreställningar från jahiliyyah kan fylla deras sinnen och hjärtan.

Men har en sådan kader av tjänstemän skapats för den föreslagna eller efterlängtade islamiska staten, eller finns det någon plan för att skapa en sådan?

Innan Jamaat-e-Islami bildades beskrev dess grundare, Maulana Sayyid Abul Ala Maududi, det muslimska samhällets tragiska moraliska och religiösa tillstånd och sade:

”Alla slags människor, både goda och onda, finns i detta samhälle. När det gäller karaktären finns det bland denna nation som kallar sig muslimsk precis lika många slags människor som de som återfinns bland de icke-muslimska nationerna i världen. När det gäller att avlägga falskt vittnesmål i domstol är en muslim inte på något sätt mindre kapabel än en icke-muslim. Muslimer begår inte i minsta mån färre brott än icke-muslimer: ränta och mutor, stöld och rån, äktenskapsbrott, lögn, bedrägeri och alla andra slags brott begår de i samma omfattning. För att uppnå särskilda fördelar och tjäna pengar tvekar muslimer inte heller att använda de metoder som de otrogna använder. En muslimsk advokat argumenterar medvetet mot den faktiska sanningen. I det ögonblick då en icke-muslim glömmer Allah, glömmer också en muslimsk advokat Honom i samma grad. ….Om man samlar denna nation, vars moraliska tillstånd är så lågt och förfallet, med dess stora skara av människor med olika åsikter och läggning, och bildar en armé av dem, eller genom politisk utbildning gör dem listigare än rävar, eller gör dem skickliga i krigskonst och väcker tigerns grymhet i dem, kan det kanske bli lätt att härska över djungelns värld. Men med deras hjälp är det på intet sätt möjligt att upprätta islamiskt styre. För under sådana omständigheter kommer ingen att erkänna deras moraliska överlägsenhet, och ingen kommer att sänka sin blick inför dem i vördnad. När människor ser dem kommer ingen att fyllas av islams känsloladdade anda och inspiration, och därför kommer de aldrig att få se den förtrollande synen av människor från hela världen som i skaror träder in inom islams gränser.”

Maulana säger vidare: ”När statsmakten överlämnas åt sådana människor kommer vi, även efter att ha vunnit en självständig stat, att tvingas leva under exakt samma förhållanden som de vi levde under före självständigheten, under en icke-muslimsk stats herravälde. Ja, en ännu sämre och farligare situation kan uppstå. För en stat som bär etiketten ’islamisk stat’ kommer att vara ännu djärvare och mer orädd än en icke-muslimsk stat när det gäller att hindra den islamiska revolutionens väg. Även för sådana brott som en icke-muslimsk stat skulle döma till fängelse för, kommer denna ’muslimska nationalstat’ att utdöma dödsstraff eller landsförvisning.”

Dessa förutsägelser av den skarpsynte och framsynte Maulana har i Pakistan visat sig slå in bokstavligen. Sedan 1947 har en våldsam konflikt och kamp mellan islam och jahiliyyah oavbrutet pågått där. Islam har ännu inte kunnat etablera sig som den segrande kraften.

Nu kan frågan varför Jamaat-e Islami bildades besvaras mycket enkelt. Som ett resultat av rörelsen skulle man kanske kunna vinna ett land vid namn Pakistan. För att skydda detta land från att bli ett andra Turkiet och för att skydda de fyrtio–femtio miljoner muslimer som oundvikligen skulle bli kvar i Indien efter delningen av landet var det nödvändigt att bilda en stark, idealistisk islamisk organisation. Det var för detta ändamål organisationen bildades, och från 1941 till 1947 vände den sig bort från all annan verksamhet och utbildade i lugn och ro sina aktivister, så att de skulle kunna möta all anti-islamisk verksamhet och kämpa med alla krafter för att göra det efterlängtade Pakistan till en verkligt islamisk stat.

Pakistans historia under de senaste årtiondena vittnar om att Jamaat-e Islami, ända från Pakistans födelse och fram till i dag, har kämpat och fortfarande kämpar just för det ändamål som organisationen bildades för.

Efter den pakistanska statens tillkomst började jahiliyyah framträda i sin fulla form och gestalt. Under de föregående sju åren hade Jamaat utbildat sig för en uppgift som den inte hade behövt utföra; nu ägnade den sig åt denna uppgift. Jamaat-e Islami inledde med all sin kraft den islamiska rörelsen för att kuva jahiliyyah-ormens resta huva och hejda dess framfart. Jahiliyyahs fanbärare var fast beslutna att göra Pakistan till en sekulär eller religionslös stat likt Turkiet. Under den islamiska rörelsens starka tryck tvingades de därför den 12 februari 1949 anta den historiska resolutionsförklaringen som de islamiska styrelseprinciperna. De tvingades göra detta mot sin vilja, under trycket från folkets rörelse. Därför blev den islamiska rörelsens ledare, Maulana Sayyid Abul A‘la Maududi, föremål för hela den styrande gruppens vrede och fientlighet. Genom en sammansvärjning riktades grundlösa anklagelser mot honom, en skenrättegång hölls i en militärdomstol och han dömdes till döden. Jahiliyyah trodde att ingen längre skulle kunna hindra dess väg om islams store ledare kunde avlägsnas från jordens yta. Men jahiliyyah besegrades och förödmjukades. Maulanans dödsdom kunde inte verkställas. I stället fick jahiliyyahs fanbärare, långt före hans naturliga död, dö en ytterst vanärande död. Trots detta fortsätter konflikten mellan islam och jahiliyyah, liksom kampen om seger och nederlag, och den pågår fortfarande.

En annan smärtsam bild som framträder i denna konflikt och kamp mellan islam och jahiliyyah är att vissa personer som är kända och erkända som religiösa auktoriteter genom sitt handlande har stärkt jahiliyyahs hand i stället för islams. Olika slags grundlösa och ogrundade anklagelser började formuleras mot den islamiska rörelsens ledare, och från fatwa-makinens maskingevär avfyrades ständigt salvor av fatwor. Bland de många anklagelserna fanns också påståendet att den islamiska rörelsens ledare och hans organisation inte trodde på tasawwufs vetenskap. De hade inte heller något som kunde kallas andlighet, och dessutom led de av en fruktansvärd brist på taqwa. Rörelsens ledare kallades till och med vilseledd och sämre än judar och qadianier. Men inte ett enda ord mot jahiliyyah kom över deras läppar.

Många bland den islamiskt sinnade befolkningen, särskilt muslimer som följde tasawwuf, blev förvirrade av den ovan nämnda propagandan och vände sig bort från den islamiska rörelsen. Olika slags samtal, diskussioner och spekulationer fördes också i skilda kretsar om detta. Många kände att frågan behövde förklaras och analyseras på ett islamiskt och intellektuellt sätt. Man kunde därför hoppas att den verkliga sanningen skulle komma fram och all förvirring skingras. Låt oss nu se om den islamiska rörelsens ledare har belyst denna fråga.

Tazkiyat al-nafs (tasawwuf) och andlighet

Den framstående islamiske tänkaren och mujahiden under århundradet, Sayyid Abul A‘la Maududi, gjorde en grundlig analys av frågan och uttryckte en lärd ståndpunkt som utan tvekan är värd uppmärksamhet. Han säger:

”Efter flera århundraden av förfall och förvrängning har många förändringar ägt rum bland muslimerna, och även deras uppfattning om tazkiya al-nafs (andlig självrening) har kommit att skilja sig avsevärt från den verkligt islamiska uppfattningen. Deras mål har förändrats, deras perspektiv har blivit begränsat och metoderna för tazkiya al-nafs har också kommit att skilja sig från de metoder som följdes under Profetens tid. Följden har blivit att stora personligheter har skapats genom välsignelsen från de stora institutioner och de kedjor av undervisning och fostran som under århundraden har upprätthållits av religionens fromma lärda. Men ännu har inga människor med den sortens egenskaper skapats som skulle kunna resa sig mot de stora krafter som styr världen på jahiliyyas väg, mäta sina krafter med dem och försöka etablera islam i världen som den ledande och dominerande religionen. Detta är verkligen ett stort uppdrag. Här har åtminstone inte ens en enda människa skapats som skulle ha kunnat göra så mycket som att hindra jahiliyyas framsteg inom det område som står under islams inflytande. Det har funnits, och finns fortfarande, många stora och moraliskt rena personligheter. På grund av sin kunskap och sina handlingar, sin gudsfruktan, sin fromhet och sina oklanderliga liv är de naturligtvis värda beröm. Men trots dessa stora mäns närvaro besegrade jahiliyya världen, och fortsatte att besegra den, med sitt svärd, sin penna, sin kunskap, vetenskap och konst samt sin civilisation och kultur – inte bara världen utan också de muslimska länderna och folken. Det måste naturligtvis finnas en orsak till denna svaghet. Och oavsett vilken orsaken är, bör en oskälig och orimlig vördnad för någon inte hindra oss från att fastställa den.”

Hos en grupp bland oss var syftet med tazkiya al-nafs att man redan i detta liv skulle få möjlighet att skåda sanningen. Man skulle överskrida trons nivå på det osedda och uppnå den välsignelse som består i trons skådande. Till synes är detta ett mycket storslaget och heligt mål. Men Koranen har ingenstans lärt oss att betrakta detta som vårt mål och fortsätta våra ansträngningar på denna väg. Tvärtom: även om vi skulle betrakta det som vårt mål, försäkrar Koranen oss att ingen annan än en profet kan uppnå denna gåva i detta liv.

