Våra ord

All lovprisning tillkommer Allah, vår Skapare, Uppehållare och Herre, den Upphöjde. Hans barmhärtighet och nåd mot oss är gränslös och outsinlig. Välsignelser och frid över vår ledare och vägvisare, den siste profeten, Allahs sändebud Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid.

Genom den Upphöjde Allahs oändliga nåd ger Sayyid Abul A’la Maududis forskningsakademi nu ut verket Fiqh as-Sunnah, författat av den framstående faqihen och shariaexperten i vår tid, al-Ustadh Sayyid Sabiq, efter att ha översatt och redigerat det från arabiska till bengaliska, för bengaliskspråkiga läsare. Verket ges ut i tre volymer.

Detta verk är ett odödligt mästerverk inom fiqhvetenskapen. Al-Ustadh Sayyid Sabiq författade verket på uppmaning, med uppmuntran och råd från martyr Hasan al-Banna. Verket är en vägledning för lärare och studenter som följer islam (praktiserande muslimer) i den moderna världen.

I fiqhvetenskapens historia kommer detta verk att förbli en milstolpe. Hittills har fiqhverk i regel skrivits utifrån olika madhhab. Men detta verks särdrag skiljer sig från och överträffar dessa verks. Kortfattat är verkets särdrag följande:

01. Det är inte ett fiqhverk som bygger på någon särskild madhhab.
02. Det är ett fiqhverk som bygger på bevis.
03. Vid behandlingen av shariah-bestämmelserna anges först de relevanta, självförklarande verserna.
04. Vid behandlingen av bestämmelserna anges därefter den relevanta sunnah från Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. De hadither som rör detta har citerats.
05. Föregångarnas, sahabahs, utsagor och handlingar har angetts.
06. När det gäller ijtihad, qiyas samt tolkningen av verser och hadither som kräver förklaring, anges tabi’inernas och tabi’ tabi’inernas mujtahidernas tolkningar och åsikter.
07. Senare mujtahid-faqihers åsikter har angetts.
08. Åsikterna hos olika madhhab och deras imamer har angetts.
09. Där det är tillämpligt och sådana finns tillgängliga har domar och yttranden från olika islamiska domstolar angetts.
10. På vissa ställen ges vägledning om den åsikt och väg som bör ges företräde.

Sammantaget är detta verk ett enastående verk som kan följas av vanliga muslimer, ahl al-hadith, ahl ar-ra’y och muqallider (anhängare) av olika madhhab.
Jag anser att varje bildad muslim behöver läsa verket och att det bör finnas i varje muslims hem, för att islamisk sharia ska följas på ett rent och korrekt sätt.

Om någon upptäcker ett fel i verkets översättning eller tryckning och meddelar utgivaren detta skriftligen till dennes adress eller per telefon, kommer felet, om Allah vill, att rättas i nästa upplaga.
Våra tankar, planer och samlade ansträngningar har nått sitt mål om islams efterföljare kan ha nytta av verket. Jag ber den Upphöjde Allah att godta denna ringa ansträngning från oss.

Abdus Shahid Nasim
Direktör
Sajjad Abu’l-A‘la Maududis forskningsakademi, Dhaka

Den martyrdödade imam Hasan al-Bannas förord

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

All lovprisning tillkommer Allah den Högste. Och må välsignelser och frid vara över vår ledare Muhammad, samt över hans följeslagare och anhängare.

ومَا كَانَ الْمُؤْمِنُونَ لِيَنْفِرُوا كَافَّةً، فلولا نَفَرَ مِن كُلِّ فِرْقَةٍ مِنْهُم طَائِفَةٌ لِيَتَفَقَّهُوا في الروسي ولِيُنذِرُوا قَوْمَهُمْ إِذَا رَجَعُوا إِلَيْهِمْ لَعَلَّهُمْ يَحل رون.

”Det var inte nödvändigt att de troende alla gav sig av samtidigt. Men varför skulle inte en grupp från varje samhälle ge sig av, så att de kunde fördjupa sig i religionens kunskap och sedan återvända och varna sitt eget folk, så att de kunde vara på sin vakt?” (Sura 9, at-Tawba: vers 122)

Ett av de främsta sätten att närma sig den Allsmäktige Allah är att sprida kunskap om islam och kallelsen till islam, och samtidigt sprida de islamiska reglerna, särskilt reglerna inom fiqh, så att människor på alla samhällsnivåer kan få tydlig kunskap om sin dyrkan och sina handlingar. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade:

”När Allah vill någon väl, ger Han honom djup kunskap om religionen. Kunskap kan endast förvärvas genom att studera. Profeterna, frid vare med dem, lämnade inga pengar eller ägodelar efter sig i världen; de lämnade endast kunskap om religionen. Den som förvärvar denna kunskap bör förvärva den i stor omfattning.”

Det enklaste, nyttigaste, mest tilltalande och mest fängslande sättet att studera islamisk fiqh, särskilt bestämmelserna som rör gudsdyrkan och de allmänna islamiska frågor som läggs fram för muslimer på alla nivåer, är att hålla fiqh fri från specifika fackliga och akademiska termer samt påhittade detaljbestämmelser. Samtidigt bör fiqh, så långt det är möjligt, på ett enkelt sätt knytas till Koranens och sunnans källor, och läsaren bör, närhelst tillfälle ges, göras medveten om islams visdom och välgörande aspekter. På så sätt kan de som studerar fiqh inse att denna studie kommer att skapa en nära relation mellan dem och Allah samt Hans Sändebud, och att den kommer att skänka dem stora välsignelser i detta liv och i det kommande. Detta kommer att ge dem den största uppmuntran att förvärva ännu mer kunskap om islam.

Allah den Allsmäktige skänkte den framstående åldrige lärde al-Ustadh Sayyid Sabiq inspiration och tawfīq att beträda denna väg. Därför skrev han detta verk, som innehåller en omfattande mängd kunskap och information, med enkla och lättflytande hänvisningar till källorna, och analyserade däri fiqhbestämmelserna på ett synnerligen vackert sätt. Om Allah vill kommer han genom detta inte bara att få en riklig belöning från Allah, utan också att kunna hänföra muslimer över hela världen, som är stolta över islam. Må Allah belöna honom på vederbörligt sätt för detta storslagna verk för religionen och umman samt för hans värdefulla bidrag till religionens daʿwa, låta människor dra nytta av honom och genom hans händer åstadkomma gott för honom själv och för folket. Amīn.

Hasan al-Banna

بسم الله الرحمن الرحيم

Författarens ord

All lovprisning och tacksamhet tillkommer Allah, världarnas Herre, Upprätthållare och Styresman. Må salāt och salām vara över vår vägledare Muhammad ﷺ, ledaren för alla människor i tidigare och senare generationer, över hans följeslagare och över dem som följer den väg han visade fram till dess att vedergällningens dag infaller.

Vi överlämnar den tredje volymen av verket Fiqhus-Sunnah till våra ärade läsare. Vi ber Allah, den Upphöjde och Välsignade, att göra verket till en källa till välgång för läsarna och att göra det till enbart ett medel för att vinna Hans välbehag. Han är tillräcklig för oss, och Han är den bästa Beskyddaren.

Sayyid Sabiq

Innehållsförteckning

Ämnen

Det tjugonde kapitlet: Krig och fred i islam

– Islam, fredens religion
– Islam är fredens ideal, inte maktens
– Relationer mellan människor
– Muslimernas inbördes relationer
– Att gripa till vapen mot upprorsmän
– Relationerna mellan muslimer och andra religiösa grupper
– Bevarandet av icke-muslimers religiösa frihet
– Förbjuden vänskap
– Erkännandet av individens rättigheter och värdighet
– Straffet för att kränka rättigheter
– När krig är tillåtet

Det tjugoförsta kapitlet: Jihad

– Hur jihad blev tillåtet i islam
– Hur och när jihad blev obligatoriskt
– När jihad blir en individuell skyldighet
– Vem jihad är obligatoriskt för
– Föräldrarnas tillstånd
– Borgenärens tillstånd
– Att ta emot hjälp av icke-troende och syndare i krig
– Att ta emot hjälp av svaga personer
– Jihads och martyrskapets rang
– Jihads rang
– Mujahiden är den bästa människan
– Paradiset är för mujahiden
– Mujahiden stiger hundra grader i paradiset
– Martyrskapets rang
– Förträffligheten i att stå vid gränsen på Guds väg och möta fienden
– Förträffligheten i att skjuta pilar med avsikten att göra jihad
– De nödvändiga egenskaperna hos en befälhavare
– Soldaternas ansvar och plikter
– Det är obligatoriskt att kalla till islam före kriget
– Att be till Gud inför kriget

Det tjugoandra kapitlet: Krig och fredsfördrag

– Det är obligatoriskt att stå fast under krig
– Att fly från en fiendestyrka som är dubbelt så stor
– Barmhärtighet och nåd i krig
– Nattliga angrepp mot fienden
– Krigets slut
– Fredsfördrag och vapenvila
– Dhimmafördraget

Det tjugotredje kapitlet: Jizya

– Bevisen för att jizya är föreskrivet enligt sharia
– Visdomen bakom införandet av jizya i sharia
– Från vilka jizya ska tas ut
– Ibn al-Qayyims uppfattning
– Villkoren för att ta emot jizya
– Jizyas storlek
– Extra jizya
– Det är förbjudet att ta ut något som blir betungande för Skriftens folk
– Jizya upphävs när någon antar islam
– Dhimmaavtalet är giltigt med både dem som bor tillsammans med muslimer och dem som bor avskilt
– När dhimmaavtalet blir ogiltigt
– Konsekvenserna av att bryta avtalet
– Icke-muslimers tillträde till moskéer och muslimska områden

Det tjugofjärde kapitlet: Ghanima, det vill säga krigsbyte

– Krigsbyte är tillåtet endast för den siste profetens umma
– Vem som har rätt till krigsbytet
– Hur krigsbytet ska fördelas
– Även den extra andelen av krigsbytet räknas som krigsbyte
– Den stridsutrustning som den dödade soldaten bar med sig tillfaller den som dödade honom
– Vilka som inte har någon andel av krigsbytet
– Lönearbetare och icke-muslimer får ingen andel
– Ghulul (att stjäla från krigsbytet)
– Ghulul är förbjudet
– Att dra nytta av livsmedel och liknande innan krigsbytet fördelas
– Den egendom som en muslim får hos fienden ska räknas som fiendens
– När en kämpande kafir antar islam

Det tjugofemte kapitlet: Krigsfångar

– Hur krigsfångar ska behandlas
– Det tjugosjätte kapitlet: Att förslava människor
– Hur slavar och slavinnor ska behandlas
– Sätt att frige dem

Det tjugosjunde kapitlet: Krigsbyte i form av land som återvunnits från kämpande kafirer

– Land som erövrats med våld
– När invånarna i ett område lämnar sina bostäder av rädsla eller genom en överenskommelse
– När man inte förmår odla upp ett skattepliktigt land
– Arv av land som erhållits som krigsbyte

Kapitel tjugoåtta: Fayʾ

– Fördelning och utdelning av fayʾ

Kapitel tjugonio: Säkerhetsavtal

– Vem har rätt att bevilja säkerhet?
– Följderna av att bevilja säkerhet
– När träder rätten att bevilja säkerhet eller skydd i kraft?
– Att bevilja säkerhet kollektivt
– Sändebudet räknas till dem som beviljats säkerhet
– Mustaʾmin (en person som söker skydd under en säkerhetsgaranti)
– Mustaʾmins rättigheter
– Mustaʾmins ansvar och skyldigheter
– Islamisk lag ska tillämpas på mustaʾmin
– Beslagtagande av mustaʾmins egendom
– Mustaʾmins arvsrätt

Kapitel trettio: Löften och avtal

– Att upprätthålla löftets värdighet
– Löftets villkor
– Att bryta ett löfte eller avtal
– För att undvika förräderi är det nödvändigt att meddela uppsägning av avtalet
– Några av Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, avtal

Kapitel trettioett: Eder

– Definitionen av en ed
– Ingen ed föreligger utan att Allahs namn eller egenskaper nämns
– Olika former av eder
– Att svära en ed som innebär att man betraktar sig själv som icke-muslim eller utanför islam
– Det är förbjudet att svära vid någon annan än Allah
– Om avsikten inte är att visa vördnad för den som eden avläggs vid
– Att svära vid skapelsen
– Edens villkor och beståndsdelar
– Sharias bestämmelser om eder
– Hur många typer av eder finns det och vilka är de?
– Meningslösa eder och deras bestämmelser
– Avsiktliga eder och deras bestämmelser
– Falska eder och deras bestämmelser
– Edens grund: avsikt och sedvänja
– Soningen för en ed

Det trettiotvå: Löften (nadhr)

– Definition
– Löften under den förislamiska tiden
– Löften är tillåtna i islam
– När är ett löfte giltigt och när är det ogiltigt?
– Det löfte som är tillåtet
– Villkorade och ovillkorade löften
– Löften till de döda
– Löfte att utföra dyrkan på en viss plats
– Att avlägga löfte till en särskilt from person
– Den som avlägger löfte att fasta men inte kan uppfylla det
– Ed om att ge ekonomisk välgörenhet
– Försoningen för ett löfte
– Om man dör innan man har uppfyllt sitt löfte att fasta
– Det trettiotredje: Handel
– Att gå ut mycket tidigt för att söka sitt uppehälle
– Tillåtna inkomster
– Det är obligatoriskt att känna till sharialagarna om köp och försäljning
– Definition av handel
– Handelns ställning enligt sharia
– Den rättsliga grunden för handelns tillåtlighet
– Följderna av att en handel genomförs på giltigt sätt
– Handelns beståndsdelar
– Villkoren för erbjudande och accept
– Att upprätta köp- och försäljningsavtal skriftligen
– Den stummes köp och försäljning
– Villkoren för att handeln ska vara giltig
– Villkoren för köpare och säljare
– Villkoren för varan
– Innebörden av att ta varan i besittning
– Att ha vittnen vid försäljningsavtal
– Försäljning över en annan försäljning
– Om en vara säljs till två personer tillkommer den den första köparen
– Kreditförsäljning och kontantförsäljning
– Förmedling är tillåten
– Försäljning under tvång
– Försäljning av den nödställde
– Försäljning av rädsla för förtryck
– Försäljning av en vara med undantag för en bestämd del
– Att göra vikt och mått korrekta
– Det är rekommenderat att väga något mer på vågen
– Vänlighet vid köp och försäljning
– Bedräglig försäljning
– Förbud mot försäljning genom att bestämma markens areal genom att kasta en sten
– Förbud mot försäljning grundad på en dykares dykning
– Förbud mot försäljning av fostret i ett djurs mage
– Förbud mot försäljning grundad på beröring
– Förbud mot försäljning grundad på att kasta
– Det är förbjudet att sälja något som har rövats, beslagtagits eller stulits
– Det är ogiltigt att sälja druvor till en vintillverkare och vapen under pågående oroligheter
– Försäljning av en vara som blandats med förbjudna ämnen
– Förbud mot att svära många eder
– Köp och försäljning inne i moskén
– Försäljning när fredagsbönen utropas till bön
– Tillåtligheten av tawliya, murabaha och wadī’a
– Köp och försäljning av Koranen
– Försäljning och uthyrning av hus i Mecka
– Försäljning av vatten
– Försäljning på villkor att varan återlämnas när priset återbetalas
– Köp av en vara som tillverkas enligt beställning
– Villkoren för att avtalet ska vara giltigt
– Försäljning av frukt och grödor
– Försäljning till den ursprungliga ägaren eller markägaren
– Hur känner man igen mognad?
– Försäljning av frukt som mognar stegvis
– Försäljning av vete medan det fortfarande är i axet
– Befrielse från ansvar för skador som orsakas av naturkatastrofer
– Villkoren för försäljning
– Den andra typen av villkor: ogiltiga villkor
– Försäljning med handpenning
– Försäljning på villkor att man friskriver sig från ansvar för alla fel
– Tvister mellan köpare och säljare
– Bestämmelser om ogiltig försäljning
– Vinst vid ogiltig försäljning
– Om varan förstörs innan den tas i besittning
– Om den sålda varan förstörs efter att den tagits i besittning
– Prisreglering
– Förbud mot prisreglering
– Prisreglering är tillåten vid behov
– Hamstring
– När blir hamstring förbjuden?
– När upphör rätten att häva?
– Khiyār al-shart eller tidsbegränsad ångerrätt
– Khiyār al-ʿayb eller ångerrätt på grund av fel
– Det är förbjudet att dölja fel på varan vid försäljning
– Bestämmelser om försäljning av en felaktig vara
– Tvist mellan köpare och säljare om fel på varan
– Köp av ruttna ägg
– Inkomst från en skuld
– Ångerrätt vid bedrägeri i försäljningen
– Ångerrätt på grund av att man blivit lurad vid köp och försäljning
– Köp av varor på vägen
– Att låtsas köpa för att höja priset
– Iqāla eller återgång från köp och försäljning
– Baiʿ al-salam
– Tillåtligheten av baiʿ al-salam
– Dess förenlighet med sharialagarna
– Villkoren för baiʿ al-salam
– Villkoren för kapitalet
– Villkoren för varan
– Villkoret om en bestämd tidsfrist
– Det är inget villkor vid baiʿ al-salam att varan finns hos säljaren
– Avtalet blir inte ogiltigt om platsen för överlämnandet inte anges
– Baiʿ al-salam av mjölk och mogna dadlar
– Att vid baiʿ al-salam ta emot en annan vara i stället för den angivna varan

Det trettiofjärde: Riba eller ränta

– Bestämmelser
– Den rättsliga grunden för förbudet mot ränta
– Olika typer av ränta
– Ränta på grund av uppskov
– Ränta genom ökning
– Orsaken till förbudet
– Försäljning av ett djur i utbyte mot kött
– Försäljning av dadlar i utbyte mot torkade dadlar
– Kreditförsäljning till ett pris som överstiger det verkliga värdet
– Det trettiofemte: Qard eller lån
– Dess tillåtlighet enligt sharia
– Låneavtalet
– Villkoret att en tidsfrist fastställs
– Vilka saker får lånas?
– Ett lån som ger vinst är ränta
– Att kräva återbetalning av ett lån före döden
– Den rikes dröjsmål är orätt
– Det är rekommenderat att ge den fattige gäldenären uppskov
– Att efterskänka en del av lånet före tidsfristens utgång

Det trettiosjätte: Rahn eller pant

– Pantens tillåtlighet
– Villkoren för att panten ska vara giltig
– Panthavarens nyttjande av den pantsatta egendomen
– Kostnaderna för och nyttan av den pantsatta egendomen
– Den pantsatta egendomen som anförtrott gods
– Panten kvarstår tills lånet har betalats
– När panten går förlorad
– Att ställa som villkor att panten ska säljas när tidsfristen löper ut
– När upphör panten?

Det trettiosjunde: Jordbruk

– Jordbrukets dygd
– Gemensamt jordbruk eller arrende på andelsbasis
– Tillåtligheten av gemensamt jordbruk
– Bemötande av haditherna om förbudet mot gemensamt jordbruk
– Att arrendera mark mot pengar
– Ogiltigt andelsjordbruk
– Att odla upp obrukad mark
– Villkoren för att odla upp obrukad mark
– Härskarens tillstånd
– När upphör äganderätten?
– Den som odlar någon annans mark utan dennes vetskap
– Tilldelning av mark, vattenområden och gruvor
– Att ta mark från den som låter den ligga obrukad

Kapitel trettioåtta: Ijāra eller uthyrning

– Definition
– Giltigheten av ijāra eller uthyrning
– Skälen till ijāras giltighet
– De grundläggande beståndsdelarna i ett ijāra- eller hyresavtal
– Villkor för uthyraren och hyrestagaren
– Villkor för ijāras eller hyresavtalets giltighet
– Att ge ersättning för tillbedjan
– Barberarens inkomst
– Att föreskriva villkor om att ersättningen ska betalas omedelbart eller senare
– När ersättningen eller hyran blir förfallen
– När det föremål som berörs av ett arbetsavtal förstörs
– Att anlita en barnmorska
– Giltigheten av att anställa någon i utbyte mot mat och kläder
– Att arrendera mark
– Att hyra djur
– Att hyra ett hus för boende
– Att hyra ut ett hyrt föremål vidare
– Om det hyrda föremålet går förlorat

Kapitel trettionio: Arbetare eller tjänare

– Privat anställd
– Gemensamt eller kollektivt anställd
– Upphävande eller avslutande av hyra eller anställning
– Att återlämna det hyrda föremålet

Kapitel fyrtio: Mudāraba

– Definition och bestämmelser
– Skälen till mudārabas legitimitet
– Mudārabas grundläggande beståndsdelar
– Mudārabas villkor
– Företagaren är förvaltare av anförtrott gods
– Om företagaren överför kapitalet till någon annan
– Företagarens utgifter
– Att upphäva mudāraba
– Företagarens åtgärder när kapitalägaren avlider
– Kravet på kapitalägarens närvaro vid fördelningen

Kapitel fyrtioett: Hawāla

– Definition
– Hawālas giltighet
– Om påbudet innebär en skyldighet eller anger något rekommenderat
– Villkor för hawālas giltighet
– Befrias överlåtaren av skulden från sitt ansvar genom hawāla?
– Kapitel fyrtiotvå: Shufʿa
– Definition
– Giltighet
– Skälen till dess legitimitet
– Shufʿa för icke-muslimska medborgare
– Att begära delägarens tillstånd före försäljning
– Att använda list och knep för att upphäva rätten till shufʿa
– Villkor för shufʿa
– När det finns flera som gör anspråk på shufʿa
– Arv av rätten till shufʿa
– Köparens ingripande
– Om köparen bygger något på den köpta egendomen innan anspråk på shufʿa framställs
– Förlikning för att upphäva shufʿa
– Kapitel fyrtiotre: Wakāla eller representation
– Definition
– Wakālas giltighet
– Wakālas grundläggande beståndsdelar
– Villkorad och ovillkorad wakāla
– Wakālas villkor
– Villkor för muwakkil, det vill säga den som utser representanten
– Villkor för att vara representant
– Villkor för den handling som representanten utses att utföra
– Vilka handlingar representation är giltig för
– Representantens ansvar
– Att utse en representant eller advokat för att driva in en fordran
– Advokatens erkännande på muwakkils vägnar
– En advokat som utsetts för att driva in en fordran är inte en representant för att ta egendomen i besittning
– Att utse en representant för att verkställa qiṣāṣ
– Representant vid försäljning
– När representanten köper för egen räkning
– Att utse en representant för köp
– När representationsavtalet upphör

Det fyrtiofjärde kapitlet: Utlåning

– Definition
– Hur utlåning sker
– Villkoren för utlåning
– Att låna ut det man har lånat och hyra ut det
– När långivaren får kräva tillbaka sin egendom
– När återlämnande är obligatoriskt
– Låntagarens ansvar

Det fyrtiofemte kapitlet: Deposition

– Definition och bestämmelser
– Ersättning
– Depositionens förvarares utsaga ska godtas tillsammans med hans ed
– Om han hävdar att den deponerade egendomen har blivit stulen
– Om förvararen av den deponerade egendomen avlider

Det fyrtiofjärde kapitlet: Olagligt besittningstagande

– Definition
– Sharias bestämmelser om olagligt besittningstagande
– Att bygga eller odla på mark som tagits i olaglig besittning
– Förbudet mot att dra nytta av egendom som tagits i olaglig besittning
– Bevarande av egendom
– Den som finner sin egendom hos någon annan har större rätt till den
– Att öppna dörren till en fågelbur

Det fyrtiosjunde kapitlet: Hittebarn

– Definition och bestämmelser
– Vem som är mest lämpad att ta hand om hittebarnet
– Underhåll
– Hittebarnets arvsrätt
– Att göra anspråk på hittebarnets härstamning

Kapitel fyrtioåtta: Herrelös egendom eller upphittad egendom

– Definition
– Bestämmelser
– Herrelös egendom i Haram al-Sharif
– Tillkännagivande av upphittad egendom
– Undantag för matvaror och obetydliga föremål
– Borttappade getter och får
– Borttappade kameler, kor, hästar, åsnor och mulor
– Kostnader för ett borttappat djur

Kapitel fyrtionio: Halal och haram i fråga om livsmedel

– Definition av föda
– Mubah
– Vattendjur
– Saltvattenfisk
– Vatten- och landdjur
– Halala landdjur
– Fyrfotadjur
– Livsmedel som uttryckligen har förklarats haram
– Delar som skilts från ett levande djurs kropp
– Förbudet mot åsnor och mulor
– Rovdjur och rovfåglar är haram
– Djur som äter orenheter är haram
– Orena ting är haram
– Djur som sharia har befallt att man ska döda är haram
– Sådant om vilket man har förblivit tyst
– Importerat kött
– Det är tillåtet att äta haram föda i nödläge
– Gränserna för nödläge
– Den mängd haram föda som får ätas
– Man anses inte vara i nödläge även om någon annans föda finns tillgänglig
– Är alkohol halal som behandling?

Kapitel femtio: Slakt enligt sharia

– Vad som krävs för att slakten ska vara giltig
– Djur som slaktats av Bokens folk
– Djur som slaktats av elddyrkare och sabeer
– Sådant som är makruh vid slakt
– Slakt av ett djur som står inför döden eller är sjukt
– Att dra tillbaka handen innan slakten är fullbordad
– Att skada djuret när slakt blivit omöjlig
– Slakt av ett foster

Kapitel femtioett: Jakt

– Definition och bestämmelser
– Vilket byte som är haram
– Att döda djur utan ett nyttigt syfte
– Jägarens villkor
– Jakt med ett vapen som orsakar sår och med ett djur
– Villkor för jakt med vapen
– Villkor för jakt med ett jaktdjur
– När två jaktdjur delar på att fånga ett byte
– Jakt med en judes eller kristens jakthund
– Att finna bytet levande
– Om bytet hittas dött efter att ha skadats

Kapitel femtiotvå: Qurbani

– Shariahs bestämmelser om qurbani
– Definition
– Qurbanins förtjänster
– Bestämmelser om qurbani
– När qurbani blir obligatorisk
– Visdomen bakom qurbani
– Vad som gör qurbani giltig
– Qurbani med ett kastrerat djur
– Djur som inte får användas till qurbani
– Tidpunkten för slakten
– En qurbani är tillräcklig för en familj
– Det är tillåtet för flera personer att dela på en qurbani
– Fördelning av qurbaniköttet
– Den som utför qurbani får själv slakta

Kapitel femtiotre: Aqiqah

– Definition och bestämmelser
– Förtjänster
– Vad ska slaktas för en pojke respektive en flicka?
– Tidpunkten för slakten
– Att utföra aqiqah och qurbani samtidigt
– Att ge namn och raka håret
– De bästa namnen
– Namngivning med vissa namn som är makruh
– Att läsa adhan i det nyfödda barnets öra
– Några jahilitiska sedvänjor i samband med det nyfödda barnet
– Att låta barnet få hål i öronen

Kapitel femtiofyra: Kafala (att gå i borgen)

– Definition
– Den betalningsskyldige eller gäldenären
– Giltigheten av kafala eller borgen enligt sharia
– Omedelbar, villkorad och tidsbestämd borgen
– Att samtidigt kräva tillbaka skulden från både borgensmannen och gäldenären
– Olika former av kafala
– Personlig borgen
– Ekonomisk borgen
– Borgensmannens krav på gäldenären att betala det som är honom skyldigt
– Några bestämmelser om kafala

Kapitel femtiofem: Musaqat

– Definition
– Bestämmelser
– Musaqats grundläggande delar
– Villkor
– För vilka grödor musaqat är tillåtet
– Musaqis ansvar
– När musaqin blir oförmögen att utföra arbetet
– Om någon av parterna i musaqat-avtalet avlider

Det femtiosjätte kapitlet: Avtal om ospecificerat arbete (juʿāla)

– Giltighet

Det femtiosjunde kapitlet: Partnerskap eller shirkah

– Definition
– Giltighet
– Olika former av shirkah
– Shirkah i ägande eller gemensamt ägande
– Bestämmelser om gemensamt ägande
– Avtalsbaserad shirkah
– Olika former av avtalsbaserad shirkah
– Shirkahs grundelement
– Bestämmelser
– Shirkah al-ʿinān eller shirkah baserad på olika stora andelar
– Shirkah al-mufāwaḍah eller shirkah baserad på lika stora andelar
– Shirkah al-wujūh eller gemensam affärsverksamhet utan kapital
– Shirkah al-abdān eller gemensam verksamhet baserad på arbetsinsatser
– Partnerskap inom boskapsskötsel
– Några sätt att bilda en giltig shirkah

Det femtioåttonde kapitlet: Livförsäkring

Det femtionionde kapitlet: Förlikning och uppgörelse

– Definition
– Förlikningens giltighet
– Förlikningens grundelement
– Förlikningens villkor
– Den som godtar förlikningen
– Villkoren för det som utbyts i förlikningen
– Villkoret för den omtvistade rättighet vars förlikning eftersträvas
– Olika former av uppgörelse genom förlikning
– Förlikning på grundval av ett erkännande
– Uppgörelse efter ett bestridande
– Uppgörelse grundad på tystnad
– Islams rättsliga bestämmelse om uppgörelse efter bestridande eller tystnad
– Uppgörelse genom att en del av en långfristig skuld betalas i förtid

Det sextionde kapitlet: Rättskipning

– Det främsta syftet med alla Allahs profeters sändning var att upprätta rättvisa
– Islams rättskipningssystem
– Vad domar ska grundas på
– Rättvisans ställning
– Kraven på en domare
– Att döma trots att man är obehörig
– Den sharialagliga metoden för rättskipning
– Mujtahiden belönas
– Vad domaren ska göra
– Umar (må Allah vara nöjd med honom) om rättskipningsfrågor
– Domarens medling
– Domens yttre rättsverkan
– Domarens dom beträffande en frånvarande person som saknar ombud
– Domarens dom mot icke-muslimer
– Kan fordringsägaren driva in sin fordran utan att framställa något krav, om gäldenären förhalar?
– När en ny slutsats uppstår hos domaren
– Ett exempel på rättskipning under islams första tid

Det sextioförsta kapitlet: Anspråk och bevis

– Definition
– Vems anspråk är giltigt?
– Ett anspråk utan bevis saknar värde
– Käranden måste lägga fram bevis
– Kravet på att beviset ska vara avgörande
– Metoder för att bevisa ett anspråk

Det sextiotvåte kapitlet: Erkännande

– Definition
– Erkännandets giltighet
– Villkor för att erkännandet ska vara giltigt
– Återtagande av erkännandet
– Erkännandet är ett begränsat bevis
– Erkännandet är odelbart
– Erkännande av en skuld

Det sextiotredje kapitlet: Vittnesmål

– Definition
– Det är ogiltigt att vittna utan kunskap
– Sharias bestämmelser om vittnesmål
– Villkor för att ett vittnesmål ska godtas
– En dhimmis vittnesmål för en dhimmi
– Vittnesmål från en person vars karaktär är okänd
– En nomads vittnesmål beträffande stadsbor
– Den blindes vittnesmål
– Det minsta antalet vittnen
– När fyra vittnen krävs
– När tre vittnen krävs
– Vittnesmål av endast två män
– Vittnesmål av två män eller av en man och två kvinnor
– Vittnesmål av en man
– Vittnesmål om att ett barn har ammats
– Vittnesmål om ett barns skrik vid födseln

Det sextiofjärde kapitlet: Vittnesmål och ed

– Ed om man inte kan lägga fram vittnesmål
– Ska vittnesbevisning tas emot efter att eden har avlagts?
– Vägran att avlägga ed
– Eden ska avläggas utifrån den edskrävande partens avsikt
– Att avkunna dom genom att förena eden med vittnets vittnesmål
– Ovedersägliga indicier
– Tvist om hushållets lösöre
– Handskriven bevisning och handlingar

Det sextiofemte kapitlet: Självmotsägelse

– Självmotsägelse är av två slag
– Vittnets självmotsägelse eller återkallande av vittnesmålet
– Kärandens självmotsägelse
– Ogiltigförklarande av kärandens bevisning
– Två vittnens motstridiga vittnesmål
– Att låta vittnet avlägga ed
– Falskt vittnesmål
– Straffet för den som avlägger falskt vittnesmål

Det sextiosjätte kapitlet: Fängelse och fängelsestraff

– Fängelset är en plats för säkerhet och välfärd
– Olika former av frihetsberövande
– Att slå den anklagade
– Hur frihetsberövandet måste vara

Det sextiosjunde kapitlet: Tvång

– Definition
– Olika former av tvång
– Tvång att tala
– Anledningen till att versen uppenbarades
– Versen ger vägledning även i andra frågor än otro
– Vid tvång att uttala otroord är det bättre att förbli ståndaktig i principen
– Att tvinga någon till en olaglig handling
– Om någon begår ett brott under tvång ska det shariaföreskrivna hadd-straffet inte verkställas mot honom

Det sextioåttonde kapitlet: Klädsel

– Islamska rättsregler om klädsel
– Obligatorisk klädsel
– Rekommenderad klädsel
– Förbjuden klädsel
– Att bära silke och sitta på det
– al-Shawkānīs uppfattning
– Det är tillåtet för kvinnor att bära silke
– Att bära blandat silke
– Det är tillåtet för barn att bära silke
– Att bära ringar av guld och silver

Kapitel sextio nio: Kärl av guld och silver

– Kärl av andra metaller än guld och silver
– Att tillverka tänder och näsa av guld
– Kvinnors likhet med män
– Klädsel som sprider berömmelse
– Att fästa en annan kvinnas hår vid en kvinnas hår eller sätta på en peruk

Kapitel sjuttio: Bilder

– Att fotografera och tillverka statyer
– Det är tillåtet för barn att leka med dockor
– Det är förbjudet att ha bilder eller statyer i hemmet
– Bilder som saknar skugga
– Kapitel sjuttio ett: Tävlingar
– Tillåtligheten i att slå vad med varandra
– Situationer där vadslagning är förbjuden
– Det är inte tillåtet att fuska i tävlingar
– Det är förbjudet att plåga djur
– Att brännmärka djur och kastrera dem
– Att kastrera människor
– Att hetsa djur mot varandra
– Att spela kort eller tärning
– Att spela schack

Kapitel sjuttiotvå: Waqf

– Definition
– Hur många typer av waqf finns det?
– Waqfs rättsliga giltighet
– Hur upprättas waqf?
– När blir waqf obligatoriskt?
– Vilken egendom får respektive inte avsättas som waqf?
– Det är tillåtet att upprätta waqf till förmån för en enda person
– Om waqf upprättas till förmån för barn omfattas även barnbarn och barnbarnsbarn
– Att upprätta waqf till förmån för dhimmīer
– Kollektiv waqf
– Att upprätta waqf till förmån för sig själv
– Waqf utan angivet ändamål
– Att upprätta waqf under en sjukdom som leder till döden
– Att under sjukdom upprätta waqf till förmån för någon arvinge
– Att upprätta waqf till förmån för rika
– Det är tillåtet för förvaltaren av waqf-egendomen att ta ersättning ur waqf-egendomen
– Överskottet av waqf-egendomens avkastning eller intäkter ska användas till liknande ändamål
– Att omvandla en löftesgåva och waqf-egendom till något bättre än den ursprungliga formen
– Det är förbjudet att upprätta waqf på ett sätt som skadar arvingarnas intressen

Kapitel sjuttiotre: Hiba och hadiya

– Definition
– De islamiska bestämmelserna om hiba
– Hibas grundläggande delar
– Villkoren för hiba
– Villkoren för givaren av hiba
– Villkoren för den som får hiba
– Villkoren för det som ges som hiba eller gåva
– Hiba som ges av en sjuk person under den sjukdom som leder till hans död
– Överlämnandet av det som getts som hiba
– Att skänka hela förmögenheten
– Gåvans eller presentens motgåva
– Att ge ett av barnen företräde vid hiba
– Former för likabehandling av barnen
– Att återta hiba
– De hiba och gåvor som inte får återtas
– Att prisa gåvogivaren och be för honom

Det sjuttiofjärde kapitlet: Umma

Det sjuttiofemte kapitlet: Rubba

Det sjuttiosjätte kapitlet: Underhåll

– Ansvaret för föräldrarnas underhåll och att ta det ur sonens egendom
– Den välbärgade fadern ansvarar för sin behövande sons underhåll
– Underhåll av behövande släktingar
– Underhåll av djur

Det sjuttiosjunde kapitlet: Hajr

– Definition och indelning
– Hajr för den insolvente
– Att förhala betalningen trots förmåga att betala skulden
– Förbud mot transaktioner med den insolvente och försäljning av hans egendom
– Om den vara som lämnats på kredit återfinns oförändrad hos den insolvente
– Ingen hajr gäller den behövande
– Den lättnad som måste ges gäldenären
– Hajr för den omdömeslöse
– Den omdömeslöses handlingar
– Den omdömeslöses erkännande mot sig själv
– Tillkännagivande av att hajr har ålagts den omdömeslöse och den insolvente
– Hajr för den minderårige
– Tecken på att ha uppnått könsmognad
– Härskarens befallning är nödvändig för att överlåta egendom till en person som belagts med förbud
– Vem ska vara förmyndare eller وصي för den minderårige, den omdömeslöse och den sinnessjuke?
– Villkoren för att vara förmyndare eller وصي för den som belagts med hajr
– Förmyndarskap bör undvikas om man har svaghet
– Förmyndaren får äta av den föräldralöses egendom
– Den minderåriges underhåll
– Får en وصي ge bort något utan tillstånd?

Det sjuttioåttonde kapitlet: Wasiyya

– Definition
– Bestämmelserna om testamente
– Följeslagarnas testamenten
– Visdomen bakom testamentet
– När blir ett testamente berättigat?
– Villkorat testamente
– Villkoren för ett testamente
– Villkor för testatorn
– Villkor för den till vars förmån testamentet upprättas
– Villkor för den egendom som testamenteras
– Den mängd egendom som det är rekommenderat att testamentera
– Testamente av en tredjedel
– En tredjedel ska beräknas av hela egendomen
– Att testamentera mer än en tredjedel
– När blir ett testamente ogiltigt?

Det sjuttionionde kapitlet: al-Farāʾiḍ

– Definition
– Farāʾiḍs ställning i islamisk rätt
– Vikten av kunskapen om farāʾiḍ
– Rättigheter som rör kvarlåtenskapen
– Arvets grundläggande beståndsdelar
– Orsaker till arvsrätt
– Villkoren för arvsrätt
– Hindren för arvsrätt
– Vilka har rätt till kvarlåtenskapen?
– Aṣḥāb al-furūḍ
– Faderns olika situationer
– Den farfars situation som står i direkt uppstigande led
– Halvbroderns på mödernet olika situationer
– Makens olika situationer
– Hustruns situation
– Den frånskilda hustrun
– Den biologiska dotterns situation
– Den helsyskonssysterns situation
– Halvsystrarnas situation
– Sonens döttrars situation
– Moderns situation
– Moderns tre situationer
– Farmödrarnas och mormödrarnas situation
– I själva verket tre situationer för farmödrar och mormödrar
– ʿAṣaba
– Definition
– Hur många typer av ʿaṣaba finns det och vilka är de?
– Den egentliga ʿaṣaba
– Manlig ʿaṣaba
– Kvinnlig ʿaṣaba
– Beroende ʿaṣaba
– Metoden för att ge den manliga ʿaṣaba arvsrätt
– Icke-egentlig ʿaṣaba
– Partiellt och fullständigt berövande av arv
– Hur många typer av ḥujb finns det?
– Ḥujb som berövar någon arvsrätt
– Skillnaden mellan maḥrūm och maḥjūb
– ʿAwl
– Definition
– Några exempel på ʿawl
– Metoden för att lösa problem med ʿawl
– Radd
– Definition
– Radds grundläggande beståndsdelar
– Rättslärdas uppfattningar om radd
– Metoden för att lösa problem med radd
– Dhawū al-arḥām
– Fostret
– Med avseende på arvsrätt
– När fostret föds
– Barnet i moderns livmoder
– Graviditetens längsta och kortaste varaktighet
– Den försvunne
– Efter hur lång tid ska den försvunne betraktas som avliden?
– Den försvunnes arvsrätt
– Intersexuell person
– Definition
– Hur blir han eller hon arvinge?
– Den avfälliges arvsrätt
– Det utomäktenskapliga barnet och barnet som förnekats av den laglige maken
– Takharuj
– Definition
– Bestämmelsen
– Att få rätt till kvarlåtenskap utan arvsrätt
– Den som någon gör anspråk på som sin avkomling
– Den för vilken mer än en tredjedel testamenteras
– Bayt al-Māl
– Obligatoriskt testamente

Det tjugonde kapitlet: Krig och fred i islam

Islams religion av fred: En av de principer som islam har förankrat djupt i muslimernas hjärtan är fredens princip. Därför har den blivit en del av deras existens och tro. Ända från islams begynnelse och från början av dess ljusspridning har islam kallat mänskligheten till fred i alla jordens hörn och utformat en riktig metod som leder mänskligheten till fred.

Islam älskar livet, renar och förädlar det och väcker människors kärlek till det. Därför har islam befriat människorna från rädsla och fruktan och visat dem en utmärkt väg till deras försörjning, en väg som leder till livets utveckling och framsteg och är omsluten av den frodiga, gröna skuggan av omfattande trygghet. Ordet ”islam” är bildat från ordroten as-salām (fred). Detta eftersom både fred och islam ökar stabilitet, trygghet och sinnesfrid.

Ett av namnen på denna religions store Herre är as-Salām (den som skänker fred). Genom att ge mänskligheten principer samt vägar och metoder har Han nämligen skänkt den trygghet. Och denna religions Sändebud bar också fredens fana. Han är nämligen ett ljus som visar mänskligheten den sanna och rätta vägen. Han kom med godhetens och kunskapens ljus. Han säger om sig själv:

إِنَّهَا أَنَا رَحْمَةٌ مِّمْدَاةٌ”Jag är sannerligen en källa av barmhärtighet och vägledning.

Allah den Högste säger om sitt sändebudskap:وَمَا أَرْسَلْنَاكَ إِلَّا رَحْيَةٌ ”Jag har sänt dig endast som en nåd för världarna.” (Sura al-Anbiyā’, vers 107).

Muslimernas hälsning salam skapar samförstånd mellan hjärtan, stärker de ömsesidiga relationerna och knyter människan samman med hennes medbroder. Den bästa och Allah närmaste människan är den som hälsar först. Att hälsa med salam och sprida den är en del av den kunniga människans tro.

Allah den Högste har bestämt att ordet salam ska vara muslimernas hälsning för att visa att deras religion verkligen är fredens och trygghetens religion och att de söker och älskar fred. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade:

إِنَّ اللَّهَ جَعَلَ السَّلَام تَحِيةٌ لِّأُمْتِنَا وَأَمَادَاً لِأَهْلِ نِمْتِنَا

Allah har verkligen bestämt att utbytet av salam ska vara min ummas hälsning och gjort den till ett medel för trygghet för våra icke-muslimska medborgare.” Det är människans plikt att utbyta salam med varandra innan hon börjar tala med någon. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade:السلام قبل الكلام Salam före samtal.” (Tirmidhi, Abwāb al-Isti’dhān, kapitel 11.) [Imam Tirmidhi, må Allah förbarma sig över honom, säger: Detta är en munkar (förkastad) hadith. Jag hörde imam al-Bukhari säga att återberättaren Anbasa är svag och försummad inom hadithvetenskapen, och att Muhammad ibn Jazan är bortstött, övergiven och förkastad inom hadithvetenskapen (Tirmidhi).
I Koranen nämns att man först ska be om tillstånd och därefter hälsa med salam innan man går in i någon annans hus (se Sura an-Nur, vers 27) – översättarens anmärkning] .

Det beror på att salam innebär trygghet, och först efter att trygghet har uppnåtts kan samtal börja. Varje vuxen och förnuftig muslim ber sin Herre om att skänka frid åt Hans Profet, åt honom själv och åt Allahs rättfärdiga tjänare genom att hälsa dem med salam. Efter sin åkallan till Allah ägnar han sig åt världsliga sysslor med fred, barmhärtighet och välsignelse.
Om en icke-muslimsk krigare bland motståndarna på slagfältet uttalar hälsningen salam, blir det en muslimsk krigares ofrånkomliga plikt att avstå från att döda honom. Allah den Högste säger:

وَلَا تَقُوْلُوْا لِمَنْ الْفِي إِلَيْكُمُ السَّلَامَ لَسْتَ مُؤْمِنًا

Säg inte till den som hälsar er med salam: ’Du är inte troende.’ (Sura 4, an-Nisā’, vers 94).

Allah den Allsmäktiges hälsning till de troende kommer att vara salām.

وَتَعِيتُم يَوْمَ يَلْقُونَهُ سَلَامٌ

”Den dag då de möter Allah ska deras hälsning vara salām.” (Sura al-Ahzab: vers 44).

I det kommande livet kommer änglarna att hälsa människorna genom att framföra salām:

وَالْمَلَئِكَةُ بَدخُلُونَ عَلَيْهِم مِن كُلِّ بَابٍ سلم عليكم

Och änglarna ska komma till dem genom varje port och säga: ”Frid vare med er.” (Sura ar-Raʿd: verserna 23–24).

Och de rättfärdigas boningar kommer att vara fyllda av frid och trygghet:

وَاللَّهُ يَدَعُوا إِلى دَارِ السَّلام

‘Allah kallar till frälsningens boning. (Sura Yunus: vers 25).

لَمُرْدَارُ السَّلَامِ عِندَ رَبِّهِمْ För dem finns hos deras Herre fridens boning.’ (Sura al-An’am: vers 127).

Paradisets invånare kommer inte att höra eller tala om något annat än frid och trygghet.

لا يَسْمَعُونَ فِيهَا لقوا وَلَا تَأْثِيمًا إِلَّا قِيلًا سَلْمًا سَلْمَانِ

Där kommer de inte att höra något tomt eller syndigt tal, utan endast hälsningen: fred och fred. (Sura al-Waqi’a: verserna 25–26).

Islam är fredens ideal, inte styrkans: Islam har gjort upprättandet av rättvisa och billighet obligatoriskt och förbjudit förtryck och orättvisa. Däremot har den inbegripit uppriktighet, medkänsla, ömsesidigt samarbete, uppoffring och offer i sina ädla läror och höga värderingar. Detta gör livet vackert, fyller hjärtan med medkänsla och väcker en känsla av broderskap mellan människor. Islam respekterar människans samvete, värdesätter mänskligt tänkande och medvetande och betraktar förnuft, insikt och tankesätt som medel eller redskap för ömsesidig förståelse och enighet.

Islam tvingar ingen att anta någon särskild trosuppfattning. Den använder inte tvång för att få någon att anta en viss uppfattning om skapelsen, naturen eller mänskligheten. Inte ens när det gäller att anta en religion anser Islam att det finns något tvång eller någon påtvingning.’ Islams metod är att använda förnuft, eftertanke och inre insikt beträffande Allahs skapelse. Så säger Allah:

. لَا إِكْرَاءَ فِي الدني مَنْ تَبَيْنَ الرَّقْلُ مِنَ الْفِي

Det finns inget tvång när det gäller att anta religionen. Den rätta vägen har blivit tydlig från den villfarna vägen.’ (2:256).

وَلَوْ شَاءَ رَبِّكَ لَا مَنَ مَنْ فِي الْأَرْضِ كُلُّهُمْ جَمِيعًا أَفَالَسَ تَكْرِهُ النَّاسَ حَتَّى يَكُولُوا مُؤْمِنِينَ

Om din Herre hade velat, skulle alla på jorden utan undantag ha trott. Skulle du då tvinga människor att tro?’ (Sura Yunus: vers 99).

وَمَا كَانَ لِنَفْسٍ أَن تُؤْمِنَ إِلَّا بِإِذْنِ اللهِ ، وَيَجْعَلُ الرِّجْسَ عَلَى الَّذِينَ لَا يَعْقِلُونَ

Ingen kan tro utan Allahs tillstånd, och Han lägger orenhet över dem som inte använder sitt förstånd.’ (Sura Yunus: vers 100).

قُلِ الْقُرُوْا مَاذَا فِي السَّموسِ وَالْأَرْضِ وَمَا تَغْنى الأمسُ وَالنَّذَرُ عَنْ قَوْمِ لَا يَؤْمِنُونَ

Säg: ‘Betrakta det som finns i himlarna och på jorden.’ Tecknen och varningarna gagnar inte ett folk som inte tror.’ (Sura Yunus: vers 101).

Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, enda uppgift var att förkunna från Allah och kalla till Honom. Om detta säger Allah den Upphöjde:

يَايُّهَا النَّبِيُّ إِنَّا أَرْسَلْنَكَ عَامِدًا وَمُبَقِيرًا وَلَذِبْرًا وَدَاعِيًا إِلَى اللَّهِ بِاذْلِهِ وَسِرَاجًا مُنِيرًا

”O Profet! Vi har sänt dig som vittne, som förkunnare av glada budskap och som varnare, som en som på Allahs tillåtelse kallar till Honom, och som ett lysande ljus.” (Sura al-Ahzab: 45–46).

Mellanmänskliga relationer: Islam lovordar inte bara de ovan nämnda principerna, utan skapar också fredliga och trygga relationer mellan individer, mellan grupper och mellan länder. Därigenom fördjupas de ömsesidiga relationerna mellan muslimer och relationerna mellan muslimer och andra. En utförlig framställning av detta följer.

Muslimernas ömsesidiga relationer: Islam har kommit med målet att upprätta en sammanhållen enhet, förena hjärtan och ena människor från olika samhällsklasser. Denna enhet ska hålla sig borta från orsaker till splittring, svaghet, misslyckande och nederlag, så att budskapets storslagna mål, ädla syften och välgörande strävanden kan förverkligas. Dessa är: att dyrka Allah, upphöja Hans ord, etablera sanningen, göra det goda och kämpa för att upprätthålla de principer i vars skugga människor kan leva tryggt och ostört.

Av dessa skäl är Islam angeläget om att skapa goda relationer och nära band mellan samhällets medlemmar. Kännetecknande för denna relation är att den är en civil relation som växer och består. Den liknar inte andra materiella relationer, som upphör när det som förenar parterna tar slut och bryts när behovet är över. Denna relation är starkare än band genom blod, etnicitet, språk, land, materiellt välstånd och andra mänskliga förbindelser. Denna relation kräver att starka band skapas mellan muslimerna och att en sammanhängande och orubblig struktur byggs upp bland dem.

Det första av dessa band är tron. Den är den axel kring vilken de troende förenas. Denna tro skapar ett broderskapsband mellan de troende som är starkare än släktskapsbandet. Den Allsmäktige Allah säger:إِنَّمَا الْمُؤْمِنُون الحوة De troende är sannerligen varandras bröder.” (Sura al-Hujurat: 10).

وَالْمُؤْمِنُونَ وَالْمُؤْمِن بَعْضُهُمْ أَوْلِيَاء بَعْضٍ eller allierade.” (Sura al-Tawba: 71).

Allahs Sändebud sade:السيرامو الثلي ”Muslimen är muslimens bror.”

Trons natur är att förena och ena, inte att splittra eller skilja åt. Allahs sändebud, över honom frid, sade:الْمُؤْمِنُ الْفِ مَالُوفٌ وَلا خَيْرَ فِي لَا يَأْلِفَ وَلَا يُؤْلَف. منDet finns ingen godhet i den som inte skaffar vänner och inte blir vän med andra.

Den troende är en källa till styrka för sin troende broder. Den ädle Profeten, över honom frid, sade:

بعضا . الذين لِلْمُؤْمِن كَالْبَنْيَانِ يَعْلُ بَعْضُهُ ’En troende är för en annan troende som en byggnad, vars ena del stärker den andra.

Den troende känner medkänsla med den andres lidande, väcker hans känslor och gläds åt hans glädje. Han sörjer och känner sorg över hans sorg och bedrövelse och betraktar sig som delaktig i dem. Allahs sändebud, över honom frid, sade:

مثل المؤمِن فِي تَوْا بِهِمْ وَتَرَ احْهِمْ وَتَعَاطْفِهِمْ كَمَثَلِ الْجَسَدِ إِذَا اشْتَكَى مِنْهُ عَضُوْ تَدَاعَى لَهُ سَائِرٌ الْجَمَلِ بالعمى والسمر.

’När det gäller att visa ömsesidig kärlek, barmhärtighet och medkänsla liknar de troende en enda kropp. Om någon del av den drabbas av smärta på grund av feber och sömnlösa nätter, känner hela kroppen smärta och lider för dess skull.’ Genom uppmaningen att hålla samman och upprätthålla disciplin har islam stöttat och stärkt detta band. Samtidigt har den förbjudit alla medel och åtgärder som kan försvaga dess enade styrka och förmåga. Den samlade styrkan står alltid under Allahs beskydd och i skuggan av Hans hand. Den ädle Profeten, över honom frid, sade:

بَنَ اللَّهِ مَعَ الْجَمَاعَةِ وَمَنْ شَنْ قُلْ فِي النَّارِ ‘

’Allahs hjälp är med den samlade gemenskapen. Den som skiljer sig från gemenskapen skiljer sig och drivs till helvetet.’ Ett liv i gemenskap är av naturen en källa till ro för människan. Därefter kommer frågan om barmhärtighet och nåd. Allahs sändebud sade:

لْجَمَاعَةُ رَحْمَةٌ وَالْقُرْقَةُ عَذَابٌ”Jamaat är barmhärtighet, och splittring är straff.”

Jamaat (gemenskapen), hur liten den än är, är under alla omständigheter bättre än splittring. Ju fler medlemmar den har, desto bättre är det. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade:

الا ثنَانِ غير مِن وَاحِدٍ والثلاثة غير من الاثنين والاربعة غير من الثلاثَةِ فَعَلَيْكُمْ بِالْجَمَاعَةِ فَإِنْ الله لَن يَجْمَعَ أُمَّتِي إِلا عَلَى مُدَى.

”En gemenskap på två personer är bättre än en person, en gemenskap på tre personer är bättre än två personer, och en gemenskap på fyra personer är bättre än tre personer. Därför är det er plikt att hålla samman. Sannerligen kommer Allah den Upphöjde aldrig att ena hela min umma kring något annat än den rätta vägen.”

Alla former av tillbedjan i islam ska utföras gemensamt. Att exempelvis förrätta bönen i Jamaat är en mycket viktig sunnah. Det är tjugosju gånger mer belönat än att be ensam. Zakat är ett ömsesidigt utbyte mellan de rika och de fattiga. Fastan innebär att man gemensamt avstår från mat och dryck under en bestämd månad. Hajj är varje år en helig allmän sammankomst för muslimerna. De samlas från jordens alla hörn kring ett stort och heligt syfte. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade:

وما اجتمع قوم في بيت من بيوتِ اللهِ يَقْرَوْنَ الْقُرْآنَ وَيَتَدَا رَسُولَهُ بَيْنَهُمْ إِلَّا تَزَلَ عَلَيْهِمُ السَّكِينَةُ وحفتهم الرحمة وَذَكَرَهُ اللهُ فِي مَلَا عِندَهُ.

”När en grupp människor samlas i någon av Allahs hus för att recitera Koranen och undervisa varandra i den, sänker sig frid över dem, Allahs barmhärtighet omsluter dem och Allah nämner dem inför änglarna som är hos Honom.”

Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tyckte om att muslimerna höll samman, även i sin yttre struktur. En dag såg han några muslimer sitta åtskilda från varandra och sade: ”Samlas.” Då satte de sig tillsammans.

Församlingen tjänar å ena sidan som en kraft för att bevara Allahs religion och spelar rollen som en ständigt vaksam väktare av muslimernas världsliga intressen; å andra sidan förstör splittring och söndring både religionen och det världsliga livet. Islam har strängt förbjudit splittring. Detta är nämligen den öppna vägen till nederlag. Islam har varit så vaksam mot splittring och söndring att den inte har lagt lika stor vikt vid något annat som förstör muslimernas styrka, och dess oundvikliga följder är elände, misslyckande, förnedring och lidande. Den Allsmäktige Allahs ord:

ووَلَا تَكُونُوا كَالَّلِ مَن تَفَرَّقُوا وَاخْتَلَفُوا مِنْ بَعْدِ مَا جَاءَهُمُ الْبَيني وَأُولَئِكَ لَهُمْ عَلَ ابْ عَظِيمٌ

”Var inte som de som splittrades efter att de hade fått tydliga bevis och som blev oeniga sinsemellan. För dem väntar ett fruktansvärt straff.” (Sura Āl ʿImrān: 105).

وَلَا تَنَازَعُوا فَتَفْعَلُوا وَتَنْ مَبَ رِيحَكُمْ ‘

”Tvista inte med varandra, annars kommer ni att förlora ert mod och er makt och ert inflytande kommer att försvinna.” (Sura al-Anfāl: vers 46).

واعتصموا يصبْلِ اللَّهِ جَمِيعًا وَلَا تَفَرْقُواس ‘

”Håll alla fast vid Allahs rep och splittras inte.” (Sura Āl ʿImrān: vers 103).

ولا تَكُونُوا مِنَ الْمُشْرِكِينَ مِنَ الَّذِينَ فَرَّقُوا دِينَهُمْ وَكَانُوا شِيَعًا طَ

Och var inte bland polyteisterna, de som splittrade sin religion och blev uppdelade i olika grupper.’ (Sura ar-Rum: 31–32).

نَ إِنَّ الَّذِيْنَ فَرْقُوا دِينَهُمْ وَكَانُوا فِيعًا لَسْتَ مِنْهُرْ فِي غَيْوط

Du har inget ansvar för dem som splittrade sin religion och blev uppdelade i olika grupper.’ (Sura al-An’am: vers 159).

Guds sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade:وَلَا تَخْتَلِفُوا مَانَ مَنْ كَانَ قَبْلَكُمْ إِخْتَلَفُوا فَمَلَكُوا’Och tvista inte med varandra, eftersom de som levde före er tvistade och gick under.

Ingen gemenskap kan nå verklig enighet förrän var och en av dess medlemmar investerar all sin kraft och sitt stöd i att uppnå den. Detta stöd kan vara både materiellt och moraliskt, såsom rikedom, kunskap, åsikter och råd.

Mänskligheten är Allahs familj. Den som är mest älskad av Allah är den som är mest till nytta för Hans familj. Guds sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade till exempel:

غير الناس الفعمر للناسDen som är mest till nytta för människorna är den bästa av dem’.إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ إِلَمَاثَةَ اللُّمْقَانِ’Allah älskar att hjälpa den nödställde’.

افضوا تؤجرواMedla för andra, så kommer ni att belönas’.

En muslim är en spegel för en annan muslim. Han skyddar honom från undergång och vakar över honom bakom honom. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade:
.إِن أَحَلَ كَرِيرًاءٌ أَعَيْهِ فَانْ رَأَى مِنْهُ أَذًى فَلْيَصَلَّهُ عَنْهُ

Var och en av er är sannerligen en spegel för sin muslimske broder. Om han ser honom drabbas av något skadligt, ska han avlägsna det från honom.’

Så arbetar islam för att stärka och befästa denna relation, så att ett enat och starkt samhälle kan byggas upp. Därigenom kan det självt möta nya problem och förinta överträdarnas fientlighet. Hur mycket denna enighet behövs av muslimerna i vår tid! Med dess hjälp kan de uppfylla en religiös plikt inom islam, uppnå politiskt skydd och militär styrka samt säkra sin existens och sin individuella ekonomiska trygghet, vilket kommer att ge dem det välstånd de behöver.

De koloniala makterna har lämnat efter sig många skadliga följder i det muslimska samhället, såsom svaghet i religiositeten, moraliskt förfall och efterblivenhet inom vetenskap och kunskap. Därför är det endast genom att hela umman går framåt enad mot samma mål och med samma orubbliga hållning som det blir möjligt att befrias från dessa sociala skadeverkningar.

Att bära vapen mot rebeller: Att bära vapen mot rebeller räknas som en grundprincip för att bevara muslimernas inbördes relationer och band. När dessa relationer mellan dem bryts, broderskapets band försvagas och en grupp bland dem gör väpnat uppror mot en annan, blir det nödvändigt att bära vapen mot rebellerna tills de återvänder till rättvisans väg och den sociala ordningen. Den Allsmäktige Allah säger:

وإِن طَائِفَتِي مِنَ الْمُؤْمِنِينَ اقْتَتَلُوا فَأَصْلِحُوا بَيْنَهُمَا ، فَإِنْ بَلَى إِحْدهُمَا عَلَى الْأَخْرَى فَقَاتِلُوا الَّتِي تَبْغِي حَتَّى تَفِي إِلَى أَمْرِ اللهِ : فَإِنْ فَاءَتْ فَأَصْلِحُوا بَيْنَهُمَا بِالْعَدْلِ وَأَقْسِطُوا ، إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ المقسطين

Om två grupper av troende råkar i konflikt med varandra, så försona dem. Om den ena gruppen begår övergrepp mot den andra, så bekämpa den grupp som begår övergrepp tills den återvänder till Allahs befallning. Om den återvänder, så försona dem rättvist och handla rättvist. Allah älskar sannerligen dem som handlar rättvist. (Sura al-Hujurat: vers 9).

Av den ovan nämnda versen framgår att det blir nödvändigt för samhällets kloka och insiktsfulla personer att omedelbart ingripa när de troende hamnar i konflikt med varandra och försona de tvistande parterna. Om den ena sidan begår övergrepp mot den andra och inte svarar på försöken till försoning, blir det alla muslimers plikt att förena sig för att bekämpa denna rebelliska grupp och kuva den.

Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, kämpade mot rebellgruppen. På samma sätt kämpade Hazrat Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, mot dem som vägrade betala zakat. De rättslärda är eniga om att denna rebelliska grupp inte lämnar islam på grund av sitt uppror. Koranen har nämligen, samtidigt som den befaller att motstånd ska göras mot dem, beskrivit dem som troende. Såsom Allah den Allsmäktige säger:وَإِن طائِفَتَنِ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ اقْتَتَلُوا”Om två grupper av de troende råkar i strid med varandra” (Sura al-Hujurat: 9).

Därför får de av dem som flyr eller är sårade inte dödas, deras egendom får inte betraktas som krigsbyte, deras kvinnor och barn får inte tas till fånga, ersättning får inte krävas för de liv och den egendom som skadats under striderna, och de döda bland rebellerna ska tvättas, svepas i liksvepning, få begravningsbönen läst över sig och begravas.

Däremot betraktas de som dödas bland de rättfärdigas grupp som martyrer. Därför ska deras kroppar varken tvättas eller få begravningsbönen läst över sig. De dödades nämligen i ett krig som fördes på Allahs befallning och är likställda med dem som blev martyrer i krig mot de otrogna.

Samma bestämmelser gäller även vid ett väpnat uppror mot den imam (statsöverhuvud) som valts av den muslimska befolkningen i ett land som styrs enligt den islamiska sharias bestämmelser, om upproret syftar till att störta imamen för att hindra honom från att verka för samhällets och folkets bästa. Med andra ord måste vissa bestämda egenskaper finnas hos dem för att de ska betraktas som rebeller. Dessa är:

Ett: Att överge lydnaden mot den rättfärdige härskaren i den islamiska staten. Allah har ålagt muslimerna att lyda dem som leder deras gemensamma angelägenheter i enlighet med den islamiska sharian.

Två: Upproret måste utföras av en tillräckligt stark grupp, så att det krävs tillräckliga förberedelser, mobilisering av manskap och krig för att kuva dem. Om de däremot inte är tillräckligt starka, det vill säga om de är få till antalet eller saknar medel och utrustning för att försvara sig, betraktas de inte som rebeller. De kan nämligen lätt kontrolleras och kuvas.

Tre: De måste ha en godtagbar tolkning som grund för uppmaningen till väpnat uppror mot imamens styre enligt den islamiska sharian. Om de saknar en godtagbar tolkning är de krigförande mot regeringen, inte rebeller.

Fyra: De måste ha en ledare som alla erkänner. Utan en ledare kan nämligen ingen stark organisation bildas.

Fem. Detta uppror måste vara väpnat; enbart en obeväpnad protest är varken uppror eller krig, och medför inget straff. Detta är de upproriskas situation och Allahs bestämmelse beträffande dem.

Om någon däremot griper till vapen enbart av världsliga intressen, för att ta över statsmakten eller på grund av en konflikt med statschefen, ska detta betraktas som krig. Den Allsmäktige Allah säger, med hänvisning till att de militära bestämmelserna skiljer sig från bestämmelserna om uppror:

إنها جزءوا الَّذِينَ يُحَارِبُونَ اللهَ وَرَسُولَهُ وَيَسْعَوْنَ فِي الْأَرْضِ فَسَادًا أَن يَقَتَلُوا أَو يُصَلَّبُوا أَوْ تَقَطَّعَ أَيْدِيهِمْ وَأَرْجُلُهُم مِن خِلافٍ أَوْ يُنفَوْا مِنَ الْأَرْضِ ، ذَلِكَ لَهُمْ خِزْيٌ فِي الدُّنْيَا وَلَهُمْ فِي الْآخِرَةِ عَذَابٌ عَظِيمٌ إِلَّا الَّذِينَ تَابُوا مِن قَبْلِ أَن تَقْدِرُوا عَلَيْهِمْ فَاعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيرٌ

‘De som för krig mot Allah och Hans Sändebud och sprider fördärv på jorden – deras straff är att de dödas eller korsfästs, eller att deras händer och fötter huggs av på motsatta sidor, eller att de förvisas från landet. Detta är en förnedring för dem i denna värld, och i det kommande livet väntar dem ett fruktansvärt straff. Men de som ångrar sig innan ni (regeringen) får makt över dem ska inte straffas. Vet detta. Allah är sannerligen förlåtande, barmhärtig. (Sura al-Māʾida: verserna 33–34).

Beroende på brottets art är straffet för väpnade upprorsmakare, enligt domarens utslag, dödsstraff, korsfästelse, att händer och fötter huggs av på motsatta sidor, fängelse eller landsförvisning. Den av dem som dödas är en helvetets invånare, medan den som dödas när han bekämpar dem betraktas som martyr. Om båda grupperna strider på grund av blind stam- och grupplojalitet eller för att ta över statsmakten, betraktas båda grupperna som upprorsmakare och upprorsstraffet ska verkställas på dem.

Relationerna mellan muslimer och andra religiösa grupper: Relationerna mellan muslimer och andra religiösa grupper är relationer som upprätthåller ömsesidig kännedom, mänskligt samarbete, godhet samt rättvisa och opartiskhet. Den Allsmäktige Allah säger om ömsesidig kännedom:

يَأَيُّهَا النَّاسُ إِنَّا خَلَقْنَكُمْ مِنْ ذَكَرٍ وَأُنثى وَجَعَلْنَكُمْ هُعُوبًا وَقَبَائِلَ لِتَعَارَفُوا مَا إِنْ أَكْرَمَكُمْ عِنْدَ اللَّهِ انْقُكُمْ مَا إِنَّ اللَّهَ عَلِيمٌ خَبِيره

‘O människor! Vi har sannerligen skapat er av en man och en kvinna och gjort er till olika folk och stammar, så att ni ska kunna lära känna varandra. Den av er som är mest gudfruktig har högst rang inför Allah. Allah vet sannerligen allt och är fullt underrättad om allt. (Sura al-Hujurāt: vers 13).

Den Allsmäktige Allah säger, medan Han uppmanar till godhet och rättvisa:

لا يَنْمَكُرُ اللَّهُ عَنِ الَّذِينَ لَمْ يُقَاتِلُوكُمْ فِي الدِّينَ وَلَمْ يَخْرِمُوكُم مِّن دِيَارِكُمْ أَنْ تَبَرُوهُمْ وَتَقْسِطُوا النهر ما إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ الْمُقْسِطِينَ

“Allah förbjuder er inte att visa godhet och handla rättvist mot dem som inte har bekämpat er på grund av religionen och inte drivit bort er från era hem. Allah älskar verkligen de rättvisa.” (Sura al-Mumtahana: vers 8).

Dessa relationer förutsätter ömsesidigt utbyte av välfärd, att nyttan ökas, att samarbete erbjuds, att medkänsla visas och att de mänskliga relationerna stärks.

Det ovan nämnda faller inte under förbudet mot att ta de icke-troende till beskyddande vänner. Syftet med förbudet mot att ta de icke-troende till beskyddande vänner är att förbjuda att man ingår vänskapsfördrag med de icke-troende mot muslimerna samt att förbjuda deras ömsesidiga samarbete mot muslimerna. På samma sätt är syftet att förbjuda att man visar tillfredsställelse med deras otro. Detta eftersom de icke-troendes samarbete mot muslimerna är mycket skadligt för dīn al-Islams existens och innebär en försvagning av den muslimska ummans styrka. Att visa tillfredsställelse med otro är på samma sätt en form av otro, som får en muslim att fjärma sig från islam.

Däremot välkomnar islam den vänskap som innebär att skapa fred, bygga ett gott samhälle, ha ett gott ömsesidigt utbyte och utbyta välgång samt att samarbeta i goda gärningar och gudsfruktan.
Att bevara icke-muslimers religionsfrihet: När det gäller religiösa frågor erkänner islam jämlikhet och lika rättigheter mellan muslimer och människor av andra trosuppfattningar. De rättigheter som muslimska medborgare har har även icke-muslimska medborgare, och de sociala ansvar och skyldigheter som åligger muslimer åligger även dem. Till den religionsfrihet som beviljas dem hör:

Ett. Ingen icke-muslimsk medborgare får utsättas för någon form av påtryckning eller tvång att överge sin religion eller anta en viss trosuppfattning. Allah den Upphöjde säger:

لَا إِكْرَاءَ فِي الرَّيْنِ قَلْ تَبَيِّنَ الرَّقْدَمِنَ الْفَرْعِ

Det finns inget tvång i religionen. Sannerligen har den rätta vägen blivit tydlig från den felaktiga vägen.’ (Sura al-Baqara; vers 256).

Två. Ahl al-Kitab, det vill säga judarna och de kristna, har rätt att följa bestämmelserna i sina respektive religioner. Därför får deras kyrkor inte förstöras, och deras kors får inte heller brytas sönder. Allahs sändebud, frid vare med honom, sade:آترکو می و مایل بنونLåt dem utöva sin egen religion.

Till och med en judisk eller kristen hustru till en muslimsk man har rätt att gå till en kyrka eller synagoga för sin egen bön. Mannen har inte rätt att hindra henne från detta.

Tre. Islam har förklarat de livsmedel som är tillåtna för icke-muslimer enligt deras religion som tillåtna för dem. Deras svin får inte dödas, och de får inte hindras från att dricka alkohol så länge det är tillåtet enligt deras religion. På så sätt har islam visat större tolerans gentemot dem än gentemot muslimer. I detta samhälle är alkohol och svinkött helt förbjudna och straffbara handlingar för muslimer.

Fyra. När det gäller äktenskap, skilsmässa och försörjningen av familjemedlemmar består deras religiösa frihet. De får fritt förfoga över och använda sin egendom efter eget önskemål, utan några begränsningar eller tvång.

Fem. Islam har skyddat deras heder, värdighet och rättigheter och gett dem frihet att delta i samvetsgranna och förnuftiga samtal och debatter på ett artigt sätt i stället för med hårdhet. Allah säger:

ولا تُجَادِلُوا أَهْلَ الْكِتَبِ إِلَّا بِالَّتِي مِنْ أَحْسَنُ إِلَّا الَّذِينَ ظَلَمُوا مِنْهُ وَقُولُوا آمَنَّا بِالَّذِي أَنْزِلَ إِلَيْنَا وَأُنْزِلَ إِلَيْكُمْ وَالْمَنَا وَالْمُكْرَ وَاحِدٌ وَنَحْنُ لَهُ مُسْلِمُونَ

‘Argumentera inte med Ahl al-Kitab annat än på det bästa sättet, med undantag för dem bland dem som handlar orätt, och säg: Vi tror på det som har sänts ned till oss och det som har sänts ned till er. Vår gud och er gud är en och samma, och vi underkastar oss Honom. (Sura al-Ankabut: vers 46)

Sex. Enligt vissa madhhabers uppfattning står de och muslimerna under samma bestämmelser när straff för brott verkställs. Även om en muslim och en icke-muslim inte kan ärva varandra, har de när det gäller att ärva varandra rättigheter som motsvarar muslimernas inbördes rättigheter. Därför ärver han inte sin muslimske släkting, och en muslim ärver inte heller sin icke-muslimske släkting.

Sju. Islam har gjort det tillåtet för muslimer att äta judars och kristnas livsmedel och köttet från djur som de har slaktat, och har även gjort det tillåtet att gifta sig med deras kvinnor. Den Allsmäktige Allah säger:

الْيَوْمَ أُحِلَّ لَكُم الطيب ، وطَعَامُ الَّذِينَ أوتُوا الْكِتَبَ حِلٌّ لَكُمْ وَطَعَامُكُمْ حِلٌّ لَهُمْ وَالْمُحْصَنَت مِن الْمُؤْمِني والمحصن من الذين أوتوا الكتب مِن قَبْلِكُم إِذا اتيتمو من أجور من محصنين عمير مُسْفِعِينَ وَلَا مُتَّخِلِي أَعْدَانِ مَا

وَمَن يَكْفُرْ بِالْإِيْمَانِ فَقَدْ حَبِطَ عَمَلَهُ وَهُوَ فِي الْأَمِيرَةِ مِنَ الْخَسِرِينَ

‘I dag har alla goda ting gjorts halal för er. Och de som har fått Skriften har livsmedel som är halal för er, och er mat är halal för dem [Enligt islamisk sharīʿa är endast sådana livsmedel och drycker som är halal för muslimer halal för muslimer hos judar och kristna. På samma sätt är endast köttet från halal-djur hos dem halal för muslimer, om djuret har slaktats i Allahs namn. (Översättarens anmärkning)] samt kyska kvinnor bland de troende och kyska kvinnor bland dem som fick Skriften före er. Det är halal för er att gifta er med dem när ni har gett dem deras brudgåva, inte för öppet äktenskapsbrott eller för att ta hemliga älskarinnor. Den som förnekar tron har fått alla sina gärningar omintetgjorda och kommer i det kommande livet att tillhöra förlorarna’ (Sura al-Māʾida: vers 5).

Åtta. Islam har gjort det tillåtet att umgås med icke-muslimer, besöka eller vårda deras sjuka, ge dem gåvor och ha liknande sociala förbindelser med dem, däribland köp, försäljning, handel och affärsverksamhet. Vid Profeten Allahs, frid och välsignelser vare med honom, död var hans järnrustning pantsatt hos en jude på grund av en skuld. Några av Profeten Allahs, frid och välsignelser vare med honom, följeslagare brukade slakta getter och får och säga till hans tjänare: ”Gå först med köttet till vår judiske granne.”

Författaren till verket ”Al-Badāʾiʿ waṣ-Ṣanāʾiʿ” säger: ”De som bor i en muslimsk stat ska köpa och sälja samt bedriva handel och affärer med varandra. Sociala förbindelser med icke-muslimska medborgare är tillåtna eftersom detta kan bli en anledning för dem att anta islam. Att låta dem bosätta sig i muslimska områden är dessutom mer ändamålsenligt för att uppnå detta mål. Därutöver har muslimerna många fördelar av handel, affärsverksamhet och sociala förbindelser med dem.”

Förbjuden vänskap: Detta är grundprincipen för muslimers relationer med icke-muslimer. Denna princip ska inte ändras så länge inga motsatta handlingar visar sig från de icke-muslimers sida. Om de däremot bedriver destruktiv och splittrande verksamhet mot muslimerna, uppträder fientligt mot muslimerna och förklarar krig mot dem, blir det ur islams synvinkel en obligatorisk och nödvändig plikt att bryta förbindelserna med dem. Politiska och diplomatiska åtgärder med dem ska dock även fortsättningsvis bedrivas på jämlik grund och enligt rättviseprincipen. Den ädla Koranen har riktat sina följares uppmärksamhet mot denna verklighet och gett dem tydliga och detaljerade anvisningar i denna fråga. Den Allsmäktige Allahs ord:

لا يَتَّخِلِ الْمُؤْمِنُونَ الْكَفِرِينَ أَوْلِيَاءَ مِن دُونِ الْمُؤْمِنِينَ ، وَمَن يَفْعَلْ ذَلِكَ فَلَيْسَ مِنَ اللَّهِ فِي شَيْءٍ إِلَّا أن تتقوا منهر تقةٌ ، وَيُصَلِّ ركم الله نَفْسَهُ .

”De troende ska inte ta de otrogna till beskyddande vänner i stället för de troende. Den som gör detta har ingen förbindelse med Allah, utom om ni vidtar försiktighetsåtgärder för att skydda er mot dem. Allah varnar er för Honom själv. (Sura Āl ʿImrān: vers 28).

Följande lärdomar kan dras av ovanstående vers:

Ett. En försiktig hållning måste intas när det gäller vänskap och ömsesidigt samarbete med icke-muslimska fiender, eftersom detta kan medföra risk för skada.

Två. Den muslim som blir vän med dem är avskild från Allah och har ingen förbindelse med Honom.

Tre. Men i en svag och rädd situation är det tillåtet att upprätthålla en yttre vänskap med dem för att skydda sig mot deras förföljelse och angrepp.

Den Allsmäktige Allah säger i den ädla Koranen:

بقرِ الْمُنفِقِينَ بِأَنْ لَهُمْ عَذَابًا أَلِيمًا الَّذِينَ يَتَّخِذُونَ الْكَفِرِينَ أَوْلِيَاءَ مِنْ دُونِ الْمُؤْمِنِينَ ايبتغون عِنْدَ هُمُ الْعِزَّةَ فَإِنَّ الْعِزَّةَ لِلَّهِ جَمِيعًا وَقَدْ نَزَّلَ عَلَيْكُمْ فِي الْكِتٰبِ أَنْ إِذَا سَمِعْتُم ايت الله يغْفَرُ بِهَا وَيُسْتَمْرًا بِمَا فَلَا تَقْعُدُوا مَعَهُمْ

حَتَّى يَخُومُوا فِي حَدِيدٍ غَيْرِهِ مِن الكُمْ إِذَا مِثْلَهُمْ إِنَّ اللَّهَ جامِعُ الْمُنْفِقِينَ وَالْكَفِرِينَ فِي جَهَنَّمَ جَمِيعًا الَّذِينَ يَتَر بصونَ بِكُمْ فَإِن كَانَ لَكُمْ فَتْحٌ مِنَ اللَّهِ قَالُوا أَلَمْ تَكُنْ مُعَكُمْ وَإِنْ كَانَ لِلْكُفِرِينَ نَصِيبٌ قَالُوا أَلَمْ تَسْتَحْوِذْ عَلَيْكُمْ

وَتَمْتَعْكُمْ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ فَاللَّهُ يحكم بينكم يَوْمَ الْقِيمَةِ وَلَن يَجْعَلَ اللهُ لِلْكَفِرِينَ عَلَى الْمُؤْمِنِينَ سَبِيلا

‘Ge hycklarna det glada budskapet att ett plågsamt straff väntar dem. Är det så att de som tar de otrogna till beskyddare och vänner i stället för de troende söker ära hos dem? All ära tillhör Allah. Han har ju uppenbarat för er i denna Skrift att när ni hör Allahs budskap förnekas och förlöjligas, ska ni inte sitta tillsammans med dem förrän de byter samtalsämne. Annars blir ni som de. Allah kommer sannerligen att samla hycklarna och de otrogna i Helvetet. De som väntar på att olycka ska drabba er säger, när Allah skänker er seger i strid: ”Var vi inte med er?” Men om de otrogna vinner något, säger de: ”Var vi inte starkare än ni, och skyddade vi er inte från de troendes grepp?” På Uppståndelsens dag kommer Allah att döma mellan er, och Allah kommer aldrig att ge de otrogna någon väg mot de troende.’ (Sura an-Nisāʾ: verserna 138–141).

Följande lärdomar kan dras av ovanstående verser:

För det första. Hycklarna tar de otrogna till vänner, utvecklar nära relationer med dem och hjälper i hemlighet de otrogna genom att överge vänskapen med de troende.

För det andra. Genom detta hoppas de vinna ära och makt hos de otrogna. Detta är i själva verket deras misstag, eftersom all ära och makt endast tillhör Allah och de troende. Den Allsmäktige Allahs ord:

لِلَّهِ الْعِزَّةُ وَلِرَسُوْلِهِ وَلِلْمُؤْمِنِينَ وَلَكِنَّ الْمُنْفِقِينَ لَا يَعْلَمُونَ ‘Makt och ära tillhör Allah, Hans Sändebud och de troende, men hycklarna förstår inte. (Sura al-Munāfiqūn: vers 8).

För det tredje. Dessa hycklare väntar på vad som snart ska hända de troende. När seger i strid och hjälp från Allah kommer till dem, säger de: ”Vi står med er i fråga om religionen och jihad.” Men när de ser de otrogna segra, säger de till dem: ”Skyddade vi er inte från deras straff genom att lämna muslimernas led och meddela er deras hemliga information?” Ge oss därför en del av det ni har fått.

Bland muslimerna fanns det vissa som upprätthöll vänskapsrelationer med de otrogna på grund av släktskap, grannskap eller vänskapsfördrag. Men denna vänskap var skadlig för muslimernas säkerhet. Därför varnade Allah den Allsmäktige muslimerna för sådana skadliga vänskapsrelationer och sade:

يأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَتَّخِذُوا بِطَانَةً مِّن دُونِكُمْ لَا يَأْلُونَكُمْ عَبَالًا ما وَدُّوا مَا عَنِتُرْجَ قُلْ بَدَتِ الْبَغْضَاءُ من أفواههم مدح وَمَا تُغْفى صدورهم أكبر طا قد بينا لكم الأيس إِن كُنتُمْ تَعْقِلُونَ .

”Troende! Ta inte andra än era egna som nära vänner. De kommer inte att försumma någon möjlighet att skada er. De önskar det som vållar er olycka. Hatet har redan visat sig på deras läppar, men det som deras hjärtan döljer är ännu värre. Vi har tydligt förklarat budskapen för er, om ni bara förstår. (Sura Āl ʿImrān: vers 118).

Av den ovan nämnda versen framgår att muslimerna har förbjudits att ta någon annan än sina egna som nära vän, det vill säga särskilt att avslöja sina hemligheter för dem. Denna närhet kommer nämligen inte att begränsas till att de önskar er olycka; de tycker dessutom om och gläder sig åt att ni drabbas av skada. Tecken på detta har visat sig i vissa av deras uttalanden om er. På grund av det starka hatet och avundsjukan är det svårt för dem att hålla detta dolt. Och det som de döljer i sina hjärtan är ännu värre än det som deras munnar har avslöjat.

En egenskap hos tron är att den troende vägrar att ta sin fiende som vän, även om denne är den person som står honom närmast. Den Allsmäktige Allahs ord:

لا تَجِدُ قَوْمًا يُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ يُوَادُّونَ مَنْ حَادَ اللهَ وَرَسُولَهُ وَلَوْ كَانُوا أَبَا لَهُمْ أَوْ أَبْنَا لَهُمْ أَوْ إِخْوَانَهُمْ أَوْ عَشِيرَ تمر أولئِكَ كَتَبَ فِي قُلُوبِهِمُ الْإِيمَانَ وَأَيْنَ هُم بِرُوحِ مِنْهُ .

”Du kommer inte att finna ett folk som tror på Allah och den Yttersta dagen och samtidigt tycker om dem som sätter sig upp mot Allah och Hans Sändebud, även om dessa skulle vara deras fäder, söner, bröder eller närmaste släktingar. Han har stärkt tron i deras hjärtan och styrkt dem med en ande från Honom. (Sura al-Mujādala: vers 22).

Av den ovan nämnda versen framgår tydligt att det inte är förenligt med saken att det bland muslimerna finns personer som gör sina fiender till vänner, även om dessa fiender är någons far, son eller nära anhörig. Koranens bestämmelse beträffande dem som stöder imperialismen och arabernas och muslimernas fiender är tydlig. Detta stöd är utan tvekan liktydigt med förräderi mot Allah, Hans Bok, Hans Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, samt mot muslimernas ledare och folk. De är aldrig uppriktiga när det gäller islams anspråk, historiens krav, grannens rättigheter, de förtrycktas rättigheter eller muslimernas nuvarande och framtida rättigheter. Genom detta förräderi har de sålt sig själva till Satan och registrerat århundraden av förnedring och evig vanära för sig själva.

Erkännandet av individens rättigheter och värdighet: Efter att ha förverkligat fredens principer och skapat ett förhållande av fred och trygghet mellan människor har islam gett och tillerkänt människan värdighet som människa, i stället för att bedöma henne utifrån härkomst, ras, religion, språk, land, nationalitet eller social ställning. Allah den Upphöjde säger:

ولَقَدْ كَرَّمْنَا بَنِي آدَمَ وَحَمَلْتُهُمْ فِي الْبَرِّ وَالْبَحْرِ وَرَزَقْنهم من الطيبي وَفَضَّلْتُهُمْ عَلَى كَثِيرٍ مِن خَلَقْنَا تفضيلاً .

‘Vi har sannerligen hedrat Adams barn, gett dem färdmedel på land och hav, försett dem med goda ting och gynnat dem framför många av dem som Vi har skapat. (Sura Bani Isra’il: vers 70).

Ett tecken på denna värdighet är att Allah skapade människan med Sin egen hand, blåste in i henne ande från det förråd av ande som Han har skapat, lät Sina änglar falla ned inför henne, gjorde allt som finns i himlarna och på jorden underställt människan, gjorde henne till ledare på denna planet som kallas jorden och utsåg henne till Sin ställföreträdare, så att hon skulle kunna försköna och utsmycka jorden.

För att förverkliga denna tilldelade värdighet och göra den till ett levnadssätt har islam åtagit sig att bevara alla slags mänskliga rättigheter och gjort detta bevarande obligatoriskt, oavsett om det gäller religiösa, medborgerliga eller politiska rättigheter. Bland dessa rättigheter finns:

1. Rätten till skydd av livet: Varje människa har rätt att skydda och försvara sitt liv. Därför är det inte tillåtet att beröva någon livet, utom när personen gjort sig skyldig till mord eller orsakat fördärv på jorden. Den Allsmäktige Allahs ord:

من أَهْلِ ذَلِكَ ، كَتَبْنَا عَلَى بَنِي إِسْرَائِيلَ أَنَّهُ مَنْ قَتَلَ نَفْسًا بِغَيْرِ نَفْسٍ أَوْ فَسَادٍ فِي الْأَرْضِ فَكَأَنَّهَا قَتَلَ النَّاسَ جَمِيعًا ، وَمَنْ أَحْيَاهَا فَكَأَنَّهَا أَحْيَا النَّاسَ جَمِيعًا .

‘Därför föreskrev Jag för Israels barn att den som dödar en människa, utan att det är som straff för mord eller för att ha spridit fördärv på jorden, är som om han hade dödat hela mänskligheten. Och den som räddar en människas liv är som om han hade räddat hela mänsklighetens liv. (Sura al-Ma’idah: vers 32)

Det har rapporterats i en autentisk hadith: ”En muslims blod får inte utgjutas annat än i ett av tre fall: liv för liv (mord), en gift äktenskapsbrytare eller en avfälling som bryter sig loss från det muslimska samfundet.”

2. Rätten till skydd av egendom: Liksom människans liv är hennes egendom helig och skyddad. Därför är det inte tillåtet att med olagliga medel och metoder tillskansa sig någon annans egendom med tvång. Allah den Upphöjde säger:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَأْكُلُوا أَمْوَالَكُرْ بَيْنَكُمْ بِالْبَاطِلِ إِلَّا أَن تَكُونَ تِجَارَةٌ عَنْ تَرَاضٍ مِنْكُر تف

”Ni som tror! Förbruka inte varandras egendom på ett orättmätigt sätt. Men handel och affärer är tillåtna på grundval av ömsesidigt samtycke.” (Sura an-Nisa, vers 29).

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade:

منْ أَعْمَلَ مَالَ أَخِيهِ بِيَمِينِهِ أَوْجَبَ اللهُ لَهُ النَّارَ وَمَوْمَ عَلَيْهِ الْجَنَّةَ فَقَالَ رَجُلٌ وَإِن كَانَ شَيْئًا يَسِيرًا يَا رَسُولَ اللَّهِ فَقَالَ وَإِنْ عُودًا مِنْ أَرَائِهِ.

”Den som orättmätigt tar sin broders egendom kommer Allah att döma till Helvetet och förbjuda Paradiset för. En man frågade: ’Allahs Sändebud! Även om det är något obetydligt?’ Han svarade: ’Även om det vore en enda gren från arakträdet.’

Arak är en sorts taggigt träd, vars grenar används för att tillverka miswak.

3. Rätten till skydd för ära och värdighet: Det är inte tillåtet att kränka någons ära och anseende, även om det endast sker genom ett ord. Den Allsmäktige Allah säger:

وَيْلٌ لِكُلِّ مَبَرَةٍ لَمَزَةِ Ve den som förtalar och smädar människor både bakom deras rygg och inför deras ansikte.’ (Sura 104 al-Humaza: vers 1).

4. Rätten till personlig frihet: Islam har inte endast erkänt rätten till skydd för liv, egendom och ära och anseende, utan har även fastställt friheten att dyrka och tillbe, tankefriheten, friheten att välja yrke för sin försörjning samt friheten att dra nytta av alla statens institutioner. Islam har gjort det obligatoriskt för staten att skydda alla dessa rättigheter. Människans rättigheter är dessutom inte begränsade till detta.

5. Rätten till bostad: Människan har rätt att bosätta sig på vilken plats och i vilken riktning som helst samt att utan hinder eller begränsningar flytta till vilken plats som helst på jorden. Därför är det inte tillåtet att hindra, fördriva eller fängsla någon i detta avseende, såvida han eller hon inte förtrycker andra eller enligt lagen ska utvisas eller dömas till fängelse. Detta får göras om personen överskrider gränserna mot andra, stör freden eller uppträder terroristiskt mot oskyldiga människor.

إِنَّمَا جَزَاؤُا الَّذِينَ يُحَارِبُونَ اللَّهَ وَرَسُولَهُ وَيَسْعَوْنَ فِي الْأَرْضِ فَسَادًا أَن يُقَتَلُوا أَوْ يُصَلِّبُوا أَوْ تَقَطَّعَ ايْدِ نمر وارجلهم من خلافٍ أو ينقوا مِنَ الْأَرْضِ، ذَلِكَ لَهُمْ خِزْيٌ فِي الدُّنْيَا وَلَهُمْ فِي الْآخِرَةِ عَذَابٌ عَظِيمٌ إِلَّا الَّذِينَ تَابُوا مِن قَبْلِ

أَن تَقْدِرُوا عَلَيْهِمْ فَاعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَحِيرٌ

Straffet för dem som för krig mot Allah och Hans Sändebud och sprider fördärv på jorden är att de ska dödas, korsfästas, få sina händer och fötter avhuggna på motsatta sidor eller förvisas från landet. Detta är en förnedring för dem i denna värld, och i det kommande livet väntar dem ett fruktansvärt straff. Men de som ångrar sig innan ni (regeringen) får dem under ert välde ska inte straffas för detta. Vet att Allah är Förlåtande, Barmhärtig.’ (Sura al-Ma’ida: verserna 33–34).

6. Rätten att uttrycka sin åsikt: Bland rättigheterna finns rätten till utbildning. Varje människa har rätt att utbilda sig, genom vilket hennes samvete upplyses, hennes person utvecklas och hennes värdighet höjs. Människan har likaså rätt att uttrycka sin åsikt, bevisa den med argument samt uttrycka och förkunna sanningen. Islam hindrar inte åsiktsyttringar och fritt tänkande, så länge de inte är skadliga för samhället.

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lät sina följeslagare avlägga trohetseden att de skulle uttala sanningen, även om den var bitter, och att de inte skulle frukta någon klandrares klander i fråga om Allah. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade också:كِتَ عَنِ الْحَقِّ عَيْطَانُ أَعْرَسَ”En stum satan som tiger när sanningen ska uttalas.”

Om detta sägs det i den ädla Koranen:

إن الذِينَ يَكْتُمُونَ مَا أَنْزَلْنَا مِنَ البَيْتِ وَالْهُدَى مِن بَعْدِ مَا بَيْنَهُ لِلنَّاسِ فِي الكُتُبِ لَا أُولَئِكَ يلعنهم الله ويَلْعَتُهُم اللعنونَ إِلَّا الَّذِينَ تَابُوا وَأَسْلَعُوا وَبَيْهُوا مَا وَلَئِكَ أَتُوبَ عَلَيْهِمْ وَأَنَا التَّوَّابُ الرميدة

”De som döljer de tydliga bevis och den vägledning som Jag har uppenbarat, efter att Jag tydligt har förklarat dem för människorna i Skriften, över dem uttalar Allah sin förbannelse, och de som uttalar förbannelser förbannar dem också. Men de som ångrar sig, rättar till sig själva och tydligt förklarar sanningen – deras ånger tar Jag emot. Jag är den som tar emot ånger i stor omfattning, den Barmhärtige.” (Sura 2, al-Baqara: verserna 159–160).

Islam anser att den hungriges rätt är att få mat, den obekläddes rätt är att få kläder, den sjukes rätt är att få tillgång till god vård och den räddes och skräckslagnes rätt är att få trygghet. När det gäller att få dessa rättigheter är alla lika, oavsett religion eller etnicitet. Detta är Islams lära när det gäller att erkänna människans rättigheter. Det är en lära som rymmer allomfattande välfärd för hela världens befolkning.

När det gäller att erkänna och förverkliga rättigheter är den viktigaste frågan vilken ställning Islam intar bland de religioner och ideologier som håller tal och utfärdar uttalanden om människans rättigheter; där är Islams roll den främsta. Islam har utan tvekan erkänt läran om rättigheter som en oumbärlig del av religionen. Genom att uppfylla rättigheterna kan man komma närmare Allah, liksom man kommer Honom nära genom de formella gudstjänsterna såsom bönen och fastan.

Straffet för att kränka rättigheter: De ovan nämnda rättigheterna ger människan möjlighet att röra sig framåt mot vidsträckta horisonter, så att hon kan nå fulländning och uppnå den utveckling som är bestämd för henne, vare sig den är materiell eller utbildningsmässig.

Att kränka eller undanröja någon av människans rättigheter betraktas som ett brott. Detta är den verkliga orsaken till att Islam förbjuder alla former av konflikt. Varje övergrepp mot en människas liv är förbundet med konflikt; att leva är en helig rättighet. Genom konflikt förstörs liv.

Därför har krig för att utvidga imperiets gränser och öka rikedom och makt förbjudits. Den Allsmäktige Allahs ord:

تِلْكَ الدَّارَ الْآخِرَةُ نَجْعَلُهَا لِلَّذِينَ لَا يُرِيدُونَ عَلُوا فِي الْأَرْضِ وَلَا فَسَادًا ، وَالْعَاقِبَةُ لِلْمُتَّقِينَ

Detta är den boning i det kommande livet som Jag bestämmer för dem som inte vill uppträda högmodigt och trotsigt på jorden eller skapa fördärv. Det goda slutet tillhör de gudfruktiga.’ (Sura al-Qasas: 83).

Den Allsmäktige Allah förbjuder krig som har sin grund i hämnd och fiendskap och säger:

ولَا يَجْرٍ مَنْكُمْ عَنَانُ قَوْمٍ أَن مَدُّوكُمْ عَنِ الْمَسْجِدِ الْحَرَامِ أَن تَعْتَدُوا – وَتَعَاوَلُوا عَلَى الْبِرِّ وَالتَّقْوى وَلَا تَعَاوَلُوْا عَلَى الْإِثْرِ وَالْعَدْوَانِ وَاتَّقُوا اللَّهَ طَ إِنَّ اللَّهَ عَدِيدُ الْعِقَابِ

Låt inte ert hat mot ett folk, för att de hindrade er från att komma in i den heliga moskén, någonsin förmå er att överskrida gränserna. Hjälp varandra i goda gärningar och gudsfruktan, men hjälp inte varandra i synd och överträdelse. Frukta Allah. Allah är sannerligen sträng i straff.’ (Sura 5, al-Ma’ida: vers 2).

Den Allsmäktige Allah förbjuder krig som syftar till förstörelse och tillintetgörelse och säger:

وَلَا تُفْسِدُوا فِي الْأَرْضِ بَعْدَ إِصْلَاحِهَا ‘Skapa inte fördärv på jorden efter att den har bringats i ordning.’ (Sura al-A’raf: vers 56).

När är krig tillåtet?: Eftersom fred är det naturliga tillståndet och grundprincipen för livet, medan krig är ett undantag och en avvikelse, är krig enligt islam inte på något sätt tillåtet under några andra omständigheter än två. De två omständigheter under vilka krig är tillåtet är:

Den första omständigheten: När någon angriper och begår aggression blir krig nödvändigt för att avvärja angreppet och aggressionen och försvara liv, egendom, heder och hemland. Allah den Allsmäktige säger:

وَقَاتِلُوا فِي سَبِيلِ اللَّهِ الَّذِينَ يُقَاتِلُونَكُمْ وَلَا تَعْتَدُوا مَا إِنَّ اللَّهَ لا يُحِبُّ الْمُعْتَدِينَ

Bekämpa dem som bekämpar er på Allahs väg, men överskrid inte gränserna. Allah älskar inte dem som överskrider gränserna. (Sura al-Baqara: 190).
Det har berättats från Sa’d ibn Zayd att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Den som dödas när han försvarar sin egendom är en martyr. Den som dödas när han försvarar sitt liv är en martyr. Den som dödas när han försvarar sin religion (dīn) är en martyr. Den som dödas när han försvarar sin familj är en martyr. (Abu Dawud, at-Tirmidhi).

قَالُوا وَمَا لَنَا أَلَا تُقَاتِلَ فِي سَبِيلِ اللَّهِ وَقَدْ أَخْرِجْنَا مِنْ دِيَارِنَا وَأَبْنَائِنَا مَا

(Israels barn sade:) ”Varför skulle vi inte kämpa på Allahs väg när vi har fördrivits från våra hem och från våra barn?” (Sura al-Baqara: vers 246).

Den andra omständigheten: När någon hindrar islams spridning och utbredning genom att förfölja dem som tror på islam, hindra människor som vill anta islam eller hindra den som kallar till islam och sprider islam från att kalla och sprida dess budskap. Då blir krig nödvändigt i syfte att upprätthålla och försvara rätten att kalla till och sprida budskapet på Allahs väg.

Det första beviset är verserna 190, 191, 192 och 193 i sura al-Baqara:

وَقَاتِلُوا فِي سَبِيلِ اللَّهِ الَّذِينَ يُقَاتِلُونَكُمْ وَلَا تَعْتَدُوا مَا إِنَّ اللهَ لا يُحِبُّ الْمُعْتَدِينَ وَاقْتُلُوهُمْ حَيْثُ تقِفْتُمُوهم وأخر موهم من حيث أخرمُوكُمْ وَالْفِتْنَةَ أَهَدَّ مِنَ القَتْلِ : وَلَا تُقْتِلُوهُمْ عِنْدَ الْمَسْجِدِ الْحَرَامِ حَتَّى يَقْتِلُوكُمْ فِيْهِ: فَإِنْ

قَتَلُوكُمْ فَاقْتُلُوهُمْ مَا كَل لكَ جَزَاءُ الْكَفِرِينَ فَإِنِ الْتَمَوْا فَإِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيرُه وَقُتِلُوهُمْ حَتَّى لَا تَكُونَ فِتْنَةٌ و يَكُونَ الدين لله ما فَإِنِ الْتَمَوْا فَلَا عُدْوَانَ إِلَّا عَلَى القلمين

Bekämpa dem som bekämpar er på Allahs väg, men överträd inte gränserna. Allah älskar inte dem som överträder gränserna. Döda dem var ni än finner dem, och fördriv dem från de platser varifrån de har fördrivit er. Förföljelse är allvarligare än dödande. Bekämpa dem inte i närheten av den heliga moskén förrän de bekämpar er där. Men om de bekämpar er, döda dem då. Sådan är de otrognas vedergällning. Men om de upphör, är Allah förlåtande och barmhärtig. Bekämpa dem tills förföljelsen upphör och Allahs religion är etablerad. Men om de upphör, får ingen angripas utom de orättfärdiga.

Lärdomarna från de nämnda verserna är:

1. Det har befallts att man endast ska bekämpa dem som inleder angrepp och överträder gränserna, för att avvärja deras angrepp. Att kämpa i självförsvar är tillåtet enligt alla lagar och i alla religioner i världen. Detta framgår tydligt av Allahs ord: ”Bekämpa dem som bekämpar er på Allahs väg.”

2. Det är inte tillåtet att först angripa dem som inte inleder krig och alltså inte angriper först. Detta är nämligen en överträdelse av gränserna. Allah har förbjudit överträdelse av gränserna och har förbjudit orätt och aggression. Han har sagt: ”Överträd inte gränserna. Allah älskar inte dem som överträder gränserna.”

3. Förbudet mot att inleda det första angreppet har motiverats med att Allah inte älskar dem som överträder gränserna. Därmed har det bevisats att detta förbud är otvetydigt och oföränderligt. Här har nämligen upplysts och meddelats att Allah inte älskar överträdelse av gränserna. Ingen av Allahs upplysningar och meddelanden kan någonsin upphävas eller förändras. Att inleda det första angreppet och överträda gränserna är nämligen orätt, vilket Allah aldrig älskar.

4. Det tillåtna kriget har ett bestämt mål och en tydlig gräns. Målet och gränsen är att avvärja och stoppa orätt och förföljelse mot troende kvinnor och män samt att upprätthålla deras rättigheter och frihet, så att de kan dyrka Allah och förverkliga Allahs religion i fullständig säkerhet från alla former av angrepp och aggression.

Det andra beviset är vers 75 i sura an-Nisā:

وَمَا لَكُمْ لَا تُقَاتِلُونَ فِي سَبِيلِ اللهِ وَالْمُسْتَضْعَفِينَ مِنَ الرِّجَالِ وَالنِّسَاءِ وَالْوِلْدَانِ الَّذِينَ يَقُولُونَ ربَّنَا أَعْرِمْنَا مِنْ هَذِهِ الْقَرْيَةِ الظَّالِمِ أَهْلَهَا : وَاجْعَلْ لَّنَا مِن لذلك وَلِيًّا ، وَاجْعَلْ لَنَا مِن لَّدتك تسيرات

‘Vad är det med er, att ni inte strider för Allahs sak och för de hjälplösa männen, kvinnorna och barnen, som säger: “Vår Herre! För oss bort från denna stad, vars invånare är orättfärdiga, och utse åt oss en beskyddare från Dig och utse åt oss en hjälpare från Dig.”‘

Denna vers nämner två orsaker till krig:

För det första: att strida för Allahs sak. Detta är i själva verket islams yttersta mål, så att inga hinder, orättvisor eller förföljelser återstår och lydnaden blir ägnad enbart åt Allah.

För det andra: att strida för att befria de hjälplösa män och kvinnor som hade antagit islam i Mecka men inte kunde utvandra. Därför utsatte de otrogna qurajshiterna dem för grym orättvisa och förföljelse. Så de bad Allah om befrielse från denna situation. Det fanns inget alternativ till att skydda dem från de orättfärdigas förtryck och återge dem rätten och friheten att följa den religion de hade valt.

Det tredje beviset är vers 90 i sura an-Nisā:

فَإِنِ اعْتَرَلُوكُمْ فَلَمْ يُقَاتِلُوكُمْ والقَوْا اليكم السلم لا فَما جَعَلَ اللَّهُ لَكُمْ عَلَيْهِمْ سَبِيلاه

Om de drar sig undan från er, inte strider mot er och erbjuder er fred, har Allah inte gett er någon möjlighet att vidta någon åtgärd mot dem.
I själva verket har muslimerna ingen möjlighet att vidta någon åtgärd mot dem som inte har stridit mot muslimerna, inte heller mot dem som har stridit mot muslimerna, utan hållit sig undan från båda sidor och helt avstått från strid i strävan efter fred.

Det fjärde beviset är Sura al-Anfals verser 61 och 62:

وان جَنَعُوا لِلسَّلْمِ فَاجْتَعْ لَهَا وَتَوَكَّلْ عَلَى اللهِ ، اللَّهَ هُوَ السَّمِيعُ الْعَلِيم وَإِن يُرِيدُوا أَن يخدموا فَإِن حَسْبَكَ الله

”Om de lutar åt fred, så luta även du åt fred och förlita dig på Allah. Han är den Allhörande, den Allvetande. Om de vill bedra dig, är Allah sannerligen tillräcklig för dig.” I denna vers beordras man att luta åt fred när motparten lutar åt fred, även om denna hållning skulle vara bedräglig och svekfull.

Det femte beviset är att alla krig som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ledde var defensiva. Inget av dem var ett aggressionskrig. Även krigen mot Arabias polyteister efter erövringen av Mekka och upphävandet av deras avtal skedde på grundval av denna princip. Detta bevisas otvetydigt av verserna 13, 14 och 15 i Sura at-Tawba:

أَلَا تُقَاتِلُونَ قَوْمًا لَّكَثُوا أَيْمَالَهُمْ وَمَمُوا بِإِعْرَاجِ الرَّسُولِ وَهُمْ بَدَءُ وَكَمْ أَوَّلَ مَرا ، الخَفَوْنَهُرْ فَاللَّهُ أحَقُّ أَن تَغْفُوهُ إِن كُنتُمْ مُؤْمِنِينَ قَاتِلُوهُ يُعَلِّ بَصَرَ اللهُ بِأَيْدِيكُمْ وَيَجْزِي وَيَنْصُرْكُمْ عَلَيْهِمْ وَيَقْفِ

صدور قَوْمٍ مُؤْمِنِينَ وَيُدْعِب غَيْةَ قُلُوبِهِمْ ، وَيَتُوبَ الله عَلَى مَنْ يُشَاءُ ، وَاللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيرٌه

”Skulle ni inte strida mot ett folk som har brutit sina löften och beslutat att fördriva Sändebudet? Det var de som först bröt mot er. Fruktar ni dem? Om ni är troende är det Allah ni med rätta bör frukta. Strid mot dem! Allah kommer att straffa dem genom era händer, förödmjuka dem, ge er segern över dem, skänka de troende tröst och avlägsna deras hjärtans vrede. Allah förlåter vem Han vill. Allah är Allvetande och Allvis.”

När polyteisterna förenade sig och inledde ett omfattande angrepp mot muslimerna befallde Allah även muslimerna att förena sig och kämpa mot dem. Han sade:

وقاتلوا المشركين كَافَّةً كَمَا يُقَاتِلُونَكُمْ كَافَّةً ، وَاعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ مَعَ الْمُتَّقِينَ

‘Bekämpa polyteisterna allihop, liksom de bekämpar er allihop. Och vet att Allah är med de gudfruktiga.’ (Sura at-Tawba: 36).

Vad gäller kriget mot judarna var anledningen att de, efter att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, hade utvandrat till Medina, ingick en icke-angreppspakt med honom. Men kort därefter bröt de pakten, allierade sig med polyteisterna och hycklarna, organiserade sig mot muslimerna och kämpade mot dem i Ahzabslaget. Mot denna bakgrund uppenbarade Han vers 29 i Sura at-Tawba:

قَاتِلُوا الَّذِينَ لَا يُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَلَا بِالْيَوْمِ الْآخِرِ وَلَا يُحْرِمُونَ مَا حرم اللهَ وَرَسُولَهُ وَلَا يَدِينُونَ بِهِنَ الْحَقِّ من الذين أوتوا الكتب حتى يعطوا الجزية عن يد وهر سفرونه

‘Bekämpa dem bland dem som har fått Skriften, som inte tror på Allah eller den yttersta dagen, som inte förbjuder det som Allah och Hans Sändebud har förbjudit och som inte följer den sanna religionen, tills de ödmjukt betalar jizya med egen hand.’ Han säger vidare i vers 123 i Sura at-Tawba:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا قَاتِلُوا الَّذِينَ يَكونَكُم مِّنَ الْكُفَّارِ وَلْيَجِدُوا فِيكُمْ غِلْقَةٌ ، وَاعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ مَعَ المتقين

‘Troende! Bekämpa de otrogna som finns närmast er, och låt dem finna hårdhet hos er. Allah är sannerligen med de gudfruktiga.’

Det sjätte beviset är att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, en gång såg liket av en dödad kvinna och sade: ”Den här kvinnan deltog ju inte i striden.” Av detta framgår att orsaken till att det var förbjudet att döda kvinnor var att de inte deltog i striderna tillsammans med de stridande. Således var de icke-troendes krig mot oss orsaken till att vi krigade mot dem; att de var icke-troende var inte orsaken till vårt krig. Det sjunde beviset är att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, förbjöd att asketer och barn dödades, och orsaken till detta var exakt densamma som den för vilken han förbjöd att kvinnor dödades.

Det åttonde beviset är att islam inte har fastställt tvång som en metod för islams förkunnelse och spridning. I stället har islam fastställt användningen av förnuftet, utnyttjandet av tankeförmågan och betraktandet av himlens och jordens häpnadsväckande ting som metoder för islams förkunnelse och spridning. Så säger Allah i verserna 99, 100 och 101 i sura Yunus:

وَلَوْ شَاءَ رَبُّكَ لَآمَنَ مَنْ فِي الْأَرْضِ كَلَّمُ جَمِيعًا ، أَفَانتَ تَكْرِهُ النَّاسَ حَتَّى يَكُونُوا مُؤْمِنِينَ وَمَا كَانَ لِنَفْسٍ أَن تُؤْمِنَ إِلَّا بِإِذْنِ اللهِ ، وَيَجْعَلُ الرِّجْسَ عَلَى الَّذِينَ لا يَعْقِلُونَ قُلِ انْظُرُوا مَاذَا فِي السمو وَالْأَرْضِ ، وَمَا تَغْنى الايت

والنذر عَن قَوْمٍ لا يُؤْمِنُونَ

Om din Herre hade velat, skulle alla som finns på jorden ha trott. Skulle du då tvinga människorna att bli troende? Ingen kan tro utan Allahs tillåtelse. Han låter dem som inte förstår bli förorenade. Säg: ”Betrakta det som finns i himlarna och på jorden.” Tecknen och varningarna gagnar inte ett folk som inte tror.”

Allah säger i sura al-Baqara, vers 256:

لا إكراه في اللون من قُلْ تَبَيَّنَ الرَّهْدُ مِنَ الْغَيِّ :

”Det finns inget tvång i religionen. Den rätta vägen har blivit tydligt åtskild från den felaktiga vägen.”

Det är också historiskt belagt att Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, tog många människor till fånga som krigsfångar. Men det är inte känt att han tvingade någon av dem att anta islam. Hans följeslagare följde samma väg.

Ahmad återberättar från Abu Hurayra att när Sumama al-Hanafi togs till fånga gick Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, till honom varje morgon och sade: ”Sumama, vad har du?” (Det vill säga: Har du något att betala som lösen?)

Sumama svarade: ”Om du dödar mig, så kan du göra det. Jag har nämligen dödat en av era män. Men om du visar mig nåd, visar du nåd mot en tacksam människa. Och om du vill ha egendom, ska jag ge dig vad du än begär.”

Guds Sändebuds, må Guds frid och välsignelser vara över honom, följeslagare föredrog att frige honom mot lösen och sade: ”Vad skulle vi vinna på att döda honom?” Därefter gick Guds Sändebud till honom, och han antog islam. Sedan frigav han honom. Han skickade honom till Abu Talhas trädgård och befallde honom att bada. Han badade då och bad två rakʿah. Då sade Guds Sändebud: ”Er broders antagande av islam har fullbordats på ett mycket vackert sätt.”

Däremot förde Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, inte krig mot någon av de kristna eller andra trosbekännare förrän han, efter fördraget i Hudaybiyyah, hade skickat sändebud till alla kungar och härskare för att kalla dem till islam. Han skickade sändebud till kejsarna i Rom och Persien samt till al-Muqawqis, al-Najashi, härskarna över de östra arabiska rikena och Syriens regenter. Några av dessa kristna och andra härskare antog islam. När han gav de kristna i Syrien kontrollen över styret där, dödade de några av dem som nyligen hade antagit islam. De inledde krig mot muslimerna och dödade dem orättfärdigt och aggressivt. När de kristna således först hade dödat muslimer skickade Guds Sändebud en armé dit. Han utsåg först Zayd ibn Harithah till denna armés befälhavare, därefter Jaʿfar och sedan ʿAbdullah ibn Rawahah. Detta var muslimernas första krig mot de kristna, känt som slaget vid Mu’tah. Ett stort antal kristna deltog i striden mot muslimerna. Alla de tre nämnda befälhavarna blev martyrer där. Till sist övertog Khalid ibn al-Walid befälet.

Av ovanstående redogörelse blir det tydligt att islam inte tillät krig av något annat skäl än att avvärja aggression, stärka islams förkunnelsearbete, förhindra orätt och förtryck samt skydda människans frihet att välja religion. Att kämpa för dessa ändamål är nämligen en av islams påbjudna uppgifter, och ett annat namn för detta är jihad.

Tjugoförsta kapitlet: Jihad

Ordet jihad kommer enligt arabiska lexikon från roten ”juhd”. Juhd betyder kraft och hårt arbete. Jihad betyder därför att sätta in all sin kraft och arbeta hårt i krig mot fienden samt för att avvärja fienden. I modern terminologi kallas detta harb, eller krig. Krig är en väpnad kamp mellan två eller flera länder. Det är ett naturligt fenomen bland mänskligheten. Inget folk och ingen generation kan förbli fri från krig. Även alla tidigare uppenbarelsebaserade religioner har erkänt och upprätthållit krig. I den Torah som judarna läser upprätthålls krig med de mest avskyvärda metoderna för sabotage, förstörelse, dödande och tillfångatagande. Nedan återges ett citat ur Torah: ”När du närmar dig en stad för att strida mot den, ska du först kalla den till fred. Om den samtycker till fred och öppnar sina portar för dig, ska hela dess befolkning bli dina undersåtar och slavar. Men om den inte samtycker till fred utan för krig mot dig, ska du belägra den. Och när Herren, din Gud, överlämnar dem i din hand, ska du döda alla dess män med svärdsegg. Men kvinnorna, barnen, boskapen, allt som finns i staden och allt krigsbyte ska du ta som ditt byte, och du ska njuta av dina fienders egendom, som Herren, din Gud, har gett dig. Så ska du göra med de avlägsna städer som inte hör till dessa städer. Men av invånarna i dessa närliggande städer, vars egendom Herren, din Gud, ger dig som del, ska du inte lämna någon vid liv, utan du ska utplåna dem fullständigt. Du ska inte lämna någon av hettiterna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna vid liv, så som Herren, din Gud, har befallt dig.”

I den bibel som de kristna läser står det:

Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit för att skapa fred, utan för att skapa svärd. Jag har kommit för att ställa en människa mot hennes far och en dotter mot sin mor. Jag har kommit för att göra en människas familj till hennes fiender. Den som älskar sin far och mor mer än mig är inte värdig mig, och den som älskar sin son och dotter mer än mig är inte värdig mig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte värdig mig. Den som älskar sitt liv kommer att förlora det, men den som överger sitt liv för min skull kommer att finna det.

Även folkrätten erkänner de omständigheter och förhållanden under vilka krig blir lagligt och fastställer principer för krigföring som kan minska krigets skadeverkningar och förödelse, även om det i praktiken inte har varit möjligt att minska dem det minsta.

Hur blev jihad tillåtet i islam: Allah har sänt sitt sändebud till hela mänskligheten. Han befallde honom att kalla till rättvisa och den sanna religionen. Under sin vistelse i Mekka förmedlade han denna kallelse med visdom och klokhet samt genom milda och goda råd.

Eftersom hans folk ansåg denna kallelse vara skadlig för deras ärftliga och moraliska existens, var det oundvikligt att sändebudet skulle möta motstånd från deras sida. Under dessa omständigheter befallde Allah honom att bemöta deras motstånd med tålamod och förlåtelse. Han sade:

وَاصْبِرُ الحُكْرِ رَبِّكَ فَانَّكَ بِأَعْيْنِنَا Ha tålamod i väntan på din Herres beslut. Du är ju inför Våra ögon.’ (Sura at-Tur: vers 48)

فَاسْفَع عنهم وقُل سليم ، فسوف يعلمون Förbigå dem därför och säg: ”Fred!”, så kommer de snart att få veta.’ (Sura az-Zukhruf: vers 89).

فَاصْفَعِ الصَّفْحَ الْحَمِيلَ Förlåt dem därför med stor hövlighet.’ (Sura al-Hijr: 85).

قُلْ لِلَّذِينَ آمَنُوا يَغْفِرُوا لِلَّذِينَ لَا يَرْجُونَ أَيَّامَ اللَّهِ

Säg till de troende att de ska förlåta dem som inte hoppas på Allahs dagar.” (Sura al-Jāthiya: vers 14)

Vid denna tid tillät Allah varken att man bemötte dåligt uppförande med dåligt uppförande och våld med våld, eller att man krigade mot dem som hade gjort väpnat motstånd mot dawah, eller kämpade mot dem som utsatte troende kvinnor och män för brutala övergrepp.

دفع بالتي هي أحسن السيئة طَلَعَنَ أَعْلَمُ بِمَا يَصِفُون

Bemöt det onda med det som är bättre. Jag är väl underrättad om allt de säger.” (Sura al-Mu’minun: vers 96)

Vid denna tid avsåg alla föreskrifter där ordet ”jihad” användes motstånd genom Koranen och rationella bevis, såsom:وَجَامِلٌ مُرْ بِهِ جِهَادًا كَبِيرًا .

”Kämpa kraftfullt mot dem med hjälp av Koranen.” (Sura al-Furqan: vers 52)

Efter att tretton år på detta sätt hade förflutit i Mecka, när de otrognas våld och förföljelse hade blivit allvarliga och nått sin yttersta gräns, och till och med en sammansvärjning för att mörda Guds Sändebud, frid vare med honom, hade planerats, tvingades han göra hijra från Mecka till Medina och beordrade även sina följeslagare att göra hijra till Medina:

وَإِذْ يَمْكُرُبِكَ الَّذِينَ كَفَرُوا لِيُثْبِتُوكَ أَوْ يَقْتَلُوكَ أَوْ يُخْرِجُوكَ ، وَيَمْكُرُونَ ويمكر الله ، والله غير المكرين

‘Minns när de otrogna smidde ränker mot dig för att fängsla dig, döda dig eller fördriva dig. De smider ränker, och Allah smider också ränker. Allah är den bäste av alla som smider ränker.’ (Sura al-Anfal: vers 30)

إِلا تَنْصُرُوهُ فَقَدْ نَصَرَهُ اللهOm ni inte hjälper honom, så kommer Allah ändå att hjälpa honom.’ (Sura at-Tawba: vers 40)

Till slut, när fienderna i islams nya huvudstad Medina började angripa muslimerna och de tvingades ta till vapen för att skydda sina liv och sin egendom samt för att kunna fortsätta kalla till islam, gavs tillstånd att strida. Vid denna tid uppenbarades för första gången verserna 39, 40 och 41 i sura al-Hajj:

أذِنَ لِلَّذِينَ يَقْتَلُونَ بِأَنَّهُمْ ظُلِمُوا ، وَإِنَّ اللهَ عَلَى نَصْرِهِمْ لَقَدِيرُ الَّذِينَ أَخْرِجُوا مِن بِيْرِهِمْ بِغَيْرِ حَق إِلَّا أَن يَقُولُوا رَبُّنَا الله وَلَوْلا دَفْعُ اللَّهِ النَّاسِ بَعْضَهُمْ بِبَعْضِ المُرسَت مَوامِعَ وَبِيَعٌ وَصَلُونَ وَمَسْجِدٌ يذكَرَ فِيهَا اسْم اللهِ كَثِيرًا ،

وَلَيَنْصُون الله من ينصره ، إن اللهَ لَقَوِيٌّ عَزِيزَهُ الَّذِينَ إِن مُكْتَهُمْ فِي الْأَرْضِ أَقَامُوا الصَّلوةَ وَاتُو الزكوة وأمرُوا بِالْمَعْرُوفِ وَلَموا عَنِ الْمُنْكَرِ مَا وَلِلَّهِ عَاقِبَةُ الْأَموره

Tillstånd att strida har givits åt dem som angrips, eftersom de har blivit orättvist behandlade. Allah har sannerligen makt att hjälpa dem. De har drivits bort från sina hem utan rätt, endast därför att de säger: ‘Vår Herre är Allah.’ Om Allah inte hade avvärjt vissa människor genom andra, skulle kloster, kyrkor, judarnas synagogor och moskéer, där Allahs namn åkallas rikligt, ha förstörts. Allah hjälper sannerligen den som hjälper Allah. Allah är sannerligen stark och allsmäktig. Om Jag ger dem makt på jorden kommer de att förrätta bönen, ge zakat, påbjuda det goda och förbjuda det onda. Alla angelägenheters utgång ligger i Allahs hand.’ Här har tre orsaker anförts för att bevisa det berättigade i tillståndet att strida.

1. De otrogna har på ett fullständigt aggressivt sätt och utan provokation förtryckt muslimerna, drivit bort dem från deras hem utan rätt, och den enda orsaken var att de hade antagit den sanna religionen och sagt: Vår Herre är den ende Allah.

2. Om Allah inte hade gett människosläktet tillstånd till sådant självförsvar, skulle alla de platser för dyrkan där Allahs namn ständigt åkallas ha förstörts. De skulle ha utplånats genom förtrycket från de otrogna som förnekar Allah och det kommande livet.

3. Det enda syftet med att ge människor seger, stadga, makt och myndighet på jorden är att de ska upprätta bönen, ge zakat, påbjuda det goda och förbjuda det onda.
Hur och när jihad blev obligatoriskt: Under det andra hijriåret gjorde Allah jihad obligatoriskt genom att uppenbara följande vers:

كتِبَ عَلَيْكُمُ الْقِتَالُ وَهُوَ كَرَهُ لَكُمْ ج وَعَسَى أَن تَكْرَهُوا شَيْئًا وَهُوَ خَيْرٌ لَكَرْجَ وَعَسَى أَن تَحِبُّوا شَيْئًا وهو شر لكمرها واللهُ يَعْلَمُ والتُر لَا تَعْلَمُونَ

‘Krig har föreskrivits för er, även om det är motbjudande för er. Men det kan hända att ni ogillar något som är gott för er, och det kan hända att ni tycker om något som är ont för er. Allah vet, men ni vet inte.’ (Sura al-Baqara: vers 216)

Jihad är fard kifāya: Det finns vissa obligatoriska handlingar som varje individ måste utföra; de blir inte fullgjorda genom att en eller några få personer utför dem. Exempel på detta är tron, att uppnå rituell renhet, bönen, zakat, fastan och hajj. Dessa kallas fard al-ʿayn. Varje individ är skyldig att utföra dem. Det är inte tillåtet för någon att överge dem eller utföra dem ofullständigt. (Att skaffa sig grundläggande kunskap om islam ingår också i fard al-ʿayn.) Det finns även vissa obligatoriska handlingar som är obligatoriska för vissa människor, men inte för alla. Dessa kallas fard kifāya. (Ansvaret att utföra dessa handlingar åligger endast dem som har kompetens eller möjlighet att utföra dem.)

Fard kifāya är i stort sett av fyra slag:

1. Religiösa uppgifter, såsom att skaffa sig ingående kunskap om islam och lära andra islams bestämmelser; att utreda frågor som väcker tvivel och fatta beslut; att undanröja tvivel som riktas mot islam och bemöta förtal och desinformation; att ordna janāza-bönen och gemensam bön, bilda islamiska organisationer samt kalla till bönen genom adhān, och så vidare.

2. Att ägna sig åt medel och yrken som leder till ekonomisk utveckling och välstånd, såsom jordbruk, industri och medicin, det vill säga sådana yrken som skulle orsaka hela samhället religiös och världslig skada om alla avstod från dem.

3. Sådant som kräver en behörig härskare, såsom att beordra jihad och verkställa de straff som föreskrivs av sharīʿa, eller hudūd. Detta är uteslutande härskarens ansvar och rättighet. Vanliga medborgare och undersåtar har ingen rätt eller befogenhet att straffa varandra.

4. Sådant som inte kräver en härskare, utan där kompetens, förmåga, möjlighet och frivilligt initiativ är tillräckligt, såsom att påbjuda det goda, förbjuda och hindra det onda; att uppmuntra och kalla människor till goda och ädla handlingar, att förvärva goda egenskaper och att utföra handlingar som gagnar samhället, samt att motverka dåliga handlingar och onda egenskaper.

I själva verket är dessa kollektiva plikter (farḍ kifāya) inte obligatoriska för alla. Ansvaret att utföra dem har ålagts vissa personer. Om några utför dem och uppgiften därigenom fullgörs framgångsrikt, eller om deras ansträngningar visar sig vara tillräckliga, har ansvaret att utföra dessa uppgifter fullgjorts för allas räkning. Men om ingen utför dem blir alla syndiga. Se i detta sammanhang vers 122 i sura at-Tawba samt verserna 71 och 95 i sura an-Nisa.

Jihad är inte en plikt för alla muslimer. Det är en kollektiv plikt (farḍ kifāya). Om några utför jihad och fienden därigenom besegras, upphävs denna plikt för de återstående. Allah säger i vers 122 i sura at-Tawba:

وَمَا كَانَ الْمُؤْمِنُونَ لِيَنْفِرُوا كَافَّةً ، فَلَوْلا نَفَرَ مِن كُلِّ فِرْقَةٍ مِنْهُمْ طَائِفَةٌ لِيَتَفَقَّهُوا فِي الدِّينِ وَلِيُنْذِرُوا قوْمَهُمْ إِذَا رَجَعُوا إِلَيْهِمْ لَعَلَّهُمْ يَحْذَرُونَ

”Det är inte lämpligt att de troende alla ger sig av på en och samma gång (för jihad eller för att förvärva kunskap om islam). Varför ger sig då inte en del av varje grupp av, så att de kan fördjupa sig i religionens kunskap och varna sitt folk när de återvänder till dem, så att de kan vara på sin vakt?”

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا عَذُوا مِن رَكُمْ فَانْفِرُوا ثَبَاتِ أَوِ الْفِرُوا جَمِيعًانِ

”Troende! Var på er vakt. Gå sedan fram, antingen i grupper eller alla tillsammans.” (Sura an-Nisa: vers 71)

(Med att gå framåt avses att ge sig ut på en expedition mot de otrogna.) Imam al-Bukhari säger: I förklaringen av ”att ge sig ut uppdelade i grupper”, återgiven från Ibn Abbas, sägs det: ”att ge sig ut i form av separata beväpnade trupper.”

لا يَسْتَوى الفعِدُونَ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ غَيْر أولى الضرر والمُعْمِدُونَ فِي سَبِيلِ اللَّهِ بِأَمْوَالِهِمْ وَانْفُسِهِمْ ط فضل الله المَحمِدِينَ بِأَمْوَالِهِرْ وَالْفِيهِم عَلَى القَعِدين درجة ط وكلا وَعَدَ اللَّهُ الْحُسْنَى طَ وَفَضْلَ الله المحمد بن عَلَى

الْقَعِدِينَ أَجْرًا عَظِيمًا .

”De troende som inte är oförmögna men sitter hemma och de som kämpar för Allahs sak med sina ägodelar och sina liv är inte lika. Allah har gett dem som kämpar med sina ägodelar och sina liv företräde framför dem som sitter hemma. Allah har lovat alla det goda. Han har gett dem som kämpar företräde framför dem som sitter hemma genom en stor belöning.” (Sura an-Nisa: 95). Imam Muslim återberättar från Abu Sa’id al-Khudri att Allahs sändebud ﷺ skickade en grupp till Banu Lihyan-stammen bland Banu Hudhayl och sade: ”En av varje två personer bör ge sig ut på expedition. Belöningen för detta ska delas mellan dem båda.”

När blir jihad individuellt obligatoriskt?: Jihad blir inte individuellt obligatoriskt utom i följande fall:

1. När en person som har förmåga och möjlighet att delta i jihad står i stridsledet. I ett sådant läge blir jihad obligatoriskt för honom. Allah säger:

يابها الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا لَقِيتُمْ فِلَةٌ فَالْبَتَوانِ

”O ni troende, när ni möter en grupp, stå då fasta.” (Sura al-Anfal: 45)

يأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا لَقِيتُمُ الَّذِينَ كَفَرُوا زَحْفًا فَلَا تُوَلَّوْمَ الْأَدْبَارَه

O troende! När ni möter de otrognas armé, fly då inte från slagfältet.” (Sura al-Anfal: vers 15)

2. När fienden tränger in i den stad eller det område där muslimer bor, blir det obligatoriskt för alla invånare att dra ut för att strida mot fienden. Även om fienden inte kan hejdas utan att alla förenar sig och bygger upp ett motstånd mot honom, är det vid detta tillfälle inte tillåtet för någon att avstå från ansvaret att kämpa. Allah säger:

يأيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا قَاتِلُوا الَّذِينَ يَلُوْلَكُمْ مِنَ الْكَفَّارِ

O troende! Bekämpa de otrogna som finns närmast er. (Sura at-Tawba: vers 123)

3. När en härskare beordrar eller uppmanar en person som är kvalificerad och kapabel att aktivt delta i jihad att dra ut till jihad, har han ingen möjlighet att underlåta att följa denna befallning eller uppmaning. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, har nämligen berättat att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Efter erövringen av Mecka finns det inte längre något behov av hijra till Medina. Men avsikten att utföra jihad, och hijra om det behövs, måste bestå. Och när ni kallas till jihad, dra då ut.” (al-Bukhari)

Det bör påpekas att det före erövringen av Mecka var obligatoriskt för muslimerna att emigrera till Medina. Genom denna hadith upphävdes detta efter erövringen av Mecka. Hijra från Dar al-Harb (ett land som styrs av icke-muslimer) till ett land som styrs av muslimer har dock inte upphävts. För den som inte känner sig säker på att han fritt kan fullgöra sina religiösa plikter är hijra fortfarande obligatorisk.

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا مَالَكُمْ إِذَا قِيلَ لَكُمُ الْفِرُوا فِي سَبِيلِ اللَّهِ انَّا قَلْتُمْ إِلَى الْأَرْضِ ، أَرَضِيتُمْ بِالْحَيوا الدُّنْيَا مِنَ الْآخِرَةِ : فَمَا مَتَاعُ العبوة الدُّنْيَا فِي الْآخِرَةِ إِلَّا قَلِيلٌ

‘O ni troende, vad har hänt er, när ni uppmanas att dra ut på expedition på Guds väg, att ni då blir tunga och böjer er mot jorden? Har ni föredragit det världsliga livet framför det kommande? Det världsliga livets njutningar är endast obetydliga jämfört med det kommande livet.’ (Sura at-Tawba, 38)

För vem jihad är obligatoriskt: Jihad är obligatoriskt för en vuxen muslimsk man med frisk kropp och friskt förstånd, som har ekonomiska möjligheter att försörja sig själv och sin familj tills han återvänder från jihad. Jihad är därför inte obligatoriskt för icke-muslimer, kvinnor, pojkar och barn, sinnessjuka eller sjuka. Om någon av dessa inte deltar i jihad är det således inget fel i det. Deras svaghet och oförmåga utgör nämligen ett hinder i krig. Det finns egentligen inget behov av att de befinner sig på slagfältet. Deras närvaro medför liten nytta och kan dessutom orsaka större skada. Om detta säger Allah:

لَيْسَ عَلَى الضُّعَفَاءِ وَلَا عَلَى الْمَرْضَى وَلَا عَلَى الَّذِينَ لَا يَجِدُونَ مَا يُنْفِقُونَ حَرَجٌ إِذَا نَصَعُوْا لِلَّهِ ورسوله

‘Det finns ingen skuld för de svaga, de sjuka och de som saknar medel att bidra, om de är uppriktigt hängivna åt Allah och Sändebudet. Det finns ingen grund att anklaga dem som gör det goda.’ (Sura at-Tawba, vers 91)

ليس على الأعمى حرج ولا عَلَى الْأَعْرَجِ حَرَجٌ وَلَا عَلَى الْمَرِيضِ حَرَج

Det finns ingen skuld för den blinde, den halte eller den sjuke.’ (Al-Fath: 17)

Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ‘På dagen för Uhud presenterade jag mig inför Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Jag var då fjorton år gammal. Han gav mig inte tillstånd.’ (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim).
Eftersom jihad dessutom är en form av dyrkan är det inte obligatoriskt för någon som ännu inte uppnått myndig ålder. Ahmad och al-Bukhari återger att Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: Jag frågade: ‘O Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, åligger jihad kvinnor?’ Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svarade: ‘Ja, en form av jihad där det inte förekommer strid åligger dem. Det är hajj och umra.’ I en annan återberättelse heter det: ‘Men den hajj där ingen synd begås är den bästa formen av jihad.’

Al-Wahidi och as-Suyuti har i ‘ad-Durr al-Manthur’ återberättat från Mujahid att Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, sade: ‘O Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, männen strider medan vi inte gör det – hur kan det vara? För oss finns endast hälften av arvet.’ Då uppenbarade Allah:

ولَا تَتَمَنَّوْا مَا فَضْلَ اللَّهُ بِهِ بَعْضُكُمْ عَلَى بَعْضٍ طَ لِلرِّجَالِ نَصِيبٌ مِّمَّا اخْتَسَبُوا وَلِلنِّسَاءِ نَصِيبٌ مِمَّا التسبن ، وستكوا الله مِن فَضْلِهِ ، إِنَّ اللَّهَ كَانَ بِكُلِّ شَيْءٍ عَلَيْهَا

Åtrå inte det genom vilket Allah har gett några av er företräde framför andra. Männen får sin andel av det de förvärvar, och kvinnorna får sin andel av det de förvärvar. Be Allah om Hans nåd. Allah har full kunskap om allt.’ (Sura an-Nisa, vers 32)

As-Suyuti och al-Wahidi återberättar från Ikrima att kvinnorna uttryckte sin önskan att delta i jihad och sade: ”Vi önskade att Allah skulle ge oss möjlighet att delta i jihad, så att även vi kunde få den belöning som männen får genom jihad.”’ Då uppenbarades den nämnda versen.

Denna vers förbjuder dock inte kvinnor att bege sig till slagfältet för att vårda de sårade och liknande uppgifter.

Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”På Uhud-dagen skildes människorna från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Jag såg Aisha, dotter till Abu Bakr, må Allah vara nöjd med henne, och Umm Sulaym arbeta outtröttligt. Jag såg till och med deras fotringar blottas på grund av deras myckna springande. De bar vattenfyllda lädersäckar på ryggen och hällde sedan vattnet i krigarnas ansikten. Därefter fyllde de åter lädersäckarna och hällde vattnet i krigarnas ansikten.”’ (al-Bukhari och Muslim)

Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade vidare: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, deltog i strid tillsammans med den nämnda Sulaym och några andra kvinnor från ansarerna. De gav vatten åt de törstiga och behandlade de sårade.”’ (Muslim, Abu Dawud och at-Tirmidhi)

Föräldrarnas tillstånd: När jihad är obligatoriskt krävs inte föräldrarnas tillstånd. För frivillig jihad krävs däremot tillstånd från båda fria föräldrarna eller från någon av dem. Ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag frågade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: Vilken handling är mest älskad av Allah? Han sade: ’Att förrätta bönen i dess rätta tid.’ Jag frågade: ’Vilken kommer därefter?’ Han sade: ’Att behandla föräldrarna väl.’ Jag frågade: ’Vilken kommer därefter?’ Han sade: ’Jihad på Allahs väg.’” (al-Bukhari och Muslim).

Ibn Umar sade: ”En man kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och bad om tillstånd att bege sig till jihad. Han sade: ’Är dina föräldrar vid liv?’ Mannen svarade: ’Ja.’ Han sade: ’Då ska du bedriva jihad genom att stanna hos dina föräldrar.’” (al-Bukhari, Abu Dawud, an-Nasa’i och at-Tirmidhi; at-Tirmidhi bedömde den som autentisk).

I boken med titeln ”Shirʿat al-Islam” sägs det: Endast den som är fri från ansvaret för familj och barn samt från skyldigheten att tjäna sina föräldrar bör bege sig till jihad. Detta är nämligen viktigare än jihad; ja, det är den främsta formen av jihad.

Borgenärens tillstånd: För en skuldsatt person är deltagande i frivillig jihad inte tillåtet utan borgenärens tillstånd eller utan att skulden först betalas. Om han inte kan betala skulden är det tillräckligt att han lämnar något i pant i stället för betalning, eller att någon går i borgen för honom.

Imam Ahmad och Muslim återberättar från Qatadah: En man sade till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Om jag beger mig ut i jihad på Allahs väg och blir dödad, kommer då alla mina synder att förlåtas?” Han svarade: ”Ja, om du är tålmodig, kämpar för Allahs välbehag och inte flyr från slagfältet. Men skulden kommer inte att efterskänkas. Jibril har berättat detta för mig.”

Att ta hjälp av otrogna och syndare i krig: Det är tillåtet att ta hjälp av hycklare och syndare i krig mot de otrogna. ʿAbdullah ibn Ubayy och hans medhycklare brukade delta i strider tillsammans med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Berättelsen om den berusade Abu Mihjan al-Thaqafis prövning under kriget mot Persien är välkänd.

Det råder emellertid oenighet bland juristerna om att strida mot de otrogna som muslimernas medkämpar. Imam Malik och Imam Ahmad har sagt: Det är inte alls tillåtet att ta emot deras hjälp. Enligt Imam Malik är det dock tillåtet för icke-muslimer att bege sig till slagfältet som tjänare åt de muslimska krigarna. Imam Abu Hanifa har sagt: Det är helt och hållet tillåtet att ta emot hjälp från de otrogna och att ge hjälp och stöd från de otrognas sida. I så fall ska den islamiska arméns beslut gälla för dem. Om polyteisternas beslut får företräde blir det emellertid makruh. Imam al-Shafiʿi har sagt: Detta är tillåtet under två villkor:

a. Om muslimerna är i minoritet och polyteisterna i majoritet.

b. De polyteister som erbjuder hjälp måste ha en god inställning till och böjelse för islam. Efter att deras hjälp har tagits emot ska de få lön för den. De ska däremot inte få någon andel av det krigsbyte som muslimerna har erövrat.

Att ta hjälp av svaga människor:

1. Mus’ab, son till Sa’d ibn Abi Waqqas, berättar: Min far ansåg sig vara överlägsen de människor som stod under honom. När Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick höra detta sade han till honom: Ni får trots allt er försörjning och hjälp genom era svaga människor. (Al-Bukhari och an-Nasa’i.) An-Nasa’is formulering lyder: ”Allah hjälper detta samfund genom dess svaga grupper, det vill säga genom deras böner, deras åkallan och deras uppriktighet.”

2. Abu ad-Darda berättar: Jag hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: ”Sök mig bland de svaga muslimerna, för ni får hjälp och försörjning tack vare era svaga.” (Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah.)

3. Abu Hurayra berättar: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Det finns många människor med dammigt utseende och tovigt hår som avvisas från dörren, men som är så kära för Allah att om de svor vid Allah, skulle Allah själv uppfylla deras ed.” (Det vill säga: En människa kan till det yttre vara så obetydligt klädd att ingen fäster någon uppmärksamhet vid henne, men om hon har stark tro och fast övertygelse och ber Allah om något, blir hennes bön genast besvarad.)

Jihadens och martyrskapets förtjänster

Jihadens förtjänster: Jihad innebär att höja eller göra Allahs ord segerrikt, att upprätta Hans vägledning på jorden och att grundlägga den sanna religionen på en fast grund. Därför är den bättre än frivillig hajj, frivillig umrah, frivillig bön och frivillig fasta. Jihad omfattar dessutom alla former av dyrkan, både de yttre och de inre. Bland de inre formerna av dyrkan finns zuhd, det vill säga att avstå från att förvärva världsliga tillgångar, att åtminstone tillfälligt lämna sitt hemland och sin födelseort samt att avstå från begär, lidelser och önskan om sinnesnjutningar. Därför har jihad kallats ”islams asketism”. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Min nations asketism är jihad på Allahs väg.” Jihad innebär också att öva sig i att offra sitt liv och sin egendom på Allahs väg och sälja dem till Allah. Detta är det direkta resultatet av kärleken till Allah, tron, övertygelsen och förtröstan på Allah. Allah säger:

إن الله اشترى مِنَ الْمُؤْمِنِينَ الْفَسَهُم وأَمْوَالَهُرْ بِأَن لَهُمُ الجَنَّةَ ، يُقَاتِلُونَ فِي سَبِيلِ اللَّهِ فَيَقْتَلُونَ ويقتلون تف وَعْدًا عَلَيْهِ حَقًّا فِي التَّوْرَةِ وَالْإِنْجِيلِ وَالْقُرْآنِ ، وَمَن أولَى بِعَهْدِهِ مِنَ اللَّهِ فَاسْتَبْشِرُوا بِبَيْعِكُمُ الَّذِي بَايَعْتُم بِهِ ،

وَذَلِكَ هُوَ الْفَوْزُ الْعَظِيره

”Allah har köpt de troendes liv och egendom, och i utbyte har de paradiset. De kämpar på Allahs väg, dödar och blir dödade. Detta är Hans fasta löfte i Toran, Evangeliet och Koranen. Vem håller sitt löfte bättre än Allah? Gläd er därför åt den affär ni har ingått. Detta är den stora framgången.” (At-Tawba 9:111)

Islam har lagt största vikt vid jihad. I de flesta medinensiska surorna har dess betydelse beskrivits, de som avstår från jihad har fördömts och de har betecknats som drabbade av hyckleri och hjärtats sjukdom.

Mujahiden är den bästa människan: Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Ska jag tala om för er vem som är den bästa människan? Det är den som håller fast vid tyglarna på sin häst på Allahs väg. Ska jag sedan tala om vem som är den främsta? Det är den som drar sig undan från samhället med den lilla krigsbyte han har fått och uppfyller Allahs rätt ur det.” (Det vill säga att han fördelar det som ska fördelas enligt Allahs bud.) ”Ska jag tala om för er vem som är den sämsta människan? Det är den som ber människor om något i Allahs namn, men inte ger något i Allahs namn.”

Guds Sändebud ﷺ tillfrågades: ”Vem är den bästa människan?” Han svarade: ”Den troende som kämpar på Allahs väg med sitt liv och sin egendom.” Människorna sade: ”Vem är därefter den främsta?” Han svarade: ”Den troende som vistas i ett bergspass, fruktar Allah och skyddar människorna från sin egen skada.”

I uttalandet ”vistas i ett bergspass av fruktan för Allah och för att skydda sig från sin egen skada” finns ett bevis för dem som tror att avskildhet är bättre än att umgås med allmänheten. Det råder dock oenighet i denna fråga.

Enligt imam ash-Shafi‘i och de flesta lärda är umgänge bättre, om man hoppas kunna skydda sig själv från att gå vilse. Några grupper anser däremot att avskildhet är bättre.

De flesta lärda säger i sin förklaring av denna hadith: Den syftar på att man ska dra sig undan när villfarelsen har spridit sig brett i samhället och under tider av krig, stridigheter och upplopp. Eller så rekommenderas avskildhet för den som inte kan hålla sig säker och inte kan ha tålamod med deras beteende. Den kan också hänvisa till någon annan liknande undantagssituation.
Profeterna, de flesta följeslagarna, tabi‘un, de lärda och de världsförgätna visa männen umgicks med människorna och drog nytta av att delta i fredagsbönen, gemensamma böner, begravningar, besök hos sjuka samt islamiska möten och sammankomster. Hänvisningen till bergsgrottor eller bergspass är bildlig och syftar på avskildhet, eftersom sådana platser oftast är öde. Denna hadith liknar en annan hadith där det sägs att när Guds Sändebud ﷺ tillfrågades om vägen till frälsning svarade han: ”Bevara din tunga, nöj dig med ditt hem som tillräckligt rymligt för dig och gråt över din synd.”

Paradiset är för mujahiden: Imam at-Tirmidhi återger att en man som drogs till avskildhet frågade Guds Sändebud ﷺ om detta. Han sade: ”Gör inte det. För att någon av er vistas på Allahs väg är bättre än att han sitter hemma och ber i sjuttio år. Vill ni inte att Allah ska förlåta er och föra er in i paradiset? Kämpa på Allahs väg. Den som kämpar på Allahs väg ridande på en kamelhona har paradiset som sin garanti.”

Mujahiden upphöjs hundra grader i paradiset: Abu Sa‘id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Abu Sa‘id, den som med tillfredsställt hjärta godtar Allah som Herre, islam som religion och Muhammad ﷺ som profet, för honom är paradiset garanterat.” Abu Sa‘id al-Khudri blev förvånad och sade: ”Guds Sändebud, upprepa detta för mig.” Då upprepade Guds Sändebud ﷺ det. Sedan sade han: ”Det finns också en annan handling genom vilken Allah upphöjer tjänaren hundra grader i paradiset; avståndet mellan två av dessa grader är som avståndet mellan himlen och jorden.”
Abu Sa‘id sade: ”Guds Sändebud, vilken handling är det?” Han svarade: ”Jihad på Allahs väg … jihad på Allahs väg.” Guds Sändebud ﷺ sade också: ”I paradiset finns hundra nivåer som Allah har avsatt för dem som kämpar på Hans väg. Avståndet mellan två av dess nivåer är som avståndet mellan himlen och jorden. När ni därför ber Allah om paradiset, be Honom om al-Firdaws, eftersom det är paradisets mellersta och högsta nivå. Ovanför det finns Allahs tron. Från al-Firdaws springer paradisets floder upp.”

Inget är jämbördigt med jihad: Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillfrågades: ”O Allahs sändebud, vad kan jämföras med jihad på den Allsmäktige Allahs väg?” Allahs sändebud svarade: ”Det kan ni inte göra.” Frågan ställdes två eller tre gånger. Varje gång sade Allahs sändebud: ”Det kan ni inte göra.” Till sist sade han: ”Den som är jämbördig med den som kämpar på Allahs väg är den som ständigt fastar och ber utan uppehåll medan han reciterar Allahs verser, och därefter fortsätter att oavbrutet be och fasta tills den som kämpar på Allahs väg återvänder hem.” (Återberättad i de fem hadithsamlingarna.)

Martyrskapets rang: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Endast Allah vet vem som kommer att såras på Allahs väg. Men när den som såras på Allahs väg på uppståndelsens dag träder fram, kommer blod att strömma från hans sår. Blodets färg är blodets färg, men från det kommer doften av mysk.”

Muhammad ibn Ibrahim berättar: När Abdullah ibn al-Mubarak var på väg att bege sig till jihadens slagfält, kom jag för att ta farväl av honom. Då bad han mig skriva ned följande dikt och skickade den till Fudayl ibn Iyad, som befann sig i Mecka: ”O du som sitter i de två helgedomarna och dyrkar Allah! Om du såg oss skulle du förstå att du leker i din dyrkan. Låt den vars kinder strömmar av tårar veta att våra strupar färgas av vårt blod. Låt den vars häst tröttas av att springa omkring i ett fåfängt syfte veta att våra hästar tröttas på krigets dag. Dofterna av parfym hänför er, medan vår parfym är slagen från svärdens vassa egg och den rena jordens damm. Vår profets sanna och riktiga ord, som aldrig kan motbevisas, har nått oss: ’Dammet från Allahs väg och helvetets eld kommer aldrig att förenas i en människas näsa.’ Detta ord kan aldrig vara lögn. Här är Allahs bok. Den förkunnar bland oss: ’Martyren dör aldrig.’ Detta är ingen lögn.”

Muhammad ibn Ibrahim berättar: Jag träffade Fudayl ibn Iyad i den heliga moskén i Mecka och hade med mig hans brev. När han läste brevet började tårarna rinna från hans ögon. Han sade: ”Abu Abd al-Rahman har talat sanning och gett mig ett gott råd.” Sedan sade han: ”Kan du skriva ned hadither?” Jag svarade: ”Ja.” Han sade: ”Skriv då ned denna hadith som ersättning för att du har burit Abu Abd al-Rahmans brev till mig:”

Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade: En man sade: ”O Allahs sändebud! Lär mig en handling genom vilken jag kan få samma belöning som de som kämpar på Allahs väg.” Allahs sändebud sade: ”Kan du be oavbrutet och fasta oavbrutet utan att bryta fastan?” Han sade: ”O Allahs sändebud! Jag är den som har minst förmåga av alla att göra detta.” Därefter sade Allahs sändebud: ”Även om du kunde göra detta, skulle du ändå inte kunna bli jämbördig med dem som kämpar på Allahs väg. Vet du inte att en mujahid uppnår denna rang genom de goda gärningar han utför efter sin förmåga?” Allahs sändebud sade till sina följeslagare: ”När era bröder blev martyrer vid Uhud, placerade Allah deras själar i gröna fåglars kroppar. Sedan började dessa fåglar flyga omkring i Paradisets floder, äta av Paradisets frukter och vila vid hängande lampor under Tronen. När de hade fått njuta fullt ut av mat, dryck och sömn och blivit tillfredsställda, sade de: ’Vem kan framföra detta budskap från oss till våra bröder i världen: Vi lever i Paradiset och får vår försörjning, så att de inte försummar jihad?’ Då sade Allah: ’Jag ska själv framföra detta budskap å era vägnar.’ Därefter uppenbarade Allah:

وَلَا تَحْسَبَنَّ الَّذِينَ قَتِلُوا فِي سَبِيلِ اللَّهِ أَمْوَاتًا بَلْ أَحْيَاءٌ عِنْدَ رَبِّهِمْ يُرْزَقُونَ فَرِحِينَ بِمَا أَتَمْرُ الله من فَضْلِهِ لا وَيَسْتَبْشِرُونَ بِالَّذِينَ لَمْ يَلْحَقُوا بِهِم مِن خَلْفِهِمْ أَلَّا خَوْفٌ عَلَيْهِمْ وَلَا هُمْ يَحْزَلُونَ يَسْتَبْشِرُونَ بِنِعْمَةٍ مِنَ اللهِ وَفَضْلٍ

لا وأن اللَّهَ لَا يُضِيعُ أَجْرَ الْمُؤْمِنِينَ .

