Förläggarens ord

De tio åren under Muhammad, Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), styre och de trettio åren av kalifatet enligt profetskapets metod – dessa fyrtio år var islams gyllene era. Därefter började den muslimska umman gradvis röra sig mot avvikelsens väg. Men i varje tidsålder har en grupp kompromisslösa och sanningsenliga människor trätt fram för att hejda denna avvikelse. Denna skrift innehåller en mycket kortfattad redogörelse för några av deras insatser. Jag hoppas att denna skrift ska bidra till att väcka ett större intresse för att lära känna dem som kämpade för att återupprätta kalifatet enligt profetskapets metod.

Må Allah vara vår hjälpare!

A.K.M. Nazir Ahmad

Islamiska rörelser genom tiderna

Inledande ord

År 622 e.Kr. upprättade Muhammad, Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), en islamisk stat med al-Madina al-Munawwara som centrum. Som denna stats statschef styrde Muhammad, Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), staten i tio år (622–632 e.Kr.).

Efter hans bortgång styrde Abu Bakr al-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom), som de troendes ledare eller kalif, staten som statschef i två år, tre månader och tio dagar (632–634 e.Kr.).

Efter hans bortgång styrde Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) (år 634–644 e.Kr.) staten i tio år, sex månader och fyra dagar.

Efter hans martyrskap styrde Uthman ibn Affan (må Allah vara nöjd med honom) (år 644–656 e.Kr.) staten i elva år och elva månader.

Efter hans martyrskap styrde Ali ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom) (år 656–661 e.Kr.) staten i fyra år och nio månader.

Efter hans martyrskap styrde al-Hasan ibn Ali (må Allah vara nöjd med honom) (år 611 e.Kr.) staten i sex månader.

Under de tio år då Allahs sändebud Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) styrde, samt under de trettio åren av kalifatet enligt profetskapets metod, var islamiskt styre fullt etablerat. En gyllene epok för civilisationen växte fram.

Det är sorgligt att den muslimska umman drabbades av inre stridigheter efter Uthman ibn Affans (må Allah vara nöjd med honom) martyrskap. Med tiden ersattes kalifatet av monarkiskt styre.

Under Muhammad, Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), och de rätt vägledda kalifernas styre var ash-Shura en av statens viktigaste institutioner.

Efter att det monarkiska styret hade etablerats behöll ash-Shura inte längre denna ställning. Så småningom kom det religiösa ledarskapet och det politiska ledarskapet att skiljas åt.

Tidens ström fortsatte att flyta snabbt. Härskarna började alltmer avlägsna sig från Koranen och sunna. De styrda följde samma väg. Icke-muslimers livsåskådning och livsföring började påverka den muslimska umman.

Olika grupper av dem som gav sig på att tolka islam efter eget godtycke uppstod. De började lägga fram olika åsikter och vägar inför människorna. De presenterade islam efter att ha beskuret den eller blandat den med andra tankesystem, på ett sådant sätt att dess ursprungliga form inte längre fanns kvar. I själva verket presenterade de en förvrängd form av islam inför människorna.

Samtidigt har det i alla tider framträtt vissa framstående personer som var fullständigt övertygade om den islamiska livsåskådningens och livsordningens överlägsenhet, skönhet, fullkomlighet, ständiga förnyelse och välsignelsebringande natur. De trodde bestämt att det varken fanns någon möjlighet eller något behov av att ändra Koranen och sunna. Det som behövdes var att förändra tankarna hos dem som följde felaktiga tankesystem och rena deras tänkande.

För att rena tänkandet och för att etablera islams överhöghet inom samhällets och civilisationens alla områden arbetade de outtröttligt.

Några av dessa sanningsenliga och kompromisslösa personligheters insatser är ämnet för min framställning.

1. Al-Husayn ibn Ali (må Allah vara nöjd med honom), 626–680 e.Kr.

Al-Husayn ibn Ali (må Allah vara nöjd med honom) var den förste som höjde sin röst mot avvikelsen från ”Khilāfat ʿalā minhāj an-nubuwwah”.

Folket i Hijaz var djupt upprört över denna avvikelse.

Även från Irak började en liknande inställning komma till uttryck. Hundratals framstående personer fortsatte att genom brev bjuda in al-Husayn ibn Ali (må Allah vara nöjd med honom) att bege sig till Kufa.

Han begav sig mot Kufa.

Al-Husayn ibn Ali (må Allah vara nöjd med honom) mötte vid en plats kallad Karbala, vid Eufrats strand i Irak, flera tusen soldater som sänts av Ubaydullah ibn Ziyad, guvernören i Kufa.

Förutom familjemedlemmarna hade han sjuttiofyra följeslagare. Pilsalvor regnade över honom och över al-Husayn ibn Ali (må Allah vara nöjd med honom) själv.

Med en blodig kropp genomborrad av pilar föll han till marken.

Hästar drevs över hans kropp. Hans huvud höggs av från kroppen.

Denna hjärtskärande händelse inträffade år 680 e.Kr., år 61 enligt hijra.

Genom att offra sitt liv lärde al-Husayn ibn Ali (må Allah vara nöjd med honom) oss att stå rakryggade mot avvikelse.

2. Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah förbarma sig över honom) (kristet år 680–720)

Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah förbarma sig över honom) var den åttonde kalifen av Banu Umayya.

Sulayman ibn Abd al-Malik, den sjunde kalifen av Banu Umayya, blev sjuk och fick problem med att utse nästa kalif. Alla hans söner var nämligen fortfarande mycket unga. Till slut skrev han i hemlighet ett testamente och anförtrodde det åt sin främste rådgivare Raja ibn Haywa. Där stod det att Umar ibn Abd al-Aziz skulle bli kalif efter hans död och att Yazid ibn Abd al-Malik skulle bli kalif efter Umars död.

År 717 enligt den kristna tideräkningen dog Sulayman ibn Abd al-Malik. Ansvaret för att styra staten föll på Umar ibn Abd al-Aziz.

En dag fastställdes för kröningsceremonin i huvudstaden Damaskus. Representanter för alla delar av staten var närvarande. Umar ibn Abd al-Aziz höll ett tal till de församlade. I talet sade han: ”Jag har satts på prov genom att ansvaret för att styra staten har lagts på mig. Jag önskade inte detta. Jag blev inte heller rådfrågad i denna fråga. Jag löser nu det lydnadsband som har lagts runt era halsar till mig. Nu kan ni utse vem ni vill till er emir.”

En kraftig röst höjdes från församlingen: ”Det är dig vi vill ha.”

Därefter höll Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah förbarma sig över honom) ett viktigt tal om att styra staten. I talet sade han: ”Det råder egentligen ingen oenighet inom denna ummah när det gäller Herren, profeten och Skriften. Oenigheten gäller endast dinarer och dirhamer. Vid Allahs ed, jag ska inte ge någon något orättmätigt, och jag ska inte heller hindra någon från hans lagliga rätt. O folk, lyssna! Den som lyder Allah är det obligatoriskt att lyda. Men den som inte lyder Allah ska inte lydas. Så länge jag lyder Allah ska ni lyda mig. Men om jag är olydig mot Allah är det inte obligatoriskt för er att lyda mig.”

Därefter började Umar ibn Abd al-Aziz reformera styret.

När livvaktsstyrkan kom fram för att vakta honom skickade han tillbaka dem.

Han såg till att de egendomar som Banū Umayya hade beslagtagit olagligen återlämnades till sina rättmätiga ägare.

Han avskedade de tyranniska guvernörer som hade utsetts i olika provinser.

Han avskaffade de skatter som orättmätigt hade pålagts folket.

Han avskaffade den jizya som orättmätigt hade pålagts nya muslimer.

Han återlämnade de gudstjänstlokaler som hade beslagtagits från icke-muslimer till dem.

Han separerade domstolsväsendet från den verkställande makten.

För allmän utbildning införde han ett program för folkbildning.

Han utnämnde muballigher över hela landet för att upplysa folket om islam.

På statlig nivå gav han en grupp experter i uppdrag att inleda arbetet med att samla in och sammanställa Allahs sändebud Muhammads hadither (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).

Han bildade ash-Shura med personer som var kunniga i islam. Och så vidare.

Det råder ingen tvekan om att Umar ibn Abd al-Aziz var en modig man, en handlingskraftig hjälte.

På bara två och ett halvt år åstadkom han en enorm förändring. Överallt spreds ljuset från kalifatet enligt profetskapets metod.

De hängivna muslimerna blev överlyckliga. Men Banu Umayya blev missnöjda.

Några illvilliga personer bland Banu Umayya började konspirera. De blandade gift i hans mat.

År 720 e.Kr. led Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah förbarma sig över honom) martyrdöden i Damaskus.

3। Abu Hanifa an Nu’man Ibnus Thabit (må Allah förbarma sig över honom) (e.Kr. 699–767)

Abu Hanifa föddes år 699 e.Kr. i Kufa under regeringsperioden för den umayyadiske kalifen Abd al-Malik ibn Marwan. När Abu Hanifa nådde vuxen ålder hade Umar ibn Abd al-Aziz gyllene era redan tagit slut.

Men på hans befallning fortsatte den insamlingsexpedition av al-Hadith som hade inletts för fullt.

En grupp av hadithkännare var samlare. Den andra gruppen bestod av analytiker. Abu Hanifa tillhörde den andra gruppen.

År 750 e.Kr. upphörde det umayyadiska kalifatet. Det abbasidiska kalifatet började.

Abu Hanifa levde fram till mitten av regeringsperioden för Abu Ja’far Abd Allah al-Mansur, den andre kalifen i det abbasidiska kalifatet.

Under denna tid började ledare och aktivister inom olika tankeskolor, kallade kharijiter, mu’taziliter och murji’iter, sprida förvirrande idéer om bland annat iman, kufr, det rätt vägledda kalifatet och följeslagarnas ställning. Abu Hanifa avslöjade dessa lärors felaktigheter och lade fram det korrekta sättet att tänka.

En av statsvetenskapens grundläggande frågor är suveräniteten. I denna fråga var Abu Hanifas uppfattning den allmänt erkända islamiska läran. Det vill säga att suveräniteten enbart tillhör Allah.

