Vårt ord
Vår Skapare, Uppehållare och Herre, den Allsmäktige Allah, är den som all lovprisning tillkommer. Hans barmhärtighet och nåd mot oss är gränslös och outsinlig. Välsignelser och frid vare över vår ledare och vägvisare, den siste profeten, Muhammed, Allahs sändebud.
Genom den Allsmäktige Allahs oändliga nåd publicerar Sayyid Abul A’la Maududis forskningsakademi, för bengalisktalande läsare, efter att ha slutfört översättningen och redigeringen från arabiska till bengali, verket Fiqh as-Sunnah, författat av vår tids framstående faqih och shariaexpert, al-Ustadh Sayyid Sabiq. Verket publiceras i tre volymer.
Detta verk är en odödlig bedrift inom fiqhvetenskapen. Al-Ustadh Sayyid Sabiq författade verket på uppmaning, med uppmuntran och råd från martyr Hasan al-Banna. Verket är en vägledning för lärare och studenter som följer islam (praktiserande muslimer) i den moderna världen.
Detta verk kommer att förbli en milstolpe i fiqhvetenskapens historia. Hittills har fiqhverk i allmänhet skrivits utifrån olika madhhab. Men detta verks särprägel skiljer sig från och överglänser dessa verk. Kortfattat är verkets särdrag följande:
01. Det är inget fiqhverk grundat på någon madhhab.
02. Det är ett fiqhverk grundat på bevis.
03. Vid behandlingen av shariah-bestämmelserna har de relevanta, självförklarande verserna först anförts.
04. Därefter har Allahs sändebuds relevanta sunnah anförts vid behandlingen av bestämmelserna. De hadither som rör saken har citerats.
05. Sahabernas återgivna uttalanden och handlingar har anförts.
06. När det gäller ijtihad, qiyas samt tolkningen av verser och hadither som kräver förklaring, har tabi’inernas och tabi’ tabi’inernas mujtahidiska lärdas tolkningar och åsikter anförts.
07. Senare mujtahidiska faqihers åsikter har anförts.
08. Åsikterna från olika madhhab och deras imamer har anförts.
09. Där det varit tillämpligt och möjligt har domar och yttranden från olika islamiska domstolar anförts.
10. På vissa ställen har vägledning getts om de åsikter och tillvägagångssätt som bör föredras.
Sammantaget är detta verk ett enastående verk som kan följas av alla: vanliga muslimer, Ahl al-Hadith, Ahl ar-Ra’y och muqallider (följare) av olika madhhab.
Jag anser att alla bildade muslimer behöver läsa verket för att följa den islamiska sharian på ett rent och korrekt sätt, och att det bör finnas i varje hem.
Om någon upptäcker något fel i översättningen eller tryckningen av denna bok, och meddelar förlaget skriftligen eller per telefon, kommer det att rättas till i nästa upplaga, om Allah vill.
Våra tankar, planer och samlade ansträngningar har nått sitt mål om islams efterföljare har nytta av denna bok. Vi ber den Allsmäktige Allah att ta emot denna blygsamma insats från oss.
Abdus Shahid Nasim
Direktör
Sayyid Abul A’la Maududi Research Academy, Dhaka
Datum: 19 januari 2010 e.Kr.
Den martyrförklarade imamen Hasan al-Bannas förord
I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn
All lovprisning tillkommer Allah, den Upphöjde. Må frid och välsignelser vara över vår ledare Muhammad, hans efterföljare och hans följeslagare.
وَمَا كَانَ الْمُؤْمِنُونَ لِيَنْفِرُوا كَافَّةً، فَلَوْلا نَفَرَ مِن كُلِّ فِرْقَةٍ طَائِفَةٌ مِنْهُمْ لِيَتَفَقَّهُوا فِي الدين، وَلِيُنذِرُوا قَوْمَهُمْ إِذَا رَجَعُوا إِلَيْهِ لَعَلَّهُمْ يَعْلَرُونَ.
Det var inte nödvändigt att alla de troende gav sig av tillsammans. Men hur gott hade det inte varit om en grupp från varje gemenskap åtminstone hade gett sig av, så att de kunde fördjupa sig i kunskapen om religionen och sedan återvända och varna sitt folk, så att de kunde vara på sin vakt. (Sura 9, at-Tawba: vers 122)
Ett av de främsta sätten att komma närmare den Allsmäktige Allah är att sprida kunskap om islam och da’wa, samt att sprida de islamiska bestämmelserna, särskilt fiqhbestämmelserna, så att människor ur alla samhällsskikt kan få tydlig kunskap om sin dyrkan och sina religiösa handlingar. Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade:
”Allah den Allsmäktige berikar den som Han vill väl med djup kunskap om religionen. Kunskap kan förvärvas genom utbildning. Profeterna (må frid vare med dem) lämnade inga pengar eller ägodelar efter sig i världen; de lämnade endast kunskap om religionen. Den som förvärvar denna kunskap bör förvärva den i riklig omfattning.”
Det enklaste, mest nyttiga, tilltalande och fängslande sättet att studera islamisk fiqh, särskilt reglerna för dyrkan och de allmänna islamiska ämnen som presenteras för muslimer på alla nivåer, är att hålla fiqh fri från specifika skolastiska och vetenskapliga termer samt påhittade detaljregler. Samtidigt bör fiqh, så långt det är möjligt, på ett enkelt sätt knytas till Koranens och sunnans källor, och läsaren bör, i den mån möjlighet ges, göras medveten om islams rationalitet och välgörande aspekter, så att de som studerar fiqh kan inse att denna studie kommer att skapa en nära relation mellan dem och Allah och Hans Sändebud, och att den kommer att medföra stor nytta för dem i denna värld och i det kommande livet. Detta kommer att ge dem den största uppmuntran att förvärva ännu mer kunskap om islam.
Allah den Allsmäktige gav den framstående äldre lärde, al-Ustadh Sayyid Sabiq, inspiration och förmåga att slå in på denna väg. Därför skrev han detta verk, rikt på teori och information, med enkla och lättflytande hänvisningar till källorna, och analyserade däri fiqhreglerna på ett synnerligen vackert sätt. Om Allah vill kommer han genom detta inte bara att få en riklig belöning från Allah, utan också kunna hänföra muslimer över hela världen, som är stolta över islam. För hans storslagna gärning för religionen och umman samt hans värdefulla bidrag till förkunnelsen av religionen, må Allah belöna honom på ett passande sätt, låta människor dra nytta av honom och genom hans händer åstadkomma gott för honom själv och för folket. Amin.
Hasan al-Banna
بسْمِ اللهِ الرَّحْمنِ الرَّحِيمِ
Författarens ord
All lovprisning och tacksamhet tillkommer Allah, Herren, Vårdhavaren och Styresmannen över alla världar. Välsignelser och frid vare över vår vägledare Muhammad, frid vare med honom, som är ledare för alla människor, de tidigare såväl som de senare, och över hans följeslagare, samt över dem som följer den väg han visade fram till dess att återgäldelsens dag äger rum.
Vi presenterar den andra delen av verket Fiqh us-Sunnah för våra ärade läsare. Vi ber Allah, den Upphöjde och Allsmäktige, att Han ska göra verket till nytta för läsarna och låta det vara en orsak enbart till att vinna Hans välbehag. Han är tillräcklig för oss, och Han är den bäste Beskyddaren.
Sayyid Sabiq
Innehållsförteckning
Ämne
Det nionde kapitlet: Äktenskap
1. Äktenskapsformer som islam avskaffade
2. Uppmuntran till äktenskap
3. Äktenskapets fördelar
4. Äktenskapets religiösa bestämmelser
5. Avhållsamhet är förbjuden för den som har möjlighet att gifta sig
Äktenskap före pilgrimsfärden
Att inte gifta sig och orsaken till detta
6. Att välja brud
7. Att välja brudgum
8. Äktenskapets khutba (förslag)
Vad är khutba?
Vilken kvinna är det tillåtet att fria till?
Att fria till en kvinna som befinner sig i väntetiden (idda)
Att fria till någon som en annan redan har friat till
9. Att se den tilltänkta bruden och brudgummen
Vilka delar av bruden får ses?
Att bruden ser brudgummen
Att få kännedom om goda och dåliga egenskaper
Det är förbjudet för den tilltänkta bruden och brudgummen att träffas i avskildhet
Risken med att vara eftergiven när det gäller avskilda möten och dess möjliga skadliga följder
10. Att dra sig tillbaka från förlovningen och dess följder
De rättslärdas uppfattning
11. Akd eller äktenskap
Villkoren för att erbjudande och godkännande ska vara giltiga
Formuleringarna för erbjudande och godkännande
Äktenskap på ett annat språk än arabiska
Den stummes äktenskap
Den frånvarande personens äktenskap
Lämpliga formuleringar för akd
Det är nödvändigt att äktenskapet ingås utan villkor
12. Mutʿa-äktenskap
13. Äktenskap som ingås medan avsikten att skilja sig hålls dold
14. Halala-äktenskap
Halala-äktenskap är förbjudet och en stor synd
Den religiösa bestämmelsen om halala-äktenskap
Ibn al-Qayyims uppfattning
Imam Ibn Taymiyyas uppfattning
Imam al-Shafiʿis uppfattning
Imam Abu Hanifas uppfattning
Genom vilket äktenskap blir den frånskilda hustrun tillåten för den första maken?
Visdomen bakom förbudet mot halala-äktenskap
15. Olika villkor som fogas till akd
1. Villkor som måste uppfyllas
2. Villkor som inte måste uppfyllas
3. Villkor som är till kvinnans fördel
4. Förbjudna villkor
5. Ett exempel på ett äktenskap med orättvisa villkor
16. Villkor för att äktenskapet ska vara giltigt
Två villkor för att äktenskapet ska vara giltigt
Bestämmelser om vittnen vid äktenskap
Villkor för äktenskapets rättsverkan
17. Villkor för att äktenskapet ska träda i kraft
När blir akd inte bindande?
18. Kvinnor som det är förbjudet att gifta sig med
Kvinnor som är förbjudna på grund av nära släktskap
Kvinnor som är förbjudna på grund av äktenskapliga relationer
Faderns hustru
Kvinnor som är förbjudna på grund av amning
Visdomen bakom förbudet mot äktenskap
Visdomen bakom förbudet mot äktenskap på grund av amning
Visdomen bakom förbudet mot äktenskap genom äktenskapligt umgänge
Kvinnor som det tillfälligt är förbjudet att gifta sig med
1. Att förena två kvinnor som inte får förenas
2–3. Någon annans gifta hustru eller frånskilda hustru som befinner sig i väntetiden
4. En hustru som har blivit frånskild genom tre skilsmässor
5. Äktenskap för en person i ihram
6. Att gifta sig med en slavinna eller trälkvinna trots att en fri kvinna finns tillgänglig
7. Att gifta sig med en äktenskapsbryterska
8. Det är förbjudet att gifta sig med en hustru som har blivit föremål för liʿan
9. Att gifta sig med en avgudadyrkande kvinna
10. Om tillåtligheten av att gifta sig med kvinnor ur Skriftens folk
Visdomen och betydelsen av tillåtelsen att gifta sig med judiska och kristna kvinnor
Skillnaden mellan avgudadyrkande kvinnor och kvinnor ur Skriftens folk
11. Att gifta sig med en sabéisk kvinna
12. Att gifta sig med elddyrkande kvinnor
13. Äktenskap med andra skriftfolk än judar och kristna
14. En muslimsk kvinnas äktenskap med en icke-muslimsk man
15. Det är förbjudet att gifta sig med fler än fyra kvinnor
Det är obligatoriskt att behandla hustrurna rättvist
Hustrun har rätt att ställa som villkor att han inte tar ytterligare en hustru
Visdomen bakom månggifte
Att begränsa eller förbjuda månggifte
Månggiftets historiska bakgrund
19. Förmyndarskap vid äktenskap
Förmyndarskapets betydelse
Villkor för att vara förmyndare
Ärlighet som villkor
Kvinnans självständiga förmyndarskap i äktenskap
Det är nödvändigt att inhämta brudens samtycke före äktenskapet
Förmyndarskap vid en minderårig flickas äktenskap
Walis befogenheter
Vilka är wali?
Det är tillåtet för wali att gifta bort en kvinna som står under hans förmyndarskap
När wali saknas
Om en nära släkting som wali saknas, är han som en mer avlägsen släkting som wali
Två walis ingår äktenskapet var för sig
Kvinnan som saknar wali och inte har möjlighet att vända sig till domstol
När wali hindrar en kvinna under hans förmyndarskap från att gifta sig
Äktenskap för en föräldralös flicka
Äktenskap som ingås av samma wali
När härskaren eller domaren är wali
20. Att utse ett ombud för att ingå äktenskap
Vem har rätt att utse ett ombud och vem har inte det?
Att utse ett ombud med en bestämd eller obestämd uppgift
Ombudet vid äktenskap är samtidigt uppdragsgivarens budbärare och den som uttrycker dennes vilja
21. Äktenskaplig kufuʾ
Definitionen av kufuʾ
Den religiösa bestämmelsen om kufuʾ
Kufuʾ eller jämlikhet avgörs genom rättskaffenhet och god moral
Andra faktorer i kufuʾ
För vem gäller kufuʾ?
Rätten för hustrun och hennes förmyndare när kufuʾ föreligger
När ska kufuʾ beaktas?
22. Äktenskapliga rättigheter
Makens och makans gemensamma rättigheter
Hustruns rättigheter gentemot maken
23. Mahr
Mahrens storlek
Det är makruh att höja mahrens storlek överdrivet
Omedelbar och uppskjuten mahr
När är det obligatoriskt att ge hela mahren?
Full mahr ska ges på grund av samlag i ett ogiltigt äktenskap
Äktenskap utan att mahr fastställts
Mahr al-mithl blir obligatorisk på grund av samlag eller dödsfall före samlag
Vad är mahr al-mithl?
En mahr som understiger mahr al-mithl vid en minderårig flickas äktenskap
När blir hälften av mahren obligatorisk?
Skyldigheten att ge mutʿa
När bortfaller mahr?
Att höja mahrens storlek efter akd
Offentlig och hemlig mahr
Att ta mahr i besittning
24. Hemgift
25. Hustruns levnadskostnader, det vill säga försörjning (nafaqa)
Orsaker till att försörjning blir obligatorisk
Villkor för att ha rätt till försörjning
När hustrun ensam antar islam utan att maken gör det
När maken avfaller från islam
Den zahiritiska rättsskolans uppfattning om huruvida försörjning ska ges eller inte
Försörjningens storlek och grund
Hanafiternas uppfattning om hur försörjningens storlek fastställs
Shafiʿiternas uppfattning om hur försörjningens storlek fastställs
Ska försörjningen fastställas i pengar eller i varor?
Förändring av makens ekonomiska situation eller marknadspriserna
Försörjningsskyldigheten är en giltig skuld och maken ansvarar för den
Eftergift av försörjningsskulden och reglerna för att dra av den
Förskottsbetalning av försörjning och att hustrun därefter blir oförmögen att få försörjning
Försörjning för hustrun under väntetiden
Försörjning för hustrun som bor på annan ort
26. Hustruns moraliska rättigheter
1. God behandling
2. Att ta hand om hustrun
3. Makens sexuella umgänge med hustrun
4. Man bör inte vara helt naken vid samlag
5. Att säga bismillah vid samlag
6. Samtal mellan makarna om samlag under samlaget
7. Att tillfredsställa sexuella begär på ett onaturligt sätt
8. Coitus interruptus och födelsekontroll
9. Bestämmelsen om abort
27. Ila
Definition
Ilas tidsperiod
Bestämmelsen om ila
Den skilsmässa som genomförs genom ila
Väntetiden för den hustru som blivit föremål för ila
28. Makens rättigheter gentemot hustrun
Att inte låta någon som maken ogillar komma in i hemmet
Hustruns tjänande av maken
Undantag från sanningsenlighet mellan makarna
Att hålla hustrun kvar i makens hem
Att flytta bostad tillsammans med hustrun
Villkoret att inte låta hustrun lämna hemmet
Att inte låta hustrun arbeta
Kvinnans utträde för att inhämta islamisk kunskap
Att tillrättavisa en olydig hustru
Hustruns utsmyckning för makens välbehag
29. Tabarruj
Betydelsen av tabarruj
Tabarruj i Koranen
Tabarruj strider både mot islam och civilisationen
Orsaker till avvikelse
Avvikelsens följder
Botemedel mot den outhärdliga situationen
Bemötande av en invändning
30. Makens utsmyckning för att behaga hustrun
Liknelsen om Umm Zarʿs make
31. Khutba före äktenskapet
32. Att tillkännage äktenskapet
Musik vid äktenskap
33. Att ge bruden goda råd vid äktenskapet
Det är mustahabb att ge hustrun goda råd
Faderns råd till dottern vid äktenskapet
Makens råd till hustrun
Moderns råd till dottern om äktenskap
34. Walima eller bröllopsmåltid
35. Icke-muslimers äktenskap
Tionde kapitlet: Talaq
Definition
Talaq är ogillat
Bestämmelserna om talaq i sharia
Rättfärdigandet av talaq
Talaq i det judiska samhället
Talaq i kristendomen
Talaq under den förislamiska okunnighetens tid
Talaq är mannens ensamma rättighet
Vems talaq träder i kraft?
Talaq under tvång
Den berusades talaq
Den vredgades talaq
Talaq som uttalas på skämt
Talaq som uttalas likgiltigt eller av misstag
Den medvetslöses talaq
Vem talaq träder i kraft för
Vem talaq inte träder i kraft för
Talaq före äktenskapet
Vad gör talaq giltigt?
Talaq genom ord
Otydliga eller antydande ord
Tydliga ord
Blir det talaq om man förbjuder sin hustru för sig själv?
Skriftligt uttalad talaq
Den stummes gest
Att sända ett ombud
Att ha vittnen till talaq
De som anser det nödvändigt att ha vittnen till talaq
Olika kategorier av talaq
Sunni-talaq och bidʿa-talaq
Sunni-talaq
Bidʿa-talaq
De som anser att bidʿa-talaq inte träder i kraft
Talaq för en gravid kvinna
Talaq för en minderårig flicka
Antalet talaq
Talaq som innebär separation
Rajʿi- och baʾin-talaq
Bestämmelserna om rajʿi-talaq
Makens relation till hustrun efter rajʿi-talaq
Rajʿi-talaq minskar antalet talaq
Baʾin-talaq
Olika typer av baʾin-talaq
Bestämmelserna om mindre baʾin-talaq
Bestämmelserna om större baʾin-talaq
Förstör den andre maken den förste makens möjlighet till talaq?
Talaq uttalad på dödsbädden
Att ge hustrun eller någon annan befogenhet att uttala talaq
Formuleringar för att ge hustrun befogenhet att uttala talaq
1. ”Bestäm själv över din väg” eller ”Välj själv din framtid”
2. ”Din myndighet eller befogenhet ligger i dina händer”
Är mannens avsikt eller hustruns avsikt avgörande?
Träder överlåtelsen av befogenheten att uttala talaq till hustrun i kraft omedelbart?
Återkallande av mannens överlåtelse av befogenheten att uttala talaq
3. ”Om du vill, uttala talaq över dig själv”
Att uttala talaq genom att utse ett ombud
Villkorslösa och villkorade formuleringar vid överlåtelse av befogenheten att uttala talaq
Överlåtelse av befogenheten att uttala talaq vid och efter äktenskapskontraktet
Omständigheter under vilka domstolen kan bevilja talaq
Talaq på grund av uteblivet underhåll
Talaq på grund av skada och misshandel
Talaq på grund av makens frånvaro
Att begära talaq på grund av makens frihetsberövande
Elfte kapitlet: Khulʿ
Vad är khulʿ?
Uttryck som används vid khulʿ
Ersättningen vid khulʿ
Det som är tillåtet som mahr är tillåtet som ersättning vid khulʿ
Att genomföra khulʿ med något utöver det som erhållits från maken
Khulʿ utan anledning
Khulʿ med makarnas samtycke
Det räcker att hustrun känner motvilja för att begära khulʿ
Det är förbjudet att behandla hustrun illa för att tvinga henne att begära khulʿ
Khulʿ är tillåtet under både renhetsperioden och menstruationen
Khulʿ mellan maken och en tredje person
Khulʿ ger kvinnan befälet över sig själv
Khulʿ för en förståndig flicka
Khulʿ för en minderårig som saknar urskillningsförmåga
Khulʿ för en hustru vars rätt att ingå avtal har upphävts
Khulʿ mellan en minderårig hustrus förmyndare och hennes make
Khulʿ för en sjuk kvinna
Är khulʿ talaq eller separation?
Kan den kvinna som begärt khulʿ få talaq?
ʿIdda för den kvinna som begärt khulʿ
Makens hårda behandling
Oenighet mellan makar
Tolfte kapitlet: Zihār
Definition
Är zihār endast knutet till modern?
Villkoren för zihār
Tillfälligt zihār
Följderna av zihār
Samlag med hustrun innan kaffāra har erlagts
Kaffāra för zihār
Trettonde kapitlet: Ogiltigförklaring av äktenskap
Exempel på att ett äktenskap blir ogiltigt genom plötsligt uppkomna omständigheter
Ogiltigförklaring av äktenskap genom domstol
Fjortonde kapitlet: Liʿān
Definition
Liʿāns innebörd
Sharias bestämmelser om liʿān
När ska liʿān genomföras?
Endast en statlig eller erkänd domare ska fatta beslut om liʿān
Villkoren för liʿān
Kan liʿān genomföras efter att vittnen har hittats?
Är liʿān ett vittnesmål eller en ed?
Liʿān för den blinde och den stumme
Vem ska först genomföra liʿān?
Att avstå från eller dra sig tillbaka från liʿān
Separationen mellan maken som genomför liʿān och hustrun
+ När uppstår separationen?
Är separation på grund av liʿān talaq eller äktenskapets upplösning?
Att anförtro barnet åt modern och knyta det till henne
Femtonde kapitlet: ʿIdda
1. Definition av ʿidda
2. Rättfärdigandet av ʿidda i sharia
3. Kategorier av ʿidda
ʿIdda för en hustru som inte haft samlag
ʿIdda för en hustru som haft samlag
ʿIdda för en menstruerande kvinna
Den kortaste perioden för att fullgöra ʿidda genom både ”qurūʾ”, det vill säga menstruation och renhetsperiod
ʿIdda för en flicka som ännu inte menstruerat
Vad ska en kvinna göra när hennes menstruation upphör?
Åldern då menstruationen upphör på grund av ålderdom
ʿIdda för en gravid kvinna
ʿIdda för en änka
ʿIdda för en kvinna som lider av istiḥāḍa
Det är obligatoriskt att fullgöra ʿidda även om äktenskapet inte var giltigt
När omvandlas ʿidda beräknad efter menstruation till ʿidda beräknad i månader?
Talaq för en förrymd kvinna
Omvandling av ʿidda från månadsberäkning till menstruationsberäkning
ʿIddas slut
ʿIdda måste fullgöras i makens hem
Meningsskiljaktighet om huruvida en kvinna i ʿidda får lämna hemmet
Sorgen hos en kvinna som fullgör ʿidda
Underhåll för en kvinna som fullgör ʿidda
Sextonde kapitlet: Vård av barn
Betydelse och definition
Vård av barn är en gemensam rättighet
Modern har större rätt till barnet än fadern
Rangordningen av företräde till vårdnaden om barnet
Villkoren för vård av barn
Ersättning för vård av barn
Vård av barn utan ersättning
När vårdperioden är slut
Sudans lag
Pojkens och flickans frihet när vårdperioden är slut
När ska barnet vistas växelvis hos båda föräldrarna?
Att flytta barnet
Domstolens avgöranden
Sjuttonde kapitlet: Hudūd (islamisk straffrätt)
Straffbara brott
Rättfärdigandet av dessa straff
Det är obligatoriskt att verkställa hudūd
Att medla i frågor som rör hudūd
Hudūd upphävs när tvivel uppstår
Vilka och hur många slags tvivel finns det?
Vem har befogenhet och ansvar att verkställa hudūd?
Tillåtligheten att dölja gärningsmannen i hudud-fall
Muslimens dolda av sina egna fel
Kaffara för en synd som medför hudud
Genomförandet av hadd i dar al-harb
Förbudet mot att verkställa hadd i moskén, så att den inte blir oren
Får domaren döma utifrån det han själv känner till?
Att dricka alkohol
Stegvisa åtgärder för att förbjuda alkohol
Islams stränghet i förbudet mot alkohol
Förbudet mot alkohol i kristendomen
Alkoholens skadeverkningar
Vad räknas som alkohol?
Några välkända typer av alkohol
Att dricka juice och lagrade extrakt
När alkohol förvandlas till vinäger
Berusningsmedel
Att använda berusningsmedel
Att handla med berusningsmedel och använda dem som ett medel för att uppnå kommersiell vinst
Att odla berusningsväxter för försäljning samt utvinna berusande ämnen ur dem för användning eller handel
Vinst som erhållits genom berusningsmedel
2. Straffet för alkoholkonsumtion
Hur bevisas straffet?
Villkoren för att verkställa hadd
Att vara fri och muslim är inte ett villkor för att verkställa hadd
Behandling med alkohol
3. Straffet för zina
Stegvisa åtgärder för att förbjuda zina
Den zina för vilken straffet är obligatoriskt
Olika kategorier av personer som begår zina
Straffet för ogifta
Att förena piskning och förvisning
Hadd för en gift person
Villkoren för rajm
Muslimer och icke-muslimer är lika inför straffet för zina
Fakihernas åsikter
Att verkställa både piskstraff och rajm
Villkoren för att verkställa straffet för zina
Hur bevisas zina?
Att bevisa zina genom erkännande
Straffet upphävs om erkännandet återtas
Om en person erkänner zina med en kvinna och kvinnan förnekar det
Att bevisa zina genom vittnesmål
Får domaren döma enligt sin egen kännedom?
Kan zina bevisas genom graviditet?
Hadd upphävs om bevis framkommer som visar den anklagades oskuld
Om ett barn föds efter sex månader
Vid verkställandet av hadd
Om man ska gräva en grop åt den som ska stenas
Att härskaren och vittnena närvarar vid rajm
Att en grupp muslimer närvarar när hadd verkställs
Regler för slagen vid piskstraff
Att ge den ogifte uppskov
Måste diyah betalas om gärningsmannen dör till följd av piskningen?
Manlig homosexualitet eller sodomi
Fakihernas åsikter om homosexualitet
Onani
Kvinnlig homosexualitet
Zina med djur
Våldtäkt eller sexuellt tvång
Samlag av misstag
Bibehållen oskuld
Samlag i ett äktenskap om vars giltighet det råder oenighet
Samlag i ett ogiltigt äktenskap
4. Hadd al-qadhf (straffet för falsk anklagelse)
Det är förbjudet att rikta falska anklagelser
Villkoren för straffet för falsk anklagelse
Villkoren som gäller den som riktar en falsk anklagelse
Villkoren som måste finnas hos den som utsatts för falsk anklagelse
Villkoren för det brott som anklagelsen gäller
Hur bevisas hadd al-qadhf eller straffet för falsk anklagelse?
Det världsliga straffet för den som riktar en falsk anklagelse
Hur ska han ångra sig?
Föräldrars falska anklagelser mot sitt barn
Att upprepade gånger rikta falska anklagelser mot samma person
Att rikta falska anklagelser på gruppnivå
Är hadd en rättighet som tillhör Allah eller människorna?
När upphävs straffet för falsk anklagelse?
5. Straffet för apostasi
Definitionen av en apostat
Om en otrogen lämnar sin religion och antar en annan otrogen religion
Räknas han då också som apostat?
En muslim får inte förklaras vara otrogen på grund av att han begår synder
När blir en muslim apostat?
Vissa tecken på otro
Straffet för apostasi
Visdomen bakom dödsstraffet för apostaten
Nödvändigheten av att försöka få apostaten att ångra sig
De rättsliga bestämmelserna för apostaten
Straffet för en zindiq
Kan en magiker dödas?
Straffet för astrologer och spåmän
6. Straffet för rån, stråtröveri, terrorism och uppror
Definition
Rån, stråtröveri, terrorism och uppror som större brott
Villkoren för straffet för rån, terrorism och förräderi mot staten
Straffet för rån, terrorism och anarki
Det straff som fastställts i versen
Argumenten från dem som anser att ordet ”eller” uttrycker valfrihet
Argumenten från dem som säger att ordet ”eller” inte uttrycker valfrihet utan variation
Förklaring av de olika straffen beroende på brottens kategorier
Svar på en invändning
Vad härskaren och samhället bör göra beträffande rån och terroristisk verksamhet
Om terroristerna och rånarna ångrar sig innan de grips
Villkoren för ånger
Straffet efterskänks om gärningsmannen ångrar sig innan han förs till härskaren
Kampen för att försvara människoliv och andras liv och egendom
7. Straffet för stöld
Varför straffet för stöld är så strängt
Olika typer av stöld
Definitionen av stöld
Den som tillägnar sig något, plundraren och den trolöse räknas inte som tjuvar
Att låna och sedan förneka lånet
Likplundraren
Villkoren som måste uppfyllas för stöldstraffet
Villkoren som måste finnas hos tjuven för att stöld ska vara straffbar
Villkoren som måste finnas hos det stulna för att stöld ska vara straffbar
När ska värdet på det stulna fastställas?
Stöld begången av en grupp
Villkoren som måste vara uppfyllda för den plats varifrån stölden begicks
Skillnader i skyddsåtgärder beroende på egendomen
Den plats som en människa själv skyddar åt sig
Ficktjuv
Moskén som skyddad plats
Stöld från ett hus
Är ägarens anmälan nödvändig för stöldstraffet?
Om tjuven påstår att det stulna tillhör honom
Att lära tjuven knep som leder till att straffet upphävs
Stöldstraffet
Efter att tjuvens hand har huggits av ska blödningen stoppas och såret läkas
Att hänga tjuvens avhuggna hand runt hans hals
Nödvändigheten av både ersättning och hadd
Det artonde kapitlet: Straffrättsliga brott (mord och kroppsskador)
Skyddet för livet
Människans värdighet
Rätten till liv
Qisas: i islam och under den förislamiska okunnighetens tid
När qisas i stället för förlåtelse blir det enda kravet
Qisas vid dödligt våld
Olika typer av mord
Mordets följder
Villkoren för att qisas ska vara obligatoriskt
Bedrägligt mord, lönnmord och mord genom bortförande
Att döma en hel grupp till döden för en persons skull
När en person håller fast någon och en annan dödar honom
Hur fastställs qisas?
Villkoren för att verkställa qisas mot gärningsmannen
Tidpunkten för att verkställa qisas
Genom vad ska qisas verkställas?
Får mördaren dödas i det heliga området?
När qisas upphävs
Domstolens rätt att verkställa qisas
När den dödes arvinge är försvunnen
Tvister om qisas
Qisas för mindre än dödligt våld
Villkoren för qisas vid ett mindre brott än dödligt våld
Qisas för kroppsdelar
Villkoren för qisas för kroppsdelar
Qisas för avsiktlig kroppsskada
Om flera deltar i att hugga av en kroppsdel eller tillfoga en skada
Qisas för slag, örfilar, sparkar och förolämpningar
Qisas för förstörelse av egendom
Ersättning med egendom av motsvarande värde
Att skada någon eller plundra egendom
Att utkräva qisas från härskaren
Ska qisas utkrävas av maken om hustrun misshandlas?
Ingen qisas innan skadan har läkt
Om dödsfall inträffar till följd av att qisas verkställs
Diyah eller blodspenning
Definition
Syftet med diyah
Diyahs belopp
De mord för vilka diyah är obligatorisk
Lätt och tung diyah
Tung diyah vid angrepp under en förbjuden månad, i den förbjudna staden eller mot en anhörig
Vem eller vilka är skyldiga att betala diyah?
Diyah för kroppsdelar
Diyah för nyttan av kroppsdelar
Diyah för skador på huvud och ansikte
Diyah för kvinnan
Diyah för Skriftens folk
Diyah för det ofödda barnet
Diyah behöver inte betalas innan läkningen
När ett lik hittas bland stridande grupper
Mord efter att diyah har betalats
Om två stridande dödas i en ömsesidig sammandrabbning
Ersättning för skador orsakade av tamdjur
Ersättning för skador som orsakas av ett djur av dess förare eller ryttare
Skador orsakade av ett bundet djur
Ersättning för gröda som förstörs av boskap
Ersättning för föremål som förstörs av fåglar
Ersättning för skador orsakade av katter och hundar
Vilka djur får dödas och vilka djur får inte dödas?
Skador för vilka ingen ersättning krävs
1. Om den bitandes tand faller ut
2. Om någon utan tillstånd tittar in i någon annans hus
3. Att döda för att skydda liv, egendom och heder
4. Kravet på att döda i självförsvar
5. Ansvar för brandskador
6. Att förstöra grödor på någon annans åker
7. Ansvar för en båts förlisning
8. Läkarens ansvar och skyldigheter
9. Om hustruns vagina spricker och vidgas under samlag med maken
10. Om en mur rasar över en person och orsakar hans död
11. Brunnsgrävarens ansvar och andra frågor
Tillstånd att ta emot livsmedel
Qasama eller kollektiv ed
Qasama, en arabisk sedvänja som islam har bevarat
Den rättsliga statusen för att döma och avgöra en sak på grundval av qasama
Nittonde kapitlet: Taʿzīr
1. Definitionen av taʿzīr
2. Den rättsliga grunden för taʿzīr
3. Visheten bakom införandet av taʿzīr i sharīʿa och skillnaden mellan taʿzīr och hudūd
4. Metoderna för taʿzīr
5. Att utdela mer än tio piskrapp
6. Taʿzīr genom dödande
7. Taʿzīr genom konfiskering av egendom
8. Härskarens rätt till taʿzīr
9. Ersättning för skada orsakad av taʿzīr
Det nionde kapitlet: Äktenskap
Föreningen mellan kvinna och man är en av Allah den Upphöjdes naturliga lagar. Denna regel och lag har Han ingjutit i alla skapelser som en del av deras natur. Varken människor, djur eller växtriket är undantagna från denna naturliga lag. Allah den Upphöjde säger:
وَمِنْ كُلِّ شَيْءٍ خَلَقْنَا زَوجَينِ لَعَلَّكُمْ تَذَكَّرُونَ
Betydelse: Jag har skapat allting parvis, så att ni må ta lärdom. (Sūrat adh-Dhāriyāt: vers 49)
Han säger också:
سبحن الَّذِي خَلَقَ الْأَزْوَاجَ كُلَّهَا مِمَّا تُنبِسُ الْأَرْضِ وَمِنْ الْفُسِهِمْ وَمِمَّا لَا يَعْلَمُونَ .
Betydelse: Helig och fullkomlig är den store Skaparen, som har skapat par av allting: av växter, av dem själva (människorna) och även av sådant som de inte känner till. (Sūrat Yā-Sīn: vers 36)
För fortplantning och förökning har Allah den Upphöjde fastställt just denna ordning. Genom att skapa motsatta kön, det vill säga man och kvinna, har Han låtit livets och skapelsens fortgång fortsätta utan avbrott. Allah den Upphöjde säger:
بابها النَّاسُ إِنَّا خَلَقْنَكُمْ مِنْ ذَكَرٍ وَأُنثَى وَجَعَلْنَكُمْ شُعُوبًا وَقَبَائِلَ لِتَعَارَفُوا ،
Innebörd: O människor! Jag har skapat er av en man och en kvinna.
(Surah al-Hujurat: vers 13)
Han säger också:
يأَيُّهَا النَّاسُ اتَّقَوْا رَبَّكُمُ الَّذِي خَلَقَكُمْ مِّن نَّفْسٍ وَاحِدَةٍ وَخَلَقَ مِنْهَا زَوْجَهَا وَبَثَّ مِنْهُمَا رِجَالاً كَثِيرًا وَنِسَاءً وَاتَّقُوا اللَّهَ الَّذِي تَسَاءَلُونَ بِهِ وَالْأَرْحَامَ مَا إِنَّ اللَّهَ عَلَيْكُم رقيبان
Innebörd: O människor! Frukta er store Herre, som har skapat er av en enda person, och av honom skapat hans hustru, och från dem båda låtit ett stort antal män och kvinnor spridas. (Surah an-Nisa: 1)
Allah den Upphöjde ville inte att människans tillstånd skulle vara som de övriga skapelsernas. Därför lämnade Han inte förbindelsen mellan män och kvinnor utan regler och bindande villkor. Tvärtom gav Han människan regler och bestämmelser som motsvarar hennes heder och värdighet.
För detta ändamål gav Allah den Upphöjde äktenskapet, en mycket ärofull ordning för föreningen mellan man och kvinna. Grunden för denna ordning är ömsesidigt samtycke, vilket bekräftas genom ijab-qabul (erbjudande och godkännande), samt vittnen som bevittnar att de genom detta ömsesidigt erbjudande och godkännande tar varandra till äkta makar. Detta är det mest hedervärda och förnuftiga sättet att förena man och kvinna och bevara släktlinjen. Genom detta får kvinnorna skydd mot den kollektiva lustens grepp. Det är denna väg som låter familjen och släktlinjen fortsätta i en ren riktning. Genom denna ordning kan människans barn växa upp med moderns hjärtefyllda ömhet och faderns varsamma omsorg. Därigenom skapas den bästa åkern och de fullkomligaste frukterna och skördarna. Detta är Allahs utvalda ordning för människan. Det är denna ordning som islam har infört och lagstadgat, och alla andra metoder har upphävts.
1. De äktenskapsformer som islam har upphävt
Bland de sätt att umgås mellan kvinnor och män som islam har förbjudit finns hemliga kärleksförbindelser mellan pojkar och flickor.
Islam har förbjudit hustrubyte. Under den förislamiska okunnighetens tid förekom det att en man sade till en annan: ”Ge mig din hustru, så ger jag dig min hustru och dessutom något extra.” Detta har återberättats av ad-Daraqutni. Berättelsens överleveranskedja är dock mycket svag.
Utöver dessa två känner man genom Aisha (må Allah vara nöjd med henne) till ytterligare några former av umgänge mellan kvinnor och män som förekom under den förislamiska okunnighetens tid och som islam helt har förbjudit. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: Under den förislamiska okunnighetens tid förekom fyra slags äktenskap. De var följande:
1. En man friade till en annan mans dotter eller till en flicka som stod under hans förmyndarskap. Den andre accepterade frieriet och gifte bort flickan med honom.
2. Att låta henne ha samlag med en annan man. Ibland gick det till så att mannen, efter att hustrun hade blivit ren från menstruationen, sade till henne: ”Gå till den och den och be honom ha samlag med dig, så att du blir gravid med hans barn.” Därefter hade han inte samlag med sin hustru förrän graviditeten blev tydlig. När det stod klart att hustrun hade blivit gravid med den andre mannen, hade han samlag med henne.
3. Ibland gick en grupp män, högst tio till antalet, till en kvinna och hade alla samlag med henne. Därefter blev kvinnan gravid och födde ett barn. Några dagar efter förlossningen kallade hon alla dessa män till sig. Ingen av dem kunde vägra att komma när hon kallade dem. Alla kom till henne vid den bestämda tiden. Då sade kvinnan till dem: ”Ni vet vad ni har gjort. Till följd av det ni gjorde blev jag gravid och födde ett barn. Du, den och den, är detta ditt barn.” Bland dem tillskrev hon sedan barnet den hon själv ville. Mannen hade ingen möjlighet att förneka hennes påstående.
4. Den fjärde typen av äktenskap var sådan att otaliga män brukade komma till en kvinna. De gick in i hennes hus och hade samlag med henne. Hon avvisade ingen av dem. Dessa kvinnor var prostituerade. Som ett tecken på denna verksamhet satte de upp en flagga på dörren till sina hus. Vem som helst kunde gå in till dem om han ville. När en av dem blev gravid och födde ett barn kallade hon alla männen till sig. När de hade kommit jämförde hon barnets utseende med deras. Därefter sade hon efter eget val till en av dem: ”Detta är ditt barn”, knöt barnets härstamning till honom och förklarade att det var hans barn. Mannen kunde inte förneka detta påstående. Sådant fortsatte att förekomma.
Under denna tid framträdde den siste profeten, Muhammad (frid vare med honom). När han kom förbjöd han alla dessa former av äktenskap och umgänge utom den första. Det är denna form som islam har infört, och till den har islam fogat vissa villkor och regler, däribland villkoren om ijab (förslag), kabul (godkännande) och vittnen. Genom denna form har Allahs sharia gjort äktenskap och umgänge mellan en man och en kvinna tillåtet. Genom denna form har både mannen och hustrun fått vissa rättigheter samt vissa ansvarsområden och skyldigheter.
2. Uppmuntran till äktenskap
Islam har på olika sätt uppmuntrat till äktenskap. Den har sagt att äktenskapet är profeternas och sändebudens sunna (föredöme). De var våra ledare, och därför är det vår plikt att följa deras föredöme. Allah den Allsmäktige säger:
وَلَقَدْ أَرْسَلْنَا رُسُلًا مِن قَبْلِكَ وَجَعَلْنَا لَهُمْ أَزْوَاجًا وَذُرِّيَّةٌ
Betydelse: (O Muhammad!) Även före dig sände Jag många sändebud och gav dem hustrur och barn. (Sura 13 ar-Raʿd: vers 38)
Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Dessa fyra saker hör till sändebudens sunna: 1. att använda henna, 2. att använda parfym, 3. att använda miswak (rengöra tänderna) och 4. att gifta sig.” (at-Tirmidhi: Abu Ayyub, må Allah vara nöjd med honom)
Allah den Allsmäktige har nämnt äktenskap och att få barn som en välsignelse från Allah och sagt:
وَاللَّهُ جَعَلَ لَكُم مِّنْ الْفُسِكُمْ أَزْوَاجًا وَجَعَلَ لَكُم مِّنْ أَزْوَاجِكُمْ بَنِينَ وَحَفَدَةٌ ورزقكم من الطَّيِّبَتِ مَا أَفَبِالْبَاطِلِ يُؤْمِنُونَ وَبِنِعْمَتِ اللَّهِ هُمْ يَكْفُرُونَ
Betydelse: Allah har skapat makar åt er ur er själva och ur era makar har Han skapat söner och döttrar samt barnbarn åt er. (Sura 16 an-Nahl: vers 72)
Allah den Allsmäktige har nämnt skapandet av makar av motsatt kön och det äktenskapliga förhållandet mellan dem som ett av Hans tecken:
وَمِنْ ابْتِه أَنْ خَلَقَ لَكُمْ مِنْ أَنْفُسِكُمْ أَزْوَاجًا لِتَسْكُنُوا إِلَيْهَا وَجَعَلَ بَيْنَكُمْ مُوَدَّةً ورحمة ، إِنَّ فِي ذَلِكَ لَآيَتٍ لِقَوْمٍ يَتَفَكَّرُونَ
Betydelse: Bland Allahs tecken finns att Han har skapat åt er, ur er egen mänsklighet, makar av motsatt kön, så att ni genom äktenskaplig samlevnad kan finna ro hos dem. Och för detta ändamål har Han skapat tillgivenhet, vänskap, barmhärtighet och medkänsla mellan er. I detta finns verkligen många tecken för tänkande människor. (Sura 30, ar-Rum: vers 21)
Ofta grips unga män av tvekan, obeslutsamhet och förtvivlan när det gäller att gifta sig, på grund av fattigdom och arbetslöshet. I detta sammanhang säger Allah den Upphöjde:
وَانْكِحُوا الْأَيَامَى مِنْكُمْ وَالصَّلِحِينَ مِنْ عِبَادِكُمْ وَإِمَائِكُمْ مَا إِنْ يَكُونُوا فَقَرَاء يُغْنِهِمُ اللهُ مِن فَضْلِهِ مَا وَاللَّهُ وَاسِعٌ عَلِيمٌ
Betydelse: Ingå äktenskap. Och gift bort de ogifta bland er – det vill säga de som inte har någon hustru eller make – samt de av era slavinnor och slavar som är rättskaffens, dugliga och lämpliga. Om de är fattiga kommer Allah genom Sin nåd att göra dem oberoende. Allah är verkligen överflödande och allvetande. (Sura 24, an-Nur: vers 32)
Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Tre personer har rätt till Allahs hjälp. De är: 1. den som är engagerad i jihad på Allahs väg, 2. den skuldsatte som är besluten att återbetala sin skuld och aktivt strävar efter det, 3. den som strävar efter att gifta sig med avsikten att bevara sin kyskhet.” at-Tirmidhi: Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom.
Thawban, må Allah vara nöjd med honom, berättar att när följande vers uppenbarades:
وَالَّذِينَ يَكْنِزُونَ الذَّهَبِ وَالْفِضَّةَ وَلَا يُنْفِقُونَهَا فِي سَبِيلِ اللَّهِ لَا فَبَقِوْهُمْ بِعَذَابِ اليْم
Betydelse: Och ge dem som samlar på sig guld och silver och inte spenderar det på Allahs väg det glädjande budskapet om ett plågsamt straff. (Sura 9, at-Tawba: vers 34)
Vid detta tillfälle befann vi oss på en resa tillsammans med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Några av oss sade: ”Denna vers uppenbarades endast beträffande att samla på sig guld och silver. Men om vi fick veta vilken egendom som var bäst, skulle vi samla på oss just den.” Då sade Allahs Sändebud: ”Den bästa egendomen är en tunga som minns Allah, ett tacksamt hjärta och en troende hustru som hjälper sin make att följa trons väg.” – at-Tirmidhi, Ibn Majah.
ʿAbdullah ibn ʿAbbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Det finns fyra ting som, när de skänks åt en person, innebär att han har skänkts denna världens och den kommande världens godhet. De är: 1. ett tacksamt hjärta, 2. en tunga som minns Allah, 3. en hälsa som gör honom ståndaktig och orubblig i motgångar och 4. en hustru som inte begår någon synd vare sig vad gäller sig själv eller sin makes egendom.” – at-Tabarani; berättarkedjan är god.
ʿAbdullah ibn ʿAmr ibn al-ʿAs (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Denna värld är en tillgång, och den bästa tillgången i den är en rättfärdig, välskapt och duglig hustru.”
– Sahih Muslim.
Det händer att människor drar sig undan för andlig tillbedjan, bryter kontakten med alla världsliga aktiviteter, ber hela natten, fastar varje dag och avstår från umgänge med sina hustrur. På så sätt ägnar de sig åt asketism som strider mot människans natur.
Islams lära är att asketism är något som strider mot människans natur och leder till förvanskning av religionen. Den siste profeten, Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid), var den som fruktade Allah mest. Vissa dagar fastade han och andra dagar fastade han inte. Han bad på natten, men sov också. Han gifte sig också. Den som därför avviker från hans handlingsprinciper och levnadssätt bryter i själva verket banden till honom. I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim berättas det från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att tre män kom till rummen där Allahs sändebuds hustrur bodde och började fråga om Allahs sändebuds gudsdyrkan. När de fick information om hans gudsdyrkan ansåg de den vara otillräcklig. De sade: ”Hur obetydliga är inte vi i jämförelse med profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid), vars tidigare och senare synder har förlåtits.” En av dem sade: ”Jag ska be hela natten under resten av mitt liv.” En annan sade: ”Jag ska fasta hela året utan att bryta fastan en enda dag.” Den tredje sade: ”Jag ska avstå från umgänge med kvinnor och aldrig gifta mig.”
Då kom Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ut och sade: ”Var det ni som sade sådana och sådana saker? … Hör på: Jag fruktar Allah mer än någon av er. Jag ber på natten, men sover också. Jag fastar, men bryter också fastan. Och jag har också gift mig. Den som avviker från mitt levnadssätt har inget med mig att göra.”
En rättfärdig kvinna är lyckosam, och genom henne fylls hemmet av glädje och lycka. Abu Usama (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”För en troende make är, efter gudsmedvetenhet, den nyttigaste och mest välsignade tillgången en rättfärdig och sanningsenlig hustru: när han befaller henne lyder hon, när han ser på henne fylls hans hjärta av glädje, och när han är frånvarande skyddar hon sin heder och sin makes egendom.” – Ibn Majah.
Saʿd ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Adams barn får tre lyckobringande och tre olycksbringande ting. De tre lyckobringande tingen är: 1. en kysk och rättfärdig hustru, 2. en god bostad och 3. ett gott riddjur. De tre olycksbringande tingen är: 1. en dålig hustru, 2. en dålig bostad och 3. ett dåligt riddjur.” Hadithen har återberättats med en autentisk berättarkedja i Musnad Ahmad. Även at-Tabarani och al-Bazzar har återberättat den. al-Hakim sade att detta är en autentisk hadith.
I en annan hadith, återberättad av al-Hakim, finner man en förklaring och bekräftelse av denna hadith. Där sade Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Tre ting är lyckobringande: 1. en rättfärdig hustru – när du ser henne gläds du, och när du är frånvarande skyddar hon sig själv och din egendom; 2. ett lydigt och snabbt riddjur som för dig till dina följeslagare i rätt tid; 3. ett rymligt och öppet hus. Tre ting är också olycksbringande: 1. en hustru som gör dig sorgsen så snart du ser henne, som kritiserar dig och som, när du är frånvarande, inte bevarar förtroendet för sig själv och din egendom; 2. ett riddjur som är mycket långsamt, som slår tillbaka mot dig när du slår det och som, om du inte slår det, inte för dig till dina följeslagare i rätt tid; och 3. en bostad som är trång och där det är svårt att leva ett normalt liv.”
Äktenskapet är en gudsdyrkan. Genom det fullbordas hälften av människans religion. Genom det får människan möjlighet att möta sin Herre i ett rent och kyskt tillstånd. Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den som Allah har skänkt en rättfärdig och duglig hustru har genom henne fått hjälp med hälften av sin religion. Frukta därför Allah beträffande den återstående hälften.” At-Tabarani och al-Hakim. Al-Hakim sade att hadithens berättarkedja är autentisk.
Allahs Sändebud ﷺ sade också: ”De som vill möta Allah med ett kyskt och rent liv gifter sig med fria kvinnor.” Hadithen har återberättats av Ibn Mājah, men dess överföringskedja är svag. Ibn Masʿūd رضي الله عنه sade: ”Om jag bara hade tio dagar kvar av mitt liv och visste att jag skulle dö på den tionde dagen, skulle jag, om jag hade möjlighet, ändå absolut gifta mig för dessa tio dagar, av rädsla för frestelse!”
3. Äktenskapets fördelar
Äktenskapet rymmer stor nytta för individen, nationen och hela det mänskliga samhället. Därför har islam lagt så stor vikt vid äktenskapet och uppmuntrat till det. Här redogörs för några av äktenskapets välsignelser och fördelar:
1. Människan har utrustats med en stark biologisk lust. Hon är ständigt ivrig att tillfredsställa denna lust. Om hon inte kan tillfredsställa den sjunker hon ned i djup psykisk oro, och om hon inte finner ett lagligt sätt att tillfredsställa den försöker hon göra det på onda och omoraliska sätt. Äktenskapet är det naturliga och bästa sättet att lösa detta problem. Genom äktenskapet kan människan tillfredsställa sina biologiska, det vill säga sexuella, behov med sinnesro. På så sätt kan individen uppnå psykiskt lugn, moralisk renhet och förmågan att behärska sin blick från det förbjudna. Allah säger:
ومِنْ ابْتِه أَنْ خَلَقَ لَكُمْ مِنْ الْفُسِكُمْ أَزْوَاجًا لِتَسْكُنُوا إِلَيْهَا وَجَعَلَ بَيْنَكُمْ مَوَدَّةً ورحمة ما إِنَّ فِي ذَلِكَ لَابِي لِقَوْمٍ يَتَفَكَّرُونَ
Betydelse: Ett av Allahs tecken är att Han har skapat åt er, ur er själva, par av motsatt kön, så att ni kan finna ro hos dem. Och för detta ändamål har Han skapat vänskap och medkänsla mellan er. (Sura 30, ar-Rūm, vers 21)
Abū Hurayra رضي الله عنه berättar att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Kvinnan kommer fram i Satans skepnad och vänder sig bort i Satans skepnad. När någon av er därför blir betagen av en främmande kvinna, ska han gå till sin egen hustru. Därigenom kommer hans begär att tillfredsställas.” – Muslim, Abū Dāwūd och at-Tirmidhī.
2. Äktenskapet är det bästa sättet att få barn. Det är det rätta sättet att öka släktens antal. Det är också sättet att smycka livet med blommor och frukter och att trygga släktens fortbestånd. Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Gift er med kvinnor som är vänliga och kan föda många barn, för på Uppståndelsens dag kommer jag att framträda med ett större antal av er än det sammanlagda antalet av de andra profeternas samfund.”
En gång trädde Ahnaf ibn Qays رضي الله عنه in hos Muʿāwiya رضي الله عنه. Framför honom stod Yazīd. Ahnaf såg länge på honom med beundran. Då frågade Muʿāwiya رضي الله عنه: ”Abū Bahār, vilken är er syn på barn?” Ahnaf förstod avsikten med hans fråga och svarade: ”O de troendes ledare! Barnen är pelarna i vår släkt; frukten av vårt hopp; de som skänker våra ögon glädje; genom dem möter vi våra fiender; och de är våra efterkommande. Lämna åt dem bördig jord och en skuggande himmel. Ge dem det de önskar. Om de söker er tillfredsställelse, var då nöjd med dem. Knyt inte er öppna hand gentemot dem. Om ni gör det kommer de inte att hålla sig nära er, de kommer att ogilla att ni lever och önska er död.” När Muʿāwiya hörde detta utbrast han: ”O Abū Bahār! Må Allah förlänga ert liv. Barn är precis sådana som ni har beskrivit.”
3. Genom att uppfostra barn utvecklas och fulländas faderskap och moderskap. På detta sätt utvecklas egenskaper som ömhet, kärlek, tillgivenhet, medkänsla och mildhet hos människan. Faderskapets och moderskapets ställning är en sådan ställning att människans mänskliga egenskaper inte kan fulländas utan den. Äktenskap är nödvändigt för att uppnå denna ställning.
4. I äktenskapet utvecklas människans känsla för ansvar och skyldigheter genom att mannen och hustrun fullgör sina ansvar och skyldigheter gentemot varandra och gentemot barnen. Den hängivenhet och uppriktighet med vilken man fullgör sina ansvar och skyldigheter som make, hustru, far och mor utgör en omfattande träning inför fullgörandet av ansvar i det vidare sociala och statliga livet.
5. Genom att bygga upp ett äktenskapligt och familjärt liv väcks arbetslust hos människan och förmågan att organisera verksamhet utvecklas. Kvinnan har ansvar för många organisatoriska uppgifter, däribland att ta hand om barnen, främja deras sunda utveckling och goda utbildning, sköta hemmet samt ta emot och visa gästfrihet mot släktingar. Mannen bär å andra sidan de samlade kostnaderna för hushållet. Därför ger han sig ut för att försöka försörja familjen. Därför arbetar han också mycket hårt. Dessutom utför han olika sociala uppgifter. På detta sätt är både kvinnor och män upptagna med att fullgöra sina respektive ansvar. Genom att fullgöra dessa naturliga och medfödda ansvar vinner de Allahs välbehag, och som ett resultat blir familjen, samhället, landet och nationen välsignade.
6. Genom äktenskapet byggs sociala band mellan människor. Band och släktskapsrelationer breder ut sig. Därigenom stärks samhället. Medkänsla, kärlek och ömsesidig sympati ökar i samhället.
7. I en resolution som antogs av Förenta nationerna lördagen den 6 juni 1959 sägs det att gifta par lever längre än ogifta.
Även denna resolution visar att äktenskap och äktenskapligt liv är till nytta för både kvinnors och mäns hälsa och ett långt liv.
4. Äktenskapets islamiska rättsliga bestämmelser
1. Obligatoriskt äktenskap: För dem som vill skydda sig mot oanständighet och överträdelser och har möjlighet till det är äktenskap obligatoriskt. Att hålla sig ren från förbjudna handlingar är nämligen obligatoriskt för den troende. Och utan äktenskap är detta inte möjligt. Imam al-Qurtubi har sagt att äktenskap är obligatoriskt för den som, om han har möjlighet, fruktar att hans livs och religions renhet ska förstöras. Utan äktenskap är det nämligen inte möjligt för honom att bevara sin renhet. Det råder ingen meningsskiljaktighet om att äktenskap är obligatoriskt för denna person. Den som behöver gifta sig men saknar ekonomisk möjlighet att göra det ska, i enlighet med Allah den Upphöjtes befallning, fortsätta att bevara sin renhet tills han får möjlighet. Allah den Upphöjde säger: ”De som inte har möjlighet att gifta sig ska leva kyskt tills Allah i Sin nåd gör dem oberoende.” (Sura 24, an-Nur: vers 33)
Sådana personer bör fasta mycket. I många hadithsamlingar har det återberättats från Ibn Mas’ud, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Ni unga män! De av er som har möjlighet ska sannerligen gifta sig, eftersom äktenskapet hjälper till att sänka blicken och bevarar det sexuella livet rent. Den som saknar möjlighet ska fasta, eftersom fastan hjälper honom att bevara sin renhet.”
2. Mustahabb-äktenskap: För den som har ekonomisk möjlighet att gifta sig men också förmåga att skydda sig från det förbjudna och bevara sin renhet är äktenskap mustahabb. Att gifta sig är dock bättre för honom än att ägna sig åt gudsdyrkan i avskildhet. Islam har nämligen ingen plats för asketism. At-Tabarani har återberättat från Saʿd ibn Abi Waqqas att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Allah den Allsmäktige har ersatt asketismen med något annat för oss.” Al-Hakim har återberättat från Abu Umama att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Gift er, för genom detta kommer min umma att bli större till antalet. Anamma inte asketism såsom de kristna.” ʿUmar sade till Abu az-Zawa’id: ”En person kan avstå från äktenskap endast på grund av att han blivit gammal eller för att han har sjunkit ned i obscenitet.” Ibn ʿAbbas sade: ”Utan äktenskap blir offerhandlingen inte fullständig.”
3. Haram-äktenskap: För den som varken har sexuell förmåga eller ekonomisk möjlighet är det haram att gifta sig.
Al-Qurtubi har sagt: Om en person som ämnar gifta sig vet att han är oförmögen att försörja hustrun, betala mahr och uppfylla hennes övriga rättigheter, är det inte tillåtet för honom att gifta sig utan att tydligt informera den tilltänkta bruden om dessa omständigheter. Om han på samma sätt har någon sexuell defekt eller oförmåga måste även detta tydligt uppges, så att bruden inte blir bedragen. På samma sätt är det inte tillåtet för brudgummen att lämna falska uppgifter om sin härkomst, förmögenhet, verksamhet och liknande.
Detsamma gäller den tilltänkta bruden. Om hon vet att hon är oförmögen att uppfylla makens rättigheter, eller om hon har en psykisk sjukdom, en allvarlig sexuell sjukdom eller någon annan allvarlig sjukdom, är det wajib för henne att i förväg tydligt informera brudgummen om dessa omständigheter, så att han inte blir bedragen.
Om mannen eller hustrun efter äktenskapet upptäcker en sådan defekt hos hustrun eller mannen som denne inte hade upplyst om före äktenskapet, är det tillåtet för honom eller henne att upplösa äktenskapet. Om hustrun har dolt något sådant kan mannen, när det avslöjas, skilja sig från henne och återkräva mahr samt andra utgifter eller gåvor.
4. Mubah-äktenskap: När de önskvärda villkoren för äktenskap föreligger och de förbjudna omständigheterna saknas är det mubah att gifta sig.
5. Asketism är förbjuden för den som har möjlighet att gifta sig
1. Det har återberättats från Ibn ʿAbbas att en man kom till Allahs sändebud ﷺ och nämnde sin yttersta fattigdom och sin oförmåga att gifta sig. Han sade också: ”Ska jag låta kastrera mig?” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som låter kastrera sig eller önskar låta kastrera sig är inte en av oss.” – At-Tabarani
2. Det har återberättats från Saʿd ibn Abi Waqqas: Allahs sändebud ﷺ avvisade ʿUthman ibn Mazʿuns förslag att sitta avskilt och ägna sig åt gudsdyrkan. Om han hade gett honom tillåtelse skulle vi andra ha låtit kastrera oss. – Al-Bukhari. Saʿds uttalande innebär att om Allahs sändebud hade tillåtit honom att leva asketiskt, skulle detta tillstånd ha uppmuntrat oss att låta kastrera oss. At-Tabari har sagt att ʿUthman ibn Mazʿun genom sitt förslag om avskildhet i huvudsak ville avstå från äktenskap, överge användningen av parfym och avstå från andra biologiska njutningar. Det var med anledning av honom som Allah den Allsmäktige uppenbarade denna vers: ”Ni som tror! Förbjud inte de goda och rena ting som Allah har gjort tillåtna för er, och överskrid inte gränserna. Allah tycker inte om dem som överskrider gränserna.” (Sura al-Ma’ida: 87)
Äktenskap före hajj: Om det blir nödvändigt för en person att gifta sig och det finns risk för att han annars överskrider gränserna, är det hans plikt att gifta sig före hajj, även om hajj är wajib för honom. Om det däremot inte finns någon sådan risk ska han först utföra hajj. På samma sätt får han, om det inte finns någon risk för att överskrida gränserna, före äktenskapet ägna sig åt sådana handlingar av typen fard kifāya som att förvärva kunskap och delta i jihad.
Att inte gifta sig och orsaken till detta: Av den hittillsvarande diskussionen har det blivit tydligt att äktenskapet är en ytterst viktig del av människans liv. Det finns ingen möjlighet att helt avstå från äktenskap. Det finns endast två hinder för äktenskap: 1. oförmåga och hög ålder, 2. äktenskapsbrott eller olagligt sexuellt umgänge. Detta är Amīr al-muʾminīn Umars uttalande. Asketism har ingen plats alls i islam. Den som inte gifter sig går miste om otaliga välsignelser och skönheter.
I vår tid har osedlighet, skamlöshet, obehindrat umgänge mellan könen och kvinnors offentliga umgänge skapat ett stort hinder för äktenskap. På detta sätt bryter familjesystemet å ena sidan samman, medan benägenheten att ingå äktenskap och gifta sig å andra sidan har minskat. Kvinnors utåtriktade utsmyckning och obehindrade beteende före äktenskapet har skapat en atmosfär av misstänksamhet, tvivel och bristande tillit kring äktenskapet. Väldiga mahr-belopp, påkostade försörjningskrav och olika former av slöseri har skapat stora hinder för äktenskap. På grund av det obehindrade umgänget, när en ung man eller kvinna blir benägen att gifta sig, får misstänksamheten honom eller henne att tveka inför äktenskapet. Följden är att äktenskapet motarbetas samtidigt som skilsmässofrekvensen fortsätter att öka.
Därför är det muslimernas plikt att stärka familjesystemet, ge barnen en god uppfostran och skapa islams inflytande och miljö i familjen.
6. Att välja brud
Hustrun är den som för maken innebär både prövning och tröst, hans åker, hans livskamrat, den som sköter hans hem, hans barns mor, föremålet för hans önskningar och centrum för hans hemligheter. Hustrun är den viktigaste pelaren i makens familj och den huvudsakliga fostraren av hans barn. Från henne får barnen ett arv av vackra och goda egenskaper. Från henne får de en ström av ömhet, kärlek, tillgivenhet och omsorg. Hon är den främsta läraren i barnens utbildning, uppfostran, artighet och moral. Barnen blir mest hängivna och fästa vid henne. De vänjer sig vid hennes vanor. De antar hennes religion. Av henne lär de sig religiösa och sociala seder och bruk.
Därför har islam lagt mycket stor vikt vid att välja en rättfärdig, ren och gudfruktig hustru. Islam har beskrivit sökandet efter en god hustru som ytterst viktigt. Den har kallat den goda hustrun världens främsta tillgång. Endast en god, rättfärdig och ren hustru kan bevara makens dīn, fylla familjen med välgång och välsignelse, värna makens rättigheter och fostra barnen på rätt sätt.
När det gäller att välja hustru är hennes skönhet och rikedom däremot helt oviktiga i islam om hon saknar dīn, ärlighet och renhet. Islam har varnat mannen för att välja en sådan hustru. En kvinna som saknar dīn, ärlighet och renhet, hur vacker, rik, högättad eller skicklig hon än må vara inom något särskilt yrke, innebär en stor risk för att skapa fitna i äktenskapet. Äktenskapets lycka och frid kommer oundvikligen att brytas sönder. Det blir omöjligt att fostra barnen på ett gott sätt. Då blir äktenskapet bittert och giftigt. Till sist står familjelivet på randen till undergång. En kvinnas skönhet utan dīn är nämligen en fitna, hennes rikedom är en fitna, hennes börd är en fitna och även hennes övriga världsliga egenskaper är fitna. Därför varnade Allahs Sändebud för att gifta sig med sådana kvinnor. Han sade: ”Akta er för de förföriska slöjorna.” Man frågade: ”Allahs Sändebud, vad är de förföriska slöjorna?” Han svarade: ”De vackra kvinnor vars karaktär och uppförande är dåliga.” – ad-Dāraquṭnī.
Allahs Sändebud sade också: ”Gift er inte med kvinnor enbart för att de är vackra, för deras skönhet kan göra dem oregerliga. Gift er inte heller med kvinnor enbart för att de är förmögna, för deras rikedom kan göra dem upproriska. Gift er med kvinnor på grund av deras gudsfruktan; även en slavinna med tillplattad näsa och öron är, om hon är gudfruktig, bättre än dem.” Hadithen har återberättats av ʿAbd ar-Raḥmān ibn Ḥumayd.
I en annan hadith sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”Den som gifter sig med en kvinna för hennes förmögenhets skull, honom ökar Allah i fattigdom. Den som gifter sig med en kvinna på grund av hennes härkomst, honom sänker Allah i rang och anseende. Men den som gifter sig med en kvinna för att hålla sin blick under kontroll, bevara sin sexuella renhet eller få barn, skänker Allah välsignelse genom denna hustru och välsignar även hustrun genom hennes make.” – Ibn Hibban (i hans samling av svaga hadither).
Dessa hadithers budskap är varnande. Man varnas för att gifta sig med kvinnor utan religion och därigenom kastas in i olycka och oro. Men det är inget fel i att hon, utöver sin religiositet, även har dessa egenskaper. I detta sammanhang sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”En kvinna kan giftas bort på grund av fyra egenskaper: 1. hennes förmögenhet, 2. hennes härkomst, 3. hennes skönhet och 4. hennes religiositet. Må du få framgång; gift dig på grund av hennes religiositet.” – al-Bukhari och Muslim.
I grunden är den goda, rättskaffens och förträffliga hustrun vacker, lydig, rättskaffens och trofast. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Den bästa hustrun är hon vars åsyn fyller ditt hjärta med glädje, som ödmjukt lyder när du befaller henne, och som, när du svär i förbittring mot henne, får din förbittring att försvinna genom sin kärlek och tillgivenhet. I din frånvaro vakar hon dessutom över och skyddar sig själv och dina tillgångar.” – återberättat av al-Nasa’i och andra verk med autentisk överföringskedja.
Det är viktigt att den tilltänkta hustrun har ett balanserat temperament. Hon bör ha en god fysisk konstitution. Framför allt bör hon vara fri från högmod och ha ett vackert sinnelag. Hon måste ju ta hand om barnens uppfostran och vara omsorgsfull när det gäller makens rättigheter. När Allahs Sändebud (frid vare med honom) skickade ett frieri till Umm Hani, ursäktade hon sig och sade: ”Jag har många barn; om jag gifter mig kommer deras uppfostran att försummas.” Då sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”De rättskaffens och förträffliga kvinnor bland Qurayshs kamelryttarinnor är de bästa bland kvinnor. De är kärleksfulla mot sina barn och uppmärksamma på sina makars rättigheter.” En troende måste söka en god hustru, för god säd ger god frukt. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Människor är som gruvor av guld och silver. De som var goda före islam blir också förträffliga efter att de antagit islam, om förståelsen av religionen tränger in i dem.” Innebörden av denna hadith är att när rått guld från en gruva förädlas förblir det guld och blir inte silver. Och när rått silver från en gruva förädlas förblir det silver och blir inte guld. På samma sätt förblir och utvecklas de goda egenskaper som någon hade före islam även efter att han antagit islam.
Äktenskapets första syfte är att få barn. Därför bör man välja en frisk och stark hustru. Som jämförelse kan man ta hänsyn till hälsan och förmågan att få barn hos hennes andra systrar och mostrar. En man friade till en ofruktsam kvinna som inte kunde få barn. Då sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”Gift er med kvinnor som är vänliga och har förmåga att få många barn, för jag kommer på Uppståndelsens dag att träda fram med ett stort antal av mitt samfund genom er.” Människor dras vanligtvis mest till vackra kvinnor. Men de tar inte hänsyn till hur väl kvinnan kan få många barn eller hur vänlig hon kommer att vara mot sin make. Det är därför Allahs Sändebud (frid vare med honom) uttalade dessa ord.
Men Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade inte att man skulle bortse från utseende och skönhet. Människor dras ju mest till skönhet. Av en autentisk hadith framgår att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Allah är skön och Han älskar skönhet.” al-Mughira ibn Shu‘ba (må Allah vara nöjd med honom) skickade ett frieri till en kvinna och berättade detta för Allahs Sändebud (frid vare med honom). Då sade Allahs Sändebud (frid vare med honom) till honom: ”Gå och se på henne en gång; genom detta kommer varaktig kärlek och vänskap att uppstå mellan er båda.” En annan följeslagare friade till en kvinna från Ansar och berättade detta för Allahs Sändebud (frid vare med honom). Då sade han till honom: ”Gå och se på henne, för Ansars kvinnor har något särskilt i sina ögon (ett fel).” Jabir ibn Abdullah brukade i hemlighet se på den kvinna han ville gifta sig med, så att han kunde gifta sig med henne med sinnesro. Allahs Sändebud (frid vare med honom) brukade skicka en kvinna till den tilltänkta hustrun för att undersöka om hon hade någon brist. Som äktenskapspartner är jungfrur bäst, eftersom hon inte tidigare har knutit sig till någon annan man. Därför blir äktenskapet med henne fräscht, ljuvt, glädjefyllt och starkare. Hon kommer att älska sin make från hjärtats djup, eftersom den största kärleken ofta ges till den första vännen.
När Jabir ibn Abdullah gifte sig med en änka sade Allahs Sändebud (frid vare med honom) till honom: ”Varför gifte du dig inte med en jungfru, så att du kunde leka och roa dig med henne och hon med dig?” Då berättade Jabir att hans far Abdullah hade lämnat efter sig många små barn när han stupade som martyr i slaget vid Uhud. Han hade därför gift sig med en änka för att ta hand om dem.
Åldersskillnaden mellan mannen och kvinnan bör vara mycket liten. Deras sociala, kulturella och ekonomiska ställning bör också vara likartad.
Att beakta dessa frågor är mer välgörande för det kommande äktenskapliga livet.
7. Att välja en brudgum
En hederlig och dygdig kvinna har inte alltid möjlighet att själv direkt välja en brudgum. Hon får inte heller alltid möjlighet att se de egenskaper hos brudgummen som bör granskas. Därför ligger det större ansvaret på brudens förmyndare när det gäller att söka en brudgum. Förmyndarna bör ta hänsyn till kvinnans åsikt och söka en lämplig man som är hederlig, har god karaktär, är artig, ödmjuk och vid god hälsa.
Imam al-Ghazali sade i sitt verk ”Ihya’ ‘ulum ad-din” att man vid sökandet efter en brudgum noggrant måste ta hänsyn till brudens rättigheter. Man måste komma ihåg att maken har rätt att skilja sig. Därför måste man redan när man söker en brudgum välja en man som är hederlig, artig, ödmjuk och medveten om hustruns rättigheter. Annars, om maken är orättvis, syndfull, alkoholiserad eller en bid‘a-anhängare, kommer deras dotter att behöva leva hela sitt liv i oro och obehag. Förhållandet kan också brytas. Släktingarna kan bli förödmjukade. En man sade till Hasan ibn ‘Ali, må Allah vara nöjd med honom: ”Jag har en dotter. Vilken slags man rekommenderar du att jag väljer åt henne?”
Hasan sade: ”Gift bort henne med en ung man som fruktar Allah, som kommer att älska henne och ge henne respekt och värdighet. Om han någon gång blir arg får han inte göra henne orätt.” ‘Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Äktenskapet är ett band av kärlek och tillgivenhet. Därför bör varje person noga överväga vilken man han ger sin älskade dotter i äktenskap.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som gifter bort sin älskade dotter med en syndfull man bryter i själva verket blodsbandet.” Ibn Hibban nämnde denna hadith i sin samling av svaga hadither, med Anas som berättare, och ash-Sha‘bi återgav den med en autentisk berättarkedja. Imam Ibn Taymiyya sade: ”En kvinna bör inte giftas bort med en man som är djupt nedsjunken i överdriven synd.”
8. Äktenskapets khitba (frieri)
Vad är khitba? Khitba innebär att man enligt sed och formella regler friar till en flicka genom att lova att betala mahr. Khitba är det första steget mot äktenskap. Vid denna ceremoni närvarar släktingar från båda sidor. Ceremonin har tre grundläggande delar: frieriet, friaren och den som frieriet riktas till. Under ceremonin presenteras brudgummen och bruden, deras egenskaper diskuteras och deras släktingar samt släktbakgrund gås igenom i detalj. På detta sätt har Allah den Upphöjde fastställt att man, efter att ha lärt känna varandra och skaffat sig ömsesidig kunskap, med klokhet ska ta rätt steg mot äktenskap.
Vilken kvinna är det tillåtet att fria till: 1. En kvinna som inte är gift med någon, som det är tillåtet att gifta sig med och som inte har något religiöst hinder mot äktenskap, exempelvis på grund av ʿidda. 2. En kvinna som inte redan är förlovad med någon. Det vill säga att ingen annan tidigare har friat till henne. Eller, om någon har friat till henne, att hon uttryckligen har avvisat frieriet.
Att fria till en kvinna som befinner sig i ʿidda: Det är förbjudet att fria till en kvinna som befinner sig i ʿidda. Detta gäller oavsett om hon iakttar ʿidda på grund av makens död eller på grund av skilsmässa. Om ʿiddan beror på skilsmässa spelar det ingen roll om skilsmässan är återkallelig eller slutgiltig. Om kvinnan iakttar ʿidda på grund av en återkallelig skilsmässa är det haram att fria till henne. Hon står i själva verket fortfarande under makens äktenskapliga band. Hennes make kan, om han vill, ta tillbaka henne under denna period. Om hon däremot iakttar ʿidda på grund av en slutgiltig skilsmässa (genom två skilsmässor), är det också förbjudet att fria till henne. Det beror på att hennes frånskilde make har rätt att när som helst ingå ett nytt äktenskap med henne. Om någon annan friar till henne i detta läge finns det risk att den frånskilde makens rätt kränks. Men om kvinnan i detta fall inte längre vill ta tillbaka sin tidigare make, är det tillåtet att fria till henne. Frieriet måste dock framföras indirekt för att man ska kunna ta reda på hennes inställning.
Om en kvinna i ʿidda befinner sig i ʿidda på grund av makens död, är det tillåtet att fria till henne genom antydningar eller indirekt, men inte direkt. Anledningen är att hennes äktenskapliga relation med maken i detta liv har upphört genom hans död. I detta fall kvarstår inte den avlidne makens rätt över henne. Det är däremot inte tillåtet att fria direkt till henne medan hon iakttar ʿidda. Hon befinner sig då i sorg. Dessutom kan detta såra hennes sorg över den avlidne maken och hans arvingar. I detta sammanhang säger Allah den Upphöjde:
وَلَا جُنَاحَ عَلَيْكُمْ فِيمَا عَرَّفْتُمْ بِهِ مِنْ خِطْبَةِ النِّسَاءِ أَوْ أَكْنَنْتُمْ فِي أَنْفُسِكُمْ مَا عَلَى اللهُ انَّكُمْ سَتَذْكُرُونَهُنَّ وَلَكِنْ لا تُوَاعِدُ وَمَنْ سِرًّا إِلَّا أَنْ تَقُولُوا قَوْلًا مَعْرُوفًا وَلَا تَعْزِمُوا عُقْدَةَ النِّكَاحِ حَتَّى يَبْلُغَ الْكِتَبُ أَجَلَهُ ، وَاعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ يَعْلَمُ مَا فِي انْفُسِكُمْ فَاحْذَرُوهُ ، وَاعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ غَفُورٌ حَلِيمٌ
Betydelse: Det är ingen synd för er att ni antyder ett äktenskapsförslag till kvinnor som håller iddah på grund av sina mäns död, eller att ni håller saken dold i era hjärtan. Allah vet att ni med säkerhet kommer att tala om dem. Men ge dem inte i hemlighet något löfte, annat än på ett vedertaget och offentligt sätt, och ta inte emot något sådant löfte. Fatta inte beslut om att ingå äktenskap innan den föreskrivna perioden har löpt ut. Och vet att Allah med säkerhet vet vad som finns i era hjärtan. Frukta därför Allah. Och vet att Allah är alltförlåtande, ytterst fördragsam och ädel. (Sura 2 al-Baqara: vers 235)
Med kvinnan som håller iddah i denna vers avses kvinnan som håller iddah på grund av sin makes död, eftersom den föregående versen tydligt nämner makens död. Det som här sägs om att framföra ett förslag genom antydningar eller indirekt innebär att uttrycka det på ett sätt som inte sägs öppet. Till exempel: ”Jag behöver gifta mig.” ”Jag vill verkligen gifta mig.” ”Jag önskar att Allah förenar mig med en god kvinna.” ”Må Allah förena dig med en god make”, och liknande.
Det är tillåtet att skicka en gåva till en kvinna som håller iddah som ett indirekt äktenskapsförslag. Det är också tillåtet att berömma sig själv inför henne som ett indirekt äktenskapsförslag. Så gjorde Abu Ja‘far Muhammad ibn Ali ibn Husayn. Sakina bint Hanzala berättar: Muhammad friade indirekt till mig, trots att jag då höll iddah efter min makes död. Han sade till mig: ”Du vet att jag är en ättling till Allahs Sändebud. Du vet också att jag är en ättling till Ali. Och du känner till min ställning bland araberna.” Då sade jag till honom: ”O Abu Ja‘far, må Allah förlåta dig! Friar du till mig medan jag håller iddah?” Då sade han: ”Jag har bara informerat dig om min släktskap med Allahs Sändebud och Ali.” (Efter iddah ingick de äktenskap.)
En hadith har återberättats i al-Daraqutni med en avbruten isnad. Där sägs att när Umm Salama blev änka efter sin makes död sade Allahs Sändebud till henne: ”Du vet att jag är Allahs Sändebud och Hans utvalde. Dessutom känner du till min ställning och position bland mitt folk.” Detta var i själva verket ett äktenskapsförslag.
Sammanfattningsvis är det förbjudet att framföra ett direkt äktenskapsförslag till någon kvinna som håller iddah, oavsett vilken typ av iddah det gäller. Ett indirekt, antytt äktenskapsförslag till en änka som håller iddah på grund av sin makes död eller på grund av ett ba’in-skilsmässotalāq är mubāh. Att fria till en kvinna som genomgått raj’i-skilsmässa medan hon håller iddah är däremot haram.
Att fria efter någon annans frieri: Om någon friar till en flicka är det förbjudet för någon annan att fria till henne efter honom. Undantaget är om den förste friaren drar tillbaka sitt frieri eller om flickans familj uttryckligen avvisar det. Från Uqba ibn Amir återberättas att Allahs Sändebud sade: ”En troende är en annan troendes broder. Om därför en troende lägger ett bud på något, bör en annan troende inte lägga ett högre bud över honom. Och om hans troende broder friar till en kvinna bör han inte fria efter honom, förrän den förste har övergett sitt frieri.” Ahmad, Muslim.
Förbudet gäller att fria efter ett frieri när friarens familj har framfört ett direkt och tydligt förslag till kvinnans familj och denna ännu inte uttryckligen har avvisat förslaget. Om friarens familj däremot har framfört förslaget genom antydningar, eller om kvinnans familj inte har accepterat det trots att det framförts direkt, är det tillåtet att framföra ett nytt förslag. Om man inte känner till att någon annan har friat till denna kvinna är det också tillåtet att fria. Likaså är det tillåtet om den förste friaren ger sitt tillstånd. Al-Tirmidhi återger följande hadith från Imam al-Shafi’i: ”Om någon friar till en kvinna och hon accepterar frieriet och uttrycker sitt samtycke, är det inte tillåtet för någon annan att fria till henne efter honom. Men om man inte känner till att kvinnans familj har gett sitt samtycke, är det tillåtet att fria. Om någon annan friar efter att den första friaren har fått hennes samtycke, och den andre friaren sedan gifter sig med henne, är äktenskapet giltigt, men de syndar genom att medvetet fria efter ett annat frieri. Äktenskapet med den andre friaren är dock giltigt, eftersom förbudet här inte gäller äktenskapet utan själva frieriet.”
9. Att se den tilltänkta bruden
För att göra äktenskapet vackert, sunt och harmoniskt samt skydda det från problem bör man se den tilltänkta bruden före frieriet. På så sätt kan man få kännedom om hennes skönhet samt hennes goda och dåliga egenskaper, och det blir lättare att besluta sig för att acceptera eller avstå från henne. Det är inte lämpligt att framföra ett formellt frieri innan man har fått kännedom om den tilltänkta brudens goda och dåliga sidor. al-A’mash sade: ”Om man gifter sig utan att ha sett den tilltänkta bruden eller utan att ha fått kännedom om henne, blir följden av det äktenskapet oro och lidande.” Att se henne och skaffa sig kännedom om henne är förenligt med sharia. Här följer några hadither i detta ämne:
1. Det har berättats från Jābir ibn ʿAbdullāh att Guds Sändebud ﷺ sade: ”När någon av er har för avsikt att fria till en kvinna, kan han se det hos henne som gör henne attraktiv, så bör han göra det.” Jābir sade: ”När jag hade hört detta beslöt jag mig för att fria till en kvinna ur stammen Salama. Då såg jag henne i hemlighet – hennes kroppsbyggnad, skönhet, gång och egenskaper – sådant som fick mig att vilja gifta mig med henne.” – Abū Dāwūd.
2. Det har berättats från al-Mughīra ibn Shuʿba att han friade till en kvinna. När Guds Sändebud ﷺ fick veta detta frågade han honom: ”Har du sett henne?” al-Mughīra svarade: ”Nej.” Då sade Guds Sändebud ﷺ: ”Gå och se på henne. Det kommer att bidra till att varaktig samhörighet och kärlek växer mellan er.” – an-Nasāʾī, Ibn Māja och at-Tirmidhī. At-Tirmidhī sade att hadithen är hasan.
3. Det har berättats från Abū Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att en man friade till en kvinna ur ansarerna. När han underrättade Guds Sändebud ﷺ om saken frågade han honom: ”Har du sett henne?” Han svarade: ”Nej.” Då sade han: ”Gå och se på henne, för ansarkvinnornas ögon har en mindre skönhetsbrist.”
Vilka delar av bruden får man se? Enligt de flesta lärda får friaren se den tilltänkta brudens ansikte och handflator, men inget därutöver. Genom ansiktet kan man uppfatta skönheten och genom händerna kroppsbyggnaden. Imām Dāwūd az-Zāhirī sade: ”Han får se hela kroppsbyggnaden – på det sätt som den syns när hon går omkring.” Det har dock inte nämnts något i haditherna om vilka delar han får se. Snarare har man sagt att han får se så mycket som gör det möjligt att avgöra om han tycker om henne eller inte. (Fatḥ al-ʿAllām, del 2, s. 89.) Beviset för detta är återberättelsen från ʿAbd ar-Razzāq och Saʿīd ibn Manṣūr. De sade: ”ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) friade till ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) om hans dotter Umm Kulthūm. Då sade ʿAlī: ’Hon är fortfarande mycket ung. Jag ska skicka henne till dig. Om du tycker om henne efter att ha sett henne, kan du gifta dig med henne.’ Därefter skickade ʿAlī henne, och ʿUmar såg hennes smalben.”
Om man efter att ha sett bruden inte tycker om henne är det bäst att tiga, eftersom hon kanske kan passa någon annan.
Att bruden ser brudgummen: Denna regel är inte begränsad till mannen utan gäller även kvinnan. Den blivande hustrun får också se sin blivande make. Liksom kvinnans skönhet behagar mannen, behagar mannens skönhet kvinnan.
ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Gift inte bort era döttrar med fula män. Liksom en vacker hustru är omtyckt av mannen, är en stilig man också omtyckt av kvinnan.”
Att känna till fel och förtjänster: Om en man eller kvinna är vacker eller ful kan man se och känna igen. Men medfödda och karaktärsmässiga fel och förtjänster kan man inte lära känna utan att höra beskrivningar från människor, undersöka eller fråga. Denna informationsinsamling genom frågor och undersökningar bör göras med hjälp av personer som umgås socialt eller som grannar med den föreslagna mannen eller kvinnan. Man kan också samla in information genom någon släkting till någon av dem som man kan lita på, såsom modern eller systern. Al-Hakim, at-Tabarani, al-Bayhaqi och Ahmad återger att Allahs Sändebud ﷺ skickade Umm Sulaym till en kvinna och sade åt henne att se den kraftiga senan ovanför hennes fotled och känna lukten från hennes båda axlar eller hennes ansikte.
Imam al-Ghazali sade i Ihya ulum ad-din: När det gäller den föreslagna kvinnans skönhet samt hennes sätt och karaktär bör man endast fråga en person som på samma gång är skarpsynt och sanningsenlig, och som inte är så fäst vid den föreslagna mannen eller kvinnan att han överdriver lovorden, och inte heller så avundsjuk att han underlåter att ge den beröm som är berättigad. Man bör komma ihåg att överdrifter vid utbyte av information om äktenskap och vid beskrivning av kvinnors fel och förtjänster är en naturlig tendens hos vanligt folk. Antalet personer som lämnar helt sanningsenlig och balanserad information i denna fråga är mycket litet. Tendensen att bedra och locka är däremot större. För den som känner rädsla och tvekan inför att av nyfikenhet samla information om en främmande kvinna som inte är hans hustru är det bäst att i detta avseende iaktta försiktighet.
Det är förbjudet för den föreslagna mannen och kvinnan att träffas avskilt: Det är haram att träffa en kvinna som har fått ett äktenskapsförslag i avskildhet. Så länge äktenskapet med den som lämnat förslaget inte har ingåtts är de nämligen förbjudna för varandra. Sharia tillåter inget annat än att den föreslagna mannen och kvinnan ser varandra. Därför förblir hon förbjuden för honom fram till äktenskapet, precis som hon var förbjuden tidigare. Eftersom det vid ett avskilt möte inte finns någon garanti för att de båda inte kommer att ägna sig åt något som Allah har förbjudit, är ett privat möte förbjudet. Om en mahram-person däremot är närvarande när mannen och kvinnan träffas, är ett avskilt möte tillåtet, eftersom en förbjuden handling inte kan äga rum i närvaro av en mahram-person. Det har återberättats från Jabir رضي الله عنه att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som tror på Allah och den yttersta dagen ska aldrig vara ensam med en kvinna som inte har någon mahram-släkting hos sig. När de träffas på detta sätt är Satan den tredje.” – Ahmad.
Det har återberättats från Amir ibn Rabi‘a رضي الله عنه: ”Allahs Sändebud ﷺ sade: Ingen man får under några omständigheter träffa en kvinna som inte är hans mahram i avskildhet. Om en mahram-person är närvarande är det däremot annorlunda.” – Ahmad.
Riskerna med att vara eftergiven när det gäller avskilda möten och deras möjliga följder: Många tillämpar en eftergiven hållning i denna fråga. Därför tillåter de sin dotter eller släkting att umgås med sin fästman, och till och med att träffa honom avskilt utan de äldres tillsyn. De går med på att hon följer med honom vart han än vill ta henne, utan någon som helst övervakning. Som ett resultat av sådana avskilda möten och sådan samvaro utan tillsyn kan flickor ibland förlora sin heder, värdighet och till och med sin kyskhet. Därefter kan det också hända att hon inte gifter sig med den mannen. Då blir det ett ytterligare problem att den giftasmogna flickan inte blir gift. På motsatt sida finns en så hårdför grupp att den, efter att äktenskapsförslaget har lämnats, inte ens tillåter den föreslagna mannen att se kvinnan och inte låter honom se henne förrän de i förväg har fått hans samtycke till äktenskapet. De vill att brudgummen och bruden inte ska se varandra alls före bröllopsnatten. Och synen av varandra under bröllopsnatten kan ibland leda till plötsliga och oväntade händelser. Då kan det nygifta paret till och med ställas inför en oönskad följd, nämligen osämja och separation.
Vissa anser att det räcker att se ett fotografi. I verkligheten ger detta dock inget lugnande eller tillfredsställande resultat. Ett fotografi återger inte den verkliga personen exakt och fullkomligt. Det bästa tillvägagångssättet är det som islam har visat. På så sätt garanteras å ena sidan både mannen och hustrun rätten att se varandra, medan å andra sidan deras heder och anseende skyddas genom att avskilda möten undviks.
10. Att dra sig tillbaka från en förlovning och dess följder
Förlovningen är ett förstadium till att ingå äktenskapsavtalet. I många fall betalas mahr helt eller delvis i förskott omedelbart efter förlovningen, och gåvor och presenter ges för att bekräfta och stärka den nya relationen. Ibland drar sig den förlovade mannen eller kvinnan, eller båda, tillbaka från förlovningen och vägrar att fullborda äktenskapet.
Då uppstår frågan om detta enligt sharia är rätt och om allt som har getts till den förlovade kvinnan ska återlämnas. I själva verket är förlovningen endast ett löfte om äktenskap. Det är inget bindande avtal. Det är båda parters berättigade rätt att avstå från att ingå detta avtal. Sharia har inte fastställt något ekonomiskt eller kroppsligt straff för att bryta ett löfte, som den som bryter löftet måste undergå. Det är dock en moraliskt förkastlig handling. Den har räknats som ett kännetecken på en hycklare. Tillstånd finns endast i det fall då det blir ett oundvikligt behov att inte uppfylla löftet. Det har återberättats i Sahih al-Bukhari att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Hycklarens kännetecken är tre: När han talar ljuger han, när han lovar bryter han sitt löfte, och när något anförtros honom sviker han förtroendet.”
När ʿAbdullah ibn ʿUmar närmade sig döden nämnde han en man från Quraysh och sade: ”Sök upp honom åt mig. Jag har nämligen sagt något till honom om min dotter som nästan var ett löfte. Jag vill inte möta Allah med en tredjedel av hyckleriet på mitt samvete. Jag tar er till vittnen på att jag gifter bort min dotter med honom.” (Tadhkirat al-Huffaz)
Fästmannen har också rätt att återta det han har gett som mahr, eftersom det gavs i utbyte mot äktenskapet. Eftersom äktenskapet inte ingicks har den trolovade kvinnan ingen rätt till mahren. Därför måste den återlämnas till dess ägare, eftersom den uteslutande är hans egendom.
När det gäller gåvor är saken annorlunda. Om en gåva ges helt osjälviskt och utan avsikt att få något i gengäld, är det inte tillåtet att ta tillbaka den. När någon har fått något i gåva blir det nämligen hans eller hennes egendom så snart gåvan har överlämnats, och mottagaren har rätt att använda den på vilket sätt som helst. Om givaren då tar tillbaka den innebär det att han utan ägarens samtycke berövar personen dennes egendom, vilket är ogiltigt och rättsstridigt både enligt sharīʿa och förnuftet.
Om någon däremot ger en gåva i avsikt att få något i gengäld, men den som fått gåvan inte ger honom något, är det tillåtet att ta tillbaka den givna gåvan. Givarens rätt att återta gåvan är i detta fall förenlig med sharīʿa, eftersom gåvan var avsedd som ett utbyte. När äktenskapet inte har ingåtts får han alltså ta tillbaka den gåva som gavs i avsikt att äktenskapet skulle ingås. Den princip som följs i detta fall framgår av följande hadither:
1. Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah har återberättat från Ibn ʿAbbas att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Det är inte tillåtet för en person att ta tillbaka något efter att han har skänkt eller gett det som gåva till någon. Endast en förälder får ta tillbaka något som han eller hon har gett till sitt barn.”
2. Ibn ʿAbbas har också återberättat att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som tar tillbaka en gåva han har gett är som den som kräks och sedan äter upp sina spyor.”
3. Salim återberättar från sin far att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som ger något till någon annan har större rätt att återta gåvan så länge han inte har fått något i gengäld.”
Sättet att förena dessa hadither har redogjorts för på sidan 50 i andra delen av verket Iʿlām al-Muwaqqiʿīn: ”Den gåvogivare som ger helt osjälviskt och utan hopp om att få något i gengäld får inte ta tillbaka gåvan. Men den gåvogivare som hoppas få något i utbyte mot sin gåva, och den som fick gåvan inte gav någon motgåva, får ta tillbaka gåvan. Här måste man komma ihåg att det är nödvändigt att följa alla Allahs Sändebuds ﷺ sunnah. Det är inte tillåtet att förkasta en av dem och godta en annan.”
Fakīhernas uppfattning: Den praxis som emellertid har tillämpats genom domstolarna är att fästmannen får återta vad han än har gett sin fästmö, så länge det inte har förändrats till något annat. Detta är den hanafitiska rättsskolans uppfattning.
Om armband, ringar, halsband, klockor eller liknande föremål fortfarande finns kvar i sitt ursprungliga skick, ska de alltså återlämnas till fästmannen. Men om de inte längre finns kvar i sitt ursprungliga skick, utan har gått förlorade eller sålts, eller om de har förändrats genom att ytterligare material har tillförts, eller om det rörde sig om livsmedel som har ätits upp, eller om det var tyg som senare sytts till ett klädesplagg, får fästmön inte kräva att få tillbaka dem eller något annat i deras ställe.
Den islamiska underrätten i Tanta avkunnade den 13 juli 1933 följande dom:
1. Allt som fästmannen ger sin fästmö ska betraktas som en gåva, om det inte är något som är lämpat för att ingå i äktenskapsavtalet.
2. Gåvan är också, både enligt ordets lexikala betydelse och enligt rättsreglerna, synonym med att ge en gåva.
3. En gåva är ett avtal som medför äganderätt. Avtalet fullbordas genom att den berörda egendomen överlämnas. Den som får gåvan kan överlåta den genom försäljning eller på något annat sätt, och denna överlåtelse är giltig enligt lagen.
4. Om den överlämnade egendomen förstörs eller går förlorad kan den inte återkrävas.
5. Givaren kan endast kräva tillbaka egendomen om den fortfarande är oskadad; annars kan han inte göra det.
Enligt den malikitiska rättsskolan är den avgörande frågan i detta fall från vilken sida förlovningen har brutits: från fästmannens eller fästmöns sida. Om det skedde från fästmannens sida får han inte kräva tillbaka de gåvor han har gett. Om det däremot skedde från fästmöns sida har hon full rätt att återlämna de gåvor hon har fått, oavsett om de fortfarande är oskadade eller har förstörts. Om de har förstörts får hon ersättning för dem. Om andra villkor eller definitioner har fastställts ska man naturligtvis handla i enlighet med dessa. Enligt den shafiitiska rättsskolan ska de givna gåvorna däremot alltid återlämnas, oavsett om de fortfarande finns kvar eller har förstörts. Om de finns kvar ska de återlämnas i oförändrat skick; annars ska deras värde betalas.
11. ʿAqd eller äktenskap
Äktenskapets grundläggande beståndsdel är att båda parterna samtycker, att deras vilja att etablera ett äktenskapligt förhållande sammanfaller och att de är överens. Eftersom detta samtycke, denna överensstämmelse i vilja och enighet är något psykiskt som andra inte kan känna till, är det nödvändigt att ett uttalande görs som tecken på eller uttryck för den fasta viljan och det oåterkalleliga beslutet att skapa och etablera förhållandet.
Bland äktenskapets båda parter finns en vedertagen praxis att uttrycka detta samtycke, denna enighet och denna vilja genom olika formuleringar. Det första uttalande som görs av någon av parterna, där viljan att ingå ett äktenskapligt förhållande uttrycks, kallas ijāb (framställan). Ijāb betyder att göra något obligatoriskt eller bindande. När den part som först uttrycker sin vilja får den andra partens samtycke, blir det obligatoriskt eller bindande för honom eller henne att upprätta det äktenskapliga förhållandet. Därför kallas det ijāb. Det uttalande som den andra parten därefter gör för att uttrycka sitt samtycke och sitt beslut att godta den första partens framställan kallas qabūl. Därför säger fakīherna att äktenskapets rukn, det vill säga dess grundpelare, är ijāb och qabūl (framställan och godtagande av framställan).
Villkoren för att ijāb och qabūl ska vara giltiga: Om följande villkor inte uppfylls ingås inget äktenskap, och inget äktenskapligt förhållande kan etableras på denna grund.
1. Både brudgummen och bruden måste ha förmågan att skilja mellan gott och ont samt rätt och fel. Om någon av dem därför är sinnessjuk eller så ung att han eller hon inte kan förstå skillnaden mellan gott och ont, blir äktenskapet inte giltigt.
2. Ijab och kabul måste ske under samma sittning. Det innebär att inget annat uttalande får göras mellan ijab och kabul och att inget får inträffa som enligt sedvanlig mening kan anses innebära att äktenskapsförslaget avvisas eller förnekas, eller att man överger detta ämne och går över till ett annat. Det är dock inte ett villkor att kabul uttalas omedelbart och direkt efter ijab. Om sittningen förlängs och kungörelsen av kabul fördröjs från ijab, men inget uttalande görs däremellan som visar på avvisande eller förnekande, ska det betraktas som samma sittning. Detta är hanafiternas och hanbaliternas uppfattning. I verket Al-Mughnī sägs att om kabul fördröjs efter ijab, blir äktenskapet giltigt så länge båda parter befinner sig i sittningen och inte byter ämne och går över till något annat. Att förbli i sittningen likställs nämligen enligt sharīʿah med att fortfarande befinna sig i ett tillstånd där äktenskapskontraktet ingås. Men om båda parter skiljs åt innan kabul, blir ijab ogiltigt, eftersom detta inte uttrycker kabul. Genom att skiljas åt har den andra parten uttryckt sitt avvisande. Förslaget kommer därför inte att godtas. På samma sätt innebär det avvisande om båda parter avbryter samtalet om äktenskapet och går över till ett annat ämne eller ägnar sig åt något annat. Även i detta fall har den andra parten nämligen avstått från äktenskapskontraktet genom att inte godta förslaget.
Det har återberättats från Ahmad att några personer gick till en man och sade: ”Gift bort henne med den och den.” Han sade: ”Jag har gift bort henne för en hemgift på hundra dinarer.” Omedelbart därefter gick dessa personer till brudgummen och meddelade honom att han hade blivit gift med henne mot en hemgift på hundra dinarer. Han sade genast: ”Jag accepterar.” Imām Ahmad tillfrågades om detta skulle räknas som ett äktenskap. Han svarade: ”Ja.” Enligt shafiiterna är ett omedelbart uttalande av kabul ett villkor. Om brudgummen däremot skapar ett mellanrum mellan ijab och kabul genom att hålla ett tal, exempelvis genom att brudens förmyndare säger till brudgummen: ”Jag gifter bort min och den dotter eller släkting med dig”, varefter brudgummen säger: ”Jag börjar i Guds namn. All lovprisning tillkommer Gud, och välsignelser och fred vare över Guds Sändebud. Jag accepterar äktenskapsförslaget beträffande denna kvinna”, finns det två uppfattningar om saken. Enligt shaykh Abū Ḥāmid al-Isfarāʾīnī är äktenskapet giltigt, eftersom det finns en föreskrift om att hålla en khutbah eller ett tal inför kontraktet. Det kan därför inte hindra äktenskapets giltighet, på samma sätt som mellanrummet med tayammum mellan två böner inte hindrar bönens giltighet. Den andra uppfattningen är att äktenskapet inte är giltigt, eftersom detta tal har avbrutit förbindelsen mellan ijab och kabul. Det är därför inte giltigt, på samma sätt som det inte är giltigt att skapa ett mellanrum genom något annat än khutbah. Detta kan inte jämföras med tayammum, eftersom tayammum är föreskrivet mellan de två bönerna, medan khutbah är föreskriven före kontraktet. Imām Mālik tillåter ett kort mellanrum mellan ijab och kabul. Orsaken till denna meningsskillnad är oenigheten om huruvida det är ett villkor att ijab och kabul uttalas av båda parterna vid samma tidpunkt.
3. Det får inte finnas någon motsägelse mellan ijab och kabul. Om det finns en skillnad mellan ijab och kabul som anses bättre av den som framställer förslaget, ska detta betraktas som ett ännu starkare samtycke. Om förslagsställaren exempelvis säger: ”Jag gifter bort min och den dotter med dig mot en hemgift på etthundra pund”, och den andra parten svarar: ”Jag accepterar mot en hemgift på tvåhundra pund”, är äktenskapet giltigt och fullbordat. Kabul har nämligen uttryckts på ett sätt som är ännu mer godtagbart.
4. Både brudgummens och brudens sida måste höra varandras ord så pass väl att de i stort sett kan förstå att syftet med samtalet är att ingå äktenskapskontraktet och upprätta ett äktenskapligt förhållande. Det är inte nödvändigt att vardera parten hör och förstår varje enskilt ord av den andra partens samtal. Det verkligt viktiga och avgörande är nämligen avsikten och intentionen.
Orden för ijab och kabul: Äktenskapet ingås genom att man använder ord som uttrycker äktenskapets innebörd på ett språk som både brudgummens och brudens sida förstår, och genom att man uttalar sig på ett sätt som tydligt och otvetydigt återspeglar båda parters vilja att upprätta ett äktenskapligt förhållande.
Shaykh al-Islām Ibn Taymiyyah sade på sidan 119 i verket Al-Ikhtibārāt al-ʿIlmiyyah: ”Äktenskapet ingås genom det som vanligt folk känner igen som äktenskap, oavsett om detta uttrycks genom vilket språk, vilka ord eller vilken handling som helst. Detta gäller inte bara äktenskapet utan även alla andra kontrakt.” Faqīherna har stött denna uppfattning när det gäller kabul. De har inte föreskrivit att kabul måste uttryckas med något särskilt ord. Kabul blir giltigt genom vilket ord som helst som uttrycker samtycke och godkännande, såsom: ”Jag accepterar”, ”Jag samtycker”, ”Jag godtar”, ”Jag godkänner”, ”Jag verkställer” och så vidare. När det gäller ijab har de lärda däremot varit eniga om att äktenskapet blir giltigt genom uttrycket ”jag gifter bort” eller ”jag ingår nikah”, eller genom varje annan formulering med motsvarande innebörd som härleds ur orden äktenskap och nikah. Dessa två ord uttrycker nämligen det avsedda direkt. De lärda har varit oeniga om huruvida äktenskapet blir giltigt om något annat ord används än dessa två. Om någon exempelvis säger: ”Jag skänker den och den flickan till dig”, ”Jag ger henne som sadaqah till dig”, ”Jag gör dig till hennes ägare” eller ”Jag säljer henne till dig”, är äktenskapet enligt hanafiternas uppfattning giltigt. Även al-Thawrī, Abū Thawr, Abū ʿUbayd och Abū Dāwūd ansåg att äktenskapet är giltigt. Det är nämligen ett kontrakt där avsikten är det främsta avgörande kriteriet. Användningen av ett särskilt ord är inte ett villkor här. Det är tillåtet att använda det ord genom vilket den innebörd som sharīʿah avser kan förstås. Det vill säga: äktenskapet blir giltigt genom det ord vars innebörd överensstämmer med den innebörd som sharīʿah avser. Guds Sändebud sade nämligen till en man när han gifte honom med en kvinna: ”Jag överlämnar denna kvinna i din ägo mot den undervisning i Koranen som du har bevarat.” – al-Bukhārī.
Dessutom: eftersom Guds Sändebuds äktenskap ingicks med ordet ”hibah”, det vill säga ”gåva”, kommer även äktenskapet för hans ummah att kunna ingås på detta sätt. Gud säger:
يَا أَيُّهَا النَّبِيُّ إِنَّا أَمْلَلْنَا لَكَ أَزْوَاجَلَ اللَّاتِي أَتَيْتَ أُجُورَهُنَّ إِلى قوله وَامْرَأَةَ مُؤْمِنَةٌ إِن وَهَبَت نَفْسَهَا لِلنَّبِيِّ
Det betyder: O profet, Jag har gjort de hustrur för vilka du har betalat brudgåva och gift dig med tillåtna för dig, liksom den troende kvinna som har erbjudit sig själv till Profeten. (Sura al-Ahzab)
Dessutom kan äktenskapet, eftersom det giltigt kan ingås med metaforiska uttryck, även ingås med antydande uttryck, på samma sätt som skilsmässa kan uttalas med antydande uttryck. (Hanafi-skolans grundprincip är att äktenskapet kan ingås med vilket uttryck som helst som innebär att något omedelbart överlåts till någons permanenta ägande. Enligt denna princip blir äktenskapet inte giltigt genom uttryck som betyder att göra något tillåtet eller lagligt, eftersom de inte innebär en permanent överlåtelse av äganderätten. På samma sätt är det inte giltigt genom uttryck som betyder ”låna ut” eller ”hyra ut”, eftersom dessa två uttryck innebär att man överlåter ägandet av en nyttighet eller tjänst, inte av själva saken. Det är inte heller giltigt genom uttrycket ”testamentera”, eftersom detta innebär att någon blir ägare efter döden, inte omedelbart. Enligt ash-Shafi‘i, Ahmad, Sa‘id ibn al-Musayyab och ‘Ata kan äktenskapet endast ingås genom en formulering som innehåller orden äktenskap eller nikah. Detta beror på att andra uttryck, såsom att ge bort eller göra någon till ägare, inte används i betydelsen äktenskap. Dessutom är vittnen enligt dem ett villkor för äktenskapets giltighet. Om äktenskapet ingicks med ordet ”ge bort”, skulle vittnesmålet därför inte knytas till äktenskapet.)
Äktenskap på andra språk än arabiska: Rättslärda är eniga om att det är tillåtet att ingå äktenskap på vilket annat språk som helst än arabiska, om brudgummen och bruden, eller någon av dem, inte kan förstå arabiska. När båda förstår arabiska och kan ingå äktenskap på arabiska råder det däremot oenighet bland de rättslärda om huruvida det är giltigt på ett annat språk. Ibn Qudama sade i al-Mughni: Den som kan uttala ordet nikah på arabiska får inte ingå äktenskap på ett annat språk. Detta är en av Imam ash-Shafi‘is två uppfattningar. Enligt Imam Abu Hanifa är äktenskap giltigt på vilket annat språk som helst än arabiska. Eftersom personen har använt sina egna ord är äktenskapet giltigt genom dem, på samma sätt som det blir giltigt genom arabiska ord.
Den verkliga sanningen enligt oss är att detta är en orättmätig stränghet. Allahs religion är däremot en enkel och generös lag. Vi har redan sagt att äktenskapets grundläggande beståndsdel är båda parternas samtycke. Ijab och qabul är beviset på och tecknet för detta samtycke. När ijab och qabul således uttalas är det tillräckligt, oavsett vilket språk det sker på.
Imam Ibn Taymiyya sade: Även om äktenskapet är ett släktskapsband liknar det ändå ägande och gåvor. Därför kan inga särskilda ord föreskrivas för det, vare sig på arabiska eller på något annat språk. Även om en icke-arab plötsligt lär sig arabiska, kanske han ändå inte förstår de arabiska ordens avsikt och innebörd på samma sätt som han förstår språket han är van att tala.
Ja, om man hade sagt att det är makruh eller olämpligt att ingå ett avtal på ett icke-arabiskt språk utan att det finns behov av det, liksom alla andra former av transaktioner och utbyten är olämpliga på ett icke-arabiskt språk utan behov, skulle påståendet ha varit värt att överväga.
En stum persons äktenskap: Den stumme kan gifta sig genom tecken och gester, förutsatt att bruden förstår dem. Hans köp och försäljning är giltiga på samma sätt. Detta beror på att tecken är ett begripligt sätt och medel för att uttrycka avsikter. Om den andra parten däremot inte förstår tecknen är äktenskapet inte giltigt. Det är nämligen ett ömsesidigt avtal mellan två personer. Därför är det nödvändigt att den enes uttryck är begripliga för den andre.
Äktenskap när den ena parten är frånvarande: När den ena parten i ett äktenskap är frånvarande men önskar ingå äktenskap, ska han eller hon skicka ett brev eller ett sändebud för att meddela den andra partens önskan att ingå äktenskap. Om motparten är villig att acceptera erbjudandet, ska han eller hon kalla några vittnen, läsa upp brevets innehåll för dem eller låta dem höra sändebudets meddelande. Därefter ska han eller hon inför dem, som vittnen vid sammankomsten, förklara att han eller hon samtycker till äktenskapet. I detta fall är det samtycke som uttalas vid sammankomsten giltigt.
Lämpliga formuleringar för äktenskapsavtalet: Rättslärda har som villkor för de formuleringar som används vid ijab och qabul fastställt att de ska bestå av två uttryck, där båda är verb i dåtid, eller där det ena är ett verb i dåtid och det andra ett verb i framtid. Ett exempel på det första är att den som först lämnar erbjudandet säger: ”Jag har gift bort min dotter med dig.” Och den som accepterar erbjudandet säger: ”Jag har accepterat.” Ett exempel på det andra är att den som lämnar erbjudandet säger: ”Jag ska gifta bort min dotter med dig.” Och den som accepterar erbjudandet säger: ”Jag accepterar eller har accepterat.”
Anledningen till att de rättslärda har ställt upp ett sådant villkor är att den egentliga grundpelaren i äktenskapet är att båda parternas samtycke finns och att deras vilja är fullständigt förenad och överensstämmande. Ijab och qabul är uttrycket, manifestationen och återspeglingen av detta samtycke. Dessa två uttryck måste vara sådana att de vid äktenskapets ingående, det vill säga vid ijab och qabul, i praktiken och faktiskt tydligt återspeglar att båda parternas samtycke föreligger och utgör ett avgörande bevis på detta. Vid ingående av alla avtal har sharia använt verb i dåtid. Detta beror på att de otvetydigt och entydigt bevisar båda parternas samtycke och inte kan bära någon annan innebörd. Verb i nutid eller framtid bevisar inte tydligt och otvetydigt att ett verkställande samtycke finns vid den tidpunkt då orden uttalas.
Om den som lämnar erbjudandet till exempel säger: ”Jag ska gifta bort eller gifter bort min dotter med dig”, och den andra parten säger: ”Jag ska acceptera eller accepterar”, ingås äktenskapet inte genom detta. Dessa ord kan nämligen endast innebära ett löfte. Ett löfte om äktenskap i framtiden är i själva verket inte ett äktenskap för honom eller henne i nuet. Men om den som lämnar erbjudandet säger: ”Gift bort din dotter med mig”, och den andra parten som svar säger: ”Jag har gift bort min dotter med dig”, ingås äktenskapet. Uttrycket ”Gift bort henne med mig” kan nämligen innebära att ett ombud utses. Om någon är ombud för båda parter och ingår äktenskapet, är det giltigt. När den som lämnar erbjudandet därför säger: ”Gift bort henne med mig”, och den andra parten säger: ”Jag har accepterat”, innebär det att den första personen har utsett den andra till sitt ombud. Den andra personen har då ingått äktenskapet som ombud för båda parter.
Det är nödvändigt att äktenskapet ingås utan villkor: De rättslärda har som villkor fastställt att äktenskapet ska vara fritt från alla slags villkor. Ett exempel är att en person säger till den som önskar gifta sig:
”Jag har gift bort min dotter med dig.” Och den som önskar gifta sig säger: ”Jag har accepterat.” Detta äktenskap ingås då helt utan villkor. När alla nödvändiga villkor på detta sätt är uppfyllda är äktenskapet giltigt, och ett äktenskapligt förhållande etableras på grundval av det.
Ibland är formuleringen som används i äktenskapserbjudandet beroende av ett villkor. Den kan vara knuten till en tidpunkt i framtiden eller avse en bestämd tidsperiod. Äktenskap ingås inte genom sådana formuleringar. Förklaringen till denna typ av äktenskap är följande:
1. Äktenskapserbjudande med villkorliga formuleringar: Att genom en villkorlig formulering göra äktenskapet beroende av att något annat inträffar. Den som lämnar erbjudandet kan till exempel säga: ”Om jag börjar på det och det arbetet, ska jag gifta mig med din dotter.” Då kan flickans far säga som svar: ”Jag har samtyckt eller accepterat.” Äktenskap ingås inte genom ett sådant uttalande. Äktenskapets ingående är nämligen här beroende av något som kan inträffa i framtiden, men också kan utebli. Äktenskapet är emellertid ett avtal som omedelbart ger rätt till sexuellt umgänge med den berörda kvinnan. Denna rätt skjuts inte upp. Villkoret om att börja på arbetet förelåg däremot inte när orden uttalades. Det som inte existerar har inte heller någon existens som det kan beroende göra. Verkligheten är därför att äktenskapet inte har ingåtts. Om äktenskapet däremot görs beroende av något som redan existerar, ingås äktenskapet. Om brudgummen till exempel säger: ”Om din dotter är tjugo år ska jag gifta mig med henne”, och flickans far då säger: ”Jag samtycker eller är villig”, och det visar sig att flickan faktiskt är tjugo år, ingås äktenskapet. På samma sätt kan bruden säga till brudgummen: ”Om min far samtycker ska jag gifta mig med dig.” Då säger brudgummen: ”Jag har accepterat”, och brudens far säger vid samma sammankomst: ”Jag samtycker.” Villkoret är i detta fall nämligen endast nominellt. Det som äktenskapet gjordes beroende av har uppfyllts omedelbart.
2. Ett äktenskapsförslag som ska ingås vid en bestämd tidpunkt i framtiden och är beroende av denna tidpunkt: Ett exempel är att mannen säger: ”Jag gifter bort min dotter med dig från och med i morgon eller om en månad.” Då säger flickans far: ”Jag samtycker.” Genom detta förslag blir äktenskapet inte ingånget, varken nu eller vid den angivna senare tidpunkten. Att knyta äktenskapet till framtiden strider nämligen mot äktenskapskontraktet, som inte säkerställer eller fastställer rätten till omedelbart sexuellt umgänge.
3. Ett förslag där äktenskapskontraktet fastställs för en bestämd tidsperiod, såsom att gifta sig för en månad eller för en kortare eller längre tid. Ett sådant äktenskap är inte giltigt. Äktenskapets syfte är nämligen att ha en permanent livspartner för att få barn, bevara släktlinjen och uppfostra barnen. Därför har juristerna förklarat mutʿa-äktenskap och ḥilla-äktenskap ogiltiga och förbjudna. Mutʿa-äktenskapets syfte är nämligen enbart tillfälligt sexuellt umgänge, medan syftet med ḥilla-äktenskap är att göra hustrun tillåten för hennes första make.
En utförlig redogörelse för dessa två tillfälliga och ogiltiga äktenskap följer:
12. Mutʿa-äktenskap
Det kallas också tillfälligt eller temporärt äktenskap. Det innebär att en man gifter sig med en kvinna för en dag, en vecka eller en månad. Det kallas mutʿa-äktenskap, det vill säga njutningsäktenskap, eftersom mannen genom detta äktenskap endast åtnjuter hustrun under en bestämd tidsperiod. Alla rättsskolor och alla imamer är helt eniga om att detta äktenskap är förbjudet. De har sagt att äktenskapet blir ogiltigt i samma ögonblick som det ingås. (Enligt imam Zufar består äktenskapet, medan endast den fastställda tidsperioden blir ogiltig, förutsatt att kontraktet har ingåtts med ordet ”äktenskap”. Om kontraktet däremot ingås med ordet ”mutʿa”, betraktas äktenskapet enligt även Zufars uppfattning som ogiltigt omedelbart.) Bevisen för detta är följande:
1. De bestämmelser om äktenskap, skilsmässa, väntetid och arv som finns i Koranen har ingen anknytning till detta äktenskap. Därför kan detta äktenskap inte annat än vara ogiltigt, liksom andra ogiltiga äktenskap.
2. Olika hadither har med otvetydiga ord beskrivit detta äktenskap som förbjudet och ogiltigt. Sabra al-Juhanī, må Allah vara nöjd med honom, säger: Han deltog tillsammans med Allahs sändebud i fälttåget för erövringen av Mecka. Han gav dem tillåtelse att ingå mutʿa-äktenskap. Men innan han lämnade Mecka efter erövringen förklarade han det förbjudet. I en hadith återberättad av Ibn Mājah sägs det: Allahs sändebud förklarade mutʿa-äktenskap förbjudet och sade: ”O människor! Jag hade tillåtit er att ingå mutʿa-äktenskap. Men nu har Allah förbjudit sådana äktenskap fram till Uppståndelsens dag.” Det har också återberättats från ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud under slaget vid Khaybar förklarade mutʿa-äktenskap och att äta kött från tama åsnor förbjudet.” (Imam al-Shāfiʿī, må Allah förbarma sig över honom, sade: ”Jag känner inget annat än mutʿa-äktenskap som Allah har tillåtit två gånger och förbjudit två gånger.”)
3. ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, förklarade under sin kalifattid från predikstolen mutʿa-äktenskap förbjudet, och följeslagarna stödde hans tillkännagivande. Om han hade haft fel skulle följeslagarna inte ha stött hans felaktiga handling.
4. Al-Khaṭṭābī har sagt: Hela den muslimska umman, med undantag för vissa shiamuslimer, är enhälligt överens om att mutʿa-äktenskap är förbjudet. Det har också återberättats från ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, att mutʿa-äktenskapet har upphävts och blivit ogiltigt. Al-Bayhaqī återberättade från Jaʿfar ibn Muḥammad att han, när han tillfrågades om mutʿa, sade: ”Det är inget annat än otukt.”
5. Eftersom syftet med mutʿaäktenskap endast är sexuellt umgänge och tillfredsställelse av lust, medan fortplantning och uppfostran av barn – vilket är äktenskapets verkliga syfte – inte är syftet med mutʿaäktenskap, är det helt jämförbart med otukt. Genom detta eftersträvas inget annat än sexuellt umgänge. Dessutom är mutʿaäktenskap skadligt för kvinnan, eftersom det förvandlar henne till ett rent njutningsobjekt och hon ständigt överlämnas från den ena mannen till den andra. Mutʿaäktenskap skadar även barnen, eftersom de inte får någon stadigvarande bostad. Därför blir också deras utbildning och uppfostran instabil.
Trots detta är det känt att vissa följeslagare och tābiʿūn ansåg mutʿaäktenskap vara tillåtet. Ibn ʿAbbās nämns oftast i detta sammanhang. I verket Tahdhīb as-Sunan sägs det: Ibn ʿAbbās ansåg det tillåtet vid trängande behov, men inte under alla omständigheter och utan villkor. När han senare fick veta att människor tillämpade det i stor omfattning, återtog han denna uppfattning och fastslog att det var förbjudet för den som inte hade något behov av det.
Al-Khattābī sade att Saʿīd ibn Jubayr berättade: Jag sade till Ibn ʿAbbās: Vet du vilken sorts fatwa du har utfärdat? Karavaner färdas på grundval av din fatwa och poeterna diktar verser. Han sade: Vad säger poeterna? Jag svarade: De säger: När shejken blev fast på en lång resa sade jag till honom: Är du intresserad av att dra nytta av Ibn ʿAbbās fatwa? Vill du med hjälp av detta tillstånd få en jungfru? Hon blir din tillflykt tills folket återvänder.”
Ibn ʿAbbās sade: Inna lillāhi wa inna ilayhi rājiʿūn! Vid Allah, jag utfärdade inte fatwan på detta sätt, och det var inte heller min avsikt. Jag tillät det endast under den situation då Allah har tillåtit självdöda djur, blod och svinkött. Dessa förbjudna saker är endast tillåtna för den nödställde. Mutʿaäktenskap är ju liksom självdöda djur, blod och svinkött.”
Imamiyya-shiaanhängarna förespråkar dess giltighet. Enligt dem har det fyra grundpelare:
1. Ett erbjudande måste framställas genom någon av följande tre formuleringar: ”Jag gifter bort henne med dig”, ”Jag ingår nikāh med dig” eller ”Jag ingår mutʿaäktenskap med dig”. Mutʿaäktenskapet blir giltigt genom ett erbjudande med dessa ord.
2. Det är ett villkor att den tilltänkta hustrun är muslim eller judinna eller kristen. Det är rekommenderat att ta en troende och rättfärdig kvinna till hustru, medan det är ogillat att ta en otuktig kvinna.
3. Det är ett villkor att brudgåvan anges. Dess storlek ska fastställas med båda parters samtycke, även om den skulle vara en handfull vete.
4. Tidsperioden: Detta är ett villkor för mutʿaäktenskap. Tidsperioden ska fastställas med brudgummens och brudens samtycke. Den kan anges i antal dagar, månader eller år. Oavsett hur lång perioden är måste den fastställas.
Några av de regler för detta äktenskap som tillämpas bland dem anges här:
1. Om brudgåvan inte anges samtidigt som ersättningen anges blir äktenskapet ogiltigt. Om brudgåvan däremot anges utan att tidsperioden anges blir äktenskapet permanent.
2. Brudens barn står under makens ansvar.
3. I mutʿaäktenskap finns ingen skilsmässa och inte heller liʿān. (Det finns ingen möjlighet att anklaga hustrun för äktenskapsbrott.)
4. I mutʿaäktenskap kan mannen och hustrun inte ärva varandra.
5. Däremot ärver mannen och hustrun barnet, och barnet ärver dem.
6. För en menstruerande kvinna avslutas väntetiden efter två menstruationer. Om hon trots att hon är i menstruerande ålder inte menstruerar är hennes väntetid fyrtiofem dagar.
Imam ash-Shawkānī sade: Det är under alla omständigheter vår skyldighet att utan tvekan och med öppet hjärta följa de bestämmelser som har nått oss från Allah och Hans Sändebud. För oss är det otvetydigt bevisat att mutʿaäktenskap är förbjudet för all framtid. Att vissa följeslagare motsatte sig detta hindrar inte att det är förbjudet. Det finns inte heller någon möjlighet att ursäkta sig eller invända mot att erkänna förbudet och tillämpa det, eftersom den stora majoriteten av följeslagarna har erkänt att det är harām och förbjudet, handlat i enlighet med detta och förmedlat det till oss. Enligt Ibn Mājah sade Ibn ʿUmar: Allahs Sändebud tillät oss mutʿaäktenskap tre gånger och förbjöd det sedan. Vid Allah, så snart jag fick veta att en gift person hade ingått mutʿaäktenskap lät jag stena honom till döds.” Abū Hurayra återberättade från Allahs Sändebud att mutʿaäktenskapet har ogiltigförklarats genom frånvaron av tre saker: skilsmässa, väntetid och arvsrätt. – Ad-Dāraqutnī.
13. Äktenskap som ingås medan avsikten att skilja sig hålls dold
Rättslärda är eniga om att om en person gifter sig utan att ange äktenskapets varaktighet, men har för avsikt att skilja sig från henne efter en viss tid, eller har för avsikt att skilja sig från henne och lämna staden där han för närvarande vistas när hans behov där är tillgodosett, så är detta äktenskap giltigt.
Enligt imam al-Awzāʿī är detta en form av mutʿaäktenskap och ogiltigt.
I denna fråga kommenterar shejk Rashīd Riḍā i Tafsīr al-Manār: ”De forntida och nutida lärda har intagit en så sträng hållning mot mutʿaäktenskap att de även förklarar ett äktenskap som ingås med avsikten att skilja sig ogiltigt, trots att de rättslärda säger att äktenskapet är giltigt om maken i sitt sinne bestämmer en viss varaktighet utan att nämna den i äktenskapsförslaget. Att maken håller denna varaktighet hemlig betraktas emellertid som bedrägeri och svek. Ett sådant äktenskap är ännu mer förkastligt och bör ogiltigförklaras än mutʿaäktenskap, även om det ingås med makens, hustruns och hustruns förmyndares samtycke och överenskommelse. I mutʿaäktenskap förvandlas emellertid äktenskapet, som är ett ständigt och värdigt band i det mänskliga samhället, till något man leker med. Det förvandlas till en konsumtionsvara som ständigt kan överlämnas från den ena njutningslystna mannen eller kvinnan till den andra, och därav uppstår många andra förkastliga handlingar. Den skada som uppstår genom att man bedrar genom att i sitt sinne hålla varaktigheten hemlig uppstår dock inte i mutʿaäktenskap. Ett äktenskap där villkoret om en bestämd varaktighet inte öppet stipuleras, men ändå finns underförstått, är bedrägligt och svekfullt och ger upphov till många oönskade saker, däribland fientlighet och bristande tillit. Inte ens de rättskaffens människor som uppriktigt önskar att äktenskapet ska ge de verkliga fördelar de eftersträvar – nämligen att mannen och hustrun bevarar sin kyskhet, är hängivna varandra och samarbetar för att bilda en rättskaffens muslimsk familj – har förtroende för ett sådant äktenskap.”
14. Hilľaäktenskap
Ett äktenskap där en kvinna som av sin make har fått tre skilsmässor, efter sin ʿidda gifter om sig och efter samlag skiljer sig, så att det blir tillåtet för den tidigare make som skilde sig från henne att gifta sig med henne, kallas hilľaäktenskap.
Hilľaäktenskap är haram och en stor synd: Ett sådant äktenskap är haram, en stor synd, en fruktansvärd obscen och skamlös handling, och Allah har förbannat den som utför den. Abū Hurayra återberättade att Allahs sändebud sade: ”Allah har förbannat både den som ingår ett hilľaäktenskap och den för vars skull hilľaäktenskapet ingås.” – Aḥmad, med en autentisk överföringskedja.
ʿAbdullah ibn Masʿūd återberättade: Allah har förbannat både den som gifter sig i syfte att göra en kvinna tillåten för någon annan och den för vars skull han gör det. – al-Tirmidhī.
Bland följeslagarna handlade ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb, ʿUthmān ibn ʿAffān, ʿAbdullah ibn ʿUmar och andra, liksom de rättslärda och efterföljarna, i enlighet med denna hadith.
Det har berättats från ʿUqba ibn ʿAmir att Guds Sändebud sade: ”Ska jag tala om för er vem den hyrda bocken är?” Folket sade: ”Ja, Guds Sändebud, gör det.” Han sade: ”Det är den som gifter sig med en kvinna i syfte att göra henne tillåten för någon annan.” Allah har förbannat både den som gifter sig i syfte att göra henne tillåten och den för vars skull detta görs. – Ibn Mājah, al-Hākim.
Det har berättats från Ibn ʿAbbās att Guds Sändebud, när han tillfrågades om den som gifter sig i syfte att göra en kvinna tillåten, svarade: ”Nej. Endast det äktenskap som ingås med uppriktigt intresse för ens egen skull är giltigt. Bedrägeri är inte tillåtet, och man får inte heller göra Allahs Bok till ett skämt för sin egen skull. Äktenskapets band består så länge hustrun och maken finner njutning hos varandra.” – Abū Isḥāq. ʿUmar sade: ”Om den som gifter sig i syfte att göra en kvinna tillåten, och den för vars skull han gör det, förs till mig, ska jag låta stena dem båda till döds.” När hans son ombads förklara detta sade han: ”De är båda äktenskapsbrytare.” – Ibn al-Mundhir, Ibn Abī Shayba, ʿAbd al-Razzāq. En man frågade Ibn ʿUmar: ”Jag har gift mig med en kvinna för att göra henne tillåten för hennes tidigare make. Den maken har inte beordrat mig att göra detta, och han vet inte ens om det. Vad anser du om saken?” Ibn ʿUmar svarade honom: ”Nej, detta är inte tillåtet. Du måste endast gifta dig med henne av uppriktigt intresse för din egen skull. Om hon sedan behagar dig, behåller du henne; annars skiljer du dig från henne. Under Guds Sändebuds tid betraktade vi sådana äktenskap som äktenskapsbrott. Även om de lever tillsammans i tjugo år och det blir känt att han vill göra henne tillåten, förblir de båda äktenskapsbrytare.”
Sharias bestämmelse om ḥilla-äktenskap: De ovan nämnda tydliga haditherna fastslår otvetydigt att denna typ av äktenskap är ogiltigt och förbjudet. Liksom följderna av andra ogiltiga avtal ska även följderna av detta äktenskap bortses från. Genom detta blir kvinnan inte tillåten för sin tidigare make. Detta beror på att förbannelsen inom sharia riktas mot förbjudna handlingar. Även om avsikten att göra henne tillåten inte uttryckligen nämns vid äktenskapets ingående, förblir äktenskapet ogiltigt så länge denna avsikt finns, och det gör inte hustrun tillåten för den tidigare maken. Det avgörande är nämligen avsikten och syftet, oavsett om det uttalas eller inte.
Ibn al-Qayyims uppfattning: Enligt juristerna, ahl al-hadith och Medinas lärda finns det ingen skillnad mellan att i sitt inre hysa avsikten att göra en kvinna tillåten och att uttryckligen uttala den. I alla avtal är det nämligen syftet som beaktas och godtas, och alla handlingar bedöms utifrån avsikten. Ett villkor som de båda avtalsparterna är överens om, även om det inte uttalas, räknas som om det hade uttalats. De ord genom vilka ett syfte uttrycks har ingen självständig betydelse; orden uppkommer och uttalas endast för att uttrycka det syfte som finns dolt i hjärtat. När syftet är känt har orden därför ingen betydelse. När syftet har förverkligats gäller dess rättsliga bestämmelse, oavsett om det uttrycks med ord eller inte. Hur kan man säga att hustrun genom detta äktenskap blir tillåten för sin första make? Den som gifter sig med henne har inte ens för avsikt att leva med henne som make och maka. Inte heller finns äktenskapets verkliga syfte, nämligen att få och uppfostra barn. Detta yttre äktenskap är ett bedrägeri och en lögn. Allah har inte tillåtit någon detta äktenskap i sin religion och har inte gjort det till en del av sharia. Ingen kan heller vara ovetande om de skadliga följder som finns i detta äktenskap.
Imam Ibn Taymiyyas uppfattning: Allahs religion är så ren och ädel att den inte skulle förklara en kvinna förbjuden och sedan låta någon låna in en bock för att göra henne tillåten. Den som lånar in bocken har inte för avsikt att gifta sig med den eller knyta släktband med hennes familj. Han har inte heller för avsikt att göra henne till sin livslånga livspartner. I stället ska han endast ha sexuellt umgänge med kvinnan, och genom detta blir hon tillåten för en annan man. Allahs religion är inte så låg och förnedrad att den skulle tillåta och legitimera en sådan ordning. Detta är uppenbart otukt och äktenskapsbrott. Guds Sändebuds följeslagare förklarade det vara förbjudet. Hur skulle en förbjuden handling kunna göra någon tillåten? Hur skulle en oren handling kunna rena något? Den vars bröst Allah har öppnat för islam och vars hjärta Han har upplyst med trons ljus kan inte ha svårt att förstå att detta är en av de mest avskyvärda synderna—något som en förnuftig och hederlig människa inte ens kan föreställa sig, än mindre något som skulle kunna tillåtas av den rena sharia som profeterna förmedlade, i synnerhet den ädlaste av alla sharia.
Detta är i själva verket den riktiga sanningen. Denna uppfattning hade bland andra juristerna Imam Mālik, Aḥmad, al-Thawrī, al-Ḥasan, al-Nakhaʿī, Qatāda, al-Layth och Ibn al-Mubārak. Andra anser att äktenskapet är giltigt om villkoret att skilsmässa ska ske efter en bestämd tid inte nämns i äktenskapsavtalet. Detta eftersom domslut grundas på det yttre och inte på syftet eller det som döljs i hjärtat. Enligt dem ska avsikten inte beaktas av något skäl.
Imam al-Shāfiʿīs uppfattning: Om den som ska göra kvinnan tillåten gifter sig med henne just i syfte att göra henne tillåten och sedan skiljer sig från henne, är äktenskapet ogiltigt. Men om han inte uppställer ett sådant villkor i äktenskapsavtalet, är avtalet giltigt.
Imam Abū Ḥanīfas uppfattning: Om villkoret vid avtalets ingående är att han ska göra henne tillåten för hennes tidigare make, blir hon tillåten för den tidigare maken. Äktenskapet är dock makrūh. Ett äktenskapsavtal blir nämligen inte ogiltigt eller verkningslöst på grund av ett ogiltigt villkor. Därför blir kvinnan tillåten för sin första make efter att den andre maken har skilt sig från henne, eller efter hans död, när hennes ʿidda har löpt ut. Imam Abū Yūsuf anser däremot att ett sådant avtal är verkningslöst, eftersom det är ett tillfälligt och tidsbegränsat äktenskap. Imam Muḥammad anser att det andra äktenskapet är giltigt, men att det inte gör kvinnan tillåten för den första maken.
Genom vilket äktenskap blir den frånskilda hustrun tillåten för den första maken: När maken har skilt sig från sin hustru genom tre talaq blir det tillåtet för honom att ta henne tillbaka endast om hon efter att ha fullbordat sin idda ingår ett giltigt äktenskap med en annan make – inte i syfte att göra henne halal för den tidigare maken. När den andre maken gifter sig med henne på ett naturligt och frivilligt sätt, lever ett riktigt äktenskapligt liv med henne och har samlag med henne, och de därefter skiljs åt genom skilsmässa eller dödsfall, blir det efter att hustrun har fullbordat sin idda tillåtet för den första maken att gifta sig med henne på nytt.
Imam al-Shafi‘i, Ahmad, al-Bukhari och Muslim återberättar från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Rifa‘as al-Qarazis hustru kom till Guds Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser, och sade: ”Jag var hos Rifa‘a. Han skilde sig från mig. Därefter gav han mig tre talaq. Sedan gifte Abd al-Rahman ibn al-Zubayr sig med mig. Men hos honom finns inget annat än något likt kanten på ett tygstycke (det vill säga att hans penis är slapp).” När Guds Sändebud hörde detta log han och sade: ”Vill du återvända till Rifa‘a?” – ”Nej, det kan du inte förrän du har haft samlag med din nye make.” [Fotnot: 1. De lärda har utifrån detta dragit slutsatsen att hustruns avsikt att göra sig själv halal inte har ens det minsta värde. Oavsett hur mycket hon eller hennes förmyndare avser att göra henne halal, den andre makens]
Därför är det tillräckligt att deras könsorgan förenas. Genom detta blir straffet för otukt och den rituella helkroppstvagningen obligatoriska. Det var i detta sammanhang som följande vers ur sura al-Baqara uppenbarades:
فَإِنْ طَلَّقَهَا فَلَا تَحِلُّ لَهُ مِنْ بَعْدُ حَتَّى تَنْكِحَ زَوْجًا غَيْرَهُ فَإِنْ طَلْقَهَا فَلَا جُنَاحَ عَلَيْهِمَا أَنْ يَتَرَاجَعَا إِنْ ظَنَّا أَنْ يُقِيمَا حُدُودَ اللَّهِ
Betydelse: ”Om han sedan skiljer sig från henne (det vill säga efter två skilsmässor), är hon inte längre tillåten för honom förrän hon har ingått äktenskap med en annan make. Om denne make skiljer sig från henne, finns det inget hinder för att de två återupprättar sitt äktenskapliga förhållande, om de tror att de kan hålla sig inom Guds gränser.” Hustrun blir alltså tillåten för den första maken endast under tre villkor: 1. Det andra äktenskapet måste vara giltigt. 2. Det andra äktenskapet måste ingås frivilligt. [Fotnot: 2. Ett ogiltigt äktenskap gör inte en hustru som har fått tre talaq halal. Om äktenskapet ingås på villkoret att den andre maken ska skilja sig från hustrun efter samlag, är äktenskapet ogiltigt och felaktigt.] 3. Efter äktenskapets ingående ska den andre maken ha samlag med henne och leva ett normalt äktenskapligt liv med henne.
Rimligheten bakom förbudet mot halalaäktenskap: Kommentatorer och lärda har sagt följande i detta sammanhang: När maken vet att hustrun efter tre skilsmässor inte längre är halal för honom förrän hon har gift sig med en annan make och levt ett normalt äktenskapligt liv med honom, inklusive samlag, kommer han att vara försiktig. Det är nämligen inte förenligt med någon mans hederskänsla och självrespekt att hans egen hustru ska leva i en annan mans hem och sedan återvända till honom. Särskilt inte när den andre maken är den första makens fiende och rival.
Författaren till Tafsir al-Manar (del 2, s. 392) säger: ”Den man som efter att ha skilt sig från sin hustru inser att han är i behov av henne ångrar sig därför, återtar skilsmässan och tar henne tillbaka. Därefter blir hennes sällskap återigen outhärdligt för honom, och han skiljer sig på nytt från henne. Sedan framstår det åter för honom att hustrun är bättre för honom och att han inte kan klara sig utan henne. Därför återtar han skilsmässan för andra gången och tar henne tillbaka. Han får då tillräcklig erfarenhet av denna hustru, och hon blir prövad genom hans erfarenhet av henne. Första gången kanske han inte skilde sig efter noggrant övervägande, och kanske hade han ännu inte fått tillräcklig kunskap och erfarenhet av sitt behov av och beroende av henne. Men den andra skilsmässan är inte sådan. Den har inte ägt rum utan ånger och samvetskval över det som hände första gången och en fullständig insikt om att det var orätt och ett misstag. Därför har vi sagt att hans prövning genom detta blir fullbordad. När han trots detta återtar skilsmässan efter den andra skilsmässan, visar det således att han föredrar att behålla hustrun framför att överge henne. När prövningen väl är fullbordad och han har förstått att han inte bör överge henne, kan man inte föreställa sig att han åter skulle luta åt att överge henne. Om han ändå åter lutar åt det hållet och ger henne den tredje skilsmässan, måste man förstå att hans förstånd och goda uppförande är bristfälliga. Han kan därför inte längre få möjligheten att leka med hustrun, kasta bort henne när han vill och ta henne tillbaka när han vill. Han kan inte längre göra henne till en schackpjäs
[Fotnot: Om hon inte vill, leder det inte till något. Den första maken har på samma sätt ingen del i detta. Han är nu en tredje person och en främmande man. Om han gifter om sig med sin tidigare hustru under förevändning av hennes halalaäktenskap, blir han en äktenskapsbrytare och förbannad.]
som han har rätt att behålla. Det framstår i stället som rimligt att separationen från hustrun nu blir fullständig och att hon befrias från hans kontroll. Därefter finns det ingen garanti för att de två ska kunna leva tillsammans i harmoni och hålla sig inom Guds gränser.
Om det därefter av en tillfällighet skulle inträffa att hustrun frivilligt gifte sig med en annan man, och att denne make av en slump skilde sig från henne eller dog medan hon fortfarande var hans hustru, varefter den första maken på nytt blev intresserad av henne och ville gifta sig med henne, så har den första maken redan fått veta att hans hustru har levt i en annan makes hem och att hon är villig att återvända till honom. Därför är förhoppningen nu mycket stark att de tillsammans ska kunna leva i harmoni och hålla sig inom Allahs gränser. Därför blir hon tillåten för honom efter att hon har fullgjort sin väntetid.
15. Olika villkor som är knutna till äktenskapsavtalet
När ett villkor knyts till äktenskapsavtalet eller äktenskapets förbindelse måste man se efter om villkoret är förenligt med avtalet och motsvarar dess krav, eller om det strider mot och står i konflikt med det, eller om det är till fördel för hustrun, eller om det är förbjudet enligt sharīʿa. Oavsett vilket finns det en särskild bestämmelse för det, vilka anges var för sig nedan:
1. Villkor som måste uppfyllas: Det finns vissa villkor som måste uppfyllas. De utgör själva äktenskapsavtalets krav samt dess syfte och mål. Dessa villkor innebär inte att någon av Allahs eller Hans Sändebuds befallningar överträds eller ändras. Exempelvis ska båda ge varandra äktenskapligt umgänge och upprätthålla det ömsesidiga förhållandet enligt sedvänja; maken ska efter sin förmåga stå för hustruns försörjning och ordna ett lämpligt boende åt henne. Maken får inte underlåta att ge hustrun någon av hennes berättigade rättigheter. Hustrun får inte utan hans tillstånd låta någon komma in i makens hem, och hon får inte utan hans samtycke använda, spendera eller på något sätt disponera över hans pengar och egendom, och så vidare.
2. Villkor som inte måste uppfyllas: Det finns också vissa villkor som inte måste uppfyllas, även om äktenskapsavtalet förblir giltigt genom dem. Det gäller exempelvis villkor som strider mot avtalets krav, såsom att inte stå för försörjningen, avstå från samlag, inte betala brudgåvan eller använda födelsekontroll. Det kan också vara att ställa som villkor att hustrun ska försörja maken eller ge honom något, eller att maken endast ska tillbringa en natt i veckan hos henne, eller endast vistas hos henne på dagen. Dessa villkor blir automatiskt ogiltiga, eftersom de strider mot avtalet. Dessutom innebär sådana villkor att vissa rättigheter, som endast erhålls genom äktenskapsavtalet, upphävs redan innan avtalet har ingåtts. Därför är dessa villkor inte giltiga, medan avtalet självt förblir giltigt. Det beror på att villkoren gäller något utöver avtalet. Att nämna detta är inte ett villkor för äktenskapet, och okunnighet om det medför ingen skada. Därför blir avtalet inte ogiltigt. Om man exempelvis i avtalet ställer som villkor att något förbjudet ska ges som brudgåva, blir villkoret ogiltigt medan äktenskapet förblir giltigt. Eftersom äktenskapsavtalet är giltigt även om brudgåvan är okänd, förblir äktenskapet giltigt trots att vilket ogiltigt villkor som helst har ställts.
3. Villkor som är till fördel för hustrun: Det kan också finnas villkor som är till hustruns fördel och skyddar hennes intressen. Maken kan exempelvis lova henne att han inte ska föra henne bort från hennes föräldrahem eller hemstad till någon annan plats, inte ta med henne på resor eller inte gifta sig med en annan kvinna medan hon är närvarande, och så vidare. Vissa lärda anser att äktenskapet förblir giltigt trots att ett sådant villkor har ställts, att villkoret ska betraktas som ogiltigt och att maken inte är skyldig att uppfylla det. Andra anser att det är obligatoriskt att uppfylla ett villkor som har getts hustrun i form av ett löfte. Om det inte uppfylls har hustrun rätt att upplösa äktenskapet. Den första uppfattningen är Abū Ḥanīfas, al-Shāfiʿīs och många andra lärdas. Deras bevis är följande:
1. Profeten ﷺ sade: ”Muslimer är bundna att uppfylla de villkor som de själva ställer, utom ett villkor som gör det tillåtna förbjudet eller det förbjudna tillåtet.” Detta villkor gör det tillåtna – nämligen att gifta sig, ta ytterligare en hustru och resa tillsammans med henne – förbjudet. Dessa handlingar är emellertid alla tillåtna och giltiga.
2. Allahs Sändebud ﷺ sade också: ”Varje villkor som inte finns i Allahs Bok är ogiltigt, även om det skulle vara hundra sådana villkor.”
Abū Ḥanīfa och andra har sagt: Det nämnda villkoret finns inte i Allahs Bok. Enligt sharīʿa är detta villkor inte önskvärt.
3. De säger: Dessa villkor är varken till fördel för avtalet eller något som eftersträvas genom det. Den andra uppfattningen tillhör ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb رضي الله عنه, Saʿd ibn Abī Waqqāṣ, Muʿāwiya, ʿAmr ibn al-ʿĀṣ, ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz, Jābir ibn Zayd, Ṭāwūs, al-Awzāʿī, Isḥāq och den Ḥanbalitiska rättsskolan. Deras bevis är följande:
1. Allah den Högste har sagt:
يأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا أَوْفُوا بِالْعُقُودِ.
O ni som tror, uppfyll avtalen.” (Sura al-Māʾida, vers 1)
2. Guds Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser, sade: ”Muslimerna ska förhålla sig enligt de villkor de fastställer.”
3. al-Bukhari, Muslim och andra återger från ʿUqba ibn ʿAmir, må Allah vara nöjd med honom, att Guds Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser, sade: ”De villkor genom vilka ni ingår äktenskap ska uppfyllas framför alla andra villkor.” Man måste iaktta största försiktighet beträffande villkoren i ett äktenskap.
4. Det återberättas från al-Athram, må Allah vara nöjd med honom: En man gifte sig med en kvinna i utbyte mot att ge henne en bostad (det vill säga som hemgift). Senare ville han flytta henne från detta hus. Då kom hennes anhöriga till ʿUmar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, för att framföra sitt klagomål. ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, sade: Det villkor som ställdes för henne – det vill säga bostaden – är hennes rättighet. ”Att uppfylla villkoret är garantin för att rättigheten ges.”
5. Eftersom detta är ett villkor som är till kvinnans fördel, ligger i hennes intresse och inte hindrar äktenskapets syfte, är det obligatoriskt att uppfylla sådana villkor, på samma sätt som det är obligatoriskt att ge en förhöjd hemgift.
Ibn Qudama betecknade denna åsikt som den starkaste och avvisade den förstnämnda åsikten. Han sade: Vi känner inte till att någon av de samtida till de följeslagare vars namn vi har nämnt motsatte sig deras uttalanden. Därför har enighet uppnåtts om detta. Vad gäller Guds Sändebuds, över honom vare Guds frid och välsignelser, uttalande: ”Varje villkor som inte finns i Allahs bok är ogiltigt, även om det skulle vara hundra sådana villkor”, betyder det att ett villkor som inte finns i Allahs lag är ogiltigt. Detta villkor är emellertid förenligt med Allahs lag, och vi har nämnt bevisen för att det är förenligt med den. När det nu råder oenighet om huruvida det är förenligt med Allahs lag, måste de som hävdar att det inte är det lägga fram bevis för detta.
De säger: ”Detta villkor förbjuder det som är tillåtet.” Men vårt svar är att detta villkor inte förbjuder det som är tillåtet. Det ger endast hustrun rätt att upplösa äktenskapet om maken inte uppfyller villkoret. De säger: ”Detta villkor är inte förenligt med äktenskapet.” Men vårt svar är: Det medger vi inte. Detta beror på att det ligger i hustruns intresse. Det som ligger i den avtalsslutande partens intresse ska betraktas som förenligt med avtalet.
Ibn Rushd skriver på sidan 55 i den andra delen av Bidāyat al-mujtahid: Orsaken till deras meningsskiljaktighet är att ett uttalande med generell innebörd motsägs eller vederläggs av ett uttalande med specifik innebörd. Det generella uttalandet är den hadith som återberättats av Aisha. Allahs Sändebud sade: ”Det är mest nödvändigt att uppfylla de villkor genom vilka ni ingår ett äktenskap.” Båda haditherna är autentiska och har återberättats av al-Bukhari och Muslim.
Den princip som är välkänd bland experter på usul al-fiqh är emellertid att ett uttalande med specifik innebörd avgör hur ett uttalande med generell innebörd ska förstås; det vill säga att det är obligatoriskt att uppfylla de godkända villkoren. Ibn Taymiyya sade: När förnuftiga människors avsikt är inriktad på att ingå olika avtal och dessa avtal ingås med goda avsikter, kommer ingen del av dem att vara meningslös. Detta gäller exempelvis avtalets löptid vid ett bytesavtal och att ställa villkoret att någon av makarna ska ha ett visst yrke. Den innebörd som ett villkor ger uttryck för kan saknas om villkoret inte ställs. Ja, utan villkoret kan det till och med få motsatt innebörd.
4. Förbjudna villkor: Vissa villkor är förbjudna enligt sharia, och det är haram att uppfylla dem. Ett sådant villkor är att bruden vid äktenskapet kräver att hennes medhustru ska skiljas. Abu Hurayra återberättade att Allahs Sändebud förbjöd en person att fria där en annan redan hade friat, och att en person uttryckte intresse för att köpa något som en annan redan hade uttryckt intresse för att köpa. Han förbjöd också en kvinna att be en man skilja sig från sin hustru, så att hon själv skulle kunna lägga beslag på hustruns försörjning. Hon bör veta att hennes försörjning åligger Allah.” – al-Bukhari och Muslim. I en annan hadith sägs det att han förbjöd att ställa villkoret att en hustru ska skiljas.”
Abdullah ibn Umar återberättade att Allahs Sändebud sade: ”Det är inte tillåtet att en kvinna gifter sig i utbyte mot att en annan kvinna skiljs.” – Ahmad.
Följaktligen bevisar detta förbud att den förbjudna handlingen är ogiltig. Bruden har i detta fall ställt som villkor för brudgummen att han ska upplösa sitt befintliga äktenskap med hennes medhustru och beröva maken och hustrun deras rättigheter. Därför är det äktenskap med detta villkor som villkorsställaren föreslog inte giltigt.
Om man nu frågar: Vad är skillnaden mellan att ställa som villkor att den befintliga hustrun ska skiljas och att ställa som villkor att man senare inte får gifta sig igen? Varför anses det vara tillåtet att ställa villkoret att man inte får gifta sig senare, men ogiltigt att ställa villkoret att den befintliga hustrun ska skiljas?
Ibn al-Qayyim svarade: Att ställa som villkor att den befintliga hustrun ska skiljas innebär orättvisa genom att skada henne, såra hennes känslor, upplösa hennes äktenskap och ge hennes fiender möjlighet att håna henne. Denna orättvisa finns inte när man ställer som villkor att man inte ska gifta sig med en annan kvinna. Hadithen gör åtskillnad mellan dessa två saker. Därför är det meningslöst och ogiltigt att betrakta dem som samma sak och jämföra den ena med den andra.
5. Ytterligare ett exempel på ett äktenskap med orättfärdiga villkor är ”shighar”, det vill säga äktenskap genom utbyte: I detta äktenskap finns ingen brudgåva. Detta äktenskap brukade praktiseras under den förislamiska okunnighetens tid. Allahs Sändebud förklarade detta äktenskap förbjudet. Han sade: ”Shighar-äktenskap är inte tillåtet i islam.” – Muslim, Ibn Majah och al-Tirmidhi; al-Tirmidhi klassificerade hadithen som hasan och sahih.
Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Allahs Sändebud förbjöd shighar-äktenskap.”
Shighar innebär att A säger till B: ”Gift bort din dotter eller syster med mig, så gifter jag i gengäld bort min dotter eller syster med dig.” I detta äktenskap utväxlas ingen mahr mellan makarna. – Ibn Majah.
De lärdas åsikter i denna fråga: De flesta lärda har, utifrån de två ovan nämnda haditherna, dragit slutsatsen att shighar-äktenskap över huvud taget inte är giltigt och att det är ogiltigt. Abu Hanifa säger däremot att äktenskapet är giltigt, men att båda makarna är skyldiga att ge mahr al-mithl. Detta eftersom de båda har angett något som inte kan utgöra mahr i stället för mahr. En kvinna kan nämligen inte göras till ersättning för en annan kvinna, eftersom hon inte är någon egendom.
Följaktligen beror ogiltigheten hos shighar-äktenskapet på att mahr saknas. Att mahr finns eller saknas kan emellertid inte vara en orsak till att äktenskapet blir ogiltigt. Om mahr består av vin eller svinkött är mahr visserligen ogiltig, men äktenskapet är ändå giltigt; på samma sätt är även detta äktenskap giltigt. Mahr al-mithl måste dock ges. (En mahr som motsvarar den som ges till modern, fastern och liknande kallas mahr al-mithl.)
Orsaken till att shighar-äktenskap är förbjudet: Bland de lärda som anser denna typ av äktenskap förbjuden råder det oenighet om orsaken till förbudet. Vissa säger att orsaken är att äktenskapet görs beroende av ett villkor. Det innebär följande: ”Min dotter ska inte gifta sig med dig förrän din dotter har gift sig med mig.”
Andra säger att orsaken är att en kvinna görs till mahr för en annan kvinna. Ingen av de två kvinnorna drar emellertid någon nytta av detta. Mahr återgår därför inte till henne, utan till hennes förmyndare. Detta innebär att båda kvinnorna utsätts för orättvisa och berövas en mahr som skulle kunna vara till deras fördel.
16. Villkor för äktenskapets giltighet
Två villkor för äktenskapets giltighet
De villkor som äktenskapets giltighet är så beroende av att äktenskapet endast anses ha ingåtts i enlighet med sharia när dessa villkor är uppfyllda, och då träder äktenskapets samtliga bestämmelser och rättigheter i kraft, kallas villkoren för äktenskapets giltighet. Sådana villkor är två. Det första villkoret är att det måste vara tillåtet för den man som vill gifta sig med den föreslagna kvinnan att ingå äktenskap med henne. Kvinnan får alltså inte vara förbjuden eller otillåten för mannen, oavsett om orsaken till förbudet är tillfällig eller varaktig. Detta kommer senare att behandlas utförligt under rubriken ”Förbjudna kvinnor”.
Det andra villkoret: vittnen vid äktenskapet.
Detta ämne kommer att behandlas i tre delar:
1. Bestämmelser om vittnesmål
2. Villkor för vittnesmål
3. Kvinnors vittnesmål
Bestämmelser om vittnen vid äktenskap
Enligt majoriteten av de lärda kan ett äktenskap inte ingås utan vittnen. Det är inte heller giltigt om vittnena inte är närvarande när äktenskapet ingås – inte ens om vittnet på något annat sätt tillkännager sin närvaro. Om vittnena däremot är närvarande och paret som ingår äktenskapet ber dem att hålla äktenskapet hemligt och inte offentliggöra det, är äktenskapet giltigt.
[Fotnot: * Imam Malik och hans lärjungar anser att vittnen vid äktenskap inte är obligatoriska. Därför är det tillräckligt att äktenskapet offentliggörs och blir allmänt känt. Deras argument är att även om Allah den Upphöjde har nämnt att vittnen ska närvara vid avtal om köp och försäljning, har det visat sig att detta inte är obligatoriskt. När det gäller äktenskap har Koranen däremot inte nämnt något om vittnens närvaro. Därför blir det ännu tydligare att vittnen varken är ett villkor för eller en obligatorisk del av äktenskapet. Det egentliga syftet är att äktenskapet ska offentliggöras och bli känt, för att bevara släktlinjerna. Vittnenas närvaro garanterar att äktenskapet skyddas genom att tvister och meningsskiljaktigheter mellan makarna kan lösas. Men om vittnen kallas in efter att äktenskapet har ingåtts utan vittnen, och detta sker före samlag, förblir äktenskapet giltigt. Om samlag sker innan vittnena kallas in blir äktenskapet ogiltigt och separation måste äga rum.]
Nedan följer deras bevis för denna ståndpunkt:
1. Det har återberättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: ”De kvinnor som ingår äktenskap utan att ha vittnen är äktenskapsbrytare.” – at-Tirmidhi.
2. Det har återberättats från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs Sändebud sade: ”Ett äktenskap är inte giltigt utan en förmyndare och två rättskaffens vittnen.” (ad-Daraqutni). Av denna hadith framgår med nödvändighet att vittnenas närvaro är ett villkor för äktenskapets giltighet.
3. Abu az-Zubayr al-Makki återberättade: Ett äktenskap anmäldes till Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, där ingen annan än en man och en kvinna hade varit vittnen. Umar sade: ”Detta är ett hemligt äktenskap. Jag godkänner det inte. Om jag hade varit närvarande vid denna händelse skulle jag ha verkställt rajm (dödsstraff genom stening).” – al-Muwatta av Malik.
At-Tirmidhi sade att de kunniga bland tabi’in och dem som kom efter dem följde denna uppfattning och sade: ”Inget äktenskap är giltigt utan vittnen.” Ingen av deras föregångare hade en avvikande uppfattning i denna fråga. Några av de senare lärda har dock uttryckt en avvikande uppfattning.
4. Detta hänger samman med makarnas rättigheter. Denna rätt består i att få garantier för barnets legitimitet. Därför har villkoret att vittnen ska närvara införts, så att barnets far inte förnekar det och dess härstamning inte går förlorad. Enligt vissa lärda är äktenskapet giltigt även utan vittnen. Bland dessa finns den shiitiske lärde Abd ar-Rahman Mahdi, Yazid ibn Harun, Ibn al-Mundhir och Dawud. Ibn Umar och Ibn az-Zubayr gifte sig utan vittnen och offentliggjorde sedan äktenskapet.
Ibn al-Mundhir sade att ingen hadith har fastställts som visar att två vittnen krävs vid äktenskap. Yazid ibn Harun sade: ”Allah den Upphöjde har befallt att vittnen ska närvara vid köp och försäljning, men inte vid äktenskap.” Om de berörda personerna, efter att äktenskapet har ingåtts, döljer det och uppmanar varandra att hålla det hemligt, är äktenskapet giltigt, men makruh. Detta beror på att befallningen att offentliggöra äktenskapet har överträtts. Detta är ash-Shafi’is, Abu Hanifas och Ibn al-Mundhirs uppfattning. Umar, Urwah, ash-Sha’bi, Nafi och andra har däremot kallat det makruh. Enligt imam Malik ska äktenskapet upplösas. Om en man gifter sig i närvaro av två manliga vittnen och ber dem att hålla äktenskapet hemligt, anser imam Malik att äktenskapet måste upplösas genom talaq och att det inte är giltigt. Om samlag har ägt rum måste hustrun få sin mahr. Vittnena ska inte bestraffas.
Vilka vittnen krävs? Vittnena måste vara vuxna, vid sina sinnens fulla bruk och kunna höra och förstå både mannen och kvinnan, samt förstå att deras avsikt är att ingå äktenskap. (Om vittnena är blinda måste de vara säkra på rösterna och utan tvekan kunna känna igen både mannens och kvinnans röster.) Ett äktenskap är inte giltigt med minderåriga pojkar eller barn, sinnessjuka, berusade eller döva som vittnen, eftersom deras närvaro som vittnen är likvärdig med att inga vittnen närvarar.
Villkoret att vittnena ska vara rättskaffens: Det råder oenighet om villkoret att vittnena ska vara rättskaffens. Enligt hanafiterna är detta inget villkor. Enligt dem är äktenskapet giltigt även om fasiker närvarar som vittnen. Varje person som är behörig att vara förmyndare vid ett äktenskap är dessutom behörig att vara vittne. Man bör också komma ihåg att syftet med vittnen är att offentliggöra äktenskapet och förhindra att det hålls hemligt.
Enligt shafiitisk rättsskola är det däremot nödvändigt att vittnena är rättskaffens. I den hadith som citerades tidigare sägs nämligen: ”Ett äktenskap ingås inte utan en förmyndare och två rättskaffens vittnen.” Enligt dem är äktenskapet dock giltigt även om personer vars karaktär är okänd närvarar. Detta beror på att det inte är möjligt att ha säker kunskap om de närvarandes rättskaffenhet vid äktenskap som ingås på landsbygden och i städer bland människor ur alla samhällsskikt. Därför är det svårt att ta hänsyn till rättskaffenheten. Följaktligen anses det yttre tillståndet vara tillräckligt. Att ett vittnes karaktär är okänd gör honom inte automatiskt ohederlig. Om det efter äktenskapets ingående skulle visa sig att han är en fasik eller en ohederlig person, påverkar detta inte äktenskapets giltighet. Villkoret om rättskaffenhet grundar sig nämligen på vad som är känt utåt, så att personen inte öppet ska vara ohederlig. När detta krav är uppfyllt är äktenskapet giltigt.
Kvinnors vittnesmål: Shafiiterna och hanbaliterna har fastställt som villkor att vittnena måste vara män. Ett äktenskap som ingås i närvaro av en man och två kvinnliga vittnen är inte giltigt. Abu Ubayd har nämligen återberättat från az-Zuhri: ”Det har varit en etablerad sunna från Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, att kvinnors vittnesmål inte är tillåtna i något av de shariaföreskrivna straffen, det vill säga hudud, eller i äktenskap och talaq.” Eftersom äktenskap inte är ett ekonomiskt avtal och dess syfte inte heller är rikedom eller egendom, och eftersom män vanligtvis är de som närvarar vid det, blir det inte giltigt genom endast två vittnen, på samma sätt som det inte blir giltigt i hudud-fall.
Hanafiterna uppställer inte detta villkor. De anser att två manliga vittnen eller en man och två kvinnliga vittnen är tillräckligt. Allah den Upphöjde säger nämligen:
وَاسْتَشْهِدُوا شَهِيدَيْنِ مِن رِّجَالِكُم ، فَإِن لَّمْ يَكُونَا رَجُلَيْنِ فَرَجُلٌ وَ امْرَأَتِي مِمَّن تَرْضَوْنَ مِنَ الشُّهَدَاءِ
”Låt två män vara närvarande som vittnen. Om två män inte kan uppbringas, låt då en man och två kvinnor vara vittnen, bland dem som ni godtar.” (Sura 2, al-Baqara: 282)
Eftersom äktenskapet är ett avtal som innebär ett utbyte kan det jämföras med handel. Därför kan äktenskapet, liksom handel, ingås med en man och två kvinnliga vittnen.
Frihet: Imam Abu Hanifa och imam al-Shafi‘i har uppställt som villkor att vittnena måste vara fria. Ahmad uppställde inte frihet som villkor. Han anser att äktenskapet är giltigt även om två slavar är närvarande, på samma sätt som avtal om andra transaktioner är giltiga. Det finns nämligen inget uttalande i Koranen eller sunna som avvisar en slavs vittnesmål, om han är hederlig, gudfruktig och sanningsenlig.
Att vara muslim: Om äktenskapet ingås mellan en muslimsk kvinna och en muslimsk man råder det ingen oenighet bland juristerna om villkoret att vittnena måste vara muslimer. Men det råder oenighet om icke-muslimska vittnens giltighet när endast maken är muslim. Enligt Ahmad, al-Shafi‘i och Muhammad är äktenskapet inte giltigt, eftersom det är en muslims äktenskap. En icke-muslims vittnesmål kan inte godtas i detta fall. När en muslimsk man däremot gifter sig med en judisk eller kristen kvinna är två judiska eller kristna vittnens vittnesmål giltigt enligt Abu Hanifa och Abu Yusuf.
Vittnenas närvaro: När äktenskapets grundelement och villkor är uppfyllda har äktenskapet ingåtts. Men utan vittnenas närvaro och vittnesmål uppstår inga rättsliga följder eller någon rättsverkan. Vittnenas närvaro är något som ligger utanför och är skilt från de båda parternas samtycke. Ur denna synvinkel är det därför ett äktenskap som enbart bygger på formen. Detta står i motsats till ett samtyckesäktenskap. Ett samtyckesäktenskap är ett äktenskap där uttalandet av samtycke (qabul) omedelbart efter erbjudandet (ijab) är tillräckligt för att äktenskapet ska ingås. Det är enbart de båda parternas samtycke som fullbordar detta äktenskap och skapar alla dess rättsliga följder och dess rättsverkan. Lagen skyddar detta äktenskap, och det är inte beroende av eller hänvisat till något annat.
Villkor för äktenskapets rättsverkan: När äktenskapet har ingåtts på ett giltigt sätt krävs två villkor för att det ska träda i kraft utan någon annans godkännande:
1. Både den som tar initiativ till äktenskapet och den som ingår avtalet måste vara myndiga och vid sina sinnens fulla bruk. Om någon av dem är relativt obehörig, det vill säga sinnessjuk eller dåraktig, eller är minderårig men har förmåga att skilja mellan gott och ont, eller är slav, är det äktenskapsavtal som han ingår giltigt. Det är dock beroende av vårdnadshavarens eller ägarens godkännande. Om denne godkänner det träder det i kraft, annars blir det ogiltigt.
2. Båda måste ha sådan behörighet att de kan ingå äktenskapskontraktet eller ʿaqd. Om någon är så obehörig att han visserligen har ingått kontraktet, men varken som ombud eller förmyndare, eller har ingått det som ombud men inte på det sätt som han fått i uppdrag att ingå kontraktet på, eller har blivit förmyndare trots att det finns en närmare släkting som är en mer berättigad förmyndare, blir det kontrakt som sådana personer ingått giltigt om alla villkor för ingående och giltighet är uppfyllda, men det förblir vilande tills det godkänns av den behöriga personen.
17. Villkoren för att äktenskapet ska träda i kraft
När alla grundläggande beståndsdelar finns i äktenskapskontraktet eller ʿaqd och alla villkor för giltighet och verkställighet är uppfyllda, träder det i kraft. När det väl har trätt i kraft har varken vittnena, hustrun eller någon annan befogenhet att upplösa eller ogiltigförklara det. Äktenskapet upphör endast genom skilsmässa eller genom att någon av makarna avlider. Detta är grundprincipen beträffande äktenskapets ʿaqd. De syften för vilka äktenskapet har föreskrivits i islamisk lag – såsom stabilitet i äktenskapet, att uppfostra barnen och att fullgöra alla deras skyldigheter – kan nämligen inte förverkligas utan att äktenskapets ʿaqd träder i kraft.
Därför säger de lärda enhälligt att grunden för alla villkor för att äktenskapet ska träda i kraft är ett enda villkor: att ʿaqd har ingåtts och genomförts på ett giltigt sätt, och att varken mannen eller hustrun efter dess ingående, giltighet och ikraftträdande ska ha befogenhet att ogiltigförklara det.
När är ʿaqd inte bindande? I följande fall är ʿaqd inte giltigt eller bindande: när det framkommer att mannen har bedragit kvinnan eller att kvinnan har lurat mannen. Ett exempel är att mannen, trots att han själv är steril, döljer detta för hustrun och gifter sig med henne. När hustrun får veta det kan hon då ogiltigförklara äktenskapet. Om hon däremot frivilligt tar mannen till make och samtycker till att bli hans livspartner, är det en annan sak. När en steril man gifte sig med en kvinna sade ʿUmar till honom: ”Informera kvinnan om att du är steril och ge henne valet att ogiltigförklara äktenskapet eller låta det bestå.” Om det efter ett äktenskap, som ingåtts under förespegling att personen var rättskaffens, framkommer att han eller hon är syndfull, har den andra parten rätt att ogiltigförklara äktenskapet.
Imam Ibn Taymiyya säger i detta sammanhang: Om en man gifter sig med en kvinna i tron att hon är oskuld, men senare får veta att hon tidigare varit gift, har mannen rätt att ogiltigförklara äktenskapet och dessutom rätt att kräva ersättning för mahr. Det vill säga, han kan kräva tillbaka det belopp med vilket han betalat mer än den mahr som betalades till den tidigare gifta kvinnan. Om äktenskapet i en sådan situation upplöses före samlag, bortfaller hela mahr. På samma sätt är ʿaqd inte bindande när mannen upptäcker en sådan defekt hos hustrun att ett fullständigt sexuellt umgänge blir motbjudande eller obehagligt. Om hon exempelvis är permanent mustahāḍa, det vill säga har oregelbundna menstruationsblödningar, är detta en defekt som berättigar till att äktenskapet ogiltigförklaras. Detsamma gäller när hustrun har en defekt som hindrar samlag, såsom att öppningen till hennes könsorgan är blockerad. En annan orsak som ger mannen rätt att ogiltigförklara äktenskapet är att hustrun lider av en sjukdom som väcker avsky, såsom spetälska, vansinne eller fysisk missbildning. På motsvarande sätt har hustrun rätt att upplösa äktenskapet när mannen är spetälsk, vansinnig, minderårig, fysiskt missbildad, kastrerad eller oförmögen till samlag på grund av impotens eller erektil svaghet.
De rättslärdas åsikter om att ogiltigförklara äktenskap på grund av defekter: 1. Vissa rättslärda, däribland imam Dawud az-Zahiri och Ibn Hazm, anser att äktenskapet inte kan ogiltigförklaras på grund av någon typ av defekt. (Ibn Hazm anser också att om mannen ställer ett villkor för äktenskapet och vid äktenskapets ingående upptäcker att villkoret inte har uppfyllts, har han rätt att ogiltigförklara äktenskapet.)
I verket ar-Rawdat an-Nadiyya sägs: Det framgår av islams lags nödvändiga krav att äktenskapets ʿaqd är bindande och att äktenskapets bestämmelser träder i kraft genom det, såsom tillåtligheten av sexuellt umgänge, skyldigheten att försörja hustrun, fastställandet av arvsrätt och alla övriga bestämmelser. Det framgår också av islams lags nödvändiga krav att äktenskapet endast upphör genom skilsmässa eller dödsfall. Den som därför hävdar att äktenskapet kan upplösas av vilken anledning som helst måste lägga fram ett tillbörligt bevis för detta påstående. När det gäller de övriga defekter som de rättslärda har nämnt finns inget otvetydigt bevis för att de berättigar till att ogiltigförklara äktenskapet. När Sändebudet, efter att en kvinna hade berättat om sin makes defekt, sade till henne: ”Gå till din fars hem”, innebar hans uttalande skilsmässa och inte att äktenskapet ogiltigförklarades. Även om man antar att uttalandet kan avse båda möjligheterna – att äktenskapet ogiltigförklaras eller att skilsmässa äger rum – måste det ändå förstås i den säkra betydelsen, inte den möjliga. Inte heller finns något otvetydigt bevis för att impotens eller oförmåga till samlag berättigar till att ogiltigförklara äktenskapet; i detta fall tillämpas skilsmässa. I grunden består äktenskapet så länge ingen anledning uppstår att frånträda det.
2. Vissa rättslärda anser att ett äktenskap kan ogiltigförklaras av särskilda orsaker, men inte av andra än dessa. Denna grupp utgör majoriteten av de rättslärda. Till stöd för sin uppfattning åberopar de följande hadither:
För det första: Det har återberättats från Kaʿb ibn Zayd eller Zayd ibn Kaʿb att Allahs Sändebud ﷺ gifte sig med en kvinna ur stammen Banū Ghifār. På bröllopsnatten, strax före samlaget, såg han att hennes kropp var vit från midjan till revbenen. Då steg han ner från sängen och sade: ”Täck dig med dina kläder.” Därefter tog han inte tillbaka något av det han hade gett henne. – Aḥmad och Saʿīd ibn Manṣūr.