”Betrakta aldrig dem som har dödats på Allahs väg som döda. Nej, de lever och får sin försörjning hos sin Herre. De gläder sig åt det som Allah har skänkt dem av Sin nåd, och de gläds för deras skull som ännu inte har anslutit sig till dem, eftersom de inte ska känna någon fruktan och inte heller sörja. De gläder sig åt Allahs gåvor och nåd, och åt att Allah inte låter de troendes belöning gå förlorad.” (Sura 3, Āl ʿImrān, verserna 169–171)

Allahs sändebud ﷺ sade: ”Martyrernas själar finns i gröna fåglars kroppar och flyger omkring i paradiset var de vill.” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Martyren känner endast så mycket av dödens smärta som någon av er känner av smärtan från ett insektsbett.” Allahs sändebud ﷺ sade också: ”Det främsta jihad är att ditt blod spills och att din häst dödas.” Jabir ibn Atiq berättar att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Förutom den som dödas på Allahs väg finns det sju slags martyrer: den som dör i en pest är martyr, den som drunknar är martyr, den som dör av feber, hosta eller liknande som uppstår genom en djup inre skada, ett sår eller en böld är martyr, den som dör av en magsjukdom är martyr, den som bränns till döds är martyr, den som dör begravd under en raserad byggnad är martyr och den kvinna som dör under förlossningen är martyr.” (Återberättad av Ahmad, Abu Dawud och an-Nasa’i med en autentisk berättarkedja.)

Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättar att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Vem anser ni vara martyr?” Folket svarade: ”Allahs sändebud, den som dödas i jihad på Allahs väg är martyr.” Allahs sändebud ﷺ sade: ”I så fall är martyrerna bland mitt samfund mycket få.” Folket sade: ”Vem är då martyrerna, Allahs sändebud?” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som dödas i jihad på Allahs väg är martyr, den som dör en naturlig död medan han befinner sig på Allahs väg är martyr, den som dör i en pest är martyr, den som dör av en magsjukdom är martyr och den som drunknar är martyr.” (Muslim.)

Sa’id ibn Zayd berättar att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som dödas medan han försvarar sin egendom är martyr, den som dödas medan han försvarar sitt liv är martyr och den som dödas medan han försvarar sin familj är martyr.” (Återberättad av Ahmad och at-Tirmidhi, som förklarade den autentisk.)

De lärda säger: Att dessa personer är martyrer trots att de inte dödades i jihad på Allahs väg innebär att de kommer att få martyrens belöning i det kommande livet. I denna värld ska deras kroppar däremot tvättas och begravningsbönen ska förrättas över dem.

Martyrer är i själva verket av tre slag: martyr både i denna värld och i det kommande livet. Det är den som dödas i strid mot de otrogna. Martyr endast i det kommande livet, men inte martyr enligt denna världens regler. Det är de som har nämnts här. Den tredje är martyr endast enligt denna världens synsätt, men inte i det kommande livet. Det är den som dör efter att ha stulit från krigsbytet eller efter att ha flytt från jihadfältet.” Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, berättar att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Allah förlåter martyrens alla synder, men Han förlåter inte skulder.” Den orätt och det förtryck som en människa begår mot andra, såsom att döda eller olovligen ta människors egendom, är likt skulder och kommer inte att förlåtas.

Jihad för att upphöja Allahs religion: Jihad kan inte kallas verkligt och äkta jihad förrän dess syfte är att uppnå Allahs välbehag, upphöja och etablera Allahs religion, höja sanningens fana, besegra falskhetens krafter och använda all sin kraft genom att avstå från begär och lust för Allahs välbehags skull. Om jihad bedrivs för att uppnå något världsligt intresse eller mål utan något av dessa syften, räknas det inte som verkligt jihad. Om någon därför strider beväpnad för att uppnå en ställning, vinna rikedom, få rykte som hjälte eller uppnå någon annan form av berömmelse, får han ingen belöning i det kommande livet. Abu Musa, må Allah vara nöjd med honom, berättar att en man kom till Allahs sändebud ﷺ och sade: ”En man strider för att få rikedom, en annan strider för att vinna berömmelse och en tredje strider för att få titeln hjälte. Vem av dem strider på Allahs väg?” Allahs sändebud ﷺ svarade: ”Den som strider för att upphöja Allahs ord och göra Allahs religion segerrik, han är den som strider på Allahs väg.” Abu Dawud och an-Nasa’i, må Allah förbarma sig över dem, återberättar detta. En man sade: ”Allahs sändebud, en man strider för att vinna både berömmelse och belöning i det kommande livet. Vad får han?” Allahs sändebud ﷺ svarade: ”Han får ingenting.” Mannen upprepade frågan tre gånger, och Allahs sändebud ﷺ svarade honom varje gång: ”Han får ingenting.” Allah godtar inte någon handling som inte utförs enbart för att vinna Hans välbehag.

I själva verket är avsikten eller syftet själen i varje handling eller gärning. Den handling vars avsikt eller syfte inte är att vinna Allahs välbehag och belöning i det kommande livet är död och livlös. Den har inget värde hos Allah. Imam al-Bukhari återberättar från Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Handlingar bedöms endast efter avsikterna. Varje människa får av sin handling endast det som han avsåg.”

Det är enbart en ren och uppriktig avsikt som säkerställer det verkliga värdet av varje handling. Genom en ren avsikt kan en människa uppnå martyrens rang utan att själv bli martyr. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den som med verklig uppriktighet ber Allah om martyrskap, honom kommer Allah att skänka martyrens rang även om han dör i sin säng.” Allahs Sändebud sade också: ”Det finns många grupper i Medina som var med er under varje expedition och när ni färdades genom varje område. De kunde emellertid inte vara med er på grund av giltiga ursäkter.” När något världsligt intresse blir drivkraften bakom jihad i stället för en ren avsikt, berövas den som utför jihad inte bara belöningen och förtjänsten i det kommande livet; genom detta kastar han dessutom sig själv i straff på Uppståndelsens dag. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag hörde Allahs Sändebud säga: ”Den första person vars dom avkunnas på Uppståndelsens dag kommer att vara en martyr. Han kommer att föras fram på Uppståndelsens fält. Därefter kommer de välsignelser som hade skänkts honom att nämnas. Mannen kommer att erkänna alla välsignelser. Sedan kommer han att tillfrågas: ’Hur använde du dessa välsignelser på rätt sätt?’ Han kommer att svara: ’Jag kämpade för Din skull och blev martyr.’ Allah kommer att säga: ’Du ljuger. Du kämpade för att människor skulle kalla dig hjälte, och det har också sagts.’ Därefter kommer han att kastas i elden med huvudet före. En annan kommer att vara en man som förvärvade kunskap om islam, undervisade andra i den och reciterade Koranen. Han kommer att föras fram och få de välsignelser som skänkts honom påminda. Han kommer att erkänna dem. Då kommer han att tillfrågas: ’Hur använde du dessa välsignelser på rätt sätt?’ Han kommer att svara: ’Jag lärde mig religionens kunskap, undervisade i den och reciterade Koranen för Din skull.’ Allah kommer att säga: ’Du ljuger. Du lärde dig kunskap för att människor skulle kalla dig lärd, och du reciterade Koranen för att människor skulle kalla dig koranrecitatör. Det har också sagts.’ Därefter kommer han att kastas med ansiktet före i helvetet. En annan kommer att vara en man åt vilken Allah hade skänkt stor rikedom och gjort till ägare av olika slags förmögenheter. Han kommer att föras fram och få dessa välsignelser påminda. Han kommer att erkänna dem alla. Då kommer Allah att fråga: ’Hur använde du dessa välsignelser på rätt sätt?’ Han kommer att svara: ’Jag spenderade på alla de områden där Du tycker om att pengar spenderas, för att vinna Din tillfredsställelse.’ Allah kommer att säga: ’Du ljuger. Du gav för att människor skulle kalla dig givmild, inte för att vinna Min tillfredsställelse. Det har också sagts.’ Därefter kommer befallningen att han ska kastas med ansiktet före i helvetet, och han kommer att kastas dit.” (Sahih Muslim).

Belöningen för handlingen: Hur uppriktig och ren avsikt en mujahid än har, kommer hans belöning att minska när han tar del av krigsbytet. Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Oavsett om ett litet eller stort krig förs, får de som deltar, återvänder oskadda och tar del av krigsbytet två tredjedelar av belöningen för sitt jihad. Men de som deltar i ett litet eller stort krig och dödas eller såras får hela belöningen för sitt jihad.” (Sahih Muslim).

Imam al-Nawawi säger: Den övergripande innebörden av denna hadith är att belöningen för de krigare som återvänder oskadda eller tar del av krigsbytet är mindre än belöningen för dem som inte återvänder oskadda, eller som återvänder oskadda men inte tar del av krigsbytet. Detta beror på att krigsbytet utgör en del av belöningen för jihad. De som tar emot det anses ha fått två tredjedelar av belöningen för jihad. Krigsbytet betraktas som en del av den totala belöningen. Denna tolkning stämmer överens med de välkända uttalanden som återberättats från följeslagarna. En följeslagare sade exempelvis: ’Några av oss dog utan att få njuta av någon del av sin belöning. Andra fick däremot njuta av dess frukt i denna värld.’ Den tolkning vi har framfört är därför korrekt, och detta är hadithens uppenbara innebörd. Det finns ingen tydlig och autentisk hadith som motsäger denna tolkning. Därför måste den tolkning vi har framfört godtas som den riktiga. Qadi Iyad (må Allah förbarma sig över honom) antog också denna tolkning. Imam Abu Dawud återberättade från Abu Ayyub (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud sade:

”Många områden kommer att erövras genom er, och ni kommer att räknas till organiserade arméer. Därefter kommer olika arméförband att bildas. Några kommer att föredra att ansluta sig till dessa förband och bege sig ut i krig. Han kommer att lämna sin stam. Sedan kommer han åter att granska alla dessa stammars tillstånd, ställa sig inför dem och säga: ’Vem finns det som jag kan byta plats med, så att jag går till det och det arméförbandet?’ Han är den verklige krigaren. Han kommer att kämpa till sin sista blodsdroppe.”

Förträffligheten i att hålla vakt vid gränsen på Allahs väg och möta fienden: Vid gränsen finns många platser genom vilka fiendens soldater kan tränga in i muslimernas land. Det är nödvändigt att bygga upp det hårdast möjliga försvaret på dessa platser, så att fienden inte kan använda dem som svaga punkter och tränga in genom dem. Islam har starkt uppmuntrat att skydda sådana möjliga luckor. Den har befallt att soldater ska stationeras där, så att de blir en källa till muslimernas styrka. Att stationera sig på sådana platser och skydda dem genom vakthållning i syfte att utföra jihad på Allahs väg kallas ribat. Den kortaste tiden för ribat är en timme eller en kortare stund, och den längsta tiden är fyrtio dagar. Den bästa tiden är så länge som krävs för att göra platsen till den mest skräckinjagande basen i fiendens ögon. De lärda är enhälliga om att stationering vid gränsen eller på slagfältet för att hindra islams och muslimernas fiender är bättre än att vistas i Mecka. Följande hadither har återberättats om dess förträfflighet:

Imam Muslim återberättade från Salman (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud sade: ”En dags och en natts ribat är bättre än en månads fasta och bön. Om någon dör i detta tillstånd kommer de goda handlingar som han brukade utföra att fortsätta för honom, och hans försörjning kommer att fortsätta för honom. Dessutom kommer han att vara skyddad från de orättfärdigas förtryck.” Han sade också: ”Varje avliden persons handlingar upphör i och med hans död. Men den goda gärningen hos den som håller ribat på Allahs väg upphör inte. Hans gärningar fortsätter att öka fram till Uppståndelsen, och han är skyddad från gravens straff.”

Förträffligheten i att skjuta pilar med avsikten att utföra jihad: Islam har uppmuntrat till att skjuta pilar med avsikten att utföra jihad på Allahs väg, att lära sig krigskonst och självförsvarstekniker, att genomgå träning i dessa områden samt att lära sig bågskytte och brottning.

1. Uqba ibn Amir (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag hörde Allahs Sändebud säga från predikstolen: Allah sade: ”Samla så mycket styrka ni kan mot fienden. Vet att bågskytte är styrka, vet att bågskytte är styrka, vet att bågskytte är styrka.” (Muslim)

2. Det har också berättats från Uqba ibn Amir att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Snart kommer många landområden att falla under er kontroll. Försumma därför inte konsten att kasta spjut. Den Allsmäktige Allah låter tre personer träda in i paradiset genom ett spjut: den som tillverkar det, den som tillhandahåller det och den som kastar det på Allahs väg.”

Islam har strängt fördömt att man glömmer konsten att skjuta pilar eller kasta spjut efter att ha lärt sig den. Att överge den utan giltig ursäkt är makruh tahrimi.

3. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som lär sig att skjuta pilar och sedan överger det är inte en av oss”, eller så sade han: ”Han är olydig mot Allah.”

4. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade också: ”All människans lek är orätt. Men bågskytte, ridning och att roa sig med sin hustru är tillåtet.”

Al-Qurtubi sade: ”Allah vet bäst vad denna hadith egentligen betyder. Men enligt min förståelse är innebörden följande: Det människor ägnar sig åt för att fördriva tiden ger ingen som helst nytta i denna värld eller i det kommande livet. Därför är sådant orätt, och det är bättre att avstå från det. Men även om dessa tre aktiviteter utförs som underhållning och förströelse har de också vissa fördelar. Övning i bågskytte och kapplöpning med hästar är nämligen färdigheter som stöder krigföringen. Och genom att roa sig med sin hustru kan den som dyrkar Allah ensam få möjlighet att få ett barn. Därför är dessa tre saker tillåtna.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade också: ”O Ismaels ättlingar! Ägna er åt bågskytte, för er fader var bågskytt.” Att rida och lära sig hantera vapen är fard kifaya, vilket ibland även blir fard ayn.

Sjökrig är bättre än landkrig: Eftersom krig till sjöss är farligare än krig till lands är belöningen för det större.

a. Abu Dawud återberättar från Umm Haram, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Den som dör under en sjöexpedition och den som drunknar i havet får båda martyrens rang.

b. Ibn Majah återberättar från Abu Umama, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Den som blir martyr till sjöss är likvärdig med två martyrer på land. Och den som drabbas av sjösjuka till havs är likvärdig med den som vältrar sig i blod på land. Den som strider med målet att uppnå någon av de två formerna av martyrskap har samma rang som den som bryter banden med denna värld för att ägna sitt liv åt dyrkan av Allah. Allah har utsett dödens ängel att ta livet av alla andra än sjökrigets martyrer. Sjökrigets martyrer tar Han själv livet av. För landkrigets martyr förlåter Han alla synder utom skulder. Men för sjökrigets martyr förlåter Han alla synder, även skulder.

Nödvändiga egenskaper hos en härförare: Imam Fakhri nämner de egenskaper som är nödvändiga hos en härförare och säger: ”En turkisk krigsexpert sade: Det är nödvändigt att en härförare förenar tio egenskaper som av naturen finns hos olika djur. Dessa är: lejonets mod, svinets snabbhet, rävens list, tranans vaksamhet, tuppens självuppoffring och frikostighet, hönans ömhet mot sina kycklingar, kråkans försiktighet samt en kraftig kropp likt tayaru. Tagaru är ett slags djur från Khorasanprovinsen i Iran, som göds för arbete och resor åt sin herre.
Jihad under ledning av både rättfärdiga och syndiga människor: Det är inte ett villkor för jihad att ledaren eller härskaren ska vara rättvis eller rättfärdig. Jihad är tvärtom obligatoriskt under alla omständigheter. Det är inte märkligt att en syndare på jihadfältet kan ha ett sådant hjältemod och en sådan tapperhet som andra saknar.”

Härförarens ansvar och plikter gentemot de vanliga soldaterna: Härförarens ansvar och plikter gentemot de vanliga soldaterna är följande:

1. Att rådgöra med dem, ta hänsyn till deras åsikter och inte handla godtyckligt utan dem. Ty Allah har sagt:وشاورهم في الأمرع ”Rådgör med dem i angelägenheten.”
(Sura 3, Āl ʿImrān: vers 159)

Abu Hurayra sade: ”Jag har inte sett någon som rådgjorde mer med sina följeslagare än Allahs Sändebud.” (Ahmad och al-Shafi‘i).

2. Att visa dem kärlek och omtanke samt behandla dem milt och vänligt. Aisha sade att Allahs Sändebud har sagt: ”O Allah! Om någon får ansvar för något som rör mitt samfund och behandlar dem vänligt, behandla då honom vänligt.” (Muslim).

Ma’qil ibn Yasar sade att Allahs Sändebud har sagt: ”Den ledare som får ansvar för muslimerna men inte gör sitt yttersta för deras välfärd och inte önskar dem väl, kommer inte att träda in i paradiset.” (Sahih Muslim).

Abu Dawud återberättar från Jabir: När Allahs Sändebud reste brukade han stanna längst bak, föra de svaga framåt, låta någon sitta bakom honom på sitt riddjur och visa dem djup kärlek.

3. Att påbjuda det goda och förbjuda det onda, så att de inte ska kunna ägna sig åt syndiga handlingar.

4. Med jämna mellanrum inspektera armén, så att befälhavaren är väl informerad om soldaterna, kan hindra dem som är olämpliga för strid från att delta i den och skicka tillbaka oanvändbar utrustning. Han ska också kunna avskilja dem som uppmanar soldaterna att dra sig undan från striden eller förbli passiva, liksom dem som sprider olika slags rykten, exempelvis genom att säga: ”Deras armé har varken tillräckligt med manskap eller vapen.” På samma sätt ska han avlägsna dem som läcker information om arméns rörelser eller försöker skapa oordning.

5. Identifiera tillsynsmännen.

6. Dela ut fanor.

7. Välja lämpliga platser för rast och säkra platserna där man kan gömma sig.

8. Anställa ett stort antal underrättelseagenter för att hålla uppsikt över fiendens rörelser.

Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade, när han avsåg att genomföra ett fälttåg mot en viss plats, ange en annan plats. Men i sitt sinne hade han ändå målet med den första platsen fastställt, så att fienden inte skulle få kännedom om hans avsikt. Han placerade underrättelseagenter överallt, så att de kunde hämta information om fiendens rörelser. Han förberedde flera arméer och utsåg fanor åt dem. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Profetens fana var svart och hans baner var vitt.” (Abu Dawud.)

Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sista instruktioner till befälhavarna: Abu Musa, må Allah vara nöjd med honom, berättade: När Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, skickade någon för att utföra ett uppdrag, brukade han säga: ”Ge människorna goda besked och inge dem inte förtvivlan; underlätta för dem och gör det inte svårt för dem.” (Det vill säga: När han skickade någon med ett administrativt eller organisatoriskt uppdrag brukade han säga att man skulle ge de människor som, trots sina dåliga handlingar, närmade sig islam, ångrade sig, trodde och ville gå vidare mot goda gärningar, det glädjande budskapet om Allahs omfattande barmhärtighet och den stora belöningen. Man skulle inte få dem att förtvivla genom olika skrämmande budskap. Var lättsam och mild mot människorna; var inte hård och häftig. (Detta är särskilt viktigt för att skapa kärlek till islam.)

Abu Musa, må Allah vara nöjd med honom, berättade också att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade när han skickade honom och Muadh till Jemen: ”Underlätta och försvåra inte. Ge goda besked och inge inte förtvivlan. Hamna inte i meningsskiljaktigheter, utan samarbeta i enighet.” (Al-Bukhari och Muslim.)

Anas, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Ge er av i Allahs namn, förlita er på Allah och följ Allahs Sändebuds föredöme. Döda inte någon döende gammal man, såvida han inte strider, ger råd om kriget eller är kunnig i krigskonst; då får han dödas. Allahs Sändebud dödade nämligen Zayd ibn Samma, som var över hundratjugo år gammal och befann sig bland Hawazin-styrkorna, eftersom han var deras rådgivare i krigsfrågor och en erfaren krigsexpert. Döda inte något minderårigt barn eller någon kvinna, såvida hon inte är en aktiv stridande, övervakar krigarna eller ger råd; då får hon dödas. Överskrid inte gränserna. Bevara ert krigsbyte. Sök försoning och visa storsinthet. Allah älskar de storsinta.” (Abu Dawud)

Umar, må Allah vara nöjd med honom, instruktioner: Umar, må Allah vara nöjd med honom, skickade följande skriftliga instruktioner till Saʿd ibn Abi Waqqas, må Allah vara nöjd med honom, och hans medkämpar: ”Jag befaller dig och de soldater som står under ditt befäl att under alla omständigheter frukta Allah och iaktta självbehärskning. Gudfruktan och självbehärskning är det bästa vapnet för att besegra fienden och den starkaste krigstaktiken. Jag befaller dig och din armé att vara ännu mer vaksamma mot synd än mot fienden. Soldaternas syndfullhet är nämligen farligare för dem än deras fiende. Muslimerna har endast segrat därför att deras fiender varit olydiga mot Allah. Annars skulle de inte ha kunnat besegra sina fiender, eftersom muslimernas manskap inte är lika stort som deras manskap och deras vapenstyrka inte heller är lika stor som fiendens. Om muslimerna och deras fiender således blir jämlika i syndfullhet, kommer de att vara starkare än oss till styrkan. Om vi inte kan besegra dem genom vår moraliska överlägsenhet, kommer vi inte att kunna besegra dem enbart med styrka. Vet att Allah under ert fälttåg har satt väktare över er. De är underrättade om era handlingar. Skäms därför inför dem. Begå ingen synd medan ni befinner er på Allahs väg. Låt er inte tröstas av att säga: ’Våra fiender är sämre än vi, och därför kommer de aldrig att besegra oss.’ Många folk har tidigare blivit besegrade och underkuvade av människor som var sämre än dem. När Israels barn till exempel ägnade sig åt handlingar som väckte Allahs vrede, lät Han de otrogna eldsdyrkarna besegra dem. De angrep dem till och med i deras hem. Allahs löfte till dem hade gått i uppfyllelse. Jag ber Allah om hjälp för er. Be även ni Allah om hjälp mot fienden. Denna hjälp ber jag om för er och för oss.”

Var mild mot muslimerna under marschen. Tvinga dem inte att marschera på ett sådant sätt att de blir trötta och sjuka. Visa dock inte så stor mildhet att du stannar någonstans innan du når fiendens position. Kom ihåg att styrkan inte minskar under en resa. De måste marschera mot en fiende som är väl etablerad och skicklig på att ta hand om sig själv och sina boskapshjordar. Stanna hos dina följeslagare en dag och en natt varje fredag, så att de kan vila något och återhämta sig. Under denna tid ska de överlämna sina vapen och sin utrustning. Förlägg deras rastplatser långt från byarna tillhörande dem som slutit fred och dem som åtnjuter säkerhet genom avtal. Låt under denna tid ingen av dina följeslagare gå in i dessa byar, utom dem vars fromhet du är förvissad om. Ingen i den muslimska armén får visa någon av byborna ringaktning eller vanära på något sätt. Kom ihåg att ansvaret för att skydda deras heder och säkerhet vilar på er, liksom ansvaret att hålla fast vid avtalet vilar på dem. Så länge de håller fast vid avtalet ska du fortsätta att behandla dem väl. Om de som slutit fred utsätts för någon orättvisa, ska du inte hämnas på dem med hjälp av stridande otrogna. När du befinner dig på fiendens område, ska du sprida ut spioner mellan er och dem. Ingen av deras rörelser får vara okänd för dig. Du bör endast ha hos dig sådana personer från muslimerna eller områdets invånare vars sanningsenlighet och välvilja du är säker på. Kom ihåg att även om människor som är vana att ljuga talar sanning med måtta, kommer deras uppgifter inte att vara till nytta för dig. En svekfull person kommer att spionera till din nackdel, inte till din fördel. När du närmar dig fiendens område ska du sända ut fler förtrupper och sprida ut ett stort antal små truppavdelningar. De ska avskära fiendens försörjningslinjer och tillgångar, medan förtrupperna ska avslöja deras hemliga uppgifter.

För att bilda förtrupperna ska du utse de erfarna krigsexperter och veteraner bland dina följeslagare. Bilda även kavalleriförband av dem. Om de möter någon fiende blir det den första kraftinsatsen som genomförs enligt din bedömning. Överlåt uppgiften att sända ut små truppavdelningar åt dem som är kunniga i jihad. Iaktta tålamod och självbehärskning när svärdet brukas. Låt ingen göra detta efter eget godtycke. Annars kommer din åsikts företräde och din auktoritet att försvagas ännu mer än de försvagas genom din mildhet mot dina framstående män. Sänd aldrig ut förtrupper eller små truppavdelningar när risken för nederlag är stor. När du har avslutat övervakningen av fiendens rörelser, samla dina avlägsna trupper, förtrupper och små truppavdelningar hos dig och befäst din krigsplan och din styrka. Även därefter ska du inte skynda dig att strida, så länge krig inte har påtvingats dig, förrän du har fått detaljerad information om fiendens hemliga uppgifter och hans krigare och har uppnått lika god kännedom om deras område som dess invånare har. Efter att ha fått denna information och kunskap kan du behandla fienden på exakt samma sätt som de behandlar dig.

Därefter ska du sprida spioner bland din armé och hålla dig vaken för att göra ditt yttersta i angrepp mot fienden nattetid. Om du utanför lägret finner någon krigsfånge som står under avtal — vare sig han flyr eller strider — ska du omedelbart döda honom, så att de som är dina fiender och Allahs fiender grips av fruktan. Allah är beskyddare för dig och de soldater som står under ditt befäl. Det är Han som gör er kapabla att segra över er fiende. Det är endast Honom man bör be om hjälp.

Soldaternas ansvar och skyldigheter: Soldaternas ansvar och skyldigheter gentemot befälhavaren är att utan invändning följa och lyda varje order som inte innebär olydnad mot Allah. Imam al-Bukhari och Muslim återberättade från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den som lyder mig lyder Allah, och den som är olydig mot mig är olydig mot Allah. Den som lyder befälhavaren lyder mig, och den som är olydig mot befälhavaren är olydig mot mig.”

Det är helt förbjudet att lyda i syndiga handlingar. Skapelsens befallning får inte följas genom att överträda Skaparens befallning. al-Bukhari och Muslim återger från Ali, må Allah vara nöjd med honom: ”En gång sände Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, iväg en liten styrka och utsåg en ansari till dess befälhavare. Han beordrade styrkans medlemmar att lyssna till och lyda honom. Vid ett tillfälle var soldaterna olydiga mot hans befallning i en sak. Då sade befälhavaren: ’Samla ihop ved åt mig.’ De samlade ihop ved, och därefter sade befälhavaren: ’Tänd en eld.’ De tände elden. Sedan sade befälhavaren: ’Befallde inte Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, er att lyssna till och lyda min befallning?’ De svarade: ’Jo.’ Befälhavaren sade: ’Gå då in i denna eld.’ När soldaterna hörde detta började de se på varandra. Sedan sade de: ’Det var ju för att undkomma elden som vi kom till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.’ Efter att en stund hade gått avtog befälhavarens vrede och elden slocknade.

När soldaterna återvände från expeditionen och berättade om händelsen för Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade han: ’Om ni hade gått in i den elden skulle ni aldrig ha kunnat komma ut igen.’ Han sade också: ’Skapelsens befallning får inte följas genom att överträda Skaparens befallning. Lydnad ska endast visas i rättfärdiga och lagliga handlingar.’

Det är obligatoriskt att kalla till islam före krig: Före varje krigs början är det muslimernas plikt att kalla motparten till islam. Muslim återger från Burayda, må Allah vara nöjd med honom: ’Närhelst Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, utsåg någon till befälhavare för en liten eller stor styrka, befallde han honom särskilt att frukta Allah och att behandla de vanliga muslimska soldaterna rättvist. Sedan sade han: ’Ge er av i Allahs namn och på Allahs väg. Kämpa mot dem som förnekar Allah. Kämpa, men begå inte förräderi beträffande krigsbytet, bryt inte era löften, stympa inte de dödas kroppar genom att skära av näsor, öron och liknande, och döda inte något barn, inte heller kvinnor eller gamla, eftersom de inte strider. När ni möter de avgudadyrkande fienderna, erbjud dem tre alternativ: att anta islam, att lämna landet eller att betala jizya. Acceptera vilket av dessa de än väljer och strid inte mot dem. Kalla dem till islam. Om de antar denna inbjudan, acceptera det och strid inte mot dem. Be dem sedan att lämna sitt land och utvandra till emigranternas land, och informera dem om att de, om de utvandrar, får samma möjligheter och rättigheter som de övriga emigranterna, och att de får samma ansvar och skyldigheter som de övriga emigranterna. Om de inte samtycker till utvandring och jihad, ska du informera dem om att de kommer att vara som ökenbeduinerna. (Det vill säga att de enligt Allahs lag inte får någon del av krigsbytet eller av den mark och egendom som erövras efter kriget.) De ska dock omfattas av samma av Allahs bud som gäller för övriga muslimer. Om de vägrar att anta islam, be dem betala jizya-skatten. I den senare suran at-Tawba begränsas jizya till judar och kristna. Detta var förmodligen en händelse före den. Om de går med på att betala jizya, acceptera den och strid inte mot dem. Om de inte går med på det, sök Allahs hjälp och strid mot dem. När ni har belägrat invånarna i en fästning och de ber om Allahs och Sändebudets beskydd, ska du inte ge dem det. Ge dem däremot beskydd från dig och dina följeslagare. Om ni senare vill bryta det beskyddsavtal ni har gett, är det nämligen mindre allvarligt att bryta ett avtal som du och dina följeslagare har ingått än ett avtal som ingåtts i Allahs och Hans Sändebuds namn. När ni har belägrat invånarna i en fästning och de ber dig om tillstånd att överlämna sig under Allahs löfte och myndighet, ska du inte ge dem det. Låt dem däremot överlämna sig under din myndighet, eftersom du inte vet om du kommer att överträda Allahs myndighet i fråga om dem. Det vill säga att man bör undvika att ge löfte om Allahs beskydd och myndighet samt att överlämna sig under dessa, eftersom båda är mycket ärevördiga och deras ära måste skyddas omsorgsfullt.’ (Återberättad i de fem återstående autentiska hadithsamlingarna, förutom al-Bukhari.)

En gång belägrade en muslimsk styrka under befäl av Salman al-Farisi ett palats i Persien. Soldaterna sade till befälhavaren: ’Ska vi anfalla dem?’ Befälhavaren sade: ’Jag har hört att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade kalla till islam före ett angrepp. Ge mig därför också möjlighet att kalla dem.’ Därefter kom Salman till palatsets belägrade invånare och sade: ’Jag är en perser precis som ni. Araberna lyder mig. Om ni antar islam kommer ni därför att få samma rättigheter och möjligheter som vi, och samma ansvar och skyldigheter som vi kommer också att läggas på er. Men om ni under inga omständigheter är beredda att överge er religion, ska ni som ett tecken på underkastelse själva överlämna jizya till oss. Vi kommer att låta er hålla fast vid er religion.’ Salman sade på persiska: ’Ni är inte värda beröm. Trots det kommer vi att låta er behålla er religion om ni betalar jizya. Om ni inte går med på något av alternativen kommer vi att strida mot er.’

Perserna sade: ’Vi kommer inte att betala jizya. Vi kommer i stället att strida mot er.’ Då sade soldaterna till Salman: ’Ska vi nu inte anfalla dem?’ Salman gav dem tre dagars betänketid. Sedan sade han: ’Anfall dem.’ Därefter angrep vi dem och intog palatset.’ (at-Tirmidhi)

Imam Abu Yusuf har sagt: ’Så långt vi har kunnat fastställa gick Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, aldrig i krig mot något folk innan han hade kallat dem till Allah och Hans Sändebud.’ I verket al-Ahkam as-Sultaniyya (Styrelsens lagar) sägs det: ’Det är förbjudet för oss att överraska och nattetid angripa dem som ännu inte har nåtts av inbjudan till islam, döda dem och bränna deras egendom. Det är förbjudet för oss att inleda ett angrepp mot dem innan vi har framfört inbjudan till islam för dem och lagt fram inför dem de mirakler och de obestridliga bevisen från Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, som kan hjälpa dem att acceptera inbjudan.’

Enligt imam as-Sarakhsi, en av imamerna inom den hanafitiska rättsskolan, är det önskvärt att inte inleda krig omedelbart efter att ha kallat till islam. De bör ges minst en natt för eftertanke. Enligt juristernas uppfattning måste befälhavaren betala blodspengar för var och en av de dödade, om han inleder krig och dödar några av fiendens män överraskande och nattetid innan han har erbjudit de tre nämnda alternativen och varnat dem med bevis.

I verket Futuh al-Buldan sade al-Baladhuri: ”Samarqands invånare sade till sin ståthållare Sulayman ibn Abi al-Sura: ’Qutayba ibn Muslim al-Bahili har brutit det avtal han ingick med oss, förrått oss, förtryckt oss och tagit vårt land i besittning. Trots detta har Allah upprättat och låtit rättvisa och rättfärdighet segra. Tillåt oss därför att sända en delegation till de troendes ledare för att klaga över detta förtryck. Om vi har en berättigad rätt ska den ges till oss.’ Sulayman gav dem tillstånd, och de sände en delegation till Umar ibn Abd al-Aziz. När Umar fick kännedom om det förtryck som hade begåtts mot dem, skickade han följande föreskrift till Sulayman: ’Samarqands invånare har klagat inför mig över det förtryck som begåtts mot dem. Qutayba har förtryckt dem genom att fördriva dem från deras land. Så snart du får detta brev ska du utse en domare åt dem, som ska pröva deras klagomål. Om han dömer till deras fördel, ska du återföra dem till den plats där de befann sig innan Qutayba besegrade dem, och ni ska stanna kvar där ni befann er.’

När Sulayman fick brevet utsåg han Jami ibn Hazir till domare. Han dömde att araberna som befann sig i Samarqand skulle återvända till sitt läger. Därefter skulle de framföra sitt erbjudande till dem från en jämbördig position, och segern skulle uppnås antingen genom en ny fredsöverenskommelse eller genom krig.

Efter att denna dom hade tillkännagetts sade landägarna: ”Vi är snarare nöjda med det som redan har skett. Vi är inte beredda att inleda ett nytt krig.” De insiktsfulla bland dem sade nämligen: ”Muslimerna har blandats och förenats med oss. Vi har levt tillsammans med dem; de har låtit oss leva i fred och trygghet, och vi har också låtit dem leva i fred och trygghet. Om vi nu återgår till ett krigstillstånd vet vi inte vem som kommer att segra. Om vi inte segrar kommer vi genom att redan nu skapa en tvist att ha gett upphov till fiendskap.” På så sätt lät de den rådande situationen bestå, var nöjda med den och avstod från att skapa en ny tvist. De hade redan blivit imponerade av islams och muslimernas rättvisa och betraktade den som en stor framgång. Till slut blev detta orsaken till att de frivilligt gick in i islam. Såvitt vi vet har ingen annan än muslimerna någonsin kunnat visa ett sådant exempel på rättvisa.”

Att be till Allah inför krig: Att be Allah om hjälp och seger för mujahiderna är en av krigets principer. Hjälp och seger ligger nämligen helt i Allahs hand. Detta var Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och senare hans följeslagares sed.

1. Abu Dawud återberättar att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Två böner avvisas aldrig: den bön som bes när böneutropet ljuder och den bön som bes när de två sidorna drabbar samman i strid.”

2. Den Allsmäktige Allah säger: تستفيشون ربَّكر فاستجاب لnär ni bad er Herre om hjälp och Han genast besvarade er bön.’ (Sura al-Anfal: vers 9)

3. I tre av de autentiska hadithsamlingarna återberättas det från Abdullah ibn Abi Awfa att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i ett krig väntade tills solen hade börjat sjunka innan han mötte fienden. Sedan ställde han sig inför folket och sade: ”O människor … Önska inte att möta fienden, utan be Allah om säkerhet och välbefinnande. Men när ni tvingas möta fienden, ska ni vara tålmodiga och stå fasta, och veta att paradiset finns under svärdens skuggor.” Sedan sade han: ”O Allah, som har uppenbarat Skriften, satt molnen i rörelse och besegrat de otrognas arméer, besegra dem och låt oss segra över dem.”

4. När han gick in i strid brukade han be så här: ”O Allah, Du är min arm och mitt stöd. Genom Din hjälp finner jag ett sätt att bemöta fiendens planer; med den styrka Du har gett mig angriper jag fienden, och med Din hjälp strider jag.” – Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah.

5. Al-Bukhari och Muslim återger att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och frid vare med honom, bad följande bön på dagen för Ahzabslaget (slaget vid vallgraven): ”O Allah, som har uppenbarat Skriften och vars räkenskap är snabb, förgör de otrogna arméerna. O Allah, besegra dem och skaka dem.”

Det tjugoandra kapitlet: Krig och fredsfördrag

Islam fäster största vikt vid att kalla mänskligheten till att anta Allahs religion, så att den genom denna religion kan uppnå lycka och frid i detta liv och det kommande samt leva tryggt under dess beskydd. Allah har utsett den muslimska umman att göra Allahs religion segrande och sprida Hans uppenbarelse överallt. På samma sätt ingår det i den muslimska ummans ansvar att befria och frigöra alla folk på jorden.

I detta avseende är den muslimska nationen världens främsta nation. I jämförelse med andra nationer är dess ställning likvärdig med lärarens ställning inför eleven. Så länge denna ställning består har den också det fulla ansvaret att bevara hela den muslimska ummans nationella identitet, kämpa och göra allt som står i dess makt för att tillvarata dess berättigade rättigheter samt göra sitt yttersta för att inta och behålla den rang och ställning som Allah har bestämt åt den. Varje grad av försumlighet i detta avseende kommer att betraktas som ett mycket stort brott, och Allah har fastställt att följden blir förnedring, vanära och fall, ja till och med undergång och utplåning. Så länge den muslimska umman inte helt har uppnått sina ovan nämnda mål (att försvara sig själv och befria alla folk) har Islam förbjudit den att visa svaghet och likgiltighet samt förklarat fredsfördrag och kompromissöverenskommelser otillåtna. Under sådana omständigheter är kompromiss och fredsfördrag, ur Islams perspektiv, inget annat än feghet och förnedring. I detta sammanhang säger Allah:

فَلَا تَمِنُوا وَتَدعوا إلى السلم وانتم الْأَعْلَوْنَ وَاللَّهُ مَعَكُمْ وَلَن يُترَكُمْ أَعْمَالَكُرْه

Bli därför inte svaga och erbjud inte fred. Ni är de överlägsna, och Allah är med er; Han kommer aldrig att låta era gärningar gå om intet.” (Sura Muhammad: vers 35) Det vill säga: vad gäller troslära och övertygelse, livsåskådning, dyrkan, karaktär, seder och bruk, kunskap och handling intar ni den högsta ställningen.

I Islam sluts fred och fredsfördrag från en position av styrka och makt, inte från en position av svaghet. Därför har Islam inte gjort fred och fredsfördrag villkorslösa, utan knutit dem till villkoret att fienden för alltid överger sin aggression och avstår från den, att ingen orättvisa eller förtryck lämnas kvar på jorden och att ingen berövas sin religiösa frihet. Om någon av dessa orsaker föreligger har Allah gett tillstånd till krig. Detta är det krig för vilket man kan sätta livet på spel och offra sitt liv utan att tveka.

I hela världen finns ingen annan religion än Islam som har uppmuntrat sina anhängare att kämpa enbart för Allahs skull, för sanningen, för de hjälplösa och svaga samt för ett hedervärt liv. Den som granskar Koranens verser och Allahs Sändebuds, må Allah välsigna och frid vare med honom, samt hans efterföljande kalifers faktiska liv kan tydligt se detta. Den Allsmäktige Allah har ålagt den muslimska umman ansvaret att göra jihad och offra allt den äger för detta, med orden:وَجَاهِدُوا فِي الله حق جهاده ”Gör jihad på Allahs väg så som jihad bör göras.” (Sura al-Hajj: vers 78)

I denna vers sägs just att denna jihad är verksam tro, utan vilken religionen inte blir fullkomlig. Allah har sagt på ett annat ställe:

أحسب الناس أن يتركوا أن يقولوا آمنا وهم لا يفتنونَ وَلَقَدْ فَتَنَّا الَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ فَلَيَعْلَمَنَّ الله الدين مَنقُوا وَلَيَعْلَمَنَّ الكلبين

Tror människorna att de ska lämnas ifred bara för att de säger: ”Vi tror”, utan att sättas på prov? Vi satte även deras föregångare på prov, och Allah kommer sannerligen att visa vilka som är sanningsenliga och vilka som är lögnare.” (Sura al-Ankabut: vers 2 och 3)

Här har det tydligt meddelats att detta är Allahs oföränderliga sedvänja med de troende, och att det inte finns någon annan väg till paradiset eller till Allahs hjälp. Allah säger också:

أمْ حَسِبْتُمْ أَن تَدْخُلُوا الْجَنَّةَ وَلَمَّا يَأْتِكُمْ مَثَلُ الَّذِينَ عَلَوْا مِن قَبْلِكُمْ ما مستمر البأساء والضراء وزلزِلُوا حَتَّى يَقُولَ الرَّسُولُ وَالَّذِينَ آمَنُوا مَعَهُ مَتى نَصْرُ اللَّهِ مَا أَلَا إِنْ نَصْرَ اللَّهِ قَرِيبٌ

Tror ni att ni ska träda in i paradiset utan att först ha genomgått samma prövningar som de som levde före er? Fattigdom och motgång drabbade dem, och de skakades av rädsla. Till och med Sändebudet och de troende med honom utropade: ”När kommer Allahs hjälp?” Ja, Allahs hjälp är nära.” (Sura al-Baqara: vers 214)

Och därför har Allah gjort det obligatoriskt att samla vapen och utrustning för jihad:

وَاعِدُوا لَهُمْ مَا اسْتَطَعتم من قوة و من رباط الحبل تُرْهِبُونَ بِهِ عَدُوَّ اللَّهِ وَعَدُوكُمْ .

Håll beredda mot dem all den styrka och det kavalleri ni förmår, så att ni därigenom kan injaga skräck i Allahs fiender och era fiender.’ (Sura al-Anfal: vers 60)

När och hur förberedelserna bör göras avgörs utifrån situationen och omständigheterna. Under ordet ”styrka” innefattas varje medel som kan bidra till att kuva fienden.

Det har återberättats i en autentisk hadith: ”Vet att bågskytte är styrka, vet att bågskytte är styrka, vet att bågskytte är styrka.” Att varje duglig person iakttar försiktighet och att man organiserar manskapet hör också till att hålla sig beredd. Såsom Allah har sagt:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا عَدُوا مِنْ رَكُمْ فَالْفِرُوا تَبَابٍ أَوِ الْفِرُوا جَمِيعًا

O ni som tror! Var på er vakt och ryck sedan fram antingen i grupper eller allesammans tillsammans.’ (Sura an-Nisa: vers 71)

I själva verket är det inte möjligt att vara på sin vakt utan att förbereda sig på land, till sjöss och i luften. Det har beordrats att rycka ut för att möta fienden under alla förhållanden, i svårigheter eller lättnad, i glädje eller konflikt. Såsom Allah säger: الْفِرُوا مِفَانًاوRyck ut till strid, vare sig ni är lätta eller tunga.’ (Sura at-Tawba: vers 41)

(Det vill säga, oavsett om krigsutrustningen och vapnen är många eller få måste fienden mötas under alla förhållanden.)

Islam förlitar sig mer på andlig styrka än på materiell styrka. Därför stärker den på följande sätt kampandan och de höga ambitionerna:

فَلْيُقَاتِلُ فِي سَبِيلِ اللهِ الَّذِينَ يَقرون الحيوة الدنيا با الأميرة ط ومن يُقَاتِلُ فِي سَبِيلِ اللَّهِ فَيُقْتَلْ أَوْ يَقْلِبُ فَسَوْفَ تُؤْتِيهِ أَمْرًا عَظِيمًا وَمَا لَكُمْ لَا تُقَاتِلُونَ فِي سَبِيلِ اللَّهِ وَالْمُسْتَضْعَفِينَ مِنَ الرِّجَالِ وَالنِّسَاءِ وَالْوِلْدَانِ الَّذِينَ

يَقُولُونَ رَبَّنَا امْرِحْنَا مِنْ هَذِهِ الْقَرْيَةِ الظَّالِي أَمْلَهَا ، وَاجْعَلْ لَّنَا مِن لَّدُنْكَ وليا واجْعَلْ لَنَا مِن لَّدُنْكَ نَصِيرًاه

Därför ska de som säljer det jordiska livet i utbyte mot det kommande livet kämpa på Allahs väg. Och den som kämpar på Allahs väg – vare sig han stupar eller segrar – kommer att få en stor belöning. Vad har hänt er, eftersom ni inte kämpar på Allahs väg och för de hjälplösa männen, kvinnorna och barnen? De säger: ”Vår Herre! För oss ut ur denna stad, vars invånare är orättfärdiga, och utse åt oss en beskyddare från Dig och utse åt oss en hjälpare från Dig.” (Sura an-Nisa: verserna 74–75)

Han tröstar de troende genom att säga att även om de har fått utstå lidande och svårigheter, så är det inte bara de som har fått utstå dem; deras fiender får också utstå dem. Ändå är det en himmelsvid skillnad mellan deras slutliga resultat. Allah säger:

وَلَا تَمِنُوا فِي ابْتِغَاءِ الْقَوْمِ ، إِن تَكُونُوا تَأْلَمُونَ فَالْهُم بِالْمُونَ كَمَا تَأْلَمُونَ ، وَتَرْجَعُونَ مِنَ اللَّهِ مالا يرجون .

”Tappa inte modet i jakten på fiendefolket. Om ni lider, så lider de också liksom ni, medan ni hoppas på sådant hos Allah som de inte hoppas på.” (an-Nisa: 104)

الَّذِينَ آمَنُوا يُقَاتِلُونَ فِي سَبِيلِ اللَّهِ : وَالَّذِينَ كَفَرُوا يُقَاتِلُونَ فِي سَبِيلِ الطَّاغُوتِ فَقَاتِلُوا أَوْلِيَاءَ الشيطيج إِن كَيْدَ الشَّيْطَنِ كَانَ ضَعِيفًا

De som tror kämpar på Allahs väg, medan de som förnekar kämpar på Tåghuts väg. Kämpa därför mot Satans bundsförvanter; Satans list är förvisso svag.”
(Sura an-Nisa, vers 76)

Det innebär att de troende har höga och ädla mål. De kämpar för ett bestämt uppdrag. Detta uppdrag är sanningens uppdrag, godhetens uppdrag och uppdraget att göra Allahs dīn segrande.
Allah säger, när Han befaller dem att stå fasta och orubbliga inför fienden:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا لَقِيتُمُ الَّذِينَ كَفَرُوا زَحْفًا فَلَا تُوَلُّوهُمُ الْأَدْبَارَهُ وَمَنْ يُوَلِهِمْ يَوْمَئِلِ دَبَرَهُ إِلَّا مُتَعَرِّنَا لِقِتَالِ أَوْ مُتَعَيْرًا إِلَى فِئَةٍ فَقَدْ بَاءَ بِغَضَبٍ مِّنَ اللهِ وَمَا وَنَهُ جَهَنَّمَ، وَبِئْسَ الْمَصِيرُه

”O ni troende! När ni möter de otrognas här får ni inte vända dem ryggen. Den som på den dagen vänder dem ryggen, annat än som en krigsmanöver eller för att ansluta sig till en annan trupp, drar på sig Allahs vrede och hans tillflykt blir helvetet. Vilken usel tillflykt det är.” (Sura al-Anfāl, vers 15–16)

I Sura al-Anfāl, vers 45 och 46, säger Allah, när Han befaller dem att skaffa sig moralisk och andlig styrka:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا لَقِيتُمْ فِئَةً فَالْبَتُوا وَاذْكُرُوا اللهَ كَثِيرًا الْعَلَّكُمْ تُفْلِحُونَ وَأَطِيعُوا اللَّهَ وَرَسُولَهُ وَلَا تَنَازَعُوا فَتَفْعَلُوا وَتَذْهَبَ رِيحُكُمْ وَاصْبِرُوا ، إِنَّ اللهَ مَعَ الصَّبِرِينَ

”O ni troende! När ni möter en grupp, stå då fasta och åkalla Allah rikligt, så att ni blir framgångsrika. Lyd Allah och Hans Sändebud och tvista inte med varandra, för då tappar ni modet och er styrka försvinner. Ha tålamod; Allah är med de tålmodiga.

I Sura at-Tawbah, vers 111, nämner Allah de troendes okuvliga mod och förklarar att detta okuvliga mod kräver att de i ett försvarskrig antingen dödar eller själva dödas; de har inget tredje tillstånd utöver dessa två. Allah säger:

إن الله اشترى مِنَ الْمُؤْمِنِينَ الْفَسَهُم وأَمْوَالَهُمْ بِأَنَّ لَهُمُ الْجَنَّةَ ، يُقَاتِلُونَ فِي سَبِيلِ اللَّهِ فَيَقْتُلُونَ ويقتلون تف وعدا عَلَيْهِ حَقًّا فِي التورية والإنجيل والقرآن ، ومن أوفى بِعَهْدِهِ مِنَ اللَّهِ فَاسْتَبْشِرُوا بِبَيْعِكُمُ الَّذِي بَايَعْتُم بِهِ ،

وَذَلِكَ هُوَ الْفَوْزُ الْعَظِيره

Allah har köpt de troendes liv och egendom i utbyte mot att paradiset är deras. De kämpar på Allahs väg; de dödar eller dödas. Detta löfte till dem finns i Tora, Evangeliet och

Koranen. Vem håller sitt löfte bättre än Allah? Gläd er därför åt den handel ni har slutit, och detta är den stora framgången.’ När de dödar blir de segrare, och när de dödas blir de martyrer. I sura at-Tawbah, vers 52, säger Han:

قُلْ هَلْ تَرَبَّصُونَ بِنَا إِلَّا إِحْدَى الْحُسْنَيَيْنِ :

Säg: Ni väntar bara på en av två goda utgångar för oss.

Att dödas på Allahs väg är inte död för evigt, utan innebär att övergå till ett bättre och evigt liv. Att förintas på Allahs väg är det verkliga, bestående livet. Detta är vad Allah har sagt i sura Āl ʿImrān, verserna 169, 170 och 171:

ولا تَحْسَبَنَّ الَّذِينَ قُتِلُوا فِي سَبِيلِ اللَّهِ أَمْوَاتًا بَلْ أَحْيَاءٌ عِنْدَ رَبِّهِمْ يُرْزَقُونَ فَرِمِينَ بِمَا أَنْهُم اللَّهُ مِنْ فَضْلِهِ وَيَسْتَبْشِرُونَ بِالَّذِينَ لَمْ يَلْحَقُوا بِهِم مِّن خَلْفِهِمْ أَلَّا خَوْفٌ عَلَيْهِمْ وَلَاهُمْ يَحْزَنُونَ يستبشرون بِنِعْمَةٍ مِنَ اللهِ وَفَضْلٍ لا و أن اللَّهَ لَا يُضِيعُ أَمْرَ الْمُؤْمِنِينَ .

‘Betrakta aldrig dem som har dödats på Allahs väg som döda. Nej, de lever och får sin försörjning hos sin Herre. De gläder sig åt det som Allah av Sin nåd har gett dem och gläds för deras skull som ännu inte har anslutit sig till dem, eftersom ingen fruktan ska drabba dem och de inte heller ska sörja. De gläder sig åt Allahs gåvor och nåd, och detta eftersom Allah inte låter de troendes belöning gå till spillo.’

I vers 12 i sura al-Anfal förklarar Allah att Han är med mujahidinerna och aldrig överger dem:

إِذْ يَوْمِي رَبُّكَ إِلَى الْمَلْئِكَةِ إِنِّي مَعَكَر فَتَيْتوا الَّذِينَ آمَنُوا ، سالْقِي فِي قُلُوبِ الَّذِينَ كَفَرُوا الرَّعْبَ فَاضْرِبُوا فَوْقَ الْأَعْنَاقِ وَاضْرِبُوا مِنْهُمْ كُلَّ بَنَانٍ

”Minns när er Herre uppenbarade för änglarna: ’Jag är med er. Stärk därför de troende. Jag ska ingjuta skräck i de otrognas hjärtan. Slå dem därför över halsarna och över hela kroppen.’”

I verserna 10, 11, 12 och 13 i sura as-Saff tillkännager Allah löftet om de bästa belöningarna för de troende, både i denna värld och i det hinsides:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا هَلْ أَدُلُّكُمْ عَلَى تِجَارَةٍ تَنْعِيْكُمْ مِنْ عَذَابِ الَيْهِ تُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَرَسُوْلِهِ وتحمدُونَ فِي سَبِيلِ اللهِ بِأَمُولِكُمْ وَالْفُسِكُم عليكم غير لكم إن كُنتُمْ تَعْلَمُونَ ، يَغْفِرْ لَكُمْ ذُنُوبَكُمْ وَيَدْخِلْكُمْ مَنْ تَجْرِي مِن تَحْتِهَا الأنهر

ومسكن طيبة في جني عَدْنٍ عَذَلِكَ الْفَوْزُ الْعَظِيرَة وأخرى تُحِبُّونَهَا نَصَرٌ مِنَ اللَّهِ وَفَتْحٌ قَرِيبٌ ، وَبَشِّرِ الْمُؤْمِنِينَ

”Troende! Ska jag visa er en handel som räddar er från ett smärtsamt straff? Det är att ni tror på Allah och Hans Sändebud och kämpar för Allahs väg med era rikedomar och era liv. Det är bättre för er, om ni bara visste. Han ska förlåta er era synder och föra er in i lustgårdar genom vilka floder flyter, och i goda boningar i de eviga lustgårdarna. Detta är den stora framgången. Och Han ska skänka er ännu en nåd som ni önskar: hjälp från Allah och en nära förestående seger. Ge de troende detta glada budskap.”

På detta sätt formade Koranen de första muslimernas generation. Den skapade en okuvlig tro i deras hjärtan, en tro som avgjorde frågan mellan sanning och falskhet, och ledde dem på detta sätt mot Allahs hjälp, seger och välde. Allah säger:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِن تَنْصُرُوا اللَّهَ يَنْصُرْكُمْ وَيَثَبِّتْ أَقْدَامَكُرُه

‘O troende! Om ni hjälper Allah, kommer Allah att hjälpa er och göra era steg fasta.’ (Sura Muhammad, vers 7)

وَعَدَ اللهُ الَّذِينَ آمَنُوا مِنْكُمْ وَعَمِلُوا الصَّلعَت لَيَسْتَخْلِفَنَّهُمْ فِي الْأَرْضِ كَمَا اسْتَخْلَفَ الَّذِينَ مِنْ قبلهم من وليكنى لَهُم دينهم الذي ارتضى لَهُمْ وَلَيُبَدِ النَّهُم مِن بَعْدِ خَوْفِهِمْ أَمَنَا يَعْبُدُونَنِي لَا يشركون بي شيئا .

‘Allah lovar dem av er som tror och gör goda gärningar att Han sannerligen ska göra dem till efterträdare på jorden, liksom Han gjorde deras föregångare till efterträdare, och att Han sannerligen ska befästa den religion som Han har valt åt dem och förvandla deras rädsla till trygghet. De ska dyrka Mig och inte sätta någon vid Min sida.’ (Sura an-Nur, vers 55)

Plikten att stå fast under strid: Det är obligatoriskt att stå fast när man möter fienden i strid, och det är förbjudet att fly. Allah säger:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا لَقِيتُمُ الَّذِينَ كَفَرُوا زَحْفًا فَلَا تُوَلُّوهُمُ الْأَدْبَارَه وَمَنْ يُوَلِهِمْ يَوْمَئِلِ دَبَرَهُ إِلَّا متحرفًا لِقِتَالِ أَوْ مُتَصَيْرًا إِلَى فِئَةٍ فَقَدْ بَاءَ بِغَضَبٍ مِّنَ اللهِ وَمَاونَهُ جَهَنَّمَ مَا وَبِئْسَ الْمَصِيرُه

‘O troende! När ni möter de otrogna styrkorna, vänd dem då inte ryggen. Den som vänder dem ryggen den dagen, utom för att genomföra en krigslist eller ansluta sig till en annan grupp, har sannerligen ådragit sig Allahs vrede, och hans tillflykt är helvetet. Vilken usel boning!’ (Sura al-Anfal, vers 15–16)

Båda verserna bevisar att det är obligatoriskt att stå stadigt på slagfältet och att det är förbjudet att fly, med undantag för två situationer. I dessa två situationer är det tillåtet att dra sig undan från konfrontationen med fienden:

Det första tillståndet: att förflytta sig för krigets skull. Det vill säga att, efter krigets behov, förflytta sig från ett slagfält till ett annat. Man får förflytta sig från en trång plats till en rymlig plats, från en öppen plats till en plats med skydd eller från en låg plats till en hög plats. På motsvarande sätt är det tillåtet att byta till en plats på slagfältet som är bättre och mer gynnsam.

Det andra tillståndet: att ansluta sig till någon grupp av muslimer, vare sig syftet är att strida tillsammans med dem eller att få hjälp av dem; detta är tillåtet. Det spelar ingen roll om denna grupp befinner sig nära eller långt borta.

Saʿīd ibn Manṣūr återberättar att ʿUmar sade: ”Om Abū ʿUbayda hade anslutit sig till min grupp skulle jag ha låtit honom ansluta sig.” Då befann sig emellertid Abū ʿUbayda i Irak och ʿUmar i Medina.
ʿUmar sade: ”Jag är en grupp för varje muslim som byter grupp.” (Det vill säga: jag är beredd att ta emot honom.)

Ibn ʿUmar återberättar: När Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, gick ut från sitt hem före morgonbönen, kom en grupp muslimer till honom efter att ha flytt från mötet med fienden. De sade: ”Vi har flytt.” Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Nej, ni har snarare en stark benägenhet för strid. Jag är alla muslimers tillflyktsort.”

Det är i själva verket endast i dessa två tillstånd som det är tillåtet för en krigare att fly från fienden. Även om detta kan verka som ren flykt, är det i själva verket en förberedelse och strävan efter att inta en mer effektiv position mot fienden.
I alla andra tillstånd än dessa två är flykt från strid en orsak till en stor synd och ett plågsamt straff. Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Undvik de sju förgörande synderna.” De sade: ”O Guds sändebud, vilka är de?” Han sade: ”Att sätta medgudar vid Guds sida, att utöva trolldom, att döda en själ som Gud har förbjudit att döda, att förskingra den föräldralöses egendom, att fly på stridens dag och att anklaga kyska och godtrogna muslimska kvinnor för otukt.”

Att ljuga och bedra i krig: Om det inte innebär att man bryter ett löfte eller stör freden är det tillåtet att ljuga och bedra i krig för att vilseleda fienden. Ett sådant bedrägeri är att befälhavaren ger fienden intrycket att hans armé har så många soldater och så kraftfulla vapen att det är omöjligt att besegra honom. al-Bukhārī återberättar från Jābir, må Gud vara nöjd med honom, att Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Krig är en form av bedrägeri.”

Muslim återberättar från Umm Kulthūm bint ʿUqba, må Gud vara nöjd med henne: Jag har inte hört att Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, tillåtit någon lögn i det människor vanligtvis säger, utom i fyra fall:

1. I krig, 2. för att försona människor i deras inbördes tvister, 3. när mannen talar med sin hustru och 4. när hustrun talar med sin man.

Att fly från en fiendestyrka som är dubbelt så stor: Jag har tidigare sagt att det är tillåtet att fly för att förflytta sig från ett slagfält till ett annat och från en armé till en annan. Detta gäller när fienden är fler än dubbelt så många. Om de är dubbelt så många eller färre är det förbjudet att fly. Allah säger:

الفن عقفَ اللهُ عَنْكُمْ وَعَلى أَن فِيكُمْ ضَعْفًا مَا فَإِن يكن مِنكُمْ مَالَهُ سَابِرَةٌ يُقْلِبُوا مِالَتَيْنِ : وَإِن يَكُن منكر ألف يُقْلِبُوا الغَيْر بِإِذْنِ اللَّهِ ، وَاللَّهُ مَعَ الصَّبِرِينَ

Nu har Allah lättat er börda, eftersom Han vet att det finns svaghet bland er. Om det därför finns hundra uthålliga bland er, ska de besegra tvåhundra, och om det finns tusen bland er, ska de med Allahs tillåtelse besegra tvåtusen. Allah är med de uthålliga.’ (Sura al-Anfal, vers 66)

I verket al-Muhadhdhab sägs det: ”Om fiendens antal överstiger muslimernas dubbla antal är det tillåtet att fly.” Men om muslimerna har starkare anledning att tro att de inte kommer att gå under, är det bättre att stå fast. Om uppfattningen att de kommer att gå under väger tyngre finns det två åsikter:

För det första är det obligatoriskt att dra sig tillbaka, eftersom Allah säger:

ولا تُلْقُوا بِأَيْدِيكُمْ إِلَى التَّهْلُكَةِ

”Kasta inte er själva med egna händer i fördärvet.” (Sura al-Baqara, vers 195)

För det andra är det rekommenderat, men inte obligatoriskt, att dra sig tillbaka, eftersom de blir martyrer om de dödas.

Om de otrognas antal inte är större än det dubbla av muslimernas, är det inte tillåtet att fly, såvida inte risken för undergång är överhängande. Om den är överhängande finns det två åsikter: Den första är att det är tillåtet, i enlighet med den tidigare nämnda versen 195 i Sura al-Baqara.

Den andra är att följa den uppenbara innebörden av samma vers. Det sistnämnda är den korrekta åsikten enligt juristerna.

Al-Hakim sade: Vad som bör göras i detta fall beror på krigarens starkaste bedömning och omdöme. Om hans starkaste bedömning är att han kommer att kunna göra motstånd, är det inte tillåtet att fly. Om hans starkaste bedömning däremot är att han kommer att gå under, är det tillåtet att ansluta sig till vilken annan muslimsk armé som helst, hur långt borta den än är. Villkoret är dock att han inte har för avsikt att fly från jihad. Enligt Ibn al-Majishun och imam Malik ska svaghet bedömas utifrån styrka, inte antal. Även om fienden bara är en enda person, men är överlägsen i krigskonst, bättre beväpnad och starkare, är det tillåtet för en muslim att fly från konfrontationen med honom. Detta är den mer uppenbara åsikten.

Barmhärtighet i krig: Islam har å ena sidan tillåtit krig när det är absolut nödvändigt, men har å andra sidan begränsat det till vissa bestämda gränser. Under krig får därför endast de stridande dödas, och ingen annan. Det är inte tillåtet att döda eller på något sätt trakassera den som inte deltar i striderna. På samma sätt har islam förbjudit att döda passiva människor, såsom kvinnor, barn, sjuka, gamla, munkar och gudsdyrkare. Den har också förbjudit att vanställa de dödas kroppar. Det är dessutom förbjudet att döda djur, förstöra grödor och vatten, förorena dammar samt förstöra eller plundra hus. Likaså är det förbjudet att slå en sårad person igen för att döda honom helt, att förfölja en flyende fiende och att genomsöka honom. Krig är nämligen som ett kirurgiskt ingrepp i behandlingssyfte, vilket under inga omständigheter får gå utanför det sjuka områdets gränser.

Sulayman ibn Burayda återberättar från sin far: ”När Allahs sändebud ﷺ utsåg någon till befälhavare för en armé brukade han särskilt uppmana honom och de muslimer som följde honom att frukta Allah. Därefter sade han: ’Dra ut i fälttåg i Allahs namn och på Allahs väg. Bekämpa dem som förnekar Allah, men överträd inte gränserna, var inte förrädiska och bryt inte era löften, vanställ inte någons kropp och döda inte något barn.’”

Nafiʿ återberättar från Abdullah ibn Umar: I ett av de slag som fördes under Allahs sändebuds ﷺ ledning fann man en dödad kvinna. Han uttryckte sitt missnöje över detta och förbjöd att kvinnor och barn dödas. (Muslim.)

I den hadith som återberättats av Rabah ibn Rabiʿ sägs det att Allahs sändebud ﷺ, när han såg kvinnan som sannolikt var den som nämndes i den föregående hadithen, sade: ”Denna kvinna hade inte för avsikt att strida.” Därefter vände han sig till sina följeslagare och sade till en av dem: ”Gå till Khalid ibn al-Walid och se till att han under inga omständigheter dödar något barn, någon tjänare eller någon kvinna.”

Abdullah ibn Zayd återberättar: Allahs sändebud ﷺ förbjöd att man dödar en sårad person och vanställer en död persons kropp.

Imran ibn al-Husayn berättar: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, uppmuntrade oss att ge allmosor och förbjöd oss att skända de dödas kroppar. I de avskedsinstruktioner som Abu Bakr gav när han skickade Usama till Syrien stod det: ”Begå inte förräderi, överträd inte gränserna och gå inte till överdrift, bryt inte era löften, skända inte de dödas kroppar, döda inte barn, gamla eller kvinnor, hugg inte ner och bränn inte dadelpalmer, hugg inte ner fruktbärande träd, slakta inte getter, kor eller kameler annat än för att äta, och skona asketer och munkar som ständigt ägnar sig åt dyrkan i helgedomar, samt det de dyrkar.”

Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, följde också samma princip. I ett brev skrev han:

”Överskrid inte gränserna och tillägna er inte det som inte tillkommer er, begå inte förräderi, döda inte barn och frukta Allah när det gäller bönderna.” Han förbjöd befälhavarna att döda barn, gamla och kvinnor. Särskilt strängt befallde han dem att avstå från att döda dem när strider hade brutit ut mellan de två sidorna och under angrepp.

Nattliga angrepp mot fienden: I ett försvarskrig är det tillåtet att genomföra ett nattligt angrepp mot fienden när det föreligger ett oundvikligt behov. Imam at-Tirmidhi säger: En grupp lärda har förklarat nattliga angrepp tillåtna, medan en annan grupp har betecknat dem som makruh. Imam Ahmad och Ishaq säger: Det är tillåtet. När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillfrågades om att angripa polyteisternas bostäder om natten, så att även deras kvinnor och barn kunde dödas eller skadas, svarade han: ”Även dessa kvinnor och barn tillhör polyteisterna.” (Al-Bukhari och Muslim.)

Imam ash-Shafi’i säger: Förbudet mot att döda polyteisternas kvinnor och barn gäller endast när de kan identifieras och påträffas separat. Vid ett nattligt angrepp är det däremot tillåtet även om det finns risk att kvinnor och barn dödas eller skadas.

Krigets avslutande: Kriget avslutas när något av följande inträffar:

1. Om alla eller en del av de stridande antar islam och träder in i Allahs religion. I så fall räknas de som muslimer. De får samma rättigheter som andra muslimer och har samma skyldigheter som andra muslimer.

2. Om de ber om vapenvila för en bestämd tidsperiod. I så fall är det obligatoriskt att bevilja deras begäran, på samma sätt som han gjorde genom vapenvilan i al-Hudaybiyya.

3. Om den icke-muslimska parten uttrycker en önskan att behålla sin religion genom att betala jizya. Därigenom får även de rätt att leva i samexistens med muslimerna.

4. Om den krigförande icke-muslimska parten besegras och den muslimska parten segrar över dem. De besegrade icke-muslimerna kommer därefter att utgöra ghanima, det vill säga krigsbyte, för muslimerna.

5. Ibland kan en del av fiendeparten be muslimerna om beskydd. I sådana fall ska begäran beviljas. På motsvarande sätt gäller det när någon av dem ber om tillstånd att träda in i ett område som styrs av eller bebos av muslimer. Dessa saker är följande:

1. Ett fredsfördrag. 2. Ett avtal om säkerhet och fredlig samexistens. 3. Ghanima. 4. Att en del av fienderna ber muslimerna om beskydd.

Fredsfördrag och vapenvila: Ett vapenstilleståndsavtal innebär att man kommer överens om att upphöra med striderna under en bestämd tid. Det kan ibland också övergå i ett fredsfördrag. Det blir bindande i två situationer:

Den första situationen: när fienderna ber om vapenvila. Även om fienderna genom detta avser att bedra, är det obligatoriskt att bevilja en sådan begäran. I ett sådant fall måste man dock iaktta försiktighet och vara beredd att hantera alla oönskade situationer. Allah säger i verserna 61 och 62 i sura al-Anfal:

وَإِنْ جَنَعُوْا لِلسَّلْمِ فَاجْنَعْ لَهَا وَتَوَكَّلْ عَلَى اللهِ ، اللَّهَ هُوَ السَّمِيعُ العَلِيرُه وَإِن يُرِيدُوا أَن يُخْدَعُوكَ فَإِن حَسْبكَ الله .

”Om de lutar åt fred, så luta även du åt fred och förlita dig på Allah. Han är den Allhörande, den Allvetande. Om de vill bedra dig, är Allah sannerligen tillräcklig för dig.”
Under expeditionen till Hudaybiyya slöt Allahs Sändebud ett fredsfördrag med avgudadyrkarna i Mecka och ingick med dem en vapenvila och fredlig samexistens för tio år. Detta avtal slöts för att stoppa blodsutgjutelsen och söka fred.

Al-Barā’ återberättar: ”När de otrogna hindrade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och hans följeslagare från att gå in i Mekka för att utföra umra, slöt han ett fredsavtal med dem i Hudaybiyya. Avtalets innehåll var att Allahs Sändebud och muslimerna skulle återvända till Medina i år och komma till Mekka för att utföra umra följande år. Då skulle de inte få ta med sig något annat än sina svärd i deras skidor. Om någon av Mekkas invånare ville följa med dem till Medina skulle de inte få ta honom med sig, men om någon av dem som hade kommit med dem ville stanna kvar i Mekka skulle de inte få hindra honom från att stanna eller ta honom med sig till Medina. Dessutom fick de inte stanna i Mekka längre än tre dagar. I fredsavtalet garanterades ett tioårigt vapenstillestånd och icke-angrepp, samt fullständig säkerhet för människorna på båda sidor gentemot varandra. När avtalet skulle skrivas sade Sändebudet till Ali, må Allah vara nöjd med honom: ’Skriv villkoren mellan oss två parter, och skriv i början: Bismillāhir-Raḥmānir-Raḥīm.’ Enligt en annan återberättelse sade de otrogna: ’Vi känner inte till Bismillāhir-Raḥmānir-Raḥīm. Skriv det vi känner till: ”Bismika Allāhumma”.’ Därefter sade Allahs Sändebud: ’Skriv: ”Detta är det avtal som Muhammad, Allahs Sändebud, har slutit.”’ Genast sade polyteisterna: ’Om vi ansåg dig vara Allahs Sändebud skulle vi ju följa dig. Skriv i stället: ”Muhammad, Abdullāhs son.”’ Då beordrade Allahs Sändebud Ali att stryka orden ”Allahs Sändebud”. Ali sade: ’Vid Allah, jag kan inte stryka dem.’ Allahs Sändebud sade: ’Visa mig var orden står.’ När Ali hade visat honom dem strök Allahs Sändebud ut dem, och Ali skrev: ’Abdullāhs son.’”

Följande år stannade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tre dagar i Mekka. Den tredje dagen sade polyteisterna till Ali, må Allah vara nöjd med honom: ’I dag är den sista dagen enligt villkoren som er ledare fastställde. Be honom lämna Mekka i dag.’ När Ali meddelade Allahs Sändebud detta sade Sändebudet: ’Det är bra.’ Därefter lämnade han staden.

Al-Miswar ibn Makhrama, må Allah vara nöjd med honom, återberättar: De båda parterna slöt ett fredsavtal om att ingen av dem skulle föra krig mot den andra under tio år. Alla människor skulle leva i trygghet (ingen stöld, inget rån eller svek skulle förekomma mellan de båda parterna, inte heller skulle någon tala om det förflutna; allas hjärtan skulle vara rena och fullständig fred och säkerhet råda). (Al-Bukhari, Muslim och Abu Dawud).

Det andra förhållandet: de förbjudna månaderna infaller. Under dessa månader är det förbjudet att inleda krig. Månaderna är dhu al-qaʿda, dhu al-hijja, muharram och rajab. Om fienden däremot inleder krig är det inte bara tillåtet utan obligatoriskt för muslimerna att kämpa för att avvärja angreppet. På samma sätt är det tillåtet att fortsätta kriget om dessa månader infaller medan kriget pågår och fienden inte går med på att upphöra med striderna. Allah säger:

ان عِدَّةَ العُمَوْرِ عِنْدَ اللَّهِ النَا عَمَرَ قَمْرًا فِي كِتَبِ اللهِ يَوْمَ خَلَقَ السَّمواتِ وَالْأَرْضِ مِنْهَا أَرْبَعَةٌ حُرم ، ذلك الدين القيْرُ فَلَا تَظْلِمُوا فِيهِنَّ الْفُسَكَر

Antalet månader hos Allah är tolv enligt Allahs dekret, från den dag då Han skapade himlarna och jorden. Av dessa är fyra förbjudna; detta är den fastställda ordningen. Gör därför inte orätt mot er själva under dessa månader.’ (Sura at-Tawba, vers 36).

I sitt avskedstal sade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ’O människor! Att skjuta upp en månad är endast en ökning av otro, genom vilken de otrogna vilseleds. De gör den tillåten ett år och förbjuden ett annat år, för att kunna fullborda antalet av det som Allah har förbjudit. Tiden har återgått till den ordning den hade den dag då Allah skapade himlarna och jorden. Antalet månader hos Allah är tolv enligt Allahs dekret, från den dag då Han skapade himlarna och jorden. Av dem är fyra förbjudna månader: tre följer på varandra och en är separat: dhu al-qaʿda, dhu al-hijja, muharram och rajab. Rajab ligger mellan jumada och shaʿban. Lyssna! Jag har verkligen förmedlat budskapet. O Allah, var vittne!’

I vissa återberättelser sägs detta ha upphävts. Men den återberättelsen är svag, eftersom det inte finns något bevis för att det har upphävts.

Dhimma-avtalet: Dhimma betyder att ge ett löfte och att bevilja beskydd. Dhimma-avtalet innebär att härskaren eller hans ställföreträdande tjänsteman, på två villkor, tillåter en icke-muslim eller någon ur Bokens folk att förbli i sin otro.

Det första villkoret: att korrekt följa de islamiska föreskrifterna.

Det andra villkoret: att betala jizya. För den som ingår avtalet gäller det under hela hans liv och därefter för hans efterkommande. Grunden för detta avtal är vers 29 i sura at-Tawba:

قَاتِلُوا الَّذِينَ لَا يُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَلَا بِالْيَوْمِ الْآخِرِ وَلَا يُحْرِمُونَ مَا حرم الله وَرَسُولَهُ وَلا يَدِينُونَ دِينَ الْحَقِّ منَ الَّذِينَ أُوتُوا الْكِتَبَ حَتَّى يَعْفُوا الْجِزْيَةَ عَنْ بَد وَهُمْ سَفِرُونَ

‘Bekämpa dem bland Bokens folk som inte tror på Allah och den yttersta dagen, som inte förbjuder det som Allah och Hans Sändebud har förbjudit och som inte följer den sanna religionen, tills de ödmjukt betalar jizya med egen hand.’

Imam al-Bukhari återger att al-Mughira sade under slaget vid Nahavand: ‘Vår profet befallde oss att kämpa mot er tills ni dyrkar den ende Guden eller betalar jizya.’ Dhimma-avtalet förblir giltigt så länge inget inträffar som upphäver detta avtal.

Obligatoriska regler för dem som omfattas av dhimma-avtalet (det vill säga dhimmierna): Två slags islamiska regelverk ska tillämpas på dhimmierna:

Det första slaget: regler rörande ekonomiska transaktioner. Därför är det inte tillåtet för dem att ingå någon transaktion eller något avtal som strider mot islams grundprinciper, såsom ett avtal om ränta eller någon annan förbjuden transaktion.

Den andra typen: de straff som föreskrivs i islam. Om de begår något av de brott för vilka dessa straff är obligatoriska, måste de undergå dessa straff och de ska verkställas mot dem. När två gifta judar begick äktenskapsbrott verkställde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, steningen som straff mot dem (död genom stening). När det däremot gäller trosföreställningar, dyrkan och familjerättsliga bestämmelser, såsom äktenskap, skilsmässa och liknande, ska de åtnjuta full frihet enligt den rättsliga principen: ”Låt dem och deras religion vara.” Om de väcker talan vid våra domstolar mot någon av de sina, ska våra domstolar antingen döma enligt islamisk lag eller avvisa målet. Allah säger:

فَإِنْ جَاءُوكَ فَاحْكُمْ بَيْنَهُمْ أَوْ أَعْرِضْ عَنْهُم وَإِن تَعْرِضْ عَنْهُمْ عَلَى يَضُرُّوكَ شَيْئًا وَإِنْ حَكَمْ فاحكم بينهم بالقسط إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ الْمُقْسِطِينَ

Om de kommer till dig, ska du döma mellan dem eller avvisa dem. Om du avvisar dem kan de inte skada dig på något sätt. Men om du dömer, så döm rättvist. Allah älskar de rättvisa.

Detta gällde det första villkoret. Nu ska vi behandla villkoret om jizya.

Tjugotredje kapitlet: Jizya

Definition: Jizya är den skatt som tas ut av personer tillhörande ahl al-kitāb, som har fått skydd och en trygghetsgaranti av muslimerna.

Beviset för att jizya är föreskriven enligt sharīʿa: Grunden för införandet och tillämpningen av jizya är vers 29 i sura at-Tawba:

قَاتِلُوا الَّذِينَ لَا يُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَلَا بِالْيَوْمِ الْآخِرِ وَلَا يُحَرِّمُونَ مَا مَوْمَ اللهُ وَرَسُولَهُ وَلَا يَدِينُونَ دِينَ الْحَقِّ من الذين أوتوا الكتب حتى يعطوا الجزية عن يد وهم سفرون

“Bekämpa dem bland dem som har fått Skriften, som inte tror på Gud och den yttersta dagen, som inte förbjuder det som Gud och Hans sändebud har förbjudit och som inte följer den sanna religionen, tills de underordnar sig och betalar jizya med egen hand.”

Imam al-Bukhari och at-Tirmidhi återberättar från Abd ar-Rahman ibn Awf att Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, tog emot jizya från elddyrkarna i Hijr (en stad på Arabiska halvön). At-Tirmidhi återberättar dessutom att han tog ut jizya även från elddyrkarna i Bahrain. Umar tog ut den från Persien och Uthman tog ut den från perserna eller berberna.
Vad är visdomen bakom införandet av jizya i sharia?” Samtidigt som islam har ålagt muslimerna zakat har islam ålagt dhimmierna jizya, så att båda parter ska vara jämlika. Muslimer och dhimmier lever nämligen som medborgare i samma land under samma flagga. De åtnjuter alla rättigheter och statliga förmåner i samma utsträckning. Därför har Gud gjort det till en obligatorisk plikt för dhimmierna att betala jizya till muslimerna, i utbyte mot att deras liv, egendom och ära skyddas och att deras säkerhet garanteras i det muslimska land där de bor. Därför blir det också muslimernas obligatoriska plikt att skydda dem efter att de har betalat jizya och att hindra den som vill trakassera eller skada dem.

Vilka ska betala jizya? Jizya ska tas ut från alla icke-muslimska grupper, oavsett om de tillhör skriftfolket (judar och kristna), är elddyrkare eller tillhör någon annan grupp, och oavsett om de är araber eller icke-araber. Detta är Imam Maliks, al-Awzais och de syriska juristernas uppfattning. Imam ash-Shafii sade: Jizya ska tas ut från skriftfolket och elddyrkarna, oavsett om de är araber eller icke-araber. Men från avgudadyrkare ska jizya inte tas ut över huvud taget. Imam Abu Hanifa sade: Ingen jizya ska tas ut från arabiska icke-muslimer; de måste antingen anta islam eller möta krig.

Att jizya tas ut från skriftfolket är emellertid fastställt genom Koranen, medan att jizya tas ut från elddyrkare och andra icke-muslimer är fastställt genom sunna.

Ibn al-Qayyims uppfattning: Den lärde Ibn al-Qayyim säger: “Eftersom elddyrkarna är en polyteistisk grupp utan någon Skrift, visar tillåtelsen att ta ut jizya från dem också att det är tillåtet att ta ut jizya från alla andra polyteistiska grupper. Att Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, inte tog ut jizya från de arabiska avgudadyrkarna berodde på att de hade antagit islam redan innan versen om jizya uppenbarades. Versen om jizya uppenbarades före expeditionen till Tabuk, efter att Guds sändebud hade avslutat krigen mot araberna och blivit säker på att de alla hade antagit islam. Av samma anledning tog han inte heller ut jizya från de judar som tidigare hade stridit mot honom, eftersom denna vers ännu inte hade uppenbarats. Efter att versen hade uppenbarats tog han ut jizya från de kristna araberna. Han tog också ut den från elddyrkarna. Om någon avgudadyrkare då hade funnits kvar och velat betala jizya, skulle han även ha tagit emot den från honom, liksom han tog emot den från andra avgudadyrkare, elddyrkare och kristna. Det finns ingen skillnad mellan den ene otrognas otro och den andres otro, och det medför varken nytta eller skada att framställa den ena gruppens otro som sämre än den andra gruppens otro. Det finns inte heller något bevis för att avgudadyrkarnas otro skulle vara värre än elddyrkarnas otro. Vilken skillnad finns det egentligen mellan dem som dyrkar avgudar och dem som dyrkar eld? Tvärtom är elddyrkarnas otro ännu mer avskyvärd. Avgudadyrkarna erkände ju Gud ensam som den högste Herren och ansåg ingen annan än Gud vara skapare. De sade att de dyrkade sina gudar endast för att dessa skulle föra dem närmare Gud. De trodde inte, likt elddyrkarna, på två skapare av världen och ansåg inte den ene vara skapare av det goda och den andre skapare av det onda. Avgudadyrkarna ansåg aldrig, likt elddyrkarna, att det var tillåtet att gifta sig med sin egen mor, syster eller dotter. De trodde på de återstående delarna av Abrahams religion. Elddyrkarna däremot följde över huvud taget inte någon Skrift. De följde inte heller någon profets religion, vare sig i trosföreställningar, lagar och regler eller normer och principer. Påståendet att de hade en Skrift och en sharia, men att båda togs ifrån dem sedan en av deras kungar hade våldtagit sin egen dotter, saknar grund. Även om man skulle godta det som sant, bevisar det ändå inte att de tillhör skriftfolket. Deras Skrift hade nämligen upphävts och deras sharia hade avskaffats. Därför återstår inget av någondera.”

Däremot är det välkänt att araberna höll fast vid Abrahams religion, även om den var förvanskad. De hade också Abrahams Skrift och sharia. Även om det skulle vara sant att elddyrkarna hade en profet, en religion och en Skrift, hade de förvanskat dessa långt mer än vad de arabiska avgudadyrkarna hade förvanskat Abrahams religion. Bland elddyrkarna fanns inte ens någon beståndsdel av den sharia som profeterna hade förmedlat, medan det bland araberna ändå fanns vissa rester av den. Det finns därför ingen som helst anledning att på något sätt anse elddyrkarna, som följer världens uslaste religion, vara bättre än de arabiska polyteisterna.

Villkor för att ta ut jizya: Vid uttagandet av jizya ska frihet, rättvisa och barmhärtighet iakttas. Därför måste följande villkor uppfyllas av dem från vilka jizya tas ut:

1. Den som betalar jizya ska vara man.
2. Den som betalar jizya ska vara vuxen och vid sina sinnens fulla bruk.
3. Den som betalar jizya ska vara fri.

I Koranens sura at-Tawba, vers 29, som är känd som jizya-versen, nämns att jizya ska betalas ”med egen hand”, vilket syftar på fysisk och ekonomisk förmåga. Därför behöver ingen kvinna, inget barn, ingen slav och ingen sinnessjuk betala jizya. På samma sätt behöver inte fattiga som får allmosor och välgörenhet, som saknar förmåga att förtjäna sitt uppehälle, blinda, orörliga eller fromma asketer och munkar i gudstjänstlokaler betala jizya. Om de däremot är förmögna måste de betala.

Imam Malik, må Allah vara nöjd med honom, sade: Barn och kvinnor bland ahl al-kitab behöver inte betala jizya. Endast vuxna män ska betala jizya. Aslam berättar att Umar, må Allah vara nöjd med honom, skrev till befälhavarna: ”Påför ingen annan än vuxna män jizya.” Den sinnessjuke räknas som ett minderårigt barn.

Jizyans belopp: Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah återger från Mu’adh, må Allah vara nöjd med honom: När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sände honom till Jemen befallde han honom att från varje vuxen man ta ut en dinar eller ett jemenitiskt tygstycke kallat ”ma’yafir” av motsvarande värde. Senare höjde Umar, må Allah vara nöjd med honom, beloppet och fastställde en årlig jizya på tolv dinarer för de förmögna i guld och fyrtio dirham för de förmögna i silver. Detta berodde på att Allahs Sändebud kände till Jemens fattigdom, medan Umar kände till Syriens välstånd och förmåga.

Imam al-Bukhari berättar att Mujahid tillfrågades: Vad kännetecknar Syriens invånare, eftersom fyra dinarer fastställdes för dem och en dinar för Jemens invånare? Mujahid svarade: Detta fastställdes innan välståndet uppstod. Imam Abu Hanifa och imam Ahmad hade också denna uppfattning. Ahmad sade: För den förmögne fastställs fyrtioåtta dirham, för den med medelgod ekonomi tjugofyra dirham och för den fattige tolv dirham. Således utgör jizyan som fastställts för Syrien och Jemen den högsta respektive lägsta nivån. Imam ash-Shafi’i och, enligt en återberättelse, Ahmad ansåg att en dinar endast är den lägsta jizyan. Det finns inget fastställt belopp för den högsta jizyan; den beror på härskarnas ijtihad. Imam Malik och, enligt en annan återberättelse, imam Ahmad sade också – och detta är den starkaste uppfattningen – att det inte finns något fastställt belopp för vare sig den högsta eller den lägsta jizyan. Det beror på härskarnas ijtihad och omdöme. De ska fastställa jizyan utifrån varje persons situation. Ingen får åläggas en jizya som överstiger hans förmåga.

Extra skyldigheter utöver jizya: Det är tillåtet att ställa som villkor för dhimmierna att Umar, må Allah vara nöjd med honom, ålade dem att ge en muslim som passerade genom deras område gästfrihet under en dag och en natt, reparera broar och betala blodspengar om en muslim dödades i deras område. Aslam berättar: En grupp dhimmier från Syrien kom till Umar, må Allah vara nöjd med honom, och klagade över att muslimerna tvingade dem att slakta getter och höns för att ge dem gästfrihet när de passerade genom deras område. Umar sade: ”Ni ska ge dem samma mat som ni själva äter, och inget mer.”

Det är förbjudet att ta något som blir betungande för ahl al-kitab: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallde att ahl al-kitab skulle behandlas vänligt och med mildhet och förbjöd att något som överstiger deras förmåga skulle påläggas dem. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, återberättar att Allahs Sändebuds sista uttalade ord var: ”Uppfyll mitt löfte till dhimmierna.”

Allahs Sändebud sade också: ”Om någon gör orätt mot en icke-muslimsk medborgare som står under ett fördrag eller ålägger honom något som överstiger hans förmåga, kommer jag själv att kräva rättvisa mot honom på Domedagen.” Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, berättar: ”Från dhimmernas egendom får endast överskottet tas.”

Jizya upphävs när någon antar islam: Den dhimmi som antar islam behöver inte längre betala jizya. Ibn Abbas berättar nämligen: ”Ingen muslim ska betala jizya.” (Ahmad, Abu Dawud.) Abu Ubayda berättar att jizya fortfarande krävdes av en jude efter att han hade antagit islam. Man sade till honom: ”Du antog ju islam endast för att slippa jizya.” Han svarade: ”I islam finns möjlighet att slippa den.” När saken senare togs upp inför Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade han: ”I islam finns möjlighet att slippa den.” Därefter skrev han: ”Jizya får inte tas ut av denne man.”

Dhimmafördraget är giltigt både för dem som bor tillsammans med muslimer och för dem som bor självständigt: På samma sätt som detta fördrag är tillåtet för dem som bor tillsammans med muslimer under muslimskt styre, är det också tillåtet för dem som bor självständigt, avskilda från muslimernas sällskap. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, slöt ett fördrag med de kristna i Najran. De bodde då i sitt eget hemland, och ingen muslim bodde tillsammans med dem. I detta fördrag fastställdes skyddet för deras liv, egendom och heder, deras religionsfrihet och personliga frihet, upprättandet av rättvisa bland dem samt ett löfte om rättvisa om någon gjorde dem orätt. De senare kaliferna var noga med att verkställa detta fördrag. När kalifen Harun ar-Rashid ville bryta det hindrade imam Muhammad ibn al-Hasan, imam Abu Hanifas lärjunge, honom. Fördraget löd som följer:

För Najran och dess närliggande områden förklaras ett skydd från Allah och ett dhimmaavtal (säkerhet) från Allahs sändebud Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Detta avtal gäller även de underställda invånarna i området, oavsett om de är många eller få. Ingen av deras biskopar ska avsättas från sitt biskopsämbete, ingen munk från sitt munkliv och ingen präst från sitt prästämbete. Ingen ska betraktas som svag och ingen ska åläggas något blodspris från okunskapens tid. Ingen ska skadas och ingen ska åläggas någon outhärdlig börda. Ingen armé ska beträda deras område. Om någon kräver sin rätt ska saken avgöras rättvist. Ingen av dem ska vara förtryckare och ingen ska bli förtryckt. Om någon av dem i framtiden ägnar sig åt ränta ska han berövas mitt skydd.

Ibn al-Qayyim sade: Detta visar att om det har ställts som villkor att inga nya sedvänjor får införas och att ränta inte får tas, så bryts dhimmaavtalet genom att ta ränta eller införa nya sedvänjor. Ingen av dem ska hållas ansvarig för någon annans förtryck. På grundval av allt som är inskrivet i detta avtal förklaras ett evigt skydd från Allah och säkerhet från Allahs olärde profet och sändebud Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid), tills Allah kommer med Sin lagstiftning.

Om därför någon stamledare vill använda detta avtal för sina egna intressen och förtrycker folket, måste detta motarbetas.

Imam Sarangī sade i sitt verk Al-Mabsūt: ”Om en härskare som står under ett dhimmaavtal vill att han ska få styra sitt rike hur han behagar, såsom genom att döda, korsfästa och liknande, vilket är olagligt i ett land som styrs av muslimer, får han inte tillåtas göra detta. Att låta förtryck fortsätta där det är möjligt att förhindra det är nämligen haram. Dessutom är det obligatoriskt för dhimmier att följa islamisk lag i ömsesidiga transaktioner. Om man därför ställer som villkor att något som strider mot dhimmaavtalets krav ska få göras, är villkoret ogiltigt. Om man på denna grund sluter en fredsöverenskommelse och ett dhimmaavtal med honom, ska alla villkor i det som strider mot islam betraktas som ogiltiga. Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade nämligen: ’Varje villkor som strider mot Allahs bok är ogiltigt.’”

När dhimmaavtalet upphör att gälla: om man upphör att betala jizya, vägrar följa en lag eller ett beslut som införts av den muslimske härskaren, angriper och dödar en muslim orättmätigt, hindrar en muslim från att utöva sin religion eller omvänder honom, begår otukt med en muslimsk kvinna, gifter sig med henne och har samlag med henne, begår homosexualitet, ägnar sig åt rån, banditverksamhet, överfall eller kidnappning, spionerar eller hjälper, skyddar eller stöder någon som spionerar. Dhimmaavtalet upphör också att gälla om man uttalar sig oanständigt mot Allah, Hans sändebud, Hans bok eller Hans religion. Dessa handlingar orsakar nämligen muslimerna irreparabel fysisk, psykisk, ekonomisk, moralisk, religiös och hedersmässig skada.

En gång fick Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) höra att en viss munk, som stod under dhimmaavtalets skydd, förolämpade Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Han sade: ’Om jag hade hört det skulle jag ha dödat honom. Vi gav honom nämligen inget skydd i denna fråga.’ På samma sätt upphör dhimmaavtalet att gälla om en dhimmi tar sin tillflykt till dar al-harb (ett icke-muslimskt område som befinner sig i krig med muslimerna eller har förklarats fientligt). Avtalet upphör däremot inte att gälla om han begår en offentlig synd eller sprider en anklagelse eller ett förtal mot en muslim. När en dhimmis dhimmaavtal upphör att gälla, upphör inte avtalen för kvinnorna och barnen i hans familj att gälla. Det var endast han själv som begick avtalsbrottet. Därför ska följderna också begränsas till honom själv.

Följderna av avtalsbrottet: Om en dhimmi bryter mot dhimmaavtalet blir han krigsfånge. Om han därefter antar islam är det haram att döda honom, eftersom islam utplånar alla hans tidigare synder.

Icke-muslimers tillträde till moskéer och muslimska områden: Rättslärda har varit oeniga om icke-muslimers tillträde till den heliga moskén, andra moskéer och muslimska områden. När det gäller de otrognas tillträde kan muslimska länder och områden delas in i tre kategorier:

Första kategorin: al-Haram al-Sharif. Ingen icke-muslim, vare sig han är dhimmi eller står under beskydd, får träda in i al-Haram al-Sharif. I vers 28 i sura at-Tawba sägs det tydligt:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِنَّمَا الْمُشْرِكُونَ نَجَسٌ فَلَا يَقْرَبُوا الْمَسْجِدَ الْحَرَامَ بَعْدَ عَامِهِمْ هَذَا ج

”O ni som tror! Avgudadyrkarna är orena; låt dem därför inte komma till den heliga moskén efter detta år.”

Imam ash-Shafi‘i, Ahmad och Malik har uttalat denna uppfattning. Om ett sändebud kommer från de icke-muslimska områdena och imamen befinner sig inne i al-Masjid al-Haram, får sändebudet inte träda in i al-Masjid al-Haram. I stället ska imamen själv gå ut ur moskén och träffa honom, eller skicka någon annan utanför al-Haram för att träffa honom och lyssna till hans budskap. Imam Abu Hanifa och Kufas rättslärda har däremot gett utlåtandet att dhimmier får träda in i al-Haram al-Sharif. De får dock vistas där som resande, men inte bosätta sig där permanent. (Enligt imam Abu Hanifas uppfattning kräver detta tillstånd av imamen, härskaren eller dennes ställföreträdare.) Enligt hans uppfattning får en dhimmi till och med träda in i Kaba.

Andra kategorin: Arabiska halvöns återstående delar. Hijaz ligger mellan Yamama, Jemen och Najd, och Medina ingår i det. Enligt vissa omfattas hälften av Medina av Tihama och den andra hälften av Hijaz. Andra säger att hela Medina ingår i Hijaz. (Detta är den korrekta uppfattningen enligt islamisk terminologi.) Enligt al-Kalbi är området mellan de två bergen och vägen mot Irak Hijaz. Enligt al-Harbi ingår även Tabuk i Hijaz. Icke-muslimer får därför träda in i Hijaz med tillstånd, men får inte stanna där längre än tre dagar. Enligt imam Abu Hanifa finns det inte heller något hinder för att de bosätter sig där permanent.

De flesta lärdas bevis är denna hadith i Sahih Muslim, återberättad från Ibn Umar: ”Guds sändebud sade: ’Jag kommer sannerligen att fördriva judarna och de kristna från Arabiska halvön. Jag kommer inte att låta någon annan än muslimer bo där.’” Abu Bakr hann inte verkställa denna befallning. Men under sitt kalifat förvisade Umar dem och tillät dem som kom dit som handelsmän att stanna i tre dagar. Det har återberättats från Ibn Shihab att Guds sändebud sade: ”Två religioner ska inte samexistera på Arabiska halvön.” (Muwatta av imam Malik.)

I Sahih Muslim återberättas det från Jabir att Guds sändebud sade: ”Satan har inget hopp om att de bedjande någonsin mer ska följa honom på Arabiska halvön, men han har inte gett upp hoppet om att skapa osämja bland dem.” Sa’id ibn Abd al-Aziz sade: ”Arabiska halvöns gränser sträcker sig från dalen till Jemens yttersta gräns, Iraks gräns och havet.” Enligt andra sträcker sig Arabiska halvön i längdriktningen från Adenområdets yttersta gräns till Iraks landsbygd, och i bredd från Jeddah och dess närliggande områden till havskusten och Syrien.

Tredje kategorin: hela den återstående muslimska världen, med undantag för de första och andra kategorierna. I dessa länder och områden är det tillåtet för icke-muslimer att bosätta sig genom fördrag, skydd och dhimmiavtal. Enligt imam ash-Shafi‘i får de dock inte träda in i en moské utan tillstånd av en muslim. Imam Abu Hanifa sade: De får träda in även utan tillstånd. Imam Ahmad och Malik sade: Icke-muslimer får inte under några omständigheter träda in i moskéer, vare sig med eller utan tillstånd.

Det tjugofjärde kapitlet: Ghanīma, eller krigsbyte

Definition: Det lexikaliska betydelsen av ghanīma är ”det som uppnås genom ansträngning och möda”. En poet säger: ”Jag färdades åt alla håll på jorden och återvände sedan glatt efter att ha erhållit ghanīma.” I islamisk terminologi är ghanīma ”egendom som erhålls från islams fiender genom krig.”

Ghanīma är i huvudsak av tre slag: 1. lös egendom, 2. fångar, 3. erövrad mark.

Ghanīma kallas också anfāl, vilket är pluralformen av ”nafl”, det vill säga något extra. Anledningen till detta namn är att det är muslimernas extra egendom. Under den förislamiska okunnighetens tid, när stammar stred mot varandra och den ena sidan segrade över den andra, tog segrarna krigsbyte från den besegrade sidan och fördelade det bland krigarna. En stor del av det avsattes för stamhövdingen. En poet syftar på detta och säger: ”Du har en fjärdedel av krigsbytet, och vad du än tycker om och väljer åt dig själv, allt som krigarna får tag på före fördelningen och allt som blir över efter fördelningen.”

Krigsbyte är tillåtet endast för den siste profetens umma: Allah den Upphöjde har gjort ghanīma tillåtet endast för den siste profetens umma. För att förklara det tillåtet att ta emot denna egendom säger Allah:

تكلُوا مِمَّا عَلِمْتُمْ حَللاً طَيِّبًا وَاتَّقُوا اللَّهَ ، إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيره

”Ät därför av det ni har tagit som tillåtet och gott, och frukta Allah. Allah är förlåtande, barmhärtig.” (Al-Anfāl, vers 69)

I autentiska hadither nämns att krigsbyte är förbehållet den muslimska umman. Ingenting av det var tillåtet för någon tidigare profets umma. Al-Bukhari och Muslim återberättar från Jābir ibn ʿAbd Allāh, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Jag har fått fem saker som ingen av profeterna före mig fick:

1. Fienderna grips av fruktan för mig på en månads avstånd, och genom detta har jag fått hjälp.

2. Jorden har gjorts till en moské och ett medel för rening åt mig. När bönen infinner sig för någon av min umma, ska han därför be på den plats där han befinner sig (efter att ha renat sig med jord, det vill säga genom att utföra tayammum på jorden).

3. Krigsbyte har gjorts tillåtet för mig, medan det inte hade gjorts tillåtet för någon före mig.

4. Jag har fått rätten att medla (på Domedagen).

5. Jag har sänts till hela mänskligheten (fram till Domedagen).” Av denna anledning har al-Bukhari och Muslim återberättat från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Krigsbyte gjordes inte tillåtet för någon av dem som levde före oss. Eftersom Allah såg vår svaghet och oförmåga gjorde Han det därför tillåtet för oss.

Mottagare av krigsbytet: De första striderna mellan Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och avgudadyrkarna ägde rum på Badrfältet den 17 Ramadan under det andra hijriåret. Denna strid förde med sig en stor seger och en oskådad framgång för Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och muslimerna. Denna gång fick muslimerna för första gången efter profetskapet smaka segerns sötma, och Allah lät dem besegra de fiender som under femton långa år hade utsatt dem för förtryck och tortyr och fördrivit dem från deras hem och ägodelar, enbart därför att de hade sagt: ”Allah är vår ende Herre.” De besegrade avgudadyrkarna flydde från slagfältet och lämnade stora mängder rikedomar efter sig, vilka muslimerna samlade in. Senare uppstod oenighet bland dem om vem som skulle få dessa tillgångar. Skulle de som hade förföljt fienderna få dem, eller de som hade omringat Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och samlat in dessa tillgångar? Den heliga Koranen avgjorde denna tvist genom att slå fast att det endast är Allah och Hans sändebud som fastställer reglerna för krigsbyte. I den första versen i sura al-Anfal säger Allah:

يسئلونك في الأنفال ما قُلِ الْأَنْفَالُ لِلَّهِ وَالرَّسُولِ

Folk frågar dig om krigsbytet. Säg: ”Krigsbytet tillhör Allah och Sändebudet.”

Metoden för fördelning av krigsbytet: Allah den Upphöjde har också förklarat hur krigsbytet ska fördelas.

وَاعْلَمُوا أَنَّهَا غَنِمْتُمْ مِنْ شَيْءٍ فَإِنَّ لِلَّهِ عُمسَهُ وَالرَّسُولِ وَلَذِي الْقُرْبَى وَالْيَتَمَى وَالْمَسْكِينِ وَابْي السَّبِيلِ لَا إِن كُنتُر امنتر بِاللَّهِ وَمَا أَنْزَلْنَا عَلَى عَبْدِنَا يَوْمَ الْفُرْقَانِ يَوْمَ الْتَقَى الْجَمْعُنِ، وَاللَّهُ عَلَى كُلِّ شَيءٍ قديره

‘Och vet att vad ni än tar som byte i krig, så tillhör en femtedel Allah, Sändebudet, Sändebudets närmaste, de faderlösa, de fattiga och vägfararen, om ni tror på Allah och på det som Vi uppenbarade för Vår tjänare på skiljedagen, den dag då de två grupperna möttes. Allah har makt över allt.’ (Sura al-Anfal, vers 41)

Denna vers fastställer alltså en rättvis ordning för fördelningen av en femtedel mellan de mottagare som Allah har beskrivit i versen. De är Allah och Hans Sändebud, de närstående, de faderlösa, de fattiga och vägfararen. Att Allahs namn nämns här är endast för att söka välsignelse. Allahs och Allahs Sändebuds andel ska användas bland de fattiga, till vapen och utrustning, jihad och liknande allmännyttiga ändamål.
Abu Dawud och an-Nasa’i återberättar från ʿAmr ibn Aqsa, må Allah vara nöjd med honom: ‘Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bad tillsammans med oss bredvid en kamel från krigsbytet. Efter att ha avslutat bönen tog han ett hårstrå från kamelens sida och sade: Inte ens detta hårstrå från ert krigsbyte kommer att återvända till er, utom en femtedel av det.’ Det vill säga, därifrån ska man bekosta de fattiga samt jihad och vapen och utrustning.
Allahs Sändebuds egna levnadsomkostnader täcktes av den egendom i Banu Nadir som Allah hade skänkt Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Muslim återberättar från ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom: Allah skänkte Banu Nadirs mark och rikedomar till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Muslimerna hade inte erövrat dem genom strid. De var uteslutande avsedda för Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Därifrån täcktes hans årliga levnadsomkostnader. Det som blev över använde han till förberedelser för jihad på Allahs väg samt till inköp av hästar och vapen.
Med Sändebudets närståendes andel avses medlemmarna av klanerna Banu Hashim och Banu Abd al-Muttalib, som alltid hjälpte och stödde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Det avses inte de närstående som var fientliga mot honom och förtryckte honom.

Imam al-Bukhari och Ahmad återberättar från Jubayr ibn Mutʿim, må Allah vara nöjd med honom: Från krigsbytet efter slaget vid Khaybar fördelade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, de närståendes andel mellan Banu Hashim och Banu Abd al-Muttalib. Då kom jag och ʿUthman ibn ʿAffan och sade: ‘Allahs Sändebud, vi förnekar inte Banu Hashims företräde, eftersom Allah har gjort dig till en framstående medlem bland dem. Men hur är det med våra bröder från Banu al-Muttalib? Du gav dem, men uteslöt oss, trots att de och vi har samma ställning i förhållande till dig.’

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ‘Banu al-Muttalib har aldrig, varken under okunnighetens tid eller islam, brutit förbindelsen med mig. Banu al-Muttalib och Banu Hashim är i själva verket en och samma.’ Då flätade han samman fingrarna på sina båda händer. Han sade: ‘Bland dem får de rika och de fattiga, de närstående och de avlägsna, kvinnorna och männen alla en andel. Mannen får det dubbla av kvinnans andel.’
Imam Abu Hanifa säger: Om de är fattiga ska de få sin andel på grund av sin fattigdom. Imam ash-Shafiʿi säger: De ska få den som Sändebudets närstående. Det har återberättats från Ibn ʿAbbas, Imam Zayn al-ʿAbidin och Imam al-Baqir att alla bland dem – rika och fattiga, kvinnor och män, barn och vuxna – ska få lika stora andelar. Detta eftersom de är jämlika vad gäller släktskap. Dessutom är zakat förbjuden för dem, och därför har de kompenserats genom att få denna andel. Allah har dessutom tilldelat dem denna andel, och Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fördelade den mellan dem. Det sägs inte i hadithen att han gav någon av dem företräde framför någon annan.
Imam ash-Shafiʿis argument är att de blev berättigade till denna andel på grund av släktskapet. Därför liknar den arv. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav även sin farbror al-ʿAbbas, må Allah vara nöjd med honom, en andel, trots att han var rik. Han gav också sin faster Safiyya en andel.
Beträffande den andel avsedd för de muslimska faderlösa barnen anser vissa att den endast tillkommer fattiga faderlösa. Andra säger att den tillkommer både fattiga och rika faderlösa, eftersom de tillhör den svaga gruppen även om de är rika. Al-Bayhaqi har med en autentisk överföringskedja återberättat att en person sade:

‘När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, satt på ryggen av en häst i Wadi al-Qura, kom jag och sade: Allahs Sändebud, vad ska vi säga om krigsbytet? Han sade: En femtedel tillhör Allah, och de återstående fyra femtedelarna tillhör soldaterna. Jag sade: Då har ingen företräde framför någon annan? Han sade: Nej, och du tar inte heller denna andel ur din egen ficka. Du har inte större rätt till den än din muslimske broder.’

I en annan hadith har det återberättats: ‘Den bybo som är olydig mot Allah och Hans Sändebud – hans andel tillhör Allah och Hans Sändebud, och därefter tillhör den er.’

De återstående fyra femtedelarna ska ges till armén. Endast manliga, fria, vuxna och mentalt friska soldater får del av dem. Kvinnor, slavar, barn och sinnessjuka får ingen andel. Att vara man, vuxen och mentalt frisk är nämligen villkor för att få en andel. Starka och svaga, de som deltar i striden och de som avstår från att delta, får alla lika delar av krigsbytet. Imam Ahmad återger från Sa’d ibn Malik: Jag sade: ”Allahs sändebud, en man ansvarar för att försvara muslimerna. Ska hans andel ändå vara lika stor som de andras?” Allahs sändebud sade: ”O Sa’d, får ni försörjning och hjälp på annat sätt än genom de svaga bland er?”

I boken Hujjat Allah al-Baligha sägs: ”Den som befälhavaren skickar någonstans för arméns bästa och av nödvändighet, såsom en budbärare, en förtruppssoldat eller en spejare, får också en andel, även om han inte deltar i striden. Så var fallet med kalifen Uthman, som fick en andel av krigsbytet från slaget vid Badr. Hans hustru Ruqayya, Allahs sändebuds dotter, var sjuk, och på hans befallning var han därför frånvarande från striden. Därefter sade Allahs sändebud till honom: ’Du får samma belöning och samma andel av krigsbytet som de som deltog i slaget vid Badr.’” (Al-Bukhari: Ibn Umar).

En fotsoldat får en andel och en kavallerist får tre andelar. Flera autentiska hadither visar att Allahs sändebud gav kavalleristen tre andelar och fotsoldaten en andel. Anledningen är att hästen medför extra kostnader och behöver en skötare. Dessutom kan en kavallerist göra en tre gånger större insats i strid än en fotsoldat. Enligt imam Abu Hanifa får kavalleristen dubbelt så mycket som fotsoldaten. Denna åsikt strider dock mot de autentiska haditherna. Enligt vissa lärda är ryttaren på en arabisk häst och ryttaren på en icke-arabisk häst likställda. Andra säger att de inte är likställda och att ryttaren på en arabisk häst inte får någon andel av krigsbytet, liksom att en ryttare inte får någon andel. En ryttare på något annat djur än en häst får ingen andel av krigsbytet. Det finns nämligen inget bevis för att Allahs sändebud gav någon ryttare på ett annat djur än en häst en andel. I slaget vid Badr fanns sjuttio kameler, och kameler saknades inte i något slag, eftersom de var det vanligaste färdmedlet bland araberna. Om han hade gett kamelryttarna andelar skulle detta ha varit känt för oss. Varken Allahs sändebud eller hans följeslagare gav senare kamelryttarna någon andel av krigsbytet.

Ingen andel ges för mer än en häst. Det har nämligen inte återberättats från Allahs sändebud eller hans följeslagare att de gav andelar för flera hästar. Eftersom fienden inte heller strider ridande på flera hästar, ges våra krigare en andel för högst en häst. Imam Abu Hanifa säger: Även den som har flera hästar ska få en andel, eftersom han är mer självständig och till större nytta än alla andra. Oavsett om hästen har lånats, hyrts eller tagits som byte, får dess ryttare en andel. Den andel av krigsbytet som annars skulle ha gått till den beslagtagna hästen tillkommer dess ägare.

Extra andel av krigsbytet: Om härskaren över krigsbytet vill kan han ge vissa krigare en extra andel motsvarande en tredjedel eller en fjärdedel utöver deras fastställda andel. Om han ger en sådan extra andel kan även den räknas som en del av krigsbytet. En sådan extra andel får endast ges till den krigare som visar sig vara värdig den. Detta är imam Ahmads och Abu Ubaydas åsikt. Enligt imam Malik ska det extra krigsbytet tas från den femtedel som tillkommer skattkammaren. Imam al-Shafi’i säger att det ska tas från en femtedel av den femtedel som tillkommer härskaren. Beviset för detta är den hadith som Habib ibn Muslimah återberättat och som Abu Dawud och al-Tirmidhi återgett: ”Allahs sändebud brukade först ge arméerna en femtedel och därefter en extra fjärdedel. Efter återkomsten brukade han, efter den femtedelen, ge en extra tredjedel.” I ett slag under Allahs sändebuds befäl visade Salama ibn al-Akwa’ enastående tapperhet. Därför gav han honom fem andelar genom att sammanföra fotsoldatens och kavalleristens andelar. Krigsutrustningen som följer med en dödad soldat tillkommer den som dödade honom: Vapen, krigsutrustning och stridskläder som tillhörde en dödad otrogen soldat tillkommer helt och hållet den som dödade honom. Om han däremot hade kontanter, ädelstenar och liknande, räknas detta som krigsbyte och fördelas enligt reglerna för krigsbyte. Ibland uppmuntrar befälhavaren soldaterna att ta den utrustning som följer med de dödade för att sporra dem till strid, och ger den endast till den soldat som dödade personen, medan de övriga soldaterna utesluts. Allahs sändebud beslutade att ge detta till den soldat som dödat honom; han fördelade det inte som en femtedel. (Abu Dawud)

Ibn Abi Shayba återger dock från Anas ibn Malik, må Allah vara nöjd med honom: I ett ökenkrig dödade Bara ibn Malik Marzuban medan denne satt på sitt riddjur. Värdet av vapnen och utrustningen som han hade med sig uppgick till trettio tusen mynt. När Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, fick veta detta sade han till Abu Talha: ”Hittills har vi inte delat den utrustning som följt med den dödade soldaten, utan gett allt till den som dödade honom. Men det som Bara har lagt beslag på är mycket värdefullt. Jag ser ingen annan utväg än att fördela det enligt reglerna för khumus (en femtedel).”

Imam Ibn Sirin säger: Anas ibn Malik berättade för mig att detta var det första fallet då krigsutrustning som återfunnits hos en dödad fiendesoldat fördelades. Salama ibn al-Akwa’ berättar: ”En gång kom en spion bland polyteisterna till Allahs sändebud. Han var då på resa. Spionen samtalade en stund med hans följeslagare och smet sedan iväg. Allahs sändebud sade: ’Sök upp honom och döda honom.’ Jag dödade honom därefter, och Allahs sändebud gav mig den krigsutrustning som hade tagits från honom.”

De som inte har någon andel av krigsbytet: Det har tidigare nämnts att villkoren för att få en andel av krigsbytet är att vara vuxen, mentalt frisk, man och fri. Den som inte uppfyller alla dessa villkor får ingen andel av krigsbytet, även om han kan få något utöver den fastställda andelen. Sa’id ibn al-Musayyab sade: Under den tidiga perioden fick pojkar och slavar något av krigsbytet när de var närvarande i striden. Imam Abu Dawud återger från Umayr, må Allah vara nöjd med honom: Jag, Umayr, deltog i slaget vid Khaybar tillsammans med mina herrar. Då frågade Allahs sändebud om mig. Han fick veta att jag var slav. Då gav han mig några obetydliga saker. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, tillfrågades om huruvida kvinnor och slavar skulle få en bestämd andel när de närvarade på slagfältet tillsammans med de andra. Han svarade: De får ingen bestämd andel. Men de kan få något från allas krigsbyte. Umm Atiyya, må Allah vara nöjd med henne, sade: Vi kvinnor brukade följa med Allahs sändebud till slagfältet, vårda och ta hand om de sårade och sjuka, och han brukade ge oss något av krigsbytet. Imam al-Tirmidhi återger genom imam al-Awza’i: Allahs sändebud gav pojkar andelar av krigsbytet vid Khaybar. Med andel avses här dock att de fick något litet.

Det har återberättats från Yazid ibn Hurmuz att Najda al-Haruri skrev till Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, och bad om svar på fem frågor: Brukade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gå ut i krig tillsammans med kvinnor? Gav han dem någon andel? Dödade han pojkar? När upphör föräldralösheten för en föräldralös? Vem har rätt till en femtedel av krigsbytet?

Ibn Abbas sade: ”Om jag hade velat dölja information skulle jag inte ha besvarat frågeställarens brev.” Därefter skrev han som svar på brevet: ”Du har frågat mig om Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade gå ut i krig tillsammans med kvinnor. Ja, han gick ut i krig tillsammans med dem. De tog endast hand om de sårade och vårdade dem. Därefter gav han dem något av krigsbytet, men han gav dem ingen bestämd andel. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, dödade inte pojkar. Det gör väl inte du heller? Du har också frågat när föräldralösheten upphör för en föräldralös. Vid Allahs ed, det finns många män som inte kan tjäna sitt uppehälle ens efter att de fått mustasch och skägg. När han därför blir kapabel att förtjäna sitt uppehälle upphör hans föräldralöshet. Du har också frågat vilka som har rätt till khumus (en femtedel). Vi brukade säga: ’Det tillkommer oss.’ Men muslimerna gav det inte till oss.” (De fem hadithsamlingarna, utom al-Bukhari.)

Lönarbetare och icke-muslimer får ingen andel. De lönarbetare som följer med soldaterna för att försörja sig får ingen andel av krigsbytet, även om de deltar i striden. Detta eftersom de inte hade för avsikt att strida och inte lämnade sina hem för att gå ut i krig. Även moderna arméer tillhör denna kategori. Detta är ett yrke och en profession. När man däremot ber icke-muslimska dhimmier om hjälp och de deltar i strid tillsammans med muslimerna, har juristerna olika uppfattningar om hur de ska behandlas.

Hanafiterna säger att man får ge dem en mindre gåva, men ingen andel. Enligt en återberättelse var detta även imam al-Shafi’is uppfattning. En annan uppfattning som återberättats från imam al-Shafi’i är att härskaren ska betala dem lön ur egendom som inte har någon bestämd ägare. Om han inte kan göra det ska han ge dem från Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, andel. Imam al-Thawri och al-Awza’i sade att de ska få en andel.

Ghulul (att stjäla från krigsbytet)

Ghulul är förbjudet: Ghulul innebär att stjäla från krigsbytet. Det är förbjudet, eftersom ghulul bryter muslimernas stridsmoral, skapar splittring bland dem och lockar dem till plundring i stället för strid. Allt detta gör nederlag oundvikligt. Därför råder det konsensus bland muslimerna om att ghulul är en stor synd. Den Allsmäktige Allah säger:

وَمَا كَانَ لِنَبِي أَن يقل ط وَمَن يُغْلُلْ يَأْتِ بِمَا عَلَّ يَوْمَ الْقِيمَة :

Det är omöjligt för en profet att på ett orättfärdigt sätt undanhålla något byte. Den som på ett orättfärdigt sätt undanhåller något ska på Uppståndelsens dag bära med sig det som han orättfärdigt undanhöll.” (Sura Ali Imran: 161)

Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallde att den som hade begått ghulūl skulle straffas, och han lät själv bränna hans tillhörigheter och pryglade honom, så att andra skulle ta varning och avstå från sådana handlingar. Imam Abū Dāwūd och Tirmidhī återger från ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, att Guds Sändebud sade: ”När någon som har begått ghulūl ertappas hos er, ska ni bränna hans tillhörigheter och prygla honom.” ʿUmar sade: ”Vi fann ett exemplar av Koranen bland en mans tillhörigheter och frågade Sālim om det. Han sade: ’Sälj det och ge dess värde som allmosa.’” Det har återberättats från ʿAmr ibn Shuʿayb att Guds Sändebud, Abū Bakr och ʿUmar brukade bränna den som hade begått ghulūls tillhörigheter och prygla honom.

Det har emellertid också återberättats i andra hadither från Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att han inte befallde att den som hade begått ghulūl skulle få sina tillhörigheter brända och inte heller att han skulle pryglas. Detta visar att härskaren kan vidta den åtgärd som han anser vara till gagn. I vissa fall ska tillhörigheterna brännas och personen pryglas; annars ska den åtgärd vidtas som bedöms vara till gagn.

Al-Bukhārī återger från ʿAbdullāh ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom: En man vid namn Kirkirah hade anförtrotts vakten över Guds Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillhörigheter. När han dog sade Guds Sändebud: ”Han tillhör Eldens invånare.” Då gick människorna för att se honom och genomsökte hans tillhörigheter. De fann att han hade gömt en mantel.

Imam Abū Dāwūd återger: På dagen för slaget vid Khaybar dog en av följeslagarna. När Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick höra detta sade han till de närvarande muslimerna: ”Be begravningsbönen för er följeslagare.” (Det vill säga att han själv avstod från att be den.) När folket hörde detta blev deras ansikten bleka. Då sade Guds Sändebud: ”Er följeslagare har begått ghulūl på Allahs väg.” Därefter genomsökte de hans tillhörigheter och fann ett sidenplagg från judarna, vars värde var mindre än två dirham.

Att dra nytta av livsmedel före fördelningen av krigsbytet: Livsmedel och foder har undantagits från de ovan nämnda begränsningarna. Så länge de muslimska krigarna befinner sig i fiendens land får de dra nytta av dessa två slags varor, även om de ännu inte har fördelats.

1. Imam al-Bukhārī och Muslim återger från ʿAbdullāh ibn Mughaffal, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: ”På dagen för slaget vid Khaybar fann jag en säck fylld med fett. Jag gömde den och sade: ’I dag ska jag inte ge någon något av detta.’ Strax därefter tittade jag åt sidan och såg Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, le småleende.

2. Imamerna Abū Dāwūd, al-Hākim och al-Bayhaqī återger att Ibn Abī Awfā sade: ”På dagen för slaget vid Khaybar fann vi några livsmedel. En efter en kom människor, åt så mycket de behövde av dem och gick sedan därifrån.

3. Imam al-Bukhārī återger från Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: ”Under våra krigståg brukade vi finna honung och druvor och äta av dem, men vi tog dem inte med oss.” I samma hadith återges enligt Imam Abū Dāwūd också: ”Khums togs inte ut från dem.”

Imam Malik säger i verket al-Muwatta: När muslimerna tränger in i fiendens land får de äta av fiendens livsmedel; jag ser inget klandervärt i detta. All mat som de får tag på före fördelningen får de äta. Han säger vidare: ”Jag betraktar även kameler, kor och getter som livsmedel. När muslimerna har trängt in i fiendens land får de äta även dessa, liksom annan mat.” Han säger också: Om all denna mat inte äts innan alla människor har samlats och fördelningen har ägt rum, kommer det att skada soldaterna. Därför anser jag det inte vara klandervärt att äta av dessa livsmedel i den mängd som är nödvändig och skälig. Det är dock inte lämpligt att lägga undan något av detta och senare ta med sig något när man återvänder till sin familj.

Den egendom som en muslim finner hos fienden ska räknas som fiendens egendom: När krigarna begär att få tillbaka sådan egendom som hade funnits hos fienden, är egendomens ägare mer berättigade till den. Krigarna har ingen andel i denna egendom, eftersom den inte utgör krigsbyte eller ghanīma.

1. Ibn Umar berättar: En av hans kameler försvann och en fiende tog den i besittning. Senare besegrade muslimerna honom, och under Guds Sändebuds livstid återlämnades den till denne fiende.

2. Det berättas från Imran ibn Husayn att han sade: ”Polyteisterna angrep boskapen i Medina och rövade bort Guds Sändebuds kamel al-ʿAdbāʾ samt en muslimsk kvinna. På natten, när fienderna sov, reste sig kvinnan i hemlighet och började känna på kamelerna en efter en för att avgöra vilken av dem hon kunde ta och fly på. Varje kamel hon lade handen på började bröla. När hon till slut kom fram till al-ʿAdbāʾ fann hon henne mycket foglig. Hon steg upp på henne och begav sig mot Medina. På vägen avlade hon ett löfte att slakta denna kamel som offer om Gud räddade henne. När kvinnan kom fram till Medina kände alla igen kamelhonan. Folket förde kvinnan till Guds Sändebud. Kvinnan berättade för Guds Sändebud om sitt löfte. Guds Sändebud sade: ’Du har velat ge kamelhonan en mycket dålig belöning. Adams son kan inte avlägga ett giltigt löfte beträffande något som han inte äger. Ett löfte gäller inte heller en syndfull handling.’

På samma sätt gäller att om någon krigförande icke-muslim antar islam och vid den tidpunkten har någon muslims egendom hos sig, ska denna egendom återlämnas till dess ägare.”

När en krigförande kafir antar islam: Om en krigförande kafir antar islam och utvandrar till den muslimska staten, medan han lämnar sin hustru, sina barn och sin egendom i dar al-harb (det krigförande landet), får den nye muslimens barn och egendom fullständig rätt till skydd genom hans islamantagande. Om muslimerna besegrar detta land ska hans hustru, barn och egendom inte ingå i krigsbytet. Guds Sändebud sade: ”När de icke-troende antar islam blir deras blod och egendom skyddade hos mig.”

Det tjugofemte kapitlet: Krigsfångar

Även krigsfångar omfattas av krigsbytet. Krigsfångar är av två slag: Det första slaget: kvinnor och barn.

Det andra slaget: krigförande vuxna kafir-män när de fångas levande av muslimerna.

När de troende besegrar stridande manliga icke-troende och tar dem till fånga, har islam gett härskaren rätt att välja det av följande tre alternativ som han anser vara mest fördelaktigt och gagneligt: att visa dem nåd och frige dem, att frige dem mot lösen eller att döda dem.

Lösen kan betalas i form av pengar eller genom fångutväxling. I slaget vid Badr togs lösen i form av pengar. Det är dock känt genom autentiska återberättelser att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, frigav två av sina följeslagare i utbyte mot en polyteist från Banū ʿAqīl. (Återberättad av imam Ahmad och al-Tirmidhi; al-Tirmidhi bedömde den som autentisk.) Den Allsmäktige Allah säger:

فَإِذَا لَقِيتُمُ الَّذِينَ كَفَرُوا فَضَرَبَ الرِّقَابِ مَا حَتَّى إِذَا أَنْعَمْتُمُوهُمْ فَقَدُّوا الْوَفَاقَ فَإِمَّا مَنَّا بَعْدُ وَإِمَّا فداء حَتَّى تَفَعَ الْحَرْبُ أَوْزَارَمَا : تف

När ni möter de icke-troende i strid, slå då mot deras nackar. När ni sedan har besegrat dem fullständigt, bind dem hårt. Därefter gäller antingen nåd eller lösen. (Ni ska fortsätta strida) tills kriget lägger ned sina vapen.» (Sura Muhammad, 4)

Imam Muslim återberättar från Anas, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, frigav då åttio fångar som hade kommit ned från berget Tanʿīm för att döda Allahs Sändebud och hans följeslagare under morgonbönen. Med anledning av detta uppenbarades följande del av vers 24 i sura al-Fath:

وَهُوَ الَّذِي كَفَّ أَيْدِيَهُم عنكم والديكم عنهم ببطن مكةَ مِنْ بَعْدِ أَنْ أَظْفَرَكُمْ عَلَيْهِمْ

Det var Han som, i Mekkas dal, höll deras händer borta från er och era händer borta från dem, efter att ha gett er seger över dem.

Och på dagen då Mekka erövrades sade han till Mekkas invånare: »Gå, ni är fria.» Trots detta är det tillåtet för härskaren att döda fångar när ett större allmännyttigt mål kräver det. Det är belagt att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, själv gjorde detta. Han lät al-Nadr ibn al-Harith och ʿUqba ibn Muʿayt dödas på dagen för slaget vid Badr, och Abu ʿUzza al-Jumahi på dagen för slaget vid Uhud. Det är med anledning av detta som Allah säger:مَا كَانَ لِنَبِي أَن يَكُونَ لَهُ أَسْرَى حَتَّى يُشْفِيَ فِي الْأَرْضِ»Det anstår inte en profet att hålla fångar innan han har tillintetgjort fienden på jorden.» (Sura al-Anfal: vers 67)

De flesta lärda stöder uppfattningen att härskaren har rätt att vidta vilken som helst av de tre ovan nämnda åtgärderna.

Men Hasan och Ata, må Allah förbarma sig över dem, säger: En fånge får inte dödas; han ska antingen benådas och friges eller friges mot lösen. En grupp lärda, däribland imam al-Zuhri och Mujahid, säger: Det är inte alls tillåtet att ta lösen från otrogna fångar. Imam Malik säger däremot: Det är inte tillåtet att frige dem utan lösen. Enligt hanafiterna är det inte tillåtet att frige krigsfångar, vare sig mot lösen eller utan lösen.

Behandlingen av krigsfångar: Islam har behandlat krigsfångar humant och vänligt. Islam har uppmanat till att visa dem heder och medmänsklighet och prisar dem som visar dem storsinthet. Allah säger till exempel:

وَيَطْعِمُونَ الطَّعَامَ عَلَى حُبِّهِ مِسْكِينا وبَتِهَا وَأَمِيرَانَ إِنَّمَا نَطْعِمُكُمْ لِوَجْهِ اللَّهِ لَا نُرِينَ مِنْكُمْ جَزَاء ولا شكورات

‘Trots sin kärlek till maten ger de den till den behövande, den föräldralöse och fången och säger: “Vi ger er endast mat för att söka Allahs välbehag. Vi vill inte ha någon belöning eller tacksamhet från er.”‘ (Sura ad-Dahr, verserna 8–9)

Abu Musa al-Ashari, må Allah vara nöjd med honom, berättar att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ‘Frige fången. Ta emot den inbjudnes inbjudan, ge den hungrige mat och vårda den sjuke.’

Det har tidigare nämnts att Thumama ibn Uthal togs till fånga av muslimerna och fördes till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Då sade han: ‘Behandla honom väl under hans fångenskap och samla ihop mat från er alla och skicka den till honom.’ Därefter skickade följeslagarna morgon och kväll mjölk från Allahs sändebuds mjölkande kamelinna till honom. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, uppmanade honom att anta islam. Han avvisade detta och sade: ‘Om du vill ha lösen, begär då så mycket egendom som du önskar.’ Då visade Allahs sändebud honom medkänsla och frigav honom utan lösen. Detta bemötande fick honom senare att anta islam.

I de autentiska hadithsamlingarna berättas följande om fångarna från slaget mot Banu al-Mustaliq: Bland dessa fångar fanns även Juwayriya bint al-Harith, som senare blev en av de troendes mödrar. Hennes far, al-Harith ibn Abu Dhirar, kom till Medina med ett stort antal kameler för att friköpa sin dotter. På vägen gömde han två av sina älskade kameler i en bergsdal kallad al-Aqiq, några kilometer från Medina. När han kom fram till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade han: ‘Muhammad, ni har tagit min dotter till fånga. Här är hennes lösen.’ Allahs sändebud sade genast: ‘Var är de två kameler som du gömde i den och den bergsdalen i al-Aqiq?’ Al-Harith utbrast omedelbart: ‘Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att du är Allahs sändebud.’ Vid Allah, ingen annan än Allah har upplyst dig om denna hemlighet. Al-Hariths två söner antog också islam tillsammans med honom, och likaså hans dotter. Allahs sändebud skickade genast ett frieribud till hennes far och gifte sig sedan med henne. Då sade muslimerna: ‘Dessa fångar som är i vår besittning är nu släktingar genom giftermål till Allahs sändebud.’ Därför visade de dem medkänsla och frigav dem utan lösen. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ‘Jag känner inte till någon kvinna som har varit till större välsignelse för sitt folk än Juwayriya.’ Genom hennes äktenskap med Allahs sändebud blev nämligen hundra medlemmar av en familj från Banu al-Mustaliq frigivna. Det var i själva verket för detta ädla syfte som Allahs sändebud gifte sig med Juwayriya. Han gifte sig inte med henne enbart för att tillfredsställa biologisk lust, utan för att uppnå ett av den islamiska lagens mål. Om hans enda syfte hade varit att tillfredsställa biologisk lust, kunde han ha gjort Juwayriya till slavinna som krigsfånge och behållit henne som sådan.

Det tjugosjätte kapitlet: Att förslava människor

Det finns inget uttalande i den ädla Koranen som tillåter att människor förslavas; tvärtom uppmanar den till att befria människor. Det finns inte heller några bevis för att Guds Sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, gjorde någon fånge till slav eller slavinna. Tvärtom befriade han fångarna från Mecka, fångarna från Banū al-Muṣṭaliq och fångarna från Ḥunayn. Dessutom finns det belägg för att Guds Sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, befriade de slavar och slavinnor som fanns hos honom från den förislamiska tiden, liksom de slavar och slavinnor som hade getts honom som gåvor.

Trots detta gjorde de rätt vägledda kaliferna ett antal fångar till slavar och slavinnor som en motåtgärd mot att fiendesidan tog muslimska krigsfångar som slavar och slavinnor. Det innebär dock inte att de tillät att människor förslavades under alla förhållanden, på samma sätt som det hade tillåtits i tidigare sharīʿa-lagar och i människoskapade lagar. De begränsade detta till endast de krig som muslimerna av lagliga skäl hade förklarat mot sina fiender. I alla andra situationer förklarade de det haram och förbjudet att göra fångar till slavar och slavinnor, och det blev under inga omständigheter halal. Islam har å ena sidan kraftigt begränsat slaveriets källor och inskränkt det i högsta grad, och å andra sidan behandlat slavar och slavinnor med yttersta storsinthet och öppnat vägen för deras frigivning. Nedan följer en kort redogörelse för detta:

Behandlingen av slavar och slavinnor: Islam har visat slavar och slavinnor tillräcklig respekt, behandlat dem med generositet och storsinthet samt sträckt ut kärlekens och medkänslans hand till dem. Den har inte utsatt dem för förödmjukelse, vanära och kränkningar och inte heller gjort dem till föremål för förtal och anklagelser. Se några exempel på detta:

1. Den har uppmanat till ett medmänskligt bemötande av slavar och slavinnor. Allah säger exempelvis:

واعْبُدُوا اللهَ وَلَا تُشْرِكُوا بِهِ شَيْئًا وَبِالْوَالِدَيْنِ إِحْسَانًا وَبِذِي الْقُرْبَى وَالْيَتمى وَالْمَسْكِين والحار ذِي الْقُرْبَى وَالْجَارِ الْجُنُبِ وَالصَّاحِبِ بِالجَنبِ وَابْنِ السَّبِيلِ لَا وَمَا مَلَكَتْ أَيْمَالُكُرْه

“Tillbe Allah och sätt ingenting vid Hans sida, och gör gott mot föräldrar, släktingar, föräldralösa, behövande, den nära grannen, den avlägsna grannen, följeslagaren, vägfararen och de slavar och slavinnor som ni äger.” (Sura an-Nisāʾ: vers 36)

Det har berättats från ʿAlī att Guds Sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, sade: “Frukta Allah när det gäller de slavar och slavinnor som ni äger.

2. Islam har förbjudit att tilltala dem på ett sätt som uttrycker förakt för dem. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade exempelvis: ”Säg inte: ’min slav eller min slavinna’, utan säg: ’min följeslagare, min följeslagerska eller min tjänare.’

3. Islam har befallt att slavar och slavinnor ska få mat och kläder av samma slag som deras husbonde. Det har berättats från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Era tjänare och tjänarinnor är era bröder och systrar. Allah har underställt dem er. Den vars bror står under hans myndighet ska låta honom äta av samma mat som han själv äter och klä honom i samma slags kläder som han själv bär. Han ska inte tvinga dem att utföra något alltför ansträngande arbete. Om han ändå måste tvinga dem till ett sådant arbete, ska han hjälpa dem att utföra det.”

4. Islam har förbjudit att göra dem orätt eller utsätta dem för övergrepp. Det har berättats från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som ger sin slav eller slavinna en örfil eller slår honom eller henne, får som försoning befria honom eller henne.”

Abu Masud al-Ansari, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”När jag slog en slav hörde jag plötsligt ett ljud bakom mig. Jag vände mig om och såg Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, stå där. Han sade: ’Abu Masud, lyssna! Du har inte större makt över denne slav än Allah har över dig.’ Då sade jag: ’Han är fri för Allahs skull.’ Han sade: ’Om du inte hade gjort detta skulle elden ha vidrört dig.’ Islam har också gett domstolen rätt att beordra att en slav eller slavinna ska friges, om det bevisas att en husbonde behandlar sin slav eller slavinna grymt.”

5. Islam uppmanar till att undervisa slavar och slavinnor i läsning och skrivning samt förädlat uppförande. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som har en slavinna, därefter undervisar henne i läsning och skrivning, behandlar henne ädelt (det vill säga befriar henne) och gifter sig med henne, får två belöningar i denna värld och i det kommande livet. Den ena belöningen är för att ha undervisat henne och gift sig med henne, och den andra för att ha befriat henne.”
Sätt att befria slavar: Islam har öppnat många vägar till att befria slavar. Till exempel:

1. Islam har framställt detta som ett medel till Allahs barmhärtighet och till att uppnå Paradiset. Allah säger:

فلا انتحر العقبة وَمَا أَدْرَكَ مَا الْعَقَبَةُ ، فَكَ رَقَبَةٍ

”Men han har inte tagit sig fram på den branta vägen. Och vad vet du vad den branta vägen är? Det är att befria en slav.” (Sura al-Balad: verserna 11, 12 och 13)

En gång kom en beduin till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”O Allahs sändebud, visa mig en handling som får mig att träda in i paradiset.” Han sade: ”Att frige en slav och att hjälpa en slav att köpa sig fri.” Beduinen sade: ”O Allahs sändebud, är inte de två samma sak?” Han sade: ”Nej. Att frige en slav innebär att du självständigt friger en slav. Att hjälpa en slav att köpa sig fri innebär att hjälpa honom att betala dess pris.”

2. Att frige en slav är en botgöring för oavsiktligt dråp. Allah säger:

ومَن قَتَلَ مُؤْمِنًا عَطَا فَتَحْرِيرُ رَقَبَةٍ مُؤْمِنَةٍ .

”Om någon dödar en troende av misstag, ska han frige en troende slav.” (Sura an-Nisa: 92)

3. Detta är också botgöringen för att bryta en ed. Allah säger:

فَكَفَّارَتَهُ إِطْعَامُ عَشَرَةِ مَسْكِينَ مِنْ أَوْسَطِ مَا تُطْعِمُونَ أَهْلِيكُمْ أَوْ نِسْوتُهُمْ أَوْ تَحْرِيرُ رَقَبَةٍ مَا

Botgöringen för detta är att utfodra tio fattiga med den mat av medelkvalitet som ni vanligtvis ger era familjer, eller att ge dem kläder, eller att frige en slav eller slavinna.” (Sura al-Ma’idah: vers 89)

4. Även vid zihār är det en botgöring att frige en slav eller slavinna. Allah säger:

والذِينَ يُظْهِرُونَ مِن لِسَالِهِمْ ثُمَّ يَعُودُونَ لِمَا قَالُوا فَتَحْرِيرُ رَقَبَةٍ مِنْ قَبْلِ أَن يُتَمَاسًا مَا

De som gör zihār mot sina hustrur (det vill säga säger till sin hustru: ”Du är för mig som min mors rygg”; under den hedniska tiden brukade människor uttala detta för att upplösa äktenskapet) och sedan tar tillbaka det de sagt, ska frigöra en slav eller slavinna innan de rör varandra. (Sura al-Mujādala: vers 3)

5. Islam har fastställt att köp av slavar och slavinnor för att sedan frige dem är en av de främsta kategorierna för användning av zakatmedel. Allah säger:

إنها المدفتُ لِلْفُقَرَاءِ وَالْمَسْكِينِ وَالْعَمِلِينَ عَلَيْهَا وَالْمُؤَلَّفَةِ قُلُوبُهُمْ وَفِي الرِّقَابِ

Zakat är endast till för de fattiga, de behövande, dem som arbetar med den, dem vars hjärtan ska vinnas, frigivning av slavar och slavinnor … (Sura at-Tawba: vers 60)

6. Islam har befallt att slavar och slavinnor ska friges mot en fastställd summa pengar. Allah säger:

والذين يبتغون الكتب مِمَّا ملكت المنكر مكاتبوهم إن علمتم فيهِم خَيْرًا وَاتُوهُم مِن مالِ اللَّهِ الذي أنكره

Om någon av de slavar och slavinnor som står under er ägo vill ingå ett skriftligt avtal om sin frigivning, ska ni ingå avtal med dem, om ni finner godhet hos dem. Och ge dem av det som Allah har skänkt er. (Sura an-Nūr: vers 33)

7. Om någon avlägger ett löfte att frige en eller flera slavar, blir det obligatoriskt att uppfylla löftet så snart syftet har uppnåtts.

Av denna framställning framgår utan minsta tvivel att islam har begränsat slaveriets källor, behandlat slavarna med storsinthet, underlättat vägen till frihet och sträckt ut en sådan medkännande hand mot dem, i syfte att slutgiltigt befria dem från detta förnedrande tillstånd, att det kommer att förbli ihågkommet i generationer.

Det tjugosjunde kapitlet: Land som tagits som byte från stridande icke-troende

Land som erövrats med våld: När muslimerna får ett landområde som byte, exempelvis ett område som erövrats genom krig och vars invånare har fördrivits, har härskaren rätt att välja en av två åtgärder beträffande detta land:

a. Att fördela det bland de muslimska krigare som segrat. Enligt imam Malik är det obligatoriskt att göra det till waqf; fördelning är inte tillåten.

b. Att göra det till waqf för den muslimska allmänheten. Om det görs till waqf för den muslimska allmänheten ska en permanent jordskatt tas ut på marken. Om marken har tillgång till bevattningsvatten ska jordskatt tas ut, oavsett om den odlas eller inte. Skatten ska tas ut av den som innehar marken, vare sig han är muslim eller dhimmi.

Denna jordskatt ska tas ut en gång om året och betraktas som arrende för marken. Jordskatten infördes ursprungligen av de troendes befälhavare, Umar, må Allah vara nöjd med honom, på de landområden han hade erövrat. Bland de mest betydande nämns Syrien, Egypten och Irak.

Om invånarna lämnar ett område av rädsla eller genom överenskommelse: Precis som det är nödvändigt att fördela erövrad mark bland krigarna eller göra den till waqf i den muslimska allmänhetens namn, är det lika obligatoriskt att fördela ett område som dess invånare har lämnat av rädsla för de segrande muslimerna, eller ett område vars invånare har kommit överens med muslimerna om att marken ska tillhöra muslimerna medan invånarna får stanna mot att betala jordskatt, bland de segrande krigarna eller göra det till waqf i den muslimska allmänhetens namn. Det bör dock påpekas att när en sådan överenskommelse har träffats förblir marken i invånarnas ägo, medan muslimerna endast får jordskatt för den. Den jordskatt som åläggs invånarna i detta område liknar jizya. Om de antar islam upphävs denna jordskatt. Eftersom jordskatten räknas som en form av arrende har härskaren rätt att fastställa dess nivå. Han ska fastställa den nivå som han finner lämplig, eftersom den kan variera beroende på plats och tid. Det är inte nödvändigt att exakt följa den nivå som Umar, må Allah vara nöjd med honom, fastställde. Den nivå som Umar och andra härskare har fastställt på en viss plats ska dock fortsätta att gälla där. Ingen har rätt att ändra den annat än om orsaken till att nivån fastställdes förändras, eftersom det de fastställde är deras beslut.

Om han inte förmår bruka den skattebelagda marken; den som äger sådan mark, för vilken skatt ska betalas, och inte förmår nyttja den, kommer att tvingas till ett av två alternativ:

1. Antingen arrenderar han ut marken till någon (till exempel för andelsbruk),

2. eller avstår han från den.

Det beror på att marken i själva verket är muslimernas egendom. Ingen har rätt att beröva dem nyttan av denna egendom genom att låta den ligga obrukad.
Arvet efter mark som erhållits som krigsbyte: Äganderätten till denna mark övergår genom arv till ägarens arvingar, på samma sätt som den genom arv hade övergått till ägaren.

Tjugoåttonde kapitlet: Fayʾ

Fayʾ är den egendom som muslimerna erövrar från sina fiender utan strid. Om detta säger Allah i sura al-Hashrs verser 6, 7, 8, 9 och 10:

وَمَا أَنَاهُ اللهُ عَلَى رَسُولِهِ مِنْهُمْ فَمَا أَوْ مَفْتُمْ عَلَيْهِ مِنْ خَيْلٍ وَلأَرِكَابِ وَلَكِنَّ اللَّهَ يُسْلِمَ رُسُلَهُ عَلَى مَنْ يْمَاءُ ، وَاللَّهُ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرُه مَا آنَاءَ الله عَلَى رَسُولِهِ مِنْ أَهْلِ الْقُرَى فَلِلَّهِ وَالرَّسُوْلِ وَلِذِي القربى وَالْيَتَمَى

وَالْمَسْكِينِ وَابْنِ السَّبِيلِ لا تى لا يكون دولة بَيْنَ الْأَغْنِيَاءِ مِنْكُمْ ، وَمَا الكم الرَّسُولُ فَخُلُوهُ ، وَمَا لَهُمْ عَنْهُ فَانْتَهُوا وَاتَّقُوا اللهَ إِنَّ اللهَ مَدِيدُ الْعِقَابِ لِلْفُقَرَاءِ الْمُمْجِرِينَ الَّذِينَ أَخْرِجُوا مِن دِيَارِهِمْ وَأَمْوَالِهِمْ يَبْتَغُونَ فَضْلاً مِّنَ اللهِ

وَرِضْوَانًا وَيَنْصَرُونَ اللهَ وَرَسُولَهُ ، أُولَئِكَ همُ الصَّدِقُونَ وَالَّذِينَ تَبَورا الدَّارَ وَالْإِيْمَانَ مِن قَبْلِهِمْ يُحِبُّونَ مَنْ هَاجَرَ إِلَيْهِمْ وَلَا يَعِدُونَ فِي صُدُورِهِمْ حَاجَةً مِّمَّا أُوتُوا وَيُؤْثِرُونَ عَلَى أَنْفُسِهِمْ وَلَوْ كَانَ بِهِمْ عَصَاصَةٌ وَمَنْ يُوقَ مُعْ نَفْسِهِ

فَأُولَئِكَ هُمُ الْمُفْلِحُونَ وَالَّذِينَ مَاءَ وَمِن بَعْدِهِمْ يَقُولُونَ رَبَّنَا اغْفِرْ لَنَا وَلِاعْوَانِنَا الَّذِيْنَ سَبَقُونَا بِالْإِيْمَانِ وَلَا تَجْعَلْ فِي قُلُوبِنَا غِلا لِلَّذِينَ آمَنُوا رَبَّنَا إِنَّكَ رَءُوفٌ رَّحِيره

Ni kämpade inte till häst eller på kameler för den fay som Allah skänkte Sitt sändebud från judarna. Allah ger nämligen Sina sändebud makt över vem Han vill, och Allah har makt över allting. Det som Allah skänkte Sitt sändebud från dessa stadsbors egendom tillhör Allah, Hans sändebud, sändebudets släktingar, de föräldralösa, de behövande och vägfararna, så att egendomen inte enbart ska cirkulera bland de rika av er.

Ta emot det som Sändebudet ger er och avstå från det som han förbjuder er, och frukta Allah. Allah är sträng i sitt straff. Denna egendom är avsedd för de behövande muhajirerna, som har drivits bort från sina hem och sin egendom. De söker Allahs nåd och välbehag och hjälper Allah och Hans sändebud; det är de som är sanningsenliga. Och de som före muhajirernas ankomst bodde i denna stad och antog tron älskar dem som utvandrat till dem och känner ingen avund i sina hjärtan över det som har givits muhajirerna.

De ger dem företräde framför sig själva, även om de själva är behövande. De som skyddas mot snålhet är de framgångsrika. Och de som kommer efter dem säger: ”Vår Herre, förlåt oss och våra bröder som gick före oss i tron, och låt inte våra hjärtan hysa något hat eller någon avund mot de troende. Vår Herre, Du är sannerligen mild och barmhärtig.”

Här nämner Allah dem som utvandrade till Medina som de som antog islam före erövringen av Mecka. Och Medinas ansarer nämns som de som gav muhajirerna beskydd. Därefter nämner Han också dem som kommer efter dessa, ända fram till Uppståndelsens dag.

Fördelning och utdelning av fay: Imam al-Qurtubi återger Imam Malik och säger: ”Detta beror på härskarens bedömning och ijtihad. Han får ta av det utan att fastställa någon bestämd andel och får, på grundval av sin ijtihad, ge därav till sina släktingar. Det som återstår ska han använda till sådant som gagnar muslimerna. De fyra kaliferna sade detsamma och handlade i enlighet med denna uppfattning. Detta bekräftas också av följande uttalande av Allahs sändebud: ’Jag har ingen rätt till något av den fay som Allah har skänkt er, utom khumus (en femtedel). Och även denna femtedel kommer att återgå till er.’”

Sändebudet, må Allah välsigna och frid vare med honom, fördelade i själva verket inte fay i form av en femtedel eller en tredjedel. I versen nämns endast de vars rättigheter det är nödvändigt att ta särskild hänsyn till, eftersom de är de viktigaste bland dess berättigade mottagare.

Imam Zujaj säger, som bevis till stöd för Imam Maliks uttalande: Allah har sagt:

De frågar dig vad de ska ge bort. Säg: “Vad ni än ger bort av rikedomar ska gå till föräldrar, nära anhöriga, föräldralösa, behövande och vägfarare.” (Sura al-Baqara: vers 215)

Men om någon anser det lämpligt att ge till någon annan än dessa kategorier, är det enligt enhällighet tillåtet. Imam Nasa’i återberättar att Ata sade: “Allahs femtedel och sändebudets femtedel är samma sak. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tog själv därifrån, gav till andra, spenderade där han ville, fullbordade vad han önskade och gjorde med det vad han ville.”

I boken Hujjatullah al-Baligha säger Shah Waliullah Muhaddith Dehlavi, må Allah förbarma sig över honom: “Det finns olika hadither om fördelningen av fay. När fay kom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fördelade han det samma dag. Han gav den gifte två delar och den ogifte en del. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, fördelade det mellan fria personer och slavar på ett sådant sätt att deras grundläggande behov blev tillgodosedda.”