Han hade också en korrekt uppfattning om rättskällorna. Han sade: ”Om jag finner en bestämmelse i Allahs bok godtar jag den orubbligt. Om jag inte finner den bestämmelsen i Allahs bok följer jag Allahs Sändebuds sunna. Om jag inte finner någon bestämmelse vare sig i Allahs bok eller i Sändebudets sunna följer jag Allahs följeslagares ijma. Om de har olika uppfattningar i en fråga följer jag en följeslagares uppfattning och inte uppfattningen hos den följeslagare som har en avvikande mening. Jag följer inte någon annans uppfattning än deras. När det gäller de övrigas uppfattningar: precis som de har rätt att utöva ijtihad, har även jag denna rätt.”

Efter det rätt vägledda kalifatet uppstod ett tomrum i rättssystemet till följd av att ash-Shura saknades.

Staten expanderade. Många folkgrupper införlivades i den muslimska staten tillsammans med sina egna kulturer och seder.

Nya problem uppstod inom bland annat jordbruk, industri, handel, internationella relationer, internationella transaktioner, tullar, krig och fredsfördrag. Ändå fanns det inget erkänt organ där muslimska experter kunde samlas och diskutera dessa problem.

För att fylla detta tomrum grundade Abu Hanifa en institution som kan beskrivas som ett privat rättsråd.

Bland Abu Hanifas flera tusen elever utmärkte sig 36 personer. De höll sin majlis varje dag. En fråga diskuterades under flera dagar eller ibland flera månader. Därefter fattades ett beslut. Denna majlis kunde finna lösningar på tusentals problem. Med den kunskap de hade inhämtat från Abu Hanifas undervisningsmajlis spred sig tusentals elever över hela staten.

Iraks guvernör, utsedd av den siste umayyadiske kalifen Marwan ibn Muhammad, var Yazid ibn Umar ibn Hubayra. Han erbjöd imam Abu Hanifa posten som domare. Imamen avvisade erbjudandet. Då blev Yazid ibn Umar rasande. På hans order piskades hans rygg tio gånger dagligen i elva dagar, sammanlagt 110 piskrapp. Trots detta hårda straff stod imamen fast vid sitt beslut.

Den abbasidiske kalifen al-Mansur ville utse Abu Hanifa till domare. Han gick inte med på det. Därför fängslades han.

År 767 e.Kr. avled han i fångenskap i Bagdad.

4। Abu Abdillah Malik ibn Anas (må Allah förbarma sig över honom)  (e.Kr. 714–798)

År 714 e.Kr., under umayyadkalifen al-Walid ibn Abd al-Maliks regeringstid, föddes imam Malik ibn Anas i Medina. Han avled under abbasidkalifen Harun al-Rashids regeringstid.

När Umar ibn Abd al-Aziz dog var han sex år gammal. När han nådde ungdomsåren bevittnade han insamlingen av hadither.

Han var knuten till båda riktningarna: insamlingen av hadither och analysen av hadither. Hans anknytning till den andra riktningen var dock starkare. Namnet på hans hadithsamling är al-Muwatta.

Muhammad ibn Abdillah, som härstammade från al-Hasan ibn Ali (må Allah vara nöjd med honom) och kallades an-Nafs az-Zakiyya, inledde arbetet med att upprätta ett kalifat enligt profetskapets väg, khilafa ala minhaj an-nubuwwa. Han greps efter anklagelsen att Malik ibn Anas stödde honom, och på order av guvernören i Medina piskades hans rygg.

Imam Malik uttryckte tydligt uppfattningen att det inte är tillåtet att gripa makten med tvång. På grund av detta tydliga uttalande blev abbasidkalifen al-Mansur missnöjd med honom. Han greps och piskades. Hans händer bands hårt bakom ryggen på ett sådant sätt att armbågslederna försköts. Därför led han svårt under resten av sitt liv.

År 798 e.Kr. avled han i Medina under kalifen Harun al-Rashids regeringstid.

5। Abu Abdillah Ahmad ibn Hanbal (må Allah förbarma sig över honom) (e.Kr. 780–885)

År 780 e.Kr., under den abbasidiske kalifen Muhammad al-Mahdis regering, föddes Ahmad ibn Hanbal i Bagdad.

Under kalifen al-Mamuns regering trängde den grekiska och indiska filosofin med stor kraft in i den muslimska världen. Al-Mamun samlade in filosofiska verk skrivna på grekiska från Aten, Greklands huvudstad, och gav en man vid namn Kosta Nak i uppdrag att översätta dem till arabiska. På motsvarande sätt samlade han in verk om indisk filosofi skrivna på sanskrit och gav en brahmin vid namn Duban i uppdrag att översätta dem till arabiska.

Under det umayyadiska kalifatet höll den berömde tabiʿin al-Hasan al-Basri, må Allah förbarma sig över honom, sin undervisningssamling i Basra. En av de främsta eleverna i denna samling var Wasil ibn Ata. När al-Hasan al-Basri upptäckte hans felaktiga tänkande uteslöt han honom från sin undervisningssamling. Denne Wasil ibn Ata blev grundaren av mutazilismen. Under den abbasidiske kalifen al-Mamuns beskydd blev mutazilismen starkare. Mutaziliterna tillsattes på olika statliga poster. Mutazilitiska teoretiker började gå till moskéer och lärosäten och genom föreläsningar sprida sina felaktiga uppfattningar.

Mutaziliterna sade att Koranen är ett skapat ting. Det finns ingen evig bestämmelse beträffande människors handlingar. De himmelska föreskrifterna är också underkastade förändring. De trodde inte på människans kroppsliga uppståndelse i det hinsides. De trodde inte att Allah skulle kunna ses med mänskliga ögon i paradiset. De betraktade nästan hadith och ijma som ogiltiga som källor till islamisk lag, och så vidare.

För att stå emot denna förvirring i tänkandet reste sig imam Ahmad ibn Hanbal med högt buret huvud. Han kritiserade å ena sidan den grekiska och indiska filosofin och å andra sidan mutazilismen, och uppmanade människorna att följa Koranens och den rena sunnans klara väg.

Ahmad ibn Hanbal sade: Den rätta kunskapen om Allah finns endast i Koranen. Att tro på Allah innebär att tro på Honom på det sätt som Allah har beskrivit Sig själv i Koranen. Det räcker inte att erkänna Allahs egenskaper och suveränitet som sanna; man måste också tro på Allahs väsen, Allahs tron, att de troende i det hinsides får skåda Honom och annat sådant. Man måste dessutom tro att ingenting i hela skapelsen liknar Allah på något sätt.

Ahmad ibn Hanbal uttryckte bestämt uppfattningen att Koranen inte är ett skapat ting, utan Allahs eviga ord.

Han brukade också säga att man inte får överge Koranens ords direkta betydelse och anta någon indirekt betydelse. Hadithen ska också tas emot på samma sätt. Därefter ska Profetens följeslagares uppfattning godtas. Detta beror på att Profetens följeslagare var mycket mer kunniga i Koranen och hadithen än senare tiders människor, och de följde Koranens och hadithens föreskrifter med full hängivenhet.

Den muʿtazilitiska konspirationen, som hade fått ett fast grepp om administrationen, nådde sin kulmen. Vid denna tid befann sig kalifen al-Maʾmūn i Tarsus. Imām Aḥmad ibn Ḥanbal hade gripits, belagts med kedjor och fördes fram inför honom. På vägen kom beskedet att al-Maʾmūn hade avlidit. Då släpptes imām Ibn Ḥanbal. Den efterföljande kalifen al-Muʿtaṣim bi-llāh fortsatte att stödja muʿtaziliterna. Imām Aḥmad ibn Ḥanbal greps på nytt och skickades till fängelset.

En dag fördes imām Aḥmad ibn Ḥanbal, på kalifen al-Muʿtaṣim bi-llāhs order, till hovet. Syftet var att få hans stöd för muʿtaziliterna. Han framförde sina argument mot muʿtaziliterna. På kalifens order började man piska honom på ryggen. Därefter skickades han till fängelset. Denna gång måste han stanna i fängelset i två år. Efter två år frigavs han och hölls i husarrest i sitt eget hem.

Även under den efterföljande kalifen al-Wāthiq bi-llāhs regering utsattes han för fysisk tortyr. Men trots att han upprepade gånger torterades var han inte beredd att överge Koranens och hadithens läror inför de renodlade rationalisternas orimliga påståenden.

År 848 e.Kr. blev al-Mutawakkil ʿalā Allāh kalif. Lyckligtvis lyckades han förstå muʿtazilismens villfarelser och började stödja de rättfärdiga föregångarnas tankesätt. Under hans regering fick imām Aḥmad ibn Ḥanbal lättnad.

Han anslöt sig till den insamling av hadither som hade inletts på order av umayyadkalifen Ibn ʿAbd al-ʿAzīz. Han sammanställde en samling med tjugonio tusen hadither, som fick namnet Musnad Aḥmad.

År 885 e.Kr., under al-Muʿtamid ʿalā Allāhs regering, avled imām Aḥmad ibn Ḥanbal i Bagdad.

6। Taqī al-Dīn Abū al-ʿAbbās Aḥmad ibn ʿAbd al- Ḥalīm ibn Taymiyya (må Allah förbarma sig över honom) (e.Kr. 1263–1328)

År 1219 e.Kr. erövrade Temüjin, eller Djingis khan, hela Mongoliet och Kina och började anfalla olika områden i Centralasien.

Efter att ha förvandlat Centralasien och Iran till ödemarker återvände Djingis khan hem, där han avled.

Hans son Möngke khan inledde nya angrepp mot Iran.

År 1258 e.Kr. erövrade Hulagu khan, en annan av Djingis khans söner, Bagdad, huvudstaden i abbasidernas kalifat, och dödade 1,6 miljoner av stadens två miljoner invånare.

Allt plundrades och ödelades.

Kalifen al-Musta’sim billah, hans son och framstående personer misshandlades till döds.

Fem år efter Bagdads fall, år 1263 e.Kr., föddes imam Ibn Taymiyya i staden Harran i Syrien.

År 1302 e.Kr. ryckte tatarernas ledare Ghazan fram för att anfalla Damaskus, med avsikten att erövra Syrien och Egypten. Imam Ibn Taymiyya lyckades inspirera sultan al-Malik al-Nasir Muhammad ibn Qalawun med jihadens anda. Motstånd organiserades mot tatarernas armé. Imam Ibn Taymiyya deltog i jihad tillsammans med sina studenter.

Efter att ha mött ett kraftigt motstånd drog sig tatararmén tillbaka. Syrien och Egypten räddades. Imam Ibn Taymiyyas insats för att bevara denna självständighet var mycket betydelsefull.