För det andra: Det har återberättats från ʿUmar رضي الله عنه att han sade: Om någon gifter sig med en kvinna utan att känna till att hon är sinnessjuk, spetälsk eller handikappad, eller efter att ha blivit lurad, ska han ge henne hennes mahr om han har haft samlag med henne. Men den som lurade honom ska själv ansvara för mahr. – Mālik och ad-Dāruquṭnī.
Dessa rättslärda var oense om vilka defekter och brister som kan leda till att äktenskapet ogiltigförklaras. Enligt Abū Ḥanīfa är detta endast möjligt på grund av mannens impotens eller att hans penis är avskuren. Mālik och ash-Shāfiʿī inkluderade även sinnessjukdom, spetälska, handikapp och en blockerad vagina. Enligt imām Aḥmad kan äktenskapet dessutom ogiltigförklaras om området mellan en persons vagina och ändtarm har brustit och de två öppningarna därigenom förenats.
En ingående analys av frågan: I själva verket är ingen av de ovanstående uppfattningarna värd att beakta. Äktenskapets grund vilar på barmhärtighet, ömhet, tillgivenhet och kärlek. Om någon av makarna har en sådan defekt, brist eller skavank att den väcker motvilja eller avsky hos den andre, är äktenskapets existens och beständighet omöjlig. Äktenskapets syfte kan inte uppnås när det finns skavanker och sjukdomar som skapar irritation och avsky mellan makarna. Därför har sharīʿa gett mannen och hustrun friheten att behålla eller avstå från äktenskapet. Imām Ibn al-Qayyim lade fram en förträfflig analys av denna fråga. Han sade: Blindhet, dövhet, oförmåga att tala, att båda händerna är avskurna, att båda fötterna är avskurna, att en hand är avskuren eller att en fot är avskuren – oavsett om det gäller hustrun eller mannen – är sådant som väcker den allra starkaste avskyn. Att inte avslöja detta i förväg är dessutom det värsta slaget av bedrägeri och svek, vilket strider mot islam. En man gifte sig med en kvinna. Mannen var ofruktsam. Kalifen ʿUmar رضي الله عنه sade till honom: ”Meddela kvinnan att du är ofruktsam och ge henne samtidigt friheten att välja: om hon vill kan hon behålla äktenskapet med dig, och annars kan hon upplösa det.”
Ibn al-Qayyim sade: Förnuftet kräver att om någon av makarna har en sådan defekt eller brist att den andre känner avsky för honom eller henne, och äktenskapets grundläggande syfte – att uppnå ömhet och kärlek – därigenom inte kan uppnås, ska makarna självklart ha friheten att behålla eller upplösa äktenskapet. När någon blir lurad av en annan eller utsätts för skada finns det ingen skyldighet från Allahs och Sändebudets sida att han ska tåla och acceptera detta bedrägeri och denna skada. Den som i den islamiska sharīʿans källor söker, granskar och studerar sharīʿans syften, mål, rättvisa, opartiskhet, rationalitet, visdom och välgörenhet kan inte undgå att inse överlägsenheten och rimligheten i Ibn al-Qayyims ovanstående uttalande samt dess överensstämmelse och nära förenlighet med sharīʿans grundprinciper. Yaḥyā ibn Saʿīd al-Anṣārī återberättar från Saʿīd ibn al-Musayyab رضي الله عنه att ʿUmar رضي الله عنه sade: Om en kvinna som är sinnessjuk, spetälsk eller lemlästad har gift sig och samlag har ägt rum med henne, och hennes sjukdom därefter blir känd, har hon rätt till den fastställda mahr på grund av att hennes kropp har berörts. Men den förmyndare som lurade och bedrog mannen genom att dölja detta för honom ska själv ansvara för att betala mahr.
ash-Shaʿbī återberättar från ʿAlī رضي الله عنه: Om en man gifter sig med en kvinna som är spetälsk, sinnessjuk, handikappad eller har ett sådant problem i könsorganet att det hindrar samlag, utan att känna till dessa problem, har han friheten att behålla henne eller skilja sig från henne fram till dess att han har berört henne. Om han berör henne blir hon berättigad till sin mahr, eftersom han har haft sexuell njutning av hennes könsorgan. ʿUqayl sade: ʿUmar رضي الله عنه sade att om hustrun är blind eller spetälsk har hon rätt till sin mahr om samlag har ägt rum efter äktenskapet, men han kan kräva mahr av den som lurade honom. Detta visar att ʿUmar رضي الله عنه genom att nämna de tidigare bristerna och skavankerna inte menade att frågan är begränsad enbart till dessa och att mannen inte får lämna henne på grund av någon annan skavank. Den berömde islamiske domaren Shurayḥ رضي الله عنه, som är ihågkommen för sin gudsfruktan, ärlighet och klokhet, brukade också döma enligt denna princip. Ibn Sīrīn رضي الله عنه berättar att en man väckte talan inför domaren Shurayḥ mot en annan man och sade: ”Denne man sade till mig: ’Jag ska gifta bort dig med den vackraste kvinnan.’ Sedan förde han mig till en blind kvinna.” Shurayḥ sade: ”Om han dolde någon brist för dig, visar hans uttalande att om hustrun har dolt en brist har mannen rätt att avvisa äktenskapet.”
Az-Zuhrī sade: Äktenskapet kan avvisas på grund av vilken obotlig sjukdom som helst. När man granskar följeslagarnas och de tidiga lärdas fatwor framgår det att de inte begränsade rätten att ogiltigförklara ett äktenskap till några bestämda defekter och brister. Det enda undantaget är ett påstått uttalande av ʿUmar رضي الله عنه: ”Kvinnor får inte avvisas av någon annan anledning än fyra brister: vansinne, spetälska, handikapp och en sjukdom i könsorganet.” Även om denna återberättelse är relativt svag har den också återberättats från Ibn ʿAbbās رضي الله عنهما med en tillförlitlig berättarkedja. Allt detta gäller dock endast när mannen inte har ställt något villkor om hur hans blivande hustru ska vara. Om han har ställt villkor om att hon ska vara felfri eller vacker, men hon senare visar sig vara ful, eller om han har ställt villkor om att hon ska vara ung, men hon senare visar sig vara gammal, eller om han har ställt villkor om att hon ska vara ljushyad, men hon senare visar sig vara mörkhyad, eller om han har ställt villkor om att hon ska vara oskuld, men det senare visar sig att hon inte är det, har han i samtliga dessa fall rätt att ogiltigförklara äktenskapet. Om samlag ännu inte har ägt rum behöver han inte betala någon mahr. Men om samlag har ägt rum måste han betala mahr. Om hustruns förmyndare är ansvarig för bedrägeriet ska ansvaret för denna mahr läggas på honom som ersättning. Om hustrun själv är ansvarig för bedrägeriet ska hennes mahr däremot bortfalla. Om hon redan har tagit emot mahr kan mannen kräva tillbaka den från henne. Detta är en av de två uppfattningar som återberättats från imām Aḥmad.
Imam Ahmads lärjungar sade: Om hustrun ställer som villkor att hennes blivande make ska ha en viss egenskap, men det senare visar sig att han är motsatsen, har hon inte rätt att annullera äktenskapet. Det finns dock ett undantag. Om hon exempelvis ställer som villkor att han ska vara fri, men det senare visar sig att han tillhör slavklassen, har hon rätt att annullera äktenskapet. Om hon ställer villkor beträffande härstamning och det senare visar sig vara motsatsen, finns det två åsikter. Enligt vissa har hon rätt att annullera äktenskapet, medan andra anser att hon inte har denna rätt. Kraven i Imam Ahmads rättsskola och dess grundprinciper innebär att det inte finns någon skillnad mellan villkor som ställs av mannen och villkor som ställs av hustrun. Tvärtom väger hustruns rätt att annullera äktenskapet eller låta det bestå tyngre när hennes villkor inte uppfylls. Hon har nämligen inte möjlighet att upplösa äktenskapet genom skilsmässa. När mannen har rätt att annullera äktenskapet trots att han också har möjlighet att upplösa det genom skilsmässa, är det ännu mer rimligt att en hustru, som saknar skilsmässorätt, har rätt att annullera äktenskapet. Det är också tillåtet för hustrun att annullera äktenskapet när det bevisas att maken har ett mycket lågstatusyrke, även om yrket inte vanärar hans religion eller heder, utan endast hindrar hustrun från att uppnå full glädje och tillfredsställelse med honom och från att fullt ut kunna njuta av äktenskapet. Anta att hustrun ställde som villkor att hon ville ha en frisk, stark och stilig ung man till make. Men det senare visar sig att hennes make är blind, ful, mörkhyad, gammal, stum och döv. Hur skulle hon då kunna leva med honom, och hur skulle hon kunna hindras från att upplösa äktenskapet? Detta vore i själva verket fullständigt orättvist, olämpligt, orimligt och oförenligt med shariahs bestämmelser.
Han säger: Hur kan det vara rimligt att ge en av makarna rätt att annullera äktenskapet om den andra har till och med en enda fläck av spetälska på sin kropp, men inte ge samma rätt om den andra lider av en hudsjukdom som är mycket mer smittsam, långvarig och svårbotlig än en liten mängd spetälska? Detsamma gäller även andra allvarliga sjukdomar. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förklarade det förbjudet för en säljare att dölja en defekt i en vara, och även för alla andra som känner till defekten att dölja den för köparen, varför skulle det då vara förbjudet att dölja fel och brister just i äktenskap? När Fatima, Qays dotter, bad Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om råd beträffande Muawiya och Abu Juham, sade han: ”Muawiya är snål och dessutom saknar han förmögenhet, medan Abu Juham aldrig lägger ner sin käpp från axeln” (det vill säga att han ständigt är beredd att slå). Detta är alltså ett obestridligt faktum. Att tydliggöra fel och brister är ännu mer angeläget och nödvändigt i fråga om äktenskap. När det är nödvändigt, varför skulle hustrun då vara tvungen att acceptera honom för resten av livet, trots att han har dolt det och därigenom bedragit henne och gjort sig skyldig till olagligt bedrägeri? Varför skulle hon, trots att hon avskyr honom intensivt, vara tvungen att bära honom på sina axlar som ett oupplösligt ok? Särskilt när hon redan från början ställt som villkor att han skulle vara fri från sådana brister. Därav framgår att shariahs bestämmelser och dess praktiska tillämpning inte erkänner någon skyldighet att godta ett sådant äktenskap.
Abu Muhammad Ibn Hazm säger: När mannen har ställt som villkor att hustrun ska vara fri från fel och brister, men efter äktenskapet upptäcker någon brist hos henne, har äktenskapet i själva verket aldrig ingåtts, utan det var ogiltigt från första början. Det finns då inget utrymme för någon omprövning. Frågor om bostad, underhåll och arv uppkommer inte heller. Han säger: Den kvinna som har förts in i hans hem är inte den kvinna som han gifte sig med. Den kvinna som han gifte sig med är inte denna kvinna. Det råder ingen tvekan om att en felfri kvinna och en behäftad med brister inte är samma person. Eftersom han inte har gift sig med henne är de två därför en främmande kvinna och en främmande man för varandra. Äktenskapligt umgänge mellan dem kan följaktligen inte äga rum.
18. Kvinnor som det är förbjudet att gifta sig med
Man kan inte gifta sig med alla kvinnor. Den kvinna man avser att gifta sig med får inte vara en förbjuden kvinna; med andra ord måste hon vara en kvinna som är ghayr mahram. Detta gäller vare sig förbudet är permanent eller tillfälligt. Ett permanent äktenskapsförbud innebär att hon aldrig kan bli hustru till den mannen. Ett tillfälligt äktenskapsförbud innebär att äktenskap med henne är förbjudet för mannen under en viss tid. När omständigheterna förändras och det tillfälliga förbudet upphör blir hon tillåten för honom. Det finns tre orsaker till permanent äktenskapsförbud:
1. Nära släktskap eller blodsband, 2. släktskap genom äktenskap, 3. släktskap genom amning.
Den heliga Koranens utsaga lyder:
حُرِّمَتْ عَلَيْكُمْ أَمَّتُكُمْ وَ بَنْتُكُمْ وَأَخَوتُكُمْ وَعَمْتُكُمْ وَخُلْتُكُمْ وَبَنْتُ الْآخِ بَنْتُ الْأَخْتِ وَأُمَّتُكُمُ الَّتِي أَرْضَعْنَكُمْ وَأَخَوتُكُم مِّنَ الرَّضَاعَةِ وَأَمَّتُ نِسَائِكُمْ وَرَبَّائِبُكُمْ الَّتِي فِي حُجُورَكُمْ مِنْ نِسَائِكُمُ الَّتِي دَخَلْتُمْ بِهِنَّ وَ فَإِن لَّمْ تَكُونُوا دَخَلْتُمْ بِهِنَّ فَلَا جُنَاحَ عَلَيْكُمْ رَ وَحَلَائِلُ أَبْنَائِكُمُ الَّذِينَ مِنْ أَصْلَابِكُمْ لا وَأَنْ تَجْمَعُوا بَيْنَ الْأَخْتَيْنِ إِلَّا مَا قَدْ سَلَفَ طَ إِنَّ اللَّهَ كَانَ غَفُورًا رَّحِيمًا )
Betydelse: Förbjudna för er är era mödrar, era döttrar, era systrar, era fastrar, era mostrar, era brorsdöttrar, era systerdöttrar, era ammor, era mjölksystrar, era svärmödrar och era hustrurs döttrar, som är födda av deras tidigare män och står under er vårdnad, med de hustrur som ni har haft sexuellt umgänge med. Om ni inte har haft sexuellt umgänge med dem, är de inte förbjudna. Förbjudna är även era egna söners systrar samt att samtidigt gifta sig med två systrar. Men det som redan har hänt är undantaget. Och förbjudna är alla gifta kvinnor. …” (Sura an-Nisa: vers 23)
Kvinnor som är förbjudna på grund av nära släktskap
1. Modern, 2. dottern, 3. systern, 4. fastern, 5. mostern, 6. broderns dotter, 7. systerns dotter. Med moder avses varje kvinna under vars moderskap du står. Därför omfattar detta modern, mormodern, mormoderns och farmoderns mödrar, faderns mor samt faderns farmor och mormor, hur långt upp i släktledet det än går. Med dotter avses varje kvinna vars faderskap genom födseln kan härledas till dig, vare sig genom ett eller flera led. Med dotter avses alltså den egna dottern och sondottern eller dotterdottern. Med syster avses varje kvinna som är barn till samma mor och far, eller endast till samma mor, eller endast till samma far. Med faster avses varje kvinna som är din fars hel- eller halvsyster, eller är din farfars biologiska eller styvdotter. Även faderns faster ingår, liksom den egna fastern, bland de förbjudna kvinnorna. Moster är moderns hel- eller halvsyster. Även faderns moster är förbjuden på samma sätt som den egna mostern. Brorsdöttrar och systerdöttrar är likaså förbjudna kvinnor, eftersom de är direkta eller indirekta avkomlingar till bröder och systrar.
Kvinnor som är förbjudna på grund av äktenskapliga relationer
1. Svärmodern, svärmoderns mor och svärfaderns mor, hur långt upp i släktledet det än går. Gud säger: ”Och era hustrurs mödrar är förbjudna för er.” För att kvinnorna i denna kategori ska bli förbjudna krävs inte sexuellt umgänge med hustrun; så snart äktenskapet har ingåtts blir hustruns mor, mormor och farmor förbjudna. (Det har återberättats från Ibn Abbas och Zayd ibn Thabit att den som har ingått äktenskap med en kvinna men inte haft sexuellt umgänge med henne får gifta sig med denna hustrus mor.)
2. Dottern till den hustru med vilken man har haft sexuellt umgänge. Även hustruns sondotter, dotterdotter och deras kvinnliga avkomlingar omfattas, hur långt ned i släktledet det än går. De är ju hennes döttrar. Se vers 23 i sura an-Nisa. Enligt den zahiritiska rättsskolan är dottern till hustruns tidigare man inte förbjuden om hon inte står under den nuvarande makens vårdnad. Det har återberättats att även vissa följeslagare hade denna åsikt.
Malik ibn Aws berättar: När min hustru dog och lämnade efter sig ett barn blev jag bekymrad. Ali såg mig och sade: ”Vad har hänt dig?” Jag svarade: ”Min hustru har dött.” Ali sade: ”Har hon någon dotter?” Jag svarade: ”Ja, hon finns i Taif.” Han sade: ”Stod hon under din vårdnad?” Jag svarade: ”Nej.” Han sade: ”Gift dig då med henne.” Jag sade: ”Har inte Gud sagt i vers 23 i sura an-Nisa att även era hustrurs döttrar är förbjudna?” Han sade: ”Det gäller endast den dotter som står under ens vårdnad.” Men de flesta lärda har avvisat denna åsikt. De har sagt: ”Denna hadith från Ali är inte autentisk.”
3. Sonens hustru, sonsonens hustru och sonsonens dotter, hur långt ned i släktledet det än går. (Se vers 23 i sura an-Nisa.)
Faderns hustru
Det är förbjudet för sonen att gifta sig med sin fars hustru, oavsett om kvinnan endast har ingått äktenskap med hans far och inget sexuellt umgänge har ägt rum. Under den förislamiska tiden förekom denna typ av äktenskap i stor omfattning. De kallade detta äktenskap för ”det avskyvärda äktenskapet”. Den Allsmäktige Gud har fördömt detta äktenskap och väckt avsky mot det. Imam ar-Razi sade: ”En sak fördöms av tre skäl: att den är förkastlig enligt förnuftet, att den är förkastlig enligt den religiösa lagen och att den är förkastlig av sociala skäl. Gud har fördömt detta äktenskap ur alla dessa tre synvinklar. Först sade Han: ’Det är en skamlös handling.’ Därmed klargjordes dess förkastlighet ur förnuftets synvinkel. Därefter sade Han: ’Det är en avskyvärd handling.’ Därmed klargjordes dess förkastlighet ur den religiösa lagens synvinkel. Sedan sade Han: ’Det är en ond handling.’ Därmed uttrycktes dess förkastlighet ur social synvinkel.” Ibn Saʿd har återberättat följande om orsaken till att denna vers uppenbarades:
وَلَا تَنْكِحُوا مَا نَكَحَ آبَاؤُكُم مِّنَ النِّسَاءِ إِلَّا مَا قَدْ سَلَفَ طَ إِنَّهُ كَانَ فَاحِشَةً وَمَقْتًا طَ وَسَاءَ سَبِيلاه
Om en man dog och efterlämnade en hustru ansågs hans son ha företräde att gifta sig med henne, såvida hon inte var hans egen mor, eller också kunde han gifta bort henne med vem han ville. När Abu Qays dog gjorde hans son inte anspråk på rätten att gifta sig med hans hustru och gav henne inte heller hennes arvsrätt. Då kom kvinnan till Allahs Sändebud, frid vare med honom, och redogjorde för hela situationen. Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade till henne: ”Återvänd till din avlidne makes hem. Kanske kommer Allah att uppenbara något beträffande dig.” Därefter uppenbarades denna vers: (vers 22, sura an-Nisa).
”Gift er inte med de kvinnor som era fäder har gift sig med. Det som redan har skett är undantaget. Det är i sanning en skamlig, avskyvärd och ondskefull handling.”
Enligt den hanafitiska rättsskolan blir alla en persons uppstigande och nedstigande släktingar förbjudna för honom om han har begått äktenskapsbrott med en kvinna, eller berört eller kysst henne med begär, eller med begär betraktat hennes könsorgan; och denna kvinna blir förbjuden för alla hans uppstigande och nedstigande släktingar. Detta eftersom de anser att genom äktenskapsbrott och alla handlingar som leder till äktenskapsbrott blir de personer förbjudna som blir förbjudna genom äktenskap. De har sagt: Om en man begår äktenskapsbrott med sin hustrus dotter eller dotterdotter, blir hustrun för alltid förbjuden för honom.
Men enligt de flesta lärda blir de kvinnor som är förbjudna att gifta sig med på grund av äktenskapliga relationer inte förbjudna på grund av äktenskapsbrott. Följande bevis har anförts till stöd för deras ståndpunkt:
1. Följande uttalande i vers 24 i sura an-Nisa:وَأُحِلٌّ لَكُمْ مَا وَرَاءَ ذَلِكُمْ ”Och alla andra är tillåtna för er.” Efter att de förbjudna kvinnorna hade fastställts, redogör detta uttalande för dem som det är tillåtet att gifta sig med. Här nämns inte att äktenskapsbrott skulle betraktas som en orsak till att någon blir förbjuden att gifta sig.
2. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättade: ”En man begick äktenskapsbrott med en kvinna. Därefter ville han gifta sig med henne eller med hennes dotter. Allahs Sändebud, frid vare med honom, tillfrågades om detta. Han svarade: Ingen förbjuden handling gör något tillåtet förbjudet. Endast det som sker genom äktenskap (det vill säga samlag) gör det tillåtna förbjudet.” – Ibn Majah.
3. De bestämmelser som juristerna har nedtecknat i denna fråga rör ett nödvändigt ämne, och det förekommer ibland i stor omfattning. Det är omöjligt att sharia skulle förbli tyst i sådana frågor, att ingen vers skulle uppenbaras i Koranen, att ingen vägledning skulle komma från sunna, att ingen autentisk hadith skulle finnas och att inget uttalande eller någon handling från någon följeslagare skulle vara känd i frågan, trots att de levde så nära den förislamiska tiden, som var präglad av omfattande äktenskapsbrott. Om någon av dem hade förstått att en kvinna som är tillåten enligt sharia blir förbjuden på grund av äktenskapsbrott, eller om någon grund eller orsak till detta hade blivit uppenbar för dem, skulle de säkerligen ha frågat om saken, och behovet av att klargöra det som orsakar dem svårigheter skulle ha varit mycket stort.” – Al-Manar, del 4, s. 479.
4. Eftersom äktenskapsbrott inte gör kvinnan till en äktenskaplig bärare av ett barns börd (det vill säga att barnets härstamning inte blir beroende av henne), blir de kvinnor som blir förbjudna genom äktenskap inte förbjudna genom äktenskapsbrott.
Kvinnor som blir förbjudna på grund av amning
De kvinnor som är förbjudna på grund av blodsband blir också förbjudna på grund av amning. De som är förbjudna på grund av blodsband är: mor, dotter, syster, faster, moster, brorsdotter och systerdotter. Detta är vad Allah har nämnt i Sura an-Nisa, vers 23: ”Förbjudna för er är …”
I den nämnda vers 23 i Sura an-Nisa har amningsmodern getts samma ställning som den biologiska modern, och för den som har ammats har hon och alla som är förbjudna genom hans biologiska mor gjorts förbjudna. Följaktligen blir följande personer förbjudna på grund av amning:
1. Amningsmodern, som har ammat barnet. Eftersom hon har ammat barnet räknas hon som dess mor.
2. Amningsmoderns mor. Eftersom hon är barnets mormor.
3. Amningsmoderns makes mor. Eftersom hon är barnets farmor.
4. Amningsmoderns syster. Eftersom hon är barnets moster.
5. Amningsmoderns makes syster. Eftersom hon är barnets faster.
6. Amningsmoderns sons döttrar och döttrarna till hennes döttrar. Eftersom de är barnets brorsdöttrar och systerdöttrar.
7. Amningssystern, vare sig hon är en helsyster genom amning eller en halvsyster genom amning.
(Hel amningssyster: en flicka som har ammats av barnets egen mor, oavsett om det skedde tillsammans med barnet som ammats, före det eller efter det. Halvsyster genom amning: en flicka som har ammats av barnets styvmor eller av dess egen mor efter att hon gift sig med en annan man.)
Vilken typ av amning gör en kvinna som annars är tillåten förbjuden: Den typ av amning som gör en kvinna som annars är tillåten förbjuden är obegränsad amning. Det vill säga, amningen måste vara fullständig. Det innebär att barnet börjar suga på bröstet och släpper det när det vill, utan hinder eller avbrott. Om barnet suger en eller två gånger blir kvinnan inte förbjuden. Det räknas nämligen inte som amning och tillgodoser inte barnets behov av föda.
Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: En eller två sugningar gör inte en tillåten kvinna förbjuden. (Alla sahih-hadither utom al-Bukhari.) De lärda har olika uppfattningar i denna fråga. Sammanfattningen av dem är följande:
Eftersom versen inte anger någon mängd amning, är vilken mängd mjölk barnet än dricker lika verkningsfull när det gäller att göra kvinnan förbjuden. Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Uqba ibn al-Harith: Uqba sade: ”Jag gifte mig med Umm Yahya. Därefter kom en svart slavinna och sade: Jag har ammat er båda. Jag gick genast till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och berättade för honom om saken. När han hörde det sade han: ’Vad säger hon? Har hon verkligen sagt det? … Lämna henne.’” Här framgår det tydligt att Allahs Sändebud inte frågade hur mycket barnet hade ammats. Han befallde honom direkt att lämna henne.
Detta bevisar att själva amningen är tillräcklig, oavsett mängd. Därför gäller den föreskrivna regeln överallt där detta förekommer. Eftersom det är en handling genom vilken vissa personer blir förbjudna, spelar det ingen roll om mängden är liten eller stor. Det är likadant som samlag, genom vilket vissa berörda personer blir förbjudna. För oavsett om amningen är liten eller omfattande bildas genom den alltid åtminstone en viss mängd kött och ben. Detta är Ali må Allah vara nöjd med honom, Ibn Abbas må Allah vara nöjd med honom, Said ibn al-Musayyabs, Zuhris, Hasan al-Basris, Qatadas, Hammads, Awzais, Thawris, Abu Hanifas, Maliks och Ahmads åsikt enligt en återberättelse.
2. Ingen blir förbjuden genom färre än fem amningstillfällen, när de räknas var för sig. Muslim, Abu Dawud och Nasa’i har nämligen återberättat att Aisha må Allah vara nöjd med henne sade: ”Först uppenbarades i Koranen: ’Tio amningstillfällen gör det förbjudet.’ Därefter ersattes detta med ’fem’. När Allahs Sändebud sedan avled stod orden ’fem’ fortfarande i Koranen och reciterades.”
Denna återberättelse gör Koranens och sunnans ovillkorliga uttalande villkorat. Att göra ett ovillkorligt uttalande villkorat upphäver inte det tidigare uttalandet och gör inte heller det obestämda bestämt. Den klargör endast ett otydligt uttalande. Mot denna åsikt har invändningen rests att ingen del av Koranen är auktoritativ och godtagbar om den inte är mutawatir (hörd, bevarad i minnet och återberättad av en överväldigande majoritet). Om denna invändning inte hade rests, och saken verkligen hade varit sådan som Aisha må Allah vara nöjd med henne sade, skulle den inte ha varit okänd för motståndarna, i synnerhet inte för Ali må Allah vara nöjd med honom och Ibn Abbas. Vår ståndpunkt är att detta hade varit den starkaste åsikten om denna invändning inte hade rests mot den. Därför drog imam Bukhari tillbaka denna återberättelse. Detta är Abdullah ibn Masuds, Abdullah ibn az-Zubayrs, Atas, Tawus, ash-Shafi’is, Ibn Hazms och majoriteten av hadithlärdas åsikt. Den har också återberättats från Aisha må Allah vara nöjd med henne, och är även imam Ahmads mest kända åsikt.
3. De berörda personerna blir förbjudna först efter tre eller fler amningstillfällen. Allahs Sändebud sade nämligen: ”En eller två klunkar mjölk gör ingen förbjuden.” Detta bevisar tydligt att ingen blir förbjuden genom färre än tre amningstillfällen. Personen kan däremot bli förbjuden genom fler än två amningstillfällen. Detta är en åsikt som har återberättats från Abu Ubayd, Abu Thawr, Dawud az-Zahiri, Ibn al-Mundhir och Ahmad.
Ammamjölk medför förbud utan villkor: När ett barns kropp närs av en ammamjölk blir de berörda personerna förbjudna genom den, oavsett om barnet suger mjölken direkt från bröstet, eller om mjölken pressas ut ur bröstet och hälls i barnets strupe, eller om den på något annat sätt förs in i dess mage, så att barnet närs, blir av med sin hunger och får motsvarande en amning. Syftet med amningen uppnås då, och kött och ben bildas. Dess roll när det gäller förbudet är densamma som vid naturlig amning.
Bröstmjölk blandad med andra ämnen: När en kvinnas mjölk blandas med mat, dryck, medicin eller getmjölk eller mjölk från något annat djur, och ett spädbarn dricker blandningen, medför den förbud om kvinnans mjölk utgör den större mängden. Annars medför den inte förbud. Detta är hanafiternas åsikt. Muzani och Abu Thawr har samma åsikt.
Ibn al-Qasim inom den malikitiska rättsskolan sade: När en kvinnas mjölk blandas med vatten eller något annat och därefter ges till ett barn, medför den inte förbud. Enligt ash-Shafi’i, Ibn Habib, Mutarrif och Ibn Majishun inom den malikitiska rättsskolan medför den ändå förbud, precis som den skulle ha gjort om mjölken inte hade blandats eller om dess form hade förblivit oförändrad trots blandningen.
Ibn Rushds ståndpunkt: Ibn Rushd sade att orsaken till rättslärdas meningsskiljaktighet är frågan om mjölken behåller sin förmåga att medföra förbud när den blandas med annan mat eller inte. Samma situation uppstår här som när något orent blandas med något rent. Den princip som tillämpas är huruvida blandningen kan kallas mjölk. Om den kan det, medför den förbud; annars gör den inte det.
Bestämmelser om amman: Det spelar ingen roll om den amma vars mjölk medför äktenskapshinder har nått puberteten eller inte, eller om hennes menstruation har upphört eller inte. Det räcker att hon har mjölk i brösten och att den rinner. Det har ingen betydelse om hon är gift eller änka, gravid eller inte gravid.
Amningsåldern: Den amning som medför äktenskapshinder måste äga rum inom barnets två första år. Detta har Allah själv fastställt. Allah säger:
وَالْوَالِدَتُ يُرْضِعْنَ أَوْلَادَهُنَّ حَوْلَيْنِ كَامِلَيْنِ لِمَنْ أَرَادَ أَنْ يُتِمَّ الرَّضَاعَةَ6
”Mödrarna ska amma sina barn i två hela år. Detta gäller den som vill fullfölja amningstiden.” Eftersom det ammade barnet under denna period är så litet att mjölken är tillräcklig för det, bildas dess kött av mjölken. Därmed blir det en del av kroppen hos den vars mjölk det dricker. Därför blir amman lika förbjuden för det ammade barnet som hon blir förbjuden för sina egna barn.
Al-Daraqutni och Ibn Adi har återberättat från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: ”Amning ska endast ske under de två första åren.”
Det har också återberättats från Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Amning gäller så länge benen stärks och köttet bildas.” – Abu Dawud. I själva verket stärks benen och bildas köttet under de två första levnadsåren.
Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, berättar att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”En person blir genom amning föremål för äktenskapshinder först när mjölken når tarmarna och ger näring, och detta sker före avvänjningsåldern.” – Klassad som autentisk och återberättad av al-Tirmidhi.
Om ett ammat barn slutar amma innan det har fyllt två år och avvänjs från mjölken genom att äta vanlig mat, men därefter ammas av en kvinna igen, blir denna kvinna enligt Abu Hanifa och al-Shafi’i förbjuden för barnet genom detta. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade nämligen: ”Amning sker ju endast för att stilla hungern.” Enligt imam Malik är amning efter att barnet fyllt två år detsamma som att dricka vatten. Oavsett om mängden är stor eller liten medför det inget äktenskapshinder.
Han sade: ”När ett barn slutar amma innan det har fyllt två år, eller avstår från att amma och visar motvilja mot det, blir ingen därefter äktenskapligt förbjuden på grund av hur mycket barnet än ammar.”
Amning av vuxna: Om en vuxen person ammas av den anledning som nämnts ovan, blir ingen äktenskapligt förbjuden genom detta enligt de flesta lärda, med stöd av de tidigare nämnda bevisen. En grupp lärda anser dock att de berörda blir äktenskapligt förbjudna genom amningen på samma sätt som vid amning av ett barn, oavsett hur gammal den som ammas är. Detta är uppfattningen hos Aisha (må Allah vara nöjd med henne), Ali (må Allah vara nöjd med honom), Urwa ibn az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom), Ata ibn Abi Rabah, Layth ibn Sad och Ibn Hazm. Som bevis åberopar de den hadith som Malik återberättat från Ibn Shihab: När Ibn Shihab tillfrågades om amning av en vuxen sade han: ”Urwa ibn az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) berättade för mig att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) befallde Sahlah bint Suhayl att amma Salim. Hon ammade honom följaktligen. Sahlah betraktade honom som sin egen son. Urwa sade: Aisha (må Allah vara nöjd med henne) följde Sahlahs exempel och ammade de pojkar som hon önskade skulle få komma till henne. Dessutom befallde hon sin syster Umm Kulthum och sina systerdöttrar att amma de pojkar som hon önskade skulle få komma till henne. Malik och Ahmad har återberättat: Abu Hudhayfah hade adopterat Salim som son. Han var frigiven slav åt en ansarisk kvinna. Liksom Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade adopterat Zayd som son, hade Abu Hudhayfah adopterat Salim som son. Under den hedniska tiden var seden att om någon adopterade en pojke som son, kallade folket honom hans son och han ärvde också efter honom. Denna sed fortsatte tills följande vers ur surah al-Ahzab uppenbarades: ’Kalla dem efter deras fäder; det är mer rättvist inför Allah. Om ni inte känner deras fäder, är de era trosbröder och era vänner.’ När denna vers uppenbarades återförde folket dem till deras fäder. De vars fäder inte var kända betraktade de som vänner och trosbröder. Därefter kom Sahlah och sade: ’Allahs Sändebud, vi brukade betrakta Salim som vår egen son. Han bodde hos mig och Abu Hudhayfah och såg mig i ett enda klädesplagg medan jag utförde hushållsarbete. Men du vet mycket väl vad Allah har uppenbarat om adoptivsöner som honom.’ Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ’Amma honom fem gånger.’ Därigenom blev han hennes mjölkson (det vill säga att hon därefter inte behövde beslöja sig inför honom).”
Zaynab bint Umm Salamah (må Allah vara nöjd med henne) återberättar: Umm Salamah sade till Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Jag skulle inte vilja att den pojke som har uppnått ungdomsåldern och brukar komma till dig också skulle komma till mig.” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Har du inget gott föredöme i Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom)?” Umm Salamah sade: ”Abu Hudhayfahs hustru sade: ’Allahs Sändebud, Salim kommer till mig, men han är en man (en vuxen pojke), och Abu Hudhayfah tycker inte om att han kommer till mig.’ Då sade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ’Amma honom så att han kan komma till dig.’”
Vad som kan godtas bland dessa två uppfattningar framgår tydligt av den lärde Ibn al-Qayyims analys. Han sade: ”Sahlahs hadith är varken upphävd, ett undantagsfall eller tillämplig i alla situationer. Den innebär i stället endast en lättnad eller eftergift i ett nödvändigt fall, för en person som inte kan undvika att komma till kvinnan, samtidigt som det skulle vara mycket svårt för kvinnan att beslöja sig inför honom. Den gäller en sådan person. Ett exempel på detta är Salims situation med Abu Hudhayfahs hustru. När en kvinna av nödvändighet ammar en sådan vuxen pojke, är amningen rättsligt verkningsfull. I andra fall har amning emellertid ingen verkan annat än under spädbarnstiden. Detta är också Shaykh al-Islam Ibn Taymiyyahs uppfattning.”
Vad gäller de andra hadither där tillåtelse att amma en vuxen tycks framgå, ska de, om de är ovillkorliga i den aktuella hadithen, förstås med de villkor som anges i Sahlahs hadith. Om de till synes verkar vara tillämpliga i alla situationer, ska de begränsas till det ovan nämnda ytterst nödvändiga fallet. Detta är bättre än att anse hadithen vara upphävd eller begränsad till en viss person. Denna tolkning gör det mer ändamålsenligt och lättare för båda parter att handla efter alla relevanta hadither. Dessutom vittnar den islamiska rättens grundprinciper till dess stöd.
Vittnesmål om amning: En kvinnas vittnesmål om amning är godtagbart om hon är amman. Detta beror på att Uqbah ibn al-Harith återberättar: Efter att jag hade gift mig med Umm Yahya kom plötsligt en svart kvinna och sade: ”Jag har ammat er båda.” När jag hörde detta separerade jag från henne och berättade för Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Han sade: ”Hur kan hon göra anspråk på att hon har ammat er båda?” Därefter förbjöd han mig att umgås med Umm Yahya. Tawus, az-Zuhri, al-Awzai och andra, samt enligt en återberättelse även Ahmad, använder denna hadith som bevis för att en kvinnas vittnesmål om amning är godtagbart. De flesta lärda anser dock att ammans vittnesmål inte är tillräckligt i denna fråga, eftersom det är ett vittnesmål om hennes egen handling. Abu Ubayd har uppgett att Umar, al-Mughirah, Ali och Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med dem) brukade avstå från att upplösa äktenskapet mellan en man och hans hustru på grundval av ett sådant vittnesmål. Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Om ni får ett avgörande vittnesmål, låt då de två separera. Annars ska mannen och hustrun förbli som de är. Om de däremot frivilligt vill separera av försiktighetsskäl, är det en annan sak.”
Enligt den hanafitiska rättsskolan krävs vittnesmål av två män eller av en man och två kvinnor i fråga om amning. Enbart kvinnors vittnesmål godtas inte. Allah har sagt: ”Kalla fram två vittnen bland era män. Om två män inte kan uppbringas, krävs då en man och två kvinnor som ni godtar som vittnen.”
Al-Bayhaqi återberättar: En kvinna fördes inför Umar (må Allah vara nöjd med honom). Hon vittnade om en man och hans hustru att hon hade ammat dem. När Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta sade han: ”Nej, jag godtar inte detta vittnesmål förrän två män, eller en man och två kvinnor, vittnar.”
Enligt imam al-Shafi‘i kommer detta också att bevisas, liksom genom vittnesmål av fyra kvinnor. Två kvinnor motsvarar nämligen en man. Dessutom är det, liksom vid förlossning, kvinnorna som har större kunskap om amning. Enligt imam Malik är två kvinnors vittnesmål i fråga om amning godtagbart endast under förutsättning att deras uppgifter om amningen har blivit allmänt kända innan vittnesmålet avges.
Ibn Rushd säger: Vissa har tolkat ʿUqbas hadith som en rekommendation. Enligt en återberättelse var detta även imam Maliks uppfattning.
Amman till det ammade barnet blir barnets far: När en kvinna ammar ett barn blir hennes make far till det ammade barnet, och hennes bror blir dess farbror. Det första beviset är den tidigare återgivna hadithen om Hudhayfa. Det andra beviset är en hadith återberättad av ʿAisha. Allahs sändebud sade: ”O ʿAisha, tillåt Abu Quʿays bror att komma in i huset, för han är din farbror.” Abu Quʿays hustru hade ammat ʿAisha.
Ibn ʿAbbas tillfrågades: En man hade två slavinnor; den ena ammade en slavinna och den andra ammade en slav. Kan denne slav gifta sig med slavinnan? Han svarade: Nej, eftersom ammodern är en och samma. Detta är de fyra imamernas, al-Awzaʿis och al-Thawris uppfattning. Bland följeslagarna hade även ʿAli och Ibn ʿAbbas samma uppfattning.
Slarv i fråga om amning: Många är vårdslösa när det gäller att låta barn ammas. De låter barnet ammas av en eller flera kvinnor utan att känna behov av att hålla reda på den ammande kvinnans barn, hennes barn från andra män samt hennes makes barn och syskon. Därför förblir de ovetande om de rättsregler som träder i kraft genom amning, däribland att äktenskap blir förbjudet, och om alla de rättigheter som följer av att islamisk lag ger denna nya släktrelation genom amning samma ställning som en blodsrelation. På grund av denna okunskap gifter sig många med sina amningssystrar, amningsfaster eller amningsmoster. Det är emellertid nödvändigt att vara försiktig i detta avseende, så att man inte hamnar i något förbjudet.
Visheten bakom äktenskapsförbuden
I Tafsir al-Manar, del 4, sida 470, står det: ”Allah den Allsmäktige har skapat många slags relationer i det mänskliga samhället, genom vilka människorna visar varandra kärlek, ömhet, barmhärtighet och godhet och genom vilka de samarbetar för att förebygga olika skador och uppnå framgång. Av dessa relationer är blodsband och äktenskapliga band de starkaste. Båda dessa relationer har olika grader av egenskaper och värdighet. Bland blodsbanden är den starkaste relationen den spontana kärleken och ömheten mellan föräldrar och barn samt mellan barnen sinsemellan. Om någon ägnar sig åt att utforska hemligheten bakom faderns kärlek till sitt barn, kommer han att se att det i faderns hjärta finns en medfödd önskan som driver honom att fostra barnet i syfte att åtminstone forma det till sin like. Därför ser han på barnet som om han såg på sina egna lemmar. Han kommer i framtiden att i stor utsträckning vara beroende av barnet. I barnets sinne finner han också känslan av att fadern är källan till dess existens, den som vägleder dess utbildning och uppfostran samt en symbol för dess värdighet. Det är på grund av denna känsla som barnet vördar och respekterar sin far. Och det är på grund av denna spontana kärlek och ömhet som fadern visar barnet tillgivenhet och hjälper det. Detta har sagts av imam Muhammad ʿAbduh.”
Det är allmänt känt att moderns kärlek till sitt barn är mycket starkare än faderns kärlek. Hennes barmhärtighet och ömhet är starkare och djupare än faderns barmhärtighet och ömhet. Modern är nämligen mer ödmjuk och mild samt mer intensivt känslomässig. Dessutom föds barnet i moderns livmoder av hennes blod, och blodet är den grundläggande beståndsdelen i dess liv. Efter födelsen, när barnet får näring av moderns mjölk, får det på nytt kärlek och ömhet vid varje sugning när det diar från hennes bröst.
Denna ström av ömhet och tillgivenhet utgår från moderns hjärta. Därför lär sig barnet att älska sin mor först av alla i världen. Innan modern har det ingen öm och tillgiven relation till någon annan. Efter modern älskar det sin far. Men denna kärlek är mindre än kärleken till modern, även om barnet respekterar sin far mer än sin mor. Därför är den djupa ömhet och tillgivenhet som uppstår mellan föräldrar och barn redan från födseln den finaste och renaste relationen i det jordiska livet. Om ens den minsta antydan till sexuell lust hade blandats in i denna ädla och rena relation, skulle det då inte ha varit ett angrepp på människans naturliga läggning? Skulle inte denna allra renaste relation då ha förstörts? Jo, förvisso. Därför nämns i versen först och med största betoning förbudet mot att gifta sig med mödrar. Därefter nämns förbudet mot att gifta sig med döttrar. Människan har i allmänhet skyddats från benägenheten att angripa, leka med och skada den naturliga läggningen. Annars skulle varje människa med en sund natur ha förundrats över förbudet mot att gifta sig med mödrar och döttrar. Hennes natur inser nämligen av sig själv att det är omöjligt att känna någon önskan att gifta sig med sin mor eller dotter. Förhållandet mellan bror och syster är också likt förhållandet mellan föräldrar och barn. De är som lemmar av samma kropp. Brodern och systern har samma ursprung, eftersom de är barn till samma föräldrar. De står båda i lika nära förbindelse med samma föräldrar. Här finns ingen skillnad eller åtskillnad. Dessutom har de båda fostrats i samma moders famn. I de flesta fall har denna fostran också skett på samma sätt. Syskonbandet mellan dem är präglat av samma slags ömhet och tillgivenhet. Den enes band är inte starkare än den andres. På samma sätt är föräldrarnas kärlek till sitt barn starkare än barnets kärlek till sin far eller mor. Därför är syskonens ömhet för varandra jämbördig, och inget annat slags ömhet kan jämföras med den. Ingen annan relation eller förbindelse i det mänskliga samhället rymmer en sådan fullständig jämlikhet, ömhet och trofasthet. Det berättas att en kvinna kom till historiens grymmaste muslimske härskare, Hajjaj ibn Yusuf, och bad honom skona hennes make, son och bror. Hajjaj var fast besluten att döda alla tre. Han meddelade henne att han på grund av hennes bön skulle skona en av dem. Kvinnan fick välja vem som helst av dem. Hon valde sin bror. När Hajjaj frågade varför, svarade hon: ”En bror kan inte ersättas. Föräldrarna är ju döda. Om maken dör kan man gifta sig med en annan, och om barnet dör kan man få ett nytt barn.” Hajjaj blev så imponerad av svaret att han frigav alla tre. Hajjaj sade: ”Om hon i stället för sin bror hade valt sin make, skulle jag inte ha skonat någon av dem.”
Kort sagt är relationen mellan bror och syster medfödd och oupplöslig. Bror och syster hyser ingen önskan att ha sex med varandra. Syskonbandet ålägger nämligen människan sådana plikter och ett sådant ansvar att det, bortsett från den relation naturen har bestämt, inte lämnar utrymme för någon annan relation mellan dem. Därför ligger visdomen i sharialagstiftningen i att den har förklarat äktenskap med en syster förbjudet, så att människan söker andra vägar för att tillfredsställa sina naturliga biologiska behov utan att besudla syskonens rena relation.
Skälet till att äktenskap med fastrar och mostrar är förbjudet är att de är blodsbesläktade på samma sätt som föräldrarna. Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Farbrodern är som fadern.” Det vill säga, de är som ett par träd som har vuxit fram ur samma rot. Eftersom relationen till farbröder och fastrar har sitt ursprung i faderskapet, och relationen till morbröder och mostrar i moderskapet, har juristerna därför, med utgångspunkt i detta, sagt att förbudet mot att gifta sig med mormödrar och farmödrar är en följd av och omfattas av förbudet mot att gifta sig med mödrar. Därför kräver islams naturliga skönhet att det ömhetsband som finns till farbröder, fastrar, morbröder och mostrar omsorgsfullt bevaras, att vänskap och samarbete upprätthålls med dem och att inga sexuella relationer förekommer med dem. Detta kan förverkligas genom att äktenskap med fastrar och mostrar förbjuds. Skälet till att äktenskap med brorsdöttrar och systerdöttrar är förbjudet är att de står i samma ställning som ens egna döttrar. En bror och en syster är nämligen som en själv. Det är dock sant att människans ömhet och kärlek till den egna dottern är starkare än ömheten för brors- och systerdöttrar. Dottern har ju vuxit upp under ens fostran och omsorg, medan brors- och systerdöttrarna inte har gjort det. Kärleken till bröder och systrar är dessutom djupare än kärleken till deras döttrar.
Skillnaden mellan fastrar och mostrar å ena sidan och brors- och systerdöttrar å andra sidan är att ömheten och kärleken till brors- och systerdöttrar kommer ur tillgivenhet, medan ömheten och kärleken till fastrar och mostrar kommer ur vördnad och respekt. Båda står lika långt från relationer som grundar sig på sexuell lust. Anledningen till att mostrar och fastrar nämns först i den heliga Koranens framställning är att de står föräldrarna närmare. Därför är relationen till dem mer ärevördig och respektvärd än relationen till bröder och systrar.
Detta är några kategorier av nära släktingar, genom vilka människor binds till varandra genom band av ömhet, tillgivenhet, kärlek och samarbete, och i vars riktning Gud har skapat stark dragning, vördnad, respekt och kärlek i människornas hjärtan. Därför har Gud förbjudit äktenskap mellan dessa nära släktingar, så att äktenskapliga relationer ska uppstå mellan människor som står längre från varandra och vars band är svagare, såsom obesläktade personer och släktingar i mer avlägsna led, exempelvis kusiner på faderns eller moderns sida. På så sätt uppstår ständigt nya äktenskapliga relationer bland människorna. Dessa blir genom kärlek och tillgivenhet lika starka och nära som blodsbanden mellan släktingar. Därmed blir kärleks- och tillgivenhetsrelationerna mellan människor allt mer omfattande. Häri ligger det förnuftiga i sharialagstiftningens förbud mot äktenskap mellan nära släktingar.
Imam Muhammad Abduh säger därefter: Det finns också ett betydande biologiskt och kroppsligt argument bakom detta. Det är att äktenskapliga relationer mellan nära släktingar är en påtaglig orsak till nedsatt fortplantningsförmåga. När denna relation fortsätter regelbundet och utan avbrott, består även denna svaghet tills denna linje bryts. Denna svaghet uppstår av två orsaker. För det första är fortplantningsförmågans styrka, som juristerna har nämnt, beroende av styrkan i makens och makans sexuella drift. Många anser emellertid att denna drift är relativt svagare mellan nära släktingar. Därför har de förklarat det som makruh att gifta sig med exempelvis kusiner. Orsaken är att sexuell lust är ett namn på ett själsligt medvetandetillstånd, medan känslan av släktkärlek är dess motsats. Den senare kommer antingen att förstöra den förra eller försvaga och undergräva den. Den andra orsaken är känd för läkare. För att förklara detta för vanligt folk används ett exempel som är välkänt bland bönder. Om samma slags utsäde sås upprepade gånger på samma jord, kommer skörden successivt att minska. Till slut blir den totala produktionen noll. Det beror på att de ämnen ur vilka grödans huvudsakliga näring hämtas finns i mindre mängd än vad som behövs, medan de ämnen som inte bidrar till grödans näring och tillväxt finns i större mängd än nödvändigt. De senare hindrar dessutom grödan från att ta upp sin näring. Om samma gröda hade såtts på en annan åker och en annan gröda på denna åker, skulle båda ha producerats i riklig mängd. För bönder är detta en uppenbar sanning. Det är mer givande att så olika sorter av en gröda. Om exempelvis en viss sorts vete sås på en åker och man därefter tar utsäde från dess skörd och sår det på samma åker, blir skörden relativt mindre. Men om utsäde tas från en annan vetesort och sås på samma åker, blir skörden relativt större. På samma sätt är kvinnor ett slags åker där avkommans utsäde sås. Människor från olika folk och grupper liknar olika slags grödor och utsäden. Därför är det önskvärt att en man från en släkt gifter sig in i en annan släkt, så att sund avkomma föds. Barnet ärver sina föräldrars temperament, deras kroppsliga beskaffenhet och sammansättning, deras karaktär och deras själsliga egenskaper. I vissa egenskaper kan barnet dessutom vara motsatsen till sina föräldrar. Att genom arv få föräldrarnas egenskaper eller motsatta egenskaper är i själva verket skapelsens sed och naturens obevekliga lag. Båda dessa möjligheter bör få spela sin egen roll, så att människosläktet gradvis utvecklas. Människor närmar sig varandra och hämtar styrka från varandra. Äktenskap mellan nära släktingar hindrar emellertid detta mål. Det har alltså visat sig att äktenskap mellan nära släktingar är skadligt både kroppsligt och själsligt, strider mot naturen, hindrar sociala relationer och står i vägen för mänsklig utveckling.
Imam al-Ghazali har i Ihya’ ‘ulum al-din nämnt: ”För att få de egenskaper som man hoppas finna hos en kvinna är det viktigt att hon inte är nära släkt. Om man till exempel gifter sig med en nära släkting blir de barn som föds ur henne svaga.” I detta sammanhang nämner han en hadith som inte är autentisk. Ibrahim al-Harbi har emellertid återberättat följande bland de sällsynta haditherna: Umar, må Allah vara nöjd med honom, rådde Sa’ibs familj:
”Befinn er bland främlingar, så kommer ni inte att bli svaga.” Det vill säga: gift er med kvinnor som inte är släkt med er, så att era efterkommande inte blir kroppsligt svaga. När Imam al-Ghazali argumenterar för detta säger han:
”Sexuell lust uppstår genom intensiteten i de känslor som framkallas av syn eller beröring. Denna känsla blir starkare i närheten av nya och okända människor. När det gäller en person som är välbekant och som man ständigt ser, blir känslan inte stark nog för att man ska uppfatta honom fullständigt och påverkas av honom, och någon sexuell lust väcks inte heller gentemot honom. Al-Ghazalis argument gäller dock inte i alla situationer.
Visheten bakom äktenskapsförbud på grund av amning
Skälet till att äktenskap förbjuds på grund av amning är att en del av det ammande barnets kropp bildas av mjölken från den kvinna som ammar det. Därför ärver barnet moderns karaktär på samma sätt som ett barn som fötts ur denna kvinnas livmoder. Det är i själva verket en stor nåd från Allah till mänskligheten att Han, genom att upphöja amningsrelationen till blodssl bands nivå, har utvidgat vår krets av släktskap.
Visheten bakom äktenskapsförbud på grund av äktenskaplig relation
Skälet till att äktenskap förbjuds på grund av äktenskaplig relation är att hustruns mor och en dotter som fötts av en annan man är helt förbjudna för honom. Hustrun är nämligen en del av mannens själsliv och utgör även en stabiliserande och kompletterande del av hans mänskliga natur. Därför är det önskvärt att hon i fråga om heder, respekt och värdighet ska ha samma ställning som hans egen mor. Om hon blev hans hustrus medhustru skulle det vara ytterst motbjudande. Äktenskapligt släktskap är nämligen likvärdigt med släktskap genom härstamning. När en man gifter sig in i en familj blir han som en medlem av den familjen. En ny känsla av tillgivenhet för dem uppstår i hans hjärta. Därför kan en mor och en dotter aldrig vara hustrur till samma man. Det strider mot äktenskapets och det därav följande släktskapets innebörd och är skadligt för familjens frid och ordning. Det som överensstämmer med naturen och främjar det allmänna bästa är därför att ge modern och svärmodern, liksom adoptivdottern och den biologiska dottern, samma värdighet. På samma sätt ska svärdottern betraktas som sin egen dotter och bemötas med samma ömhet och kärlek. Och styvmodern ska ges samma ställning som den egna modern.
Och eftersom förbudet mot att samtidigt ha två systrar förenade i äktenskap är en särskild nådefull och vis ordning från Allah, vars syfte är att förvandla äktenskapet till ett band av ren och fullkomlig kärlek och tillgivenhet och att helt befria och rena det från all slags ömsesidigt hat, fiendskap och skadlig orenhet, kan man följaktligen under inga omständigheter gifta sig med de personer som står hustrun närmast, såsom svärmodern, hustruns syster, styvmodern och sonens hustru, så länge hustrun finns kvar i äktenskapet. Allah själv har meddelat att äktenskapets innersta syfte är att ge både mannen och hustrun fullständig själslig ro och tillfredsställelse genom varandra. Äktenskapets syfte är däremot också att utvidga de ömsesidiga banden av vänskap, samförstånd och kärlek mellan man och hustru samt mellan makarna och deras blodsförvanter till en vidare krets. Allah säger:
وَمِنْ أَيْتِهِ أَنْ خَلَقَ لَكُم مِّنْ أَنْفُسِكُمْ أَزْوَاجًا لِتَسْكُنُوا إِلَيْهَا وَجَعَلَ بَيْنَكُمْ مَوَدَّةً ورَحْمَةٌ مَا إِنَّ فِي ذَلِكَ لَايت لِقَوْمٍ يَتَفَكَّرُونَ
Betydelse: Ett av Allahs tecken är att Han har skapat hustrur åt er ur er egen krets, så att ni kan finna ro och tillfredsställande trygghet hos dem, och Han har skapat kärlek, tillgivenhet och ömhet mellan er alla. (Sura ar-Rum, vers 21)
Här framgår tydligt att Han har knutit och begränsat den personliga själsliga ron och tillfredsställelsen till äktenskapet, men inte knutit och begränsat tillgivenheten och ömheten till äktenskapet. Den senare finns nämligen också i makarnas ömsesidiga relation. Den finns även bland de blodsförvanter som står mannen och hustrun nära, och genom barnen fördjupas och stärks makarnas ömsesidiga relation.
Kvinnor som det tillfälligt är förbjudet att gifta sig med
1. Att förena flera förbjudna kvinnor: Det är förbjudet att samtidigt ha två systrar som hustrur, att samtidigt ha en hustru och hennes faster eller moster, samt att samtidigt ha två kvinnor som skulle ha varit förbjudna att gifta sig med varandra om den ena av dem hade varit man. Beviset för detta är:
Den Allsmäktige Allahs ord:
وَأَنْ تَجْمَعُوا بَيْنَ الْأَخْتَيْنِ إِلَّا مَا قَدْ سَلَفَ
”Det är förbjudet att förena två systrar. Men det som har skett tidigare är en annan sak.” (An-Nisā’: 23)
Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abu Hurayra: Allahs Sändebud ﷺ förbjöd att samtidigt ha en kvinna och hennes faster eller moster som hustrur.
Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah och at-Tirmidhi har återberättat från Fayruz ad-Daylami att när Fayruz ad-Daylami antog islam hade han två biologiska systrar som hustrur. Då sade Allahs Sändebud ﷺ till honom: ”Skilj dig från vilken som helst av dem.”
Ibn Abbas sade: Allahs Sändebud ﷺ förbjöd att gifta sig med en brorsdotter eller systerdotter samtidigt som man är gift med hennes faster eller moster, och sade: ”Detta kommer att orsaka splittring mellan släktingar genom blodsband.” – Al-Qurtubi.
Abu Dawud har återberättat från Husayn ibn Talhah: Av rädsla för att släktband skulle brytas förbjöd Allahs Sändebud ﷺ att gifta sig med hustruns syster så länge hustrun fanns kvar i äktenskapet. I haditherna från Ibn Abbas och Husayn ibn Talhah klargörs i själva verket det verkliga syftet och den rättsliga visdomen bakom förbudet mot denna typ av äktenskap. Det är att skydda sig mot splittring mellan släktingar genom blodsband. Om två kvinnliga släktingar genom blodsband förenas i samma äktenskap är det oundvikligt att ömsesidig avund, fientlighet och svartsjuka blossar upp. Ett förhållande utan hämndlystnad mellan två medhustrur är mycket sällsynt. Det är inte bara förbjudet att samtidigt ha två mahram-kvinnor, det vill säga kvinnliga släktingar genom blodsband, som hustrur; det är också förbjudet att gifta sig med den ena under den andras ‘idda. De lärda är eniga om att om en man ger sin hustru ett återkalleligt skilsmässotalāq, är det inte tillåtet för honom att gifta sig med hennes syster eller att ta ytterligare fyra hustrur så länge hennes ‘idda inte är avslutad. Äktenskapet består nämligen fortfarande, och han har rätt att när som helst återkalla skilsmässan. När det gäller en bā’in-skilsmässa, det vill säga en oåterkallelig skilsmässa, råder det däremot delade meningar. Ali, Zayd ibn Thabit, Mujahid, Ibrahim an-Nakha‘i, Sufyan ath-Thawri, den hanafitiska rättsskolan och imam Ahmad anser att det inte heller i detta fall är tillåtet att gifta sig med hennes syster eller med fyra andra kvinnor innan ‘iddan är avslutad. Äktenskapet består nämligen rättsligt tills ‘iddan löper ut. Under ‘iddan har hustrun rätt till underhåll. Ibn al-Mundhir har emellertid sagt att enligt vår uppfattning och imam Maliks uppfattning kan mannen ta hustruns syster eller ytterligare fyra kvinnor, utöver hustrun, som hustrur. Sa‘id ibn al-Musayyab, al-Hasan och ash-Shafi‘i anser också att detta är tillåtet. Enligt dem upplöses nämligen äktenskapsavtalet genom en bā’in-skilsmässa. Att därefter gifta sig med hustruns syster eller med fyra andra kvinnor räknas därför inte som att förena sådana kvinnor som det är förbjudet att förena.
Om två kvinnor som det är förbjudet att förena förenas, exempelvis om två systrar tas som hustrur samtidigt, måste man undersöka om de giftes bort genom samma äktenskapsavtal eller genom separata äktenskapsavtal. Om de giftes bort genom samma äktenskapsavtal måste man undersöka om det finns något sharī‘a-rättsligt hinder mot att gifta sig med någon av dem. Om det inte finns något sådant hinder blir båda äktenskapsavtalen ogiltiga och äktenskapet betraktas som ogiltigt. I detta fall är det obligatoriskt för mannen och de båda hustrurna att upplösa äktenskapet och separera. Om de inte separerar kommer domstolen att skilja dem åt. Om separationen sker före samlag har ingen av de två kvinnorna rätt till mahr. Ett sådant äktenskapsavtal betraktas enligt sharī‘a inte alls som ett äktenskapsavtal. Om separationen däremot sker efter samlag ska den kvinna som mannen haft samlag med få mahr al-mithl, eller det lägre av mahr al-mithl och den avtalade mahren. På grund av samlaget med henne inträder alla de rättsverkningar som följer av ett ogiltigt äktenskap.
Om den ena av de två kvinnorna är sådan att det enligt sharī‘a är förbjudet att gifta sig med henne, exempelvis för att hon är en annan mans hustru eller en frånskild kvinna vars ‘idda ännu inte har löpt ut, medan det är tillåtet att gifta sig med den andra, är äktenskapet med den kvinna som det är tillåtet att gifta sig med giltigt, medan äktenskapet med den andra är ogiltigt.
Om han gifter sig med de två kvinnorna genom separata äktenskapsavtal, och de nödvändiga villkoren och grundpelarna är uppfyllda i båda avtalen, och man vet vilket som ingicks först, är det första giltigt och det andra ogiltigt. Om endast ett av avtalen uppfyller giltighetsvillkoren är det avtalet giltigt, oavsett om det ingicks först eller senare. Men om man inte vet vilket som ingicks först, eller om man vet det men inte minns det – exempelvis att en man utser en annan till ombud för att gifta bort honom, varefter ombudet gifter honom med två kvinnor, och man senare upptäcker att de är biologiska systrar, men inte vet vilket av de två äktenskapsavtalen som ingicks först, eller har glömt det – blir båda kvinnornas äktenskap ogiltiga. Det finns nämligen ingen giltig grund för att ge den ena företräde framför den andra. Reglerna för ett ogiltigt äktenskap ska tillämpas på båda äktenskapen. (Familjerättsliga bestämmelser, Abd al-Wahhab Khallaf)
2–3. En annans gifta hustru eller frånskilda hustru som fortfarande iakttar idda: Det är förbjudet för varje muslim att gifta sig med en annans hustru eller med en frånskild hustru som fortfarande iakttar idda. Detta kränker nämligen makens rättigheter. Den Allsmäktige Allah har sagt:
وَالْمُحْصَنَتُ مِنَ النِّسَاءِ إِلَّا مَا مَلَكَتْ أَيْمَانُكُمْ”Och även de kvinnor som är gifta är förbjudna, utom de som ni rättmätigt besitter.” (Sura an-Nisa: 24)
Det innebär att även om kvinnliga krigsfångar är gifta blir de tillåtna för den som tillfångatagit dem efter att livmodern har renats från sädesvätska genom en menstruation. Muslim och Ibn Abi Shayba har nämligen återberättat från Abu Sa’id – må Allah vara nöjd med honom – att Allahs Sändebud – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – sände en armé till Awtas. Där drabbade de samman med en grupp fiendesoldater. Den muslimska armén segrade och tog flera kvinnor till fånga. Några av Allahs Sändebuds följeslagare avstod från att ha samlag med dem, eftersom deras män var avgudadyrkare. Därför uppenbarade Allah den ovan nämnda versen och klargjorde att kvinnorna blev tillåtna för dem efter att deras idda hade fullgjorts genom att livmodern renats från sädesvätska genom en menstruation. Hasan sade: Före dess att följeslagarna tog de kvinnliga fångarna till hustrur lät de dem få en menstruation, så att livmodern renades från sädesvätska. Frågan om kvinnor som iakttar idda har behandlats tidigare.
4. En hustru som har blivit frånskild genom tre skilsmässor: En hustru som har blivit frånskild genom tre skilsmässor blir inte tillåten för sin första make förrän hon har ingått ett giltigt äktenskap med någon annan än honom. (Det vill säga utan något slags tah lill eller annat villkor.)
5. Äktenskap för en person i ihram: Det är förbjudet för en person i ihram att ingå ett äktenskap, oavsett om han gör det för egen räkning, för någon annan i egenskap av förmyndare eller för någon annan som befullmäktigat ombud eller representant. Så snart ett sådant äktenskap ingås blir det ogiltigt, och inga rättsliga följder enligt sharia kan göras gällande mot honom. Muslim med flera har nämligen återberättat från Uthman ibn Affan – må Allah vara nöjd med honom – att Allahs Sändebud – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – sade: ”Den som är i ihram ska varken gifta sig själv eller gifta bort någon annan. Han ska inte ens fria.” – Tirmidhi. I Tirmidhis verk finns dock inte orden ”Han ska inte ens fria”. Vissa följeslagare handlade i enlighet med denna hadith. Imam ash-Shafi’i, Ahmad och Ishaq hade samma uppfattning. De ansåg inte att äktenskap som ingås av en person i ihram är giltigt. Om han ändå gifter sig blir äktenskapet omedelbart ogiltigt. Den återberättelse som säger att Allahs Sändebud – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – var i ihram när han gifte sig med Maymuna – må Allah vara nöjd med henne – motsägs av en hadith återberättad av Muslim. Enligt den hadithens innebörd gifte han sig med henne när han hade avslutat ihram. Tirmidhi sade: Det råder oenighet om Allahs Sändebuds äktenskap med Maymuna, eftersom han gifte sig med henne på vägen till Mecka. Därför säger vissa att han gifte sig med henne efter att ha avslutat ihram. Men nyheten om äktenskapet spreds efter att han hade trätt in i ihram. Därefter fullbordade han äktenskapet med henne, efter att ha avslutat ihram, på en plats vid namn Sarif på vägen till Mecka. Enligt den hanafitiska rättsskolan är det däremot tillåtet för en person i ihram att gifta sig. Ihram begränsar nämligen inte kvinnans rätt att ingå äktenskap; det begränsar endast rätten till samlag. Ihram utgör på inget sätt ett hinder för äktenskapets giltighet.
6. Att gifta sig med en slavinna trots att en fri kvinna finns tillgänglig: Alla är eniga om att en slav får gifta sig med en slavinna, att en fri kvinna får gifta sig med en slav med sitt eget och sin förmyndares samtycke, samt att en person får gifta sig med sin egen slav. Alla är också eniga om att ett äktenskap omedelbart upplöses om en kvinna blir sin makes ägare. Det råder dock oenighet om huruvida en fri man får gifta sig med en slavinna. Enligt de flesta lärda är en fri mans äktenskap med en slavinna tillåtet på två villkor: (1) att han inte har möjlighet att gifta sig med en fri kvinna, och (2) att han befarar att han kommer att begå äktenskapsbrott om han inte gifter sig omedelbart. De som företräder denna uppfattning hänvisar som bevis till följande vers ur Koranen:
وَمَنْ لَّمْ يَسْتَطِعْ مِنْكُمْ طَوْلًا أَنْ يُنْكِعَ الْمُحْصَنَتِ الْمُؤْمِنَتِ فَمِنْ مَّا مَلَكَتْ أَيْمَانُكُمْ مِّنْ فَتَيْتِكُمُ الْمُؤْمِنتِ إِلى قوله تعالى : ذَلِكَ لِمَنْ خَشِيَ الْعَنَتَ مِنْكُمْ وَأَنْ تَصْبِرُوا خَيْرٌ لَكُمْ
Betydelse: Den av er som inte har ekonomisk möjlighet att gifta sig med fria, kyska kvinnor ska gifta sig med någon av de troende unga kvinnorna bland era slavinnor. … Detta är en föreskrift för den av er som fruktar att begå äktenskapsbrott. Men det är bättre för er att visa tålamod. (Sura an-Nisa)
Al-Qurtubi säger: ”Det är bättre att förbli ogift och tåla detta än att gifta sig med en slavinna. Om man gifter sig med en slavinna kommer nämligen även hennes barn att födas som slavar. Det är bättre att tålamodigt avhålla sig från detta med självbehärskning och ädel karaktär än att visa en sådan frikostighet. Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: Om en fri man gifter sig med en slavinna blir hans avkomma, det vill säga hans barn, ofria slavar. Ad-Dahhak ibn Muzahim sade: Jag hörde Anas ibn Malik, må Allah vara nöjd med honom, säga att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Den som vill möta Allah i ett rent och renat tillstånd bör gifta sig med fria kvinnor. – (Ibn Majah). Enligt Abu Hanifa är det tillåtet för en fri man att gifta sig med en slavinna även om han har möjlighet att gifta sig med en fri kvinna. Men för den som redan har en fri kvinna som hustru är det inte tillåtet att gifta sig med en slavinna. Detta är förbjudet för att skydda den fria kvinnans heder.”
7. Att gifta sig med en äktenskapsbrytare: Det är inte tillåtet för en man att gifta sig med en äktenskapsbrytande kvinna, och inte heller för en kvinna att gifta sig med en äktenskapsbrytande man, förrän personen har ångrat sig.
Följande bevis anförs för detta: 1. Allah den Allsmäktige har gjort kyskhet hos både kvinnor och män till ett villkor för äktenskap. Han har sagt:
الْيَوْمَ أُحِلَّ لَكُمُ الطَّيِّبَت ط وَطَعَامُ الَّذِينَ أُوتُوا الْكِتَبَ حِلٌّ لَكُم من وَطَعَامُكُمْ حِلٌّ لمرز وَالْمُحْصَنَتُ مِنَ الْمُؤْمِنَاتِ وَالْمُحْصَنَتُ مِنَ الَّذِينَ أُوتُوا الْكِتَبَ مِنْ قَبْلِكُمْ إِذَا أَتَيْتُمُوهُنَّ أُجُورَهُنَّ مُحْصِنِينَ غَيْرَ مُسْفِعِينَ وَلَا مُتَّخِذِي أَخْدَانٍ
Betydelse: I dag har alla goda ting gjorts tillåtna för er. De som har fått Skriften har tillåten föda för er, och er föda är tillåten för dem. Tillåtna är också de troende, kyska kvinnorna och de kyska kvinnorna bland dem som fick Skriften före er, när ni ger dem deras föreskrivna brudgåva och avser att bevara kyskheten, inte otukt och inte heller att ta dem som älskarinnor och konkubiner.” (Sura al-Ma’idah: vers 5)
Det vill säga: Liksom Allah har gjort god föda samt judarnas och de kristnas föda tillåten, har Han också gjort muslimska kyska kvinnor och kyska judiska och kristna kvinnor tillåtna – när även ni som makar är rättskaffens och inte eftersträvar otukt eller önskar ta älskarinnor.
Allah nämner detta i samband med att slavinnor tas till hustrur, eftersom man inte förmår gifta sig med fria kvinnor. I sura an-Nisa, vers 25, nämner Allah:
فَانْكِحُوهُنَّ بِإِذْنِ أَهْلِهِنَّ وَآتُوهُنَّ أُجُورَهُنَّ بِالْمَعْرُوفِ ، مُحْصَنَاتِ غَيْرَ مُسَافِعَاتِ وَلَا مُتَّخِذَاتِ أَخْدَانٍ
”Gift er därför med slavinnorna efter deras herrars tillstånd och ge dem deras brudgåvor på ett rättmätigt sätt. Ta dem till äktenskap som kyska hustrur, inte som äktenskapsbrytare eller älskarinnor.”
Till stöd för detta sägs det klart och tydligt i Koranen:
الزَّانِي لَا يَنْكِحُ إِلَّا زَانِيَةً أَوْ مُشْرِكَةً وَالزَّانِيَةُ لَا يَنْكِعُهَا إِلَّا زَانٍ أَوْ مُشْرِكٌ ، وَحُرِّمَ ذَلِكَ عَلَى الْمُؤْمِنِينَ
Betydelse: ”En äktenskapsbrytare gifter sig inte med någon annan än en äktenskapsbryterska eller en avgudadyrkerska, och en äktenskapsbryterska gifter sig inte med någon annan än en äktenskapsbrytare eller en avgudadyrkare. Detta har förbjudits för de troende.” (Sura an-Nur, vers 3.)
Det innebär att ett sådant äktenskapskontrakt inte är giltigt. ”Detta har förbjudits för de troende” innebär att det är förbjudet för de troende att gifta sig med kvinnor eller män som är kända som äktenskapsbrytare eller avgudadyrkare. Endast en äktenskapsbrytare eller avgudadyrkare kan göra något sådant.
Amr ibn Shuʿayb berättar att Mursad al-Ghanawi brukade hämta fångar som befann sig i Mecka. I Mecka fanns en äktenskapsbryterska vid namn Unaq. Under den hedniska tiden hade hon varit Mursads älskarinna. Mursad sade: ”Jag frågade Allahs Sändebud ﷺ: Ska jag gifta mig med Unaq?” Han gav inget svar. Därefter uppenbarades följande: ”En äktenskapsbryterska gifter sig inte med någon annan än en äktenskapsbrytare eller en avgudadyrkare.” Sedan kallade Allahs Sändebud ﷺ på mig och sade: ”Gift dig inte med Unaq.” Återberättad av Abu Dawud, at-Tirmidhi och an-Nasa’i.
Abu Hurayra رضي الله عنه sade att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”En äktenskapsbrytare som har straffats med piskrapp får endast gifta sig med en äktenskapsbryterska som är likadan.” Återberättad av Ahmad och Abu Dawud.
Ash-Shawkani säger: Ovanstående redogörelse gäller huvudsakligen den person vars benägenhet till äktenskapsbrott har blivit uppenbar. Detta visar att det inte är tillåtet för en man att gifta sig med en kvinna som är allmänt känd för att vara inblandad i äktenskapsbrott. På motsvarande sätt är det inte tillåtet för en kvinna att gifta sig med en man som är allmänt känd för att vara inblandad i äktenskapsbrott. Vers 3 i sura an-Nur är ett tydligt bevis på detta. I slutet av versen sägs det nämligen klart och tydligt: ”Detta är förbjudet för de troende.” Genom detta uttalande har det uttryckligen förbjudits att medvetet gifta sig med äktenskapsbrytande kvinnor och män.
I boken med titeln ”Islam och modern medicinsk vetenskap” sägs det: Det finns en enorm skillnad mellan äktenskap och otukt. Äktenskapet är samhällets grund och källan till dess fortbestånd. Det är den naturlag på vilken hela universum styrs. Det är den naturliga ordning som fastställer livets värde och värdighet. Äktenskap är ett annat namn för äkta kärlek, ren och oskuldsfull ömhet, ömsesidigt stöd i livet, ett bidrag till familjebildning och uppbyggandet av världen.
Betydelsen av förbudet mot att gifta sig med otuktiga kvinnor och män: Islam ville inte att en muslimsk man skulle hållas bunden vid en otuktig kvinna eller att en muslimsk kvinna skulle hållas bunden vid en otuktig man. Islam ville inte utsätta en ren och dygdig man eller kvinna för påverkan från den otuktiges eller den otuktigas avskyvärda och fördärvade sinne och deras kroppar, angripna av olika sjukdomsalstrande mikroorganismer. Islam har genom alla sina påbud och förbud velat garantera mänsklighetens lycka och frid samt ge den en plats av högsta värdighet.
Otuktiga människor är en källa till fruktansvärda sjukdomar: Hur skulle otuktiga män och kvinnor kunna vara lyckliga i det jordiska livet? De bär ju på de farligaste och mest obotliga sjukdomarna. De sjukdomar de bär på angriper alla delar av deras kroppar. Aids, gonorré och syfilis är sannolikt de värsta sexuellt överförbara sjukdomarna, som gör de otuktiga till ett så omfattande och vittspritt hot att det är nödvändigt att helt utrota det från jorden. Det samhälle där dessa otuktiga människor lever kan aldrig vara lyckligt. De överför nämligen till kommande generationer, utöver sina psykiska sjukdomar, ärftliga dödliga sjukdomar. På grund av otukt uppstår dessutom så svåra inflammationer i könsorganen att det finns risk för fysisk och karaktärsmässig förvridning hos barnen.
Orsaken till likheten mellan otuktiga och avgudadyrkare: En ren och dygdig muslim, som har format sitt liv efter den heliga Koranens och Guds Sändebuds – över honom vare Guds frid och välsignelser – sunna, kan inte leva tillsammans med en otuktig kvinna som inte har samma tänkesätt som han och inte lever ett lika rent liv. Han kan inte inleda eller upprätthålla ett äktenskapligt förhållande med en kvinna vars medvetande och känslor inte är på samma nivå som hans. Han känner nämligen till Guds ord:
خَلَقَ لَكُم مِّنْ أَنْفُسِكُمْ أَزْوَاجًا لِتَسْكُنُوا إِلَيْهَا وَجَعَلَ بَيْنَكُمْ مَوَدَّةً وَرَحْمَةٌ طَ إِنَّ فِي ذَلِكَ لَأَيْتَ لِقَوْمٍ يَتَفَكَّرُونَ
Betydelse: Han har skapat åt er, ur er själva, hustrur med vilka ni kan leva i ro, och Han har låtit kärlek och barmhärtighet råda mellan er.” (Sura ar-Rum, vers 21)
Hur skulle samförstånd och kärlek kunna växa fram mellan en rättfärdig och dygdig muslim och en otuktig kvinna? Hur skulle en troendes hjärta, som äger en ren tro, kunna finna ro hos en otuktig kvinna, och hur skulle han kunna leva i frid med henne?
På samma sätt kan den muslim som inte kan gifta sig med en otuktig kvinna på grund av hennes förvridna mentalitet och bristande känsloliv inte heller leva tillsammans med en avgudadyrkande kvinna som inte delar hans troslära och tro och inte har samma syn på livet som han. En muslims religion och tro förbjuder honom alla de synder och överträdelser som avgudadyrkarens religion inte förbjuder henne och erkänner inte islams storslagna mänskliga principer. Avgudadyrkan har en egen, falsk troslära. Avgudadyrkans tankevärld befinner sig oändligt långt från islams tankevärld, och avgudadyrkarens förnuft och omdöme har ingen som helst beröringspunkt med muslimens. Därför har Gud sagt:
وَلَا تَنْكِحُوا الْمُشْرِكْتِ حَتَّى يُؤْمِنْ طَ وَلَامَةٌ مُؤْمِنَةٌ خَيْرٌ مِّنْ مُشْرِكَةٍ وَلَوْ أَعْجَبَتْكُمْ ج وَلَا تُنْكِحُوا الْمُشْرِكِينَ حَتَّى يُؤْمِنُوا ط وَلَعَبْدٌ مُؤْمِنٌ خَيْرٌ مِنْ مُشْرِكَ وَلَوْ أَعْجَبَكُمْ أُولَئِكَ يَدْعُونَ إِلَى النَّارِج وَاللهُ يَدْعُوا إِلَى الْجَنَّةِ وَالْمَغْفِرَةِ بِإِذْنِهِ : وَيَبِينُ ايتِهِ لِلنَّاسِ لَعَلَّهُمْ يَتَذَكَّرُونَ
Betydelse: Gift er inte med avgudadyrkande kvinnor förrän de tror. En troende slavinna är bättre än en avgudadyrkande kvinna, även om den avgudadyrkande kvinnan behagar er. Och gift inte bort era kvinnor till avgudadyrkande män förrän de tror. En troende slav är bättre än en avgudadyrkande man, även om han behagar er. De kallar till helvetet, medan Allah kallar till paradiset och till förlåtelse enligt Sin vilja. Han klargör Sitt budskap för människorna, så att de kan ta lärdom. (Sura al-Baqara: vers 221)
Ånger utplånar alla tidigare synder:
Om den otuktige mannen och kvinnan uppriktigt ångrar sig genom att be om förlåtelse, känna ånger och överge synden, och de båda börjar ett nytt, rent och syndfritt liv utan moraliska föroreningar, kommer Allah att ta emot deras ånger och genom Sin nåd låta dem ingå bland Sina rättfärdiga tjänare. Allah har sagt:
وَالَّذِينَ لَا يَدْعُونَ مَعَ اللَّهِ إِلَمَا أَخَرَ وَلَا يَقْتُلُونَ النَّفْسَ الَّتِي حَرَّمَ اللَّهُ إِلَّا بِالْحَقِّ وَلَا يَزْنُونَ ، وَمَنْ يَفْعَلْ ذَلِكَ يَلْقَ أَثَامًا يُضْعَفْ لَهُ الْعَذَابُ يَوْمَ الْقِيمَةِ وَيَخْلُن فِيْهِ مُهَانًا ، إِلَّا مَنْ تَابَ وَآمَنَ وَعَمِلَ عَمَلاً صَالِحًا فَأُولَئِكَ يُبَدِّلُ اللَّهُ سَيِّاتِهِمْ حَسَنَت طَ وَكَانَ اللَّهُ غَفُورًا رَّحِيمَانِ
Betydelse: Allahs älskade tjänare är de som inte dyrkar någon annan gudom tillsammans med Allah, inte dödar någon människa som Allah har förbjudit att döda annat än av rättmätig anledning och inte begår otukt. Den som gör detta kommer att få utstå straff. På uppståndelsens dag kommer straffet att fördubblas för honom, och han kommer att förbli däri för evigt. Men den som ångrar sig, tror och gör goda gärningar, för honom kommer Allah att förvandla hans onda gärningar till goda. Allah är Förlåtande och Barmhärtig. (Sura al-Furqan: verserna 68–70)
En man berättade för Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: Jag hade ett förhållande med en flicka och gjorde tillsammans med henne det som Allah hade förbjudit mig. Därefter gav Allah mig möjlighet att ångra denna synd. Nu vill jag gifta mig med henne. Men några människor säger: ”En otuktig man gifter sig inte med någon annan än en otuktig eller avgudadyrkande kvinna.” Ibn Abbas sade: Det uttalandet är inte tillämpligt här. Gift dig med henne. Om det skulle innebära någon synd, tar jag på mig ansvaret för den. – Återberättad av Ibn Abi Hatim.
Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, tillfrågades: En man har begått otukt med en kvinna. Kan han gifta sig med henne? Han svarade: Om de båda ångrar sig och förbättrar sin karaktär, då … Jaber ibn Abdullah gav samma svar. Ibn Jarir har återberättat att en mans syster i Jemen begick otukt. Därefter skadade systern sig genom att hugga sig med en kniv i halsvenen. Människorna behandlade henne sedan och hon tillfrisknade. Därefter flyttade hennes farbror med sin familj till Medina. Där lärde sig flickan Koranen och ägnade sig åt dyrkan av Allah. Till slut blev hon den mest gudfruktiga kvinnan i den familjen. Sedan kom ett äktenskapsförslag till hennes farbror för hennes räkning. Farbrodern ville inte dölja hennes otukt. Därför gick han till Umar, må Allah vara nöjd med honom, och berättade hela händelsen. Umar sade: Om du avslöjar flickans tidigare hemliga förhållanden kommer jag att straffa dig. När en rättfärdig man kommer med ett äktenskapsförslag till dig, ska du gifta bort henne med honom. I en annan återberättelse sägs det: Umar sade: Vill du avslöja flickans hemlighet? Vill du avslöja det som Allah har dolt? Vid Allahs ed, om du berättar något om henne för någon, kommer jag att straffa dig så att det blir ett exempel för hela landet. Gift i stället bort henne som en kyskt troende kvinna. Umar sade en gång: Jag önskar att jag kunde hindra varje muslim som har begått otukt från att gifta sig med en kyskt flicka. När Ubayy ibn Ka’b hörde detta sade han till honom: De troendes ledare, avgudadyrkan är allvarligare än otukt. Ändå godtas ångern hos den som ångrar sig även från den synden.
Enligt imam Ahmad kan man ta reda på om en otuktig kvinnas ånger är uppriktig genom att föreslå otukt för henne. Om hon accepterar förslaget är hennes ånger inte uppriktig. Men om hon avvisar det är hennes ånger uppriktig.
En liknande uppfattning har också återberättats från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom). Hans lärjungar sade dock: Det är inte tillåtet för en muslim att uppmana en kvinna till otukt eller förleda henne till det. Sådant förledande är nämligen endast möjligt i avskildhet. Det är inte tillåtet att vara ensam med en kvinna som inte är mahram, inte ens i syfte att lära henne Koranen. Hur skulle det då kunna vara tillåtet att uppmana henne till otukt? Om man dessutom uppmanar henne till otukt för att pröva om hennes ånger är uppriktig, finns det en risk att hon samtycker och återgår till synden. Därför är det inte tillåtet att ta en sådan risk. Ånger innebär nämligen förlåtelse för alla synder, och möjligheten till den står öppen för alla människor; den gäller i alla frågor som rör påbud och förbud. Imam Ahmad, Ibn Hazm, Ibn Taymiyya och Ibn al-Qayyim var också eniga om att det inte är tillåtet att gifta bort en otuktig man eller kvinna innan han eller hon har ångrat sig. Imam Ahmad lade dock till ytterligare ett villkor utöver ångern: att iddah-perioden ska ha löpt ut. Den som gifter sig med en otuktig kvinna innan hon har ångrat sig och hennes iddah har löpt ut, har ingått ett ogiltigt äktenskap, och i så fall måste mannen och hustrun skiljas åt.
Ska en sådan kvinnas iddah vara tre menstruationer eller en menstruation? Det finns återberättelser som stöder båda uppfattningarna. Enligt hanafitiska, shafiitiska och malikitiska rättsskolor är äktenskap mellan en otuktig kvinna och en otuktig man däremot ovillkorligen tillåtet. Enligt dem utgör otukt inget hinder för ett giltigt äktenskap. Ibn Rushd sade: Grunden till denna meningsskiljaktighet ligger i förståelsen av innebörden i denna vers: ”En otuktig kvinna får endast gifta sig med en otuktig man eller en avgudadyrkare, och en sådan kvinna är förbjuden för de troende.” Meningsskiljaktigheten gäller frågan om denna vers fördömer eller förbjuder äktenskap mellan otuktiga män och kvinnor. Vad avses med orden ”och en sådan kvinna är förbjuden för de troende”: är det otukt som förbjuds eller äktenskapet? Enligt de flesta lärda syftar versen på och fördömer äktenskap med en otuktig person, men förbjuder det inte. Som bevis åberopar de följande hadith: En man sade till Allahs Sändebud om sin hustru: ”Om någon rör vid henne drar hon inte undan hans hand.”
Allahs Sändebud sade: ”Skilj dig från henne.” Mannen sade: ”Men jag älskar henne.” Då sade han: ”Skilj dig då inte från henne.”
Imam Ahmad sade: Denna hadith är inte godtagbar. Ibn al-Jawzi beskrev den som påhittad. Abu Ubayd sade: Denna hadith strider mot Koranen och de välkända haditherna. Allah har nämligen endast tillåtit äktenskap med kyska kvinnor. Om en man anklagar sin hustru för otukt är verserna om liʿān (ömsesidiga förbannelser som leder till separation) tillämpliga. Allahs Sändebud upplöste äktenskapet mellan sådana makar och skilde dem åt. Dessa två makar kan alltså aldrig leva tillsammans. Under sådana omständigheter är det inte trovärdigt att han skulle låta en sådan hustru stanna kvar, en hustru som inte avvisar en man som vill begå otukt med henne. Ibn al-Qayyim sade: Denna hadith är mutashābih, det vill säga svårbegriplig, och strider mot de tydliga förbuden mot att gifta sig med otuktiga kvinnor.
De som har ansett äktenskap med otuktiga kvinnor vara giltigt är dessutom oeniga om huruvida det är tillåtet att gifta sig med dem under deras iddah. Enligt Imam Malik är det inte tillåtet. Han ansåg detta av hänsyn till makens sädesvätska och för att förhindra att legitima och illegitima barn blandas samman. Abu Hanifa och al-Shafiʿi ansåg däremot att man får gifta sig med henne även medan hon är gravid. De menade att barnet i denna graviditet inte är berättigat till heder. Enligt en återberättelse sade dock även Abu Hanifa, enligt Abu Yusuf, att det inte är tillåtet att gifta sig med henne förrän hon har fött barnet. Det är nämligen inte lämpligt att makens sädesvätska bevattnar någon annans åker. Allahs Sändebud förbjöd också samlag med en gravid krigsfånge före förlossningen, trots att både kvinnan och barnet i hennes livmoder var slavar som tillhörde hennes herre. Därför måste den gravida kvinna som blivit gravid genom otukt föda innan hennes make har samlag med henne. Även om den otuktige mannens sädesvätska inte är värd att respekteras, är makens sädesvätska värd respekt. Hur kan man då acceptera att hans sädesvätska blandas med den otuktiges? Om en kvinna som blivit gravid med en annan man tillfångatas i krig och blir slavinna hos en muslim, och barnet i hennes livmoder därmed skiljs från sin far och blir slav till denne muslim, uttryckte Allahs Sändebud ändå en önskan att förbanna den som hade samlag med henne. Enligt en annan återberättelse ansåg Abu Hanifa att det är tillåtet att gifta sig med henne, men inte att ha samlag med henne före förlossningen. (Tahdhīb as-Sunna, del 3)
Skillnaden mellan det ursprungliga tillståndet och ett pågående tillstånd: De lärda är eniga om att ett äktenskap inte upplöses om en lagligen gift hustru eller make begår otukt. Det beror på skillnaden mellan det ursprungliga tillståndet och ett pågående tillstånd. Det har återberättats från al-Hasan och Jabir (må Allah vara nöjd med honom): Om en gift hustru begår otukt är det nödvändigt att mannen och hustrun skiljs åt. Enligt Imam Ahmad är separationen mustahabb, det vill säga rekommenderad. Han sade: Jag anser det inte lämpligt att behålla en sådan hustru, eftersom hon inte kan anförtros. Hon kan vanära mannens släkt och göra honom till far till ett barn som inte är hans eget.
8. Det är förbjudet att gifta sig med den hustru som har varit föremål för liʿān:
Det är inte tillåtet för mannen att på nytt gifta sig med den hustru som han har anklagat genom liʿān (ömsesidiga förbannelser och anklagelser). Efter att liʿān har ägt rum blir hon nämligen för alltid förbjuden för honom. Allah säger i Sura an-Nur, verserna 6–9:
وَالَّذِينَ يَرْمُونَ أَزْوَاجَهُمْ وَلَمْ يَكُن لَّهُمْ شُهَدَاء إِلَّا أَنْفُسُهُمْ فَشَهَادَةً أَحَدِهِمْ أَرْبَعُ شَمَاتِ بِاللَّهِ ، إِنَّهُ لَمِنَ الصَّدِقِينَ وَالْخَامِسَةُ أَنْ لَعْنَتَ اللَّهِ عَلَيْهِ إِنْ كَانَ مِنَ الْكُذِبِينَ وَيَدْرَوُا عَنْهَا الْعَذَابَ أَنْ تَشْمَدَ أَرْبَعَ شَمَاتِ بِاللَّهِ لَا إِنَّهُ لَمِنَ الْكَذِبِينَ وَالْخَامِسَةَ أَنْ غَضَبَ اللَّهِ عَلَيْهَا إِنْ كَانَ مِنَ الصَّدِقِينَ
Betydelse: De som anklagar sina hustrur för äktenskapsbrott och inte har några andra vittnen än sig själva (det vill säga den anklagande maken), ska den ene av dem (det vill säga maken) svära vid Allah och vittna fyra gånger om att den anklagelse han har framfört är sann. Den femte gången ska han säga: ”Må Allahs förbannelse drabba honom om han har framfört en falsk anklagelse.” Hustruns straff ska därefter avvärjas genom att hon svär vid Allah och vittnar fyra gånger om att anklagaren ljuger. Den femte gången ska hon säga: ”Må Allahs vrede drabba henne om han talar sanning.” (Sura an-Nur: verserna 6–9)
9. Att gifta sig med en avgudadyrkande kvinna: De lärda är eniga om att det inte är tillåtet för en muslim att gifta sig med en kvinna som är avgudadyrkare, ateist, avfälling från islam, ko-dyrkare eller bekänner sig till uppfattningen att allt är tillåtet. Beviset för detta är följande vers ur Sura al-Baqara: ”Gift er inte med avgudadyrkande kvinnor förrän de tror. En troende slavinna är bättre än en avgudadyrkande kvinna, även om hon behagar er. Gift inte bort era döttrar till avgudadyrkande män förrän de tror. En troende slav är bättre än en avgudadyrkande man, även om han behagar er. De kallar till Elden, medan Allah, med Sin tillåtelse, kallar till paradiset och förlåtelsen.” (Sura al-Baqara: vers 221)
Vad var anledningen till att denna vers uppenbarades? – Om detta har 1. Muqatil sagt: Versen uppenbarades angående Abu Mursad al-Ghanawi. Några säger att den uppenbarades angående Mursad ibn Abu Mursad Kannaz. Allahs Sändebud ﷺ skickade honom i hemlighet till Mecka för att befria en följeslagare som hade tillfångatagits av avgudadyrkarna och föra honom till Medina. I Mecka hade Mursad en kvinnlig vän från den förislamiska tiden, som han älskade. Hon hette ”Anaq”. När Anaq fick veta att Mursad hade kommit gick hon till honom och uppmanade honom, liksom tidigare, till äktenskapsbrott. Mursad sade: ”Sådant kommer inte längre att ske. Islam har förbjudit alla dåliga handlingar från den förislamiska tiden.” Anaq sade: ”Gift dig då med mig.” Han sade: ”Vänta tills jag har bett Allahs Sändebud ﷺ om tillstånd.” Därefter gick han till Allahs Sändebud ﷺ och bad om tillstånd. Allahs Sändebud ﷺ förbjöd honom att gifta sig med Anaq, eftersom Mursad var muslim medan Anaq var avgudadyrkare. – Al-Jami li-Ahkam al-Qur’an, del 3, s. 67.
As-Suddi har också återberättat från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att denna vers uppenbarades angående Abdullah ibn Rawaha. Han hade en svart slavinna. I vrede slog han henne med en örfil. Därefter blev han förskräckt och gick till Allahs Sändebud ﷺ och berättade hela händelsen. Allahs Sändebud ﷺ sade till honom: ”Abdullah, hurdan är flickan?” Han svarade: ”Allahs Sändebud, hon ber, fastar, utför tvagningen på ett gott sätt och vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att du är Hans Sändebud.” Då sade Allahs Sändebud ﷺ: ”Abdullah, hon är ju troende.” Abdullah sade: ”Vid Allah, som har sänt dig med den sanna religionen, ska jag förvisso frige henne och gifta mig med henne.” Senare frigav han henne verkligen och gifte sig med henne. Därför började en grupp muslimer håna honom och säga att han hade gift sig med en slavinna. De var ivriga att gifta sig med avgudadyrkarnas döttrar och att gifta bort sina döttrar till dem, eftersom de var benägna att värdesätta ädel börd. Därför uppenbarade Allah denna vers.
I Al-Mughni sägs det: Det råder enhällig enighet om att det är förbjudet att gifta sig med kvinnorna från alla icke-bokens folk-grupper av otrogna, såsom avgudadyrkare som dyrkar statyer, stenar, träd eller djur och liknande, samt att äta köttet från djur som slaktats av dem. En kvinna som lämnar islam är det förbjudet för muslimer att gifta sig med, oavsett vilken religion hon konverterar till.
10. Om tillåtligheten av att gifta sig med kvinnor från Bokens folk: Det är tillåtet för muslimer att gifta sig med kvinnor från Bokens folk. Allah den Allsmäktige har sagt:
الْيَوْمَ أُحِلَّ لَكُمُ الطَّيِّبَتُ ، وَطَعَامُ الَّذِينَ أُوتُوا الْكِتَبَ حِلٌّ لَكُمْ من وَطَعَامُكُمْ حِلٌّ لهمز وَالْمُحْصَنَتُ مِنَ الْمُؤْمِنَاتِ وَالْمُحْصَنَتُ مِنَ الَّذِينَ أُوتُوا الْكِتَبَ مِنْ قَبْلِكُمْ إِذَا أَتَيْتُمُوهُنَّ أُجُورَهُنَّ مُحْصِنِينَ غَيْرَ مُسْفِعِينَ وَلَا مُتَّخِذِي أَخْدَانٍ ، وَمَنْ يَكْفُرُ بِالْأَيْمَانِ فَقَدْ حَبِطَ عَمَلَهُ : وَهُوَ فِي الْآخِرَةِ مِنَ الْخَسِرِينَ
Betydelse: I dag har alla goda ting gjorts tillåtna för er. Maten från Bokens folk är tillåten för er, och er mat är tillåten för dem. De troende kyska kvinnorna och de kyska kvinnorna från Bokens folk är tillåtna för er. Villkoret är dock att ni ger dem deras brudgåva och håller dem i äktenskaplig trygghet genom äktenskap. Det är inte tillåtet att göra detta enbart för att tillfredsställa sexuella begär eller för att ha ett hemligt kärleksförhållande.” (Sura al-Ma’ida: vers 5)
Ibn al-Mundhir sade: Det finns ingen tillförlitlig berättelse om att någon av de tidiga lärda förklarade detta förbjudet. Däremot har det berättats om Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att när han fick frågan om en muslim fick gifta sig med en judisk eller kristen kvinna, sade han: Allah har förbjudit de avgudadyrkande kvinnorna för de troende. Och om en kvinna säger att Jesus är hennes gud, eller att någon annan av Allahs tjänare är hennes gud, då kan jag inte tänka mig någon större shirk än detta.
Imam al-Qurtubi säger att Ibn Umars, må Allah vara nöjd med honom, ovan nämnda uttalande strider mot uppfattningen hos den grupp av följeslagarna vars åsikt har godtagits som auktoritativ. Uthman, Talha, Ibn Abbas, Jabir och Hudhayfa, liksom en grupp av följeslagarna och tabi’un, ansåg nämligen att det var tillåtet att gifta sig med kvinnor ur Skriftens folk. Bland tabi’un ingick Sa’id ibn al-Musayyab, Sa’id ibn Jubayr, al-Hasan, Mujahid, Tawus, Ikrima, al-Sha’bi, al-Dahhak och de regionala juristerna. Det finns ingen motsägelse eller skillnad mellan den vers som förbjuder äktenskap med avgudadyrkande kvinnor och den tidigare nämnda versen i sura al-Ma’ida, vers 5. Ordet ”shirk” omfattar nämligen inte Skriftens folk enligt sin yttre och språkliga betydelse. Så säger Allah:
لَمْ يَكُنِ الَّذِينَ كَفَرُوا مِنْ أَهْلِ الْكِتَبِ وَالْمُشْرِكِينَ مُنْفَكِّينَ حَتَّى تَأْتِيَهُمُ الْبَيِّنَةُ
”De som förnekar sanningen bland Skriftens folk och avgudadyrkarna var inte beredda att upphöra med sitt förnekande förrän ett klart bevis hade kommit till dem.” Här nämns avgudadyrkarna och Skriftens folk med två separata ord, och genom konjunktionen ”och” mellan ”Skriftens folk och avgudadyrkarna” klargörs uttryckligen att de två inte är exakt samma sak, utan att det finns en skillnad mellan dem. Uthman, må Allah vara nöjd med honom, gifte sig med en kristen kvinna vid namn Na’ila, som antog islam efter att hon hade flyttat in hos honom. Hudhayfa, må Allah vara nöjd med honom, gifte sig dessutom med en judisk kvinna från al-Mada’in. När Jabir fick frågan om det var tillåtet att gifta sig med judiska och kristna kvinnor, sade han: När Sa’d ibn Abi Waqqas var vår ledare brukade vi gifta oss med dem under erövringarnas tid.
Äktenskap med dem är dock makruh: Även om det är tillåtet att gifta sig med judiska och kristna kvinnor är det makruh. Maken kan nämligen komma att luta alltför starkt åt henne. Då kan hustrun utnyttja detta tillfälle för att få honom att byta religion, eller så kan han ta hennes trosfränder till vänner. Det går inte att med säkerhet säga att något sådant inte kommer att ske. Om kvinnan dessutom bor i ett icke-muslimskt område blir det ännu mer makruh, eftersom detta kan bidra till att öka den mänskliga styrkan hos icke-muslimer som är fientligt inställda till islam och muslimerna. Enligt vissa lärda är det förbjudet att gifta sig med judiska och kristna kvinnor som bor i områden som styrs av icke-muslimer. När Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, tillfrågades om detta, sade han: Det är inte tillåtet. Därefter reciterade han följande vers: (sura al-Tawba)
قَاتِلُوا الَّذِينَ لَا يُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَلَا بِالْيَوْمِ الْآخِرِ وَلَا يُحَرِّمُونَ مَا حَرَّمَ اللَّهُ وَرَسُولَهُ وَلَا يَدِيَنُونَ دِينَ الْحَقِّ مِنَ الَّذِينَ أُوتُوا الْكِتَبَ حَتَّى يُعْطُوا الْعِزْيَةَ عَنْ بَلِ وَهُمْ صَغِرُونَ
”Bekämpa dem bland Skriftens folk som inte tror på Allah och den yttersta dagen, som inte förbjuder det som Allah och Hans Sändebud har förbjudit och som inte följer den sanna religionen, tills de betalar jizya med egna händer i underkastelse.”
Al-Qurtubi säger: När Ibrahim al-Nakha’i hörde detta blev han mycket imponerad.
Motivet och betydelsen bakom tillåtelsen att gifta sig med judiska och kristna kvinnor: Islam har endast tillåtit äktenskap med dem i syfte att avståndet mellan Skriftfolket och muslimerna ska minska. Genom äktenskapet skapas möjligheter till umgänge och socialt utbyte mellan de båda grupperna, och närheten mellan deras familjer ökar. Därigenom uppstår möjlighet att lära känna islam samt dess troslära, principer och praktiska exempel, både genom studier och genom direkt erfarenhet. Detta är en av de viktigaste formerna av dawah för att skapa närhet och förtrolighet mellan muslimer och Skriftfolket samt för att kalla till den sanna religionen och vägledningen. Den muslim som vill gifta sig med en judisk eller kristen kvinna bör därför göra det med den ädla avsikten att använda denna närhet som ett medel för dawah.
Skillnaden mellan en avgudadyrkande kvinna och en kvinna från Skriftfolket: I tafsirverket ”Al-Manar”, volym 2, sidorna 356–357, står det: ”En avgudadyrkande kvinna följer ingen religion som förbjuder förräderi, ålägger henne ärlighet och trofasthet, befaller henne att göra gott och förbjuder henne att göra ont. Hon är helt beroende av den natur och karaktär hon fötts med, den uppfostran hon fått i sin familj och de vanor hon har tillägnat sig. Det arv hon fått genom födsel och familj består inte av annat än hedendomens absurda föreställningar och sataniska ingivelser. Dessa driver henne att förråda sin make och förvränga sina barns trosuppfattning. Om den skönhet som fick honom att gifta sig med den avgudadyrkande kvinnan fortsätter att förtrolla honom, kan den hjälpa henne att fördjupa sig ännu mer i sin villfarelse och att leda sin make vilse. Men om hans blick tröttnar på hustruns ansikts skönhet och hans avsky och motvilja mot hennes smutsiga trosuppfattning blir stark, kan det kroppsliga umgänget med henne bli outhärdligt för honom och en stark aversion mot detta outhärdliga äktenskap växa fram. En sådan djup motsättning uppstår däremot inte mellan en kvinna från Skriftfolket och en muslimsk man. Även kvinnan från Skriftfolket tror nämligen på Allah, tillber Honom, tror på profeterna och på belöningen i det kommande livet samt respekterar skyldigheten att göra gott och förbudet mot att göra ont. Den grundläggande skillnaden mellan dem består endast i tron på eller förnekandet av Muhammeds profetskap. Den som i allmänhet tror på profetskapet har endast okunnighet om den sharia som den siste profeten kom med som skäl till att inte tro på honom. Han vet inte att den siste profeten kom med samma slags levnadsregler som de andra profeterna hade kommit med. Där finns dessutom fler bestämmelser i enlighet med den pågående tidens krav på utveckling och framsteg, och det finns möjlighet och utrymme att i framtiden lägga till ännu fler bestämmelser än dem som finns där i dag. Ett annat skäl till att avstå från tron på den siste profeten är att man, trots att man bär tron i sitt hjärta, utåt visar trots och medvetet motsätter sig sanningen. Detta skäl gäller dock i mycket få fall; det första skälet är det vanligaste. I umgänget med sin muslimske make kan kvinnan komma att uppfatta hans religion som riktigare och mer rättvis och hans sharia som bättre. Därigenom kan hon få möjlighet att lära känna Muhammeds, bäraren av denna stora islamiska lagstiftning, frid över honom, rena liv och hans mirakel och tecken. Hennes tro kan då fullkomnas och hon kan träda in i islam. Om kvinnan verkligen är rättfärdig kan hon på detta sätt få dubbel belöning.”
11. Att gifta sig med sabiska kvinnor: Sabierna är ett samfund som befinner sig mellan eldsdyrkare, judar och kristna. De har ingen självständig religion. Mujahid sade: ”De är ett samfund bland Skriftfolket. De läser den bok, Zabur, som uppenbarades för David, frid över honom.” Hasan al-Basri sade att de tillber änglarna. Abd ar-Rahman ibn Zayd sade: ”De följde en religion. De bodde på ön Mosel. De sade endast: ’Det finns ingen gud utom Allah.’ Utöver detta hade de varken någon bok eller någon profet. De trodde endast på en enda Gud och trodde inte på någon profet.” Därför brukade avgudadyrkarna säga till Profetens, frid och välsignelser över honom, följeslagare: ”De säger liksom sabierna att det inte finns någon gud utom Allah.”
Al-Qurtubi sade: Det som framgår av de olika lärdas uttalanden är att de var monoteister, men trodde på stjärnornas inflytande och krafter. Enligt imam ar-Razi tillber de stjärnorna. Det innebär antingen att Allah har gjort dem till bönernas och tillbedjans qibla, eller att Allah har anförtrott dem ansvaret för att styra och administrera universum. Därför har juristerna varit oense om reglerna för att gifta sig med kvinnor från detta samfund. Vissa säger att de har en himmelsk bok som har förvanskats och förändrats, på samma sätt som judarnas och de kristnas böcker har förvanskats. Därför är det tillåtet att gifta sig med dem enligt versen i sura al-Ma’ida: ”I dag har alla goda ting gjorts tillåtna för er.” Detta är imam Abu Hanifas och hans två lärjungars uppfattning. Vissa jurister, som inte lyckats fastställa detta samfunds verkliga identitet, säger: ”Om de i islams grundläggande trosprinciper liknar judarna och de kristna, det vill säga om de tror på profeterna och böckerna, räknas de till dem. Om de däremot motsätter sig dem i grundprinciperna, räknas de inte till dem utan som avgudadyrkare.” Imam ash-Shafi’is och hanbaliternas uppfattning är likartad.
12. Att gifta sig med eldsdyrkande kvinnor: Ibn al-Mundhir sade: Det är inte förbjudet enligt enhällig konsensus att gifta sig med eldsdyrkare eller att äta köttet från djur som de slaktat. Det är dock förbjudet enligt majoritetens uppfattning. De har nämligen ingen himmelsk bok och tror inte på något profetskap. De tillber elden. Imam ash-Shafi’i har återberättat att Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade om eldsdyrkarna: ”Jag har hört hur jag ska behandla dem, men jag förstår det inte.” Abd ar-Rahman ibn Awf sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, säga: ’Behandla dem som Skriftfolket.’ Det vill säga, deras liv ska skyddas och de ska tillåtas att bo mot att de betalar jizya.” Detta visar att de inte är Skriftfolk. Imam Ahmad tillfrågades: ”Är det sant att eldsdyrkarna har en himmelsk bok?” Han svarade: ”Det är ett falskt påstående.” Han betonade detta mycket kraftfullt. Enligt Abu Thawr är det tillåtet att gifta sig med en eldsdyrkande kvinna, eftersom de, liksom judar och kristna, har tillstånd att betala jizya.
13. Att gifta sig med andra skriftinnehavare än judar och kristna: Enligt hanafiterna är det tillåtet att gifta sig med kvinnor som tror på någon religion från Allah och följer någon himmelsk bok, såsom skrifterna till Ibrahim, frid över honom, skrifterna till Shith, frid över honom, och Zabur, Davids bok, frid över honom, samt att äta köttet från djur som de slaktat, förutsatt att de inte är avgudadyrkare. En grupp inom den hanbalitiska rättsskolan har samma uppfattning. De håller nämligen fast vid en av Allahs böcker, och därför liknar de judarna och de kristna. Enligt ash-Shafi’is rättsskola och en del av den hanbalitiska rättsskolan är det däremot inte tillåtet att gifta sig med dem, och det är inte heller tillåtet att äta köttet från de djur som de slaktat. Allah den Allsmäktige har nämligen sagt:
أَنْ تَقُولُوا إِنَّمَا أُنزِلَ الْكِتَبَ عَلَى طَائِفَتَيْنِ مِنْ قَبْلِنَا
”så att ni inte kan säga: ’Skriften uppenbarades endast för två grupper före oss …’”
Dessutom framför de argumentet att dessa forntida skrifter endast var fyllda av förmaningar, berättelser och principer. De innehöll inga juridiska bestämmelser. Därför är dessa skrifter inte likvärdiga med skrifter som innehåller juridiska bestämmelser, såsom Torah och Evangeliet. Inte likvärdiga.
14. Muslimsk kvinnas äktenskap med en icke-muslimsk man: De lärda är enhälligt överens om att en muslimsk kvinnas äktenskap med en icke-muslimsk man är ogiltigt, oavsett om mannen är avgudadyrkare eller tillhör Bokens folk. Beviset för detta är Allah den Allsmäktiges ord:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا جَاءَكُمُ الْمُؤْمِنْتُ مُهْجِرَت فَاسْتَعِنُوهُنَّ ، اللَّهُ أَعْلَمُ بِإِيْمَانِهِنَّ فَإِنْ عَلِمْتُمُوهُنَّ مُؤْمِنَت فَلَا تَرْجِعُوهُنَّ إِلَى الْكُفَّارِ ، لَاهُنَّ حِلٌّ لَهُمْ وَلَا هُمْ يَحِلُّونَ لَهُنَّ
Betydelse: ”Troende! När de troende kvinnorna kommer till er som utvandrare, pröva då dem. Allah vet bäst vad deras tro innebär. Om ni finner att de är troende, skicka dem då inte tillbaka till de otrogna. De är inte tillåtna för de otrogna, och de otrogna är inte tillåtna för dem.” (Sura al-Mumtahana: vers 10)
I denna vers klargörs det otvetydigt att troende kvinnor inte får gifta sig med de otrogna. Med att pröva dem avses här att fråga om orsaken till och avsikten med deras utvandring, för att försäkra sig om huruvida de har kommit drivna av kärleken till Allah och Sändebudet och med avsikten att leva enligt islams bestämmelser. Om de har kommit med just denna avsikt måste deras uppgift godtas, och de får inte skickas tillbaka.
Motiveringen till denna bestämmelse är att mannen har rätt till auktoritet över sin hustru, och att det är obligatoriskt för hustrun att lyda allt som han befaller på ett rättmätigt sätt. I detta avseende har han en förmyndande och styrande makt över henne. Däremot har ingen otrogen auktoritet eller styrande makt över en muslimsk man eller kvinna. Allah den Allsmäktige har sagt:
وَلَنْ يَجْعَلَ اللَّهُ لِلْكَفِرِينَ عَلَى الْمُؤْمِنِينَ سَبِيلاً
”Allah kommer aldrig att ge de troende någon makt över de otrogna.” (An-Nisa: 141)
Dessutom erkänner en icke-muslimsk make inte sin muslimska hustrus religion, utan förnekar hennes Skrift och hennes profets profetskap. Inget äktenskap kan vara stabilt och inget samliv kan bestå med så omfattande meningsskiljaktigheter och så djupa motsättningar. När däremot en muslimsk man gifter sig med en kvinna från Skriftens folk (judinna eller kristen), erkänner han hennes religion. Han vet nämligen att tron på hennes Skrift och hennes profet är en del av hans egen tro, utan vilken hans tro inte blir fullständig.
15. Det är förbjudet att gifta sig med fler än fyra kvinnor: Det är förbjudet för en man att samtidigt ha fler än fyra kvinnor som hustrur. Fyra är tillräckligt. Den ömsesidiga godheten och rättvisan som Allah har gjort obligatoriska för att hålla äktenskapet sunt och harmoniskt kan inte upprätthållas om man har fler än fyra hustrur. Beviset är Allahs följande ord:
وَإِنْ خِفْتُمْ أَلَّا تُقْسِطُوا فِي الْيَتَامَى فَانْكِحُوا مَا طَابَ لَكُرُ مِنَ النِّسَاءِ، مَثْنَى وَثَلَاثَ وَرُبَاعَ، فَإِنْ خِفْتُمْ أَلا تَعْدِلُوا فَوَاحِدَةً أَوْ مَا مَلَكَتْ أَيْمَنُكُمْ ذَلِكَ أَلَّا تَعُولُوا
Betydelse: ”Och om ni befarar att ni inte kan behandla de föräldralösa flickorna rättvist, så gift er med andra kvinnor som ni finner lämpliga, två, tre eller fyra. Men om ni befarar att ni inte kan vara rättvisa mot dem, så gift er med endast en eller nöj er med dem som ni har i er besittning. Det är mer sannolikt att ni därigenom undgår orättvisa.” (An-Nisa: vers 3)
Det betyder att om er uppfattning starkt lutar åt att ni inte kommer att kunna behandla en föräldralös flicka rättvist om ni gifter er med henne, ska ni gifta er med andra kvinnor än föräldralösa. Uttrycket ”om ni befarar” innebär här i själva verket inte att ett villkor uppställs. Muslimerna är nämligen enhälligt överens om att det är tillåtet att gifta sig med upp till fyra kvinnor, oavsett om man befarar att man inte kan behandla de föräldralösa rättvist eller inte.
Anledningen till att versen uppenbarades: Al-Bukhari, Abu Dawud, an-Nasa’i och at-Tirmidhi har återberättat från Urwa ibn az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom: ”Om ni befarar att ni inte kan behandla de föräldralösa rättvist …” Urwa frågade Aisha, må Allah vara nöjd med henne, om denna vers. Aisha svarade: ”Min systerson, detta handlar om den föräldralösa flicka som uppfostras hos sin förmyndare. Hennes förmögenhet är sammanblandad med förmyndarens förmögenhet. När förmyndaren blir förtjust i hennes rikedom och skönhet vill han gifta sig med henne, men vill inte ge henne den hemgift som rättvisan kräver. Han vill ge henne en hemgift som vilken annan man som helst skulle ge henne. Därför förbjöds förmyndaren att gifta sig med föräldralösa flickor om han inte kunde gifta sig med dem på ett rättvist sätt och ge dem en högre hemgift. Han befalldes att i stället gifta sig med en annan kvinna än den föräldralösa. Aisha sade: Efter att denna vers hade uppenbarats frågade människorna Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om dem. Som svar uppenbarades följande vers:”
وَيَسْتَفْتُونَكَ فِي النِّسَاءِ ط قُلِ اللَّهُ يُفْتِيكُمْ فِيهِنَّ لَا وَمَا يُتْلَى عَلَيْكُمْ فِي الْكِتَبِ فِي يَتَمَى النِّسَاءِ الَّتِي لَا تُؤْتُونَهُنَّ مَا كُتِبَ لَهُنَّ وَتَرْغَبُونَ أَنْ تَنْكِحُوهُنَّ
Innebörd: De frågar dig om kvinnorna. Säg: ”Allah upplyser er om reglerna beträffande dem. Han påminner er också om de regler som redan har lästs upp för er i denna Skrift. Dessa regler gäller de föräldralösa flickor vars rättmätiga brudgåva ni inte vill ge dem, trots att ni vill gifta er med dem …” (Sura an-Nisa: 127)
Aisha sade att det Allah säger: ”det som läses upp för er i denna Skrift”, syftar på den föregående versen, där Allah säger: ”Och om ni fruktar att ni inte ska kunna behandla de föräldralösa flickorna rättvist, så gift er med de kvinnor som ni finner tilltalande …”
Männen förbjöds att endast gifta sig med de föräldralösa flickor vars anseende och skönhet de lockades av. De ålades att vara rättvisa i detta avseende och även visa intresse för de föräldralösa flickor som hade mindre rikedom och skönhet.
Versens innebörd är alltså att Allah, den Upphöjde, talar till de föräldralösas förmyndare och säger: När en föräldralös flicka uppfostras hos er, står under ert förmyndarskap och ni inte ens vill ge henne en skälig brudgåva, ska ni i stället för dessa föräldralösa flickor gifta er med andra kvinnor. Sådana kvinnor finns det gott om, och Allah har inte gjort detta trångt för er, utan har tillåtit er att ta från en till fyra hustrur. Om ni befarar att ni inte kommer att kunna vara rättvisa om ni gifter er med fler än en kvinna, ska ni nöja er med en hustru, eller med en slavinna om ni har en sådan.
Betydelsen av att begränsa sig till fyra hustrur:
Imam al-Shafi‘i sade: ”Det är Profetens sunnah, som han mottog från Allah den Allsmäktige, att ingen annan än Allahs Sändebud får ha fler än fyra hustrur samtidigt.” De lärda har nått konsensus kring Imam al-Shafi‘is uppfattning. En enda shiitisk grupp anser dock att det är tillåtet att ha fler än fyra hustrur samtidigt. Vissa av dem anser till och med att det är tillåtet att ha så många hustrur samtidigt som man vill. Några av dem förespråkar i detta avseende principen att, liksom Allahs Sändebud, ha mellan fyra och nio hustrur samtidigt.
Imam al-Qurtubi svarade på denna fråga: Koranens ord ”gift er med två, tre eller fyra” innebär inte att det är tillåtet att ha nio hustrur samtidigt. De som hävdar att de innebär detta har inte förstått Koranen och sunnan korrekt. Dessutom har de förkastat den praxis som följdes av den muslimska ummans tidiga ledare. De menade att den arabiska konjunktionen waw, det vill säga ”och”, som används här, uttrycker addition (det vill säga 2 + 3 + 4 = 9). De byggde dessutom sin tolkning på berättelsen om att Allahs Sändebud hade nio hustrur samtidigt och antog denna uppfattning. Förespråkare för denna uppfattning är rafiditerna och en del av rafiditerna. Vissa av zahiriterna antog en ännu värre uppfattning. De sade att ordet ”mathnā” i versen betyder två plus två, ”thulāth” betyder tre plus tre och ”rubāʿ” betyder fyra plus fyra. Även konjunktionen ”waw” används då i betydelsen addition. Därför är det enligt dem tillåtet att ha sammanlagt arton hustrur samtidigt (2 + 2 + 3 + 3 + 4 + 4 = 18). Grunden för denna felaktiga uppfattning är okunnighet om det arabiska språket och sunnan samt motstånd mot hela ummans konsensus. Det har nämligen aldrig hörts att någon sahabi eller tabi‘i hade fler än fyra hustrur samtidigt.
Imam Malik har återberättat i al-Muwatta, och al-Nasa’i och al-Daraqutni har återberättat: När Ghaylan ibn Umayya al-Thaqafi antog islam hade han tio hustrur. Allahs Sändebud sade till honom: ”Välj fyra av dem och skilj dig från alla de övriga.”
I Abu Dawud återberättas från al-Harith ibn Qays. Han sade: ”När jag antog islam hade jag åtta hustrur. När jag berättade detta för Allahs Sändebud sade han: ’Välj fyra av dem.’”
Mujāhid har sagt: Qays ibn al-Hārith hade åtta förnäma hustrur. När denna vers uppenbarades befallde Guds sändebud honom: ”Skilj dig från fyra och behåll fyra.” Enligt Abū Dāwūd var denne inte Qays ibn al-Hārith, utan al-Hārith ibn Qays al-Asadī.
Det bör nämnas att den tillåtelse som Allah gav Guds sändebud att ha fler än fyra hustrur var en särskild egenskap som endast gällde honom.
Det är obligatoriskt att behandla hustrurna rättvist: Allah har tillåtit flera äktenskap, men begränsat antalet till fyra. Han har gjort det obligatoriskt att upprätthålla rättvisa mellan dem när det gäller mat, bostad, kläder, övernattningar och andra materiella frågor, samt att inte göra någon åtskillnad eller diskriminera mellan rika och fattiga eller mellan förnäma och vanliga. Om någon fruktar att han inte kommer att kunna behandla alla sina hustrur rättvist och ge dem alla deras rättigheter, är det förbjudet för honom att ta flera hustrur. Om han kan ge tre deras rättigheter men inte den fjärde hennes rättigheter, är det förbjudet för honom att ta en fjärde hustru. På samma sätt är det förbjudet för den som tror att han riskerar att behandla sin andra hustru orättvist att ta en andra hustru. Allah har nämligen sagt: ”Ni får gifta er med två, tre eller fyra hustrur. Men om ni fruktar att ni inte kommer att kunna vara rättvisa, så ta endast en hustru eller nöj er med en slavinna. Det är det närmaste till rättvisa.”
Det har återberättats från Abū Hurayra att Guds sändebud sade: ”Den som har två hustrur och lutar åt den ena av dem kommer på Uppståndelsens dag att träda fram med ena sidan av kroppen förvriden.” Abū Dāwūd, al-Tirmidhī, al-Nasāʾī och Ibn Mājah.
Någon kan tänka att Allah i denna vers har uppenbarat en föreskrift som gör rättvisa mellan hustrurna obligatorisk, medan Han i en annan vers i Sura al-Nisāʾ har sagt att människan aldrig kommer att kunna vara rättvis. På så sätt skulle det finnas en motsägelse mellan dessa två verser. Men detta antagande är inte riktigt. Den andra versen lyder:
وَلَنْ تَسْتَطِيعُوا أَنْ تَعْدِلُوا بَيْنَ النِّسَاءِ وَلَوْ حَرَمْتُمْ فَلَا تَمِيلُوا كُلِّ الْمَيْلِ فَتَذَرُواهَا كَالْمُعَلِّقَةِ
Betydelse: Ni kommer aldrig att kunna vara fullständigt rättvisa mot hustrur, även om ni strävar efter det. Luta er därför inte helt åt den ena, så att ni lämnar den andra hängande.” (Sura al-Nisāʾ, vers 129)
Den rättvisa som faktiskt har befallts är den yttre rättvisa som ligger inom människans förmåga. Ingen har befalts att vara rättvis när det gäller tillgivenhet och kärlek, eftersom ingen kan uppnå det. Det som sägs i den sistnämnda versen – ”Ni kommer aldrig att kunna vara rättvisa mellan hustrurna” – syftar på rättvisa i tillgivenhet, kärlek och sexuellt umgänge. Muhammad ibn Sīrīn sade: ”När jag frågade ʿUbayda om denna vers sade han: ’Det gäller rättvisa i kärlek och sexuellt umgänge.’” Abū Bakr ibn al-ʿArabī sade: ”Detta är korrekt, eftersom ingen kan uppnå likhet och rättvisa i kärlek. Varje människas hjärta befinner sig nämligen mellan Allahs två fingrar, och Han vänder det på det sätt Han vill. Detsamma gäller sexuellt umgänge. Den sexuella lust som väcks gentemot en kvinna kanske inte väcks i samma grad gentemot en annan. Eftersom detta inte är något människan själv väljer kan hon inte hållas ansvarig för det. Det ligger nämligen bortom hennes förmåga. Därför kan ingen klandras för detta.” ʿĀʾisha sade: ”Guds sändebud fördelade allt mellan sina hustrur rättvist och brukade säga:
اللَّهُمَّ هَذَا قَسْمِي فِيهَا أَمْلِكُ، فَلَا تَلْمْنِي فِيْمَا تَمْلِكُ وَلَا أَمْلِكُ
”O Allah, jag har varit rättvis i det som jag har förmåga att vara rättvis i. Förebrå mig inte för det som jag inte har förmåga att vara rättvis i, utan som Du har förmåga till.”
Abu Dawud sade: ”Det som man inte har förmåga att vara rättvis i.” Med detta avses hjärtat. Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah.
Al-Khattabi sade: Denna hadith gör en likvärdig fördelning mellan fria medhustrur obligatorisk. Det är däremot förkastligt att i umgänget luta så mycket åt den ena att det leder till att någon annans rätt går förlorad. Hjärtats dragning och böjelse är inte klandervärd, eftersom hjärtat inte står under någons makt eller kontroll. Därför brukade Allahs Sändebud fördela alla materiella ting lika mellan sina hustrur och säga: ”O Allah, jag har förmåga att fördela lika i detta avseende. Därför har jag fördelat lika här …” Det är också i detta sammanhang som versen i sura an-Nisa’ uppenbarades: ”Ni kommer aldrig att kunna vara fullständigt rättvisa mellan era hustrur …”
När maken reser får han ta med sig vilken hustru han vill. Det är dock bättre att välja genom lottning mellan dem. En av hustrurna kan avstå från sin rätt och göra en uppoffring. Det är helt och hållet hennes eget val. Hon kan överlåta sin tilldelade tid till någon annan. Det har återberättats från Aisha: ”När Allahs Sändebud ville ge sig av på en resa drog han lott bland sina hustrur. Den vars namn drogs tog han med sig. Han fastställde de dagar som tillkom varje hustru. Endast Sawda bint Zam’a överlät sin dag till Aisha.”
Al-Khattabi sade: Denna hadith visar att lottning är föreskriven i fråga om rättigheter. Den visar också att både dagar och nätter kan omfattas av fördelningen. På samma sätt kan både rätten till äktenskapligt umgänge och rätten till egendom överlåtas till en annan medhustru. De flesta lärda är eniga om att om den hustru som reser med maken har valts genom lottning, ska resdagarna inte räknas som dagar som tillkommer de övriga medhustrurna, och de dagar då de berövades makens sällskap på grund av hans frånvaro ska inte räknas av från deras dagar. En del lärda anser att dessa dagar ska räknas av och att maken måste kompensera de återstående hustrurna för de dagar då de berövades hans sällskap, så att likvärdighet uppnås. Den förstnämnda uppfattningen är dock den starkaste, eftersom de flesta lärda är eniga om den. Ett ytterligare argument för den är att hon får följa med som resesällskap just eftersom hon måste utstå resans många vedermödor genom att få dessa extra dagar. De som stannar hemma behöver inte utstå dessa vedermödor. Om hon därför i detta avseende jämställs med de övriga hustrurna, kommer hon att berövas rättvisa.
Hustrun har rätt att ställa villkoret att maken inte tar någon annan hustru:
Precis som islam har gett mannen rätt att ta upp till fyra hustrur om han har förmåga att behandla dem rättvist, har den också gett hustrun eller hennes förmyndare rätt att ställa villkoret att han inte tar någon annan hustru. Om ett sådant villkor ställs på maken i äktenskapskontraktet är villkoret giltigt och det blir obligatoriskt att uppfylla det. Om maken inte uppfyller detta villkor har hustrun rätt att upplösa äktenskapet, och denna rätt upphör inte utan att hustrun själv avstår från den och samtycker till att maken bryter mot villkoret. Detta är också Imam Ahmads uppfattning, och Ibn Taymiyya och Ibn al-Qayyim har föredragit denna åsikt. Ett villkor är mer riskfyllt i äktenskap än i frågor som köp, försäljning och hyra. Därför är det ännu viktigare och mer bindande att uppfylla villkor i äktenskap.
Till stöd för denna uppfattning lade de fram följande bevis:
1. Al-Bukhari och Muslim återberättade: Allahs Sändebud sade: ”De villkor som ni genom att acceptera dem har gjort sexuellt umgänge med era hustrur tillåtet, är de villkor som det är allra viktigast att uppfylla.”
2. Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abdullah ibn Abu Mulayka: Al-Miswar ibn Makhrama berättade för honom att han hade hört Allahs Sändebud säga från predikstolen: ”Banu Hashim har bett mig om tillstånd att gifta sin dotter med Ali ibn Abu Talib. Jag ger dem inte tillstånd. Jag säger det igen: Jag ger dem inte tillstånd. Jag säger det ännu en gång: Jag ger dem inte tillstånd. Jag kan endast ge tillstånd om Ali vill skilja sig från min dotter och gifta sig med deras dotter. Min dotter är nämligen en del av mig. Det som väcker tvivel i hennes sinne väcker även tvivel i mitt, och det som plågar henne plågar även mig.” I en annan återberättelse står det: ”Fatima är en del av mig. Jag fruktar att hon kommer att utsättas för en prövning beträffande sin religion.” (Det vill säga att om en kvinna från Banu Hashim-stammen blev hennes medhustru skulle hon utsätta henne för många förebråelser, vilket skulle hindra Fatima från att fullgöra sina religiösa plikter på rätt sätt.) Därefter nämnde han namnet på en av sina svärsöner från Banu Abd Shams-stammen och berömde honom mycket för hans äktenskapliga förhållande till honom. Han sade: ”Han har uppfyllt det han lovade mig och talat sanning i det han sade. Jag förbjuder inte något tillåtet och tillåter inte något förbjudet. Men vid Allah! Allahs Sändebuds dotter och Allahs fiendes dotter (det vill säga Abu Jাহls dotter) kan aldrig förenas i en och samma familj.”
Ibn al-Qayyim säger: Flera saker kan förstås av denna regel: När en man gifter sig med en kvinna på villkoret att hon inte ska gifta om sig under hans livstid, är det obligatoriskt för honom att uppfylla detta villkor. Om han gifter om sig under hennes livstid har hustrun rätt att upplösa äktenskapet. Detta eftersom Allahs Sändebud meddelade att om Ali gifte sig med någon annan medan Fatima levde, skulle det utsätta Fatima för tvivel och hjärtesorg. Och Fatimas hjärtesorg skulle i sin tur orsaka Allahs Sändebud själv hjärtesorg. Det är emellertid med full visshet känt att Fatima giftes bort med Ali på villkoret att han inte skulle orsaka Fatima eller hennes far någon som helst skada och inte väcka något slags tvivel i deras sinnen. Även om detta villkor inte uttryckligen nämndes i äktenskapsformuleringen, var det med full visshet känt för alla att detta villkor hade ålagts.
Genom att nämna den andre svärsonen och berömma honom för att han var sanningsenlig och höll sina löften uppmuntrade Allahs Sändebud indirekt Ali att följa hans exempel. Detta visar också att Ali hade lovat honom att inte såra Fatimas känslor och inte väcka misstankar eller tvivel hos henne. Han uppmuntrade Ali att hålla detta löfte, liksom den andre svärsonen hade hållit sitt. Detta visar att ett villkor som följer av rådande sed och bruk har samma status som ett uttryckligen fastställt villkor. Om villkoret inte uppfylls får den part som ställt det häva det berörda avtalet. Om det i ett samhälle exempelvis finns en sed att man inte låter sina kvinnor lämna hemmet, att man under inga omständigheter tillåter maken att föra dem ut ur hemmet och att denna sed består, ska detta betraktas som ett muntligt eller skriftligt villkor. Detta överensstämmer i själva verket med sedvänjorna hos Medinas invånare. Imam Ahmads grundprincip är att ett sedvanligt villkor har samma status som ett muntligt eller skriftligt villkor. Om man därför lämnar kläder för tvätt hos en tvättare som brukar arbeta mot lön, lämnar mjöl till en bagare för att baka bröd eller ingredienser till en kock för att laga mat, eller går till ett badhus och anlitar någon för att tvätta kläder, vars vana är att arbeta mot lön, ska denne få sedvanlig lön även om något lönevillkor inte uttryckligen har ställts. På samma sätt gäller att om man gifter in en flicka från en familj där mannen aldrig tar en medhustru till sin hustru, där man inte heller tillåter honom den möjligheten och detta är deras långvariga sed, ska detta betraktas som ett fastställt villkor.
Därför är den kvinna som är ledare för världens alla kvinnor och dotter till hela mänsklighetens ledare mer än alla andra kvinnor berättigad till denna rättighet. Om Ali hade nämnt detta som ett villkor i själva äktenskapsformuleringen, skulle han inte därigenom ha upprättat Fatimas rättighet, utan endast befäst och förstärkt den. Det finns också ett mycket tilltalande skäl till att Ali hindrades från att låta Fatima och Abu Jahls dotter leva tillsammans i samma familj. Hustrun följer vanligtvis sin make i fråga om rang och anseende. Om en hustru själv har hög rang och hennes make också har det, har hon hög rang både genom sina egna egenskaper och genom sin makes egenskaper. Så var det med Fatima. Allah ville inte att Abu Jahls dotter skulle göras jämbördig med Fatima, vare sig på grund av hennes egna egenskaper eller på grund av hennes make. Den stora skillnaden mellan dem var välkänd. Att hon skulle komma som medhustru till ledaren för världens alla kvinnor var därför på intet sätt önskvärt. Allahs Sändebud antydde denna obestridliga sanning när han sade: ”Vid Allah, Allahs Sändebuds dotter och Allahs fiendes dotter kan aldrig leva tillsammans i samma familj.”
Fakihernas uppfattning om vilka kvinnor som har rätt att ställa sådana villkor har redan nämnts.
Rimligheten i flera äktenskap: För det första är det en särskild barmhärtighet och storsinthet från Allah gentemot människorna att Han har tillåtit människan att ingå flera äktenskap. Han har begränsat denna tillåtelse till fyra. En man kan ta flera hustrur samtidigt, men endast under förutsättning att han förmår skipa rättvisa mellan dem när det gäller deras försörjning och fördelningen av nätter. Om han befarar att han inte kommer att kunna skipa rättvisa och fullgöra sina skyldigheter, är det förbjudet för honom att ta flera hustrur. För att inte tala om flera äktenskap: om han inte förmår uppfylla en hustrus rättigheter, är det förbjudet för honom att gifta sig tills han har fått förmågan att göra det.
Flera äktenskap är emellertid varken obligatoriska eller rekommenderade. De är endast tillåtna. Lagstiftarna kan nämligen inte underlåta att beakta detta med hänsyn till samhällets och civilisationens oundvikliga behov samt kraven på reformarbete.
Två. Islam har ett högre humanitärt uppdrag eller mål, vars förverkligande och spridning till människor på alla samhällsnivåer har anförtrotts åt muslimerna. De kan förverkliga detta mål endast när de har en stark stat och denna stat har tillräckliga medel och resurser av alla slag till sitt förfogande. Bland de viktigaste medlen och resurserna finns försvarsmakten, vetenskap och kunskap, industri, jordbruk, handel och annat, på vilket statens existens och stabilitet beror och utan vilket staten saknar förmåga att upprätthålla sin självständighet, suveränitet och styrka samt att genomföra sin statliga politik. Dessa nödvändiga medel och resurser kan inte uppnås utan en stor befolkning. För att säkerställa att det finns tillräckligt många arbetare inom varje område av mänsklig verksamhet är en riklig tillgång på arbetskraft oumbärlig. Därför sägs det att man först behöver ett överflöd av befolkning och ekonomiska resurser för att uppnå ära och anseende. Det enda sättet att säkerställa detta överflöd är att gifta sig i ung ålder och att ingå flera äktenskap. Moderna utvecklade länder har förstått hur stor betydelse en stor befolkning har och hur omfattande dess bidrag och fördelar är inom produktion, krigföring och utvidgning av inflytelsesfären. Därför har de vidtagit åtgärder för att öka befolkningen genom att uppmuntra till äktenskap och genom en politik med ekonomisk ersättning till medborgare för att de ska få fler barn, så att statens samlade styrka och försvarsförmåga säkerställs.
Den tyske resenären Paul Ashmid insåg omfattningen av muslimernas fortplantningsförmåga och beskrev den som en av deras styrkekällor. I boken Islam – morgondagens världsmakt, som publicerades 1936, sade han: ”I det muslimskt befolkade Östern ligger styrkans källor i tre faktorer:
1. Islams styrka som religion, tron på den, dess praktiska exempel och dess enastående förmåga att skapa broderskap mellan olika folk, raser och kulturer.
2. De enorma reserverna av naturresurser i det vidsträckta muslimskt befolkade området, som sträcker sig från Atlantkusten nära Marockos gräns i väster till Stillahavskusten nära den indonesiska gränsen i öster. Om muslimerna kommer närmare varandra och samarbetar kan dessa varierande naturresurser tillsammans skapa en stark och fulländad ekonomisk enhet samt ge upphov till ett så välmående och självförsörjande samhälle att muslimerna inte blir det minsta beroende av Europa eller andra länder.”
3. När han slutligen nämner den tredje faktorn säger han: ”Muslimernas stora ’fortplantningsförmåga’ har förvandlat deras befolkning till en växande styrka.” Därefter säger han: ”När dessa tre krafter förenas och muslimerna sedan enas som bröder på grundval av samma troslära och samma tro, närs av samma trosbekännelse om Guds enhet, och när deras naturresurser tillgodoser behoven hos deras växande befolkning, kommer den islamiska makten att anta en så skräckinjagande form att den hotar hela Europa med förstörelse och får förmågan att kontrollera hela världen från en region som ligger i världens centrum.”
Inte endast med hänvisning till officiell statistik, utan också genom muslimernas historia och deras organiserade fälttåg genom tiderna för att ge sina fiender ett förkrossande svar på deras angrepp och aggression, redogör ”Paul Ishmid”, efter att ha beskrivit de tre nämnda faktorerna utförligt och med hänvisning till den oövervinneliga styrka i islamisk troslära och tro som han upptäckte i muslimernas historia, för följande förslag: ”Alla regeringar och folk i den kristna västvärlden bör förenas och åter inleda korståg i en annan form och på ett sätt anpassat till vår tid, men på ett mycket effektivt och slutgiltigt sätt.” (Översatt från franska till arabiska av professor dr Muhammad al-Bahi.)
Tre. Den islamiska staten står ofta inför hotet om krig. Till följd av detta förlorar den många människor. Det är statens ansvar att på ett ordnat sätt sörja för och ta hand om dessa martyrers änkor. Det enda sättet att fullgöra detta ansvar på ett tillfredsställande sätt är att gifta bort dem. Den enda ersättningen för dem som går förlorade är en befolkningsökning. Ett sätt att öka befolkningen är att ingå flera äktenskap.
Fyra. Ibland kan antalet kvinnor i vissa folk vara större än antalet män. Detta sker vanligtvis efter krig. Till och med i fredstid kan man se att antalet kvinnor är större i de flesta folk. Orsaken är sannolikt att männens genomsnittliga livslängd sjunker under kvinnornas, eftersom män tvingas utföra mycket hårt arbete.
Dessutom gör det ökade antalet kvinnor månggifte oundvikligt, och det blir nödvändigt för att försörja dessa kvinnor och skydda deras kyskhet. Annars kommer de att tvingas gå vilse och hamna i otukt. Följden blir att samhället drabbas av moraliskt förfall och blir karaktärslöst. Eller också tvingas de tillbringa livet i änkeståndets lidande och försakelsens smärta. Då kommer de att drabbas av nervösa störningar, och en mänsklig resurs går förlorad – en resurs som hade kunnat bli en styrka för nationen och tillföra den ytterligare kraft.
Vissa av de länder där antalet kvinnor har blivit större än antalet män har tvingats införa månggifte. Trots att detta strider mot deras föreställningar och övertygelser samt mot deras hävdvunna sedvänjor och traditioner, har de inte kunnat finna någon bättre lösning.
Doktor Muhammad Yusuf Musa sade: ”Jag minns att jag och några av mina egyptiska bröder, medan vi befann oss i Paris 1948, blev inbjudna att delta i världens ungdomskonferens, som skulle hållas i den tyska staden München. Jag och en egyptisk kollega fick möjlighet att delta i en workshop som diskuterade problemet med att antalet kvinnor i efterkrigstidens Tyskland hade ökat flera gånger jämfört med antalet män. Målet med denna workshop var att utarbeta en bättre lösning på problemet. Efter att alla framlagda lösningar hade granskats och förkastats presenterade jag och min kollega den enda naturliga lösningen på det: att tillåta månggifte och öka barnafödandet. Till en början fick vår framlagda ståndpunkt en plats på dagordningen med viss förvåning och motvilja. Men efter en noggrann analys insåg deltagarna att det inte fanns någon annan lösning på problemet än denna. Resultatet blev att förslaget togs med bland de resolutioner som antogs av världens ungdomskonferens. När jag återvände till mitt hemland 1949 blev jag mycket glad över att få veta att en egyptisk tidning hade rapporterat att invånarna i Bonn, som då var Västtysklands huvudstad, hade krävt att månggifte skulle tillåtas i författningen.”
Fem. Mannens fortplantningsförmåga är större än kvinnans. Från början av puberteten och ända till livets slut är han kapabel till sexuellt umgänge. Kvinnan är däremot varje månad oförmögen till samlag under ungefär tio dagar av menstruationen, under omkring fyrtio dagar i samband med och efter förlossningen samt under vissa perioder av graviditet och amning. Kvinnans förmåga att föda barn upphör dessutom mellan fyrtiofem och femtio års ålder. Mannen kan däremot fortfarande få barn även efter sextio års ålder. Det är mycket viktigt att beakta dessa omständigheter och finna en fredlig lösning på dem. När hustrun under sådana omständigheter inte kan fullgöra sina äktenskapliga plikter, vad ska då mannen göra under denna tid? Är det inte bättre för honom att ta ytterligare en hustru, som kan hjälpa honom att bevara sina könsorgans heder och sin karaktärs renhet, än att ta en älskarinna, vars förhållande till honom endast begränsar sig till ett djuriskt kroppsligt förhållande? Det är också nödvändigt att beakta att islam har förbjudit otukt med de strängaste ord, såsom Gud säger:
وَلَا تَقْرَبُوا الزِّنِّي إِنَّهُ كَانَ فَاحِشَةً طَ وَسَاءَ سَبِيلاه
”Och närma er inte otukt. Det är en skamlös handling och en avskyvärd väg.”
Inte nog med det. För den som ägnar sig åt denna avskyvärda handling har Han föreskrivit ett hårt och avskräckande straff. Gud säger:
الزَّانِيَةُ وَالزَّانِي فَاجْلِدُوا كُلَّ وَاحِدٍ مِنْهُمَا مِائَةَ جَلْدَةٍ وَلَا تَأْخُذُ كُمْ بِهِمَا رَأْفَةٌ فِي دِينِ اللهِ اِنْ كُنْتُمْ تُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِج وَلْيَشْهَدْ عَذَابَهُمَا طَائِفَةٌ مِّنَ الْمُؤْمِنِينَ
Betydelse: Piska både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan hundra gånger var. Om ni tror på Allah och den yttersta dagen, låt då inte medkänsla med dem hindra er från att följa Allahs föreskrift. Och en grupp av de troende bör bevittna deras straff.” (Sura an-Nur: vers 2)
6. Hustrun kan vara steril och oförmögen att få barn, eller lida av en sjukdom från vilken det inte finns något hopp om tillfrisknande. Trots detta kan hon vilja fortsätta äktenskapet. Mannen kan å sin sida både önska barn och vilja behålla den hustru som är skicklig på att sköta hushållet. Är det då rimligt att mannen accepterar denna svåra situation, nöjer sig med den sjuka hustruns sällskap och hushållsskötsel och avstår från att ta en annan kvinna till hustru som både kan få barn och är kapabel att sköta hushållet? Ska han ensam bära alla dessa förluster och olägenheter i familjelivet? Eller är det rimligt att han skiljer sig från den sterila och sjuka hustrun, trots att hon vill stanna kvar i äktenskapet, och därigenom utsätter henne för ännu större sorg och lidande? Vore det inte bättre att, genom att förena denna hustrus vilja och önskan med mannens vilja och önskan, gifta sig med ännu en kvinna, fortsätta äktenskapet med den nuvarande hustrun och därigenom säkerställa mannens och hennes välbefinnande? Jag anser att den sistnämnda lösningen är den mest riktiga, rättvisa och godtagbara. Det är omöjligt för en medveten, samvetsgrann och barmhärtig människa att inte acceptera denna lösning och vara nöjd med den.
7. På grund av särskilda kroppsliga och psykiska läggningar är vissa män överdrivet sexuellt begärliga. Därför kanske de inte blir tillfredsställda med en enda hustru. Detta förekommer särskilt i vissa varma områden. I sådana fall har de fått tillstånd att ta flera hustrur för att tillfredsställa sina sexuella behov på ett halal och lagligt sätt, i stället för att ta sig en älskarinna eller flickvän som förstör deras moral.
8. Detta är några av islams erkända allmänna och särskilda skäl. Islam stiftar inte lagar för en viss tidsålder eller en viss generation, utan för hela mänskligheten och fram till uppståndelsens dag. Därför är det i detta sammanhang nödvändigt att ta hänsyn till plats, tid samt personliga fördelar och nackdelar. Att säkerställa den muslimska ummans välfärd genom att öka den muslimska befolkningen och förbereda tillräckliga mänskliga resurser för både krig och fred är ett av den islamiska lagstiftarens viktigaste mål.
9. Tack vare att denna lag följs i den muslimska världen är den renad från och fri från många sociala och moraliska brister. I andra samhällen däremot flödar socialt och moraliskt förfall, eftersom månggifte förnekas där.
Det moraliska förfall som förekommer i samhällen där månggifte har förklarats olagligt är följande:
1. Äktenskapsbrott har blivit så utbrett att antalet äktenskapsbryterskor har blivit större än antalet gifta kvinnor.
2. På grund av detta har även antalet barn födda utanför äktenskapet ökat. På vissa håll utgör de till och med mer än femtio procent av den totala befolkningen.
I Förenta staterna föds varje år mer än två hundra tusen oäkta barn. I augusti 1959 publicerade tidningen ”Ash-Shaab” (Folket) följande rapport:
”Den onormala ökningen av antalet oäkta barn som föds i Förenta staterna har på nytt utlöst en stormig debatt om det amerikanska moraliska förfallets fasor. Det uttrycks också stor vrede över den enorma skattebörda som de amerikanska skattebetalarna måste bära för att täcka kostnaderna för denna väldiga armé av oäkta barn. Det är inte förvånande att denna vrede kommer till uttryck. Där föds nämligen två hundra tusen oäkta barn varje år. För att hantera detta problem har myndigheter i vissa länder börjat överväga om kvinnor som helt har vänt sig bort från religiösa principer kan steriliseras. På andra håll pågår häftiga diskussioner om förslag att minska det statliga stödet till mödrar med flera oäkta barn. Förenta staternas departement för hälsa, utbildning och social välfärd har meddelat att de amerikanska skattebetalarna i år kommer att betala 210 miljoner dollar i skatt för att täcka kostnaderna för oäkta barn, vilket motsvarar 27 dollar och 29 cent per barn och månad. Enligt officiell statistik uppgick antalet oäkta barn till 87 900 år 1938 och hade år 1957 stigit till 201 700. Enligt socialdepartementets beräkningar uppgick antalet sådana barn år 1958 till 250 000. Experter anser emellertid att det verkliga antalet är mycket högre. Den senaste statistiken visar att andelen sådana illegitima barn har tredubblats per tusen under de två senaste generationerna. Detta är en ökning som väcker skräck bland tonårsflickor. Samhällsvetare har också meddelat att familjer ur överklassen vanligtvis försöker dölja det om någon av deras döttrar har blivit gravid utanför äktenskapet och i hemlighet skickar det nyfödda barnet till en familj som adopterar det.”
3. Dessa avskyvärda sexuella förbindelser leder till olika sjukdomar, psykiska komplikationer och nervös instabilitet.
4. Kropp och själ blir svaga och drabbas av utmattning.
5. Relationsbandet mellan man och hustru försvagas, äktenskapet plågas av konflikter och gräl, och familjebanden bryts. Följaktligen har det inte längre någon värdighet.
6. Den verkliga härstamningen förvrängs på ett sådant sätt att ingen make kan vara säker på att de pojkar och flickor han uppfostrar verkligen är hans biologiska barn.
Dessa förvrängningar och katastrofer är inget annat än de naturliga följderna av ett beteende som strider mot människans naturliga läggning och av att Allahs föreskrifter överträds. Detta bevisar på det mest ovedersägliga sätt att det islamiska levnadssättet är det tryggaste levnadssättet och att dess lag är den mest balanserade lagen för människor som vandrar på jorden, inte för änglar som färdas genom himlen.
Till sist avslutar jag denna diskussion genom att återge Alphonse Étienne Dinets frågor och svar. Han ställde frågan:
”Kan man uppnå någon moralisk fördel genom att avskaffa månggifte?” Därefter besvarar han själv frågan: ”Det kan man inte säga med säkerhet. Det otuktiga leverne och den prostitution som för närvarande är sällsynta i de flesta muslimska länder kommer en dag att spridas omfattande i dessa länder, och deras förödande följder kommer att visa sig. Dessutom kommer den sjukdom som kallas kvinnlig jungfrulighet att få stor spridning i de muslimska länderna, och i de länder där månggifte har avskaffats kommer den att framträda med sina skadliga följder. Redan nu har den visat sig i dessa länder i en oroande omfattning, särskilt under efterkrigstiden.”
Att begränsa eller förbjuda månggifte: Med den bristande tillämpningen av islamisk lag och underlåtenheten att följa islamisk undervisning som förevändning har förespråkarna för ett förbud mot månggifte velat begränsa detta. De har velat förbjuda mannen att ta en ytterligare hustru tills en domare eller berörd myndighet, efter att ha granskat hans situation och ekonomiska förmåga, har gett honom tillstånd att gifta om sig. Familjelivet är nämligen mycket kostsamt. Om familjens storlek ökar till följd av månggifte, ökar därför mannens skyldigheter och ansvar, och han blir oförmögen att bära kostnaderna för dem. Han kommer inte att kunna ge dem den utbildning och fostran som krävs för att forma dem till hederliga människor, eller den utbildning och träning som behövs för att göra dem kapabla att förtjäna sitt uppehälle och täcka sina levnadskostnader. Följden blir att okunnighet och brist på utbildning breder ut sig, arbetslösheten ökar, många medlemmar av den muslimska umman tvingas lämna sina hem och slå sig ned på andra platser, och brottslighet och korruption sprids bland den yngre generationen.
Dessutom gifter sig numera ingen man med flera hustrur av något annat skäl än begär efter pengar eller önskan att tillfredsställa sin sexuella lust. Därför undersöker han inte om det finns något förnuftigt skäl till månggifte eller om det medför någon nytta. I stället kränker han ofta den tidigare hustruns rättigheter och intressen, skadar hennes barn och berövar dem deras arv. Följden blir att fientlighet och hämndens eld flammar upp mellan barnen till medhustrur; denna hämndens eld sprider sig mellan familjerna, så att fiendskapen tilltar. Varje hustru blir ivrig att hämnas på den andra, och dessa mindre konflikter växer ibland till den grad att de till och med leder till mord. På detta sätt framhålls månggiftets skadliga sidor, och argument och bevis läggs fram för att begränsa antalet äktenskap.
Som svar vill vi säga: Att förklara det som Allah har gjort tillåtet för förbjudet är inte lösningen på detta problem. Lösningen måste sökas genom utbildning och träning samt genom att lära folket islams bestämmelser. Allah har också gjort mat och dryck tillåtet för människorna, men på villkoret att de inte överskrider gränserna. Om någon drabbas av sjukdomar på grund av överdriven konsumtion och slöseri med mat och dryck, är det inte maten och drycken som ska klandras. Det som ska klandras är slöseriet och överdriften i fråga om mat och dryck. Sådana problem kan inte lösas genom att förbjuda mat och dryck. De kan endast lösas genom att lära ut regler och moral, vilka ska följas för att undvika skada. Även om förespråkarna för ett förbud mot månggifte utan domarens tillstånd åberopar den skada som faktiskt uppstår till följd av månggifte som bevis, känner de antingen inte till den större skada som oundvikligen uppstår genom att förbjuda det, eller låtsas de vara ovetande trots att de känner till den. I själva verket är skadan av att förbjuda månggifte mycket större än skadan av att tillåta det. Därför är det nödvändigt att acceptera den mindre skadan för att skydda sig mot den större. Grundprincipen är nämligen att man måste acceptera den mindre av två skador. Där skadan inte kan kontrolleras är det önskvärt att överlämna saken till domarens kontroll, eftersom det inte finns något fullkomligt mått med vilket människors situation kan bedömas. Ibland är dessutom skadan av att stoppa månggifte större än nyttan av att göra det. Muslimer har varit vana att ingå flera äktenskap från forntiden fram till vår tid. Man har inte hört att någon av dem försökt förbjuda eller begränsa månggifte på det sätt som nu föreslås. Därför bör även vi godta och bevara den sedvänja som de har godtagit och upprätthållit. Det anstår inte oss att inskränka Allahs vitt omfattande barmhärtighet. Inte heller bör vi försöka finna fel i den lag vars utmärkta egenskaper har bevittnats inte bara av våra vänner utan även av våra fiender.
Månggiftets bakgrund: I själva verket var månggifte utbrett bland ett stort antal folk redan före islams framträdande. Bland dessa märks judarna, araberna under den förislamiska okunnighetens tid, de sicilianska folken och de sabeiska folken. Majoriteten av invånarna i följande länder tillhörde dessa folk:
Ryssland, Litauen, Estland, Polen, Tjeckoslovakien (numera delat i två delar) och Jugoslavien (numera uppdelat i många delar). På liknande sätt var månggifte utbrett i Tyskland, Österrike, Schweiz, Belgien, Holland, Danmark, Sverige, Norge och England. Påståendet att det var islam som införde månggifte är därför inte korrekt. Än i dag förekommer månggifte i icke-muslimskt dominerade områden som Kina, Japan, Afrika och Indien. Det är alltså inte sant att denna sed endast förekommer bland muslimska folk och i muslimska länder. Likaså är det sant att månggifte inte var förbjudet ens i kristendomens ursprungliga bestämmelser. Det finns nämligen inte en enda mening i Bibeln som uttryckligen förbjuder månggifte. Den bakomliggande orsaken till att de européer som först antog kristendomen följde principen om en enda hustru var emellertid att traditionerna hos de hedniska europeiska folk som tidigt antog kristendomen – nämligen grekerna och italienarna – förbjöd dem att ha flera hustrur. Även efter att de antagit kristendomen höll de grekiska och italienska folken fast vid denna fäderneärvda kultur. Därför kan man utan tvekan säga att monogami inte var någon främmande och ny sed som kristendomen hade importerat till dem, utan en gammal sed som hade införts redan under deras ursprungliga hedniska religions tid. Senare förbjöds månggifte permanent genom de bestämmelser som kyrkan införde, och detta förbud kom att betraktas som en del av den religiösa undervisningen. Ändå finns grunden för detta förbud ingenstans i Bibeln. Det är också ett obestridligt faktum att månggifte hade spridits påfallande mycket just bland de folk som hade kommit långt på civilisationens väg. Däremot var denna sed mycket sällsynt eller helt frånvarande bland forntida, underutvecklade folk. De som forskar om olika civilisationers historia och de som är kunniga inom samhällsvetenskapen hyser denna uppfattning.
Det har konstaterats att seden med monogami är särskilt utbredd bland de flesta underutvecklade och konservativa folk. Dessa är huvudsakligen folk som lever av jakt, fruktproduktion och jordbruk. Polygami förekommer däremot endast bland institutioner som har kommit långt på utvecklingens och framstegens väg. Sociologer och civilisationshistoriker anser att en fortsatt och allt större spridning av polygami är oundviklig i framtiden, och att antalet folk som följer denna sed gradvis kommer att öka i takt med att stadslivet och det civiliserade livet breder ut sig. Därför är det inte riktigt att hävda att polygami hänger samman med kulturell efterblivenhet. Tvärtom stämmer motsatsen helt och hållet överens med verkligheten. Även historiskt sett är detta polygamins verkliga och rätta natur. Även kristendomens syn på saken är densamma. Detta är dess verkliga form, både med avseende på hur mycket denna sed har spridits och på dess samband med civilisationens utveckling. Vi har inte sagt detta för att bevara denna sed. Vi har sagt det endast för att avslöja förvrängningen av sanningen och historien.
19. Förmyndarskap vid äktenskap
Förmyndarskapets innebörd
Förmyndarskap är en rättighet som tilldelats av sharia. Med stöd av denna rättighet kan den som innehar den med tvång genomdriva sina befallningar gentemot andra. Rättigheter är av två slag: allmänt förmyndarskap och särskilt förmyndarskap. Det särskilda förmyndarskapet är i sin tur av två slag: förmyndarskap över personen och förmyndarskap över egendomen. Här behandlas förmyndarskap över personen, det vill säga att vara förmyndare för en person som är äktenskapsfähig.
Villkor för att vara förmyndare
Det finns tre villkor för att vara förmyndare: att vara fri, vid sina sinnens fulla bruk och myndig. Det spelar ingen roll om den person som förmyndarskapet gäller är muslim eller icke-muslim. Därför kan ingen slav, sinnessjuk eller minderårig vara förmyndare för någon. Dessa personer saknar nämligen själva förmågan att vara sina egna förmyndare. Därför är det inte ens fråga om att de skulle kunna vara förmyndare för andra. Det finns ytterligare ett fjärde villkor för förmyndarskap. Det är att vara muslim. Detta villkor gäller när den underställda personen är muslim. En icke-muslim har nämligen ingen rätt att vara förmyndare för en muslim. Allah har sagt: ”Allah kommer aldrig att ge de otrogna någon makt över de troende.” (an-Nisa: vers 141)
Kravet på hederlighet är undantaget
Det har inte ställts något krav på hederlighet för att vara förmyndare. Att vara ohederlig och syndfull medför nämligen inte att förmågan att gifta bort den underställda går förlorad. Men om förmyndarens ohederlighet är så allvarlig att den når utsvävningens nivå, kan förmyndaren i ett sådant fall inte heller anses vara pålitlig när det gäller den underställda. Därför kommer rätten till förmyndarskap att fråntas honom.
Kvinnans självständiga förmyndarskap i äktenskap
Ett stort antal lärda har uttryckt uppfattningen att en kvinna inte kan gifta bort sig själv och inte heller någon annan. Ett äktenskapsavtal kan inte ingås på hennes eget mandat, eftersom förekomsten av en förmyndare är ett villkor för äktenskapets giltighet. Med andra ord är det förmyndaren som ingår äktenskapsavtalet. Följande bevis anförs till stöd för detta:
1. I vers 32 i sura An-Nur säger Allah:
وَأَنْكِحُوا الْأَيَامَى مِنْكُمْ وَالصَّلِحِينَ مِنْ عِبَادِكُمْ وَإِمَائِكُمْ
”Låt de ogifta bland er gifta sig och även de av era manliga och kvinnliga slavar som är rättfärdiga och lämpade.” (Sura An-Nur: vers 32)
2. I vers 222 i sura Al-Baqara sägs det: ’Gift inte bort era döttrar till avgudadyrkande män förrän de tror.’ Dessa två verser används som bevis på följande sätt: Allah den Upphöjde har riktat befallningen att gifta bort till männen, inte till kvinnorna. Med andra ord blir den sistnämnda versens innebörd: O ni manliga förmyndare, gift inte bort kvinnorna som står under ert ansvar till avgudadyrkande män.”
3. Abu Musa har återberättat att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Det finns inget äktenskap utan en förmyndare.” – Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, Ibn Hibban och al-Hakim.
Uttrycket ”det finns inget äktenskap” i hadithen betyder att äktenskapet inte är giltigt. Därför betraktas ett äktenskap som ingåtts utan en förmyndare eller wali som ogiltigt.
4. al-Bukhari har återberättat från Hasan: Ma’qil ibn Yasar sade: Vers 232 i sura al-Baqara uppenbarades med anledning av honom. Han sade: Jag gifte bort en av mina systrar med en man. Senare skilde han sig från henne (det vill säga efter två skilsmässor). Efter att hennes idda hade löpt ut kom han och friade på nytt för att gifta sig med henne igen. Jag sade till honom: Jag gifte bort dig, ordnade en bostad åt dig och gav dig en hedervärd ställning, och ändå skilde du dig från min syster. Nu kommer du återigen för att fria till henne. Nej, vid Allah, du kommer aldrig att få henne tillbaka. Mannen var egentligen inte dålig, och systern ville också återvända till honom. Då uppenbarade Allah denna vers: ”Hindra inte de frånskilda kvinnorna från att gifta om sig med sina män efter att deras idda har löpt ut.” Jag sade: ”O Allahs Sändebud, eftersom Allah har förbjudit att man hindrar sådana äktenskap, ska jag nu gifta bort henne.” Därefter gifte jag på nytt bort henne med honom.
Hafiz Ibn Hajar sade i Fath al-Bari: Själva orsaken till uppenbarelsen av den nämnda versen är dess starkaste bevis. Här finns det mest avgörande och tydligaste beviset på vårdnadshavarens betydelse och nödvändighet. Annars skulle broderns hindrande inte ha haft någon innebörd. Om systern hade haft rätt att själv ingå äktenskap, skulle hon inte ha varit beroende av sin bror. Om en person är självständig i sina egna angelägenheter kan man inte säga att någon annan har hindrat henne i hennes angelägenhet.
5. Det har återberättats från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs Sändebud sade: ”Den kvinna som gifter sig med någon utan sin vårdnadshavares tillstånd har ett ogiltigt äktenskap, ett ogiltigt äktenskap, ett ogiltigt äktenskap. Om mannen efter att äktenskapet ingåtts har samlag med henne, har hon rätt till mahr på grund av att han haft sexuellt umgänge med henne. Om hon inte har någon särskild vårdnadshavare och alla avstår från att gifta bort henne, är härskaren vårdnadshavare för den som saknar vårdnadshavare.” Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah och al-Tirmidhi. al-Qurtubi sade att denna hadith är autentisk. al-Hakim har nämnt att denna hadith också har återberättats med autentiska isnad från de troendes moder Aisha, Umm Salama och Zaynab.
Ibn al-Mundhir sade: Ingenting har påträffats som motsäger denna hadith.
6. Juristerna har anfört följande argument: Äktenskapet har flera syften. Kvinnor styrs ofta av känslor och kan därför inte välja och fatta beslut på ett välavvägt sätt. Därmed kan de inte uppnå äktenskapets syften. Det är därför de har hindrats från att själva ingå äktenskap och denna uppgift har överlämnats åt deras vårdnadshavare, så att äktenskapets alla syften kan uppnås fullständigt.
al-Tirmidhi sade: Enligt de framstående följeslagarna Umar ibn al-Khattab, Ali ibn Abi Talib, Abdullah ibn Abbas, Abu Hurayra, Ibn Umar, Ibn Masud, Aisha, må Allah vara nöjd med dem, och andra, ska man följa Allahs Sändebuds hadith: ”Det finns inget äktenskap utan en vårdnadshavare.”
Bland tabi’un hade även Sa’id ibn al-Musayyab, al-Hasan al-Basri, Shurayh, Ibrahim al-Nakha’i och Umar ibn Abd al-Aziz med flera denna uppfattning. Denna uppfattning stöds också av Sufyan al-Thawri, al-Awza’i, Abdullah ibn al-Mubarak, al-Shafi’i, Ibn Shubrumah, Ahmad, Ishaq, Ibn Hazm, Ibn Abi Layla, al-Tabari och Abu Thawr.
al-Tabari sade: När Hafsa blev änka gifte hennes far Umar, må Allah vara nöjd med honom, bort henne; Hafsa gifte inte bort sig själv. Därav framgår att det är fel att säga att en myndig kvinna som kan fatta beslut om sig själv har rätt att ingå sitt eget äktenskap utan vårdnadshavare. Om en kvinna hade haft denna rätt, skulle Allahs Sändebud inte ha avstått från att framföra sitt frieri till Hafsa genom henne själv. Hafsa, må Allah vara nöjd med henne, var nämligen mer lämpad och hade större företräde än sin far när det gällde att fatta beslut om sina egna angelägenheter.
Enligt Abu Hanifa och Abu Yusuf kan en myndig och förståndsmässigt sund kvinna, vare sig hon är oskuld eller tidigare gift, själv ingå sitt äktenskap. Det är dock rekommenderat att överlåta detta åt hennes wali, så att hon inte behöver känna sig besvärad eller generad när äktenskapskontraktet ingås bland en grupp främmande män.
Om kvinnans wali är hennes arvinge har han endast rätt att invända mot hennes äktenskap när hon vill gifta sig med en man som inte är hennes kufu (en olikvärdig match) och hennes mahr är lägre än mahr al-mithl (den sedvanliga hemgiften för en kvinna av motsvarande ställning). Om hon däremot själv ingår äktenskap med en man som inte är hennes kufu utan tillstånd från sin wali eller förmyndare, är den åsikt som återberättats från Abu Hanifa och Abu Yusuf att äktenskapet inte är giltigt. Det är denna åsikt som ligger till grund för fatwan i den hanafitiska rättsskolan. Skälet är att alla wali inte framställer sina anspråk korrekt inför domstolen, och att alla domare inte skipar rättvisa. Därför har de utfärdat fatwa om att äktenskapet inte är giltigt, så att det inte uppstår utrymme för anklagelser och motanklagelser inför domstolen.
Enligt vissa återberättelser har wali rätt att invända. Han kan begära att äktenskapet upplöses av härskaren, så att han inte behöver bära skammens börda. Denna rätt kvarstår tills kvinnan blir gravid med maken eller graviditeten blir synlig. När hon blivit gravid eller graviditeten blivit synlig upphör nämligen hennes rätt att kräva upplösning. Orsaken är att fostret inte får gå förlorat. När ett barn väl har blivit till i livmodern är det allas plikt att skydda det. Om maken är hennes kufu och mahr är lägre än mahr al-mithl, blir äktenskapet bindande om maken godtar äktenskapskontraktet; om han vägrar hänskjuts saken till domaren för att kontraktet ska ogiltigförklaras. Om kvinnan inte har någon wali som skulle vara hennes arvinge – antingen därför att hon inte har någon wali alls eller därför att hennes wali inte skulle vara hennes arvinge – har ingen rätt att invända mot det äktenskapskontrakt hon själv ingått, vare sig hon gifter sig med sin kufu eller med någon som inte är hennes kufu, eller till en mahr som är lägre än mahr al-mithl. I detta fall vilar nämligen hela ansvaret för äktenskapet enbart på kvinnan, eftersom hon har förfogat över sin egen obestridda rätt. Hon har ingen wali som kan känna skam över att hon gifter sig utan kufu. Och eftersom hon frivilligt har avstått från kravet på mahr al-mithl har detta krav bortfallit.
De flesta hanafitiska faqiherna lägger fram följande bevis till stöd för denna åsikt:
Den Allsmäktige Allah har sagt:
فَإِنْ طَلَّقَهَا فَلَا تَحِلُّ لَهُ مِنْ بَعْدِ حَتَّى تَنْكِحَ زَوْجًا غَيْرَهُ
”Om han sedan skiljer sig från henne, det vill säga genom den tredje skilsmässan, är hon därefter inte tillåten för honom förrän hon gifter sig med en annan make.” (Al-Baqarah: 232).
Allah, den Upphöjde, har sagt:
وَإِذَا طَلَّقْتُمُ النِّسَاءَ فَبَلَغْنَ أَجَلَهُنَّ فَلَا تَعْضُلُوهُنَّ أَنْ يَنْكِحُنَ أَزْوَاجَهُنَّ
Betydelse: När ni skiljer er från era hustrur (vid två tillfällen) och de har fullgjort sin väntetid, ska ni inte hindra dem från att ingå äktenskap med sina tidigare män.” (Sura al-Baqara: vers 132)
I dessa två verser har rätten att ingå äktenskap getts till hustrun. Och en sådan rätt kan endast ges till den som faktiskt har auktoritet.
3. Dessutom är kvinnor självständiga när det gäller avtal om köp, försäljning och liknande; därför är de också självständiga när det gäller äktenskapsavtal. Det finns ingen skillnad mellan det ena avtalet och det andra. Även om hennes wali har vissa rättigheter i äktenskapsavtalet kan wali inte ogiltigförklara detta avtal. Det kan han endast göra när kvinnan missbrukar sin rätt och ingår äktenskap med en man som inte är hennes kufu. Ett sådant missbruk av rätten kastar dessutom skam över wali själv.
De hanafitiska imamernas argument är att kravet på en wali eller förmyndare vid äktenskap endast gäller en flicka som saknar tillräcklig behörighet och mognad, såsom en minderårig eller psykiskt sjuk flicka. Vissa rättslärda inom usul al-fiqh anser dock, genom att tillämpa qiyas, att detta krav får tillämpas i särskilda fall.
Brudens samtycke måste inhämtas före äktenskapet
Oavsett vilka uppfattningar som finns om brudens förmyndarskap är det obligatoriskt för wali att inleda förberedelserna för äktenskapet med hennes kännedom och inhämta hennes samtycke före äktenskapskontraktet. Äktenskap innebär nämligen ett varaktigt samliv och ett gemensamt liv mellan mannen och hustrun. Innan brudens samtycke är känt kan varaktig kärlek, samförstånd och harmoni inte uppstå mellan de två. Därför har sharia förbjudit att tvinga bruden till äktenskap, oavsett om hon är oskuld eller tidigare gift. Ett äktenskap som bruden inte samtycker till får inte ingås med tvång. Det är olagligt att påtvinga henne ett äktenskapskontrakt utan hennes samtycke. Om en wali med tvång påtvingar henne ett sådant kontrakt har bruden rätt att kräva att det ogiltigförklaras. Bevisen för detta är följande:
1. Det har återberättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: ”En tidigare gift kvinna har större rätt till sitt eget äktenskap än hennes wali. När en oskuld ska giftas bort måste hennes tillstånd inhämtas. En oskulds tystnad är hennes tillstånd.” – Alla autentiska hadithsamlingar utom al-Bukhari. Med orden ”En tidigare gift kvinna har större rätt till sitt eget äktenskap än hennes wali” menas att hennes myndighet i denna fråga är större än en oskulds, och att wali inte får gifta bort henne utan hennes samtycke. Och ”En oskulds tystnad är hennes tillstånd” betyder att om hon inte säger något ska det förstås som att hon har samtyckt. I en annan återberättelse hos Ahmad, Muslim, Abu Dawud och al-Nasa’i sägs: ”Oskuldens far ska inhämta hennes åsikt.” Det vill säga att hennes samtycke måste inhämtas före äktenskapskontraktet.
2. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”En änka eller frånskild kvinna får inte giftas bort utan hennes uttryckliga samtycke, och en jungfru får inte giftas bort utan hennes tillstånd.” De frågade: ”O Allahs Sändebud, hur ska jungfruns tillstånd inhämtas?” Han sade: ”Hennes tystnad är hennes tillstånd.” För en änka eller frånskild kvinna är ett uttryckligt, muntligt eller på annat sätt uttryckt samtycke nödvändigt.
3. Hasna bint Khidam (må Allah vara nöjd med henne) berättade: Hennes far gifte bort henne mot hennes vilja, trots att hon inte var jungfru. Därefter klagade hon hos Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), varpå han ogiltigförklarade hennes äktenskap. – Alla autentiska hadithsamlingar utom Muslim.
4. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättade: En jungfrulig slavflicka kom till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och berättade att hennes far hade gift bort henne trots hennes vägran. Allahs Sändebud gav henne friheten att antingen ogiltigförklara äktenskapet eller låta det bestå. – Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah och ad-Daraqutni.
5. Abdullah ibn Burayda (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En ung kvinna kom till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och berättade att hennes far hade gift bort henne med sin brorson, för att hennes dåliga uppförande skulle försvinna genom mig. Allahs Sändebud gav henne friheten att själv bestämma över sitt äktenskap. Hon sade: ”Jag godtar det som min far har gjort. Men jag vill upplysa kvinnorna om att fadern inte har någon rätt att bestämma i denna fråga.” – Ibn Majah.
Förmyndarskap vid äktenskap för en minderårig flicka
Det som hittills har behandlats gällde en myndig flicka. Nu ska frågan om en minderårig flicka behandlas.
Eftersom en minderårig flicka inte har någon egen åsikt, uppfostras hon av sin far eller farfar och står under deras vårdnad, är det tillåtet att gifta bort henne utan hennes tillstånd. Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) gifte bort de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne) med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) när hon var en flicka, utan hennes tillstånd. Detta berodde på att hennes ålder vid den tiden innebar att hennes åsikt inte ansågs vara något som skulle beaktas. När en minderårig flicka har gift sig och sedan blir myndig har hon rätt att ogiltigförklara detta äktenskap. I den shafiitiska rättsskolan anses det vara rekommenderat att inte gifta bort henne innan hon blivit myndig och utan hennes tillstånd, så att hon inte mot sin vilja kastas in i äktenskapets fångenskap. Enligt de flesta lärda har emellertid en far, farfar eller annan wali inte rätt att gifta bort en minderårig flicka, och om han gör det är äktenskapet inte giltigt. Abu Hanifa, al-Awzai och en grupp av de tidiga imamerna säger att detta är tillåtet för alla förmyndare, men att flickan efter att ha blivit myndig har friheten att antingen ogiltigförklara äktenskapet eller låta det bestå. Detta beror på att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gifte bort Hamzas dotter Umama medan hon var minderårig och även meddelade att hon skulle ha friheten att bestämma när hon blivit myndig. Allahs Sändebud gifte bort henne i egenskap av hennes släkting och förmyndare, inte som kvinna. Om han hade gift bort henne som kvinna skulle Umama inte ha haft rätt att ogiltigförklara äktenskapet även efter att hon blivit myndig. Allah har nämligen sagt:
وَمَا كَانَ لِمُؤْمِنٍ وَلَا مُؤْمِنَةٍ إِذَا قَضَى اللهُ وَرَسُولَهُ أَمْرًا أَنْ يَكُونَ لَهُمُ الْخِيَرَةُ مِنْ أَمْرِهِمْ
”När Allah och Hans Sändebud har fattat ett beslut i en sak, har ingen troende kvinna eller man något val i sin egen sak.” (Sura al-Ahzab: 36)
Bland följeslagarna antog Umar, Ali, Abdullah ibn Masud, Ibn Umar och Abu Hurayra denna åsikt.
Walis befogenhet
Wali har fullständig befogenhet över personer under hans förmyndarskap som saknar förmåga att skilja mellan gott och ont, såsom sinnessjuka samt pojkar och flickor, liksom över pojkar och flickor eller oförståndiga personer under hans förmyndarskap som endast delvis saknar denna förmåga. Denna fullständiga befogenhet innebär att wali har rätt att gifta bort personen utan dennes samtycke. Även om personen inte samtycker är äktenskapet giltigt och verkställbart. Sharia har gett wali denna befogenhet för att säkerställa den underställdes välfärd. På grund av sin oförmåga eller omognad kan personen nämligen inte förstå vad som är till hans eller hennes bästa eller skada. På grund av minderårighet, sinnessjukdom eller oförstånd saknar personen den intellektuella förmåga som krävs för att förstå hur hans eller hennes intressen ska skyddas i de avtal som ingås eller de handlingar som utförs. Därför har befogenheten över alla handlingar som utförs av dessa oförmögna eller delvis oförmögna personer anförtrotts deras wali. Skillnaden mellan de två grupperna, de oförmögna och de delvis oförmögna, är endast att om den oförmögna personen ingår ett äktenskapsavtal blir avtalet ogiltigt, eftersom personen saknar förmåga att skilja mellan gott och ont. Just denna förmåga är nämligen grunden och det väsentliga villkoret för behörighet att ingå vilket avtal som helst. Om däremot en delvis oförmögen person ingår ett äktenskapsavtal, är avtalet giltigt om det har ingåtts med alla villkor uppfyllda, men dess verkställighet är beroende av walis godkännande. Wali kan godkänna det eller, annars, ogiltigförklara det. Enligt hanafiternas uppfattning har endast en wali från fädernelinjen denna fullständiga befogenhet över minderåriga pojkar och flickor, sinnessjuka och oförståndiga personer under hans förmyndarskap. Enligt juristerna i de andra rättsskolorna än hanafiternas finns det däremot en skillnad mellan minderåriga å ena sidan och sinnessjuka och oförståndiga å andra sidan. De är överens om att fadern, farfadern, den testamentariskt utsedde förmyndaren och härskaren är behöriga att vara wali för sinnessjuka och oförståndiga personer. Men det råder oenighet om vilka som är behöriga att vara wali för minderåriga pojkar och flickor. Imam Malik och Imam Ahmad sade: Denna behörighet tillkommer endast fadern och den testamentariskt utsedde förmyndaren, och ingen annan. Enligt Imam al-Shafii tillkommer den fadern och farfadern.
Vilka är wali?
Enligt majoriteten av de lärda, däribland Imam Malik, al-Thawri, al-Layth och al-Shafii, kan endast de äldre manliga släktingarna på fädernet vara wali i äktenskapsfrågor. Morbröder, halvbröder och andra nära släktingar är inte behöriga att vara wali.
Imam al-Shafii sade: En flickas äktenskap måste först ingås av hennes närmaste wali; om denne inte finns, av en mer avlägsen wali, och om ingen sådan heller finns, av härskaren. Annars är äktenskapet inte giltigt. [Det vill säga, enligt al-Shafii är ordningen mellan wali följande: först fadern, därefter farfadern, därefter helbrodern, därefter halvbrodern, därefter helbroderns son, därefter halvbroderns son, därefter farbrodern, därefter kusinen på fädernet och därefter härskaren. Med andra ord kan ingen ingå äktenskapet om en närmare släkting finns närvarande. Detta beror på att det är en rättighet som erhålls genom släktskap på fädernet. I detta avseende liknar den arvsrätten. Om någon därför ingår ett äktenskap i strid med denna ordning är äktenskapet inte giltigt.
Om en kvinna därför ingår sitt eget äktenskap, med eller utan walis tillstånd, blir äktenskapet ogiltigt. Enligt Abu Hanifa har även andra släktingar än släktingar på fädernet rätt att vara wali i äktenskap. Författaren till Rawdat al-Nadiyya säger däremot: ”Den åsikt som förefaller mig mest tillförlitlig är att brudens släktingar ska vara hennes wali i äktenskapet. Ordningen ska börja med den närmaste. När någon annan än den närmaste släktingen ingår äktenskapet för bruden, är de som skulle utsättas för förödmjukelse på grund av ett äktenskap med en olämplig part behöriga att vara wali.” Detta kriterium är inte begränsat till släktingar på fädernet, utan kan även tillämpas på andra, såsom halvbrodern och dottersonen. Det kan rentav vara så att halvbrodern och dottersonen känner större förödmjukelse än kusinerna på fädernet. Det finns därför ingen grund för att begränsa förmyndarskapet över äktenskap till enbart släktingar på fädernet. På samma sätt finns det ingen grund för att begränsa det till enbart arvingar. Den som anser detta måste lägga fram ett argument eller bevis för att betydelsen av wali enligt språkbruket eller terminologin verkligen är sådan.
Författaren till ”Rawdat an-Nadiyya” säger vidare: Det råder inget tvivel om att vissa släktband har företräde framför andra. Grunden för detta företräde är inte rätten att få en andel av egendom eller rätten att förfoga över den, så att det skulle likna arvsrätt eller förmyndarskap över en minderårig. Grunden är i stället något annat: den skam eller vanära som drabbar henne genom en släkting. Denna känsla av skam finns inte bara hos släktingar på fädernet, utan även hos andra. Det råder inget tvivel om att vissa släktband i detta avseende är starkare än andra.” Således har släktingar i fäders och söners ställning företräde framför andra, därefter helbröder, därefter halvbröder, därefter sonsöner, därefter dottersöner, därefter brorsöner, därefter systersöner, därefter farbröder, därefter morbröder och därefter deras efterkommande, i denna ordning. Den som föredrar att förbigå någon av dessa och utse någon annan måste lägga fram bevis för detta. Om han som bevis endast vill åberopa tidigare personers uttalanden, är vi inte beredda att förlita oss på honom.” (Ar-Rawda, 2/14)
Det är tillåtet för en wali att gifta sig med sin slavinna
En man kan direkt gifta sig med sin slavinna utan att behöva någon annan wali, om kvinnan samtycker till att ta honom som make. Umm Hakim bint Qariz sade nämligen till Abd ar-Rahman ibn Awf: ”Flera män har friat till mig. Gift bort mig med den av dem som du anser vara bäst.” Abd ar-Rahman ibn Awf sade: ”Ger du mig denna befogenhet?” Hon svarade: ”Ja.” Då sade han: ”Jag gifter mig med dig.”
Imam Malik sade: Om en tidigare gift kvinna säger till sin wali: ”Gift bort mig med den du anser vara bäst”, och wali därefter gifter bort henne med sig själv eller med någon annan som han utsett, är det obligatoriskt för kvinnan att godta äktenskapet, även om hon inte uttryckligen vet vem hennes make är. Detta är den hanafitiska rättsskolans, al-Layths, ath-Thawris och al-Awzais uppfattning. Imam ash-Shafi’i och Dawud säger: Om en kvinna ska giftas med sin wali, måste det göras av härskaren, en annan wali eller någon som står längre bort i släktledet än honom. En wali är nämligen ett villkor för äktenskapet. Den som gifter bort henne kan inte själv vara äktenskapets wali eller förrättare. Ibn Hazm motsatte sig dock ash-Shafi’is uppfattning och lade fram bevis till stöd för sin ståndpunkt: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, frigav Safiyya och gifte sig sedan med henne, och hennes frigivning räknades som hennes brudgåva. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gifte sig alltså själv med sin slavinna. Detta är ett avgörande bevis för alla. Allah den Upphöjde har sagt:
وَانْكِحُوا الْأَيَامَى مِنْكُمْ وَالصَّلِحِينَ مِنْ عِبَادِكُمْ وَإِمَائِكُمْ مَا إِنْ يَكُونُوا فُقَرَاء يُغْنِهِمُ اللَّهُ مِنْ فَضْلِهِ مَا وَاللَّهُ وَاسِعٌ عَلِيمٌ
Betydelse: ”Gift bort de ogifta bland er och de av era slavmän och slavinnor som är lämpade för äktenskap. Om de är fattiga kommer Allah att göra dem välbärgade genom Sin nåd. Allah är allomfattande och allvetande.” (Sura an-Nur, vers 32)
Den som nu själv gifter sig med en ogift kvinna med hennes samtycke handlar i enlighet med Allahs befallning. Allah har inte sagt att den som gifter bort en ogift kvinna själv inte får gifta sig med henne. Därför är detta giltigt och verkningsfullt.
När wali saknas
När en wali som uppfyller alla villkor och kvalifikationer för att vara wali är närvarande, anses en mer avlägsen person inte vara behörig att vara wali. Om fadern till exempel är närvarande kan brodern, farbrodern eller någon annan liknande släkting inte vara wali. Om brodern eller farbrodern då, utan faderns tillstånd, ingår äktenskap för en minderårig flicka eller en liknande underordnad kvinna, förblir detta äktenskap beroende av faderns godkännande. Men om den närmaste walian är frånvarande och en lämplig och kufu-kompatibel friare inte är beredd att vänta på att få veta hans ståndpunkt, övergår förmyndarskapet till nästa person, så att kvinnans intressen inte skadas. När den frånvarande walian senare återvänder har han inte rätt att invända mot det äktenskap som ingåtts av den wali som står honom närmast i tur. Detta beror på att han på grund av sin frånvaro betraktas som icke-existerande, och den efterföljande personen anses vara den rättmätige walian. Detta är den hanafitiska rättsskolans uppfattning. Ash-Shafi‘i säger däremot: Om en mer avlägsen wali ingår äktenskap medan den närmaste walian är närvarande, är äktenskapet ogiltigt. När den närmaste walian är frånvarande får den efterföljande personen inte ingå hennes äktenskap. Då är det domaren som ingår äktenskapet.
I verket Bidāyat al-mujtahid sägs det: Imām Mālik gav vid olika tidpunkter olika utlåtanden i denna fråga. Han sade först att äktenskapet blir ogiltigt om en mer avlägsen person ingår det medan den närmaste personen är närvarande. Vid ett annat tillfälle sade han att äktenskapet är giltigt. Vid ytterligare ett tillfälle sade han att den närmaste walian både kan godkänna och ogiltigförklara detta äktenskap. Dessa olika utlåtanden gäller dock inte en far som gifter bort sin jungfruliga dotter eller en testamentstagare som gifter bort den flicka som anförtrotts åt honom. I dessa fall står hans uttalande fast: äktenskapet är ogiltigt. Det innebär att om någon annan än fadern gifter bort en jungfrulig flicka medan fadern är närvarande, eller om någon annan gifter bort en fosterflicka medan testamentstagaren är närvarande, är äktenskapet ogiltigt. Imām Mālik stöder Abū Ḥanīfas uppfattning att förmyndarskapet, när den närmaste walian är frånvarande, övergår till den mer avlägsna walian.
När en nära släkting som är wali är frånvarande, betraktas han som en wali bland de mer avlägsna släktingarna
I al-Mughnī sägs det: När den närmaste släktingen som är wali är häktad eller fängslad på en plats där det inte är möjligt att inhämta hans åsikt, betraktas han som en wali bland de mer avlägsna släktingarna. Detta beror på att avståndet inte beaktas enbart på grund av hans personliga vistelseort, utan på grund av att det är omöjligt att genomföra äktenskapet under hans tillsyn. Den sistnämnda orsaken föreligger här. Därför betraktas walian som en mer avlägsen släkting när det är okänt om han är en nära eller avlägsen släkting, eller när han är en nära släkting men hans vistelseort är okänd.
När två wali ingår äktenskap var för sig
När två wali ingår äktenskap för en flicka måste man fastställa om båda äktenskapsavtalen slöts samtidigt, eller om det ena slöts före det andra. Om båda avtalen slöts samtidigt blir de båda ogiltiga. Om det ena slöts före det andra betraktas bruden som hustru till brudgummen i det första äktenskapsavtalet, även om den andre har haft samlag med henne. Om brudgummen i det andra äktenskapet hade kännedom om att ett äktenskapsavtal redan hade slutits för henne med en annan man och ändå hade samlag med henne, betraktas samlaget som otukt och han anses förtjäna hadd-straffet, det straff som föreskrivs i sharīʿa. Om han däremot inte kände till detta i förväg, ska hon återlämnas till brudgummen i det första äktenskapet. Den andre befrias dock från straffet på grund av sin okunnighet. Det har berättats från Samura, må Allah vara nöjd med honom, att Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Den kvinna som två wali gifter bort var för sig är hustru till brudgummen i det första äktenskapet.” (Aḥmad, Abū Dāwūd, at-Tirmidhī, an-Nasāʾī, Ibn Mājah.) Eftersom denna hadith utan villkor betraktar det första äktenskapsavtalet som giltigt och det andra som ogiltigt, följer det att bruden är hustru till brudgummen i det första äktenskapet, oavsett om brudgummen i det andra äktenskapet har haft samlag med henne eller inte.
En kvinna som inte har någon wali och inte heller har möjlighet att vända sig till domstolen
Al-Qurṭubī säger: Om en kvinna befinner sig på en plats där hon inte har någon wali och där det inte heller finns någon härskare, ska ansvaret för henne anförtros åt någon av hennes pålitliga grannar. Denne ska gifta bort henne och vara hennes wali tills vidare. Äktenskap måste ju kunna ordnas i det mänskliga samhället; det räcker att det genomförs korrekt så långt det är möjligt. (Aḥkām al-Qurʾān, s. 86, vol. 3.) Därför sade Imām Mālik om en nödställd kvinna: Den som hon överlämnar ansvaret för sig själv till ska gifta bort henne. Hon befinner sig nämligen långt från härskaren och kan därför jämföras med människorna i ett område utan härskare. Följaktligen kan man i allmänhet säga att det muslimska samfundet är hennes wali. Ash-Shafi‘i säger: Om det bland grannarna finns en kvinna som inte har någon wali och hon utser en man till sin wali eller förmyndare, är det tillåtet för denne man att gifta bort henne. Detta liknar utnämningen av en skiljedomare. Den som utses till skiljedomare träder i härskarens ställe, och hans beslut är verkställbart.
När wali hindrar en kvinna under hans förmyndarskap från att gifta sig
De lärda är eniga om att det inte är tillåtet för en wali att hindra kvinnan under hans förmyndarskap från att gifta sig när en lämplig man vill gifta sig med henne mot en sedvanlig brudgåva, och därigenom förtrycka henne genom att förhindra äktenskapet. I ett sådant fall har kvinnan rätt att vända sig till domstolen för att få domstolen att förrätta hennes äktenskap. Hennes förmyndarskap övergår då inte till någon annan wali, utan överförs direkt från den förtryckande walin till domstolen. Att hindra ett äktenskap är nämligen ett förtryck, och ansvaret för att avvärja förtryck ligger hos domstolen. Om äktenskapet däremot hindras av ett rimligt skäl, exempelvis att mannen inte är en lämplig match eller att den fastställda brudgåvan är lägre än den sedvanliga brudgåvan, eller att det finns en annan friare som är en ännu bättre match, överförs inte förmyndarskapet. Wali betraktas då inte som den som hindrar äktenskapet. Maʿqil ibn Yasār (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”Jag hade en syster. Friare brukade komma till mig för att be om hennes hand. Till slut kom en av mina kusiner på min fars sida och friade till henne, och jag gifte bort henne med honom. Därefter gav han henne en återkallelig skilsmässa och lämnade henne. När väntetiden hade löpt ut började åter frierier komma till mig angående min syster. Då kom denne kusin åter och friade till henne. Jag sade: ’Vid Allah, jag kommer aldrig mer att gifta bort henne med dig.’ Då uppenbarades följande vers om mig: ’När ni skiljer er från era hustrur och de har fullbordat sin väntetid, hindra dem då inte från att åter ingå äktenskap med sina män.’ (Sura al-Baqara, vers 232) Maʿqil sade: ’Därefter sonade jag min ed och gifte bort min syster med honom.’”
Att gifta bort en föräldralös flicka
Det är tillåtet att gifta bort en föräldralös flicka innan hon blivit könsmogen. Hennes wali ska ordna hennes äktenskap. Men när hon blivit könsmogen har hon rätt att upplösa äktenskapet. Detta är ʿĀʾishas, Aḥmads och Abū Ḥanīfas uppfattning. Allah den Allsmäktige har sagt: ”De frågar dig om kvinnorna. Säg: ’Allah ger er besked om dem, liksom det som reciteras för er ur Skriften om de föräldralösa kvinnor åt vilka ni inte ger det som är föreskrivet för dem, samtidigt som ni önskar gifta er med dem.’” (Sura al-Nisāʾ, vers 127)
ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Denna vers handlar om en föräldralös kvinna som uppfostras hos sin wali, varefter denne wali önskar gifta sig med henne men inte ger henne en rättvis brudgåva. Därför har det förbjudits att gifta sig med dem om man inte ger dem en rättvis brudgåva.” Det har återberättats från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) av Abū Dāwūd, al-Tirmidhī, al-Nasāʾī och Ibn Mājah: ”En föräldralös kvinna ska tillfrågas om sin egen sak. Om hon tiger är det hennes samtycke, men om hon uttrycker sitt avslag är hennes äktenskap inte giltigt.” Al-Shāfiʿī sade: ”Det är endast tillåtet att gifta bort en föräldralös kvinna efter att hon blivit könsmogen, eftersom Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) befallde att hennes åsikt skulle inhämtas. Innan hon blivit könsmogen finns det emellertid ingen möjlighet att inhämta hennes åsikt, eftersom det är meningslöst och fruktlöst att fråga en minderårig flicka om hennes åsikt.”
När samma wali förrättar äktenskapet
När brudgummens och brudens wali är samma person kan denne wali förrätta äktenskapet mellan en minderårig pojke och en minderårig flicka. Om exempelvis farfadern är wali eller en befullmäktigad ombudsperson, kan han gifta bort en minderårig sonson med en annan minderårig sondotter, det vill säga två kusiner på faderns sida, en pojke och en flicka.
När härskaren eller domaren är wali
I två situationer övergår förmyndarskapet till härskaren eller domaren:
1. När det finns flera wali och de hamnar i tvist.
2. När det inte finns någon wali, antingen därför att en wali inte existerar eller därför att wali är frånvarande. Om det i detta läge finns en lämplig friare, den myndiga kvinnan samtycker till honom och ingen av hennes wali är närvarande. Om exempelvis denne friare och bruden båda befinner sig utanför staden, får domaren förrätta äktenskapet i detta läge. Men om friaren och bruden samtycker till att vänta på den frånvarande wali, även om det skulle medföra en lång försening, måste de vänta på honom och förmyndarskapet övergår inte till domaren. Om bruden däremot inte uttrycker ett sådant samtycke är det inte obligatoriskt att vänta. Det har nämligen återberättats från ʿAlī, må Gud vara nöjd med honom, i al-Bayhaqī: ”Tre saker får inte fördröjas: bönen när dess tid har infallit, begravningen när den döde är närvarande och änkans äktenskap när en lämplig friare finns.”
20. Att utse ett ombud för att förrätta äktenskapet
Att utse ett ombud är ett giltigt avtal. Detta beror på att människor behöver det i många av sina angelägenheter. Rättslärdas enhälliga uppfattning är att en person får utse någon annan till ombud för varje avtal som han själv har förmåga att ingå, såsom köp och försäljning, uthyrning, indrivning av fordringar, att vända sig till domstol för att driva in en fordran, att förrätta äktenskap, att uttala skilsmässa och alla andra avtal där ombudskap är tillåtet. Guds sändebud, må Gud välsigna honom och ge honom frid, agerade som ombud när några av hans följeslagare gifte sig.
Abū Dāwūd har återberättat från ʿUqba ibn ʿĀmir, må Gud vara nöjd med honom: Guds sändebud, må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade till en man: ”Är du nöjd med att jag gifter bort dig med den och den kvinnan?” Han svarade: ”Ja.” Han sade också till kvinnan: ”Om jag gifter bort dig med den och den mannen, är du då nöjd?” Hon svarade också: ”Ja.” Därefter gifte han den ene med den andra. Sedan hade mannen avskilt samlag med sin hustru. Dessförinnan hade han emellertid varken fastställt någon brudgåva åt henne eller gett henne något. Han var en av dem som närvarade vid al-Hudaybiyya. De som närvarade vid al-Hudaybiyya hade egendom i Khaybar. När denne man låg för döden sade han: ”Guds sändebud gifte bort mig med den och den kvinnan. Jag hade dock varken fastställt någon brudgåva åt henne eller gett henne något. Jag låter er alla vara vittnen på att jag ger henne min egendom i Khaybar som brudgåva.” Därefter tog kvinnan emot hans egendom och sålde den för etthundratusen mynt.”
Denna hadith visar att det är tillåtet för den som är ombud att vara ombud för båda parterna. Det har återberättats från Umm Ḥabība, må Gud vara nöjd med henne, att hon hörde till dem som utvandrade till Abessinien. Medan hon befann sig i Negus’ land förrättade Negus hennes äktenskap med Guds sändebud, må Gud välsigna honom och ge honom frid.” (Abū Dāwūd.) Den som förrättade detta äktenskap som ombud för Guds sändebud var ʿAmr ibn Umayya al-Ḍamrī. Guds sändebud hade utsett honom till ombud för detta. Negus gav Umm Ḥabība hennes brudgåva. Därför var det på hans initiativ som bröllopet ägde rum.
Vem har rätt att utse ett ombud och vem har inte det?
Varje myndig och fri person med sunt förstånd har rätt att utse ett ombud. Detta beror på att han eller hon har full rättskapacitet. Den som har rättskapacitet har rätt att själv ingå sitt äktenskap. Och den som har rätt att ingå sitt eget äktenskap har också rätt att utse någon annan till sitt ombud. [Vid utseendet av ombud måste man kontrollera att de nämnda villkoren är uppfyllda. De hanafitiska juristerna säger: Om en minderårig pojke kan skilja mellan rätt och fel får han utse ett ombud. På motsvarande sätt får en slav utse ett ombud.]
Men den som helt saknar rättskapacitet eller inte har full rättskapacitet har inte rätt att utse någon annan till sitt ombud. Det gäller till exempel barn och pojkar, sinnessjuka och personer med intellektuell funktionsnedsättning. Ingen av dessa har rättskapacitet att själv ingå sitt eget äktenskap. Därför är de inte heller behöriga att utse ett ombud.
Det råder oenighet bland juristerna om huruvida det är giltigt för en myndig kvinna med sunt förstånd att utse ett ombud. Detta beror på att de också är oeniga om huruvida hon själv har rättskapacitet att ingå sitt eget äktenskap. Abu Hanifa säger: Eftersom hon har rätt att själv ingå sitt äktenskap har hon också rätt att utse någon annan till sitt ombud. De flesta lärda säger däremot att hennes wali har denna befogenhet och kan ingå hennes äktenskap utan att ha utsetts till ombud. Kvinnans samtycke måste dock alltid inhämtas. Vissa shafiitiska lärda har gjort åtskillnad mellan fadern och farfadern å ena sidan och andra wali å den andra. De säger: Det är inte nödvändigt att utse fadern och farfadern till ombud, men när det gäller de andra är det nödvändigt.
Att utse ett ombud med ett bestämt eller obestämt uppdrag
Det är giltigt att utse ett ombud på två sätt: med ett bestämt uppdrag eller med ett obestämt uppdrag. Att utse ett ombud med ett bestämt uppdrag innebär att utse någon för att ingå äktenskap med en viss kvinna, med en kvinna ur en viss familj eller mot en bestämd mahr. Att utse ett ombud med ett obestämt uppdrag innebär att utse någon för att ingå äktenskap med vilken kvinna som helst, med en kvinna ur vilken familj som helst eller mot vilken mahr som helst. Om ombudet utses med ett obestämt uppdrag är han enligt imam Abu Hanifa fri att ingå äktenskap med vilken kvinna som helst, ur vilken familj som helst och mot vilken mahr som helst, med undantag för sin egen dotter, en flicka som står under hans förmyndarskap eller någon annan liknande flicka som kan medföra att han utsätts för anklagelser. Om han ingår äktenskap med en kvinna med en defekt, med en kvinna som inte är kufu eller mot en mahr som överstiger mahr al-mithl, är äktenskapet giltigt och kan inte förkastas. Men om ombudet ingår äktenskap med sin egen dotter, en flicka som står under hans förmyndarskap eller en sådan flicka att han kan bli utsatt för anklagelser på grund av henne, blir det godtagbart först efter uppdragsgivarens godkännande. Imam Abu Yusuf och Muhammad säger: Hur obestämt ombudets uppdrag än är måste han ingå äktenskap med en kvinna utan defekt, som är kufu och med mahr al-mithl. Om mahr däremot fastställs till något mer än mahr al-mithl, men bara till ett mindre belopp som människor vanligtvis accepterar, finns det inget att invända mot. Abu Yusuf och Muhammads argument är att den som utser någon till ombud gör det för att denne ska välja den kvinna som är mest gagnelig och lämplig för honom. Att inte ange något specifikt innebär inte att ombudet kan komma med vilken kvinna som helst. När någon utses till ombud förutsätts det allmänt att han väljer en kvinna med mahr al-mithl. Denna allmänna förutsättning måste uppfyllas och ges verkan. Det som förstås enligt sedvanlig uppfattning måste nämligen betraktas som ett underförstått villkor. Det finns ingen annan utväg än att följa denna uppfattning. Om ombudet däremot utses med ett bestämt uppdrag är det inte giltigt att avvika från detta. Om avvikelsen ändå innebär något bättre är den dock giltig. Om till exempel den kvinna som angavs är mindre vacker än den kvinna ombudet väljer, eller om den kvinna ombudet väljer kräver en lägre mahr än den som angavs, är avvikelsen giltig. Men även om avvikelsen inte är bättre än det som angavs är äktenskapsavtalet giltigt. Uppdragsgivaren är dock inte skyldig att godta det. Han kan godta det om han vill och annars avvisa det.
De hanafitiska juristerna har sagt: Om uppdragsgivaren är en kvinna och hon beordrar att äktenskap ska ingås med en viss man och mot en bestämd mahr, måste hennes instruktioner följas exakt. Om hon däremot ger en allmän instruktion att äktenskap ska ingås med vilken man som helst, och ombudet då ingår äktenskap för hennes räkning med sig själv, sin egen far eller sin egen son, blir äktenskapsavtalet inte giltigt utan kvinnans godkännande. Detta beror på risken för anklagelser eller förtal. Om han däremot ingår äktenskap med någon annan man som är kufu och med mahr al-mithl, blir äktenskapet giltigt och måste godtas; kvinnan eller hennes wali har inte rätt att avvisa det. Om mannen är kufu men mahr är avsevärt lägre än mahr al-mithl, blir äktenskapsavtalet inte omedelbart giltigt, utan förblir vilande, det vill säga uppskjutet, tills kvinnan och hennes wali har gett sitt tillstånd. Detta beror på att bådas rättigheter berörs. Om maken inte är kufu blir äktenskapsavtalet ogiltigt, oavsett om mahr är lika med, högre eller lägre än mahr al-mithl. Ett godkännande har då ingen verkan. Ett godkännande kan nämligen få verkan när äktenskapsavtalet är vilande, men inte när det är ogiltigt.
Den som utses till ombud i ett äktenskap är både uppdragsgivarens budbärare och den som uttrycker dennes avsikt
Det finns många skillnader mellan ett ombud vid äktenskap och ett ombud vid andra avtal. Ombudet vid äktenskap är endast uppdragsgivarens budbärare och den som uttrycker dennes avsikt. Därför har han inget att göra med de rättigheter och skyldigheter som hör samman med äktenskapsavtalet. Han är därför inte skyldig att betala mahr. [Om han däremot har åtagit sig ansvaret att betala mahr är han skyldig att göra det. Detta är dock inte hans skyldighet i egenskap av ombud eller representant, utan ett självständigt ansvar.] När han är hustruns ombud åligger det honom inte heller att göra hustrun lydig mot maken. Om han är hustruns ombud får han inte heller ta emot mahr från maken för hustruns räkning. Om hustrun ger honom tillstånd får han dock göra det som en extra uppgift. Detta är en uppgift utöver hans roll som äktenskapets ombud. Hans uppgift som äktenskapets ombud upphör så snart han har ingått äktenskapsavtalet.
21. Kufu i äktenskapet
Definitionen av ”kufu”
Kufu innebär likhet och överensstämmelse. I äktenskapet innebär kufu att mannen och hustrun ska vara jämlika när det gäller anseende, social ställning samt karaktär och ekonomisk nivå. Det råder ingen tvekan om att äktenskapet har större förutsättningar att lyckas och att misslyckande lättare kan förebyggas när mannens anseende och ställning motsvarar hustruns anseende och ställning.
Sharias bestämmelse om ”kufu”
Vilken vägledning ger sharia beträffande denna ”kufu”, och i vilken utsträckning ska den tillämpas? De rättslärda är oeniga i denna fråga. Ibn Hazm sade: ”Kufu” har ingen som helst betydelse. Han sade: Vilken muslimsk man som helst får gifta sig med vilken muslimsk kvinna som helst, så länge han inte är en äktenskapsbrytare och hon inte är en äktenskapsbryterska. Alla muslimer är bröder. Det är inte förbjudet för sonen till en svart kvinna av okänd härkomst att gifta sig med en hashimitisk kalifs dotter. Och en gravt syndfull muslimsk man är en jämlike för en gravt syndfull muslimsk kvinna, så länge han inte är en äktenskapsbrytare och hon inte är en äktenskapsbryterska.
Beviset för detta är vers 10 i sura al-Hujurat: إِنَّمَا الْمُؤْمِنُونَ”De troende är alla bröder”, samt vers 3 i sura an-Nisa: ”Gift er med de kvinnor som behagar er”, och efter redogörelsen för de kvinnor som är förbjudna säger Gud i vers 24 i sura an-Nisa: ”Och alla andra kvinnor än dessa är tillåtna för er.”
Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, gifte Zaynab med sin frigivne slav Zayd. Och han gifte al-Miqdad med Duba’a bint al-Zubayr. Ibn Hazm säger: Utifrån det jag har sagt om den syndfulle mannen och den syndfulla kvinnan är det inte tillåtet för en syndfull man att gifta sig med någon annan än en syndfull kvinna. På samma sätt är det inte tillåtet för en syndfull kvinna att gifta sig med någon annan än en syndfull man.” Ändå är det ingen som säger detta. Gud har sagt:
إِنَّمَا الْمُؤْمِنُونَ إِخْوَةٌ وَقَالَ سُبْحَانَهُ وَالْمُؤْمِنُونَ وَالْمُؤْمِنَاتُ بَعْضُهُمْ أَوْلِيَاءُ بَعْضٍ
(De troende är alla bröder.) Allah har också sagt: ”De troende männen och de troende kvinnorna är varandras vänner och awliya.” (Sura at-Tawba: vers 71)
”Kufu”, det vill säga jämlikhet, avgörs utifrån rättskaffenhet och god karaktär
En annan grupp lärda anser att ”kufu”, det vill säga jämlikhet, måste beaktas. Den ska emellertid avgöras utifrån ärlighet och god karaktär. Därför har börd, yrke, rikedom eller något annat ingen betydelse. Det är således tillåtet för en hederlig man utan ädel börd att gifta sig med en kvinna av ädel börd, för en yrkesutövare inom ett lågt stående yrke att gifta sig med en kvinna av hög status, för en berömd man att gifta sig med en kvinna med gott rykte och hög status samt för en fattig man att gifta sig med en rik kvinna, om han är muslim och har god karaktär. Ingen wali har rätt att invända mot detta eller kräva att äktenskapet upplöses. Även om mannen inte motsvarar den wali som ingick äktenskapet i status, och äktenskapet har ingåtts med kvinnans samtycke, har wali inte rätt att kräva att det upplöses. Men om mannen inte uppfyller villkoret om ärlighet är han inte kufu för en rättskaffens kvinna. Om hon i ett sådant fall är oskuld och hennes far tvingar henne att gifta sig med en fasiq, har hon rätt att kräva att äktenskapet upplöses.
I verket ”Bidāyat al-Mujtahid” sägs det: Inom den malikitiska rättsskolan råder det ingen oenighet om att en oskuld vars far gifter bort henne med en alkoholist eller med någon som i allmänhet är fasiq eller syndfull har rätt att frigöra sig från detta äktenskap. I ett sådant fall ska härskaren granska saken och upplösa äktenskapet mellan dem. På samma sätt har hon rätt att frigöra sig från äktenskapet om hennes far gifter bort henne med någon som äger förbjudna tillgångar eller med en man som svär att han ska skilja sig från henne upprepade gånger. Rättslärdas bevis för denna rättsskola är följande:
1. Allah den Allsmäktige har sagt:
يَأَيُّهَا النَّاسُ إِنَّا خَلَقْنَكُمْ مِنْ ذَكَرٍ وَأُنثى وَجَعَلْنَكُمْ شُعُوبًا وَقَبَائِلَ لِتَعَارَفُوا مَا إِنْ أَكْرَمَكُمْ عِنْدَ اللَّهِ أَتْقَكُمْ
”O människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna och delat upp er i olika folk och stammar för att ni ska kunna lära känna varandra. Den av er som är mest gudfruktig är också den mest ärofulla.” (Sura al-Hujurat: vers 13).
I denna vers förklaras det att alla människor är jämlika vad gäller skapelse samt mänskligt värde och anseende, och att ingen är mer ärofull än någon annan, utom genom att visa den högsta graden av gudsfruktan genom att uppfylla människors och Allahs rättigheter.
2. At-Tirmidhi har återberättat från Abu Hatim al-Mazani att Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”När någon kommer till er med ett äktenskapsförslag och hans karaktär och religiositet behagar er, så ingå äktenskap med honom. Om ni inte gör det kommer jorden att fyllas av omfattande fitna och fördärv.” De sade: ”O Allahs Sändebud, även om det finns något annat hos honom?” Han upprepade tre gånger: ”När någon vars religiositet och ärlighet behagar er kommer till er, så ingå äktenskap med honom.” I denna hadith uppmanas wali eller förmyndare att gifta bort flickorna som står under deras ansvar med religiösa, ärliga och karaktärsfulla friare. Om de däremot inte gifter bort dem med goda män utan låter sig lockas av börd, social ställning, rang och rikedom, kommer så mycket fitna och fördärv att uppstå att det inte finns något slut på det.
3. Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”O Banu Bayada, gift bort era döttrar med Abu Hind, gift bort dem.” Abu Hind var en frigiven slav åt Banu Bayada och arbetade som barberare. Han härstammade inte från denna stam. I verket Maʿalim as-Sunan sägs det att denna hadith utgör ett avgörande bevis för Imam Malik och andra som delar hans uppfattning att likvärdighet endast ska bedömas utifrån religiositet och inte utifrån någon annan aspekt.
4. Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) föreslog att Zaynab bint Jahsh skulle gifta sig med Zayd ibn Haritha. Men Zaynab och hennes bror Abdullah avvisade förslaget. Dels tillhörde hon den ädla Quraysh-stammen, dels var hon Allahs Sändebuds kusin på faderns sida. Hennes mor var Umayma, dotter till Abd al-Muttalib. Zayd var däremot slav. Då uppenbarades denna vers:
وَمَا كَانَ لِمُؤْمِنٍ وَلَا مُؤْمِنَةٍ إِذَا قَضَى اللَّهُ وَرَسُولَهُ أَمْرًا أَنْ يَكُونَ لَهُمُ الْخِيَرَةُ مِنْ أَمْرِهِمْ وَمَنْ يَعْصِ اللَّهَ وَرَسُولَهُ فَقَدْ ضَلَّ ضَلَالًا مُبِينًا
Innebörd: ”Det anstår inte en troende man eller kvinna att, när Allah och Hans Sändebud har fattat beslut i en sak, själva utöva sin fria vilja i den saken. Och den som trotsar Allah och Hans Sändebud har sannerligen gått vilse på ett uppenbart sätt.” (Sura al-Ahzab: vers 36)
Efter att denna vers hade uppenbarats sade hennes bror Abdullah till Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom): ”Befall mig vad du vill.” Därefter gifte han bort Zaynab med Zayd.
5. Abu Hudhayfa gifte bort Salim med Hind, dotter till Utba ibn al-Walid. Hon var en frigiven slavinna åt en ansarisk kvinna.
6. Bilal ibn Rabah giftes bort med systern till Abd ar-Rahman ibn Awf.
7. Ali, må Gud vara nöjd med honom, tillfrågades om äktenskap mellan personer som är kufu. Han svarade: När människor tror och antar islam är de kufu för varandra, vare sig de är araber eller icke-araber, qurayshiter eller hashimiter. Det vill säga, alla är jämlika och likvärdiga med varandra. Detta är den malikitiska rättsskolans uppfattning. Ash-Shawkani har sagt: Umar, må Gud vara nöjd med honom, Ibn Masud, må Gud vara nöjd med honom, Muhammad ibn Sirin, Umar ibn Abd al-Aziz och Ibn al-Qayyim har sagt: Det som Profetens, må Gud välsigna honom och ge honom frid, avgörande kräver är att fullständig och grundläggande likvärdighet i fromhet ska upprätthållas. Därför får en muslimsk kvinna inte gifta sig med en otrogen, och en kysk kvinna får inte gifta sig med en syndare. Koranen och sunna har, när det gäller kufu eller likvärdighet, inte tagit någon annan faktor i beaktande än detta. För en muslimsk, kysk kvinna har det förbjudits att gifta sig med en oren och äktenskapsbrytande man. I detta avseende har bördsadel, yrke, rikedom och liknande inte räknats. Om en slav är en karaktärsfast muslim är det helt tillåtet för honom att gifta sig med en rik kvinna av ädel börd. Män som inte är qurayshiter får fritt gifta sig med qurayshitiska kvinnor, män som inte är hashimiter med hashimitiska kvinnor och fattiga män med rika kvinnor.” – Zad al-Ma’ad, 4/22.
Alla de malikitiska och icke-malikitiska rättslärda som nämndes tidigare anser att endast hederlighet och fromhet är godtagbara beståndsdelar i kufu. Även andra rättslärda anser att hederlighet och fromhet är godtagbara beståndsdelar i kufu, och de anser dessutom att en gudlös man inte är kufu eller likvärdig med en kysk kvinna. De vill dock inte begränsa kufu till enbart dessa två frågor. De anser att det finns ytterligare faktorer i vilka likvärdighet måste upprätthållas.
Andra beståndsdelar i kufu
För det första: kufu genom börd. Araber är exempelvis kufu för varandra, och personer av qurayshitisk börd är kufu för varandra. En icke-arabisk man anses inte vara kufu för en arabisk kvinna, och en man som inte är qurayshit anses inte vara kufu för en qurayshitisk kvinna. Bevisen för detta är följande:
Al-Hakim har återberättat från Umar att Allahs sändebud, må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Araber är kufu för varandra. En stam är kufu för en annan stam, en klan är kufu för en annan klan och en person är kufu för en annan person. Men vävare och barberare är inte kufu för varandra.”
Al-Bazzaz återberättade från Mu’adh ibn Jabal att Allahs sändebud, må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Araber är kufu för varandra. Frigivna slavar är kufu för varandra.”
Det har återberättats från Umar, må Gud vara nöjd med honom, att han sade: ”Jag kommer sannerligen inte att tillåta att ädla och högättade kvinnor gifter sig utan kufu.” – Ad-Daraqutni.
När Ibn Abi Hatim frågade sin far om den ovan nämnda hadithen, återberättad av Ibn Umar, må Gud vara nöjd med honom, svarade han: Detta är en falsk och grundlös hadith. Ad-Daraqutni sade: Den är inte autentisk. Ibn Abd al-Barr sade: Den är påhittad och fabricerad. Även den hadith som återberättats av Mu’adh är omstridd. Det korrekta är att det inte finns något stöd i haditherna för att godta kufu och bördsmässig likvärdighet. De shafiitiska och hanafitiska rättslärda har inte varit oense om att godta bördsmässig likvärdighet på det ovan beskrivna sättet. Däremot har de varit oense om skillnaderna mellan qurayshiterna. Enligt de hanafitiska rättslärda är qurayshiter kufu eller likvärdiga med hashimiter. [Nedstammarna från Nadar ibn Kinana är qurayshiter, nedstammarna från Hashim ibn Abd Manaf är hashimiter, och de som förenades av en förfader ovanför Nadar är kända som araber.] Enligt den korrekta uppfattningen bland de shafiitiska rättslärda är qurayshiter inte kufu för hashimiter och muttalibiter. Deras bevis är den hadith som återberättats av Wathila ibn al-Asqa. Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Allah valde Kinana bland Ismaels efterkommande, Quraysh bland Kinanahs efterkommande, Banu Hashim bland Quraysh och mig bland Banu Hashim. Därför är jag den främste bland de främsta av de främsta.” (Muslim)
Hafiz Ibn Hajar sade i Fath al-Bari: Det är korrekt att ge Banu Hashim och Banu al-Muttalib företräde framför andra. Alla övriga är däremot kufu för varandra. Men den verkliga sanningen är den motsatta. Profeten, över honom vare Guds frid och välsignelser, gifte nämligen två av sina döttrar med Uthman, må Gud vara nöjd med honom, och Zaynab med al-As ibn al-Rabi. Båda dessa var medlemmar av klanen Abd Shams.
Å andra sidan står ilm, det vill säga islamisk kunskap, högre än all börds- och annan ädelhet. En lärd man är kufu för vilken kvinna som helst, även om hon är dotter till den mest ansedda familj, och även om den lärde mannens härkomst är hur okänd som helst. Profeten, över honom vare Guds frid och välsignelser, sade: ”Människor är som gruvor, likt guld och silver. De av dem som var de främsta under okunnighetens tid kommer, efter att ha förvärvat islamisk kunskap, att vara de främsta även i islam.”
Och den Allsmäktige Gud har sagt:
يَرْفَعُ اللَّهُ الَّذِينَ آمَنُوا مِنْكُمْ وَالَّذِينَ أُوتُوا الْعِلْمَ دَرَجَاتٍ
”Gud upphöjer mångfaldigt graderna för dem bland er som tror och har fått kunskap.” (Sura al-Mujadala: vers 11)
قُلْ هَلْ يَسْتَوِي الَّذِينَ يَعْلَمُونَ وَالَّذِينَ لَا يَعْلَمُونَ
”Säg: Är de som har kunskap och de som saknar kunskap lika?” (Sura al-Zumar: vers 10).
Detta gäller araberna. Om icke-araberna har det sagts: ”Bland dem godtas inte jämlikhet i fråga om bördsadel.”
Enligt ash-Shafi’i och de flesta av hans lärjungar är bördsmässig jämlikhet även bland dem godtagbar, liksom bland araberna. Om en kvinna bland dem gifter sig med en man av lägre börd, utsätter folk henne för skam. Eftersom samma orsak föreligger, är reglerna för dem därför desamma som reglerna för araberna.
Två: frihet. En slav är inte kufu, det vill säga jämbördig, med en fri kvinna. Inte heller är en frigiven slav från födseln jämbördig med en fri kvinna. På samma sätt är en man vars förfäder någon gång varit slavar inte jämbördig med en kvinna vars släkt, eller någon av hennes förfäder, aldrig varit berörd av slaveri. Om en fri kvinna blir hustru till en slav eller till en man vars förfäder varit slavar, blir det nämligen en orsak till skam och vanära för henne.
Tre: islam. Jämbördighet ska även bedömas utifrån förfädernas islam. Detta gäller för icke-araber, men inte för araber. Araberna anser nämligen att det räcker att vara stolta över sin bördsmässiga ädelhet. De är inte stolta över sina förfäders islam. Icke-araber däremot känner stolthet över sina förfäders islam.
På samma sätt är en muslimsk man, vars far eller farfar inte var muslim, inte jämbördig med en kvinna som själv är muslim och vars far och farfar också var muslimer. En man med en muslimsk förfader är jämbördig med en kvinna som har en muslimsk förfader. En man vars endast far och farfar var muslimer är jämbördig med en kvinna vars många tidigare förfäder var muslimer. Detta beror på att kvinnans härkomst anses vara fullständigt fastställd genom hennes far och farfar. Längre tillbaka än så beaktas inte. Enligt Abu Yusuf är en man med en muslimsk förfader jämbördig med en kvinna vars många tidigare förfäder var muslimer, eftersom härkomsten enligt honom blir fullständigt fastställd genom fadern. Enligt Abu Hanifa och Muhammad blir den däremot inte fullständigt fastställd utan både far och farfar.
Fyra: yrke. En man från en familj med ett yrke av lägre status är inte kufu för en kvinna från en familj med ett hedervärt yrke. Om båda familjerna däremot har yrken med ungefär samma hedervärda status, beaktas inte den rådande skillnaden. Måttstocken för om ett yrke är hedervärt eller vanhedrande är samhällssederna. Ett yrke kan betraktas som hedervärt vid en viss tid eller på en viss plats, men som vanhedrande vid en annan tid eller på en annan plats. De som förespråkar yrkesmässig kufu hänvisar som bevis till den tidigare citerade hadithen: ”Araber är jämbördiga med varandra, med undantag för skräddaren och barberaren.” Imam Ahmad ibn Hanbal sade: ”Samhället följer denna hadith.”
I verket al-Mughni sägs: ”Imam Ahmad ville förklara att detta överensstämmer med den rådande seden i samhället. Ädla yrkesutövare anser nämligen att det är vanhedrande för dem att gifta bort sina döttrar med yrkesutövare av lägre status, såsom skräddare, läderberedare, sopare och renhållningsarbetare. Det är också brukligt i samhället att öppet uttrycka denna uppfattning, och den har betecknats som oförenlig med bördsmässig ädelhet. Detta är ash-Shafi’is, Abu Yusufs och Muhammads uppfattning, och enligt en återberättelse även Abu Hanifas och Ahmads uppfattning. En annan uppfattning som återberättats från Abu Yusuf är att detta inte ska beaktas om yrket inte är ytterst vanhedrande.”
Fem: rikedom. Ash-Shafi’is lärda är oeniga om huruvida detta ska beaktas. Vissa säger att det ska beaktas. Enligt dem är en fattig man inte kufu för en rik kvinna. Samura har nämligen återberättat att Allahs Sändebud sade: ”Ädelhet finns i rikedom och storhet i gudsfruktan.” De anför också att den fattiges levnadskostnader är lägre än den rikes. Andra säger att rikedomens ädelhet inte ska beaktas när det gäller kufu, eftersom rikedom inte är något beständigt. De dygdiga och ädelmodiga är dessutom inte stolta över rikedom. Poeten säger: ”Trots nöd och fattigdom har vi levt bekvämt i många, många år. Tiden har låtit oss alla dricka ur både fattigdommens och knapphetens bägare. Vår rikedom har inte gjort oss högmodiga mot någon släkting, och vår fattigdom har inte på minsta sätt förnedrat vår ädelhet.”
Enligt hanafiterna ska rikedom beaktas när det gäller kufu. Det som ska beaktas är endast att mannen äger så mycket att han kan betala brudgåvan och underhållet. Den som inte kan betala båda eller någon av dessa är inte att betrakta som kufu. Med brudgåvan avses det belopp som enligt den rådande seden ska betalas omedelbart, eftersom det som överstiger detta vanligtvis betalas senare. Enligt Abu Yusuf räcker det att ha möjlighet att betala underhållet för att betraktas som kufu; möjlighet att betala brudgåvan är inte nödvändig, eftersom det är brukligt att medge lättnader i detta avseende. När det gäller mannens förmåga räknas hans fars ekonomiska välstånd och förmåga som mannens egen förmåga.
Enligt en åsikt som återberättats från imam Ahmad ska rikedom beaktas och är nödvändigt när det gäller kufu. För en välbärgad kvinna är hennes makes fattigdom skadlig, eftersom det hindrar hennes egen försörjning och försörjningen av hennes barn. Dessutom betraktas fattigdom socialt som en brist. Liksom människor tävlar om ädel börd tävlar de också om stor rikedom.
Sex: att vara fri från kroppsliga och psykiska defekter. Shafiʿitiska och malikitiska rättslärda har nämnt frihet från defekter som ett villkor för kufu. En man som har en sådan defekt att äktenskapet kan upplösas på grund av den är inte kufu för en defektfri kvinna. Om defekten inte är så allvarlig att äktenskapet kan upplösas, men ändå väcker avsky eller obehag, såsom sterilitet, amputation eller missbildning av en kroppsdel och liknande, finns det två åsikter i frågan. Enligt al-Ruyani är en person med en sådan defekt inte kufu för sin livspartner. Hanafiterna och hanbaliterna har inte betraktat detta som ett villkor för kufu.
I al-Mughni står det: Att vara fri från defekter är inte ett villkor för kufu. Alla är eniga om att äktenskapet inte blir ogiltigt på grund av en defekt. Detta ger kvinnan rätt att avvisa äktenskapet, men inte hennes wali. Skadan är nämligen endast knuten till kvinnan. Wali kan dock hindra sin myndling från att gifta sig med en sinnessjuk, spetälsk eller gravt handikappad person.
För vem gäller kufu?
Kufu i äktenskapet gäller mannen, inte kvinnan. Det innebär att mannen måste vara kvinnans kufu eller jämlike. Detta är ett villkor för äktenskapet. Det är inte ett villkor att hustrun ska vara makens kufu. [Enligt hanafiterna gäller kufu från kvinnans sida i två fall: (1) när en man utser någon till ombud för att gifta honom med vilken kvinna som helst utan att ange någon särskild. I detta fall blir det äktenskap som ombudet ingår bindande för hans uppdragsgivare. (2) när någon annan än fadern är wali och ingår äktenskap för en minderårig flicka. I ett sådant fall är villkoret för äktenskapets giltighet att hustrun ska vara makens kufu, så att makens intressen inte skadas.]
Det första beviset är att Guds Sändebud ﷺ sade: Den som har en slavinna hos sig, undervisar henne väl och behandlar henne väl, sedan frigör henne och gifter sig med henne, får dubbel belöning. – al-Bukhari och Muslim.
För det andra hade ingen samma rang som Guds Sändebud ﷺ. Trots det gifte han sig med kvinnor från olika arabiska stammar. Han gifte sig till och med med Safiyya bint Huyayy, och då var det hon och hennes vårdnadshavare som vanligtvis fick utstå förolämpningar. Om däremot en ädel mans hustru är dålig och har lägre rang än honom brukar hon inte skambeläggas.
Rätten till en hustru och hennes vårdnadshavare när kufu finns
Enligt de flesta rättslärda är det hustruns och hennes waliers rätt att få en make som är hennes jämlike, det vill säga kufu. Därför är det inte tillåtet för en wali att gifta bort den flicka som står under hans förmyndarskap utan kufu, utan hennes och alla andra waliers samtycke. Att gifta bort henne utan kufu innebär nämligen en kränkning och förolämpning av dem. Därför är det inte tillåtet utan allas samtycke. Om kvinnan och hennes wali samtycker blir äktenskapet giltigt, eftersom det var deras vägran som utgjorde hindret. När de samtyckte undanröjdes hindret. De shafiitiska rättslärda säger: Rätten till kufu tillkommer den wali som bär det ekonomiska försörjningsansvaret. Imam Ahmad säger att detta är alla waliers rätt, oavsett om de är nära eller avlägsna släktingar. Den wali som inte samtycker har rätt att upplösa äktenskapet. En annan uppfattning har återberättats från Ahmad. Enligt den är kufu en rättighet som tillkommer Gud. Även om hustrun och hennes walier samtycker till ett äktenskap utan kufu är deras samtycke ändå inte giltigt. Grunden för denna uppfattning är dock att kufu endast ska beaktas i fråga om religion och inte i något annat avseende. Denna uppfattning är känd genom en återberättelse.
När ska kufu beaktas?
Kufu beaktas endast när äktenskapet ingås. Om det efter äktenskapets ingående visar sig att jämlikheten inte har uppfyllts i något avseende, medför det ingen skada och påverkar inte äktenskapets giltighet. Äktenskapets villkor ska nämligen beaktas vid ingåendet. Om maken vid äktenskapets ingående har ett hedervärt yrke, eller har möjlighet att försörja hustrun, eller är en rättskaffens person, men omständigheterna senare förändras så att han börjar utöva ett lägre yrke, blir oförmögen att försörja henne eller efter äktenskapet blir omoralisk och fasiq, ska äktenskapet bestå. Tiden förändras nämligen, och människors tillstånd förblir inte alltid desamma. Hustrun måste acceptera verkligheten och hålla fast vid tålamodets och gudsfruktans väg. (Om en flicka gifts bort utan kufu och utan hennes och hennes walis samtycke anser vissa att äktenskapet blir ogiltigt. Andra anser att äktenskapet är giltigt, men att kvinnan har rätt att upplösa det. Detta är den shafiitiska rättsskolans uppfattning. Hanafiternas uppfattning har nämnts i diskussionen om förmyndarskap.)
22. Äktenskapliga rättigheter
När äktenskapet har ingåtts på ett giltigt sätt förverkligas dess föreskrivna följder, och makarnas rättigheter blir med nödvändighet gällande i enlighet med äktenskapets krav. Dessa rättigheter är av tre slag:
1. Hustruns rättigheter gentemot maken
2. Makens rättigheter gentemot hustrun
3. Makarnas gemensamma rättigheter.
När både maken och hustrun fullgör sina respektive ansvar och skyldigheter på rätt sätt säkerställs lycka, sinnesro och tillfredsställelse i äktenskapet. Nedan följer en detaljerad redogörelse för dessa rättigheter:
Makarnas gemensamma rättigheter
1. Sexuellt umgänge: Det är tillåtet för båda makarna att ha sexuellt umgänge och att njuta av varandra med ömsesidig tillfredsställelse. Det innebär att den sexuella njutning och tillfredsställelse som mannen får från hustrun på ett tillåtet sätt, lika tillåtet får hustrun få från mannen. Att på detta sätt njuta av varandra och genom varandra uppleva glädjen i kroppsligt umgänge är en rättighet för båda makarna. Denna rättighet kan inte uppnås utan bådas gemensamma deltagande och ömsesidiga samverkan, eftersom sexuellt umgänge inte kan ske ensidigt.
2. Äktenskaplig släktskapsrelaterad otillåtlighet: Hustrun är för alltid förbjuden för makens far, farfar, son, sonson och dotterson. På motsvarande sätt är mannen för alltid förbjuden för hustruns mor, dotter, sondotter och dotterdotter.
3. Så snart äktenskapet har ingåtts blir mannen och hustrun varandras arvingar. Om någon av dem dör efter äktenskapet, även utan att de har haft samlag, ärver den andre honom eller henne.
4. Ett barn som föds inom äktenskapet ska erkännas som avkomma till den maken.
5. Makarna ska behandla varandra rättvist, så att fullständig ro, harmoni och tillgivenhet råder mellan dem. Allah säger i vers 19 i sura an-Nisa:
وَعَاشِرُوهُنَّ بِالْمَعْرُوفِ
”Behandla era hustrur rättvist.”
Hustruns rättigheter gentemot maken
Följande är hustruns obestridliga rättigheter gentemot maken:
1. Ekonomiska rättigheter: nämligen mahr och underhåll.
2. Övriga rättigheter: nämligen rättvisa mellan hustrurna om mannen har flera hustrur, samt att inte skada hustrun. En detaljerad redogörelse följer:
23. Mahr
En av de stora ynnestbevis och den respekt som islam har visat kvinnan är att hon har fått möjlighet att kräva ut och tillgodogöra sig sina rättigheter. Under okunskapens tid hade hon inga rättigheter alls. Hennes förmyndare brukade till och med godtyckligt förfoga över och använda hennes egen egendom, och gav henne inte möjlighet att själv ta den i besittning eller använda den. Islam avlägsnade all denna orättvisa från henne och fastställde mahr åt henne.
Islam betraktar mahr som en uteslutande rättighet som tillkommer hustrun. Det har inte heller tillåtit hennes far eller någon av hennes närmaste släktingar att ta något från henne utan hennes samtycke. Allah säger:
وَآتُوا النِّسَاءَ صَدُقَاتِهِنَّ نِحْلَةً فَإِنْ طِبْنَ لَكُمْ عَنْ شَيْءٍ مِنْهُ نَفْسًا فَكُلُوهُ هَنِيئًا مَرِيئًا
”Ge kvinnorna deras mahr med villigt hjärta. Men om de frivilligt avstår från en del av mahr, så får ni med glädje och tillfredsställelse ta emot och använda den.” (Sura an-Nisa: 4)
Det vill säga: ge hustrurna deras mahr, eftersom den är något de har rätt till, utan någon motprestation. När de efter att utan någon form av tvång, skam, tvekan eller bedrägeri ha fått äganderätten till sin mahr ger er något av den, får ni utan betänkligheter njuta av det och ta emot det. Det är ingen synd i detta.
Men om hustrun ger en del av sin egendom på grund av skam, rädsla eller bedrägeri, är det inte tillåtet att ta emot den. Allah säger:
وَإِنْ أَرَدْتُّمُ اسْتِبْدَالَ زَوْجٍ مَكَانَ زَوْجٍ وَآتَيْتُمْ إِحْدَاهُنَّ قِنْطَارًا فَلَا تَأْخُذُوا مِنْهُ شَيْئًا أَتَأْخُذُونَهُ بُهْتَانًا وَإِثْمًا مُّبِينًا وَكَيْفَ تَأْخُذُونَهُ وَقَدْ أَفْضَى بَعْضُكُمْ إِلَى بَعْضٍ وَأَخَذْنَ مِنْكُمْ مِيثَاقًا غَلِيظًا
Betydelse: Och om ni vill byta ut en hustru mot en annan och har gett den ena av dem en stor förmögenhet, så ta inte tillbaka något av den. Vill ni ta tillbaka den genom falska anklagelser och synd? Hur skulle ni kunna ta tillbaka den, när ni har haft sexuellt umgänge med varandra och de har tagit ett fast förbund från er? (Sura an-Nisa: vers 20–21)
Denna mahr, som fastställs för hustrun, erkänner å ena sidan hennes ekonomiska äganderätt, samtidigt som den tillfredsställer hennes hjärta och uppmuntrar henne att erkänna mannens rätt och makt att ha auktoritet över henne. Allah säger:
الرِّجَالُ قَوَّامُونَ عَلَى النِّسَاءِ بِمَا فَضَّلَ اللَّهُ بَعْضَهُمْ عَلَى بَعْضٍ وَبِمَا أَنْفَقُوا مِنْ أَمْوَالِهِمْ
”Männen har auktoritet över kvinnorna, eftersom Allah har gett några av dem företräde framför andra och eftersom männen spenderar av sina tillgångar.” (An-Nisa: 34)
Samtidigt stärks deras relation genom detta och ömheten mellan dem fördjupas.
Mahrens storlek
Den islamiska rättsläran har inte fastställt någon gräns för mahr. Detta beror på att människors fattigdom och rikedom varierar. Även deras nivåer av välstånd och knapphet skiljer sig åt. Dessutom har varje part sina egna seder, vanor och kulturella traditioner. Därför har den, i stället för att fastställa en gräns, överlämnat frågan åt var och ens förmåga och kapacitet. Var och en ska fastställa den utifrån sin egen situation och sitt eget folks sedvänjor. Alla texter och antydningar i denna fråga visar att något som har ett bestående värde bör ges som mahr, oavsett om det är lite eller mycket. En metallring, en korg dadlar eller undervisning i något ur Koranen kan också ges som mahr, om båda parterna är överens om det.
Det har berättats från ʿĀmir ibn Rabīʿa att en kvinna från Banū Fazāra gifte sig och accepterade ett par skor som mahr. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Har du gått med på att överlämna dig själv i utbyte mot ett par skor?” Hon svarade: ”Ja.” Allahs Sändebud gav henne då sitt tillstånd.” – Aḥmad, Ibn Mājah och al-Tirmidhī.
Det har berättats från Sahl ibn Saʿd att en kvinna kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Allahs Sändebud, jag överlämnar mig själv åt dig.” Därefter stod hon kvar under lång tid. Då reste sig en man och sade: ”Allahs Sändebud! Om du inte har något behov av denna kvinna, gift då bort henne med mig.” Sändebudet sade: ”Har du något som du kan ge henne som mahr?” Han svarade: ”Jag har inget annat än detta höftskynke.” Allahs Sändebud sade: ”Om du ger henne ditt höftskynke kommer du själv att sitta utan höftskynke. Skaffa därför något annat och kom tillbaka.” Han sade: ”Jag finner inget annat.” Sändebudet sade: ”Leta, även om du bara finner en järnring.” Mannen letade, men fann ingenting. Allahs Sändebud sade: ”Har du något av Koranen?” Han svarade: ”Ja, en viss sura.” Sändebudet sade: ”Nåväl, jag viger er två genom det du kan av Koranen, i utbyte mot att du lär henne det.” (Al-Bukhārī och Muslim.) Det har berättats från Abū Hurayra att Sändebudet fastställde tjugo verser.
Det har berättats från Anas att Abū Ṭalḥa friade till Umm Sulaym. Umm Sulaym sade: ”Vid Allah, en man som du kan man inte avvisa. Men du är icke-troende och jag är muslim. Det är därför inte tillåtet för mig att gifta mig med dig. Men om du antar islam, så är det min mahr. Jag ber dig inte om något annat.” Därefter blev just detta hennes mahr.
Dessa hadither visar att vad som helst, även något mycket litet, kan fastställas som mahr. Till och med en tjänst kan fastställas som mahr. Att undervisa i Koranen är också en tjänst. De hanafitiska juristerna har fastställt den minsta mahren till tio dirham, medan malikiterna har fastställt den till tre dirham. Det finns dock inga tillförlitliga bevis för att fastställa denna minsta mahr. Ḥāfiẓ Ibn Ḥajar sade att flera hadither har återberättats om den minsta mahren, men ingen av dem har fastställts vara autentisk. Vid sin granskning av de nämnda haditherna sade Ibn al-Qayyim: Umm Sulaym godtog den nytta som skulle följa av att Abū Ṭalḥa antog islam som mahr och var beredd att överlämna sig åt honom i utbyte mot detta. Detta var för henne mer kärt än makens pengar och ägodelar. Mahr har i själva verket fastställts som hustruns rätt för hennes egen skull och till hennes nytta. När hon samtyckte till islamisk kunskap och religiös fromhet och var nöjd med att hennes make läste Koranen och antog islam, blev detta den bästa mahren. Detta är den mest nyttiga mahren. Det innebär alltså inte att äktenskapet ingicks utan mahr. Det kan inte jämföras med att fastställa tre eller tio dirham som mahr.
Detta är inte jämförbart med den kvinna som överlämnade sig själv åt Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Hennes fall var dessutom specifikt för Allahs Sändebud, eftersom hon, när hon överlämnade sig själv åt honom, inte tog hänsyn till vare sig en förmyndare eller mahr. I de äktenskap som vi ingår i dag finns däremot både en förmyndare och en mahr, även om mahren inte är sådan rikedom vars värde kan fastställas i pengar. I detta fall godtog kvinnan att makens undervisning av Koranen skulle ersätta materiell egendom, eftersom hon skulle ha nytta av den. Hon överlämnade alltså inte sig själv utan mahr på samma sätt som den andra kvinnan, och hon gav inte heller sig själv som om hon skänkte bort någon av sina ägodelar. Detta är innebörden av de hadither som nämnts ovan. Vissa har motsatt sig denna uppfattning och sagt att mahr måste vara egendom. En tjänst eller nytta kan inte utgöra mahr. Enligt Abū Ḥanīfa och Aḥmad räknas makens kunskap eller undervisning inte som mahr. Enligt imām Abū Ḥanīfa är mahr inte giltig om den understiger tio dirham, och enligt Mālik om den understiger tre dirham. Det finns även andra uppfattningar i denna fråga, men till stöd för dem finns inget uttalande från Koranen, sunnan, konsensus, analogislutledning, någon imām eller någon islamisk rättslärd. De som hävdar att de ovan nämnda haditherna endast gällde Allahs Sändebud, att de har upphävts eller att Medinabornas praktiska handlande motsäger dem, har inga bevis för sina påståenden. Dessutom strider den islamiska rättslärans grundprinciper mot dessa påståenden. Den framstående tābiʿīen Saʿīd ibn al-Musayyab, Medinabornas främste ledare, gifte bort sin dotter för endast två dirham. Ingen motsatte sig detta; tvärtom erkändes det som ett uttryck för hans ädla karaktär och generositet. ʿAbd al-Raḥmān ibn ʿAwf gifte sig för en mahr på fem dirham, och Allahs Sändebud godkände detta. Att fastställa mahren är i själva verket endast möjligt för Allah och Hans Sändebud, som har stiftat lagen, och ingen annan. Om man vill höja mahren finns ingen fastställd övre gräns. Det har berättats att ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, stod på predikstolen och förbjöd att mahr fastställdes till mer än fyrahundra dirham. Då kom genast en kvinna från Quraysh till honom från predikstolen och invände: ”Har du inte läst denna vers i Koranen: ’Om ni har gett någon av era hustrur en stor förmögenhet, ta då inte tillbaka något av den’ (Sura al-Nisāʾ)?” ʿUmar sade omedelbart: ”O Allah, förlåt mig. Alla har större förståelse av rättsläran än ʿUmar.” Sedan återvände han till moskén, steg upp på predikstolen och sade: ”Jag hade förbjudit er att ge mer än fyrahundra dirham i mahr. Nu säger jag: var och en får ge så mycket han vill av sin egendom.” (Saʿīd ibn Manṣūr och Abū Yaʿlā.) Det har berättats från ʿAbdullāh ibn Muṣʿab att ʿUmar sade: ”Ge inte mer än fyrtio uqiyya guld i mahr. Den som ger mer än detta ska få det överskjutande beloppet deponerat i statskassan.” En kvinna sade: ”Du har inte rätt att göra detta.” Han frågade: ”Varför?” Hon svarade: ”Därför att Allah har sagt: ’Om ni har gett en stor förmögenhet, ta då inte tillbaka något av den.’” ʿUmar sade: ”En kvinna hade rätt, och en man hade fel.”
Det är makruh att höja mahren överdrivet mycket
Kort sagt är islam angelägen om att skapa äktenskapsmöjligheter för så många kvinnor och män som möjligt, så att alla kan ha sexuellt umgänge med det motsatta könet på ett halal-sätt. Men detta är inte möjligt förrän man har funnit sätt att göra äktenskapet enkelt och överkomligt. Äktenskapet bör vara så lätt att ingå att den största delen av samhällets fattiga befolkning har möjlighet till det. Det beror på att det är mycket svårt för dem att bära stora utgifter. Därför ogillar islam att mahr-beloppet höjs överdrivet och har meddelat att ju lägre mahr är, desto mer välsignat och lyckobringande blir äktenskapet. Att mahr är låg är dessutom ett tecken på kvinnans lycka. Det har berättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Det äktenskap som kräver minst utgifter är det mest välsignade.” Han sade också: ”Kvinnans lycka ligger i att hennes mahr är låg, att äktenskapet är lätt att ingå och att hennes karaktär är god. Hennes olycka ligger däremot i att hennes mahr är hög, att äktenskapet är komplicerat och att hennes karaktär är dålig.” Många känner inte till dessa läror, och många trotsar dem och ägnar sig åt jahiliyyah-handlingar. Det är på grund av dessa jahiliyyah-handlingar som de förhandlar om mahr och vägrar gå med på äktenskap förrän brudgummens familj har överlämnat stora rikedomar. Brudens familj begär så mycket pengar av brudgummens familj att denne får kämpa hårt för att kunna betala dem. Det är som om kvinnan vore en handelsvara som man kan pruta om. Denna dåliga sed har gett upphov till sociala problem. Människor ur alla samhällsklasser, kvinnor såväl som män, lider ständigt av de problem som äktenskapet har gett upphov till. Kort sagt har detta lett till att äktenskapsmarknaden har hamnat i stagnation och att haram-handlingar har blivit lättare än halal-handlingar i samhället.
Omedelbar och uppskjuten mahr
Mahr kan betalas kontant vid äktenskapets ingående eller med fördröjning. Om man vill betala en del kontant och skjuta upp den återstående delen är även det tillåtet. Detta beror på folkets sedvänjor och vanor. Det är dock mustahabb att åtminstone en del betalas omedelbart. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) har nämligen berättat: ”Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) förbjöd Ali (må Allah vara nöjd med honom) att fullborda äktenskapet med Fatima utan att ge henne något. Ali sade: ’Jag har ju ingenting.’ Allahs Sändebud sade: ’Var är då din Hutami-rustning?’ Då gav Ali rustningen till Fatima.” – Abu Dawud, al-Nasa’i och al-Hakim.
Å andra sidan har Abu Dawud och Ibn Majah berättat från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Aisha sade: ”Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) befallde mig att låta en kvinna gå in i brudkammaren med sin make innan någon som helst mahr hade betalats till henne.” Denna hadith visar att hustrun kan gå in i brudkammaren även innan maken har betalat någon del av mahren. Ibn Abbas hadith visar däremot att det är mustahabb att inte fullborda äktenskapet utan att åtminstone en del av mahren har betalats.
Al-Awza’i sade: Det ansågs bättre att inte fullborda äktenskapet utan att en del av mahren hade betalats. Al-Zuhri sade: Vi har lärt oss från sunnah att det är olämpligt för en man att fullborda äktenskapet med sin nygifta hustru utan att åtminstone ha gett henne något till hennes försörjning. Detta var muslimernas sed.
Om villkoret att en del av mahren skulle betalas omedelbart hade fastställts vid äktenskapets ingående, och domstolen därför beordrade att den skulle betalas före samlaget, har maken ändå rätt att ha samlag med hustrun även om han inte har betalat den omedelbart. Hustrun är samtidigt skyldig att överlämna sig åt maken och inte hindra samlaget.
Ibn Hazm sade: Den som har gift sig efter att ha fastställt mahr, eller utan att fastställa den, har rätt att ha samlag, oavsett om hustrun tycker om det eller inte. Maken ska beordras att betala den mahr han har fastställt, oavsett om han vill det eller inte. Han får dock inte hindras från samlag av denna anledning. Han ska tillåtas ha samlag omedelbart efter äktenskapets ingående och ska samtidigt tvingas att omedelbart betala mahren till hustrun. Mahren ska tas från allt som finns hos honom. Om mahr inte hade fastställts i förväg ska han beordras att betala mahr al-mithl. Om mannen och hustrun däremot kommer överens om ett lägre eller högre belopp än detta, ska det beloppet betalas. Abu Hanifa sade: Om en man gifter sig med uppskjuten mahr har han rätt att ha samlag med hustrun, oavsett om hon tycker om det eller inte, eftersom hon själv har samtyckt till att skjuta upp mahren. Därför kan makens rätt till samlag inte upphävas av detta. Om det däremot har ställts som villkor att hela mahren eller en del av den ska betalas kontant, är det inte tillåtet för maken att ha samlag förrän han har betalat den del som enligt villkoret skulle betalas omedelbart. Hustrun har också rätt att vägra samlag tills den del av mahren som enhälligt har fastställts som omedelbart betalbar har betalats.
Ibn al-Mundhir sade: Alla de lärda vars namn vi känner till är eniga om att hustrun har rätt att hindra maken från samlag tills den mahr som ska betalas har betalats. Författaren till al-Muhalla granskar denna uppfattning och säger: Ingen muslim har någon meningsskiljaktighet om att de båda är man och hustru från och med det ögonblick då äktenskapet har ingåtts. Därför är de halal för varandra. Den som hindrar dem från samlag tills mahr eller något annat har getts till hustrun hindrar således makarnas förening utan någon tydlig föreskrift från Allah och Hans Sändebud.
Men det vi har sagt är den verkliga sanningen. Det innebär att maken inte får hindras från att ha samlag med sin hustru. Ingen får heller beröva hustrun den mahr som hon har rätt till från maken. Maken får ha samlag med henne, vare sig hon vill eller inte, och hennes mahr ska betalas ur de tillgångar maken har, vare sig han vill det eller inte. Det har återberättats i en autentisk hadith från Allahs Sändebud ﷺ: ”Ge varje rättsinnehavare hans rätt.”
Omständigheter under vilka hela mahr måste betalas
Så snart någon av följande omständigheter föreligger blir det obligatoriskt att betala hela mahr:
1. När ett faktiskt samlag äger rum mellan maken och hustrun: Allah har sagt: ”Och om ni vill byta ut en hustru mot en annan och ni har gett någon av dem en stor rikedom, ska ni inte ta tillbaka något av den. Tänker ni ta tillbaka det genom en falsk anklagelse och en uppenbar synd? Hur skulle ni kunna ta tillbaka det, när ni har haft samlag med varandra och de har tagit ett högtidligt förbund av er?” (Sura an-Nisa, verserna 20–21)
2. Om någon av makarna dör före samlaget. Detta är den enhälliga uppfattningen.
3. Enligt Abu Hanifa blir hela den fastställda mahr skyldig bruden så snart maken har ett avskilt möte med henne under sådana omständigheter att samlag är möjligt. Med ett sådant avskilt möte avses att de båda befinner sig på en plats där de är säkra på att ingen kommer att märka deras närvaro. Ingen av dem får befinna sig i ett tillstånd som enligt sharia utgör ett hinder för samlag. Det kan till exempel vara att någon av dem fastar en obligatorisk fasta, att hustrun har menstruation eller att det finns något hinder som i praktiken är omöjligt att övervinna, såsom en sjukdom som gör samlag omöjligt vid den tiden. Det kan också finnas ett naturligt hinder, exempelvis att en tredje person befinner sig mellan dem. Det bevis som imam Abu Hanifa åberopade till stöd för sin uppfattning är att Abu Ubayda återberättade från Zayd ibn Abi Awfa att de rätt vägledda kalifernas beslut var att hela mahr blev skyldig när rummets dörr hade stängts och könet hade blottats. Waki återberättade från Nafi ibn Jubayr: Allahs Sändebuds ﷺ följeslagare brukade säga att mahr blev skyldig så snart könet hade blottats och dörren hade stängts.
Han anförde dessutom följande argument: Eftersom hustrun helt och hållet har överlämnat sig själv, måste hon få mahr i gengäld. Imam ash-Shafi’i, Malik och Dawud motsatte sig denna uppfattning och sade att hela mahr inte blir skyldig utan samlag.
Imam Malik sade däremot att mahr blir skyldig även om samlag faktiskt inte äger rum, när maken går till angrepp mot hustrun med avsikt att ha samlag och hustrun lägger sig ner på ett sätt som gör samlag möjligt.
En avskild träff under vilken samlag är möjligt berättigar inte till mer än hälften av mahr. Allah har nämligen sagt:
وَإِن طَلَّقْتُمُوهُنَّ مِن قَبْلِ أَن تَمَسُّوهُنَّ وَقَدْ فَرَضْتُمْ لَمَنْ فَرِيضَةً فَنِصْفُ مَا فَرَمْتُمْ
“Om ni skiljer er från era hustrur innan ni har rört vid dem, efter att ni har fastställt brudgåvan åt dem, ska ni ge dem hälften av den brudgåva ni har fastställt.” (Sura al-Baqara: vers 237)
Det innebär att hustrun har rätt till hälften av den fastställda mahr om skilsmässan sker innan beröringen. Med beröring avses verkligt och fullbordat samlag. Enbart en avskild träff innebär inte att samlag har ägt rum. Därför blir hela mahr inte förfallen i ett sådant fall.
Shurayh sade: ”Jag har inte hört att Allah den Upphöjde har nämnt någon dörr eller avskärmning i Koranen. Om mannen hävdar att han har rört vid sin hustru, måste han ge henne hälften av mahr.” Det har återberättats från Ibn Abbas att han sade: ”När en man har sin hustru hos sig och därefter skiljer sig från henne, och hävdar att han inte har rört vid henne, blir hälften av mahr obligatorisk för honom.” Abd al-Razzaq återberättade från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: ”Hela mahr blir inte förpliktigande för mannen förrän han har haft samlag med sin hustru.”
Full mahr blir förfallen genom samlag i ett ogiltigt äktenskap
När en man har samlag med sin hustru efter äktenskapet, och äktenskapet därefter av någon anledning visar sig vara ogiltigt, blir det obligatoriskt att ge henne hela mahr. Abu Dawud återberättar nämligen: ”Basra ibn Aqsam gifte sig med en jungfru och upptäckte, när han hade samlag med henne, att hon var gravid. När han senare informerade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, om saken, sade han: ’Eftersom du har haft samlag med henne har hon rätt till mahr.’ … Därefter upplöste han äktenskapet mellan dem.”
Av denna hadith framgår att hela den fastställda mahr måste ges vid ett ogiltigt äktenskap när samlag har ägt rum. Det framgår också att äktenskapet blir ogiltigt om det efter äktenskapet upptäcks en graviditet som beror på äktenskapsbrott.
Äktenskap utan att mahr fastställs:
De lärda har många uttalanden som fastslår att ett äktenskap utan att mahr fastställs är giltigt. De lärda säger nämligen:
لَا جُنَاحَ عَلَيْكُمْ إِنْ طَلَّقْتُمُ النِّسَاءَ مَا لَمْ تَمَسُّوهُنَّ أَوْ تَفْرِضُوا لَهُنَّ فَرِيضَةً
”Om ni skiljer er från era hustrur innan ni har haft samlag med dem eller fastställt mahr, så är det ingen synd för er.” (Sura al-Baqara: vers 236)
Eftersom skilsmässa inte kan äga rum annat än efter äktenskap, bevisar versen att ett äktenskap utan fastställd mahr är giltigt. Men om någon inte bara underlåter att fastställa mahr utan dessutom ställer villkoret att han inte är skyldig att betala mahr, är äktenskapet enligt den malikitiska rättsskolan ogiltigt. Ibn Hazm säger: ”Om någon ställer villkoret att han inte är skyldig att betala mahr, ska äktenskapet betraktas som ogiltigt. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har nämligen sagt: ’Alla villkor som inte nämns i Allahs bok är ogiltiga.’” Detta villkor finns inte i Koranen. Koranen har tvärtom ogiltigförklarat detta villkor genom att säga: ”Ge kvinnorna deras mahr med glädje.” Det ovan nämnda äktenskapet är således ogiltigt och oregelrätt. Enligt hanafiterna är äktenskapet däremot tillåtet, eftersom mahr varken är ett villkor för äktenskapet eller en rukn (oskiljaktig beståndsdel) i det.
Mahr al-mithl blir obligatorisk på grund av samlag eller dödsfall före samlag
När en make har haft samlag med sin hustru eller avlider före samlaget har hustrun rätt till mahr al-mithl och arv. Abu Dawud återberättar nämligen från Abdullah ibn Masud att han i ett sådant fall sade: ”Jag uttalar här min egen åsikt. Om den är riktig kommer den från Allah, och om den är felaktig kommer den från mig. I ett sådant fall ska hustrun få samma mahr som en annan hustru. Varken mindre eller mer. Hon ska iaktta väntetiden och har även rätt till arv.” Då reste sig Maqil ibn Yasar och sade: ”Jag vittnar om att du har fällt samma dom som Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fällde beträffande Barwa bint Wasik.” Detta är även Abu Hanifas, Ahmads, Dawuds och al-Shafi’is åsikt.
Vad är mahr al-mithl?
Mahr al-mithl är den mahr som en hustru, på grund av sådana egenskaper som hennes ålder, skönhet, ekonomiska ställning, intelligens, religion, oskuld eller icke-oskuld, bostadsort och andra egenskaper som påverkar mahrens storlek, är berättigad till vid äktenskapskontraktets ingående – samma mahr som kvinnor likvärdiga med henne får. Att ha eller inte ha barn är också en sådan egenskap. Vanligtvis varierar nämligen mahrens värde beroende på skillnader i dessa egenskaper. Bland de släktingar på fädernet vars likvärdighet bör beaktas finns hustruns systrar, fastrar samt kusiner på fädernet och mödernet. Ahmad sade att man ska bedöma om mahr al-mithl motsvarar den mahr som hustruns släktingar på fädernet och mödernet får. Om det inte finns någon kvinnlig släkting på fädernet vars egenskaper motsvarar den kvinnas egenskaper, för vilken mahr al-mithl ska fastställas, ska hennes mahr bedömas utifrån mahrens storlek för en icke-släkting från en familj som är likvärdig med hennes fars familj.
Att gifta bort en minderårig flicka mot en mahr som är lägre än mahr al-mithl
Ash-Shafiʿī, Dawud, Ibn Hazm samt Abu Yusuf och Muhammad bland hanafiterna ansåg att det inte är tillåtet för fadern att gifta bort sin minderåriga dotter mot en mahr som är lägre än mahr al-mithl, och att det i detta fall inte heller är obligatoriskt att godta faderns beslut. Hennes mahr måste höjas till nivån för mahr al-mithl. Mahr är nämligen helt och hållet dotterns rättighet och egendom, och hennes far har ingen rätt att fatta beslut om hennes egendom. Abu Hanifa sade att om fadern gifter bort sin minderåriga dotter och fastställer en lägre mahr åt henne, är detta giltigt och bindande för dottern. Detta är dock inte tillåtet för någon annan än fadern och farfadern.
När blir hälften av mahr obligatorisk?
Om mahrens storlek har fastställts vid äktenskapskontraktets ingående och mannen skiljer sig från sin hustru före samlaget, blir hälften av mahren obligatorisk för mannen. Allah har nämligen sagt:
وَإِنْ طَلَّقْتُمُوهُنَّ مِنْ قَبْلِ أَنْ تَمَسُّوهُنَّ وَقَدْ فَرَضْتُمْ لَهُنَّ فَرِيضَةً فَنِصْفُ مَا فَرَضْتُمْ إِلَّا أَنْ يَعْفُونَ أَوْ يَعْفُوا الَّذِي بِيَدِهِ عُقْدَةُ النِّكَاحِ وَأَنْ تَعْفُوا أَقْرَبُ لِلتَّقْوَى وَلَا تَنْسَوُا الْفَضْلَ بَيْنَكُمْ إِنَّ اللَّهَ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيرٌ
Betydelse: Och om ni skiljer er från kvinnorna innan ni har berört dem, men efter att ni har fastställt en mahr åt dem, ska ni ge dem hälften av det ni har fastställt. Detta gäller inte om hustrurna själva – om de är vuxna – eller den som har hand om äktenskapskontraktet, det vill säga mannen eller wali, avstår. Att ni avstår ligger närmare gudsfruktan. Glöm inte att visa varandra generositet. Allah ser sannerligen vad ni gör.” (Sura al-Baqara, vers 237)
Skyldigheten att ge mutʿa
När mannen skiljer sig från hustrun före samlaget och inget mahr tidigare har fastställts, är han skyldig att ge henne en viss försörjning som kompensation. Detta är ett slags hedersam avskedsgåva. Gud säger: ”Behåll henne sedan på ett anständigt sätt eller skilj dig från henne på ett värdigt sätt.” (Sura al-Baqara: vers 229)
De lärda är eniga om att den kvinna för vilken inget mahr har fastställts och med vilken samlag inte har ägt rum efter skilsmässan inte får något annat än mutʿa, det vill säga en viss försörjning. Formen och storleken på denna mutʿa varierar beroende på mannens ekonomiska ställning. Det finns inget fastställt belopp för den. Gud säger:
لَا جُنَاحَ عَلَيْكُمْ إِنْ طَلَّقْتُمُ النِّسَاءَ مَا لَمْ تَمَسُّوهُنَّ أَوْ تَفْرِضُوا لَهُنَّ فَرِيضَةً وَمَتِّعُوهُنَّ عَلَى الْمُوسِعِ قَدَرُهُ وَعَلَى الْمُقْتِرِ قَدَرُهُ مَتَاعًا بِالْمَعْرُوفِ حَقًّا عَلَى الْمُحْسِنِينَ
”Det är ingen synd för er om ni skiljer er från kvinnor innan ni har berört dem eller fastställt ett mahr för dem. Ge dem då en gåva enligt sedvänja: den välbärgade efter sin förmåga och den mindre bemedlade efter sin förmåga. Detta är en skyldighet för dem som gör gott.” (Sura al-Baqara: vers 236)
När upphör skyldigheten att betala mahr?
Om separationen sker på hustruns initiativ före samlaget, upphör mannens skyldighet att betala hela mahr, och han behöver inte ge henne ens ett öre. Exempel på separation på hustruns initiativ är att hon avsäger sig islam eller upplöser äktenskapet på grund av mannens ekonomiska oförmåga eller någon annan brist hos honom. Det kan också ske på grund av någon brist hos hustrun, eller genom att mannen eller hustrun upplöser äktenskapet efter att ha uppnått vuxen ålder och blivit fri, och liknande. I sådana fall har hon inte heller rätt till någon försörjning, eftersom hon själv har avstått från denna rätt. Om hustrun före samlaget befriar mannen från skyldigheten att betala mahr eller skänker det till honom, befrias han likaså från mahr. Detta beror på att hustrun själv har avstått från sin fullständiga rätt.
Att höja mahr efter äktenskapsavtalet
Abu Hanifa sade: Om mannen har haft samlag med hustrun eller har avlidit, gäller den höjning av mahr som görs efter äktenskapsavtalet. Om han skiljer sig före samlaget gäller höjningen av mahr däremot inte; hon har endast rätt till hälften av det mahr som fastställts för henne. Enligt Malik gäller den höjda mahr-summan om samlag har ägt rum. Om skilsmässan sker före samlaget ska däremot hälften av det ursprungliga mahr och dessutom hälften av höjningen betalas. Om mannen dör före samlaget och innan hustrun har fått den hälft av mahr som hon har rätt till, blir hela mahr ogiltigt, och hon får endast det belopp som fastställdes vid äktenskapsavtalet. Enligt al-Shafiʿi är den höjda mahr-summan en ny gåva. Om hon tar emot den är den giltig, annars ogiltig. Ahmad sade att den höjda mahr-summan ska bedömas enligt reglerna för det ursprungliga mahr.
Den offentligt angivna och den hemligt angivna mahren
När båda parter som ingår ett äktenskapsavtal i hemlighet fastställer en viss mahr och offentligt fastställer en högre mahr, och därefter hamnar i tvist med varandra och vänder sig till domstolen, hur ska domstolen avgöra saken? Abu Yusuf sade: Domstolen ska döma till förmån för den mahr som de i hemlighet kom överens om och fastställde. Det beror på att denna mahr återspeglar deras verkliga avsikt och var det som de båda avtalsparterna avsåg. Andra säger att den mahr som fastställdes offentligt ska gälla, eftersom det är den som nämns i äktenskapsavtalet. Vad som skedde i hemlighet är känt av Allah. Rättsliga avgöranden grundas endast på det yttre och uppenbara. Detta är uppfattningen hos Abu Hanifa, Muhammad, Ahmad, al-Azhar, al-Sha’bi, al-Shafi’i, Ibn Abi Layla och Abu Ubayd.
Att ta mahr i besittning
När hustrun är minderårig har fadern rätt att ta hennes mahr i besittning, eftersom han är förmyndare för hennes egendom. Därför får han ta hennes egendom i besittning, på samma sätt som han får ta betalningen för något som han har sålt åt henne i besittning. Om hon varken har far eller farfar har förvaltaren av hennes egendom rätt att ta hennes mahr i besittning. Efter att förvaltaren har tagit mahr i besittning ska förmyndaren deponera den hos domstolen. Han får inte förfoga över den utan tillstånd från den behöriga domstolen. Om den vuxna och tidigare gifta kvinnan däremot är mogen och förståndig får hennes mahr inte tas i besittning utan hennes tillstånd, eftersom endast hon har rätt att ingripa i sin egendom. Om fadern emellertid tar mahren i besittning i hennes närvaro och hon förblir tyst, ska detta anses utgöra hennes tillstånd, och maken är då fri från ansvar. Om den ogifta flickan är vuxen, vid sina sinnens fulla bruk och förståndig får fadern inte ta hennes mahr i besittning utan hennes tillstånd, på samma sätt som han inte får ta den tidigare gifta kvinnans mahr i besittning. Vissa har dock sagt att fadern får ta hennes mahr i besittning utan hennes tillstånd, eftersom detta är sedvanligt och allmänt erkänt, och eftersom den ogifta flickan anses tillhöra kategorin minderåriga.
24. Brudutstyrsel
Brudutstyrsel är de saker som hustrun och hennes familj förbereder åt henne, så att hon har dem med sig under tiden hon bor med sin make. Det är en sedvänja som är utbredd och erkänd i samhället: hustrun och hennes familj förbereder brudutstyrsel och smyckar brudens hem med möbler. Det är ett sätt att skapa en glädjefylld miljö för hustrun inför bröllopsnatten. al-Nasa’i har återberättat från Ali, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gav Fatima en uppsättning dyrbara kläder, en vattenlägel och en kudde fylld med den väldoftande växten izkhir som brudutstyrsel. Detta är endast en sedvänja som förekommer i samhället. Rättsligt sett är det makens ansvar att inreda hemmet och förbereda möbler, sängkläder, hushållsföremål och allt annat som behövs. Hustrun har inget ansvar för detta, oavsett hur stor hennes mahr är. Även om mahren skulle ha höjts just i syfte att skaffa hushållsföremål, är detta ändå inte hustruns ansvar. Mahr är uteslutande hennes rätt i utbyte mot att hon gör det möjligt för maken att tillfredsställa sin sexuella lust. Mahr är inte avsedd för att skaffa inredning och utrustning för äktenskapligt samliv. Mahr tillhör hustrun helt och hållet. Varken hennes far, hennes make eller någon annan har någon rätt till den.
Enligt den malikitiska rättsskolan har hustrun däremot inte ensamrätt till mahren. Därför är det inte tillåtet för henne att använda en del av den för sin försörjning eller att betala sina skulder med den. Om hon är i trängande behov får hon emellertid använda en del av den, och om mahren är stor får hon även betala en mindre del av sina skulder med den.
Mahrens pengar får inte användas för att tillgodose hustruns personliga och uteslutande behov. Enligt rådande social sed och normer är det nämligen hustruns ansvar att inreda hemmet åt sin make.
Denna inredning ska hon ordna med de pengar från den omedelbara delen av mahr som hon får före äktenskapets fullbordande. Om hon inte får någon del av mahr omedelbart före äktenskapets fullbordande, är detta inte hennes ansvar. Om det däremot finns ett sådant villkor eller en vedertagen sed, ska inredningen ordnas med den mahr som erhålls efter äktenskapets fullbordande.
Familjelagstiftarna har i detta avseende följt imam Māliks rättsskola. I familjelagens paragraf 66 sägs: ”Det är hustruns skyldighet att på ett balanserat sätt förbereda och smycka sig med den mahr hon omedelbart erhåller före äktenskapets fullbordande, så länge ingen annan överenskommelse träffas. Men om hon inte omedelbart får någon del av mahr, har hon inget ansvar för förberedelser eller utsmyckning. Hon ska dock göra det som krävs enligt överenskommelsen och den erkända samhällsseden.” – Familjelagen, dr Yūsuf Mūsā, s. 214.
När hustrun köper hushållsföremål med sina egna pengar, eller när hennes far köper dem åt henne, är de hennes exklusiva och fullständiga egendom. Varken maken eller någon annan har någon rätt till dem. Hon kan dock, om hon vill, tillåta maken och hans gäster att använda dem. Om hon vill kan hon också låta bli att ge detta tillstånd. Om hon inte vill tillåta det får hon inte tvingas. Enligt imam Mālik är det tillåtet för maken att använda hustruns hushållsföremål i enlighet med vedertagen sed.
25. Kostnaderna för hustruns uppehälle, det vill säga underhåll (nafaqa)
Med kostnaderna för uppehället avses här kostnaderna för hustruns mat, bostad, service och sjukvård. Dessa är hennes rätt gentemot maken även om hon själv är förmögen. Att detta är nödvändigt, det vill säga obligatoriskt, är fastställt genom Koranen, sunna och konsensus (ijmāʿ). Dess obligatoriska karaktär fastställs genom följande verser i Koranen:
1. Den Allsmäktige Allah säger:
وَعَلَى الْمَوْلُودِ لَهُ رِزْقُهُنَّ وَكِسْوَتُهُنَّ بِالْمَعْرُوفِ لَا تُكَلِّفُ نَفْسًا إِلَّا وُسْعَهَا
”Och faderns skyldighet är att sörja för mödrarnas uppehälle och klädsel på skäligt sätt. Ingen åläggs en börda utöver sin förmåga.” (Sura al-Baqara: vers 233)
Med ”försörjning enligt gällande normer” i denna vers avses tillräcklig mat och klädsel i enlighet med sharialagens föreskrifter och erkänd sedvänja – varken mindre eller mer än vad behovet kräver.”
2. Allah säger vidare:
أَسْكُنُوهُنَّ مِنْ حَيْثُ سَكَنْتُمْ مِنْ وُجْدِكُمْ وَلَا تُضَارُوهُنَّ لِتُضَيِّقُوا عَلَيْهِنَّ وَإِنْ كُنَّ أُولَاتِ حَمْلٍ فَأَنفِقُوا عَلَيْهِنَّ حَتَّى يَضَعْنَ حَمْلَهُنَّ
Betydelse: Låt de frånskilda hustrorna bo i sådana bostäder som ni själva bor i, efter er förmåga. Trakassera dem inte för att göra deras liv svårt. Och om de är gravida, ska ni stå för deras kostnader tills de har fött sina barn.” (Sura at-Talaq, vers 6)
3. Allah säger vidare:
لِيُنْفِقْ ذُو سَعَةٍ مِنْ سَعَتِهِ وَمَنْ قَدَرَ عَلَيْهِ رِزْقُهُ فَلْيُنْفِقْ مِمَّا آتَاهُ اللَّهُ لَا يُكَلِّفُ اللَّهُ نَفْسًا إِلَّا مَا آتَاهَا
Betydelse: Den välbärgade ska spendera efter sina tillgångar. Och den som har fått en begränsad försörjning ska spendera av det som Allah har skänkt honom. Allah ålägger ingen en börda som överstiger det Han har gett honom.” (At-Talaq, vers 7)
Att detta är obligatoriskt bevisas också genom följande hadither från sunna:
1. Muslim återberättar att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade under avskedshajj:
فَاتَّقُوا اللَّهَ فِي النِّسَاءِ فَإِنَّكُمْ أَخَذْتُمُوهُنَّ بِكَلِمَةِ اللَّهِ وَاسْتَحْلَلْتُمْ فُرُوجَهُنَّ بِكَلِمَةِ اللَّهِ وَلَكُمْ عَلَيْهِنَّ أَلَّا يُوطِئْنَ فُرُشَكُمْ أَحَدًا تَكْرَهُونَهُ فَإِنْ فَعَلْنَ ذَلِكَ فَاضْرِبُوهُنَّ ضَرْبًا غَيْرَ مُبَرِّحٍ وَلَهُنَّ عَلَيْكُمْ رِزْقُهُنَّ وَكِسْوَتُهُنَّ بِالْمَعْرُوفِ
Betydelse: Frukta Allah när det gäller kvinnor. Ni har nämligen tagit dem i besittning genom Allahs ord och gjort sexuellt umgänge med dem tillåtet genom Allahs ord. Det är deras skyldighet att inte låta någon som ni inte tycker om beträda era bäddar. Om de låter någon göra det, får ni slå dem på ett sätt som inte skadar dem. Under alla omständigheter är det er skyldighet att sörja för deras försörjning på ett lagenligt sätt.”
2. Al-Bukhari och Muslim återberättar från Aisha, må Allah vara nöjd med henne: Hind bint Utba sade: ”O Allahs sändebud, Abu Sufyan (min make) är en ytterst snål man. Förutom det jag tar utan hans vetskap ger han varken mig eller mitt barn något.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Ta så mycket som är tillräckligt för dig och ditt barn enligt vedertagen sed och lagen.”
3. Muawiya al-Qushayri, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag frågade: O Allahs sändebud, vilka rättigheter har våra hustrur över oss?” Han sade: ”När du själv äter ska du ge henne att äta, och när du själv klär dig ska du ge henne kläder. Slå henne inte i ansiktet. Om du behöver tillrättavisa henne eller tillfälligt avstå från samliv med henne, ska du göra det i hemmet.”
Genom ijmaʿ bevisas att detta är obligatoriskt på följande sätt: Ibn Qudama säger att om makarna är vuxna, ligger ansvaret för att försörja deras hustrur på dem. De lärda är eniga om detta. Det är dock inte makens ansvar att försörja en hustru som är olydig mot honom. Ibn al-Mundhir och andra säger att man här lär sig att hustrun står till makens förfogande. Han hindrar henne från att arbeta och förvärva sin försörjning. Därför är det makens skyldighet att stå för hennes levnadsomkostnader.
Orsaken till att försörjning är obligatorisk
Sharia har ålagt maken ansvaret för hustruns försörjning endast därför att hustrun, enligt vad ett giltigt äktenskapsavtal innebär, står till makens förfogande och är bunden av hans anspråk och rättigheter, så att han varaktigt och ständigt kan åtnjuta henne och genom henne tillfredsställa sin sexuella lust. Hon är skyldig att lyda honom, ständigt vistas i hans hem, sköta och förvalta hans hushåll samt uppfostra hans barn. I gengäld är maken skyldig att tillgodose alla hennes behov och försörja henne så länge deras äktenskap består och ingen olydnad eller revolt, eller någon annan omständighet som hindrar försörjningen, inträffar. Den vedertagna och allmänt erkända grundprincipen i detta avseende är: ”Den som hålls kvar för att skydda och tjäna någon annans rättigheter, den person som håller henne kvar för sin egen skull är ansvarig för hennes försörjning.”
Villkor för att ha rätt till underhåll
Följande villkor gäller för att ha rätt till underhåll:
1. Äktenskapskontraktet måste vara korrekt och giltigt.
2. Hustrun måste överlämna sig till sin man.
3. Hustrun måste, i enlighet med sin mans önskan, tillåta honom att ha sexuellt umgänge med henne.
4. Hustrun får inte vägra att följa med till den plats dit mannen vill flytta sitt boende. (Om hustrun emellertid anser att mannen vill skada henne, eller om hon fruktar för sin egen säkerhet och sina tillhörigheter vid en flytt, får hon vägra.)
5. Båda måste vara kapabla till sexuellt umgänge.
Om något av dessa villkor inte är uppfyllt är underhåll inte obligatoriskt. Om äktenskapskontraktet inte är giltigt utan i stället olagligt eller ogiltigt, blir separationen mellan mannen och hustrun nödvändig och obligatorisk för att förhindra oordning och fördärv. På samma sätt är mannen inte skyldig att försörja hustrun om hon inte överlämnar sig till honom, inte ger honom möjlighet att åtnjuta henne eller inte samtycker till att följa med till den plats dit han vill flytta. Den begränsning av hustrun som är orsaken till att underhåll blir obligatoriskt föreligger då inte. Det är som när en säljare vägrar överlämna den sålda varan till köparen, eller vill överlämna den på någon annan plats än den där köparen gjorde köpet; då har säljaren inte rätt att få varans pris. Dessutom fullbordade Allahs Sändebud sitt äktenskap med Aisha två år efter att han hade gift sig med henne, och han försörjde henne först från och med att äktenskapet fullbordades. Han ansåg inte att det var nödvändigt att ge underhåll för den tidigare tiden. Om hustrun är så ung att sexuellt umgänge med en flicka i den åldern inte är möjligt, men hon ändå har överlämnat sig till sin man, är underhåll enligt den malikitiska och shafiitiska rättsskolan inte obligatoriskt. Möjligheten till sexuellt umgänge föreligger nämligen inte fullt ut. Därför har hon inte rätt till underhåll som motprestation. Om hustrun däremot är vuxen och mannen minderårig, blir underhåll obligatoriskt. Hustrun har då inte brustit i att från sin sida tillåta honom att åtnjuta henne; det var endast från mannens sida som möjligheten att dra nytta av detta saknades. Därför är underhåll nödvändigt. På samma sätt blir underhåll obligatoriskt om hustrun överlämnar sig till sin man och han, trots att han är vuxen, flyr och lämnar henne. Den tillämpade uppfattningen bland hanafiterna är att om mannen håller kvar sin minderåriga hustru i sitt hem i syfte att komma henne nära och göra henne fäst vid honom, är han skyldig att försörja henne, även om syftet med att hålla henne kvar inte uppnås, eftersom han själv samtyckte till detta. Om han däremot inte håller henne kvar i sitt hem, är underhåll inte obligatoriskt.
(Detta är Imam Abu Yusufis uppfattning. Abu Hanifas och Muhammads uppfattning motsvarar Shafiis uppfattning. Att hålla hustrun kvar eller inte hålla henne kvar är nämligen likvärdigt. Äktenskapets syfte uppnås inte i detta fall, och därför är underhåll inte obligatoriskt.)
Om hustrun överlämnar sig till sin man men lider av en sjukdom som gör det omöjligt för honom att ha sexuellt umgänge med henne, är mannen skyldig att försörja henne. Att beröva hustrun underhåll på grund av hennes sjukdom är inte ett sunt äktenskapligt beteende och överensstämmer inte heller med kravet i Allahs befallning om gott bemötande. En hustru vars slidöppning är tilltäppt, liksom en hustru som är så svag eller har en sådan fysisk eller psykisk funktionsnedsättning att mannen inte kan ha sexuellt umgänge med henne, räknas också som sjuk. På samma sätt är mannen skyldig att försörja sin hustru om han är impotent, har fått sitt könsorgan borttaget eller lider av en sjukdom som hindrar sexuellt umgänge med hustrun, eller om han sitter fängslad på grund av skulder eller ett brott han begått. Hustrun har då inte brustit i att ge möjlighet till sexuellt umgänge. All oförmåga i detta fall ligger hos mannen. Han kan inte befrias från sitt ansvar med hänvisning till denna oförmåga. Den berövar honom endast hans egen rätt. Om hustrun däremot utan ett enligt sharia godtagbart skäl lämnar sin mans hem och beger sig någon annanstans utan hans tillstånd, reser utan hans tillstånd eller går in i ihram för hajj, är mannen inte skyldig att försörja henne. Om hon reser med hans tillstånd, går in i ihram med hans tillstånd eller om mannen följer med henne, befrias han inte från skyldigheten att ge henne underhåll. Hon har då inte varit olydig mot honom och inte heller gått utanför hans kontroll. Om hustrun däremot, medan hon bor tillsammans med sin man i sitt eget hem, hindrar honom från att ha sexuellt umgänge med henne, inte ber honom att flytta till ett annat hem och han inte heller motsätter sig detta, är han inte skyldig att försörja henne. Om hon däremot har bett honom att flytta men han har vägrat, och hon vägrar att tillåta honom att ha sexuellt umgänge med henne, upphör mannens skyldighet att försörja henne inte.
På samma sätt är mannen inte skyldig att försörja sin hustru om hon fängslas på grund av ett brott, sitter i fängelse på grund av skulder eller fängslas orättmätigt. Om mannen själv håller henne kvar på grund av en skuld som hon är skyldig honom, är han däremot skyldig att försörja henne. Han har då själv avstått från att kräva in sin fordran. På samma sätt har hustrun inte rätt till underhåll så länge hon är bortförd, om en kidnappare för bort henne och därigenom blir ett hinder mellan henne och hennes man. Om en yrkesarbetande hustru förbjuds av sin man att lämna hemmet för att arbeta och hon inte följer förbudet, har hon inte heller rätt till underhåll. När hustrun genom frivillig fasta eller frivillig iʿtikaf avhåller sig från sexuellt umgänge med sin man, får hon inte heller underhåll. Hon har då utan något enligt sharia godtagbart skäl berövat mannen hans rätt till sexuellt umgänge. Om hon hade avhållit sig av ett enligt sharia godtagbart skäl skulle hon ha fått underhåll. Om hon till exempel är olydig mot mannen därför att bostaden är olaglig eller därför att mannen inte är säker för hennes liv och egendom, behåller hon sin rätt till underhåll.
När hustrun ensam antar islam utan att mannen gör det
Om både mannen och hustrun är icke-muslimer och hustrun efter samlaget ensam antar islam, utan att mannen gör det, upphävs inte hennes rätt till underhåll. Det beror på att det är mannen själv som har gjort samlag med hustrun omöjligt. Han hade kunnat undanröja detta hinder genom att anta islam. Därför befrias han inte från skyldigheten att försörja henne. Av samma anledning befrias inte heller en muslimsk man som försvinner och lämnar sin hustru från skyldigheten att försörja henne.
Om mannen blir avfälling
Om mannen efter samlaget blir avfälling (övergår från islam), upphävs inte hans skyldighet att försörja hustrun. Det beror på att han själv har orsakat det hinder som nu berövar honom rätten till samlag. Genom att återvända till islam hade han kunnat undanröja detta hinder. Om hustrun däremot blir avfälling får hon inte underhåll från mannen, eftersom hon genom sin egen synd har stängt vägen till samlag, liksom en olydig hustru gör.
Den zahiritiska rättsskolans uppfattning om när underhåll ska ges och inte ges
Zahiriterna har en särskild uppfattning om orsaken till att underhåll blir obligatoriskt. Enligt dem är det äktenskapliga förhållandet som utgör grunden för underhåll. Så länge det äktenskapliga förhållandet består ska hustrun få underhåll. På grundval av denna uppfattning fastslår de att även en minderårig hustru och en olydig hustru ska försörjas. De zahiritiska lärda godtar inte de villkor som andra rättslärda föreskriver i detta avseende. Ibn Hazm säger: Från det ögonblick då äktenskapet har ingåtts är mannen skyldig att försörja hustrun, vare sig de har börjat leva tillsammans eller inte, vare sig hustrun är vuxen eller ett barn i vaggan, rik eller fattig, faderlös eller inte, oskuld eller tidigare gift, fri eller slavinna. Underhåll ska i alla situationer ges i proportion till mannens förmåga. (Al-Muhalla, band 10)
Ibn Hazm säger att Abu Sulayman, hans lärjungar och Sufyan al-Thawri har sagt: Det är obligatoriskt att försörja den minderåriga hustrun från det ögonblick då äktenskapet ingås.
När al-Hakam ibn Utayba tillfrågades om en kvinna som i vrede hade lämnat sin mans hem, svarade han att hon skulle försörjas. Inget sådant uttalande har återberättats från någon av profetens följeslagare, nämligen att en olydig hustru inte behöver försörjas; det har endast återberättats från al-Nakha’i, al-Sha’bi, Hammad, al-Hasan och al-Zuhri. Det är inte heller känt vilka bevis al-Nakha’i och de andra anförde till stöd för detta. De sade endast: Underhåll är ersättning för samlag. När hon inte låter honom ha samlag med henne får hon inte heller underhåll.
Underhållets storlek och grund
När hustrun bor tillsammans med sin man, och mannen försörjer henne samt tillhandahåller tillräckligt med mat, kläder och annat, kan hustrun inte kräva att underhållsbeloppet ska fastställas av domstol, eftersom mannen fullgör sitt ansvar. Men om mannen är så snål att han inte ger hustrun tillräckligt underhåll, eller orättmätigt lämnar henne utan underhåll, har hustrun rätt att kräva att ett bestämt belopp för mat, kläder, bostad och annat avsätts åt henne. Domstolen kan också döma till hennes förmån i fråga om underhållet och, när riktigheten i hustruns krav har bevisats, ålägga mannen underhållsskyldighet. Om hustrun är rättskaffens och gudfruktig och inte tar mer än vad hon behöver, får hon själv ta sitt nödvändiga underhåll ur mannens egendom i rimlig omfattning. Hon får göra det utan mannens vetskap, eftersom mannen har underlåtit att fullgöra sitt ansvar och är skyldig henne underhåll. När den berättigade har möjlighet att själv ta det hon har rätt till, har hon rätt att göra det. Grunden för denna rätt är den hadith som återberättats av Ahmad, al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud och al-Nasa’i från Aisha:
”Hind, Abu Sufyans hustru, sade: ’Allahs sändebud, Abu Sufyan, min man, är en snål man och ger varken mig eller mitt barn det minsta nödvändiga underhållet. Han ger mig inget annat än det jag i hemlighet tar från honom.’ Allahs sändebud ﷺ sade: ’Ta så mycket som på ett rimligt och rättsenligt sätt tillgodoser dina och ditt barns behov.’” Denna hadith visar att underhållsbeloppet ska fastställas med hänsyn till hustruns minsta behov och under förutsättning att det är rättvist och rättsenligt, det vill säga enligt det som är allmänt känt och erkänt av alla parter som den mest välgrundade uppfattningen i hustruns familj. Detta varierar beroende på plats, tid, omständigheter och person. Enligt författaren till verket Rawdat al-Nadiyya innefattar det minsta behovet när det gäller mat allt som hustrun behöver. Därför omfattas även frukt. Även de extra utgifter som uppstår vid olika högtider och andra sådant som alltid anses nödvändigt, och vars frånvaro leder till skada, nedstämdhet eller obehag, omfattas. Även läkemedel ingår. Det är detta Allah syftar på när Han säger: ’Faderns skyldighet är att sörja för mödrarnas försörjning på ett rättsenligt sätt.’ Denna vers beskriver uttryckligen en form av underhåll: den som har underhållsskyldigheten är skyldig att tillhandahålla försörjning åt den vars utgifter han ansvarar för. Vilka saker denna försörjning omfattar har nämnts ovan. Därefter återger han vissa rättslärdas uppfattning att det inte är obligatoriskt att betala läkemedel eller läkararvoden, eftersom syftet med detta är att bevara kroppen. Men han föredrar också, med hänsyn till den starkare uppfattningen, att vårdkostnader ska räknas som en del av underhållet, och enligt honom är detta obligatoriskt. Författaren till al-Ghayth säger: ’Läkemedel är ett medel för att bevara livet. Därför liknar det underhållet och ingår i det.’ Han säger: ’Detta är den riktiga uppfattningen.’ Allahs sändebud ﷺ sade nämligen till Hind: ’Ta så mycket som tillgodoser dina och ditt barns behov.’ Detta uttalande har en allomfattande innebörd. På samma sätt har uttalandet i den ovan nämnda versen, ’Faderns skyldighet är att sörja för mödrarnas försörjning’, en allomfattande innebörd. Sammanfattningsvis är den som har ålagts att försörja någon skyldig att på ett rättsenligt sätt tillhandahålla allt som är minsta nödvändigt. Detta innebär dock inte att den som har rätt till underhåll får tillåtelse att själv ta det. Det finns nämligen risk att hon i vissa fall överskrider gränsen. Innebörden är att det minsta nödvändiga underhållet ska ges på ett sådant sätt att det inte finns risk för överträdelse eller slöseri. Omfattningen av det minsta behovet ska fastställas utifrån sakkunnigas uppgifter och erfarna personers erfarenhet. Detta är innebörden av Allahs sändebuds ﷺ ord ’på ett rättsenligt sätt’: alltså inte genom godtycke, men inte heller genom slöseri eller snålhet. När mannen emellertid inte är beredd att fullgöra sin underhållsskyldighet, får den som har rätt till underhåll själv ta sitt minsta nödvändiga underhåll. Denna rätt ges till en kvinna som har tillräckligt förstånd och omdöme, men inte till en kvinna som har en benägenhet att slösa. Den slösaktiga och överdådiga får inte själv, efter eget omdöme, ta sin försörjning ur den egendom som tillhör den som har underhållsskyldigheten. Allah säger: ’Överlämna inte er egendom åt de oförståndiga.’ Om den som har ålagts att försörja någon inte är ansvarsfull och inte är beredd att ge underhåll, medan den underhållsberättigade samtidigt är oförståndig, är vår skyldighet att anförtro ansvaret för den oförståndigas underhåll åt hennes förmyndare eller åt en rättskaffens person. Olja, tvål, kammar och andra redskap som behövs för renlighet ingår också i hustruns nödvändiga underhåll.
Enligt den shafiitiska rättsskolan ingår parfym i det nödvändiga underhållet om den används för att avlägsna dålig lukt, eftersom den behövs för renlighet. Om syftet med parfymen däremot är nöje och lyx, är mannen inte skyldig att tillhandahålla den, eftersom detta är frivilligt. Därför kan han varken hindras från det eller tvingas till det.
Hanafiternas uppfattning om fastställandet av underhållsbeloppet
Hanafiternas uppfattning är att underhållsbeloppet inte har fastställts av sharia. Mannen är skyldig att ge hustrun så mycket underhåll som är tillräckligt och nödvändigt för henne, såsom mat, frukt, olja och andra nödvändiga livsförnödenheter enligt sedvänjan, vilka varierar beroende på plats, tid och omständigheter. Även kläder som passar för vinter och sommar ingår. Enligt hanafiterna är mannen skyldig att försörja hustrun efter sin egen förmåga, oavsett hustruns ekonomiska situation. Om mannen är rik ska underhållet fastställas i förhållande till hans rikedom, och om han är fattig i förhållande till hans fattigdom. Allah säger:
لِيُنْفِقْ ذُو سَعَةِ مِنْ سَعَتِهِ، وَمَنْ قُدِرَ عَلَيْهِ رِزْقَهُ فَلْيُنْفِقْ مِمَّا أَتَاهُ اللَّهُ لَا يُكَلِّفُ اللَّهُ نَفْسًا إِلَّا مَا أَتَاهَا، سَيَجْعَلُ اللَّهُ بَعْدَ عُسْرِيسرًا .
”Den förmögne ska spendera efter sin förmåga, och den vars tillgångar är begränsade ska spendera av det som Allah har gett honom. Allah ålägger inte någon en börda utöver det Han har gett honom. Efter svårighet kommer Allah sannerligen att skänka lättnad.” (Sura al-Talaq, vers 7)
Allah säger också: ”Låt dem bo där ni bor, efter er förmåga och era möjligheter.” (Sura al-Talaq, vers 6)
Shafiiternas uppfattning om fastställandet av underhållsbidragets storlek
Shafiiterna har inte begränsat fastställandet av underhållsbidragets storlek enbart till det minsta och mest nödvändiga av livets förnödenheter; de har tvärtom sagt att detta endast fastställs av sharīʿa. De är endast överens med hanafiterna om att makens ekonomiska situation, vad gäller fattigdom eller välstånd, måste beaktas. En välbärgad make definieras som en make som kan försörja genom sin egendom och sina inkomster. Den välbärgade makens skyldighet är att varje dag tillhandahålla två mudd livsmedel. En fattig make definieras som en make som varken kan försörja genom sin egendom eller genom sina inkomster. Hans skyldighet är att varje dag tillhandahålla en mudd mat som underhåll. En person med medelgod ekonomi är skyldig att varje dag tillhandahålla en och en halv mudd livsmedel. Allah säger: ”Den förmögne skall spendera efter sin förmåga, och den vars tillgångar är begränsade skall spendera av det som Allah har gett honom.” Det framgår att Allah här har gjort åtskillnad mellan den rike och den fattige och ålagt var och en att ge underhåll efter sin förmåga. Han har inte preciserat mängden. Därför har det blivit nödvändigt att fastställa mängden genom ijtihād. Det som mest liknar underhåll är den mat som ges som kaffāra, eftersom det är föda som sharīʿa har föreskrivit för att stilla hunger. Som kaffāra ska de fattiga få högst två mudd livsmedel som fidya. Den minsta fidyan är en mudd, och den ges som kaffāra för sexuellt umgänge med hustrun under dagen i Ramadan.
Om han har medelgod ekonomi ska han ge en och en halv mudd. Han står nämligen under den välbärgade men över den fattige. Därför har han ålagts att ge en och en halv mudd. Om man öppnar dörren för hustrurna att kräva vad som behövs för att täcka deras behov, kommer tvister att uppstå och det kommer inte att finnas någon gräns för detta. Därför har mängden fastställts enligt maʿrūf, det vill säga sedvänja som är vedertagen och erkänd. Sås, kött och frukt i maten, liksom andra grundläggande nödvändigheter, ingår därutöver. Shafiitiska rättslärda har sagt: ”När maken ger hustrun kläder måste hans förmögenhet eller fattigdom beaktas. En välbärgad mans hustru har rätt till de högklassiga kläder som stadsbor brukar bära. En fattig mans hustru ska få grovt bomullstyg. En medelklasshustru ska få kläder av en kvalitet däremellan. Hon ska också få bostad anpassad efter om maken tillhör den välbärgade, fattiga eller medelklassen. Även bostadens inredning ska motsvara hennes situation. Om maken är fattig ska han ge hustrun den minsta mängd mat och sås som enligt vedertagen och erkänd sed räcker för henne. Han ska ge henne de kläder av minsta kvalitet som räcker under sommar och vinter. Om maken tillhör medelklassen ska hennes underhåll vara något bättre än den fattigas och följa vedertagen och erkänd sed. Han ska ge henne den minsta mängd mat och sås som enligt vedertagen och erkänd sed räcker för henne. Han ska ge henne de kläder av minsta kvalitet som räcker under sommar och vinter. Om maken tillhör medelklassen ska hennes underhåll vara något bättre än den fattigas och följa vedertagen och erkänd sed. Underhållet ska följa vedertagen och erkänd sed, eftersom det är wājib att skydda hustrun från skada. Att skydda henne från skada är möjligt genom att ge underhåll på medelnivå. Detta är vad som avses med maʿrūf, det vill säga vedertagen och erkänd sed.”
Ska underhåll fastställas i pengar eller i varor?
När mat och kläder fastställs som underhåll är det tillåtet att ange vissa bestämda typer av mat och kläder, och det är också tillåtet att fastställa det i form av pengar, så att hustrun kan köpa de varor hon behöver. Det kan fastställas årsvis, månadsvis, veckovis eller dagligen, beroende på vilken betalningsfrekvens som är lättast för maken. Det som för närvarande tillämpas i domstolarna är att pengar betalas månadsvis för hustruns mat och halvårsvis för hennes kläder. Hon behöver nämligen en uppsättning kläder på sommaren och en på vintern. Vissa domare fastställer ett månadsbelopp för de tre typerna av underhåll. Deras avsikt är då att beloppet ska räcka till hustruns mat, kläder och bostad och stå i proportion till makens ekonomiska förmåga eller oförmåga.
Förändring av makens ekonomiska situation eller av marknadspriserna
Om marknadspriserna vid den tid då underhållet fastställdes senare förändras, eller om makens ekonomiska situation förändras, måste man först se vilken typ av förändring som har skett i marknadspriserna: har de sjunkit eller stigit? Och har makens ekonomiska situation försämrats eller förbättrats? Var och en av dessa förändrade omständigheter måste beaktas. Om marknadspriserna stiger jämfört med den tid då underhållet fastställdes kan hustrun kräva att hennes underhåll höjs. Om priserna sjunker kan maken kräva att underhållsbeloppet sänks.
Om det efter att underhållsbeloppet har fastställts visar sig att det fastställda beloppet var felaktigt och inte räckte för hustrun i förhållande till makens situation, oavsett om denna situation är dålig eller god, kan hustrun kräva att underhållsbeloppet fastställs på nytt. Då är det domarens skyldighet att fastställa ett underhåll som, i förhållande till makens situation, räcker till hustruns mat och kläder.
Underhållsskyldigheten är en giltig skuld, och maken ansvarar för den.
Eftersom hustruns underhåll, med förbehåll för de tidigare nämnda villkoren, är obligatoriskt för maken, och eftersom hustruns underhåll blir obligatoriskt för maken när vissa orsaker och villkor föreligger, ska det betraktas som en skuld om maken inte betalar det. Liksom andra skulder måste denna skuld antingen betalas eller måste hustrun befria honom från ansvaret. Annars är han inte fri från denna skuld. Detta är den shafiitiska rättsskolans uppfattning. Sedan lag nr 15 från 1920 utfärdades i Egypten har denna uppfattning följts fram till i dag. I lagen står det: Artikel 1: När en hustru har överlämnat sig till sin make ska kostnaden för hennes underhåll betraktas som en skuld för maken. Den ska betraktas som en skuld från det ögonblick då maken, trots att underhållsskyldigheten åligger honom, avstår från att betala det. Denna skuld är inte beroende av ett domstolsutslag eller av parternas överenskommelse. Den består tills den har betalats eller tills hustrun befriar maken från ansvaret.
Artikel 2: Även underhållet för en frånskild hustru som har rätt till underhåll ska betraktas som en skuld, och det ska gälla från dagen för skilsmässan, precis som anges i den föregående artikeln. Från den myndighet som utfärdade den nämnda lagen, det vill säga justitieministeriet, utfärdades samtidigt ytterligare bestämmelser. De lyder som följer:
1. Det krävs varken ett domstolsutslag eller något villkor från den berörda parten för att hustruns eller den frånskilda hustruns underhåll ska betraktas som en skuld som maken är skyldig henne. I stället betraktas det som en skuld från det ögonblick då det förfaller till betalning för maken och han avstår från att betala det.
2. Underhållsskulden är en fullständigt fastställd skuld och upphör inte annat än genom betalning eller befrielse från ansvaret.
Följande underordnade bestämmelser följer av dessa två bestämmelser:
1. Hustrun eller den frånskilda hustrun får ansöka hos domstolen om att få ut sitt underhåll från maken, och ansökan kan avse även tiden före ansökan, oavsett om den överstiger en månad. Om hustrun uppger att maken har lämnat henne utan underhåll, trots att han under denna tid var skyldig att försörja henne, ska hennes anspråk omfatta hela perioden, oavsett om den varit lång eller kort. När hustruns eller den frånskilda hustruns anspråk har styrkts genom någon godtagbar bevisning, även genom en lagstadgad utredning enligt artikel 178, ska domstolen besluta att det hon har begärt ska betalas.
2. Underhållsskulden upphör inte även om någon av maken eller hustrun avlider. Den upphör inte heller genom skilsmässa, även om det är en khulʿ-skilsmässa. Oavsett vilken form av skilsmässa hon har fått har den frånskilda hustrun rätt till den del av det förfallna underhållet som förblivit obetald medan äktenskapet bestod, så länge underhållet inte har gjorts till en motprestation för skilsmässan eller khulʿ.
3. Hustruns tillfälliga olydnad mot maken upphäver inte obetalat underhåll. Det är endast varaktig olydnad som befriar maken från underhållsskyldigheten så länge hon är olydig, oavsett om det sker under det normala äktenskapliga samlivet eller under idda-perioden. Efter att denna lag hade utfärdats började vissa hustrur utnyttja detta genom att avstå från att kräva underhåll, så att en betydande summa skulle samlas under en längre tid. Därefter krävde de hela det obetalda underhållet från maken på en gång. Detta utsatte maken för hård press och lade en stor börda på honom. Därför sökte man en lösning för att lätta makarnas problem. Slutligen utfärdades de fortlöpande bestämmelserna för sharīʿa-domstolarna genom artikel 6 i paragraf 99 i lag nr 78 från 1931. Där föreskrevs: ”Inget krav som avser en tid längre tillbaka än tre år från dagen då kravet framställdes ska godtas.” I promemorian med en närmare förklaring av denna lag sades följande om denna artikel: ”Beträffande det underhåll som förfallit till betalning för en tidigare period har det, med stöd av bestämmelserna om domstolarnas särskilda befogenheter, beslutats att krav på underhåll för en period som överstiger tre kristna år inte ska behandlas, och den senaste tillåtna tidpunkten är dagen då kravet registrerades. Eftersom den ovillkorliga och obegränsade möjligheten att kräva obetalt underhåll för en bestämd period före framställandet av kravet kunde leda till att den ansvarige maken belastades alltför mycket genom krav på flera års underhåll på en gång, ansågs det, i rättvisans intresse, nödvändigt att ålägga den underhållsberättigade att kräva underhåll år för år på ett sådant sätt att fördröjningen inte överstiger tre år. Genom att i en kungörelse föreskriva att kravet annars skulle vägras behandling ålades den kravberättigade därför att successivt framställa krav för ett år i taget. Detta innebär ingen skada för den underhållsberättigade, eftersom hon får möjlighet att framställa sitt krav innan tre år har gått. Tillämpningen av denna lag fortsätter fortfarande.”
Regler om befrielse från underhållsskulden och kvittning av den
Eftersom det underhåll eller uppehälle som hustrun har rätt till betraktas som en skuld som maken är skyldig henne, och eftersom denna skuld åvilar honom från det ögonblick då han upphör att betala det, kan hustrun, om hon vill, helt eller delvis befria maken från denna skuld eller efterskänka den. Men om hon i förväg förklarar att hon avstår från det underhåll som hon kommer att ha rätt till i framtiden, är denna förklaring inte giltig eller rättsverkande. Det beror på att det ännu inte har blivit en skuld. Befrielse kan endast ges från en skuld som faktiskt har uppkommit och blivit förfallen som skuld. Om underhållet däremot har fastställts att betalas månadsvis eller för någon annan bestämd period, kan hon i förväg avstå från det för den kommande månaden eller det kommande året.
När underhåll betraktas som en giltig skuld, som inte upphör annat än genom betalning eller eftergift, och maken samtidigt har en skuld som hustrun är skyldig honom, och någon av dem kräver att de båda skulderna ska kvittas, ska detta krav godtas och de båda skulderna jämställas genom kvittning. Hanbaliterna har en annan uppfattning om kvittning. De gör skillnad mellan om hustrun är välbärgad eller behövande. Om hustrun är välbärgad får maken driva in den skuld hon är skyldig honom genom att kvitta den mot det underhåll hon har rätt till. Den som har en fordran på någon får nämligen ta betalt ur vilken som helst av dennes tillgångar. Här är även pengarna för den skuld som hustrun är skyldig honom hennes tillgång. Men om hustrun är behövande får maken inte driva in den skuld hon är skyldig honom genom att kvitta den mot hennes underhåll. Det beror på att en skuld endast måste betalas med tillgångar utöver det som är nödvändigt för att bevara livet. Den skuld som maken har en fordran på hos henne ingår inte i hennes tillgångar utöver det nödvändiga. Dessutom har Allah befallt att den behövande ska beviljas anstånd. Allah har sagt:
وَإِنْ كَانَ ذُو عُسْرَةٍ فَنَظِرَةٌ إِلَى مَيْسَرَةٍ .
”Om han är behövande, ska han få anstånd tills han blir välbärgad.” (Sura al-Baqara, vers 280)
Förskottsbetalning av underhåll och att hustrun därefter blir oförmögen att göra anspråk på underhåll
När maken har gett hustrun underhåll i förskott för en månad, ett år eller någon annan motsvarande period, och därefter något inträffar som gör att hon inte längre har rätt till underhåll, till exempel att någon av makarna avlider eller att hustrun blir olydig mot maken, får maken återkräva underhållet för den återstående perioden, det vill säga den period för vilken hon inte längre har rätt till underhåll. Hustrun tog nämligen emot detta underhåll i utbyte mot att hon höll sig tillgänglig för honom till hans förmån. När denna bundenhet upphör genom dödsfall eller olydnad bör hon därför återbetala den återstående delen av det underhåll som hon hade fått i förskott. Detta är Imām al-Shāfiʿīs och Muḥammad ibn al-Ḥasans uppfattning.
Imam Abu Hanifa och Abu Yusuf anser att maken inte får återkräva någon del av det underhåll som betalats i förskott. Även om underhållet är en ersättning för den äktenskapliga bundenheten, har det likväl karaktären av en frivillig gåva som hustrun har tagit i besittning. En sådan gåva som har överlämnats mellan makar får aldrig återtas.
Hustruns underhåll under idda-perioden
En kvinna har rätt till underhåll under idda-perioden efter ett återkalleligt äktenskapsskilsmässa och under idda-perioden medan hon är gravid. Om kvinnor som har skilts genom ett återkalleligt äktenskapsskilsmässa säger Allah:
اسكنوهن من حَيْثُ سَكَنتر، من وجدكُم
Betydelse: ”Låt dem bo i sådana hem som ni själva bor i, enligt er förmåga, och vålla dem ingen skada för att göra livet svårt för dem.” (Sura at-Talaq, vers 6)
Och om de gravida säger Allah:
وَإِنْ كُنْ أُوْلَاتِ حَمْلٍ فَأَنْفِقُوا عَلَيْهِنَّ حَتَّى يَضَعْنَ حَمْلَهُنَّ
Betydelse: ”Och om de är gravida, försörj dem då tills de har fött sitt barn.” (Sura at-Talaq, vers 6)
Denna vers bevisar att det är obligatoriskt att försörja en gravid kvinna, oavsett om hon befinner sig i väntetiden efter en återkallelig skilsmässa, i väntetiden efter en oåterkallelig skilsmässa eller i väntetiden efter makens död. När det gäller en icke-gravid kvinna som fullgör väntetiden efter en oåterkallelig skilsmässa finns det tre uppfattningar:
1. Hon ska få bostad, men inte försörjning. Detta är Imam Māliks och ash-Shāfiʿīs uppfattning. Deras bevis är den ovan nämnda vers 6 i sura at-Talāq.
2. Hon ska få både bostad och försörjning. Detta är uppfattningen hos ʿUmar ibn al-Khattāb, ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz, ath-Thawrī och den hanafitiska rättsskolan. Anledningen är att den ovan nämnda vers 6 i sura at-Talāq fastslår att alla frånskilda kvinnor ska få bostad. Och där bostad är obligatoriskt, är försörjning följaktligen också obligatoriskt. Detta gäller den återkalleligt frånskilda kvinnan, den gravida frånskilda kvinnan och även hustrun själv. ʿUmar och ʿĀʾisha förnekade båda den hadith som återberättats av Fāṭima bint Qays och sade: ”Vi kommer inte att överge Allahs bok och Allahs Sändebuds sunna på grund av en kvinnas utsaga. Vi vet inte om denna kvinna mindes Allahs Sändebuds ord korrekt eller om hon hade glömt dem.”
När Fāṭima sedan fick höra detta sade hon: ”Allahs bok ska avgöra mellan mig och er. Allah säger:
فَطَلِقُوهُنَّ لِعِدَّتِهِنَّ وَأَحْصُوا الْعِدَّةَ ، وَاتَّقُوا اللهَ رَبِّكُمْ ، لَا تُخْرِجُوهُنَّ مِنْ بُيُوتِمِن وَلَا يَخْرُجْنَ إِلَّا أَنْ يَأْتِينَ بِفَاحِشَةٍ مُبَيِّنَةٍ ، وَتِلْكَ حُدُودُ اللَّهِ ، وَمَنْ يَتَعَدَّ حُدُودَ اللَّهِ فَقَدْ ظَلَمَ نَفْسَهُ ، لَا تَدْرِي لَعَلَّ اللَّهَ يُحْدِثُ بَعْدَ ذَلِكَ أَمْرًاه
Betydelse: När ni vill skilja er från hustrur, skilj er då från dem med hänsyn till deras väntetid och räkna väntetiden. Frukta Allah, er Herre. Driv inte ut dem ur deras hem och låt inte heller dem gå ut, såvida de inte har begått en uppenbar skamlöshet. Detta är Allahs föreskrifter. Den som överträder Allahs föreskrifter gör sannerligen orätt mot sig själv. Du vet inte; kanske kommer Allah därefter att skapa en ny möjlighet.”
Frågan är: Vilken möjlighet kan uppstå efter tre skilsmässor?”
3. Enligt Ahmad, Dāwūd, Abū Thawr, Isḥāq, ʿAlī ibn ʿAbbās, Jābir, al-Ḥasan, ʿAṭāʾ, ash-Shaʿbī, Ibn Abī Laylā, al-Awzāʿī och den imamitiska shiitiska rättsskolan har hon varken rätt till försörjning eller bostad. Deras bevis är den hadith som återberättats av al-Bukhārī och Muslim: Fāṭima bint Qays sade: ”Min man skilde sig från mig med tre skilsmässor under Allahs Sändebuds tid, och han gav mig varken bostad eller försörjning.” I vissa återberättelser sägs det att Allahs Sändebud sade: ”Den hustru vars man har möjlighet att ta tillbaka henne ska få bostad och försörjning.” Ahmad, Muslim, Abū Dāwūd och an-Nasāʾī återberättar också att Allahs Sändebud sade till Fāṭima bint Qays: ”Du får ingen försörjning om du inte är gravid.”
Underhåll för den frånvarande hustrun
I paragraf 25(5) i den egyptiska lagen från år 1920 står det: ”När maken är frånvarande men befinner sig någonstans i närheten, ska hustruns underhåll tas från hans synliga tillgångar, om han har sådana. Om han inte har några synliga tillgångar ska domstolen på sedvanligt sätt utfärda en underrättelse där han uppmanas att ange sina skäl och ge honom en fastställd tidsfrist. Om han emellertid inte ger hustrun det nödvändiga underhållet inom denna tid, ska domstolen, efter det att tidsfristen löpt ut, utfärda skilsmässa mot maken. Men om den frånvarande maken befinner sig så långt borta att det inte är lätt att nå honom, exempelvis om hans vistelseort är okänd eller om han är försvunnen, och det bevisas att han inte har några tillgångar som hustrun kan försörja sig av, ska domstolen bevilja hustrun skilsmässa från denne make.”
26. Hustruns berättigade moraliska rättigheter
Jag har tidigare sagt att hustruns rättigheter gentemot maken är av två slag: 1. materiella och 2. moraliska. De materiella rättigheterna är mahr och underhåll. De moraliska rättigheterna nämns nedan:
1. God behandling: Makens främsta skyldighet gentemot hustrun är att behandla henne på ett hövligt sätt, att behandla henne väl och enligt sedvanliga normer, att så långt det är möjligt uppträda på ett sätt som väcker tillgivenhet till maken i hennes hjärta och att visa tålamod med henne om han möter något störande från hennes sida. Allah säger:
وَعَاشِرُوهُنَّ بِالْمَعْرُوفِ : فَإِنْ كَرِهْتُمُوهُنَّ فَعَسَى أَنْ تَكْرَهُوا شَيْئًا وَيَجْعَلَ اللَّهُ فِيْهِ خَيْرًا كَثِيرًاه
Betydelse: ”Behandla hustrurna väl enligt sedvanliga normer. Om ni tycker illa om dem, ska ni komma ihåg att ni kanske ogillar något i vilket Allah har lagt mycket gott.” (Sura an-Nisaʾ: vers 19)
Ett tecken på hög moral och framskriden tro är att vara ömhjärtad och vänligt sinnad mot sin familj. Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den av de troende som har den mest fullkomliga tron är den som har den vackraste karaktären och det bästa uppförandet. Och de bästa bland er är de som är bäst mot sina hustrur.” Att visa hövlighet och artighet mot hustrun är ett tecken på en fullkomlig personlighet. Att behandla hustrun förnedrande är däremot ett tecken på låghet och tarvlighet. Guds Sändebud sade: ”Det är endast en ädel människa som behandlar kvinnor väl, och endast en förkastlig människa som behandlar dem illa.”
Att behandla sin hustru vänligt och på ett sätt som skänker henne glädje, samt att visa ömhet, tillgivenhet och skämta med henne, är också en del av ett hövligt och vänligt bemötande. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tävlade ibland med Aisha, må Allah vara nöjd med henne, när han behandlade henne vänligt och roade henne. Aisha sade: ”Allahs Sändebud tävlade med mig, och jag besegrade honom. Efter en tid, när min fylliga kropp hade blivit en belastning för mig, tävlade han med mig och jag förlorade. Då sade han: ’Detta är en återbetalning för gårdagens förlust.’” – Ahmad, Abu Dawud.
Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah har återberättat att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Alla Adams barns lekar är orättfärdiga, utom tre: att skjuta pilar med båge, att träna hästar och att roa sig med sin hustru. Alla dessa är rättmätiga.” Att upphöja hustrun till sin egen jämlike, avstå från att skada henne och inte ens såra henne med hårda ord är liktydigt med att hedra henne. Muawiya ibn Hayda, må Allah vara nöjd med honom, sade: Jag frågade: ’O Allahs Sändebud, vilka rättigheter har våra hustrur gentemot oss?’ Han sade: ’När du äter ska du ge henne mat, och när du klär dig ska du ge henne kläder. Slå henne aldrig i ansiktet, förolämpa henne inte och överge inte hennes sällskap annat än i hemmet.’”
Man måste komma ihåg att fullkomlighet inte kan föreställas hos kvinnor. Hon måste accepteras sådan hon är. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Ha goda avsikter gentemot kvinnor. Kvinnan skapades nämligen av ett böjt revben. Den övre delen av revbenet är den mest böjda. Om du försöker räta ut det kommer du att bryta det. Men om du låter det vara som det är, kommer det alltid att förbli böjt.” – al-Bukhari, Muslim.
Denna hadith antyder att varje kvinna har en medfödd böjning i sitt sinnelag och sin karaktär. Det är omöjligt att korrigera henne fullständigt. Hennes natur är böjd likt ett bågformat, böjt revben. Det är inte möjligt att räta ut henne. Trots detta är det nödvändigt att leva tillsammans med henne med alla hennes goda och dåliga egenskaper och att behandla henne så väl som möjligt. Det betyder dock inte att hon inte ska fostras och ledas till den rätta vägen. När hon envist håller fast vid något ska man med klokhet och skicklighet försöka leda henne till den rätta vägen. Ibland fäster maken ingen vikt vid sin hustrus goda egenskaper och dåliga sidor. I stället blir endast de egenskaper hos hennes karaktär som han ogillar framträdande i hans ögon. Därför uppmanar islam till en jämförande bedömning av kvinnans brister och förtjänster. Om han ser något hos henne som han ogillar, kommer han utan tvekan också att se något som han tycker om. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Det anstår inte en troende man att hata en troende kvinna. Om en av hennes egenskaper är honom motbjudande, kommer en annan av hennes egenskaper att vara honom till behag.”
2. Att skydda hustrun: Det är makens plikt att skydda sin hustru från allt som fläckar hennes värdighet, heder och goda rykte. Detta är självkänsla och hederskänsla, något som är mycket älskat av Allah. al-Bukhari återberättar:
Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Allah har hederskänsla, och den troende har också hederskänsla. Allahs hederskänsla innebär att Hans tjänare inte gör det som Han har förbjudit.” Ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs Sändebud sade: ”Ingen har större hederskänsla än Allah. På grund av sin hederskänsla har Han förbjudit oanständiga och skamliga handlingar, både öppna och dolda. Ingen älskar att lovprisas mer än Allah. Därför har Han själv lovprisat sig. Och ingen uppskattar ursäkter mer än Allah. Därför har Han sänt profeter och sändebud som förkunnare av goda nyheter och varnare för människorna, så att de inte ska kunna komma med ursäkten att de inte kände till det kommande livet.” Sa’d ibn Ubada, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Om jag ser en man med min hustru kommer jag genast att slå honom med mitt svärd.” Allahs Sändebud sade: ”Förvånas ni över Sa’ds hederskänsla? Jag har större hederskänsla än han, och Allah har större hederskänsla än jag. På grund av sin hederskänsla har Allah förbjudit oanständighet, både dold och öppen.” Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs Sändebud sade: ”Tre personer kommer inte att träda in i paradiset: den som är olydig mot sina föräldrar, dayyuth och en kvinna som efterliknar män.” – an-Nasa’i, al-Bazzar, al-Hakim. Det har återberättats från Ammar ibn Yasar att Allahs Sändebud sade: ”Tre personer kommer aldrig att träda in i paradiset: dayyuth, en manhaftig kvinna och en alkoholist.” Folket frågade: ”O Allahs Sändebud, vi vet vem alkoholisten är. Vem är dayyuth?” Allahs Sändebud sade: ”Den som inte håller reda på vilka som kommer och går hos hans familj.” Vi frågade: ”Vem är den manhaftiga kvinnan?” Han sade: ”Den kvinna som klär sig som en man.” – at-Tabarani.
Imam al-Mundhiri sade att det inte finns någon omstridd återberättare i den ovan nämnda hadithens berättarkedja. Man måste dock komma ihåg att maken, samtidigt som han bör ha en stark hederskänsla gentemot sin hustru, också måste vara måttfull och balanserad i denna hederskänsla. Därför är det olämpligt att överdriva i att hysa dåliga misstankar mot henne, övervaka och kontrollera varje steg hon tar och räkna upp alla hennes brister. Detta skadar nämligen äktenskapet och bryter de band som Allah har befallt människorna att knyta. Abu Dawud, an-Nasa’i och Ibn Hibban återberättar från Jabir ibn Amra att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Det finns en hederskänsla som Allah tycker om och en hederskänsla som Allah inte tycker om. Det finns en stolthet som Allah tycker om och en stolthet som Allah inte tycker om. Den hederskänsla som Allah tycker om är hederskänsla när det finns misstanke. Den hederskänsla som Allah inte tycker om är hederskänsla när det inte finns någon misstanke. Den stolthet som Allah tycker om är stolthet över sig själv i strid och fara. Den stolthet som Allah inte tycker om är stolthet över orättfärdiga och olagliga handlingar.” Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Ha inte överdriven hederskänsla gentemot din hustru. Annars kommer dåliga misstankar att fortsätta växla mellan er båda på grund av dig.” Att hysa dåliga misstankar och vara benägen till misstänksamhet är i själva verket något som Allah inte tycker om.
3. Makens sexuella umgänge med hustrun: Ibn Hazm sade att det är en plikt för en kapabel make att ha samlag minst en gång under varje renhetsperiod (den period då hustrun inte har menstruation). Annars betraktas han som syndig och olydig mot Allah. Beviset för detta är följande del av vers 222 i sura al-Baqara:
فَإِذَا تَطَهِّرْنَ فَأْتُوهُنَّ مِنْ حَيْثُ أَمَرَكُمُ اللَّهُ
”När hustrorna sedan har blivit rena, så närma er dem enligt Allahs påbud.” De flesta lärda har stött Ibn Hazms åsikt att detta är obligatoriskt för mannen, om han inte har någon ursäkt. Imam al-Shafi‘i sade att det inte är obligatoriskt, eftersom det är hennes rättighet. Därför är det inte obligatoriskt på samma sätt som andra rättigheter. Imam Ahmad sade att samlag måste äga rum en gång inom fyra månader. Om mannen lämnar sin hustru och beger sig bort, och inte har någon ursäkt som hindrar honom från att återvända hem, fastställde Imam Ahmad en längsta period på sex månader. Imam Ahmad tillfrågades: Hur länge kan en make vara borta från sin hustru? Han svarade: Sex månader. Därefter ska man skicka ett meddelande till honom och kalla honom tillbaka. Om han inte återvänder ska härskaren upplösa äktenskapet mellan dem. Beviset för detta är att Zayd ibn Aslam berättade att Umar ibn al-Khattab, när han gick runt på Medinas gator för att se hur folket hade det, hörde en kvinna recitera följande dikt: ”Åh, så lång och mörk denna natt är! Många dagar har gått utan min vän, som jag kan roa mig med. Vid Allah, om inte fruktan för den Ende Guden hade hållit mig tillbaka, skulle denna säng ha satts i rörelse runtom. Det är endast min Herre och min blygsel som håller mig tillbaka. Jag vördar min make och låter därför ingen beträda hans bädd.” Umar, må Allah vara nöjd med honom, undersökte vem kvinnan var. Man sade till honom att hon var en viss kvinna och att hennes make befann sig utomlands, sysselsatt med jihad på Allahs väg. Därefter gick han till sin dotter Hafsa och sade: ”Min dotter, hur länge kan en kvinna uthärda utan sin make?” Hafsa sade: ”Subhan Allah, frågar du mig detta?” (Det vill säga: det var skamligt och pinsamt att ställa en sådan fråga till sin dotter, eftersom han var hennes far.) Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Om jag inte hade tänkt på muslimernas välfärd skulle jag inte ha frågat dig detta.” Hafsa sade: ”Fem till sex månader.” Då fastställde Umar, må Allah vara nöjd med honom, sex månader som den tid männen fick stanna ute i krig. En månad för att färdas till tjänstgöringsplatsen, en månad för att återvända och fyra månader för att stanna där. Imam al-Ghazali, imam för Shafi‘i-skolan, sade att det är mest rättvist att ha samlag med hustrun en gång var fjärde dag, eftersom det högsta antalet hustrur är fyra. Därför är det tillåtet att dröja i fyra dagar. Denna period bör emellertid förkortas eller förlängas efter behovet av att skydda hustruns kyskhet, eftersom det är makens skyldighet att skydda den. Det finns visserligen inget bevis för att det är obligatoriskt att kräva samlag, eftersom det är mycket svårt både att framställa ett sådant krav och att uppfylla det.
Muhammad ibn Man al-Ghifari berättar att en kvinna kom till Umar, må Allah vara nöjd med honom, och sade: ”O de troendes ledare, min make fastar på dagen och ber på natten.” (Det vill säga att han utför frivilliga böner och fastar.) ”Jag vill inte klaga över hans dyrkan av Allah.” Umar sade: ”Din make är sannerligen en mycket god make.” Kvinnan upprepade ändå sina ord, och Umar fortsatte att upprepa sitt svar. Till slut sade Ka‘b al-Asadi till Umar: ”O de troendes ledare, denna kvinna klagar över att hennes make håller henne borta från sin bädd.” Umar sade: ”Eftersom du har förstått vad kvinnan menar, får du själv lösa tvisten.” Ka‘b sade: ”Hennes make måste kallas inför mig.” Han kallades dit. Ka‘b sade till honom: ”Din hustru har framfört ett klagomål mot dig.” Maken sade: ”Gäller det maten?” Ka‘b sade: ”Nej.” Då sade kvinnan: ”O vise domare, min vän har blivit upptagen av sin moské och glömt bort mig. Hans dyrkan har hållit honom borta från min bädd. O Ka‘b, avgör därför saken utan tvekan eller tvekan. Hans natt och dag låter honom inte sova. Särskilt när det gäller kvinnor kan jag inte berömma hans sätt att behandla dem.”
Hennes make sade: ”Det som har uppenbarats i sura an-Nahl och de sju långa surorna, tillsammans med de allvarliga varningar som finns överallt i Allahs Bok, har fått mig att glömma kvinnan och hennes rättigheter i hemmet.”
Ka‘b sade: ”O man, din hustru har en rättighet över dig: hennes rättvisa andel är en dag av fyra. Ge henne därför denna andel och undvik undanflykter.” Därefter sade Ka‘b vidare: ”Allah har tillåtit dig att ha två, tre eller fyra hustrur. Då återstår tre dagar och tre nätter för dig. Under dessa dagar kan du ägna dig åt frivillig dyrkan så mycket du önskar.” Umar sade: ”O Ka‘b, jag vet inte vad jag beundrar mest av dina två insatser: din förståelse av detta pars problem eller ditt avgörande av deras svårighet. Hur som helst, gå; jag utnämner dig till domare i Basra.” Det har bevisats genom hadither att mannens samlag med sin hustru är en sadaqa, för vilken Allah ger belöning. Muslim berättar att Allahs sändebud sade: ”Även i ditt sexuella umgänge med din hustru finns en belöning för dig.” Folket sade: ”O Allahs sändebud, får vi belöning även när vi tillfredsställer vår lust?” Allahs sändebud sade: ”Tänk efter: om ni hade gjort detta på ett förbjudet sätt, skulle ni då inte ha fått en synd för det? På samma sätt får ni belöning när ni gör det på ett tillåtet sätt.” Det är mustahabb att ägna tid åt ömhet, smekningar, kyssar, omfamningar och liknande, så att hustrun kan uppnå full tillfredsställelse. Abu Ya‘la berättar från Anas ibn Malik, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud sade: ”När ni har samlag med era hustrur, gör det då på ett fullständigt sätt. När mannen blir tillfredsställd före hustrun ska han inte skynda sig att resa sig förrän hon har uppnått full tillfredsställelse.” Tidigare har också Allahs sändebuds följande ord citerats: ”Varför gifte du dig inte med en ung kvinna, så att hon kunde roa sig med dig och du med henne?”
4. Man bör inte vara helt naken under samlag: Islam har befallt att man under alla omständigheter ska täcka sin awra, utom när det finns behov av att blotta den. Bahz ibn Hakims farfar frågade Allahs sändebud: ”O Allahs sändebud, hur mycket av våra privata kroppsdelar ska vi täcka och hur mycket får vi blotta?” Han svarade: ”Dölj dina privata kroppsdelar från allas blickar utom din hustrus eller din slavinnas. Man frågade på nytt: ”O Allahs sändebud, hur är det när den ene har samlag med den andre?” Allahs sändebud sade: ”Om ni kan undvika att se de privata delarna, så gör det.” Man frågade åter: ”Hur är det när någon av oss befinner sig helt ensam på en avskild plats?” Allahs sändebud sade: ”Man bör känna större blygsel inför Allah än inför människor.” (at-Tirmidhi)
Det är tillåtet att blotta awra under samlag. Men Allahs sändebud sade att mannen och hustrun inte bör vara helt nakna under samlag. Det berättas från Utba ibn Abd as-Sulami att Allahs sändebud sade: ”När ni har samlag med era hustrur, täck då awra så gott ni kan och var inte nakna som åsnor.” (Ibn Majah) Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, berättar:
Allahs sändebud sade: ”Akta er för att vara nakna, för tillsammans med er finns änglar som aldrig lämnar er, utom när ni uträttar era behov eller har samlag med era hustrur. Känn därför blygsel inför dem och visa dem respekt.” (at-Tirmidhi) Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Allahs sändebud såg aldrig mina privata kroppsdelar, och jag såg inte heller hans privata kroppsdelar.”
5. Att säga bismillah vid samlag
Det är sunnah att läsa aʿūdhu billāh och bismillah vid samlag. Bukhari och Muslim har återberättat från Ibn Abbas:
بسم الله … اللهم جنبنا الشَّيْطَانَ، وَجَنبِ الشَّيْطَانَ مَا رَزَقْتَنَا
Allahs Sändebud ﷺ sade: Om någon av er, innan han har samlag med sin hustru, säger: ”Bismillāhir-Raḥmānir-Raḥīm, Allāhumma jannibnā ash-shayṭāna wa jannib ash-shayṭāna mā razaqtanā” (I den Nåderikes, den Barmhärtiges namn; o Allah, håll Satan borta från oss och håll Satan borta från det barn Du skänker oss), och ett barn bestäms åt dem genom detta samlag, kommer Satan aldrig att kunna skada det barnet.
6. Makarna och samtal om samlag under samlaget:
Att tala om samlag och berätta om det för andra strider mot god sed och är helt meningslöst och onödigt. Om det inte uppstår ett absolut behov av att säga något om detta, är det bäst att avstå. I en autentisk hadith sade Allahs Sändebud ﷺ att det är en del av islams skönhet att avstå från det som inte angår en. Allah den Upphöjde har också prisat dem som avstår från tomma och onödiga saker.
وَالَّذِينَ هُمْ عَنِ اللَّغْوِ مُعْرِضُونَ
”(De kommer också att) få framgång, de som avhåller sig från tomt tal och tomma handlingar.” (Sura al-Mu’minun: 3)
Om det däremot blir nödvändigt att säga något till någon om detta, finns det inget fel i det. En kvinna klagade inför Allahs Sändebud ﷺ över att hennes man var oförmögen att ha samlag med henne. Då sade hennes man: ”O Allahs Sändebud, jag skakar henne så som man skakar ett garvat skinn.” Men när mannen eller hustrun utvidgar den detaljerade beskrivningen av samlaget utöver vad som är absolut nödvändigt och avslöjar detaljerna i deras hemliga handlingar, blir det en förbjuden handling. Det har återberättats från Abu Saʿid رضي الله عنه att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som på Uppståndelsens dag kommer att betraktas som sämst i Allahs ögon är den som i hemlighet har samlag med sin hustru, och hon med honom, och därefter offentliggör berättelsen om detta hemliga umgänge.” (Ahmad)
Det har också återberättats från Abu Hurayra att Allahs Sändebud ﷺ ledde bönen. Efter att ha uttalat avslutningshälsningen vände han sig mot de bedjande, satte sig och sade: ”Finns det någon man bland er som, när han har samlag med sin hustru, stänger dörren och blottar hennes privata delar, och sedan går ut och säger till folk: ’Jag gjorde si och så med min hustru’?” Folket förblev tysta. Därefter vände han sig mot kvinnorna och sade: ”Finns det någon kvinna bland er som berättar sådant?” Då började en ung kvinna resa huvudet och höja nacken medan hon stödde sig på knäna, så att Allahs Sändebud ﷺ skulle se och höra henne. Hon sade: ”Ja, vid Allahs ed! Män talar också om sådant, och kvinnor gör det likaså.” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Vet ni vad liknelsen är för dem som gör sådant? De som gör detta liknar en manlig och en kvinnlig satan som möter varandra på en väg, och mannen tillfredsställer då sin lust med kvinnan inför människornas ögon.” (Ahmad, Abu Dawud)
7. Att tillfredsställa den sexuella lusten på ett onaturligt sätt:
Att ha samlag med en kvinna i ändtarmen är en ytterst avskyvärd, naturvidrig och förbjuden handling. Allah säger:
نِسَاؤُكُمْ حَرْثٌ لَكُمْ فَأْتُوا حَرْثَكُمْ أَنَّى شِئْتُمْ
”Era hustrur är som en åker för er. Gå därför till er åker hur ni vill.” (Sura al-Baqara, 223). Med en åker avses den mark som plöjs och besås. Här syftar åkern på platsen för fortplantning. Befallningen att gå till åkern syftar uppenbarligen på samlag i kvinnans könsorgan, eftersom fortplantning endast är möjlig genom slidan. En arabisk poet säger:
”Livmodern är en åker för oss. Det är vår plikt att odla den, medan det är Allahs uppgift att låta skörden växa.” Beträffande anledningen till att den ovan nämnda versen uppenbarades återges följande i Bukhari och Muslim: ”Under Allahs Sändebuds tid trodde judarna att barnet skulle bli skelögt om mannen hade samlag med sin hustru bakifrån, det vill säga genom könsorganet. Ansar följde judarna i detta avseende. Därför uppenbarade Allah: ’Era hustrur är som en åker för er. Gå därför till er åker hur ni vill.’” Det vill säga: det räcker att ha samlag genom könsorganet med avsikt att få barn, oavsett på vilket sätt det sker.
Flera hadither har återberättats med förbud mot samlag i ändtarmen. Ahmad, at-Tirmidhi och Ibn Majah återberättar att Allahs Sändebud sade: ”Ha inte samlag med kvinnor i ändtarmen.” Allahs Sändebud sade också: ”Samlag i ändtarmen är Lots folks handling.” Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah återberättar från Abu Hurayra:
Allahs Sändebud sade: ”Den som har samlag med sin hustru i ändtarmen är förbannad.”
Ibn Taymiyya sade: När mannen har samlag med sin hustru i ändtarmen och hustrun lyder honom i detta, ska de båda straffas. Annars ska de skiljas åt.
8. Avbrutet samlag och födelsekontroll: [ejakulation utanför könsorganet] Det har tidigare nämnts att islam stöder befolkningsökning, eftersom den är en symbol för nationernas styrka och säkerhet. Endast en folkrik nation är värd ära och anseende. Allahs Sändebuds följande uttalande fastslår också dess betydelse ur sharias perspektiv: ”Gift er med kvinnor som föder många barn och är kärleksfulla. På Uppståndelsens dag kommer jag att vara stolt över ert stora antal.” Islam förbjuder emellertid inte att man i särskilda situationer begränsar antalet barn, vare sig genom användning av preventivmedel eller på något annat sätt.
Om en person har så många barn att han inte kan ta hand om dem på rätt sätt, är födelsekontroll tillåten för honom. Detsamma gäller när hustrun har svag hälsa, när det finns risk för att hon blir gravid utan uppehåll eller när mannen är fattig. I sådana situationer är det tillåtet att begränsa barnafödandet. Enligt vissa lärda är födelsekontroll i dessa situationer inte bara tillåten utan även rekommenderad. Enligt Imam al-Ghazali är födelsekontroll dessutom tillåten om det finns risk för att hustrins skönhet försämras av att föda många barn. Vissa lärda har uttalat att födelsekontroll är tillåten utan villkor. Deras bevis är följande:
1. Al-Bukhari och Muslim återberättar från Jabir: ”Under Guds Sändebuds tid, medan Koranen uppenbarades, praktiserade vi azl (avbrutet samlag).
2. Muslim återberättar från Jabir: ”Under Guds Sändebuds tid praktiserade vi azl. Trots att han kände till detta förbjöd Guds Sändebud det inte för oss.”
Imam al-Shafi‘i sade: ”Vi har fått kännedom om flera följeslagare som tillät detta och inte invände mot det.” Al-Bayhaqi sade att Sa‘d ibn Abi Waqqas, Abu Ayyub al-Ansari, Zayd ibn Thabit, Ibn Abbas och andra ansåg azl vara tillåtet. Detta är Maliks och al-Shafi‘is ståndpunkt. Umar och Ali var överens om att det inte skulle kallas barnamord att förstöra fostret innan det hade genomgått sju stadier. Al-Qadi Abu Ya‘la återberättade att Ali, al-Zubayr och Sa‘d samt några andra följeslagare satt hos Umar och talade om azl. Alla sade att det inte fanns något hinder i detta. En man sade: ”Vissa kallar det ju barnamord i liten skala.” Ali sade att det endast räknas som barnamord om det sker efter att fostret har genomgått sju stadier: först lera, därefter sädesvätska, därefter en blodklump, därefter en köttbit, därefter ben, därefter kött och därefter en fullständig gestalt. Umar sade: ”Du har talat sanning. Må Allah ge dig ett långt liv.” De lärda inom den zahiritiska rättsskolan säger att preventivmedel är fullständigt förbjudna. Detta eftersom Juzama bint Wahb återberättade: ”En man frågade Guds Sändebud vad han ansåg om azl. Han svarade: ’Det är ett dolt barnamord.’”
Imam al-Ghazali bemötte detta bevis och sade att azl har bevisats vara tillåtet genom flera autentiska hadither. Uttrycket ”dolt barnamord” i den nämnda hadithen kan jämföras med ”dold polyteism”. Det visar att handlingen är ogillad, inte att den är förbjuden. Ogillad betyder att den är avskydd. Vissa hanafitiska lärda anser att azl är tillåtet om hustrun samtycker; annars är det ogillat.
9. Bestämmelser om abort: Efter etthundratjugo dagar från det att sädesvätskan har stabiliserats i livmodern är det inte tillåtet att döda fostret. Då räknas denna handling som ett steg mot att ta ett liv, och den som utför den förtjänar straff i denna värld och i det kommande livet. Guds Sändebud sade: ”Var och en av er förblir först fyrtio dagar i sin mors livmoder som sädesvätska, därefter förvandlas han till en blodklump och därefter till en köttklump. Sedan blåses liv in i honom och fyra saker skrivs ned: hans försörjning, hans livslängd, hans gärningar och huruvida han blir lycklig eller olycklig.”
Före utgången av etthundratjugo dagar är abort eller förstörande av fostret tillåtet vid ett tvingande behov. Om det inte finns någon verklig anledning är det ogillat. Författaren till verket Subul al-Salam säger: Frågan om huruvida det är tillåtet att använda läkemedel för att förstöra fostret innan liv blåses in i det är lika omstridd som frågan om azl är tillåtet. Den som anser azl vara tillåtet anser också läkemedelsbehandling vara tillåten, och den som anser azl vara förbjudet anser också detta vara förbjudet. Samma bestämmelse gäller för kvinnor som använder metoder som förhindrar graviditet från första början.
Imam al-Ghazali säger att abort är ett brott mot det som finns i livmodern. Det har flera stadier. Först att sädesvätskan hamnar i livmodern, därefter att den blandas med kvinnans sädesvätska, därefter att den blir redo att ta emot liv, och sedan att den förstörs – detta är ett brott. När den sedan antar formen av en blodklump och en köttklump är det ett ännu värre brott att kasta bort den. Att kasta bort den efter att liv har blåsts in i den och efter att en fullständig gestalt har skapats är ett ännu större brott.
27. Îlā’
Definition
Den lexikaliska betydelsen av īlā är att svära att man inte ska utföra en viss handling. I islamsk terminologi innebär det att svära att man inte ska ha sexuellt umgänge med sin hustru. Det spelar ingen roll om eden svärs vid Allah eller om man avlägger ett löfte om fasta, välgörenhet, vallfärd eller skilsmässa; allt detta är likvärdigt. Under den förislamiska tiden brukade mannen svära att han inte skulle röra sin hustru under ett år, två år eller ännu längre. Syftet var att plåga eller skada hustrun. Därför lämnades hon i ett hängande tillstånd: hon var varken hustru eller frånskild. Allah ville sätta en gräns för denna skadliga handling och fastställde därför en tidsfrist på fyra månader. Under denna tid skulle mannens sinnelag kunna mjukna och han kanske skulle återfå sitt förstånd. Om han under denna tid eller mot slutet av den återfick sitt förstånd, bröt eden, återupptog det sexuella umgänget med sin hustru och betalade boten för eden, var det gott. Annars skulle han skilja sig från henne. Allah säger i vers 227 i sura al-Baqara:
لِلَّذِينَ يُؤْلُونَ مِنْ نِسَائِهِمْ تَرَبُّصُ أَرْبَعَةِ أَشْهُرٍ فَإِنْ فَاءَوْ فَإِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ . وَإِنْ عَزَمُوا الطَّلَاقَ فَإِنَّ اللَّهَ سَمِيعٌ عَلِيمٌ
”För dem som svär en īlā-ed mot sina hustrur gäller en väntetid på fyra månader. Om de sedan återvänder från sin īlā, är Allah förvisso Förlåtande och Barmhärtig. Men om de beslutar sig för skilsmässa, är Allah förvisso Allhörande och Allvetande.”
Tidsfristen för īlā
De lärda är eniga om att īlā föreligger så snart en man svär att han inte ska röra sin hustru under mer än fyra månader, och att tidsfristen börjar löpa från det ögonblick då eden svärs. Det råder meningsskiljaktighet om vad som gäller när han svär att inte röra henne under fyra månader. Abu Hanifa och hans lärjungar anser att även detta utgör īlā. Enligt de andra föreligger ingen īlā, eftersom Allah har fastställt en tidsfrist på fyra månader för detta. När denna tidsfrist har löpt ut måste han antingen återvända till henne eller skilja sig från henne.
Bestämmelserna om īlā
Om mannen, efter att ha svurit att han inte ska ha sexuellt umgänge med sin hustru, har sexuellt umgänge med henne inom fyra månader, upphör īlā och han måste betala boten för eden. Om tidsfristen däremot löper ut utan sexuellt umgänge, har hustrun enligt de flesta lärda rätt att kräva att han återupptar samlivet med henne eller att han skiljer sig från henne. Om han inte gör något av detta kan härskaren enligt imam Malik verkställa skilsmässan och befria hustrun från skadan. Ahmad och al-Shafi‘i anser att domstolen i stället för att verkställa skilsmässan ska sätta press på mannen och hålla honom kvar i förvar tills han själv skiljer sig från sin hustru.
Enligt hanafiterna träder en oåterkallelig skilsmässa automatiskt i kraft mot hustrun när perioden löpt ut utan sexuellt umgänge. Därefter har maken ingen möjlighet att återkalla skilsmässan, eftersom han utan giltig ursäkt avstått från sexuellt umgänge och därigenom missbrukat sin rätt. På så sätt har han kränkt sin hustrus rättigheter och gjort henne orätt. Enligt imam Malik träder īlā i kraft mot maken om han genom att avstå från sexuellt umgänge avser att skada hustrun, även om han inte har svurit någon ed. Orsaken är att hustrun skadas även i detta fall, precis som när han svär en ed.
Den skilsmässa som inträder genom īlā
Den skilsmässa som inträder genom īlā är en oåterkallelig skilsmässa. Om den hade varit återkallelig skulle maken ha haft möjlighet att tvinga hustrun att återvända till honom, eftersom detta är makens rätt. Men då skyddas inte hustruns intressen och hennes skada undanröjs inte heller. Detta är Abu Hanifas rättsskola. Malik, al-Shafi‘i, Sa‘id ibn al-Musayyab och Abu Bakr ibn Abd al-Rahman anser däremot att det är en återkallelig, det vill säga återtagbar, skilsmässa, eftersom det saknas bevis för att det skulle vara en oåterkallelig skilsmässa. Dessutom är det en skilsmässa från en hustru som maken haft sexuellt umgänge med och som skilts utan någon ersättning och utan garanti för att hon skulle återtas.
Väntetiden för en hustru som utsatts för īlā
Enligt de flesta lärda ska en hustru som utsatts för īlā iaktta väntetid på samma sätt som andra hustrur, eftersom hon är frånskild. Jabir ibn Zayd säger att hon inte behöver iaktta väntetid om hon har haft tre menstruationer under de fyra månaderna. Ibn Rushd har sagt att orsaken är att väntetiden ska rena livmodern, medan livmodern i fallet med īlā renas av sig själv.
28. Makens rättigheter gentemot hustrun
Makens rättigheter gentemot hustrun består i att hon lyder honom i varje befallning som inte innebär olydnad mot Allah, bevarar makens egendom och sin egen kyskhet. Det är hustruns skyldighet att avstå från sådant beteende som gör maken irriterad eller besvärad. Hon ska därför aldrig visa ett sorgset eller dystert ansikte inför honom och aldrig komma inför honom i klädsel som han inte tycker om. Detta är en av makens största rättigheter. Al-Hakim återberättar från ‘A’isha att hon sade: ”Jag frågade Allahs Sändebud: Vem har störst rätt över hustrun?” Han svarade: ”Hennes make.” ‘A’isha frågade på nytt: ”Vem har störst rätt över mannen?” Han svarade: ”Hans mor.” För att ytterligare betona denna rätt sade Allahs Sändebud: ”Om jag skulle befalla någon att falla ned i prostration inför någon annan, skulle jag befalla hustrun att falla ned i prostration inför sin make. Makens rätt över hustrun är så överordnad.” – Abu Dawud, al-Tirmidhi och Ibn Majah.
I vers 34 i sura an-Nisa beskriver Allah, den Upphöjde, de rättfärdiga kvinnorna och säger:
فالصلحت قنتت حفظت لِلْغَيْبِ بِمَا حَفِظَ اللَّهُ
”De rättfärdiga kvinnorna är lydiga och bevarar det som Allah har befallt ska bevaras,
även i sina mäns frånvaro.” De sviker inte sina män när det gäller deras person eller egendom. Detta är kvinnans främsta egenskap. Genom detta blir äktenskapet varaktigt och lyckligt. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den bästa hustrun är hon som gör dig glad när du ser på henne, som lyder dig när du befaller henne något och som skyddar din egendom och sin heder när du är borta från henne.” Att bevara dessa egenskaper hos hustrun har dessutom jämställts med jihad på Allahs väg. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, berättar: En kvinna kom till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och sade: ”Allahs Sändebud, jag har kommit till dig som kvinnornas representant. Allah har gjort jihad obligatoriskt för männen. När männen segrar belönas de, och när de dödas blir de martyrer och får sin försörjning hos Allah. Vi kvinnor tar hand om deras hushåll. Vad får vi då av denna jihad?” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Meddela alla de kvinnor du möter att hustruns lydnad mot sin man och uppfyllandet av hans rättigheter motsvarar deltagande i jihad. Men mycket få kvinnor uppfyller dessa rättigheter på ett korrekt sätt.” Denna rättighet är så viktig och värdefull att islam nämner lydnad mot mannen tillsammans med att uppfylla religiösa plikter och förverkliga Allahs befallningar. Det har berättats från Abd ar-Rahman ibn Awf att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”När en kvinna förrättar sina fem dagliga böner, fastar en månad, bevarar sin kyskhet och anständighet samt lyder sin mans befallningar och förbud, kommer det att sägas till henne: ’Träd in i paradiset genom vilken port du än önskar.’” – Ahmad, at-Tabarani.
