Inledning

Bland islams mest använda terminologiska ord är ”mujaddid” ett av de främsta. Nästan alla känner till ordets ungefärliga betydelse. Det vill säga: den som förnyar och återupplivar religionen är en mujaddid. Men mycket få ägnar uppmärksamhet åt dess utförliga innebörd. Få känner till vad tajdīd – religionens reformering – innebär, vilken typ av arbete som kan kallas fullständig tajdīd, hur många kategorier detta arbete har eller vem som kan sägas ha utfört partiell tajdīd. På grund av denna okunnighet är vanligt folk oförmögna att noggrant granska de lärda mäns verksamhet som i islams historia har kallats mujaddider. De vet endast att Umar ibn Abd al-Aziz, imam al-Ghazali, Ibn Taymiyya, Shaykh Ahmad Sirhindi och Shah Waliullah alla var mujaddider. Men de vet inte på vilken nivå dessa bör kallas mujaddider, vilken typ av reformarbete var och en utförde eller vilken grad av betydelse det hade. En av de främsta orsakerna till denna oförmåga och försummelse är att när namn förses med ord som ”Hazrat”, ”imam”, ”Hujjat al-Islam”, ”Qutb al-Arifin”, ”Zubdat al-Salikin” och liknande, blir människors sinnen så uppfyllda av vördnad och respekt för dem att det därefter blir omöjligt att självständigt granska deras verksamhet och nå en riktig bedömning av vem bland dem som utförde hur mycket och vilken nivå av arbete för denna rörelse, samt hur stor hans egen andel i detta arbete var. Vanligen beskrivs dessa lärda mäns verksamhet inte på ett undersökande och avvägt språk, utan på ett poetiskt språk blandat med vördnad och respekt. Därför tänker läsaren – och det är sannolikt också vad författaren har i åtanke – att den person som nämns var ”en fullkomlig man” och att allt han gjorde, ur varje synvinkel, nådde fullkomlighetens högsta nivå. Men om vi i dag ska göra en insats för den islamiska rörelsens reformering och återupplivande, kan vi inte åstadkomma något genom sådan vördnad, respekt och otydlighet. Vi måste förstå detta reformarbete i dess helhet. Vi måste blicka tillbaka på vårt förflutnas historiesidor och se hur mycket och på vilket sätt våra ledare arbetade under de gångna århundradena, hur mycket vi kan dra nytta av deras verksamhet och vilka av deras uppgifter som fortfarande är ofullbordade. Det är dessa frågor vi nu bör rikta vår uppmärksamhet mot.

För att behandla detta ämne behövs en särskild bok. Men var skulle jag få tid att skriva en bok? Att Shah Waliullah Sahib har kommit på tal är tillräckligt. Av denna anledning har jag också fått möjlighet att behandla ämnet något. Kanske kommer denna blygsamma behandling att bana väg för någon kompetent person att skriva islams reformering och återupplivandes historia.

Även om denna artikel nu trycks i bokform skrevs den ursprungligen för numret om Shah Waliullah i tidskriften Al-Quran i Bareilly. Därför har Shah Sahibs reformarbete behandlats jämförelsevis mer utförligt, medan de övriga mujaddidernas verksamhet har beskrivits i samband med ämnet. När denna artikel läses bör man komma ihåg att dess syfte inte är att fullständigt beskriva alla mujaddiders samtliga verksamheter, utan här berättas endast om de mujaddider som intagit en framträdande plats i islams historia. Dessutom bör man komma ihåg att många har utfört tajdidens arbete, och att många gör det i varje tidsålder, men endast mycket få av dem är värdiga att få titeln ”mujaddid”.

Abul A’la

Februari 1940

På senare tid har fitna-skapande personer särskilt börjat rikta sina angrepp mot denna bok. Därför har jag granskat boken en andra gång och förtydligat de formuleringar som hade gett upphov till olika fitna. Samtidigt har jag angett källhänvisningar till alla de uttalanden och citat om vilka frågor hade väckts utifrån antagandet att de kanske var något jag själv hade hittat på. Dessutom har jag i slutet av boken lagt till olika svar som en bilaga. Dessa svar hade jag vid olika tillfällen gett till olika frågeställare genom ”Tarjuman al-Qur’an”. Även om frågeställarna inte kommer att tystna efter detta, kommer lyssnarens öra ändå i stor utsträckning att skyddas från att bli vilselett.

Abul A’la

Oktober 1960 e.Kr.

Den ideologiska och historiska konflikten mellan islam och jahiliyya

Vilket livssystem som än utformas för människan på jorden måste dess nödvändiga utgångspunkt vara övernaturliga eller religiösa frågor. Ingen livsplan kan utarbetas förrän man har skapat en klar och entydig uppfattning om människan och om denna jord, där hon lever. Frågan om hur människan ska uppföra sig i världen och hur hon ska handla här står i själva verket i nära samband med följande frågor: Vad är människan? Vilken är hennes ställning i denna värld? Vad är det för slags ordning i denna värld, som människans livssystem måste anpassas till? Utifrån den lösning som fastställs på dessa frågor kommer en särskild uppfattning om moralen att etableras. Därefter kommer olika områden inom människans liv att utformas enligt denna lärosats beskaffenhet. Inom denna struktur kommer dessutom individens karaktär och handlingar samt reglerna för kollektiva relationer och beteenden att utvecklas i detalj. På så sätt kommer slutligen civilisationens väldiga palats att byggas mot bakgrund av allt detta. Alla de religioner, idéer och vägar som hittills har utformats för människans liv i världen har varit tvungna att formulera en egen självständig grundfilosofi och en grundläggande moralisk lära. Det är just denna grundfilosofi och moraliska syn som skiljer det ena systemet från det andra, från grundprinciperna ända ned till detaljerna. Varje livssystems beskaffenhet har nämligen formats i enlighet med dessa. De är som själen i livssystemets kropp.

Fyra teorier om livet

Om man bortser från detaljerna och bedömer saken enbart utifrån grundprinciperna kan fyra övernaturliga (metafysiska) teorier om människan och universum fastställas. Varje livssystem som existerar i världen har med nödvändighet antagit någon av dessa fyra.

Ren jahiliyya

Den första teorin kan vi kalla ren jahiliyya. Dess grundläggande innebörd är:

Universums ordning är endast det verkliga uttrycket för en slumpmässig händelse. Bakom den finns ingen visdom, god vilja eller avsikt som verkar. Den har uppstått spontant, styrs spontant och kommer en dag plötsligt att upphöra spontant, utan någon orsak. Den har ingen Gud, och även om det skulle finnas en sådan har han inget samband med människans liv.

Människan är ett slags djur. Liksom andra ting har hon kanske uppstått här av en slump. Frågan om vem som skapade henne och varför han skapade henne är irrelevant för oss. Vi vet bara så mycket att hon bor på denna jord och har vissa förhoppningar och önskningar – hennes natur driver henne inifrån att uppfylla dem. Hon har vissa krafter och flera verktyg – dessa kan bli medel för att uppfylla hennes förhoppningar och önskningar. Runt omkring henne, över världens väldiga bröst, syns många föremål och många redskap – genom att använda dessa krafter och verktyg på dem kan hon uppfylla sina förhoppningar och önskningar. Därför har människans liv inget annat syfte än att tillfredsställa den biologiska naturens krav. Och hennes mänskliga krafter och förmågor har ingen annan funktion än att samla de bästa möjliga medlen och redskapen för att tillfredsställa dessa krav.

Det finns ingen högre kunskapskälla än människan och ingen annan källa till det goda och sanningen, från vilken hon kan få en livsordning. Därför bör hon själv utforma en livsordning utifrån undersökningen av sin omgivning, sina förhållanden, de tecken hon möter och sin egen historia.

Till synes finns det ingen regering inför vilken människan måste stå till svars. Därför är människan av naturen en ansvarslös varelse. Och om hon på något sätt måste stå till svars, måste det ske inför henne själv eller inför den auktoritet som har uppstått ur människorna och härskar över dem.

Handlingarnas följder är begränsade till detta jordiska livs gränser. Det finns inget annat liv. Därför kommer rätt och fel, skadligt och nyttigt samt godtagbart och icke godtagbart att avgöras utifrån de följder som visar sig i världen.

När människan befinner sig i ren jahiliyya, det vill säga när hon inte når fram till någon sanning bortom det som hennes sinnen uppfattar, eller inte vill nå fram till den på grund av sin underkastelse under sinnena, kommer hela hennes andliga värld att omfattas av denna lära. Människor som förblindats av jordiska intressen har i varje tid antagit denna lära. Med undantag för ett fåtal har alla kungar, härskare, emirer, hovmän, de styrande samhällsskikten, de förmögna och de som vigt sina liv åt rikedom i allmänhet gett denna lära företräde. Och denna lära var verksam vid grunden för nästan alla de folk vars högt utvecklade civilisation och kultur lovsjungs i historien. Även den moderna västerländska civilisationen har denna lära som grund. Även om inte alla i de västerländska länderna förnekar Gud och det hinsides, och inte alla i sitt tänkande stöder en materialistisk etik, är den kraft som verkar i deras civilisations och kulturs samlade system just kraften i förnekandet av Gud och det hinsides samt i den materialistiska etiken. Denna kraft har trängt så djupt in i deras liv att även de som i tankens värld erkänner Gud och det hinsides och i etiska frågor följer ett icke-materialistiskt synsätt, omedvetet i sitt verkliga liv inte är något annat än ateister och materialister. Detta beror på att den lära de följer i sitt tänkande inte har något verksamt samband med deras verkliga liv.

På samma sätt förhöll det sig med de tidigare välmående och Gudförgätna människorna. De välmående i Bagdad, Damaskus, Delhi och Granada förnekade inte Gud och det hinsides, eftersom de var muslimer. Men hela deras livsprogram utformades som om Gud och det hinsides inte existerade, som om det inte fanns någon fråga om att stå till svars inför någon eller ta emot vägledning från någon. I världen fanns enligt dem endast deras begär, önskningar och förhoppningar. Och de var fria att använda vilka medel och metoder som helst för att uppfylla dessa begär och önskningar. Den tid de hade fått att leva i världen kunde endast utnyttjas väl genom ”njutning och lyx”.

Som jag redan har sagt ligger denna lära i sin natur sådan att den ger upphov till ett renodlat materialistiskt etiskt system. Om det är nedskrivet på boksidor eller endast avbildat i sinnet spelar ingen roll. Därefter utgår strömningar av kunskap, konst, tänkande och planering ur denna mentalitet, och ateismens och materialismens allt finare krafter tränger in i hela utbildningssystemet. Sedan formas individens karaktär på denna grund. Efter denna modell får alla regler och metoder för människors inbördes relationer, uppförande och transaktioner sin form. Lagarnas och konstitutionernas utveckling och framsteg sker på samma grund. De största bedragarna, de trolösa, förskingrarna, lögnarna, bedragarna, de grymma och de hjärtfördärvade får plats i toppen av ett sådant samhälle. Hela samhällets auktoritet och makt samt ansvaret för att styra staten läggs i deras händer. Och likt tigrar utan kedjor, befriade från alla skyldigheter att frukta och avlägga räkenskap, angriper de människorna ursinnigt. Hela deras listiga politik byggs med Machiavellis politik som förebild. I deras lagböcker kallas makt ”rätt” och svaghet ”falskhet”. Där inga materiella hinder finns kan ingenting hindra dem från förtryck. Detta förtryck antar inom staten en så fruktansvärd form att den starka klassen fortsätter att krossa de svaga inom sitt eget folk, och bortom landets gränser träder det fram i världen som nationalism, imperialism, erövring av länder och förintelse av folk.

Jahiliyya blandad med shirk

Den andra övernaturliga läran är grundad på shirk. Dess kärna är följande: denna världsordning är inte ett slumpmässigt fenomen och har inte heller uppstått utan Gud; men den har inte en enda gud, utan många gudar.

Denna föreställning bygger inte på några vetenskapliga bevis, utan är helt och hållet fantasibaserad. Därför har polyteisterna hittills aldrig kunnat enas, och kommer aldrig att kunna enas, om att förbinda Guds makt med fantasifoster, sinnliga och synliga ting. Människor som famlar omkring i mörkret har gjort vad de än fått tag i till en gud. Gudarnas antal har ständigt ökat och minskat. Änglar, jinner, andar, stjärnor, levande och döda människor, träd, berg, djur, floder, jorden, eld och allt annat har förvandlats till gudar. Många abstrakta föreställningar, såsom kärlek, begär, skaparkraft, sjukdom, krig, lycka och styrka, har också upphöjts till gudomlig rang. Lejonmänniskor, fiskmänniskor, fågelmänniskor, fyrhövdade varelser, människor med tusen armar och människor med elefantsnablar har också blivit föremål för polyteisternas dyrkan.

Runt denna gudomliga knut har man dessutom skapat en förtrollad värld av fantasi och mytologi. Varje obildad och okunnig nation har här uppvisat sådana märkliga och lustiga prov på sin livliga fantasi och konstnärlighet att man måste förundras när man ser dem. I de nationer där föreställningen om den högste Guden, det vill säga Allah, tydligt har framträtt, har Allah etablerat sin auktoritet på ett sådant sätt att Allah framstår som en kung, medan de övriga gudarna befinner sig på nivå med hans ministrar, hovmän, gunstlingar och tjänstemän. Men eftersom människan inte kan nå fram till denne ärade kung, utförs alla angelägenheter genom de underordnade gudarna, och det är med dem som människan har direkt kontakt i alla frågor. I de nationer där föreställningen om en högste Gud är ytterst oklar eller nästan helt saknas, har däremot Guds hela auktoritet fördelats mellan olika mäktiga personer.

Efter den rena jahiliyyan kommer denna andra form av jahiliyya. Från förhistorisk tid fram till i dag har människan följt med i dess ström. Människor sjunker ned till denna nivå när deras mentala tillstånd befinner sig på den lägsta nivån. Där människor, genom Guds profeters undervisning, har erkänt den ende allsmäktige Gudens auktoritet, är det visserligen sant att de övriga gudarnas existens har försvunnit; men den gudomliga auktoriteten hos profeter, awliya, martyrer, dervischer, ghawth, qutb, lärda, pirer och Guds söner har ändå på ett eller annat sätt lyckats få en plats i trosföreställningarna. De okunniga har övergett polyteisternas gudar och upphöjt dessa fromma tjänare åt Allah till Guds plats — människor vars hela liv hade ägnats åt att avskaffa människans auktoritet och befästa Allahs ensamma auktoritet. Å ena sidan har man i stället för polyteisternas gudsdyrkan skapat en ny sharia med recitation av al-Fatiha, ziyarat, nazr-niyaz, urs, att lägga chadars över gravar, att bära ta’ziya och många andra religiösa handlingar av detta slag. Å andra sidan har man, utan teoretiska bevis eller belägg, skapat en mytologi som i alla avseenden överensstämmer med de avgudadyrkande polyteisternas mytologi om dessa fromma människors födelse och död, framträdande och försvinnande, kashf och karamat, makt och auktoritet samt arten av deras närhet till Allahs hov. För det tredje har man bakom den vackra täckmanteln av ord som »wasila«, »andlig«, »hjälp« och »fayz« knutit alla relationer mellan Allah och Hans tjänare till dessa fromma människor. Där uppstår i praktiken samma situation som hos de polyteister som erkänner Allahs existens men anser att människan inte kan nå fram till världens Herre och att allt som rör människans liv är knutet till tjänstemän och makthavare på lägre nivåer. Skillnaden är endast att de kallar dessa lägre tjänstemän öppna avgudar, gudar, inkarnationer eller Guds söner, medan dessa döljer dem bakom ord som ghawth, qutb, abdal, awliya och ahlullah.

Denna andra typ av jahiliyya har genom tiderna ofta samarbetat med den första typen av jahiliyya, det vill säga den rena jahiliyya. I forntiden samexisterade dessa två former av jahiliyya i civilisationerna och kulturerna i Babylon, Egypten, Hindustan, Iran, Grekland, Rom och andra länder. Även den japanska civilisationen och kulturen i vår tid befinner sig i samma situation. Detta samarbete har flera orsaker, av vilka jag här nämner några.

För det första:

I en shirk-blandad jahiliyya består människans relation till de gudar hon dyrkar i att hon betraktar dem som enbart mäktiga och som herrar över vinster och förluster, och genom olika former av dyrkan och religiösa ceremonier försöker hon få dessa gudars nåd och hjälp att uppnå sina världsliga mål. Det finns ingen möjlighet att få någon moralisk vägledning eller några lagar för livsföringen från dem. För om det i verkligheten funnes en Gud där, skulle Han naturligtvis ge lagar och föreskrifter. Där något sådant saknas, skapar polyteisterna därför ofrånkomligen själva en moralisk lära och utformar själva, på grundval av denna lära, en sharia. På så sätt etableras i själva verket den rena jahiliyyans auktoritet. Därför finns det ingen annan skillnad mellan den rena jahiliyyans och den shirk-blandade jahiliyyans civilisation och kultur än att det på den ena platsen, tillsammans med jahiliyya, förekommer tempeldyrkan och olika former av dyrkan och vördnad, medan det på den andra platsen inte gör det. I fråga om moralisk karaktär och handlingar finns ingen skillnad mellan de båda platserna. Det är också därför som man ser en likhet mellan den moraliska naturen och karaktären hos det forntida Grekland och det avgudadyrkande Rom och den moraliska naturen och karaktären hos dagens Europa.

För det andra:

För utbildning, konst, filosofi, litteratur, politik, ekonomi och liknande tillhandahåller den shirk-blandade läran inga självständiga grundprinciper. Även här tar en polyteist stegen på den rena jahiliyyahs väg, och hela det polyteistiska samhällets mentala och intellektuella utveckling sker i enlighet med den rena jahiliyyahs sociala ideal. Den enda skillnaden är att polyteisternas fantasi är överdriven; deras tänkande uppvisar en onormal övervikt för fantasi. Ateister är däremot mer realistiska och saknar därför allt intresse för fantasibaserad filosofi. Men när dessa ateister försöker lösa världsalltets mysterium utan Gud, blir deras argument och bevis lika löjeväckande och orimliga som polyteisternas mytologi (Mytholgy). Kort sagt finns det i praktiken ingen skillnad mellan shirk och ren jahiliyyah. Dagens Europa är ett lysande exempel på detta. Det har bundit samman sina moderna läror med det antika Grekland och Rom på ett sådant sätt att det verkar vara deras avkomma.

För det tredje:

Det polyteistiska samhället är också helt berett att anta alla de civilisatoriska medel som det rent jahilitiska samhället använder, även om metoderna för samhällsbildning skiljer sig något mellan shirk och ren jahiliyyah. I shirkens rike sätts kungarna på gudarnas platser. En klass av andliga och religiösa ledare får särskild ära. Kungadynastierna och de religiösa ledarnas grupper bildar tillsammans en konfederation. En bestående lära om den ena dynastins överlägsenhet och företräde framför den andra, och den ena klassens framför den andra, uppfinns. I det rent jahilitiska samhället tar däremot dessa laster formen av dynastidyrkan, rasdyrkan, nationell imperialism, diktatur, kapitalism och klasskamp. Men när det gäller att påtvinga människor människors herravälde, stycka sönder människor genom människor och splittra mänskligheten så att en samhällsklass blir blodtörstig på en annan, befinner sig båda på samma nivå i fråga om drivkraft och grundläggande motivation.

Den asketiska jahiliyyah

Det tredje övernaturliga synsättet bygger på asketism. Dess sammanfattning är följande:

Denna värld och denna jordiska tillvaro är för människan som ett fängelsestraff. Människans själ, inspärrad i kroppens bur, är i själva verket en fånge som avtjänar ett straff. Alla nöjen, begär, njutningar och kroppsliga behov är egentligen bara detta fängelses kedjor och järnbojor. Ju mer människan knyter sig till denna värld och dess ting, desto mer fylls hela hennes kropp av orenhet och desto större straff blir hon berättigad till. Det finns bara en väg till frälsning och befrielse. För detta måste man frigöra sig från alla livets glädjeämnen och fröjder. Alla begär måste utrotas. Alla former av njutning måste undvikas. Man måste förneka de kroppsliga behoven och sinnenas krav. All ömhet, kärlek och tillgivenhet som är knuten till den jordiska materiella världen och till blodsband måste fullständigt utplånas ur hjärtat. Framför allt måste man genom försakelse och andlig övning plåga sin egen kropp och sina sinnen, som vore de fiender, och plåga dem så mycket att de inte längre kan upprätthålla sitt herravälde över själen. På så sätt blir själen fin, ren och helig och får kraft att stiga upp till frälsningens högre stadier.

Detta är i själva verket en antisocial lära. Men på olika sätt utövar denna lära inflytande över samhälle, civilisation och kultur. På dess grundval utvecklas en särskild livsåskådning. Dess olika former är kända under namn som vedantism, manusm, platonism, yoga, tasawwuf, kristen asketism och buddhism. Tillsammans med denna filosofi uppstår ett etiskt system som innehåller mycket litet positivt och i stället i hög grad, ja helt och hållet, är negativt. Dessa två tränger tillsammans in i litteratur, trosföreställningar samt det moraliska och praktiska livet. Där deras inflytande når fram verkar de som opium och kokain.

Denna tredje form av jahiliyyah samarbetar vanligtvis med de två första formerna av jahiliyyah på tre sätt:

(1) Denna asketiska jahiliyya befriar goda och gudfruktiga människor från världens bekymmer och gör dem till eremiter, samtidigt som den röjer vägen för människor med ond natur. De onda får herravälde och makt i Guds värld och sprider fritt fitna och fördärv, medan de goda ägnar sig åt askes och andliga övningar i hopp om att uppnå frälsning och befrielse.

(2) Under denna jahiliyyas inflytande uppstår bland folket en oönskad tålighet, överdriven tolerans och ett pessimistiskt synsätt, och de blir dess lätta offer. Därför har kungar, härskare, amirer, umara och den religiöst auktoritativa klassen alltid visat ett särskilt intresse för att sprida och främja denna asketiska filosofis moraliska ideal. Under deras beskydd har denna lära kunnat breda ut sig utan hinder. Historien kan inte uppvisa ett enda exempel på att denna asketiska filosofi någonsin har råkat i konflikt med imperialismen, kapitalismen eller papismen.

(3) När denna asketiska filosofi besegras av den mänskliga naturen börjar den söka efter allehanda förevändningar. På vissa håll uppfinns principen att ge kaffara. På så sätt kan man å ena sidan synda och tillfredsställa sina önskningar, medan man å andra sidan inte berövas paradiset. På andra håll används kroppslig kärlek som förevändning för att tillfredsställa sinnliga lustar. Därmed hälls olja på hjärtats eld, samtidigt som ingen skillnad görs mellan detta och ’Huzur-e-Alas’ renhet och helighet. Återigen läggs på vissa håll, bakom världsförsakelsens fasad och i samverkan med kungar, härskare och rika, ett nät av andlighet ut. Dess mest avskyvärda form har uppvisats av Roms påvesamfund och den österländska världens kungar och härskare.

Denna jahiliyya behandlar sina egna trosfränder på detta sätt. Men när den tränger in bland profeternas umma framträder en annan bild. Dess första angrepp på Guds din består i att den i stället för att framställa denna värld som en plats för arbete, prövning och odling inför det kommande livet presenterar den för människorna som ’Dar al-Azab’ och ett ’illusionernas nät’. På grund av denna grundläggande förändring av synsättet glömmer människan att hon har utsetts till Guds ställföreträdare på jorden. Hon börjar tänka: ’Jag har inte kommit hit för att arbeta och styra jordens alla angelägenheter; jag har i stället kastats in bland orenhet och smuts. Jag måste skydda mig från detta och hålla mig på avstånd. Jag måste förbli en icke-samarbetande person här och undvika ansvar i stället för att ta på mig det.’ Till följd av denna föreställning blir människan på något sätt tveksam och skräckslagen inför jorden och allt som finns på den. Hon fruktar att ta på sig även samhällets ansvar, för att inte tala om ansvaret att vara Guds ställföreträdare. För henne blir hela sharias system meningslöst. Hon bortser från att ibadat och Guds påbud och förbud formar människan för att reformera det jordiska livet och fullgöra uppgiften som Guds ställföreträdare. I stället börjar hon tänka att ibadat och vissa särskilda religiösa handlingar är kaffara för livets synder. Därför bör man endast utföra dessa med full koncentration och på föreskrivet sätt; då kan man uppnå frälsning och befrielse i det kommande livet.

Denna mentalitet har kastat en del av profeternas umma in i en filosofisk labyrint av morakaba, mushahada, kashf, riyazat, chilladana, läsning av wazifa, amalijat¹, maqamat², safar och haqiqat³. De har blivit mer uppmärksamma på att utföra mustahabb och nafl än fard. På så sätt har de blivit likgiltiga inför den uppgift som profeterna kom för att upprätthålla: Guds ställföreträdarskap. Hos en annan del har i stället en sjukdom uppstått: kashf och karamat, onödig överdrift beträffande dins föreskrifter, meningslösa frågor, att granska och mäta de minsta ting i detalj samt att ägna onaturligt stor uppmärksamhet och omsorg åt småsaker. Guds din har till och med förvandlats till ett så tunt glaskärl att det går sönder och splittras av minsta stöt eller minsta lilla sak. Därför råder ständig oro i deras sinnen; de tillbringar all sin tid i fruktan för att något ska gå fel och att glaskärlet som hålls ovanför deras huvuden ska gå sönder i bitar. När denna väg av djupgående finurlighet och överdriven detaljrikedom väl har öppnats inom din uppstår oundvikligen stagnation, trångsynthet och brist på mod. Hur skulle då tecken på högre duglighet kunna finnas kvar hos människorna? (1) Amalijat – människan har hittills inte kunnat uppfinna någon större metod för att vara utan amal. (2) Inte maqamat i världen, utan andliga maqamat – den andliga världen. (3) Ta till exempel panenteism. Hur kan man med en blick som endast betraktar jorden granska mänsklighetens största problem? Hur kan man, med full kunskap om islams universella grundprinciper och de minsta detaljerna, leda mänskligheten i varje vändning av tidsåldern och i varje nytt skede?

Islam

Den fjärde övernaturliga läran har framförts av Guds profeter. Dess sammanfattning är:

Denna skapade värld som omger oss, där vi själva endast utgör en del, är i själva verket en kejsares rike. Han har skapat den. Han är dess ägare. Han ensam är dess härskare och styrande. I detta rike lyder ingen annans befallning; alla följer Hans anvisningar, och all makt är helt koncentrerad i händerna på denne ende ägare och härskare.

I detta imperium är människan undersåte från födseln. Det vill säga, huruvida hon ska vara undersåte eller inte beror inte på hennes vilja. Hon har tvärtom fötts som undersåte, och det är inte heller möjligt för henne att vara något annat än undersåte.

I detta statssystem finns det inget utrymme för människans frihet eller ansvarslöshet. Det kan inte heller vara så av naturen. Eftersom hon är undersåte från födseln och utgör en del av imperiet måste hon, liksom imperiets övriga delar, lyda kejsarens befallningar; för henne finns ingen annan väg. Hon har inte rätt att själv skapa livets lagar för sig eller själv fastställa sina plikter. Hennes enda uppgift är att följa varje befallning som kommer från suveränen över allt herravälde – kejsaren. Medlet genom vilket dessa befallningar förmedlas är uppenbarelsen, och de människor som tar emot dessa befallningar är profeterna.

Men den store Herren har valt en ännu finare metod för att pröva människan. Han har själv dolt sig och även dolt hela systemet för att ge befallningar och styra sitt imperium. Detta rike fungerar på ett sådant sätt att ingen härskare syns utåt och ingen tjänsteman kan ses. Människan ser bara att en fabrik är i drift. I den upplever hon sin egen existens. Genom sina yttre sinnen känner hon ingenstans att hon står under någons myndighet och måste avlägga räkenskap inför någon. Bland föremålen runt omkring henne finns inte heller något så tydligt tecken genom vilket världens Härskares auktoritet och hennes egen underordning och ansvar skulle kunna framträda klart och utan varje tvivel, så att hon efter detta inte hade något annat val än att erkänna det. Profeter kommer, men ingen ser med egna ögon den uppenbarelse som sänds ned till dem, och inte heller sänds något tydligt tecken med dem som, när det bevittnats, lämnar något annat val än att erkänna deras profetskap. Samtidigt får människan inom vissa gränser se sig själv som fullständigt fri. Hon har fått förmågan att göra uppror, försetts med alla medel för detta och givits lång tid. Hon möter inte ens något hinder när hon försöker nå den yttersta gränsen för missgärningar och synd. Om hon vill dyrka någon annan än Herren hindras hon inte heller från det. Hon ges därför full frihet att dyrka, tjäna och lyda vem hon än vill. Vare sig hon gör uppror eller tjänar någon annan sker ingen skillnad i hennes försörjning; hon fortsätter tvärtom att få sin försörjning som vanligt. Hon fortsätter att få alla livets nödvändigheter, medel och redskap för arbete samt bekvämligheter och njutningsmedel i god omfattning, efter sin ställning, och får denna tilldelning ända till döden. Ibland har det inte ens hänt att den som gör uppror mot Gud eller tjänar någon annan, på grund av detta brott, berövats världsliga tillgångar och de nödvändiga medlen för sitt liv. Denna särskilda handlingsordning har antagits för människorna i universum. Dess enda syfte är att Skaparen vill pröva människan genom de förmågor till samvete, förnuft, rationalitet, begär och fri vilja som Han har gett henne, liksom genom den form av makt och herravälde som Han har skänkt människan över otaliga av Sina skapelser. För att fullborda denna prövning har Han dolt sanningen. På så sätt prövas människans samvete och förnuft. Hon har fått full frihet att välja, så att det kan prövas huruvida hon, efter att ha lärt känna sanningen, frivilligt och ivrigt utan någon press eller något tvång kommer att underordna sig den, eller vänder sig bort från den genom att bli slav under sina begär. Om hon inte får livets medel, möjligheter och redskap samt tillfälle att handla, kan hennes duglighet eller oduglighet inte prövas.