År 1306 enligt den kristna tideräkningen kom imam Ibn Taymiyya till Egyptens huvudstad Kairo. Han greps anklagad för att ha tillskrivit Allah mänskliga egenskaper. Han dömdes till fängelse. Han hölls inspärrad i en underjordisk cell.

Han satt i fängelse i ett och ett halvt år. Efter att ha blivit frigiven begav han sig mot Damaskus. Efter att ha färdats en manzil kom myndighetspersoner och grep honom på nytt. Även denna gång fick han sitta i fängelse i ett och ett halvt år.

Därefter kom han till Damaskus.

Han greps eftersom hans sharīʿa-baserade synsätt inte var omtyckt av de bidʿa-inriktade härskarna och de härskare som påverkades av anhängare av bidʿa.

I fem månader och arton dagar levde han som fånge i Damaskus fästning. Därefter frigavs han.

Därefter kunde han under några år ostört utföra rollen som dāʿī ilā Allāh.

Därefter greps han åter och fördes till Damaskus fästning. Medan han satt i fängelset fortsatte Ibn Taymiyya att skriva.

Han skrev en tafsir i fyrtio volymer. Den hette ”Al-Bahr al-Muhit”. Det är beklagligt att manuskriptet till denna ovärderliga tafsir gick förlorat. Han skrev omkring femhundra böcker.

Nasir al-Din al-Tusi dog tio år före Ibn Taymiyyas födelse. Men den grekiska filosofin som Nasir al-Din al-Tusi och hans anhängare ägnade sig åt spred intellektuell förvirring i den muslimska världen. En person vid namn Ibn Arabi spred läran om ”wahdat al-wujud”, det vill säga panteism, och förvillade många muslimer. Även Nusayri-shiiterna orsakade vid denna tid stora problem.

Imam Ibn Taymiyya skrev böcker som avslöjade deras intellektuella villfarelser och fortsatte att hålla föreläsningar och tal. Hans elever fortsatte att förmedla islams korrekta innebörd till folket.

Ibn Taymiyya gav företräde åt den bokstavliga betydelsen av Koranen och haditherna och avskydde att pressa fram långsökta tolkningar.

Ibn Taymiyya sade att Allah har händer, fötter och så vidare. Han är tronande över Tronen. Men de är naturligtvis sådana som det anstår Honom. De som föreställer sig Allah som en kropp på samma sätt som människan, eller anser att något skapat liknar Honom, talar inte sanningen om Allah.

Ibn Taymiyya sade att Allah den Upphöjde har en existens som är fullständigt åtskild från skapelsen. Liksom Hans väsen inte utgör någon del av skapelsen, utgör ingen del av skapelsen heller någon del av Hans väsen.

När han förklarade innebörden av att tro på Allahs Sändebud sade han att människan måste tro på Sändebudet utan att lägga till något villkor. Man måste tro på vart och ett av Allahs Sändebuds ord och följa var och en av hans befallningar.

Varje påstående som strider mot Allahs Sändebuds utsagor måste betraktas som lögn och falskhet. Den som tror på Sändebudets ord endast om de överensstämmer med hans eget förnuft och intellekt, och avvisar Sändebudets ord om de inte godkänns av förnuft och logik – det vill säga den som ger förnuft och logik företräde framför Sändebudets utsagor, men samtidigt hävdar att han tror på Sändebudet – uppvisar extrem självmotsägelse, intellektuell förvirring och religionslöshet. På samma sätt råder det ingen tvekan om den otro hos den som säger att han inte kommer att tro på Sändebudets ord utan att först ha blivit övertygad genom förnuft och logik.

Ibn Taymiyya avslöjade villfarelserna hos olika grupper, såsom kharijiterna, rafiditerna, mutaziliterna, jahmiterna och murjiiterna. Han var en hård kritiker av de extremistiska shiiterna. Han var kompromisslös i sitt motstånd mot bidʿa. Han framförde kraftfull kritik mot dans och sång. Han sade också att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och Sändebudets följeslagare aldrig anordnade sångsamlingar. Vid tillställningar som bröllop tillät dock Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) flickor att sjunga vissa sånger medan de slog på duff.

Alla imam Ibn Taymiyyas ansträngningar hade som sin kärnpunkt att kalla muslimerna till al-Qur’an och as-Sunnah. Han sade: ”Återvänd till al-Qur’an och as-Sunnah. Utanför dessa finns fisk, bidʿa, shirk och kufr.”

Imam Ibn Taymiyya sade: ”Ledarskapet över staten erkänns och upprättas på grundval av folkets åsikt. Det vill säga, när folket överlåter ansvaret för att styra staten åt någon, kan denne bli statschef – inte på grund av någon tidigare ämbetsställning.”

Han sade: ”Att efter bästa förmåga sträva efter att upprätta dinen är fard ayn för varje muslim. Den som anförtrotts statsmakten och styret har det största ansvaret och de största skyldigheterna. Lydnad inför Allah, iqamat ad-din och att verka för de styrdas välfärd är ju syftet med att inneha statsmakten.”

Imam Ibn Taymiyya avled i Damaskus år 1328 e.Kr.

7। Abu al-Barakat Badr ad-Din Ahmad Sirhindi (må Allah förbarma sig över honom) (e.Kr. 1563–1624)

År 1563 e.Kr. föddes shaykh Ahmad Sirhindi under den tredje indiske mogulkejsaren Akbars regering, på en plats kallad Sirhind i Patiala-staten i östra Punjab.

Vid denna tid förvillade den ”bhaktiism”, det vill säga ”inte religiösa riter, utan enbart hängivenhet leder till frälsning”, som bland andra Ramananda, Kabir och Chaitanya Deva predikade, ett stort antal människor. Många anhängare av olika religioner drogs till denna lära. Samtidigt fortsatte en förvanskad sufism att leda muslimer på avvägar.

Vid den tiden började även en lära som kallades ”Alfiyah” att spridas. Denna lära hävdade: Islam hade kommit för ett tusen år. Ett tusen år hade redan förflutit. Nu behövdes en ny dīn.

Kejsar Akbar lät uppföra ett ibādatkhāna på en plats som kallades Fatehpur Sikri. Lärda från olika religioner brukade kallas dit. Han lyssnade på deras diskussioner. Däremot tyckte han inte om diskussioner som rörde islam.

År 1582 e.Kr. införde Akbar en ny religion som kallades ”Dīn-e Ilāhī”. Dess trosbekännelse löd: ”Det finns ingen gud utom Allah; Akbar är Allahs kalif.” Anhängarna av denna religion kallades chelaer. På chelaernas turbaner var porträtt av Akbar placerade. Vid hovet infördes seden att buga för kejsaren med orden ”Dillīshvarobā Jagadīshvarobā”. Enligt den nya religionen förklarades alkohol, ränta och hasardspel vara tillåtna.

Man införde firandet av Diwali, Dussehra, Purnima och Shivaratri. Bestämmelserna om purdah fördömdes. Det blev förbjudet att slakta kor. Dans och sång spreds i stor omfattning.

Vid denna tid var Shaykh Ahmad Sirhindi en nittonårig ung man. Men han hade en klar kunskap om al-Qur’an och as-Sunnah. Eftersom Dīn-e Ilāhī stred mot al-Qur’an och as-Sunnah började han motsätta sig den. Han tog itu med att rena människors tänkande. Han höll regelbundna undervisningsmajlis. Från salāt az-zuhr till salāt al-ʿasr hölls den allmänna sammankomsten. Från salāt al-ʿasr till salāt al-maghrib hölls den särskilda sammankomsten. På detta sätt fortsatte han arbetet med att utbilda människor. Han började skicka innehållsrika och vägledande brev till personer som var kända som lärda i islamiska frågor. De unga män som hade formats under hans vägledning spred han till olika delar av landet, och genom dem började han ge människorna en korrekt förståelse av islam.

År 1605 e.Kr. dog Akbar. Den efterföljande kejsaren, Nūruddīn Muhammad Jahangir, fortsatte att sprida Dīn-e Ilāhī.

Shaykh Ahmad Sirhindi fortsatte att skicka daʿwahbrev till kejsaren, till prins Khurram, till kejsarens rådgivare och till befälhavarna. I breven framställde han islams sanna form och förklarade nödvändigheten av att följa den. Han skrev omkring fem hundra brev.

Bidʿah-anhängarna blev oroade av hans verksamhet. De började konspirera mot honom. På uppmaning av den shiamuslimske premiärministern Asad Khan sade de till kejsaren att Shaykh Ahmad Sirhindi hade byggt upp ett nätverk av anhängare över hela landet. Han erkände inte kejsaren. Han ville själv bli kejsare. Snart skulle han genomföra en revolution.

Kejsar Jahangir kallade Shaykh Ahmad Sirhindi till det kungliga palatset i Agra. När han närmade sig kejsaren sade man från både höger och vänster: ”Böj dig inför kejsaren.”

Han sade: ”En troendes huvud böjer sig inte för någon annan än Allah.”

Jahangir blev ursinnig och beordrade att han skulle arresteras.

Han fängslades och skickades till fortet i Gwalior.

Bland de fångar som satt fängslade i fortet började han bedriva dawah-arbete. Många fångar och fångvaktare lyssnade till hans dars och svor att leva som äkta mu’miner.

Hans fängelsetid varade i ett år.

Under tiden förändrades kejsar Jahangirs tänkesätt avsevärt. Han stoppade spridningen av Dīn-e Ilāhī. Han övergav många av de sedvänjor som Akbar hade infört. Han beordrade att madrasor skulle upprättas i städer med muslimsk majoritet och maktaber i byarna.

Kejsaren lät bygga en moské alldeles intill det kungliga palatset och började förrätta salat där tillsammans med rådets medlemmar.

Shaykh Ahmad Sirhindi höjde sin röst mot ateism och shirk. Han kritiserade skarpt de dans- och festupptåg som förekom i sufismens namn. Han varnade muslimerna för skadorna av främmande filosofier och bhakti. Genom hans ansträngningar undanröjdes det shiitiska inflytandet från förvaltningen.

År 1624 e.Kr. avled Shaykh Ahmad Sirhindi i själva Sirhind.

Det bör nämnas att prins Khurram blev intresserad av islam efter att ha läst Shaykh Ahmad Sirhindis brev om da’wa.