Umar, må Allah vara nöjd med honom, gav förvaltningen, kavalleriförbanden och andra behov företräde. Han gav den enskilde företräde utifrån dennes ålder, prövningar och olyckor, familj och behov. När det gäller dessa omstridda frågor är grundprincipen att han, på grundval av ijtihad, gjorde det som han ansåg behövde göras. Under hans tid gav han företräde åt det som bedömdes vara korrekt och till gagn.

Det tjugonionde kapitlet: Säkerhetsfördrag

Om någon bland fiendesidans stridande ber om säkerhet ska hans begäran beviljas. Därigenom blir han garanterad säkerhet, och det är på inget sätt tillåtet att angripa honom.
Den Allsmäktige Allah säger:

وإِنْ أَحَدٌ مِنَ الْمُشْرِكِينَ اسْتَجَارَكَ تاجرة حَتَّى يَسْمَعَ عَلَى اللهِ ثُمَّ أَبْلِغْهُ مَأْسَنَهُ ، ذَلِكَ بِأَنَّهُمْ قَوْمٌ لا يعلمون

Om någon av avgudadyrkarna ber dig om beskydd, ska du ge honom beskydd så att han kan höra Allahs ord. Därefter ska du föra honom till en trygg plats. Detta beror på att de är okunniga människor.’ (Sura at-Tawba: 6)

Vem har rätt att bevilja säkerhet? Oavsett om det är en kvinna eller en man, fri eller slav, har varje muslimsk medborgare rätt att bevilja säkerhet åt vilken person som helst från fiendesidan som lagligen söker säkerhet. Ingen muslim får berövas denna rätt, med undantag för minderåriga och psykiskt sjuka. Om en minderårig eller psykiskt sjuk person beviljar en fiende säkerhet, är ingendera av dessa två personers säkerhet juridiskt giltig. Imam Ahmad, Abu Dawud, an-Nasa’i och al-Hakim har återberättat från Ali, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ‘Rätten att bevilja säkerhet är lika för alla muslimer; även den mest obetydlige muslimske medborgaren kan utöva denna rätt. De har auktoritet över alla andra.’ Enligt en återberättelse av imam al-Bukhari, Abu Dawud och at-Tirmidhi sade Umm Hani bint Abi Talib, må Allah vara nöjd med henne: ‘Jag sade: Allahs Sändebud, jag har gett skydd åt en viss son till Hubayra, medan Umm Alis son har sagt att han ska döda honom. Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: O Umm Hani, den som du har gett skydd åt har även vi gett skydd åt.’ (Det vill säga att han står under statens beskydd. Därför får ingen döda honom.)

Följden av att bevilja säkerhet: Om någon har beviljats säkerhet genom ett tydligt uttalande eller en begriplig antydan, är det inte tillåtet att angripa den person som har beviljats säkerhet. Genom att bevilja honom säkerhet har han nämligen skyddat sitt liv från att dödas och sin frihet från att förvandlas till slaveri.

Det har berättats att Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, fick veta att en mujahid hade sagt till en persisk krigare att han inte hade något att frukta, och därefter dödat honom. Därför skrev han till befälhavaren för den muslimska armén: ‘Jag har fått veta att några av er söker efter de främsta krigarna på fiendesidan. När en sådan person blir instängd inne i ett berg och är svår att nå, säger man till honom: Du har inget att frukta. Sedan dödas han så snart den som hittar honom får honom inom räckhåll. Vid Allahs ed, om jag får veta att någon har gjort detta ska jag döda honom.’

Imam al-Bukhari har återberättat i sitt verk ‘Historien’, och imam an-Nasa’i har återberättat att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ‘Om någon lovar en person att hans blod inte ska utgjutas och därefter dödar honom, är jag fri från ansvar för den som dödade honom, även om den dödade personen var en icke-troende.’ Imam al-Bukhari, Muslim och Ahmad har återberättat från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ‘Varje förrädare kommer att ha en särskild fana, genom vilken han kommer att kännas igen på Uppståndelsens dag.’

När träder rätten att bevilja säkerhet eller beskydd i kraft? Rätten att bevilja säkerhet eller beskydd får juridiskt erkännande så snart den beviljas och anses vara i kraft från det ögonblick då den uttalas och förkunnas. Den får dock inte slutgiltigt erkännande utan godkännande från härskaren eller befälhavaren. När beviljandet av säkerhet har erkänts och även godkänts av härskaren eller befälhavaren, blir den person som har beviljats säkerhet en dhimmi, och muslimernas rättigheter och skyldigheter blir även hans rättigheter och skyldigheter. Det är endast tillåtet att upphäva denna säkerhet när det bevisas att rätten kommer att användas till skada för muslimerna, till exempel om personen är spion för sitt folk eller sin stam och spionerar på muslimerna.

Att bevilja kollektiv säkerhet: Om en enskild muslimsk medborgare beviljar en eller två personer säkerhet, är denna säkerhet giltig. Men kollektivt beviljande av säkerhet är endast giltigt när det sker på härskarens uppdrag. Härskaren ska bevilja säkerhet genom ijtihad eller med hänsyn till vad som är till gagn eller skadligt, såsom att ta emot en icke-muslimsk grupp som dhimmier. Om rätten att bevilja sådan kollektiv säkerhet ges till alla muslimska medborgare på individuell basis, skulle det bli ett medel för att avskaffa jihad.

Sändebud omfattas av samma kategori som personer som har beviljats säkerhet: Ett sändebud är likt en person som har beviljats säkerhet, oavsett om han kommer som brevbud, färdas mellan de stridande parterna i syfte att sluta fred eller försöker åstadkomma ett tillfälligt vapenstillestånd för att underlätta evakueringen av dödade och sårade. Till de två sändebud som hade sänts av Musaylima (den som falskeligen gjorde anspråk på profetskap) sade Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom: ‘Jag dödar inte er två endast därför att sändebud inte dödas; annars skulle jag ha dödat er.’ Detta har återberättats av imam Ahmad och imam Abu Dawud från Nu’aym ibn Mas’ud. Vid detta tillfälle läste Allahs Sändebud Musaylimas brev. Han frågade dem: Vad anser ni båda? De svarade: Vi anser detsamma som Musaylima. Det vill säga att de båda trodde att Musaylima var en profet.

En gång skickade Quraysh Abu Rafi som sändebud till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. När han kom dit beslöt han sig för att anta tron. Han sade: ”Allahs Sändebud, jag vill inte återvända till Quraysh. Jag vill stanna hos er som muslim.” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Jag bryter inte mina löften och håller inte kvar sändebud. Återvänd tryggt, och om ditt nuvarande sinnestillstånd består, återvänd då till oss.” (Ahmad, Abu Dawud, an-Nasa’i och Ibn Hibban)

I Imam Abu Yusuf al-Kharajs ”Kitab al-Kharaj” och Imam Muhammads ”as-Siyar al-Kabir” sägs det: Vissa villkor har fastställts beträffande sändebud, och det är muslimernas plikt att uppfylla dem. Även om de otrogna skulle döda de muslimska fångar som hålls hos dem, är det inte tillåtet att förråda deras sändebud. Vi kommer aldrig att döda deras sändebud. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade nämligen: ”Att hålla sitt löfte som svar på förräderi är bättre än att förråda som svar på förräderi.”

Musta’min (en person som söker säkerhetsasyl)

Definition: En musta’min är en krigförande icke-muslim som går in i ett muslimskt styrt område under en säkerhetsgaranti, inte med avsikten att bosätta sig där permanent eller stanna på obestämd tid, utan med avsikten att stanna under en bestämd period, som inte överstiger ett år. När ett år har gått och han har för avsikt att stanna permanent, blir han en dhimmi, och de bestämmelser som gäller för en dhimmi beträffande underkastelse och lydnad under den muslimska staten kommer även att gälla honom. Under musta’minens trygga vistelse och bosättning får hans hustru, hans minderåriga söner, alla hans döttrar, hans mor, farmor och mormor samt hans manliga och kvinnliga hushållstjänare stanna hos honom så länge de önskar. När en krigförande icke-muslim kommer som sändebud eller i syfte att höra Allahs ord, åtnjuter han säkerhet utan något avtal eller löfte. Men när han kommer i handelsändamål och får säkerhetsasyl från en behörig medborgare, betraktas han som musta’min. Den grundläggande principen i detta avseende anges i vers 6 i sura at-Tawbah:

وان أحد من المُشْرِكِينَ اسْتَجَارَكَ فاجرة حتى يَسْمَعَ كَلْرَ اللَّهِ ثُمَّ أَبْلِقَهُ مَآمَنهُ .

Om någon bland avgudadyrkarna ber dig om beskydd, ska du ge honom beskydd så att han kan höra Allahs ord. Därefter ska du föra honom till en trygg plats, eftersom de är okunniga människor.

Musta’minens rättigheter: När en krigförande icke-muslim går in i ett muslimskt styrt område under säkerhetsasyl, har han rätt till skydd för sitt liv, sin egendom, sina rättigheter och sina intressen så länge han följer sitt säkerhetsavtal och inte bryter mot det. Det är inte alls tillåtet att inskränka hans frihet eller gripa honom enbart därför att han är medborgare i ett fiendeland eller därför att det råder krig mellan dem och oss. Detta gäller vare sig gripandet avser ett tillfälligt frihetsberövande eller ett permanent kvarhållande som krigsfånge.

Imam Sarakhsi säger: ”På grund av den säkerhet musta’minens egendom har fått åtnjuter den skydd. Därför är det inte tillåtet för staten att beslagta den.” Även när han återvänder till Dar al-Harb (ett fientligt icke-muslimskt land) förblir det så. Då upphör visserligen skyddet för hans liv, men skyddet för hans egendom förblir oförändrat.

I verket Al-Mughnī sägs: ”När en harbī (motsatsen till en mustaʾmin, det vill säga en stridande icke-muslim) träder in i Dār al-Islām (ett muslimskt styrt land) som mustaʾmin, det vill säga under säkerhetsskydd, och därefter deponerar sin egendom hos någon muslim eller dhimmī där, eller lånar ut den, och sedan återvänder till Dār al-Ḥarb, måste vi se under vilken beteckning eller i vilket syfte han återvände till Dār al-Ḥarb. Om det visar sig att han reste dit som handelsresande, budbärare eller för en hälso- eller rekreationsresa, eller av något särskilt behov, och därefter återvänder till Dār al-Islām, ska han åtnjuta full säkerhet för både sitt liv och sin egendom. Detta eftersom resan inte upphävde syftet med hans vistelse i Dār al-Islām. Därför har han genom detta fått samma rättigheter som en dhimmī. Om han däremot reste till Dār al-Ḥarb i syfte att bosätta sig där permanent, upphör säkerheten för hans liv, men säkerheten för hans egendom består. Eftersom han trädde in i Dār al-Islām under säkerhetsskydd förblir hans egendom skyddad. När säkerheten för hans liv upphör genom hans inträde i Dār al-Ḥarb, kvarstår alltså säkerheten för hans egendom. Detta eftersom upphävandet är knutet specifikt till livet och därför är begränsat till det.”

Mustaʾminens ansvar och skyldigheter: Det är hans skyldighet att bevara fred och ordning i landet och avstå från att göra uppror mot det. Därför är det inte tillåtet för honom att bedriva spionage. Om han spionerar för fiendens räkning mot muslimerna blir det tillåtet att döda honom.

Islamisk lag ska tillämpas på mustaʾminen: När det gäller ekonomiska transaktioner ska islamisk lag tillämpas på mustaʾminen. Därför ska köp, försäljning och andra avtal som rör transaktioner ingås i enlighet med islamiska bestämmelser. Eftersom ränteverksamhet är förbjuden i islam ska han inte tillåtas ägna sig åt den. Om han i samband med sådana brott kränker en muslims, en dhimmīs eller en annan mustaʾmins liknande rättigheter, ska han straffas enligt islamisk sharīʿa. Detta eftersom det är statens skyldighet att skipa rättvisa åt den förtryckte gentemot förtryckaren, en skyldighet där ingen eftergivenhet är tillåten. När däremot någon av Allahs rättigheter kränks, såsom genom en falsk anklagelse om äktenskapsbrott, ska han straffas på samma sätt som en muslim. Detta eftersom det hör till de brott som fördärvar det islamiska samhället. (Imam Abū Ḥanīfa har en avvikande uppfattning i denna fråga. Han säger: Vid de brott där Allahs rättigheter uteslutande eller huvudsakligen kränks ska islamiska straff inte tillämpas på mustaʾminen. Denna uppfattning har dock inte fått företräde bland juristerna.)

Konfiskering av mustaʾminens egendom: Om mustaʾminen någon gång deltar i krig mot muslimerna och därefter tillfångatas och förslavas, ska hans egendom konfiskeras. Detta eftersom hans äganderätt till egendomen då upphör. Inte heller hans arvingar får hans egendom, även om de skulle ha en särskild ställning i Dār al-Islām. Detta eftersom de kan bli ägare till hans egendom först efter hans död, medan han ännu är vid liv. I detta fall ska all hans egendom deponeras i bayt al-māl som krigsbyte. Om han har en fordran hos någon muslim eller dhimmī, ska skulden avskrivas för gäldenären, eftersom han inte har någon laglig fordringsägare.

Mustaʾminens arv: Oavsett om mustaʾminen dör i Dār al-Islām eller Dār al-Ḥarb upphör inte hans äganderätt eller besittningsrätt till egendomen. Enligt de flesta juristerna, med undantag för imam al-Shāfiʿī, blir hans arvingar ägare till den. Det är den islamiska statens skyldighet att överföra eller skicka egendomen till hans arvingar. Om han inte har några arvingar blir egendomen muslimernas gemensamma egendom (fayʾ). (Egendom som förvärvas från de otrogna utan krig kallas fayʾ.)

Trettiote kapitlet: Löften och avtal

Att värna om löftenas helgd: Att värna om löftens och avtalens helgd är enligt islam en nödvändig skyldighet. Detta eftersom det har mycket goda effekter och spelar en viktig roll för att bevara freden. Det har också stor betydelse för att lösa olika problem, bilägga tvister och upprätthålla normala relationer. I ett arabiskt ordspråk sägs: ”Den som inte gör människor orätt i sina mellanhavanden, inte tar sin tillflykt till lögn i sitt tal och inte bryter sitt löfte när han har lovat, fullkomnar sin mänsklighet, bevisar sin rättskaffenhet och gör det oundvikligt att ett broderligt förhållande etableras mellan honom och alla andra.” Detta ordspråk är helt sant och riktigt. Att behandla människor ärligt och rättvist, uppfylla de löften man har gett dem och tala sanning är verklig mänsklighet och ett tecken på mogen karaktär, rättskaffenhet samt en garanti för vänskap och broderskap. Allah den Upphöjde har befallt att alla löften och utfästelser ska uppfyllas, oavsett om de har ingåtts med Allah eller med människor. Allah säger i den första versen i Sūra al-Māʾida:أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا أَوْنُوا بِالْعَقَودُ”Troende! Uppfyll era förbund.” Att avstå från att följa denna befallning är en stor synd och medför ofrånkomligen Allahs vrede och missnöje. I verserna 2 och 3 i Sūra al-Ṣaff säger Allah:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لِمَ تَقُولُونَ مَا لَا تَفْعَلُونَ كَبُرَ مَقْتًا عِندَ اللَّهِ أَنْ تَقُولُوا مَالَا تَفْعَلُونَ

‘O troende! Varför säger ni det ni inte gör? Att säga det ni inte gör är synnerligen förhatligt inför Allah.

Varje människa måste stå till svars för varje förbindelse eller löfte hon ger och hållas ansvarig för det. Som Allah säger: وأونُوا بِالْعَمْدِ : إِنَّ الْعَمْنَ كَان مسئولاًHåll löftet. Sannerligen kommer man att krävas på redogörelse för löftet. (Israels barn: vers 34) Den rätt som följer av ett löfte har företräde framför religiösa rättigheter. Allah säger:

والَّذِينَ آمَنُوا وَلَمْ يُهَاجِرُوا مَا لَكُم مِّن وَلا يَتِهِم مِن شَيْءٍ حَتَّى يُهَاجِرُوا وَإِنِ اسْتَنْصَرُوكُمْ فِي الدِّينِ فَعَلَيْكُم النصر إلا عَلَى قَوْمِ بَيْنَكُمْ وَبَيْنَهُم مِيثَاقَ .

‘Och de som tror men inte utvandrar – ni har inget ansvar för deras beskydd förrän de utvandrar. Men om de ber er om hjälp i fråga om religionen, då är det er plikt att hjälpa dem, dock inte mot det folk mellan vilket och er det finns ett fördrag.’ (Al-Anfal: 72)

Att hålla löften är i själva verket en särskild del av tron. Profeten ﷺ sade: ‘Att hålla löften är en del av tron.’ Att hålla löften är en sådan god gärning att dess belöning inte är något annat än paradiset. Den Allsmäktige Allah säger:

وَالَّذِيْنَهُمْ لِأَمْنَتِهِمْ وَعَهْدِهِمْ رَعَوْنَ وَالدِينَهُمْ عَلَى سَلَوَتِهِمْ يُحَافِظُونَ أُولَئِكَ هُمُ الْوَرِثُونَ الَّذِينَ يَرِثُونَ الْفِرْدَوسَ طَهُمْ فِيهَا خَلِدُونَ

De som bevarar anförtrodda egendomar och löften och som är noggranna med sina böner – det är de som ska ärva. De ska ärva Firdaus, där de ska förbli för evigt.’ (Sura al-Mu’minun; verserna 8–11)

Att hålla löften var en karaktärsegenskap hos profeterna. Som Allah säger:

وَاذْكُرْ فِي الْكِتَبِ اسْمَعِيلَ وَ اللَّهَ كَانَ صَادِقَ الْوَعْدِ وَكَانَ رَسُوْلاً نَّبِيَّاه

‘Minns Ismaels ord, som nämns i denna Skrift. Han var sann i att hålla sina löften, och han var ett sändebud och en profet.’ (Sura Maryam: vers 54)

I denna ädla moraliska egenskap var Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, det främsta föredömet. Abdullah ibn Abu Hamza berättar: ‘Före hans profetskap köpte och sålde jag något med Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och en del av betalningen för detta återstod att betala honom. Jag lovade honom: ”Jag kommer tillbaka till dig medan du fortfarande är kvar på denna plats.” Senare sade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till mig: ”O unge man! Du har vållat mig stort besvär. Jag har väntat på dig på denna plats i tre dagar.

Efter hijran slöt Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ett avtal med judarna. Genom detta avtal lät han dem behålla sin religion och garanterade deras egendomars säkerhet, på det enda villkoret att de inte skulle hjälpa avgudadyrkarna mot honom. Men de bröt avtalet. Därefter bad de om förlåtelse för detta och lovade att inte bryta det igen. Sedan bröt de det på nytt. Vid detta tillfälle uppenbarade Allah verserna 55 och 56 i Sura al-Anfal. I dessa två verser säger Allah:

إن مَرَّ الدَّوَابِ عِنْدَ اللَّهِ الَّذِينَ كَفَرُوا فَهُمْ لَا يُؤْمِنُونَ الَّذِينَ عَمَدَ مِنْهُمْ ثُمَّ يَنقُضُونَ عَهْدَهُمْ فِي كل مرة وهُمْ لا يَتَّقُونَ

‘De värsta av alla skapade varelser inför Allah är de som förnekar tron och inte tror. De bland dem som du har ingått ett avtal med bryter varje gång sitt avtal, och de aktar sig inte.

Tha’laba lovade Allah att han skulle ge alla rättsinnehavare deras rätt, om Allah gjorde hans försörjning riklig och gav honom välstånd. När Allah sedan gav honom välstånd, rikedom och överflöd bröt han sitt löfte och började snåla med att ge Allahs tjänare deras rättigheter. Då uppenbarade Allah verserna 75, 76 och 77 i Sura at-Tawba om honom:

ومنهم من عهد الله لَئِنْ النَا مِن فَضْلِهِ لَنَصْلُ قَى وَلَنَكُونَنَّ مِنَ الصَّلِحِينَ فَلَمَّا أَتْهُم مِّن فَضْلِهِ بخِلُوا بِهِ وَتَوَلَّوْا وَهُمْ مُعْرِضُونَ فَاعْقَبَهُمْ لِفَاقًا فِي قُلُوبِهِمْ إِلَى يَوْمِ يَلْقَوْنَهُ بِمَا أَعْلَقُوا اللَّهَ مَا وَعَدُوهُ وَبِمَا كَانُوا يَكْلِ بُونَ

‘Några av dem lovade Allah: ”Om Han ger oss av Sin nåd, ska vi sannerligen ge sadaqa och vara rättfärdiga.” Men när Han gav dem av Sin nåd, blev de snåla med det och vände sig bort i motstånd. Som följd lät Allah hyckleriet förbli i deras hjärtan fram till den dag då de möter Honom, eftersom de bröt sitt löfte till Allah och var lögnare.

När Abdallah ibn Umar r.a. närmade sig döden sade han: ”En man från Quraysh hade skickat ett frieri för att gifta sig med min dotter, och från min sida hade han nästan blivit lovad henne. Vid Allah, jag ska inte möta Allah med en tredjedel av hyckleri. Jag låter er alla vara vittnen till att jag gifter bort min dotter med honom.” Med uttrycket ”en tredjedel av hyckleri ……” syftade han på detta uttalande av Sändebudet: ”Den som har tre egenskaper inom sig är en hycklare, hur mycket han än ber och fastar och även om han påstår sig vara muslim: när han talar ljuger han, när han lovar bryter han sitt löfte, och när man anförtror honom något sviker han förtroendet.”

När Allah fördömer dem som bryter sina löften säger Han i verserna 91 och 92 i sura an-Nahl:

واونوا بِعَهْدِ اللَّهِ إِذَا عَمَدتُمْ وَلَا تَنْقُضُوا الأيمن بَعْدَ تَوْكِيدِهَا وَقَدْ جَعَلْتُمُ اللَّهَ عَلَيْكُمْ كَفِيلاً مَا إِن الله يَعْلَمُ مَا تَفْعَلُونَ وَلا تَكُونُوا كَالَّتِي نَقَضَتْ غَوْلَهَا مِنْ بَعْدِ قُوا أَنْكَانًا مَا تَتَّخِلُونَ أَيْمَانَكُمْ دَخَلاً بيْنَكُمْ أَن تَكُونَ أُمَّهُ هِي أَربي

مِنْ أُمَّةٍ ، إِنَّهَا يَبْلُوكُرُ الله به ، وليبيني لَكُمْ يَوْمَ الْقِيمَةِ مَا كُنتُمْ فِيهِ تختلفون

‘Uppfyll Allahs förbund när ni ingår ett förbund med varandra, och bryt inte era eder efter att ni har gjort Allah till er garant och därigenom befäst dem. Allah vet vad ni gör. Var inte som kvinnan som upplöste sitt garn efter att ha spunnit det starkt. Ni använder era eder för att bedra varandra, så att den ena gruppen kan vinna mer än den andra. Genom detta prövar Allah er. På uppståndelsens dag kommer Allah sannerligen att klargöra för er det som ni tvistar om.’
Villkoren för löften: För de löften som det är obligatoriskt att respektera och uppfylla gäller följande villkor:

a. Det får inte strida mot någon enhälligt fastställd bestämmelse i sharia. Sändebudet sade: ”Varje villkor som inte finns i Allahs bok är ogiltigt, även om det skulle vara hundra villkor.”

b. Löftet ska bygga på båda parters samtycke. Tvång och påtryckningar förkastar nämligen den fria viljan. Ingen respekterar eller vördar ett avtal eller löfte som inte bygger på frihet.

c. Löftet eller avtalet ska vara klart, tydligt, entydigt och fritt från tvivel och osäkerhet, så att det vid genomförandet av avtalet inte finns utrymme för meningsskiljaktigheter eller tvister om dess tolkning.
Att bryta ett löfte eller avtal: Det är inte tillåtet att bryta ett löfte annat än under någon av följande omständigheter.

1. När det gäller för en bestämd tid och denna tid har löpt ut, eller när det är begränsat till vissa bestämda omständigheter och dessa omständigheter förändras.

Imam Abu Dawud och Imam at-Tirmidhi återberättar att ʿAmr ibn ʿAbasa sade: Jag hörde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: ”Den som har ett avtal med en annan grupp får inte bryta eller häva det förrän avtalstiden har löpt ut eller motparten har brutit det.”

I den heliga Koranen säger Allah i sura at-Tawba, vers 4:

إِلَّا الَّذِينَ عُمَد تَر مِنَ الْمُشْرِكِينَ لَمْ لَمْ يَنْقُصُوكُمْ شَيْئًا وَلَمْ يُظَاهِرُوا عَلَيْكُمْ أَحَدًا فَالِبُوا إِلَيْهِرْ عهدهم إلى من تهم ، إن الله يحب المتقين

Men när det gäller de avgudadyrkare med vilka ni har ingått ett avtal, och som därefter inte har brustit i att hålla sitt avtal med er och inte har hjälpt någon mot er, ska ni hålla avtalet med dem under den fastställda avtalstiden. Allah älskar de gudfruktiga.

2. När fiendeparten bryter avtalet säger Allah:

فَمَا اسْتَقَامُوا لَكُمْ فَاسْتَقِيمُوا لَهُمْ إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ الْمُتَّقِينَ

Så länge de håller fast vid ert fördrag ska också ni hålla fast vid deras fördrag. Allah älskar de gudfruktiga.’ (Sura at-Tawba: vers 7)

وَإِن تَكَثُوا أَيْمَانَهُمْ مِّنْ بَعْدِ عَهْدِهِمْ وَطَعَنُوا فِي دِينِكُمْ فَقَاتِلُوا آلِمَةَ الْكُفْرِ لَا الْمَرْ لَا أَيْمَانَ لَهُرْ لَعَلَّهُمْ يَنتَهُونَ أَلَّا تُقَاتِلُونَ قَوْمًا تَكَثُوا أَيْمَانَهُمْ وَمَنوا بِإِخْرَاجِ الرَّسُولِ وَهُمْ بَدَءٌ وَ كُمْ أَوَّلَ مَرا .

أَتَخْمُونَهُمْ : فَاللَّهُ أَحَقُّ أَن تَخْشَوهُ إِن كُنتُمْ مُؤْمِنِينَ

Men om de efter sitt fördrag bryter sina löften och hånar er religion, ska ni kämpa mot de otrognas ledare. De är människor vars löften inte är några löften. Kanske kommer de då att upphöra. Ska ni inte kämpa mot det folk som har brutit sina löften och beslutat att fördriva Sändebudet? Det var de som först gick till angrepp mot er. Fruktar ni dem? Om ni är troende är det Allah ni med större rätt bör frukta. (Sura at-Tawba: verserna 12–13)

3. När tydliga tecken på förräderi och brutna löften visar sig.

وَإِمَّا تَخَافَتْ مِن قَوْمٍ عِيَالَةٌ فَالْبِلْ إِلَيْهِمْ عَلَى سَوَاء ، إِنَّ اللَّهَ لَا يُحِبُّ الخَالِنِينَ

‘Om du fruktar förräderi från ett folk, ska du på ett rättvist sätt häva ditt fördrag med dem. Allah älskar inte de förrädiska.’ (Sura al-Anfal: vers 58)

Det är nödvändigt att meddela att fördraget hävs för att undvika förräderi: Om den muslimske härskaren får veta att ett fördrag som ingåtts mellan muslimerna och ett folk har brutits eller kommer att brytas av detta folk, är det inte tillåtet att omedelbart gå till krig mot dem. Detta får inte ske förrän de har underrättats om att fördraget hävs och nyheten har nått både människor på nära och långt håll, så att de inte utsätts för ett överraskande angrepp. Allah säger i sura al-Anfal, vers 58:

وَإِمَّا تَخَافَى مِن قَوْمٍ عِبَادَةٌ فَالْبِلْ إِلَيْهِرْ عَلَى سَوَاء ، إِنَّ اللَّهَ لَا يُحِبُّ الخَالِنِينَ

Om du hyser misstanke om att ett folk kommer att bryta sitt förtroende, ska du på ett korrekt sätt häva ditt fördrag med dem. Gud tycker inte om dem som bryter sitt förtroende.

Islam lär i själva verket att det är bättre att visa trofasthet som svar på förräderi än att bemöta förräderi med förräderi.

I verket As-Siyar al-Kabir säger imam Muhammad ibn al-Hasan al-Shaybani: ”Om muslimernas ledare sänder en budbärare till fiendens kung och meddelar honom att fördraget har hävts eftersom den omständighet som motiverade dess hävande har inträffat, är det ändå inte lämpligt för muslimerna att omedelbart angripa dem eller områdena runt deras rike. Vi måste vänta så att deras kung får tillräckligt med tid att sprida nyheten om fördragets hävande i hela riket och så att vi inte överraskar dem med ett angrepp. Om muslimerna trots detta med säkerhet får veta att folket i fiendelandet inte har fått någon information om sin kungs beslut, är det rekommenderat för muslimerna att inte angripa dem förrän de har underrättat dem om att fördraget har hävts. Detta skulle nämligen vara ett dolt bedrägeri. Muslimerna är skyldiga att avstå både från öppet och dolt bedrägeri.”

Imam Muhammad återger: Under Abd al-Malik ibn Marwans regering begick Cyperns invånare en allvarlig handling. Därför avsåg han att häva fredsfördraget som hade ingåtts med dem. När han rådfrågade de dåtida juristerna al-Layth ibn Sad och Malik ibn Anas i denna fråga skrev al-Layth ibn Sad: ”Cyperns invånare har alltid anklagats för att bedra muslimerna och för att stå på god fot med fienderna (romarna). Gud har ju sagt: ’Om du hyser misstanke om att ett folk kommer att bryta sitt förtroende, ska du på ett korrekt sätt häva ditt fördrag med dem.’ Jag anser att ni ska häva deras fördrag men ge dem ett tillfälle en gång” (det vill säga vänta en gång med att angripa dem). Malik ibn Anas skrev däremot i sin fatwa: ”Cyperns invånares säkerhet och de löften som givits dem går långt tillbaka och har fortsatt under deras härskares beskydd. Jag känner inte till någon härskare som har hävt deras fredsfördrag och fördrivit dem från deras hem. Jag anser att ni inte ska skynda er att häva deras fördrag förrän ett ovedersägligt bevis har lagts fram mot dem. Gud har nämligen sagt: ’Håll fördragen med dem till den bestämda tiden.’ (Sura at-Tawbah: 4)”

Om de därefter fortfarande inte följer den rätta vägen, inte upphör med sitt bedrägeri och du ser att förräderiet har blivit bestående bland dem, ska du angripa dem efter att ha hävt fördraget; då kommer du att kunna segra.

Några av Profetens ﷺ fördrag:

1. Allahs Sändebud ﷺ ingick ett fördrag med Banu Damrah, en av de arabiska stammarna. Fördraget löd enligt följande:

Detta är ett fördrag av Allahs Sändebud, Muhammad – frid och välsignelser över honom – med Banū Ḍamra. Fördraget innebär att Banū Ḍamra ska vara säkra till liv och egendom och ha rätt till hjälp mot dem som angriper dem, så länge Banū Ḍamra inte för krig mot Allahs religion. När Allahs Sändebud – frid och välsignelser över honom – kallar dem till hjälp ska de svara honom. I gengäld får de Allahs och Hans Sändebuds beskydd, och de bland dem som är rättfärdiga och gudfruktiga har rätt till hjälp.

2. På liknande sätt slöt han, när han först bosatte sig i Medina, ett fördrag med judarna. Dess lydelse återges nedan:

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Detta är från Allahs Sändebud, profeten Muhammad – frid och välsignelser över honom – till de troende och muslimska männen bland Quraysh, Medinas invånare, deras efterföljare, dem som senare ansluter sig till dem och dem som kämpar tillsammans med dem. De utgör ett eget ummah, åtskilt från alla andra människor.

De Quraysh-härstammande muhājirūn ska förbli i sitt nuvarande skick. De ska sinsemellan betala blodspengar för de dödade och frige fångar sinsemellan på ett rättvist och skäligt sätt.

Banū Awf ska också förbli i sitt nuvarande skick. De ska sinsemellan utbyta de blodspengar som tidigare ålagts dem, och varje grupp ska frige fångar bland de troende på ett rättvist och skäligt sätt.
(Bland Khazraj) ska Banū al-Hārith förbli i sitt nuvarande skick. De ska sinsemellan utbyta tidigare blodspengar, och varje grupp ska utväxla fångar bland de troende på ett rättvist och skäligt sätt. Banū Sāʿida ska förbli i sitt nuvarande skick, utbyta tidigare blodspengar, och varje grupp ska utväxla fångar bland de troende på ett rättvist och skäligt sätt.

Banū Jusham ska förbli i sitt nuvarande skick och utbyta tidigare blodspengar. Varje grupp ska också utväxla fångar bland de troende på ett rättvist och skäligt sätt.
Banū al-Najjār ska förbli i sitt nuvarande skick, utbyta sina tidigare blodspengar, och varje grupp ska frige sina fångar bland de troende på ett rättvist och skäligt sätt.
Banū ʿAmr ibn ʿAwf ska förbli i sitt nuvarande skick, utbyta sina tidigare blodspengar, och varje grupp ska frige fångar bland de troende på ett rättvist och skäligt sätt.
Banū Nabīt ska förbli i sitt nuvarande skick. De ska på sedvanligt sätt utbyta sina tidigare blodspengar, och varje grupp ska frige fångar bland de troende på ett rättvist och skäligt sätt.
Banū Aws ska förbli i sitt nuvarande skick, på sedvanligt sätt utbyta sina tidigare blodspengar, och varje grupp ska frige fångar bland de troende på ett rättvist och skäligt sätt.

De troende ska inte lämna någon skuldsatt person bland dem hjälplös. De ska ge honom något av blodspengarna eller lösensumman på ett skäligt sätt. Ingen troende får heller träffa en annan troendes frigivne slav när dennes herre inte är närvarande. De gudfruktiga troende ska ha full makt över varje förtryckare eller brottsling bland dem, över den som skapar splittring bland de troende eller angriper dem, samt över den som orättmätigt kräver en gåva eller en rättighet. Alla de troende ska gemensamt ha makt att ingripa mot och avvärja sådan orättfärdighet, även om den skyldige skulle vara någons egen son.

Ingen troende ska döda en troende för en otrogens skull, och ingen ska hjälpa en otrogen mot en troende. Guds skydd är lika för alla. Vilken vanlig muslim som helst har rätt att ge vem som helst beskydd. De troende är alla varandras vänner. Den jude som följer oss har rätt till hjälp och medkänsla. Ingen får förtrycka honom, och ingen får heller hjälpa någon att förtrycka honom. De troendes fredsfördrag gäller lika för alla. I kampen på Guds väg är ett fredsfördrag med en troende, till förmån för en annan troende, inte godtagbart. Ett fredsfördrag ska endast bygga på jämlikhet och rättvisa. (Detta visar att en krigsförklaring mot en muslimsk grupp är likvärdig med en krigsförklaring mot hela den muslimska umman.)

Var och en av våra stridande trupper ska turas om att strida. De troende ska få ersättning för det blod de utgjuter på Guds väg. De gudfruktiga troende följer den bästa och fastaste vägledningen. Ingen avgudadyrkare bland Quraysh får ge någon av Quraysh skydd för liv eller egendom, och inte heller hjälpa honom mot en troende. Den som dödar en troende helt utan orsak ska dödas som vedergällning. Om den dödades förmyndare eller arvinge däremot godtar blodspengar, ska han friges mot betalning av blodspengar. Alla troende ska stå enade mot en sådan mördare. Inget annat är tillåtet för dem än att motsätta sig honom.

För en troende som stöder allt som står i detta fördrag och tror på Gud och den yttersta dagen är det inte tillåtet att hjälpa eller ge stöd och skydd åt en brottsling. Den som hjälper eller skyddar honom kommer på uppståndelsens dag att drabbas av Guds förbannelse och vrede. Ingen ersättning eller kompensation ska tas emot från honom för detta. Förbudet mot att hjälpa en brottsling innefattar även detta. Om någon oenighet uppstår mellan er i någon fråga ska den hänskjutas till Gud och Muhammed (må Guds välsignelser och frid vara med honom) för avgörande. Så länge judarna strider som muslimernas allierade ska de själva bekosta sina krigare. Judarna i Banu Awf

är en grupp allierad med de troende. Judarna har sin religion och muslimerna har sin religion. De ska ha sin egen religion, liksom deras frigivna slavar ska ha sin egen religion. Judarna i Banu Najjar ska behandlas som judarna i Banu Awf. Judarna i Banu al-Harith ska behandlas som judarna i Banu Awf, och judarna i Banu Saida ska behandlas som judarna i Banu Awf. Judarna i Banu Jusham ska behandlas som judarna i Banu Awf, judarna i Banu Awf ska behandlas som judarna i Banu Awf, och judarna i Banu Thaʿlaba ska åtnjuta samma rättigheter och förmåner som judarna i Banu Awf. Men den som förtrycker och syndar förgör endast sig själv och sin familj. Jafnas gren av Thaʿlaba ska få samma förmåner som Thaʿlaba. Men goda gärningar och synd är två skilda saker. Thaʿlabas frigivna slavar ska ha samma rättigheter som de själva. De av judarnas egen stam ska ha samma rättigheter som de själva. Ingen av dem får lämna dem utan Muhammeds (må Guds välsignelser och frid vara med honom) tillstånd.

Inget sår ska förbli utan vedergällning. Den som dödar ska betala för det med sitt eget liv eller genom sin familj, utom den som har blivit förtryckt. Han ska enligt detta fördrag få ersättning för det förtryck han utsatts för. Judarna ska bekosta sina krigare. Muslimerna ska bekosta sina krigare. Om någon strider mot dem som följer detta fördrag ska judarna och muslimerna hjälpa varandra och segra över dem. Det ska råda välvilja, goda råd och goda gärningar mellan dem. Ingen synd ska förekomma.

Ingen ska förtrycka sin allierade. Alla former av hjälp ska stå öppna för den förtryckte. Så länge judarna strider ska de bekosta kriget tillsammans med de troende. För dem som följer detta fördrag ska Madinas centrum vara tryggt och heligt. En granne ska behandlas som den andre, så länge han inte orsakar skada eller begår synd. Ingen får ges skydd på en helig plats utan dess invånares tillstånd.

Närhelst en händelse eller tvist uppstår bland dem som omfattas av detta fördrag och det finns risk för att den leder till fördärv, ska den hänskjutas till Gud och Hans sändebud Muhammed (må Guds välsignelser och frid vara med honom) för avgörande. Gud står bakom detta fördrag, som är grundat på den högsta gudsfruktan och fromheten. Ingen får ges skydd, vare sig Quraysh eller någon som hjälper Quraysh. Medias invånare ska hjälpa varandra för att avvärja den som angriper Medina. När de uppmanas till fred ska de sluta fred. Och när de uppmanar sina fiender till fred ska de ha rätt till fredlig behandling från de troende, med undantag för den som strider på grund av sin religion. Varje grupp ska bekosta sina egna utgifter från sitt närmaste område. Judarna i Aws, både de själva och deras frigivna slavar, ska ha samma rättigheter som de som följer detta fördrag och åtnjuta fullständig god behandling från dem som följer detta fördrag. God behandling skiljer sig från synd. Var och en som tjänar något gör det för egen räkning.

Gud står bakom detta fördrag, som är grundat på det sannaste och mest välgörande. Detta fördrag är inget skydd för någon förtryckare eller syndare. Den som lämnar Medina ska vara trygg. Den som stannar inne i Medina ska också vara trygg, med undantag för förtryckaren och syndaren. Gud är de gudfruktigas och de rättfärdigas hjälpare. Guds sändebud Muhammed (må Guds välsignelser och frid vara med honom) är de gudfruktigas och de rättfärdigas hjälpare.

(Citerat ur ’Ar-Risālat al-khālida’, författad av dr Muhammad Hamidullah Haydarabadi. Författaren var professor i internationell rätt vid Osmania-universitetet i Hyderabad i Deccan.)

Det trettioförsta kapitlet: eder

Definition av en ed: Inom islamisk sharīʿahs terminologi kallas det en ed eller svuren ed att nämna Allahs namn eller någon av Hans egenskaper för att bekräfta något eller fastställa det som sant, eller det genom vilket den som svär förstärker sin föresats att utföra eller avstå från en handling.

Ingen ed utan att Allahs namn eller egenskap nämns: En ed eller svuren ed är inte giltig utan att Allahs namn eller någon av Hans egenskaper nämns. Exempel är: vid Allah, vid Allahs ära, vid Allahs majestät eller storhet, vid Allahs väldighet, kraft, vilja och kunskap, och så vidare. På motsvarande sätt gäller det att svära vid den ädla Koranen eller vid någon av dess suror eller verser. Allah den Upphöjde säger i den heliga Koranen:

وفِي السَّمَاءِ رِزْقَكُمْ وَمَا تُوعَدُونَ فَوَرَبِّ السَّمَاءِ وَالْأَرْضِ إِنَّهُ لَحَقِّ مِثْلَ مَا أَنَّكُمْ تَنْفِقُونَ

I himlen finns er försörjning och allt som har lovats er. Så vid himlens och jordens Herre, detta är sannerligen sant, lika sant som att ni kan tala.’ (Sura adh-Dhāriyāt: verserna 22–23) Allah den Upphöjde säger vidare:

فَلا أُقْسِمُ بِرَبِّ المفرق وَالْمَغْرِبِ إِنَّا لَقَدِرُونَ عَلَى أَنْ تَبَوَّلَ عَيْرًا مِنْهُمْ لَا وَمَا نَحْنُ بِمَسْبُوقِينَ

Jag svär vid österns och västerns Herre att Jag förmår ersätta dem med människor som är bättre än de, och Jag är inte oförmögen till detta.’ (Sura al-Maʿārij: verserna 40–41)

Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade svära så här: ”Vid honom som förändrar hjärtana.”

Abu Sa’id al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom, sade: När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bad med största allvar brukade han säga: ”Vid honom i vars hand Abu al-Qasims (det vill säga Muhammads, må Allah välsigna honom och ge honom frid) liv är.”

Olika former av eder: Om man svär med uttrycken ”vid Allahs dag”, ”vid Allahs liv” eller ”vid dig”, räknas det som en ed. Detta eftersom de betyder ”vid Allah” eller ”vid Allahs rätt”. Enligt hanafiterna och malikiterna räknas uttrycket ”vid Allah” som en ed, eftersom det betyder: ”Jag svär vid Allahs namn.” Enligt shafiiterna utgör detta däremot inte en ed utan avsikt. Om den som svär avser en ed med uttrycket, är det en ed; annars är det inte en ed. Från imam Ahmad har två uppfattningar återberättats. Den starkare uppfattningen är att det är en ed. ”Vid Allahs liv” räknas enligt hanafiterna och malikiterna som en ed, eftersom det betyder ”vid Allahs livstid och beständighet”. Imam al-Shafi’i, Ahmad och Ishaq säger: Detta är inte en ed utan avsikt. Med uttrycken ”vid dig” och ”jag svär vid Allahs namn” anser vissa rättslärda att en ed har ingåtts. De flesta anser dock att det endast blir en ed om avsikten varit att svära.

Enligt den shafiitiska rättsskolan blir det en ed så snart Allahs namn nämns, oavsett om avsikt finns eller inte; annars blir det ingen ed. Imam Malik, må Allah förbarma sig över honom, sade: Om den som svär säger ”jag svär vid Allahs namn”, är det en ed. Men om han säger ”jag svär” eller ”jag svär vid dig”, blir det ingen ed utan avsikt.

Den som säger: ”Om jag gör detta blir det obligatoriskt för mig att fasta i en månad”, eller: ”Om jag gör detta blir det obligatoriskt för mig att vallfärda till Allahs hus”, eller: ”Om jag gör detta blir allt som är tillåtet för mig förbjudet”, eller säger: ”Om jag gör detta ska allt jag äger bli allmosa”, måste, om han därefter bryter eden, sona eden för dessa och liknande uttalanden. Vissa säger dock att ingen soning krävs. Enligt vissa blir det obligatoriskt att utföra det som eden gällde om eden bryts.

Att svära på ett sätt som innebär att man räknar sig som icke-muslim eller utanför islam: Om någon säger: ”Om jag gör detta är jag jude eller kristen eller fri från Allahs och Hans Sändebuds ansvar”, och sedan utför handlingen, anser imam al-Shafi’i och ett antal andra lärda att detta inte är någon ed och att ingen soning krävs. Detta eftersom Koranen och haditherna beträffande den som svär en sådan ed endast innehåller tillrättavisning och förebråelse.
Abu Dawud och al-Nasa’i återberättar från Burayda att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som svär: ’Om jag gör detta står jag utanför islam’, om han ljuger, blir det som han sade. Men om han talar sanning kommer han aldrig att kunna återvända till islam fullkomligt.” (Det vill säga: Om han endast avsåg att skrämma och varna sig själv blir han inte otrogen. Han måste dock omedelbart läsa: ”La ilaha illallah, Muhammadur rasulullah” och ångra sig. Men om han hade avsikten att bli otrogen, må Allah bevara oss, blir han otrogen när han utför det som eden gällde.) Det har återberättats från Thabit ibn al-Dahhak att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som svär vid en annan religion än islam blir sådan som han sade.” Enligt de hanafitiska imamerna, Ahmad, Ishaq, Sufyan och al-Awza’i är även detta en ed, och om den bryts måste den sonas.

Det är förbjudet att svära vid någon annan än Allah: Eftersom en ed endast är giltig när Allahs namn eller någon av Hans egenskaper nämns, är det förbjudet att svära vid något annat namn. Detta eftersom den som eden avläggs vid måste vördas högst. Men det är förbjudet att vörda någon annan högst än Allah. Den som därför svär vid någon annan än Allah, såsom en profet, ett helgon, sin far, den ädla Kaba eller något liknande, har inte avlagt en giltig ed och behöver inte sona om en sådan ed bryts. Han syndar dock genom att vörda någon annan än Allah högst.

1. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: I en karavan hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Umar, må Allah vara nöjd med honom, svära vid sin far. Då tilltalade han hela karavanen och sade: ”Lyssna! Allah har förbjudit er att svära vid era fäder. Den som vill svära ska endast svära vid Allah, annars ska han tiga.” Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Vid Allah! Efter att jag hört Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjuda detta har jag aldrig mer svurit vid någon annan än Allah.”

2. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, hörde en man svära vid den ädla Kaba och sade: Jag hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: ”Den som svär vid någon annan än Allah är en avgudadyrkare.”

3. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Om någon av er svär genom att säga ’vid al-Lat och al-Uzza’, ska han genast säga: ’Det finns ingen gud utom Allah.’ Och om någon säger till en annan: ’Kom, så spelar vi hasardspel’, bör han genast ge allmosor.” (Al-Lat och al-Uzza var namnen på två avgudabilder som dyrkades av Mekkas invånare. Under den hedniska tiden brukade de svära vid dem.)

4. Imam Abu Dawud har återberättat: ”Den som svär vid det som anförtrotts är inte en av oss.” Det vill säga: han följer inte vårt föredöme.

5. Imam Abu Dawud och imam an-Nasa’i har, med Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, som berättare, återberättat att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Svä3r inte vid era fäder, era mödrar eller avgudarna. Svär inte vid någon annan än Allah. Svär inte vid något annat än sanningen.”

Om avsikten inte är att visa vördnad för den man svär vid: Det är förbjudet att svära vid någon annan än Allah när avsikten är att visa denne ära och vördnad. Om avsikten inte är att visa ära och vördnad, utan endast att understryka sanningen i det man säger, är det makruh. Detta beror på att det liknar den förbjudna eden. Dessutom kan det ge intrycket att

man har visat vördnad för någon annan än Allah. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade om en beduin: ”Vid mannens far, han har sannerligen lyckats.” Imam al-Bayhaqi sade i sin förklaring att sådana eder var vanligt förekommande bland araberna och ofta uttalades av deras munnar utan någon särskild avsikt. Imam an-Nawawi stödde denna förklaring och sade: Förklaringen är tillfredsställande.

Att svära vid skapelsen: Araberna brukade lägga särskild vikt vid det som en mening inleddes med genom en ed. De fäste sig vid orden och riktade sin uppmärksamhet mot dem. De förstod att talarens svärande var ett bevis på den särskilda betydelsen av det han ville framföra och en symbol för dess riktighet och sanningsenlighet. Även Koranen följer denna uttrycksform, och där svärs det vid många ting. I sura Qaf, vers 1, är ett av dessa ting Koranen. Det sägs exempelvis: ”Vid den ärorika Koranen.” Det svärs också vid vissa skapade ting, såsom: ”Vid solen och dess strålglans.” (Sura ash-Shams, vers 1.) I de två första verserna i sura al-Layl sägs vidare: ”Vid natten när den omsluter, och vid dagen när den lyser.” Bakom dessa eder finns många djupa och ädla syften. Genom eden riktas exempelvis uppmärksamheten mot vissa lärdomar som finns i dessa ting. Människan uppmuntras att tänka över dem, så att hon kan upptäcka den verkliga sanningen genom dem.

Allah har svurit vid Koranen för att uttrycka att den verkligen är Allahs ord och att den innehåller alla medel till lycka och frid i denna värld och i det kommande livet. Genom att svära vid änglarna har Han visat att de är Allahs lydiga tjänare och inte gudomligheter som dyrkas. Genom att svära vid solen, månen och stjärnorna har deras mångfaldiga nyttor framhållits. De ständiga förändringar som sker hos dem visar deras underkastelse och gör det känt att de har en skicklig Skapare. Därför är det inte tillåtet att försumma att visa tacksamhet mot den store Skaparen och att rikta sin uppmärksamhet till Honom.

På vissa ställen har Allah svurit vid vinden, berget Tur, pennan och himlen med stjärnbilderna. Allt detta är nämligen tecken på Allah, och det är människans plikt att begrunda dem. Genom dessa eder ville Allah fastställa sanningen om Hans enhet, Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, profetskap, människans återuppståndelse efter döden och Uppståndelsens dag. Detta är islams grundläggande trosläror, som behöver vara djupt rotade i människans sinne.

Rätten att svära vid Allahs skapelser är förbehållen Allah allena. För oss är det inte tillåtet att svära vid något annat än Allah eller någon av Hans egenskaper.
Villkor och beståndsdelar för en ed: Villkoren för att en ed ska vara giltig är att den som svär är vid sina sinnens fulla bruk, är myndig, muslim, har förmåga att uppfylla eden och är fri. Om någon därför svär under tvång från någon annan, är eden inte giltig. Edens beståndsdel är det språk som används när eden avläggs.

Sharias bestämmelse om eder: Sharias bestämmelse om eder är att den som svär ska fullgöra det som han svor att göra, så att han kan befrias från sin ed. Om han inte fullgör det, blir han skyldig till att ha brutit eden och måste ge soning.

Hur många slags eder finns det och vilka är de? Det finns tre slags eder: 1. Meningslösa eder 2. Avsiktliga eder 3. Falska eder

Bestämmelsen om meningslösa eder: En meningslös ed är en ed som man i verkligheten inte har för avsikt att avlägga. Den uttalas endast som ett talesätt. Exempel: ”Vid Allah, du måste äta”, ”Vid Allah, du måste komma” och liknande.

De troendes moder Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: Denna vers uppenbarades angående sådant folk ofta säger, som ”Vid Allah, nej”, ”Vid Allah, ja”, ”Vid Allah, aldrig” och liknande: ”Allah kommer inte att hålla er ansvariga för era meningslösa eder” (al-Baqara: 225). al-Bukhari och Muslim. Imam Malik, de hanafitiska imamerna, imam al-Layth och al-Awza’i sade: En meningslös ed är att svära om något i tron att det är korrekt och sant, varefter motsatsen visar sig vara sann. Den kan också kallas en felaktig ed. Från imam Ahmad, må Allah förbarma sig över honom, har två uppfattningar återberättats, vilka överensstämmer med de två ovannämnda rättsskolornas uppfattningar.

Bestämmelsen om meningslösa eder: För sådana eder krävs varken någon soning eller något ansvar.

Avsiktlig ed och dess bestämmelse: En avsiktlig ed är en ed som den svärande avlägger med förståelse och fast avsikt. Denna ed är ett uttryck för den svärandes avsikt och löfte. Den är inte alls meningslös eller utan syfte, så att den skulle uttalas spontant i enlighet med sed och vana. Enligt vissa är en avsiktlig ed ett uttryck för en avsikt att göra eller inte göra något i framtiden. Bestämmelsen är att soning måste ges om eden bryts eller överträds. Bestämmelsen om detta finns i följande två verser:

لا تَوَاعِدُكُمُ اللَّهُ بِاللَّغْوِ فِي أَيْمَالِكُمْ وَلَكِن يُوَاعِلُ كُم بِمَا كَسَبَتْ قُلُوبُكُمْ ، وَاللَّهُ غَفُورٌ حَلِيرُه

”Gud kommer inte att hålla er ansvariga för era oavsiktliga eder. Men Han kommer att hålla er ansvariga för det som era hjärtan har beslutat. Gud är Förlåtande och Tålmodig.” (Sura al-Baqara: vers 225)

لَا يُوَاعِدُ كُمُ اللَّهَ بِالتَّفْوِ فِي أَيْمَانِكُمْ وَلَكِن يُوَاعِدُكُمْ بِمَا عَقَد تُمُ الْأَيْمَانَ : نَكَفَّارَتَهُ الْعَامِ عَفَرَا مَسْكِينَ مِنْ أَوْسَطِ مَا تُطْعِمُونَ أَهْلِيكُمْ أَوْ كِسْوَتُهُمْ أَوْ تَحْرِيرُ رَقَبَةٍ ، فَمَنْ لَمْ يَجِدْ فَصِيَامُ ثَلْثَةِ أَيَّامٍ . ذَلِكَ كَفَّارَةِ أَيْمَانِكُمْ إِذَا

خَلَقْتُمْ، وَاحْفَظُوا أَيْمَالَكُمْ ، كُلِّ لِكَ يُبَيِّنُ اللَّهُ لَكُمْ ابْتِهِ لَعَلَّكُمْ تَشْكُرُونَ

”Gud kommer inte att hålla er ansvariga för era oavsiktliga eder. Men Han kommer att hålla er ansvariga för de eder som ni avsiktligt svär. För detta är försoningen att bespisa tio behövande med den mat av medelmåttig kvalitet som ni brukar ge era familjer, eller att ge dem kläder, eller att frige en slav eller slavinna. Men den som inte har möjlighet ska fasta i tre dagar. Detta är försoningen för era eder när ni svär dem. Håll era eder. Så förklarar Gud Sina verser tydligt för er, så att ni må visa tacksamhet.” (Sura al-Ma’ida: vers 89)

Den falska eden och dess bestämmelser: En falsk ed är en ed genom vilken någon annans rätt berövas eller genom vilken man avser att begå förräderi eller en syndig handling. Den är en av de stora synderna. För den finns ingen försoning, eftersom den är allvarligare än de synder som man kan undkomma genom försoning. (Enligt Imam ash-Shafi’i och en av Imam Ahmads åsikter måste man dock ge försoning för den.) På arabiska kallas den ”ghamus”, det vill säga den som sänker ned. Anledningen till detta namn är att denna ed sänker människan ned i helvetets eld. Den som svär en sådan ed måste ångra sig; och om någons rätt har kränkts genom den, måste han dessutom återlämna denna rätt. Gud säger:

ولَا تَتَّخِلُوا أَيْمَانَكُمْ دَفَلا بَيْنَكُمْ فَتَزِلُ قَدَم بَعْدَ تَبَوْتِهَا وَتَل وهو السُّوءَ بِمَا مَن دَتُّمْ عَنْ سَبِيلِ اللَّهِ ج ولكمْ عَذَابٌ عَظِيره

”Använd inte era eder för att bedra varandra. Då kommer era fötter att halka efter att de stått stadigt, och ni kommer att få smaka straffet eftersom ni hindrade från Guds väg. För er väntar ett stort straff.” (Sura an-Nahl: vers 94)

1. Imam Ahmad och Abu ash-Shaykh, må Gud förbarma sig över dem, återberättar från Abu Hurayra, må Gud vara nöjd med honom, att Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Fem synder har ingen försoning: att sätta medhjälpare vid Guds sida, att döda en människa utan giltig anledning, att falskt anklaga en troende och att orättmätigt ta någon annans egendom genom en falsk ed.”

2. Imam al-Bukhari återberättar från Abdullah ibn Amr att Allahs sändebud ﷺ sade: ”De stora synderna är att sätta medhjälpare vid Allahs sida, att vara olydig mot sina föräldrar, att begå självmord och att avlägga en falsk ed.”

3. Abu Dawud återberättar från Imran ibn Husayn att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som avlägger en falsk ed och därigenom får någon att hamna i fängelse eller på annat sätt drabbas av en officiell skada, han bör bereda sig en plats i helvetet.”

Edens grund, avsikt och vedertagna bruk: Edens rättsliga grund är det vedertagna bruket i samhället, inte den lexikaliska betydelsen och inte heller den islamiska terminologin. Om någon till exempel svär att han inte ska äta kött och därefter äter fisk, har han inte brutit sin ed, även om Allah också har benämnt fisk som kött. (Se sura an-Nahl, vers 14.) Men om han har avsett att även fisk ska omfattas av det kött han nämnde, eller om fisk enligt det vedertagna språket hos hans folk omfattas av kött, bryter han sin ed genom att äta fisk. Den som svär vid något men i sitt hjärta avser något annat ska bedömas utifrån sin avsikt, inte utifrån de ord han uttalade. Men om någon annan får honom att svära beträffande en viss sak, ska den som fick honom att svära bedömas utifrån sin avsikt, inte den svärandes avsikt. Annars skulle eden sakna betydelse i domstolsprövningar.

Imam an-Nawawi säger: En ed ska alltid bedömas utifrån den svärandes avsikt. Det enda undantaget är när domaren eller hans ombud ber honom svära beträffande en anklagelse eller ett krav som riktats mot honom. I detta fall är domarens eller ombudets avsikt avgörande. Den svärandes egen avvikande avsikt är då inte giltig. I alla andra fall är den svärandes egen avsikt giltig. Om han bryter en ed som avlagts enligt domarens eller ombudets avsikt räknas han inte som edsbrytare, även om en ed som avläggs med ett ogiltigt syfte är förbjuden.

Beviset för att det alltid är den svärandes avsikt som är avgörande, utom när han tvingas att svära av någon annan, är den hadith som Imam Abu Dawud och Ibn Majah återberättar från Suwayd ibn Hanzalah. Suwayd sade: Vi gav oss av tillsammans med Wa’il ibn Hujr för att träffa Allahs sändebud ﷺ. På vägen grep en av Wa’ils fiender honom. Mina följeslagare tvekade att avlägga någon ed för att skydda Wa’il. Jag svor och sade: ”Han är min bror.” Då släppte mannen Wa’il. Därefter kom vi till Allahs sändebud ﷺ. Jag berättade för honom att mina följeslagare inte hade velat svära att Wa’il var deras bror, men att jag hade svurit och kallat honom min bror. Allahs sändebud ﷺ sade: ”Du har talat sanning. En muslim är en muslims bror.”

När någon annan får en person att svära är beviset för att den som får honom att svära är den vars avsikt är avgörande den hadith som Imam Muslim, Imam Abu Dawud och at-Tirmidhi återberättar från Abu Hurayrah. Allahs sändebud ﷺ sade: ”Eden ska bedömas enligt den avsikt som den som får någon att svära har.” Enligt en annan återberättelse: ”Din ed är det som din motpart kommer att tro på utifrån dina ord.” Här avses med motpart den person som fick honom att svära i en situation där båda gjorde anspråk på eden.

Att handla i strid med eden av misstag eller ofrivilligt innebär inte att man bryter eden: Den som svär att inte göra något och därefter gör det av misstag eller ofrivilligt är inte skyldig till edsbrott. Allahs sändebud ﷺ sade nämligen: ”Allah har befriat mitt samfund från ansvaret för misstag, glömska och det som de tvingas till.” (Misstag: att av misstag göra något som normalt är en synd, eller av misstag avstå från något som man är skyldig att göra. Ofrivillighet: att göra något orätt eller förbjudet eftersom man tror att det är tillåtet eller rätt, eller att avstå från något obligatoriskt eftersom man anser det olämpligt, eller att avstå på grund av en ursäkt eller oförmåga. Tvång: att exempelvis under tryck från en ondskefull makt tvingas begå en synd, eller att på grund av landets orättfärdiga lagar tvingas utföra en förbjuden handling. Det bör noteras att man bryter eller överträder eden om man inte gör det man svurit att göra, eller om man gör det man svurit att inte göra. [Översättaren])

Det är inte nödvändigt att hålla en ed som man tvingats att avlägga: Om någon tvingar en person att svära att utföra en handling, är personen inte skyldig att uppfylla eden, och om han handlar i strid med den räknas han inte som edsbrytare. Det första beviset för detta är den ovan nämnda hadithen. Det andra är att den som tvingas berövas sin frihet. Den som saknar frihet har inget ansvar att följa någon av shariah-ordningens föreskrifter. Därför anser Imam Ahmad, ash-Shafi’i och Malik att eden från den som tvingats inte ens är giltig. Imam Abu Hanifah anser däremot att eden är giltig, men att personen inte är skyldig att uppfylla den.

Att säga ”in shā’ Allāh” vid en ed: Den som lägger till ”in shā’ Allāh” (det vill säga ”om Allah vill”) när han avlägger en ed bryter inte eden om han handlar i strid med den. Ibn Umar har nämligen återberättat att Allahs Sändebud sade: ”Den som avlägger en ed och säger ’in shā’ Allāh’ kan inte hållas ansvarig för att ha brutit eden.” (Ahmad, Ibn Hibban; Ibn Hibban förklarade hadithen vara autentisk.)

Upprepning av eder: Om en person upprepade gånger avlägger eder i en eller flera frågor och bryter mot dem, säger imam Abu Hanifa, Malik och, enligt en av återberättelserna, imam Ahmad att en separat kaffara måste ges för varje ed. Enligt hanbaliterna är den som avlägger flera eder innan han ger kaffara inte skyldig att ge samma slags kaffara för varje ed. Han är endast skyldig att ge en kaffara. Om kaffarans slag däremot skiljer sig åt, såsom zihār och en ed i Allahs namn, måste två separata kaffaror ges.

Kaffara för en ed: Ordet kaffara betyder språkligt ett täcke eller en slöja som helt täcker något. I islamisk terminologi avses därmed sådana handlingar som täcker över och utplånar vissa synder på ett sådant sätt att den som begått dem därefter inte längre har något ansvar för dem, vare sig i denna värld eller i det kommande livet. Kaffaran för att avsiktligt bryta en ed består i första hand av något av följande tre:

1. Att ge mat åt tio fattiga.
2. Att ge kläder åt tio fattiga.
3. Att frige en slav eller slavinna.

Den som inte har möjlighet att utföra något av dessa tre ska fasta i tre dagar. De tre första alternativen är ordnade från det lägsta till det högsta. Det vill säga: att ge mat är det lägsta, att ge kläder är det mellersta och att frige en slav eller slavinna är det högsta. Allah säger: ”Kaffaran för detta är att ge tio fattiga mat av medelmåttig kvalitet, sådan mat som ni ger till era familjer, eller att ge kläder, eller att frige en slav eller slavinna. Men den som inte har möjlighet ska fasta i tre dagar. Detta är kaffaran för era eder när ni avlägger dem. Håll era eder. Så förklarar Allah Sina verser tydligt för er, så att ni ska visa tacksamhet.” (Sura al-Ma’idah, vers 89)

Kaffarans syfte: Att bryta en ed innebär att försumma och underlåta att fullgöra ett ansvar och en plikt. Därför är fastställandet av kaffara nödvändigt som ersättning för detta. Kaffara är:

Att ge mat: Sharia har inte fastställt matens mängd och kvalitet. När den är tyst i denna fråga ska beslut fattas utifrån sedvänja och rådande praxis. Kaffarans mat ska därför bestämmas utifrån den kvalitet och mängd som en person vanligtvis serverar till sin familj. Den ska varken motsvara den högre kvalitet på mat som serveras vid särskilda högtider eller tillställningar, eller den lägre kvalitet på mat som ibland serveras. Om det i en persons hem är vanligt att man för det mesta äter kött, grönsaker och vetebröd, uppfylls kaffaran inte genom att ge mat av lägre kvalitet än detta. Man måste dela ut mat av motsvarande eller bättre kvalitet. Mat av motsvarande kvalitet är nämligen medelmåttig. Om man ger mat av bättre kvalitet har man också gett mat av medelmåttig kvalitet, och dessutom något mer. Vad som är medelmåttigt kan variera beroende på person och land.

Enligt imam Maliks åsikt räcker en mudd mat i Medina (mudd är namnet på ett särskilt volymmått). Han säger också: När levnadsstandarden i vissa länder skiljer sig från vår levnadsstandard anser jag att den medelmåttiga nivån ska fastställas utifrån levnadsstandarden i deras respektive länder. Allah har nämligen sagt: ”Ge mat av medelmåttig kvalitet, sådan mat som ni ger till era familjer.” Även imam Abu Dawud och hans lärjungar har denna uppfattning. Andra rättslärda än imam Abu Hanifa har ställt som villkor att de tio fattiga ska vara muslimer. Enligt imam Abu Hanifa är det tillåtet att ge till fattiga dhimma-medborgare (icke-muslimska medborgare som bor i ett muslimskt land). Enligt honom räknas det som att ge mat åt tio fattiga även om man matar en fattig person under tio dagar. Andra säger att detta räknas som att mata endast en fattig person.

Det bör kommas ihåg att gottgörelse genom att ge mat endast gäller för den som har ekonomisk möjlighet. Med denna möjlighet avses att kunna ge denna mängd mat av det som blir över efter att de nödvändiga utgifterna för en själv och ens familj har täckts. Vissa lärda har fastställt det överskjutande beloppet till femtio dirham, medan andra har fastställt det till tjugo dirham. Den första uppfattningen är Qatādahs, och den andra är Ibrāhīm al-Nakhaʿīs.

Bärbara kläder: De kläder som människor vanligtvis använder som klädsel och som betecknas som kläder är tillräckliga som gottgörelse. Den lägsta standarden ska vara det som fattiga människor vanligtvis bär. Detta eftersom versen endast föreskriver medelmåttig standard när det gäller mat, men inte när det gäller kläder. Det är också tillräckligt att ge kläder av samma standard som gottgörelsegivarens familjemedlemmar vanligtvis bär. Enligt imām Mālik och imām Aḥmad ska varje fattig person få kläder som gör det möjligt att utföra bönen på ett korrekt sätt: för en man enligt mäns mått och för en kvinna enligt kvinnors mått.

Frigivning av slav: Detta innebär att befria en slav eller slavinna från slaveriet, oavsett om personen är muslim eller icke-muslim. Versen nämner nämligen inte villkoret att personen ska vara muslim. Detta är imām Abū Ḥanīfas, Abū Thawrs och Ibn al-Mundhirs uppfattning. Enligt de övriga juristerna är det däremot ett villkor att personen är muslim. Enligt dem ska samma regel tillämpas här som vid gottgörelse för dråp, där villkoret att frigiva en muslimsk slav eller slavinna har föreskrivits (enligt vers 92 i Sūrat al-Nisāʾ).

Att fasta vid bristande ekonomisk förmåga: Den som saknar ekonomisk möjlighet att utföra något av dessa tre alternativ är skyldig att fasta i tre dagar. Om personen inte kan fasta på grund av sjukdom ska han eller hon fasta efter att ha tillfrisknat. Om förmågan att fasta inte återkommer räcker Allahs förlåtelse för personen.

Det är inte ett villkor att denna fasta som gottgörelse hålls i följd. Därför är det tillåtet att fasta dagarna i följd liksom med avbrott mellan dem. Det villkor om sammanhängande fasta som har uppställts av hanafiterna och hanbaliterna är inte korrekt.

Att betala värdet av mat och kläder: Enligt imām al-Shāfiʿī, Aḥmad och Mālik uppfylls inte gottgörelsen genom att betala värdet av maten och kläderna. Enligt imām Abū Ḥanīfa uppfylls den däremot.

Att fullgöra gottgörelsen före och efter edsbrottet: Juristerna är enhälliga om att gottgörelse inte blir obligatorisk innan eden har brutits. Det råder dock oenighet om huruvida den får ges i förväg. Enligt de flesta juristerna är det tillåtet att ge gottgörelsen i förväg, innan eden bryts, och även att ge den senare, efter edsbrottet. Det har återberättats i Muslim, Abū Dāwūd och al-Tirmidhī: ”Den som avlägger en ed och senare inser att det är bättre att göra något annat än det som han svor att göra, ska ge gottgörelse för sin ed och göra det som han anser vara bäst.”

Denna hadith visar att det är tillåtet att ge gottgörelsen innan eden bryts.

Att efter att ha gett gottgörelsen börja bryta eden innan edsbrottet inträffar räknas inte som att man påbörjar en syndig handling. Detta eftersom den i förväg givna gottgörelsen har gjort det tillåtet att utföra den handling som eden gällde. Imām Muslim har också återberättat att Allahs Sändebud sade: ”Den som svär att göra något och senare finner att något annat är bättre än det, ska göra det andra och ge gottgörelse för sin ed.”

De jurister som anser att det är tillåtet att ge gottgörelsen i förväg resonerar så att den som bryter eden utan att först ha gett gottgörelsen påbörjar en syndig handling. Han kan dessutom dö innan han hinner fullgöra gottgörelsen. Detta kan vara anledningen till att Allahs Sändebud tillät att gottgörelsen gavs i förväg.

Imām Abū Ḥanīfas ståndpunkt är däremot att eftersom orsaken till att gottgörelsen blir obligatorisk inte har inträffat före edsbrottet, är gottgörelsen inte giltig förrän efter edsbrottet. Han förklarar Allahs Sändebuds uttalande, ”han ska ge gottgörelse för sin ed och göra det som är bäst”, på följande sätt: det betyder att han ska ha för avsikt att fullgöra gottgörelsen. På samma sätt står det i vers 98 i Sūrat al-Naḥl: ”När du läser Koranen, sök då skydd hos Allah mot den fördrivna Satan.” Uttrycket ”när du läser Koranen” betyder här ”när du avser att läsa Koranen”. Hur som helst är de flesta juristers uppfattning den starkaste: gottgörelse i förväg är tillåten.

Det är tillåtet att bryta en ed för det större godas skull: I grunden är det den edsvurnes plikt att hålla sin ed. Men det är också tillåtet att inte hålla eden för det större godas skull. Allah säger: ”Använd inte Allahs namn som en förevändning.” (Sura al-Baqarah, vers 224)

Det vill säga: gör inte eden vid Allahs namn till ett hinder för goda gärningar, gudsfruktan och att skapa fred mellan människor.

وَلَا تَجْعَلُوا اللَّهَ عُرْضَةٌ لِإِيمَالِكُمْ أَن تَبَرُوا وَتَتَّقُوا وَتَصْلِحُوا بَيْنَ النَّاسِ مَا وَاللهُ سَمِيعٌ عَلِيمٌه

Att svära att ni ska avstå från goda gärningar, gudsfruktan och att skapa fred mellan människor

Allah säger i vers 2 i Sura at-Tahrim:

قد فرَضَ اللَّهُ لَكُمْ تَحِلَّةَ أَيْمَالِكُمْ

”Allah har föreskrivit en utväg för er ur era eder.” Det vill säga: genom att föreskriva att kaffara ska erläggas har Allah i sharia fastställt en utväg ur eden.

Imam Ahmad samt al-Bukhari och Muslim återger att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”När du svär en ed att göra något och sedan anser att det ligger större godhet i något annat än att göra det, ska du göra det som är mer gott och erlägga kaffara för din ed.”

Olika typer av eder utifrån det som eden avläggs om: Utifrån det som eden avläggs om är eder av fem typer.

1. En ed att utföra en obligatorisk eller nödvändig handling och avstå från en förbjuden handling. Det är förbjudet att bryta en sådan ed, eftersom den förstärker de handlingar som Allah har befallt Sina tjänare att utföra eller förbjudit dem att utföra.

2. En ed att avstå från en obligatorisk eller nödvändig handling och utföra en förbjuden handling. Det är obligatoriskt att bryta en sådan ed, eftersom den leder till synd. Samtidigt som eden bryts är det också obligatoriskt att ge kaffara.

3. En ed att utföra en tillåten handling. Det är makruh att bryta en sådan ed, och mustahabb att fullfölja eden.

4. En ed att avstå från en rekommenderad handling och utföra en makruh-handling. I detta fall är det mustahabb att bryta eden, makruh att fortsätta hålla fast vid eden, och obligatoriskt att ge kaffara.

5. En ed att utföra en rekommenderad handling eller avstå från en makruh-handling. Detta räknas som en form av dyrkan. Det är mustahabb att fullfölja denna ed och makruh att bryta den.

TRETTIOANDRA KAPITLET: NADHR

Definition: Nadhr eller mannat innebär i grunden att man ålägger sig själv en ädel och god handling som enligt sharia egentligen inte är obligatorisk. Detta kan göras genom ett löftesliknande uttalande, exempelvis: ”Det är min plikt inför Allah att skänka så och så mycket pengar i allmosa.” Eller: ”Om Allah botar min viss patient, är det min plikt att fasta i tre dagar”, och liknande.

Ett löfte är inte giltigt från någon annan än en fri, myndig och vid sina sinnens fulla bruk person, även om personen är icke-troende.”

Löftet är en forntida form av dyrkan: Allah den Upphöjde har nämnt i Koranen att Maryams mor avlade ett löfte beträffande barnet i sitt moderliv och sade:

إِذْ قَالَتِ امرات عمران رَبِّ إِنِّي لَدَرْتُ لَكَ مَا فِي بَطْنِي مُصَرِّرًا فَتَقَبَّلْ مِنِّي ، إِنَّكَ الهَ السميع العليمة

Minns när Imrans hustru sade: ”Min Herre! Det som finns i mitt moderliv helgar jag helt åt Dig. Ta därför emot det från mig; Du är den Allhörande, den Allvetande.” (Imrans ätt: vers 35) Och Allah befallde Maryam med dessa ord:

فَإِمَّا تَرَينَ مِنَ الْبَقَر أَحَدًا لا تَقُوْلَى إِلى تدري لِلرَّحْمَنِ مَوْمًا عَلَى أَكَلَّمَ الْيَوْمَ الْسِيَّانِ

När du ser någon bland människorna ska du säga: ”Jag har avlagt ett löfte om tystnad för den Nåderikes skull. Därför ska jag inte tala med någon människa i dag.”

Löften under den förislamiska tiden: De löften som människorna under den förislamiska tiden avlade till sina gudar och gudinnor har Allah omnämnt i vers 136 i sura al-An’am. Syftet med dessa löften var att vinna närhet till dessa gudar och gudinnor, att få dem att medla hos Allah och att genom dem uppnå närhet till Allah. Allah säger:

وَجَعَلُوا لِلَّهِ مِمَّا ذَرَا مِنَ الْحَرِيفِ وَالْأَنْعَامِ نَصِيبًا فَقَالُوا مَلَا لِلَّهِ بِزَعْبِهِمْ وَعَلَا لِمُرَكَاتِنَا ، فَمَا كَانَ لهُوَ كَالِهِمْ فَلَا يَصِلُ إِلَى اللَّهِ وَمَا كَانَ لِلَّهِ تَمَوَ يَصِلُ إِلَى هُوَ كَالِهِمْ مَا سَاءَ مَا يَسْكُمُوْنَ

Och av det som Allah har skapat av grödor och boskap avsätter de en del åt Allah och säger, enligt sina egna föreställningar: ”Detta är Allahs andel och detta är våra avgudars andel.”

Det som är avsett för deras avgudar når alltså inte Allah, medan det som är avsett för Allah når deras avgudar. Hur uselt är inte det de avgör!

Löftet är tillåtet i islam: Koranen och sunna visar att löftet är föreskrivet enligt sharia. I den ädla Koranen säger Allah: قْتُرُ مِنْ تَفَقَةٍ أَوْلَدَرْتُمْ مِنْ بَدْرٍ فَإِنَّ اللَّهَ يَعْلَهُ”Vad ni än spenderar eller vilket löfte ni än avlägger, det känner Allah till.” (Sura al-Baqara: vers 270)

Allah säger vidare:

تر ليقضوا تفتهم وليونوا لدورهم وليطوامُوا بِالْبَيْتِ العتيق

”Därefter skall de avlägsna sin orenhet, fullgöra sina löften och utföra tawaf runt det urgamla Huset.” (Sura al-Hajj: vers 29)

Allah säger vidare: يولون بالنذر ويخافون يوما كان هره مستطيران”De fullgör sina löften och fruktar en dag vars olycka kommer att vara omfattande.” (Sura ad-Dahr: vers 7)

Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som avlägger ett löfte att lyda Allahs befallning bör lyda Allah. Och den som avlägger ett löfte att vara olydig mot Allah bör inte vara olydig mot Honom.” (al-Bukhari och Muslim, från Aisha رضي الله عنها).

Även om islam har gjort löftet tillåtet, tycker den inte om det. Det har berättats från Ibn Umar att Allahs Sändebud, frid vare med honom, förbjöd att avlägga löften och sade: ”Ett löfte för med sig ingen nytta. Genom det försöker man bara hitta en väg ut ur snålheten.” (al-Bukhari och Muslim).

När är ett löfte giltigt och när är det ogiltigt? Ett löfte är giltigt och bindande när det avläggs i syfte att komma närmare Allah, och det är obligatoriskt att uppfylla det. Men när löftet gäller olydnad mot Allah och syndiga handlingar är det inte giltigt, såsom att avlägga ett löfte vid en grav, tillägnat syndiga människor, eller att lova att dricka alkohol, begå mord, överge bönen eller plåga sina föräldrar, och liknande. Den som avlägger ett sådant löfte är inte skyldig att uppfylla det; tvärtom är det förbjudet, och ingen botgöring behöver ges för det. Sådana löften är nämligen inte giltiga från början. Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade: ”Det finns inget löfte i fråga om en syndig handling.” (Återberättat av Muslim från Imran ibn Husayn.)

Enligt majoriteten av de rättslärda, däribland de shafiitiska och malikitiska rättslärda, är botgöring obligatorisk, så att den som avlägger löftet blir varnad. Enligt Imam Abu Hanifa och Imam Ahmad finns ingen botgöring.

Det tillåtna löftet: Jag har redan nämnt att ett löfte är giltigt när det gäller en dyrkan som lämpar sig för att komma närmare Allah, medan ett löfte om en syndig handling inte är giltigt. Ett exempel på ett tillåtet löfte är: ”Det är obligatoriskt för mig inför Allah att åka med detta tåg eller bära detta plagg.” Enligt majoriteten av de lärda är detta inte alls ett löfte, och ingen botgöring behöver ges för det.

Imam Ahmad har återberättat: När Allahs Sändebud, frid vare med honom, höll en predikan såg han en beduin stå i solen. Han sade: ”Vad har hänt dig?” Mannen svarade: ”Jag har avlagt ett löfte att stå i solen tills Allahs Sändebud, frid vare med honom, har avslutat sin predikan.” Sändebudet, frid vare med honom, sade: ”Detta är inget löfte. Löften kan endast avläggas om handlingar genom vilka man kan vinna Allahs välbehag.”
Imam Ahmad, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Även ett sådant löfte är bindande. Den som avlagt löftet kan välja att uppfylla det eller låta bli. Men om han låter bli är botgöring obligatorisk.” Författaren till verket *Rawdat al-Nadiyya* har föredragit denna åsikt och sagt att även ett löfte om något tillåtet förtjänar att kallas ett löfte, och att det liksom alla andra löften är obligatoriskt att uppfylla. Denna åsikt stöds av den hadith som återberättats av Abu Dawud: En kvinna sade: ”Allahs Sändebud, jag har avlagt ett löfte att slå på en trumma över ditt huvud om du återvänder oskadd från kriget.” Han sade till kvinnan: ”Uppfyll ditt löfte.” Om trumspel inte är tillåtet, är det åtminstone ogillat eller ännu värre. Det är under inga omständigheter dyrkan. Om det är tillåtet, bevisar denna hadith att det är obligatoriskt att uppfylla ett löfte om en tillåten handling. Och om det är ogillat, så bevisar befallningen att uppfylla ett löfte om en ogillad handling ännu tydligare att det är obligatoriskt att uppfylla ett löfte om en tillåten handling.

Villkorade och ovillkorade löften: Ett löfte kan ibland vara villkorat och ibland ovillkorat. Ett villkorat löfte avläggs när något glädjande inträffar eller en olycka drabbar en människa, och hon blir ivrig att komma närmare Allah och räddas från olyckan. Hon kan till exempel säga: ”Om Allah botar min sjuke ska jag ge tre fattiga människor mat”, eller: ”Om Allah uppfyller min önskan ska jag utföra en viss god handling.” I ett sådant fall måste det löfte eller den föresats som avlagts uppfyllas när önskan går i uppfyllelse.

Ett ovillkorat löfte innebär att man lovar att göra något utan att knyta det till något villkor. Till exempel att säga

att ”jag har avlagt ett löfte inför Allah att be två rakʿah.” I detta fall är det obligatoriskt att uppfylla det man lovat. Det omfattas nämligen av Allahs Sändebuds, frid vare med honom, uttalande: ”Den som avlägger ett löfte att lyda Allah måste lyda Allah.”

Löften i de dödas namn: I de hanafitiska rättslärdas skrifter står det att de löften som okunniga människor vanligtvis avlägger i avlidna personers namn, och genom vilka de försöker behaga de vördnadsvärda awliyāʾ vid deras gravhelgedomar genom att ge dem kontanta pengar, ljus, väldoftande ämnen och liknande, enhälligt är ogiltiga och förbjudna. Ett exempel på sådana löften i avlidna awliyāʾs namn är följande: ”Min käre herr [namn], om jag får tillbaka den och den förlorade saken, eller om det och det jag önskar uppfylls, lovar jag i ditt namn så och så mycket pengar, livsmedel, ljus eller väldoftande ämnen.” Det finns tre orsaker till att sådana löften är förbjudna:

1. I detta avläggs ett löfte i skapelsens namn. Det är dock inte tillåtet att avlägga löften i skapelsens namn, eftersom ett löfte är en form av dyrkan, och ingen annan än Allah har rätt att dyrkas.

2. Den som löftet har avlagts i namn av är död. En avliden person har ingen äganderätt.

3. Om den som avlägger löftet tror att någon avliden person, utom Allah, har förmåga att utföra något, är denna tro uppenbar otro. Man bör söka Allahs beskydd från detta.

Om någon däremot säger: ”O Allah! Om Du botar den och den sjuke, återlämnar den och den förlorade saken eller uppfyller det och det jag önskar, lovar jag i Ditt namn att ge mat åt de fattiga som bor nära den och den helgonets gravhelgedom, eller att köpa mattor eller sängunderlag till den och den moskén, bekosta belysningen där eller skänka pengar till dem som tjänar moskén”, då är detta tillåtet, eftersom de fattiga gynnas av det. Löftet avläggs nämligen här för Allahs skull. Awliyn eller moskén nämns endast eftersom de som har rätt till löftets medel tjänstgör med att sköta och underhålla denna institution. Det är däremot inte tillåtet att använda de pengar eller föremål som avlagts som löfte för någon rik person, eller för någon ansedd, högt uppsatt eller lärd person som inte är fattig. Enligt sharīʿa är det inte föreskrivet att använda pengar för rika personer.

Löfte att utföra dyrkan på en bestämd plats: Om någon avlägger ett löfte att be, fasta, recitera Koranen eller göra iʿtikāf på en bestämd plats, måste man se om denna plats enligt sharīʿa har någon särskild rang eller egenskap, såsom de tre främsta heliga moskéerna (al-Masjid al-Harām, Profetens moské och al-Masjid al-Aqsā). Om platsen har en sådan särskild rang eller egenskap är det obligatoriskt att uppfylla löftet där. Annars är det inte obligatoriskt.

Enligt den shafiitiska rättsskolan måste den som avlägger ett löfte att ge allmosa till invånarna i en viss stad uppfylla sitt löfte i just den staden. Om han avlägger ett löfte att fasta i en viss stad är det visserligen obligatoriskt för honom att fasta som ett sätt att närma sig Allah, men det är inte obligatoriskt att fastan utförs i just den staden. Han kan fasta på vilken annan plats som helst. Om han avlägger ett löfte att be i en viss stad är det inte heller obligatoriskt att be i just den staden. Han kan be någon annanstans, eftersom bönen inte skiljer sig åt beroende på plats. Men om någon avlägger ett löfte att be i en av de tre moskéerna – al-Masjid al-Harām, Profetens moské eller al-Masjid al-Aqsā – blir det obligatoriskt att be i den moské som löftet gäller, på grund av dessa tre moskéers stora rang. Om löftet gäller al-Masjid al-Harām är det dock tillräckligt att be var som helst inom hela det heliga området Haram. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Man får inte resa i syfte att besöka någon annan helig plats än tre moskéer: al-Masjid al-Harām, denna min moské och al-Masjid al-Aqsā.”

Shafiiternas bevis för att platsen för en allmosa som avlagts som löfte blir bestämd är följande berättelse från ʿAmr ibn Shuʿayb: En kvinna kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”O Allahs Sändebud! Jag har avlagt ett löfte att slakta ett djur på den plats där människorna under okunnighetstiden brukade slakta boskap. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, frågade: ’I en avguds namn?’ Kvinnan svarade: ’Nej.’ Han frågade på nytt: ’För någon gudom?’ Kvinnan svarade: ’Nej.’ Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Uppfyll då ert löfte utan tvekan.’”

De hanafitiska rättslärda har sagt: Om någon avlägger ett löfte att be två rakʿa på en bestämd plats eller att dela ut allmosa bland de fattiga i en bestämd stad, är det enligt imam Abū Ḥanīfas och hans två lärjungars uppfattning tillåtet att uppfylla löftet på en annan plats än den angivna. Syftet med löftet är nämligen att närma sig Allah. Ingen bestämd plats har någon betydelse för detta närmande. Om någon avlägger ett löfte att be två rakʿa i al-Masjid al-Harām och därefter ber på en plats med lägre rang än den, eller på en plats som helt saknar särskild rang, är löftet enligt dem ändå uppfyllt. Det egentliga syftet är nämligen att närma sig Allah, och detta kan uppnås på vilken plats som helst.

Att avge ett löfte i en särskild from persons namn: Om någon, på grund av en viss ädel persons fattigdom och behov, under dennes livstid avger ett löfte att ge honom allmosor, är detta löfte giltigt. Det räknas som en altruistisk och samhällsnyttig handling, vilket islam uppmuntrar till. Men om personen är död och den som avgett löftet avser att söka hjälp hos den avlidne och få sina behov uppfyllda genom honom, är detta ett syndigt löfte som det är otillåtet att uppfylla.

Om man avger ett löfte att fasta men inte förmår uppfylla det: Om någon avger ett löfte att hålla en föreskriven fasta men inte kan uppfylla det på grund av hög ålder eller en sjukdom utan hopp om bot, är det tillåtet för honom att inte fasta och ge den bot som gäller för en ed, eller att ge en fattig person mat för varje fastedag. Vissa har sagt att det, som en försiktighetsåtgärd, är nödvändigt att både ge boten och ge mat åt en fattig. Eden att skänka sin förmögenhet: Om någon svär att skänka hela sin förmögenhet som allmosa, eller säger: ”Min förmögenhet är invigd för Guds väg”, räknas han som en person som svurit att skänka större delen av sin förmögenhet, och det är obligatoriskt för honom att ge bot för eden. Detta är också imam al-Shafiʿis åsikt. Enligt imam Malik ska han skänka en tredjedel av sin förmögenhet. Imam Abu Hanifa säger: Han ska skänka all den egendom på vilken zakat är obligatorisk, med undantag för sådan egendom på vilken zakat inte är obligatorisk, såsom mark och boskap.

Boten för ett löfte: När den som avgett ett löfte inte kan uppfylla det eller återtar löftet, blir boten för en ed obligatorisk för honom. ʿUqba ibn ʿAmir, må Allah vara nöjd med honom, berättar att Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”När ingen särskild bot har fastställts för ett löfte, är boten för en ed boten för löftet.” (Ibn Majah, al-Tirmidhi; enligt al-Tirmidhi är detta en autentisk hadith.)

Om man dör innan man har uppfyllt löftet att fasta

Ibn Majah återger att en kvinna frågade Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Min mor hade avgett ett löfte att fasta några dagar, men hon dog innan hon hann uppfylla det.” Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Hennes arvinge bör fasta å hennes vägnar.”

Det trettiotredje kapitlet: Handel

Att gå ut mycket tidigt på morgonen för att söka sitt uppehälle: Imam al-Tirmidhi återger från Sakhr al-Ghamidi att Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”O Allah, välsigna min ummahs strävan efter uppehälle tidigt på morgonen.” Närhelst han skickade iväg en liten eller stor styrka någonstans, skickade han iväg den under dagens första del. Sakhr var köpman. När han skickade iväg en handelskaravan någonstans, gjorde han det under dagens första del. Därför blev han förmögen och erhöll stora rikedomar.

Halal-förvärv: Det berättas från ʿAli, må Allah vara nöjd med honom, att Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Allah tycker om att se Sin tjänare sysselsatt med att förvärva halal-förmögenhet.” (al-Tabarani och al-Daylami.)

Det har återberättats från Mālik ibn Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Det är obligatoriskt för varje muslim att förtjäna halal inkomst.” (At-Tabarānī.)

Det har återberättats från Rāfiʿ ibn Khadīj, må Allah vara nöjd med honom: Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tillfrågades: ”O Allahs sändebud, vilken inkomst är renast?” Han svarade: ”Det som en människa förtjänar med sina egna händer och varje hederlig affärsverksamhet.” (Ahmad, al-Bazzār, At-Tabarānī.) (Det vill säga en affärsverksamhet som är fri från det förbjudna och bedrägeri. Jordbruk, handel och hantverk är de huvudsakliga inkomstkällorna. Av dessa är dock det som utförs med egna händer, liksom den egendom som erhålls som krigsbyte genom jihad, renare och mer välsignat. Vissa menar däremot att handel och affärsverksamhet är den renaste och mest välsignade formen av försörjning.)

Det är obligatoriskt att känna till sharias regler om köp och försäljning: Var och en som ägnar sig åt att söka försörjning måste känna till hur inkomsten och försörjningen blir korrekta och halal samt hur de blir förbjudna och bristfälliga, så att hans transaktioner blir korrekta och hans inkomster och utgifter fria från fel. Det har berättats att ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, brukade gå omkring på marknaden, slå vissa köpmän med sin piska och säga: ”Ingen får köpa eller sälja på vår marknad utom den som känner till sharias regler. Den som inte känner till sharias regler kommer nämligen, vare sig han vill eller inte, att äta ränta.”

I dag inser många muslimer inte behovet av att känna till reglerna för transaktioner och försummar denna fråga. De är endast ivriga att uppnå större vinster och öka sina inkomster och bryr sig inte om förbjudna inkomster. Detta är en allvarlig orättvisa. Varje köpman är skyldig att avstå från denna orättvisa, skilja mellan halal och haram, hålla sina inkomster lagliga och halal samt, så långt han förmår, även undvika tvivelaktiga transaktioner. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Det är en plikt för varje muslimsk man och kvinna att inhämta kunskap om islam.” Den som därför önskar äta halal mat, förtjäna halal egendom och vinna människors förtroende samt Allahs välbehag bör vara noggrann i denna fråga.

Det har återberättats från Nuʿmān ibn Bashīr, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Det halal är tydligt och det haram är också tydligt. Mellan dessa två finns vissa tvivelaktiga saker (om vilka det finns bevis både för och emot i sharia och oenighet bland juristerna). Den som avstår från tvivelaktiga saker för att skydda sig mot synd kommer med större säkerhet att skyddas från det uppenbart haram. Den som däremot vågar utföra en tvivelaktig syndig handling riskerar att falla i uppenbar synd. Syndiga handlingar är Allahs skyddade betesmark. Den som rör sig nära denna betesmark riskerar att träda in i den.” (Al-Bukhari och Muslim.)

Definition av handel: Språkligt betyder handel att göra ett utbyte, oavsett vilken typ det är. I sharias terminologi innebär det att, med båda parters samtycke, byta en vara mot en annan eller att på ett shariarättsenligt sätt överföra egendom i utbyte mot något.

Handelns ställning i sharia: Genom Koranen, sunnan och ijmāʿ (hela det muslimska samfundets enhälliga uppfattning) är det fastställt att handel är tillåten enligt sharia. I Koranens sura al-Baqara, vers 275, säger Allah:وَأَمَلَ اللَّهُ الْبَيْعَ وَمَرَّاً الرَّبواAllah har gjort handel tillåten och förbjudit ränta.

Och Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den bästa inkomsten är den som förtjänas genom människans arbete och genom varje hederlig affärsverksamhet (fri från förfalskning och bedrägeri).

Från Profetens, frid och välsignelser över honom, tid och fram till vår tid har hela den muslimska nationen varit fullständigt enig om att handel är tillåten.

Skälen till att handel är tillåten: Den Allsmäktige Allah har tillåtit handel, det vill säga köp och försäljning, för Sina tjänares bekvämlighet. Varje människa behöver mat, kläder och annat. Så länge människan lever är dessa saker helt oumbärliga för hennes livsuppehälle. Det är inte möjligt för någon människa att ensam lagra tillräckliga mängder av alla dessa nödvändigheter för eget bruk. Hon är tvungen att skaffa dessa saker från andra. Därför finns det inget mer fullständigt system än byteshandel. Hon ger andra de saker hon har men inte behöver, i utbyte mot att få sådant de har och som hon själv behöver. Detta är byteshandelns metod, och detta är handelns grundprincip.

Följderna av en rättsenligt genomförd handel: När handelsavtalet, dess grundläggande beståndsdelar och villkor har uppfyllts blir följden att säljaren är skyldig att överföra äganderätten till varan till köparen, och köparen är skyldig att överföra äganderätten till betalningen till säljaren. Dessutom blir all användning som är tillåten enligt lagen av det som äganderätten har överförts till vardera parten tillåten för både köparen och säljaren.

Handelns beståndsdelar: Handel genomförs genom ijab (erbjudande) och kabul (samtycke eller godtagande). Vid köp och försäljning av mindre saker behövs inte ijab och kabul. Det räcker med att varan och betalningen utväxlas direkt. De sedvänjor som är allmänt brukade och välkända i samhället fungerar i detta fall som norm. Det finns inget krav på att ett visst ord måste användas för ijab och kabul, eftersom det vid avtal är båda parternas avsikt, inte orden, som är avgörande. (Handel ingår i människors ömsesidiga transaktioner, och uppriktigt samtycke utgör dess grund. Om detta samtycke förblir dolt och outtalat kan den andra parten inte känna till det. Därför betraktar sharia de ord eller meningar som uttrycker det inre samtycket som en symbol för samtycke och har förklarat att dess rättsliga bestämmelser grundas på detta. Ijab är det första erbjudande som uttrycks av någon av de två parterna, köparen eller säljaren. Kabul är det efterföljande uttalande eller den reaktion som uttrycks av den andra parten som svar på erbjudandet. Den som framför erbjudandet, alltså den som gör ijab, kan vara antingen köparen eller säljaren. På motsvarande sätt kan den som gör kabul vara vilken som helst av parterna.) Ett köp och en försäljning genomförs också genom varje ord eller mening som uttrycker samtycke till en transaktion och ett utbyte, uttrycker en samstämmig hållning mellan de båda parterna eller visar genom något tecken eller uttalat ord att äganderätten överlåts. Exempelvis kan säljaren säga: ”Jag har sålt”, ”Jag har överlåtit”, ”Jag har överlåtit äganderätten”, ”Den är din” eller ”Betala priset”. Köparen kan säga: ”Jag har köpt”, ”Jag har tagit emot”, ”Jag samtycker” eller ”Ta betalningen”.

Villkor för ijab och kabul: Ijab och kabul är medlen genom vilka ett avtal ingås. Giltigheten av denna ijab och kabul beror på att tre villkor uppfylls:

För det första ska båda parterna kommunicera med varandra medan de befinner sig i samma sammankomst, utan något skadligt avbrott.

För det andra måste parternas ijab och kabul överensstämma beträffande den vara och det pris som båda parternas samtycke krävs för. Om de inte överensstämmer är köp och försäljning inte giltigt. Om säljaren exempelvis säger: ”Jag har sålt detta tygstycke till dig för fem pund”, medan köparen säger: ”Jag är beredd att köpa det för fyra pund”, har ingen försäljning ingåtts mellan parterna, eftersom ijab och kabul inte överensstämmer. För det tredje måste ijab och kabul uttryckas med verb i dåtid. Säljaren ska exempelvis säga: ”Jag har sålt”, och köparen ska säga: ”Jag har samtyckt.” Om ijab och kabul uttrycks med ord i futurum betraktas det enligt sharia som ett löfte om köp och försäljning, inte som ett köp- och försäljningsavtal.

Att ingå köp- och försäljningsavtal skriftligen: Liksom köp och försäljning genomförs genom muntlig ijab och kabul, genomförs den också genom att ett erbjudande lämnas skriftligen och godtas skriftligen. Villkoret för att genomföra köp och försäljning skriftligen är dock att den ena parten befinner sig långt från den andra, eller att den person som ingår avtalet skriftligen inte kan tala eftersom han eller hon är stum. Om köparen och säljaren befinner sig i samma sammankomst och det inte finns något hinder eller giltigt skäl som hindrar dem från att tala med varandra, genomförs inte köp och försäljning genom skriftlig ijab och kabul, eftersom detta inte är ett alternativ till eller likvärdigt med tal. Tal är det tydligaste och klaraste medlet. Om det däremot finns ett giltigt skäl att använda ett alternativ till muntlig kommunikation får ijab och kabul göras skriftligen. Villkoret är då att den som det skriftliga erbjudandet riktas till godtar det medan han eller hon fortfarande befinner sig på den plats där brevet lästes.

Slutande av avtal genom ombud: Liksom köp och försäljning kan genomföras genom samtal och brev, kan de också genomföras genom ett ombud som sänts av den ena av de två parterna. Villkoret är dock att den till vilken ombudet har sänts accepterar erbjudandet omedelbart efter att ha mottagit meddelandet. Så snart erbjudandet accepteras är köpet och försäljningen genomförda, oavsett om den som skickade erbjudandet känner till att det har accepterats eller inte.
Dövstummas köp och försäljning: Dövstumma genomför köp och försäljning genom de välkända tecken med vilka de uttrycker sina tankar, på samma sätt som genom tal. Om en dövstum kan skriva kan han naturligtvis genomföra köp och försäljning skriftligen i stället för genom tecken. Även om vissa rättslärda har ställt som villkor för att ijab och kabul ska vara giltiga att vissa bestämda ord används, finns det inget stöd för detta i Koranen och sunna.

Villkor för att handel ska vara giltig: Köp och försäljning, eller handel, har vissa villkor. För att handeln ska vara korrekt och tillåten måste dessa villkor uppfyllas. Vissa av villkoren gäller köparen och säljaren, medan andra gäller varan eller priset.
Pris: Om det går förlorat eller förstörs ogiltigförklaras inte köpeavtalet. Det är också tillåtet att ändra det före överlämnandet.
Vara: Om den förstörs ogiltigförklaras inte köpeavtalet och rätten att få den går inte förlorad. Om den är behäftad med fel blir köpet ogiltigt. Det är inte tillåtet att byta ut den.

Villkor för köpare och säljare: Villkoret för att vara köpare eller säljare är att vara myndig och vid sina sinnens fulla bruk. Därför är köp, försäljning och handelsavtal som ingås av en sinnessjuk, berusad eller omyndig person inte giltiga. En person som ibland är vid sina sinnens fulla bruk och ibland sinnessjuk får sina avtal godkända när de ingås under hans friska tillstånd, men avtal som ingås under hans sjukdomstillstånd är ogiltiga. Ett avtal som ingås av ett barn eller en ungdom som kan skilja mellan gott och ont är dock giltigt om vårdnadshavaren godkänner det. När vårdnadshavaren godkänner det är det juridiskt godtagbart.

Villkor som gäller varan: Det finns sex villkor för att en vara ska vara tillåten: 1. Att den är ren. 2. Att den är nyttig. 3. Att köparen eller säljaren äger den. 4. Att den kan överlåtas. 5. Att den är känd och specificerad. 6. Att den sålda varan överlämnas. En närmare redogörelse för dessa villkor följer:

Det första villkoret: Det är nödvändigt att varan är ren. Jabir, må Gud vara nöjd med honom, berättar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Allah har förbjudit försäljning av vin, självdöda djur, svin och avgudar.” Människorna sade: ”Allahs Sändebud, vad anser du om fettet från självdöda djur? Med det stryker man båtar och hudar, och människor använder det för att tända lampor.” Allahs Sändebud sade: ”Nej, det är förbjudet.” Det vill säga: försäljningen av det är förbjuden. Detta eftersom Allahs Sändebud i samma hadith fördömde att en jude sålde det. Därför är annan användning av fett från självdöda djur än köp och försäljning tillåten, så länge användningen inte räknas som förtäring och inte kommer in i människokroppen. Det är alltså tillåtet att använda det för att behandla hudar och tända lampor. I sin förklaring av denna hadith säger den lärde Ibn al-Qayyim i boken ’Ilam al-muwaqqi’in:

Det finns två uttalanden om Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ord om fettet från självdöda djur: ”Det är förbjudet.” Vissa säger att innebörden är att alla dessa användningsområden är förbjudna. Andra säger att innebörden är att det är förbjudet att sälja det, även om köparen köper det just för att använda det på dessa sätt. Dessa två uttalanden måste bedömas utifrån om frågan gällde försäljning för de nämnda ändamålen eller själva de nämnda användningsområdena. Till en början hade de inte fått veta att dessa användningsområden för fettet var förbjudna; det var därför de berättade för honom om sitt behov av det. Han meddelade dem endast att försäljningen av fettet var förbjuden. Då berättade de för honom att de sålde fettet just för dessa användningsområden. Allahs Sändebud gav dem därför inte tillåtelse att sälja fettet, men han förbjöd dem inte heller att använda det för dessa ändamål. Det är nämligen möjligt att det är tillåtet att dra nytta av en sak även om försäljningen av den är förbjuden. Därefter sade Allahs Sändebud: ”Må Allah förbanna judarna! När Allah förbjöd dem fettet från självdöda djur, smälte de det, sålde det och förbrukade betalningen för det.”

Orsaken till förbudet mot försäljning av de tre förstnämnda sakerna, det vill säga vin, självdöda djur och svin, är enligt de flesta lärda att de är orena. Av detta följer att det är förbjudet att sälja allt som är orent. De rättslärda inom hanafitiska och zahiritiska rättsskolorna har dock ansett att det är tillåtet att sälja sådant som har en användning som erkänns av sharia. De säger att det är tillåtet att sälja sådan gödsel och sådant avfall som behövs i åkrar och gårdar och som kan användas som bränsle eller gödning.

På samma sätt är det tillåtet att sälja andra orena saker som kan användas på annat sätt än till mat och dryck, till exempel oren olja som kan användas för att tända lampor och för färgning. Om färg av någon anledning blir oren får den säljas för färgning. al-Bayhaqi har återberättat med en autentisk berättarkedja att Ibn Umar, må Gud vara nöjd med honom, fick frågan: ”Vad ska man göra om en mus faller i oljan?” Han svarade: ”Tänd lampor med den och färga hudar med den.” En gång såg Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ett självdött får som tillhörde Maymuna, må Gud vara nöjd med henne. När han såg det sade han: ”Kunde ni inte ha flått det, garvat huden och använt den?” Människorna sade: ”Allahs Sändebud, det är ju ett självdött djur.” Allahs Sändebud sade: ”Allah har endast förbjudit att äta det.” Det vill säga att det är tillåtet att dra nytta av det på andra sätt än genom att äta det. Så länge det är tillåtet att dra nytta av det på andra sätt än genom att äta det, är det också tillåtet att sälja det, om avsikten med försäljningen är att dra nytta av en tillåten användning.

Svaret på den hadith som Jābir, må Allah vara nöjd med honom, återberättade, är att detta förbud gällde under den tidiga perioden. Senare, när islam hade blivit fast förankrad i muslimernas hjärtan, blev användningen av det tillåten i andra syften än att äta det.
Det bör i sammanhanget nämnas att vinets orenhet har behandlats utförligt i den första volymen av Fiqh al-Sunnah. Anledningen till att försäljning av vin är förbjuden är sannolikt att vin berövar människan förståndet och omdömet, Allahs största gåva till henne. Dessutom har det andra skador, som vi har behandlat i den andra volymen. Grisen är inte bara oren, utan bär dessutom på så skadliga sjukdomsframkallande organismer att de inte dör ens om den kokas över eld. Grisen bär också på långa maskar, som suger åt sig mycket näringsämnen från människokroppen. Anledningen till att försäljning av självdöda djur är förbjuden är att de flesta djur dör av någon sjukdom eller annan. Att äta deras kött är därför skadligt för hälsan. Dessutom känner varje människa naturligt avsky och vämjelse inför dem. Djur som dör plötsligt förmultnar dessutom mycket snabbt, eftersom blodet blir kvar i dem. Blod är den bästa grogrunden för sådana sjukdomsframkallande organismer som inte dör ens om det kokas över eld. Av samma anledning är det haram att äta och sälja rinnande blod.
Det andra villkoret är att varan måste vara nyttig. Det är inte tillåtet att sälja ormar, råttor och skadeinsekter som saknar all nytta. Däremot är det tillåtet att sälja katter, bin, tigrar, lejon samt djur som kan användas till jakt eller vars skinn kan komma till nytta. Det är tillåtet att sälja elefanter för transport. På samma sätt är det tillåtet att sälja påfåglar, papegojor och vackra fåglar, oavsett om deras kött är halal eller inte. Vissa fåglars läten är nämligen behagliga att höra, medan andra ger glädje genom att ses och utgör tillåten underhållning. Det är förbjudet att sälja hundar, med undantag för hundar som tränats för jakt, eftersom Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd försäljning av dem. Enligt imam Abu Hanifa är det dock tillåtet att sälja sådana hundar som kan tämjas, exempelvis vakthundar och hundar som används i jordbruket. Ata och al-Nakha’i anser däremot att inga hundar får säljas utom jakthundar. Om någon dödar en hund vars försäljning är förbjuden, har imam al-Shawkani sagt att enligt de rättslärda som anser hundförsäljning förbjuden är han inte skyldig att ersätta dess värde. Enligt dem som anser försäljning tillåten är han däremot skyldig att ersätta värdet. Enligt imam Malik är försäljning av hundar förbjuden, men den som dödar en hund är skyldig att ersätta dess värde. Enligt vissa återberättelser ansåg imam Malik att försäljning av hundar var makruh. Imam Abu Hanifa säger: Det är tillåtet att sälja hundar, och den som dödar en hund är skyldig att ersätta dess värde.

Försäljning av musikinstrument: Musik är tillåten i vissa fall. Musik som syftar till att uppnå en tillåten nytta får både sjungas och lyssnas på. På så sätt blir den ett medel till en tillåten nytta, och det är även tillåtet att köpa och sälja dess tillbehör. Den har ett specifikt användningsområde. Exempel på tillåten musik:

1. Sånger som mödrar sjunger för att trösta och underhålla barn.

2. Sånger som människor i olika yrken sjunger under arbetet för att minska mödan i arbetet samt öka det ömsesidiga samarbetet och samordningen.

3. Sånger som sjungs för att främja tillkännagivandet av glädjefester.

4. Sånger som sjungs för att uttrycka glädje vid högtider och liknande tillfällen.

5. Sånger som sjungs för att stärka entusiasmen inför jihad.

På motsvarande sätt får sånger sjungas för att skapa inspiration och arbetsentusiasm inför varje form av dyrkan. Sång eller musik är inget annat än ord. Om orden i musiken är goda är musiken god. Om orden är dåliga är musiken dålig. Om musiken innehåller oanständighet, uppmaningar till synd och omoraliska handlingar, eller ord som gör att man blir likgiltig inför dyrkan, är den inte längre halal.

Sång och musik är i grunden halal. Det är endast ord som uppmuntrar till synd och obscenitet som för dem utanför halalets gränser. De hadither där sång och musik förbjuds måste förstås mot denna bakgrund.

Beviset för att sång och musik i grunden är halal är följande:

1. Imam al-Bukhari och Muslim återberättar från Aisha, må Allah vara nöjd med henne: En gång, på eid-dagen, sjöng två slavinnor hos Aisha, må Allah vara nöjd med henne, och spelade på en tamburin. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade täckt sitt ansikte med ett tygstycke. Då kom Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, dit och tillrättavisade de båda slavinnorna och fick dem att sluta. Omedelbart tog Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bort tyget från ansiktet och sade: ”Abu Bakr, låt dem sjunga. I dag är det eid.”

2. Imam Ahmad och al-Tirmidhi återberättar med en autentisk isnad att, efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, återvänt från ett krig, kom en svart slavinna och sade: ”Allahs Sändebud, jag har avlagt ett löfte att, om Allah låter dig återvända oskadd, ska jag sitta framför dig, spela på en tamburin och sjunga.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Om du har avlagt löftet, så gör det.” Då började hon spela på tamburinen.

3. Det har återberättats med autentiska isnader om ett stort antal följeslagare och tabi’un att de lyssnade på sång och musik. Bland följeslagarna kan Abdullah ibn al-Zubayr och Abdullah ibn Ja’far nämnas, och bland tabi’un Umar ibn Abd al-Aziz, domaren Shurayh och Medinas mufti Abd al-Aziz ibn Muslimah.

Det tredje villkoret: Varan måste tillhöra säljaren eller vara anförtrodd åt honom av ägaren, så att ett köp- och försäljningsavtal kan ingås beträffande den. Om köp eller försäljning sker innan tillstånd har erhållits kallas det fuzuli-handel.

Fuzuli-handel: Fuzuli-handel innebär att köpa eller sälja en vara utan tillstånd från den person i vars namn varan köps eller säljs. Det kan till exempel vara att sälja egendom som tillhör hustrun utan hennes tillstånd, att köpa något med hustruns egendom utan hennes tillstånd, eller att sälja något som tillhör en frånvarande person utan hans tillstånd eller köpa något för hans räkning utan hans tillstånd, vilket ofta förekommer. Avtalet vid fuzuli-handel är giltigt. Dess verkställighet är emellertid beroende av tillstånd från ägaren, dennes laglige förmyndare eller arvinge och förblir vilande tills tillstånd ges. Om tillstånd ges träder det i kraft; om tillstånd inte ges blir det ogiltigt. Som bevis åberopas denna hadith, som Imam al-Bukhari återberättar från Urwah al-Bariqi: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skickade mig med en dinar för att köpa en get åt honom. För denna dinar köpte jag två getter åt honom. Jag sålde den ena för en dinar och återvände till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med en get och en dinar. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Må Allah välsigna din handel.’”

Imam Abu Dawud och al-Tirmidhi återberättar från Hakim ibn Hizam, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skickade honom med en dinar för att köpa ett offerdjur. Hakim köpte ett offerdjur för en dinar och sålde det för två dinarer. Sedan köpte han ett annat djur för en dinar, återvände till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med djuret och den återstående dinaren och hade därmed gjort en vinst på en dinar. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Må Allah välsigna din handel.”

I den första hadithen sägs det att ʿUrwah, utan Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillstånd köpte den andra geten för hans räkning och därefter, likaledes utan hans tillstånd, sålde den vidare. När han sedan återvände till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och berättade för honom vad som hade hänt, ansåg Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att hans handlande var korrekt och bad för honom. Därav framgår att det var giltigt att köpa den andra geten och sälja den. Det framgår också att det är tillåtet att köpa och sälja någon annans egendom utan dennes tillstånd. Handlingen blir endast beroende av ägarens godkännande, så att ägaren inte drabbas av någon skada genom den.

I den andra hadithen sägs det att Hakim ibn Hizam först köpte en get och sålde den, varpå den blev Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, egendom. Därefter köpte han, utan Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillstånd, ytterligare en get för hans räkning. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, godkände hans handling, befallde honom att slakta geten som han hade kommit med och bad för honom. Därav framgår att försäljningen av hans första get och köpet av den andra geten var giltiga. Om de inte hade varit giltiga skulle han inte ha godkänt hans handling, utan ha befallt honom att häva avtalet.

Det fjärde villkoret: Den sålda eller köpta varan måste enligt lagen och i praktiken kunna överlämnas. Det är inte tillåtet att sälja en vara som inte kan överlämnas i praktiken, såsom fisk som simmar i vattnet. Imam Ahmad återberättar från Ibn Masʿud, må Allah vara nöjd med honom: ”Köp inte fisk som befinner sig i vattnet, för det är ett bedrägeri.” Hadithen har även återberättats av ʿImran ibn Husayn, må Allah vara nöjd med honom, från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Det har förbjudits att köpa det som en dykare eventuellt kommer att få upp. Exempelvis säger en yrkesdykare: ”Det jag får upp när jag dyker den här gången ger jag dig för så och så mycket pengar.” Detsamma gäller barnet i moderns livmoder. På liknande sätt är det ogiltigt att köpa och sälja en förrymd fågel som inte brukar återvända till sin boplats. Om den däremot brukar återvända, även om den kommer tillbaka först på natten, är det ändå, enligt de flesta

lärda, inte tillåtet att köpa och sälja någon annan fågel än bin. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har förbjudit försäljning av sådant som människor inte har i sin ägo. Enligt de tre imamerna utom Imam Abu Hanifa är det tillåtet att köpa och sälja silkesmaskar och bin som har skilts från sina bon, om de hålls i sitt bo och både köparen och säljaren kan se dem.

Enligt hanafiterna är det tillåtet att köpa och sälja andra fåglar än bin, eftersom de kan överlämnas. Det är även ogiltigt att sälja sperma från tjurar, bockar samt kameler, hästar och andra handjur. Imam al-Bukhari och andra har återberättat att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd detta, eftersom dess form, volym, mängd och pris inte kan fastställas eller kännas till, och eftersom den inte heller kan överlämnas. Enligt de flesta lärda är det haram att sälja eller hyra ut handjur för avel. Det finns dock inget hinder för det som frivilligt ges för avel genom ett handjur, utan att något villkor ställs. Enligt Imam Malik, Imam Ahmad, en grupp shafiiter samt Imam Hasan och Ibn Sirin är det tillåtet att hyra ut en tjur för parning under en bestämd tidsperiod. Däremot är det inte tillåtet att sälja mjölken i kons juver innan den mjölkats, på grund av ovisshet och oklarhet.

Imam al-Shawkani sade: Om någon säljer den i en bestämd mängd är det emellertid tillåtet. Exempelvis säger säljaren: ”Jag säljer dig en saʿ av mjölken från min ko.” Det finns stöd i haditherna för att en sådan försäljning är tillåten, eftersom det här inte finns utrymme för ovisshet, oklarhet eller bedrägeri. På samma sätt är det vid behov tillåtet att sälja mjölk från en ammas bröst. Det är däremot inte tillåtet att sälja ullen medan den fortfarande sitter på djurets rygg, eftersom den sålda och den osålda varan då är sammanblandade och varan därför inte kan överlämnas.

Enligt en återberättelse är det tillåtet att sälja ullen på djurets rygg på villkor att den klipps av, eftersom mängden av den sålda ullen då är känd och den även kan överlämnas.

Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förbjöd försäljning av dadlar innan deras smak hade prövats eller de hade provsmakats, försäljning av ull medan den fortfarande satt på djurets rygg samt försäljning av smörfett medan det fortfarande fanns i mjölken. (Ad-Daraqutni) Varor som enligt lagen inte kan överlåtas, såsom pantsatta och waqf-egendomar, får inte säljas. Det är inte heller tillåtet att skilja ett djur från dess unge och sälja den ena av dem. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förbjöd nämligen att djur utsattes för lidande. Vissa lärda anser dock att detta är tillåtet, på samma sätt som det är tillåtet att slakta djuret. Detta är den starkaste uppfattningen. Enligt de flesta rättslärda är det tillåtet att sälja en skuldsatt persons fordran. Att sälja den till någon som inte är skuldsatt är däremot inte tillåtet enligt de hanafitiska, hanbalitiska och zahiritiska rättsskolorna, eftersom säljaren inte kan överlåta den sålda fordran till köparen. Om det ställs som villkor att den skuldsatte ska överlåta den, är det inte heller tillåtet, eftersom detta innebär att ett villkor ställs på någon som inte är avtalspart i försäljningen. Ett sådant villkor är ogiltigt, och på grund av dess ogiltighet blir försäljningen också ogiltig.

Det femte villkoret: Varorna och deras pris måste vara kända. Om båda är okända, eller om den ena av dem är okänd, är försäljningen inte giltig, eftersom detta ger utrymme för oklarhet och bedrägeri. Att med egna ögon se en bestämd vara är tillräckligt för att varan ska anses känd, oavsett om dess mängd är känd eller inte, såsom vid försäljning av varor i buntar eller på auktion. När det gäller en vara som förvaras hos någon annan måste köparen och säljaren känna till dess kvalitet och mängd. Det är också nödvändigt att känna till prisets beskaffenhet, dess belopp och betalningstiden. Det finns särskilda regler för handel med varor som inte finns när avtalet ingås, varor som är svåra eller riskfyllda att inspektera samt varor som säljs i buntar. Dessa regler anges nedan:

Varor som inte finns när avtalet ingås: Försäljning av en vara som inte finns när avtalet ingås är tillåten på villkor att en sådan beskrivning lämnas att varan kan bli tillräckligt känd.

Om det senare visar sig att varan överensstämmer med beskrivningen blir köp- och försäljningsavtalet bindande. Om en avvikelse däremot upptäcks har både köparen och säljaren rätt att godta eller avvisa avtalet. Imam al-Bukhari och andra har återberättat att Ibn Umar sade: ”Jag sålde till de troendes befälhavare Uthman en jordlott i Wadi i utbyte mot en jordlott i Khaybar.” Abu Hurayra berättade att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den som köper något utan att se det får återlämna det efter att ha sett det.” (Ad-Daraqutni, al-Bayhaqi)

Försäljning av varor som är skadliga eller svåra att inspektera: Det är tillåtet att sälja en vara vars beskrivning anges eller vars egenskaper är kända enligt sedvänja. Exempel på detta är konserverade livsmedel, mediciner i flaskor, syrgas samt bensen- eller gasbehållare och liknande, som inte öppnas annat än vid användning eftersom öppnandet medför risk för skada eller besvär. Detsamma gäller spannmålskorn eller frukter som ligger dolda under jorden, såsom potatis, lök och taro. Dessa varor kan nämligen varken tas upp och säljas i sin helhet på en gång eller säljas styckevis. Det ena är besvärligt och det andra kan leda till att varan förstörs eller blir oanvändbar. Vanligen säljs sådana varor genom avtal om hela vidsträckta åkrar, eftersom den gröda som finns dold under jorden inte kan säljas annat än sådan den finns på plats. Om det sedan visar sig att den sålda varan avviker så mycket från provet att någon av parterna drabbas av skada, har den parten rätt att antingen hålla fast vid avtalet eller häva det. Om någon exempelvis köper ägg och upptäcker att de är förstörda, får han behålla dem eller lämna tillbaka dem.

Detta är den malikitiska rättsskolans uppfattning. Den lärde Ibn al-Qayyim gav denna uppfattning företräde i verket ”Ilam al-Muwaqqi’in”. Enligt de flesta lärda blir försäljningen i ett sådant fall ogiltig, eftersom den innehåller bedrägeri och oklarhet, vilket är förbjudet. Enligt den hanafitiska rättsskolan är försäljningen giltig, men den får hävas efter att varan har inspekterats.

Försäljning i buntar: Ungefärlig försäljning av varor med okänd mängd var vanlig bland följeslagarna under Allahs sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tid. Köparen och säljaren brukade ingå köp- och försäljningsavtal efter att ha sett varan med egna ögon. Även om varans exakta mängd inte var känd brukade erfarna personer uppskatta den så väl att de mycket sällan tog fel. Även om det fanns en viss risk för att någon skulle bli lurad var den så liten att man vanligtvis visade överseende med den. Ibn Umar sade: ”Människorna brukade köpa och sälja livsmedel på grundval av uppskattning på marknadens centrala plats.” Allahs sändebud förbjöd dem att sälja dem innan de hade förts till köparna. Därav framgår att Allahs sändebud tillät ungefärlig försäljning i buntar, men endast förbjöd försäljning innan varorna hade förts till marknaden. Enligt Ibn Qudama är försäljning korgvis tillåten enligt enhällig uppfattning, oavsett om mängden är känd eller okänd.

Det sjätte villkoret: Om den sålda varan har kommit i säljarens besittning i utbyte mot något, måste den också ha kommit under hans faktiska besittning. Annars är försäljningen inte giltig. Det finns en detaljerad redogörelse för detta, enligt följande:

Det är tillåtet att sälja egendom som erhållits genom arv eller testamente, egendom som anförtrotts någon och egendom som erhållits utan någon motprestation, både före och efter att den kommit i ens besittning. På samma sätt är det tillåtet för den som har köpt något att, efter att det kommit i hans besittning, sälja det, skänka det eller vidta någon annan laglig åtgärd beträffande det. Före besittningstagandet är alla andra åtgärder än försäljning tillåtna. Anledningen till att alla andra åtgärder än försäljning är tillåtna är att köparen har förvärvat äganderätten enbart genom avtalet och får göra vad han vill med sin egendom. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”I allmänhet räknas allt som omfattas av ett köpavtal som köparens egendom.” Detta är den vedertagna seden. (Al-Bukhari)

Anledningen till att försäljning före besittningstagandet inte är giltig är att varan kan ha förstörts hos den första säljaren. Om något sådant har inträffat blir försäljningen bedräglig. En bedräglig försäljning är alltid ogiltig, oavsett om varan är fast eller lös egendom och oavsett om dess mängd är bestämd eller obestämd. Imam Ahmad och al-Bayhaqi har återberättat att Hakim ibn Hizam sade: ”Allahs Sändebud, jag köper många olika saker. Vilka av dem är förbjudna för mig och vilka är tillåtna?” Han svarade: ”När du köper något, sälj det inte förrän du har tagit det i besittning.” Imam al-Bukhari och Muslim har återberättat: På Allahs Sändebuds tid brukade människor som köpte livsmedel i partier avstå från att sälja dem tills de hade fört dem till sitt eget följe. Undantaget från denna princip är att guld eller silver får säljas före besittningstagandet i utbyte mot det andra. När Ibn Umar frågade Allahs Sändebud om det var tillåtet att sälja en kamel mot dinarer och därefter ta emot dirham i utbyte, tillät han honom detta.

Vad besittningstagande innebär: När det gäller fast egendom är besittningstagandet fullbordat när den person till vilken äganderätten har överförts får möjlighet att använda egendomen efter eget önskemål, exempelvis att odla marken, bo i huset eller skörda frukten från träden. När det gäller lös egendom, såsom livsmedel, kläder och djur, fullbordas besittningstagandet på följande sätt:

1. Om varan är mätbar ska dess mängd fastställas genom mätning eller vägning.

2. Om varans mängd är okänd ska han kunna flytta den vart han vill utan att först fastställa mängden.

3. När det gäller andra varor fullbordas besittningstagandet enligt vedertagen sed.

Beviset för att besittningstagandet av lös egendom fullbordas genom att dess mängd fastställs är den hadith som återberättats av al-Bukhari:

Allahs Sändebud sade till Uthman ibn Affan, må Allah vara nöjd med honom: ”När du har ställt som villkor att det ska mätas upp, så mät upp det.” Detta visar att om det har ställts som villkor att mängden ska fastställas genom mätning eller vägning, är det obligatoriskt att fastställa den på detta sätt. Därför är det nödvändigt att besittningstagandet av varje vara vars äganderätt övergår och som kan mätas eller vägas fullbordas genom att mängden fastställs, oavsett om det är livsmedel eller något annat. Nödvändigheten av att flytta varan bevisas av följande hadith, återberättad från Ibn Umar av al-Bukhari och Muslim:

Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vi brukade köpa livsmedel av ryttarna utan att först fastställa mängden. Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förbjöd oss att sälja livsmedlen innan vi hade flyttat dem till en annan plats.” Denna regel är inte begränsad till livsmedel, utan gäller även andra varor som säljs utan att mängden har fastställts. När det gäller sådant som Koranen och sunna inte ger någon tydlig föreskrift om, ska den sedvänja som är rådande i samhället följas beträffande när varan anses ha kommit i besittning. Där Koranen och sunna har gett en föreskrift ska denna följas. Och där Koranen och sunna inte har gett någon föreskrift ska den rådande sedvänjan gälla.

Dess grund: Anledningen till att det är förbjudet att sälja en vara innan besittningen har fullbordats är att varan, efter att säljaren har sålt den, förblir på säljarens ansvar tills köparen har tagit den i besittning. Om varan därefter förstörs, faller ansvaret för förlusten på säljaren och inte på köparen. När köparen i detta läge säljer varan till någon annan och gör vinst på den, gör han vinst på en vara för vilken han inte bar risken för förlust. Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah har återberättat att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förbjöd att ta emot vinst utan att bära risken för förlust. Dessutom liknar den köpare som säljer den köpta varan innan han har tagit den i besittning en person som överlämnar en tillgång till någon annan i syfte att senare få tillbaka en liknande tillgång från honom i något större mängd. Denna köpare inkluderar i själva verket samma vara i två avtal på ett raffinerat sätt, vilket gör transaktionen ännu mer lik riba. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) genomskådade detta knep. När han därför tillfrågades om orsaken till förbudet mot att sälja en vara innan den kommit i ens besittning, sade han: ”Det är dirham mot dirham, medan livsmedlet erhålls senare.”

Att ha vittnen vid ett försäljningsavtal: I vers 282 i sura al-Baqara har Allah befallt att vittnen ska närvara när ett försäljningsavtal ingås:

وَاعْمِدُوا إِذَا تَبَايَعْتُر مَن وَلَا يَشَارُ كَاتِبٌ وَلَا عَمِيدٌ

”När ni köper och säljer med varandra, kalla då in vittnen, och låt varken skrivaren eller vittnet skadas.”

Enligt vissa rättslärda innebär befallningen att kalla in vittnen här en rekommendation och en uppmaning till något gott, inte ett krav.

Enligt Ata och Ibrahim al-Nakha’i måste man dock ha vittnen vid försäljningen av varje föremål, hur litet och obetydligt det än må vara. Abu Ja’far al-Tabari ansåg att denna uppfattning var den starkaste.

Imam al-Jassas skrev i verket Ahkam al-Qur’an: ”Det råder ingen oenighet bland de rättslärda om att de befallningar som nämns i denna vers – att skriva ner avtalet, kalla in vittnen och ta pant – alla innebär rekommendationer och vägledning. De har beskrivits som nyttiga, försiktiga och välgörande för religionens och det världsliga livets bästa. Ingen av dem är obligatorisk. Det har återberättats att många köp-, försäljnings- och transaktionsavtal i många muslimskt styrda områden under äldre och medeltida tid ingicks utan vittnen. Trots att de rättslärda i dessa områden kände till denna befallning invände de inte mot detta. Om det hade varit obligatoriskt att kalla in vittnen, skulle de inte ha underlåtit att protestera mot dem som övergav det. Det framgår dessutom att de ansåg det vara rekommenderat, och denna praxis har fortgått från Allahs sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tid fram till vår tid. Om vittnen hade kallats in vid följeslagarnas och tabi’inernas köp och försäljningar, skulle detta utan tvekan ha dokumenterats utförligt, med största noggrannhet och tillförlitlighet, och de skulle ha protesterat mot och fördömt köp och försäljningar utan vittnen. När det därför inte finns någon omfattande återgivning av att vittnen kallades in bland dem, och det inte heller är känt att det framfördes omfattande protester mot att detta övergavs, står det klart att det inte är obligatoriskt att kalla in vittnen och skriva ner transaktioner och köp och försäljningar.”

Försäljning ovanpå en annan försäljning: Det är förbjudet att sälja ovanpå någon annans försäljning. Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Ingen av er ska sälja ovanpå sin broders försäljning.” (Ahmad, al-Nasa’i).

Al-Bukhari och Muslim återberättar från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Ingen ska sälja ovanpå sin broders försäljning.” Imam Ahmad, al-Nasa’i, Abu Dawud och al-Tirmidhi återberättar, och al-Tirmidhi klassificerade denna återberättelse som hasan: Om samma vara säljs till två personer tillkommer den första personen varan.

Imam al-Nawawis analys ger följande exempel: ”En person säljer en vara med villkoret att köparen har möjlighet att ompröva köpet. Därefter kommer en annan person och ber honom häva avtalet, så att han kan sälja varan till honom för ett lägre pris. Ett exempel på att köpa ovanpå någon annans köp är att säljaren har möjlighet att ompröva köpet, varefter någon kommer och ber honom häva avtalet, så att han själv kan köpa den sålda varan av honom till ett högre pris. Detta beteende är förbjudet och syndigt vid köp och försäljning. Om någon ändå genomför ett sådant köp eller en sådan försäljning är den emellertid giltig. Detta är Hanafi-, Shafi‘i- och andra rättslärdas uppfattning. Enligt Dawud ibn Ali, som tillhörde zahiriternas rättsskola, är den däremot inte giltig. Från Imam Malik har två uppfattningar återberättats: enligt den ena är den giltig och enligt den andra ogiltig. Undantaget är auktion, där detta är tillåtet, eftersom försäljningen där inte är bindande. Det är bevisat från Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) att han brukade lägga fram en vara till försäljning och säga: ’Vem erbjuder ett högre pris?’”

Vid försäljning till två personer tillkommer varan den första köparen: Om någon först säljer en vara till en person och sedan säljer den på nytt till någon annan blir den senare försäljningen ogiltig. Säljaren äger nämligen inte längre den vara han har sålt; den har övergått till den första köparens ägo. I ett sådant fall spelar det ingen roll om den andra försäljningen genomförs under omprövningsperioden eller efter den. Så snart varan har sålts har den nämligen lämnat säljarens ägo. Samura (må Allah vara nöjd med honom) återberättar att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den kvinna som gifts bort av två förmyndare tillkommer den första förmyndaren. Och om någon säljer samma vara till två personer tillkommer den den första köparen.”

Kreditförsäljning och kontantförsäljning: Det är tillåtet att sälja både med omedelbar betalning och med uppskjuten betalning. Det är också tillåtet att betala en del av priset omedelbart och resten senare, om båda parter samtycker. Om säljaren höjer priset när betalningen skjuts upp är detta tillåtet, eftersom en del av priset berättigas av uppskovet. Detta är Hanafi-, Shafi‘i- och majoriteten av de rättslärdas uppfattning.

Förmedling är tillåten: Imam al-Bukhari sade: Imam Ibn Sirin, Ata, Ibrahim al-Nakha‘i och al-Hasan ansåg inte förmedling vara klandervärd. Förmedling innebär att en tredje person agerar mellan köparen och säljaren i syfte att underlätta försäljningen. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Om någon säger till en annan: ’Sälj detta tyg åt mig; allt över hundra taka är ditt’, finns det inget fel i det. Ibn Sirin sade: Om någon säger: ’Sälj denna sak för femtio taka; den vinst som uppstår är din, eller så är den din och min’, finns det inget fel i det. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Muslimerna är bundna av de villkor de själva har ålagt sig.” (Ahmad, Abu Dawud, al-Hakim, al-Bukhari).

Försäljning under tvång: Majoriteten av de rättslärda har föreskrivit att säljaren måste vara fri att sälja sin egen vara. Om någon utan giltig grund tvingas att sälja är försäljningen inte giltig. Allah har nämligen sagt:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَأْكُلُوا أَمْوَالَكُمْ بَيْنَكُمْ بِالْبَاطِلِ إِلَّا أَنْ تَكُونَ تِجَارَةٌ عَنْ تَرَاضِ مِنْكُره

O ni troende! Sluka inte varandras egendom på ett orättmätigt sätt. Men handel som sker med ömsesidigt samtycke mellan er är tillåten. (Sura 4, an-Nisāʾ, vers 29).

I sharīʿas terminologi är handel benämningen på varje avtal som ingås i syfte att uppnå vinst, såsom köp- och försäljningsavtal, hyresavtal och liknande. Vanligtvis är det just vinst som människor eftersträvar genom sådana avtal. Handel är alltså ett vidare begrepp än försäljning.

Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Försäljning ska endast ske genom ömsesidigt samtycke.” Han sade också: ”Min umma har befriats från ansvar för alla misstag, fel och handlingar som begås under tvång.” (Ibn Māja, Ibn Ḥibbān, ad-Dāraquṭnī, aṭ-Ṭabarānī, al-Bayhaqī och al-Ḥākim)

Om någon däremot på ett rättvist sätt tvingas sälja sin egendom, är försäljningen giltig och verkställbar, exempelvis för att bredda en väg, bygga en moské eller en begravningsplats, betala skulder eller försörja hustrun eller föräldrarna. I sådana fall är en försäljning under tvång giltig, och sharīʿas samtycke räknas som säljarens samtycke. ʿAbd ar-Raḥmān ibn Kaʿb sade: Muʿādh ibn Jabal var en frikostig ung man. Han sparade ingenting för egen del. Därför blev han ständigt alltmer skuldsatt, tills hela hans egendom så småningom var belastad av skulder. Till slut kom han till Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, och bad honom övertala sina fordringsägare att efterskänka hans skulder. Men Sändebudet, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sålde all Muʿādh egendom och betalade hans skulder, varpå Muʿādh blev fullständigt utblottad. Det fanns emellertid en möjlighet att hans fordringsägare skulle ha efterskänkt skulderna om Guds Sändebud hade bett dem om det.

Försäljning av den nödställde: Ibland tvingas en människa sälja det hon har till hands för att betala skulder eller på grund av ett ekonomiskt behov, till ett pris som understiger det skäliga värdet. En sådan försäljning är tillåten, men ogillad; den ska dock inte ogiltigförklaras. Sharīʿas föreskrift i sådana fall är att hjälpa den nödställde och ge honom ett lån, så att han kan befrias från den kris som drabbat honom. Det har återberättats av Abū Dāwūd att en äldre man från Banū Tamīm, vars namn är okänt, sade: ʿAlī ibn Abū Ṭālib, må Gud vara nöjd med honom, höll ett tal till oss och sade: ”Snart kommer en svår tid över människorna, då de rika kommer att hålla hårt i den egendom de har i sina händer, trots att de inte har blivit befallda att göra det. Gud har sagt: ’Glöm inte att visa godhet mot varandra.’ (Sura 2, al-Baqara, vers 237) De nödställdas ägodelar köps upp. Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, förbjöd däremot försäljning av den nödställdes ägodelar, bedräglig försäljning och försäljning av omogen spannmål.”

Försäljning av rädsla för förtryck: Om en person säljer sin egendom av rädsla för att en förtryckare ska kunna lägga beslag på den och ingår avtalet efter att ha uppfyllt alla försäljningens villkor, är försäljningen inte giltig. Köparen och säljaren önskade i själva verket inte köpa respektive sälja, utan låtsades endast göra det. Imām Abū Ḥanīfa och imām ash-Shāfiʿī anser att försäljningen är giltig eftersom alla villkor är uppfyllda. Ibn Qudāma säger att denna försäljning är ogiltig.

Försäljning av egendom med undantag av en bestämd del: Om någon säljer egendom med undantag av en viss del, såsom alla träd utom ett, hela huset utom ett rum eller all mark utom en del, är försäljningen giltig. Den undantagna delen måste dock vara identifierad och bestämd. Det har återberättats från Jābir, må Gud vara nöjd med honom, att Guds Sändebud förbjöd försäljning av mark i gemensam ägo, frukten från träd i gemensam ägo och försäljning av egendom med undantag av en del utan att denna del hade identifierats. Om man säljer med undantag av en del och denna del är okänd, är försäljningen inte giltig, eftersom detta innebär oklarhet och risk för bedrägeri.

Att fullgöra vikt och mått korrekt: Gud har befallt att mått och vikt ska fullgöras. Han har sagt:واونوا الكَيْلَ وَالْمِيزَانَ بِالْقِسْطِ .

Mät och väg med rättvisa.’ (Sura al-An’am: vers 152)
Allah den Allsmäktige säger vidare:

وأوفُوا الْكَيْلَ إِذَا كِلْتُمْ وَزْنُوا بِالْقِسْطَاسِ المستقيم ، ذلك غير وأحسن تأويلات

Ge fullt mått när ni mäter och väg med en korrekt våg. Detta är bättre och får det bästa slutet.’ (Sura al-Isra: vers 35)
Allah den Allsmäktige säger vidare:

ويل للمطففين الَّذِينَ إِذَا احْتَالُوا عَلَى النَّاسِ يَسْتَوْقُونَ وَإِذَا كَالُوا مَن أَو وَزَنُوهُمْ يُخْسِرُونَ الا ينى أولئِكَ أَنَّهُم مبعوثونَ لِيَوْمٍ عَظِيم يُوْمَ يَقُوْمُ النَّاسُ لِرَبِّ الْعَلَمِينَ

Ve dem som ger för lite i mått, som kräver fullt mått när de tar emot från människor, men som ger mindre när de mäter eller väger åt dem. Tänker de inte på att de ska återuppväckas på den stora dagen, den dag då alla människor ska stå inför världarnas Herre?’ (Sura al-Mutaffifin: vers 1–6)

Det är rekommenderat att väga lite mer på vågen: Suwayd ibn Qays, må Allah vara nöjd med honom, berättar: Makhrafa al-Abdi och jag kom till Mekka från Hajar med några klädesplagg. Då kom Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gående till oss och förhandlade med oss om ett par byxor. Därefter sålde vi dem till honom. Där fanns en man som vägde med en våg mot betalning. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till honom: ’Väg och ge lite extra.’ (Tirmidhi, Nasa’i och Ibn Majah; enligt Tirmidhi är detta en hasan och sahih hadith).

Vänlighet vid köp och försäljning: Imam Bukhari och Tirmidhi återberättar från Jabir, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Må Allah förbarma sig över den som visar vänlighet vid köp och försäljning och när han kräver sin rätt.

Bedräglig försäljning: Med bedräglig försäljning avses varje försäljning som med säkerhet innefattar ovisshet, risk eller någon form av hasardspel. Imam Nawawi sade: Förbudet mot bedräglig försäljning är en av shariahs grundprinciper. Det omfattar ett stort antal regler. Det finns dock två saker som inte omfattas av bedräglig försäljning:

För det första sådant som ingår i den sålda varan och vars avskiljande gör försäljningen av varan ogiltig, såsom försäljning av en byggnads grund tillsammans med byggnaden och försäljning av mjölken i ett djurs juver tillsammans med djuret.

För det andra sådant som vanligtvis inte anses beaktansvärt och därför förbises. Antingen är det mycket litet och obetydligt, eller också är det svårt att skilja ut, sortera eller specificera det från huvudvaran. Ett exempel är att man mot en fast avgift går in i ett offentligt bad, trots att olika människor där använder olika mycket tid och vatten (i detta fall är det inte möjligt att variera avgiften efter mängden tid och vatten som förbrukas). På samma sätt är det att sälja konserverad mat och en mantel blandad med bomull. När det gäller de fall där bedrägeri förekommer har shariah redogjort för vissa av dem. Här nämns några sedvänjor från den förislamiska tiden:

1. Försäljning efter att ha fastställt markens areal genom att kasta en sten är förbjuden: Under den förislamiska tiden brukade människor sälja mark vars areal inte var fastställd genom att bestämma dess areal genom ett stenkast. Där stenen landade markerades gränsen för den sålda marken. Ibland kastades en sten för att bestämma vilken vara som skulle köpas. Den vara som stenen föll på köptes. Detta kallades försäljning genom stenkast.

2. Försäljning baserad på dykarens dykning är förbjuden: Människor brukade i förväg köpa av dykaren det som man förväntade sig att han skulle hämta upp från havsbottnen efter att ha dykt. Köparen och säljaren var skyldiga att följa detta avtal, och även om dykaren inte fann något måste köparen betala det fastställda priset. Om värdet av det som dykaren hämtade upp dessutom var många gånger högre än det fastställda priset, var säljaren ändå skyldig att överlämna det till köparen.

3. Försäljning av fostret i djurets buk är förbjuden: Det är förbjudet att sälja boskapens ofödda foster innan det har fötts, liksom att sälja mjölken som finns i dess juver.

4. Försäljning baserad på beröring är förbjuden: Det är förbjudet att sälja på villkor att försäljningen blir bindande så snart någon rör motpartens tyg eller vara, trots att man inte vet hur varan är och trots att det inte finns något ömsesidigt samtycke.

5. Försäljning baserad på att kasta är förbjuden: Det är förbjudet att köpa och sälja på ett sådant sätt att köparen och säljaren kastar det som var och en har hos sig och att försäljningen därigenom blir bindande, även om ingen av parterna har samtyckt.

6. Försäljning av skörden på fältet genom att mäta den med det mått som är avsett för försäljning av spannmål är förbjuden.

7. Det är förbjudet att sälja dadlar genom att mäta dem med det fastställda måttet för försäljning av spannmål.

8. Det är förbjudet att sälja omogna frukter innan de har mognat.

9. På samma sätt är det förbjudet att sälja ull medan den fortfarande sitter på djuret.

10. På samma sätt är det förbjudet att sälja ghee medan det fortfarande finns i mjölken, och

11. Det är förbjudet att i förväg sälja det foster som kommer att födas ur en kalvs mage. Anledningen till att försäljning av alla dessa saker är förbjuden är ovissheten om varan, oklarheten och risken för bedrägeri.

Det är haram att sälja något som har fråntagits, tagits i besittning med tvång eller stulits: Det är haram för varje muslim att köpa något trots att han vet att det orättmätigt har fråntagits någon annan. Säljaren har nämligen inte tagit emot saken från dess ägare på ett rättmätigt sätt. Den har därför inte överförts från ägarens ägande till hans hand. Att köpa saken av honom blir således liktydigt med att köpa den av någon som inte äger den. Dessutom innebär ett sådant köp att man hjälper till med synd och övergrepp. Imam al-Bayhaqi har återberättat att Allahs Sändebud sade: ”Den som köper stöldgods, trots att han vet att varan är stöldgods, är delaktig i dess synd och skam.”

Det är förbjudet att sälja druvor till en vinproducent och vapen under oroligheter: Det är förbjudet att sälja druvor till den vars yrke är att framställa vin av dem, att sälja vapen till vem som helst när det råder oroligheter i landet samt att under alla omständigheter sälja vapen till stridande. På samma sätt är det haram att sälja något som är avsett att användas för att utföra något förbjudet. Om ett sådant försäljningsavtal ingås ska det betraktas som ogiltigt. Avtalets syfte är nämligen att både köparen och säljaren ska dra nytta av det. Denna nytta kan uppnås genom att den mottagna motprestationen kommer i deras besittning: säljaren gynnas genom att få betalningen och köparen genom att få varan. Här uppnås emellertid inte den avsedda nyttan, eftersom en förbjuden handling utförs och man hjälper till med en orättfärdig och brottslig handling, vilket är ogiltigt enligt sharia. Allah har sagt:

وتعاونوا على البر والتقوى ، ولا تعاونوا على الإثم والعدوان .

Hjälp varandra i fromhet och gudsfruktan, men hjälp inte varandra i synd och överträdelse.’ (Sura 5, al-Māʾida: vers 2)

Ibn Umar har berättat att Allahs Sändebud sade: ”Allah har förbannat vinet, den som dricker det, den som serverar det, den som köper och säljer det, den som tillverkar det, den som låter tillverka det, den som transporterar det och den till vilken det transporteras.” Allahs Sändebud sade också: ”Den som under druvskördens säsong håller kvar druvor för att kunna sälja dem till den som tillverkar vin av dem, han har medvetet berett sig en väg in i Helvetet.”

Umar ibn al-Husayn sade: Allahs Sändebud förbjöd försäljning av vapen under oroligheter. Enligt imamerna Abu Hanifa och al-Shafi‘i är det giltigt att ingå ett sådant köp- och försäljningsavtal. Detta eftersom dess olagliga syfte är dolt. I detta fall överlämnas saken åt Allah. Han ensam kommer att skänka fred.

Ibn Qudama sade: Det är förbjudet att sälja druvsaft till någon om det är säkert att han kommer att tillverka vin av den. Om köparens dolda avsikt att tillverka vin kan förstås av hans ord eller handlingar, blir försäljningen ogiltig och förbjuden. Men om det endast är möjligt att han kommer att tillverka vin, till exempel om hans yrke eller omständigheter är helt okända, eller om hans yrke är att tillverka både vinäger och vin och han inte säger något som uttrycker en avsikt att tillverka vin, är det tillåtet att sälja till honom. Denna regel gäller alla saker genom vilka en avsikt att begå en förbjuden handling kan förverkligas, såsom att sälja vapen till stridande, till rövare eller till vem som helst under oroligheter. På samma sätt gäller det att hyra ut sitt hus för att vin ska säljas där, och liknande. Alla sådana försäljningar är förbjudna, och de avtal som ingås för detta är ogiltiga.

Försäljning av varor blandade med förbjudna varor: Om ett avtal ingås om att sälja både tillåtna och förbjudna varor tillsammans finns det två åsikter om detta. Vissa säger att avtalet beträffande de tillåtna varorna är giltigt, medan avtalet beträffande de förbjudna varorna är ogiltigt. Detta är den ena av imam al-Shafi‘is två åsikter och imam Maliks åsikt. Andra säger att avtalen beträffande båda varorna är ogiltiga och utan verkan.

Förbud mot att svära alltför många eder:

1. Allahs Sändebud förbjöd att svära alltför många eder. Han sade: ”Eden får varan att säljas, men utplånar dess välsignelse.” (al-Bukhari, Abu Hurayra) Detta eftersom vördnaden och respekten för Allah minskar till följd av det. Dessutom blir det ett sätt att lura och bedra köparen.

2. Imam Muslim återger: ”Se upp! Svär inte alltför många eder när ni säljer. Det leder visserligen till ökad omsättning i handeln, men snart ökar förlusterna.”

3. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Köpmännen är syndare.” Folk frågade: ”Allahs sändebud, har inte Allah gjort handel tillåten?” Han svarade: ”Jo, det har Han. Men de svär eder och begår synder, och när de talar ljuger de.” (Ahmad).

4. Det har berättats från Ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Den som orättmätigt svär en ed beträffande en muslims egendom kommer att möta Allah medan Han är vred på honom. Därefter reciterade Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för oss en vers ur Allahs bok som bevis för detta:

ان الَّذِينَ يَعْتَرُونَ بِعَهْدِ اللَّهِ وَأَيْمَانِهِمْ ثَمَنًا قَلِيلاً أُولَئِكَ الأَعْلَاقَ لَهُمْ فِي الْآخِرَةِ وَلَا يُكَلِّمُمُ اللَّهُ ولا ينظر اليهِ يَوْمَ الْقِيمَةَ وَلَا يُزَكِّهِم مَن وَلَهُمْ عَلَاب اليره

”De som säljer Allahs förbund och sina eder för ett ringa pris, de har ingen andel i det kommande livet. På Uppståndelsens dag ska Allah inte tala med dem, inte se på dem och inte rena dem. För dem väntar ett plågsamt straff.” (Âl ʿImrân, 77)

5. Imam Bukhari återger: En beduin kom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Allahs sändebud, vilka är de stora synderna?” Han svarade: ”Att sätta någon vid Allahs sida.” Mannen frågade: ”Och därefter?” Han svarade: ”Att svära en falsk ed.” Mannen frågade: ”Vad innebär en falsk ed?” Han svarade: ”Att genom en falsk ed tillskansa sig en muslims egendom.” En falsk ed störtar den som svär den i helvetets eld. Enligt vissa faqihs finns ingen botgöring för detta, eftersom det är en så avskyvärd och allvarlig synd att den inte kan utplånas genom botgöring.

6. Det har berättats från Abu Umama, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Den som genom en ed tillskansar sig en muslims egendom, för honom gör Allah helvetet obligatoriskt och paradiset förbjudet. En man frågade: ”Allahs sändebud, även om det rör sig om något mycket obetydligt?” Som svar sade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Även om det bara är en torr gren från ett träd.” (Muslim).

Handel i moskéer: Även om Imam Abu Hanifa, må Allah förbarma sig över honom, tillät handel i moskén, ansåg han det vara makruh att ta in varor i moskén vid försäljning, av hänsyn till moskéns renlighet. Imam Malik och Imam al-Shafi’i betecknade handel i moskén som tillåten men makruh. Imam Ahmad betecknade den som haram. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Om ni ser någon köpa eller sälja i moskén, ska ni säga: ’Må Allah inte göra din handel lönsam.’

Försäljning vid fredagsbönen: När tiden för en obligatorisk bön börjar bli knapp och när fredagsbönens böneutrop ljuder är försäljning haram. Enligt Imam Ahmad är denna försäljning ogiltig. Allah har sagt:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا نُودِيَ لِلصَّلوةِ مِن يَوْمِ الجمعةِ فَاسْعَوْا إِلَى ذِكْرِ اللَّهِ وَذَرُوا الْبَيْعَ ، ذَلِكُمْ غَيْرٌ لكُمْ إِن كُنتُمْ تَعْلَمُونَ

Troende! När böneutropet ljuder på fredagen, skynda då till åminnelsen av Allah och lämna handel och köp. Det är bättre för er, om ni bara visste. (Al-Jumuʿah: 9). Det naturliga kravet i detta förbud beträffande fredagsbönen är att den försäljning som genomförs i strid med förbudet är ogiltig. Även andra böner bör bedömas på samma sätt.