Detta jordiska liv är en prövningstid. Därför finns här ingen räkenskap, inget straff och ingen belöning! Det som ges här är inte en belöning för någon god gärning, utan prövningens medel, och de sorger, lidanden och olyckor som drabbar människan är inte heller straff för någon ond gärning; de framträder spontant huvudsakligen inom ramen för den naturlag på vilken denna världens ordning vilar.¹ Den verkliga räkenskapen över gärningarna, granskningen och domen över dem kommer efter det att detta jordiska liv har tagit slut; detta kallas det kommande livet, Akhirah. Därför kan de följder av gärningar som visar sig i denna värld inte bli måttstock för huruvida någon ordning eller gärning är riktig eller felaktig, god eller ond, godtagbar eller förkastlig. Den verkliga måttstocken är resultatet i Akhirah. Kunskap om vilken ordning och vilka gärningar som kommer att ge ett gott eller ont resultat i Akhirah kan endast erhållas genom den uppenbarelse som Allah har sänt ned till profeterna. Utan att gå in på en detaljerad diskussion kan man kort säga att vinsten eller förlusten i Akhirah beror på följande: För det första, om människan genom en korrekt användning av sitt skarpsinne och sitt rationella tänkande kan inse att Allah den Upphöjde är hennes verklige Härskare och kan urskilja de befallningar som har sänts från Honom. För det andra, om hon efter att ha fått kännedom om denna sanning – trots att hon har frihet att välja – frivilligt och ivrigt böjer sitt lydnadens huvud inför Allahs auktoritet och Hans befallningar.

¹ Detta betyder inte att det i denna värld över huvud taget saknas ett system för vedergällning. Vad jag vill säga är i stället att vedergällningen och följderna här inte är entydiga, slutgiltiga eller tydliga, och att prövningens aspekt har företräde framför alla slags världsliga straff och belöningar. Därför kan de följder av gärningar som visar sig här inte betraktas som måttstock för moraliskt gott och ont. Ända från skapelsens början har profeterna framlagt denna lära. På grundval av denna lära kan alla händelser i universum förklaras fullständigt. De synliga företeelserna i världen kan förstås på ett klart sätt. Genom någon observation eller något experiment kan denna lära inte bevisas vara felaktig. På dess grundval växer en självständig livsåskådning fram, som i grunden skiljer sig från jahiliyyas livsåskådning. Denna livsåskådning sammanställer och förmedlar den stora mängden information om universum och människans existens på ett sätt som är fullständigt motsatt jahiliyyas. Den skapar en helt annan väg för litteraturens och konstens utveckling och framsteg; de vägar som jahiliyya har skapat för litteratur och konst är helt motsatta denna. På livets alla områden skapar den ett särskilt perspektiv och ett särskilt syfte, och vad gäller livskraft och originalitet har det ingen överensstämmelse med jahiliyyas syften och perspektiv. Den utformar ett separat moraliskt system, som inte har något samband med jahiliyyas moral. Och den civilisation och kultur som byggs på dessa teoretiska och moraliska grundvalar är till sin natur helt annorlunda än all jahiliyyas civilisation och kultur. För att upprätthålla den krävs ett separat utbildningssystem. Grundprinciperna för detta utbildningssystem är helt motsatta grundprinciperna för jahiliyyas utbildningssystem. Sammanfattningen är att den livskraft som är verksam i denna civilisations alla ådror förkunnar en Allsmäktig Guds auktoritet, tron på Akhirah samt människans underordning och ansvar. I motsats till detta tränger impulsen till människans obegränsade frihet, hennes tygellösa och oregerliga drifter samt ansvarslöshet in i hela systemet för varje jahiliyyacivilisation. Därför är den form av mänsklighet som skapas genom den civilisation och kultur som profeterna grundat helt olik den form som skapats av jahiliyyas civilisation och kultur till gestalt, natur, utseende och färg; denna skillnad framträder spontant i varje del och varje aspekt av den.

Därefter blir den civilisation som utvecklas på denna grund helt olik alla andra samhällsmodeller i världen. Renlighet, klädsel, mat, livsföring, sociala seder och bruk, personlig karaktär, försörjning, användningen av pengar, äktenskapet, familjelivet, reglerna för umgänge, människors olika relationer till varandra, transaktioner, fördelningen av rikedom, statsförvaltning, regeringsbildning, statschefens ställning och ansvar, formerna för samråd, organiseringen av civilförvaltningen, lagarnas grundprinciper, de detaljerade bestämmelser som utarbetats på grundval av dessa principer, domstolar, polis, bokföring, skatter, finanser, allmännyttig verksamhet, industri, handel, nyhetsförmedling, utbildning och organisation samt principerna för krig och fred har i denna civilisation en särskild och särpräglad karaktär. I varje del skiljer en tydlig gränslinje den från andra civilisationer. Från början till slut präglas varje område av ett särskilt synsätt, ett särskilt syfte och ett särskilt moraliskt förhållningssätt, som har samband med Guds suveräna herravälde, människans underordning och tjänarskap samt hennes slutmål i det kommande livet i stället för i denna värld.

Vad är en mujaddids uppgift??

Innan man analyserar de muslimska mujaddidernas verksamhet bör man skaffa sig en tillräcklig kunskap om den tajdid, eller reformverksamhet, som de utför.

Skillnaden mellan nyskapande och reform

Vanligtvis gör man ingen åtskillnad mellan nyskapande verksamhet och reformverksamhet, och varje person som utför något nyskapande kallas reformator eller mujaddid. Man föreställer sig att den som uppfinner en ny metod och börjar införa den med kraft är en mujaddid. I synnerhet brukar man kalla sådana personer mujaddider som, efter att ha bevittnat den muslimska nationens förfall, försöker rädda den i världsligt avseende och genom att kompromissa med den samtida dominerande jahiliyya skapar en nyskapande ”blandning” av islam och jahiliyya, eller lämnar kvar endast det muslimska namnet medan de färgar hela nationen fullständigt i jahiliyya. Men de är inte mujaddider; de är mutajaddider, utövare av nyskapande verksamhet. De utför inget reformarbete; det enda som sker genom dem är att något nytt åstadkoms. En mujaddids uppgift är däremot av en helt annan natur. Att uppfinna ett sätt att kompromissa med jahiliyya är inte reform. Att skapa en nyskapande blandning av islam och jahiliyya är inte heller reformverksamhet. En mujaddids uppgift är i stället att sila islam och skilja den från jahiliyyas förorenade vatten och på något område försöka föra den framåt på nytt i dess sanna och oförfalskade form. I detta avseende kännetecknas mujaddiden av en sträng och kompromisslös hållning gentemot jahiliyya. Inte ens i den minsta del av livet stöder han jahiliyyas existens.

Definition av en mujaddid

En mujaddid är inte en profet, men hans natur ligger profetskapets natur mycket nära. En mujaddid kännetecknas av klart tänkande. Han har en medfödd djup blick som gör det möjligt för honom att förstå sanningen. Hans själsliv är fyllt av ett enkelt och rätlinjigt förnuft, fritt från alla slags förvrängningar och brister. Hans särskilda kännetecken är förmågan att bevara sin balans genom att följa medelvägen och undvika extremismens faror. Förmågan att tänka fritt från de samlade och etablerade fördomarna i den egna omgivningen och det egna århundradet, förmågan och modet att kämpa mot tidens förvridna utveckling, en medfödd ledarskapsförmåga samt en ovanlig förmåga till ijtihad och återuppbyggnad är utmärkande egenskaper hos en mujaddid. Dessutom har han fullständig och tveklös kunskap om islam. När det gäller synsätt, förnuft och kunskap är han en fullkomlig muslim. Det är mujaddidens uppgift att skilja islam från jahiliyya i de mest subtila detaljer och genom undersökning lyfta fram sanningen ur de komplicerade virvlar som hopats under lång tid. Ingen kan bli mujaddid utan dessa särskilda egenskaper. Profeten har också alla dessa egenskaper, men hos honom finns de i långt högre grad.

Skillnaden mellan en mujaddid och en profet

Men det finns en grundläggande sak som skiljer en mujaddid från en profet. Profeten utses till sitt uppdrag genom gudomlig vägledning. Han är medveten om att han har blivit utsedd. ”Wahy” uppenbaras för honom. Han inleder sitt arbete genom att göra anspråk på profetskap. Han kallar människorna till sig. Huruvida människor är troende eller icke-troende beror på om de antar eller förkastar hans da‘wa. Mujaddiden har däremot ingen av dessa egenskaper. Om en mujaddid har blivit utsedd, sker det genom den naturliga lagen – inte genom Guds befallning. Ofta är han inte ens medveten om att han själv är en mujaddid. Människor kan i stället, efter hans död, genom att granska hans livsgärningar komma till insikt om att han var en mujaddid. Det är inte nödvändigt att ilham (att kunskap uppstår i sinnet från Gud) kommer till honom. Och även om han får ilham finns det inget som säger att han nödvändigtvis är medveten om den. Han inleder inte sitt arbete genom något anspråk, och han har inte heller rätt att göra det. Det finns nämligen ingen fråga om att tro på honom eller inte. De starka, rättskaffens och ädelt karaktärsfast personerna i hans tid samlas gradvis omkring honom; endast de människor som är behäftade med någon verklig form av förvridenhet eller brist håller sig borta från honom. Men trots detta är det inte ett villkor för att vara muslim att erkänna honom. 1 Med alla dessa skillnader måste mujaddiden i stort sett utföra samma slags arbete som en profet.

Mujaddidens arbete

Följande områden av mujaddidens arbete är särskilt anmärkningsvärda:

1. Att göra en korrekt bild av den egna omgivningen. Det vill säga att, efter att ha granskat situationen fullständigt, korrekt förstå var och i vilken omfattning jahiliyya har trängt in, genom vilken väg den har kommit, var dess rötter finns och hur långt de sträcker sig, samt på vilket stadium islam för närvarande befinner sig.

2. Att utarbeta en reformplan. Det vill säga att avgöra var man i den nuvarande situationen ska slå för att jahiliyyas bojor ska brista och islam åter ska få möjlighet att utöva myndighet över samhällslivet.

3. Att fastställa sina egna gränser och begränsningar. Det vill säga att göra en korrekt bedömning av hur mycket makt man själv besitter och på vilket sätt man har kraft att genomföra reformer.

(1) Många ställer i detta sammanhang frågan om någon bland mujaddiderna har gjort anspråk på att vara mujaddid. De nämner till exempel Mujaddid-e Alf-e Sani (må Gud förbarma sig över honom) och Shah Waliullah (må Gud förbarma sig över honom). Men de glömmer att dessa två vördnadsvärda mujaddider endast uttryckte att de hade intagit denna ställning. De framförde inget anspråk. Ingenting i deras gärningar bevisar att de kallade människorna till sig eller krävde att människorna skulle erkänna dem som mujaddider. De sade inte heller att endast den som erkände dem som mujaddider skulle vara troende och vinna frälsning. 4. Försöket att skapa en revolution på tankens område. Det vill säga att förändra människornas tänkesätt, forma deras trosföreställningar, tankar och moraliska synsätt efter islams mönster, reformera utbildnings- och träningssystemet, återuppliva den islamiska undervisningen och på det hela taget på nytt väcka den islamiska mentaliteten till liv.

5. Aktiva reforminsatser. Det vill säga att avskaffa jahiliyyas seder och bruk, rena människornas moraliska karaktär och böjelser, på nytt skapa en stark drivkraft hos människorna att följa sharia och fostra människor som kan ge ett fullständigt islamiskt ledarskap.

6. Strävan att utöva ijtihad inom olika områden av din. Det vill säga att förstå dins grundprinciper, att ur ett islamiskt perspektiv fastställa den riktiga riktningen för den samtida civilisatoriska situationen och civilisationens utveckling, samt att inom sharias grundprinciper finna en metod för att förändra den gamla utformningen av den civilisation som gått i arv, så att sharias innersta väsen förblir oförändrat, dess syften uppfylls och islam kan leda världen i civilisationens rätta utveckling.

7. Försvarsinsatser. Det vill säga att konfrontera de politiska krafter som är fast beslutna att undertrycka eller utplåna islam, undanröja deras makt och bereda vägen för islams utveckling.

8. Den islamiska ordningens återupplivande. Det vill säga att rycka auktoritetens nycklar ur jahiliyyas händer och på nytt grunda regeringen på den ordning som den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, kallade kalifat.

9. Att skapa en universell revolution. Det vill säga att inte nöja sig med att upprätta den islamiska ordningen i endast ett land, eller endast i de länder där muslimer redan finns. Utan att skapa en så mäktig världsomspännande rörelse att islams reformerande och revolutionära förkunnelse sprids bland allmänheten, att den islamiska civilisationen och kulturen kan utöva herravälde över hela världen, att en islamisk revolution inleds i hela världens civilisatoriska ordning och att det moraliska och politiska ledarskapet för mänskligheten koncentreras i islams händer.

Om man noggrant granskar dessa kategorier blir det tydligt att de tre första är oumbärliga för dem som utför den islamiska återupplivningens arbete. Men ingen av de återstående sex kategorierna utgör ett oumbärligt villkor för att bli mujadid. Om han däremot utför betydelsefullt arbete inom en, två, tre eller fyra av dem, kan han betraktas som mujadid. En sådan mujadid är emellertid en partiell mujadid. Endast den som fullgör arbetet inom var och en av de nämnda kategorierna och därmed uppfyller arvet efter profetskapet blir en fullkomlig mujadid.

Den fullkomlige eller ideale mujadiden

När man granskar historien ser man att ingen fullkomlig mujadid ännu har trätt fram. Hazrat Umar ibn Abd al-Aziz var på väg att uppnå denna ställning, men han lyckades inte. De mujadider som fötts efter honom har var och en arbetat inom en särskild kategori eller inom flera kategorier; den fullkomlige mujadidens plats står fortfarande tom. Men förnuftet, den mänskliga naturen och världsläget kräver att en sådan ledare föds. Han kan födas i denna tidsålder eller efter tusentals omlopp av tidsåldrar. Hans namn är Imam al-Mahdi. Den ädle Profeten har i en hadith tydligt förutsagt honom. 2

Jag kan inte säga på vilken nivå denna hadith befinner sig när det gäller dess isnad. Men till sin innebörd överensstämmer den med alla andra hadither som återberättats i detta ämne. I denna hadith hänvisas till historiens fem stadier. Tre av dem har redan passerats, och det fjärde pågår nu. När det gäller det sista, det femte stadiet, om vilket en förutsägelse har gjorts, tillkännager alla tecken att mänsklighetens historia snabbt rör sig i den riktningen. Alla de läror som människan har skapat har prövats, och de har också misslyckats fullständigt. För närvarande har den utmattade och uttröttade människan inget annat val än att vända sig mot islam.

Numera rynkar många, av okunnighet, på näsan så snart de hör detta namn. Deras anklagelse är att de okunniga och outbildade muslimernas handlingskraft har förlamats i väntan på den ”fullkomlige mannen” som ska komma i framtiden. Därför menar de att det som får outbildade människor att bli sysslolösa genom att de missförstår sanningen inte kan vara sant i egentlig mening. Dessutom säger de att det bland varje religiöst troende folk finns någon form av tro på en person som ska komma från den osynliga världen. Därför är detta inget annat än en felaktig föreställning. Men jag förstår inte: om andra profeter, liksom den siste profeten, Hazrat Muhammad Mustafa (frid vare med honom), hade gett sina folk det glada budskapet att islam en gång skulle spridas över hela världen innan mänsklighetens jordiska liv tar slut, och att de slutligen, efter att alla av människor skapade system misslyckats, nödställda och olyckliga människorna skulle tvingas söka skydd under detta av Gud skapade system, samt att mänskligheten skulle få denna Guds gåva genom en sådan stor och ädel ledare som, genom att verka enligt profeternas metod, skulle upprätta islam fullständigt i dess rätta form, var finns då utrymmet för en felaktig föreställning? Kanske har denna fråga, sedan den skilts från profeternas budskap, spridits bland världens olika folk. Och på grund av okunnighet har människorna avlägsnat den från dess ursprungliga innebörd och svept in den i en felaktig föreställning.

(2) Även om dessa profetior har omnämnts på många ställen i böcker som Muslim, Tirmidhi, Ibn Majah och Mustadrak, är det ändå nyttigt att här återge den hadith som imam Shatibi (må Allah förbarma sig över honom) har återberättat i boken al-Muwafaqat och Mawlana Ismail Shahid (må Allah förbarma sig över honom) i sin bok Mansab-e Imamat:

Arabiska——————————————————————

”Er religion börjar med profetskap och barmhärtighet, och den kommer att finnas bland er så länge Allah vill. Därefter kommer den Allsmäktige Allah att ta bort den. Sedan kommer kalifatet att styras enligt profetskapets metod så länge Allah vill. Därefter kommer Allah också att ta bort det.”

Därefter börjar det despotiska kungadömets era, och det kommer att bestå så länge Allah vill; sedan kommer Allah också att ta bort det.

Därefter börjar förtryckets styre, och även det kommer att bestå så länge Allah vill; sedan kommer Allah också att ta bort det.

Därefter kommer kalifatet åter att upprättas enligt profetskapets metod. Det kommer att verka bland människorna i enlighet med profetens sunna. Och islam kommer att stärka sitt fäste på jorden. Alla himlens och jordens invånare kommer att vara nöjda med detta styre. Himlen kommer med öppet hjärta att låta sina välsignelser regna över det, och jorden kommer att spy ut alla sina dolda skatter.

Imam Mahdi

De muslimer som tror på Imam Mahdis ankomst befinner sig i stor förvirring, och deras förvirring är inte på något sätt mindre än hos de mutajaddider som förnekar detta och inför nya sedvänjor. De föreställer sig att Imam Mahdi ska vara någon sufisk person från en svunnen tid. Med radbandet i handen ska han plötsligt träda ut från någon madrasa eller khanqah. Så snart han kommit ut ska han förkunna åt alla håll: ”Ana al-Mahdi – jag är Mahdi.” Ulema och shejker ska skynda till honom med böckerna under armen och känna igen honom genom att jämföra hans kroppsbyggnad med de skriftligt angivna kännetecknen. Därefter ska man börja avlägga bayʿa och jihad ska utlysas. Andligt fulländade dervischer och gammaldags ortodoxa troende ska samlas under hans fana. För att uppfylla villkoren ska det kanske behövas ett symboliskt bruk av svärdet, men i själva verket ska allt klaras av genom välsignelse och andlig kraft. Kriget ska vinnas genom böner, salawāt, dhikr och tasbih. Varje otrogen som får en blick riktad mot sig ska vrida sig i plågor och förlora medvetandet, och stridsvagnar och jaktflygplan ska förstöras enbart genom förbannelsernas kraft.

Bland vanligt folk finner man en föreställning om Mahdis framträdande som ungefär liknar detta. Men av det jag har förstått ser jag att saken är helt motsatt. Enligt min mening kommer den ankommande personen att vara en helt modern ledare för sin egen tid. När det gäller all samtidens vetenskap och kunskap kommer han att äga ett lika djupgående kunnande som en mujtahid. Han kommer att ha en god förståelse för livets alla viktigaste problem. Genom politisk insikt och omdömesförmåga samt skicklighet i krigskonsten kommer han att bevisa sig vara den främste i hela världen och visa sig vara modernare än alla andra moderna människor. Jag befarar att det just blir maulvierna och sufiherrarna som först börjar ropa mot hans nyskapande. Dessutom anser jag att hans kroppsliga gestalt inte kommer att skilja sig från vanliga människors, och att han inte heller kommer att kunna identifieras genom några kännetecken. Han kommer inte heller att förkunna att han är Mahdi. Tvärtom kanske han själv inte ens vet att han är Mahdi. Först efter hans död kommer människor sannolikt, när de ser hans gärningar, att förstå att han var den Mahdi som upprättade kalifatet enligt profetskapets metod. Det var hans ankomst som man dittills hade förkunnat det glada budskapet om. 3

(3) Svaren på de invändningar som framförs här har getts i bokens appendix.

Jag har tidigare sagt att ingen annan än en profet har rätt att inleda ett verk genom att göra anspråk, och att ingen annan än en profet med säkerhet vet vilket uppdrag han har blivit utsedd att utföra. ”Mahdism” är inget man ska göra anspråk på; det är något man ska visa genom sina gärningar. Enligt min mening vittnar både de som gör sådana anspråk och de som tror på honom om bristande kunskap och en låg mental nivå.

Den uppfattning jag har om Mahdis sätt att verka skiljer sig helt från dessa människors föreställningar. Jag ser ingen plats för mirakulösa övernaturliga företeelser, kashf, ilham, chilla eller mujahada-muraqaba i något av hans verk. Jag anser att Mahdi, på samma sätt som en revolutionär ledare måste genomgå konfliktens, kampens och ansträngningens olika stadier i denna värld, också måste genomgå dessa stadier. Han kommer att bygga upp en ny tankeskola (SchoolofThought) på grundval av ren islam. Han kommer att förändra människornas tänkande och mentalitet. Han kommer att bygga upp en väldig och kraftfull rörelse. Denna rörelse kommer samtidigt att vara både politisk och kulturell. Jahiliyya kommer att försöka krossa honom med all sin kraft, men till slut kommer han att störta jahiliyyas herravälde och kasta det långt bort samt upprätta en stark islamisk stat. I denna stat kommer islams fulla livskraft å ena sidan att vara verksam, medan den vetenskapliga utvecklingen å andra sidan kommer att nå sin höjdpunkt. I detta sammanhang sägs det i hadith att himlens och jordens invånare kommer att vara nöjda under hans styre. Himlen kommer rikligt att sända ner sina välsignelser, och jorden kommer att spy upp alla de skatter som finns gömda i dess inre.

Om hoppet att islam en dag kommer att utöva ett enormt inflytande över hela världens tänkande, civilisation och politik är berättigat, då är det också säkert att en sådan stor ledare kommer att födas, under vars allomfattande och kraftfulla ledarskap denna revolution kommer att äga rum. Jag förundras över det intellektuella omdömet hos dem som blir förvånade när de hör talas om en sådan ledarens framträdande. Om lögnaktiga ledare som Lenin och Hitler kan träda fram i Guds värld, varför anses då framträdandet av en sann imam för sanning och vägledning vara så avlägset?

Profeternas uppdrag

För att etablera denna civilisation och kultur på jorden sändes profeterna successivt.

Om man bortser från den försakelseorienterade civilisationen, vill alla andra jahiliyyah- eller islamiskt grundade civilisationer, som förkroppsligar ett fullständigt ideal för livet och besitter ett allomfattande system för att styra världen, av naturen få auktoritet, ta makten, själva överta regeringsmakten och utforma livet efter eget önskemål. Att lägga fram en ordning eller lära utan statsmakt, eller att vara dess anhängare, är fullständigt meningslöst. Den världsförsakande vill inte ens styra världens angelägenheter. I stället är han genom en särskild form av suluk-metod upptagen av tanken på att utifrån nå fram till sin inbillade frälsnings mål. Därför känner han inget behov av att få statsmakt och önskar den inte heller. Men en civilisation som gör anspråk på en särskild metod för att styra världen och ser mänsklighetens välfärd och frälsning i att följa denna metod, har inget annat val än att sträva efter att lägga beslag på nyckeln till dess auktoritet. Så länge den inte har skaffat sig kraften att förverkliga sin egen plan, kan planen inte etableras i den verkliga världen. Den kan inte heller länge bestå i människors sinnen eller ens på papper. Alla världens angelägenheter styrs enligt den plan som den civilisation som innehar auktoriteten följer. Den vägleder kunskap, vetenskap, tänkande, konst och litteratur. Den utformar den moraliska karaktärens ramverk. Den organiserar den allmänna utbildningen och övningen. Hela samhällsordningen byggs på grundval av dess föreskrifter. Dess principer är verksamma inom livets alla områden. Därför finns det ingen plats någonstans i livet för en civilisation som saknar egen statsmakt. Till och med när en segerrik civilisations starka auktoritet har varit etablerad under lång tid, drar sig de besegrade civilisationerna bort från arbetslivet. Även hos människor som hyser medkänsla med den väcks tvivel på om denna metod över huvud taget kan fungera i världen. Dess så kallade bärare och förvaltare, liksom de självutnämnda arvtagarna till dess ledarskap, börjar då söka en uppgörelse med den motsatta civilisationen genom kompromisser och ett visst givande och tagande. Men två civilisationer och kulturer som i princip är helt olika kan inte heller tåla ett delat herravälde. Att anse delat herravälde och uppdelning vara möjliga är ett tecken på bristande förstånd; endast på grund av brist på iman och himma kan man samtycka till detta.

Att etablera Hukumat-e Ilahiya och fullständigt förverkliga det livssystem som profeterna hade fört med sig från Gud var alltså det slutliga målet för deras mission. 4 (4) I vår tid säger många fromma människor ofta att det inte är livets mål att uppnå statsmakt, utan att den har utlovats för att kunna förmedla detta. De som säger så har i sina sinnen och hjärnor endast den föreställningen om statsmakt att den är en belöning från Gud. De saknar insikten att den är en plikt och en tjänst. De vet inte att det är ett mål och en avsikt med Guds sharia att förvärva den statsmakt som behövs för att etablera din i praktiken, och att jihad för detta är en religiös skyldighet.

De var beredda att ge jahiliyyah-anhängarna rätten att, om de så önskade, hålla fast vid sina jahiliyyah-baserade trosföreställningar. Men de var aldrig beredda att ge dem rätten att överlämna auktoritetens nycklar i deras händer och med tvång styra alla mänskliga angelägenheter enligt jahiliyyahs lagar och regler; av naturen kunde de inte heller göra det. Därför försökte varje profet skapa en politisk revolution. För många sträckte sig försöken endast till att bereda marken, såsom för profeten Ibrahim, frid vare med honom. Några hade i praktiken inlett en revolutionär rörelse, men deras arbete hade avslutats innan Hukumat-e Ilahiya kunde etableras, såsom för Isa, frid vare med honom. Andra förde denna rörelse till framgångens mål, såsom profeten Yusuf, frid vare med honom, profeten Musa, frid vare med honom, och profeten Muhammad Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

Profetens uppgift

När vi granskar profeternas verksamhet finner vi i huvudsak följande:

1. Att skapa en revolution i det vanliga folkets tänkande. En renodlat islamisk syn på livet, ett islamiskt sätt att tänka och moraliska egenskaper måste införlivas med dem i sådan grad att deras tankesätt, livets syfte, måttstockar för värde och värdighet samt sätt att handla helt formas efter islams modell.

2. Att genom att bilda en stark grupp av människor som påverkats av denna undervisning sträva efter att rycka auktoriteten ur jahiliyyahs händer, och i denna strävan använda alla tillgängliga medel i den samtida tamaddun.

3. Att genom att etablera en islamisk statsordning omorganisera tamadduns alla områden på grundval av renodlad islam. För detta ska en metod antas genom vilken den islamiska revolutionens gränser å ena sidan fortsätter att utvidgas över världen, medan de nya medlemmar som genom förkunnelse och befolkningstillväxt ansluter sig till den islamiska jamaat å andra sidan fortsätter att få mental och moralisk fostran enligt den islamiska metoden.

Det rätt vägledda kalifatet

Den siste profeten, Hazrat Muhammad Mustafa (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), fullbordade alla dessa uppgifter under loppet av tjugotre år. Efter honom hade islam lyckan att få två idealiska ledare, sådana som Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) och Umar Faruq (må Allah vara nöjd med honom), som sina ledare. Liksom Guds Sändebud fortsatte de denna allomfattande verksamhet. Därefter övergick auktoriteten till Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom), och under de första åren fortsatte den metod som Guds Sändebud hade grundat att tillämpas fullt ut.

Jahiliyyans angrepp

Men å ena sidan blev uppgiften dag för dag svårare på grund av den islamiska statens snabba utbredning, och å andra sidan hade Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom), på vars axlar denna väldiga uppgift vilade, inte alla de egenskaper som hade tilldelats hans stora föregångare. 5 (5) Vissa muftier har betecknat denna mening som respektlös mot Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom). Mitt påstående är emellertid endast att Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) saknade vissa egenskaper för att styra och leda som Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Umar Faruq (må Allah vara nöjd med honom) hade i full utsträckning. Detta är en fråga som hör till historien, och historiestudenter kan uttrycka olika uppfattningar om den. Den hör inte till fiqh eller kalam. Därför kan ingen dom i denna fråga utfärdas i form av en fatwa från en institution som utfärdar fatwor. Under hans kalifat fick därför jahiliyyans samhällsordning möjlighet att tränga in i det islamiska samhällssystemet. Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) försökte hejda denna fara genom att offra sitt eget liv, men den kunde inte stoppas. Därefter trädde Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) fram. Han gjorde yttersta ansträngningar för att befria islams politiska auktoritet ur jahiliyyans klor, men inte ens genom att offra sitt liv kunde han hindra denna kontrarevolution. Till sist tog den kalifatiska epok som styrdes enligt profetskapets metod slut. En despotisk monarki tog dess plats. På så sätt grundades statens fundament åter på jahiliyya i stället för på islam.