Efter kejsar Jahangirs död år 1627 e.Kr. besteg prins Khurram tronen under namnet Shihabuddin Muhammad Shah Jahan. Det var denne Shah Jahan som grundade Jama Masjid i Delhi och Jama Masjid i Lahore. För att tjänstgöra som khatib i Jama Masjid i Delhi hämtade han en framstående alim från Buchara.

År 1658 e.Kr. blev Aurangzeb kejsare.

Han utsåg Mulla Jivan (Ahmad ibn Abi Sa’id ibn Ubaidullah), Shaykh Ahmad Sirhindis främste lärjunge, till en av sina lärare.

Det var av denne Mulla Jivan som kejsaren fick klar och korrekt kunskap om islam.

Det bör nämnas att Mulla Jivan stannade hos kejsaren i sex år och deltog i krigen mot de upproriska staterna i Deccan.

Under Aurangzebs beskydd fick islamiska idéer stor spridning bland muslimerna på den indiska subkontinenten. På hans order sammanställde en grupp framstående islamiska experter verket Fatwa-yi Alamgiri, vilket blev till stor nytta för muslimerna.

Aurangzeb utfärdade ett dekret som förbjöd alkoholförtäring. Han förbjöd även hasardspel. Han avskaffade bruket att fira Nauroz (nyårsfesten), kejsarens födelsedag och att överlämna gåvor till kejsaren. Han förbjöd musikuppträdanden i det kungliga palatset och avskedade ett tusen sångare och sångerskor med pension.

Med hänsyn till folkets välfärd avskaffade han åttio slags skatter. Kejsar Aurangzeb levde ett mycket enkelt liv. Hans inflytande började också påverka andra.

8। Abul Fayyad Ahmad Qut‌buddin (Shah Waliullah) (må Allah förbarma sig över honom) (kristusår 1703–1763)

År 1703 föddes Shah Waliullah (må Allah förbarma sig över honom) i Delhi, alldeles i slutet av den sjätte mogulkejsaren Muhiuddin Muhammad Aurangzeb Alamgirs regeringstid.

År 1763, efter Shah Alam II:s bortgång, blev han föreståndare för madrasa Rahimiyya.

Shah Waliullah var en person med skarpsynt blick. Allah, världarnas Herre, hade skänkt honom en enastående förmåga att analysera samhället och identifiera felaktigheter i tänkande och medvetande.

Den främsta orsaken till den muslimska ummans övergripande förfall var avvikelsen från ”kalifatet enligt profetskapets metod”. Han hade inte den minsta svårighet att förstå denna grundläggande fråga.

På grund av avsaknaden av ash-Shura vände sig den muslimska befolkningen med olika problem till olika lärda personer. Dessa personer fattade självständiga beslut utifrån sin egen förståelse. På så sätt uppstod olika uppfattningar i samma fråga. Detta var ett problem för muslimerna.

En grupp muslimska intellektuella hade börjat luta sig mot den grekiska filosofin, det vill säga den europeiska filosofin. De ägnade sig åt allehanda sofistiska argument.

Shah Waliullah började skriva för att rena den muslimska ummahens tänkande. Han fortsatte att ge härskarklassen, rådsmedlemmarna, befälhavarna, de lärda, sufierna och folket vägledning utifrån al-Koranen och as-Sunnah.

Shah Waliullah (må Allah förbarma sig över honom) utbildade en grupp människor som var kvalificerade att ge den muslimska ummahen intellektuellt ledarskap.

När Shah Waliullah Dehlawi avled år 1763 e.Kr. började hans duglige son Shah Abdul Aziz verka dels som föreståndare för madrasa Rahimiyya, dels som ledare för de personer som Shah Waliullah hade utbildat.

År 1818 e.Kr. grundade Shah Abdul Aziz Dehlawi en organisation kallad Tahrik-e Muhammadiyya. Han var själv organisationens ledare.

När Shah Abdul Aziz Dehlawi avled år 1824 e.Kr. anförtroddes ledarskapet för Tahrik-e Muhammadiyya åt Sayyid Ahmad Barelvi.

Han reste runt i hela Indien och rekryterade medlemmar till denna organisation. Därefter nådde han Afghanistan via Baluchistan. Därifrån begav han sig till de svårtillgängliga bergsområdena i Nordvästra gränsprovinsen. Han bedrev omfattande dawah-verksamhet.

Vid denna tid grundade den sikhiske ledaren Ranjit Singh en sikhisk stat som omfattade hela Punjab, stora delar av Nordvästra gränsprovinsen och stora delar av Kashmir. Denna stats första huvudstad var Lahore och den andra huvudstaden var Peshawar.

Och från år 1757 e.Kr. hade Engelska Ostindiska kompaniet styret över Bengalen, Bihar och Orissa.

Sayyid Ahmad Barelvi valde ett svårtillgängligt bergsområde som bas för sin verksamhet. Området var mycket välskyddat ur försvarssynpunkt.

Etthundra procent av befolkningen där var muslimer.

Den 11 januari 1827 e.Kr. hölls en stor sammankomst av stamhövdingar bland de lärda på en plats kallad Samah. Vid denna sammankomst valdes Sayyid Ahmad Barelvi till amir. Med Samah som centrum uppstod en stat. Han började styra staten i enlighet med islamisk sharia.

Den sikhiska statens ledare Ranjit Singh kunde inte acceptera den islamiska statens existens. Snart började sikherna angripa denna nybildade stat. Krigslyckan växlade.

Fredagen den 6 maj 1831 e.Kr. hade Sayyid Ahmad Barelvi tillsammans med Shah Ismail och andra mujahider slagit läger på en bergomgärdad plats kallad Balakot, nära Kunarrivån i det nordöstra hörnet av Hazara-distriktet.

Med hjälp av den förrädiske pashtunske hövdingen Khadi Khan anlände befälhavaren Sher Singh dit med en väldig sikhisk armé och gick till anfall.

Sayyid Ahmad Barelvi och ett stort antal mujahider dog martyrdöden.

År 1831 blev maulvi Wilayat Ali amir för Targib-e-Muhammadiya. Högkvarteret upprättades i Patna i provinsen Bihar.

När Ranjit Singh dog år 1839 försvagades sikhstaten. Engelsmännen intog en allt mer offensiv roll.

År 1845 grundade maulvi Wilayat Alis bror, maulvi Inayat Ali, en stat med platsen Fatehgarh i gränsprovinsen som centrum. Fatehgarh fick namnet Islamgarh.

När maulvi Wilayat Ali anlände dit den 9 oktober 1846 valdes han till amir al-mu’minin. Nu bröt kriget mellan de muslimska mujahiderna och engelsmännen ut direkt. Strider fortsatte på olika slagfält.

År 1851 vistades maulvi Inayat Ali i Delhi i två månader. Det uppges att han under denna tid i hemlighet träffade den siste mogulkejsaren, Bahadur Shah Zafar.

Den 5 november 1852 dog maulvi Wilayat Ali i Sittana. Maulvi Inayat Ali blev amir al-mu’minin.

År 1857 inledde soldaterna i militärförläggningen i Meerut ett uppror. Upprorselden spred sig överallt. I olika städer i norra Indien gick även vanligt folk ut på gatorna med gröna flaggor i händerna.

Från Sittana fortsatte Maulvi Inayat Ali att kämpa mot engelsmännen. Under en fas av kriget blev han omringad på en plats kallad Narinji. Vägen för att skaffa mat och nödvändiga förnödenheter stängdes. Under denna tid tvingades de överleva i flera dagar genom att äta trädblad, bark och rötter. En son och en dotter till Maulvi Inayat Ali blev svårt sjuka. Han drabbades själv av feber. Senare fick han blodig dysenteri.

I mars 1858 dog Maulvi Inayat Ali. Engelsmännen intog Sittana efter att ha genomfört ett häftigt angrepp.

År 1858 lyckades engelsmännen, med hjälp av sikher och gurkhasoldater från Nepal, slå ned Indiens frihetskamp. Tusentals soldater hängdes.

Efter efterforskningar började framstående personer inom Tahrik-e Muhammadiya arresteras.

Ambala-rättegången hölls år 1846.

Den 2 maj dömdes Maulvi Yahya Ali, Muhammad Ja’far Thaneshwari och Muhammad Shafi till döden för brottet att ha fört krig mot Maharani. Lieutenant Governor ändrade straffet och beslutade att de skulle förvisas till Andamanöarna på livstid.

De fördes i bojor till fots från Ambala till Lahore. Därifrån skickades de till Karachi, från Karachi till Bombay och senare till Andamanöarna.

Patna-rättegången hölls år 1865.

En av de främsta organisatörerna, maulvi Ahmadullah, greps och ställdes inför rätta den 16 januari. Han dömdes till döden för brottet att ha fört krig mot drottningen. Högsta domstolen ändrade emellertid straffet till livstidsdeportation till Andamanöarna.

I juni 1865 e.Kr. fördes maulvi Ahmadullah till Andamanöarna.

Därefter fortsatte denna rörelse under hadji Mubarak Alis ledning.

9। Shaykh Muhammad ibn Abdil Wahhab (må Allah förbarma sig över honom) (e.Kr. 1704–1792)

År 1704 e.Kr. föddes shaykh Muhammad ibn Abdil Wahhab på en plats kallad al-Uyayna i Arabien.

Efter att ha avslutat sin grundutbildning i al-Uyayna begav han sig till Medina. Därefter reste han till utbildningscentra i olika länder för att skaffa sig högre utbildning. Slutligen återvände han till al-Uyayna med mångsidig erfarenhet och kunskap.

När han granskade det muslimska samhället i ljuset av Koranen och sunna blev han djupt bedrövad. Överallt såg han likgiltighet inför islam, avvikelser från islam samt en utbredning av shirk och bid’a. En stor del av samhällets ledare hade vant sig vid alkoholkonsumtion och obscena handlingar. De välbärgade hade sjunkit ner i lyx.

Att bygga monument över gravar, att ge votivgåvor i avlidna fromma personers namn och till och med gravdyrkan hade antagit allvarliga proportioner.

Shaykh Muhammad ibn Abd al-Wahhab författade ett viktigt verk med titeln ”Kitab at-Tawhid”. När han kom till Uyayna tillbringade han åtta månader i stillhet. Därefter började han hålla lektioner i Kitab at-Tawhid. Några sanningssökande människor blev hans medhjälpare. De som var försjunkna i shirk och bid’a blev oroliga. De blev hans fiender. Till och med hans egen bror Sulayman och hans kusin Abd Allah ibn al-Husayn kunde inte stå ut med hans framställning av den rena islam. De slöt sig samman med shaykhens fiender.