Det har berättats från Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den hustru som dör medan hennes man är nöjd med henne kommer att träda in i paradiset.” Det som får flest kvinnor att hamna i helvetet är olydnad mot mannen samt att förneka mannens vänlighet och generositet. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, berättar att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Jag såg helvetet. Jag såg att majoriteten av dess invånare var kvinnor, eftersom de är otacksamma mot dem som gjort gott mot dem. Några av dem är så otacksamma att även om du gör gott mot henne under lång tid, kommer hon, så snart hon upplever något obehagligt från dig, att säga: ’Jag har aldrig fått något gott från dig.’” – al-Bukhari.
Det har också berättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”När mannen kallar sin hustru till sin bädd och hon avvisar honom, varefter han tillbringar natten i vrede mot henne, fortsätter änglarna att förbanna denna kvinna fram till morgonen.” – Ahmad, al-Bukhari, Muslim.
Denna lydnad förutsätter dock att det som efterfrågas är rättmätigt. Det är nämligen inte tillåtet att lyda någon skapad varelse i något som innebär olydnad mot Skaparen. Om mannen därför befaller henne att göra något orätt, är det obligatoriskt för henne att motsätta sig honom. Att inte fasta en frivillig fasta utan mannens tillstånd är också en del av lydnaden mot honom. På samma sätt ingår det i lydnaden mot mannen att inte utföra en frivillig hajj utan hans tillstånd och att inte lämna mannens hem. Abu Dawud at-Tayalisi återberättar från Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Mannen har rättigheter över sin hustru: även om han vill ha samlag med henne på den trånga sadeln på en kamelrygg får hon inte hindra honom. Hon får inte fasta ens en enda dag utan hans tillstånd, utom under den obligatoriska fastan. Om hon gör det, syndar hon och fastan accepteras inte som gudsdyrkan. Hon får inte heller, utan hans tillstånd, skänka något från hans hus till någon. Om hon gör det får mannen belöningen, medan hustrun bär synden. … Hon får inte lämna hans hus utan hans tillstånd. Om hon gör det förbannar Allah och vredens änglar henne tills hon ångrar sig eller återvänder, även om mannen är orättvis.”
Att inte släppa in någon i hemmet som mannen inte tycker om
En annan rättighet som mannen har över sin hustru är att hon utan hans tillstånd inte får släppa in eller låta någon komma in i hemmet som han inte tycker om. Amr ibn al-Ahwas al-Jushami, må Allah vara nöjd med honom, berättar att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, efter att under avskedshajj ha prisat Allah och gett råd sade:
”Hör upp: behandla era hustrur väl. De är ju som fångar hos er. Det är inte tillåtet för er att vidta någon åtgärd mot dem, utom om de begår uppenbar otukt. Om de gör orätt, ska ni hålla dem åtskilda i sängen och slå dem milt. Om de därefter lyder er, ska ni inte söka någon annan väg mot dem. Hör upp: ni har rättigheter gentemot era hustrur, och era hustrur har rättigheter gentemot er. Er rätt gentemot dem är att de inte låter någon ni ogillar beträda er bädd och inte heller tillåter någon ni ogillar att komma in i ert hem. Hör upp: deras rätt gentemot er är att ni förser dem med god mat och kläder. – Ibn Majah, at-Tirmidhi.
Hustruns tjänst för maken
Grunden för relationen mellan man och hustru är jämlikhet mellan kvinnan och mannen när det gäller rättigheter och skyldigheter. Detta grundar sig på Allahs ord:
وَلَهُنَّ مِثْلُ الَّذِي عَلَيْمِن بِالْمَعْرُوفِ مِن وَالرِّجَالِ عَلَيْمِنْ دَرَجَةٌ طَ وَاللَّهُ عَزِيزٌ حَكِيرٌه
Betydelse: ”Hustrurna har rättigheter motsvarande sina skyldigheter, enligt vad som är skäligt. Och männen har en grad över dem.” (Sura al-Baqara: vers 229)
Denna vers ger alltså kvinnan samma slags rättigheter som mannen har gentemot henne. Lika väl som man kan ställa krav på kvinnan (hustrun), kan man på motsvarande sätt ställa krav på mannen (maken).
Det som islam har fastställt som grund för makens och hustruns umgänge och ömsesidiga relation är en helt naturlig grund. Som exempel kan nämnas att mannen i allmänhet har större förmåga att utföra allt arbete utanför hemmet, att anstränga sig och att förtjäna sitt uppehälle. Kvinnan är däremot bättre lämpad att sköta hushållet, uppfostra barnen och göra sådant som bidrar till hemmets lugn och trygghet lättillgängligt. Därför har mannen fått ansvaret för den roll som är lämplig och passande för honom, medan kvinnan har fått det ansvar som är naturligt för henne. På så sätt sköts hushållet väl både inifrån och utifrån. Varken mannen eller hustrun behöver själva dela upp sin del av hushållets ansvar. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fördelade hushållsansvaret mellan Ali ibn Abu Talib och hans hustru Fatima: Fatima fick ansvaret för att sköta familjen och Ali fick ansvaret för att förtjäna sitt uppehälle och arbeta. al-Bukhari och Muslim har återberättat att Fatima en dag kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och klagade över att hennes händer hade blivit valkiga av att mala på handkvarnen, och bad honom om en tjänstekvinna. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svarade: ”Ska jag visa er något bättre än det ni har bett om? När ni går till sängs, säg trettiotre gånger Subhan Allah, trettiotre gånger al-hamdu lillah och trettiofyra gånger Allahu akbar! Detta är bättre för er än en tjänstekvinna.”
Asma, Abu Bakrs dotter, sade: ”Jag brukade själv utföra allt hushållsarbete hos (min make) az-Zubayr. Han hade en häst. Jag tog hand om den, hämtade gräs åt den och tillgodosåg alla dess behov.” Asma gav hästen löv och grenar att äta, gav den vatten, hämtade vatten ur brunnen med ett rep fäst vid en hink, malde mjöl och bar dadelgrenar (ved) på huvudet från az-Zubayrs mark, som låg ungefär en farsakh därifrån. Dessa två hadither visar att det är hennes skyldighet att tjäna familjen och sköta hushållet, på samma sätt som det är makens skyldighet att stå för alla hennes utgifter. När Fatima, må Allah vara nöjd med henne, kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och klagade efter att ha blivit utmattad av hushållsarbetet, sade Allahs Sändebud inte till Ali, må Allah vara nöjd med honom, att hushållsarbetet inte var hans ansvar utan endast Alis ansvar. På samma sätt sade han inte, när han såg Asma tjäna sin make, att det inte var hennes ansvar att tjäna honom; tvärtom lät han henne fortsätta med denna tjänst. Han lät också alla kvinnliga följeslagare fortsätta att tjäna sina respektive makar. Detta trots att han visste att vissa av dem tyckte om det medan andra inte gjorde det. Ibn al-Qayyim sade: Det är otvivelaktigt sant att det inte är tillåtet att göra åtskillnad mellan rika och fattiga eller mellan förnäma och vanliga kvinnor. Den mest vördnadsvärda och förnäma av alla världens kvinnor brukade tjäna sin make. När hon kom till Allahs Sändebud för att berätta om sina besvär, lyssnade han inte till hennes klagan. I det muslimska samhället har ovannämnda uppgifter, både i äldre och modern tid, traditionellt betraktats som kvinnans åligganden. Även Allahs Sändebuds och hans följeslagares hustrur brukade utföra alla slags hushållsarbeten, såsom att mala spannmål, baka bröd, laga mat, bädda och tillaga och servera mat. Det finns ingen känd kvinna som vägrade eller avstod från att utföra dessa arbeten. Det fanns inget utrymme för det. Om det uppstod brister i dessa arbeten kunde de nämligen till och med tillrättavisa sina hustrur och tvinga dem att fortsätta tjäna. Om detta inte hade varit hustrurnas åligganden, skulle de inte ha krävt detta av dem. Detta är den riktiga uppfattningen. Malik, Abu Hanifa och ash-Shafi’i ansåg emellertid att det inte är obligatoriskt för hustrun att utföra hushållsarbete åt sin make och tjäna honom, utan att det är frivilligt. De sade: Äktenskapets kontrakt gäller endast sexuellt umgänge, inte utförandet av tjänster. Enligt dem visar de återberättade hadither att detta helt och hållet är en frivillig handling och ett uttryck för hög moral.
Undantag från sanningsenlighet mellan man och hustru
Att bevara enhet, harmoni och smidighet i äktenskapet samt stärka familjebanden är mål för vilkas uppnående det ibland är tillåtet att avvika från sanningen. Abu Udhra al-Duʾali brukade under Umar, må Allah vara nöjd med honom, vara borta från sina hustrur under längre perioder. Följden blev att ett oönskat rykte om honom spreds bland kvinnorna. När Abu Udhra fick veta detta kom han hem tillsammans med Abdullah ibn al-Arqam. Sedan sade han till sin hustru: ”Jag frågar dig vid Allahs ed: Är du vred på mig?” Hustrun svarade: ”Fråga mig inte vid Allahs ed.” Abu Udhra sade: ”Jag frågar dig vid Allahs ed.” Hustrun svarade: ”Ja.” Abu Udhra sade till Ibn al-Arqam: ”Hörde du?” Därefter gick de båda till Umar, må Allah vara nöjd med honom. Abu Udhra sade: ”Ni säger att jag förtrycker mina hustrur och försvinner från dem. Fråga Ibn al-Arqam.” Umar, må Allah vara nöjd med honom, frågade Ibn al-Arqam, och Ibn al-Arqam berättade för honom hur det verkligen förhöll sig. Därefter lät han genom ett sändebud kalla Abu Udhras hustru. Hustrun kom tillsammans med sin faster. Umar frågade Abu Udhras hustru: ”Är du den kvinna som säger till sin man: ’Jag är vred på dig’?” Hustrun svarade: ”Jag är den första att ångra mig och återvända till Allahs föreskrift. Min man frågade mig vid Allahs ed, och därför drog jag mig för att ljuga. De troendes befälhavare, skulle jag ljuga?” Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Ja, du ska ljuga. Om en kvinna inte tycker om sin man ska hon inte säga det till honom. Få familjer byggs enbart på tycke och kärlek. Människor behandlar varandra utifrån islam och känslan av ädel börd.”
Al-Bukhari och Muslim återberättar från Umm Kulthum, må Allah vara nöjd med henne, att hon hörde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: ”Den som hittar på goda ord för att försona människor är inte en lögnare.” Umm Kulthum, må Allah vara nöjd med henne, sade också: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillät inte lögn i människors tal annat än i tre fall: i krig, vid försoning mellan människor som tvistar och i samtal mellan hustru och man samt mellan man och hustru.” Denna hadith klargör alltså tydligt att det är tillåtet att säga vissa osanningar för att skapa goda relationer och främja det goda.
Att hålla hustrun kvar i makens hem
Att hålla hustrun kvar i makens hem innebär att maken har rätt att inte tillåta henne att gå ut utan hans tillstånd. Han får dock inte hindra henne från att besöka sina föräldrar. Hustrun får utan makens tillstånd besöka sina föräldrar en gång i veckan eller enligt den sedvänja som råder i det aktuella området. Detta är nödvändigt och obligatoriskt för att upprätthålla släktskapsbanden. Om föräldrarna blir sjuka och det inte finns någon annan som kan ta hand om dem, får hon även trots makens vägran gå för att vårda dem, eftersom detta är obligatoriskt. Maken har inte rätt att hindra henne från att utföra sina obligatoriska plikter. Det är dock ett villkor att bostaden är lämplig för hustruns boende och säkerställer äktenskapets stabilitet och varaktighet. En sådan bostad kallas en shariaenlig bostad. Om bostaden inte är beboelig för hustrun och inte lämpar sig för att uppnå de äktenskapliga rättigheter som är äktenskapets syfte, är hon inte skyldig att bo där. Den bostaden är nämligen inte shariaenlig. Det gäller till exempel om andra personer bor i huset och det blir omöjligt för henne att leva ett äktenskapligt liv om hon bor tillsammans med dem, eller om deras närvaro skadar henne eller innebär risk för hennes tillhörigheters säkerhet, eller om huset saknar nödvändiga bostadsfaciliteter och nödvändig utrustning, eller om miljön känns skrämmande och obehaglig för henne, eller om grannarna är dåliga.
Att flytta bostad tillsammans med hustrun
Maken får flytta med sin hustru vart han vill. Eftersom Allah
har sagt:أَسْكُنُوهُنَّ مِنْ حَيْثُ سَكَنْتُمْ، مِنْ وَجَدِكُمْ وَلَا تُضَارُوهُنَّ لِتُفَرِّقُوا عَلَيْهِنَّ
Betydelse: Låt dem bo i sådana bostäder som ni själva bor i, efter er förmåga. Plåga dem inte för att göra deras situation svår.” (Sura at-Talaq, vers 6)
Av det förbud mot att försätta hustrur i svårigheter och trakassera och plåga dem som uttalas i denna vers förstår man att syftet med att flytta hustrun till en annan bostad inte heller får vara att försätta henne i svårigheter eller plåga henne. Syftet bör i stället vara att makarna ska kunna bo tillsammans och att äktenskapets syfte ska uppnås. Om mannens avsikt med flytten däremot är att försätta henne i svårigheter och orsaka henne lidande, till exempel att få henne att ge tillbaka en del av brudgåvan som gåva till honom, eller att avstå från en del av den försörjning som mannen är skyldig att ge henne, eller om bostaden inte är säker för hustrun, har hon rätt att vägra flytta till den nya bostaden. Domstolen kan ge henne rätt att vägra följa ordern att flytta till den nya bostaden. För att denna rätt ska kunna åberopas har de rättslärda dessutom ställt villkoret att man måste säkerställa att hustrun inte skadas när hon flyttas till en annan bostad, exempelvis genom att vägen är farlig, att hon tvingas till outhärdligt hårt arbete eller att det finns risk för fientliga angrepp i den nya bostaden, och så vidare. Om hustrun befarar någon av dessa svårigheter får hon avstå från att flytta. I sammanhanget återger jag några citat ur ett juridiskt memorandum:
”Eftersom det inte finns någon fastställd riktlinje för när det är fördelaktigt eller ofördelaktigt för makarna att flytta sin bostadsort, har de rättslärda lämnat frågan obestämd. Utan att ange någon möjlig riktlinje för frågan har de överlämnat den åt domarens visdom, omdöme och rättvisa. Det är nämligen uppenbart att enbart mannens trygghet i fråga om hustrun inte räcker för att säkerställa att det är fördelaktigt att tvinga henne att flytta. I stället måste även andra omständigheter beträffande mannen och hustrun samt den plats de flyttar till och från beaktas. Exempelvis: (1) om det finns någon viktig möjlighet eller förmån som inte kan uppnås utan en flytt, (2) om mannen, efter att ha betalat kostnaderna för makarnas resa, fortfarande har så mycket pengar över att han sannolikt kan göra en sådan vinst genom att investera dem i en affärsverksamhet att han kan försörja både sig själv och hela familjen, eller om han kan ägna sig åt ett hantverksyrke som bidrar till hans och hela familjens försörjning, (3) om vägen mellan de två områdena är säker för liv, egendom och heder, (4) om hustrun är tillräckligt frisk och stark för att uthärda alla svårigheter med resan från den plats där hon nu bor till den nya platsen, (5) om den plats som man planerar att flytta till inte är drabbad av olika sjukdomar eller epidemier, (6) om skillnaden i köld och värme mellan de två områdena inte är så stor att den blir outhärdlig för kroppen, (7) om hustruns heder och anseende kommer att vara lika skyddade och säkra på den nya platsen som på den ursprungliga platsen, (8) om flytten inte orsakar hustrun ekonomisk, fysisk eller moralisk skada. Många fler omständigheter av detta slag måste beaktas i sådana situationer. De kan variera beroende på tid, plats och person, och de undgår inte en skicklig domares uppmärksamhet.” Detta kan betraktas som en utmärkt redogörelse i frågan.
Villkor att inte föra bort hustrun från hennes bostad
Den som gifter sig med en kvinna på villkor att han inte ska föra henne bort från hennes bostad eller ta henne till någon annan stad än hennes egen är skyldig att uppfylla detta villkor. Al-Bukhari och Muslim har nämligen återberättat från Uqba ibn Amir, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: “Det villkor som ni genom vilket ni har gjort sexuellt umgänge med era hustrur tillåtet är det som främst ska uppfyllas.” Detta är imam Ahmad, al-Awzai och Ishaq ibn Rahwayhs uppfattning. Enligt andra rättslärda är det inte nödvändigt att uppfylla detta villkor. Mannen har rätt att flytta hustrun från hennes ursprungliga bostad. De säger i sin tolkning av denna hadith: ”Det är nödvändigt att uppfylla det villkor som hör samman med de äktenskapliga rättigheterna enligt brudgåvan och äktenskapskontraktets krav. Det som inte utgör ett krav enligt kontraktet behöver inte uppfyllas.” Äktenskapliga villkor och de lärdas meningsskiljaktigheter om dem har behandlats tidigare.
Att inte låta hustrun arbeta
De rättslärda har delat in hustrans arbete i två kategorier. Den ena typen är arbete som berövar mannen hans rättigheter, skadar honom eller tvingar henne att lämna hemmet.
Den andra typen är arbete som inte medför någon skada. Den första typen har de betecknat som förbjuden för hustrun och den andra som tillåten. Bland de hanafitiska rättslärda har Ibn Abidin sagt: Hustrun kan hindras från arbete som kränker mannens rättigheter, skadar honom eller tvingar henne att lämna hemmet. Det finns ingen möjlighet att hindra henne från arbete som inte medför någon skada. Om en kvinna däremot som yrke åtar sig en kollektiv religiös plikt som endast kvinnor kan utföra, till exempel att arbeta som barnmorska, har mannen inte rätt att hindra henne från att lämna hemmet för detta arbete.
Kvinnans utträde för att inhämta kunskap om islam
Det är obligatoriskt att inhämta kunskap om alla de handlingar som Allah har ålagt sina tjänare. Om maken har möjlighet att undervisa sin hustru i denna kunskap, är det hans plikt att göra det. Om maken inte har möjlighet eller inte undervisar henne, har hustrun rätt att gå till lärda och till platser där religiös undervisning ges för att inhämta islamisk kunskap, även utan makens tillstånd. Om maken själv besitter islamisk kunskap och lär henne den, har hustrun inte rätt att lämna hemmet för att inhämta islamisk kunskap utan hans tillstånd.
Att tillrättavisa den olydiga hustrun
Allah den Upphöjde har sagt:
وَاللَّاتِي تَخَافُونَ نُشُوزَهُنَّ فَعِظُوهُنَّ وَاهْجُرُوهُنَّ فِي الْمَضَاجِعِ وَاضْرِبُوهُنَّ جِ فَإِنْ أَطَعْنَكُمْ فَلَا تَبْغُوا عَلَيْهِ سَبِيلاً
Betydelse: De hustrur vars olydnad ni fruktar, ska ni förmana, lämna ensamma i sängen och slå. Men om de sedan lyder er, ska ni inte längre göra något mot dem. (Sura an-Nisāʾ, vers 34)
Hustruns olydnad: Det innebär att hon bortser från och inte följer makens befallningar och förbud, vägrar att gå till makens säng eller går ut ur hemmet utan makens tillstånd.
Att förmana hustrun: Det innebär att påminna henne om Allah och varna henne genom att påminna henne om fruktan för Allah. Man ska påminna och varna henne för att det är hennes plikt att lyda sin make och uppfylla de rättigheter som maken har över henne. Man ska uppmärksamma henne på den synd som följer av att inte lyda maken och informera henne om att hon vid olydnad kommer att berövas sitt underhåll.
Att lämna henne övergiven i sängen: Det är inte tillåtet att avbryta samtalet i mer än tre dagar. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Det är inte tillåtet för en muslim att sluta tala med sin broder i mer än tre dagar.”
När det gäller slag måste man komma ihåg att man inte får slå henne för den första olydnaden. I själva verket finns vissa underförstådda delar i versen.
Det vill säga: ”Förmana de hustrur vars olydnad ni fruktar. (Om de ändå är olydiga, så) lämna dem övergivna i sängen. (Om de fortfarande förblir olydiga, så) slå dem.” Det vill säga, om hon inte låter sig behärskas ens efter förmaning och efter att ha lämnats övergiven i sängen, har maken rätt att slå henne. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Ni har rättigheter över era hustrur: att de inte låter någon som ni inte tycker om beträda era sängar. … Om de ändå låter någon göra det, ska ni slå dem milt.” Vid slag ska ansiktet och andra känsliga områden undvikas. Syftet är nämligen att fostra, inte att förstöra. Abu Dawud återberättar från fadern till Hakim ibn Mu‘awiya al-Qushayri: ”Jag sade: ’Allahs Sändebud, vilka rättigheter har vi över våra hustrur?’”
Han sade: ”När du äter ska du ge henne att äta, och när du klär dig ska du ge henne kläder. Slå henne inte i ansiktet och förolämpa henne inte med skymford. Och om du överger henne, gör det endast i hemmet.”
Hustruns utsmyckning för att behaga maken
Det är rekommenderat att hustrun, för att behaga sin make, vårdar sitt utseende och smyckar sig genom att använda kohl, olika färger, parfym och andra kosmetiska medel. Imam Ahmad återberättade från Karima bint Humam att hon sade till ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”O de troendes moder, vad anser du om henna?” ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Min älskade (Allahs Sändebud) (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tyckte om hennans färg, men ogillade dess doft. Det är inte förbjudet för er att använda den mellan två menstruationer eller nära varje menstruation.”
29. Tabarruj
Betydelsen av tabarruj
Att visa det som måste döljas kallas tabarruj. Dess etymologiska och grundläggande betydelse är att träda ut ur en fästning. Senare kom ordet att användas om en kvinna som träder fram ur återhållsamhet och blygsamhet och visar upp sina attraktiva egenskaper och sin skönhet.
Tabarruj i Koranen
I den heliga Koranen används ordet tabarruj på två ställen. För det första i sura an-Nur:
وَالْقَوَاعِدُ مِنَ النِّسَاءِ اللَّتِي لَا يَرْجُونَ نِكَامًا فَلَيْسَ عَلَيْهِنَّ جُنَاحٌ أَنْ يَضَعْنَ ثِيَابَهُنَّ غَيْرَ مُتبرج بِزِينَةٍ وَأَنْ يَسْتَعْفِفْنَ خَيْرٌ لَّهُنَّ
Betydelse: De äldre kvinnor som inte längre hoppas på äktenskap gör ingen synd om de lägger av sina ytterkläder utan avsikt att visa sin skönhet. Men att avstå från detta är bättre för dem.” (Vers 60)
För det andra har tabarruj förbjudits och fördömts i sura al-Ahzab:
وَلا تَبَرجْنَ تَبَرُّجَ الْجَاهِلِيةَ الأولى
”Visa inte upp er såsom under den forntida okunnighetens tid.” (Gå inte omkring och visa upp er själva.) (Sura al-Ahzab, vers 33)
Tabarruj strider både mot islam och civilisationen.
Bland de egenskaper som skiljer människan från de lägre djuren är den viktigaste användningen av kläder och prydnadsföremål. Allah den Allsmäktige säger:
يَا بَنِي آدَمَ قَدْ أَنْزَلْنَا عَلَيْكُمْ لِبَاسًا يُوَارِي سَوْاتِكُمْ وَرِيْهَا. وَلِبَاسُ التَّقْوَى، ذَلِكَ خَيْرٌ مِنْ آيَاتِ اللَّهِ، لَعَلَّهُمْ يَذْكُرُونَ .
Betydelse: ”Adams barn! Vi har skänkt er kläder som täcker era blygdpartier och som också är en prydnad, men gudsfruktans klädnad är bäst. Detta är ett av Allahs tecken, så att de må ta lärdom.” (Sura al-A’raf: vers 26)
Kläder och utsmyckning är tecken på civilisation och anständighet. Att sakna dessa båda ting är detsamma som att återvända till djuriskhetens nivå. När livet fortskrider i sin naturliga riktning är det inte möjligt för det att vända tillbaka så länge det inte drabbas av ett så allvarligt förfall att det medför en genomgripande förändring av dess åsikter och tankesätt och tvingar det att vända tillbaka genom att glömma, eller låtsas glömma, den uppnådda utvecklingen i civilisation och mänsklighet.
När kläder är ett oumbärligt kännetecken för den utvecklade människan är de ännu mer oumbärliga för kvinnan. Kläderna är nämligen det nödvändiga skydd som bevarar hennes religion, heder, värdighet, kyskhet, anständighet och blygsamhet. Dessa ädla egenskaper är i högre grad förknippade med kvinnan och mer nödvändiga för henne än för mannen. Därför är blygsamhet och återhållsamhet kvinnans yppersta prydnad. I själva verket är kvinnans mest värdefulla tillgång hennes anständighet, blygsamhet och kyskhet. Att bevara dessa egenskaper är att bevara kvinnans mänsklighet på dess högsta nivå. Att kvinnan avviker från blygsamhet och anständighet ligger varken i hennes eget intresse eller i samhällets bästa. Detta gäller särskilt eftersom sexuella känslor och begär är de starkaste känslorna och mest obetvingliga begären genom alla tider. Skamlöshet och oanständighet stimulerar och eggar dessa begär och gör dem tygellösa och häftiga. Ju fler hinder, begränsningar och tyglar som läggs på dem, desto mer dämpas deras upphetsning och tygellöshet, desto mer kommer de under kontroll och desto mer blir de anständiga och återhållsamma på ett sätt som passar människan och hennes mänsklighet. Därför har islam lagt särskild vikt vid kvinnans klädsel och gett en mycket detaljerad beskrivning av den, trots att det i allmänhet inte är Koranens sed att redogöra för föreskrifter i minsta detalj. Allah säger till exempel i vers 59 i sura al-Ahzab:
يَأَيُّهَا النَّبِيُّ قُلِ الْأَزْوَاجِكَ وَبَنَتِكَ وَنِسَاءِ الْمُؤْمِنِينَ يُدْنِينَ عَلَيْهِنَّ مِنْ جَلَابِيبِهِنَّ ما ذلِكَ أَدْنَى أَنْ يُعْرَفْنَ فَلَا يُؤْذَيْنَ ،
”Profet! Säg till dina hustrur, dina döttrar och de troende kvinnorna att de ska dra sina slöjor över sig. På så sätt blir de lättare att känna igen och kommer därför inte att trakasseras.” Att profetens hustrur, döttrar och de muslimska kvinnorna tilltalas visar att alla kvinnor är skyldiga att följa denna föreskrift. Ingen kvinna är undantagen, även om hon skulle vara lika from som profetens döttrar och hustrur. Koranen har lagt yttersta vikt vid denna fråga och redogjort utförligt för dess detaljer. Den har också i detalj beskrivit vilka delar av kvinnans kropp som måste täckas och vilka delar som får vara synliga:
وَقُلْ لِلْمُؤْمِنَتِ يَغْضُضْنَ مِنْ أَبْصَارِهِنَّ وَيَحْفَظْنَ فُرُوجَهُنَّ وَلَا يُبْدِينَ زِينَتَهُنَّ إِلَّا مَا ظَهَرَ مِنْهَا وَلْيَضْرِبْنَ بِخُمُرِهِنَّ عَلَى جُيُوبِهِنَّ وَلَا يُبْدِينَ زِينَتَهُنَّ إِلَّا لِبُعُولَتِهِنَّ أَوْ آبَائِهِنَّ أَوْ آبَاءِ بُعُولَتِهِنَّ أَوْ أَبْنَائِهِنَّ أَوْا أَبْنَاءِ بُعُولَتِهِنَّ
Betydelse: Säg till de troende kvinnorna, o Profet, att de ska sänka sina blickar, bevara sin kyska värdighet och inte visa sin skönhet utöver det som vanligtvis syns av sig självt. Och låt dem dra sina slöjor över sina bröst. Och låt dem inte visa sin skönhet för någon annan än sina makar, fäder, svärfäder, söner, makarnas söner, bröder, brorsöner, systersöner, kvinnorna i deras hushåll, sina slavinnor, män utan sexuellt begär och pojkar som ännu inte är medvetna om kvinnors intima delar. Och låt dem inte stampa hårt med fötterna för att avslöja den skönhet de döljer. (Sura an-Nur: vers 31)
Även om en kvinna blir så gammal att hon själv inte längre har någon sexuell lust och ingen annan heller hyser sådan lust till henne, är detta ändå bättre för henne.
Islam har lagt så stor vikt vid denna fråga att det även har angett vid vilken ålder en kvinna ska börja bära slöja. Allahs Sändebud ﷺ sade: ”O Asma, när en kvinna når puberteten får inget av henne visas förutom hennes händer och ansikte.” Han sade också: ”När en kvinna går framåt finns en satan med henne, och när hon går bort finns det också en satan med henne.” Kvinnan är i själva verket den mest skadliga och farliga prövningen för män. Därför förstör en kvinnas nakenhet och uppvisande av skönhet de mest värdefulla delarna av hennes mänsklighet: blygsamheten och hederskänslan, och sänker henne under den mänskliga nivå hon tillhör. Om hennes mänsklighet därigenom vanäras, kan den inte renas av något annat än helvetets eld. Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Jag har inte sett två grupper av helvetets invånare: en grupp män som håller käppar som liknar oxsvansar i sina händer, och en grupp kvinnor som är klädda men ändå nakna och som går svajande för att dra människor till sig. De ska inte träda in i paradiset och inte ens känna dess doft, trots att dess doft kan kännas på långt avstånd.”
Under profetskapets tid brukade Allahs Sändebud ﷺ se vissa tecken på tabarruj (att röra sig utan tillbörlig slöja) och uppmärksamma kvinnorna på dem genom att säga: Detta är att göra uppror mot Allahs föreskrifter. Han befallde dem att återvända till islams enkla och raka väg, höll makarna och vårdnadshavarna ansvariga för följderna av denna förvrängning och villfarelse och varnade dem för Allahs straff.
1. Musa ibn Yasar, må Allah vara nöjd med honom, berättar att en kvinna som hade använt starkt doftande parfym gick förbi Abu Hurayra. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, frågade henne: Vart är du på väg? Hon svarade: Till moskén. Han frågade: Du har väl använt parfym? Hon svarade ja. Abu Hurayra sade: Gå hem och bada innan du kommer tillbaka. Jag hörde nämligen Allahs Sändebud ﷺ säga: Allah godtar inte bönen från en kvinna som sprider stark doft förrän hon går hem och badar. Syftet med befallningen att bada är endast att avlägsna hennes doft.
2. Abu Hurayra berättar också att Allahs Sändebud ﷺ sade: Den kvinna som använder parfym ska inte komma till gemensam bön. (Abu Dawud, an-Nasa’i)
3. Det har berättats från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att hon sade: Allahs Sändebud ﷺ satt i Profetens moské. Då trädde en kvinna ur Muzayna-stammen in i moskén, praktfullt uppklädd och stolt. När Allahs Sändebud ﷺ såg detta sade han: O människor, förbjud era kvinnor att komma till moskén uppklädda och högmodiga. Israels barns kvinnor blev nämligen inte förbannade förrän de började komma till moskén uppklädda och högmodiga. (Ibn Majah)
Umar (må Allah vara nöjd med honom) var orolig över denna farliga fitna. Därför föredrog han, enligt principen ”förebyggande är bättre än botemedel”, att behandla denna fitna i förväg innan den uppstod. Det berättas att han en natt gick omkring och undersökte folkets tillstånd. Plötsligt hörde han en kvinna säga: ”Åh, finns det något sätt att få lite vin? Annars, finns det något sätt att gå till Nasr ibn Hujjaj?”
Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade genast för sig själv: ”Under Umars styre finns ingetdera av dessa alternativ.” Nästa morgon lät han kalla Nasr ibn Hujjaj till sitt hov. Han såg att denne var en mycket stilig man. Därefter beordrade han att hans hår skulle rakas av. Det fick honom att se ännu stiligare ut. Därför förvisade han honom från landet och skickade honom till Syrien.
Orsakerna till avvikelsen
Orsaken till denna avvikelse från islams enkla och raka väg var okunnighet och blind imitation. Därefter kom imperialismen och uppmuntrade denna avvikelse, tills den nådde sin yttersta gräns. Följden blev att en muslimsk man utan att tveka kunde se en muslimsk kvinna som oanständig och skamlös, som visade upp sin skönhet och sitt utseende, gick omkring offentligt uppklädd och blottade en del av sitt bröst, sin hals, rygg, armar och ben. Muslimskor kände inte ens längre skam eller tvekan inför att klippa och korta sitt hår.
Det blev som om det också hade blivit oumbärligt för dem att gå omkring med olika slags kosmetiska färger och ansiktspuder, använda parfym och bära praktfulla kläder. Men det slutade inte där. Muslimskor började betrakta olika slags synd, otukt, sång och dans, sport, teater samt att sitta och umgås på hotell och restauranger som något att vara stolt över och som ett tecken på framsteg. Särskilt under sommaren och vid havet antog detta moraliska förfall extrema former. Till slut blev människor vana vid allt detta. Därefter började vi anordna skönhetstävlingar. Kvinnan framträdde då inte bara inför männen, utan varje del av hennes kropp började granskas, och varje kroppsdel började mätas och bedömas inför alla slags kvinnors och mäns blickar. Tidningar och andra massmedier spelade en långtgående roll i att uppmuntra dessa förkastliga företeelser. Genom att sänka kvinnan till denna billiga nivå av djuriskhet vann massmedierna applåder och började samtidigt hylla kvinnan. Även klädhandlarna tog tillfället i akt och inledde en blomstrande affärsverksamhet.
Följderna av avvikelsen
Som en följd av denna avvikelse spreds synd och otukt i stor omfattning, familjebanden bröts sönder, de religiösa plikterna försummades, omsorgen om barnen övergavs, problemen i äktenskapet fördjupades och blev allt mer komplicerade, och det haram blev lättare för samhället än det halal. Kort sagt påskyndade denna avvikelse det moraliska förfallet. Till och med de moraliska värderingar som människor av alla religioner hade varit vana vid drevs mot förstörelse. Detta förfall nådde gradvis en nivå som ingen muslim någonsin hade kunnat föreställa sig. De som förespråkade förfallet gav det en institutionell och kulturell form; olika sätt att använda kosmetika och smycka sig uppfanns, olika metoder utvecklades, och institutioner grundades för att undervisa i dessa tillvägagångssätt och metoder.
Se som exempel några av rubrikerna på de nyheter som publicerades i Kairos dagstidning ”Al-Ahram” under rubriken ”Med kvinnan”: ”Den första skolan för undervisning i damfrisering i Alexandria – en tysk expert kommer att börja undervisa vid skolan om en månad.” Sammanfattningen av nyheten under denna rubrik är följande: Skolan grundades genom medlemsavgifter från medlemmarna i Alexandrias damfriseringsförening. ….. Föreningen har också hyrt en liten lägenhet åt skolan, så att den i framtiden kan utgöra grunden för en större skola. Föreningen har bjudit in alla sina medlemmar att närvara och hålla tal inför skolans elever. I går morse invigde en av föreningens medlemmar skolan i Kleopatra och höll ett tal. Vid denna skola ska man undervisa i damfrisering, hårfärgning, hårklippning, nagelklippning, kroppstvätt, massage och liknande.
Ordföranden för föreningen har tillkännagivit i Kairo: ”Föreningen kommer nästa månad att anordna en tävling om Egyptens statliga pris i hårstyling.” Enbart i Kairo har antalet frisörsalonger uppgått till ett tusen. ….Även inför denna häftiga flodvåg av kvinnors skönhetsvård, skönhetsuppvisningar och moraliskt förfall har arbetet med att väcka motverkande tankar och idéer för att bevara de muslimska familjernas renhet och heder inte upphört. I dagstidningen Akhbar al-Yawm av den 29/9 1962 publicerades en artikel med följande rubrik:
”Den kvinnliga universitetsstudenten ser inte universitetet som något annat än ett showroom för klädförsäljning.”
Artikelförfattaren skriver under denna rubrik: Numera börjar tidningarna varje år, när antagningen av studenter till universiteten inleds, publicera artiklar, reportage och annat om hur kvinnliga universitetsstudenters klädsel och makeup bör se ut. Vissa uppmanar dem att alla bära likadana kläder. Andra kräver att de ska avstå från makeup. Jag stöder inte dessa åsikter. Jag anser nämligen att unga kvinnors fria val av klädsel utvecklar deras personlighet och hjälper dem att forma en självständig smak. …..De flesta kvinnliga universitetsstudenter bär inte uniform och berövas inte heller möjligheten att använda makeup. Ändå brukar jag ofta tillrättavisa dem som hyser dessa extremistiska åsikter. Enligt vår mening är det nämligen de kvinnliga universitetsstudenterna själva som får dem att framföra sådana krav. De vet inte hur de ska välja kläder och makeup som passar dem. I själva verket kan de i de flesta fall inte skilja mellan universitetets campus och ett showroom för kläder. De går ofta till campus i så åtsittande kläder och högklackade skor att de inte ens kan röra sig enkelt och obehindrat. De kan möjligen råka glömma att ta med sig böcker och föreläsningsanteckningar, men de glömmer aldrig att ta med sig sina utsmyckningar och kosmetiska produkter. Enligt min mening är grundorsaken till allt detta att dagens kvinnliga universitetsstudenter inte ger läsvanorna den betydelse de förtjänar, utan fäster större vikt vid sin utsmyckning. I själva verket borde det vara tvärtom. Detta är ju en tid då kvinnors utbildning värderas allt högre. Det betyder inte att jag föraktar de kvinnliga universitetsstudenternas kläder och utsmyckning. Jag uppmanar bara till att studierna ska ges högsta prioritet och att ansiktets makeup därefter ska ges en jämförelsevis mindre betydelse. Även om det inte görs för campusets skull, bör det göras för hudens skull. För mycket makeup skadar nämligen huden, särskilt i en ålder då ansiktets naturliga lyster är vackrare än konstgjord makeup. Samtidigt uppmanar jag dem att i stället för åtsittande kläder bära enkla, bekväma och löst sittande kläder. Den unga kvinnans främsta och yttersta mål i denna ålder bör nämligen inte vara att väcka uppmärksamhet genom överdriven makeup och prålig utsmyckning. ”Hon måste nu prioritera att vässa sitt intellekt och sin lärdom samt berika sig med en civiliserad smak.” Att sitta på sekreterarens plats för att svara på direktörens telefon bör inte längre vara hennes högsta mål. Framför henne står fortfarande en ministerpost öppen. Efter ett besök i Kairo skrev en annan brittisk kvinnlig journalist i en artikel, där hon kritiserade Kairos radikalt moderna kvinnor:
”Jag blev ledsen så snart jag steg av på flygplatsen. Jag hade trott att jag verkligen skulle få möta en orientalisk skönhet. Med detta menar jag inte en beslöjad kvinna i burka och niqab. Jag menar den eleganta orientaliska kvinnan i praktiska kläder, med orientaliska särdrag, som rör sig på orientaliskt vis. Men jag fann inget av detta. Här mötte jag samma slags kvinnor som man möter på vilken europeisk flygplats som helst. Samma klädsel, samma slags frisyrer, samma makeup och till och med samma sätt att tala och gå. Även språket varierade på samma sätt: vissa talade engelska och andra franska. Det har smärtat mig att den orientaliska skönheten tror att hon blir en efterbildning av den västerländska kvinnan bara genom att anta samma klädsel och kultur som den västerländska kvinnan. De har glömt att de kan nå utveckling och framsteg även i sina egna vackra orientaliska kläder och sin orientaliska klädsel.”
I lördagsnumret av tidningen ”As-Sabt” den 9 juni 1962 publicerades en artikel med följande rubrik: ”Den amerikanska författarinnans vädjan: Stoppa den fria umgängelsen mellan unga män och kvinnor, begränsa kvinnans frihet.” Under denna rubrik framförde tidningen följande viktiga och öppna uttalande: ”Den amerikanska kvinnliga journalisten Helsian Kansberi” lämnade nyligen Kairo efter att ha vistats där i flera veckor. Under sitt besök besökte hon olika skolor, universitet, olika ungdomsläger, olika sociala institutioner, ungdomscenter, kvinno- och barncenter i olika områden samt olika familjer. Det var en undersökande resa om familje- och ungdomsproblemen i det arabiska samhället. Helsian är kringresande journalist och korrespondent för omkring 250 amerikanska tidningar. Hon skickar varje dag en artikel som läses av miljontals människor och som handlar om problem som rör unga män och kvinnor under tjugo år. Hon har arbetat inom radio och television i mer än tjugo år och har besökt alla världens länder. Hon är nu femtiofem år gammal. Efter en månads vistelse i Egypten sade den amerikanska journalisten i sin rapport:
”Det arabiska samhället är ett fullständigt och fredsälskande samhälle. För dem som bor i detta samhälle är det lämpligt att följa dess sedvänjor och traditioner. Denna tradition pålägger ungdomar av båda könen rimliga begränsningar. Detta samhälle skiljer sig från de europeiska och amerikanska samhällena. Det har ärvda traditioner som påtvingar kvinnor nödvändiga begränsningar, gör vördnad och respekt för föräldrarna obligatoriska och framför allt kräver att man förkastar den tygellösa utsvävning i väst som nu har hotat de amerikanska och europeiska samhällenas och familjernas existens. Därför är de stränga regler och begränsningar som det arabiska samhället pålägger alla flickor och unga kvinnor, även dem under tjugo år, lämpliga och välgörande för dem. Jag råder därför araberna: bevara er moral och era traditioner, stoppa den fria umgängesformen, begränsa de unga flickornas frihet och återvänd till slöjans tid. För er är detta bättre än den fria och tygellösa friheten, godtycket samt den amerikanska och europeiska skamlösheten. Stoppa umgänget mellan unga män och kvinnor under tjugo år. Vi i Amerika har fått utstå mycket lidande på grund av detta. Det amerikanska samhället, som är fyllt av alla slags utsvävningar och godtycke, har förvandlats till ett förlamat samhälle. Unga män och kvinnor under tjugo år, som fallit offer för utsvävningar, godtycke och fritt umgänge, bor i amerikanska fängelser, barer och hemliga hus. Den frihet vi gav våra unga tonåringar gjorde dem till terrorister, narkotikamissbrukare och alkoholister. Det fria umgänget, godtycket och den tygellösa friheten i de amerikanska och europeiska samhällena har hotat familjernas existens och försatt moralen och värderingarna i kris. Flickor under tjugo år umgås i det moderna samhället med unga män, dansar, dricker alkohol, röker och använder narkotika. Och allt detta gör de i individualismens namn. Det märkliga i Amerika och Europa är att en ung kvinna under tjugo år, inför sin familjs ögon, leker och umgås med vem hon vill. Sanningen är snarare att hon gör detta genom att utmana sina föräldrar, lärare och vårdnadshavare i individualismens och det fria umgängets rättighets namn. På några minuter gifter hon sig med någon och inom några timmar skiljer hon sig från honom. Ibland gifter hon om sig och skiljer sig på nytt.”
Botemedlet mot den outhärdliga situationen
För att komma undan denna destruktiva situation finns ingen annan utväg än att anta en fast och målmedveten plan, inom vars ram följande åtgärder bör vidtas:
1. Den religiösa medvetenheten måste spridas, och folket måste varnas för de fruktansvärda följderna av att låta sig svepas med av denna kraftiga ström.
2. Man måste samfällt höja rösten och kräva lagar som garanterar skyddet av karaktär och värderingar samt säkerställer stränga straff för dem som bryter mot dem.
3. Tidningar och alla massmedier måste förbjudas att publicera stötande och nakna bilder, och tillsyn måste upprättas över kläddesigners.
4. Skönhetstävlingar och oanständig dans och sång måste förbjudas, och all skamlöshet måste motarbetas.
5. Anständiga kläder måste göras obligatoriska.
6. Var och en måste först själv genomföra detta och därefter uppmana andra att göra det.
7. Anständighet, blygsamhet, täckande klädsel och ett rättskaffens liv ska lovordas och uppmuntras.
8. Man ska ordna så att fritiden tillbringas med konstruktiva aktiviteter, så att det inte uppstår någon möjlighet att ägna sig åt felaktigheter.
9. Tiden måste planeras med avhjälpandet som mål, eftersom detta arbete kräver lång tid.
Bemötande av ett tvivel
Vissa människor föredrar att kompromissa med rådande seder, bruk och samhällsordning och hävdar att detta är ett oundvikligt krav från moderniteten och framåtskridandet. Vi är inte motståndare till utveckling, framsteg och framåtskridande. Men vi stöder inte sådan utveckling och sådant framåtskridande som riskerar att utplåna religionen, moralen och värderingarna. Religionen, den religionsbaserade moralen och värderingarna har nämligen alla erhållits direkt genom Allahs uppenbarelse. De utgör en del av Allahs eviga och bestående lagar. De gäller för alla tider och på alla platser. Allahs religion islam har öppnat hela universum och naturen inför människans förnuft, så att hon kan betrakta den, dra nytta av de krafter och det goda som finns i den och rikta sitt liv mot framåtskridande för att uppnå den högsta utveckling och det välstånd som har bestämts för henne. Islam är på inget sätt motståndare till eller ett hinder för utveckling och framåtskridande. Den motsätter sig endast utveckling och framåtskridande som följer begären och står i strid med moralen.
30. Makens utsmyckning för att behaga hustrun
Det är mustahabb att mannen gör sig fin för att behaga sin hustru. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Precis som min hustru gör sig fin för mig, gör jag mig fin för henne. Jag tycker inte om att kräva ut alla mina rättigheter av henne till sista öret, för då kommer även hon att vilja kräva ut alla sina rättigheter av mig till sista öret.” Allah har själv sagt: ”Liksom hustrurna har rättigheter gentemot sina män, har männen rättigheter gentemot sina hustrur på ett skäligt sätt.”
Angående detta uttalande av Ibn Abbas säger al-Qurtubi: De lärda har sagt: ”Det finns inga fastställda regler för mäns utsmyckning. Det beror på hur de förverkligar den på ett sätt som överensstämmer med deras omdöme och omgivning. En viss typ av utsmyckning kan vara lämplig för den rådande tiden, medan en annan kan vara olämplig. En del kan passa unga män men inte äldre, och en annan del kan vara olämplig för unga men passa äldre. Detsamma gäller kläder. I allt detta ska hustruns rättigheter och hennes välbefinnande prioriteras, och man ska på så sätt försöka vinna hennes godkännande och anpassa sig till hennes önskningar. Det främsta målet bör vara en utsmyckning som hustrun tycker om och som gläder henne, så att hon skyddas från att dras till andra män. Att använda parfym, rengöra tänderna, rengöra mellan dem, hålla kroppen ren, avlägsna onödigt hår och kroppsbehåring, vara ren och noggrann med hygienen samt klippa naglarna är uppenbart sådant som alla uppskattar. För äldre män är det en god utsmyckning att färga grått hår med henna, och för både unga och äldre är det bra att bära ring. Ringen är en tillåten prydnad för män. Det är dessutom mannens skyldighet att känna till när hustruns behov av honom är som störst och att hålla henne fri från dragning till andra män. Om mannen någon gång känner sig svag när det gäller att tillfredsställa sin hustrus sexuella behov bör han ta potenshöjande läkemedel, så att hustrun hindras från att dras till andra män. Vissa har emellertid beträffat en destruktiv och felaktig väg genom att använda droger som cannabis, opium och liknande för detta ändamål. Det innebär å ena sidan att den sexuella förmågan förstörs för alltid, och å andra sidan att man begår orätt och synd mot sig själv och sin familj. De lärda har enhälligt fastslagit att bruket av cannabis, opium och liknande droger är fullständigt förbjudet och straffbart på samma sätt som alkoholkonsumtion. Den som anser sådant tillåtet blir avfälling från islam och otrogen. En permanent separation från hans hustru blir då oundviklig.”
Liknelsen om Umm Zarars make
Det har återberättats i an-Nasa’i att Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: Anledningen till denna hadith var att jag under okunnighetens tid brukade skryta med min fars stora rikedom och välstånd. Min far ägde egendom värd tusentals uqiyya. Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade till mig: ”Aisha, sluta. För dig är jag som Abu Zara var för Umm Zara.” I en annan återberättelse sägs att anledningen till hadithen var följande: En gång uppstod ett gräl mellan Aisha och Fatima. Då kom Guds Sändebud plötsligt dit och sade: ”O Humayra (Aisha), tänker du inte sluta gräla med min dotter? För dig är jag som Abu Zara var för Umm Zara.” Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Guds Sändebud, berätta för oss om dessa två.” Då sade Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”I en by bodde elva kvinnor. Deras män vistades på andra platser. Kvinnorna sade till varandra: ’Kom, låt oss berätta sanningen om våra respektive mäns egenskaper och karaktärer. Vi ska inte ljuga.’” Enligt vissa var denna by belägen i Jemen. Andra säger att kvinnorna var invånare i Mecka, medan ytterligare andra säger att de var kvinnor från okunnighetens tid.
Aisha, må Allah vara nöjd med henne, återberättar den berättelse hon hörde från Guds Sändebud: Elva kvinnor satt en gång tillsammans och samtalade. Efter en stund kom de överens om att var och en skulle berätta sanningen om sin man och inte dölja något. Den första sade: ”Min man är så mager och sliten att man äcklas när man ser honom. Han är mycket rastlös och grov i sitt tal, snål och illa till sinnes. Därför har alla gett upp hoppet om honom. Ingen vill komma nära honom.” Den andra sade: ”Det finns ingen god egenskap hos min man. Han har så många fel att det skulle ta lång tid att räkna upp dem. Kort sagt räcker det att säga att han är mycket hetlevrad.” Den tredje sade: ”Även om min man har dålig karaktär älskar jag honom. Om han får veta att jag sprider förtal om honom kommer han med säkerhet att skilja sig från mig. Därför är det bäst att jag tiger.” Den fjärde sade: ”Min man är som natten är för Tehamas invånare – en tid av vila. Han är god i sitt uppförande. Jag har inte lidit någon skada av honom och lever tryggt. Hans karaktär är inte dålig. Därför finns det inga svårigheter med att leva med honom. Hos honom lever jag i fullständig frid.” Den femte sade: ”Så länge min man är hemma sover han antingen eller skuttar omkring. Men utanför hemmet är han beväpnad mot fienden. Han är mycket givmild och van vid att ge frikostigt.” Den sjätte sade: ”När min man äter eller dricker slukar han allt utan att lämna något. När han sover lägger han sig under sin egen filt och lämnar mig ensam. Han försöker inte ens sträcka ut handen mot mig för att förstå vad jag vill.” Den sjunde sade: ”Min man är dum. Om någon sjukdom sprids i landet kommer den säkert att drabba honom. Han är mycket skicklig på att slå sin hustru. När han slår henne bryter han antingen hennes ben, spräcker hennes huvud eller gör båda delarna.” Den åttonde sade: ”Min man har mycket mjuk hud och doftar gott.” Den nionde sade: ”Min man är mycket lång, modig, givmild och sällskaplig.” Den tionde sade: ”Min man äger många kameler. Men han slaktar dem så ofta för sina gäster att de knappt får möjlighet att beta på fälten. När kamelerna hör musik spela vid sin ägares hus förstår de att tiden för deras slakt är nära.” Den elfte kvinnan sade: ”Min mans namn är Abu Zara. Och vilken storslagen Abu Zara han är! Han har fyllt mina båda öron med smycken. Han har låtit mig äta så många olika sorters mat att jag har blivit kraftig. Han har uppfyllt mig med all slags glädje och hedrat mig. Han har med stor möda hämtat mig som hustru från en rik familj. Även här har han försett mig med ett överflöd av rikedom. Vad jag än ber honom om vägrar han aldrig att ge mig det och blir inte ens irriterad. Jag tillbringar den första delen av morgonen med att sova. Ingen väcker mig. Jag dricker olika drycker med korta mellanrum. Och vad ska jag säga om min svärmor, Abu Zaras mor? När hon går någonstans är hennes väska så full av saker att hon inte kan gå snabbt med den. Hennes hus är stort och rymligt. Och vill du höra om min son, Abu Zaras son? Han sover i en liten, separat säng. När han kommer in stör han mig inte särskilt mycket. Det räcker för honom att få lite mat. Och min dotter, Abu Zaras dotter? Hon är hängiven och lydig mot sina föräldrar. I skönhet och kroppsbyggnad är hon ojämförlig. När grannkvinnorna ser henne brinner de av avund. Och vill du höra om min tjänsteflicka? Hon avslöjar inte någon av våra hemligheter och stjäl inte något. Hon håller huset rent och välordnat. En dag gick Abu Zara ut ur huset mycket tidigt på morgonen. Han mötte en kvinna. Trots att hon var mor till två barn var hon en ung flicka. Med detsamma skilde han sig från mig och gifte sig med henne. Därefter gifte jag mig med en förnäm man. Han red på snabba hästar. Han lät mig leva i stort överflöd, gav mig många gåvor och sade: ’Umm Zara, ge rikligt med matvaror till dina föräldrar och syskon.’ Även om jag samlade ihop allt han gav mig skulle det inte ens motsvara det minsta kärl som alltid brukade användas för att laga mat åt Abu Zara.” Därefter sade Aisha, må Allah vara nöjd med henne: Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Aisha, för dig är jag som Abu Zara var för Umm Zara. Men han skilde sig från henne, medan jag aldrig kommer att skilja mig från dig.” Aisha sade: ”Guds Sändebud, du är snarare bättre för mig än Abu Zara.” (al-Bukhari, Muslim, an-Nasa’i)
31. Predikan före äktenskapet
Den som förrättar äktenskapets kontrakt, eller någon annan, bör före äktenskapet hålla en khutba eller ett tal som åtminstone innehåller lovprisning av Allah och välsignelser över Allahs Sändebud. Detta är mustahabb.
1. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud sade: ”En khutba som inte innehåller tashahhud är som en hand angripen av spetälska.” (Abu Dawud, at-Tirmidhi)
2. Det har också berättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud sade: ”Varje viktigt arbete som inte inleds med lovprisning av Allah saknar välsignelse.” (Abu Dawud, Ibn Majah)
Här avses inte enbart lovprisning av Allah, utan även Allahs storslagna gärningar och egenskaper i deras helhet. Med denna tolkning kan denna berättelse förenas med de övriga berättelserna. Det bästa är att framföra behovets khutba:
Det har berättats från Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: ”Allahs Sändebud var den som förmedlade alla goda ord och de ord som för godheten till dess fulländning.” En annan återgivning lyder: ”Han var den som förmedlade alla inledande goda ord och de avslutande goda orden.” Därför lärde han oss både bönekhutban och behovets khutba. Bönekhutban lyder: (tashahhud) At-tahiyyatu lillahi was-salawatu wat-tayyibat, as-salamu alayka ayyuhan-nabiyyu … Alla hälsningar, all lovprisning och alla rena ord tillhör Allah. O Profet, frid vare med dig, och må Allahs barmhärtighet och välsignelser komma över dig. Frid vare med oss och Allahs rättfärdiga tjänare. Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah, och jag vittnar dessutom att Muhammad är Allahs tjänare och Sändebud.” Behovets khutba (som framförs vid äktenskap) lyder:
إِنَّ الْحَمدَ لِلَّهِ، نَحْمَدُهُ وَنَسْتَعِينُهُ وَنَسْتَغْفِرْهُ، وَنَعْنُ بِهِ مِنْ شُورُورِ أَنْفُسِنَا وَمَنْ سَيِّئَاتِ أَعْمَالِنَا . وَمَنْ يَهْدِ اللَّهَ فَلَا مُضِلَّ لَهُ، وَمَنْ يُضْلِ الله فَلَا هَادِي لَهُ، وَأَشْهَدُ أَنْ لَّا إِلَهَ إِلَّا اللَّهُ وَحْدَهُ لَا شَرَيْكَ لَهُ وَأَشْهَدَ أَنْ مُحَمَّدًا عَبْدَهُ وَرَسُولَهُ …
Betydelse: All lovprisning tillhör Allah. Vi lovprisar Honom, ber Honom om hjälp och ber Honom om förlåtelse. Vi söker skydd hos Honom mot vår egen ondska och våra orätta handlingar. Den som Allah vägleder kan ingen leda vilse, och den som Allah låter gå vilse kan ingen vägleda. Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare. Och jag vittnar att Muhammad är Hans tjänare och Sändebud.”
Därefter ska följande tre verser ur Koranen fogas till khutban:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اتَّقُوا اللهَ حَقَّ تُقَتِهِ وَلَا تَمُوتُنَّ إِلَّا وَأَنْتُمْ مُسْلِمُونَ
1. Ni som tror, frukta Allah såsom Han bör fruktas och dö inte annat än som muslimer. (Āl ʿImrān, vers 102)
يَأَيُّهَا النَّاسُ اتَّقُوا رَبَّكُمُ الَّذِي خَلَقَكُمْ مِّن نَّفْسٍ وَاحِدَةٍ وَخَلَقَ مِنْهَا زَوْجَهَا وَبَثَّ مِنْهُمَا رِجَالًا كَثِيرًا وَنِسَاءً وَاتَّقُوا اللَّهَ الَّذِي تَسَاءَلُونَ بِهِ وَالْأَرْحَامَ ، إِنَّ اللَّهَ كَانَ عَلَيْكُمْ رَقِيبًا
2. O mänsklighet, frukta er Herre, som skapade er av en enda person, skapade hans maka av honom och lät många män och kvinnor spridas från dessa två. Frukta Allah, i vars namn ni ber varandra om hjälp. Allah vakar sannerligen över er. (Sura an-Nisāʾ, vers 1)
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اتَّقُوا اللهَ وَقُولُوا قَوْلًا سَدِيدًا يُصْلِحْ لَكُمْ أَعْمَالَكُمْ وَيَغْفِرْ لَكُمْ ذُنُوبَكُمْ ، وَمَنْ يُطِعِ اللَّهَ وَرَسُولَهُ فَقَدْ فَازَ فَوْزًا عَظِيمًا
3. Ni som tror, frukta Allah och tala rätta ord. Han kommer att rätta era gärningar och förlåta era synder. Den som lyder Allah och Hans Sändebud har sannerligen vunnit en storslagen framgång. (Sura al-Aḥzāb, verserna 70–71)
Ibn Mājah. Äktenskapet är giltigt även utan khutba eller tal. En man från Banū Sulaym berättade nämligen att den kvinna som hade erbjudit sig själv till Allahs Sändebud, för att han skulle gifta sig med henne, erbjöds honom av denne man som hustru. Då sade Allahs Sändebud: ”Jag gifter bort er två med varandra i utbyte mot det av Koranen som du har memorerat.” Han höll inget annat khutba-tal.
Visdom eller bakomliggande skäl
I boken Hujjatullah al-Baligha sägs det: Under den förislamiska tiden brukade människorna hålla en khutba före äktenskapskontraktet, där de redogjorde för sin egen stams ärofulla bedrifter. Genom detta försökte de uppnå sitt syfte. Det var gott att denna sed bevarades, eftersom khutbans huvudsakliga syfte är att offentliggöra saken och göra äktenskapet känt för allmänheten. Syftet med att offentliggöra äktenskapet är att skilja det från otukt. Dessutom används khutba endast vid viktiga angelägenheter. Att göra äktenskapet till en viktig och högtidlig angelägenhet är ett ädelt mål. Därför bevarade Allahs sändebud (s.a.w.) den grundläggande formen av denna sed från den förislamiska tiden, men ändrade dess kännetecken. För att förändra dess kännetecken knöt han omnämnandet av den aktuella angelägenheten till den och införde i varje sammanhang en beskrivning av Allahs storhet och Hans tecken, så att Allahs sanna religion skulle fortsätta att spridas och dess tecken bli synliga. Därför införde han i khutban olika former av dhikr, såsom att lovprisa Allah, be Allah om hjälp, be Honom om förlåtelse för synder, söka skydd hos Honom från Satan, förlita sig på Honom, läsa tashahhud och recitera olika verser ur Koranen. Med hänvisning till denna förtjänst hos khutban sade han: ”En khutba som inte innehåller tashahhud är som en hand som är angripen av spetälska.” Han sade också: ”Ett uttalande som inte börjar med lovprisning av Allah är angripet av spetälska.” Han sade vidare: ”Skillnaden mellan det tillåtna och det förbjudna är att bröllopet offentliggörs och att trummor spelas.”
Åkallan efter äktenskapskontraktet
Efter att äktenskapskontraktet eller äktenskapet har fullbordats är det mustahabb för både mannen och hustrun att be för varandra på det sätt som har återberättats från Allahs sändebud (s.a.w.).
1. Det har återberättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att när någon gifte sig brukade Allahs sändebud (s.a.w.) säga:
بَارَكَ اللهُ لَكَ وَبَارَكَ عَلَيْكَ وَجَمَعَ بَيْنَكُمَا فِي خَيْرِ
”Må Allah välsigna dig i detta äktenskap, skänka välsignelse över dig och förena er båda på ett gott sätt.”
2. Det har återberättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne). När Allahs sändebud (s.a.w.) gifte sig med mig kom min mor till mig och förde mig in i huset. Jag såg en grupp kvinnor från ansarerna samlade där. De sade: ”Må ni leva i godhet, må ni leva i välsignelse och må ni leva i den godhet som kommer flygande.” – Bukhari, Abu Dawud.
3. Det har återberättats från Hasan (må Allah vara nöjd med honom): När Aqil, Abu Talibs son, gifte sig med en kvinna från stammen Banu Jusham sade de: ”Lev i godhet och med avkomma.” Aqil (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Säg såsom Allahs sändebud (s.a.w.) sade: Må välsignelse råda i ert hem och må välsignelse skänkas över er.” – Nasa’i.
32. Att offentliggöra äktenskapet
Enligt sharia är det bättre att offentliggöra äktenskapet, så att det skiljer sig från det förbjudna hemliga äktenskapet. Dessutom bör det offentliggöras för att uttrycka glädje över den rena handling som Allah har gjort tillåten. Det är i själva verket en handling som bör offentliggöras, så att människor ur alla samhällsskikt, både närstående och andra, får kännedom om saken. Ett annat syfte med att offentliggöra äktenskapet är att de i samhället som föredrar att leva ensamma utan att gifta sig ska uppmuntras att gifta sig. På så sätt ökar äktenskapets utbredning i samhället.
Äktenskapet kan offentliggöras på det sätt som är brukligt i samhället och som människor ur varje samhällsklass och stam brukar göra, så länge det inte förknippas med handlingar som sharia förbjuder, såsom alkoholkonsumtion, fri blandning mellan män och kvinnor och liknande.
1. Det har berättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Offentliggör äktenskapet, ingå äktenskap i moskén och slå på trumman för detta.” – Ahmad, Tirmidhi.
Det är utan tvekan sant att hålla bröllopsceremonin i moskén är det mest effektiva sättet att offentliggöra äktenskapet. Moskéen är nämligen en plats där människor samlas. Särskilt för muslimerna under den tidiga perioden var moskén som en klubb eller ett församlingshus.
2. Det har berättats från Yahya ibn Salim. Han sade: Jag sade till Muhammad ibn Hatib: ”Jag har gift mig med två kvinnor, men vid inget av dessa äktenskap slogs trumman för att offentliggöra det.” Muhammad (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Skillnaden mellan det tillåtna och det förbjudna (det vill säga mellan äktenskap och otukt) är att slå på trumman för att offentliggöra äktenskapet.”
Musik vid bröllop
För att uppmuntra till oskyldig underhållning och skapa en glädjefylld stämning har islam tillåtit musik vid bröllop och förklarat den önskvärd. Denna musik måste dock vara fri från trams, skamlöshet och obscenitet.
1. ʿAmr ibn Saʿd berättar: Jag gick till Qardha ibn Kaʿb och Abū Masʿūd al-Anṣārī under en bröllopsfest och såg några slavinnor sjunga. Jag sade: ”Ni är båda Guds sändebuds följeslagare och veteraner från Badr. Hur kan detta pågå i er närvaro?” De svarade båda: ”Om du vill, sitt med oss och lyssna; annars kan du gå. Vid bröllopsfester har vi tillåtits förströelse.” – an-Nasāʾī, al-Ḥākim.
2. ʿĀʾisha förde Fāriʿa bint Asʿad till brudgemaket och följde henne på bröllopsnatten till hennes make Nabīt ibn Jābirs al-Anṣārīs hus. Därefter frågade Guds sändebud: ”ʿĀʾisha, hade ni ordnat någon sång? Ansarerna tycker mycket om sång.” (al-Bukhārī, Aḥmad.) I en annan återberättelse av denna hadith sägs det: ”Har ni skickat en slavinna med flickan, en som kan spela på trumma och sjunga?” ʿĀʾisha svarade: ”O Guds sändebud, vad ska hon sjunga?” Guds sändebud sade: ”Hon ska säga: ’Vi har kommit till er, vi har kommit till er. Hälsa oss välkomna, så ska vi hälsa er välkomna. Om det inte hade funnits rött guld skulle denna flicka inte ha kommit till er by. Om det inte hade vuxit brunfärgat vete skulle era jungfrur inte ha varit välmående.’”
Rubayyiʿ bint Muʿawwidh berättar: När jag gifte mig kom Guds sändebud till mig och satte sig på min bädd. Då började några av våra unga slavinnor spela på tamburiner och framföra klagosånger, där de beskrev mina förfäders dygder; de hade dödats i slaget vid Badr. (Rubayyiʿs far Muʿawwidh och hennes två farbröder ʿAwf och Muʿādh hade stupat som martyrer i slaget vid Badr.) Plötsligt sade en slavinna: ”…Nu finns det bland oss en profet som vet vad som kommer att hända i morgon.” Då sade Guds sändebud: ”Lämna bort det sista du sade, men säg allt annat som du sade.” (Guds sändebud förbjöd henne att säga detta eftersom ingen utom Gud känner det fördolda. I en annan hadith sägs det: Guds sändebud sade: ”Ingen utom Gud vet vad som kommer att hända i morgon.”) – al-Bukhārī, Abū Dāwūd, at-Tirmidhī.
33. Att ge bruden goda råd vid äktenskapet
Det är rekommenderat att ge hustrun goda råd
Anas sade: När följeslagarna skickade en kvinna till hennes makes hem brukade de råda henne att tjäna sin make och uppfylla hans rättigheter.
Faderns råd till dottern vid äktenskapet
ʿAbdullāh ibn Jaʿfar ibn Abū Tālib gav sin dotter följande råd: ”Undvik högmod, sårad stolthet och förebråelser. Detta föder hat och fiendskap. Använd kohl på ögonen. Det är den bästa utsmyckningen. Och vatten är den bästa parfymen.”
Makens råd till hustrun
Abu ad-Dardā (må Allah vara nöjd med honom) sade till sin hustru: ”När du märker att jag är arg, ska du lugna min vrede. Och när jag ser att du är arg, ska jag göra dig glad. Annars stannar jag inte hos dig.” En man sade till sin hustru: ”Visa mig överseende, så kommer du att få min varaktiga kärlek. När jag blir arg, ska du inte tala med mig medan vreden är som starkast. Och reta mig aldrig på samma sätt som man slår på en trumma. Du vet inte hur en man tillbringar sina dagar när han är borta från sin hustru. Klaga inte alltför mycket, för det förbrukar bara kraft. Om mitt hjärta någon gång vänder sig bort från dig, så är också hjärtat föränderligt. Jag har sett att när kärlek och smärta förenas i någons hjärta, varar kärleken inte utan försvinner.”
En mors råd till sin dotter om äktenskapet
Kungen av Kinda, Amr ibn Hajar, friade till och gifte sig med en kvinna vid namn Umm Iyas. När tiden för bröllopsnatten närmade sig träffade Umm Iyas mor, Umāma, henne i enrum och gav sin dotter några råd, genom vilka man kan förstå grunderna för ett lyckligt äktenskap och vad hustrun bör göra för sin make. Umāma sade: ”Min dotter, om råd hade getts som ett uttryck för överlägsen visdom, skulle jag ha sparat dem åt dig. Men i själva verket är de ett medel för att göra den ouppmärksamme uppmärksam och hjälpa den förståndige. Om någon kvinna, på grund av att hennes föräldrar var rika och att de var så starkt beroende av henne, hade kunnat vara oberoende av sin make, skulle det ha varit jag som var mest oberoende av min make. Men kvinnorna har skapats för männen, och männen har skapats för kvinnorna. Min dotter, du har lämnat den miljö där du växte upp, den boning där du fostrades och växt upp, och gått till en okänd boning. Du har blivit följeslagare till en okänd man. Han har nu blivit den som vakar över dig och har auktoritet över dig. Om du därför vill göra honom till en tacksam slav åt dig, så var hans slavinna. Och kom ihåg tio råd om honom; de kommer att bli en värdefull skatt för dig.”
Det första och andra: Visa honom hängivenhet och uppriktighet genom att vara nöjd med det lilla, och lyssna uppmärksamt på honom samt lyd honom.
Det tredje och fjärde: Var uppmärksam på hans ögon och näsa. Låt hans ögon inte se något dåligt hos dig och låt hans näsa inte känna någon dålig lukt hos dig.
Det femte och sjätte: Håll uppsikt över hans sov- och mattider. Att ständigt vara hungrig väcker vrede, och störd sömn skapar irritation.
Det sjunde och åttonde: Skydda hans egendom och ta hand om hans familj och anhöriga. Kom ihåg att lyckan är avgörande när det gäller egendomen, medan god förvaltning är avgörande för att vårda familjen.
9 och 10: Lyd inte någon av din makes befallningar och avslöja inte någon av hans hemligheter. Om du inte lyder hans befallningar kommer hatets eld att brinna i hans bröst. Och om du avslöjar hans hemligheter kommer du inte att vara säker från hans hämnd. När han är bekymrad, visa då inte glädje inför honom. Och när han är glad, visa då inte sorg inför honom.
34. Walima eller bröllopsmåltiden
1. Definition: Ordet walima betyder enligt ordboken att samlas. Det har fått detta namn eftersom mannen och hustrun samlas till en måltid. I ordboken kallas varje måltid som anordnas i samband med ett bröllop, eller varje annan måltid som anordnas vid en inbjudan, också walima.
Enligt majoriteten av de lärda är walima sunnah mu’akkadah.
1. Allahs Sändebud ﷺ sade till Abd ar-Rahman ibn Awf: ”Anordna en walima, även om det bara är med ett får.”
2. Det har återberättats från Anas رضي الله عنه att han sade: Allahs Sändebud ﷺ anordnade ingen walima för någon av sina andra hustrur på samma sätt som han gjorde för Zaynab. För Zaynab anordnade han en walima med ett får. (al-Bukhari och Muslim)
3. Burayda رضي الله عنه sade: När Ali رضي الله عنه friade till Fatima رضي الله عنها sade Allahs Sändebud ﷺ: ”En walima är nödvändig vid äktenskap.” (Ahmad)
4. Anas رضي الله عنه sade: ”Allahs Sändebud ﷺ anordnade ingen walima för någon av sina hustrur på samma sätt som han gjorde för Zaynab. Han skickade mig för att bjuda in människorna och lät dem äta sig mätta på bröd och kött.
5. Al-Bukhari berättade att Allahs sändebud, frid vare med honom, ordnade en walima för en av sina hustrur med två mudd korn.
Orsaken till denna skillnad var inte att den ena hustrun skulle ges företräde framför de andra. Skillnaden berodde på att det vid en tid rådde brist och knapphet, medan det vid en annan tid rådde välstånd.
3. Tidpunkten för waliman: Tidpunkten för waliman är omedelbart före eller efter äktenskapskontraktet, eller omedelbart före eller efter äktenskapets fullbordande. Här finns utrymme för flexibilitet i enlighet med sedvänja och bruk. Enligt al-Bukhari bjöd Allahs sändebud, frid vare med honom, folket efter att han hade fullbordat äktenskapet med Zaynab.
4. Att anta en inbjudan: När någon bjuds till en bröllops-walima är det obligatoriskt för den inbjudne att anta inbjudan. Genom detta visas den inbjudne uppskattning, glädje uttrycks för hans skull och hans hjärta gläds.
1. Det återberättas från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, frid vare med honom, sade: ”När någon av er bjuds till en walima, ska han närvara vid den.”
2. Det återberättas från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, frid vare med honom, sade: ”Den som avvisar en inbjudan har varit olydig mot Allah och Hans sändebud.”
3. Det återberättas också från Abu Hurayra att Allahs sändebud, frid vare med honom, sade: ”Om jag bjuds att gå en krosh bort, så går jag, och om jag bjuds att gå en aln bort, så går jag också dit.” (Alla dessa hadither har återberättats av al-Bukhari.)
Men om inbjudan ges allmänt och inte riktas till någon bestämd person eller grupp, är det varken obligatoriskt eller rekommenderat att anta den. Exempelvis säger budbäraren: ”Ni människor, kom till waliman” (utan att någon särskild person anges). Eller så får budbäraren uppmaningen: ”Bjud in vem du än träffar.” Detta hände en gång med Allahs sändebud, frid vare med honom. Anas, må Allah vara nöjd med honom, berättar: ”Allahs sändebud gifte sig och fullbordade sedan äktenskapet med sin hustru. Då tillredde min mor Umm Sulaym hais (en maträtt av dadlar, smörfett och rostat mjöl) och hällde maten i ett kärl. Sedan sade hon: ’Ta detta till Allahs sändebud.’ Jag tog det till honom. Han sade: ’Ställ det här.’ Sedan sade han: ’Bjud in den och den och alla ni träffar.’ Han nämnde vissa personer vid namn, och jag bjöd in var och en som jag träffade.” – Muslim.
Enligt vissa är det en kollektiv skyldighet (fard kifaya) att tacka ja till en inbjudan. Enligt andra är det rekommenderat (mustahabb). Den förstnämnda åsikten är dock mer rimlig. Detta är bestämmelsen beträffande inbjudan till den bröllopsmåltid som anordnas av brudens sida. Enligt de flesta lärda är det obligatoriskt att delta i inbjudan till den bröllopsmåltid som anordnas av brudgummens sida. Några inom den shafiitiska rättsskolan säger: Det är obligatoriskt att tacka ja till alla inbjudningar. Enligt Ibn Hazm var denna sistnämnda åsikt den som omfattades av de flesta följeslagarna och tabi’in. Detta eftersom det framgår av haditherna att det är obligatoriskt att tacka ja till alla slags inbjudningar, oavsett om det är en bröllopsinbjudan eller något annat.
Villkor för att det ska vara obligatoriskt att tacka ja till en inbjudan
Hafiz Ibn Hajar sade i Fath al-Bari: Det finns åtta villkor för att det ska vara obligatoriskt att tacka ja till en inbjudan:
1. Den som bjuder in ska vara fri, myndig och förståndig.
2. Inbjudan får inte ges enbart till de rika medan de fattiga utesluts.
3. Syftet med inbjudan får inte vara att visa tillgivenhet för en viss person eller att undanröja rädsla för en viss person.
4. Den som bjuder in ska vara muslim.
5. Den ska äga rum på den första dagen.
6. Det är nödvändigt att acceptera den inbjudan som först når en.
7. Det får inte förekomma något klandervärt på platsen för inbjudningen som gör det svårt att delta.
8. Den inbjudne får inte ha någon giltig ursäkt.
Al-Baghawī har sagt att det inte är något fel att utebli om man har en ursäkt eller om vägen är lång.
Det är makruh att endast bjuda de rika till waliman och utesluta de fattiga:
Det är makruh att bjuda de rika till waliman och utesluta de fattiga. Det har återberättats från Abū Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) sade: ”Den värsta waliman är den där de som vill delta hindras från att komma, medan de som inte vill komma bjuds in.” – Muslim.
Al-Bukhārī har också återberättat från Abū Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): ”Den värsta waliman är den där endast de rika bjuds in och de fattiga utesluts.”
35. Äktenskap bland icke-muslimer
Den allmänna grundprincipen beträffande icke-muslimers äktenskap är: om de antar islam ska den del av deras tidigare handlingar som är tillåten enligt sharia fortsätta att gälla.
Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, bekymrade sig aldrig om hur de otrognas äktenskap hade ingåtts eller om de skulle betraktas som ogiltiga eftersom de inte hade ingåtts enligt islams villkor. Han tog endast hänsyn till omständigheterna när mannen antog islam. Om det var tillåtet för honom att fortsätta leva med sin hustru, lät han äktenskapet bestå, oavsett om det hade ingåtts under den förislamiska tiden och oavsett om det hade ingåtts enligt islams villkor genom förmyndare, vittnen och så vidare. Men om äktenskapet var av sådant slag att det inte var tillåtet att låta det bestå, lät han det inte bestå. Det kunde till exempel visa sig att hans hustru, när han antog islam, var en mahram eller att hon var en av två eller flera systrar som var biologiska systrar. Detta var den grundprincip som Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, följde. Det som stred mot den lät han inte bestå. – Allama Ibn al-Qayyim.
Om någon vid tiden för sitt islamantagande har två biologiska systrar som hustrur samtidigt, ska han tillåtas behålla den ena och skilja sig från den andra: Dahhak ibn Fayruz återberättar från sin far att han sade: När jag antog islam hade jag två kvinnor som hustrur, och de var biologiska systrar. Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, befallde mig att skilja mig från en av dem. – Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i, Ibn Majah, al-Shafi’i, al-Daraqutni och al-Bayhaqi.
Om någon vid tiden för sitt islamantagande har fler än fyra hustrur måste han välja fyra: Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: När Ghilan al-Thaqafi antog islam hade han tio hustrur från den förislamiska tiden. Alla antog islam tillsammans med honom. Då befallde Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, honom att välja fyra av dem och behålla dem. – Ahmad, al-Tirmidhi, Ibn Majah, al-Shafi’i, Ibn Hibban och al-Hakim.
När den ena av makarna antar islam: Om ett äktenskap har ingåtts medan båda makarna var icke-muslimer och båda därefter antar islam, har det redan sagts att de får fortsätta som makar om äktenskapet är tillåtet enligt islam; annars ska de skiljas åt. Om den ena antar islam men den andra inte gör det, måste man se efter om det är mannen eller hustrun som antagit islam. Om det är hustrun blir äktenskapet ogiltigt och hon måste iaktta idda. Om mannen antar islam medan hustrun fortfarande befinner sig i sin idda, är han mer berättigad till henne. Det framgår nämligen av hadith att Atika, dotter till al-Walid ibn al-Mughira, antog islam en månad före sin make Safwan, varefter maken antog islam; då lät Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, deras äktenskap bestå. Ibn Shihab sade: När en kvinna migrerade och kom till Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, medan hennes make fortfarande var otrogen och bodde i de otrognas land, upphörde äktenskapet mellan henne och hennes make på grund av hennes migration. Men om hennes make migrerade och kom innan hennes idda var slut, bestod äktenskapet. På samma sätt gäller att om maken antar islam efter att iddan löpt ut och båda är överens om att låta äktenskapet bestå, fortsätter deras tidigare äktenskap att gälla tills hustrun gifter sig med någon annan, oavsett hur lång tid det tar. Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, skickade tillbaka sin dotter Zaynab till hennes make Abu al-As efter två år, samtidigt som han lät det första äktenskapet bestå. Han ingick då inget nytt äktenskap och fastställde inte heller någon ny brudgåva. – Ahmad, Abu Dawud och al-Tirmidhi.
Ibn al-Qayyim sade: Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, upplöste inte äktenskapet mellan en man som hade antagit islam och hans hustru om hon inte antog islam. Om hon senare antog islam bestod äktenskapet, så länge hon inte hade gift sig med någon annan. Detta är hans välkända sunna. Imam al-Shafi’i sade: Abu Sufyan ibn Harb antog islam i Marr al-Zahran, i det muslimska området, före erövringen av Mecka. Marr al-Zahran var Khuzāʿa-stammens hemvist, och där fanns många muslimer. Abu Sufyan återvände därefter till Mecka. Hans hustru Hind bint Utba var fortfarande icke-muslim. Hon grep tag i Abu Sufyans skägg och sade: Döda denne vilsegångne gamle man! Hind antog senare islam, långt efter att Abu Sufyan hade gjort det. Hon befann sig i de otrognas och icke-muslimernas land, medan Abu Sufyan var muslim. Hind antog islam efter att hennes idda hade löpt ut, och deras äktenskap bestod. Hinds idda hade dock inte löpt ut förrän hon antog islam. Hakim ibn Hizam antog islam på samma sätt. Ikrimas hustru, Abu Jahls son, antog islam i Mecka, och Mecka blev ett muslimskt land. När Ikrima såg att Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, styrde i Mecka flydde han till Jemen. Jemen var fortfarande dar al-harb, det vill säga ett icke-muslimskt land. Safwan hade för avsikt att bege sig till dar al-harb, Jemen, men återvände i stället till dar al-islam, Mecka. Han deltog fortfarande som otrogen i slaget vid Hunayn. Därefter antog han islam, och hans äktenskap med hustrun bestod, eftersom hennes idda inte hade löpt ut. De lärda som samlat historiska uppgifter om krigen under Guds Sändebuds, frid och välsignelser över honom, tid har nämnt att en kvinna bland ansarerna var gift med en man från Mecka. Hon antog islam och migrerade till Mecka. Efter en tid kom hennes make till henne i Mecka medan hon fortfarande befann sig i sin idda, och deras äktenskap bestod.
Författaren till verket Rawdat al-Nadiyya sade: Om maken fortfarande håller fast vid otrohet innebär hustruns islamantagande inte en skilsmässa. Om det hade gjort det, skulle deras återförening efter iddan inte ha varit möjlig utan hustruns samtycke och ett förnyat äktenskap. Sammanfattningsvis får en vuxen muslimsk kvinna, efter att hon har antagit islam, gifta sig med vem hon vill. Om hennes tidigare make antar islam efter att hon har gift sig, får hon inte ta honom tillbaka. Om hon däremot inte gifter sig, förblir hon bunden av sitt första äktenskap, oavsett om äktenskapet förnyas och hon ger sitt samtycke eller inte. Detta är den evidensbaserade rättsliga bestämmelsen, även om den överensstämmer med de lärdas åsikter eller inte. Samma regel gäller om den ena av makarna blir avfälling. Om den avfällige åter antar islam, ska han behandlas som den som var otrogen och därefter antog islam.
Tionde kapitlet: Skilsmässa
Definition
Ordet talaq har sitt ursprung i itlaq. Itlaq betyder att släppa, befria och kasta. Itlaq används i betydelsen att befria och släppa en fånge. I sharia-terminologin kallas upplösningen av det äktenskapliga förhållandet talaq.
Talaq är avskyvärt
Ett av de mål som islam ägnar största omsorg och uppmärksamhet åt är att bevara det äktenskapliga bandet hållbart, stabilt och obrutet. Äktenskapet ingås för att bestå hela livet, så att mannen och hustrun kan göra sitt hem till en tillflyktsort för sig, under vars beskydd de båda kan leva i fred och fostra sina barn på bästa sätt. Därför är förhållandet mellan man och hustru ett av de allra heligaste och starkaste av alla förhållanden. Att den Allsmäktige Gud har kallat äktenskapspakten mellan man och hustru för ett ”starkt förbund” är det tydligaste beviset på detta förhållandes helighet. Gud säger i sura an-Nisa, vers 21:
وَأَخَذْنَ مِنْكُمْ مِيثَاقًا غَلِيظًا
”De har tagit ett starkt förbund från er.”
Eftersom förhållandet mellan man och hustru på detta sätt har beskrivits som starkt och obrutet, bör det inte utsättas för någon form av störning eller förlora sin värdighet. Det som försvagar detta förhållande och sänker dess anseende är avskyvärt i islams ögon. Det skadar nämligen äktenskapets syfte och makarnas intressen. Ibn Umar, må Gud vara nöjd med honom, sade: Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Av alla tillåtna saker är talaq det mest avskydda inför Gud.” – Abu Dawud, al-Hakim.
Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade också: ”Den som hetsar en kvinna mot hennes make tillhör inte min gemenskap.” – Abu Dawud, an-Nasa’i.
Detta gör det klart att äktenskapets band mellan man och hustru är så heligt i islams ögon att den som försöker bryta detta band är så ovärdig i islams ögon att han inte ens är värdig att göra anspråk på att höra till islam. Det finns kvinnor som försöker skapa en nära relation med en annan kvinnas make och strävar efter att inta hennes plats som hans hustru. Islam har strängt förbjudit detta. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, sade: ”Det är inte tillåtet för en kvinna att begära att hennes syster ska skiljas, så att hennes äktenskapliga band, som skyddar hennes kyskhet, upplöses och hon själv kan bli hans hustru. Den make som har tilldelats henne är redan bestämd för henne.” Det innebär att hon kan gifta sig med vilken annan man som helst. Det är inte tillåtet för henne att utan anledning göra en annan kvinna makelös. Och för den kvinna som utan anledning begär skilsmässa av sin make är det till och med förbjudet att känna doften av paradiset. Thawban, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, sade: ”För den kvinna som utan anledning begär skilsmässa av sin make är även paradisets doft förbjuden.” – Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah.
Skilsmässans rättsliga regler i sharia
Bland juristerna finns olika uppfattningar om skilsmässans rättsliga regler. Den mest korrekta uppfattningen är dock hanafiternas och hanbaliternas: ”Utan behov är den otillåten.” Deras bevis för detta är Allahs sändebuds, över honom vare Allahs frid och välsignelser, hadith: ”Förbannelse vilar över den som ständigt skiljer sig eller ständigt gifter om sig och ofta byter äktenskaplig smak.” Dessutom innebär skilsmässa i sig att man visar otacksamhet mot en av Allahs välsignelser. Äktenskapet är en välsignelse från Allah, och det är förbjudet att visa otacksamhet mot Allahs välsignelser. Därför är skilsmässa inte tillåten utan ett oundvikligt behov. Sådant som räknas som ett sådant oundvikligt behov och på grundval av vilket skilsmässa blir tillåten är att maken börjar tvivla på hustruns karaktär eller att kärlek och tillgivenhet försvinner hos maken gentemot hustrun eller hos hustrun gentemot maken. Människans hjärta förändras nämligen helt och hållet enligt Allahs vilja. Om inget behov av skilsmässa alls uppstår, blir den endast ett uttryck för otacksamhet mot Allahs välsignelse och ett oetiskt handlande mot den andra livspartnern. Därför leder den till något oönskat och förbjudet.
I den hanbalitiska rättsskolan finns en utmärkt regel om skilsmässa. Dess kortfattade innebörd är följande: skilsmässa kan vara obligatorisk, förbjuden, tillåten eller rekommenderad.
Obligatorisk skilsmässa:
När skiljemännen från de båda sidorna, efter att ha misslyckats med att lösa konflikten mellan man och hustru, beslutar till förmån för skilsmässa och anser att skilsmässa är det enda sättet att lösa konflikten, blir det obligatoriskt att skilja sig. På samma sätt gäller det när en man som avlagt ila, efter att ha väntat i fyra månader, skiljer sig eftersom han inte finner någon annan utväg än skilsmässa. Allah har nämligen sagt:
لِلَّذِينَ يُؤْلُونَ مِنْ نِسَائِهِمْ تَرَبُّصُ أَرْبَعَةِ أَشْمُرِج فَإِنْ فَاءُوْ فَإِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ وَإِنْ عَزَمُوا الطَّلَاقَ فَإِنَّ اللَّهَ سَمِيعٌ عَلِيمٌ
Betydelse: De som avsvärjer sig från sina hustrur ska vänta i fyra månader. Om de därefter återvänder (till det normala), är Allah förlåtande och barmhärtig. Men om de beslutar sig för skilsmässa, är Allah allhörande och allvetande.” (Al-Baqarah: 125–126)
Haram-skilsmässa:
En skilsmässa som genomförs utan behov är en haram-skilsmässa. Anledningen till att den är haram är att den skadar både mannen och hustrun och utan orsak förstör bådas intressen. Därför är den förbjuden, liksom det är förbjudet att förstöra egendom. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Man får varken skada sig själv eller skada någon annan.” Enligt en annan återberättelse är en sådan skilsmässa makruh. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Av de tillåtna sakerna är skilsmässan den mest avskyvärda inför Allah.” (Abu Dawud) Den är avskyvärd eftersom det inte finns något behov av den, även om Allahs Sändebud har betecknat den som halal. Dessutom leder den till att äktenskapet, som är en källa till många förmåner, upplöses; därför är den makruh.
En mubah-skilsmässa är en skilsmässa som genomförs på grundval av ett verkligt behov, på grund av hustruns dåliga uppförande, skadliga beteende och att det önskade syftet inte uppnås.
En mustahabb-skilsmässa är en skilsmässa som genomförs när hustrun visar försumlighet i att följa Allahs föreskrifter, såsom bönen och annat, medan det inte är möjligt att tvinga henne att göra det, eller när hon är omoralisk. Imam Ahmad sade: En omoralisk hustru bör inte behållas, eftersom detta skadar mannens religion. Dessutom finns ingen garanti för att hon inte blir gravid med någon annans barn och tillskriver det sin man, eller inleder en olaglig relation med en annan man och drar skam över sin makes hushåll. I ett sådant fall är det inte fel att sätta press på henne så att hon lämnar honom genom att avstå från sitt krav på mahr. Allah har nämligen sagt:
وَ لَا تَعْضُلُوهُنَّ لِتَذْهَبُوا بِبَعْضٍ مَا أَتَيْتُمُوهُنَّ إِلَّا أَنْ يَأْتِينَ بِفَاحِشَةٍ مُبَيِّنَةٍ
”Tvinga inte dem för att ni ska kunna ta tillbaka en del av det ni har gett dem. Undantaget är om de begår en uppenbar skamlöshet.” (An-Nisa: vers 19)
Ibn Qudama sade att skilsmässa kan anses vara wajib i dessa två fall. Han sade också: Vid ömsesidig aversion, och när hustrun är beredd att begära khulʿ för att skydda sig själv från skada, är skilsmässa mustahabb.
Skilsmässans berättigande
Ibn Sina sade i sitt verk ”Kitab al-Shifa”: Det bör finnas någon möjlighet för makar att gå skilda vägar, och det är olämpligt att helt och hållet stänga alla vägar till detta. Att på alla sätt förhindra skilsmässa kan nämligen vara skadligt och farligt av flera orsaker. För det första är vissa människor av naturen sådana att de inte förmår anpassa sig efter andra människors läggning, eller bli toleranta och tillgivna. Ju mer man försöker tvinga två sådana personer att leva tillsammans, desto mer kommer konflikter, bitterhet och olycka att öka. För det andra kan det av en slump hända att någon får en make eller maka som inte är hans eller hennes jämlike, som inte är angenäm att umgås med eller som har ett så motbjudande temperament att den andra inte kan acceptera honom eller henne. Till följd av ett sådant olämpligt äktenskap kan människor dras mot utomäktenskapliga kärleksförhållanden eller andra olagliga relationer. Sexuella känslor och drifter är nämligen naturliga företeelser, och de kan driva en till många olika former av orätt och brott. Om inget annat kan sådana makar vara oförmögna att samarbeta med varandra i att få barn. Om de däremot hade möjlighet att byta livspartner, skulle de kunna samarbeta med varandra i detta avseende. Därför är det nödvändigt att det finns en möjlighet till separation i fall av oundvikligt behov. Den berörda personen bör dock vara strikt i denna fråga.
Skilsmässa i det judiska samhället
Den skilsmässopraxis som är föreskriven och giltig enligt judisk religiös lag innebär att skilsmässa är tillåten även utan någon ursäkt. En man kan till exempel skilja sig från sin hustru för att gifta sig med en vackrare kvinna. Skilsmässa utan ursäkt är dock inte önskvärd. I deras samhälle är dessa ursäkter av två slag: 1. Fysiska brister, såsom blindhet, dövhet, stumhet, förlamning, infertilitet och liknande. 2. Brister i karaktär och uppförande, såsom högmod och ohövlighet, pratsamhet, orenlighet, olydnad, impulsivitet, envishet, slöseri och överdriven konsumtion, frosseri, girighet, överdriven njutning av mat och högmod. Den största ursäkten hos dem är äktenskapsbrott. Till och med att ett rykte om äktenskapsbrott sprids anses tillräckligt, oavsett om det bevisas eller inte. Jesus (frid vare med honom) erkände emellertid ingen av de nämnda ursäkterna utom äktenskapsbrott. För hustrun är det däremot under inga omständigheter tillåtet att begära skilsmässa från sin man, inte ens om hans äktenskapsbrott har bevisats.
Skilsmässa inom kristendomen
Den kristendom som de kristna folken i väst följer är indelad i tre samfund: 1. katolikerna, 2. de ortodoxa, 3. protestanterna.
Bland dessa är skilsmässa helt förbjuden för katolikerna. Oavsett hur allvarlig orsaken är är det under inga omständigheter tillåtet att upplösa äktenskapets band. Även otrohet mot äktenskapet betraktas inte som en godtagbar ursäkt för skilsmässa. Vid otrohet kan enligt makarnas uppfattning endast fysisk separation göra skilsmässan giltig. Trots denna fysiska separation fortsätter äktenskapet enligt deras uppfattning att bestå. Därför får ingen av makarna gifta om sig med någon annan under separationen. Det skulle nämligen räknas som månggifte, vilket inte är tillåtet inom kristendomen under några omständigheter. Katolikerna stödjer sig i denna fråga på det som citeras i Markusevangeliet som Jesus ord. Han sade: ”Mannen och kvinnan blir en och samma kropp. Därför är de efter äktenskapet inte längre två, utan blir en och samma kropp. Det som Gud har förenat får ingen människa skilja åt.” De två andra kristna samfunden, de ortodoxa och protestanterna, tillåter däremot skilsmässa under vissa särskilda omständigheter. En viktig sådan omständighet är otrohet mot äktenskapets band, det vill säga en utomäktenskaplig relation. Båda dessa samfund förbjuder dock både mannen och kvinnan att därefter gifta om sig. Som bevis för tillåtelsen av skilsmässa på grund av otrohet åberopar de Jesu uttalande (frid vare med honom), som citeras i Matteusevangeliet: ”Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än äktenskapsbrott tvingar henne att begå äktenskapsbrott.” Alla kristna samfund förbjuder dessutom den frånskilde mannen och kvinnan att gifta om sig, med stöd av Jesu uttalande (frid vare med honom) som återges i Markusevangeliet: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna begår äktenskapsbrott med henne. Och om en kvinna skiljer sig från sin man och gifter sig med en annan man, begår hon äktenskapsbrott med honom.”
Skilsmässa under den förislamiska okunnighetens tid
Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: Före uppenbarelsen av reglerna om skilsmässa brukade en man skilja sig från sin hustru så många gånger han ville. Sedan tog han tillbaka skilsmässan under väntetiden och återinsatte henne som sin hustru. Han kunde göra detta även efter att ha uttalat skilsmässa hundra gånger eller ännu fler. En gång sade en man till sin hustru: ”Vid Allah, jag ska aldrig skilja mig från dig på ett sådant sätt att du blir fri från mig, och efter att du blivit fri ska jag aldrig låta dig bo i mitt hem.” Hustrun sade: ”Hur ska det gå till?” Han svarade: ”Jag ska skilja mig från dig. Sedan ska jag varje gång väntetiden närmar sig sitt slut ta tillbaka skilsmässan.” Efter att ha hört detta gick hustrun till Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och berättade för henne vad hennes man hade sagt. Aisha förblev tyst. När Allahs sändebud kom berättade hon det för honom. Sändebudet förblev tyst. Därefter uppenbarades denna vers:
الطَّلَاقُ مَرْتَانِ فَإِمْسَاكَ بِمَعْرُوفٍ أَوْ تَسْرِيعُ بِإِحْسَانٍ
Betydelse: Talaq får ske endast två gånger. Därefter ska man antingen behålla relationen på ett hederligt sätt eller frigöra henne på ett vänligt sätt.” (Al-Baqarah: vers 229)
Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: Därefter började människor på nytt ge talaq inför framtiden, oavsett om de tidigare hade gett talaq eller inte. – At-Tirmidhi.
Talaq är mannens ensamma rättighet
Islam har gjort talaq till en rättighet som endast tillkommer mannen. Eftersom det är han som har lagt ned sina tillgångar på att ingå äktenskapet, är det naturligt att han också har större intresse av att bevara relationen. Dessutom har han inte bara lagt ned pengar på detta äktenskap; han vet också att han måste lägga ned motsvarande eller ännu större belopp om han skiljer sig och gifter om sig. Därför är det ingen som bättre än maken inser att det är mer ekonomiskt att bevara det första äktenskapet. Han vet också att han måste betala den frånskilda hustrun hennes återstående mahr, vissa gåvor med anledning av skilsmässan samt hennes försörjning under iddah-perioden. Ytterligare ett skäl till att mannen har ensamrätt till talaq är att han, på grund av sitt förnuft och sin balans, är mer tålmodig även när han utsätts för mycket oönskat beteende från hustruns sida. Därför skyndar han sig inte till talaq i ett ögonblick av vrede eller blir otålig och intolerant på grund av en enstaka dålig handling eller orättvisa från hustruns sida. Hustrun blir däremot snabbare arg och tappar besinningen än mannen och är mindre tålmodig än han. Dessutom behöver hustrun inte bära de följder och ekonomiska bördor som mannen måste bära till följd av talaq. Om hustrun därför fick rätt att ge talaq, skulle hon lättare kunna bryta äktenskapet på grund av den minsta eller helt ogrundade anledning. Beviset för riktigheten i detta sista argument är att när engelsmännen gjorde rätten att kräva skilsmässa lika för män och kvinnor, ökade antalet skilsmässor i deras samhälle så kraftigt att det blev många gånger större än bland muslimer.
Vems talaq är giltig?
De lärda är eniga om att om maken är vid sina sinnens fulla bruk, myndig och handlar av fri vilja, är det tillåtet för honom att ge talaq och hans talaq är giltig. Om han däremot är sinnessjuk, omyndig eller handlar under någon annans tvång, är den talaq han ger inte giltig. Talaq är nämligen en handling vars följder återspeglas i makarnas liv. Därför är det nödvändigt att den som ger talaq har full rättslig behörighet, så att alla hans handlingar i samband med talaq blir korrekta och förenliga med lagen. Denna fullständiga behörighet beror enbart på att han är vid sina sinnens fulla bruk, är myndig och handlar av fri vilja. I detta sammanhang återberättar Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah från Ali (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Tre personer är befriade från ansvar och redovisningsskyldighet: den sovande tills han vaknar, det omyndiga barnet tills det blir myndigt och den sinnessjuke tills han återfår sitt förstånd.” Al-Bukhari och at-Tirmidhi har också återberättat från Abu Hurayra att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Allas talaq är giltig utom den vars förstånd inte är normalt.” De lärda har olika uppfattningar om följande bestämmelser, som jag här kortfattat återger: 1. Talaq som ges under någons tvång, 2. talaq som ges av en berusad person, 3. talaq som ges på skämt, 4. talaq som ges i ett tillstånd av förblindande vrede, 5. talaq som ges av en ouppmärksam person, 6. talaq som ges av en medvetslös person.
Talaq som ges under tvång
Den som utsätts för tvång har varken förmåga att fatta självständiga beslut eller att handla självständigt. När båda dessa förmågor försvinner är personen inte längre ansvarig för något, och den som tvingats anses inte ansvarig för sina handlingar. Det är ju hans fria vilja som har berövats honom. I själva verket verkställer han den tvingandes vilja och beslut. Den som tvingas uttala något som uttrycker kufr blir därför inte icke-troende på grund av detta uttalande. Allah säger i vers 106 i sura al-Nahl:
إِلَّا مَنْ أُكْرِهَ وَقَلْبُهُ مُطْمَئِنُّ بِالْإِيْمَانِ
”Men den som tvingas uttala något som uttrycker kufr, medan hans hjärta förblir fast i tron, blir inte icke-troende.” På samma sätt blir den som tvingas att bli muslim inte muslim, och den som tvingas att uttala talaq får inte sin talaq giltig. Ibn Majah, Ibn Hibban, ad-Daraqutni, at-Tabarani och al-Hakim har återberättat att Allahs Sändebud sade: ”Min ummah har befriats från alla misstag och förbiseenden (sådant som övergetts av misstag och handlingar som utförts mot deras vilja), samt från det de tvingas till.” Imam Malik, ash-Shafi‘i, Ahmad, Dawud, Umar ibn al-Khattab, Abdullah ibn Umar, Ali ibn Abi Talib och Ibn Abbas hade också denna uppfattning. Imam Abu Hanifa och hans lärjungar säger att talaq ändå är giltig om den uttalas under tvång. De har inget bevis för denna uppfattning. Dessutom står majoriteten av följeslagarna på motsatt sida i denna fråga.
Den berusades talaq
Enligt de flesta faqih är den berusades talaq giltig, eftersom det som satte hans förstånd ur funktion var något han själv valt. En grupp faqih säger däremot att hans talaq är meningslös och saknar giltighet, eftersom han befinner sig på samma nivå som en vansinnig. Båda saknar förstånd. Det är emellertid just förståndet som utgör grunden för att sharia ålägger en person religiösa skyldigheter. Dessutom säger Allah i vers 43 i sura an-Nisa:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَقْرَبُوا الصَّلوةَ وَأَنْتُمْ سُكْرَى حَتَّى تَعْلَمُوا مَا تَقُولُونَ
”Troende! När ni är berusade, närma er inte bönen förrän ni förstår vad ni säger.”
I denna vers beskriver Allah den berusades tal som meningslöst, eftersom han själv inte vet vad han säger. Det har återberättats från Uthman att han inte räknade den berusades talaq, och vissa uppger att ingen av följeslagarna invände mot honom i denna fråga. Yahya ibn Said, Humayd ibn Abd ar-Rahman, Rabi‘a, al-Layth, Abdullah ibn al-Husayn, Ishaq ibn Rahwayh, Abu Thawr, ash-Shafi‘i, al-Muzani, Ahmad, zahiritiska rättsskolan, at-Tahawi och al-Karkhi hade samma uppfattning. Ash-Shawkani sade att den berusades talaq är ogiltig eftersom han saknar förståelse; den grund på vilken en rättslig bestämmelse träder i kraft, det vill säga förståndet, saknas och är satt ur funktion hos honom. Men eftersom sharia har straffat honom har vi inte rätt att befria honom enligt vår egen uppfattning. Vi säger därför att hans talaq är giltig som straff. På så sätt verkställs två straff mot honom: det ena för att ha druckit alkohol och det andra genom att den talaq han uttalade i detta tillstånd blir giltig.
Skilsmässa uttalad av en vred person
Den vars vrede har drivit honom så långt att han talar utan att tänka och inte vet vad som kommer ur hans mun, får inte sin skilsmässa giltig. Detta beror på att han har berövats sin fria vilja. Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah och al-Hakim har återberättat från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs sändebud sade: ”Den som skiljer sig i ett omtöcknat tillstånd har inte skilt sig, och den som frigör en slav i ett sådant tillstånd har inte frigjort honom.” Detta omtöcknade tillstånd har förklarats som vrede, tvång och vansinne. Ibn Taymiyya återger denna ståndpunkt i Zad al-Ma’ad och säger att det omtöcknade tillståndet är när en människa inte har något syfte med det hon säger och inte heller är medveten om det. Det är som om hennes avsikt, förstånd och vilja har blivit fullständigt overksamma. Han säger vidare att skilsmässa uttalad av den som utsatts för tvång eller av en vansinnig också undantas från detta. Om en persons förstånd blir overksamt på grund av berusning eller vrede, så att hans vilja inte längre har någon makt över honom och han inte vet vad han själv säger, är den skilsmässa han uttalar i detta tillstånd likaledes ogiltig och utan verkan. Vrede är av tre slag:
1. Vrede som försämrar och slår ut förståndet, så att personen blir så omtöcknad att han själv inte vet vad han säger. Skilsmässa uttalad av en sådan person är enligt enhällighet ogiltig.
2. Vrede i dess första stadium, som inte berövar människan förmågan att tala efter eftertanke. Skilsmässa uttalad av en sådan person är giltig.
3. Vrede som når ett ännu mer upphetsat stadium, men utan att helt slå ut förståndet. Den stör dock personens avsikt och föresats, så att han senare ångrar det han gör i detta tillstånd. Detta tillstånd måste bedömas från fall till fall. Det finns starka skäl för att skilsmässa i detta tillstånd inte ska vara giltig.
Skilsmässa uttalad på skämt
Enligt de flesta lärda är skilsmässa uttalad på skämt giltig. På samma sätt är ett äktenskap som ingås i detta tillstånd giltigt. Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah, al-Tirmidhi och al-Hakim har nämligen återberättat från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud sade: ”Det finns tre saker som är bindande även när de sägs på allvar och bindande även när de sägs på skämt: äktenskap, skilsmässa och återtagande av skilsmässa.”
Enligt vissa lärda är skilsmässa uttalad på skämt inte giltig. Imam al-Baqir, al-Sadiq och al-Nasir tillhör denna grupp. Ahmad och Malik har också en ståndpunkt av detta slag. Dessa lärda har nämligen fastställt att ett uttryck för samtycke eller avsikt genom orden är ett villkor för att skilsmässan ska vara giltig. När avsikt och syfte saknas blir därför ed och föresats utan betydelse. Allah säger:
وَإِنْ عَزَمُوا الطَّلَاقَ، فَإِنَّ اللَّهَ سَمِيعٌ عَلِيمٌ
”Och om de beslutar sig för skilsmässa, då är Gud Allhörande, Allvetande.” (al-Baqarah: 227)
En fast beslutsamhet att göra något kallas ett beslut. Den kommer till uttryck genom en orubblig vilja att göra eller inte göra något. Guds Sändebud ﷺ sade: ”Handlingar bedöms efter avsikterna.” Skilsmässa är i själva verket en handling som beror på avsikt, vilja och beslut. Men den som skämtar har ingen avsikt eller beslutsamhet. al-Bukhari återberättar från Ibn Abbas: ”Det måste finnas ett syfte bakom skilsmässan.” Det innebär att skilsmässan blir giltig först när den som uttalar den faktiskt har för avsikt att skilja sig. Enligt Ibn Hajar är det olämpligt att skilja sig, utom från en olydig hustru. Beträffande en person som skiljer sig av obetänksamhet eller oavsiktligt, det vill säga som inte hade för avsikt att skilja sig men råkade uttala skilsmässan, anser hanafitiska rättslärda att skilsmässan är juridiskt giltig. Religiöst sett är den däremot inte giltig mellan honom och Gud. Hans hustru förblir tillåten för honom.
Skilsmässa som uttalas av obetänksamhet eller av misstag
Konsekvensen av en skilsmässa som uttalas av obetänksamhet eller av misstag är densamma som för en skilsmässa som uttalas på skämt och oavsiktligt. Skillnaden mellan en skilsmässa som uttalas på skämt och en som uttalas av misstag är emellertid att den förstnämnda är giltig både juridiskt och religiöst, medan den sistnämnda endast är juridiskt giltig. Skilsmässa är nämligen inget ämne för skämt och lek.
Skilsmässa som uttalas av en medvetslös person
När en person utsätts för en skada som berövar honom hans förstånd och får honom att förlora sin tankeförmåga, så att han själv inte vet vad han säger, blir hans skilsmässa inte giltig. Detsamma gäller skilsmässan från en person som är sinnessjuk eller imbecill, eller vars förstånd har försämrats till följd av en plötslig olycka, sjukdom eller ålderdom.
För vem skilsmässan blir giltig
Om hustrun inte är berättigad till skilsmässa träder skilsmässan inte i kraft. Hustrun är berättigad till skilsmässa när:
1. det faktiskt finns ett äktenskapligt förhållande mellan henne och hennes make,
2. hustrun har fått en återkallelig skilsmässa och befinner sig i väntetiden, eller befinner sig i väntetiden efter en mindre bā’in-skilsmässa. Detta beror på att det äktenskapliga förhållandet i dessa två fall enligt lagen kvarstår tills väntetiden har löpt ut.
3. hustrun fortfarande är berättigad till skilsmässa under väntetiden efter en separation som räknas som skilsmässa. Ett exempel på en sådan separation är att maken inte antar islam trots att hustrun har antagit islam, eller att īlā-perioden löper ut. Den separation som sker i dessa två fall räknas enligt hanafiterna som skilsmässa.
4. hustrun befinner sig i väntetiden efter en separation som benämns äktenskapets upplösning. Denna upplöser egentligen inte äktenskapets avtal, såsom separationen på grund av att hustrun blir murtadda, det vill säga icke-muslim. Äktenskapet upplöses då på grund av något som uppkommer efter att äktenskapet ursprungligen hade ingåtts giltigt.
De på vilka skilsmässa inte träder i kraft
Vi har sagt att skilsmässa inte träder i kraft mot hustrun om hon inte är berättigad till skilsmässa. När hon alltså inte är berättigad till skilsmässa träder den inte i kraft mot henne. Detta gäller exempelvis en hustru som befinner sig i väntetiden efter ett äktenskaps upplösning, eftersom äktenskapet har visat sig vara ogiltigt på grund av bristande jämbördighet, fastställande av en hemgift som understiger den sedvanliga hemgiften, avvisande av äktenskapet efter uppnådd myndighetsålder eller att något av villkoren för äktenskapets giltighet inte var uppfyllt. Äktenskapet har i dessa fall upplösts redan från början. Därför har det ingen existens under väntetiden. Om någon i detta läge säger till sin hustru: ”Jag har skilt mig från dig”, blir det ett meningslöst uttalande utan någon verkan. På samma sätt kan en hustru som har skilts utan att äktenskapet fullbordats genom samlag eller verklig avskildhet inte skiljas på nytt. Det äktenskapliga förhållandet mellan dem har upphört, och så snart hon skildes blev hon helt och hållet en främmande kvinna för honom. Därefter är hon därför inte berättigad till skilsmässa, eftersom hon varken är hans hustru eller befinner sig i väntetid. Om någon således uttalar skilsmässa tre gånger mot en sådan hustru som han inte har haft samlag med, träder endast en enda bā’in-skilsmässa i kraft mot henne. Det beror på att äktenskapet fortfarande består. Den andra och tredje skilsmässan är meningslösa och utan verkan, eftersom hon när dessa uttalades varken var hans hustru eller befann sig i väntetid. En kvinna som man inte har haft samlag med har ingen väntetid (detta är hanafiternas och shafiiternas uppfattning). På samma sätt träder skilsmässa inte i kraft mot en kvinna med vilken något äktenskapligt förhållande aldrig har förelegat, eller vars väntetid har löpt ut. Så snart väntetiden löper ut blir hon en främmande kvinna. Inte heller är en kvinna som har fått tre skilsmässor berättigad till skilsmässa under väntetiden, eftersom hon har fått en slutgiltig, stor bā’in-skilsmässa. Skilsmässa mot henne är helt utan verkan.
Skilsmässa före äktenskapet
Om man gifter sig med en okänd kvinna blir talaq inte verkställd mot henne; inte heller blir den verkställd även om man uttalar en sådan talaq. Om någon till exempel säger: ”Om jag gifter mig med en viss kvinna, ska talaq gälla för henne.” At-Tirmidhi återberättar att Allahs Sändebud sade: ”Adams son kan inte avlägga en ed beträffande något han inte äger; den slav han inte äger kan han inte frige, och den hustru vars make han inte är kan han inte skilja sig från.” Detta är imam ash-Shafi’is åsikt. Imam Abu Hanifa sade beträffande villkorad talaq att talaq blir verkställd när villkoret uppfylls, oavsett om uttalandet avser vilken kvinna som helst utan närmare bestämning eller en bestämd kvinna. Imam Malik och hans lärjungar sade att talaq inte blir verkställd om uttalandet utan närmare bestämning avser alla kvinnor, men att den blir verkställd om en bestämd kvinna avses. Ett exempel på ett obestämt uttalande är: ”Så snart jag gifter mig med vilken kvinna som helst, ska talaq gälla för henne.” Ett exempel på ett bestämt uttalande är: ”Om jag gifter mig med en viss kvinna, ska talaq gälla för henne.”
Vad är det som gör talaq verkställd?
Talaq blir verkställd genom varje sätt som innebär att det äktenskapliga förhållandet upplöses, vare sig det sker genom ord, genom att ett brev skrivs till hustrun, genom en stum persons tecken eller genom att ett sändebud skickas.
Talaq genom ord: Orden kan vara uttryckliga eller antydande. Uttryckliga ord är sådana vars innebörd förstås så snart de uttalas, till exempel: ”Jag har gett dig talaq” eller ”Du är frånskild.” Ash-Shafi’i sade att talaqs uttryckliga formuleringar är tre: talaq, separation och avsked. Alla tre har nämnts i Koranen. Några anhängare av den zahiritiska rättsskolan har sagt att talaq inte blir verkställd genom andra ord än dessa tre, eftersom det är just dessa tre som nämns i sharia. Talaq är en gudsdyrkan, och dess villkor är att den rätta formuleringen används. Därför är det nödvändigt att begränsa sig till de ord som fastställts i sharia. (Bidayat al-Mujtahid, vol. 2, s. 70)
Oklara eller antydande ord: Ord som kan innebära talaq, men också en annan typ av separation. Om man till exempel säger: ”Du är ba’in, det vill säga separerad”, kan det betyda att du är separerad från äktenskapet, men också att du är separerad från det onda. På motsvarande sätt kan uttrycket ”Din lott ligger i dina egna händer” även betyda att du själv kan ta ansvar för att bevara din kyskhet. Om någon på liknande sätt säger: ”Du är förbjuden för mig”, kan det ha två betydelser: För det första att sexuellt umgänge med dig är förbjudet för mig. För det andra att det är förbjudet för mig att skada dig.
För att talaq ska bli verkställd genom sådana oklara och antydande ord måste den som uttalade talaq ha haft avsikten med det. Om han säger: ”Jag avsåg inte talaq med detta”, blir talaq inte verkställd.
Uttryckliga ord: Talaq blir verkställd genom uttryckliga ord även utan att avsikten uttrycks, eftersom deras innebörd inte kräver någon tolkning. Det finns dock även för verkställandet av talaq genom sådana tydliga ord ett villkor: orden måste sägas med hustrun som den berörda personen eller riktas till henne, till exempel: ”Jag har gett min hustru talaq” eller ”Jag har gett dig talaq.”
Om den som har uttalat talaq med uttryckliga ord därefter säger: ”Jag avsåg inte talaq, och min avsikt var inte att ge talaq; jag menade något annat”, kommer hans ord inte att godtas rättsligt och hans talaq blir verkställd. Men om den som uttalat oklara och antydande ord säger: ”Jag avsåg inte talaq, utan min avsikt var något annat”, kommer hans utsaga att godtas rättsligt och hans talaq blir inte verkställd. Detta beror på att de uttalade orden kan betyda talaq eller något annat. Det är hans avsikt som avgör vad han menade. Detta är Maliks och ash-Shafi’is rättsskolors uppfattning. Al-Bukhari återberättar från Aisha:
När dottern till al-Jawn fördes in i Guds Sändebuds, frid och välsignelser över honom, brudkammare och Sändebudet, frid och välsignelser över honom, närmade sig henne, utbrast hon: ”Jag söker skydd hos Gud undan din beröring.” Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade genast till henne: ”Du har sökt skydd hos en Stor Varelse. Gå hem till din far.”
I al-Bukhari och Muslim har det berättats att Kaʿb ibn Malik, som hade avstått från att delta i slaget vid Tabuk, fick höra: ”Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, har beordrat dig att separera från din hustru.” Kaʿb sade då: ”Ska jag skilja mig från henne, eller vad ska jag göra?” Han fick svaret: ”Håll dig bara borta från henne. Gå inte till henne.” Därefter sade Kaʿb till sin hustru: ”Gå hem till din far.”
Av dessa två hadither framgår att uttrycket ”att separera från hustrun” leder till talāq endast när avsikten med det är talāq. Annars inträffar inget talāq. Denna regel tillämpas fortfarande. I artikel 4 i Egyptens lag nr 25 från 1929 står det: ”Allusiva uttryck för talāq: Med detta avses sådana uttryck som kan syfta på talāq eller på något annat. Talāq inträffar inte genom dessa uttryck utan avsikt.”
Enligt den hanafitiska rättsskolan kan talāq genom allusiva uttryck grundas på avsikten, men också på omständigheterna. Denna uppfattning inom den hanafitiska rättsskolan har emellertid inte godtagits av lagen, och talāq som enbart grundas på omständigheterna är ogiltigt i lagens ögon. När den som uttalar talāq använder allusiva och tvetydiga uttryck är det tvärtom ett villkor för talāq att han har avsikten att genom dem uttrycka talāq.
Inträffar talāq om man förklarar sin hustru förbjuden för sig själv?
När maken förklarar sin hustru förbjuden för sig själv måste man se efter om han verkligen avser att göra henne förbjuden, eller om han genom detta, utan att avse ordets egentliga betydelse, avser att skicka bort henne, det vill säga skilja sig från henne. Om han verkligen avser att göra henne förbjuden inträffar inget talāq. Al-Tirmidhi berättar nämligen från ʿAʾisha, må Gud vara nöjd med henne: ”Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, avstod genom īlāʾ från sina hustrur, förklarade det tillåtna förbjudet och gav gottgörelse för eden.”
I Sahih Muslim har det berättats från Ibn ʿAbbas, må Gud vara nöjd med honom: ”När maken förklarar sin hustru förbjuden, blir detta en ed, och om han bryter den måste han ge gottgörelse.” Därefter sade han (Ibn ʿAbbas):
لَقَدْ كَانَ لَكُمْ فِي رَسُولِ اللهِ أَسْوَةٌ حَسَ
”I Allahs Sändebud har ni ett utmärkt föredöme.” I an-Nasāʾī återberättas det från Ibn ʿAbbās – må Allah vara nöjd med honom – att en man kom till honom och sade: ”Jag har förbjudit min hustru för mig själv.” Ibn ʿAbbās sade: ”Du har ljugit. Hon är inte förbjuden för dig.” Därefter reciterade han denna vers (den första versen i sura at-Tahrīm):
يَأَيُّهَا النَّبِيُّ لِمَ تُحَرِّمُ مَا أَحَلَّ اللهُ لَكَ ، تَبْتَغِي مَرْضَاتِ أَزْوَاجِكَ ، وَاللَّهُ غَفُورٌ
رَّحِيمٌ قَدْ فَرَضَ اللَّهُ لَكُمْ تَحِلَّةَ أَيْمَانِكُمْ وَاللَّهُ مَوْلَكُمْ ، وَهُوَ الْعَلِيمُ الْحَكِيمُ
Betydelse: ”O profet! Varför förbjuder du det som Allah har gjort tillåtet för dig, för att behaga dina hustrur? Allah är förvisso Förlåtande och Barmhärtig. Allah har föreskrivit för er hur ni ska lösa era eder.”
(Av denna vers framgår tydligt att förklarandet av hustrun som förbjuden är en ed, och att man måste sona den om man bryter den.) Därefter sade Ibn ʿAbbās till honom: ”Den strängaste botgöringen, att frige en slav, har ålagts dig.”
Men om avsikten är skilsmässa, träder skilsmässan i kraft. Att förklara något förbjudet är nämligen, liksom alla andra tvetydiga uttryck, ett tvetydigt uttryck.
Att skilja sig genom ett skriftligt meddelande
Skilsmässan träder i kraft även om den lämnas skriftligen, även om den som uttalar skilsmässan kan tala. Maken kan skilja sig från sin hustru muntligen och även skicka henne ett skriftligt skilsmässodokument. Rättslärda har dock ställt som villkor att texten ska vara tydlig, riktas till hustrun och nå henne på hennes adress. Han ska alltså skriva till henne på följande sätt: ”O du och du, du är skild.” Om han skriver detta på ett papper men inte skickar det till hennes adress, träder skilsmässan inte i kraft utan avsikt.
Den stummes tecken
För en stum person är en gest ett medel för att uttrycka vad han tänker och känner. Därför blir hans gest, när den visar att det äktenskapliga förhållandet upphör, likvärdig med ett verbalt uttryck när det gäller att verkställa talaq. De rättslärda har därför ställt som villkor att den stumme inte ska kunna skriva för att talaq ska kunna verkställas genom hans gest; om han kan skriva är gesten inte tillräcklig. Detta eftersom ett skriftligt uttryck återger hans avsikt tydligare. Därför godtas gesten endast när han är oförmögen att skriva.
Att sända ett ombud
Det är tillåtet att sända besked om talaq genom ett ombud för att informera den frånvarande hustrun om att hon har blivit frånskild. I en sådan situation är ombudet talaq-givarens representant och verkställer talaq å hans vägnar.
Att ha vittnen vid talaq
Enligt de flesta rättslärda, både bland de äldre och de senare, träder talaq i kraft även om inga vittnen närvarar. Detta eftersom talaq är mannens rättighet. Han behöver inga vittnen för att utöva denna rättighet. Faktum är att det inte finns något bevis från Allahs Sändebud eller följeslagarna som fastslår att vittnen är nödvändiga. Beviset för att talaq uteslutande är mannens rättighet och att ingen annan har någon del i den finner man i följande två verser:
يا أيها الذين امنوا إذا لكحتُ الْمُؤْمِنَاتِ ثُمَّ طَلَّقْتُمُوهُنَّ .
إذا طلقتم النساء فبلغن أجلهن فأمسكوهن بمعروف أو فارقوهن بمعروف
”Troende! När ni gifter er med troende kvinnor och därefter skiljer er från dem.” Och: ”När ni skiljer er från era hustrur och de har avslutat sin väntetid, ska ni antingen behålla dem på ett skäligt sätt eller låta dem gå på ett gott sätt.” Ibn al-Qayyim sade: Detta visar att Allah har gett mannen makten att uttala talaq, eftersom det också är han som har makten att återta henne. Ibn Abbas berättar att en man kom till Allahs Sändebud och sade: ”Allahs Sändebud! Min herre har gift bort mig med sin slavinna, men nu vill han skilja oss åt.” Så snart Allahs Sändebud hörde detta steg han upp på predikstolen och sade: ”Människor! Vad är det för dårskap hos vissa av er, att han gifter bort sin slav med sin slavinna och sedan vill skilja dem åt? Talaq är uteslutande den rättighet som tillkommer den som har ingått äktenskapet.” – Ibn Majah.
Imamiterna har emellertid en annan uppfattning i denna fråga. De har sagt att vittnen är ett villkor för att talaq ska vara giltig. De hänvisar som bevis till denna vers i sura Talaq:
وَأَشْهِدُوا ذَوِي عَدْلٍ مِّنكُمْ وَأَقِيمُوا الشَّهَادَةَ لِلَّهِ
”Låt två rättfärdiga män vara vittnen och kalla vittnen inför Allah.”
De som anser att det är nödvändigt att ha vittnen vid skilsmässa
Bland dem som anser det vara obligatoriskt att ha vittnen vid skilsmässa och betecknar detta som ett villkor för att skilsmässan ska vara giltig finns de troendes befälhavare, ʿAlī ibn Abī Ṭālib, ʿImrān ibn Ḥusayn, Imām Bāqir, Imām Jaʿfar Ṣādiq samt imamerna bland Ahl al-Bayt, som är söner till dessa två sistnämnda imamer. Därutöver även ʿAṭāʾ, Ibn Jurayj och Ibn Sīrīn – må Allah förbarma sig över dem. I verket Jawāhir al-Kalām återges från ʿAlī – må Allah vara nöjd med honom – att en man frågade honom om skilsmässa. Han frågade då mannen: ”Har du låtit två rättfärdiga personer vara vittnen?” Mannen svarade: ”Nej.” Då sade ʿAlī – må Allah vara nöjd med honom: ”Gå din väg, du har inte skilt dig.” Abū Dāwūd har återberättat från ʿImrān ibn Ḥusayn – må Allah vara nöjd med honom – att han tillfrågades om en man som skiljer sig från sin hustru när han vill och sedan har samlag med henne, utan att låta någon vara vittne vare sig till skilsmässan eller till återtagandet av skilsmässan. Han sade då till denne man: ”Du har både skilt dig på ett sätt som strider mot Allahs Sändebuds sunnah och återtagit skilsmässan på ett sätt som strider mot sunnah. Låt vittnen närvara både vid skilsmässan och vid återtagandet av skilsmässan. Och gör inte om det du hittills har gjort.”
Inom rättsvetenskapens grundprinciper har följande princip nämnts: när en följeslagare säger ”detta är sunnah”, ska man förstå det som att han har sagt detta efter att ha hört det direkt och autentiskt från Allahs Sändebud. Följeslagarens uttalande är nämligen uppenbart förbundet med Allahs Sändebuds sunnah, som det är obligatoriskt att följa. Dessutom är följeslagarens avsikt att redogöra för en religiös bestämmelse, inte för ett språkligt uttryck, en sedvänja eller en vana. Ḥāfiẓ al-Suyūṭī nämner i sitt tafsīrverk al-Durr al-Manthūr, i samband med förklaringen av följande vers:٨٨-
فَإِذَا بَلَغْنَ أَجَلَهُنَّ فَأَمْسِكُوهُنَّ بِمَعْرُوفٍ أَوْ فَارِقُوهُنَّ بِمَعْرُوفٍ وَأَشْهِدُوا ذَوِي
عَدْلٍ مِّنكُمْ
”När de sedan har nått slutet av sin väntetid, håll då kvar dem på ett hederligt sätt eller skilj dig från dem på ett hederligt sätt, och låt två rättfärdiga personer bland er vara vittnen.” Ibn Sīrīn återberättar: En man meddelade ʿImrān ibn Ḥusayn att en person hade skilt sig utan att ha några vittnen. Då sade han: ”Han har gjort något mycket dåligt. Hans skilsmässa är en bidʿah, och hans återtagande av skilsmässan strider mot sunnah. Han bör låta vittnen närvara både vid skilsmässan och vid återtagandet av skilsmässan samt be Allah om förlåtelse.” Att ʿImrān ibn Ḥusayn – må Allah vara nöjd med honom – ogillade skilsmässa och återtagande av skilsmässa utan vittnen, varnade för detta, betecknade det som en synd och befallde att man skulle be om förlåtelse för det, berodde uppenbarligen endast på att han ansåg det obligatoriskt att ha vittnen. I verket al-Wasāʾil står det att Imām Bāqir sade: ”Den skilsmässa som Allah har föreskrivit i Sin Bok och vars tillvägagångssätt Allahs Sändebud har lärt ut är följande: När hustrun har fått menstruation och sedan blivit ren från den, ska mannen avstå från samlag med henne. När hon därefter är ren och inte är oren på grund av samlag, ska han skilja sig från henne med två rättfärdiga män som vittnen. Efter denna skilsmässa har mannen företräde att återta skilsmässan under de tre menstruationerna och reningsperioderna därefter.”
En skilsmässa som sker utan att denna ordning följs är ogiltig och räknas inte som en skilsmässa. Jaʿfar Ṣādiq sade: ”En skilsmässa som sker utan vittnen är inte någon skilsmässa alls.” Sayyid Murtaḍā säger i verket al-Intiṣār att beviset för imamiternas uppfattning – att två rättfärdiga personers vittnesmål är ett villkor för skilsmässa och att skilsmässa inte äger rum om detta villkor inte uppfylls – är Allahs ord: ”Och låt två rättfärdiga personer vara vittnen.” Detta är uppenbarligen Allahs befallning att ha vittnen. Enligt den religiösa lagens sedvanliga principer innebär en tydlig befallning en obligatorisk plikt. Efter att en obligatorisk plikt har fastställts genom en tydlig befallning är det därför att utan bevis räkna den som rekommenderad liktydigt med att bryta mot den välkända principen i den religiösa lagen. I al-Durr al-Manthūr citerar al-Suyūṭī ʿAṭāʾ, som sade: ”Vittnen vid äktenskap, vittnen vid skilsmässa och vittnen även vid återtagande av skilsmässa är obligatoriska.”
Ibn Kathīr har emellertid i sitt tafsīrverk citerat ʿAṭāʾs uttalande att äktenskap, skilsmässa och återtagande av skilsmässa utan vittnen inte är tillåtet utan giltig ursäkt. Av de citat vi har nämnt har det blivit tydligt att uppfattningen att vittnen är obligatoriska inte bara är shiamuslimernas uppfattning, utan även de sunnitiska imamerna ʿAṭāʾs, Ibn Jurayjs och Ibn Sīrīns.
Olika typer av talaq
Utifrån de ord eller uttryck med vilka talaq uttalas delas talaq in i tre typer: omedelbar talaq, villkorad talaq och framtida talaq. Omedelbar talaq är den talaq som inte är beroende av något villkor eller någon framtida tidpunkt, utan där den som uttalar talaq avser att skilja sig omedelbart. Till exempel att säga till hustrun: ”Du är frånskild” eller ”Jag har skilt mig från dig.” Bestämmelsen för denna talaq är att den träder i kraft så snart den har uttalats av den som uttalar den. Villkorad talaq är när maken gör talaq beroende av ett villkor. Till exempel att säga till hustrun: ”Om du går till den och den platsen träder talaq i kraft för dig.” För att villkorad talaq ska träda i kraft måste tre villkor vara uppfyllda:
1. Talaq måste vara beroende av något som inte existerar för närvarande men som kan komma att existera senare. Om talaq däremot görs beroende av något som redan existerar när talaq uttalas, blir den en omedelbar talaq, även om den har uttalats i form av en villkorad talaq. Till exempel: om någon säger, när solen redan har gått upp: ”När solen går upp träder talaq i kraft för dig.” Om talaq görs beroende av något omöjligt, till exempel: ”Om en kamel går in genom ett hål i solen träder talaq i kraft för dig”, blir uttalandet som innehåller talaq helt verkningslöst.
2. När talaq uttalas måste hustrun vara berättigad till talaq, det vill säga fortfarande stå i ett äktenskapligt band.
3. Även när villkoret för den villkorade talaq uppfylls måste hustrun fortfarande vara berättigad till talaq. Villkorad talaq är av två slag: 1. Den vars syfte är att uppmuntra hustrun att utföra eller avstå från en handling. Till exempel att säga till henne: ”Om du går ut ur huset träder talaq i kraft för dig.” Här har hon förbjudits att lämna huset för att talaq ska träda i kraft. Detta är att betrakta som en ed med avseende på talaq.
2. Den vars syfte är att talaq ska träda i kraft när villkoret är uppfyllt. Till exempel att maken säger till hustrun: ”Om du befriar mig från den återstående mahr som du har rätt till, träder talaq i kraft för dig.”
Enligt de flesta lärda träder båda dessa typer av talaq i kraft. Enligt Ibn Hazm träder talaq däremot inte i kraft. Ibn al-Qayyim och Ibn Taymiyya har sagt: Om den villkorade talaq är sådan att den innebär en ed, träder talaq inte i kraft. När det som eden avser har inträffat blir det obligatoriskt att ge kaffāra för eden. Kaffāra består i att ge mat eller kläder till tio behövande eller att fasta i tre dagar. Om den är ett verkligt villkor utan innebörd av en ed träder talaq i kraft så snart villkoret uppfylls.
Ibn Taymiyya har sagt att de vanliga formuleringar som människor använder när de uttalar talaq är av tre slag: 1. Omedelbar och utan ed, till exempel: ”Jag har skilt mig från dig.” Genom detta träder talaq i kraft. Det finns ingen ed i detta, och därför finns det enligt enhällighet ingen kaffāra. 2. Edsliknande formuleringar, till exempel: ”Jag är tvungen att skilja mig från dig; jag kommer sannerligen att göra det.” 3. Villkorade formuleringar, till exempel: ”Om min hustru gör den och den handlingen träder talaq i kraft för henne.” Om maken med detta avser en ed och ogillar att uttala talaq, är det en ed och har samma status som villkorad talaq som en ed. Alla faqīher är eniga om detta. Om han däremot avser ett villkor, träder talaq i kraft när villkoret uppfylls. Till exempel: ”Om du ger mig tusen kronor träder talaq i kraft för dig” eller ”När du begår äktenskapsbrott träder talaq i kraft för dig.” Om han genom detta önskar att talaq ska träda i kraft så snart äktenskapsbrottet begås och inte enbart avser att svära en ed, är det ingen ed och ingen kaffāra ska ges för den. Talaq träder dock i kraft så snart villkoret uppfylls. Alla formuleringar genom vilka talaren vill uppmuntra någon att utföra en handling, hindra någon från att utföra den, bekräfta något eller förneka något, räknas enligt enhällighet som eder, oavsett om de är edsliknande eller enbart villkorade formuleringar. Om formuleringen är en tillämplig ed ska kaffāra ges när eden bryts. Om eden inte är tillämplig, exempelvis om någon svär vid en skapad varelse, ska ingen kaffāra ges. Om eden är tillämplig men endast uttrycker vördnad, och därför inte medför kaffāra, finns det ingen bestämmelse om detta någonstans i Koranen eller hadith, och inget bevis till stöd för den.
De bestämmelser som för närvarande gäller i Egypten beträffande villkorad eller edsbaserad ṭalāq anges enligt paragraf 2 i lag nr 25 från 1929 på följande sätt: ”När en villkorad eller edsbaserad ṭalāq endast avser att förmå någon att utföra eller avstå från en handling, medför den inte ṭalāq.” I förklaringen till detta sägs: ”En lag har stiftats enligt uppfattningen hos vissa hanafitiska, malikitiska och shafiitiska lärda att edsbaserad ṭalāq ska betraktas som ogiltig, och enligt uppfattningen hos ʿAlī – må Allah vara nöjd med honom –, domaren Shurayḥ, Dāwūd al-Ẓāhirī och andra att villkorad ṭalāq som uttrycker innebörden av en ed ska betraktas som ogiltig.”
Ṭalāq med uttryck som hänför den till framtiden
Det uttryck som används för att låta ṭalāq träda i kraft vid en viss tidpunkt i framtiden är exempelvis: ”Du är frånskild i morgon” eller ”Du är frånskild i början av nästa år.” I detta fall träder ṭalāq i kraft i morgon eller i början av året, om det äktenskapliga förhållandet med hustrun fortfarande består vid den tidpunkt till vilken ṭalāq har knutits. Om mannen däremot säger till sin hustru: ”Du är frånskild vid årets slut”, anser Abū Ḥanīfa och Mālik att ṭalāq inträder så snart orden uttalas. Enligt al-Shāfiʿī och Aḥmad inträder ṭalāq inte innan året har gått ut. Ibn Ḥazm har sagt att ṭalāq inte inträder oavsett vilken framtida tidpunkt som fastställs för den – varken då eller när den fastställda tidpunkten infaller. Beviset för detta är att det inte finns något omnämnande i Koranen eller sunnan som stöder att ṭalāq träder i kraft på detta sätt. Allah har endast lärt oss om två slags ṭalāq: ṭalāq av en hustru som man har haft samlag med och ṭalāq av en hustru som man inte har haft samlag med. Såvitt vi känner till finns det däremot ingen uppgift om den ṭalāq som här behandlas. Allah har sagt: ”Den som överskrider Allahs gränser gör orätt mot sig själv.” Dessutom: när inte ens all ṭalāq som uttalas omedelbart träder i kraft, kan ṭalāq än mindre träda i kraft vid en framtida tidpunkt då den inte har uttalats.
Sunnatisk ṭalāq och bidʿatisk ṭalāq
Beroende på om sunnan följs eller inte delas ṭalāq in i två slag: sunnatisk ṭalāq och bidʿatisk ṭalāq.
Sunnatisk ṭalāq
Sunnatisk ṭalāq är den ṭalāq som uttalas på det sätt som föreskrivs av sharīʿa. Att uttala ṭalāq över en hustru som man har haft samlag med under en renhetsperiod efter menstruationen, utan att ha haft samlag med henne, kallas sunnatisk ṭalāq.
Allah har sagt:
الطَّلَاقُ مَرْتَانِ فَإِمْسَاكَ بِمَعْرُوفٍ أَوْ تَسْرِيعُ بِإِحْسَانٍ
”Talaq är två gånger. Därefter ska hustrun antingen behållas på ett rättvist sätt eller skiljas från på ett gott sätt.” Det innebär att en shariaföreskriven talaq först uttalas en gång, varefter det finns möjlighet att återta den. Sedan uttalas den en andra gång, varefter det åter finns möjlighet att återta den. Därefter står den som uttalat talaq fritt att antingen behålla henne på ett rättvist sätt eller skilja sig från henne på ett gott sätt. Allah den Allsmäktige säger:
يَا أَيُّهَا النَّبِي إِذَا طَلَّقْتُمُ النِّسَاءَ فَطَلِّقُوهُنَّ لِعِدَّتِهِنَّ
”O profet! När ni skiljer er från era hustrur, skilj er då från dem med hänsyn till deras väntetid.” Det innebär att om man vill uttala talaq ska man göra det vid en tidpunkt då hon kommer att påbörja sin väntetid. Den frånskilda hustrun påbörjar sin väntetid endast när hon är ren från menstruation (hayd) eller efterblödning efter förlossning (nifas), och talaq ska uttalas före samlag. Anledningen är att om talaq uttalas medan hustrun menstruerar, räknas den återstående delen av menstruationen inte som en del av väntetiden. Därmed skadas hon. Om talaq däremot uttalas under en renhetsperiod efter samlag, vet hustrun inte om hon är gravid eller inte. Därför vet hon inte hur hon ska beräkna sin väntetid: genom renhetsperioden eller genom förlossningen.
Nafiʿ berättar att ʿUmar ibn al-Khattabs son ʿAbdullah uttalade talaq mot sin hustru medan hon menstruerade, under Allahs Sändebuds tid. När ʿUmar frågade Allahs Sändebud om detta sade han: ”Befall ʿAbdullah att återta talaq. Låt honom sedan behålla henne tills hon blir ren. Därefter ska hon menstruera och sedan bli ren igen. Sedan kan han, om han vill, behålla henne, eller också uttala talaq mot henne före samlag. Detta är den väntetid med hänsyn till vilken Allah har befallt att hustrur ska skiljas.” I en annan återberättelse sägs det att Allahs Sändebud sade: ”Befall honom att återta talaq. Sedan ska han uttala talaq när hustrun är ren eller gravid.” – an-Nasaʾi, Muslim, Ibn Majah och Abu Dawud.
Det framgår tydligt av denna talaq att den talaq som uttalas under en renhetsperiod efter menstruationen och före samlag är sunna-talaq. Detta är Abu Hanifas rättsskola och enligt en återberättelse även Ahmads och ash-Shafiʿis uppfattning. De har bevisat detta genom hadithens tydliga formulering. Eftersom förbudet mot att uttala talaq berodde på menstruationen, finns det inte längre någon anledning till förbud när kvinnan blivit ren. Därför är det tillåtet att uttala talaq under denna renhetsperiod.
Bidʿa-talaq
Bidʿa-talaq är talaq i strid med sharia. Exempel på detta är att uttala tre talaq på en gång, eller att uttala tre talaq vid samma sittning genom att säga: ”Jag har skilt mig från dig, jag har skilt mig från dig, jag har skilt mig från dig.” Det innefattar också att uttala talaq medan hustrun har menstruation eller efterblödning efter förlossning, eller efter samlag under en renhetsperiod. De lärde är enhälliga om att bidʿa-talaq är förbjuden och en stor synd. Enligt de flesta lärda får bidʿa-talaq ändå verkan, trots att den är förbjuden. Beviset för detta är:
1. Bidʿa-talaq omfattas av de allmänna verserna om talaq.
2. Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) har tydligt sagt att den skilsmässa han uttalade mot sin hustru medan hon hade menstruation, och som Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) befallde honom att återta, räknades som en skilsmässa. Ibn ʿUlayya, Ibn Taymiyya, Ibn Hazm och Ibn al-Qayyim samt flera andra lärda anser emellertid att en innovativ skilsmässa inte är giltig, och de nämner den som ett undantag från den allmänna regeln om skilsmässa. Detta eftersom den inte ingår i den skilsmässa som Allah har tillåtit, utan i den skilsmässa som Han har förbjudit. Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade dessutom till Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Befall honom att återta skilsmässan.” Det är också autentiskt fastställt att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) blev vred när han fick kännedom om detta. Men om han hade blivit vred över en handling som Allah har gjort tillåten, skulle det inte vara möjligt. Även om Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade att denna skilsmässa räknades som en skilsmässa, sade han inte vem som hade räknat den.
Sammanfattningsvis är den skilsmässa som strider mot den profetiska skilsmässan en innovativ skilsmässa, och om detta råder alla enighet. Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Varje innovation är villfarelse.” Alla är eniga om att denna skilsmässa strider mot den föreskrift om skilsmässa som Allah har fastställt i Sin Bok och mot det förfarande som Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) beskrev i den hadith som Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättade. Allt som strider mot de föreskrifter som Allah och Hans sändebud har gett ska i själva verket förkastas. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Den handling som inte utförs enligt vår föreskrivna metod är förkastad.” Detta är en hadith som återberättats av al-Bukhari och Muslim. Den som därför hävdar att denna innovativa skilsmässa med nödvändighet är giltig och att den blir giltig trots att den inte utförts enligt Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) föreskrift, får inte sitt påstående godtaget utan bevis.
De som anser att en innovativ skilsmässa inte är giltig:
Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom), Saʿid ibn al-Musayyab samt Tawoos, Khallas ibn Umar och Abu Qilaba bland Ibn Abbas lärjungar, den hanbalitiske imamen Ibn Aqil, imamerna bland ahl al-bayt, zahiritiska rättsskolan, en grupp inom imam Ahmads rättsskola samt Ibn Taymiyya anser att en innovativ skilsmässa inte är giltig.
Skilsmässa av en gravid kvinna:
Det är tillåtet att skilja sig från en gravid kvinna när man vill. Muslim, al-Nasa’i, Abu Dawud och Ibn Majah har nämligen återberättat att Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) skilde sig från en av sina hustrur medan hon hade menstruation. När Umar (må Allah vara nöjd med honom) informerade Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om detta, sade han: ”Befall honom att återta skilsmässan. Sedan ska han skilja sig från henne när hon är ren eller gravid.” Detta är uppfattningen hos alla lärda utom de hanafitiska lärda. Imam Abu Hanifa och Abu Yusuf säger att det är nödvändigt att låta en månad förflyta mellan två skilsmässor, så att tre skilsmässor kan fullbordas. Muhammad och Zufar säger att en gravid kvinna inte får skiljas mer än en gång. Man ska ge henne en skilsmässa och låta henne få uppskov tills hon föder barnet. Därefter ska de återstående skilsmässorna uttalas.
Skilsmässa av kvinnor som inte längre väntar sig menstruation, vars menstruation har upphört och som ännu inte uppnått puberteten: För alla dessa är den profetiska skilsmässan att endast en skilsmässa uttalas. Inget annat villkor föreskrivs utöver detta.
Antalet skilsmässor
En make som har haft samlag med sin hustru får rätt att uttala skilsmässa tre gånger mot henne. De lärda har enhälligt fastslagit att det är förbjudet för maken att uttala tre skilsmässor i en enda mening eller tre skilsmässor efter varandra i separata meningar under samma renhetsperiod. De anger som skäl att vägen till upprättelse stängs om han uttalar tre skilsmässor på en gång och senare ångrar sig. Sharia har föreskrivit att flera skilsmässor ska uttalas gradvis och med mellanrum, så att det finns möjlighet till upprättelse vid ånger och samvetskval. Dessutom orsakar detta hustrun oersättlig skada, eftersom relationen mellan henne och maken då bryts för alltid.
An-Nasa’i återberättar från Mahmud ibn Labid: Vi informerade Allahs Sändebud om att en man hade skilt sig från sin hustru tre gånger på en gång. Så snart han hörde detta reste sig Allahs Sändebud upp i vrede och sade: ”Leker han med Allahs Bok medan jag fortfarande lever bland er?” En man reste sig och sade: ”Allahs Sändebud, ska jag då döda honom?” Ibn al-Qayyim säger: Denna hadith visar att Allahs Sändebud anklagade honom för att leka med Allahs Bok. Han hade nämligen överträtt skilsmässans föreskrivna metod och gått emot det Allah hade velat. Allah ville att han, om han verkligen ville skilja sig, skulle uttala skilsmässan på ett sådant sätt att han därefter kunde ta tillbaka sin hustru om han så önskade. Men genom att uttala tre skilsmässor uttryckte han i stället sin avsikt att inte behålla möjligheten att ta henne tillbaka. Att uttala tre skilsmässor på en gång står dessutom i direkt strid med Allahs ord: ”Skilsmässa är två gånger.” Oavsett om man säger det på arabiska eller på något annat språk i världen, innebär uttrycket ”två gånger” eller ”många gånger” uppenbart den ena gången följd av den andra; det innebär aldrig flera gånger på en gång. När någon därför uttalar två eller fler skilsmässor på en gång överskrider han de gränser som Allah har fastställt, vilket är belagt i Allahs Bok. Även om imamerna enhälligt anser att det är förbjudet att uttala flera skilsmässor på en gång, råder det oenighet bland dem om verkan av tre skilsmässor. Om de gäller, blir det då en skilsmässa eller gäller alla tre?
Vissa lärda säger att tre skilsmässor gäller. Andra säger att det blir en skilsmässa. Ytterligare några säger att det blir tre skilsmässor om samlag har ägt rum med den hustru som skilsmässan gäller, annars blir det en skilsmässa.
Bevisen för dem som förespråkar tre skilsmässor är följande:
فَإِنْ طَلَّقَهَا فَلَا تَحِلُّ لَهُ مِنْ بَعْدِ حَتَّى تَنْكِحَ زَوْجًا غَيْرَه
1. Allah säger: Om han skiljer sig från henne, är hon därefter inte längre tillåten för honom förrän hon har gift sig med en annan make.”
2. Allah säger:وَإِن طَلَّقْتُمُوهُنَّ مِن قَبْلِ أَنْ تَمَسُّوهُنَّ وَقَدْ فَرَضْتُم … ”Och om ni skiljer er från dem innan ni har haft samlag”
3. Allah säger:لا جُنَاحَ عَلَيْكُمْ إِنْ طَلَّقْتُمُ النِّسَاءَ
”Om ni skiljer er från era hustrur finns det ingen skuld i det.” Av versernas innebörd framgår det tydligt att skilsmässan blir giltig, oavsett om en, två eller tre skilsmässor uttalas. Här görs nämligen ingen skillnad mellan antalet skilsmässor.
4. Och Allah säger: …الطَّلَاقُ مَرَّتَنِ مِن فَإِمْسَاكَ بِمَعْرُوفٍ أَوْ تَسْرِيحٌ بِإِحْسَانٍ
”Skilsmässan får återkallas två gånger. Därefter ska hon antingen behållas på ett rimligt sätt eller skiljas från på ett gott sätt.” Av denna vers framgår det tydligt att två eller tre skilsmässor, oavsett om de uttalas samtidigt eller vid olika tillfällen, är giltiga och får verkan.
5. Imam Ahmad återberättar från Sahl ibn Saʿd att när en medlem av Banū ʿAjlān hade genomfört liʿān med sin hustru sade han: ”O Allahs sändebud, om jag behåller henne skulle det innebära att hon utsätts för orättvisa. Jag skiljer mig från henne, jag skiljer mig från henne, jag skiljer mig från henne.”
6. ʿAbdullah ibn ʿUmar berättade att han skilde sig från sin hustru genom en skilsmässa när hon hade menstruation. Därefter hade han för avsikt att uttala ytterligare två skilsmässor under hennes följande två renhetsperioder. När Profeten ﷺ fick veta detta sade han: ”O Ibn ʿUmar, Allah har inte befallt dig att göra så. Du har gjort fel genom att inte följa sunnans föreskrift. Sunnah är att du uttalar en skilsmässa under varje renhetsperiod när hustrun befinner sig i ett tillstånd av renhet.” På Profetens ﷺ befallning återkallade jag därefter skilsmässan. Sedan sade han: ”När hustrun är ren kan du antingen skilja dig från henne eller behålla henne.” Jag sade: ”O Allahs sändebud ﷺ, hur skulle det ha varit om jag hade uttalat tre skilsmässor från henne? Skulle det ha varit tillåtet för mig att återkalla skilsmässan?” Han sade: ”Nej, då skulle den slutliga separationen mellan er ha ägt rum, och det hade varit en syndig handling.”
7. ʿAbd al-Razzāq återberättar från ʿUbādah ibn al-Ṣāmit: ”Min farfar skilde sig från en av sina hustrur genom ett tusen skilsmässor. Därefter gick ʿUbādah till Allahs sändebud ﷺ och berättade vad som hade hänt. Allahs sändebud ﷺ sade: ’Din farfar gjorde inte det som anstår gudsfruktan. Av de tusen skilsmässorna räknas tre som giltiga för honom. De återstående nio hundra nittiosju är orätt och övergrepp. Om Allah vill förlåta honom gör Han det, och om Han vill straffa honom gör Han det.’”
Enligt en annan återberättelse fruktade din farfar inte Allah och lämnade ingen möjlighet till räddning för sig själv. Genom de tre skilsmässorna separerade sig hustrun från honom på ett sätt som strider mot sunnah. De återstående nio hundra nittiosju skilsmässorna hänger som synder kring hans hals.
8. I berättelsen om Rukānah återges att Allahs sändebud ﷺ lät honom svära på att han inte hade avsett mer än en skilsmässa. Detta bevisar att om han hade avsett tre skilsmässor skulle de ha fått verkan. Detta är uppfattningen hos de flesta tābiʿūn, ett stort antal följeslagare och imamerna för de fyra rättsskolorna.
De som däremot säger att endast en talaq träder i kraft även om flera talaq uttalas på en gång, anför följande bevis:
För det första den hadith som återberättats av Muslim: Abu Sahba sade till Ibn Abbas: ”Vet du att tre talaq under Allahs Sändebuds och Abu Bakrs tid samt under den första delen av Umars tid räknades som en talaq?” Ibn Abbas svarade: ”Ja, det vet jag.”
Det har också återberättats av Muslim att tre talaq under Allahs Sändebuds tid, Abu Bakrs tid och under de två första åren av Umars kalifat räknades som en talaq. Umar sade: ”Människorna skyndar sig med en sak där de hade möjlighet att återta skilsmässan. Om vi nu skulle göra den gällande, hur skulle det då vara?” Därefter gjorde han den gällande. Det vill säga: tidigare uttalade människorna en talaq, men numera uttalar de tre talaq på en gång.
För det andra återberättar Ikrima från Ibn Abbas: ”Rukana gav sin hustru tre talaq vid samma tillfälle. Därefter blev han mycket ångerfull över henne. Allahs Sändebud frågade honom: ’Hur skilde du dig från henne?’ Han svarade: ’Tre talaq.’ Allahs Sändebud frågade: ’Vid samma tillfälle?’ Han svarade: ’Ja.’ Han sade: ’Det är inget annat än en talaq. Du kan återta din hustru om du vill.’ Därefter återtog han henne. – Ahmad, Abu Dawud.”
Ibn Taymiyya sade (Fatwor, del 3, s. 22): ”I sharias källor – det vill säga Koranen, sunna, ijma och analogislut – finns inget som gör tre talaq bindande för honom. Hans äktenskap består med säkerhet. Hans hustru är med säkerhet förbjuden för andra män. Om tre talaq vore bindande skulle hans hustru vara förbjuden för honom och tillåten för andra. Dessutom skulle det öppna vägen för att söka förevändningar för det halalaäktenskap som Allah och Hans Sändebud har förbjudit. Under Allahs Sändebuds och hans kalifers tid uppstod inget halalaäktenskap eller tahliläktenskap. Det finns inte heller någon återberättad händelse där en hustru under deras tid, efter tre talaq, återfördes till sin make genom tahlil. Tvärtom förbannade Allahs Sändebud både den som ingår ett tahliläktenskap och den för vars skull det ingås. Sammanfattningsvis gjorde Allahs Sändebud inte detta till en sådan sharialag för sitt samfund att ingen förändring vore möjlig. Efter Allahs Sändebud kan nämligen ingen bestämmelse upphävas. Det är autentiskt fastställt från Allahs Sändebud, och dessutom räknades tre talaq som en talaq under Abu Bakrs tid och under den första delen av Umars kalifat. Det enda som i efterhand möjligen kan framstå som uppenbart är att följeslagarna fortsatte att följa denna bestämmelse utan att han kände till det. Även om detta kan förefalla omöjligt, visar det att de under hans tid och under Abu Bakrs tid utfärdade fatwor enligt denna regel. Allahs Sändebud hade tidigare också utfärdat fatwa på detta sätt. Detta är hans fatwa. Hans följeslagare tillämpade denna fatwa som om de hade tagit emot den direkt från hans hand, och ingen av dem motsatte sig den.”
Vid ett tillfälle föredrog Umar att tre talaq skulle träda i kraft som ett straff för människorna, så att de aldrig mer skulle uttala tre talaq på en gång. Detta var Umars ijtihad. Hans avsikt var att införa en åtgärd till allmänhetens bästa. Men på grund av Umars ijtihad är det inte tillåtet att överge Allahs Sändebuds fatwa. Hans följeslagare följde nämligen denna fatwa under hans tid och under hans kalifers tid. När sanningen har blivit klar, må var och en säga vad han vill.
Imam al-Shawkani sade att även Abu Musa, Ali, Ibn Abbas, Tawus, Ata, Jabir, Ibn Zayd, al-Hadi, al-Qasim, Baqir, Ahmad ibn Isa, Abdullah ibn Musa, Zayd ibn Ali, Ibn Taymiyya, Ibn al-Qayyim, Ibn Dinar, Ibn Masud, Abd al-Rahman ibn Awzai och al-Zubayr hade denna uppfattning. Denna uppfattning har också på senare tid tillämpats i domstolar.
De som däremot säger att ingen skilsmässa alls äger rum när tre talaq uttalas på en gång, grundar sig på att detta är en innovativ talaq som är fullständigt utan verkan. Ett antal tabiier, däribland Ibn Ulayya, Hisham, Abu Ubayda, vissa imamer inom zahiritiska rättsskolan, Baqir, Sadiq och Nasir, förespråkade denna uppfattning. De menar att en innovativ talaq inte träder i kraft. De som gör skillnad mellan att uttala talaq före och efter samlag är en grupp av Ibn Abbas och Ishaq ibn Rahwayhs lärjungar.
Skilsmässans talaq
Imam at-Tirmidhi sade: Det råder meningsskiljaktighet bland sahaba och de lärda som kom efter dem beträffande skilsmässans talaq. Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) ansåg att skilsmässans talaq var en talaq, medan Ali (må Allah vara nöjd med honom) omvandlade den till tre talaq. Vissa säger att makens avsikt är avgörande i detta fall. Om han avsåg en talaq, räknas det som en talaq. Om han avsåg tre talaq, räknas det som tre talaq. Om han avsåg två talaq, räknas det som en talaq. Detta är Imam ath-Thawris och de kufiska lärdas uppfattning. Malik ibn Anas säger att skilsmässa från en hustru som mannen haft samlag med innebär tre talaq. Ash-Shafi’i säger att om han avsåg en talaq, räknas det som en talaq och maken kan återta den. Om han avsåg två talaq, räknas det som två, och om han avsåg tre talaq, räknas det som tre talaq.
Återkallelig och oåterkallelig talaq
Talaq kan vara av två slag: raj’i (det vill säga återkallelig) eller ba’in (separerande eller oåterkallelig). Ba’in är i sin tur av två slag: mindre ba’in och större ba’in. Det finns särskilda bestämmelser för båda dessa slag av talaq.
Om en man ger sin hustru, som han haft samlag med, en talaq som inte sker mot någon ekonomisk ersättning och som föregås av en talaq eller inte föregås av någon talaq alls, kallas denna talaq raj’i, det vill säga återkallelig talaq. Det spelar ingen roll om denna talaq uttalas med tydliga ord eller med antydande formuleringar. Men om han inte haft samlag med henne efter äktenskapet, eller om han gett henne talaq mot ekonomisk ersättning, eller om han ger henne talaq för tredje gången efter att tidigare ha gett henne två talaq, är denna talaq ba’in. I den egyptiska lagen, paragraf 25 (5) från år 1929, sägs följande:
”Alla talaq är raj’i-talaq, utom den talaq som fullbordar tre talaq (det vill säga den tredje talaq), talaq som ges före samlag, talaq som ges mot ekonomisk ersättning samt den talaq som i denna lag och i lagen från 1920 betecknas som ba’in. Den talaq som i dessa två lagar betecknas som ba’in är talaq som beror på någon brist hos maken: att han är försvunnen, hålls fängslad eller att talaq ges på grund av någon skada. Grundprincipen i detta avseende har förklarats i Allahs följande ord:”
فَإِذَا بَلَغن أَجَلَهُنَّ فَامْسِكُوهُنَّ بِمَعْرُوفٍ أَوْ فَارِقُوهُنَّ بِمَعْرُوفٍ وَأَشْهَدُوا ذَوِي عَدْلٍ مِّنكُمْ
”Talaq är två gånger. Därefter ska hon antingen behållas på ett rättvist sätt eller friges på ett vänligt sätt.” (Al-Baqara, vers 229)
Det vill säga: den skilsmässa som Allah har föreskrivit enligt sharia kan uttalas en gång efter en annan. Att mannen efter den första skilsmässan behåller henne på ett rättvist sätt innebär att han återkallar skilsmässan, återupprättar det äktenskapliga bandet med hustrun och behandlar henne väl. Om skilsmässan inte är återkallelig är detta inte möjligt för mannen. Allah säger:
وَالْمُطَلَّقَت يَتَرَبَّصْنَ بِأَنْفُسِهِنَّ ثَلَثَةَ قُرُوءٍ ، وَلَا يَحِلُّ لَهُنَّ أَن يَكْتُمْنَ مَا خَلَقَ اللَّهُ
فِي أَرْحَامِهِنَّ إِن كُنْ يُؤْمِنُ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ وَبُعُولَتُهُنَّ أَحَقُّ بِرَدِّهِنَّ فِي ذَلِكَ
إِنْ أَرَادُوا إِصْلَاحًا
Betydelse: Den frånskilda kvinnan ska hålla sig i väntan i tre menstruationsperioder. Det är inte tillåtet för dem att dölja det som Allah har skapat i deras livmödrar, om de tror på Allah och den Yttersta dagen. Och om de vill försonas har deras män större rätt att ta dem tillbaka under denna tid. (Al-Baqarah: vers 227)
Skillnaden mellan en tredje skilsmässa och en återkallelig skilsmässa är emellertid bevisad genom den heliga Koranen. Den framställs nedan:
Den tredje skilsmässan skiljer hustrun från mannen och gör henne förbjuden för honom. Efter den tredje skilsmässan är det inte tillåtet för den första mannen att ta henne tillbaka förrän hon har gift sig med en annan man och därefter på naturligt sätt har blivit skild från den mannen. Om hon dessutom gifter sig i syfte att göra henne tillåten för den första mannen, blir hon inte heller tillåten för honom genom detta äktenskap. Allah den Upphöjde har sagt:
فَإِنْ طَلَّقَهَا فَلَا تَحِلُّ لَهُ مِنْ بَعْدِ حَتَّى تَنْكِحَ زَوْجًا غَيْرَهُ6
”Om han sedan skiljer sig från henne (efter de två skilsmässorna), är hon inte tillåten för honom förrän hon gifter sig med en annan man.” Det vill säga: förrän hon gifter sig på ett giltigt och ovillkorat sätt. Om mannen efter äktenskapet skiljer sig från henne innan samlaget, blir hon också då skild från honom. I detta fall behöver den frånskilda kvinnan nämligen inte iaktta någon väntetid. Möjligheten att återkalla skilsmässan är begränsad till väntetiden. När det inte finns någon väntetid finns det inte heller någon möjlighet till återkallelse. Allah säger:
بِأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا نَكَعْتُمُ الْمُؤْمِنَاتِ ثُمَّ طَلَّقْتُمُوهُنَّ مِنْ قَبْلِ أَنْ تَمَسُّوهُنَّ فَمَا
لَكُمْ عَلَيْهِنَّ مِنْ عِدَّةٍ تَعْتَدُونَهَا جَ فَمَتِعُوهُنَّ وَسَرِّمُوهُنَّ سَرَاحًا جَمِيلاه
”Troende! När ni gifter er med troende kvinnor och sedan skiljer er från dem innan ni har berört dem, behöver de inte iaktta någon väntetid. Ge dem därför några nyttigheter som gåva och skilj er från dem på ett hedervärt sätt.” (Al-Ahzab: 49)
En kvinna som skilts från före äktenskapligt umgänge, liksom en hustru som skilts efter avskildhet, är emellertid definitivt, det vill säga oåterkalleligt, skild. Men av försiktighetsskäl är det obligatoriskt för henne att iaktta väntetiden, inte för att skilsmässan ska kunna återkallas. När en hustru ger sin make en summa pengar och i utbyte tar emot skilsmässa, blir hon oåterkalleligt skild. Hon har ju gett honom pengarna i syfte att frigöra sig från honom. Om denna skilsmässa inte hade varit oåterkallelig, skulle denna frigörelse inte ha uppnåtts. Allah säger:
فَإِنْ خِفْتُمْ أَلَّا يُقِيمَا حُدُودَ اللهِ لاَ فَلاَ جُنَاحَ عَلَيْهِمَا فِيمَا افْتَدَتْ بِهِ
”Och om ni fruktar att de två inte kommer att kunna hålla sig inom Allahs gränser, är det ingen synd för henne att friköpa sig genom en lösen.” (Al-Baqarah: 229)
Bestämmelserna för återkallelig skilsmässa:
En återkallelig skilsmässa hindrar inte sexuellt umgänge med hustrun, eftersom den inte upplöser äktenskapets band. Den upphäver inte makens äktenskapliga rättigheter gentemot hustrun och påverkar inte hennes lagliga status. Även om den är en orsak till separation, har den ingen verkan under den skilda hustruns väntetid. Den träder i kraft först när väntetiden löper ut, om skilsmässan inte återkallas. Så länge väntetiden pågår är maken skyldig att försörja hustrun; om han skiljer sig från henne träder skilsmässan i kraft. På samma sätt träder zihar och ila i kraft, och om någon av de två dör under denna tid blir den andra arvtagare efter honom eller henne. Den del av brudgåvan vars betalningstid har fastställts till det tidigare av dödsfallet eller skilsmässan blir däremot inte förfallen genom en återkallelig skilsmässa. Endast den återstående brudgåvan blir förfallen när väntetiden löper ut. Rätten att återkalla skilsmässan tillkommer uteslutande maken under hela väntetiden. Det är en rätt som sharia själv har gett honom. Om han själv avstår från denna rätt upphör den inte att gälla. Även om han säger: ”Jag har avstått från rätten att återkalla skilsmässan”, kommer han fortfarande att ha rätt att återkalla den genom detta uttalande, liksom rätten att återkalla hustruns skilsmässa. Allah har nämligen sagt att deras makar har större rätt att ta dem tillbaka. När återkallelsen är makens rätt är hustruns samtycke och kännedom därför inget villkor. Det krävs inte heller någon förmyndare eller några vittnen. Det är dock rekommenderat att ha vittnen, eftersom det senare kan finnas risk för att maken förnekar att han återkallat skilsmässan. Allah säger: ”Låt två rättskaffens män bevittna det.” Skilsmässan kan återkallas genom ord, till exempel genom att säga: ”Jag återkallar den skilsmässa jag gett dig.” Den kan också återkallas genom handling, såsom sexuellt umgänge eller sådant som föregår det, exempelvis kyssar och omfamningar med begär. Enligt imam al-Shafi‘i är det endast genom uttryckliga ord som skilsmässan kan återkallas, inte genom sexuellt umgänge eller förspel, kyssar, omfamningar och liknande handlingar. Enligt honom upplöser själva skilsmässan äktenskapet.
Ibn Hazm, må Allah förbarma sig över honom, har sagt: Om maken har sexuellt umgänge med henne blir han inte någon som har återkallat skilsmässan genom detta, förrän han inför två vittnen tillkännager återkallelsen och underrättar hustrun om den innan hennes väntetid löper ut. Om han inte tillkännager återkallelsen inför vittnen blir han inte någon som har återkallat skilsmässan. Allah har nämligen sagt:
فَإِذَا بَلَغن أَجَلَهُنَّ فَامْسِكُوهُنَّ بِمَعْرُوفٍ أَوْ فَارِقُوهُنَّ بِمَعْرُوفٍ وَأَشْهَدُوا ذَوِي عَدْلٍ مِّنكُمْ
”När hustrurna har fullbordat sin väntetid, ska ni antingen behålla dem på ett hederligt sätt eller skilja er från dem på ett vänligt sätt, och låt två rättskaffens män bland er vara vittnen.” Det framgår att Allah har gjort åtskillnad mellan att uttala skilsmässa, att återta skilsmässan och att kalla vittnen. Därför är det inte tillåtet att skilja det ena från det andra. Den som uttalar skilsmässa utan att låta två rättskaffens män vittna, eller återtar skilsmässan utan att låta två rättskaffens män vittna, överträder således Allahs föreskrifter. Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som gör något som inte överensstämmer med vår föreskrift, det ska avvisas.” Abu Dawud, Ibn Majah, al-Bayhaqi och al-Tabarani har återberättat från Imran ibn Husayn:
”Han tillfrågades om en man som skiljer sig från sin hustru och sedan har samlag med henne, utan att låta någon vittna om skilsmässan eller om återtagandet av skilsmässan. Han svarade: ’Både skilsmässan och återtagandet av skilsmässan har skett i strid med sunnan. Låt vittnen närvara vid hustruns skilsmässa och vid återtagandet av skilsmässan, och gör inte om detta.’”
Al-Shawkani sade: Det som de tidiga generationernas lärda har sagt är det riktiga, eftersom väntetiden är en tid för att ompröva beslutet. Denna omprövning kan dessutom ske både genom ord och handling. Allah har ju sagt: ”Deras män har större rätt att ta dem tillbaka”, och Allahs Sändebud ﷺ sade till Umar رضي الله عنه: ”Befall honom att återta skilsmässan.” Detta visar tydligt att det även är tillåtet att återta skilsmässan genom handling, eftersom Profeten ﷺ inte begränsade det till ord eller handling. Den som hävdar en sådan begränsning måste lägga fram bevis för den. (Nayl al-Awtar, vol. 6, s. 214.)
Makens relation till en hustru som fått en återkallelig skilsmässa:
Abu Hanifa sade att det är tillåtet för en hustru som fått en återkallelig skilsmässa att smycka sig för sin make, använda parfym, låta honom kasta en blick på henne, bära smycken, visa sina fingrar inför honom och använda kohl på ögonen samt visa det. Det är dock inte tillåtet för maken att gå till henne utan att underrätta henne, vare sig genom att hosta, låta med skorna eller genom någon annan form av tal eller beteende. Enligt Imam al-Shafi‘i är en hustru som fått en återkallelig skilsmässa fullständigt förbjuden för den man som skilt sig från henne. Imam Malik sade att det inte är tillåtet för honom att träffa henne i avskildhet eller gå till henne utan hennes tillstånd. Det är inte heller tillåtet att se på hennes hår. Om någon annan däremot är tillsammans med hustrun är det tillåtet att äta och dricka tillsammans med henne. Senare förklarade dock Imam Malik det som otillåtet att äta tillsammans med henne.
En återkallelig skilsmässa minskar antalet skilsmässor:
En återkallelig skilsmässa minskar det antal skilsmässor som maken har rätt att uttala mot sin hustru. Om detta är den första skilsmässan återstår alltså möjligheten till ytterligare två skilsmässor. Om det är den andra skilsmässan återstår en skilsmässa. Om han därefter återtar skilsmässan från hustrun upphävs inte dess verkan. Om han i stället låter henne förbli i detta tillstånd och väntetiden löper ut utan att han återtar henne, varefter hon gifter sig med en annan make, skiljer sig från honom och sedan återvänder till den första maken, återfår hon de återstående skilsmässorna. Den andre maken kan inte upphäva någon skilsmässa som har uttalats mot henne. En man hade nämligen skilt sig från sin hustru två gånger. Därefter löpte väntetiden ut, och kvinnan gifte sig med en annan make men skildes från honom. Sedan gifte hon sig åter med den första maken. När denna händelse berättades för Umar رضي الله عنه sade han: ’Hon återvände till den första maken med de återstående skilsmässorna.’ Ali, Mu‘adh, Abdullah ibn Amr, Sa’id ibn al-Musayyab och al-Hasan al-Basri hade samma uppfattning.
Oåterkallelig skilsmässa
Vi har redan nämnt att den sista av tre skilsmässor, en skilsmässa som uttalas före äktenskapligt umgänge och en skilsmässa mot ekonomisk ersättning är ba’in-skilsmässor. Ibn Rushd har sagt i boken Bidāyat al-mujtahid: ”När det gäller ba’in-skilsmässa är juristerna eniga om att skilsmässan blir ba’in i tre situationer: när den uttalas före äktenskapligt umgänge, när antalet uttalade skilsmässor medför det och när ersättning lämnas vid khulʿ-skilsmässa. Det råder dock oenighet om huruvida khulʿ är en skilsmässa eller ett upphävande av äktenskapet. Juristerna är eniga om att det antal skilsmässor som gör en fri kvinnas skilsmässa till en ba’in-skilsmässa är tre, om de uttalas var för sig. Allah har sagt: ’Skilsmässa är två gånger—
Enligt Ibn Hazm är ba’in-skilsmässan endast den sista av tre skilsmässor eller en skilsmässa som uttalas före äktenskapligt umgänge. Han säger: ”I Allahs religion finner vi från Allah eller från Allahs Sändebud ﷺ att den enda oåterkalleliga ba’in-skilsmässan är tre skilsmässor, uttalade på en gång eller var för sig, eller en skilsmässa före vilken äktenskapligt umgänge inte har ägt rum. För allt annat finns inget bevis.” (Al-Muhallā, del 10, s. 216, 240.) I familjerätten har även en skilsmässa som uttalas på grund av mannens kroppsliga defekt, hans försvinnande, hans fångenskap eller skada benämnts ba’in-skilsmässa.
Olika typer av ba’in-skilsmässa:
Ba’in-skilsmässa är av två typer: mindre ba’in-skilsmässa. Det är färre än tre skilsmässor. Och större ba’in-skilsmässa. Det är den sista av tre skilsmässor.