Giltigheten av tawliya, murābaḥah och waḍīʿah: Dessa tre typer av försäljning – tawliya, murābaḥah och waḍīʿah – är giltiga. Villkoret är dock att både köparen och säljaren känner till varans inköpspris. Tawliya innebär att varan säljs till det ursprungliga inköpspriset utan vinst eller förlust. Murābaḥah innebär att varan säljs med en fastställd vinst utöver inköpspriset. Waḍīʿah innebär att varan säljs till ett lägre pris än inköpspriset.

Köp och försäljning av Koranen: Alla rättslärda är överens om att det är tillåtet att köpa den ädla Koranen. Det råder dock oenighet om huruvida det är tillåtet att sälja den. Enligt hanbaliterna är försäljningen ogiltig. Enligt de tre övriga rättsskolorna är den tillåten. Imam Ahmad sade: ”Jag finner inget som visar att det är tillåtet att sälja Koranen.”

Försäljning och uthyrning av hus i Mekka: Enligt Imam al-Awzaʿī, Imam al-Thawrī, Imam Mālik, Imam al-Shāfiʿī och Imam Abū Ḥanīfah är detta tillåtet.

Försäljning av vatten: Flodvatten, havsvatten, källvatten och regnvatten tillhör alla människor gemensamt. Ingen har företräde till detta vatten. Så länge detta vatten finns kvar i sin naturliga behållare får det inte köpas eller säljas. Enligt Abū Dāwūds återgivning sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Muslimerna har gemensam äganderätt till tre saker: vatten, eld och gräs.” Iyas al-Muzanī berättar att han såg en grupp människor sälja vatten. Han sade: ”Sälj inte vatten, för jag hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjuda försäljning av vatten.” Men när en person samlar och bevarar vatten blir han dess ägare, och då blir det tillåtet för honom att sälja det. På samma sätt är det tillåtet för en person att sälja vatten när han gräver en damm på mark som han själv äger eller använder ett redskap för att hämta upp vatten från underjorden. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kom till Medina fanns där en judes brunn som kallades Rūma-brunnen. Han sålde vatten från denna brunn till allmänheten. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lät honom fortsätta sälja detta vatten och lät muslimerna fortsätta köpa vatten från honom. Detta fortsatte fram till den dag då ʿUthmān, må Allah vara nöjd med honom, köpte brunnen och gjorde den till waqf för muslimerna. Att sälja vatten under sådana förhållanden kan jämföras med att sälja ved som man har huggit i skogen efter att ha blivit dess ägare. Innan någon blir ägare till veden i skogen är den tillgänglig för alla. När en viss person blir dess ägare blir det tillåtet att sälja den. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Om någon av er skaffar ett rep, binder ihop ett knippe ved med det och säljer det till människor, är det bättre för honom än att tigga. En tiggare kan få något, men kan också bli utan.”

När vatten säljs är det enligt sharīʿah tillåtet att bestämma mängden med hjälp av ett mätredskap, såsom en mätare, om ett sådant finns. Om det inte finns något mätredskap ska den sedvänja och praxis som råder i samhället följas. Detta är regeln under normala förhållanden. Om onormala förhållanden råder någonstans blir det obligatoriskt för vattenägaren att dela ut vatten gratis. Abū Hurayrah, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”På Uppståndelsens dag kommer Allah inte att tala med tre personer: den som vägrar att ge en resande sitt överskottsvatten, den som säljer varor genom att ljuga och den som efter att ha svurit härskaren trohet håller sitt löfte om härskaren ger honom en belöning, men annars bryter sitt löfte.”

Försäljning med villkoret att varan återlämnas när priset återbetalas: För att täcka bristen på kontanta medel säljs mark på villkoret att säljaren ska återlämna marken så snart köparen kan återbetala priset. De flesta rättslärda anser att denna typ av försäljning kan jämföras med en pant, och att pantens regler därför ska tillämpas här.

Köp av varor som tillverkas enligt beställning: Köp av varor som tillverkas på köparens beställning har förekommit sedan tiden före islams ankomst. Hela den muslimska umman är enig om att detta är tillåtet. Den ena partens erbjudande och den andra partens egendom utgör de grundläggande beståndsdelarna och grunden för denna typ av köpeavtal. För alla varor som enligt sed och bruk tillverkas och säljs på detta sätt, i enlighet med beställning och efterfrågan, är detta avtal giltigt och korrekt. Genom ett sådant avtal blir köparen rättmätig ägare till den köpta varan och säljaren rättmätig ägare till det sålda priset.

Villkor för avtalets giltighet: En så tydlig beskrivning som möjligt av den beställda varans art, kategori, kvalitet och kvantitet med mera måste lämnas i förväg, så att det inte finns någon okunnighet eller oklarhet och inget utrymme för tvist och oenighet. När köparen tar emot den vara som ska säljas har han full frihet att antingen ta emot varan mot full betalning eller, efter att ha fått möjlighet att undersöka den, häva köpet, oavsett om varan motsvarar den lämnade beskrivningen eller inte. Detta är imām Abū Ḥanīfas och imām Muḥammads uppfattning. Imām Abū Yūsuf anser däremot att köparen, om varan motsvarar den lämnade beskrivningen, inte längre har någon valfrihet utan måste ta emot den, så att säljaren skyddas från förlust. Köparen kan nämligen vara den enda som är villig att ta emot den till det fastställda priset.

Försäljning av frukt och spannmål: Det är inte tillåtet att sälja frukt innan dess mognad har blivit synlig eller spannmål innan kornen har hårdnat. Detta beror på risken att frukten och grödan förstörs.

1. al-Bukhārī och Muslim, må Allah förbarma sig över dem, återberättar från Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöd köparen och säljaren att sälja frukt innan dess mognad hade blivit synlig.

2. Imām Muslim återberättar från Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöd försäljning av dadlar innan deras klasar hade blivit vita och risken för att de skulle förstöras hade försvunnit.

3. al-Bukhārī återberättar från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Vad tror du? Om Allah skulle hindra frukten från att mogna på grund av att någon av er ingriper i någon annans egendom?” (Det vill säga: om frukten plockas innan den har mognat kan den återstående frukten förstöras utan att hinna mogna.)

Om frukt säljs innan dess mognad har blivit synlig och spannmål innan kornen har hårdnat, under villkor att den omedelbart skördas, och om det är möjligt att dra nytta av den utan att den behöver blandas med annan gröda, är försäljningen giltig. I detta fall finns det nämligen ingen risk att den förstörs eller förändras. Om den däremot säljs på villkor att den ska skördas, men köparen sedan inte skördar den förrän den har mognat, säger vissa att försäljningen blir ogiltig, medan andra säger att den inte blir ogiltig utan att båda parterna i stället delar på den tillväxt som grödan har fått under denna tid. Försäljning till den ursprunglige ägaren eller markägaren: Ovanstående regel gäller försäljning till någon annan än den ursprunglige ägaren eller markägaren. Om frukten säljs till den ursprunglige ägaren innan dess mognad har blivit synlig är försäljningen giltig. På samma sätt är försäljningen giltig om frukten, tillsammans med trädet, säljs innan mognaden har blivit synlig. Likaså är försäljningen giltig om spannmålen säljs till markägaren innan dess mognad har blivit synlig. Köparen har i detta fall nämligen fått full besittning över den köpta varan. Hur känner man igen mognad? Dadlars mognad känns igen på att de blir röda eller gula. Imām al-Bukhārī och Muslim återberättar från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöd försäljning av frukt innan den hade mognat. Anas tillfrågades: ”Vad är fruktens mognad?” Han svarade: ”Att den blir röd eller gul.”

Druvors mognad känns igen på att de blir mjuka, avger söt saft och blir gula. När det gäller svarta druvor känns mognaden igen på att de blir svarta. För all annan frukt är tecknet på mognad att den smakar gott och att mognaden har blivit synlig. Imām al-Bukhārī och Muslim återberättar från Jābir, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöd försäljning av frukt innan den smakade gott. Spannmålens mognad känns igen på att kornen har hårdnat.

Försäljning av frukt som mognar successivt: Om en del av frukten eller grödan har mognat, och ett avtal har ingåtts om att sälja både den mogna och den omogna delen tillsammans, är det tillåtet att sälja dem tillsammans. På samma sätt är det tillåtet att sälja hela frukten eller grödan tillsammans efter att den har mognat, även om avtalet ursprungligen ingicks om att sälja delarna separat. Detta kan tänkas gälla när trädet är av en sort som ger frukt successivt, såsom mango bland frukter, gurka bland grönsaker och rosor bland blommor. Detta är uppfattningen hos alla malikitisk rättslärda samt en del hanafitiska och hanbalitiska rättslärda. Deras argument och bevis anges nedan:

a. Sharia har fastställt att det är tillåtet att sälja frukt vars mognad har blivit synlig. Därför är det naturligt att även den vars mognad ännu inte blivit synlig omfattas av den mogna frukten. På samma sätt omfattar ett avtal som ingås beträffande det som för närvarande existerar även det som ännu inte existerar. Denna regel gäller när ett avtal ingås om hela åkern eller trädgårdens gröda. Om avtalet gäller endast en del, har varje del en självständig rättslig bedömning.

b. Om denna typ av försäljning vore ogiltig skulle det oundvikligen leda till två förbjudna saker: a. att tvister uppstår, och b. att varorna lämnas oanvända. Anledningen till att tvister uppstår är att avtal ofta ingås om stora trädgårdar eller jordbruk. I sådana fall tvingas köparen köpa den första skörden vid en tidpunkt som drar ut så länge att även den andra skörden blir säljbar, och det blir omöjligt att skilja den från den första skörden. Därmed uppstår en tvist mellan köparen och säljaren, och den ena av dem tillägnar sig den andres vara.

Den andra förbjudna saken uppstår på följande sätt: Säljaren finner inte alltid en köpare som vill köpa den första skörden. Följden blir därför oundvikligen att hans vara förstörs. Försäljning är således tillåten under sådana omständigheter. Om den förklarades ogiltig skulle det leda till stränghet och ett dödläge, vilket har undanröjts genom följande vers:وَمَا جَعَلَ عليكم في الدين من حرج”Han har inte lagt någon svårighet på er i religionen.” (Sura al-Hajj: 78)

Ibn Abidin antog denna uppfattning som den starkaste och utformade sharias rättsliga bestämmelse i enlighet med den. Enligt de flesta rättslärda är avtalet i ett sådant fall ogiltigt, och det är obligatoriskt att sälja varje skörd separat.

Försäljning av vete medan det fortfarande är i axet: Det är tillåtet att sälja vete medan det är i axet, liksom grönsaker som fortfarande är i sina skal, grönsaker, senap, ris, kokosnötter, nötter och liknande. Var och en av dessa är nämligen en särskild gröda. Därför är det helt tillåtet att sälja dem medan de fortfarande är i axet eller höljet. Man bör dock komma ihåg att Allahs Sändebud förbjöd försäljning tills axet hade mognat och blivit fritt från naturkatastrofer. Eftersom sådana köp och försäljningar görs av oundvikligt behov, ges de dispens trots att viss oklarhet förekommer. Detta är uppfattningen hos de hanafitiska och malikitiska rättsskolorna.

Befrielse från ansvar för skador orsakade av naturkatastrofer: Beträffande sådana katastrofer som torka, kyla och vattenbrist, vilka förstör grödor och som människan inte kan kontrollera, finns vissa särskilda bestämmelser i sharia. Om frukt eller gröda säljs efter att dess mognad blivit synlig, och säljaren överlämnar den till köparen på ett sådant sätt att grödan förblir på fältet medan köparen får skörda eller plocka den när och hur han vill, men grödan därefter förstörs av en naturkatastrof innan tiden för skörd eller plockning infaller, ska detta räknas som säljarens ansvar och köparen är inte skyldig att betala priset. Allahs Sändebud befallde nämligen att ansvaret för skador orsakade av naturkatastrofer skulle avskrivas. (Återberättad av Muslim från Jabir.) Enligt en annan återberättelse sade Allahs Sändebud: ”Om du säljer någon frukt till din broder och den därefter drabbas av en naturkatastrof, är det inte tillåtet för dig att ta emot något av dess pris. Om du gör det blir du skyldig till att orättmätigt ha tagit din broders egendom.”

Man bör dock komma ihåg att denna bestämmelse endast gäller när säljaren säljer frukten eller grödan utan dess ursprungliga källa, säljer den till någon annan än ägaren till roten, eller när köparen dröjer längre än normalt med att ta varan i besittning. I annat fall måste köparen bära ansvaret för skadorna orsakade av naturkatastrofen. Om grödan däremot skadas inte på grund av en naturkatastrof utan genom någons handling eller försummelse, får köparen välja mellan att häva köpet och kräva tillbaka priset från säljaren, eller kräva ersättning av den person vars handling eller försummelse orsakade skadan. Detta är uppfattningen hos Imam Ahmad ibn Hanbal, Abu Ubayd och en grupp hadithlärda. Ibn al-Qayyim antog denna uppfattning som den starkaste. I verket Tahdhib Sunan Abi Dawud säger han: ”De flesta lärda anser att befallningen att avskriva ansvaret för skador orsakade av naturkatastrofer ska förstås som rekommenderad och uttryck för generositet, inte som obligatorisk. Imam Malik sade: Om skadan uppgår till en tredjedel eller mer ska den avskrivas; om den understiger detta ska den inte avskrivas. Imam Maliks lärjungar sade: Om skadan orsakad av naturkatastrofen understiger en tredjedel ska den räknas som köparens ansvar, och om den överstiger detta ska den räknas som säljarens.”

Som bevis för att föreskriften i denna hadith ska förstås som rekommenderad har det anförts att olyckan inträffade efter att köparen hade fått äganderätt till varan. Om han nu vill sälja eller skänka varan är det nämligen tillåtet för honom att göra det.

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) förbjöd att man tjänar vinst på en vara som man inte har tagit ansvar för. När det således är giltigt att sälja denna vara är det bevisat att ansvaret för den ligger hos honom. Det har tidigare nämnts att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) förbjöd försäljning av frukt eller gröda innan dess mognad blivit synlig. Om säljaren hade burit ansvaret för skador som orsakats av en olycka efter att mognaden blivit synlig, skulle detta förbud alltså ha varit meningslöst.

Försäljningsvillkor: Försäljningsvillkoren är av två slag: för det första giltiga och bindande villkor, och för det andra villkor som ogiltigförklarar avtalet. Det första slaget är sådana villkor som stämmer överens med avtalet. Dessa är i sin tur av tre typer:

1. Villkor som försäljningen nödvändigtvis förutsätter, såsom villkoret att varan överlämnas och att priset betalas.

2. Villkor som ställs till förmån för försäljningsavtalet, såsom att betalningen skjuts upp, att en del av priset lämnas obetald eller att den sålda varan ska ha en särskild egenskap. Exempelvis att djuret ska vara mjölkande eller dräktigt, eller att fågeln ska vara en rovfågel, och liknande. Om villkoret uppfylls blir försäljningen bindande. Om villkoret däremot inte uppfylls får köparen häva avtalet på grund av att villkoret inte uppfyllts. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Muslimerna ska hålla fast vid sina villkor.” Köparen har också rätt att sänka priset i proportion till den grad som den avtalade egenskapen saknas.

3. Att ställa ett villkor som bevarar någon nytta eller något intresse för köparen eller säljaren. Exempelvis att man vid försäljningen av ett hus ställer villkoret att ägaren får dra nytta av det under en bestämd tid, såsom att han får bo där i en eller två månader. På samma sätt kan ett djur säljas på villkoret att säljaren får rida på det till en bestämd plats. Al-Bukhari och Muslim har nämligen återberättat att Jabir (må Allah vara nöjd med honom) sålde en kamel till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) på villkoret att han fick rida på den till Medina. Köparen kan på motsvarande sätt ställa villkoret att han ska få en bestämd nytta av säljaren, såsom att den sålda varan levereras till en bestämd plats med säljarens färdmedel, och liknande. Om platsen inte anges är villkoret inte giltigt, såsom när man ställer villkoret att varan ska levereras till köparens hem, medan säljaren inte känner till var hans hem ligger. Ett sådant villkor är då inte giltigt. Muhammad ibn Maslama köpte en bunt ved av en kvinna på villkoret att hon skulle bära och leverera den. Villkoret var känt, men säljaren invände inte mot det. Detta är Imam Ahmads, al-Awzais, Abu Thawrs, Ishaqs och Ibn al-Mundhirs uppfattning. Enligt Imam al-Shafi’i och hanafiternas rättsskola är denna försäljning inte giltig, eftersom Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) förbjöd försäljning med villkor. Denna uppfattning är dock inte riktig, eftersom Sändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) förbjöd försäljning med flera villkor. Det andra slaget av villkor: ogiltiga villkor. Dessa villkor är i sin tur indelade i flera kategorier, nämligen:

a. Villkor som ogiltigförklarar hela avtalet, såsom att den ena parten ställer som villkor för den andra parten att denne ska ingå ett annat avtal. Säljaren kan exempelvis säga till köparen: ”Jag säljer detta till dig på villkor att du säljer en viss sak till mig eller lånar ut den till mig.” Beviset för att ett sådant villkor är ogiltigt är att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Det är inte tillåtet att sälja med ett förhandsvillkor eller med flera villkor.” (Återberättad av al-Tirmidhi, som klassificerade den som autentisk.) Imam Ahmad sade: Varje villkor med motsvarande innebörd är ogiltigt, såsom om någon säger: ”Jag säljer detta till dig på villkor att du gifter bort din dotter med mig eller att du gifter dig med min dotter.” Alla sådana villkor är ogiltiga. Detta är Imam Abu Hanifas, Imam al-Shafi’is och de flesta rättslärdas uppfattning. Imam Malik tillät försäljning med sådana villkor, men betraktade själva villkoret som ogiltigt. Han sade: När försäljningen är giltig fäster jag ingen vikt vid den ogiltiga formulering som har använts.

b. Villkor som gör att försäljningen förblir giltig, medan villkoret självt är ogiltigt. Det handlar om ett villkor som strider mot försäljningsavtalet, såsom att säljaren ställer som villkor för köparen att han inte får sälja eller skänka denna vara till någon annan. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade nämligen: ”Varje villkor som strider mot Allahs bok är ogiltigt, även om det skulle vara hundra villkor.” (Återberättad av al-Bukhari och Muslim.) Detta är Imam Ahmads, al-Hasans, al-Sha’bis, al-Nasa’is, Ibn Abi Laylas och al-Thawris uppfattning. Abu Hanifa och al-Shafi’i säger däremot: Försäljningen är ogiltig.

c. Ett villkor genom vilket försäljningen över huvud taget inte blir fullbordad. Exempelvis att säljaren säger: ”Jag säljer under förutsättning att den och den personen samtycker, eller jag säljer om du hämtar den och den saken.” På samma sätt är varje försäljning som är beroende av ett framtida villkor ogiltig och utan rättsverkan.

Försäljning med handpenning: Försäljning med handpenning innebär att köparen betalar en del av priset till säljaren. När försäljningen sedan fullbordas dras den erlagda delen av från det totala priset. Om försäljningen inte fullbordas behåller säljaren den erlagda delen som en gåva från köparen. Enligt de flesta juristerna är en sådan försäljning ogiltig och utan rättsverkan. Ibn Mājah har nämligen återberättat att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förbjöd försäljning med handpenning. Imam Ahmad bedömde denna hadith som svag och ansåg försäljning med handpenning vara tillåten. Som bevis återberättade han från Nāfiʿ ibn ʿAbd al-Ḥārith att Nāfiʿ köpte ett fängelse av Ṣafwān ibn Umayyah för ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, för fyra tusen dirham. Om ʿUmar samtyckte skulle försäljningen fullbordas; annars skulle Ṣafwān få fyrahundra dirham. Ibn Sīrīn och Ibn al-Musayyab sade: Om köparen ogillar varan och lämnar tillbaka den tillsammans med något ytterligare, får han göra det. Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, ansåg denna försäljning vara tillåten.

Försäljning med villkor om friskrivning från alla fel: Även om säljaren säljer med villkoret att han är fri från ansvar för alla okända fel, blir han inte fri från ansvar. Så snart köparen upptäcker ett fel i varan får han lämna tillbaka den. Ett fel eller en brist kan nämligen fastställas först efter försäljningen. Därför är det inte möjligt att i förväg bevilja en sådan friskrivning. Om säljaren däremot i förväg upplyser om varans fel och brister, eller om köparen efter avtalet friskriver honom från ansvar, blir säljaren fri från ansvar. ʿAbdullāh ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, sålde en slav till Zayd ibn Thābit för åttahundra dirham med villkoret att han var fri från ansvar. Senare upptäckte Zayd att slaven hade ett fel. Därför ville han lämna tillbaka slaven till Ibn ʿUmar, men Ibn ʿUmar vägrade att ta tillbaka honom. Då sökte de båda rättskipning hos ʿUthmān, må Allah vara nöjd med honom. ʿUthmān sade till Ibn ʿUmar: ”Kan du svära att du inte kände till detta fel?” Han svarade: ”Nej.” Då lät han Ibn ʿUmar ta tillbaka slaven. Därefter sålde Ibn ʿUmar honom för ett tusen dirham. Imam Ahmad har återberättat denna händelse.

Ibn al-Qayyim sade: ”Detta visar att de var eniga om denna försäljnings giltighet och om giltigheten av villkoret om friskrivning från ansvar. ʿUthmān och Zayd var dessutom eniga om att villkoret om friskrivning inte befriar säljaren från ansvar om han redan på förhand kände till felet.”

Tvist mellan köpare och säljare: När köpare och säljare tvistar om priset och ingen av dem har vittnesbevis, ska säljarens utsaga, när han avlägger ed, godtas. Köparen måste då antingen ta varan till det pris som säljaren har uppgett eller svära att han inte köpte den för detta pris utan för ett lägre pris. Om köparen avlägger denna ed befrias han från skyldigheten att ta emot varan, och den ska återlämnas till säljaren, vare sig varan fortfarande finns kvar eller har förstörts. Grunden för detta är en hadith som Imam Abū Dāwūd återberättade från ʿAbd al-Raḥmān ibn Qays ibn Ashyās: ”Ashyās köpte några slavar av dem som hade kommit från krigsbytet hos ʿAbdullāh för tjugo tusen mynt. Därefter skickade ʿAbdullāh en budbärare till honom för att kräva betalning för dem. Då sade Ashyās: ’Jag köpte dessa slavar för endast tio tusen mynt.’ ʿAbdullāh sade: ’Utse då en skiljedomare för att avgöra tvisten mellan mig och dig.’ Ashyās sade: ’Du får själv vara skiljedomare mellan mig och dig.’ ʿAbdullāh sade: ’Jag hörde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, säga: När köpare och säljare tvistar och ingen av dem har ett vittne, ska den som äger varan få sin utsaga godtagen; annars ska försäljningen hävas.’” De lärda har godtagit denna hadith. Al-Shāfiʿī sade, med utgångspunkt i hadithens allmänna innebörd: Det ska avgöras enligt vad köparen och säljaren säger efter att båda har avlagt ed. När de tvistar om pris, betalningstid, villkor, pant eller rahn ska båda avlägga ed.

Bestämmelser om ogiltig försäljning: En försäljning som genomförs med alla försäljningens villkor och beståndsdelar uppfyllda enligt sharīʿahs bestämmelser är en giltig och tillåten försäljning. Genom den blir äganderätten till den sålda varan och dess pris giltig, liksom rätten att dra nytta av den. Men om sharīʿahs bestämmelser överträds är försäljningen inte giltig utan blir ogiltig, otillåten och utan rättsverkan.

En ogiltig och otillåten försäljning är således en försäljning som islam inte har godkänt. Den förblir därför ofullbordad och otillåten enligt sharīʿah, och genom den etableras ingen äganderätt. Detta gäller även om köparen har tagit varan i besittning eller lagt beslag på den. En otillåten handling kan inte vara ett medel för att förvärva äganderätt.

Imam al-Qurṭubī sade: ”Vad som än genomförs genom en uppenbart haram handling är ogiltigt. I så fall ska köparen återlämna varan i oförändrat skick. Om den har förstörts efter att den kommit i hans besittning ska han betala dess värde, om det är fastställt, såsom när det gäller mark, djur och möbler. När det gäller något vars motvärde ska erläggas med en vara som kan vägas eller mätas, såsom spannmål eller någon liknande vara, ska han betala dess motvärde med samma slags vara.”

Vinst från en ogiltig försäljning: Enligt hanafitiska rättslärda är säljaren, om han vid en ogiltig försäljning har tagit emot betalningen och använt den i sin verksamhet för att göra vinst, skyldig att häva försäljningen, återbetala betalningen till köparen och skänka den erhållna vinsten till välgörenhet. Detta eftersom han har tjänat vinsten på ett sätt som uttryckligen förbjuds av Koranens bestämmelser.

Om varan förstörs innan köparen har fått den i sin besittning:

1. Om den sålda varan helt eller delvis förstörs innan köparen har fått den i sin besittning, på grund av köparens eget handlande eller försummelse, hävs försäljningen inte utan förblir giltig, och köparen är skyldig att betala hela priset. Detta eftersom det är han som bär ansvaret för att varan förstördes.

2. Om den däremot förstörs genom en tredje persons handlande eller försummelse, kan köparen antingen häva köpet eller kräva ersättning av den ansvariga personen.

3. Om varan helt eller delvis förstörs innan den kommit i köparens besittning på grund av säljarens handlande eller försummelse, på grund av den sålda varans egen defekt eller till följd av en naturkatastrof, hävs försäljningen.

4. Om en del av den sålda varan förstörs på grund av säljarens handlande eller försummelse, befrias köparen från att betala den del av priset som motsvarar den förstörda delen. Han har rätt att själv välja om han vill ta emot den återstående delen mot betalning eller inte.

5. Om en del av den sålda varan förstörs på grund av den sålda varans egen defekt, befrias köparen inte från någon del av priset. Han kan antingen häva hela köpet eller ta emot den återstående delen mot att betala hela priset.

6. Om varan förstörs till följd av en naturkatastrof befrias köparen från den del av priset som motsvarar den förstörda mängden. Han kan antingen ta emot den återstående delen mot att betala det återstående priset eller häva köpet.

Om den sålda varan förstörs efter att köparen har fått den i sin besittning: När den sålda varan förstörs efter att köparen har fått den i sin besittning, ligger ansvaret för varan på köparen, såvida det inte omfattas av säljarens begäran om anstånd, och han är skyldig att betala dess pris. Om det däremot omfattas av säljarens begäran om anstånd, är säljaren skyldig att ge köparen dess pris eller en vara av motsvarande värde.

Priskontroll: Med priskontroll avses att hålla varupriserna inom en sådan gräns att säljaren inte begår orätt och köparen inte blir lurad.

Förbud mot priskontroll: Imamerna Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah återberättar med en autentisk berättarkedja från Anas, må Allah vara nöjd med honom: Folket sade: ”O Allahs sändebud, varupriserna har stigit. Fastställ därför priserna åt oss.” Allahs sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, sade: ”Det är Allah som fastställer priserna. Han är Försörjaren, den som minskar och ökar försörjningen. Jag vill möta Allah utan att någon kan anklaga mig för att ha begått orätt mot någon genom att skada hans liv eller egendom.”

Utifrån denna hadith fastställde de lärda regeln att det är otillåtet att ingripa för att kontrollera eller fastställa priserna på varor. Detta beror på att det ger upphov till föreställningen om orätt. Samtidigt är vanliga människor fria i sina ekonomiska transaktioner. Att fastställa marknadspriser strider mot denna frihet. Köparens intresse har inte företräde framför säljarens intresse, eller tvärtom. När de båda parternas intressen står i motsättning till varandra är det nödvändigt att ge båda parterna möjlighet och befogenhet att överväga hur bådas intressen kan skyddas.

Imam ash-Shawkani säger: Alla människor har full rådighet över sin egen egendom. Att fastställa priserna på varor innebär att beröva dem denna rådighet. Härskarens uppgift är att ta hänsyn till alla medborgares intressen. Det är inte hans plikt att ensidigt skydda endast köparnas intressen genom att sänka priserna och anse detta viktigare än att skydda säljarnas intressen genom att låta priserna stiga. När de båda parternas intressen står i motsättning till varandra är det hans plikt att ge båda parterna möjlighet att tänka och överväga saken. Att tvinga någon att sälja en vara till ett pris som köparen inte godtar strider mot följande uttalande i Koranens sura an-Nisa, vers 29:

إلَّا أَنْ تَكُونَ تِجَارَةٌ عَنْ تَرَاضٍ مِنكُمْ

”Men handel genom ömsesidigt samtycke mellan er är tillåten.” Dessutom leder prisfastställelse till att varorna försvinner från marknaden. Därför stiger priserna. Stigande varupriser är skadliga för de fattiga. De blir oförmögna att köpa varorna. De rika kan däremot köpa varorna på den svarta marknaden till kraftigt höjda priser. Följaktligen hamnar både köpare och säljare i en svår situation, och ingen av deras intressen blir skyddade.

Priskontroll är tillåten vid behov: När handelsmännen däremot börjar begå orätt och ägnar sig åt så omfattande vinstinriktning att marknaden skadas, blir det nödvändigt för regeringen att ingripa, fastställa varupriserna för att skydda folkets rättigheter, förhindra hamstring och motverka den orätt som handelsmännens girighet orsakar folket. Därför anser vissa inom imam Malik- och ash-Shafi’is rättsskolor att det är tillåtet att fastställa priserna när varupriserna stiger. Även en del av den zaiditiska rättsskolan, däribland Sa’id ibn al-Musayyab, Rabi’a ibn Abd ar-Rahman och Yahya ibn Sa’id al-Ansari, anser att det är tillåtet att fastställa varupriserna när det bedöms nödvändigt för samhällets bästa.

Författaren till verket al-Hidaya säger: ”Det är inte önskvärt att härskaren fastställer varupriserna. Men om livsmedelshandlarna uppträder godtyckligt och överdriver i alltför hög grad, och regeringen inte finner något annat sätt att skydda folkets rättigheter än att fastställa priserna, får den göra det efter samråd med de kunniga.”

Hamstring: Definition: Att köpa en vara och hålla kvar eller lagra den på ett sådant sätt att tillgången på den på marknaden minskar, så att de som lagrat den får möjlighet att höja priset och folket drabbas av skada, kallas hamstring.

Bestämmelse: Shariah har förklarat hamstring vara haram och förbjuden, eftersom den främjar dåliga egenskaper som girighet, vinstbegär, ohederlighet och att vålla människor skada.

a. Imam Abu Dawud och at-Tirmidhi återberättar från Muammar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: »Den som ägnar sig åt hamstring handlar orätt.«

b. Ahmad, al-Hakim, Abu Shayba och al-Bazzar återberättar att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: »Den som hamstrar något livsmedel i fyrtio dagar har brutit förbindelsen med Allah, och Allah är fri från ansvar för honom.«

c. Raziin återberättar i sin hadithsamling att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: »Vilken usel tjänare är inte den som blir ledsen när han hör att varorna har blivit billigare och glad när han hör att priserna har stigit.«

d. Ibn Majah och al-Hakim återberättar från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: »Leverantören får sin försörjning, medan hamstraren är förbannad.«

e. Med leverantör avses den person som för in varor och säljer dem till ett lägre pris.

f. Ahmad och at-Tabarani återberättar från Ma’qil ibn Yasar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: »Om någon manipulerar priset på en vara som muslimerna behöver, så att dess pris stiger, blir det Allahs rätt att låta honom sitta i en stor del av helvetet.«

När är hamstring förbjuden? Enligt många rättslärda är hamstring förbjuden när följande tre villkor är uppfyllda:

1. När de lagrade varorna överstiger den mängd som han själv och hans försörjningsberättigade behöver för ett helt år. Det är nämligen tillåtet att lagra det man själv behöver för ett år, såsom Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, brukade göra.

2. Att vänta på den tid då varupriserna vanligtvis stiger, så att varorna kan säljas till ett mycket högt pris. Efterfrågan på dessa varor ökar nämligen då bland folket.

3. Att lagra varor vid en tid då folk har ett allt större behov av de lagrade varorna, såsom livsmedel, kläder och liknande. Om varan är sådan att den endast finns hos ett fåtal köpmän, men inte efterfrågas av folket, är det inte förbjudet att lagra den. Det beror på att detta inte skadar folket.

Vissa lärda anser att det endast är förbjudet att lagra livsmedel. Andra lärda anser att det är förbjudet att hamstra alla slags varor. Det beror på att lagrade varor hindrar prisnivån från att förbli normal och balanserad. Vissa lärda anser att det inte är något fel i att lagra skörden från den egna åkern eller varor som man själv har tillverkat.

Khiyār: Möjligheten att överväga vilket av de två alternativen – att låta köp- och säljavtalet bestå eller att häva det – som är bättre kallas ”khiyār”. Det finns flera former av khiyār. De redogörs för nedan:
Khiyār al-majlis: När både köparen och säljaren har ingått avtalet har de båda rätt att låta avtalet bestå eller häva det så länge de befinner sig i samma majlis, det vill säga på den plats eller vid det möte där avtalet ingicks. Om denna rätt däremot har avtalats bort med båda parters samtycke, kvarstår den inte.

Ibland lämnar den ena av de två parterna ett erbjudande eller ger sitt samtycke i all hast. Men strax därefter inser han att det ligger i hans intresse att inte fullfölja avtalet. I ett sådant fall har sharia gett honom denna rätt, så att den skada som han höll på att åsamkas på grund av sin brådska kan avhjälpas. Imām al-Bukhārī och Muslim återberättar från Ḥakīm ibn Ḥizām, må Gud vara nöjd med honom, att Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade:
”Köparen och säljaren har rätt att häva avtalet så länge de inte har skilts åt. Om de båda talar sanning och tydligt uttrycker sina avsikter, välsignas de; men om de ljuger och döljer sanningen, utplånas deras välsignelse.”

Det innebär att båda har rätt att låta avtalet bestå eller häva det så länge de inte fysiskt har skilts åt från varandra. Vad som utgör ett skiljande ska bedömas utifrån omständigheternas art. Om avtalet har ingåtts i ett litet hus räknas det som ett skiljande om någon av de två lämnar huset. Om det har ingåtts i ett stort hus räknas det som ett skiljande när någon har gått två eller tre steg bort från mötesplatsen. Om de däremot lämnar platsen tillsammans och fortsätter att gå tillsammans, anses de inte ha skilts åt, och khiyār, det vill säga rätten att häva avtalet, kvarstår.

Den mest vägande uppfattningen i denna fråga är att frågan om huruvida ett skiljande har ägt rum eller inte ska avgöras enligt sed och bruk. Det som enligt sed och bruk räknas som ett skiljande är också ett skiljande enligt sharia, medan det som enligt sed och bruk inte räknas som ett skiljande inte heller är ett skiljande enligt sharia.

Imam al-Bayhaqi återberättar från Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom: Han (Abdullah ibn Umar) sade: Jag sålde en mark i Wadi till de troendes befälhavare Uthman, må Allah vara nöjd med honom, i utbyte mot en av hans marker i Khaybar. När köpeavtalet hade ingåtts vände jag mig om och gick därifrån samt lämnade hans hus, så att han inte skulle kunna häva köpet. Seden var nämligen att köparen och säljaren hade rätt att häva köpeavtalet tills de hade skilts åt från varandra. Detta är de flesta följeslagarnas och efterföljarnas uppfattning. Bland imamerna har även al-Shafi‘i och Ahmad denna uppfattning. De säger: ”Khiyar al-majlis” gäller vid köp och försäljning, förlikning, uthyrning och alla avtal som rör ekonomiska transaktioner. Vid äktenskap, khul‘ och liknande, där ingen ekonomisk motprestation eftersträvas, finns ingen khiyar al-majlis. Den gäller inte heller vid mudaraba, shirkah, wakala och liknande.

Enligt Imam Abu Hanifa och Imam Malik är ”khiyar al-majlis” ogiltig. Det räcker att avtalet ingås genom ord, och därefter blir det bindande. När köp och försäljning väl har genomförts kan det inte hävas ens medan parterna fortfarande befinner sig i samma sittning. Enligt dem syftar den separation som nämns i hadithen på att samtalet upphör.

När rätten att häva upphör: Om båda parterna efter avtalets ingående avstår från rätten att häva, upphör den. Om den ena avstår från den, förblir den andras rätt oförändrad. Om någon av de två avlider upphör denna rätt.

Khiyar al-shart eller tidsbegränsad valfrihet: När antingen köparen eller säljaren köper eller säljer på villkor att han eller hon under en bestämd period ska ha frihet eller möjlighet att låta köpet eller försäljningen bestå eller häva den, kallas detta khiyar al-shart, oavsett hur lång perioden eller fristen är. Ett sådant villkor kan gälla båda parterna eller endast den ena av dem. Grunden för att ett sådant villkor är giltigt är följande två hadither:

a. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, återberättar att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Ett köp eller en försäljning mellan en köpare och en säljare blir inte slutgiltigt förrän de har skilts åt från varandra. Undantaget är en försäljning med förbehåll om en valmöjlighet.” Det innebär att deras köp eller försäljning inte blir bindande för dem förrän de har skilts åt från varandra. Men även efter separationen, om båda eller den ena av dem har förbehållit sig möjlighet till omprövning under en bestämd period, blir köpet eller försäljningen inte bindande förrän denna period har löpt ut; det finns i stället möjlighet att häva den.

b. Det återberättas också från Ibn Umar att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”När två personer köper och säljer har båda möjlighet att låta köpet bestå eller häva det så länge de inte har skilts åt från varandra. Om de köper och säljer med en frist som båda eller den ena av dem har beviljat den andra, har de på samma sätt möjlighet att låta köpet bestå eller häva det.” När den fastställda perioden har löpt ut och köpet inte har hävts under denna period, blir köpet bindande. Villkoret om tidsbegränsad valfrihet kan hävas genom ord, men det kan också automatiskt upphöra genom köparens handling. Om han exempelvis skänker den köpta varan som waqf, ger bort den eller uttrycker sin avsikt att sälja den, upphör valfriheten. Detta visar nämligen att han har godtagit försäljningen. Så länge hans valfrihet består, är varje försök från hans sida att överlåta varan utan verkan.

Enligt Imam Ahmad får perioden för omprövningsmöjligheten förlängas hur länge som helst efter de båda parternas överenskommelse. Enligt Imam Abu Hanifa och al-Shafi‘i är perioden högst tre dagar, medan Imam Malik anser att perioden får fastställas efter behov.

Khiyar al-ayb eller valfrihet på grund av fel: Det är haram att dölja en varas fel vid försäljning: Det är haram att sälja en vara utan att upplysa köparen om dess fel.

1. Det har berättats från Ubbā ibn ʿĀmir, må Allah vara nöjd med honom, att Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Muslimen är muslimens broder. Det är inte tillåtet för en muslim att sälja en vara till sin muslimske broder utan att upplysa honom om de fel som finns i den.” (Ahmad, Ibn Mājah, Dāraquṭnī, Hākim och Ṭabarānī)

2. ʿAddā ibn Khālid sade: Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skrev till mig: ”Detta är köpebrevet för den vara som ʿAddā ibn Khālid köpte av Allahs Sändebud Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han köpte av honom en slav eller slavinna som inte hade någon sjukdom, inget ont och ingen omoral. En muslims försäljning till en muslim.”

3. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som bedrar oss är inte en av oss.” Bestämmelser om försäljning med fel: Om ett köpavtal sluts trots att köparen känner till felet blir avtalet bindande och det finns ingen möjlighet till omprövning, eftersom han har godtagit det. Om köparen däremot inte känner till felet och upptäcker det efter att avtalet har slutits, är avtalet fortfarande giltigt och korrekt, men inte bindande. Köparen har då möjlighet att lämna tillbaka varan till säljaren och få tillbaka det betalda priset, eller behålla varan och få tillbaka en proportionell del av priset på grund av det befintliga felet. Men om han är nöjd med den eller gör något som visar att han samtycker, exempelvis försöker sälja den köpta varan, investerar den som kapital eller överlåter den.

Ibn al-Mundhir sade: Hasan, Shurayḥ, ʿAbdullah ibn al-Hasan, Ibn Abī Laylā, Thawrī och andra har sagt: ”När någon köper en vara och, trots att han känner till att den har ett fel, försöker sälja den, har han inte längre rätt att lämna tillbaka den.” Detta är även imam al-Shāfiʿīs uppfattning.

Tvist mellan köpare och säljare om ett fel på varan: Om det uppstår en tvist om huruvida ett fel på varan uppkom medan den befann sig hos köparen eller säljaren, och det är möjligt att felet uppkom medan den befann sig hos någon av dem, men ingen av dem har något bevis, ska säljarens edliga utsaga godtas. ʿUthmān, må Allah vara nöjd med honom, dömde på detta sätt.

Vissa säger: Köparens edliga utsaga ska godtas, och han ska lämna tillbaka varan till säljaren.

Köp av förstörda ägg: Den som köper ett hönsägg och sedan upptäcker att det är ruttet när han knäcker det kan när han vill få tillbaka hela köpesumman från säljaren. Köpeavtalet blir nämligen ogiltigt i detta fall, eftersom den sålda varan är värdelös och inte längre kan betraktas som egendom. Köparen är inte skyldig att lämna tillbaka det förstörda ägget till säljaren, eftersom det inte medför någon vinst eller nytta.

Intäkt mot ansvar: När en försäljning hävs och köparen tidigare har fått någon nytta av varan medan den befann sig hos honom, tillkommer denna nytta köparen. Det har berättats från ʿĀʾisha, må Allah vara nöjd med henne, att Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Intäkt följer ansvar.” (Imam Ahmad, Abū Dāwūd, Tirmidhī, Nasāʾī och Ibn Mājah. Tirmidhī klassificerade den som autentisk.) Förklaringen av hadithen är att den vinst eller avkastning som erhålls från den sålda varan tillkommer köparen, eftersom han skulle ha varit ansvarig för den om den hade förstörts medan den befann sig hos honom. Om någon köper ett djur och använder det i några dagar, varefter ett fel som fanns redan före försäljningen visar sig, och sakkunniga personers bedömning bekräftar att han talar sanning, får han häva försäljningen. De dagar han använde djuret tillkommer honom, och han är inte skyldig att ge säljaren någon del av detta. I vissa berättelser sägs det: En man köpte en slav och lät honom därefter arbeta för honom. Sedan upptäckte han ett fel hos honom och lämnade tillbaka honom till säljaren. Säljaren sade: ”Vad får jag i ersättning för det arbete du lät min slav utföra?” Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Att han arbetade var ersättning för att du bar ansvaret för honom.” (Abū Dāwūd)

Möjligheten till bedrägeri vid försäljning: När säljaren genom att lura köparen höjer priset och bedrar honom är detta förbjudet för säljaren. Köparen får tre dagars betänketid för att lämna tillbaka en vara som köpts på detta sätt. Vissa säger att den måste lämnas tillbaka omedelbart. Anledningen till att försäljningen är förbjuden är bedrägeriet eller sveket. Guds Sändebud sade: ”Den som bedrar oss är inte en av oss.”

Beviset för rätten att lämna tillbaka varan är denna hadith, återberättad av Abu Hurayra: Guds Sändebud sade: ”Locka inte människor genom att under flera dagar hålla kvar mjölken i kamelers och fårs juver så att juvren ser större ut.

Den som köper ett sådant djur får efter att ha mjölkat det välja att behålla det; annars ska han lämna tillbaka det och dessutom ge en sāʿ dadlar.” (al-Bukhari och Muslim)

Det innebär att en viss mängd dadlar eller baslivsmedel ska återlämnas som ersättning för den extra mjölken. Ibn ʿAbd al-Barr säger: ”Denna hadith är det främsta beviset för att bedrägeri är förbjudet. Den är dessutom ett bevis för att bedrägeriet inte upphäver det ursprungliga köpet, för att betänketiden är tre dagar samt för att en konstgjord förstoring av juvret medför rätt till betänketid.”

När bedrägeriet kommer från säljarens sida och sker oavsiktligt är det inte förbjudet. Köparens möjlighet och rätt att lämna tillbaka varan kvarstår dock, så att han skyddas från skada.
Möjlighet till hävning på grund av att ha blivit lurad vid köp och försäljning: Ibland är det säljaren som blir lurad, exempelvis när han säljer något som är värt fem mynt för tre mynt. Ibland är det köparen, exempelvis när han köper något som är värt tre mynt för fem mynt.

När någon blir lurad vid ett köp eller en försäljning har han rätt att lämna tillbaka den köpta varan och häva avtalet. Villkoret för detta är dock att han inte känner till varans värde och inte är förmögen att förhandla om priset. Att lura honom i ett sådant fall räknas som bedrägeri, något som varje muslim måste vara fri från. När en köpare eller säljare utsätts för ett sådant bedrägeri får han själv välja mellan att häva avtalet eller låta det bestå. Frågan är dock: Räcker det att enbart ha blivit lurad för att få en sådan rätt?

Enligt vissa lärda måste bedrägeriet vara ovanligt och överdrivet. Vissa säger att det måste uppgå till en tredjedel av priset. Enligt många andra ger bedrägeri på vilken nivå som helst denna rätt.

Eftersom inget köp vanligtvis är helt fritt från att någon blir lurad ställer många därför upp sådana villkor för bedrägeri. Dessutom anses mindre bedrägeri vanligtvis vara tolererbart och ursäktligt. Den bästa uppfattningen är att bedrägeriets natur och villkor ska avgöras enligt rådande sed och praxis. Rätten att lämna tillbaka eller behålla varan fastställs endast när det enligt rådande sed och praxis räknas som bedrägeri. Om det däremot inte räknas som bedrägeri enligt rådande sed och praxis fastställs ingen rätt att lämna tillbaka eller behålla varan. Detta är Imam Ahmad och Imam Maliks uppfattning. Som bevis åberopar de följande hadith, återberättad av al-Bukhari och Muslim från Ibn Umar:

Profeten, frid och välsignelser vare över honom, informerades om en man vid namn Habbān ibn Munqidh, som ofta blev lurad i affärer. Profeten sade: ”När du gör affärer med någon, säg då: ’Ingen bedräglighet.’” Det innebär att den som säger detta har rätt att häva eller fullfölja köpet, oavsett om han blir lurad eller inte.

Ibn Ishaq tillägger i denna hadith: ”Därefter har du rätt att ompröva avtalet beträffande varje vara i tre dagar. Om du finner det tillfredsställande, låt det bestå; om du inte finner det tillfredsställande, återlämna varan.” Denne man levde sedan fram till Uthmans tid, och då var han etthundratrettio år gammal. Under Uthmans tid ökade befolkningen. När någon då köpte något och man sade till honom att han skulle bli lurad, gick han tillbaka. Då vittnade någon sahabi till hans fördel att Profeten hade gett rätt till omprövning i tre dagar. Därefter återlämnade han sina pengar. De flesta lärda anser att rätten till omprövning inte fastställs enbart genom att köparen blivit lurad. Bevisen för att köp och försäljning blir bindande är nämligen inte knutna till villkoret att man blivit lurad eller inte. Som svar på hadithen om Habbān ibn Munqidh säger de att mannen hade bristande omdöme. Om en person däremot inte är så svag i omdömet att han inte kan skilja mellan gott och ont, kan hans handel jämföras med handeln hos en minderårig pojke som kan skilja mellan gott och ont och som har fått tillstånd att bedriva handel. Därmed fastställs hans rätt till omprövning i fall av bedrägeri. Eftersom Profeten lärde honom att säga ”ingen bedräglighet”, blev hans köp och försäljning villkorade av att de var fria från bedrägeri; därför omfattas detta av khiyār al-shart.

Att köpa varor på vägen: Att köpa varor på vägen, det vill säga innan de når staden och innan säljaren känner till varans pris, kan innebära att säljaren blir lurad. I ett sådant fall kan köparen köpa varan billigare än marknadspriset. Om säljaren senare förstår att han har blivit lurad har han rätt att återta varan och häva försäljningen för att skydda sig mot sin förlust. Imam Muslim har nämligen återberättat från Abu Hurayra att Profeten förbjöd att köpa varor på vägen till marknaden. Han sade: ”Köp inte varor på vägen. Om någon gör det har säljaren rätt att häva försäljningen när varan har kommit till marknaden.” Enligt de flesta lärda innebär detta förbud att handlingen är haram.

Att låtsas köpa för att höja priset: Att i samförstånd med ägaren ange ett högre pris för varan i syfte att höja dess pris, trots att den person som anger det högre priset inte har för avsikt att köpa den. På detta sätt låtsas man vara köpare för att få vanliga köpare att vilja köpa varan till det högre priset.

Det har återberättats från Ibn Umar i al-Bukhari och Muslim att Profeten förbjöd en tredje person att låtsas köpa till ett högre pris för att ge säljaren möjlighet att sälja till ett högre pris. Alla lärda är eniga om att detta är haram.

Hafiz Ibn Hajar säger i verket Fath al-Bari: Det råder meningsskiljaktighet om huruvida försäljning genom en sådan säljare är giltig. Ibn al-Mundhir säger: En grupp hadithlärda anser att en sådan försäljning är ogiltig. Zahiriskolan och en ståndpunkt hos Imam Malik stöder detta. Om handlingen har skett i samförstånd med ägaren eller på ägarens initiativ, kommer enligt den mer välkända ståndpunkten inom den hanbalitiska rättsskolan rätten till omprövning och hävning av köpet att gälla i detta fall. Även inom den shafiitiska rättsskolan finns en sådan ståndpunkt. Deras mest välgrundade ståndpunkt är dock att försäljningen är giltig, men att synd begås. Detta är också den hanafitiska rättsskolans uppfattning.

Iqāla, det vill säga återgång från köp och försäljning: Om någon efter att ha köpt en sak inser att han inte behöver den, eller om någon efter att ha sålt en sak inser att han behöver den, får han be om tillåtelse att häva köpet eller försäljningen. Islam uppmuntrar till att tillåta en sådan återgång.

Imam Abu Dawud och Ibn Majah har återberättat från Abu Hurayra att Profeten sade: ”Den som tillåter en muslim att återgå från ett avtal, honom kommer Allah att förlåta hans synder.” Genom en sådan återgång hävs försäljningen. Detta är tillåtet innan den sålda varan har kommit i köparens besittning. Här förekommer inte khiyār al-majlis eller khiyār al-shart. Inte heller förekommer shufʿa (det vill säga den angränsande markägarens förköpsrätt), eftersom detta inte betraktas som en försäljning. När avtalet har hävts tar köparen och säljaren tillbaka det som tillkommer var och en av dem. Köparen återtar priset och säljaren återtar varan. Om den sålda varan har förstörts, om den person som undertecknade avtalet har avlidit, eller om priset har förändrats genom en ökning eller minskning, är återgången från avtalet ogiltig.

Salamförsäljning: Definition: Att köpa något genom ett avtal där varan förblir säljarens ansvar under en bestämd tid, mot att priset betalas kontant i förskott. Juristerna har kallat detta med ett annat namn: ”behovsförsäljning”. Det beror på att det är en försäljning av en frånvarande vara och att både köparen och säljaren känner ett starkt behov av den. Kapitalägaren behöver köpa varan, medan varuägaren behöver dess pris. Detta behov uppstår när varan ännu inte finns färdig hos sin ägare. Han använder priset i sitt arbete och investerar det i att producera och leverera varan. Detta är således en nödvändig och ändamålsenlig försäljning.

Salamförsäljningens rättsliga giltighet: Salamförsäljningens giltighet är fastställd genom Koranen, sunnan och konsensus.

1. Ibn Abbas sade: Jag vittnar om att Allah har gjort förskottsbetalning för en bestämd tid tillåten i Sin Bok. Därefter reciterade han följande vers:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا تَدَايَنتُم بِدَنِي إِلَى أَجَلٍ مُسَمًّى فَاكْتُبُوهُ .

”Troende! När ni gör upp om en skuld med varandra för en bestämd tid, skriv då ned det.” (Sura al-Baqara: 282)

2. Imam al-Bukhari och Muslim återberättar: När Allahs Sändebud kom till Medina brukade Medinas invånare betala i förskott för frukt med en löptid på ett eller två år. När Sändebudet såg detta sade han: Den som betalar varans pris i förskott ska göra det för att få varan levererad inom en bestämd tid, med ett bestämt mått och en bestämd vikt.

Ibn al-Mundhir sade: ”Alla de lärda vars åsikter vi har samlat in är eniga om att salamförsäljning är tillåten.”

Detta är förenligt med sharias regler: Salamförsäljningens giltighet överensstämmer med shar­ians krav och syften, är förenlig med dess bestämmelser och strider inte mot analogislutledning. Liksom det är tillåtet att skjuta upp betalningen av priset vid köp och försäljning, är det tillåtet att skjuta upp leveransen av varan vid salamförsäljning. Det finns ingen skillnad mellan dessa två. Allah har sagt: ”När ni gör upp om en skuld med varandra för en bestämd tid, skriv då ned det.” Med skuld avses här den egendom vars leverans har garanterats och vars ansvar har övertagits. När varan är exakt beskriven och välkänd, dess leverans har garanterats och ansvaret för den har övertagits, och köparen kan lita på att han får varan från säljaren innan den bestämda tiden löper ut, betraktas den sålda varan som en skuld eller ett lån, vars leverans eller överlåtelse får skjutas upp.

I detta avseende sade Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: Den salamförsäljning som en person ingår omfattas inte av den förbudsförklaring som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, utfärdade mot att sälja något som man inte har hos sig. Såsom han sade till Hakim ibn Hizam, må Allah vara nöjd med honom: ”Sälj inte det du inte har hos dig.” (Återberättad av Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah; autentiserad av at-Tirmidhi och Ibn Hibban.) För den verkliga innebörden av detta förbud är att ingen ska sälja något som han inte har möjlighet att leverera. Det som säljaren inte har möjlighet att leverera är nämligen inte alls i hans ägo. Att sälja något sådant är därför inget annat än bedrägeri och svek. Men en vara som är noggrant beskriven, som man har åtagit sig att leverera med garanti och som säljaren nästan med säkerhet tror sig kunna leverera inom den fastställda tiden, omfattas inte av detta förbud.

Villkoren för salamförsäljning: Salamförsäljning har vissa villkor som måste uppfyllas för att den ska vara giltig. Några av dessa villkor gäller det kapital som betalas i förskott, medan andra gäller varan.

Villkoren för kapitalet (det vill säga det som betalas i förskott som pris):

a. Kategorien ska vara fastställd.
b. Mängden ska vara fastställd.
c. Det ska överlämnas under samma avtalssammanträde.

Villkoren för varan:

1. Man ska åta sig att leverera den med säkerhet.

2. Den ska beskrivas så tydligt att dess mängd och egenskaper blir kända och att dessa egenskaper skiljer varan från andra varor, så att risken för tvister och bedrägeri undanröjs.

3. Tiden ska vara fastställd. Imam Malik säger: Det är tillåtet att fastställa tiden genom exempelvis skörden eller pilgrimernas ankomst, förutsatt att antalet år och månader är känt.

Villkoret om en fastställd betalningstid: Enligt de flesta lärda är betalningstiden en beaktad faktor vid salamförsäljning. De säger att salamförsäljning endast är tillåten när transaktionen inte sker omedelbart. Enligt den shafiitiska rättsskolan är detta tillåtet. När en uppskjuten försäljning är tillåten trots osäkerheten, är en kontant försäljning ännu mer uppenbart tillåten. Att hadithen nämner att tiden ska fastställas var inte avsett som ett villkor, utan innebörden är: om detta inte sker omedelbart och kontant, måste en betalningstid fastställas.

Imam al-Shawkani säger: Den shafiitiska rättsskolans uppfattning är den mest riktiga och korrekta. Det är alltså inte nödvändigt att en tidsfrist fastställs. Det finns inga bevis för detta. Man är inte skyldig att ålägga något krav utan bevis.
Om någon invänder att avsaknaden av en tidsfrist oundvikligen innebär försäljning av något som inte existerar, vilket inte är tillåtet någon annanstans än vid bayʿ al-salam, och att det i själva verket inte finns någon annan skillnad mellan bayʿ al-salam och vanlig köp- och försäljning än tidsfristen, är svaret att vanlig försäljning och bayʿ al-salam till sin natur skiljer sig åt, och denna skillnad är tillräcklig.

Det är inte ett villkor vid bayʿ al-salam att varan finns hos säljaren: Vid bayʿ al-salam är det inte nödvändigt att säljaren äger varan; däremot måste varan finnas hos honom när tidsfristen löper ut. Om varan inte finns tillgänglig när tidsfristen löper ut blir försäljningen ogiltig. Om den inte finns tillgänglig före tidsfristens utgång gör det däremot inget.

Imam al-Bukhari återberättar att Muhammad sade: ʿAbdullah ibn Shaddad och Abu Burda skickade mig till ʿAbdullah ibn Abu Awfa med uppmaningen: ”Fråga honom om Profetens följeslagare under Guds sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, livstid betalade ett förskott för vete.” ʿAbdullah svarade: ”Vi betalade bönderna i Syrien (enligt en annan version: de kristna i Syrien) ett förskott för vete, korn och olja enligt ett bestämt mått och för en bestämd tidsfrist.” Jag frågade: ”Till den som hade varans ursprung?” Han svarade: ”Vi frågade dem inte om detta.” Därefter skickade de mig till ʿAbd al-Rahman ibn Abza. Jag ställde samma fråga till honom. Han svarade: ”Under Guds sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, tid betalade följeslagarna ett förskott. Vi frågade dem inte om de hade åkrar och gårdar.”

Avtalet blir inte ogiltigt om platsen för överlämnandet inte anges: Om köparen och säljaren inte säger något om platsen där varan ska överlämnas är bayʿ al-salam giltig, och platsen fastställs. Detta eftersom angivandet av platsen inte nämns som ett villkor i hadithen. Om det hade varit ett villkor skulle Guds sändebud, frid och välsignelser vare med honom, ha nämnt det, liksom han nämnde mått, vikt och tidsfrist.

Bayʿ al-salam av mjölk och mogna dadlar: Imam al-Qurtubi säger: ”Bayʿ al-salam av mjölk och mogna dadlar, med omedelbart upptagande av dem, är en social sedvänja som är utbredd bland hela stadsbefolkningen. Den grundar sig på principen om allmännytta. Människor behöver och måste nämligen skaffa mjölk och dadlar varje dag. Det är svårt att köpa detta kontant på nytt varje dag, eftersom kontanta pengar kanske inte finns tillgängliga för dem varje dag. Dessutom kan priset variera från dag till dag. Ägaren till dadelpalmerna och mjölken behöver däremot kontanta pengar, eftersom den som endast har andra varor än kontanter inte kommer att gå till dadel- och mjölkägaren. När behovet således är lika stort hos både köpare och säljare har denna handel tillåtits för dem.”

Att vid bayʿ al-salam ta emot en annan vara i stället för den avtalade varan: Enligt majoriteten av de lärda är det inte tillåtet att, samtidigt som avtalet om bayʿ al-salam består, ta emot en annan vara i stället för den vara som försäljningen avsåg. Det kan nämligen hända att han har sålt varan som en skuld innan han ens fått den i sin besittning. Dessutom sade Guds sändebud, frid och välsignelser vare med honom: ”Den som har betalat ett förskott för en bestämd vara ska inte överföra det erlagda förskottet till något annat.” (al-Daraqutni, från Ibn ʿUmar.) Enligt Imam Malik och Ahmad är det däremot tillåtet.

Ibn al-Mundhir säger: Det har återberättats från Ibn ʿAbbas att han sade: ”När du har betalat ett förskott för en vara med en bestämd tidsfrist, är det gott om du får varan i din besittning inom tidsfristen. Annars ska du ta emot något som är sämre än den i stället, och du ska inte göra dubbel vinst.” Shuʿba återberättade detta, och det är en följeslagares utsaga. En följeslagares utsaga betraktas i själva verket som ett avgörande bevis, så länge den inte strider mot någon annan vers eller hadith.

Efter att ha granskat bevisen från båda sidor uttryckte Ibn al-Qayyim uppfattningen att denna ståndpunkt är den starkare och sade att det är fastställt att dess ogiltighet inte har bevisats genom någon vers eller hadith, och inte heller genom ijma eller qiyas. Tvärtom talar Koranen, haditherna och qiyas för dess giltighet. Shariahs grundprincip är i själva verket att hänskjuta frågan till Gud och Hans sändebud för att lösa varje tvist. När avtalet om bayʿ al-salam har hävts genom iqalāʾ eller av någon annan anledning anser vissa att det är ogiltigt att ta emot en annan vara i stället för den avtalade varan, medan andra anser det vara giltigt. Den senare uppfattningen tillhör Imam al-Shafiʿi, qadi Abu Yaʿla och Imam Ibn Taymiyya. Ibn al-Qayyim säger att den senare uppfattningen är den mest riktiga och korrekta, eftersom mottagandet av en ersättningsvara är det enda sättet att befrias från förpliktelsen. Liksom vid återbetalning av lån och andra skulder är en ersättning även här giltig.

Det trettiofjärde kapitlet: Riba eller ränta

Det arabiska ordet riba betyder lexikaliskt ökning eller tillägg. I shariah-juridisk terminologi betyder det en ökning eller ett tillägg på kapitalet, vare sig det är stort eller litet. Allah säger i vers 279 i sura al-Baqarah:

وان تبتر فلكم رؤوس أموالكر لا تظلمون ولا تظلمون

Men om ni omvänder er, får ni behålla ert kapital. Då begår ni ingen orätt och blir inte heller utsatta för orätt.

Bestämmelse: Ränta är förbjuden i alla himmelska religioner, särskilt inom judendomen, kristendomen och islam.

I Gamla testamentet sägs: ‘Om du lånar ut pengar till någon av mitt folk, till en fattig bland er, ska du inte behandla honom som en ockrare. Du ska inte ta någon vinst av honom på det lån du gett honom. När din broder råkar i nöd, ska du bära hans börda och inte ta någon vinst eller fördel av honom.

Trots detta ser judarna inget hinder i att ta ränta av andra judar. I Koranen fördöms detta handlande i vers 161 i sura an-Nisa, där det sägs:

وَاعْنِ مِرَ الرَّبُوا وَقَدْ تَهُوا عَنْهُ

och för att de tog ränta, trots att det hade förbjudits.

I Nya testamentet sägs: ”Vilken förtjänst har ni av att låna ut till någon av vilken ni hoppas få vinst? Visa i stället frikostighet och låna utan att hoppas på vinst. Då kommer ni att få en stor belöning.

Med hänvisning till dessa uttalanden i Bibeln förklarade kyrkans män ränta vara fullständigt förbjuden. Skobar säger: ”Den som säger att det inte är synd att ta ränta betraktas som ateist och avfälling.”

Fader Buti säger: ”De som tar ränta berövas ära i detta världsliga liv och är efter döden ovärdiga att svepas i en liksvepning.” Den heliga Koranen har på flera ställen successivt behandlat frågan om ränta. I sura ar-Rum, som uppenbarades under den mekanska perioden, sägs i vers 39:

وما المتر من رنا اليربوا فِي أَمْوَالِ النَّاسِ فَلَا يَرْبُوا عِندَ اللهِ ، وَمَا أَتَيْتُم مِّن زَكُوا تَرِيدُونَ وَمَهُ اللَّهِ فَأُولَئِكَ منَ التَضْعِفُونَ

Den ränta ni ger för att den ska öka människors rikedom ökar inte deras rikedom inför Gud. Men den zakat ni ger för att vinna Guds välbehag, den ökar. I sura آل عمران, vers 130, som uppenbarades under den medinanska perioden, förbjöds ränta med orden:

يأيها الذين امنوا لا تأكلوا الربوا أشعانا مضعفة من وَاتَّقُوا اللَّهَ لَعَلَّكُمْ تُفْلِحُونَ

Troende! Ta inte ränta med ränta-på-ränta, och frukta Gud, så att ni kan nå framgång. Slutligen sägs det i sura al-Baqarah, verserna 278 och 279:

ياتها الَّذِينَ آمَنُوا اتَّقُوا اللهَ وَذَرُوا مَا بَقِي مِن الرِّبوا إن تنصر مُؤْمِنِينَ فَإِنْ لَمْ تَفْعَلُوا فَأْذَنُوا يعرب من الله ورسوله ، وأن تبتر فلكم رؤوس أموالِكُمْ لا تَظْلِمُونَ وَلَا تَعْلَمُونَ

O ni som tror, frukta Allah och avstå från det som återstår av räntan, om ni är troende. Om ni inte avstår, så vet att det är ett krig mot Allah och Hans Sändebud. Men om ni ångrar er, tillhör ert kapital er. Då gör ni ingen orätt och blir inte heller utsatta för orätt.

Av den sistnämnda versen framgår att de som säger att ränta inte är förbjuden så länge den inte är sammansatt ränta har fel. Allah har nämligen inte tillåtit något utöver kapitalet. Detta är den sista versen om ränta.
Ränta är i själva verket en fruktansvärd stor synd. Imamerna al-Bukhari och Muslim återberättar från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: ”Undvik de sju fördärvande handlingarna.” Folket sade: ”O Allahs Sändebud, vilka är de?” Han sade: ”Att sätta medhjälpare vid Allahs sida, trolldom, att döda en människa vars liv Allah har förbjudit utan giltig anledning, att äta ränta, att förbruka den föräldralöses egendom, att fly från striden och att anklaga anständiga, troende och troskyldiga kvinnor för otukt.”

Allah har förbannat var och en som deltar i ett ränteavtal. Han har förbannat långivaren som tar ränta, låntagaren som betalar ränta, skrivaren som skriver ränteavtalet och vittnet som vittnar om det; Han har förbannat dem alla.

Al-Bukhari, Muslim, Ahmad, Abu Dawud och al-Tirmidhi återberättar från Jabir ibn Abd Allah, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: ”Allah har förbannat den som tar ränta, den som betalar ränta, de två vittnena till ränteavtalet och den som skriver det.” Al-Daraqutni återberättar från Abd Allah ibn Hanzala, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: ”En enda dirham i ränta är i Allahs ögon värre än att begå otukt trettiosex gånger.” Allahs Sändebud sade vidare: ”Ränta medför nittionio synder; den minsta av dem är lika med att begå otukt med sin egen mor.”

Motiveringen till att ränta är förbjuden: Ränta är förbjuden i alla uppenbarade religioner. Förbudet beror på följande allvarliga skador:

1. Den skapar fiendskap mellan människor och förstör den ömsesidiga viljan att hjälpa och samarbeta. Alla religioner, särskilt islam, uppmanar däremot till ömsesidigt samarbete och till att sätta andra framför sig själva, och de avskyr högmod, självgodhet och exploatering.

2. Ränta skapar en privilegierad klass som inte utför något arbete utan samlar på sig enorma rikedomar, vilka ackumuleras utan någon ansträngning. Islam ger däremot arbetet värdighet och hedrar arbetaren. Islam gör arbetet till det främsta medlet för att förtjäna sitt uppehälle. Därigenom ökar färdigheterna och individens självkänsla stärks.

3. Ränta är ett verktyg för kapitalismen och imperialismen. Därför sägs det att imperialismen följer antingen en affärsman eller en präst i spåren. Genom vårt lands imperialistiska styre och exploatering har vi blivit bekanta med räntan och dess skadeverkningar. Därför uppmanar islam människor i nöd att låna ut pengar räntefritt och lovar en stor belöning för detta. Detta har redan uttryckts i vers 29 i sura ar-Rum.

Olika typer av ränta: Ränta är av två slag: 1. dröjsmålsränta 2. ökningsränta.

Dröjsmålsränta: Den extra summa som långivaren tar ut av låntagaren i utbyte mot att ge honom anstånd med återbetalningen av lånet kallas dröjsmålsränta. Enligt Koranen, sunna och muslimernas enhälliga ståndpunkt är denna ränta förbjuden.

Ökningsränta: Ökningsränta innebär att man vid försäljning av valuta mot valuta eller varor mot varor ger ett överskott. Detta är förbjudet enligt sunna och muslimernas enhälliga ståndpunkt, det vill säga ijma. Anledningen är att detta är orsaken till att dröjsmålsränta uppkommer.

Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Guds sändebud ﷺ sade: ”Sälj inte två dirham mot en dirham, för jag fruktar att detta ska få er att ägna er åt ränta.” Av hadithen framgår att ränta har förbjudits i fråga om sex varor: guld, silver, vete, korn, dadlar och salt. Abu Sa’id (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Guds sändebud ﷺ sade: ”När ni handlar guld mot guld, silver mot silver, vete mot vete eller salt mot salt, ska handeln ske hand i hand (det vill säga kontant) och i lika mängder. Den som ger eller begär mer gör sig skyldig till en ränteaffär. Givaren och mottagaren är lika.” (Ahmad, al-Bukhari)

Orsaken till förbudet: Dessa sex saker som nämns i hadithen är grundläggande nödvändigheter i människans liv, som alla människor är i starkt behov av och utan vilka livet skulle bli omöjligt. Guld och silver är myntens grundläggande beståndsdelar och nyckeln till handel och utbyte. Dessa två tjänar som måttstock för värde och hjälper till att fastställa värdet på varor. De återstående fyra varorna är beståndsdelar och källor till föda samt levererar den energi och näring som upprätthåller livet. Om ränta införs i handeln med dessa saker kommer det att orsaka allvarlig skada för människor och skapa kaos i handeln. Därför har Allah, av barmhärtighet mot människorna och av hänsyn till deras intressen och välfärd, förbjudit denna ränta.

Av detta blir det tydligt att orsaken till att ränta är förbjuden i fråga om guld och silver är att de båda är medel och verktyg för köp, medan orsaken till ränteförbudet i fråga om de övriga varorna är att de tillhör kategorin livsmedel.

Om alltså något annat än guld och silver blir ett medel för köp, ska samma regler som för guld och silver tillämpas på det, och det måste omsättas kontant och i lika mängder. På samma sätt måste en annan vara än vete, korn, dadlar och salt, om den är ett livsmedel av samma slag som dessa fyra, också omsättas kontant och i lika mängder.

Imam Muslim återger från Muʿammar ibn ʿAbdullah att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd handel med livsmedel annat än lika mot lika. Därför ska allt som ersätter någon av dessa sex varor betraktas som likvärdigt med dem, och samma regler som gäller för dessa sex ska tillämpas på det. Om de två bytesvarorna alltså tillhör samma kategori och omfattas av samma orsak, är det förbjudet både att ge ett överskott och att bevilja uppskov. Till exempel gäller två villkor för att försäljning eller handel ska vara giltig när guld byts mot guld eller vete mot vete.

1. Mängden av de båda varorna måste vara lika, oavsett om deras kvalitet är likadan eller olika, god eller dålig. Detta framgår tydligt av den ovan nämnda hadithen. Imam Muslim återger dessutom att en man kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med några dadlar. Allahs Sändebud sade till honom: ”Är inte detta våra dadlar?” Mannen svarade: ”Allahs Sändebud, våra dadlar är av sämre kvalitet; sälj därför två säckar av dem till oss i utbyte mot en säck av våra.” Allahs Sändebud sade: ”Detta är ju ocker. Lämna tillbaka dem. Sälj sedan våra dadlar och köp därefter dessa åt oss.” Imam Abu Dawud återger från Fudalah att ett halsband med pärlor och guld kom till Allahs Sändebud. En man köpte halsbandet för nio eller sju dinarer. Allahs Sändebud sade: ”Nej”, det vill säga: ”Jag köper det inte förrän de två delarna har skilts åt.” Han lämnade tillbaka dem, och de skiljdes åt. I Muslims återgivning sägs det att han befallde att guldet skulle skiljas från halsbandet, vilket också gjordes. Sedan sade han: ”Guld i utbyte mot guld ska säljas med samma vikt.” Ibn al-Qayyim säger: Det är tillåtet att sälja en vara som innehåller ett lagligt ämne mot en guldvara som väger mer än den, och en vara som innehåller silver mot en silvervara som väger mer än den.

2. Ingen av de båda bytesvarorna får överlämnas med dröjsmål; i stället måste båda överlämnas till varandra omedelbart. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade nämligen: ”Det ska ges med ena handen och tas emot med den andra.” Han sade också: ”När ni säljer guld mot guld ska ni överlämna båda delarna lika mot lika och inte ge den ena företräde framför den andra. Och när ni säljer silver mot silver ska ni överlämna dem lika mot lika och inte ge den ena företräde framför den andra. Sälj inte en närvarande vara mot en frånvarande vara.” – Bukhari och Muslim.

När de två bytesvarorna tillhör olika arter men omfattas av samma orsak, är det tillåtet att den ena är större än den andra, men en uppskjuten transaktion är inte tillåten. Om silver säljs mot guld eller korn mot vete är omedelbart överlämnande exempelvis ett villkor, medan lika mängd inte är ett villkor. Mängderna får alltså vara olika.

Imam Abu Dawud återger att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Det är tillåtet att sälja vete mot korn och korn mot vete med olika mängd, men transaktionen måste ske hand mot hand.”

Ahmad och Muslim återger från ʿUbadah, må Allah vara nöjd med honom: ”När dessa varor är av olika arter, säljer ni dem som ni vill. Men låt transaktionen ske hand mot hand.” När de två bytesvarorna både tillhör olika arter och omfattas av olika orsaker är inget villkor nödvändigt. Det är tillåtet att handla med olika mängder, och även uppskjutet överlämnande är tillåtet. Om silver exempelvis säljs mot livsmedel är det tillåtet både att mängderna skiljer sig och att överlämnandet sker senare. På samma sätt får ett tygstycke säljas mot två tygstycken och ett kärl mot två kärl.

Sammanfattningsvis är ocker tillåtet i andra varor än guld, silver samt mat och dryck. Vid köp och försäljning av sådana varor är det tillåtet att mängderna skiljer sig, att transaktionen sker med dröjsmål och att parterna skiljs åt innan överlämnandet. Det är till exempel tillåtet att sälja en get i utbyte mot två getter, oavsett om betalningen sker kontant eller på kredit. På samma sätt är det tillåtet att sälja en get mot en get. ʿAmr ibn al-ʿAs, må Allah vara nöjd med honom, återger nämligen att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallde honom att ta en kamel ur zakatkamelerna i stället för två. (Ahmad, Abu Dawud och al-Hakim.) Ibn al-Mundhir säger: Allahs Sändebud köpte en slav i utbyte mot två svarta slavar och en slavinna i utbyte mot sju getter. Detta är även Imam al-Shafiʿis uppfattning.

Att sälja ett djur i utbyte mot kött: De flesta imamer säger att det inte är tillåtet att sälja ett tillåtet djur i utbyte mot kött från ett djur av samma art. Det är till exempel inte tillåtet att sälja en slaktad ko i utbyte mot en levande ko som är lämplig att äta. Saʿid ibn al-Musayyab återger nämligen att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd att sälja ett djur i utbyte mot kött. (I Imam Maliks Muwatta.) Imam al-Shawkani sade: Denna hadith kan med rätta godtas som bevis, med hänsyn till alla de isnader genom vilka den har återberättats. Al-Bayhaqi återger från en medinabo att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd att sälja ett levande djur i utbyte mot ett dött djur. Enligt hanbaliterna är det tillåtet att sälja kött från ett djur i utbyte mot ett annat djur, till exempel att sälja en get i utbyte mot kamelkött.

Försäljning av dadlar i utbyte mot torkade dadlar: Det är inte tillåtet att sälja dadlar i utbyte mot torkade dadlar. Det är dock tillåtet att sälja dem till fattiga människor som inte har några dadelpalmer. De kan köpa dadlar från dadelodlarnas ägare genom att ta de torkade dadlarna som måttstock.

Imam Malik och Abu Dawud återberättar från Saʿd ibn Abi Waqqas: När Profeten tillfrågades om att sälja dadlar i utbyte mot torkade dadlar sade han: ”Minskar dadlarna när de torkar?”

De svarade: ”Ja.” Då förbjöd han försäljning av dadlar i utbyte mot torkade dadlar.

Al-Bukhari och Muslim återberättar från Ibn Umar: Guds Sändebud förbjöd att dadlar från palmerna i en trädgård säljs mot torkade dadlar efter uppmätning. Han förbjöd också att druvor från en trädgård säljs mot russin efter uppmätning, samt att grödor på fälten säljs mot tillagad mat.

Al-Bukhari återberättar från Zayd ibn Thabit: Guds Sändebud tillät att dadlar från skänkta dadelpalmer såldes enligt en uppskattad mängd.

Försäljning på kredit till ett pris som överstiger det verkliga värdet: Guds Sändebud förbjöd att sälja något på kredit till ett pris som överstiger dess verkliga värde. Detta är nämligen ränta, även om det genomförs i form av köp och försäljning. En person som behöver pengar köper en vara till ett bestämt pris med en fastställd betalningstid och säljer den sedan till en annan köpare på kortare kredit till ett lägre pris. Hans extra vinst i detta fall består i att han omedelbart får tillgång till en summa pengar som han kan dra nytta av. En sådan försäljning är förbjuden och ogiltig. Detta är Imam Abu Hanifas, Imam Maliks och Imam Ahmads uppfattning. Enligt Imam ash-Shafiʿi och andra är den tillåten, eftersom alla försäljningens beståndsdelar här föreligger på korrekt sätt. Avsikten har ingen betydelse i detta sammanhang. Det finns ingen garanti för att avsikten förverkligas.

1. Ibn Umar återberättar att Guds Sändebud sade: ”När människor blir snåla med att spendera sina kontanta pengar, följer kons svansar och avstår från jihad på Guds väg, låter Gud en prövning drabba dem som Han inte avlägsnar förrän de återvänder till religionen.” (Ahmad, Abu Dawud, at-Tabarani, Ibn al-Qattan)

2. ʿAliya (hon var hustru till Abu Ishaq al-Hamdani al-Kufi Sabing) bint ʿAwfa ibn Shurahbil säger: ”Jag gick till Zayd ibn Arqams slavinna och hans hustru ʿAisha. Zayd ibn Arqams slavinna sade: Jag sålde en slav till Zayd ibn Arqam på kredit för åttahundra dirham. Därefter köpte jag tillbaka honom kontant för sexhundra dirham. ʿAisha sade: Både ditt köp och din försäljning var felaktiga. Meddela Zayd ibn Arqam att hans jihad tillsammans med Guds Sändebud blir ogiltig om han inte ångrar sig.” (Malik, ad-Daraqutni)

Det trettiofemte kapitlet: Qard eller lån

Definition: Qard eller lån är den egendom som långivaren ger låntagaren på villkor att denne, när han har möjlighet, återlämnar motsvarande mängd egendom.

Dess rättsliga status enligt sharia: Det är en form av dyrkan genom vilken man kan komma närmare Allah. Genom den visar man barmhärtighet och generositet mot människor, avhjälper deras behov och löser deras problem. Islam har gjort det mustahabb för långivaren att låna ut och tillåtet för låntagaren att ta lån, och enligt islam räknas detta inte som den förhatliga tiggarkonsten. Han tar emot lånet för att tillgodose sitt behov och dra nytta av det, och för att återlämna motsvarande mängd i rätt tid.

1. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Den som avhjälper en muslims svårighet i det jordiska livet, honom kommer Allah att befria från en svårighet på Uppståndelsens dag. Och den som avhjälper en behövandes behov, honom kommer Allah att befria från hans behov i denna värld och i det kommande livet. Så länge tjänaren är sysselsatt med att hjälpa sin broder (sin muslimske broder), är Allah sysselsatt med att hjälpa honom.” (Muslim, Abu Dawud, at-Tirmidhi)

2. Det har berättats från Ibn Mas’ud (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Om en muslim lånar ut till en annan muslim två gånger, motsvarar det att ge sadaqa en gång.” (Ibn Majah, Ibn Hibban)

3. Det har berättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”På himmelsfärdens natt såg jag skrivet över Paradisets port: Belöningen för sadaqa är tiofaldig, medan belöningen för att ge lån är artonfaldig. Jag sade: ’O Jibril, hur kommer det sig att det är bättre att ge lån än att ge sadaqa?’ Han sade: ’När den som ber om hjälp ber om hjälp har han något. Men den som ber om lån gör det inte annat än på grund av ett trängande behov.’”

Låneavtalet: Låneavtalet är ett avtal genom vilket äganderätten överförs till mottagaren. Därför kan ett låneavtal endast ingås av någon som har rättslig befogenhet och behörighet att ge lånet, och det ingås genom ijab och qabul (erbjudande och godtagande av erbjudandet), liksom avtalen om försäljning och gåvor. Avtalet fullbordas genom de ord som uttrycker att ett lån ges.

Enligt den malikitiska rättsskolan etableras mottagarens äganderätt så snart avtalet har ingåtts, oavsett om det utlånade har kommit i mottagarens besittning eller inte. Mottagaren kan återlämna ett likadant föremål eller exakt samma föremål som han lånade, oavsett om ett likadant föremål finns att tillgå eller inte. Om han vill återlämna exakt samma föremål får han dock göra det endast så länge det inte har förändrats genom minskning eller ökning. Om en förändring har inträffat måste ett likadant föremål återlämnas.

Villkoret att fastställa en tidsfrist: Enligt de flesta fuqaha är det inte tillåtet att ställa som villkor att ett lån ska ha en fastställd tidsfrist. Detta är nämligen en ren frivillig välgörenhet. Långivaren har rätt att omedelbart kräva tillbaka motsvarande belopp. Om lånet därför skjuts upp till en bestämd tid, ska det inte anses uppskjutet utan omedelbart förfallet. Imam Malik säger: Det är tillåtet att ställa som villkor att en tidsfrist ska fastställas, och det uppställda villkoret måste följas. När ett lån således skjuts upp till en bestämd tid, förblir det uppskjutet till denna tid, och ingen har rätt att kräva det före tidsfristens utgång. Allah säger nämligen i Koranen, sura al-Baqara, vers 282:

”När ni ingår en lånetransaktion med en bestämd tidsfrist.” Dessutom återberättar ʿAmr ibn ʿAwf att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Muslimerna är bundna av sina villkor.” (Abu Dawud, Ahmad, at-Tirmidhi, ad-Daraqutni)

Vilka saker får lånas ut: Det är tillåtet att låna kläder och levande djur. Det finns nämligen belägg för att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, lånade en tvåårig kamel. På samma sätt får sådant som säljs efter mått eller vikt, liksom alla handelsvaror, lånas ut. Det är också tillåtet att låna bröd och deg.

ʿAisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Jag sade: ’O Allahs Sändebud, grannarna lånar ut bröd och deg och återlämnar ibland mindre och ibland mer.’ Han sade: ’Det är inget problem. Detta hör till det som underlättar människornas liv. Ingen vinst eftersträvas genom det.’

Muʿadh, må Allah vara nöjd med honom, tillfrågades: ”Hur är det att låna och låna ut bröd och mjöl?” Han sade: ”Subhanallah! Detta är ju ett kännetecken på ädel karaktär. Du ger mer och tar mindre, eller tar mer och ger mindre. Men den som återbetalar på ett tydligt och fullständigt sätt är den bästa människan. Jag hörde Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, säga detta.”

Ett lån som ger vinst är ränta: Syftet med varje låneavtal är att göra människor nytta och underlätta för dem att få tillgång till det de behöver för sitt liv. Ett lån är inte ett sätt att tjäna pengar och inte heller ett verktyg för att exploatera människor. Därför är det inte tillåtet för låntagaren att återbetala mer än det ursprungliga lånebeloppet som han mottagit från långivaren eller dess motsvarighet. Fiqhens grundprincip är nämligen att varje lån genom vilket en vinst erhålls är ränta.

Det finns emellertid ett villkor för att detta ska utgöra ränta och vara förbjudet. Det är att denna förmån eller vinst på lånet måste ha fastställts som ett villkor eller vara sedvanligt etablerad. Om inget av detta föreligger, det vill säga om inget villkor har ställts och det inte heller är sedvanligt, får låntagaren vid återbetalningen ge något av bättre kvalitet än det han lånade, ge något mer till mängden eller sälja ett hus till långivaren om det tidigare hade ställts som villkor att han skulle sälja ett hus till honom. Det är inte makruh för långivaren att ta emot detta. Ahmad, Muslim, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah återberättar nämligen från Abu Rafiʿ:

Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, lånade en tvåårig kamel av en man. Därefter kom kamelerna som skulle ges i zakat till honom. Då befallde han mig att återbetala lånet genom att ta en tvåårig kamel ur zakatkamelflocken. Jag sade: ”I den flocken finns ingen annan kamel än en vacker kamel som är över sex år och har gått in i sitt sjunde år.” Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Ge honom den. Den bästa människan är nämligen den som återbetalar ett lån på bästa sätt.”

Jabir ibn Abdallah sade: Jag hade en fordran hos Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han betalade min fordran och gav mig dessutom något extra. (Ahmad, al-Bukhari, Muslim)

Att skynda sig att betala skulden före döden:

1. Imam Ahmad återberättar: En man frågade om sin bror. Denne hade dött skuldsatt. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Han hålls kvar på grund av sin skuld. Betala skulden å hans vägnar.” Mannen sade: ”O Allahs sändebud, jag har betalat alla hans skulder. Endast två dinarer återstår. En kvinna gör anspråk på dessa två dinarer, men hon har inget vittne.” Han sade: ”Ge kvinnan det hon gör anspråk på, för hennes anspråk är riktigt.”

2. Det har återberättats att en man sade: ”O Allahs sändebud, om jag kämpar för Allah med mitt liv och min egendom och sedan blir dödad medan jag är tålmodig, kämpar för att vinna Allahs välbehag och endast går framåt utan att vända ryggen till, kan jag då komma till paradiset?” Han sade: ”Ja.” Mannen upprepade sin fråga ytterligare två eller tre gånger. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Men om du dör skuldsatt och inte har möjlighet att betala tillbaka, då kan du inte det.” Därefter meddelade han att en mycket sträng varning från Allah hade uppenbarats beträffande en sak. Folket frågade: ”Vilken sak?” Han sade: ”Skulden. Vid den Allsmäktige Allah, i vars hand mitt liv är: även om en person dödas på Allahs väg och återfår livet, därefter dödas på Allahs väg igen och återfår livet, och därefter dödas på Allahs väg ännu en gång, kan han ändå inte träda in i paradiset förrän skulden har betalats.”

3. Det har återberättats från Jabir ibn Abdallah, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inte brukade förrätta begravningsbönen för någon som hade dött skuldsatt. En dag kom ett lik till honom. Han sade: ”Har han någon skuld?” Folket svarade: ”Ja.” Då sade han: ”Förrätta begravningsbönen för er vän.” Abu Qatada al-Ansari sade: ”Jag tar på mig ansvaret för att betala hans skuld.” Då förrättade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, begravningsbönen för honom.

Senare, när Allah gav sitt sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, seger, sade han: ”Jag är närmare varje troende än han själv. Den som dör skuldsatt, den skulden ansvarar jag för. Och den som dör och lämnar efter sig egendom, den skulden ansvarar hans arvingar för.” (al-Bukhari, Muslim, at-Tirmidhi, an-Nasa’i, Ibn Majah, enligt en återberättelse från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom)

4. Al-Bukhari återberättar från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som tar egendom från människor med avsikten att betala tillbaka den, honom kommer Allah att hjälpa att betala hans skuld. Men den som tar den för att förstöra den, honom kommer Allah att förgöra.”

Den rikes dröjsmål är orättvisa: Det har återberättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den rikes dröjsmål och undanflykter när det gäller att betala en skuld är orättvisa. Och när din fordran överlämnas till en rik person, bör han acceptera den.” (Abu Dawud)

Det är rekommenderat att ge en fattig gäldenär uppskov: Allah den Upphöjde har sagt:

وَإِن كَانَ ذُو عُسْرَة فنظرة إلى ميسرة ، وأن تصَدِّقُوا عَيْرٌ لَكُمْ إِن كُنتُمْ تَعْلَمُونَ

Om gäldenären har det svårt ska han få uppskov tills han har det bättre. Men om ni efterskänker skulden är det bättre för er, om ni bara visste. (Al-Baqarah, 280)

a. Det har återberättats från Abu Qatadah (må Allah vara nöjd med honom): Han letade efter en av sina gäldenärer, men denne höll sig undan. Till slut fann han honom. Då sade gäldenären: ”Jag har det svårt.” Abu Qatadah sade: ”Kan du svära vid Allah?” Han svarade: ”Vid Allah!” Qatadah sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) säga: ’Den som gläds åt att Allah befriar honom från bedrövelserna på Uppståndelsens dag bör ge en gäldenär som har det svårt uppskov eller efterskänka skulden.’”

b. Ka’b ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) säga: ’Den som ger en gäldenär som har det svårt uppskov eller efterskänker skulden kommer Allah att ge en plats under Sin skugga.’

Att efterskänka en del av skulden före förfallodagen: Enligt de flesta rättslärda är det otillåtet att efterskänka gäldenären en del av skulden i syfte att få skulden betald tidigare, innan den tidsfrist som fastställts med båda parters samtycke har löpt ut. Om någon lånar ut pengar till en annan person för en bestämd tid och sedan säger till gäldenären: ’Jag efterskänker dig en del av skulden på villkor att du betalar tillbaka resten innan tidsfristen löper ut’, är detta haram.

Men enligt Ibn Abbas och Zufar (må Allah vara nöjd med dem) är detta tillåtet. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) återberättar: När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) befallde att Banu Nadir (en judisk stam) skulle fördrivas från Medina, kom en delegation från dem och sade: ’O Allahs Profet! Du har befallt att vi ska fördrivas, men folket är fortfarande skyldiga oss många skulder som de ännu inte har betalat.’ Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ’Efterskänk en del av skulden och skynda på indrivningen av resten.’

TRETTIOSJÄTTE KAPITLET: RAHN ELLER PANT

Definition: I sharīʿahs terminologi innebär rahn eller pant att göra en egendom med ekonomiskt värde, enligt sharīʿah, till säkerhet för en skuld, så att hela skulden eller en del av den kan återbetalas eller drivas in ur denna egendom.

När någon tar ett lån från en annan person och, som säkerhet för lånet, lämnar någon mark eller ett djur i långivarens besittning som pant, vilken ska förbli i hans besittning tills lånet har återbetalats, räknas denna kvarhållna egendom enligt sharia som rahn eller pant. (På detta sätt säkerställs återbetalningen av lånet. Annars kan den pantsatta egendomen gå förlorad helt eller delvis i förhållande till lånet.) Ägaren till den pantsatta egendomen, det vill säga låntagaren, kallas pantsättare, och den långivare som håller egendomen i sin besittning som säkerhet för lånet kallas panthavare. Den egendom som pantsätts kallas rahn eller pant.

Pantens rättsliga giltighet: Rahn eller pant har fastställts som tillåten genom Koranen, sunna och konsensus. Allah säger i Koranen:

وإِن كُنتُمْ عَلَى سَفَرٍ وَلَمْ تَجِدُوا كَاتِبا قومن مقبوضةٌ ، فَإِنْ أَمِن بَعْضُكُمْ بَعْضًا فَلْيَوْتِ الَّذِي اؤْتُمِنَ أمانته وليَتَّقِ الله ربه .

‘Om ni befinner er på resa och inte finner någon skrivare, får ni ta pant. Om ni litar på varandra, ska den som anförtros något återlämna det anförtrodda och frukta Allah, sin Herre.’ (Al-Baqara: vers 283)

Dess tillåtlighet är fastställd genom sunna på följande sätt: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, pantsatte sin rustning hos en jude. När han bad honom om att låna ut lite korn sade juden: ‘Muhammad vill lägga beslag på mina varor.’ Då sade han: ‘Han ljuger. Jag är trovärdig på jorden liksom i himlen. Om han litade på mig skulle jag naturligtvis återbetala lånet. Lämna min rustning hos honom.’ Al-Bukhari och andra återberättar från Aisha, må Allah vara nöjd med henne: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, köpte livsmedel från en jude och pantsatte sin rustning hos honom.

De lärda är eniga om pantens tillåtlighet. Ingen har varit oenig om dess tillåtlighet. Däremot har vissa uttryckt oenighet om huruvida den är tillåten endast under resa eller även i andra situationer. Enligt de flesta lärda är pantsättning tillåten både när man befinner sig på resa och när man vistas i sitt hem. Detta eftersom Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gjorde detta medan han vistades i Medina. Anledningen till att versen förknippar detta med resesituationen är att det oftast sker under resa.

Mujahid, Dahhak och de lärda inom zahiritiska rättsskolan säger: Pant är endast tillåten under resa, eftersom det är detta som sägs i versen. Hadithen är dock ett avgörande svar på deras ståndpunkt.

Villkor för en giltig pant:

1. Att vara vid sina sinnens fulla bruk,
2. att vara myndig,
3. att den pantsatta egendomen finns vid avtalets ingående, oavsett om den är samägd eller inte.
4. Att panthavaren eller hans ombud tar den pantsatta egendomen i besittning.

Imam al-Shafi‘i sade: Allah den Allsmäktige har föreskrivit pantsättning med villkoret att den överlämnas i besittning. Därför är pantsättningen inte giltig om egendomen inte tas i besittning. Malikiternas lärda säger: Pantsättningen blir bindande redan genom avtalet. Pantsättaren ska dock tvingas att överlämna den pantsatta egendomen, så att panthavaren kan ta den i besittning. När panthavaren har tagit den i besittning får pantsättaren fortfarande dra nytta av den. Imam al-Shafi‘i motsätter sig emellertid denna uppfattning. Enligt honom får pantsättaren dra nytta av den endast så länge panthavaren inte lider någon skada.

Panthavarens nyttjande av den pantsatta egendomen: Pantsättningsavtalet ingås i grunden för att säkerställa återbetalningen av skulden och skapa trygghet. Det är inte avsett att ge någon förmån. Därför är det inte tillåtet för panthavaren att dra nytta av den pantsatta egendomen, inte ens om pantsättaren ger sitt tillstånd. Detta skulle nämligen förvandla pantsättningen till ett lån som medför en förmån, medan varje lån som medför en förmån är ränta. Detta gäller dock endast när den pantsatta egendomen inte är ett ridbart eller mjölkbart djur. Om den är ett sådant djur får panthavaren dra nytta av det mot att han står för kostnaderna för dess skötsel.

Om det exempelvis är en häst, mula eller kamel och liknande djur får han rida på det mot att han står för kostnaderna för dess skötsel, och om det är en ko, get eller liknande djur får han mjölka och använda dess mjölk mot att han står för kostnaderna för dess skötsel. (Detta är Imam Ahmads och Ishaqs uppfattning. Enligt de flesta lärda får panthavaren däremot inte dra nytta av den på något sätt. Hadithens bevis talar dock emot dem.) Följande bevis anges till stöd för att nyttjandet är tillåtet:

a. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”När ett mjölkbärande djur är pantsatt får dess mjölk mjölkas mot panthavarens kostnad, och medan djuret är pantsatt får man rida på dess rygg mot panthavarens kostnad. Den som rider och mjölkar måste själv stå för kostnaderna för djurets skötsel.” Imam Abu Dawud sade: ”Hadithen är, såvitt vi känner till, autentisk.” Även andra har återberättat denna hadith, däribland al-Bukhari, al-Tirmidhi och Ibn Majah.

b. Det har också återberättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Om ett djur är pantsatt får panthavaren rida på det mot att han själv står för kostnaden, och om ett mjölkbärande djur är pantsatt får panthavaren dricka dess mjölk mot att han själv står för kostnaden. Den som rider och den som dricker mjölken måste stå för kostnaderna.” (Återberättad i alla autentiska hadithsamlingar utom Muslim och al-Nasa’i.) Imam Ahmads återgivning lyder: ”Om ett djur är pantsatt är panthavaren skyldig att utfodra det med gräs. Det är tillåtet att dricka det mjölkbärande djurets mjölk, men den som dricker måste stå för djurets kostnader.”

c. Det har också återberättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Det är tillåtet att mjölka ett pantsatt djur och rida på dess rygg.

Kostnaderna för och nyttan av den pantsatta egendomen: Ägaren ska bära kostnaderna för den pantsatta egendomen, kostnaderna för dess underhåll och utgifterna för att återlämna den. Pantsättaren ska åtnjuta nyttan av den pantsatta egendomen. Dess avkastning ingår i den pantsatta egendomen och ska också förenas med den ursprungliga pantsatta egendomen. Avkomma, ull, mjölk och skörd ingår i den pantsatta egendomen. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade nämligen: ”All nytta av den pantsatta egendomen tillkommer pantsättaren, och alla skyldigheter beträffande den åligger honom.”

Imam al-Shafi’i sade: Inget av detta ska ingå i den pantsatta egendomen. Imam Malik sade: Med undantag för avkomma och dadelpalmarnas plantor ska inget annat ingå i den pantsatta egendomen.
Om panthavaren, med härskarens tillstånd, på grund av pantsättarens frånvaro eller vägran står för kostnaderna för den pantsatta egendomen, ska detta vara en fordran för den som burit kostnaderna, som en skuld hos pantsättaren.
Den pantsatta egendomen är en anförtrodd egendom: Den pantsatta egendomen är anförtrodd åt panthavaren. Han behöver inte ersätta den, så länge han inte har gjort sig skyldig till överträdelse. Detta är Imam Ahmads och al-Shafi’is uppfattning.

Pantsättningen består tills skulden är betald: Ibn al-Mundhir sade: Alla de lärdas uppfattningar som jag har bevarat är eniga om att den som pantsätter något mot en ersättning och därefter vill frigöra en del av det pantsatta genom att betala en del av den avtalade ersättningen, inte får göra detta. Han får inte återta det pantsatta förrän han har betalat hela det förfallna beloppet eller befriats från skyldigheten.

När panten övergår ur ägarens besittning: Bland araberna var det sed att när pantsättaren inte kunde betala den skuld som han var skyldig, övergick den pantsatta egendomen ur hans ägo och panthavaren blev dess ägare. Islam förbjöd detta och avskaffade denna sed.

Så snart tidsfristen löper ut är pantsättaren skyldig att betala skulden. Men om han inte betalar skulden och inte heller tillåter att den pantsatta egendomen säljs, ska härskaren tvinga honom att betala skulden eller sälja den pantsatta egendomen. Om den säljs och en del av försäljningspriset blir över, tillhör det ägaren av den pantsatta egendomen. Om priset däremot inte räcker, kvarstår det återstående beloppet som en fordran hos pantsättaren.
Muawiya ibn Abd Allah ibn Ja’far berättar: En man i Medina pantsatte ett hus för en bestämd tidsperiod. Så snart tidsfristen löpte ut sade panthavaren: ”Det här är mitt hus.” Allahs sändebud sade: ”Den pantsatta egendomen kan inte övergå ur pantsättarens ägo. Han får dess nytta och bär dess ansvar.” (Återberättad av al-Shafi’i, al-Ahram och al-Daraqutni.)

Villkor om att panten ska säljas när tidsfristen löper ut: Om man ställer villkoret att panten ska säljas när tidsfristen löper ut, är detta tillåtet. I så fall har panthavaren rätt att sälja den pantsatta egendomen. Imam al-Shafi’i motsatte sig dock detta. Enligt honom är ett sådant villkor ogiltigt.

När upphör pantsättningen?

Så snart den pantsatta egendomen, på panthavarens initiativ, återlämnas till pantsättaren, upphör pantsättningen.

Det trettiosjunde kapitlet: Jordbruk

Jordbrukets förträfflighet: Imam al-Qurtubi säger: Jordbruk är en kollektiv religiös plikt. Därför är det regeringens skyldighet att tvinga och uppmuntra folket att ägna sig åt detta. Att plantera trädplantor omfattas också av jordbruk.

1. al-Bukhari och Muslim har återberättat från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Om en muslim planterar en trädplanta eller odlar en gröda och en människa, ett djur eller en fågel äter något av den, blir det en sadaqa för honom.

2. Imam al-Tirmidhi har återberättat från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Sök er försörjning genom åkerns grödor.

Gemensamt jordbruk eller andelsbruk: Med gemensamt jordbruk avses att överlåta mark till en jordbrukare på villkoret att han får en del av den gröda som produceras, till exempel hälften, en tredjedel eller mer eller mindre, enligt vad båda parterna kommer överens om.

Det gemensamma jordbrukets tillåtlighet: Gemensamt jordbruk är en form av ömsesidigt samarbete mellan markägaren och jordbrukaren. Jordbrukaren kan vara skicklig i jordbruk, men sakna mark. Markägaren kan däremot vara oförmögen att bedriva jordbruk. Därför har islam tillåtit denna ordning som ett uttryck för medkänsla med båda parter.

Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och hans följeslagare bedrev gemensamt jordbruk. al-Bukhari och Muslim har återberättat från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, träffade en överenskommelse med invånarna i Khaybar om jordbruk mot en andel av de frukter och grödor som producerades där. Imam Muhammad al-Baqir säger: Det fanns ingen emigrantfamilj i Medina som inte bedrev jordbruk mot en tredjedel eller en fjärdedel av skörden. Ali, må Allah vara nöjd med honom, Sa’d ibn Malik, Abdullah ibn Mas’ud, Umar ibn Abd al-Aziz, Qasim, Urwa samt ättlingarna till Abu Bakr, Umar, Ali och Ibn Sirin bedrev gemensamt jordbruk. (al-Bukhari)

I al-Mughni sägs det: ”Detta är en välkänd sak. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gjorde detta fram till sin död; därefter gjorde de rätt vägledda kaliferna detta fram till sin död, och sedan gjorde deras ättlingar det också.” I Medina fanns ingen bland Ahl al-Bayt som inte gjorde detta. Även Allahs sändebuds hustrur gjorde detta efter honom. Det är inte heller tillåtet att upphäva en sådan praxis. En rättslig bestämmelse i sharia kan nämligen endast upphävas under Allahs sändebuds livstid, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Hur skulle det kunna vara tillåtet att upphäva en handling som Allahs sändebud utförde fram till sin död, som därefter hans kalifer utförde och som följeslagarna var eniga om, utan att någon av dem motsatte sig den? Om den hade upphävts under Allahs sändebuds livstid, hur kunde han då utföra denna handling efter att den hade upphävts? Och hur kunde detta upphävande förbli så dolt att inte ens hans kalifer kände till det? Ändå är händelsen i Khaybar och deras handlingar där allmänt kända. Var fanns den som återberättade upphävandet, så att han nämnde det och informerade dem om saken?

Svar på haditherna om förbudet mot gemensamt jordbruk: Zayd ibn Thabit bemötte det som Rafi ibn Khadij återberättat, nämligen att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förbjöd gemensamt jordbruk, genom att säga att förbudet endast utfärdades i syfte att lösa en tvist. Han sade:

Må Allah förlåta Rafi ibn Khadij. Vid Allahs ed, jag känner till denna hadith bättre än han. Två ansarier hade hamnat i gräl och kom till Allahs Sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser. Han sade: ”När er situation är sådan, ska ni inte arrendera ut åkrar på delningsbasis.” Rafi hörde endast den sista delen: ”Ni ska inte arrendera ut åkrar på delningsbasis.” (Abu Dawud, an-Nasa’i)

Även Ibn Abbas vederlade Rafi ibn Khadijs uttalande och förklarade det med att Sändebudet, över honom vare Allahs frid och välsignelser, utfärdade detta förbud endast för att uppmana till sådant som är fördelaktigt. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs Sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, förbjöd inte gemensamt jordbruk eller arrende på delningsbasis. Han befallde endast människor att visa medkänsla med varandra och sade:”

Den som äger mark ska själv bruka den eller låta sin broder bruka den. Om han vägrar, ska han själv behålla sin mark.

Amr ibn Dinar, må Allah vara nöjd med honom, sade: Jag hörde Ibn Umar säga: ”Vi såg inget fel med att bruka mark på delningsbasis, tills Rafi ibn Khadij sade att Allahs Sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, hade förbjudit det. Senare nämnde jag Rafis berättelse för Tawus. Tawus sade: ’Den av dem som hade störst kunskap’ (det vill säga Ibn Abbas) ’sade: Det är bättre att överlåta sin mark till någon än att fastställa en bestämd avgift eller ta ut arrende för den.’” (De fem autentiska hadithsamlingarna)

Att arrendera mark mot pengar: Gemensamt jordbruk eller arrende på delningsbasis är tillåtet mot pengar, spannmål eller någon annan egendom.

Hanzala ibn Qays, må Allah vara nöjd med honom, sade: Jag frågade Rafi ibn Khadij om att arrendera mark. Han sade: Allahs Sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, förbjöd det. (Troligen syftade han på arrende mot en andel av skörden.) Jag frågade: ”Och mot guld eller silver?” Han svarade: ”Om det är mot guld eller silver finns det inget att invända mot.” (De fem återstående autentiska hadithsamlingarna, med undantag för at-Tirmidhi)

Detta är uppfattningen hos vissa lärda inom malikitiska och shafiitiska rättsskolorna samt hos imam Ahmad. Imam an-Nawawi sade: ”Detta är den starkaste uppfattningen.”

Ogiltigt arrende på delningsbasis: Vi har redan sagt att giltigt arrende på delningsbasis innebär att någon får bruka marken på villkor att ägaren får en tredjedel eller en fjärdedel av den frambringade skörden. Det innebär att storleken på hans andel förblir obestämd. Men om hans andel fastställs, exempelvis genom att en bestämd mängd av den frambringade skörden anges, eller genom att en bestämd del av markens yta fastställs och skörden från just denna del ska tillfalla ägaren medan resten tillfaller brukaren eller delas mellan dem, är ett sådant arrende på delningsbasis ogiltigt. Det lämnar utrymme för oklarhet och bedrägeri och medför risk för tvister och osämja.

Imam al-Bukhari återger att Rafi ibn Khadij sade: ”Vi var de som ägde mest jordbruksmark i Medina. Vi arrenderade ut marken mot att en bestämd del av den skulle tillfalla markägaren. Ibland gav den delen skörd medan resten låg obrukad, och ibland låg den delen obrukad medan resten gav skörd. Till slut förbjöds vi att bedriva sådan jordbruksdelning.” Det har också återberättats från Rafi ibn Khadij att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Hur brukar ni era åkrar?” Vi svarade: ”Vi arrenderar ut åkrarna mot en fjärdedel av skörden samt några wasq dadlar och korn.” Han sade: ”Gör inte det.”

Imam Muslim återger från Rafi ibn Khadij, må Allah vara nöjd med honom: ”Under Allahs sändebuds ﷺ tid arrenderade människor ut mark mot det som växte vid diken och vattenreservoarer. Då förstördes en del av skörden medan en annan del förblev oskadd. Människorna hade inget annat än denna arrenderade mark. Därför förbjöd Allahs sändebud ﷺ dem att göra detta.”

Att odla upp obrukad mark: Förklaring: Att odla upp obrukad mark innebär att göra mark som tidigare inte hade odlats eller använts brukbar och lämpad för bebyggelse eller odling.

Uppmuntran till detta: Islam vill att människor ska utvidga den odlingsbara marken, sprida sig över jorden och odla upp obrukad mark. Genom detta ökar deras tillgångar och välstånd. Och

på så sätt blir de välbärgade och starka. Därför uppmuntrar islam människor att odla upp obrukad mark och dra nytta av dess möjligheter. Allahs sändebud ﷺ sade:

1. ”Den som odlar upp obrukad mark, den tillhör honom.” (Abu Dawud, al-Nasa’i, al-Tirmidhi).

2. Urwa, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jorden tillhör Allah och tjänarna tillhör Allah. Den som ger liv åt död mark har företräde till rätten över den. Detta har de förmedlat till oss från Allahs sändebud ﷺ, samma personer som förmedlade bönen till oss.”

3. ”Den som ger liv åt död mark får en belöning för detta. Det som djur, fåglar och insekter äter därifrån räknas som en välgörenhetshandling för honom.” (al-Nasa’i).

4. Hasan ibn Samura, må Allah vara nöjd med honom, sade att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som uppför en mur på mark blir dess ägare.” (Det vill säga: obrukad mark.) Abu Dawud.

5. Asmar ibn Mudarris sade: Jag kom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och svor trohetseden till honom. Han sade: ”Den som tar något i besittning som ingen muslim tidigare har tagit i besittning, det tillhör honom.” När människorna hörde detta började de inhägna sina respektive marker.

Villkor för att odla obrukad mark: För att mark ska betraktas som obrukad måste den ligga långt från bebyggelse, så att den inte räknas som en del av denna bebyggelse. Vad som utgör ett tillräckligt avstånd från bebyggelsen avgörs enligt sedvänja och rådande bruk.

Härskarens tillstånd: De rättslärda är eniga om att det räcker att odla obrukad mark för att bli dess ägare. Det råder dock oenighet om huruvida härskarens tillstånd är ett villkor. De flesta lärda säger: Härskarens tillstånd är inget villkor. Så snart någon odlar obrukad mark blir han dess ägare, även utan härskarens tillstånd. När en tvist uppstår och härskaren åtar sig att avgöra den, är det härskarens plikt att fastställa odlarens rätt.

Imam Abu Dawud återberättar genom Saʿid ibn Zayd att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som odlar obrukad mark, den marken tillhör honom.”

Imam Abu Hanifa sade: ”Genom att odla mark kan man bli dess ägare. Men härskarens tillstånd och godkännande är ett villkor.”

Enligt Malik finns det en skillnad mellan mark som ligger långt från bebyggelse och mark som ligger intill bebyggelse. Om den ligger intill krävs härskarens tillstånd. Om den ligger långt bort krävs inget tillstånd, och odlaren blir dess ägare.
När upphör äganderätten?: Om någon beslutar att odla viss mark, markerar den genom att resa en flagga eller omgärdar den med en mur, men därefter inte gör något för att odla den eller göra den brukbar, upphör hans äganderätt till den efter tre år.

Salim ibn Abdallah sade: En dag höll Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, ett tal i Egypten: ”Den som odlar obrukad mark, den marken ska tillhöra honom. Men om han lägger beslag på marken utan att odla den, ska han efter tre år inte längre ha någon äganderätt till den.” Detta berodde på att många lade beslag på mark utan att odla den.
Tawus sade: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den ursprungliga marken tillhör Allah och Hans sändebud, och därefter er. Den som odlar obrukad mark, den marken tillhör honom. Den som endast lägger beslag på marken ska efter tre år inte längre ha någon äganderätt till den.”

Den som utan ägarens vetskap odlar mark som tillhör någon annan: Under Umar ibn al-Khattabs och Umar ibn Abd al-Azizs, må Allah vara nöjd med dem, tid gällde följande bruk: Om någon odlade mark i tron att den saknade ägare, och en annan därefter kom och bevisade att marken tillhörde honom, fick den som gjorde anspråk på äganderätten välja mellan två alternativ: antingen lösa ut marken från odlaren genom att betala honom ersättning för hans arbete, eller ta emot markens värde och överlåta marken till honom. Det är om detta som Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som odlar obrukad mark, den tillhör honom. Den orättfärdiges svett berättigar honom inte till någon ersättning.”

Tilldelning av mark, vattenreservoarer och gruvor: Om en rättvis härskare bedömer det som gagneligt, får han tilldela vissa personer mark, gruvor eller vattenreservoarer. (Om det inte är gagneligt är det inte tillåtet att göra det enbart av nepotistiska skäl.)

Sändebudet, frid vare med honom, och de efterföljande kaliferna gjorde detta. Beviset för det framgår av följande hadither:

1. Abd ar-Rahman ibn Awf sade: Guds Sändebud, frid vare med honom, och Umar ibn al-Khattab tilldelade mig viss mark. Senare gick az-Zubayr till Umars anhöriga och köpte deras andel av dem. Därefter sade han till Uthman:

Abd ar-Rahman ibn Awf hävdar att Guds Sändebud, frid vare med honom, och Umar ibn al-Khattab tilldelade honom den och den marken. Men jag har köpt Umars efterkommandes andel. Uthman, må Allah vara nöjd med honom, sade: Abd ar-Rahmans uppgift är korrekt. (Ahmad)

2. Alqama ibn Wa’il sade: Guds Sändebud, frid vare med honom, tilldelade honom ett stycke mark i Hadramawt.

3. Umar ibn Dinar sade: När Guds Sändebud, frid vare med honom, kom till Medina, tilldelade han Abu Bakr och Umar, må Allah vara nöjd med dem, mark.

4. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Guds Sändebud, frid vare med honom, tilldelade Bilal ibn al-Harith låg- och högland vid havskusten. – Ahmad, Abu Dawud.

Imam Abu Yusuf sade: Dessa hadither visar att Guds Sändebud, frid vare med honom, tilldelade många personer mark, och att de efterföljande kaliferna också gjorde sådana tilldelningar. Om detta uttryckte omtanke om islam och bidrog till att bygga upp landet, ansåg Guds Sändebud, frid vare med honom, det vara gagneligt. Kaliferna tilldelade också mark till den person om vilken de visste att han skulle bidra till islams utveckling och välstånd samt skada islams fiender. Kaliferna gjorde detta eftersom de ansåg det vara gott; annars skulle de inte ha gjort det.

Att återta mark från den som låter den ligga obrukad: Härskaren får endast upplåta mark i allmänhetens intresse. När det bevisas att den som fått marken upplåten i sitt namn har låtit den ligga obrukad i stället för att odla den, ska marken återtas från honom.

a. Amr ibn Shuayb återberättar från sin far: Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade upplåtit viss mark åt några personer ur stammarna Muzayna eller Juhayna. Men de odlade inte denna mark. Senare odlade en annan stam den. Då framförde Zuhani- eller Muzani-folket sitt klagomål mot dem inför Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom. Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: Om det var jag eller Abu Bakr som hade gett er marken, skulle jag ha återlämnat den till er. Men detta är mark som Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade gett. Sedan sade han: Om någon låter sin mark ligga obrukad i tre år och någon annan därefter odlar den, har den senare odlaren större rätt till marken.

b. Bilal, far till al-Harith ibn Bilal al-Muzani, sade: Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, upplät hela området al-Aqiq åt honom. När Umars, må Allah vara nöjd med honom, tid kom sade han till Bilal: Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, upplät inte denna mark åt dig för att du utan nytta skulle hålla den undan från folket och behålla den för dig själv. Han upplät den åt dig för att du skulle använda den. Ta därför från denna mark det du kan odla och återlämna resten.

Det trettioåttonde kapitlet: Ijara eller uthyrning

Definition: Enligt shariah-språkbruket kallas ett avtal ijara eller uthyrning när det garanterar att man får nyttan av eller tjänsten från något mot en bestämd hyra. Enligt denna definition är det inte tillåtet att hyra ett träd för att dra nytta av dess frukt. Detta eftersom trädet inte är en tjänst eller nytta, utan en källa till tjänsten. På samma sätt är det inte tillåtet att hyra ut eller hyra guld, silver, livsmedel eller något som lämnas eller tas emot genom mätning eller vägning. Orsaken är att själva föremålet i detta fall kommer att förbrukas när man använder dess tjänst. Av samma anledning är det inte tillåtet att hyra ut eller hyra en ko, get eller kamelko för att dricka dess mjölk. Syftet med ijara är nämligen att äga en tjänst eller nytta. I detta fall förvärvar man däremot äganderätten till mjölken, vilket inte är en tjänst eller nytta. En tjänst kan ibland erhållas från ett föremål, exempelvis boendetjänsten från ett hus och transporttjänsten från ett fordon. Ibland erhålls tjänsten från arbete, exempelvis arbete utfört av ingenjörer, murare, målare och liknande. Ibland erhålls den också genom en persons arbete, exempelvis genom tjänare.

Den som äger tjänsten och hyr ut den kallas uthyrare, medan den som tar emot tjänsten kallas hyrestagare. Det föremål vars tjänst hyrs kallas det uthyrda, och ersättningen för tjänsten kallas hyra.

När ijara-avtalet är giltigt fastställs hyrestagarens rätt att ta emot tjänsten eller äganderätten till tjänsten. För uthyraren fastställs äganderätten till hyran eller rätten att ta emot hyran. Detta beror på att det är ett bytesavtal.

Ijaras eller uthyrningens laglighet: Uthyrningens laglighet är fastställd genom Koranen, sunna och konsensus.

a. I den heliga Koranens sura az-Zukhruf, vers 32, säger den Allsmäktige Allah:

أهم يَقْسِمُون رحمت ربك – لحن قسمنا بينهم معيشتهم في الحيوة الدنيا ورفعنا بَعْضَهُمْ فَوق بعض ترمس ليَأْهِلَ بَعْضُهُمْ بَعْضاً سخريا ، ورحمت ربك غير مما يجمعونه

Är det de som fördelar din Herres nåd? Det är Vi som fördelar deras försörjning mellan dem i det jordiska livet och upphöjer några av dem över andra i rang, så att de kan låta varandra utföra arbete. Din Herres nåd är bättre än det de samlar ihop.

b. I sura al-Baqarah, vers 233, säger Allah:

وإِنْ أَرَدْتُمْ أَن تَسْتَرْضِعُوا أَوْلَادَكُمْ فَلَا جُنَاحَ عَلَيْكُمْ إِذَا سَلَّمْتُمْ مَا أَتَيْتُمْ بِالْمَعْرُوفِ ، وَاتَّقُوا اللَّهَ وَاعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيرَه

Om ni överlämnar det som ni enligt sed och överenskommelse ville ge, är det ingen synd för er om ni vill låta era barn ammas av en amma. Frukta Allah och vet att Allah ser allt vad ni gör.

c. Allah säger i sura al-Qasas, verserna 26 och 27:

قَالَتْ إِحْدهُمَا يَأْتِي اسْتَاخِرَهُ وَإِن غَيْرَ مِن اسْتَاجَرْتَ الْقَوِي الْآمِينَ قَالَ إِنِّي أَرِيدَ أَنْ أَنْكِحَلَكَ إِحْدَى ابْنَتَيْ مُتَيْنِ عَلَى أَنْ تَاجَرَ لِي تَمْنِي مِجَعَ : فَإِنْ أَتْمَسَ عَمْرًا فَمِنْ عِنْدِكَ ، وَمَا أَرِيدُ أَنْ احق عَلَيْكَ مَا سَتَجِدُ لِي إِنْ شَاءَ

اللهُ مِنَ الصَّلِحِينَ

En av de två döttrarna sade: ”Far, anställ honom, för den bäste du kan anställa som arbetare är den som är stark och pålitlig.” Han sade till Moses: ”Jag vill gifta bort en av dessa två döttrar med dig på villkor att du arbetar för mig i åtta år. Om du fullbordar tio år är det av fri vilja från din sida. Jag vill inte göra det svårt för dig. Om Allah vill kommer du att finna mig god mot dig.”

Följande hadither är också värda att beakta:

1. Imam al-Bukhari återger: Allahs Sändebud anställde en man vid namn Abdullah ibn al-Ariqit från Banu Dail. Han var en skicklig vägvisare.

2. Imam Ibn Majah återger att Allahs Sändebud sade: ”Ge arbetaren hans lön innan hans svett har torkat.”

3. Imam Ahmad, Abu Dawud och an-Nasa’i återger från Sa‘d ibn Abi Waqqas: ”Jag brukade arrendera mark i utbyte mot den skörd som växte vid min kanal. Men Allahs Sändebud förbjöd mig att göra detta och befallde att man skulle arrendera mot guld eller silver.”

4. Imam al-Bukhari och Muslim återger från Ibn Abbas att Allahs Sändebud sade: ”Låt dig koppas och ge koppningsmannen hans lön.”

Dessutom är hela den muslimska ummaheten enig om att ijarah är tillåtet. Den invändning som framförts av några få lärda mot denna konsensus behöver inte beaktas.

Motiveringen till att ijara är giltig: Islam har gjort ijara, det vill säga uthyrning, tillåten eftersom den är mycket nödvändig för människorna. För att bo behöver människor bostäder. För arbete behövs tjänare eller anställda. För transport behövs lastdjur eller fordon, för jordbruk behövs mark och för ekonomiska behov behövs utrustning. Det är billigare att skaffa alla dessa nödvändiga saker genom hyra än genom köp.
De grundläggande delarna i ett ijara- eller hyresavtal: Ett ijara- eller hyresavtal ingås genom två uttryck med innebörden ”jag hyr ut” och ”jag hyr”, eller genom liknande uttryck. Det ena utgör ijab, det vill säga erbjudandet, och det andra qabul, det vill säga godkännandet.

Villkor för uthyraren och hyrestagaren: Ett nödvändigt villkor för uthyraren och hyrestagaren är att båda är vid sina sinnens fulla bruk och tillräckligt förståndiga för att förstå rätt och fel samt fördelar och nackdelar. Om den ena är sinnessjuk eller ett oförståndigt barn är avtalet inte giltigt.

Villkor för ett giltigt ijara- eller hyresavtal: Följande villkor är nödvändiga för att ijara eller hyra ska vara giltig:

1. Både uthyraren och hyrestagaren måste samtycka frivilligt. Om någon av dem tvingas att hyra ut eller hyra genom tvång är hyran inte giltig. Allah säger:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَأْكُلُوا أَمْوَالَكُمْ بَيْنَكُرْ بِالْبَاطِلِ إِلَّا أَن تَكُونَ تِجَارَةٌ عَنْ تَرَاضٍ مِنْكُمْ قَفَ وَلَا تقتلوا انفسكُمْ طَ إِنَّ اللَّهَ كَانَ بِكُمْ رَحِيمًا

”Troende! Förtär inte varandras egendom på ett orättmätigt sätt. Men det är tillåtet för er att bedriva handel med varandras samtycke.” (Sura 4 an-Nisa: vers 29)

2. Man måste ha tydlig kunskap om den nyttighet som avtalet ingås för att erhålla, så att ingen tvist uppstår. Kunskap som förebygger tvister uppnås genom att se det föremål som hyrs ut, genom att beskriva föremålet om fullständig kunskap kan erhållas genom en beskrivning, genom att ange hyrestiden – till exempel en månad, ett år eller kortare eller längre – samt genom att beskriva nyttigheten.

3. Det föremål vars nyttighet avtalet gäller måste enligt lag och i praktiken kunna överlåtas. Vissa lärda har lagt till detta villkor. De anser att det enligt detta villkor inte är tillåtet att hyra ut en gemensamt ägd egendom utan delägarens medverkan, eftersom den inte kan överlåtas. Detta är imam Abu Hanifas och imam Zufars uppfattning.

Men enligt de flesta rättslärda är det tillåtet att hyra ut och hyra gemensamt ägda saker utan delägarens medverkan. Även gemensamt ägda saker har nämligen användningsområden och nyttigheter. Det är möjligt att överlåta saken genom att först avskilja delägarens andel eller genom ett avtal om att tillhandahålla en del av nyttan i proportion till hans andel, på samma sätt som vid köp och försäljning. I själva verket är ijara också en form av försäljning. Om nyttan inte är välkänd och exakt fastställd blir hyresavtalet ogiltigt.

4. Det som hyrs ut måste kunna överlämnas och det måste vara möjligt att dra nytta av det. Därför är det inte giltigt att hyra ut ett djur som har rymt, eftersom det inte kan överlämnas. På samma sätt är det inte giltigt att hyra ut ofruktbar mark eller ett invalidiserat djur, eftersom den nytta för vilken hyresavtalet ingicks inte kan erhållas från dessa två.

5. Den eftersträvade nyttan måste enligt sharia vara tillåten; den får varken vara förbjuden eller obligatorisk. Därför är det inte tillåtet att ingå hyresavtal för syndiga handlingar, eftersom det är obligatoriskt att avstå från syndiga handlingar.

Om någon anlitar en person för att orättmätigt döda någon, anlitar någon för att leverera vin åt honom, hyr ut ett hus för försäljning av vin eller hyr ut ett hus för hasardspel eller för att bygga en kyrka eller ett tempel, är denna uthyrning ogiltig. På samma sätt är det inte tillåtet att ge en astrolog eller spåman betalning eller dricks för att förutsäga framtiden. Det är nämligen en ersättning för en förbjuden handling och likställs med att olagligen tillskansa sig människors egendom. Det är inte heller tillåtet att anlita någon för bönen eller fastan, eftersom detta är obligatoriska plikter som åligger varje kapabel muslim.

Att ge ersättning för gudstjänsthandlingar: De lärda är oense om att ge ersättning för gudstjänsthandlingar. Den hanafitiska rättsskolans uppfattning är att det inte är tillåtet att ge hyra eller ersättning för gudstjänsthandlingar, såsom att någon mot betalning ber, fastar, utför hajj eller reciterar Koranen och skänker belöningen för detta till betalaren. Det är haram att utföra sådana handlingar mot ersättning. Profeten, över honom vare frid, sade nämligen: ’Recitera Koranen, men ät inte något i utbyte mot den.’ Han sade till Amr ibn al-As: ’Om du utses till böneutropare, ta då ingen ersättning för böneutropet.’ Dessutom utförs varje gudstjänsthandling, när den väl har fullbordats, av den som utför den. Därför är det inte tillåtet att ta någon annans ersättning för den. Sådana företeelser som är vanliga i Egypten, såsom att recitera khatm, tasbih och liknande mot en bestämd ersättning, så att recitatören skänker detta till den avlidnes själ, är inte på något sätt otillåtna enligt sharia; sådana företeelser förekommer också i Bangladesh och andra muslimska länder. De lärda och imamerna bör avstå från detta. När recitatören reciterar för pengar uppstår nämligen ingen belöning alls genom det. Vad ska han då skänka till den avlidne?

De rättslärda säger uttryckligen: Det är haram att ta ersättning för gudstjänsthandlingar. De senare lärda har dock tillåtit att man tar ersättning för att undervisa i Koranen och sprida kunskap om sharia. I den tidiga perioden fick de som utförde dessa uppgifter nämligen bidrag från Bayt al-mal och från de rika, men dessa bidrag finns inte längre. Eftersom de och deras försörjningsberättigade saknar någon annan försörjning, är det tillåtet för dem att ta ersättning för detta arbete, så att de inte hamnar i svårigheter. Om de inte fick ersättning skulle de tvingas ägna sig åt jordbruk, handel, hantverk eller andra yrken, och då skulle antalet förkunnare av Koranen och islam gradvis minska tills de försvann. Då skulle spridningen och utbredningen av kunskap om Koranen och sharia hotas. Därför får de ges ersättning för detta arbete.

De hanbalitiska lärdas uppfattning: Det är inte tillåtet att ge ersättning för böneutropet, iqama, undervisning i Koranen, hadith och fiqh, att företräda någon vid hajj eller att döma i en shariadomstol. Den som utför dessa uppgifter får själv deras belöning. Det är också haram att ta ersättning för dem. De säger: ’Det är dock tillåtet att få sin försörjning från Bayt al-mal eller från en waqf-institution för samhällsnyttiga uppgifter såsom att döma, undervisa i Koranen, hadith och fiqh, sprida kunskap, företräda någon, avlägga vittnesmål och göra böneutrop. Detta är nämligen arbete för det allmänna bästa. Denna försörjning är inte ersättning, utan en statlig försörjning som stöd för gudstjänsthandlingar. Den skadar inte uppriktigheten och hängivenheten i gudstjänsten. Om så vore fallet skulle det inte ha varit tillåtet att ta krigsbyte.’

Malikiernas, shafiiternas och imam Ibn Hazms uppfattning: Det är tillåtet att ta ersättning för att undervisa i Koranen och sprida kunskap om sharia. Detta faller under att anställa en arbetare mot en bestämd ersättning för ett bestämt arbete. Ibn Hazm säger: ’Det är tillåtet att ta månadsvis eller engångsvis ersättning för att undervisa i Koranen, sprida kunskap om sharia, skriva amuletter, skriva Koranen, skriva böcker om islamisk kunskap och liknande arbeten. Det har nämligen inte kommit något uttryckligt förbud mot detta i Koranen eller hadith; tvärtom har det kommit ett tillstånd.’

Följande hadith, som Imam Bukhari har återberättat från Ibn Abbas, stärker Ibn Hazms uppfattning: ”En grupp av Allahs sändebuds följeslagare färdades förbi en vattenreservoar. En person bland dem som bodde vid reservoarens strand blev biten av en orm. En av reservoarens invånare sade: ’Finns det någon bland er som kan utföra ruqya? Det finns nämligen en person i området som har blivit ormbiten.’ Då gick en man dit och reciterade Sura al-Fatiha i utbyte mot ett får. Sedan kom han tillbaka till sina följeslagare med fåret. De ogillade detta och sade: ’Tog du betalning för att recitera Koranen?’ Därefter kom de till Medina och sade: ’O Allahs sändebud, denne man tog betalning för att recitera Allahs bok.’ Allahs sändebud sade: ’Av allt som ni tar betalning för är Allahs bok det som framför allt berättigar till betalning.’”

Precis som juristerna har olika åsikter om att ta betalning för att recitera och undervisa i Koranen, har de också olika åsikter om att ta betalning för hajj, adhan och att leda bönen.

Imam Abu Hanifa och Imam Ahmad säger: Det är inte tillåtet att ta betalning för gudstjänster; enligt denna grundprincip är det förbjudet. Imam Malik säger: Liksom det är tillåtet att ta betalning för att undervisa i Koranen, är det också tillåtet för hajj och adhan. Däremot är det inte tillåtet att ta betalning enbart för att leda bönen. Om någon både leder bönen och gör tjänst som muʾadhdhin är det tillåtet att ta betalning. Denna betalning ska betraktas som ersättning för adhan och för tillsynen eller skötseln av moskén, inte som ersättning för bönen.

Imam al-Shafi’i säger: Det är tillåtet att ta betalning för hajj, men inte för att leda de obligatoriska bönerna. Däremot är det enhälligt tillåtet att ta betalning för att undervisa i aritmetik, handskrift, språk, litteratur, fiqh och hadith samt för att bygga moskéer och madrasor.

Enligt Imam al-Shafi’i är det tillåtet att ta betalning för att tvätta den avlidne, begrava honom och efter begravningen stå vid graven och lära honom trosbekännelsens ord. Imam Abu Hanifa säger: Det är inte tillåtet att betala för att tvätta den avlidne. Däremot är det tillåtet att betala för att gräva graven och bära den döde.

Barberarens inkomst: Barberarens inkomst är inte haram. Allahs sändebud lät nämligen en barberare raka honom och gav honom hans betalning. Imam Bukhari och Imam Muslim har återberättat detta från Ibn Abbas. Om det verkligen hade varit haram skulle han inte ha gett honom betalningen.

Imam al-Nawawi säger: De hadither där ett förbud har nämnts innebär att detta är makruh tanzihi; de uppmuntrar till att inte försörja sig genom lågt ansedda arbeten och till att utföra ädla handlingar.

6. Det sista villkoret är att betalningen ska bestå av en egendom som har ett marknadsvärde och vars värde kan fastställas genom att se den eller genom en beskrivning. Den utgör nämligen ersättningen för tjänsten, och varje ersättning måste vara fastställd. Allahs sändebud sade: ’Den som anställer någon ska tydligt ange hans lön för honom.’ Det är tillåtet att fastställa lönen enligt sedvänjan. Detta har återberättats av Imam Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah, och al-Tirmidhi förklarade det vara autentiskt. Suwaid ibn Qays sade: ’Jag och Mihrama al-Abdi kom till Mecka från marknaden med ett tygstycke. Då kom Allahs sändebud till oss och förhandlade om priset på ett par byxor. Vi sålde byxorna till honom. Bredvid oss vägde en man varor mot betalning. Han sade till honom: ”Väg och låt vågen luta.”’ Här fastställde han ingen särskild ersättning åt honom, utan gav honom betalning enligt sedvänjan.

Imam Ibn Taymiyya säger: ”När någon rider på ryggen av ett lastdjur som leds av en yrkesmässig djurförare, går in på en toalett som drivs av en yrkesmässig toalettföreståndare, låter en yrkesmässig tvättare tvätta hans kläder och en yrkesmässig kock laga hans mat, behöver han inte fråga om ersättningen. Hans ersättning är nämligen redan fastställd.

Vid uthyrning och inhyrning eller vid anställning ska sedvanan följas när ersättningen fastställs. Detta bevisas av vers 6 i sura at-Talaq:

فإن أَرْضَعْنَ لَكُمْ لَا تُوَمَنْ أَجُورَهُنَّ

”Om de ammar era barn, ska ni ge dem deras ersättning.”

I versen befaller Allah att ersättning ska betalas så snart de har ammat barnet. Och det är välkänt att ersättningen fastställs enligt sedvanan.

Villkor om omedelbar eller uppskjuten betalning av ersättningen: Enligt den hanafitiska rättsskolan blir ersättningen inte förfallen enbart genom att avtalet har ingåtts. Om båda parterna är överens är det tillåtet att betala hela ersättningen eller hyran, eller en del av den, omedelbart eller senare. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade:

”Muslimer ska göra affärer på grundval av de villkor som de har kommit överens om sinsemellan.” Om parterna inte har kommit överens om omedelbar eller uppskjuten betalning, blir det obligatoriskt att betala den omedelbart efter att den fastställda perioden har löpt ut. Om någon exempelvis hyr ut ett hus för en månad, ska hyran betalas så snart månaden har gått. Om hyra eller lön har fastställts för att ett visst arbete ska utföras, ska den betalas så snart arbetet är slutfört. Om avtalet har ingåtts utan något sådant villkor ska, enligt imam Abu Hanifa, lönen eller hyran betalas avbetalningsvis i proportion till den erhållna tjänsten. Imam ash-Shafi‘i och Ahmad säger: Hyran blir förfallen så snart avtalet har ingåtts. När uthyraren överlämnar det uthyrda till hyrestagaren får han rätt till hela hyran. Genom hyresavtalet har han nämligen blivit ägare till nyttan av hela tjänsten, och betalningen av hyran är nödvändig för att det uthyrda ska överlämnas till honom.
När blir ersättningen eller hyran förfallen? Hyran eller ersättningen blir förfallen vid följande tidpunkter:

1. Så snart arbetet är slutfört. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Ge arbetaren hans lön innan hans svett har torkat.” – Ibn Majah.

2. Om hyresavtalet har ingåtts beträffande ett visst föremål förfaller hyran först efter att föremålet har kommit till användning. Om föremålet förstörs innan ens någon del av den fastställda hyrestiden har förflutit, upphävs hyresavtalet.

3. Om så lång tid av hyrestiden har förflutit att det varit möjligt att till fullo använda det hyrda föremålet, förfaller den fastställda hyran till betalning, oavsett om hela nyttan faktiskt har utnyttjats eller inte.

4. Om betalningen faktiskt erläggs omedelbart eller om båda parter kommer överens om omedelbar betalning.

Om det berörda föremålet förstörs i ett avtal om anställning: När arbetaren utför arbetet under arbetsgivarens ägande eller i hans närvaro har han rätt till sin lön så snart arbetet är slutfört, eftersom han arbetar under arbetsgivarens uppsikt. Så snart han slutför ett arbete överlämnas det till arbetsgivaren. Men om arbetet fortfarande är i arbetarens besittning och det berörda föremålet förstörs medan det är i hans händer, får han ingen ersättning, eftersom han inte har överlämnat sin tjänst. Detta är al-Shafiʿis och hanbaliternas uppfattning.

Att anlita en ammande kvinna: Det är inte tillåtet för en man att anlita sin hustru för att amma det barn som hon själv har fött. Detta är nämligen en skyldighet som åligger hustrun inför Allah. (Detta är de tre imamernas uppfattning. Imam Malik har dessutom tillagt att hustrun kan tvingas att utföra detta arbete. Om hon däremot tillhör en förnäm samhällsklass, vars likar inte brukar göra detta, är saken annorlunda. Enligt Imam Ahmad är det tillåtet att tvinga henne även om hon tillhör den förnäma samhällsklassen.) Det är tillåtet att anställa en annan ammande kvinna än modern mot en fastställd ersättning. Det är också tillåtet att anställa en ammande kvinna mot mat och kläder. Om ersättningens storlek i detta fall är okänd uppstår tvister och meningsskiljaktigheter. Enligt sedvänjan behandlas ammande kvinnor generöst för barnets bästa.

Det är dock ett villkor att amningsperioden är känd, att det berörda barnet identifieras genom att man ser det och att platsen för amningen fastställs. Allah säger:

وإِنْ أَرَدْتُمْ أَن تَسْتَرْمِعُوا أَوْلَادَكُر فَلَا جُنَاحَ عَلَيْكُمْ إِذَا سَلمْتُمْ مَا أَتَيْتُرْ بِالْمَعْرُوفِ مَا وَاتَّقُوا اللَّهَ واعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيرٌ

‘Om ni överlämnar det som ni enligt sedvanan har åtagit er att ge, finns det ingen synd för er om ni vill låta någon annan amma era barn. Frukta Allah och vet att Allah ser fullkomligt allt vad ni gör.’ (Sura al-Baqarah, vers 233)

En ammas arbete hör till kategorin personlig tjänst. Därför är det inte tillåtet för henne att amma något annat barn.

Det är obligatoriskt för amman att amma barnet och samtidigt bada det, tvätta dess kläder, laga dess mat och utföra allt annat som barnet behöver. Barnets far ansvarar däremot för alla kostnader för att tillhandahålla mat, parfymer, olja och andra nödvändiga saker åt barnet. Om barnet eller amman avlider upphör hyres- eller anställningsavtalet. Om amman avlider omöjliggörs den önskade tjänsten, och om barnet avlider kan den önskade tjänsten inte heller utföras.

Giltigheten av anställning mot mat och kläder: De lärda är oeniga om det är tillåtet att anställa en tjänare enbart mot mat och kläder. De som anser det vara tillåtet åberopar följande hadith som bevis: Imam Ahmad och Ibn Majah återberättar att Utba ibn Nudr sade: ”Vi satt hos Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Då reciterade han sura al-Qasas. När han kom till berättelsen om Musa, frid vare med honom, sade han: ’Musa, frid vare med honom, arbetade som lönarbetare i åtta eller tio år för att skaffa mat åt sig och bevara sin kyskhet.’” Denna hadith har också återberättats från Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, Umar, må Allah vara nöjd med honom, och Abu Musa, må Allah vara nöjd med honom. Malikitiska och hanbalitiska rättsskolan har samma uppfattning. Enligt Abu Hanifa får man mot mat och kläder endast anställa en amma, inte en tjänare.

Imam al-Shafi’i, Abu Yusuf och Muhammad säger att detta inte är tillåtet på grund av oklarheten och osäkerheten. Enligt den malikitiska rättsskolan får man, om detta är brukligt, även anställa en tjänare mot mat och kläder. De säger: Om arbetsgivaren säger: ”Skörda min gröda, så ger jag dig hälften av den”, eller: ”Baka bröd eller framställ olja”, är det tillåtet om han genast ger honom hälften. Men om han menar att hälften av den gröda som kommer att skördas ska ges, är det inte tillåtet eftersom mängden är okänd.

Att arrendera mark: Det är också tillåtet att arrendera mark. Det är dock ett villkor att det tydligt anges om ändamålet är att odla grödor, plantera träd, bygga ett hus eller något annat. Om ändamålet är jordbruk måste det anges vilken gröda som ska odlas. Om jordägaren däremot tillåter arrendatorn att odla vad han vill, får han odla vilken gröda som helst. Om dessa villkor inte uppfylls blir arrendeavtalet ogiltigt, eftersom nyttan av marken varierar beroende på vad som byggs eller odlas på den. Grödan som odlas på marken kan till exempel vara av olika slag. Arrendatorn får odla en annan gröda än den som parterna kom överens om, under förutsättning att den nya grödan inte orsakar större skada än den gröda som de var överens om, utan lika stor eller mindre skada. Imam Dawud säger: Han har ingen rätt att odla något annat än den gröda som parterna kom överens om.

Att hyra djur: Det är också tillåtet att hyra djur. Ett villkor för detta är dock att tiden, platsen och ändamålet med hyran – såsom transport eller ridning – samt vem som ska rida och vad som ska transporteras, anges. Om ett djur som hyrts för ridning eller transport dör, och det redan vid hyrestillfället hade ett fel som sedan ledde till dess död, ska hyresavtalet anses ha upphört. Om det däremot inte hade något fel och ändå dog, upphör inte hyresavtalet.

Om det dör måste hyresvärden tillhandahålla ett nytt djur och får inte häva avtalet. Han hade nämligen hyrt ut det efter att ha åtagit sig att tillhandahålla en viss tjänst, och han har ännu inte blivit oförmögen att tillhandahålla den tjänst som avtalet kräver. De rättslärda inom de fyra rättsskolorna är eniga om detta.

Att hyra ett hus för boende: När man hyr ett hus för boende blir det tillåtet för arrendatorn att bo i huset, vare sig han själv bor där eller låter någon annan bo där som lån eller mot hyra. Villkoret är dock att den som bor där inte försvagar eller skadar husets grund, såsom en smed skulle kunna göra. Det är hyresvärdens skyldighet att låta arrendatorn dra full nytta av huset enligt sedvänjan.

Att hyra ut det hyrda vidare: Det är tillåtet för hyrestagaren att hyra ut det hyrda föremålet vidare. Om det hyrda föremålet är ett djur är villkoret för vidareuthyrning att det arbete för vilket djuret först hyrdes ska vara samma som eller likna det arbete för vilket det hyrs ut senare, så att djuret inte skadas. Efter att ha tagit det hyrda föremålet i sin besittning får han hyra ut det vidare till samma, lägre eller högre hyra.

Om det hyrda föremålet går förlorat: Det hyrda föremålet är anförtrott i hyrestagarens hand, eftersom han har hyrt det för att få den tjänst han har rätt till. Om det förstörs är han inte ansvarig för att föremålet gått förlorat, såvida inte hans försummelse eller överträdelse i fråga om underhållet har orsakat det. Om någon hyr ett djur för ridning och därefter kontrollerar det med tyglar på sedvanligt sätt, är han inte ansvarig för detta.

Det trettionionde kapitlet: Arbetare eller tjänare

Särskild arbetare: Den som anställs för att arbeta under en bestämd tidsperiod kallas särskild arbetare. Om tiden inte fastställs blir anställningen ogiltig. I ett sådant fall har både den anställde och arbetsgivaren rätt att säga upp avtalet när de vill. Om en arbetare överlämnar sig åt en arbetsgivare för att arbeta under vilken tidsperiod som helst, ska han för den period han arbetar få samma lön som andra arbetare på motsvarande nivå får.

En särskild arbetare får under den period för vilken han har avtalat att arbeta med sin arbetsgivare inte utföra något arbete åt någon annan. Om han gör det ska hans lön minskas i proportion till det arbete han utfört. När han ställer sig till tjänst och inte avstår från det arbete för vilket han anställts, ska han få full lön. På samma sätt ska arbetaren få full lön om arbetsgivaren avskedar honom före den period som fastställts i avtalet, vilket båda parter samtyckt till, utan att det finns någon giltig orsak till avskedandet. Om arbetaren exempelvis blir oförmögen att arbeta eller drabbas av en sjukdom som gör honom oförmögen att arbeta, ska detta inte räknas som en giltig orsak till avskedande. Men om det finns en brist hos arbetaren eller han visar sig vara oförmögen och arbetsgivaren därför avskedar honom, har han endast rätt till lön för den tid han arbetat. Arbetsgivaren är då inte skyldig att betala full lön. Den särskilda arbetaren liknar en förvaltare. Det arbete som anförtrotts honom är en förtroendesak i hans hand. Om något skadas genom hans överträdelse eller försummelse är han ansvarig för det och skyldig att ersätta skadan. Om han inte har gjort sig skyldig till överträdelse eller försummelse är han inte ansvarig.

Gemensam eller kollektiv arbetare: En gemensam eller kollektiv arbetare är en person som arbetar för olika personer, så att alla drar nytta av hans tjänst, såsom en målare, skräddare, smed eller snickare. Om någon anställer en sådan person har han inte rätt att hindra honom från att utföra arbete åt andra. En sådan arbetare har inte rätt till lön annat än för arbete som han utfört. Det råder oenighet om huruvida en sådan arbetare är skyldig att ersätta något som skadas i hans hand.

Ali, må Allah vara nöjd med honom, Umar, må Allah vara nöjd med honom, domaren Shurayh, imam Abu Yusuf, imam Muhammad och de malikitiska juristerna säger: Om något skadas genom honom, trots att han inte gjort sig skyldig till överträdelse eller försummelse, är han skyldig att ersätta skadan, så att människors egendom och intressen skyddas och bevaras. Imam al-Bayhaqi berättar att Ali, må Allah vara nöjd med honom, brukade ålägga byggare och målare att ersätta skador och sade: ”Utan detta går det inte att få människor att bättra sig.” Imam al-Shafi’i, må Allah förbarma sig över honom, berättar att Shurayh brukade ålägga målare att ersätta skador. Han ålade även en målare att ersätta en skada vars hus hade brunnit ned. Denne sade: ”Ålägger du mig att ersätta skadan trots att mitt hus har brunnit ned?” Shurayh sade: ”Om din motparts hus hade brunnit ned, skulle du då avstå från den lön som du hade rätt till från honom?”

Imam Abu Hanifa och Ibn Hazm säger att han inte är ansvarig för skadan om han inte är skyldig till överträdelse eller försummelse. Detta är den korrekta uppfattningen enligt de hanbalitiska och shafiitiska rättsskolorna.

Imam Hazm säger: Ingen anställd, vare sig en enskild eller en kollektiv sådan, är ansvarig om han inte har orsakat skada genom försummelse eller överdrift.

Upphävande eller avslutande av hyres- eller anställningsavtal: Ingen av de två parterna har rätt att upphäva hyres- eller anställningsavtalet, eftersom detta är ett utbytesavtal. Det får dock upphävas om något inträffar som gör ett upphävande nödvändigt, till exempel om en defekt upptäcks. Om den hyrda egendomen fortfarande är oskadad upphör hyran inte om någon av de två parterna avlider. I så fall träder arvingarna i den avlidnes ställe, oavsett om den avlidne var hyresvärd eller hyrestagare. Hanafi, zahiriterna, al-Shaʿbi, al-Thawri och Layth ibn Saʿd har emellertid en motsatt uppfattning.

Enligt Imam Malik och Imam Ahmad upphör hyresavtalet inte om hyresvärden säljer den uthyrda egendomen till hyrestagaren eller till någon annan. Om köparen är någon annan än hyrestagaren får han ta den köpta egendomen i sin besittning när hyresavtalets löptid har gått ut. (Imam Abu Hanifa säger: Egendomen får inte säljas utan hyrestagarens samtycke. Om hyresvärden däremot är skyldig någon pengar och härskaren har gripit honom för att driva in skulden, får han sälja egendomen för att betala tillbaka skulden.)

Hyresavtalet får upphävas av följande orsaker:

1. Om den uthyrda egendomen får en ny defekt medan den är i hyrestagarens besittning, eller om en redan befintlig defekt visar sig.

2. Om den uthyrda egendomen, såsom ett hus eller ett djur, förstörs.

3. Om den person till vilken något har lämnats för uthyrning avlider, till exempel om en skräddare avlider efter att ett tyg har lämnats till honom för att sys. Efter hans död är det nämligen inte möjligt att få arbetet utfört.

4. När den tjänst som egendomen hyrdes för att erhålla har tillhandahållits, eller när det arbete för vilket en arbetare anlitades har slutförts eller avtalstiden har löpt ut. Om det däremot finns ett giltigt skäl som hindrar att avtalet upphävs, ska det inte upphävas. Om exempelvis hyrestiden för mark som hyrts för jordbruk löper ut innan skörden har bärgats, ska marken förbli i hyrestagarens besittning tills skörden är bärgad, och han ska få ersättning för den förlängda tiden enligt den lön som betalas för motsvarande arbete. Vid behov får hyresvärden tvingas att låta hyrestagaren behålla marken under denna förlängda tid, så att han skyddas från den skada som skulle drabba honom om skörden bärgades innan skördetiden infaller.

5. Hanafiterna säger: Om ursäkten även uppstår på hyrestagarens sida, får han häva hyresavtalet. Om han till exempel hyr en butik för sin verksamhet och hans varor därefter brinner upp, blir stulna eller plundras, eller om han blir insolvent, får hyresavtalet hävas.

Återlämnande av det hyrda föremålet: När hyrestiden löper ut är det hyrestagarens skyldighet att återlämna det hyrda föremålet. Om föremålet kan flyttas ska han överlämna det till dess ägare. Om det däremot är mark ska han avlägsna sina möbler därifrån och återlämna den i tomt skick. Om det är jordbruksmark ska den återlämnas utan gröda. Om det finns en ursäkt gäller dock en annan ordning, som tidigare har behandlats. I så fall ska marken förbli i hyrestagarens besittning tills skörden har bärgats.

Enligt hanbaliterna ska hyrestagaren upphöra att använda det så snart hyrestiden löper ut. Han är inte skyldig att återlämna det till ägaren eller bära kostnaderna för återlämnandet, eftersom detta är ett avtal som inte medför något ansvar eller krav på ersättning. De säger:

Efter hyrestidens slut ska föremålet förbli i hyrestagarens förvar som en anförtrodd egendom. Om det förstörs utan att hyrestagaren varit försumlig är han inte skyldig att ersätta det.