I Koranen står det:

”Han har kunskap om det osedda, och Han uppenbarar inte sitt osedda för någon, utom för den budbärare som Han har utvalt. Då sänder Han framför honom och bakom honom vakande änglar – för att veta att de har förmedlat sin Herres budskap – (sura al-Jinn 26–28).”

Härav framgår att försöket att skåda de verkliga fakta som är dolda bakom det osynligas slöja, med andra ord övernaturliga fakta, både är onödigt och felaktigt. Det finns ingen möjlighet att lyckas med det. Den kunskap om dessa fakta som människan behövde, och i den omfattning hon behövde den, har Allah den Allsmäktige skänkt genom Sina budbärare. Det är en stor nåd från Allah den Allsmäktige att Han på detta sätt har befriat människan från mödan att forska efter sådant. Människans uppgift är nu endast att, på grundval av den kunskap som budbärarna har förmedlat, hysa tro på det osedda och börja fullgöra den uppgift som har ålagts henne med ett tillfredsställt hjärta.

Det syfte som brukar anges för den lägre nivån av tazkiya al-nafs är ”andlig” utveckling. Men denna ”andliga utveckling” är så tvetydig och mystisk att människan, även efter att ha jagat hägringens ljus hela sitt liv, inte kan få veta till vilken andlig nivå hon har nått. Dess terminologi, dess nivåer och dess resultat är alla höljda i mystik och obegripliga för vanliga människor som oss. Det enda vi kan se är att den nivå som Bilal (ra), Ammar (ra) och Suhayb (ra) nådde aldrig förekommer bland de nivåer som genomgås på denna väg. Inte heller kan man hoppas att den nivå som Abu Bakr (ra) och Umar (ra) nådde någonsin kommer att uppnås.

De som vill uppnå taqwa genom tazkiya al-nafs har ett mål som ligger närmast islams syfte. Men faran här är att människans perspektiv på taqwa i allmänhet har förblivit mycket begränsat. För de flesta fromma lärda innebär taqwa att forma livet efter ett yttre mönster i fråga om klädsel, särskilda klädstilar, umgänge, mat och dryck med mera, vars detaljer har beskrivits i haditherna. Dessutom anses taqwa kunna fullkomnas genom att regelbundet utföra vissa rättsskolebundna handlingar och ägna sig åt mer tillbedjan och gudsdyrkan än vad som är brukligt. Följden blir att de som har antagit denna yttre form av taqwa kallas och betraktas som muttaqi. De blir själva övertygade om att de har frambringat taqwa inom sig. I verkligheten råder det en stor brist på taqwa hos dem, och i det verkliga livets olika prövningar begår de ofta sådana handlingar som strider mot taqwa att även den yttre formen av taqwa förlorar sin värdighet. Den högre och bredare uppfattning som vissa särskilda personer har om taqwa går inte heller längre än att människan i sitt privatliv ska frukta Gud, ägna sig åt tillbedjan, åminnelse och tacksamhet. Hon ska vara pålitlig och ärlig i sina affärer och följa Allahs gränser. Samtidigt ska hon i samhället följa metoderna för gott bemötande, medkänsla, broderskap, rättvisa och att ge andra deras rättigheter. Men denna begränsade uppfattning lämnar inget utrymme för att förstå de mer omfattande sociala och kollektiva problemen. Därför blir resultatet av den tazkiya al-nafs som även våra mycket fromma människor ägnar sig åt inte mer än att tillhandahålla gudfruktiga undersåtar och religiöst fromma tjänstemän åt gudsrevolterande regeringar. De undersåtar och tjänstemän som dessa regeringar själva fostrar har visserligen andra kvalifikationer, men de saknar trofasthet och ärlighet. Därför orsakar de också stor skada för regeringen. Denna brist fylls av våra institutioner för tazkiya al-nafs. För kampen att etablera de otrognas makt och för att upprätthålla ett kufriskt styre skapar dessa institutioner sanningsenliga människor, och för det kufriska styret skapar de sådana undersåtar som i mycket liten utsträckning blir en källa till oro för det. Även om någon hos oss öppet ägnar sig åt att upprätta ett gudlöst system förblir han ändå precis lika muttaqi. Villkoret är bara att de ovan beskrivna detaljerna i taqwa återfinns i hans liv. Detta är den oundvikliga följden av den begränsade uppfattning om taqwa och tazkiya al-nafs som har spridits bland alla i våra religiösa kretsar, både bland allmänheten och de lärda.” – (Tarjuman al-Quran, juli–augusti 1953).

Sekularismens inverkan på människolivet

Även om ”sekularism” till synes är en enkel idé eller lära, har den nu utvecklats till en heltäckande livsåskådning som utövar långtgående inflytande över människolivet och formar om hela livet efter en ny mall. Låt oss diskutera några av dess grundläggande verkningar och konsekvenser. Den första oundvikliga skadeverkningen av ”sekularism”, det vill säga religionslöshet, är att den ger människan tygellös frihet och utplånar känslan av att stå till svars inför någon högre makt. Denna ansvarslösa inställning gäller lika mycket individer som nationer. Om en mäktig individ eller nation skapar förtryck och orättvisor i mänskligheten och gör människors liv outhärdligt, vilken kraft kan då hindra dem från detta? Vissa individer och nationer, berusade av makt, färgar vanligtvis sina händer med svaga människors och nationers blod. Detta beror på att de är fast övertygade om att de inte behöver stå till svars inför någon för detta. Om man måste erkänna den Allsmäktige Guds existens, som kommer att kräva en fullständig redovisning av varje människas och nations handlingar och belöna eller straffa dem, då rasar själva grunden för sekularismens filosofi samman. Sekularismens uppgift är just att göra människan likgiltig inför Gud och det hinsides. Därför är denna filosofis kärna: (MAKT ÄR RÄTT, DEN STARKASTE ÖVERLEVER), det vill säga: den som har makten bestämmer. Det är rättfärdigt att tilltvinga sig vad som helst. Man behöver inte stå till svars inför någon för det. Frågan om rätt och orätt är irrelevant. Den starkaste kommer att hävda sig, även om det sker på ett orättfärdigt sätt. Och hur fast den svage än står på rättens grund har han ingen rätt att överleva.

I den moderna världen ser man denna sekularismens filosofi verka överallt. Trots den väldiga utvecklingen och de stora framstegen inom vetenskap, kunskap, kultur och civilisation har den religionslösa människan (SEKULÄR MÄNNISKA) blivit maktlysten och blodtörstig. Följden har blivit att krigets och stridernas outsläckliga lågor mellan människor, länder och nationer hålls brinnande, och världen har ännu inte kunnat befrias från dem. Både Nationernas förbund och UNO (Förenta nationerna) har fullständigt misslyckats med att stoppa krigsvansinnet. Orsaken är att de berörda nationerna, särskilt de mäktiga nationerna, är befriade från ansvarskänsla. De tror inte ens att de måste stå till svars inför någon mäktig makt. Därför kan ropen och klagolåten från de förtryckta människorna och nationerna i världen aldrig tystna.

Sekularismens andra skadeverkning är slaveri under begären. Slaveri under begären, eller dyrkan av begären, är grunden för karaktärslöshet och roten till all missgärning. Begärens otillfredsställda lustar och önskningar leder människan på avvägar, om det inte finns någon kraft som hindrar henne från detta. Då börjar olika former av oro och orättvisor gro i samhället.

Dessa otillfredsställda lustar och önskningar hos begären driver människan ned till djuriskhetens lägsta nivå, och för att tillfredsställa dem måste hon färga sina händer med individers och nationers blod; himmel och jord genljuder av barns samt kvinnors och mäns klagan. Det enda som hindrar begärens lustar och önskningar från att tillfredsställas är fruktan för Gud och den starka känslan av att behöva stå till svars inför Honom i det hinsides. Denna fruktan för Gud och denna ansvarskänsla träder i varje ögonblick fram i rollen som en osynlig polis och hindrar människan från onda handlingar. Men eftersom sekularismen har utplånat tron på att Gud överallt och i varje ögonblick är ”närvarande och allseende” (närvarande som den Allseende) och har direkt kunskap om människans varje hemliga och öppna handling, liksom fruktan för Honom och känslan av att stå till svars inför Honom, finns det därför inte längre något sätt att avlägsna missförhållanden och orättvisor, korruption, svågerpolitik, mord, plundring och andra sådana synder från det mänskliga samhället.

Det bör påpekas att till följd av att Gud och religionen har avskaffats från livets alla områden, särskilt från utbildningssystemet på alla nivåer från grundskolan och uppåt, och ett sekulärt utbildningssystem har upprättats, har den onormala brottsligheten bland ungdomar ökat. Sådana brott begås att kroppen ryser vid blotta tanken på dem. Det mänskliga samhället grips av skräck. Redan i mycket unga år vänjer sig pojkar och flickor, unga män och unga kvinnor vid sexualbrott och de mord som följer av dem, stölder, rån, väskryckning och plundring. Av samma anledning har sjukdomen med benägenheten att fuska på prov fått en mycket utbredd form bland dem. Allt detta är sekularismens förödande skadeverkningar.