Bestämmelserna för mindre ba’in-skilsmässa:
Så snart en mindre ba’in-skilsmässa har uttalats upplöser den äktenskapet. Eftersom äktenskapet har upplösts betraktas den frånskilda hustrun inför sin man som en främmande kvinna, det vill säga en kvinna som inte är tillåten för honom. Därför är det inte längre tillåtet för mannen att ha äktenskapligt umgänge med henne. Om någon av de två dör före eller efter att ʿidda har avslutats, ärver den andre inte hans eller hennes egendom. Så snart ba’in-skilsmässan har uttalats infaller tiden för betalning av den uppskjutna återstoden av mahr, vid den tidpunkt då dödsfallet eller skilsmässan, beroende på vilket som inträffar senare, äger rum.
Mannen har rätt att genom ett nytt äktenskapsavtal och en ny mahr ta tillbaka den hustru som har fått en mindre ba’in-skilsmässa. I detta fall behöver hustrun inte gifta sig med någon annan man. När han tar tillbaka henne återvänder hon till honom med de återstående skilsmässorna. Om mannen tidigare har gett henne en skilsmässa, har han efter återföreningen rätt att ge henne ytterligare två skilsmässor. Om han har gett henne två skilsmässor, har mannen endast rätt att ge henne en enda skilsmässa till, det vill säga om han någon gång vill skilja sig från henne.
Bestämmelserna för större ba’in-skilsmässa:
Liksom den mindre bā’in-skilsmässan upplöser även den större bā’in-skilsmässan det äktenskapliga bandet. Alla övriga regler är desamma. Skillnaden är endast att det efter en större bā’in-skilsmässa inte är tillåtet för mannen att ta tillbaka hustrun förrän hon har ingått ett giltigt äktenskap med en annan man. Äktenskapet med den andre mannen måste ha ingåtts utan avsikt att göra detta som en taḥlīl, och äktenskapet måste ha fullbordats. Allah har nämligen sagt:
”Om han sedan skiljer sig från henne, är hon inte längre tillåten för honom förrän hon har gift sig med en annan man.” Det vill säga: om mannen efter två skilsmässor ger henne den tredje skilsmässan, är hon efter att de tre bā’in-skilsmässorna har fullbordats inte längre tillåten för honom förrän hennes äktenskap med en annan man har ingåtts på ett giltigt sätt. Allahs sändebud sade till Rifāʿahs hustru: ”Du kan inte återvända till din första man förrän den andre mannen har åtnjutit dig fullt ut och du har åtnjutit honom fullt ut.” Det vill säga, förrän ni har haft normalt sexuellt umgänge. – al-Bukhārī, Muslim
Förbrukar den andre mannen den första mannens möjlighet till skilsmässa?
Det råder enighet om att när en kvinna som har fått en större bā’in-skilsmässa gifter sig med en annan man, därefter blir skild och efter sin ʿidda återvänder till sin första man, återvänder hon genom ett helt nytt äktenskapligt band, och den första mannen får rätt att ge henne tre skilsmässor. Den andre mannen har nämligen upplöst det första äktenskapliga bandet. När hon därefter genom ett nytt äktenskapskontrakt återvänder till den första mannen, har detta kontrakt skapat ett nytt äktenskapligt band och ett nytt äktenskapligt samliv.
När en kvinna som har fått en mindre bā’in-skilsmässa däremot, efter sin ʿidda, gifter sig med en annan man, därefter blir skild från honom och återvänder till sin första man, blir hon likadan som en kvinna som har fått en större bā’in-skilsmässa. Hon ingår då ett nytt äktenskapligt band med honom, och hennes man får på nytt rätt att ge henne tre skilsmässor. Detta är Abū Ḥanīfas och Abū Yūsufs uppfattning. Imām Muḥammad sade däremot att han får det antal skilsmässor som återstår. Hon blir då lik en hustru som fått en rajʿī-skilsmässa eller som en hustru som efter en mindre bā’in-skilsmässa har ingått ett nytt äktenskapligt band. Imām Muḥammads uppfattning är dock i stort sett förkastad inom den hanafitiska rättsskolan.
Skilsmässa från dödsbädden
Det finns inget klart bevis i Koranen och sunna för vad följden blir om en skilsmässa uttalas från dödsbädden. Det är dock känt från följeslagarna att ʿAbd al-Raḥmān ibn ʿAwf skilde sig från sin hustru Tamāḍar från den sjukbädd där han dog av sin sjukdom. Det var hans tredje skilsmässa. ʿUthmān gav denna hustru arvsrätt till hans kvarlåtenskap. ʿUthmān sade: ”Jag anklagar inte ʿAbd al-Raḥmān för att ha velat beröva sin hustru hennes arv. Jag ville endast följa sunna.” Det berättas också att Ibn ʿAwf själv sade: ”Jag skilde mig inte från henne för att skada henne eller beröva henne något.” Det vill säga, han förnekade inte hustruns rätt att ärva. Något liknande inträffade även i ʿUthmāns eget liv. När han belägrades i sitt eget hus av rebellerna skilde han sig från sin hustru Umm al-Banīn. När ʿUthmān senare blev martyr under dessa omständigheter gick Umm al-Banīn till ʿAlī och berättade allt för honom. ʿAlī gav henne hennes arvsrätt och sade: ”ʿUthmān hade lämnat sin hustru i ett sådant tillstånd att hon var övergiven. När han sedan närmade sig döden bröt han förbindelsen med henne.” Därför har juristerna haft olika uppfattningar om följden av en skilsmässa som uttalas medan en person lider av den sjukdom som leder till hans död. Hanafiterna sade att om en sjuk person ger sin hustru en bā’in-skilsmässa och därefter dör av denna sjukdom, ska kvinnan ärva honom. Om han dör efter att hennes ʿidda har löpt ut, ska hustrun däremot inte ärva honom. Samma regel gäller för den som har gått ut i strid mot någon, eller som har förts till en bestämd plats för att avrättas på grund av qiṣāṣ eller rajm, om han dör eller dödas av den orsaken. Om han däremot ger henne tre skilsmässor på hennes egen begäran, eller säger till henne: ”Du kan göra vad du vill”, varefter hustrun frigör sig från äktenskapet eller tar khulʿa-skilsmässa, och mannen sedan dör medan hon befinner sig i sin ʿidda, ska hustrun inte ärva sin man. Skillnaden mellan de två nämnda fallen är att skilsmässan i det första fallet gavs av den sjuke själv, och att han vid den tidpunkten var medveten om att han skilde sig från henne i syfte att beröva henne hennes arvsrätt. Han handlar därför mot sin egen vilja och fastställer arvsrätten för hustrun. Det är just av denna anledning som denna skilsmässa kallas en skilsmässa i syfte att beröva arv. I det andra fallet finns däremot ingen möjlighet till ett sådant berövande, eftersom hustrun själv bad om skilsmässan och frivilligt tog emot den. På samma sätt gäller detta för den som hålls fängslad eller belägrad, eller som deltar i en väpnad strid och under dessa omständigheter ger sin hustru en bā’in-skilsmässa. Aḥmad och Ibn Abī Laylā sade att hon ska ärva honom så länge hon inte gifter sig med en annan man efter ʿiddan. Mālik och al-Layth sade att hon ska ärva honom, oavsett om hon befinner sig i ʿidda eller inte och oavsett om hon gifter sig med en annan man eller inte. al-Shāfiʿī sade att hon inte ska ärva honom.
I verket ”Bidāyat al-Mujtahid” sägs att orsaken till denna skillnad mellan uppfattningarna är oenigheten om huruvida det är obligatoriskt att stänga vägen för att skada hustrun. När den sjuke anklagas för att ha skilt sig från sin hustru under sin sjukdom just för att beröva henne hennes arvsandel, anser de som anser det obligatoriskt att förhindra denna skada att hustrun ska ärva. De som däremot anser att det inte är obligatoriskt att förhindra denna skada anser inte att hustrun har arvsrätt. Denna grupps uppfattning är nämligen:
Om skilsmässan faktiskt har ägt rum, har den ägt rum med alla sina rättsliga följder. De säger nämligen att mannen inte ärver sin hustru om hon dör. Om skilsmässan däremot inte har ägt rum, består äktenskapet fortfarande med alla sina rättsliga bestämmelser.
Motståndarna måste välja ett av två svar. Det är nämligen mycket svårt att hävda att sharia tillåter en sådan skilsmässa där vissa av skilsmässans rättsliga följder och vissa av äktenskapets rättsliga följder ingår. Ännu svårare är det att säga att det finns en skillnad mellan en giltig och en ogiltig sådan skilsmässa. Det skulle nämligen vara en skilsmässa vars rättsliga följder förblir okända tills det står klart om den är giltig eller ogiltig.
Det finns ingen möjlighet att uttala något sådant i sharia. De som däremot säger att hustrun ärver sin man om han dör under iddah-perioden, säger detta eftersom iddah enligt dem ingår i äktenskapet. I själva verket betraktar de den som en raj’i-skilsmässa, och det har återberättats att Umar och Aisha hade denna uppfattning. De som å andra sidan ställer villkoret att hustrun inte får gifta sig med en annan man efter iddah-perioden för att hon ska kunna ärva, gör detta eftersom det råder konsensus bland muslimerna om att det inte är tillåtet för en kvinna att ärva efter två män. Ytterligare en anledning är att de som förespråkar arvsrätt har kallat tvånget orsaken till detta. Men när hustrun själv begär skilsmässa, eller när mannen överlåter åt henne befogenheten att verkställa skilsmässa mot sig själv och hon därefter verkställer den mot sig själv, råder det oenighet bland juristerna. Abu Hanifa säger att hustrun i detta fall inte alls får någon arvsrätt. Al-Awza’i gör skillnad mellan att skilja sig och att erhålla befogenhet att skilja sig. Enligt honom får hustrun ingen arvsrätt när befogenheten överlåts, men hon får det när skilsmässan verkställs. Enligt Imam Malik gäller samma regel i båda fallen, både vid skilsmässa och vid överlåtelse av befogenheten att skilja sig. Han säger dock att mannen inte ärver hustrun om hon dör, medan hustrun ärver mannen om han dör. Men detta strider mot sharias grundprinciper. (Bidayat al-Mujtahid, 2/86–87)
Ibn Hazm säger: ”En sjuk persons skilsmässa är som en frisk persons skilsmässa, oavsett om han dör av sjukdomen eller inte. Om den skilsmässa som den sjuke mannen uttalar är en tredubbel skilsmässa, eller den sista av tre skilsmässor, eller en skilsmässa före äktenskapligt samliv, och därefter dör en av dem före eller efter att iddah-perioden löpt ut, eller om det är en raj’i-skilsmässa som inte återtas och till slut en av dem dör efter iddah-periodens slut, får hustrun i inget av dessa fall ärva mannen, och mannen får inte heller ärva hustrun. Samma regel gäller när en frisk man skiljer sig från en sjuk hustru och när en sjuk man skiljer sig från en sjuk hustru. Det finns ingen skillnad mellan fallen. På samma sätt gäller samma regel för en skilsmässa som uttalas av en person som hålls fängslad för att dödas och för en skilsmässa som uttalas mot en gravid kvinna. I denna fråga råder det dock betydande oenighet bland juristerna.” (Al-Muhalla, 10/223)
Att överlåta befogenheten att skilja sig till hustrun eller någon annan
Skilsmässa är en rättighet som tillkommer mannen. Om han vill kan han själv skilja sig från sin hustru, eller ge hustrun befogenheten att verkställa skilsmässa mot sig själv. Han kan också utse en tredje person som ombud för att uttala skilsmässan. Oavsett vilket av dessa två han gör – om han överlåter befogenheten att skilja sig till hustrun eller någon annan – minskar det inte på något sätt hans egen befogenhet och hindrar honom inte från att utöva den när han vill. Zahiris rättsskola motsätter sig denna uppfattning. Enligt dem är det inte tillåtet för mannen att ge hustrun eller någon annan befogenheten att skilja sig. Ibn Hazm har sagt att om en man överlåter åt sin hustru befogenheten att verkställa skilsmässa mot sig själv, blir skilsmässan inte bindande när den bemyndigade personen utövar sin befogenhet, och skilsmässan verkställs inte mot hustrun, oavsett om hon skiljer sig själv eller inte. Detta eftersom Allah har gett männen, inte hustrurna, befogenheten att skilja sig.
Formuleringar för att ge hustrun befogenheten att skilja sig:
1. ”Välj själv din väg”, eller ”Välj själv din framtid”, eller ”Betrakta dig själv som fri”.
2. ”Din myndighet ligger i dina egna händer.”
3. ”Om du vill, skilj dig själv.”
Fakiharna har olika uppfattningar om användningen av vart och ett av dessa tre slags uttryck. Jag återger kortfattat dessa uppfattningar nedan:
1. Se själv vilken väg du vill gå eller välj själv din framtid:
Fakiharna har ansett att skilsmässa träder i kraft genom användningen av detta uttryck. Det hör nämligen till de uttryck som sharia har fastställt som skilsmässoformuleringar. Allah säger:
يَأَيُّهَا النَّبِيُّ قُلْ لِأَزْوَاجِكَ إِنْ كُنْتَى تُرِدْنَ الْحَيُوةَ الدُّنْيَا وَزِينَتَهَا فَتَعَالَيْنَ أَمَتِّعْكُن وَاسْرَحْكُن سَرَاحًا جَمِيله وَإِن كُنتُى تُرِدْنَ اللهَ وَرَسُولَهُ وَالدَّارَ الْآخِرَةَ فَإِنَّ اللَّهَ اعَن لِلْمُحْسِنَتِ مِنْكُنْ أَجْرًا عَظِيمَانِ
Betydelse: O Profet! Säg till dina hustrur: ”Om ni önskar det jordiska livet och dess utsmyckning, så kom, jag ska ge er en gåva och låta er skiljas från mig på ett hedervärt sätt. Men om ni önskar Allah, Hans Sändebud och det kommande livet, så har Allah berett en väldig belöning för dem av er som gör goda gärningar.” (al-Ahzab: vers 28–29)
Efter att denna vers hade uppenbarats gick Sändebudet till Aisha och sade: ”Jag kommer att framföra något till dig från Allah genom Hans Sändebuds mun. Skynda dig därför inte i denna sak utan att först inhämta dina föräldrars tillstånd.” Aisha sade: ”O Allahs Sändebud! Vad är det?” Då reciterade Allahs Sändebud de två verserna för henne. Aisha sade: ”O Allahs Sändebud, skulle jag inhämta mina föräldrars tillstånd angående dig? Nej, jag önskar Allah, Hans Sändebud och det kommande livet. Jag ber dig dock att inte säga till någon av dina andra hustrur vad du har sagt till mig.” Allahs Sändebud sade: ”Be mig inte om detta. Jag kommer att underrätta var och en av dem.” Därefter reagerade alla Sändebudets hustrur på samma sätt som Aisha. Var och en av dem valde Allah, Hans Sändebud och det kommande livet.”
al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah återberättar att Aisha sade: ”Allahs Sändebud gav oss friheten att välja, och därefter valde vi honom. Därför tog han inte illa upp av detta.” I Muslims återberättelse står det: ”Allahs Sändebud gav sina hustrur friheten att välja. Detta ledde inte till skilsmässa.” Av detta framgår att om de hade valt sig själva, skulle det ha lett till skilsmässa, och att detta uttryck används i betydelsen skilsmässa.
Zahiris uppfattning är att om Sändebudets hustrur hade valt sig själva, skulle Sändebudet ha skilt sig från dem. Skilsmässan skulle inte ha ägt rum enbart genom att de valde sig själva.
Ingen annan rättslärd än de zahiritiska rättslärda har haft en avvikande uppfattning i denna fråga. Men det råder oenighet om vad som händer om hustrun, efter att ha fått denna självbestämmanderätt, väljer att betrakta sig själv som fri. Vissa säger att ett återkalleligt talaq äger rum. Detta var också Umars, Ibn Masuds, Ibn Abbas, Umar ibn Abd al-Azizs, Ibn Abi Laylas, Sufyans, al-Shafi’is, Ahmads och Ishaqs uppfattning. Enligt Ali, må Allah vara nöjd med honom, och den hanafitiska rättsskolan äger däremot ett oåterkalleligt talaq rum. Enligt Malik ibn Anas äger tre talaq rum om hustrun väljer sig själv, medan ett talaq äger rum om hon väljer sin make. Hanafiterna ställer dock som villkor att om hon får höra: ”Betrakta dig själv som fri”, måste hon som svar nämna sig själv och säga: ”Jag har valt mig själv som fri”, eller ”Jag har själv valt min framtid”, eller ”Jag har själv valt min väg.” Om hon bara säger: ”Jag har betraktat mig som fri” eller ”Jag har valt”, får detta ingen rättslig verkan. Uttalandet blir helt ogiltigt och meningslöst.
2. Din myndighet eller befogenhet ligger i dina händer: Det betyder: ”Jag överlåter till dig den befogenhet att skilja dig eller inte skilja dig som ligger i mina händer.” Om hustrun efter att maken sagt detta skiljer sig själv, äger enligt Umars, må Allah vara nöjd med honom, Abdullah ibn Masuds, Sufyans, al-Shafi’is och Ahmads uppfattning ett talaq rum. Det berättas att en man kom till Ibn Masud och sade: ”Det har uppstått något obehagligt mellan mig och min hustru, sådant som brukar uppstå mellan många människor.” Då sade han: ”Om den befogenhet som du har över mig hade legat hos mig, skulle jag veta hur den skulle användas.” Mannen sade: ”Jag överlåter till dig den befogenhet jag har över dig.” Omedelbart sade hon: ”Då har du fått tre talaq.” Ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, sade till henne: ”Jag anser att endast ett talaq har ägt rum. Så länge du befinner dig i väntetiden har han dock företräde framför dig. Jag ska snart träffa de troendes ledare, Umar, må Allah vara nöjd med honom.” Därefter träffade han Umar, må Allah vara nöjd med honom, och berättade hela händelsen. Umar sade: ”Allah har gett männen myndighet. Den befogenhet Han har gett dem överlåter de till sina hustrur. Vad sade du om detta?” Abdullah ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, svarade: ”Jag anser att ett talaq har ägt rum och att maken fortfarande har företräde framför sin hustru.” Umar sade: ”Jag anser detsamma. Om du hade sagt något annat skulle jag ha förstått att du inte hade sagt det riktiga.” Enligt h Hanafiternas uppfattning äger ett oåterkalleligt talaq rum i detta fall. Att maken överlåter befogenheten till hustrun innebär nämligen att hans egen befogenhet över henne upphör. När hustrun har tagit emot denna befogenhet som en självständig rätt, måste hans befogenhet över henne upphöra. Detta är inte möjligt om talaqet är återkalleligt.
Är det makens eller hustruns avsikt som ska beaktas?
Enligt imam al-Shafi’i ska makens avsikt beaktas. Om han avsåg ett talaq, äger ett talaq rum, och om han avsåg tre talaq, äger tre talaq rum. Maken kan till och med invända mot hustruns skilsmässa eller mot antalet talaq när han överlåter befogenheten till henne. Andra säger att om hustrun avser fler än ett talaq, äger det antal talaq rum som hon avser. Eftersom hon genom en uttrycklig formulering har rätt till tre talaq, har hon genom en antydande formulering samma rätt som maken. Om hustrun därefter ger sig själv tre talaq och maken säger att han inte gav henne befogenhet till mer än ett talaq, ska ingen hänsyn tas till makens ord. Bedömningen ska göras utifrån det hustrun säger. Detta är Uthmans, Ibn Umars och Ibn Abbas uppfattning. Umar, må Allah vara nöjd med honom, och Ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, säger att ett talaq äger rum.
Är överlåtelsen av befogenheten att uttala talaq till hustrun omedelbart verkande?
Ibn Qudama säger i al-Mughni: När hustrun får befogenheten att uttala talaq, förblir den i hennes händer permanent och inte endast omedelbart. Detta är Alis, Abu Thawrs, Ibn al-Mundhirs och al-Hakams uppfattning. Malik, al-Shafi’i och ashab al-ra’y säger att den är omedelbart verkande och begränsad till den sammankomst där befogenheten överläts. Efter att ha skilts från maken kan hon inte längre skilja sig själv. Hon fick nämligen befogenheten att ta emot talaq genom orden: ”Betrakta dig själv som fri.” Därför är dess verkan begränsad till den sammankomst där befogenheten överläts.
Det första uttalandet är dock det starkaste. När en man överlät denna befogenhet till sin hustru sade Ali, må Allah vara nöjd med honom: ”Den förblir i hennes händer så länge hon inte avstår från den.” Ingen följeslagare är känd för att ha motsatt sig denna uppfattning. Därför kan man anta att detta är en enhällig uppfattning. Eftersom det dessutom är en form av utnämnande av ett ombud, bör den gälla permanent. Om man ger denna befogenhet till en okänd och främmande person, förblir den på samma sätt permanent och inte endast omedelbart verkande.
Återkallelse av makens överlåtelse av befogenheten att uttala talaq
Om mannen återkallar den befogenhet som har överlåtits till hustrun, eller säger: ”Jag upphäver den befogenhet som jag gav dig”, blir den upphävd. Detta är ʿAtāʾs, Mujāhids, al-Shaʿbīs, al-Nakhaʿīs, al-Awzāʿīs och Isḥāqs uppfattning. Men al-Zuhrī, al-Thawrī, Mālik och aṣḥāb al-raʾy säger att mannen inte har rätt att återkalla eller upphäva den. Han har nämligen gjort henne till dess ägare och har därför ingen rätt eller möjlighet att återkalla den. Om mannen har samlag med henne räknas det dessutom som ett återkallande. Detta beror på att det är en form av att utse ett ombud. Om den som utser ombudet själv ingriper direkt i den berörda angelägenheten upphör ombudskapet att gälla. Om han återtar den befogenhet som han har överlåtit till henne upphävs den, på samma sätt som ett ombudskap upphävs när uppdragsavtalet hävs.
3. ”Skilj dig från dig själv om du vill”: Hanafiterna säger att om en man, utan någon avsikt eller med avsikten att uttala en enda talaq, säger till sin hustru: ”Skilj dig från dig själv”, och hustrun omedelbart svarar: ”Jag har skilt mig från mig själv”, blir det en rajʿi-talaq. Om hon skiljer sig från sig själv med tre talaq och mannen också hade denna avsikt, blir det tre talaq. Om mannen säger till henne: ”Skilj dig från dig själv”, och hon svarar: ”Jag har gett mig själv en bā’in-talaq”, träder skilsmässan i kraft. Men om hon säger: ”Jag har frigjort mig själv”, träder ingen skilsmässa i kraft. Om mannen säger till henne: ”Skilj dig från dig själv när du vill”, kan hustrun skilja sig från sig själv både omedelbart och vid vilken senare tidpunkt som helst. Om mannen säger till en person: ”Skilj min hustru”, kan den personen skilja henne både omedelbart och senare. Men om han säger till någon: ”Skilj min hustru om du vill”, kan personen endast göra det omedelbart, inte senare.
Skilsmässa genom att utse ett ombud:
Det är tillåtet att ge någon annan i uppdrag att verkställa en talaq mot ens hustru. Det är som att själv uttala talaq. Den som har fått uppdraget kan uttala talaq omedelbart eller senare. Imām al-Shāfiʿī fastslog att denna talaq är giltig och sade att den kan uttalas både omedelbart och senare. Imām Abū Ḥanīfas lärjungar sade däremot att den endast kan uttalas omedelbart, inte senare. Författaren till al-Mughnī säger att om ett ombud utses med ovillkorliga ordalag är talaq giltig när som helst. Det enda villkoret är att den uttalas innan uppdraget återkallas eller samlag äger rum. Ombudet kan uttala en talaq eller tre talaq, på samma sätt som den hustru som har fått befogenheten kan uttala en eller tre talaq.
Ett villkor för att utse ett ombud är dock att personen måste vara behörig att vara ombud, det vill säga ha ett sunt förstånd. Det är inte tillåtet att utse ett barn eller en sinnessjuk person till ombud. Om någon sådan ändå utses och ombudet uttalar talaq, träder talaq inte i kraft. Aṣḥāb al-raʾy säger däremot att det är giltigt att utse ett barn eller en sinnessjuk person till ombud.
Användning av ovillkorliga och villkorade ordalag vid överlåtelse av befogenheten att uttala talaq:
Ibland är dessa ordalag ovillkorliga. Det kan till exempel vara att hustrun enbart ges befogenheten att uttala talaq utan något ytterligare omnämnande, eller att hon accepterar att hon själv har denna befogenhet. I en sådan situation kan hustrun endast skilja sig från sig själv omedelbart och under den sammankomst där befogenheten överlämnas, om hon är närvarande där. Om hon inte är närvarande kan hon endast göra det under den sammankomst där hon får veta att hon har fått befogenheten att uttala talaq. Om sammankomsten där befogenheten överlämnas, eller sammankomsten där hon får kännedom om överlåtelsen, avslutas eller förändras utan att talaq uttalas, har hon därefter inte längre denna rätt. Eftersom ordalagen vid överlåtelsen var ovillkorliga är de knutna till den berörda sammankomsten. Utan sammankomsten finns ingen befogenhet. Denna regel gäller när det inte finns något bevis för att ordalagen vid överlåtelsen var ovillkorliga. Ett exempel är när befogenheten överlämnas vid äktenskapets ingående. Det är nämligen inte rimligt att den som överlåter befogenheten skulle ge hustrun befogenhet att uttala talaq enbart under den sammankomst där äktenskapet ingås. Därför förstås det i detta fall inte genom något uttryckligt bevis, utan genom omständigheterna, att ordalagen vid överlåtelsen var ovillkorliga.
Vissa egyptiska underrätter har dömt att om befogenheten att uttala talaq överlämnas ovillkorligt redan när äktenskapet ingås, är den inte begränsad till sammankomsten. Hustrun kan då skilja sig från sig själv när hon vill. Annars skulle överlåtelsen av befogenheten sakna mening. Domen har även fastställts genom överklagande. Ibland är dessa ordalag ovillkorliga. Mannen kan till exempel säga till hustrun: ”Du kan när du vill acceptera att du själv är fri” eller ”Du kan när du vill ta befogenheten att uttala talaq i dina egna händer.” I ett sådant fall kan hustrun skilja sig från sig själv när hon vill, eftersom han har gett henne befogenheten att uttala talaq ovillkorligt. Hon kan därför använda denna befogenhet och skilja sig från sig själv när som helst. Ibland kan ordalagen vid överlåtelsen av befogenheten att uttala talaq däremot begränsas till en bestämd tidsperiod. Hustrun kan till exempel ges befogenhet att skilja sig från sig själv inom ett år. I så fall kan hon endast skilja sig från sig själv under den angivna perioden. När denna period har löpt ut har hustrun inte längre någon befogenhet att skilja sig från sig själv.
Delegering av skilsmässorätten vid äktenskapsavtalets ingående och därefter:
Hustrun kan ges rätt att skilja sig både när äktenskapsavtalet ingås och senare. Enligt hanafitisk rättsskola är villkoret för delegering vid avtalets ingående att initiativet måste komma från hustrun själv. Hon kan till exempel säga till mannen: ”Jag gifter mig med dig på villkoret att beslutanderätten ligger hos mig, så att jag kan skilja mig när jag vill.” Mannen svarar då: ”Jag godtar.” Genom detta godkännande blir äktenskapet giltigt, skilsmässodelegeringen blir giltig och hustrun får rätt att skilja sig när hon vill. Äktenskapet blir nämligen ingånget genom mannens samtycke, och genom att äktenskapet ingås har hustrun fått rätten att skilja sig. Men om initiativet till delegeringen av skilsmässorätten vid äktenskapsavtalets ingående kommer från mannen, exempelvis när han säger till sin hustru: ”Jag gifter mig med dig på villkoret att beslutanderätten ligger hos dig och att du kan skilja dig när du vill”, och hon svarar: ”Jag godtar”, blir äktenskapet genom detta giltigt, men delegeringen av skilsmässorätten blir inte giltig och hustrun kan inte skilja sig själv. Skillnaden mellan de två fallen är att mannen i det första fallet samtycker till att delegera skilsmässorätten efter att äktenskapsavtalet har ingåtts. Innebörden är att mannen genom äktenskapsavtalets ingående själv blev innehavare av skilsmässorätten och därefter överlät den till hustrun. I det andra fallet delegerade mannen däremot rätten till hustrun innan han själv blev innehavare av skilsmässorätten, eftersom han överlät denna rätt innan äktenskapsavtalet hade ingåtts. Fram till dess hade endast erbjudandet framställts; godkännandet hade ännu inte lämnats.
Omständigheter under vilka domstolen kan bevilja skilsmässa:
De egyptiska lagarna från 1920 och 1929 anger de omständigheter under vilka domstolen kan bevilja skilsmässa. Dessa bestämmelser har antagits enbart med utgångspunkt i rättslärdas rättsliga ansträngningar (ijtihād), eftersom Koranen eller haditherna inte innehåller något uttryckligt uttalande om detta. Hänsyn har tagits till folkets bästa och till att befria dem från svårigheter, samtidigt som överensstämmelse med islams generösa principer har bevarats.
Lag nr 25 från 1920 innehåller bestämmelser om skilsmässa på grund av att mannen inte försörjer hustrun samt på grund av ett allvarligt lyte hos mannen. Dessutom innehåller lag nr 25 från 1929 bestämmelser om skilsmässa på grund av skada, mannens obestämda frånvaro utan giltig ursäkt och hans fängslande. Nedan redogörs för några viktiga bestämmelser i denna lag:
Skilsmässa på grund av utebliven försörjning:
Mālik, al-Shāfiʿī och Aḥmad har ansett att det är tillåtet att genom ett domstolsbeslut upplösa äktenskapet mellan makarna, om mannen inte försörjer hustrun och inte heller har någon känd egendom, när hustrun framställer ett krav. [Med försörjning avses de nödvändiga och grundläggande minimibehoven, såsom mat, kläder och bostad. Med utebliven försörjning avses utebliven försörjning i nutid och framtid. Om försörjningen har uteblivit under en tidigare period kan hustrun inte kräva upplösning på den grunden, och hennes krav ska inte bifallas. Den tidigare uteblivna försörjningen kvarstår dock som en skuld på mannens ansvar. Om han är behövande ska han ges tid tills han blir ekonomiskt bättre ställd. Om mannen har egendom ska försörjningen i stället tas ur denna egendom, utan att äktenskapet mellan mannen och hustrun upplöses.]
Följande bevis stöder Māliks, al-Shāfiʿīs och Aḥmads uppfattning:
Sharia har befallt mannen att antingen behålla hustrun på ett rättvist sätt eller skilja sig från henne på ett vänligt sätt. Allah har nämligen sagt att man antingen ska behålla henne på ett rättvist sätt eller skilja sig från henne på ett vänligt sätt. Det råder inget tvivel om att underlåtenhet att ge hustrun hennes underhåll strider mot att behålla henne på ett rättvist sätt. Allah har sagt:
وَلَا تُمْسِكُوهُنَّ مِرَارًا لِتَعْتَدُوا
”Håll dem inte kvar för att skada dem och därigenom överträda mot dem.” Allahs sändebud ﷺ har också sagt: ”Ingen får skada någon annan och ingen får själv låta sig skadas.” Det behöver knappast sägas att det inte finns någon större orättvisa och skada än att underlåta att ge hustrun hennes underhåll. Det är domstolens skyldighet att undanröja denna skada och orättvisa. När det råder enighet om att det är domstolens ansvar att upplösa äktenskapet mellan mannen och hustrun om mannen har en allvarlig brist, är det ännu mer rättvist att upplösa äktenskapet på grund av att mannen inte ger hustrun hennes underhåll än på grund av någon annan av mannens brister. Enligt hanafiterna är det inte tillåtet att upplösa äktenskapet mellan mannen och hustrun på grund av att mannen inte ger underhåll, oavsett om den enda orsaken är hans underlåtenhet att betala eller hans fattigdom och oförmåga. Deras bevis
لِيُنْفِقْ ذُوسَعَةٍ مِّنْ سَعَتِهِ وَمَنْ قُدِرَ عَلَيْهِ رِزْقَهُ فَلْيُنْفِقْ مِمَّا اللَّهُ اللَّهُ ، لَا يُكَلِّفُ اللَّهُ نَفْسًا إِلَّا مَا أَتْهَا ، سَيَجْعَلُ اللَّهُ بَعْدَ عُسْرِ يُسْرًا .
Betydelse: Den välbärgade ska ge underhåll i proportion till sin välbärgadhet. Och den som har ont om försörjning ska ge underhåll av det som Allah har skänkt honom. Allah ålägger ingen en skyldighet utöver den förmåga som Han har gett honom. Allah kommer snart att skänka lättnad efter svårighet. (Sura at-Talaq: vers 7)
Imam az-Zuhri tillfrågades om en man som inte kunde ge sin hustru underhåll: Skulle äktenskapet mellan dem upplösas? Han svarade: Man ska ha tålamod med mannen; äktenskapet ska inte upplösas. Därefter reciterade han den ovan nämnda versen.
2. Bland följeslagarna fanns både fattiga och välbärgade personer. Det är inte känt att Allahs sändebud ﷺ upplöste äktenskapet för någon av dem på grund av att de på grund av fattigdom inte kunde ge underhåll.
3. Allahs sändebuds ﷺ hustrur bad honom om sådant som han inte hade. Därför höll han sig borta från dem i en månad och straffade dem på så sätt. När det är straffbart att be mannen om sådant han inte har eller inte har förmåga att ge, måste det betraktas som orättvist att kräva skilsmässa på grund av fattigdom, och ett sådant krav behöver inte alls beaktas.
De har dessutom sagt: När det är orätt att underlåta att betala underhåll trots att man har möjlighet att göra det, är sättet att avhjälpa denna orätt att sälja hans egendom för att driva in underhållet eller att fängsla honom för att tvinga honom att betala underhållet. När andra möjligheter står till buds finns det ingen giltig grund för att göra äktenskapsskillnad till den enda lösningen. Därför ska domstolen inte upplösa deras äktenskapliga band av denna anledning. Även om upplösning av äktenskapet är tillåten, är den bland det som Allah avskyr mest. När detta inte är det enda sättet att avhjälpa orätten, hur kan då domstolen ta sin tillflykt till det? Detta gäller när mannen har möjlighet att betala underhållet. Men när han saknar denna möjlighet har ingen orätt begåtts från hans sida, eftersom Allah endast ålägger en människa det ansvar som Han har gett henne förmåga att bära. I 1920 års lag, paragraf 4, sägs däremot: ”När mannen underlåter att betala underhåll till sin hustru ska underhållet drivas in ur hans kända egendom, om han har sådan. Om han inte har någon känd egendom och envist fortsätter att vägra betala underhåll utan att uppge om han är välbärgad eller mindre bemedlad, ska domstolen omedelbart verkställa talaq mot mannen. Om han hävdar att han saknar förmåga att betala men inte kan bevisa detta, ska domstolen omedelbart verkställa talaq mot honom. Om han kan bevisa det ska domstolen ge honom högst en månad. Om han inte betalar underhållet inom en månad ska talaq därefter verkställas.”
Paragraf 5: ”När mannen befinner sig i exil på en plats i närheten ska domstolen utfärda och verkställa ett beslut om att driva in underhållet ur hans kända egendom, om han har sådan. Om han inte har någon känd egendom ska domstolen på ett skäligt sätt beakta hans ursäkter och invändningar samt fastställa en tidsfrist för honom. Om han inte inom denna tidsfrist skickar underhåll till sin hustru eller själv infinner sig för att ordna med underhållet, ska domstolen, när tidsfristen löpt ut, verkställa talaq mot honom. Om han däremot befinner sig så långt borta att det är svårt att få tag på honom, om hans vistelseort är okänd eller om han är helt försvunnen, och det bevisas att han inte har någon egendom ur vilken hustrun kan få sitt underhåll, ska domstolen verkställa talaq mot honom. Denna paragraf gäller även en fängslad person som saknar förmåga att betala underhåll.”
Paragraf 6: Den talaq som domstolen verkställer på grund av underlåtenhet att betala underhåll är en återkallelig talaq. Om det under idda bevisas att mannen har blivit välbärgad och är beredd att betala underhållet, får han återkalla talaq. Om hans välstånd inte bevisas och han inte är beredd att betala underhållet, är det inte giltigt att återkalla talaq.
Talaq på grund av skada och misshandel:
Enligt imam Malik och Ahmad kan hustrun begära separation för att få sin anklagelse prövad, om hon anklagar mannen för att utsätta henne för sådan misshandel att det i praktiken inte längre är möjligt för dem att upprätthålla sitt äktenskapliga förhållande. Det kan till exempel vara slag och misshandel, förolämpningar eller någon annan outhärdlig form av förtryck, eller att han tvingar henne att göra eller säga något orätt och omoraliskt. När anklagelsen bevisas genom hustruns vittnesmål och bevisning eller genom mannens erkännande, och misshandeln är så allvarlig att det i praktiken är omöjligt att upprätthålla äktenskapet, och domstolen inte kan försona dem, ska den verkställa en ba’in-talaq mot hustrun. Om hustrun inte kan lägga fram bevis eller om mannen inte erkänner, ska domstolen avslå hennes anklagelse. Men om hustrun fortsätter att framföra anklagelser och begära separation, utan att sanningen i hennes anklagelse kan bevisas inför domstolen, ska domstolen utse två rättskaffens män som skiljedomare. De ska ha tidigare erfarenhet av detta par och förmåga att försona dem. Om skiljedomarna kan utses bland parets familjemedlemmar är det bäst; annars ska de utses bland andra lämpliga personer. Dessa två skiljedomare ska ta reda på orsaken till oenigheten mellan makarna och efter bästa förmåga försona dem. Om de båda inte kan försona paret och skulden för försämringen av förhållandet ligger hos båda makarna eller hos mannen, eller om det inte står klart vem som bär skulden, ska skiljedomarna besluta att skilja dem åt genom en ba’in-talaq. Om hustrun bär skulden ska separationen däremot inte ske genom talaq utan genom khula.
Enligt Abu Hanifa, Ahmad och al-Shafi’i har skiljedomarna inte rätt att verkställa talaq om mannen inte har delegerat sin befogenhet att uttala talaq till dem. Enligt al-Shafi’i och Malik får de, om de båda anser det lämpligt, lösa tvisten mot någon ersättning eller utan ersättning. Om de anser det lämpligt att genomföra khula får de också göra det. Om skiljedomaren från mannens sida anser att talaq är lämpligt ska han verkställa talaq. De är inte skyldiga att inhämta mannens tillstånd i detta avseende, eftersom de är skiljedomare och inte ombud. Om de hade varit ombud skulle de inte ha denna befogenhet.
Om skiljedomarna inte är eniga i någon fråga ska domstolen beordra dem att på nytt utreda och undersöka saken. Om de fortfarande inte lyckas nå enighet ska domstolen avsätta dem och utse två nya skiljedomare. Skiljedomarnas uppgift är att lägga fram sina respektive uppfattningar inför domstolen. Det är domstolens skyldighet att verkställa deras beslut, eftersom Allah har sagt:
وَإِنْ خِفْتُمْ شِقَاقَ بَيْنِهِمَا فَابْعَثُوا حَكَمًا مِّنْ أَهْلِهِ وَحَكَمًا مِّنْ أَهْلِهَا جِ إِنْ يُرِيدَا إِصْلَاحًا يُوَفِّقِ اللَّهُ بَيْنَهُمَا .
”Om ni fruktar en brytning mellan dem, utse då en medlare från hans familj och en medlare från hennes familj. Om mannen och hustrun önskar försoning, skall Allah åstadkomma förlikning mellan dem.” (An-Nisā’, 35)
Allah har också sagt:
فَإِمْسَاكَ بِمَعْرُوفٍ أَوْ تَسْرِيعُ بِإِحْسَانٍ .
”Antingen skall hon återtas på ett hedervärt sätt, eller också skall hon skiljas från på ett vänligt sätt.” Eftersom möjligheten till återtagande har gått förlorad, återstår endast vägen att skiljas från henne på ett vänligt sätt. Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade: لَا ضَرَرَ وَلَاضِرَارَ ”Ingen får själv orsaka skada och ingen får skada någon annan.”
I lag nr 25 från år 1929 föreskrivs
Artikel 6: Om hustrun klagar över att mannen utsätter henne för sådan misshandel att det blir omöjligt för dem att leva tillsammans, får hon begära äktenskapsskillnad hos domstolen. Om misshandeln bevisas och förlikning misslyckas, skall domstolen bevilja hustrun en bā’in-skilsmässa. Om domstolen avslår hustruns begäran och klagomålen därefter återkommer gång på gång utan att misshandeln bevisas, skall domstolen utse två medlare och avgöra saken i enlighet med artiklarna 7, 8, 9, 10 och 11.
Artikel 7: Villkoret för att medlare skall utses är att de båda skall vara rättskaffens män. Om möjligt skall en komma från vardera familjen; annars skall de utses utanför familjerna. De skall dessutom redan känna till detta pars förhållanden och kunna förmå dem att förbättra sin relation.
Artikel 8: Medlarnas uppgift är att sätta sig in i orsaken till konflikten mellan mannen och hustrun och göra sitt yttersta för att lösa den. De skall, om det är möjligt, lösa konflikten på ett lämpligt sätt.
Bestämmelse 9: Om de båda skiljemännen misslyckas med att lösa tvisten, och maken eller båda makarna bär ansvaret för detta, eller om det verkliga förhållandet förblir okänt, ska de upplösa äktenskapet genom en bā’in-skilsmässa.
Bestämmelse 10: När en meningsskiljaktighet uppstår mellan de båda skiljemännen ska domstolen beordra dem att genomföra en ny utredning. Om meningsskiljaktigheten ändå består ska domstolen utse två andra skiljemän i deras ställe.
Bestämmelse 11: Skiljemännen ska lägga fram sitt beslut inför domstolen exakt som de har fattat det, och domstolen ska avkunna sin dom i enlighet med detta.
Skilsmässa på grund av makens frånvaro:
Enligt imam Mālik och Ahmad kan skilsmässa verkställas på grund av makens långvariga frånvaro, i syfte att avhjälpa den skada som drabbar hustrun. Även om maken har egendom som är tillgänglig för hustrun och från vilken hon kan få sitt underhåll, har hon ändå rätt att begära upplösning av äktenskapet på grund av makens långvariga frånvaro, under förutsättning att följande villkor är uppfyllda. Om äktenskapet upplöses är det enligt Mālik en bā’in-skilsmässa. Enligt Ahmad är det en äktenskapsskillnad.
Villkor:
1. Att makens frånvaro saknar godtagbar anledning.
2. Att hustrun lider skada på grund av hans frånvaro.
3. Att maken vistas i en annan stad än den där hustrun bor.
4. Att makens frånvaro varar i ett månår, så att skadan för hustrun kan fastställas.
Om maken är frånvarande av en godtagbar anledning, såsom för att söka kunskap, bedriva handel eller arbeta, är det inte tillåtet att begära äktenskapsskillnad. På samma sätt är det inte tillåtet att begära äktenskapsskillnad om maken befinner sig i samma stad som den där hustrun bor. Om hustrun däremot lider skada även på grund av att maken vistas borta från henne under en relativt kortare tid, förutom vid långvarig frånvaro, har hon också rätt att begära äktenskapsskillnad. Frånvaron måste vara så lång som ett månår för att skadan för hustrun ska bli oundviklig, så att hon känner en skrämmande ensamhet och isolering och befarar att hon kan falla i något av det som Allah har förbjudit och förklarat haram. Imam Mālik har fastställt ett månår som frånvaroperiod. Enligt andra är perioden tre månader. Enligt Ahmad är den lämpliga minsta perioden för att begära äktenskapsskillnad sex månader. Detta har tidigare behandlats och har bevisats genom Umars undersökning och de troendes moder Hafsas fatwa: att den längsta tid under vilken en hustru kan uthärda makens frånvaro är sex månader.
Att få skilsmässa på grund av att maken är fängslad:
Enligt imam Mālik och Aḥmad har hustrun rätt att begära skilsmässa på grund av att maken har gripits och sitter fängslad. Detta beror på att hon kan lida skada till följd av att maken är borta från henne. Om ett fängelsestraff på tre år eller längre slutgiltigt har fastställts, verkställts mot maken och ett år har förflutit från verkställighetsdagen, har hustrun rätt att ansöka hos domstolen om skilsmässa. Detta beror på att hon kan drabbas av skada genom att vara borta från maken. När detta har bevisats ska domstolen skilja hustrun från maken genom en ṭalāq. Enligt imam Mālik är detta en bā’in-ṭalāq, medan det enligt Aḥmad är en separation. Ibn Taymiyya sade: Bestämmelsen för hustrun till en fängslad eller liknande person, från vilken hon inte har någon möjlighet att få ut något, samt bestämmelsen för hustrun till en försvunnen person, är enligt enhällighet densamma. I lagens artikel 12 sägs: ”När maken utan godtagbart skäl är frånvarande i ett år eller längre och hustrun lider skada genom att vara borta från honom, har hon rätt att hos domstolen begära en bā’in-ṭalāq, även om hon har möjlighet att få underhåll från makens egendom.”
Artikel 13: Om det finns möjlighet att ett brev når den försvunne maken ska domstolen underrätta honom och fastställa en tidsfrist med beskedet att domstolen själv kommer att verkställa skilsmässan mellan honom och hans hustru, om han inte inom denna tid återvänder för att leva med henne, hämtar henne till sig eller skiljer sig från henne. Om maken, efter tidsfristens utgång, inte har gjort något av detta och inte kan ange något godtagbart skäl till det, ska domstolen verkställa en bā’in-ṭalāq och upplösa äktenskapet mellan dem. Om det inte är möjligt att ett brev når den försvunne maken ska domstolen skilja hustrun från honom utan att bevilja någon bestämd tidsfrist eller utfärda någon underrättelse.
Artikel 14: Hustrun till en person som slutgiltigt har dömts till ett fängelsestraff på tre år eller längre får, efter att ett år har förflutit från det att maken började avtjäna sitt straff, lämna in en ansökan till domstolen och begära en bā’in-ṭalāq som gottgörelse för den skada hon lider. Detta gäller oavsett om hon har möjlighet att få underhåll från makens egendom eller inte. Om maken har någon annan brist eller något annat fel har de islamrättsliga bestämmelserna om detta redan behandlats.
Elfte kapitlet: Khulʿ
Äktenskapets band består på grundval av frid, harmoni, kärlek, tillgivenhet, gott bemötande och att makarna ger varandra deras rättigheter. Ibland händer det att maken ogillar hustrun eller att hustrun ogillar maken. I sådana fall uppmanar islam till tålamod och uthållighet samt rekommenderar att man avhjälper eller behandlar de möjliga orsakerna till ogillandet. Allah säger:
وَعَاشِرُوهُنَّ بِالْمَعْرُوفِ : فَإِنْ كَرِهْتُمُوهُنَّ فَعَسَى أَنْ تَكْرَهُوا شَيْئًا وَيَجْعَلَ اللَّهُ فِيْهِ خَيْرًا كَثِيرًا
Betydelse: Umgås med dem (hustrurna) på ett rättvist sätt. Om ni ogillar dem, kan det hända att ni ogillar något i vilket Allah har lagt mycket gott. (Sura an-Nisāʾ, vers 19)
I en autentisk hadith sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”En troende man bör inte hysa motvilja mot en troende kvinna. Om han ogillar någon av hennes egenskaper, kan han uppskatta en annan av hennes egenskaper.”
Ibland kan motviljan emellertid öka, motsättningarna kan förvärras, behandlingen och botemedlet kan bli svåra att finna, tålamodets band kan brista och äktenskapets grundvalar – lycka och frid, kärlek och tillgivenhet, barmhärtighet och medkänsla, ömsesidigt uppfyllande av rättigheter och liknande – kan raseras en efter en. Följden kan bli att äktenskapet blir omöjligt att reformera och rätta till. Endast i en sådan yttersta situation tillåter islam denna sista utväg, utan vilken ingen annan möjlighet återstår.
Om denna motvilja och avsky i outhärdlig grad uppstår hos mannen, har han redan rätten att uttala talaq. Det är dessutom en av hans rättigheter. Han får utöva denna rätt inom de gränser som Allah har fastställt. Om motviljan däremot uppstår hos hustrun, tillåter islam även henne att genom khulʿ frigöra sig från äktenskapets band. Detta går till så att hon återlämnar till maken det hon har fått från honom i egenskap av hustru, i syfte att avsluta relationen med honom. Om detta har Allah sagt:
وَلَا يَحِلُّ لَكُمْ أَنْ تَأْخُذُوا مِمَّا أَتَيْتُمُوهُنَّ شَيْئًا إِلَّا أَن يُغَانَا اَلَّا يُقِيْهَا حُدُودَ اللَّهِ . فَإِنْ خِفْتُمْ أَلا يُقِيمَا حُدُودَ اللَّهِ لا فَلَا جُنَاحَ عَلَيْهِمَا فِيمَا افْتَدَتْ بِهِ مَا
Betydelse: Det är inte tillåtet för er att ta tillbaka något av det ni har gett era hustrur. Det är dock en annan sak om båda makarna fruktar att de inte kommer att kunna hålla sig inom Allahs gränser. Om ni därför fruktar att de båda inte kommer att kunna hålla sig inom Allahs gränser, är det ingen synd för någon av dem i att hustrun lämnar något som lösen. (Sura al-Baqara, vers 229)
Att maken tar emot denna lösen återspeglar rättvisa och billighet. Det var ju han som gav hustrun hennes mahr, bar alla kostnader för giftermålet och bröllopsnatten samt lade ner stora summor på hustrun. Hon har i gengäld förnekat alla hans insatser och begärt separation. Att hon därför återlämnar det hon har fått till maken innebär ingen orättvisa.
Om båda samtidigt ogillar varandra gäller att maken, om han först begär separation, har rätten att uttala talaq. Han får själv bära alla följder av att utöva denna rätt. Om hustrun däremot begär separation, har hon khulʿ, och hon får själv bära alla följder av khulʿ. Det är känt att khulʿ förekom redan under den förislamiska tiden. Amir ibn Dhirab gifte bort sin dotter med sin brorson. När dottern gick till sin make Amir ibn Hariths bröllopsrum uppstod ett starkt hat mot maken hos henne. Brorsonen framförde då sitt klagomål till hustruns far. Hustruns far sade då till sin brorson: ”Jag tänker inte låta dig förlora både hustrun och förmögenheten. Jag återlämnar till dig det du gav min dotter och tar tillbaka henne från dig.”
Vad är khulʿ?
Den khulʿ som islam har tillåtit har hämtats frånلَعَ ordet ”khalāya”, som används i betydelsen att ta av ett plagg från kroppen. Eftersom kvinnan enligt Koranens utsaga är mannens klädnad och mannen kvinnans klädnad, säger Allah exempelvis:
هُنَّ لِبَاسٌ لَكُمْ وَأَنْتُمْ لِبَاسٌ لَّهُنَّ
”De är era kläder och ni är deras kläder.” (Al-Baqara: 187)
Därför har upplösningen av det äktenskapliga bandet fått namnet khulʿ. Det kallas också lösen. Hustrun frigör nämligen sig själv från sin man genom att ge honom något. Fakiherna har definierat det så här: ”Khulʿ innebär att mannen skiljer sig från sin hustru i utbyte mot att få något.” Grunden för detta är den hadith som Ibn Abbas återberättade och som finns i al-Bukhari och an-Nasa’i: ”Thabit ibn Qays hustru kom till Guds Sändebud ﷺ och sade: ’O Guds Sändebud! Jag ogillar inte min mans religion eller karaktär. Men i islam avskyr jag att behandla släktingar illa.’
(Det vill säga: hon ville inte lämna honom på grund av brister i hans religiositet eller karaktär. Hon ville lämna honom eftersom han inte behandlade hennes släktingar väl. Eftersom hon ogillade detta beteende från hans sida kunde denna motvilja göra henne oförmögen att uppfylla hans rättigheter. Det var av rädsla för detta som hon önskade separation.)
Guds Sändebud ﷺ sade: ”Är du beredd att återlämna trädgården som han gav dig?” Hon svarade: ”Ja.” Då sade Guds Sändebud ﷺ till hennes man: ”Ta emot trädgården och skilj dig från henne.”
Ord som används vid khulʿ:
Enligt fakiherna måste khulʿ genomföras med ordet khulʿ eller ett ord som bildats från det. Även andra ord med samma betydelse som khulʿ får användas, såsom lösen eller frigivning. Om man i stället för khulʿ eller ett synonymt ord använder något annat, till exempel att mannen säger: ”Jag skiljer mig från dig mot så och så mycket pengar”, och hustrun accepterar det, är detta en skilsmässa mot ersättning och inte khulʿ.
Ibn al-Qayyim sade emellertid: ”Om man ser till avtalets verkliga innebörd och syfte innebär khulʿ att det äktenskapliga förhållandet upplöses, oavsett vilka ord som används, även om det uttrycks med ordet skilsmässa.” Detta är också uppfattningen hos Imam Ahmads lärjungar, Ibn Taymiyya och Ibn Abbas. Därefter sade Ibn Taymiyya på nytt: ”De som fäster vikt vid ordalydelsen när det gäller ett avtals rättsverkan omvandlar khulʿ som uttrycks med ordet skilsmässa till en vanlig skilsmässa.” Ibn al-Qayyim föredrog denna uppfattning och sade: ”Om man studerar fiqh och dess principer blir det känt att det i fråga om avtal är dess verkliga innebörd som ska beaktas, inte dess ordalydelse och yttre form. Ett bevis för detta är att Guds Sändebud ﷺ beordrade Thabit ibn Qays att skilja sig från sin hustru som khulʿ. Trots detta beordrade han henne att iaktta en ʿidda på en enda menstruation. Detta bevisar otvetydigt att khulʿ, även när det genomförs med ordet skilsmässa, i själva verket är en upplösning av det äktenskapliga bandet. Dessutom har Allah den Upphöjde gjort lösenbestämmelsen beroende av detta just därför att det är ett lösenförfarande. Lösen är inte knutet till något särskilt ord, och Allah har inte fastställt något särskilt ord för det. En skilsmässa som erhålls mot lösen är en villkorad skilsmässa, inte en ovillkorlig skilsmässa. På motsvarande sätt har varken möjligheten att återta skilsmässan eller att iaktta ʿidda under tre renhetsperioder fastställts genom autentisk hadith. (Zad al-Maʿad, 4/27)”
Ersättningen för khulʿa:
Som redan har nämnts innebär khulʿa att det äktenskapliga förhållandet upplöses mot ekonomisk ersättning. Ersättningen är alltså en grundläggande och oskiljaktig del av det avtal som betecknas med ordet khulʿa. Där det inte finns någon ersättning finns det därför inte heller någon khulʿa. Om mannen endast säger till hustrun: ”Jag har gjort khulʿa med dig”, och sedan är tyst utan att nämna någon ersättning, är detta inte khulʿa. Om han däremot har avsikten att skilja sig från henne genom ṭalāq, blir det en återkallelig skilsmässa. Om han inte har någon avsikt alls, får det inga följder. Detta är nämligen ett tvetydigt uttryck, för vilket avsikt är nödvändig.
Det som är giltigt som mahr är också giltigt som ersättning för khulʿa:
Enligt den shafiitiska rättsskolan är khulʿa giltig mot hela mahr, en del av den eller annan egendom, oavsett om ersättningen är mindre eller större än mahr, och oavsett om den består av en sak, en skuld eller en nyttighet. Regeln är: ”Det som får ges som mahr får också ges som ersättning för khulʿa.” Detta beror på att Allah har sagt:
فَلَا جُنَاحَ عَلَيْهِمَا فِيمَا افْتَدَتْ بِهِ.
”Det är ingen synd för någon av dem om hustrun ger något som lösen.” Eftersom khulʿa är ett avtal som bygger på en nyttighet, liknar det äktenskapet. Därför är det naturligt att ersättningen för khulʿa också liknar mahr. Det är ett villkor att ersättningen för khulʿa är något som har ekonomiskt värde och är känt. Dessutom måste den uppfylla samma villkor som andra ersättningar, såsom att den kan överlämnas och att äganderätten är stabil, med mera. Khulʿa är nämligen ett avtal om utbyte och liknar därför köp och försäljning samt mahr. I en giltig khulʿa måste dessa villkor också vara uppfyllda på ett giltigt sätt. Vid ogiltig khulʿa är det däremot inte ett villkor att ersättningen är känd. Om en man därför gör khulʿa med sin hustru mot något okänt, exempelvis ett ospecificerat klädesplagg eller ”det som finns på ryggen av detta djur”, eller gör khulʿa på grundval av ett ogiltigt villkor, blir skilsmässan bāʾin och hustrun får mahr al-mithl. Exempel på ett ogiltigt villkor är att hustrun inte ska få underhåll medan hon är gravid, att hon inte ska få bostad, eller att khulʿa ska ske mot att hon betalar tusen taka under en viss tidsperiod.
Anledningen till att separation mellan makarna uppstår genom khulʿa är att khulʿa inte är något annat än antingen upplösning av äktenskapet eller ṭalāq. Om det är upplösning av äktenskapet, så blir upplösningen inte ogiltig bara för att ersättningen, det vill säga mahr, är ogiltig, eftersom äktenskapet inte blir ogiltigt av detta. Om det är ṭalāq, så äger ṭalāq rum även utan ersättning. Det som kan uppnås utan ersättning fullbordas alltså korrekt även när ersättningen är ogiltig, såsom äktenskapet. Det fullbordas snarare ännu mer fullständigt. Anledningen till att ṭalāq äger rum utan ersättning är att ṭalāq är mycket starkt: det träder i kraft av sig självt och omedelbart. Anledningen till skyldigheten att ge mahr al-mithl är att när en ersättning blir ogiltig återfås den andra ersättningen. Men efter separationen kan hustrun inte återfås. Därför måste något annat återlämnas i dess ställe. Det som vi har nämnt kan också jämföras med sådant som liknar det, genom analogislut. Om något inte utgör en del av en annan sak gör det ingen skada att det är okänt. Mahr är ett sådant exempel. Ett exempel är att en man föreslår khulʿa för sin hustru mot det som finns i hennes hand, medan mannen inte vet vad detta är. I så fall träder en bāʾin-skilsmässa i kraft för hustrun mot mahr al-mithl. Om hon inte har något alls i handen, menar vissa att det blir en återkallelig skilsmässa, medan andra säger att det blir en bāʾin-skilsmässa mot mahr al-mithl. Enligt malikiterna är khulʿa tillåten mot ersättning i form av något osäkert, exempelvis mot den kalv som finns i magen på en viss ko. Om kalven senare dör får mannen ingenting. En bāʾin-skilsmässa träder då i kraft för hustrun. På motsvarande sätt är khulʿa tillåten mot något ospecificerat, mot frukt eller gröda som ännu inte verkar vara mogen för skörd, samt mot att befrias från ansvaret att uppfostra barnet. I detta fall överförs rätten till vårdnad och uppfostran till mannen. Om någon gör khulʿa mot något förbjudet, såsom vin eller känd stöldgods, får mannen ingenting. En bāʾin-skilsmässa träder då i kraft för hustrun; vinet ska hällas ut och stöldgodset ska återlämnas till dess ägare. Hustrun är inte skyldig att ge något annat i ersättning för detta. Det räcker att mannen känner till att ersättningen är förbjuden; det spelar ingen roll om hustrun känner till det eller inte. Om hustrun däremot känner till att saken är förbjuden medan mannen inte gör det, är mannen inte skyldig att acceptera khulʿa.
Att göra khulʿa mot något utöver det som erhållits från mannen:
Enligt de flesta rättslärda får mannen som ersättning för khulʿ kräva av hustrun något som överstiger det han tidigare hade gett henne. Detta eftersom Gud har sagt: جُنَاحَ عَلَيْهِمَا فِيمَا افْتَدَتْ بِهِ ”Det är tillåtet för makarna att ingå khulʿ på grundval av vad hustrun än ger som lösen.” (al-Baqara, 229) Uttrycket ”vad som helst” har här en generell betydelse. Det omfattar både mindre och större belopp. al-Bayhaqi återberättar från Abu Saʿid al-Khudri: ”Min syster var hustru till en ansar. En dag kom de båda till Allahs sändebud och framförde klagomål mot varandra. Allahs sändebud sade: ’Vill du ge honom tillbaka trädgården som din man gav dig?’ Hon svarade: ’Ja, och jag ger dessutom något mer.’ Därefter gav hon honom trädgården och något ytterligare.” (Hadithkritikerna har betecknat denna hadith som svag.)
Enligt vissa lärda är det inte tillåtet för mannen att kräva mer än det han hade gett hustrun. I al-Daraqutni har det nämligen återberättats med en autentisk överföringskedja: ”Abu al-Zubayr sade: ’Jag hade gett henne en trädgård som mahr.’ Allahs sändebud sade till hans hustru: ’Vill du ge honom tillbaka trädgården som han gav dig?’ Hon svarade: ’Ja, och jag ger dessutom mer.’ Allahs sändebud sade: ’Du behöver inte ge mer. Ge honom bara hans trädgård.’ Kvinnan sade: ’Okej.’” Grunden till meningsskiljaktigheten i denna fråga är oenigheten om huruvida ett återberättat uttalande från en enda berättare kan specificera eller begränsa ett generellt uttryck i Koranen. Den som anser att det är tillåtet säger, med stöd av denna hadith, att det inte är tillåtet att ta mer. Den som anser att det inte är tillåtet att begränsa det generella uttrycket menar däremot att det är tillåtet att ta mer. I boken ”Bidayat al-Mujtahid” sägs:
”Den som betraktar ersättningen vid khulʿ som alla andra ersättningar i transaktioner anser att ersättningens storlek ska fastställas genom de båda parternas samtycke. Den som däremot tar hadithen enligt dess bokstavliga betydelse anser att det inte är tillåtet att ta ens det minsta extra. Enligt honom skulle detta innebära att man orättmätigt tar någon annans egendom.”
Khulʿ utan giltig anledning:
Khulʿ är endast tillåtet när hon begär det av en giltig anledning. Det kan till exempel vara att mannen har ett kroppsligt fel eller en dålig karaktär, att han inte ger hustrun hennes rättigheter, eller att hon fruktar att hon kanske inte kommer att kunna hålla Allahs gränser, det vill säga leva sitt äktenskapliga liv i enlighet med Allahs föreskrifter. Hon kanske inte kan leva med mannen på det goda sätt som är hennes skyldighet, vilket framgår av versen. Om ingen sådan anledning föreligger är khulʿ förbjudet. Ahmad och al-Nasaʾi har nämligen återberättat från Abu Hurayra: ”De kvinnor som på konstlad väg söker khulʿ är hycklare.” De lärda har bedömt khulʿ utan anledning som makruh.
Khulʿ med makarnas samtycke:
Khulʿ bör ske med både mannens och hustruns samtycke. Om mannen däremot inte samtycker kan domstolen tvinga honom. När Thabit och hans hustru gick till Allahs sändebud för att få sin tvist avgjord tvingade nämligen Allahs sändebud Thabit att skilja sig från henne efter att ha tagit emot trädgården.
Det räcker att hustrun är missnöjd för att khulʿ ska kunna beviljas:
Al-Shawkani har sagt: Sammantaget framgår det tydligt av alla de hadither som rör khulʿ att endast hustruns motvilja och missnöje är tillräckligt för khulʿ. Enligt Ibn al-Mundhir är khulʿ inte tillåten utan att båda parterna känner vrede och missnöje. Han har hållit sig till versens uppenbara och bokstavliga betydelse. Tawus, al-Shaʿbi och en grupp tabiʿin stödjer denna uppfattning. En annan grupp bland tabiʿin, däribland al-Tabari och andra, svarar att versens innebörd är att när hustrun inte uppfyller makens rättigheter blir detta en anledning för maken att känna sig kränkt av henne. Därför omnämns missnöjet i detta sammanhang som hustruns missnöje. När Thabits hustru uttryckte sitt missnöje med sin make frågade Profeten ﷺ inte om Thabit hyste något missnöje mot sin hustru. Detta visar att makens missnöje inte är en omständighet som beaktas i detta fall.
Det är förbjudet att behandla hustrun illa för att tvinga henne att begära khulʿ:
Det är förbjudet för maken att neka hustrun vissa av hennes rättigheter, orsaka henne lidande och utsätta henne för övergrepp så att hon blir så plågad och förtvivlad att hon tvingas begära khulʿ. Om han gör detta blir khulʿ ogiltig, och den ersättning som betalats ska återlämnas, även om den har betalats på domstolens order. Detta har förbjudits för att hustrun inte samtidigt ska drabbas av den dubbla olyckan att bli av med sin make och att lida ekonomisk skada. Allah den Upphöjde har sagt:
يأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا يَحِلُّ لَكُمْ أَنْ تَرَثُوا النِّسَاءَ كَرْهًا وَ لَا تَعْضُلُوهُنَّ لِتَذْهَبُوا بِبَعْضِ مَا أَتَيْتُمُوهُنَّ إِلَّا أَن يَأْتِينَ بِفَاحِشَةٍ مُبَيِّنَةٍ
Betydelse: ”Troende! Det är inte tillåtet för er att med tvång betrakta kvinnor som arv. Håll dem inte kvar och behandla dem inte illa i syfte att återta något av det ni tidigare har gett dem.” (Sura al-Nisaʾ: vers 11)
وَإِنْ أَرَدْتُّ اسْتِبْدَالَ زَوْجٍ مَكَانَ زَوْجٍ لا و أَتَيْتُمْ إِحْدهُنَّ قِنْطَارًا فَلَا تَأْخُذُوا مِنْهُ شَيْئًا ، أَتَأْخُذُونَهُ بُهْتَانًا وَإِثْمًا مُّبِينًا
Betydelse: ”Och om ni vill ta en annan hustru i stället för en hustru och har gett en av dem en stor förmögenhet, ska ni inte ta tillbaka något av den. Skulle ni ta tillbaka det genom en falsk anklagelse och en uppenbar synd?”
Enligt vissa lärda är khulʿ i detta fall giltig, även om det är förbjudet att hålla hustrun kvar och utsätta henne för övergrepp. Imam Malik anser dock att khulʿ i detta fall gäller som en skilsmässa. Det är dessutom obligatoriskt för maken att återlämna den ersättning han tagit emot från hustrun.
Khulʿ är tillåten både under renhetsperioden och under menstruation:
Khulʿ är tillåten både under renhetsperioden och under menstruation. Ingen bestämd tid har fastställts för detta, eftersom Allah inte har fastställt någon tid för det. Han har sagt: ”Det är tillåtet för makarna att ingå khulʿ i utbyte mot det som hustrun ger som lösen.” Dessutom frågade inte Allahs Sändebud ﷺ om hustruns tillstånd när han avgjorde frågan om khulʿ för Thābits hustru. Att kvinnor kan ha menstruation vid vilken tidpunkt som helst är ju inget ovanligt.
Imam al-Shāfiʿī sade: ”Att man inte vidtog några åtgärder för att undersöka saken, trots att omständigheterna kunde variera, visar att khulʿ kan äga rum under alla förhållanden. Sändebudet ﷺ frågade inte om kvinnan hade menstruation. Det som faktiskt är förbjudet under menstruation är ṭalāq, så att hustruns ʿidda inte förlängs. Khulʿ är däremot raka motsatsen. Här är det hustrun själv som begär separation, önskar khulʿ och frivilligt samtycker till en längre separation.”
Khulʿ mellan maken och en tredje person:
Om en tredje person kommer överens med maken om att han ska ingå khulʿ med sin hustru, och denna tredje person lovar att ge maken ersättningen för khulʿ, blir separationen giltig och den nämnda tredje personen blir skyldig att ge maken den utlovade ersättningen. I detta fall är khulʿ inte beroende av hustruns samtycke, eftersom maken har rätt att på eget initiativ skilja sig från sin hustru utan hennes samtycke. Skyldigheten att betala ersättningen åvilar den person som har åtagit sig att betala den. Enligt Abū Thawr är detta inte giltigt, eftersom det är ett slags list. Den tredje personen betalar ersättning i ett sammanhang där han inte kommer att få någon vinst i utbyte. Vissa malikitiska rättslärda har i detta fall ställt som villkor att avsikten måste vara att uppnå något gott eller avvärja någon skada. Om avsikten är att skada hustrun är det inte giltigt. I verket al-Mawāhib al-Jalīl sägs: ”Bakom den tredje personens betalning av ersättningen till maken måste det finnas en avsikt att uppnå någon nytta eller något gott för denne tredje person, eller att skydda honom från skada, utan att detta innebär en önskan att skada hustrun.”
Khulʿ ger kvinnan kontroll över sin egen situation:
De flesta lärda, särskilt de fyra imamernas uppfattning, anser att när en man ingår khulʿ med sin hustru får hustrun kontroll över sin egen situation. Därefter kan mannen inte återkalla det. Hustrun har nämligen betalat pengar just för att bli fri från äktenskapets band. Om maken hade haft möjlighet att återkalla detta, skulle det inte ha funnits någon mening med att hon betalade pengar och löste ut sig från honom. Även om maken återlämnar lösenbeloppet som han tagit från hustrun och hon tar emot det, kan han ändå inte återkalla khulʿ under ʿiddan. Genom khulʿ har nämligen en oåterkallelig skilsmässa, ṭalāq bāʾin, ägt rum för henne, och hon har skilts från maken. Under ʿiddan måste han dock återlämna de pengar eller den egendom han tagit från hustrun, och vittnen måste närvara vid återlämnandet. Om hustrun samtycker är det däremot tillåtet för maken att under hennes ʿidda gifta om sig med henne genom ett nytt äktenskapsavtal.
Khulʿ för en förståndig minderårig flicka:
Enligt hanafiterna kommer en skilsmässa med möjlighet till återupptagande (rajʿī) att träda i kraft över hustrun, och hon blir inte skyldig att betala någon ersättning, om hustrun är en minderårig flicka men har förmåga att skilja mellan rätt och fel och maken ingår khulʿ med henne. Skälet till att skilsmässan träder i kraft är att den innebörd som makens uttalande, som innehåller skilsmässa, uttrycker, är beroende av att hustrun godtar det. Den som uttalade skilsmässan är behörig att uttala den. Därför är det giltigt att göra skilsmässan villkorad. Det som den är beroende av är att den godtas av en person som är behörig att godta den, och detta föreligger här. Förmågan att godta uppstår nämligen genom förmågan att skilja mellan rätt och fel. Eftersom hustrun, trots att hon är minderårig, har förmåga att skilja mellan rätt och fel, föreligger hennes behörighet att godta den. Och eftersom denna behörighet föreligger träder den därav beroende skilsmässan i kraft. Skälet till att hustrun inte är skyldig att betala någon ersättning är att hon, eftersom hon är minderårig, inte är behörig att ge bort egendom. För behörighet att ge bort egendom krävs nämligen myndighet, förstånd och att rätten att genomföra transaktioner inte har upphävts på grund av sjukdom eller sinnesslöhet. Skälet till att skilsmässan är rajʿī är att den, eftersom skyldigheten att betala ersättning inte är fastställd, har ägt rum utan ekonomisk motprestation. En sådan skilsmässa är just rajʿī.
Khulʿ för en minderårig som saknar förmåga att skilja mellan rätt och fel:
Khulʿ med en minderårig hustru som saknar förmåga att skilja mellan rätt och fel träder inte alls i kraft som skilsmässa. Detta eftersom den inte har godtagits av en person som är behörig att godta en skilsmässa. Skilsmässan är emellertid beroende av att den godtas.
Khulʿ med en hustru vars rätt att genomföra transaktioner har upphävts:
Fakīherna har sagt att när hustruns rätt att genomföra transaktioner har upphävts på grund av sinnesslöhet, och hennes make då ingår khulʿ med henne mot ekonomisk ersättning och hustrun godtar detta, blir hon inte skyldig att betala denna ersättning, medan en rajʿī-skilsmässa träder i kraft över henne. När det gäller hennes bristande behörighet att ge ekonomisk ersättning är hon nämligen lik en minderårig hustru som har förmåga att skilja mellan rätt och fel. Däremot är hon behörig att godta.
Khulʿ mellan en minderårig hustrus förmyndare och hennes make:
När khulʿ ingås mellan en minderårig hustrus make och hennes förmyndare träder skilsmässan i kraft över henne, men det är inte obligatoriskt för henne att betala ersättningen, och inte heller för hennes förmyndare. Ett exempel är följande: Hennes make säger till den minderåriga flickans far: ”Jag ingår khulʿ med din dotter mot hennes mahr, eller mot hundra pund med hennes samtycke.” I detta fall säger fadern: ”Jag godtar”, utan att åta sig ansvaret för att betala motprestationen.
Här träder skilsmässan i kraft eftersom en villkorad skilsmässa träder i kraft så snart villkoret är uppfyllt. Villkoret här var att fadern eller förmyndaren skulle godta den, och det har uppfyllts. Att hustrun däremot inte är skyldig att betala ersättningen beror på att hon inte är behörig att ge ekonomisk ersättning. Att fadern inte är skyldig att betala beror på att han inte har åtagit sig denna skyldighet. Denna skyldighet uppkommer inte utan ett sådant åtagande. Om han däremot åtar sig den och går i borgen för den blir han skyldig att betala. Vissa säger att skilsmässan i detta fall inte träder i kraft, eftersom villkoret för den är att motprestationen godtas, vilket i verkligheten inte har skett. Detta påstående är till synes riktigt. Ändå har den förstnämnda uppfattningen följts.
Khulʿ för den dödligt sjuka kvinnan:
Det råder ingen oenighet om att khulʿ från en dödligt sjuk kvinna är giltig. Hon kan ingå khulʿ med sin man på samma sätt som en frisk kvinna. Det råder däremot oenighet om hur stor ersättning hon får ge sin man. Hon måste nämligen avstå från att skada arvingarna för att behaga sin man. Imam Malik sade att ersättningen inte får överstiga den arvsandel som mannen skulle ha haft av hustruns kvarlåtenskap. Om den överstiger detta ska det överskjutande återlämnas, och skilsmässan träder i kraft. Så länge mannen är frisk sker ingen arvsöverföring mellan dem. Hanbaliternas åsikt är densamma som malikiternas. Om ersättningen överstiger arvsandelen är den ogiltig. Al-Shafiʿi sade att khulʿ är tillåten om ersättningen motsvarar mahr al-mithl. Om hon ger mer än detta ska det överskjutande tas från en tredjedel av kvarlåtenskapen och betraktas som en frivillig gåva. Hanafiterna ansåg khulʿ vara tillåten på villkor att ersättningen inte överstiger en tredjedel av den egendom som hustrun äger. Enligt dem betraktas detta som en frivillig gåva. En gåva från en döende persons sjukbädd räknas som ett testamente. Om testamentet görs till förmån för en utomstående måste det tas från en tredjedel; annars är det inte giltigt. Genom khulʿ blir mannen en utomstående. De säger att om den kvinna som ingått khulʿ dör under väntetiden, har hennes man rätt till det minsta av följande: khulʿ-ersättningen, en tredjedel av hustruns kvarlåtenskap eller den totala arvslott som mannen skulle ha fått efter henne. Detta beror på att hustrun under sin dödliga sjukdom ofta blir särskilt fäst vid sin man och går med på att ge honom en stor summa som ersättning för khulʿ, en summa som överstiger hans arvsrätt. För att skydda hustruns arvingars rättigheter och samtidigt ta hänsyn till mannens önskemål har vi därför sagt att om hustrun dör under väntetiden får mannen det minsta av dessa tre belopp. Om hon däremot tillfrisknar från sjukdomen och inte dör, får mannen hela den avtalade ersättningen, eftersom det då står klart att hennes handling inte ägde rum under en dödlig sjukdom. Men om hon dör efter att väntetiden har löpt ut får mannen den khulʿ-ersättning som de kommit överens om, under förutsättning att den inte överstiger en tredjedel av hennes kvarlåtenskap, eftersom den motsvarar ett testamente.
Efter att lagen från 1946 började gälla i Egypten tillämpas numera följande ordning i domstolarna: mannen får det minsta av khulʿ-ersättningen och en tredjedel av hustruns kvarlåtenskap, oavsett om hustrun dör under väntetiden eller efter dess slut. Detta beror på att lagen har gjort testamenten giltiga till förmån för både arvingar och andra än arvingar. Enligt denna lag verkställs testamenten inom en tredjedel av kvarlåtenskapen och är inte beroende av någon annans tillstånd. Därför finns det inget behov av att hindra eller avråda hustrun från att visa sin tillgivenhet för mannen genom att ge honom mer än den ersättning han har rätt till.
Är khulʿ skilsmässa eller separation?
Enligt de flesta lärda är khulʿ en oåterkallelig skilsmässa. Vi har tidigare nämnt en hadith där Allahs Sändebud sade: ”Ta trädgården och skilj dig från henne.” Eftersom mannen vid en separation inte längre får tillbaka någon kontroll, medan han får tillbaka kontrollen vid khulʿ, är khulʿ därför inte en separation.
Ahmad, Dawud, Ibn Abbas, Uthman, Ibn Umar och andra ansåg däremot att det är en separation och inte en skilsmässa. Allah har nämligen sagt i Koranen: ”Skilsmässa är två gånger.” Därefter beskrev Han khulʿ och sade: ”Om han sedan skiljer sig från henne igen, är hon inte tillåten för honom förrän hon har gift sig med en annan man.” (Al-Baqarah 2:230) Om khulʿ alltså vore en skilsmässa skulle den skilsmässa efter vilken hustrun inte blir tillåten förrän hon gift sig med en annan man vara den fjärde skilsmässan.
Dessa rättslärda säger att separationen sker genom båda parternas samtycke, på samma sätt som ett köp kan hävas genom iqalah.
Ibn al-Qayyim sade att beviset för att khulʿ inte är skilsmässa är att Allah den Upphöjde har fastställt tre regler för färre än tre skilsmässor som uttalas efter äktenskapligt umgänge, och var och en av dessa strider mot khulʿ:
– För det första: maken har rätt att återta den.
– För det andra: den räknas som en av tre talaq. När de tre således har fullbordats blir hon inte åter tillåten för honom förrän hon har haft samlag med en annan make.
– För det tredje: tre menstruationer räknas som hennes iddah.
Det är bevisat genom Koranen, sunnah och ijmaʿ att det inte finns någon möjlighet att återta en khulʿ. Det är också bevisat genom sunnah och följeslagarnas uttalanden att hennes iddah endast är en menstruation. Vid talaq skulle iddah ha varit tre menstruationer. Det framgår även av Koranen och haditherna att khulʿ är tillåten efter två talaq och även efter den tredje talaq. Därav blir det tydligt att khulʿ inte är talaq. Följden av denna meningsskiljaktighet blir tydlig genom talaqs iddah. De som anser att khulʿ är talaq räknar den som en oåterkallelig talaq. Och de som endast betraktar den som en separation räknar den som en oåterkallelig talaq. Om en man ger sin hustru två talaq, därefter genomför khulʿ och sedan vill gifta sig med henne igen, är det tillåtet för honom. Hon behöver därför inte gifta sig med en annan make. Här har nämligen endast två talaq ägt rum, medan khulʿ inte är talaq. Enligt dem som räknar khulʿ som talaq är det däremot inte tillåtet för honom att gifta sig med henne igen förrän hon har varit hustru i en annan mans hem. Genom khulʿ har hon då fullbordat tre talaq.
Kan en kvinna som har genomgått khulʿ få talaq?
Därefter kan ingen ytterligare talaq ges till en kvinna som har genomgått khulʿ, oavsett om vi betraktar talaq som talaq eller som separation. Båda innebär att hustrun blir som en främmande kvinna i förhållande till sin make. Och en talaq kan inte ges till en främmande kvinna. Abu Hanifa säger emellertid att talaq även kan ges till en kvinna som har genomgått khulʿ. Därför är det enligt honom inte tillåtet att gifta sig med hennes syster ens efter separation genom khulʿ.
Iddah för kvinnan som har genomgått khulʿ:
Det är belagt genom sunnah att iddah efter khulʿ är en menstruation. I berättelsen om Thabit sade Guds Sändebud till honom: ”Ta det som din hustru är skyldig dig och frigör henne.” Thabit sade: ”Det är i sin ordning.” Därefter befallde Guds Sändebud hans hustru att efter att ha fullgjort iddah under en menstruation bege sig till sin fars hem. (An-Nasa’i)
Detta är Uthmans, Ibn Abbas’, Ahmads, Ishaq ibn Rahwayhs och Ibn Taymiyyahs åsikt. Ibn Taymiyyah sade: ”Den som begrundar detta uttalande kommer att se att detta är det som överensstämmer med sharia. Iddah har föreskrivits som tre menstruationer för att ge en lång tidsfrist för återtagande. Maken kan efter eftertanke återta henne under iddah. Om han inte återtar henne är syftet att tömma livmodern på ett foster. I så fall är en enda menstruation tillräcklig som iddah.”
Ibn al-Qayyim sade: Detta var åsikten hos de troendes befälhavare Uthman, Abdullah ibn Umar, Rubayyiʿ bint Muʿawwidh och hennes farbror, som var en framstående följeslagare. Ingen har enligt vad man känner till haft en avvikande åsikt från dessa fyra följeslagare. Det har exempelvis återberättats från Nafiʿ att han hörde Rubayyiʿ bint Muʿawwidh meddela Abdullah ibn Umar att hon, det vill säga Rubayyiʿ, hade genomgått khulʿ från sin make under Uthman ibn Affans tid. Därefter kom hennes farbror till Uthman, må Allah vara nöjd med honom, och sade till honom: ”Muʿawwadhs dotter har idag genomgått khulʿ från sin make. Ska hon lämna sin makes hem?” Uthman, må Allah vara nöjd med honom, svarade: ”Hon ska naturligtvis lämna det. Dessutom ska ingen av dem ärva den andre, och hustrun behöver inte heller fullgöra någon iddah. Hon får dock inte gifta sig innan en menstruation har passerat, eftersom hon kan vara gravid.” Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade därefter: ”Uthman, må Allah vara nöjd med honom, är den bäste och den mest kunnige av oss alla.” I boken med titeln ”An-Nasikh wal-Mansukh” sägs det att detta var följeslagarnas enhälliga åsikt. Enligt de flesta lärda är hennes iddah emellertid tre menstruationer om kvinnan är i den ålder då hon menstruerar.
Makens hårda bemötande
Om hustrun, på grund av sin sjukdom, ålderdom eller fula utseende, befarar att maken ska behandla henne illa eller försumma henne, finns det ingen synd i att de två genom ömsesidigt samtycke når en överenskommelse. Om hustrun genom en sådan överenskommelse måste avstå från några av sina rättigheter, är även det tillåtet. Allah säger nämligen:
وَإِنِ امْرَأَةٌ خَافَتْ مِنْ بَعْلِهَا نُشُوزًا أَوْ إِعْرَاضًا فَلَا جُنَاحَ عَلَيْهِمَا أَنْ يُصْلِهَا بَيْنَهُمَا مُلْحَاطَ وَالصُّلْحُ خَيْرٌ
Betydelse: Om en kvinna fruktar att hennes make ska behandla henne illa eller försumma henne, finns det ingen synd i att de två når en överenskommelse sinsemellan. Förlikning är tvärtom bäst. (Sura an-Nisa: vers 128)
Det har återberättats i al-Bukhari att Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade om denna vers: ”Det handlar om en kvinna som bor hos sin make, men maken inte längre önskar hennes sällskap, och därefter vill skilja sig från henne och gifta sig med en annan kvinna medan hon fortfarande är hans hustru. Då säger hustrun: ’Behåll mig och skilj dig inte från mig, men gift dig med en annan kvinna medan jag fortfarande är din hustru. Fördela min försörjning och min tur hos dig på det sätt du önskar.’” Abu Dawud återberättar från Aisha, må Allah vara nöjd med henne: När de troendes moder Sawda bint Zam’a hade blivit gammal och fruktade att Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kunde bryta relationen med henne, sade hon: ”Guds Sändebud, min dag är för Aisha.” Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, godtog detta förslag. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade att det var med anledning av denna händelse som Allah uppenbarade: ”Om en kvinna fruktar att hennes make ska försumma henne …”
I al-Mughni sägs det: Om hustrun avstår från hela eller delar av sin försörjning eller sin tur och kommer överens med sin make om detta, är det tillåtet. Om hon senare återtar detta avstående, får hon också göra det.
Om en make som befinner sig borta från sin hustru säger Ahmad: Om maken säger till henne: ’Det är bra om du accepterar min frånvaro; annars vet du själv bäst vad du ska göra’, och hustrun då säger: ’Jag accepterar detta’, är det tillåtet. Om hustrun därefter återtar sitt samtycke, får hon också göra det.
Oenighet mellan makar:
När det uppstår oenighet mellan makarna, fiendskapen blir stark, risken för separation uppstår och äktenskapet hotas av upplösning, ska den berörda myndigheten utse två skiljemän för att undersöka deras situation. Om det är bäst att bevara deras äktenskap ska de göra det. Och om det är bäst att upplösa det ska de göra det. Allah säger:
وَإِنْ خِفْتُمْ شِقَاقَ بَيْنِهِمَا فَابْعَثُوا حَكَمًا مِّنْ أَهْلِهِ وَحَكَمًا مِّنْ أَهْلِهَا جِ
”Om ni befarar oenighet mellan dem, sänd då en skiljeman från mannens familj och en skiljeman från hustruns familj.” Det är ett villkor att de båda skiljemännen är vid sina sinnens fulla bruk, vuxna, rättskaffens och muslimer. Det är dock inte nödvändigt att de är medlemmar av de båda familjerna. Det är tillåtet även om de kommer utifrån de båda familjerna. Att versen uttrycker detta som en befallning är i själva verket avsett att visa att det är mustahabb. Detta beror på att familjemedlemmarna vanligtvis har större kännedom om de pågående händelserna och större medkänsla med det berörda paret. Av de två alternativen – att bevara äktenskapet eller upplösa det – får skiljemännen genomföra det som de bedömer vara mest gagneligt, utan att invänta parets samtycke eller bemyndigande. Detta var Alis, Ibn Abbas, Abu Salamas, al-Shabis, al-Nakhai, Said ibn Jubayrs, Maliks, al-Awzais, Ishaqs och Ibn al-Mundhirs uppfattning. (Hustruns dåliga uppförande har behandlats tidigare.)
Tolfte kapitlet: Zihār
Definition
Ordet zihār kommer från ”zahrun” (rygg). Zihār innebär att mannen säger till sin hustru: ”Anti alayya kazahri ummi” (Du är för mig som min mors rygg). I Fath al-Bari sägs det: Anledningen till att endast ryggen nämns, och inte kroppens övriga delar, är att människan huvudsakligen rider på ryggen. Och det är mannen som rider på kvinnan. Därför liknas hustrun vid ryggen. Under den hedniska tiden ansågs zihār av någon vara liktydigt med skilsmässa. Islam har upphävt denna sed. Hustrun förblir dock förbjuden för mannen på grund av zihār tills mannen har utfört botgöringen. Om mannen utför zihār med avsikten att skilja sig, är det ändå zihār. Och om han uttalar skilsmässa med avsikten att utföra zihār, är det skilsmässa. Om någon säger till sin hustru: ”Du är för mig som min mors rygg” och med detta avser skilsmässa, blir det inte skilsmässa. Det är zihār, genom vilket hustrun inte blir frånskild.
Ibn al-Qayyim sade: ”Anledningen är följande: Under den hedniska tiden var zihār liktydigt med skilsmässa. Därför upphävdes det. Det som har upphävts kommer alltså inte att återinföras. Även om följeslagaren Aws ibn Samit utförde zihār med avsikten att skilja sig, tillämpades bestämmelsen om zihār på honom, inte bestämmelsen om skilsmässa. Dessutom är bestämmelsen om zihār mycket tydlig. Därför kan det inte komma i fråga att använda zihār som en antydan till den sed som Allah upphävde genom Sin bestämmelse. Allahs bestämmelse har företräde, och Allahs befallning ska följas.”
De lärda är enhälliga om att zihār är förbjudet. Zihār är därför inte tillåtet. Allah säger:
الَّذِينَ يُظْهِرُونَ مِنْكُم مِّن نِّسَائِهِمْ مَا هُنَّ أُمَّهَتِهِمْ إِنْ أَمَّمْتُهُمْ إِلَّا الَّتِي وَلَدْنَهُمْ وَانَّهُمْ لَيَقُولُونَ مُنْكَرًا مِّنَ الْقَوْلِ وَزُورًا ، وَإِنَّ اللَّهَ لَعَفُو غَفُورٌ
Betydelse: De av er som likställer sina hustrur med sina mödrar – dessa hustrur är inte deras mödrar. Deras mödrar är endast de som fött dem. De säger sannerligen något orätt och lögnaktigt. Allah är förlåtande och överseende. (Sura al-Mujādala: vers 2)
Anledningen till uppenbarelsen var berättelsen om Awf ibn Sāmit. Han uttalade zihār mot sin hustru Khawla bint Mālik. Det var denna kvinna som tvistade med Allahs Sändebud, frid vare med honom, angående zihār och vädjade till Allah. Allah hörde hennes klagan ovanför de sju himlarna. Khawla sade: ”O Allahs Sändebud, Awf ibn Sāmit gifte sig med mig när jag var ung och vacker. När jag sedan blev äldre och min mage blev stor, likställde han mig med sin mor.” Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade: ”Jag har ännu inte fått någon föreskrift från Allah angående dig.” Khawla sade: ”O Allah, jag framför min klagan till Dig.” I vissa berättelser sägs det att Khawla sade: ”Jag har några små barn. Om Awf tar dem, kommer de att gå under, och om jag tar hand om dem kommer de att plågas av hunger.” Strax därefter uppenbarades den första delen av Sura al-Mujādala i detta ämne. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Lovprisad vare Allah, vars hörsel omfattar allt och som hör alla röster. Khawla kom till Allahs Sändebud för att framföra sin klagan, medan jag befann mig inne i huset. Jag kunde inte höra vissa delar av hennes ord. Därefter uppenbarade Allah: ”
قَدْ سَمِعَ اللهُ قَوْلَ الَّتِي تُجَادِلُكَ فِي زَوْجِهَا وَتَشْتَكِي إِلَى اللَّهِ وَاللَّهُ يَسْمَعُ تَعَاوُرَكُمَا إِنَّ اللَّهَ سَمِيعٌ بَصِيرَه
Betydelse: Allah har hört den kvinna som tvistade med dig om sin make och vädjade till Allah. Allah hörde ert samtal. Allah är sannerligen Allhörande och Allseende. (Sura al-Mujādala: vers 1)
Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade till Khawla: ”Låt Awf frige en slav.” Khawla sade: ”Han har inte möjlighet till det.” Allahs Sändebud sade: ”Då ska han fasta två månader i följd.” Khawla sade: ”O Allahs Sändebud, han är mycket gammal och förmår inte fasta.” Allahs Sändebud sade: ”Då ska han ge sextio fattiga mat.” Khawla sade: ”Han har inget att skänka.” Han sade: ”Jag ska hjälpa honom med en korg dadlar.” Khawla sade: ”Jag ska hjälpa honom med ytterligare en korg.” Allahs Sändebud sade: ”Gott. Låt då du, å hans vägnar, ge sextio fattiga mat och återvänd till din kusin (din make).”
I hadithsamlingarna berättas att Salama ibn Sakhr al-Bayāḍī uttalade zihār mot sin hustru under månaden Ramadan. Sedan hade han samlag med henne natten före Ramadan tog slut. Allahs Sändebud sade till Salama: ”O Salama, det är du som bär ansvaret för denna orätt.” Salama sade: ”Är det jag som bär ansvaret?” (två gånger). ”Nåväl, jag är beredd att följa Allahs befallning. Befall mig därför det som Allah ålägger dig.”
Allahs Sändebud sade: ”Frige en slav.” Salama sade: ”Vid Allah, jag har ingen annan under min myndighet än denna hustru, som jag kan frige.” Allahs Sändebud sade: ”Då ska du fasta två hela månader i följd och utan avbrott.” Salama sade: ”Det brott jag begick begick jag ju medan jag fastade.” Allahs Sändebud sade: ”Då ska du ge sextio behövande en wasaq dadlar var.” Salama sade: ”Vid Allah, vi är fullständigt utblottade. Vi har ingen mat.” Allahs Sändebud sade: ”Gå då till Banū Zurayq. De kommer att ge dig sin zakat. Ge sextio behövande en wasaq dadlar var av den, och ät sedan själv och låt din familj äta det som blir över.” Salama sade: ”Därefter gick jag till mitt folk och sade till dem: ’Hos er fann jag endast trångsynthet och dåliga åsikter, medan jag hos Allahs Sändebud fann generositet och ett gott beslut. Han har befallt mig att ni ska ge mig er zakat.’”
Är zihār begränsat enbart till modern?
Majoriteten av de lärda anser att zihār enbart är begränsat till modern. Detta är också vad man känner till från Koranen och haditherna. Om någon därför säger till sin hustru: ”För mig är du som min mors rygg” (det vill säga lika okränkbar som min mor), är detta zihār. Men om han säger: ”För mig är du som min systers rygg”, är det inte zihār. Enligt hanafiterna, al-Awzāʿī, al-Thawrī, al-Shāfiʿī och Zayd ibn ʿAlī ska, genom analogi med modern, alla kvinnor som är maḥram räknas in under zihār. Enligt dem innebär zihār att en man jämställer sin hustru med sådana kvinnor som är permanent förbjudna för honom, oavsett om det beror på blodsband, äktenskaplig relation eller amningsrelation. Den avgörande orsaken är nämligen att de är permanent förbjudna. Om någon däremot säger till sin hustru: ”Hon är min mor eller min syster” enbart som ett uttryck för heder eller respekt, är det inte zihār.
Villkoren för zihār:
Det är nödvändiga villkor för zihār att maken är muslim, myndig och vid sina sinnens fulla bruk, samt att hustrun har fått sin ställning som hustru genom ett giltigt äktenskap.
Tidsbegränsat zihār:
Om en man gör zihār gentemot sin hustru för en bestämd tidsperiod är det tidsbegränsat zihār. Ett exempel är att säga till hustrun: ”Fram till natten är du för mig som min mors rygg.” Om han sedan har samlag innan denna tid löper ut, är det zihār och han måste ge gottgörelse. Mālik och Ibn Abī Laylā anser att gottgörelse måste ges även om samlag inte äger rum. Men enligt majoriteten av de lärda krävs ingen gottgörelse om samlag inte äger rum. Ett av de två återberättade åsikterna från al-Shāfiʿī är att tidsbegränsat zihār inte är zihār.
Zihārs följder:
När en man på föreskrivet sätt gör zihār gentemot sin hustru får det två följder. För det första är samlag med hustrun förbjudet tills gottgörelsen för zihār har getts. Allah har nämligen sagt: ”Gottgörelse måste ges innan de två har samlag.” Eftersom samlag är förbjudet är även sådant som leder till samlag, såsom kyssar och omfamningar, förbjudet. Detta är majoriteten av de lärdas uppfattning. Enligt al-Thawrī och al-Shāfiʿī är endast samlag förbjudet.
För det andra: För att återkalla zihār blir kaffāra obligatorisk. Det råder oenighet om hur denna återkallelse ska förstås. Qatāda, Saʿīd ibn Jubayr, Abū Ḥanīfa och hans lärjungar säger: Att vilja ha samlag med den hustru som genom zihār blivit förbjuden är att återkalla zihār. Så snart han hyser denna avsikt har han nämligen tagit tillbaka sitt beslut om zihār och velat ha samlag, oavsett om han faktiskt genomför det eller inte.
Al-Shāfiʿī säger: Att efter zihār behålla hustrun under så lång tid att han hade kunnat skilja sig från henne, men utan att skilja sig, är återkallelsen. Att likna hustrun vid modern innebär nämligen att definitivt lämna henne. Att behålla henne står helt i strid med zihār. När han därför behåller henne kan man anta att han har tagit tillbaka det han sade, eftersom att återkalla ett uttalande innebär att handla i strid med det. Imām Mālik och Aḥmad säger: Återkallelsen innebär att vilja ha samlag, oavsett om han faktiskt gör det eller inte.
Dāwūd, Shuʿba och imamerna inom al-Ẓāhirī-skolan har sagt: Vid det första uttalandet av zihār behöver man inte ge kaffāra. Kaffāra blir obligatorisk först när man uttalar zihār en andra gång.
Samlag med hustrun innan kaffāra har betalats:
Det är förbjudet att ha samlag med hustrun innan kaffāra har betalats. Kaffāra upphävs aldrig och ökar inte heller. Den förblir i stället en enda kaffāra. Sābit ibn Dīnār sade: Jag frågade tio rättslärda vad som gäller om en person som uttalat zihār har samlag innan han betalat kaffāra. De sade: Han behöver endast ge en kaffāra.
Kaffāra för zihār:
Kaffāra för zihār är att frige en slav; annars ska man fasta två sammanhängande månader, och om man inte kan det ska man ge mat åt sextio behövande. För Gud har sagt:
وَالَّذِينَ يُظْهِرُونَ مِنْ نِسَائِهِمْ ثُمَّ يَعُودُونَ لِمَا قَالُوا فَتَحْرِيرُ رَقَبَةٍ مِّنْ قَبْلِ أَنْ يَتَمَاسًا ، ذَلِكُمْ تُوعَظُونَ بِهِ ، وَاللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ خَبِيرٌ فَمَنْ لَمْ يَجِدْ فَصِيَامُ شَهْرَيْنِ مُتَتَابِعَيْنِ مِنْ قَبْلِ أَنْ يَتَمَاسًا ، فَمَنْ لَمْ يَسْتَطِعْ فَاطْعَامُ سِتِّينَ مِسْكِينًا ،
Betydelse: De som förklarar sina hustrur vara som sina mödrar och därefter vill återta detta, ska frige en slav innan de har samlag. Detta är en förmaning till er. Allah är väl underrättad om vad ni gör. Den som inte förmår detta ska fasta oavbrutet i två månader innan han har samlag. Den som inte heller förmår detta ska ge sextio fattiga mat. (Sura al-Mujādilah, 3–4)
I fråga om försoningen för zihār har ett strängt språk använts. Syftet är att skydda äktenskapet och förhindra att hustrun utsätts för orättvisa. När mannen inser att det är svårt för honom att utföra försoningen kommer han därför att visa äktenskapet respekt och inte göra hustrun orätt.
Trettonde kapitlet: Om upplösning av äktenskap
Att ett äktenskap upplöses innebär att det upphör och att det äktenskapliga förhållandet bryts. Äktenskapet kan upplösas om det finns ett allvarligt fel i äktenskapets ʿaqd, det vill säga kontrakt, eller om det uppstår en omständighet som gör det omöjligt för det att bestå.
Några exempel på att ett äktenskap upplöses på grund av ett fel i ʿaqd, till exempel:
1. Efter att ʿaqd har ingåtts bevisas det att den hustru som mannen har gift sig med är hans amma-syster.
2. En annan förmyndare än fadern eller farfadern har gift bort en minderårig pojke eller flicka, varefter pojken eller flickan blir myndig. I detta fall har var och en av dem rätt att låta äktenskapet bestå eller upplösa det. Om han eller hon väljer att upplösa äktenskapet, blir det upplöst.
Exempel på att ett äktenskap upplöses på grund av en plötsligt inträffad omständighet:
1. Om någon av mannen eller hustrun lämnar islam och inte återvänder till islam, upplöses äktenskapet på grund av det plötsliga avfallet.
2. Om mannen antar islam men hans polyteistiska hustru inte antar islam, upplöses äktenskapet. Om hustrun däremot är judinna eller kristen består äktenskapet även om hon inte blir muslim. Detta beror på att en muslimsk mans äktenskap med en judisk eller kristen kvinna i grunden är tillåtet enligt lagen.
Den separation mellan mannen och hustrun som uppstår genom att äktenskapet upplöses skiljer sig från separation genom skilsmässa. Skilsmässa är nämligen av två slag: återkallelig och oåterkallelig. Den återkalleliga skilsmässan upplöser eller avslutar inte det äktenskapliga livet omedelbart. Den oåterkalleliga skilsmässan avslutar däremot det äktenskapliga livet omedelbart. När äktenskapet upplöses upphör det äktenskapliga livet däremot omedelbart, oavsett om det sker på grund av en plötsligt inträffad omständighet efter äktenskapet eller på grund av ett fel i äktenskapet. Separation genom skilsmässa minskar dessutom antalet skilsmässor. Om mannen till exempel ger hustrun en återkallelig skilsmässa och sedan återtar skilsmässan, det vill säga återupptar förhållandet, under hennes ʿidda, eller gifter sig med henne på nytt genom ett nytt ʿaqd efter att ʿiddan har löpt ut, räknas den skilsmässan fortfarande som en skilsmässa, och därefter har han endast rätt att skilja sig från henne ytterligare två gånger. Vid separation genom att äktenskapet upplöses minskar däremot inte antalet skilsmässor. Om någon upplöser sitt eget äktenskap efter att ha blivit myndig och de därefter gifter om sig, har mannen sedan rätt att ge tre skilsmässor. För att skilja mellan dessa två typer av separation, separation genom skilsmässa och separation genom att äktenskapet upplöses, har juristerna formulerat en grundprincip. De har sagt: Den separation som sker från mannens sida och inte kan ske från hustruns sida är skilsmässa. Den separation som sker från hustruns sida utan att mannen har någon del i den, eller som sker från mannens sida men också kan ske genom hustrun, är separation genom att äktenskapet upplöses.
Upplösning av äktenskap genom domstol:
Det finns vissa fall där orsaken till att äktenskapet blir ogiltigt är så tydlig att ett domstolsbeslut inte behövs. När makarna får veta att de är mjölksyskon, blir det obligatoriskt för dem båda att självmant upplösa äktenskapet.
I vissa fall är dock orsaken till att äktenskapet blir ogiltigt okänd eller otydlig. Då behövs ett domstolsbeslut, och frågan förblir vilande tills domstolen har fattat sitt beslut. Om till exempel mannen antar islam medan den polyteistiska hustrun inte antar islam, förblir äktenskapets ogiltigförklaring vilande. Om hustrun antar islam blir äktenskapet inte ogiltigt.
Fjortonde kapitlet: Liʿān
Definition:
Liʿān härstammar från orden laʿn eller laʿnat. Detta beror på att den som utför liʿān svär följande ed den femte gången: ”Om han (mannen) ljuger, vare Allahs förbannelse över honom.” Enligt vissa betyder ordet liʿān att avlägsna eller fördriva. Den första orsaken till att den äkta man och hustru som förbannar varandra benämns ”de som utför liʿān” eller ”de som fördriver” är att det till följd av liʿān blir oundvikligt att de avlägsnas från varandra eller fördrivs från varandra. Den andra orsaken är att det med säkerhet är sant att en av dem två ljuger. Och varje lögnare är förbannad eller drabbad av laʿnat. Vissa säger att det dessutom beror på att de genom att för alltid förbjuda varandra för sig själva fördriver varandra och själva blir fördrivna från varandra.
Liʿāns innebörd:
När mannen anklagar hustrun för äktenskapsbrott ska han först fyra gånger svära att han talar sanning. Den femte gången ska han säga: ”Om han har framfört en falsk anklagelse, vare Allahs förbannelse eller fördömelse över honom.” Om hustrun därefter vill förneka hans anklagelse ska hon först fyra gånger säga: ”Vid Allah, han (hennes man) är en lögnare.” Den femte gången ska hon säga: ”Om den anklagelse som han (mannen) har framfört är sann, vare Allahs vrede över henne (hustrun).”
Shariah-bestämmelserna om liʿān:
Om en make anklagar sin hustru för äktenskapsbrott, hon inte erkänner det och maken står fast vid sin anklagelse, har Allah föreskrivit liʿān för detta par. (Denna föreskrift uppenbarades i shaʿbān under det nionde hijriåret; enligt en annan uppfattning det år då Allahs sändebud ﷺ gick bort.)
Al-Bukhari återberättar från Ibn ʿAbbas (må Allah vara nöjd med honom): Hilāl ibn Umayya, den förste som utförde liʿān i islam, anklagade inför Allahs sändebud ﷺ sin hustru för att ha begått äktenskapsbrott med Shurayk ibn Sahmā. Allahs sändebud ﷺ sade genast: ”Antingen måste du lägga fram vittnen, eller också kommer straffet att verkställas på din rygg (åttio piskrapp för falsk anklagelse).” Hilāl sade: ”Allahs sändebud, ska någon av oss, när han med egna ögon ser en annan man ovanpå sin hustru, ändå gå omkring och söka vittnen?” Allahs sändebud ﷺ upprepade samma svar: ”Antingen kommer du med vittnen, eller också kommer straffet att verkställas på din rygg.”
Hilāl sade: ”Vid Honom som har sänt dig med den sanna religionen, jag talar sanning. Jag är säker på att Allah kommer att uppenbara en uppenbarelse och rädda min rygg från straffet.” I samma stund kom Jibrīl ner och uppenbarade Allahs ord för Allahs sändebud ﷺ:
وَالَّذِينَ يَرْمُونَ أَزْوَاجَهُمْ وَلَمْ يَكُنْ لَهُمْ شُهَدَاء إِلَّا أَنْفُسُهُمْ فَشَادَةً أَحَدِهِرْ أَرْبَعُ شَمَاتِ بِاللَّهِ لا إِنَّهُ لَمِنَ الصَّدِقِينَ وَالْخَامِسَةُ أَنْ لَعْنَتَ اللَّهِ عَلَيْهِ إِنْ كَانَ مِنَ الْكَذِبِينَ وَيَدْرُوا عَنْهَا الْعَذَابَ أَنْ تَشْهَدَ أَرْبَعَ شَمَاتِ بِاللَّهِ لا إِنَّهُ لَمِنَ الْكُذِبِينَ وَالْخَامِسَةَ أَنْ غَضَبَ اللَّهِ عَلَيْهَا إِنْ كَانَ مِنَ الصَّدِقِينَ
Betydelse: De som anklagar sina hustrur för äktenskapsbrott och inte har några vittnen utom sig själva ska svära fyra gånger och vittna: ”Vid Allah, han talar sanning.” Den femte gången ska han säga: ”Må Allahs förbannelse drabba honom om han talar lögn.” Hustrun undgår straffet om hon svär och vittnar fyra gånger: ”Vid Allah, han (maken) är en lögnare.” Den femte gången ska hon säga: ”Må Allahs vrede drabba henne (hustrun) om han (maken) talar sanning.” (Sura an-Nūr: verserna 6–9)
Därefter vände sig Allahs sändebud ﷺ mot kvinnan. Då kom Hilāl och vittnade. Allahs sändebud ﷺ sade fortfarande: ”En av er två talar sannerligen lögn. Är det någon av er som vill ångra sig?” Då vittnade kvinnan. När det blev dags för det femte vittnesmålet försökte folk stoppa henne och sade: ”Nu blir avgörandet oundvikligt.” Ibn ʿAbbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Vid detta tillfälle tvekade kvinnan och drog sig tillbaka. När vi såg detta trodde vi att hon kanske ville avstå från att svära eden. Men strax därefter sade hon: ”Jag ska inte vanära mitt folk.” Sedan svor hon eden och vittnade på föreskrivet sätt. (Det vill säga: enbart tvekan räcker inte för att dra någon slutsats.)
Allahs sändebud ﷺ sade: ”Håll uppsikt över denna kvinna. Om hon föder ett barn vars ögonfransar är svarta som kohl, vars höfter är kraftiga och vars anklar är köttiga, ska ni förstå att barnet är Shurayks.” När hon födde barnet var det just sådant. (Så som Allahs sändebud ﷺ hade beskrivit det; det blev alltså tydligt att kvinnan var gravid.)
Då sade Allahs sändebud ﷺ: ”Om det inte hade funnits en föreskrift i Allahs bok, skulle det ha uppstått ett särskilt förhållande mellan mig och denna kvinna.” (Det vill säga: eftersom liʿān upphäver straffet för äktenskapsbrott skulle Allahs sändebud ﷺ, om denna föreskrift inte hade getts i Koranen, ha verkställt straffet för äktenskapsbrott på henne.)
Författaren till ”Bidāyat al-Mujtahid” säger: Under normala förhållanden är äktenskapet den fastställda normen för att bestämma härstamning. Men när en avvikelse har blivit säkerställd blev det nödvändigt att finna ett sätt att bortse från äktenskapet som norm vid fastställandet av härstamning. Det sättet är li’an. I själva verket är li’an, i ljuset av Koranen, sunna, idjmā och qiyās, ett etablerat och auktoritativt system. I stort råder det ingen oenighet om detta.
När ska li’an utföras?
Li’an blir obligatoriskt i två situationer:
1. När mannen anklagar hustrun för äktenskapsbrott och det, utöver mannen själv, inte finns de fyra nödvändiga vittnen som kan styrka hans anklagelse.
2. När mannen inte erkänner att barnet som hustrun fött är hans biologiska barn.
I den första situationen är li’an rättsenligt endast när mannen är säker på att hustrun har begått äktenskapsbrott. Exempelvis har han sett henne begå äktenskapsbrott, eller så har hustrun erkänt att hon har begått äktenskapsbrott och mannen har blivit fast övertygad om att detta är sant. I ett sådant fall är det bättre att endast skilja sig från henne än att utföra li’an. Men om han inte är säker på äktenskapsbrottet är det inte tillåtet att anklaga hustrun för det. Om mannen förnekar faderskapet blir li’an tillåtet endast när han hävdar att han inte har haft samlag med hustrun en enda gång efter äktenskapet, eller hävdar att hustrun födde barnet före utgången av sex månader efter samlaget eller mer än ett år därefter.
Endast en statlig eller erkänd domare ska fatta beslut om li’an:
När li’an utförs är det nödvändigt att härskarens representant är närvarande. Det är hans skyldighet att först ge hustrun några goda råd. Representantens råd bör likna denna hadith, som återberättas av Abu Dāwūd, al-Nasāʾī och Ibn Mājah: ”Den kvinna som för in i en familj ett barn som inte tillhör den familjens härstamning, kommer inte att ha någon förbindelse med Allah, och Allah kommer aldrig att låta henne träda in i paradiset. Och den man som förnekar sitt barn, trots att han är säker på att barnet är hans biologiska barn, kommer Allah på Uppståndelsens dag att hålla sig dold för honom och förödmjuka honom inför alla, de tidigare och de senare.”
Villkor för li’an:
På samma sätt som härskaren eller hans representant måste vara närvarande vid li’an, är det också ett villkor att både mannen och hustrun är vid sina sinnens fulla bruk och har uppnått vuxen ålder. Detta är juristernas enhälliga uppfattning.
Kan liʿān genomföras efter att vittnen har infunnit sig?
Om mannen lägger fram vittnen till äktenskapsbrottet, är liʿān enligt Abu Hanifa och Dawud inte tillåten. Liʿān är nämligen ett alternativ till vittnesmål. Allah säger: ”De som anklagar sina hustrur för äktenskapsbrott men inte har några andra vittnen än sig själva …” Enligt imam Malik och al-Shafiʿi kan liʿān däremot genomföras. Vittnesmål påverkar nämligen inte fastställandet av barnets härkomst genom äktenskapet.
Är liʿān ett vittnesmål eller en ed?
Enligt imam Malik, al-Shafiʿi och majoriteten av de lärda är liʿān en ed, även om den betecknas som shahāda eller vittnesmål. Ingen vittnar nämligen till sin egen fördel. I den hadith från Ibn Abbas som återgetts tidigare sägs det i vissa återberättelser att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Om kvinnan inte hade svurit eden, skulle min och hennes situation ha varit annorlunda.”
Enligt Abu Hanifa och hans lärjungar är detta ett vittnesmål. De hämtar sitt bevis från följande ord i Koranen: ”Då ska den enes vittnesmål vara att han svär fyra gånger vid Allahs namn.” I Ibn Abbas hadith står det också: ”Därefter kom Hilal och vittnade, och sedan reste sig kvinnan och vittnade.” Enligt dem som säger att detta är en ed är liʿān giltig mellan vilka makar som helst, oavsett om de är fria eller slavar, om den ena är fri och den andra slav, samt oavsett om båda är hederliga eller syndiga, eller om den ena är hederlig och den andra syndig. Enligt dem som säger att detta är ett vittnesmål är liʿān däremot inte giltig om båda inte är behöriga att avlägga vittnesmål, det vill säga fria muslimer. Liʿān är inte giltig för slavmakar eller för dem som har straffats för att ha riktat en falsk anklagelse om äktenskapsbrott. Den är inte heller giltig om den ena parten är behörig att vittna och den andra inte är det.
Ibn al-Qayyim sade: Den korrekta uppfattningen är att liʿān samtidigt är både ett vittnesmål och en ed. Vittnesmålet har förstärkts genom eden och genom upprepningen, och på samma sätt har eden förstärkts genom den upprepade formuleringen och användningen av vittnesmålets ord. Situationen kräver nämligen här att saken förstärks. Därför finns det tio förstärkande faktorer i den:
1. Nämnandet av uttrycket ”vittnesmål”.
2. Att svära vid Allahs namn.
3. لام انanvändningen av lām an samt orden ”talade sanning” eller ”ljög” (صدق وكذب) dessa verbformer i stället för صادق وكاذبadjektiven ”sanningsenlig och lögnaktig”, vilket förstärker den efterföljande satsen i eden.
4. Att eden upprepas fyra gånger.
5. Att mannen den femte gången nedkallar en förbannelse över sig själv genom att säga att Allahs förbannelse må drabba honom om han ljuger.
6. Att mannen den femte gången förklarar att detta gör Allahs straff oundvikligt och att straffet i denna värld är mycket mindre plågsamt än straffet i det kommande livet.
7. Att båda underrättas om att mannens liʿān gör hustruns straff eller inspärrning oundviklig, medan hustruns liʿān upphäver hennes straff.
8. Att liʿān gör straffet för någon av makarna oundvikligt, vare sig det sker i denna värld eller i det kommande livet.
9. Att liʿān leder till separation mellan makarna och att deras äktenskap förstörs.
10. Att denna separation består för alltid och att de blir förbjudna för varandra.
Det är på grund av liʿāns tragiska följder som eden har förenats med vittnesmålet och vittnesmålet med eden. Mannen som utför liʿān har dessutom gjorts till ett enda vittne. Om hustrun därefter avstår från liʿān, blir mannens vittnesmål gällande, det föreskrivna straffet för äktenskapsbrott verkställs mot hustrun och mannens vittnesmål får verkan. Den oundvikliga följden av mannens ed är att straffet avlägsnas från honom och åläggs hustrun. Om hustrun däremot utför liʿān och som motvikt utför liʿān från sin sida mot mannens liʿān, avlägsnar mannens liʿān straffet från honom själv, men medför inte att straffet åläggs hustrun. I detta fall är mannens liʿān både ett vittnesmål och en ed för hans del, men inte för hustruns del. Om liʿān nämligen endast vore en ed, skulle hustrun inte kunna straffas enbart på grund av mannens ed. Och om det vore ett vittnesmål, skulle hustrun inte kunna straffas på grund av endast mannens vittnesmål. När hustruns avståndstagande dessutom tillkommer, förstärks därför mannens vittnesmål och ed genom mannens bestämda anklagelse och hustruns avståndstagande. På så sätt framträder ett tydligt bevis på mannens sanningsenlighet. Därför avlägsnas straffet från mannen och blir oundvikligt för hustrun. Detta är den bästa domen. Det är därför Allah säger:
وَمَنْ أَحْسَنَ مِنَ اللَّهِ حُكْمًا لِقَوْمٍ يُوقِنُونَ
”Vem är en bättre domare än Allah för de troende?” (al-Māʾida: 50). Därav har det också blivit tydligt att liʿān verkligen är en ed. Det har betydelsen av ett vittnesmål och är också ett vittnesmål, men det har edens betydelse.
Liʿān för den blinde och den stumme:
Den blindes liʿān är enligt enhällighet giltig. Men det råder meningsskiljaktighet om den stummes liʿān. Enligt imām Mālik och al-Shāfiʿī är den stummes liʿān giltig om han kan uttrycka sig genom tecken. Abū Ḥanīfa säger: Den är inte giltig, eftersom den stumme inte är behörig att avlägga vittnesmål.
Vem ska först utföra liʿān?
De lärda är enhälliga om att det enligt sunna är mannen som ska avlägga sitt vittnesmål i liʿān före hustrun. Men det råder meningsskiljaktighet om huruvida detta är obligatoriskt. Enligt al-Shāfiʿī och andra är det obligatoriskt. Om hustrun utför liʿān före maken ska det inte godtas. Deras argument är att liʿān i sharīʿa infördes just för att avvärja straffet från mannen. Om det inleds av hustrun finns det inget bevis för att det som avvärjs faktiskt får avvärjas. Enligt Abū Ḥanīfa och Mālik är det giltigt och ska godtas om hustrun inleder. Deras argument är att Allah i Koranen har förenat makens och hustruns liʿān med ”och”, vilket inte kräver någon bestämd ordningsföljd, utan endast visar att båda måste utföra liʿān.
Att avstå från liʿān eller dra sig tillbaka:
Antingen maken eller hustrun kan dra sig tillbaka från liʿān. Om maken drar sig tillbaka ska straffet för förtal, ”ḥadd al-qadhf”, tillämpas på honom. Allah har nämligen sagt: ”De som anklagar sina hustrur för otukt men inte har några vittnen förutom sig själva, då är den enes vittnesmål att han fyra gånger svär vid Allah och vittnar om att han talar sanning.” (Sūra al-Nūr, vers 6.) Detta visar att när han inte har avlagt fyra likadana vittnesmål under ed, är han i fråga om förtalet som en tredje person. Följande hadith av Guds Sändebud ﷺ har tidigare citerats: Antingen kommer du med vittnen, eller så blir du straffad på ryggen. (Det vill säga straffet för förtal: åttio piskrapp.) Detta är de tre imāmernas rättsskola.
Abu Hanifa säger däremot: Mannen ska inte straffas för förtal, men han ska hållas kvar tills han antingen utför liʿān eller erkänner att han ljuger. Om han erkänner att han ljuger ska han straffas för förtal. När hustrun avstår från liʿān ska enligt Malik och al-Shafiʿis uppfattning straffet för äktenskapsbrott verkställas mot henne. Abu Hanifa säger: Att hon endast avstår räcker inte för att straffet för äktenskapsbrott ska verkställas; hon ska i stället hållas fängslad tills hon antingen utför liʿān eller erkänner att mannens anklagelse är sann. Om hon erkänner det ska hon straffas för äktenskapsbrott.
Abu Hanifas bevis är att Guds Sändebud ﷺ sade: ”En muslims blod får inte utgjutas annat än på grund av något av tre brott: äktenskapsbrott efter äktenskap, otro efter tro eller att någon dödas som vedergällning för mord.” Dessutom tillåter inte den islamiska lagen att någons blod utgjuts enbart för att han vägrar avlägga en ed. Eftersom många rättslärda inte anser det nödvändigt att bötfälla någon för att han vägrar avlägga en ed, är det än mindre fråga om att utgjuta hans blod av den anledningen.
Ibn Rushd säger: Sammanfattningsvis bygger grundprincipen för blodspillan i den islamiska lagen på att ingen får dödas utan ett otvetydigt bevis eller en bekännelse. Abu Hanifa har alltså den korrekta uppfattningen i denna fråga, och imam al-Shafiʿi har i verket al-Burhan erkänt styrkan i Abu Hanifas ståndpunkt i denna regel.
Makarnas separation efter liʿān:
När mannen och hustrun båda har utfört liʿān uppstår en varaktig separation mellan dem. Denna separation kan under inga omständigheter upphävas. Det har återberättats från Ibn Abbas att Guds Sändebud ﷺ sade: Efter att separation har uppstått mellan makarna som utfört liʿān kan de aldrig mer förenas. Ali och Ibn Masud sade: ”Det har varit den etablerade sunnan att makarna som utfört liʿān aldrig mer förenas.” – al-Daraqutni.
Dessutom har ett sådant hat och en sådan fiendskap uppstått mellan dem att en varaktig separation blivit oundviklig, och den ömsesidiga ömhet, kärlek och frid som utgör äktenskapets grund har förstörts. Därför har den islamiska lagen straffat dem båda med permanent separation. Om mannen senare erkänner att han själv har ljugit råder det oenighet bland de rättslärda. Enligt majoriteten kan de aldrig mer förenas. De tidigare citerade haditherna stöder också detta. Abu Hanifa säger: Om han erkänner att han har ljugit ska han piskas som straff för förtal. Han får dock gifta om sig med denna hustru. Abu Hanifas argument är att liʿān upphävs när han erkänner att han själv har ljugit. I så fall ska han också erkännas som barnets far, och hustrun ska återlämnas till honom. Orsaken till förbudet var nämligen att en okunnighet uppstod genom vissheten om att en av de två var sanningsenlig och den andra lögnare. Men när den verkliga saken blev känd förblev ingen av dem längre förbjuden för den andre.
När uppstår separationen?
Enligt imam Malik uppstår separationen i samma ögonblick som mannen och hustrun har fullbordat liʿān mot varandra. Enligt al-Shafiʿi uppstår separationen så snart mannen har fullbordat liʿān. Men enligt Abu Hanifa, Ahmad och al-Thawri uppstår separationen först när härskaren har fattat beslut om separationen, och inte före detta.
Är separationen på grund av liʿān en skilsmässa eller upplösning av äktenskapet?
Enligt de flesta lärda är separationen som uppstår genom liʿān inte en skilsmässa, utan en upplösning av äktenskapet. Enligt Abū Ḥanīfa är den däremot en oåterkallelig skilsmässa, eftersom den har sitt ursprung hos mannen. Att den skulle ha sitt ursprung hos hustrun är otänkbart. Varje sådan separation är en skilsmässa och inte en upplösning av äktenskapet. Den separation som sker här liknar separationen på grund av impotens, när den sker genom härskarens beslut.
De som antagit den förstnämnda uppfattningen stöder sig på att makarna blir permanent förbjudna för varandra. Därmed betraktas hustrun som jämställd med de kvinnor som är permanent förbjudna. De menar att den upplösning av äktenskapet som sker genom liʿān inte ger hustrun rätt till bostad och underhåll från maken under väntetiden. Dessa två rättigheter gäller nämligen under väntetiden efter en skilsmässa, men inte under väntetiden efter en upplösning av äktenskapet. Till stöd för detta finns den hadith som återberättats av Ibn ʿAbbās: Guds Sändebud ﷺ förkunnade i ett fall av liʿān att hustrun inte skulle få något underhåll eller någon bostad, eftersom separationen mellan dem skedde utan skilsmässa eller dödsfall. (Aḥmad, Abū Dāwūd)
Att tillskriva barnet modern och överlämna det till henne:
När maken förnekar sitt barn och liʿān genomförs just på grund av detta förnekande, tillskrivs barnets härstamning inte fadern. Barnet har inte heller rätt till underhåll från honom. Arvsförbindelsen mellan dem upphör, och barnet överlämnas till modern och tillskrivs henne. Modern ärver barnet, och barnet ärver modern. ʿAmr ibn Shuʿayb återberättar från sin farfar att Guds Sändebud ﷺ avgjorde beträffande barnet till ett par som genomfört liʿān att barnet skulle ärva sin mor och modern skulle ärva barnet. Den som anklagar barnets mor för äktenskapsbrott på grund av barnet ska dessutom få åttio piskrapp. – Aḥmad. Till stöd för detta finns de bevis enligt vilka det sägs: ”Barnet tillhör den äktenskapliga bäddens ägare.” Men här kan den äktenskapliga bäddens rättsverkan inte åberopas, eftersom maken har förnekat barnet. Den som anklagar hustrun för äktenskapsbrott betraktas emellertid som en baktalare och ska få åttio piskrapp. Liʿān omfattar nämligen gifta kvinnor, och det finns här inga bevis för äktenskapsbrott från kvinnans sida. Den som därför anklagar henne för äktenskapsbrott på grund av hennes barn måste få straffet för falsk anklagelse, ḥadd al-qadhf. Den som anklagar hustrun och den som anklagar barnet likställs i detta avseende. Detta är bestämmelsen i förhållande till maken. Men enligt den allmänna bestämmelse som Gud har fastställt för alla människor ska barnet, som en försiktighetsåtgärd, betraktas som denne makes barn. Därför får han inte ge barnet zakāt, och om han dödar barnet ska qiṣāṣ inte verkställas mot honom. Äktenskap mellan barnet och hans andra barn ska vara förbjudet. Ömsesidigt vittnesmål mellan dem ska inte vara giltigt. Barnet ska inte betraktas som faderlöst, och ingen annan får göra anspråk på dess faderskap. Om maken erkänner att han har ljugit, fastställs barnets faderskap till honom, och liʿān får ingen som helst verkan på barnet.
Det femtonde kapitlet: väntetiden (ʿidda)
1. Definitionen av väntetiden (ʿidda):
Ordet ʿidda kommer från al-ʿadd, det vill säga tal och räkning. Den väntetid som kvinnan räknar i dagar och menstruationer kallas ʿidda. ʿIdda är benämningen på den period som hustrun väntar på att ska förflyta och under vilken hon, efter makens död eller separationen från honom, avstår från att gifta sig med en annan make. Denna väntetid börjar vid skilsmässan eller vid makens död. ʿIdda var även bruklig under den förislamiska tiden. Nästan alla följde den. När islam kom bevarade den denna ordning, eftersom den medför många fördelar och nyttigheter. De lärda har förklarat den obligatorisk med stöd av följande vers:
والمُطلقت يَتَرَبَّصْنَ بِأَنْفُسِهِنَّ ثَلثَةَ قُرُوءٍ
”Frånskilda hustrur ska vänta i tre menstruationsperioder.” (al-Baqarah, 228) Dessutom sade Allahs sändebud ﷺ till den frånskilda Fatima bint Qays: ”Håll din idda i Umm Maktums hus.”
2. Visheten bakom iddan i sharia:
a. Att fastställa huruvida livmodern är fri från ett foster, så att det inte uppstår förvirring kring barnets härstamning.
b. Att ge mannen och hustrun möjlighet att återuppta äktenskapet, om de vill återupprätta det äktenskapliga förhållandet för sitt större bästa.
c. Att förmedla föreställningen att äktenskapet är en värdig angelägenhet, som är svår att ingå och tar lång tid att upplösa. Annars skulle det förvandlas till en lek, som kan sättas samman på ett ögonblick och åter upplösas i nästa.
d. Äktenskapet har ingen verklig mening om inte både mannen och hustrun är fast beslutna att göra detta äktenskap varaktigt. Men om något ändå inträffar som gör separation i det äktenskapliga livet oundviklig, blir en väntetid nödvändig för att i någon mån bevara förhållandet. Under den tiden måste hustrun vänta och uthärda mycket lidande. (Hujjatullah al-Baligha)
3. Iddans indelning:
Iddah finns i flera former:
1. Iddah för en kvinna som har menstruation, och den varar i tre menstruationer.
2. Iddah för en kvinna som har passerat menstruationsåldern, och den varar i tre månader.
3. Iddah för en kvinna vars make har avlidit. Den varar i fyra månader och tio dagar, om hon inte är gravid.
4. Iddah för en gravid kvinna. Den varar tills hon föder barnet.
Detta är en kortfattad beskrivning av iddah. Nu följer en utförligare beskrivning: En hustru kan befinna sig i ett av två tillstånd: samlag har ägt rum, eller så har det inte ägt rum.
Iddah för en hustru med vilken samlag inte har ägt rum:
Om en hustru med vilken samlag inte har ägt rum skiljs genom skilsmässa, behöver hon inte iaktta någon iddah. Allah har sagt:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا نَكَحْتُمُ الْمُؤْمِنَاتِ ثُمَّ طَلَّقْتُمُوهُنَّ مِنْ قَبْلِ أَنْ تَمَسُّوهُنَّ فَمَا لَكُمْ عَلَيْهِنَّ مِنْ عِدَّةٍ تَعْتَدُونَهَا
Betydelse: ”Troende! När ni gifter er med troende kvinnor och sedan skiljer er från dem innan ni har berört dem, behöver de inte iaktta någon iddah för er skull.” (Sura al-Ahzab, vers 49)
Om maken till en hustru med vilken samlag inte har ägt rum avlider, måste hon däremot iaktta iddah på samma sätt som en hustru med vilken samlag har ägt rum. Allah har nämligen sagt:
وَالَّذِينَ يُتَوَفَّوْنَ مِنْكُمْ وَيَذَرُونَ أَزْوَاجًا يَتَرَبَّصْنَ بِأَنْفُسِهِنَّ أَرْبَعَةَ أَشْهُرٍ وَعَشْرًا
”De vars hustrur de lämnar efter sig ska vänta i fyra månader och tio dagar.” Att änkan måste iaktta iddah även utan att den avlidne maken haft samlag med henne syftar till att visa trohet och tillgivenhet gentemot den avlidne maken och uppfylla hans rätt. (Ytterligare en anledning till att iddah fastställts till fyra månader och tio dagar är att fostrets skapelse fullbordas under denna tid och att anden blåses in i det efter 120 dagar. De tio extra dagarna beror på att en mån- månad även kan vara kortare. Därför har dessa tio dagar lagts till som en försiktighetsåtgärd, så att eventuell brist kompenseras.)
Iddah för en hustru som haft samlag: Enligt hanafiterna, hanbaliterna och de rätt vägledda kaliferna ska även en hustru som varit avskild med sin make betraktas som en hustru som haft samlag, och det är obligatoriskt för henne att iaktta iddah. Enligt al-Shafiʿis senare uppfattning är det däremot inte obligatoriskt för henne att iaktta iddah. En hustru som haft samlag är vidare av två slag: en menstruerande och en icke-menstruerande.
Iddah för den menstruerande:
Iddah för den menstruerande är tre menstruationer. Detta beror på att Gud har sagt: ”De frånskilda kvinnorna ska vänta i tre menstruationer.” Det ord som förekommer i versen är قروء’qurūʾ’. Det är pluralformen av ‘qurʾ’, det vill säga menstruation. (Det råder visserligen oenighet om dess innebörd.) Men enligt Ibn al-Qayyim är betydelsen menstruation den starkaste. Ordet har inte använts i betydelsen renhet någonstans i Koranen eller haditherna. Därför är det bäst, ja snarare nödvändigt, att välja den välkända betydelsen. Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade nämligen till en kvinna som led av istihādah: ”Be inte under dina menstruationsdagar.” Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, använde Guds eget språk, och Koranen uppenbarades på hans folks språk. När han därför på något ställe i sina hadither använde ett tvetydigt ord och avsåg en av dess två betydelser, måste man även i hans övriga hadither förstå ordet i denna betydelse. Så länge det inte finns något bevis i någon av hans hadither för att han avsett en annan betydelse, blir ordet i ett sådant fall ett koraniskt uttryck, även om ordet har en annan betydelse i något annat språk än Koranens språk. När det har bevisats att ordet ‘qurūʾ’ i shariahs språk betyder menstruation, står det klart att detta är shariahs språk. Därför ska denna betydelse av ordet tillämpas överallt i shariah. I den följande delen av versen säger Gud:
وَلَا يَحِلُّ لَهُنَّ أَن يَكْتُمْنَ مَا خَلَقَ اللَّهُ فِي أَرْحَامِهِنَّ
”Det är inte tillåtet för kvinnorna att dölja det som Gud har skapat i deras livmödrar.” Enligt de flesta korantolkarna syftar detta på menstruation och foster. Det foster som skapas i livmodern är i själva verket menstruationsblod som har antagit form. Detta är vad lärda från både äldre och senare tider har sagt. Ingen har sagt att det skulle syfta på ‘tuhr’, det vill säga renhet.
Dessutom har den Allsmäktige Gud sagt i vers 4 i surah al-Talaq:
وَالَّتِي يَئِسْنَ مِنَ الْمَحِيضِ مِنْ نِسَائِكُمْ إِنِ ارْتَبْتُمْ فَعِدَّتُهُنَّ ثَلَاثَةُ أَشْهُرٍ وَاللَّائِي لَمْ يَحِضْنَ ، وَأُولَاتُ الْأَحْمَالِ أَجَلُهُنَّ أَن يَضَعْنَ حَمْلَهُنَّ وَمَن يَتَّقِ اللَّهَ يَجْعَل لَّهُ مِنْ أَمْرِهِ يُسْرًا
Betydelse: Om ni hyser tvivel beträffande de av era hustrur som inte längre kan få menstruation, är deras väntetid tre månader. Och även de som ännu inte har fått menstruation ska iaktta en väntetid på tre månader. Och de gravidas väntetid varar tills de föder sitt barn.” (At-Talaq: 4)
Det framgår alltså att Allah har fastställt en månad för varje menstruation och knutit bestämmelsen till frånvaron av menstruation, inte till frånvaron av både menstruation och rituell renhet. På ett annat ställe säger Han:
فَطَلِّقُوهُنَّ لِعِدَّتِهِنَّ
”Skilj er från dem med tanke på deras väntetid.” Det vill säga: med deras väntetid framför ögonen, inte under själva väntetiden. Den väntetid för vars skull hustrurna skiljs från sina män infaller efter skilsmässan; och det som inträffar efter skilsmässan är inget annat än menstruation. En ren kvinna står inte inför ett nytt tillstånd av rituell renhet. Hon befinner sig redan i ett sådant tillstånd. Efter den rituella renhet hon befinner sig i kommer hon att få menstruation.
Den kortaste väntetiden, beräknad genom både ”qurū’”, det vill säga menstruation och rituell renhet: Enligt den shafiitiska rättsskolan är den kortaste tid under vilken en fri kvinna kan iaktta väntetiden genom en kombination av menstruationer och perioder av rituell renhet trettiotvå dagar och en timme. Det går till så att maken skiljer sig från hustrun medan hon är rituellt ren, och att en timme av hennes period av rituell renhet återstår efter skilsmässan. Denna timme räknas som en period av rituell renhet. Därefter menstruerar hon i en dag och förblir sedan rituellt ren i femton dagar. Detta är hennes andra period av rituell renhet. Därefter menstruerar hon åter i en dag och förblir sedan rituellt ren i femton dagar. Detta är hennes tredje period av rituell renhet. När hon därefter träder in i sin tredje menstruation är hennes väntetid avslutad.
Abu Hanifa ansåg däremot att den kortaste tiden är sextio dagar. Enligt hans två lärjungar är den trettionio dagar. Enligt imam Abu Hanifas uppfattning börjar hon iaktta väntetiden med en tio dagar lång menstruation, vilket är menstruationens maximala längd. Därefter följer femton dagars rituell renhet, sedan åter tio dagars menstruation och därefter åter femton dagars rituell renhet. Sedan kommer den tredje menstruationen, vars längd är tio dagar. Den totala väntetiden blir således sextio dagar. När denna tid har löpt ut och hustrun hävdar att hennes väntetid är avslutad, blir hon tillåten för en annan make.
Abu Hanifas två lärjungar räknar däremot tre dagar för varje menstruation, vilket är den kortaste längden för den, och femton dagar för var och en av de två perioderna av rituell renhet mellan de tre menstruationerna. Den totala väntetiden blir därmed 39 dagar.
Väntetiden för en kvinna som ännu inte menstruerar: Om hustrun ännu inte har fått menstruation är hennes väntetid tre månader. Detta gäller både en minderårig flicka och en äldre kvinna som har passerat menstruationsåldern, oavsett om hon aldrig har haft menstruation eller om menstruationen har upphört efter att hon tidigare haft den. Beviset för detta finns i den tidigare nämnda vers 4 i sura At-Talaq.
Ibn Abi Hashim har i sin tafsir nämnt att Ubayy ibn Ka’b sade: ”Jag sade: ’Allahs Sändebud, eftersom Allah i Koranen inte har sagt något om väntetiden för minderåriga, äldre och gravida kvinnor, säger människorna i Medina olika saker.’ Då uppenbarade Allah vers 4 i sura at-Talaq. I denna vers sägs det att väntetiden för en gravid kvinna varar tills hon föder sitt barn. När hon har fött är hennes väntetid avslutad.”
Jarırs återgivning lyder: ”Jag sade: ’Allahs Sändebud, efter att versen om kvinnornas väntetid i sura al-Baqara uppenbarats sade människorna i Medina: ”I Koranen har väntetiden för vissa kvinnor inte nämnts.” Dessa är minderåriga, äldre kvinnor som har passerat menstruationsåldern samt gravida kvinnor.’ Då uppenbarade Allah vers 4 i sura at-Talaq.”
Vad ska en menstruerande kvinna göra när menstruationen uteblir?: Om en kvinna som befinner sig i ett tillstånd av renhet skiljs och därefter inte får menstruation på normalt sätt, utan att hon känner till orsaken, ska hon iaktta en väntetid på ett år. Först ska hon vänta i nio månader för att fastställa om hennes livmoder är fri från foster. Detta är nämligen i huvudsak graviditetens längd. När graviditet inte har visat sig under denna tid står det klart att hennes livmoder är fri från foster. Därefter ska hon iaktta en väntetid på tre månader, liksom äldre kvinnor vars menstruationsblödning har upphört. Detta var Umars beslut. Imam ash-Shafi’i sade: Detta var Umars beslut bland utvandrarna och medhjälparna. Vi känner inte till att någon förnekade detta.
Åldern då menstruationen upphör på grund av ålderdom: De lärda har olika åsikter i denna fråga. Vissa säger att åldern då menstruationen upphör på grund av ålderdom är femtio år. Andra säger sextio år. Den korrekta uppfattningen är emellertid att detta varierar från kvinna till kvinna. Shaykh al-Islam Ibn Taymiyya sade: ”Åldern då menstruationen upphör varierar från kvinna till kvinna. Alla kvinnor är inte lika, och ingen bestämd åldersgräns har fastställts för detta. Innebörden av vers 4 i sura at-Talaq är att varje kvinna själv kan avgöra om hennes menstruationsblödning har upphört. När en kvinna anser att hennes menstruation har upphört och inte kommer tillbaka, kan hon räknas till de kvinnor vars menstruation har upphört på grund av ålderdom, oavsett om hon är fyrtio år eller ungefär så gammal. Men många anser inte ens när de fyllt femtio år att menstruationen har upphört och inte kommer tillbaka.”
Den gravida kvinnans väntetid: Den gravida kvinnans väntetid upphör omedelbart när hon föder sitt barn, oavsett om hon är frånskild eller änka. Allah säger nämligen:
وَأُولَاتُ الْأَحْمَالِ أَجَلُهُنَّ أَن يَضَعْنَ حَمْلَهُنَّ
”De gravidas väntetid varar tills de föder sina barn.” (at-Talaq, vers 4)
I verket Zād al-Maʿād sägs det: Det framgår otvetydigt av ovanstående del av vers 4 i sura at-Talaq att om hustrun bär tvillingar i sitt moderliv, upphör hennes väntetid först när hon har fött båda barnen. Dessutom upphör väntetiden i alla fall så snart barnet har fötts, oavsett om barnet är levande eller dött, ofullständigt eller fullgånget, om liv har blåsts in i det eller inte.
Suraiya al-Aslamiyya, må Allah vara nöjd med henne, var hustru till Sa‘d ibn Khawla, som deltog i slaget vid Badr. Därefter avled Sa‘d under avskedspilgrimsfärden medan hon var gravid. Några dagar efter hans död födde Subaiya sitt barn. Efter att ha renat sig från avslaget efter förlossningen, nifas, började hon göra sig fin i avsikt att ta emot ett frieri. Då kom en man vid namn Abu as-Sanabil från Banu Abdud-Dar till henne. Han sade: ”Vad står på? Jag ser att du gör dig fin. Du hoppas kanske på att gifta dig? Vid Allah, du får inte gifta dig förrän fyra månader och tio dagar har gått.” Suraiya sade: ”När jag hörde detta gick jag till Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och frågade honom om saken. Han sade: ’Du är tillåten att gifta dig så snart du har fött barnet’, och han befallde mig att gifta mig om jag ville.” Ibn Shihab sade: ”Jag ser inget hinder för att kvinnan gifter sig omedelbart efter förlossningen, inte ens medan hon har nifas. Maken får dock inte ha samlag med henne förrän hon har renat sig.” – Bukhari, Muslim, an-Nasa’i och Ibn Majah.
Den väntetid (fyra månader och tio dagar) som nämns i vers 234 i sura al-Baqara har de lärda angett som väntetiden för icke-gravida änkor, medan väntetiden i vers 4 i sura at-Talaq (vars längd sträcker sig till förlossningen) har angetts som väntetiden för gravida kvinnor. Den senare versen står därför inte i strid med den första.
Änkans väntetid:
En kvinna vars make har avlidit ska iaktta en väntetid på fyra månader och tio dagar, om hon inte är gravid. Detta har nämligen tydligt fastställts i vers 234 i sura al-Baqara. Om maken avlider under hennes väntetid efter att ha gett henne en återkallelig skilsmässa, ska hon iaktta änkans väntetid. När maken avled var hon nämligen fortfarande hans hustru.
Väntetiden för en kvinna som lider av istihada: En kvinna som lider av istihada ska iaktta väntetiden enligt menstruationerna. Om hon har ett regelbundet mönster eller en vana, måste hon följa detta mönster både vad gäller blödningen och renheten. Hennes väntetid upphör alltså efter tre menstruationer. Om menstruationen har upphört på grund av hög ålder är hennes väntetid tre månader.
Väntetid måste iakttas även om äktenskapet inte är giltigt: En kvinna med vilken en man har haft samlag på grund av en oklarhet måste också iaktta väntetid. När det gäller fastställandet av barnets härstamning är samlag på grund av en oklarhet likvärdigt med samlag inom äktenskap. I båda fallen är det obligatoriskt att iaktta väntetid. Om samlag har ägt rum inom ett ogiltigt äktenskap är det också obligatoriskt att iaktta väntetid. Om någon däremot begår äktenskapsbrott med en kvinna är det inte obligatoriskt för henne att iaktta väntetid. Väntetiden är nämligen föreskriven för att bevara härstamningen, medan härstamningen inte bevaras genom äktenskapsbrott. Detta är Hanafi-, Shafi‘i- och ath-Thawris uppfattning. Det var också Abu Bakrs och Umars uppfattning.
Imam Malik och Ahmad säger att även hon är skyldig att iaktta väntetid. Men är hennes väntetid tre menstruationer eller en menstruation som visar att livmodern är fri? Enligt en av de två åsikter som återberättats från imam Ahmad är den tre menstruationer, och enligt den andra är den en menstruation.
När omvandlas väntetiden enligt menstruationer till en väntetid räknad i månader? Om en kvinna som fortfarande menstruerar har skilts från sin make och han avlider under hennes väntetid, måste man först fastställa om skilsmässan var återkallelig. Om den var återkallelig ska hon iaktta änkans väntetid på fyra månader och tio dagar. Hon var nämligen fortfarande hans hustru, och en återkallelig skilsmässa upplöser inte det äktenskapliga bandet. Därför ärver makarna varandra om någon av dem avlider under väntetiden.
Om det däremot är fråga om en ba’in-skilsmässa ska hustrun fullgöra skilsmässans idda räknad efter menstruationerna. I detta fall omvandlas iddan inte till änkans idda, eftersom äktenskapets band mellan makarna upplöstes redan vid skilsmässan. En ba’in-skilsmässa innebär att äktenskapet upphör. När maken sedan avlider är han därför inte längre hennes make. Om någon av de två dör under iddan ärver den ena alltså inte den andra. Om maken däremot betraktas som en förrymd person är saken annorlunda.
Skilsmässa av en förrymd person: Med skilsmässa av en förrymd person avses den ba’in-skilsmässa som en man ger sin hustru på sin dödsbädd utan hennes samtycke, varefter maken dör medan hon fortfarande befinner sig i sin idda. I detta fall kallas maken förrymd, eftersom han försöker undkomma att hon ärver honom. Därför sade imam Malik: Även om maken dör efter att hustruns idda har löpt ut och efter att hon har gift om sig med en annan man, ska hon ändå ärva honom. Han ville nämligen beröva hustrun arvet, och som motåtgärd mot denna orättvisa avsikt ska hon därför få ärva honom.
Abu Hanifa och Muhammad ansåg att reglerna för idda i detta fall förändras. Hennes idda ska vara den längre av skilsmässans idda och änkans idda, så att hustrun inte berövas det arv från maken som han försökte undgå genom att skilja sig från henne. Enligt Abu Yusuf ska hustrun i detta fall fullgöra skilsmässans idda. Enligt al-Shafi’i ska hon inte ärva, på samma sätt som en hustru som fått en ba’in-skilsmässa medan maken var frisk inte ärver. Hans argument är att äktenskapets band upplöstes genom skilsmässan före dödsfallet och att grunden för arvsrätten därmed har försvunnit. Antagandet att han ville undkomma arvet kan inte godtas, eftersom shariareglerna är knutna till yttre orsaker och inte till dolda avsikter. Alla är dock överens om att om mannen ger sin hustru en ba’in-skilsmässa under sin sjukdom och hustrun därefter avlider, ärver mannen inte den avlidna hustrun.
På motsvarande sätt omvandlas den idda som räknas efter menstruationerna till en idda som räknas efter månader för en kvinna vars menstruationer upphör på grund av hög ålder efter en eller två menstruationer. I detta fall är hon skyldig att fullgöra en idda på tre månader, eftersom det är omöjligt att fullborda iddan genom att räkna menstruationer när menstruationerna har upphört. I detta fall kan iddan endast fullbordas genom att räknas i månader; månaderna blir då ett alternativ till menstruationerna.
Omvandling av idda beräknad efter månader till idda beräknad efter menstruationer
När hustrun börjar räkna sin idda i månader, antingen på grund av att hon är minderårig eller för att hon har nått den ålder då menstruationerna upphör på grund av hög ålder, och menstruationerna därefter börjar, måste hennes idda omvandlas till en idda räknad efter menstruationerna. Månaderna är nämligen ett alternativ till menstruationerna. När de faktiska menstruationerna inte har upphört är det inte tillåtet att fullgöra iddan genom alternativet. Om hennes månadsberäknade idda däremot löper ut och menstruationerna börjar därefter, behöver hon inte på nytt räkna iddan genom att förena menstruationer och renhetsperioder, eftersom detta inträffade efter att iddan hade löpt ut. Om hon börjar räkna iddan efter månader eller genom att förena menstruationer och renhetsperioder och därefter upptäcker att hon är gravid med sin make, omvandlas iddan till en period som sträcker sig fram till förlossningen. Förlossningen är nämligen det säkra och avgörande beviset på att livmodern har tömts.
Iddans slut
Om hustrun är gravid upphör hennes idda genom förlossningen. Om iddan däremot beräknas i månader räknas den från tidpunkten för separationen eller makens död, så att den antingen omfattar tre månader eller fyra månader och tio dagar. Om iddan är baserad på menstruationer upphör den efter tre menstruationer, vilket hustrun själv fastställer.
Enligt imam Malik och al-Shafi‘i ska, om skilsmässan äger rum mitt i månaden, den återstående delen av den månaden och de följande två månaderna räknas som månvarv vid i‘ddah. Därefter ska en hel månad på trettio dagar fullbordas. Enligt Abu Hanifa ska den återstående delen av den första månaden och den del som saknas från början av den fjärde månaden räknas, oavsett om månaderna är fullständiga eller ofullständiga.
I‘ddah ska fullgöras i makens hem
Det är nödvändigt för den kvinna som fullgör i‘ddah att stanna i makens hem tills i‘ddah är avslutad. Det är inte tillåtet för henne att lämna det, och det är inte heller tillåtet för maken att driva ut henne. Om hon befinner sig någon annanstans än i makens hem när hon skiljs eller separationen äger rum, är hon skyldig att återvända till makens hem så snart hon får kännedom om detta. Allah säger nämligen:
يَا أَيُّهَا النَّبِيُّ إِذَا طَلَّقْتُمُ النِّسَاءَ فَطَلِّقُوهُنَّ لِعِدَّتِهِنَّ وَأَحْصُوا الْعِدَّةَ وَاتَّقُوا اللَّهَ رَبَّكُمْ لَا تُخْرِجُوهُنَّ مِنْ بُيُوتِهِنَّ وَلَا يَخْرُجْنَ إِلَّا أَن يَأْتِينَ بِفَاحِشَةٍ مُّبَيِّنَةٍ وَتِلْكَ حُدُودُ اللَّهِ وَمَن يَتَعَدَّ حُدُودَ اللَّهِ فَقَدْ ظَلَمَ نَفْسَهُ
Betydelse: O Profet, säg till era hustrur när ni vill skilja er från dem att skilja er från dem med hänsyn till deras i‘ddah, och räkna i‘ddah. Frukta Allah, er Herre. Driv inte ut dem ur deras hem, och låt inte heller dem lämna dem, såvida de inte begår en uppenbar oanständighet; då är det annorlunda. Detta är de gränser som Allah har fastställt. Den som överträder Allahs gränser gör sannerligen orätt mot sig själv. (Sura at-Talaq: vers 1)
Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade att innebörden av uppenbar oanständighet är sådan oanständighet som makens familj får kännedom om. När familjen får kännedom om detta är det tillåtet att driva ut henne ur hemmet.
Det har berättats från Furay‘ah, syster till Abu Sa‘id al-Khudri, att hon kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och frågade om hon kunde återvända till sin familj i stammen Banu Khudrah, det vill säga till sitt föräldrahem. Hennes make hade nämligen gett sig av för att söka efter några förrymda slavar som tillhörde honom. När de nådde utkanten av Qadum, sex mil från Medina, hann han upp dem, men de dödade honom. Furay‘ah frågade Allahs Sändebud: ”Kan jag återvända till mitt föräldrahem? Min make lämnade mig inte i något hus som tillhörde honom och lämnade inte heller någon försörjning åt mig.” Allahs Sändebud svarade: ”Ja.” Furay‘ah sade: ”Jag gav mig genast av. Men medan jag fortfarande befann mig i hans hustrukammare eller i moskén skickade han efter mig. Jag kom till honom, och Allahs Sändebud frågade: ’Vad var det du sade?’ Då berättade jag hela historien om min make för honom. Han sade: ’Stanna i det hus som din make lämnade efter sig tills du har fullgjort din i‘ddah.’ Därefter fullgjorde jag där en i‘ddah på fyra månader och tio dagar. När Uthman blev kalif skickade han en budbärare till mig för att fråga om denna händelse. Jag berättade hela händelsen för honom, och han följde och fastställde detta avgörande.” (Abu Dawud, an-Nasa’i, Ibn Majah och at-Tirmidhi. At-Tirmidhi sade: ”Umar brukade skicka tillbaka änkor från ökenområdena och inte låta dem utföra hajj.”) Om familjen till en beduinsk änka däremot är nomadisk, får hon lämna makens hem tillsammans med sin familj.
Enligt Aisha, Ibn Abbas, Jabir, al-Hasan, Ata och Ali är det inte nödvändigt att fullgöra i‘ddah i makens hem. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, brukade utfärda en rättslig bedömning som tillät änkan att lämna makens hem under i‘ddah. Hon gick själv till Mecka tillsammans med sin syster Umm Kulthum för att utföra umrah efter att Umm Kulthums make, Talhah ibn Ubaydullah, hade dödats. Ibn Abbas sade: ”Allah har sagt att änkan ska fullgöra en i‘ddah på fyra månader och tio dagar. Han har inte sagt att hon måste fullgöra i‘ddah i makens hem. Hon får fullgöra den var hon vill.” Abu Dawud har återberättat från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att denna vers upphävde bestämmelsen om att änkan skulle stanna hos makens familj. Den förblev tyst om hustruns förordnande. Hon får lämna makens hem om hon vill. Allah har nämligen sagt:
فَإِنْ خَرَجْنَ فَلَا جُنَاحَ عَلَيْكُم فِي مَا فَعَلْنَ فِي أَنْفُسِهِنَّ
”Om de går ut, är det ingen synd för dem med det de gör med sig själva.” (Sura al-Baqara: vers 24)
ʿAta säger: Därefter kom arvsbestämmelsen och upphävde bestämmelsen om att hon skulle bo i makens hus. Hon får fullgöra sin väntetid var hon än önskar.
Meningsskiljaktighet om huruvida kvinnan får gå ut under väntetiden:
Rättslärda har uttryckt olika uppfattningar om huruvida kvinnor får lämna makens hus under väntetiden. Hanafiternas uppfattning är att en frånskild kvinna, oavsett om skilsmässan är återkallelig eller definitiv, aldrig får lämna sitt hem, vare sig på natten eller dagen. Änkan får däremot gå ut under dagen och en del av natten. Hon får dock inte tillbringa natten någon annanstans än i sitt eget hem. Skillnaden mellan de två är att den frånskilda kvinnans underhåll kommer från makens egendom. Därför får hon inte lämna huset, precis som när hon fortfarande var hustru. Änkan har däremot inget underhåll. Därför får hon gå ut under dagen för att förbättra sin situation. Hon måste fullgöra väntetiden i det rum där hon fick stanna när separationen ägde rum. Om den andel av den avlidnes hus som tillfaller hustrun inte räcker för hennes boende, eller om arvingarna tvingar henne att lämna den del som tillhör dem, får hon flytta någon annanstans. Detta är nämligen ett giltigt skäl. Att stanna i sitt eget hem är en gudsdyrkan, men när ett giltigt skäl föreligger upphör denna skyldighet. Om hon bor i en hyresbostad och inte har råd att stanna där på grund av den höga hyran, får hon flytta till en bostad med lägre hyra.
Av de rättslärdas uttalande framgår att ansvaret för att betala bostadshyran ligger på den hustru som fullgör väntetiden. Det är först om hon inte kan bära denna kostnad som hon befrias från den. Därför har de sagt att hon endast ska bo i den andel hon fått genom arvet om den är tillräcklig för hennes boende. Enligt deras uppfattning har änkan ingen rätt till bostad, vare sig hon är gravid eller inte. Det är hennes skyldighet att stanna dag och natt i det hus där maken avled medan hon bodde där. Enligt hanbaliterna har hon ingen rätt till bostad om hon inte är gravid. Om hon är gravid har hon enligt en återberättelse rätt till bostad, men enligt en annan återberättelse har hon det inte. Även från al-Shafiʿi återges två olika uppfattningar. Enligt malikitiska rättsskolan har hon alltid rätt till bostad. Om arvingarna ordnar en alternativ bostad åt henne är det gott och väl. Annars måste hon själv betala hyran om en bostad behöver hyras. Enligt hanbaliterna får en kvinna som fullgör väntetiden, vare sig hon är frånskild eller änka, gå ut under dagen.
Ibn Qudama sade: En kvinna som fullgör väntetiden, vare sig hon är frånskild eller änka, får gå ut under dagen när det behövs. Jabir, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Min moster hade blivit skild tre gånger. Hon gick ut för att skörda frukten från sina dadelpalmer. En man såg henne och förbjöd henne att gå ut. Hon berättade detta för Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till henne: ’Gå ut och skörda dina dadlar. Kanske kommer du att ge allmosor av dem eller göra någon annan god gärning.’” – al-Nasaʾi och Abu Dawud.
Mujahid återberättade: På Uhuddagen blev många människor martyrer. Deras hustrur kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Allahs Sändebud, vi känner oss ensamma på natten. Kan vi tillbringa natten hos varandra? Så snart gryningen kommer återvänder vi till våra respektive hem.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Gå till varandra och fortsätt att samtala. När sömnen kommer ska var och en av er återvända till sitt eget hem.”
En hustru får i själva verket inte övernatta någon annanstans än i sitt eget hem. Hon får inte heller gå ut om natten annat än vid ett absolut behov. Natten är nämligen tiden för all slags omoral, till skillnad från dagen. Dagen är tiden för nödvändiga sysslor och för att förtjäna sitt uppehälle.
Sorg för den som iakttar idda
Det är obligatoriskt för en änka att under idda sörja sin avlidne make. Det råder ingen oenighet bland de rättslärda om detta. Det råder däremot oenighet beträffande en kvinna som fått en oåterkallelig skilsmässa. Enligt hanafiterna är även hon skyldig att sörja. Andra säger att hon inte behöver sörja. Sorgens innebörd kommer att förklaras längre fram.
Underhåll för den som iakttar idda
De rättslärda är enhälliga om att en hustru som fått en återkallelig skilsmässa har rätt till underhåll och bostad. När det gäller en kvinna som fått en oåterkallelig skilsmässa råder det visserligen oenighet. Abu Hanifa sade att även hon, liksom den som fått en återkallelig skilsmässa, har rätt till underhåll och bostad. Eftersom det är obligatoriskt för henne att fullgöra idda i makens hem, har hon rätt att få denna rättighet tillgodosedd. Därför är underhållet en fordran som hon ovillkorligen har rätt till. Från och med tidpunkten för skilsmässan ska underhållet betraktas som en skuld som rätteligen tillkommer henne. Det är inte beroende av ömsesidigt samtycke och inte heller av ett domstolsavgörande. Denna skuld kan endast upphöra på två sätt: genom betalning eller genom att fordringsägaren efterskänker den. Imam Ahmad sade att hon varken får underhåll eller bostad. När Fatima bint Qays hade fått en oåterkallelig skilsmässa av sin make sade nämligen Guds Sändebud till Fatima: ”Du har ingen rätt till underhåll från din make.” Imam al-Shafi’i och Malik sade att hustrun under alla omständigheter har rätt till bostad. Hon får dock inte bostad om hon inte är gravid, eftersom Aisha och Ibn al-Musayyab inte godtog hadithen om Fatima bint Qays. Imam Malik sade: ”Jag hörde Ibn Shihab säga att en kvinna som fått en oåterkallelig skilsmässa inte får lämna sin bostad förrän hennes idda är avslutad, och att hon inte heller får underhåll om hon inte är gravid. Hon ska få underhåll fram till dess att hon föder.” Imam Malik sade: ”Detta är vår uppfattning.”
Det sextonde kapitlet: Om vård och omsorg om barn
Ordbetydelse och definition:
Det arabiska grundordet är ”huzāna”, vars lexikaliska betydelse är att bära i famnen eller hålla fast med båda händerna. ”Hāzanat at-tāʾiru bayḍahu” betyder att fågeln skyddade sina ägg under sina båda vingar. På motsvarande sätt kallas det ”hāzana” när en kvinna omfamnar sitt barn med armarna.
De rättslärda har definierat det på följande sätt: att ta hand om ett minderårigt barn eller en sådan oförståndig person som inte kan skilja mellan gott och ont, som inte är självständig, som inte kan ta ansvar för att säkerställa sitt eget välbefinnande, som inte kan skydda sig mot skadliga och plågsamma saker, som inte förmår ta ansvar för sin fysiska, psykiska och intellektuella fostran och som inte kan ta ansvar för att förbättra och utveckla sitt liv. Det är obligatoriskt att ta hand om och försörja ett minderårigt barn, oavsett om det är en pojke eller flicka. Att försumma detta måste nämligen leda till barnets undergång.
Att ta hand om barn är en gemensam rättighet:
Eftersom ett minderårigt barn är beroende av en vårdnadshavare som tar ansvar för dess omsorg, försörjning och utbildning, är det barnets rättighet att bli omhändertaget. (Ett myndigt barn kan bo hos antingen fadern eller modern. Om det är en pojke kan han, om han vill, också bo ensam. Det är dock rekommenderat att bo hos fadern eller modern och inte leva ensam. Om det är en ung kvinna får hon inte bo ensam. Fadern, och om fadern inte finns, vårdnadshavaren eller släktingarna kan hindra henne från att bo ensam. Att bo ensam är nämligen inte tryggt för hennes och hennes familjs heder.) Modern har också rätt att ta hand om barnet. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Du (modern) har företräde när det gäller att ta hand om barnet.”
När det är ett minderårigt barns rättighet att bli omhändertaget, och ingen annan än modern är lämpad att ta hand om det, ska modern tvingas ta på sig detta ansvar, så att barnet inte berövas sin rätt till kunskap och goda seder. Men om det finns någon annan som kan ta hand om barnet, exempelvis en farmor eller mormor, och denna vill ha barnet hos sig medan modern inte vill ta hand om det, upphör moderns skyldighet eftersom hon avstår från sin rätt till omsorg. Rätten att ta hand om barnet tillkommer nämligen i grunden modern. Det har förekommit att vissa sharialdomstolar har meddelat domar till stöd för detta. I en dom från domstolen i Zarja, daterad den 13 juli 1933, sades det:
”Både den omhändertagna och den som tar hand om barnet har rätt till omsorg. Den omhändertagnas rätt väger dock tyngre än omsorgsgivarens rätt. Att omsorgsgivaren ensidigt avstår från rätten att ta hand om barnet innebär inte att barnets rätt att bli omhändertaget upphör.”
Domstolen i al-Yat sade i en dom den 7 oktober 1928: ”Även om någon annan än modern frivilligt åtar sig ansvaret för att ta hand om ett spädbarn, upphör inte moderns rätt att ta hand om detta spädbarn, utan den förblir hos henne. Så länge barnet är beroende av bröstmjölk kan ingen beröva modern denna rätt. Det finns nämligen ingen grund för att skada barnet genom att beröva det moderns omsorg. Modern hyser större kärlek till barnet än alla andra och har större tålamod med att ta hand om det.” – Dr Yusuf Musa: Muslimsk familjerätt.
Moderns rätt till barnet är större än faderns
Den utbildning som ett barn får genom att växa upp i sin mors och fars vård är den bästa utbildningen. Genom moderns och faderns omsorg fulländas nämligen barnets kroppsliga utveckling, intellektuella utveckling samt psykiska och andliga rening på ett sådant fullkomligt sätt att detta i hög grad bidrar till att bygga grunden för hela dess liv. Därför gäller att när något inträffar som leder till att modern och fadern skiljs åt, samtidigt som de har barn, har modern större rätt än fadern att ta hand om barnet. Ett undantag gäller endast när något hindrar modern från att åtnjuta detta företräde (exempelvis att de nödvändiga villkoren för att ta hand om barnet saknas), eller när barnet utvecklar en egenskap som ger det frihet att välja mellan fadern och modern (såsom att inte längre vara beroende av en kvinnas omsorg). Anledningen till moderns företräde är att hon har anförtrotts vårdnaden om barnet när det gäller omsorg och amning. Modern har nämligen störst färdighet och förmåga när det gäller barnets vård och fostran. Den tålamod och uthållighet som detta arbete kräver finns dessutom i större utsträckning hos modern än hos mannen. Hon har också mer tid till detta än mannen. Av dessa skäl har modern getts företräde för barnets bästa. Det har berättats från Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom:
En kvinna sade: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för min son var min mage en boning, mitt knä en fästning och mitt bröst en källa till mat och dryck. Ändå vill hans far rycka honom från mig.” Allahs sändebud sade: ”Om du inte gifter om dig har du större rätt än någon annan att behålla honom.” – Ahmad, Abu Dawud, al-Bayhaqi och al-Hakim.
Imam Malik återger i al-Muwatta att Umar ibn al-Khattab hade en ansarisk hustru. Med henne fick han sonen Asim. Senare skildes Umar från denna hustru. En dag kom Umar, må Allah vara nöjd med honom, till Quba. Där såg han sin son Asim leka på moskéns gårdsplan. Han tog genast tag i hans arm, lyfte upp honom och satte honom på ryggen av sitt riddjur. När pojkens mormor såg detta började hon gräla med Umar, må Allah vara nöjd med honom, och båda gick till Abu Bakr för att framföra sina klagomål. Umar sade: ”Han är min son.” Kvinnan sade: ”Han är min son.” Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, dömde: ”Låt honom gå med sin mormor.” Därefter upprepade Umar inte längre sitt anspråk. I vissa återberättelser sägs att Abu Bakr sade: ”Modern är den mest ömsinta, kärleksfulla, medkännande och förmögna att förstå vad som är gott och ont. Därför har hon företräde till att ta hand om barnet så länge hon inte gifter om sig.” Av Abu Bakrs uttalande framgår tydligt att det är moderns större ömhet och kärlek som är den grundläggande orsaken till hennes företräde när det gäller vårdnaden om hennes minderåriga barn. (Umar var först oenig med Abu Bakr om denna uppfattning, men accepterade den senare och utfärdade även fatwor och rättsliga domar i enlighet med den under sin kalifattid. Profeterna följeslagare var också eniga med dem båda om denna uppfattning beträffande minderåriga barn.)
Ordningen för företräde till vårdnaden om barn:
Eftersom rätten till vårdnad om barnet i första hand tillkommer modern, har moderns släktingar företräde framför faderns släktingar i detta avseende. Ordningen för dem som successivt får rätten till vårdnaden är följande: först modern; om modern av någon anledning (till exempel om ett villkor inte är uppfyllt) är oförmögen, därefter mormodern, därefter mormoderns mor och så vidare uppåt. Om det även där uppstår ett hinder övergår rätten till faderns mor. Därefter övergår den till helsystern, sedan till systern som delar modern men inte fadern, sedan till systern som delar fadern men inte modern, sedan till helsysterns dotter, sedan till dottern till systern som delar modern men inte fadern, sedan till den fullständiga mostern, sedan till mostern som delar modern men inte fadern, sedan till mostern som delar fadern men inte modern, sedan till dottern till systern som delar fadern men inte modern, sedan till helbroderns dotter, sedan till dottern till brodern som delar modern men inte fadern, sedan till dottern till brodern som delar fadern men inte modern, sedan till den fullständiga fastern, sedan till fastern som delar modern men inte fadern, sedan till fastern som delar fadern men inte modern, sedan till mostern som delar modern men inte fadern, sedan till mostern som delar fadern men inte modern, sedan till moderns faster och därefter till faderns faster. I alla fall har dock den fullständiga fastern, den fullständiga mostern och liknande företräde.
Om inget av dessa mahram-släktingar finns för det minderåriga barnet, eller om ingen av dem visar sig vara kvalificerad att ta hand om barnet, övergår rätten till vårdnaden enligt arvsrättens prioritetsordning till faderns manliga mahram-släktingar. Rätten till vårdnaden övergår först till fadern, därefter till faderns far, hur långt upp i ledet det än går. Sedan övergår den till helbrodern, därefter till brodern som delar fadern men inte modern, sedan till helbroderns son, därefter till sonen till brodern som delar fadern men inte modern, sedan till den fullständige farbrodern, därefter till farbrodern som delar fadern men inte farfadern, sedan till faderns helbror, därefter till faderns bror som delar fadern men inte farfadern, sedan till faderns helbror och därefter till faderns farbror som delar far med farfadern. Om ingen av faderns manliga mahram-släktingar finns, eller om de finns men inte är kvalificerade att ta hand om barnet, övergår rätten till någon annan manlig mahram-släkting än de släktingar som hör till fädernet. Då övergår rätten i tur och ordning till moderns halvbror, som delar modern men inte fadern, därefter till moderns halvbror, därefter till sonen till moderns halvbror, sedan till moderns halvbror som är farbror, därefter till den fullständige morbrodern och sedan till morbrodern som delar fader med moderns morbror. Om det visar sig att barnet inte har någon släkting kvar, ska domstolen utse en kvinna som är kapabel att ta hand om barnet. Orsaken till att denna ordning för vårdnaden har fastställts på detta sätt är att vården av barnet är en mycket angelägen uppgift. I denna fråga har barnets släktingar företräde. Bland dem har vissa släktingar större företräde än andra. Vårdnadshavarna ska ges företräde, eftersom det är i barnets intresse att de utses. Om de inte finns, eller om villkoren för vårdnaden inte är uppfyllda hos dem, ska ansvaret successivt övergå till de närmaste släktingarna. Om barnet över huvud taget inte har några släktingar, vilar ansvaret att utse en lämplig vårdnadshavare på domaren.
Villkor för vårdnad om minderåriga barn:
Den som tar hand om ett minderårigt barn måste ha förmåga och kapacitet att göra det. Denna förmåga och kapacitet säkerställs genom att vissa särskilda villkor uppfylls. Om dessa villkor inte kan uppfyllas upphör ansvaret för vårdnaden om barnet. Villkoren är följande:
1. Att vara vid sina sinnens fulla bruk: Därför får en sinnessjuk eller mentalt störd person inte ansvaret för att ta hand om ett barn. Dessa båda personer kan nämligen inte ens sköta sig själva på ett tillfredsställande sätt. Därför kan ansvaret för att ta hand om någon annan inte anförtros åt dem. Hur skulle den som själv inte har kunnat förvärva något kunna ge det till någon annan?
2. Att vara myndig: Även om ett omyndigt barn har uppnått förmågan att skilja mellan gott och ont är det fortfarande beroende av en förmyndare, vårdnadshavare och tillsynsperson. Därför kan det inte vara vårdnadshavare eller förmyndare för någon annan.
3. Förmåga och lämplighet att vårda: På grund av detta villkor får ingen som är blind, har svag syn, lider av en smittsam sjukdom eller av en sjukdom som gör honom eller henne oförmögen att fullgöra sitt ansvar, eller är så gammal att han eller hon själv behöver andras tillsyn, anförtros ansvaret för att vårda ett barn. På samma sätt får detta ansvar inte anförtros en kvinna som försummar sina hushållssysslor och ofta vistas utanför hemmet, om denna försummelse medför risk för att barnet skadas eller att dess liv äventyras. Inte heller får ansvaret anförtros en kvinna som bor tillsammans med någon som lider av en smittsam sjukdom eller med någon som avskyr barnet. En sådan person är inte godtagbar även om hon är barnets släkting. Barnet skulle nämligen i en sådan persons närvaro ofrånkomligen berövas tillräcklig omsorg, tillsyn och en sund miljö.