Det fyrtionde kapitlet: Mudaraba

Definition och bestämmelser: Det innebär att två parter ingår ett avtal enligt vilket den ena ger den andra pengar för att bedriva handel, och vinsten fördelas mellan dem enligt en andel som de gemensamt har kommit överens om. Detta är enligt enhällig uppfattning tillåtet. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, bedrev mudaraba med Khadidja, må Allah vara nöjd med henne, med hennes pengar och reste med dessa pengar till Syrien före profetskapet. Detta var brukligt under den förislamiska tiden. Islam bekräftade denna affärsform. Hafiz Ibn Hajar säger: Vi är säkra på att denna handelsform var i bruk under Guds sändebuds tid, att han kände till den och lät den bestå efter att ha fått kännedom om den. Annars skulle den inte på något sätt ha varit tillåten.

Det berättas att de två sönerna till Umar ibn al-Khattab, Abdullah och Ubaydullah, gav sig av efter att ha anslutit sig till den expedition som begav sig till Irak. När de återvände träffade de en ståthållare som hade utsetts av Umar, må Allah vara nöjd med honom. Han var Abu Musa al-Ashari, Basras ståthållare. Han välkomnade Abdullah och Ubaydullah och sade: ”Om jag kunde göra något lönsamt för er skulle jag göra det.” Sedan sade han igen: ”Ja, här finns en del av Allahs egendom. Jag vill skicka den till de troendes ledare, men jag lånar ut den till er. Köp varor i Irak för den, ta dem till Medina och sälj dem där. Bevara kapitalet från intäkterna och överlämna det till de troendes ledare; vinsten får ni behålla.” De båda sade: ”Det är bra, det godkänner vi.” Abu Musa, må Allah vara nöjd med honom, gjorde sedan som han hade sagt och skrev till Umar, må Allah vara nöjd med honom, att han skulle ta emot den egendom som de båda skickade. När de båda sedan kom till Medina, sålde varorna och gjorde en vinst, sade Umar, må Allah vara nöjd med honom: ”Har Abu Musa, må Allah vara nöjd med honom, lånat ut till alla de andra i hären på samma sätt som till er?” De svarade: ”Nej.” Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Ni är de troendes ledare söner. Därför lånade han ut till er. Ge tillbaka både kapitalet och vinsten.”

Abdullah förblev tyst. Men Ubaydullah sade: ”De troendes ledare, om denna egendom hade gått förlorad skulle vi ha varit skyldiga att ersätta den.” De troendes ledare sade: ”Ge tillbaka den.” Även denna gång förblev Abdullah tyst, medan Ubaydullah upprepade det han hade sagt. Då sade en man som satt hos Umar, må Allah vara nöjd med honom: ”De troendes ledare, du kan göra detta till en mudaraba.” Umar gick med på det. Han tog hälften av kapitalet och vinsten och gav den andra hälften till Abdullah och Ubaydullah.

Rättfärdigandet av mudaraba: Islam har infört denna ordning för att skapa bekvämlighet och välstånd i människors liv. Vissa människor kan ha rikedom, men kanske inte förmår investera den eller använda den i lönsamma verksamheter. Det kan också finnas människor som saknar rikedom, men som vet hur man investerar kapital och ökar det, och som har förmåga att göra detta. Därför har sharia godkänt denna affärsmetod, så att båda parter kan dra nytta av den. Den förmögne kan dra nytta av affärsmannens erfarenhet, och affärsmannen av den förmögnas kapital. På så sätt förverkligas samarbete mellan kapital och arbete. I själva verket har Allah godkänt olika avtal för att säkerställa allmän välfärd och förebygga skada.

Mudarabas grundläggande beståndsdel: Den består i att den ena av två personer som är behöriga att ingå avtal lämnar ett erbjudande och den andra accepterar det. Det är därför inte ett villkor att använda någon särskild formulering; mudarabaavtalet kan ingås med vilka ord som helst som uttrycker mudarabas innebörd. Detta eftersom avsikten är det avgörande i varje avtal, inte orden eller formuleringen.

Villkoren för mudaraba: Följande villkor måste uppfyllas i mudaraba:

1. Kapitalet måste bestå av kontanta pengar. Om det består av guld, silver, smycken eller handelsvaror är mudaraba inte giltig. Ibn al-Mundhir sade: Alla lärda som jag känner till är eniga om att det inte är tillåtet att någon, när han ingår mudaraba, belastar den andra parten med en skuld.

2. Kapitalets storlek måste vara tydligt fastställd, så att det kapital som används i affärsverksamheten kan skiljas från vinsten. Vinsten måste nämligen fördelas mellan båda parterna enligt avtalet.
3. Vinstfördelningen mellan kapitalägaren och affärsmannen måste fastställas i proportioner, såsom hälften, en tredjedel eller en fjärdedel. Profeten hade nämligen ingått ett avtal med Khaybars invånare om hälften av den skörd som frambringades.

Ibn al-Mundhir sade: Alla de rättslärda från vilka vi har inhämtat kunskap om sharia är eniga om att mudaraba blir ogiltig om båda parterna, eller någon av dem, fastställer en bestämd penningsumma som sin vinst.

Anledningen är att om villkoret är att den ena parten ska få en bestämd vinstsumma, kan den totala vinsten visa sig uppgå till just detta belopp. Då tar den part för vilken villkoret ställts hela vinsten, medan den andra parten inte får något alls. I så fall uppnås inte mudarabas syfte, det vill säga att båda parter ska dra nytta av den.

4. Den som bedriver mudaraba måste ges full frihet. Kapitalägaren får inte tvinga honom att bedriva handel i en viss stad, med vissa varor, vid en viss tid eller med en viss person, och inte heller ålägga honom något liknande villkor. Sådana villkor hindrar ofta mudarabas syfte, det vill säga att skapa vinst. Mudaraba måste därför vara fri från villkor, begränsningar och tvång. Annars blir mudaraba ogiltig. Detta är Imam Maliks och al-Shafi’is uppfattning.

Imam Abu Hanifa och imam Ahmad motsätter sig att fullständig handlingsfrihet föreskrivs. De säger: Mudaraba kan vara både obunden och bunden av villkor. Om ett villkor fastställs får handelsmannen inte bryta mot det. Om han gör det är han skyldig att betala ersättning.

Det har återberättats från Hakim ibn Hizam (må Allah vara nöjd med honom): När någon fick varor för att bedriva handel med dem brukade följande villkor ställas på honom: ”Förvara inte mina varor på en fuktig plats, transportera dem inte över havet och placera dem inte på en lågt belägen plats där vatten rinner. Om du gör något av detta är du ansvarig för mina varor.”

Det är inget villkor för en mudaraba att dess löptid anges. Det beror på att den är ett giltigt avtal och kan hävas när som helst. Det är inte heller ett villkor att mudaraba endast ingås mellan två muslimer. Det är även tillåtet att ingå den mellan en muslim och en icke-muslim.

Handelsmannen är förvaltare av anförtrott gods: Från och med att mudaraba-avtalet har ingåtts och kapitalet eller varorna har överlämnats till handelsmannen betraktas han som förvaltare av det kapitalet eller de varorna. Han är inte ansvarig för någon skada eller förlust, såvida den inte beror på hans överträdelse. Hans edsvurna utsaga i denna fråga om orsaken till att egendomen förstördes eller gick förlorad ska betraktas som slutgiltig. Grundprincipen är nämligen att han anses inte ha handlat trolöst.

Om handelsmannen överlämnar kapitalet till någon annan: Handelsmannen har inte rätt att använda mudaraba-kapitalet för att ingå ett mudaraba-avtal med någon annan. Om han gör det betraktas det som en överträdelse eller en obehörig handling från hans sida. I verket Bidāyat al-Mujtahid sägs: ”De framstående juristerna är eniga i denna fråga om att handelsmannen, om han överlämnar mudaraba-kapitalet till en annan handelsman, är ansvarig för det om en förlust uppstår, medan vinsten ska fördelas enligt det villkor han fastställde. (Abu Qilaba, Nafiʿ, Ahmad och Ishaq säger: När handelsmannen bryter mot avtalet är han ansvarig, och vinsten tillkommer kapitalets ägare. De övriga juristerna säger: Vinsten tillkommer handelsmannen, och han ska skänka bort den till välgörenhet. Om en förlust uppstår faller den på honom. Han är ansvarig för kapitalet både när det gäller vinst och förlust.)”

Handelsmannens utgifter: Alla utgifter som handelsmannen har för mudaraba-varorna ska betalas ur hans egen egendom, oavsett om han befinner sig i sitt hemland eller reser för mudarabans skull. Dessa utgifter kan nämligen uppgå till samma belopp som vinsten. I så fall berövas kapitalets ägare vinsten, medan handelsmannen ensam förbrukar den. Dessutom är en andel av vinsten redan fastställd för handelsmannen. Därför har han inte rätt till något ytterligare utöver detta.

Om kapitalets ägare däremot ger handelsmannen tillstånd att under sin resa täcka sina egna utgifter med mudaraba-medlen, eller om detta är brukligt enligt rådande sedvänja, får han täcka dem med mudaraba-medlen.

Enligt imam Malik får handelsmannen täcka sina egna utgifter med mudaraba-medlen när mängden mudaraba-medel är så stor att det finns utrymme för detta.

Upphävande av mudaraba: Mudaraba upphävs av följande orsaker:

1. Om något av giltighetsvillkoren inte är uppfyllt. Om något villkor för giltighet inte är uppfyllt, och affärsmannen redan har tagit kapitalet i besittning och bedrivit verksamhet med det, ska han få den lön som vanligtvis betalas för liknande arbete. Detta eftersom han endast har förfogat över kapitalet med ägarens tillstånd och har rätt till lön för det arbete han utfört. Den vinst som uppstår tillfaller ägaren, liksom förlusten. Affärsmannen är nämligen inget annat än en lönearbetare, och en lönearbetare är inte ansvarig för skador annat än sådana som beror på hans eget övergrepp eller vårdslöshet.

2. Om affärsmannen överskrider sina befogenheter, försummar att bevara mudarabaegendomen eller utför något som strider mot avtalets syfte, upphävs mudaraba i detta fall, och om egendomen går förlorad blir han ansvarig för den. Orsaken till förlusten har då uppstått genom hans handling.

3. Om affärsmannen eller kapitalägaren avlider upphävs mudaraba.
Vad affärsmannen ska göra när kapitalägaren avlider: När kapitalägaren avlider upphävs mudaraba, och affärsmannen har inte längre rätt att förfoga över mudarabaegendomen. Om han, trots att han känner till dödsfallet, fortsätter att förfoga över den utan arvingarnas tillstånd, betraktas han som en obehörig förfogare eller usurpator och blir ansvarig för skadorna. Om en vinst därefter uppstår ska den fördelas mellan de båda.

Imam Ibn Taymiyya sade: ”Det var denna dom som de troendes ledare, ʿUmar ibn al-Khattab, fällde beträffande den vinst som hans son hade uppnått genom obehörig handel med Bait al-Mals kapital.” När mudaraba har upphävts och kapitalet består av varor i stället för kontanta pengar, kan kapitalägaren och affärsmannen antingen sälja dem eller dela upp dem mellan sig. Detta eftersom det är deras rätt. Om affärsmannen vill sälja men kapitalägaren inte vill det, ska kapitalägaren tvingas till försäljning. Detta eftersom affärsmannen har en andel av vinsten och inte kan få ut den utan försäljning. Detta är den shafiitiska och hanbalitiska rättsskolans uppfattning.

Kravet på kapitalägarens närvaro vid fördelningen: De lärda är eniga om att det inte är tillåtet för affärsmannen att ta sin andel av vinsten utan kapitalägarens närvaro. Kapitalägarens närvaro är ett villkor för att vinsten ska fördelas och för att affärsmannen ska ta sin andel av den. Endast ett vittnes eller någon annans närvaro är inte tillräckligt.

Det fyrtioförsta kapitlet: Hawala

Överföring av skuldbördan till en annan person genom gäldenären: Definition: I shariah-terminologin innebär ”hawala” att gäldenären överför ansvaret för sin skuld till någon som åtar sig att betala den. I ett sådant avtal ingår tre parter: den som överför hawala (gäldenären), den till vilken den överförs (borgenären) och den som accepterar hawala, det vill säga den som åtar sig betalningsansvaret.

Hawala är en transaktion som inte kräver något erbjudande (ījāb) eller godkännande (qabūl). Det räcker att säga: ”Jag överför dig till den och dens hawala”, eller: ”Jag överlåter ansvaret för att återbetala din skuld till den och den”, eller något annat uttryck med samma innebörd.

Hawalas rättsliga tillåtlighet: Islam har tillåtit denna typ av transaktion med hänsyn till behovet av den. Imām al-Bukhārī och Muslim återberättar från Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Att en betalningsduglig person dröjer med att betala en skuld är orätt, och när någon av er överförs till en förmögen person med betalningsförmåga bör han acceptera denna hawala.

I denna hadith beordrade Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fordringsägaren att, när hans gäldenär överför honom till en förmögen person med förmåga att betala skulden och som är villig att göra det, acceptera denna överföring, det vill säga hawala, och återkräva skulden från honom.

Är denna befallning obligatorisk eller rekommenderande?: Enligt många av de hanbalitiska juristerna, Ibn Jarīr, Abū Thawr och zahiritiska rättsskolan är det, i enlighet med denna befallning, obligatoriskt för fordringsägaren att acceptera erbjudandet om att överföra honom till en förmögen person med betalningsförmåga som har samtyckt till att betala skulden. Enligt majoriteten av de lärda är denna befallning däremot rekommenderande.

Villkor för en giltig hawala: Följande villkor måste uppfyllas för att hawalan ska vara giltig:

1. Samtycke från både den som överför (gäldenären) och den som överförs (fordringsägaren) är nödvändigt. Samtycke från den till vilken överföringen sker är inte nödvändigt. Detta beror på att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, i den ovan nämnda hadithen endast nämnde dessa två. Dessutom är det den överförandes ovillkorliga skyldighet att betala skulden varifrån det än är möjligt. Eftersom den överförda personen har en fordran hos den överförande kan hawalan därför inte vara giltig utan hans samtycke.

Vissa säger: Hans samtycke är inget villkor, eftersom det enligt hadithen är obligatoriskt för honom att acceptera hawalaerbjudandet. Dessutom kan han få sin fordran betald antingen direkt från den överförande eller från någon annan som trätt i hans ställe. Samtycke från den person till vilken fordringsägaren har överförts är inte nödvändigt, eftersom Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, inte nämnde honom. Enligt den hanafitiska och shafiitiska rättsskolan, och enligt al-Asṭakhrīs uppfattning, är dock även hans samtycke nödvändigt.

2. De båda fordringarna måste överensstämma vad gäller slag, mängd, om de ska betalas omedelbart eller senare samt om de är av god eller dålig kvalitet. Om skulden är guld och hawalan görs för att den ska betalas med silver är hawalan inte giltig. På samma sätt är hawalan inte giltig om en skuld som ska betalas omedelbart överförs för betalning senare, eller om en skuld som ska betalas senare överförs för omedelbar betalning.

3. Att skulden är fastställd. Om hawala därför görs till en löntagare som ännu inte har fått sin lön, är hawala inte giltig.

4. Det är nödvändigt att båda fordringarna är kända för båda parter.

Befrias den som gör hawala från sitt ansvar genom hawala? Om hawala är giltig befrias den som gör hawala från sitt ansvar. Men om den person till vilken hawala gjordes blir insolvent, förnekar hawala eller avlider, kan borgenären inte kräva något av gäldenären. Detta är de flesta lärdas uppfattning.

De malikitiska juristerna säger emellertid: Om gäldenären lurar borgenären genom att göra hawala till en utfattig person, har borgenären rätt att driva in sin fordran från gäldenären.
Imam Abu Hanifa, domaren Shurayh och andra säger: Om den person till vilken hawala gjordes avlider insolvent eller förnekar hawala, kan borgenären kräva sin fordran av gäldenären. Uthman al-Batti hade samma uppfattning.

Det fyrtiotvånde kapitlet: shufʿa

Definition: Under den förislamiska tiden i Arabien brukade en granne, en delägare eller ägaren till en angränsande tomt, ett hus eller en trädgård komma till den som ville sälja sitt hus eller sin trädgård och be honom att i stället sälja det till honom som den avlägsne personen ville köpa eller köpte, samt ge honom företräde framför den personen. Denna begäran och rekommendation kallas på arabiska guwah, och den som framställer begäran kallas shafi. Enligt sharia innebär det att shafi med tvång tar det sålda föremålet från köparen i sin ägo, mot samma pris och med ansvar för de tillhörande kostnaderna.

Laglighet: shufʿa är bevisligen tillåten genom hadith. Dessutom är muslimerna eniga om dess tillåtlighet.

Imam al-Bukhari återberättar från Jabir ibn Abdullah: Guds Sändebud avgjorde till förmån för shufʿa beträffande egendom som ännu inte hade delats upp. Men när gränserna väl har fastställts och vägarna har dragits om, ska shufʿa inte längre beviljas.

Rättfärdigandet: Islam har föreskrivit shufʿa för att undanröja skada och förebygga fiendskap. Om den närstående personen blir ägare till den sålda egendom som en okänd person har köpt, kommer han nämligen att skyddas från den skada som han annars kunde ha utsatts för från denna okända person.

Shufʿa för icke-muslimska medborgare: Liksom shufʿa tillkommer en muslim, tillkommer den även en icke-muslimsk medborgare. Detta är de flesta rättslärdas uppfattning. Imam Ahmad, Hasan och ash-Shabi anser däremot att den inte gäller icke-muslimer. De hänvisar till en berättelse från Anas i ad-Daraqutni, där Guds sändebud sade: ”En kristen ska inte få åtnjuta shufʿa.”

Att be delägaren om tillstånd före försäljningen: En delägare är skyldig att inhämta den andre delägarens tillstånd innan han säljer sin egendom. Om han säljer utan dennes tillstånd har den andre delägaren större rätt att köpa egendomen. Men om han ger tillstånd till försäljningen och säger: ”Jag har inget intresse i denna egendom”, kan han inte längre göra anspråk på den efter försäljningen. Detta följer av Guds sändebuds beslut, och det finns ingen möjlighet att på något sätt motsätta sig det.

1. Imam Muslim återberättar från Jabir: ”Så länge en egendom som ägs av flera personer inte har delats, har Guds sändebud föreskrivit shufʿa för den, vare sig det gäller ett hus eller en trädgård. Den får inte säljas förrän delägaren har tillfrågats. Om han vill köper han den, annars avstår han. Om den säljs utan hans tillstånd har han större rätt att köpa egendomen.”

2. Yahya ibn Adam återberättar att Guds sändebud sade: ”Den som äger en andel i ett hus eller i en trädgård får inte sälja sin andel utan delägarens tillstånd. Om delägaren vill, köper han den; annars avstår han.”

Imam Ibn Hazm säger: ”Den som äger en andel i någon egendom får inte sälja den utan att informera sina övriga delägare. Om en delägare vill köpa den till det pris som någon annan har erbjudit, har delägaren störst rätt till den. Om han inte vill köpa, upphör hans rätt, och därefter har han inga anspråk på den, vem den än säljs till. Om egendomen säljs utan att delägarna informeras, får delägaren välja mellan att godkänna försäljningen eller häva den och själv överta egendomen till det pris för vilket den såldes.”

Imam Ibn al-Qayyim säger: ”Detta är Guds sändebuds beslut, och ingen har rätt att motsätta sig det. Detta är det otvetydiga, slutgiltiga och korrekta.” Vissa lärda, däribland några shafiitiska rättslärda, anser att det är rekommenderat att informera delägarna om försäljningen. An-Nawawi säger: Det är rekommenderat att informera dem om försäljningen, medan det är ogillat, men inte förbjudet, att sälja utan att informera dem.

Att använda knep och list för att upphäva rätten till shufʿa: Det är inte tillåtet att använda knep och list för att upphäva rätten till shufʿa, eftersom detta innebär att en muslims rätt går förlorad. Abu Hurayra återberättar: ”Gör inte det som judarna brukade göra och gör inte det som Gud har förbjudit tillåtet genom knep och list.” Detta är Imam Maliks och Ahmads uppfattning. Imam Abu Hanifa och ash-Shafi’i anser däremot att det är tillåtet att använda sådana knep. Ett exempel på knep för att beröva någon rätten till shufʿa är att erkänna den person som man tänker sälja egendomen till som ägare av en del av den. Genom detta erkännande blir han delägare, varefter den återstående delen säljs eller skänks till honom.

Villkoren för förköpsrätten: Följande villkor gäller för att ta en egendom i besittning med stöd av förköpsrätten:

Det första villkoret: Den egendom som förköpsrätten görs gällande för måste vara mark, ett hus eller någon annan fast egendom som är förbunden med sådan egendom. Som tidigare nämnts sade Jabir (må Allah vara nöjd med honom): Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) avgjorde att förköpsrätt gäller för all odelad gemensam egendom, såsom hus eller trädgårdar. Detta är de flesta rättslärdas uppfattning. Makkas lärda och de zahiritiska rättslärda motsätter sig detta. En återgiven uppfattning från imam Ahmad motsätter sig också detta. De säger: Förköpsrätt gäller för alla slags egendom. Den skada som en delägare kan befaras orsaka i fråga om mark kan nämligen även befaras i fråga om lös egendom. I en återgivning sade Jabir (må Allah vara nöjd med honom): Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) avgjorde att förköpsrätt gäller för all egendom. Ibn al-Qayyim sade: Berättarna av denna sistnämnda hadith är tillförlitliga. I en hadith återberättad av Ibn Abbas finns också följande uttalande av Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Förköpsrätt gäller i alla saker.” Ibn Hazm säger till stöd för denna uppfattning: Förköpsrätt är obligatorisk beträffande varje såld andel av odelad gemensam egendom, oavsett om den ägs av två eller fler personer och oavsett om den kan delas eller inte, såsom mark, ett eller flera träd, en slav eller slavinna, ett svärd, livsmedel, ett djur eller någon annan såld sak.

Det andra villkoret: Den förköpsberättigade, det vill säga den som gör förköpsrätten gällande, måste ha varit delägare i den egendom som förköpsrätten avser redan före försäljningen, och de båda delägarnas andelar måste fortfarande vara odelade och omärkta. Jabir (må Allah vara nöjd med honom) sade nämligen: Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) avgjorde att förköpsrätt gäller för all egendom som inte har delats. När gränserna har fastställts och vägen har ändrats finns ingen förköpsrätt längre. (Återberättad av de fem hadithsamlingarna med autentiska hadither.) Det innebär att förköpsrätt gäller för all odelad gemensam egendom. När egendomen har delats, gränserna fastställts och vägarna markerats, finns ingen förköpsrätt längre.

Eftersom förköpsrätten har fastställts för delägaren gäller den för all delbar egendom, och delägaren kan tvingas till delning. Villkoret är dock att egendomen även efter delningen ska kunna nyttjas på samma sätt som före delningen. Därför beviljas ingen förköpsrätt för egendom vars nytta går förlorad genom delning. I verket Minhaj sägs: ”Ingen förköpsrätt gäller för egendom där den önskade nyttan inte kan uppnås efter delningen, såsom ett badhus, en kvarn och liknande.” Imam Malik återberättar från Ibn Shihab och Sa’id ibn al-Musayyab: ”Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fastställde förköpsrätt för egendom som inte hade delats mellan delägarna. När gränserna mellan delägarna hade fastställts fanns ingen förköpsrätt längre.” Detta är uppfattningen hos Ali, Uthman, Umar, Sa’id ibn al-Musayyab, Sulayman ibn Yasar, Umar ibn Abd al-Aziz, Rabi’a, Malik, al-Shafi’i, Ahmad, Ishaq, Ubayd Allah ibn al-Hasan och de rättslärda inom imamiterna.

I verket Sharh al-Sunna sägs: ”De lärda är eniga om att när en delägare säljer sin andel av delbar egendom före delningen ska förköpsrätt beviljas, så att de andra delägarna kan köpa den för samma pris som den såldes för. Om kläder eller liknande lös egendom säljs måste den köpas för samma pris.” Enligt deras uppfattning har grannen ingen förköpsrätt.

De hanafitiska rättslärda motsätter sig denna uppfattning. De säger att förköpsrätten tillkommer i en bestämd ordning. Först tillkommer den delägare som inte har delat sin andel. Därefter tillkommer den delägare som har delat sin andel men fortfarande har en del i vägen eller på gården. Sedan tillkommer den den närmaste grannen.

Vissa lärda intar en medelväg. De anser att förköpsrätt ska beviljas när det finns delat nyttjande av någon förmån som hör till den ägda egendomen, såsom en väg eller vatten. Däremot anser de att ingen förköpsrätt finns efter det att vars och ens andel har avgränsats. De stöder detta på den hadith från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) som återberättas av Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah, där Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”När två grannars väg är gemensam har den ene större rätt till förköpsrätten framför den andre. Även om den ene är frånvarande ska den andre vänta på honom.”

Ibn al-Qayyim sade: De hadither som återberättats från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) stöder denna uppfattning. Alla de tre uppfattningarna förekommer i imam Ahmads rättsskola. Av dessa är den sistnämnda, den tredje uppfattningen, den mest balanserade och bästa.

Det tredje villkoret är att den egendom för vilken anspråk på förköpsrätt har framställts måste ha lämnat ägarens besittning genom försäljning, betalning av böter för ett brott eller genom att ägaren mottagit en motprestation på något annat sätt. Om äganderätten övergår genom gåva, arv eller på något annat sätt utan motprestation råder det oenighet om huruvida förköpsrätt är tillåten. Tre åsikter har återberättats från imam Malik i denna fråga: enligt en åsikt är det tillåtet, enligt en annan är det inte tillåtet, och enligt den tredje finns ingen förköpsrätt när mark byts mellan delägare, medan förköpsrätt finns när bytet sker mellan icke-delägare.

Det fjärde villkoret är att den som har förköpsrätt, eller den som gör anspråk på den, om möjligt måste framställa sitt anspråk så snart han får kännedom om försäljningen. Om han efter att ha fått kännedom dröjer utan giltig ursäkt, upphör hans förköpsrätt. Om den förköpsberättigade inte framställer sitt anspråk omedelbart och hans anspråk fördröjs, kommer detta nämligen att skada köparen. Hans äganderätt till den köpta egendomen blir då inte tryggad, och han kan inte använda den genom att bruka och bebygga den. Han kommer att frukta att hans ansträngningar blir förgäves och att någon annan tar den i anspråk med hänvisning till förköpsrätten.

Detta är imam Abu Hanifas åsikt, imam al-Shafi’is mest framstående åsikt och en av flera återberättade åsikter från imam Ahmad. Denna regel gäller dock endast när den förköpsberättigade inte är frånvarande, inte är ovetande om försäljningen och inte är ovetande om denna regel. Om han är frånvarande, är ovetande om försäljningen eller inte känner till att förköpsrätten upphör genom dröjsmål, består hans rätt. (Den starkare av de två återberättade åsikterna från imam Abu Hanifa är att det inte är ett villkor att framställa anspråket så snart man får kännedom om försäljningen. Den förköpsberättigade kan nämligen behöva överväga saken, och därför måste han ges möjlighet till detta. Denna möjlighet kan ges genom att han får tid att besluta om att framställa anspråket så länge han stannar kvar vid det möte där han får kännedom om försäljningen. Hans förköpsrätt upphör inte förrän han lämnar mötet eller börjar ägna sig åt något annat.)

Ibn Hazm och andra anser att förköpsrätten är en rättighet från Gud. Om en person därför inte framställer sitt anspråk på åttio år eller ännu längre, upphör hans rätt ändå inte. Den upphör endast om han själv avstår från den. Han anser att de som säger: ”Förköpsrätten tillkommer endast den som genast kastar sig över detta anspråk”, uttrycker sig mycket olämpligt, och det är inte tillåtet att beteckna ett sådant uttalande som ett uttalande av Guds sändebud. Imam Malik säger: Det är inte obligatoriskt att göra anspråk på den omedelbart; tidsfristen är i stället tillräckligt vid.

Ibn Rushd säger: Det finns olika uppfattningar i imam Maliks åsikt om huruvida denna tid är obegränsad eller begränsad. Ibland säger han att den är obegränsad och ibland att den aldrig tar slut. Men om köparen börjar uppföra en byggnad eller genomföra omfattande förbättringar på marken, och den förköpsberättigade känner till detta men förblir tyst och passiv, har han inte längre någon tid att göra anspråk på förköpsrätten.

Ibland fastställer han denna tid till ett år, och enligt en annan uppfattning till mer än ett år. Det har också sagts om honom att han sade: Förköpsrätten består i upp till fem år.
Det femte villkoret är att den förköpsberättigade måste betala köparen exakt det pris som köparen undertecknade avtalet för. I den hadith som Jabir återberättat sägs: ”Köparen har störst rätt till priset.” (al-Jawzjani)

Om han inte kan betala hela priset upphör förköpsrätten.

Imam Malik och juristerna inom den hanbalitiska rättsskolan anser att om hela priset eller en del av det återstår att betala, får den förköpsberättigade låta beloppet kvarstå som skuld eller betala det i delbetalningar, såsom anges i avtalet. Villkoret är dock att han måste vara betalningsförmögen eller ställa en betalningsförmögen borgensman. Annars måste priset betalas kontant enligt köparens krav. Enligt al-Shafi’i och hanafitiska lärda har den förköpsberättigade ett val. Om han vill ta över egendomen omedelbart, gör han det omedelbart; annars skjuter han upp det till den fastställda tidsfristen.

Sjätte villkoret: Den som gör anspråk på förköpsrätten måste ta hela egendomen. Om han vill ta endast en del av den, upphör hans rätt till hela egendomen. Om det finns flera som gör anspråk på förköpsrätten och en av dem avstår från sin andel, måste de återstående anspråksställarna ta hela egendomen, så att köparens rätt inte splittras.

När det finns flera som gör anspråk på förköpsrätten: Om det finns flera anspråksställare och deras andelar inte är lika stora, ska var och en ta sin egen andel av den sålda egendomen. Detta är Imām Māliks uppfattning. Det är också den starkaste av de två uppfattningarna hos Imām al-Shāfiʿī och Aḥmad. Detta beror på att det är en rättighet som åtnjuts på grund av ägande. Därför ska förköpsrätten motsvara vars och ens ägarandel.
De hanafitiska rättslärda och Ibn Ḥazm säger: Egendomen ska fördelas lika mellan alla i förhållande till antalet anspråksställare. Detta beror på att de är lika vad gäller själva rättigheten.

Arv av förköpsrätten: Imām Mālik och al-Shāfiʿī anser att förköpsrätten övergår till arvingarna och inte upphör genom dödsfall. Om någon får förköpsrätten och dör utan att känna till den, eller känner till den men dör innan han har tagit egendomen i besittning, övergår den, liksom annan egendom, till arvingarna. Imām Aḥmad säger: Den övergår inte till arvingarna om den avlidne inte hade gjort anspråk på den. De hanafitiska rättslärda säger: Även om den avlidne hade gjort anspråk på denna rättighet övergår den inte till arvingarna, och den får inte heller säljas. Om en härskare däremot hade dömt till förmån för hans förköpsrätt och han därefter avlider, övergår den till arvingarna.

Köparens förfogande: Om köparen förfogar över den köpta egendomen innan den som gör anspråk på förköpsrätten har tagit den i besittning, är detta giltigt, eftersom han har förfogat över egendom som tillhör honom. Även om han säljer den är försäljningen giltig. I så fall kan den som gör anspråk på förköpsrätten göra sin rätt gällande genom någon av de två försäljningarna.

Men om han överlåter egendomen som gåva, sadaqa, waqf, hemgift eller liknande, upphör förköpsrätten. Detta beror på att den som egendomen togs från då skadas, eftersom egendom som tillhör honom lämnar hans hand utan någon motprestation. Om köparen förfogar över egendomen efter det att den som gör anspråk på förköpsrätten har gjort sin rätt gällande, ska detta förfogande betraktas som ogiltigt, eftersom äganderätten har övergått till den som gör anspråk på förköpsrätten.

Om köparen uppför något på den köpta egendomen innan anspråket på förköpsrätt görs gällande: Om köparen uppför en byggnad eller planterar plantor på den egendom som omfattas av förköpsrätten innan förköpsrätten genomförs, och den som gör anspråk på förköpsrätten därefter får denna rätt, får han enligt Imām Abū Ḥanīfa och al-Shāfiʿī betala värdet av byggnaden i rivet skick eller värdet av plantorna efter att de har ryckts upp. Alternativt kan han överlåta åt köparen att riva byggnaden och rycka upp plantorna. Imām Mālik säger: Den som gör anspråk på förköpsrätten får inte denna rätt förrän han har betalat köparen värdet av byggnadsarbetet eller de planterade plantorna.

Förlikning för att upphäva förköpsrätten: Om den som gör anspråk på förköpsrätten går med på en förlikning för att avstå från sin förköpsrätt, eller säljer den till köparen, upphäver detta hans förköpsrätt. Om han har tagit emot något från köparen som ersättning för detta, är han skyldig att återlämna det. Detta är Imām al-Shāfiʿīs uppfattning. Enligt de tre övriga stora imamerna är detta däremot tillåtet, och han får äga det som köparen har betalat för hans räkning.

Fyrtiotredje kapitlet: Wakāla eller representation

Definition: På arabiska betyder ordet wakāla att överlåta något ansvar åt någon. I sharīʿahs terminologi betyder det att en person utser en annan person till sitt ombud i sådana frågor där det är tillåtet att utse ett ombud.

Wakālas tillåtlighet: Islam har, med hänsyn till behovet, tillåtit wakāla, det vill säga att utse ett ombud. Alla människor klarar nämligen inte av att själva utföra alla sina angelägenheter. Därför tvingas man utse någon annan till ombud, så att denne kan utföra ens ärenden. I den heliga Koranen säger Allah, i samband med berättelsen om grottans folk:

وكَذَلِكَ بَعَثْنَهُمْ لِيَتَسَاءَلُوا بَيْنَهُمْ ، قَالَ قَائِلٌ مِنْهُمْ كَمْ لَبِثْتُمْ ، قَالُوا لَبِثْنَا يَوْمًا أَوْ بَعْضَ يَوْمٍ ، قَالُوا رَبُّكُمْ أَعْلَمُ بِمَا لَبِثْتُمْ فَابْعَثُوا مَا أَحَدَكُمْ بِوَرِقِكُمْ هَذِهِ إِلَى الْمَدِينَةِ فَلْيَنْظُرْ أَيُّهَا أَزْكَى طَعَامًا فَلْيَأْتِكُمْ يرزق منه وليتَلَطَّفْ وَلَا

يَشْعِرَن بِكُمْ أَحَدًاه

Så väckte Vi dem, för att de skulle fråga varandra. En av dem sade: ”Hur länge har ni stannat?” Några sade: ”En dag eller en del av en dag.” Andra sade: ”Er Herre vet bäst hur länge ni har stannat. Skicka nu en av er till staden med detta silvermynt och låt honom se vilken mat som är bäst och hämta åt er något av den. Låt honom vara försiktig och låt honom inte på något sätt låta någon få kännedom om er.” (Sura al-Kahf, vers 19)

På liknande sätt har Allah berättat om Josef, att han sade till kungen:

اجْعَلْنِي عَلَى مَزَائِنِ الْأَرْضِ : إِنِّي حَقِيق عَلِيمٌ (سورة يوسف : ۵۵)

”Sätt mig över landets förråd. Jag är en betrodd väktare och kunnig.”

Dessutom har ett stort antal hadither förklarat wakāla, det vill säga att utse ett ombud, tillåtet. En av dem lyder: Guds Sändebud ﷺ utsåg Abū Rāfiʿ och en ansārit till ombud, och de båda gifte honom med Maymūna – må Allah vara nöjd med henne. Det är också fastställt att han utsåg ombud för återbetalning av skulder, för att bevisa och verkställa ḥudūd och liknande. Muslimernas konsensus visar dessutom att detta inte bara är tillåtet, utan även mustaḥabb. Det är nämligen ett slags samarbete i goda gärningar och gudsfruktan, något som Koranen uppmanar till och sunnan uppmuntrar till.

وتعاولُوا على البر والتقوى وَلا تَعَاوَلُوا عَلَى الْإِثْرِ وَالْعُدْوَانِ

Hjälp varandra i goda gärningar och gudsfruktan, och hjälp inte varandra i synd och överträdelse.

Guds Sändebud ﷺ sade: ”Så länge tjänaren är upptagen med att hjälpa sin broder, är Allah upptagen med att hjälpa tjänaren.”

I verket al-Baḥr sägs det: Det råder konsensus om att wakāla är tillåten. Det finns två uppfattningar om huruvida wakāla innebär representation eller förmyndarskap. Vissa säger att det är representation, eftersom den som utser ett ombud förbjuds att handla i strid med uppdragsgivarens instruktioner. Andra säger att det är förmyndarskap, eftersom ombudet får utföra en mer fördelaktig handling i strid med uppdragsgivarens order, såsom att sälja kontant trots att han har fått order att sälja på kredit.

Wakālas grundläggande beståndsdelar: Wakāla är, liksom andra avtal, ett avtal. Därför är det inte giltigt utan dess grundläggande beståndsdelar ijāb och qabūl (erbjudande och godtagande av erbjudandet). Det finns inget krav på att använda någon särskild formulering. Wakāla blir giltig så snart representationen framgår av någon form av ord eller handling. Båda parterna som ingår avtalet har rätt att häva wakāla-avtalet när som helst. Det är nämligen inte ett bindande avtal, utan ett tillåtet avtal.

Villkorad och ovillkorad wakāla: Wakāla-avtalet kan ingås ovillkorat, villkorat, beroende av en framtida händelse, begränsat till en bestämd tidsperiod eller knutet till en bestämd handling. Ett exempel på ovillkorad wakāla är: ”Jag utser dig till ombud för att köpa den och den saken.” Ett exempel på villkorad wakāla är: ”Om detta inträffar är du mitt ombud.” Ett exempel på wakāla som är beroende av en framtida händelse är: ”När månaden Ramaḍān infaller kommer jag att utse dig till mitt ombud.” Ett exempel på wakāla som är begränsad till en bestämd tidsperiod är: ”Jag utser dig till ombud i den och den saken under ett år.” Detta är Ḥanafī- och Ḥanbalī-skolornas uppfattning. Enligt Shāfiʿī-skolan är wakāla inte tillåten under något villkor.

Wakāla kan utföras utan ersättning eller mot ersättning. Om den utförs mot ersättning får uppdragsgivaren ställa som villkor att ombudet inte får frånträda uppdraget före utgången av den bestämda perioden. Om han gör det är han skyldig att betala ersättning. Om ersättning fastställs för ombudet i avtalet betraktas han som en anställd eller arbetstagare, och alla bestämmelser som gäller för anställda blir tillämpliga på honom. (Om någon säger till en annan: ”Sälj detta för tio mynt; om du kan sälja det för ett högre pris är det överskjutande beloppet ditt”, är detta giltigt, och han får det överskjutande beloppet. Detta är Isḥāqs och andras uppfattning, och Ibn ʿAbbās ansåg inte att det var något fel med det.

Villkoren för wakāla: Wakāla är inte giltig om villkoren för wakāla inte uppfylls. Vissa av dessa villkor gäller fullmakten, vissa gäller fullmaktsgivaren och vissa gäller den sak för vilken fullmakten har utfärdats.

Villkor som gäller fullmaktsgivaren: Den som utfärdar fullmakten måste ha full rättslig befogenhet över det som fullmakten avser. Om han inte har sådan full befogenhet är fullmakten inte giltig, såsom i fallet med en sinnessjuk eller ett barn som inte kan skilja mellan rätt och fel. Det är inte giltigt för någon av dessa två att utse ett ombud, eftersom båda saknar behörighet i denna fråga. De ska därför anses ha varit oförmögna från första början. Ett barn som kan skilja mellan gott och ont får däremot utses till ombud i sådant som innebär ren fördel, såsom att ta emot gåvor, sadaqa och testamenterade gåvor. Däremot är det inte giltigt att utse ett sådant barn till ombud i sådant som innebär ren skada, såsom skilsmässa, att ge gåvor eller att ge sadaqa.

Villkoren för att vara ombud: Villkoret för att vara ombud är att vara vid sina sinnens fulla bruk och förståndig. Det är inte giltigt att utse en sinnessjuk eller ett barn som inte kan skilja mellan gott och ont till ombud. Enligt hanafitisk madhhab är det giltigt att utse ett barn som kan skilja mellan gott och ont till ombud, eftersom det har tillägnat sig världsliga angelägenheter på samma sätt som en vuxen. Allahs Sändebuds ﷺ hustru Umm Salama giftes bort med Allahs Sändebud ﷺ av sin son ʿAmr medan han ännu var minderårig.

Villkor för den sak för vilken fullmakten utfärdas: Villkoret för den sak för vilken fullmakten utfärdas är att ombudet ska känna till saken, eller åtminstone inte vara helt okunnigt om den. Om fullmaktsgivaren däremot utfärdar fullmakten utan begränsning gör det inget att ombudet är helt okunnigt, exempelvis om han säger: ”Köp vad du vill åt mig och ta med det.” Ytterligare ett villkor är att saken måste vara sådan att det är tillåtet att utse ett ombud för den. Fullmakt kan användas för alla sådana avtal som en person kan ingå för egen del, såsom köp, försäljning, hyra eller uthyrning, att fastställa en skuld, att väcka talan, att kräva en fordran, att nå en förlikning, att framställa ett krav på förköpsrätt, att ge gåvor, att ge sadaqa, att pantsätta, att ta emot pant, att låna ut, att låna, äktenskap, skilsmässa och ekonomiska transaktioner med mera, oavsett om fullmaktsgivaren är närvarande eller frånvarande och oavsett om han är man eller kvinna.

Imam al-Bukhari återberättar från Abu Hurayra att en man hade en kamel av en viss ålder som fordran hos Allahs Sändebud ﷺ. Mannen kom för att kräva sin fordran. Allahs Sändebud ﷺ befallde att han skulle få den kamel han hade rätt till. Men ingen kamel av den angivna åldern kunde hittas; i stället hittades en kamel som var äldre än den. Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Ge honom den.” Mannen sade: ”Du har betalat min fordran. Må Allah betala din fordran.” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den bäste bland er är den som återbetalar en skuld på bästa sätt.”

Imam al-Qurtubi säger: Denna hadith visar att även en frisk och närvarande person kan utse ett ombud. Allahs Sändebud ﷺ befallde nämligen sina följeslagare att för hans räkning lämna över den kamel som hade hittats. Detta innebar att han utsåg dem till ombud för sin räkning, trots att Allahs Sändebud ﷺ varken var sjuk eller på resa. Därmed bevisas att Imam Abu Hanifas och Imam Sahlguns uppfattning är felaktig, nämligen att en frisk och närvarande person inte får utse ett ombud utan motpartens samtycke. Denna hadith tillbakavisar deras uppfattning.

I vilka frågor är det giltigt att utse ombud: Faqiherna har fastställt en grundprincip för vilka frågor det är giltigt att utse ombud i. Grundprincipen lyder: ”Det är giltigt att utse ett ombud för att ingå ett avtal som en person själv får ingå. Men det är inte giltigt att utse ett ombud i sådant som inte kan utföras genom någon annan, såsom bön, ed och rening. Det är inte tillåtet att utse ett ombud i dessa frågor, eftersom syftet med dem är att varje människa personligen ska prövas. Om någon annan utför dem uppnås inte detta syfte.”

Ombudet är ansvarigt: När fullmakten har utfärdats är ombudet ansvarigt för den uppgift för vilken det har utsetts. Det är dock inte ansvarigt för någon skada, såvida den inte beror på dess försumlighet eller överträdelse, och om en skada uppstår ska dess uppgift om saken godtas. (Exempel på försumlighet är att sälja en vara och överlämna den till köparen utan att ta emot betalningen, eller att själv använda varan för personliga ändamål eller förvara den på en oskyddad plats.)

Att utse ett ombud eller en advokat för att driva in ett krav: Det är tillåtet att utse ett ombud, det vill säga en advokat, för att driva in skulder, egendomsanspråk och alla slags fordringar, oavsett om muwakkilen (den som utser ombudet) är kärande eller svarande, man eller kvinna, och oavsett om motparten samtycker eller inte. Att försöka driva in en fordran är nämligen muwakkilens odelade rätt. Han eller hon kan själv försöka göra det eller, om han eller hon så önskar, utse någon annan att göra det på hans eller hennes vägnar. Frågan är nu: Kan det ombud eller den advokat som utsetts för att driva in ett krav avge en erkännandeutsaga på sin muwakkils vägnar? Och kan advokaten ta den egendom i besittning som genom domstolens utslag har tillerkänts muwakkilen? Svaret anges nedan:

Advokatens erkännande på muwakkilens vägnar: Om advokatens erkännande på muwakkilens vägnar gäller hudud (de straff som fastställts av sharia) eller qisas (dödsstraff), är det inte alls godtagbart, oavsett om det avges under en rättegång eller utanför den. När det gäller andra frågor än hudud och qisas har imamerna enhälligt sagt att ett sådant erkännande inte är godtagbart annat än under en rättegång. Det råder oenighet om ett erkännande som avges under en rättegång. Imam Abu Hanifa säger: Erkännandet är giltigt. Om muwakkilen däremot har ställt villkoret att inget erkännande får avges mot honom eller henne, är det inte giltigt. De tre andra imamerna (al-Shafi’i, Malik och Ahmad) säger: Det är inte giltigt under några omständigheter. Att avge ett erkännande ligger nämligen utanför hans befogenhet och innebär att han handlar utan rätt.

Ett ombud som utsetts för att driva in ett krav är inte ett ombud för att ta egendom i besittning: Ett ombud som utsetts för att driva in ett krav är inte ett ombud som utsetts och bemyndigats att ta egendom i besittning. Han eller hon kan nämligen vara erfaren och pålitlig när det gäller att driva in krav och lägga fram argument, men behöver inte vara pålitlig när det gäller att ta egendom i besittning. Detta är de tre andra imamernas uppfattning, med undantag för Imam Abu Hanifa. De hanafitiska juristerna anser att advokaten får ta den egendom i besittning som genom dom har tillerkänts muwakkilen. Detta fullbordar hans försök att driva in kravet; utan detta skulle hans uppdrag inte vara avslutat. Därför kan han också betraktas som ombud för denna uppgift.

Att utse ett ombud för att verkställa qisas: De lärda har olika åsikter om att utse ett ombud för att verkställa qisas. Imam Abu Hanifa säger: Detta är endast giltigt när muwakkilen är närvarande, men inte när han eller hon är frånvarande. Muwakkilen är nämligen den som äger den rättighet som tillkommer honom eller henne. Om han eller hon var närvarande skulle han eller hon kunna efterskänka den. På grund av denna osäkerhet är det därför inte tillåtet för advokaten att verkställa qisas. Imam Malik säger: Det är tillåtet att verkställa qisas även om muwakkilen är frånvarande. Detta är den riktiga av de två återberättade uppfattningarna från Imam al-Shafi’i och Imam Ahmad.

Ombud för försäljning: Om någon utser en person till ombud för att sälja något för hans eller hennes räkning utan att fastställa priset och utan att ange om försäljningen ska ske på kredit eller kontant, får ombudet endast sälja till gängse pris och kontant. Om han eller hon säljer till ett pris som normalt inte anses innebära ett betydande bedrägligt underpris, eller säljer på kredit, är försäljningen inte giltig utan muwakkilens samtycke. Detta strider nämligen mot hans eller hennes intresse, och han eller hon kan därför kräva att försäljningen återgår. Att inga villkor ställs innebär inte att ombudet får göra vad han eller hon vill; det innebär i stället en försäljning av det slag som är känt och godtagbart bland köpmän och mest fördelaktigt för muwakkilen. Imam Abu Hanifa säger däremot att försäljningen är giltig oavsett om den sker kontant eller på kredit, till gängse pris eller till ett pris som innebär ett betydande bedrägligt underpris, och i landets valuta eller en annan valuta. Detta är nämligen innebörden av att inga villkor ställs. Människor kan ibland vilja bli av med vissa av sina ägodelar även genom att sälja dem till ett mycket lågt pris. Detta gäller dock när ombudet utses utan villkor. När ombudet utses med villkor är han eller hon skyldig att följa de villkor som muwakkilen har ställt; det är inte tillåtet för honom eller henne att göra annat. Om han eller hon däremot gör något som är mer fördelaktigt för muwakkilen, är det giltigt. Om muwakkilen exempelvis fastställer ett visst pris och ombudet säljer till ett högre pris, eller om muwakkilen säger åt honom eller henne att sälja på kredit men ombudet säljer kontant, är försäljningen giltig.

Om ombudet, i strid med villkoret, inte lyckas sälja på ett sätt som är mer fördelaktigt för muwakkilen, är försäljningen enligt Imam al-Shafi’i ogiltig. Hanafiterna anser att den blir giltig om muwakkilen samtycker, annars är den ogiltig. (Enligt de hanbalitiska lärda blir köpet giltigt för muwakkilen om ombudet köper till ett pris som överstiger det fastställda eller gängse priset, så länge ökningen inte är så stor att den normalt betraktas som ett betydande bedrägligt överpris; ombudet är dock ansvarig för det överskjutande beloppet. Samma princip gäller för köp och försäljning. Om ombudet säljer till ett lägre pris är han eller hon också ansvarig, på samma sätt som han eller hon är ansvarig för att ha tagit in ett högre pris.)

Men ombudet är inte ansvarig för sådant som människor vanligtvis blir lurade i fråga om; detta betraktas som ursäktligt och han eller hon ska därför inte heller straffas för det.)

Ombudets köp för egen räkning: När ett ombud utses för att sälja något, är det då tillåtet för honom eller henne att köpa denna sak för egen räkning? Imam Malik säger: Han eller hon får köpa den för egen räkning genom att höja priset något. Imam Abu Hanifa, al-Shafi’i och Ahmad säger: Det är inte tillåtet. Människan strävar nämligen av naturen efter att köpa billigt för egen räkning, medan muwakkilens syfte är att sälja till ett högre pris. Dessa två syften överensstämmer inte.

Att utse ett ombud för inköp: Om fullmaktsgivaren har ställt ett villkor för det ombud som utsetts för inköp, måste villkoret följas, oavsett om det gäller den köpta varan eller priset. Om ombudet bryter mot villkoret och köper något annat än det han fick i uppdrag att köpa, eller köper det till ett högre pris än det som fullmaktsgivaren fastställt, blir köpet hans eget och inte fullmaktsgivarens. Om han i strid med villkoret köper något bättre eller till ett lägre pris, är det tillåtet. Det har berättats från Urwa al-Bariqi (må Allah vara nöjd med honom): Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav honom en dinar för att köpa ett får eller något annat offerdjur. Urwa köpte två får för en dinar. Han sålde sedan det ena av de två fåren för en dinar och kom till Allahs sändebud med ett får och en dinar. Allahs sändebud bad om välsignelse för hans försäljning. Följden blev att han skulle ha gjort vinst även om han hade köpt jord. (Al-Bukhari, Abu Dawud och al-Tirmidhi).

Av detta framgår att om fullmaktsgivaren ber ombudet att köpa ett får av en viss typ för en dinar, och ombudet köper två får av denna typ för en dinar, är det tillåtet. Fullmaktsgivarens avsikt har uppnåtts, och ombudet har dessutom gjort något fördelaktigt för honom. På samma sätt är det tillåtet om han får i uppdrag att sälja ett får för en dirham men säljer det för två dirham, eller får i uppdrag att köpa det för en dirham men köper det för fler dirham. Imam al-Nawawi har sagt att detta enligt den shafiitiska rättsskolan är den korrekta uppfattningen. Om ombudet däremot har utsetts utan villkor, är det inte tillåtet för honom att köpa till ett högre pris än det gängse eller till ett oskäligt pris. När ombudet bryter mot villkoret blir köpet inte giltigt för fullmaktsgivaren; i stället blir det hans eget köp.

När ett fullmaktsavtal upphör: Ett fullmaktsavtal upphör av följande orsaker:

1. Att någon av avtalets två parter avlider eller blir sinnessjuk. En av förutsättningarna för fullmakt är nämligen att man är vid liv och har sitt förstånd i behåll. När dödsfall eller sinnessjukdom inträffar faller grunden för avtalets giltighet bort.

2. Att den uppgift som ombudet utsetts att utföra blir slutförd. När den uppgift för vilken fullmakten skapades är avslutad, finns det nämligen inte längre någon mening med fullmakten.

3. Att fullmaktsgivaren avskedar ombudet, även om detta sker utan ombudets kännedom. (Detta är den shafiitiska och hanbalitiska rättsskolans uppfattning. Det som tillhör fullmaktsgivaren och som därefter finns hos ombudet ska betraktas som en anförtrodd egendom.) Enligt den hanafitiska rättsskolan måste ombudet känna till avskedandet. Alla handlingar som han utför innan han fått kännedom om det betraktas som handlingar utförda före avskedandet.

4. Att ombudet avgår: I detta fall är det inte ett villkor att fullmaktsgivaren känner till ombudets avgång. Enligt hanafiternas uppfattning är hans kännedom däremot ett villkor, så att han inte ska drabbas av någon skada.

5. Att den egendom beträffande vilken han utsetts till ombud lämnar fullmaktsgivarens ägo.

Det fyrtiofjärde kapitlet: Lån

Definition: Att låna ut är en välgörenhetshandling som islam har uppmanat till och uppmuntrat. Allah säger:

وتعاولُوا عَلَى البر والتقوى ، وَلَا تَعَاوَلُوا عَلَى الْإِثْمِ وَالْعُدْوَانِ من

»Hjälp varandra i fromhet och gudsfruktan, och hjälp inte varandra i synd och överträdelse.« (Sura 5 al-Māʾida: vers 2).

Anas må Allah vara nöjd med honom sade: En gång spred sig panik i Medina. Guds Sändebud må Allah välsigna honom och ge honom frid lånade en häst av Abū Talha och red på den. Hästen kallades ”Mandūb”. När han kom tillbaka sade han: ”Vi såg ingenting, även om vi hade trott att det var ett hav.

I juridisk terminologi definieras det som: ”Att ägaren låter någon annan använda nyttan eller tjänsten hos något som han äger, utan någon ersättning.”

Hur ett lån ges: Så snart utlåningen förstås genom någon form av ord eller handling är den därmed genomförd.

Villkor för utlåning: För att det ska vara giltigt måste följande villkor uppfyllas:

1. Långivaren måste vara behörig att frivilligt skänka.

2. Det som lånas ut ska vara beständigt och kunna ge en nyttighet.

3. Nyttan eller förmånen måste vara tillåten.

Att låna ut och hyra ut det man själv har lånat: Imam Abu Hanifa och imam Malik säger: Om det utlånade föremålet är sådant att användarens bruk av det inte medför någon förändring, är det tillåtet att låna ut det vidare till någon annan efter att man har lånat det, utan långivarens tillstånd.

Enligt den hanbalitiska rättsskolan får det lånade föremålet endast användas av låntagaren själv eller den som träder i hans ställe. Han får inte låna ut eller hyra ut det till någon annan utan ägarens tillstånd. Om han utan ägarens tillstånd lånar ut det till en andra person och föremålet förstörs hos den andra personen, får ägaren hålla vem av de två han vill ansvarig. Ansvaret kommer dock att vila på den andra personen, eftersom han tog det i sin besittning efter att ha åtagit sig ansvaret, och det förstördes medan det var i hans händer. Därför vilar ansvaret på honom. När en rövare rövar från en annan rövare är det den andra rövaren som är ansvarig.

När får långivaren kräva tillbaka sitt föremål: Långivaren får när som helst begära tillbaka sitt föremål, så länge det sker på ett sätt som inte skadar låntagaren. Om det finns risk för att låntagaren skadas av att det begärs tillbaka, ska återtagandet skjutas upp för att skydda honom från den möjliga skadan.

När det är obligatoriskt att lämna tillbaka det: Efter att nyttan av det lånade föremålet har uttömts är det låntagarens ovillkorliga skyldighet att lämna tillbaka det. Allah har nämligen sagt:

إِنَّ اللَّهَ يَأْمَرَكُمْ أَنْ تُؤْدُّوا لَأَسْنَسِ إِلَى أَهْلِهَا

Allah befaller er att återlämna anförtrodda egendomar till deras rättmätiga ägare.’ (Sura an-Nisa: 58)

Abu Hurayra berättar att Allahs sändebud sade: ‘Återlämna anförtrodda egendomar till den som anförtrodde dem åt dig, och svik inte den som har svikit din anförtrodda egendom.’ (Abu Dawud, at-Tirmidhi).

Abu Dawud och at-Tirmidhi återberättar från Abu Umama att Allahs sändebud sade: ‘Ett lån måste återbetalas.

Att låna ut sådant som inte skadar långivaren men gagnar låntagaren: Om någon fäster en träbit i sin grannes vägg utan att skada väggen, har Allahs sändebud förbjudit att man hindrar grannen från att fästa träbiten. Abu Hurayra berättar att Allahs sändebud sade: ‘Förbjud inte er granne att fästa en träbit i er vägg.

De rättslärda har framfört olika åsikter i tolkningen av denna hadith. När det gäller om denna hadith visar att det är rekommenderat eller obligatoriskt att tillåta att en träbit fästs i väggen, är den mest riktiga åsikten enligt imam Malik och imam ash-Shafi’i att det är rekommenderat. Imam Abu Hanifa och de rättslärda i Kufa har också denna åsikt. Den andra åsikten är att det är obligatoriskt. Detta är imam Ahmads, Abu Thawrs och hadithlärdas åsikt. Det är också hadithens uppenbara innebörd. Detta omfattar alla sådana saker som låntagaren har nytta av utan att långivaren skadas. Det är inte tillåtet att vägra låna ut sådana saker. Om man vägrar, ska härskaren avgöra saken.

Imam Malik har återberättat från Umar ibn al-Khattab: Dahhak ibn Qays grävde en bred kanal och förde den framåt. Därefter ville han dra kanalen över Muhammad ibn Maslamas mark. Men denne gick inte med på det. Då sade Dahhak till honom: Du hindrar mig, trots att detta är till din fördel. Med denna kanal kan du bevattna din mark från början till slut, utan att du skadas på något sätt. Muhammad gick ändå inte med på det. Då tog Dahhak upp saken med Umar ibn al-Khattab. Umar kallade till sig Muhammad ibn Maslama och befallde honom att låta Dahhak gräva kanalen genom hans mark. Muhammad sade fortfarande: Nej. Umar sade: Låt din broder göra det som endast gagnar dig och inte skadar dig. Muhammad sade fortfarande: Nej. Då sade Umar: Vid Allah, han ska föra kanalen fram, även om den måste gå över din mage. Därefter befallde Umar Dahhak att föra fram kanalen, och Dahhak gjorde det. Amr ibn Yahya al-Mazni återberättar dessutom från sin far: I min farfars trädgård fanns en vattenkanal som tillhörde Abd ar-Rahman ibn Awf. Abd ar-Rahman ville flytta den till en av trädgårdens kanter. Trädgårdens ägare invände mot detta. Umar befallde honom att flytta den. Detta är också imam ash-Shafi’is, Ahmads, Abu Thawrs, Dawuds och en grupp hadithlärdas åsikt. Imam Abu Hanifa och imam Malik anser däremot att ett sådant avgörande inte får fattas, eftersom man inte får döma i frågor som rör lån. De tidigare återberättade haditherna stöder emellertid den första åsikten.

Låntagarens ansvar: När låntagaren har tagit det han lånat i sin besittning, blir han ansvarig för det om det förstörs, oavsett om han varit försumlig eller inte. Detta är Ibn Abbas’, Aishas, Abu Hurayras, imam ash-Shafi’is och Ishaqs åsikt. Samura återberättar att Allahs sändebud sade: ‘Den som tar något från någon annan förblir ansvarig för det tills han återlämnar det till honom.’ Enligt hanafitiska och malikitiska rättsskolor är låntagaren däremot inte ansvarig om han inte varit försumlig. Deras bevis är denna hadith från Allahs sändebud: ‘Den låntagare som inte är trolös är inte ansvarig. Den som anförtrotts att vakta en anförtrodd egendom och inte är trolös är inte ansvarig.’ (ad-Daraqutni)

Det fyrtiofemte kapitlet: Anförtrodda egendomar

Definition och rättsregler: Anförtrodd egendom är egendom som en person lämnar hos någon annan för förvaring.

Det är tillåtet både att lämna anförtrodd egendom för förvaring och att ta emot sådan egendom. För den som är säker på sin förmåga att bevara den är det mustahabb att ta emot anförtrodd egendom. Det är wajib för förvaltaren att förvara den anförtrodda egendomen på en säker och skyddad plats. När dess ägare än begär den är det en plikt att återlämna den. Allah säger: ”Om ni litar på varandra, ska den som fått något anförtrott återlämna det anförtrodda och frukta Allah, sin Herre.” (Sura al-Baqara 2:283).

Denna hadith har redan nämnts: ”Återlämna det anförtrodda till den som har anförtrott dig det.”

Ersättning: Förvaltaren av anförtrodd egendom är inte ansvarig för att ersätta en förlust om han inte har varit försumlig i sitt bevarande av egendomen eller gjort sig skyldig till något brott mot den. Den hadith som tidigare återberättats av ad-Daraqutni är ett bevis för detta.

Amr ibn Shuʿayb återberättar dessutom att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som förvarar anförtrodd egendom är inte ansvarig för någon förlust.” (Ibn Majah). I en annan hadith, återberättad av al-Bayhaqi, sade Allahs Sändebud ﷺ: ”Den som förvaltar anförtrodd egendom är inte ansvarig för någon förlust.”

När anförtrodd egendom som förvarats i en påse eller väska försvann genom att påsen eller väskan gick sönder, avgjorde Abu Bakr att ingen ersättning behövde betalas.

Urwa ibn az-Zubayr hade lämnat en del av Banu Musʿabs egendom i förvar hos Abu Bakr ibn Abd ar-Rahman. Medan egendomen var hos Abu Bakr skadades den helt eller delvis. Då skickade Urwa ett meddelande till honom: ”Du behöver inte betala någon ersättning. Du är ju endast förvaltare av anförtrodd egendom.” Abu Bakr sade: ”Jag visste att jag inte var skyldig att betala ersättning, men du får inte låta Quraysh få veta att min anförtrodda egendom har gått förlorad.” Därefter köpte han vissa saker och återlämnade dem.

Förvaltarens utsaga godtas tillsammans med hans ed: När förvaltaren hävdar att den anförtrodda egendom som förvarats hos honom har förstörts utan att han varit överdriven eller försumlig, ska hans påstående godtas om han avlägger ed på det. Ibn al-Mundhir har åberopat konsensus bland de rättslärda som han kände till som stöd för denna uppfattning.

Om någon hävdar att den anförtrodda egendomen har blivit stulen: I Ibn Taymiyyas verk ”Fatawa” sägs det: ”Den som hävdar att han förvarade den anförtrodda egendomen tillsammans med sin egen egendom, och att endast den anförtrodda egendomen – inte hans egen egendom – blev stulen, måste ersätta den stulna anförtrodda egendomen.

Umar, må Allah vara nöjd med honom, ålade Anas, må Allah vara nöjd med honom, att ersätta en anförtrodd egendom beträffande vilken Anas hävdade att den hade blivit stulen, medan hans egen egendom inte hade blivit stulen.

Om den som förvarar anförtrodd egendom dör: Om en person dör och det bevisas att han hade en annan persons egendom anförtrodd hos sig, men den andra personen inte kan hittas, förblir han ansvarig för egendomen som en skuld, och den ska betalas ur den kvarlåtenskap han lämnat efter sig. Om man dessutom finner en handskriven bekännelse från den avlidne om att han hade anförtrodd egendom tillhörande någon, ska han hållas ansvarig. En bekännelse skriven med en välkänd handstil är nämligen likställd med en muntlig bekännelse.

Det fyrtio sjätte kapitlet: Olagligt övertagande

Definition: Olagligt övertagande innebär att en person med tvång och genom användning av makt tillskansar sig och tar en annan persons egendom eller rättighet i besittning. (Om någons egendom i hemlighet tas från den plats där den förvaras kallas det stöld. Om den tas med övermod är det plundring, om den tas genom att utöva inflytande är det förskingring, och om man på detta sätt behandlar något som anförtrotts åt en själv kallas det förräderi.)

Allah säger i sura al-Kahf, vers 79:

أَمَّا السَّفِينَة فَكَانَتْ لِمَسْكِينَ يَعْمَلُونَ فِي الْبَحْرِ فَأَرَدْتُ أَنْ أَعِيبَهَا وَكَانَ وَرَاءَهُمْ مُلِكَ يَا عَلَ كُلَّ سفينة غصبان

”Vad gäller båten tillhörde den några fattiga människor, som sökte sin försörjning på havet. Jag ville göra den defekt, eftersom det framför dem fanns en kung som med våld lade beslag på alla båtar.” (Det vill säga: han lade beslag på de goda båtarna.)

Den islamiska rättens bestämmelse om olagligt övertagande: Det är förbjudet, och den som utför en sådan handling är syndig. Allah säger:

ولا تظلُّوا أَمْوَالَكُمْ بَيْنَكُمْ بِالْبَاطِلِ

Sluka inte varandras egendom på ett orättmätigt sätt.’ (Sura al-Baqara, vers 188).

1. I avskedspredikan under avskedshajj, återberättad av al-Bukhari och Muslim, sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ‘Era liv, er egendom och er heder är okränkbara för er, liksom denna dag, denna månad och denna stad är okränkbara.’

2. al-Bukhari och Muslim återberättar från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ‘När en äktenskapsbrytare begår äktenskapsbrott gör han det inte som troende. När en alkohol­konsument dricker alkohol gör han det inte som troende. När en tjuv stjäl gör han det inte som troende. När en plundrare plundrar och människor riktar sina blickar mot honom, gör han det inte som troende.’

3. Det har återberättats från Sa’ib ibn Yazid att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ‘Ingen av er får på något sätt ta sin broders egendom, vare sig på skämt eller med avsikt. Om någon av er har tagit sin broders stav, ska han lämna tillbaka den till honom.’ (Ahmad, Abu Dawud och at-Tirmidhi).

4. I ad-Daraqutni återberättas från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ‘En muslims egendom är inte tillåten, om han inte överlåter den frivilligt.’

5. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ‘Den som tar sin broders egendom med våld kommer Allah att döma till Helvetet och förbjuda Paradiset för. En man frågade: ”Allahs Sändebud! Även om det är något obetydligt?” Han sade: ”Även om det bara är en kvist från arakträdet.”’

6. Al-Bukhari och Muslim återberättar från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Guds Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: »Den som med våld tillskansar sig en handsbredd av någon annans mark kommer Allah att lägga sju jordar på hans hals.«

Att bygga på eller odla på en usurperad mark: Om den usurperade marken odlas tillkommer skörden markägaren, medan usurpatorn endast får ersättning för odlingskostnaderna. Detta gäller endast när skörden ännu inte har skördats. När skörden väl har skördats får markägaren endast markens arrende. Om trädplantor har planterats måste de ryckas upp, och om något har byggts måste det rivas.

Rafi ibn Khadij, må Allah vara nöjd med honom, återberättar att Guds Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: »Den som odlar någon annans mark utan dennes tillstånd har ingen rätt till något av skörden från den marken. Däremot har han rätt att få tillbaka de kostnader han haft.« – Abu Dawud, Ibn Majah, al-Tirmidhi och Ahmad. (Imam Ahmad sade: »Även om denna åsikt strider mot analogiskt resonemang följer jag den enbart i enlighet med hadithen.«) Abu Dawud och al-Daraqutni återberättar från Urwa ibn al-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, att Guds Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: »Den som odlar obrukad mark blir dess ägare. Men en usurpator har ingen rätt till något för det arbete han lagt ned.«

Berättaren säger: Den som berättade denna hadith för mig uppgav att två personer kom till Guds Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, för att få sin tvist avgjord. Den ene hade planterat dadelpalmer på den andres mark. Guds Sändebud överlämnade marken till dess ägare och befallde mannen som ägde dadelpalmerna att rycka upp dem. Berättaren säger: »Jag såg hur man högg med en yxa vid trädets rötter, och det var en hög dadelpalm.«

Det är förbjudet att dra nytta av usurperad egendom: Eftersom usurpation är förbjuden är det också förbjudet att dra nytta av usurperad egendom, oavsett hur den används. Om något ytterligare har producerats från egendomen, måste även detta återlämnas, vare sig det fortfarande är förenat med den eller har skilts från den. Samura återberättar att Guds Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: »Den hand som har tagit någon annans egendom med våld förblir ansvarig tills den återlämnar den.« – Ahmad, Abu Dawud, al-Hakim och Ibn Majah. Om det nyproducerade är resultatet av usurpatorns arbete anser vissa lärda att det ska fördelas mellan usurpatorn och ägaren enligt reglerna för mudaraba. Om den usurperade egendomen förstörs är usurpatorn skyldig att återlämna en likvärdig egendom eller dess värde till ägaren, oavsett om den förstördes genom hans handling eller genom en naturkatastrof. Enligt den malikitiska rättsskolan är den som usurperar lös egendom, boskap och liknande – sådant som inte vägs eller mäts – skyldig att återlämna dess värde om det förstörs efter usurpationen. Enligt de hanafitiska och shafiitiska rättsskolorna är den som förstör eller förbrukar den skyldig att återlämna en likvärdig egendom. Undantag får göras endast när en likvärdig egendom inte kan uppbringas. Rättslärda är eniga om att om något som vägs eller mäts usurperas och därefter förstörs, ska en likvärdig egendom återlämnas när en sådan finns. Allah säger nämligen i sura al-Baqara, vers 194:

فَمَنِ اعْتَدَى عَلَيْكُمْ فَاعْتَدُوا عَلَيْهِ بِمِثْلِ مَا اعْتَدى عَلَيْكُم

Om någon då angriper er, får ni angripa honom på samma sätt som han angrep er.

Oavsett hur stora kostnaderna och arbetsinsatsen för att återlämna den usurperade egendomen är, måste usurpatorn själv bära dem. Om den usurperade egendomen har minskat ska han återlämna värdet av den minskning som skett, vare sig föremålet har minskat till sin mängd eller till sina egenskaper.

Skydd av egendom: När någon försöker röva bort en annan persons egendom är det obligatoriskt att avvärja försöket. Det ska först avvärjas med den mildaste metoden. Om det inte hjälper ska man använda en hårdare metod, även om det skulle leda till slagsmål och blodsutgjutelse. Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som dödas när han försvarar sin egendom är en martyr. Den som dödas när han försvarar sitt liv är en martyr. Den som dödas när han försvarar sin religion är en martyr. Den som dödas när han försvarar sin familj är en martyr.” (al-Bukhari, Muslim, at-Tirmidhi).

Den som finner sin egendom hos någon annan har större rätt till den: Om den vars egendom har beslagtagits finner den hos någon annan, är det han som har störst rätt till den, även om den som tagit den med våld har sålt den till honom. När den som tagit egendomen med våld sålde den var han nämligen inte dess ägare. Försäljningen var därför inte giltig. I ett sådant fall kan köparen kräva tillbaka det belopp han betalade från den som tog egendomen med våld. Abu Dawud och an-Nasa’i återberättar från Samura att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som finner sin exakt samma egendom hos någon annan har störst rätt till den. Och köparen ska kräva tillbaka betalningen från säljaren.”

Att öppna dörren till en fågelbur: Den som öppnar dörren till en bur där det finns en fågel och får den att fly är skyldig att ersätta skadan. Det råder dock oenighet bland juristerna om vad som gäller ifall fågeln flyger iväg av sig själv efter att dörren öppnats. Samma oenighet gäller om ett bundet djur släpps och därefter flyr. Imam Abu Hanifa säger att ingen ersättning behöver betalas under några omständigheter. Enligt imam Malik och Ahmad ska ersättning betalas, oavsett om djuret eller fågeln inuti buren går ut omedelbart eller senare. Två åsikter har återberättats från imam ash-Shafi’i i denna fråga. Den första är hans äldre åsikt: ingen ersättning behöver betalas. Den andra är hans senare åsikt: om djuret eller fågeln flyr omedelbart ska ersättning betalas, men inte om det flyr efter en tids fördröjning.

Det fyrtiosjunde kapitlet: Hittebarn

Definition och bestämmelser: Ett minderårigt barn som hittas på vägen, eller som har gått vilse och vars härkomst är okänd, kallas hittebarn.

Precis som med andra övergivna föremål är det en kollektiv skyldighet att ta hand om detta barn. Om ingen tar hand om det kan det nämligen gå vilse eller gå under. Om barnet hittas i ett muslimskt land ska det betraktas som muslim.

Vem är mest lämpad att ta hand om hittebarnet?: Den som hittar barnet är mest lämpad att ta ansvar för dess uppfostran. Villkoret är dock att han ska vara fri, förståndig, pålitlig och klok, samt ta ansvar för barnets uppfostran och utbildning. Sa’id ibn Mansur återberättar i sin Sunan att Sanin ibn Jamil sade: ”Jag hittade ett barn och tog det med mig till Umar ibn al-Khattab. Då sade barnet: ’O de troendes befälhavare, denne man som har tagit mig med sig för att presentera mig för dig är en rättskaffens man.’ Umar frågade: ’Är det verkligen så?’ Han svarade: ’Ja.’ Då sade Umar till mig: ’Ta med dig honom. Han är fri, och ansvaret för hans förmyndarskap och uppfostran vilar på dig. Vi kommer att stå för hans kostnader.’ Om ett sådant barn hamnar hos en dålig människa ska det tas ifrån honom, och härskaren ska ta ansvar för dess uppfostran.

Underhåll: Om hittebarnet har pengar eller annan egendom med sig ska dessa användas till dess försörjning. Annars ska dess kostnader betalas ur bait al-mal. Bait al-mal har nämligen upprättats just för att tillgodose muslimernas behov. Om bait al-mal inte räcker till är det varje persons plikt som känner till barnets situation att ta ansvar för dess försörjning. Endast på detta sätt kan barnet skyddas från undergång. Den som tar på sig ett sådant ansvar får bara vända sig till bait al-mal för att få sina kostnader täckta om domaren har gett honom tillstånd att ta på sig försörjningsansvaret. Om domaren inte ger tillstånd ska de utgifter han haft för barnet betraktas som en gåva.

Arvet efter ett hittebarn: Om ett hittebarn dör och efterlämnar egendom, men inte har någon arvinge, blir Bayt al-Mal dess arvinge. Om barnet däremot begår ett mord, faller även ansvaret för detta på Bayt al-Mal. Den som hittade barnet blir inte dess arvinge.

Anspråk på ett hittebarns härkomst: Om en man eller kvinna gör anspråk på ett hittebarns härkomst, och den uppgivna härkomsten bedöms vara möjlig i förhållande till honom eller henne, ska barnet tillskrivas denna härkomst. Detta skyddar barnets intresse utan att någon annan skadas. I ett sådant fall fastställs barnets härkomst tillsammans med den som gör anspråket, och denne blir även barnets arvinge. Om det finns flera sådana anspråkare ska barnet tillskrivas den person som kan styrka sitt anspråk med vittnesmål och bevis. Om ingen av dem har vittnesmål och bevis, eller om alla lägger fram vittnesmål och bevis, ska barnets härkomst fastställas enligt uppfattningen hos en rättskaffens, erfaren och vuxen man.

Det berättas från Aisha, må Allah vara nöjd med henne: Ali, må Allah vara nöjd med honom, kom mycket glad till Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Mujazziz al-Mudlijī betraktade just Zayd och Usama. De hade båda täckta huvuden men bara fötter. Mujazziz sade: ’Dessa två fötter hör till samma familj.’” (Bukhari och Muslim) Om inte heller en expert kan lösa problemet ska man dra lott. Barnet ska tillfalla den vars namn kommer upp.

Enligt den hanafitiska rättsskolan ska härkomsten inte fastställas vare sig av en expert eller genom lottning. Om flera personer gör anspråk på ett barn som sitt och alla befinns vara likställda i alla avseenden, blir de alla dess arvingar, och barnet blir i sin tur deras allas arvinge.

Det fyrtioåttonde kapitlet: Upphittad egendom eller övergiven egendom

Definition: All egendom som är helt oskyldig men riskerar att förstöras och vars ägare är okänd kallas upphittad egendom. Vanligen används denna benämning om egendom i form av livlösa föremål. Om det gäller ett djur kallas det ett bortsprunget djur.

Bestämmelsen: Det är mustahabb att ta hand om upphittad egendom. Vissa säger att det är wajib. Andra säger: Om föremålet ligger på en plats där man med säkerhet vet att det förblir tryggt även om det lämnas kvar, är det mustahabb att ta hand om det; om man inte kan vara säker på att det förblir tryggt, är det wajib att ta hand om det. Om den som ser det upphittade föremålet förstår att han själv kommer att frestas att missbruka det om han tar det med sig hem, är det haram för honom att ta hand om det. Denna meningsskiljaktighet gäller en person som är fri, vuxen och vid sina sinnens fulla bruk, oavsett om han är muslim eller icke-muslim. Om han inte är fri, vuxen och vid sina sinnens fulla bruk är han inte skyldig att ta hand om upphittad egendom. En hadith återberättad från Zayd ibn Khalid, må Allah vara nöjd med honom, anger grundprincipen i denna fråga. Han sade: En man kom till Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och frågade om upphittad egendom. Han sade: ”Bevara både det kärl som föremålet låg i och det rep som det var bundet med. Kungör sedan att det har hittats under ett års tid. Om föremålets ägare kommer, ska du lämna det till honom. Annars får du använda det.” (Syftet med att bevara kärlet och repet är att föremålet inte ska blandas med upphittarens egendom utan hållas åtskilt. Dessutom kan man, om ägaren kommer, fråga honom om föremålets kännetecken och på så sätt kontrollera om hans anspråk är sant eller falskt.) Mannen sade: ”Om det är en bortsprungen get eller ett får?” Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den är din, annars tillhör den din broder (det vill säga dess ägare eller någon annan som hittat den), eller så blir den rov för ett rovdjur.” Mannen sade: ”Om det som gått förlorat är en kamel?” Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Låt den vara. Den har sin vattenbehållare med sig och skor på fötterna; den kommer att dricka vatten, äta av träden och så småningom möta sin ägare.” (Bukhari).

Upphittad egendom i det heliga området: Allt som hittills har sagts gäller upphittade föremål som påträffas på andra platser än det heliga området. Upphittad egendom i det heliga området får endast tas upp för att kungöras. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Ingen får ta upp upphittad egendom i Mecka utom den som kommer att kungöra den.” (Om det på den plats där den upphittade egendomen påträffas finns en pålitlig regering med välkända platser och ordningar för att förvara sådan egendom, är det tillåtet att överlämna den till denna regering. Detta är nämligen enklare och säkrare för allmänheten.)

Tillkännagivande av upphittad egendom: Den som hittar upphittad egendom måste noggrant lägga märke till alla kännetecken hos egendomen genom vilka den kan särskiljas från andra saker, såsom i vilket kärl den förvarades och vad den var bunden med. På samma sätt måste han noggrant fastställa dess slag, art och mängd. Därefter ska han förvara den på samma sätt som sin egen egendom, oavsett hur värdefull eller obetydlig den är. Saken ska betraktas som en anförtrodd egendom hos den som hittade den. Om den förstörs av någon annan orsak än hans egen vårdslöshet är han inte ansvarig för den. Han ska tillkännage den överallt i hela det tätbefolkade området, på marknaderna och på alla platser där ägaren kan tänkas befinna sig. Om ägaren kommer och beskriver dess korrekta kännetecken, genom vilka den kan särskiljas från andra saker, får den lämnas till honom även utan att han lägger fram vittnesmål eller bevis. Om ägaren inte kommer ska tillkännagivandet fortsätta i ett år. Om ägaren inte har hittats ens efter ett år är det tillåtet att skänka bort den som sadaqa eller att själv använda den, vare sig man är rik eller fattig. Han är inte ansvarig för saken. Imam al-Bukhari och al-Tirmidhi återberättar nämligen från Suwayd ibn Ghafala att Suwayd sade: Jag träffade Aws ibn Kabir. Han sade: Jag hittade en påse fylld med hundra dinarer och gick till Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom. Han sade: ”Tillkännage påsen i ett år.” Jag fortsatte att tillkännage den under ett helt år, men fann inte ägaren. Därefter gick jag för tredje gången till Allahs Sändebud. Då sade han: ”Bevara kärlet och snöret som kännetecken för saken. När ägaren kommer, ge den till honom; annars får du själv använda den.”

När Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, tillfrågades om upphittad egendom som hittats i ett tätbefolkat område sade han: ”Tillkännage saken i ett år. Om du därefter hittar den som söker den, ska du lämna den till honom. Annars är den din.” Frågeställaren sade: ”Och det som hittas på en obebodd plats?” Han sade: ”För det som hittas på en obebodd plats, och för nedgrävda skatter, gäller en femtedel.”

Undantag för matvaror och obetydliga saker: Allt som nämnts ovan gäller andra saker än lättfördärvliga matvaror och obetydliga saker. Matvaror behöver inte tillkännages; det är tillåtet att äta dem. Det återberättas från Anas, må Allah vara nöjd med honom: När Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, på vägen passerade några frukter sade han: ”Om jag inte hade befarat att dessa frukter kunde vara sadaqa, skulle jag ha ätit dem.” (al-Bukhari och Muslim).

Om det däremot rör sig om någon obetydlig sak behöver man inte tillkännage den i ett år. Det räcker att tillkännage den så länge att man kan anta att ägaren inte längre kommer att göra anspråk på den. Om ägaren inte hittas är det tillåtet för den som hittade saken att använda den. Jabir, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs Sändebud tillät oss att använda käppar, piskor, rep och liknande saker när vi hittade dem.” (Ahmad och Abu Dawud).

Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade: När han kom till Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, med en dinar som han hade hittat på vägen, sade han: ”Tillkännage detta i tre dagar.” Han tillkännagav det i tre dagar, men ingen kom. Då sade Sändebudet, frid och välsignelser över honom: ”Ät den nu.” (Abd al-Razzaq).

Förlorade getter och får: Det är tillåtet att ta hand om förlorade getter och får, eftersom de är svaga djur, löper risk att gå under och kan angripas av rovdjur. Man måste dock tillkännage fyndet. Om ägaren inte kommer för att göra anspråk på djuret får upphittaren ta det. Ägaren måste emellertid ersätta honom för detta. Enligt den malikitiska rättsskolan blir den som hittar djuret dess ägare så snart han tar det i besittning, och även om ägaren kommer behöver ingen ersättning betalas. Detta gäller emellertid endast om ägaren gör anspråk på djuret efter att det har ätits upp. Om han kommer innan det har ätits upp måste det enligt enhällig uppfattning återlämnas.
Förlorade kameler, kor, hästar, åsnor och mulor: De lärda är eniga om att det inte är tillåtet att ta hand om en förlorad kamel. Det styrks av den tidigare återgivna hadithen från Zayd ibn Khalid. En förlorad kamel behöver nämligen inte upphittarens tillsyn. Att uthärda törst ligger i dess natur, och eftersom dess hals är lång kan den lätt äta löv från träd. Den behöver därför ingens hjälp. Dessutom är det lätt för ägaren att hitta den. Denna ordning bestod fram till Uthmans, må Allah vara nöjd med honom, tid. När Uthman, må Allah vara nöjd med honom, såg att förlorade kameler togs om hand och såldes, tog han emot kamelns värde när ägaren kom.

Ibn Shihab al-Zuhri sade: Under Umar ibn al-Khattabs, må Allah vara nöjd med honom, styre fanns det ett stort antal förlorade kameler, och man roade sig med dem. Under Uthman, må Allah vara nöjd med honom, beordrades det att de skulle tillkännages. Efter tillkännagivandet såldes de. När ägaren kom fick han deras värde. (Al-Muwatta av imam Malik).

Efter Uthman, må Allah vara nöjd med honom, beordrade Ali, må Allah vara nöjd med honom, att ett hus skulle byggas för dem och att de skulle förvaras där samt utfodras med gräs på ett sådant sätt att de varken blev för feta eller för magra. Om någon därefter kunde fastställa sitt ägarskap genom vittnesmål och bevis överlämnades de till honom. Annars fick de förbli som de var. De såldes inte. Ibn al-Musayyab föredrog denna metod. Enligt imam al-Shafi‘i och Ahmad är bestämmelsen för nötkreatur, hästar, åsnor och mulor densamma som för kameler. (Imam al-Shafi‘i ansåg dock att det var tillåtet att ta hand om de unga djuren.) Imam Abu Hanifa sade: Det är tillåtet att ta hand om dem. Imam Malik sade: Om man fruktar att rovdjur ska angripa dem är det tillåtet att ta hand om dem; annars är det inte tillåtet.

Utgifter för ett upphittat djur: Den som hittar ett bortsprunget djur får kräva ersättning av dess ägare för allt han har lagt ut på det. Men om han bekostar det i utbyte mot att mjölka det eller rida på dess rygg, får han inte kräva ersättning för detta.

Det fyrtionionde kapitlet: Tillåtet och förbjudet när det gäller födoämnen

Definition av föda: Det som människan äter och genom vilket hon upprätthåller livet och får näring kallas föda.

I den heliga Koranen säger Allah:

قُلْ لا أَجِلٌ فِي مَا أُوحِيَ إِلَى مُحَرَّمًا عَلَى طَاعِ يُطْعَمَهُ

‘Säg: I den uppenbarelse som har sänts till mig finner jag inget förbjudet att äta för någon som vill äta det … .’ (Sura al-An’am, 145).

Endast den föda är halal som är ren och som man känner sig dragen till. Allah säger:

يَسْتَلُونَكَ مَاذَا أُحِلَّ لَهُمْ قُلْ أُحِلَّ لَكُم الطيب .

‘Folk frågar dig vad som har gjorts tillåtet för dem. Säg: För er har de rena tingen gjorts tillåtna…..’ (Sura al-Maida, vers 4).

Med rena ting avses här sådant som hjärtat dras till. Såsom det sägs i vers 157 i Sura al-Araf:

ويحلُّ لَهُمُ الطَّيِّبِ وَيُحَرِّمُ عَلَيْهِمُ الْخَبِية

Han tillåter alla rena ting för dem och förbjuder orena ting..

Det finns en typ av föda som är av icke-animaliskt slag och en annan typ som är av animaliskt slag. Bland den icke-animaliska födan är allt tillåtet utom det som är orent, som blivit orent genom påverkan av orena ämnen, som är skadligt, berusande eller förbundet med någon annans rätt. Ett exempel på ett orent ämne är blod. Ett exempel på något som blivit orent genom påverkan av ett orent ämne är ghee som en mus har fallit ned i. Imam al-Bukhari återberättar nämligen från Maymuna att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillfrågades om vad som gäller för ghee som en mus har fallit ned i. Han sade: ‘Ta ut musen och kasta även bort gheeen runt omkring den, och ät sedan ert ghee.’

Av denna hadith framgår att om ett dött djur faller ned i icke-animalisk föda ska det kastas bort, och även det som ligger intill ska kastas bort. Det som man är säker på att ingen del av det döda djuret har nått förblir rent. Flytande ämnen blir däremot orena så snart de kommer i kontakt med ett orent ämne.

Exempel på skadlig föda är gift och liknande: gift som utsöndras av skorpioner, bin och giftiga ormar, samt giftiga växter och arsenik. Allah säger nämligen:

ولا تقتلوا انفسكم ، إِنَّ اللَّهَ كَانَ بِكُمْ رَحِيْمان

Döda inte er själva. Allah är barmhärtig mot er.’ – (an-Nisāʾ, 29).

Han säger också:

ولا تلقوا بأيديكم إلى التهلكة

Kasta inte er själva i fördärvet med egna händer. (al-Baqara, 195).

Det har berättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ‘Den som dödar sig själv genom att kasta sig från ett berg kommer att fortsätta falla från ovan ner i helvetets eld i all evighet.’ Imam al-Bukhari återberättar att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ‘Den som dödar sig själv genom att dricka gift kommer att fortsätta dricka detta gift i helvetet i all evighet, med giftet i handen. Och den som dödar sig själv genom att hugga sig med ett järnvapen kommer i all evighet att fortsätta hugga sig själv med detta vapen.’

Det som är haram är dock endast den mängd gift som orsakar skada. Alla andra saker än gift som är skadliga, såsom jord, lera, stenar och kol, är haram för den som de skadar. Detta eftersom Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ‘Det är förbjudet att skada sig själv, och det är förbjudet att skada andra.’ Ahmad, Ibn Mājah. Rökning och bruk av berusningsmedel är också förbjudet enligt denna hadith. Allt som har samband med någon annans rätt, såsom stöldgods och egendom som tagits med våld, är också haram. Alla vattenlevande djur, det vill säga alla djur som lever i vatten, är halal. När det gäller landlevande djur, vare sig de är boskap eller fåglar, är vissa halal och andra haram. Islam har redogjort utförligt för detta. Allah säger exempelvis:

وَتَن نَمَّلَ لَكُرْمًا حَوْا عَلَيْكُمْ إِلا مَا اسْطَرِرْتُمْ إِلَيْهِ

Han har i detalj förklarat för er vad Han har förbjudit för er. Men om ni är nödsakade, så är det ett undantag.’ (al-Anʿām, 119)

Denna detaljerade framställning omfattar tre typer av ting: för det första en redogörelse för det förbjudna.

För det andra en redogörelse för det tillåtna (mubāh). För det tredje en redogörelse för sådant som islam har förhållit sig tyst till.

Det tillåtna (mubāh): Följande är sådant som har beskrivits som tillåtet (mubāh):

Vattendjur: Alla vattendjur är halal, med undantag för sådana som bär på skadligt gift, oavsett om det rör sig om fisk eller något annat, om de fångas eller hittas döda, om de fångas av en muslim, jude, kristen eller avgudadyrkare, och oavsett om det finns något motsvarande bland landdjuren eller inte. Vattendjur behöver inte slaktas. Beviset för detta finns i vers 96 i sura al-Māʾida:

أمل لكر سيد البحر وطعامة متاعا لكم وللسيارة

Havets jakt och dess föda har gjorts halal för er, till nytta för er och de resande.” Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) sade: Med havets jakt och dess föda avses allt som havet kastar upp på stranden. – al-Dāruquṭnī.

Det har också återberättats från Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) att havets föda betyder döda havsdjur. Abū Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar att en man frågade Allahs Sändebud: ”Allahs Sändebud, vi färdas på havet och har bara med oss en liten mängd vatten. Om vi använder det till tvagning blir vi törstiga. Ska vi då göra tvagning med havsvatten?” Allahs Sändebud svarade: ”Havsvattnet är rent, och dess döda djur är halal.” Återberättat i de fem kanoniska hadithsamlingarna. al-Tirmidhī bedömde det som hasan och autentiskt, och al-Bukhārī som autentiskt.

Saltad fisk: För att fisken ska hålla sig oförstörd under lång tid konserveras den ofta med salt. Detta kallas saltad fisk. All slags saltad fisk är halal så länge den inte är skadlig för hälsan. Om den är skadlig för hälsan är den haram. Den framstående malikitiske rättslärde al-Dardīr (må Allah förbarma sig över honom) sade: ”Den bestämmelse från Allah som jag följer är att saltad fisk är halal, eftersom den inte saltas före sin död. Det rinnande blodet är orent först efter att det har runnit; före det är det inte orent. Om det efter fiskens död finns blod i den, är det som det blod som finns kvar i ådrorna efter att den slaktats på det sätt som föreskrivs av sharīʿa. Den fukt som tränger ut ur den efter slakten är utan tvekan ren.” Detta är uppfattningen hos hanafiterna, hanbaliterna och vissa malikitiska lärda.

Vatten- och landlevande djur: Imam Ibn al-Arabi säger: Den korrekta uppfattningen beträffande vatten- och landlevande djur är att de är förbjudna. Det finns nämligen bevis både för att de är halal och för att de är haram. Av försiktighetsskäl ger vi ändå företräde åt bevisen för att de är haram. Andra lärda än Ibn al-Arabi anser att alla vattenlevande döda djur är halal, även om de kan leva på land. Endast grodan är haram, eftersom det har förbjudits att döda den. Det har återberättats från Abd ar-Rahman ibn Uthman, må Allah vara nöjd med honom, att en läkare frågade Profeten, frid och välsignelser vare över honom, om grodan, som han använde i medicin. Då förbjöd Profeten honom att döda grodan. (Abu Dawud, an-Nasa’i och Ahmad). Halala landlevande djur: Nedan nämner vi de halala landlevande djur som omnämns i Koranen och sunna:

Fyrfotadjur: I vers 5 i sura an-Nahl säger Allah:

وَالْأَنْعَامَ خَلَقَهَا ، لَكُمْ فِيهَا دِنى ومعلعُ وَمِنْهَا تَأْكُلُونَ

Han har skapat boskapen; i den finns kläder och andra nyttigheter för er, och av den äter ni.
I vers 1 i sura al-Ma’idah säger Allah:

يأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا أَوْنُوْا بِالْعُقُودَه أُحِلَّتْ لَكُم بَهِيمَةُ الْأَنْعَامِ إِلَّا مَا يُتْلَى عَلَيْكُمْه

Ni som tror! Uppfyll era förbund. Fyrfotadjur har gjorts halal för er, med undantag för det som kommer att anges för er.

Bland de halala fyrfotadjuren finns: kamel, nötboskap, buffel, get, får, vildoxe, vildkamel och hjort. Alla dessa djur är enhälligt halal. Av haditherna framgår dessutom att även kyckling, anka, häst, vildåsna, kanin, varan, hyena, gräshoppa och sparv är halal. (Enligt imam Malik och imam Abu Hanifa är det makruh att äta häst, eftersom Allah har nämnt den som ett riddjur och inte som ett djur avsett att ätas.)

I Sahih Muslim har Abu az-Zubayr återberättat från Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom: Jag frågade Jabir om varanen. Han sade: ”Ät inte den.” Han beskrev den också som oren. Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, sade däremot: ”Allahs sändebud, frid och välsignelser vare över honom, förklarade inte varanen haram. Allah har låtit många få nytta av den. Endast de vanliga herdarnas föda hämtas från den. Om jag hade haft den hos mig skulle jag ha ätit den.”

Ibn Abbas må Allah vara nöjd med honom återberättar från Khalid ibn al-Walid: Han gick tillsammans med Allahs sändebud till sin moster Maymuna bint al-Harith. Maymuna gav Allahs sändebud kött av dabb att äta, vilket en kvinnlig släkting till henne hade skickat från Najd. Allahs sändebud brukade inte äta något som erbjöds honom innan han visste vad det var. Kvinnorna hade bestämt sig för att inte tala om för honom vilket slags kött det var. De ville se hur han skulle smaka på det och om han genom smaken skulle kunna identifiera det.

Men han frågade. När han fick veta vad det var, avstod han från köttet och tyckte illa om det. Då frågade Khalid honom: ”Är det förbjudet?” Allahs sändebud svarade: ”Nej, men det är en maträtt som inte förekommer bland mitt folk. Därför tycker jag inte om den.” Khalid sade: ”Därefter drog jag köttfatet till mig, åt och Allahs sändebud såg på när jag åt.”

Abd al-Rahman ibn Ammar, må Allah vara nöjd med honom, återberättar: Jag frågade Jabir ibn Abdallah: ”Kan jag äta hyena?” Han svarade: ”Ja.” Jag frågade: ”Får den jagas?” Han svarade: ”Ja.” Jag frågade: ”Har du hört detta från Allahs sändebud?” Han svarade: ”Ja.” ( al-Tirmidhi )

Imam al-Shafi‘i, Abu Yusuf, Muhammad och Ibn Hazm anser också att det är tillåtet att äta hyena. Imam al-Shafi‘i säger om detta: ”Araberna tycker mycket om den och berömmer den, och den säljs öppet mellan Safa och Marwa.” Eftersom hyenan är ett rovdjur anser dock vissa lärda att det är förbjudet att äta den. Men den ovan nämnda hadithen talar emot dem.

Imam Abu Dawud och Ahmad har nämnt: När Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, fick frågan om piggsvinet reciterade han denna vers ur sura al-An‘am: ”Säg: I det som har uppenbarats för mig finner jag inget förbjudet utom självdöda djur, utgjutet blod och svinkött …” Då sade en äldre man som satt hos Ibn Umar: ”Jag hörde Abu Hurayra säga att när Allahs sändebud fick frågan om piggsvinet sade han: ’Det är ett orent djur.’” Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade då: ”Om Allahs sändebud har sagt detta, då är hans ord avgörande.” Bland återberättarna av denna hadith finns emellertid Isa ibn Namila, som är svag. Därför säger al-Shawkani: ”Denna hadith är inte tillräcklig för att göra piggsvinet till ett undantag från den allmänna grundprincipen om tillåtlighet.” Enligt al-Shawkanis uppfattning är det alltså tillåtet att äta piggsvin. Imam Malik, Abu Thawr, al-Shafi‘i och al-Layth anser att det är tillåtet att äta piggsvin, eftersom araberna tycker om det och den nämnda hadithen är svag. Hanafiterna anser däremot att det är makruh. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade om möss: ”Det är inte förbjudet.” Därefter reciterade hon den ovan nämnda versen ur sura al-An‘am.

Enligt Imam Malik är det tillåtet att äta insekter, kryp, smådjur, bi-larver, dadelmaskar och liknande. Al-Qurtubi säger: ”Imam Maliks bevis är Ibn Abbas och Abu al-Dardas uttalande: ’Det Allah har förbjudit är förbjudet, det Allah har tillåtit är tillåtet, och det Han har förblivit tyst om är ursäktat.’”

Om grönsaker som innehåller maskar säger Imam Ahmad: ”Enligt min mening är det bättre att avstå från dem. Men om någon inte anser dem vara orena får han äta dem.” Han ansåg att det var bättre att välja ut och äta dadlar som innehåller maskar. Det har återberättats att några gamla dadlar en gång fördes till Allahs sändebud. Han började då sortera dem och avlägsna maskarna ur dem. Ibn Qudama säger: ”Detta är det bästa.”

Ibn Shihab, Urwa, al-Shafi‘i, de hanafitiska juristerna och vissa lärda i Medina säger: Det är inte tillåtet att äta insekter, ormar, möss eller sådana djur som det är tillåtet att döda. Det finns ingen nytta med att slakta dem. Om att äta sparvar sade Allahs sändebud: ”Om någon dödar en sparv eller ett större djur utan att ge det dess rätt, kommer Allah att fråga honom om det.” De frågade: ”O Allahs sändebud, vilken rätt har sparven?” Han svarade: ”Man ska slakta den och äta den, och man får inte hugga av dess huvud och kasta bort det.” (al-Nasa’i) Abu Dawud och al-Tirmidhi återberättar att vissa följeslagare åt vilt fågelkött tillsammans med Allahs sändebud.

De uttryckligen förbjudna livsmedlen: Antalet livsmedel som har förklarats förbjudna i Koranen är begränsat till tio. Allah säger:

مرسم عليكم البيئة والدم ولحم الخنزير وما أمل لغير الله ……

Förbjudet för er är självdöda djur, blod, svinkött, djur som slaktats i någon annans än Allahs namn, djur som dött genom kvävning, djur som dött av slag, djur som dött genom fall, djur som dött av hornstötar och djur som rovdjur har ätit av, med undantag för det som ni hinner slakta. Och förbjudet är det som offras på avgudarnas altare samt att avgöra ödet med lotteripilar. Allt detta är synd. (Sura al-Māʾida 5:3)

Med ”dött” avses djur som har dött en naturlig död. Eftersom ett djur som dör en naturlig död har dött av någon sjukdom, är det oundvikligt att det skadar att äta dess kött. Med blod avses rinnande blod. Eftersom rinnande blod i högre grad bidrar till utvecklingen av sjukdomsalstrande mikroorganismer har det förbjudits att äta det. Anledningen till att svinkött är förbjudet är att svinet är ett orent djur och att all slags smuts och orenhet är dess käraste föda. Erfarenheten har visat att dess kött är skadligt på alla kontinenter i världen, särskilt i tropiska områden. Dess kött framkallar dödliga maskar. Det har också blivit känt att det påverkar förstörelsen av sexuell sedlighet. Syftet med förbudet mot att äta djur som slaktats i någon annans än Allahs namn eller på avgudarnas altare är att skydda tawhid. Ett tillåtet djur som har skadats av ett rovdjurs angrepp blir tillåtet att äta om man finner det levande och slaktar det.

Beskrivningen i denna vers i Sura al-Māʾida är egentligen en detaljerad redogörelse för vers 145 i Sura al-Anʿām, där det sägs: ”Säg: I den uppenbarelse som har sänts till mig finner jag inget som är förbjudet för någon som vill äta, utom självdött djur, rinnande blod, svinkött eller det som har blivit otillåtet genom att ha helgats åt någon annan än Allah.” I versen i Sura al-Anʿām nämns de fyra sakerna kortfattat, medan alla de förbjudna sakerna nämns detaljerat i denna vers.

Delar som skilts från ett levande djurs kropp: En del som skilts från ett levande djurs kropp är liksom ett självdött djur förbjuden. Abu Wāqid al-Laythī berättar att Allahs Sändebud sade: ”Den del som skärs av från ett djurs kropp medan det är levande är ett dött kadaver.” (Abu Dawud och al-Tirmidhi.) Al-Tirmidhi klassificerade den som hasan och sade: ”De lärda handlar i enlighet med denna hadith.” Följande saker är dock inte förbjudna:

a. Döda fiskar och gräshoppor. Båda dessa är rena och tillåtna. Ibn Umar berättar att Allahs Sändebud sade: ”Två döda och två sorters blod är tillåtna för oss: de två döda är fisk och gräshoppa, och de två sorterna blod är lever och mjälte.” – Återberättad av Ahmad, al-Shafiʿi, Ibn Majah, al-Bayhaqi och al-Daraqutni. När döda djur förklaras förbjudna är syftet att förbjuda att deras kött äts. Förutom köttet är deras övriga delar rena, och det är tillåtet att använda dem.

b. Ben, horn, klor, hår, fjädrar, skinn och liknande från döda djur är rena. Det finns inga bevis för att dessa skulle vara orena. Därför är de rena. Grundregeln för varje sak är nämligen renhet, så länge det inte finns bevis för att den är oren.

Imam az-Zuhri sade om benen från döda elefanter och andra djur: ”Jag har sett många av de lärda från tidigare generationer kamma håret med kammar gjorda av benen från självdöda djur och använda deras olja. De såg inget fel i detta.” (Al-Bukhari).

Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”En get skänktes som allmosa till en frigiven slavinna tillhörande Maymuna. Senare dog geten. När Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, såg den sade han: ’Varför tar ni inte dess skinn, bereder det och drar nytta av det?’ De sade: ’Det är ju ett självdött djur.’ Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ’Allah har endast förbjudit er att äta dess kött.’” (Återberättad av alla de övriga autentiska hadithsamlingarna utom Ibn Majah).

Det har återberättats att Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, reciterade versen ur sura al-An’am: ”Säg: I det som har uppenbarats för mig finner jag inget förbjudet att äta …” och sade: ”Allah har endast förbjudit att äta köttet från dessa. Men deras skinn, föremål tillverkade av deras skinn, tänder, ben, hår och ull är halal.” – Ibn al-Mundhir och Ibn Hatim. På samma sätt är den koagulerade mjölken som tas ut ur magen på ett självdött djur halal. När följeslagarna erövrade Irak åt de nämligen ost som tillverkats av eld­dyrkare där, och som hade gjorts av koagulerad mjölk från magen på deras slaktade djur. Elddyrkarna är emellertid avgudadyrkare, och deras slaktade djur räknas som självdöda djur. Det har återberättats från Salman al-Farisi, må Allah vara nöjd med honom, att han tillfrågades om ost och smör. Han svarade: ”Det som Allah har förbjudit i Sin bok är förbjudet, och det som Han inte har nämnt något om är tillåtet.” Det är välkänt att denna fråga ställdes till Salman när han var Umar ibn al-Khattabs representant i al-Mada’in, och att den i själva verket gällde eld­dyrkarnas ost.

C. Blod: En liten mängd blod är halal. Ibn al-Mundhir återberättar att Ibn Jurayj, angående förklaringen av ”utgjutet blod” i Koranversen, sade: ”Det finns inget att invända mot det blod som finns i de slaktade djurens ådror.” Abu Mijlaz sade om blodet som finns på platsen där en get slaktas eller på den övre kanten av grytan: ”Det är inget problem med det. Det som är förbjudet är det utgjutna blodet.” Återberättat av Ibn Humayd och Abu ash-Shaykh. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Vi brukade äta kött medan det fortfarande fanns blodstrimmor på grytan.”

Förbudet mot åsnor och mulor: Till de förbjudna födoämnena hör tamåsnor och mulor. Allah säger:

والغَيْل وَالْبِغَالَ وَالْعَمِيرَ لِتَرْكَبُوها وزينة .

”Och Han har skapat hästar, mulor och åsnor åt er, för att ni ska rida på dem och som prydnad.” (Sura an-Nahl: vers 8).

Det är inte riktigt att tro att innebörden av verserna som beskriver de förbjudna födoämnena är att förbudet är begränsat till den lista som nämns i verserna och att inget annat än detta är förbjudet. Al-Qurtubi bemöter denna uppfattning och säger: ”Denna vers uppenbarades i Mekka. Därefter ska allt som Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, har förbjudit, eller som har förbjudits i Koranen, läggas till detta. Det som Allahs sändebud förbjuder är ett utökat påbud från Allah, uttalat genom Sändebudets mun.” Detta är uppfattningen hos de flesta juristerna och hadithlärda.

1. Imam Abu Dawud och imam at-Tirmidhi återberättar från Miqdad ibn Ma’dikarib, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Vet att jag har fått Skriften och något liknande därtill. Vet att en man snart kommer att sitta mätt på sin utsmyckade bädd och kanske säga: ’Håll fast vid denna Koran. Det ni finner halal i den, erkänn som halal, och det ni finner haram i den, erkänn som haram.’ (Det vill säga: han kommer att förkasta haditherna och begränsa sig till Koranen.) Vet att tamåsnan inte är halal för er, inte heller något rovdjur med hörntänder, och inte heller en förlorad egendom som tillhör en person under beskydd, såvida inte dess ägare avstår från sitt anspråk. Om någon blir gäst hos ett folk är det deras plikt att ge honom gästfrihet. Om de inte gör det har han rätt att med tvång, om så behövs, kräva det mest nödvändiga av dem.”

2. Det har återberättats från Anas, må Allah vara nöjd med honom: När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, intog Khaybar fann vi några åsnor. Vi slaktade några av dem och tillagade dem. Då tillkännagav Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Se upp! Allah och Hans Sändebud har förbjudit er att äta detta, eftersom det är orent och ett verk av Satan.” Genast vältes grytorna omkull, medan den tillagade maten fortfarande kokade i dem. (De fem autentiska hadithsamlingarna.)

3. Jabir, må Allah vara nöjd med honom, sade: På dagen för slaget vid Khaybar förbjöd Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, oss att äta åsnor och mulor, men han förbjöd oss inte att äta hästar.

Det har återberättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillät tamåsnor. Den korrekta återberättelsen är dock att Ibn Abbas förhöll sig tyst i denna fråga och sade: ”Jag vet inte om Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd dem av rädsla för att de skulle försvinna, eftersom tamåsnor används som transportmedel för människor, eller om han förklarade tamåsnor haram på dagen för slaget vid Khaybar.” (Al-Bukhari.)

Rovdjur och rovfåglar är haram: Bland de djur som islam har förbjudit finns rovdjur och rovfåglar. Imam Muslim återberättar från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd alla rovdjur med hörntänder och alla fåglar med klor. Med rovdjur med hörntänder avses de djur som angriper människors liv och egendom med blottade tänder, såsom tiger, lejon, hund, varg, leopard och vildkatt. Enligt de flesta fuqaha är alla dessa haram. Enligt imam Abu Hanifa är varje djur som äter kött ett rovdjur. Elefant, hyena, katt och mus är enligt honom alla haram. Enligt imam ash-Shafi’i är det rovdjur som angriper människor som är de förbjudna rovdjuren, såsom lejon och tiger.

Imam Malik återberättar i al-Muwatta från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Det är haram att äta varje rovdjur med hörntänder.” Efter att imam Malik hade citerat hadithen sade han: ”Detta är den uppfattning som gäller hos oss.” Ibn al-Qasim återberättar att det är makruh att äta dessa djur, och detta är de flesta följeslagarnas uppfattning. Imam ash-Shafi’is och imam Abu Hanifas lärjungar tillät att man äter räv. Ibn Hazm tillät att man äter elefant och vessla. Det är haram att äta apa. Abu Umar sade: Muslimerna är eniga om att det inte är tillåtet att äta apa, eftersom Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd att äta den. Med fåglar med klor avses de fåglar som angriper med sina klor, såsom glada, gamar och örnar. Enligt de flesta lärda är dessa haram, även om de inte äter orenheter.

Djur som äter orenheter är haram: Det är haram att rida på, äta köttet från eller dricka mjölken från sådana kameler, kor, getter, får, tuppar, hönor, ankor och andra djur som äter avföring.

1. Det har återberättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd att man dricker mjölken från djur som äter avföring. – Fem autentiska hadithsamlingar, med undantag för Ibn Majah. Enligt at-Tirmidhi är hadithen autentisk. Enligt Abu Dawuds återberättelse förbjöd Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att man rider på djur som äter avföring.

2. ʿAmr ibn Shuʿayb, må Allah vara nöjd med honom, berättar: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd att man åt köttet från djur som äter orenheter och från tamåsnor samt att man red på dem. (Ahmad, al-Nasāʾī, Abū Dāwūd).
Om sådana djur emellertid hålls borta från orenheter under en tid och utfodras med ren föda, blir deras kött rent och benämningen »djur som äter orenheter» upphör att gälla. Då blir de tillåtna, eftersom orsaken till förbudet har undanröjts.

Orena ting är förbjudna: Utöver denna redogörelse har den heliga Koranen angett ett allomfattande grundläggande kriterium för att fastställa vad som är förbjudet. Det finns i vers 157 i Sūrat al-Aʿrāf:

وَيُحِلُ لَهُمُ الطَّيِّبِسِ وَيُحَرِّأُ عَلَيْهِرُ الْخَبَيْنَ Han kommer att göra de rena tingen tillåtna för dem och de orena tingen förbjudna. Med rena ting avses sådant som människor spontant betraktar som rent och dras till, utan någon uppenbarelsetext som förbjuder det. Om människor spontant betraktar något som orent, är det förbjudet.

Enligt imām al-Shāfiʿīs och den hanbalitiska rättsskolans uppfattning är rena ting sådant som endast araberna, det vill säga stads- och tätortsborna, betraktar som rent och dras till, men inte byborna och beduinerna. I boken al-Dharārī al-Muḍiyya sägs emellertid att det som vanligt folk betraktar som rent är rent; det gäller inte enbart araberna eller invånarna i förfinade områden. I den nämnda boken sägs:

Det som vanligt folk betraktar som orent är orent, inte på grund av någon särskild orsak eller ovana, utan enbart därför att de spontant uppfattar det som smutsigt och orent. Om vissa människor betraktar något som orent medan andra inte gör det, ska majoritetens uppfattning godtas. Så har allmänheten avstått från att äta insekter och många djur utan något specifikt bevis eller belägg. I själva verket har dessa djur huvudsakligen undvikits eftersom de uppfattas som smutsiga och orena. Till dessa smutsiga och orena ting hör också saliv, slem, sädesvätska, gödsel, löss och liknande.

Djur som enligt sharīʿa ska dödas är förbjudna: Enligt ett stort antal lärda är de djur som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallde att man skulle döda, liksom de djur som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd att man dödade, förbjudna.

De djur som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallde att man skulle döda är fem: gladan, skorpionen, kråkan, råttan och den bitande hunden. al-Bukhārī, Muslim, al-Tirmidhī och al-Nasāʾī återberättar från ʿĀʾisha, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: »Fem djur är fördärvliga. De ska dödas även i det heliga området: kråkan, gladan, skorpionen, råttan och den bitande hunden.»

De djur som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd att man dödade är: myran, biet, härfågeln och sārid-fågeln. Abū Dāwūd återberättar från Ibn ʿAbbās, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd att man dödade myror, bin, härfåglar och sārid-fåglar.

Imam ash-Shawkani granskar denna uppfattning och säger: ”Det har sagts att det är en av orsakerna till att vissa djur är förbjudna att äta att det har befallts att vissa djur ska dödas, såsom de fem skadedjuren, och att det har förbjudits att döda vissa djur, såsom myror, bin, härfåglar, sarader och grodor. Men det är inte känt från någon religiös text att det är förbjudet att äta de djur som Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befallde att dödas eller förbjöd att dödas. Därför kan enbart befallningar och förbud inte godtas som bevis för att något är haram. Det finns inget logiskt eller sedvanemässigt nödvändigt samband mellan dessa två saker. Det finns alltså ingen anledning att anta befallningen att döda eller förbudet mot att döda som en grundprincip för att något ska vara haram. Om det djur som man har befallts att döda eller förbjudits att döda däremot är orent, kommer det att vara förbjudet redan enligt den relevanta versen. Annars är det halal. Vi har nämligen redan nämnt att allt i grunden är halal, så länge det inte finns bevis för att det är haram.” (Enligt den malikitiska rättsskolan är alla fåglar, inklusive kråkan, halal.)

De ting som man har förhållit sig tyst om: De ting som sharia har förhållit sig tyst om och för vilka det inte finns något bevis för att de är haram, är halal enligt den enhälligt godtagna grundprincipen att ”allt i grunden är halal”. Detta är i själva verket en av islams grundprinciper.

Flera utsagor i Koranen och sunnan stöder denna grundprincip. Allah säger till exempel:

مَوَ الَّذِي عَلَقَ لَكُمْ مَّا فِي الْأَرْضِ جَمِيعًا

”Det är Han som har skapat allt som finns på jorden åt er.” (Al-Baqarah 2:29).

2. Ad-Daraqutni återger från Abu Thaʿlaba, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Allah har ålagt er vissa plikter; försummа dem inte. Han har fastställt vissa gränser; överträd dem inte. Och om vissa ting har Han förhållit sig tyst, av barmhärtighet mot er och inte av glömska; bekymra er därför inte om dem.”

3. Salman al-Farisi, må Allah vara nöjd med honom, återberättar: När Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tillfrågades om ost och smör sade han: ”Det som Allah har förklarat halal i Sin bok är halal, och det som Allah har förklarat haram i Sin bok är haram. Det som Han har förhållit sig tyst om är sådant som Han har gett er frihet att avgöra.” (Ibn Majah och at-Tirmidhi).

4. Al-Bukhari och Muslim återger från Saʿd ibn Abi Waqqas att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den största syndaren bland muslimerna är den som frågar om något som inte tidigare har förklarats haram, och som på grund av hans fråga blir förklarat haram.”

5. Återberättat från Abu Darda (må Allah vara nöjd med honom): Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Det som Allah har gjort tillåtet i Sin bok är tillåtet, och det som Han har förbjudit är förbjudet. Och beträffande det som Han har förblivit tyst om har Han gett undantag. Ta därför emot det undantag som Allah har gett er. Allah glömmer nämligen ingenting. Därefter reciterade han följande del av vers 64 i sura Maryam:
وَمَا كَانَ رَبُّكَ نَسِيَّان”Din Herre är inte den som glömmer.” (Al-Bazzar).

Importerad kött: Kött som importeras från icke-muslimska länder är tillåtet att äta under två villkor:

1. Det måste vara kött från de djur som Allah har gjort tillåtna.

2. Djuret måste ha slaktats på det sätt som föreskrivs av sharia.

Om dessa två villkor inte är uppfyllda – om det är kött från en gris eller ett liknande förbjudet djur, eller om djuret har slaktats på ett sätt som strider mot sharia – är det förbjudet och inte tillåtet att äta. Tack vare den moderna vetenskapens utveckling och de informationsmedel som har blivit allmänt tillgängliga är det nu lätt att få veta om dessa två villkor är uppfyllda. Ofta står sådan information på köttförpackningarna, och man kan förlita sig på den. Detta beror på att uppgifterna oftast är sanna.

Även tidigare har juristerna utfärdat fatwor om hur man ska handla i sådana situationer. I boken ”Al-Iqna”, som hör till den shafiitiska rättsskolans litteratur, står det:

Om en syndare, jude eller kristen uppger att han har slaktat denna get, får man äta den, eftersom han är behörig att slakta. Om det däremot i ett land bor både avgudadyrkare och muslimer och man inte vet om djuret slaktades av en avgudadyrkare eller en muslim, är det inte tillåtet att äta det, eftersom det finns anledning att tvivla på om slakten utfördes på ett tillåtet sätt. Men om muslimerna är fler i det landet får man äta det.

Det är tillåtet att äta förbjuden mat i en nödsituation

För den person som helt saknar möjlighet att skaffa halalmat är det inte bara tillåtet utan även obligatoriskt att äta självdöda djur, svin, kött från andra förbjudna djur eller annan förbjuden föda i syfte att överleva och rädda sig undan döden. Allah säger i vers 29 i sura an-Nisāʾ:

وَلَا تَقْتُلُوا الْفَسَتَرْطَ إِنَّ اللَّهَ كَانَ بِكُمْ رَحِيمًا ’Döda inte er själva. Allah är barmhärtig mot er.

Gränsen för en nödsituation

En människa betraktas som nödställd först när hungern driver henne mot döden eller när hon riskerar att drabbas av en sjukdom som kan föra henne till dödens rand. Det spelar ingen roll om den som utsätts för en sådan situation är lydig mot Allah eller olydig. Allah säger:

في انظُرْ غَيْرَ بَاغ ولا عَادٍ فَلَا إِلى عَلَيْهِ ، إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمه

’Men den som är nödställd, utan att vara olydig eller överskrida gränserna, har ingen synd. Allah är förlåtande, nåderik.’ (Att under förtäring av förbjuden föda lägga beslag på en annan lika nödställd persons rätt, att äta ensam utan att låta denne äta och att driva denne mot döden räknas som olydnad. Och att äta mer än vad som krävs för att bli mätt – enligt en annan uppfattning, mer än vad som krävs för att överleva och undanröja hälsoskadan – räknas som att överskrida gränserna.)

Imam Abu Dawud berättar: Fudayl al-Amiri, må Allah vara nöjd med honom, kom till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och frågade: ’Under vilka omständigheter blir självdöda djur tillåtna för oss?’ Allahs sändebud frågade: ’Vad är er föda?’ Fudayl svarade: ’Bara flytande dryck morgon och kväll.’ Allahs sändebud sade: ’Detta är den hunger som gör självdöda djur tillåtna.’ Därefter tillät han dem att äta självdöda djur. Ibn Hazm säger:

Gränsen för en nödsituation är att man under en hel dag och en hel natt befinner sig i ett tillstånd där ingen mat eller dryck går att få tag på. Om personen då fruktar en så svår försvagning att den, om den blir långvarig, kan föra honom eller henne till döden eller hindra honom eller henne från att försörja sig, är det tillåtet att äta och dricka vad som helst som kan rädda honom eller henne från döden på grund av hunger och törst. Jag har nämnt gränsen på en dag och en natt utan mat eftersom Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förklarade det förbjudet att under fastan avstå från mat och dryck oavbrutet under en hel dag och en hel natt.

Enligt den malikitiska rättsskolan får den som har gått hungrig i tre dagar i sträck äta vad som helst som är haram, även om det tillhör någon annan.

Det bör påpekas att det enligt den shafiitiska och zaiditiska uppfattningen också är tillåtet att äta människokött om inget annat står att finna. De uppställer dock vissa villkor för detta. Enligt den hanafitiska och zahiritiska rättsskolan är det däremot inte under några omständigheter tillåtet att äta människokött.

Mängden haram-mat som får ätas: Den nödställde får äta högst så mycket av ett självdött djur eller någon annan haram-mat som är nödvändigt för att rädda hans liv. Han får också ta med sig så mycket som behövs som proviant under resan.

Enligt en återberättelse säger imam Malik och Ahmad att den nödställde får äta sig mätt när han äter haram-mat. Imam Abu Dawud återberättar nämligen på Jābir ibn Samuras auktoritet: En man slog läger vid Harāt. En kort stund senare dog hans kamel. Då sade hans hustru: ”Flå den, så kan vi smälta dess fett och kött och äta det.” Han sade: ”Låt mig först fråga Allahs sändebud.” Därefter gick han till Allahs sändebud och frågade honom. Allahs sändebud sade: ”Har du ingen annan egendom?” Han svarade: ”Nej.” Han sade: ”Ät då.”

Imam Abu Hanifas lärjungar säger: I en sådan situation får man inte äta sig mätt. Två olika uppfattningar har återberättats från imam Shafi‘i.

Att tillgång till någon annans mat inte upphäver nödtillståndet: En person räknas som nödställd när han inte finner någon mat som han kan äta, även om den enda tillgängliga maten tillhör någon annan. När mat som ägs av någon annan finns inom hans räckhåll får han äta den även utan ägarens tillstånd. Det råder ingen oenighet bland de lärda om detta. Oenigheten gäller endast huruvida han måste ersätta den. De flesta lärda anser att om någon på grund av hunger hamnar i ett nödtillstånd och inte har tillgång till något annat än mat som ägs av någon annan, medan matägaren är frånvarande, får han ta av den men är skyldig att ersätta den. Ett nödtillstånd upphäver nämligen inte någon annans rätt.

Imam Shafi‘i säger: Han är inte skyldig att ersätta den. Hans nödtillstånd befriar honom nämligen från ansvar. Allah har själv tillåtit honom att göra detta. Och när Allah har tillåtit något uppkommer ingen fråga om ersättning.

Om mat finns men dess ägare vägrar att ge den, får den nödställde, om han har möjlighet, ta den med våld. Enligt den malikitiska rättsskolan ska den nödställde i ett sådant fall informera ägaren om sitt nödtillstånd och varna honom att han kommer att strida mot honom med vapen om han inte ger honom mat. Om ägaren ändå vägrar får han inleda en väpnad strid mot honom. Om matägaren dödas i striden är den som dödade honom inte ansvarig för dödsfallet. Det var nämligen obligatoriskt för matägaren att ge den nödställde mat.

Imam Ibn Hazm säger: Den som inte kan få tag på något annat än förbjuden föda och inte heller har tillgång till någon muslims eller en förbundsskyddad icke-muslims (dhimmis) egendom får äta av den förbjudna födan tills han blir mätt och även ta med sig så mycket som proviant för att tillgodose senare behov. Så snart han senare får tillgång till halal föda blir den förbjudna födan åter förbjuden för honom, precis som tidigare. Om han däremot får tag på en muslims eller en dhimmis föda, har han en fastställd rätt till denna föda. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade nämligen: ”Ge den hungrige mat.” Genom detta bud från Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, har han rätt till denna föda. I en sådan situation är han inte tvungen att äta självdöda djur eller annan förbjuden föda. Men om födans ägare orättmätigt berövar honom den, räknas han som nödställd.

Är vin halal som medicin?: De lärda är eniga om att det är tillåtet att äta förbjuden föda för att rädda sig från att dö av hunger. Det råder däremot oenighet om huruvida vin får användas enbart som behandling. Vissa säger att det är tillåtet, medan andra säger att det inte är tillåtet. I detta fall väger uppfattningen att det inte är tillåtet tyngst. Före islams ankomst brukade människor under okunnighetens tid behandla sjukdomar med vin. När islam kom förbjöd den detta. Imam Ahmad, Muslim, Abu Dawud och at-Tirmidhi återberättar från Tariq ibn Suwayd al-Juʿfi: När Suwayd frågade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, om vin, förbjöd han honom att röra vid vin. Suwayd sade: ”Jag vill använda vin som medicin.” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Vin är inte medicin, utan en sjukdom.”

Abu Dawud återberättar från Abu ad-Darda, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Allah den Allsmäktige har sänt ner både sjukdom och medicin. Han har skapat en medicin för varje sjukdom. Behandla därför era sjukdomar, men behandla dem inte med något förbjudet.” Före islam brukade människor dricka vin för att skydda sig mot kyla. Islam förbjöd dem också att dricka vin i detta syfte.

Abu Dawud återberättar att Daylam al-Himyari frågade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”O Allahs Sändebud! Vi bor i ett mycket kallt område och måste utföra hårt arbete. Vi tillverkar en dryck av vete som vi använder för att samla kraft till vårt arbete och för att stå emot kylan i området.” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Berusar er denna dryck?” Daylam svarade: ”Ja.” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Avstå då från den.” Daylam sade: ”Människorna kommer inte att avstå från den.” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Om de inte avstår från den, så strid mot dem.”

Vissa rättslärda har emellertid tillåtit behandling med vin. De har dock ställt som villkor att den sjuke inte kan hitta någon halal medicin som är lika verksam som det förbjudna, att han inte har för avsikt att berusa sig eller njuta av det och att han inte använder mer än den mängd som läkaren har föreskrivit. De rättslärda har på liknande sätt tillåtit att dricka vin i nödsituationer. Om någon till exempel har svalt en bit mat som har fastnat i halsen och det inte finns något annat än vin för att få ner maten, är det tillåtet för honom att dricka vin. Eller om någon på grund av extrem kyla befinner sig nära döden och inte finner något annat sätt att rädda sig än att dricka en klunk eller ett glas vin. Eller om någon löper risk att dö av hjärtsjukdom och läkarna har informerat honom om att han inte kan undgå denna risk utan att dricka en viss mängd vin. I alla dessa situationer blir även förbjudna saker tillåtna.

Det femtionde kapitlet: Slakt godkänd av sharia

Definition: Shariaenlig slakt innebär att döda ett djur vars kött är halal genom att skära av dess luftstrupe eller matstrupe. Med undantag för fisk och gräshoppor blir inget annat halal djur halal utan sådan slakt.
Vad som krävs för att slakten ska vara giltig: För shariaenlig slakt är följande nödvändigt:

1. Den som slaktar måste vara vid sina sinnens fulla bruk, oavsett om det är en man eller kvinna, muslim, jude eller kristen. Om han eller hon är berusad, sinnessjuk eller minderårig är personen inte behörig att slakta, och det slaktade djuret är inte halal att äta. På samma sätt är djur som slaktats av en polyteist, avgudadyrkare, ateist eller avfälling från islam inte halal.

Slaktdjur från Bokens folk: Imam al-Qurtubi säger att Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allah den Upphöjde har sagt:

ولا تَأْكُلُوا مِمَّا لَمْ يُذْكَرِ اسْرُ اللَّهِ عَلَيْهِ وَاللَّهُ لَفِسْقٌ

»Och ät inte av det över vilket Allahs namn inte har nämnts; det är verkligen synd.« (Al-An’am: vers 121).

Därefter sade han:

وَطَعَامُ الَّذِينَ أُوتُوا الْكِتَبَ حِلٌّ لَكُم من وَطَعَامُكُمْ حِلٌّ لَهُرْه

»De vilkas bok har givits är tillåten föda för er, och er föda är tillåten för dem.« (Sura al-Ma’idah: vers 5).

Det vill säga: judarnas och de kristnas slaktdjur är halal, även om de vid slakten viger dem åt »de kristnas Messias« respektive »Uzayr«. Ata säger: »Även om en kristen slaktar i Messias namn får du äta det, eftersom Allah själv har tillåtit deras slakt. Han vet samtidigt vad de säger.

Al-Zuhri, Rabi’a, al-Sha’bi och Makhul samt två följeslagare, Abu al-Darda och Ubada ibn al-Samit, hade också samma uppfattning.

En annan grupp rättslärda säger: Om man hör att en jude eller kristen har slaktat ett djur i någon annans än Allahs namn, ska man inte äta det. Tawus och Hasan samt Ali och Aisha bland Profetens följeslagare stödde denna åsikt. Deras bevis är vers 121 i sura al-An’am: ”Ät inte av det över vilket Allahs namn inte har uttalats. Det är verkligen synd.” Enligt imam Malik är detta makruh, men inte haram.

De elddyrkades och sabéernas slaktade djur: De rättslärda är oense om de elddyrkades slaktade djur. Orsaken är att de är oense om ursprunget till de elddyrkades religion. Vissa rättslärda anser att de följer en himmelsk skrift kallad ”Farfa”. Ali hade samma åsikt. Andra säger att de är avgudadyrkare. De som anser dem vara anhängare av en himmelsk skrift anser deras slaktade djur tillåtna, i enlighet med vad som sägs i vers 5 i sura al-Ma’ida. Allahs sändebud sade: ”Behandla dem som Skriftens folk.”

Om de elddyrkade sade Ibn Hazm: ”De är Skriftens folk. Därför är deras bestämmelser i alla avseenden likadana som Skriftens folks bestämmelser.” Abu Thawr och zahiriernas rättsskola hade samma uppfattning. Men enligt de flesta rättslärda är deras slaktade djur haram, eftersom de anser att de är avgudadyrkare. När det gäller sabéernas slaktade djur anser vissa att de är tillåtna, medan andra anser att de inte är tillåtna. (Sabéernas religion befinner sig mellan de elddyrkades och de kristnas religion. De tror på stjärnornas inflytande.)

2. Det redskap som används vid slakten måste vara så vasst att blodet flödar kraftigt och luftstrupen skärs, såsom en kniv, sten, träbit, svärd, glas eller bambu vars kant är så vass att den skär som en kniv. Det är också tillåtet att slakta med ben, men inte med tänder eller klor.

a. Imam Malik återberättar: En kvinna vallade getter. En av hennes getter skadades. Kvinnan slaktade den genast med en sten. När Allahs sändebud tillfrågades om detta sade han: ”Slakten är giltig.”

b. Det har återberättats att Allahs sändebud tillfrågades: ”Kan vi slakta med en hård sten eller en avbruten bit av en käpp?” Allahs sändebud sade: ”Gör det snabbt och skär. Ät om blodet flödar kraftigt och Allahs namn har uttalats. Men skär inte med tänder eller klor.” – Muslim.

c. Allahs sändebud förbjöd slakt på ett sataniskt sätt, det vill säga att endast skära huden utan att skära halsens senor och sedan lämna djuret att dö under lång tid. – Abu Dawud.

3. Det är nödvändigt att skära av luftstrupen och matstrupen. Det är dock inte nödvändigt att skilja dem från varandra. Det är inte heller nödvändigt att skära av de två tjocka venerna på var sida av halsen, eftersom mat och dryck passerar genom dem och de inte är nödvändiga för livet. Slaktens syfte är däremot att livet ska upphöra. Om huvudet skiljs från kroppen blir det slaktade djuret inte haram. På samma sätt är slakten giltig även om djuret slaktas bakifrån, förutsatt att redskapet träffar slaktstället.

4. Att uttala Allahs namn: Imam Malik säger: Varje djur som slaktas utan att Allahs namn uttalas är förbjudet att äta, oavsett om man avsiktligt eller av misstag underlåter att uttala Allahs namn. Ibn Sirin och en grupp lärda har samma uppfattning. Imam Abu Hanifa säger: Om man avsiktligt underlåter att uttala Allahs namn är djuret förbjudet, men om man gör det av misstag är det tillåtet. Imam al-Shafi‘i säger: Om slaktaren är behörig att slakta är djuret tillåtet, oavsett om han avsiktligt eller av misstag underlåter att uttala Allahs namn. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Några människor sade: ”Allahs sändebud, många människor kommer till oss med kött, men vi vet inte om Allahs namn har uttalats över det eller inte.” Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Uttala Allahs namn över det och ät.” Aisha sade: ”De hade varit icke-troende bara en kort tid tidigare.” (Bukhari).

Sådant som är makruh vid slakt:

1. Att slakta med ett slött redskap, eftersom Imam Muslim återberättar från Shaddad ibn Aws (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Allah har ålagt att allt ska utföras väl. När ni därför slaktar ett djur, ska ni slakta det på bästa sätt. Ni ska vässa kniven ordentligt och skona det djur som slaktas.”

2. Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallde att slaktredskapet skulle vässas och att det skulle vässas utom djurets synhåll. (Ahmad).

3. Det är makruh att bryta nacken på det slaktade djuret eller flå det innan dess liv har lämnat kroppen. al-Daraqutni återberättar från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Skynda er inte innan livsanden har lämnat kroppen.” Det finns däremot inget i Koranen eller haditherna som säger att det är mustahabb att vända sig mot qibla före slakten.

Att slakta ett djur som är döende eller sjukt: Om ett djur fortfarande lever när det slaktas är det tillåtet att äta, även om det är säkert att dess liv bara skulle ha varat en mycket kort tid och att inget djur överlever länge i ett sådant tillstånd. På samma sätt är det tillåtet att äta ett sjukt djur som inte har något hopp om att överleva, om det slaktas medan det fortfarande lever. Att djuret levde vid slakten kan avgöras genom rörelser i dess ben, fötter och svans, genom dess andning och liknande. Men om det har nått det stadium då livsanden är på väg att lämna kroppen och det inte rör sina ben eller fötter, ska det betraktas som dött, och det kan inte göras tillåtet genom slakt. Detta beror på att det i sura al-Ma’ida, vers 3, sägs:

حرمت عَلَيْكُمُ الْمَيْتَةُ وَالدَّمَ وَلَحْمُ الْخِنْزِيرِ وَمَا أُهِلَّ لِغَيْرِ اللهِ بِهِ وَالْمُنْخَنِقَةُ وَالْمُوْقُونَة والمتربية والنَّطِيعة وما أكل السبع إلا ما ذكيتم .

Förbjudet för er är självdöda djur, blod, svinkött, djur som slaktats i någon annans namn än Allahs, djur som dött genom kvävning, djur som dött efter att ha blivit slagna, djur som dött genom fall, djur som dött efter att ha blivit stångade och djur som rovdjur har angripit, med undantag för dem som ni hinner slakta.

Det vill säga: alla dessa djur är förbjudna för er, med undantag för de av dem som ni finner levande och slaktar. Denna slakt gör dem tillåtna.

Imam Abbas, må Allah vara nöjd med honom, tillfrågades: ”En tiger har angripit en get och slitit upp dess buk, varpå dess inälvor kom ut. Just då slaktades den. Vad gäller i detta fall?” Han svarade: ”Ät den. Men ät inte den del av dess inälvor som har kommit ut.”

Att lyfta handen innan slakten är fullbordad: Om slaktaren lyfter handen innan slakten är fullbordad, men genast för tillbaka handen och fullbordar slakten, är detta giltigt. Han har nämligen skadat djuret och därefter slaktat det medan det fortfarande levde. I detta fall omfattas djuret av Allahs ord: ”förutom det som ni hinner slakta.”

Att skada djuret när slakt är omöjlig: Ett djur som blir tillåtet genom slakt ska, när det är möjligt att slakta det, slaktas på den avsedda platsen. Om detta inte är möjligt, blir slakten fullbordad genom ett slag mot vilken del som helst av djurets kropp. Förutsättningen är dock att slaget orsakar ett sådant blodflöde att djuret kan dödas genom det.

Rafiʿ ibn Khadij, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Vi var på resa tillsammans med Allahs Sändebud. En kamel som tillhörde en av våra reskamrater sprang plötsligt iväg. Vi hade ingen häst med oss. Då kastade en man ett spjut mot den och stoppade den. Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ’Bland dessa djur finns sådana som är vilda till sin natur. Om något av dem uppför sig på detta sätt, ska ni behandla det på samma sätt.’” Återberättat av al-Bukhari och Muslim.

Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah återberättar från Abu al-ʿAshra att hans far sade: ”Allahs Sändebud, sker slakt endast vid strupen eller övre delen av bröstet?” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Det är tillräckligt att slå det på låret.” Imam Abu Dawud sade: ”Detta gäller endast djur som dött genom ett fall samt vilda djur.” Imam at-Tirmidhi sade: ”Detta gäller endast i onormala situationer, såsom när det gäller ett olydigt, oregerligt eller skenande djur som inte går att kontrollera, eller ett djur som har fallit i vatten och riskerar att drunkna. Om man kastar en kniv eller ett spjut mot ett sådant djur och det dör till följd av att blodet flödar, är det tillåtet.”

Imam al-Bukhari återberättar från Ali, Ibn Abbas, Ibn Umar och Aisha, må Allah vara nöjd med dem: ”Ett djur som undkommer din kontroll är som ett jaktbyte. Ett djur som faller i en brunn ska slaktas på det sätt och på den plats där man kan få kontroll över det.”

Slakt av ett foster: Om fostret i ett djur kommer ut ur moderns buk och fortfarande lever, är det obligatoriskt att slakta det omedelbart. Om modern slaktas medan fostret fortfarande är i hennes buk, fullbordas fostrets slakt genom moderns slakt, oavsett om det kommer ut levande eller dött. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade om fostret: ”Moderns slakt är fostrets slakt.” (Återberättat av Ahmad, Ibn Majah, Abu Dawud, at-Tirmidhi, ad-Daraqutni och Ibn Hibban.)

Ibn al-Mundhir säger: Bland dem som menar att fostrets slakt fullbordas genom moderns slakt, utan att ange om fostret är levande eller dött, finns Ali ibn Abi Talib, Sa’id ibn al-Musayyab, Ahmad, Ishaq och al-Shafi’i. Al-Shafi’i säger: Det är inte känt att någon följeslagare eller lärd har ansett att fostret inte blir tillåtet att äta om det inte slaktas på nytt. Endast från imam Abu Hanifa har det återberättats att han hade denna uppfattning. Ibn al-Qayyim säger: I hadithen anges med tydliga och otvetydiga ord att fostrets slakt fullbordas genom moderns slakt. Detta strider mot grundprincipen. Grundprincipen är att självdöda djur är förbjudna.

Det kan sägas följande om detta: I Allahs Sändebuds ord har självdöda djur förklarats förbjudna, medan fisk och gräshoppor har undantagits från denna kategori. Men hur kan detta tillämpas på fostret i livmodern? Fostret är ju inte ett självdött djur, eftersom det är en del av moderns kropp. Genom moderns slakt har alla delar av hennes kropp redan slaktats. Därför behöver varje del av det inte slaktas separat. Fostret står under moderns beroende och är en del av hennes kropp. Detta är vad den riktiga grundprincipen kräver. Även om det inte hade funnits något i hadithen om att fostret är tillåtet att äta, skulle grundprincipen ändå stämma överens med detta resonemang. När det dessutom finns en hadith, vad återstår då för problem? Hadithen, grundprincipen och förnuftsargumentet talar alla för att fostret blir tillåtet genom moderns slakt.

Det femtioförsta kapitlet: Jakt

Definition och bestämmelser: Inom islam används termen jakt för att fånga ett tillåtet djur som av naturen är vilt, olydigt och omöjligt att kontrollera.

Detta är tillåtet. Allah har tillåtit det genom följande ord i sura al-Ma’idah, vers 2: وَإِذَا خَلَلْتُرْ فَاسْطَادُواNär ni har lämnat ihram-tillståndet får ni jaga.’ All jakt på alla andra platser än det heliga området är tillåten och lovlig. Jakt i det heliga området har behandlats utförligt i kapitlet om hajj. Jakt till havs är tillåten under alla omständigheter. På land är all jakt tillåten utom under ihram. Allah säger:

أُحِلَّ لَكُمْ مَيْنَ الْبَحْرِ وَطَعَامُهُ مَتَاعًا لكم وللسيارة ، وحرم عَلَيْكُمْ مِينَ الْبَرِ مَا دُمْتُم حرمان

‘Det är tillåtet för er att fånga och äta havets jakt, till nytta för er och för resande. Men så länge ni befinner er i ihram är jakt på land förbjuden för er.’ (Sura al-Ma’idah: vers 96)

Vilken jakt som är förbjuden: Den jakt som bedrivs i syfte att slakta djuret är tillåten. Jakt som inte bedrivs i syfte att slakta djuret är förbjuden.

Att döda djur utan ett nyttigt syfte: Allahs Sändebud ﷺ förbjöd att döda djur annat än för att äta dem. An-Nasa’i och Ibn Hibban återberättar att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som dödar en sparv utan anledning kommer sparven på uppståndelsens dag att klaga och säga: ’O Allah, den och den dödade mig utan orsak och dödade mig inte i syfte att få någon nytta av mig.’”
Muslim återberättar från Ibn Abbas رضي الله عنه att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Gör inte något djur till måltavla.”

En dag var Allahs Sändebud ﷺ på väg någonstans. På vägen såg han några människor som hade gjort en fågel till måltavla och försökte döda den. Då sade han: ”Må Allah förbanna dem som gör sådant.”

Villkor för jägaren: De villkor som måste vara uppfyllda hos den som utför slakten måste också vara uppfyllda hos jägaren för att det jagade djuret ska vara tillåtet att äta. Det är ett villkor att jägaren är muslim eller tillhör Skriftens folk. En judes eller kristens jakt är lika tillåten som det djur han slaktat. På samma sätt gäller även här alla de övriga villkor som nämns i kapitlet om rituell slakt enligt sharia.

Jakt med vapen som orsakar sår och med djur: Jakt utförs ibland med vapen som orsakar sår, såsom spjut, pilar, svärd och liknande. Om detta säger Allah i vers 94 i sura al-Ma’ida:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَيَبْلُونَكُمُ اللهُ بِشَيْءٍ مِنَ الصَّيْلِ تَنَالَةٌ أَيْدِيكُمْ وَرِمَا حُكُمْ

”Troende! Allah kommer förvisso att pröva er med något av det villebråd som era händer och era spjut lätt kan nå.”

Ibland utförs jakt däremot med hjälp av jaktdjur. Allah säger exempelvis i vers 4 i sura al-Ma’ida:

يسْتَلُوْنَكَ مَاذَا أُحِلَّ لَهُمْ ط قُلْ أُحِلَّ لَكم الطيبة لا وما علمتم من الجَوَارِحِ مُكَلِّبِينَ تَعْلَمُونَهُنَّ مِمَّا عَلَيْكُمُ اللهُ وَ فَكُلُوا مِمَّا اسْتَكْنَ عَلَيْكُمْ وَاذْكُرُوا اسْمَ اللهِ عَلَيْهِ مِن وَاتَّقُوا اللَّهَ وَ إِنَّ اللَّهَ سَرِيعُ العنابة

Människorna frågar dig vad som har förklarats tillåtet för dem. Säg: Alla goda ting har förklarats tillåtna för er, liksom det som de rovfåglar och rovdjur som ni har tränat för jakt fångar åt er, enligt den träning som Allah har gett er. Ät därför av det de fångar åt er och uttala Allahs namn över det, och frukta Allah. Allah är sannerligen snabb med att avkräva räkenskap.

Abu Thaʿlaba al-Khashani sade: ”Jag sade: ’Allahs sändebud, vi bor i ett jaktområde där vi jagar med bågar samt med dresserade och odresserade hundar. Vad ska jag göra i detta fall?’ Allahs sändebud ﷺ sade: ’Ät det djur som du har jagat med bågen och över vilket du har uttalat Allahs namn. Och det djur som du har jagat med en odresserad hund får du äta om du hinner slakta det.’” (al-Bukhari och Muslim).

Villkor för jakt med vapen: Följande villkor gäller för jakt med vapen:

1. Vapnet ska tränga in i villebrådets kropp och såra den. ʿAdi ibn Hatim sade: ”Allahs sändebud, vi är vana vid att skjuta med pilar. Vad är tillåtet för oss?” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Ät det som ni har slaktat, och ät det djur över vilket ni har uttalat Allahs namn och som ni har sårat.” Imam al-Shawkani sade: ”Denna hadith visar att det enda nödvändiga är att djuret såras, även om det sker med ett trubbigt vapen. Därför är även villebråd som fälls genom skott från moderna gevär tillåtet. Eftersom kulan orsakar större sår än andra vapen är gevärsbyte lika tillåtet som byte fällt med andra vapen. Det räcker att Allahs namn uttalas när skottet avlossas; det gör inget om man senare inte får möjlighet att slakta djuret.”

Däremot avses i den hadith där det förbjuds att äta ett djur som sårats med ett gevär men inte slaktats, och där det betraktas som ett djur som dödats genom slag, ett gevär som tillverkas av lera, varefter det torkas och används för att skjuta. Detta gevär är inte som ett gevär som avfyrar kulor och krut. Precis som islam förbjuder att äta villebråd som fällts med ett gevär av lera, förbjuder den också att äta djur som dödats med tegelstenar, stenar eller liknande föremål. Allahs sändebud ﷺ förklarade detta och sade: ”Det dödar varken villebråd eller en fiende, men det slår sönder ett djurs tänder och förstör dess öga.”

På samma sätt är ett djur som träffats av en käpp eller något annat trubbigt föremål förbjudet att äta, om det inte slaktas medan det fortfarande är vid liv. ʿAdi sade till Allahs sändebud ﷺ: ”Jag jagar genom att skjuta pilar.” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Ät det om pilen tränger in i dess kropp. Men ät det inte om pilen passerar förbi det.”

2. Jägaren ska uttala Allahs namn när han skjuter pilen eller avfyrar skottet mot villebrådet. Med stöd av den tidigare återgivna hadithen från Abu Thaʿlaba, liksom andra hadither och verser, råder ingen oenighet bland imamerna om att det enligt sharia är nödvändigt att uttala Allahs namn. Oenigheten gäller endast huruvida detta är ett villkor. Abu Thawr, al-Shaʿbi, Dawud al-Zahiri och en grupp hadithlärda anser att uttalandet av Allahs namn är ett villkor under alla omständigheter. Om Allahs namn inte uttalas, vare sig avsiktligt eller av misstag, är djuret inte tillåtet att äta. Enligt den mest välkända återgivningen är detta även Imam Ahmads uppfattning.

Imam Abu Hanifa sade: Om man avsiktligt avstår från att uttala Allahs namn är djuret förbjudet, men om man avstår av misstag är det tillåtet. Imam Maliks uppfattning är densamma. Imam al-Shafiʿi och en grupp malikitiska rättslärda sade: Att uttala Allahs namn är sunnah. Om någon därför även avsiktligt utelämnar detta blir villebrådet inte förbjudet, utan det är tillåtet att äta. Enligt dem innebär befallningen att uttala Allahs namn att detta är rekommenderat.

Villkor för jakt med rovjägande djur: För jakt med djur som kan tränas, såsom falkar, leoparder, hundar och liknande, gäller följande villkor:

a. Djuret ska tränas i jakt. Det märks att träningen har varit effektiv om djuret utför det som beordras och avstår från det som förbjuds.

b. Djuret ska lämna det fångade bytet åt sin ägare utan att själv äta något av det. Om det äter, ska man förstå att det fångade bytet åt sig självt och att bytet därför inte är halal. I den hadith som återberättats av ʿAdī ibn Ḥātim sade Guds Sändebud ﷺ till honom: ’När du skickar dina tränade hundar för att fånga vilt och uttalar Guds namn över dem, ska du äta av det som de fångar åt dig. Men om hunden själv äter, ska du inte äta det, eftersom jag befarar att den fångade det åt sig själv.’

c. Rovdjuret ska skickas av sin ägare efter att denne har uttalat Guds namn. Bestämmelsen om att uttala Guds namn har behandlats tidigare. Att djuret skickas avsiktligt är dessutom ett av villkoren för att bytet ska vara tillåtet. Om rovdjuret på eget initiativ ger sig av för att fånga vilt, utan att ägaren har skickat det eller uppmuntrat det på något sätt, är det enligt imamerna Mālik, al-Shāfiʿī, Abū Thawr och andra inte tillåtet att äta bytet. Det beror på att djuret, trots att det inte skickades, jagade enbart för egen räkning och att dess ägare inte hade någon del i detta. Därför kan man inte säga att detta byte tillhör honom, eftersom hadithen av ʿAdī ibn Ḥātim inte är tillämplig på det. Villkoret innebär alltså att ett djur som inte har skickats inte är en laglig jägare. ʿAṭāʾ och al-Awzāʿī säger däremot: Om rovdjuret har tränats i jakt och hålls redo för detta ändamål, får man äta dess byte.

När två rovdjur tillsammans fångar ett byte: Om ägarna skickar iväg två rovdjur för att fånga vilt och de båda fångar samma byte, är det halal. Men om det ena har skickats iväg och det andra inte har skickats, får man inte äta bytet. Guds Sändebud ﷺ sade: ’Du uttalade Guds namn när du skickade iväg din hund, men du gjorde det inte när du skickade iväg den andra.’
Jakt med en judes eller kristens jakthund: Det är tillåtet att jaga med en judes eller kristens tränade hund eller falk, om den som jagar är muslim.

När bytet påträffas levande: Om jägaren finner bytet levande, men dess hals och luftstrupe har skurits av, dess inälvor har slitits sönder och lever, magsäck och liknande har kommit ut ur buken, blir djuret halal utan att någon ytterligare slakt krävs. Men om bytet påträffas i ett tillstånd där det fortfarande har ett stabilt liv, måste det slaktas; utan slakt blir det inte halal.

När bytet påträffas dött efter att ha skadats: Om jägaren träffar och skadar bytet, sedan lämnar det och därefter finner det dött, är bytet halal under tre villkor:

1. Det får inte vara så att det har fallit från ett berg eller påträffats i vatten. I så fall kan bytet ha dött genom att falla från en höjd eller genom drunkning. al-Bukhārī och Muslim återberättar från ʿAdī ibn Ḥātim: Jag frågade Guds Sändebud ﷺ. Han sade: ’När du skjuter en pil, uttala Guds namn. Om du sedan ser att bytet har dödats, får du äta det. Men om du finner det ha fallit i vatten, ska du inte äta det, eftersom du inte vet om det var din pil eller vattnet som dödade det.’