Sekularismens tredje skadeverkning är själviskhet och opportunism. Det är en obestridlig sanning att människans arbete, strävan och ansträngningar måste ha ett syfte och ett mål i livet. För dem som tror på Gud och det hinsides är syftet med livet att vinna Allah den Högstes välbehag, och målet för alla deras ansträngningar är framgång och frälsning i det hinsides. Allahs välbehag och framgången i det hinsides – det är dessa två saker som hela deras uppmärksamhet är riktad mot. I stället för världens obetydliga och kortvariga intressen hyser de kärlek till det väldiga och eviga framgångsrika livet i det hinsides. De har endast så mycket samband med världen som är till gagn för framgången i det hinsides. För att vinna världsliga förmåner och intressen håller de sig borta från alla slags konflikter och strider. De verkar för att upprätta sannfärdighet, rättvisa, fred och säkerhet och betraktar dessa som den stora vägen till målet.

I motsats till detta är målet för alla de ansträngningar i livet hos dem som saknar en fast övertygelse om Gud och det hinsides att vinna världens låga intressen. Därför blir konflikter, sammanstötningar och krig oundvikliga för att uppnå världsliga intressen. I dagens värld, som i själva verket är en sekulär värld (SEKULÄR VÄRLD), ser man krigets lågor brinna mellan människor, länder och nationer. Vad är detta annat än ett uttryck för själviskhet och opportunism? I dag har och fortsätter de ändlösa konflikterna och striderna bland de så kallade intellektuella som söker förmåner och är ute efter egna intressen att gång på gång driva mänskligheten mot fruktansvärda och blodiga krig. Vilka är dessa själviska intellektuella? De är just sekularismens bärare och företrädare.

Opportunismen korrumperar också politiken och skapar i vissa länder anarki och oordning i stället för att upprätta ett välgörande och stabilt politiskt system, vilket ger plundrare möjlighet att lägga beslag på nationens rikedomar. Den förstör människors respekt för lagen och blockerar vägen för att etablera lagstyre i landet. Det styrande partiet etablerar opportunismen i det nationella livet genom att köpa och sälja politiska ledare och aktivister i utbyte mot pengar och ämbeten, och bryter därigenom sönder nationens karaktärsmässiga ryggrad. Egenintresse och opportunism är två mycket attraktiva företeelser inom ”sekularismen”, från vilka det är mycket svårt att hålla sig borta utan en högt utvecklad mänsklig karaktär. Det är endast de som försöker forma sina liv på grundval av islams läror som kan undvika dessa två som om de vore oberörbara.

”Sekularismens” fjärde onda följd är ett fullständigt moraliskt förfall. Eftersom grunden för de moraliska värderingarna finns i människans natur och läggning, är det inte alls svårt att känna till och förstå dem. Däremot är det naturligtvis svårt att faktiskt följa de moraliska värderingarna och forma livet efter deras bestämda mönster. Dessa värderingar kräver vid varje steg vissa begränsningar och förbud av människan. Och för människan finns det inget svårare än dessa begränsningar och förbud. Det blir ytterst svårt att följa dessa värderingar när de hamnar i konflikt med människans omättliga begär och önskningar samt det hon älskar. De moraliska värderingarnas krav är just att man med avsky måste avvisa dessa begär och önskningar, låga egenintressen och världsliga fördelar. Därför räcker det inte för att höja mänskligheten moraliskt att bara lägga fram de moraliska värderingarna för den. Det som framför allt behövs är i stället en starkt motiverande handlingsprocess som kan förbereda människans sinne på att acceptera moraliska begränsningar och förbud. Sekularismen har inte tillgodosett detta behov. I stället har den mångdubblat begären och önskningarnas krav, i stället för att minska dem, och gjort människan till deras slav. Som en naturlig och oundviklig följd av sekularismen har tomheten på ansvarskänsla, slaveriet under begären samt konflikterna och striderna för att tillfredsställa egenintressen och vinna fördelar lett till människans moraliska och andliga förfall. Omänskliga handlingar såsom obeskrivligt djuriskt förtryck av människor, oavsett om de är kvinnor, män eller barn, åratal av fängelsevistelse utan rättegång — i vissa fall under större delen av livet — massmord och våldtäkt av kvinnor, samt att svaga länder och nationer genom imperialism och kolonialism tvingas bära det politiska och ekonomiska slaveriets bojor, får det att verka som om mänskligheten har dött och att ett herravälde av vildsinta djur i människogestalt råder över hela världen. Mänskligheten får nu lida av följderna av det fullständiga förfall som sekularismen har framkallat inom tänkande och medvetande samt på det moraliska och andliga området. Det finns bara en lösning: att utrota sekularismen ur sinnet, intellektet och livets alla områden, ödmjukt underkasta sig den nåderike Skaparens lag för mänskligheten och forma hela livet på grundval av en stark känsla av ansvar inför räkenskapen i det kommande livet. Grunden för att forma detta liv måste läggas i det nationella utbildningssystemet.

Nationalism

Efter diskussionen om sekularismen, okunnighetens första vapen, låt oss nu diskutera nationalism, det andra vapnet, och se hur farligt detta är för hela mänskligheten.

Nationalismen, det vill säga nationstillbedjan, började med den reaktionsexplosion som uppstod mot de kristna påvarnas och de romerska kejsarnas världsomfattande envälde. I början betydde den endast att olika nationer skulle ha oinskränkt rätt att själva bestämma över sin politik och sina bedömningar. De skulle inte användas som brickor i spelet åt någon universell andlig eller politisk makt. Men när detta tänkande gick vidare från denna oskyldiga början nådde det en punkt där nationalismen installerades på den plats där rörelsen mot religionslöshet, det vill säga sekularism, hade avlägsnat Gud. Efter hand har varje nations nationella intressen, nationella förhoppningar och ambitioner blivit dess högsta moraliska värden. En god handling har nu blivit allt som är välgörande för nationen — vare sig det är lögn, förräderi, förtryck och tyranni eller någon annan handling, hur stor synd den än må ha ansetts vara enligt äldre religion och moral. Och en syndig handling anses vara allt som skadar de nationella intressena — vare sig det är sanningsenlighet, rättvisa, att uppfylla rättigheter eller någon handling som en gång betraktades som karaktärens skönhet. Måttstocken för nationens medlemmars egenskaper, liv och verksamhet är nu att de inte ska tveka inför något offer som de nationella intressena kräver av dem, vare sig det gäller offer av liv och egendom eller offer av moral, mänsklighet och självrespekt, utan att de enade ska vara fast beslutna att uppfylla nationens växande ambitioner. Målet för alla samlade ansträngningar är nu att varje nation ska skapa enhet och disciplin bland sina medborgare, så att den kan höja sin egen nationella flagga över de andra nationerna.

Ingen bör förstås ha något att invända mot nationalitet (NATIONALITY). Det är trots allt en naturlig realitet. Därför kan man inte motsätta sig omsorgen om den egna nationen, så länge den inte rymmer hat, avsky och fientlighet mot andra nationer. Kärlek och tillgivenhet till den egna nationen kan aldrig vara klandervärt, så länge denna kärlek och tillgivenhet inte leder till orättvis partiskhet för den egna nationen och hat och fientlighet mot andra nationer. Varje nations frihet måste naturligtvis också stödjas. Det är varje nations rätt att själv avgöra sina egna angelägenheter och sköta sin inre förvaltning, och det kan aldrig vara rättvist att en nation härskar över en annan. Det orätta och förkastliga är nationalism (NATIONALISM), eller nationsdyrkan. Nationalism är det andra namnet på nationell, blind själviskhet. Dess grundprincip är att det som är sant och rätt är det som gynnar nationens intressen, medan det som inte gynnar dem är falskt och orätt. I den blinda lidelsen för nationella intressen anses det inte vara orätt att dricka andra nationers blod, ockupera andra länder, plundra andra länders och nationers rikedomar eller skaffa sig obegränsad rätt att njuta av alla tillgångar och kvinnor i de erövrade länderna; det betraktas tvärtom som nationell ära. Att erövra det ena landområdet efter det andra för att bevisa den egna nationens överlägsenhet och större styrka jämfört med andra är nationalismens krav. Därför har nationalism betraktats som en väldig förbannelse för mänskligheten i världen. Om existensen av en person i ett samhälle är en förbannelse när han blivit slav under sina begär och intressen och är beredd att göra vad som helst för sin egen vinning; om en familj i ett samhälle är en förbannelse när dess medlemmar blivit blinda dyrkare av familjeintressen och är fast beslutna att tillgodose familjens intressen med vilka medel som helst, rätt eller orätt; om en klass i ett land är en förbannelse när den blint dyrkar klassintresset och utan hänsyn till andras väl eller ve ständigt strävar efter att främja sina egna intressen, genom att ägna sig åt samhällsfientliga handlingar såsom stöld, rån, överfall, svartabörshandel och smuggling, varför skulle då inte den nationsblinda nationen vara en förbannelse i den vida och väldiga omfattning vars beteende har beskrivits ovan? Den blinda nationsdyrkans lidelse och hängivenhet har genom att tända elden till många små och stora krig, däribland två världskrig, ödelagt hur många nationer och länder som helst, drivit miljontals människobarn mot döden och gjort miljontals människor lama och lemlästade.