Efter att ha tagit över statsmakten började jahiliyya långsamt breda ut sina tentakler i samhällskroppen, likt en cancersjukdom. Auktoritetens nycklar låg nu i dess händer i stället för i islams, och efter att islam hade berövats statsmakten saknade det förmågan att hindra dess inflytande från att breda ut sig. Det största problemet var att jahiliyya inte framträdde naken och ohöljd, utan kom i muslimsk gestalt. Om man hade mött en öppet ateistisk, polyteistisk eller otrogen motståndare hade det kanske varit lättare att bekämpa den. Men här fanns först och främst erkännandet av tawhid, erkännandet av profetskapet, utförandet av bönen och fastan samt användandet av argument från Koranen och haditherna, medan jahiliyyans eget arbete pågick bakom allt detta. Att islam och jahiliyya förenades i samma företeelse skapade en så svår komplikation att kampen mot den alltid visade sig vara svårare än kampen mot jahiliyya. När man går ut i krig mot naken jahiliyya kommer miljontals mujahider att gå fram för att hjälpa till, med svepningen bunden kring huvudet, och ingen muslim kan öppet stödja jahiliyya. Men när man går ut i krig mot denna blandade jahiliyya kommer inte bara hycklarna, utan även många äkta muslimer, att spänna bältet och gå fram till dess stöd; dessutom kommer den som bekämpar denna jahiliyya själv att anklagas. Att muslimer intar sina platser på den jahilianska ledarskapets tron och på den jahilianska politikens maktsäte, att muslimer undervisar i jahilianska läroanstalter och att muslimer sätter sig som andliga vägledare på jahiliyyans säte är inget annat än ett stort bedrägeri. Och mycket få människor kan undgå detta bedrägeri.

Den mest fruktansvärda sidan av denna kontrarevolution var att alla tre formerna av jahiliyya började slå rot under islams täckmantel, och deras inflytande fortsatte att breda ut sig allt mer för varje dag. Den oförfalskade jahiliyya lade beslag på staten och rikedomarna. Till namnet var det ett kalifat, men i verkligheten var det den monarki som islam hade kommit för att avskaffa.

Ingen vågade kalla kungen för ”ilah”, och därför sökte man efter uttrycket ”as-Sultanu Zillullah”6. Genom denna förevändning fick kungarna samma rätt till lydnad som ilah har rätt till. Under denna monarkis beskydd bredde jahiliyyans mer eller mindre oförfalskade synsätt ut sig i livet hos amirer och hovmän, härskare, guvernörer, armén och samhällets inflytelserika personer. Detta synsätt förstörde fullständigt deras moraliska karaktär och sociala liv. Därefter började jahiliyyans filosofi, litteratur och konst helt naturligt också att breda ut sig. Även olika vetenskaper och discipliner började sammanställas och författas på detta sätt. Dessa ting var nämligen beroende av finansiering och statligt stöd. Och där finanserna och staten står under jahiliyyans kontroll är dess herravälde över dem också oundvikligt. Därför fann grekisk, icke-arabisk filosofi, vetenskap och litteratur en väg att tränga in i det samhälle som påstods vara förbundet med islam. Under inflytande av denna litteratur började debatter om kalam bland muslimerna, mu’tazilismens lära uppstod, ateism och religionsfientlighet bredde ut sig i grenar och skott, och de mest subtila spetsfundigheterna kring aqida gav upphov till nya firqaer och samfund. Därmed är det inte slut: bland de folk som islam hade räddat från den oförfalskade jahilianska konst- och kulturen, såsom dans, sång och måleri, började dessa företeelser åter etableras på nytt. 7

(6) Det råder inget tvivel om att detta ord nämns i hadithen, men dess betydelse har tolkats helt fel. På arabiska betyder sultan egentligen auktoritet. För den som innehar auktoritet används detta ord i en rent överförd betydelse. Profeten (s) använde inte detta ord i överförd betydelse, utan i dess egentliga betydelse. Innebörden av den ädle Profetens (s) uttalande är att stat och makt i själva verket endast är en återspegling av Allah den Högstes auktoritet. Om denna återspegling faller på en person och han bevarar dess ära, det vill säga styr staten i enlighet med rätt och rättvisa, kommer Allah den Högste att skänka honom ära. Men den som vanärar denna Guds skugga, det vill säga styr staten med förtryck och egoism, kommer Allah att förödmjuka. Genom att förvränga den ädle Profetens visdomsfulla ord har människor betraktat kungen som Guds återspegling och, i strid med den ädle Profetens (s) avsikt, gjort detta till grunden för kungadyrkan. (7) Personer som maulana Shibli Nomani och justitierådet Amir Ali har betraktat dessa kungars sådana handlingar som tjänst åt den islamiska tahdhib och tamaddun. Jahiliyya blandad med shirk angrep folket, förde dem bort från tawhids väg och skingrade dem längs otaliga vägar av villfarelse. Det enda som inte blev möjligt var en öppet uppenbar avgudadyrkans ceremoni; annars fanns det ingen form av shirk som inte blev vanlig bland muslimerna. Många av dem som från nationer präglade av gamla jahiliya-uppfattningar trädde in under islams beskydd förde med sig shirkens föreställningar och läror. Det enda besvär de här behövde göra var att i stället för de gamla gudarna söka några nya gudar bland muslimska lärda, nöja sig med awliya- och dervischgravarna i stället för gamla kloster och tempel samt uppfinna nya ceremonier och riter i stället för de gamla gudstjänstritualerna. I detta hjälpte de världsliga lärda dem i stor utsträckning och undanröjde de hinder som uppstod på vägen mot att etablera shirk inom islam. Med yttersta djärvhet förvrängde de Koranens verser och hadithernas ord för att bereda plats för dyrkan av awliya och gravar inom islam. För att utföra shirk hämtade de ord ur islams terminologi och uppfann för denna nya sharia sådana former för riter och ceremonier att de inte tydligt föll under kategorin uppenbar och grov shirk. Utan denna subtila, konstnärliga hjälp hade shirk aldrig kunnat finna en väg att tränga in i islam.

Den asketiska jahiliyyan angrep ulama, mashayikh, sufier och gudfruktiga människor och började sprida bland dem de brister som jag tidigare har antytt. Under inflytande av denna jahiliyya spreds i det muslimska samhället en platonisk filosofi, asketiska karaktärsideal och ett pessimistiskt synsätt inom livets alla områden. Denna livsåskådning påverkade inte bara litteraturen och strävan efter kunskap, utan förde i själva verket samhällets goda människor till förlamning genom att ge dem morfininjektioner, stärkte monarkins jahiliska system, framkallade tröghet och inskränkt tänkande inom islamisk kunskap, vetenskap och konst samt begränsade hela fromheten till några särskilda religiösa handlingar.

Behovet av mujaddider

Behovet av mujaddider uppstod för att rädda islam ur trängseln av dessa tre former av jahiliyya och åter göra den stark och livskraftig. Av detta är det inte riktigt att dra slutsatsen att islam helt hade svepts bort i denna jahiliyyas översvämning och att jahiliyya hade segrat fullständigt. Sanningen är att islams reformerande inflytande i de folks liv som hade påverkats av islam eller senare påverkas av den, mer eller mindre alltid förblir närvarande. Det var genom islams inflytande som stora tyranniska och ansvarslösa kungar ibland darrade av rädsla och följde ärlighetens och rättvisans väg. Det är tack vare islam som vi i olika avsnitt av monarkins mörka historia bevittnar de lysande lågorna av godhet och moralisk hederlighet. I de kungliga dynastier som betraktade sig själva som lika mäktiga som Gud uppstod, enbart på grund av islam, många fromma, gudfruktiga och rättvisa personligheter. Trots att de innehade kungamakten styrde de staten så ansvarsfullt som möjligt. På samma sätt utövade islam ständigt, i större eller mindre grad, sitt indirekta inflytande i de kungliga hoven, vid lärosätena för filosofi och vetenskap, inom handelns och industrins arbetsområden, i khanqaher för andlig rening och avståndstagande från världen samt inom livets övriga områden. Trots att jahiliyya blandad med shirk trängde in bland folket fortsatte islam alltid att tränga in i trosföreställningar, moral och socialt liv, både genom reform och motstånd. Därför förblev det muslimska folkets moraliska nivå i stort sett alltid högre än de icke-muslimska folkens. Dessutom har det i varje tidsålder alltid funnits människor som med fasthet följt islamiska principer och försökt hålla islamisk kunskap och praktik levande i sina egna liv och i sin begränsade omgivning. Men för det egentliga syfte för vilket profeterna sändes var dessa två saker otillräckliga. Det var inte tillräckligt att jahiliyya skulle behålla makten och att islam endast skulle fungera som en andrarangskraft; lika otillräckligt var det att några få människor här och där skulle upprätthålla islam inom begränsade livsområden, medan blandade element av islam och jahiliyya skulle fortsätta att breda ut sig i det större samhällslivet. Därför har religionen i varje tidsålder behövt, och behöver fortfarande, starka personer, grupper och institutioner som kan förändra en livsform som leds på avvägar och åter föra den fram på islams väg.

Förklaring av hadithen ”Den som förnyar hennes religion”

Den ädle Profeten (s) har i en av sina hadither berättat just detta. Hadithen har återberättats i Abu Dawud av Abu Hurayra (r). Hadithen lyder:

————————————————–

”Vid början av varje århundrade kommer Allah den Högste att låta en person uppstå för denna umma som förnyar och stärker hennes religion.”

Men många har genom denna hadith fått en helt felaktig uppfattning om tajdid och mujaddidīn. De har tolkat uttrycket ”ʿalā raʾsi kulli miʾatin” – vid varje sekels början – som att det handlar om början eller slutet av varje sekel, och ”man yujaddidu lahā dīnahā” – den som ska stärka och förnya Hans religion åt Honom – som att detta med nödvändighet ska utföras av en enda person. Därför började de i islams historia söka efter personer som hade fötts eller avlidit i början eller slutet av varje sekel och som också hade arbetat för religionens reform. Men ”raʾs” betyder inte början eller slut. Den tydliga innebörden av att sända någon person eller grupp vid varje sekels höjdpunkt är att de ska utöva ett tydligt inflytande över den samtida kunskapens, vetenskapens, tänkandets och handlingarnas utveckling. Ordet ”man” används i arabiskan både i singular och plural. Därför kan man avse en enda person, flera personer eller till och med en hel institution. Den tydliga innebörden av det som den ädle Profeten (s) har meddelat är att inget århundrade i islams historia, om Allah vill, kommer att sakna människor som bekämpar okunskapens storm och strävar efter att återupprätta islam i dess ursprungliga livskraft och form. Det finns inget krav på att det endast ska finnas en mujaddid under ett sekel. Flera personer och grupper kan utföra denna uppgift under samma sekel. Det finns inte heller något krav på att det endast ska finnas en mujaddid för hela den muslimska världen. Samtidigt kan olika personer i olika länder sträva efter religionens tajdid. Det finns inte heller något krav på att varje person som utför någon sådan uppgift måste få titeln mujaddid. Denna titel kan endast ges åt dem som utför någon stor och framstående insats för religionens tajdid.

Några av den muslimska nationens stora mujaddider och deras insatser

Genom att bryta den historiska ordningsföljden nämnde jag de viktigaste framtida mujaddiderna redan i förväg. Anledningen är att människor på förhand ska bli medvetna om de fullkomliga mujaddidernas ställning och rang. Därigenom blir det lättare för dem att förstå ställningen och värdet av de partiella reforminsatserna i förhållande till den fullkomlighet som förväntas av dem. Jag ska nu ge en kort översikt över de reforminsatser som hittills har genomförts.

Umar ibn Abd al-Aziz

Islams första mujaddid var Hazrat Umar ibn Abd al-Aziz (ra). Han föddes i en kunglig familj. När han blev vuxen såg han sin far som guvernör över ett så stort land som Egypten. När han blev ännu äldre utnämndes han själv till guvernör inom den umayyadiska regeringen. Han och hans familj hade en stor andel av de jordegendomar med vilka de umayyadiska kungarna gjorde sin klan oerhört rik. Till och med inkomsten från hans privata egendom uppgick till 50 000 ashrafi per år. Han levde med den prakt och ståt som anstod en förmögen man. Hans kläder, mat, bostäder, färdmedel, vanor och karaktär var alla som hos en prins. Mot denna bakgrund hade det som han senare skulle utföra inte ens det avlägsnaste samband med hans omgivning. Men hans mor var dotterdotter till Hazrat Umar (ra). (8) Han föddes år 61 efter hijra och avled år 101 efter hijra. Han föddes femtio år efter den ädle Profetens (s) bortgång. Under hans tid levde otaliga sahaba och tabiʿin. Redan tidigt fick han en fullständig utbildning i hadith och fiqh. Han räknades till och med bland de främsta mujaddiderna och hade behörighet att utöva ijtihad inom fiqh. Därför var det inte alls svårt för honom att teoretiskt förstå och inse vad civilisationens grund vilade på under den ädle Profetens (s) och de rätt vägledda kalifernas tid, och vilka förändringar som hade genomförts i dessa grundvalar efter att kalifatet hade förvandlats till kungadöme. Det som i praktiken kunde bli ett hinder på hans väg var emellertid att hans egen familj hade skapat denna okunnighetens revolution. Hans familj, släktingar, han själv och hans barn drog fullständigt och i stor omfattning nytta av denna revolution. För sina dynastiska intressen, personliga begär och framtida efterkommandes världsliga välfärd borde även han ha slagit sig ned på sin kungliga tron som en farao. Det hade varit bättre för honom att offra sin utbildning, intelligens, kunskap och sitt samvete inför rent materiell vinning och inte träda in i den labyrint som består av sanning, rättvisa, moral och principfasthet. Men när han vid trettiosju års ålder, helt oväntat genom en slumpens händelse, blev tronens innehavare och insåg vilket oerhört stort ansvar som hade lagts på hans axlar, förändrades plötsligt hans livs riktning. Utan minsta tvekan valde han islams väg för sig själv i konfrontationen med okunnigheten, som om detta hade varit ett beslut fattat i förväg.

Han blev kung på ärftlig väg. Men när han skulle ta emot bayʿa, lydnadseden, sade han tydligt inför folkförsamlingen: ”Jag befriar er från er bayʿa till mig; ni kan välja vem ni vill till kalif.” När folket därefter enhälligt och ivrigt sade: ”Vi väljer just dig”, övertog han då själv kalifatets ansvar.

Därefter avskaffade han all kunglig prakt, faraonernas styrelseskick samt alla hovregler och sedvänjor från Caesarernas och Kisras hov. Redan den första dagen övergav han allt som hörde kungadömet till och antog den ordning som anstod muslimernas kalif.

Därefter riktade han uppmärksamheten mot de egenskaper som medlemmarna av den härskande dynastin hade. Han sänkte dem i alla avseenden till samma nivå som vanliga muslimer och återlämnade alla de jordegendomar som dynastin hade i sin besittning, däribland hans egen, till Bayt al-Mal. Om den förlust denna förändring innebar för honom själv räcker det att säga att hans årsinkomst sjönk från femtiotusen till endast tvåhundra ashrafi. Han förklarade Bayt al-Mals medel förbjudna för sig själv och sin familj. Han tog inte ens emot någon lön som kalif. Han förändrade hela sin livsföring. Att han före kalifatet levde med kunglig prakt och omedelbart efter att ha blivit kalif antog ett asketiskt liv är naturligtvis anmärkningsvärt.

Efter att ha reformerat sitt eget hem och sin familj riktade han sin uppmärksamhet mot statsstyret. Han avskedade de tyranniska guvernörerna och sökte fram hederliga män för att utföra guvernörernas uppgifter. Regeringens administrativa tjänstemän hade frigjort sig från reglerna och satt sig i en position där de kunde göra otillbörliga ingrepp i undersåtarnas liv, egendom och heder. Han underordnade dem på nytt lag och ordning och upprättade lagens välde. Han förändrade hela principen och regelverket för skatteuttaget. Alla olagliga och andra skatter som umayyadiska kungar hade infört, däribland punktskatter, avskaffade han omedelbart. Han reformerade på nytt det system som hade införts för att driva in zakat och gjorde åter Bayt al-Mals medel till en waqf för vanliga muslimers välfärd. Han rättade omedelbart till den orättvisa behandling som de icke-muslimska undersåtarna hade utsatts för. De gudstjänstlokaler som orättmätigt hade tagits ifrån dem återlämnade han till dem. (9) Biograferna berättar att Umar ibn Abd al-Aziz före sitt kalifat inte tyckte om kläder som kostade tusen dirham, men att han efter att ha blivit kalif ansåg även kläder för fyra eller fem dirham vara mycket dyrbara för honom själv. De jordar som hade tagits ifrån dem återlämnade han till dem. Alla de rättigheter som tillkom dem enligt sharia gav han åter till dem. Han befriade domstolsväsendet från underordningen under regeringens verkställande makt och grundade både reglerna och andan för att upprätta rättvisa bland människorna på islamiska principer, fria från den statliga administrationens inflytande. Så återupplivades det islamiska statsskicket genom Umar ibn Abd al-Aziz.

Därefter började han, med hjälp av den politiska makten, utrota de tecken på jahiliyyah som hade spridit sig i samhällslivets alla delar till följd av ett jahiliskt statsskick under ett halvt sekel, från folkets intellektuella, moraliska och sociala liv. Han stoppade spridningen och utbredningen av förvrängda trosföreställningar. Han organiserade omfattande folkbildning. Han riktade åter de intellektuella klassernas uppmärksamhet mot undervisning i Koranen, hadith och fiqh och byggde upp en teoretisk rörelse, genom vars inflytande mujtahider som Abu Hanifa, Malik, al-Shafi‘i och Ahmad ibn Hanbal framträdde i islam. Han återupplivade människornas motivation att följa sharia. Han utrotade de sjukdomar som monarkin hade gett upphov till, såsom vindrickande, måleri och lyxliv. Och i stort sett uppfyllde han de mål för vilka islam vill upprätta en stat, nämligen

———————————————————-

På mycket kort tid började denna förändring av regeringen påverka folkets liv och den internationella situationen. En berättare säger att människor under al-Walids tid brukade tala om palats och trädgårdar i sina samtal och sammankomster. Under Sulayman ibn Abd al-Maliks tid drogs folket till sinnliga lustar. Men efter att Umar ibn Abd al-Aziz hade blivit kalif uppstod ett sådant tillstånd att så snart fyra personer samlades någonstans började de tala om bönen, fastan och Koranen. Denna regering hade ett så stort inflytande över de icke-muslimska undersåtarna att tusentals icke-muslimer antog islam under denna korta tid, och inkomsterna från jizya minskade plötsligt så kraftigt att även statskassan påverkades. Umar ibn Abd al-Aziz kallade de icke-muslimska staterna runt den islamiska staten till islam. Flera av dem antog islam. Den islamiska statens största rival vid denna tid var Romarriket. Krig hade pågått mellan dem i nästan ett sekel. Även under Umar ibn Abd al-Aziz fortsatte den politiska konflikten med dem. Men han hade ett enormt moraliskt inflytande över Romarriket. Det kan man förstå av den kommentar den romerske kejsaren fällde när han fick höra om hans död:

”Om en världsfrånvänd asket lämnar världen, stänger sin dörr och ägnar sig åt gudsdyrkan, blir jag inte alls förvånad. Men jag förundras över den människa som hade världens väldiga rikedomar och egendomar under sina fötter, men lättvindigt kastade dem åt sidan och levde som en fattig.”

Islams förste mujaddid fick möjlighet att verka i endast två och ett halvt år. Under denna korta tid åstadkom han en enorm revolution. Men varje medlem av Banu Umayya blev hans fiende. Deras död låg förborgad i islams liv. Hur skulle de därför kunna tåla detta reformarbete? Till slut konspirerade de och gav honom gift, och vid endast trettionio års ålder lämnade denne osjälviske tjänare åt religionen och umma världen. Det reformarbete han hade inlett hade nästan nått sin fullbordan. Det enda som återstod var att avskaffa systemet med ärftlig utnämning och i dess ställe upprätta ett kalifat grundat på val. Denna reformplan låg framför honom. Han hade också offentliggjort sin plan. Men att utrota umayyadiskt inflytande ur samhällslivet och förbereda vanliga muslimers moraliska och intellektuella tillstånd för att bära kalifatets börda var inte alls enkelt. Det kunde inte genomföras på endast två och ett halvt år.

De fyra imamerna

Efter den andre Umars (må Gud vara nådig med honom) död flyttades den politiska maktens styrstång åter från islam till jahiliyya, och det han hade uträttat på det politiska området förstördes fullständigt. Trots detta hade ingen kraft att hindra den väckelse han hade skapat i det islamiska medvetandet och den ideologiska rörelse vars grund han hade lagt. Umayyadernas och abbasidernas piskor och påsar med guldmynt ställde sig i vägen för denna rörelse. Men alla deras knep blev fruktlösa. Genom denna rörelse utfördes ett omfattande arbete med forskning, ijtihad samt sammanställning och utarbetande av riktlinjer inom Koranens och hadithens vetenskaper. Detaljerad islamisk lag utformades utifrån religionens grundprinciper, och nästan alla de regler och arbetsmetoder, ned till minsta detalj, som behövdes för att styra ett omfattande civilisatoriskt system enligt islamiska metoder utarbetades. Detta arbete fortsatte med full kraft från början av det andra århundradet till ungefär det fjärde århundradet.

Bland denna tids mujaddider är de fyra imamernas namn särskilt framstående (10). De fyra fiqh-skolorna är förbundna med dessa fyra. Det fanns också många andra mujtahider. Men skälet till att deras rang höjdes från mujtahidernas nivå till mujaddidernas var följande: För det första gav de, med hjälp av sin djupa insikt och ovanliga intellektuella förmåga, upphov till ett tänkande vars enorma kraft fortsatte att frambringa mujtahider under sju eller åtta århundraden. (10) Imam Abu Hanifa (må Gud vara nådig med honom) föddes år 80 efter hijra (699 e.Kr.) och dog år 150 efter hijra (767 e.Kr.). Imam Malik (må Gud vara nådig med honom) föddes år 95 efter hijra (714 e.Kr.) och dog år 179 efter hijra (798 e.Kr.). Imam al-Shafi’i (må Gud vara nådig med honom) föddes år 150 efter hijra (767 e.Kr.) och dog år 240 efter hijra (854 e.Kr.). Imam Ahmad ibn Hanbal (må Gud vara nådig med honom) föddes år 164 efter hijra (780 e.Kr.) och dog år 214 efter hijra (885 e.Kr.). De införde en universell metod för att härleda detaljerade frågor ur religionens grundprinciper och grunda livets praktiska angelägenheter på sharias principer. Därigenom blev det senare möjligt att utföra allt ijtihadrelaterat arbete på grundval av deras metod, och även i framtiden kommer inget arbete på detta område att vara möjligt utan deras hjälp.

För det andra utförde de detta arbete utan hjälp från den kungliga regeringen, fria från all dess inblandning och genom att i stället kraftfullt motarbeta dess intrång. I detta avseende genomgick de sådana lidanden att kroppen skälver bara av att föreställa sig dem. Imam Abu Hanifa (må Gud vara nådig med honom) utsattes för piskning och fängelse både under umayyadernas och abbasidernas styre. Till slut dödades han till och med genom att förgiftas. Imam Malik (må Gud vara nådig med honom) fick under den abbasidiske kungen Mansurs regering sjuttio piskrapp och bands så hårt med armarna bakbundna att hans händer skildes från kroppen. Imam Ahmad ibn Hanbal utsattes oavbrutet för tortyr under var och en av al-Ma’muns, al-Mu’tasims och al-Wathiqs regeringar. Han blev slagen så våldsamt att inte ens en kamel eller elefant sannolikt skulle ha överlevt den misshandeln. Därefter ordnades under al-Mutawakkils regering så omfattande kungliga gåvor, hedersbetygelser och vördnadsyttringar för honom att han blev förskräckt och ropade:

———————-

”Detta är en ännu svårare prövning för mig än misshandeln och fängelset.” Trots allt detta hindrade dessa lärda män inte bara kungamaktens inflytande och inblandning från att påverka sammanställningen och utarbetandet av den religiösa kunskapen, utan införde också en metod som gjorde att allt senare ijtihadrelaterat och grundläggande författarskap förblev helt fritt från hovets inflytande. Som ett resultat av detta finns det inte ens en antydan till jahiliyya i de korrekta och tillförlitliga böcker om islamisk lag samt Koranens och hadithens vetenskaper som vi har fått ta del av i dag. Dessa verk har överförts genom generationerna i en så ren och oförfalskad form att den flod av sinnliga begär och lyx som kungar och amirer hängav sig åt under flera århundraden, folkets moraliska förfall samt den flod av förvrängningar inom trosföreställningar och civilisation som svepte fram tycks inte ens ha berört denna kunskapsskatt, och ingen påverkan av den kan märkas i den.

Imam al-Ghazali (må Gud vara nådig med honom)

Efter Umar ibn Abd al-Aziz överfördes statens och politikens tyglar permanent till jahiliyyas händer, och en era av herravälde började först under umayyaderna, därefter under abbasiderna och sedan under kungar av turkiskt ursprung. En kort sammanfattning av vad dessa kungar åstadkom är följande: Å ena sidan spred de de okunnighetspräglade filosofierna från Grekland, Rom och icke-arabiska länder oförändrade bland muslimerna, och å andra sidan införde de med sina ekonomiska och militära resurser på bred front alla de detaljerade system som hörde till den förislamiska jahiliyya inom vetenskap, konst, kultur och samhällsliv. Skadan blev ännu större på grund av den abbasidiska dynastins förfall. Efter de tidiga abbasidiska kaliferna var de som fick statens myndighet och makt överförd till sig helt utan religiös kunskap. De saknade även förmågan att välja kompetenta personer till posterna som qadi och mufti. På grund av sin okunnighet och sitt nöjeslystna liv ville de införa sharias föreskrifter genom en så rutinmässig metod att de slapp alla former av ansträngning. För detta ändamål var blind efterföljelse den lämpligaste vägen. Dessutom vande de egenintresserade lärda dem vid att anordna polemiska strider mellan rättsskolorna. Med kunglig gunst och beskydd spred sig denna sjukdom därefter så långt att sekterism, meningsskiljaktigheter och inbördes strider bredde ut sig i hela den muslimska världen som en epidemi. För amirer och kungar var detta bara ett nöje och en lyx. Men för vanligt folk verkade det som en sax och skar deras religiösa enhet i bitar. När man nådde fram till det femte århundradet hade situationen kommit till denna punkt:

(1) Till följd av spridningen av den grekiska filosofin skakades trosföreställningarnas grundvalar. Muhadditherna och faqiherna var fullständigt okunniga om logik. Därför kunde de inte förklara religionen på ett rationellt sätt anpassat efter tidens krav, utan försökte genom skrämseltryck hålla villfarelserna inom trosföreställningarna tillbaka. De som var kända för att besitta omfattande kunskaper i logik var inte bara framstående inom de islamiska lärorna. De saknade också den kompetens som krävs för ijtihad inom logiken. De var de grekiska filosofernas slavar. Inte heller fanns det bland dem någon med tillräckligt djup insikt för att granska denna grekiska litteratur med ett kritiskt perspektiv. Eftersom de ansåg den grekiska uppenbarelsen vara oföränderlig godtog de den ordagrant och började förvränga den himmelska uppenbarelsen för att forma den efter den grekiska uppenbarelsen. På grund av denna situation började vanliga muslimer betrakta islam som oförenlig med förnuftet. Varje del av den framstod i deras ögon som misstänkt. De började tänka att vår religion var känslig som en mimosa, som vissnar vid minsta beröring av förnuftets prövning. Imam Abu al-Hasan al-Ashari och hans anhängare försökte förändra denna utveckling. Denna grupp var insatt i ilm al-kalam, men var inte alls medveten om logikens svagheter. Därför lyckades de inte helt förändra denna omfattande och allomfattande utveckling av trosförvanskningen. Tvärtom antog de, av ren envishet gentemot mutaziliterna, många uppfattningar som egentligen inte ingick i den religiösa trosläran.

(2) Till följd av okunniga härskares inflytande och att de religiösa vetenskaperna berövades materiella medel och resurser torkade ijtihadens flöde ut, sjukdomen blind efterföljelse spred sig, skillnaderna mellan madhhabs blev allt mer omfattande och allvarliga, nya sekter uppstod på grundval av detaljerade frågor, och dessa sektors inbördes konflikter försatte muslimerna i ett tillstånd som var likvärdigt med ———– (ovanpå ett brinnande eldshav).

(3) Moralisk förfall kunde iakttas överallt i den muslimska världen, från öst till väst. Ingen samhällsgrupp var fri från dess inflytande. Muslimernas samhällsliv berövades i stor utsträckning Koranens och profetskapets ljus. Lärda, emirer och ämbetsmän samt hela folket glömde att man för vägledning och för att finna vägen bör återvända till Guds bok och Sändebudets sunna.

(4) På de flesta håll led undersåtarna svårt på grund av hovets, kungafamiljens och härskarklassens lyxliv samt deras själviska krig. Bördan av olagliga skatter hade brutit deras ekonomiska ryggrad. De vetenskaper och den kultur som i själva verket gagnade civilisationen förstördes och skadades. Vid kungahoven höjdes endast trummor för sådana konstarter som var ansedda där men som, vad gäller moralisk fostran och civilisation, endast ledde till fördärv. Omgivningens tillstånd och tecken förkunnade tydligt att tiden för omfattande förstörelse var nära.