4. God karaktär och pålitlighet: En syndig kvinna är farlig för barnet och kan inte anförtros ansvaret att vårda det. Det kan också hända att barnet formas efter sin vårdnadshavares sätt och själv blir lika dåligt karaktäriserat. Ibn al-Qayyim sade följande när han förklarade detta villkor: ”Trots att al-Shafiʿis och Ahmads lärjungar har ställt upp ärlighet och rättfärdighet som villkor för barnets vårdnadshavare är detta, enligt den korrekta uppfattningen, inte alls ett villkor. Även om det skulle vara ett villkor kan det endast tillämpas som en sista utväg. Om detta villkor hade tillämpats generellt skulle nästan alla barn i världen dö på grund av brist på vårdnadshavare, människorna skulle inte veta hur de skulle hantera dem, deras lidande och olycka skulle bli oerhörda, och ingen skulle från islams grundläggning fram till Uppståndelsens dag träda fram för att ta hand om syndiga människors barn. Dessa är dessutom mycket talrika. I islam är det i själva verket mycket svårt och besvärligt att skilja ett barn från en av dess föräldrar på grund av dennes syndighet, och i alla muslimska områden och under alla tider har motsatsen varit den rådande sedvänjan. Att ställa upp ärlighet som villkor för barnets vård är likadant som att ställa upp ärlighet som villkor för förmyndarskap vid äktenskap. Detta förmyndarskap har tillämpats överallt, i städer och på landsbygden, under alla tider, trots att många förmyndare är ohederliga och syndiga. Syndighet finns dessutom i det mänskliga samhället. Varken Allahs Sändebud eller någon av följeslagarna hindrade någon syndig eller ogudaktig person från att vårda sitt barn eller från att gifta bort den flicka som stod under hans förmyndarskap. Den sedvänja som råder i samhället vittnar också om att en person, även om han är ogudaktig, är mycket försiktig när det gäller sin dotter och vanligtvis inte låter henne gå vilse. Tvärtom är han ivrig och mån om hennes bästa. Om motsatsen inträffar sker det endast sällan. Den islamiska lagen förlitar sig i detta fall på människans naturliga medvetande och drivkrafter. Om den islamiska lagen hade berövat den ogudaktige rätten att vårda barn och vara äktenskaplig förmyndare, skulle den ha lagt största vikt vid att nämna detta och handla därefter. Om hans syndighet hade stått i strid med barnavård, skulle den ha skiljt äktenskapsbrytaren, alkoholkonsumenten och den som begår stora synder från hans barn och utsett någon annan att vårda dem.”
5. Att vara muslim: Enligt detta villkor är det inte tillåtet för en icke-muslimsk kvinna att vårda ett omyndigt barn, även om hon är dess nära släkting. Att vårda ett barn är nämligen en form av förmyndarskap. Gud har inte gett någon icke-troende förmyndarskap över en troende. Gud säger i sura al-Nisa, vers 141:
وَلَنْ يَجْعَلَ اللَّهُ لِلْكَافِرِينَ عَلَى الْمُؤْمِنِينَ سَبِيلًا
”Gud kommer aldrig att ge de icke-troende makt över de troende.”
Förmyndarskap är likadant som förmyndarskap över egendom och förmyndarskap vid äktenskap. Dessutom kan man inte bortse från risken att barnets religiösa identitet påverkas av vårdnadshavarens religion. Det är naturligt att hon ivrigt kommer att vilja undervisa barnet i sin egen religion. När hon väl har fått barnet att anta hennes religion blir det senare svårt för barnet att återvända till islam. Ingenting kan vara mer skadligt för barnet än detta. Allahs Sändebud sade: ”Varje barn föds med islam. Därefter gör dess föräldrar det till jude, kristen eller elddyrkare.”
Å andra sidan är uppfattningen hos hanafiterna samt Ibn al-Qasim och Abu Thawr bland malikiterna att en icke-muslimsk kvinna kan vara vårdnadshavare för ett barn även om barnet är muslim. Att vårda barnet innebär nämligen inget mer än att amma det och ta hand om det. Båda dessa uppgifter får utföras av vilken icke-muslimsk kvinna som helst.
Det har återberättats i Abu Dawud och an-Nasa’i: ”När Rafi ibn Sinan antog islam vägrade hans hustru att anta islam. Därefter kom han till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) och visade honom sitt avvanda barn och sade: ’Detta är min dotter.’
Rafi sade: ’Detta är min dotter.’ Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ’O Allah, vägled flickan!’ Då vände sig flickan genast mot sin far. Hanafi-lärda tillät en icke-muslimsk kvinna att ha hand om barnet, men ställde som villkor att hon inte fick vara en apostat, det vill säga någon som avfallit från islam. Enligt dem ska en apostat nämligen omedelbart gripas och hållas fängslad tills hon ångrar sig eller dör. Därför kan hon inte få möjlighet att ta hand om barnet. Om hon däremot ångrar sig och återvänder till islam återfår hon rätten att ta hand om barnet.
6. Att vara ogift:
En gift kvinna har inte rätt att ta hand om barnet. I den hadith som återberättats av Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom), och som återgetts tidigare, sägs det att en kvinna sade: ’O Allahs Sändebud! Min mage var min sons boning, mitt knä var hans trygga tillflykt och mitt bröst var hans förråd av mat och dryck. Ändå hotar hans far att rycka honom från mig.’ Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ’Så länge du inte gifter dig har du störst rätt till barnet.’ – Ahmad, Abu Dawud, al-Bayhaqi och al-Hakim.
Denna regel gäller dock endast en kvinna som gifter sig med en släkting eller avlägsen släkting. Om kvinnan gifter sig med en man som är mahram för barnet, såsom barnets farbror, behåller hon rätten att ta hand om barnet. Även farbrodern har nämligen rätt att ta hand om barnet. Dessutom finns det en sådan relation och närhet mellan honom och barnet att den fyller honom med ömhet för barnet och får honom att ta hand om det. Därmed uppstår ett ömsesidigt samarbete mellan makarna när det gäller barnets vårdnad och tillsyn. Om hon däremot gifte sig med en utomstående eller en avlägsen släkting skulle maken själv inte känna ömhet eller medkänsla för barnet och inte heller låta hustrun ge det den omsorg det behöver. Barnet skulle då inte få en sund, naturlig och kärleksfull miljö som främjar utvecklingen av dess förmågor och talanger.
Enligt Hasan och Ibn Hazm förlorar en kvinna som har laglig rätt att ta hand om barnet inte denna rätt även om hon gifter sig.
7. Frihet:
Den som är ofri måste ständigt vara så upptagen med sin herres arbete att han eller hon inte har möjlighet eller tid att ta hand om barnet. Ibn al-Qayyim sade: Det finns inga särskilt övertygande argument eller bevis för att ställa frihet som villkor. Trots det har tre imamer ställt detta som villkor. Imam Malik sade: Om en fri man har ett barn som fötts av en slavkvinna, har slavkvinnan störst rätt att ta hand om barnet så länge hon inte säljs och flyttas till någon annanstans. Men när hon har överlåtits och flyttats till en annan plats övergår denna företrädesrätt till fadern.
Ersättningen för vård av barnet
Bestämmelserna om ersättning för vård av barnet är desamma som bestämmelserna om ersättning för amning. Så länge modern är hustru eller befinner sig i idda är hon inte berättigad till ersättning för detta. Hon får nämligen då underhåll genom äktenskapet eller under idda. Allah har sagt:
وَالْوَالِدَاتُ يُرْضِعْنَ أَوْلَادَهُنَّ حَوْلَيْنِ كَامِلَيْنِ لِمَنْ أَرَادَ أَنْ يُتِمَّ الرَّضَاعَةَ ۚ وَعَلَى الْمَوْلُودِ لَهُ رِزْقُهُنَّ وَكِسْوَتُهُنَّ بِالْمَعْرُوفِ
Betydelse: Mödrarna ska amma sina barn i hela två år, för den som vill fullborda amningstiden. Och fadern är skyldig att på skäligt sätt sörja för mödrarnas försörjning. (Sura al-Baqara: vers 233)
Av denna vers framgår att ingen ersättning för vård av barnet utgår medan kvinnan fortfarande är hustru till sin make eller befinner sig i idda. Efter idda har hon däremot rätt till ersättning, på samma sätt som hon har rätt till ersättning för amning. Allah har sagt:
فَأَنْفِقُوا عَلَيْهِنَّ حَتَّى يَضَعْنَ حَمْلَهُنَّ ۚ فَإِنْ أَرْضَعْنَ لَكُمْ فَآتُوهُنَّ أُجُورَهُنَّ ۖ وَأْتَمِرُوا بَيْنَكُمْ بِمَعْرُوفٍ ۖ وَإِنْ تَعَاسَرْتُمْ فَسَتُرْضِعُ لَهُ أُخْرَىٰ
Betydelse: Försörj dem tills de har fött sina barn. Om de sedan ammar barnet åt er, ska ni ge dem deras ersättning. Rådgör med varandra på ett skäligt sätt i denna fråga. Men om ni finner det svårt, ska en annan kvinna amma barnet. (Sura at-Talaq: vers 6)
Varje kvinna utom modern har rätt till ersättning för vård av barnet, på samma sätt som en anlitad ammerska har rätt till ersättning för att amma barnet. Om modern inte har en egen bostad där hon kan vårda barnet, är fadern, liksom när det gäller ersättning för vård av barnet och ersättning för amning, skyldig att ordna en bostad eller betala hyran. På samma sätt gäller att om modern behöver en tjänare och fadern har god ekonomi, är det faderns skyldighet att betala tjänarens lön eller tillhandahålla en tjänare. De särskilda nödvändigheter som barnet inte kan klara sig utan, såsom mat, kläder, sängkläder, mediciner och liknande, är en separat fråga. Fadern är nämligen under alla omständigheter skyldig att tillhandahålla dessa. Ersättningen för vård av barnet blir en fordran på fadern från det att vården börjar. Den upphör aldrig annat än genom betalning eller genom att fordringsägaren avstår från den.
Barnomsorg utan ersättning:
Om det bland barnets anhöriga finns någon som har rätt att ta hand om barnet och dessutom är villig att ta hand om det utan ersättning, medan modern förklarar sig oförmögen att göra det utan ersättning, måste man se efter om fadern är välbärgad eller ekonomiskt svag. Om han är välbärgad ska han åläggas att anlita barnets mor för omsorgen genom att betala henne ersättning och inte lämna barnet till den kvinna som är villig att ta hand om det utan ersättning; barnet ska i stället få stanna hos sin mor. När fadern har möjlighet att betala ersättning är moderns omsorg nämligen mer lämplig och fördelaktig för barnet. Om fadern däremot är ekonomiskt svag ska han, på grund av sin ekonomiska oförmåga, lämna barnet till den kvinna som är villig att ta hand om det utan ersättning. Hon är nämligen en av de nära släktingar som har rätt att ta hand om barnet.
Denna bestämmelse gäller när det är obligatoriskt för fadern att försörja barnet. Men om barnet har egen egendom, ur vilken de nödvändiga utgifterna för det kan täckas, ska barnet lämnas till den kvinna som är villig att ta hand om det utan ersättning. På så sätt skyddas dess egendom. Om fadern är välbärgad, barnet saknar egen egendom, modern inte vill ta hand om det utan ersättning och ingen av barnets mahram-släktingar är villig att göra det utan ersättning, ska modern åläggas att ta hand om barnet. Denna ersättning ska då utgöra en skuld på fadern och upphör inte att gälla annat än genom betalning eller eftergift.
När perioden för barnomsorgen löper ut
Perioden för barnets omsorg löper ut först när barnet inte längre är beroende av kvinnors omvårdnad, när det har utvecklat självständighet och förmåga att skilja mellan gott och ont, och när det på egen hand kan utföra sina nödvändiga sysslor, såsom att äta, klä på sig och rengöra sig självt. Det går inte att fastställa när förmågan att utföra dessa sysslor utvecklas. Därför går det inte heller att säga exakt när perioden för barnomsorgen löper ut. I själva verket är det barnets förmåga att skilja mellan gott och ont och att inte längre behöva kvinnors omvårdnad som avgör när perioden upphör. När barnet kan skilja mellan gott och ont, inte längre är beroende av kvinnors omvårdnad och på egen hand kan tillgodose sina grundläggande behov, upphör perioden för dess omsorg. Den hanafitiska rättsskolans fatwa är att perioden för barnomsorgen upphör när pojken har fyllt sju år och flickan nio år. För flickans del ansåg de det lämpligt att förlänga perioden med två år, så att hon får möjlighet att lära sig reglerna för kvinnligt liv av den kvinna som tar hand om henne. I artikel 20 i lag nr 25 från 1929 års egyptiska lag fastställdes åldern för barnomsorg på följande sätt:
”Domstolen kan fastställa perioden för kvinnors omsorg om minderåriga pojkar till mellan sju och nio års ålder och perioden för flickor till mellan nio och elva års ålder, om det står klart att detta ligger i barnets intresse.” Ansvaret för att avgöra vad som är bäst för barnet har alltså överlämnats till domstolen. I förklaringen till denna bestämmelse i lagen sägs: ”Den praxis som hittills har gällt är att rätten till omsorg upphör vid sju års ålder för pojkar och vid nio års ålder för flickor.” Detta är i själva verket den ålder vid vilken erfarenheten visar att både pojkar och flickor fram till dess är beroende av någon som tar hand om dem. Fram till denna ålder är det farligt för båda att överlämna pojken eller flickan till en manlig vårdnadshavare i stället för en kvinnlig, särskilt när deras far gifter sig med en annan kvinna än deras mor. Därför bör kvinnor vid denna tid inte utsättas för alltför stora invändningar när de motsätter sig att barnen tas ifrån dem. Den grundläggande principen i den hanafitiska rättsskolan är att pojken ska överlämnas till sin far när han inte längre är beroende av den kvinnliga omsorgsgivarens omvårdnad, och flickan när hon når puberteten. Juristerna har emellertid haft olika uppfattningar om vid vilken ålder barnet blir oberoende av denna omsorg. Vissa menar att det sker vid sju års ålder, andra vid nio års ålder. Vissa säger att puberteten inträder vid nio års ålder, medan andra säger elva år. Det berörda ministeriet anser däremot att det är bättre att överlåta åt domstolen att bedöma hur pojkens intresse efter sju års ålder och flickans efter nio års ålder bäst ska tillgodoses. Om domstolen anser att det även efter denna ålder är till barnets bästa att stå under en kvinnlig omsorgsgivares vård, kan den besluta att låta pojken stanna hos henne ytterligare två år, till nio års ålder, och flickan ytterligare två år, till elva års ålder. Om domstolen anser att någon annan ordning är bättre för dem, kan den överlämna båda till en manlig vårdnadshavare.” I artikel 175 i familjelagen för muslimer anges att domstolen även i detta fall kan förlänga perioden med motsvarande två år, om omsorgsgivaren är en kvinna. Domstolen kan också tillåta både pojken och flickan att stanna hos modern eller mormodern tills de fyller femton år. Enligt vår uppfattning är det emellertid bäst att följa artikel 20 i lag nr 25 från 1929, som fortfarande gäller. – Dr Muhammad Yusuf Musa.
Sudans lag:
Dr Muhammad Yusuf Musa har nämnt att den regel som tillämpades vid Sudans islamiska domstolar före utfärdandet av lag nr 34 från 1932 var att den högsta åldern för omsorg om pojkar var sju år och för flickor nio år. I den första artikeln i lagen från 1932 sades därefter: ”Domstolen kan tillåta att en pojke från sju års ålder fram till puberteten och en flicka från nio års ålder fram till dess att hon går till sin makes hem fortsätter att tas om hand av en kvinnlig omsorgsgivare, om det står klart att detta säkerställer hennes eller hans välbefinnande. Under den tid barnet tas om hand av omsorgsgivaren får fadern och alla andra äldre undervisa det i kunskap och gott uppförande.” I den andra artikeln sades sedan: ”Efter att pojken har fyllt sju år och flickan nio år ska ingen ersättning betalas för omsorgen.” I den tredje artikeln står: ”Om fadern gifter bort flickan i syfte att befria omsorgsgivaren från ansvaret att ta hand om henne, upphör omsorgsansvaret inte så snart hon flyttar till sin makes hem, så länge omsorgsgivaren är i stånd att ta hand om henne.” Den kortfattade sammanfattningen av det som återfinns i det regelverk som publicerades i Khartoum 1942 är följande:
1. Den 34:e shariaföreskriften har utsträckt åldern för vård av pojkar till könsmognad och åldern för vård av flickor till dess att de går in i äktenskapet. Detta strider mot Abu Hanifas uppfattning. Det motsvarar den malikitiska rättsskolans uppfattning.
Detta verkar vara en exceptionell situation, och för att hantera den måste följande åtgärder vidtas:
1. Domstolen ska endast förlänga vårdperioden när foster modern begär tillstånd av domstolen att behålla det omhändertagna barnet hos sig. I samband med begäran ska hon också ange att barnets välbefinnande ligger just däri och redogöra för det förväntade välbefinnandet. Alternativt ska hon av samma skäl vägra överlämna barnet som hon vårdar till dess släktingar på faderns sida. När släktingarna på faderns sida inte går med på att låta det omhändertagna barnet stanna hos fostermodern, ska fostermodern uppmanas att lägga fram sina bevis, eller ska domstolen själv utreda vari den berörda pojkens eller flickans intresse och välbefinnande ligger. Om fostermodern inte lägger fram några bevis, eller lägger fram bevis men dessa inte är tillräckliga för att fatta ett beslut, och det inte heller står klart för domstolen att det är till barnets bästa att stanna hos fostermodern, ska domstolen, om fostermodern framställer ett krav, ta en ed av släktingen på faderns sida med innebörden att barnets välbefinnande inte kommer att säkerställas om det lämnas hos fostermodern. Om han avlägger en sådan ed, ska domstolen besluta att överlämna barnet till honom. Om han vägrar att avlägga eden, ska domstolen avslå hans ansökan.
2. Om fostermodern inte motsätter sig att barnet överlämnas till dess släktingar på faderns sida, eller inte alls inställer sig i domstolen, är det domstolens skyldighet att följa Imam Abu Hanifas rättsskolas föreskrift. Enligt denna föreskrift ska ett barn vars vårdperiod har löpt ut överlämnas till den släkting på faderns sida som anses lämplig, och det behöver inte bevisas att detta bör göras som ett krav för barnets bästa.
3. Om fostermodern är frånvarande när barnet överlämnas till en släkting på faderns sida, får hon motsätta sig domstolens beslut och kräva att barnet ska stanna hos henne. I ett sådant fall ska domstolen vidta exakt samma åtgärder gentemot henne som den vidtar gentemot en fostermor som är närvarande.
4. Om domstolen beslutar att låta barnet stanna hos kvinnor för dess välbefinnandes skull, men omständigheterna därefter av någon anledning förändras till det bättre och det på nytt uppstår en tvist om vad som är bäst för barnet, ska domstolen, efter att ha förvissat sig om att barnet inte har någon fördel av att stanna hos fostermodern, tillåta att barnet tas från henne och överlämnas till en släkting på faderns sida. (Dr Muhammad Yusuf Musa: Muslimsk familjerätt, s. 516)
Barnets frihet när vårdperioden upphör
När barnet fyller sju år, eller når den ålder då det kan förstå vad som är gott och ont, och perioden då det uppfostras av någon annan har löpt ut, ska man följa överenskommelsen om fadern och fostermodern är överens om att barnet bör stanna hos någon av dem. Om de däremot är oense och hamnar i tvist, ska barnet ges frihet att välja vem av dem det vill ta emot. Den av de två som barnet väljer ska ha företräde för dess del. (Det finns två villkor för att ge barnet valfrihet: 1. Alla parter i tvisten måste ha rätt till vårdnaden. 2. Barnet får inte vara mentalt sjukt eller intellektuellt funktionsnedsatt. Om barnet är mentalt sjukt, ska modern ha företräde att vara dess vårdnadshavare, även om barnet då skulle vara vuxet. Detta eftersom hon även då är barnets mor. Dessutom är modern mer öm och kärleksfull mot barnet.)
Abu Huraira, må Allah vara nöjd med honom, berättade: En kvinna kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Allahs Sändebud, min man vill ta min son ifrån mig. Trots detta har denna son hämtat vatten åt mig från Abu Anabas brunn, som ligger en mil från Medina, och gjort mig många andra tjänster.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till pojken: ”Här är din far och här är din mor. Ta den av dem i handen som du vill.” Pojken tog sin mors hand. Därefter gick kvinnan iväg med sin son.” – Abu Dawud.
Umar, Ali och Shurayh avgjorde enligt denna regel. Detta är också den åsikt som företräds av shafiiterna och hanbaliterna. Om pojken väljer dem båda eller inte väljer någon av dem, ska den ena väljas genom lottning. Abu Hanifa sade: Faderns rätt väger tyngst. Pojken får inte ges frihet att välja, eftersom han saknar omdöme och inte förstår vad som är bra eller dåligt för honom. Det kan hända att han väljer den hos vilken han fritt kan leka, som inte lär honom gott uppförande och låter honom göra som han vill. Då blir han förvildad. Dessutom får han inte ges valfrihet eftersom han ännu inte är myndig, på samma sätt som ett barn under sju år inte får ges valfrihet. Enligt imam Malik har modern större rätt till barnet tills det har tappat sina mjölktänder. Denna regel gäller pojkar. När det gäller flickor är imam al-Shafiis åsikt att även de ska få välja på samma sätt som pojkar. Abu Hanifa sade att modern har större rätt till flickan tills hon når puberteten eller gifter sig. Imam Malik sade att modern har större rätt till henne tills hon gifter sig och går in i sin makes brudgemak. Enligt hanbaliterna har fadern större rätt till flickan tills hon fyller nio år, och hon ska inte ges någon valfrihet. I sharia finns ingen tydlig anvisning om barnets valfrihet när det gäller att ge företräde åt någon av föräldrarna eller låta barnet välja mellan dem. De lärda är också eniga om att ingen av dem ovillkorligen har utsetts av sharia. Den av de två som är överdrivet sträng eller försumlig ska tvärtom inte ges företräde framför den som är god, rättvis och balanserad. Det avgörande i detta fall är förmågan att ta hand om och övervaka barnet. Ibn al-Qayyim ansåg att om fadern är försumlig, vårdslös eller oförmögen att ta hand om barnet, eller om hans förmåga inte är tillfredsställande, medan modern är motsatsen, ska modern ha företräde i att uppfostra barnet. Han sade: Vem vi än ger företräde framför den andra – genom att låta barnet välja, genom lottning eller på något annat sätt – måste det ske på ett sådant sätt att barnets intressen och välbefinnande tryggas. Om modern är en bättre vårdnadshavare och tillsynsperson än fadern ska hon ges företräde framför honom. I ett sådant fall ska ingen hänsyn tas till lottning eller till att ge barnet frihet att välja. Barnets förstånd är svagt och ofullständigt, och det föredrar lek eller sysslolöshet. Den som hjälper barnet med detta kommer det naturligt att välja. Därför ska man inte fästa någon vikt vid vem barnet valde eller inte valde. Barnet bör stanna hos den av modern och fadern som är bäst och mest till nytta för det. Sharia kan inte tillåta något annat. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade nämligen: ”Befall era barn att be när de är sju år gamla, slå dem om de inte ber när de är tio år gamla och skilj deras bäddar åt.” Å andra sidan har Allah sagt:
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا قُوا أَنفُسَكُمْ وَأَهْلِيكُمْ نَارًا وَقُودُهَا النَّاسُ وَالْحِجَارَةُ
Betydelse: ”Troende! Skydda er själva och era familjer mot den eld vars bränsle är människor och stenar.” (Sura at-Tahrim, vers 6)
Imam Hasan al-Basri sade: ”Lär era barn kunskap, lär dem gott uppförande och lär dem islams bestämmelser.”
Därför har en mor som skickar barnet till maktab och lär det Koranen företräde framför en far som för det mesta hjälper barnet att leka och umgås med jämnåriga. Det är inte fråga om någon lottning eller om att ge barnet rätt att välja. Om det i stället är fadern som är sådan gäller samma sak för honom. Av den ena av föräldrarna som bryter mot Allahs och Hans Sändebuds befallningar i fråga om barnen ska den andra, som följer Allahs och Hans Sändebuds befallningar, ges företräde. Imam Ibn Taymiyya sade: En gång framförde två föräldrar motstridiga anspråk på sitt barn inför härskaren. Härskaren gav barnet frihet att välja. Det valde sin far. Då sade modern till härskaren: ”Fråga honom varför han valde sin far.” Härskaren frågade honom. Barnet svarade: ”Min mor skickar mig till maktab varje dag, där läraren slår mig. Min far låter mig leka med pojkarna.” När härskaren hörde detta dömde han till moderns fördel och sade: ”Du har större rätt till ditt barn.” Ibn Taymiyya sade vidare: Den av föräldrarna som överger att ge barnet islamisk undervisning är syndig och har ingen rätt att vara barnets vårdnadshavare. Detta gäller inte bara fadern och modern utan alla ansvariga. Han måste avsäga sig vårdnaden och utse någon som vårdnadshavare, någon som leder hans barn enligt islamska principer och riktlinjer. Att lyda Allah och Hans Sändebud efter bästa förmåga bör nämligen vara allas främsta mål.
När ska barnet vistas växelvis hos båda föräldrarna
De shafiitiska lärda har sagt: Om barnet är en pojke och väljer modern, ska han stanna hos henne om natten, medan fadern tar honom till skolan eller en yrkesutbildningsanstalt under dagen. Det främsta målet är nämligen att förbättra barnets framtidsutsikter. Om han däremot väljer fadern, ska han stanna hos honom hela tiden, dag och natt. Han får dock inte hindras från att besöka eller träffa sin mor, eftersom ett sådant hinder skulle innebära att man uppmuntrar honom till olydnad mot modern och till att bryta släktbanden. Om pojken blir sjuk har modern större rätt att ta hand om honom, eftersom sjukdomen gör honom helt beroende av en vårdnadshavare, likt ett litet barn. I en sådan situation har modern företräde till hans omvårdnad. Om barnet är en flicka och väljer någon av de två, ska hon stanna hos den hon valt dag och natt. Den andra får dock inte hindras från att träffa henne, men besöket får inte vara alltför långvarigt. När makar skiljs ska ingen av dem tillbringa en lång tid hos den andra. Om flickan blir sjuk har modern företräde att ta henne till sitt eget hem för att vårda henne. Om någon av föräldrarna blir sjuk medan barnet vistas hos den andra, får barnet inte hindras från att vara hos den sjuke för att vårda honom eller henne och när döden närmar sig. Om ett barn väljer en av föräldrarna och anförtros åt honom eller henne, men därefter väljer den andra, ska barnet flyttas till den personen. Om barnet efter överlämnandet åter väljer den första, ska det skickas tillbaka till honom eller henne, eftersom valet måste ske fritt och i enlighet med barnets egen vilja. Ett barn som vistas hos den ena av föräldrarna kan också vid olika tidpunkter föredra att vara hos den ena eller den andra. I ett sådant fall ska man följa denna önskan på samma sätt som man följer barnets vilja när det gäller att förse det med mat och dryck.
Att flytta barnet
När en av föräldrarna reser bort av något skäl medan den andra stannar hemma, har den som är hemma företräde att behålla barnet hos sig. Att resa med ett litet barn är nämligen skadligt för barnet, särskilt om det fortfarande ammas. Detta har nämnts utan undantag; även resan för hajj har inte undantagits. Om en av dem flyttar från en stad till en annan för att bosätta sig där, och antingen staden eller vägen dit är farlig, har den som stannar kvar företräde till barnets vårdnad. Om både staden och resvägen dit är säkra och fredliga, är en av de två åsikter som återberättats från Ahmad att fadern har rätt till vårdnaden, så att han kan ge barnet undervisning och fostran. Detta är även Malik och de shafiitiska lärdas uppfattning, och Shurayh dömde enligt denna åsikt. Den andra åsikten är att modern har företräde. Det finns också en tredje åsikt: Om den som flyttar är fadern har modern företräde. Om det är modern som flyttar, ska man undersöka om staden hon flyttar till var den plats där det ursprungliga äktenskapet ingicks. Om så är fallet har modern företräde; annars har fadern företräde. Detta är Abu Hanifas uppfattning. En annan åsikt har också återberättats från Abu Hanifa: Om modern flyttar från staden till landsbygden har fadern företräde, men om hon flyttar från en stad till en annan har modern företräde. Ingen av dessa åsikter har dock något särskilt tillfredsställande bevis till stöd. Därför är det riktiga och mest försiktiga att välja det som i högst grad säkerställer barnets välfärd. Man ska se efter vad som är mer fördelaktigt: att flytta eller att stanna kvar. Det som är mer fördelaktigt och tryggare för barnet ska väljas. Dessa regler gäller endast när ingen av modern eller fadern avser att skada den andra genom att flytta och ta barnet från honom eller henne. Den som har en sådan avsikt ska inte anförtros barnet.
Domstolsavgöranden
Det finns otaliga avgöranden från islamiska domstolar i mål som rör vårdnaden om barn. Ur många av dessa avgöranden har olika regler och principer härletts. Här återger jag några sådana avgöranden:
Första avgörandet: Detta avgörande, som meddelades av underdomstolen i provinsen Qarmuz år 1932, bekräftades genom ett avgörande som meddelades av underdomstolen i Alexandria år 1933. I avgörandet avslogs faderns ansökan om att själv få vårdnaden om sin lilla dotter med hänvisning till moderns frånvaro. Modern hade börjat bo i en stad långt från den stad där flickans far och mor bodde och där deras äktenskap hade ingåtts. Eftersom moderns stora avstånd ansågs upphäva hennes rätt till barnets vårdnad, ansökte fadern om tillstånd att själv ta över vårdnaden om flickan. Domstolen hänvisade i sitt avgörande till den rättsvetenskapliga regeln att modern har företräde till barnets vårdnad både före och efter en separation mellan makarna. Inte ens hustruns olydnad mot sin make upphäver hennes rätt till barnets vårdnad. Så länge äktenskapet består måste fadern, om han vill ta över vårdnaden om barnet, först underrätta den olydiga hustrun om att hon ska återvända till lydnad. Om han efter en sådan underrättelse ensidigt ansöker om att få vårdnaden om barnet, ska han betraktas som en förtryckare och hans ansökan ska avslås. Detta skulle nämligen beröva modern hennes rätt att vårda och övervaka barnet. Av detta avgörande framgår följande princip: När barnets mor flyttar till en avlägsen plats tillsammans med barnet har fadern, så länge äktenskapet består, ingen rätt att ta barnet från henne. Fadern har fortfarande äktenskaplig myndighet över modern och möjlighet att få henne att återvända till lydnad. Genom denna myndighet kan han återföra hustrun under sin auktoritet och behålla barnet under sin egen vård. Detsamma gäller en hustru som befinner sig i väntetiden (idda), eftersom det är makens ansvar att ordna så att hon bor i makens hem under idda.
Andra avgörandet: Detta avgörande utfärdades först av underdomstolen i provinsen Beba i maj 1931 och bekräftades senare, efter överklagande, av överdomstolen i Banu Suwayd i juli 1931. Den princip som fastställdes genom avgörandet är följande: ”Så länge barnets mor bor i sin egen stad och avståndet mellan denna stad och faderns stad, som ligger långt från henne, inte är så stort att fadern inte kan resa för att träffa barnet och återvända till sin egen stad före natten, ska faderns invändning att han inte kan resa till den stad där barnets mor och vårdnadshavare bor, träffa barnet och återvända till sin egen stad före natten inte godtas. Han ska inte heller tillåtas ta över vårdnaden om barnet på grundval av denna invändning, oavsett om faderns vistelse långt från denna stad är avsiktlig eller oavsiktlig.” Modern kan nämligen under inga omständigheter lastas för detta.
Omständigheterna i detta mål var följande: käranden gifte sig med svaranden i hennes hemstad Banu Mazar. Därefter föddes en dotter under det att äktenskapet fortfarande bestod. Hustrun skildes i samma stad, och hennes väntetid, idda, avslutades genom förlossningen. Därefter erhöll svaranden genom en dom från domstolen i Beba den 29 oktober 1930 rätt att själv ta hand om och uppfostra dottern. Vid denna tid bodde käranden i staden Banu Mazar. Senare förflyttades käranden till staden Assiut, varpå den nämnda domen upphörde att gälla, och han begärde hos domstolen där tillstånd att själv ta hand om dottern. Vid denna tid var flickan inte mer än två år och åtta månader gammal.
Tredje domen: Denna dom meddelades av domstolen i Damīnpur den 25 oktober 1927, och ingen överklagade den. I domen förklarades att det enligt sharias bestämmelser inte är tillåtet för någon annan vårdnadshavare än modern att utan faderns tillstånd flytta barnet från faderns stad till en annan stad. Enligt vissa faqīher avses dock med detta en flytt till en plats så avlägsen att fadern inte kan återvända till sitt hem före natten efter att ha rest för att träffa barnet. När det gäller en flytt till en närmare plats görs ingen skillnad mellan modern och en annan kvinna än modern. Det är i själva verket allas skyldighet att känna till de domstolsavgöranden som betraktas som praktiska tillämpningar av fiqh-kommentarerna. De innehåller nämligen lösningar på många problem i det verkliga livet. Domstolarna beaktar dessa fiqh-kommentarer mot bakgrund av livets realiteter.
Det sjuttonde kapitlet: Hudud (islamska straffbestämmelser)
På arabiska är ordet ”hudud” plural av ”hadd”. ”Hadd” är den yttersta gränsen mellan två ting. Vissa säger: Hadd är det som skiljer ett ting från ett annat.
Även gränsen för ett hus och gränsen för ett landområde kallas hadd eller hudud. I lexikalisk betydelse innebär hadd att hindra eller avhålla. Straff för synd eller brott kallas ”hudud”, eftersom de i de flesta fall avhåller gärningsmannen från att återvända till den gärning för vilken han har straffats. Ibland används ordet hadd eller hudud även om själva brottet. Som Gud säger:
تِلْكَ حُدُودُ اللَّهِ فَلَا تَقْرَبُوهَا
”Detta är Guds gränser. Närma er dem därför inte.” (Al-Baqara 2:187)
I sharias terminologi är hadd ett straff som fastställts för kränkning av Guds rätt. Det vill säga, dessa straff har fastställts för att bevara samhället samt den sociala friden och ordningen. Detta är nämligen det främsta målet med Guds religion. Och eftersom detta är Guds rätt kan ingen individ eller något samhälle upphäva den eller befria någon från dess ansvar. Taʿzīr (ett mindre straff utdömt av en islamisk domstol) skiljer sig från hadd, eftersom det inte är ett straff som fastställts av Gud, utan ett straff som beslutas efter domarens bedömning. Qiṣāṣ skiljer sig från hadd, eftersom det är människans och inte Guds rätt.
Brott som medför straff
Koranen och sunnan har fastställt vissa straff för vissa bestämda brott. Dessa har benämnts ”hudud-brott”, det vill säga brott som medför straff. Dessa brott är: äktenskapsbrott, falsk anklagelse om äktenskapsbrott utan vittnen, stöld, alkoholförtäring, upplopp och oordentligheter, avfall från islam och förräderi mot staten. För var och en som begår något av dessa brott har sharia fastställt ett straff.
Straffet för äktenskapsbrott är piskrapp för den ogifte och stening till döds för den gifte. Allah säger:
وَاللَّاتِي يَأْتِينَ الْفَاحِشَةَ مِنْ نِسَائِكُمْ فَاسْتَشْهِدُوا عَلَيْهِنَّ أَرْبَعَةً مِنْكُمْ ۖ فَإِنْ شَهِدُوا فَأَمْسِكُوهُنَّ فِي الْبُيُوتِ حَتَّى يَتَوَفَّاهُنَّ الْمَوْتُ أَوْ يَجْعَلَ اللَّهُ لَهُنَّ سَبِيلًا
Betydelse: Och de av era kvinnor som begår äktenskapsbrott, kalla fyra vittnen bland er mot dem. Om de vittnar, håll då dem inspärrade i sina hem tills döden når dem eller tills Allah fastställer en annan ordning för dem. (Sura an-Nisa: vers 15)
الزَّانِيَةُ وَالزَّانِي فَاجْلِدُوا كُلَّ وَاحِدٍ مِنْهُمَا مِائَةَ جَلْدَةٍ وَلَا تَأْخُذْكُمْ بِهِمَا رَأْفَةً فِي دِينِ اللَّهِ إِنْ كُنْتُمْ تُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ وَلْيَشْهَدْ عَذَابَهُمَا طَائِفَةٌ مِّنَ الْمُؤْمِنِينَ
”Piska var och en av den äktenskapsbrytande kvinnan och den äktenskapsbrytande mannen hundra gånger. Låt inte medlidande med dem påverka er när Allahs föreskrift verkställs, om ni tror på Allah och den yttersta dagen. Låt en grupp av de troende bevittna deras straff.” (Sura an-Nur: vers 2)
Och Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Ta emot från mig, ta emot från mig. Allah har fastställt en annan ordning för dem (de äktenskapsbrytande kvinnorna). Om en ogift begår äktenskapsbrott med en ogift är straffet hundra piskrapp och landsförvisning i ett år. Och om en gift begår äktenskapsbrott med en gift är straffet hundra piskrapp och stening till döds.”
Straffet för falsk anklagelse om äktenskapsbrott är dessutom åttio piskrapp. Allah säger:
وَالَّذِينَ يَرْمُونَ الْمُحْصَنَاتِ ثُمَّ لَمْ يَأْتُوا بِأَرْبَعَةِ شُهَدَاءَ فَاجْلِدُوهُمْ ثَمَانِينَ جَلْدَةً وَلَا تَقْبَلُوا لَهُمْ شَهَادَةً أَبَدًا ۚ وَأُولَٰئِكَ هُمُ الْفَاسِقُونَ
”De som anklagar kyska och dygdiga kvinnor utan att framlägga fyra vittnen ska piskas med åttio piskrapp, och deras vittnesmål ska aldrig godtas. De är sannerligen överträdare.” (Sura An-Nur: vers 4)
Straffet för stöld är dessutom att handen huggs av. Om detta säger Allah:
وَالسَّارِقُ وَالسَّارِقَةُ فَاقْطَعُوا أَيْدِيَهُمَا جَزَاءً بِمَا كَسَبَا نَكَالًا مِّنَ اللَّهِ ۗ وَاللَّهُ عَزِيزٌ حَكِيمٌ
”Om en man eller en kvinna stjäl, ska ni hugga av deras händer. Detta är en följd av vad de har gjort och ett föreskrivet straff från Allah. Allah är Allsmäktig och Vis.
Straffet för att sprida upplopp, våldsamheter och anarki i landet är dödsstraff, korsfästelse, landsförvisning eller att händer och fötter huggs av på motsatta sidor. Allah säger:
إِنَّمَا جَزَاءُ الَّذِينَ يُحَارِبُونَ اللَّهَ وَرَسُولَهُ وَيَسْعَوْنَ فِي الْأَرْضِ فَسَادًا أَنْ يُقَتَّلُوا أَوْ يُصَلَّبُوا أَوْ تُقَطَّعَ أَيْدِيهِمْ وَأَرْجُلُهُمْ مِنْ خِلَافٍ أَوْ يُنْفَوْا مِنَ الْأَرْضِ ۚ ذَلِكَ لَهُمْ خِزْيٌ فِي الدُّنْيَا وَلَهُمْ فِي الْآخِرَةِ عَذَابٌ عَظِيمٌ
”Straffet för dem som för krig mot Allah och Hans sändebud och sprider fördärv på jorden är att de dödas, eller korsfästs, eller att deras händer och fötter huggs av på motsatta sidor, eller att de förvisas från landet. Detta är deras förnedring i denna värld, och i det kommande livet väntar dem ett oerhört straff.” (Sura al-Māʾida, vers 33)
Straffet för att dricka alkohol och använda berusningsmedel är åttio eller fyrtio piskrapp, vars detaljer kommer senare. Straffet för att avsäga sig islam är dödsstraff. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade nämligen: ”Den som avsäger sig islam, ska ni döda.”
Straffet för uppror mot staten är döden. Allah säger nämligen:
وَإِنْ طَائِفَتَانِ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ اقْتَتَلُوا فَأَصْلِحُوا بَيْنَهُمَا ۖ فَإِنْ بَغَتْ إِحْدَاهُمَا عَلَى الْأُخْرَىٰ فَقَاتِلُوا الَّتِي تَبْغِي حَتَّى تَفِيءَ إِلَىٰ أَمْرِ اللَّهِ ۚ فَإِنْ فَاءَتْ فَأَصْلِحُوا بَيْنَهُمَا بِالْعَدْلِ وَأَقْسِطُوا ۖ إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ الْمُقْسِطِينَ
”Och om två grupper av de troende strider med varandra, så förlikar ni dem. Men om den ena av dem angriper den andra, så ska ni bekämpa den angripande gruppen tills den återvänder till Allahs befallning. Om den återvänder, så ska ni förlika dem med rättvisa och handla rättvist. Allah älskar sannerligen dem som handlar rättvist.” (Sura al-Ḥujurāt, vers 9)
Dessutom sade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Efter mig kommer mycket svaghet att uppstå. Om någon vill splittra muslimerna medan de är enade, ska ni slå honom med svärdet, vem han än må vara.”
Dessa straffs rättfärdigande
Dessa straff bevarar å ena sidan allmänintresset och garanterar å andra sidan den allmänna säkerheten. Därför är de ytterst rättvisa straff.
Låt oss först ta äktenskapsbrott. Äktenskapsbrott är ett av de mest obscena och avskyvärda brotten. Det är ett angrepp på moral, ädelhet och heder; det förstör familjesystemet och leder till spridningen av många orättvisor och missgärningar som undergräver individens och samhällets ädla beståndsdelar. Trots detta har islam iakttagit stor försiktighet när det gäller att fastställa detta brotts sanningshalt. Därför har sådana villkor ställts upp att det nästan är omöjligt att uppfylla dem.
Syftet med straffet för äktenskapsbrott är i första hand att väcka fruktan, varna och avskräcka. Att falskt anklaga kyska och dygdiga samt gifta kvinnor och män för äktenskapsbrott är ett så allvarligt brott att det bryter familjebanden, orsakar oenighet och separation mellan makar och rasar familjens pelare. Familjen är emellertid samhällets grund. Om den är sund kommer samhället att vara sunt, och om den förstörs och förvrids måste även samhället förstöras. Den som gjort sig skyldig till detta brott straffas med åttio piskrapp först när han eller hon misslyckas med att framföra fyra vittnen till stöd för anklagelsen. Detta är således ett uttryck för högsta visdom och klokhet samt ett skydd för samhällets övergripande intressen och välfärd. Straffet skyddar människans heder och värdighet från att besudlas och bevarar hennes goda namn och anseende.
Stöld är ett angrepp på människors egendom och innebär i praktiken att man leker med den. Egendom är emellertid det som människor håller kärast. Syftet med att hugga av handen på den som gjort sig skyldig till detta brott är därför att avhålla andra från stöld. På så sätt kan alla känna sig trygga med sin egendom. I de länder där denna lag har införts enbart för att bevara samhällets fred och säkerhet samt skydda egendom från dem som bryter mot sharia och lagen, har dess positiva resultat blivit uppenbara. I det tidigare Sovjetunionen skärptes straffet för stöld, eftersom fängelsestraff inte bidrog till att minska brott som stöld. Där verkställdes dödsstraffet för tjuvar genom att de sköts ihjäl. De som sprider våld, terror, sabotage och anarki i landet, framkallar upplopp och oroligheter, förstör fred och ordning och försöker störta den etablerade regeringen med våld, ska som minst få händer och fötter avhuggna på motsatta sidor eller förvisas från landet. Alkohol och narkotika förstör det normala hos förnuftets sunda funktion i konsumentens hjärna. Så snart detta förstörs börjar människan utföra alla slags obscena och dåraktiga handlingar. Därför kommer sharias straff i form av piskrapp å ena sidan att skydda honom från att upprepa brottet och å andra sidan uppmuntra andra att hålla sig borta från sådana brott.
Det är obligatoriskt att verkställa hududstraffen
Det ligger en oerhörd nytta för människorna i att verkställa de hududstraff eller straff som fastställts av sharia. Hudud avskräcker nämligen från brott, tuktar de onda och hindrar människor från att ägna sig åt haram och förbjudna handlingar. De garanterar säkerheten för varje samhällsmedlems liv, heder, egendom, goda namn, frihet och värdighet. An-Nasa’i och Ibn Majah har återberättat från Abu Hurayra att Allahs sändebud sade: ”Att verkställa ett av Allah fastställt haddstraff på jorden är mer välgörande för jordens invånare än fyrtio dagars regn.” Varje handling som hindrar verkställandet av hudud är liktydig med att sätta Allahs föreskrifter ur funktion och innebär att föra krig mot dem. Det innebär nämligen att orättvisa etableras och att fördärv sprids.
Ahmad, Abu Dawud och al-Hakim har återberättat att Allahs sändebud sade: ”Den vars medling blir ett hinder för verkställandet av ett straff som Allah har fastställt står emot Allahs auktoritet.” Det händer ofta att människor är ovetande om det brott som en förbrytare har begått och endast ser det straff som verkställs mot honom. När de ser detta blir de bedrövade och börjar känna medlidande med honom. Det är med avseende på detta som Koranen säger att det är en handling som strider mot tron. Att skapa en miljö fri från brott och höja individen och samhället till en högre kultur och en fast moralisk nivå är nämligen ett krav som tron ställer. Allah säger:
الزَّانِيَةُ وَالزَّانِي فَاجْلِدُوا كُلَّ وَاحِدٍ مِنْهُمَا مِائَةَ جَلْدَةٍ وَلَا تَأْخُذْكُمْ بِهِمَا رَأْفَةً فِي دِينِ اللَّهِ إِنْ كُنْتُمْ تُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ وَلْيَشْهَدْ عَذَابَهُمَا طَائِفَةٌ مِّنَ الْمُؤْمِنِينَ
”Piska var och en av den otuktiga kvinnan och den otuktige mannen hundra gånger. Låt inte medlidande med dem påverka er när Allahs föreskrift verkställs, om ni tror på Allah och den yttersta dagen. En grupp av de troende ska bevittna deras straff.” (An-Nur: 2)
Det bör i detta sammanhang nämnas att barmhärtighet gentemot samhället är mycket viktigare än barmhärtighet gentemot individen.
Att medla beträffande hudud-straffen
Det är haram att medla mot verkställandet av ett hadd-straff eller att göra något för att upphäva ett hadd-straff. Detta skulle nämligen innebära att man förstör en nytta som har bevisats vara bestämd och beprövad. Det skulle uppmuntra till brott och innebära ett godkännande av att brottslingen befrias från att bära följderna av sitt brott. Denna otillåtlighet av medling gäller efter att anklagelsen har nått den berörda härskaren. Medlingen skulle då hindra härskaren från att fullgöra sin skyldighet och öppna vägen för att straffet upphävs. (Det bör anmärkas att Ibn ʿAbd al-Barr har hävdat att det råder en enhällig överenskommelse, ijma, bland de lärda och den muslimska umman om att verkställandet av ett hadd-straff blir obligatoriskt för härskaren efter att anklagelsen har nått honom.) Däremot är det inte klandervärt att dölja brottslingen och vädja till härskaren för hans räkning innan anklagelsen har lämnats in till härskaren (eller domstolen).
Abu Dawud, al-Nasa’i och al-Hakim har återberättat att Guds sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Förlåt brotten mellan er själva. Det som når mig måste nämligen bestraffas.” Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i, Ibn Majah och al-Hakim har återberättat: När Guds sändebud, frid och välsignelser över honom, beslöt att hugga av handen på den man som hade stulit Safwan ibn Umayyas mantel, och Safwan vädjade för hans räkning, sade Guds sändebud, frid och välsignelser över honom: ”Varför vädjade du inte för honom innan du förde honom till mig?”
Ahmad, Muslim och al-Nasa’i har återberättat från Aisha, må Allah vara nöjd med henne: En kvinna från stammen Banu Makhzum brukade låna olika saker av människor och sedan förneka att hon hade lånat dem. Guds sändebud, frid och välsignelser över honom, befallde att hennes hand skulle huggas av. Hennes familj kom till Usama ibn Zayd och talade med honom. Därefter vädjade Usama inför Guds sändebud, frid och välsignelser över honom, för kvinnans räkning. Guds sändebud, frid och välsignelser över honom, sade till honom: ”Usama! Jag vill inte se att du vädjar beträffande något straff som Allah har fastställt.” Sedan reste sig Guds sändebud, frid och välsignelser över honom, och höll ett tal där han sade: ”Era föregångare gick under endast därför att de lät en förnäm person gå fri när han begick ett brott, men straffade en svag person när han begick ett brott. Vid Allahs ed! Om även Fatima, Muhammeds dotter, hade stulit, skulle jag ha huggit av hennes hand.” Därefter höggs handen av på kvinnan från stammen Banu Makhzum.
När tvivel uppstår ska hadd-straffet upphävas
Ett hadd-straff är ett straff som skadar brottslingens kropp och anseende. Det är inte tillåtet att skada någons heder och värdighet eller att tillfoga honom lidande annat än av en berättigad anledning. Om brottet inte har bevisats genom obestridliga och otvetydiga bevis kan straffet inte sägas ha utdömts av en berättigad anledning. När tvivel uppstår finns därför inte längre den säkra och odiskutabla grund som krävs för att verkställa straffet. Därför ska anklagelser och tvivel inte beaktas eller tillmätas någon betydelse, eftersom de är vilseledande. Ibn Majah har återberättat från Abu Hurayra att Guds sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Avvärj brotten så länge ni kan.” Al-Tirmidhi har också återberättat från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Guds sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Upphäv straffen från muslimerna så långt ni kan. Om ni finner en möjlighet att frikänna honom, så frikänn honom. För en härskare är det bättre att av misstag förlåta än att av misstag straffa.”
Hur många slags tvivel finns det, och vilka är de?
Hanafiterna och shafiiterna har diskuterat frågan om tvivel ingående. Var och en av dem har en självständig uppfattning i denna fråga. En sammanfattning av dessa uppfattningar följer:
Enligt shafiiternas uppfattning finns det tre typer av tvivel:
1. Tvivel beträffande platsen för samlaget: Till exempel att en man har samlag med sin menstruerande eller fastande hustru, eller har samlag med henne i ändtarmen. Här föreligger ett tvivel beträffande den förbjudna platsen för samlaget. Hustrun står nämligen under mannens beskydd och han har rätt att ha samlag med henne. Även om samlag med en menstruerande eller fastande hustru och samlag i hennes ändtarm inte är tillåtet, skapar hans rätt till och myndighet över hustrun ändå ett slags tvivel. Detta tvivel kräver att hadd-straffet upphävs, oavsett om den som hade samlaget ansåg handlingen vara tillåten eller förbjuden, eller inte hade någon sådan uppfattning. Hans föreställning och tro är nämligen inte orsaken till tvivlet. Orsaken till tvivlet är platsen för samlaget och samlagarens rättsliga myndighet över den.
2. Tvivel grundat på samlagarens föreställning: Till exempel att en man har samlag med en kvinna som han hittar i brudgemaket, i tron att hon är hans hustru, och det senare visar sig att hon inte är hans hustru. Grunden för tvivlet är här samlagarens föreställning och övertygelse om att han inte gör något förbjudet. Detta tvivel upphäver hadd-straffet. Men om samlagaren har samlag med kvinnan trots att han vet att hon är förbjuden för honom, räknas detta inte som ett tvivel.
3. Tvivel som beror på rättslärdas meningsskiljaktigheter: Det föreligger tvivel om huruvida samlaget är tillåtet eller förbjudet, och grunden för detta tvivel är rättslärdas meningsskiljaktigheter. De meningsskiljaktigheter som rättslärda har beträffande huruvida vissa saker är tillåtna eller förbjudna skapar ett sådant tvivel kring dessa saker att hadd-straffet upphävs. Abū Hanīfa anser exempelvis att äktenskap utan wali är tillåtet, medan Mālik anser att äktenskap utan vittnen är tillåtet. Majoriteten av de lärda anser däremot inte att detta är tillåtet. Eftersom det råder meningsskiljaktighet om giltigheten av sådana äktenskap, verkställs inget hadd-straff om man har samlag efter ett sådant äktenskap. Det beror på att det tvivel som meningsskiljaktigheten skapar upphäver hadd-straffet. Även om samlagaren anser att samlaget är förbjudet, verkställs inget hadd-straff. Så länge de rättslärda är oense i frågan har samlagarens föreställning och övertygelse nämligen ingen betydelse.
Enligt hanafiternas uppfattning finns det två typer av tvivel:
1. Tvivel beträffande samlaget: Ett tvivel beträffande samlaget beaktas endast för den som hyser detta tvivel. För den som inte hyser något tvivel beträffande samlaget beaktas det inte. Om en person hyser tvivel om huruvida samlaget är tillåtet eller förbjudet, men det inte finns något uttryckligt bevis som fastställer att det är tillåtet, ska detta för honom betraktas som ett tvivel. Ett exempel är att ha samlag med sin hustru under väntetiden efter att ha skilt sig från henne genom tre skilsmässor eller en oåterkallelig skilsmässa mot ersättning. Orsaken till tvivlet om huruvida samlaget är tillåtet eller förbjudet är här att äktenskapet visserligen upplöstes genom skilsmässan, men att det i ett annat avseende fortfarande består: om den frånskilda hustrun är gravid ska barnet räknas som den mannens barn. Ett sådant samlag är förbjudet och utgör äktenskapsbrott som medför hadd-straff. Om samlagaren däremot hävdar att han hyste ett tvivel och ansåg handlingen vara tillåten, ska detta inte räknas som äktenskapsbrott. Han hade nämligen tagit sin föreställning som bevis. Även om den i verkligheten inte förtjänar att betraktas som bevis, blir den, eftersom han ansåg den vara ett bevis, för honom ett tvivel som upphäver hadd-straffet för ett brott som kan upphävas på grund av tvivel. Villkoret för att ett tvivel beträffande samlaget ska godtas är att det över huvud taget inte finns något bevis för att handlingen är förbjuden och att samlagaren tror att handlingen är tillåten. Om det finns något bevis för att handlingen är förbjuden, eller om samlagaren inte tror att samlaget är tillåtet, föreligger inget tvivel alls. När det har bevisats att samlagaren kände till att samlaget var förbjudet blir det obligatoriskt att verkställa hadd-straffet mot honom.
2. Tvivel beträffande den person med vilken samlaget ägde rum: Grunden för detta tvivel är tvivel om sharias bestämmelse beträffande den kvinna med vilken samlaget ägde rum. Villkoret för att detta tvivel ska godtas är alltså att det har uppstått på grund av någon bestämmelse i sharia. När det finns ett bevis som upphäver att kvinnan är förbjuden, blir detta tvivel verklighet. (Det vill säga att inget hadd-straff verkställs.) Samlagarens föreställning har här ingen betydelse. Oavsett om han anser handlingen vara förbjuden eller tillåten gör det ingen skillnad. Tvivlet har nämligen bekräftats genom ett rättsligt bevis, inte genom hans vetskap eller brist på vetskap.
Vem har befogenhet och ansvar att verkställa haddstraff?
Rättslärda är eniga om att det endast är härskaren eller hans representant som har befogenhet och rätt att verkställa haddstraff. Medborgarna har inte rätt eller befogenhet att göra detta på eget initiativ.
At-Tahawi återberättade från Muslim ibn Yasar: En följeslagare brukade säga: ”Zakāt, hudud, skatteuppbörd och fredagsbönen är anförtrodda åt härskaren.” At-Tahawi sade: Vi känner inte till att någon följeslagare motsatte sig detta uttalande. Al-Bayhaqi återberättade att Medinas invånare brukade säga: ”Ingen annan än härskaren har rätt att verkställa hudud. Däremot har husbonden befogenhet att verkställa haddstraffet för otukt på sina slavinnor och slavar.” En grupp av de tidiga lärda, däribland ash-Shafi‘i, ansåg att husbonden skulle verkställa haddstraff på sina slavinnor och slavar. Deras bevis är att Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade: En av Allahs Sändebuds, frid vare med honom, hushållstjänarinnor födde ett barn. Allahs Sändebud, frid vare med honom, befallde mig att verkställa haddstraffet på henne. Jag gick till henne och såg att hennes blödning ännu inte hade upphört. Därefter återvände jag till Allahs Sändebud, frid vare med honom, och underrättade honom om saken. Han sade: ”När hennes blödning har upphört, ska du verkställa haddstraffet på henne. Verkställ hudud på era slavinnor och slavar.” (Ahmad, Abu Dawud, Muslim, al-Bayhaqi och al-Hakim.)
Enligt imam Abu Hanifa ska husbonden däremot inte verkställa det själv, utan framföra anklagelsen inför härskaren.
Tillåtligheten av att skydda den skyldige i samband med hudud
Att dölja brottsliga handlingar hos dem som ägnar sig åt brott och synd kan ibland visa sig vara en mycket välgörande behandling för dem. När deras handlingar döljs händer det ibland att de efter brottet på eget initiativ gör uppriktig ånger och börjar leva ett fullständigt nytt liv. Därför har islam befallt att man ska skydda de skyldiga och inte skynda sig att avslöja deras brott.
Sa‘id ibn al-Musayyab sade: Jag har hört att en man vid namn Hazzal från stammen Banu Aslam, innan vers 2 om straffet för otukt i sura an-Nur uppenbarades, kom till Allahs Sändebud, frid vare med honom, och anklagade en man för otukt. Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade till honom: ”Hazzal, om du hade dolt honom under din mantel, hade det varit bättre för dig.” Hazzals sonson Yazid vittnade senare om att detta uttalande verkligen hade fällts av hans farfar.
Ibn Majah återberättade från Ibn Abbas att Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade: ”Den som döljer sin muslimske broders fel kommer Allah att dölja hans fel på Uppståndelsens dag. Och den som avslöjar sin broders fel kommer Allah att avslöja hans fel och till och med förödmjuka honom inför hans familj.” När det alltså är rekommenderat att dölja ett fel, bör det inte heller vara önskvärt att vittna om detta fel. Det är makruh tanzihi. Detta döljande gäller emellertid den som inte har gjort otukt till en vana och som inte själv avslöjar den. Men när situationen går så långt att han själv inte försöker bevara sin hemlighet utan tvärtom offentliggör och avslöjar den, är det bättre att vittna om honom än att avstå från att vittna. Syftet med sharia är nämligen att befria och rena jorden från synd och oanständighet. När de skyldiga och syndarna ångrar sig och dessutom tillrättavisas och straffas för det, sätts processen att rena jorden från synd i gång och blir verksam. Men när den otuktiges fräckhet blir så stor att han, trots att han begår otukt, inte bryr sig om att dölja det och inte heller skäms över att det blir känt, finns det inte längre någon garanti för att jorden ska kunna befrias från synd genom ånger. När en sådan fräckhet och hänsynslöshet visar sig hos någon finns det därför inget alternativ till att tillgripa den andra metoden för att avlägsna hans synd. Denna andra metod är hudud, det vill säga straff. Den som däremot begår otukt i största hemlighet och med stor rädsla och ångrar sig efter varje gång bör, även om han gör det en eller flera gånger, skyddas genom att den som bevittnat det döljer det.
En muslim bör dölja sina egna fel.
Det är snarare obligatoriskt för varje muslim att dölja sina egna fel och avstå från att avslöja dem genom bekännelse inför härskaren, underkasta sig straff och låta sig förödmjukas. Imam Malik återger i al-Muwatta att Allahs sändebud, frid och välsignelser vare över honom, sade: ”O alla människor! Tiden har kommit då ni bör avstå från de handlingar som Allah har förbjudit. Den som begår något av dessa avskyvärda brott bör dra nytta av Allahs fördoldhet och hålla sig dold. Men den vars brott blir uppenbart för oss kommer vi att tillämpa Allahs bok på.”
Hududstraffet som försoning för synden
Enligt de flesta lärda blir hududstraffet, när det verkställs på den skyldige, en försoning för den synd han har begått, och därefter kommer han inte att straffas i det kommande livet. Al-Bukhari återger nämligen från Ubada ibn as-Samit: ”Vi satt tillsammans med Allahs sändebud, frid och välsignelser vare över honom, vid ett möte. Då sade Allahs sändebud: ’Ni ska lova mig att inte sätta någon vid Allahs sida, inte begå otukt, inte stjäla och inte döda någon själ som Allah har förbjudit, annat än med rätt. Den som håller detta löfte kommer att få sin belöning hos Allah. Den som begår någon av dessa synder och får sitt straff för det, blir det en försoning för honom (en utplåning av synden). Men den som begår någon av dessa synder och Allah döljer den för honom (det vill säga räddar honom från dom och straff), hans sak ligger hos Allah. Om Han vill förlåter Han honom, och annars straffar Han honom.’”
Verkställandet av hududstraffet är å ena sidan en försoning för synden och samtidigt en varning för andra. Det är både en utplåning av synd och en avskräckning från synd.
Verkställande av hududstraff i dar al-harb
En grupp lärda anser att hudud, liksom de kan verkställas i dar al-islam (den islamiska staten), även kan verkställas i dar al-harb (en stat som styrs av icke-muslimer). Detta eftersom budet att verkställa hudud är allomfattande och generellt och inte begränsat till något särskilt land. Imam Malik och al-Layth ibn Sa’d företrädde denna uppfattning. Abu Hanifa och andra sade däremot: ”När en befälhavare leder ett angrepp mot dar al-harb (ett icke-muslimskt land), ska han inte tillämpa hadd på någon medlem av sin armé. Men om han är befälhavare över en armé i Egypten, Syrien, Irak eller liknande länder (muslimska länder), ska han verkställa hudud i sin armé.” Imam Abu Hanifas argument är att den som straffas kan förledas att välja otrohet om hudud verkställs i dar al-harb. Detta är den starkaste uppfattningen. Allah har nämligen själv förbjudit att Hans straff verkställs under krig, eftersom det kan leda till något ännu värre. Imamer som Ahmad, Ishaq och al-Awza’i sade att hudud inte ska verkställas på fiendens territorium. Detta var följeslagarnas enhälliga uppfattning.
I detta sammanhang är berättelsen om Abu Mahjan al-Thaqafi värd att nämnas. Han var så van vid att dricka vin att han inte kunde avstå från det någon längre tid. Under slaget vid al-Qadisiyya drack han vin. Därför grep befälhavaren Sa’d ibn Abi Waqqas honom och beordrade att hans händer och fötter skulle bindas med rep. När de båda sidorna ställdes mot varandra började Abu Mahjan klaga: ”Hästarna kommer att drivas fram med spjut, medan jag ligger bunden med rep. Kan något vara mer sorgligt än detta?” Därefter sade han till Sa’ds hustru: ”Släpp mig. Jag lovar dig att om Allah låter mig återvända oskadd från slagfältet, ska jag återvända hit och på nytt sätta mina fötter i repen. Och om jag blir dödad, då har ni ju blivit fria från mig.” Sa’ds hustru löste hans band. Genast hoppade Abu Mahjan upp på hästen al-Balqa, som tillhörde Sa’d, tog ett spjut och red ut på slagfältet. Där visade han ett sådant mod och en sådan tapperhet att inte bara Sa’d utan hela den muslimska armén blev förbluffad. De trodde att det kanske var en ängel som hade kommit för att hjälpa dem. Efter att ha besegrat fienden fullständigt återvände han till Sa’ds tält och satte själv åter in sina båda fötter i repen. Sa’ds hustru berättade för Sa’d vad som hade hänt med Abu Mahjan. Sa’d frigav honom omedelbart. Med hänsyn till hur hans enastående insats i striden hade stärkt den muslimska armén svor Sa’d att inte verkställa straffet för vindrickande på Abu Mahjan. Därefter ångrade Abu Mahjan sig och lovade att aldrig mer dricka vin. Oavsett om vindrickandets hadd här betraktas som uppskjutet eller upphävt, gjordes detta för en större nytta. Det var till gagn för hela den muslimska gemenskapen, trots att Sa’d hade befogenhet att verkställa hududstraffet på honom.
Det är förbjudet att verkställa hadd-straff i moskén, så att den inte blir nedsmutsad:
Abu Dawud har återberättat från Hakim ibn Hizam, må Allah vara nöjd med honom: ”Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöd att qisas verkställs i moskén, att poesi reciteras och att hadd-straff verkställs.”
Får domaren döma utifrån det han själv känner till?
Den zahiritiska rättsskolan anser att det är en plikt för domaren att döma utifrån sin egen kännedom i frågor som rör hudud, qisas, blodspillan, äktenskapsbrott och ekonomiska tvister, oavsett om han fick kännedom om saken före eller efter sitt förordnande som domare. Enligt dem är den dom som domaren avkunnar utifrån sin egen kännedom den starkaste domen. Detta eftersom det för honom är säker och sann kunskap. Därefter ska han döma på grundval av den anklagades bekännelse och sedan vittnets vittnesmål. Allah säger:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا كُونُوا قَوْمِينَ بِالْقِسْطِ عُمَدَاءَ لِلَّهِ
”Troende! Stå fasta för rättvisan.” (An-Nisa: vers 135)
Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade också: ”Den av er som ser något orätt, låt honom hindra det med sin hand; om han inte förmår det, då med sin tunga …” Därför är det domarens ansvar att skipa rättvisa. Det är inte rättvisa att låta en förtryckare fortsätta med sitt förtryck utan att rätta honom. När domaren känner till en orätt ska det åligga honom att själv rätta till den. Det är hans ansvar att ge varje rättsinnehavare hans rätt. Om domaren inte fullgör detta ansvar blir han en förtryckare.
Men enligt de flesta rättslärda är det inte tillåtet för domaren att döma utifrån sin egen kännedom. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Även om jag med egna ögon skulle se en person begå ett brott som medför straff, skulle jag inte verkställa hadd-straffet mot honom förrän bevisningen hade lagts fram inför mig.” Även enligt förnuftets bedömning är detta riktigt: domaren är, liksom alla andra människor, en vanlig människa. Innan fullständig vittnesbevisning och övriga bevis har nått honom har han ingen rätt att uttala sig utifrån vad han själv har sett, vad det än må vara. Om domaren till exempel ser någon begå äktenskapsbrott och anklagar honom, men inte kan lägga fram fullständig bevisning mot honom, ska domaren själv anses ha framfört en falsk anklagelse och tvingas undergå straffet för falsk anklagelse. När det är förbjudet för domaren att tala utifrån sin egen kännedom, är det också förbjudet för honom att handla utifrån den. Grunden för denna uppfattning är Allahs storslagna ord:
فَإِذْ لَمْ يَأْتُوا بِالشُّهَدَاءِ فَأُولَٰئِكَ عِنْدَ اللَّهِ هُمُ الْكَاذِبُونَ
Betydelse: Eftersom de inte lade fram vittnen är de därför lögnare enligt Allahs lag.” (Sura an-Nur, vers 13)
1. Alkoholkonsumtion
De stegvisa åtgärderna för att förbjuda alkohol
Innan Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, emigrerade från Mekka till Medina brukade människor dricka alkohol i stor omfattning. Efter emigrationen ökade muslimernas frågor om både alkohol och hasardspel kraftigt, eftersom de såg många av dessa båda företeelsers skadliga följder. Då uppenbarade Allah den Allsmäktige:
يَسْأَلُونَكَ عَنِ الْخَمْرِ وَالْمَيْسِرِ ۖ قُلْ فِيهِمَا إِثْمٌ كَبِيرٌ وَمَنَافِعُ لِلنَّاسِ وَإِثْمُهُمَا أَكْبَرُ مِنْ نَفْعِهِمَا
Betydelse: De frågar dig om alkohol och hasardspel. Säg: ”I båda finns en stor synd och även vissa fördelar för människorna. Men synden i dem är större än deras fördelar.” (Sura al-Baqara, 219)
Det vill säga att synden i alkohol och hasardspel är mycket stor, eftersom båda medför omfattande religiösa och materiella skador. Människor kan också få vissa fördelar av dessa båda. Dessa fördelar är materiella: stora vinster i alkoholhandeln och möjligheten att tjäna pengar utan ansträngning genom hasardspel. Men den synd som finns i dessa båda är större än deras fördelar. På så sätt antyds att den förbjudande aspekten av dessa båda är starkare. De förklarades dock inte uttryckligen vara haram. En tid därefter uppenbarades en vers som förklarade alkoholkonsumtion under bönen vara förbjuden. Eftersom människorna var starkt fästa vid alkohol och hade gjort den till en del av sina liv, behövde alkoholen förbjudas stegvis på detta sätt. Allah säger:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَقْرَبُوا الصَّلوةَ وَأَنْتُمْ سُكَى حَتَّى تَعْلَمُوا مَا تَقُولُونَ
Betydelse: O ni troende, när ni är berusade, närma er inte bönen förrän ni förstår vad ni säger.” (An-Nisa: vers 43)
Anledningen till att denna vers uppenbarades var att en man bad medan han var berusad av alkohol, och han reciterade sura al-Kafirun förvrängt på följande sätt: ”Säg: O otrogna, det som ni tillber tillber även jag.” I suran står det i själva verket: ”Det ni tillber tillber jag inte.”
Detta var den slutliga förberedelsen inför förbudet mot alkohol. Några dagar senare uppenbarades följande, genom vilket alkohol slutgiltigt förklarades haram:
يأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِنَّمَا الْخَمْرُ وَالْمَيْسِرُ وَالْأَنْصَابُ وَالْأَزْلَامُ رِجْسٌ مِنْ عَمَلِ الشَّيْطَنِ فَاجْتَنِبُوهُ لَعَلَّكُمْ تُفْلِحُونَ إِنَّمَا يُرِيدُ الشَّيْطَنُ أَنْ يُوقِعَ بَيْنَكُمُ الْعَدَاوَةَ وَالْبَغْضَاءَ فِي الْغَمْرِ وَالْمَيْسِرِ وَيَصُدَّكُمْ عَنْ ذِكْرِ اللَّهِ وَعَنِ الصَّلُوةِ ، فَهَلْ أَنْتُمْ مُنْتَهُونَ
Betydelse: O ni troende. Alkohol, hasardspel, avgudabilder och spådomspilar är inget annat än Satans orena verk. Avstå därför från dem, så att ni kan nå framgång. Satan vill genom alkohol och hasardspel endast så fiendskap och hat mellan er och hindra er från att minnas Allah och från bönen. Kommer ni då inte att avstå? (Al-Ma’idah: 90–91)
Här framgår tydligt att Allah har fogat hasardspel, avgudabilder och spådomspilar till alkohol och tillkännagett sitt beslut beträffande alla dessa saker: eftersom de är:
1. Smutsiga och orena handlingar,
2. Satans verk, hans ingivelser och intriger,
3. Av de nämnda orsakerna är det obligatoriskt för de troende att avstå från dem, så att människan kan uppnå välgång och framgång.
4. Satans avsikt bakom att uppmana till alkoholkonsumtion och hasardspel är att skapa fiendskap och hat mellan de troende; detta är deras världsliga skada.
5. Satans andra avsikt är att hindra de troende från att minnas Allah och göra dem försumliga i bönen. Detta är deras skada i det kommande livet.
6. Allt detta kräver att dessa saker helt och hållet överges. Detta är i själva verket den sista uppenbarade versen om bestämmelserna kring alkohol, och genom denna vers förbjöds alkohol slutgiltigt.
ʿAbd ibn Humayd har återberättat från ʿAtā: När vin förbjöds uppenbarades först vers 219 i Sura al-Baqara: ”De frågar dig om vin och hasardspel. Säg: I båda finns en stor synd, men också vissa fördelar för människorna. Men deras synd är större än deras fördel.” Efter att denna vers hade uppenbarats sade några:
”Eftersom det finns vissa fördelar med vin kommer vi därför att dricka vin.” Andra sade: ”Det finns ingen fördel i det. Där finns endast synd.” Därefter uppenbarades vers 43 i Sura an-Nisāʾ: ”Troende! När ni är berusade, gå inte nära bönen förrän ni förstår vad ni säger.” Då sade några: ”Vi ska dricka vin och stanna hemma.” Andra sade: ”Det finns inget gott i något som hindrar oss från att be i församling tillsammans med muslimerna.” Därefter uppenbarades verserna 90–91 i Sura al-Māʾida: ”Troende! Vin, hasardspel, avgudabilder och spådomspilar är avskyvärda handlingar, Satans verk … Avstår ni då inte från detta?” Genom dessa verser förbjöds allt detta slutgiltigt. Därför avstod muslimerna helt från att dricka vin. Detta slutgiltiga förbud uppenbarades efter slaget vid al-Ahzāb. När ʿUmar hörde slutet av denna vers – ”Avstår ni då inte från detta?” – förstod han att det innehöll ett mycket strängare och mer hotfullt krav än orden ”Avstå från det”. Därför sade han genast: ”Vi har avstått.” Allahs Sändebud skickade då en utropare som lät kungöra på Medinas gator och gränder: ”Lyssna! Vin har blivit förbjudet.” Genast krossades vinkärlen, och vin flödade genom Medinas gator och gränder.
Qatāda sade: Allah förbjöd vin i Sura al-Māʾida efter slaget vid al-Ahzāb. Detta slag ägde rum under det fjärde eller femte hijraåret. Ibn Ishāq sade: Vinet förbjöds under det fjärde hijraåret, vid expeditionen mot Banū Nadīr. ad-Dimyātī sade: Vinet förbjöds under det sjätte hijraåret, det år då al-Hudaybiyya ägde rum.
Islams stränghet när det gäller förbudet mot vin
Förbudet mot vin är helt förenligt med islams principer och ideal. Alla islams principer och ideal syftar nämligen till att forma en stark personlighet kroppsligt, själsligt och intellektuellt. Det råder emellertid inget tvivel om att vin försvagar personligheten och förstör förståndet.
En poet sade: ”Jag drack vin. Till följd av det blev mitt förstånd förvirrat. Så här försvagar och förvirrar vinet förståndet.” När förståndet blir overksamt förvandlas människan till ett uselt djur, och genom henne begås oräkneliga missgärningar. Mord, krig, otukt, avslöjande av hemliga uppgifter och förräderi mot landet är några av vinets skadeverkningar. Dessa skadeverkningar av vindrickandet påverkar människans egen personlighet liksom hennes vänner och grannar.
Det har återberättats från ʿAlī att han en dag befann sig tillsammans med sin farbror Hamza. ʿAlī hade två gamla kamelhonor. Han hade för avsikt att samla den väldoftande växten idhkhir, lasta den på kamelhonorna och tillsammans med en judisk guldsmed ta den till de andra guldsmederna för att sälja den, så att han med intäkterna skulle kunna ordna Fātimas bröllopsfest. Vid denna tid drack hans farbror Hamza vin tillsammans med några ansārer. En sångerska sjöng tillsammans med honom (detta var före uppenbarelsen av bestämmelserna om slöjan och vin). Sångerskan sjöng en visa som fick Hamza att slakta de två kamelhonorna och äta de läckra delarna av deras kroppar. Så snart Hamza hörde sången kastade han sig över dem, slaktade de två kamelhonorna, skar av deras pucklar och tog ut deras leverar. När ʿAlī såg detta blev han så förkrossad att han inte kunde hålla tillbaka tårarna, och han framförde ett klagomål mot Hamza inför Allahs Sändebud. Allahs Sändebud gick till Hamza, tillsammans med ʿAlī och Zayd ibn Hāritha. Han blev arg på Hamza och började förebrå honom. Hamza var då berusad och hans ögon hade blivit röda. Han såg på Allahs Sändebud och hans följeslagare och sade: ”Ni är inget annat än min fars slavar.” Allahs Sändebud förstod att Hamza var berusad, vände sig då om och gick därifrån tillsammans med sina följeslagare. Så här leker vinet med drickarens huvud och berövar honom hans omdömesförmåga. Därför har islam kallat det umm al-khabāʾith, det vill säga all smutsighets moder. ʿAbdullah ibn ʿAmr återberättar att Allahs Sändebud sade: ”Vinet är all smutsighets moder.” ʿAbdullah ibn ʿAmr sade: ”Vinet är moder till all oanständighet, och att dricka vin är den värsta av de stora synderna. Den som dricker vin överger bönen och våldtar till och med sin egen mor, moster och faster.”
Efter att ha kallat vinet all smutsighets moder gjorde islam förbudet mot det ännu strängare. Den förbannade vindrickaren och var och en som hade något med det att göra, och förklarade honom vara utanför tron. Det har återberättats från Anas att Allahs Sändebud förbannade tio personer som hade samband med vin: den som framställer det, den som tar emot det, den som dricker det, den som transporterar det, den till vilken det transporteras, den som serverar det, den som säljer det, den som förbrukar intäkterna från försäljningen, den för vars räkning det köps och den som köper det.” (Ibn Mājah, at-Tirmidhī) Det har återberättats från Abū Hurayra att Allahs Sändebud sade: ”En äktenskapsbrytare begår inte äktenskapsbrott medan han är troende, en vindrickare dricker inte vin medan han är troende, och en tjuv stjäl inte medan han är troende.” – Ahmad, al-Bukhārī, Muslim, Abū Dāwūd, at-Tirmidhī, an-Nasāʾī.
(Förklaringen av denna hadith är att den som dricker vin, begår äktenskapsbrott eller stjäl inte har verklig tro när han begår dessa onda handlingar. Tro innebär nämligen att man tror att dessa handlingar är förbjudna och haram samt att de är orsaker till Allahs straff och vrede. Om han verkligen trodde att dessa handlingar leder till Allahs straff och vrede, skulle det tvinga honom att hålla sig borta från dem. Vissa säger att tron lämnar den som begår sådana stora synder och förblir borta från honom så länge han fortsätter att begå synden. När han senare ångrar sig återvänder den. Andra säger att detta syftar på fullkomlig tro. Imam al-Ghazali ansåg dock att den första uppfattningen är den riktigare.)
Som straff för den som dricker vin i denna värld har det också fastställts att han inte kommer att få dricka det rena vinet i det kommande livet. Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Den som dricker vin i denna värld och inte ångrar sig kommer inte att få dricka vin i det kommande livet, inte ens om han kommer till paradiset.”
Förbudet mot vin i kristendomen
Precis som vin är förbjudet i islam är det också förbjudet i kristendomen. Den fatwa som Egyptens kristna präster enhälligt utfärdade år 1922 kan sammanfattas enligt följande:
”Alla himmelska skrifter har befallt mänskligheten att hålla sig borta från berusande ämnen.” Även de kristna prästerna i Syrien förklarade, med hänvisning till de heliga skrifterna, alla berusande ämnen förbjudna och sade: ”Kort sagt är alla berusande drycker och droger i sin helhet förbjudna i alla himmelska skrifter, oavsett om de framställs av druvor, korn, dadlar, honung, äpplen eller något annat.” Paulus sade till Afsumbali: ”Bli inte berusad av vin … för de berusade kommer inte att ärva himmelriket.”
Vinets skadeverkningar
I boken ”Attamaddunul Islami”, skriven av dr Abd al-Wahhab Khalil, beskrivs vinets fysiska, psykiska och moraliska skadeverkningar. Han beskriver också de skadliga följder som dessa skadeverkningar får för individens och samhällets liv. Det sägs att om vi frågar religiösa ledare, medicinska forskare, moralexperter, samhällsvetare och ekonomer om bruket av berusande ämnen och droger, skulle de alla ge samma svar: Det är strängt förbjudet att använda dem, eftersom de orsakar allvarlig skada.
Religiösa ledare säger: Det är haram, eftersom det är alla oanständigheters moder. Läkarvetenskapen säger: Det är det allvarligaste hotet mot mänskligheten. Inte bara därför att dess giftiga verkan direkt skadar kroppen, utan också därför att dess långtgående följd är tuberkulos. Dessutom försvagar vin människokroppen och minskar dess motståndskraft mot ett stort antal sjukdomar. Det skadar alla kroppens inre organ, särskilt magen, och orsakar också allvarliga skador på nervsystemet. Därför är det inte förvånande om det visar sig vara orsaken till de flesta nervsjukdomar och den främsta orsaken till sjukdomar som vansinne och depression. Och detta gäller inte bara den som dricker vin, utan även hans efterkommande.
I själva verket är alkohol och narkotika utan tvekan en fruktansvärd förbannelse för mänskligheten, orsaken till all sorg, misär och olycka samt fattigdomens och förnedringens smitta. Detta usla ting kommer att förgöra varje folk som drabbas av det. Det kommer att ruinera det på alla plan – kroppsligt, andligt och intellektuellt.
Etiker säger: Eftersom det är människans ansvar att bevara ärlighet, anständighet, artighet, hövlighet, ädelhet och storsinthet, bör hon inte alls konsumera något som förstör dessa ädla egenskaper. Sociologer säger: Man bör inte fördärva samhället genom någon verksamhet som stör dess fred och ordning, så att största möjliga fred och ordning kan upprätthållas i samhället. Så snart den sociala freden och ordningen störs uppstår anarki. Å andra sidan är det också sant att anarki skapar konflikter, stridigheter och splittring. Och splittring gagnar fienderna.
Nationalekonomer säger: Om en människa spenderar ens en enda slant till samhällets bästa, stärker det samhället och landet. Men om ens en enda slant spenderas på något som skadar samhället, drar det olycka över samhället och landet. De miljarder som därför i onödan spenderas på olika slags alkohol och narkotika skadar landet i stor omfattning. Det får vår ekonomi att rasa samman och leder till en kollaps för vår mänsklighet och ädelhet.
Av dessa skäl anser vi att vårt samvete befaller oss att avstå från att dricka alkohol. Och om regeringen vill inhämta experternas råd i denna fråga, har vi nämnt att alla vetenskapsmän är eniga om dess skadlighet, så att regeringen kan få detta råd utan besvär och utan kostnad. Eftersom regeringen själv är en del av folket förväntar sig folket därför naturligtvis av sin regering att den undanröjer allt som är skadligt och plågsamt för dem. Herskarna är nämligen ansvariga för de styrda.
Om folket hindras från att använda narkotika kommer det att växa upp friskt, starkt, beslutsamt och med ett moget intellekt. Detta är en mycket viktig faktor för att förbättra landets hälsotillstånd. På motsvarande sätt är det den främsta grundvalen för att höja den moraliska, sociala och ekonomiska nivån. Ju färre narkotikamissbrukare det finns, desto mindre besvär och problem får olika ministerier, särskilt justitieministeriet, att hantera. Antalet åtalade i domstolarna och fångar i fängelserna kan dag för dag minska och kanske en dag nå noll, och fängelserna kan kanske, när de blivit tomma på fångar, omvandlas till centra för olika sociala reformer. Detta är civilisation och kultur. Detta är hemligheten bakom utveckling och framsteg. Och detta är måttstocken på nationernas utveckling. På detta sätt kan vi hjälpa varandra att övervinna våra förluster. Möjligheten att utföra fruktbara insatser för detta samarbete är obegränsad och fältet vidsträckt. Allah säger:
وَقُلِ اعْمَلُوا فَسَيَرَى اللَّهُ عَمَلَكُمْ وَرَسُولَهُ وَالْمُؤْمِنُونَ
Betydelse: Säg: ”Gör era gärningar! Allah, Hans sändebud och de troende kommer att se era gärningar.” (Sura at-Tawbah, vers 105)
Dessa skadeverkningar av alkohol och narkotika har bevisats bortom allt tvivel. Därför har vissa länder med sunt förnuft uppmuntrats att motverka bruket av alla berusande ämnen av alkoholtyp. Bland de länder som har arbetat för att motverka alkohol- och narkotikabruk har Amerikas förenta stater spelat den ledande rollen. I boken ”Tanqihat” (konflikten mellan islam och den västerländska civilisationen) skriver Sayyid Abul A‘la al-Mawdudi: ”Den amerikanska regeringen förbjöd alkohol och gjorde omfattande ansträngningar för att utrota den ur landet. Med hjälp av alla moderna medier – såsom tidningar, tidskrifter, bilder, filmer, möten och sammankomster – genomförde den en omfattande kampanj för att sprida kunskap om dess skadeverkningar och fördöma drickandet. USA spenderade mer än sextio miljoner dollar på kampanjen mot alkohol. Mängden böcker, skrifter och propagandamaterial som de spred uppgick till tio miljarder sidor. De utgifter som de under fjorton år lade ned på att genomföra lagen om alkoholförbud uppgick till minst 250 miljoner pund. Därför dömde de 300 personer till döden, 532 335 personer till fängelse, utdömde böter på 16 miljoner pund och konfiskerade egendom värd 404 miljoner pund. Men allt detta ökade amerikanernas alkoholberoende och envishet ytterligare. Till slut tvingades regeringen, år 1933, att återkalla lagen och legalisera fritt alkoholbruk i hela landet.”
Trots omfattande ansträngningar misslyckades Förenta staterna helt med att förbjuda alkohol. Men eftersom islam hade fostrat folket på grundval av religiös motivation, sått trons frö på sanningen och rättvisan i deras hjärtan och väckt deras samveten genom undervisning i de bästa idealen och goda gärningar, behövde islam inte göra allt detta eller lägga ned så stora ansträngningar. Från den Allsmäktige Allahs sida uttalades endast en mening, och så snart den hade uttalats godtog alla den utan invändningar. Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Anas ibn Malik: ”Vi hade ingen annan rusdryck än det som ni kallar druv- eller dadelessens. Jag serverade just detta hemma hos oss åt Abu Talha, Abu Ayyub och några andra av Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, följeslagare. Plötsligt kom en man och sade: ’Har ni hört nyheten?’ Vi sade: ’Nej.’ Han sade: ’Rusdryck har förbjudits.’ Då sade en av oss genast: ’O Anas, häll ut dessa krus.’ Anas sade: ’Efter detta ställde ingen en enda fråga om saken, och efter att mannen hade förmedlat nyheten gjorde ingen heller någon efterforskning om den.’
Så formar tron de troende.
Vad är en rusdryck?
Rusdryck är sådana välkända flytande drycker som framställs på ett sätt som omvandlar vissa frukter eller sädesslag till berusningsmedel och skapar berusande eller förgiftande beståndsdelar i dem, så att förståndet går förlorat. Denna omvandling sker genom vissa levande organismer, vars närvaro anses nödvändig för att bilda de beståndsdelar som krävs i berusningsprocessen. Den kallas khamr eller rusdryck eftersom den täcker över förståndet. (Ordet khamr betyder ordagrant att täcka över.) Med andra ord förstör rusdrycken människans förstånd och förmåga att uppfatta. Detta är den medicinska definitionen av rusdryck.
Allt som orsakar berusning, fylleri eller rus räknas som rusdryck. Det spelar ingen roll vilket ämne det har framställts av. Allt som framkallar berusning är enligt sharia en rusdryck och omfattas av rusdryckens bestämmelser, oavsett om den har framställts av druvor, dadlar, honung, vete, korn eller något annat. Allt detta är förbjuden rusdryck. Dess skadliga verkningar är omfattande. Den hindrar dessutom människan från att minnas Allah och förrätta bönen samt skapar fiendskap, hat och avund mellan människor.
Sharia gör ingen åtskillnad mellan ämnen med samma egenskaper. Den gör inte den ena av två drycker som framkallar berusning eller fylleri tillåten och den andra förbjuden. På samma sätt gör den inte en liten mängd av den ena av två sådana drycker tillåten och en liten mängd av den andra förbjuden. Koranens och sunnans uttalanden i denna fråga är tydliga och otvetydiga. De lämnar inget utrymme för något som helst tvivel. Här följer några uttalanden:
1. Ahmad och Abu Dawud återberättar från Ibn Umar: Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Varje berusande ämne är en rusdryck, och varje rusdryck är förbjuden.”
2. Al-Bukhari och Muslim återberättar att Umar ibn al-Khattab stod på Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, predikstol och sade: ”O människor, lyssna! Bestämmelsen om att rusdryck är förbjuden har uppenbarats. Denna rusdryck framställs av fem saker: druvor, dadlar, honung, vete och korn. Och det som gör förståndet obrukbart är en rusdryck.”
Amīr al-muʾminīn ʿUmar – må Allah vara nöjd med honom –s uttalande är bestående och slutgiltigt. Detta eftersom han var mer kunnig i både sharīʿa och språk. Det har inte hörts att någon följeslagare motsatte sig den uppfattning han höll.
3. Muslim återberättar från Jābir: En man från Jemen frågade Allahs Sändebud om en dryck som brukade drickas i deras land: Var den förbjuden eller tillåten? Allahs Sändebud frågade honom: ”Berusar denna dryck?” Han svarade: ”Ja.” Då sade Allahs Sändebud: ”Varje berusande ämne är förbjudet.” ”… Allah har åtagit sig att låta den som dricker berusande ämnen dricka var från helvetets invånare.”
4. Det återberättas från Nuʿmān ibn Bashīr att Allahs Sändebud sade: ”Vin framställs av druvor, vin framställs av dadlar, vin framställs av honung, vin framställs av korn och vin framställs av vete.” (Abū Dāwūd, al-Tirmidhī, al-Nasāʾī och Ibn Mājah)
5. Det återberättas från ʿĀʾisha: ”Varje berusande ämne är förbjudet. Den dryck vars sexton ratl berusar är förbjuden även i en mängd motsvarande en handflata.”
6. Aḥmad, al-Bukhārī och Muslim återberättar från Abū Mūsā al-Ashʿarī. Han sade: ”Allahs Sändebud, vi brukade tillreda två drycker i Jemen. Den ena var bitā, en berusande dryck som framställdes genom att koka honung tills den tjocknade, och den andra var miyzar, ett berusande ämne som framställdes genom att koka kött och korn tillsammans tills det tjocknade. Ge oss ett utlåtande om dessa två.” Abū Mūsā al-Ashʿarī sade: ”Allahs Sändebud hade en enastående gudagiven förmåga att uttrycka omfattande betydelser med korta ord. Han sade kort och gott: ’Alla berusande ämnen är förbjudna.’”
7. ʿAlī sade att Allahs Sändebud förbjöd att dricka kornextrakt. – Abū Dāwūd och al-Nasāʾī.
Detta är följeslagarnas, tābiʿīns och de flesta rättslärdas uppfattning. Men det strider helt mot de bevis och argument som vi tidigare har anfört. Det strider också mot uppfattningen hos de regionala rättslärda, ahl al-ḥadīth och imām Muḥammad, imām Abū Ḥanafīs lärjunge. Ändå är det enligt denna uppfattning som juridiska utlåtanden utfärdas. De irakiska rättslärda, Ibrāhīm al-Nakhaʿī, Sufyān al-Thawrī, Ibn Abī Laylā, Shurayk, Ibn Shubrumah, alla övriga rättslärda i Kūfa, de flesta rättslärda i Basra och Abū Ḥanīfa säger: Vin som framställts av druvextrakt är förbjudet, vare sig mängden är liten eller stor. Om extrakt från någon annan frukt eller sädesslag än druvor orsakar berusning när det dricks i stor mängd, är det förbjudet att dricka en stor mängd. Men om en liten mängd inte orsakar berusning, är det tillåtet att dricka en liten mängd. Ibn Rushd säger i sitt verk Bidāyat al-mujtahid:
”De flesta rättslärda i Hijaz och de flesta hadithlärda säger: Varje extrakt som orsakar berusning eller rus är förbjudet, vare sig mängden är liten eller stor. Ibrāhīm al-Nakhaʿī, Sufyān al-Thawrī, Ibn Abī Laylā, Shurayk, Ibn Shubrumah, Abū Ḥanīfa, alla andra rättslärda i Kūfa och de flesta lärda i Basra har däremot sagt: Av alla extrakt som berusar är det endast den berusande beståndsdelen i dem som är förbjuden, inte extraktet. Denna meningsskiljaktighet strider mot både haditherna och förnuftsargumenten.”
De hegaziska juristerna bevisar riktigheten i sin ståndpunkt på två sätt: genom att åberopa hadither i frågan och genom att kalla alla brygder för khamr. Den mest berömda hadith de hegaziska juristerna åberopar är den hadith från Aisha som återges av Malik: När Guds Sändebud tillfrågades om honungsbrygden sade han: ”Varje dryck som berusar är förbjuden.” (Bukhari) Yahya ibn Ma’in sade: Av alla hadither som återberättats om förbudet mot berusande ämnen är detta den mest autentiska. Muslim återger från Umar att Guds Sändebud sade: ”Varje berusande ämne är khamr, och all khamr är förbjuden.”
De två ovan nämnda haditherna, återberättade av Bukhari och Muslim, är autentiska. Alla är eniga om den förstnämnda. Den andra har däremot endast Muslim bedömt som autentisk. Tirmidhi, Abu Dawud och Nasa’i återger från Jabir ibn Abdullah att Guds Sändebud sade: ”Det som berusar en människa när hon dricker mycket av det, är även förbjudet att dricka i liten mängd.” Det har uppstått oenighet om innebörden av denna hadith.
Deras andra argument är att alla brygder benämns khamr. För att bevisa riktigheten i detta argument används två metoder. Den ena är att fastställa benämningen utifrån dess etymologiska härledning, och den andra är att fastställa den utifrån vedertaget språkbruk. Den etymologiska metoden innebär följande: Enligt lexikograferna är den enda anledningen till att det arabiska ordet ”khamr” (vin) benämns ”khamr” att det gör förnuftet ”khamr”, det vill säga täcker över eller omsluter det. Enligt denna tolkning kan varje ämne som gör förnuftet passivt kallas ”khamr” eller vin. Det råder oenighet bland experterna på usul al-fiqh (rättsvetenskapens grundprinciper) om denna metod för att fastställa benämningen ”khamr”. Den andra metoden, som grundas på vedertaget språkbruk, beskrivs på följande sätt: Även om en brygd inte kan kallas ”khamr” eller vin utifrån den lexikaliska betydelsen, kan den kallas ”khamr” eller vin som religiös juridisk term. Detta har bevisats genom den hadith från Ibn Umar som tidigare citerats och genom denna hadith återberättad av Abu Hurayra. Abu Hurayra sade att Guds Sändebud sade: ”Khamr framställs av två träd: vindruvs- och dadelträdet.” Som det bästa beviset för att alla brygder är förbjudna åberopar de hegaziska juristerna även denna hadith från Ibn Umar: ”Khamr framställs av vindruvor, av honung, av russin och av vete. Jag förbjuder er att äta eller dricka sådant som berusar.”
De kufiska juristerna grundar däremot sitt bevis på den bokstavliga innebörden av vers 67 i sura an-Nahl. Versen lyder:
وَمِنْ ثَمَرَتِ النَّخِيلِ وَالْأَعْنَابِ تَتَّخِذُونَ مِنْهُ سَكَرًا وَرِزْقًا حَسَنًا ، إِنَّ فِي ذَلِكَ لَآيَةً لِقَوْمٍ يَعْقِلُونَ
”Av dadlarnas och vindruvornas frukter tar ni fram något berusande och en god försörjning.” Dessutom framför de liknande argument med stöd av några andra hadither med samma innebörd och genom analogislut. De argumenterar utifrån versen på följande sätt: Det som i grunden är förbjudet är berusningen. Om själva ämnet hade varit förbjudet skulle Gud inte ha kallat det ”en god försörjning”. Bland de hadither som åberopas som bevis i denna fråga är den mest berömda följande: Ibn Abbas sade att Guds Sändebud sade: ”Khamr har förbjudits på grund av sitt grundämne, medan berusningen har förbjudits av en annan anledning.” Innebörden av denna hadith är i själva verket tydlig. Den kan inte ges någon annan tolkning. Hegazierna har dock förklarat denna hadith svag. Det har återberättats från Abu Burda ibn Niyar att Guds Sändebud sade: ”Jag hade förbjudit er att dricka khamr. Nu kan ni dricka, men se till att ni inte blir berusade.” – Tahawi.
Ibn Masud sade: ”När brygden först förbjöds såg även jag det, liksom ni. Senare, när den åter blev tillåten, såg jag även det och lade det på minnet. Men det sista har ni glömt.”
Abu Musa al-Ashari sade: När Guds Sändebud skickade mig och Muadh till Jemen sade vi: ”Guds Sändebud, i Jemen finns två sorters drycker; den ena framställs av vete och den andra av korn. Vilken av dem ska vi dricka?” Guds Sändebud sade: ”Drick, men bli inte berusade.” – Tahawi.
Det bevis som anförs utifrån förnuftsresonemang är däremot följande: Koranen anger uttryckligen att orsaken till att vin är förbjudet är att det hindrar människor från att minnas Allah och skapar fiendskap och hat. Allah säger till exempel:
إِنَّمَا يُرِيدُ الشَّيْطَنُ أَنْ يُوقِعَ بَيْنَكُمُ الْعَدَاوَةَ وَالْبَغْضَاءَ فِي الْغَمْرِ وَالْمَيْسِرِ وَيَصُدَّكُمْ عَنْ ذِكْرِ اللَّهِ وَعَنِ الصَّلوة
Betydelse: ”Satan vill endast genom vin och hasardspel skapa fiendskap och hat mellan er och hindra er från att minnas Allah.” (Sura al-Māʾida: ovan nämnda vers)
Denna orsak föreligger endast i den mängd som orsakar berusning, inte i en mindre mängd. Därför är det förbjudet att dricka den mängd som gör en människa berusad. Det vin beträffar vilket det råder enighet om att det är förbjudet oavsett om man dricker lite eller mycket utgör dock ett undantag från denna regel. Ett sådant analogiskt resonemang anses i själva verket omfattas av Koranens och sunnans utsagor, eftersom den rättsliga orsaken bakom detta analogiska resonemang har angetts av islamisk lag själv.
Qadin sade: Det som framstår för mig – och Allah vet bäst vad som verkligen är sant – är följande: Även om profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, genom sitt uttalande ”Varje berusande ämne är förbjudet” kan ha avsett den mängd av ett berusande ämne som orsakar berusning eller intoxikation, snarare än att varje berusande ämne i sig är förbjudet, är den uppenbara och starkare uppfattningen ändå att detta uttalande förbjuder varje berusande eller narkotiskt ämne, inte bara den mängd som orsakar berusning. Även om den säkra skadan ligger i den större mängden är det nämligen inte omöjligt att Allah och Hans sändebud har förbjudit både mindre och större mängder av det som orsakar berusning, för att strängt förhindra medlen och vägarna till berusning. Dessutom är det genom den islamiska lagens bestämmelser enhälligt fastställt att lagen har förbjudit vin helt och hållet, inte bara den större mängden. Därför ska varje ämne där vinets orsak – det vill säga berusning, intoxikation eller rus – förekommer betraktas som vin. De som anser att det finns en skillnad mellan mindre och större mängder måste själva lägga fram bevis för denna skillnad. Även om de som inte erkänner hadithen ”Det som i stor mängd gör en människa berusad är också förbjudet i liten mängd” som autentisk skulle förneka detta, förblir ovanstående uttalande oförändrat. Den har nämligen, även om den är omstridd, framställts som en uppenbarelsens utsaga, och det är inte tillåtet att avfärda en uppenbarelsens utsaga enbart på grundval av mänskligt analogiskt resonemang eller argumentation. Dessutom har den islamiska lagen själv tydligt meddelat att vin innehåller både skada och nytta. Allah har sagt: ”Säg: I vin och hasardspel finns en stor synd, men också nyttigheter för människorna.” Förnuftet och det analogiska resonemanget skulle ha krävt att en liten mängd vin kunde tillåtas och en stor mängd förbjudas, om det var önskvärt att undanröja skadan för att uppnå nyttan. Men när den islamiska lagen har prioriterat bestämmelsen om skadan framför bestämmelsen om vinets nytta och förbjudit det oavsett om mängden är liten eller stor, gäller denna regel för varje ämne där orsaken till förbudet mot vin förekommer. Det är alltså förbjudet oavsett mängd. När en skillnad som grundar sig på islamisk lag däremot har bevisats, utgör den ett undantag från denna regel.
De rättslärda är också eniga om att det är tillåtet att dricka fruktextrakt så länge det inte utvecklar en stark berusande effekt lik vin. Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, sade: ”Drick fruktextrakt, men vet att allt berusande är förbjudet.” Det är dessutom känt att profeten drack fruktextrakt, men hällde ut det på den andra eller tredje dagen. På grund av detta har de rättslärda varit oeniga i två frågor: för det första vilka kärl som får användas för att förvara fruktextrakt och för det andra frågan om fruktextrakt av mogna och omogna dadlar samt av torkade dadlar och russin.
Några välkända typer av vin
På marknaden finns vin under olika namn. De delas in i olika klasser beroende på om alkoholhalten är låg eller hög. Exempel är brandy, whisky, rom och likör. Deras alkoholhalt ligger på mellan 40 och 70 procent. I gin, holländsk genever och geneva ligger alkoholhalten däremot på mellan 33 och 40 procent. Portvin, sherry och madeira innehåller mellan 15 och 25 procent alkohol. Ännu lättare viner, såsom claret, hock, champagne och burgundiskt vin, innehåller mellan 10 och 15 procent. I ännu lättare öltyper, såsom ale, porter, stout och mjöd, ligger alkoholhalten på mellan 2 och 9 procent. Bland de sistnämnda typerna av lågalkoholhaltiga drycker kan även Bryza och Kasab nämnas.
att dricka juice och lagrade extrakt
Det är tillåtet att dricka fruktjuice eller extrakt så länge det inte har blivit skarpt och skummande. Abu Dawud, al-Nasa’i och Ibn Majah har återberättat från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: ”Jag fick veta att Allahs Sändebud, frid vare med honom, fastade. Därför tog jag med mig fruktjuice som hade lagrats i en kalebass och väntade på att han skulle bryta fastan med den. Sedan kom jag till honom med den. Då såg jag att den hade börjat skumma. När Allahs Sändebud, frid vare med honom, såg detta sade han: ’Kasta den mot den här väggen, för detta är drycken för den som inte tror på Allah och den yttersta dagen.’” Ahmad har återberättat att Ibn Umar sade om extraktet: ”Drick detta så länge dess djävul inte har angripit det.” Man frågade: ”Efter hur lång tid angriper djävulen det?” Han svarade: ”Efter tre dagar.” Muslim och andra har återberättat från Ibn Abbas att han brukade blötlägga russin i vatten åt Allahs Sändebud, frid vare med honom. Han drack detta vatten samma dag, följande dag och fram till eftermiddagen den därpå följande dagen. Därefter lät han tjänaren dricka det eller hällde ut det. Abu Dawud sade: Att låta tjänaren dricka det innebar att tecken på att det hade förändrats kunde ses i det. Detta tillstånd uppstod efter tre dagar. Muslim har återberättat: Aisha, må Allah vara nöjd med henne, brukade på morgonen bereda fruktextrakt åt Allahs Sändebud, frid vare med honom, och lät honom dricka det efter kvällsmåltiden. Om något blev över hällde hon ut det eller tömde kärlet. Sedan beredde hon på nytt extrakt under natten. På morgonen drack han det efter frukosten. Vattenskinnen tvättades morgon och kväll. Det bör dessutom nämnas att det är välkänt från Allahs Sändebuds levnad att han aldrig drack vin, varken före eller efter profetskapet. Han drack endast sådant extrakt som ännu inte hade förvandlats till vin.
När vin förvandlas till vinäger
De lärda är eniga om att det är tillåtet att dricka vin när det av sig självt förvandlas till vinäger. När man däremot avser att förvandla det till vinäger finns det tre uppfattningar bland juristerna: 1. förbjudet, 2. ogillat, 3. tillåtet. Den sistnämnda uppfattningen företräds av Umar ibn al-Khattab, al-Shafi’i, Ahmad, Sufyan al-Thawri, Ibn al-Mubarak, Ata ibn Abi Rabah, Umar ibn Abd al-Aziz och Abu Hanifa. Orsaken till denna meningsskiljaktighet är konflikten mellan hadithen och analogislutledningen, det vill säga det rationella resonemanget, samt oenigheten om hur hadithen ska tolkas. Abu Dawud, Muslim och al-Tirmidhi har nämligen återberättat från Anas ibn Malik: ”Abu Talha frågade Allahs Sändebud, frid vare med honom: ’Några föräldralösa har genom arv kommit att äga vin. Vad ska då göras med detta vin?’ Allahs Sändebud sade: ’Häll ut det.’ Abu Talha frågade: ’Får jag inte förvandla vinet till vinäger?’ Allahs Sändebud sade: ’Nej.’” Den som har förstått att denna hadith innehåller en åtgärd för att stänga vägen till det förbjudna har utifrån den bedömt avsikten att förvandla vinet till vinäger som ogillad. Den som däremot har sett att det i hadithen förbjuds att förvandla vin till vinäger utan att någon orsak anges har genom den bedömt denna handling som förbjuden. Av hadithen kan man samtidigt dra slutsatsen att de som anser att förbudet mot ett förbjudet ämne inte återkommer efter att ämnet har förstörts, inte anser vin som har förvandlats till vinäger vara förbjudet. Al-Khattabi sade: ”Denna hadith klargör otvetydigt att det är olagligt att försöka förvandla vin till vinäger. Om det hade varit tillåtet, skulle det ha varit en ännu ädlare handling att på detta sätt förvandla den föräldralöses egendom till något tillåtet, bevara den och öka den genom investeringar. Att bevara den föräldralöses egendom är nämligen obligatoriskt. Dessutom har Allahs Sändebud förbjudit att någon egendom förstörs. Det är uppenbart att det att hälla ut vin räknas som att förstöra det. Därför står det klart att vin inte kan renas genom någon omvandlingsprocess och förvandlas till vanlig egendom.
Det analogislut eller rationella resonemang som framförs mot att anse vinäger förbjuden är följande: Det är en välkänd princip inom sharia att olika föreskrifter gäller för olika saker. Vin och vinäger är två olika saker. Vin är enhälligt förbjudet, medan vinäger är enhälligt tillåten. När vinet har förvandlats till vinäger har det därför blivit tillåtet, oavsett på vilket sätt omvandlingen har skett.
Berusningsmedel
Det som hittills har nämnts gällde Allahs föreskrift om den dryck som kallas khamr eller vin. Men även sådant som inte är drycker men som på samma sätt som vin leder till att förståndet försvinner, såsom bhang, cannabis och opium, är helt förbjudet. Det beror på att de är berusande och bedövande. Vi har tidigare citerat en hadith, återberättad av Muslim, där Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade: ”Alla berusningsmedel är khamr, och all khamr är förbjuden.”
Egyptens mufti, shaykh Abd al-Majid Salim, må Allah ha förbarmat sig över honom, tillfrågades om sharias föreskrift rörande berusningsmedel. Frågorna var följande:
1. Är det tillåtet att använda narkotika?
2. Är det tillåtet att bedriva handel med narkotika och använda den som ett medel för att uppnå kommersiell vinst?
3. Är det tillåtet att sälja bhang och opium, framställa narkotika av dem, odla dem, använda dem och bedriva handel med dem?
4. Är vinsten från försäljning av narkotika halal eller haram? Som svar sade han:
Användning av narkotika:
1. Att använda dessa narkotiska ämnen är utan tvekan haram. Detta eftersom de skadar kroppen och förvrider förståndet. När sharia har förbjudit vin, som är mindre skadligt än dessa ämnen, är det därför fullständigt omöjligt att den skulle tillåta dem. Av denna anledning har vissa hanafitiska lärda sagt: ”Den som tror att bhang och opium är halal är en kafir och en bid‘ah-anhängare.” Detta visar att deras haram-status är tydlig och obestridlig för dem. Eftersom de flesta av dessa narkotiska ämnen dessutom fördunklar och försätter förståndet ur funktion, och eftersom de som använder dem finner så stor glädje och njutning i dem att de förblir berusade av och beroende av dem hela livet, omfattas även dessa av det vin och de berusningsmedel som den Allsmäktige Allah i Sin Bok och Allahs Sändebud ﷺ i sina hadither har förklarat vara haram. Shaykh al-Islam Ibn Taymiyya sade följande om detta i sitt verk ”As-Siyasah ash-Shar‘iyyah” (islams styrelseskick); här följer en sammanfattning:
”Haschish” (ganja, bhang och liknande) är haram. Den som använder det ska liksom en vindrickare utsättas för det straff som föreskrivs i sharia. Det är sämre och mer avskyvärt än vin, eftersom det förvrider och förstör förståndet samt människans natur och karaktär. Det kan till och med förvandla en människa till en eunuck och en feg person. Dessutom hindrar det människan från att minnas Allah och från bönen. Det ingår i det vin och de berusningsmedel som Allah och Hans Sändebud har förbjudit. Abu Musa al-Ashari sade: ”O Allahs Sändebud! När vi befann oss i Jemen brukade vi framställa två sorters drycker. Den ena kallades bit‘, och den framställdes genom att man lät honung stå på en avskild plats tills den blev tjock och fast. Den andra kallades mizr, och den framställdes genom att man utvann saften ur korn och vete och lät den stå på en avskild plats tills den blev tjock och fast.” Allahs Sändebud ﷺ hade en enastående förmåga att uttrycka omfattande betydelser med få ord. Som svar på min fråga sade han endast kort: ”Allt som berusar är haram.” – al-Bukhari och Muslim.”
Nuʿmān ibn Bashīr, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Vin kan framställas av vete, vin kan framställas av korn, vin kan framställas av russin, vin kan framställas av dadlar och vin kan framställas av honung. Jag förbjuder att man dricker något som berusar människan.” – Abu Dawud.
Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Varje berusningsmedel är vin, och allt vin är haram.” – Muslim.
Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Varje berusningsmedel är haram. Det som gör människan berusad i stor mängd är även haram i liten mängd.” (At-Tirmidhi)
Jabir, må Allah vara nöjd med honom, berättade: En man frågade Allahs Sändebud ﷺ om en dryck som kallades ”Mizār” i deras område och som framställdes av majs. Han frågade om det var tillåtet att dricka den. Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Är den berusande?” Mannen svarade: ”Ja.” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Allt som berusar är haram. Den som dricker ett berusningsmedel kommer Allah att låta dricka ’Taynāt al-khabāl’ (en giftig dryck).” Folket frågade: ”Allahs Sändebud, vad är denna giftiga dryck?” Han sade: ”Helvetesfolkets svett.” (Muslim)
Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, berättar att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Allt som försvagar förnuftet och berusar människan är haram.” – Abu Dawud.
Det finns många hadither om detta. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, har genom sina karaktäristiskt kortfattade men innehållsrika uttalanden klassificerat alla berusande och förståndsfördärvande ämnen som haram, utan att göra någon åtskillnad mellan dem, vare sig de är födoämnen eller drycker. Dessutom blandas vin ibland med fast föda, medan cannabis, opium och liknande också kan göras flytande och drickas. På så sätt kan vin anta formen av både föda och dryck, och opium och cannabis kan också omvandlas till föda och dryck. Oavsett vilken form de har är de under alla omständigheter haram. Eftersom dessa ämnen har framställts efter Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och imamernas tid, kan de inte undantas från räckvidden av de allmänna uttalanden som Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gjorde om berusande ämnen. Efter Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, har många berusande ämnen och drycker framställts, och alla omfattas av de uttalanden om berusande ämnen som finns i Koranen och sunna.
Imam Ibn Taymiyya diskuterade också detta ämne flera gånger i sin samling av fatwor. Sammanfattningen är följande: ”De som använder denna förbannade bhang och de som förklarar den tillåten väcker Allahs, Hans Sändebuds och Hans tjänares vrede, och Allahs straff är dem förutbestämt. Den förvränger och skadar människans religion, karaktär, förnuft och naturliga läggning, och gör hennes temperament så dåligt och retligt att många till och med blir fullständigt vansinniga. De som använder dessa berusande ämnen sjunker så djupt i tarvlighet och bestialitet att även vindrickare framstår som bättre än de. Därför är de farligare än vin. Att förklara dem haram är följaktligen ännu mer rimligt och lämpligt. Muslimerna är eniga om att användningen av dessa berusande ämnen är haram. Den som tror att de är tillåtna ska uppmanas att göra tawba. Om han gör tawba ska han skonas; annars ska han förklaras som avfälling. Hans begravningsbön ska inte bes och han ska inte begravas på muslimernas begravningsplats. Man bör också komma ihåg att även en liten mängd av dessa berusande ämnen är haram enligt bestämmelserna om vin.”
Hans framstående lärjunge, imam Ibn al-Qayyim, följde också hans väg och sade i sitt verk Zād al-Maʿād: ”Varje berusande ämne omfattas av khamr eller vin, oavsett om det är flytande eller fast, ett extrakt eller tillagat. Hashish, det vill säga bhang, cannabis och liknande, ingår också. Detta beror på att de alla är vin enligt Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tydliga och otvetydiga uttalande. Han sade: ’Varje berusande ämne är haram.’ De följeslagare som bäst förstod innebörden och betydelsen av Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ord var dessutom eniga om att vin är det som orsakar berusning och försvagar förnuftet. Även om Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, uttalande inte skulle omfatta alla berusande ämnen, skulle bestämmelsen för alla typer och kategorier av berusande ämnen ändå vara densamma enligt det klara förnuftets bedömning. Det finns ingen möjlighet att utan orsak eller bevis göra åtskillnad och skapa diskriminering mellan flera saker som i alla avseenden är lika och likvärdiga.”
Författaren till kommentaren Subul al-Salām till verket Bulūgh al-Marām säger: ”Det som orsakar berusning och dryckenskap är haram, även om det inte är en dryck.” Hafiz Ibn Hajar sade: ”Den som säger att bhang eller opium inte berusar utan bara bedövar är en envis person. Den typ av berusning och dryckenskap som vin orsakar uppstår nämligen också genom dessa ämnen.” Den framstående läkaren Ibn al-Baytar sade: Den bhang som finns i Egypten är ytterst berusande. Om en människa använder en eller två dirham av den blir hon berusad. Bhang har många skadliga verkningar. Vissa lärda har räknat upp och redogjort för etthundratjugo religiösa och världsliga skadeverkningar av den. Alla dessa skadeverkningar finns också hos opium, men opium har ännu fler skadeverkningar.
Det som Shaykh al-Islam Ibn Taymiyya och hans framstående lärjunge Ibn al-Qayyim har sagt är både förnuftigt och tillfredsställande. Av denna diskussion har det också blivit tydligt att Koranens och sunnans uttalanden, liksom de omfattar vin, även omfattar bhang och dessutom det ännu skadligare opiumet. Kort sagt omfattas alla sådana berusande ämnen som har uppkommit på senare tid och som ingen tidigare kände till. Liksom vin framställt av druvor försvagar de förståndet och orsakar berusning. De har vinets skadeverkningar och dessutom ännu fruktansvärdare skadeverkningar, som vi själva bevittnar. Det är inte möjligt att islam skulle tillåta dessa förståndsfördärvande berusande ämnen. De som förklarar något av dem tillåtet tillskriver Allah en lögn eller talar okunnigt om Allah. När dessa berusande ämnen skadar människan individuellt och kollektivt, materiellt, hälsomässigt, kulturellt och moraliskt – kort sagt på alla sätt – hur skulle den islamiska sharia kunna tillåta dem? Islam har ju kommit för att skänka människan fullständig, eller åtminstone relativ, välfärd och för att skydda henne och hålla henne säker från allt skadligt och ont.
När den Allvetande och Allvise Allah har förbjudit vin framställt av druvor, oavsett om mängden är liten eller stor, eftersom det är skadligt och eftersom en liten mängd leder till att man dricker mer och blir en orsak till att man dricker stora mängder, hur skulle Han då kunna tillåta och förklara haram-fria de berusande ämnen som är ännu skadligare och förstör kroppen, förståndet, religionen, karaktären och den naturliga läggningen? Ingen annan än en person som är okunnig om islam, en kafir eller en bidʿatī kan göra ett sådant påstående. Följaktligen är dessa berusande ämnen fullständigt haram, oavsett om de används genom att ätas, drickas, inhaleras eller injiceras. Det finns inte det minsta utrymme för oklarhet, otydlighet eller undanflykter i denna fråga.
Att bedriva handel med berusande ämnen och använda dem som ett medel för att uppnå kommersiell vinst:
I ett stort antal hadither återberättade från Allahs Sändebud har försäljning av vin förklarats förbjuden. Bland dessa är följande hadith, återberättad av Jābir i al-Bukhārī och Muslim, särskilt betydelsefull: ”Allah den Allsmäktige har förbjudit försäljning av vin, självdöda djur, svin och avgudabilder.” Det har också återberättats många hadither med innebörden att försäljning av sådant som Allah har förbjudit att dra nytta av, liksom att tillgodogöra sig dess pris, är förbjuden. Av svaret på den första frågan framgick det att benämningen ”vin” enligt sharīʿa även omfattar dessa berusningsmedel. Därför ska försäljning av berusningsmedel betraktas som förbjuden genom samma förbud som gäller vin, eftersom handel med vin har förbjudits. Härav framgår tydligt att handel med dessa berusningsmedel, liksom att göra denna handel till ett sätt att försörja sig eller till ett yrke, också är förbjudet. Dessutom driver alla berusningsmedel människor till sådana syndiga handlingar vars förbjudenhet det inte råder minsta tvivel om. Deras förbjudenhet är nämligen bevisad genom Koranen:
وَتَعَاوَنُوا عَلَى الْبِرِّ وَالتَّقْوَى ط وَلَا تَعَاوَنُوا عَلَى الْإِثْمِ وَالْعُدْوَانِ ص
Betydelse: ”Hjälp varandra i goda gärningar och gudsfruktan, och hjälp inte varandra i synd och överträdelse.” (Sura al-Māʾida, vers 2)
Därför är majoriteten av de rättslärdas uppfattning helt riktig: det är förbjudet att sälja druvsaft till någon som tillverkar vin av den, och en sådan försäljning är ogiltig. Detta beror på att man därigenom hjälper till med en syndig handling.
Odling av berusningsväxter i syfte att sälja dem samt utvinning av berusande ämnen ur dem i syfte att använda eller sälja dem:
Det är utan tvekan förbjudet att odla opium och bhang för att utvinna berusande ämnen ur dem i syfte att använda eller sälja dem. Orsakerna är följande:
1. Abū Dāwūd återberättar från Ibn ʿAbbās att Allahs Sändebud sade: ”Den som under fruktplockningssäsongen lagrar druvor i avsikt att sälja dem till någon som ska tillverka vin av dem, kommer med säkerhet att träda in i helvetet.” Denna hadith visar indirekt att om det är förbjudet att lagra druvor i avsikt att sälja dem till en vintillverkare, så är det också förbjudet att odla bhang och opium i samma avsikt.
2. Det räknas som att hjälpa till med en syndig handling. Den syndiga handlingen är antingen handel med berusningsmedel eller bruk av berusningsmedel. Vi har tidigare nämnt att det också är en synd att hjälpa till med en syndig handling.
3. Den lantbrukare som planterar narkotikaväxter i detta syfte uttrycker därigenom sitt samtycke till att människor ska använda narkotika och ägna sig åt narkotikahandel. Att samtycka till någon syndig handling är i själva verket också en synd. Anledningen är att ett innerligt ogillande och avståndstagande från en orätt handling i själva verket är liktydigt med att hata orätten och hysa motvilja mot den, vilket alltid är en plikt för varje muslim. I Sahih Muslim har det dessutom återberättats att Allahs sändebud, frid och välsignelser vare över honom, sade: ”Den som inte innerligt ogillar och avvisar en syndig handling har inte ens ett senapskorns mått av tro i sitt hjärta.” Att odla bhang och opium är dessutom syndigt av ytterligare en anledning: denna handling är förbjuden enligt landets gällande lag. Det råder nämligen enighet bland muslimerna om att det är obligatoriskt att följa en gällande lag eller administrativ föreskrift så länge den inte innebär ett brott mot Allahs och Hans sändebuds befallningar. Imam al-Nawawi har i sin kommentar till Muslim, i kapitlet ”Lydnad mot härskarna”, sagt: Den sistnämnda anledningen är betydelsefull för att fastställa att bruket av narkotika och handeln med den är förbjudna.
Vinsten från narkotika:
Av denna diskussion har det framgått att det är förbjudet att sälja narkotika. När försäljningen är förbjuden blir även betalningen för den förbjuden. Allah har nämligen sagt:
وَلَا تَأْكُلُوا أَمْوَالَكُمْ بَيْنَكُمْ بِالْبَاطِلِ
”Sluka inte varandras egendom på ett orättmätigt sätt.” (An-Nisa: 29)
Det vill säga: ta inte varandras egendom på ett orättmätigt sätt och dra inte nytta av den. Det finns två sätt att orättmätigt ta någon annans egendom:
1. Att genom förtryck, stöld, svek, olovligt övertagande och andra orättmätiga metoder lägga beslag på någon annans egendom.
2. Att förtjäna genom förbjudna och olagliga metoder, såsom genom hasardspel eller genom ogiltiga avtal, såsom ränteavtal, samt genom att sälja sådant som Allah har förbjudit människor att dra nytta av – oavsett om det sker frivilligt och med glädje. För det andra har försäljningspriset för sådant som Allah har förbjudit människor att dra nytta av förklarats förbjudet i flera hadither. Allahs sändebud, frid och välsignelser vare över honom, sade exempelvis: ”När Allah förbjuder något, förbjuder Han också betalningen för det.” – Återberättat av Ibn Abi Shaybah från Ibn Abbas.
I Zad al-Ma’ad sägs det: De flesta rättslärda anser att det är förbjudet att dra nytta av betalningen när man säljer druvor till någon som tänker göra vin av dem. Men om druvorna säljs till någon som tänker äta dem är det tillåtet. På samma sätt är det förbjudet att dra nytta av betalningen för ett vapen om det säljs till någon som tänker använda det för att angripa en muslim. Men om det säljs till någon som kämpar jihad på Allahs väg är betalningen tillåten. På samma sätt är det förbjudet att dra nytta av betalningen för ett sidenplagg om det säljs till någon för vilken det är förbjudet att bära siden. Men om det säljs till någon för vilken det är tillåtet att bära siden är det tillåtet att dra nytta av betalningen. Om någon vill använda något vars användning i grunden är tillåten till olydnad mot Allah och denna vara säljs till honom, är det enligt de flesta rättslärda förbjudet att dra nytta av betalningen. Och när det gäller sådant vars användning är förbjuden, såsom narkotika, är det naturligtvis förbjudet att dra nytta av betalningen för det. Eftersom betalningen för denna narkotika är förbjuden, kommer en utgift av den till religiösa ändamål, såsom sadaqa och hajj, inte att godtas, och den som spenderar den kommer inte att få någon belöning för det.
Muslim har återberättat från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): ”Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Allah är ren och Han tar endast emot det som är rent. Och Allah har befallt de troende samma sak som Han befallde Sändebuden. Han sade:
يَأَيُّهَا الرُّسُلُ كُلُوا مِنَ الطَّيِّبَتِ وَاعْمَلُوا صَالِحًا
”O Sändebud, ät av det som är tillåtet och gör goda gärningar.” Han sade också:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا كُلُوا مِنْ طَيِّبَتِ مَا رَزَقْنَكُمْ وَاشْكُرُوا لِلَّهِ إِنْ كُنْتُمْ إِيَّاهُ تَعْبُدُونَ
”O ni som tror, ät av det rena som Vi har försörjt er med och tacka Allah, om det verkligen är Honom allena ni tillber.” Därefter beskrev Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) en man som är utmattad efter en lång resa och lyfter sina händer till Allah i bön: ’Min Herre, min Herre’, medan hans mat är förbjuden, hans dryck är förbjuden, hans kläder är förbjudna och han har närts av det förbjudna. Hur skulle då hans bön kunna besvaras?”
I en hadith som återberättats från Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) i Musnad Ahmad sägs det att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Vid den Allsmäktige Allahs ed! Ingen tjänare som tjänar pengar på förbjudet sätt och sedan spenderar av dem kommer att få välsignelse i dem. Om han ger allmosa av dem kommer den inte att tas emot, och om han lämnar dem i arv blir de hans förråd inför Helvetet. Allah utplånar inte synder med förbjuden egendom, men Han utplånar synder med tillåten egendom. Något orent utplånar inte något annat orent.”
Det har återberättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Den som tjänar pengar på förbjudet sätt och sedan ger dem i allmosa får ingen belöning för det; tvärtom faller dess skuld och straff på honom.” – Jamiʿ al-ʿUlūm.
Qasim ibn Mukhaymara har återberättat att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Den som tjänar pengar genom en syndig handling och sedan använder dem för att upprätthålla släktbanden, ger dem i allmosa eller skänker dem på Allahs väg, allt detta kommer att samlas ihop och därefter kastas han i Helvetet.” – Jamiʿ al-ʿUlūm.
Molla Ali Qari citerar i sin kommentar till Imam Nawawis samling av fyrtio hadither denna hadith, där Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”När någon beger sig till vallfärden med förbjudna pengar och sedan bestiger sitt riddjur och säger: ’Labbayka’ (Jag är här inför Dig), säger en ängel från himlen till honom: ’Din labbayka kommer inte att godtas. Din vallfärd har återlämnats till dig.’” Dessa hadither visar sammantaget att Allah inte godtar någon vallfärd, allmosa eller annan gudsdyrkan som utförs med förbjuden och oren egendom. Därför säger vissa hanafitiska lärda att det också är förbjudet att använda förbjuden egendom till vallfärden.
Sammanfattningen av vår diskussion är följande:
1. Det är fullständigt haram att använda narkotika såsom opium, kokain och cannabis.
2. Det är haram att bedriva handel med dessa och att göra dem till en inkomstbringande sysselsättning.
3. Det är haram att odla opium, cannabis och liknande, utvinna berusande ämnen ur dem och använda dem eller bedriva handel med dem.
4. Vinsten från handel med dessa ämnen är haram och oren. Att använda den till goda ändamål är inte bara oacceptabelt, utan även haram.
2. Straffet för den som dricker alkohol
De rättslärda är eniga om att den som dricker alkohol måste straffas och att straffet är piskrapp. Men de är oeniga om antalet piskrapp. Enligt hanafiterna och malikiterna är det åttio, enligt shafiiterna fyrtio, medan Imam Ahmad enligt en uppfattning ansåg åttio och enligt en annan fyrtio. Imam Malik, Sufyan al-Thawri, Abu Hanifa och hans lärjungar förespråkar åttio. Även följeslagarna nådde enighet, ijma, om denna uppfattning. Det berättas att Umar, må Allah vara nöjd med honom, rådfrågade folket, det vill säga följeslagarna, om straffet för alkoholdrickande. Abd al-Rahman ibn Awf sade: ’Fastställ det lindrigaste straffet för detta. Det är åttio piskrapp.’ Då införde Umar, må Allah vara nöjd med honom, åttio piskrapp och skrev till Khalid och Abu Ubayda i Syrien att göra detsamma.
Under rådslaget sade Ali, må Allah vara nöjd med honom: ’När en människa blir berusad svamlar hon. Och när hon svamlar ljuger hon. Straffa henne därför med lögnarens straff, det vill säga straffet för den som falskt anklagar någon för äktenskapsbrott, vilket är det lägsta: åttio piskrapp.’ Den andra uppfattningen, det vill säga fyrtio piskrapp, är uppfattningen hos en del av den hanbalitiska och den shafiitiska rättsskolan. Ali, må Allah vara nöjd med honom, gav nämligen al-Walid ibn Uqba fyrtio piskrapp. Sedan sade han: ’Allahs Sändebud gav fyrtio, Abu Bakr gav fyrtio och Umar, må Allah vara nöjd med honom, gav åttio piskrapp. Allt detta är sunna, men jag föredrar fyrtio.’ – Muslim.
Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: En man drack alkohol och fördes till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han gav honom omkring fyrtio slag med sandaler. När mannen senare drack igen fördes han till Abu Bakr. Denne gjorde likadant som Allahs Sändebud. När han därefter fördes till Umar rådfrågade Umar folket. Då sade Abd al-Rahman ibn Awf: ’Det lägsta måttet för hudud-straff är åttio piskrapp, och detta är det minsta.’ (Al-Bukhari och Muslim.) Därefter piskade Umar, må Allah vara nöjd med honom, alkoholdrickaren. Allahs Sändebuds handling är ett ovedersägligt bevis i sharia. Det är inte tillåtet att överge den på grund av någon annans handling. Och det kan inte råda ijma om en handling som strider mot Allahs Sändebuds, Abu Bakrs och Umars handlingar. Därför ska de extra piskrapp som Umar utdelade betraktas som en av härskaren fastställd bestraffning, taʿzir. Det vill säga: det egentliga religiöst föreskrivna straffet, hudud, är fyrtio piskrapp. Där det anses vara till gagn att höja straffet är det tillåtet att göra det. Denna uppfattning kan anses vara den starkaste, på grundval av berättelsen att Umar, må Allah vara nöjd med honom, brukade ge den kraftige man som drack överdrivet mycket åttio piskrapp, men den svage och den som drack på grund av ett tillfälligt felsteg fyrtio piskrapp. Bestämmelsen om att döda den som dricker upprepade gånger har dock upphävts. Det berättas från Qubays ibn Dhu’ayb, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Piska den som dricker alkohol. Om han dricker igen, piska honom på nytt. Om han dricker igen, piska honom åter. Om han dricker igen, för tredje eller fjärde gången, ska ni döda honom.’ Men när en man greps tre gånger i följd för att ha druckit alkohol, piskade han honom och upphävde dödsstraffet. Detta var en fråga som lämnades åt bedömning.
Hur bevisas straffet?
Straffet bevisas på något av två sätt:
1. Den vindrickandes erkännande av att han har druckit vin.
2. Två rättfärdiga personers vittnesmål.
De rättslärda är oense om huruvida straffet kan fastställas genom lukten från munnen. Malikiterna anser att hadd-straffet blir obligatoriskt om två rättfärdiga vittnen inför domaren vittnar på grundval av lukten. Detta eftersom vindrickande bevisas genom lukten, på samma sätt som en handling bevisas genom ljud och fotspår. Abu Hanifa och al-Shafi‘i anser däremot att hadd-straffet inte kan fastställas genom lukt, eftersom det finns tvivel däri. Olika lukter liknar varandra, och därför är det naturligt att tvivel uppstår. Tvivel upphäver hadd-straffet. Dessutom kan lukten komma från blandat vin, eller så kan personen ha tvingats att dricka vin. Det finns också saker som inte är vin men som luktar som vin. Enligt islams grundprinciper ska man frikänna från hadd-straffet så snart det finns minsta möjlighet till det. Detta eftersom sharia strävar efter att avstå från att verkställa straff.
Villkor för verkställande av hadd-straffet
För att det religiöst föreskrivna straffet för vindrickande (hadd) ska verkställas måste följande villkor vara uppfyllda:
1. Att vara vid sina sinnens fulla bruk. Det religiösa ansvaret att följa sharias föreskrifter åläggs inte en person som saknar detta. Om en sinnessjuk därför dricker vin ska hadd-straffet inte verkställas mot honom. Detta gäller även en person med intellektuell funktionsnedsättning.
2. Att ha uppnått myndig ålder. Om en pojke eller ett barn dricker vin ska hadd-straffet inte verkställas mot honom, eftersom det religiösa ansvaret att följa sharias föreskrifter inte har ålagts honom.
3. Att ha gjort det frivilligt: Om någon tvingar en person att dricka vin ska hadd-straffet inte verkställas mot den som drack, oavsett om tvånget sker genom hot om att döda honom, hot om att slå honom på ett mycket smärtsamt sätt eller hot om att förstöra hela hans egendom och tillgångar. Genom tvång befrias en människa från ansvaret för den synd hon begått.
Allahs sändebud ﷺ sade: ”Synden för oavsiktliga handlingar och för sådant som min ummah har underlåtit av misstag har avlägsnats från min ummah.” När synden eller ansvaret har avlägsnats kan hadd-straffet inte verkställas mot personen, eftersom synden är orsaken till hadd-straffet. Att dricka vin i en nödsituation omfattas av att dricka vin under tvång. Om en person därför plågas av intensiv törst och riskerar att dö eftersom han inte finner vatten, och han då finner vin, är det tillåtet för honom att dricka det. På samma sätt får den som löper stor risk att dö av extrem hunger dricka vin om han finner det. Hans liv är då beroende av att han dricker vin. En oundviklig nödvändighet gör i själva verket även förbjudna saker tillåtna. Allah säger:
فَمَنِ اضْطُرَّ غَيْرَ بَاغِ وَلَا عَادٍ فَلَا إِثْمَ عَلَيْهِ ، إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيرُه
”Men den som är nödställd, utan att vara olydig eller överskrida gränserna, gör ingen synd. Allah är förlåtande och barmhärtig.” I al-Mughnī sägs det: Roms kejsare fängslade ʿAbdullāh ibn Hudhāfa och spärrade in honom i ett rum där det inte fanns någon annan mat eller dryck än vatten blandat med vin och stekt griskött, för att tvinga honom att äta griskött och dricka vin. Han hölls där i tre dagar. Trots detta rörde han varken maten eller drycken. Därefter släpptes han av rädsla för att han annars skulle kunna dö. Efter sin frigivning sade han: ”Vid Allahs ed, Allah hade tillåtit denna mat och dryck för mig, eftersom jag inte hade någon annan utväg. Men jag ville inte låta er glädjas åt att islams bestämmelser överträddes.”
4. Den som dricker måste veta att det han tänker dricka är berusande och rusframkallande. Om han dricker utan att veta att det han dricker är vin, ska han ursäktas på grund av sin okunnighet och inget hadd-straff ska verkställas mot honom. Men om någon dricker eller fortsätter att dricka trots att han har blivit informerad, ska han inte ursäktas. Hans okunnighet har då undanröjts, och trots att han vet har han envist framhärdat i olydnad mot Allah. Därför förtjänar han straff, och hadd-straffet ska verkställas mot honom. Om han däremot dricker en dryck vars status som vin är omstridd bland rättslärda, ska hadd-straffet inte verkställas mot honom, eftersom oenighet och meningsskiljaktighet ger upphov till tvivel, och tvivel upphäver alltid hadd-straffet. På samma sätt ska hadd-straffet inte verkställas mot den som dricker druvsaft efter att den blivit tjock, sammanhängande och skummande, om han inte vet att alla rättslärda är eniga om att det är förbjudet att dricka sådan saft, antingen för att han befinner sig i ett icke-muslimskt land eller för att han nyligen har antagit islam. Hans okunnighet räknas då som en giltig ursäkt som upphäver hadd-straffet. Däremot ska hadd-straff verkställas mot den som bor i ett muslimskt land och inte nyligen har antagit islam, och han ska inte ursäktas på grund av okunnighet, eftersom detta hör till den nödvändiga kunskap som varje muslim ska ha om islam.
Frihet och muslimsk tillhörighet är inte villkor för verkställandet av hadd-straff
Det är inte ett villkor för verkställandet av hadd-straff att gärningsmannen är muslim eller fri. Om även en slav dricker vin ska han straffas, eftersom även han omfattas av Allahs påbud och förbud. Det finns emellertid vissa handlingar som är svåra för honom att utföra eftersom han är upptagen med att lyda sin herres befallningar, såsom fredagsbönen och bönen i församling. Det är Allah själv som har förbjudit vindrickande. Detta förbud gäller både fria och slavar, och att avstå från vin är ingen svår handling. Den skada som vinet orsakar drabbar dessutom både fria och slavar. Den enda skillnaden mellan dem gäller straffet. Slavens straff ska nämligen vara hälften, det vill säga tjugo eller fyrtio piskrapp. Dessa två straff följer av den oenighet som råder om vilket straff som ska fastställas för vindrickande.
Liksom frihet inte är ett villkor för verkställandet av hadd-straff, är inte heller muslimsk tillhörighet ett villkor. Om judar och kristna bland Skriftens folk erhåller medborgarskap i ett muslimskt land och lever tillsammans med muslimerna, såsom Skriftens folk bor i Egypten, ska hadd-straff verkställas mot dem om de dricker vin i det muslimska landet. Detsamma gäller Skriftens folk som tillfälligt bor i muslimska länder under ett särskilt säkerhetsavtal, såsom utlänningar gör. Detta beror på att de åtnjuter samma rättigheter som muslimerna och bär samma ansvar. Dessutom är vin förbjudet även i deras religion, vilket jag redan har nämnt.
Vinets skadliga följder i både det personliga och det sociala livet är mycket omfattande, och islam är fast besluten att hålla samhället rent, balanserat och välordnat, så att ingen medborgare, vare sig muslim eller icke-muslim, kan försvaga eller smutsa ned det. Detta är de flesta rättslärdas uppfattning, och den kan inte under några omständigheter ändras.
Hanafiterna anser emellertid att även om vin inte är egendom för muslimer eftersom islam har förbjudit det, är vin egendom för Skriftens folk. Om en muslim häller ut en skriftfolks vin, måste han betala dess värde som ersättning, eftersom deras vindrickande är tillåtet. Vi har befallts att låta dem följa sin religion och sina sedvänjor. Därför får en skriftlärd som dricker vin inte straffas, även om vin har förbjudits i deras heliga skrifter. Trots detta ska vi ge dem frihet, eftersom de inte följer detta förbud i sin religion. Vårt bemötande av dem ska grundas på deras uppfattning och tro, inte på den faktiska sanningen.
Behandling med vin
Före islam, under okunnighetens tid, brukade människor dricka vin som behandling. När islam kom förbjöd den dem att behandla sig med vin och förklarade det förbjudet.
Ahmad, Muslim, Abu Dawud och al-Tirmidhi har återberättat att Tariq ibn Suwayd al-Juʿfi frågade Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, om vin. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förbjöd honom då att dricka vin. al-Juʿfi sade: ”Vi tillverkar det ju som medicin.” Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Det är inte medicin, utan en sjukdom.”
Abu Dawud har återberättat från Abu al-Darda, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den Allsmäktige Allah har skapat både sjukdomen och medicinen. Behandla därför sjukdom med medicin och behandla inte sjukdom med något förbjudet.” Före islam brukade människor ibland också dricka vin för att skydda sig mot kyla. Islam förbjöd även detta. Abu Dawud återberättar att Dailam al-Himyari frågade Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Allahs sändebud! Vi bor i ett mycket kallt område och lever där under mycket svåra förhållanden. Vi tillverkar en dryck av vete, genom vilken vi får kraft att utföra vårt arbete och kan stå emot kylan i vårt land. Är det något fel med detta?” Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Blir man berusad av denna dryck?”
Al-Himyari sade: ”Ja.”
Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Överge den då.”
Al-Himyari sade: ”Men människorna vill inte överge den.”
Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Om människorna inte vill överge den, så bekämpa dem.”
Vissa lärda har tillåtit att sjukdomar behandlas med alkohol. De har dock tillåtit det endast under förutsättning att ingen alternativ medicin framställd av något halalämne står att få. Den som behandlas får inte ha som avsikt att njuta eller bli berusad, och han får inte inta mer än den mängd som läkaren har föreskrivit. I samma situationer där det i en nödsituation är tillåtet att dricka alkohol är det också tillåtet att behandla med alkohol. Faqīherna har gett följande exempel: Om en bit mat fastnar i någons hals och han inte finner något annat än alkohol för att få ner den, eller om någon håller på att dö av stark kyla och inte finner något annat sätt att undvika döden än att dricka ett glas eller en klunk alkohol, eller om någon drabbas av hjärtsjukdom och befinner sig nära döden och då får veta, eller läkaren upplyser honom om, att det inte finns något annat sätt att avvärja denna fara än att dricka en bestämd mängd alkohol.
3. Straffet för otukt
1. Islam har uppmanat till äktenskap, uppmuntrat till det och gjort det populärt. Det är nämligen det säkraste och mest fridfulla sättet att stilla den sexuella driften. Det är det bästa sättet för makarna att, genom att få barn, åta sig att tillsammans fostra dem. Det är det ädlaste sättet att vårda kärlek, ömhet, respekt, värdighet och ett rent förhållande. Endast på detta sätt kan den nya generationen fostras så att den blir kapabel att fullgöra sina skyldigheter och göra lämpliga ansträngningar för att förbättra sitt liv.
2. Islam har å ena sidan föreskrivit äktenskapet som det bästa sättet att stilla den sexuella driften och upphetsningen. Den har förhindrat att denna drift tillfredsställs på sätt som strider mot sharia och förbjudit att den stimuleras på andra sätt, för att hindra att man avviker från det föreskrivna och tillåtna sättet. Å andra sidan har den förbjudit fritt umgänge, dans, oanständiga sånger, upphetsande bilder, lystna blickar och varje aktivitet som stimulerar sexualiteten eller uppmanar till oanständighet, så att de medel som försvagar familjesystemet inte ska tränga in i samhället.
3. Islam har i lagens mening fastställt att otukt är ett brott som förtjänar det högsta straffet. Dess följder är nämligen ytterst fruktansvärda och den är upphov till många brott och mycket ont. Därför är fria och olagliga sexuella förbindelser inte bara ett orätt och avskyvärt beteende, utan också en orsak till hela samhällets undergång. Allah säger:
وَلَا تَقْرَبُوا الزِّنِّي إِنَّهُ كَانَ فَاحِشَةٌ ، وَسَاءَ سَبِيلاه
”Närma er inte otukt. Det är en skamlös och avskyvärd handling.” Det innebär: Håll er borta från alla handlingar som drar er mot otukt, såsom oanständiga blickar, beröring, kyssar och liknande. Versen förklarar alltså sådana handlingar som förbjudna eftersom de för otukt närmare; otukt är därför ännu strängare förbjudet.
4. Otukt är en direkt orsak till spridningen av smittsamma sjukdomar som är mycket skadliga för människokroppen. Dessa sjukdomar är inte bara smittsamma, utan sprids också ärftligt från generation till generation, såsom gonorré, syfilis, bölder och hudsjukdomar.
5. Otukt är en av orsakerna till så avskyvärda brott som mord. Självkänslan är nämligen en medfödd egenskap hos varje människa. En hedervärd man och en kyskt levande kvinna kan vanligtvis inte stå ut med sexuell kränkning. Saken är snarare den att när en man ser att hans och hans familjs heder och anseende har fläckats och trampats under fötterna, ser han inget annat sätt än blodsutgjutelse för att tvätta bort denna skam.
6. Otukt förstör familjesystemet, bryter de äktenskapliga banden och driver uppfostran av barnen mot katastrofens rand. Följden blir att barnen går vilse, blir brottsbenägna och förvildade.
7. Till följd av otukt förstörs härstamningen, och när arvet fördelas berövas de verkliga arvingarna sin egendom.
8. Genom otukt blir maken bedragen. Ett barn kan nämligen också bli till genom otukt. Följden blir att maken uppfostrar någon annans barn i tron att det är hans eget.
9. Otukt är en tillfällig förbindelse. Ingen tar något ansvar för den. Därför är det inget annat än en djurisk handling, som varje ädel människa håller sig borta från.
Sammanfattningsvis har det vetenskapligt och otvetydigt bevisats att otuktens skadeverkningar är ytterst fruktansvärda. Den leder till extrem oordning och kaos i samhället, spridning av de mest dödliga sjukdomarna, livslångt celibat och utomäktenskapliga förbindelser. Av dessa skäl har islam fastställt otuktens straff som det mest grymma straffet. Och när straffet för ett brott är så hårt, måste de skadeverkningar som brottet ger upphov till vara ännu mer förödande för samhället. Islam jämför den skada som brottet orsakar gärningsmannen med den skada det orsakar samhället och fattar beslut utifrån den skada som är relativt sett mindre. Detta är i själva verket rättvisa.
Det kan utan tvekan sägas att skadan av straffet för otukt inte kan mätas mot den skada som drabbar samhället, det vill säga mot den spridning av otukt, oanständighet och synd som sker i samhället. Även om den otuktige genom straffet för otukt själv skulle skadas något, skyddas genom verkställandet av detta straff många liv, många människors heder och anseende samt många familjer. Dessa familjer är samhällets grundvalar. När de mår bra mår samhället bra, och när de försämras försämras samhället. En nations överlägsenhet avgörs av renheten i dess karaktär, dess ädla seder och uppförande samt dess frihet från och renhet från moraliskt förfall och smuts.
Det bör i sammanhanget nämnas att islam, i syfte att hålla samhället fritt från denna otuktens smuts, å ena sidan har infört äktenskapet och å andra sidan tillåtit månggifte, så att det inte råder någon trånghet utan utrymme att hålla sig till den lagliga vägen. Detta är också för att den som begår detta brott inte ska kunna framföra någon ursäkt eller förevändning. Och lika mycket som islam har skrämt och förfärat otuktiga genom otuktens hårda straff, har den också iakttagit lika stor försiktighet vid verkställandet av detta straff. Till exempel:
1. Straffet har avskaffats så snart det finns minsta utrymme för tvivel. Hadd-straffet verkställs inte utan säker visshet om att brottet har begåtts.
2. Vittnesmålet från fyra hederliga och rättskaffens män är nödvändigt för att bevisa detta brott. Kvinnors och ohederliga personers vittnesmål godtas inte i detta fall.
3. Det är nödvändigt att alla vittnen med egna ögon ser själva otukten. De måste se det manliga könsorganet tränga in i slidan, precis som en kohlpinne tränger in i kohlbehållaren. På grund av de stränga kraven på ett sådant direkt iakttagande blir det därför svårt att bevisa brottet.
4. Om tre vittnen på detta sätt avlägger ögonvittnesmål, men det fjärde vittnet vittnar mot dem, eller om ett av de fyra vittnena återtar sitt vittnesmål, ska de återstående tre vittnena bestraffas för falsk anklagelse med åttio piskrapp.
Den försiktighet som islam har iakttagit vid bevisningen av detta brott gör att det säkerställs att brottet bevisas otvetydigt. Därför är straffets förmåga att väcka fruktan och skräck mycket större än dess faktiska tillämpning och effektivitet. Man kan fråga varför islam har infört detta straff när verkställandet av hadd-straffet, efter bevisning genom vittnesmål, är en så sällsynt händelse. Svaret är att när människor ser straffets fasansfulla natur tvingas de tänka tusen gånger innan de begår brottet. I själva verket är detta ett slags kraftfullt avskräckande hot för detta brott. Eftersom den sexuella driften är en av människans starkaste drifter har man genom straffets stränghet vidtagit åtgärder för att hindra denna drifts benägenhet.
Det gradvisa införandet av förbudet mot otukt
Många rättslärda anser att ett gradvist system tillämpades vid fastställandet av straffet för otukt, på samma sätt som vid införandet av fastan som obligatorisk och förbudet mot alkohol. Till en början bestod straffet för otukt endast av tillrättavisning och förebråelse. Gud säger:
وَالَّذِينَ يَأْتِينِهَا مِنْكُمْ فَخُذُوهُمَا ، فَإِنْ تَابَا وَأَصْلَهَا فَأَعْرِضُوا عَنْهُمَا ،
Betydelse: De två bland er som ägnar sig åt denna handling (det vill säga otukt) ska ni tillrättavisa. Om de båda ångrar sig och bättrar sig, ska ni låta dem vara. (Sura an-Nisa: vers 16)
Därefter höjdes bestämmelsen härifrån till att de skulle hållas inspärrade inne i huset. Gud säger:
وَالَّتِي يَأْتِينَ الْفَاحِشَةَ مِنْ نِسَائِكُمْ فَاسْتَشْهِدُوا عَلَيْهِنَّ أَرْبَعَةٌ مِنْكُمْ فَإِنْ شَهِدُوا فَامْسَكُوهُنَّ فِي الْبُيُوتِ حَتَّى يَتَوَفَهُنَّ الْمَوْتِ أَوْ يَجْعَلَ اللَّهُ لَهُنَّ سَبِيلاه
Betydelse: Kalla fyra vittnen bland er mot de kvinnor bland er som begår otukt. Om de vittnar, ska ni hålla dem inspärrade i hemmet tills de dör eller tills Allah föreskriver en annan väg för dem.” (Sura an-Nisāʾ: vers 15)
Därefter stabiliserades situationen och Allah föreskrev en annan ordning. I detta skede fastställde Han straffet för den ogifta som begår zina till hundra piskrapp, och straffet för den gifta till rajm (stening) tills döden inträder. Syftet med denna gradvisa ordning var att det mänskliga samhället skulle få möjlighet att utvecklas och mogna, och att det genom mildhet och samarbete skulle ledas mot ärlighet och renhet, så att denna förändring inte skulle bli svår för människorna och så att de inte skulle möta någon hårdhet i fråga om islam. Som bevis i denna fråga har följande hadith, återberättad av ʿUbāda ibn aṣ-Ṣāmit, åberopats:
Allahs sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, sade: ”Ta emot detta från mig. Allah har föreskrivit en annan ordning för dem. Om en ogift man begår zina med en ogift kvinna är straffet hundra piskrapp och landsförvisning i ett år. Och om en gift man begår zina med en gift kvinna är straffet hundra piskrapp och rajm.” – Muslim, Abu Dawud, at-Tirmidhi.
Det förefaller oss uppenbart att dessa två verser (sura an-Nisāʾ, 15 och 16) beskriver bestämmelserna om kvinnlig respektive manlig homosexualitet. Bestämmelserna för dessa två skiljer sig från bestämmelserna om zina som nämns i sura an-Nūr.
1. Innebörden av den första versen är: Kalla fyra män som vittnen mot de kvinnor som begår en skamlös handling, det vill säga ägnar sig åt homosexualitet med en annan kvinna. Om fyra män vittnar, ska ni hålla dem inspärrade i hemmet på ett sådant sätt att den ena av de homosexuella kvinnorna hålls åtskild från den andra, tills hon dör eller tills Allah skapar en annan väg för henne att befrias från inspärrningen, genom att hon genom ånger eller äktenskap frigör sig från homosexualiteten.
2. Innebörden av den andra versen är: Straffa de två män som begår en skamlös handling, det vill säga ägnar sig åt homosexualitet, efter att deras missgärning har bevisats genom vittnesmål. Om de båda ångrar sig och bättrar sig innan straffet verkställs genom att det religiöst föreskrivna hadd-straffet tillämpas, ska ni avstå från att verkställa straffet mot dem och benåda dem.
Den zina vars straff är obligatoriskt
Varje sexuellt umgänge som strider mot sharia räknas som zina, och det föreskrivna straffet ska verkställas för det. Det är nämligen ett av de brott för vilka sharia har fastställt ett straff. Om penisens ollon, eller så mycket av den del som är omskuren, tränger in i vaginan på en kvinna med vilken samlag är helt förbjudet och beträffande vilken det inte råder minsta misstanke om ett äktenskapligt förhållande, har zina som medför straff begåtts, oavsett om sädesuttömning sker eller inte. Om man tillfredsställer sin lust någon annanstans än i vaginan på en kvinna med vilken samlag är förbjudet, ska det föreskrivna straffet för zina inte tillämpas. Hon ska dock tilldelas taʿzīr (det vill säga något annat straff). Detta eftersom det har återberättats från Ibn Masʿūd, må Allah vara nöjd med honom:
En man kom till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) och sade: ”Jag behandlade en kvinna som kom från trakten kring Medina. Under behandlingen begick jag en olovlig handling med henne, men jag hade inte samlag med henne. Nu står jag här. Verkställ mot mig vad du vill.” Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Allah hade dolt dig. Du kunde också ha hållit detta dolt.” Allahs sändebud svarade inte. Mannen gav sig därför av. Då skickade Allahs sändebud genast en person efter honom för att kalla tillbaka honom. Sedan läste han upp denna vers för honom:
وَأَقِمِ الصَّلوةَ طَرَفَي النَّهَارِ وَزُلَفًا مِنَ اليْلِ ، إِنَّ الْحَسَنَتِ يُذْهِبْنَ السَّيِّاتِ ، ذَلِكَ
ذِكْرَى لِلذَّرِينَ
”Förrätta bönen vid dagens båda ändar och under nattens första del. Goda gärningar utplånar sannerligen onda gärningar. Detta är en påminnelse för dem som tar emot förmaning.”
En av de närvarande frågade: ”Allahs sändebud, gäller detta endast denna man eller gäller det alla?” Allahs sändebud svarade: ”Det gäller alla.” – Muslim, Abu Dawud, at-Tirmidhi.
Olika kategorier av äktenskapsbrytare
Äktenskapsbrytare är av två slag: gifta och ogifta. För vardera gruppen finns särskilda bestämmelser:
Straffet för den ogifte
Rättslärda har enhälligt sagt: Om en fri ogift man eller kvinna begår äktenskapsbrott ska han eller hon få etthundra piskrapp. Allah har nämligen sagt i sura an-Nur:
الزَّانِيَةُ وَالزَّانِي فَاجْلِدُوا كُلِّ وَاحِلٍ مِنْهُمَا مِائَةَ جَلْدَةٍ ، وَلَا تَأْخُذُكُرُ بِهِمَا رَأْفَةٌ فِي دِينِ اللَّهِ
إن كُنتُمْ تُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ وَلْيَشْهَدْ عَذَابَهُمَا طَائِفَةٌ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ
”Ge den otuktiga kvinnan och den otuktige mannen hundra piskrapp vardera. Låt inte medlidande med dem hindra er från att verkställa Allahs påbud, om ni tror på Allah och den yttersta dagen. En grupp av de troende ska bevittna deras straff.”
I denna vers uttalas ett förbud mot att låta det straff som fastställts av sharīʿa förbli overkställt. Enligt vissa har man förbjudits att göra slagen så milda att den skyldige inte känner någon betydande smärta. Det råder oenighet om hur många som ska bevittna verkställandet av straffet. Vissa säger: tre eller fler. Andra säger: fyra måste vara närvarande, utöver vittnena. Abu Hanifa säger: Om straffet har bevisats genom vittnen räcker det att härskaren och vittnena är närvarande.
Kombinationen av piskstraff och landsförvisning: Även om juristerna är eniga om att piskstraffet är obligatoriskt, är de oeniga om huruvida landsförvisning ska läggas till:
1. Al-Shafi’i och Ahmad har sagt: Förutom hundra piskrapp ska ett års landsförvisning verkställas. I Bukhari och Muslim återges nämligen:
”En beduin kom till Allahs Sändebud och sade: ’Jag ber dig vid Allah att döma i mitt fall enligt Allahs bok.’ Hans motpart var mer kunnig än han. Denne sade: ’Ja, döm mellan oss enligt Allahs bok och låt mig berätta om saken.’ Allahs Sändebud sade: ’Berätta.’ Han sade: ’Min son arbetade som dräng i denne mans hus. Han begick otukt med dennes hustru. Jag fick höra att min son skulle stenas. För att befria honom från det straffet tog jag med mig hundra getter och en slavinna som lösen. Senare frågade jag de lärda och fick veta att straffet för min son inte var stening, utan hundra piskrapp och ett års landsförvisning. Denne mans hustru skulle däremot stenas.’ Allahs Sändebud sade: ’Jag ska sannerligen döma mellan er två enligt Allahs bok. Du ska få tillbaka gethjorden och slavinnan. Din son ska få hundra piskrapp och landsförvisas i ett år.’ Sedan vände han sig till en man ur stammen Banu Aslam och sade: ’Ujais, gå till denne mans hustru. Om hon erkänner otukten, ska du stena henne.’ Mannen gick till hans hustru, och hon erkände. Därefter befallde Allahs Sändebud att hon skulle stenas, och hon stenades.”
Bukhari återger från Abu Hurayra: ”Allahs Sändebud befallde att den ogifte otuktige mannen skulle landsförvisas i ett år och att hadd-straffet (piskstraffet) skulle verkställas på honom.”
Alla de rätt vägledda kaliferna verkställde landsförvisningsstraffet. Ingen motsatte sig detta. Abu Bakr al-Siddiq landsförvisade till Fidik-området, Umar al-Faruq till Syrien, Uthman till Egypten och Ali till Basra. Shafi’iterna anser inte att det är nödvändigt att följa någon fast regel beträffande vilket av piskstraffet och landsförvisningsstraffet som ska verkställas först. Vilket som helst av dem kan verkställas först eller sist. För landsförvisning har man dock fastställt villkoret att den ska ske på ett avstånd där det är tillåtet att förkorta bönen. Syftet är nämligen att avlägsna personen från hans hemort och hans närstående. Ett avstånd där bönen inte får förkortas räknas som den egna hemorten. Om härskaren anser det lämpligt att landsförvisa honom ännu längre bort, får han göra det. Om en kvinna ska landsförvisas måste hennes make eller en mahram följa med henne. Om hon inte vill resa utan ersättning, är det obligatoriskt att betala henne ersättning, och den ska tas ur kvinnans egendom.
2. Imam Malik och al-Awza’i sade: Det är obligatoriskt att landsförvisa den ogifte, frie mannen som begår äktenskapsbrott, men inte den ogifta, fria kvinnan som begår äktenskapsbrott. Kvinnan ska inte landsförvisas, eftersom hon omfattas av reglerna om avskildhet. (Möjligheten att följa dessa regler i ett okänt främmande land är osäker.)
3. Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) sade: För kvinnor ska landsförvisning inte läggas till piskstraffet. Om härskaren anser det lämpligt får han emellertid skicka henne till den plats och på det avstånd som han finner lämpligt.
Hududstraffet för gifta
Vad gäller den gifta personen är juristerna eniga om att den som begår äktenskapsbrott måste dödas genom rajm (stening), oavsett om det är en man eller en kvinna. Som bevis för detta anför de:
1. Det har återberättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befann sig i Profetens moské. Då kom en man till honom och sade: ”Allahs Sändebud, jag har begått äktenskapsbrott.” Allahs Sändebud ignorerade hans ord. Han upprepade det fyra gånger. När han hade vittnat mot sig själv fyra gånger kallade Allahs Sändebud honom till sig och sade: ”Är du galen?” Han svarade: ”Nej.” Han sade igen: ”Är du gift?” Han svarade: ”Ja.” Då sade Allahs Sändebud: ”Ta med honom och utför rajm mot honom.” Jabir ibn Abdallah sade: ”Jag var bland dem som utförde rajm mot denne man. Vi utförde rajm mot honom på böneplatsen där eidbönen hölls. Efter att ha blivit svårt skadad av stenarna började han till slut fly springande. Vi fångade honom vid al-Harra och utförde rajm mot honom tills han dog.” (Al-Bukhari och Muslim.) Denna hadith visar att en persons äktenskapliga status fastställs genom en enda bekännelse och att bekännelsen sker genom att svara ”ja”.
2. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Umar (må Allah vara nöjd med honom) höll ett tal. Han sade: ”Allah sände Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) med den sanna religionen och uppenbarade Skriften för honom. Bland det som uppenbarades för honom fanns versen om rajm. Vi läste den, förstod den och lärde oss den utantill. Allahs Sändebud verkställde rajm, och vi gjorde det också. Jag fruktar att någon efter en lång tid ska säga: ’Vi finner inte rajm i Allahs Bok.’ Då kommer de att gå vilse genom att överge en obligatorisk föreskrift som Allah har uppenbarat! Oavsett om det är en kvinna eller en man: om personen är gift och begår äktenskapsbrott, och om det finns vittnen mot honom eller henne, en bekännelse eller en graviditet, är det obligatoriskt att verkställa rajm mot personen. Vid Allah, om jag inte hade fruktat att folket skulle säga att Umar hade lagt till en vers i Allahs Bok, skulle jag ha skrivit ned denna vers.” – Al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud, al-Tirmidhi och al-Nasa’i.
I Nayl al-Awtar sägs det: Rajm är en fråga om vilken det råder ijma (enhällighet). Det är endast känt att kharijiterna ansåg det vara onödigt. Även vissa mu’taziliter ansåg det vara onödigt. De kunde dock inte lägga fram något annat argument eller bevis för detta än att säga: ”Det nämns inte i Koranen.” Detta argument är emellertid ogiltigt och oacceptabelt, eftersom saken är bevisad genom allmänt erkända mutawatir-hadither. Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade nämligen inför ett stort antal människor: ”Bland den uppenbarelse som sändes ned till Allahs Sändebud fanns även versen om rajm. Vi läste den och lärde oss den utantill. Allahs Sändebud verkställde själv rajm, och efter honom verkställde även vi det.”
Att recitationen av en vers har upphävts innebär inte nödvändigtvis att dess rättsliga föreskrift också har upphävts. Abu Dawud har återberättat detta från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom). Ahmad och al-Tabarani har återberättat att denna vers fanns i den Koran som Allah hade uppenbarat:
الشيخ وَالشَّيْعَةُ إِذَا زَلَيَا فَارْجُمُوهُهَا البَتَّةَ بِمَا قَضَيَا مِنَ اللَّةِ
”När en gammal man och en gammal kvinna begår otukt ska de båda ovillkorligen stenas, motsvarande den njutning de har åtnjutit.” Ibn Hibban har också citerat detta uttalande av Ubayy ibn Kaʿb:
”Sura al-Ahzab var tidigare lika lång som sura al-Baqara, och i den fanns versen om den gamle mannen och den gamla kvinnan.”
Villkor för stening
Följande villkor måste vara uppfyllda för att stening ska verkställas på en gift person som har begått otukt:
1. Den som har begått otukt måste vara vuxen och vid sina sinnens fulla bruk. Om personen är sinnessjuk eller minderårig ska inte hadd-straffet, utan taʿzir (vilket relativt sett innebär vilket lindrigare straff som helst), verkställas.
2. Den som har begått otukt måste vara fri. Om personen är slav eller slavinna ska stening inte verkställas på honom eller henne. Allah har nämligen sagt följande om slavinnans straff:
فَإِنْ أَتَيْنَ بِفَاحِشَةٍ فَعَلَيْهِنَّ نِصْفُ مَا عَلَى الْمُحْصَنَتِ مِنَ الْعَذَابِ
”Om de (slavinnorna) begår otukt, ska de få hälften av det straff som fria kvinnor får.” Eftersom stening inte kan vara mer eller mindre, avses här med ”straff” inte stening utan piskstraff.
3. Personen måste tidigare ha ingått ett giltigt äktenskap och haft samlag. Det spelar ingen roll om sädesuttömning skedde eller inte. Även om samlaget ägde rum under menstruation eller i ihram uppfylls villkoret. Men om äktenskapet var ogiltigt uppfylls inte villkoret för stening. Det är inte nödvändigt att äktenskapet fortfarande består för att villkoret att vara gift ska vara uppfyllt. Om en person en gång har ingått ett lagligt äktenskap och haft samlag med sin hustru, varefter äktenskapet upplöses, och han sedan begår otukt utan att ha ingått ett nytt äktenskap, ska han ändå stenas. Detsamma gäller en gift kvinna. Om hon en gång har varit gift, sedan blivit skild och därefter begår otukt, ska hon betraktas som gift och stenas.
Muslimer och icke-muslimer är lika vad gäller straffet för otukt
När otukt har bevisats ska hadd-straffet verkställas på muslimen, och likaså på den icke-muslimske eller avfällige. Detta eftersom den icke-muslimske medborgare som bor i en muslimsk stat också är förpliktad att följa landets gällande lagar. Det har berättats att Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) stenade två gifta judar som hade begått otukt. Islams lagar ska tillämpas på avfällingen. Att han är avfällig befriar honom inte från lagarnas krav, och han undantas inte från deras verkställighet.
Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom): Judarna kom till Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) med en man och en kvinna ur deras folk som hade begått otukt. Allahs sändebud sade: ”Vad finns i er bok?” De svarade: ”De ska förnedras genom att deras ansikten svärtas.” Allahs sändebud sade: ”Ni ljuger. I den finns sannerligen stening. Gå och hämta Toran och läs den, om ni är sanningsenliga.” De hämtade också en läsare ur sitt eget folk. Han läste. När han kom till ett visst ställe lade han handen över det. Då sade man till honom: ”Lyft din hand.” När han lyfte handen framträdde det som stod skrivet på platsen. Han sade: ”Muhammad, där står det om stening. Men vi brukade dölja detta för varandra.” Därefter stenades de båda på Allahs sändebuds befallning. Ibn Umar sade: ”Jag såg mannen böjd över kvinnan och försöka skydda henne från stenarna.”
Jabir ibn Abdullah sade: ”Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) stenade en man ur stammen Banu Aslam och en av judarna.” – Ahmad och Muslim.
Al-Bara ibn Azib (må Allah vara nöjd med honom) sade: En jude som hade blivit piskad och vars ansikte hade svärtats fördes förbi Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom). Allahs sändebud kallade på dem och sade: ”Finner ni i er bok att straffet för otukt är på detta sätt?” De svarade: ”Ja.” Allahs sändebud kallade då på en lärd bland dem. Sedan sade han till honom: ”Jag frågar dig, vid den Gud som uppenbarade Toran för Musa (frid över honom): Finner ni i er bok att straffet för den som begår otukt är på detta sätt?” Han svarade: ”Nej. Om du inte hade frågat mig under ed, skulle jag inte ha berättat för dig om straffet stening. Men det har blivit vanligt bland våra förnäma att när vi grep en förnäm person, lät vi honom gå, medan vi verkställde straffet på den svage när vi fick tag på honom. Till slut sade vi: Kom, låt oss enas om något som vi kan verkställa på både förnäma och oförnäma. Därefter tog vi svärtning av ansiktet och piskning som alternativ till stening.” Då sade Allahs sändebud: ”O Allah, när de gjorde Din lag overksam var jag den förste som återupplivade den.” Därefter befallde han att mannen skulle stenas, och han stenades.
Då uppenbarades denna vers:
يَأَيُّهَا الرَّسُولُ لَا يَحْزُنُكَ الَّذِينَ يُسَارِعُونَ فِي الْكُفْرِ مِنَ الَّذِينَ قَالُوا آمَنَّا بِأَفْوَاهِهِمْ
وَلَمْ تُؤْمِنْ مِنْ قُلُوبُهُمْ
”O Sändebud, låt inte de som skyndar mot otro göra dig bedrövad – de som säger med sina munnar: ’Vi tror’, medan deras hjärtan inte tror, och bland judarna de som ivrigt lyssnar till lögner och lyssnar för en annan grupps räkning som inte kommer till dig. Trots att orden är korrekt sammanfogade förvränger de deras betydelser. De säger: ’Godta en sådan bestämmelse om den ges, men förkasta den om den inte ges.’” Det vill säga, de säger: ”Kom till Muhammad (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) för att få äktenskapsbrytarens dom. Om Muhammad (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) befaller er att svärta ansiktet och verkställa piskstraffet, så följ det, men om han befaller stening, så förkasta det.”
I detta skede uppenbarade Allah:
وَمَنْ لَمْ يَحْكُرُ بِمَا أَنْزَلَ اللهُ فَأُولَئِكَ هُمُ الْكَفِرُونَ ، وَمَن لَّمْ يَحْكُمُ بِمَا أَنْزَلَ
اللهُ فَأُولَئِكَ هُمُ الظَّلِمُونَ وَمَنْ لَمْ يَحْكُم بِمَا أَنْزَلَ اللَّهُ فَأُولَئِكَ هُمُ الْفَسِقُونَ
(Den som inte dömer enligt den lag som Allah har uppenbarat är en otrogen. Den som inte dömer enligt den lag som Allah har uppenbarat är en orättfärdig. Den som inte dömer enligt den lag som Allah har uppenbarat är en syndare.) Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: Detta gäller alla otrogna. (Ahmad, Abu Dawud och Muslim) Imam Nawawi sade: De två judarna stenades på grundval av deras bekännelse. Några av de uttalanden om stening som finns i Tora lyder: ”När en man påträffas liggande med en annan mans hustru ska de båda dödas. Så ska det onda avlägsnas från Israel. Och när en man finner en trolovad jungfru i staden och ligger med henne, ska ni föra ut dem båda utanför staden och stena dem till döds. Den unga kvinnan därför att hon inte ropade och bad stadsborna om hjälp, och mannen därför att han kränkte sin väns trolovade. När ni straffar dem ska fördärvet avlägsnas från staden.” Detta är Toras ord. Det finns inget i Bibeln som motsäger detta uttalande. Därför är det även nödvändigt för de kristna att följa det.)
De rättslärdas åsikter:
Om en ogift icke-muslimsk äktenskapsbrytare som inte är muslimsk medborgare i ett muslimskt land, ska han få piskstraff. De rättslärda är eniga om detta. Men det råder oenighet om huruvida han ska stenas om han är gift. Enligt al-Shafi‘i, Abu Yusuf och al-Qasimi ska en gift otrogen stenas om han är myndig och vid sina sinnens fulla bruk, fri och har ingått ett giltigt äktenskap enligt sin religion. Enligt Abu Hanifa, Muhammad, Zayd ibn Ali, Nasir och Imam Yahya ska han få piskstraff, inte stening, eftersom muslimskt troskap enligt dem är ett villkor för stening. De två judar som Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) lät stena, lät han stena i enlighet med deras religiösa bok, Tora. Enligt Imam Malik ska inget hadd-straff verkställas mot honom. Men beträffande en icke-muslim som, trots att han inte är muslimsk medborgare i landet, söker skydd där, förespråkar al-Shafi‘i och Abu Yusuf att hadd-straffet ska verkställas mot honom. Malik, Abu Hanifa och Muhammad förespråkar däremot att det inte ska verkställas. Ibn Abd al-Barr sade att muslimskt troskap är ett nödvändigt villkor för stening. Al-Shafi‘i och Ahmad uppställer dock inte detta villkor. Rabi‘a och en del av al-Shafi‘is rättsskola uppställer villkoret att personen ska vara muslim.
Verkställandet av både piskstraff och stening
Enligt Ibn Hazm, Ishaq ibn Rahwayh och Hasan al-Basri ska en gift person som begår otukt först få hundra piskrapp och därefter stenas (rajm) tills han eller hon dör. De åberopar som bevis denna hadith, som Muslim, Abu Dawud och al-Tirmidhi har återberättat från Ubada ibn as-Samit: ”Om en ogift man begår otukt med en ogift kvinna ska han få hundra piskrapp och förvisas i ett år. Och om en gift man begår otukt med en gift kvinna ska han få hundra piskrapp och stenas.”
Det har återberättats från Ali att han på torsdagen piskade en kvinna vid namn Shuraha och på fredagen lät stena henne. Han sade: ”Jag piskar henne i enlighet med Allahs bok och låter stena henne i enlighet med Allahs Sändebuds ord.” Abu Hanifa, Malik och ash-Shafi‘i säger: Både piskning och stening ska inte verkställas mot dem; endast stening är obligatorisk. Från imam Ahmad har två åsikter återberättats: den ena förespråkar att båda straffen ska verkställas och den andra motsätter sig detta. Deras bevis är att Allahs Sändebud endast lät Maiz, al-Ghamidiyya och de två judarna stenas; han lät dem inte piskas. Han sade till Unays al-Aslami: ”Om kvinnan erkänner, låt då stena henne.” Han sade inte åt honom att låta henne stenas. Och detta var hans senaste befallning. Berättaren av denna hadith var nämligen Abu Hurayra, som antog islam sent. Därför upphäver hans återberättade hadith den av de två påföljderna – stening och piskning – som infördes först. Därefter verkställde Abu Bakr och Umar under sina kalifat stening, men de verkställde inte både stening och piskning. Shaykh Dehlawi anser att det inte finns någon motsägelse mellan de två haditherna och att ingen befallning heller har upphävts. Saken ska överlämnas åt härskaren. Om han tillämpar båda straffen får han göra det. Det är dock rekommenderat att endast tillämpa stening, eftersom Allahs Sändebud endast verkställde stening. Enligt min uppfattning är förklaringen att stening leder till att brottslingen dör. Den verkliga avskräckande åtgärden har alltså vidtagits genom denna. Piskning är ett extra straff som får utelämnas. Det är därför jag anser att stening är tillräckligt.