Det var inte nationalism utan världsomfattande brödraskap som kunde ha räddat mänskligheten från undergång, och det var islam som framförde den storsinta uppmaningen till detta världsomfattande brödraskap. Men det beklagliga är att den muslimska nation som var bärare av islams bud i dag har upphöjt nationalismen till Guds tron. I dag har denna nationalism – geografisk nationalism, språkbaserad nationalism eller nationalism grundad på härkomst, stam och ras – blivit en väldig förbannelse för mänskligheten över hela världen. Nationalismens, det vill säga nationsdyrkans, princip är att det som är sant och rätt är det som tjänar nationens intressen, medan det som inte tjänar nationens intressen är falskt och orätt. Varje människas samvete måste vittna om att denna nationella själviskhet och nationsdyrkan, liksom all annan intresseegoism och självupptagen dyrkan, är en väldig förbannelse. Hela världen är i dag plågad av denna förbannelse.

Det är djupt beklagligt att de muslimer bland vilka Allahs heliga Ord och Profetens (frid vare med honom) sunna finns bevarade helt oförvanskade, och bland vilka islams budskap om världsomfattande brödraskap finns, i dag är plågade av förbannelsen från geografisk och språkbaserad nationalism. Detta är jahiliyyas seger eller bedrift.

Under den forntida jahiliyyas tid hade ömsesidig fientlighet, konflikt och strid mellan ättlingar, stammar och regioner pågått i tidsålder efter tidsålder och århundrade efter århundrade. Islam kom och satte stopp för detta, förenade alla i brödraskapets band och gjorde alla grupper och sammanslutningar till en enda enhet på grundval av det islamiska idealet. Detta islamiska nationsbegrepp och världsomfattande brödraskap skapade en ärofull historia för muslimerna och lät islams segerfana vaja över nästan halva jorden. Därefter eggade jahiliyya dem till nationsdyrkan. Muslimens enda mål i livet är att vinna Allah den Allsmäktiges välbehag, och för detta ägnar han alla sina ansträngningar och all sin strävan och offrar sitt liv och sin egendom. Nu hade alla deras ansträngningar och all deras strävan i stället blivit inriktade på att vinna nationens guds välbehag. För att uppnå detta välbehag anses ingen orätt mot andra nationer, inte ens aggression mot ett broderligt muslimskt land, på något sätt vara förkastlig. Att ockupera vilket land som helst för att tillgodose nationens intressen – vare sig det är muslimskt eller icke-muslimskt – betraktas som en god gärning. De som inte tror på Gud och det hinsidiga kan invigas i nationalismens lära, plundra andra nationers liv, egendom, heder och ära för nationella intressens skull, och deras nationella ambitioner och begär har utlöst två världskrig. Eftersom de saknar en känsla av att stå till svars inför någon högsta mäktig varelse har de tagit nationella intressen som livets mål. Men att dra in muslimerna på denna väg måste verkligen sägas vara jahiliyyas bedrift.

Demokrati

Jahiliyyas tredje dödliga vapen är demokratin, det vill säga folkets suveränitet. Demokratibegreppet lades fram för att avskaffa den enväldiga dominans som utövades av kungar, monarker och andra diktatoriska härskare med absolut makt. Det innebär att styrelseskicket ska ledas på grundval av folkets åsikter, med hänsyn till folkets förmåner, behov och klagomål. Det är en helt rättvis tanke att en person, en familj eller en grupp inte kan ha någon rätt att påtvinga miljarder människor sina nycker och sin vilja eller använda dem för att tillgodose sina egna intressen och sin egen vilja. Men den positiva sida som följde med denna negativa sida var att invånarna i varje land och varje område själva var härskare och själva ägare. När demokratin sedan utvecklades vidare på grundval av denna positiva sida fick den formen att varje nation hade absolut rätt att förverkliga sin vilja och sina önskningar. Ingen annan hade längre makt att undertrycka dess samlade önskningar eller majoritetens önskningar. Vare sig det gäller moral och etik, civilisation och kultur, samhällsliv eller politik, ska den riktiga principen i varje fråga vara den som fastställs utifrån nationella strävanden. En princip som folkopinionen förkastar är felaktig och orätt. Lagen är beroende av nationens vilja. Om den vill kan den stifta vilken lag som helst, och om den vill kan den upphäva vilken lag som helst. Regeringen ska bildas enligt nationens vilja och vara skyldig att uppfylla nationens vilja. Regeringen ska sätta in all sin kraft för att förverkliga nationens vilja.

De tre ovan nämnda lärorna som jahiliyya har uppfunnit – sekularism, det vill säga religionslöshet eller gudsupproret, nationalism och demokrati – har förkastat Guds herravälde, auktoritet och lydnad inom livets alla områden och på samhällets och statens alla fält. De har upphöjt nationen och folket till Guds tron.

Islams tydliga förkunnelse är att suveräniteten uteslutande tillhör Allah (SOVEREIGNTY BELONGS TO ALLAH ALONE). Detta är en del av den islamiska trosläran. Allah ensam är Skaparen av himlarna och jorden samt av varje levande varelse och djur, människan inräknad. Han är allas Herre och Försörjare. Han är också mänsklighetens Konung. Människan är Hans undersåte. Att Skaparens och Konungens lag, styre och herravälde ska gälla över skapelsen och undersåtarna är det mest naturliga och rättvisa. Denna naturliga och rättmätiga rätt till lag och styre – som kallas suveränitet – tas från Allah och överlämnas till folket. Demokratins första och grundläggande princip är: SOVEREIGNTY BELONGS TO THE PEOPLE – suveräniteten tillhör folket. De ska stifta lagar för landet och nationen efter eget behag och upphäva vilken lag som helst när de så önskar. När folket ges rätten att stifta lagar ser man att samma sak ibland förklaras laglig och ibland olaglig. I Amerika förbjöds alkoholkonsumtion en gång genom lag, efter att man hade sett dess katastrofala följder. Men under trycket från det folk som hade rätt att stifta lagar förklarades alkoholkonsumtion återigen laglig. Abort eller fosterdråp är förbjudet i alla religioner, och samvetet säger detsamma. Men när den allmänna opinionen, till följd av extremt moraliskt förfall och sexuellt fördärv, kräver abort, förklaras den laglig genom lagstiftning. Homosexualitet (HOMO SEXUALITY) är en ytterst avskyvärd och skamlig handling. När homosexualitetens sjukdom spred sig bland folket i epidemisk omfattning, förklarades denna ytterst förkastliga synd laglig genom lagstiftning. Om man ger en människa, som aldrig kan stå över fel och brister och vars kunskap är mycket begränsad, full frihet att stifta lagar, kan det mänskliga samhället komma att fyllas av kaos, orättvisa och synd.

Saken är i själva verket den att endast Allah den Upphöjde har fullständig kunskap om vad som är gott och ont, vad som är gagneligt och skadligt. Därför har Han fastställt för människorna vad som är gott och ont, halal och haram, och den lag eller de lagprinciper Han har förkunnat är felfria och till människans enda gagn. Han som har skapat och ordnat hela världsalltet står över alla fel. Därför måste Hans lag också vara felfri. Ingen individ, grupp eller något lands parlament har rätt att ändra Hans lag eller Hans avgörande i någon fråga. Den som gör det gör sig å ena sidan skyldig till uppror mot Gud och drar å andra sidan olycka över människorna.

”Allah säger: Ingen troende man eller troende kvinna har rätt att själv fatta ett beslut i en fråga när Allah och Hans Sändebud har fattat ett beslut i den saken.” – (Sura al-Ahzab: 36).

Som Skapare, Herre och Konung över hela skapelsen och människan kan endast Allah den Upphöjde stifta välordnade och gagneliga lagar för människorna, och Hans Sändebud kunde också stifta lagar på Hans befallning. Men jahiliyyah har ovillkorligen överlämnat rätten att stifta lagar till folket, det vill säga folkets representanter. Detta strider mot den islamiska trosläran, samvetet och mänsklighetens välfärd.

Som svar på de tre skadliga uppfattningar eller grundprinciper inom jahiliyyah som diskuterades ovan har islam lagt fram tre andra grundprinciper. Vi vädjar naturligtvis till människans samvete att pröva och undersöka dessa tre för att se i vilka tre principer mänsklighetens verkliga välfärd ligger. Islams tre grundprinciper är:

1. Guds tjänst och lydnad på livets alla områden, som motvikt till sekularism, det vill säga religionslöshet.

2. Mänsklighet, som motvikt till nationstillbedjan.

3. Guds suveränitet och folkets förvaltarskap, som motvikt till folkets suveränitet.

Kärnan i den första grundprincipen är att vi alla ska erkänna den Gud som vår Herre, som är Skaparen, Ägaren och Härskaren över oss och över hela världsalltet. Vi ska leva inte som självständiga och hänsynslösa gentemot Honom, utan som Hans lydiga tjänare och genom att följa Hans vägledning. Vi ska inte bara dyrka och tillbe Honom, utan också lyda Honom och vara Hans tjänare. Vi ska inte bara följa Hans befallningar och vägledning i våra privata liv, utan också förbli lydiga mot Honom inom varje område och sektor av vårt kollektiva och sociala liv. Vårt samhälle, vår civilisation och kultur, vår politik, ekonomi och utbildning, vårt styre och rättsväsende, våra krig och fredsfördrag, våra internationella relationer – kort sagt, allt ska hållas inom de grundprinciper och gränser som Gud har fastställt. När det gäller att avgöra världsliga angelägenheter ska vi inte vara fullständigt fria; vår frihet ska i stället vara begränsad till de gränser som dragits upp av de grundprinciper Gud har fastställt. Dessa grundprinciper och gränser ligger under alla omständigheter utanför vår befogenhet.