Motståndarna började behandla honom illa. Han blev svårt plågad. Till slut lämnade Shaykh Muhammad ibn Abd al-Wahhab Uyayna i sorg och lämnade sitt hem och sina ägodelar bakom sig. Vid denna tid styrdes olika områden i Arabien av emirer. Han fortsatte att träffa emirer i olika områden och försökte framställa islams sanna form för dem. De själviska emirerna lyckades inte anta hans da’wa. Efter att ha misslyckats på flera platser kom han till Dir’iyya.

År 1745 e.Kr. träffade han emiren Muhammad ibn Saud i Dir’iyya, och de hade ett långt samtal. Han framhöll islams överlägsenhet och skönhet inför emiren. Särskilt framställde han mycket tydligt sin förståelse av tawhid för emiren. Emir Muhammad ibn Saud blev inspirerad och uttryckte sin beslutsamhet att forma det område han styrde i enlighet med den sanna islam. Han utsåg Muhammad ibn Abd al-Wahhab till sin rådgivare.

En ny moské byggdes i Dir’iyya. Den blev ett centrum för spridningen av islamisk kunskap. Shaykh Muhammad ibn Abd al-Wahhab höll regelbundet lektioner i denna moské. Så småningom växte en grupp hängivna muslimer fram, vars tankar och föreställningar var fria från shirk och bid’a.

Bid’a-anhängarna spred påhittade berättelser om honom och försökte hetsa framstående lärda mot honom. Efter att ha hört dessa förtal lade flera lärda från Qasim-området fram olika frågor för honom. Han besvarade deras frågor i ett långt brev.

Han skriver: ”Jag tar Allah till vittne och säger att min uppfattning är densamma som de uppfattningar som Ahl as-Sunna wa-l-Jama’a har.

Jag tror på Allah, Hans Sändebud, Hans änglar, Hans Bok, uppståndelsen och al-qadar.

Jag bekräftar Allahs egenskaper som nämns i Koranen och haditherna precis så som de har beskrivits, utan långsökta tolkningar. Jag förnekar inte att Allah har egenskaper; jag anser tvärtom att Hans egenskaper är unika och utan jämförelse med skapelsen. Koranen är Allahs ord och är qadim, utan början. Allah uppenbarade Koranen för sitt Sändebud Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Jag tror att ingenting kan ske utanför Allahs vilja och förutbestämmelse. Alla handlingar sker enligt Allahs förordning, och ingen kan överskrida gränserna för Hans al-qadar.

Jag tror på den förbön som kommer genom Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Jag tror att de troende kommer att välsignas med att få skåda sin Herre. Jag tror att Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) är den främste av alla profeter. Den som inte erkänner detta erkänner jag inte som troende. Jag erkänner Allahs vänners karāmāt och kashf. Men jag anser inte att någon av dem har gudomliga rättigheter eller är värd att dyrkas.

Jag kallar inte någon muslim för kāfir och anser inte att någon av dem står utanför islam.

Jag anser det tillåtet att samlas under en fāsiq ledares fana för att bedriva jihad och att förrätta salāt tillsammans med dem. Jag anser att bestämmelsen om väpnad jihad gäller och är obligatorisk tills Dajjāl har fallit.

Jag anser att innerlig tro, muntligt vittnesmål och praktiskt handlande är trons tre beståndsdelar. Jag tror att tron ökar genom goda handlingar och försvagas genom dåliga handlingar.

Jag anser att det, i enlighet med sharīʿahs föreskrifter, är varje muslims ovillkorliga plikt att befalla det rätta och förhindra det orätta.”

[Tārīkh Najd, sidorna 57–59]

Shaykh Muhammad ibn ʿAbd al-Wahhāb skrev i ett brev till den då berömde lärde ʿAbd al-Raḥmān ibn ʿAbd Allāh al-Baghdādī: ”Jag har undervisat människorna i tawḥīd. Jag har förbjudit dem att kalla på avlidna framstående personer och Allahs vänner i tider av olycka och nöd och att söka hjälp hos dem. Jag har hindrat dem från att ge gåvor, offer och löften vid deras gravar samt från att falla ned i سجود inför gravar…..

Jag har lärt mina anhängare att förrätta de fem dagliga salāh-bönerna tillsammans i församling, fullgöra de obligatoriska plikterna såsom att betala zakāt, avstå från alla slags synder, undvika berusningsmedel och avsky nifāq. Landets inflytelserika personer, som inte kunde säga något mot detta, började förvränga den tawḥīd som jag förkunnade på olika sätt och började, genom att ta sin tillflykt till lögner, smutskasta mig.

Jag kallar endast den som medvetet överger islam, eller förolämpar Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och hindrar människor från att följa honom, för kafir. Men genom Allahs nåd är majoriteten av ummahs medlemmar inte sådana.”

Tarikh-e Najd, s. 54–56.

Amir Muhammad ibn Saud styrde staten. Shaykh Muhammad ibn Abd al-Wahhab ägnade sig åt att fostra människor.

År 1765 e.Kr. avled amir Muhammad ibn Saud. Hans son, Abd al-Aziz ibn Muhammad ibn Saud, blev den nye amiren. Den nye amiren behöll också Muhammad ibn Abd al-Wahhab på posten som rådgivare.

Han innehade denna viktiga post fram till sin bortgång år 1792 e.Kr.

År 1803 e.Kr. blev amir Abd al-Aziz ibn Muhammad ibn Saud martyr i en överraskande attack utförd av en shiamuslimsk attentatsman.

År 1884 e.Kr. besegrades amiren av Diriyah, Abd al-Rahman ibn Faisal, av amiren av Hail och flydde till Kuwait.

År 1901 e.Kr. intog Abd al-Aziz ibn Abd al-Rahman (den andre Abd al-Aziz) Riyadh genom en överraskande attack med 40 modiga kamelryttar. Därefter införlivades olika delar av Arabien i hans stat under hans skickliga ledarskap.

År 1926 e.Kr. grundade Abd al-Aziz ibn Abd al-Rahman ibn Faisal ibn Saud ”Kungariket Saudiarabien”. Denne emir Abd al-Aziz var det moderna Saudiarabiens grundare. Liksom tidigare styrde medlemmar av Saudätten staten. Utbildnings- och rättsväsendet leddes däremot av Shaykh Muhammad ibn Abd al-Wahhabs ättlingar.

Även om ”ett kalifat enligt profetskapets metod” inte har upprättats i Saudiarabien, har landet blivit berömt som ett land av fred och säkerhet eftersom flera viktiga islamiska bestämmelser har införts på statlig nivå. Shaykh Muhammad Abd al-Wahhabs ättlingar och hans tankesätts anhängare fortsätter än i dag att spela en viktig roll för att upprätthålla den religiösa miljön.

10। Shaykh Hasanul Banna (må Allah förbarma sig över honom) (e.Kr. 1906–1949)

År 1906 e.Kr., under den egyptiske härskaren Abbas Hilmi Pashas regering, föddes Shaykh Hasanul Banna i en stad vid namn Mahmudiyya.

Efter att ha avslutat sin utbildning började han arbeta som lärare. Shaykh Hasanul Banna lade märke till att europeiskt tänkande höll på att uppsluka muslimernas tankar och medvetande. Han blev alltmer angelägen om att uppmuntra muslimerna till kampen för att upprätta den islamiska livsordningen.

Han arbetade i Ismailia.

År 1928 e.Kr. bjöd han hem sex islamiska personligheter. En lång diskussion om religiösa frågor ägde rum. Shaykh Hasanul Banna lade fram sina tankar och idéer inför dem och höll ett tal där han förklarade vikten av organiserade ansträngningar för att etablera islams företräde på samhällsområdet. De närvarande instämde med honom. Tillsammans, som en grupp på sju personer, grundade de en organisation. De gav den namnet ”al-Ikhwan al-Muslimun”.

Grundarmedlemmarna var Shaykh Hasanul Banna, Hafiz Abd al-Hamid, Ahmad al-Hasri, Fuad Ibrahim, Abd al-Rahman Hasbullah Ismail Izzi och Zaki al-Maghribi.

Hasan al-Banna visste mycket väl att al-Jihads främsta uppgift, fram till dess att en islamisk regering hade bildats, var ad-daʿwatu ilallah. Han började ägna sig åt daʿwa-arbete och engagerade även andra i detta arbete.

Hasan al-Banna gick från hus till hus i staden Ismailia, samtalade med människorna och höll tal där han förklarade islams överlägsenhet och skönhet. På detta sätt arbetade han i tre år. Ganska många människor svarade på hans uppmaning.

Ikhwan-medlemmarna besökte olika människors hem, gick till moskéerna och höll tal, och gick även till kaféerna i industriområdena för att tala till arbetarna.

Avdelningar började upprättas på olika platser i landet. Egna moskéer och utbildningsinstitutioner började växa fram.

År 1932 e.Kr. förflyttades Shaykh Hasan al-Banna till Kairo. Högkvarteret flyttades från Ismailia till Kairo.

Nu bildades även en kvinnoavdelning. Den fick namnet ”al-Akhawat al-Muslimat”.

Det andra världskriget började år 1939 e.Kr. England ville att Egypten skulle gå in i kriget på dess sida. Att gå in i kriget på Englands sida innebar emellertid att gå i krig mot turkarna. Det betydde alltså att muslimska soldater på slagfältet skulle behöva döda muslimska soldater. Shaykh Hasan al-Banna utfärdade en varning. Den dåvarande premiärministern Ali Mahir Pasha och överbefälhavaren Aziz Ali al-Misri var naturligtvis inte heller för att tillmötesgå engelsmännens krav.

Engelsmännen utövade ett kraftigt tryck. Kung Farouk gav efter för engelsmännens påtryckningar. Han skickade överbefälhavaren Aziz Ali al-Misri på långvarig ledighet. En tid senare tvingade han premiärminister Ali Mahir Pasha att avgå.

År 1940 gick Egypten in i kriget på engelsmännens sida.

Shaikh Hasan al-Banna och generalsekreteraren Abdul Hakim Abedin arresterades. Al-Ikhwans tidningar stängdes. Det utfärdades också en order om att inga nyheter om Al-Ikhwan fick publiceras i några andra tidningar. Demonstrationer och offentliga möten förbjöds.