Under mitten av det femte århundradet föddes Imam Ghazali under sådana förhållanden¹¹. Först tillägnade han sig den slags utbildning som under den tiden kunde tjäna som ett medel till världsliga framgångar. Han blev skicklig just i de vetenskaper som efterfrågades på marknaden. Därefter nådde han med denna utbildning precis den plats för vilken den hade skapats, och han nådde så långt i utveckling som en lärd på den tiden kunde föreställa sig.

Han utnämndes till rektor för Nizamiyya-universitetet i Bagdad, den dåtida världens största universitet. Han fick en framstående plats vid Nizam al-Mulk al-Tusis, Malik Shahs, den seldjukiske härskarens, och Bagdads kalifs hov. Han utövade så stort inflytande över samtidens politik att hans tjänster togs i anspråk för att undanröja de meningsskiljaktigheter som hade uppstått mellan den seldjukiske härskaren och den abbasidiske kalifen. Efter att ha nått denna nivå av världsliga framgångar kom plötsligt en omvälvning i hans liv. Ju djupare han började granska sin tids ideologiska, moraliska, religiösa, politiska och kulturella liv, desto starkare brann upprorets eld inom honom, och desto högre började samvetet ropa: ”Det är inte din uppgift att simma i detta stinkande hav; din uppgift är något annat.” Till slut kastade han med avsky bort alla kungliga hedersbetygelser, inkomster, vinster och ämbeten med hög status. Det var nämligen dessa som hade lagt kedjor om hans fötter. Därefter gav han sig ut på resor genom landet i en fakirs dräkt. Han satt i skogar, vildmarker och avskilda platser och ägnade sig ostört åt begrundan. Genom att umgås med vanliga muslimer i olika områden studerade han deras livsförhållanden ingående. Under lång tid renade han sin själ genom mujahada och andlig disciplin. Han lämnade sitt ämbete vid trettioåtta års ålder och återvände efter ett helt årtionde, vid fyrtioåtta års ålder. Efter denna långvariga begrundan och observation bestod hans åtgärder i att bryta förbindelserna med kungarna och upphöra med att ta emot deras löner. Han svor att hålla sig borta från tvister och fientlighet. Han vägrade att arbeta vid läroanstalter som drevs under statligt inflytande och grundade en självständig institution i Tus. Genom denna institution ville han utbilda och forma utvalda personer enligt en särskild metod. Men hans försök lyckades troligen inte åstadkomma någon stor revolutionär insats, eftersom hans liv endast gav honom fem eller sex år till att arbeta enligt denna metod.

En sammanfattning av Imam Ghazalis (r) reformarbete är följande:

Ett.

Efter att på djupet ha studerat den grekiska filosofin kritiserade han den, och han gjorde det med sådan kraft att dess överlägsenhet och styrka, som hade överväldigat muslimerna, försvagades. De läror som människor hade accepterat som den yttersta sanningen – och som hade gjort att ingen annan väg till religionens räddning tycktes stå öppen än att forma Koranens och hadithernas läror efter dem – visade sig därigenom i stor utsträckning i sin verkliga gestalt inför folket. Imamens kritik begränsade sig inte till de muslimska länderna, utan nådde även Europa och bidrog där till att göra slut på den grekiska filosofins auktoritet och till att öppna dörren till den moderna kritikens och forskningens tidsålder.

Två.

På grund av bristande djupa kunskaper i logik rättade han de misstag som islams försvarare begick i sin konfrontation med filosoferna och mutakallimūn. Dessa islams försvarare begick samma slags misstag som Europas präster senare skulle begå. Det innebar att man ansåg att bevisen för religiösa trosföreställningar var beroende av vissa uppenbart orimliga frågor, gjorde dessa till grundprinciper utan anledning, därefter införlivade även dessa påhittade grundprinciper i de religiösa trosföreställningarna och förklarade dem som förnekade dem för kafirer. Samtidigt betraktade man alla bevis som genom erfarenhet eller observation visade bristerna i dessa påhittade principer som en fara för religionen. Det var detta som drev Europa mot ateismen. I de muslimska länderna verkade samma företeelse med stor kraft och skapade otro och tvivel bland folket. Men Imam al-Ghazālī rättade i rätt tid till detta. Han förklarade för muslimerna att bevisen för deras religiösa trosföreställningar inte är beroende av orimliga frågor, utan att de har lämpliga bevis bakom sig. Därför är det meningslöst att lägga tonvikten vid sådana frågor.

Tre.

Han lade fram en så rationell förklaring av islams trosföreställningar och grundprinciper att ingen invändning, åtminstone under hans egen tid och flera efterföljande generationer, grundad på logiken kunde riktas mot den. Samtidigt förklarade han sharias föreskrifter samt gudstjänsternas djupa hemligheter och visdom, och presenterade en sådan bild att den felaktiga föreställning som hade fått fäste i människors sinnen – att islam inte skulle kunna bära prövningen av förnuft och rationalitet – undanröjdes.

Fyra.

Han granskade och analyserade fullständigt alla samtida madhhabbaserade sekter och deras meningsskiljaktigheter. Därefter fastställde han de skilda gränserna mellan islam och kufr, förklarade inom vilka gränser människan har frihet att uttrycka åsikter och göra tolkningar, och vad det innebär att överskrida gränsen och träda ut ur islam. Han klargjorde också vilka islams verkliga trosföreställningar är och vilka föreställningar som orättmätigt hade införlivats i den islamiska trosläran. Som ett resultat av denna granskning avlägsnades mycket av den krutladdning som fanns i de inbördes stridande sekternas tunnlar, där de ömsesidigt anklagade varandra för kufr, och muslimernas synsätt blev vidare.

Fem.

Han återupplivar och förnyar kunskapen om religionen. Han betraktar en livlös religiositet som meningslös. Han motsätter sig kraftfullt blind efterlikning. Han drar åter folket till källorna: Guds Bok och Sändebudets sunna. Han försöker återuppliva ijtihadens livskraft. Genom att kritisera felen och svagheterna hos nästan varje grupp i sin tid uppmanar han dem till omfattande reformer.

Sex.

Han kritiserar det gamla, förfallna utbildningssystemet och lägger fram en plan för ett nytt utbildningssystem. I det utbildningssystem som fram till dess hade varit rådande bland muslimerna kunde man urskilja två slags brister. Den första var att utbildningen i religionen och utbildningen i världsliga ämnen var åtskilda. Följden blev en separation mellan religionen och det världsliga. Islam betraktar detta som fundamentalt felaktigt. Den andra var att läroplanen, som kunskap om sharia, innehöll många ämnen som inte var viktiga ur sharias synvinkel. Följden blev att folkets uppfattning om religionen fylldes av villfarelser, och eftersom vissa onödiga ämnen fick betydelse uppstod sekteristiska konflikter. Imam al-Ghazali (må Allah förbarma sig över honom) avlägsnade dessa brister och etablerade ett välbalanserat system. Hans samtida motarbetade kraftigt detta stora verk. Men till slut erkändes denna princip i alla muslimska länder, och alla utbildningssystem som senare etablerades grundades på den väg som imamen hade utstakat. Den ursprungliga planen för de böcker som än i dag ingår i de arabiska madrasornas läroplan utarbetades av Imam al-Ghazali (må Allah förbarma sig över honom).

Sju.

Han granskar folkets moraliska karaktär i dess helhet. Han får möjlighet att studera livsföringen hos var och en av de lärda, schejkerna, emirerna och dignitärerna, kungarna och det vanliga folket. Genom att själv resa omkring bevittnar han tillståndet i en del av Orienten. Hans bok Ihya ul-Ulum är resultatet av denna studie. I denna bok kritiserar han det moraliska tillståndet hos varje grupp bland muslimerna, undersöker roten till varje missgärning samt dess psykologiska och kulturella orsaker och försöker lägga fram islams korrekta och sanna moraliska måttstock.

Åtta.

Han kritiserar också det samtida statsskicket öppet och försöker direkt leda de samtida härskande grupperna mot reform. Samtidigt försöker han väcka folket till att öppet kritisera, utan att frivilligt underkasta sig inför förtryck och övergrepp. På ett ställe i Ihya ul-Ulum skriver han: ”All eller större delen av rikedomarna hos vår tids sultaner är haram.” På ett annat ställe skriver han att dessa sultaner inte bör visa sina ansikten för andra och inte heller se andras ansikten. Det är varje människas plikt att hata deras förtryck, att inte vilja att de existerar, att inte ha någon som helst förbindelse med dem och att hålla sig borta även från personer som har förbindelse med dem. På ytterligare ett ställe kritiserar han det etikettväsen som råder vid hovet och kungadyrkan, fördömer de sociala sedvänjor som kungarna och emirerna följer och betraktar till och med deras byggnader, kläder och husgeråd – alltihop – som orent. Där stannade han inte, utan skrev också ett utförligt brev till kungarna i sin tid. Genom brevet uppmanar han dem att följa det statsskick som islam föreskriver, förklarar härskarens ansvar för dem och meddelar dem att de är ansvariga för allt förtryck som sker i deras land, oavsett om de själva begår det eller om deras underordnade tjänstemän gör det. En gång blev han tvungen att bege sig till det kungliga hovet. Under samtalet sade han då rakt i kungens ansikte:

”Vad hjälper det att din hästs rygg inte har brutits av tyngden av guldsmycken, när muslimernas ryggar har brutits av svält och halvs svält?”

Mot slutet av hans liv skrev han till nästan alla ministrar som hade utsetts och uppmärksammade dem på folkets svåra situation. Till en av ministrarna skrev han:

”Förtrycket har överskridit alla gränser. Eftersom jag själv var tvungen att bevittna allt detta har jag sedan nästan ett år tillbaka lämnat min bostad i Tus, för att slippa se de skamlösa och obarmhärtiga förtryckarnas gärningar.”

Av Ibn Khalduns skildring framgår det att han hoppades kunna upprätta en islamisk stat, var som helst i världen, grundad på rena islamiska principer och ideal. På hans uppmaning upprättade därför en av hans lärjungar, långt borta i väster (i Afrika), almohadstaten. Men den politiska sidan och inriktningen av imam al-Ghazalis verksamhet var helt underordnad. Han bedrev ingen systematisk rörelse för att genomföra en politisk revolution och lyckades inte heller utöva eller sprida ens det minsta inflytande över statsstyret. Efter hans tid fortsatte de muslimska folkens situation under jahiliyyas herravälde att försämras alltmer. Till och med ett århundrade senare svepte tartarerna fram över de muslimska länderna som en storm och ödelade hela deras civilisation.

Bland imam al-Ghazalis reformatoriska insatser fanns också vissa teoretiska och tankemässiga brister. Dessa kan delas in i tre kategorier. En typ av brist i hans verksamhet uppstod på grund av hans svaghet inom hadithvetenskapen. 12 Den andra typen av brist uppstod på grund av rationalismens och logikens auktoritet över hans intellektuella tänkande. Den tredje typen av brist uppstod genom att han lutade sig alltför mycket åt tasawwuf.

Den som övervann dessa svagheter och förde imam al-Ghazalis egentliga arbete vidare – att återuppliva islams intellektuella och moraliska beviskraft samt rensa bort tecknen på bidʿa och villfarelse från tankevärlden och det civilisatoriska livet – var imam Ibn Taymiyya.

12. Imam al-Ghazali citerade i sin bok Ihya ulum al-din många hadither vars isnad inte kan beläggas; Taj al-Din al-Subki samlade dem i sin Tabaqat al-Shafiʿiyya. – (Se Tabaqat, del fyra, sidorna 145–182.)

Ibn Taymiyya

Etthundrafemtio år efter imam al-Ghazali (r) föddes imam Ibn Taymiyya (r) under andra hälften av det sjunde hijri-århundradet13. Vid denna tid hade den muslimska nationen blivit fullständigt ödelagd över det vidsträckta landområdet från Indusfloden till Eufrats stränder genom tatarernas angrepp. Nu ryckte de fram mot Syrien. Dessa ständiga femtio år av nederlag, oavbruten skräck, oro och kaos samt förstörelsen av kunskapens och civilisationens kulturcentra hade sänkt muslimerna ner i förnedringens bottenlösa avgrund. Inte ens imam al-Ghazali hade bevittnat en sådan grad av förfall bland dem. De nya tatariska angriparna antog visserligen islam, men när det gällde jahiliyya hade dessa härskare gått flera steg längre än sina föregångare, de turkiska härskarna. Under deras inflytande började folkets, de lärdas, mashayikhens, faqihernas och qadiernas moraliska karaktär förfalla ännu mer14. Den blinda efterföljelsen nådde en sådan nivå att de olika madhhaberna, grundade på fiqh och kalam, så att säga förvandlades till självständiga religioner. 15 Ijtihad blev en synd. (13) Han föddes år 661 hijri (1262 e.Kr.) och avled år 728 hijri (1327 e.Kr.). (14) De lärdas tillstånd på den tiden var så bedrövligt att när Hulagu Khan hade erövrat Bagdad och bad de lärda utfärda en fatwa om vem som var överlägsen: en rättvis icke-muslimsk sultan eller en orättvis muslimsk sultan, utfärdade de utan invändning en fatwa om att den rättvise icke-muslimske sultanen var överlägsen den orättvise muslimske sultanen. Sådan var situationen bland dåtidens samhällsledare: Av de stora muslimska staterna hade endast Egypten och Syrien undgått tatarernas förödande fälttåg. Dessa två staters lagar var uppdelade i två delar. Den ena var personlagstiftningen. Dess tillämpningsområde var begränsat till religiösa frågor som äktenskap, skilsmässa och arv. I dessa frågor dömdes enligt sharia. Den andra var statslagstiftningen. Denna lag gällde civilrätten och landets hela förvaltning. Den var helt och hållet grundad på Djingis-khans regler och system. Dessutom gällde den del av sharia som rörde personliga frågor endast folket. Trots att den härskande klassen var muslimsk följde den i de flesta fall, även i personliga frågor, Djingis-khans lag i stället för Muhammads sharia. Om deras icke-islamiska synsätt behöver det endast sägas att de enligt al-Maqrizis berättelse gav omfattande tillstånd att upprätta bordeller inom sina statsgränser. De beskattade prostituerade, och alla pengar från denna skatt deponerades i den islamiska statens skattkammare. De flesta av de lärda och sufierna under Ibn Taymiyyas tid var avlönade av dessa regeringar. Detta förtryckta tillstånd för Allahs religion väckte inte ens för ett ögonblick någon oro i deras sinnen. Men när Ibn Taymiyya började verka för att rätta till situationen vaknade plötsligt deras islamiska nit, och de började utfärda fatwor om att denne man själv var vilseledd och vilseledde andra; att denne man trodde att Gud hade en kropp; att denne man hade avvikit från de föregåendes väg; att denne man var fiende till tasawwuf och dess anhängare; att denne man kritiserade sahaba och imamerna; att denne man införde nya saker i islam; att det inte var tillåtet att be bakom honom och att alla hans böcker borde brännas. (15) För att förstå denna situation räcker ett enda exempel. Grundaren av en madrasa i Damaskus (Madrasa al-Rawwasiyya) hade skrivit i sitt waqf-dokument att kristna, judar och hanbaliter inte fick antas till denna madrasa. Därav kan man föreställa sig till vilken nivå debatten om fiqhs och kalams detaljer hade nått, när en shafiit och ash’arit (en anhängare till imam Abu al-Hasan al-Ash’ari, en imam inom kalam) inte tvekade att likställa imam Ahmad ibn Hanbals anhängare med judar och kristna. Bid’a och hedniska föreställningar förvandlades till sharias bestämmelser. Att hålla fast vid Koranen och sunna betraktades som en oförlåtlig synd. På den tiden hade den tredubbla föreningen av den okunniga och vilseledda allmänheten, de världsdyrkande eller trångsynta lärda och den okunniga, orättfärdiga härskarklassen blivit en så mäktig förtryckande kraft att den som gick fram med ett program för reform och förbättring mot denna samlade allians inte gjorde mycket annat än att sträcka fram sin hals under slaktarens kniv. Därför fanns det visserligen inte ont om lärda med korrekt tänkande, vida perspektiv och insikt i sanningen, och det fanns också tillräckligt många sanningsföljare som gick fram på sanningens väg samt verkliga sufier. Trots allt detta var det endast en enda av Allahs tjänare som i denna mörka tid vågade höja reformens fana.

Ibn Taymiyya (r) hade djup kunskap om Koranen. Hafiz al-Dhahabi (r) vittnar till och med om att Ibn Taymiyya (r) var en man med väldig kunskap, särskilt inom tafsir. Han var en imam inom hadith. Det sägs till och med: ”Den hadith som Ibn Taymiyya inte känner till är i själva verket ingen hadith.” Hans kunskap inom fiqh var så djup att han utan tvekan uppnådde ställningen som självständig mujtahid. Även de som var stolta över sin djupa kunskap i logik och kalam betraktades i hans närvaro som barn. Hans blick på judarnas och de kristnas litteratur och på motsättningarna mellan deras religiösa samfund var så skarp att, enligt Goldziher, den som vill diskutera de personer som nämns i Torah med nödvändighet måste göra forskning om Ibn Taymiyya. Tillsammans med denna djupa lärdom saknade hans mod och beslutsamhet motstycke. När det gällde att förkunna sanningen fruktade han aldrig någon större makt. Därför fängslades han många gånger och drog slutligen sitt sista andetag i fängelset. På så sätt kunde han föra imam al-Ghazalis (r) övergivna arbete vidare med större skicklighet.

En kort sammanfattning av Ibn Taymiyyas (r) reformverksamhet är följande:

1. Han kritiserade den grekiska logiken och filosofin mycket hårdare och skarpare än imam al-Ghazali och blottlade deras svagheter på ett sådant sätt att deras herravälde över logik och förnuft försvagades för all framtid. Dessa två imamers kritik begränsade sig inte till Orienten utan nådde även Västern. Därför hördes den första kritiken i Europa mot Aristoteles rationalism och det grekiskt influerade filosofiska systemet hos de kristna kommentatorerna två och ett halvt sekel efter imam Ibn Taymiyya.

2. Till stöd för den islamiska trosläran, dess föreskrifter och lagar framförde han så kraftfulla argument och bevis att de var mer begripliga än imam al-Ghazalis argument och bevis; när det gällde att förmedla islams sanna livskraft hade han dessutom kommit långt längre än denne. Imam al-Ghazalis framställning och slutledningar var starkt präglade av den formella logikens inflytande. Ibn Taymiyya (r) övergav denna väg och grundade sin framställning och argumentation på det sunda förnuftet. Detta var mer naturligt, mer övertygande och närmare Koranen och sunna. Denna nya väg skilde sig helt från de tidigare vägarna. De som bar upp och förmedlade religionen citerade endast sharias föreskrifter, utan att kunna förstå dem. Och de som hade fastnat i kalam-teologins labyrinter hade, genom sina försök att förstå religionen med filosofiska spetsfundigheter och formell logik, i större eller mindre grad förlorat Koranens och sunnas högre andliga innehåll. Ibn Taymiyya (r) framställde den islamiska trosläran och sharias föreskrifter fullständigt, med deras ursprungliga andliga innehåll. Därefter valde han, för att göra dem begripliga, en så enkel och naturlig metod att förnuftet inte hade någon annan väg än att böja sig inför den. När hadith-imamen allama al-Dhahabi lovordade imamens storslagna verk sade han:

—————————————

Det vill säga: Ibn Taymiyya stödde den rena sunnan och de tidiga föregångarnas väg, och till stöd för detta tog han till sådana argument och bevis samt en sådan metod som ingen tidigare hade riktat sin uppmärksamhet mot.

3. Han nöjde sig inte med att protestera mot blind efterföljelse, utan visade också genom ijtihad hur man kunde gå till väga enligt den väg som de första generationernas mujahider hade följt. Han lade fram otaliga frågor genom att direkt hämta bevis ur Koranen, sunnan och följeslagarnas liv samt genom att självständigt och rättvist granska meningsskiljaktigheterna mellan de olika fiqh-baserade madhhaberna. Därigenom upptäcktes ijtihads väg på nytt, och människor kunde förstå hur ijtihadens förmåga skulle användas. Tillsammans med sin store lärjunge Ibn al-Qayyim utförde han dessutom så ingående forskning om sharias visdom och profeten den ädles (s) lagstiftningsmetod att dess like är sällsynt i den tidigare litteraturen om sharia. För dem som efter dem har ägnat sig åt ijtihad har denna litteratur tjänat, och kommer även i framtiden att tjäna, som en utmärkt vägledning.

4. Han kämpade hårt mot bid’a, polyteistiska sedvänjor samt avvikelser i troslära och moral. Därför utsattes han för svåra prövningar. Imam Ibn Taymiyya skonade inte en enda av de grumliga strömmar som dittills hade blandats med islams klara källa. Han kämpade hårt mot var och en av dem, rensade bort dem och presenterade den rena islams väg separat inför världen. I denna granskning och prövning visade han ingen partiskhet mot någon. Inte ens de stora och berömda män vars berömmelse och bedrifter hade dånat över hela den muslimska världen, och inför vilkas namn människor brukade böja sina huvuden, undkom Ibn Taymiyyas kritik. Många handlingar och sedvänjor hade under århundraden fått religiös prägel, och argument hade utarbetats till stöd för deras legitimitet, ja till och med för att de skulle vara mustahabb. Även de gudfruktiga lärda hade visat svaghet i dessa frågor. Imam Ibn Taymiyya förklarade dem helt och hållet vara oförenliga med islam och motsatte sig dem med kraft. På grund av detta öppna och sanningsenliga tal blev en mycket stor del av världen hans fiende, och följderna av deras fiendskap består än i dag. Hans samtida väckte åtal mot honom och sände honom till fängelse flera gånger, medan senare generationer tillfredsställde sina hjärtan genom att utfärda fatwor om att han var otrogen och vilseledd. Men tack vare det horn han blåste för trohet mot den rena och sanna islam skapades en bestående rörelse över hela världen, vars eko fortfarande hörs. Samtidigt som han utförde detta reformarbete trädde han också in på slagfältet och kämpade med vapen mot tatarernas barbari och bestialiska förtryck. Vid den tiden omfattades Egypten och Syrien av denna översvämning. Imam Ibn Taymiyya väckte en känsla av självrespekt hos både vanligt folk och de förmögna muslimerna där och fick dem att gå till kamp mot tatarerna. Hans samtida vittnar om att muslimerna var så skräckslagna inför tatarerna att de darrade bara de hörde deras namn och var rädda för att gå ut i strid mot dem. Men Ibn Taymiyya tände jihadens eld bland dem och väckte deras slumrande hjältemod. Det är dock sant att han inte lyckades bygga upp någon politisk rörelse som kunde ha inlett en revolution i statsordningen och överfört maktens nycklar från okunnighetens stats händer till islams händer.

Shaykh Ahmad Sirhindi (r)

Under det sjunde hijri-århundradet ödelade den tatariska fitnan hela landet på andra sidan Hindu Kush-bergen, men Hindustan skonades från dess olycksbådande angrepp. Eftersom området hade undgått förstörelsen uppstod en vanföreställning hos dess ansedda och ledande samhällsskikt. Människor som fascineras av världens yttre glans har gång på gång drabbats av denna vanföreställning. Alla Khurasans och Iraks missförhållanden började vårdas här. Även här rådde kungens gudomliga anspråk på makt. Amirernas, ämbetsmännens och de förmögnas lyxliv, orättmätiga förvärv av rikedom och orättmätiga utgifter samt förtryckets och tyranniets välde fortsatte obehindrat. En politik av likgiltighet inför Gud och avståndstagande från religionens enkla och raka väg slog rot här. Gradvis nådde villfarelsen sin yttersta gräns under kung Akbars regering.

Vid Akbars hov var föreställningen mycket stark och utbredd att islam hade uppstått bland okunniga och obildade dumskallar. Den ansågs inte vara lämpad för något civiliserat och kultiverat folk. Islams grundläggande trosföreställningar, såsom profetskapet, uppenbarelsen, uppståndelsen, paradiset och helvetet, blev föremål för hån. Man hyste tvivel på att Koranen var Guds ord. Uppenbarelsens nedkomst ansågs strida mot förnuftet. Straff och belöning efter döden betraktades som osäkra. Däremot accepterades tron på själavandring som möjlig och sann i alla avseenden. Profetens miʿrāj förklarades öppet vara omöjlig. Den ädle Profetens (s) personlighet kritiserades. Särskilt riktades öppna invändningar mot antalet av hans hustrur och mot de jihader som genomfördes under hans ledning. Till och med orden Ahmad och Muhammad uppfattades som störande, och namnen på dem som bar dessa ord ändrades. De egennyttiga lärda slutade skriva naat i inledningarna till sina böcker. Många orättfärdiga nådde den yttersta gränsen för fräckhet och påstod sig upptäcka Dajjals tecken hos den store ledaren Hazrat Muhammad, salallahu alayhi wa sallam — ingen hade mod nog att be i det kungliga diwan-khanan. Abul Fazl framförde häftiga invändningar mot bönen, fastan, hajj och andra islamiska traditioner och gjorde narr av dem. Poeterna skrev dikter som fördömde alla dessa traditioner. Dessa dikter nådde även ut till vanligt folk.

Grunden till bahá’í-läran lades i själva verket under Akbars tid. Det var då denna lära framfördes: att tusen år hade gått efter Muhammad (s), och att denna dīns giltighetstid också hade varit tusen år. Därför hade denna dīn nu blivit upphävd och en ny dīn behövdes i dess ställe. Spridningen av denna lära började genom mynt, eftersom detta på den tiden var det starkaste propagandamedlet. Därefter lades grunden till en ny dīn och en ny sharīʿa. Dess huvudsakliga syfte var att förena hinduernas och muslimernas religioner och skapa en ny, blandad religion, så att regeringens makt skulle kunna stärkas och bestå längre. De inställsamma hinduerna vid hovet började från sina religiösa ledare återge profetior om att en stor ko-beskyddande helig kung skulle födas i en viss tidsålder. På motsvarande sätt försökte de penningdyrkande lärda bevisa att Akbar var mahdi, tidens skapare, mujtahid, imam och så vidare. En viss Tajul Arifin Sahib gick så långt att han, med hänvisning till att Akbar var den ideala människan och tidens ledare, spred budskapet att Akbar var Guds avbild. För att förklara saken för vanligt folk sades det att sanning och ärlighet (den universella sanningen) finns i alla världens religioner. Ingen enskild religion har ensam monopol på sanningen. Därför borde man utarbeta ett fullständigt system genom att förena alla de sanningar som finns i de olika religionerna. Folket skulle i stor omfattning kallas till detta, så att motsättningarna mellan alla religioner kunde upphöra. Detta fullständiga system kallades Dīn-e Ilāhī. La-ilaha illallah Akbar khalifatullah fastställdes som den nya religionens kalima. De som trädde in i den nya religionen måste ångra sig från den islamiska dīn de hade fått från sina fäder och förfäder och träda in i Dīn-e Ilāhī Akbar Shāhī. Efter att ha trätt in i Dīn-e Ilāhī kallades de chēlā. Hälsningssättet ändrades, och det bestämdes att den som hälsade skulle säga ‘Allahu Akbar’ och den som svarade skulle säga ‘Jalle Jalaluhu’. Kom ihåg att kungens namn var Jalaluddin och att hans titel var Akbar. Chēlāerna fick bilder av kungen, som de fäste på sina turbaner. Kungadyrkan var en del av denna religion. Varje morgon skulle man få se kungen. Efter att ha fått lyckan att se kungen skulle man göra sujūd inför honom. De lärda och sufierna föll urskillningslöst ned i sujūd inför denna qibla och detta Kaʿba för att få sina önskningar uppfyllda, och de dolde denna uppenbara shirk bakom uttryck som ‘respektens sujūd’ och ‘att kyssa jorden’. Profeten (s) förutsade följande om denna förbannade ursäktsmakeri: En tid ska komma då människor ändrar namnen på förbjudna ting och betraktar dem som tillåtna.