Kärnan i den andra grundprincipen är att det i ett samhällssystem som bygger på gudsdyrkan inte ska finnas något utrymme för partiskhet eller själviskhet grundad på skillnader i folk, släkt, hemland, ras eller språk. I stället för ett nationellt system bör det vara ett principbaserat system, vars dörrar står öppna för varje människa som accepterar dess grundprinciper. Var och en som accepterar dem ska kunna delta i det på grundval av lika rättigheter, utan någon form av diskriminering. Medborgarskapet (CITIZENSHIP) i detta system ska inte vara begränsat enbart till en stats geografiska gränser, utan vara universellt på grundval av grundprinciperna. De som inte instämmer i dessa grundprinciper eller av någon anledning inte är villiga att acceptera dem får inte förtryckas eller utrotas. De ska i stället leva tryggt under detta system med särskilda rättigheter, och det ska alltid stå dem fritt att, så snart de har erkänt grundprincipernas sanning och blivit övertygade om den, få en ledande roll i detta system efter eget fria val och med lika rättigheter.

Vi kallar detta humanitetens princip, och den står inte i motsats till nationalitet. Tvärtom vill vi hålla nationaliteten inom dess naturliga och rätta gränser. Den ger utrymme för kärlek till den egna nationen, men inte för nationell partiskhet. Välvilja gentemot den egna nationen är tillåten, men nationell själviskhet är förbjuden. Nationell självständighet är allmänt erkänd, och det kan inte heller accepteras att en nation behärskar en annan – något som splittrar mänskligheten inom oöverskridliga gränser. Humanitetens princip kräver att varje nation visserligen själv ska sköta sina inre angelägenheter och att ingen nation som nation ska underordnas någon annan nation, men att det mellan de nationer som är eniga om mänsklighetens grundläggande civilisationsprinciper ska finnas ett fullständigt samarbete för mänsklighetens välfärd och utveckling. I stället för konkurrens (COMPETETION) ska det råda samarbete. Det ska inte finnas inbördes skillnader, fientlighet eller motsättningar. Civilisation, kultur samt livets medel och möjligheter ska fritt utbytas. Och varje människa i världen som lever under detta civiliserade samhällssystem ska inte vara medborgare i endast en nation och ett land, utan medborgare i hela världen, så att hon kan säga: Eftersom alla länder tillhör min Gud, tillhör varje land också mig. I dag råder ett så oönskat tillstånd att en person varken kan vara trogen mot någon annan nation och något annat land än sitt eget folk och sitt eget land, eller att en nation kan känna tillit till någon annan nations folk än sitt eget. Så snart en människa passerar sitt lands gräns känner hon att det i varje del av Guds värld endast finns hinder för henne. Överallt betraktas hon med misstänksamhet, som om hon vore en tjuv eller rövare. Överallt utsätts hon för förhör och genomsökning. Begränsningar i tal och rörelse. Ingenstans har hon vare sig frihet eller rättigheter. I motsats till detta vill vi se ett universellt system där nationerna, på grundval av enighet om grundprinciperna, bildar en federation, och där lika och universellt medborgarskap (COMMON CITIZENSHIP) samt fri rörlighet råder. Må våra ögon ännu en gång få se den tid då någon nutida ”Ibn Battuta” färdas från Atlantkusten till Svarta havets kust utan att någonstans betraktas som utlänning (FOREIGNER).

Låt oss nu ta upp den tredje grundprincipen. I stället för folkets suveränitet eller kungadöme (SOVEREIGNTY) vill vi ha folkets kalifat. Vi motsätter oss personlig monarki eller kungadöme (MONARCHY), amirers och stormäns styre samt klassernas monopol på rättigheter lika mycket som en nutida radikal demokrat skulle göra. Liksom de ivriga anhängarna av västerländsk demokrati kräver även vi lika rättigheter och möjligheter för alla i samhällslivet. Vi hävdar också att förvaltningen av styret och valet av de styrande måste bygga på folkets fria vilja. Samtidigt motsätter vi oss bestämt ett samhällssystem där mötes- och föreningsfrihet samt friheten att bedriva rörelser och kamp saknas. Eller där särskilda rättigheter är förbehållna vissa människor på grund av börd, släkt eller klass, medan särskilda hinder ställs i vägen för andra. Detta är demokratins grundläggande kärna, och i detta avseende finns ingen meningsskillnad mellan vår demokrati och den västerländska demokratin. Det finns inte en enda del av detta som väst har lärt oss. Vi kände till denna demokrati redan då och visade upp lysande exempel på den inför världen; först många århundraden senare uppstod den moderna västerländska demokratin. I själva verket gäller vår meningsskillnad med denna nyfödda demokrati att den hävdar principen om folkets obegränsade suveränitet eller kungadöme, vilket är felaktigt i verkligheten och ytterst farligt i sina följder. Rätten till kungadöme tillkommer i själva verket endast Honom som har skapat mänskligheten, tillhandahåller medlen för dess fostran och utveckling, genom vars vilja mänsklighetens och hela skapelsens existens består och vars mäktiga lagar binder varje ting i skapelsen. Under Hans verkliga och sanna kungadöme är varje anspråk på kungadöme – vare sig det gäller en persons eller familjs kungadöme, eller en nations och dess folks – under alla omständigheter inget annat än en villfarelse. Slaget från denna villfarelse träffar inte den verklige Kungen, utan den enfaldige anspråkstagaren på kungadömet, som är omedveten om sin egen ställning. I ljuset av denna sanning är det rätta att erkänna Gud som Gud och bygga styret över människans liv på kalifatets idé och lära. Detta kalifat måste utan tvekan vara demokratiskt. Regeringschefen måste väljas på grundval av folkets fria vilja. Parlamentets (shuras) ledamöter måste väljas på grundval av folkets åsikter. All statlig förvaltning ska bedrivas i enlighet med deras råd. De ska ha full rätt att kritisera och utkräva svar av regeringen. Men allt detta måste ske med insikten att landet tillhör Gud. Vi är inte ägare, utan Hans ställföreträdare. Vi måste avlägga räkenskap inför den verklige Ägaren för varje handling vi utför. De moraliska principer, rättsliga föreskrifter och gränser som Allah den Allsmäktige har fastställt för våra liv ska förbli gällande och orubbliga på sina respektive områden. Vårt parlaments grundläggande synsätt måste vara att Allahs Koran och Hans Sändebuds (frid och välsignelser över honom) sunna ska vara källan till all lagstiftning. På de områden där Allah och Hans Sändebud har gett vägledning och rättsliga föreskrifter ska vi inte stifta några nya lagar, utan utarbeta detaljerade åtgärder för att verkställa deras föreskrifter. När det gäller sådant där de inte har gett någon vägledning, ska vi anse att handlingsfrihet har lämnats åt oss. Därför kan vi endast på dessa områden stifta lagar efter samråd. Men dessa lagar måste självklart vara förenliga med andan och beskaffenheten hos den övergripande ram som Guds grundläggande vägledning har utformat för oss.

Därefter är det allra viktigaste att ansvaret för ledningen och förvaltningen av hela denna politiska och kulturella verksamhet anförtros åt människor som ständigt fruktar Gud, lyder Honom och i varje handling eftersträvar Hans välbehag. Deras liv vittnar om att de har en fast tro på att stå inför Gud och avlägga räkenskap.

På de föregående sidorna har tre av jahiliyyas farliga ideologier och filosofier behandlats, samtidigt som den islamiska trosläran, ideologin och synen har lagts fram. Varje förnuftig människa bör fråga sig: Har det politiska, ekonomiska samt civilisatoriska och kulturella palats som byggts i nästan alla världens länder på grundval av jahiliyyas tre ideologier kunnat skapa någon lycka och frid, trygghet till liv och egendom, rättvisa, fred och ordning i människornas liv? Har krig och konflikter mellan människor och mellan nationer, oersättliga förluster av liv och egendom, svält, hunger och fattigdom, epidemier, obotliga sexuellt överförbara sjukdomar, extremt moraliskt förfall, hat och fiendskap, våld och avund mot andras framgång – sådant som är de främsta orsakerna till oro i det mänskliga samhället – upphört, eller finns det någon utsikt att det ska upphöra? Om så inte är fallet har tiden nu kommit att fatta ett beslut: ska vi hålla fast vid jahiliyyas ideologi och därigenom dra förstörelse över oss, eller ska vi forma hela vårt liv enligt den uppenbarelse som Allah, världens Skapare, har sänt och bygga ett hem av fred i denna värld, frälsning i det kommande livet och evig lycka?