2. Jägaren måste vara säker på att bytet dödades av hans skott och att det inte finns något tecken på att det träffats av någon annans skott eller angripits av något annat djur. Det har återberättats från ʿAdi (må Allah vara nöjd med honom): Jag sade: ”Allahs Sändebud, jag skjuter en pil mot bytet och finner nästa dag min pil i dess kropp.” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”När du är säker på att det var din pil som dödade det och inte finner några tecken på att det angripits av ett rovdjur, får du äta det.” I en återberättelse hos al-Bukhari står det:

”Vi skjuter pilar mot bytet och följer sedan dess spår i två eller tre dagar. Därefter finner vi det dött med pilen fortfarande sittande i kroppen.” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Om han vill får han äta det.”

3. Bytet får inte fördärvas så mycket att det börjar lukta illa. Om det blir så, blir det skadligt avfall som människor känner avsky inför att äta. Det har återberättats från Abu Thaʿlaba al-Khashani (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”När du skjuter en pil mot ett byte, varefter bytet försvinner i tre dagar och du sedan finner det, får du äta det så länge det inte har börjat lukta illa.” (Muslim).

Kapitel femtiotvå: Qurbani

Definition: Det som slaktas under qurbanidagen, det vill säga under månaden Dhu al-Hijjah och tashriqdagarna, i syfte att komma Allah nära – kameler, nötkreatur, getter, får, baggar och tackor – kallas qurbani.
Sharias bestämmelse om qurbani: Allah den Upphöjde har fastställt qurbani som en religiös föreskrift genom följande ord:

إِنَّا أَعْطَيْنَاكَ الْكَوْثَرَةِ فَصَلِّ لِرَبِّكَ وَانْحَرْه إِنْ شَانِئَكَ هُوَ الْأَبْتَره

”Vi har skänkt dig al-Kawthar. Be därför till din Herres ära och offra. Din fiende är sannerligen den som är utan avkomma och utan eftermäle.” (Sura al-Kawthar)

Allah säger: ”Kamelerna har Vi gjort till ett av Allahs tecken; i dem finns gott för er. Nämn därför Allahs namn över dem när de står uppradade.”

Dessutom har Allahs sändebud ﷺ utfört qurbani, muslimerna har också utfört qurbani, och det råder en enhällig överenskommelse bland muslimerna om detta.

Qurbanins förtjänst: Imam Tirmidhi återberättar från Aisha رضي الله عنها att Allahs sändebud ﷺ sade: ”På qurbanidagen gör Adams barn ingen handling som är mer älskad av Allah än att slakta offerdjuret. På uppståndelsens dag kommer offerdjuret med sina horn, sin ull och sina klövar, och qurbanins blod når en plats nära Allah innan det ens faller till marken. (Det vill säga: den accepteras så snart den slaktas.) Gläd er därför över qurbani.”

Qurbanins rättsliga status: Qurbani är sunnat mu’akkadah. Det är makruh att avstå från den trots att man har möjlighet. Bukhari och Muslim återberättar från Anas رضي الله عنه att Allahs sändebud ﷺ själv slaktade och utförde qurbani med två svartvita, hornförsedda bagglamm, två till fyra år gamla, medan han uttalade Allahs namn och sade ”Allahu akbar”.

Muslim återberättar från Umm Salama att Allahs sändebud ﷺ sade: ’När ni ser månen för månaden Dhu al-Hijjah och någon av er har för avsikt att utföra qurbani, ska han avstå från att klippa sitt hår och sina naglar.

Av Allahs sändebuds ﷺ uttalande ”när någon av er har för avsikt att utföra qurbani” framgår alltså att qurbani inte är wajib, utan sunnah. Det har återberättats från Abu Bakr رضي الله عنه och Umar رضي الله عنه att de inte utförde qurbani för sina familjers räkning, för att detta inte skulle anses vara wajib.

Ibn Hazm säger: Det har inte återberättats med en autentisk överleveringskedja från någon följeslagare att qurbani är wajib. Enligt Imam Abu Hanifa är qurbani däremot wajib för en välbärgad person som inte är resande och som äger nisab. Detta eftersom Imam Ahmad och Ibn Majah återberättar, och al-Hakim bedömde det som sahih, att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som har möjlighet men ändå inte utför qurbani ska inte komma till vår eidbönsplats.” Imamerna anser dock att denna hadith är mawquf och föredrar denna uppfattning.

När blir qurbani wajib? Qurbani blir inte wajib utom i två fall:

a. När någon avlägger ett löfte att utföra qurbani. Allahs sändebud ﷺ sade nämligen: ”Den som avlägger ett löfte att lyda Allah ska lyda Allah.” Även om den som avlagt löftet skulle avlida är det tillåtet för någon annan att uppfylla det som han lovade före sin död för hans räkning.

b. Om någon säger: ”Detta djur är för Allah” eller ”Detta är ett offerdjur”. Enligt imam Malik blir det obligatoriskt att offra om någon köper ett djur med avsikten att offra det.

Syftet med offret: Allah har föreskrivit offret som en religiös lag för att återuppliva minnet av Ibrahim och förlänga människornas högtidsfirande under eid. Såsom Allahs Sändebud sade: ”Dessa dagar är ju dagar för att äta, dricka och minnas Allah.

Med vilka djur är offret giltigt: Det är inte giltigt att offra något annat djur än kameler, nötkreatur, getter, får, baggar och fettsvansfår. Allah säger i vers 34 i sura al-Hajj:

ليل كرو اسم الله على مَا رَزَقَهُم مِّن بَهِيمَةِ الْأَنْعَامِ .

”För varje folk har Vi föreskrivit en offerhandling, så att de uttalar Allahs namn över de fyrfotade djur som Vi har skänkt dem som livsuppehälle.

Ett sex månader gammalt får, en ettårig get, ett tvåårigt nötkreatur och en femårig kamel är tillräckliga för offer, oavsett om djuret är av hankön eller honkön.

1. Imam Ahmad och imam at-Tirmidhi återberättar från Abu Hurayra att Allahs Sändebud sade: ”Jaza bland får är ett utmärkt offerdjur.” (Med jaza avses enligt hanafitisk rättsskola ett sex månader gammalt får och enligt shafiitisk rättsskola ett ettårigt får.)

2. Uqba ibn Amir sade: ”Jag sade: ’O Allahs Sändebud, jag har fått tag på en jaza.’ Allahs Sändebud sade: ’Offra den.’” (al-Bukhari och Muslim)

3. Imam Muslim återberättar från Jabir att Allahs sändebud sade: ”Offra inte annat än ett musinna. Om detta är svårt för dig, så offra ett jadhʿ-får.”

Ett musinna är en fem år gammal kamel, en två år gammal ko, en ett år gammal get samt ett ett år eller sex månader gammalt får. Den meningsskiljaktighet som råder bland imamerna beträffande det sistnämnda har redan nämnts.

Offer av kastrerade djur: Det är tillåtet att offra ett kastrerat djur. Imam Ahmad återberättar från Abu Rafiʿ att Allahs sändebud offrade två svartvita, kastrerade lamm, eftersom köttet från dem är smakligare och bättre.

Djur som inte får offras: Att djuret är fritt från defekter är ett av villkoren för offer. Därför är det inte tillåtet att offra ett defekt djur. (Med ett defekt djur avses ett djur med en tydlig defekt som gör att dess kött blir mindre. Mindre brister gör ingen skada.) Exempel: 1. ett uppenbart sjukt djur, 2. ett djur som är blint på ena ögat, 3. ett djur som uppenbart haltar,

4. ett så utmärglat djur att dess hjärna har skadats. Allahs sändebud sade: ”Fyra slags djur gör inte offret giltigt när de slaktas: det som uppenbart är blint på ena ögat, det som uppenbart är sjukt, det som uppenbart haltar och det som är så utmärglat att det inte finns någon märg i benen.” – Tirmidhi.

5. Ett djur vars öron eller horn till största delen saknas, det vill säga ett avskuret öra eller ett brutet horn. Ett djur vars fyra framtänder har lossnat från rötterna, vars hornhölje har brutits, som är helt blint eller som strövar omkring på fältet men inte äter gräs får inte heller offras. Offer av ett djur som lider av en mycket allvarlig hudsjukdom är inte heller giltigt.

Men det är tillåtet att offra ett djur som har fått tungan eller svansen avskuren, som är dräktigt, som saknar öron sedan födseln, som saknar halva örat eller som saknar halva bakdelen. Imam al-Shafiʿis starkaste uppfattning är att det inte är tillåtet att offra ett djur vars bakdel eller juver har skurits av, eftersom det har förlorat en del som kan ätas. På samma sätt är det inte tillåtet att slakta ett djur med avskuren svans. Imam al-Shafiʿi sade: ”Vi har inte fått något från Allahs sändebud beträffande tänderna.”

Tidpunkten för slakten: Ett villkor för offret är att slakten sker på högtidsdagen efter soluppgången, när den tid då det är lämpligt att förrätta högtidsbönen har passerat, och inte före detta. Därefter får slakten utföras när som helst under de tre följande dagarna, dag eller natt. När dessa tre dagar har gått ut är tiden för offret slut. Det har återberättats från al-Baraʾ att Allahs sändebud sade: ”Det första vi gör på högtidsdagen är att be, därefter återvänder vi hem och offrar. Den som gör så följer vår sunna. Den som slaktar före detta kan visserligen ordna lite kött åt sin familj, men hans offer räknas inte.”

Abu Burda (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade i sitt tal till oss den tionde dagen av dhu al-hijjah: ”Den som ber vår bön, vänder sig mot vår qibla och utför vårt offer ska inte slakta före eidbönen.” al-Bukhari och Muslim återberättar från Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Den som slaktar före bönen slaktar endast för sin egen skull. Men den som slaktar efter bönen och efter de två predikningarna har fullbordat sitt offer och följt muslimernas sunnah.”

Ett offer från en familj är tillräckligt: Om någon offrar en get eller ett får, är det tillräckligt för honom och hans hushåll. En följeslagare brukade också offra en get för sig själv och hela sin familj, eftersom detta är sunnat al-kifayah. Ibn Majah och al-Tirmidhi återberättar att Abu Ayyub (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Under Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tid slaktade en person en get som offer för sig själv och sin familj. De åt själva av den, gav andra att äta, och människorna brukade vara stolta över detta sinsemellan. Denna sed har fortsatt, som du kan se.”

Det är tillåtet att flera personer deltar i ett offer: Om man offrar en kamel eller en ko är det tillåtet för flera personer att delta i den. Om alla uppriktigt avser offret och att komma nära Allah, kan upp till sju personer delta i en ko eller en kamel. Jabir (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vi offrade tillsammans med Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) vid Hudaybiyyah en kamel för sju personer och en ko för sju personer.” Muslim, Abu Dawud och al-Tirmidhi.

Fördelning av offerköttet: Det är sunnah för den som utför offret att själv äta av offerköttet, ge gåvor till släktingar och skänka till de fattiga. Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Ät av offerköttet, ge andra att äta av det och spara det.” De lärda säger att det bästa är att äta en tredjedel, fördela en tredjedel och spara en tredjedel. Det är tillåtet att skicka detta kött till andra platser, även utanför landet. Däremot är det inte tillåtet att sälja köttet eller skinnet. (Det är inte tillåtet att ge slaktaren någon del av djuret som lön. Det är däremot tillåtet att ge honom en separat lön för hans arbete.) Den som utför offret får skänka offerdjurets skinn som välgörenhet och får själv dra nytta av det. Enligt imam Abu Hanifa är det tillåtet att sälja djurets skinn och skänka försäljningssumman som välgörenhet samt att själv köpa det och använda det hemma.

Den som utför offret får också slakta själv: För den som är skicklig på slakt är det sunnah att själv slakta sitt offerdjur. Vid slakten ska han säga:

الله اللَّهُ أَكْبَرُ الأَمُرْ هَذَا عَنْ فُلَانٌ”Bismillahi wallahu akbar, Allahumma hadha ’an fulan” (I Allahs namn, Allah är störst. O Allah, detta är från den och den; i stället för ”den och den” säger han sitt eget namn.) Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) slaktade ett får och sade: ”Bismillahi wallahu akbar. O Allah, detta offer är från mig och från dem i min ummah som inte utför offer.” (Abu Dawud, al-Tirmidhi).

Om man inte är skicklig på att slakta själv bör man närvara vid slakten och se på. Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till Fatimah (må Allah vara nöjd med henne): ”Fatimah, res dig och se på ditt offer, för så snart den första droppen av dess blod faller kommer alla dina tidigare synder att förlåtas. Säg:”

إن مَلَاتِي وَنُسُكِي وَمَحْيَايَ وَمَمَاتِي لِلَّهِ رَبِّ الْعَالَمِينَ لأَشَرِيكَ لَهُ وَ بِذلِكَ أَمِرْتُ وَأَنَا أَولُ المسلمين

‘Min bön, mitt offer, mitt liv och min död tillhör Allah, världarnas Herre. Han har ingen medhjälpare. Detta har jag blivit befalld att göra, och jag är den förste som underkastar sig.’ En följeslagare frågade: ”Är detta endast föreskrivet för dig och din familj, eller för alla muslimer?” Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, svarade: ”Utan för alla muslimer.”

Det femtiotredje kapitlet: Aqiqah

Definition och rättslig status: Det djur som slaktas å den nyföddes vägnar kallas aqiqah.

Aqiqah är sunnah mu’akkadah, även om fadern är fattig. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och hans följeslagare utförde den. Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah berättar att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, utförde aqiqah för både Hasan och Husayn genom att slakta ett får för var och en av dem. Imam al-Layth och Dawud az-Zahiri ansåg att den är wajib. Alla andra regler för aqiqah är desamma som för qurbani. Vid aqiqah får dock flera personer inte delta tillsammans.

Dygd: Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah återger från Samurah, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade:

1. ”Varje nyfödd är bunden vid sin aqiqah. (Det vill säga att barnets goda utveckling och fullständiga trygghet är beroende av aqiqah.) På den sjunde dagen efter födelsen ska aqiqahdjuret slaktas, barnets hår rakas och barnet ges ett namn.”

2. Det har återberättats från Salman ibn ʿAmr ad-Dabbi att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Tillsammans med det nyfödda barnet finns dess aqiqah. Slakta därför ett djur för dess skull och avlägsna all smuts och orenhet från det.” (Återberättad av de fem autentiska hadithsamlingarna.)

Vad som ska slaktas för en pojke och en flicka: Det är bättre att slakta två getter för en pojke, ungefär lika gamla och av samma typ, och en get för en flicka.

Umm Karz al-Ka’biyya, må Allah vara nöjd med henne, berättar att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”För en pojke två getter som är ungefär lika gamla och ungefär lika stora, och för en flicka en get.” Det är dock också tillåtet att offra en get för en pojke, eftersom Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, offrade en get var för Hasan och Husayn, såsom tidigare har nämnts i hadithen.
Tidpunkten för slakten: Om det är möjligt bör den ske på födelsens sjunde dag, annars på den fjortonde dagen och annars på den tjugoförsta dagen. Om inte heller detta är möjligt kan den ske vilken dag som helst. I en hadith återgiven av al-Bayhaqi står det: ”Den ska slaktas på den sjunde, fjortonde eller tjugoförsta dagen.”

Att förena aqiqah och qurbani: Hanbaliterna säger: Om aqiqahdagen sammanfaller med offerdagen kan man genom att utföra endera av dessa få belöningen för att ha utfört båda, på samma sätt som ett rituellt bad för endera räcker för båda när eid-dagen och fredagen sammanfaller.

Att ge namn och raka håret: Det är sunnah att välja ett gott namn åt det nyfödda barnet, raka dess hår och, om möjligt, ge allmosor i silver motsvarande hårets vikt. Imam Ahmad och at-Tirmidhi återger nämligen från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, utförde aqiqah för Hasan med en get och sade: ”Fatima, raka hans huvud och ge de fattiga allmosor i silver motsvarande hårets vikt.” Därefter vägde vi håret och fann att det vägde en dirham eller något mindre.

De bästa namnen: Enligt en hadith återgiven av Muslim är Abdullah och Abdur-Rahman de bästa namnen, medan Hammam och Harith enligt autentiska hadither är de mest sanningsenliga namnen. Det är också tillåtet att ge namn efter änglar och profeter samt namnen Taha och Yasin.

Imam Ibn Hazm säger: Det är förbjudet att ge någon namnet på en annan gudom, avgud eller plats för tillbedjan än Allah, såsom Abd al-Uzza, Abd Hubal och Abd Umar med flera. Abd al-Muttalib är däremot tillåtet. Att ge vissa namn är makruh: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd namnen Yasar (välstånd), Rabah (vinst) och Najih

(framgångsrik) och Aflah (mer framgångsrik), eftersom de i vissa situationer kan ge upphov till att man betraktar något som ett dåligt omen. I en hadith återgiven av Samura sade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Ge inte era pojkar namnen Yasar, Rabah, Najih och Aflah. Du kanske någon gång frågar: ’Är han där?’ medan han inte är där, och då blir svaret: ’Nej.’” (Muslim)

Att läsa adhan i det nyfödda barnets öra: Det är sunnah att läsa adhan i det nyfödda barnets högra öra och iqamah i det vänstra, så att Allahs namn blir det första barnet hör. Ahmad, Abu Dawud och at-Tirmidhi återger från Abu Rafi, må Allah vara nöjd med honom: ”Jag såg Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, läsa böneadhan i Hasans öra efter att Hasan ibn Ali, må Allah vara nöjd med honom, hade fötts.” Ibn as-Sunni återger från Hasan ibn Ali, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den vars barn föds och som läser adhan i dess högra öra och iqamah i dess vänstra öra, kommer inte att se sitt barn drabbas av barnsjukdom.”

Några hedniska sedvänjor i samband med det nyfödda barnet: Araberna slaktade den första kalven till en kamelko i sina avgudars namn, och detta kallades fara. De slaktade också ett djur för att ära månaden Rajab och kallade det atirah. Islam förbjöd att slakta djur för att ära avgudar, ändrade de hedniska sedvänjorna och tillät slakt i Allahs namn i syfte att komma Allah nära. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Fara och atirah är inte tillåtna.” Nubaysha, må Allah vara nöjd med honom, berättar att en man sade till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Under den hedniska tiden brukade vi slakta atirah i månaden Rajab. Vad befaller du angående detta?” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Slakta i Allahs namn i vilken månad som helst, ge i Allahs namn som allmosa och ät.” Mannen frågade på nytt: ”Under den hedniska tiden brukade vi slakta fara. Vad befaller du angående detta?” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Varje betande djur får en unge, som föds upp av er boskap. När denna unge har blivit en kamel, och du slaktar den och skänker dess kött till resande, är det en god handling.” (Abu Dawud, an-Nasai).

Abu Rubayn sade: Jag frågade: ”Allahs Sändebud, vi brukade slakta djur under månaden Rajab, äta av dem själva och ge våra gäster att äta.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Det finns inget fel i det.” Imam Ahmad och al-Nasa’i återberättar från Umar ibn al-Harith, må Allah vara nöjd med honom, att han träffade Allahs Sändebud under avskedsvallfärden. Då sade en man: ”Allahs Sändebud, berätta för oss om fara och atira.” Han sade: ”Den som vill får slakta fara och den som inte vill behöver inte göra det; den som vill får slakta atira och den som inte vill behöver inte göra det. Men offer finns bland getter och får.”

Att genomborra barns öron: I hanafitiska verk står det att det är tillåtet att genomborra flickors öron för smyckenas skull, men att det är makruh för pojkar. I Fatawa Qadikhane står det att det inte är något fel i att genomborra flickors öron, eftersom människor brukade göra det under okunnighetens tid och Allahs Sändebud inte ogillade det därefter.

Det femtiofjärde kapitlet: Kafala (att gå i borgen)

Definition: Språkligt betyder kafala att förena något med sig själv och att ta det till sitt bröst. I sura Ali Imran, vers 37, står det: كَفَّلَمًا زكريا ”Han anförtrodde henne åt Zakarias vård.” Uttrycket ”anförtrodde henne åt hans vård” härleds från betydelsen att förena henne med honom och ta henne till sitt bröst.

I sharia, eller i den rättsvetenskapliga terminologin, innebär kafala att en person som har ansvar för att uppfylla ett krav beträffande ett liv, en skuld, en person eller ett arbete förenar den ansvariges förpliktelse med sin egen förpliktelse eller tar på sig den som sin egen; denne person har gått med på att ta ansvar som dennes vårdnadshavare, förmyndare eller borgensman. Detta är definitionen av kafala enligt den hanafitiska rättsskolan. Enligt de övriga imamerna innebär kafala att två förpliktelser förenas när det gäller en skuld och ett krav.

Enligt båda definitionerna är fyra parter knutna till denna handling: kafilen, eller vårdnadshavaren, det vill säga den som tar på sig ansvaret; den ansvarige, det vill säga gäldenären; den för vars skull ansvaret tas, det vill säga borgenären; samt det som ansvaret gäller att överlämna, nämligen det djur, den skuld, den egendom eller det arbete som gäldenären är skyldig att överlämna eller utföra.

Kafil, vårdnadshavare eller den som tar på sig ansvaret: (borgensmannen) den som åtar sig att betala den skuld som borgenären har rätt till. En sådan person måste vara myndig, vid sina sinnens fulla bruk, ha full rätt att förfoga över sin egen egendom och frivilligt ha åtagit sig att driva in eller betala en annan persons fordran. (Detta eftersom ansvaret i grunden inte vilar på honom. Det läggs på honom enbart därför att han frivilligt har åtagit sig det.)

Därför kan en sinnessjuk eller omyndig person inte vara vårdnadshavare, även om han kan skilja mellan gott och ont.

Den betalningsskyldige eller gäldenären: Det är inget villkor att denna person ska vara myndig, vid sina sinnens fulla bruk, närvarande eller samtycka till kefala. Det är tvärtom tillåtet att vara kafil eller förmyndare för en minderårig, en sinnessjuk eller en frånvarande person. Men när kafil har betalat gäldenärens skuld får han inte kräva ersättning av honom. Det ska i stället betraktas som en frivillig gåva från honom. Om kefala däremot ingås för en sådan minderårig som har fått tillstånd att bedriva handel och kafil har gått i borgen på hans order för den person för vilken han är borgensman.

Den för vilken en annan person har gått i borgen, det vill säga borgenären: För denna person är villkoret att kafil eller borgensmannen känner honom. Människor skiljer sig nämligen åt i hur stränga eller milda de är när de framställer krav, och kefalas syfte varierar på motsvarande sätt. Att gå i borgen för en okänd person kan därför leda till bedrägeri. Det är däremot inget villkor att borgenären känner den som gått i borgen för honom.
Det föremål, den skuld, det arbete eller det liv för vilket borgen har ställts: Det som gäldenären är skyldig att lämna eller betala. För detta finns vissa villkor, vilka kommer att behandlas på sin rätta plats.

Kefalas eller borgensförbindelsens giltighet enligt sharia: Kefala eller borgen är giltig enligt Koranen, sunna och konsensus. I Koranen säger Allah i sura Yusuf, verserna 66 respektive 72:

قَالَ لَنْ أُرْسِلْهُ مَعَكُمْ حَتَّى تُؤْتُونِ مَوْثِقًا مِّنَ اللهِ لَتَأْتَننِي بِهِ . وَلِمَنْ جَاءَ بِهِ مِيْلٌ بَعِيرٍ وَأَنَا بِهِ زميره

(Jakob) sade: ”Jag kommer aldrig att skicka honom med er, förrän ni svär vid Allah att ni verkligen kommer att föra honom tillbaka till mig.”

Och: ”Den som hämtar det ska få en kamellast, och jag går i borgen för det.” Imam Abu Dawud och al-Tirmidhi återberättar från Abu Umama, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Borgensmannen är betalningsansvarig.”
De lärda är eniga om kefalas eller borgensförbindelsens giltighet. Från profetskapets tid fram till våra dagar har muslimer gått i borgen för varandra, och ingen av de lärda har ogillat detta.

Omedelbar, villkorad och tidsbunden borgen: Kefala eller borgen kan vara av tre slag: omedelbar, villkorad eller tidsbunden. Ett exempel på omedelbar kefala är att kafil eller borgensmannen säger: ”Från och med detta ögonblick går jag i borgen för den och den och tar på mig ansvaret för hans tillsyn.” Om någon dessutom säger: ”Jag tar på mig ansvaret, blir kafil, blir borgensman, blir förmyndare eller blir vårdnadshavare”, eller säger: ”Han står under mitt ansvar” eller ”Han är anförtrodd åt mig”, så är allt detta kefala eller borgen.

När kefala har fullbordats är kafil eller borgensmannen skyldig att betala den berörda skulden på det sätt som överenskommits, oavsett om den ska betalas omedelbart, efter en viss tid eller i avbetalningar. Om skulden däremot ska betalas omedelbart, men kafil ställer som villkor att betalningen ska skjutas upp till en bestämd tid, är detta villkor giltigt. Ibn Majah återberättar nämligen från Ibn Abbas att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tog på sig ansvaret för en mans skuld på tio dinarer, vilken gäldenären hade lovat att betala, och att han betalade den efter en månad. Denna hadith visar att även om en skuld förfaller omedelbart, är det giltigt att kafil tar på sig ansvaret på villkor att han betalar efter en bestämd tid. Innan denna tid har löpt ut får man därför inte kräva betalning av kafil.

Ett exempel på ett villkorat kafala-åtagande är: ”Om du lånar ut till den och den, är jag ansvarig för honom.” Det som sägs i Sura Yusuf, vers 72: ”Den som kommer med det ska få en kamellast, och jag är borgensman för honom”, är också ett exempel på ett villkorat borgensåtagande.

Ett exempel på ett tidsbundet borgensåtagande är: ”När månaden Ramadan kommer blir jag din borgensman.”

Detta är imam Abu Hanifas och några få hanbalitiska rättslärdas uppfattning. Enligt imam al-Shafi‘i kan kafala inte göras beroende av villkor.

Att samtidigt kräva återbetalning av både borgensmannen och gäldenären: När avtalet om kafala har ingåtts är det tillåtet att kräva betalning av den fordran som finns från både borgensmannen, det vill säga garanten, och gäldenären. På motsvarande sätt är det tillåtet att kräva betalning av endera av dem. Detta är de flesta rättslärdas uppfattning.

Olika typer av kafala: Kafala är av två slag: personlig kafala och ekonomisk kafala.

Personlig kafala: Personlig kafala innebär att borgensmannen åtar sig ansvaret att personligen överlämna den person vars ansvar han har tagit på sig, och för vars räkning han har gått i borgen, till den som har rätt att kräva honom. Personlig kafala ingås genom formuleringar som: ”Jag går i borgen för den och den” eller ”Jag går i borgen för den och dens person”. Denna typ av kafala är tillåten när någon annan har en fordran på den person vars ansvar man har tagit på sig. Det är inte ett villkor att fordringens belopp är känt, eftersom han har åtagit sig ansvaret för personen, inte för egendomen.

Men när kafala gäller ett av Allah fastställt straff, eller hudud, är kafala, det vill säga borgensåtagande, inte tillåten, oavsett om straffet gäller Allahs rätt, såsom straffet för att dricka alkohol, eller människors rätt, såsom straffet för förtal. Detta är de flesta rättslärdas uppfattning. Beviset för detta är den hadith som återberättats av ‘Amr ibn Shu‘ayb, där Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Det finns inget borgensåtagande när det gäller något av de straff som fastställts av den religiösa lagen.” (al-Bayhaqi) Anledningen är att detta straff upphävs vid varje tveksamhet. Någons garanti gör ingen skillnad, eftersom straffet inte kan verkställas mot någon annan än gärningsmannen.

Enligt imam al-Shafi‘i är det tillåtet att gå i borgen för att personligen överlämna någon som är skyldig till ett straff som gäller en annan människas rätt, såsom qisas och straffet för förtal. Detta eftersom det är en säker och oomtvistlig rättighet. Däremot är kafala inte tillåten när det gäller straff som rör Allahs rätt. Enligt Ibn Hazm är personlig kafala ogiltig. Han säger: ”Att åta sig ansvaret att inställa någon personligen, oavsett om det gäller egendom, ett straff eller något annat, är inte tillåtet. Varje villkor som inte finns i Allahs bok är ogiltigt. Till den som anser personlig kafala vara tillåten ställs frågan: Om den person för vilken man har gått i borgen försvinner, hur ska då borgensmannen behandlas? Ska han göras ansvarig för det som den försvunne var skyldig? Om så sker blir det orättvisa och olagligt tillägnande av egendom, eftersom han aldrig har åtagit sig detta ansvar. Eller ska han befrias från ansvar? I så fall upphävs den personliga kafalan. Eller ska han göras ansvarig för att tillgodose fordringsägarens krav? Då läggs ansvaret för en omöjlig och ouppnåelig uppgift på honom, en uppgift som Allah aldrig har ålagt honom.”

Vissa lärda har dock bedömt personlig kefala som tillåten. De har anfört som bevis att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, gick i borgen i en tvivelaktig fråga. Men denna uppgift bygger på en så svag hadith att den inte kan godtas.

Hur som helst: när kefilen har åtagit sig ansvaret att överlämna honom personligen, måste han också överlämna honom. Om det däremot blir omöjligt att överlämna honom medan han fortfarande är vid liv, eller om kefilen avstår från att överlämna honom, måste kefilen betala det som fordras av honom. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade nämligen: ”Kefilen är ansvarig.” Om kefilen däremot har ställt villkoret att han ska överlämna gäldenären personligen, men inte ansvara för egendomen, är han inte skyldig att betala det som fordras. Detta är malikitiska rättsskolans och Medinas rättslärdas uppfattning. Hanafiterna säger: Kefilen ska hållas kvar tills han har överlämnat den person för vilken han gått i borgen eller fått veta att personen har avlidit. De har också sagt: När den huvudansvarige, det vill säga gäldenären, avlider, är kefilen inte ansvarig för det som den avlidne var skyldig, eftersom han åtog sig att överlämna honom personligen, inte att betala det han var skyldig. Han är därför inte ansvarig för något som han inte har åtagit sig. Detta är den mest kända av imam al-Shafi’is flera uppfattningar. Om den huvudansvarige själv överlämnar sig, har kefilen inget ytterligare ansvar. Om den person vars skuld kefilen har åtagit sig att betala avlider, befrias kefilen inte från sitt ansvar. Den avlidnes arvingar har i stället rätt att kräva att gäldenären överlämnas personligen.

Ekonomisk kefala: Ekonomisk kefala innebär att kefilen åtar sig ett ekonomiskt ansvar. Den är av tre slag:

1. Borgen för återbetalning av en skuld: Det innebär att man tar på sig en annan persons skuldbörda. Salama ibn al-Akwa’ återberättar: Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, vägrade att förrätta begravningsbönen för en skuldsatt person. Då sade Abu Qatada: ”Allahs Sändebud, förrätta begravningsbönen för honom; jag tar ansvar för hans skuld.” Därefter förrättade Allahs Sändebud begravningsbönen för honom. (Al-Bukhari och Ahmad.)

Enligt de flesta lärda är det tillåtet att gå i borgen för en avliden person, och den som går i borgen får inte kräva något av den avlidnes kvarlåtenskap. För att borgen för återbetalning av en skuld ska vara giltig krävs två villkor:

a. Att skulden fortfarande föreligger när man går i borgen: exempelvis en skuld som uppkommit genom lån, en skuld på grund av obetalt pris, obetald lön för utfört arbete och obetald brudgåva. Om dessa skulder inte föreligger är kefala inte giltig, eftersom det är ogiltigt att gå i borgen för en skuld som inte finns. Ett exempel är att säga till någon: ”Sälj saken till den och den; jag ansvarar för priset”, eller: ”Låna ut pengar till den och den; jag åtar mig att återbetala dem.” Enligt imam al-Shafi’i, imam Muhammad och zahiriternas rättsskola är detta inte tillåtet. Abu Hanifa, imam Malik och imam Abu Yusuf anser däremot att det är tillåtet. Enligt dem är det också tillåtet att gå i borgen för något som ännu inte har blivit förfallet till betalning.

b. Den egendom för vilken man går i borgen måste vara känd och specificerad. Det är inte giltigt att gå i borgen för okänd egendom, eftersom detta lämnar utrymme för bedrägeri. Om någon exempelvis säger: ”Jag går i borgen för allt som den och den är skyldig dig”, medan ingen av de två känner till beloppet, är det inte tillåtet. Detta är imam al-Shafi’is och Ibn Hazms uppfattning. Imam Abu Hanifa, imam Malik och imam Ahmad anser däremot att det är tillåtet att gå i borgen även för okänd egendom.

2. Borgen för överlämnandet av ett specifikt föremål: Det innebär att man åtar sig ansvaret att överlämna ett specifikt föremål som finns i någon annans besittning, exempelvis att återlämna ett föremål som någon tillägnat sig med våld till den som tagit det, eller att överlämna den sålda varan till köparen. Villkoret är att den som går i borgen för föremålet garanterar ersättning till den för vars skull borgen ställts, det vill säga gäldenären. Detta gäller i fråga om ett föremål som tillägnats med våld. Om ersättning inte garanteras, som när det gäller ett lånat föremål eller ett föremål som förvaras som anförtrott gods, är kefala inte tillåten.

3. Borgen för att undvika risk: Det innebär att gå i borgen för en såld vara om det på grund av någon omständighet före försäljningen finns en risk för varan. Med andra ord: om en annan rättmätig ägare till den sålda varan träder fram efter försäljningen, innebär det att man garanterar att köparen skyddas från den risk som då drabbar honom och säkerställer hans ställning gentemot säljaren. Exempelvis kan det efter försäljningen visa sig att varans ägare inte är säljaren utan någon annan, eller att varan är pantsatt.

Borgensmannens krav på gäldenären: När borgensmannen har betalat gäldenärens skuld kan han kräva gäldenären på beloppet, om han gick i borgen och betalade på gäldenärens tillstånd eller begäran. Detta eftersom han, med den personens tillstånd, har gynnat honom genom att använda sina egna tillgångar. De fyra imamerna är eniga om detta. Men det råder meningsskiljaktighet om huruvida han kan kräva ersättning om han gick i borgen och betalade utan hans tillstånd eller uppmaning. Imam ash-Shafi‘i och imam Abu Hanifa säger: Han använde pengarna frivilligt och kan därför inte kräva dem tillbaka. Enligt imam Malik får han kräva dem. Två åsikter har återberättats från imam Ahmad: enligt den ena får han kräva dem, enligt den andra får han inte kräva dem. Imam Ibn Hazm säger: Oavsett om han gick i borgen och betalade på begäran eller med tillstånd, eller gick i borgen och betalade utan tillstånd eller begäran, får han inte kräva det han har betalat. Om gäldenären däremot hade bett honom om ett lån, får han kräva det tillbaka. Ibn Hazm säger: Ibn Abi Layla, Ibn Shubrumah, Abu Nur och Abu Sulayman har uttryckt en åsikt som överensstämmer med vår.

Några bestämmelser om kafala:

1. När en person går i borgen för någon och den person för vilken han gått i borgen försvinner eller avlider, är borgensmannen ansvarig för honom. Han kan inte undgå detta ansvar annat än genom att betala skulden själv eller genom att ta den från den person för vilken han gått i borgen, genom att borgenären befriar honom från skulden eller genom att själv befrias från borgensåtagandet. Han kan befrias från borgensåtagandet, eftersom detta är hans rätt.

2. Borgenären har rätt att häva kafala-avtalet, oavsett om gäldenären eller borgensmannen samtycker till det eller inte. Gäldenären eller borgensmannen har däremot inte denna rätt.

Femtiofemte kapitlet: Musaqat

Definition: I sharia-terminologin kallas det musaqat när man genom att bevattna träd får dem att växa och bära frukt, och som ersättning delar en bestämd andel av trädens frukt mellan ägaren och den som bevattnar dem. Det är i själva verket ett gemensamt jordbruksarbete som bedrivs i syfte att få träd att bära frukt. Den ena parten äger träden, medan den andra arbetar med dem, och den frukt som träden ger delas mellan parterna enligt den överenskomna andelen, exempelvis hälften eller en tredjedel. Den som bevattnar träden kallas musaqi. Bestämmelserna omfattar träd som står kvar på marken i minst ett år och som inte har någon fastställd tidpunkt eller tidsgräns för avverkning, oavsett om de är fruktträd eller skogsträd. Om träden är skogsträd får musaqin, det vill säga den som bevattnar dem, som ersättning för sitt arbete en andel av det bränsleved, virke och liknande som erhålls från träden.

Bestämmelse: Musaqat är fastställd som tillåten enligt Koranen och sunna. Den är också tillåten enligt alla rättslärda utom imam Abu Hanifa. De som anser den vara tillåten grundar sig på följande bevis:

a. Imam Muslim återberättar från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ingick ett avtal med Khaybars invånare om jordbruksarbete mot hälften av den skörd som producerades där.

b. Imam al-Bukhari återberättar att ansarerna sade till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Dela dadelpalmsodlingarna mellan våra bröder (muhajirerna) och oss.” Allahs Sändebud sade: ”Nej.” Då sade de: ”Låt då er stå för arbetet, så ger vi er en andel av frukten.” Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Vi har hört och godtagit.”

Ansarerna ville göra muhajirerna till delägare i dadelpalmsodlingarna och lade därför fram detta förslag för Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Men han avvisade det. Då föreslog de att han skulle ta det fulla ansvaret för dadelpalmsodlingarna och att de i gengäld skulle få hälften av frukten. Detta förslag godtog han.

I verket Nayl al-Awtar står det att al-Hazimi sade: Ali ibn Abi Talib, må Allah vara nöjd med honom, Abdullah ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, Ammar ibn Yasir, må Allah vara nöjd med honom, Said ibn al-Musayyab, Muhammad ibn Sirin, Umar ibn Abd al-Aziz, Ibn Abi Layla, Ibn Shihab al-Zuhri, domaren Abu Yusuf och Muhammad ibn al-Hasan sade: Gemensamt jordbruksarbete mot en del av skörden eller frukten är tillåtet, såsom skedde i Khaybar.

Musaqats grundpelare: Musaqat har två grundpelare: 1. ijab (att lägga fram ett erbjudande), 2. kabul (att godta erbjudandet). Om någon som enligt sharia har behörighet att ingå avtal uttrycker ijab och kabul muntligt, skriftligt eller genom en gest, har musaqatavtalet ingåtts.

Villkor: Villkoren för musaqat är följande:

1. De träd som musaqatavtalet har ingåtts eller ska ingås beträffande måste vara kända, antingen genom att de ses eller genom en beskrivning. Det är nämligen inte tillåtet att ingå avtal om något okänt.

2. Avtalets löptid måste vara känd, så att möjligheten till osäkerhet, oklarhet och bedrägeri undanröjs. Imam Abu Yusuf och Imam Muhammad sade: Det är inget villkor för musaqat att löptiden uttryckligen anges. De flesta känner nämligen till när frukten eller skörden mognar, och variationen är liten. Enligt zahiriternas rättsskola är detta inte alls ett villkor. Deras bevis är den hadith som Imam Malik återberättade, där Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till judarna: ”Jag fastställer för er samma bestämmelse som Allah har fastställt för er.” Hanafiternas uppfattning är att om musaqatavtalets löptid löper ut innan frukten mognar, ska träden förbli under musaqins tillsyn, och han ska fortsätta arbeta utan lön tills frukten har mognat.

3. Musaqatavtalet måste ingås innan frukten når mognadsstadiet. När den befinner sig på detta stadium blir hans arbete nämligen nödvändigt. Enligt vissa rättslärda är musaqat inte tillåtet efter att frukten har mognat, eftersom det då inte längre finns något behov av hans arbete; om arbetet utförs därefter blir det ijara, inte musaqat. Enligt andra rättslärda är musaqat tillåtet även efter mognaden. När Allah har tillåtit musaqat innan frukten har skapats, är det nämligen ännu mer rimligt att det är tillåtet efter att frukten har skapats.

4. En andel av skörden, vare sig det är hälften eller en tredjedel, måste fastställas i förväg för musāqī. Det är inte tillåtet att ange vissa träd eller en viss mängd för musāqī eller ägaren. I boken ”Bidāyat al-Mujtahid” sägs det: ”De som anser musāqāt vara tillåten är eniga om att alla kostnader för bevattningen faller på ägaren, och att musāqī inte har något annat ansvar än att utföra arbetet. På grundval av denna princip är musāqāt inte tillåten, eftersom ett sådant avtal ingås i utbyte mot något som ännu inte har skapats.”

Om något av de nämnda villkoren saknas blir musāqāt ogiltig. Om musāqī trots detta arbetar på grundval av ett sådant avtal och träden bär frukt genom hans arbete, får han sedvanlig lön, medan trädens frukt tillhör ägaren.

För vilka grödor är musāqāt tillåten: Det råder oenighet bland juristerna om vilka grödor musāqāt är tillåten för. Enligt imam Dāwūd gäller det endast dadelpalmer; enligt al-Shāfiʿī gäller det dadelpalmer och vinrankor; och enligt hanafiterna gäller det alla sådana växter vars rötter är fast förankrade i jorden och som, även om de förtärs, kan växa upp igen från sina rötter, såsom sockerrör. Om musāqātens löptid inte fastställs, ska avtalet gälla fram till den första tidpunkt för skörd som infaller efter att avtalet ingåtts.

Enligt imam Mālik är musāqāt tillåten, även utan ett särskilt behov, för alla växter med permanenta rötter, såsom granatäpple, vindruvor och oliver. För de växter vars rötter inte ger upphov till nya plantor, såsom meloner och liknande, är musāqāt tillåten om deras ägare inte förmår bedriva odlingen. På motsvarande sätt är musāqāt tillåten även vid odling av spannmål. Enligt den hanbalitiska rättsskolan är musāqāt tillåten för varje frukt som människor äter. I boken ”Al-Mughnī” sägs det: Musāqāt är tillåten både för träd som behöver bevattning och för träd som inte behöver bevattning. Detta är också imam Māliks åsikt, och det råder ingen oenighet om detta.

Musāqīs ansvar: Imam al-Nawawī säger: Det är musāqīs skyldighet att utföra allt som behövs för att öka och förbättra produktionen av grödor och frukt, även om det behöver göras flera gånger om året, såsom bevattning, underhåll av kanaler, rengöring runt trädens baser, pollinering av träden, rensning av ogräs, beskärning av grenar samt skydd av frukten och dess plantor och annat liknande. Däremot är det ägarens ansvar att utföra sådant som skyddar trädens stam och rötter och som inte behöver göras flera gånger om året, såsom att bygga murar och gräva kanaler.

När musāqī blir oförmögen att arbeta: Om musāqī blir oförmögen att fullgöra sitt ansvar på grund av en olycka eller en nödvändig resa, ska musāqāt-avtalet anses ogiltigt. Om ägaren däremot inte har ställt villkoret att musāqī själv måste utföra arbetet, blir avtalet inte ogiltigt; i stället får han utse någon annan som ersätter honom. Detta är hanafiternas åsikt. Imam Mālik säger emellertid: Om musāqī blir oförmögen att arbeta när tiden för fruktförsäljningen närmar sig, är det inte tillåtet för honom att utse någon annan som musāqī. Han måste i stället anlita en annan arbetare, och om han inte har möjlighet att betala dennes lön ska han betala den ur sin andel av skörden. Enligt al-Shāfiʿī blir musāqāt-avtalet ogiltigt om musāqī blir oförmögen.

Om någon av parterna i musāqāt-avtalet avlider: När en av de två parterna avlider och frukten på träden ännu inte har mognat, ska musāqī eller hans arvinge fortsätta arbetet i båda parters intresse tills frukten har mognat. Vid behov måste ägaren eller hans arvingar tvingas till detta, eftersom ingen av parterna därigenom lider någon skada. Musāqī får ingen lön för tiden från det att avtalet upphävs tills frukten mognar. Om musāqī eller hans arvingar avstår från att arbeta efter avtalstidens slut eller efter att avtalet har upphävts, får de inte tvingas att arbeta. Om de däremot vill skörda frukten innan den har mognat, får de inte tillåtas göra det. I detta fall kan ägaren eller hans arvingar välja någon av följande tre metoder:

1. Att skörda frukten och dela den enligt båda parternas överenskommelse.

2. Att betala musāqīn eller deras arvingar värdet i pengar av den del som tillkommer dem och som är färdig att skördas.

3. Att fortsätta bekosta träden tills frukten har mognat och därefter kräva dessa kostnader av musāqīn eller deras arvingar, eller ta frukt som ersättning för dem. Det sistnämnda är den hanafitiska rättsskolans uppfattning.

Kapitel femtiosex: Avtal om osäkra arbeten (juʿāla)

Det är tillåtet av behovsskäl att ingå ett avtal med lön för ett arbete som har möjlighet att lyckas men vars utgång är osäker. Exempelvis kan någon tillkännage: ”Den som hittar eller återlämnar det jag har förlorat eller det djur som har rymt, bygger en mur åt mig, gräver en brunn åt mig tills han finner vatten, gör min son till en som memorerat Koranen, botar en sjuk genom behandling eller vinner en viss tävling ska få ett visst pris eller en viss belöning.”

Beviset för dess tillåtlighet finns i den heliga Koranen, i vers 72 i sura Yusuf:

ولمن جَاءَ بِهِ حِيْلٌ بَعِيرٍ وَأَنَا بِهِ زَعِيْره

”Den som återlämnar kungens förlorade bägare ska få en kamellast av varor, och jag garanterar detta.”

Dessutom har det redan nämnts i kapitlet om ijāra att Allahs Sändebud ﷺ tillät att man tog ersättning för att använda Sura al-Fātiha som amulett. Dessa två bevis fastställer dess tillåtlighet. Detta har tillåtits av behovsskäl, och den ovisshet som inte är tillåten i andra avtal är här tillåten. Det är okänt om arbetet kommer att lyckas.

I ett sådant arbetsavtal krävs inte att avtalets båda parter är närvarande, vilket krävs vid andra avtal. Detta är ett giltigt avtal som vardera parten har rätt att ensidigt häva. Även den part som har åtagit sig att utföra det utannonserade arbetet kan, om han vill, häva avtalet innan arbetet påbörjas, och även efter att arbetet har påbörjats om han är beredd att avstå från sin ersättning. Den uppdragsgivande parten har däremot inte rätt att ensidigt häva avtalet efter att den andra parten har påbörjat arbetet.

Vissa rättslärda har ansett att sådana avtal över huvud taget inte är giltiga. Ibn Hazm är en av dem. Han säger:

Det är inte tillåtet att ingå avtal om ett osäkert och obestämt arbete. Om någon säger: ”Om du hämtar min förrymda häst ska jag ge dig en dinar, eller om du utför det och det arbetet ska jag ge dig en dirham”, och den andre därefter utför arbetet, ska han inte åläggas att ge honom någonting. Men om han uppfyller sitt löfte är det rekommenderat. Om han däremot hyr eller anställer någon för detta under en bestämd tidsperiod, eller ber honom hämta den från en känd plats, måste han betala den lön som fastställts åt honom. En annan grupp rättslärda har avgivit utlåtandet att det är obligatoriskt att uppfylla ett sådant avtal när det väl har ingåtts. Deras bevis är orden i den första versen i sura al-Māʾida: ”Troende! Uppfyll era avtal.” Även den tidigare nämnda vers 72 i sura Yūsuf utgör ett bevis för detta.

Det femtiosjunde kapitlet: Partnerskap eller shirkah

Definition: I fiqh-terminologin är shirkah, eller partnerskap, ett avtal mellan två personer som deltar i kapitalet och vinsten. (Detta är den godkända definitionen enligt hanafitiska madhhab.)

Giltighet: Dess giltighet är fastställd genom Koranen, sunna och ijmāʿ. I vers 12 i sura al-Nisāʾ säger Allah:نمر فرَكَاءُ فِي الثَّلْفِ ”De ska vara delägare i en tredjedel.” Och i vers 24 i sura Sād sägs:

وَإِنْ كَثِيرًا مِنَ الْخَلَطَاءِ لَيَبْغِي بَعْضُهُمْ عَلَى بَعْضٍ إِلَّا الَّذِينَ آمَنُوا وَعَمِلُوا الصَّلِحْتِ وَقَلِيلٌ مَا هُره

”Många av delägarna begår orätt mot varandra.” Men de som tror och gör goda gärningar utgör ett undantag, och de är mycket få.

I en hadith säger Allahs Sändebud att Allah säger: ”Jag är den tredje delägaren till två delägare så länge den ene av dem inte bedrar den andre. Men om någon av dem bedrar sin partner, drar Jag mig undan från dem båda.” – Abu Dawud. Detta innebär att Allah välsignar de två delägarnas egendom och bevarar den så länge de inte sviker eller bedrar varandra. När den ene av dem begår ett svek, drar Allah tillbaka välsignelsen.

Zayd sade: ”Jag och al-Barāʾ var delägare.” (al-Bukhari) Ibn al-Mundhir sade: ”De lärda är eniga om att shirkah är tillåtet.”

Olika typer av shirkah: Shirkah är av två slag: ägandebaserad shirkah och avtalsbaserad shirkah.

Ägandebaserad shirkah eller gemensamt ägande: När flera personer äger samma sak utan att ett avtal har ingåtts kallas detta ägandebaserad shirkah. Den är i sin tur av två slag: frivillig och obligatorisk. Ett exempel på frivillig ägandebaserad shirkah är att en sak ges eller testamenteras till flera personer och att dessa personer tar emot den. I detta fall blir saken som erhållits genom gåvan eller testamentet deras gemensamma egendom. På samma sätt gäller att när två eller flera personer köper något för gemensam räkning, står det köpta under deras gemensamma ägande. Obligatorisk ägandebaserad shirkah är däremot den shirkah som ofrivilligt uppstår för flera personer, såsom vid arv. Arvingarna blir då ägare till egendom utan att själva ha valt det, och deras ägande är ett shirkah-ägande eller gemensamt ägande.

Bestämmelserna för gemensamt ägande: Bestämmelsen för denna typ av shirkah är att en delägare inte får ingripa i den andre delägarens andel utan dennes tillstånd. Den ene delägaren har nämligen ingen rätt till den andre delägarens andel. I detta avseende är han som en främmande person för honom.

Avtalsbaserad shirkah: När två eller flera personer ingår ett avtal om att vara delägare i en egendom och att dela på den vinst som uppstår genom den, kallas detta avtalsbaserad shirkah.

Olika typer av avtalsbaserad shirkah: Avtalsbaserad shirkah eller gemensamt ägande är av fyra slag:

1. Gemensamt ägande med olika stora andelar (shirkat al-ʿinān)

2. Gemensamt ägande med lika andelar (shirkah al-mufāwaḍah)

3. Gemensam affärsverksamhet utan kapital (shirkah al-wujūh)

4. Gemensam affärsverksamhet baserad på arbetsinsatser (shirkah al-abdān)

Shirkahs grundläggande beståndsdel: Shirkahs grundläggande beståndsdel är erbjudande eller godkännande. Den ene säger: ”Jag gör dig till delägare i den och den verksamheten”, och den andre säger: ”Jag godtar det.”

Bestämmelse: Enligt hanafitisk rättsskola är alla de ovan nämnda formerna av shirkah giltiga, under förutsättning att de särskilda villkoren uppfylls. Enligt malikitiskt rättsskola är alla former giltiga utom shirkah al-wujūh, det vill säga gemensam affärsverksamhet utan kapital. I den shafiitiska rättsskolan är alla former ogiltiga utom shirkah al-inān, det vill säga shirkah med olika stora andelar. I den hanbalitiska rättsskolan är alla former giltiga utom shirkah al-mufāwaḍah, det vill säga shirkah med lika stora andelar.

Shirkah al-inān, eller shirkah med olika stora andelar: Shirkah al-inān, eller shirkah med olika stora andelar, innebär att två personer kommer överens om att bedriva affärsverksamhet med någon av sina tillgångar på villkor att vinsten fördelas mellan dem. Det finns inget villkor om lika stora andelar i tillgångar, befogenheter eller vinst. Den ene delägarens tillgångar kan vara större än den andre delägarens, och den ene delägaren kan ha ansvar medan den andre kan vara utan ansvar. Det är tillåtet att komma överens om att de ska ha lika eller olika rätt till vinsten. Om verksamheten går med förlust ska den fördelas i proportion till det investerade kapitalet.

Shirkah al-mufāwaḍah, eller shirkah med lika stora andelar: Det innebär att två eller fler personer ingår avtal om att vara delägare i en verksamhet, med följande villkor:

1. Varje delägares investerade tillgångar ska vara lika stora. Om någon delägares tillgångar är större är shirkah inte giltig. (I denna shirkah är delägarnas kapital, vinst och befogenheter lika stora. Om den ene delägarens kapital är hundra taka och den andre delägarens kapital är mindre än detta, är shirkah inte giltig.)

2. Likhet i rättskapacitet. Därför är shirkah inte giltig mellan två personer där den ena är myndig och den andra minderårig.

3. Likhet i religion. Därför är shirkah mellan en muslim och en icke-troende inte giltig.

4. När behov av köp och försäljning uppstår ska varje delägare vara den andre delägarens garant och ombud. Därför får ingen delägare ha större befogenheter än de andra delägarna.

När jämlikhet har upprättats i alla dessa avseenden blir shirkah giltig och verkställbar, och varje delägare blir den andre delägarens ombud och garant. De kan fråga varandra om all sin verksamhet och utövandet av sina befogenheter. Denna shirkah är tillåten enligt hanafitiska och malikitiska rättsskolan, men inte enligt den shafiitiska rättsskolan. Imam al-Shafi‘i säger: ”Om ett jämlikhetsbaserat partnerskap inte är ogiltigt, känner jag inte till något annat i världen som är ogiltigt. Det är nämligen ett avtal vars motsvarighet inte finns i sharia. Det är svårt att upprätthålla jämlikhet i denna shirkah, eftersom den lämnar utrymme för okunnighet och bedrägeri. Och ingen av de hadither som återberättats med innebörden: ’Ingår mufāwaḍa, eftersom det finns den största välsignelsen i den, och när ni ingår mufāwaḍa med varandra, så gör det väl’, är en autentisk hadith.”

Enligt imam Malik är beskrivningen av mufāwaḍa, eller det jämlikhetsbaserade partnerskapet, följande: ”Den ene delägaren ska överlämna alla sina befogenheter till den andre delägaren, oavsett om han själv är närvarande eller frånvarande, och bådas befogenheter och myndighet ska vara helt lika. I mufāwaḍa är det inte ett villkor att alla delägares tillgångar ska vara lika stora eller att alla deras tillgångar ska investeras.

Shirkat al-wujūh, eller gemensam handel utan kapital: När två eller flera personer ingår partnerskap utan något kapital, enbart på grundval av sitt inflytande och anseende samt den tillit som köpmän har till dem, kallas detta shirkat al-wujūh eller shirkah utan kapital. Det enda villkoret i detta fall är att de delar på vinsten. Kort sagt är det ett partnerskap grundat enbart på inflytande och myndighet, utan hantverk eller egendom. Det är tillåtet enligt de hanafitiska och hanbalitiska rättsskolorna, eftersom det betraktas som en handling. Därför är partnerskapet giltigt på denna grund, och det är även tillåtet att delägarnas ägarandelar i de köpta varorna är olika. Vinsten ska dock fördelas mellan dem i proportion till deras ägarandelar. Det är inte tillåtet enligt de shafiitiska och malikitiska rättsskolorna, eftersom shirkah måste vara grundad på egendom eller arbete, medan ingetdera finns här.

Shirkat al-abdān, eller gemensam verksamhet grundad på delat arbete: Två personer åtar sig att utföra ett arbete på villkor att ersättningen för arbetet ska fördelas mellan dem enligt överenskommelse. Denna typ av shirkah förekommer vanligtvis mellan yrkeskunniga hantverkare, såsom byggnadsarbetare, smeder och skräddare. Partnerskapet är giltigt både när de har samma yrke och när deras yrken skiljer sig åt. Dessutom är det giltigt vare sig båda arbetar eller bara den ene arbetar, och vare sig de arbetar tillsammans eller var och en för sig. En hadith återberättad av Abu Dawud, al-Nasa’i och Ibn Majah utgör bevis för dess giltighet. Abu Ubaydah återberättar från Abdullah: ”Jag, Ammar och Sa‘d ingick på dagen för slaget vid Badr ett avtal om att allt vi fick skulle delas mellan oss. Men Sa‘d förde tillbaka två fångar, medan jag och Ammar inte fick någonting.”

Enligt al-Shafi‘i är denna shirkah ogiltig, eftersom shirkah enligt honom endast är knuten till egendom och inte till arbete. I boken ’Rawdat al-Nadiyya’ finns dessutom en god behandling av denna fråga. Den lyder som följer:

I de omfattande verk om fiqh som innehåller detaljerade rättsliga bestämmelser finner man namn på olika former av shirka, såsom mufāwaḍa, ʿinān, wuǧūh och abdān. Dessa namn är inte fastställda av sharīʿa och har inte heller hämtats från något lexikon. De är nyuppfunna termer från senare tid. I grunden finns det inget hinder i sharīʿa för att två personer sammanför sina tillgångar och bedriver handel med dem; det är detta som termen ”mufāwaḍa” syftar på. En ägare får nämligen använda sin egendom på vilket sätt som helst som sharīʿa inte har förklarat förbjudet. Frågan gäller endast huruvida deras tillgångar måste vara lika stora, huruvida båda tillgångarna måste sammanföras i form av kontanta medel och vilka villkor som måste ställas för att avtalet ska ingås. Det finns inga bevis för att dessa villkor är nödvändiga. Det räcker tvärtom att båda samtycker till att sammanföra sina kapital och bedriva handel med dem.

På samma sätt finns det inget hinder i sharīʿa för att två personer gemensamt köper något på villkor att var och en får en andel av föremålet i proportion till sin andel av dess pris. Detta är innebörden av ”ʿinān”. Denna form av shirka förekom under Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, tid, och en grupp av följeslagarna deltog i sådana partnerskap. Flera av dem brukade tillsammans köpa något, där var och en betalade en del av priset; därefter slutförde en av de två eller båda tillsammans köpet. Det finns ingenstans något bevis för att det är obligatoriskt att kräva villkoret att ett avtal ska ingås och att bådas kapital ska blandas samman. På samma sätt finns det inget hinder för att den ene ger den andre i uppdrag att köpa en vara på kredit och handla med den, varefter båda delar på vinsten; detta är den terminologiska innebörden av shirkatu l-wuǧūh. Det finns dock inga bevis till stöd för de villkor som har nämnts i detta sammanhang. Likaså finns det inget hinder i sharīʿa för att den ene av två personer anställer den andre för handelsverksamhet mot lön från hans sida; terminologiskt kallas detta shirkatu l-abdān. Inte heller här finns det någon mening med att uppställa villkor.

Sammanfattningsvis räcker de båda parternas samtycke för att ingå i alla dessa former av shirka. I samtliga dessa fall beror användningen av varje delägares egendom på ömsesidigt samtycke. Inget annat än ömsesidigt samtycke är nödvändigt. I de fall där shirka faller inom ramen för ijāra eller wakāla räcker också bestämmelserna för shirka och wakāla. Under sådana omständigheter finns det ingen rimlig grund för juristernas indelning i dessa olika kategorier eller för deras uppställande av villkor. Det finns inte heller några bevis för detta. I själva verket är saken inte så svår eller omständlig. Kärnan i shirka, vare sig den kallas mufāwaḍa, ʿinān eller wuǧūh, är att flera personer fritt får delta i köp och försäljning av vad som helst som är tillåtet, och att var och en får så stor del av vinsten som hans andel av priset är. Detta är en enkel och lättförståelig sak som vem som helst kan förstå, för att inte tala om en lärd eller en faqīh. I allmänhet utfärdas därför ett utlåtande om dess tillåtlighet, oavsett om delägarna tar lika stora

eller olika stora andelar av den köpta varans pris, om priset betalas kontant eller i form av en vara, om det kapital som används i handeln utgör hela deras förmögenhet eller bara en del av den, och om båda tillsammans utför köp och försäljning eller någon av dem gör det. Även om vi medger att de har gett dessa former av shirka olika namn, eftersom det inte är fel att fastställa terminologi, uppstår ändå frågan: varför behövde man uppställa så många villkor och göra saken så komplicerad? Om du frågar en bonde eller en grönsakshandlare om att delta i köp och försäljning av en vara och i vinsten, kommer han utan svårighet att svara att det är tillåtet och enkelt. Men om du frågar honom huruvida shirkatu l-mufāwaḍa, ʿinān och wuǧūh är tillåtna, kommer han inte ens att förstå dessa ord. Om han har studerat något inom fiqh och minns det, kanske han kan förstå saken till en viss del. Det kan inte vara en verklig muǧtahids uppgift att i onödan göra bevislösa frågor långdragna. Den verklige muǧtahidens uppgift är att öppet förklara sanningen som sanning och det falska som falskt, utan att bry sig om någons invändningar i denna fråga.

Partnerskap i djuruppfödning: Enligt Ibn al-Qayyim är shirka eller partnerskap även tillåtet vid uppfödning av djur. Djuret tillhör den ene, medan den andre föder upp det, och vinsten fördelas mellan båda parterna enligt deras samtycke. I verket Iʿlām al-muwaqqiʿīn säger han: ”Enligt vår uppfattning får man gemensamt odla kokosnötsträd och liknande. Ägaren ger sin mark till odlaren och säger: ’Plantera plantor av det och det trädet där; vi delar träden lika mellan oss.’ Detta är lika tillåtet som att ge någon kapital för handel och dela vinsten lika mellan sig. På samma sätt är det tillåtet att ge mark för odling och dela skörden lika, att låta någon sköta träd och dela frukten lika mellan båda, att låta någon föda upp kor, getter eller kameler och dela mjölken och avkomman lika, att ge ett lastdjur till någon för kommersiella transporter och dela de erhållna transportavgifterna mellan sig, och liknande. Allt detta är giltig shirka. Koranen, sunna, qiyās, följeslagarnas samstämmighet och allmännyttan talar för dess tillåtlighet. Det finns inget i detta som gör det förbjudet. De som har dömt det otillåtet grundar sig på att allt detta enligt dem faller inom ijāra. Eftersom ijāra inte är giltig när ersättningen är okänd, och ersättningen i detta fall är okänd, menar de att avtalet inte är giltigt. Vissa faqīher har bedömt musāqāt och muzāraʿa som direkt fastställda som tillåtna genom hadith, och muḍāraba genom ijmāʿ. Andra har endast bedömt muḍāraba som tillåten, medan ytterligare andra har bedömt vissa former av musāqāt och muzāraʿa som tillåtna. Vissa säger att ett arbete är otillåtet när arbetaren får ersättning för sitt arbete genom en del av det föremål som han arbetar med, men att det är tillåtet när själva föremålet stannar hos ägaren och arbetaren får en del av avkastningen, såsom kons mjölk och kalv; då är det tillåtet.”

Sanningen är att alla de nämnda verksamheterna är tillåtna, och detta är vad sharīʿas grundprinciper och bestämmelser kräver. Alla faller nämligen inom shirka, där arbetaren är delägare tillsammans med ägaren: den ene deltar med sin egendom och den andre med sitt arbete. Den vinst som Allah ger dem ska fördelas mellan dem. Enligt vissa faqīher faller detta inom ijāra och är tillåtet. Shaykh al-Islām Ibn Taymiyya säger till och med att dessa former av shirka är en ännu bättre typ av tillåten verksamhet än ijāra. Den som arrenderar mark investerar nämligen sitt kapital, men hans mål kan uppnås eller inte uppnås. Den som arrenderar ut marken får däremot sitt investerade kapital i handen och är säker. Den som arrenderar marken befinner sig däremot i ovisshet, eftersom skörden kan bli god men också utebli. Risken för framgång och misslyckande är emellertid lika stor. Om Allah ger dem vinst delar de den mellan sig, och om Han inte ger dem någon vinst drabbas båda lika av förlusten. Detta säkerställer den bästa formen av rättvisa. Därför är sharīʿa

Det går inte att göra ijara tillåtet och shirkah otillåtet. Mudaraba var etablerad på samma sätt före islam, och Allahs sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – lät den fortsätta på samma sätt. Därför ägnade sig sahabah åt mudaraba under Allahs sändebuds livstid och efter hans bortgång. Hela umman var enig om att den är tillåten. Khaybar överlämnades till judarna. De brukade odla där i utbyte mot hälften av skörden som producerades där. Detta skedde inför Allahs sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Därefter upphävde han inte detta och förbjöd det inte heller. Efter honom upphörde sahabah och de rätt vägledda kaliferna inte med detta. Tvärtom investerade de mark hos andra för odling och kapital för handel i utbyte mot en andel av vinsten och skörden. Eftersom de var upptagna med jihad och annat kunde de inte själva utföra dessa arbeten. De förbjöd inte något som Allahs sändebud inte hade förbjudit. Därefter sade Ibn al-Qayyim: Ingenting är förbjudet som Allah och Hans sändebud inte har förbjudit. Varken denna shirkah, mudaraba eller något liknande har Allah och Hans sändebud förbjudit. Trots detta förbjuder vissa fuqaha människor att ägna sig åt dem. Om någon då tvingas till detta och anser det vara fördelaktigt, får han göra det på vilket sätt som helst. Allah och Hans sändebud har ju inte förbjudit det.

Några former av tillåten shirkah: Imam Ibn Qudamah har nämnt några former av tillåten shirkah. Han säger i sitt verk al-Mughni: ”Om en tvättare har ett redskap och en annan person har en lokal, och de båda ingår ett shirkah-avtal med innebörden att de tillsammans ska arbeta med redskapet i lokalen och därefter dela inkomsten mellan sig, är detta tillåtet, och ersättningen ska fastställas enligt det villkor de kommit överens om. Shirkah-avtalet har nämligen ingåtts på grundval av deras arbete. I shirkah har man rätt till en andel av vinsten på grundval av arbetet. Man får däremot ingen andel på grund av redskapet och lokalen, eftersom redskapet och lokalen används i det gemensamma arbetet. Situationen för en tvättare som använder ett redskap och en lokal tillsammans med sin partner är därför densamma som när två personer hyr två djur för att bära något de själva väljer. Om shirkah-avtalet av någon anledning blir ogiltigt ska det de tjänat fördelas mellan dem i proportion till ersättningen för deras arbete samt hyran för lokalen och redskapet. Om den ena av dem har ett redskap medan den andra inte har någonting, eller om den ena har en lokal medan den andra inte har någonting, och de därefter kommer överens om att utföra arbete med redskapet eller i lokalen samt att dela ersättningen, är även detta tillåtet.”

Ibn Qudamah säger vidare: Om någon överlämnar sitt riddjur till en annan person på villkor att denne ska använda djuret i arbete och att inkomsten därifrån ska delas lika mellan dem, eller på något annat sätt, är detta giltigt. Detta är Asrams, Muhammad ibn Abi Harbs, Ahmad ibn Saids och al-Awzais ståndpunkt. Men al-Nakha’i och al-Hasan anser det vara makruh, medan Imam al-Shafi’i, Abu Thawr, Ibn al-Mundhir och de rationalistiska juristerna anser det vara ogiltigt. Enligt dem tillfaller hela vinsten djurets ägare, eftersom endast transporten här är ett arbete som berättigar till vinst. Personen ska dock få sedvanlig ersättning för att använda djuret i arbetet, eftersom detta inte faller under shirkah. Om det däremot hade varit mudaraba skulle han ha fått en andel av vinsten. Abu Dawud har återberättat från Ahmad: Om någon överlåter sin häst till en annan person för att användas i krig på villkor att hälften av krigsbytet ska ges till honom, hästens ägare, är det inte klandervärt. Abu Abdullah säger dock: Det är tillåtet om han går med på att tre fjärdedelar ska ges till ägaren. Imam al-Awzais ståndpunkt är densamma. Vissa jurister säger: Om någon ger en fiskare ett nät på villkor att hälften av all fisk han fångar ska tillfalla nätets ägare, är shirkah-avtalet giltigt och verksamt, men all fisk tillfaller fiskaren, medan nätets ägare endast får sedvanlig hyra för nätet. Detta uppges även vara Imam Ahmads ståndpunkt.

Det femtioåttonde kapitlet: Livförsäkring

Shaykh Ahmad Ibrahim har utfärdat en fatwa där han förklarar livförsäkring ogiltig. Han säger: När den som har ingått ett försäkringsavtal med ett livförsäkringsbolag under sin livstid har betalat samtliga premier, har han rätt att från bolaget återfå hela det inbetalda beloppet tillsammans med den vinst som fastställts genom överenskommelse med bolaget. Frågan är: Hur stämmer detta överens med det mudaraba-avtal som är tillåtet enligt sharia?

Ett exempel på mudaraba är att Zayd ger Bakr hundra pund för handel på villkor att vinsten ska fördelas enligt en proportion som de båda är överens om. Anta att kapitalägaren får hälften av vinsten och mudārib, det vill säga handelsmannen, får den andra hälften. Den förstnämnde får sin andel i egenskap av kapitalägare och den andre för sitt arbete. I vissa fall kan två tredjedelar fastställas för kapitalägaren och en tredjedel för mudārib, eller omvänt.

Det grundläggande villkoret för att mudaraba ska vara giltig är att kapitalägaren får sin fastställda andel av den vinst som uppstår i handeln genom kapitalet, tack vare mudāribs affärsverksamhet. Om handeln däremot inte ger någon vinst får varken kapitalägaren eller mudārib något. Kapitalägarens kapital förblir dock intakt. När handeln går med förlust drabbar förlusten kapitalägarens kapital. Mudārib förlorar ingenting, men har inte heller rätt till någon lön. Han är nämligen inte en löntagare utan en delägare.

Om kapitalägaren ställer villkoret att han, oavsett om verksamheten går med vinst eller förlust, ska få ett fastställt belopp utöver sitt kapital, är detta villkor ogiltigt. Det hindrar nämligen delägarskap i vinsten och strider även mot mudarabas regler. Om kapitalägaren får igenom ett sådant villkor måste mudārib betala honom ur egen ficka, vilket innebär ett olagligt beslagtagande av människors egendom.

På grund av det villkor som kapitalinvesteraren har ställt blir mudaraba ogiltig, och hela den vinst som uppstår i verksamheten går till kapitalägaren. Detta villkor förekommer också i livförsäkring. Kapitalägaren är emellertid skyldig att betala mudarib en skälig ersättning, oavsett dess storlek. Eftersom mudaraba har blivit ogiltig har han nämligen förvandlats från delägare till arbetstagare. Detta är imam Muhammads uppfattning. Enligt imam Abu Yusuf ska mudarib få skälig lön, men den får inte överstiga den lön som enhälligt fastställts i avtalet. (Denna lön bör fastställas av en grupp opartiska, osjälviska och erfarna personer, som utses med båda parters samtycke eller enligt härskarens val.) Även om mudaraba hade varit giltig skulle mudarib inte ha fått en större andel av vinsten än den som fastställts enligt båda parters överenskommelse. När mudaraba därför blir ogiltig är det inte rimligt att mudarib får en andel som överstiger den andel han skulle ha fått genom en giltig mudaraba. Detta är den verkliga formen av mudaraba som godkänts av sharia, och detta är dess rättsliga bestämmelse. Om man nu frågar huruvida försäkringsavtalet omfattas av en verklig mudaraba, är svaret att det inte gör det. Försäkringsavtalet är alltså en ogiltig mudaraba. Enligt sharia är det helt ogiltigt. Det går inte att säga att det som företaget gör obligatoriskt för sig självt lämnar det valfritt för den försäkrade. Eftersom försäkringsavtalets själva natur är att det är ett avtal om en möjlig och osäker motprestation, är detta argument inte tillämpligt.

Det sägs att det som den försäkrade betalar till försäkringsbolaget är ett lån och att han under sin livstid kan få tillbaka det med vinst. Om vi antar att detta påstående är riktigt innebär det att det handlar om ett lån som ger avkastning. Men detta är haram, eftersom det är förbjuden ränta.

Kort sagt: hur man än vrider och vänder på saken kommer man inte att finna någon överensstämmelse med den islamiska sharian.

Det jag sade ovan gäller det fall där den försäkrade förblir vid liv efter att ha betalat alla premier. Om han däremot dör innan alla premier har betalats, ja, ibland kan han dö efter att endast ha betalat en enda premie, medan ett stort belopp fortfarande återstår, beror försäkringsbeloppets storlek på vad parterna har fastställt i avtalet. När försäkringsbolaget därför betalar det belopp som fastställts i avtalet till den försäkrades arvingar eller till den person som den försäkrade har utsett att efter hans död ta emot det belopp som bolaget ska betala, i utbyte mot vad betalar då bolaget detta belopp? Är detta inte ett ömsesidigt risktagande och ett hänsynslöst hasardspel? Kan den sharia som har förklarat det haram att orättmätigt förbruka och tillskansa sig människors egendom förvandla en människas död till en källa till olovlig vinst för hans arvingar? Kan denna olovliga vinst bli tillåten bara för att den avlidne före sin död har ingått ett avtal med någon annan om att efter hans död ge en spekulativ vinst till sina arvingar eller sin utsedda person, trots att vinsten är olaglig både på grund av osäkerhet och ränta?

I själva verket är det först när människors liv och död blir handelsvaror som möjligheten till sådana enorma vinster uppstår. Det finns många saker i världen vars ekonomiska värde inte stannar vid någon bestämd gräns, utan beror på den värdering som båda parter fastställer. Försäkringsverksamheten hör emellertid inte till denna kategori. Försäkringsbeloppet är nämligen inte begränsat till de belopp som fastställts av de båda parterna.

Även ur denna synvinkel handlar det i själva verket om en osäker risk. Om den försäkrade betalar alla premier under sin livstid blir det han har rätt till på ett sätt, medan arvingarna får något annat om han dör innan betalningen är slutförd. Är detta inte risktagande och hasardspel? Eftersom varken den försäkrade eller försäkringsbolaget vet vilket belopp som kommer att utbetalas, är detta utan tvekan hasardspel.

Kapitel femtionio: Förlikning och överenskommelse

Definition: I ordets bokstavliga betydelse kallas avgörandet av en tvist för förlikning eller överenskommelse. I sharias terminologi är det emellertid namnet på ett avtal som avslutar tvisten och oenigheten mellan två tvistande parter. De båda avtalsparterna kallas förlikningens accepterande parter, det omtvistade ämnet kallas den förlikta frågan, och den sak som den ena parten ger den andra för att nå en förlikning kallas förlikningsvederlaget.
Förlikningens rättsliga grund: För att omvandla människors inbördes motsättningar, konflikter och gräl till vänskap och sammanhållning samt för att undanröja kärlek och fientlighet mellan käranden och svaranden har förlikning och överenskommelse fastställts som tillåtna enligt sharia genom Koranen, sunna och ijma. I sura al-Hujurat, vers 9, står det:

وَإِنْ طَائِفَتِي مِنَ الْمُؤْمِنِينَ اقْتَتَلُوا فَأَصْلِحُوا بَيْنَهُمَا ، فَإِنْ بَغَتْ إِحْدَاهُمَا عَلَى الْأَمْرَى فَقَاتِلُوا الَّتِي تَبْغِي حَتَّى تَفِيءَ إِلَى أَمْرِ الله ج فَإِن فَاء فَأَصْلِحُوا بَيْنَهُمَا بِالْعَدْلِ وَأَقْسِطُوا مَا إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ المقسطين

”Om två grupper av de troende råkar i konflikt, så förlika dem. Men om den ena av dem angriper den andra, ska ni bekämpa den angripande gruppen tills den återvänder till Allahs befallning. Om den återvänder, ska ni förlika dem med rättvisa och skipa rätt. Allah älskar dem som skipar rätt.” Abu Dawud, at-Tirmidhi, Ibn Majah, al-Hakim och Ibn Hibban återberättar från ʿAmr ibn ʿAwf – må Allah vara nöjd med honom. Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – sade:

”Alla förlikningar och överenskommelser som ingås mellan muslimer är giltiga, utom en förlikning som gör det tillåtna förbjudet eller det förbjudna tillåtet.” At-Tirmidhi tillade: ”Muslimerna ska hålla fast vid alla villkor som de ålägger sig själva.”

ʿUmar – må Allah vara nöjd med honom – sade: ”Återsänd käranden och svaranden, så att de själva kan nå en förlikning. Domarens förlikning skapar nämligen hat och fiendskap mellan dem.” Dessutom råder muslimsk konsensus om att en förlikning mellan käranden och svaranden är giltig.

Förlikningens grundläggande beståndsdelar: Förlikningens två grundläggande beståndsdelar är erbjudande och godkännande, uttryckta med ord som visar att en förlikning har ingåtts. Svaranden kan till exempel säga: ”Beträffande de etthundra mynt som du har att fordra av mig har jag ingått en förlikning med dig på femtio mynt.” Den andre säger: ”Jag godtar det.”

När en förlikning på detta sätt har slutförts blir den bindande för både käranden och svaranden. Ingen av parterna kan då ensidigt häva den utan den andra partens samtycke. I enlighet med avtalet blir käranden ägare till det han har rätt till som ersättning för förlikningen, och svaranden kan inte kräva att få tillbaka det från honom. Genom detta blir tvisten slutgiltigt avgjord, och därefter ska inget nytt krav från käranden tas upp.

Förlikningens villkor: Förlikningens villkor är av tre slag: villkor som rör den som ingår förlikningen, villkor som rör det som förlikningen önskas genomförd med, samt villkor som rör den egendom eller rättighet beträffande vilken förlikningen önskas. Den som ingår förlikningen: Det är ett villkor att personen ska vara behörig att frivilligt ge något till någon annan. Om han är en person som saknar behörighet att frivilligt ge något – det vill säga rättslig behörighet – såsom en sinnessjuk, en minderårig, en förmyndare för en föräldralös eller en förvaltare av waqf-egendom, är det inte giltigt för en sådan person att ingå en förlikning. Detta beror på att det är en frivillig gåva, och dessa personer saknar behörighet till det. Det är dock giltigt att en minderårig som är medveten om gott och ont samt rätt och orätt, en förmyndare för en föräldralös eller en förvaltare av waqf-egendom ingår en förlikning när förlikningen är till gagn och fördel för den minderårige, den föräldralöse eller waqf-egendomen. Om någon har en skuld att fordra av en annan men saknar bevis för den, är det tillåtet att nå en förlikning där en del av skulden tas emot och gäldenären befrias från den återstående delen, även om den som ingår förlikningen är minderårig.

Villkor för det som utgör ersättning i förlikningen:

1. Det som ges i utbyte ska vara sådan egendom som kan värderas och överlåtas, eller vara en tjänst eller något annat nyttigt.

2. När det som ges i utbyte behöver överlåtas och tas emot ska det vara välkänt och tydligt specificerat och inte innehålla någon oklarhet som kan ge upphov till tvist.
De hanafitiska juristerna säger: I sådana fall där det som ges i utbyte inte behöver överlåtas och tas emot är det inte ett villkor att det ska vara välkänt och tydligt specificerat. Om två personer till exempel kräver något av varandra och därefter förlikar sig genom att var och en avstår från sin andel i utbyte mot det som den andre är skyldig honom. Enligt imam al-Shawkani är det tillåtet att förlika sig om något okänt i utbyte mot något känt. Som bevis för detta åberopar han denna hadith, återberättad från Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne):

Två personer kom till Allahs sändebud (frid vare med honom) för att få en gammal tvist mellan dem om ett arv avgjord. De hade inga vittnen eller bevis i saken. Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”Ni har kommit till Allahs sändebud för att få en tvist avgjord, men jag är bara en människa. Det kan hända att den ene av er är skickligare än den andre på att framföra sitt anspråk. Jag dömer emellertid endast mellan er utifrån det jag hör. Om jag då tilldelar någon det som egentligen tillkommer hans bror, ska han inte ta emot det. För genom en sådan dom ger jag honom bara en bit av Elden, som han på uppståndelsens dag kommer att lägga på en järnstav och bränna sin nacke med.” När de hörde detta började båda männen gråta och sade: ”Jag avstår från min rätt till förmån för min bror.”

Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”Eftersom ni har sagt detta, gå då och dela er andel mellan er. Kasta sedan lott för att avgöra vilken del som tillhör vem. Därefter ska ni båda skänka er egen andel till den andre brodern.” Ahmad, Abu Dawud och Ibn Majah återberättar i en annan version av Abu Dawud: ”I frågor om vilka ingen uppenbarelse har kommit till mig dömer jag endast efter min egen bedömning.” Imam al-Shawkani säger: Denna hadith visar att det är tillåtet att avstå från anspråket på en okänd fordran, eftersom ingendera partens fordran här är känd. Den visar också att det är tillåtet att förlika en okänd fordran genom något känt. Trots detta måste båda parterna avstå från sina egna anspråk till förmån för den andra parten. I verket al-Lahri återges det från al-Shafi‘i och Nasir att det inte är tillåtet att förlika en okänd fordran genom något känt.

Villkoren för den omtvistade rättighet vars förlikning eftersträvas: Följande villkor gäller för den omtvistade rättighet vars förlikning eftersträvas:

1. Den ska antingen vara värderingsbar egendom eller något som hör till tjänster.

Det återberättas från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) att hans far stupade som martyr i slaget vid Uhud medan han var skuldsatt. Därefter började fordringsägarna pressa honom för att få ut sina fordringar. Jabir (må Allah vara nöjd med honom) sade: Under dessa omständigheter gick jag till Allahs sändebud (frid vare med honom). Allahs sändebud (frid vare med honom) bad dem att ta frukten från min trädgård som betalning och därmed befria min far från skulden. Men de avvisade hans begäran. Då gav Allahs sändebud (frid vare med honom) dem inte frukten från min trädgård utan sade till mig: ”Jag kommer till dig i morgon bitti.” Han kom till mig följande morgon, gick omkring i min trädgård och bad om välsignelse över trädgårdens frukt. Sedan plockade jag frukten och betalade deras skuld. Ändå återstod det frukt efter betalningen.

En annan version lyder: ”Jabirs far dog och efterlämnade en skuld på trettio wasaq till en jude, vilken vilade på Jabir. Jabir bad juden om uppskov, men juden gick inte med på att ge honom mer tid. Därefter bad Jabir Allahs sändebud (frid vare med honom) att medla för honom. Allahs sändebud (frid vare med honom) gick till juden och bad honom att ta dadlarna från Jabirs trädgård som betalning för sin fordran. Men han avvisade hans ord. Därefter gick Allahs sändebud (frid vare med honom) in i Jabirs trädgård och gick omkring där en stund. Sedan sade han till Jabir (må Allah vara nöjd med honom): ’Plocka frukten åt juden och ge honom det som tillkommer honom.’”

Därefter, när Allahs Sändebud hade gått därifrån, betalade Jābir trettio wasaq till juden, och hade ytterligare sjutton wasaq kvar hos honom.’ (al-Bukhari) Imam ash-Shawkani säger: Detta visar att det är tillåtet att förlika sig om något känt i utbyte mot något okänt.

2. Det måste röra sig om en rättighet som tillhör en människa och som det är tillåtet att ersätta. Det behöver inte vara egendom, såsom qiṣāṣ. Men när det gäller Allahs rättigheter är förlikning inte tillåten. Om en tjuv, äktenskapsbrytare eller alkoholförtärare förlikar sig med den som har gripit honom för att överlämna honom till domstolen, genom att erbjuda honom egendom i utbyte mot att han släpper honom, är denna förlikning ogiltig. Det är inte tillåtet att ta emot någon ersättning i detta fall. Att ta emot ersättning i en sådan situation betraktas som att ta emot mutor. På samma sätt är förlikning inte tillåten när det gäller straffet för förtal. Detta straff har föreskrivits för att varna människor för att kränka andra människors heder. Även om detta har samband med människors rättigheter väger Allahs rättighet tyngre däri. Om ett vittne förlikar sig mot egendom i syfte att hemlighålla ett vittnesmål om Allahs rättighet eller en människas rättighet, är detta ogiltigt. Det är nämligen förbjudet att hemlighålla ett vittnesmål. Allah säger:

ولا تَكْتُمُوا الشَّهَادَةَ ، وَمَنْ يَكْتُمْهَا فَاللَّهُ أَثِيرٌ قَلْبَهُ .

‘Dölj inte vittnesmålet. Den som döljer det har sannerligen ett syndigt hjärta.’ (2 al-Baqara: 283).

Allah säger vidare:وَأَقِيمُوا العمادة ا Ge ett rättvist vittnesmål för Allahs skull.’ (65 at-Talaq: 2).

Det är inte heller tillåtet att förlika sig om att avstå från förköpsrätten. Om den som köpt mark förlikar sig med den som gör anspråk på förköpsrätten för att denne ska avstå från den, är förlikningen ogiltig. Förköpsrätten har nämligen föreskrivits för att avlägsna skada från delägaren, inte för att åtnjuta ekonomisk fördel genom den. På samma sätt är förlikning inte tillåten när det gäller anspråk på äktenskaplig samlevnad.

Olika typer av förlikning: Förlikning kan ibland grundas på ett erkännande, ibland på ett förnekande och ibland på tystnad.

Förlikning grundad på erkännande: Detta innebär att en person kräver av en annan person betalning av en skuld som han har lånat ut till honom eller av någon annan fordran. Den som kravet riktas mot erkänner därefter kravet. Sedan förlikar sig de båda genom att en del av fordran betalas. Detta är tillåtet, eftersom ingen kan förbjudas att helt eller delvis efterskänka gäldenärens skuld.

Imam Ahmad sade: Om någon i detta fall medlar, är han inte syndig. Profeten ﷺ hade nämligen medlat hos Jābirs fordringsägare och fått dem att efterskänka hälften av skulden, och han hade medlat för Kaʿb ibn Mālik och fått hans fordringsägare att efterskänka hälften av skulden. Imam Ahmad hänvisade till denna hadith, som Imam al-Nasāʾī återberättade från Kaʿb ibn Mālik. Kaʿb krävde i Profetens moské Ibn Abī Ḥadrād på sin fordran. De började då tala högljutt med varandra. Allahs sändebud ﷺ hörde dem medan han satt i sitt hus. Han gick genast ut ur huset, gick fram till dem och ropade: ”O Kaʿb!” Kaʿb sade: ”O Allahs sändebud ﷺ, jag är här.” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Efterge hälften av din fordran.” Kaʿb sade: ”O Allahs sändebud ﷺ, jag har efterskänkt den.” Då sade Allahs sändebud ﷺ till Ibn Abī Ḥadrād: ”Res dig och betala.”

Om svaranden erkänner en penningeskuld och gör upp genom att betala pengar, är det en kontanttransaktion, och reglerna för kontanttransaktioner ska tillämpas. Om han däremot erkänner en penningeskuld men gör upp genom att lämna varor, eller erkänner en varuskuld och betalar med pengar, är det ett köp. Alla regler för köp ska då tillämpas. Om han erkänner en skuld i pengar eller varor och gör upp genom en tjänst, såsom boende i ett hus eller någon annan tjänst, är det hyra, och reglerna för hyra ska tillämpas. När det genom förlikningen fastställs att den omtvistade rätten tillkommer käranden, får svaranden kräva tillbaka det som han gav i utbyte mot förlikningen. Han gav det nämligen endast för att skydda det. Och när ersättningen fastställs som tillkommande svaranden, får käranden kräva tillbaka det som han hade gjort anspråk på från svaranden. Han hade nämligen avstått från det som han gjorde anspråk på endast för att skydda ersättningen.

Förlikning efter bestridande: En förlikning efter bestridande innebär att en person gör anspråk på en fordran hos en annan person, varpå den andre bestrider det som krävs, och därefter träffar de en förlikning.

Förlikning efter tystnad: En förlikning efter tystnad innebär att en person kräver en fordran av en annan person, medan svaranden förblir tyst och varken erkänner eller bestrider den.

Den islamiska rättens bestämmelse om förlikning efter bestridande och tystnad: Enligt majoriteten av de lärda är förlikning efter bestridande och tystnad tillåten. Imam al-Shāfiʿī sade emellertid: Ingen förlikning är tillåten utom en förlikning som grundar sig på ett erkännande. Detta eftersom en förlikning förutsätter att det finns en fastställd rättighet. I fråga om bestridande och tystnad saknas detta. När svaranden bestrider anspråket fastställs ingen rättighet, eftersom rättigheten fastställs genom anspråket. Men bestridandet vederlägger anspråket. Genom att anspråket vederläggs kan rättigheten inte fastställas.

Vad gäller förlikning efter tystnad är den inte tillåten eftersom den som förblir tyst i praktiken betraktas som en bestridande part, så länge det inte finns vittnesmål och bevis mot honom. Det är förbjudet för endera parten att betala pengar för att driva anspråket. Anspråket är nämligen ogiltigt. Att betala pengar i detta fall är därför liktydigt med att ta emot mutor. Allah den Allsmäktige säger i sura al-Baqara, vers 188:

وَلَا تَأْكُلُوا أَمْوَالَكُمْ بَيْنَكُمْ بِالْبَاطِلِ وَتَدلُّوا بِهَا إِلَى الحَلامِ لِتَأْكُلُوا فَرِيقًا مِنْ أَمْوَالِ النَّاسِ بِالْإِثْرِ وانتم تعلمون

”Förbruka inte varandras egendom på ett orättmätigt sätt och överlämna inte en del av människornas egendom till domarna i syfte att medvetet förbruka den på ett orättmätigt sätt.” Några lärda intog en medelväg. De förklarade det varken helt förbjudet eller helt tillåtet. Enligt dem är den bästa vägen att om käranden med säkerhet vet att hans motpart är skyldig honom något, får han ta det som förlikningen har träffats om, även om motparten bestrider det. Men om han framför ett orättmätigt anspråk är det förbjudet för honom att framställa anspråket och att ta det som förlikningen har träffats om.

Om den svarande däremot har en rättighet som han med säkerhet känner till, men förnekar den av ett själviskt motiv, är han skyldig att överlämna det som förlikningen gäller. Men om han vet att han inte är skyldig någon någon rättighet, är det tillåtet för honom att ge den som gör anspråk på det en del av sin förmögenhet för att lösa tvisten med denne och avlägsna hans sorg och lidande. För den som gör anspråket är det däremot förbjudet att ta emot det.

Därför kan man varken säga att en förlikning till följd av förnekande alltid är ogiltig eller att den alltid är giltig; i stället måste båda fallen förklaras med sina närmare detaljer.

De som anser att förlikning på grund av förnekande eller tystnad är giltig argumenterar med att den för käranden motsvarar att få hans fordran betald, medan den för den svarande motsvarar ersättning för hans ed och ett sätt att från hans sida lösa tvisten. Om det som tas emot i utbyte vid förlikningen är pengar eller varor, räknas det som ett köp och alla köpets bestämmelser gäller. Om utbytet däremot är en tjänst, är det hyra och alla bestämmelser om hyra gäller. Det som förlikningen gäller är däremot inte av detta slag, eftersom det är ett utbyte mot att tvisten löses och inte en ersättning för någon egendom. När det som lämnas i utbyte vid förlikningen fastställs vara någons rättighet, ska käranden uppmana den svarande att uppfylla hans anspråk. Han hade nämligen avstått från sitt anspråk i hopp om att utbytet skulle förbli säkrat. När det som förlikningen gäller fastställs vara en rättighet, ska den svarande kräva tillbaka utbytet från käranden. Han hade nämligen lämnat utbytet endast för att det som han gjorde anspråk på skulle förbli intakt. När det nu har fastställts vara en rättighet, har hans syfte inte uppnåtts. Därför kan han kräva att käranden återlämnar det.

Förlikning genom att omedelbart betala en del av en skuld med lång löptid: Om man förlikar sig genom att omedelbart betala en del av en skuld med lång löptid, är det enligt den hanbalitiska madhhaben och enligt imam Ibn Hayr inte giltigt. Ibn Hazm säger i verket al-Muhalla: ”I en förlikning där en del av skulden efterskänks är det inte alls tillåtet att ställa som villkor att betalningen ska skjutas upp. Ett sådant villkor är ogiltigt eftersom det strider mot Allahs bok. Förlikningen ska i stället ske omedelbart, och man får utan villkor ge så mycket extra tid man vill, eftersom detta är en god handling.” Enligt Ibn al-Musayyab, Malik, al-Shafi‘i och imam Abu Hanifa är detta makruh, medan det enligt Ibn Abbas, Ibn Sirin och al-Nakha‘i är tillåtet.

Det sextionde kapitlet: Rättsväsendet

Att upprätta rättvisa var huvudsyftet med alla Allahs profeters ankomst: Det råder inte minsta tvivel om att rättvisa är ett av islams storslagna värden. Att upprätta sanning, rättvisa och rättigheter sprider nämligen lugn, fred och trygghet i världen, stärker relationerna mellan människorna, förstärker förtroendet mellan de styrande och de styrda, ökar rikedom, lycka och välstånd samt gör förhållandena och miljön stabila och fria från föroreningar. Därigenom befrias samhället från oro, osäkerhet och konflikter. Både de styrande och de styrda blir inriktade på arbete och produktion samt engagerar sig i att tjäna landet, och sådana företeelser som stör arbetsmiljön eller hindrar utvecklingen kan inte stoppa landets och folkets framsteg.

Rättvisa upprättas och förverkligas först när varje skapelse får tillbaka sin rättmätiga rättighet. Landet styrs enligt Allahs lag, och godtycke samt dyrkan av begäret utrotas genom att en rättvis fördelning av rikedomarna säkerställs i det mänskliga samhället.

Det var just det korrekta och fullständiga genomförandet och förverkligandet av detta som var syftet och målet med Allahs sändebuds ankomst till jorden. Att fortsätta detta arbete är den enda vägen och metoden för att följa sändebuden, så att profetskapet för all framtid kan ge mänskligheten skydd under sin lyckobringande skugga. Allah säger:

لَقَدْ أَرْسَلْنَا رُسُلَنَا بِالْبَين والزلنا معهم الكتب والمِيزَانَ لِيَقُوْمَ النَّاسُ بِالْقِسْطَانِ

‘Jag har sänt Mina sändebud med tydliga bevis och gett dem Skriften och rättvisans måttstock, så att människorna ska upprätta rättvisa. (Sura al-Hadid 24).

Islams rättskipning: I islams terminologi innebär rättskipning att folkets inbördes tvister och meningsskiljaktigheter avgörs enligt de lagar och bestämmelser som Allah har föreskrivit. Ett av de viktigaste sätten att upprätta rättvisa, skydda rättigheter och garantera säkerheten för liv, egendom och ära är att upprätta och genomföra det rättskipningssystem som Allah har föreskrivit, gjort till en av sina främsta läror och kallat en av sina mest nödvändiga och betydelsefulla grundläggande bestämmelser. Den förste som i islam fullgjorde detta stora ansvar var Allahs sändebud själv, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. I det avtal som efter hijra slöts mellan muslimerna, judarna och andra grupper stod det: ‘Vilken händelse eller tvist som helst mellan dem som ingått detta avtal, som kan befaras orsaka oro och instabilitet i samhället, ska hänskjutas till den Allsmäktige Allah och Allahs sändebud Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.’

Allah befallde sitt sändebud att döma och avgöra saker i enlighet med det som Han hade uppenbarat. Han säger:

إِنَّا أَنزَلْنَا إِلَيْكَ الْكِتَبَ بِالْحَقِّ لِتَحْكم بَيْنَ النَّاسِ بِما أراك اللهُ طَ وَلَا تَكُن لِلْخَالِنِينَ عَصِيْمان واستغفر الله ط إِنَّ اللَّهَ كَانَ غَفُورًا رَّحِيمًا .

Vi har uppenbarat Skriften för dig med sanningen, så att du ska döma mellan människorna i enlighet med det som Allah har låtit dig veta. Försvara inte de trolösas sak genom argumentation, utan be Allah om förlåtelse. Allah är förlåtande, barmhärtig.’ (Se verserna 105–107 och 113 i sura an-Nisa.) Under Allahs sändebuds livstid ansvarade Attab ibn Usayd för rättskipningen i Mecka och Ali, må Allah vara nöjd med honom, för rättskipningen i Jemen. Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i, Ibn Majah och andra återberättar att när Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sände Ali, må Allah vara nöjd med honom, till Jemen som domare, sade Ali: ‘Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över dig, du sänder mig till Jemens folk, fastän jag bara är en ung man och inte vet vad rättskipning innebär.’ Ali sade: ‘Då slog Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, mig på bröstet och sade: ”O Allah, vägled honom till den rätta vägen och gör hans tunga återhållsam och fast.”’ Ali sade: ‘Vid den Allsmäktige Allahs ed, därefter tvivlade jag aldrig när jag avgjorde en tvist mellan två personer.’
Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ‘O Ali, när två tvistande parter sitter framför dig, ska du inte avgöra saken mellan dem efter att bara ha hört den enes framställning; du måste också höra den andres framställning. När du har hört bådas framställningar blir det klart för dig hur du ska döma rättvist.’

Vad ska rättskipningen omfatta: Rättskipning behövs i alla frågor som rör rättigheter, vare sig det gäller Allahs rättigheter eller människornas rättigheter. Ibn Khaldun säger: ‘Domarämbetet har slutligen kommit att omfatta inte bara att avgöra tvister mellan kärande och svarande, utan också att återställa vissa allmänna rättigheter åt folket, skydda intressena och rättigheterna för de utsatta grupperna, såsom de sinnessjuka, föräldralösa, ytterst fattiga och enfaldiga, sköta muslimernas testamenten och stiftelseegendom på ett välordnat sätt, gifta bort föräldralösa ogifta unga kvinnor, utveckla och underhålla vägar och byggnader, övervaka vittnen, fromma personer och folkrepresentanter samt förmedla kunskap och erfarenhet om rättvisa till dem, så att de får förtroende för domaren. Allt detta hör till domarens uppgifter.’
Rättvisans rang: Att skipa rättvisa för att hindra den starkes förtryck av den svage och avgöra människornas inbördes tvister är en kollektiv religiös plikt (fard kifaya). Det är härskarens ansvar att utse domare åt folket. Om en behörig person vägrar att åta sig detta ansvar får härskaren tvinga honom att ta det. När en person befinner sig i en situation där ingen annan än han är behörig att vara domare, blir det obligatoriskt för honom att ta på sig detta ansvar. Islam har uppmuntrat till att döma på grundval av sanning och rättvisa och har beskrivit detta som en ärofull uppgift.

Imam al-Bukhari återberättar från Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ‘Endast två personer är värda att avundas: den som Allah har skänkt visdom och gott omdöme och som använder detta till att avgöra människornas tvister och undervisa dem, samt den som Allah har skänkt rikedom och gett förmågan att spendera den på rätt väg.’ Islam har lovat den rättvise domaren paradiset.
Abu Hurayra återberättar att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ‘Den som önskar sig uppdraget som domare för muslimerna och får det, och vars rättvisa överväger hans orättvisa, ska få paradiset. Men den vars orättvisa överväger hans rättvisa ska få helvetet.’ (Abu Dawud.) Abdullah ibn Abi Awfa återberättar att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ‘Så länge domaren dömer rättvist är Allah med honom. När han handlar orättvist lämnar Allah honom, och Satan blir hans följeslagare.’ (Ibn Majah, at-Tirmidhi.)

Den varning som ges i vissa hadither mot att åta sig domarämbetet gäller emellertid endast personer som saknar full behörighet och skicklighet för uppgiften samt det nödvändiga modet, osjälviskheten och självbehärskningen. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade till exempel: ”Den som har fått domarämbetet har blivit slaktad utan kniv.” – Abu Dawud, al-Tirmidhi.

Imam Muslim återberättar att Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Guds sändebud, kommer du inte att anställa mig?” (Det vill säga: kommer du inte att utse mig till en offentlig tjänst?) Då lade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sin hand på hans nacke och sade: ”Abu Dharr, du är svag. Detta är ett förtroendeuppdrag” (det vill säga ett tungt ansvar; att uppfylla folkets rättigheter och krav är ett nödvändigt villkor för det). ”På uppståndelsens dag blir det en orsak till förödmjukelse och ånger. Det är dock en annan sak för den som kan uppfylla dess rätt.”

Abu Musa al-Ashʿari, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag och mina två kusiner kom till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Den ene av dem sade: ’Guds sändebud, må Allah välsigna dig och skänka dig frid, tilldela oss något av det ansvar som Allah har anförtrott dig.’ Den andre sade detsamma. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, svarade: ’Vid Allahs ed, jag ger inte detta ansvar till någon som ber om det eller som eftertraktar det.’” Anas, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Den som önskar sig domarämbetet och söker hjälp hos dem som kan rekommendera honom för det, lämnas åt sig själv av Allah” (det vill säga: Han hjälper honom inte). ”Men den som tvingas till det låter Allah en ängel stiga ned över honom, som vägleder honom till sanning och rättvisa.” – al-Tirmidhi, Abu Dawud.

Vissa imamer avstod från att åta sig domaruppdrag på grund av risken att inte kunna fullgöra ansvaret på ett korrekt och tillfredsställande sätt. En märklig berättelse återges om detta: När Haywah ibn Shurayh uppmanades att ta på sig domarämbetet i Egypten vägrade han. Då beordrade härskaren att man skulle hämta ett svärd. När Haywah såg detta tog han fram en knippa nycklar till sitt hus ur fickan och sade: ”Här är nycklarna till mitt hus. Jag längtar efter att möta min Herre.” När härskaren såg hans ståndaktighet lät han honom gå.

Domarens kvalifikationer: Domaruppdraget kan endast utföras av en person som är väl insatt i Koranen och sunna, har djup och detaljerad kunskap om Allahs religion, kan skilja mellan rätt och orätt, är fri från en önskan att begå orätt och kan behärska sina begär. De rättslärda har uppställt villkoret att domaren ska ha uppnått förmåga till ijtihad. Därför krävs särskilt att han känner till de verser och hadither som innehåller ahkam (lagar och bestämmelser), de äldre rättslärdas åsikter, vad de var eniga om och vad de var oeniga om, samt har kunskap om lexikon och qiyas. De har också uppställt villkoren att han ska vara vuxen, mentalt balanserad, hederlig, en god lyssnare, ha god syn, vara en god talare och vara man. (Enligt imam al-Shafiʿi och imam Malik är det ett villkor att domaren är mujtahid. Enligt imam Abu Hanifa är det inte ett villkor att han är mujtahid.)

I själva verket är det önskvärt att dessa villkor uppfylls så långt det är möjligt. Den som i högre grad besitter dem måste utses. En blind efterföljare, en icke-muslim, en minderårig, en sinnessjuk, en fasiq och en kvinna är inte behöriga till domarämbetet. Abu Bakra, må Allah vara nöjd med honom, berättade: När Guds profet fick höra att perserna hade gjort den persiske kejsarens dotter till kejsarinna sade han: ”Ett folk som överlämnar sitt styre åt en kvinna kommer aldrig att lyckas.” – al-Bukhari, al-Nasaʾi, al-Tirmidhi, Ahmad.

Enligt imam Abu Hanifa kan en kvinna vara domare i ekonomiska frågor. Imam al-Tabari sade: ”En kvinna kan vara domare i alla frågor.” I verket Nayl al-Awtar, med hänvisning till Fath al-Bari, sägs det: ”Alla utom hanafiterna har uppställt villkoret att domaren ska vara man.” När det gäller hudud (straffrätten) är det emellertid enligt även hanafiternas uppfattning inte tillåtet för en kvinna att vara domare. De flesta rättslärda säger att domaren måste ha mogen insikt. Kvinnans insikt är däremot omogen, särskilt när även män är verksamma där. Utöver dessa villkor har de rättslärda också uppställt villkoret att domaren måste vara utsedd av regeringen. Detta är ett villkor för domslutets giltighet. Om käranden och svaranden däremot frivilligt kommer överens om att utse någon till skiljedomare för att lösa deras tvist, är detta villkor inte tillämpligt. Enligt imam Malik och Ahmad kan han då döma även om han inte är utsedd av regeringen. Enligt imam Abu Hanifa är hans dom dock giltig endast om den överensstämmer med den offentliga domarens dom i landet; annars är den inte giltig.

Enligt imam Ahmad och imam Malik blir det obligatoriskt för båda parter att följa den dom som den av käranden och svaranden utsedde domaren avkunnar. Deras samtycke till hans dom beaktas inte. Det är inte heller tillåtet för regeringen att upphäva den domarens dom. Från imam al-Shafiʿi har två åsikter återberättats i denna fråga. Enligt den ena måste båda följa hans dom. Enligt den andra behöver de inte följa den om den inte överensstämmer med deras önskemål. De kan då, liksom med en fatwa, följa den om de vill eller låta bli. Den skiljedomare som utses med kärandens och svarandens samtycke får endast avgöra ekonomiska tvister. Skiljedom i hudud, äktenskap och liʿan är enhälligt ogiltig.

Guds ord om vad som är den högsta standarden och förebilden för en domare:

يَدَاوُدَ إِنَّا جَعَلَتُكَ خَلِيفَةً فِي الْأَرْضِ فَاحْكُمْ بَيْنَ النَّاسِ بِالْحَقِّ وَلَا تَتَّبِعِ الْهَوَى فَيُضِلُّكَ عَنْ سَبِيلِ الله ط إِنَّ الَّذِينَ يَضِلُّونَ عَنْ سَبِيلِ اللَّهِ لَهُمْ عَذَابٌ شَدِيدٌ بِمَا نَسُوا يَوْمَ الْحِسَابِ

”O David! Vi har gjort dig till ställföreträdare på jorden. Döm därför rättvist mellan människorna och följ inte dina egna begär, för då kommer de att leda dig bort från Guds väg. För dem som överger Guds väg väntar ett hårt straff, eftersom de har glömt Domens dag.” (Sura Sad: vers 26)

Även om denna vers riktas till David, frid vare med honom, är den i själva verket riktad till alla härskare. Gud har nämnt den enbart för att framhålla den högsta standarden och förebilden för ett gott styre. Trots att David var en ofelbar profet sade Gud till honom: ”Följ inte dina egna begär, för då kommer de att leda dig bort från Guds väg.” Om det finns risk för att en ofelbar profet följer sina egna begär, är risken ännu större för dem som inte är profeter och inte är ofelbara.

Abu Burayda, må Gud vara nöjd med honom, berättade att Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Domarna är tre slags: en av dem hör hemma i paradiset och de två andra hör hemma i helvetet. Domaren som hör hemma i paradiset är den som känner till och förstår vad som är sant och rättvist och dömer därefter. Den andre domaren är den som känner till och förstår vad som är sant och rättvist, men ändå dömer orättvist och därför hör hemma i helvetet. Den tredje domaren är den som inte känner till vad som är sant och rättvist. Han dömer därför mellan människor på grundval av okunskap och hör hemma i helvetet.” (Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i, Ibn Majah och al-Hakim) Även efter att ijtihadens epok hade gått till ända brukade en domare, trots sin djupa kunskap om Koranen och sunna, vid avkunnandet av sitt domslut granska imamernas åsikter och följa den åsikt bland dem som var starkast och bäst överensstämde med sanningen.

Muhammad ibn Yusuf al-Kindi nämner: Ibrahim ibn al-Jabrah tillträdde domarämbetet år 204 efter hijra. Umar ibn Khalid sade om honom: ”Jag har aldrig haft en domare som Ibrahim ibn al-Jarrah som följeslagare. När jag sammanställde ett rättsfall åt honom och läste upp det för honom, stannade han kvar där så länge han önskade och bildade sig en uppfattning om saken. När han sedan beslöt att meddela sitt domslut i frågan överlämnade han det till mig, så att jag kunde upprätta ett dokument på grundval av det. Därefter såg jag att det på dokumentets baksida stod skrivet: ’Imam Abu Hanifa har sagt …’ På en annan rad skrev han: ’Ibn Abi Layla har sagt.’ Och på ännu en rad skrev han: ’Abu Yusuf och Malik har sagt.’”

Sedan satte han på en annan rad ett tecken som liknade ett streck. Därigenom förstod jag att hans domslut hade fastställts i enlighet med denna åsikt. Därefter skrev jag domslutet enligt detta. Vissa lärda anser att det bör vara obligatoriskt för en domare att följa en bestämd madhhab, för att undvika splittrade tankar. Muhaddithen al-Dihlawi sade: När någon domare dömde orättvist i sina domslut brukade härskarna ålägga domarna att döma inom ramen för en bestämd madhhab och inte överskrida dess gränser. De godtog endast sådana domslut om vilka någon tidigare hade uttryckt en liknande åsikt, utan att skapa tvivel eller oro bland folket.

Att döma som obehörig domare: De lärda säger: Det är olagligt för den som inte är behörig att döma att avkunna domar. Om han ändå dömer är han syndig, och hans domslut träder inte i kraft, oavsett om det överensstämmer med sanningen och rättvisan eller inte. Om det trots allt är rättvist är det endast en ren tillfällighet. Hans dom har inte sitt ursprung i de principer som fastställts av sharia. En sådan domare är syndig i alla sina domslut, vare sig de är rättvisa eller inte. Alla hans domslut är ogiltiga. Ingen ursäkt eller invändning från honom kan godtas.

Den rättsliga metoden för dömande enligt sharia: När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sände Muadh, må Allah vara nöjd med honom, till Jemen, förklarade han vilken metod en domare bör följa. Han frågade Muadh: ”Vad ska du döma efter?” Muadh svarade: ”Allahs bok.” Han frågade: ”Och om du inte finner det där?” Muadh svarade: ”Då enligt Sändebudets sunna.” Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, frågade åter: ”Och om du inte finner det där heller?” Då svarade Muadh: ”Då enligt mitt eget omdöme.”

Det är domarens plikt att göra en grundlig undersökning för att finna sanningen och att hålla sig borta från allt som kan splittra och förvirra hans tankar. Därför bör han avstå från att döma när han är mycket arg, hungrig, bekymrad, rädd, sömnig, plågad av hetta, besvärad av kyla eller så upptagen av sina tankar att det hindrar honom från att avslöja sanningen och uppnå en finare insikt.

Det har återberättats av Abu Bakra, må Allah vara nöjd med honom, i al-Bukhari och Muslim att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Ingen härskare eller domare ska avgöra en tvist mellan två personer medan han själv är arg.”

Om en domare ändå dömer i något av dessa tillstånd, är domen enligt majoriteten av de lärda giltig och godtagbar, förutsatt att den är rättvis.

Mujtahid får belöning: Ju mer domaren tänker, undersöker och utövar ijtihad i sökandet efter sanningen och det riktiga beslutet, desto större belöning får han, även om han till slut inte finner sanningen. Det har återberättats från Amr ibn al-As att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”När en härskare eller domare utövar ijtihad och fattar rätt beslut får han två belöningar, och när han utövar ijtihad och fattar fel beslut får han en belöning.” (al-Bukhari och Muslim).

Imam al-Khattabi säger: En mujtahid får belöning när han når fram till det riktiga beslutet, eftersom hans ijtihad är en form av dyrkan. Han får ingen belöning för det felaktiga beslutet, men befrias från synd.

Detta sägs om den person som har alla kvalifikationer och hjälpmedel som krävs för ijtihad, är insatt i de grundläggande principerna och har erfarenhet av qiyas. Men den som saknar behörighet för ijtihad och ändå utövar ijtihad är en falsk mujtahid. Om han genom sin ijtihad avger ett felaktigt omdöme kan han inte ursäktas; tvärtom finns det risk för att han begår en mycket stor synd. Det har återberättats från Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Jag är endast en människa. Ni kommer till mig med era anspråk och motanspråk. Kanske är någon av er skickligare än den andre på att framföra sina argument. Jag dömer mellan er utifrån det jag hör från er. Om jag därför ger någon en annan mans rätt, ska han inte ta emot den, eftersom jag då endast ger honom en del av helvetet.” (Det vill säga att jag, på grund av att jag påverkas av den mer vältaliges ord, kan komma att ge den enes rätt till den andre genom ett felaktigt beslut.) – al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah.

Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Det fanns två kvinnor som hade varsin son. Plötsligt kom en varg och tog den enas son. Då sade den ena kvinnan till den andra: ’Vargen tog din son.’ Den andra kvinnan sade till den första: ’Nej, den tog din son.’ Därefter gick de båda till Dawud, må Allahs frid vara med honom, för att få sin tvist avgjord. Dawud dömde till förmån för den äldre kvinnan. Sedan gick de båda till Dawuds son Sulayman, må Allahs frid vara med honom, och berättade för honom om Dawuds dom. Sulayman sade: ’Ge mig en kniv, så ska jag dela pojken i två delar och fördela honom mellan er.’ Då sade den yngre kvinnan genast: ’Gör inte det! Pojken tillhör henne. Ge honom till henne.’” Sulayman gav därför pojken till den yngre kvinnan.

Detta är Sulaymans (frid över honom) klokhet och rättvisa. Han använde denna metod för att identifiera den verkliga modern. Så snart han sade: ”Hämta en kniv, så hugger vi pojken i två delar”, svallade den verkliga moderns moderskärlek upp. Hon kunde under inga omständigheter tillåta att han dödades; i stället prioriterade hon att han skulle hålla sig borta från henne och få leva. Genom denna reaktion insåg Sulayman att pojken var hennes son. Allah den Upphöjde har i sura al-Anbiya, verserna 78 och 79, återgett en annan berättelse om en dom som Dawud och Sulayman (frid över dem) fällde:

وَدَاوُدَ وَسَلَيْمَنَ إِذْ يَحْكُمْ فِي الْعَرْمِ إِذْ نَقَضَتْ فِيْهِ غَيْرُ القَوْمِ، وَكُنَّا لِعَليهِمْ عَمِدِينَ ، فَقَمِّنَهَا سلیمن : وكلا أَتَيْنَا حُكْمًا وعلما ز

”Och minns Dawud och Sulayman, när de dömde angående åkern, dit ett folks får hade kommit om natten och förstört grödan. Jag var vittne till deras dom. Vi lät Sulayman förstå den riktiga lösningen, och åt var och en av dem gav Vi visdom och kunskap.

Koranuttolkare nämner att en fårflock hade gått in på åkern och förstört grödan. Därför hamnade åkerns ägare i tvist med fårens ägare. Till slut fördes tvisten inför Dawud (frid över honom) för att avgöras. Dawud dömde till förmån för att åkerns ägare skulle få fåren.

När käranden och svaranden hade lämnat Dawuds (frid över honom) domstol, mötte de Sulayman. Sulayman (frid över honom) frågade: ”Hur avgjordes er tvist?” De berättade för honom om avgörandet. Då sade Sulayman (frid över honom): ”Om ert mål hade kommit till mig skulle jag ha träffat en uppgörelse som varit mer fördelaktig för båda parter.” När Dawud fick höra detta kallade han honom till sig och frågade: ”Hur skulle du ha dömt?” Sulayman (frid över honom) sade: ”Låt tills vidare åkerns ägare få fåren, så att han kan dra nytta av deras mjölk, ull, lamm och andra fördelar. Under tiden ska fårens ägare odla åkern åt åkerns ägare som om det vore hans egen åker. När grödan har vuxit till samma storlek som den dag då fåren åt upp grödan, ska åkerns

ägare återfå besittningen av åkern, och fårens ägare ska ta tillbaka sina får.” När Dawud (frid över honom) hörde detta sade han: ”Din uppgörelse är den riktiga.” Han fastställde denna uppgörelse som sin dom.
Domarens skyldigheter: Det är domarens plikt att behandla käranden och svaranden lika i fem avseenden:

1. Att låta dem få tillträde till domaren.

2. Att låta dem ta plats framför domaren.

3. Domarens uppmärksamhet på båda parterna.

4. Att lyssna till båda parternas utsagor.

5. Att skipa rättvisa mellan båda parterna.

Här bör det uppmärksammas att likabehandling av båda parterna endast är nödvändig i yttre handlingar, inte när det gäller hjärtats böjelse. Om hans hjärta lutar åt den ena av de två och han önskar att denne ska övervinna motparten genom sina argument, är han inte syndig för det, eftersom det inte går att avstå från detta. Det är däremot olämpligt för honom att lära den ena av de två hur han ska framföra sina argument eller att lära ett vittne vad det ska vittna om, eftersom en av käranden och svaranden då kommer att skadas. Domaren ska inte heller lära käranden att framställa sitt anspråk eller att avlägga ed, och inte lära svaranden att erkänna eller förneka. Han ska inte heller säga till vittnena att vittna eller att avstå från att vittna, och han ska inte bjuda den ena av käranden och svaranden utan den andra. Detta skulle nämligen såra den andra. Domaren ska inte heller själv ta emot gästfrihet från käranden eller svaranden, eller från någon av dem, så länge de är motparter i tvisten.

Det har berättats att Allahs Sändebud ﷺ inte tog emot någon av käranden och svaranden som gäst utan dennes motpart, och inte heller tog emot någon av deras gåvor. Om en person däremot brukade ge domaren en gåva redan innan domaren tillträdde sitt ämbete, får domaren ta emot hans gåva. Den som inte hade en sådan vana betraktas som mutgivare, och gåvan som en muta. Det har berättats från Burayda (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som vi utser till ett ämbete och ger honom ett uppehälle i gengäld, det han därefter tar emot är förräderi.” (Abu Dawud)

Allahs Sändebud ﷺ sade också: ”Allahs förbannelse vilar över både den som tar och den som ger mutor i rättskipning och styre.”

Al-Khattabi säger: Förbannelsen omfattar båda parterna på samma sätt endast när de frivilligt och på samma sätt utbyter mutor. När mutgivaren ger en muta i ett olagligt syfte och med avsikten att begå orätt mot någon, är även han förbannad liksom muttagaren. Men om han ger mutan för att få sin rättmätiga fordran eller för att avvärja orätt mot sig själv, omfattas han inte av detta hot. Det har berättats att Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) under sin vistelse i Abessinien orättmätigt greps som krigsfånge. Då frigav han sig genom att betala två dinarer. Al-Hasan, al-Shaʿbi, Jabir och ʿAtaʾ (må Allah förbarma sig över dem) säger: Om någon, av rädsla för orätt, gör en uppgörelse för att skydda sitt liv och sin egendom, är han inte syndig för det. På motsvarande sätt gäller hotet om förbannelse för muttagaren endast när han tar emot något i utbyte mot att utföra den uppgift som anförtrotts honom, och inte utför den förrän han får en muta, eller när det gäller en olaglig handling som han borde avstå från men inte avstår från förrän han får en muta. I boken ”Fath al-ʿAllam” sägs det: De medel som domare tar emot är av fyra slag: mutor, gåvor, ersättning och lön.

1. Muta: Om den ges för att domaren ska döma orättvist till givarens fördel, är den förbjuden för både givaren och mottagaren. Om den däremot ges för att domaren ska tillgodose givarens rättmätiga anspråk, är den förbjuden för domaren men inte för givaren, eftersom denne gav den för att få sin rättmätiga fordran. Enligt vissa är den även förbjuden för givaren, eftersom domaren genom den förleds till synd.

2. Gåvor: Om gåvan hade getts redan innan domaren tillträdde sitt ämbete, är det inte haram att fortsätta ta emot den efter utnämningen. Om den däremot började ges först efter att domaren hade tillträtt, måste man se efter om givaren har någon tvist med någon. Om så inte är fallet är gåvan tillåten, men makruh. Om det däremot finns en sådan tvist är gåvan haram för både domaren och givaren.

3. Ersättning: Om domaren får lön eller bidrag från staten är detta enhälligt haram. Det beror på att han får lön och bidrag just för sitt arbete som domare. Under sådana omständigheter finns det ingen grund för att ta emot något som ersättning. Om han däremot inte får någon lön eller något bidrag från staten, är det tillåtet att ta ersättning i proportion till arbetsmängden i andra tjänster än domartjänsten. Att ta mer än detta är haram. Att ta någon ersättning för att vara domare är enhälligt haram. Därför har det sagts att det är bättre att utse en fattig person till domare än en rik. Det som inte var tillåtet för honom att ta emot om han hade haft statlig lön, blir tillåtet på grund av hans fattigdom. Detta gäller shariadomstolar eller det islamiska rättsväsendet. Det rådande sekulära rättssystemet och rättsväsendet är fullständigt orättfärdigt, förtryckande och överdrivet. Islamiska domstolar och ett shariabaserat rättsväsende kan inte upprättas utan att en islamisk stat först har etablerats. Därför kan man inte isolerat straffa någon för otukt eller stöld. Först måste samhället förändras. Därefter måste de islamiska straffbestämmelserna tillämpas.

Umar r.a:s brev om rättskipning: I brevet till Abu Musa al-Ash’ari r.a. fastställde Umar r.a. bestående grundprinciper för rättskipningen. Brevet lyder:

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn,

Från Guds tjänare, de troendes befälhavare Umar ibn al-Khattab, till Abdullah ibn Qays: frid vare med dig.

Att skipa rättvisa är en obestridlig plikt och en sunnah som har följts sedan urminnes tider. Förstå att när ett rättsfall anförtros åt dig finns det ingen nytta i att tala utförligt om sådant som inte kommer att få någon verkan. Behandla alla lika inför dig, i rättskipningen och i din församling, så att ingen ädel person hoppas på din särskilda välvilja och ingen svag person förlorar hoppet om din rättvisa. Kärandens skyldighet är att lägga fram bevis för sitt krav, medan den som förnekar har skyldighet att svära en ed. Förlikning mellan muslimer är tillåten, utom en förlikning som gör det haram halal eller det halal haram. Du kan ompröva den dom du har avkunnat i dag och återvända till det som du anser vara sant och riktigt. Sanningen är nämligen evig, och att återvända till sanningen är bättre än att hålla fast vid falskheten. Om du hamnar i tvekan och oenighet om en fråga som inte finns i Koranen och sunnah, ska du försöka förstå frågan gång på gång. Lär känna prejudikaten och jämför därefter den nya frågan med dem. Sök det som ligger närmast Gud och bäst överensstämmer med sanningen. Fastställ en sista tidsfrist för den som gör anspråk på en rättighet och vill lägga fram vittnesmål och bevis. Om han kan lägga fram vittnesmålen och bevisen inom denna tidsfrist, ska du ge honom hans rättighet. Annars ska du avvisa hans krav. Detta är nämligen det mest effektiva sättet att undanröja tvivel. Muslimer är behöriga att vittna för varandra, med undantag för den som har bevisats vara äktenskapsbrytare, har fått spöstraff, har vittnat falskt eller har anklagats i frågor som rör härstamning eller arv. Gud har genom vittnesmål, bevis och eder ordnat ett skydd för era hemligheter. Låt inte motpartens påfrestningar göra dig otålig eller förvirrad under tvister och rättsprocesser. Sanningen förblir nämligen på sin rätta plats, och genom prövningar och lidanden ökar Gud belöningen och värdigheten. För den som har en uppriktig avsikt och behärskar sig är Gud tillräcklig i allt som rör Gud och människorna. Den som konstlat behandlar människor på ett sätt som strider mot hans avsikt, och om vilken Gud vet att detta inte är hans spontana beteende, kommer Gud att förödmjuka honom. Vad tror du då om Guds snabba försörjning och Hans barmhärtighets skatter? Kan någon annan än Gud ge dig detta?

Domarens rekommendation: Domaren kan rekommendera en förlikning om han anser det lämpligt. Han kan till exempel uppmana käranden och svaranden att förlikas eller att avstå från en del av det de har rätt till. I en tidigare nämnd hadith berättas det att Guds sändebud, frid och välsignelser vare med honom, rådde Ka’b ibn Malik att avstå från hälften av sin fordran, och Ka’b godtog detta och förliktes.

Domens yttre verkan: En domares dom gör inte något halal haram och inte något haram halal. I en hadith som tidigare återgetts av Umm Salama sägs att Guds sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Jag är bara en människa. Ni kommer till mig med era tvister. Kanske är någon av er mer vältalig än den andre och kan lägga fram sina argument bättre. Därför avgör jag saken utifrån det jag hör. Om jag således ger någon hans broders rätt, ska han inte ta den, för då har jag bara tilldelat honom en bit av Elden.” (al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah). Imam al-Shafi’i säger att en domares dom inte kan göra det haram halal; detta är en enhällig uppfattning. Om en person därför framställer ett krav mot en annan person, för med sig vittnen till stöd för kravet och domaren dömer till kärandens fördel, är det tillåtet för honom att ta emot den rättighet som domen tillerkänner honom, om vittnesmålen och bevisen är sanna. Om vittnesmålen och bevisen däremot är falska och domaren har dömt på grundval av dem, gör domen det inte tillåtet för käranden att ta emot den krävda rättigheten; den förblir i stället under sin rättmätige ägares äganderätt. Ingen rättslärd, utom Imam Abu Hanifa, har motsatt sig denna uppfattning. Imam Abu Hanifa säger: En domares dom är både yttre och inre fullt verksam när det gäller avtalens giltighet och ogiltighet.

Om ett falskt vittne vittnar inför domaren till förmån för en kvinnas skilsmässa och domaren därefter dömer till skilsmässa i enlighet med vittnesmålet, upplöses hennes äktenskapliga band med maken och hon kan ingå äktenskap med en annan man. Hon kan till och med ingå äktenskap med den person som falskt vittnade till förmån för hennes skilsmässa. På samma sätt: om någon falskt vittnar om en kvinna att hon är den och dens hustru, trots att hon inte är hans hustru, och domaren därefter dömer i enlighet med vittnesmålet, blir kvinnan tillåten för honom enligt denna dom. Imam Abu Hanifa gjorde emellertid åtskillnad mellan mål som rör huruvida ett avtal ska bestå eller upphävas och mål som rör mord och egendom. Men denna åtskillnad är inte riktig, eftersom det inte finns någon skillnad mellan dessa två typer av mål. I detta avseende motsatte sig Imam Abu Hanifas lärjungar hans åsikt.

Domarens dom beträffande en frånvarande person som inte har någon representant: En person som är frånvarande och inte har något ombud kan stämmas av käranden, som kan framställa ett krav mot honom och väcka talan. Om kravet bevisas kan domaren också döma mot den frånvarande personen.

Det första beviset: vers 26 i sura Sad: ”O David, döm mellan människorna i enlighet med sanningen.” Eftersom det som bevisats genom vittnesmål är sant, är det obligatoriskt att döma i enlighet med det.

Det andra beviset: Hind, Abu Sufyans hustru, berättade för Allahs Sändebud ﷺ att Abu Sufyan var en snål man, och frågade därför om hon fick ta något av hans egendom utan hans tillstånd. Allahs Sändebud ﷺ sade till henne: ”Ta så mycket som är tillräckligt för dig och ditt barn.” Detta är en dom som avkunnats mot en frånvarande person.

Det tredje beviset: Imam Malik nämner i al-Muwatta att Umar رضي الله عنه sade: ”Den som har en fordran hos någon annan ska komma till mig i morgon. Jag ska sälja gäldenärens egendom och dela ut intäkterna bland hans fordringsägare.” Den person vars egendom hade beslutats säljas var frånvarande.

Det fjärde beviset: Om domaren avstår från att döma mot en frånvarande person kommer den berättigades rätt att gå förlorad; därför är en sådan dom inte ogiltig. Frånvaro är inte heller en tillräcklig ursäkt för att undandra sig återbetalningen av en skuld. Detta är Imam Maliks, al-Shafiʿis och Ahmads uppfattning. De säger: ”Den frånvarande personens rätt kränks inte. När han är närvarande ska hans invändning höras och åtgärder vidtas i enlighet med den; domen kan till och med upphävas till följd av detta, eftersom det är ett villkor att hans utsaga hörs.” Domaren Shurayh, Umar ibn Abd al-Aziz, Ibn Abi Layla och Imam Abu Hanifa säger:

Domaren får inte döma mot en frånvarande person utan att någon av hans representanter är närvarande, eftersom han kan ha bevisning som kullkastar kärandens krav. Dessutom har det tidigare återberättats i en hadith att Allahs Sändebud ﷺ sade till Ali رضي الله عنه: ”O Ali, när käranden och svaranden sitter framför dig, ska du inte döma förrän du har hört dem båda. När du har hört dem båda kommer det att stå klart för dig hur domen bör avkunnas.”

Al-Khattabi säger: Ett antal rättslärda förespråkar att man i vissa frågor dömer mot en frånvarande person. Bland dessa märks frågor som rör en avliden person och ett barn. De säger vidare: Om en person lämnar sin egendom i någons förvar och reser utomlands, och hans hustru därefter kräver underhåll samt låter kalla den person hos vilken han lämnade egendomen, får domaren tvinga denne att betala hustruns underhåll.

Han säger vidare: När den som gör anspråk på förköpsrätt framställer sitt anspråk inför domaren mot den frånvarande personen och bevisar att denne har sålt sin egendom och tagit emot betalningen, ska domaren döma till hans fördel i fråga om förköpsrätten. Alla dessa domar är domar som avkunnats mot den frånvarande personen.

Domar avkunnade mot icke-muslimer: Det är tillåtet för icke-muslimer att lägga fram sina tvister inför muslimska domare. Domaren ska avgöra deras ärenden enligt islams bestämmelser.

فَإِنْ جَاءَ وَلَكَ فَاحْكُمْ بَيْنَهُمْ أَوْ أَعْرِضْ عَنْهُمْ وَإِن تَعْرِضْ عَنْهُمْ عَلَى يُشَرُوكَ هَيْئًا وَإِن حَكَمْتَ فَاحْكُمْ بَيْنَهُم بِالْقِسْطِ إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ الْمُقْسِطِينَ

”Om de kommer till dig, så döm mellan dem eller avvisa dem. Om du avvisar dem kan de inte skada dig på något sätt. Men om du dömer, så döm rättvist. Gud älskar de rättvisa.” (Sura al-Māʾida, 42.)

Kan en fordringsägare driva in sin fordran utan att framställa ett anspråk, om gäldenären slingrar sig?: De shafiitiska rättslärda säger: Om en person har något att fordra av någon annan, men saknar bevis eller vittnen och gäldenären förnekar skulden, får han ta just den egendomen ur gäldenärens tillgångar, om han har möjlighet att göra det. Trots att han har möjlighet att ta just denna egendom får han inte ta sin fordran i form av någon annan egendom. Om det inte finns någon annan utväg än att ta annan egendom, får han ta den.

Men om det är möjligt att driva in fordran med domarens hjälp – exempelvis genom att gäldenären erkänner skulden men slingrar sig, eller förnekar den medan fordringsägaren har vittnen och bevis – eller om fordringsägaren hoppas att gäldenären skulle erkänna skulden, ifall han fördes inför domaren och uppmanades att svära en ed, får då fordringsägaren ändå själv driva in den direkt efter eget gottfinnande, eller är han skyldig att vända sig till domaren? Det råder delade meningar om detta. Den starkaste uppfattningen är att det är tillåtet att driva in fordran på egen hand. Beviset för detta är berättelsen om Hind, Abu Sufyans hustru. Dessutom är det inte obligatoriskt att vända sig till domstolen, eftersom en rättslig prövning är besvärlig, kostsam och tidskrävande.

De shafiitiska rättslärda säger vidare: När det är tillåtet att driva in fordran direkt, är det också tillåtet att bryta hans dörr eller göra hål i hans vägg, om det inte finns någon annan möjlighet att driva in den. Fordringsägaren är då inte skyldig att ersätta den skada som orsakas honom. Detta är likadant som när man i självförsvar mot en angripare inte har någon annan utväg än att förstöra hans egendom; även det är tillåtet och ingen ersättning behöver betalas.

Denna uppfattning hos de shafiitiska rättslärda strider inte mot denna hadith av Guds Sändebud, må Gud välsigna honom och ge honom frid: ”Den som anförtrott dig något, återgälda hans förtroende, och förråd inte den som förråder dig.” Den som förråder är nämligen den som genom orätt och aggression tar något som han inte har rätt att ta. Den som har rätt att kräva ut sin rättmätiga fordran från sin motpart och har fått tillstånd att avvärja den orätt som begåtts mot honom är inte en förrädare. Hadithens egentliga innebörd är: ”Förråd inte den som har förrått dig genom att själv förråda honom på samma sätt som han förrådde dig.” Den person som det här talas om har inte förrått någon. Han har endast drivit in det som rätteligen tillkommer honom. Den förrädare som nämns i hadithen tillskansar sig däremot någon annans rätt.

När en ny slutsats uppstår hos domaren: När domaren genom sin egen ijtihad, det vill säga genom omfattande eftertanke och forskning, har avkunnat en dom i ett mål och därefter kommer fram till en ny dom som strider mot den första, ska han inte upphäva den tidigare domen. På samma sätt ska han inte upphäva en annan domares dom när den läggs fram för honom, även om han inte tycker om den. Beviset för detta är den dom som Abd al-Razzaq återberättar att Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) avkunnade i fråga om en kvinna. Hon dog och efterlämnade en make, en mor, en far, två bröder på faderns sida och två bröder på moderns sida. Umar (må Allah vara nöjd med honom) gav både bröderna på faderns sida och bröderna på moderns sida del i en tredjedel av kvarlåtenskapen. När en man såg detta sade han till honom: ”Det år då du avgjorde en arvsrättslig tvist gav du dem inte del på detta sätt.” Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Den dagen avgjorde jag utifrån den dagens omständigheter, och i dag har jag avgjort utifrån dagens omständigheter.” Ibn al-Qayyim säger: Kalifen avgjorde självständigt enligt det som han under var och en av de två dagarnas ijtihad ansåg vara sant och korrekt.

Ett exempel på rättskipning under islams tidiga period: Abu Nuaym nämner i sitt verk al-Hilya: Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom) fann sin rustning hos en jude. Juden hade plockat upp den från vägen. Ali (må Allah vara nöjd med honom) kände genast igen rustningen. Han sade: ”Detta är min rustning. Den föll från en askgrå kamel som jag hade.” Juden sade: ”Rustningen är min, och den finns i min besittning.” Därefter sade juden: ”Låt oss gå till en muslimsk domare för att få vår tvist avgjord.” De gick båda till domaren Shurayh. När Shurayh såg Ali (må Allah vara nöjd med honom) komma flyttade han sig från sin plats, och Ali satte sig där. Därefter sade Ali: ”Om min motpart hade varit muslim skulle jag ha ordnat en plats åt honom på samma nivå som min. Men jag har hört Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) säga: ’Låt inte icke-muslimer sitta på samma plats.’”

Då sade Shurayh: ”O de troendes ledare, vad yrkar ni?” Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Min rustning föll från en askgrå kamel som jag hade. Därefter plockade denne jude upp den.” Shurayh sade: ”O jude, vad säger du?”

Han sade: ”Den är min rustning, och den finns i min besittning.”

Shurayh sade: ”O de troendes ledare, ni har talat sanning. Det är er rustning. Men i denna fråga krävs två vittnen.”

Genast kallade han på Qanbar och Hasan, Alis son, och båda vittnade om att rustningen tillhörde Ali (må Allah vara nöjd med honom).

Shurayh sade: ”Jag godkänner vittnesmålet från er frigivne slav Qanbar. Men jag kan inte godkänna att er son vittnar till er fördel.” Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Har du inte hört att Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) sade att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) har sagt: ’Hasan och Husayn är ledarna för Paradisets ungdomar’?”

Shurayh sade: ”Ja, det har jag hört.”

Ali sade: ”Godkänner du ändå inte vittnesmålet från de ungas ledare i paradiset?” Därefter sade han till juden: ”Varsågod, ta själv rustningen.”

Juden sade: ”De troendes ledare kom tillsammans med mig till muslimernas domare. Denne dömde till min fördel, och de troendes ledare godtog domen. O de troendes ledare, vid Allah, du talar sanning. Detta är verkligen din rustning. Den hade fallit från en av dina kameler, och jag hade hittat den. Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad är Hans sändebud.” Därefter skänkte Ali rustningen till juden. Dessutom gav han honom niohundra mynt. Senare stred han på Alis sida i slaget vid Siffin och dog som martyr.

Det sextioförsta kapitlet: Anspråk och bevis

Definition: I sharīʿahs terminologi innebär detta att göra anspråk på något som finns i någon annans besittning eller förvar, och hävda att man själv har rätt till det. Den som framför ett anspråk kallas kärande eller klagande, medan den mot vilken anspråket riktas kallas svarande eller anklagad. Om käranden förhåller sig tyst beträffande sitt anspråk betraktas han inte som anspråkstagare, och hans anspråk lämnas utan avseende. Om den svarande förhåller sig tyst innebär det däremot inte att han befrias.

Vems anspråk är giltigt: Endast anspråket från en fri, psykiskt frisk, myndig person som kan skilja mellan rätt och fel är giltigt och kan beaktas. Anspråk från en slav, en sinnessjuk, en psykiskt störd, ett barn eller en dåre kan inte beaktas. Dessa villkor är lika nödvändiga för den som framför anspråket som för den som avvisar anspråket.

Ett anspråk utan bevis saknar värde: För att styrka ett anspråk krävs bevis som klargör sanningen. Det har berättats från Ibn Abbas att Allahs sändebud sade: ”Om människor fick allt de gjorde anspråk på enbart genom att framföra sina anspråk, skulle många människor göra anspråk på andras liv och egendom och allt annat. Men den mot vilken anspråket riktas är skyldig att svära en ed.” (Ahmad, Muslim).

Det är käranden som måste lägga fram bevis: Ansvaret för att bevisa ett anspråks riktighet och sanningsenlighet ligger hos käranden. Svaranden eller den anklagade är i grunden fri från ansvar och oskyldig. Det är enbart käranden som har ansvaret att bevisa hans skuld.

Al-Bayhaqi och al-Tabarani återger med en autentisk berättarkedja att Allahs sändebud sade: ”Det är kärandens ansvar att lägga fram bevis, medan det är den som avvisar anspråket som har ansvaret att svära en ed.

Villkor för att beviset ska vara avgörande: Villkoret för ett bevis är att det ska vara avgörande, säkert och fritt från tvivel. Ett bevis som bygger på antaganden medför nämligen ingen säkerhet. Allah säger:

وإِن الظَّي لا يُغْنِي مِنَ الْحَقِّ شَيْئًا”Antaganden har inget värde gentemot sanningen.” (Sura an-Najm, 28).

Det har återberättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till en man: ”Kan du se solen?” Han svarade: ”Ja.” Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Vittna då så tydligt som solen, annars ska du avstå.”
Metoder för att bevisa ett anspråk: Det finns fyra metoder för att bevisa ett anspråk: 1. Bekännelse 2. Vittnesmål 3. Ed 4. Formella bevisdokument. Var och en av dessa fyra metoder har vissa regler, som vi kommer att redogöra för utförligt, en efter en.

Sextioandra kapitlet: Bekännelse

Definition: Bekännelse innebär att den svarande eller anklagade medger det anspråk eller den anklagelse som riktas mot en person. Det är det starkaste beviset för att bevisa kärandens anspråk. Därför kallas det ”det främsta beviset”. Det kallas också att vittna mot sig själv.

Bekännelsens giltighet: De lärda är eniga om att bekännelse är fastställd som tillåten enligt sharīʿa genom Koranen och sunna. Allah den Upphöjde säger i vers 135 i Sura an-Nisāʾ:

يأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا كُونُوا قَوْمِينَ بِالْقِسْطِ عُمَدَاءَ لِلَّهِ وَلَوْ عَلَى الْفُسِكُرْه

”Ni som tror, stå fasta för rättvisan som vittnen inför Allah, även om det är mot er själva eller mot era föräldrar och närmaste anhöriga.” Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till följeslagaren Unays (må Allah vara nöjd med honom): ”O Unays, gå till denna mans hustru. Om hon bekänner, så stena henne till döds.”

Han sade också: ”Upprätthåll relationen med den som bryter kontakten med dig, behandla den som behandlar dig illa väl och tala sanning, även om den är till din nackdel.” (Al-Jamiʿ as-Saghir, 5004).

Det har berättats från Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: ”Min vän, Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, rådde mig att se på den som står under mig och inte på den som står över mig, att älska de fattiga och hålla mig nära dem, att stärka banden till mina blodsbesläktade även om de bryter kontakten med mig och skadar mig, att tala sanning även om den är bitter, att inte frukta någons klander på Allahs väg, att inte be någon om något och att ofta säga ”لَا حَوْلَ وَلَا قُوَّةَ إِلَّا بِlā ḥawla wa-lā quwwata illā bi-llāh, eftersom detta är en skattkammare från paradiset.”

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, avgjorde mordfall, haddstraff och ekonomiska tvister genom bekännelse.

Villkor för en giltig bekännelse: För att en bekännelse ska vara giltig krävs följande villkor: att den bekännande är vid sina sinnens fulla bruk, har uppnått myndig ålder, bekänner frivilligt, har rätt att fritt förfoga över sin egendom, inte bekänner på skämt och inte bekänner något omöjligt. Därför är bekännelsen från en sinnessjuk, en minderårig, någon som tvingats att bekänna, en mentalt funktionsnedsatt person, en skämtare eller någon som bekänner något som är omöjligt enligt naturen eller förnuftet inte giltig. Alla kan nämligen förstå att bekännelsen i sådana fall är falsk. Det är inte tillåtet för en domare att döma eller meddela dom på grundval av ett falskt vittnesmål.

Återtagande av en bekännelse: När en bekännelse blir giltig genom att alla villkor är uppfyllda blir den bindande för den bekännande, och när den gäller någon annans intresse eller rättighet är det inte tillåtet för honom att återta den. Men när bekännelsen gäller en rättighet som tillhör Allah, såsom straffet för äktenskapsbrott eller alkoholkonsumtion, är det tillåtet att återta den. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade nämligen: ”Avvärj haddstraffen genom tvivel.” Berättelsen om Maʿiz har redan nämnts i kapitlet om haddstraff. Zahiritiska rättsskolan motsätter sig dock denna uppfattning. Enligt dem är det under inga omständigheter tillåtet att återta en bekännelse, oavsett om den gäller Allahs rättighet eller människors rättighet.

Bekännelse är ett begränsat bevis: Bekännelse är ett begränsat bevis. Genom den kan ingen annans delaktighet bevisas utöver den bekännandes egen delaktighet. Om någon genom sin bekännelse drar in någon annan, godtas bekännelsen inte mot den personen. Vittnesmål är däremot motsatsen. Genom vittnesmål kan även någon annans brott bevisas. Om en kärande framställer ett krav mot flera personer och hävdar att de är skyldiga honom pengar, och några av dessa personer erkänner kravet medan andra förnekar det, bevisas kravet inte mot någon annan än de bekännande. Men om käranden bevisar sitt krav genom vittnen fastställs det mot dem alla.

Bekännelse är odelbar: Bekännelse är ett sammanhängande uttalande. Det är inte tillåtet att godta en del av den och förkasta en annan del.

Bekännelse om en skuld: När en person erkänner att han är skyldig någon av sina arvingar pengar är bekännelsen, om den görs under sjukdom på dödsbädden, inte giltig förrän de övriga arvingarna har bekräftat den. Hans sjukdomstillstånd kan nämligen tyda på att han genom denna bekännelse kan ha velat beröva sina arvingar deras rätt. Om han däremot bekänner under friskhet är bekännelsen giltig. I så fall är möjligheten att han avsett att beröva arvingarna deras rätt endast en naken möjlighet och ren inbillning, vilket inte kan hindra bekännelsens rättsverkan.

Enligt den shafiitiska rättsskolan är en frisk persons erkännande giltigt, eftersom det inte finns något hinder när villkoren för giltighet är helt uppfyllda. Om någon under sin sjukdom före döden erkänner något till förmån för en utomstående, är erkännandet giltigt. Vissa säger att det ska tas från en tredjedel. Om han däremot erkänner något till förmån för en arvinge, är erkännandet giltigt; detta är den förhärskande uppfattningen inom den shafiitiska rättsskolan. Detta beror på att erkännandet har gjorts i ett skede av hans liv då även lögnaren talar sanning och syndaren ångrar sig. I detta yttersta tillstånd framstår det uppenbart att den som erkänner har gjort det sanningsenligt och inte har för avsikt att beröva någon något. Vissa inom den shafiitiska rättsskolan anser det dock ogiltigt, eftersom han kan ha haft för avsikt att beröva vissa arvingar deras rätt. De säger vidare att om han i friskt tillstånd erkänner något till förmån för en person och under sjukdom till förmån för en annan, ska de båda fördela den berörda andelen sinsemellan; den första ska inte ges företräde. Imam Ahmad säger: En sjuk persons erkännande till förmån för en arvinge är inte tillåtet. Imam al-Awzāʿī och en grupp lärda anser det tillåtet för en sjuk person att erkänna en del av sin egendom till förmån för en arvinge. Att hysa en dålig tanke om någon vars död är nära förestående är nämligen mycket långsökt. Shariah-bestämmelserna bygger på det yttre förhållandet. Därför bör hans erkännande inte avvisas med hänvisning till möjliga antaganden. Hans sak överlämnas till Allah.

Kapitel sextiotre: Vittnesmål

Definition: Vittnesmål är en synonym till det arabiska ordet ”shahādah”. Dess lexikala betydelse är att se. Eftersom vittnet för andra berättar det han har sett eller känner till, kallas hans utsaga ett vittnesmål. I sharias terminologi är vittnesmål således att uttrycka det man känner till genom formuleringar som ”jag vittnar” eller ”jag har vittnat” och liknande. Ett vittne är den som bär fram eller avlägger vittnesmålet, eftersom han uttrycker och meddelar sådant som andra inte känner till.

Det är förbjudet att vittna utan kunskap: Det är inte tillåtet för någon att vittna i en sak utan att känna till den. Vittnet kan få kunskap om det han ska vittna om genom att själv ha sett eller hört det, eller genom en så utbredd kännedom att den ger upphov till kunskap eller en stark övertygelse.

Enligt den shafiitiska rättsskolan är vittnesmål grundat på allmän kännedom tillåtet i följande fall: härstamning, födelse, död, frigivning, arv, förmyndarskap, waqf, al, äktenskap, andra frågor som rör äktenskap, att anse någon vara rättfärdig eller orättfärdig, testamente, förstånd, oförstånd och ägande. Enligt Imam Abu Hanifa är vittnesmål grundat på allmän kännedom tillåtet endast i fem frågor: äktenskap, makarnas avskilda samvaro efter äktenskapet, härstamning, död och erhållande av domsrätt. Imam Ahmad och vissa shafiitiska rättslärda anser att vittnesmål grundat på allmän kännedom är tillåtet i sju fall: äktenskap, härstamning, död, frigivning, arv, waqf och ägande.

Sharias bestämmelse om vittnesmål: När en person som har uppgifter att vittna om kallas att avlägga vittnesmål och det finns risk att någons rätt går förlorad om han inte vittnar, är det en individuell religiös plikt att vittna. Om det finns risk att en rätt går förlorad är det till och med obligatoriskt att vittna utan att ha blivit kallad. Allah säger nämligen i sura al-Baqarah, vers 283: ”Dölj inte vittnesmålet. Den som döljer det har ett syndigt hjärta.” I sura at-Talaq, vers 2, säger Han: ”Vittna för Allahs skull.” I en autentisk hadith står det: ”Hjälp din broder, vare sig han är förtryckare eller förtryckt.” Genom att vittna hjälper man honom.
Zayd ibn Khalid berättar att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Ska jag inte berätta för er vem som är det bästa vittnet? … Den som avlägger sitt vittnesmål innan han blir ombedd att göra det.”

Att vittna är dock endast obligatoriskt när personen kan göra det utan att hans kropp, ära, egendom eller familj skadas. Allah säger nämligen i sura al-Baqarah, vers 282: ”Låt ingen skrivare eller något vittne skadas.”

När det finns många vittnen och ingen risk att någons rätt går förlorad är det rekommenderat att vittna. Om man då avstår från att vittna begår man ingen synd. När hela rättsprocessen är beroende av en persons vittnesmål är det förbjudet att ta ersättning för vittnesmålet. Om det däremot är svårt att gå till fots får man ta betalt för transportkostnaden. När rättsprocessen inte är beroende av en persons vittnesmål är det tillåtet att ta ersättning.
Villkoren för att ett vittnesmål ska godtas: De nödvändiga villkoren för att ett vittnesmål ska godtas är följande:

1. Vittnet ska vara muslim: Därför godtas inte en icke-muslims vittnesmål mot en muslim, utom när det gäller ett testamente under en resa. I detta fall anser imam Abu Hanifa, domaren Shurayh, Ibrahim al-Nakha’i och al-Awza’i att en icke-muslims vittnesmål mot en muslim är tillåtet. Allah säger i sura al-Ma’ida, verserna 106 och 107:

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا شَهَادَةً بَيْنِكُمْ إِذَا حَضَرَ أَحَدَكُمُ الْمَوْتِ مِيْنَ الْوَمِيَّةِ الَّتِي ذَوَا عَدْلٍ مِّنْكُمْ أَوْ أَمَانِ من غَيْرِكُمْ إِنْ أَنْتُمْ ضَرَبْتُمْ فِي الْأَرْضِ فَأَصَابَتْكُمْ مُّصِيبَةُ الْمَوْسِ ، تَحْبِسُولَهُمَا مِنْ بَعْدِ الصَّلوة فَيُقْسِي بِاللَّهِ إِنِ ارْتَبْتُمْ لَا

تَشْتَرِى بِهِ ثَمَنًا وَلَوْ كَانَ ذَاقْرَبَى لَا وَلَا نَكْتُمُ شَهَادَةَ اللَّهِ إِنَّا إِذَا لَمِنَ الألمين، فَإِن عَشرَ عَلَى أَنَّهُمَا اسْتَعَقَّا إِنَّمَا فَاعَونِ يَقُوْمِي مَقَامَهُمَا مِنَ الَّذِينَ اسْتَحَقُّ عَلَيْهِمُ الْأَوْلَيْنِ فَيُقْسِي بِاللَّهِ لَشَهَادَتَ

ا أَحَقُّ مِنْ شَهَادَتِهِمَا وَمَا اعْتَدَيْنَا إِنَّا إِذًا لَمِنَ الظَّلِمِ

”Troende! När döden närmar sig någon av er, ska två rättfärdiga personer bland er vara vittnen till testamentet. Om ni befinner er på resa och dödens olycka drabbar er, ska ni kalla två andra än er själva till vittnen. Om ni hyser tvivel, ska ni hålla kvar dem båda efter bönen, och de ska svära vid Allah: ’Vi vill inte ta emot någon ersättning för detta, även om det gäller en nära släkting, och vi ska inte dölja Allahs vittnesmål. Om vi gjorde det skulle vi höra till syndarna.’ Men om det blir känt att de båda har gjort sig skyldiga till en synd, ska två av de närmaste bland dem vars intressen har skadats träda i deras ställe och svära vid Allah: ’Vårt vittnesmål är sannerligen sannare än deras vittnesmål, och vi har inte överskridit gränsen. Om vi gjorde det skulle vi sannerligen höra till de orättfärdiga.’”