När grunden till denna nya religion lades sades det att man opartiskt skulle ta till vara det goda i alla religioner. Men i verkligheten fick varje religion utom islam en plats i den, och det skapades hat och fientlighet endast mot islam och islamisk lag. Från elddyrkarna tog man över dyrkan av elden. I Akbars hov hölls en ständig eld brinnande, och en sed infördes att stå vördnadsfullt när lampor tändes. Från de kristna tog man över ringandet i klockor, dyrkan av bilder av de tre gudarna och vissa andra sådana företeelser. Den största välviljan visades hinduismen, eftersom den var landets majoritetsreligion och man ansåg det nödvändigt att gynna den för att stärka det kungliga styrets grundvalar. Därför förklarades nötkött haram. Hinduiska högtider som Diwali, Dussehra, Rakhi, Purnima, Shivaratri med flera ordnades för att firas helt enligt hinduisk sed. Varje dag hölls havan i palatset. Fyra gånger om dagen dyrkades solen. Solens tusen namn reciterades. När solens namn uttalades sade man genast: ”Dess kraft är stor.” Tilak sattes på pannan. Den heliga tråden bands runt midjan och över axeln. Kor visades vördnad. Tron på själavandring antogs, och man lärde sig många andra trosföreställningar av brahminerna. Så behandlade man alla religioner utom islam. När det gällde islam visade varje handling av kejsaren och hans hovmän att deras hjärtan var fyllda av hat mot islam. Sådant som anhängare av andra religioner, i enlighet med hovets stämning och på filosofernas och sufiernas språk, framförde mot den islamiska läran betraktades som himmelsk uppenbarelse, medan den islamiska läran förkastades som svar på detta. Om muslimska lärda sade något till islams försvar eller motsatte sig någon villfarelse kallades de faqih. I deras särskilda terminologi betydde detta en oppositionell person, vars ord man inte behövde lyssna till. En kommitté på fyrtio personer bildades för att undersöka religionerna. Kommittén studerade de olika religionerna med stor tolerans och hängivenhet, men så snart islam nämndes riktades hån mot den; och om någon anhängare av islam ville svara, tystades han. Man nöjde sig inte med detta bemötande av islam, utan ändrade och utvidgade i praktiken öppet och omfattande de islamiska föreskrifterna. Ränta, hasardspel och vin förklarades halal. Under Nowruz-firandet var det obligatoriskt att använda vin vid hovet. Till och med qazier och muftier drack vin. Modet att raka av skägget infördes, och bevis till stöd för dess tillåtlighet lades fram. Äktenskap med kusiner på fädernet och mödernet förklarades förbjudna. Giftermålsåldern fastställdes till sexton år för män och fjorton år för kvinnor. Flergifte förklarades förbjudet. Användning av siden och guld ansågs tillåten. Lejon- och tigerkött förklarades halal, och av ren trotsighet mot islam förklarades grisen inte bara ren utan även vara ett mycket heligt djur. Att se en gris som det första man såg efter att ha lämnat sängen på morgonen ansågs till och med vara mycket lyckobringande. I stället för att begrava de döda ansågs det gott att bränna dem eller låta dem flyta på vattnet. Om någon absolut ville begrava en död, rekommenderades han att placera fötterna i riktning mot qibla. Akbar själv brukade, av trotsighet mot islam, ligga och sova med fötterna vända mot qibla. Regeringens utbildningspolitik var också helt islamfientlig. Man ogillade undervisning i arabiska samt studier i fiqh och hadith. De som förvärvade sådana kunskaper förödmjukades. I stället för religiös kunskap fick filosofi, logik, matematik, historia och liknande vetenskaper statligt stöd. Man visade särskilt intresse för att skapa ett hindi-inflytande i språket. Det fanns även förslag om att förvisa arabiska ord från språket. Under dessa förhållanden började de religiösa madrasorna tömmas på elever, och de flesta lärda började lämna landet.

Sådan var regeringens situation. Å andra sidan var folkets situation inte alls bättre. Invandrarna hade fört med sig de moraliska och trosmässiga sjukdomarna från Iran och Khorasan. Och de som hade blivit muslimer i Indien hade inte fått någon särskild islamisk undervisning eller träning. Därför hade de införlivat många av den gamla okunnighetens seder och bruk i sitt tänkande och praktiska liv. Genom de gemensamma ansträngningarna från dessa två slags muslimer hade en märklig blandning uppstått. Den hade fått namnet islamisk civilisation. I den fanns en blandning av shirk, släkt- och klasskillnader, fantasifulla och mytologiska föreställningar samt även en ny sharia med nyuppfunna seder och bruk. De världsdyrkande lärda och shaykherna nöjde sig inte med att samarbeta med denna märkliga blandning, utan övertog också prästerskapet för denna nya ”lära”. Folket överlämnade gåvor till dem, och de gav folket sekteristiska motsättningar som gåva.

Genom pirerna hade även en annan sjukdom spridit sig. Genom en blandning av neoplatonism, stoicism, manuvada och vedantism uppstod en märklig, filosofiskt grundad form av sufism. Den gavs en plats i den islamiska trosläran och det islamiska moralsystemet. Tariqa och haqiqa ansågs vara åtskilda från den islamiska sharia och oberoende av den. Det fördolda områdets sfär skildes från det yttre. Inom lagarna för detta område upphävdes gränsen mellan halal och haram, de islamiska föreskrifterna avskaffades i praktiken och all makt koncentrerades i sinnesbegärens händer. Kännetecknande för denna lag var att man efter eget behag kunde göra något halal till haram och något haram till halal. Även den av de vanliga pirerna som stod högst i anseende var i större eller mindre grad påverkad av denna filosofiskt grundade sufism. I synnerhet berövade den felaktiga föreställningen om panteism all handlingskraft.

Under sådana förhållanden föddes Shaykh Ahmad Sirhindi i början av Akbars regeringstid¹⁶. Han studerade hos några av den tidens mest framstående människor vad gäller karaktär. Även om de saknade förmågan att bekämpa förvrängningarna omkring dem, hade de åtminstone bevarat sin iman och sina handlingar och försökte efter bästa förmåga också rätta andra. Särskilt stor nytta hade Hazrat Shaykh Ahmad av Hazrat Baqi Billahs sällskap. Hazrat Baqi Billah var en av den tidens mest framstående fromma män. Men även Shaykhen själv hade en enastående förmåga. När Hazrat Baqi Billah för första gången kom i kontakt med honom skrev Hazrat Baqi Billah följande brev om honom till en vän:

”Nyligen har en man vid namn Shaykh Ahmad kommit från Sirhind. Han besitter omfattande religiös kunskap och har också stor handlingskraft. Den fattige har samtalat med honom i några dagar. Utifrån det jag har sett av honom under denna tid kan man hoppas att denne man i framtiden kommer att lysa upp hela världen som en ledstjärna.”

Denna förutsägelse visade sig senare vara sann. På den tiden fanns det i olika delar av Indien många rättrogna ulema och sufier. Men bland dem var han den ende som trädde fram för att möta samtidens fitnor och bistå den islamiska sharia. Ensam ledde han kampen för den islamiska renässansen mot den kungliga makten. Denne hjälplöse och medellöse faqih stod ensam, öppet och oförbehållsamt, emot den villfarelse som fick stöd av regeringen. Han försvarade sharia, som hade fallit offer för regeringens vrede. Regeringen använde alla medel för att kuva honom och skickade honom till och med i fängelse. Men till sist lyckades han ändra fitnans riktning. Eftersom han vägrade utföra ”vördnadens sujud” skickade Jahangir honom till fästningen i Gwalior. Men till sist blev Jahangir själv hans anhängare och lät sin son Khurram – som senare besteg tronen under titeln Shah Jahan – ansluta sig till hans lärjungar. Därmed ersattes regeringens motstånd och fientlighet mot islam av vördnad. Dīn-i Ilāhī, Akbars hovreligion, drog sig tillbaka tillsammans med alla de bid‘ah som dess hovets lagstiftare hade skapat. Alla förändringar och tillägg som hade gjorts i de islamiska bestämmelserna blev naturligtvis ogiltiga. Även om regeringen fortfarande var kungatrogen skedde åtminstone den förändringen att dess inställning till islamisk undervisning och sharias bestämmelser, i stället för att vara de otrognas, blev de troendes. Tre eller fyra år efter shaykhens död föddes Alamgir. Det var sannolikt genom påverkan från shaykhens omfattande reformarbete som denna prins av Timuriderna kunde få sådan teoretisk och moralisk fostran att sonsonen till en shariaförstörare som Akbar förvandlades till sharias tjänare.

Shaykhens verksamhet begränsade sig inte till att han hindrade Indiens statsmakt från att helt gå i kufriktning och ändrade riktningen på den väldiga flod av fitna som för tre eller fyra hundra år sedan svepte fram för att utplåna islams namn och spår här. Därutöver utförde han ytterligare två stora gärningar. För det första renade och helgade han tasawwufs rena källa från det skräp som hade blandats däri på grund av filosofisk och asketisk villfarelse, och presenterade islams rena och ursprungliga tasawwuf. För det andra motsatte han sig kraftfullt alla de okunnighetens seder och bruk som vid den tiden hade spridit sig bland folket, och genom andligt ledarskap och reformarbete ledde han en stark rörelse för att följa sharia. Tusentals skickliga arbetare i denna rörelse nådde inte bara olika delar av Indien utan även Centralasien, där de försökte reformera folkets karaktär och trosföreställningar. Det var på grund av dessa gärningar som Hazrat Shaykh Sirhindi fick en plats bland de muslimska mujaddiderna.

Shah Waliullah Dehlavis verksamhet

Hazrat Mujaddid Alf-i Sani (må Allah förbarma sig över honom) föddes i Delhis utkanter fyra år före kejsar Alamgirs död och efter Hazrat Mujaddid Alf-i Sanis död¹⁷. När man jämför hans tid och miljö med hans verksamhet blir man häpen och undrar hur det var möjligt att en person med en sådan djup blick, tankeförmåga och intellektuella förmåga kunde födas i den epoken! Vem känner inte till Indien under Farrukh Siyar, Muhammad Shah Rangila och Shah Alam? I denna mörka tid framträdde inför offentligheten en tänkare och uttolkare med fritt omdöme, som hade fått sin utbildning där. Han tänkte frigjord från alla tidens och miljöns band, bröt bojorna av fördold och förstelad kunskap samt seklernas förhärdade fiendskap, och riktade en undersökande och mujtahidens blick mot varje livets problem. Han efterlämnade litteratur vars språk och framställningssätt, tankar, ideal, forskningsbaserade frågor och slutsatser inte bar något avtryck av den samtida miljön. När man läser hans verk uppstår inte ens den minsta misstanke om att de skrevs på en plats där lyx, sinnesdyrkan, mord, plundring, förtryck, våld, oro och kaos härskade fritt på alla sidor.

Shah Waliullah tillhör en särskild klass av ledare i mänsklighetens historia, sådana som ständigt befriar tänkandet från ideologiernas villfarelser och skapar en ren och rak huvudväg för tänkande och forskning. De skapar oro i människans inre värld mot de samtida förhållandena, varigenom en rörelse föds med syftet att förstöra det nyfödda fulas skapelse och återuppbygga det rätta, sanna och sköna. En sådan ledare bygger sällan själv en rörelse enligt sina egna tankar och sin livsåskådning och kastar sig ut på handlingsfältet för att bryta sönder den förvridna världen och med egna händer bygga en ny. Exempel på detta är sällsynta i historien. Dessa ledares egentliga uppgift är att med kritikens kniv skära sönder seklernas nät av villfarelse, tända en ny ljuslåga i utvecklingens och tänkandets värld, bryta ned livets förvridna men mäktiga struktur och ur dess ruiner skilja ut den verkliga och bestående sanningen och lägga fram den inför världen. Detta arbete är oerhört omfattande och storslaget. Därför får den som utför det sällan tillfälle att själv träda in på handlingsfältet och även ägna sig åt att faktiskt bygga en nation. Shah Waliullah har visserligen på ett ställe i sitt verk Tafhimat-i Ilahiya antytt att han, om omständigheterna och tiden hade krävt det, också hade haft förmåga att genom krig åstadkomma en praktisk reform¹⁸. Men i själva verket utförde han inget sådant arbete. Hela hans kraft var ägnad åt kritik och återuppbyggnad av tänkandet. Han fick inte ens den minsta ledighet från detta väldiga arbete. Han hade inte tid att ta ens det minsta steg för att reformera sin närmaste omgivning. (17) Född 1114 efter hijra (1703 e.Kr.) och död 1176 efter hijra (1763 e.Kr.). (18) Tafhimat, del 1, s. 101. — Det vill säga: om det i den epoken hade varit möjligt att reformera människorna genom krig och de nödvändiga medlen och resurserna hade kunnat erhållas för detta, skulle denne person (Shah Waliullah) ha gått ut i ett regelrätt krig. Och även i fråga om krig var han mycket skicklig. Den store Rustams och Asfandiyars krigskonst och tapperhet var i hans ögon fullständigt obetydliga. Längre fram ska vi diskutera att det behövdes en annan grupp människor för att bedriva aktiva insatser på den väg han hade röjt, och att de inom bara ett halvt sekel trädde ut på handlingsfältet, stärkta och väl förberedda genom hans egen undervisning och övningsmiljö.

Shah Waliullahs (må Allah förbarma sig över honom) reformarbete kan huvudsakligen delas in i två delar: den ena är kritisk och reformerande, den andra konstruktiv. Jag kommer att beskriva dessa båda verksamheter var för sig.

Kritik och korrigering

Shah Waliullah granskar hela den islamiska historien med en kritikers blick. Såvitt vi vet var Shah Waliullah den förste vars blick nådde fram till den grundläggande skillnaden mellan islams historia och muslimernas egentliga historia, och som ur den islamiska historiens perspektiv kritiserade och granskade muslimernas historia. På detta sätt var han också den förste som försökte ta reda på vilket tillstånd islam faktiskt befann sig i bland de folk som antog islam under olika århundraden. Detta är ett mycket känsligt ämne. Även tidigare har vissa människor blivit vilseledda i denna fråga, och så har skett än i dag. Efter Shah Waliullah har det inte framträtt någon enda person vars föreställning om den egentliga islamiska historien var skild från muslimernas historia. I olika delar av Shah Waliullahs skrifter finns tydliga antydningar om detta. Särskilt från sidan 122 till sidan 158¹⁹ i det sjätte kapitlet av verket Iẓālat al-Khafā behandlar han fortlöpande muslimernas historia. Med stor framgång beskriver han varje tidsperiods särdrag och varje periods fitna, och i samband med detta citerar han också Profeten, den ädle (ﷺ), framtida förutsägelser som innehåller tydliga antydningar i frågan. I denna framställning riktas i stora drag fingret mot alla former av jahiliyya som blandats in i muslimernas trosföreställningar, utbildning, karaktär, civilisation och politik.

(19) Jag har lagt fram denna framställning utifrån verket Iẓālat al-Khafā, utgivet i Bareilly år 1286 efter hijra. Därefter försöker han, genom att undersöka högarna av fel, ta reda på vilka de grundläggande felen är, de ur vilka alla andra fel har sprungit. Till sist pekar han på två frågor. Den ena är den politiska auktoritetens förändrade riktning, från kalifat till monarki, och den andra är ijtihads livskraftiga död samt det blinda efterföljandets väldiga herravälde över sinnet och förståndet.

Beträffande det första felet behandlar han det utförligt i Iẓālat al-Khafā. Det är sällsynt att finna ett motsvarande exempel hos tidigare författare till den tydlighet med vilken han beskriver den principiella och terminologiska skillnaden mellan kalifat och monarki och förklarar den med hjälp av hadither. På motsvarande sätt finns det inte heller hos tidigare författare någon framställning som lika klart beskriver följderna av denna revolution. På ett ställe skriver han:

”Ett stort fel har uppstått när det gäller att upprätta islams pelare. … Efter Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) har ingen härskare förrättat hajj; i stället har de fortsatt att skicka sina representanter. Att förrätta hajj är emellertid en av kalifatets nödvändiga angelägenheter. Liksom att bestiga tronen, bära den kungliga kronan och inta de tidigare kungarnas plats betraktades som tecken på kungadöme för kejsaren, blev det på samma sätt känt som ett tecken på kalifat i islam att upprätta hajj under sin egen myndighet.” 20

På ett annat ställe skriver han:

”Tidigare var både religiös vägledning och fatwor beroende av kalifens beslut. Ingen annan än kalifen hade rätt att ge religiös vägledning eller utfärda fatwor. Men efter denna revolution blev både den religiösa vägledningen och fatworna fria från all tillsyn; senare fanns det inte ens något villkor att man skulle rådfråga en grupp rättskaffens människor för att utfärda en fatwa.” 21

Därefter säger han:

”Deras regering är lik elddyrkarnas regering. Skillnaden är bara att de ber och uttalar trosbekännelsen med sina läppar. Vi föddes mitt i denna förändring. Jag vet inte vad mer Allah den Allsmäktige vill visa oss i framtiden.” 22

När det gäller det andra grundläggande felet uttrycker Shah Waliullah sin sorg i Izālat al-Khafā, Hujjat Allah al-Bāligha, Budūr-e Bāzigha, Tafhīmāt, Musaffā, Musawwā och i nästan alla sina övriga verk.

I Izāla säger han:

”Fram till de syriska härskarnas (umayyadiska regeringens) fall gjorde ingen anspråk på att vara hanafit eller shafiit. I stället sökte alla bevis för sharia enligt sina imamers och lärdas metod. Under de irakiska härskarnas (abbasidiska regeringens) tid antog var och en ett särskilt namn för sig själv. Deras situation nådde en sådan punkt att de inte fattade något beslut på grundval av bevis från Koranen och sunna förrän de hade fått ett tydligt avgörande från de främsta ledarna inom sin madhhab. På så sätt grundlades de meningsskiljaktigheter som oundvikligen uppstod genom tolkningen av Koranen och sunna på varaktiga fundament. 23

Därefter, efter de arabiska härskarnas fall, det vill säga under det turkiska styret, skingrades människorna i olika länder. Var och en gjorde det som han kunde minnas från sin fiqh-baserade madhhab till den sanna religionen. Det som tidigare hade varit en madhhab som hämtat sina grunder från Koranen och hadith blev nu en beständig sunna. Deras lärdom och kunskap kom nu att vara beroende av samlingar av regler hämtade från Koranen och sunna samt av att samla detaljerade frågor på grundval av detaljer hämtade från Koranen och sunna.” 24

I Musaffā skriver han:

”De enfaldiga människorna i vår tid blir upprörda i ijtihads namn. De har ett rep bundet kring näsan likt en kamel. De vet inte åt vilket håll de är på väg. Det är annorlunda med dem. Dessa stackare saknar till och med förmågan att förstå sådana frågor.” 25

(20) Izālat al-Khafā, första delen, s. 123–124.

(21) Izālat al-Khafā, första bandet, s. 130.

(22) Izālat al-Khafā, första bandet, s. 157.

(23) Izālat al-Khafā, första bandet, s. 157.

(24) Izālat al-Khafā, första bandet, s. 157.

(25) Musaffā, första bandet, s. 11.

I det sjunde kapitlet i Hujjatullāh al-Bāligha och i Insāf redogör Shah Walīullāh (r) utförligt för denna sjukdoms historia och pekar ut alla de brister som den har gett upphov till.

Efter den historiska kritiken granskar Shah Walīullāh den samtida situationen och redogör, genom att nämna var och en vid namn, för deras fel och brister.

På ett ställe i Tafhīmāt skriver han:

“Den som lämnar detta testamente (det vill säga Shah Waliullah) föddes i en tid då människorna hade blandat samman tre saker:

(1) Sofisteri: Det uppstod till följd av sammanblandningen med de grekiska vetenskaperna. Människorna hade blivit upptagna av debatter inom kalāmvetenskapen. Det fanns inte ens någon diskussion om trosläran där det saknades meningslösa, rationalistiska tvister.

(2) Underkastelse under känslorna: Detta uppstod på grund av sufiernas popularitet och människornas anslutning till deras anhängarskaror. Denna företeelse hade genomsyrat hela Orienten och Västern. Sufiernas ord och handlingar hade ett större inflytande över vanliga människors sinnen än Koranen, sunna och allt annat. Den som förnekade deras läror och antydningar eller inte omsatte dem i handling kunde inte vinna popularitet och räknades inte heller bland de rättfärdiga. Det fanns ingen som stod på predikstolen och höll ett tal utan sufiernas antydningar och vinkar. Det fanns inte heller någon lärd som undervisade i en madrasa utan att tro på deras ord och hysa en fast övertygelse om dem. Annars betraktades de som dårar. Inte heller fanns det någon samling hos amirerna och umarāʾerna där sufiernas poesi och läror inte användes i stor utsträckning för sin ljuvlighet, subtila smakfullhet och konstnärlighet.

(3) Lydnad inför Gud: Eftersom de tillhörde den muslimska umman var detta nödvändigt för muslimerna. “En annan av denna tids främsta sjukdomar är att var och en följer sin egen uppfattning. De går tygellöst fram, utan någon kontroll. De hejdas inte ens när de kommer till någon allegorisk fråga i Koranen och hadithen, och de avstår inte heller från att tränga in på områden som ligger utanför deras kunskapsgränser. Var och en har med hjälp av sitt eget förstånd försökt förstå innebörden och betydelsen av Guds och Hans Sändebuds föreskrifter och ägnar sig, utifrån det han själv har förstått i denna fråga, åt debatt och sofisteri med andra. Därtill har ännu en sjukdom uppstått. En skarp motsättning har blivit synlig mellan de olika rättsskolorna, såsom den hanbalitiska och den shafiitiska. Var och en har ansett sin egen metod vara den enda sanningen och riktat invändningar mot de andra. I varje madhhab har detaljerade och uttömmande beskrivningar blivit överflödiga, och sanningen har dolts i mängden av dessa utförliga framställningar.”

På ett annat ställe i samma bok skriver han:

“Till de pirzader som utan någon rättmätig befogenhet har blivit efterträdare på sina fäders och farfäders platser säger jag: Varför har ni bildat alla dessa separata grupper? Varför följer var och en av er sin egen väg? Varför har ni övergett den väg som Allah uppenbarade för Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom? Var och en av er har blivit en imam och kallar människorna till er själva. Ni anser er vara vägledare och sådana som skänker vägledning, trots att ni själva är vilse och leder människor vilse. Vi är inte det minsta nöjda med dem som för världsliga intressens skull tar en trohetsed av människorna. Inte heller är vi nöjda med dem som för världsliga intressens skull förvärvar kunskap eller kallar människor till sig själva och genom dem tillfredsställer sina världsliga begär. De är alla rövare, dajjaler, lögnare, bedragare och bedragna. …”

“Till de studerande som kallar sig själva lärda säger jag också: Dårar! Ni har fastnat i den grekiska lärdomens, grammatikens och retorikens labyrinter och tror att det är detta som kallas kunskap och bildning. Men kunskapen finns i de tydliga verserna i Guds bok eller i den sunna som har bekräftats genom Hans Sändebud. … Ni har försjunkit i de tidigare faqīhernas detaljerade och uttömmande framställningar. Vet ni inte att det enda budet är det som Allah och Hans Sändebud har sagt? De flesta av er är sådana att när en hadith från Profeten når dem, handlar de inte efter den. De säger: ’Vi följer ju den och den madhhaben, inte hadithen.’ Därefter kommer de med ursäkten: ’Herre! Att förstå hadithen och fatta beslut utifrån den är de lärdas och fullständigt kunniga människornas uppgift. Dessutom kan denna hadith säkert inte ha varit okänd för de tidigare imamerna. Då måste det finnas någon anledning till att de övergav denna hadith.’ Vet att detta alls inte är religionens väg. Om ni tror på er Profet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ska ni följa honom, oavsett om det ni finner står för eller emot någon madhhab. …”

“Till predikanterna och förmanarna, till de fromma och khanqahernas invånare säger jag: O ni som gör anspråk på gudsfruktan och fromhet! Ni far omkring överallt och griper tag i allt, gott såväl som ont. Ni kallar människorna till falska och påhittade saker. Ni har begränsat Guds tjänares livsutrymme, trots att ni hade befallts att skapa vidd, inte trånghet. Ni har godtagit de från vettet gripna Gudsälskarnas ord som tillförlitliga, fastän dessa ting inte är till för att splittra utan för att bindas samman och hållas upprättade…. ”

”Jag säger till amirerna och guvernörerna: Fruktar ni inte Gud? Ni är upptagna med att söka förgänglig bekvämlighet och lyx och ger därigenom vanligt folk stora möjligheter att hamna i strid med varandra. Alkohol dricks öppet, men ni hindrar det inte. Äktenskapsbrott, alkoholdrickande och spel bedrivs öppet, ändå vidtar ni inga åtgärder för att stoppa detta. I detta väldiga land har ingen under lång tid straffats enligt shariah-lagen. Ni förgör den ni anser vara svag och lämnar den ni anser vara mäktig i fred. Ni är helt uppslukade av att smaka olika slags mat, av era hustrurs nycker och av lyx i hem och kläder. Tänker ni aldrig på Gud ….”

”Jag säger till soldaterna: Allah gjorde er till soldater för att ni skulle kämpa jihad, upphöja sanningens ord och förgöra de månggudiskas kraft. I stället för att fullgöra denna plikt har ni gjort ridning och vapenträning till ert yrke. I dag har ni inget samband med jihads regler och syfte. Ni har tagit tjänst i armén för att tjäna pengar. Ni dricker bhang och alkohol, rakar av er skägget och låter mustascherna växa, och ni förtrycker och plågar människor. Hos er har skillnaden mellan halal och haram försörjning försvunnit. Vid Allah, en dag måste ni lämna denna värld, och då kommer Allah att låta er få veta vad ni har gjort ….”

”Jag säger till arbetarna och vanligt folk: Ärlighet och pålitlighet har lämnat er. Ni har blivit vårdslösa med dyrkan av er Herre och har börjat sätta medgudar vid Allahs sida. Ni offrar åt andra än Allah och vallfärdar till gravarna för Madar Sahib och Salar Sahib. Detta är era allra sämsta handlingar. Den bland er som blir något välbärgad spenderar så mycket på mat, dryck och kläder att inkomsten inte räcker till. Då lägger han beslag på sin familjs rättigheter eller förstör både detta liv och det kommande genom alkohol och prostituerade ….”

”Därefter vänder jag mig samlat till muslimernas olika grupper och säger: O Adams barn! Ni förstör er egen karaktär. Ni har blivit insvepta i trångsynthet. Satan har blivit er beskyddare. Era män har förnedrat och trampat ner kvinnorna. Halal har blivit smaklöst i era munnar ….”

”O Adams barn! Ni har följt så avskyvärda seder och bruk att religionen har förändrats. På ashuras dag samlas ni till exempel och ägnar er åt onda handlingar. En grupp har gjort denna dag till en dag av sorg. Vet ni inte att Allah äger alla dagar och att alla olyckor inträffar genom Hans vilja? Om Husain (må Allah vara nöjd med honom) blev martyr denna dag, vilken dag har då inte någon av Guds älskade tjänare dött? Några människor har gjort denna dag till en dag för lek. Därefter ägnar ni er på shab-e-barats dag åt lekar och nöjen, likt okunniga folk. En grupp bland er anser att man denna dag bör skicka extra mycket mat till de döda. Om det finns någon sanning bakom denna föreställning, lägg då fram något bevis till stöd för den och för denna handling. Ni har också infört sådana seder att ert levnadssätt blivit allt trängre. Till exempel slösar ni överdrivet vid bröllop, har gjort skilsmässa till en förbjuden handling och låter änkor förbli ogifta. På grund av sådana seder har ni förspillt era liv och tillgångar. I stället borde ni ha övergett dessa seder och följt en väg som inte är svår utan lätt. Ni har gjort död och sorg till högtider. Det verkar som om det föreskrivits för er att de anhöriga, när någon dör, måste anordna en väldig festmåltid. Ni har blivit vårdslösa med bönen. Många är så upptagna av sitt arbete och sina affärer att de inte finner tid att be. Andra är så upptagna av lyx och tomt prat att de glömmer bönen. Ni har blivit vårdslösa med zakat. Det finns ingen rik bland er som inte tar ansvar för att försörja många utomstående. De ansvarar för dessa människors mat och kläder, men har aldrig avsikten att ge zakat eller att dyrka Allah. Ni förstör också fastan under ramadan och kommer med allehanda ursäkter för det. Ni har blivit fullständigt odugliga och oförståndiga. Er försörjning har blivit beroende av kungarnas anslag och ämbeten. När kungarnas skattkammare inte längre förmår bära er börda börjar de utöva orättvist förtryck och tyranni mot undersåtarna ….” 26

Han säger på ett annat ställe i Tafhimat:

”De som beger sig till graven i Ajmer, till Salar Masuds grav eller till andra liknande platser för att få sina önskningar uppfyllda begår en så stor synd att synderna mord och äktenskapsbrott inte betyder någonting i jämförelse. Vad är skillnaden mellan detta och en gudom som de själva har hittat på? På vilket sätt skiljer sig deras handling från dem som brukade be till Lat och Uzza? Ja, det finns naturligtvis en sådan skillnad att vi, när det gäller dessa, tvekar att kalla dem otvetydigt för otrogna, eftersom det inte finns någon uttrycklig föreskrift från den ädle Profeten i just denna fråga. Men den som betraktar en död som levande och ber honom uppfylla hans önskningar, hans hjärta är i princip hemfallet åt synd. 27

Detta citat blev ganska långt. Ändå anser jag det mycket nödvändigt att lägga fram ytterligare några citat ur Tafhimats andra volym för läsarna. Shah Waliullah säger:

”Det har berättats i en hadith: Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Ni kommer till slut också att följa de tidigare folkens väg. Ni kommer att sätta era fötter på exakt samma platser där de satte sina. Om de till och med har stuckit in sina händer i en ödleöppning, kommer ni också att sticka in era händer där.’ Sahaba frågade: ’O Allahs sändebud! Menar du judarna och de kristna när du talar om de tidigare samfunden?’ Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Vilka andra skulle det kunna vara?’” Denna hadith har återberättats av både Bukhari och Muslim.

”Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) talade helt sanningsenligt. Med mina egna ögon har jag sett sådana muslimer med svag tro som har gjort rättfärdiga människor till gudomar i stället för Allah och, liksom judarna och de kristna, faller ned inför sina helgons gravar. Vi har också sett människor som förvränger Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ord och påstår att följande ord kom från hans egen mun: ’De rättfärdiga tillhör Allah, och syndarna tillhör mig.’ Detta liknar precis judarnas påstående: ’Elden kommer aldrig att beröra oss, och även om den gör det blir det bara under några dagar.’ Sanningen är att tendensen att förvränga religionen numera har spridit sig bland alla grupper. Se på sufiernas tillstånd: bland dem cirkulerar fritt många sådana påståenden som inte stämmer överens med Koranen och sunna, särskilt i frågan om tawhid. Av omständigheterna att döma verkar det som om de inte bryr sig om sharia. Se på faqihernas fiqh: där finns många påståenden vars ursprung inte går att finna. Till exempel frågan om vatten i en behållare som är tio alnar lång och tio alnar bred²⁸ och frågan om hur brunnsvatten renas²⁹. Dessutom finns det ingen ände på förvanskningarna bland logiker, poeter, välbärgade och vanligt folk.”³⁰

Av dessa citat kan man få en ungefärlig uppfattning om hur ingående Shah Waliullah granskade muslimernas förflutna och nutid, och hur omfattande hans kritik var.