Jahiliyyas nya strategi

I den långa framställningen med rubriken ”Islams och jahiliyyas eviga konflikt” har det, som jag ser det, blivit tydligt att denna konflikt och kamp i alla tider har förts mellan islam och jahiliyya, det vill säga mellan jahiliyyas krafter och islams anhängare och banerförare. Orsaken till att islam och jahiliyya är två motsatta krafter är att den enas existens och dominans är outhärdlig för den andra. Trots att jahiliyya har använt all sin makt har den inte kunnat utplåna islam, eftersom islam är den högsta sanningen och den högsta skönheten. Människans sinne dras av naturen och instinktivt till det sanna och det sköna. Men eftersom islams återuppvaknande är outhärdligt för jahiliyya, antog jahiliyya en ny strategi eller krigföring och nådde åtminstone tillfälligt framgång. Den har använt denna strategi i alla tider. Islams och muslimernas historia visar att jahiliyya inte ens kan komma nära muslimerna när de enade håller fast vid islams rep med ett fast grepp. Därför antog jahiliyya strategin att islam måste angripas genom muslimer. Om jahiliyya öppet angrep islam under sitt eget namn, skulle muslimerna kunna enas och avvärja angreppet. Men om någon muslim, i islams namn, försöker skada islam, måste en spricka uppstå i den muslimska enheten. Jahiliyya skapade i det fördolda uppmuntran och drivkraft bakom avskaffandet av det islamiska kalifatsystemet, medan namnmuslimer utförde arbetet öppet. Efter att kalifatet förvandlats till monarki kunde de som höll i styret inte ägna tillräcklig uppmärksamhet åt att upprätta islamisk rättvisa, rättfärdighet och trygghet för liv och egendom. De försökte hålla islams livskraft levande och bevara dess grundläggande lära oförändrad.

Under olika epoker har jahiliyyas anhängare lockat vissa muslimer med pengar och ställning och använt dem mot islam och muslimerna. Islams fiender har till och med lyckats använda vissa personer som kallat sig lärda mot den muslimska umman och islam.

Jahiliyyas segertrumpeter började ljuda över hela världen när alla muslimska länder utom två eller tre underkastade sig de europeiska kolonialmakterna. Härskarna införde en sekulär livsåskådning och ett sekulärt utbildningssystem i de erövrade muslimska länderna och skapade bland muslimerna en generation av politiker och intellektuella som vände sig bort från islam. De västerländska härskarna avstod själva från att ingripa i den mån islamiska sedvänjor och värderingar fortfarande fanns kvar. Efter deras avresa började de muslimer som ersatte dem att hugga islam i ryggen. Västerlandets kolonialstyre och det utbildningssystem som det införde fostrade många större och mindre Kamal Atatürk, överste Nasser, Ayub Khan och Sukarno.

Dessa förvirrade politiker och intellektuella ur den nya generationen började ägna sig åt att reformera islam. Personer som shejk Muhammad Abduh, sir Sayyid Ahmad och Ghulam Ahmad Parvez bedrev propaganda för att omforma islam efter en ny modell genom att förena det med västerländska tankeströmningar. Mirza Ghulam Ahmad gick så långt att han uppfann en helt ny islam. Men genom att överge islams grundläggande föreskrifter lockade och påverkade blandade sammankomster för kvinnor och män, samundervisning, dans och musik, alkoholkonsumtion samt rörelsen för kvinnans frihet de modernt utbildade muslimerna. När det någonstans uppstår utsikter till ett islamiskt återuppvaknande eller när en islamisk rörelse pågår, är det muslimerna ur denna kategori som först skapar hinder. Inte nog med det: de försöker på alla sätt utplåna den islamiska rörelsen genom att använda våld, fascistiska metoder och till och med mord. Det är därför som rörelsen för att upprätta ett verkligt islamiskt levnadssystem inte kan nå framgång någonstans i världen.

Att upprätta ett fullständigt islamiskt levnadssystem på livets alla områden och nivåer är det mest outhärdliga för jahiliyya, det vill säga Iblis. Men Iblis har inget emot vissa former av lovprisning och dyrkan av Gud inom livets mycket begränsade sfär, såsom bönen, fastan, åminnelsen av trosbekännelsen och vissa former av allmosor. Han anser sig vara nöjd bara man accepterar hans dominans inom livets större områden – samhället, staten och utbildningssystemet, civilisationen och kulturen samt ekonomin och politiken. Liksom Iblis inte är beredd att tolerera att islam etableras någonstans som ett fullständigt levnadssystem, är inte heller hans helt lydiga tjänare, den västerländska civilisationens och kulturens banerförare, beredda att tolerera det. Jahiliyyas skenbara framgång består dock i att den har lyckats ställa vissa så kallade namnmuslimer längst fram i den öppna kampen mot islam. De statsapparater som motsätter sig islam ger dem i bakgrunden pengar, medel, motivation och mod. Trots allt detta har starka möjligheter till ett islamiskt återuppvaknande uppstått. Överallt inser utbildade och tänkande människor sanningen att den enda lösningen på alla problem i det problemtyngda mänskliga samhället finns i islam. Utanför islam finns ingen annan väg till människans allmänna välfärd och befrielse.

Samtidigt måste man inse denna sanning: det som betraktas som det enda botemedlet mot en sjukdom måste vara äkta och fritt från förfalskning. Förfalskad medicin lindrar inte sjukdomen, även om den används gång på gång; den orsakar tvärtom att sjukdomen förvärras. Därför måste man välja den oförfalskade islam som den siste Profeten förkunnade och etablerade. Inte ens den minsta förändring eller utvidgning av dess grundläggande lära kan accepteras. I detta avseende måste man fullständigt följa och efterlikna världens Profet, Muhammad Mustafa (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).

Det märkliga är att jahiliyya eller islams motståndare inte har något att invända mot en förfalskad islam. Det är just islams motståndares önskan att man bortser från den tolkning av tawhid som finns i Koranen och haditherna, ägnar sig åt shirk-baserade handlingar som gravdyrkan, betraktar människan som innehavare av suverän auktoritet och makt, efterliknar den västerländska materialistiska civilisationen, tolererar ränta, mutor, otukt, orätt och övergrepp och klär allt detta i islams dräkt. Jahiliyya har till uppgift att dela in mänskligheten i olika grupper och undergrupper på grundval av regionalism, nepotism, partiskhet, språk, ras, stam och aristokrati. Det är försöket att bygga samhället på tron på tawhid, risalat och akhira, i motsats till allt detta, som väcker de islamfientliga krafternas största invändning. Jahiliyya kallar detta fundamentalism och har förklarat krig mot det. De muslimska härskare och deras gynnade grupper som anser den oförfalskade islamen stå i strid med deras intressen har förklarat sig solidariska med detta krig. Islams sanna soldater finns också på slagfältet och ger sina liv utan att tveka. Detta krig är inte nytt, eftersom konflikten och kampen mellan islam och jahiliyya inte heller är ny. Denna konflikt och kamp har pågått under lång tid, från Karbala till Balakot. Den fortsatte även efter Balakot och kommer att fortsätta tills den fullständiga segern för den oförfalskade och rena islam har inletts.

Vad som krävs för den slutliga segern

Det första som behövs är att de som längtar efter att se islams återuppvaknande och vill att endast Allahs fullständiga lag och styre ska upprättas på den jord som Allah har skapat och i det mänskliga samhället, måste förenas enbart för att vinna Allahs välbehag. Enheten ska ha sin källa i Koranen och sunna, och det ömsesidiga broderliga förhållandet mellan de ädla följeslagarna ska vara en förebild och inspirationskälla för denna enhet. Jahiliyya får inte kunna hålla islamiska anhängare splittrade och isolerade i hundratals grupper under namn som hanafiter–ahl al-hadith, shafiiter–hanbaliter, deobandier–barelvier och liknande.

För det andra måste islam och dess välgörande betydelse tydligt presenteras för människor ur alla samhällsklasser på ett fängslande språk. De felaktiga föreställningar om islam som har skapats genom det moderna gudlösa utbildningssystemet måste undanröjas. Islamska studier och undervisning måste spridas och utvecklas i stor omfattning.

För det tredje måste en allomfattande och enad kamp föras för att avlägsna de diktaturer som utgör de främsta hindren för islams etablering. I detta avseende måste profeternas och sändebudens program följas.

Slutligen, eftersom detta inte på något sätt är möjligt utan Allah den Allsmäktiges hjälp, måste man för detta ändamål upprätta en mycket djup och nära relation till Honom. Man måste utveckla en beredskap att ägna hela sitt liv åt att vinna Hans välbehag. På detta sätt lades grunden till den islamiska välfärdsstaten i Medina under Världsprofetens ledarskap. Om man fortfarande följer det program och de metoder som då antogs, är det helt naturligt att uppnå samma goda resultat.

Slutsats

I denna bok har man försökt framhålla sanningen att jahiliyyas mål är att utrota islam, förvränga det eller upprätta sin överhöghet över det. Från detta mål har den aldrig avvikit. Därför kan man se att jahiliyyas angrepp mot islam har fortsatt i alla tider, ända sedan mänsklighetens början. Man kan säga att hela mänsklighetens historia är historien om konflikten, kampen, segrarna och nederlagen mellan islam och jahiliyya. Ibland har islam segrat, ibland jahiliyya.