På samma sätt godkänner hanafiterna icke-muslimers vittnesmål mot icke-muslimer. Profeten – må Allah välsigna honom och ge honom frid – lät nämligen två judar stenas efter att två judar hade vittnat om äktenskapsbrott.

Imam al-Sha’bi berättar: En muslim dog i Daqūqā. Det fanns då ingen muslim som kunde vittna om hans testamente, så han tog två personer bland Skriftens folk till vittnen. Senare kom dessa två vittnen till Kufa och gick till Abu Musa al-Ash’ari. De informerade honom om testamentet och överlämnade den avlidnes kvarlåtenskap till honom. al-Ash’ari sade: ”Detta är en händelse som inte har inträffat efter den händelse som ägde rum under Allahs Sändebuds – må Allah välsigna honom och ge honom frid – tid.” Därefter lät han dem svära efter eftermiddagsbönen att de inte hade begått något svek, inte hade ljugit, inte hade ändrat något och inte hade dolt något, och att detta var den avlidnes testamente och kvarlåtenskap. Sedan godtog han deras båda vittnesmål.

al-Khattabi säger: Detta visar att jimmīernas vittnesmål godtas beträffande en muslims testamente, särskilt under en resa. Imam Ahmad säger: Jimmīernas vittnesmål godtas endast i ett sådant fall, på grund av tvingande nödvändighet, och ingen annanstans. Imam al-Shafi’i och Malik säger: Oavsett om det gäller ett testamente under en resa eller något annat godtas en icke-muslims vittnesmål mot en muslim under inga omständigheter. Enligt dem är dessa två verser, det vill säga versernas bestämmelser, upphävda.

Vittnesmål från en dhimmī för en dhimmī: Det råder oenighet om vittnesmål från en dhimmī för en dhimmī, det vill säga från en icke-muslim för en icke-muslim. Imām al-Shāfiʿī och imām Mālik säger: En icke-muslims vittnesmål ska inte godtas i fråga om vare sig en muslim eller en kāfir. Imām Aḥmad säger: Vittnesmål från skriftlärda för varandra ska inte godtas i frågor som rör varandra. Hanafiterna säger: Deras vittnesmål för varandra är giltiga, och alla kāfirer tillhör samma religion.

Imām al-Shaʿbī, Ibn Abī Laylā och Isḥāq säger: En judes vittnesmål i fråga om en jude är giltigt. Men det är inte giltigt i fråga om en kristen eller en elddyrkare. Detta beror på att det rör sig om olika religioner. En anhängares vittnesmål i fråga om en anhängare av en annan religion är inte giltigt.

2. Integritet: Detta är en ytterligare egenskap utöver islam, som måste finnas hos vittnena, så att hederliga vittnen får företräde framför ohederliga vittnen och personer som är vana vid att ljuga inte kan vittna. För Allah säger:

وَاحْمِدُوا نَوَى عَدْلٍ مِنْكُمْ وَأَقِيمُوا الشَّهَادَةَ لِلَّهِ.

”Låt två rättfärdiga män bland er vara vittnen. Var rättvisa vittnen inför Allah.” (Sūrat al-Ṭalāq, vers 2)

ل مين ترضون من الشهداء”bland vittnena, dem som ni är nöjda med” (Sūrat al-Baqara, 282).

يَأْيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِنْ جَاءَكُمْ فَاسِقٌ بِنَبًا فَتَبِينُوا ”O ni som tror! Om en syndare kommer till er med ett budskap, så undersök det noggrant …” (Sūrat al-Ḥujurāt, 6)

Enligt en återberättelse av Abū Dāwūd sade Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom: ”Vittnesmålet från en förrädare eller en förräderska, och från en äktenskapsbrytare eller en äktenskapsbryterska, är inte giltigt.” Därför godtas inte vittnesmålet från en person som är känd som lögnare, omoralisk eller illa sinnad, eller från en syndare. I själva verket är detta den allmänt accepterade innebörden av integritet. Imām Abū Ḥanīfa säger: För att ett vittne ska anses ha integritet räcker det att han utåt sett är muslim och att inget har framkommit som strider mot hans anständighet och goda rykte. Detta gäller dock vid avgörande av ekonomiska tvister och är inte tillräckligt i hudūd, det vill säga brottmål. När det gäller äktenskap tillåter han en fāsiqs vittnesmål och säger: Äktenskapet blir giltigt genom två fāsiqers vittnesmål. Enligt den malikitiska rättsskolan kan en dom även fällas på grundval av en ohederlig persons vittnesmål när det inte finns någon annan utväg, och i mindre frågor kan vittnesmålet från en person vars hederlighet eller ohederlighet inte är känd godtas.
De rättslärda säger: Det är nödvändigt att vittnet i praktiken följer islam och är anständigt. För att i praktiken följa islam räcker det att fullgöra de obligatoriska och frivilliga handlingarna, avstå från det förbjudna och det förkastliga, inte begå större synder och inte upprepade gånger begå mindre synder. Med anständighet menas att göra det som är passande i ord och handling och avstå från det som är opassande. Om en syndare ångrar sig godtas hans vittnesmål. Alla rättslärda är eniga om detta. Imām Abū Ḥanīfa säger dock: Om orsaken till att han är känd som syndare är att han har riktat en falsk anklagelse mot någon, ska hans vittnesmål inte godtas. Detta beror på att Allah säger … ২৫২

وَالَّذِينَ يَرْمُونَ الْمُحْصَنَسِ لَمْ لَمْ يَأْتُوا بِأَرْبَعَةِ شُهَدَاءَ فَاجْلِلٌ وَهُمْ لَيْنِيْنَ جَلْدَةٌ وَلَا تَقْبَلُوا لَهُمْ شَهَادَةً أَبَدًا وَأُولَئِكَ هُمُ الْفَسِقُونَ

De som anklagar kyska kvinnor för otukt men inte kommer med fyra vittnen ska piskas med åttio piskrapp, och deras vittnesmål ska aldrig godtas. Det är de som är sanningsöverträdare.’ (Sura an-Nur, 4).

3, 4. Att vara myndig och vid sina sinnens fulla bruk: Liksom ärlighet och rättskaffenhet är villkor för att ett vittnesmål ska godtas, är även myndighet och sunt förnuft villkor för ärlighet. Därför godtas inte ett barns vittnesmål, även om det vittnar om en annan person i samma ålder. På samma sätt godtas inte heller vittnesmålet från en sinnessjuk eller psykiskt funktionsnedsatt person. Deras vittnesmål bidrar nämligen inte till att skapa den övertygelse som kan ligga till grund för en dom. Imam Malik tillät att barns vittnesmål godtogs i fall av kroppsskada, så länge de inte hade skingrats och inte motsade varandra. Abdullah ibn az-Zubayr tillät också barns vittnesmål under liknande villkor. På samma sätt godtog följeslagarna och Medinas rättslärda barns vittnesmål i fall där barn hade skadat varandra, och detta är den starkaste uppfattningen. Anledningen är att vuxna vanligtvis inte är närvarande när barn leker. Om deras vittnesmål i sådana fall inte godtogs, och kvinnors vittnesmål inte godtogs ensamma, skulle många människors rättigheter och berättigade anspråk gå förlorade och försummas. Vanligt folk hyser emellertid en stark förmodan eller fast övertygelse om deras sanningsenlighet. Särskilt när de kommer samlade innan de skingras och återvänder till sina respektive hem, och alla lämnar samma uppgift om en händelse, är den uppfattning som deras vittnesmål ger upphov till mycket starkare än den som två mäns vittnesmål ger upphov till. Detta kan inte förnekas. Den islamiska sharia är ett fullständigt och ädelt regelverk som garanterar människans intressen och välgång i denna värld och i det kommande livet. Därför är det otänkbart att den skulle försumma och förstöra en så obestridlig rätt trots att det finns tydliga och obestridliga vittnesbevis för den.

5. Talförmåga: Vittnet måste ha talförmåga. Om han är stum godtas inte hans vittnesmål, även om han uttrycker sin avsikt med tecken och dessa är begripliga. Men om han avger sitt vittnesmål skriftligen med egen hand, ska det enligt Imam Ahmad och Imam Abu Hanifa, samt enligt den tillförlitligt återgivna uppfattningen från Imam ash-Shafi‘i, godtas.

6. Minnesförmåga: Vittnesmålet från en person som är känd för svagt minne och många misstag ska inte godtas. Samma regel gäller för en ouppmärksam person.

7. Att inte vara anklagad eller misstänkt: Vittnesmålet från en person som är anklagad eller misstänkt på grund av fiendskap eller kärlek ska inte godtas. Men enligt Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, domaren Shurayh, Umar ibn Abd al-Aziz, Abu Thawr, Ibn al-Mundhir och en av de två återgivna uppfattningarna från Imam ash-Shafi‘i ska faderns vittnesmål till förmån för sonen och sonens vittnesmål till förmån för fadern godtas så länge båda är ärliga, rättskaffens och kvalificerade som vittnen. Däremot ska en fiendes vittnesmål mot en fiende inte godtas när deras fiendskap är världslig, eftersom vittnet då är anklagat och misstänkt. Men om fiendskapen är religiös ger den inte upphov till misstanke, eftersom islam förbjuder falskt vittnesmål. Det finns därför ingen anledning till misstanke i detta fall. På samma sätt är det inte giltigt om fadern vittnar till förmån för sonen eller sonen till förmån för fadern. Vittnesmål mot dem ska däremot godtas. Samma regel gäller för moderns vittnesmål till förmån för sonen och sonens vittnesmål till förmån för modern. Detsamma gäller vittnesmålet från en hushållstjänare vars försörjning bekostas av husbonden. Dessa vittnen ska inte godtas eftersom de är misstänkta. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättar att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ’Vittnesmålet från en förrädare eller förräderska, eller från en person som hyser hat, mot sin muslimske broder ska inte godtas. På samma sätt ska faderns vittnesmål till förmån för sonen och sonens vittnesmål till förmån för fadern inte godtas.’

Fiendskap visar sig genom ord och handlingar. Ett av fiendskapens tecken är att glädjas åt fiendens olyckor, att bedrövas av fiendens lycka och att önska fienden all slags olycka. De rättslärda nämner falska anklagelser, att med våld ta andras egendom och tillskansa sig den, mord och rån som några av fiendskapens orsaker. Om ägaren till egendom som tillskansats med våld vittnar mot den som tillskansat sig den, om den som utsatts för en falsk anklagelse vittnar mot den som anklagat honom, om ägaren till stulen egendom vittnar mot tjuven eller om den dödes arvinge vittnar mot mördaren, ska vittnesmålet därför inte godtas.

Ahmad och Abu Dawud återberättar från Amr ibn Shuayb att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ’Vittnesmålet från en förrädare eller förräderska, eller från en person som hyser hat, mot en muslim ska inte godtas, och en hushållstjänares vittnesmål till förmån för husbonden ska inte godtas.’ Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade också: ’En kärandes eller svarandes vittnesmål mot dennes motpart ska inte godtas.’

En mans och en hustrus vittnesmål godtas inte till förmån för varandra, eftersom det finns anledning att misstänka partiskhet. I sådana fall förekommer nämligen ofta favorisering av anhöriga. Imam Malik, Ahmad och Abu Hanifa följer denna uppfattning. Imam al-Shafi’i, Abu Thawr och Hasan anser däremot att makars vittnesmål till förmån för varandra är godtagbara. Släktingars vittnesmål till förmån för varandra, såsom en brors vittnesmål för sin bror, är giltiga. På samma sätt är en väns vittnesmål för sin vän giltigt. Enligt imam al-Tirmidhi är den hadith som förbjuder en släktings vittnesmål för en släkting inte autentisk. Imam Malik säger: Ett vittnesmål från en frånvarande bror för hans bror och en väns vittnesmål för hans vän godtas inte.

Vittnesmål från en person vars karaktär är okänd: Vittnesmålet från en person vars karaktär inte är känd godtas inte. När en man vittnade inför Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade han till honom: ”Jag känner inte dig.” Mannen svarade: ”Om jag inte känner dig skadar det dig inte. Ta med någon som känner dig.”

En av de närvarande sade: ”Jag känner honom.”

Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Hur känner du honom?”

Han svarade: ”Genom hans ärlighet och ädelhet.”

Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Är han din närmaste granne, så att du känner honom dag och natt och vet vart han går och varifrån han kommer?” Han svarade: ”Nej.”

Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Har du då gjort någon ekonomisk transaktion med honom, genom vilken hans gudsfruktan kan bevisas?” Han svarade: ”Nej.”

Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Har han då någonsin rest tillsammans med dig, så att du har kunnat lära känna hans goda karaktär?”

Han svarade: Nej.

Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: Då känner du honom ju inte alls.

Sedan sade han till vittnet: Gå och ta med dig någon som känner dig.

Ibn Kathir säger att imam al-Baghawi återberättar hadithen med en hasan-berättarkedja.

Nomadens vittnesmål beträffande stadsbor: Imam Ahmad, en grupp av hans lärjungar, Abu Ubayd och, enligt en återberättelse, imam Malik anser att en nomads vittnesmål beträffande stadsbor inte kan godtas. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) återberättar nämligen att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”En nomads vittnesmål beträffande en stadsbo ska inte godtas.” (Abu Dawud, Ibn Majah.)

Anledningen till att nomadens vittnesmål avvisas är att han lever under mycket svåra förhållanden, är okunnig och sällan bevittnar det som händer i samhällena. Därför är hans vittnesmål inte tillförlitligt.

Men den korrekta uppfattningen är att hans vittnesmål ska godtas om han är hederlig, rättfärdig och muslim. Koranen gör ingen skillnad mellan stadsbor och nomader när det gäller att godta en rättfärdig persons vittnesmål. Att han är nomad är som att vara bosatt i en annan stad. Detta är imam al-Shafiʿis och majoriteten av juristernas uppfattning.

Den hadith som Abu Hurayra återberättar gäller en okunnig person, och inte alla nomader omfattas av den. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) godtog nämligen en nomads vittnesmål beträffande månens nymåne.

Den blindes vittnesmål: Om den blinde kan känna igen människor genom att höra deras röster, är hans vittnesmål enligt imam Malik och imam Ahmad giltigt i frågor som äktenskap, skilsmässa, försäljning, arrende, fastställande av härstamning, waqf, äganderätt och erkännanden, oavsett om händelsen blev känd för honom efter att han blivit blind eller innan dess.

Ibn al-Qasim sade: Jag frågade imam Malik om en person hör sin grannes tal bakom en vägg utan att kunna se honom, hör honom skilja sig från sin hustru och känner igen hans röst – skulle hans vittnesmål i detta fall vara giltigt? Imam Malik svarade: Det skulle vara giltigt.

Enligt den shafiitiska rättsskolan godtas den blindes vittnesmål endast i fem fall: härstamning, dödsfall, äganderätt, översättning samt sådant som han fick kännedom om innan han blev blind.

Imam Abu Hanifa sade: Den blindes vittnesmål godtas inte alls.

Minsta antal vittnen: Vittnesmålet kan gälla ekonomiska rättigheter, kroppsliga rättigheter eller hudud och qisas. För vart och ett av dessa fall har sharia fastställt det minsta antal vittnen som krävs för att ett anspråk ska kunna styrkas. Nedan nämns vart och ett av dessa fall:

När fyra vittnen krävs: För straffet för äktenskapsbrott krävs minst fyra manliga vittnen.

Enligt den zahiritiska rättsskolan kan två kvinnors vittnesmål ersätta varje mans vittnesmål. Enligt deras uppfattning godtas därför även enbart åtta kvinnors vittnesmål.
Allah säger:

وَالَّتِي يَأْتِينَ الْفَاحِشَةَ مِنْ تَسَادِكُمْ فَاسْتَحْمِلُوا عَلَيْهِنَّ أَرْبَعَةٌ مِنْكُمْ

Kalla fyra vittnen bland er mot de kvinnor bland er som begår otukt.” (Sura an-Nisa, 15).

وَالَّذِينَ يَرْمُونَ الْمُحْصَنَتِ ثُمَّ لَمْ يَأْتُوا بِارْبَعَةِ عُمَدَاءَ فَاجْلِدُ وَهُمْ تَمِنِينَ جَلْدَةٌ

De som anklagar kyska kvinnor och inte kommer med fyra vittnen ska piskas med åttio piskrapp.” (Sura an-Nur, 4)

ا لَوْلَا جَاءَ وَ عَلَيْهِ بِأَرْبَعَةِ عُمَدَاءَVarför hade de inte kommit med fyra vittnen i detta fall?” (Sura an-Nur, 13).

Kravet på tre vittnen: Hanbalitiska rättslärda säger: Om en person som är känd som välbärgad gör anspråk på att vara behövande för att få ta emot zakat, ska hans påstående inte godtas utan tre vittnen. Som stöd för denna uppfattning åberopar de denna hadith av Qubaysah ibn Mukhariq: Qubaysah ibn Mukhariq al-Hilali, må Allah vara nöjd med honom, sade: Jag hade åtagit mig ansvaret för blodspengar. Därför gick jag till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och bad honom om hjälp med detta. Han sade: ”Stanna en stund, tills zakat kommer till oss; då ska jag be att något av det ges till dig.” Sedan sade han: ”O Qubaysah, det är tillåtet för endast en av tre personer att be om hjälp: Den ene är den person som har åtagit sig ansvaret för blodspengar eller böter. Det är tillåtet för honom att be om hjälp så att han kan befrias från denna skuld och därefter leva återhållsamt. Den andre är den person som har drabbats av en olycka så att hans egendom har förstörts. Det är tillåtet för honom att be om hjälp så att han kan ordna sitt uppehälle eller få möjlighet till arbete. Den tredje är den person som är så svårt drabbad av livsmedelsbrist att tre kloka personer ur hans stam vittnar om att han lider av sådan brist. Även för honom är det tillåtet att be om hjälp så att han kan ordna sitt uppehälle eller få möjlighet till arbete. O Qubaysah, all annan hjälp som söks eller tas emot är förbjuden.” (Muslim, Abu Dawud, an-Nasa’i).

Endast två mäns vittnesmål: I alla mål som rör rättigheter och hudud godtas endast två mäns vittnesmål. Ingen kvinnas vittnesmål godtas. Endast vid otukt krävs fyra vittnen. När det gäller hudud är kvinnors vittnesmål ogiltiga enligt de rättslärda i alla rättsskolor utom den zahiritiska. Allah den Allsmäktige säger om skilsmässa: ”Ta två rättskaffens personer bland er som vittnen.” (Sura at-Talaq, 2).

Al-Bukhari och Muslim återger att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till Aisha: ”Antingen dina två vittnen eller hans ed …”

Vittnesmål av två män eller en man och två kvinnor: Allah den Allsmäktige säger i sura al-Baqaras vers 282:

واسْتَشْهِدُوا عَمِيدَ بْنِ مِنْ رِجَالِكُمْ فَإِن لَّمْ يَكُونَا رَجُلَيْنِ فَرَجَلٌ و امراتي مِينَ تَرْضَوْنَ مِنَ السَّمَدَاءِ أَن تَضِلُّ إِحْدَاهُمَا فَتُلَ كَرَ إِحْدهُمَا الأخرى

‘Ta två manliga vittnen bland dem som ni godkänner som vittnen. Om det inte finns två män, då en man och två kvinnor. Om den ena av kvinnorna gör ett misstag, ska den andra påminna henne.

Denna ordning gäller vid alla finansiella transaktioner, såsom handel, lån, arrende, pant, erkännanden och olovligt övertagande. Enligt den hanafitiska rättsskolan godtas kvinnors vittnesmål tillsammans med mäns i alla finansiella transaktioner, utom i hudud- och qisasmål, samt i äktenskap, skilsmässa och alla andra frågor. Imam Ibn al-Qayyim föredrar denna uppfattning och säger: ‘När sharia har tillåtit kvinnors vittnesmål i skulddokument som skrivs av män och huvudsakligen i manliga samlingar, är det ännu mer tillåtet och godtagbart att ta emot kvinnors vittnesmål vid sådana sammankomster där många kvinnor samlas, exempelvis vid upprättandet av testamenten och vid ceremonier för rajʿi-skilsmässa.’

Enligt Imam Malik, Imam al-Shafiʿis rättslärda och många andra rättslärda godtas kvinnors vittnesmål särskilt i finansiella frågor och transaktioner. Men i frågor som hudud, qisas, äktenskap och skilsmässa, vilka har samband med kroppsliga frågor, godtas inte kvinnors vittnesmål. När det gäller kroppsliga frågor som endast betraktas som finansiella frågor, såsom representation och testamenten, råder det oenighet. Vissa säger att en mans och två kvinnors vittnesmål ska godtas i sådana fall. Andra säger att ingen kvinnas vittnesmål ska godtas, utan endast två mäns vittnesmål. Om orsaken till att kvinnors vittnesmål godtas endast i finansiella frågor men inte i andra frågor säger Imam al-Qurtubi: ‘Eftersom antalet sätt och källor för att förvärva rikedom är många och oordning och ohederlighet ofta förekommer i dessa, har Allah breddat medlen för att stärka de ekonomiska frågorna. Han har stärkt och befäst deras grund genom att ibland låta transaktionen skrivas ned, ibland låta vittnen närvara och ibland införa pant och ersättning, och i alla dessa frågor har Han gett kvinnor samma tillträde som män.’

En mans vittnesmål: En enda hederlig och rättfärdig mans vittnesmål godtas i gudstjänster som böneutropet, bönen och fastan. Ibn Umar sade: ‘Jag meddelade Allahs Sändebud att jag ensam hade sett nymånen. Då fastade han och befallde folket att fasta.’

Dessutom har hanafitiska rättslärda fastställt att en mans vittnesmål godtas i vissa andra undantagsfall, exempelvis en lärares vittnesmål i frågor som rör barn, vilken rättfärdig mans vittnesmål som helst vid tvister om födelse, en experts vittnesmål om en förstörd sak, en rättfärdig mans vittnesmål vid urval och förhör av vittnen samt en rättfärdig mans vittnesmål vid avsättning av en representant och om en såld vara har ett fel. De rättslärda är oeniga om en rättfärdig översättares översättning.

Imam Malik, Imam Abu Hanifa och Imam Abu Yusuf anser att hans översättning ska godtas. Men de övriga imamerna och Muhammad ibn al-Hasan säger: ‘Översättning är som vittnesmål. En enda översättare är inte godtagbar.’ Vissa rättslärda har godtagit en sanningsenlig mans vittnesmål, däribland Ibn al-Qayyim. Han säger: ‘Saken är den att allt som tydligt klargör sanningen räknas som vittnesmål och bevis. När sanningen väl har blivit uppenbar, oavsett på vilket sätt, har Allah inte gjort den verkningslös. Tvärtom är Allahs och Sändebudets avgörande, vars avgörande ingen annans avgörande har något värde vid sidan av, att sanningen ska tillämpas när den än uppdagas på vilket sätt som helst, och att det är förbjudet att göra den verkningslös eller förklara den ogiltig.’

Imam Ibn al-Qayyim säger vidare: ‘Om domaren är övertygad om sanningsenligheten hos ett manligt vittne får han döma på grundval av hans vittnesmål i alla frågor utom hudud. Allah har inte alls ålagt domarna att de endast får döma med två vittnen. Han har endast befallt den som har rätt att skaffa fram två manliga vittnen eller ett manligt och två kvinnliga vittnen för att säkerställa att han får sin rätt. Detta bevisar inte att domaren inte får döma med färre vittnen än så. Allahs Sändebud har tvärtom själv ibland dömt på grundval av en enda vittnes ed och ibland enbart på grundval av ett enda vittnesmål.’

Följaktligen är de vägar som står öppna för domaren i hans dömande vidare än de vägar genom vilka Allah har befallt att den berättigade ska få sin rätt. Exempelvis godtog Allahs sändebud ﷺ ett enda beduinvittnesmål beträffande nymånen, godtog ett enda vittnesmål i ett mål om stöldgods och godtog vittnesmålet från en pålitlig kvinna i sådant som ingen man utom kvinnor har korrekt kännedom om. Han godtog Khuzaymas ensamma vittnesmål som två mäns vittnesmål och sade: ”Den som Khuzayma vittnar till förmån för, det är tillräckligt för honom.

Detta är inte begränsat till Khuzayma; samma gäller de följeslagare som var hans jämlikar eller stod över honom i rang. Om Abu Bakr, Umar, Uthman, Ali eller Ubayy ibn Ka’b – må Allah vara nöjd med dem – hade vittnat, skulle deras vittnesmål ha vägt tyngre än Khuzaymas ensamma vittnesmål. Imam Abu Dawud har i sin hadithsamling gett ett kapitel rubriken: ”När domaren är övertygad om sanningsenligheten hos ett enda vittne får han döma på grundval av det.

Vittnesmål om att ett barn har ammats: Enligt Ibn Abbas och Ahmad ska barnmorskans ensamma vittnesmål godtas. Imam al-Bukhari återger nämligen att när Uqba ibn al-Harith gifte sig med Umm Yahya kom en kvinna och sade: ”Jag har ammat er båda.” När Uqba frågade Allahs sändebud ﷺ om detta, sade han: ”Hur kan äktenskapet bestå efter att detta har sagts?” Uqba separerade genast från kvinnan, och kvinnan gifte sig sedan med en annan man. De hanafitiska juristerna säger att det även beträffande amning krävs två vittnen; barnmorskans ensamma vittnesmål är inte tillräckligt. Enligt Imam Malik krävs två kvinnors vittnesmål. Imam al-Shafi’i säger att barnmorskans vittnesmål tillsammans med tre andra kvinnors vittnesmål godtas, under förutsättning att hon inte kräver betalning. Deras förklaring av Uqbas hadith är att detta är rekommenderat och en uppmuntran att undvika tvivelaktiga saker.

Vittnesmål om huruvida barnet grät vid födseln: Ibn Abbas – må Allah vara nöjd med honom – tillät att barnmorskans ensamma vittnesmål om huruvida barnet grät vid födseln godtogs. Även al-Sha’bi och Ali – må Allah vara nöjd med dem – tillät detta, och Ali och Shurayh dömde i enlighet därmed. Imam Malik anser däremot att även i detta fall krävs två kvinnors vittnesmål. Imam al-Shafi’i godtar kvinnors vittnesmål i denna fråga, men kräver vittnesmål från fyra kvinnor. Imam Abu Hanifa – må Allah förbarma sig över honom – säger att det krävs två mäns vittnesmål eller en mans och två kvinnors vittnesmål, eftersom detta fastställer arvsrätten. Om barnet emellertid dör efter att ha gråtit, är en kvinnas vittnesmål tillräckligt för begravningsbönen och tvagningen av kroppen. Enligt hanbaliterna godtas en rättskaffens kvinnas vittnesmål i sådant som män vanligtvis inte känner till. Det har återberättats från Hudhayfa att Allahs sändebud ﷺ endast godtog barnmorskans vittnesmål.

När det däremot gäller sådant som rör kvinnors privata angelägenheter och som män ofta inte känner till, såsom oskuld, menstruation, barnafödande, om barnet grät vid födseln, amning och liknande – sådant där män vanligtvis inte är närvarande – säger juristerna att en mans vittnesmål i dessa fall är likvärdigt med en kvinnas vittnesmål. Eftersom mannen emellertid anses vara mer mogen i omdömet än kvinnan väger hans vittnesmål tyngre.

Det sextiofjärde kapitlet: Vittnesmål och eder

Eden när man inte kan lägga fram vittnesmål: När en kärande gör anspråk på en rätt gentemot någon men inte kan lägga fram bevis till stöd för sitt anspråk, och svaranden – den som anspråket riktas mot – förnekar det, har käranden inget annat att göra än att godta det som svaranden säger under ed. Målet avgörs genom denna ed. Detta är emellertid begränsat till anspråk som rör fast och lös egendom. Förfarandet gäller inte mål som rör hudud eller straffrätt. Al-Bayhaqi och al-Tabarani återger med en autentisk berättarkedja: ”Det är kärandens ansvar att lägga fram bevis, medan det är svarandens ansvar att svära eden.

Imam al-Bukhari och Muslim återger via Iyas ibn Qays att Iyas sade: ”Jag hade en tvist med en man om en damm. Vi lade fram saken inför Allahs sändebud ﷺ. Han sade till mig: ’Antingen lägger du fram två vittnen, eller så får din motpart svära eden.’ Jag sade: ’Han är en mycket hänsynslös man; han kommer att svära.’ Allahs sändebud ﷺ sade: ’Den som genom en ed tillägnar sig en muslims egendom kommer att möta Allah medan Han är vred på honom.’

Muslim återberättar från Wā’il ibn Ḥujr (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till al-Kindī: ”Har du några vittnen eller bevis?” Han svarade: ”Nej.” Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Då är din motparts ed det enda du har rätt till.” Han sade: ”Allahs Sändebud, mannen är syndig. Han tvekar inte att svära vilken ed som helst. Han skiljer inte mellan rätt och orätt.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Trots det är det enda du har rätt till från honom just detta.” En ed får endast avläggas vid ”Allah” eller vid något annat av Allahs namn. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Den som svär ska antingen svära vid Allah eller tiga.” Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallde en man att svära och sade: ”Svä­r vid Allah, ingen gud finns utom Honom, att han inte är skyldig dig någonting.” (Abu Dawud, al-Nasa’i).

Ska bevisning godtas efter att en ed har avlagts? Om svaranden avlägger eden ska kärandens anspråk avslås. Det råder ingen oenighet om detta. Men om käranden därefter på nytt infinner sig med vittnesmål och bevisning råder det delade meningar bland juristerna om vad som ska göras. Några säger att det inte ska godtas, andra att det ska godtas, och ytterligare andra att det ska godtas under vissa villkor. De som säger att det inte ska godtas är anhängarna av den Ẓāhirīska rättsskolan, Ibn Abī Laylā, Abū ʿUbayd och imām al-Shawkānī. al-Shawkānī säger: ”Eftersom Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Antingen kommer du med två vittnen eller också svär han’, ska vittnesmål och bevisning inte godtas efter eden. När svaranden uppmanas att avlägga eden sker det på grundval av en definitiv och tydlig föreskrift. Bevisning som läggs fram efter eden och strider mot den ska inte godtas. Vid den tidpunkten ger nämligen både eden och bevisningen endast upphov till antaganden. Ingen av dem leder till visshet. Och ett antagande kan inte vederläggas genom ett annat antagande.”

De som säger att vittnesmål och bevisning ska godtas om de läggs fram efter eden är de hanafitiska, shafiitiska och hanbalitiska juristerna, Tawus, Ibrāhīm al-Nakhaʿī och domaren Shurayḥ. De säger: ”En sanningsenlig persons vittnesmål väger tyngre än en syndig persons ed.” Detta var även ʿUmar ibn al-Khattābs (må Allah vara nöjd med honom) uppfattning. Deras argument är att eden är ett svagt bevis som inte kan avgöra en tvist. Därför ska vittnesmål och bevisning godtas efter eden, eftersom vittnesmålet och bevisningen är det ursprungliga. Eden är en ersättning för vittnesmål och bevisning. När det ursprungliga föreligger upphör ersättningens verkan.

Imām al-Ghazālī säger, med utgångspunkt i imām Māliks och al-Shāfiʿīs rättsskolor, att vittnesmål och bevisning efter eden kan godtas under vissa villkor. Villkoret är att om personen före edens avläggande inte kände till att vittnesmål och bevisning fanns, får han efter eden lägga fram bevisning för att styrka sitt anspråk. Men om detta villkor inte är uppfyllt, och han trots vetskapen om att han hade vittnesmål och bevisning gick med på att svaranden skulle avlägga eden och därefter beslutade att lägga fram bevisningen, ska den inte godtas. Genom att avlägga eden har han nämligen förlorat möjligheten att lägga fram sin bevisning.

Vägran att avlägga ed: När svaranden, i avsaknad av vittnesmål och bevisning från käranden, uppmanas att avlägga ed och vägrar, ska denna vägran betraktas som ett erkännande av kärandens anspråk. Om han verkligen hade velat förneka anspråket skulle han inte ha vägrat att avlägga eden. Vägran att avlägga ed kan uttryckas direkt eller framgå genom tystnad.

I en sådan situation ska käranden inte åläggas att svära på sanningen i sitt eget anspråk. Eden avläggs nämligen alltid av den som förnekar. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Den som gör ett anspråk är skyldig att lägga fram bevis, och den som förnekar är skyldig att avlägga ed.” Detta är den hanafitiska rättsskolans uppfattning. Imām Mālik, al-Shāfiʿī och imām Aḥmads andra uppfattning är att enbart vägran att avlägga ed räcker för att döma till nackdel för svaranden. Eftersom detta är ett svagt bevis måste det stärkas genom att käranden svär på sanningen i sitt anspråk, oavsett om svaranden begär det eller inte. Om käranden avlägger eden ska dom meddelas till stöd för hans anspråk; annars ska det avslås. Som bevis anförs att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uppmanade en kärande att avlägga ed. Men denna hadiths överleveranskedja är svag av flera orsaker. Enligt imām Mālik är denna regel begränsad till ekonomiska anspråk, medan al-Shāfiʿī säger att den gäller alla slags anspråk.

Den Ẓāhirīska rättsskolan och Ibn Abī Laylā anser inte att svarandens vägran att avlägga ed ska tillmätas någon betydelse, och de menar att ingen fråga kan avgöras på denna grund. De säger att käranden inte ska uppmanas att avlägga ed. Svaranden ska däremot antingen erkänna kärandens anspråk eller förneka det och avlägga ed på att han är fri från ansvar.

Enligt imām al-Shawkānī är den sistnämnda uppfattningen den starkaste. Han säger: ”Det är inte tillåtet att avgöra ett mål på grundval av vägran att avlägga ed. Det som högst kan fastställas genom detta är att den som enligt sharīʿahs bestämmelser var skyldig att avlägga ed inte gjorde det och inte fullgjorde denna skyldighet. Att han inte gjorde det innebär inte att han har erkänt kärandens anspråk. Det innebär endast att han har övergett den skyldighet som sharīʿah ålade honom. Domaren ska därför, efter att svaranden har vägrat att avlägga ed, tvinga honom att göra ett av två saker: antingen avlägger han den ed som han är skyldig att avlägga, eller också erkänner han det som käranden har yrkat. Målet kan avgöras på grundval av vilket av dessa två han än gör.”

Eden ska avläggas utifrån den edfordrandes avsikt: När en av käranden eller svaranden avlägger ed, ska eden grundas på domarens avsikt och den edfordrandes avsikt – den vars anspråk är beroende av eden – och inte på den edavläggandes avsikt. Detta eftersom följande hadith av Profeten redan har återgivits: ”Eden ska avläggas utifrån den edfordrandes avsikt.” Om den edavläggande därför döljer sin avsikt i eden, det vill säga döljer en annan innebörd än den som ytligt förstås av de ord han använder, är detta inte giltigt. Enligt vissa är det dock tillåtet om en person tvingas till detta på grund av att han utsatts för orättvisa.

Att avkunna dom genom att förena vittnesmålet med en ed: När käranden inte har någon annan bevisning än ett enda vittne, ska domen avkunnas på grundval av detta vittnesmål tillsammans med kärandens ed. Ad-Daraqutni återger nämligen genom ʿAmr ibn Shuʿayb att Allahs Sändebud brukade döma med två vittnen. Om käranden kunde föra fram två vittnen fick han ut sin rätt. Om han däremot förde fram ett enda vittne, skulle han dessutom avlägga ed tillsammans med vittnets vittnesmål. I alla mål utom hudud och qisas får dom avkunnas på grundval av ett enda vittnesmål tillsammans med kärandens ed. Vissa lärda har dock begränsat avgöranden på grundval av vittnesmål och ed till enbart ekonomiska frågor och sådant som hör samman med dem. Haditherna om att avgöra mål genom ett vittne och en ed har återberättats av fler än tjugo återberättare.
Ash-Shafiʿi säger: Att avgöra mål genom ett vittne och en ed strider inte mot Koranens uttryckliga ord. Denna ordning upphäver inte det antal vittnen som Koranen tydligt har angett som nödvändigt.

Abu Bakr, ʿAli, ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAziz och majoriteten av de tidiga och senare juristerna har uttalat sig till förmån för denna metod. Bland dem finns imam Malik och hans lärjungar, imam ash-Shafiʿi och hans följeslagare, imam Ahmad, Ishaq, Abu ʿUbayd, Abu Thawr och Dawud. Hanafitiska jurister, al-Awzaʿi, Zayd ibn ʿAli, az-Zuhri, an-Nasaʾi och Ibn Shubruma har däremot motsatt sig den och sagt: Ett mål kan aldrig avgöras genom ett enda vittne och en ed. De hadither som har återberättats i denna fråga talar emellertid emot dem.

Ovedersägliga indicier: Indicier är sådana tecken som skapar visshet. Ett exempel är att en person kommer ut ur ett avskilt rum i skräck, med en blodig kniv i handen, och att man omedelbart efter att ha gått in i rummet finner en person liggande där med halsen avskuren. Under sådana omständigheter råder det inget tvivel om att denne person är mördaren som dödade den avlidne. Det finns då inget utrymme för att pröva fantasifulla möjligheter, såsom att mannen kan ha begått självmord. När domaren är säker på att detta är det verkliga händelseförloppet ska han gripa honom för detta brott.

De hanafitiska juristerna har gett ytterligare exempel. Om två personer till exempel befinner sig på en båt lastad med mjöl, varav den ene är köpman och den andre båtens styrman, och de blir oense om ägandet av mjölet och båten utan att någon av dem har några vittnesmål eller annan bevisning, ska köpmannen anses vara mjölets ägare och styrmannen båtens ägare. På motsvarande sätt ska maken anses vara far till ett nyfött barn när ett äkta par tvistar om faderskapet. Allahs Sändebud har nämligen sagt: ”Barnet tillhör den som äger bädden.”

Tvist om hushållsföremål: När två personer tvistar, men omständigheterna talar till den enes fördel, ska detta läggas till grund för avgörandet. Detta är de hambalitiska juristernas uppfattning. Om en man och hans hustru till exempel tvistar om hushållsföremål, ska de föremål som är lämpade för män ges till mannen och de som är lämpade för kvinnor ges till hustrun. De föremål som passar dem båda ska delas lika mellan dem. Om omständigheterna är jämställda men den ene har större företräde, ska domen gå till hans fördel. Om en person till exempel leder ett djur i tygeln medan en annan rider på det, ska djuret anses tillhöra ryttaren, eftersom han har större företräde och kontroll än den andre.

Skriftlig bevisning och dokument: Sedan människor började använda checkar i sina transaktioner och fått förtroende för dem har vissa lärda utfärdat fatwor till förmån för att skriftlig bevisning ska godtas och ligga till grund för handlande. Sådan bevisning godtas i domstolarna, och skuldecheckar, växlar och kommersiella dokument godkänns när de är fria från manipulation och förfalskning. Skriftliga erkännanden och utsagor anses vara likställda med muntliga erkännanden och utsagor. På samma sätt godtas officiella dokument, så länge de inte är förfalskade.

Det sextiofemte kapitlet: Självmotsägelse

Självmotsägelse är av två slag: 1. vittnenas självmotsägelse, 2. kärandens självmotsägelse.

Vittnets självmotsägelse eller återkallande av vittnesmålet: Om vittnena, efter att ha avlagt sitt vittnesmål, återkallar det i domarens närvaro före domens avkunnande, blir deras vittnesmål ogiltigt och de ska straffas. Detta är majoriteten av de rättslärdas uppfattning. Men om de återkallar vittnesmålet i domarens närvaro efter att domen har avkunnats, blir domen inte ogiltig, men vittnet är skyldigt att ersätta den motpart som drabbats av domen. Två personer vittnade inför Ali, må Gud vara nöjd med honom, mot en annan person för stöld. Till följd av detta höggs hans hand av. Därefter grep de båda en annan person, förde honom dit och sade: ”I själva verket är den här mannen tjuven.” Ali, må Gud vara nöjd med honom, sade: ”När det gäller den andre mannen erkänner jag inte att ni talar sanning. Men jag ska tvinga er att betala blodspengar för att den förstes hand höggs av. Om jag får veta att ni gjorde detta avsiktligt, ska jag hugga av händerna på er båda.”

När Shihabuddin al-Qarafi analyserar orsaken till denna uppfattning, som innehas av majoriteten av de rättslärda, säger han: ”Domen avkunnades på grundval av rättskaffens vittnens vittnesmål och av ett lagligt skäl. Därefter erkände vittnena genom den utsaga där de bekände sin lögn att de själva var syndare. Eftersom en dom inte kan ogiltigförklaras på grund av en syndares utsaga, ska domen förbli som den var.” Men Ibn al-Musayyab, al-Awza’i och de rättslärda inom den zahiritiska rättsskolan har uttryckt uppfattningen att domen under alla omständigheter ska ogiltigförklaras om vittnet återkallar sitt vittnesmål. Detta eftersom domen avkunnades på grundval av vittnesmålet. När vittnena återkallade sitt vittnesmål återstod ingen grund för domen. Enligt vissa rättslärda gäller samma sak även i fråga om hudud och qisas. Om vittnena återkallar sitt vittnesmål innan domen verkställs, ska domen inte verkställas. Detta eftersom hudud upphävs på grund av varje tvivel.

Kärandens självmotsägelse: Om käranden säger något som strider mot hans anspråk, blir hans anspråk ogiltigt. Om han erkänner att någon egendom tillkommer en annan person och därefter hävdar att den tillhör honom, kommer detta anspråk, som strider mot hans erkännande, att ogiltigförklara hans anspråk och hindra att det godtas. Och när någon befriar en annan person från alla anspråk, är det efter denna befrielse inte längre tillåtet för honom att framställa något anspråk på egendomen för egen räkning.

Bemötande av kärandens bevisning: Om svaranden har vittnesmål och bevisning genom vilka han kan bevisa att kärandens anspråk är felaktigt och orättvist och därigenom frita sig själv från ansvar, är det tillåtet för honom att lägga fram denna bevisning. Om sådan bevisning inte finns, får han om han vill lägga fram bevisning som vederlägger trovärdigheten hos kärandens vittnen.

Motstridiga vittnesmål från två vittnen: När två vittnen motsäger varandra och inget finns som ger det ena företräde framför det andra, ska den omtvistade egendomen delas mellan käranden och svaranden. Abu Musa, må Gud vara nöjd med honom, berättade: Under Guds Sändebuds, må Guds frid och välsignelser vara över honom, tid gjorde två personer anspråk på en kamel. Båda tog fram två vittnen till stöd för sina anspråk. Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, fann då att kamelen skulle delas lika mellan dem. (Abu Dawud, al-Bayhaqi, al-Hakim.)

Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah och al-Nasa’i återberättar från Abu Musa: ”Två personer kom till Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, med anspråk på ett djur. Ingen av dem hade någon vittnesbevisning. Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, delade djuret lika mellan dem.” Detta är Imam Abu Hanifas uppfattning. Om den omtvistade egendomen befinner sig i den enes besittning, är det motpartens ansvar att lägga fram vittnesbevisning. Om han inte kan göra det, ska det som den person som har egendomen i sin besittning säger under ed godtas. På motsvarande sätt får besittningen företräde när båda lägger fram vittnesbevisning. Jabir, må Gud vara nöjd med honom, berättade att en tvist uppstod mellan två personer om en kamel. Båda sade: ”Den föddes faktiskt hos mig”, och lade fram vittnen. Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, dömde till förmån för den som hade kamelen i sin besittning. (Al-Bayhaqi; Imam al-Shafi’i återberättar också detta på liknande sätt.)

Att låta vittnet avlägga ed: I vår tid har vittnenas trovärdighet blivit osäker. Därför är det nödvändigt att stärka vittnets trovärdighet genom en ed. I ”Majallat al-Ahkam al-‘Adliyya” sägs det:
”När svaranden ber domaren att vittnena före domen ska avlägga ed på att de inte ljög i sitt vittnesmål, får domaren låta vittnena avlägga ed och säga: ’Om ni avlägger ed kommer ert vittnesmål att godtas, annars kommer det inte att godtas.’

Ibn Abi Layla, Ibn al-Qayyim, domaren i Córdoba Muhammad ibn Bashir och Ibn Nujaym stödjer denna uppfattning. Men enligt de hanafitiska rättslärdas uppfattning är det inte nödvändigt att vittnet avlägger en ed. Ordet shahada, det vill säga vittnesmål, innehåller nämligen redan underförstått betydelsen av en ed. Enligt den hanbalitiska rättsskolan ska inget vittne avlägga ed om vittnet inte är villigt att ta ansvar, ingen domare ska avlägga ed om han förnekar domen, och ingen testamentsexekutor ska avlägga ed för att förneka testatorns skuld.

Den som förnekar ett äktenskap, en skilsmässa, återkallandet av en skilsmässa, īlāʾ, härstamning, qiṣāṣ eller en anklagelse om äktenskapsbrott ska inte avlägga ed. Dessa frågor gäller nämligen inte förmögenhet, och syftet med dem är inte att erhålla pengar. Dessutom ska ingen dom meddelas på grundval av att personen avstår från att avlägga ed.

Att avlägga ett falskt vittnesmål: Att avlägga ett falskt vittnesmål är en av de allvarligaste stora synderna. Det innebär nämligen att stödja förtryckaren, beröva den förtryckte hans rätt, leda domaren vilse, orsaka psykiskt lidande för dem som berövats sina rättigheter och sprida fiendskap och hat i det mänskliga samhället. Allah den Högste säger i vers 30 i sura al-Hajj:فَاجْتَنِبُوا الرِّجْسَ مِنَ الْأَوْلَانِ وَاجْتَنِبُوا قَوْلَ الزَّوْرِه”Avvisa avgudadyrkans orenhet och håll er borta från falskt tal.”

Det har berättats från Ibn Umar att Allahs Sändebud sade: “Den som avlägger ett falskt vittnesmål kommer inte att kunna röra sina fötter förrän Allah har fastställt helvetet för honom.” (Ibn Majah).

Imam al-Bukhari och Muslim återberättar från Anas: Allahs Sändebud tillfrågades om vilka synder som är stora. Han svarade: Att sätta medhjälpare vid Allahs sida, att döda och att vara olydig mot sina föräldrar. Sedan sade han: Ska jag berätta för er vilken den största av de stora synderna är? Det är att tala osanning eller att avlägga ett falskt vittnesmål.

Det har berättats från Abu Bakr att Allahs Sändebud sade: “Ska jag berätta för er vilken den största av de stora synderna är?” Vi sade: “Ja, Allahs Sändebud, gör det.” Han sade: “Att sätta medhjälpare vid Allahs sida och att vara olydig mot sina föräldrar.” Han satt lutad tillbaka. Plötsligt satte han sig rakt upp och sade: “Se upp! Att tala osanning och att avlägga ett falskt vittnesmål.” Han fortsatte att upprepa detta så mycket att vi sade: “Om han ändå ville sluta nu.” (Att avlägga ett falskt vittnesmål är ett större brott än otukt och stöld. Därför lade Allahs Sändebud så stor vikt vid att varna för det. Falska vittnesmål är nämligen relativt lätta att uttala. Människor betraktar dem ofta som något obetydligt. Följden blir att hat och fiendskap får stor spridning, och därför behövde detta betonas så starkt.)

Straffet för den som avlägger ett falskt vittnesmål: Enligt Imam Malik, Imam al-Shafi’i och Imam Ahmad ska den som avlägger ett falskt vittnesmål straffas, och det ska offentliggöras vitt och brett att han har avlagt ett falskt vittnesmål. Imam Malik säger dessutom: På alla marknader, i de stora moskéerna och vid offentliga sammankomster ska han pekas ut och tillkännages som en falsk vittnesbärare, så att han straffas och andra varnas.

Det sextioåttonde kapitlet: Fängelse och fängelsestraff

Fängelse och frihetsberövande som straff är en gammal sedvänja. I den heliga Koranen står det att Yusuf, frid vare med honom, sade:

قَالَ رَبِّ السجن أَحَبُّ إِلَى مِمَّا يَدْعُونَنِي إِلَيْهِ

”Yusuf sade: ’Min Herre, fängelset är kärare för mig än det som dessa kvinnor kallar mig till.’” (Sura Yusuf, 33).

I Koranen nämns också att han gick in i fängelset och stannade där i flera år. Under Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tid, under följeslagarnas tid och även under de följande perioderna fanns fängelser, och de finns fortfarande.

Imam Ibn al-Qayyim säger: ”Enligt lagen innebär fängelsestraff inte nödvändigtvis att man hålls inspärrad på en trång plats. Det innebär snarare att man hindras från att fritt arbeta och röra sig, oavsett om man hålls i ett hus, i en moské eller under uppsikt av motparten eller dennes ombud. Därför kallade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, en sådan frihetsberövad person för fånge. Imam Abu Dawud och Ibn Majah återberättar från Hirmas ibn Habib att Hirmas far sade: ’Jag gick till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tillsammans med en av mina gäldenärer. Då sade Allahs Sändebud till mig: ”Håll honom kvar.” Sedan sade han: ”O du Banū Tamīms broder, vad tänker du göra med din fånge?”’ I Ibn Majahs återberättelse står det: ’Senare, på eftermiddagen, frågade han mig på nytt: ”O du Banū Tamīms broder, vad gör din fånge?”’ Imam Ibn al-Qayyim säger vidare: ’Så här frihetsberövades människor under Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, tid. Det fanns inget särskilt fängelse där de anklagade hölls inspärrade. Men under Umar ibn al-Khattabs, må Allah vara nöjd med honom, tid, när befolkningen hade ökat kraftigt, köpte han ett hus i Mecka och gjorde det till ett fängelse för de anklagade.’ Därför har de lärda tvistat om huruvida det är härskarens ansvar att upprätta fängelser. Det finns två uppfattningar i frågan. De som säger att det inte är härskarens ansvar att upprätta fängelser säger: ’Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och de rätt vägledda kaliferna hade inget fängelse.’ Han kan emellertid placera den anklagade på någon plats, utse en vakt åt honom eller låta motparten beordra honom att ständigt stanna hos denne, såsom Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gjorde. Den som säger att det är härskarens uppgift att upprätta fängelser anför som bevis att Umar ibn al-Khattab köpte ett hus av Safwan ibn Umayya för fyra tusen mynt och omvandlade det till ett fängelse.”

Fängelset som en plats för trygghet och allmännytta: Imam al-Shawkani säger: ”Det går inte att förneka att fängslande förekom under Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tid, under följeslagarnas och tabi’inernas tid samt under alla senare tider och i alla länder. Fängelset skyddar samhället och ligger i allmänintressets tjänst, eftersom det genom fängslande säkerställs att samhället skyddas och befrias från de grupper av brottslingar som ständigt ägnar sig åt att skada folket och fortsätter med sina övergrepp. Dessa brottslingars karaktär och verksamhet är sådan att de vanligtvis inte begår brott för vilka hudud eller qisas verkställs. Om de gjorde det skulle man kunna verkställa hudud och qisas på dem och avlägsna dem från samhället och landet. Även om de brott de begår är lindrigare än de brott som leder till hudud och qisas, skulle oordning och fördärv breda ut sig i samhället om de lämnades fria. Om man däremot dödade dem för dessa brott skulle det innebära orättmätigt blodsutgjutelse. Det enda återstående sättet att skydda sig mot deras övergrepp var därför att hålla dem fängslade, så att samhället tills vidare kunde befrias från och skyddas mot deras brott, så att de kunde få möjlighet att ångra sig och rena sig eller så att Allahs beslut angående dem kunde verkställas.”

När det gäller sådana fördärvade och brottsbenägna människor har Allah befallt oss att påbjuda det goda och förbjuda det onda. Men för att kunna göra detta är det nödvändigt att tills vidare hålla dem frihetsberövade och skapa en barriär mellan dem och folket. De som känner denna grupps natur och karaktär väl inser behovet av detta.

Olika former av frihetsberövande: Imam al-Khattabi säger: ”Frihetsberövande är av två slag: bestraffande och utredande.”

Straffrättsligt frihetsberövande utdöms som ett straff efter att brottet har prövats. Den som anklagas för ett brott frihetsberövas däremot för att utreda och pröva om anklagelsen är sann eller falsk. Det har berättats att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) en gång höll en man frihetsberövad i några timmar under dagen på grund av en anklagelse och därefter frigav honom.

Att slå den anklagade: Det är inte tillåtet att frihetsberöva någon utan anledning. När någon frihetsberövas på grund av en anklagelse är det nödvändigt att utreda hans fall. Om han vid utredningen befinns skyldig ska han hållas frihetsberövad för just den specifika anklagelsen. Annars ska han friges. Det är förbjudet att slå den anklagade, eftersom det förödmjukar honom. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) förbjöd muslimerna att slåss och misshandla. Det råder dock två olika uppfattningar om att slå en person som har frihetsberövats anklagad för stöld.

Imam al-Ghazalis uppfattning, bland hanafiterna och shafiiterna, är att en person som gripits anklagad för stöld inte får misshandlas. Det finns nämligen en möjlighet att han är oskyldig. Att avstå från att slå en skyldig person är bättre än att slå en oskyldig. I hadithen sägs: ”Härskarens benådning av misstag är bättre än att han straffar av misstag.

Imam Malik (må Allah vara nöjd med honom) tillät att en person som anklagats för stöld hölls frihetsberövad i fängelse. Enligt Imam Maliks lärjungar är det även tillåtet att slå honom, eftersom detta kan få honom att återlämna det stulna och tjäna som en lärdom för andra. Om han under sådana omständigheter avger en bekännelse har den inget värde, eftersom ett villkor för en bekännelse är att den avges frivilligt och av egen vilja. Han har bekänt under tvång till följd av tortyr.

Hur frihetsberövandet bör vara: Den plats där den anklagade eller brottslingen hålls frihetsberövad bör vara rymlig. Kostnaderna för mat och alla grundläggande behov för den frihetsberövade ska dessutom täckas av statskassan. Att beröva den frihetsberövade grundläggande behov som mat, kläder och sjukvård är ett övergrepp, och för detta är Allahs straff oundvikligt. Det har berättats från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”En kvinna höll en katt inspärrad, vilket ledde till att katten dog. Därför hamnade kvinnan i helvetet. Medan katten var inspärrad gav kvinnan den varken mat eller dryck, och hon släppte inte heller ut den så att den kunde äta sådant skräp som låg på marken.” (al-Bukhari och Muslim).

Det sextiosjunde kapitlet: Tvång

Definition: I lexikalisk bemärkelse innebär ”tvång” att tvinga en människa att utföra en handling som hon inte frivilligt eller rättsligt vill utföra. I sharias eller fiqhens terminologi innebär det att tvinga någon att göra något som han inte är beredd att göra frivilligt, genom att hota honom med död, misshandel, fängelse, förstörelse av egendom, svår smärta eller grov fysisk tortyr.

I detta fall är det ett villkor att den som utsätts för tvång får en stark övertygelse om att det som den som utövar tvånget har hotat med med nödvändighet kommer att verkställas. Det gör ingen skillnad om tvånget utövas av en härskare, en rövare eller någon annan. Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”När du skrämmer någon, binder honom eller slår honom, är han inte trygg.” Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Om en mäktig person tvingar mig att säga något genom att hota mig med att piska mig, då kommer jag att säga det.” Ibn Hazm sade: ”Ingen av följeslagarna sade något som motsatte sig Ibn Masuds (må Allah vara nöjd med honom) uttalande.”

Olika former av tvång: Tvång är av två slag: 1. tvång att säga något; 2. tvång att göra något.

Tvång att säga något: Om någon tvingas att säga något bär den som utsätts för tvånget inget ansvar för detta, eftersom han inte är ansvarig för det. Om han under tvång säger något som skulle göra en människa till en otrogen om hon sade det i normalt tillstånd, ska han inte hållas ansvarig för det. Om han under tvång förtalar någon ska straffet för förtal inte verkställas mot honom. Om han under tvång avger en bekännelse ska inte heller något ansvar åläggas honom på grund av den. Om han under tvång ingår ett äktenskaps-, gåvo- eller försäljningsavtal är avtalet inte giltigt och träder inte i kraft. Om han under tvång avlägger en ed eller avger ett löfte, åläggs honom inte heller något på grund av detta. Om han under tvång skiljer sig eller återtar skilsmässan är detta inte heller giltigt. Grundprincipen för detta finns i vers 106 i sura an-Nahl:

منْ كَفَرَ بِاللَّهِ مِنْ بَعْدِ إِيْمَالِهِ إِلَّا مَنْ أكْرِهَ وَقَلْبَهُ مُطْمَئِن بِالْإِيمَانِ وَلَكِن مِّن فَرَحَ بِالْكُفْرِ مَدْرًا فَعَلَيْهِمْ غَضَبٌ مِنَ اللهِ : وَلَهُمْ عَذَابٌ عَظِيره

‘Om någon förnekar Allah efter att ha kommit till tro och öppnar sitt hjärta för otro, över honom kommer Allahs vrede och för honom finns ett stort straff. Detta gäller dock inte den som tvingas till otro medan hans hjärta förblir fast i tron.’

Att öppna sitt hjärta betyder att den som frivilligt förnekar Allah genom att föredra det förgängliga världsliga livet och dess glädje framför det eviga livet efter detta, för honom är Allahs vrede och det stora straffet oundvikliga.

Anledningen till att versen uppenbarades: Allama Ibn Kathir återger i sin tafsir, med Muhammad, son till Ammar ibn Yasir, som källa, orsaken till att denna vers uppenbarades. Han säger: Avgudadyrkarna tog Ammar ibn Yasir till fånga och torterade honom. Till följd av detta gick han med på att säga nästan allt som de ville få honom att säga. När han senare berättade om detta för Allahs Sändebud sade han till honom: ‘Hur känner du dig inombords?’ Ammar svarade: ‘Fast och orubblig i tron.’ Allahs Sändebud sade: ‘Om de gör så mot dig igen, ska du säga samma sak igen.’ Imam al-Bayhaqi återger denna hadith mer utförligt och säger: Ammar förolämpade Allahs Sändebud och lovprisade deras avgudar. Därefter berättade han om händelsen för Allahs Sändebud och sade: ‘O Allahs Sändebud! De släppte mig inte förrän jag förolämpade dig och lovprisade deras avgudar.’

Allahs Sändebud sade: ‘Hur kände du dig då inombords?’ Ammar svarade: ‘Fast och orubblig i tron.’ Allahs Sändebud sade: ‘Om de gör så igen, ska du säga samma sak igen.’ Det var med anledning av denna händelse som Allah uppenbarade denna vers.

Versen ger vägledning även i andra frågor än uttalanden av otro: Även om versen handlar om att uttala ord av otro ger den också vägledning i andra frågor. Imam al-Qurtubi säger: När Allah tillät den som tvingas att även förneka Honom och inte klandrade den som uttalade otro med sina ord på grund av detta, trots att detta är religionens grund, inkluderade de lärda även religionens alla grenar och undergrenar inom dess räckvidd. Om någon därför under tvång bryter mot vilken som helst av religionens föreskrifter, ska han inte hållas ansvarig för det och ska inte behöva bära några rättsliga följder av det. Det är i detta sammanhang som denna berömda hadith från Allahs Sändebud har återgetts: ‘Min ummah har befriats från alla sina misstag och från det som de gör under tvång.’ Även om denna hadith inte är autentisk vad gäller berättarkedjan är de lärda eniga om att dess innebörd är riktig. Imam Abu Bakr Ibn al-Arabi och Abu Muhammad Abd al-Haqq har dock sagt att hadithen är autentisk. Abu Bakr al-Usayli citerade den i sitt verk Fawa’id, och Ibn al-Mundhir citerade den i sitt verk al-Iqna.

Att hålla fast vid principen är bättre när man tvingas uttala otrohetens ord: Även om det är tillåtet att uttala otrohetens ord under tvång, är det bättre att hålla fast vid principen och ha tålamod med förtryck och tortyr, även om det leder till döden. Därigenom förblir islams ära och värdighet upphöjda. Yasir och Sumayya gjorde just detta. Det innebär inte att kasta sig själv i fördärvets avgrund, utan motsvarar att kämpa i jihad och bli martyr.

Ibn Abi Shayba återberättar från Hasan, och Abd al-Razzaq återberättar i sitt tafsirverk från Muammar: ”Musaylima förde bort två män och frågade den ene av dem: ’Vad anser du om Muhammad?’ Han svarade: ’Han är sannerligen Allahs Sändebud.’ Musaylima sade: ’Och vad anser du om mig?’ Han svarade: ’Detsamma gäller dig.’ Då släppte han honom fri.

Därefter frågade han den andre: ’Vad anser du om Muhammad?’ Han svarade: ’Allahs Sändebud.’ Musaylima sade: ’Och jag då?’ Han svarade: ’Jag hör inte med mina öron.’ Musaylima ställde samma fråga till honom tre gånger. Varje gång svarade han: ’Jag hör inte med mina öron.’ Då dödade Musaylima honom.

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick höra detta sade han: ”Den förste tog vara på den tillåtelse som Allah hade gett. Den andre förkunnade sanningen med dånande röst. Honom väntar glada budskap.”

Att tvingas till en förbjuden handling: Den andra typen av tvång är att tvingas till en förbjuden handling. Detta är i sin tur av två slag: 1. Det som blir tillåtet i en nödsituation. 2. Det som inte blir tillåtet ens i en nödsituation.

Exempel på det första är att tvingas dricka alkohol, äta självdöda djur, äta griskött, tillägna sig någon annans egendom eller utnyttja någon annan förbjuden sak. I en sådan situation är det tillåtet att äta dessa saker. Enligt vissa rättslärda är det till och med obligatoriskt att äta, eftersom det inte finns någon annan utväg än att äta. Dessutom skadar detta ingen och ingen rättighet som tillhör Allah går förlorad genom det. Allah säger:

: تقُوا بِأَيْدِيكُمْ إِلَى التَّهْلَكَةِy, ”Driv inte er själva mot undergång.” (Sura 2, al-Baqara: vers 195)

På samma sätt är det tillåtet för den som tvingas bryta fastan under Ramadan, be vänd åt något annat håll än qibla eller falla ned i prostration framför en avgud eller ett kors att bryta fastan, be vänd åt vilket håll som helst och falla ned i prostration framför vilken avgud som helst. Han måste dock i sitt hjärta ha avsikten att prostrera sig inför Allah.

Ett exempel på den andra typen är att tvinga någon att döda, skada, slå, begå otukt eller förstöra egendom. Imam al-Qurtubi säger: ”De lärda är eniga om att den som tvingas döda någon inte får utföra dödandet; det är inte heller tillåtet för honom att förnedra sig genom att låta sig piskas eller utsättas för något liknande. Han ska ha tålamod med den olycka som drabbat honom. Det är inte tillåtet att rädda sitt eget liv genom att döda någon annan. Han ska hoppas på Allahs nåd i denna värld och i det kommande.”

Ingen rättslig hadd-straffpåföljd verkställs mot den som begår ett brott under tvång: Om det antas att en person begår otukt efter att ha tvingats till det, ska det shariaföreskrivna straffet för otukt inte verkställas mot honom eller henne, oavsett om personen är man eller kvinna. Profeten ﷺ sade nämligen: ”Min ummahs synder som begås av misstag, de obligatoriska handlingar som utelämnas av misstag och de förbjudna handlingar som utförs under tvång har förlåtits.” Enligt Imam Malik, al-Shafi‘i, Ahmad, Ishaq, Abu Thawr, ‘Ata och al-Zuhri ska en kvinna som tvingas till otukt tilldelas mahr al-mithl.

Det sextioåttonde kapitlet: Klädsel

Klädsel är en av de välsignelser med vilka den Allsmäktige Allah har smyckat Sina tjänare.

يُبَنِي آدَمَ قَدْ الْوَلْنَا عَلَيْكُمْ لِبَاسِ يُوَارِي سَوَاتِكُمْ وَرَيْشًا وَلِبَاسُ التَّقْوى لَا ذَلِكَ خَيْرٌ ذَلِكَ مِنْ أَيْتِ اللهِ لَعَلَّهُمْ يَن كرون

”Adams barn! Vi har gett er kläder för att täcka era blygdpartier och som prydnad, men gudsfruktans klädnad är den bästa. Detta är ett av Allahs tecken, så att de må ta lärdom.” (Koranen, al-A‘raf 7:26).

Det är önskvärt att klädseln är vacker, tilltalande och ren. Allah säger:

يُبَنِي آدَمَ عَلُوا زِينَتَكُمْ عِنْدَ كُلِّ مَسْجِرٍ وَكُلُوا وَاشْرَبُوا وَلَا تُسْرِفُوا إِنَّهُ لَا يُحِبُّ الْمُسْرِفِينَ قُلْ مَنْ حَوْمَ زِينَةَ اللَّهِ الَّتِي أَعْرَجَ لِعِبَادِهِ والطيب من الرزق ط قُلْ هِيَ لِلَّذِينَ آمَنُوا فِي الْحَيَوةِ الدُّنْيَا خَالِصَةٌ يوْمَ الْقِيمَةِ ، كل لكَ

نُفَصِّلُ الْأَمْسِ لِقَوْمٍ يُعْلَمُونَ

O Adams barn, klä er i vackra kläder vid varje bön. Ät och drick, men slösa inte. Han tycker inte om de slösaktiga. Säg: ”Vem har förbjudit den prydnad och de goda försörjningsmedel som Allah har skapat för Sina tjänare?” Säg: ”De är avsedda för dem som tror under det världsliga livet, särskilt på uppståndelsens dag.” Så förklarar Vi tecknen utförligt för de kunniga folken.” (Sura al-Aʿrāf, 31–32)

Det har berättats från ʿAbdullah ibn Masʿud att Allahs sändebud sade: ”Den som har ens så mycket högmod i sitt hjärta som en atom kommer inte att träda in i paradiset.” En man sade: ”Människor tycker ju om vackra kläder och vackra skor.” Allahs sändebud sade: ”Allah är vacker och älskar skönhet. Högmod är att förneka sanningen och rätten samt att förakta människor.” (Muslim, at-Tirmidhi).

Imam at-Tirmidhi återberättar att Allahs sändebud sade: ”Allah är helig och älskar helighet. Han är ren och älskar renlighet. Han är godhjärtad och älskar godhjärtan. Han är frikostig och älskar frikostighet. Håll därför era gårdar rena och var inte som judarna.”

Den islamiska lagens bestämmelser om klädsel: Klädsel är av tre slag: wajib, mustahabb och haram.

Obligatorisk klädsel: Den klädsel som täcker satr, skyddar kroppen mot värme och kyla samt avvärjer skada är obligatorisk. Hakim ibn Hizams far sade: ”Jag frågade: ’Allahs sändebud, hur mycket av vår satr ska vi täcka och hur mycket behöver vi inte täcka?’ Han svarade: ’Täck hela din satr inför alla andra än din hustru och din slavinna.’ Jag frågade: ’Och när alla befinner sig på samma plats?’ Allahs sändebud sade: ’Om du kan, låt ingen se din satr.’ Jag frågade: ’Och om någon av oss är ensam?’ Han svarade: ’Då bör han skämmas mest inför Allah.’” (Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah, at-Tirmidhi, al-Hakim. At-Tirmidhi och al-Hakim bedömde den som hasan).

Rekommenderad klädsel: Den klädsel som är vacker är rekommenderad. Det har berättats från Abu ad-Darda att Allahs sändebud sade: ”Ni kommer att framträda inför era bröder. Försköna därför era bostäder och era kläder och håll dem rena, så att ni kan framstå som framstående bland folket. (Kom ihåg att) Allah inte tycker om oanständighet eller oanständigt uppträdande.” (Abu Dawud).

Abu al-Ahwās far sade: ”Jag kom till Allahs sändebud iförd enkla kläder. När han såg det frågade han: ’Har du någon förmögenhet?’ Jag svarade: ’Ja.’ Han frågade: ’Vilken slags förmögenhet?’ Jag svarade: ’Allah har skänkt mig kameler, får, hästar och slavar.’ Han sade: ’När Allah alltså har skänkt dig rikedom, bör tecken på Allahs välsignelse och värdighet synas i ditt yttre och din klädsel.’” (Abu Dawud). Detta blir ännu viktigare vid olika former av dyrkan, fredagsbönen, de två eid-högtiderna och på platser där människor samlas.

Muhammad ibn Yahya ibn Habbān säger att Allahs sändebud sade: ”Om någon av er har möjlighet, bör han skaffa ett par klädesplagg för fredagen, utöver de kläder han använder i sitt arbete.” (Abū Dāwūd).

Förbjudna kläder: Förbjudna kläder innefattar sidenkläder och guld för män, att män bär kläder som är avsedda för kvinnor, att kvinnor bär kläder som är avsedda för män samt kläder som bärs för berömmelse, högmod och slöseri.

Att bära siden och sitta på det: I haditherna har det tydligt förbjudits för män att bära sidenkläder och att sitta på siden. Några sådana hadither återges nedan:

1. ʿUmar återberättar att Allahs sändebud sade: ”Bär inte siden. Den som bär siden i denna värld kommer inte att kunna bära det i det kommande livet.”

2. Det återberättas från ʿAbdullāh ibn ʿUmar: ʿUmar såg ett tjockt sidenplagg till salu. Han tog det med sig till Allahs sändebud och sade: ”O Allahs sändebud, köp detta och klä dig i det vid högtiden och när delegationer kommer.” Allahs sändebud sade: ”Detta är endast klädsel för den som inte har någon del av den i det kommande livet.” Efter att några dagar hade gått skickade Allahs sändebud plötsligt en annan sidenkåpa till honom. Då kom ʿUmar till Allahs sändebud och sade: ”O Allahs sändebud! Du sade: ’Detta är klädsel för den som inte har någon del av den i det kommande livet.’ Ändå har du skickat den till mig.” Allahs sändebud sade: ”Jag skickade den inte till dig för att du skulle bära den, utan för att du skulle sälja den och tillgodose dina behov.” (Al-Bukhārī, Muslim, al-Nasāʾī, Abū Dāwūd och Ibn Mājah).

3. Det återberättas från Hudhayfa att han sade: Allahs sändebud förbjöd oss att äta och dricka ur kärl av guld och silver samt att bära sidenkläder och sitta på dem. Han sade: ”Detta är för dem i denna värld – det vill säga för dem som är olydiga mot Allah – och för oss i det kommande livet.” (Al-Bukhārī).

På grundval av dessa hadither är de flesta lärdas uppfattning att det är förbjudet att bära siden och att använda det som underlag. Mahdī har i ”Al-Baḥr” nämnt att detta är den enhälliga uppfattningen.

Qāḍī ʿIyāḍ säger dock: Enligt några lärda, däribland Ibn ʿUlayya, är det tillåtet. De lägger fram följande hadither som bevis för sin uppfattning:

1. ʿUbbā sade: En öppen sidenskåpa (qobā) skickades som gåva till Allahs sändebud ﷺ, och han bar den. Därefter bad han i den, men tog sedan av den med sådan kraft att det verkade som om han ogillade den. Sedan sade han: ”Detta är inte passande för de gudfruktiga.” (Al-Bukhari och Muslim).

2. Det har berättats från al-Miswar ibn Makhrama: Några qobā-plagg kom till Allahs sändebud ﷺ som gåva. Då gick al-Miswar och hans far till Allahs sändebud ﷺ för att få något av dem. Allahs sändebud ﷺ kom då ut iförd en sidensydd qobā och sade: ”O Makhrama, jag har gömt denna åt dig.” Sedan började han visa qobā-plaggets utsmyckning. Därefter sade han: ”Är Makhrama nöjd?”

3. Det har berättats från Anas: Allahs sändebud ﷺ bar ett mycket utsökt sidenplagg som den romerske kejsaren hade skänkt honom. Därefter skickade han det till Jaʿfar. När Jaʿfar kom till Allahs sändebud ﷺ iförd det, sade han: ”Jag gav dig inte detta för att du skulle bära det.” Jaʿfar sade: ”Vad ska jag då göra med det?” Han sade: ”Skicka det till din bror an-Najashi.” (Abu Dawud).

4. Fler än tjugo följeslagare bar siden. Bland dem fanns Anas och al-Bara ibn ʿAzib. (Abu Dawud).

Imam Abu Hanifa, den malikitiske faqihen Ibn Majishun och några shafiitiska faqihier anser det tillåtet att breda ut siden och sitta på det. De säger: Det är endast förbjudet att bära siden. Men denna uppfattning strider mot autentiska hadither.

De flesta lärda som anser siden förbjudet för män citerar, som svar till dem som anser det tillåtet, de hadither som innehåller förbudet och säger:

I den hadith som återberättats av ʿUqba finns också Allahs sändebuds ﷺ uttalande: ”Detta är inte passande för de gudfruktiga.” Det som inte är passande för de gudfruktiga bör i själva verket vara förbjudet. Haditherna om al-Miswar och Anas visar däremot vad Allahs sändebud ﷺ gjorde, och hans handling kan inte upphäva hans uttalanden som innehåller ett förbud. Det råder dock ingen tvekan om att Allahs sändebud ﷺ bar siden, varefter det slutligen förbjöds. Jabir sade: Allahs sändebud ﷺ bar en qobā som hade skickats till honom som gåva. Sedan tog han genast av den och skickade den till ʿUmar ibn al-Khattab. Då sades det: ”Allahs sändebud, du tog ju av den.” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Jibril har förbjudit mig att bära den.” Strax därefter kom ʿUmar till honom och började gråta. Han sade: ”Allahs sändebud, du ogillade en sak men gav den ändå till mig. Vad ska jag göra nu?” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Jag gav dig den inte för att du skulle bära den. Jag gav dig den för att du skulle sälja den.” Därefter sålde han den för två tusen dirham.

Ash-Shawkânis uppfattning: Imam ash-Shawkani säger: När man sammanför haditherna om förbud och tillåtelse verkar det som om haditherna om förbud visar att det är makruh att bära siden. I verket Nayl al-Awtar säger han: ”Det finns inget bevis för om Allahs sändebuds ﷺ eget bärande av siden och hans utdelande av det till följeslagarna ägde rum före eller efter de hadither som innehåller förbudet. Detta visar att förbudet i dessa hadither betyder makruh. Detta är resultatet av att förena de båda typerna av hadither. Denna uppfattning stärks ytterligare av uttalandet att tjugo följeslagare bar siden. Det är mycket osannolikt att dessa följeslagare skulle ha gjort något som är haram enligt sharia. Det är likaså mycket osannolikt att de andra följeslagarna, trots att de visste att det var haram, skulle ha förblivit tysta inför dessa tjugo följeslagares handling. De brukade ju kritisera varandras handlingar även i mindre betydelsefulla frågor.”

Siden är tillåtet för kvinnor: Oavsett om bärandet av siden är haram eller makruh gäller detta endast män. För kvinnor är det helt halal att bära siden och att breda ut det. Om män har motsvarande ursäkter är det även halal för dem. Följande hadither bör beaktas i detta sammanhang:

1. Ali (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En sidenklädnad skickades som gåva till Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Därefter skickade han den till mig. Jag tog på mig den och såg tecken på missnöje i hans ansikte. Han sade: ”Jag skickade den inte till dig för att du skulle bära den. Jag skickade den till dig för att du skulle skära sönder den och göra slöjor av den och dela ut dem bland kvinnorna.” (Al-Bukhari och Muslim)

2. Det har berättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom): Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillät Abd al-Rahman ibn Awf och al-Zubayr att bära sidenkläder på grund av deras hudsjukdom. I verket Hujjat Allah al-Baligha sägs det: Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav dem detta tillstånd inte för lyxens skull, utan för att bota deras sjukdom.

3. Det har berättats från Umar (må Allah vara nöjd med honom): Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förbjöd att bära siden, med undantag för ett område motsvarande två, tre eller fyra fingrars bredd. (Al-Bukhari och Muslim)

Att bära blandat siden: Det som hittills har sagts gäller rent siden. Vad gäller blandat siden är shafiiternas uppfattning att det är förbjudet om sidenhalten är större, men inte förbjudet om den är hälften eller mindre. Imam al-Nawawi säger: Blandat siden är inte förbjudet. Om sidenets vikt däremot är större, är det förbjudet.

Det är tillåtet för barn att bära siden: Enligt de flesta rättslärda är det även förbjudet för pojkar att bära siden, eftersom även de omfattas av detta förbud. Imam al-Shafi’i anser dock att det är tillåtet för barn. Förbudet gäller vårdnadshavarna, inte barnen, eftersom de inte är rättsligt ansvariga för att följa sharia. Imam al-Nawawi säger: Det är tillåtet att klä dem i smycken och siden på högtidsdagen. När det gäller övriga tider på året anser vissa att det är tillåtet, andra att det är förbjudet, och ytterligare andra att det blir förbjudet först när de har lärt sig skilja mellan rätt och fel. Den starkaste uppfattningen är dock att det även under övriga tider på året är tillåtet.

Att bära guld- och silverringar: Enligt de flesta lärda är det endast förbjudet för män att bära guldringar, inte för kvinnor. (Alla ringar av andra metaller än guld är tillåtna för både kvinnor och män, även om metallen skulle vara värdefullare än guld.) Detta bevisas av följande hadither:

1. Al-Bara ibn Azib (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallde oss sju saker och förbjöd oss sju saker. Han befallde oss att följa den döde (ända till graven), besöka den sjuke, tacka ja till inbjudningar, hjälpa den förtryckte, uppfylla eder och besvara hälsningar; enligt en annan återberättelse befallde han oss att sprida hälsningen allmänt och att be för den som nyser genom att säga ”Yarhamuk Allah”يَرْكَ اللَّ(må Allah förbarma sig över dig). Och han förbjöd oss att använda silverkärl, guldringar, sidenkläder, kläder med sidenfransar, bomullskläder blandade med siden, grovt siden samt röda sidenskydd över hästens rygg.

2. Det har berättats från Abd Allah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom): Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lät tillverka en guldring och lät gravera ”Muhammad är Guds Sändebud” på dess sten. Då lät även de andra tillverka likadana ringar. När han såg detta kastade han bort sin ring och sade: ”Jag kommer aldrig mer att bära den.” Därefter lät han tillverka en silverring, och då började människorna använda silverringar. Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) säger: Efter Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bar Abu Bakr, Umar och Uthman (må Allah vara nöjd med dem) denna ring. Till slut föll den ur Uthmans hand ner i Aris-brunnen, som ligger intill Quba-moskén.

3. Profeten ﷺ såg en guldring på en mans hand. Han tog av den, kastade bort den och sade: ”Några av er går fram för att hämta en bit av Elden och placerar den sedan på sin hand.” Efter att Guds Sändebud ﷺ hade gått sade man till mannen: ”Plocka upp din ring och dra nytta av den.” Han svarade: ”Nej, vid Allah! Jag kommer aldrig att ta tillbaka det som Guds Sändebud ﷺ har kastat bort.” (Muslim).

4. Abu Musa berättar att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Guld och siden har gjorts tillåtet för kvinnorna i min ummah och förbjudits för männen.” (Ahmad, an-Nasa’i och at-Tirmidhi. Hadithlärda säger att hadithen har en brist i sin överleveringskedja).

5. Imam Muslim återberättar att Ali sade: ”Guds Sändebud ﷺ förbjöd mig att bära en guldring, att bära kläder blandade med siden, att recitera Koranen under rukūʿ och sujūd samt att bära röda kläder.” De flesta följeslagarna, tābiʿūn och juristerna ansåg det tillåtet att bära röda kläder. Imam Ahmad ansåg det emellertid vara makruh tanzīhī.

Detta är bevisen för majoriteten av de lärdas uppfattning att det är förbjudet att bära guldring. Imam an-Nawawi säger: Samma regel gäller även om en del är av guld och en del av silver. Vissa lärda anser att det för män är makruh tanzīhī att bära guldring. Ett antal följeslagare bar guldring, däribland Saʿd ibn Abi Waqqas, Talha ibn ʿUbaydullah, Suhayb, Hudhayfa, Jabir ibn Samura och al-Bara ibn ʿAzib. De kan ha ansett att Guds Sändebuds ﷺ förbud innebar makruh tanzīhī.

Sextionionde kapitlet: Kärl av guld och silver

Det är förbjudet för både män och kvinnor att äta och dricka ur kärl av guld och silver. För kvinnor är det tillåtet att använda smycken av guld och silver enbart som prydnad och för skönhet. Allah har inte tillåtit dem att äta och dricka ur kärl av guld och silver. Följande hadither utgör bevis för detta:

1. Al-Bukhari och Muslim återberättar från Hudhayfa att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Bär varken tunt siden eller tjockt siden. Drick inte ur kärl av guld och silver och ät inte ur dem. Dessa tillhör de otrogna i detta liv och er i det kommande livet.

2. Al-Bukhari och Muslim återberättar från Umm Salama att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Den som dricker ur ett silverkärl häller inget annat än Jahannams eld i sin mage.” I en annan återberättelse hos Muslim står det: ”Den som äter eller dricker ur ett kärl av guld eller silver …” Vissa jurister anser att detta inte är haram utan makruh och säger: De hadither som har kommit i denna fråga syftar endast till att få människor att avstå från lyx. Men det stränga hot som nämns i den ovan återgivna hadithen från Umm Salama vederlägger dessa juristers uppfattning. Ett antal jurister anser också att det, på samma sätt som att äta och dricka, är haram eller makruh att använda väldoftande ämnen och kohl i kärl av guld och silver. De insiktsfulla juristerna höll dock inte med om detta. I en hadith hos Ahmad och Abu Dawud står det: ”Smycka er med silver.” Detta stöder just de insiktsfulla juristernas uppfattning.

I verket Fathul Allam sägs det: ”Saken är i själva verket den att inget annat än att äta och dricka är förbjudet. Påståendet att det råder konsensus i denna fråga är inte korrekt. Detta är egentligen följden av att Profetens ord har ändrats. Han talade om förbudet mot att äta och dricka, men människor ändrade detta och använde ordet ’användning’. På så sätt ersatte de Profetens ord med ett ord som de själva hade hittat på.” De flesta juristerna anser också att det är förbjudet att tillverka olika kärl enbart av guld och silver, även om de inte används. En grupp jurister anser däremot att detta är tillåtet.

Kärl av andra metaller än guld och silver: Det är tillåtet att tillverka kärl av andra värdefulla material, även om de skulle vara dyrare än guld och silver. Grundregeln för allt är att det är tillåtet så länge det inte finns bevis för att det är förbjudet. Det finns inget bevis för att någon annan metall eller något annat material än guld och silver är förbjudet.

Att tillverka tänder och näsor av guld: Vid behov är det tillåtet att tillverka tänder och en näsa av guld. At-Tirmidhi återberättar från Arfaja ibn Iyad: ”Min näsa skadades i slaget vid Kulab. Jag tillverkade en näsa av silver, men min näsa svullnade på grund av den. Då befallde Allahs sändebud, över honom vare frid, mig att tillverka en näsa av guld.”

Imam at-Tirmidhi säger: Det är känt att flera lärda lät fästa sina tänder med guld. An-Nasa’i återberättar: När Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, var omgiven av några av Ansars och muhajiruns män, sade han: ”Ni känner väl till att Allahs sändebud, över honom vare frid, förbjöd er att bära silke?” De svarade: ”Ja.” ”Ni känner också till att han förbjöd er att använda guld, utom i form av små stycken?” De svarade: ”Ja.”

Kvinnors likhet med män: Islam vill att kvinnor ska behålla sin särskilda natur och att denna särskilda natur ska återspeglas i deras klädsel och utseende. Islam vill detsamma för männen. Därför har den förbjudit båda könen att efterlikna varandra och förklarat detta vara haram, oavsett om likheten gäller klädsel, tal, uppförande eller något annat. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, återberättade: ”Allahs sändebud, över honom vare frid, förbannade de män som efterliknar kvinnor och de kvinnor som efterliknar män.” (Al-Bukhari)

Abu Huraira, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs sändebud, över honom vare frid, förbannade män som bär kvinnokläder och kvinnor som bär mansk läder.” (Abu Dawud, an-Nasa’i, Ibn Majah)
Kläder för att väcka berömmelse: Kläder som gör en person mer berömd än andra människor är haram.

1. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs sändebud, över honom vare frid, sade: ”Den som bär berömmelsens kläder i denna värld kommer Allah på Uppståndelsens dag att klä i förnedringens kläder.”

2. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs sändebud, över honom vare frid, sade: ”Den som av högmod låter sina kläder släpa på marken kommer Allah inte att se på.” (Al-Bukhari, Muslim)

3. Amr ibn Shuʿayb berättar att Allahs sändebud ﷺ sade:

”Ät, drick, klä er och ge i välgörenhet, men slösa inte och var inte högmodiga.” (Abu Dawud, Ahmad, al-Bukhari)

Att fästa en kvinnas hår vid en annan kvinnas hår eller använda löshår

1. Abu Hurayra berättar: En kvinna kom till Allahs sändebud ﷺ och sade: ”O Allahs sändebud, jag har en nygift dotter. Hennes hår har fallit av på grund av en sjukdom. Får jag fästa hennes hår vid annat hår?” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Förbannelse över den kvinna som fäster löshår på någon annans huvud, den kvinna som tar emot löshår på sitt eget huvud, den kvinna som tatuerar någon annans kropp och de som låter tatuera sig.”

2. Det har berättats från ʿAbdullah ibn Masʿud att han sade: ”Allahs sändebud ﷺ förbannade de kvinnor som tatuerar kroppar, de som låter tatuera sig, de som plockar bort håret på den övre delen av pannan, de som av skönhetsskäl filar tänderna med metall så att de blir smala, eller för in metallplattor mellan tänderna för att göra mellanrummen större, och som på olika sätt förändrar Allahs skapelse.” När ʿAbdullah ibn Masʿud hörde detta uttalande av en kvinna vid namn Umm Yaʿqub från Banu Asad, som var kunnig i Koranrecitation, kom hon till honom och frågade honom om saken. ʿAbdullah sade: ”Varför skulle jag inte förbanna den som Allahs sändebud har förbannat? Detta finns ju även i Koranen.” Kvinnan sade: ”Jag har läst Koranen, men jag har inte funnit detta någonstans i den.” Han sade: ”Om du hade läst den med uppmärksamhet, skulle du säkert ha funnit det.”

Allah har sagt:

ومَا أَنكُمُ الرَّسُولُ فَخُلُوهُ ، وَمَا لَهُكُمْ عَنْهُ فَالْتَهَواه

”Ta emot det som Sändebudet ger er och avstå från det som han förbjuder er.” (Sura al-Hashr, 7)

Denna hadith har återberättats i de fem återstående autentiska hadithsamlingarna, med undantag för al-Tirmidhi.

3. Det har återberättats från ʿAbdullah ibn Mastrud, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, frid och välsignelser vare med honom, förbjöd att man plockar hår från ansiktet utan medicinsk anledning, filar tänderna så att de blir tunna och spetsiga, använder löshår och tatuerar sig.

I verket Nayl al-Awtār sägs det: Att förbannelse uttalas visar att det är förbjudet att använda löshår, eftersom man inte uttalar förbannelse över en handling som inte är förbjuden. Imam al-Nawawi säger: Detta är den allmänt accepterade uppfattningen. Det finns dock vissa detaljer i frågan. En grupp lärda säger: Om löshåret består av människohår är det enhälligt förbjudet, oavsett om håret kommer från en man eller en kvinna, från ens make, en mahram eller någon annan; det spelar ingen roll. Eftersom människans hår och alla delar av hennes kropp har samma status är det förbjudet att använda dem. Människohår, naglar och alla andra kroppsdelar ska i stället begravas i jorden. Om löshåret däremot kommer från ett annat djur än människan måste man se efter om det är orent hår, det vill säga hår som avlägsnats från kroppen medan djuret levde, eller om det kommer från ett dött djur eller från ett djur vars kött är förbjudet att äta. Om så är fallet är det också förbjudet enligt hadithen, eftersom personen avsiktligt kommer att bära orenhet med sig under och utanför bönen. I båda fallen är det ingen skillnad om personen är kvinna eller man, gift eller ogift. Om löshåret består av rent hår från ett annat djur än människan och bäraren inte har någon make eller herre, är även det förbjudet. Om hon däremot har en make eller herre finns det tre uppfattningar: den första är att det är otillåtet enligt hadithens bokstavliga innebörd; den andra är att det är tillåtet; och den tredje, som är den starkaste uppfattningen, är att det är tillåtet att använda löshår med makens eller herrens tillstånd, men annars förbjudet. Att tillverka löshår av annat än människohår, såsom silke, ull och liknande, är enligt Saʿid ibn Jubayr, Ahmad och al-Layth tillåtet.

Qadi ʿIyad säger: Färgade silkestrådar och liknande, som inte liknar hår, är inte förbjudna, eftersom de inte räknas som löshår. De hör snarare till vanlig utsmyckning.

Precis som det är förbjudet att använda löshår är det förbjudet för kvinnor att plocka hår från ansiktet. Om någon däremot får skäggväxt är det inte bara tillåtet att avlägsna den, utan det är även rekommenderat. Detta är Imam al-Nawawis uppfattning. Det är förbjudet både för den som filar tänderna så att de blir smala, eller på konstgjord väg skapar eller förstorar mellanrum mellan tänderna, och för den som låter detta göras.

I verket Nayl al-Awtār sägs det att denna handling endast är förbjuden om den utförs i syfte att försköna och öka skönheten; om den utförs för att behandla en sjukdom är den inte förbjuden. I hadithen talas det om att ”förvanska Allahs skapelse”. Att förändra en kroppsdel som Allah har skapat från det skick den befinner sig i är att förvanska den, och detta är otillåtet. Abu Jaʿfar al-Tabari säger:

Denna hadith visar att varje förändring av det sätt på vilket Allah har skapat kvinnan är olaglig, oavsett om förändringen innebär att något minskas eller ökas, och oavsett om den görs för att försköna sig för sin make eller någon annan, eller av något annat skäl. Om hon exempelvis har en extra tand eller någon annan extra kroppsdel är det inte tillåtet att skära bort eller dra ut den, eftersom det skulle innebära att Allahs skapelse förvanskades. På samma sätt är det inte tillåtet att jämna till en tand som är ovanligt lång genom att skära av dess spets. Qadi ʿIyad säger: Om denna extra del orsakar smärta eller skada finns det inget fel i att låta avlägsna den.

Det sjuttionde kapitlet: Bilder

Att avbilda och tillverka statyer: Ett stort antal autentiska hadither förbjuder otvetydigt att avbilda och tillverka statyer av levande varelser, oavsett om det gäller människor, djur eller fåglar. Det är tillåtet att avbilda sådant som saknar liv, såsom träd, blommor och liknande.

1. Det har berättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Den som avbildar något i denna värld kommer på uppståndelsens dag att uppmanas att blåsa liv i bilden. Men han kommer inte att kunna blåsa liv i den.” (Bukhari)

2. Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”De som tillverkar bilder kommer på uppståndelsens dag att vara bland dem som får det strängaste straffet.”

3. Imam Muslim återberättar: En man kom till Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ”Jag tillverkar dessa bilder och är fäst vid dem.” Ibn Abbas sade till honom: ”Kom närmare mig.” Mannen kom närmare. Sedan upprepade han det han hade sagt och kom ännu närmare. Då lade Ibn Abbas handen på hans huvud och sade: ”Jag ska berätta för dig vad jag har hört. Jag hörde Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga: ’Varje bildskapare kommer att hamna i helvetet. För varje bild han har skapat kommer en varelse att skapas åt honom, och var och en av dessa varelser kommer att straffa honom.’ Sedan sade han (Ibn Abbas): ”Om du ändå måste göra bilder, så gör bilder av träd och av sådant som saknar liv.”

4. Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) deltog i en begravningsbön. Sedan sade han: ”Vem bland er vill bege sig till Medina och krossa alla avgudar som finns där, jämna ut alla gravar och förstöra alla bilder?” En man sade: ”Allahs sändebud, jag är redo.” Därefter sade han: ”Allahs sändebud, jag har förstört alla bilder.” Då sade Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Den som åter framställer något av dessa tre saker begår otro mot det som uppenbarats för Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).” (Ahmad)

Dockor som barn leker med är tillåtna: Bilder eller dockor som används i barns lekar, bröllopsfester och liknande utgör ett undantag. Det är tillåtet att tillverka och sälja sådana dockor eller bilder. Följande hadither utgör bevis för detta:

a. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Jag brukade leka med några flickor. Ibland kom Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) in i huset medan de var där. Så snart han kom in gick de ut, och så snart han gick ut kom de in.” (Bukhari, Abu Dawud)

b. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade vidare: ”Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) återvände från Khaybar eller Tabuk och gick in i Aishas rum. På Aishas hylla hängde en gardin. Plötsligt kom en vind och blottade dockorna som Aisha och hennes lekkamrater brukade leka med. Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ’Aisha, vad är detta?’ Aisha svarade: ’Mina (leksaks-)flickor.’ Bland dem såg han en häst med vingar av läder. Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ’Vad är det här jag ser bland dem?’ Aisha svarade: ’En häst.’ Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ’Och vad är det där på den?’ Aisha svarade: ’Två vingar.’ Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ’Har hästar vingar?’ Aisha svarade: ’Har du inte hört att Salomons (må Allahs frid vara över honom) hästar hade vingar?’ När Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hörde detta skrattade han så mycket att hans kindtänder syntes.” (Abu Dawud, Nasai)

Det är förbjudet att ha bilder eller statyer i hemmet: Precis som det är haram att tillverka statyer eller skulpturer är det också förbjudet att ha dem i hemmet. Statyer eller bilder bör förstöras på ett sådant sätt att deras ursprungliga form inte längre finns kvar.

1. Imam al-Bukhari har återberättat att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inte brukade ha någon bild av ett kors i sitt hem.

2. Al-Bukhari och Muslim återberättar att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Änglarna går inte in i ett hus där det finns bilder eller statyer.”

Bilder utan skuggor: Det som hittills har behandlats gäller sådana bilder och statyer som har kropp och skugga. Men alla bilder utan skugga, såsom mönster tecknade på väggar och papper samt bilder på tyg, gardiner och fotografier, är tillåtna. Till en början var även dessa förbjudna, men senare tilläts de. Att de först var förbjudna framgår av följande hadith, återberättad av Aisha, må Allah vara nöjd med henne:

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick en dag in i mitt rum. Jag hade täckt en hylla med en tunn gardin på vilken det fanns några bilder. När han såg dem visade han sin vrede mot dem och hans ansiktsfärg förändrades. Han sade: ”O Aisha! De som försöker efterlikna Allahs skapelse kommer att få det strängaste straffet på uppståndelsens dag.” Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”När jag hörde detta skar jag sönder gardinen och gjorde några kuddar av den.” Att detta är tillåtet bevisas också av följande hadith:

a. Abu Talha återberättar att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Änglarna går inte in i hus där det finns bilder.” Senare blev Zayd ibn Khalid sjuk, och vi gick för att besöka honom. Vi såg att en gardin med bilder på hängde över hans dörr. Då sade vi till Ubaydullah, Maimunas, Allahs sändebuds hustrus, fosterson: ”Var det inte Zayd som berättade för oss om bilder häromdagen?” Ubaydullah sade: ”Hörde du inte att Zayd sade: ’Med undantag för mönster på tyg’?” (Återberättad i de fem autentiska hadithsamlingarna.)

b. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Vi hade en gardin med en bild av en fågel på. Varje gång någon skulle gå in i rummet hamnade den framför honom. Därför sade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ’Vänd den upp och ner, för varje gång jag går in i rummet och ser den kommer jag att tänka på denna värld.’” (Muslim.)

Denna hadith visar att det inte är förbjudet. Om det hade varit förbjudet skulle han ha beordrat att den förstördes och inte nöjt sig med att bara vända den upp och ner. Dessutom angav han att orsaken till att gardinen skulle vändas var att den fick honom att minnas denna värld. Tahawi, en av de hanafitiska imamerna, stöder denna uppfattning och säger: ”Shariah förbjöd till en början alla slags avbildningar, även om de bara bestod av ett mönster. Detta berodde på att muslimerna nyligen hade befriats från avgudadyrkan. När detta förbud hade efterlevts tilläts de därefter i begränsad omfattning, vid nödvändiga behov, som mönster på tyg. En bild i begränsad omfattning är nämligen även trygg för den okunnige. Förbudet mot bilder i större omfattning kvarstod dock.”

Ibn Hazm säger: Det är tillåtet för minderåriga flickor att leka med dockor och bilder, men inte för någon annan. Utöver mönster på tyg är alla andra bilder och avbildningar förbjudna. Därefter nämner Ibn Hazm Abu Talhas hadith.

Det sjuttioförsta kapitlet: Tävlingar

Tävlingar är tillåtna och lovvärd motion. Beroende på avsikten och ändamålet är de ibland mubāh och ibland mustahabb. Tävlingar kan bestå i att flera personer springer mot varandra. De kan också genomföras med pilar, vapen, hästar, åsnor och mulor. Beviset för löptävlingar är följande hadith, återberättad av Aisha (r.a.): Aisha (r.a.) sade: ”Jag tävlade i löpning med Allahs Sändebud (s.a.w.) och vann över honom. Senare, när jag hade blivit kraftigare, vann Allahs Sändebud (s.a.w.) över mig i tävlingen. Då sade jag: ’Detta är en återgäldning för den tidigare segern.’” (Bukhari). Man får tävla med pilar, spjut och alla slags vapen som kan kastas.
Allah säger i sura al-Anfal, vers 60:

الخ واعدوا لهم ما استطعتم من قوة ومن رباط الخيل

”Och håll beredda mot dem all den styrka och de ryttarförband ni förmår.”

1. Det har återberättats från Uqba ibn Amir (r.a.) att Allahs Sändebud (s.a.w.), när han höll en predikan från predikstolen, läste denna vers: ”Och håll beredda mot de otrogna all den styrka ni förmår”, och sade: ”Vet att styrka är att skjuta pilar och spjut; styrka är att skjuta pilar och spjut.” (Sahih Muslim)

2. Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Lär er att skjuta pilar och spjut. Det hör till era bästa fritidsaktiviteter.”

3. Allahs Sändebud (s.a.w.) sade också: ”All lek är förbjuden utom tre saker: makens förströelse med sin hustru, att skjuta pilar med båge och att träna hästen i kapplöpning.

Det är förbjudet att rikta och skjuta pilar eller spjut mot något djur. Abdullah ibn Umar (r.a.) såg en gång en grupp människor skjuta pilar mot en höna. Då sade han: ”Allahs Sändebud (s.a.w.) förbannade den som skjuter pilar mot ett djur som mål.” (Bukhari och Muslim). Att anordna tävlingar mellan djur är bevisat tillåtet genom hadither:

a. Abu Hurayra må Allah vara nöjd med honom berättar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Det är inte tillåtet att tävla om något annat än kameler, hästar eller pilbågar och spjut.” (Ahmad)

b. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, berättar: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tävlade med hästar som hade götts enligt särskilda regler under fyrtio dagar, från Hāyā till ’Sāniya’, och med hästar som inte hade götts på detta sätt, från ’Sāya’ till Banū Zurayqs moské. Ibn Umar var en av de tävlande.” (Al-Bukhari och Muslim) Imam al-Bukhari säger att Sufyan har sagt: ”Avståndet från Hāyā till Sānnuā är fem eller sex miles, och avståndet från Sāniya till Banū Zurayqs moské är en mile.” (Hāyā är en plats utanför Medina.)

När det är tillåtet att slå vad med varandra: Det råder enighet om att tävlingar utan vadslagning är tillåtna. Tävlingar med vadslagning är tillåtna under följande omständigheter:

1. Om härskaren eller någon annan vill ge ett pris är det tillåtet att ta emot det. Man kan till exempel säga: ”Den av er som vinner får denna summa pengar i pris.”

2. Eller så visar en av de tävlande ett föremål för sin motståndare och säger: ”Om du vinner är det ditt, men om jag vinner får ingen av oss något.”

3. En av de tävlande tillhandahåller priset, men en tredje person deltar tillsammans med dem och får ta emot det om han vinner, utan att den förlorade åläggs någon bot.

Anas, må Allah vara nöjd med honom, fick frågan: ”Brukade ni slå vad under Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tid? Brukade Allahs Sändebud själv slå vad?” Anas, må Allah vara nöjd med honom, svarade: ”Ja, han slog vad om en häst som hette ’Subḥa’. Den besegrade alla, och Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, blev mycket glad över det.” (Ahmad)

Situationer där vadslagning är förbjuden: Det är förbjudet att slå vad på ett sådant sätt att den som vinner bland de tävlande får priset och den som förlorar måste betala en bot. Detta är nämligen hasardspel och förbjudet. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Hästar är av tre slag: Allahs häst, människans häst och Satans häst. Allahs häst är den häst som används i jihad på Allahs väg. För dess urin, avföring och gräs får man belöning i allt. Satans häst är den som används för hasardspel eller vadslagning. Människans häst är den som hålls för att tjäna människan; hon hoppas få en avkomma från den och den skyddar henne från fattigdom.”
Det är inte tillåtet att fuska i tävlingar: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Metoderna jalb och jan är inte godtagbara vid vadslagning.” (Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah)

”Jalb” innebär att utse en person som tvingar hästen att springa snabbt. ”Jann” innebär att stöta till en annan häst så att den hamnar efter.
Att plåga djur är förbjudet: Det är förbjudet att plåga djur och att belasta dem med mer än de förmår bära. Om någon tvingar ett djur att bära mer än det förmår, kan härskaren tvinga honom att upphöra med detta. Om ett hondjur har mjölk får man inte mjölka det så mycket att dess unge tar skada. I islam är det nämligen inte tillåtet att skada någon eller att själv utsättas för skada, vare sig det gäller människor eller djur.

Att märka djur på kroppen och kastrera dem: Det är tillåtet att märka ett djur på vilken del av kroppen som helst utom ansiktet. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg en åsna som hade märkts i ansiktet. Då sade han: ”Vet ni inte att jag har förbannat den som märker ett djur i ansiktet eller slår det?” (Abu Dawud)

Jabir berättade att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Allahs sändebud har förbjudit att slå i ansiktet och att märka det.” (Muslim, al-Tirmidhi)

Eftersom denna hadith inte nämner människor eller djur, har juristerna bevisat att det inte är tillåtet att slå någon i ansiktet eller märka ansiktet, vare sig det gäller människor eller djur. Ansiktet är nämligen skönhetens centrum, och Allah har hedrat det. För att det ska bli lättare att känna igen djuret är det inte bara tillåtet utan även rekommenderat att märka det någonstans annat än i ansiktet. Det har återberättats i Muslim att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, märkte kamelerna som samlades in i zakat.

Enligt Abu Hanifa är detta makruh. Det orsakar nämligen djuret lidande och vanställer dess kropp, vilket Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har förbjudit. Svaret på Abu Hanifas ståndpunkt är att detta är ett undantagsfall och att undantaget är belagt från Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, själv. Det är alltså förbjudet att plåga och vanställa djur, utom när det behövs för att märka dem. En grupp jurister anser också att det är tillåtet att kastrera djur för att de ska bli fetare och ägaren ska få större nytta av dem. Urwa ibn al-Zubayr kastrerade en av sina mulor. Umar ibn Abd al-Aziz tillät kastrering av hästar, och imam Malik tillät kastrering av getter och får.

Att kastrera människor: Det är inte tillåtet att kastrera människor, eftersom detta räknas som att vanställa kroppen. Dessutom förlorar personen sin fortplantningsförmåga. Den som kastreras kan till och med dö.
Att hetsa djur mot varandra: Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöd att hetsa djur till strid mot varandra. Ibn Abbas sade: ”Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöd att hetsa djur till strid.” (Abu Dawud, al-Tirmidhi)

a. Anas ibn Malik gick in i Hakams ibn Ayyubs hus och såg flera personer som hade bundit fast en höna för att skjuta pilar på den. Då sade han: ”Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöd att binda fast ett djur och döda det.” (Muslim)

b. Jabir sade: ”Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöd att binda fast ett djur och döda det.” (Muslim) Anledningen till detta förbud är att djuret därigenom plågas, dess liv tas och dess värde går till spillo.

Kort- och tärningsspel: Enligt de flesta lärda är kort- och tärningsspel haram. De anför följande hadither som bevis:

1. Burayda berättar att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som spelar kort och tärning är som om han doppat sin hand i grisens blod och kött.” (Muslim, Ahmad, Abu Dawud)

2. Abu Musa رضي الله عنه berättar att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som spelar kort eller tärning har trotsat Allah och Hans Sändebud.” (Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah, Malik)

Saʿid ibn Jubayr brukade inte hälsa när han gick förbi människor som spelade tärning. Imam al-Shawkani säger: Om tärning eller kort inte spelas med inslag av hasardspel, är det enligt Ibn al-Musayyab och Ibn Mughaffal tillåtet. Det verkar som om de förstod hadithen som ett förbud mot hasardspel.

Schackspel: I haditherna har schackspel förbjudits. Ingen av dessa hadither är dock autentisk. Hafiz Ibn Hajar al-ʿAsqalani säger: Det finns ingen autentisk eller hasan-hadith som fastslår att schackspel är haram. Därför råder det oenighet bland juristerna om dess tillåtlighet. Vissa säger att det är haram, andra säger att det är halal. Enligt Imam Abu Hanifa, Imam Malik och Imam Ahmad är det haram. Enligt Imam al-Shafiʿi och vissa tabiʿun är det inte haram utan makruh. Några av sahaba och tabiʿun spelade det.

I verket al-Mughni säger Ibn Qudama: ”Schack är förbjudet på samma sätt som tärning. Tärning är dock strängare förbjudet än schack, eftersom det finns hadither om det. Schack liknar emellertid tärning. Därför gäller tärningens rättsliga bestämmelse för schack genom analogislutledning.”

Enligt Abu Hurayra, Saʿid ibn al-Musayyab och Saʿid ibn Jubayr är det mubah. Deras bevis är att allting i grunden är halal så länge det inte finns bevis för att det är haram. Eftersom det inte finns någon hadith eller vers om schack, förblir det därför halal. De som säger att det är halal gör det på följande tre villkor:

1. Det får inte hindra spelaren från någon islamisk plikt.
2. Det får inte innehålla något inslag av hasardspel.
3. Inga handlingar som strider mot sharia får förekomma under spelet.

Det sjuttiotredje kapitlet: Waqf

Definition: Språkligt betyder waqf att stoppa eller hålla tillbaka. I sharīʿahs terminologi innebär waqf att bevara själva egendomen och skänka dess avkastning. Det vill säga att bevara egendomen och använda dess frukt eller skörd på Allahs väg.

Hur många typer av waqf finns det? Waqf kan ibland inrättas för barnbarn, barnbarnsbarn, släktingar och fattiga människor i allmänhet. Detta kallas familje- eller släktwaqf. Ibland inrättas waqf för alla slags välgörande ändamål. Detta kallas välgörenhets- eller allmännyttig waqf.

Waqfs rättsliga grund: Den Allsmäktige Allah har föreskrivit waqf som en rekommenderad handling och gjort den till ett medel för att komma nära Allah. Araberna under okunnighetens tid kände inte till detta. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) införde det först, uppmanade alla till det och gjorde det allmänt känt, så att fattiga och nödlidande människor skulle kunna dra nytta av det.

Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: När en människa dör upphör alla hennes gärningar utom tre: en fortgående välgörenhet eller sadaqa jariya, kunskap som gagnar och ett rättskaffens barn som fortsätter att be för den avlidne. Sadaqa jariya är ett annat namn för waqf. Innebörden av hadithen är att oavsett hur många goda gärningar den avlidne utförde, upphör de vid hans död. Men dessa tre gärningar är sådana att belöningen för dem fortsätter och de förblir verksamma. Hans rättskaffens barn, den nyttiga kunskap han lämnat efter sig och undervisat i samt sadaqa jariya är resultatet av hans ansträngningar. Deras goda följder upphör dock inte efter hans död.

Ibn Majah berättar att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”De goda gärningar som fortsätter att nå den troende även efter hans död är: 1. nyttig kunskap som han spridit, 2. ett rättskaffens barn som han lämnat efter sig, 3. en Koran som han lämnat efter sig, 4. en moské som han byggt, 5. ett härbärge för resande som han byggt, 6. en vattenreservoar som han grävt, 7. en välgörenhet som han under sin livstid skänkt ur sin egendom och vars belöning fortsätter att nå honom även efter hans död.”

Utöver dessa sju har ytterligare tre saker nämnts. Enligt allama al-Suyutis formulering är dessa tre: 8. att plantera ett fruktträd som lämnas efter sig, 9. att vakta vid en gräns, 10. att bygga ett hus för Allahs åminnelse (för islamiska ceremonier).

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och hans följeslagare gjorde moskéer, mark, dammar, trädgårdar och hästar till waqf. Senare har människor, i deras efterföljd, gjort många egendomar till waqf, och de gör det än i dag. Några exempel på waqf från Allahs Sändebuds tid är följande:

1. Det har berättats från Anas, må Allah vara nöjd med honom: När Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, anlände till Medina och beordrade att en moské skulle byggas, sade han: ”O Banū Najjār, vill ni sälja denna er trädgård till mig mot betalning?” De svarade: ”Vi söker endast dess pris hos Allah.” Därefter överlät de den utan kostnad, och Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, byggde en moské på den. (Tre autentiska hadithsamlingar.)

2. Det har berättats från Uthmān, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den som gräver Rūmas brunn får paradiset.” Uthmān, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Då grävde jag brunnen.” (Al-Bukhārī, at-Tirmidhī och an-Nasāʾī.) I al-Baghawīs återberättelse står det: ”Rūmas brunn ägdes av en man från Banū Ghifār. Han sålde ett vattenskinn vatten från den för en mudd vete. Då sade Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, till honom: ’Vill du sälja den till mig i utbyte mot en källa i paradiset?’ Han svarade: ’O Allahs sändebud, jag och min familj har inget annat än denna.’ När Uthmān, må Allah vara nöjd med honom, fick höra detta köpte han den för trettiofem tusen dirham. Sedan gick han till Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och sade: ’Vill du tilldela även mig det som du tilldelade den mannen (det vill säga källan i paradiset)?’ Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, svarade: ’Ja.’ Då sade Uthmān, må Allah vara nöjd med honom: ’Jag skänker den till muslimerna.’”

3. Saʿd ibn ʿUbādah, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”O Allahs sändebud, Saʿds mor har avlidit. Vilken allmosa är bäst?” Han svarade: ”Vatten.” Då grävde han en damm och sade: ”Detta är för Saʿds mor.”

4. Det har berättats från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: I Medina var Abū Talḥah den rikaste av ansarierna. Bayruḥā (en dadelträdgård intill Profetens moské) var hans käraste egendom. Den låg precis framför moskén. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade gå till denna trädgård och dricka vatten från en brunn med gott dricksvatten där. När denna vers uppenbarades:

کی تتلو الْبِرْ حَتَّى تَنْفِقُوا مِمَّا تُحِبُّونَ”Ni kommer aldrig att uppnå fromhet förrän ni ger av det ni älskar.” (Sura Āl ʿImrān, vers 92.) Talḥah gick till Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och sade: ”Allah har sagt i Sin Bok: ’Ni kommer aldrig att uppnå fromhet förrän ni ger av det ni älskar.’ Min käraste egendom är Bayruḥā. Jag skänker den som allmosa för Allahs skull och hoppas att dess belöning ska finnas bevarad hos Allah. O Allahs sändebud, använd den på det sätt du önskar.” Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Utmärkt! Detta är en lönsam egendom. Detta är en lönsam egendom. Jag har hört vad du har sagt om den. Jag anser att du bör fördela den bland dina släktingar och kusiner.” Därefter fördelade Abū Talḥah den bland sina släktingar och kusiner.” (Al-Bukhārī, Muslim och at-Tirmidhī.)

Imam ash-Shawkānī säger: Om en levande person skänker mer än en tredjedel av sin egendom vid någon annan tidpunkt än under en sjukdom som föregår döden, är det tillåtet. Detta eftersom Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, inte frågade hur stor den egendom var som Abū Talḥah skänkte. När Saʿd ibn Abī Waqqās var sjuk sade han till honom: ”En tredjedel är mycket.”

5. Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, fick en bit mark i Khaybar. Han gick till Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, för att få hans anvisning och råd om den. Han sade: ”O Allahs sändebud, jag har fått en bit mark i Khaybar. Jag har aldrig tidigare fått någon bättre egendom. Vad råder du mig att göra med den?” Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Om du vill kan du behålla själva marken och skänka dess avkastning.” Därefter skänkte ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, dess avkastning som allmosa. En egendom som gjorts till waqf får inte säljas, skänkas bort eller övergå genom arv. Avkastningen från denna mark får ges till de fattiga, släktingar, frigivning av slavar, jihad på Allahs väg, resande och gäster. Den som förvaltar den får äta av den på ett skäligt sätt och även ge någon annan att äta, men får inte göra den till sin egen egendom.

Imam at-Tirmidhī säger: Profetens följeslagare och andra lärda förespråkar att waqf-egendomar förvaltas i enlighet med denna hadith. Det är inte känt att någon har uttryckt oenighet i denna fråga. Detta var islams första waqf.

6. Imam Ahmad och al-Bukhari återberättar från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som skänker en häst som waqf för Allahs sak, med tro och i syfte att vinna Allahs välbehag, kommer på uppståndelsens dag att få hästens hela foder samt dess avföring och urin vägda på sin våg som goda gärningar.”

7. I den hadith som återberättas av Khalid ibn al-Walid sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Khalid har skänkt all sin krigsutrustning som waqf för Allahs sak.”

Hur waqf upprättas: Waqf blir giltigt på två sätt:

1. Genom en handling som visar att waqf avses, såsom att bygga en moské och kalla till bön där. Det krävs inget beslut av någon härskare för detta. Eller 2. genom ord. Ord är av två slag: uttryckliga ord eller antydande ord. Exempel på uttryckliga ord är: ”Jag har gjort det till waqf”, ”Jag har skänkt det för Allahs skull”, ”Jag har skänkt det för all framtid” och liknande.

Ett exempel på antydande ord är: ”Jag har skänkt det som sadaqa.” Men då måste avsikten vara att upprätta waqf. Om någon däremot upprättar waqf med villkoret att det ska gälla efter hans död, exempelvis genom att säga: ”Mitt hus ska vara waqf efter min död”, är ett sådant waqf enligt Imam Ahmad giltigt. Detta eftersom det är en form av testamente, som träder i kraft först efter döden.

När blir waqf bindande? När någon utför en handling eller uttalar ord som visar att waqf avses, och personen då är myndig, vid sina sinnens fulla bruk, fri och inte utsatt för tvång, blir waqf bindande. Det är inte ett villkor att den person eller institution till vars förmån waqf upprättas godtar det. När waqf väl blivit bindande är det inte tillåtet för den som upprättat det att sälja den egendom som gjorts till waqf, skänka bort den eller använda den på ett sådant sätt att den inte längre kan förbli waqf-egendom. När den som upprättat waqf dör ska egendomen inte fördelas som arv efter honom. Detta är vad waqf innebär. I den tidigare återberättade hadithen från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sägs också att waqf-egendom inte får säljas, skänkas bort eller överföras som arv.

Enligt Imam Abu Hanifa är det tillåtet att sälja waqf-egendom. Imam Abu Yusuf sade: ”Om Ibn Umars, må Allah vara nöjd med honom, ovan nämnda hadith hade nått Abu Hanifa, skulle han ha gett sitt utlåtande i enlighet med den.” Den förhärskande uppfattningen i Imam al-Shafiʿis rättsskola är att äganderätten till waqf-egendomen övergår till Allah. Därför förblir den varken den som upprättat waqfs egendom eller den persons egendom till vars förmån waqf upprättats. Imam Malik och Ahmad säger: Äganderätten övergår till den person till vars förmån waqf upprättas.

Vilken egendom får respektive får inte göras till waqf? Enligt de flesta lärda är det tillåtet att göra mark och all slags lös egendom till waqf, såsom möbler, Koranexemplar, böcker, vapen och tamdjur med mera. (Men enligt Imam Abu Hanifa, Imam Abu Yusuf och, enligt en återberättelse, Imam Malik är det inte tillåtet att göra djur till waqf.) På motsvarande sätt är det tillåtet att göra varje föremål till waqf som det är tillåtet att sälja och vars nytta kan tas till vara medan själva föremålet bevaras. Detta har behandlats tidigare. Det är inte tillåtet att göra sådant till waqf vars själva grundföremål förstörs eller förbrukas när man drar nytta av det, såsom mynt, ljus, mat och dryck. Inte heller får sådant som snabbt förstörs göras till waqf, såsom parfymer. På motsvarande sätt får sådant som inte får säljas inte göras till waqf, såsom pantsatt egendom, hundar, svin, rovdjur och rovdjur bland djur och fåglar som inte lämpar sig för jakt.

Till vems förmån är waqf tillåtet: Det är inte tillåtet att upprätta waqf annat än till förmån för sina egna barn, släktingar eller någon välkänd person, eller för fromma ändamål såsom moskéer, broar, islamiska böcker eller Koranen. Det är inte tillåtet att upprätta waqf till förmån för en okänd man eller kvinna. Likaså är det inte tillåtet att upprätta waqf för någon syndig verksamhet, såsom att upprätta waqf till förmån för en kyrka.

Om waqf upprättas till förmån för ens barn omfattas även barnbarn och barnbarnsbarn: Den som upprättar waqf till förmån för sina barn omfattar genom detta waqf även sina barnbarn och barnbarnsbarn. På motsvarande sätt omfattas även döttrarnas barn. Det har berättats från Abu Musa al-Ashʿari att Allahs Sändebud sade: ”Även en stams systersöner tillhör den stammen.” (al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud, al-Nasa’i, al-Tirmidhi)

Att upprätta waqf till förmån för dhimmier: Det är också giltigt att upprätta waqf till förmån för dhimmier, exempelvis kristna dhimmier. Det är även tillåtet att ge dem allmosor. Safiyya bint Huyayy, Allahs Sändebuds hustru, upprättade waqf av egendom till förmån för sin judiske bror.

Gemensamt waqf: Det är också giltigt att flera personer gemensamt upprättar waqf av sin egendom. Imam al-Shafi‘i, Imam Malik och Imam Abu Yusuf säger nämligen: ”Umar, må Allah vara nöjd med honom, upprättade waqf av hundra andelar av sin egendom i Khaybar.” Den egendomen var inte uppdelad. Enligt vissa lärda är gemensamt waqf ogiltigt, eftersom ett villkor för waqf är att egendomen ska vara specifikt identifierad. Detta är Imam Muhammads uppfattning.

Att upprätta waqf till ens egen förmån: Vissa lärda anser att det är tillåtet att även upprätta waqf till ens egen förmån. Detta eftersom en man sade: ”Jag har en dinar.” Allahs Sändebud sade då till honom: ”Ge den som allmosa till dig själv.” Dessutom är syftet med waqf att vinna närhet till och tillfredsställelse hos Allah, och även genom att spendera på sig själv kan man vinna Allahs tillfredsställelse. Detta är uppfattningen hos Imam Abu Hanifa, Ibn Abi Layla, Imam Abu Yusuf och Imam Ahmad. Ibn Sha‘ban inom den malikitiska rättsskolan, Ibn Surayj inom den shafiitiska rättsskolan, Ibn Shabruma och Ibnus-Sabbagh har också samma uppfattning. Vissa av dem anser dessutom att det är tillåtet för en person som på grund av oförstånd har förklarats obehörig att ingå rättshandlingar att upprätta waqf till sin egen förmån och till sina barns förmån. Detta eftersom han har förklarats obehörig att ingå rättshandlingar i syfte att skydda hans tillgångar, och ett sådant waqf bidrar till att uppnå detta syfte. Andra anser däremot att detta är ogiltigt, eftersom att upprätta waqf till sin egen förmån innebär att göra sig själv till ägare. Ägaren till den egendom som gjorts till waqf kan emellertid inte vara den som upprättade waqf. Allahs Sändebud sade: ”Ge bort avkastningen från den egendom som gjorts till waqf.” Av denna hadith framgår tydligt att ägaren ska vara någon annan än den som upprättade waqf. Detta är uppfattningen hos den shafiitiska rättsskolan och majoriteten av de malikitiska juristerna.

Waqf utan angivet ändamål: När en person upprättar waqf av sin egendom utan att ange något ändamål, exempelvis genom att endast säga: ”Jag gör detta hus till waqf”, utan att ange för vilket ändamål, till vems förmån eller för vilken verksamhet waqf upprättas, råder det oenighet om huruvida waqf är giltigt. Enligt Imam Malik är det giltigt, medan det enligt den shafiitiska rättsskolan är ogiltigt.

Att upprätta waqf under en dödlig sjukdom: Om en person under den sjukdom som föregår döden upprättar waqf till förmån för någon som inte är arvinge, verkställs detta waqf ur en tredjedel av hans egendom, på samma sätt som ett testamente. Det är inte beroende av arvingarnas samtycke. Om det däremot omfattar mer än en tredjedel är det inte giltigt utan deras tillstånd.

Att under sjukdom upprätta waqf till förmån för en arvinge: Enligt Imam al-Shafi‘i och, enligt en återberättelse, Imam Ahmad är det inte tillåtet att under den sjukdom som föregår döden upprätta waqf till förmån för en arvinge. Enligt andra än Imam al-Shafi‘i och enligt den andra återberättelsen från Imam Ahmad är det tillåtet att upprätta waqf till förmån för arvingarna ur en tredjedel. När Imam Ahmad tillfrågades: ”Anser du inte att man inte får testamentera till en arvinge?”, svarade han: ”Jo. Men waqf skiljer sig från testamente. Waqf kan nämligen inte säljas, inte skänkas bort, inte fördelas mellan arvingarna och blir inte arvingarnas egendom, så att de kan dra nytta av dess avkastning.”

Att upprätta waqf till förmån för de rika: Waqf är en gudstjänsthandling som hjälper människan att komma närmare Allah. Om någon, när han upprättar waqf, ställer upp ett villkor som inte innebär någon belönad handling eller inte bidrar till att komma närmare Allah – till exempel att han föreskriver att ingen annan än de rika får något – har de rättslärda olika åsikter om ett sådant waqf. Enligt vissa är det tillåtet, eftersom det inte är en synd. Andra säger att det inte är tillåtet, eftersom det är ett ogiltigt villkor. Dessutom begränsar detta villkor användningen av waqf-egendomen på ett sådant sätt att waqf-stiftaren inte får någon nytta av den, vare sig i denna värld eller i det kommande livet.
Imam Ibn Taymiyya stöder den sistnämnda uppfattningen och säger: ”Detta är slöseri och förspillan, vilket är förbjudet. Eftersom Allah dessutom ogillar att förmögenheter begränsas till att cirkulera bland de rika, är detta ogiltigt. Allah säger i vers 7 i sura al-Hashr:”

تى لا يكون دولة بين الْأَغْنِيَاء مِنكرن

”för att det inte endast ska cirkulera bland de rika av er.” Den som i sitt waqf eller testamente föreskriver att den egendom som gjorts till waqf eller testamenterats endast ska cirkulera bland de rika, ställer alltså upp ett villkor som strider mot Koranen. Ett villkor som strider mot Koranen är alltid ogiltigt, även om det skulle vara hundra sådana villkor. Allahs bok har företräde, och Allahs villkor är mer tillförlitliga.

Imam Ibn Taymiyya säger vidare: ”Om waqf-stiftaren eller testatorn ställer upp ett villkor som varken är obligatoriskt eller rekommenderat enligt sharia, är ett sådant villkor ogiltigt och strider mot Koranen. Att utan grund göra något obligatoriskt för sig själv som varken är obligatoriskt eller rekommenderat är slöseri och därför förbjudet.”

Det är tillåtet för den som förvaltar waqf-egendom att ta ersättning från den: Den som ansvarar för skötseln och tillsynen av waqf-egendom får lagligen ta ersättning från den. I den hadith som tidigare återberättats av Ibn Umar sägs nämligen: ”Den som förvaltar waqf-egendom får ta skälig ersättning från den.” Med ”skälig” avses här det som enligt sedvänjan anses godtagbart. Imam al-Qurtubi säger: ”Det är sedvänja att förvaltaren tar sin ersättning från waqf-egendomens avkastning. Om waqf-stiftaren till och med skulle föreskriva att förvaltaren inte får ta något, är detta ett orättvist villkor.”

Överskottet av waqf-egendomens avkastning eller intäkter ska användas till liknande ändamål: Imam Ibn Taymiyya säger: ”Det som blir över av waqf-egendomens avkastning och bedöms vara överflödigt ska användas till andra liknande ändamål. Om exempelvis avkastningen från egendom som gjorts till waqf för en moské, efter att moskéns behov har täckts, ger ett överskott, ska detta användas i en annan moské. Waqf-stiftarens avsikt är nämligen att stödja ett likvärdigt ändamål. Om det bedöms att den första moskén har förfallit och att ingen längre kan dra nytta av den, ska dess avkastning eller de tillgångar den inbringat användas till att bygga eller reparera en annan moské. På samma sätt ska ett överskott som återstår efter att dess behov har täckts användas i någon annan liknande moské. Det får inte lämnas outnyttjat.”

Att byta egendom som givits som löfte eller waqf mot något bättre: Imam Ibn Taymiyya säger vidare: Att byta det som har gjorts till waqf eller utlovats mot något bättre innebär två saker:

1. Att byta det på grund av ett oundvikligt behov. Exempelvis kan det ha blivit olämpligt för användning, varpå det säljs och ersätts genom köp av ett alternativ för försäljningssumman. Ett exempel är en häst som har förberetts för krig. Om hästen inte längre kan användas i krig ska den säljas och ersättas med en annan. På samma sätt ska en moské flyttas till en annan plats eller säljas, och en ersättningsmoské byggas för pengarna, när moskéns omgivning har blivit så dålig att moskén inte längre kan användas. När det inte längre finns någon möjlighet att uppnå waqf-stiftarens syfte genom att använda waqf-egendomen, ska den säljas och ersättas genom köp av ett alternativ för försäljningssumman. Om en byggnad som gjorts till waqf förstörs ska den säljas och en ersättning köpas för pengarna. Allt detta är tillåtet.

2. Att ersätta det med något som är att föredra eller tjänar ett större intresse, såsom att ersätta ett offerdjur med ett bättre djur. På samma sätt kan man i stället för en moské bygga en annan moské som är mer till nytta för områdets invånare och sälja den första. Enligt imam Ahmad är detta och liknande handlingar tillåtna. Som bevis sade imam Ahmad att Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, flyttade Kufas gamla moské till en annan plats. Den första moskén förvandlades då till en marknad för dadelhandlare. När Umar, må Allah vara nöjd med honom, fick veta att Bayt al-Mal i Kufa hade genomborrats skrev han till Saʿd, må Allah vara nöjd med honom: ”Flytta moskén som ligger hos dadelhandlarna och för in Bayt al-Mal i moskén, eftersom det alltid finns någon bedjande i moskén.” Detta hör till att ändra moskéns plats. Även moskéns grund kan ersättas med en annan grund. Umar, må Allah vara nöjd med honom, och Uthman, må Allah vara nöjd med honom, byggde nämligen Profetens moské på en annan grund än den tidigare och utvidgade den dessutom.

Detsamma har skett med al-Masjid al-Haram. Det har återberättats i al-Bukhari och Muslim att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till Aisha, må Allah vara nöjd med henne: ”Om ditt folk inte nyligen hade lämnat jahiliyya skulle jag ha rivit Kaba, jämnat den med marken och gjort två dörrar åt den: genom den ena skulle människor gå in och genom den andra skulle de gå ut.” Om det alltså inte hade funnits en motsatt, mer angelägen hänsyn skulle Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ha ändrat även Kaba Sharifs grund. Därför är det tillåtet att ändra formen på en waqf-egendoms grund. Det kan göras för ett större intresse. Imam Ahmad och andra anser också att det är tillåtet att byta ut mark eller en tomt. Skälet är att följeslagarna, särskilt Umar, må Allah vara nöjd med honom, gjorde detta, och att det blev allmänt känt utan att någon invände mot det. Om mark som donerats som waqf enbart för odling och liknande byts mot bättre alternativ mark är även det tillåtet. På samma sätt kan ett hus, en butik, en trädgård eller en by som gjorts till waqf bytas mot ett mer lönsamt hus, en mer lönsam butik eller liknande, om avkastningen är mycket låg. Abu Thawr och Egyptens domare Abu Ubayd har bland imamerna uttalat att detta är tillåtet. Abu Thawr och Abu Ubayd drog denna slutsats genom analogislutledning utifrån imam Ahmads uttalande att det är tillåtet att byta ut moskémark för ett större allmännyttigt syfte. Vissa av imam Ahmads lärjungar motsätter sig dock att moskéer, offerdjur och waqf-mark byts ut. Imam al-Shafiʿi och imam Malik motsätter sig också detta. Men hadither, athar och förnuftsargument visar att det är tillåtet. Allah den Upphöjde vet bäst.

Waqf som skadar arvingarnas intressen är förbjuden: Det är förbjudet för en person att upprätta en waqf som skadar arvingarna. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade nämligen: ”I islam får ingen skada någon annan, och ingen får utsättas för skada.” Om en sådan waqf ändå upprättas är den därför ogiltig. I verket Rawdat al-Nadiyya står det:

Sammanfattningsvis är den waqf vars syfte är att bryta de släktband som Allah har befallt att man ska upprätthålla och att motsätta sig de obligatoriska plikter som Allah har fastställt ogiltig och under inga omständigheter godtagbar. Om någon exempelvis upprättar en waqf till förmån för enbart sina söner och utesluter sina döttrar är den ogiltig. Syftet med en sådan waqf är nämligen inte att komma närmare Allah, utan att överträda Allahs befallning och beröva Hans tjänare de rättigheter som Han har fastställt för dem. Detta är i själva verket en taghutisk waqf som bidrar till att förverkliga Satans syfte. Läsare, du bör därför komma ihåg att sådana waqf har ökat kraftigt i vår tid. På samma sätt motsätter sig den person som begränsar sin egendom till sina egna efterkommande och upprättar en waqf enbart till deras förmån för att hindra egendomen från att gå utanför den egna släkten Allahs lag. Allahs lag innebär att äganderätten överförs genom arv och att arvingen får frihet att överlåta eller disponera sin ärvda egendom på det sätt han eller hon önskar. Det är inte waqifens sak att avgöra om arvingarna är rika eller fattiga; det är Allahs sak. Det är mycket sällsynt att någon som upprättar en waqf till förmån för sina barn och efterkommande har som syfte att komma närmare Allah. Därför måste varje waqif noggrant överväga denna fråga. Man bör också komma ihåg att det är rättvist att upprätta en waqf till förmån för de egna efterkommande som är goda och rättfärdiga eller ägnar sig åt att förvärva och utöva islamisk kunskap, och genom detta kan man verkligen komma närmare Allah. Men mycket få människor upprättar waqf med detta syfte. Därför är det bästa tillvägagångssättet att tillämpa den ordning för fördelning av egendom som Allah har fastställt för Sina tjänare och valt åt dem.

Sjuttiofemte kapitlet: Hiba och hadiya

Definition: I den heliga Koranen sägs det i sura Ali Imran, vers 38:

قَالَ رَبِّ هَبْ لِي مِن لَّدُنْكَ ذُرِّيَّةً طَيِّبَةٌ : إِنَّكَ سَمِيعُ الدُّعَاءِ

”Han sade: ’Min Herre, skänk mig från Dig en god avkomma. Du hör sannerligen bönen.’” Ordet hiba betyder att ge eller visa någon nåd, oavsett om det sker genom pengar och egendom eller genom något annat. I shariahs terminologi är det namnet på ett avtal vars syfte är att en människa under sin livstid, utan någon ersättning, gör en annan människa till ägare av någon av sina tillgångar eller ägodelar. Om någon ger en annan person en ägodel enbart för att använda den, utan att göra honom eller henne till ägare, är detta inte hiba utan ett lån. Om någon ger en annan person något som inte räknas som egendom, såsom vin eller ett självdött djur, är det inte heller hiba eller hadiya. Om äganderätten ska överföras först efter givarens död och inte under hans eller hennes livstid kallas det wasiyya. Om överföringen sker mot ersättning kallas den försäljning, och reglerna för försäljning blir tillämpliga. Enligt imam Abu Hanifa är en hiba som ges på villkor att ersättning ska lämnas visserligen inledningsvis en hiba, men övergår slutligen till att bli en försäljning. I så fall blir mottagaren inte ägare förrän ersättningen har lämnats och han eller hon har tagit den aktuella saken i besittning. Innan mottagaren har tagit den i besittning får han eller hon inte förfoga över den genom transaktioner.

Hibagivaren kan genomföra transaktionen.

Det är ett villkor att motprestationen är bestämd och känd. Annars betraktas hiban som ogiltig.

En villkorslös hiba innefattar ingen motprestation, oavsett om den ges till en person på samma nivå som hibagivaren, eller till någon på en lägre eller högre nivå.

Detta är hiba i dess specifika betydelse. I en vidare betydelse avses med ”hiba” tre saker:

1. Att efterskänka eller avskriva en skuld som någon har till en person.
2. Sadaqa, det vill säga gåvor och allmosor som ges i hopp om belöning i det kommande livet.
3. Hadiya eller gåva: det vill säga att den som får en hadiya eller gåva måste ge en motprestation för den. Detta kallas hiba bil-ʿiwad.

Den religiösa bestämmelsen om hiba: Allah har föreskrivit hiba som en del av sharīʿa. Detta beror på att den skapar ömhet och tillgivenhet mellan människor och stärker kärleksbanden. Det har berättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Ge gåvor till varandra, så kommer ni att älska varandra.” (Bukhari, al-Adab al-Mufrad, al-Bayhaqi.) Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade ta emot gåvor och ge något tillbaka för dem. Han uppmanade och uppmuntrade människor att ta emot gåvor. Imam Ahmad återberättar från Khalid ibn ʿAdi, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Den som får en gåva från sin broder utan att ha bett om eller krävt något slags gåva bör ta emot den och inte lämna tillbaka den. Det är nämligen en välsignelse från Allah som Han har sänt till honom utan att han bett om den.” Det har berättats från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Om jag får en gåva bestående av den nedre delen av ett djurs ben, tar jag emot den; och om jag bjuds på den för att äta, accepterar jag också det.” (Ahmad, al-Tirmidhi.)

Det har berättats från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att hon sade: ”Jag sade: ’Allahs Sändebud, jag har två grannar. Vem av dem ska jag skicka en hadiya (gåva) till?’ Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ’Den vars dörr ligger närmast dig.’” Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Ge gåvor till varandra. Det avlägsnar hat och avund ur hjärtat. Ingen kvinnlig granne bör förakta sin andra kvinnliga granne, även om hon bara skickar en del av ett getben.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tog även emot gåvor från icke-troende. Han tog emot gåvor från den romerske kejsaren, den persiske kejsaren och al-Muqawqis. På samma sätt skickade han gåvor och gåvor i form av allmosor till icke-troende.

Imam Ahmad, Abu Dawud och al-Tirmidhi återberättar emellertid: ”Iyad skickade en gåva till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till honom: ’Har du antagit islam?’ Han svarade: ’Nej.’ Han sade: ’Jag har förbjudits att ta emot gåvor från avgudadyrkare.’” Al-Khattabi säger om denna hadith: ”Denna hadith kan ha blivit upphävd, eftersom Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tog emot gåvor från flera avgudadyrkare.”

Imam ash-Shawkani säger: Imam al-Bukhari har i sin hadithsamling Sahih återberättat en hadith som visar att det är tillåtet att ta emot gåvor från polyteister. Hafiz Ibn Hajar al-Asqalani säger i verket ”Fath al-Bari”: ”Givaren av den gåva som nämns i den ovannämnda hadithen var en polyteist. Därför finns det inget utrymme för att hävda att återlämnandet av gåvan gällde någon av Skriftens folk.”

Gåvans grundelement: Gåvan är giltig så snart erbjudande och godkännande har fullbordats genom någon formulering som visar att mottagaren görs till ägare av den givna egendomen utan någon motprestation. Givaren kan till exempel säga: ”Jag ger dig den”, ”Jag skänker den till dig” eller ”Jag donerar den”, och den andre kan säga: ”Jag tar emot den.” Imam Malik och Imam ash-Shafi‘i anser att mottagarens godkännande är viktigt vid gåvor. Enligt vissa hanafitiska rättslärda är emellertid endast givarens erbjudande tillräckligt. I själva verket är den sistnämnda uppfattningen den mest korrekta. Hanbalitiska rättslärda säger: Gåvan blir giltig genom ett ömsesidigt avtal. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade skicka och ta emot gåvor. Följeslagarna gjorde likadant. Det har inte hörts att de uppställde något krav på erbjudande och godkännande.

Villkoren för gåvan: För gåvan krävs en givare, en gåvomottagare och den egendom som ges som gåva.

Vart och ett av dessa tre har vissa villkor.

Villkor för givaren: Givaren måste uppfylla följande villkor:

1. Han måste äga den givna egendomen.
2. Han får inte vara en person som av någon anledning enligt lagen är förbjuden att ingå transaktioner.
3. Han måste vara myndig. En minderårig är nämligen inte behörig att ingå transaktioner.
4. Han måste ge gåvan frivilligt, av egen vilja och utan tvång. Gåvoavtalet måste nämligen ingås frivilligt.

Villkor för den som gåvan ges till: Den som gåvan ges till måste uppfylla följande villkor: Han eller hon måste faktiskt vara närvarande när gåvan ges. Om personen är frånvarande eller fortfarande befinner sig i sin mors livmoder är gåvan inte giltig. Om den person som gåvan ges till är närvarande men minderårig eller sinnessjuk, ska hans eller hennes förmyndare, vårdnadshavare eller testamentsexekutor ta emot den, även om denne inte är släkt med personen.

Villkor för gåvo- eller donationsföremålet: Villkoret för det föremål som ges som gåva eller donation är följande:

1. Den måste faktiskt vara befintlig.

2. Den måste vara något som har ett värde (som kan köpas och säljas). Enligt hanbalitiska faqīher är det tillåtet att ge bort dresserade hundar och sådant orent som det är tillåtet för människor att ha nytta av.

3. Föremålet måste ägas av givaren, det vill säga vara något vars överlåtelse och överföring är tillåten. Därför kan flodvatten, fiskar i havet, fåglar i luften samt moskéer och bönehus inte ges som hiba. Detta beror på att ingen äger dessa saker och att de inte kan överlåtas eller överföras.

4. Föremålet får inte vara permanent förenat med givarens övriga egendom, såsom grödor, träd och byggnadsgrunder. Föremålet måste avskiljas, överlämnas till den som ska få det och göras till hans eller hennes egendom.

5. Föremålet får inte vara samägt. Hiban är inte giltig utan att besittningen avskiljs, såsom är fallet med en båge. Enligt imam Mālik, imam al-Shāfiʿī och imam Ahmad är detta inget villkor. De säger att det är tillåtet att ge bort samägd egendom i odelat skick. Enligt den malikitiska rättsskolan är det tillåtet att ge bort sådant som inte är giltigt att sälja, såsom en förrymd kamel, omogna frukter och grödor samt egendom som tagits i besittning genom usurpation.

Hiba under den sjukdom av vilken den sjuke avlider: Om någon ger bort något medan han lider av den sjukdom som leder till hans död, ska detta behandlas som ett testamente. Det får alltså inte verkställas förrän arvingarna har gett sitt samtycke. Om någon ger något som hiba till en av sina arvingar och därefter avlider, medan de övriga arvingarna hävdar att han gav det som hiba under sin dödliga sjukdom och mottagaren hävdar att han gjorde det medan han var frisk, är det mottagarens ansvar att bevisa att hans påstående är sant. Om han inte gör det, ska det antas att hibān gavs under den dödliga sjukdomen, och testamentets regler ska tillämpas. Om arvingarna inte samtycker ska hibān anses ogiltig och utan verkan. Om givaren däremot återhämtar sig efter att ha gett något som hiba under sin dödliga sjukdom, blir hibān giltig.

Besittning av det som getts som hiba: Vissa faqīher anser att den som fått något som hiba blir berättigad till det enbart genom hibaavtalet och att besittning inte alls är ett villkor. Grundprincipen för alla avtal är nämligen att de är giltiga utan krav på besittning, såsom vid köp. Detta är imam Māliks, imam Ahmads, Abū Thawrs och den zahiritiska rättsskolans uppfattning. På grundval av denna princip blir hibān inte ogiltig om givaren eller mottagaren avlider innan han eller hon tar föremålet i besittning, eftersom mottagaren redan har blivit dess ägare genom själva avtalet. Imam Abū Hanīfa, imam al-Shāfiʿī och al-Thawrī säger däremot att mottagandet av det som getts som hiba är ett villkor för hibans giltighet. Så länge mottagaren inte har tagit det i besittning är hibān inte bindande för givaren. Därför blir hibān ogiltig om givaren eller mottagaren avlider innan besittningen har övergått.

Att ge bort hela sin egendom: Enligt de flesta lärda är det giltigt att en person ger bort hela sin egendom till någon annan. Imam Muhammad och vissa hanafitiska faqīher säger däremot att det inte är giltigt att ge bort hela sin egendom, oavsett hur stor och god gärningen än är. De har betraktat den som gör något sådant som oförståndig och ansett att det är obligatoriskt att förbjuda honom att företa några som helst rättshandlingar.

Författaren till verket ar-Rawdat an-nadiyya säger följande om detta:

”För den som kan vara tålmodig i fattigdom, nöd och ekonomiska svårigheter är det tillåtet att skänka bort större delen av eller hela sin egendom. Men för den som, när han drabbas av fattigdom, sträcker ut tiggarhanden till andra är det inte tillåtet att skänka bort större delen av eller hela sin egendom.” Genom denna uppfattning kan man anse att det går att förena de hadither som bevisar att det är tillåtet att skänka mer än en tredjedel av egendomen med dem som bevisar att det är otillåtet.

Att återgälda en gåva: Det är mustahabb att återgälda en gåva, oavsett om den ges av en person av mycket hög rang till en person av mycket låg rang. Imam Ahmad, al-Bukhari, Abu Dawud och at-Tirmidhi har nämligen återberättat från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade ta emot gåvor och återgälda dem.” Enligt Ibn Abi Shaybas återberättelse brukade han ge en bättre gåva än den han hade fått, så att han också kunde dela lika i den artighet och generositet som någon hade visat honom och så att ingen skulle få möjlighet att förebrå honom för detta.

Imam al-Khattabi säger: Några faqihar delar in människor i tre kategorier när det gäller att ge gåvor:

1. En gåva som en herre eller någon annan person med motsvarande högre rang ger till en slav eller någon annan person av lägre rang. Detta är ett tecken på tillgivenhet. Det är inte nödvändigt att återgälda den.

2. En person av lägre rang ger en hibah eller gåva till en person av högre rang. Detta görs vanligtvis i syfte att vinna medkänsla och välvilja. I detta fall är det nödvändigt att återgälda den.

3. Att ge en hibah eller gåva till en person av samma rang. I detta fall är det främst tillgivenhet och närhet man eftersträvar. Vissa säger att den kan återgäldas. Men i de fall där det är ett villkor att en hibah ska återgäldas är det nödvändigt att återgälda den.

Att ge en hibah med företräde åt något av barnen: Det är otillåtet att ge något av barnen en hibah eller gåva med företräde framför de andra barnen. Detta beror på att det sår frön av splittring, hat och fiendskap inom familjen och bryter de ömsesidiga relationer som Allah har befallt att man ska stärka. Detta är Imam Ahmads, Ishaqs, ath-Thawris, Tawus och vissa malikitiska faqihars uppfattning. De säger: ”Att göra skillnad mellan barnen och ge ett av dem företräde framför de andra är ogiltigt och orättvist, och den som gör detta är själv skyldig att upphäva det.” Imam al-Bukhari uttryckte denna uppfattning med eftertryck och citerade som bevis denna hadith, återberättad av Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: ”Var rättvis när ni ger gåvor till barnen. Om jag skulle ge någon företräde, skulle jag ge det åt flickorna.” (At-Tabarani, al-Bayhaqi)

Imam Ahmads uppfattning är att det är haram att ge något av barnen företräde framför de andra om det inte finns någon särskild anledning. Men om det finns en anledning eller ett behov av att ge företräde är det inte klandervärt. I verket al-Mughni sägs det: Om en far ger ett av sina barn företräde av en anledning som berättigar till företräde, exempelvis att ett barn är beroende av andra, handikappat eller funktionsnedsatt, blint, har många barn, är sysselsatt med att söka kunskap eller har någon annan liknande god egenskap, eller om något barn är fasik eller en person som inför bid‘ah, eller om barnet använder eller spenderar den hibah eller gåva som fadern gett det i syndiga syften, har det enligt vissa återberättelser framkommit att Imam Ahmad godkänner att detta barn berövas en hibah.

Det har berättats från al-Shaʿbī att Nuʿmān ibn Bashīr sade: ”Min far gav mig en gåva.” En av hadithens återberättare, Ismāʿīl ibn Sālim, sade: ”Nuʿmān ibn Bashīrs far gav honom en tjänare.” Då sade hans mor, ʿAmra bint Rawāha, till hans far: ’Gå till Allahs Sändebud ﷺ och kalla honom som vittne.’ Han gick till Allahs Sändebud ﷺ och berättade för honom om saken. Han sade: ’Jag har gett min son Nuʿmān en gåva, och ʿAmra har rått mig att kalla dig som vittne till detta.’ Allahs Sändebud ﷺ sade: ’Har du andra barn än Nuʿmān?’ Han svarade: ’Ja.’ Allahs Sändebud ﷺ sade: ’Har du gett var och en av dem en likadan gåva som den du gav Nuʿmān?’ Han svarade: ’Nej.’ Då sade några av dessa återberättare till Nuʿmāns far: ’Detta är orättvist.’ Andra sade: ’Detta är uppenbar orättvisa.’ Allahs Sändebud ﷺ sade därför: ’Kalla någon annan än mig som vittne till detta.’ al-Mughīra sade: ’Vill du inte att alla dina barn ska vara lika älskade av dig och visa dig samma omsorg?’ Han svarade: ’Jo.’ Då sade al-Mughīra: ’Kalla då någon annan än mig som vittne till detta.’ Mujāhid sade till honom: ’Dina barn har rätt att få rättvisa av dig. På samma sätt har du rätt att få god behandling och omsorg av dem.’

Allāma Ibn al-Qayyim sade: ”I denna hadith finner man en utförlig redogörelse för den rättvisa som Allah har befallt i Sin Skrift, den rättvisa på vilken himlarna och jorden är grundade och den rättvisa på vilken den islamiska sharīʿan vilar. Av alla argument som finns i världen är denna hadith den som bäst överensstämmer med Koranen, och den utgör ett obestridligt bevis.” Hanafiterna, shafiiterna, malikiterna och de flesta juristerna anser att det är rekommenderat att behandla barnen lika, och att det är klandervärt (makrūh), men inte förbjudet, att ge någon av dem företräde framför en annan. Om någon ändå ger företräde åt ett av barnen, är det giltigt. De har gett tio svar på hadithen om Nuʿmān ibn Bashīr.

Men alla dessa tio svar är felaktiga. Dessa svar har återgetts av hadithlärde Ibn Hajar i verket Fatḥ al-Bārī. al-Shawkānī har också återgett dem i Nayl al-Awṭār:

För det första: Ibn ʿAbd al-Barr återger att den gåva som Nuʿmān ibn Bashīrs far gav honom utgjorde hela hans egendom. Men av hur hadithen har återberättats genom flera kedjor framgår tydligt att det inte var hela egendomen, utan endast en del av den. I Muslims återberättelse sägs också: ’Min far gav mig en del av sin egendom.’ I en annan hadith sägs det att han gav honom en tjänare.

Två: Den nämnda gåvan hade inte faktiskt överlämnats, utan hade bara föreslagits. Bashīr kom för att be Allahs Sändebud ﷺ om råd i frågan. När Allahs Sändebud ﷺ rådde honom att inte göra det, avstod han från det. Detta är al-Tabarīs återgivning.

Svaret är att Allahs Sändebuds ﷺ befallning att ta tillbaka gåvan visar att gåvan hade överlämnats. Även ʿUmras begäran att Allahs Sändebud ﷺ skulle bevittna den ger samma intryck.