Den oundvikliga följden av sådan kritik blir att de rättfärdiga människor i samhället, hos vilka livets flöde finns i samvetet och tron och förmågan att skilja mellan gott och ont råder i hjärtat, blir oroliga i sinnet när de känner hur förhållandena försämras. Deras islamiska känsla blir starkare, och varje tecken på jahiliyya i livsföringen runt omkring dem tränger in i deras ögon som en törntagg. Deras förmåga att urskilja skillnader utvecklas så mycket att de i varje del av livet börjar analysera blandningen av islam och jahiliyya. Deras trosstyrka vaknar på ett sådant sätt att varje tagg i jahiliyyas törnesnår gör dem rastlösa och driver dem till reform och korrigering. Därefter blir det nödvändigt för mujaddiden att lägga fram en tydlig plan för återuppbyggnaden, så att de kan rikta sin blick mot den nya form som måste ges åt det nuvarande tillståndet och ägna alla sina handlingar och ansträngningar åt detta mål. Liksom Shah Waliullah tidigare hade utfört kritikens uppgift på ett omfattande och utmärkt sätt, utförde han också det konstruktiva arbetet på motsvarande sätt.

(26) Tafhimat-i Ilahiya, första delen, s. 214–219

(27) Tafhimat-i Ilahiya, andra delen, s. 45

(28) Det vill säga att vattnet i en bassäng inte räknas som ’ma’ kathir’, eller mycket vatten, om bassängen inte är tio alnar lång och tio alnar bred.

(29) Det vill säga hur många hinkar vatten som måste tas upp om något djur faller ned i brunnen.

(30) Tafhimat al-Ilahiyya, del II, s. 134–135.

Konstruktivt arbete

Hans första betydelsefulla insats på det konstruktiva området var att han presenterade en rationell medelväg inom fiqh. Han visade ingen partiskhet för en viss madhhab och kritiserade inte någon annan madhhab. Som en djupgående forskare studerade han principerna och metoderna hos alla fiqh-baserade madhhaber och formade självständigt sina uppfattningar. När han stödde en viss uppfattning inom en madhhab gjorde han det därför att han hade funnit argument och bevis för den, inte för att han hade åtagit sig att försvara madhhaben. På samma sätt motsatte han sig vissa uppfattningar inom en madhhab därför att han hade funnit argument och bevis mot dem – inte därför att han hyste någon fientlighet mot madhhaben. Därför framträder han på olika ställen som hanafit, shafiit, malik it eller hanbalit. Han motsatte sig också dem som hade lagt en viss madhhabs ok på sina axlar och svurit att följa den i alla frågor. På motsvarande sätt motsatte han sig dem som hade svurit att bekämpa någon särskild av imamerna för de olika madhhaberna. Mellan dessa båda vägar följde han en balanserad väg, på vilken varje sanningssökande människa kan känna sig trygg. Denna metod kommer till uttryck i hans bok Insaf. Samma synsätt upprepas också i hans bok Musaffa och i andra av hans verk.

På ett ställe i Tafhimat skriver han:

”En tanke har uppstått i mitt sinne: Abu Hanifas och Shafiis madhhaber är de mest utbredda bland den muslimska umman. Det är dessa två madhhaber som följs av det största antalet människor, och det är också om dem som det finns flest böcker. De flesta faqih-er, muhaddith-er, mufassir-er, mutakallim-er och sufier följer Shafii-madhhaben. Å andra sidan följer majoriteten av regeringarna och allmänheten Hanafi-madhhaben. Den sanning som i vår tid överensstämmer med den himmelska visdomen är att förena dessa två madhhaber till en madhhab och pröva bestämmelserna i båda madhhaberna mot den ädle Profetens (s) hadither. Det som överensstämmer med haditherna ska bevaras, och det som inte har någon grund ska förkastas. Om de båda madhhaberna därefter når enighet om de uppfattningar som står kvar efter denna granskning, bör man hålla fast vid dem med största möjliga bestämdhet. Om de däremot skiljer sig åt i fråga om dem, bör båda uppfattningarna godtas och det bör anses korrekt att tillämpa båda. Skillnaden mellan dem ska betraktas på samma sätt som skillnaderna i koranrecitation, eller som skillnaden mellan rukhsat och azimat, eller som skillnaden mellan två vägar ut ur en svår situation. Det kan exempelvis vara som när det finns flera kaffara-alternativ eller två likvärdiga tillåtna handlingssätt. Insha’Allah finns det ingen femte möjlighet utöver dessa fyra.” (33)

I Insaf har han lagt fram sin uppfattning ännu mer utförligt. Särskilt det han skrev i det tredje kapitlet är av sådan betydelse att både ahl al-hadith (de som söker lösningar på problem direkt genom haditherna) och ahl al-takhrij (de som följer imamernas ijtihad) bör ägna det djupgående eftertanke och analys. I denna diskussion prioriterade han en metod som gör både ahl al-hadith och ahl al-takhrij förtrogna med varandras metoder. På motsvarande sätt är den diskussion han för i det sjunde kapitlet av Hujjat Allah al-Baligha om detta ämne också anmärkningsvärd.

Genom att anta denna medelväg upphörde fientlighet, trångsynthet, blind efterföljelse och slöseri med tid på onödigt långa diskussioner, och vägen öppnades för undersökning och ijtihad med ett brett perspektiv. Därför betonade Shah Waliullah samtidigt behovet av ijtihad. I nästan vart och ett av hans verk uppmuntras man, på olika sätt och i olika diskussioner, till ijtihad och undersökning. Som exempel citerar jag några meningar ur inledningen till Musaffa:

”Ijtihad är fard kifaya i varje tidsålder. Här betyder ijtihad att man förvärvar fullständig kunskap om sharias bestämmelser, förstår tolkningen av deras detaljer och nyanser och på ett korrekt sätt sammanställer och organiserar sharias lagar och regler; den som utför detta kan även vara anhängare av grundaren av en viss madhhab. När jag säger att ijtihad är obligatoriskt i varje tidsålder beror det på att otaliga problem uppstår i varje tidsålder. Det blir obligatoriskt att känna till Guds föreskrift om dem. De frågor som tidigare har skrivits ned och sammanställts är inte tillräckliga i detta avseende; dessutom finns det många meningsskiljaktigheter bland dem. Dessa meningsskiljaktigheter kan inte avlägsnas utan att man återvänder till sharias grundläggande principer. Även den metod som mujtahiderna fastställde i detta avseende har på vägen nästan brutits av. Därför finns det ingen annan utväg än ijtihad i denna fråga.” (34)

Shah Waliullah betonade inte bara vikten av ijtihad, utan beskrev också utförligt dess regler, principer, stadgar och villkor. I verken Izalat al-Khifa, Hujjat Allah al-Baligha, Aqad al-Jid, Insaf, Budur al-Bazigha, Musaffa med flera finns det på vissa ställen endast antydningar och på andra ställen utförliga beskrivningar av detta. (31) Den lättnad som sharia medger när det gäller att avstå från en handling kallas rukhsah, medan den fasta beslutsamheten att utföra handlingen trots den lättnad som sharia medger kallas azimah. Översättaren

(32) Om man till exempel avsiktligt bryter en fasta är regeln för att sona detta att man måste fasta sextio dagar i följd eller ge mat åt sextio fattiga. Det räcker att välja endera av de två.

(33) Tafhimat-i Ilahiya, första delen, s. 211–212

(34) Musaffa, första delen, s. 11

Dessutom behandlade han varje ämne han tog upp i sina böcker såsom en sanningssökare och mujtahid. Det innebär att den som studerar böckerna inte bara kan lära sig ijtihads principer och regler, utan samtidigt också kan utbilda sig i detta ämne. De två nämnda uppgifterna hade även människor före Shah Waliullah utfört. Men den uppgift som ingen före honom hade utfört var att han försökte lägga fram hela islams tankesystem samt dess moraliska, civilisatoriska och sharia-baserade system i skriftlig form. I detta arbete gick han långt längre än sina föregångare. Även om många imamer framträdde under de första tre eller fyra århundradena, och det vid en granskning av deras verksamhet tydligt framgår att deras tankevärld innehöll en fullständig bild av det islamiska livssystemet, och även om man under de följande århundradena möter många sådana forskare om vilka man inte kan föreställa sig att denna bild saknades i deras tankevärld, ägnade ingen av dem uppmärksamhet åt att nedteckna det islamiska systemet som ett system enligt en välordnad och rationell metod. Denna ära var förbehållen Shah Waliullah: han skulle bli pionjären på denna väg. Bland hans verk är detta ämnet för Hujjat Allah och Budur al-Bazigha. I det förstnämnda verket behandlas ämnet mer utförligt, medan det i det sistnämnda oftast framställs ur ett filosofiskt perspektiv.

I dessa böcker började han sin framställning med övernaturliga frågor. För första gången i historien ser vi en person lägga grunden för att nedteckna en islamisk filosofi. Innan dess hade människor av ren okunnighet kallat allt som muslimer hade sagt och skrivit om filosofi för ”islamisk filosofi”. Men det var inte islamisk filosofi, utan muslimsk filosofi. Dess härstamning var förknippad med Grekland, Rom, Iran och Hindustan. I själva verket var det denne shejk från Delhi som först lade grunden till det som förtjänar att kallas vid detta namn. Även om han när det gällde terminologin tog sin tillflykt till ordskatten från den äldre filosofin och kalamvetenskapen eller från den filosofiskt grundade tasawwufen, och omedvetet övertog många tankar och föreställningar därifrån – något som naturligtvis blir nödvändigt för varje ny vägvisare i början – var detta ändå ett storslaget försök att öppna nya vägar för forskning och undersökning. Särskilt under en tid av sådan yttersta förnedring var framträdandet av en så kraftfull och rationellt orienterad personlighet en häpnadsväckande händelse.

I denna filosofi försökte Shah Waliullah skapa en föreställning om människan i förhållande till universum och världen, som kunde stå i överensstämmelse och samklang med islams moraliska och civilisatoriska system. Med andra ord: om man betraktar den som stammen på islams träd, kan man i själva verket inte märka någon naturlig skillnad mellan denna stam och det träd som har vuxit fram ur den.35 Jag förvånas när jag hör vissa personer säga: ”Shah Waliullah försökte sammanföra Vedanta-filosofin med den islamiska filosofins trådar för att samla en tankemässig grund för en ny indisk nationalism.” Jag finner inte minsta spår av detta försök i hans verk. Och om jag verkligen hade funnit något sådant, svär jag vid Gud att jag skulle ha strukit Shah Sahib från listan över mujaddider och placerat honom bland de förnyade.

På grundval av det moraliska systemet byggde han upp en samhällsfilosofi. Han började beskriva den under rubriken ”Irtifaqat” (människans dagliga förehavanden). I detta sammanhang beskrev han utförligt familjelivets organisation, social etikett och uppförande, politik, rättsväsendet, skattesystemet, landets styrelse, den militära organisationen med mera, och belyste samtidigt orsakerna till samhällscivilisationens sammanbrott och förvridning.

Därefter lade han fram ett fullständigt system för sharia, dyrkan, religiösa bestämmelser samt lagar och regler, och började klargöra varje saks betydelse. Det arbete som imam al-Ghazali (må Allah förbarma sig över honom) hade utfört före honom låg på samma nivå som hans arbete med just detta ämne. Och helt naturligt gick han på denna väg mycket längre än imam al-Ghazali.

Mot slutet riktade han sin uppmärksamhet mot olika folks historia och lagar. Såvitt jag vet var han åtminstone den förste som lade fram en vag föreställning om den historiska konflikten mellan islam och jahiliyya.

(35) Den filosofi som var utbredd bland muslimerna hade inget samband med islams verkliga moraliska och trosmässiga system. Därför blev muslimernas liv allt mer förvridet ju mer denna filosofi spreds. När tron försvagades försvagades också karaktären, och samtidigt försvagades handlingskraften. Detta är det naturliga resultatet av konflikten mellan motstridiga tankar. Samma resultat har också visat sig genom spridningen av den moderna västerländska filosofin. Västerländsk filosofi kan nämligen inte på något sätt bli grundvalen för det islamiska systemets tänkande.

Resultat

Att ett sådant logiskt och välstrukturerat utkast till det islamiska livssystemet lades fram innebär att det kommer att bli livsmålet för alla människor med sund natur och förnuft, och att de bland dem som har större förmåga kommer att offra sina liv för att uppnå detta mål. Det spelar ingen större roll om den person som strävar mot detta mål själv faktiskt leder någon rörelse eller inte. Men något som visade sig ännu mer omvälvande var att Shah Sahib tydligt inför folket framställde skillnaden mellan ett jahiliskt och ett islamiskt styre. Han nöjde sig inte med att klart framhäva det islamiska styrets kännetecken, utan presenterade gång på gång frågan på ett sådant sätt att det blev omöjligt för de troende att sitta overksamma utan att försöka avskaffa det jahiliska styret och upprätta ett islamiskt styre i dess ställe. Detta ämne har, synes det, beskrivits ganska utförligt i Hujjatullah al-Baligha. I denna bok bevisar han med hjälp av hadither att det islamiska kalifatet och monarkin är två helt olika saker. Därefter visar han å ena sidan hur monarkin under en viss epok trängde in i muslimernas kollektiva liv, och å andra sidan redogör han för det islamiska kalifatets kännetecken och villkor samt för de bidrag som i praktiken kom muslimerna till del under det islamiska kalifatets tid. Hur skulle människor efter detta kunna slå sig till ro?

Sayyid Ahmad Barelvi (må Allah förbarma sig över honom) och Shah Ismail Shahid (må Allah förbarma sig över honom)

Av denna anledning uppstod en rörelse i Indien innan ett halvt sekel hade gått efter Shah Waliullahs död. Denna rörelse följde samma målpunkt som Shah Waliullah hade gjort lysande inför folket. När man läser Sayyid Sahibs brev och uttalanden samt Shah Ismail Shahids verk ”Mansab-e Imamat”, ”Iqbat”, ”Taqwiyat al-Iman” och andra skrifter, hörs Shah Waliullahs egen kraftfulla röst på båda håll. Det Shah Sahib i praktiken gjorde var att han genom undervisningen i hadith och Koranen samt genom sin personliga påverkan skapade en stor grupp goda och tänkande människor. Därefter utvidgade hans fyra söner, särskilt Shah Abdul Aziz (må Allah förbarma sig över honom), denna grupp avsevärt. Genom hans ansträngningar spreds tusentals människor över olika delar av Indien. De bar Shah Waliullahs tankar inom sig, och en riktig bild av islam var ingraverad i deras hjärtan. Genom sin lärdom, intelligens och höga karaktär blev de medel till att etablera Shah Waliullahs och hans lärjungars inflytande bland vanligt folk. Detta beredde indirekt marken för den rörelse som väntade på att födas, inte ur kretsen av Shah Sahibs anhängare utan ur hans eget hem.

Sayyid Ahmad föddes år 1201 efter hijra (1786 e.Kr.) och led martyrdöden år 1246 efter hijra (1831 e.Kr.). Shah Ismail Shahid föddes år 1193 efter hijra (1779 e.Kr.) och led martyrdöden år 1246 efter hijra (1831 e.Kr.). Troligen tändes den revolutionära rörelsens låga inom Sayyid Ahmad omkring år 1810 efter hijra.

Sayyid Ahmad Barelvi (r) och Shah Ismail Shahid (r) var andligt och intellektuellt sett bärare av samma väsen. Och detta enhetliga väsen betraktar jag inte som en självständig mujaddid, utan som en fortsättning på Shah Waliullahs tajdid. En kort sammanfattning av deras verksamhet är följande:

(1) De tog på sig ansvaret att reformera vanligt folks religion, moral, seder och bruk samt ekonomiska mellanhavanden. På de platser där deras inflytande nådde fram genomfördes en så omfattande revolution i livsföringen att bilden av sahabernas tid framträdde inför människornas ögon.

(2) I början av 1800-talet förberedde de i ett land på väg mot undergång, såsom Indien, jihad i så stor omfattning och visade i denna förberedelse en sådan fulländning av sin organisatoriska förmåga att det närmast var omöjligt. Därefter valde de med enastående framsynthet nordvästra Indien som utgångspunkt för verksamheten. Det behöver knappast sägas att detta geografiskt och politiskt var den lämpligaste platsen för denna uppgift. I denna jihad tillämpade de sedan sådana moraliska principer och krigslagar att en kämpe som förde jihad på Guds väg kunde vinna företräde framför en världslig, självisk krigare. På så sätt lät de ännu en gång den riktiga islamiska idealbilden och de islamiska föreställningarna utvecklas inför världen. Deras krig var inte inriktat på ett land, en nation eller världsliga intressen. Det var helt och hållet för Guds sak. Deras enda mål var att befria Guds skapelser från jahiliyyas styre och upprätta Skaparens och världsalltets Ägares styre över dem. När de därför drog ut i krig kallade de enligt reglerna först till islam eller jizya. Därefter grep de till vapen först när de från sin egen sida hade blivit helt förvissade. Och efter att ha tagit till vapen följde de till fullo islams civiliserade och upphöjda krigslagar. De utförde inga förtryckande eller våldsamma handlingar. När de trädde in i en befolkad plats gjorde de det som reformatorer. Det fanns inget vin i deras armé, inga musikkårer spelade, prostituerades följen fanns inte med dem, deras läger förvandlades inte till tillhåll för otuktiga, och inget exempel är känt på att deras armé passerade en plats där kvinnorna sedan, efter att ha förlorat sin kyskhet, satt och sörjde. Deras soldater satt på hästryggen om dagen och på böneplatserna om natten. De fruktade Gud och höll ständigt räkenskapen och ansvarsutkrävandet i det hinsides inför ögonen. I detta avseende brydde de sig inte om någon vinning eller förlust. När de besegrades någonstans visade de sig inte vara fega. Och när de segrade någonstans visade de sig inte vara grymma eller arroganta. Varken före eller efter dem har en sådan renodlad islamisk jihad ägt rum.

(3) De fick möjlighet att under en kort tid styra en stat i ett litet område. Under denna tid upprättade de staten enligt den verkliga khilafah ala minhaj al-nubuwwah (ett kalifat enligt profetians väg). Genom alla dess kännetecken – ett anspråkslöst styre, jämlikhet, rådslag, församling, rättvisa, insaf, sharias lagar, att ta emot pengar enligt det rättmätiga och spendera dem enligt det rättmätiga, att hjälpa den förtryckte även om han var svag, att stå emot förtryckaren även om han var mäktig, att styra landet med gudsfruktan och att bedriva politik på grundval av ärlighet – presenterade de en fullständig förebild för detta islamiska kalifat. De återupplivade bilden av kalifatet under Siddiqs (r) och Faruqs (r) tid.

De misslyckades av vissa världsliga orsaker. Dessa orsaker kommer jag att beskriva senare36. Men den inverkan på tankevärlden som de lämnade efter sig kan ännu i dag ses i Hindustan, trots att mer än ett århundrade har gått.

(36) Med misslyckande avses inte verkligt misslyckande, utan det misslyckande som framträder vid första anblicken. Muslimernas verkliga framgång består i att göra sitt yttersta för att upprätta din för att vinna Guds välbehag. I detta avseende hade de naturligtvis varit framgångsrika. Men deras misslyckande framträder när man ser till de världsliga resultaten. I praktiken lyckades de inte undanröja jahiliyyas herravälde och upprätta islams herravälde. Vi ska undersöka orsakerna till detta, så att det i framtida försök att upprätta din ska vara möjligt att vara uppmärksam på dessa orsaker.

 Orsakerna till misslyckandet

Att undersöka orsakerna till detta senaste reformarbete misslyckande faller vanligtvis inte i smaken hos dem som föredrar att tala om de stora tänkarna enbart med vördnad. Därför befarar jag att det jag kommer att lägga fram under ovanstående rubrik kan såra många av mina bröder. Men om hela syftet med vår diskussion inte är att bara rikta lovord till tidigare tänkare, utan om vårt mål är att i framtiden lära av deras verksamhet i arbetet med att reformera din, då finns det ingen annan utväg än att granska historien ur en kritisk synvinkel och, samtidigt som vi analyserar dessa tänkares verksamhet, söka efter orsakerna till att de inte lyckades uppnå sitt mål. När vi läser om den stora grupp av rättrogna lärda och fromma människor som Shah Waliullah (r) och hans söner skapade, och därefter om den skara av fromma och gudfruktiga människor som Sayyid Ahmad Barelvi (r) och Shah Ismail Shahid (r) organiserade, blir vi överväldigade av förundran. Det känns som om vi läser om sahabernas och tabiinernas liv och karaktär under islams första tid. Vi förundras över att människor med en så märkligt upphöjd karaktär kunde träda fram i en tid så nära vår egen! Men samtidigt uppstår naturligt frågan i våra sinnen: Varför lyckades inte ledarna och arbetarna i en så stor reform- och revolutionär rörelse, vars medlemmar var så rättfärdiga, gudfruktiga och outtröttliga mujahider, trots sina yttersta ansträngningar upprätta en islamisk stat i Hindustan? Engelsmännen, som däremot kom hit från andra sidan sju hav och tretton floder, lyckades ju upprätta en renodlat jahilitisk stat här. Att, bländad av hänförelsens trosiver, avstå från att besvara denna fråga innebär att människor kommer att fortsätta betrakta sanningen, ärligheten, gudsfruktan och jihad som krafter med svagt inflytande när det gäller att förbättra Guds värld. Denna tanke kommer att göra dem förtvivlade: när så mycket inte kunde åstadkommas genom så rättfärdiga och gudfruktiga människors ansträngningar, kommer inget heller att kunna åstadkommas i framtiden. Jag har hört människor uttrycka sådana tvivel. När jag nyligen reste till Aligarh lades just detta tvivel fram för mig vid den stora sammankomsten i Strachey Hall. För att undanröja detta tvivel var jag tvungen att hålla ett kort föredrag. Dessutom vet jag att majoriteten även bland den stora grupp av nutida ulama och fromma människor som finns bland oss är helt utan eftertanke i denna fråga. Om man däremot undersöker detta kan vi få sådana lärdomar att framtida arbete kan utföras bättre och med större precision i ljuset av dem.

Första orsaken

I allt reformarbete från Hazrat Mujaddid Alfisanis tid fram till Shah Waliullahs och hans representanters tid är det första som slår mig att de inte till fullo förstod muslimernas sjukdom när det gäller tasawwuf, och att de omedvetet åter gav dem den näring som de helt och hållet behövde hållas borta från. Jag har ingen invändning mot den grundläggande struktur i tasawwuf som de presenterade; i fråga om dess livgivande väsen är den tvärtom islams äkta tasawwuf. Denna tasawwuf skiljer sig inte alls från ”ihsan”. Men det jag säger bör överges är användningen av tasawwufs bildspråk och terminologi samt upprätthållandet av de metoder som hör samman med tasawwuf. Det är självklart att äkta islamisk tasawwuf inte är beroende av just detta skal. Den kan också anta en annan form. Ett annat slags språk kan användas för den. Man kan också befria den från liknelser och metaforer. Man kan överge pir–murid-relationen och alla dess konkreta former på detta område och anta andra former. Vad fanns det då för behov av att tvinga fram användningen av den gamla form där okunnig tasawwuf hade dominerat under lång tid? De svåra moraliska och trosmässiga sjukdomar som dess omfattande och intensiva spridning har framkallat bland muslimerna undgår inte den klarsynte. Situationen har nu nått en sådan punkt att även om någon undervisar helt korrekt, återkommer de sjukdomar som genom århundradens bruk har blivit förknippade med denna form så snart han använder den.

Såsom även något halal, likt vatten, förbjuds för en sjuk person när det visar sig skadligt, bör denna form på samma sätt överges, trots att den i sig är tillåten, enbart därför att muslimerna genom dess täckmantel har gjorts beroende av opium. Så snart de kommer nära den börjar de gamla sjukas sinnen åter höra den sövande sång som under hundratals år, genom att smeka dem på kropp och rygg, har försänkt dem i sömn. Efter att muriden har avlagt baiʿa hos piren uppstår hos honom den särskilda mentalitet som har reserverats för pir–murid-relationen. Det vill säga en mentalitet av typen: ”Färgas av pirens ord i Shirazis färg”, varefter ingen skillnad längre återstår mellan pir sahib och ghairullah. Deras tänkande och blick når ett tillstånd av stelhet, deras förmåga till kritik blir overksam, användningen av förnuft och kunskap upphör, och över deras sinnen och hjärtan breder sig en sådan fullständig dominans av shejkens dyrkan att shejken tycks vara deras försörjare och de hans försörjda. När samtalen om kashf och ilham sedan börjar, blir banden av mental slaveri ännu starkare. Därefter börjar sufiernas flod av metaforer och liknelser. Som följd därav rusar muridernas fantasi fram med dem i pilfart, likt en piskslagen häst. I detta tillstånd färdas de varje ögonblick genom en märklig värld av trolldom, medan de mycket sällan får möjlighet att förbli i verklighetens värld.

Hazrat Mujaddid Alfisani och Hazrat Shah Waliullah var inte ovetande om denna sjukdom bland muslimerna. Den kritiserades i deras bådas skrifter. Men de hade sannolikt inte någon uppfattning om hur omfattande denna sjukdom var. Därför gav de åter dessa sjuka en behandling som hade visat sig skadlig för just denna sjukdom. Följden blev att de personer som var knutna till dem båda gradvis åter drabbades av den gamla sjukdomen37. Även om Maulana Shah Ismail Shahid (rahimahullah) insåg denna sanning på rätt sätt och följde Imam Ibn Taymiyyas (rahimahullah) princip, fanns det ändå tillräckligt med material för detta i Shah Waliullahs skrifter, och inte ens Shah Ismails skrifter kunde frigöra sig från dess inflytande. Därför kom även pir–murid-kedjan att införas i Sayyid Ahmads rörelse. Inte heller denna rörelse kunde alltså undgå sufismens skadliga inflytande. Ja, redan efter Sayyid Ahmads martyrdöd uppstod bland hans anhängare en grupp som, likt shiiterna, trodde att han hade försvunnit och som än i dag väntar på hans återkomst.

Den som i dag vill ägna sig åt tajdid av religionen måste ovillkorligen hålla muslimerna borta från sufiernas språk och terminologi, deras metaforer och liknelser, pir–murid-väsendet och allt som påminner om deras metoder. På detta område måste muslimerna hållas borta från de nämnda företeelserna på samma sätt som en person som lider av polyuri hålls borta från socker.

(37) Bara en kort tid efter Hazrat Mujaddid Alfisanis död gav hans anhängare honom titeln ”Qayyum-e Awwal” och hans kalifer titeln ”Qayyum-e Sani”. Qayyum är en av Guds egenskaper.

Den andra orsaken

När jag studerade denna rörelse kritiskt insåg jag för det andra att Sayyid Ahmad och Shah Ismail Shahid inte i förväg hade förberett det område där de uppehöll sig, bedrev jihad och upprättade islamiskt styre, på ett tillräckligt sätt för denna revolution. Deras armé hade visserligen fått en överlägsen moralisk och andlig träning, men soldaterna hade samlats från olika delar av Indien. För att genomföra revolutionen i nordväst kunde lokalbefolkningen först ha fått möjlighet att förstå den islamiska staten och uppnått förmågan att bli dess hjälpare (ansar). Båda ledarna föll sannolikt offer för villfarelsen att gränsområdets invånare, eftersom de var muslimer och förtrycktes av icke-muslimska härskare, skulle välkomna islamiskt styre. Därför började de jihad så snart de anlände dit, och i alla de länder som kom under deras herravälde upprättade de kalifatet. Men till slut visade det sig genom erfarenheten att det var ett rent självbedrägeri att betrakta muslimer till namnet som verkliga muslimer och förvänta sig att de skulle utföra det som verkliga muslimer är kapabla att utföra. De hade inte styrkan att bära kalifatets börda. När denna börda lades på dem föll de själva samman och störtade även denna heliga byggnad.

I allt reformarbete i framtiden måste denna historiska lärdom hållas i åtanke: man bör till fullo inse sanningen att en politisk revolution vars rötter inte är djupt förankrade i det samlade tänkandet, karaktären och civilisationen aldrig kan bli framgångsrik. Även om en sådan revolution någonstans genomförs med hjälp av en tillfällig makt, kan den inte bestå. Och när den försvinner lämnar den inte något spår efter sig. 38

(38) Det är därför man i dag, trots omfattande efterforskningar, inte finner något inflytande från Hazrat Sayyid Ahmad Shahid och Shah Ismail Shahid i gränsprovinsen. Invånarna där känner till och med deras namn endast genom olika nutida urduböcker.

Den tredje orsaken

En fråga återstår här: vilken överlägsenhet hade engelsmännen, som kom från flera tusen mils avstånd, jämfört med dessa stora män, så att de kunde upprätta en jahili-stat här? Men varför kunde dessa män inte upprätta en islamisk stat i sitt eget land? Ett korrekt svar kan inte ges utan Europas historia under 1700- och 1800-talen inför ögonen. Först när man lägger hela den kraft som Shah Sahib och hans följeslagare ägnade åt islams reform på den ena vågskålen och den samtida jahiliyyans kraft på den andra, kan man fullt ut bedöma vilket förhållande det rådde mellan dessa två krafter i ljuset av de lagar och principer som verkar i denna materiella värld. Det vore alls ingen överdrift om jag sade att förhållandet mellan dessa två krafter var som en tola mot en maund. Därför kunde det verkliga resultatet inte ha blivit något annat än det som faktiskt blev.