Frågan är nu: Är islam något som kan besegras? Absolut inte. Islam är aldrig något som kan besegras, utplånas eller förintas. Islam är det evigt sanna, vackra och välgörande fullständiga livssystem som Allah, världens Skapare, har gett mänskligheten. De som tror på det kallas muslimer. När muslimer följer islams föreskrifter fullständigt inom varje område och del av livet och låter det islamiska idealet återspeglas i deras sinnen och tankar, i deras tänkesätt, smak och intellektuella liv, i deras karaktär och uppförande samt i deras civilisation och kultur, när människor på alla nivåer fortsätter att följa islams vägledning och ett rent, rättvist och välordnat samhällssystem byggs upp, då är detta muslimernas, det vill säga islams, seger. Om muslimer däremot glömmer eller överger islams ideal och föreskrifter, eller om människorna i ett land eller en trakt förkastar islam, är det inte islam, sanningen eller det vackra som besegras; det är de muslimer som har glömt islam eller de människor som har förkastat islam som besegras. Frågan är nu hur jahiliyya kan få tillträde dit trots att islams band och struktur är så starka. Vissa antydningar om detta har gjorts i boken. Jahiliyya ligger alltid på lur för att slå till mot islam. Därför tränger den, när tillfälle ges, även under islams segerrika tillstånd in i islams sfär: på vissa håll som oskyldiga och ofarliga sedvänjor och ritualer, på andra håll genom att anta islams gestalt, och på ytterligare andra håll genom att framkalla överdrivna känslor av vördnad och hängivenhet för någon personlighet. Därefter breder den gradvis ut sitt inflytande över människans sinne och börjar steg för steg avvika henne från islams grundläggande tänkande och medvetande, från dess grundprinciper och den sanna, rätta vägen (Sirat al-mustaqim). Till slut driver den henne långt bort från islam, varefter jahiliyya höjer segerrop. Mot slutet av de rätt vägledda kalifernas kalifat såg man jahiliyya tränga in i islams sfär på just detta sätt.

Senare såg man jahiliyya på samma sätt, obemärkt av alla, tränga in i islams kropp som ett förruttnande sår (CANCER). Inom tasawwufens område började sufi-asketiker, med goda avsikter och i syfte att uppnå kärlek till Gud, utföra vissa extra handlingar (amal) som Profeten (s.a.w.) och de ädla följeslagarna (r.a.) inte hade utfört, men som inte ansågs förkastliga enligt islam. Med tidens gång utsattes de emellertid för förvrängning och antog formen av ett förruttnande sår i islams kropp.

Befälhavaren för den första jihadiska rörelsen på den indiska subkontinenten blev invånare i paradiset när han, i kampen för att avlägsna all jahiliyyas orenhet och upprätta ett sant och rent islamiskt samhälle och en islamisk stat, i Balakot steg ned i martyrskapets ljuvliga hav.

Det bör påpekas att islam lär människan att älska. Eftersom Skaparen, Allah den Allsmäktige, själv älskar människan, som är Hans skapelse, ska människan också älska andra människor. Men en gräns har fastställts för människans kärlek och vördnad för andra människor, och denna gräns får aldrig överskridas. Den högsta kärleken tillkommer Allah den Allsmäktige själv. Människans kärlek till Honom ska vara det som styr all annan kärlek. Allah ska älskas mer än det egna livet och den egna förmögenheten, och alla andra ska älskas för Hans kärleks skull. Efter kärleken till Allah är Hans älskade profet Muhammad Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, den som förtjänar den högsta kärleken. Kärleken till Allah ska vara gränslös. Men en gräns har fastställts för kärleken till profeten. Det innebär att denna kärlek inte får överskrida gränsen och tillskriva honom Allahs egenskaper, det vill säga upphöja honom till uluhiyyahs, gudomlighetens, ställning. Tidigare samfund gick helt vilse genom att begå detta misstag och överskrida denna gräns. Ingen annan människa än en profet är heller värdig att få samma kärlek som profeten. På samma sätt kan ingen annan få den kärlek som barn visar sina föräldrar. Men det är på kärleken till Allah som gränserna för kärleken till alla andra ska fastställas.

När kärlek och vördnad för en person överskrider gränsen träder de in på persondyrkans område, och det är just vad jahiliyya eftersträvar. Befälhavaren för en islamisk rörelse ska naturligtvis ges den vördnad, kärlek och aktning som han förtjänar. Men överdriven kärlek till honom strider mot islamska ideal och grundläggande trosföreställningar. Jihad, eller den islamiska rörelsen, står utan tvekan under en amirs eller ledares ledarskap. Men överdriven vördnad och kärlek till ledaren kan skada rörelsen, vilket under inga omständigheter är önskvärt.

Trots att befälhavaren för den första jihadiska rörelsen på den indiska subkontinenten, Hazrat Sayyid Ahmad Barelvi, och hans följeslagare, mujahiderna, alla var anhängare av tasawwuf, bar deras uppförande på slagfältet och i militärlägret tydliga spår av sahabernas uppförande. Men bland mujahiderna fanns, även om de var få, några vars vördnad för amiren var överdriven. Därför kunde de inte tro på Sayyid Sahibsk martyrskap. De trodde att han befann sig dold för människors blickar och att han en dag med säkerhet skulle framträda. De som höll fast vid sådana föreställningar och trosuppfattningar drog sig tillbaka från jihad.

Några av de fromma sufierna i det förflutna införde seden sama i sina samlingsplatser. Sama är ett arabiskt ord som betyder att lyssna, eller något som är värt att lyssna till och begrunda. Dikter till Allahs och Hans sändebuds lov, grundade på tawhid och risala, skrevs och sjöngs med ljuv röst i sufiernas samlingsplatser. På den plats där de sjöngs fanns inga pojkar, flickor eller kvinnor. Inga musikinstrument användes heller. I en mycket högtidlig atmosfär sjöngs sama, fylld av kärlekens berusning till Gud, med en ljuvlig röst, och åhörarna blev hänförda av känslorna. Även om denna sama till det yttre och till sitt innehåll inte var oförenlig med islam, kunde många sufier inte acceptera den eftersom den inte hade godkänts eller praktiserats av Allahs siste profet. Det verkar som om den kända qawwali i dag är en förvrängd form av sama.

Qawwali sjungs som musik med musikinstrument inför blandade samlingar av män och kvinnor. En qawwali-föreställning pågår hela natten. Qawwali-sångaren, qawwal, är en professionell artist. Varken qawwalen eller åhörarna har mycket samband med islam. Vid gästabud överskrids även islams gränser.

Många sådana seder och ceremonier tar på sig islams dräkt och upptas i förteckningen över islamiska seder och ceremonier. Allt detta är jahiliyyas verksamhet. För att bevara islam och den islamiska kulturen oförvanskade och fria från orenhet måste en stark mur byggas mellan islam och jahiliyya, och man måste alltid vara vaksam och uppmärksam så att jahiliyya inte kan tränga in ens genom den minsta spricka i muren.

Följande hör till jahiliyya: regionalism; de islamfientliga sedvänjor som följts av förfäderna; att godtyckligt tolka Allahs och Hans sändebuds föreskrifter; att sörja över att icke-muslimer lever lyckliga och välmående liv och betrakta islam som ett hinder för detta; gravdyrkan; att avlägga löften och frambära offer vid gravar; att vördnadsfullt ha bilder av en pir eller någon annan människa i hemmet; att hänga kransar på gravar eller pelare av tegel och sten; att ge barn icke-islamiska namn; att betrakta en plats som lika vördnadsvärd som Baytullah; samt att förlita sig på någon människa för räddning i det hinsides, och liknande företeelser. Det är onödigt att förklara dessa närmare.

Muslimerna på subkontinenten

Med undantag för en kortare period däremellan rådde muslimskt styre på denna subkontinent i åtta–nio hundra år, från Muhammad ibn Qasims erövring av Sindh år 711 e.Kr. fram till dess att det brittiska styret var fullt etablerat år 1865. Alla som kom till denna subkontinent i erövrares skepnad var utifrån kommande. Men de kom inte med avsikten att återvända från subkontinenten, och inte heller drivna av någon mani att utvidga ett imperium eller upprätta ett kolonialstyre. De kom för att etablera ett gott och välordnat styrelseskick i landet samt garantera fullständig fred, ordning och säkerhet. De oräkneliga människor som kom tillsammans med dem – militärer, köpmän, poeter, konstnärer, författare och lärda – började alla älska landet och betrakta det som sitt eget, och de drog sitt sista andetag just här. Även deras efterkommande följde i deras fotspår. Trots att de alla var muslimer och tillhörde den styrande klassen gjorde de inte det minsta försök att med tvång omvända landets icke-muslimska invånare. I stället levde de sida vid sida i hundratals år genom att skapa ömsesidigt goda relationer. Trots att muslimer och icke-muslimer hade levt tillsammans under så lång tid förlorade de två grupperna inte sin respektive nationella särart och smälte samman till en enda.

Men de tog naturligtvis intryck av varandra. Många saknade den islamiska kunskap och träning som krävs för att leva ett fullständigt islamiskt liv, och de hade inget program för att forma ett islamiskt sinne, en islamisk tankevärld och islamisk karaktär. Därför fick den lokala kulturen inflytande över många av dem, och många hedniska seder och ritualer klädde sig i islamisk dräkt och införlivades med den muslimska kulturen. På så sätt lyckades jahiliyya, om än delvis, utvidga sitt herravälde över den muslimska samhällskroppen. Följden blev att många muslimer i flera århundraden levde ett halvmuslimskt och halvhinduiskt liv.

Det europeiska styrets inflytande i de muslimska länderna

Från och med 1700-talet började europeiskt kolonialstyre av olika orsaker etableras över de muslimska länderna. Jahiliyya etablerade sitt herravälde över muslimerna med statsmakten som stöd. De europeiska tankeströmningarna, synen på livet, värderingarna och livsåskådningen – allt detta började påverka muslimernas sinnen och tankevärld. Det utbildningssystem som de segrande härskarna införde fortsatte att fjärma de besegrade muslimerna från islam. Dess grundval var materialism, ateism, religionslöshet (SECULARISM) och nationalism. Det var på denna grund som den västerländska civilisationen byggdes. Vetenskap och teknologi stärkte denna civilisation.