Efter en tid frigavs Shaikh Hasan al-Banna och Abdul Hakim Abedin.

I början av 1943 bildade några medlemmar, som hade avvikit från Al-Ikhwan, en hemlig väpnad styrka. Denna styrka drabbade samman med polisen på olika platser. Regeringen lade då hela skulden på Al-Ikhwan. Om dem sade Shaikh Hasan al-Banna i ett cirkulärbrev: ”De är varken Al-Ikhwan eller Al-Muslimun.”

I november 1947 antog Förenta nationernas säkerhetsråd förslaget om att dela Palestina. Det innebar att beslutet hade fattats om att upprätta en judisk stat i Palestina.

Stormuftin av Palestina, Amin al-Husayni, uppmanade till bildandet av en frivilligstyrka för att bekämpa judarna. Liksom andra svarade även Al-Ikhwan på denna uppmaning. Hasan al-Banna skickade den pensionerade arméofficeren Mahmoud Labib till Palestina. Han började utbilda palestinska muslimska ungdomar. Men engelsmännen tvingade honom att lämna Palestina.

År 1948 slog judarna sig fast i Palestina. De islamiska tänkarna uppmanade till jihad. Shaikh Hasan al-Banna skickade en grupp frivilliga till Palestina under ledning av Ahmad Abd al-Aziz. På slagfältet stoppade de judarnas framryckning.

Deras framgång skrämde kung Farouks premiärminister, Mahmoud Fahmi al-Nuqrashi Pasha, som var engelsmännens handgångne. På regeringens order upplöste överbefälhavaren Fuad Sadiq Al-Ikhwans frivilligstyrka.

Den 8 december 1948 förklarades al-Ikhwan al-Muslimun olagligt.

Alla ledare utom Shaykh Hasan al-Banna greps. Alla tillgångar beslagtogs. Kontoren förseglades. Alla al-Ikhwans institutioner stängdes. I en omfattande razzia greps tusentals medlemmar över hela landet. I fängelserna utsattes de för fruktansvärd tortyr.

Shaykh Hasan al-Banna greps inte. Han sade att det faktum att han inte greps innebar att en dödsorder hade utfärdats mot honom.

Den 12 februari 1949 e.Kr. hade Shaykh Hasan al-Banna hållit ett tal vid ett möte med Young Muslim Association och var på väg ut på gatan för att stiga in i en taxi. Då träffades han i bröstet av en attentatsmans kula. Den blodiga kroppen föll till marken. Några personer förde honom till sjukhuset. Inom kort nådde den som älskade Allah fram till Allahs innersta närhet.

Shaykh Hasan al-Bannas lik fördes hem. Regeringsstyrkor omringade huset. Endast några få släktingar tilläts delta i hans svepning, janazah-bön och begravning.

Efter Shaykh Hasan al-Bannas martyrskap blev Hasan al-Hudaybi al-Ikhwan al-Muslimuns murshid al-amm.

I början av 1950 e.Kr. återvände Sayyid Qutb till hemlandet efter avslutade studier i Amerika och utsågs till chefredaktör för al-Ikhwan al-Muslimun.

Efter den militärkupp som ägde rum 1952 e.Kr. blev Gamal Abdel Nasser president i Egypten.

Al-Ikhwan hoppades att han skulle arbeta för islams sak. Tyvärr blev president Nasser en förespråkare för sekularism och arabisk nationalism. Därför riktade Al-Ikhwan skarp kritik mot honom.

År 1954 försökte någon eller några mörda president Nasser. Genom att lägga skulden på de oskyldiga fängslades och torterades tusentals Ikhwan-aktivister.

Sayyid Qutb och ytterligare sex framstående personer greps.

Den 28 augusti 1965 hängdes Sayyid Qutb, Muhammad Hawwash och Abd al-Fattah Ismail och blev martyrer.

Trots allt detta fortsatte Ikhwan al-Muslimun att gå framåt, etapp efter etapp.

11। Bediüzzaman Said Nursi (må Allah förbarma sig över honom) (e.Kr. 1877–1960)

Said Nursi föddes år 1877 i byn Nurs i Bitlisregionen i Turkiet, under den osmanske kalifen Abdulhamid II:s regeringstid.

År 1892 började han hålla politiska tal.

Han arresterades i Mardin och skickades till Bitlis. Men Bitlis guvernör blev imponerad av hans djupa kunskaper och lät honom bo som gäst i sitt hem.

En tid senare började han vistas i huset hos Tahir Pasha, guvernören i provinsen Van. Vid denna tid fäste han sin uppmärksamhet vid en nyhet som publicerats i en tidning. Det var en rapport om ett tal som hölls i det brittiska parlamentet av kolonialministern, herr George Gladstone. I talet sade han: ”Så länge muslimerna har Koranen kommer vi inte att kunna kuva dem. Antingen måste vi ta den ifrån dem eller få dem att förlora sin kärlek till den.”

”Det vill säga: ’Så länge Koranen finns i muslimernas händer kommer vi inte att kunna kuva dem. Antingen måste vi rycka den ifrån dem eller se till att de förlorar sin kärlek till den.’”

I detta tal uttrycktes tydligt varje brittisk regerings inställning till Koranen och den politik som skulle följas.

Herr Gladstones tal gjorde Said Nursi ännu mer vaksam. Han förklarade beslutsamt: ”Jag ska bevisa och visa världen att Koranen är en odödlig och osläckbar sol.”

Det vill säga: ’Jag ska bevisa och visa världen att Koranen är en odödlig och osläckbar sol.’

Vid denna tid hade Kommittén för union och framsteg, som hade inspirerats av europeiska idéer, makten i Turkiet. Ett militärt uppror bröt ut i huvudstaden Konstantinopel. Upproret slogs ned genom att trupper hämtades från Salonika. Regeringen antog att İttihad-i-Muhammadiye-sällskapet låg bakom upproret. Omkring tvåhundra personer, däribland organisationens ledare Hafiz Darwish, avrättades genom hängning.

På grund av misstanke om att han hade stött rebellerna arresterades Said Nursi och ställdes inför en militärdomstol. Genom fönstret i det rum där hans rättegång hölls kunde man se de hängande liken efter femton personer.

Tribunalens ordförande sade till Said Nursi: ”Vill ni ha sharia? De som vill ha sharia hängs på samma sätt som de där männen.”

Said Nursi sade: ”Om jag hade haft tusen liv skulle jag ha offrat vart och ett av dem för en del av sharia. För sharia är vägen till välstånd, välgång, rättvisa och ärlighet.”

Han sade vidare: ”Modiga män begår inte brott. Om de anklagas fruktar de inte straffet. Om jag orättfärdigt döms till straff kommer jag att få belöningen för två martyrer. Om jag sitter i fängelse är fängelset kanske den bekvämaste platsen under en tyrannisk härskare. Det är bättre att dö som förtryckt än att leva som förtryckare.”

Eftersom Said Nursis inblandning i upproret inte kunde bevisas frikände tribunalen honom.

År 1914 e.Kr. började första världskriget. På den ena sidan stod Storbritannien, Frankrike och Ryssland. På den andra sidan stod Tyskland och Turkiet. Under en fas av kriget angrep ryska soldater Bitlis-området i Turkiet. I denna kritiska situation bildade Said Nursi, med regeringens tillstånd, en milisstyrka och kastade sig in på slagfältet. Under ett skede av kriget tillfångatogs han av ryska soldater. Efter att ha varit fånge i två år lyckades han fly ur fångenskapen.

År 1918 e.Kr. anlände han till Konstantinopel. Han mottogs med hjältemodiga hedersbetygelser. Han hedrades med en krigsmedalj av guld.

När första världskriget började var den osmanske kalifen Muhammed V Mehmed Rashad. Efter kriget blev Muhammed VI Vahiduddin kalif.

År 1919 e.Kr. blev ungturkarna starkare i Anatolien. För att kuva dem skickades arméns framstående officer Mustafa Kemal Pasha dit. Han anslöt sig till rebellerna.

I september samma år bildade Ungturkarna ett verkställande råd. Kemal Pasha blev ordförande. Detta verkställande råd fortsatte att styra Anatolien med Ankara som huvudstad.

År 1922 etablerades Ankararegeringens kontroll över Konstantinopel. Den osmanske kalifen Mehmed VI Vahideddin lämnade landet och begav sig till Storbritannien.

År 1922 bildade Mustafa Kemal Pasha Republikanska folkpartiet. Fram till 1946 (24 år) var detta Turkiets enda lagliga politiska parti.

År 1923 förklarade Kemal Pasha Turkiet som en republik. Han blev Turkiets president. İsmet İnönü utsågs till premiärminister.

År 1924 förklarade Mustafa Kemal Pasha det osmanska kalifatets avskaffande.

Kemal Pasha var en hängiven fiende till islam. Han avskaffade all islamisk lag som fortfarande var i bruk och införde den schweiziska lagen. Han avskaffade bruket av slöja. Han införde samundervisning. Han stängde de islamiska läroanstalterna. Han förbjöd böneutrop på arabiska. I stället för det arabiska alfabetet införde han det latinska alfabetet. Han förbjöd bärandet av turban och fez. Han gjorde det obligatoriskt att bära hatt. Han förbjöd hälsningen salam.

Detta uppror mot islam smärtade Said Nursi djupt. Han beslöt att genom en serie häften med titeln ”Risale-i Nur” lägga fram Koranens överlägsenhet, styrka och välsignelser inför andra människor.

Han kom till en plats som kallades berget Erek, byggde ett tält nära Zarnabadflodens källa och började uppehålla sig där. På fredagar kom han till Nursinmoskén och höll föredrag på ett vältaligt språk om grundläggande frågor såsom tawhid, risalat och akhira.

Han brukade säga: ”Mitt mål är att bygga upp trons grundvalar starkt. Om grundvalarna är starka kommer de inte att falla samman i någon storm.”

År 1925 e.Kr. kom en grupp soldater och förde bort Said Nursi från hans bostad.

Först förvisades han till Izmir, därefter till Antalya och senare till en plats kallad Burdur.

År 1926 e.Kr. skickade regeringen Said Nursi till Isparta. Efter tjugo dagar förvisade den honom därifrån till en liten by kallad Barla.

Regeringen lät honom stanna i denna by i åtta år. I denna by grundade Said Nursi den första Nur-madrasan. Under sin vistelse där lyckades han författa etthundratrettio häften med titeln Risale-i-Nur.