Under samma tid som Shah Waliullah, Shah Abdul Aziz och Shah Ismail Shahid föddes i vårt land vaknade Europa ur medeltidens sömn med nya krafter och ny entusiasm. Där föddes forskare inom kunskap och konst, uppfinnare och upptäckare i så stort antal att de tillsammans förändrade hela världens utseende. Det var under denna tid som filosofer som Hume, Kant, Fichte, Hegel, Comte, Schleiermacher och Mill föddes. De åstadkom revolutioner inom logik, filosofi, psykologi och alla grenar av rationellt tänkande. Under denna tid framträdde inom fysiologin lärda som Galvani och Volta, inom kemin Lavoisier, Priestley, Davy och Berzelius, och inom biologin Linnaeus, Haller, Bichat och Wolf. Deras forskning bidrog inte bara till vetenskapens utveckling, utan gav också upphov till en ny uppfattning om universum och människan. Under denna tid uppstod den nya nationalekonomin genom Quesnays, Turgots, Adam Smiths och Malthus forskning. Under samma tid föddes i Frankrike Rousseau, Voltaire, Montesquieu, Denis Diderot, La Mettrie, Cabanis, Buffon och Robinet; i England Thomas Paine, William Godwin, David Hartley, Joseph Priestley och Erasmus Darwin; och i Tyskland Goethe, Herder, Schiller, Winckelmann, Lessing och Holbach, tillsammans med många andra forskare. De utövade ett enormt inflytande över alla grenar av moralfilosofi, litteratur, juridik, religion, politik och samhällsvetenskap. Genom att oförskräckt kritisera gamla läror och tankesätt skapade de en ny värld av tänkande.

Genom användningen av tryckpressen, den omfattande spridningen, moderna uttrycksformer och användningen av ett språk som var begripligt för allmänheten i stället för svår terminologi spreds deras idéer brett. De påverkade inte bara en liten grupp individer, utan hela folk. De genomförde genomgripande förändringar i den gamla mentaliteten, de moraliska vanorna och sederna, utbildningssystemet, livsidealen och livsordningen samt hela civilisationens och politikens system.

Det var under denna tid som den franska revolutionen ägde rum. Ur den föddes en civilisation. Under samma tid ägde en revolution rum inom industrin genom uppfinningen av maskiner. Därigenom uppstod en ny civilisation, nya krafter och nya livsproblem. Det var också under denna tid som ingenjörskonsten gjorde anmärkningsvärda framsteg. Följden blev att Europa fick tillgång till krafter som inget folk tidigare hade haft. Under denna tid infördes nya krigsprinciper, nya vapen och nya krigsmetoder i stället för de gamla. Man antog metoden att organisera soldater genom reglementsenlig exercis. Därför rörde sig arméerna på slagfältet som maskiner, och arméer som utbildats enligt de gamla metoderna kunde inte stå emot dem. Enorma förändringar genomfördes i soldaternas utbildning, arméernas organisation och krigföringen, och efter varje krig försökte man ständigt förbättra denna konst med ledning av erfarenheterna. Genom oavbrutna uppfinningar förändrades vapnen radikalt. Geväret uppfanns. Lätta och snabbt transporterbara kulsprutor tillverkades, kulsprutor för att förstöra fästningar gjordes kraftfullare än tidigare, och framför allt gjorde uppfinningen av patronen de gamla krutvapnen fullständigt obrukbara i jämförelse med de nya gevären. Därför led turkarna i Europa och de inhemska staterna i Indien ständiga nederlag mot arméer som var välutbildade enligt moderna metoder och utrustade med moderna vapen. Och genom att angripa den muslimska världens centrum erövrade Napoleon Egypten med hjälp av en handfull soldater.

Det blir lätt uppenbart om man kastar en någorlunda översiktlig blick på den samtida historiens sidor att endast några få personer vaknade till liv hos oss. Här utfördes endast ett mindre arbete inom en enda del av livet. Men där hade man inom livets alla områden gjort tusen gånger snabbare framsteg. Här skrev Shah Waliullah och hans söner några kitab inom särskilda vetenskaper. Dessa kitab nådde endast mycket begränsade kretsar och stannade där. Där fylldes däremot bibliotek efter bibliotek genom att kitab skrevs om varje vetenskap och konstart. Deras kitab spreds över hela världen och kom slutligen att dominera och påverka människornas sinnen och tänkande. Här befann sig diskussionen om att lägga nya grunder inom vetenskaper som filosofi, moral och karaktärslära, samhällslära, politik och ekonomi på ett mycket primitivt stadium. Senare utfördes inget ytterligare arbete på detta område. Där hade man under tiden utvecklat ett fullständigt tänkande kring dessa problem. Detta tänkande förändrade hela bilden. Här befann sig kroppsvetenskapen och vetenskaperna om materiell kraft på samma nivå som för femhundra år sedan, medan man där hade gjort så stora framsteg på detta område att västerlänningarnas styrka till följd av dessa framsteg hade ökat så mycket att det var helt omöjligt att nå någon större framgång mot dem med gamla vapen och krigsredskap.

Det märkliga är att engelsmännen under Shah Waliullahs tid hade utvidgat sitt välde i Bengalen och etablerat sitt styre ända till Allahabad. Men Shah Sahib tog inte reda på något om denna nya framväxande makt. Under Shah Abdul Aziz tid fick kejsaren av Delhi pension från engelsmännen, och engelsmännens herravälde hade etablerats över nästan hela Indien. Men frågan väcktes aldrig i hans sinne hur detta folk hade kunnat gå så långt framåt och vilken kraft som verkade bakom denna nya makt. Sayyid Sahib och Shah Ismail Shahid kastade sig i praktiken in på verksamhetsfältet för att skapa en islamisk revolution. De fullbordade alla förberedelser och arrangemang. Men de kunde inte sända en grupp lärda och klarsynta alim till Europa för att där undersöka med vilken kraft detta folk rörde sig framåt med stormens hastighet och uppnådde en ny och enastående styrka och utveckling genom nya redskap, nya metoder och ny kunskap och vetenskap. Vad var orsaken? Vilka slags institutioner hade de upprättat i sitt land? Vilken slags kunskap och vetenskap hade de? På vilken grund hade deras tamaddun byggts? Och vad saknade vi i jämförelse med detta? När de inledde jihad var det ingen som var ovetande om att det i Indien inte var sikhernas utan engelsmännens styrka som var den verkliga makten, och att motståndet mot engelsmännen kunde bli det största hindret på vägen mot den islamiska revolutionen. I konflikten mellan islam och jahiliyya borde man, för att kunna fatta det slutgiltiga avgörandet, ha mätt sin egen styrka mot den motståndare som man behövde möta, förstått sina egna svagheter och försökt undanröja dem. Jag kan inte förstå hur denna så viktiga sida av saken kunde förbli dold för dessa vördnadsvärda mäns framsynta blick! Det säger sig självt att när detta misstag hade begåtts av dem kunde de i denna orsakernas och verkningarnas värld inte undgå följderna av ett sådant misstag.

Avslutning

Av det misslyckande som denna rörelse för islams återupplivande mötte i konfrontationen med den västerländska jahiliyya drar vi först och främst lärdomen att det inte räcker att enbart återuppliva den religiösa kunskapen och återväcka sharias livskraft för islams återupplivande; det behövs i stället en omfattande och universell islamisk rörelse. Denna rörelse ska låta sitt inflytande sträcka sig över all kunskap och vetenskap, allt tänkande, all konst, handel och alla livets områden, samt sätta alla tillgängliga krafter i islams tjänst. Den andra lärdom vi drar är att det i dag behövs en ny ijtihadisk kraft för att utföra tajdidens arbete. Den ijtihadiska kraft som man finner i Shah Waliullahs (r) och hans föregående mujaddid- och mujtahidföregångares verksamhet kommer inte ensam att vara tillräcklig för att lösa vår tids problem. Den moderna jahiliyyan har framträtt med omfattande resurser och skapat otaliga problem i livet. Shah Waliullah eller hans föregångare hade inte någon föreställning om dessa saker. Endast Allah den Allsmäktige och Allvetande, samt den ädle Profeten (frid vare med honom) genom den kunskap som Allah gav honom, kände till dem. Därför kan man i denna tid endast hämta vägledning ur Guds bok och Profetens sunna för arbetet med att reformera millat. Efter att denna vägledning har tagits emot behövs, för att utforma en mer omfattande handlingsplan under de nuvarande förhållandena, en självständig ijtihadisk kraft som inte kommer att följa någon enskild mujtahids kunskap, lärdom eller metod, men som självklart kommer att dra nytta av var och en av deras ijtihad och inte förbigå någon av dem.

Bilaga

I förordet till den femte upplagan (på urdu) sades det tidigare att en bilaga hade fogats till denna kitab. Syftet är att samla och lägga fram för läsarna de frågor som från tid till annan har ställts om de ämnen jag tagit upp i denna kitab, tillsammans med de svar jag har gett på dem. Jag återger här, tillsammans med svaren, de frågor som olika personer vid olika tidpunkter har ställt till mig. Jag hoppas att dessa, efter att ha studerats, också kommer att vara tillräckligt verkningsfulla för att undanröja frågorna och tvivlen hos dem som hyser sådana frågor och tvivel.

Tajdidens natur och Imam Mahdi

Fråga

Varje insiktsfull person kan utan tvivel sluta sig till hur högklassiga diskussioner boken ”Den islamiska renässansrörelsen” innehåller, utifrån artikeln med rubriken ”Vad är en mujaddids uppgift?” och den detaljerade redogörelsen för olika mujaddiders verksamhet. Ändå kräver några av dess aspekter en förklaring. Dessa nämner jag nedan:

(1) Mot slutet av er diskussion om Imam Ghazali (må Allah förbarma sig över honom) nämner ni tre svagheter, nämligen: (a) imamens svaghet inom hadithvetenskapen, (b) rationalismens herravälde över honom och (c) hans överdrivna böjelse för tasawwuf. Kan man finna belägg för detta i imamens berömda verk Ihya ulum al-din och Kimiya-ye Sa‘adat? Är den tasawwuf han beskriver i dessa böcker inte fri från brister? Dessutom, ges inte en tids mujaddid en större mängd korrekt kunskap än hans samtida? Om inte, varför skulle han annars vara särskilt utvald under hela sin tid?

(2) Om Mujaddid Alf Thani och Shah Waliullah har ni skrivit att det första som slår mig i allt reformarbete, från Mujaddid Alf Thanis tid fram till Shah Waliullahs och hans representanters tid, är att de inte helt kunde förstå muslimernas sjukdom när det gällde tasawwuf och omedvetet gav dem den näring på nytt som de behövde hållas fullständigt borta från. Det är svårt att acceptera detta om Hazrat Mujaddid och Shah Sahib: att deras blick var så omogen att de därför inte helt kunde förstå muslimernas sjukdom beträffande tasawwuf. Förutom världslig kunskap hade de också stor sakkunskap i andlig kunskap (genom kashf och ilham). Dessutom gjorde de anspråk på att vara mujaddider; detta har Mawlana Azad nämnt i sin Tazkira. Hazrat Mujaddid skrev i sina brev att det var han som kom som mujaddid tusen år efter profetskapet. Mot bakgrund av detta uppstår naturligt följande frågor:

(a) Var deras förklaring att Hazrat Mujaddid och Shah Sahib själva var mujaddider inte i enlighet med Guds anvisning? Vad är dessutom innebörden av den kashf och ilham som nämns i deras skrifter? Blev de mujaddider enligt sharias lag eller enligt naturlagen?

(b) Är föreställningen riktig att en mujaddid måste vara sin tids främsta person? Att han måste vara den främste experten på sharia och religiös teologi? Och att han samtidigt också måste vara den person som står Gud närmast? Varför skulle han annars, med alla andra förbigångna, ensam väljas ut för att utföra detta väldiga arbete?

(c) Vad är innebörden av ”mubashshirat” – de glada budskapen?

(d) Är inte den hadith sann enligt vilken en mujaddid ska komma i början av varje århundrade? Och kommer han inte att vara medveten om att han själv är en mujaddid? Är inte detta nödvändigt för honom?

(3) Du har skrivit om Imam Mahdi att han kommer att vara mycket olik den beskrivning som de vanliga lärda ger. Men jag har hört från de lärda att det i haditherna, utöver imamens namn och härkomst, också nämns andra kännetecken. Han kommer att framträda under särskilda omständigheter och med särskilda kännetecken. Människorna kommer att känna igen honom, svära trohet till honom med tvång och utse honom till härskare. Under tiden kommer en röst från himlen att förkunna: ”Denne är Allahs khalif, Imam Mahdi.” Men du säger att ingen annan än en profet har rätt att inleda sitt arbete genom ett anspråk, och att ingen annan än en profet med säkerhet vet vilket uppdrag han har utsetts till. Mahdism är inte något man ska göra anspråk på, utan något man ska visa genom sina gärningar. Enligt min mening visar både de som framför sådana anspråk och de som tror på dem att deras kunskaper är begränsade och att deras intellektuella nivå är låg.

Min fråga är: Många lärda har beskrivit de ovan nämnda kännetecknen och omständigheterna (se till exempel Maulana Ashraf Ali Thanvis bok Behesti Zewar). Är deras beskrivningar inte grundade på autentiska hadither? Om de är det, vilket är då ditt resonemang bakom din beskrivning?

Svar

I stället för att besvara dina frågor anser jag det nödvändigt att förklara några saker. När du har förstått dem kommer du att finna svaren på dina olika frågor.

För det första: Vi har inget sätt eller någon metod genom vilken vi med säkerhet kan säga att den och den personen var mujaddid och den och den inte var det. Genom att iaktta en persons gärningar har senare generationer eller hans samtida samhälle fällt ett omdöme om huruvida han var mujaddid eller inte. Om många tidigare personer har de lärda uttalat att de var mujaddider. Men andra har inte erkänt dem som mujaddider. Det finns inte heller något kännetecken hos någon av dem med vars hjälp deras ställning kan fastställas.

För det andra: Tajdid är inte namnet på någon religiös rang. Därför finns det inte någon fråga om att Allah den Upphöjde enligt sharias lag skulle utse en person till mujaddid, och att erkänna eller inte erkänna honom som mujaddid påverkar inte någons religiösa trosuppfattning, vare sig positivt eller negativt. Det är en rang. Den tilldelas en person utifrån hans gärningar. Den som utför någon form av arbete på någon nivå för att återuppliva religionen kan kallas mujaddid. Om någon annan däremot anser att denna persons gärning inte förtjänar den nämnda rangen, kan han förneka hans rang som mujaddid. Omdömeslösa människor har gjort denna fråga onödigt betydelsefull. Det enda som den ädle Profeten (frid över honom) hade meddelat var att Allah den Upphöjde inte skulle låta denna religion gå under. Tvärtom skulle Han i början av varje århundrade låta en person eller flera personer framträda, som skulle klargöra islams dunkla tankar på nytt. Ordet man som nämns i hadithen används inte på arabiska enbart i betydelsen en person. Det kan också betyda flera personer. Det finns inte heller något ord i denna hadith vars innebörd är att det skulle vara nödvändigt att känna igen mujaddiden som mujaddid.

För det tredje: Att en person är mujaddid innebär inte att han i alla avseenden är en ”mard-e kamil”, en idealisk och fullkomlig person, eller att hans gärningar är fria från fel och brister. För att erkänna honom som mujaddid räcker det att hans samlade gärningar vittnar om att de är reformerande. Men om vi, efter att ha erkänt någon som mujaddid, anser honom felfri och syndfri och tror på vart och ett av hans ord, begår vi ett stort misstag. En mujaddid är inte ofelbar likt en profet.

För det fjärde: De kommentarer jag har gjort om ummahens mujaddiders gärningar är naturligtvis min personliga uppfattning. Var och en har rätt att invända mot vilken som helst av mina åsikter. Om ni blir övertygade av de argument på vilka jag grundat mina åsikter är det gott, och om ni inte blir övertygade spelar det inte heller någon roll. Men detta önskar jag bestämt: att ni förkastar eller accepterar en åsikt på grundval av argument och undersökning, inte under påverkan av en benägenhet att dyrka auktoriteter.

Fem: I gångna tider meddelade vissa lärda män om sig själva genom kashf och ilham att de var sin tids mujaddid. Men de gjorde inte anspråk i den meningen att det skulle vara obligatoriskt för människor att erkänna dem som mujaddid, och att den som inte erkände dem skulle vara vilseledd. Att göra anspråk på detta, uppmana människor att erkänna det och försöka få dem att erkänna det är inte alls en mujaddids uppgift. Den som gör detta bevisar genom denna handling själv att han i själva verket inte är en mujaddid.

Sex: Kashf och ilham är inte något säkert på samma sätt som uppenbarelsen. Det finns inget sådant i dem som gör att den person som upplever kashf kan se helt klart, som i fullt dagsljus, att denna kashf eller detta ilham kommer från Gud; där finns betydande utrymme för villfarelse. Därför medger de lärda att ingen bestämmelse i sharia kan fastställas eller bevisas med hjälp av kashf och ilham. Den kunskap som erhålls på detta sätt utgör inget bevis, och det är inte tillåtet att följa det innehåll som någon erhållit genom kashf och ilham.

Sju: Det jag här har skrivit om Imam Mahdi har jag behandlat ännu mer utförligt i min bok ”Rasa’il wa Masa’il”³⁹. Var vänlig och läs denna behandling. Där kommer ni att kunna se vilka undersökningar jag har gjort beträffande den detaljerade redogörelse som de lärda har lämnat om de ovannämnda haditherna. Jag hyser uppriktig respekt för alla dessa lärda. Men jag har inte för vana att godta varje ord från någon lärd. (Tarjuman al-Qur’an, januari–februari 1951.) (39) Se denna utförliga behandling på sidorna 161–172 i denna bok.

Kashf och ilhams innebörd samt vissa mujaddiders anspråk

Fråga

I januari- och februarinumren 1951 av er tidskrift Tarjuman al-Qur’an skrev ni som svar på en fråga: ”Vissa fromma män från gångna tider meddelade visserligen om sig själva genom kashf och ilham att de var sin tids mujaddid. Men de gjorde inte anspråk i den meningen att det skulle vara obligatoriskt för människor att erkänna dem, och att den som inte erkände dem skulle vara vilseledd.” Detta påstående förefaller inte vara riktigt. För Hazrat Shah Waliullah gjorde utan vidare anspråk på att säga: ’Gud den Allsmäktige har meddelat mig: Du är denna tids imam. Människor bör betrakta sin efterföljelse av dig som ett medel till frälsning.’ Se till exempel Tafhimat-i Ilahiya, del II, sidan 125. Var Hazrat Shahs anspråk sant? Om hans anspråk var sant, är då inte följande påstående, som ni skrev efter det ovan citerade, oriktigt:

”Att göra anspråk på detta, uppmana människor att erkänna honom och försöka få dem att erkänna honom är inte alls en mujaddids uppgift. Ni skrev dessutom efter den ovan citerade meningen: ’Den som gör detta bevisar genom sin egen handling själv att han i själva verket inte är en mujaddid.’”

Vad grundar sig dessa påståenden på? Den ädla Koranen, den ädle Profetens hadither, eller har ni utfärdat denna fatwa på grundval av ert eget ijtihad? På samma sida i samma tidskrift skrev ni under punkt sex:

”Kashf och ilham är inte något säkert på samma sätt som uppenbarelsen. Det finns inget sådant tillstånd i dem att den som får kashf kan se helt klart, likt i strålande dagsljus, att denna kashf eller detta ilham kommer från Gud.”

Säger ni också detta på grundval av er personliga erfarenhet, eller är även detta ert ijtihad? Eller säger ni detta på grundval av den ädla Koranen eller Profetens hadither?

Om detta är tillståndet hos den muslimska nationens fullkomliga personer vad är då tillståndet hos den nation som är den bästa? Ändå fick även kvinnor bland tidigare ummaher Guds uppenbarelse. Det fanns också sådana av Guds tjänare vars kashf och ilham nådde en så hög nivå att till och med en stor profet måste skämmas efter att ha blivit ifrågasatt av dem. Men subhanallah! De fullkomliga personerna i denna ummah hade en så märklig kashf och ett så märkligt ilham att de inte ens visste med säkerhet om detta kom från Allah den Allsmäktige. Om dessa kashf och ilham alltså inte hade någon religiös nytta, och om de inte ökade tron hos dem som mottog dem utan tvärtom, på grund av deras självförsörjande natur, var en sorts olycka, vilket behov hade då Allah den Allsmäktige av att sända ned dessa kashf och ilham till dem?

Svar

Ni har gjort ett misstag genom att blanda samman olika betydelser av uppenbarelse och ilham. Det finns en form av uppenbarelse som kallas ”jibillī” eller naturlig uppenbarelse. Genom den lär Allah den Allsmäktige varje skapelse dess plikt. Denna uppenbarelse kommer oftare till djuren än till människorna och, möjligen i ännu högre grad, till växterna och de livlösa tingen. Den andra formen av uppenbarelse kallas partiell uppenbarelse. Genom denna uppenbarelse lär Allah den Allsmäktige vid en viss tidpunkt någon av Sina tjänare någon kunskap, vägledning eller metod beträffande ett av livets problem. Denna uppenbarelse kommer ofta till vanliga människor. Det är genom uppenbarelsen som världens stora upptäckter har gjorts. Många stora och viktiga teorier och händelser har blivit möjliga genom den. Dess kraft kan ses verksam i stora och betydelsefulla historiska händelser. Vid en viss tidpunkt uppstår plötsligt en tanke i en människas sinne, utan någon föregående reflektion, och genom den får hon ett enormt inflytande över historiens gång. Denna typ av uppenbarelse kom till profeten Moses (frid vare med honom) mor. Helt skild från dessa två former av uppenbarelse finns en annan form, genom vilken Allah den Allsmäktige informerar någon av Sina tjänare om det osynliga och ger honom vägledning om livsordningen, så att han kan förmedla denna kunskap och vägledning till vanliga människor och hjälpa dem att lämna mörkret och träda in i ljusets rike. Denna uppenbarelse kommer endast till profeterna. Det framgår tydligt av Koranen att sådan kunskap – oavsett om den kallas ilqā, kashf eller ilham, eller även om den i terminologisk mening benämns uppenbarelse – inte kommer till någon annan än en sändebud eller profet. Dessutom ges denna kunskap till profeterna på ett sådant sätt att de får full tro och visshet om att den kommer från Gud, är fri från Satans intrång och inte innehåller ens en smula av deras egna personliga tankar, föreställningar, önskningar eller begär. Det är denna kunskap som utgör beviset och belägget för sharia, och det är obligatoriskt för varje människa att följa den. Det är just för att förmedla denna kunskap till andra människor och kalla alla Guds tjänare till att tro på den som profeterna utses.

Om någon annan människa än en profet någon gång får lyckan att erhålla denna tredje form av kunskap, förblir den så dunkel och vag och befinner sig på antydningarnas nivå att det blir nödvändigt att söka hjälp i den uppenbarelse som kom till profeten för att förstå den korrekt (det vill säga att pröva dess sanningshalt med Koranens och sunnans måttstock och, om den är sann, fastställa dess innebörd). Men den person som betraktar sitt ilham som en självständig väg till vägledning, omsätter det i praktiken utan att pröva det mot den uppenbarelse som kom till profeten och dessutom kallar andra att följa det, är lik en falskmyntare som driver ett eget myntverk i konkurrens med statens myntverk. Hans handling bevisar i sig att han i själva verket inte har fått något ilham från Gud.

Allt det jag hittills har sagt har förklarats tydligt på olika ställen i Koranen. Särskilt i verserna i sura al-Jinn har detta ämne förklarats helt otvetydigt:

——————————————– Om ni försöker förstå detta kommer ni själva att inse varför de personer i ummahen som ägnar sig åt rättfärdighet och reform inte får kashf och ilham på samma sätt som profeten. Den första saken har Allah den Allsmäktige inte gett av den anledningen att det är just på grundval av den som skillnaden mellan profeten och ummahen har upprättats. Hur skulle då denna skillnad kunna avlägsnas? Och skälet till att den andra saken ges är att de som efter profeten försöker fortsätta hans arbete är beroende av djup insikt i de islamiska bestämmelserna och av korrekt vägledning från Gud för att upprätta islam. Denna sak ges omedvetet till varje uppriktig och klart tänkande tjänare åt islam. Men om den ges till någon på ett medvetet sätt, är det en belöning från Gud.

Ditt andra grundläggande fel är att du inte alls har förstått den principiella skillnaden mellan en profets och en icke-profets ställning. Enligt Koranen är endast profeten värdig denna ställning: att vara utsedd av Gud i enlighet med sharias bestämmelser. Endast han har rätt att kalla människor till att tro på honom och att acceptera hans lydnad. I det religiösa systemet är ingen annan än profeten värdig denna ställning; ja, den som inte tror på honom blir kafir trots att han erkänner Gud. Om någon gör anspråk på denna ställning, är det inte vi som ska lägga fram bevis mot hans anspråk; han måste i stället lägga fram bevis till stöd för sitt eget anspråk. Han måste ovillkorligen visa var det i Koranen och hadith står att någon annan än en profet har fått rätten att inför människor göra anspråk på att ha blivit insatt i denna ställning och att kalla dem till att godta detta anspråk. Dessutom måste han bevisa att den som inte godtar detta anspråk blir invånare i helvetet och kafir enbart därför att han inte godtar den anspråkandes anspråk.

Om någon som svar hänvisar till———– eller lägger fram haditherna om Mahdis ankomst, säger jag att ingenstans har mujaddid eller Mahdi tilldelats de ovan nämnda rättigheterna. Står det någonstans att de själva gör anspråk på att vara mujaddid eller Mahdi, och att endast de som godtar detta anspråk kommer att förbli muslimer medan alla andra blir kafir?

Dessutom är det orimligt att som svar säga att motstånd mot en person som aktivt strävar efter att återuppliva religionen och upprätta den, i stället för att samarbeta med honom, inte kan vara en orsak till räddning. Det råder inget tvivel om att sådant arbete alltid blir ett sätt att skilja mellan rätt och falskhet. Att samarbeta i detta arbete är ett tecken på att en människa håller fast vid rätten. Men denna princip innebär endast att strävan efter att återuppliva religionen och upprätta den är en plikt för varje muslim. Det finns däremot inget som säger att det är ett krav på tron att godta en anspråkandes anspråk, eller att man måste berövas räddningen enbart för att man inte godtar en viss persons anspråk på att vara mujaddid eller Mahdi.

Låt oss nu övergå till frågan om Shah Waliullahs och Mujaddid Alfisanis anspråk. Jag är starkt klandrad för att jag inte anser de tidigare lärda vara ofelbara; samtidigt som jag kallar deras korrekta handlingar korrekta, säger jag också att deras fel är fel. Jag befarar att ännu ett av mina brott läggs till om vi även i denna fråga för ett entydigt samtal. Men man bör frukta Gud mer än människorna i världen. Därför kan jag, vad folk än säger, inte låta bli att påpeka att dessa båda lärdas anspråk på att vara mujaddid och deras upprepade hänvisningar till kashf och ilham när de framför sina uttalanden är bland deras främsta fel. Just detta fel gav senare många trångsynta människor mod att framställa olika anspråk och skapa nya fitna bland ummah. Om någon får möjlighet att utföra någon uppgift för islams återupplivande, bör han utföra den och därefter överlåta åt Gud att avgöra vilken ställning han ska få hos Honom. Den verkliga ställning som Allah den Allsmäktige skänker människan i det kommande livet, när Han i enlighet med hennes avsikt och gärningar och genom Sin nåd godtar dem, är hennes verkliga ställning. Den ställning som en människa själv gör anspråk på eller som människor tilldelar henne är inte hennes verkliga ställning. Det är inte en god handling att själv bestämma titlar och ämbeten åt sig, framställa dem med anspråk och med egna ord förkunna sin egen ställning. Senare kom sufiskt sinnelag och smak att tolerera detta och ge det en glans. Till och med stora män såg inget fel i saken. Men under sahabas, tabi’inernas, tabi’ al-tabi’inernas och de mujtahidiska imamernas tid existerade det inte alls. Jag hyser den största respekt för Shah Sahib och Mujaddid Sahib och vördar dem inte mindre än någon av deras beundrare. Men bland de handlingar av dem som jag inte har kunnat förstå hör detta till. Och sanningen är att jag aldrig har godtagit något av deras uttalanden enbart därför att de framförde dem med hänvisning till kashf och ilham. När jag har godtagit dem har det endast varit därför att de har haft starka bevis bakom sig eller att uttalandet har verkat sant utifrån förnuft och fakta. På samma sätt är det också min egen uppfattning att jag har accepterat dem som mujaddid. Efter att ha iakttagit deras gärningar har jag personligen kommit fram till denna bedömning. Jag har inte antagit detta som en aqida på grundval av deras anspråk.

Tasawwuf och meditation över shaykhen

Fråga

Jag har studerat din da’wa med full uppriktighet och tillit. Trots att jag är salafi (inte anhängare av någon av de fyra imamernas madhhab) betraktar jag mig själv som en obetydlig tjänare och anhängare av din islamiska rörelse. Jag gör också efter bästa förmåga ansträngningar för att sprida denna rörelse. På senare tid har vissa frågor om att försjunka i meditation över tasawwuf och shaykhen väckt många frågor i mitt sinne. Du har betraktat icke-arabisk bid’a som ”mubah”. Ändå innehåller alla dina tidigare skrifter ett kraftfullt fördömande av detta. Att upprätta islam är centrum för hela vår da’wa. Om vi då, Gud förbjude, skulle godta någon bid’a, skulle det innebära att vi ger alla bid’a möjlighet att tränga in i denna rörelse. Var vänlig och begrunda dessa ord av mig och meddela, i ljuset av Koranen och sunna, vad du anser om att försjunka i meditation över tasawwuf och shaykhen, samt vilken den rätta metoden i denna fråga är. Jag hoppas att du kommer att behandla saken utförligt i Tarjuman al-Qur’an.