Vetenskap och teknologi kan användas till vilket gott eller ont ändamål som helst. Om världens muslimer hade hållit fast vid det islamiska idealet och ägnat sig åt vetenskap och teknologi, skulle de ha kunnat använda dessa båda till mänsklighetens bästa. Men de fjärmade sig från islam och ägnade sig inte heller åt vetenskap och teknologi. Genom att utnyttja denna dubbla svaghet blev de västerländska makterna, som bar jahiliyyas fana, deras politiska, ekonomiska och kulturella herrar. Muslimerna drabbades av ett extremt mindervärdeskomplex. Muslimerna antog den västerländska civilisationen, dess utbildning och dess politiska filosofi (sekularism) som nyckeln till utveckling och framsteg.

Efter andra världskriget började de muslimska länderna ett efter ett bryta slaveriets kedjor och vinna sin självständighet. Det olyckliga var att makten efter självständigheten hamnade hos dem som betraktade islam som ett hinder för utveckling och framsteg. Följaktligen etablerades jahiliyyas styre med all sin kraft. Men inget lands muslimska befolkning kunde acceptera detta styre. Med undantag för den härskande klassen, som var mentalt förslavad av den västerländska civilisationen, kräver den stora majoriteten av landets befolkning ett islamiskt levnadssystem. Därför fortsätter konflikt och kamp nästan överallt mellan de styrande och de styrda, och detta har ännu inte fått något slut.

Glädjande nog har en ny våg av islamisk inspiration börjat svepa fram bland muslimer överallt, särskilt bland den utbildade ungdomen. En rörelse för att etablera islam som ett fullständigt levnadssystem pågår också. På ungdomens våg av islamisk jihadisk inspiration har Rysslands militära styrka i Afghanistan sjunkit ner i nederlagets djup. I Palestinas befrielsekamp har ”Intifada” höjt jihadets fana. Även de frihetsälskande muslimerna i Kashmir kämpar för att befrias från den indiska statens alla former av vanstyre och förtryck. Jahiliyya sitter inte tyst och overksam. För att omintetgöra dessa tre kamper ockuperade Iraks Saddam Hussein, som Indiens, Rysslands och Amerikas marionett, den självständiga muslimska staten Kuwait. Därmed förstörde han å ena sidan den muslimska enheten i världen och högg å andra sidan befrielserörelserna i Palestina, Afghanistan och Kashmir i ryggen. I den eviga konflikten mellan islam och jahiliyya spelade en muslimsk stats statschef rollen som jahiliyyas marionett. Detta är en av de mest skamliga händelserna i islams historia.

Det är något att begrunda att en muslimsk armé från ett muslimskt land kan ockupera en annan oskyldig muslimsk stat med våld, kan döda otaliga oskyldiga muslimska medborgare och plundra deras egendom, och kan utsätta muslimska, beslöjade och gudfruktiga kvinnor för bestialiska övergrepp och beröva dem deras ovärderliga egendom, heder och anständighet! Hyser dessa odjur, trots att de kallar sig muslimer, någon tro på Gud och det hinsides livet? Detta är sannerligen jahiliyyahs, det vill säga kufrs, historiska seger över muslimerna. Kommer islams anhängare att kunna dra lärdom av detta? För jahiliyyahs angrepp mot islam kommer att fortsätta på detta sätt.

Hoppets ljus

På denna subkontinent väckte Sayyid Ahmad Shahid Barelvis (r) Tahriq-i Mujahidin under det gångna århundradet en okuvlig jihadisk anda bland muslimerna. De brittiska härskarnas omänskliga och hårresande förföljelse och förtryck kunde inte utplåna den jihadiska andan ur muslimernas hjärtan. Hundra år efter Sayyid Ahmad Shahids martyrskap i Balakot år 1831 inleddes på nytt jihad fi sabilillah, det vill säga den islamiska rörelsen. År 1941 omvandlades denna rörelse till en mäktig organisation med namnet Jamaat-e-Islami. Rörelsens och organisationens grundare och utformare var en av vår tids främsta islamiska tänkare och lärda, Maulana Sayyid Abul A’la Maududi (r). Tretton år tidigare, år 1928, uppstod i Egypten en islamisk rörelse med namnet Ikhwan al-Muslimun. Dess grundare var Shaykh Hasan al-Banna Shahid (r). Dessa två är i dagens värld de enda mäktiga, disciplinerade och välorganiserade organisationerna som i verklig mening driver en rörelse för att upprätta ett islamiskt samhälle och en islamisk stat.

Egyptens islamfientliga härskare nöjde sig inte med att hänga många av Ikhwan al-Muslimuns ledare och aktivister på galgen, tvinga dem att långsamt dö efter fysisk och psykisk tortyr innanför fängelsemurarna och tvinga hundratals ledare och aktivister i exil; de förklarade dessutom organisationen förbjuden. Detta förbud gäller fortfarande.

Jamaat-e-Islami begränsade å andra sidan inte sin verksamhet till Pakistan, Indien, Bangladesh, Sri Lanka och Jammu och Kashmir. Många av denna rörelses ansvariga aktivister har spridit sig över hela världen, och överallt leder de islamiska rörelser under olika namn.

Det finns hopp i att det i dag inte finns något land i världen där någon form av islamisk rörelse och islamisk organisation, under något namn, inte verkar. Aktivister som utbildats av Ikhwan al-Muslimun och Jamaat-e-Islami leder dessa rörelser. En omfattande litteratur om islam har vuxit fram på världens viktigaste språk, och överallt förmedlas islamisk kunskap till alla, muslimer såväl som icke-muslimer.

Utbildade ungdomar och lärda personer från olika religioner, särskilt kristendomen, judendomen och hinduismen, dras till islam och söker skydd under dess svala och fridfulla skugga.

Man kan säga att islams pånyttfödelse har börjat överallt i världen. Förändringen är också märkbar i det materialistiska mänskliga samhället i väst. Obegränsad njutningslystnad, att dag och natt försjunka i ett hav av alkohol och kärlek till kvinnor, sexuellt förfall – i allt detta finns ingen tillfredsställelse, ingen glädje och ingen sinnesfrid. Den otillfredsställda lusten efter njutning gör människan otålig och rastlös i sin jakt på ännu mer njutning. I sin berusning av njutning glömmer hon livets mål och syfte. I stället för något varaktigt och stabilt klamrar hon sig fast vid det förgängliga. Till slut blir hennes liv för henne själv en enorm börda. Njutningslystnadens flammande lågor förvandlas till flammande lågor av hopplöshet och falska förhoppningar. Även den familjeordning som skulle ge lycka och frid i livet bryts sönder fullständigt. Då far hon omkring överallt i sökandet efter sinnesfrid. Efter många prövningar och undersökningar väljer hennes vakna samvete islam som den sista tillflykten. Hon inser att tro på islam innebär att hålla fast vid ett starkt rep som aldrig kan brista. I det finns inget misslyckande och ingen förtvivlan, utan fullständig framgång och lösningen på livets alla problem. Islams säkra förkunnelse är: allt tar inte slut i och med döden; i stället öppnas dörren till ett nytt liv av evig glädje och lycka och frid, eller av sorg och plåga.

De som länge har burit på ett djupt rotat hat och felaktiga föreställningar om islam har inget annat än förtvivlan. Men de som med ett opartiskt och sunt sinne försöker lära känna islam dras alltmer till dess universella ideal och läror. De tvekar inte att acceptera islam som en dynamisk, evig och fullkomligt vacker livsordning. Detta är ett tydligt tecken på islams ljusa framtid.

Att en sådan stormakt som Ryssland på senare tid har tvingats fly efter att ha lidit ett förkrossande nederlag mot en handfull mujahidiner i Afghanistan förkunnar islams seger. Under de våldsamma vågorna av islamiskt medvetande och inspiration börjar Rysslands järnmur vackla. Islams återuppvaknande är i dag det som skrämmer Ryssland mest.

Arbetet med den islamiska rörelsen har inletts i nästan alla städer i västvärldens länder. Även i Spanien, varifrån muslimerna en gång utrotades, har islams återuppvaknande börjat. I de europeiska länderna, liksom i Amerika, Kanada, Australien, Japan, Singapore, Sydkorea, Filippinerna, Thailand och Taiwan, har islamiska organisationer bedrivit verksamhet sedan en längre tid. På senare tid har verkliga islamiska organisationer etablerats i Mexiko, Costa Rica, Ecuador, El Salvador, Nicaragua och de karibiska öarna. Islamiska center upprättas överallt, och arbetet med att sprida den islamiska dawah bedrivs i stor omfattning. Alhamdulillah. Initiativtagarna till dessa rörelser är medlemmar av Ikhwan och Jamaat-e-Islami i olika länder. Överallt bär dessa rörelser vittnesbörd om islams ljusa framtid.

Jahiliyyah försöker med all sin kraft och alla sina vapen hindra islams framsteg. Islams seger beror nu på muslimernas ståndaktighet gentemot islam; på en ständig kamp med enighet, uppoffring, offer och tålamod. Ingen seger är möjlig utan Allah den Högstes hjälp. Om man därför i varje ögonblick kan vinna Hans välbehag genom fullständig lydnad, kommer Hans hjälp med säkerhet och segern att vara mycket nära.

Må Allah den Högste väcka muslimernas tro och samvete, beskydda deras tro och skänka dem förmågan att avvärja jahiliyyahs motangrepp, så att islam åter kan etableras i världen som en segerrik kraft.

।।Slut।।