Villkor för att verkställa straffet för otukt
För att straffet för otukt ska kunna verkställas måste följande villkor vara uppfyllda:
1. Att vara vid sina sinnens fulla bruk 2. Att vara myndig 3. Att vara fri 4. Att känna till att otukt är förbjudet.
Därför ska en minderårig inte straffas för otukt (men ett relativt mildare disciplinärt straff ska utdömas), och den sinnessjuke ska inte straffas. Inte heller ska den som har tvingats till otukt straffas. Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah har nämligen återberättat från Aisha att Allahs Sändebud sade: ”Tre personer är undantagna från ansvar: 1. den sovande tills han vaknar, 2. den minderårige tills han blir myndig, 3. den sinnessjuke tills han återfår sitt förstånd.” Villkoret att känna till att otukt är förbjudet beror på att det av sharia föreskrivna straffet, eller hadd-straffet, endast gäller en förbjuden handling. Men denna person har inte begått handlingen som en förbjuden handling, eftersom han inte kände till detta. Allahs Sändebud frågade Maiz: ”Vet du vad otukt är?” Det har dessutom återberättats att en svart slavinna fördes till Umar och anklagades för att ha begått otukt. Umar slog henne några gånger med en piska och sade: ”Med vilken man har du begått zina?” Hon svarade: ”Med Ghawth, mot betalning av två dirham.” (Ghawth var en mans namn.) Umar frågade Ali, Uthman och Abd ar-Rahman ibn Awf, som befann sig hos honom: ”Vad anser ni?”
Ali sade: ”Jag anser att du ska låta stena henne.”
Abd ar-Rahman sade: ”Jag anser detsamma som Ali sade.”
Uthman sade: ”Jag anser att du bör ha överseende med det som slavinnan har gjort, eftersom hon inte ansåg det vara förkastligt. Allah har endast föreskrivit hadd-straffet för den som känner till Allahs föreskrift.”
Umar sade: ”Du har sagt rätt.”
Hur bevisas otukt?
Otukt bevisas genom ett erkännande eller genom vittnen.
Att otukt bevisas genom ett erkännande
Bekännelsen brukar kallas ”det bästa beviset”. Guds Sändebud (över honom vare frid) godtog Maiz och Ghamidis bekännelser. Ingen imam har haft en avvikande uppfattning i denna fråga. Det råder dock oenighet om hur många gånger en bekännelse måste avläggas för att hadd-straffet ska bli obligatoriskt.
Malik, al-Shafi‘i, Dawud, al-Tabari och Abu Thawr säger: Hadd-straffet ska verkställas redan efter en enda bekännelse. Detta eftersom Guds Sändebud, enligt den hadith som Abu Hurayra återberättat, inte angav något antal när han bad Unays att inhämta kvinnans bekännelse. Enligt hanafiterna ska bekännelsen inhämtas fyra gånger på olika platser. Enligt Ahmad och Ishaq ska den inhämtas fyra gånger, men olika platser är inget villkor. Den första uppfattningen är dock den starkaste.
Straffet upphävs om bekännelsen återtas
Enligt shafiitiska och hanafitiska rättsskolan samt Imam Ahmad upphävs hadd-straffet om bekännelsen återtas. Ahmad och al-Tirmidhi har nämligen återberättat från Abu Hurayra: När Maiz blev överväldigad av stenarnas slag började han fly. På vägen passerade han en man, som slog honom med ett kamelben som han hade hos sig. Även människorna i omgivningen slog honom, och han dog. När folket senare berättade detta för Guds Sändebud (över honom vare frid), sade han: ”Ni kunde väl ha låtit honom vara.” Abu Dawud och al-Nasa’i har också återberättat en liknande hadith från Jabir. Där tillkommer följande: ”Maiz, som blivit utom sig av stenarnas slag, ropade: ’För mig tillbaka till Guds Sändebud. Mitt folk har fördärvat mig och bedragit mig genom att säga att Guds Sändebud inte skulle döda mig.’ Men vi skilde oss inte från honom förrän vi hade dödat honom. När vi sedan återvände till Guds Sändebud och berättade för honom vad som hänt Maiz, sade han: ’Varför lät ni honom inte vara och förde honom till mig?’”
En man bekänner äktenskapsbrott med en kvinna, men kvinnan förnekar det:
När en person bekänner att han har begått äktenskapsbrott med en viss kvinna och kvinnan förnekar detta, verkställs hadd-straffet endast mot mannen och inte mot kvinnan. Ahmad och Abu Dawud har nämligen återberättat från Sahl ibn Sa‘d: En man kom till Guds Sändebud (över honom vare frid) och uppgav, med en viss kvinna vid namn, att han hade begått äktenskapsbrott med henne. Guds Sändebud skickade genast ett sändebud för att kalla kvinnan. När hon kom frågade han henne, men hon förnekade det. Guds Sändebud lät kvinnan gå och verkställde hadd-straffet mot mannen. Detta var straffet för äktenskapsbrott på grundval av hans bekännelse, inte straffet för falsk anklagelse enligt Imam Malik och al-Shafi‘is uppfattning. Al-Awza‘i och Abu Hanifa sade: Han ska endast straffas för falsk anklagelse, eftersom kvinnans förnekande har skapat tvivel. Som invändning mot denna uppfattning har det sagts att kvinnans förnekande inte ogiltigförklarar mannens bekännelse. Enligt al-Hadawi, Muhammad och al-Shafi‘i ska han straffas både för äktenskapsbrott och för falsk anklagelse. Abu Dawud och al-Nasa’i har nämligen återberättat från Ibn Abbas: En man från Bakr-stammen kom till Guds Sändebud och erkände fyra gånger att han hade begått äktenskapsbrott med en viss kvinna. Mannen var ogift. Han lät honom få hundra piskrapp. Därefter bad han honom lägga fram vittnen angående kvinnan. Då sade kvinnan: ’Guds Sändebud, denne man ljuger.’ Då verkställde han även straffet för falsk anklagelse mot honom: åttio piskrapp.
Att äktenskapsbrott bevisas genom vittnesmål
Oavsett om det gäller en man eller en kvinna kränker en anklagelse om eller ett förtal för äktenskapsbrott den anklagades, dennes familjs och avkommas heder, förstör deras goda rykte och vanärar dem. Kort sagt leder det till deras totala förfall. Därför har islam infört mycket stränga krav för att bevisa detta brott, så att vägen spärras för att oskyldiga människor på grundval av antaganden och utan bevis, eller på grund av ringa vrede och fientlighet, ska kunna anklagas eller förtalas och därigenom för evigt vanäras. Därför måste följande villkor uppfyllas när äktenskapsbrott ska styrkas genom vittnesmål:
För det första: fyra vittnen är absolut nödvändiga. För att bevisa andra anklagelser krävs däremot inte fyra vittnen. Allah säger:
وَالَّتِي يَأْتِينَ الْفَاحِشَةَ مِنْ نِّسَائِكُمْ فَاسْتَشْهِدُوا عَلَيْهِنَّ أَرْبَعَةٌ مِنْكُمْ ، فَإِنْ شَهِدُوا
فَأَمْسِكُوهُنَّ فِي الْبُيُوتِ حَتَّى يَتَوَفَّهُنَّ الْمَوْتُ أَوْ يَجْعَلَ اللَّهُ لَهُنَّ سَبِيلاه
”Och kalla fram fyra vittnen bland er mot de kvinnor som begår otukt. Om de vittnar, ska ni hålla dem instängda i hemmen tills döden når dem eller tills Allah visar dem en annan väg.” (Sura an-Nisāʾ: vers 15).
Allah säger i sura an-Nūr, vers 4:
وَالَّذِينَ يَرْمُونَ الْمُحْصَنَاتِ ثُمَّ لَمْ يَأْتُوا بِأَرْبَعَةِ شُهَدَاءَ فَاجْلِدُ وَهُمْ ثَمِنِينَ جَلْدَةً
”Och de som anklagar kyska kvinnor men inte kommer med fyra vittnen, ge dem åttio piskrapp.”
Om vittnena är färre än fyra ska deras vittnesmål inte godtas.
Kommer de att straffas för falsk anklagelse om vittnena är färre än fyra? Enligt de hanafitiska och malikitiska lärda, de främsta shafiitiska juristerna och imam Ahmad kommer de att straffas för falsk anklagelse. Detta beror på att Umar (må Allah vara nöjd med honom) verkställde hadd-straffet mot de tre vittnen som vittnade mot al-Mughīra. Andra säger att de inte ska straffas för falsk anklagelse, eftersom deras avsikt var att vittna och inte att förtala den anklagade. Enligt de shafiitiska, hanafitiska och zahiritiska rättsskolorna är denna uppfattning oacceptabel.
Det andra villkoret är att vara vuxen. Allah den Upphöjde har nämligen sagt:
وَاسْتَشْهِدُوا شَهِيدَيْنِ مِن رِجَالِكُمْ ، فَإِن لَّمْ يَكُونَا رَجُلَيْنِ فَرَجُلٌ وَ أَمْرَأَتِي مِمَّن
تَرْضَوْنَ مِنَ الشُّهَدَاءِ
”Och ta två manliga vittnen bland dem som ni godtar som vittnen. Om det inte finns två män, då en man och två kvinnor.” (al-Baqarah: 282)
Om vittnet inte är vuxet godtas inte hans vittnesmål. Han räknas nämligen inte ens som man och tillhör inte heller dem vars vittnesmål människor i allmänhet godtar eller är nöjda med. Att han utåt sett kan utföra uppgiften att vittna förändrar inte saken. Dessutom sade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Tre personer är befriade från ansvar: barnet tills det blir vuxet, den sovande tills han vaknar och den sinnessjuke tills han återfår sitt förstånd.”
Eftersom ett barn inte ens är behörigt att ta ansvar för att bevara sin egen egendom, är det inte heller behörigt att vittna mot någon annan. Att vittna är en uppgift som hör till förmyndarskap.
Det tredje villkoret är att vara vid sunt förstånd. Därför godtas inte vittnesmål från en sinnessjuk person eller en person med intellektuell funktionsnedsättning. När ett minderårigt barns vittnesmål inte godtas på grund av att dess förstånd ännu inte är moget, är det ännu mer rimligt att inte godta vittnesmål från en sinnessjuk person eller en person med intellektuell funktionsnedsättning.
Det fjärde villkoret är att vittnet är rättskaffens och sanningsenligt, eftersom Allah har sagt:
”Och låt två rättskaffens personer bland er vittna.” (Sura at-Talaq: 2)
Allah har också sagt:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِنْ جَاءَكُمْ فَاسِقٌ بِنَبَا فَتَبَيَّنُوا أَنْ تُصِيبُوا قَوْمًا بِجَهَالَةٍ فَتُصْبِحُوا
عَلَى مَا فَعَلْتُمْ نَدِمِينَ
”Troende! Om någon syndare kommer till er med ett budskap, ska ni noggrant undersöka det, så att ni inte av okunnighet skadar ett folk och sedan ångrar det ni har gjort.” (Sura al-Hujurāt: 6)
Det femte villkoret är att vittnet måste vara muslim, oavsett om vittnesmålet avges mot en muslim eller mot en icke-muslim. Alla imamer är överens om detta.
Det sjätte villkoret är att vittnet måste ha sett det med egna ögon. Det innebär att vittnet tydligt ska säga i sitt vittnesmål att han såg mannens kön tränga in i kvinnans kön, på samma sätt som pinnen till en kohlbehållare går in i kohlbehållaren. Profeten (frid vare med honom) sade nämligen till Māʿiz: ”Kanske kysste du henne bara, eller rörde vid henne, eller tittade på henne.” Han svarade: ”Nej, Allahs sändebud, så var det inte.” Därefter frågade Allahs sändebud honom med tydliga ord och utan antydningar eller omskrivningar. Han svarade: ”Ja.” Då sade han på nytt: ”På samma sätt som pinnen till en kohlbehållare försvinner in i kohlbehållaren?” Han svarade: ”Ja.”
I sådana fall är det tillåtet att se människans privata delar endast av nödvändighetsskäl, i syfte att avge vittnesmål, på samma sätt som läkare och barnmorskor har tillåtelse att göra det.
Det sjunde villkoret är att frågan om mannens köns inträngande i kvinnans kön måste nämnas med otvetydiga ord, inte genom antydningar eller vinkar.
Det åttonde villkoret är att vittnesmålet måste avges under samma sittning. Enligt de flesta rättslärda är ett av villkoren för detta vittnesmål att alla vittnen avger sina vittnesmål på samma plats och vid samma tidpunkt. Om de kommer var för sig godtas inte deras vittnesmål.
Shāfiʿī-, Ẓāhirī- och Zaydī-skolorna uppställer inte detta villkor. Enligt dem godtas vittnesmålet även om det avges åtskilt eller tillsammans, under samma sittning eller under flera sittningar. Detta eftersom Allah har nämnt vittnet, men inte sittningen eller platsen. Dessutom godtas vittnesmålet, även om sittningarna är flera, på samma sätt som andra vittnesmål, om alla vittnesmål överensstämmer och inte innehåller några motsägelser.
Det nionde villkoret är att alla vittnen måste vara män. Kvinnors vittnesmål godtas inte i detta fall. Ibn Hazm säger: I stället för varje man ska två muslimska, rättfärdiga kvinnor vittna. Därför ska vittnesmål från tre män och två kvinnor, två män och fyra kvinnor, en man och sex kvinnor eller åtta kvinnor utan någon man godtas.
Det tionde villkoret är att vittnesmålet inte får fördröjas. ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) sade nämligen: ”Om en grupp vittnar om ett hud-brott men inte avger sitt vittnesmål omedelbart efter händelsen, måste man förstå det som att de vittnade av illvilja, och deras vittnesmål ska inte godtas.”
Om vittnena vittnar mot någon efter att en äktenskapsbrottshändelse har blivit gammal, godtas deras vittnesmål enligt den hanafitiska rättsskolan inte. Deras argument är att den som bevittnar en händelse har frihet att välja ett av två handlingssätt: antingen vittnar han mot den skyldige i hopp om att få belöning, eller så döljer han gärningsmannens brott. När han förblir tyst om händelsen och den därför blir gammal, visar det att han har valt att dölja den. När han därefter vittnar, förstår man att det är illvilja som har fått honom att vittna. Sådana människors vittnesmål godtas inte, eftersom de riktar illvilliga anklagelser, såsom ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) sade. Ingen har, såvitt man känner till, motsatt sig ʿUmars uttalande. Därför räknas detta som ijmāʿ, det vill säga konsensus. Ett fördröjt vittnesmål ska emellertid endast inte godtas när vittnet saknar en ursäkt som tvingat honom att fördröja vittnesmålet. Om det finns en uppenbar ursäkt för att vittnesmålet fördröjts, såsom att vittnet befinner sig långt från domstolen eller att vittnet är sjukt, ska vittnesmålet inte godtas och saken ska inte ogiltigförklaras på grund av att händelsen blivit gammal. De hanafitiska juristerna som förespråkar detta villkor har inte fastställt någon bestämd tidsfrist för det. I stället har de överlämnat frågan till domaren. Han ska fastställa tiden utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Eftersom olika personer kan ha olika ursäkter är det inte möjligt att fastställa en generell tidsfrist. Vissa hanafitiska jurister har dock fastställt denna fördröjning till en månad och andra till sex månader. De flesta juristerna bland malikiterna, shafiiterna, zahiriterna och de zayditiska shiiterna anser däremot att det inte finns något hinder för att godta vittnesmålet, oavsett hur länge vittnet dröjer med att avge det. Bland hanbaliterna finns två uppfattningar. Den ena överensstämmer med hanafiternas uppfattning och den andra med majoriteten av juristernas uppfattning.
Får domaren döma utifrån det han själv vet?
Enligt den zahiritiska rättsskolans uppfattning är det obligatoriskt för domaren att döma utifrån sin egen kunskap i frågor som rör blodsutgjutelse, qiṣāṣ, ekonomiska angelägenheter, äktenskapsbrott och hudud, oavsett om han fick denna kunskap före eller efter det att han utnämndes till domare. Den dom som avkunnas utifrån den egna kunskapen är den mest tillförlitliga domen, därefter kommer domen grundad på gärningsmannens bekännelse och sist domen grundad på vittnesmål. Allah säger nämligen i vers 135 i Sura an-Nisāʾ:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا كُونُوا قَوْمِينَ بِالْقِسْطِ شُهَدَاءَ لِلَّهِ
”Troende! Stå fasta för rättvisan som vittnen inför Allah.”
Och Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Den av er som ser något orätt ska avvärja det med sin hand. Om han inte förmår det, ska han avvärja det med sin tunga.”
Det är alltså riktigt att det är domarens plikt att skipa rättvisa, det vill säga att upprätta sanning och rättvisa. Att medvetet låta en orättfärdig person fortsätta med sin orätt och inte hindra honom från det är inte rättvisa. Det är domarens plikt att med egna händer förhindra varje orätt som han känner till och ge varje rättsinnehavare hans rätt. Annars kommer domaren själv att betraktas som en orättfärdig och förtryckande person.
De flesta fuqahāʾ anser däremot att domaren inte har rätt att döma utifrån sin egen kunskap. Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Om jag ser en person begå ett brott, kommer jag inte att verkställa något straff mot honom förrän det har bevisats för mig genom vittnesmål och bevis.” Ytterligare ett skäl är att domaren, liksom landets övriga medborgare, själv är medborgare. Därför är det inte tillåtet för honom att uttala sig på grundval av ett vittnesmål innan fullständiga vittnesmål och bevis har lagts fram inför honom. Om domaren anklagar en äktenskapsbrytare för äktenskapsbrott utifrån den situation i vilken han såg honom, utan att ha fullständiga vittnesmål och bevis till stöd för anklagelsen, ska han betraktas som en som riktar en falsk anklagelse, och straffet för falsk anklagelse måste verkställas mot honom. När det alltså är förbjudet för domaren att tala utifrån det han själv känner till, är det än mer rimligt att det också är förbjudet att handla utifrån denna kunskap. Grunden för denna uppfattning är följande del av vers 13 i sūrat an-Nūr:
فَإِذَا لَمْ يَأْتُوا بِالشُّهَدَاءِ فَأُولَئِكَ عِنْدَ اللَّهِ هُمُ الْكَاذِبُونَ
”När de inte hade kommit med vittnen, var de inför Allah lögnare.”
Bevisas äktenskapsbrott genom graviditet?
De flesta lärda anser att straffet inte får verkställas enbart på grund av graviditet. I stället krävs gärningsmannens bekännelse eller vittnesmål. Som bevis för detta citerar de den hadith där det sägs att hadd-straffet ska avvärjas så snart det finns tvivel. Det har dessutom berättats från ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) att han sade till en gravid kvinna: ”Har du blivit våldtagen?” Hon svarade: ”Nej.” Han sade: ”Då kanske någon kom till dig medan du sov.” Det har också berättats från ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) att en kvinna berättade för honom att hon brukade sova mycket djupt. En man hade kommit till henne mitt i natten, men hon hade inte känt igen honom. ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) godtog kvinnans ursäkt och befriade henne från hadd-straffet.
Imām Mālik och hans lärjungar säger däremot: Om en kvinna vars make inte är känd för att finnas blir gravid, och det inte heller är känt att hon har blivit våldtagen, ska hon straffas. Om hon hävdar att hon har blivit våldtagen måste hon lägga fram något tecken eller vittnesmål som bevisar att hon har våldtagits, till exempel att hon var oskuld och började blöda efter våldtäkten, eller att hon förebrår sig själv som en reaktion på våldtäkten. Om hon på motsvarande sätt hävdar att hon är gift, ska hennes påstående inte godtas utan vittnesmål och bevis. Till stöd för denna uppfattning åberopas ʿUmars (må Allah vara nöjd med honom) uttalande: ”Hadd-straffet ska verkställas mot varje gift äktenskapsbrytare, vare sig kvinna eller man, om vittnesmål, graviditet eller bekännelse föreligger.” ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) sade också: ”O människor, äktenskapsbrott är av två slag: hemligt och öppet. Det hemliga äktenskapsbrottet är det som blir känt genom vittnenas vittnesmål. Det öppna äktenskapsbrottet är det som blir känt genom bekännelse eller graviditet.” Detta är följeslagarnas uttalanden, och ingen motsatte sig dessa uttalanden i deras närvaro. Därför är detta utan tvekan ijmāʿ, det vill säga ett enhälligt beslut.
Hadd-straffet avvärjs när det finns ett tecken som bevisar den anklagades oskuld
När det bland en kvinna eller man som anklagas för äktenskapsbrott påträffas något tecken som utan tvekan bevisar att ingen av dem har begått äktenskapsbrott, ska hud-straffet upphävas. Det kan till exempel vara att en jungfrus mödomshinna är intakt, att slidöppningen är sluten, eller att mannen är impotent eller har fått sitt könsorgan avskuret. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) skickade Ali (må Allah vara nöjd med honom) för att döda en anklagad man som brukade besöka en viss kvinna. När Ali kom dit såg han mannen bada i en damm. Han grep honom med egen hand och drog upp honom ur vattnet. Då såg han att mannens könsorgan var avskuret. Därför lämnade han honom och återvände till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), till vilket han berättade vad som hade hänt.
När ett barn föds efter sex månader
Om en gift kvinna föder ett barn sex månader efter vigseln ska hud-straffet inte verkställas mot henne. Imam Malik sade: Jag har fått veta att en kvinna som födde ett barn sex månader efter vigseln fördes inför Uthman (må Allah vara nöjd med honom), och att han beordrade att hon skulle stenas. Ali motsatte sig honom och sade: Stening ska inte verkställas mot denna kvinna, eftersom Allah den Allrahögste har sagt i Sin Bok:
وَحَمْلُهُ وَفِصَالُهُ ثَلَاثُونَ شَهْرًاه
”Det tar trettio månader att bära honom i moderlivet och att avvänja honom.” Allah säger vidare:
وَالْوَالِدَت يُرْضِعْنَ أَوْلَادَهُنَّ حَوْلَيْنِ كَامِلَيْنِ لِمَنْ أَرَادَ أَنْ يُتِمَّ الرَّضَاعَةَ
”Och mödrarna ska amma sina barn i två fulla år, för den som vill fullborda amningen.” Av detta framgår att ett barn kan födas efter sex månader. Därför får stening inte verkställas mot henne.” När Uthman (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta skickade han en budbärare till kvinnan. Men budbäraren fann att kvinnan redan hade stenats till döds.
Tidpunkten för verkställandet av hud-straffet:
I verket Bidāyat al-Mujtahid sägs: Enligt de flesta rättslärda ska hadd-straffet inte verkställas under extrem hetta, på vintern eller när den anklagade är sjuk. Enligt imam Ahmad och Ishaq ska hadd-straffet verkställas. De anför som bevis att Umar (må Allah vara nöjd med honom) verkställde hadd-straffet på Qudama medan denne var sjuk. Orsaken till denna meningsskiljaktighet är de zahiritiska rättslärdas oenighet om innebörden av ”hadd”. De säger: Hadd ska inte verkställas när de som ska verkställa det starkt befarar att brottslingen kommer att dö om straffet verkställs. De som anser att föreskriften om hadd-straff är ovillkorlig och utan undantag säger att det ska verkställas även under sjukdom. De som beaktar innebörden av hadd säger däremot: Den sjuke ska inte straffas förrän han har tillfrisknat. På motsvarande sätt ska straffet inte verkställas under extrem hetta eller kyla. Ash-Shawkani säger: Det råder konsensus om att hadd-straffet för en ogift brottsling ska skjutas upp tills kylan eller hettan har avtagit. Men om det inte finns något hopp om detta, ska den sjuke brottslingen enligt shafiitisk rättsskola slås med en klase dadelkvistar, om detta är uthärdligt för honom. An-Nasir och Al-Mu’ayyad Billah säger: Hadd ska inte verkställas under sjukdom även om det inte finns något hopp om tillfrisknande. Den förstnämnda uppfattningen är dock den starkare. Beviset för detta är Abu Umamas hadith. De ovan nämnda uppfattningarna gäller piskstraff. Om den brottsling som ska stenas är sjuk eller befinner sig i något annat liknande onormalt tillstånd, ska steningen däremot enligt ash-Shafi’i, Abu Hanifa och Malik inte skjutas upp på grund av sjukdom eller någon annan orsak. Avsikten är nämligen att röja honom ur vägen.
Al-Marwazi sade: Oavsett om brottet har bevisats genom den anklagades bekännelse eller genom vittnesmål ska steningen skjutas upp på grund av extrem kyla eller hetta eller på grund av sjukdom. Al-Isfarayini sade: Steningen ska endast skjutas upp på grund av sjukdom. En gravid kvinna ska inte stenas förrän hon har fött sitt barn och, om ingen ammande kvinna finns att tillgå, har ammat det. Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: En slavinna som tillhörde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade begått äktenskapsbrott. Han befallde mig att piska henne. När jag kom till henne såg jag att hennes barnsängsblödning just hade börjat. Jag fruktade att hon skulle dö om jag piskade henne. Jag berättade detta för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Han sade: ”Du gjorde rätt. Låt henne vara tills hon har återhämtat sig.” – Ahmad, Muslim och at-Tirmidhi.
Huruvida en grop ska grävas för den som ska stenas
Olika återberättelser i haditherna har förmedlats om huruvida en grop ska grävas för den som ska stenas. I vissa hadither sägs uttryckligen att en grop ska grävas åt honom eller henne. I andra hadither sägs inget uttryckligt om saken. Imam Ahmad sade: Enligt de flesta hadither behöver ingen grop grävas. På grund av denna variation i haditherna har de rättslärda också varit oense. Enligt imam Malik och Abu Hanifa ska ingen grop grävas. Abu Thawr säger att en grop ska grävas. Det har återberättats från Ali (må Allah vara nöjd med honom) att när Ali befalldes att stena en kvinna vid namn Shuraha al-Hamdaniyya, förde han ut henne, lät gräva en grop åt henne och lät henne stiga ner i den, varefter folket började kasta stenar på henne. Enligt ash-Shafi’i är både grävning och icke-grävning tillåtet. Imam ash-Shafi’i anser dock att en grop särskilt ska grävas för kvinnor. Det är rekommenderat att gropen grävs upp till mannens navel och kvinnans bröst. Kvinnans kläder ska vikas upp och bindas på ett sådant sätt att hennes privata delar inte blottas på grund av hennes oro om hon inte placeras i gropen. De lärda är eniga om att kvinnan ska stenas medan hon sitter. Enligt majoriteten ska mannen stenas stående, medan Malik anser att han ska stenas sittande. Andra anser att härskarens beslut ska gälla i denna fråga.
Härskarens och vittnenas närvaro vid steningen
Enligt imam Abu Hanifa ska vittnena kasta de första stenarna på den gifte äktenskapsbrytaren när hadd-straffet har bevisats genom vittnesmål, och härskaren ska tvinga vittnena till detta. På så sätt skapas vaksamhet och medvetenhet mot att visa lättsinne inför shariah-bestämmelserna, och fasthet i verkställandet av shariah-straff föds. Om hadd-straffet däremot har bevisats genom en bekännelse, ska härskaren eller hans ställföreträdare ha ansvaret för att inleda steningen.
I Nayl al-Awtar sägs: Enligt imam ash-Shafi’i är härskarens närvaro vid steningen inte obligatorisk. Detta är den korrekta uppfattningen, eftersom det inte finns något bevis som fastställer att den är obligatorisk. Dessutom framgår det av den tidigare citerade hadithen att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallde att Ma’iz skulle stenas, men att han själv inte gick ut till platsen tillsammans med folket. Ändå hade äktenskapsbrottet bevisats enbart genom Ma’iz bekännelse. Det har också återberättats att han inte närvarade vid steningen av den ghāmiditiska kvinnan. I verket Talkhis sägs: Ingen av de båda haditherna visar att han närvarade. Tvärtom framgår det av en återberättelse att han inte var närvarande. Imam ash-Shafi’i har med bestämdhet hävdat detta. Han sade: I Sunan Abi Dawud och andra verk sägs beträffande den ghāmiditiska kvinnan att han inte var närvarande. Därmed är det bevisat att varken vittnenas eller härskarens närvaro är obligatorisk. De rättslärda anser dock att det är rekommenderat att steningen inleds av härskaren när äktenskapsbrottet har bevisats genom en bekännelse, och att vittnena närvarar när det har bevisats genom vittnesmål.
En grupp muslimers närvaro när hadd-straffet verkställs
Allah den Allsmäktige säger i vers 2 i sura an-Nur:
الدُّنْيَةُ وَالزَّالِي فَاجْلِدُوا كُلِّ وَاحِدٍ مِنْهُمَا مِائَةَ جَلْدَةٍ وَلَا تَأْخُذَكُمْ بِهِمَا رَأْفَةٌ فِي دِينِ اللَّهِ إِنْ
كنتُمْ تُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ وَلْيَشْمَنْ عَذَابَهُمَا طَائِفَةٌ مِّنَ الْمُؤْمِنِينَ
”Kvinnan och mannen som begår äktenskapsbrott – ge var och en av dem hundra piskrapp. Låt inte medlidande med dem påverka er när Allahs påbud verkställs, om ni tror på Allah och den yttersta dagen. Och låt en grupp av de troende bevittna deras straff.”
Utifrån denna vers har de lärda dragit slutsatsen att det är rekommenderat att en grupp muslimer bevittnar verkställandet av hud. De har dock varit oense om hur många personer denna grupp bör bestå av. Vissa säger fyra, andra tre, andra två, och ytterligare andra sju eller fler.
Regler för piskrappens utdelande
Enligt Abu Hanifa och ash-Shafi’i ska alla kroppsdelar utom ansiktet och könsorganen omfattas av slagen. Enligt Abu Hanifa ska även huvudet undantas. Imam Malik säger: Vid alla hud-straff ska den manlige brottslingens kläder tas av från de kroppsdelar som ska bestraffas. Enligt ash-Shafi’i och Abu Hanifa ska kläderna tas av vid alla andra straff än straffet för falsk anklagelse. I Bidayat al-Mujtahid sägs det: Han ska piskas sittande, inte stående. Imam an-Nawawi har sagt: Den piska som används ska vara av medelstorlek, alltså något mellan en käpp och en stav. Om en gren används ska den vara av medelhård beskaffenhet, mellan färsk och torr. Slagen ska också vara medelstarka, mellan de två ytterligheterna – varken alltför hårda eller alltför lätta. Den som slår ska inte lyfta handen över huvudet, men inte heller nöja sig med att bara lägga piskan på brottslingens kropp; han ska höja armen måttligt.
Anstånd för den ogifte
Den ogifta kvinnan ska få anstånd tills kylan och hettan har avtagit. Även den sjuke brottsling som förväntas tillfriskna ska få anstånd tills han har blivit frisk. Men om det inte finns något hopp om tillfrisknande ska han enligt den shafiitiska rättsskolan slås med en palmgren i den utsträckning han kan tåla. Abu Dawud har återberättat om en man från Ansar som hade lidit av en långvarig sjukdom och blivit fullständigt utmärglad. När då en ung slavinna som tillhörde en annan man från Ansar kom in i hans rum blev han mycket upphetsad och våldtog henne. Senare, när män ur hans stam kom för att besöka honom, berättade han för dem vad som hade hänt och sade: ”Be Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) om ett utlåtande om mig. När en slavinna kom in i mitt rum begick jag äktenskapsbrott med henne.” Männen berättade händelsen för Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”Vi har aldrig sett någon så sjuk som han. Om vi hade fört honom till dig skulle hans ben ha krossats fullständigt. På hans kropp finns inget annat än hud och ben.” Då befallde Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) att man skulle samla ihop hundra tunna och mjuka grenar från ett träd och slå honom en enda gång med dem.
Om gärningsmannen dör till följd av piskstraffet, måste då diya betalas?
Om den dömde som utsatts för piskstraff dör (eftersom han inte klarar av att uthärda slagen), behöver ingen diya, alltså blodspengar, betalas för honom. I sin kommentar till Muslim säger imam al-Nawawi: ”De lärda är eniga om att om någon som är skyldig till ett hadd-straff därefter dör till följd av att härskaren eller dennes utsedda representant verkställer det islamiska hadd-straffet på honom, åläggs härskaren eller representanten ingen diya. Diya behöver inte heller betalas från Bayt al-Mal.”
Här har bestämmelserna om äktenskapsbrott behandlats. Det återstår att behandla några andra brott. Nu ska jag ta upp dem:
Manlig homosexualitet eller sexuellt umgänge mellan män
Manlig homosexualitet är ett ytterst avskyvärt brott. Det är en sådan obscen handling som inte bara förstör karaktären, utan även förstör människans natur och läggning, religion, värld och hela liv. Allah har föreskrivit det strängaste straffet för detta. Han straffade Lots (frid vare med honom) folk för deras usla och smutsiga brott genom att låta hela landet störta samman över dem och förinta dem genom att låta stenliknande småstenar regna ned över dem från himlen. Han har också låtit denna händelse ingå i den heliga Koranen, så att den kan läsas ända fram till Uppståndelsens dag och så att man kan dra lärdom av den. I verserna 80–84 i sura al-A’raf säger Allah:
ولوطًا إِذْ قَالَ لِقَوْمِهِ أَ تَأْتُونَ الْفَاحِشَةَ مَا سَبَقَكُمْ بِمَا مِنْ أَحَلٍ مِنَ الْعَلَمِينَ الْكُرُ لَتَأْتُونَ
الرِّجَالَ هَمْوَةٌ مِّن دُونِ النّسَاءِ مَا بَلْ أَنْتُمْ قَوْمٌ مُّسْرِفُونَ وَمَا كَانَ جَوَابَ قَوْمِهِ إِلَّا أَنْ قَالُوا
أَخْرِجُوهُمْ مِنْ قَرْيَتِكُمْ ، إِنَّهُمْ أَنَاسٌ يَتَطَهَّرُونَ فَانْجَيْنَهُ وَأَهْلَهُ إِلَّا امْرَأَتَهُ كَانَتْ مِنَ
القبرِينَ وَأَمْطَرْنَا عَلَيْهِمْ مَطَرًا مَا فَانْظُرْ كَيْفَ كَانَ عَاقِبَةُ الْمُجْرِمِينَ
”Och Lot, när han sade till sitt folk: ’Begår ni en sådan skändlig handling som ingen före er i världen har begått? Ni går verkligen till män i stället för kvinnor för att tillfredsställa er lust. Ni är verkligen ett folk som överskrider gränserna.’ Hans folks svar var endast: ’Driv ut dem ur er stad! De är människor som vill hålla sig rena.’ Därefter räddade Vi honom och hans familj, utom hans hustru; hon hörde till dem som blev kvar. Och Vi lät ett störtregn falla över dem. Se därför hur de brottsligas slut blev.”
I verserna 77–82 i sura Hud säger Allah:
وَلَمَّا جَاءَتْ رُسُلُنَا لَوْطًا سِي بِهِمْ وَضَاقَ بِهِمْ ذَرْعًا وَ قَالَ هَذَا يَوْمٌ عَصِيْبٌ وَجَاءَهُ
قَوْمَهُ يُمْرَعَوْنَ إِلَيْهِ ، وَمِنْ قَبْلُ كَانُوا يَعْمَلُونَ السَّيِّاتِ طَ قَالَ يُقَوْمِ هَؤُلَاءِ بَنَاتِي
هُنْ أَطْهَرُ لَكُمْ فَاتَّقُو اللَّهَ وَلَا تُخْزُونِ فِي ضَيْفِى أَلَيْسَ مِنْكُمْ رَجُلٌ رَشِيدِهِ
. قَالُوا لَقَدْ عَلِمْتَ مَا لَنَا فِي بَنْتِكَ مِنْ حَقِّ ، وَإِنَّكَ لَتَعْلَمُ مَا نُرِيدُه قَالَ لَوْ أَنْ
لى بِكُم قوة أَوْ أَوِى إِلَى رَبِّي هَدِيدِهِ قَالُوا يَلُوطُ إِنَّا رُسُلُ رَبِّكَ لَنْ يُصِلُّوا إِلَيْكَ
فَأَسْرِ بِأَهْلِكَ بِقِطْعَ مِنَ الَّيْلِ وَلَا يَلْتَفِتْ مِنْكُمْ أَحَدٌ إِلَّا امْرَأَتَكَ وَ إِنَّهُ مُصِيبَهَا مَا
أَصَابَهُمْ إِنَّ مَوْعِدَهُمُ الصُّبْحُ ، أَلَيْسَ الصُّبْحُ بِقَرِيبٍ فَلَمَّا جَاءَ أَمْرُنَا جَعَلْنَا
عَالِيَهَا سَافِلَهَا وَأَمْطَرْنَا عَلَيْهَا حِجَارَةً مِّنْ سِجِّيلٍ مَنْضُودٍ مُسَوَّمَةٌ عِنْدَ رَبِّكَ طَ وَمَا
هِيَ مِنَ الظَّلِمِينَ بِبَعِيدِ
Betydelse: ”När Våra utsända änglar kom till Lot blev han bedrövad över deras ankomst och kände sig oförmögen att skydda dem. De sade: ’Detta är en fruktansvärd dag.’ Hans folk rusade förvirrat till honom, och de hade redan tidigare ägnat sig åt onda gärningar. Han sade: ’O mitt folk, här är mina döttrar; gift er med dem, det är renare för er. Frukta därför Allah och vanära mig inte genom att behandla mina gäster orättvist. Finns det ingen enda rättskaffens människa bland er?’ De sade: ’Du vet att vi inte har något behov av dina döttrar, och du vet mycket väl vad vi vill.’ Han sade: ’Om jag ändå hade haft makt över er, eller om jag kunde finna stöd hos någon mäktig!’ De sade: ’O Lot, vi är änglar som sänts av din Herre. De kommer aldrig att kunna nå dig. Gå därför ut med din familj någon gång under natten, och ingen av er får se sig tillbaka, utom din hustru. Det som drabbar dem kommer även att drabba henne. Gryningen är den tid som har bestämts för dem. Är inte gryningen nära?’ När så Vårt beslut kom, vände Jag hela staden upp och ned och lät ett oavbrutet regn av stenar och grus falla över dem, märkta hos din Herre. Och detta är inte långt borta från de orättfärdiga.”
Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) befallde att den homosexuelle skulle dödas och förbannade honom. Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah har återberättat att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”När ni finner någon som ägnar sig åt Lots folks onda handling, ska ni döda både den som utför handlingen och den med vilken den utförs.” al-Nasa’is lydelse är: ”Den som ägnar sig åt Lots folks onda handling, över honom låter Allah sin förbannelse regna.” ”Den som ägnar sig åt Lots folks onda handling, honom förbannar Allah.” ”Den som begår Lots folks onda handling, honom förbannar Allah.”
Imam al-Shawkani säger: De som begår detta avskyvärda brott förtjänar ett straff som blir ett exempel och en lärdom för alla. De bör dömas till ett sådant fängelsestraff att det tyglar de gudlösa och syndfullas lustar. Med Koranens ord är detta en oanständig handling som ingen på jorden hade begått före Lots folk. Därför bör straffet för den som begår deras onda handling vara lika hårt och skräckinjagande som straffet för Lots folk. Allah lät jorden uppsluka dem. Genom detta straff förintades de alla till sista man. Islam har gjort straffet för detta brott så hårt och fruktansvärt endast därför att dess skadliga inverkan och följder för individen och samhället är ytterst allvarliga och omfattande. Nedan citerar jag dessa skadeverkningar ur boken ”Islam och medicinsk vetenskap” (al-Islam wa al-Tibb):
Aversion mot kvinnor: Homosexualitet gör män avogt inställda till och äcklade av kvinnor och kan i vissa fall till och med göra mannen oförmögen att ha samlag med sin hustru. På så sätt omintetgörs ett viktigt syfte med äktenskapet, nämligen fortplantningen. Om en sådan man av någon anledning ändå gifter sig, blir hans hustru ytterst olycklig. Hon tvingas vara berövad den lycka, frid, kärlek, tillgivenhet och ömhet som är oumbärliga delar av och naturliga inslag i äktenskapet. Följaktligen lever hon bara ett osäkert och svävande liv under gränslöst psykiskt lidande. En sådan mans hustru har inte heller ställningen som en gift hustru. Men hon är inte heller som en frånskild hustru.
Påfrestning på nerverna: Denna dåliga vana påtvingar den skyldiges sinne en ständig kamp och utsätter hans nerver för ett oerhört tryck. Till följd av detta lider han av en sällsynt psykisk sjukdom som gör föreställningen att han inte skapades som man fast förankrad i hans inre. Därför dras han till sitt eget kön och känner ingen längtan efter eller dragning till kvinnor. Den homosexuelle drabbas inte bara av en sällsynt form av psykisk sjukdom, utan lider också av olika nervsjukdomar som berövar honom livets naturliga lycka och glädje samt tar ifrån honom hans mänskliga och manliga egenskaper. Med tiden ger dessa psykiska och nervösa sjukdomar dessutom upphov till olika obotliga kroppsliga sjukdomar hos honom.
Obalans i hjärnan: Dessutom orsakar homosexualitet en allvarlig störning i människans hjärnbalans. Den gör hans tankar splittrade, hans eftertanke och föreställningsförmåga tröga, hans förståelse livlös och hans viljekraft svag och passiv. Till följd av detta minskar den naturliga utsöndringsaktiviteten hos människokroppens endokrina körtlar, binjurarna och andra körtlar, och deras funktion försämras. Sambandet mellan homosexualitet och nervinflammation är mycket starkt. Därför uppstår hos honom dumhet, obeslutsamhet, splittrade tankar och brist på korrekt insikt.
Depression: Homosexualitet är en direkt orsak till depression eller ett kraftfullt medel för dess uppkomst. Hos dem som redan lider av sjukdomen depression fördubblar homosexualitet denna sjukdom.
Den homosexuelles sexuella begär förblir otillfredsställt: Homosexualitet är en onormal, sällsynt och otillräcklig metod för att tillfredsställa den sexuella driften. Den homosexuelle mannens sexuella begär förblir otillfredsställt och ofullbordat, eftersom detta inte är ett naturligt samlag. Därför misslyckas det med att tillfredsställa hela nervsystemet, samtidigt som musklernas behov undertrycks kraftigt och hela kroppen i allmänhet påverkas negativt. Om vi betraktar den kroppsliga beskaffenheten hos det naturliga sexuella samlaget mellan man och kvinna samt den naturliga roll som bådas könsorgan spelar under samlaget, och därefter jämför detta med vad som sker vid homosexualitet, ser vi en omfattande och långtgående skillnad mellan dem. Dessutom är det självklart att den plats där denna handling utförs inte alls är lämpad för den.
Slapphet och sönderslitning av ändtarmsmusklerna: Om man betraktar homosexualitet ur ett annat perspektiv, kommer man att se att den innebär att ändtarmen slits sönder. Slappheten i dess muskler leder till oförmåga att hålla kvar avföringen. Därför behöver man bara undersöka dessa syndare för att få veta att de ständigt är nedsmutsade av avskyvärd avföring, som ofrivilligt fortsätter att komma ut ur deras ändtarm.
Moral och homosexualitet:
Homosexualitet är en allvarlig karaktärsförvridning och psykisk sjukdom. Var och en som lider av denna last är ytterst omoralisk och har ett förvridet sinnelag. Deras förmåga att skilja mellan rätt och orätt är nästan helt försvunnen. Deras viljestyrka är svag. De saknar både ett moraliskt medvetande som skulle förebrå dem för onda handlingar och ett samvete som skulle tillrättavisa dem och få dem att avstå från orätt. Några av dem avstår inte ens frivilligt från att ge sig på barn och ungdomar, och de tvekar inte heller att använda hårda och våldsamma metoder för att tillfredsställa sina förvridna och förnedrande sexuella begär.
Sambandet mellan hälsa och homosexualitet: Utöver allt det som hittills har nämnts drabbas homosexuella också av hjärtsjukdomar, och eftersom deras motståndskraft mot sjukdomar försvagas drabbas de ofta av olika slags sjukdomar och åkommor.
Dess påverkan på könsorganen: Homosexualitet försvagar de viktigaste ejakulationscentrumen i mannens kropp, förstör processen genom vilken sädesvätskans styrka bildas i dessa centra och stör dess uppbyggnad, inklusive dess beståndsdelar. Kort därefter går fortplantningsförmågan förlorad och sterilitet uppstår. På detta sätt går homosexuella gradvis mot att bli barnlösa och försvinna.
Tyfus och dysenteri: Utöver de smittsamma sjukdomar som tidigare nämnts som oundvikliga följder av homosexualitet sprids även tyfoidfeber, dysenteri och andra smittsamma sjukdomar genom smittämnen i avföringen som kommer ut ur ändtarmen.
Andra sjukdomar hos homosexuella: Det råder ingen tvekan om att de sjukdomar som sprids genom otukt också sprids till följd av homosexualitet. Dessa sjukdomar angriper de homosexuella själva på det allvarligaste sättet, bryter ned deras kroppar och leder därefter till och med till deras död.
Av de skador som hittills har nämnts kan vi tydligt förstå det islamiska rättssystemets logiska och vetenskapliga grund för att förklara homosexualitet förbjuden; vi kan förstå riktigheten i föreskriften om att tillämpa det strängaste straffet på dem som ligger bakom detta brott, liksom nyttan av bestämmelsen att undanröja dem och befria världen från deras skada och olycka.
De rättslärdas uppfattningar om homosexualitet
Även om de lärda är eniga, genom ijmāʿ, om att detta brott är förbjudet och att de som ligger bakom det måste bekämpas och straffas strängt, råder det oenighet bland dem om straffets form och omfattning. I denna fråga kan man i huvudsak urskilja tre uppfattningar:
1. En uppfattning är att den homosexuelle ska dödas.
2. Enligt en annan uppfattning är straffet för homosexualitet detsamma som för äktenskapsbrott: den ogifte ska piskas och den gifte stenas till döds.
3. Enligt den tredje uppfattningen ska den homosexuelle tilldelas taʿzīr, det vill säga ett mildare straff än straffet för äktenskapsbrott.
Den första uppfattningen: Detta är följeslagarnas, al-Nāsirs, Qāsim ibn Ibrāhīms och imam al-Shāfiʿīs uppfattning. De säger: Straffet för båda som är inblandade i homosexualitet är dödsstraff, oavsett om de är gifta eller ogifta. Till stöd för detta anför de följande bevis:
1. De fem återstående kanoniska hadithsamlingarna, förutom al-Nasāʾī, samt al-Hākim och al-Bayhaqī har återberättat från Ibn ʿAbbās att Allahs Sändebud sade: ”Döda båda de personer som är inblandade i Lots folks skändliga handling.”
2. Al-Bayhaqi har återberättat att Ali (må Allah vara nöjd med honom) verkställde stening på honom. Imam al-Shafi’i sade: Det är genom detta som vi finner bevis för att båda personer som ägnar sig åt denna avskyvärda handling ska stenas, oavsett om de är gifta eller ogifta.
3. Al-Bayhaqi återberättar från Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) att han frågade Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) följeslagare om en mans homosexuella handling. Den dagen framförde Ali (må Allah vara nöjd med honom) den strängaste uppfattningen och sade: Inget annat folkslag än ett profets folkslag har begått denna avskyvärda synd. Ni känner ju till vilket straff Allah gav detta folk. Min uppfattning är att denne man ska brännas med eld. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) skrev genast till Khalid ibn al-Walid och befallde honom att bränna mannen med eld. Imam al-Shawkani sade: Dessa hadither kan sammantagna åberopas som bevis. De hade emellertid olika uppfattningar om hur detta straff skulle verkställas på den skyldige. Abu Bakr och Ali (må Allah vara nöjda med dem) sade: Han ska först dödas med svärd och därefter brännas med eld, eftersom brottet är ytterst allvarligt. Enligt Umar och Uthman (må Allah vara nöjda med dem) ska en mur vältras över honom så att han krossas. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Han ska kastas från en hög byggnad. Enligt al-Sha’bi, al-Zuhri, Malik, Ahmad och Ishaq ska han stenas. Al-Tirmidhi har återgett denna uppfattning från Malik, al-Shafi’i, Ahmad och Ishaq. Al-Nasa’i sade: Om det hade varit möjligt att stena äktenskapsbrytaren två gånger, skulle den homosexuelle ha kunnat stenas. Al-Mundhiri sade: Abu Bakr, Ali, Abdullah ibn al-Zubayr och Hisham ibn Abd al-Malik brände homosexuella med eld.
Den andra uppfattningen: Sa’id ibn al-Musayyab, Ata ibn Abi Rabah, al-Hasan, Qatadah, al-Nakha’i, al-Thawri, al-Awza’i, Abu Talib, Imam Yahya och al-Shafi’i sade att den homosexuelle ska straffas på samma sätt som äktenskapsbrytaren: den ogifte ska få piskstraff och landsförvisas, medan den gifte ska stenas. Deras bevis är följande:
1. Detta är en form av äktenskapsbrott, eftersom ett könsorgan förs in i ett annat könsorgan. Därför omfattas båda parterna i den homosexuella handlingen av de bevis som gäller den gifte och ogifte äktenskapsbrytaren. Detta stöds av följande hadith från Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”När en man har samlag med en annan man är de båda äktenskapsbrytare.”
2. Även om man antar att verserna och haditherna om straffet för äktenskapsbrott inte omfattar de två homosexuella, är de ändå genom analogisk slutledning likställda med äktenskapsbrytaren.
Den tredje uppfattningen: Abu Hanifa, al-Mu’ayyad بالله, al-Murtada och al-Shafi’i förespråkade att den homosexuelle ska få ta’zir, det vill säga ett straff som är lindrigare än straffet för äktenskapsbrott. Deras argument är att homosexualitet och äktenskapsbrott inte är samma sak. Därför kan de inte omfattas av samma rättsliga bestämmelse.
Imam al-Shawkani gav företräde åt uppfattningen hos dem som förespråkade dödsstraff och beskrev den sistnämnda uppfattningen som svag, eftersom den strider mot hadithen. När han granskade den andra uppfattningen sade han: Den hadith som åberopas till stöd för att utan åtskillnad döda båda homosexuella är endast tillämplig på den homosexuelle. Detta beror på att verserna och haditherna om straffet för äktenskapsbrott gör åtskillnad mellan den gifte och den ogifte. Om homosexualitet därför innefattas i verserna och haditherna om äktenskapsbrott, måste även denna åtskillnad beaktas. Homosexualitet kan inte genom analogisk slutledning undantas från deras tillämpningsområde, eftersom analogisk slutledning inte kan användas när en tydlig text från hadithen eller Koranen föreligger.
Onani
Mäns onani strider mot god karaktär och anständighet. Fiqh-lärda har olika uppfattningar om detta: vissa har sagt att det är haram. Enligt andra är det haram i vissa situationer och wajib i andra. Enligt ytterligare andra är det makruh. De som anser det vara haram är malikiter, shafiiter och zaiditer. Deras bevis i denna fråga är att Allah har förbjudit att söka sexuell tillfredsställelse på annat sätt än genom hustrur och slavinnor, och har befallt att könsorganen ska skyddas under alla omständigheter. När någon onanerar utanför dessa två undantag överskrider han Allahs gränser för det tillåtna och ägnar sig åt något haram. Allah säger i sura al-Mu’minun, verserna 5, 6 och 7:
وَالَّذِينَ هُمْ لِفُرُوجِهِمْ حَافِظُونَ إِلَّا عَلَى أَزْوَاجِهِمْ أَوْ مَا مَلَكَتْ أَيْمَانُهُمْ فَإِنَّهُمْ
غَيْرَ مَلُومِينَ، فَمَنِ ابْتَغَى وَرَاءَ ذَلِكَ فَأُولَئِكَ هُمُ الْعُدُونَ
”De som bevarar sina könsorgan, utom med sina hustrur eller dem som deras högra händer besitter; då kan de inte klandras. Men de som söker något annat än detta är överträdare.”
De som har sagt att det är haram i vissa situationer och wajib i andra är hanafiterna. De säger: För den som riskerar att begå otukt om han inte onanerar är onani wajib. Det är tillåtet att välja det mindre skadliga av två skadliga handlingar.” De har också sagt: Det är haram att göra detta för att framkalla sexuell upphetsning. De säger vidare: När den sexuella upphetsningen blir oemotståndlig, när han inte har någon hustru eller slavinna och han onanerar enbart i syfte att stilla upphetsningen, är det tillåtet. Hanbaliternas uppfattning är att detta endast är tillåtet när personen riskerar att begå otukt eller att få försämrad hälsa, samtidigt som han inte har någon hustru eller slavinna och inte heller möjlighet att gifta sig; i alla andra situationer är det haram. Enligt Ibn Hazm är det makruh och medför ingen synd. Att vidröra penis med vänster hand är nämligen enhälligt tillåtet. När detta är tillåtet kan det som följer, nämligen sädesuttömning, inte vara haram. Allah har sagt:
وَقَدْ فَصْلَ اللَّهُ لَكُمْ مَا حَرَّمَ عَلَيْكُمْ
”Han har i detalj förklarat för er vad Han har förbjudit.” Detta hör inte till de handlingar som Allah har nämnt som förbjudna. Därför är det halal. Allah har nämligen sagt: ”Han har skapat allt på jorden åt er.” Anledningen till att onani är makruh är att det inte är någon ädel moralisk egenskap. Det har berättats att vissa av de forna lärda ansåg det tillåtet, medan andra ansåg det makruh. Bland dem som ansåg det makruh fanns Ibn Umar och Ata. Ibn Abbas, Hasan och några framstående sahaber avgav däremot utlåtandet att det var tillåtet. Hasan sade: Sahaberna brukade göra detta under krig och strider. Mujahid sade: De forna brukade beordra unga män att onanera, så att de skulle avhålla sig från otukt. Samma bestämmelse gäller i detta fall för både kvinnor och män.
Kvinnlig homosexualitet
Kvinnlig homosexualitet är haram. Alla lärda är eniga om detta. Ahmad, Muslim, Abu Dawud och al-Tirmidhi har återberättat att Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Ingen man ska se på en annan mans könsorgan, och ingen kvinna ska se på en annan kvinnas könsorgan. Ingen man ska ligga med en annan man under samma täcke, och ingen kvinna ska ligga med en annan kvinna under samma täcke.” Kvinnlig homosexualitet är i praktiken samlag, men den enas kön tränger inte in i den andras kön. Därför föreskrivs inget hadd-straff (piskning eller stening) för detta, men ta’zir, det vill säga något lindrigare straff, ska utdömas. På samma sätt ska ta’zir utdömas om en man begår otukt med en kvinna utan att föra in penis i vagina.
Otukt med djur
De lärda är eniga om att samlag med djur är haram. Men de har olika uppfattningar om straffet för gärningsmannen. Det har återberättats från Jabir ibn Zayd: Den som har samlag med ett djur ska få hadd-straffet verkställt mot sig. Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: Om han är gift ska han stenas till döds. Hasan sade: Denna handling räknas som otukt. Enligt Abu Hanifa, Malik, al-Shafi’i, Mu’ayyid بالله, Nasir och imam Yahya är ta’zir tillräckligt och obligatoriskt för samlag med djur, eftersom detta inte är otukt. Enligt en annan återberättelse sade imam al-Shafi’i: Han ska dödas. Ahmad, Abu Dawud och al-Tirmidhi har nämligen återberättat från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Döda den som har samlag med ett djur, och döda även djuret.”
Ibn Majah har återberättat från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Döda den som begår otukt med en kvinna som är muharram (för alltid förbjuden), och döda den som har samlag med ett djur.”
Imam al-Shawkani sade: ”Denna hadith visar att djuret bör dödas. Beträffande orsaken till detta har Abu Dawud och al-Nasa’i återberättat att Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) tillfrågades: Vad är djurets brott? Han sade: ’Jag tror inte att Allahs sändebud sade detta. Det råder emellertid inget tvivel om att det är makruh att äta köttet från detta djur, eftersom denna avskyvärda handling har begåtts med det.’”
Enligt Ali (må Allah vara nöjd med honom) och imam al-Shafi’i är det haram att äta köttet från ett våldtaget djur, och det ska slaktas på islamiskt föreskrivet sätt. Al-Qasimi, al-Shafi’i enligt en annan återberättelse, Abu Hanifa och Abu Yusuf har sagt att det är makruh tanzihi att äta köttet från detta djur. Författaren till al-Bahr sade: Även om djuret skulle vara förbjudet ska det ändå dödas, så att inget missbildat foster föds ur dess buk. Det sägs nämligen att ett missbildat foster föddes ur ett djur efter att en herde hade våldtagit det.
Våldtäkt eller tvång till otukt
När en kvinna med tvång våldtas, det vill säga tvingas till otukt, ska inget hadd-straff verkställas mot henne. Allah säger nämligen i vers 173 i sura al-Baqara: ”Den som är nödställd, utan att vara olydig eller överskrida gränsen, begår ingen synd.” Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade också: ”Allt som min umma har gjort av misstag, oavsiktligt eller under tvång har avlägsnats från dess ansvar.” Under Allahs sändebuds tid tvingades en kvinna till otukt, och därför upphävde han hennes hadd-straff.
Att tvingas till otukt kan ske på två sätt: genom att en kvinna fysiskt övermannas och tvingas till samlag, det vill säga våldtas, eller genom att kvinnan skräms och förmås att samtycka till samlag. Båda fallen är likvärdiga och räknas som våldtäkt. De lärda är helt eniga om detta. Men de har olika uppfattningar endast om huruvida den kvinna som tvingats till otukt ska få mahr. Enligt imam Malik och al-Shafi’i ska hon få mahr. Imam Malik har återberättat i al-Muwatta’ att Abd al-Malik ibn Marwan (den umayyadiske härskaren) befallde våldtäktsmannen att ge en våldtagen kvinna mahr. Imam Abu Hanifa sade däremot: Den kvinnan ska inte få någon mahr. I boken Bidayat al-Mujtahid sägs det: Den grundläggande orsaken till meningsskiljaktigheten är oenigheten om huruvida mahr endast är en ersättning för sexuellt umgänge eller en gåva från mannen till hustrun. De som säger att det endast är en ersättning för sexuellt umgänge anser att mahr gäller både vid halal- och haram-samlag. De som säger att det endast är en gåva från mannen till hustrun, vilken Allah har fastställt enbart för gifta par, anser att den inte är obligatorisk för otuktaren. I denna fråga är dock Abu Hanafis uppfattning den korrekta.
Felaktigt samlag
Om någon annan än en mans hustru förs in i hans brudkammare och man säger till honom: ”Här är din hustru”, eller om han finner en kvinna i sin säng och har samlag med henne i tron att hon är hans hustru, eller om han kallar på sin hustru men någon annan kommer och han tror att det är hans hustru och därefter har samlag med henne, ska inget hadd-straff verkställas mot denne man. På samma sätt ska inget hadd-straff verkställas för något otillåtet samlag som begås av misstag i tron att det är tillåtet. Men hadd-straff ska verkställas även om misstaget begås vid ett otillåtet samlag. Om någon exempelvis, trots att han vet att en kvinna är förbjuden för honom, kallar på henne, men en annan kvinna kommer och han har samlag med henne i tron att hon är den kvinna han kallade på, ska hadd-straff verkställas mot mannen. Om han däremot kallar på en kvinna som är förbjuden för honom, varefter hans hustru kommer, och han har samlag med henne i tron att hon är den förbjudna kvinna han kallade på, ska inget hadd-straff verkställas, även om han syndar på grund av sin föreställning.
Bibehållen oskuld
Om fyra män vittnar mot en kvinna och ett antal pålitliga kvinnor vittnar om att kvinnan fortfarande är oskuld, ska inget hadd-straff verkställas mot henne, eftersom anklagelsen då har blivit tvivelaktig. I ett sådant fall ska inte heller vittnena straffas för falsk anklagelse. Detta är Abu Hanifas, al-Shafiʿis, Ahmads och de zaiditiska shiiternas uppfattning.
Samlag inom ett omstritt äktenskap
Inget hadd-straff ska verkställas för samlag inom ett äktenskap vars giltighet är omstridd, såsom mutʿaäktenskap, shigharäktenskap, halalaäktenskap, ett äktenskap utan förmyndare eller vittnen, att gifta sig med hustruns syster under ʿidda efter en oåterkallelig skilsmässa, samt att ingå ett femte äktenskap medan den fjärde hustrun har skilts oåterkalleligt och fortfarande befinner sig i sin ʿidda. Eftersom rättslärdas meningsskiljaktighet om giltigheten av dessa äktenskap skapar tvivel om samlagets tillåtlighet, bortfaller hadd-straffet på grund av tvivel. Enligt den zahiritiska rättsskolan ska hadd-straff däremot verkställas i detta fall, eftersom de anser att hadd-straff ska verkställas för varje samlag som sker på grundval av ett ogiltigt äktenskap.
Samlag inom ett ogiltigt äktenskap
Om det råder enighet om att ett äktenskap är ogiltigt, såsom ett femte äktenskap medan fyra hustrur fortfarande finns kvar, äktenskap med en redan gift kvinna eller med en kvinna som befinner sig i sin ʿidda, eller äktenskap med en kvinna som har blivit skild tre gånger utan att hon först har gift sig med någon annan, ska samlag inom sådana äktenskap betraktas som otukt och hadd-straff ska verkställas. Även om det finns en slavinna är det inte godtagbart.
4. Hadd al-qadhf (straffet för falsk anklagelse)
I sharīʿahs terminologi betyder ”qadhf” att framföra en falsk anklagelse om äktenskapsbrott.
Det är haram att framföra falska anklagelser
Att skydda människors heder och anseende är ett av islams främsta mål. Enligt islam är det av yttersta vikt att deras goda rykte och ära bevaras. Därför håller islam förtalarnas tungor under sträng kontroll och hindrar dem från att söka efter oskyldiga människors fel. För att tygellösa människor inte ska kunna såra andras känslor och skada deras heder och anseende har islam infört kraftfulla förebyggande åtgärder. Islam har med största stränghet förbjudit att sprida oanständighet, skamlöshet och äktenskapsbrott bland de troende, så att samhällslivet förblir rent och fritt från denna avskyvärda synd. Av detta skäl har islam strängt förbjudit att framföra falska anklagelser om äktenskapsbrott. Det har betecknat detta som en stor synd och en avskyvärd oanständighet. Det har gjort det obligatoriskt att verkställa åttio piskrapp mot den som framför en falsk anklagelse, vare sig personen är kvinna eller man. Det har förklarat personen permanent oförmögen att vittna, kallat honom eller henne en fāsiq, en förbannad person som fördrivits från Allahs barmhärtighet, och förklarat att ett plågsamt straff i denna värld och i det hinsides väntar honom eller henne. En anklagelse ska endast anses värd att beakta och pröva när dess sanningshalt är otvetydigt bevisad genom ovedersägliga bevis. Detta ovedersägliga bevis består i vittnesmål från fyra ögonvittnen om att den anklagade har begått äktenskapsbrott. Den Allsmäktige Allah säger i verserna 5 och 6 i sura an-Nur:
وَالَّذِينَ يَرْمُونَ الْمُحْصَنَتِ ثُمَّ لَمْ يَأْتُوا بِارْبَعَةِ شُهَدَاءَ فَاجْلِدُوهُمْ ثَمِنِينَ جَلْدَةً وَلَا تَقْبَلُوا لَهُمْ شَهَادَةً أَبَدًا ۚ وَ أُولَئِكَ هُمُ الْفَسِقُونَ ، إِلَّا الَّذِينَ تَابُوا مِنْ بَعْدِ ذلِكَ وَأَصْلَحُوا ، فَإِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ ◌
”De som anklagar kyska kvinnor men inte framlägger fyra vittnen ska piskas med åttio piskrapp, och deras vittnesmål ska aldrig godtas. Dessa är de som har övergett sanningen. Men om de därefter ångrar sig och bättrar sig, är Allah förlåtande, barmhärtig.” I verserna 23, 24 och 25 i sura an-Nur säger Han:
إِنَّ الَّذِينَ يَرْمُونَ الْمُحْصَنَتِ الْغَفِلَتِ الْمُؤْمِنَتِ لُعِنُوا فِي الدُّنْيَا وَالْآخِرَةِ وَلَهُمْ عَذَابٌ عَظِيْمٌ ◌ يَوْمَ تَشْهَدُ عَلَيْهِمْ الْسِنَتُهُمْ وَأَيْدِيهِمْ وَأَرْجُلُهُمْ بِمَا كَانُوا يَعْمَلُونَ ◌ يَوْمَئِذٍ يُوَفِّيهِمُ اللَّهُ دِينَهُمُ الْحَقِّ وَيَعْلَمُونَ أَنَّ اللَّهَ هُوَ الْحَقُّ الْمُبِينُ ◌
”De som anklagar kyska, oskuldsfulla och troende kvinnor är förbannade i denna värld och i det hinsides, och de ska få ett fruktansvärt straff. Den dag då deras tungor, deras händer och deras fötter vittnar mot dem om vad de har gjort, den dagen ska Allah fullt ut ge dem deras rättmätiga lön, och de ska veta att Allah är den Sanne, den som tydligt uppenbarar sanningen.” Allah säger i vers 19 i samma sura:
إِنَّ الَّذِينَ يُحِبُّونَ أَنْ تَشِيعَ الْفَاحِشَةُ فِي الَّذِينَ آمَنُوا لَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ لَا فِي الدُّنْيَا وَالْآخِرَةِ ، وَاللَّهُ يَعْلَمُ وَأَنْتُمْ لَا تَعْلَمُونَ
”För dem som önskar att oanständighet ska spridas bland de troende väntar ett plågsamt straff i denna värld och i det kommande livet. Allah vet, men ni vet inte.”
Bukhari och Muslim återberättar att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, sade: ”Skydda er mot de sju fördärvande synderna.” följeslagarna sade: ”O Allahs Sändebud, vilka är de?” Han sade: ”Att sätta medgudar vid Allahs sida, att utöva trolldom, att döda den som Allah har förbjudit att döda, att äta ocker, att tillskansa sig den föräldralöses egendom, att fly från slagfältet och att anklaga kyska, oskuldsfulla troende kvinnor för otukt.”
Dessa verser med förbud uppenbarades med anledning av händelsen då Umm al-Mu’minin Aisha, må Allah vara nöjd med henne, utsattes för en falsk anklagelse. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”När verserna som förklarade mig fri från anklagelsen uppenbarades, ställde sig Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, på predikstolen, nämnde detta och reciterade de relevanta koranverserna. Så snart han hade stigit ned från predikstolen beordrade han att de två männen Hassan och Mistah, som hade framfört anklagelsen, samt kvinnan Himna skulle straffas för att ha framfört anklagelsen, och straffet verkställdes.” – Abu Dawud.
Villkoren för straffet för falsk anklagelse
Det finns vissa villkor för att en falsk anklagelse ska vara straffbar. Om dessa villkor inte är uppfyllda berättigar anklagelsen inte till straffet på åttio piskrapp. Vissa av dessa villkor måste vara uppfyllda hos den som framför anklagelsen, medan andra måste vara uppfyllda hos den som anklagats.
Villkoren för den som framför en falsk anklagelse
De villkor som måste vara uppfyllda hos den som framför en falsk anklagelse är följande:
1. Att vara vid sina sinnens fulla bruk. 2. Att ha uppnått vuxen ålder. 3. Att vara fri. Dessa utgör grunden för att hållas ansvarig. Om de inte föreligger åläggs inget ansvar. När en sinnessjuk, ett barn eller en person som handlat under tvång framför en anklagelse mot någon, verkställs inget hadd-straff mot honom eller henne. Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, sade: ”Tre personer är befriade från allt ansvar: den sovande tills han vaknar, barnet tills han uppnår vuxen ålder och den sinnessjuke tills han återfår sitt förstånd.” Han sade också: ”Min ummah har befriats från ansvar för synd som begås oavsiktligt, för att av misstag underlåta en handling som måste utföras och för synd som begås under tvång.” Men när barnet är så nära vuxen ålder att dess anklagelse är sårande, ska det tilldelas en sådan lindrigare bestraffning (taʿzir) som bedöms lämplig.
De villkor som måste vara uppfyllda hos den som utsatts för förtal
Den som utsatts för förtal måste uppfylla följande villkor:
1. Att vara vid sina sinnens fulla bruk. Hadd-straffet för förtal har nämligen föreskrivits för att förtalaren ska klandras och förebrås för att ha skadat, plågat och trakasserat den förtalade. Men den som inte är vid sina sinnens fulla bruk skadas inte av förtal. Därför verkställs inget hadd-straff mot den som förtalar en sådan person.
2. Att ha uppnått myndig ålder: På samma sätt är det ett villkor att den som utsatts för förtal har uppnått myndig ålder. Därför verkställs inget hadd-straff mot den som förtalar en minderårig pojke eller flicka. Om någon före flickans myndighetsålder anklagar en minderårig flicka, med vilken samlag är möjligt, för äktenskapsbrott, är detta enligt de flesta lärda inte ett förtal som medför hadd-straff. Det utgör inte äktenskapsbrott, eftersom denna flicka inte är underkastad hadd-straffet för äktenskapsbrott. Förtalaren ska dock tillrättavisas genom taʿzīr. Imam Mālik sade: Detta förtal medför hadd-straff. Ibn al-ʿArabī sade: Frågan är tvetydig. Imam Mālik gav dock den förtalades heder företräde, medan de andra gav företräde åt att skydda förtalarens rygg. Men i själva verket är det bättre att ge den förtalades heder företräde, eftersom förtalaren med sin tunga har kränkt det som skulle hållas dolt. Därför har hadd-straffet blivit obligatoriskt för honom.
Ibn al-Mundhir sade: Imam Ahmad förespråkade att hadd-straff skulle verkställas mot den som förtalar en nioårig flicka och mot den som förtalar en minderårig pojke. Ishaq sade: När en pojke anklagas för äktenskapsbrott och en pojke i samma ålder är kapabel till samlag, samt när en flicka över nio år anklagas för äktenskapsbrott, ska hadd-straff verkställas mot förtalaren. Ibn al-Mundhir sade: Den som förtalar en minderårig pojke eller flicka är inte berättigad till hadd-straff, eftersom det är en lögn. Förtalaren ska dock tillrättavisas genom taʿzīr, eftersom det orsakar skada.
3. Att vara muslim: Det är ett villkor att den som förtalas är muslim. Om personen är icke-muslim verkställs enligt de flesta lärda inget hadd-straff mot honom. Om däremot förtalaren är icke-muslim och en jude eller kristen förtalar fria muslimer, ska han få åttio piskrapp, precis som en muslim.
4. Att vara fri: Om en fri person förtalar en slav verkställs inget hadd-straff mot slaven, oavsett om slaven ägs av förtalaren eller av någon annan. Detta beror på att slavens ställning skiljer sig från den fria personens. Det är dock förbjudet för en fri person att förtala en slav. Al-Bukhari och Muslim har nämligen återberättat att Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade: Om någon anklagar sin slav för äktenskapsbrott, och anklagelsen inte är sann, kommer hadd-straffet att verkställas mot honom på Uppståndelsens dag.
De lärda har sagt: Anledningen till att detta straff verkställs i det kommande livet är att ingen människa då kommer att äga någon annan människa; små och stora, slavar och fria, kommer alla att vara jämlika. Där kommer ingen att ha företräde framför någon annan av någon anledning utom gudsfruktan. Därför kommer den förtryckte den dagen att utkräva hämnd från förtryckaren, om han inte förlåter honom. I denna värld har ingen möjlighet att låta en slav utkräva hämnd från en fri person införts, eftersom relationen mellan fria och slavar då skulle förvridas. De fria skulle inte längre ha någon särskild ställning och inte heller någon kontroll över slavarna. Om någon förtalar en person i tron att han är slav, och det senare avslöjas att han är fri, ska hadd-straff verkställas mot förtalaren. Detta är Ibn al-Mundhirs uppfattning. Enligt al-Hasan al-Basri ska inget hadd-straff verkställas. Ibn Hazm sade, i motsats till de flesta lärda, att hadd-straff ska verkställas mot den som förtalar en slav. Enligt honom finns det i detta avseende ingen skillnad mellan slav och fri. Han sade: Det saknar helt värde att säga att en slav eller slavinna saknar rang och värdighet. I själva verket har varje troende stor värdighet. Även en okunnig slav kan enligt Gud vara bättre än en qurayshitisk kalif. Ibn Hazms uppfattning är i själva verket den riktiga och rättvisa, så länge den inte strider mot den ovan nämnda hadithen.
5. Kyskhet: Med detta avses att vara fri från äktenskapsbrott. Den som har utsatts för förtal måste vara fri från äktenskapsbrott, oavsett om han är fri från andra synder eller inte. Även om en person skulle ha begått äktenskapsbrott i sin tidiga ungdom, därefter ångrat sig och blivit renad, och hans liv sedan förlängts, och någon därefter anklagar honom för äktenskapsbrott, ska inget hadd-straff verkställas mot förtalaren. Förtalet berättigar dock till taʿzīr, eftersom han har offentliggjort något som det är obligatoriskt att dölja.
Villkoren för det brott som anklagelsen avser
När det gäller det brott som anklagelsen avser måste följande villkor vara uppfyllda för att hadd-straffet ska kunna verkställas: Äktenskapsbrott måste uttryckligen nämnas, eller så måste en antydan göras vars innebörd är tydlig. I detta avseende är ett muntligt uttalande och ett skriftligt meddelande likvärdiga.
Ett exempel på ett uttryckligt uttalande är att talaren säger: ”Du äktenskapsbrytare!” eller något annat uttryck med samma innebörd, såsom att förneka släktskap med personen. Ett exempel på en anklagelse genom antydan är att någon under ett gräl eller en diskussion säger: ”Varken jag eller min mor är äktenskapsbrytare.” De lärda har olika uppfattningar om anklagelser genom antydan. Imam Malik sade: Om antydningens innebörd är begriplig, räknas den som en uttrycklig anklagelse. Enligt vedertaget språkbruk och terminologi kan en antydan ibland ersätta en mening, även om orden där används i en annan betydelse. Umar, må Allah vara nöjd med honom, antog denna uppfattning. Imam Malik återberättade från Umara bint Abd ar-Rahman: Under Umar ibn al-Khattabs tid förolämpade två män varandra. Den ene sade till den andre: ”Vid Allahs ed, varken min far eller min mor är äktenskapsbrytare.” Umar, må Allah vara nöjd med honom, rådfrågade följeslagarna om saken. En av dem sade: ”Han har ju berömt sin far och sin mor.” De andra sade: ”Han kunde ha berömt sina föräldrar på ett annat sätt. Vi anser att hadd-straffet bör verkställas mot honom.” Då verkställde Umar, må Allah vara nöjd med honom, hadd-straffet genom att låta honom få åttio piskrapp. Ibn Masud, Abu Hanifa, ash-Shafi’i, ath-Thawri, Ibn Abi Layla, Ibn Hazm, de zaiditiska shiiterna och enligt en återberättelse även Imam Ahmad sade däremot: Inget hadd-straff utdöms för en antydan, eftersom den kan ha flera betydelser. När flera betydelser är möjliga uppstår tvivel, vilket upphäver hadd-straffet. Abu Hanifa och ash-Shafi’i ansåg dock att den som genom en sådan antydan anklagar eller hånar någon bör tilldelas ta’zir-straff. I verket ar-Rawdat an-Nadiyya anges däremot den riktiga principen i frågan: Innebörden av att anklaga kyska kvinnor, såsom det nämns i Allahs Bok, är att anklagaren uttalar ord som enligt lexikal, terminologisk eller religiös betydelse innebär en anklagelse om äktenskapsbrott, och att omständigheterna dessutom visar att talaren inte avsåg något annat än att anklaga personen för äktenskapsbrott. Han får inte heller lämna någon godtagbar förklaring som gör det möjligt att förstå hans ord på ett annat sätt. I ett sådant fall blir hadd-straffet för anklagelsen utan tvekan obligatoriskt för talaren. På samma sätt gäller att om han säger något som vanligtvis inte, eller endast sällan, förstås som äktenskapsbrott, men erkänner att han avsåg att anklaga personen för äktenskapsbrott, måste hadd-straffet för anklagelsen verkställas mot honom. Om han däremot använder ett uttryck som kan betyda äktenskapsbrott, men varken omständigheterna eller något i det föregående eller efterföljande visar att han avsåg en sådan anklagelse, åläggs han inget ansvar. Man kan nämligen inte anklaga någon enbart på grundval av en möjlighet.
Hur bevisas hadd-straffet för falsk anklagelse?
Detta hadd-straff bevisas på två sätt: 1. genom anklagarens bekännelse, 2. genom vittnesmål från två rättfärdiga personer.
Anklagarens världsliga straff
Om anklagaren inte kan lägga fram vittnen till stöd för det han har sagt, blir två straff obligatoriska för honom: det första är åttio piskrapp, och det andra är att hans vittnesmål för alltid förkastas och att han betecknas som fasiq. Detta beror på att han blir orättfärdig och opålitlig inför både Allah och människorna. Båda dessa straff nämns i den tidigare omtalade vers 5 i sura an-Nur. De lärda är helt eniga om detta straff för anklagaren om han inte ångrar sig och bättrar sig.
Det finns ytterligare två frågor om detta hadd-straff, beträffande vilka de lärda har olika uppfattningar. Den första frågan är: Är straffet för en slav eller slavinna detsamma som straffet för en fri person? Den andra frågan är: När anklagaren ångrar sig, återfår han då sin trovärdighet och kommer hans vittnesmål att godtas?
Svaret på den första frågan är att när en slav anklagar en hedervärd och fri person för otukt, blir hadd-straffet med säkerhet obligatoriskt för honom. Hadithen säger emellertid inget tydligt om huruvida detta hadd-straff ska vara lika med den fria personens eller hälften därav. Därför har juristernas åsikter skiljt sig åt. Enligt de flesta jurister ska slavens straff vara hälften av den fria personens straff, det vill säga fyrtio piskrapp. Detta eftersom straffet, liksom straffet för otukt, halveras när det utdöms. Allah säger i vers 65 i sura an-Nisāʾ:
فَإِنْ أَتَيْنَ بِفَاحِشَةٍ فَعَلَيْهِنَّ نِصْفُ مَا عَلَى الْمُحْصَنَتِ مِنَ الْعَذَابِ
”Om slavinnorna begår otukt ska deras straff vara hälften av de fria kvinnornas.”
Imam Mālik sade: ”ʿAbdullah ibn ʿĀmir sade: ’Jag upplevde tiden för ʿUmar ibn al-Khattāb, ʿUthmān ibn ʿAffān och de andra kaliferna. Jag såg ingen av dem ge en slav mer än fyrtio piskrapp som straff för falsk anklagelse. Däremot sade Ibn Masʿūd, az-Zuhrī, ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz, Qabīsa, al-Awzāʿī och Ibn Hazm: Han ska få åttio piskrapp. Detta eftersom det är ett straff som föreskrivits som en rättighet för människor. Detta brott kränker den anklagades ära och heder. Brottets beskaffenhet förändras aldrig på grund av frihet eller slaveri.’
Ibn al-Mundhir sade: ”Den första åsikten är den som tillämpas i alla delar av den muslimska världen, och jag stöder också den. I verket al-Musawwā sägs det att detta är den åsikt som lärda har antagit. Författaren till ar-Rawḍatun-Nadiyya föredrog den andra åsikten och sade: ’Versen omfattar både fria och slavar. Men det är mycket farligare när en slav anklagar en fri person för otukt än när en fri person anklagar en annan fri person för otukt. Varken Koranen eller haditherna säger någonstans att straffet för falsk anklagelse ska vara strängare när den anklagande är en slav. Den halvering av straffet som föreskrivs i vers 65 i sura an-Nisāʾ gäller straffet för otukt. Det är ologiskt att sammanlänka det ena med det andra, särskilt eftersom det ena uteslutande gäller Allahs rätt, medan det andra, det vill säga straffet för falsk anklagelse, gäller en människas rätt.’
Svaret på den andra frågan är att juristerna enhälligt har sagt: Vittnesmålet från den som sprider en falsk anklagelse ska inte godtas förrän han har ångrat sig. Det han gjort har nämligen gjort honom till en fāsiq. Den som är fāsiq förblir inte rättfärdig och trovärdig, medan rättfärdighet är ett villkor för att ett vittnesmål ska godtas. Eftersom han inte har ångrat sig kvarstår hans fāsiq-status. Även om piskstraffet fungerar som försoning för hans synd och befriar honom från straffet i det hinsides, avlägsnar det inte hans fāsiq-status, vilket är orsaken till att hans vittnesmål avvisas. Men om han ångrar sig och hans ånger är uppriktig, råder det två olika uppfattningar bland juristerna om huruvida hans trovärdighet återställs och hans vittnesmål ska godtas:
1. Den första uppfattningen är att vittnesmålet från en person som straffats för falsk anklagelse får godtas om han gör uppriktig bot. Detta är Imam Māliks, ash-Shāfiʿīs, Ahmads, al-Layths, ʿAtās, Sufyān ibn ʿUyaynas, ash-Shaʿbīs, al-Qāsims, Sālims och az-Zuhrīs uppfattning. ʿUmar sade till en man som hade straffats för falsk anklagelse: ’Om du ångrar dig kommer jag att godta ditt vittnesmål.’
2. Den andra uppfattningen är att hans vittnesmål inte ska godtas även om han ångrar sig. Detta är hanafiternas, al-Awzāʿīs, ath-Thawrīs, al-Hasans, Saʿīd ibn al-Musayyabs, Shurayhs, Ibrāhīm an-Nakhaʿīs och
Shaddad ibn Jubayr. Grunden för denna meningsskiljaktighet är oenigheten om tolkningen av följande uttalande i Sura an-Nur: ”Godta aldrig deras vittnesmål; de är syndare. Men de som ångrar sig …” De som förstår det senare undantaget, ”men de som ångrar sig …”, som syftande på både godtagandet av vittnesmålet och syndfullheten, säger att deras vittnesmål ska godtas efter ångern. De som däremot förstår det som syftande enbart på syndfullheten anser att hans vittnesmål inte ska godtas, hur mycket han än ångrar sig. Genom ångern befrias han endast från syndfullheten, det vill säga undgår straffet i det kommande livet.
Hur ska ångern gå till?
Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: Den som har förtalat någon får sin ånger godtagbar först när han erkänner att han ljög om ett förtal som inte medför straff. Till dem som hade vittnat mot al-Mughira sade han: ”Den av er som erkänner att han ljög kommer jag framöver att tillåta att vittna.” Och den som inte gör det kommer jag också att tillåta att vittna. Shibl ibn Ma’bad och Nafi ibn al-Harith erkände att de hade ljugit och ångrade sig. Abu Bakr gjorde däremot inte det. Därför brukade hans vittnesmål godtas. Detta är den uppfattning som följs inom ash-Shafi’is rättsskola och även av Medinas invånare. En annan grupp lärda har sagt: Det är inte nödvändigt att erkänna att man ljög. Det räcker att bättra sig, ändra sitt handlande, ångra det falska förtalet, be om förlåtelse och aldrig upprepa denna orättfärdiga handling. Det är så han ska ångra sig. Detta är också imam Maliks och Ibn Jarirs uppfattning.
När fadern eller modern förtalar sitt barn:
Abu ath-Thawr och Ibn al-Mundhir har sagt: Om fadern eller modern förtalar sin son ska hadd-straffet även verkställas mot honom eller henne, i enlighet med Koranens uttryckliga ord. Det finns nämligen ingen grund för att göra åtskillnad mellan dem som förtalar. Hanafi- och Shafi’i-lärda anser däremot att hadd-straffet inte ska verkställas. En förutsättning är nämligen att den som förtalar inte är far eller mor till den som förtalas. Skälet är att om fadern eller modern dödar sitt barn dödas han eller hon inte som vedergällning. Eftersom förtal är ett betydligt mindre brott än mord är det därför ännu mer rimligt att inget hadd-straff verkställs för förtal. De anser dock att denna far eller mor ska tilldelas ta’zir-straff, eftersom förtal är en smärtsam och skadlig handling.
Upprepat förtal av samma person
Om någon förtalar samma person flera gånger och inget hadd-straff har verkställts mot honom för något av förtalen, ska endast ett hadd-straff verkställas mot honom. Om han därefter förtalar personen igen efter att ett hadd-straff har verkställts, ska ett andra hadd-straff verkställas mot honom. Och om han förtalar personen igen efter att det andra hadd-straffet har verkställts, ska ett tredje hadd-straff verkställas mot honom. På detta sätt ska den som förtalar straffas för varje förtal.
Förtal av en grupp
När någon som förtalar anklagar en grupp människor för otukt har de rättslärda tre olika uppfattningar om saken:
1. Den första åsikten: Endast ett hadd-straff ska verkställas mot honom. Detta är åsikten hos imam Abu Hanifa, Malik, Ahmad och al-Thawri.
2. Den andra åsikten: Ett hadd-straff ska verkställas mot honom för varje förtal. Detta är al-Shafiʿis åsikt.
3. Den tredje åsikten: Om han förtalar alla med samma formulering, exempelvis genom att säga: ”Ni otuktiga!”, ska endast ett hadd-straff verkställas mot honom. Men om han förtalar var och en separat genom att säga ”Du otuktige!”, ska hadd-straffet verkställas lika många gånger som antalet personer han sade detta till.
Ibn Rushd sade: Det bästa beviset för att endast ett hadd-straff ska verkställas mot den som förtalar en grupp är den hadith som återberättats av Anas (må Allah vara nöjd med honom). Anas återberättade att Hilal ibn Umayya anklagade sin hustru för otukt med Shurayk ibn Samha. Ärendet fördes genast inför Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Han lät mannen och hustrun genomföra liʿan (ömsesidiga förbannelser), men lät inte Shurayk straffas för otukt. När någon anklagar sin egen hustru för otukt med en annan man är detta den enhälligt accepterade handlingslinjen. De rättslärda som anser att ett hadd-straff ska verkställas för var och en har som sitt starkaste argument att detta är en mänsklig rättighet. Om därför några av dem som utsatts för förtal förlåter honom, men inte alla, upphävs inte hadd-straffet. De som skiljer mellan förtal med ett enda ord och förtal med flera ord, samt mellan förtal vid samma tillfälle och förtal vid flera tillfällen, grundar sin åsikt på att antalet hadd-straff ska motsvara antalet förtal. När antalet förtalade personer sammanfaller med antalet förtal blir antalet hadd-straff därför fler än ett.
Är hadd-straffet en rättighet som tillkommer Allah eller människan?
Enligt imam Abu Hanifa är straffet för förtal, eller hadd al-qadhf, en rättighet som tillkommer Allah. Det innebär att det blir obligatoriskt för härskaren att verkställa det när han får kännedom om saken, oavsett om den förtalade kräver straffet eller inte. Straffet upphävs inte ens om den förtalade förlåter honom. Om den som förtalat ångrar sig kommer detta att vara till nytta för honom i det kommande livet, men denna nytta är begränsad till honom och Allah. Liksom vid otukt är straffet för förtal dessutom hälften för en slav. Imam al-Shafiʿi anser däremot att detta är en mänsklig rättighet. Därför kan härskaren inte verkställa straffet om den förtalade inte kräver det. Om den förtalade förlåter honom upphävs straffet; om han inte gör det kan hans arvingar kräva det, och om arvingen förlåter honom upphävs det. Om den förtalade inte förlåter honom är den ånger som den som förtalat visar till ingen nytta.
När upphävs straffet för förtal?
Straffet för förtal upphävs om den som förtalat kan föra fram fyra vittnen. Vittnena bevisar nämligen genom sitt vittnesmål att han inte framförde ett falskt förtal som skulle medföra att han förtjänade straffet. Genom sitt vittnesmål bevisar de i stället att otukt faktiskt har begåtts. Därför ska den anklagade i detta fall få hadd-straffet för otukt, eftersom hans otukt har bevisats. Straffet för förtal upphävs också om den anklagade erkänner att anklagelsen om otukt är sann. Om hustrun anklagar sin man för otukt ska hadd-straffet verkställas mot hustrun när de nödvändiga villkoren är uppfyllda. Om mannen däremot anklagar sin hustru för otukt utan att föra fram vittnen, ska straffet för förtal inte tillämpas på mannen. I stället ska mannen och hustrun genomföra liʿan.
5. Straffet för apostasi
Definitionen av en murtadd
Grundroten till ordet murtadd är ”ridda”, vars lexikala betydelse är att återvända. Den lexikala betydelsen av murtadd är alltså ”den som återvänder”. Här avses emellertid specifikt att återvända till otro. Den terminologiska betydelsen är att en vuxen muslim med sunt förnuft frivilligt, medvetet och utan någon form av tvång återvänder från islam till otro, oavsett om det gäller en man eller en kvinna. Därför beaktas inte att en sinnessjuk eller ett barn skulle vara murtadd. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade nämligen: ”Tre personer är befriade från ansvar: den sovande tills han vaknar, barnet tills det når puberteten och den sinnessjuke tills han återfår sitt sunda förnuft.” (Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i, Ibn Majah) Om någon tvingas att uttala otrofyllda ord, gör detta honom inte till en som lämnat islam så länge hans hjärta förblir fast i tron. Ammar ibn Yasir tvingades att uttala otrofyllda ord. Därför uttalade han sådana ord. Med anledning av detta uppenbarade Allah:
مَنْ كَفَرَ بِاللَّهِ مِنْ بَعْدِ إِيْمَانِهِ إِلَّا مَنْ أُكْرِهَ وَقَلْبُهُ مُطْمَئِنَّ ۚ بِالْإِيْمَانِ وَلَكِنْ مِّنْ شَرَحَ بِالْكُفْرِ صَدْرًا فَعَلَيْهِمْ غَضَبٌ مِّنَ اللَّهِ ، وَلَهُمْ عَذَابٌ عَظِيْمٌ ◌
Betydelse: Den som förnekar Allah efter att ha trott och öppnar sitt hjärta för otro, över honom kommer Allahs vrede att falla, och honom väntar ett fruktansvärt straff. Detta gäller dock inte den som tvingas till otro medan hans hjärta förblir fast i tron.” (Sura an-Nahl, vers 106)
Ibn Abbas sade: ”Avgudadyrkarna grep Ammar, hans far, hans mor Sumayya, Suhayb, Bilal och Khabbab och torterade dem. Sumayya bands fast mellan två kameler, och ett spjut stöttes in i hennes könsdel. Sumayya fick höra: ’Du antog ju islam för den där mannens skull (för Yasirs skull).’ Därefter dödades hon och hennes make. Dessa två var islams första martyrer.” Ammar uttalade under tvång med sin mun de otrofyllda ord som de ville höra och skonades från att dödas. När denna händelse senare återberättades för Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade han till Ammar: ”Hur känner du dig innerst inne?” Ammar svarade: ”Jag är fast i tron.” Då sade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Om de åter tvingar dig att uttala otrofyllda ord, ska du också uttala dem på nytt.”
Räknas en icke-troende också som murtadd om han överger sin religion och antar en annan otroreligion?
Vårt svar på detta är att en muslim blir murtadd så snart han lämnar islam, och Allahs föreskrift om murtadd blir då tillämplig på honom. Frågan uppstår om apostasi endast gäller muslimer som lämnar islam, eller om även en icke-muslim kallas murtadd när han överger sin religion och antar en annan otroreligion. Det tydliga svaret är att om en icke-troende överger sin egen religion och antar en annan otroreligion, ska han tillåtas förbli i sin nya religion, och inga hinder ska åläggas honom på grund av detta. Han har nämligen övergått från en falsk religion till en annan religion som, vad gäller dess falskhet, liknar hans tidigare religion. Ur islams synvinkel är alla otroreligioner en och samma religion. Om någon däremot övergår från islam till en annan religion (må Allah bevara oss!), övergår han från vägledningens och den sanna religionen till villfarelsens och otrons religion. Detta är imam Maliks och Abu Hanifas uppfattning. Allah säger:
وَمَنْ يَبْتَغِ غَيْرَ الْإِسْلَامِ دِينًا فَلَنْ يُقْبَلَ مِنْهُ ◌
”Om någon vill anta en annan religion än islam, kommer det aldrig att accepteras. (Sura Āl ʿImrān: vers 85)
Al-Tabarani har återberättat från Ibn Abbas att Allahs sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Den som byter sin religion, döda honom.”
I denna fråga finns två åsikter från imam al-Shafi‘i. Den ena är att en konversion ska accepteras om personen har konverterat till islam; annars ska han dödas. En av imam Ahmads två åsikter överensstämmer med denna. Den andra är att om han konverterar till en religion som är likvärdig med eller högre än hans tidigare religion, ska det accepteras, men om han ansluter sig till en religion som är sämre än den, ska det inte accepteras. Om exempelvis en jude konverterar till kristendomen, ska det accepteras, eftersom dessa båda religioner är likvärdiga i fråga om att vara uppenbarade religioner. Båda religionerna har förvanskats, och islam har upphävt och ogiltigförklarat dem båda. På samma sätt ska det accepteras om en elddyrkare konverterar till judendomen eller kristendomen, eftersom han då har konverterat till en högre religion (det vill säga från shirk till en uppenbarad religion). Eftersom det är tillåtet att konvertera till en likvärdig religion, är det ännu bättre att konvertera till en högre religion
och bör betraktas som en lovvärd handling. Men om en jude eller kristen konverterar till elddyrkan, ska det inte accepteras eller godkännas, eftersom detta innebär att konvertera till en sämre religion.
Ingen muslim får förklaras vara kafir på grund av att han begår synder
Islam består av två delar: aqida och sharia. Till aqida hör tron på Allah, tron på profetskapet och tron på det kommande livet. Sharia består av sex områden:
1. Ibadat, såsom bön, fasta, hajj, zakat och så vidare. 2. Adab och akhlaq, såsom sanningsenlighet, att hålla löften, att förvalta anförtrodda egendomar och så vidare. 3. Muamalat, såsom köp och försäljning, transaktioner samt alla handlingar som rör familjerelationer. 4. Familjerelationer, såsom äktenskap, skilsmässa och så vidare. 5. Straffrätt, såsom hudud och qisas. 6. Internationella relationer, såsom olika slags avtal, fördrag och så vidare.
På så sätt kan vi se att islam är ett fullständigt levnadssystem, som omfattar alla regler och bestämmelser för livets alla aspekter och områden. Det är detta som vanligtvis avses med islam. Detta är också vad vi lär oss av Koranen och sunna. På samma sätt har muslimer förstått islam ända från dess början och förverkligat det i sina individuella och kollektiva liv.
Men alla människor har inte samma begåvning, förmåga, beslutsamhet och medvetenhet. Vissa är mycket begåvade, medan andra har begränsad begåvning; vissa har stor arbetsförmåga, medan andra har mindre arbetsförmåga; vissa är mycket aktiva, medan andra är sysslolösa; vissa är uthålliga, medan andra är lata och ovilliga att arbeta. Det finns skillnader mellan människor när det gäller deras styrka och förmåga i fysiskt, psykiskt, intellektuellt och andligt avseende. Det är på grund av dessa skillnader som vissa kommer närmare den fullständiga islam, medan andra befinner sig längre eller mindre långt från den. Omfattningen av detta avstånd styrs av varje individs personliga och omgivande förhållanden samt av de övergripande omständigheterna och miljön. Allah säger:
ثُمَّ أَوْرَثْنَا الْكِتَبَ الَّذِينَ اصْطَفَيْنَا مِنْ عِبَادِنَا ۚ فَمِنْهُمْ ظَالِمٌ لِنَفْسِهِ ، وَمِنْهُمْ مُقْتَصِدٌ ۚ وَمِنْهُمْ سَابِقٌ بِالْخَيْرَتِ بِإِذْنِ اللَّهِ ۚ
Betydelse: Därefter gjorde Vi dem av Våra tjänare som Vi utvalt till arvtagare till Boken. Men bland dem finns någon som gör sig själv orätt, någon som följer en medelväg och någon som, med Allahs tillåtelse, är först med goda gärningar.” (Sura Fāṭir: 32)
Att någon befinner sig på avstånd från den fullständiga islam utesluter honom inte från islam så länge han hyser ovillkorlig och orubblig lojalitet mot denna religion. Om en muslim därför uttalar ord som uttrycker kufr, men inte avsåg att uttrycka denna innebörd, eller utför en handling som utåt sett kännetecknar eller framställer honom som kafir eller icke-muslim, men den som utförde handlingen inte avsåg att lämna islam och bli kafir genom den, får han inte dömas till att vara kafir. Hur mycket en muslim än ägnar sig åt syndiga handlingar och begår brott förblir han muslim; han får inte kallas murtadd. I al-Bukhari har följande återberättats: ”Allahs Sändebud ﷺ sade: Den som vittnar att det inte finns någon gud utom Allah, vänder sig mot vår qibla, ber såsom vi ber och äter köttet från de djur som vi slaktat, är muslim. Han har samma rättigheter som andra muslimer och bär samma skyldigheter som andra muslimer.”
Allahs Sändebud ﷺ varnade muslimerna för att anklaga någon för att vara kafir, eftersom detta är ett mycket allvarligt brott. Muslim återberättar från Ibn ʿUmar att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”När en person kallar sin broder kafir, kommer kufr med säkerhet att drabba en av de två.”
När blir en muslim murtadd?
En muslim får inte dömas till att stå utanför islam och vara murtadd så länge hans hjärta inte har öppnat sig för kufr, hans sinne inte har funnit ro i det och han faktiskt har trätt in i kufr. Allah den Upphöjde har sagt: ”Över den vars hjärta öppnar sig för kufr vilar Allahs förbannelse.” Allahs Sändebud ﷺ sade också: ”Det är avsikten som kännetecknar handlingen. Människan får det som hon har beslutat i sitt hjärta.” Eftersom det som finns i människans hjärta tillhör det osynliga, och ingen utom Allah känner till det, måste det framträda ett så otvetydigt bevis på att hennes hjärta har omfattats av kufr att det inte lämnar något utrymme för någon annan tolkning. Imam Malik sade till och med: ”Om en person säger eller gör något som enligt nittionio tolkningar fastställs vara kufr, men enligt endast en tolkning fastställs vara tro, ska hans handling eller uttalande bedömas som tro.”
Vissa tecken som indikerar kufr
1. Att förneka sådant som är känt som oskiljaktiga delar av islam: exempelvis Allahs enhet, det vill säga sanningen att Han är världsalltets Skapare, änglarnas existens, Muhammeds ﷺ profetskap och att han är den siste profeten, Koranen som uppenbarelse från Allah, Domedagen och livet efter detta, samt de obligatoriska bönerna, fastan, hajj och zakat.
2. Att anse sådant som hela den muslimska nationen är enig om är haram vara halal, exempelvis att anse alkohol, otukt, ränta, att äta griskött, att utgjuta oskyldiga människors blod och att plundra deras egendom vara tillåtet. (Om någon däremot, grundat på en särskild tolkning, förklarar något sådant tillåtet, ska han inte förklaras vara i kufr. Exempelvis ansåg kharijiterna, utifrån en särskild tolkning, att det var tillåtet att döda följeslagarna och plundra deras egendom, och Qudāma ibn Maẓʿūn ansåg att det var tillåtet att dricka alkohol. Trots detta bedömde majoriteten av juristerna dem inte som kafirer.)
3. Att förklara sådant som muslimerna är eniga om är halal vara haram, exempelvis att förklara rena och tillåtna saker vara förbjudna.
4. Att förolämpa eller förlöjliga någon av Allahs profeter.
5. Att förolämpa islam eller förlöjliga eller förtala Koranen eller hadith. Att överge rättsliga avgöranden enligt Koranen och hadith och ge av människor stiftade lagar företräde framför Koranen och sunna.
6. Att någon påstår att uppenbarelse har sänts ned till honom.
7. Att kasta den heliga Koranen och hadithböckerna på en plats där avfall kastas eller på en sophög, med förakt och ringaktning.
8. Att förakta och håna något av Allahs namn, någon av Hans befallningar och förbud eller Hans makt. Om någon emellertid nyligen har antagit islam och därför inte känner till dess regler, förbud och gränser, får man inte utfärda en fatwa om att han är kafir. Om han av okunnighet förnekar något av detta, finns det ingen grund för att utfärda en sådan fatwa mot honom.
Det finns vissa regler som muslimerna är eniga om, men som ingen annan än de lärda känner till. Därför får de som förnekar dessa inte förklaras vara kafirer. De ska i stället ursäktas på grund av okunnighet, eftersom tillräcklig kunskap om dem inte har spridits bland vanligt folk. Det gäller till exempel att det är förbjudet att gifta sig med en kvinna vars moster eller faster redan är hustru, att den som uppsåtligen dödar någon berövas arvsrätten och att farmodern ärver en sjättedel av kvarlåtenskapen, och liknande. Däremot omfattas inte de onda tankar och ingivelser som uppstår i människors sinnen av detta, eftersom Allah inte håller människor ansvariga för sådant. I detta sammanhang har Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättat i Muslim att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Allah har befriat min umma från ansvaret för de onda tankar och ingivelser som uppstår av sig själva i dess sinnen, så länge den inte uttalar dem eller handlar i enlighet med dem.” Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) har också berättat i Muslim: ”Några av Allahs Sändebuds följeslagare kom till honom och frågade: ’Allahs Sändebud, ibland uppstår det tankar i våra sinnen som vi är rädda för att ens uttala.’ Han sade: ’Känner ni verkligen så?’ De svarade: ’Ja.’ Han sade: ’Detta är den sanna tron.’” (Det vill säga: att vara rädd för att ens uttala en sådan tanke, än mindre göra den till en trosföreställning, är ett tecken på trons fullkomlighet.) Det har också berättats av Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) i Muslim att Allahs Sändebud sade: ”Genom att ställa alltfler frågor kommer människor till slut även att fråga: ’Nå, Allah har skapat allt detta, det förstår jag, men vem skapade Allah?’ Den som får en sådan fråga i sitt sinne ska säga: ’Jag tror på Allah.’”
Straffet för apostasi
Att bli apostat är ett brott som upphäver alla goda gärningar som utförts före apostasin och som medför ett oundvikligt hårt straff i det kommande livet. Den Allsmäktige Allah säger:
وَمَنْ يَرْتَدِدْ مِنْكُمْ عَنْ دِينِهِ فَيَمُتْ وَهُوَ كَافِرٌ فَأُولَئِكَ حَبِطَتْ أَعْمَالُهُمْ فِي الدُّنْيَا وَالْآخِرَةِ ۖ وَأُولَئِكَ أَصْحَابُ النَّارِ هُمْ فِيهَا خَلِدُونَ
”Den som överger sin religion och dör som kafir, hans gärningar blir utan verkan i denna värld och i det kommande livet, och de ska vara Eldens invånare. Där ska de förbli för evigt.” (Sura al-Baqara, vers 217)
Det vill säga: den som vänder sig från islam till kufr, förblir i detta tillstånd och till slut dör som kafir, hans goda gärningar blir ogiltiga och bortkastade, hur många de än varit, och han berövas deras frukter i denna värld. Därför kommer han inte att få muslimernas vanliga rättigheter. Han berövas också välsignelserna i det kommande livet och kastas för evigt in i ett plågsamt straff. Islam har dessutom fastställt det högsta straffet för apostaten även i denna värld, utöver det oundvikliga plågsamma straffet i det kommande livet. Detta straff är att han ska dödas. (Om en muslim på eget initiativ dödar honom ska han inte anses skyldig till mord. Men eftersom han genom att trotsa härskaren och visa hjältemod har tagit lagen i egna händer, ska han tillrättavisas genom någon annan, lindrigare form av straff, taʿzir (varning).)
Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud sade: ”Döda den som byter sin religion.” I al-Bukhari har det återberättats från Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud sade: ”Det är inte tillåtet att döda en muslim, utom av tre skäl: att bli kafir efter att ha varit muslim, att begå äktenskapsbrott efter att ha gift sig och att döda någon utan att denne har begått ett brott.” I al-Daraqutni och al-Bayhaqi har det återberättats från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) att när en kvinna vid namn Umm Marwan blev apostat, befallde Allahs Sändebud att islam skulle erbjudas henne och att hon skulle uppmanas att ångra sig; om hon gjorde det var det gott, annars skulle hon dödas. Till slut vägrade kvinnan att återvända till islam, och hon dödades.” Det är också välkänt att Abu Bakr al-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) stred mot de araber som hade blivit apostater tills de återvände till islam. Det råder ingen oenighet bland de lärda om att apostaten måste dödas. Det råder däremot oenighet om den kvinnliga apostaten. Imam Abu Hanifa sade att en kvinnlig apostat inte ska dödas, utan fängslas. Därefter ska hon varje dag föras ut och islam erbjudas henne, och hon ska uppmanas att ångra sig. Detta ska fortsätta tills hon återvänder till islam eller dör. Detta beror på att Allahs Sändebud förbjöd att kvinnor dödas.
Men de övriga juristerna har motsatt sig denna uppfattning. De har sagt att straffet för en kvinnlig avfälling är detsamma som för en manlig avfälling. I båda fallen är straffet helt likvärdigt. Det beror på att det inte finns någon skillnad mellan kvinnor och män när det gäller följderna och skadeverkningarna av avfall från islam. Dessutom finns det i den hadith som Muʿādh ibn Jabal har återberättat att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade när han skickade honom till Jemen: ”Om någon man lämnar islam, kalla honom då till att återvända till islam. Om han återvänder är det gott; annars ska du döda honom. Och om någon kvinna lämnar islam, kalla även henne till att återvända. Om hon återvänder är det gott; annars ska du döda henne.” Detta är ett tydligt uttalande som avgör tvisten. Hafiz har sagt att hadithen är hasan.
Al-Bayhaqi och ad-Daraqutni har återberättat att en kvinna vid namn Umm Qirfa antog islam men därefter åter blev otrogen. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, uppmanade henne att ångra sig. Men hon ångrade sig inte. Därför dödade han henne.
De hadither där det är förbjudet att döda kvinnor gäller krigssituationer. Det beror på att de är svaga och inte deltar i strid. Detta är anledningen till att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöd att kvinnor dödas. I en återberättelse sägs det att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg en dödad kvinna och sade: ”Den här kvinnan stred ju inte.” Därefter förbjöd han att kvinnor dödas.
Kvinnor omfattas på samma sätt som män av alla straff. Det finns inget undantag i detta avseende. Såsom stening tillämpas på henne, ska även straffet för avfall från islam tillämpas på henne. Ingen skillnad ska göras.
Rimligheten i dödsstraffet för avfällingen
Islam är ett fullständigt livssystem. Det förenar religiösa och statliga bestämmelser, liksom det omfattar principerna för både dyrkan och krigföring. I det står Koranen och svärdet sida vid sida, liksom andlighet och verklighet samt denna värld och den kommande världen står i nära samband med varandra. Detta livssystem bygger på förnuft och bevis. I dess troslära och lagar finns inget som strider mot människans medfödda natur eller hindrar henne från att uppnå materiell och moralisk fullkomlighet. Den som förverkligar islam i sitt liv lär känna dess verkliga väsen och får smaka dess sötma. När han därför, efter att ha antagit och förstått islam, åter lämnar den, träder han i själva verket ut ur sanningens och förnuftets område, förnekar argument och bevis och hamnar utanför ramen för ett sunt samvete och en ren medfödd natur. När människan når detta stadium sjunker hon till den lägsta nivån av förfall och nedgång. Det finns inget behov av att skydda en sådan människas liv eller säkerställa att hon överlever. Hennes liv har inget högt mål och inget ädelt syfte.
Å andra sidan är det nödvändigt att islam, som ett allomfattande livssystem och bärare av en fullständig mänsklig uppförandekod, har ett säkerhetsverk och en skyddsmur. För att varje bestämmelse och varje system ska kunna bestå är det nödvändigt att tillämpa en välordnad och hållbar metod för dess bevarande. I detta avseende är det både den mest nödvändiga och den starkaste metoden att befria systemet från det uppror som uppstår bland dess anhängare. Uppror hotar dess existens och är ett olycksbådande tecken på dess fall. Att lämna islam efter att ha antagit och följt den är utan tvekan att göra uppror mot den. Straffet för uppror har i alla tider varit detsamma, och även människoskapade lagar är eniga om detta. Oavsett om det gäller en kapitalistisk eller kommunistisk stat finns det, när en människa gör uppror mot den, inget annat straff för det största förräderiet än dödsstraff. När islam därför fastställer dödsstraff som straff för avfällingar handlar den logiskt även i förhållande till sig själv och upprätthåller samtidigt överensstämmelse med andra ideologier.
Nödvändigheten av att försöka få avfällingen att ångra sig
I de flesta fall är det just onda ingivelser som uppstår ur olika slags tvivel och misstankar som hindrar tron och till slut får personen att överge islam. Den avfällige bör därför ges en viss möjlighet att befrias från dessa tvivel och misstankar, så att tron kan återupplivas i hans hjärta, övertygelsen och tilliten kan återvända och tvivlen skingras. Därför är det nödvändigt att lägga fram bevis och argument för honom. Det är således obligatoriskt att försöka få den avfällige att ångra sig och återvända till tron. Även om han avfaller upprepade gånger måste man göra detta försök varje gång. Han måste ges viss respit, så att han får tid att rannsaka sig själv, så att de onda ingivelser och missförstånd som uppstått i hans hjärta kan skingras och han kan ompröva sitt tänkesätt. Om hans tvivel på detta sätt försvinner, han återvänder från sin villfarelse, återvänder till islam genom att uttala trosbekännelsen och avstår från vilken religion som helst i strid med islam som han kan ha antagit, kommer detta att godtas som hans ånger. Annars ska straffet verkställas mot honom. Vissa lärda har fastställt en tidsfrist på tre dagar. Andra har avstått från att fastställa en tidsfrist och sagt att man måste fortsätta att förmana honom och diskutera med honom. När det blir klart att det inte finns något hopp om att han ska återvända till islam, ska straffet verkställas mot honom. (Detta är de flesta lärdas uppfattning. Men enligt Hasan, Tawus och den zahiritiska rättsskolan ska han dödas omedelbart. Den hadith som återberättats av Muadh utgör beviset för detta. Enligt Ibn Abbas ska han inte uppmanas att ångra sig om han var muslim av födseln; i annat fall ska han uppmanas till det.) De som förespråkar en tidsfrist på tre dagar åberopar som bevis att en man kom från Syrien till Umar – må Allah vara nöjd med honom. Umar sade: ”Har du kommit med någon nyhet från det avlägsna området?” Han svarade: ”Ja. En muslim har blivit otrogen.” Umar sade: ”Hur behandlade ni honom?” Han svarade: ”Vi gick till honom och dödade honom.” Då sade han: ”Varför höll ni honom inte inspärrad i ett rum i tre dagar och försökte få honom att ångra sig genom att ge honom endast ett bröd om dagen? Kanske skulle han ha ångrat sig och återvänt till Allahs föreskrifter. O Allah, jag var inte närvarande, jag gav ingen sådan order, och när jag fick veta det samtyckte jag inte till det. O Allah, jag avsäger mig inför Dig ansvaret för att denna man dödades.” (Återberättad av al-Shafi‘i.)
De som förespråkar den andra uppfattningen åberopar denna återberättelse av Abu Dawud som bevis: Muadh begav sig till Jemen efter Abu Musa al-Ash‘ari. Där fann han en man fängslad hos Abu Musa. Han sade: ”Vad är detta?” Abu Musa svarade: ”Han var först jude. Sedan blev han muslim, men återvände därefter till sin tidigare religion och blev jude igen.” Muadh sade: ”Jag kommer inte att sätta mig förrän jag har dödat honom. Detta är Allahs Sändebuds beslut.” Han upprepade detta tre gånger. Därefter dödades mannen. Abu Musa hade försökt få honom att ångra sig under tjugo dagar innan Muadh kom. Enligt en återberättelse från Abd al-Razzaq försökte man få honom att anta islam under två månader. Imam al-Shawkani säger att de som förespråkar att man ska uppmana till ånger är oeniga om hur många gånger detta ska göras. Enligt vissa räcker det en gång. Enligt andra ska det göras tre gånger. Enligt ytterligare andra ska försöket fortsätta i tre dagar. Ibn Battal har återberättat från Ali – må Allah vara nöjd med honom – att han ska uppmanas att ångra sig under en månad. Enligt Ibrahim al-Nakha‘i ska försöket att få honom att ångra sig fortsätta hela livet.
De rättsliga bestämmelserna för den avfällige
När en muslim blir avfällig och lämnar islam förändras hans situation, och även den behandling han fick som muslim förändras. Det finns flera rättsliga bestämmelser i shariah som gäller honom. Nedan sammanfattar jag dem:
Äktenskaplig relation: Om mannen eller hustrun blir avfällig bryts den andres äktenskapliga relation till honom eller henne. När endera maken blir avfällig upphör äktenskapet oundvikligen. Detta upphävande av relationen är liktydigt med att äktenskapet annulleras. Om den avfällige senare ångrar sig och åter antar islam, måste ett nytt brudpris fastställas och ett nytt äktenskapsavtal ingås, om han vill återuppta äktenskapet. (Enligt den hanafitiska rättsskolan är mannens avfall liktydigt med en första oåterkallelig skilsmässa.) Det är inte tillåtet för honom att ta en annan hustru medan en hustru som följer den religion han har konverterat till fortfarande finns. Detta eftersom han är en brottsling som förtjänar att dödas.
Arv: Om någon av den avfälliges muslimska släktingar avlider ärver han inte denne. Den avfällige är nämligen icke-muslim. Därför ärver han inte sina muslimska släktingar. Om han dör eller dödas utan att återvända till islam, ska hans egendom överföras till hans muslimska arvingar. Detta eftersom han anses vara död från och med det ögonblick han blev avfällig.
En gång fördes en gammal man till Ali – må Allah vara nöjd med honom. Han var kristen, blev senare muslim och lämnade därefter islam igen. Ali sade till honom: ”Du blev kanske avfällig i hopp om att få ett arv. Kommer du att återvända till islam efter att ha fått det?” Den gamle mannen svarade: ”Nej.”
Ali sade: ”Då ville du kanske gifta dig med en kvinna, men hennes vårdnadshavare samtyckte inte. Nu vill du gifta dig med henne. Kommer du sedan att anta islam?” Den gamle mannen svarade: ”Nej.”
Ali, må Gud vara nöjd med honom, sade då: ”Då uppmanar jag dig att återvända till islam.” Han svarade: ”Nej, inte förrän jag har träffat Jesus Messias.”
Då beordrade Ali, må Gud vara nöjd med honom, att han skulle dödas. Han dödades, och hans muslimska barn fick hans efterlämnade egendom.
Ibn Hazm har sagt att en liknande uppfattning också har återberättats från Ibn Masud. Laith ibn Saʿd, Ishaq ibn Rahwayh, Abu Yusuf, Muhammad och Ahmad hade samma uppfattning.
En avfälling kan inte vara någons förmyndare: Det är inte giltigt för en avfälling att vara förmyndare för någon. Han kan inte ens vara förmyndare vid sina egna minderåriga barns äktenskap. Om han ingår äktenskapet för deras räkning ska det betraktas som ogiltigt. Detta beror på att hans förmyndarskap upphör genom avfallet.
En avfallings egendom: Hans äganderätt till sin egendom upphör inte på grund av avfallet. Liksom den ursprunglige icke-troende får han behålla äganderätten till sin egendom, använda och förfoga över sina tillgångar efter eget önskemål, och hans rätt att disponera över dem förblir giltig. Han berövas inte rätten att förfoga över sin egendom eftersom han är dödsdömd. Ty sharīʿa har inte föreskrivit något annat straff för avfällingen än dödsstraff. Inte heller berövas någon äganderätten till eller rätten att förfoga över sin egendom på grund av stening eller qiṣāṣ.
Om avfällingen tar sin tillflykt till en icke-muslimsk fiendestat: Även om avfällingen beger sig till en icke-muslimsk fiendestat och tar sin tillflykt där, förblir hans äganderätt till sin egendom intakt, och hans egendom ska anförtros åt en betrodd person.
Straffet för en zindīq:
Abu Hatim al-Mijistānī har sagt att ”zindīq” är ett arabiserat blandord från det ursprungligen persiska uttrycket ”zinda karo”. Det betyder tidens evighet. Thaʿlab säger att ordet zindīq inte finns i det ursprungliga arabiska språket. ”Zindāqī” betyder ytterst listig. Synonymer till ateist är ”mulḥid” och ”dahrī”. Dahrī betyder en förespråkare för ”dahr”, det vill säga tidens evighet. Al-Jawharī säger att zindīq är ett främmande ord som har arabiserats. Hafiz Ibn Hajar säger att det i verket al-Milal wa-n-niḥal har sagts att zindīqismens grundläggande lära består i att först följa Daisan och senare Mani och Mazdak. (Kärnan i deras lära är att ljuset och mörkret är två urtida väsen. När dessa två förenades uppstod hela världen ur dem. De som är onda till sin natur skapades av mörkret, medan de som är goda till sin natur skapades av ljuset. För att befria ljuset från blandningen med mörkret är det nödvändigt att övervinna begäret. Bahram, grundaren av den persiska dynastin, använde sig av list för att få Mani att komma till honom och sade till honom att han hade antagit hans lära. Därefter dödade han honom och hans lärjungar. De av dem som överlevde blev anhängare av den nämnde Mazdak. Därefter framträdde islam. De som tror på den nämnda läran om ljus och mörker kallas zindīqer. En grupp av dessa zindīqer kallar sig muslimer av rädsla för att dödas av muslimerna. Detta är zindīqernas grundläggande lära. En grupp shafiiter benämner var och en som öppet bekänner islam men i hemlighet hyser en otroende lära som zindīq eller ateist.)
Imam an-Nawawi har sagt att den som presenterar sig själv som anhängare av någon annan religion kallas zindīq. I verket ”Al-Musawwa” sägs det: Den som motsätter sig den sanna religionen, inte erkänner den och inte tror på den, vare sig i hemlighet eller öppet, är kāfir. Den som med sin tunga erkänner islam men förnekar den i sitt hjärta är munāfiq. Och den som både öppet och i sitt hjärta erkänner islam, men tolkar något av det som är en oskiljaktig del av islam på ett sätt som strider mot följeslagarnas, tābiʿīns och hela ummas tolkning, är zindīq eller ateist. Han kan till exempel erkänna att Koranen är sann och att det som Koranen berättar om paradiset och helvetet också är sant, men hävda att paradiset betyder den glädje och tillfredsställelse som uppnås genom berömvärda egenskaper, och att helvetet betyder den fördömelse och förebråelse som följer av klandervärda egenskaper. Dessutom finns det, enligt honom, inget verkligt paradis eller helvete utanför detta. Sådana människor är zindīqer eller ateister. När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade att Allah hade förbjudit honom att ha något med dem att göra, syftade han på munāfiqūn, inte på zindīqer eller ateister. Liksom sharia har fastställt dödsstraff som straff för en avfälling, så att det blir en varning för avfällingen och den godkända ordningen bevaras, har den också föreskrivit dödsstraff för zindīqism, så att det blir en varning mot ateism och förhindrar felaktiga och påhittade tolkningar av islam. Tolkningen av islam kan vara av två slag: (1) en tolkning som inte strider mot Koranens och sunnans tydliga utsagor eller muslimernas samstämmiga uppfattning, och (2) en tolkning som strider mot Koranens och hadiths tydliga utsagor samt muslimernas samstämmiga uppfattning. Det är den sistnämnda tolkningen som kännetecknar zindīqernas ideologi. Den som förnekar sådana dogmer som Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förbön, mötet med Allah på uppståndelsens dag, straffet i graven, Munkars och Nakīrs frågor, räkenskapen och att gå över bron över helvetet är utan tvekan zindīq och ateist, oavsett om han säger: ”Jag tror inte på återberättarna av dessa hadither”, eller om han säger: ”Jag tror på dem, men haditherna har en självständig tolkning”, och därefter lägger fram en påhittad tolkning som ingen tidigare har hört. På samma sätt är den som säger om Abū Bakr och ʿUmar, må Allah vara nöjd med dem, att de inte är paradisets invånare, trots att haditherna om det glada budskapet att de skulle få tillträde till paradiset har förmedlats genom så många pålitliga berättarkedjor att det är omöjligt att de skulle vara falska, en zindīq. Detsamma gäller den som säger att det visserligen är sant att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, var den siste profeten, men att det bara betyder att ingen efter honom får kallas profet. Profetskapets egentliga innebörd är emellertid att en människa sänds av Allah till mänskligheten, att alla blir skyldiga att lyda honom och att den sände är syndfri och skyddad från fel och brister; i denna bemärkelse finns det enligt dem många imamer. De som hyser sådana uppfattningar och sådan tro är också zindīqer, ateister och kāfirer. Majoriteten av hanafitiska och shafiitiska lärda samt senare lärda är eniga om att sådana personer ska dödas.
Kan en trollkarl dödas?
Det som de lärda är eniga om beträffande trolldom är att den har verklig verkan. Trolldom är förbjuden, och den som tror att trolldom är tillåten är kāfir. Det råder dock oenighet om huruvida trolldom är något verkligt eller bara inbillning, och om utövandet av trolldom är otro. Utifrån denna oenighet råder det också oenighet om huruvida trollkarlen är kāfir.
Abū Hanīfa och Mālik har sagt att trollkarlen blir dödsdömd redan genom att lära sig trolldom. Om han dessutom använder trolldom i praktiken är han naturligtvis dödsdömd. Det är inget villkor att han först uppmanas att ångra sig. Enligt den shafiitiska och den zahiritiska rättsskolan är trollkarlen en avfälling, och alla regler som gäller för avfällingen tillämpas på honom om han inte ångrar sig, när de ord och handlingar genom vilka han utövar trolldom utgör otrogen talan och otroshandlingar. Om hans ord och handlingar däremot inte innebär otro, ska han inte dödas, eftersom han inte är kāfir. Han är endast syndig.
Det är välkänt att trolldom är en stor synd. Trollkarlen ska inte dödas för sin trolldom. Han ska endast dödas när han tror att trolldom är tillåten. Det beror på att han då blir dödsdömd som avfälling för att han anser något förbjudet vara tillåtet, inte på grund av trolldomen. Trolldom är en av de sju synder som Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kallade fördärvande stora synder.
[Anmärkning: Det bör här påpekas att trolldom är sådant som utförs med särskilda besvärjelser och magiska formler för att skada människor eller påverka någon. Trolldom och magi är inte samma sak. Magi är ett trick. Trolldom är förbjuden, men magi är det inte. – Redaktören]
Efter att ha granskat bevisen och argumenten från dem som anser trollkarlen vara kāfir och dödsdömd säger Ibn Hazm: Den korrekta uppfattningen är att trolldom inte är otro. Och när den inte är otro kan det inte vara tillåtet att döda trollkarlen. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, har nämligen förklarat det förbjudet att döda någon annan än den som blir kāfir efter att ha varit muslim, begår äktenskapsbrott efter att ha varit gift eller dödar en oskyldig person. Mot bakgrund av diskussionen ovan är trollkarlen alltså varken kāfir eller en mördare, och han är inte heller skyldig till äktenskapsbrott efter att ha varit gift. Ingenstans i Koranen eller haditherna har det beordrats att han ska dödas så att han kan läggas till dessa tre kategorier, på samma sätt som den upproriske läggs till. Därför är det utan tvekan bevisat att det är förbjudet att döda trollkarlen. Shiamuslimerna anser dock att trollkarlen är en avfälling och förtjänar att dödas.
Straffet för astrologer och spåmän:
Den som håller en informatör bland jinnerna, vilken förmedlar olika uppgifter som är okända för vanligt folk, kallas astrolog eller kāhin. Den som på grundval av gissningar och antaganden lämnar olika uppgifter och påstår sig känna till det fördolda eller osynliga kallas spåman. Enligt Imam Abū Hanīfa är både spåmannen och astrologen dödsdömda. Detta eftersom ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Döda varje trollkarl och astrolog.” Enligt en annan återberättelse sade ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom: ”Döda dem inte om dessa två ångrar sig.” Enligt de äldre hanafitiska juristerna är spåmannen och astrologen kāfirer om de tror att demonerna kan göra vad de vill för deras skull. Om de däremot tror att detta bara är inbillning och att det inte har någon verklig existens, är de inte kāfirer.
6. Straffet för rån, vägöverfall, terrorism och uppror
Definition
Med uppror, terrorism, rån och vägöverfall avses verksamheten hos en beväpnad grupp som begår brott i samhället, såsom att skapa anarki, utgjuta blod, plundra rikedomar, utföra överfall och rån, kränka människors heder samt förstöra skördar och boskap.
Genom detta utmanar de religionen, moralen, förvaltningen samt lag och ordning. Oavsett om sådana kriminella grupper består av muslimer, icke-muslimska medborgare, avtalsbundna grupper eller krigförande icke-muslimer, finns det ingen skillnad mellan dem så länge de befinner sig inom ett muslimskt styrt land och deras aggressiva handlingar fortsätter att drabba oskyldiga medborgare ur alla samhällsgrupper; inför lagen är de alla lika. Oavsett om en grupp eller en enskild person trotsar landets lag, ordning och förvaltning genom sådan lag- och statsfientlig verksamhet, ska det i lika mån betraktas som upprorisk och kriminell verksamhet. Om en viss person besitter så stor makt och inflytande att han kan få kontroll över människors liv, egendom och heder i samhället, ska han betecknas både som bandit och landsförrädare. Under denna kategori av banditverksamhet och uppror faller även olika terrorist- och gerillagrupper, såsom mordligor, grupper som kidnappar barn, tjuv- och rånarband som angriper bostadsområden, bankrånarligor, grupper som kidnappar jungfrur och minderåriga flickor för att tvinga dem till prostitution, grupper som mördar härskare och politiker i hemlighet i syfte att skapa oro, störa fred och ordning samt framkalla anarki i landet, liksom grupper som förstör skördar och dödar boskap, och så vidare.
Sådana terroristgrupper som förstör fred och ordning betraktas å ena sidan som statsfientliga, och å andra sidan betecknas de som islams fiender och som upproriska mot islams lära. Islam har nämligen kommit för att säkerställa fred och trygghet i samhället, vilket den gör genom att skydda varje samhällsmedlems rättigheter.
Att en sådan grupp gör uppror mot staten och samhället är således i själva verket detsamma som att föra krig mot staten. Det kallas dessutom vägöverfall, eftersom folket på grund av sådana terroristiska och samhällsfientliga gruppers kriminella verksamhet tvingas upphöra med att ens färdas på vägarna. Man befarar att de när som helst kan utgjuta fredliga och oskyldiga människors blod, råna och plundra deras tillhörigheter, kränka deras heder eller begå många andra brott som obeväpnade och oskyldiga resenärer inte kan förhindra. Vissa jurister har kallat detta rån, vägöverfall, banditverksamhet och sabotage, eller med nutida terminologi terrorism, överfall och liknande. Skillnaden mellan stöld och rån är att vapen vanligtvis inte används vid stöld och att den ekonomiska skadan normalt drabbar den berörda personen eller det berörda hushållet, medan rån samtidigt skadar flera personer eller hushåll, sker med användning av vapen och till och med kan leda till blodsutgjutelse.
Rån, vägöverfall, terrorism och uppror – grövre brott
I själva verket betraktas rån, vägöverfall, terrorism och uppror som grövre brott. Därför betecknas de som begår dessa brott i den heliga Koranen som personer som ”för krig mot Allah och Sändebudet” och som ”strävar efter att skapa anarki i landet”. För dessa brott har dessutom, utöver ett hårt straff i det kommande livet, fastställts ett så fruktansvärt straff redan i detta liv att inget motsvarande har föreskrivits för något annat brott. Allah säger:
إِنَّمَا مَزَوا الَّذِينَ يُحَارِبُونَ اللَّهَ وَرَسُولَهُ وَيَسْعَوْنَ فِي الْأَرْضِ فَسَادًا أَنْ يُقَتَّلُوا أَوْ يُصَلَّبُوا أَوْ تَقَطَّعَ أَيْدِيهِمْ وَأَرْجُلُهُمْ مِنْ خِلافٍ أَوْ يُنْفَوْا مِنَ الْأَرْضِ مَا ذَلِكَ لَهُمْ خرى في الدُّنْيَا وَلَهُمْ فِي الآخِرَةِ عَذَابٌ عَظِيره
Betydelse: De som bekämpar Allah och Hans Sändebud och sprider fördärv och förstörelse på jorden, deras straff är att de ska dödas eller korsfästas, eller att deras händer och fötter ska huggas av på motsatta sidor, eller att de ska förvisas från landet. Detta är deras förnedring i denna värld, och i det hinsides väntar dem ett stort straff. (Sura al-Māʾida: vers 33)
Och Allahs Sändebud ﷺ förklarade att den som begår sådana brott inte kan identifieras som muslim och sade: ”Den som använder vapen mot oss är inte en av oss.” Det vill säga: den som orättmätigt deltar i väpnad kamp mot muslimer följer inte vår lära. Islams lära är nämligen att hjälpa muslimerna och vid behov kämpa mot fienden för att skydda dem, inte att med vapen skada och skrämma muslimer.
Abū Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som överger lydnaden och skiljer sig från muslimernas gemenskap kommer att dö en okunnighetens död.” Det vill säga: att överge lydnaden till den härskare som ett lands befolkning har samlats kring för att lyda räknas som okunnighetens väg.
Villkor för straffet för röveri, terrorism och uppror:
För att straffet för dessa brott ska kunna verkställas måste följande villkor vara uppfyllda:
1. Personen ska vara myndig och vid sina sinnens fulla bruk.
2. Gärningsmannen ska ha vapen.
3. Brottsplatsen ska ligga avlägset från bebyggelsen.
4. Gärningsmannens angrepp ska ha utförts öppet.
Alla rättslärda är emellertid inte överens om dessa villkor. En utförlig redogörelse följer:
1. Att vara myndig och vid sina sinnens fulla bruk: Dessa två villkor måste vara uppfyllda för att en person ska vara skyldig att följa islamiska och andra lagar. Därför krävs också att dessa två egenskaper föreligger för att det sharialagliga straffet, eller hadd-straffet, för dessa brott ska kunna verkställas.
I själva verket kan minderåriga barn och sinnessjuka inte betraktas som deltagare i krig, oavsett hur många personer som har deltagit i sådana brott. Enligt sharialagarna har de ännu inte ålagts ansvaret och skyldigheten att följa sharias lagar. De rättslärda är eniga om detta. Oenigheten gäller huruvida även de andra myndiga och psykiskt friska personer som är inblandade i dessa brott ska befrias från det sharialagliga straffet när barn och sinnessjuka deltar tillsammans med dem.
Enligt hanafiterna ska även de befrias från straff. Om vissa personer som är delaktiga i samma brott befrias från straff, har alla rätt att befrias, eftersom de alla bär ett gemensamt ansvar. Det är dock endast straffet för brotten rån, banditverksamhet, terrorism och anarki som upphävs. Straffen för andra brott som begåtts samtidigt ska utdömas enligt de gällande reglerna. Om ett mord har begåtts övergår saken till den dödades förmyndares avgörande. Denne kan förlåta eller kräva liv för liv. På samma sätt ska även andra brott avgöras. Enligt malikiterna och zahiriterna upphävs straffet för minderåriga och sinnessjuka, men inte för de övriga. Detta eftersom detta straff är en rättighet som tillhör Allah, och ingen kan undkomma den. För straffet för detta brott är det inte ett villkor att gärningsmannen är fri eller man. Att vara kvinna eller slav påverkar inte brottet rån, eftersom kvinnor och slavar på samma sätt kan bära vapen och delta i upproriska handlingar. Därför ska även de straffas på samma sätt. (Enligt en återgivning är det enligt Abu Hanifa ett villkor att gärningsmannen är man; enligt en annan återgivning är det inte ett villkor.)
Villkoret att bära vapen: För att terrorister och statsupprorsmän ska kunna straffas krävs att de har vapen. De bedriver nämligen sin terroristiska och destruktiva verksamhet genom att förlita sig på vapnens styrka. Om de inte har vapen ska de inte betraktas som terrorister, eftersom de utan vapen inte kan tvinga någon till något eller hindra någon. Det råder oenighet bland juristerna om huruvida de som använder käppar och stenar ska betraktas som terrorister. Enligt shafiiterna, malikiterna, hanbaliterna, Abu Thawr, Abu Yusuf och Ibn Hazm ska även de betraktas som terrorister och statsupprorsmän. Det avgörande är nämligen inte vapnens typ eller mängd, utan huruvida de begår rån, plundring, överfall eller banditverksamhet. Enligt Abu Hanifa är de inte terrorister.
Villkoret att brottet ska ha begåtts utanför bebyggelse: Enligt vissa jurister är det ett villkor att sådana terroristiska och våldsamma handlingar begås i öknen. Om de begår denna typ av brott i bebyggda områden ska de inte betraktas som terrorister och rövare. Eftersom straffet för rån har fastställts för denna typ av brott, medan rån vanligtvis begås i obebodda områden, och eftersom människor ofta skyndar till de utsattas hjälp när sådana brott begås i befolkade områden, vilket hindrar brottslingarnas övermod och maktutövning, ska de betraktas som olovliga tillägnare. För en sådan tillägnare har ingen hadd föreskrivits i sharia. Detta är Abu Hanifas, al-Thawris, Ishaqs och de flesta shiitiska juristernas uppfattning. Bland hanbaliterna har även al-Khiraqi denna uppfattning. En annan grupp jurister anser att sharias bestämmelser om dem är desamma i bebyggda och obebyggda områden. I versen nämns nämligen endast terrorism eller rån, utan någon uppgift om var det begås. Därför omfattas alla rövare och terrorister. Dessutom orsakar rån och terrorism större skada när det begås i bebyggda områden. Därför är terrorister i bebyggda områden ännu mer förtjänta av straff. Även de kriminella grupper som organiserar sig för mord, plundring och överfall omfattas av detta. Detta är shafiiternas, hanbaliternas, Abu Thawrs, al-Awza’is, al-Layths, malikiterna och zahiriternas uppfattning.
Det verkliga förhållandet är att denna meningsskiljaktighet har uppstått på grund av skillnader i bebyggelsens beskaffenhet. Den som uppställde villkoret om bebyggelse tog hänsyn till det tillstånd som rådde under större delen av tiden där, eller uttalade sig utifrån den situation han såg i sin stad eller ort under sin egen tid, då sådana händelser inte förekom där. Den som inte uppställde detta villkor hade däremot under sin tid och på sin ort sett det motsatta förhållandet. Därför sade imam al-Shafi’i att när härskaren är svag och våldshandlingar förekommer i en stad eller ett bebyggt område, ska det betraktas som terrorism och rån. Annars anser han att det endast är olovligt tillägnande.
Villkoret att brottet ska ha begåtts öppet: För att rån och terrorism ska vara straffbara krävs att egendom berövas öppet. Om någon tar något i hemlighet ska han betraktas som tjuv (straffet för en tjuv skiljer sig från straffet för en rövare). Om någon plundrar och flyr ska han däremot betraktas som plundrare eller rövare. Ingen av hans lemmar ska huggas av. På samma sätt ska ingen lem huggas av på den som rånar någon som färdas sist i en karavan, vare sig det gäller en eller två personer, och tar något från dem, eftersom rånarna inte möter något kraftigt motstånd. Om de däremot angriper ett litet antal människor och övermannar dem, ska angriparna betraktas som rövare och banditer. Detta är hanafiternas, shafiiternas och hanbaliternas uppfattning. Malikiterna och zahiriterna motsätter sig denna uppfattning. Imamen Ibn al-Arabi, som tillhör malikiterna, sade: ”Vår uppfattning är att rån och terrorism förekommer överallt, både i bebyggda och obebyggda områden, även om det ena kan vara mer avskyvärt än det andra. Hur det än sker kallas det rån eller terrorism, och rånets och terrorismens karaktär finns då närvarande. Om någon ger sig ut i ett bebyggt område med en käpp, ska han dödas med svärd och gripas på ett strängare sätt, inte på ett mildare sätt. Detta eftersom det är fråga om en hemlig plundring. Ett dolt brott är värre än ett öppet brott. Därför faller öppet mord under qisas och kan också förlåtas, medan lönnmord inte kan förlåtas. En sådan rånare är värd att dödas.”
Han sade vidare: ”När jag tjänstgjorde som domare anmäldes en grupp till mig som tillsammans ägnade sig åt rån och terrorism. De förde bort kvinnor och våldtog dem med tvång. När rövarbandet sedan greps frågade jag mina medverkande muftier och domare om dessa personer var skyldiga till rån. De sade: ’De är inte rövare, eftersom rån gäller plundring av ägodelar, inte plundring av kvinnors heder.’ Jag sade: ’Vilken olycka! Vet ni inte att plundring av en kvinnas heder är ett ännu värre brott än plundring av egendom? En människa kan tåla att egendom försvinner och plundras inför hennes ögon, men hon kan aldrig tåla att hennes hustrus heder plundras. Om det fanns ett strängare straff än det Allah har fastställt för rån, skulle det vara avsett just för dem som plundrar kvinnors heder. I själva verket bör man undvika sällskap med okunniga qadier och muftier.’”
Al-Qurtubi sade att det är ett brott likvärdigt med rån att i hemlighet eller genom bedrägeri döda någon i syfte att plundra hans egendom, oavsett om gärningsmannen visar sitt vapen eller inte. Om någon till exempel blir gäst hos en annan person eller följer med honom på en resa och därefter listigt förgiftar och dödar honom, ska en sådan person avrättas som straff för rån, inte genom qisas.
Ibn Adam säger: Rövaren och terroristen är en hänsynslös brottsling. Han upprättar ett skräckvälde bland människor och sprider anarki, vare sig det sker med vapen eller utan vapen, på natten eller dagen, i en ort eller i obygden, i ett kungligt palats eller i ett tempel, ensam eller tillsammans med sin grupp, i en öde öken eller i en by, i ett hus eller i en befäst borg, i en stor stad eller i en liten stad. Den som därför angriper en makthavare och sprider skräck genom mord, dödande, plundring av egendom, kränkning av heder och liknande gör uppror mot samhället, staten och orten, vare sig han är rövare eller inte.
Detta visar att Ibn Ādams uppfattning om röveri, terrorism och uppror är helt förkastlig och alltför vidsträckt. Även den malikitiska rättsskolans uppfattning är förkastlig. Oavsett om det sker där eller i befolkade områden, är straffet för varje plundrare, terrorist eller upprorsmakare som skapar aggression det straff som anstår honom.
Straffet för röveri, terrorism och anarki
Om straffet för röveri, terrorism och anarki har Allah uppenbarat:
إِنَّمَا جَزَاءُ الَّذِينَ يُحَارِبُونَ اللَّهَ وَرَسُولَهُ وَيَسْعَوْنَ فِي الْأَرْضِ فَسَادًا أَنْ يُقَتَّلُوا أَوْ يُصَلَّبُوا أَوْ تُقْطَعَ أَيْدِيهِمْ وَأَرْجُلُهُمْ مِنْ خِلَافٍ أَوْ يُنْفَوْا مِنَ الْأَرْضِ ذَلِكَ لَهُمْ خِزْيٌ فِي الدُّنْيَا وَلَهُمْ فِي الْآخِرَةِ عَذَابٌ عَظِيمٌ إِلَّا الَّذِينَ تَابُوا مِنْ قَبْلِ أَنْ تَقْدِرُوا عَلَيْهِمْ فَاعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ
Detta betyder: De som för krig mot Allah och Hans Sändebud och sprider anarki på jorden – deras straff är att de ska dödas, korsfästas, få sina händer och fötter avhuggna på motsatta sidor eller förvisas från landet. Detta är deras förnedring i denna värld, och i det kommande livet väntar dem ett fruktansvärt straff.” (”På motsatta sidor” betyder höger hand och vänster fot eller vänster hand och höger fot.) Detta gäller dock inte dem som ångrar sig innan ni får makt över dem. Vet därför att Allah är Förlåtande, Barmhärtig.” (Al-Māʾida, vers 33–34)
Denna vers uppenbarades inte om de otrogna, utan om de bland muslimerna som ägnar sig åt röveri, att skapa anarki och terrorism. När de otrogna grips av muslimerna och blir muslimer, blir deras liv och egendom skyddade genom att de antar islam. Även om de före sitt islamantagande hade begått ett brott som är straffbart även i denna värld, befrias de från det straffet. I Sūra al-Anfāl, vers 38, säger Allah:
قُلْ لِلَّذِينَ كَفَرُوا إِنْ يَنْتَهُوا يُغْفَرُ لَهُمْ مَا قَدْ سَلَفَ
”Säg till dem som är otrogna: Om de upphör, ska det som tidigare har varit förlåtas.” Detta visar att verserna 33 och 34 i Sūra al-Māʾida uppenbarades om muslimer.” Att föra krig mot Allah och Hans Sändebud innebär att föra krig mot muslimerna och terrorisera dem genom att sprida oro, anarki, terrorism och skräck, samt att resa upprorets fana mot islam genom att överträda och förneka islams principer och föreskrifter. Genom att kalla kriget mot muslimerna ett krig mot Allah och Sändebudet har det därför klargjorts att krig mot muslimerna är likvärdigt med krig mot Allah och Hans Sändebud. Såsom Allah har sagt:يُخَادِعُونَ اللَّهَ وَالَّذِينَ آمَنُوا”De bedrar Allah och de troende.” (Al-Baqara, vers 9)
Här är det, liksom när det sägs att Allah och de troende bedras, inte i bokstavlig utan i bildlig bemärkelse. På samma sätt är påståendet i Sura al-Ma’idah att de för krig mot Allah och Sändebudet bildligt, inte bokstavligt. Al-Qurtubi sade: ”Att de för krig mot Allah och Hans Sändebud är ett bildligt uttryck. Man kan inte föra krig mot Allah och inte heller besegra Honom. Det är obligatoriskt att tro att Han besitter alla fullkomliga egenskaper i deras högsta grad och att ingen är Hans like, motpart eller rival. Det betyder att de för krig mot Allahs och Hans Sändebuds älskade. Med detta har Han visat hur stor synd det är att skada muslimerna.” På samma sätt avsåg Han, genom orden i Sura al-Baqarah, vers 245: ”de som ger Allah ett gott lån”, att Hans tjänare lånar ut, och Han uttryckte sig så för att väcka medkänsla med dem. I en autentisk hadith qudsi sägs det att Allah sade: ”Jag lade fram mat för dig, men du gav Mig inte mat.” Även detta visar vikten av att ge Allahs tjänare mat.مَنْ الَّذِي يُقْرِضُ اللَّهَ قَرْضًا حَسَنَا”de som ger Allah ett gott lån”, att Hans tjänare lånar ut, och Han uttryckte sig så för att väcka medkänsla med dem. I en autentisk hadith qudsi sägs det att Allah sade: ”Jag lade fram mat för dig, men du gav Mig inte mat.” Även detta visar vikten av att ge Allahs tjänare mat.
De flesta lärda säger följande om orsaken till att dessa två verser i Sura al-Ma’idah uppenbarades: En grupp kom till Medina och antog islam. Eftersom klimatet i Medina inte passade deras kroppar drabbades de av en allvarlig hudsjukdom. Mot denna bakgrund beordrade Allahs Sändebud ﷺ dem att gå till den plats där zakat-kamelerna hölls och dricka av de mjölkande kamelhonornas mjölk. De gjorde som de hade befallts. När de sedan hade blivit friska dödade de kamelherden, stack ut hans ögon, avföll från islam och drev bort kamelerna.
Omedelbart efter denna händelse skickade Allahs Sändebud ﷺ personer för att följa deras spår och föra dem tillbaka. När de hade gripits lät Allahs Sändebud ﷺ, på Allahs Sändebuds befallning, hugga av deras händer och fötter, gräva ut deras ögon och lämna dem utanför Medina på en plats full av svarta stenar som kallades Harrah. De dog där efter att ha plågats av hunger och törst. De var skyldiga till rån, mord, avfall från islam efter att ha antagit den samt att ha fört krig mot Allah och Sändebudet. Det var om dem som Allah uppenbarade de två nämnda verserna i Sura al-Ma’idah.
De straff som fastställs i versen
I denna vers beordras att ett av fyra straff ska verkställas för att ha fört krig mot Allah och Hans Sändebud och för att ha skapat kaos: (1) dödsstraff, (2) korsfästelse, (3) att höger hand och vänster fot, eller vänster hand och höger fot, huggs av, (4) landsförvisning. Dessa straff nämns med konjunktionen ”eller”, vilket innebär att härskaren har rätt att välja ett av dem. Han ska verkställa det som han anser vara mest till gagn, oavsett brottets omfattning. Enligt de flesta lärda uttrycker emellertid ”eller” här inte frihet att välja, utan variation. Straffet ska alltså variera i proportion till brottets allvar; det är inte tillåtet att verkställa vilket straff som helst efter eget behag.
Argumenten från dem som anser att ordet ”eller” uttrycker frihet att välja
Den förstnämnda gruppen säger att detta framgår av versens bokstavliga betydelse och att versens språkliga uppbyggnad också stöder det. Det finns inte heller något i hadith som visar motsatsen. Versens innebörd är att den som för krig mot Allah och Hans Sändebud och skapar fördärv i landet – vem det än är – ska straffas antingen med döden, korsfästelse, amputation av hand och fot från motsatta sidor eller landsförvisning. Härskaren ska avgöra vilket av dessa straff som ska tillämpas på vem, och ett av straffen ska verkställas, oavsett om brottslingen har begått alla de nämnda brotten eller endast ett av dem. Versen ger inte härskaren rätt att verkställa flera straff på brottslingen, och inte heller att avstå från att verkställa något straff. Al-Qurtubi sade: ”Det framgår tydligt av versen att härskaren har frihet att verkställa vilket som helst av de fyra nämnda straffen.” Detta är Abu Thawrs, Maliks, Ibn Abbas, Sa’id ibn al-Musayyabs, Umar ibn Abd al-Azizs, Mujahids, Dahhaks och al-Nakhais uppfattning. Ibn Abbas sade: Varhelst ordet ”eller” förekommer i Koranen har den berörda personen frihet att välja. Detta framgår tydligt av versen.
Ibn Kathir säger att ”eller” tydligt uttrycker friheten att välja ett av flera alternativ. Som i vers 15 i Sura al-Ma’idah, där Allah talar om den gottgörelse som ska betalas om en person i ihram dödar ett villebråd:
فَجَزَاءُ مِثْلُ مَا قَتَلَ مِنَ النَّعَمِ يَحْكُمُ بِهِ ذَوَا عَدْلٍ مِنْكُم هَدْيًا بَالِغَ الْكَعْبَةِ أَوْ كَفَّارَةٌ طَعَامُ مَسَاكِينَ أَوْ عَدْلُ ذَلِكَ صِيَامًا
…. ”Om någon av er som befinner sig i ihram dödar ett villebråd, ska han ge en ersättning motsvarande det dödade djuret, vars storlek ska fastställas av två rättsinniga män bland er; djuret ska föras till Kaba som hady. Eller ska han ge kaffara genom att bespisa några miskiner, eller fasta ett motsvarande antal dagar.”
Om fidya säger Allah vidare:
فَمَنْ كَانَ مِنْكُم مَّرِيضًا أَوْ بِهِ أَذًى مِنْ رَأسِهِ فَفِدْيَةٌ مِّنْ صِيَامٍ أَوْ صَدَقَةٍ أَوْ نُسُكٍ
”Om någon av er blir sjuk eller har något besvär i huvudet, ska han ge fidya genom fasta, sadaqa eller offer.”
På liknande sätt säger Allah om kaffara för en ed:
فَكَفَّارَتُهُ إِطْعَامُ عَشَرَةِ مَسَاكِينَ مِنْ أَوْسَطِ مَا تُطْعِمُونَ أَهْلِيكُمْ أَوْ كِسْوَتُهُمْ أَوْ تَحْرِيرُ رَقَبَةٍ
”Att ge tio miskiner mat, av medelkvalitet av den mat som ni vanligtvis ger era familjemedlemmar, eller att ge dem kläder, eller att frige en slav eller slavinna.”
I alla dessa fall har friheten att välja getts. Följaktligen finns samma valfrihet även i denna vers.
Deras argument, som säger att ordet ”eller” inte uttrycker valfrihet utan variation, är följande:
Den andra gruppen lägger som bevis för sin ståndpunkt fram ett uttalande återberättat av Ibn Abbas, den främste språkvetaren och Koranlärde bland följeslagarna, vilket imam ash-Shafi‘i har citerat i sitt verk Musnad. Det lyder: ”När brottslingarna både dödar och plundrar egendom ska de korsfästas. Om de endast dödar och inte plundrar egendom ska de dödas, men inte korsfästas. Om de endast plundrar egendom och inte dödar ska deras händer och fötter huggas av på motsatta sidor. Men om de endast skrämmer resande och sprider skräck, utan att plundra någon egendom eller döda någon, ska de förvisas.” Ibn Kathir har sagt att om den hadith som återges i Ibn Jarirs tafsir är autentisk, bekräftar den riktigheten i Ibn Abbas uttalande.
Hadithen lyder: ”Det har återberättats från Yazid ibn Habib att Malik ibn Marwan skrev ett brev till Anas ibn Malik och frågade honom om denna vers. Anas skrev då tillbaka till honom att versen uppenbarades angående den grupp ur Bajila-stammen som hade avfallit från islam, dödat herden och drivit bort kamelhjorden, spridit rädsla och terror samt våldtagit kvinnor. När Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, frågade Jibril om dem och om upprorsmännen, sade Jibril: Den som stjäl egendom och sprider skräck ska få sin hand avhuggen för stölden och sin fot avhuggen för att ha spridit skräck. Den som dödar ska dödas. Och den som dödar, sprider skräck samt våldtar och rövar bort kvinnor ska korsfästas.”
Denna grupp har sagt att den mest framstående åsikten är att versen fastställer en gradering av straffen och inte ger någon valfrihet. Allah har fastställt flera nivåer av straff för brottet att skapa fördärv och anarki. Detta beror på att även detta slags anarkiska fördärv har flera nivåer, såsom mord, plundring av egendom, kränkning av människors heder samt förstörelse av grödor och boskapens fortplantning. Vissa rövare begår ett eller flera av dessa brott. Det kan inte vara rimligt att härskaren får straffa dessa brottslingar hur han vill. Hans plikt är i stället att ge var och en av dem ett lämpligt straff i enlighet med graden av deras fördärv och brott. Detta är den riktiga rättvisan. Allah har sagt i vers 40 i surah ash-Shura: ”En ond handling ska vedergällas med en motsvarande ond handling.” Detta är ash-Shafi‘is åsikt. Enligt den mest autentiska återgivningen är det även imam Ahmads åsikt. Imam Abu Hanifa har också denna åsikt, men enligt honom finns det vissa detaljer. I verket Bada’i gör al-Kasani en teoretisk analys av uppfattningen hos dem som tolkar ”eller” som ett uttryck för valfrihet och säger: ”Den valfrihet som i olika regler uttrycks genom konjunktionen ’eller’, vilken till synes anger valfrihet, ska förstås enligt dess yttre betydelse endast när orsaken till att alla alternativen är obligatoriska är densamma, såsom i fallet med försoningen för en ed och försoningen för att ha dödat vilt. Men när orsaken varierar ska den i varje regel uttryckas separat i enlighet med förklaringen av just den regeln. Såsom det sägs i vers 86 i surah al-Kahf:
قُلْنَا يَا ذَا الْقَرْنَيْنِ إِمَّا أَنْ تُعَذِّبَ وَإِمَّا أَنْ تَتَّخِذَ فِيْهِمْ حُسْنًا
”Jag sade: ’Du kan antingen straffa dem eller behandla dem väl.’”
Här innebär ”antingen” och ”eller” (som uttrycker betydelsen av ”eller”) inte att man får välja vilket som helst av de två nämnda alternativen, utan att vart och ett av dem förklaras separat. Detta beror på att orsaken till de båda reglerna är olika. Det vill säga: ’Antingen straffar du den som gör orätt, eller behandlar du den som tror och gör goda gärningar väl.’”
Detta beror på att svaret från Dhul-Qarnayn nämns i den efterföljande versen:
قَالَ أَمَّا مَنْ ظَلَمَ فَسَوْفَ نُعَذِّبُهُ ثُمَّ يُرَدُّ إِلَى رَبِّهِ فَيُعَذِّبُهُ عَذَابًا نُكْرًا وَأَمَّا مَنْ آمَنَ وَعَمِلَ صَالِحًا فَلَهُ جَزَاءُ الْحُسْنَى
”Han sade: ’Den som begår orätt ska jag straffa, och därefter ska han återvända till sin Herre, som då ska straffa honom med ett hårt straff. Men den som tror och gör goda gärningar ska få den bästa belöningen som vedergällning.’”
Det finns olika former av röveri. Det kan exempelvis bestå enbart i plundring av egendom, enbart i mord eller i en kombination av båda. Ibland kan det också vara begränsat till att endast skrämma människor.
Eftersom omständigheterna bakom brottet således varierar kan detta inte förstås som att man ges ett fritt val; i stället ska varje föreskrift förstås som en beskrivning av ett särskilt fall. Eller så ska det förstås som att det gäller endera av dessa två. Eftersom detta emellertid inte är specificerat kan det inte läggas fram som bevis. När den berörda versen inte kan förstås som ett uppenbart beviljande av valfrihet i fråga om vanliga rövare eller terrorister, ska man anta att en beskrivning av de olika formerna av röveri ligger underförstådd i varje föreskrift. Det innebär att Allahs ord i versen ska förstås på följande sätt: ”De som för krig mot Allah och Hans Sändebud och sprider fördärv på jorden – deras enda straff är att de ska dödas om de har dödat någon, korsfästas om de både har berövat människor deras egendom och dödat, få sina händer och fötter avhuggna på motsatta sidor om de enbart har berövat människor deras egendom, eller fördrivas från landet om de enbart har spridit fruktan och skräck.” När en grupp människor kom till Medina för att anta islam och Abu Burda al-Aslami begick röveri mot dem, instruerade Jibril på detta sätt Allahs Sändebud att agera. Allahs Sändebud sade: ”Den som dödar ska dödas; den som plundrar men inte dödar ska få sin hand och sin fot avhuggna på motsatta sidor; och den som både dödar och plundrar ska korsfästas. Och den som blir muslim får sina tidigare synder av avgudadyrkan förlåtna.”
Förklaring av hur straffen varierar beroende på brottets olika former
Vi har sagt att majoriteten av juristerna anser att straffet ska variera beroende på brottets form. Denna variation i straff ska vara följande:
1. Brottet att skapa oordning är begränsat till att skrämma förbipasserande och ta deras tillhörigheter, utan att något mer inträffar. Dessa personer ska förvisas. Alternativt ska de förvisas från den stad där de skapade oordning till någon annan stad i ett muslimskt land. Om de däremot är icke-muslimer får de även förvisas till ett icke-muslimskt land. Skälet till detta är att de därigenom själva får smaka följderna av sina handlingar och känna på förvisningens bitterhet, samtidigt som det område där de spred oordning skyddas från deras brott och skada och invånarna befrias från deras verksamhets negativa följder. Det har återberättats från Imam Malik att förvisning innebär att de drivs bort från sin hemstad till en annan stad och hålls fängslade där tills det blir uppenbart att deras ånger är uppriktig. Detta är även Ibn Jarirs uppfattning. Hanafi-lärda anser däremot att förvisning innebär att skickas till fängelse och att de ska stanna där tills det blir uppenbart att de har blivit goda människor. Fängelset är nämligen en mycket trång plats. Därför är den fängslade lik en förvisad person: det är som om han har förvisats från sitt område till fängelset.
2. Om den ordningsstörande terrorn endast består i att egendom rövas, utan att mord begås, är straffet att höger hand och vänster fot huggs av. Detta beror på att detta brott innefattar något utöver stöld, nämligen att väpnat skrämma eller angripa människor. När delar av handen och foten har huggits av måste blödningen omedelbart stoppas vid de återstående delarna, så att personen inte dör av blodförlust. Anledningen till att man hugger av från motsatta sidor är att han fortfarande kan klara sig med en hand och en fot. Om han efter att på detta sätt ha fått en hand och en fot avhuggna åter begår väpnat rån, ska hans återstående vänstra hand och högra fot huggas av. Enligt de flesta rättslärda är det ett villkor att den rövade egendomen uppgår till nisab och att den har tagits från en skyddad plats. Stöld och väpnat rån är nämligen brott för vilka bestämda straff har föreskrivits. Så snart brottet har begåtts ska straffet verkställas, oavsett om det har begåtts av en enskild person eller av en grupp. Om den stulna egendomen eller varan inte uppgår till nisab och inte har tagits från en skyddad plats, ska händer och fötter inte huggas av. Om de skyldiga är flera råder det oenighet om huruvida var och en av dem måste ha fått en andel som uppgår till nisab. Om den egendom som rånarna gemensamt har rövat uppgår till nisab, ska allas händer och fötter huggas av även om var och ens enskilda andel inte uppgår till nisab, på samma sätt som vid stöld. Enligt shafiiterna och rationalisterna ska däremot händer och fötter inte huggas av om var och ens andel inte uppgår till nisab. Det är också ett villkor att det inte finns någon som helst tveksamhet eller misstanke beträffande dem. Malikiterna och zahiriterna stöder inte denna uppfattning. De anser inte att någon viss mängd av den rövade egendomen behöver fastställas, och inte heller att det är ett villkor att den befinner sig på en skyddad plats. Väpnat rån är nämligen i sig ett straffbart brott, oavsett om det gäller nisab eller inte och oavsett om egendomen har tagits från en skyddad plats eller inte. Väpnat rån är ett annat brott än stöld, och straffen för de båda brotten är olika. Allah har fastställt en gräns för egendomens värde vid stöld, men inte vid väpnat rån. Han har i stället endast nämnt straffet för rånaren, vilket innebär att den som begår väpnat rån ska straffas så snart han har begått det.
Om någon av de skyldiga är släkt med den bestulna egendomens ägare genom blodsband, ska hans hand och fot inte huggas av, medan de övrigas ska huggas av. Detta är hanbaliternas och shafiiternas uppfattning. Enligt hanafiterna ska ingens händer eller fötter huggas av, eftersom släktskapet har gett upphov till en misstanke. De skyldiga är dessutom varandras garanter när det gäller vinster och förluster. När straffet därför har avlyfts från släktingen, ska det även avlyftas från de andra. Ibn Qudama har gett företräde åt shafiiternas och hanbaliternas uppfattning. Han säger att misstanken endast är knuten till en person. Därför ska straffet inte avlyftas från de återstående. Med andra ord är orsaken till att straffet avlyfts begränsad till en enda person. Följaktligen ska straffet endast avlyftas från denne, eftersom misstanken inte överförs från honom till de andra.
3. Om brottet väpnat rån endast består i mord och egendomsrövning inte ingår i det, är gärningsmannen utan tvekan skyldig till dödsstraff. Så snart härskaren kan gripa honom ska han döda honom. Alla rånarna ska dödas, även om endast en av dem är mördaren. Även medhjälparna ska dödas, eftersom de också deltar i den förödande verksamheten och laglösheten. Om den dödades förmyndare förlåter gärningsmannen eller samtycker till diya, ska detta ändå inte godtas. Den dödades förmyndares förlåtelse eller samtycke till diya godtas nämligen i fall av qisas, det vill säga i ett mordmål, men inte vid väpnat rån.
4. Om de skyldiga under ett väpnat rån både mördar och plundrar, ska de både dödas och korsfästas. Det vill säga: de ska spetsas medan de fortfarande lever, så att de dör. Gärningsmannen ska ställas upp och bindas vid en träpåle, en pelare eller något liknande, med båda händerna hängande, och därefter dödas. Enligt vissa rättslärda ska han först dödas och sedan spetsas, i syfte att tjäna som en lärdom för andra. Vissa säger att gärningsmannen inte ska lämnas på korsfästningspålen i mer än tre dagar.
Allt som hittills har sagts bygger på imamernas ijtihad, och denna ijtihad har gjorts i samband med tolkningen av versen. Faktum är att varje imam har hållbara argument. Den som anser att härskaren bör ges befogenhet att välja ett av de föreskrivna straffen grundar detta på att konjunktionen ”eller” visar just detta. Frågan har helt överlämnats åt härskarens bedömning. Han har befogenhet att utdöma det straff som han anser kommer att undertrycka brottslingen och säkerställa folkets välfärd.
Den som anser att en särskild bestraffning har fastställts för varje brott i versen grundar detta på att rättvisa måste säkerställas, samtidigt som det onda bekämpas och det goda främjas. Alla är därför överens om att sharias grundläggande syfte är att bekämpa brott och säkerställa folkets välfärd – med andra ord att bekämpa det onda och främja det goda – och att det är nödvändigt att förverkliga detta. Denna ijtihad gör det lättare för ansvariga på alla nivåer att förstå Koranens och hadithernas utsagor och följa ijtihads rätta väg. Den hjälper också studenter att nå sanningen. Det råder dock inget tvivel om att anarkisterna och de väpnade rånarna ägnar sig åt många fler typer av destruktiv verksamhet än de få destruktiva handlingar som rättslärda har nämnt. Med utgångspunkt i de detaljerade rättsregler som de rättslärda har härlett ur den nämnda versen är det möjligt att fastställa lämpliga regler även för alla nya former av destruktiv verksamhet.
Ett svar på en invändning:
I Tafsir al-Manar sägs det att Ibn Jarir citerade Mujahids uttalande att ”fasad”, det vill säga destruktiv verksamhet, i denna vers syftar på äktenskapsbrott, stöld, mord samt förstörelse av grödor och boskapens avkomma. Dessa fyra handlingar är utan tvekan destruktiva. Vissa rättslärda har emellertid invänt mot Mujahids uttalande. Invändningen är att sharia redan föreskriver andra hadd-straff eller bestraffningar än det straff som nämns i versen för dessa synder och destruktiva handlingar. För äktenskapsbrott och stöld har hadd-straff fastställts, och för mord har qisas, diya och liknande fastställts. När det gäller förstörelse av grödor och boskap ska skadans omfattning fastställas, och den ansvarige ska tvingas att betala ersättning för skadan. Dessutom får härskaren, efter eget omdöme och sin bedömning, utdöma taʿzir eller ett särskilt straff. Vad är då orsaken till att ett separat straff för samma brott fastställs i denna vers? Svaret är att den särskilda typ av straff som nämns i denna vers endast gäller sådana brottslingar som är olydiga även mot härskarna och saknar förtroende även för sharia. Dessa hadd-straff är däremot individuella straff för sådana äktenskapsbrytare och tjuvar som i praktiken följer sharias regler. I den heliga Koranen omnämns dessa två kategorier av brottslingar med ord i singularis och aktiv form, såsom Allah säger i vers 38 i sura al-Maʾida:
وَالسَّارِقُ وَالسَّارِقَةُ فَاقْطَعُوا أَيْدِيَهُمَا
”Skär av handen på både den manlige tjuven och den kvinnliga tjuven.”
Och i vers 2 i sura an-Nur säger Allah:
الزَّانِيَةُ وَالزَّانِي فَاجْلِدُوا كُلِّ وَاحِدٍ مِّنْهُمَا مِائَةَ جَلْدَةٍ
”Piska var och en av äktenskapsbryterskan och äktenskapsbrytaren hundra gånger.”
Dessa brottslingar erkänner inte att deras gärningar är avskyvärda och begår inte öppet brott och sprider kaos på ett sådant sätt att andra börjar följa deras onda exempel. De bildar inte heller egna beväpnade styrkor och tar till makt och våld för att skydda sig mot sharias straff. Därför är det inte passande att kalla dem krigförande mot Allah och Hans Sändebud. Det straff som beskrivs i denna vers gäller däremot dem som har de två nämnda kännetecknen: de trotsar lagen och sharia och begår öppet brott genom att använda våld samt sprider det. När de rättslärda använder uttrycket ”krigförande” avser de därmed offentliga, våldsamma och destruktiva brottslingar.
Vad härskaren och samhället bör göra beträffande banditväsen och terroristisk verksamhet
Både härskaren och samhället har ansvar för att bevara fred och ordning, säkerställa individens rättigheter och skydda folkets liv, egendom och heder. När en grupp trotsar samhället och staten, sprider skräck och ägnar sig åt banditväsen samt skapar skrämmande kaos och instabilitet i människornas liv, är det härskarens plikt att bekämpa dem, precis som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gjorde med de upproriska uranierna från stammen Buzayla, och som kaliferna gjorde efter honom. Det är också alla muslimers plikt att hjälpa härskaren att bryta deras makt och utrota dem, tills fred, trygghet och stabilitet återvänder bland folket och varje människa kan ägna sig åt att göra sitt yttersta för sitt eget, sin familjs och samhällets välbefinnande. Om dessa terrorister ger upp kampen, skingras och deras makt bryts innan de har begått mord eller plundring, finns det inget behov av att förfölja dem längre. Men om deras verksamhet når mordets och banditväsendets nivå, måste en omfattande insats genomföras för att gripa dem tills de är fullständigt besegrade, och straffet för banditväsen och plundring måste verkställas på dem.
Om terroristerna och banditerna ångrar sig innan de grips
Om de som ägnar sig åt terrorism, anarki, banditväsen och vägöverfall ångrar sig innan de grips, och härskaren lyckas gripa dem, kommer Allah att förlåta alla deras tidigare synder och även upphäva deras världsliga straff. Allah säger:
ذَلِكَ لَهُمْ خِزْيٌ فِي الدُّنْيَا وَلَهُمْ فِي الْآخِرَةِ عَذَابٌ عَظِيمٌ إِلَّا الَّذِينَ تَابُوا مِنْ قَبْلِ أَنْ تَقْدِرُوا عَلَيْهِمْ فَاعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ
“Detta är deras förnedring i denna värld. Och i det kommande livet väntar dem ett stort straff. Men de som ångrar sig innan ni får makt över dem – Allah är förlåtande, barmhärtig.”
Anledningen är att ånger innan de grips och hamnar under regeringens kontroll visar att deras samveten har vaknat och att de är fast beslutna att överge sin avsikt att sprida anarki och föra krig mot Allah och Sändebudet samt börja leva ett nytt, rent och fredligt liv. Om de tidigare har begått något straffbart brott mot Allahs rättigheter kommer de därför att få Allahs förlåtelse. Men om de har kränkt människors rättigheter förlåts detta inte. I så fall kommer straffet för brott som inneburit blodsutgjutelse inte att verkställas enligt förfarandet i mål om banditväsen och terrorism, utan enligt qisas-förfarandet. Då överlämnas saken åt den drabbade partens vilja, inte åt härskarens bedömning. Om de har begått mord är det inte obligatoriskt att döda dem som vedergällning för mordet, utan den mördades förmyndare och arvingar har rätt att kräva död som vedergällning och även rätt att förlåta mot blodspengar, det vill säga diyat. Om de både har mördat och plundrat, upphävs skyldigheten att korsfästa och döda dem, medan qisas och ekonomisk ersättning kvarstår. Om de enbart har plundrat egendom upphävs straffet att få händer och fötter avhuggna, men om de plundrade föremålen fortfarande finns i deras besittning ska de tas tillbaka, och om de har förbrukat dem helt eller delvis måste deras värde betalas som ersättning. Detta faller nämligen under kategorin olovligt och med tvång genomfört övertagande. Därför är det inte tillåtet för dem att äga egendom som förvärvats på detta sätt. Egendomen ska återlämnas till dess ägare. Den ska förvaras hos härskaren tills den rättmätige ägaren har hittats. Deras ånger är inte heller giltig förrän den plundrade egendomen har återlämnats till ägaren. Om härskaren, med hänsyn till det större nationella intresset, anser att något ekonomiskt krav mot anarkisterna bör efterskänkas, måste ägaren kompenseras ur statskassan.
Ibn Rushd har i verket Bidāyat al-mujtahid sammanfattat de lärdas åsikter i denna fråga. Han säger: Det finns fyra åsikter om vilka skyldigheter man befrias från genom ånger:
1. En åsikt är att man endast befrias från straffet för banditväsen och vägöverfall. I övrigt hålls man ansvarig för alla andra rättigheter som tillkommer Allah och människorna. Detta är imam Māliks åsikt.
2. Den andra åsikten är att man befrias från straffet att få handen avhuggen för banditväsen och vägöverfall, äktenskapsbrott, alkoholförtäring och stöld. Men om man har kränkt människors ekonomiska rättigheter eller rättigheter som rör blodsutgjutelse befrias man inte från ansvaret för detta. Man befrias endast om den dödades förmyndare förlåter en. (Enligt vår uppfattning är detta den mest rättvisa åsikten. Vi har tidigare nämnt denna åsikt.)
3. Den tredje uppfattningen är att ånger utplånar alla brott som rör Allahs rättigheter. Han förblir dock ansvarig för blodsutgjutelse, plundring och kidnappning. Av den plundrade egendomen ska det som fortfarande finns kvar i oförändrat och oskadat skick återlämnas.
4. Den fjärde uppfattningen är att ånger befriar från allt ekonomiskt och kroppsligt ansvar. Endast den del av den plundrade egendomen som fortfarande är oskadad måste återlämnas.
Villkoren för ånger:
Ånger har två former: öppen och dold. Fiqh behandlar endast den öppna formen, inte den dolda, eftersom den dolda formen endast är känd av Allah. Om en rebell eller terrorist ångrar sig innan han grips, kommer hans ånger att godtas och alla ångerns följder att träda i kraft. Vissa rättslärda har ställt som villkor för den ångerfulle att han måste begära trygghet hos härskaren och få trygghet beviljad av honom. Andra säger att detta inte är ett villkor. Det är tvärtom härskarens skyldighet att godta varje ångerfull persons ånger. Vissa säger att det är tillräckligt att någon, utan att gå till härskaren, lägger ner sina vapen, överger sin brottsliga verksamhet och lugnar folket.