Tre: Nuʿmān var vuxen och hade ännu inte tagit gåvan i besittning. Därför kunde hans far ta tillbaka den. Detta är imām al-Tahāwīs återgivning. Hāfiz Ibn Hajar säger: Detta strider mot de flesta återgivningarna. Särskilt Allahs Sändebuds ﷺ ord: ”Ta tillbaka den” visar att gåvan redan hade tagits i besittning. Dessutom framgår det av de flesta återgivningarna att Nuʿmān då var minderårig och att gåvan därför förvarades hos hans far. Därför befallde Allahs Sändebud ﷺ honom att ta tillbaka gåvan. Att den befann sig hos fadern var nämligen likvärdigt med att den befann sig i barnets besittning.

Fyra: Allahs Sändebuds ﷺ ord: ”Ta tillbaka gåvan” visar att det är tillåtet att ge gåvor. Om det inte hade varit tillåtet, hade det inte varit tillåtet att ta tillbaka den. Han befallde honom att ta tillbaka den eftersom en far har rätt att ta tillbaka det han ger sitt barn. Det är dock bättre att inte göra det. Eftersom det är rekommenderat att behandla barnen lika gavs detta företräde. Hāfiz Ibn Hajar säger: Detta argument är felaktigt. Allahs Sändebuds ﷺ ord: ”Ta tillbaka den” betyder: fullborda inte hibah. Detta bevisar inte att hibah tidigare var giltig.

Fem: Orden ”Utse någon annan än mig till vittne i denna fråga” visar att det är tillåtet att ha ett vittne i denna handling. Anledningen till att han själv inte ville vara vittne var att han var den högste härskaren. Det anstår inte den högste härskaren att vara vittne. Han är ju den som avgör tvisterna. Detta är al-Tahāwīs återgivning.

Svaret är att eftersom han, efter att ha ansett att det inte anstod en härskare att vara vittne, ändå hade blivit vittne, var han inte skyldig att avstå från att vara vittne. Av återstoden av hadithen framgår att tillåtelsen att låta någon annan vara vittne i själva verket är liktydig med att uttrycka sitt missnöje. Ibn Hajar säger: Detta är de flesta rättslärdas uppfattning.

Sex: Allahs Sändebuds ﷺ ord: ”Har du inte behandlat alla dina barn lika?” visar att befallningen om likabehandling i den hadith där den förekommer innebär mustahabb, och att förbudet innebär makruh tanzihi. Men Ibn Hajar säger beträffande denna invändning: Detta svar hade varit riktigt om det inte hade funnits en annan återberättelse med en direkt befallning av följande lydelse: ”Behandla barnen lika.”

Sju: I den hadith som återberättas av Nuʿman sägs det: ”Upprätthåll närhet mellan barnen”, inte: ”Upprätthåll likhet.” Men svaret är att ni ju inte anser vare sig likhet eller närhet vara obligatorisk.

Åtta: Jämförelsen mellan rättvisa och likabehandling gentemot barnen och barnens omsorg om och respekt för fadern visar att befallningen om likabehandling innebär mustahabb. Detta svar är felaktigt, eftersom benämnandet av underlåtenhet att behandla dem lika som orättvisa och förbudet mot att ge någon företräde visar att likabehandling är wajib.

Nio: Av en annan hadith framgår att Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) gav ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) en gåva, och enligt al-Tahawis återberättelse gav ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) ʿAsim en gåva, men inte de övriga barnen. Om det hade varit förbjudet att ge någon företräde skulle dessa båda kalifer inte ha gjort det. Svaret är att de övriga barnen i båda fallen hade egen egendom. Dessutom: om deras handlingar skulle stå i direkt strid med Allahs Sändebuds ﷺ ord, är de inte godtagbara, vad Abu Bakr och ʿUmar än må ha gjort.

Tio: Det råder enighet om att det är tillåtet att skänka sin egendom till någon annan än sina barn. När det är tillåtet att ge till någon annan och beröva alla sina barn, är det naturligtvis också tillåtet att beröva vissa av barnen. Ibn Hajar säger: Detta påstående är felaktigt, eftersom analogisk slutledning inte kan godtas när det finns ett tydligt uttalande i Koranen eller hadithen. Följaktligen är likabehandling av barnen wajib och diskriminering haram.

Former av likabehandling av barnen: De som anser att likabehandling är wajib har uttryckt olika uppfattningar om hur den ska utformas. Muhammad, Ahmad, Ishaq samt några av de shafiitiska och malikitiska rättslärda säger: Rättvisa innebär att ge den manlige sonen dubbelt så mycket som den kvinnliga dottern, liksom vid arv. Deras argument är att barnen skulle ha fått just så om fadern hade avlidit. Andra anser att ingen skillnad ska göras mellan pojkar och flickor. Eftersom hadithen tydligt nämner jämlikhet, ska jämlikhet vara den vägledande principen.

Återtagande av en hiba: Enligt de flesta lärda är det haram att återta en hiba, vare sig den har getts mellan syskon eller mellan makar. Fadern får dock återta det han har gett som hiba till sitt barn.

Imam Malik säger: En far får återta det han har gett sitt barn så länge det inte har förändrats. När det väl har förändrats får han inte återta det. Imam Abu Hanifa säger: En gåva som har getts till någon som inte är en blodsförvant får inte återtas. Imam Abu Hanifas åsikt är inte stark, eftersom den strider mot hadithen.

Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah återberättar från Ibn Abbas och Ibn Umar, må Allah vara nöjd med dem, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Det är inte tillåtet för någon att återta något efter att han har skänkt det till någon. Endast en far får återta det han har gett sitt barn. Den som återtar något efter att ha gett det till någon är som en hund som kräks efter att ha ätit sig mätt och sedan äter upp sin egen kräkning.” (Al-Tirmidhi klassificerade denna hadith som autentisk.) Denna hadith visar ännu tydligare att det inte är halal att återta en gåva från någon annan än ens barn.

En gåva som ges i förhoppning om en motsvarande gengåva får återtas om någon gengåva inte har getts. Salim återberättar att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Den som ger något som gåva till någon har större rätt att återta det så länge han inte har fått någon gengåva.” Ibn al-Qayyim föredrar denna åsikt i verket ”I’lam al-Muwaqqi’in” och säger: ”Det är endast förbjudet att återta den givna gåvan för den gåvogivare som skänkte den utan att hoppas på någon som helst gengåva. Den gåvogivare som skänkte den för att få en gengåva och inte fick någon får återta sin gåva. Allahs Sändebuds sunnah bör följas fullständigt, inte endast delvis.”

Gåvor och presenter som inte får återtas:

1. Det återberättas från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Tre gåvor får inte återtas: en kudde, parfym och mjölk.” (Al-Tirmidhi.)

2. Det återberättas från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Den som får en blomma bör inte lämna tillbaka den, eftersom den är lätt att bära och väldoftande.” – Muslim.

3. Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, avvisade aldrig parfym.

Att lovorda den som ger en gåva och be för honom: 1. Det återberättas från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Den som inte visar människor tacksamhet visar inte heller Allah tacksamhet.” (Ahmad, al-Tirmidhi.)

2. Det berättas från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud sade: ”Den som får en gåva bör återgälda den om han har möjlighet. Om han inte har möjlighet bör han lovorda givaren och tacka honom. Den som lovordar visar tacksamhet, men den som döljer sitt lovord är otacksam. Den som smyckar sig med något som han inte har fått, är som en person som klär sig i bedrägeriets klädnad.
(Abu Dawud, at-Tirmidhi).

3. Det berättas från Usama ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud sade: ”Den som blir visad vänlighet och säger till den som visat honom vänlighet: ’Må Allah belöna dig med det bästa’, har lovordat honom rikligt.” (at-Tirmidhi).

4. Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud kom till Medina, och emigranterna kom till honom och sade: ”Allahs Sändebud, vi har aldrig sett människor som är mer frikostiga med rikedom och mer medkännande än dem till vilka vi har kommit här. De arbetar hårt för vår skull och låter oss ta del av deras överflöd. Därför har vi börjat frukta att de ska få hela belöningen i det kommande livet.” Han sade: ”Nej, så länge ni lovordar dem och ber för dem kommer även ni att ha del i belöningen.” (at-Tirmidhi).

Det sjuttiofjärde kapitlet: Umra

Definition: Umra är en form av hiba som en person ger till en annan person för att denne ska få nyttja den under sin livstid, varefter den återgår till givaren när mottagaren dör. Olika formuleringar används för detta, såsom: ’Jag ger dig denna sak för hela din livstid’ eller ’Jag ger dig detta hus att nyttja och inneha under hela din livstid’. Allahs Sändebud avvisade föreställningen att den skulle återgå till givarens ägo. Efter mottagarens död blir den givna egendomen hans arvingars egendom. Om han inte har några arvingar går den till Bayt al-mal. Den återgår dock under inga omständigheter till givaren eller den som skänkte hiban.

1. Det berättas från Urwa (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud sade: ”Umra tillhör den som den har givits till.” (al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud och an-Nasa’i).

3. Det berättas från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud sade: ”Umra är tillåten.” (al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud, an-Nasa’i).

4. Det berättas från Abu Salama (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud sade: ”Vem Umra än ges till, kommer den att tillhöra honom och därefter hans arvingar. Den återgår aldrig till givaren. Han har gett något över vilket arvsrätt har fastställts.” (Muslim, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i, Ibn Majah).

5. Abu Dawud återberättar från Tariq al-Makki att Jabir ibn Abdullah sade: En man gav en ansarisk kvinna en dadelpalmslund i gåva. Därefter dog kvinnan. Då sade hennes son: ”Jag gav ju min mor denna lund för att hon skulle få nyttja den under hela sitt liv.” Hon hade flera bröder. Allahs sändebud sade: ”Denna lund tillhör kvinnan under hela hennes liv och även efter hennes död.” Han sade: ”Jag gav den som sadaqa till henne.” Allahs sändebud sade: ”Då är det ännu mer avlägset för dig att få tillbaka den.” (Om den gavs som sadaqa finns det ingen fråga om att få tillbaka den.) Detta är Hanafi-skolans, al-Shafiʿis och Imam Ahmads åsikt. Imam Malik sade: ”ʿUmra innebär att någon får nyttja och inneha nyttan av något, utan att äganderätten till själva egendomen överlåts. Om någon ger någon annan en ʿumra, är det endast för att denne ska få nyttja och inneha den under hela sitt liv; den övergår inte genom arv. Om givaren däremot anger att den är till för honom och hans efterkommande, övergår den genom arv.” Imam Maliks åsikt strider dock mot den nämnda hadithen.

Det sjuttiofemte kapitlet: Rukba

Definition: Rukba innebär att en person erbjuder en annan följande: ”Jag ger dig mitt hus som rukba; jag ger dig det för att du ska få nyttja och inneha det under hela ditt liv. Om du dör före mig återgår det till mig. Men om jag dör före dig, ska det tillhöra dig och dina efterkommande.” Huset tillhör den av de två som dör sist. Mujahid sade: Om någon säger till en annan: ”Denna sak är din så länge du lever”, är det ʿumra. Om han säger: ”Den tillhör den av mig och dig som dör sist”, är det rukba.

Rättslig status: Rukba är tillåtet enligt sharia.

Jabir, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs sändebud sade: ”ʿUmra är giltigt för den som får det. Rukba är också giltigt för den som får det.” (Abu Dawud, al-Nasa’i, Ibn Majah.)

Bestämmelse: Enligt Imam al-Shafiʿi och Imam Ahmad är rukba likställd med ʿumra.

Enligt Imam Abu Hanifa övergår ʿumra genom arv. Rukba ges däremot på lån.

Det sjuttiosjätte kapitlet: Underhåll

Vi har tidigare behandlat hustruns försörjning, som åligger maken. Det som återstår är sonens ansvar att försörja sina föräldrar, faderns ansvar att försörja sin son samt ansvaret att bekosta försörjningen av släktingar och djur.

Föräldrarnas försörjning och uttag av den ur sonens egendom: När sonen är förmögen och föräldrarna är behövande åligger det sonen att försörja sina föräldrar. En faster till Ammara ibn Umayr frågade Aisha, må Allah vara nöjd med henne: ”Jag tar hand om ett föräldralöst barn. Får jag ta den nödvändiga försörjningen ur detta barns egendom?” Aisha, må Allah vara nöjd med henne, svarade: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Den bästa försörjningen för en människa är det hon tar av sina egna inkomster; på samma sätt är den bästa försörjningen för hennes barn det som hon tar av sina inkomster.’” (Abu Dawud, al-Nasa’i, Ibn Majah och al-Tirmidhi.) Däremot är det tillåtet för föräldrarna att ta sin försörjning ur sonens egendom, oavsett om sonen ger dem tillstånd eller inte. Det är också tillåtet för föräldrarna att använda av sonens egendom, så länge de inte slösar, överdriver eller spenderar på ett dåraktigt sätt. Det första beviset för detta är den ovan nämnda hadithen, och det andra är den hadith som Jabir, må Allah vara nöjd med honom, återberättade: En man sade: ”O Allahs sändebud! Jag har egendom och barn, men min far vill förbruka min egendom.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Du och din egendom tillhör din far.” – Ibn Majah. Det bör påpekas att uttrycket ”Din egendom tillhör din far” inte betyder att fadern äger sonens egendom. Sonen äger nämligen den egendom han själv har förvärvat, det är också hans ansvar att betala zakat på den, och hans barn är hans arvingar.

Imam Abu Hanifa, imam al-Shafi‘i och imam Malik ansåg att fadern inte får ta mer ur sonens egendom än vad behovet kräver. Enligt imam Ahmad får han däremot ta så mycket han vill, oavsett om det sker av behov eller utan behov.

En förmögen fars ansvar för det behövande barnets försörjning: På samma sätt som ett förmöget barn är ansvarigt för sin behövande fars försörjning, är en förmögen far ansvarig för sitt behövande barns försörjning. Detta eftersom Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till Hind (Abu Sufyans hustru): ”Ta ur hans (din makes) egendom så mycket som behövs för dig och din son.” Imam Ahmad sade: Om ett barn når vuxen ålder medan det är behövande eller arbetslöst och inte har någon egendom eller inkomst, befrias fadern inte från ansvaret att försörja det.

Försörjning av behövande släktingar: Det råder stor oenighet bland juristerna om huruvida förmögna släktingar är skyldiga att försörja behövande släktingar. En grupp säger: Det är inte obligatoriskt, men man bör göra det som behövs för att bevara blodsbanden och visa godhet. Imam al-Shawkani sade: En släkting har inget ansvar gentemot en annan släkting utöver det som krävs för att bevara blodsbanden. Anledningen till att det inte är nödvändigt att försörja andra släktingar än blodssläktingar är att det inte finns något bevis för detta i Koranen eller haditherna. Däremot finns det hadither som endast befaller att blodssläktskap ska upprätthållas. Dessa är emellertid allmänt formulerade. Den blodssläkting som är beroende av andra för sin försörjning har större rätt till att släktbandet stärks. Allah säger i sura al-Talaq, vers 7:

لِيُنْفِقُ نَوْسَعَةٍ مِّن سَعَتِهِ ومَن قَدِرَ عَلَيْهِ رِزْقَهُ فَلْيُنْفِقْ مِمَّا انه الله ، لا يُكَلِّفُ اللَّهُ نَفْسًا إِلَّا مَا أَنَّهَا سَيَجْعَلُ اللَّهُ بَعْدَ عَسْرِ يُسْرًا.

”Den förmögne ska spendera efter sin förmåga, och den vars försörjning är begränsad ska spendera av det som Allah har gett honom. Allah ålägger ingen människa en börda som är större än den förmåga Han har gett henne. Allah ska skänka lättnad efter svårighet.” Och i sura al-Baqara, vers 236, säger Han:

على الموسع قدرة وعلى المقتر قدرة

Den välbärgade ska ordna utgifterna enligt sina möjligheter och den mindre bemedlade enligt sin förmåga, på föreskrivet sätt.

Enligt den shafiitiska rättsskolan är det obligatoriskt för en välbärgad släkting att försörja sina föräldrar och förfäder, hur långt upp i släktledet de än befinner sig, samt sina barn och barnbarn, hur långt ned i släktledet de än befinner sig, oavsett om släktingen är muslim eller icke-muslim. Utöver dessa två kategorier är det inte obligatoriskt att försörja någon annan släkting.

Enligt den malikitiska rättsskolan är det inte obligatoriskt att försörja någon annan släkting än far, mor, son och dotter. Det är inte obligatoriskt att försörja farfar, barnbarn eller någon annan släkting. Skillnad i religion utgör inget hinder för skyldigheten att ge underhåll. Enligt den hanbalitiska rättsskolan är en välbärgad släkting skyldig att försörja en fattig släkting om den välbärgade släktingen skulle ärva den fattiges kvarlåtenskap efter dennes död. Detta fortsätter utan avbrott parallellt med arvsrätten, eftersom det är genom inkomster som utgifterna täcks. Dessutom är rättigheter ömsesidiga och inte ensidiga. Underhåll är nödvändigt för föräldrarna och alla som står över dem i släktledet, liksom för sönerna och alla som står under dem. Enligt dem ska blodssläktingar som inte har någon arvsandel och inte är släktingar på faderns sida, och som inte tillhör de äldre eller yngre släktleden, varken få underhåll eller vara skyldiga att ge det. Detta beror dels på att deras släktband är svagt, dels på att Koranen och sunna inte innehåller någon tydlig föreskrift om dem. Ibn Hazm gör frågan mer omfattande och säger:

Den som har möjlighet att ge underhåll är skyldig att försörja sina behövande och mindre bemedlade föräldrar, far- och morföräldrar och andra förfäder, samt sina söner, döttrar, barnbarn och andra efterkommande. På samma sätt är han skyldig att försörja sina bröder, systrar och hustrur. Det är obligatoriskt att ge alla dessa personer underhåll på lika villkor; ingen av dem ska ges företräde framför någon annan. Om något återstår efter deras underhåll ska han åläggas att försörja sina blodssläktingar med vilka äktenskap är förbjudet, samt dem som skulle ärva honom efter hans död, om de nämnda släktingarna är minderåriga och saknar inkomst. Dessa släktingar är farbröder, fastrar och deras förfäder, morbröder, mostrar och deras förfäder, samt brorsbarn och andra efterkommande. De av dem som kan försörja sig genom inkomst, även om inkomsten är mycket liten, har inte längre rätt till underhåll. Föräldrar, far- och morföräldrar samt hustrur har dock alltid rätt till underhåll. Om han inte förmår skydda dessa släktingar från att vara beroende av otillräckliga inkomster, ska han åläggas att göra det. Vid behov ska hans överskjutande fasta och lösa egendom säljas.

Underhåll av djur: Det är obligatoriskt för djurägaren att tillhandahålla allt foder och vatten som djuren behöver för att leva. Om han inte gör det ska härskaren tvinga honom att göra det eller att sälja eller slakta djuren. Annars ska härskaren vidta den åtgärd som är mest gagnelig.

1. Det har berättats från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”En kvinna straffades för att hon hade spärrat in en katt. Till slut dog katten. Medan den var inspärrad gav hon den varken något att äta eller dricka, och hon släppte inte heller ut den så att den kunde äta sådant skräp som låg på marken. Därför hamnade kvinnan i helvetet.”

2. Det har berättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”En man gick längs vägen och blev svårt törstig. Vid vägkanten fick han syn på en brunn, klättrade ner i den och drack vatten. När han hade kommit upp såg han en hund flämta av törst och slicka på fuktig jord. Mannen sade för sig själv: Hunden befinner sig i samma svåra tillstånd på grund av törst som jag befann mig i. Då klättrade han åter ner i brunnen, fyllde sin strumpa med vatten, höll fast den med munnen, tog upp den och gav hunden vatten. Allah tackade honom för detta och förlät hans synder.” Folket sade: ”Allahs sändebud, får vi belöning även för att vi tjänar djur?” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Det finns belöning för att tjäna varje levande varelse.”

Det sjuttiosjunde kapitlet: Hijr

Definition och indelning: I shariahs eller fiqhens terminologi kallas det hijr att förbjuda någon att använda och göra transaktioner med sin egendom. Hijr är av två slag:

1. Hijr för att skydda andras rättigheter. Exempelvis hijr beträffande en insolvent person vars hela egendom är bunden i skulder. En sådan person hindras från att förfoga över sin egendom, så att hans fordringsägares rättigheter skyddas, det vill säga så att deras skulder säkert kan betalas. Allahs sändebud, frid och välsignelser vare över honom, införde hijr (förbud) för Muʿādh och sålde hans egendom för att betala hans skulder. (Återberättad av Saʿīd ibn Manṣūr.)

2. Hijr för att skydda personens egna intressen: exempelvis hijr beträffande en minderårig, en person med intellektuell funktionsnedsättning eller en sinnessjuk. På så sätt skyddas deras egendom.

Hijr beträffande en insolvent person: En insolvent person är någon som inte har tillgångar som räcker till hans grundläggande behov. Även om han har viss egendom, är den i praktiken fordringsägarnas anspråk, eftersom hela egendomen behöver användas för att betala skulderna. Därför är han i praktiken utfattig. Enligt juristernas terminologi är han en person vars skulder har blivit så stora att han inte kan betala dem. Därför har härskaren förklarat honom insolvent.

Att dröja med betalningen trots att man har möjlighet att betala skulden: Den som har möjlighet att betala sin skuld och vars betalningstid har infallit, men ändå inte betalar, betraktas som en förtryckare. Allahs sändebud, frid och välsignelser vare över honom, sade: ”Den rikes dröjsmål med att betala sin skuld är orätt.” I ljuset av denna hadith säger majoriteten av de lärda att det är en stor synd att en förmögen person dröjer med att betala sin skuld. Det åligger härskaren att beordra honom att betala skulden. Om han trots detta inte betalar och fordringsägaren kräver det, ska han fängslas. Sändebudet, frid och välsignelser vare över honom, sade: ”Den rikes dröjsmål vanärar honom och gör straff tillåtet för honom.”
Ibn al-Mundhir sade: Enligt majoriteten av de lärda och domarna ska gäldenären hållas fängslad på grund av skulden. ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz brukade fördela den skuldsattes egendom mellan fordringsägarna, men han fängslade honom inte.

Al-Layth hade samma uppfattning och sade: Om han fortfarande inte betalar skulden och inte säljer sin egendom, ska härskaren sälja den och betala fordringsägarens fordran, så att han skyddas från ekonomisk skada.

Förbud mot transaktioner för en insolvent person och försäljning av hans egendom: Om en person har förmögenhet men ändå inte betalar sina skulder, ska härskaren, om alla eller några av hans fordringsägare begär det, införa ett förbud mot transaktioner för honom, så att de skyddas från skada. Om han dessutom, trots att han fått tillstånd, inte säljer sin egendom, får härskaren sälja den, och försäljningen är giltig. Detta beror på att härskaren träder i hans ställe. Beviset för detta är följande hadith, återberättad av Saʿīd ibn Manṣūr, Abū Dāwūd och ʿAbd al-Razzāq genom ʿAbd al-Raḥmān ibn Kaʿb:

Muʿādh ibn Jabal var en givmild ung man. Han sparade ingenting för sig själv. Till slut blev hela hans egendom, efter att hans skulder hade hopat sig, belastad av skulder. Då kom han till Allahs sändebud, frid och välsignelser vare över honom, och bad honom att övertala sina fordringsägare att ge honom anstånd. Om fordringsägarna gav någon anstånd, skulle de göra det för Allahs sändebuds skull och just Muʿādh skulle få det. Men Allahs sändebud, frid och välsignelser vare över honom, sålde Muʿādh egendom. Därmed blev Muʿādh fullständigt utfattig.

I verket Nayl al-Awtar sägs: ”Av förbudet mot transaktioner för Muadh framgår det att det är tillåtet att införa ett sådant förbud för varje skuldsatt person. Det är dessutom tillåtet för härskaren att sälja den skuldsattes egendom för att betala hans skulder, oavsett om skulderna omfattar hela hans egendom eller inte.” När ett förbud på detta sätt införs för en insolvent skuldsatt person blir varje ingripande från hans sida i hans huvudsakliga egendom ogiltigt och verkningslöst. Detta följer nämligen av hijr. Detta är Malik imamens åsikt och den starkare av de två åsikterna som tillskrivs Shafi‘i-imamen.

Endast skulderna till de fordringsägare som har infunnit sig för att kräva betalning och vars betalningsfrist har löpt ut ska betalas enligt deras respektive andelar. En fordringsägare som är närvarande men inte kräver betalning, en fordringsägare som är frånvarande och inte har utsett någon representant, samt en fordringsägare – närvarande eller frånvarande, kravställande eller inte – vars betalningsfrist ännu inte har löpt ut, omfattas inte av detta och får inte sin skuld betald. Detta är Ahmad-imamens åsikt och den mer korrekta av de två åsikterna som tillskrivs Shafi‘i-imamen.

Malik-imamen har däremot åsikten att om skulden omedelbart har förfallit till betalning, ska den betalas så snart förbudet har införts. Om den insolvente personen har avlidit ska alla fordringsägare få sina skulder betalda, oavsett om de är närvarande eller frånvarande, kräver betalning eller inte, och oavsett om skulden är långfristig eller omedelbart förfallen till betalning.

Vid betalning av skulder ska först Guds rätt och därefter människornas rätt betalas. Guds sändebud sade nämligen: ”Guds skuld ska betalas först.”

Abu Hanifa-imamen säger: Det är inte heller tillåtet att införa ett förbud för den skuldsatte, och det är inte tillåtet att sälja hans egendom. Härskaren ska hålla honom fängslad tills skulden har betalats. Den förstnämnda åsikten är dock den starkare, eftersom den stämmer överens med hadithen.

Om den utlånade egendomen återfinns oförändrad hos den insolvente: När någon återfinner det som han lånat ut hos en person som blivit insolvent, exakt i samma skick, finns det flera möjliga situationer, vilka nämns nedan.

1. Den som återfinner det han lämnat över, exakt och oskadat, hos den insolvente har större rätt än alla andra fordringsägare att få tillbaka det. Guds sändebud sade nämligen: ”Den som återfinner det han lånat ut hos en person som blivit insolvent, exakt i samma oförändrade skick – utan att det har ökat eller minskat – har större rätt till det än någon annan fordringsägare.” (Al-Bukhari och Muslim).

2. Om den återfunna egendomen har förändrats genom att den har ökat eller minskat, har dess ägare inte företräde framför de andra fordringsägarna; han ska i stället betraktas som en fordringsägare på samma nivå som dem.

3. Om han har sålt varan och endast fått en del av betalningen, ska han ändå betraktas som likställd med de övriga fordringsägarna, och enligt de flesta lärda har han inte rätt att återfå den sålda varan. Den främsta av Imam al-Shafi’is två åsikter är dock att säljaren ska ges företräde.

4. Om köparen har avlidit utan att säljaren har fått betalningen, och säljaren därefter finner sin sålda vara hos honom, har säljaren enligt den ovan nämnda hadithen större rätt att återfå den. Detta stöds också av argumentet att det inte finns någon skillnad mellan dödsfall och konkurs. Detta är Imam al-Shafi’is åsikt.

Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag ska sannerligen döma mellan er på samma sätt som Allahs sändebud gjorde: Om någon har gått i konkurs eller avlidit och en person finner sin vara hos honom i oförändrat skick, har denne större rätt till den.

Ingen hijr för den behövande: Hijr ska endast åläggas den skuldsatte när det inte är uppenbart att han är behövande. Om det blir uppenbart att han är behövande, ska han inte heller hållas kvar. Hijr (förbud mot ekonomiska transaktioner) ska inte åläggas honom, och fordringsägarna ska inte fortsätta att pressa honom genom att förfölja honom. I stället ska man vänta och ge honom tid tills han åter blir välbärgad. Allah säger: ”Om gäldenären är nödställd, ska han få anstånd tills han blir lättad.” Imam Muslim återger: En man köpte frukt men drabbades av en olycka. Hans skulder växte så mycket att Allahs sändebud bad folket att skänka honom välgörenhet. Folket gav välgörenhet, men inte ens då samlades tillräckligt med pengar för att betala skulden. Då sade Allahs sändebud till hans fordringsägare: ”Ta det ni har fått. Ni kommer inte att få mer än detta.”

Belöningen för att ge den behövande anstånd är mångdubbelt större. Det har berättats från Burayda, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud sade: ”Den som ger den behövande anstånd får dubbla belöningen för välgörenhet för varje dag.”
Hur mycket eftergift som måste ges gäldenären: När härskaren säljer den skuldsattes egendom för att betala fordringsägarnas skulder, är det obligatoriskt att lämna honom det minsta som behövs för hans försörjning. Hans hus får till exempel inte säljas, eftersom han utan ett hus inte har någonstans att bo. På samma sätt är det nödvändigt att lämna honom så mycket av hans egendom att han kan ha en tjänare som är lämplig för en person av hans ställning. Om gäldenären är köpman, ska det nödvändigaste kapitalet för hans handel lämnas åt honom. Om han är yrkesutövare, ska de redskap och verktyg som behövs för hans yrke lämnas åt honom. Det är också nödvändigt att säkerställa det minsta av mat och kläder som är lämpligt för en person av hans ställning, både för honom själv och för dem som är beroende av honom.

Imam al-Shawkani säger: Det är tillåtet för fordringsägarna att ta allt som finns hos gäldenären, utom den nödvändiga bostaden för hans och hans anhörigas försörjning, kläder att bära och skydda sig mot kylan samt den minsta nödvändiga mängden mat och dryck. Som förklaring till detta uttalande nämner han hadithen om Mu’adh, må Allah vara nöjd med honom, och säger: Det finns inget bevis för att fordringsägarna tog Mu’adhs kläder, drev ut honom ur hans hus eller att han och de som var beroende av honom lämnades utan det nödvändigaste för sin försörjning. Därför har jag sagt att dessa saker under inga omständigheter får tas från gäldenären. Detta är Imam Abu Hanifa och Imam Ahmads åsikt. Enligt Imam al-Shafi’i får hans hus säljas under sådana omständigheter.

Hijr för den omdömeslöse: Även om den omdömeslöse är vuxen ska hijr åläggas honom på grund av hans dårskap och omdömeslösa handlande. Den Allsmäktige Allah säger:

وَلَا تُؤْتُوا السَّفَهَاء أَمْوا لَكُمُ الَّتِي جَعَلَ اللَّهُ لَكُمْ فِيهَا .

”Överlämna inte era egendomar, som Allah har gjort till ert uppehälle, åt de oförståndiga.” (Sura an-Nisāʾ: vers 5).

Denna vers bevisar att hijr över den oförståndige är laglig.

Den lärde Ibn al-Mundhir säger: ”Enligt de flesta lärda ska hijr införas över den som förslösar sin egendom, oavsett om han är myndig eller inte.”

Imam Abū Hanīfa säger: Om en person vid myndighetsåldern hade normalt förstånd, men senare blev oförståndig, ska hijr inte införas över honom. Men om han visar sig förslösa sin egendom ska hijr införas. I så fall ska hans egendom inte överlämnas till honom förrän han har fyllt tjugofem år. När han har fyllt tjugofem ska egendomen överlämnas till honom, oavsett om han förslösar den eller inte. Imam Mālik säger: Om en person, trots att han uppnått myndig ålder, inte har utvecklat normalt förstånd, ska hijr kvarstå över honom även efter att han blivit gammal.

I verket Nayl al-Awtār citeras följande från al-Baḥr: ”Den oförståndighet som berättigar till hijr är att spendera pengar på syndiga handlingar eller på sådant som inte medför någon nytta i denna värld eller i det kommande livet, såsom att köpa en vara för hundra dirham som är värd en dirham. Att köpa god mat, goda kläder och god parfym och liknande är inte oförståndighet. Allah säger i vers 32 i sura al-Aʿrāf:

قُلْ مَنْ حَرَّمَ زِينَةَ اللَّهِ الَّتِي أَخْرَجَ لِعِبَادِهِ والطيب من الرزق ط قُلْ فِي لِلَّذِينَ آمَنُوا فِي الْحَيَوة الدُّنْيَا خَالِصَةٌ يَوْمَ الْقِيمَةِ

Säg: Vem har förbjudit den prydnad och den goda försörjning som Allah har frambringat åt Sina tjänare? Säg: Dessa är för de troende i det världsliga livet, och särskilt på Uppståndelsens dag. Så förklarar Jag tecknen utförligt för de kunskapsrika.

På samma sätt är det inte ett tecken på oförstånd att spendera på en förmögen persons angelägenheter.

Den omdömeslöses handlingar: Alla handlingar som den omdömeslöse utför innan hijr införs är giltiga och verksamma. Efter att hijr har införts är ingen disposition över hans egen egendom giltig. Hans köp, försäljning, waqf eller bekännelse är varken giltiga eller verksamma.

Den omdömeslöses bekännelse mot sig själv: Ibn al-Mundhir sade: Alla de lärdas åsikter som jag minns är eniga om att om den omdömeslöse bekänner att han har begått äktenskapsbrott, stöld, alkoholförtäring, förtal eller mord, är bekännelsen giltig och hadd-straffet ska verkställas på honom. Om han däremot bekänner att han är skyldig någon en skuld, kan den inte krävas av honom förrän hijr över honom har upphävts.

Tillkännagivande av att hijr har införts för den omdömeslöse och den insolvente: Om hijr har införts för den omdömeslöse eller den insolvente är det mustahabb att tillkännage detta offentligt, så att människor känner till det, inte blir lurade när det gäller dem och kan handla med dem med full kännedom om situationen.

Hijr för den minderårige: På samma sätt som hijr införs för den omdömeslöse på grund av hans bristande omdöme, införs hijr även för den minderårige, och han hindras från att förfoga över sin förmögenhet, så att hans egendom skyddas från att gå till spillo. Han får endast tillåtelse att förfoga över sin egendom under två villkor.

För det första: att ha uppnått vuxen ålder; för det andra: att ha uppnått gott omdöme.

Allah säger i vers 6 i Sura an-Nisa:

وَابْتَلُوا اليَتمى حَتَّى إِذَا بَلَغُوا النِّكَاحَ : فَإِن الستر مِنْهُمْ رَهْدًا فَادْفَعُوا إِلَيْهِمْ أَمْوَالَهُمْ .

”Pröva de faderlösa tills de har nått äktenskapsålder. Om ni då finner att de har gott omdöme, ska ni överlämna deras egendom till dem.” Denna vers uppenbarades angående Thabit ibn Rifa’a och hans farbror. När Rifa’a dog och efterlämnade sin minderårige son Thabit, kom Thabits farbror till Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”Min brorson är faderlös och uppfostras hos mig. Hur mycket av hans egendom är tillåtet för mig, och när ska jag överlämna hans egendom till honom?” Då uppenbarade Allah denna vers.

Tecken på könsmognad: När något av följande tecken visar sig, är könsmognaden fastställd:

1. Sädesuttömning, vare sig det sker under sömn eller i vaket tillstånd. Allah säger i sura an-Nur, vers 59:

وَإِذَا بَلَغَ الْأَطْفَالُ مِنكم العلم فَلْيَسْتَأْذِنُوا كَمَا اسْتَأْذَنَ الَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ –

När era barn har nått könsmognad ska även de be om tillstånd, liksom de äldre bland dem brukar be om tillstånd.

Abu Dawud återberättar från Ali, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Tre personer är undantagna från ansvar: barnet tills det får sädesuttömning, den sovande tills han vaknar och den sinnessjuke tills han återfår sitt förstånd.

Ali, må Allah vara nöjd med honom, återberättar att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Efter sädesuttömning finns ingen längre som är föräldralös (det vill säga minderårig).” (Abu Dawud).

2. Att ha fyllt femton år. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade nämligen: ”När jag var fjorton år presenterade jag mig inför Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för att delta i slaget vid Uhud. Men han gav mig inte tillstånd. Den dag då slaget vid Khandaq ägde rum, när jag presenterade mig inför honom, var jag femton år. Då gav Allahs sändebud mig tillstånd.”

När Umar ibn Abd al-Aziz hörde denna hadith skrev han till sina ämbetsmän att de inte skulle ge någon under femton år något uppdrag.” Imam Malik och Imam Abu Hanifa sade: Den som inte har fått sädesuttömning ska inte anses könsmogen förrän han har fyllt sjutton år. Enligt den mest välkända återberättelsen är uppfattningen hos Imam Abu Hanifa att gränsen är nitton år. Om flickan sade han: Hon blir könsmogen vid sjutton års ålder. Dawud sade: Ingen ska anses könsmogen enbart på grund av ålder så länge sädesuttömning inte har inträffat, även om personen skulle vara fyrtio år gammal.

3. Hårväxt kring könsorganet, det vill säga att tätt, svart hår börjar växa där. Det räcker inte med att hår börjar växa, eftersom det gör det på alla barn. Under slaget mot Banū Qurayẓa identifierades man genom detta hår som tillhörande den stridande styrkan.

Imam Abū Ḥanīfa säger: Man kan inte avgöra saken utifrån hårväxt. Det är inte heller ett tecken på könsmognad.

4. Menstruation och graviditet: Alla ovan nämnda tecken visar att både kvinnor och män har uppnått könsmognad. För kvinnor finns dessutom två tecken: menstruation och graviditet. Imam al-Bukhārī och andra återberättar från ʿĀʾisha, må Allah vara nöjd med henne, att Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Allah godtar inte bönen från en menstruerande kvinna utan huvudduk.” Med ”förmågan att skilja mellan gott och ont” avses förmågan att skydda egendom från att gå förlorad och att utveckla den, så att personen inte blir grovt lurad och inte använder egendomen till förbjudna ändamål. När en person har uppnått könsmognad men ännu inte har förmågan att skilja mellan gott och ont, ska han stå under någon annans ekonomiska förmyndarskap tills denna förmåga visar sig hos honom. Därför ska ingen bestämd ålder fastställas, vilket synes framgå av Koranens ord. Detta strider dock mot Imam Abū Ḥanīfas uppfattning. Om en person, efter att ha visat förmåga att skilja mellan gott och ont, åter börjar uppvisa dåraktighet, ska ett förfogandeförbud åter införas för honom. Al-Jaṣṣāṣ säger nämligen att skadan av dåraktighet drabbar alla. När han genom slöseri har förbrukat sin egendom blir han en fara och en börda för samhället och statskassan. På detta sätt upphör hans förmyndarskap över egendomen på grund av dåraktighet. Förmyndarskapet över honom upphör däremot först när han har uppnått könsmognad med förstånd och blivit ansvarig inför lagen. Ibn ʿAbbās, må Allah vara nöjd med honom, tillfrågades: När upphör en föräldralöshets föräldralöshet? Han svarade: ”Vid Allahs ed! Många är även efter att skägget har vuxit ut svaga när det gäller att förtjäna pengar och att ge till andra. När någon lär sig att förtjäna en god inkomst för egen del, då upphör hans föräldralöshet.” Saʿīd ibn Manṣūr återberättar enligt Mujāhid: I tolkningen av versen ”Om ni finner hos dem förmåga att skilja mellan gott och ont” sade Mujāhid: ”En människa får inte rådighet över sin egendom enbart genom att ha uppnått könsmognad och vara förståndig, förrän förmågan att skilja mellan gott och ont visar sig hos henne.”

Härskarens order är nödvändig för att överlämna egendom till en person som omfattas av ett förfogandeförbud: Enligt vissa rättslärdas uppfattning krävs det för att överlämna egendomen till en person som omfattas av ett förfogandeförbud att man får en order från härskaren och att personens förmåga att skilja mellan gott och ont har fastställts inför härskaren. Enligt andra rättslärda räcker det att det, enligt förmyndarens bedömning, har fastställts att en sådan person har förmågan att skilja mellan gott och ont.

Vem ska vara förmyndare eller förvaltare för minderåriga, dåraktiga och sinnessjuka?: Fadern är förmyndare för minderåriga, dåraktiga och sinnessjuka. Om fadern saknas är det deras anhöriga eller en förmyndare som utsetts av härskaren. Denne är nämligen hans representant. Om ingen representant har utsetts är härskaren hans förmyndare. Om ingen förmyndare har utsetts av härskaren eller de anhöriga kan farfadern, modern eller andra släktingar på fädernet vara hans förmyndare. I vår tid är det bäst att följa den förstnämnda uppfattningen.

Villkor för att vara förmyndare eller förvaltare för en person som omfattas av ett förfogandeförbud: En förvaltare är den person som får ansvaret för att ta hand om en person som omfattas av ett förfogandeförbud, oavsett om ansvaret har anförtrotts honom av de anhöriga eller av härskaren. Oavsett om förvaltaren är kvinna eller man måste han eller hon vara känd för sin fromhet, ärlighet och klokhet. ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, utsåg Ḥaṣṣa, må Allah vara nöjd med henne, till förvaltare. Förvaltarens uppgift är att använda den föräldralöses egendom eller egendomen som tillhör en person som omfattas av ett förfogandeförbud på ett sätt som får den att växa. Enligt Imam Mālik får förvaltaren eller fadern, utan att låta sig styras av partiskhet för släktingar, köpa något av den föräldralöses egendom eller sälja sin egen egendom i utbyte mot hans egendom.

Om man är svag bör man avstå från förmyndarskap: Det återberättas från Abū Dharr, må Allah vara nöjd med honom, att Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Abū Dharr! Jag anser att du är svag. Därför önskar jag för dig det jag önskar för mig själv. Bli aldrig ledare för ens två personer och bli inte förmyndare för en föräldralös persons egendom.”

Förmyndaren får ta av den föräldralöses egendom: I Sura al-Nisāʾ, vers 6, säger Allah: ”Den som är välbärgad ska avstå, och den som är fattig får ta därifrån på skäligt sätt.” Denna vers visar att en rik eller välbärgad förmyndare inte har någon rätt till den föräldralöses egendom. Han får sin ersättning för förmyndarskapet från Allah. Men om härskaren fastställer ett bidrag åt honom är det tillåtet för honom att ta emot det. Om han är fattig får han ta en skälig mängd från egendomen. Det vill säga att han får ta den ersättning som enligt sedvanlig praxis motsvarar det arbete han utför.

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade beträffande denna vers: Denna vers uppenbarades angående den som tar hand om en föräldralös och sköter och förvaltar hans egendom. Om han är fattig får han äta därav i skälig omfattning. Det har berättats från Amr ibn Shuʿayb: En man kom till Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”Jag är fattig och äger ingenting. Jag har en föräldralös under min tillsyn.” Guds sändebud sade: ”Du får äta något av den föräldralöses egendom, men slösa inte och överdriv inte. När han blir myndig ska du inte längre vara hans förmyndare och du ska inte lägga undan hans egendom för dig själv.” Med andra ord är det förbjudet att ta mer betalt än den ersättning som vanligtvis ges för samma arbete.

Försörjning av minderåriga: Allah säger i vers 5 i Sura an-Nisa:

وَلَا تُؤْتُوا السُّفَهَاء أَمْرًا لَكْرَ الَّتِي جَعَلَ اللهُ لَكُمْ فِيهَا وَ ارْزُقُوهُ فِيهَا وَاخْسُوهُمْ وَقُولُوا لَهُمْ قَوْلاً معروفان

”Överlämna inte era tillgångar, som Allah har gjort till ert uppehälle, åt de oförståndiga. Försörj dem därav och tala vänligt till dem.” Imam al-Qurtubi säger: ”Förvaltaren ska täcka den föräldralöses utgifter i enlighet med hans situation och förmögenhet. Om han är minderårig och har stor egendom ska han anställa en amma åt honom och vara generös med hans försörjning. Om han är myndig ska han förse honom med goda kläder, välsmakande mat och en tjänare. Om hans förmögenhet är liten ska utgifterna anpassas därefter. Om den är ännu mindre ska han få enkel mat och nödvändiga, enkla kläder. Om den föräldralöse är så fattig att han inte äger någonting, är det härskarens plikt att tilldela honom ett understöd från statskassan (Bayt al-Mal). Om härskaren inte gör det, faller ansvaret på muslimerna: först på de framstående och därefter på allmänheten. Hans dotter är den person som främst har denna skyldighet. Det är hennes plikt att amma honom och ta hand om honom. För detta ska hon inte kräva någon ersättning av någon.”

Kan förvaltaren skänka något utan tillstånd?: En förvaltare, hustru eller skattkammarvakt får inte skänka något av en persons egendom till någon utan dennes tillstånd. Han eller hon får dock ge en liten mängd, så länge det inte skadar egendomen.

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade att Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”När hustrun skänker något av sin mans egendom utan att skada den, får både hon och hennes man belöning, och skattkammarvakten får likaledes belöning. Ingen av dem får sin belöning minskad på grund av den andres.”

Sjuttioåttonde kapitlet: Testamentet

Definition: Ordet testamentet betyder språkligt att skapa en förbindelse, det vill säga att skapa en förbindelse mellan tiden före döden och tiden efter döden.

I shariahterminologin innebär det att en person ger en annan person egendom, ett lån eller en tjänst på villkoret att den som får gåvan blir ägare till det som skänkts först efter givarens död, och inte före den. Vissa har också definierat det på följande sätt: Ett testamente innebär att man frivilligt skänker någon äganderätten till något efter sin död. Genom denna definition blir skillnaden mellan hiba (gåva) och testamente tydlig. Den äganderätt som uppkommer genom hiba träder i kraft omedelbart. Den äganderätt som uppkommer genom ett testamente träder däremot inte i kraft förrän efter döden. Dessutom kan hiba endast ges i form av en sak eller egendom, medan ett testamente kan avse egendom, lån och tjänster.

Bestämmelserna om testamenten: Testamentet har fastställts som tillåtet enligt sharia genom Koranen, sunnah och ijma. I Koranen står det:

كتِبَ عَلَيْكُم إِذا حَضَرَ أَحدكم الموت إن ترك غيران ، الوَصِيَّةُ لِلْوَالِدَين والأقربين بالمعروف : ممَّا عَلَى الْمُتَّقِينَ

När någon av er står inför döden – det vill säga när dödens orsaker och tecken visar sig – och lämnar efter sig egendom, har ni fått föreskriften att upprätta ett testamente till förmån för föräldrar och släktingar enligt god och rättvis sed, det vill säga utan att skada arvingarna. Detta är en plikt för de gudfruktiga. (Koranen, al-Baqara, vers 180)

دين مِن بَعْدِ وَمِيةٍ يُوْمِي بِمَا أَوْدَefter att det som han testamenterar har verkställts och skulden har betalats … (Koranen, an-Nisa, vers 11)

يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا عَهَادَةُ بَيْنِكُمْ إِذَا حَضَرَ أَحَدَكُمُ الْمَوْتَ مِينَ الْوَمِيَّةِ التي ذَوَا عَدْلٍ منكم ………

O ni som tror! När någon av er står inför döden ska ni kalla två rättfärdiga personer bland er att vittna när testamentet upprättas. (Koranen, al-Ma’ida, vers 106)
Följande hadither bevisar också testamentets rättsliga föreskrift:

1. al-Bukhari och Muslim återberättar från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Det är inte lämpligt för en muslim som har något att testamentera att tillbringa ens två nätter utan att ha sitt testamente nedskrivet hos sig.” Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Efter att jag hörde Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga detta har jag inte tillbringat en enda natt utan att ha mitt testamente nedskrivet hos mig.”

Innebörden av hadithen är att det är klokt att alltid ha sitt testamente redo. Döden kan nämligen komma plötsligt.

Imam al-Shafiʿi, må Allah förbarma sig över honom, sade: Det är försiktighet och klokhet för en muslim att alltid ha sitt testamente nedskrivet när han äger något som kan testamenteras. Han vet nämligen inte när döden kommer och hindrar honom från att förverkliga sin vilja.

2. Imam Ahmad, al-Tirmidhi, Abu Dawud och Ibn Majah återberättar från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Om en man eller kvinna efter att ha lytt Allahs befallning i sextio år dör och genom sitt testamente skadar en arvinge, blir helvetet obligatoriskt för dem båda. Därefter reciterade Abu Hurayra följande del av versen:

مِن بَعْدِ وَصِيَّةٍ يَوْمَى بِمَا أَو دَيْنِ لا غَيْرَ مُضَارِ ، وَصِيَّةً مِنَ اللَّهِ مَا وَاللَّهُ عَلِيمٌ حَلِيمٌ

‘efter att det som han testamenterat har verkställts och skulden har betalats, utan att någon skadas. Detta är Allahs påbud. Allah är Allvetande och Fördragsam.’ (Sura al-Nisa 4: vers 12).

3. Ibn Majah återberättar från Jabir, må Allah vara nöjd med honom. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ‘Den som dör efter att ha upprättat ett testamente dör som om han dog på Allahs väg och enligt Allahs lag, och han dör en död av omvändelse och martyrskap samt i ett förlåtet tillstånd.’ Det råder enighet inom den muslimska umman om att testamentet är föreskrivet enligt sharia.

Sahabernas testamenten: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lämnade inget testamente när han avled, eftersom han inte efterlämnade någon egendom som kunde testamenteras. Imam al-Bukhari återberättar från Ibn Abi Awfa, må Allah vara nöjd med honom: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lämnade inget testamente. De lärda förklarar detta med att han inte efterlämnade någon egendom. Den mark han ägde skänkte han bort för Allahs sak. Beträffande vapnen och mulåsnan meddelade han att dessa två inte övergår genom arv. Detta är Imam al-Nawawis återgivning.

Sahaberna testamenterade delar av sin egendom för att komma närmare Allah. De lämnade skriftliga råd till sina arvingar.

ʿAbd al-Razzāq återger med en autentisk överleveringskedja att Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Följjeslagarna brukade i början av sina testamenten skriva:

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn,

Den och dens son upprättar detta testamente för att vittna om att det inte finns någon gudom utom Allah, att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, är Allahs sändebud, att Uppståndelsen med säkerhet kommer att äga rum utan något tvivel, och att Allah kommer att återuppväcka dem som ligger i gravarna. Han testamenterar till sin efterlämnade familj att de ska frukta Allah, förbättra relationerna sinsemellan och, om de är troende, lyda Allah och Hans sändebud. Han upprättar samma testamente som Ibrāhīm och Yaʿqūb, frid vare med dem, gav sina barn: »Allah har utvalt denna religion åt er. Dö därför inte utan att vara underkastade denna religion.«

Testamentets berättigande: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: »Allah har gett er en tredjedel av era tillgångar som en välgörenhet, så att era goda gärningar ska öka. Använd därför denna egendom där ni vill eller där ni finner det lämpligt.«

Hadithen är svag. Dess innebörd är att testamentet under människans sista tid i livet är ett sätt att komma närmare Allah, så att hennes belöning ökar eller hennes brister gottgörs. Dessutom innebär det att göra människor gott och visa medkänsla med dem.

Bestämmelsen om testamenten: Lärda har olika uppfattningar om testamentets rättsliga bestämmelse enligt den islamiska lagen. Nedan återger jag en sammanfattning av dem:

Den första uppfattningen: Enligt Imām al-Zuhrī, Abū Mijlāz, Ibn Ḥazm, Ibn ʿUmar, Ṭalḥah, al-Zubayr, ʿAbdullah, Ibn Abī Awfā, Ṭalḥah ibn Muṭarrif, Ṭāwūs och al-Shaʿbī är det obligatoriskt att upprätta ett testamente för den som dör och lämnar efter sig någon egendom, vare sig den är liten eller stor. De hänvisar i detta avseende till den tidigare nämnda versen 180 i Sūra al-Baqarah som bevis.

Den andra uppfattningen: Enligt denna uppfattning är det obligatoriskt att upprätta testamenten till föräldrar och sådana släktingar som inte är arvsberättigade. Detta är Masrūqs, Iyās, Qatādahs, Ibn Jarīrs och al-Zuhrīs uppfattning.

Den tredje uppfattningen: Detta är uppfattningen hos de fyra främsta imamerna och den zayditiska rättsskolan. Enligt denna uppfattning är det inte obligatoriskt för alla att upprätta ett testamente, även om de lämnar efter sig egendom. Det är inte heller obligatoriskt att testamentera till föräldrar och släktingar som inte är arvingar. Bestämmelsen varierar beroende på omständigheterna. I vissa fall är det obligatoriskt, i andra rekommenderat, förbjudet, förkastligt eller tillåtet.

Obligatoriskt: Att upprätta ett testamente är obligatoriskt när en person enligt sharias bestämmelser har en skyldighet och det finns risk att den går förlorad om han inte testamenterar. Exempelvis om zakat var obligatoriskt för honom men han inte betalade den, om han var skyldig att utföra hajj men inte gjorde det, om han hade något anförtrott hos sig som han inte återlämnade, eller en skuld som han inte betalade och som ingen annan än han kände till, eller om någon annans egendom hade anförtrotts honom utan vittnen.

Rekommenderat: Det är rekommenderat att upprätta ett testamente för att komma närmare Allah och vinna Hans välbehag, för att gynna fattiga släktingar och för att hjälpa rättfärdiga människor.

Förbjudet: Det är förbjudet att upprätta ett testamente om det skadar arvingarna. Abd al-Razzaq återberättar från Abu Hurayra att Allahs sändebud sade: Om en person gör goda gärningar i sjuttio år och därefter upprättar ett testamente genom vilket han begår orätt mot någon, så att hans sista handling i livet blir en ond handling, kommer den personen att hamna i helvetet. Men om en person ägnar sig åt onda handlingar i sjuttio år och därefter upprättar ett rättvist testamente, så att hans sista handling i livet blir en god handling, kommer han att hamna i paradiset. Abu Hurayra sade: Om ni vill kan ni läsa denna vers:

كَ حُدُودُ اللَّهِ فَلَا تَعْتَدُومًا Dessa är Allahs gränser. Överskrid dem därför inte.’ (Sura al-Baqara 2: vers 229).

Sa’id ibn Mansur återberättar med en autentisk berättarkedja att Ibn Abbas sade: ”Att skada någon genom ett testamente är en stor synd.” Al-Nasa’i återberättar också denna hadith. Ett testamente som syftar till att skada någon är ogiltigt, även om det gäller mindre än en tredjedel av egendomen.)

På samma sätt är det förbjudet att testamentera för byggandet av en kyrka eller en nöjeslokal.

Förkastligt: Det är förkastligt att upprätta ett testamente när testatorn är mindre bemedlad och har arvingar som är beroende av honom. På samma sätt är det förkastligt att testamentera till en syndare när det finns starka skäl att anta att han genom detta kommer att stärkas i syndiga handlingar. Men om man tror att den som testamentet är avsett för kommer att uppmuntras och stimuleras till goda handlingar genom det, är det rekommenderat.

Tillåtet: En wasiyya är tillåten när den görs till förmån för en rik person.

Huvudbeståndsdel: Den huvudsakliga beståndsdelen i en wasiyya är ijab, det vill säga testatorns initiativ eller erbjudande. Ijab föreligger när man använder vilka ord som helst genom vilka äganderätten till något överlåts utan ersättning efter döden. Till exempel: ”Jag testamenterar denna sak till den och den efter min död.” Eller: ”Efter mig skänker jag den till den och den” eller ”Jag gör den och den till dess ägare.”

En wasiyya kan fullbordas genom ord, men också skriftligen eller genom en begriplig gest när testatorn är oförmögen att tala. När wasiyyan är obestämd, det vill säga inte avsedd för en viss person, såsom när den görs till förmån för en moské, ett värdshus, en skola eller ett sjukhus, krävs inget godkännande av den. Den fullbordas i stället genom ett giltigt ijab. Detta beror på att den i detta fall blir en sadaqa. Men när den är avsedd för en viss person krävs att den som wasiyyan är avsedd för godkänner den efter testatorns död, eller att hans förmyndare godkänner den om han är omdömeslös. Om han godkänner den är wasiyyan fullbordad. Om han avvisar den blir den ogiltig, och testatorns arvingars äganderätt består.

När en wasiyya gäller sådant beträffande vilket avtal om transaktioner är giltiga, är det tillåtet för testatorn att ändra den eller återkalla den helt eller delvis. Återkallelsen kan ske genom ett uttryckligt uttalande, till exempel: ”Jag återkallar min wasiyya.” Den kan också ske genom en handling, till exempel genom att han säljer det som han hade testamenterat.

När blir wasiyyan tillgänglig: Den som en wasiyya har gjorts till förmån för får rätt till den först efter testatorns död och efter att hans skulder har betalats. Om hela kvarlåtenskapen förbrukas vid betalningen av skulderna, får den som wasiyyan gjordes till förmån för ingenting. Allah säger nämligen: ”efter att en wasiyya har verkställts eller en skuld har betalats” (då ska arvet fördelas).

Villkorad wasiyya: Om villkoret är giltigt är den villkorade wasiyyan giltig. Med ett giltigt villkor avses ett villkor som är till nytta för testatorn eller den som wasiyyan görs till förmån för, eller som är till gagn för någon annan, och som inte är förbjudet eller strider mot sharias syften. När villkoret är korrekt och giltigt är det nödvändigt att följa det så länge dess nytta och välgörande verkan består. Om villkoret inte är giltigt, eller om dess nytta inte längre består, är det inte nödvändigt att följa det.

Villkoren för en wasiyya: För en wasiyya krävs att det finns en testator, någon till vars förmån wasiyyan görs och något som testamenteras. För var och en av dessa tre finns särskilda villkor. Dessa villkor anges nedan:

Villkor för testatorn: Villkoret för testatorn är att han måste ha full rättslig behörighet att ge bort egendom. En person har full behörighet att ge bort egendom eller upprätta en wasiyya om han är vid sina sinnens fulla bruk, vuxen, fri, handlar frivilligt och inte är belagd med förbud mot transaktioner på grund av omdömeslöshet. Om han är minderårig, sinnessjuk, slav, handlar under tvång eller är en person som belagts med förbud mot transaktioner, är hans wasiyya inte giltig. Han har nämligen inte full behörighet att ge bort egendom eller upprätta en wasiyya.

Det finns endast två undantag:

1. När ett minderårigt barn som har förmåga att skilja mellan gott och ont upprättar ett testamente om sin egen svepning och begravning, ska testamentet anses giltigt så länge det håller sig inom det som är till barnets bästa.

2. Om en person som på grund av oförstånd har belagts med hijr (förbud mot att förfoga över sin egendom) upprättar ett testamente till fromma ändamål och för allmänhetens bästa, såsom undervisning i Koranen, byggande av moskéer och inrättande av sjukhus, ska testamentet anses korrekt och giltigt.

Om arvingarna till en sådan testator ger sitt tillstånd, ska testamentet verkställas ur hela hans egendom. På samma sätt ska det verkställas ur hela hans egendom om han över huvud taget inte har några arvingar. Men om han har arvingar och de inte godkänner testamentet, ska det verkställas ur en tredjedel av hans egendom. Detta är den hanafitiska rättsskolans uppfattning. Imam Malik motsätter sig denna uppfattning och förklarar testamentet giltigt även för en person med nedsatt förstånd samt för ett minderårigt barn, om testamentet innebär att komma närmare Allah. Han sade: ”Hos oss råder det enighet om att testamenten är giltiga om de förstås av personer med bristande förstånd, av enfaldiga personer och av personer med psykisk sjukdom som ibland återfår sitt sunda förstånd. På samma sätt är ett minderårigt barns eller en pojkes testamente giltigt och verkställbart när han förstår innebörden av sitt testamente och inte yttrar förvirrat eller oanständigt tal.” Enligt egyptisk lag är även en enfaldig persons testamente giltigt om behörig domstol ger sitt tillstånd.

Villkoren för den till vilken testamentet upprättas: Följande villkor måste vara uppfyllda hos den till vilken testamentet upprättas:

1. Personen får inte vara testatorns arvinge. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förkunnade under året för erövringen av Mecka: ”Det finns inget testamente till förmån för en arvinge.” (Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi.)

Denna hadith är godtagen av alla lärda, och det råder konsensus om den.

När det gäller befallningen i sura al-Baqara, vers 180, att upprätta testamenten till föräldrar och nära släktingar, är de flesta lärda av uppfattningen att versens bestämmelse har upphävts. Imam al-Shafi’i säger däremot: Allah har uppenbarat både versen om testamenten och verserna om arvsrätt. Versen om testamenten kan alltså fortsätta att gälla vid sidan av arvsverserna, och arvsverserna kan också ha upphävt testamentesversen. De lärda undersökte därför om det fanns något bevis som kunde ge den ena av dessa två möjligheter företräde. Vid undersökningen fann de att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, under året för erövringen av Mecka sade: ”Det finns inget testamente till förmån för en arvinge.”

Lärda är eniga om att den till vilken ett testamente upprättas måste kunna vara arvinge på testatorns dödsdag. Om testatorn alltså inte har någon son och upprättar ett testamente till förmån för sin bror, som är hans arvinge, men en son föds före hans död, är testamentet till förmån för brodern giltigt. Om testatorn däremot upprättar ett testamente till förmån för sin bror medan han har en son, och sonen sedan dör före testatorn, förblir testamentet till förmån för den arvande brodern giltigt.

Den hanafitiska rättsskolans uppfattning är att om den till vilken ett testamente upprättas är en bestämd person eller institution, är villkoret för testamentets giltighet att denne är närvarande när testamentet upprättas. Det innebär att han antingen måste vara fysiskt närvarande vid den tidpunkten eller anses vara närvarande i juridisk mening. Exempelvis kan ett testamente upprättas till förmån för ett ofött barn, om barnet finns i moderns livmoder när testamentet upprättas. Om den till vilken testamentet upprättas däremot inte är en bestämd person, måste denne vara faktiskt eller juridiskt närvarande när testatorn dör.

Om testatorn säger: ”Jag testamenterar mitt hus till den och dens barn”, utan att närmare ange vilka barnen är, och därefter dör utan att återkalla testamentet, får alla de barn som finns vid testatorns död huset, oavsett om de är fysiskt eller juridiskt närvarande, såsom ett ofött barn; det spelar ingen roll om de fanns när testamentet upprättades eller inte. Ett ofött barn anses ha funnits vid tidpunkten för testamentet eller vid testatorns död endast om barnet föds inom sex månader från den tidpunkt då testamentet upprättades eller testatorn dog. De flesta lärda säger: Om testatorn testamenterar en tredjedel av sin egendom till en förmyndare för en person som står under förbud att själv förfoga över sin egendom, att skänkas till det ändamål som förmyndaren finner bäst, är testamentet giltigt. Förmyndarens skyldighet är att använda den till goda och allmännyttiga ändamål, inte själv åtnjuta ens ett öre av den och inte ge något till någon arvinge.

Abu Thawr motsatte sig denna uppfattning. Al-Shawkani återger hans uppfattning i verket Nayl al-Awtar.

3. Den till vilken testamentet upprättas får inte direkt och olagligen döda testatorn. Om han gör det blir testamentet ogiltigt. Detta beror på att den som skyndar sig att få något han har rätt till innan den naturligt lämpliga tiden har kommit, straffas genom att fråntas det. Detta är Abu Yusuf’s uppfattning. Abu Hanifa och imam Muhammad säger att testamentet inte blir ogiltigt, utan förblir beroende av arvingarnas godkännande.

Villkoren för den egendom som testamenteras: Det som testamenteras måste vara av sådant slag att någon kan göras till ägare av det efter testatorns död, oavsett på vilket sätt. Därför är det giltigt att testamentera allt som har ekonomiskt värde eller genom vilket en tjänst eller nytta kan erhållas. Man kan testamentera frukten på någon annans träd eller kalven i någon annans ko, eftersom äganderätten till båda kan övergå genom arv. Den som testamentet upprättas till förmån för kan alltså få äganderätten till något som med säkerhet finns vid testatorns död. Men ett testamente avseende något som inte existerar är ogiltigt och felaktigt. Det är giltigt att testamentera bort en fordran eller rätten att bo i ett hus. Det är ogiltigt att testamentera något som inte räknas som egendom, såsom ett lik. På motsvarande sätt är det inte giltigt att testamentera vin till muslimer, eftersom det inte är egendom för någon av de två parterna.

Den egendomsnivå vid vilken det är rekommenderat att upprätta ett testamente: Ibn Abd al-Barr säger: Bland de tidiga lärda råder oenighet om hur stor egendom som gör ett testamente obligatoriskt enligt dem som anser det obligatoriskt, och hur stor egendom som gör det rekommenderat enligt dem som anser det rekommenderat. Några återberättar från Ali att han sade: Det finns inget utrymme för ett testamente när egendomen uppgår till sex hundra eller sju hundra dirham. Andra återberättar att Ali sade: Det finns utrymme för ett testamente när egendomen uppgår till tusen dirham. Ibn Abbas sade: Det finns inget utrymme för ett testamente vid åtta hundra dirham. Aisha sade: Den som har fyra barn och tre tusen dirham har inget utrymme att testamentera sin egendom. Ibrahim al-Nakha’i sade: Det finns inget utrymme för ett testamente från ett tusen till ett tusen fem hundra dirham. Enligt Qatada är ett testamente giltigt vid ett tusen dirham eller mer. Ali sade: Den som lämnar efter sig liten egendom gör bäst i att lämna den till sina arvingar. Aisha sade: Det finns inget utrymme för ett testamente vid åtta hundra dirham.

Testamente avseende en tredjedel: Det är giltigt att testamentera en tredjedel av egendomen. Mer än så är inte giltigt. Mindre än så är bättre. Detta är den enhälliga uppfattningen. Al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah återberättar från Sa’d ibn Abi Waqqas att han sade: ”När jag var sjuk i Mecka kom Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, för att besöka mig. Jag tyckte inte om att dö på den plats från vilken jag hade utvandrat.” Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Må Gud visa Ibn Afra barmhärtighet.” Jag sade: ”Guds Sändebud, ska jag testamentera bort all min egendom?” Han sade: ”Nej.” Jag sade: ”Då hälften?” Han sade: ”Nej.” Jag sade: ”Då en tredjedel?” Han sade: ”Det är tillräckligt. Testamentera en tredjedel, och även en tredjedel är mycket. Att lämna dina arvingar oberoende av andra är bättre än att lämna dem beroende av andra. Det är inte önskvärt att de ska förbli fattiga och behöva sträcka ut handen till andra. Vad du än spenderar på din familj är en allmosa, även den matbit du för till din hustrus mun är en allmosa. Snart kommer en tid då Gud ger dig välstånd, och genom dig kommer många att dra nytta medan andra kommer att drabbas.” Vid denna tid hade Sa’d inget annat barn än en dotter. (Enligt al-Waqidi fick Sa’d senare fyra söner.)

En tredjedel ska beräknas av hela kvarlåtenskapen: Enligt de flesta lärda ska en tredjedel beräknas av hela den kvarlåtenskap som testamentatorn lämnar efter sig. Imam Malik säger: En tredjedel ska beräknas av den egendom som testamentatorn känner till. Testamentet ska upprättas med undantag för sådan egendom som han inte känner till eller som har förvärvats nyligen utan hans vetskap.

Enligt Malik, Nakha’i och Umar ibn Abd al-Aziz ska en tredjedel av kvarlåtenskapen beräknas från tidpunkten för testamentet. Men enligt den starkare av de två åsikter som tillskrivs Imam Abu Hanifa, Ahmad och Imam al-Shafi’i ska en tredjedel beräknas av den kvarlåtenskap som finns vid hans död. Detta var även Alis, må Allah vara nöjd med honom, och några tabi’ins åsikt.

Att testamentera mer än en tredjedel: Om testamentatorn har arvingar är det inte tillåtet för honom att testamentera mer än en tredjedel av sin egendom. Om han gör det blir testamentet inte verkställbart förrän arvingarna ger sitt samtycke. För att det ska bli verkställbart krävs två villkor:

1. Testamentet måste verkställas efter döden. Detta beror på att arvingen inte får någon rättslig befogenhet före testamentatorns död. Därför har hans samtycke inget värde. Om han ger sitt samtycke under testamentatorns livstid kan testamentatorn återkalla testamentet när han vill. Om samtycket ges efter döden blir testamentet verkställbart. Al-Zuhri och Rabi’a säger: Testamentatorn kommer aldrig att kunna återkalla det.

2. Den arvinge som ger sitt samtycke måste ha full rättskapacitet när samtycket ges. Han får inte vara belagd med ett förbud på grund av omdömeslöshet. Även om det inte finns några arvingar är det enligt de flesta lärda inte tillåtet att testamentera mer än en tredjedel.

Enligt Hanafi-skolan, Ishaq, Shurayh och en av Imam Ahmads återgivna åsikter är det tillåtet att testamentera mer än en tredjedel. Detta var även Alis, må Allah vara nöjd med honom, och Ibn Mas’uds åsikt. Detta beror på att testamentatorn i detta fall inte lämnar efter sig någon vars frånvaro skulle kunna leda till hans fall. Dessutom nämns testamentet ovillkorligt i versen, och därför är det inte tillåtet att begränsa testamentet till en tredjedel. I hadithen har denna gräns fastställts för den som har arvingar. Därför är det inte tillåtet att fastställa någon gräns för den som inte har arvingar.

När blir ett testamente ogiltigt?: Om något av de tidigare nämnda villkoren inte är uppfyllt, samt i följande situationer, blir testamentet ogiltigt:

1. Om testamentatorn är sinnessjuk och inte återfår sitt förstånd före sin död.
2. Om den som testamentet upprättades till förmån för dör före testamentatorn.
3. Om testamentets specifika egendom förstörs innan den som testamentet upprättades till förmån för får den i sin besittning.

Det sjuttionionde kapitlet: farāʾiḍ

Definition: I sharīʿas terminologi är farāʾiḍ den bestämda andelen av kvarlåtenskapen för en arvinge. Denna kunskapsgren kallas ʿilm al-mīrāth eller ʿilm al-farāʾiḍ.

Farāʾiḍs ställning i sharīʿa: Under den förislamiska jāhiliyya-tiden gav araberna endast män arv, inte kvinnor, och endast vuxna, inte minderåriga. Där brukade man göra varandra till arvingar genom eder. Allah upphävde alla dessa sedvänjor och uppenbarade:

يَوْمِيكُمُ اللَّهُ فِي أَوْلَدِكُمْ قِ لِذَّكَرِ مِثْلُ حَنَا الْأَنْثَيَيْنِ : فَإِنْ كُنْ نِسَاءً فَوْقَ اثْنَتَيْنِ فَلَهُنَّ ثَلَثَا مَا ترك : وإِن كَانَت وَاحِدَةٌ فَلَهَا النِّصْفُ ، وَلابَوَيْهِ لِكُلِّ وَاحِلٍ مِنْهَا السُّدُسُ مِمَّا تَرَكَ إِنْ كَانَ لَهُ وَلَدْ جَ فَإِنْ لَمْ يَكُنْ لَهُ وَلَدْ وَ وَرِثَهُ أَبَوهُ

فَلِأُمِّهِ التكيف فَإِنْ كَانَ لَهُ إِخْوَةٌ فَلَامِهِ السُّدُسُ مِنْ بَعْدِ وَصِيَّةٍ يُوسِي بِمَا أَوْ دَيْنِ ، آبَاؤُكُمْ وَابْنَاؤُكُمْ لَا تَدْرُونَ أَيْمَر أَقْرَبُ لَكُمْ نَفْعًا ، فَرِيضَةً مِّنَ اللَّهِ مَا إِنَّ اللَّهَ كَانَ عليها حكيمان

”Allah föreskriver för er beträffande era barn: en sons andel är lika med två döttrars andelar. Men om det endast finns fler än två döttrar, tillfaller dem två tredjedelar av kvarlåtenskapen, och om det endast finns en dotter, tillfaller henne hälften. Om den avlidne har barn, får var och en av hans föräldrar en sjättedel av kvarlåtenskapen. Om han är barnlös och hans föräldrar är hans arvingar, får hans mor en tredjedel. Om han har syskon, får modern en sjättedel. Detta gäller efter att den avlidnes testamente har verkställts och hans skulder har betalats. Ni vet inte vem av era fäder och era söner som är er närmast i fråga om nytta. Detta är Allahs påbud. Allah är Allvetande, Allvis.” (Sura an-Nisāʾ, vers 11).

Anledningen till att versen uppenbarades: Jābir, må Allah vara nöjd med honom, återberättar att följande hadith beskriver anledningen till att denna vers uppenbarades: Jābir sade: Saʿd ibn ar-Rabīs hustru kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med Saʿds två döttrar och sade: ”Allahs Sändebud! Dessa två är Saʿd ibn ar-Rabīs döttrar. Deras far stupade som martyr vid Uhud när han kämpade tillsammans med dig. Deras farbror har tagit deras egendom och lämnat ingenting åt dem. Ändå är det inte möjligt att gifta bort dessa två flickor utan egendom.” Allahs Sändebud sade: ”Allah kommer att avgöra denna sak.” Då uppenbarades verserna om arv. Därefter kallade Allahs Sändebud deras farbror och sade till honom: ”Ge var och en av Saʿds två döttrar en tredjedel och ge deras mor en åttondel. Det som sedan återstår är ditt.” (De fem övriga autentiska hadithsamlingarna, med undantag för an-Nasāʾī).

Kunskapen om farāʾiḍs betydelse:

1. Det har berättats från Ibn Masʿūd, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Lär er Koranen och lär ut den. Och lär er fara’id och lär ut dem. Jag är nämligen en dödlig människa, och kunskapen kommer också en dag att försvinna. Snart kan en dag komma då två personer har olika uppfattningar i fara’id och rättsfrågor, utan att någon finns att informera dem.” (Ahmad).

2. Det har berättats från ʿAbdullah ibn ʿAmr, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Kunskap är av tre slag. Allt annat är överflödigt: en vers med en tydlig föreskrift, en sunna som tillämpas och ett rättvist arv.” (Abu Dawud, Ibn Majah).

3. Det har berättats från Abu Hurayra att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Lär er fara’id och lär ut dem, för det är hälften av kunskapen. Den kommer en dag att glömmas, och det är det första som kommer att tas bort från mitt samfund.” (Ibn Majah, ad-Daraqutni).

Kvarlåtenskap: Enligt den hanafitiska rättsskolan är kvarlåtenskap den avlidnes hela efterlämnade egendom. Imam Ibn Hazm säger till stöd för denna definition: ”Allah har fastställt arvsrätt i den egendom som en människa lämnar efter sig när hon dör, men inte i sådant som inte är egendom. Han har inte fastställt arvsrätt i något annat än sådana rättigheter som ingår i egendom eller räknas som egendom, såsom rätten att dra nytta av något, rätten att få makt och myndighet samt rätten att vistas på mark som avsatts för byggande och odling.” I de malikitiska, shafiitiska och hanbalitiska rättsskolorna räknas dessa rättigheter också till den avlidnes kvarlåtenskap, oavsett om rättigheterna är ekonomiska eller av annat slag.

Rättigheter knutna till kvarlåtenskapen: Det finns fyra slags rättigheter knutna till kvarlåtenskapen.

De är inte likställda, utan en av dem har företräde framför en annan och utgifterna ska först gå till den. Exempel:

1. Den första rättigheten: Först ska kostnaderna för den avlidnes svepning och begravning tas ur kvarlåtenskapen, såsom tidigare har nämnts i avsnittet om janaza samt svepning och begravning.

2. Den andra rättigheten: Att betala hans skulder. Imam ash-Shafiʿi och Ibn Hazm anser i detta fall att skulder till Allah, såsom zakat och kaffara, har företräde framför människors skulder. Hanafiterna anser däremot att Allahs rätt upphör vid dödsfallet. Därför åläggs arvingarna inte att betala den. De kan dock betala den frivilligt, eller betala den om den avlidne före sin död testamenterade att den skulle betalas. Om han gjorde ett sådant testamente är det som ett testamente till en okänd eller icke-närstående person. Arvingen eller den som testamentet gäller ska betala den ur den fjärdedel av den kvarvarande egendomen som återstår efter svepning och begravning samt betalning av människors skulder. Denna ordning tillämpas när han har en arvinge. Om han inte har någon arvinge betalas den ur hela kvarlåtenskapen. De hanbalitiska juristerna föredrar att den under alla omständigheter betalas ur hela kvarlåtenskapen. Dessutom är de eniga om att en skuld som gäller en bestämd egendom som tillhör en människa måste betalas före en allmän skuld.

3. Den tredje rättigheten: Att verkställa testamentet ur den tredjedel av den egendom som återstår efter att skulderna har betalats.

4. Den fjärde rättigheten: fördelningen av det kvarvarande dödsboet mellan arvingarna.

Arvets grundläggande beståndsdelar: Arv förutsätter att tre beståndsdelar föreligger:

a. Arvingen: det vill säga en person som står i relation till den avlidne genom någon av de orsaker som berättigar till arv.

b. Den avlidne eller en försvunnen person som har förklarats vara avliden.

c. Arvet eller dödsboet: den egendom eller rättighet som överförs från den avlidnes ägande till arvingens ägande.

Orsakerna till arv: Arvsrätt uppkommer av tre orsaker:

1. Verkligt släktskap eller direkt blodsband:

Allah säger i suran al-Anfal:

وأولُوا الْأَرْحَامِ بَعْضُهُم أَولَى بِبَعْضٍ فِي كِتَبِ اللهِ

‘Släktingarna är enligt Allahs lag närmare varandra än andra.’ (Al-Anfal: 75)

2. Indirekt släktskap: Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade till exempel: Släktskap genom frigivning av en slav är som verkligt släktskap. (Ibn Hibban och al-Hakim.) [När en person som inte har någon verklig släkting som kan ärva honom ingår ett vänskaps- eller förbundsavtal med någon annan, enligt vilket de efter varandras död ska ärva varandras egendom, och han åtar sig att betala den erforderliga diyahen eller blodspengen om den andre av misstag dödar eller skadar någon, och den andre frivilligt godtar detta, uppstår ett förhållande som enligt imam Abu Hanifa räknas som en grund för arvsrätt. Enligt de övriga räknas det däremot inte som en sådan grund. Den senare uppfattningen återspeglas i gällande lag.

3. Ett giltigt äktenskapligt band: Allah säger: ‘Ni har rätt till hälften av det som era hustrur lämnar efter sig, om de inte har något barn.’
Villkoren för arvsrätt: Det finns tre villkor för arvsrätt:

1. Den berörda personens död, eller att han försvinner på ett sådant sätt att han genom ett domstolsbeslut förklaras död. Ett sådant beslut fastställer att han är död. Om någon däremot angriper en gravid hustru och hon till följd av detta föder ett dödfött barn, ska barnet betraktas som levande, även om det då var dött.

2. Det är ett villkor att den avlidnes arvinge faktiskt är vid liv, såsom ett foster. Det räknas som faktiskt levande, eftersom det inte är omöjligt att liv ännu inte har kommit in i dess kropp. Om det är okänt huruvida den avlidnes arvinge lever eller inte, såsom när någon har drunknat, bränts upp eller befinner sig under en rasad byggnad, ska sådana personer inte ärva varandra, även om de enligt reglerna skulle vara varandras arvingar. Deras egendom ska i stället fördelas mellan deras levande arvingar.

3. Att följande hinder inte föreligger för att arvsrätten ska träda i kraft.

Hinder för arvsrätt: Den person som, trots att han har alla förutsättningar för att ärva, berövas dessa förutsättningar på grund av något hinder, kommer att utestängas från arvet. Det finns fyra sådana hinder:

1. Slaveri, vare sig det är fullständigt eller partiellt.

2. Att uppsåtligen och orättmätigt döda någon. Om en arvinge orättmätigt dödar den som skulle ha efterlämnat arvet, berövas han enligt enhällig uppfattning sitt arv. An-Nasa’i återberättar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Mördaren har ingen rätt till arvet.”

Det råder oenighet bland de lärda om uppsåtligt och orättmätigt dödande. Imam ash-Shafi’i säger: Varje dödande medför att man berövas arvet, vare sig det utförs av en sinnessjuk eller en minderårig, eller sker genom ett lagligt förfarande såsom verkställande av en rättighet, qisās eller något liknande. De malikitiska juristerna säger: Endast uppsåtligt och olagligt dödande medför att man berövas arvet, vare sig det sker direkt eller indirekt. Denna uppfattning har följts i den femte paragrafen i den egyptiska lagen. Där anges: En av orsakerna till att berövas arvet är att uppsåtligen döda den som efterlämnar arvet, vare sig gärningsmannen är huvudgärningsman eller medhjälpare, eller ett falskt vittne vars vittnesmål leder till att dödsstraff utdöms och verkställs, när dödandet är olagligt och sker utan giltig ursäkt, och mördaren är myndig, vid sina sinnens fulla bruk och tjugofem år gammal. Att på laglig grund berövas rätten till självförsvar räknas som en giltig ursäkt.

3. Skillnad i religion: En muslim ärver inte en icke-muslim, och en icke-muslim ärver inte en muslim. De fyra samlingarna med autentiska hadither återberättar från Usama ibn Zayd, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”En muslim ärver inte en icke-muslim, och en icke-muslim ärver inte en muslim.” Å andra sidan har det återberättats från Muʿadh, Muʿawiya, Ibn al-Musayyab, Marūq och an-Nasa’i att en muslim ärver en icke-muslim, men att en icke-muslim inte ärver en muslim, på samma sätt som en muslim får gifta sig med en icke-muslimsk kvinna, men en icke-muslim inte får gifta sig med en muslimsk kvinna. Icke-muslimer är däremotverver varandra. Detta eftersom de enligt islam betraktas som tillhörande samma religion.

4. Skillnad mellan länder: Det vill säga skillnad i nationalitet och medborgarskap. Skillnad i nationalitet och medborgarskap utgör inget hinder för att muslimer ärver varandra, oavsett hur stort avståndet mellan de två länderna är. Bland de lärda råder det däremot oenighet om skillnad i land, nationalitet och medborgarskap bland icke-muslimer. Enligt majoriteten av de lärda utgör detta inget hinder för ömsesidigt arv mellan dem, liksom det inte gör det bland muslimer. I verket Al-Mughnī sägs: Anhängare av samma religion ärver varandra även om deras nationaliteter skiljer sig åt. Detta eftersom Koranens och sunnans uttalanden är allomfattande och

deras obegränsning kräver att de ärver varandra. Det finns inget uttalande i Koranen eller sunna, och inte heller någon konsensus, som visar att de inte får ärva varandra. Det finns inte heller någon möjlighet att tillämpa analogislutledning i denna fråga. Denna uppfattning har följts i den gällande lagen, med endast ett undantag. Imam Abu Hanifa säger att detta gäller när ett annat lands lag vägrar att ge sina utländska medborgare arvsrätt. I lagens sjätte paragraf anges:

Skillnad i nationalitet utgör inget hinder för arv mellan muslimer eller mellan icke-muslimer, utom när den lag som tillämpas av en utländsk regering vägrar att ge utlänningar arvsrätt.

Vilka har rätt till kvarlåtenskapen? Enligt den hanafitiska rättsskolan är följande berättigade till kvarlåtenskapen:

1. Ashab al-furud.
2. Släktbasaba eller verklig asaba.
3. Icke-släktbasaba eller icke-verklig asaba.
4. Det överskott som tillkommer ashab al-furud.
5. Sabīl al-arhām, det vill säga släktingar på mödernet.
6. Mawlā al-muwālā, det vill säga den tidigare husbonden.
7. Att erkänna någon annan som släkting.
8. Testamente på mer än en tredjedel.
9. Bayt al-māl.

Enligt egyptisk lag är den ordnade listan över de berättigade till den kvarlåtna egendomen följande:

1. Ashab al-furud.
2. Släktbasaba eller verklig asaba.
3. Det överskott som tillkommer ashab al-furud.
4. Dhawu al-arham.
5. Det överskott som tillkommer en av makarna.
6. Icke-släktbasaba eller icke-verklig asaba.
7. Att erkänna någon annan som släkting.
8. Den som hela egendomen testamenteras till.
9. Bayt al-māl.

1. Ashab al-furud: Ashab al-furud är de arvingar för vilka sex bestämda andelar har fastställts, nämligen en halv, en fjärdedel, en åttondel, två tredjedelar, en tredjedel och en sjättedel.
De som har rätt till dessa andelar är ashab al-furud, och de är sammanlagt tolv: fyra män och åtta kvinnor. De fyra männen är fadern, den direkta farfadern (hur högt upp i led det än är), halvbrodern på faderns sida och maken. De åtta kvinnorna är hustrun, dottern, helsystern, halvsystern på faderns sida, halvsystern på moderns sida, sonens dotter, modern och den direkta farmodern (hur högt upp i led det än är). Nedan följer en detaljerad redogörelse för var och en av dessa:

Faderns olika ställningar: Gud säger: ”Om han har barn, tillkommer var och en av hans föräldrar en sjättedel av det han lämnar efter sig. Om han är barnlös och endast föräldrarna är arvingar, tillkommer hans mor en tredjedel.” (Det bör noteras att ordet ”barn” i denna vers omfattar både söner och döttrar. Att moderns andel nämns när den avlidne är barnlös, medan faderns andel inte nämns, visar att den återstående delen tillkommer fadern.)

Fadern har tre ställningar: i en ställning får han endast en bestämd andel, i en annan får han sin andel tillsammans med andra arvingar, och i en tredje får han både en bestämd andel och sin andel tillsammans med andra arvingar.

Första ställningen: Om den avlidne har en eller flera söner är faderns andel en sjättedel.

Andra ställningen: Om den avlidne inte har någon son eller dotter som är arvinge och fadern är ensam arvinge, får han hela egendomen. Om den avlidne däremot har barn, får fadern sin andel tillsammans med det som återstår efter ashab al-furud.

Det tredje fallet: Om den avlidne efterlämnar en dotter samtidigt som fadern fortfarande lever, får fadern inte bara den fastställda sjättedelen, utan också den andel som tillkommer honom tillsammans med ashab al-furud. Den direkta farfaderns ställning: Farfäder är av två slag: direkta och indirekta.

Den direkta farfadern är den farfar vars släktskap med den avlidne kan gå direkt, utan någon kvinna emellan, såsom faderns far. Den indirekta farfadern är däremot den morfar vars släktskap med den avlidne endast går genom en kvinna, såsom moderns far (morfar). Arvsrätten för den direkta farfadern, det vill säga faderns far, är enhälligt fastställd. Det har återberättats från Imran ibn Husayn, må Allah vara nöjd med honom: En man kom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Min sons son har avlidit. Hur mycket får jag av hans kvarlåtenskap?” Han sade: ”Du får en sjättedel.” När mannen därefter gav sig av kallade han på honom och sade: ”Du får en sjättedel.” När mannen sedan gav sig av kallade han åter på honom och sade: ”Du får ytterligare en sjättedel.” När mannen därefter skulle gå kallade han på honom och sade: ”Ytterligare en sjättedel som försörjning.” (Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi.)

När den avlidnes far är i livet bortfaller den direkta farfaderns arvsandel. Om fadern inte är i livet träder farfadern i faderns ställe, med undantag för fyra fall. Dessa fyra fall är:

1. När fadern är i livet ärver inte faderns mor (farmodern). Detta beror på att hon är knuten till fadern. Hon ärver endast tillsammans med farfadern när han är i livet.

2. När den avlidne efterlämnar sina föräldrar och en av makarna, får modern en tredjedel av kvarlåtenskapen efter att den föreskrivna andelen har getts till maken eller makan. Men när farfadern finns i stället för fadern får modern en tredjedel av hela kvarlåtenskapen. Umar, må Allah vara nöjd med honom, fattade detta beslut.

3. När fadern finns i livet ärver inte helsyskonen eller halvsyskonen på faderns sida. Men om farfadern finns i livet berövas helsyskonen och halvsyskonen på faderns sida inte arvet på grund av honom. Detta är Imam ash-Shafi’is, Imam Abu Yusuf, Imam Muhammads och Imam Maliks uppfattning. Imam Abu Hanifa säger: Liksom de berövas arvet på grund av fadern, berövas de det också på grund av farfadern. Det finns ingen skillnad mellan de två. Den förstnämnda uppfattningen har följts i den egyptiska arvsrätten.

Olika situationer för halvbrodern på moderns sida: Allah säger:

فَإِنْ كَانُوا أَكْثَرَ وَإِنْ كَانَ رَجُلٌ يُورَه كَللَهُ أَوِ امْرَاةٌ و لَهُ احْ أَوْ أَعْت فَلِكُلِّ وَاحِدٍ مِنْهُمَا السُّدُسُ : مِنْ ذَلِكَ فَهُمْ شُرَكَاهُ فِي التَّلْفِ

Om en man eller kvinna som saknar föräldrar och barn efterlämnar en arvsberättigad morbror, moster, morbrorson eller mosterdotter, får var och en en sjättedel. Om de är fler än så, blir de alla lika delägare i en tredjedel. (Sura an-Nisāʾ, vers 12).

Det ”kalāla” som nämns i versen betyder en person som saknar far och barn. Med bröder och systrar avses här bröder och systrar på moderns sida. Av versen framgår att de har tre situationer:

1. En person får en sjättedel, oavsett om personen är man eller kvinna.
2. Två eller fler personer får en tredjedel, och män och kvinnor har lika stora andelar i denna.
3. Om det finns arvsberättigade barn, det vill säga barn eller sonens barn, eller om fadern eller farfadern finns, får dessa bröder och systrar inget arv. Men om modern eller farmodern finns, får de arv.

Makens olika situationer: Allah säger:

ولكم نِصْفُ مَا تَرَكَ أَزْوَاجُكُمْ إِن لم يكن لهن ولد ج فَإِن كَانَ لَمَن وَلَد فَلَكُم الربع مما تركن

”Ni får hälften av det som era hustrur efterlämnar, om de inte har något barn. Men om de har barn får ni en fjärdedel av det som de efterlämnar.” (Sura an-Nisāʾ, 12).

Av denna vers framgår att maken har två situationer:

Första situationen: Om det inte finns något arvsberättigat barn får han hälften av kvarlåtenskapen. Det spelar ingen roll om barnet är fött av denne make eller av en annan make. Med barn avses söner, döttrar och sonens döttrar.

Andra situationen: Om det finns arvsberättigade barn får maken en fjärdedel av kvarlåtenskapen.

Hustruns situation: Allah säger:

ولمن الربع مِمَّا تَرَكْتُمْ إِن لَّمْ يَكُن لَّكُمْ وَلَدْ ، فَإِن كَانَ لَكُمْ وَلَن فَلَهن الثمن ما تركترOm ni inte har något barn tillkommer era hustrur en fjärdedel av det ni lämnar efter er, men om ni har barn tillkommer dem en åttondel av det ni lämnar efter er. (Sura an-Nisa, 12) Av denna vers framgår att hustrun har två situationer:

Första situationen: Om maken inte har något arvsberättigat barn får hon en fjärdedel, oavsett om barnet är hennes eget eller någon annans.

Andra situationen: Om maken har arvsberättigade barn får hustrun en åttondel. Om det finns flera hustrur ska de i den första situationen dela en fjärdedel och i den andra situationen en åttondel mellan sig.

Frånskild hustru: Om en hustru som fått ett återkalleligt skilsmässobesked fortfarande befinner sig i sin väntetid när hennes make dör, ärver hon efter honom. Enligt hanbalitiska rättslärda gäller att om en hustru har skilts från före samlag och avskild samvaro, och hennes make skiljer sig från henne under en dödlig sjukdom och därefter dör i samma sjukdom, ärver hon så länge hon inte gifter sig med en annan make. Hon måste dock iaktta väntetiden på grund av dödsfallet.

Modern lag betraktar en hustru som fått en oåterkallelig skilsmässa under makens dödliga sjukdom som hustru, om hon motsatte sig skilsmässan och maken dör av samma sjukdom medan hon fortfarande iakttar sin väntetid.
Den biologiska dotterns situation: Den Allsmäktige Allah säger: ”Allah föreskriver för er beträffande era barn: en sons andel är lika med två döttrars andelar. Men om det endast finns fler än två döttrar, tillkommer dem två tredjedelar av kvarlåtenskapen. Och om det endast finns en dotter, tillkommer henne hälften.”

Av denna vers framgår att den biologiska dottern har tre olika situationer.

Det första fallet: Om det finns endast en dotter får hon hälften av den kvarlämnade egendomen.

Det andra fallet: Om det finns två eller fler döttrar och ingen son eller flera söner tillsammans med dem, får dessa två eller fler döttrar två tredjedelar. Ibn Qudāmah säger: Hela lärdomen är enig om att två döttrars andel är två tredjedelar, med undantag för en sällsynt återberättelse från Ibn ʿAbbās. Ibn Rushd säger: Ibn ʿAbbās välkända uppfattning överensstämmer med alla andras uppfattning.

Det tredje fallet: När en eller flera söner finns tillsammans med en dotter, får dottern en andel tillsammans med dem enligt principen att en son motsvarar två döttrar. Detsamma gäller även när det finns flera döttrar eller söner. Den helsyskonliga systerns ställning: Allah säger i den sista versen i Sūrat an-Nisāʾ:

يَسْتَفْتُونَكَ وَ قُلِ اللَّهُ يُفْتِيكُمْ فِي الْكَلَلَةِ وَ إِنِ امْرُوا مَلَكَ لَيْسَ لَهُ وَلَنْ وَلَهُ أَمْ فَلَهَا نِصْفُ مَا ترك ج وَهُوَ يَرِثُهَا إِن لَّمْ يَكُن لَهَا وَلَنْ طَ فَإِنْ كَالَتَا اثْنَتَيْنِ فَلَهُمَا التَّلْني مِمَّا تَرَكَ طَ وَإِنْ كَانُوا إِمْوَةً رجالاً وَنِسَاءً فَلِلذَّكَرِ مِثْلُ حَمَّا

الْأَنْثَيَيْنِ.

Folk frågar dig om besked. Säg: ”Allah ger er besked om den som dör utan uppstigande eller nedstigande arvingar: Om en man dör och inte lämnar något barn men har en syster, tillkommer henne hälften av det han lämnar efter sig. Och om hon dör utan barn, ska hennes bror ärva henne. Och om det finns två systrar, tillkommer dem två tredjedelar av det han lämnar efter sig. Och om det finns både bröder och systrar, ska en mans andel motsvara två kvinnors andelar.”

Allahs Sändebud sade: ”Gör systrarna till ʿasabah tillsammans med döttrarna.”

Den helsyskonliga systerns fem ställningar:

1. Om det endast finns en syster och ingen son, sonson, far, farfar eller helbror tillsammans med henne, får hon hälften av kvarlåtenskapen.

2. Om det finns två eller flera helsystrar, får de två tredjedelar, om det inte finns någon manlig arvinge.

3. Om det tillsammans med två eller flera helsystrar finns en helbror, ärver brodern tillsammans med systrarna enligt principen att en man motsvarar två kvinnor.

4. Systrarna ärver tillsammans med döttrar och sondöttrar; de får det som återstår efter döttrarnas eller sondöttrarnas andelar.

5. Om helsystrarna finns tillsammans med en son eller sonson och fadern, får de ingenting. Detta är juristernas enhälliga uppfattning. Även om det finns en farfar får helsystrarna enligt Imam Abu Hanifa ingenting. Imam Abu Yusuf och Imam Muhammad har en avvikande uppfattning i denna fråga, vilken har nämnts tidigare.

De fädernehalvsystrarnas situation: De fädernehalvsystrarna har sex situationer:

1. Om det inte finns någon annan fädernehalvbror, fädernehalvsyster eller helsyster, får den enda fädernehalvsystern hälften av kvarlåtenskapen.

2. Två eller flera fädernehalvsystrar får två tredjedelar.

3. Tillsammans med den enda helsystern får hon en sjättedel, så att två tredjedelar blir fullbordade.

4. När det tillsammans med en eller flera halvsyst­rar på fädernet finns en halvbror på fädernet, fördelas arvet enligt principen att en mans andel motsvarar två kvinnors.

5. När det tillsammans med en eller flera halvsyst­rar på fädernet finns en dotter eller en sondotter, tillfaller det som återstår efter dotterns och sondotterns andelar dem.

6. Halvsyst­rarna på fädernet får ingenting om följande personer finns:

1. En son som är arvinge eller fadern.

2. En helbror.

3. En helsyster när hon finns tillsammans med en dotter eller en sondotter. Detta beror på att hon i en sådan situation får samma ställning som en helbror. Därför ges hon företräde framför halvbrodern och halvsystern på fädernet när hon finns tillsammans med de andra.

4. Tillsammans med två helsystrar. Men när det finns en halvbror på fädernet på samma nivå som dem, fördelas den återstående egendomen enligt principen att en mans andel motsvarar två kvinnors. Om den avlidne efterlämnar två helsystrar, fler än två halvsyst­rar på fädernet och en halvbror på fädernet, tillfaller då de två helsystrarna två tredjedelar. Den återstående egendomen fördelas mellan halvsyst­rarna på fädernet och halvbrodern på fädernet enligt principen att en mans andel motsvarar två kvinnors.

Sonens döttrars (sondöttrars) ställning: Sonens döttrar har fem möjliga situationer:

1. Sonens enda dotter får hälften av kvarlåtenskapen när det inte finns något annat biologiskt barn tillsammans med henne.

2. Två eller flera av sonens döttrar får två tredjedelar av kvarlåtenskapen när det inte finns något annat biologiskt barn tillsammans med dem.

3. En eller flera av sonens döttrar får en sjättedel när det tillsammans med henne finns en biologisk dotter, så att två tredjedelar fullbordas. Men om det finns en son på samma nivå som dem, ärver hon tillsammans med dem enligt principen ”en son motsvarar två döttrar”.

4. Om det finns en son, ärver sonens döttrar inte.

5. Om det finns två eller flera biologiska döttrar, ärver sonens döttrar inte. Men om det tillsammans med dem finns en son till en son (sonson) på samma eller lägre nivå, fördelas arvet enligt principen ”en son motsvarar två döttrar”.

Moderns ställning: Allah säger i vers 11 i sura an-Nisāʾ: ’Om han har barn, skall var och en av hans föräldrar få en sjättedel av det han efterlämnar. Om han är barnlös och hans föräldrar är de enda arvingarna, skall hans moder få en tredjedel. Om han har syskon, skall modern få en sjättedel.

Moderns tre situationer: 1. Hon får en sjättedel om det finns ett barn, ett barn till en son eller två helsyskon, halvbröder eller halvsyskon på moderns sida.

2. Om ingen av de ovannämnda finns, erhålls en tredjedel av hela kvarlåtenskapen.

3. Om ingen av de ovannämnda finns, erhålls efter makens eller makans andel en tredjedel av den återstående kvarlåtenskapen i följande två fall:

en tredjedel:

1. När den avlidna hustrun efterlämnar en make och föräldrar.

2. När den avlidne maken efterlämnar en hustru och föräldrar.

Mormödrars och farmödrars ställning:

1. Det berättas från Qubaysah ibn Dhuʾayb, må Allah vara nöjd med honom: En farmor kom till Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, och bad om sitt arv. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Det finns inget som är fastställt för dig i Allahs bok, och jag känner inte heller till något i Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sunnah. Gå därför nu, så ska jag rådgöra med folket.” Därefter rådgjorde han. Al-Mughīrah ibn Shuʿbah sade: ”En farmor gick till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och han gav henne en sjättedel.” Abu Bakr sade till al-Mughīrah: ”Finns det någon annan med dig?” Då reste sig Muhammad ibn Maslamah al-Ansari och vittnade om samma sak som al-Mughīrah hade sagt. Då gav Abu Bakr den farmor som hade kommit en sjättedel. Därefter kom en annan farmor till ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, och bad honom om sitt arv. ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Det finns inget för dig i Allahs bok. Men den där sjättedelen finns. Om ni båda kommer tillsammans, ska jag fördela denna sjättedel mellan er båda. Och den av er två som kommer ensam får den ensam.” – De fem återstående autentiska hadithsamlingarna, förutom al-Nasaʾi; al-Tirmidhi klassificerade den som autentisk.

I själva verket har mormödrar och farmödrar tre ställningar:

1. Om det bara finns en, får hon ensam en sjättedel. Om det finns flera, får de den tillsammans. Villkoret är dock att de måste vara på samma nivå, det vill säga farmödrar eller mormödrar.

2. Om den närmaste farmodern eller mormodern finns, får den mer avlägsna ingen andel. Om till exempel mormodern finns, får varken mormoderns mor eller farfaderns mor någon andel.

3. Om modern finns, får farmodern eller mormodern ingen andel. På samma sätt får den fäderneärvda farmodern ingen andel om fadern finns. Om fadern finns, får mormodern en andel. Om farfadern finns, får farfaderns mor ingen andel, eftersom hon omfattas av farfadern.

Asaba

Definition: Asaba är pluralformen av asib, det vill säga släktingar på fädernet. De som får det som återstår efter att de som har fastställda andelar (ashab al-furud) har fått sina andelar, är asaba. Om inget återstår får de ingenting. Om sonen däremot är asib blir han aldrig utan arv.

På samma sätt ärver asaba all kvarlämnad egendom om ingen av dem som har fastställda andelar finns, eftersom al-Bukhari och Muslim återberättar från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade:

”Ge de fastställda andelarna till dem som har rätt till dem. Därefter ska det som återstår ges till den avlidnes närmaste manlige släkting.” (Enligt Ibn Abbas får dottern hälften och brodern hälften när den avlidne efterlämnar en dotter, en bror och en syster, medan systern inte får någonting.)

Det har återberättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”För varje troende är jag närmare än någon annan, både i denna värld och i det kommande livet. Om du vill, recitera då denna vers: ’Profeten står de troende närmare än de står sig själva.’ Om en troende dör och lämnar efter sig någon egendom, ska hans befintliga asaba ärva den. Men den som lämnar efter sig en skuld eller utblottade arvingar ska komma till mig; jag är hans beskyddare.”

Hur många typer av asaba finns det och vilka är de? Asaba är av två typer: 1. äkta asaba 2. oäkta asaba.

Äkta asaba: Äkta asaba är av tre typer: 1. manlig asaba 2. kvinnlig asaba 3. beroende asaba.

Manlig asaba: Till manlig asaba räknas de manliga arvingar vars släktskap med den avlidne inte går genom någon kvinna. Denna typ av asaba är av fyra slag:

1. Söner, det vill säga den avlidnes avkomlingar.

2. Fäder och andra manliga förfäder, det vill säga den avlidnes stam.

3. Bröder, det vill säga faderns avkomlingar.

4. Farbröder, det vill säga farfaderns avkomlingar.

Kvinnlig asaba: Kvinnlig asaba är en kvinnlig arvinge som ensam får hälften av kvarlåtenskapen, men tillsammans med en eller flera systrar får två tredjedelar. Om det finns en bror tillsammans med henne eller dem, blir de alla gemensam asaba. De delas in i fyra klasser:

1. En eller flera döttrar.

2. En eller flera systrar.

3. En eller flera helsystrar.

4. En eller flera systrar på fädernet.

Var och en av dessa fyra kategorier blir asaba tillsammans med en bror. Därför får de arv enligt principen ”en man motsvarar två kvinnor”. (En kvinna som inte får någon andel när det inte finns någon arvsberättigad bror blir inte asaba när det finns en bror. Om en person därför avlider och efterlämnar en farbror och en faster, får farbrodern hela kvarlåtenskapen. Fas­tern får ingenting; hon blir inte asaba tillsammans med sin bror, eftersom hon inte skulle ha fått något om brodern inte hade funnits. Detsamma gäller en farbrors son tillsammans med en systerdotter.)

Beroende asaba: Med beroende asaba avses en kvinna som är beroende av en annan kvinna för att bli asaba. Beroende asaba är endast av två slag:

1. Tillsammans med en helsyster, en helsysters dotter eller en sonsons dotter.

2. En eller flera systrar på fädernet tillsammans med en dotter eller en sonsons dotter. De får den kvarvarande egendomen efter att de fastställda andelarna har fördelats.

Metoden för att ge arv till manliga ʿasabah: Hur arv ska ges till kvinnliga ʿasabah och ʿasabah genom annan har redan behandlats. Nu ska vi behandla hur arv ska ges till manliga ʿasabah. De manliga ʿasabah är av fyra slag, och de ärver i följande ordning:

1. Sonen och sonens son, hur långt ned i ledet det än går.

2. Om ingen från sonens eller sonens sons led finns, övergår den återstående kvarlåtenskapen till de manliga förfäderna. Till dessa hör fadern, farfadern och dem som står över honom.

3. Om ingen av de manliga förfäderna är vid liv, får bröderna den återstående kvarlåtenskapen eller det som återstår av den. Till bröderna räknas helbröder, halvbröder på faderns sida, helbröders söner, halvbröders söner på faderns sida samt deras efterkommande i lägre led.

4. Om ingen från denna kategori är vid liv, övergår den återstående kvarlåtenskapen eller det som återstår av den till farbröderna, oavsett om de är den avlidnes farbröder eller farfaderns eller faderns farbröder. Den avlidnes farbröder har dock alltid företräde framför faderns farbröder, och faderns farbröder framför farfaderns farbröder. Om flera personer på samma nivå finns, har den av dem som står den avlidne närmast företräde till arvet. Om deras relation till den avlidne är lika nära, har den vars släktskapsband är starkast företräde till arvet. Om allas släktskapsband är lika starka, ärver de alla lika och arvet fördelas mellan dem efter deras antal.

Orsaksbunden ʿasabah: Orsaksbunden ʿasabah är den tidigare ägaren, oavsett om det är en man eller en kvinna. Om den tidigare ägaren inte finns, fördelas arvet bland den avlidnes manliga ʿasabah.

Partiell och fullständig utestängning från arv: Om en person, på grund av en annan persons närvaro, helt eller delvis utestängs från arvet, kallas detta ḥujūb, och den som utestängs kallas maḥjūb. Att någon berövas hela sitt arv på grund av ett rättsligt hinder för att erhålla arv kallas ḥirmān, och den som berövas kallas maḥrūm.
Hur många slag av ḥujūb finns det? Ḥujūb är av två slag: 1. Det som minskar arvet. 2. Det som utestänger från arvet.

Arvminskande ḥujūb innebär att arvet minskar på grund av en annan persons närvaro. Detta sker på grund av fem personer:

1. Ett barn, vars närvaro gör att makens arvslott minskar från hälften till en fjärdedel.

2. Ett barn, vars närvaro gör att hustruns arvslott minskar från en fjärdedel till en åttondel.

3. På grund av ett arvsberättigat barns närvaro minskar moderns arvslott från en tredjedel till en sjättedel.
4. Sonens dotter.

5. Paternal halvsyster.

Uteslutande ḥajb från arvet: Att en person helt utesluts från arvet på grund av någon annans närvaro kallas uteslutande ḥajb. Ett exempel är att en bror utesluts från arvet på grund av sonens närvaro. Dessa sex arvingars arv är skyddat från sådan fullständig uteslutning, även om en partiell minskning av deras arv är möjlig. Dessa sex är:

1–2. Fadern och modern

3–4. Sonen och dottern

5–6. Maken och hustrun.

Andra arvingar än dessa sex kan helt uteslutas från arvet. Denna totala uteslutning genom hijb bygger på två grunder:

1. Den vars släktskap med den avlidne går genom en annan person ärver inte när denna person är närvarande, såsom sonens son. Han ärver nämligen endast i sonens frånvaro, även om de båda är knutna till den avlidne genom honom.

2. Den närmare släktingen ska ges företräde framför den mer avlägsna. Därför utesluts broderns son av sonen. Om alla är lika nära, ges företräde åt den som har det starkare släktskapsbandet. Således utesluter helbrodern halvbrodern på faderns sida.

Skillnaden mellan mahrum och mahjub: Mahrum och mahjub skiljer sig åt i följande två avseenden:

1. Mahrum har över huvud taget ingen rätt till arv, såsom en mördare. Mahjub har däremot rätt till arv, men utesluts från att få det eftersom någon som har företräde framför honom är närvarande.

2. Den som är mahrum eller utesluten från arvet kan inte påverka något annat. Han utesluter därför inte någon annan från arvet i egentlig mening, utan behandlas som om han inte existerade. Om en person exempelvis dör och efterlämnar en icke-muslimsk son och en muslimsk bror, tillfaller hela arvet brodern. Sonen får ingenting.

Mahjub kan däremot påverka andra arvingar. Han kan därför utesluta någon helt eller delvis från arvet. Två eller fler bröder ärver inte när både fadern och modern är närvarande, eftersom fadern är närvarande. De kan dock tillsammans minska moderns andel från en tredjedel till en sjättedel.

ʿAwl

Definition: I lexikalisk betydelse innebär awl att vara högre, större eller att visa partiskhet. I Koranen sägs: ذلك أدنى ألا تعولُوا”I detta finns större möjlighet att inte visa partiskhet.” (Sura an-Nisāʾ: 3).

I fiqh-terminologin kallas det awl när ashāb al-furūḍs andelar ökas och storleken på deras arvsandelar minskas. Det berättas att det första fallet av awl i islam inträffade under ʿUmar (må Gud vara nöjd med honom). Han fattade beslut om awl i ett fall som gällde en make och två systrar. Till de följeslagare som var med honom sade han: ”Om jag först tilldelar maken eller de två systrarna deras andel, kommer den andres rättmätiga andel inte att återstå. Ge mig därför ert råd: vad ska jag göra?” Då rådde ʿAbbās ibn ʿAbd al-Muṭṭalib honom att tillämpa awl. Vissa säger att det var ʿAlī (må Gud vara nöjd med honom), och andra säger att det var Zayd ibn Thābit (må Gud vara nöjd med honom), som gav honom detta råd.

Några exempel på awl:

1. En kvinna dog och efterlämnade en make, två helsystrar och två halvsystrar på mödernet. Detta kallas Shurayhs fall. Anledningen är att den berömde domaren Shurayh gav maken tre tiondelar i stället för den hälft av kvarlåtenskapen som tillkom honom. Därför gick han från klan till klan och sade: ”Shurayh gav mig varken hälften eller en tredjedel.” När Shurayh fick höra detta kom han till honom, straffade honom och sade: ”Du sprider falska rykten och döljer awl.”

2. En man dog och efterlämnade en hustru, två döttrar, en far och en mor. När ʿAlī (må Gud vara nöjd med honom) höll en predikan i Kufas moské sade han: ”All lovprisning tillhör Gud den Allsmäktige, som fattar ett slutgiltigt rättvist beslut, belönar varje människa för hennes strävan och till vilken alla ska återvända.” När man då informerade honom om den nämnde mannens arvsproblem svarade han: ”Kvinnans åttondel har omvandlats till en niondel.” Därefter avslutade han sin återstående predikan.

Grunden för de arvsmål där awl förekommer är 6, 12 och 24. Det innebär att sex ibland kan omvandlas till sju, ibland till åtta, ibland till nio och ibland till tio. Tolv kan ibland omvandlas till tretton, femton eller sjutton. Tjugofyra omvandlas däremot aldrig annat än till tjugosju. De arvsmål där awl inte förekommer alls är de vars grundtal är 2, 3, 4 eller 8. I artikel 15 i arvsrätten har principen om awl antagits. Där sägs: ”När ashāb al-furūḍs andelar sammanlagt överstiger den totala kvarlåtenskapen, ska den fördelas mellan dem i proportion till deras arvsandelar.”

Metoden för att lösa problem med awl: Du måste förstå det ursprungliga arvsfallet och fastställa hur stor andel varje rättsinnehavare har rätt till. Därefter adderar du deras andelar och låter summan utgöra grundtalet. Sedan delar du den totala kvarlåtenskapen med grundtalet. På så sätt kan man se hur mycket som saknas av var och ens rättmätiga andel. Därmed uppstår ingen orättvisa eller berövande. Ta till exempel fallet med en make och två helsystrar. Om vi antar att grundtalet är sex, är makens andel hälften, det vill säga tre, medan de två systrarnas andel är två tredjedelar, det vill säga fyra. Summan blir då sju. Kvarlåtenskapen måste därför delas i sju delar. (Grundtalet var sex, men det omvandlades genom awl till sju delar.)

Radd

Definition: På arabiska betyder radd lexikaliskt att återföra något. I vissa sammanhang betyder det också att avvärja eller förhindra. Som fiqh-term innebär radd att de delar som blir över, eftersom det saknas arvingar med rätt till de fasta andelarna, återförs till dem i proportion till deras respektive andelar.

Radds grundläggande beståndsdelar: Radd kan inte tillämpas utan att dess tre huvudsakliga beståndsdelar föreligger. Dessa tre är:

1. Att det finns någon med rätt till en fast andel (det vill säga att ashab al-furud finns närvarande).

2. Att något av kvarlåtenskapen blir över.

3. Att det saknas arvingar eller andra berättigade till kvarlåtenskapen.

Fakihernas uppfattningar om radd: Det finns inget uttalande om radd i Koranen eller hadith. Därför har fakiherna varit oense i denna fråga. Vissa säger: Ingen del av det som blir över får återföras till någon av ashab al-furud. Det som blir över efter att ashab al-furud har tagit sina respektive andelar, och när ingen arvinge finns, ska i stället deponeras i Bayt al-mal. (Detta är Zayd ibn Thabit, Urwas, al-Zuhris, imam Maliks och imam al-Shafi’is uppfattning.) Andra säger: Det som blir över ska återföras till alla ashab al-furud i proportion till deras andelar, även till maken och makan. Detta är Uthman r.a:s uppfattning.

Enligt vissa ska alla ashab al-furud utom maken, makan, fadern och farfadern få den överskjutande delen. Följaktligen ska sammanlagt åtta kategorier få den överskjutande delen:

1. Dotter
2. Sondotter
3. Helsyster
4. Paternal halvsyster
5. Mor
6. Farmor eller mormor
7. Maternal halvbror
8. Maternal halvsyster. Detta är i själva verket den allmänt accepterade uppfattningen.

Detta är åsikten hos ʿUmar – må Allah vara nöjd med honom –, ʿAli – må Allah vara nöjd med honom –, de flesta följeslagarna och de flesta tabiʿun. När det dessutom uppstår en brist i Bayt al-Mal är detta även åsikten hos Imam Abu Hanifa, Imam Ahmad, den tillförlitliga uppfattningen inom madhhaben samt vissa av Imam Maliks lärjungar. De säger: Maken eller makan ska inte få något av överskottet, eftersom överskott endast erhålls på grund av blodsband. Här finns däremot inget blodsband genom äktenskapet. Inte heller fadern eller farfadern ska få något av överskottet, eftersom detta endast erhålls när det inte finns någon arvinge, medan fadern och farfadern är arvingar. Därför får de den återstående egendomen i egenskap av arvingar, inte som överskott. Den moderna lagen följer denna uppfattning överallt utom i ett fall. I detta fall har ʿUthmans – må Allah vara nöjd med honom – åsikt följts. Där har man ansett att den ena av makarna ska få överskottet. Fallet är följande: När den ena maken avlider och inte lämnar någon annan arvinge än den andra maken, får den av makarna som fortfarande lever hela kvarlåtenskapen, både som arvinge och genom radd. Enligt lagen ska dock den ena maken få överskottet först efter de släktingar som hör till moderns sida. I paragraf 30 sägs: ”Om de fastställda arvsandelarna inte förbrukar hela kvarlåtenskapen och ingen finns bland de direkta ʿasaba-arvingarna, ska den återstående kvarlåtenskapen ges till andra än makarna bland ashab al-furud, i proportion till deras respektive andelar. Därefter ska det som återstår ges till den ena maken endast när ingen av de direkta ʿasaba-arvingarna kan påträffas, ingen släktarvinge kan påträffas och ingen släkting på moderns sida kan påträffas.”

Metod för att lösa frågor om radd: När en av makarna finns tillsammans med ashab al-furud, men inte kan få det överskjutande av kvarlåtenskapen, får han eller hon sin fastställda andel av den ursprungliga kvarlåtenskapen.

Därefter tillfaller det överskott som återstår ashab al-furud. Om de tillhör samma klass fördelas det mellan dem efter deras antal, oavsett om endast en person finns i klassen, såsom en dotter, eller flera, såsom tre döttrar. Om de tillhör flera klasser, såsom modern och dottern, fördelas den återstående kvarlåtenskapen mellan dem i proportion till deras respektive andelar, och överskottet fördelas genom radd enligt samma proportion. Om ingen av makarna finns tillsammans med ashab al-furud, ska det som återstår efter att deras andelar har getts till dem fördelas efter deras antal, om de tillhör samma klass, oavsett om endast en eller flera personer finns i klassen. Om personerna tillhör flera klasser ska det återstående fördelas mellan dem i proportion till deras andelar. På detta sätt ökar varje arvinges andel i proportion till hans eller hennes andel, och han eller hon ärver både genom sin andel och genom radd.

Dhawu al-arham: Dhawu al-arham är en släkting som varken har rätt till en fastställd andel (ashab al-furud) eller är en ʿasaba. Rättslärda har olika uppfattningar om att ge dem arv.

Enligt Imam Malik och Imam al-Shafiʿi har de ingen rätt till eller andel av arvet. Kvarlåtenskapen ska i stället deponeras i Bayt al-Mal. Detta var även Abu Bakrs – må Allah vara nöjd med honom –, ʿUmars – må Allah vara nöjd med honom –, ʿUthmans – må Allah vara nöjd med honom –, Zayds, al-Zuhris, al-Awzaʿis och Dawuds uppfattning. Enligt Imam Abu Hanifa och Imam Ahmad har de rätt till arv. Detta var även ʿAlis – må Allah vara nöjd med honom –, Ibn ʿAbbas – må Allah vara nöjd med honom – och Ibn Masʿuds uppfattning, när det inte finns någon ashab al-furud eller ʿasaba. Saʿid ibn al-Musayyab säger: Morbrodern ärver tillsammans med dottern. Denna uppfattning har återspeglats i den moderna lagen. I paragraferna 31–38 beskrivs metoden för att ge dem arv på följande sätt:
Paragraf 31: När ingen kan påträffas bland de direkta ʿasaba-arvingarna och de direkta ashab al-furud, ska kvarlåtenskapen eller den återstående delen av den tillfalla dhawu al-arham.

Dhawu al-arham är indelade i fyra klasser. Inom arvet har vissa företräde framför andra enligt följande ordning:

Första klassen: Dotters avkomlingar och avkomlingar till sonens dotters avkomlingar, oavsett hur långt ned i led de befinner sig.

Andra klassen: Morfar, oavsett hur långt upp i led han befinner sig, samt mormor, oavsett hur långt upp i led hon befinner sig.

Tredje klassen: söner till uterina halvbröder och deras avkomlingar, hur långt ned i led de än befinner sig; döttrar till helsystrar eller halvsyskonssystrar, hur långt ned i led de än befinner sig; döttrar till helsystrar eller halvsyskonssystrar, hur långt ned i led de än befinner sig; döttrar till helbröders eller fädernehalvbröders söner, hur långt ned i led de än befinner sig, samt deras avkomlingar, hur långt ned i led de än befinner sig.

Fjärde klassen: Den fjärde klassen omfattar sex grupper, av vilka den ena har större anspråk på företräde i arvsrätten än den andra. Deras ordningsföljd efter företräde är följande:

1. Den avlidnes uterina farbröder, helfasterar, mostrar och morbröder, eller uterina eller fädernehalvfasterar, morbröder och mostrar.

2. Avkomlingar till de ovan nämnda, hur långt ned i led de än befinner sig; den avlidnes helkusiner eller fädernehalvkusiner på farbroderns sida och deras döttrar, hur långt ned i led de än befinner sig, samt avkomlingar till de ovan nämnda, hur långt ned i led de än befinner sig.

3. Den avlidnes fars uterina farbröder, hans helfasterar, morbröder och mostrar, eller hans uterina eller fädernehalvfasterar, morbröder och mostrar; samt den avlidnes helfarbröder, fastrar, morbröder och mostrar, eller den avlidnes mors uterina eller fädernehalvfarbröder, fastrar, morbröder och mostrar.

4. Avkomlingar till de ovan nämnda, hur långt ned i led de än befinner sig; den avlidnes fars helkusiner eller fädernehalvkusiner på farbroderns sida och deras avkomlingar, hur långt ned i led de än befinner sig, samt deras avkomlingar, hur långt ned i led de än befinner sig.

5. Den avlidnes farfars uterina farbröder; den avlidnes morfars hel- eller fädernehalvfarbröder; samt helfasterar, morbröder och mostrar på både faderns och moderns sida, vare sig de är helsyskon, uterina halvsläktingar eller fädernehalvsläktingar. Den avlidnes mormors morbröder, den avlidnes farmors morbröder samt helfasterar, mostrar och morbröder på både moderns och faderns sida, vare sig de är helsyskon, uterina halvsläktingar eller fädernehalvsläktingar.

6. Avkomlingar till de ovan nämnda, hur långt ned i led de än befinner sig. Den avlidnes farfars hel- eller fädernehalvkusiner på farbroderns sida och deras uterina avkomlingar, hur långt ned i led de än befinner sig, samt avkomlingar till de ovan nämnda, hur långt ned i led de än befinner sig.

Avsnitt 32: Bland den första kategorin av dhawū al-arḥām är de som står den avlidne närmast mest berättigade till arv. Om de alla står lika nära, har en person som härstammar från en arvinge med fast andel företräde framför en person som härstammar från dhawū al-arḥām. Om de dessutom står lika nära och ingen av dem härstammar från en arvinge med fast andel, eller om de alla är knutna till samma arvinge med fast andel, blir de alla delägare i arvet.

Avsnitt 33: Bland den andra kategorin av dhawū al-arḥām är de som står den avlidne närmast mest berättigade till arv. Om de alla står lika nära, har den som är knuten till dhawū al-furūḍ företräde. Om de fortfarande är likställda, det vill säga om de alla är knutna till dhawū al-furūḍ eller ingen av dem är det, ska man se om de står på samma nivå när det gäller släktskapets närhet. Om de står på samma nivå får de lika stora andelar av arvet. Om de inte står på samma nivå får släktingarna på faderns sida två tredjedelar och släktingarna på moderns sida en tredjedel.

Avsnitt 34: Bland den tredje kategorin av dhawū al-arḥām är de som står den avlidne närmast mest berättigade till arv. Om de alla står lika nära, och någon bland dem härstammar från en ʿaṣaba, ska denne anses ha företräde framför den som härstammar från dhawū al-arḥām. Den som står den avlidne närmast ska ges företräde. Den som är barn till både fadern och modern har företräde framför ett barn som endast har samma far, och ett barn som endast har samma far har företräde framför ett barn som endast har samma mor. Om de alla står lika nära i släktskap, får de lika stora andelar av arvet.

Avsnitt 35: Inom den första gruppen av den fjärde kategorins grupper, som nämns i avsnitt 31, ska, när faderns släktlinje står ensam – det vill säga den avlidnes farbröder och fastrar på faderns sida – eller moderns släktlinje står ensam – det vill säga den avlidnes morbröder och mostrar – den som står närmast i släktskap ges företräde. Den som är barn till både fadern och modern har företräde framför den som endast har samma far. Den som endast har samma far har i sin tur företräde framför den som endast har samma mor. Om alla står lika nära i släktskap, får de lika stora andelar av arvet. Om båda släktlinjerna förekommer tillsammans, tillfaller två tredjedelar släktingarna på faderns sida och en tredjedel släktingarna på moderns sida. Varje grupps andel ska fördelas på det sätt som tidigare har beskrivits, och bestämmelserna i de två föregående styckena ska tillämpas på den tredje och femte gruppen.

Avsnitt 36: När det gäller den tredje gruppen ska den närmaste ges företräde framför den avlägsnare. När alla står lika nära och tillhör samma släktlinje, ska den närmare släktingen ges företräde, oavsett om de härstammar från en ʿaṣaba eller från dhawū al-arḥām. Om de befinner sig på olika nivåer ska den som härstammar från en ʿaṣaba ges företräde framför den som härstammar från dhawū al-arḥām. När släktlinjerna är olika ska släktingarna på faderns sida få två tredjedelar och släktingarna på moderns sida en tredjedel. Den andel som tillfaller varje sida ska fördelas enligt den tidigare nämnda metoden, och bestämmelserna i de två ovan nämnda styckena ska tillämpas på den fjärde och sjätte gruppen.

Avsnitt 37: För en arvinge bland dhawū al-arḥām ska flera släktskapslinjer inte räknas, utom när släktlinjerna är olika.

Avsnitt 38: Arvet efter dhawū al-arḥām ska fördelas enligt principen: ”En man motsvarar två kvinnor.”

Det ofödda barnet: Här behandlas endast det ofödda barnet i samband med arv och graviditetens längd.

Vad gäller arvsrätten: om det ofödda barnet fortfarande befinner sig i moderns livmoder gäller en bestämmelse, och om det föds gäller en annan bestämmelse.

När det ofödda barnet föds: om barnet föds helt levande ska det ärva andra, och andra ska också ärva det. Det har nämligen berättats från Abu Hurayra – må Allah vara nöjd med honom – att Allahs sändebud – över honom vare Allahs frid och välsignelser – sade: ”När det nyfödda barnet ger ifrån sig ett ljud börjar arvsbestämmelserna gälla för det.” Med att ge ifrån sig ett ljud avses här ett tecken på att barnet lever. Tecken på liv är varje ljud, andning, nysning och liknande. Detta är uppfattningen hos imamerna al-Thawri och al-Awza’i samt de shafiitiska och hanafitiska juristerna. Om barnet däremot föds dött, utan att detta beror på något slag eller någon skada som tillfogats modern, ska det enligt enhällig uppfattning varken ärva eller kunna ärvas av någon annan. Om barnet föds dött till följd av en brottslig skada som tillfogats modern ska det enligt den hanafitiska rättsskolan ärva, och andra ska också ärva det.

De shafiitiska, malikitiska och hanbalitiska juristerna säger: Det har ingen rätt till något arv. Det får endast en tiondel av diyya. Ingen annan ska heller ärva något från det, bortsett från denna tiondel av diyya. Den som kan tänkas vara dess arvinge ska ärva det.

Layth ibn Sa’d och Rabi’a ibn ‘Abd al-Rahman säger: Om fostret föds dött till följd av en skada som tillfogats modern ska det varken ärva någon eller kunna ärvas av någon annan. Endast modern ska få en tiondel av diyya. Det är endast modern som får denna ersättning, eftersom fostret är en del av hennes kropp. När skadan endast drabbat fostret ska därför endast hon få ersättningen. Även den moderna lagen innehåller denna ordning.

Barnet i moderns livmoder:

1. När barnet i moderns livmoder inte är arvsberättigat eller berövas arvet på grund av någon annan, ska ingenting av kvarlåtenskapen hållas inne för dess skull. Om en man dör och efterlämnar en hustru, sin far och en mor som bär ett barn avlat av någon annan än den avlidnes far, ska detta ofödda barn inte få något arv. Det kan nämligen inte vara något annat än ett halvsyskon på moderns sida. Ett halvsyskon på moderns sida ärver inte tillsammans med den verklige arvingen, fadern.

2. Om det ofödda barnet är arvsberättigat och det inte finns någon annan arvinge alls tillsammans med det, eller om det tillsammans med det finns en arvinge som är utesluten från arvet, ska fördelningen av kvarlåtenskapen skjutas upp tills barnet har fötts. På samma sätt ska fördelningen skjutas upp om arvingar som inte är uteslutna från arvet finns tillsammans med barnet och de alla uttryckligen, genom tyst samtycke eller genom att inte kräva fördelning, samtycker till att fördelningen skjuts upp.

3. Den arvinge vars andel inte förändras när det ofödda barnet föds ska få hela sin andel utbetald, medan fördelningen av arvet till de andra ska skjutas upp. Om någon exempelvis dör och efterlämnar en farmor och en gravid hustru ska farmodern få en sjättedel. Oavsett om barnet är en pojke eller en flicka förblir nämligen farmoderns andel oförändrad.

4. Den arving vars arvsrätt upphävs i den ena av fostrets två möjliga situationer men inte i den andra ska inte tilldelas någon andel, eftersom det råder osäkerhet om hans rättmätiga andel. Om någon exempelvis dör och efterlämnar en bror och en gravid hustru, ska brodern tills vidare inte få något, eftersom fostret kan vara en pojke. Detta är de flesta lärdas uppfattning.

5. Den av ashab al-furud vars andel förändras beroende på fostrets kön ska tilldelas den mindre av de två andelarna, medan den större andelen ska hållas inne tills barnet föds. Om barnet föds levande och den större andelen är dess rätt, ska det få den större andelen. Om den större andelen däremot inte är dess rätt utan den mindre andelen är dess rätt, ska det få den mindre andelen och återlämna resten till arvingarna. Om barnet föds dött ska det inte få någonting, och hela kvarlåtenskapen ska fördelas mellan arvingarna utan hänsyn till det nyfödda barnet.

Den längsta och kortaste graviditetstiden: Den kortaste tid som krävs för att fostret ska bli fullgånget och födas levande är sex månader. Allah har nämligen sagt: وَحَيْلَ وَفَضْلَ تلقون عمراًDet tar trettio månader att bära honom i moderlivet och att avvänja honom.’ (Sura al-Ahqaf, vers 15) Och ونِضْلَهُ فِي عامين’Hans avvänjning sker under två år’ (Sura Luqman, vers 14). När avvänjningen tar två år återstår inte mer än sex månader. Detta är de flesta lärdas uppfattning.

Den hanafitiske faqihen Kamal ibn Humam säger: Graviditeten varar vanligtvis längre än sex månader. Att ett barn föds efter exakt sex månader har man endast i sällsynta fall hört talas om, trots många gångna tider. Enligt vissa hanbalitiska faqih är den kortaste graviditetstiden nio månader.

I modern lag har den kortaste graviditetstiden fastställts till nio månvarv, det vill säga 270 dagar, i enlighet med uppfattningen hos vissa hanbalitiska faqih och läkare som följer sharia, i motsats till de flesta lärdas uppfattning. Detta överensstämmer nämligen med de flestas uppfattning. Liksom beträffande den kortaste graviditetstiden råder det även oenighet bland faqih om den längsta graviditetstiden. Enligt hanafitiska faqih är den två år, enligt den malikitiske faqihen Muhammad ibn al-Hakam nio månader och enligt vissa ett månår, det vill säga 354 dagar. I modern lag har ett solår (365 dagar) fastställts i enlighet med uppfattningen inom shariaförenlig medicinsk vetenskap, och detta har gjorts till grund för fastställandet av barnets börd, arvsrätt, waqf och testamente.

Grunden för hanafitiska skolans fatwa är Imam Abu Yusuf uppfattning. Modern lag har antagit just denna uppfattning. Den innebär att den av Koranens två verser som anger den längre tiden ska utgöra den längsta graviditetstiden. Modern lag har också följt de tre imamernas uppfattning att villkoret för att arvsreglerna ska tillämpas på barnet är att det föds levande, och att villkoret för att det ska ärva är att det föds inom ett år från den avlidnes död eller från makarnas skilsmässa … Även Muhammad ibn al-Hakams uppfattning har antagits i modern lag. Detta anges i paragraferna 42, 43 och 44.

Paragraf 42: Av den avlidnes kvarlåtenskap ska den större av de andelar som fostret skulle få som flicka respektive pojke reserveras för det.

Paragraf 43: När en make dör och efterlämnar sin hustru eller en hustru som befinner sig i idda, ska hennes foster ärva honom endast om det föds levande inom 365 dagar från dödsdagen eller skilsmässodagen. Detta barn ska, bortsett från de två följande situationerna, inte ärva någon annan än fadern.

1. Om hans mor befinner sig i väntetiden (‘idda) efter dödsfall eller skilsmässa. Om arvlåtaren avlider under denna väntetid och barnet föds levande inom högst 365 dagar från dagen för dödsfallet eller skilsmässan.

2. Om äktenskapet fortfarande bestod vid den avlidnes död och barnet föds levande inom högst 270 dagar från dödsdagen.

Paragraf 44: Den som, i avvaktan på att barnet ska födas, har fått mindre än sin rättmätiga andel ska återkräva det återstående från den arvinge som har fått mer än sin andel. Om han däremot har fått mer än sin rättmätiga andel ska han återlämna det till den arvinge vars andel han har tagit mer än vad som tillkom honom.

Försvunnen person: En försvunnen person är någon som har försvunnit, vars vistelseort och nyheter om honom är okända och vars liv eller död inte är känd, och som domaren betraktar som avliden. Domarens beslut: I fråga om en sådan person ska domarens beslut grundas på bevisning, såsom vittnesmål från rättfärdiga vittnen, eller, efter en lång tids förlopp, på sådana omständigheter som kan godtas som bevis. I det första fallet ska han betraktas som med säkerhet avliden från den tidpunkt då bevis på hans död framkommer. I det andra fallet ska han faktiskt betraktas som avliden när domaren, efter att lång tid har förflutit, dömer honom som avliden, eftersom det fortfarande är möjligt att han lever.

När ska den försvunne betraktas som avliden: Det råder oenighet bland de rättslärda om efter hur lång tid en försvunnen person ska betraktas som avliden. Imam Malik säger: efter fyra år. Detta eftersom Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: Om en kvinna har en make som har försvunnit och vars vistelseort är okänd ska hon vänta i fyra år. Därefter ska hon iaktta en väntetid på fyra månader och tio dagar, och sedan får hon gifta om sig med en annan make. – Bukhari, al-Shafi‘i.

Imam Abu Hanifa, imam al-Shafi‘i och imam Malik har som välkända uppfattning att ingen bestämd tidsfrist ska fastställas för detta, utan att frågan ska överlämnas åt domarna i varje tidsålder att bedöma. I verket al-Mughni sägs följande om den försvunne vars död ännu inte framstår som den mest sannolika: ”Hans egendom ska inte fördelas och hans hustru ska inte gifta om sig med någon annan förrän man med säkerhet vet att han har avlidit. På motsvarande sätt ska egendomen inte fördelas och hans hustru inte gifta om sig förrän så lång tid har gått att det normalt inte längre finns någon möjlighet att han lever. Domaren ska fastställa hur lång denna tid ska vara. Detta är imam al-Shafi‘is, imam Muhammad ibn al-Hasans, imam Maliks, imam Abu Hanifas och imam Abu Yusufas uppfattning, eftersom det normala är att han fortfarande lever.” Imam Ahmad säger: Om han har varit försvunnen på ett sådant sätt att antagandet om hans död blir det mest sannolika, ska hans död fastställas efter fyra år genom noggrant övervägande och undersökning. Detta gäller exempelvis någon som försvinner på slagfältet eller efter flera militära expeditioner, eller någon som, medan han befinner sig hemma, går ut för isha-bönen eller något annat ärende och inte återvänder, utan att man får några nyheter om honom. Om någon däremot befinner sig på en resa där möjligheten att han är i säkerhet är större, såsom en pilgrimsfärd, affärsresa eller studieresa, ska även hans fall överlämnas åt domaren. Denne ska efter den tid han finner lämplig och efter att ha undersökt saken på alla möjliga sätt fatta beslut om hans död, utifrån huruvida han lever eller är avliden.

I de fall där antagandet om död är det mest sannolika har Ahmads uppfattning antagits i modern lagstiftning. Där har, i enlighet med hans uppfattning, en tidsfrist på fyra år fastställts. I de fall där antagandet om död inte är det mest sannolika överlämnas frågan åt domarens bedömning.

I paragraf 21 i lag nr 25 från 1929 sägs: I detta fall ska en försvunnen person vars död framstår som det mest sannolika betraktas som avliden fyra år efter den dag då han försvann. I andra fall ska domaren fastställa efter hur lång tid han ska betraktas som avliden. Domaren ska fatta detta beslut först efter att på alla möjliga sätt ha genomfört en omfattande undersökning för att fastställa om den försvunne lever eller är avliden.

Arvet efter den frånvarande: Om en frånvarande person har försvunnit och lämnat efter sig egendom, förblir den egendom han lämnat efter sig i hans ägo och fördelas inte bland arvingarna förrän säkra uppgifter om hans död har erhållits eller domaren har förklarat honom död. När säkra uppgifter om hans död har erhållits eller domaren har förklarat honom död, har de som är arvingar rätt till arvet från och med tidpunkten för dödsfallet eller dödförklaringen. Den som dog före denna tidpunkt eller blev arvinge efter den får inget arv.

Om han däremot blir arvinge efter någon annan, ska hans andel i den avlidnes kvarlåtenskap hållas inne. När han förklaras död blir hans innehållna andel tillgänglig för de övriga arvingarna. Detta är också vad som föreskrivs i modern lag. I paragraf 45 sägs:

Hans andel av arvet efter den avlidne ska hållas inne tills den frånvarande personens tillstånd har klarlagts. Om det blir känt att han lever, ska han få sin andel. Om det blir känt att han är död, ska denna andel ges till dem som var arvingar till den avlidne vid tidpunkten för dennes död. Om det efter dödförklaringen bevisas att han lever, ska han från de övriga arvingarna återta den del av hans andel som fortfarande finns kvar i deras besittning. (Detta är bestämmelserna beträffande arvet. Om han har en hustru sägs följande om henne i paragraf 22 i lag nr 25 från 1929:

Efter att den frånvarande har förklarats död på det sätt som beskrivs i föregående paragraf ska hans hustru iaktta väntetiden på samma sätt som efter makens död, och den egendom han lämnat efter sig ska fördelas mellan de arvingar som var i livet när domarens beslut meddelades. I paragraf 7 i lag nr 25 från 1920 sägs vidare: När den frånvarande återvänder eller det blir känt att han lever, ska hans hustrus andre make leva med henne om han ännu inte har haft samlag med henne. Om den andre maken har haft samlag med henne utan att känna till att den förste maken levde, ska hustrun förbli hos den andre maken, förutsatt att hennes äktenskap med honom inte ingicks under väntetiden efter den förste makens död.)

Intersexpersonen

Definition: Khuntha eller intersexperson kallas den vars kön, manligt eller kvinnligt, är osäkert. Antingen saknar personen både manligt och kvinnligt könsorgan, eller så har personen båda.

Hur blir personen arvinge: Om det är tydligt att personen är man, får han samma arv som en man, och om det är tydligt att personen är kvinna, får hon samma arv som en kvinna.

Det ena könet kan fastställas genom tecknen på manlighet och kvinnlighet. Före puberteten kan detta fastställas genom urineringen. Om personen urinerar genom det manliga könsorganet är personen man. Om personen urinerar genom det kvinnliga könsorganet är personen kvinna. Om personen urinerar genom båda, fastställs könet utifrån vilket organ urinen först kommer ut genom. Efter puberteten är personen man om skägg växer ut, om personen söker sig till kvinnor med önskan om samlag eller om personen får sädesuttömning under sömnen på samma sätt som en man. Om personen däremot får bröst som kvinnor, om mjölk rinner ur dem, om personen får menstruation eller blir gravid, är personen kvinna. I alla dessa fall kallas personen en vanlig intersexperson.

Men om det inte går att avgöra om personen är man eller kvinna, om personen inte tydligt kan identifieras genom något kännetecken eller om kännetecknen motsäger varandra, kallas personen en tvetydig hermafrodit.

De rättslärda är oense om personens arvsrätt. Imam Abu Hanifa säger att personen först ska betraktas som man och därefter som kvinna. Sedan ska man behandla personen enligt det av de två fallen som är minst fördelaktigt. Om personen är arvinge enligt den ena bedömningen men inte enligt den andra ska han eller hon inte få något. Om personen är arvinge enligt båda bedömningarna men arvsandelarna skiljer sig åt ska personen få den mindre andelen. Imam Malik, Imam Abu Yusuf och imamiterna, det vill säga shiamuslimerna, säger att personen ska få den andel som ligger mellan mannens och kvinnans andelar. Imam al-Shafi’i säger att varje arvinge och den tvetydige hermafroditen ska få den mindre av de två andelarna, eftersom det är den andel som återstår för dem båda. Imam Ahmad säger att om det kan förväntas att personens verkliga kön snart blir klarlagt, ska varje arvinge och den tvetydige hermafroditen få den mindre andelen, medan återstoden hålls inne. Om ett sådant klargörande inte kan förväntas ska personen få den andel som ligger mellan mannens och kvinnans andelar. Den sistnämnda uppfattningen är den mest vägande. Den moderna lagen har dock antagit Imam Abu Hanifas uppfattning. I paragraf 46 sägs: ”Den tvetydige hermafrodit vars kön inte kan identifieras som manligt eller kvinnligt ska få den mindre andelen. Återstoden av kvarlåtenskapen ska ges till de övriga arvingarna.”

Den avfälliges arvsrätt: En avfällig är inte arvinge till någon, och ingen ärver heller hans egendom. Hans kvarlåtenskap ska deponeras i muslimernas bayt al-mal. Detta är den mest kända uppfattningen hos Imam al-Shafi’i, Imam Malik och Imam Ahmad. Hanafiterna säger att hans muslimska släktingar ärver det han förvärvade innan han blev avfällig. Det han förvärvade därefter tillfaller bayt al-mal. Detta har behandlats utförligt i kapitlet ”Hudud”.

Barn fött utanför äktenskapet och barn vars faderskap förkastats av den laglige maken: Ett barn som föds utan ett giltigt äktenskap är ett barn fött utanför äktenskapet. Ett barn vars faderskap förkastats av den laglige maken är ett barn vars faderskap den laglige maken inte erkänner.
På grund av att en fadersidentitet som erkänns av sharia saknas har dessa två barn enligt enhälligt samförstånd ingen arvsrättslig relation till sina föräldrar. De har endast en arvsrättslig relation till sin mor. Det har berättats från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att en man under Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tid anklagade sin hustru för äktenskapsbrott, genomförde li’an och förnekade faderskapet till hennes barn. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, skilde då makarna åt och knöt barnet till hustrun. – Återberättat av al-Bukhari och Abu Dawud. Abu Dawuds formulering lyder: ”Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gav barnet efter li’an arvsrätt efter dess mor och därefter efter moderns arvingar.” I paragraf 47 i lagen sägs: ”Barnet fött utanför äktenskapet och barnet efter li’an ärver sin mor och moderns släktingar, och modern och hennes släktingar ärver dem.”

Takharuj

Definition: Takharuj innebär att en arvinge utesluts från arvet i fråga om arvingarnas gemensamma egendom, mot eller utan ersättning av någon del av kvarlåtenskapen. Takharuj kan också äga rum mellan två arvingar på villkoret att den ene övertar den andres andel mot en bestämd summa pengar.

Bestämmelse: Takharuj är giltigt när det gäller gemensam egendom. Under sin dödliga sjukdom skilde Abd al-Rahman ibn Awf sig från sin hustru Tamadur och dog därefter medan hustrun fortfarande befann sig i sin väntetid. Uthman, må Allah vara nöjd med honom, gjorde henne sedan till arvinge tillsammans med tre andra kvinnor. Därefter nådde de övriga arvingarna en förlikning med henne genom att betala åttiotre tusen mynt för värdet av en fjärdedel av hennes arv.

I paragraf 48 sägs: ”Att en av arvingarna utesluter en annan arvinge från arvet mot något bestämt kallas takharuj. När en arvinge på detta sätt, med ömsesidigt samtycke, genomför takharuj med en annan arvinge, får han den andres andel och träder i hans ställe i kvarlåtenskapen. När en av arvingarna genomför takharuj med alla de övriga och den egendom som ges som ersättning utgör en del av kvarlåtenskapen, ska hans andel fördelas mellan dem alla i proportion till vars och ens andel. Om ersättningen däremot ges ur deras egen egendom och avtalet om takharuj inte anger hur den uteslutne arvingens andel ska fördelas, ska den fördelas lika mellan dem.”

6, 7, 8. Att bli ägare till kvarlåtenskap utan arvsrätt: I artikel 4 i arvs lagen anges:

När en avliden person inte alls efterlämnar någon arvinge ska kvarlåtenskapen fördelas i följande ordning:

För det första den person som den avlidne erkänner som sin ättling.

För det andra den person till vilken ett testamente har upprättats som överstiger den del av kvarlåtenskapen inom vilken testamentet är verkställbart.

`***** När ingen av de två kategorierna kan återfinnas ska kvarlåtenskapen eller dess återstod deponeras i statskassan. Detta innebär att när en avliden person dör utan att efterlämna någon arvinge, blir tre personer eller instanser delägare i kvarlåtenskapen:
******
*****den person som erkänns som den avlidnes ättling.
*****/den person till vilken ett testamente har upprättats för mer än en tredjedel av kvarlåtenskapen.

4. Bayt al-Mal eller statskassan.

Dessa tre behandlas nedan något mer ingående:

Den som erkänns som sin ättling: Den lag som gäller i Egypten är följande: När en avliden person erkänner en annan person som sin ättling, och den personens härkomst är okänd, det inte är bevisat att personen har ett släktskapsförhållande med någon annan, samt erkännandet inte återtas efter att personen har erkänts som den avlidnes ättling, blir den erkända personen ägare till kvarlåtenskapen. I en sådan situation är villkoret att den erkända personen lever vid erkännarens död, det vill säga när erkännaren förklaras avliden, och att inget hinder föreligger för personen att ärva. I analysen av denna lag sägs följande: ”Den som har erkänts som ättling är inte arvinge. Arvsrätten är nämligen beroende av att ett verkligt släktskap bevisas. Att någon enbart erkänns innebär emellertid inte att släktskapet bevisas. Trots detta har de rättslärda i vissa fall tillämpat arvsreglerna på honom; exempelvis har de gett honom företräde till den del som överstiger den tredjedel av kvarlåtenskapen som har testamenterats till någon. De har betraktat honom som den avlidnes ställföreträdare, på samma sätt som han förbehåller sig rätten att återlämna en vara han köpt genom att åberopa ett fel i den. I själva verket har man ansett det vara till gagn att, trots att han inte är arvinge, prioritera den faktiska verkligheten och betrakta honom som ägare till kvarlåtenskapen.”

Testamente till förmån för någon utöver en tredjedel: Om en avliden person dör utan att lämna någon arvinge och inte heller erkänner någon annan person som sin avkomling, är det tillåtet att testamentera hela den efterlämnade kvarlåtenskapen eller en del av den till även en utomstående. Begränsningen av testamentet till en tredjedel fastställdes nämligen av hänsyn till arvingarnas intressen. När ingen av dem finns, finns det inte längre någon skyldighet att upprätthålla denna begränsning.

Bayt al-mal: Om en avliden person dör utan att lämna någon arvinge, inte heller erkänner någon som sin avkomling och inte har testamenterat mer än en tredjedel till någon, ska hans kvarlåtenskap deponeras i muslimernas Bayt al-mal, så att den används till allmännyttiga ändamål.

Obligatoriskt testamente: År 1365 enligt hijra och år 1946 e.Kr. infördes lag nr 71 om obligatoriska testamenten,

vars huvudsakliga bestämmelser är följande:

1. Om ett av den avlidnes barn har avlidit under den avlidnes livstid, eller i praktiken anses ha avlidit samtidigt som honom, och den avlidne inte har testamenterat till barnets barn en sådan andel av kvarlåtenskapen som barnet skulle ha fått om det hade varit vid liv när det avled, är det obligatoriskt att upprätta ett testamente till förmån för detta barnbarn motsvarande denna andel, inom gränsen av en tredjedel av den totala kvarlåtenskapen. Villkoret är dock att barnet inte självt är arvinge och att den avlidne inte tidigare på något annat sätt har gett det egendom motsvarande det belopp som det är obligatoriskt att testamentera till det. Om han tidigare har gett det ett mindre belopp, är det obligatoriskt att testamentera till det så mycket som behövs för att uppnå det belopp som det är obligatoriskt att ge det.

Detta testamente ska upprättas till förmån för döttrarnas barn i första ledet och även för barnen i första ledet till den avlidnes söner som inte är förbundna med den avlidne genom en kvinna, oavsett hur långt ned i ledet de befinner sig. Villkoret är att varje person i ett högre led utestänger sina egna efterkommande från arv, men inte någon annans efterkommande. Dessutom ska varje persons andel i det högre ledet fördelas bland hans efterkommande, även om detta leder till att arvsandelarna minskar nedåt i leden. Detta gäller som om de personer i högre led som är förbundna med den avlidne hade avlidit efter honom och deras död hade inträffat successivt, på samma sätt som generationernas död sker.

2. Om den avlidne testamenterar mer än den andel som tillkommer den som ett testamente är obligatoriskt för, blir överskottet ett frivilligt testamente. Om han testamenterar mindre, är det obligatoriskt att testamentera så mycket som behövs för att fylla dennes berättigade andel. Om han testamenterar till några av dem för vilka testamente är obligatoriskt, men inte till andra, är det obligatoriskt att testamentera till dem som inte har fått ett testamente motsvarande deras berättigade andel. Den andel som tillkommer den som inte har fått något testamente, samt den återstående andelen för den som har fått mindre än det belopp som det är obligatoriskt att testamentera till honom, ska tas ur den återstående tredjedelen. Om den inte räcker till, ska det som saknas även tas ur den del som testamenterats frivilligt.

3. Det obligatoriska testamentet har företräde framför alla andra slags testamenten. Om den avlidne inte har testamenterat till dem för vilka testamente är obligatoriskt, men har testamenterat till andra, ska var och en av dem för vilka testamente är obligatoriskt få sin berättigade andel ur den återstående delen av en tredjedel av kvarlåtenskapen, i den mån den räcker till. Om den inte räcker, ska de få den ur denna del och ur den del som testamenterats till andra.

Lösningen på problemen med det obligatoriska testamentet;

1. Ett barn som avled medan en av föräldrarna fortfarande levde ska betraktas som levande och arvsberättigat, och den andel som barnet skulle ha haft rätt till om det hade varit vid liv ska beräknas.

2. Det avlidna barnets andel ska tas ut ur kvarlåtenskapen och ges till det barn till vilket det obligatoriska testamentet ska upprättas, om andelen motsvarar en tredjedel eller mindre. Om den överstiger detta ska den begränsas till en tredjedel och därefter fördelas mellan barnen enligt principen att en man motsvarar två kvinnor.

3. Den återstående delen av kvarlåtenskapen ska fördelas mellan de faktiska arvingarna i proportion till de andelar som fastställts av sharia.