Under den islamfientliga regeringens styre fanns det ingen möjlighet att trycka hans häften. Han framförde dem muntligt, och några studenter skrev ner dem. De som först skrev ner dem kopierade dem och spred dem till ytterligare personer. På detta sätt överlämnades de från en grupp till en annan. Till slut översteg antalet kopior sexhundratusen. Risale-i-Nur började påverka människorna. I det tysta började en islamisk väckelse växa fram.

Den 12 maj 1935 e.Kr. handfängslades Said Nursi och hans 31 medarbetare, lastades på en lastbil och fördes till fängelset i Eskişehir.

Rättegången inleddes i domstolen. De anklagades för att ha utnyttjat folkets religiösa känslor för att äventyra statens säkerhet och för att ha bildat en politisk organisation på religiös grund.

Said Nursi dömdes till elva månaders fängelse och femton av hans medarbetare till sex månader. De andra frigavs.

Efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff skickades han i exil till Kastamonu.

År 1938 dog Mustafa Kemal Pasha. İsmet İnönü blev president. Motståndet mot islam fortsatte som tidigare.

År 1943 greps Said Nursi och skickades till Denizli.

Han ställdes inför domstolen.

Said Nursi höll ett kraftfullt försvarstal. Domstolen beordrade att han och hans medfångar skulle friges.

År 1944 förvisades han på centralregeringens order till Afyon. Efter tre veckor förvisades han till Emirdağ.

I början av 1948 togs Said Nursi upprepade gånger i förvar för förhör. Då var han över sjuttio år gammal. Vid ett tillfälle tvingades denna gamle man stå i fyra timmar medan han fick irrelevanta frågor.

Samma år dömde Afyon-domstolen honom till tjugo månaders fängelse och hans medarbetare till fängelsestraff av varierande längd.

År 1946 infördes flerpartipolitik i Turkiet.

I parlamentsvalet 1950 led det republikanska folkpartiet, som hade grundats av Mustafa Kemal Pascha och leddes av İsmet İnönü, ett förkrossande nederlag. Det nybildade Demokratiska partiet vann majoritet och bildade regering.

År 1957 trycktes och publicerades Risala-i Nur från tryckerier i Ankara och Konstantinopel. Risala-i Nur spreds bland folket i stora upplagor.

År 1960 kom Said Nursi till Urfa. Han var då svårt sjuk. Under natten fick han mycket hög feber. Han förlorade också förmågan att tala.

Omkring klockan tre på natten den 23 mars avled han. Han begravdes i Urfa.

Den 12 juli kom en grupp ur den kemalistiska armén till Urfa och tog Said Nursis lik ur graven.

Badiuzzaman Said Nursi kämpade orädd för att försvara Turkiets självständighet, blev tillfångatagen och utstod två års oerhörda lidanden i ett ryskt fängelse. Efter att ha flytt och kommit till Konstantinopel hyllades han hjältemodigt och tilldelades en krigsmedalj. När denne Said Nursi sedan trädde fram för att höja islams fana, blev han i kemalisternas ögon den allra farligaste personen. Av fruktan för att hans grav skulle kunna bli en källa till inspiration för muslimer tog man därför, efter omkring fyra månader, hans lik ur graven och begravde det på nytt på en okänd plats.

Den främste pionjären för den islamiska renässansen i det moderna Turkiet var Badiuzzaman Said Nursi.

Det bör nämnas att Grekland år 1919 landsteg med trupper i Smyrnaområdet (Izmir) i Turkiet och inledde en militär operation. Grekland ville ockupera västra Anatolien, och därför började ett krig mellan Grekland och Turkiet. Den unge Adnan Menderes anslöt sig till armén och spelade en hjältemodig roll i kriget för att försvara Turkiets självständighet. Efter kriget hedrades han med en krigsmedalj.

När flerpartidemokrati infördes i Turkiet år 1946 bildade Jalal Bayar, Adnan Menderes och flera framstående politiska personligheter Demokratiska partiet.

I valet 1950 vann Demokratiska partiet majoritet, och Adnan Menderes blev premiärminister.

Även i valen 19543 och 1957 segrade detta parti. Jalal Bayar blev president och Adnan Menderes blev premiärminister. Adnan Menderes regering tillät att adhan framfördes på arabiska i stället för turkiska. Den öppnade flera tusen moskéer, som hade varit låsta, för salat. I ett tal sade Adnan Menderes en gång att sharia kunde införas i landet om parlamentets ledamöter så önskade. Hans eftergivenhet gentemot islam drog olycka över honom.

År 1960 genomförde den ”kemalistiska” militären, under general Cemal Gürsels ledning, en statskupp.

I konstitutionen erkändes sekularismen som statsideal. En militärtribunal inledde rättegången mot flera ledande personer, anklagade för att Adnan Menderes regering hade handlat grundlagsstridigt genom att luta sig mot islam.

Militärtribunalen dömde president Jalal Bayar till livstids fängelse och premiärminister Adnan Menderes, utrikesminister Fatin Rüştü Zorlu samt finansminister Hasan Polatkan till döden.

Den 17 september 1961 hängdes Adnan Menderes och två andra ministrar i İmralı-fängelset och blev martyrer.

Trots allt detta kunde islamofoberna inte rycka upp islams rötter, djupt förankrade i det turkiska folkets hjärtan.

12। Sayyid Abul A’’la Maududi (rahimahullah) (e.Kr. 1903–1979)

Sayyid Abul A’la Maududi föddes år 1903 i staden Aurangabad i furstestaten Hyderabad i det brittiskstyrda Indien (nuvarande Andhra Pradesh), under den elfte vicekungen Lord Curzons styre.

Han avled år 1079, under Pakistans president, general Muhammad Zia-ul-Haqs styre.

År 1918, vid femton års ålder, började han sin yrkesbana som medlem av redaktionen för tidningen Al-Madina, som gavs ut från Bijnor.

Därefter tjänstgjorde han som redaktör för veckotidningen Taj och som redaktör för tidningen Muslim.

År 1925 började Jamiat Ulama-e-Hind (grundad 1919) ge ut en tidning vid namn Jamiat Al. Sayyid Abul A’la Maududi utsågs till redaktör.

År 1925 e.Kr. inledde Swami Shraddhanand, en av ledarna för den ortodoxa hinduiska organisationen Arya Samaj, en rörelse kallad ”Shuddhi-rörelsen”. Hans budskap var: Förfäderna till subkontinentens muslimer var hinduer. Under muslimska härskares påtryckningar övergav de hinduismen och blev muslimer. Nu borde muslimerna återvända till hinduismen.

Denna rörelse var smärtsam för muslimerna. En muslim, som hade blivit upphetsad av Swami Shraddhanands propaganda, knivhögg och dödade honom år 1926. Detta ledde till att anti-muslimska upplopp bröt ut över hela Indien. Hinduiska ledare fortsatte att häva ur sig smädelser mot muslimerna, mot Al-Qur’an och mot en av Al-Qur’ans grundläggande termer, al-jihad.

Under åren 1926 och 1927 publicerade Sayyid Abul A’la Maududi i tjugofyra nummer av tidningen Al Jamiat en serie artiklar med titeln ”Al-Jihad fi al-Islam”, där han klargjorde jihadens sanna innebörd.

År 1928 stödde Jamiat Ulama-e-Hind All India National Congress (grundat 1885) och dess teori om ”en nation”. Sayyid Abul A’la Maududi kunde inte godta Jamiat Ulama-e-Hinds ståndpunkt som riktig. Därför avgick han som redaktör för tidningen Al Jamiat.

År 1932 tog Abu Muhammad Muslih i Hyderabad initiativ till att ge ut en islamisk tidskrift med namnet ”Månadstidningen Tarjuman al-Qur’an”. Sayyid Abul A’la Maududi utsågs till redaktör.

Ett år senare överlämnades även ägarskapet till denna tidskrift till honom.

I Tarjuman al-Qur’ans första ledarartikel skrev Sayyid Abul A’la Maududi: ”Syftet med denna tidskrift är att upphöja Allahs ord och kalla människor till att göra yttersta ansträngningar på Allahs väg. Dess särskilda syfte är att, utifrån Al-Qur’an, kommentera de principer som ligger till grund för de tankar och idéer samt den civilisation och kultur som breder ut sig i världen, och att ange hur Al-Qur’ans och as-Sunnahs föreskrifter ska tillämpas mot bakgrund av den moderna filosofin, vetenskapen, politiken, ekonomin, kulturen och sociologin. Denna tidskrift kallar muslimerna till ett nytt liv.”

Sedan tidskriften grundades har den varit till stor nytta genom att ge muslimerna på subkontinenten viktig vägledning i olika frågor.

Den 22, 23 och 24 mars 1940 hölls All India Muslim Leagues (grundad 1906) konferens i Minto Park i Lahore. Vid denna konferens höll Muslim Leagues president Muhammad Ali Jinnah ett viktigt tal. En självständig stat för muslimerna skulle upprättas i de nordvästra och östra områdena, där de utgjorde majoriteten. Detta förslag blev känt som Lahoreförslaget eller Pakistanförslaget.

Ledarna för Muslim League gav den muslimska befolkningen föreställningen att Pakistan skulle bli en islamisk stat. Men Muslim League tog inte initiativ till det program för att forma islamiska individer som är en nödvändig beståndsdel i upprättandet av en islamisk stat. Syed Abul A’la Maududi uppmärksammade ledarna på denna fråga. Men de lyssnade inte på honom.

Den 12 september 1940 höll han ett vägledande tal vid ett diskussionsmöte som organiserades på initiativ av organisationen Anjuman-i Tarikh wa Tamaddun i Strachey Hall vid Aligarh-universitetet.