Svar

Det tvivel som uppstod i ditt sinne på grund av någon av mina meningar skulle aldrig ha uppstått om du också hade läst mina övriga tydliga skrifter i denna fråga. Hur som helst ger jag ändå tydliga och kortfattade svar på dina frågor.

(1) Tasawwuf är inte namnet på en enda sak; många olika saker har kallats vid detta namn. Den tasawwuf vars riktighet vi erkänner är en sak, medan den vi motsätter oss är en annan. Och den tasawwuf som vi vill reformera skiljer sig från båda dessa och är ytterligare en annan sak:

Bland sufierna under islams första tid finner man en form av tasawwuf. Fudayl ibn Iyad (må Gud vara honom nådig), Ibrahim ibn Adham (må Gud vara honom nådig) och Maruf al-Karkhi (må Gud vara honom nådig) hade exempelvis ingen särskild filosofi och ingen särskild metod. Deras tänkande och handlingar byggde på Koranen och sunna. Och syftet med alla dessa tankar och handlingar var just det som Koranen föreskriver: att ha Gud som centrum och att göra allt enbart för Gud.

——————————————-

Vi erkänner riktigheten i denna tasawwuf. Vi erkänner inte bara dess riktighet, utan vill också göra den levande och utbredd.

I den andra formen av tasawwuf har grekisk filosofi, asketism, zoroastrisk lära och vedantafilosofi blandats in. Även kristna och hinduiska yogiers metoder har införlivats i den. Tankar och handlingar som är blandade med shirk har också förenats med den. Här betraktas sharia, tariqa och marifa som separata saker. Deras inbördes samband har i större eller mindre grad brutits, och i många fall har de till och med kommit att stå i motsats till varandra. Här formas människan inte för att fullgöra uppgiften som Guds khalifa på jorden, utan för ett helt annat ändamål. Vi motsätter oss denna tasawwuf. Enligt vår uppfattning är det lika nödvändigt att avskaffa den som det är att avskaffa den moderna jahiliyya för att etablera Guds religion.

Utöver dessa två finns det en tredje form av tasawwuf. I den finner man vissa delar av den första formen blandade med vissa delar av den andra. Metoderna inom denna tasawwuf utformades av vissa lärda och välvilliga tänkare, men de var inte helt skyddade från de tidigare epokernas inflytande på de viktigaste frågorna i deras egen tid. De gjorde stora ansträngningar för att förstå islams ursprungliga tasawwuf och befria dess metoder från inblandningen av jahili tasawwuf. Trots allt detta finns det ändå ett visst inflytande från jahili tasawwuf kvar i deras lära, och ett visst inflytande från utifrån kommande handlingar kvar i deras verksamhet. Därför uppstod hos dem föreställningen att dessa saker inte strider mot Koranens och sunnans lära, eller åtminstone att de genom tolkning kunde anses vara förenliga med den. Dessutom skiljer sig denna tasawwufs syfte och resultat, mer eller mindre, från islams syfte och de resultat som islam kräver. Dess syfte är inte ens att tydligt forma människan för att fullgöra khalifatets uppgift, och inte heller att forma det som Koranen beskriver med sina ord. Genom den har det inte heller skapats människor som, efter att ha förstått religionens fullständiga väsen, kan tänka på hur den ska etableras och besitter förmågan att etablera den. Vi motsätter oss inte denna tredje form av tasawwuf helt, men vi stöder den inte heller helt. Till dess anhängare och följare vill vi i stället vädja: visa vänligen, samtidigt som ni behåller respekten för de stora personligheterna på dess rätta plats, ett kritiskt förhållningssätt till denna tasawwuf i ljuset av Koranen och sunna och försök leda den till den rätta vägen. Även om ni motsätter er eller stöder en person som invänder mot någon del av denna tasawwuf eftersom han anser att den strider mot Koranen och sunna, kan ni inte förneka hans rätt att framföra denna kritik. Ni kan inte heller utan grund låta er fyllas av fördömanden mot honom.

(2) När det gäller meditation över shaykhens gestalt är min uppfattning att två aspekter kan diskuteras i detta sammanhang. Den första är att betrakta det som en handling, och den andra är att betrakta det som ett medel för att komma närmare Gud.

I det första fallet uppstår endast frågan om handlingens tillåtlighet eller otillåtlighet. Bedömningen beror på med vilken avsikt en person utför handlingen. Det finns en avsikt i vars ljus det inte finns någon annan utväg än att kalla den haram. Det finns också en annan avsikt i vars ljus det blir svårt för en faqih att förklara den otillåten. Ett exempel är följande: Om jag ser en person stirra oavbrutet på en okänd kvinna och frågar honom: ”Vad gör du?”, och han svarar: ”Jag släcker min törst efter skönhet”, måste jag naturligtvis säga till honom: ”Du gör utan tvekan något dåligt.” Men om jag ser någon annan göra samma sak och frågar honom, och han svarar: ”Jag vill gifta mig med henne”, måste jag i detta fall säga att din handling inte är otillåten. Han har nämligen angett ett skäl som inte kan förklaras otillåtet enligt sharia.

När det gäller den andra metoden, att meditera över shaykhens bild, har jag aldrig hyst något tvivel, och jag hyser det inte heller i dag: även om man visar att den står i samband med många stora personer, är en handling som utförs på detta sätt helt otillåten. Enligt min uppfattning har Allah och Hans Sändebud aldrig gjort något fel när de har förklarat medlen för att skapa och stärka relationen till Allah. Varför skulle vi då inte förlita oss just på de medel som de har angett? Varför skulle vi försöka uppfinna sådana medel som är fyllda av tvivel och där minsta oförsiktighet kan leda människan till säker och uppenbar villfarelse?

I detta sammanhang är det principiellt irrelevant att hävda: När vi i alla andra frågor har rätt att använda tillåtna medel för att nå sharias mål, varför skulle vi då inte ha rätt att använda sådana medel för själens rening och för att uppnå närhet till Gud? Detta resonemang är principiellt felaktigt, eftersom religionens två områden har sinsemellan olika natur. Det ena området gäller relationen till Gud, och det andra gäller relationen till människor och världen. Principen för det första området är att vi bör förlita oss på den dyrkan och de metoder som Gud och Hans Sändebud har angett. Vi har ingen rätt att göra vare sig tillägg eller inskränkningar i detta. Förutom Koranen och sunna har vi nämligen inget tredje medel genom vilket vi kan få kunskap om Gud och om metoden för att upprätta en relation till Honom. Alla minskningar och tillägg på detta område hör till bid’a, och varje bid’a är i själva verket villfarelse. Principen ”det som inte är förbjudet är tillåtet” gäller inte här. Tvärtom är principen här att allt som inte grundas på Koranen och sunna är bid’a. Även om en fråga skulle fastställas genom qiyas (att dra en slutsats utifrån en likartad händelse), måste den naturligtvis ha någon grund i Koranen och sunna. På motsatt sätt är tillåtna frågor tydliga inom områdena för relationen till människor och relationen till världen. Lyd den befallning som har getts. Avstå från det som har förbjudits. Om det i en fråga som ingen befallning har getts om finns en befallning rörande något motsvarande, ska ni göra qiyas utifrån den. Om det inte heller finns möjlighet till qiyas, ska ni enligt islams allmänna principer välja den fråga och den metod bland de tillåtna alternativen som ni finner stämma överens med den islamiska ordningens anda. Skälet till att vi har fått denna frihet på detta område är att vi åtminstone måste förvärva så mycket rationella och teoretiska verktyg för att inhämta kunskap om världen, människorna och världsliga frågor att vi, efter att ha fått vägledning av Guds Bok och Sändebudets sunna, kan skilja det goda från det onda och sanningen från lögnen. Därför bör denna frihet vara begränsad till just detta område. Att utsträcka den till det första området, betrakta allt som inte är förbjudet som tillåtet och därigenom uppfinna nya metoder för att upprätta en relation till Gud eller hämta sådana metoder från andra och anta dem är ett grundläggande misstag. På grund av detta misstag uppfann de kristna ”rahbaniyya”, vilket har fördömts i Koranen. (Tarjuman al-Qur’an, Jumada al-awwal 71 AH, februari 1952.)

En falsk anklagelse och svaret på den

Fråga

Man anklagar dig för att du i själva verket gör anspråk på att själv vara mujaddid eller Mahdi. Eller för att du bakom kulisserna försöker få människor att erkänna dig som mujaddid eller Mahdi. Vad är innebörden av denna anklagelse?

Svar

I Tarjuman al-Qur’an har denna anklagelse bemötts många gånger. Därför citerar jag denna gång, i stället för att ge något nytt svar, mina tidigare svar.

Första gången var det år 1941 som Maulana Munazir Ahsan Gilani, av medkänsla och i lågmäld ton, uttryckte denna misstanke mot mig. Som svar skrev jag i en artikel med titeln ”Av undanröjandet av min misstanke”:

”Kanske har mina modiga ord fått er att tro att jag anser mig vara något stort och hyser förhoppningar om någon hög rang. Men allt jag gör gör jag enbart för att få mina synder förlåtna. Jag känner mycket väl mitt eget värde. Att uppnå en hög rang är det sista jag tänker på; om jag bara undkommer straffet, skulle jag ändå anse det vara mer än jag kunnat hoppas på.”

(Tarjuman al-Qur’an, september, oktober, november 1941)

Därefter försökte Maulana Sayyid Sulayman Nadwi (må Gud förbarma sig över honom) vrida och vända på en av mina meningar och utläsa därav att jag gjorde anspråk på att vara mujaddid. I själva verket hade jag i den meningen räknat mina obetydliga ansträngningar som ett av försöken att förnya religionen. Som svar på denna tydliga anklagelse sade jag:

”Att kalla en handling ett arbete för tajdid innebär inte att den som utför detta arbete också måste tilldelas titeln mujaddid. Och att vara århundradets mujaddid är något långt större. Att lyfta tegelstenar och bygga en mur är naturligtvis ett skapande arbete. Men det innebär inte att den som lyfter och placerar några tegelstenar ska kallas ingenjör – än mindre en vanlig ingenjör, och inte heller århundradets ingenjör. På samma sätt: om någon kallar sitt arbete ett arbete eller en strävan för tajdid, när han i verkligheten utför det med avsikten att förnya religionen, är detta helt enkelt ett konstaterande av ett faktiskt förhållande. Det innebär inte att han gör anspråk på att vara mujaddid eller vill bli sin tids mujaddid. Småsinta människor utför visserligen ett litet arbete och gör sedan stora anspråk; ja, de önskar utföra arbetet endast i form av anspråk. Men av en bildad människa kan man inte förvänta sig att hon, i stället för att utföra ett arbete, bara gör anspråk. Många har utfört arbetet med att förnya religionen i Indien och utanför Indien. Vi räknar även Maulana Sahib (anklagaren) bland dem. Också jag har efter bästa förmåga försökt delta i detta arbete, och för närvarande försöker några av oss som tjänar religionen utföra detta arbete i form av en församling. Den vars arbete Gud välsignar så att den verkliga förnyelsen av Guds religion genomförs genom honom – han är i själva verket mujaddid. Det väsentliga är inte att göra anspråk eller att någon i världen tilldelas titeln mujaddid. Det väsentliga är i stället att människan utför ett sådant arbete att hon når sin verklige Herre och där kan få mujaddids rang. Jag ber Gud om just detta för Maulana. Och om även han ber för andra att Gud genom deras hjälp ska låta sådana verk för religionen utföras, vore det bättre. Jag förvånas över att många islamiska ord i onödan har förvandlats till skräckinjagande företeelser. Om någon i världen träder fram med anspråk på att återupprätta det romerska folkets ära, välkomnas han av den romerska nationalismens dyrkare. Om någon träder fram med anspråk på att återuppliva den vediska civilisationen, stöds han av hinduerna. Om någon går fram med önskan att återuppliva grekisk konst, uppmuntras han av konstälskarna. Är då reformen av Guds religion, bland alla dessa reformverksamheter, ett sådant brott att man skulle skämmas för att uttala dess namn och att Guds dyrkare skulle kasta sig över den som uttrycker en sådan tanke?” – (Tarjuman al-Qur’an, december 1841 samt januari och februari 1842)

Trots denna tydliga redogörelse upphörde våra religiösa ledare inte med sin propaganda. För att hetsa muslimerna mot mig var det nödvändigt att använda olika vapen, och ett av dessa var att anklaga mig för att göra något slags anspråk. Därför spreds ständigt under 1945 och 1946 misstanken att denne man förberedde sig för att göra anspråk på att vara Mahdi. Om detta skrev jag i juninumret 1946 av Tarjuman al-Qur’an:

”Jag har beslutat att ge dem som hyser sådana misstankar och försöker hålla människor borta från Jamaat-e-Islamis kallelse ett så fruktansvärt straff att de på inget sätt kommer att kunna undkomma det. Detta straff består i att jag, om Gud vill, ska träda fram inför min Gud utan någon som helst grund för anspråk mot mig, ren från alla sådana anspråk. Därefter ska jag se vilket försvar de inför Gud kan lägga fram för sina misstankar och för att de genom att sprida dem hindrat människor från att gå fram på sanningens väg.”

Om dessa människor hade ens en viss gudsfruktan och tro på livet efter detta, skulle man efter mitt svar inte ännu en gång ha hört denna anklagelse från deras läppar. Men alla bevittnar hur oförskräckt dessa anklagelser återigen sprids i dag. Trots att de har studerat allt jag har skrivit om detta i de senaste numren av Targuman al-Quran, avstår ingen av dem ens det minsta från förtal. Avgörandet i det kommande livet ligger förvisso i Guds hand, men säg mig: finns det något hopp om att de lärdas anseende ska förbli etablerat i världen till följd av sådant handlande?

Det märkliga är att dessa misstankar har grundats på olika formuleringar i boken Islamsk renässansrörelse, och att utdrag ur den har färglagts i olika färger och presenterats offentligt för att vilseleda folket. Ändå står följande ord av mig på samma sida:

”Ingen annan än en profet har rätt att inleda en verksamhet genom ett anspråk, och ingen annan än en profet kan med säkerhet veta att han har blivit befalld att utföra någon uppgift. Mahdi är inte något man ska göra anspråk på. Enligt min mening visar både de som gör sådana anspråk och de som tror på dem därigenom sin brist på kunskap och sin mentala degeneration.”

Fråga de människor som i dag lägger fram utdrag ur min bok om de inte lade märke till dessa ord i boken. Eller har de medvetet dolt dem? – (Targuman al-Quran, Dhu al-Qa’dah, Dhu al-Hijjah, 70 AH / september 1951 e.Kr.)

Al-Mahdis tecken och hans gestalt i det islamiska systemet

Fråga

Det du har skrivit om Imam Mahdis framträdande i boken Islamsk renässansrörelse lämnar utrymme för meningsskiljaktigheter. Du är inte beredd att erkänna något särskilt tecken för Mahdi. Ändå nämns Mahdis tecken tydligt i haditherna. Hur är det i så fall möjligt att bortse från dessa hadither?

Svar

Hadithkännare har kritiserat de traditioner som rör Imam Mahdis framträdande så strängt att en grupp bland dem i själva verket inte alls erkänner Imam Mahdis framträdande. Efter att ha kritiserat dem som återberättat dessa hadither framgår det att majoriteten av återberättarna tillhörde shia-samfundet. Även en granskning av historien visar att varje grupp har använt dessa hadither för att främja sina politiska och religiösa intressen och försökt tillskriva någon av sina egna personer de berörda kännetecknen. Av dessa skäl har jag kommit fram till att traditionerna om enbart Imam Mahdis framträdande är sanna, men att merparten av traditionerna om de detaljerade kännetecknen sannolikt är påhittade och att egenintresserade personer möjligen senare har lagt till dem till den Helige Profetens ursprungliga uttalanden. I böckerna av de personer som under olika tider falskeligen har gjort anspråk på att vara Mahdi ser man också att det var just dessa traditioner som utgjorde informationsunderlaget för all deras uppvigling och villfarelse.

Efter att noggrant ha granskat den Helige Profetens (fvmh) profetior har jag sett att deras karaktär aldrig liknar haditherna om Mahdis framträdande. Den Helige Profeten (fvmh) beskrev aldrig på detta sätt de detaljerade kännetecknen på någon som skulle träda fram. Han brukade visserligen beskriva de stora och grundläggande kännetecknen, men att lämna detaljerade redogörelser var inte hans metod.

Fråga

I boken Den islamiska renässansrörelsen har behovet av Mahdis ankomst erkänts, men man har försökt beskriva vad Mahdis uppgift ska vara med enbart egna ord, utan att hänvisa till hadith. Det vore mer lämpligt att beskriva detta i ljuset av hadith. Dessutom har man inte diskuterat Mahdis ställning, egenskaper eller behovet av lydnad inför honom, utan räknat honom som en av de vanliga mujaddiderna. Även om indelningen i fullkomliga och ofullkomliga mujaddider kan ge intrycket att ordet mujaddid här kanske används i lexikal, inte terminologisk, betydelse, kvarstår att en mujaddid inte är syndfri medan Mahdi måste vara syndfri. Hur kan då Mahdi, trots denna tydliga skillnad, räknas till mujaddidernas led?

Svar

För det första bör man tänka över ordet Mahdi, som används i hadith. Den Helige Profeten (fvmh) använde ordet Mahdi. Det betyder den som har fått vägledning på den rätta vägen; ordet Hadi användes inte, eftersom varje person som följer den rätta vägen kan vara en Mahdi. För att högst markera en särskild egenskap användes ordet al-Mahdi. Avsikten var främst att uttrycka någon särskild egenskap hos den som skulle träda fram. Om denna särskilda egenskap sägs det i hadith att han, efter att kalifatssystemet enligt profetskapets metod (khilafat ala minhaj al-nubuwwah) har sönderfallit och jorden fyllts av orättvisa och förtryck, på nytt ska upprätta kalifatet enligt profetskapets metod och fylla jorden med rättvisa och billighet. Därför har den bestämda artikeln al lagts till före ordet Mahdi för att framhäva denna egenskap. Men det är fel att tro att islam har instiftat ett ärofullt ämbete som kallas Mahdi och att tro på honom och skaffa sig kunskap om honom är ett villkor för frälsning samt för islam och tron, på samma sätt som att tro på profeterna och lyda dem. Det finns inte heller någon grund i hadith för föreställningen att Mahdi skulle vara en syndfri imam. Föreställningen att andra än profeter skulle vara syndfria är i själva verket ett rent uttryck för shia-tänkande. Den nämns inte i Koranen eller sunna.

Det bör förstås väl att Allah har tagit på sig ansvaret att förklara de saker som tron och förnekelsen beror på, liksom de frågor som människans frälsning beror på. Dessa har förklarats i Koranen. Och i Koranen har de inte bara uttryckts genom antydningar och vinkar, utan tydligt och klart i otvetydiga ordalag. Allah säger själv: ”Det är mitt ansvar att visa människorna den rätta vägen.” Därför måste det som når denna betydelse i islam bevisas från Koranen. Det som tron och förnekelsen beror på kan inte grundas enbart på hadith. Hadither förmedlas genom vissa personer till andra personer. Av detta kan man högst få en korrekt uppfattning, inte säker kunskap. Det är självklart att Allah aldrig vill utsätta sina tjänare för svårigheter. De frågor som är så viktiga för Honom att de genom dem blir en skillnad mellan tro och förnekelse kan Han inte överlåta åt ett fåtal personers återberättelser. Så viktiga frågor kommer Allah naturligtvis att förklara i Sin Bok med otvetydiga ord. Allahs Sändebud kommer att förkunna dem brett och allmänt, eftersom han betraktar dem som en central del av sitt profetiska uppdrag, och de kommer att förmedlas till varje muslim på ett fullständigt och tvivelsfritt sätt.

Oavsett hur långsökt man tolkar frågan om Mahdi kan var och en se att hans ställning i islam inte är sådan att någons muslimska identitet och frälsning beror på att känna till och erkänna honom. Om han hade haft en sådan ställning skulle detta ha förklarats i Koranen med otvetydiga ord, och den Helige Profeten (fvmh) skulle inte ha nöjt sig med att förklara det för endast några få personer, utan ha gjort sitt yttersta för att förmedla det till hela umman. Vi skulle ha sett honom förkunna denna fråga på precis samma sätt som vi ser honom förkunna tawhid och det hinsides livet. Den som har ens en smula djupare insikt i islamisk kunskap kan i själva verket inte för ett ögonblick tro att en fråga av så stor betydelse i islam kan överlåtas åt khabar al-wahid (en hadith där antalet återberättare i något led begränsas till en, två eller tre personer). Dessutom är khabar al-wahid av sådan art att hadithkännare som Imam Muslim (må Allah förbarma sig över honom) inte ens ansåg det önskvärt att ta med dem i sina samlingar. (Tarjuman al-Quran, Rabi al-awwal, Jumada al-akhir 1364 AH; mars–juni 1945 e.Kr.)

Mahdī-frågan

Fråga

Några gudfruktiga och uppriktiga personer har, med stöd av haditherna, framfört invändningar mot dina redogörelser om imām Mahdī i boken Den islamiska renässansrörelsen. Jag lägger fram deras invändningar inför dig. Bakom detta ligger min övertygelse att lydnad inför sharīʿa är oumbärlig i hela arbetet med kallelsen att upprätta religionen. Därför måste allt som härrör från din penna överensstämma med sharīʿa. Och om din penna någon gång uttrycker en felaktig uppfattning får det inte finnas någon tvekan när det gäller att rätta den.

(1) Det du har skrivit om imām Mahdī på sidorna 31 till 33 strider, enligt vår kunskap, mot haditherna. I detta sammanhang har jag studerat alla hadither i Tirmidhī och Abū Dāwūd. Av dem framgår att vissa hadithberättare utan tvekan tillhör khārijiterna eller shīʿiterna; men i Abū Dāwūd och Tirmidhī finns det också utan tvekan hadither vars berättare är pålitliga och sanningsenliga. De bevisar inte riktigheten i din uppfattning, utan motsäger den. Se som exempel hadithen hos Abū Dāwūd:

————————————————————-

(1) Läs från sidorna 23 till 25 i den nuvarande upplagan, från denna hadith till den sista hadithen. Du kommer att se att alla berättare är pålitliga. Dessutom har en återberättelse från Bayhaqī återgetts i Mishkāts Kitāb al-Fitan:

Mahdī kommer att vara ovetande om att han är Mahdī. De ovan nämnda haditherna motsäger detta påstående av dig. Se särskilt dessa ord:

Dessutom bör du begrunda dessa ord i en återberättelse hos Tirmidhī:

—————————————

(2) Ni har sagt att Mahdi kommer att vara en modern typ av ledare, och så vidare. Ni har inget hadith som stöder detta påstående. Om ni har det, låt oss veta det skriftligen. Det faktiska beviset till stöd för dem som uttrycker en motsatt uppfattning är att alla de muǧaddider som hittills har framträtt huvudsakligen har tillhört sufiernas krets.

(3) På grund av ert uttalande att han kommer att vara en modern typ av ledare hyser man misstanken att ni själv kommer att göra anspråk på att vara Imam Mahdi.

(4) I boken ’Tecken på Domedagen’ (författare: Maulana Shah Rafiuddin, översättare: Mawlavi Nur Muhammad) har flera hadither om Imam Mahdi återgetts med hänvisning till Muslim och Bukhari. Men efter att ha undersökt saken har jag inte funnit någon sådan hadith i Muslim eller Bukhari. I en hadith som citeras i denna bok sägs det att en röst ska höras från himlen när man svär trohetsed till Mahdi:

—————————–

Vad anser ni om denna hadith?

Svar

(1) Jag har tidigare lagt fram en sammanfattning av min undersökning av de hadither om Imam Mahdi som har nedtecknats i olika hadithböcker. För dem som anser att det är tillräckligt att ett påstående om Imam Mahdi finns omnämnt i någon hadithbok för att de ska godta det, eller som anser att det för att uppfylla undersökningens krav är tillräckligt att endast få veta huruvida berättarna är sanningsenliga, är det tillåtet att hysa den tro som de har funnit i haditherna. Men för dem som samlar dessa hadither, studerar dem jämförande och i många fall finner motsägelser mellan dem, och som dessutom har hela historien om konflikterna mellan Banu Fatima, Banu Abbas och Banu Umayya framför sig och tydligt ser att det i dessa konflikter finns otaliga hadither till olika gruppers fördel, medan de flesta av berättarna dessutom var personer som öppet hade anknytning till någon av parterna, är det svårt att godta alla detaljer i dessa hadither som korrekta. Även bland de hadither som ni själv har återgett finns———–det vill säga en hänvisning till svarta fanor. Av historien framgår att de svarta fanorna var Banu Abbas traditionella kännetecken. Dessutom framgår det av historien att man genom att lägga fram hadither av detta slag försökte bevisa att den abbasidiske kung Mahdi var den utlovade Mahdi. Om någon nu insisterar på att godta detta kan han göra det och förkasta den uppfattning som jag har uttryckt i boken Islamska renässansrörelsen. Det finns inget som säger att min uppfattning måste godtas av alla i varje historisk, teoretisk eller fiqh-relaterad fråga. Om någon inte finner någon av mina undersökningar i dessa frågor tilltalande, innebär det inte heller att det skulle vara haram för honom att samarbeta med mig i arbetet för att upprätta islam. Att olika uppfattningar har uppstått bland de lärda inom hadith, tafsir, fiqh och andra vetenskaper är inte något nytt i vår tid.

(2) När jag säger att den utlovade Mahdi kommer att vara en ledare av modern typ, menar jag inte att han kommer att raka av sig skägget, bära kostym och rock eller röra sig enligt det senaste modet. Jag menar i stället att han kommer att vara fullt insatt i kunskapen, vetenskapen, förhållandena och behoven i den tid då han föds. Han kommer att anta praktiska arbetsmetoder som är anpassade till sin samtid. Och han kommer att använda de apparater, metoder och hjälpmedel som upptäckts genom samtidens vetenskapliga forskning och undersökningar. Detta är ett oomkullrunkeligt och förnuftsbaserat påstående. Det behövs ingen hadith för detta. Om den ädle Profeten (s) kunde använda tidens skyttegravar, murbräckor (Battering Ram), stenkastningsmaskiner och liknande, kan den person som i en kommande tid träder fram för att på rätt sätt fullgöra uppgiften som den ädle Profetens efterträdare självfallet inte arbeta utan kontakt med stridsvagnar, flygplan, den moderna kunskapen och vetenskapen samt sin samtids förhållanden och frågor. Att skaffa sig de modernaste medlen och hjälpmedlen för styrka och att använda modern kunskap och vetenskap, industri och arbetsmetoder för att utvidga sitt inflytande är den naturliga vägen för varje grupp att uppnå sitt mål och för varje rörelse att vinna seger.

(3) Som svar på det ni sade, nämligen att detta väcker misstanken att jag själv kommer att göra anspråk på att vara imam Mahdi, kan jag inte säga annat än att en sådan misstanke inte kan komma från en person som fruktar Gud, känner sitt ansvar inför Gud och minns Guds befallning: ”Undvik de flesta misstankar; vissa misstankar är sannerligen synd.” Jag har beslutat att ge dem som har uttryckt sådana misstankar och försökt hålla människor borta från Jamaat-e-Islamis kallelse ett så fruktansvärt straff att de på intet sätt kommer att kunna undkomma det. Detta straff består i att jag, om Gud vill, ska träda inför Gud fri från alla slags anspråk. Därefter ska jag se vilket försvar dessa människor inför Gud kan lägga fram för sina misstankar och för att de genom att framföra dem hindrade människor från sanningens väg.

(4) Beträffande den hadith som nämns i boken Tecken på den yttersta dagen kan jag varken säga något positivt eller negativt. Om den är korrekt och sann, och den ädle Profeten (s) verkligen har meddelat att en röst från himlen kommer att höras när man avlägger bayʿa till Mahdi: ”Det är han som är Guds kalif, Mahdi. Lyssna till honom och lyd honom”, då är det omdöme jag framfört om detta i boken Den islamiska renässansrörelsen felaktigt. Men jag förväntar mig inte att den ädle Profeten (s) skulle säga något sådant. Genom att studera den heliga Koranen kan man förstå att en sådan röst från himlen inte hördes ens när någon profet kom. Efter den siste profeten, Hazrat Muhammad (s), kommer inget ytterligare tillfälle att skilja mellan tro och otro att uppstå, och ändå hördes ingen sådan röst från himlen när han kom. Avgudadyrkarna i Mecka fortsatte att kräva att någon ängel måste följa med dig och meddela oss att denne är Guds profet. Eller också måste det finnas något tydligt tecken genom vilket man utan tvetydighet kan veta att du är profet. Men Allah den Allsmäktige avvisade alla dessa krav och förklarade på olika ställen i Koranen orsakerna till att de inte godtogs: att blotta sanningen fullständigt, så att inget utrymme återstår för ett intellektuellt prov, är oförenligt med Guds visdom. Hur kan man då acceptera att Allah den Allsmäktige skulle ändra denna sin ordning enbart när det gäller imam Mahdi och låta en röst från himlen höras vid hans bayʿa: ”Det är han som är Guds kalif, Mahdi. Lyssna till honom och lyd honom”? (Tarjuman-ul-Quran, Rajab 1365 AH, juni 1946.)

Slut