Ämnet var: ”Hur upprättas islamisk regering?” Den bengaliska översättningen av detta tal är ”Vägen till den islamiska revolutionen”. I en del av talet sade han: ”För att styra denna stat behövs människor som har gudsfruktan i sina hjärtan. Människor som känner att de måste stå till svars inför Allah för hur de fullgör sina skyldigheter. Människor som sätter det eviga livet framför denna värld. Människor för vilka moraliska vinster och förluster är viktigare än världsliga vinster och förluster. Människor som under alla omständigheter följer de lagar, regler, föreskrifter och arbetsmetoder som särskilt har utformats för dem. Människor vars enda mål med sina ansträngningar och strävanden är att vinna Allahs tillfredsställelse. Människor vars nackar är helt fria från slaveriets bojor under personliga och nationella intressen samt från begärens träldom. Människor vars sinnen och tänkesätt är helt rena från avund, hat och trångsynthet. Människor som inte blir vansinniga av berusningen över rikedom och makt. Människor som inte plågas av begäret efter rikedom eller maktlystnaden. För att styra denna stat behövs en grupp människor med sådan moralisk styrka att de, även om världens skattkammare läggs i deras händer, kommer att visa sig vara fullständigt pålitliga och hederliga. När de har tagit makten kommer de att tillbringa nätterna vakna, upptagna av folkets välfärd. Och under deras intensiva och ansvarsmedvetna tillsyn kommer folket att vara tryggt och bekymmersfritt i allt som rör deras liv, egendom och heder. För att styra en islamisk stat behövs en grupp människor som, om de träder in i ett land som segrare, inte får landets invånare att frukta massakrer, förstörelse av samhällen, förtryck och övergrepp, huliganism och skurkstreck eller otukt. Tvärtom kommer människorna i det besegrade landet att finna att var och en av deras soldater skyddar deras liv, egendom och heder samt kvinnornas kyskhet. Inom internationell politik kommer de att ha ett sådant anseende och en sådan ställning att hela världen kommer att lita på dem för deras ärlighet, sanningsenlighet, rättvisa, moraliska och karaktärsmässiga förträfflighet samt deras uppfyllande av löften och åtaganden. En islamisk stat kan upprättas endast av sådana människor, och ingen annan sorts människor.”

Och i syfte att skapa sådana människor sammankallade Syed Abul A’la Maududi, genom ett meddelande i månadstidskriften Tarjumanul Quran, en konferens den 25 och 26 augusti 1941 e.Kr. omkring etthundrafemtio personer kom. Efter överläggningarna återstod 75 personer. Det var med dessa 75 personer som Jama’at-e Islami bildades den 26 augusti.

Han lade fram ett utkast till en stadga. Den godkändes. På grundval av den hölls val. Syed Abul A’la Maududi valdes till amir.

I ett avsnitt av det tal han höll vid den första medlemskonferensen sade han: ”De som ansluter sig till Jama’at-e Islami måste noggrant förstå att den uppgift som ligger framför Jama’at-e Islami inte är någon vanlig uppgift. De måste förändra hela världens system.

Varje aspekt av världens etik och moral, politik, ekonomi, samhällsordning, civilisation och kultur måste förändras. Det system som råder i världen och är grundat på trots mot Allah måste förändras och grundas på lydnad inför Allah. Deras kamp är riktad mot alla sataniska krafter.”

Att han inför sjuttiofem medlemmar uttryckte beslutsamheten att ”förändra hela världens system” bevisar att Sayyid Abul A‘la Maududi var en skarpsinnig och framsynt person.

Genom Tarjumanul Quran och genom att författa det ena verket efter det andra presenterade Sayyid Abul A‘la Maududi islams rätta gestalt för människorna. Hans insatser var mycket omfattande. Tre av dem var dock särskilt betydelsefulla.

Den första var grundandet av Jamaat-e-Islami den 26 augusti 1941.

Den andra var att han 1942 började skriva tafsiren Tafhimul Quran, som blev färdig 1972.

Den tredje var beslutet att 1946 bilda en självständig studentorganisation för att sprida islams da‘wa bland studenter.

Den 14 augusti 1947 uppstod staten Pakistan.

Den 23 december 1947 bildades en studentorganisation med namnet Islami Jamiat-e-Talaba.

När subkontinenten delades och staterna Pakistan och Hindustan bildades uppgick antalet medlemmar i Jamaat-e-Islami till 625. På grund av delningen av landet delades Jamaat-e-Islami upp i två organisationer, Jamaat-e-Islami Hind och Jamaat-e-Islami Pakistan.

Jamaat-e Islami i Indien började arbeta med 240 rukn, och Jamaat-e Islami i Pakistan med 385 rukn.

Under kampen för Pakistans grundande lovade ledarna att de skulle forma Pakistan till en islamisk stat. Efter att Pakistan hade grundats glömde de fullständigt bort sitt löfte. De började överväga att utarbeta en författning enligt brittisk eller amerikansk modell.

Sayyid Abul A’la Maududi motsatte sig detta försök.

Vid Jamaat-e Islamis första politiska massmöte, som hölls i Jahangir Park i Karachi i mars 1948, förklarade Sayyid Abul A’la Maududi att den konstituerande församlingen, som hade fått i uppdrag att utarbeta författningen, måste förklara:

1. Suveräniteten tillhör uteslutande Allah. Regeringen ska styra landet som Allahs ställföreträdare.

2. Den islamiska sharia ska vara landets grundläggande lag.

3. Lagar som strider mot islam ska ändras och bringas i överensstämmelse med islam.

4. När staten utövar sin makt ska den under inga omständigheter överskrida sharias gränser.

Så inleddes rörelsen för en islamisk författning.

Det bör nämnas att en avdelning av Jamaat-e Islami bildades i Dhaka år 1948 med Rafi Ahmad Indori, Qari Jalil Ashraf Nadwi, Khurshid Ahmad Butt och Maulana Abdur Rahim.

Den 11 september 1948 avled Pakistans grundare, Muhammad Ali Jinnah.

Den 4 oktober 1048 arresterades Sayyid Abul A’la Maududi och flera andra centrala ledare enligt lagen om allmän säkerhet.

Målet var att tysta rörelsen för en islamisk författning.

Efter att ha suttit tjugo månader i fängelse frigavs han och hans kamrater.

Den 21 januari 1951 hölls på Sayyid Abul A’la Maududis initiativ en viktig konferens för landets religiösa lärda i Karachi. Ett värdefullt dokument med titeln ”Islamska författningens 22 grundprinciper” utarbetades.

I februari 1953 hölls ett möte i Karachi med alla partier för att diskutera qadianiterna. På mötet fattades det gåtfulla beslutet att inleda en direkt aktion mot qadianiterna. Jamaat-e Islami hade från första början trott på fredliga aktiviteter. Därför bröt Jamaat-e Islami sina förbindelser med kommittén för alla partier. Under tiden började upplopp och oroligheter bryta ut på olika platser.

Den 6 mars 1953 infördes militärstyre i Lahore. Inom några timmar hade situationen lugnat sig.

Den 28 mars arresterades, genom att skulden orättmätigt lades på dem, Sayyid Abul A’la Maududi, Mian Tufail Muhammad, Malik Nasrullah Khan Aziz, Chaudhry Muhammad Akbar och Sayyid Naqi Ali.

Rättegången mot Sayyid Abul A’la Maududi inleddes inför en militärtribunal. Den 8 maj, alltså tio dagar efter gripandet, dömde militärtribunalen honom till döden genom hängning.

Till sin gråtande son i dödscellen sade han: ”Barn, varför gråter du? Beslutet om liv och död fattas i himlen, inte på jorden.” (Son, varför gråter du? Beslutet om liv och död fattas i himlen, inte på jorden.)

En proteststorm bröt ut i landet och utomlands. Regeringen tvingades ändra ståndpunkt.

Den 29 april 1955 frigavs Sayyid Abul A’la Maududi efter två år och en månad i fängelse.

År 1961 anlände han till Riyadh på inbjudan av kung Saud. På kungens begäran utarbetade han en plan för ett universitet. Planen antogs efter vissa ändringar. Det var på grundval av denna plan som Medina Islamic University grundades.

Trots regeringens olika försök att motarbeta det hölls Jamaat-e Islamis konferens i Lahore den 25, 26 och 27 oktober 1963. När Sayyid Abul A’la Maududi höll sitt öppningstal angrep en av regeringen utskickad grupp beväpnade ligister konferensen. De satte eld på tältduken, förstörde de islamiska bokstånden, öppnade eld och kastade flaskor mot kvinnornas läger. En Jamaat-e Islami-aktivist vid namn Allah Bakhsh föll martyrdöden i skottlossningen.

Den 6 januari 1964 förklarades Jamaat-e-Islami olagligt på president Ayub Khans order. Sextio ledare, däribland Sayyid Abul A’la Maududi, arresterades. Denna gång tvingades de sitta i fängelse i nio månader. Därefter frigavs de, genom Allahs nåd, på grundval av Högsta domstolens dom.

Den 11 januari 1967 var det den 29:e Ramadan. Månen hade inte synts någonstans. Men på kvällen meddelade regeringen via radion: I morgon är det Eid.

Sayyid Abul A’la Maududi och flera andra framstående islamiska lärde protesterade mot detta grundlösa tillkännagivande. Därför firades Eid två dagar. Detta gjorde president Ayub Khan mycket arg.

Den 29 januari 1967 arresterades Sayyid Abul A’la Maududi och flera andra framstående islamiska lärde. De frigavs dock den 15 mars.

Sayyid Abul A’la Maududi hade i flera år lidit av flera allvarliga sjukdomar.

I mitten av 1979 tog hans äldste son, dr Umar Faruq Maududi, honom till Amerika för behandling.

Den 22 september 1979 avled Sayyid Abul A’la Maududi i staden Buffalo.

På vägen när han fördes hem hölls begravningsböner för honom på olika platser. Den sista begravningsbönen hölls på Gaddafi-stadion i Lahore. Omkring tre hundra tusen människor deltog.

Jamaat-e-Islami, grundad av Sayyid Abul A’la Maududi, möter olika hinder i flera länder på den sydasiatiska subkontinenten, men går framåt efter att ha tillryggalagt den ena etappen efter den andra.

Avslutande ord

Dessa sanningsenliga och kompromisslösa personligheter strävade efter att rena människors tänkande genom att lägga fram al-Qur’ans och as-Sunnahs oförfalskade läror inför dem. De gjorde sitt yttersta för att göra just al-Qur’ans och as-Sunnahs läror till huvudströmmen i samhällslivet. De var inte villiga att blanda in ens den minsta orenhet i det rena guldet. De tolererade ingen avvikelse eller förvrängning. Deras önskan var att islams företräde skulle etableras i både individens och samhällets liv. De drömde om ett kalifat enligt profetens väg. När de strävade framåt mot detta mål förblev de ståndaktiga, trots att de utsattes för motgångarnas våldsamma slag. De visste att den islamiska rörelsens väg inte är beströdd med blommor. Deras livsberättelser kommer att fortsätta att inspirera dem som strävar efter att etablera islam, generation efter generation.