Ibn Jarir säger att Musa al-Madani berättade att Ali al-Asadi ägnade sig åt upprorisk verksamhet, spred skräck och begick mord och plundring. Därför började härskaren och folket leta efter honom. Men han lyckades hålla sig undan. Ingen kunde gripa honom. Till slut hörde han en dag en man recitera vers 54 ur sura az-Zumar:
قُلْ يَا عِبَادِيَ الَّذِينَ أَسْرَفُوا عَلَى أَنْفُسِهِمْ لَا تَقْنَطُوا مِنْ رَّحْمَةِ اللَّهِ ، إِنَّ اللَّهَ يَغْفِرُ الذُّنُوبَ جَمِيعًا ، إِنَّهُ هُوَ الْغَفُورُ الرَّحِيمُ
”Säg: ’Mina tjänare, ni som har gjort orätt mot er själva! Förlora inte hoppet om Allahs nåd. Allah förlåter alla synder. Han är sannerligen Förlåtande, Barmhärtig.’” När han hörde detta stannade han framför mannen och sade till honom: ”Allahs tjänare, läs versen en gång till.” Mannen läste den på nytt. Omedelbart stoppade Ali al-Asadi sitt svärd i skidan, ångrade sig och kom till Medina under den sista delen av natten. När han hade kommit till Medina tvagade han sig, gick till Profetens moské och bad morgonbönen. Därefter satte han sig tillsammans med ett stort antal följeslagare hos Abu Hurayra. När det blev morgon kände folket igen honom. Alla gick genast mot honom för att gripa honom. Han sade till folket: ”Ni har ingen rätt att gripa mig. Jag har ångrat mig och kommit hit innan ni fick tag på mig.” Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Han talar sanning.” Därefter tog han honom vid handen och förde honom till Marwan ibn al-Hakam, Medinas ståthållare under emir Muawiya. Han sade till honom: ”Denne Ali har kommit efter att ha ångrat sig. Ni har ingen rätt att gripa eller döda honom.” Marwan befriade honom från alla hans brott. Därefter gav sig Ali av sjövägen för att kämpa på Allahs väg. Under färden mötte han de romerska styrkorna. Hans skepp kolliderade med romarnas skepp. När han till slut steg ombord på romarnas skepp, flydde de romerska soldaterna till den motsatta sidan av skeppet av rädsla för honom. Skeppet kantrade då och sjönk med honom och romarna.
Straffet efterskänks om den brottslige ångrar sig innan han förs till härskaren
Det har tidigare nämnts att om en upprorsman eller en rövare ångrar sig innan han grips, ska han befrias från straffet för röveri eller uppror. Detta beror på att det sägs i vers 34 i sura al-Māʾida:
إِلَّا الَّذِينَ تَابُوا مِنْ قَبْلِ أَنْ تَقْدِرُوا عَلَيْهِمْ فَاعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ
”Men de som ångrar sig innan ni får makt över dem – vet att Allah är förlåtande, barmhärtig.”
Denna befrielse gäller inte enbart rövare eller upprorsmän, utan är tillämplig på alla straff. Den som begår ett brott som medför ett haddstraff och ångrar sig innan han grips och förs inför härskaren, får sitt haddstraff upphävt. Om rövarens, terroristens och upprorsmannens haddstraff upphävs, är det ännu mer rimligt att andras haddstraff upphävs, eftersom de är skyldiga till betydligt mindre allvarliga brott än dessa. Ibn Taymiyya uttryckte samma uppfattning och sade: ”Den som ångrar sig från äktenskapsbrott, stöld eller alkoholkonsumtion innan han grips får sitt haddstraff upphävt. På samma sätt upphävs enligt enhällighet upprorsmannens och rövarens haddstraff, om de ångrar sig innan de grips.” al-Qurtubi säger att när en alkoholkonsument, äktenskapsbrytare eller tjuv ångrar sig, bättrar sig och denna ånger blir känd, och han därefter grips och förs inför härskaren, är det inte lämpligt att verkställa haddstraffet på honom. Men om han, efter att ha förts inför härskaren, säger: ”Jag har ångrat mig”, ska han inte skonas. I detta avseende är han lik den upprorsman som har besegrats.
Ibn Qudama klargör denna meningsskiljaktighet och säger att det finns två återberättelser om en straffbar rövare eller upprorsman som ångrar sig och bättrar sig: Den första är att straffet upphävs. Detta beror på att Allah säger i vers 16 i sura al-Nisāʾ:
وَالَّذِينَ يَأْتِيَانِهَا مِنْكُمْ فَآذُوهُمَا فَإِنْ تَابَا وَأَصْلَحَا فَأَعْرِضُوا عَنْهُمَا إِنَّ اللَّهَ كَانَ تَوَّابًا رَحِيمًا
”Och om två av er begår en skamlös handling, så tillrättavisa dem båda. Men om de ångrar sig och bättrar sig, så låt dem vara.”
Efter att ha nämnt straffet för stöld säger Allah i sura al-Māʾida:
فَمَنْ تَابَ مِنْ بَعْدِ ظُلْمِهِ وَأَصْلَحَ فَإِنَّ اللَّهَ يَتُوبُ عَلَيْهِ إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَحِيمٌ
”Den som efter att ha gjort orätt mot sig själv ångrar sig och bättrar sig, för honom är Allah förlåtande och barmhärtig.”
Och Guds Sändebud ﷺ sade: ”Den som ångrar sig från en synd är som den som inte har någon synd.” Och den som inte har någon synd har inget hadd-straff.
När Guds Sändebud ﷺ fick höra att Māʿiz, plågad av steningens smärta, försökte fly, sade han: ”Varför lät ni honom inte gå? Då skulle han ha ångrat sig och Allah skulle ha förlåtit honom.” Dessutom, eftersom detta helt och hållet är en rättighet som tillkommer Allah, upphävs straffet genom ånger, på samma sätt som straffet upphävs genom ånger för brotten rån och terrorism.
Två. Hans straff upphävs inte. Detta är Māliks och Abū Ḥanīfas uppfattning och en av al-Shāfiʿīs två uppfattningar. När Allah säger: ”Piska den otuktiga kvinnan och den otuktige mannen hundra gånger”, gäller detta både den som ångrar sig och den som inte ångrar sig. På samma sätt är den vers där Han befaller att den manlige och kvinnliga tjuven ska få sina händer avhuggna inte villkorad av ånger. Dessutom straffade Guds Sändebud ﷺ Māʿiz, kvinnan från Ghamid-stammen och ytterligare en person, trots att de hade erkänt stöld. Alla hade ändå kommit efter att ha ångrat sig och med önskan att rena sig själva genom att låta hadd-straffet verkställas på dem. Guds Sändebud ﷺ kallade deras handling ånger. Om kvinnan från Ghamid sade han: ”Hon har ångrat sig med en sådan ånger att den skulle vara tillräcklig för dem även om den fördelades bland Medinas sjuttio invånare.” ʿAmr ibn Samura kom till Guds Sändebud ﷺ och sade: ”Guds Sändebud, jag har stulit kameler från den och den stammen. Rena mig.” Då verkställde Guds Sändebud ﷺ hadd-straffet på honom. Dessutom, eftersom hadd-straffet är en gottgörelse, upphävs gottgörelsen inte. Vidare är han gripen; därför upphävs inte hans hadd-straff, på samma sätt som rånarens och terroristens hadd-straff inte upphävs efter att de har gripits. Om vi nu antar uppfattningen att hadd-straffet upphävs när man ångrar sig, uppstår frågan om endast ångern då är tillräcklig eller om man samtidigt måste bättra sig. Det finns två uppfattningar i denna fråga. Den ena är att hadd-straffet upphävs genom enbart ånger. Detta är de flesta av våra imamers uppfattning. Detta är nämligen ånger som upphäver hadd-straffet och liknar därför rånarens, terroristens och rebellens ånger innan de grips. Den andra uppfattningen är att den ångrande också måste bättra sin karaktär. Allah har nämligen sagt: ”Om de ångrar sig och inte bättrar sig, så låt dem gå.” Enligt denna uppfattning bör man därför vänta en tid för att fastställa om brottslingens ånger är riktig och om hans avsikt är uppriktig. Ingen bestämd tidsperiod har emellertid fastställts för detta. Vissa lärda inom shafiitiska rättsskolan har fastställt en period på ett år. Att fastställa en sådan period är dock ett obehörigt och ogiltigt ingrepp.
Kampen för människans självförsvar och skyddet av andras liv och egendom
När en angripare angriper någon i avsikt att döda honom, eller försöker beröva honom hans egendom eller kränka de kvinnliga familjemedlemmarnas ära, har den angripne rätt att kämpa mot angriparen för att försvara sitt liv, sin egendom och sin ära. Han kan börja med det lättaste sättet att avvärja angreppet och sedan stegvis använda strängare metoder. Först ska han till exempel tala, därefter ropa och sedan söka hjälp hos andra människor. Om angreppet inte avvärjs på något av dessa sätt ska han slå för att se om slag kan få det att upphöra. Om inte heller det hjälper och angreppet inte kan avvärjas utan att angriparen dödas, ska han döda honom. I en sådan situation påförs den som dödar honom varken qisas eller någon gottgörelse. Den dödades anhöriga har inte heller rätt till någon diyya. Detta eftersom han var en mördare och angripare. En angripande förtryckares blod är tillåtet att utgjuta, och ingen ersättning behöver betalas för det. Om den angripne dödas i denna kamp för självförsvar blir han martyr.
Allah säger:
وَلَمَنِ انْتَصَرَ بَعْدَ ظُلْمِهِ فَأُولَئِكَ مَا عَلَيْهِمْ مِنْ سَبِيلٍ
”Den som efter att ha blivit utsatt för orättvisa tar ut sin rätt, kan inte klandras för det.” (Sura ash-Shura: vers 41)
Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att en man kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Allahs Sändebud, vad ska jag göra om någon försöker ta min egendom?” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Låt honom inte ta din egendom.” Han frågade: ”Om mannen försöker strida mot mig?” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Då ska du strida mot honom.” Han frågade: ”Om han dödar mig?” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Då är du martyr.” Han frågade: ”Och om jag dödar honom?” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Då kommer han att vara en av helvetets invånare.”
Al-Bukhari berättar: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som dödas medan han försvarar sin egendom är martyr. Och den som dödas medan han försvarar sin heder är martyr.”
Det berättas att när en kvinna gick ut för att samla ved, närmade sig en man henne med onda avsikter. Då kastade kvinnan en sten på honom och dödade honom. När händelsen senare berättades för Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade han: ”Han dödades av Allahs hand. Allah kommer aldrig att ålägga henne att betala blodspengar” (det vill säga, hon kommer inte att behöva betala diyya). Det är en plikt att försöka försvara sitt liv, sin egendom och sin heder när de angrips. Villkoret är dock att man gör det utan att äventyra sin egen säkerhet. Att försöka försvara andras liv, egendom och heder, förhindra orättvisor och värna andras rättigheter ingår nämligen också i detta ansvar. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Om någon av er ser en orättvisa, ska han hindra den med sin hand. Om han inte kan det, ska han hindra den med sin tunga. Om han inte kan det, ska han avsky den i sitt hjärta. Att avsky den i hjärtat är den svagaste formen av tro.” Detta räknas i själva verket som att hindra orättvisa.
7. Straffet för stöld
Islam visar respekt för egendom, eftersom den är ett medel för att överleva. Islam respekterar också individens äganderätt till egendom. Den respekterar den av tre skäl: För det första är detta naturligt. För det andra är det en drivkraft till motivation. För det tredje är det rättvist. Islam betraktar människans ägande och rätt till sin egendom som en helig rättighet. Därför är det inte tillåtet för någon att på något sätt angripa eller göra intrång i denna rättighet. Av denna anledning har islam förbjudit stöld, olagligt övertagande, förskingring, förräderi, ränta, bedrägeri eller förfalskning, fusk med mått och vikt samt mutor. All egendom och alla föremål som inte har förvärvats på laglig väg har förklarats vara egendom som förvärvats på ett ogiltigt och olagligt sätt.
Islam är ytterst sträng mot stöld. Därför har den infört straffet att hugga av tjuvens hand, eftersom det är denna hand som används vid stöld. Motiveringen är uppenbar. Den förrädiska hand som berövar andra deras egendom är nämligen lik en sjuklig kroppsdel. För att hålla kroppen säker och fri från sjukdom är det nödvändigt att skära av och avlägsna den. På samma sätt som det är nödvändigt att offra ett mindre intresse för ett större intresse, är det enligt alla lagar, religiösa lagar och förnuftet enhälligt önskvärt att ge några få personer det strängaste straffet för hela nationens bästa. Dessutom: om en persons sysselsättning får honom att försöka lägga beslag på andras egendom, är straffet att hugga av tjuvens hand mycket lärorikt för honom. Det kommer att avskräcka honom från att våga sträcka ut handen mot andras egendom. På detta sätt skyddas människors rikedomar och förblir säkra. Allah säger:
وَالسَّارِقُ وَالسَّارِقَةُ فَاقْطَعُوا أَيْدِيَهُمَا جَزَاءً بِمَا كَسَبَا نَكَالًا مِّنَ اللَّهِ وَاللَّهُ عَزِيزٌ حَكِيمٌ
”Om en man eller en kvinna stjäl, så ska ni hugga av deras händer. Detta är en vedergällning för vad de har förvärvat och ett av Allah föreskrivet straff. Allah är Allsmäktig och Vis.
Visheten bakom det så stränga straffet för stöld
Det finns många andra brott som innebär orättmätiga angrepp på människors egendom. Men inget lika strängt straff har föreskrivits för andra brott som för stöld. Imam an-Nawawi förklarar i sin kommentar till Sahih Muslim motiveringen på följande sätt: Qadi Iyad, må Allah vara nöjd med honom, sade att Allah har säkerställt skyddet av egendom genom att göra det obligatoriskt att hugga av tjuvens hand. Detta har Han inte gjort för andra brott än stöld, såsom plundring, förskingring och olovligt övertagande. Det beror på att dessa brott är mindre vanliga än stöld. Dessutom är det möjligt att få upprättelse för dem genom att lämna in ett klagomål till myndigheterna. Det är också jämförelsevis lättare att lägga fram vittnen mot dem. Så är det inte med stöld. Det är mycket ovanligt och svårt att kunna lägga fram vittnen till en stöld. Därför är stöld ett allvarligt brott, och straffet är strängt för att skapa ett mer effektivt avskräckande skydd mot det.
Olika typer av stöld
Stöld är i första hand av två slag: 1. Stöld som medför taʿzīr. 2. Stöld som medför ett föreskrivet hududstraff.
För den stöld där villkoren för att verkställa hudud inte är uppfyllda krävs taʿzīr. När straffet att hugga av handen inte är föreskrivet för en stöld, fastställde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, dubbla böter för tjuven. Detta gjorde han i fråga om den som stal frukt som hängde på träd och getter som betade på fältet. När det gäller den första typen undantogs den som stal dadlar och annan frukt från straffet att få handen avhuggen, och det sades: Om någon äter av denna frukt och är i behov av den, ska han inte få något straff eller några böter för det. Men om någon tar med sig något därav, ska han få böter och straff motsvarande det dubbla. Om någon däremot stjäl en del av den och tar med sig den i sin säck, ska hans hand huggas av. Villkoret för detta är dock att det stulna uppgår till den nisab som krävs för att handen ska huggas av. När det gäller den andra typen ska den som stjäl en get från betesmark få böta det dubbla av getens värde och även få ett antal slag. Men om värdet på det djur som tas från dess stall motsvarar nisab för handavhuggning, ska tjuvens hand huggas av. – Ahmad, an-Nasa’i och al-Hakim.
Den stöld för vilken det av sharia föreskrivna hududstraffet tillämpas är av två slag: För det första mindre stöld. Vid denna stöld är det obligatoriskt att hugga av handen. För det andra större stöld: att med vapenmakt och tvång röva till sig egendom, vilket kallas väpnat röveri. Detta har behandlats utförligt tidigare. Här begränsas framställningen till mindre stöld.
Definitionen av stöld
Stöld innebär att i hemlighet ta någon annans egendom. Att i hemlighet tjuvlyssna på ett samtal kallas att lyssna genom stöld. Att i hemlighet titta på något kallas att tjuvkika. I den heliga Koranens sura al-Hijr, vers 18, sägs det:
إِلَّا مَنِ اسْتَرَقَ السَّمْعَ فَأَتْبَعَهُ شِهَابٌ مُّبِينٌ
”Om någon försöker tjuvlyssna på budskapet, följer en flammande eldslåga efter honom.” Här kallas det att i hemlighet lyssna på något för att tjuvlyssna. I al-Qamus sägs det: ”Stöld innebär att i hemlighet komma för att ta någon annans egendom från en skyddad plats.” Ibn Arafa säger: ”Bland araberna är en sāriq, det vill säga en tjuv, den som i hemlighet kommer till en skyddad plats för att ta egendom som inte tillhör honom.” Av definitionerna i al-Qamus och Ibn Arafas framgår att stöld har tre beståndsdelar: (1) att ta någon annans egendom, (2) att ta den i hemlighet och dolt, och (3) att ta den från en skyddad plats.
Om egendomen alltså inte tillhör någon annan, eller om den tas öppet, eller om egendomen inte var skyddad när den togs, ska straffet att handen huggs av inte verkställas för denna stöld.
En förskingrare, plundrare och förtroendesvikare är inte en tjuv
Av de ovan nämnda skälen betraktas en förtroendesvikare, en plundrare och en förskingrare inte som tjuvar, och ingen av dem ska straffas genom att handen huggs av. Däremot måste de bestraffas genom taʿzīr. Jābir har nämligen återberättat att Allahs Sändebud sade: ”Ingen förtroendesvikare, plundrare eller förskingrare ska få handen avhuggen.” – Abū Dāwūd, al-Tirmidhī, al-Nasāʾī, Ibn Mājah, al-Hākim och al-Bayhaqī.
En förtroendesvikare är den som tar någon annans egendom och låtsas vara ägarens välvillige rådgivare. En plundrare är den som öppet och med våld tar någon annans egendom. En förskingrare är den som öppet tar någon annans egendom och flyr. Muhammad ibn Shihāb al-Zuhrī berättade att en person en gång fördes inför Marwān ibn al-Hakam; han hade förskingrat en sak. Marwān beslutade att hugga av hans hand. Då skickades ett sändebud till Zayd ibn Thābit för att få veta om detta var korrekt. Zayd sade: ”Handen huggs inte av för förskingring.” – Muwaṭṭaʾ av imām Mālik.
Ibn al-Qayyim har sagt: Att avskära tjuvens hand vid stöld av minst tre dirham, men inte avskära förskingrarens och plundrarens händer, är ett mycket förnuftigt beslut enligt sharia. En tjuv kan nämligen inte skyddas helt mot. Han bryter sig in genom väggar i hus, tar sig in på skyddade platser och bryter upp lås. Ägaren av egendomen har inte möjlighet att skydda mer av sin egendom mot tjuven än så. Om hans hand i en sådan situation inte hade avskurits, skulle människor ha stulit varandras egendom i stor skala, omfattande skador skulle ha uppstått och tjuvarna skulle ha orsakat allvarlig samhällsomstörtning. Plundrarens och förskingrarens situation är den motsatta. Plundraren rövar öppet bort egendom och gör det inför människors ögon. Därför är det möjligt för allmänheten att gripa honom och hindra honom från plundringen, återlämna den förtrycktes rätt eller vittna mot honom inför domstol. Förskingraren däremot tar sin ägares egendom i ett ögonblick av dennes ouppmärksamhet. Ägaren visar alltså i detta fall en viss oaktsamhet, vilket underlättar förskingarens förskingring. Om full vaksamhet och ett ogenomträngligt bevakningssystem hade upprätthållits, skulle förskingring inte ha varit möjlig. Därför liknar förskingraren inte tjuven, utan snarare den som sviker ett förtroende. Dessutom berövar förskingraren i de flesta fall ägaren hans egendom när denne är ouppmärksam. I själva verket gör förskingraren ägaren ouppmärksam och tar hans egendom just när han är oaktsam med den och när den är utom synhåll. Därför är det i stor utsträckning möjligt att skydda sig mot detta. Förskingraren och plundraren befinner sig således på samma nivå. Men den som med tvång tillskansar sig annans egendom begår ett klart och öppet brott. Han har ännu större rätt än plundraren att undantas från straffet att få handen avskuren. Dessa brottslingars övergrepp kan dock förhindras genom prygel, förödmjukelse, långvarigt fängelsestraff och böter.
Att förneka ett lån
Att ta ett lån och sedan förneka det är utan tvekan ett brott. Men juristerna är oense om huruvida detta är en stöld som medför att handen ska avskäras. Enligt de flesta jurister ska handen inte avskäras på den som förnekar att han tagit ett lån. Koranen och sunna har nämligen befallt att tjuvens hand ska avskäras, medan den som förnekar ett lån inte är en tjuv. Ahmad, Ishaq, Zufar, kharijiterna och zahiriterna anser däremot att handen ska avskäras. Ahmad, Muslim och al-Nasa’i har nämligen återberättat från Aisha, må Allah vara nöjd med henne: ”En kvinna ur stammen Banu Makhzum brukade låna olika föremål och sedan förneka det. Därför befallde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, att hennes hand skulle avskäras. Då kom hennes familj till Usama ibn Zayd och bad honom att vädja till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, för henne. Usama vädjade till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, att benåda kvinnan. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ’O Usama, vädjar du om att ett av Allahs fastställda straff ska hävas? Jag vill inte se dig göra det.’ Sedan reste sig Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, för att hålla ett tal. Han sade: ’Det som förstörde människorna före er var att de skonade en adelsman bland dem om han stal, medan de avskar handen på den svage bland dem om han stal. Vid Allahs ed, om denna kvinna hade varit Muhammeds dotter Fatima, skulle jag ändå ha avskurit hennes hand.’” Därefter avskar han handen på kvinnan ur stammen Banu Makhzum.” Ibn al-Qayyim har stött denna uppfattning. Han betraktade den som efter att ha tagit ett lån förnekar det som en tjuv, i enlighet med sharias krav. I verket Zad al-Ma’ad säger han: ”På samma sätt som Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, betraktade alla typer av berusningsmedel som vin, betraktade han den som förnekar ett lån som en tjuv. I själva verket har han på detta sätt
förklarat betydelsen av Allahs ord för umman.” Kommentar i verket al-Rawdat al-Nadiyya: ”Även om den som förnekar ett lån inte är en tjuv i ordets lexikala betydelse, är han utan tvekan en tjuv enligt sharias terminologi. Sharia har alltid företräde framför lexikonet. Ibn al-Qayyim har i verket I’lam al-Muwaqqi’in sagt att det är mycket tydligt och meningsfullt att betrakta förnekandet av ett lån efter att det tagits som stöld. Låntransaktioner är nämligen å ena sidan nyttiga för alla människor och å andra sidan nödvändiga. För den som tar ett lån blir de oundvikliga när han är i behov eller trångmål, oavsett om lånet tas mot ersättning eller utan någon ersättning. Det är inte heller alltid möjligt för andra att bevittna lånetransaktionen, och det är varken möjligt enligt sharia eller sedvänja att av försiktighetsskäl upphöra med låntransaktioner. I praktiken finns det ingen skillnad mellan två personer, där den ena tar någon annans sak genom stöld och den andra tillskansar sig någon annans föremål genom att ta det på lån och sedan förneka det. Men att förneka något efter att ha tagit emot en vara eller kontanta pengar som anförtrott gods kan inte enligt sharias språkbruk kallas stöld. Ägaren har nämligen själv lämnat ifrån sig föremålet och gett en annan person möjlighet att ta det i besittning.”
Likstöld
Den oenighet som råder om huruvida det ska betraktas som stöld att tillskansa sig det lånade genom att förneka lånet gäller även likstöld. Enligt de flesta jurister är straffet för likstöld att handen avskärs, eftersom han verkligen är en tjuv. En grav är nämligen en skyddad plats, och att i hemlighet föra bort liksvepningen därifrån är verkligen stöld. Abu Hanifa, Muhammad, al-Awza’i och al-Thawri anser däremot att straffet inte är att handen avskärs, utan ett lindrigare straff, det vill säga ta’zir. Han har nämligen tagit något som inte har någon ägare. En avliden person äger inte något. Dessutom är graven enligt dem inte en skyddad plats, utan en oskyddad plats.
Villkor som måste uppfyllas för stöldstraffet
Av den definition av stöld som gavs tidigare har det blivit tydligt att det finns vissa bestämda egenskaper hos den stulna egendomen och platsen för stölden, och att dessa måste föreligga för att stöldbrottet ska anses berättiga till det straff som fastställts av sharia. Dessa egenskaper kan också kallas villkor för att straffet ska verkställas. Nedan anges dessa villkor:
De villkor som måste vara uppfyllda hos tjuven för att stölden ska vara straffbar
1. Tjuven måste vara vid sina sinnens fulla bruk och ha uppnått vuxen ålder. Därför är den sinnessjuke samt minderåriga barn och ungdomar inte berättigade till straffet (att handen huggs av), eftersom sharias bestämmelser inte gäller dem. Om en minderårig begår stöld ska han eller hon dock få ett lindrigare straff. För att hadd-straffet ska tillämpas är det inget villkor att tjuven är muslim. Om en icke-muslim eller en avfälling (en som lämnat islam) stjäl, ska alltså handen huggas av. På samma sätt ska handen huggas av på en muslim som stjäl en icke-muslims egendom.
2. Han måste ha fri handlingsförmåga. Med andra ord måste stölden ha begåtts av tjuven av fri vilja. Om någon tvingas att stjäla ska han inte betraktas som tjuv, eftersom hans frihet försvinner så snart han tvingas. Den som saknar frihet omfattas inte av sharias bestämmelser.
3. Tjuven får inte hysa något tvivel om äganderätten till det stulna. Om det finns ett sådant tvivel ska handen inte huggas av. Därför ska en far eller mor inte få handen avhuggen för att ha stulit sitt barns egendom, eftersom Allahs Sändebud sade: ”Du och allt du äger tillhör din far.” På samma sätt ska ett barn inte få handen avhuggen för att ha stulit sina föräldrars eller den ena förälderns egendom, eftersom barnet vanligtvis anser sig ha rätt att använda sina föräldrars egendom. På liknande sätt ska handen inte huggas av på en farfar, en farfars far, ett barnbarn eller ett barnbarnsbarn. Därefter kommer frågan om mahram-släktingar genom blodsband, såsom moster, faster, syster, farbror, morbror och bror. Abu Hanifa och al-Thawri anser att handen inte ska huggas av på någon i denna grupp, eftersom avhuggandet skulle leda till att banden mellan blodsfränder bryts, något som Allah har befallt att man ska bevara. Dessutom har de rätt att gå in i huset och är därför som husägarens vänner. Deras tillgång till husets föremål är således inte helt avskärmad. I detta avseende liknar de en gäst som har fått tillåtelse att gå in i huset. Därför ska handen inte huggas av om en gäst stjäl. Malik, al-Shafi’i, Ahmad och Ishaq säger att handen ska huggas av om någon av dem stjäl, eftersom det inte finns något tvivel om äganderätten till det stulna. Om en man och hans hustru stjäl varandras saker ska deras händer däremot inte huggas av. Eftersom de umgås med varandra och bor tillsammans är deras föremål å ena sidan inte helt skyddade, och detta skapar oundvikligen ett tvivel om äganderätten till dem. Därför bortfaller avhuggandet av handen. Detta är Abu Hanifas rättsskola. Enligt en återberättelse är det också al-Shafi’is och Ahmads rättsskola. Men enligt Malik och al-Thawri, och enligt en av de två åsikter som återberättats från Ahmad och al-Shafi’i, ska handen huggas av om mannen och hustrun har separata rum och var och en förvarar sina saker i sitt eget rum, och den ene då stjäl den andres egendom. Föremålen är då helt skyddade och mannen och hustrun har var och en en självständig ställning. Om en tjänare som personligen tjänar sin husbonde stjäl ska hans hand inte huggas av. Det har nämligen återberättats från Abd Allah ibn Umar att en man kom till Umar med en av sina tjänare och sade: ”Hugg av hans hand. Han har stulit min hustrus spegel.” Umar sade då: ”Nej, hans hand ska inte huggas av. Han har tagit era saker i egenskap av er tjänare.” Detta var Umars och Ibn Masuds åsikt, och ingen av följeslagarna motsatte sig deras åsikt. Om en muslim stjäl från statskassan ska hans hand inte huggas av. Det har nämligen återberättats att en av Umars tjänstemän skrev till honom och frågade vad man skulle göra med den som stal från bayt al-mal (den offentliga statskassan). Han svarade: ”Hugg inte av hans hand, eftersom varje muslim har en rätt till bayt al-mal.” Al-Sha’bi har återberättat: En man stal från bayt al-mal. När Ali fick höra detta sade han: ”Han har ju också en andel i bayt al-mal.” Han högg inte av hans hand.
När Ali fick höra att en man hade stulit från bayt al-mal sade han: ”Han har ju också en andel i bayt al-mal.” Han högg inte av hans hand. Här anges i Alis och Umars uttalanden orsaken till att handen inte huggs av för stöld från bayt al-mal. Orsaken är att alla har en andel i bayt al-mal, vilket skapar ett visst tvivel, och detta tvivel upphäver straffet. Ibn Qudama säger att om någon som är delägare i egendom stjäl från denna egendom, eller om någon som har en andel av krigsbytet stjäl från krigsbytet, ska hans hand inte huggas av. Detta är de flesta lärdas åsikt. Imam Malik anser däremot att handen ska huggas av, eftersom den relevanta versen befaller att handen ska huggas av på varje slags tjuv.
Ibn Majah har återberättat från Ibn Abbas att när en av de slavar som hade tagits som krigsbyte greps efter att ha stulit från krigsbytet, högg Allahs Sändebud inte av hans hand. Han sade: ”Både tjuven och det stulna tillhör Allah. De har stulit från varandra.”
Om en långivare stjäl från en gäldenärs egendom, när gäldenären förhalar återbetalningen av ett lån eller förnekar skulden, ska långivarens hand inte huggas av, eftersom lånet genom detta har återbetalats. Men om gäldenären erkänner skulden och har möjlighet att betala tillbaka den, och långivaren då stjäl från gäldenärens egendom, ska hans hand huggas av, eftersom det i detta fall inte finns något tvivel om att det är stöld. Om en sak som lånats ut stjäls från den som lånat den, ska tjuvens hand inte huggas av, eftersom låntagaren inte äger den lånade saken utan är anförtrodd den. Om någon med våld tar något eller stjäl det och förvarar det hos sig, och en tjuv därefter stjäl det från honom, ska enligt al-Shafi’i och Ahmad tjuvens hand inte huggas av. Det beror på att det stulna hade förvarats på en plats som dess ägare inte hade godkänt. Imam Malik anser däremot att handen ska huggas av, eftersom han har stulit något som det inte råder något tvivel om och från en skyddad plats. Om allmänheten drabbas av en katastrof och någon stjäl mat, ska tjuvens hand huggas av om maten fortfarande finns att tillgå, eftersom det inte var nödvändigt för honom att stjäla den. Om maten inte längre finns att tillgå ska handen inte huggas av, eftersom han hade rätt att ta den då han var i behov av den. Umar sade: ”Ingen hand ska huggas av under ett svältår.” I al-Muwatta har Imam Malik återberättat att några av Hatibs slavar stal en kamelko från en man ur Muzayna-stammen och slaktade den. När saken fördes inför Umar befallde han Qusayyir ibn al-Salt att hugga av deras händer. Därefter sade Umar: ”Jag ser att du låter dem arbeta utan att ge dem mat, så att de har hamnat i ett sådant tillstånd att de skulle äta även förbjuden mat. Vid Allah, jag kommer att ålägga dig ett sådant bötesbelopp att du får svårt att betala det.” Sedan sade han till mannen från Muzayna-stammen: ”Hur mycket är din kamelko värd?” Mannen svarade: ”Vid Allah, jag skulle inte ha sålt den ens för fyrahundra dirham.” Umar sade: ”Ge honom åttahundra dirham.” Ibn Wahb har återberättat att efter att Umar ibn al-Khattab hade befallt Qusayyir ibn al-Salt att hugga av tjuvarnas händer, skickade han en budbärare för att föra slavarna till honom. Denne kom med dem vid utsatt tid. Umar sade då till Abd al-Rahman, Hatibs son: ”Om jag inte hade tänkt att ni låter dem arbeta utan att ge dem mat, så att de har hamnat i ett sådant tillstånd att de skulle äta även förbjuden mat, skulle jag ha låtit hugga av deras händer. Men vid Allah, eftersom jag har låtit dem gå, kommer jag att ålägga dig ett bötesbelopp som blir betungande för dig.”
De villkor som måste vara uppfyllda hos det stulna för att stölden ska vara straffbar
De egenskaper eller villkor som det stulna föremålet måste uppfylla är följande:
För det första måste föremålet betraktas som egendom, det måste vara möjligt att ha äganderätt till det, och det måste vara tillåtet att sälja det och ta emot något annat i utbyte mot det. Om någon därför stjäl vin eller svin ska hans hand inte huggas av, inte ens om dessa två föremåls ägare är icke-muslimer. Detta eftersom Allah har förbjudit både muslimer och icke-muslimer att äga dessa två saker och att dra nytta av dem. (Imam Abu Hanifa har visserligen fastslagit att det är tillåtet för en icke-muslim att äga vin och svin och att den som förstör dem är skyldig att ersätta deras värde, men han har ändå stött uppfattningen att handen inte ska huggas av om någon stjäl dem. Detta eftersom dessa två inte är fullvärdig egendom, medan det är ett villkor för att straffet ska verkställas att det rör sig om fullvärdig egendom.) På motsvarande sätt ska handen inte huggas av på den som stjäl instrument och redskap för musik, dans och liknande. Detta eftersom användningen av sådana instrument och redskap inte är tillåten enligt många lärda. De används inte som egendom, äganderätt kan inte etableras till dem och det är inte tillåtet att sälja dem. Även de som anser användningen av dem tillåten är dock eniga om att handen inte ska huggas av på den som stjäl dem. Detta eftersom det finns en tveksamhet kring sådana föremål, och tveksamhet upphäver straffet.
De lärda är oeniga om att stjäla ett fritt minderårigt barn som ännu inte har utvecklat förmågan att skilja mellan rätt och fel. Enligt Abu Hanifa och al-Shafi‘i ska tjuvens hand inte huggas av, eftersom barnet inte är egendom, men taʿzir-straff ska utdömas. Även om ett sådant barn bär kläder eller smycken av guld och silver ska tjuvens hand inte huggas av (eftersom de smycken som barnet bär utgör en del av barnet och inte är avsedda att stjälas separat. Abu Yusuf säger att handen ska huggas av om smyckena uppgår till nisab-beloppet.) Imam Malik har sagt att tjuvens hand ska huggas av för att ha stulit ett barn, eftersom barnet är en av de mest värdefulla formerna av egendom. Här ska tjuvens hand inte huggas av på grund av stölden av någon specifik egendom, utan endast eftersom den har anknytning till en levande människa. Anknytningen till en fri människa är dessutom starkare än anknytningen till en slavinna eller slav. Om en sådan minderårig slav, som ännu inte har utvecklat förmågan att skilja mellan rätt och fel, stjäls ska tjuvens hand huggas av, eftersom en sådan slav betraktas som egendom. Om däremot en slav som har utvecklat förmågan att skilja mellan rätt och fel stjäls ska tjuvens hand inte huggas av. Även om han är egendom som kan köpas och säljas har han nämligen bestämmanderätt över sig själv. Därför anses han inte vara egendom som står under ägarens skyddade besittning. När det gäller sådant som det är tillåtet att äga men inte att sälja, såsom hundar som hålls för vakthållning, jakt och jordbruksarbete samt offerkött, säger Ashhab inom den malikitiska rättsskolan att handen ska huggas av på den som stjäl en sådan hund. Men handen ska inte huggas av på den som stjäl en hund som hålls för något annat ändamål än vakthållning, jakt eller jordbruksarbete. Beträffande den som stjäl offerkött säger Asbagh inom den malikitiska rättsskolan att handen ska huggas av om han stjäl det före slakten av offerdjuret, men inte om han stjäl det efter slakten.
Det råder oenighet om den som stjäl vatten, is, gräs, salt eller jord. Författaren till al-Mughni säger: Vattenstjälarens hand ska inte avskäras, eftersom vatten inte räknas som egendom enligt sharia. Det råder ingen oenighet om detta. Däremot råder det oenighet om gräs och salt. Abu Bakr har sagt att händerna på den som stjäl något av dessa inte ska avskäras, eftersom båda omfattas av de saker som sharia har förklarat att alla människor gemensamt äger. Abu Ishaq säger att handen ska avskäras, eftersom båda räknas som egendom. Angående isen har qadin sagt att den är som vatten, eftersom den endast är fruset vatten. Om jorden är av sådan art att mycket få människor vanligtvis är intresserade av den, till exempel jord som används för putsning eller byggnadsarbete (eller jord som används inom keramik eller till att tillverka tegel), ska handen inte avskäras. Sådan jord räknas nämligen inte som egendom. Om jorden däremot är mycket värdefull, exempelvis jord som används som färgämne vid tillverkning av läkemedel eller tvål, finns det två uppfattningar om saken: (1) Handen ska inte avskäras, eftersom den liksom vatten inte betecknas som egendom. (2) Handen ska avskäras, eftersom den räknas som allmän egendom och exporteras kommersiellt till utlandet.
När det gäller sådant som i grunden är tillåtet och tillgängligt för alla, såsom fisk och fåglar (däribland tuppar, hönor, ankor och duvor), ska handen inte avskäras om det inte stjäls medan det är skyddat inom en viss persons ägande. Om det stjäls medan det är skyddat råder det oenighet bland juristerna. Enligt den malikitiska och den shafiitiska rättsskolan ska handen avskäras, eftersom tjuven har stulit något som var skyddat och hade ett värde. Enligt den hanbalitiska och den hanafitiska rättsskolan ska handen inte avskäras, eftersom Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som fångar ett villebråd, det tillhör honom.” Denna hadith väcker ett sådant tvivel att straffet upphävs.
Abdullah ibn Yasar berättar att en man greps efter att ha stulit en höna och fördes inför Umar ibn Abd al-Aziz. Han beslöt att hans hand skulle avskäras. Då sade Salim ibn Abd al-Rahman till honom: ”Uthman, må Allah vara nöjd med honom, sade att handen inte ska avskäras för stöld av fåglar.” I en annan berättelse sägs det att Umar ibn Abd al-Aziz själv frågade Sa’ib ibn Yazid om en rättslig utsaga, varpå denne sade: ”Jag har aldrig sett någons hand avskäras för stöld av fåglar, och det är inte heller nödvändigt att avskära handen för detta.” Då avstod Umar ibn Abd al-Aziz från att låta handen avskäras på hönstjuven. Vissa jurister har sagt att de fåglar som är tillåtna för alla är sådana fåglar som jagas. Tuppar, hönor och ankor ingår inte i detta. Vid stöld av ankor och hönor är det obligatoriskt att avskära handen, eftersom de räknas som tamdjur. Imam Abu Hanifa sade att handen inte ska avskäras vid stöld av färsk mat, såsom mjölk, kött och färsk frukt, vid stöld av gräs och ved samt vid stöld av sådant som snabbt förstörs, även om det stulna motsvarar det lägsta nisabvärdet. Detta beror på att människor i allmänhet inte har något större begär efter sådana saker. Dess ägare är dessutom vanligtvis inte snåla på ett sätt som skulle göra det nödvändigt att straffa dem som stjäl dem. Därtill är skyddet av sådan egendom ofullständigt. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade också: ”Tre saker är alla människor lika berättigade till: vatten, eld och gräs.” En annan fråga där juristerna är oeniga gäller stöld av Koranen. Abu Hanifa säger att handen inte ska avskäras på den som stjäl Koranen, eftersom den inte är egendom. Dessutom har alla rätt till den. Imam Malik, al-Shafi‘i, Abu Thawr, Abu Yusuf och Ibn al-Mundhir säger däremot att handen ska avskäras på den som stjäl Koranen om dess värde motsvarar det lägsta nisabvärdet för handavskärning.
Det andra villkoret som måste vara uppfyllt beträffande det stulna är att dess värde ska motsvara nisab, det minsta värdet för vilket handen avskärs. För att hadd-straffet ska kunna verkställas krävs nämligen något som fungerar som måttstock. Dessutom måste föremålet ha ett sådant värde att människors intressen skadas när det går förlorat. När ett föremål av ringa värde går förlorat är människor vana vid att acceptera det. Därför avskar de äldre lärda inte tjuvens hand för stöld av obetydliga saker. Det råder oenighet bland juristerna om nisabs storlek. Enligt de flesta lärda måste värdet motsvara en fjärdedels gulddinar eller tre silverdirham. Det finns en tydlig visdom i denna värdering. Den motsvarar en medelmåttig persons och hans familjs utgifter för en dag. En persons och hans familjs utgifter för en dag är nisab. Det har återberättats från Aisha att Allahs sändebud brukade avskära tjuvens hand för stöld av föremål värda en fjärdedels dinar eller mer. – Ahmad, Muslim och Ibn Majah.
I en annan återberättelse från an-Nasa’i sägs det: ”Handen ska inte avskäras för något som är mindre värt än en sköld.” Aisha tillfrågades: ”Hur mycket kostade skölden?” Hon svarade: ”En fjärdedels dinar.” Den återberättelse från Ibn Umar som återges av al-Bukhari och Muslim stöder ovanstående hadith: Allahs sändebud avskar tjuvens hand för en sköld värd tre dirham.
Hanafiternas rättsskola anser att handen ska avskäras vid stöld av tio dirham eller mer, men inte för ett lägre värde. De åberopar hadither som återberättats av al-Bayhaqi, at-Tahawi och an-Nasa’i till stöd för sin uppfattning. Hasan al-Basri och Dawud az-Zahiri anser däremot att eftersom versen inte anger någon bestämd mängd, ska handen avskäras för all stöld, oavsett om värdet är litet eller stort. Dessutom har al-Bukhari och Muslim återberättat från Abu Hurayra att Allahs sändebud sade: ”Må Allah förbanna tjuven! Han får sin hand avskuren även om han stjäl ett ägg, och han får sin hand avskuren även om han stjäl en kamel.” De övriga juristerna bemöter Hasan al-Basris och Dawud az-Zahiris uppfattning beträffande denna hadith genom att säga: ”Hadithens återberättare al-A’mash förklarade den så att ’ägg’ syftar på en järnhjälm som används som krigsutrustning och som liknar en sköld. Dess värde kan till och med vara högre än en skölds värde. Vad gäller kamelen brukade dess värde anses vara några dirham. En fjärdedels dinar växlades mot tre dirham. Imam ash-Shafi’i har nämligen sagt i boken ar-Rawdah an-Nadiyyah att detta stämmer överens med återberättelsen om en fjärdedels dinar och tre dirham. Under Allahs sändebuds tid växlades en dinar mot tolv dirham. Detta stämmer överens med återberättelserna om fastställandet av diyah. Om diyah betalades i guld var den ett tusen dinarer, och om den betalades i silver var den tolv tusen dirham.” Abu Hanifa och hans lärjungar anser att handen måste avskäras redan vid stöld av minst tio dirham eller en dinar. Om något annat än kontanta mynt stjäls ska handen avskäras om föremålet är värt tio dirham eller en dinar. Om värdet är lägre ska handen inte avskäras. Detta beror på att en sköld enligt Amr ibn Shuaybs återberättelse kostade tio dirham under Allahs sändebuds tid. Samma värdering har också återberättats från Ibn Abbas och andra. Enligt dem är det en större försiktighetsåtgärd att fastställa sköldens värde utifrån denna värdering. Men i själva verket skulle fastställandet av sköldens värde till tio dirham innebära ett avsteg från de mest autentiska haditherna. Malik och Ahmad säger: Det minsta värdet för vilket handen avskärs är en fjärdedels dinar, tre dirham eller ett föremål värt tre dirham. Värderingen bör i synnerhet göras i dirham.
Vissa har frågat hur det kan vara rättvist att handen avskärs för endast en fjärdedels dinar, när diyah eller ersättningen för handen är fem hundra dinarer! Svaret är att islam har föreskrivit att handen ska avskäras vid stöld även av en så liten mängd egendom endast för att skydda egendomen, medan handens diyah har fastställts till fem hundra dinarer för att säkerställa handens skydd. När handen var pålitlig och ärlig var den värdefull. Men när den blev opålitlig och tjuvaktig sjönk dess värde.
När ska värdet på det stulna fastställas?
Enligt malikiternas, shafiiternas och hanbaliternas rättsskolor ska värdet på det stulna fastställas utifrån marknadspriset den dag då stölden ägde rum.
Stöld av en grupp
Om en grupp tjuvar stjäl så mycket egendom att det som faller på var och en efter fördelning mellan gruppens alla medlemmar uppnår den mängd som gör att handen måste avskäras, ska allas händer enligt juristernas enhälliga uppfattning avskäras. Men om den stulna egendomen tillsammans uppgår till nisab för att handen ska avskäras, men inte gör det när den fördelas, råder det oenighet bland juristerna. Enligt de flesta juristerna ska allas händer avskäras. Abu Hanifa säger: Händerna ska inte avskäras om var och ens andel inte uppgår till nisab. Ibn Rushd säger: De som anser att allas händer ska avskäras ser straffet som knutet till mängden stulen egendom. Det är alltså denna mängd egendom som, för att skydda människors egendom, gör att handen måste avskäras vid stöld. De som anser att avskärandet endast beror på att varje enskild andel uppgår till denna mängd, och att handen inte ska avskäras vid en mindre mängd av hänsyn till handens värdighet, säger att den mängd egendom som sharia har gjort avskärandet av handen obligatoriskt för vid stöld inte kan medföra att ett större antal händer avskärs.
Villkor som måste vara uppfyllda för den plats från vilken stölden har begåtts
Det nödvändiga villkoret för den plats där stölden begås är att den är skyddad, såsom ett hus, en butik, ett stall, en inhägnad eller ladugård, en plats där säd tröskas och torkas och liknande. Varken sharia eller språket har fastställt någon särskild regel för detta. Här förlitar man sig enbart på rådande sedvänja. Sharia betraktar den plats som skyddad när det framgår att egendomens ägare har gjort sitt yttersta för att skydda den från att förstöras och tagit väl hand om den. Beviset för detta är den hadith som återberättats av Amr ibn Shuaybs farfar. Han sade: En man frågade Guds Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser, om stöld av betande djur på betesmark. Han svarade: Den som stjäl sådana djur ska betala det dubbla värdet och få ett förnedrande slagstraff. Men om det som tas från ladugården motsvarar en skölds värde, ska hans hand huggas av. (Det vill säga: om någon stjäl en get eller ett får från ladugården ska tjuvens hand huggas av, eftersom ladugården är en plats där djuren hålls under uppsikt. Men om han stjäl från betesmarken ska handen inte huggas av.) Mannen sade: Guds Sändebud, hur är det då med den som bär bort något i fållen på sitt plagg? Han svarade: Den som tar något i munnen och inte knyter fast det i sitt plagg har inget straff. Men den som bär bort något ska åläggas att betala det dubbla värdet och få ett förnedrande slagstraff. Och om något tas från en plats där skörden förvaras, ska handen huggas av om värdet motsvarar en skölds värde. – Ahmad, al-Nasa’i, al-Hakim och al-Tirmidhi.
I en annan hadith säger Guds Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser: Ingen hand ska huggas av för stöld av dadlar som hänger på ett träd eller av djur som strövar omkring på bergen. Men om de förvaras i en inhägnad eller på en skyddad torkplats ska handen huggas av, om värdet motsvarar en skölds värde. Dessa båda hadither visar att stölden måste ha begåtts från en skyddad plats för att handen ska huggas av. Ibn al-Qayyim sade: Guds Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser, avskaffade handavhuggning för stöld av frukt från träd, men tillämpade handavhuggning för stöld från en skyddad plats.
Enligt Abu Hanifa, må Gud visa honom barmhärtighet, ska handen inte huggas av vid stöld av frukt från träd, eftersom dess värde minskar då frukten är lättfördärvlig. I själva verket gäller denna princip för all lättfördärvlig egendom. Men majoriteten av rättslärdas åsikt är den riktiga, eftersom Guds Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser, angav tre fall beträffande frukt på träd. För det första: om någon plockar frukten och äter den, finns inget straff. För det andra: om någon plockar eller river av frukten från trädet och går därifrån med den, ska han åläggas att betala det dubbla värdet och få stryk, men handen ska inte huggas av. För det tredje: om någon stjäl från den plats där frukten torkas och förvaras, ska handen huggas av, oavsett om frukten är helt torr eller inte. Det avgörande är alltså förvaringen och platsen där den förvaras. Det har ingen betydelse om frukten är torr eller färsk. Beviset för detta är att Guds Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser, avskaffade handavhuggning som straff för den som stal en get från betesmarken. Däremot ska handen huggas av för stöld från en ladugård eller inhägnad, eftersom det är en skyddad plats. Enligt majoriteten av de rättslärda är det betydelsefullt för handavhuggning att stölden har begåtts från en skyddad plats, men det är inget villkor. Bland dessa rättslärda finns Ahmad, Ishaq, Zufar och zahiritiska rättsskolan. I versen ”Hugg handen av den man eller kvinna som stjäl” anges nämligen inget villkor för handavhuggning. Dessutom är haditherna från Amr ibn Shuayb omtvistade och kan därför inte användas för att fastställa något villkor.
Olika former av skydd beroende på egendomens art
Skyddet varierar beroende på egendomens art. Den rådande sedvänjan är det slutgiltiga måttet i detta avseende. Samma plats kan i själva verket betraktas som skyddad i ett fall men inte i ett annat. Ett hus är till exempel en skyddad plats för möbler och annat som finns där inne, ett skyddat rum är en skyddad plats för frukt, ett stall är en skyddad plats för djur och en inhägnad är en skyddad plats för getter och får.
Människan är själv en skyddad plats för sina egna tillhörigheter
Människan är själv den som skyddar sina kläder, sin säng och sitt rum eller sin bädd, oavsett om hon befinner sig inne i en moské eller någon annanstans. Om någon vilar under en resa och har alla sina tillhörigheter med sig, är han själv den som skyddar dessa tillhörigheter, vare sig han sover eller är vaken. Om någon därför stjäl en annan persons kontanter eller tillhörigheter ska hans hand huggas av så snart han har fått dem i sin besittning, eftersom föremålen då har lämnat sin ägares räckhåll. De rättslärda har ställt upp villkoret att det stulna föremålet, när det gäller en sovande person, måste ha legat under hans kropp eller under hans huvud. Som bevis för detta villkor åberopar de den hadith som återberättats av Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah, al-Nasa’i och al-Hakim: ”Safwan ibn Umayya sade: Jag hade brett ut en mantel i moskén och sov på den. Då blev manteln stulen. Vi grep tjuven och förde honom till Guds Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser. Han befallde att hans hand skulle huggas av. Jag sade: Guds Sändebud, för en mantel som bara är värd trettio dirham? Jag skänkte den till honom. Guds Sändebud sade: Varför gjorde du inte detta innan du förde honom till mig? Det vill säga: Varför förlät du honom inte och skänkte honom inte manteln innan du förde honom till mig?”
Denna hadith visar att det är en förutsättning för att handen ska huggas av att göra anspråk på det stulna föremålet och lämna in ett klagomål. Om ägaren ger föremålet till tjuven eller säljer det till honom innan han lämnar in ett klagomål mot honom, upphävs straffet att hugga av tjuvens hand. Detta framgår av Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, egna ord: ”Varför gav du honom inte det innan du förde honom till mig?”
Ficktjuv
Fakiharna är oeniga om ficktjuven. En grupp säger att ficktjuvens hand ska huggas av, oavsett om han sticker handen i fickan och tar ut det som finns där, eller skär upp fickan och tar det som faller ut. Detta är imām Māliks, al-Awzāʿīs, Abū Thawrs, Yaʿqūbs, al-Hasans och Ibn al-Mundhirs uppfattning. Abū Hanīfa, Muhammad och Ishāq anser däremot att handen inte ska huggas av om pengarna i fickan är synliga utifrån och tjuven skär upp fickan och stjäl dem. Om pengarna däremot är dolda inne i fickan och han sticker in handen och tar ut dem, ska handen huggas av.
Moskéer är skyddade platser
Moskéns sängkläder, lampor, mattor och liknande förvaras vanligtvis i själva moskén. Därför räknas moskén som en skyddad plats för dem. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lät hugga av handen på en tjuv som hade stulit en sköld värd tre dirham från den plats i moskén där kvinnorna bad. (Ahmad, Abū Dāwūd, al-Nasāʾī.) På samma sätt ska handen huggas av på den tjuv som stjäl moskéns dörr eller något värdefullt föremål som används för att försköna den. Det råder ingen tvekan om att dessa föremål är skyddade. De shāfiʿitiska lärda motsätter sig att handen huggs av för stöld av moskéns lampor och mattor, eftersom de har placerats där för muslimernas gemensamma nyttas skull. Även tjuven har rätt att dra nytta av denna förmån. Om tjuven däremot är icke-muslim är saken annorlunda. Då ska hans hand huggas av, eftersom han inte har någon rätt till detta.
Stöld från ett hus
Det råder enhällig enighet bland alla fakihar om att ett hus inte är en skyddad plats om dess dörr inte är stängd. Fakiharna är också eniga om att om en tjuv stjäl från ett hus som ägs av en enda person, ska hans hand inte huggas av förrän han har lämnat huset. Om däremot två personer tillsammans gör en öppning eller ett hål i huset, varefter den ene går in, tar något därifrån och överlämnar det till den andre medan den senare befinner sig utanför huset, eller om den ene kastar ut något inifrån och den andre tar emot det utifrån, råder det oenighet bland fakiharna. Imām Mālik, al-Shāfiʿī och Ahmad anser att den invändige tjuvens hand ska huggas av, men inte den utvändiges. Abū Hanīfa anser att ingendera ska få handen avhuggen. Om en grupp däremot gör en öppning eller ett hål för att ta sig in i huset och alla går in, varefter några av dem får egendom motsvarande nisāb medan de andra inte får något och inte heller hjälper dem som fick tag i egendomen, anser Abū Hanīfa och Muhammad att hela gruppens händer ska huggas av. Mālik och al-Shāfiʿī anser att endast de som fick tag i egendomen ska få händerna avhuggna. Om den som gått in däremot för egendomen till hålet och lämnar den där, varefter den utanför sticker in handen och för ut den ur huset, anser Abū Hanīfa att ingendera ska få handen avhuggen. Imām Mālik anser att handen ska huggas av på den som förde ut egendomen. När det gäller den invändige som förde egendomen till hålet råder oenighet bland Imām Māliks lärjungar. Vissa säger att hans hand ska huggas av, medan andra säger att den inte ska huggas av. Al-Shāfiʿī anser att endast den som förde ut egendomen ska få handen avhuggen. Ahmad anser att bådas händer ska huggas av.
Shaykh Abū Ishāq säger: Om två personer gör en öppning och går in i huset, varefter den ene tar egendomen, för den till hålet och lämnar den där, medan den andre tar den och för ut den, finns det två uppfattningar i frågan. Den ena är att bådas händer ska huggas av, eftersom detta annars skulle bli ett bestående knep för att kringgå straffet att hugga av handen. Den andra är att ingendera av dem ska få handen avhuggen. Detta är Abū Hanīfas uppfattning och den korrekta uppfattningen, eftersom ingen av dem förde ut egendomen från en skyddad plats. Om den ene gör öppningen och den andre går in och tar ut egendomen finns det också två uppfattningar. Den ena är densamma som den tidigare nämnda: en grupp säger att bådas händer ska huggas av, medan Abū Hanīfa säger att båda ska undantas från straffet att få handen avhuggen. Den andra uppfattningen är att ingendera ska få handen avhuggen, eftersom den ene gjorde öppningen men inte förde ut egendomen, medan den andre visserligen förde ut egendomen, men inte från en skyddad plats.
Är ägarens anmälan nödvändig för stöldstraffet?
Så länge ägaren till det stulna godset inte kräver att hadd-straffet verkställs mot tjuven får straffet, enligt Ahmad, al-Shafi‘i och Abu Hanifa, inte verkställas. Enligt imam Malik ska det däremot verkställas även om ägaren inte framställer något sådant krav. Enligt Abu Hanifa, al-Shafi‘i och Ahmad är det en förutsättning för straffet att göra anspråk på det stulna godset och anmäla tjuven. Straffet fastställs genom två hederliga personers vittnesmål eller genom den anklagades bekännelse. Enligt Malik, al-Shafi‘i och hanafiterna räcker det att vittnesmålet eller bekännelsen avges en gång. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, lät nämligen skära handen av mannen som hade stulit en sköld och mannen som hade stulit Safwans mantel utan att be dem bekänna mer än en gång. Att en upprepning förekommer i vissa fall är endast för att ytterligare säkerställa sakförhållandet. Imam Ahmad, Ishaq och Ibn Abi Layla anser dock att det är nödvändigt att upprepa bekännelsen minst två gånger.
Om tjuven hävdar att det stulna godset är hans eget
Efter att det genom vittnesmål och bevisning slutgiltigt har fastställts att tjuven har stulit egendom motsvarande nisab från en skyddad plats, hävdar han kanske att det stulna godset är hans egen egendom. Enligt imam Malik ska hans påstående då inte godtas, och hans hand ska huggas av. Abu Hanifa och al-Shafi‘i har sagt att handen inte ska huggas av. Al-Shafi‘i har kallat en sådan tjuv för en ”skämtsam tjuv”.
Att lära tjuven knep som upphäver straffet
Det är rekommenderat för domaren att lära tjuven sådana knep att han kan undgå straffet. Ahmad, Abu Dawud och al-Nasa’i har återberättat: När en tjuv fördes inför Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, erkände han, men det stulna godset påträffades inte hos honom. Då sade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Jag tror inte att du har stulit.” Mannen sade då två eller tre gånger: ”Jo, jag har verkligen stulit.”
‘Ata har sagt att när en tjuv fördes inför domarna brukade domaren säga: ”Har du stulit? Säg nej.” ‘Ata nämnde Abu Bakr och Umar och sade att de båda gjorde så när de var domare. En slavinna som hade stulit fördes inför Abu al-Darda. Han frågade henne: ”Har du stulit? Säg nej.” Slavinnan svarade då: ”Nej.” Därefter frigav han henne. En man som hade stulit fördes inför Umar. Han frågade honom: ”Har du stulit?” och lärde honom genast att säga: ”Säg: Jag har inte stulit.” Han svarade: ”Jag har inte stulit”, och släpptes genast.
Stöldstraffet
När brottet stöld har bevisats blir det obligatoriskt att verkställa straffet på tjuven. Hans högra hand ska huggas av vid handleden. Allah har sagt:
وَالسَّارِقُ وَالسَّارِقَةُ فَاقْطَعُوا أَيْدِيَهُمَا
”Oavsett om det är en man eller en kvinna, hugg av handen på den som stjäl.” Även under den förislamiska tiden var det sed att hugga av tjuvens hand. Islam bevarade denna sed, men lade till vissa villkor. Det sägs att Quraysh under den förislamiska tiden var de första som högg av handen på Duraik, en frigiven slav till en man vid namn Mulayh ur stammen Banu Khuza’a. Han hade stulit värdefulla skatter inne i Kaba. Några säger att en annan grupp hade stulit dem och lagt dem hos honom för att snärja honom. al-Qurtubi har med säkerhet sagt att tjuvars händer höggs av under den förislamiska tiden. Den förste vars hand höggs av under den förislamiska tiden var al-Walid ibn al-Mughira. Senare befallde Allah att hans hand skulle huggas av igen även efter islams framträdande. Efter islams framträdande var Profeten ﷺ den förste som högg av handen på en man, Khiyar ibn Adi, och på en kvinna, Murra bint Sufyan. Abu Bakr högg av högerhanden på en jemenitisk medborgare för att han hade stulit ett halsband. Och Umar رضي الله عنه högg av handen på Ibn Samura. Varken ägaren till det stulna godset eller härskaren får efterskänka straffet för tjuven. Det är inte heller tillåtet att ersätta det med något annat, lindrigare straff, att upphäva det eller att skjuta upp det. Enligt shiiterna upphävs dock straffet om den vars egendom stulits förlåter tjuven. Enligt dem kan härskaren också av ett rimligt skäl upphäva eller skjuta upp straffet för vissa personer. Ahl as-Sunna motsätter sig emellertid bestämt denna uppfattning. Profeten ﷺ har sagt: ”Avvärj straffen från varandra så länge ni kan. Men när ärendet har nått härskaren kan Allah inte förlåta det, även om härskaren förlåter.” Vid den andra stölden ska foten huggas av. Vid den tredje stölden ska tjuven enligt Abu Hanifa hållas fängslad som ett mildare straff. Enligt al-Shafi’i och andra ska vänster hand huggas av. Om han stjäl igen ska han fängslas efter att ha fått ett mildare straff.
Efter att tjuvens hand har huggits av ska blödningen stoppas och såret läkas
Efter att tjuvens hand har huggits av ska åtgärder vidtas för att stoppa blödningen så att han inte dör. al-Daraqutni, al-Hakim, al-Bayhaqi och Ibn Hibban har återberättat från Abu Hurayra رضي الله عنه: En man fördes till Allahs sändebud ﷺ anklagad för att ha stulit en mantel. Han sade: ”Jag tror inte att han har stulit” (så att han inte skulle erkänna och sedan återta sin bekännelse). Tjuven sade: ”O Allahs sändebud, jag har verkligen stulit.” Då sade han: ”Ta honom med er, hugg av hans hand och vidta åtgärder för att stoppa blödningen.” Detta bevisar att kostnaden för att stoppa blödningen inte är tjuvens ansvar utan regeringens. ”För honom sedan tillbaka till mig.” Därefter höggs hans hand av och han fördes till Allahs sändebud ﷺ. Han sade: ”Ångra dig inför Allah.” Han svarade: ”Jag har ångrat mig.” Han sade: ”Må Allah förlåta dig.”
Att hänga tjuvens avhuggna hand runt hans hals
För att tukta tjuven och varna andra har sharia föreskrivit att tjuvens avhuggna hand ska hängas runt hans hals. Abu Dawud, al-Nasa’i och al-Tirmidhi har återberättat att Abdullah ibn Muhayrib sade: Jag frågade Fudala: ”Är det sunna att hugga av tjuvens hand och hänga den runt hans hals?” Han svarade: ”Ja. En viss tjuv fördes till Allahs sändebud ﷺ. Hans hand höggs av. Därefter befalldes det att handen skulle hängas runt hans hals.” (Detta gällde förmodligen en notorisk tjuv.)
Nödvändigheten av både ersättning och hadd-straff
När den stulna egendomen fortfarande är oskadad ska den återlämnas till dess ägare. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade nämligen: ”Det som tjuven har stulit ska återlämnas till dess ägare.” Detta är al-Shafi’is och Ishaqs uppfattning. Om den stulna egendomen förstörs eller går förlorad medan den är i tjuvens besittning, måste han ersätta den, och hans hand ska också huggas av. Den ena åtgärden får inte hindra den andra. Ersättningen är nämligen en mänsklig rättighet, medan avhuggandet av handen är Allahs rättighet. Därför får ingen hindra den andra, liksom ingen får hindra verkställandet av diya eller kaffara. Enligt Abu Hanifa ska tjuven inte tvingas ersätta den stulna egendomen om den går förlorad; endast handen ska huggas av. Enligt imam Malik ska tjuven betala ersättning om han är välbärgad, annars ska endast handen huggas av.
Det artonde kapitlet: Straffrättsliga brott (mord och kroppsskada)
Varje handling som sharia förbjuder eftersom den är skadlig för någon av följande: religionen, livet, förståndet, hedern eller egendomen, är ett straffrättsligt brott. Fakiherna har delat in dessa brott i två kategorier: brott som medför ett föreskrivet straff, det vill säga hadd-brott, och brott som medför qisas. Hadd-brotten har redan behandlats utförligt. Det som återstår är att behandla de brott som medför qisas. Qisas-brott är sådana brott som leder till att en människa mister livet eller orsakar en mindre skada, såsom kroppsskada eller förlust av en kroppsdel. Dessa utgör de grundläggande reglerna för de mest angelägna allmänna intressena. Att bevara och följa dem är nödvändigt för att skydda folket och säkerställa tryggheten i dess gemensamma liv.
I detta sammanhang ska vi först, som en inledning, säga några ord om islams syn på att skydda människoliv. Därefter ska vi jämföra qisas i islam och under jahiliyya, och sedan behandla qisas vid dödligt våld samt qisas vid mindre kroppsskador. De handlingar som enligt den gällande lagen betraktas som straffrättsliga brott är de allvarligaste brotten. Enligt strafflagen är straffet för dessa antingen dödsstraff eller fängelse med straffarbete.
Livets säkerhet
Människans värdighet
Den Allsmäktige Allah har skapat människan som en hedrad varelse. Han skapade henne med Sina egna händer, blåste liv i hennes kropp, fick änglarna att falla ned i prostration inför henne, gjorde allt som finns i himlarna och på jorden underordnat henne, utsåg henne till Sin ställföreträdare och gav henne olika krafter och egenskaper, så att hon skulle kunna etablera sin makt och styrka på jorden och nå den högsta nivån av materiell överlägsenhet och andlig utveckling som tilldelats henne. Människan kan inte förverkliga alla syften med sin skapelse och nå sitt slutliga mål förrän hon har fått tillgång till alla medel för utveckling och uppnått alla sina rättigheter. Islam har garanterat skyddet av dessa rättigheter. Bland dessa rättigheter finns rätten att leva, äganderätten, rätten att skydda sin heder och rätten att leva fritt. Varje människa har dessa rättigheter som människa, oavsett hennes religion, ras, nationalitet, land eller samhällstillhörighet. Allah säger:
وَلَقَدْ كَرَّمْنَا بَنِي آدَمَ وَحَمَلْتُهُمْ فِي الْبَرِّ وَالْبَحْرِ وَرَزَقْنَهُم مِّنَ الطَّيِّبَاتِ وَفَضَّلْتُهُمْ عَلَى كَثِيرٍ مِّمَّنْ خَلَقْنَا تَفْضِيلاً
Betydelse: Jag har hedrat Adams barn, gett dem färdmedel för deras färder på land och till havs, skänkt dem god försörjning och upphöjt dem över många av dem som Jag har skapat.” (Sura Bani Isra’il: vers 70)
Under avskedspilgrimsfärden sade Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom: ”O människor! Era liv och er egendom är heliga för er alla, liksom denna stad, denna dag och er egendom är heliga … Varje muslims liv, egendom och heder är heliga för en annan muslim.”
Rätten till livet
Rätten till liv, eller rätten att leva, är den första av dessa rättigheter. Den är den viktigaste rättigheten och en så ren och helig rättighet att ingen har rätt att kränka dess helgd. Allah säger:
وَلَا تَقْتُلُوا النَّفْسَ الَّتِي حَرَّمَ اللَّهُ إِلَّا بِالْحَقِّ
”Döda inte den människa vars död Allah har förbjudit, annat än med giltig grund.” (Sura Isra: vers 33)
Vilka giltiga eller berättigade skäl som gör det tillåtet att ta någons liv förklarade Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, på följande sätt i en hadith återberättad av Ibn Mas‘ud: ”Det är inte tillåtet att döda en muslim som vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att jag är Hans Sändebud, annat än av tre skäl: att begå äktenskapsbrott efter att ha varit gift, att döda en person som inte har dödat någon, samt att lämna islam, det vill säga att bli avfällig.” – Bukhari och Muslim.
Den Allsmäktige Allah har sagt:
وَلَا تَقْتُلُوا أَوْلَادُكُمْ خَشْيَةَ إِمْلَاقٍ مَا نَحْنُ نَرْزُقُهُمْ وَإِيَّاكُمْ ط إِنْ قَتْلَهُمْ كَانَ خَطَا كَبِيرًا
”Döda inte era barn av rädsla för fattigdom. Det är Jag som förser både dem och er med försörjning. Att döda dem är en stor synd.” (Sura al-Isra: vers 31)
Allah säger vidare:
وَإِذَا الْمَوْعِدَةُ سُئِلَتْ بِأَيِّ ذَنْبٍ قُتِلَتْ
”När den levande begravda flickan tillfrågas: ’För vilket brott dödades hon?’” (Sura at-Takwir: vers 8–9)
Den Allsmäktige Allah har fastställt ett så strängt straff för den som först införde mordet som föredöme att Han inte har fastställt något motsvarande för någon annan av Sina skapelser. Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Varje människa som dödas orättmätigt får Adams son (Kabil) bära en del av straffet för denna synd, eftersom han var den förste som dödade (Habil) och införde detta som föredöme.” – al-Bukhari och Muslim.
Ett bevis på hur ytterst angelägen och omsorgsfull islam är när det gäller att skydda människoliv är att den har hotat den som anser det tillåtet att beröva människor livet med det strängaste straffet. Allah säger:
وَمَنْ يَقْتُلْ مُؤْمِنًا مُتَعَمِّدًا فَجَزَاؤُهُ جَهَنَّمُ خَلِدًا فِيهَا وَغَضِبَ اللَّهُ عَلَيْهِ وَلَعَنَهُ وَأَعَدَّ لَهُ عَذَابًا عَظِيمًا
Betydelsen är: Den som avsiktligt dödar en troende, hans vedergällning är ett evigt helvete; över honom kommer Allahs vrede att regna, förbannelsen drabbar honom, och Allah har förberett ett fruktansvärt straff för honom.” (Sura an-Nisāʾ: vers 93)
Av denna vers står det klart att en mördares straff i det kommande livet är ett plågsamt straff, evig vistelse i helvetet, Allahs vrede och förbannelse samt ett hårt straff. Därför sade Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) att den som avsiktligt dödar en troende inte har möjlighet att ångra sig. Detta eftersom denna vers är en av de sist uppenbarade verserna. Efter den uppenbarades ingen annan vers som upphävde eller ändrade denna vers. De flesta lärda stöder dock inte Ibn ʿAbbās uppfattning.
Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”För Allah är hela världens förstörelse mindre betydelsefull än att en troende dödas orättmätigt.” – Ibn Mājah.
At-Tirmidhī återberättar från Abū Saʿīd (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Om alla varelser i himlarna och på jorden deltog i dödandet av en troende, skulle Allah kasta dem alla i helvetet.”
Al-Bayhaqī återberättar från Ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Den som hjälper till vid dödandet av en muslim genom att ens uttala hälften av ett ord, kommer på uppståndelsens dag att ha skrivet mellan sina ögon: ’Förtvivlad och berövad Allahs barmhärtighet.’” Att döda är nämligen liktydigt med att förstöra det som Allah vill bygga. Det är ett steg mot att beröva den drabbade hans liv och innebär aggression mot hans anhöriga, som är stolta över honom och drar nytta av honom, samt mot dem som blir hjälplösa när de förlorar honom. Alla mord omfattas av detta förbud, såsom dödandet av muslimer, dödandet av icke-muslimer och självmord. Det finns flera tydliga hadither om dödandet av icke-muslimer, i vilka det förklaras att helvetet är fastställt för mördaren. Al-Bukhārī återberättar från ʿAbdullāh ibn ʿAmr ibn al-ʿĀṣ att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Den som dödar en icke-muslimsk medborgare som står under ett avtal kommer inte ens att känna doften av paradiset, trots att paradisets doft kan kännas på fyrtio års avstånd.” (Med en icke-muslimsk medborgare som står under ett avtal avses en icke-muslim som har beviljats skydd och tagits i beskydd av en muslimsk medborgare, eller som bor i ett muslimskt land enligt ett fredsavtal med den muslimske härskaren, eller som har fått medborgarskap enligt ett avtal om att betala jizya. Uttrycket ”han kommer inte att känna doften av paradiset” betyder att han inte kommer att få träda in i paradiset.)
Och beträffande självmord har Allah själv uttalat följande varning:
وَلَا تُلْقُوا بِأَيْدِيكُمْ إِلَى التَّمْلَكَةِ
”Kasta inte er själva med egna händer i fördärvet.” (Al-Baqara: 195)
Allah säger också:
وَلَا تَقْتُلُوا أَنْفُسَكُمْ ، إِنَّ اللَّهَ كَانَ بِكُمْ رَحِيمًا
”Döda inte er själva. Allah är barmhärtig mot er.” (An-Nisa: 29)
Al-Bukhari och Muslim återberättar från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: ”Den som kastar sig ned från ett berg och därigenom dödar sig själv kommer att förbli i helvetets eld och fortsätta att kastas ned uppifrån. Den som dricker gift och därigenom dödar sig själv kommer att förbli i helvetets eld för evigt och fortsätta att dricka giftet ur sin hand. Och den som dödar sig själv med ett järnvapen kommer att förbli i helvetet för evigt med järnvapnet i handen och fortsätta att hugga sig själv.”
Al-Bukhari återberättar också från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: ”Den som stryper sig själv kommer att fortsätta att strypa sig själv i helvetet; den som hugger sig själv kommer att fortsätta att hugga sig själv i helvetet; och den som kastar sig själv kommer att fortsätta att kasta sig själv i helvetet.”
Al-Bukhari återberättar från Jundub ibn Abdallah att Allahs Sändebud sade: ”Bland era föregångare fanns en man vars kropp var täckt av sår. Han blev så plågad av smärtan att han inte stod ut. Sedan tog han en kniv och skar av sin hand. Därefter upphörde blödningen inte, och till slut dog han. Allah sade: ’Min tjänare förekom Mig beträffande sig själv. Därför har Jag förbjudit honom paradiset.’”
Det har också sagts i hadithen: ”Den som dödar sig själv med något kommer på Uppståndelsens dag att dödas om och om igen med just detta.” Utöver allt som tidigare har sagts till fördömande av mördare är det hårdaste fördömandet att islam betraktar den som dödar en enda människa som en mördare av hela mänskligheten. Det går inte att föreställa sig ett större fördömande av detta avskyvärda brott. Allah säger:
أَنَّهُ مَنْ قَتَلَ نَفْسًا بِغَيْرِ نَفْسٍ أَوْ فَسَادٍ فِي الْأَرْضِ فَكَأَنَّمَا قَتَلَ النَّاسَ جَمِيعًا ط
Betydelse: Om någon dödar en människa utan att det beror på mord eller på att han sprider fördärv i landet, är det som om han hade dödat hela mänskligheten; och den som räddar någons liv är som om han hade räddat hela mänsklighetens liv.” (Al-Mā’idah: vers 32)
Och på grund av människolivets betydelse och blodsutgjutelsens fruktansvärdhet är mord det brott vars dom först kommer att avkunnas på Uppståndelsens dag.” (Muslim) Och just med hänsyn till denna betydelse har Allah föreskrivit qiṣāṣ och dödsstraff för mördaren, för att utkräva vedergällning av mördaren, varna dem som ännu inte har begått detta brott och rena samhället från brott som stör den sociala ordningen och äventyrar den allmänna säkerheten. Han har sagt:
وَلَكُمْ فِي الْقِصَاصِ حَيَوةٌ يَأْولِي الْأَلْبَابِ لَعَلَّكُمْ تَتَّقُونَ
Betydelse: O ni som har förstånd! I qiṣāṣ finns liv för er, så att ni må bli gudfruktiga.” (Al-Baqarah: vers 179)
Detta straff var tidigare föreskrivet i alla de sharīʿah-lagar som Allah hade sänt. Bestämmelsen i detta avseende i Mūsās, frid vare med honom, sharīʿah återges i det tjugoförsta kapitlet i Tora på följande sätt:
”Den som slår en människa så att hon dör till följd av slaget ska dödas. Och när någon angriper en annan person och dödar honom ska han dödas. Och den som dödar sin far och sin mor ska dödas. Och om någon endast sårar någon, ska han straffas med liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, sår för sår och fraktur för fraktur.”
Vissa anser att det enligt ʿĪsās, frid vare med honom, sharīʿah inte var en grundprincip att döda mördaren. De hämtar bevis för detta från följande uttalande av ʿĪsā, frid vare med honom, som citeras i Matteusevangeliet:
”Gör inte motstånd mot orättvisan. Vänd i stället även den vänstra kinden mot den som slår dig på din högra kind. Och ge också din mantel åt den som vill gräla med dig och tar din klädnad. Och gå två mil med den som tvingar dig att gå en mil under hån.”
Å andra sidan anser vissa att dödsstraff finns i ʿĪsās, frid vare med honom, sharīʿah. Som bevis för detta åberopar de följande uttalande av honom:
”Jag har inte kommit för att upphäva uppenbarelsens budskap. Jag har endast kommit för att fullkomna det.” Denna uppfattning stöds av följande ord i Koranen: (ʿĪsā sade: Jag har kommit) ”som en bekräftelse av den Tora som finns före mig.”
I själva verket syftar vers 45 i sura al-Māʾida på just detta:
وَكَتَبْنَا عَلَيْهِمْ فِيهَا أَنَّ النَّفْسَ بِالنَّفْسِ لا وَالْعَيْنَ بِالْعَيْنِ وَالْأَنْفَ بِالْأَنْفِ وَالْأُذُنَ بِالْأُذُنِ وَالسِّن بِالسِّنِ لا وَالْجُرُوحَ قِصَاصِ 6
Betydelse: ”Och däri föreskrev Vi för dem: liv för liv, öga för öga, näsa för näsa, öra för öra, tand för tand, och för alla sår gäller lika vedergällning.”
Sharia har inte gjort någon åtskillnad mellan människor. Att ta ett liv som vedergällning för ett liv är en rättighet, oavsett om den dödade tillhör överklassen eller den lägre klassen, och oavsett om det är en man eller en kvinna. Var och en har nämligen rätt att leva. Ingen får ingripa i någon annans liv på ett sådant sätt att det förstör det, oavsett hur detta sker. Inte ens när det gäller oavsiktligt dråp har Allah befriat dråparen från ansvar; i stället har Han ålagt honom att frige en slav och betala diyya. Allah säger:
وَمَا كَانَ لِمُؤْمِنٍ أَن يَقْتُلْ مُؤْمِنًا إِلَّا خَطَا وَمَنْ قَتَلَ مُؤْمِنًا خَطَأَ فَتَحْرِيرُ رَقَبَةٍ مُؤْمِنَةٍ وَدِيَةٌ مُسَلَّمَةٌ إِلَى أَهْلِهِ إِلَّا أَن يُصَدِّقُواط
Betydelse: ”Det anstår inte en troende att döda en annan troende, utom av misstag. Om någon av misstag dödar en troende, ska han frige en troende slav och överlämna blodspenning (diyya) till den dödades anhöriga, såvida de inte avstår.” (Sura al-Māʾida: vers 45)
Islam har föreskrivit denna ekonomiska påföljd endast vid oavsiktligt dråp, för att visa respekt för människolivet, så att ingen ska betrakta detta brott som obetydligt, så att människor iakttar största möjliga försiktighet när det gäller att ta liv och utgjuta blod, så att vägen till oordning stängs och så att ingen kan döda en annan och sedan komma undan med att säga: ”Jag dödade honom av misstag.” Som bevis på hur strängt islam värnar om människoliv räcker det att nämna att islam har förbjudit abort efter det att liv har ingjutits i fostrets kropp. Om det däremot finns ett verkligt skäl som gör abort oundviklig, såsom risk för moderns död eller liknande, är abort tillåten endast i ett sådant fall.
Qisas: i islam och under jāhiliyya
Under den förislamiska tiden var qiṣāṣ (att döda mördaren) visserligen en etablerad sedvänja i Arabien. Men grunden för den var att om en person ur en stam begick ett mord, hölls hela stammen ansvarig för brottet. Det enda undantaget var när stammen förklarade personen fredlös och tillkännagav detta vid alla sociala sammankomster. Därför krävde den dödades förmyndare qiṣāṣ av mördaren och andra medlemmar av hans stam. Detta krav antog ibland sådana omfattande proportioner att det tände krigets eld mellan mördarens och den dödades stammar.
Om den dödade personen var en adelsman eller stamhövding behövde man inte ens tala om saken. Kravet på qiṣāṣ antog då ännu större proportioner. Å andra sidan avvisade och ignorerade vissa stammar detta krav på qiṣāṣ och gav mördaren sitt stöd och beskydd. De brydde sig inte heller om den dödades arvingars krav. Följden blev krig och strider, där många oskyldiga människor dödades. Islam avskaffade detta orättvisa system och förklarade att endast den skyldige själv är ansvarig för det brott han har begått. Det är honom som ska hållas ansvarig för sin synd. Allah säger:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا كُتِبَ عَلَيْكُمُ الْقِصَاصُ فِي الْقَتْلَى ، اَلْعُرْ بِالْحَرِّ وَالْعَبْدُ بِالْعَبْدِ وَالأنْثَى بِالْأُنثى، فَمَنْ عُفِى لَهُ مِنْ أَخِيهِ شَيْ ءٍ فَإِتِّبَاعَ بِالْمَعْرُوفِ وَأَدَاء إِلَيْهِ بِإِحْسَانٍ ، ذَلِكَ تَخْفِيفٌ مِنْ رَّبِّكُمْ وَرَحْمَةٌ ، فَمَنِ اعْتَدَى بَعْدَ ذَلِكَ فَلَهُ عَذَابٌ اليره وَلَكُمْ فِي الْقِصَاصِ حَيوة يأولِي الْأَلْبَابِ لَعَلَّكُمْ تَتَّقُونَ
Betydelse: O ni troende! Föreskriften om qiṣāṣ har ålagts er beträffande de dödade: fri mot fri, slav mot slav och kvinna mot kvinna. Men om något efterskänkande görs av hans bror, ska man följa det som är föreskrivet och betala honom hans rättmätiga ersättning på ett hederligt sätt. Detta är en lättnad och en barmhärtighet från er Herre. Men efter detta har den som överskrider gränserna ett smärtsamt straff att vänta. O ni förståndiga! I qiṣāṣ finns liv för er, så att ni må bli gudfruktiga. (Sura al-Baqara, vers 178)
När qiṣāṣ blir det enda kravet i stället för förlåtelse:
I sin tafsīr av den ovan nämnda versen har al-Bayhaqi sagt: ”Under den förislamiska tiden pågick det ständigt mord och hämnd mellan två arabiska stammar. Om den ena av dessa två stammar var starkare än den andra, brukade den svära: ’Som hämnd för att ni har dödat en slav kommer vi att döda en fri person bland er, och som ersättning för att ni har dödat en kvinna kommer vi att döda en man.’ Efter islams framträdande, när de vände sig till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för att få rättvisa i denna fråga, uppenbarades denna vers. Han befallde dem då att ömsesidigt avsäga sig sina eder.”
Innebörden av denna vers är:
1. Allah den Allsmäktige har upphävt den förislamiska sedvänjan och gjort likhet obligatorisk vid utkrävandet av hämnd för mord. När människor därför föredrar att utkräva hämnd, det vill säga qiṣāṣ, framför att förlåta och kräver att den ska verkställas, ska en fri person dödas om en fri person har dödat en annan fri person; på motsvarande sätt ska den slav som har begått mordet dödas som hämnd för att en slav har dödats, och den kvinna som har begått mordet ska dödas som hämnd för att en kvinna har dödats.
2. När den dödades arvinge förlåter gärningsmannen har han rätt att kräva diyat (blodspenning). Kravet måste dock vara rättvist, och det måste säkerställas att ingen våldsamhet eller grymhet blandas in i det. Gärningsmannen bör i sin tur utan dröjsmål eller godtyckliga avdrag genast betala diyat till den som har förlåtit honom.
3. Det är tillåtet att verkställa den av Allah föreskrivna bestämmelsen, det vill säga qisas, och det är också tillåtet att avstå från den och i stället betala diyat. Detta är en stor lättnad och nåd från Allah. Han har nämligen lämnat möjligheten att välja endera av dessa två och har inte gjort någon av dem obligatorisk.
4. Den som efter att ha förlåtit gärningsmannen ändå dödar honom genom att överskrida gränserna, kommer att drabbas av ett smärtsamt straff. Detta smärtsamma straff kan han få utstå i denna värld i form av dödsstraff eller i det kommande livet i form av helvetets plåga.
Bukhari har återberättat från Ibn Abbas: ”Bland Israels barn tillämpades qisas, men diyat fanns inte. Därför gav Allah denna ummah möjligheten till diyat. Han sade: ’Vi har föreskrivit qisas för er beträffande de dödade. Om någon från hans brors sida beviljas förlåtelse, ska han följa den vederbörliga bestämmelsen och hederligt betala det som är honom ålagt.’” … Förlåtelse innebär i själva verket att diyat tas emot vid ett uppsåtligt brott.
”Detta är en lättnad och nåd från er Herre.” Det vill säga: jämfört med tidigare folk är detta en lättnad och nåd.
5. Allah har föreskrivit qisas, eftersom det innebär en garanti för människors liv och samhälleliga stabilitet. När mördaren vet att han själv kommer att dödas om han dödar, blir han rädd och avstår. Genom denna återhållsamhet räddar han å ena sidan sitt eget liv och å andra sidan livet på den som han hade tänkt döda.
6. Islam har behållit den rätt som den dödades förmyndare hade före islams framträdande att kräva qisas, det vill säga straff, för mord. Allah säger:
وَمَنْ قُتِلَ مَظْلُومًا فَقَدْ جَعَلْنَا لِوَلِيّه سُلْطنًا فَلَا يُسْرِفْ فِي الْقَتْلِ طَ إِنَّهُ كَانَ مَنْصُورًا
”När någon dödas orättmätigt har Vi gett hans arvinge rätt att kräva upprättelse. Men han får inte gå till överdrift i fråga om dödandet. Han har ju fått hjälp.”
Med arvinge i versen avses den dödades arvinge, som har rätt att kräva vedergällning för mordet. I själva verket är det endast han, inte härskaren eller regeringen, som har rätt att kräva vedergällning eller straff för mordet. Om han inte kräver qisas får qisas inte utkrävas av gärningsmannen. Med rätten till upprättelse avses auktoriteten över mördaren. Denna auktoritet har getts honom för att ingen ska kunna benåda mördaren mot hans vilja. Det är ju han som har drabbats av brottet. Därför kommer hans hjärta naturligt att fyllas av vrede, han kommer att vilja hämnas, och mord och brott kommer att upprepas.
7. Med anledning av tolkningen av denna vers har författaren till Tafsir al-Manar sagt: ”Av denna vers framgår att det huvudsakliga syftet är att garantera och skydda livet. Qisas är ett av flera medel för att uppnå detta. Den som vet att han kommer att dödas om han dödar någon, kommer att avstå från att döda. På så sätt skyddar han både sitt eget liv och livet på den som han hade tänkt döda. Enbart diya (blodspenning eller ersättning) kan inte avhålla alla från att utgjuta en fiendes blod. Om möjligheten till blodspenning finns kan han döda sin fiende efter sin förmåga. Det saknas inte människor i samhället som är beredda att spendera stora summor pengar för att tillintetgöra en fiende. Versens uttryckssätt är dessutom så enastående och tilltalande att det undanröjer föreställningen att det är en ond och barbarisk handling att beröva brottslingen livet som straff, och uppmuntrar människor att godta principen om jämlikhet. Qisas kallas här nämligen inte mord eller dödsstraff, utan benämns jämlikhet mellan människor. Det är detta som gör deras liv tryggt och lyckligt.”
Qisas vid förlust av liv
Inte varje dödligt angrepp gör dess gärningsman föremål för qisas. Angreppet kan vara uppsåtligt, oavsiktligt eller ske av misstag; det kan också vara av en typ som ligger mellan dessa två, eller av någon annan typ. Därför är det nödvändigt att beskriva hur många olika slags mord det finns och vilka de är, samt att analysera vid vilket slags mord qisas blir obligatoriskt.
Olika typer av mord
Mord är av tre typer:
1. Uppsåtligt mord,
2. Mord med halvt uppsåt,
3. Oavsiktligt mord
Uppsåtligt mord: När en vuxen och förståndsmässigt frisk person frivilligt dödar en oskyldig människa med ett medel som med stor sannolikhet anses vara effektivt för att döda, kallas detta uppsåtligt mord. Av denna definition framgår att brottet uppsåtligt mord inte föreligger förrän följande beståndsdelar finns:
1. Att mördaren är förståndsmässigt frisk, vuxen och har för avsikt att döda. Att det är nödvändigt att vara förståndsmässigt frisk och vuxen bevisas av följande hadith, återberättad av Ali (må Allah vara nöjd med honom): Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Tre personer är befriade från allt ansvar: den vansinnige tills han återfår sitt förstånd, den sovande tills han vaknar och det minderåriga barnet tills det blir vuxet.” – Ahmad, Abu Dawud, Tirmidhi.
Att uppsåtligt dödande kan bevisas framgår av följande hadith. Abu Hurayra, må Gud vara nöjd med honom, berättade: ”Under Guds sändebuds, må Guds frid och välsignelser vara över honom, tid dödade en man en annan man. Händelsen meddelades Guds sändebud. Han överlämnade mördaren till den dödes arvinge. Mördaren sade: ’Guds sändebud, jag hade inte för avsikt att döda honom.’ Då sade Guds sändebud till arvingen: ’Om det som mördaren säger är sant och du ändå dödar honom, kommer du att vara bland helvetets invånare.’ När arvingen hörde detta släppte han honom.” – Abu Dawud, an-Nasa’i, Ibn Majah och at-Tirmidhi.
Abu Dawud återberättar att Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Straffet för den som uppsåtligen dödar någon är döden, om den dödes arvinge inte benådar honom.” Ibn Majah återberättar att Guds sändebud sade: ”Den som avsiktligt dödar någon ska avrättas. Och den som ställer sig emellan mördaren och den döde (det vill säga hindrar rättskipningen), över honom vilar Guds, änglarnas och alla människors förbannelse. På uppståndelsens dag kommer Gud inte att ta emot någon ersättning eller lösen från honom.”
2. Den dödade personen måste vara människa och oskyldig, det vill säga det måste vara olagligt att döda honom.
3. Det vapen med vilket dödandet utfördes måste vara av ett sådant slag som vanligtvis används för att döda.
Om dessa tre omständigheter inte föreligger ska dödandet inte betraktas som uppsåtligt dödande.
Medel eller vapen för dödande: Det är tillräckligt att det föremål med vilket någon dödas är av ett sådant slag som vanligtvis används för att döda, vare sig det är vasst eller krossande. Båda är nämligen lika effektiva när det gäller att ta liv. al-Bukhari och Muslim har återberättat att Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, krossade huvudet på en jude mellan två stenar.” Denna hadith vederlägger Abu Hanifas, ash-Shabis och an-Nakhais uppfattning att ingen qisas föreligger när någon dödas med ett tungt föremål. Detsamma gäller att bränna någon med eld, dränka eller sänka ned honom i vatten, kasta honom från en höjd, krossa honom genom att pressa honom under en mur, kväva honom, hålla honom inspärrad utan mat och dryck tills han dör, eller kasta honom inför ett vilddjur och liknande. I alla dessa fall ska qisas verkställas. På samma sätt gäller det att få en oskyldig människa dödad genom falskt vittnesmål och därefter återta sitt vittnesmål och säga: ’Vi ville att han skulle dödas.’ Allt detta är medel genom vilka man vanligtvis kan döda. Och om någon ger en person mat som han vet är förgiftad, medan den som äter den inte känner till det, och personen därefter dör av maten, ska qisas verkställas mot den som serverade den.
al-Bukhari och Muslim har återberättat att en judisk kvinna blandade gift i köttet från ett får och gav det till Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, att äta. Han tog en tugga av det och spottade genast ut den. Men Bishr ibn al-Bara, må Gud vara nöjd med honom, åt tillsammans med honom. Guds sändebud benådade först kvinnan utan att straffa henne. Det vill säga, han benådade henne tills någon av dem som hade ätit dog. Men så snart Bishr ibn al-Bara dog dödade han den judiska kvinnan som vedergällning för honom. Enligt Abu Dawuds återberättelse beordrade han att hon skulle dödas.
Halvuppsåtligt dödande: När en vuxen och förståndig människa dödar en oskyldig människa på ett sätt som vanligtvis inte används för att döda, exempelvis genom ett eller två slag med en lätt käpp eller en liten sten, och personen dör av detta, kallas dödandet halvuppsåtligt. (Detta är Abu Hanifas, ash-Shafiʿis och de flesta juristernas uppfattning. Imam Maliks och al-Layths uppfattning är motsatt. Enligt de sistnämnda juristernas uppfattning ska dödande som sker med ett tillvägagångssätt eller ett vapen som vanligtvis inte används för att döda, såsom käpp, piska, örfilar och slag, också betraktas som uppsåtligt dödande, och qisas ska verkställas. De fäster nämligen principiellt ingen vikt vid medlet eller vapnet för att ta liv, utan vid själva dödandet. Enligt dem är dödande berättigat till qisas oavsett med vilket medel eller vapen livet tas.) Om någon förs till en bestämd plats för att dödas och där slås, eller om den slagna personen är så ung eller sjuklig att han vanligtvis dör av sådana slag, eller om en frisk och stark person slås upprepade gånger tills han dör, ska detta betraktas som uppsåtligt dödande. Skälet till att det kallas halvuppsåtligt är emellertid att det råder tvekan och osäkerhet om dödandet var uppsåtligt eller oavsiktligt. Avsikten här var nämligen att slå, inte att döda. Därför kallas det halvuppsåtligt. Det är varken helt uppsåtligt eller helt oavsiktligt. Och eftersom det inte är helt uppsåtligt bortfaller qisas, eftersom principen är att skydda livet. Därför är det inte tillåtet att verkställa qisas mot någon utan ett tydligt skäl.
Eftersom detta å andra sidan inte är helt oavsiktligt, då det egentliga syftet var att slå, inte att döda, ska en förhöjd diyya betalas. Ibn Abbas återberättar från al-Daraqutni att Allahs Sändebud sade: ”Vid avsiktligt dödande är qisas obligatoriskt. Oavsiktligt dödande är däremot ett brott för vilket qisas inte gäller. Och den som dör av slag med en sten, en käpp eller en piska ska ersättas med en förhöjd diyya bestående av fullvuxna kameler.” Ahmad och Abu Dawud återberättar att Allahs Sändebud sade: ”Vid halvavsiktligt dödande gäller en förhöjd diyya. Mördaren ska inte dödas, eftersom Satan eggar människan. Därigenom sker blodsutgjutelse utan att det föreligger hat, fiendskap eller bärande av vapen.” Ahmad, Abu Dawud och al-Nasa’i återberättar att Allahs Sändebud sade på dagen för erövringen av Mecka: ”Vet att den som dödas genom slag med en piska, en käpp eller en sten har dödats halvoavsiktligt.”
Död genom våda: Oavsiktligt dödande innebär att en vuxen och förståndsmässig person utför något som är tillåtet för honom, såsom att jaga eller utföra någon annan liknande tillåten handling, men att en oskyldig person då skadas och senare dör; eller att en brunn grävs och någon faller ner i den och dör; eller att en fälla gillras på en förbjuden plats och någon fastnar i den och dör. Ett avsiktligt dödande som begås av en minderårig eller en sinnessjuk person räknas som oavsiktligt dödande.
Följderna av dödande
Vi har sagt att dödande är av tre slag: avsiktligt, oavsiktligt och halvavsiktligt. Vart och ett av dessa tre slag av dödande har sina särskilda följder och konsekvenser. Nedan redogörs för följderna eller konsekvenserna av vart och ett:
Följderna av oavsiktligt dödande: Oavsiktligt dödande medför två oundvikliga följder:
(1) En jämförelsevis lindrig diyya, som kan betalas under tre år. Detta kommer att behandlas utförligt i avsnittet om diyya.
(2) Kaffara, det vill säga att frige en troende slav som är fri från sådana brister och defekter som hindrar arbets- och förvärvsförmågan. Om man inte har möjlighet till detta ska man fasta två månader i följd.
Den Allsmäktige Allah säger:
وَمَا كَانَ لِمُؤْمِن أَن يَقْتُلْ مُؤْمِنًا إِلَّا خَطَا وَمَنْ قَتَلَ مُؤْمِنًا خَطَأَ فَتَحْرِيرُ رَقَبَةٍ مُؤْمِنَةٍ وَدِيَةٌ مُسَلَّمَةٌ إِلَى أَهْلِهِ إِلَّا أَن يُصَدِّقُوا مَا فَإِنْ كَانَ مِنْ قَوْمٍ عَدُوٌّ لَكُمْ وَهُوَ مُؤْمِنٌ فَتَحْرِيرُ رَقَبَةٍ مُؤْمِنَةٍ ، وَإِنْ كَانَ مِنْ قَوْمٍ بَيْنَكُمْ وَبَيْنَهُم مِيثَاقَ فَدِيَةٌ مُسَلَّمَةٌ إِلَى أَهْلِها وَتَحْرِيرُ رَقَبَةٍ مُّؤْمِنَةٍ ، فَمَنْ لَمْ يَجِدْ فَصِيَامُ شَهْرَيْنِ مُتَتَابِعَيْنِ رَتَوْبَةً مِّنَ اللَّهِ ، وَكَانَ اللَّهُ عَلِيمًا حَكِيمًا
Betydelse: Det anstår inte en troende att döda en troende, annat än av misstag. Och om någon av misstag dödar en troende, ska han frige en troende slav och betala blodspenning till den dödades familj, såvida de inte efterskänker den. Om den dödade tillhörde en fiendegrupp till er men själv var troende, ska en troende slav friges. Och om han tillhörde ett folk med vilket ni har ett fördrag, ska blodspenning betalas till hans familj och en troende slav friges. Den som inte finner möjlighet ska fasta två månader i följd. Detta är Allahs påbud som en väg till ånger. Allah är Allvetande, Allvis. (Sura an-Nisa: vers 92)
(Enligt den shafiitiska rättsskolan får den som måste sona ett mord, men inte kan fasta på grund av ålderdom, sjukdom eller hårt arbete, i stället utfodra sextio fattiga. Det räcker att ge var och en mat för en måltid. Övriga rättslärda har motsatt sig den shafiitiska rättsskolan i denna fråga, eftersom det inte finns något bevis till stöd för deras uppfattning.) När en grupp av misstag dödar en person måste enligt de flesta lärda var och en självständigt fullgöra en fullständig kaffara. En annan grupp rättslärda säger att det räcker att alla tillsammans fullgör en enda kaffara.
Syftet med kaffara: al-Qurtubi har sagt: Vissa har sagt att denna kaffara har gjorts obligatorisk för att utplåna mördarens synd. Hans synd består i att han inte vidtog tillräckliga försiktighetsåtgärder, vilket ledde till att en oskyldig person dödades genom hans hand. Andra har sagt att kaffara blev obligatorisk som följd av att den dödade personens rättigheter gentemot Allah sattes ur kraft. Den dödades rätt gentemot Allah bestod i att han skulle leva och dra nytta av det som Allah hade gjort tillåtet för honom. Även gentemot mördaren fanns en rättighet som tillkom Allah. Den bestod i att han var en av Allahs tjänare. Oavsett om han var ung eller gammal, fri eller slav, muslim eller icke-muslim, skulle han som tjänare ha egenskaper som skiljde honom från djuren, och dessutom fanns förhoppningen att hans efterkommande skulle bestå av människor som lydde Allah och följde Hans bud. Men mördaren satte båda dessa rättigheter ur kraft. Därför ålades han kaffara. Oavsett vilken av dessa två rättigheter man beaktar, framgår det tydligt att versen, även om den gäller den som dödat av misstag, också omfattar den som dödat uppsåtligen. Det är snarare ännu mer rimligt att kaffara är obligatorisk för den som dödat uppsåtligen. En detaljerad redogörelse för detta kommer längre fram.
Följderna av ett halvt uppsåtligt mord: Ett halvt uppsåtligt mord medför två ofrånkomliga följder:
1. Synd, eftersom det innebär att ett liv tas, trots att Allah har förbjudit dödande utan berättigad anledning.
2. Full blodspenning, eller diyah, som åläggs mördaren; dess detaljer kommer längre fram.
Följderna av ett uppsåtligt mord: Ett uppsåtligt mord har fyra ofrånkomliga följder:
1. Synd.
2. Att mördaren berövas den dödades testamente och arv.
3. Kaffara.
4. Förlåtelse eller qisas.
Om mördaren alltså är arvinge till den dödade får han ingenting av dennes kvarlåtenskap. Varken från den dödades egen egendom eller från blodspenningen, oavsett om mordet var uppsåtligt eller halvt uppsåtligt. Den grundprincip som de rättslärda följer i denna fråga är:
”Den som skyndar sig att få något innan den fastställda tiden har kommit, straffas genom att berövas det.” al-Bayhaqi berättar att en man kastade en sten som träffade hans mor, varpå hon dog. När han därefter gjorde anspråk på sin andel av moderns kvarlåtenskap sade hans bröder: ”Du har ingen rätt till någonting.” Sedan gick de till Ali (må Allah vara nöjd med honom) för att få en dom. Ali sade: ”Av din mors kvarlåtenskap har du endast rätt till den där stenen.” Därefter ålade han honom diyah som böter och gav honom ingenting av arvet. Amr ibn Shuayb berättar att Guds sändebud sade: ”Mördaren har ingen rätt till något av den dödades kvarlåtenskap.”
Abu Dawud, an-Nasa’i och Ibn Majah återberättar att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, sade: ”Mördaren får ingenting. Om den döde inte har någon annan arvinge, är hans närmaste släkting hans arvinge. Mördaren får ingenting.” (Det vill säga att mördaren berövas arvet, medan den eller de som inte varit delaktiga i brottet ärver. Även om den döde inte har någon annan arvinge än mördaren, fördelas arvet bland hans närmaste släktingar, med undantag för mördaren. Exempelvis kan en son döda sin far, och den döde har ingen annan arvinge än den mördande sonen, men mördaren har en son. I ett sådant fall ärver mördarens son den dödes kvarlåtenskap, medan mördaren förblir arvlös. – Maʿālim as-Sunan, al-Khattabi.) Detta är uppfattningen hos majoriteten av de lärda, däribland hanafiternas och shafiiternas rättsskolor. Imam Malik och Hadawi-skolan anser däremot att mördaren får en andel av kvarlåtenskapen, men inte diyah. Zuhri, Sa’id ibn Jubayr och andra har sagt att mördaren inte berövas arvet.
På samma sätt blir ett testamente ogiltigt om den som testamentet är till för dödar testatorn. I verket al-Bada’i sägs: ”Att döda någon utan giltig anledning är ett fruktansvärt brott som kräver det strängaste fördömande. Att beröva någon ett testamente är, liksom att beröva någon arv, ett berättigat fördömande. Oavsett om dödandet är avsiktligt, sker av misstag eller oavsiktligt, är fördömande och klander nödvändiga. Oavsiktligt eller felaktigt dödande är trots allt fortfarande dödande, och det är med full rätt tillåtet att rikta anklagelser mot gärningsmannen och kräva rättslig prövning, oavsett om den döde hade testamenterat något till mördaren före eller efter dödandet.”
Kaffara när den dödes arvingar förlåter eller godtar diyah: När qisas verkställs mot mördaren blir kaffara inte längre obligatorisk för honom.
Imam Ahmad återberättar från Wāsila ibn al-Asqa: En grupp män från stammen Banu Sulaym kom till Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, och sade: ”En man ur vår stam har dödat en annan och därigenom gjort sig förtjänt av helvetet.” Allahs Sändebud sade: ”Då ska han frige en slav. Då kommer Allah att befria var och en av hans lemmar från helvetet i utbyte mot motsvarande lem hos den frigivne slaven.” Hadithen har också återberättats av Abu Dawud och an-Nasa’i, med mindre variationer i ordalydelsen.
Ash-Shawkani säger i verket Nayl al-Awtar: ”Wāsilas hadith bevisar regeln om kaffara för avsiktligt dödande. Detta gäller dock endast när den dödes arvingar förlåter mördaren eller godtar diyah. Om qisas däremot verkställs mot honom behöver han inte ge kaffara. Qisas är i stället hans kaffara. Allahs Sändebud sade: ’Dödandet självt (det vill säga qisas) är kaffara.’”
Qisas eller förlåtelse: Alla dessa alternativ är tillåtna: qisas, förlåtelse i utbyte mot diyah eller förlikning utan diyah. Även om mer än diyah skulle utges som vederlag för förlikningen är det tillåtet. Den dödes arvingar har också rätt att förlåta helt utan ersättning, och detta är den bästa vägen. Allah säger:
وَإِنْ تَعْفُوا أَقْرَبُ لِلتَّقْوى وَلَا تَنْسَوا الْفَضْلَ بَيْنَكُمْ
Betydelse: ”Om ni förlåter, är det närmast gudsfruktan. Glöm inte att visa varandra generositet.” (Al-Baqarah: vers 230)
Och när den dödes arvinge benådar mördaren har härskaren inte längre rätt att verkställa någon taʿzīr mot honom. Imam Mālik och al-Layth säger dock att han som taʿzīr ska dömas till ett års fängelse och hundra piskrapp. (De rättslärda säger: Om mördaren är en notorisk brottsling eller en känd förbrytare, eller om det står klart för härskaren att det ligger i allmänhetens intresse att straffa honom, får han straffas på det sätt som bäst tillgodoser detta intresse, vare sig det sker genom fängelse eller avrättning.)
Grunden för bestämmelserna om qisas eller benådning är vers 187 i sura al-Baqara:
”Troende! Qisas har föreskrivits för er beträffande de dödade: fri för fri, slav för slav och kvinna för kvinna. Men om något efterskänks den dödes broder, ska den sedvanliga ordningen följas och ersättningen betalas till honom på ett gott sätt. Detta är en lättnad och en barmhärtighet från er Herre. Den som därefter överträder gränserna har ett smärtsamt straff att vänta.”
Al-Bukhari och Muslim återberättar från Abu Hurayra att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den vars någon har dödats får antingen ta emot blodspengarna eller döda mördaren.” Denna hadith visar att den dödes arvinge har friheten att antingen kräva qisas eller ta emot diya, oavsett om mördaren samtycker eller inte. Vissa säger att han inte har rätt att kräva något annat än qisas och att diya inte får tas ur annat än mördarens egendom. Den första uppfattningen är dock den riktiga. Därför är det uteslutande den dödes arvingar som har rätt att avgöra om de ska välja benådning eller qisas. De kan kräva qisas eller benåda honom. Om till och med en enda arvinge benådar honom upphävs qisas, eftersom qisas inte kan delas upp. Imam Abu Hanifas lärjunge Muhammad ibn al-Hasan återberättar att en man som avsiktligt hade dödat någon fördes inför ʿUmar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom. ʿUmar befallde att han skulle dödas. Under tiden benådade några av arvingarna honom. Trots detta befallde ʿUmar att han skulle dödas. Då sade ʿAbdullah ibn Masʿud, må Allah vara nöjd med honom: ”Alla hade rätt att ta mördarens liv i stället för den dödes. Men när en av dem benådade honom räddade han honom. Han kan dock inte beröva den som inte benådade honom dennes rätt.” ʿUmar sade: ”Vad anser du då bör göras?” Han svarade: ”Jag anser att diya ska betalas ur mördarens egendom och att den som benådade mördaren ska befrias från sin andel av diya.” ʿUmar sade: ”Jag anser detsamma.” Muhammad sade: ”Jag anser också detta vara det riktiga, och det är även imam Abu Hanifas uppfattning.”
Om någon av arvingarna är minderårig ska man vänta tills han eller hon uppnår myndig ålder, så att vederbörande fritt kan utöva sin rätt. Qisas är nämligen alla arvingars rätt, och den minderårige har ingen sådan befogenhet före myndighetsåldern. När alla arvingar, eller några av dem, benådar mördaren mot diya, blir det obligatoriskt för mördaren att betala hela diya ur sin egen egendom.
Villkor för att qisas ska bli obligatoriskt
Qisas blir inte obligatoriskt förrän följande villkor är uppfyllda:
1. Den döde får inte ha gjort sig skyldig till ett brott som medför att han förtjänar att dödas. Om han var en stridande icke-troende, en gift äktenskapsbrytare eller en avfälling, är mördaren inte skyldig att betala någon som helst ersättning – varken qisas eller diya – eftersom det är tillåtet att döda dem alla.
Al-Bukhari och Muslim återberättar från Ibn Masʿud att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Det är inte tillåtet att döda en muslim som vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att jag är Allahs Sändebud, annat än av någon av tre orsaker:”
1. Att begå äktenskapsbrott trots att man är gift, att döda någon och att lämna islam och skilja sig från muslimernas gemenskap.
2. Att gärningsmannen är myndig.
3. Att gärningsmannen är vid sina sinnens fulla bruk.
Därför verkställs inte qiṣāṣ mot minderåriga, sinnessjuka eller psykiskt störda. De har inte ålagts att följa shariahs bestämmelser, eftersom de inte har förmåga att fatta riktiga beslut och inte heller någon fri vilja. Men om en sinnessjuk person ibland blir frisk och normal och dödar någon medan han är frisk och normal, ska qiṣāṣ verkställas mot honom. På samma sätt ska qiṣāṣ verkställas mot den som förlorar sitt förstånd och omdöme genom att dricka stora mängder alkohol och därefter dödar någon. Det har återberättats från Mālik att Marwān ibn al-Ḥakam skrev till Muʿāwiya och meddelade att en berusad man hade förts till honom efter att ha dödat en person. Muʿāwiya svarade honom skriftligen: ”Döda honom som vedergällning för det mordet.” Men om någon dricker en dryck som han trodde inte skulle göra honom berusad, men ändå förlorar sitt förstånd genom den och begår ett mord i detta tillstånd, ska qiṣāṣ inte verkställas mot honom. I en tidigare hadith har nämligen tre personer befriats från straffansvar för sina brott; en av dem är den sinnessjuke, tills han återfår sitt förstånd.
Mālik säger: ”Det råder enighet hos oss om att qiṣāṣ inte verkställs mot barn och att ett mord som begås av ett barn före myndighetsåldern räknas som ett oavsiktligt eller vållande mord.”
4. Att gärningsmannen har begått mordet helt frivilligt och av egen fri vilja. Tvång upphäver den fria beslutsförmågan, och den som saknar fri beslutsförmåga har inget ansvar. Om därför en mäktig person tvingar någon att döda en annan människa och denne orättmätigt dödar en person, ska den som gav ordern dödas, inte den som utförde den. Den som utförde ordern ska dock också straffas. Detta är Abū Ḥanīfas, Dāwūds och al-Shāfiʿīs uppfattning. Ḥanafiterna säger att om någon tvingas, på order av en person vars ordervägran kan leda till att han dödas eller får en kroppsdel skadad, att förstöra en muslims egendom, är det tillåtet för honom att utföra handlingen. Ägaren till egendomen kan dock kräva att den som använde tvång ersätter skadan. Om någon hotar en person med döden för att tvinga honom att döda en annan, är det inte tillåtet för honom att begå mordet. Han måste ha tålamod tills han själv blir dödad. Om han ändå begår mordet är han syndig. Om mordet var avsiktligt ska qiṣāṣ verkställas mot den som använde tvång. Vissa säger att den som utförde ordern ska dödas, inte den som gav ordern. Detta är också en annan uppfattning som tillskrivs imam al-Shāfiʿī. Imam Mālik och en grupp, däribland de hanbalitiska imamerna, säger att båda ska dödas om arvingarna inte förlåter. Om arvingarna förlåter, blir diya obligatorisk. Gärningsmannen ville nämligen döda den andre för att själv överleva, medan den som använde tvång blev orsaken till dödandet genom ett medel som i de flesta fall leder till mord. Om en vuxen och psykiskt frisk person befaller en sinnessjuk eller ett barn att döda en annan, ska qiṣāṣ verkställas mot den som gav ordern. Gärningsmannen är nämligen endast ett redskap i hans hand. Därför ska qiṣāṣ inte verkställas mot gärningsmannen, utan mot den som befallde mordet. Om härskaren beordrar ett orättmätigt mord måste man undersöka om den som ska utföra ordern vet att ordern är orätt och tyrannisk. Om han verkställer den trots att han vet att den är orätt, ska qiṣāṣ verkställas mot honom. Om den mördades arvingar förlåter honom blir diya i stället obligatorisk. Han begick nämligen mordet trots att han visste att det var orätt och tyranniskt, och han kan därför inte befrias från ansvar. Det går inte att säga att han endast lydde en order från härskaren, eftersom islams grundprincip är: ”Skaparens olydnad får inte följas genom att man lyder skapelsen.” Guds sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – förkunnade själv detta. Om gärningsmannen däremot inte vet att den dödade personen inte fick dödas och dödar honom enligt ordern, ska qiṣāṣ verkställas mot den som gav ordern om arvingarna inte förlåter; om de förlåter, ska diya verkställas mot den som gav ordern, inte mot gärningsmannen. Han är nämligen fri från ansvar för att lyda härskarens order i en handling som innebär olydnad mot Allah. Om någon överlämnar ett mordvapen till en minderårig eller psykiskt störd person utan att beordra honom att döda, och denne ändå dödar någon, har den som överlämnade vapnet inget ansvar.
5. Att gärningsmannen inte är den dödades far eller farfar. Därför ska fadern inte dödas för att ha dödat sitt barn, och farfadern ska inte dödas för att ha dödat sitt barnbarn, oavsett vilken form av uppsåtligt mord det rör sig om. Om däremot ett barn dödar sin mor eller far, ska barnet dödas enligt den enhälliga uppfattningen. Al-Tirmidhī återberättar från Ibn ʿUmar – må Allah vara nöjd med honom – att Guds sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – sade: ”En far ska inte dödas för att ha dödat sitt barn.” Yaḥyā ibn Saʿīd återberättar att en man vid namn Qatāda från Banū Mudlij högg sin son med ett svärd och sårade honom, varefter sonen dog av blodförlusten från såret. När Surāqa ibn Juʿshum kom till ʿUmar – må Allah vara nöjd med honom – och berättade om händelsen, sade han till honom: ”Förbered etthundratjugo kameler. Jag kommer.” Därefter kom han, tog etthundra av dessa etthundratjugo kameler och sade: ”Var är den dödades bror?” Han svarade: ”Här är jag.” Han sade: ”Ta dessa, eftersom Guds sändebud har sagt att en mördare inte har rätt till något.” Imam Mālik motsatte sig denna uppfattning och sade: ”Om fadern lägger ned sitt barn och slaktar honom, ska qiṣāṣ utan tvekan verkställas mot honom, eftersom detta är ett verkligt uppsåtligt mord. Det finns ingen annan möjlig tolkning.” Huruvida ett mord var avsiktligt är en dold fråga. Ingenting kan fastställas med säkerhet utöver det som framgår av omständigheterna och situationen. Men om mordet begås på ett sätt som kan tyda på att avsikten inte var att döda, utan snarare att uppfostra och tillrättavisa, ska det, om offret är någon annan än hans barn, ändå räknas som uppsåtligt mord. Skälet till skillnaden mellan fadern och andra är att det är naturligt att fadern känner kärlek och ömhet för sitt barn. När barnet därför gör något som väcker faderns vrede kan fadern ha velat tillrättavisa det. Händelsen ska då inte räknas som ett uppsåtligt mord, eftersom bandet av kärlek mellan far och son är mycket starkt.
6. Att den dödade vid tidpunkten för mordet var jämlik med mördaren vad gäller religion och personlig frihet. Om en muslim därför dödar en kafir ska qisas inte verkställas mot muslimen. På samma sätt ska qisas inte verkställas mot en fri person som dödar en slav, eftersom det här inte råder jämlikhet mellan mördaren och den dödade. Om däremot en kafir dödar en muslim eller en slav dödar en fri person, ska qisas verkställas mot mördaren. Islam gör i detta avseende ingen åtskillnad mellan muslimer. Bland muslimer erkänns ingen åtskillnad mellan hög- och lågadliga, vackra och fula, rika och fattiga, långa och korta, starka och svaga, friska och sjuka, fullkomliga och ofullkomliga, unga och gamla eller kvinnor och män. Däremot erkänns en skillnad mellan muslimer och kafirer samt mellan slavar och fria. Dessa två grupper har inte likställts när det gäller straffet för mord. Om en muslim därför dödar en kafir eller en fri person dödar en slav, ska qisas inte verkställas mot mördaren. Grunden för denna bestämmelse är den hadith som återberättats av ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom. Allahs Sändebud sade: ”Kom ihåg att en troende inte ska dödas som vedergällning för en kafir.” – Ahmad, Abu Dawud, Nasāʾī, Hākim.
Al-Bukhari har också återberättat från ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, att Abu Juhayfa frågade ʿAlī: ”Har ni någon uppenbarelse hos er som inte finns i Koranen?” Han svarade: ”Nej, vid Allah, den store Skaparen! Vi har inget annat än den kunskap om Koranen som Allah har gett någon person och det som finns i detta häfte.” Abu Juhayfa sade: ”Vad finns i det häftet?” Han svarade: ”Att troendes liv ska behandlas jämlikt i fråga om vedergällning och blodspengar, att fångar ska friges och att en muslim inte ska dödas som vedergällning för en kafir.”
Den kafir som avses här är emellertid en kafir som bekämpar muslimerna. Om en muslim dödar honom får muslimen inte dödas som straff för detta. Detta är den enhälliga uppfattningen, eller ijmāʿ. Men juristerna är oense om icke-muslimska medborgare som har ett avtal med och står under den muslimska statens beskydd. Enligt de flesta jurister ska en muslim i detta fall inte dödas som vedergällning för någon av dessa två kategorier av icke-muslimer, eftersom det finns många autentiska hadither till stöd för detta och inget som talar emot det.
De hanafitiska juristerna och Ibn Abī Laylā har däremot sagt: ”Om en muslim dödar en kafir som befinner sig i krig, ska muslimen inte dödas. När det gäller en kafir som har ett avtal och står under beskydd råder det däremot olika uppfattningar. De säger att om någon dödar en sådan avtalsbunden och beskyddad kafir (dhimmi) utan giltig anledning, ska han dödas. Allah har nämligen sagt:
وَكَتَبْنَا عَلَيْهِمْ فِيهَا أَنَّ النَّفْسَ بِالنَّفْسِ
”Jag har föreskrivit: liv för liv …” Detta uttalande av Allah gäller alla, oavsett om de är muslimer eller kafirer. Al-Bayhaqi har återberättat att Allahs Sändebud lät döda en muslim som vedergällning för en avtalsbunden icke-muslim och sade: ”Jag hedrar den som håller sitt avtal.”
Juristerna har dessutom sagt att muslimerna är eniga om att en muslims hand ska huggas av om han stjäl en avtalsbunden icke-muslims egendom. Liksom den icke-muslimske medborgarens egendom är lika okränkbar och värd att respektera som den muslimske medborgarens egendom, är hans liv på samma sätt lika okränkbart och värd att respektera som den muslimske medborgarens liv.
En gång fördes en muslim inför domaren imam Abu Yusuf, eftersom han hade dödat en icke-muslimsk medborgare (en dhimmi). Han avkunnade genast en dom om qisas mot honom. Plötsligt kom en man till honom och överlämnade ett papper där det stod: ”Du som dödar en muslim som vedergällning för en kafir, du har begått orätt. Och vet att den orättfärdige och den rättvise aldrig är lika. O ni lärda och poeter som bor i Bagdad och dess omgivningar, läs ’Inna lillah’, gråt över er religion och visa tålamod, för den tålmodige får belöning. Abu Yusuf har begått orätt mot islam genom att döda en muslim som vedergällning för en kafir.” När Abu Yusuf hade läst detta gick han till Harun al-Rashids hov och läste upp papperet för honom. Då sade Harun al-Rashid: ”Avvärj denna anklagelse, så att det inte uppstår någon oenighet, oro eller tumult.”
Abu Yusuf gick ut och sade till den dödes arvingar: ”Bevisa sanningen i ert påstående.” Folket kunde inte lägga fram några bevis. Därför upphävde Abu Yusuf slutligen qisas.
Malik och al-Layth sade: ”En muslim får inte dödas som vedergällning för en dhimmi (icke-muslimsk medborgare). Om han däremot lades ned och slaktades, särskilt om det skedde av begär efter hans rikedom, är det en annan sak.”
Detta var alltså vad som gäller beträffande den icke-muslimske medborgaren. Däremot får en fri människa inte dödas som vedergällning för en slav. Om en slav å andra sidan dödar en fri människa, ska den slav som begick mordet dödas som vedergällning för denne.
Det återges i al-Darqutni att en man medvetet dödade sin slav efter att ha bundit honom. Guds Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser, gav honom, mördaren, hundra piskrapp, förvisade honom i ett år och fråntog honom hans andel av de tillgångar som kom muslimerna till del. Han verkställde dock inte qisas mot honom, utan befallde honom, i enlighet med koranversen, att frige en slav. Guds ord: ”Den fria för den fria” betyder dessutom att en fri människa endast får dödas som vedergällning för en annan fri människa, inte som vedergällning för en ofri, det vill säga en slav. När slaven alltså inte får dödas som vedergällning, är den fria människa som dödade honom skyldig att betala värdet av den dödade slaven, även om detta värde skulle vara högre än den diyya som betalas för att ha dödat en fri människa. Man bör här lägga märke till att den regel som nämns gäller när någon dödar en annans slav, inte när mördaren dödar sin egen slav. Om en herre dödar sin egen slav har dess bestämmelse återgetts i hadith: ”Herren ska inte dödas som vedergällning för honom.” Detta är uppfattningen hos de flesta rättslärda, däribland imam Malik, al-Shafi‘i, Ahmad och hadawiterna. Imam Abu Hanifa säger däremot att varje fri människa utom slavens herre som dödar en slav ska dödas som vedergällning för honom. Detta eftersom Gud i Koranen har sagt: ”Jag har föreskrivit: liv för liv.” Detta gäller i alla fall, så länge ingen hadith undantar något särskilt fall. Eftersom emellertid Guds Sändebuds, över honom vare Guds frid och välsignelser, uttalande, återberättat av al-Bayhaqi: ”Qisas ska inte verkställas mot herren för att hans slav dödats, och inte mot fadern för att hans barn dödats”, undantar fadern och herren från denna allmänna regel, ska dessa två enligt Abu Hanifas uppfattning inte dödas genom qisas – fadern som vedergällning för att ha dödat sitt barn och herren som vedergällning för att ha dödat sin egen slav. Ibrahim al-Nakha‘i sade däremot att varje mördare ska dödas som vedergällning för varje person som dödats, utan undantag, i enlighet med versens innebörd.
7. Mördaren får inte ha någon medbrottsling som inte omfattas av qisas. Om en sådan person deltar tillsammans med honom – exempelvis om den ene av två är en uppsåtlig mördare och den andre en oavsiktlig mördare, eller om den ene är vuxen och den andre ett barn – ska qisas inte verkställas mot någon av dem, utan diyya ska åläggas dem båda. Detta beror på att det råder tvivel om vem som faktiskt är mördaren. Genom tvivel upphävs hudud och qisas. Eftersom mord är ett odelbart brott som kan ha begåtts både av någon som inte omfattas av qisas och av någon som omfattas av qisas, upphäver detta tvivel qisas och hudud. När qisas har upphävts träder dess ersättning i kraft, och denna ersättning är diyya. Imam Malik och al-Shafi‘i motsatte sig denna uppfattning och sade att qisas ska verkställas mot den vuxne och diyya åläggas den minderårige. Imam Malik ansåg att denna diyya skulle fördelas mellan hela stammens medlemmar, medan al-Shafi‘i ansåg att den skulle tas ur den misstänkte mördarens egendom.
Bedrägligt mord, lönnmord och mord genom bortförande
Imam Malik säger: När någon bedrägligt tränger in i en annans hus och därefter dödar honom, ska en sådan brottsling enligt vår uppfattning avrättas. Den dödes arvingar har ingen rätt att benåda honom; rätten att benåda tillkommer härskaren. Andra rättslärda säger att alla mord är likställda, vare sig de begås bedrägligt, i hemlighet eller på något annat sätt. Rätten till qisas eller benådning är densamma i alla fall. Det är den dödes arvingar som har rätt att välja mellan benådning och qisas. När en grupp dödar någon får den dödes arvingar döda vem de vill bland dem eller kräva diyya av vem de vill. Detta är uppfattningen hos Ibn Abbas, Sa‘id ibn al-Musayyab, al-Sha‘bi, Ibn Sirin, ‘Ata, Qatada, al-Shafi‘i, Ahmad och Ishaq.
Under Umar ibn al-Khattabs, må Gud vara nöjd med honom, tid dödade en kvinna och hennes älskare i en otillåten relation kvinnans styvson. Umars regionala guvernör, Ya‘la ibn Umayya, underrättade Umar, må Gud vara nöjd med honom, om händelsen och bad om hans utlåtande. Umar dröjde något med att meddela sin uppfattning om händelsen. Under tiden sade Ali, må Gud vara nöjd med honom: ”O de troendes befälhavare! Om en grupp på fem till sju personer stal en kamel eller en get och sedan delade upp djuret mellan sig, så att var och en tog en av dess kroppsdelar, skulle du då hugga handen av dem alla?” Umar, må Gud vara nöjd med honom, svarade: ”Ja.” Ali, må Gud vara nöjd med honom, sade: ”Då ska det vara likadant även här.” Därefter skrev de troendes befälhavare till Ya‘la: ”Döda både den nämnda kvinnan och hennes älskare i den otillåtna relationen. Om alla invånare i Sanaa hade varit delaktiga i detta mord, skulle jag ha dödat dem alla.”
Enligt imam al-Shafiʿi får den dödades arvingar döda alla medlemmar av gruppen i utbyte mot den dödade, eller döda vem de vill bland dem och ta ut diyah proportionellt från de övriga. Om den mordiska gruppen består av två personer och qisas redan har verkställts mot den ena av dem, kan hälften av diyah tas ut från den återstående personen. Om gruppen består av tre personer och qisas har verkställts mot två av dem, kan en tredjedel av diyah tas ut från den tredje personen.
Dödsstraff för en hel grupp i utbyte mot en person
När en grupp sammansluter sig för att döda en person ska alla i gruppen dödas i utbyte mot honom, oavsett om gruppen är stor eller liten och oavsett om alla varit direkt delaktiga i dödandet eller inte. Imam Malik återger nämligen i al-Muwatta att en grupp hade dödat en person genom ett svek. Umar, må Allah vara nöjd med honom, lät avrätta alla medlemmar av gruppen i utbyte mot den dödade. Han sade också: ”Om hela befolkningen i San’a hade sammanslutit sig för att döda denna enda person, skulle jag ha dödat alla invånare i San’a.”
Al-Shafiʿi och hanbaliterna har ställt upp villkoret att var och ens handling bland de delaktiga i dödandet måste vara sådan att dödandet skulle ha ägt rum genom hans hand även om han hade varit ensam. Om var och ens enskilda handling inte räcker för att orsaka dödandet, ska qisas inte verkställas mot någon av dem. Imam Malik säger att när det gäller ett avsiktligt dödande ska flera fria personer som varit delaktiga i dödandet dödas i utbyte mot en dödad fri person. Detsamma gäller för kvinnor och slavar.
I boken al-Mūsawā sägs att de flesta lärda anser att när en grupp sammansluter sig för att döda en person ska alla i gruppen avrättas som qisas. Dessa rättslärda anser att detta är nödvändigt för det allmänna bästa. Qisas är nämligen ett skydd för människors liv. Om en grupp gemensamt kunde döda någon och undgå qisas, skulle vem som helst som ville döda någon kunna skaffa sig en grupp medhjälpare och döda honom med deras hjälp för att undgå qisas. Då skulle det inte längre finnas någon grund för den rättsliga skyldigheten att verkställa qisas. Ibn al-Zubayr, al-Zuhri, Dawud och de rättslärda inom al-Zahiris rättsskola anser att en grupp inte ska dödas för att ha dödat en person. Allah har nämligen sagt: ”Liv för liv.” Han sade inte ”liv för liv” i plural.
När en person håller fast någon och en annan dödar honom
När en person håller fast en annan person och en annan dödar honom, och det visar sig att gärningsmannen inte hade kunnat döda honom utan att han hölls fast samt att den dödade inte kunde fly efter att ha blivit fasthållen, ska både den som höll fast honom och den som dödade honom avrättas. De var nämligen båda delaktiga i dödandet. Detta är Laiths, Maliks och Ibrahim al-Nakhaʿis uppfattning. Al-Shafiʿi och hanafiterna motsätter sig denna uppfattning. De säger att mördaren ska dödas, medan den som höll fast den dödade ska hållas fängslad till sin död som straff för att ha hållit fast honom. I en återberättelse från Ibn Umar, som återges i al-Daraqutni, sägs nämligen att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”När en person håller fast en annan person och en annan dödar honom, ska den som dödade honom dödas, medan den som höll fast honom ska fängslas.”
Imam al-Shafiʿi återberättade att en person höll fast en annan och att en annan person dödade honom. I detta fall avkunnade Ali, må Allah vara nöjd med honom, följande dom: ”Mördaren ska dödas och den andre ska hållas fängslad tills han dör.”
Hur fastställs qisas?
Qisas fastställs genom någon av följande metoder:
1. Genom ett erkännande, eftersom ett erkännande betraktas som det främsta beviset. Det har berättats från Wā’il ibn Ḥujr att han sade: ”Jag satt hos Allahs sändebud. Plötsligt kom en man med en annan man, bunden med ett rep. Han sade: ’Allahs sändebud, denne man har dödat min bror.’ Han sade också: ’Om han inte erkänner det, kommer jag att lägga fram vittnesmål och bevis mot honom.’ Allahs sändebud sade: ’Har du dödat honom?’ Han svarade: ’Ja, jag har dödat honom.’” … – Muslim, al-Nasāʾī.
2. Qisas fastställs genom vittnesmål från två sanningsenliga män. Rāfiʿ ibn Khadīj berättade att en ansārit dödades i Khaybar. Då gick hans arvingar till Allahs sändebud och berättade vad som hade hänt. Han sade: ”Kan ni finna två vittnen som kan vittna om att er följeslagare har dödats?” … – Abū Dāwūd.
Ibn Qudāma har sagt i al-Mughnī att vittnesmål från en man och två kvinnor inte godtas i ett mordmål, och inte heller vittnesmål från ett enda vittne tillsammans med kärandens ed. Såvitt vi vet råder det ingen oenighet bland de lärda i denna fråga. Qisas innebär nämligen att en människa avrättas som straff för ett brott. Därför måste man, liksom när det gäller hudūd, iaktta försiktighet även här genom att uppfylla villkoret att två rättskaffens män ska vittna, oavsett om qisas verkställs på en muslim, en icke-muslim, en slav eller en fri person. Försiktighet är nödvändig för att straffet inte ska upphävas eller ogiltigförklaras.
Villkor för att verkställa qisas på gärningsmannen
Det finns tre villkor för att verkställa qisas:
1. Den som kräver qisas, det vill säga käranden, måste vara vid sina sinnens fulla bruk och myndig.
2. Om den berättigade är minderårig eller sinnessjuk och hans far, förmyndare eller härskaren inte är hans ställföreträdare, ska gärningsmannen hållas fängslad tills den minderårige berättigade har blivit myndig och den sinnessjuke berättigade har återfått sitt förstånd. Muawiya höll Ibn Khasram fängslad tills den dödade mannens son hade blivit myndig. Detta inträffade under följeslagarnas livstid, och ingen invände mot det.
3. Alla arvingar till den dödade måste vara eniga om att verkställa qisas. Det räcker inte att någon av dem har en avvikande uppfattning. Om någon av dem är frånvarande, minderårig eller sinnessjuk, måste man vänta tills den frånvarande återvänder, den minderårige blir myndig och den sinnessjuke återfår sitt förstånd och kan fatta ett självständigt beslut. Den som har självbestämmanderätt i en fråga får inte berövas rätten att besluta i den utan att hans åsikt beaktas, eftersom det skulle kränka hans självbestämmande.
Abu Hanifa säger: De av arvingarna som är myndiga har rätt att verkställa qisas, och de behöver inte vänta tills de minderåriga har blivit myndiga. Om någon av arvingarna benådar gärningsmannen, upphävs qisas, eftersom qisas inte kan delas.
4. Qisas måste verkställas på ett sådant sätt att ingen oskyldig annan än gärningsmannen drabbas. Om qisas därför ska verkställas mot en gravid kvinna får hon inte dödas innan hon har fött sitt barn och avslutat amningen. Om hon dödas före förlossningen kommer barnet i hennes livmoder också att dö, och om hon dödas innan amningen är avslutad kommer barnet att skadas. Efter amningen ska barnet överlämnas till en amma, om en sådan finns, och qisas ska därefter verkställas mot kvinnan. Det finns då en ersättare som kan ta ansvar för barnets vård. Om ingen ersättare finns för amning och vård ska hon få fortsätta amma tills hela tvåårsperioden är avslutad.
Ibn Majah återberättar att Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade: ”När en kvinna uppsåtligen dödar någon ska hon, om hon är gravid, inte dödas förrän hon har fött barnet och tagit hand om det. Och när en kvinna begår äktenskapsbrott ska hon, om hon är gravid, inte stenas till döds förrän hon har fött barnet och tagit hand om det.” På samma sätt ska qisas för att ha skadat en annan persons kroppsdel inte verkställas mot en kvinna förrän hon har fött barnet. Amning är dock inte ett villkor i detta fall.
Tidpunkten för verkställandet av qisas
Om qisas har fastställts genom något av de tidigare nämnda sätten och den dödades arvingar har blivit myndiga och är berättigade att kräva qisas, ska qisas verkställas så snart den dödades arvingar är närvarande. Som jag redan har nämnt ska qisas mot en gravid kvinna dock skjutas upp tills hon har fött sitt barn.
Med vad ska qisas verkställas
Kärnan i qisas är att mördaren ska dödas på exakt samma sätt som han begick mordet, eftersom detta är vad rättvisan kräver. Om detta sätt skulle medföra långvarigt lidande är dock svärdet – det vill säga att döda honom med ett enda svärdshugg – mindre plågsamt för honom. Allah säger:
فَمَنِ اعْتَدَى عَلَيْكُمْ فَاعْتَدُوا عَلَيْهِ بِمِثْلِ مَا اعْتَدَى عَلَيْكُمْ وَإِنْ عَاقَبْتُمْ فَعَاقِبُوا بِمِثْلِ مَا عُوقِبْتُمْ بِهِ
Betydelse: ”Om ni tar hämnd, så ta hämnd i samma omfattning som den orättvisa som tillfogats er.” (Sura al-Baqara: vers 194)
Al-Bayhaqi har återberättat att Allahs sändebud, må Allah välsigna och frid vare med honom, sade: ”Den som skjuter pilar mot oss, honom ska vi också skjuta pilar mot. Den som bränner oss med eld, honom ska vi också bränna med eld. Och den som dränker oss i vatten, honom ska vi också dränka i vatten.” En jude hade krossat huvudet på en muslimsk kvinna med en sten, och Allahs sändebud, må Allah välsigna och frid vare med honom, krossade även judens huvud med en sten.
De lärda har dock ställt villkoret att den metod med vilken mordet begicks måste vara tillåten enligt den islamiska sharia. Om det inte är tillåtet att använda den metoden, får man inte döda på det sättet. Man får till exempel inte döda med en magisk besvärjelse, eftersom det är förbjudet. Några inom den shafiitiska rättsskolan har sagt att om någon dödas med alkohol, ska gärningsmannen dödas med alkohol. Andra säger att det inte är nödvändigt att följa principen om bestraffning på samma sätt. Enligt hanafiterna och hanbaliterna får qisas endast verkställas med svärd. Al-Bazzar har nämligen återberättat från Abu Bakra att Allahs sändebud, må Allah välsigna och frid vare med honom, sade: ”Ingen qisas får verkställas annat än med svärd.” Allahs sändebud förbjöd att kroppar vanställs. Han sade: ”När ni dödar, döda då på bästa sätt. Och när ni slaktar, slakta då på bästa sätt.” Som svar på den hadith som återberättats av Abu Bakra säger hanafiterna att alla dess berättarkedjor är svaga. Hadithen som förbjuder att kroppar vanställs hänger dessutom samman med versen i Sura an-Nahl: ”Om ni tar hämnd, så ta hämnd i samma omfattning som den orättvisa som tillfogats er”, och versen i Sura al-Baqara: ”Angrip den som angriper er på samma sätt som han angripit er.”
Får mördaren dödas i det heliga området?
De lärda är eniga om att den som har begått ett mord i det heliga området får dödas där. Om han däremot begår mord utanför det heliga området och sedan tar sin tillflykt dit, eller om det av någon annan anledning har blivit obligatoriskt att döda honom – exempelvis om han avfaller från islam och därefter tar sin tillflykt till det heliga området – säger Imam Malik att han ska dödas inne i det heliga området. Imam Ahmad och Abu Hanifa anser däremot att han inte får dödas där. Han ska dock utsättas för påtryckningar: inget får säljas till honom och inget får köpas av honom. Till slut tvingas han därför lämna området, och så snart han lämnar det ska han dödas utanför det heliga området.
När qisas upphävs
Även efter att qisas blivit obligatoriskt upphävs qisas om någon av följande omständigheter föreligger:
1. Om alla eller någon av den dödes arvingar efterskänker det. Villkoret är dock att den som efterskänker är vid sina sinnens fulla bruk och kan skilja mellan rätt och orätt. Detta är nämligen en exklusiv rättighet som inte tillkommer en minderårig eller en sinnessjuk. (Om den dödes arvingar efterskänker det får härskaren inte ingripa och hindra dem från att efterskänka. På samma sätt får härskaren inte ensam hindra dem om arvingarna kräver qisas.)
2. Om gärningsmannen dör eller om gärningsmannen förlorar den kroppsdel som qisas skulle verkställas på. Om den som qisas skulle verkställas mot redan har dött eller har förlorat den kroppsdel på vilken qisas är tillämpligt, upphävs qisas eftersom det blir omöjligt att verkställa. När qisas upphävs har den dödes arvingar rätt till diya ur gärningsmannens kvarlåtenskap. Detta är de hanbalitiska och shafiitiska rättslärdas ståndpunkt. Malik och hanafiterna menar däremot att diya inte behöver betalas. Deras rätt var nämligen liv för liv, och denna möjlighet har gått förlorad. När mördarens kvarlåtenskap därför övergår till hans arvingar har den dödes arvingar ingen rätt till denna egendom. Argumentet till stöd för de hanbalitiska och shafiitiska rättslärdas ståndpunkt är att den dödes arvingars rätt är knuten antingen till hans liv eller till hans egendom. De har frihet att välja vilketdera av dessa två de vill ta emot. När det ena av dessa går förlorat, blir det andra följaktligen med säkerhet deras rätt.
3. Om en förlikning träffas mellan gärningsmannen och brottsoffret eller dennes arvingar.
Domstolens befogenhet att verkställa qisas
Som tidigare nämnts är det den dödes arvingars rätt att kräva qisas. Det är dock domstolens befogenhet att säkerställa att arvingen får denna rätt eller att ge honom möjlighet att utöva den.
Al-Qurtubi sade att det råder fullständig enighet om att ingen annan än härskaren får verkställa qisas vid ett mord. Han har anförtrotts ansvaret för att verkställa qisas och hudud. Allah har nämligen krävt qisas av alla troende. Dessutom är det inte möjligt för alla troende att samlas och enas om qisas. Därför har de utsett härskaren till sin ställföreträdare när det gäller att verkställa qisas och hudud. Om orsaken till detta skrev al-ʿAllama al-Thawri i sin kommentar till Tafsir al-Jalalayn. Han skrev: ”När det således har fastställts att ett uppsåtligt mord är ett övergrepp, är det den laglige härskarens skyldighet att ge den dödes arvinge makt över mördaren, så att härskaren gör det som arvingen väljer av dessa tre: att döda mördaren, efterskänka eller kräva diya. Det är dock inte tillåtet för den dödes arvinge att utöva fullständig makt över mördaren utan härskarens tillstånd, eftersom detta skulle leda till oordning och fördärv i samhället.”
Om han dödar mördaren innan härskaren har fattat sitt beslut, ska han tillrättavisas genom taʿzir. Det är härskarens skyldighet att inspektera det vapen med vilket qisas ska verkställas, så att mördaren inte utsätts för mer lidande än nödvändigt. Det är också hans skyldighet att utse någon som kan verkställa qisas på ett korrekt sätt. Den ersättning som ska betalas för detta ska tas ur bayt al-mal (den offentliga skattkammaren). (Om den döde inte har någon arvinge, övergår frågan om qisas till härskaren. Han ska avgöra saken på ett sådant sätt att muslimernas övergripande välfärd säkerställs. Han kan antingen verkställa qisas eller efterskänka straffet mot betalning. Han har inte rätt att efterskänka det utan ersättning, eftersom denna rätt inte tillkommer honom utan muslimerna.
När den dödes arvinge är försvunnen
Ibn Qudama säger: Om någon annan än den dödes arvinge dödar mördaren, ska qisas verkställas mot den som dödade mördaren, och den första mördarens arvingar ska få diyya. Detta är imam al-Shafiʿis uppfattning. Hasan och Malik säger däremot att den som dödade mördaren ska dödas och att diyya för den första dödade ska bortfalla, eftersom det inte längre finns någon möjlighet att utkräva vedergällning. Det har återberättats från Qatada att qisas inte ska verkställas mot den andre mördaren, eftersom det var tillåtet för honom att döda den han dödade. Därför ska qisas inte tillämpas på grund av detta dödande. Enligt de flesta lärda ska emellertid qisas verkställas mot den som dödade mördaren, eftersom lagligheten av hans dödande inte är fastställd. ”Det är inte tillåtet för någon annan än den dödes arvinge att döda honom. Därför ska qisas tillämpas för att han dödades.”
Debatt om qisas
På senare tid har en debatt om dödsstraffet brutit ut. Många författare, filosofer och jurister har engagerat sig i denna debatt. Bland dem finns även personer som Rousseau, Bentham och Beccaria. Vissa har stött det, medan andra har motsatt sig det och krävt att det ska avskaffas. De som kräver att det ska avskaffas anför följande argument:
1. Straff är en rättighet som staten förbehåller sig för den samhällsgemenskap den vårdar, i dess intresse och för dess upprätthållande. Samhället har inte gett individen livet och kan därför inte utfärda ett beslut om att beröva honom det.
2. Ibland döms även oskyldiga personer olyckligtvis till döden av misstag, eftersom de blivit offer för omständigheterna. Då finns det inget sätt att rätta till detta misstag. Det finns ingen möjlighet att återge den som dömts till döden hans liv.
3. Det är ett grymt och orättvist straff.
4. Det är varken nödvändigt eller oumbärligt. Det finns nämligen inga bevis för att de brott för vilka detta straff utdöms minskar till följd av straffet.
Däremot har de som förespråkar att dödsstraffet ska behållas besvarat dessa argument:
1. Det första argumentet: ”Eftersom samhället inte har gett individen livet har det ingen rätt att beröva honom livet.” Som svar säger de att samhället inte har skapat människans frihet, men trots det beslutar det att beröva henne denna frihet genom andra straff. Dessutom är dödsstraffet inte enbart ett försonande straff för brottslingens brott; det garanterar och skyddar även samhällets rätt att överleva. Genom att avlägsna och utrota varje medlem som hotar samhällets existens samt dess fred och ordning säkerställer det samhällets fred, ordning och existens. Därför kan man utan tvekan säga att dödsstraffet är nödvändigt för att skydda människoliv och bevara samhällets existens.
2. Det andra argumentet: ”När dödsstraff utdöms orättvist och godtyckligt orsakar det allvarlig skada. Det finns dessutom ingen möjlighet att gottgöra eller korrigera detta.” Som svar säger de att även andra straff kan vara behäftade med risken för misstag; när ett sådant misstag väl har verkställts finns det inget sätt att gottgöra det. Det är emellertid också sant att fall där dödsstraff har utdömts av misstag är mycket sällsynta. Detta beror på att domarna vanligtvis iakttar största möjliga försiktighet när de tillämpar detta straff. Om det inte finns otvetydiga bevis till stöd för anklagelsen avstår de från att utdöma detta yttersta straff.
3. För det tredje: Som svar på påståendet att ”dödsstraffet är orättvist” säger de att argumentet att handlingen och dess följd är av samma natur, och att dödsstraffet är onödigt, inte håller måttet alls. Enligt kriminologin är straff ett nyttigt medel för att bekämpa brott. Med andra ord är straffets syfte att skydda samhället från brottens skadeverkningar. För att detta syfte ska kunna uppnås är det önskvärt att straffet står i proportion till brottets allvar. Brottet tillfredsställer nämligen en motbjudande begärelse i brottslingens sinne. Endast fruktan för straff hindrar honom från att tillfredsställa denna begärelse. Det är först när straffet står i proportion till brottet som det kan avhålla brottslingen från att begå brott. Det ställer nämligen två saker sida vid sida inför honom: att ta steget mot att begå det önskade brottet och att underkasta sig det straff som fastställts för det. Först när straffet är tillräckligt för att avhålla från brott kan fruktan för straff hindra honom från att ta steget mot brottet. Det är med hänvisning till dessa två uppfattningar som de flesta lagstiftningar i världen har behållit dödsstraffet.
Qiṣāṣ för mindre allvarliga skador än dödligt våld
Precis som qiṣāṣ är fastställt vid dödligt våld, finns det också qiṣāṣ för skador som är mindre allvarliga än dödligt våld. Det är av två slag:
1. Skador på kroppsdelar,
2. sår eller andra skador.
Koranen har återgett hela den omfattande bestämmelsen om qiṣāṣ som fanns i Torah. Allah säger i sura al-Māʾida, vers 45:
وَكَتَبْنَا عَلَيْهِمْ فِيمَا أَنَّ النَّفْسَ بِالنَّفْسِ وَالْعَيْنَ بِالْعَيْنِ وَالْأَنْفَ بِالْأَنْفِ وَالْأُذُنَ بِالْأُذُنِ وَالسِّنَّ بِالسِّنِّ وَالْجُرُوحَ قِصَاصٌ فَمَنْ تَصَدَّقَ بِهِ فَهُوَ كَفَّارَةٌ لَّهُ وَمَنْ لَّمْ يَحْكُمْ بِمَا أَنْزَلَ اللَّهُ فَأُولَئِكَ هُمُ الظَّالِمُونَ
”Och Vi föreskrev för dem däri (i Tora) att liv skall ersättas med liv, öga med öga, näsa med näsa, öra med öra, tand med tand och på samma sätt sår med sår. Men den som efterskänker det, för honom blir det en försoning för hans synd. De som inte dömer i enlighet med vad Allah har uppenbarat är orättfärdiga.”
Det vill säga att Allah i Tora föreskrev för judarna att när någon dödar en annan, skall han dödas och liv tas för liv. Och om någon förstör en annans öga, skall hans öga förstöras. I detta avseende görs ingen åtskillnad mellan ett litet och ett stort öga eller mellan ett barns och en gammal människas öga. Näsa skall skäras av för näsa och öra för öra. Som straff för att ha slagit ut eller brutit en tand skall gärningsmannens tand slås ut eller brytas. Det spelar ingen roll om gärningsmannens tand är mindre eller större än den skadades tand. Även vedergällning för alla andra sår skall verkställas så jämlikt som möjligt.
Denna bestämmelse i Tora var visserligen fastställd för våra föregångare, men den gäller fortfarande även för oss. Förutom att den citeras i Koranen förklarade även Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, uttryckligen att den fortfarande gäller. al-Bukhari och Muslim har återberättat från Anas ibn Malik, må Allah vara nöjd med honom: ”Rubayyiʿ bint an-Nadr slog ut tanden på en av sina slavinnor. Då ålades de att betala blodspengar. Men slavinnans familj vägrade att ta emot blodspengarna och meddelade att de inte skulle avstå utan qisas. Rubayyiʿs bror Anas kom till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och sade: ’Allahs Sändebud, skall Rubayyiʿs tand slås ut? Vid Allah, låt inte hennes tand slås ut.’ Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ’O Anas, qisas är Allahs föreskrift.’ Då förklarade slavinnans familj att de förlät henne. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade då: ’Det finns vissa av Allahs tjänare som, när de svär en ed vid Allah, får Allah själv att uppfylla eden.’”
Hela denna bestämmelse om qisas gäller endast uppsåtliga brott. För skador som uppkommer av misstag eller oavsiktligt är diyya fastställd.
Villkoren för qisas vid brott som är mindre allvarliga än dödligt våld
För gärningsmannen vid brott som är mindre allvarliga än dödligt våld gäller följande villkor:
1. Att vara vid sina sinnens fulla bruk.
2. Att vara myndig. (Att ha uppnått minst femton eller arton års ålder, eller att ha haft en nattlig sädesuttömning, är tillräckligt för att anses myndig. Det råder meningsskiljaktighet om huruvida framväxt av mustasch, skägg och könshår har betydelse.)
3. Att ha begått brottet uppsåtligen.
4. Att gärningsmannen motsvarar den brottsutsatta personen i ädelhet och social ställning. Denna likställighet avgörs utifrån kriterierna slaveri eller frihet samt islam eller otro. Därför verkställs inte qisas om en fri person skadar en slav eller en muslim skadar en icke-muslim eller tillfogar honom en kroppsskada. Detta beror på att likställighet saknas mellan dem. Slavens blod anses nämligen stå lägre än den fries blod, och den icke-muslimske personens blod lägre än muslimens blod. Eftersom qisas inte är obligatoriskt i dessa fall, är dess alternativ, diyya, obligatoriskt. Men när en slav skadar en fri person eller en icke-muslim skadar en muslim eller tillfogar honom en kroppsskada, skall qisas utkrävas av gärningsmannen. Enligt hanafiterna görs ingen åtskillnad mellan muslim och icke-muslim när qisas är obligatoriskt vid kroppsskador. De säger vidare att det vid brott mellan kvinnor och män inte finns någon qisas för brott som är mindre allvarliga än dödligt våld.
Qisas för kroppsdelar
Grundprincipen för qisas beträffande kroppsdelar är att qisas gäller för den kroppsdel som har en led eller ledpunkt, såsom armbågen och handleden. Däremot gäller qisas inte för den kroppsdel som saknar led eller ledpunkt. Detta beror på att likvärdighet kan upprätthållas i en kroppsdel som har en led, medan det inte är möjligt i en kroppsdel som saknar led. Om en brottsling exempelvis skär av någons finger från roten, handen från handleden eller armbågen, foten från leden, eller river ut ett öga, skär av ett öra eller en näsa, drar ut en tand, skär av penis eller skär av båda testiklarna, ska qisas verkställas på honom i exakt motsvarande omfattning.
Villkoren för qisas beträffande kroppsdelar
Tre villkor måste uppfyllas för qisas beträffande kroppsdelar:
1. Att vara skyddad mot risken för orättvisa. Det gäller exempelvis avskärning vid en led eller ledpunkt, eller avskärning av en kroppsdel vars gräns är bestämd; flera exempel på detta har redan nämnts. Därför ska qisas inte tillämpas om något annat ben än en tand bryts, om buken skärs upp eller om en del av armen skadas. Om qisas verkställs i sådana fall finns det nämligen ingen garanti för att man undgår orättvisa och bristande likvärdighet.
2. Likhet i benämning och placering: Därför ska höger hand inte skäras av i stället för vänster hand, vänster hand inte i stället för höger hand, tummen inte i stället för pekfingret och pekfingret inte i stället för tummen. Detta beror på att likvärdighet då inte upprätthålls i fråga om benämningen. Även om båda parter samtycker får den grundläggande delen inte tas i stället för den extra delen, eftersom likvärdighet då inte upprätthålls i fråga om kroppsdelens placering och funktion. Om placeringen och den naturliga beskaffenheten däremot är likvärdiga är det tillåtet att ta den extra delen.
3. Likhet mellan angriparens och den angripnes kroppsdelar vad gäller fullständighet och hälsa. Därför får en fungerande kroppsdel inte skäras av i stället för en förlamad kroppsdel, och en fullständig hand får inte skäras av i stället för en hand som saknar alla sina fingrar. Det omvända är däremot tillåtet. En förlamad hand får skäras av i stället för en frisk hand.
Qisas för avsiktlig skada
För en uppsåtlig skada blir qisās inte obligatoriskt. Det blir dock obligatoriskt om en exakt proportionerlig qisās är möjlig. Qisās ska verkställas genom att angriparen tillfogas en skada som motsvarar den skada den angripne fått – varken mindre eller större. Om det inte är möjligt att verkställa en helt likadan qisās utan att överskrida den fastställda omfattningen, ta risken att överskrida den eller orsaka motparten annan skada, blir qisās inte obligatoriskt; i stället blir diyah obligatoriskt. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, upphävde qisās för skador på den mellersta delen av skallbenet och för bukskador. Även skador som med stor sannolikhet är dödliga, såsom frakturer på nackens ben, ryggens ben, lårbenet eller liknande skador, omfattas av samma bestämmelser som skador på skallbenet och buken. Förutom en uppsåtlig skada som blottlägger skallbenet finns ingen qisās för någon skada på huvudet eller ansiktet. Bestämmelserna för övriga skador på huvudet och ansiktet kommer att behandlas i avsnittet om diyah.
Qisās blir inte obligatoriskt för en tungskada eller för fraktur på något annat ben än en tand. Det är nämligen omöjligt att verkställa qisās i dessa fall utan att göra orätt.
Om någon skadar en annan persons buk och den skadade därefter tillfrisknar, eller om han skär av armen mitt på underarmen, ska qisās inte verkställas mot honom. Den skadade får inte skära av angriparens hand på motsvarande ställe. Han får däremot skära av den vid handleden. För att avgöra frågan om att skära av halva underarmen kan han vända sig till skiljedom. Om något annat ben än en tand bryts, om en förlamad hand skärs av, om en fot utan tår skärs av, om en stum persons tunga skärs av, om ett öga rivs ut eller om ett extra finger på handen skärs av, ska saken avgöras genom skiljedom av en rättskaffens person.
När flera personer tillsammans deltar i att skära av en kroppsdel eller tillfoga en skada
Om en grupp personer deltar i att skära av någons kroppsdel eller tillfoga honom en sådan skada som berättigar till qisās, blir qisās enligt hanbaliterna obligatoriskt för dem alla, om det inte kan fastställas exakt hur mycket var och en av dem skadade eller skar av. Detta beror på följande: Två vittnen vittnade inför ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, att en viss person hade begått en stöld. Omedelbart skars hans hand av. Därefter kom en annan person. När vittnena såg honom sade de: ”Det är denne man som är tjuven. Vi hade fel om den person mot vilken vi tidigare vittnade.” ʿAlī avvisade deras vittnesmål om den andre personen och ålade dem båda diyah för att den förste mannens hand hade skurits av. ʿAlī sade dessutom: ”Om jag hade vetat att ni avsiktligt hade avlagt ett sådant vittnesmål, skulle jag ha skurit av händerna på er båda.” Om däremot varje person i gruppen tillfogar en annan slags skada, eller om var och en skär av en separat kroppsdel, blir ingen qisās tillämplig på dem. Imām Mālik och al-Shāfiʿī säger emellertid att qisās ska verkställas mot dem när det är möjligt. Deras kroppsdelar ska skäras av och qisās för varje skada ska verkställas mot dem, på samma sätt som när en grupp tillsammans dödar någon: då ska de alla dödas för honom. Enligt hanafiterna och zāhiriterna ska två händer inte skäras av som ersättning för en hand. Om två personer därför skär av en persons hand, blir qisās inte tillämpligt på någon av dem. I stället ska var och en av dem betala hälften av diyah.
Qisās för slag, örfilar, sparkar och förolämpningar
Om någon ger en annan person en örfil, sparkar eller slår honom med knytnäven, eller misshandlar eller förolämpar honom, är det tillåtet för den angripne att utkräva qisās av angriparen. :
فَمَنِ اعْتَدَى عَلَيْكُمْ فَاعْتَدُوا عَلَيْهِ بِمِثْلِ مَا اعْتَدَى عَلَيْكُمْ وَاتَّقُوا اللَّهَ
”Angrip den som angriper er på exakt samma sätt som han angripit er, och frukta Allah” (al-Baqara: 194), och ”Det onda vedergälls med motsvarande ont” (ash-Shura: 40). Så har bestämmelsen om qisas fastställts.
Det är ett villkor att den örfil, det slag med knytnäven, den misshandel eller den förolämpning som den angripne utdelar som qisas ska vara likvärdig med den örfil, det slag med knytnäven, den misshandel eller den förolämpning som angriparen utdelade. Detta är nämligen rättvisans krav, och det är för att upprätthålla rättvisa som qisas har föreskrivits. På motsvarande sätt är det också ett villkor att örfilen inte träffar ögat eller någon annan plats där det finns risk för kroppsskada.
När det gäller qisas för förolämpningar uppställs särskilt villkoret att förolämpningen inte får vara av ett förbjudet slag. Om den som förolämpade honom till exempel kallade honom otrogen, får han inte svara med att kalla honom otrogen. Den som förolämpar någon genom att kalla honom lögnare får inte själv kallas lögnare. Den som förbannar någons far eller mor får inte få sin far eller mor förbannad. Att kalla en muslim otrogen eller lögnare är nämligen förbjudet i islam redan från början. Dessutom har förolämparens mor och far inte förbannat eller förolämpat honom, varför de inte får förbannas eller förolämpas i hans ställe. Den som förbannar får som qisas själv förbannas, den får tillrättavisas, och den som använder grovt språk får besvaras med motsvarande grova språk.
Al-Qurtubi sade: ”Du har rätt att återgälda den som har gjort dig orätt med motsvarande orätt som han har gjort dig. Tillrättavisa den som tillrättavisar dig med motsvarande ord som han använde. Den som förolämpar dig får du också förolämpa. Men överskrid inte gränsen genom att i förolämpningen dra in hans föräldrar, barn eller släktingar. Om han däremot riktar en falsk anklagelse mot dig, får du inte rikta en falsk anklagelse mot honom. En synd kan nämligen inte återgäldas med en annan synd. Om han till exempel säger till dig: ’Din otrogne!’, får du säga till honom: ’Du är otrogen.’ Om han säger till dig: ’Din äktenskapsbrytare!’, får du som qisas eller vedergällning säga till honom: ’Din lögnare!’ eller ’Du som avlägger falskt vittnesmål!’ Om du säger till honom: ’Din äktenskapsbrytare!’, blir du själv en lögnare och syndar för det du säger. Om han dessutom är rik men dröjer med att betala tillbaka din skuld utan giltig ursäkt, får du säga till honom: ’Du som gör orätt! Du som förskingrar folkets egendom!’ Allahs Sändebud ﷺ sade: ’Den rikes dröjsmål gör det tillåtet att förödmjuka och straffa honom.’ Jag har tidigare förklarat vad hans förödmjukelse innebär. Hans straff är att han fängslas.” (Al-Qurtubi, del 2, s. 360.)
Qisas för slag med handflatan, knytnävsslag, örfilar, misshandel och förolämpningar tillämpades under de rätt vägledda kalifernas och de ädla följeslagarnas tid. Al-Bukhari har återberättat från Abu Bakr, Ali, Ibn az-Zubayr och Suwayd ibn Muqarrin att de verkställde qisas för kraftiga örfilar och liknande. Ibn al-Mundhir sade: Om slag med piska, käpp eller sten utförs avsiktligt gäller qisas för det. I al-Bukhari står det att Umar verkställde qisas för ett piskslag. Ali verkställde qisas för tre piskslag. Shurayh verkställde till och med qisas för ett piskslag och ett nyp. De regionala rättslärda anser dock inte att qisas är föreskrivet för något av detta, eftersom det ofta är nästan omöjligt att upprätthålla likvärdighet i sådana fall. När qisas inte kan tillämpas blir ta’zir obligatoriskt. Imam Ibn Taymiyya ansåg emellertid den första uppfattningen vara den starkaste. Han sade: ’Svaret till dem som säger att likvärdighet är omöjlig i dessa fall är att eftersom även detta är brott måste det finnas något slags straff för det: antingen qisas eller ta’zir. När ta’zirs art och omfattning inte är fastställda, är qisas, som ligger närmare att vara exakt bestämt, att föredra. Det är genom qisas som rättvisa kan upprättas så långt det är möjligt. Det är välkänt att när den som slog själv slås på samma nivå eller ungefär samma nivå som hans slag, ligger detta närmare rättvisa än att straffa honom med piskslag som ta’zir. Den som därför förbjuder qisas i dessa frågor av rädsla för orättvisa anser i själva verket en ännu större orättvisa vara riktig. Den qisas som sharia har föreskrivit är således den mest rättvisa och den ideala.’
Qisas vid förstöring av egendom
När någon förstör en annan persons egendom, till exempel genom att hugga ned träd, förstöra grödor eller byggnader eller bränna kläder, får då den drabbade och angripne återgälda angriparen med exakt samma handlingar?
De lärda har två uppfattningar i denna fråga:
1. I detta fall finns inget utrymme för qisas. Detta är nämligen en destruktiv och fördärvlig handling, som i grunden är förbjuden enligt sharia. Det finns ingen likhet mellan mark och kläder.
2. Den andra uppfattningen är att qisas är tillåtet och förenligt med sharia. Förlust av liv och lemlästning är nämligen mycket allvarligare än förstörelse av egendom. När qisas tillämpas i sådana fall, är qisas vid förstörelse av egendom, som är betydligt mindre allvarlig, desto mer berättigat. När en angripande makt därför förstör vår egendom, såsom fruktbärande träd, grödor och liknande, är det tillåtet för oss att förstöra deras egendom. Vissa har dock ansett att det är olämpligt att göra detta utan behov.
Ibn al-Qayyim ger företräde åt den sistnämnda uppfattningen och säger: Om det vid förstörelse av egendom visar sig att motparten har förstört sådan egendom vars skadegörelse är förbjuden, såsom boskap eller slavar, får man inte utkräva qisas genom att förstöra motpartens sådan egendom. Om det däremot inte rör sig om förbjuden egendom, såsom kläder som kan rivas eller skäras sönder, eller kärl som kan slås sönder, får den inte förstöras. I stället ska man från motparten kräva egendom av samma värde som den förstörda egendomen eller dess penningvärde. Kravet från qisas och förnuftet är emellertid att den som själv har skadat motparten genom en viss typ av destruktiv handling också har rätt att tillfoga honom motsvarande skada. Om han har rivit sönder hans kläder får den angripne på samma sätt riva sönder hans kläder. Om han har brutit sönder hans käpp får den angripne på samma sätt bryta sönder hans käpp. Likvärdighet måste dock upprätthållas i alla avseenden. Detta är rättvisa. Det finns inget klart uttalande i Koranen eller sunnan, inget analogislut och ingen konsensus som kräver att man avstår från detta. Det är inte heller förbjudet med hänsyn till Guds rätt. Egendom har inte högre status än liv och kroppsdelar. När sharia därför har gett rätten att förstöra liv och kroppsdelar som vedergällning för förstörandet av liv och kroppsdelar, är rätten att förstöra egendom som vedergällning för förstörd egendom ännu mer berättigad. Qisas grundar sig på den lindring av vreden och det sinneslugn som uppstår hos den angripne genom att vedergällningen sker på ett likvärdigt sätt. Detta syfte kan inte uppnås på något alternativt sätt. Dessutom kan angriparen ha haft som särskilt syfte att plåga den angripne och förstöra hans egendom. Om han betalar dess värde som ersättning kanske han inte känner någon smärta alls, eftersom han har enorma rikedomar. På så sätt kan han trösta sig själv, medan den angripne får leva vidare med sin vrede och sorgen över den förlorade egendomen. Hur skulle då hans sorg och vrede kunna lindras genom att han får betalning? Hur skulle hans sinneslugn kunna återställas genom att han får hämnas den smärta han utsattes för av angriparen?
Därför talar den islamiska sharias visdom och klokhet emot denna ersättning. I al-Baqara står det: ”Angrip honom på samma sätt som han har angripit dig.” I asch-Shura står det: ”Det onda bemöts med motsvarande ont.” Och i an-Nahl:
وَإِنْ عَاقَبتُم فَعَاقِبُوا بِمِثْلِ مَا عُوقِبْتُمْ بِهِ
”Om ni straffar, så straffa på samma sätt som ni har blivit orättvist behandlade.” Alla dessa uttalanden fastställer tydligt att qisas är tillåtet.
Rättslärda har fastslagit att det är helt tillåtet att bränna de angripande otrognas åkergrödor och hugga ned deras träd, när de behandlar muslimerna på samma sätt. Detta är den korrekta regeln.
Gud stödde och godkände att följeslagarna förstörde judarnas dadelpalmer, eftersom de därigenom förödmjukades och förnedrades. Detta visar att Gud tycker om att förödmjuka och förnedra den orättfärdige angriparen. När det var tillåtet att bränna en förrädares egendom, eftersom han hade angripit muslimerna och stulit deras krigsbyte, är det på samma sätt tillåtet att bränna den egendom som tillhör den som bränner en oskyldig muslims egendom. Trots att Han är mer förlåtande när det gäller att uppfylla Guds rätt har Han föreskrivit ekonomiska straff även där. Därför är det ännu mer väntat att Han föreskriver ekonomiska straff när det gäller människors rättigheter. Gud har föreskrivit qisas för att avhålla och varna människor från att angripa andras liv och egendom. I stället hade diyya kunnat föreskrivas vid varje angrepp och varje övergrepp, som ersättning för den orätt som den angripne utsatts för. Men den qisas som Han har föreskrivit vid avsiktliga angrepp är mer till gagn för människorna, mer verkningsfull för deras förbättring, mer effektiv för att avlägsna den angripnes vrede och sorg och en större garanti för livets och kroppsdelarnas säkerhet. Annars skulle vem som helst kunna döda eller skada någon annan bara för att han hyste agg mot honom och sedan undkomma genom att betala diyya. Men detta strider mot människans naturliga medkänsla för andra människor, människans omsorg om människors intressen och välfärd samt visdom och framsynthet. Samma resonemang gäller helt och hållet även angrepp mot egendom.
Om det frågas huruvida detta syfte kan uppnås även genom att ersätta den förstörda egendomen, blir svaret att om den drabbade och skadelidande personen är nöjd med detta, så är det jämförbart med att samtycka till ersättning efter att ha åsamkats kroppslig skada. Detta är emellertid endast qiyās, det vill säga en analogisk bedömning. Detta är Ahmad ibn Hanbals och Ahmad ibn Taymiyyas uppfattning. De säger: Den skadelidande har valfrihet. Om han vill kan han som vedergällning åsamka motpartens motsvarande egendom en lika stor skada; annars kan han ta emot egendom av motsvarande värde eller dess penningvärde.
Ersättning med en motsvarande mängd
De lärda är eniga om att om någon förstör livsmedel, dryck eller något som kan mätas efter vikt, ska det ersättas med samma mängd av samma sak. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade:
Jag har aldrig sett någon som tillagade mat så väl som Safiyya. Hon tillagade en maträtt och skickade den till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Detta sårade min självkänsla så mycket att jag började skaka, och kärlet föll ur min hand och gick sönder. Då sade jag: ”Allahs sändebud, vilken gottgörelse krävs för det jag har gjort?” Han sade: ”Ett kärl som motsvarar kärlet och mat som motsvarar maten.” – Abu Dawud.
Det råder emellertid oenighet om vad som ska göras om något förstörs eller förbrukas genom användning, när mängden inte kan fastställas genom vikt eller mått. Enligt de hanafitiska och shafiitiska rättsskolorna ska det ersättas med samma sak i motsvarande mängd. Penningvärdet får endast betalas om samma sak i motsvarande mängd inte kan hittas. Detta gäller alla slags föremål. Enligt den malikitiska rättsskolan ska penningvärdet betalas, inte samma sak i motsvarande mängd.
Att skada någon eller plundra egendom
När någon angriper en annan person och skadar honom eller plundrar hans egendom, får den drabbade då själv ta ut det han har rätt till, om han har möjlighet till det? De lärda har olika uppfattningar i denna fråga. Enligt al-Qurtubi är det mest välgrundade att detta är tillåtet. Han säger: Den korrekta uppfattningen är att det är tillåtet. Han får återta sin rätt på vilket sätt som helst, så länge handlingen inte räknas som stöld. Detta är al-Shafiis, Maliks, Ibn al-Mundhirs och Ibn al-Arabis uppfattning. Det är inte förräderi, utan att återta sin egen rätt. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Hjälp din broder, vare sig han är förtryckare eller förtryckt.” Att återta sin rätt från förtryckaren räknas i själva verket som att hjälpa honom.
En gång sade Hind bint Utba, Abu Sufyans hustru, till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Abu Sufyan är oerhört snål. Han ger inte tillräckligt av de pengar och tillgångar som behövs för min och mina barns försörjning. Men jag tar i hemlighet det jag behöver ur hans egendom utan hans vetskap. Begår jag någon synd genom detta?” Allahs sändebud sade: ”Du får enligt sedvanan ta så mycket som är tillräckligt för dig och ditt barn.”
Det vill säga att Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, tillät honom att endast ta så mycket som han behövde. Men när den drabbade personen inte finner exakt det gods som angriparen har plundrat, utan får tag på annat gods, råder det oenighet bland de lärda om vad han ska göra. En grupp säger: Han får inte ta det utan härskarens beslut. Enligt en av al-Shāfiʿīs åsikter får han ta det både när han finner samma slags gods och när han finner ett annat slags gods. Enligt hans andra åsikt får han inte ta det om det är av ett annat slag.
Vissa säger: Man måste fastställa värdet på det plundrade godset, och därefter får man ta gods till motsvarande värde.
Att utkräva qiṣāṣ av härskaren
En nations härskare är själv en medlem av nationen. De lagar som gäller för hela nationen gäller också honom. Hans särställning bland nationens övriga medlemmar är endast sådan som en representants eller ansvarig persons. När härskaren därför begår en orätt mot någon av nationens medlemmar ska qiṣāṣ utkrävas av honom. Det finns ingen skillnad mellan honom och andra när det gäller Guds bestämmelser. Guds lag omfattar allt, och alla muslimer omfattas av den. Det har berättats från Abū Naḍra att ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb, må Gud vara nöjd med honom, en dag höll ett tal inför oss: ”Människor! Jag sänder inte de härskare som jag skickar till er för att de ska slå er eller ta era egendomar. Jag skickar dem endast för att lära er er religion och er Profets sunna. Om någon behandlas på något annat sätt än detta, ska han framföra sitt klagomål till mig. Vid Gud, i vars hand ʿUmars liv är, ska jag sannerligen utkräva qiṣāṣ av honom.” Då sade ʿAmr ibn al-ʿĀṣ: ”Om någon tillrättavisar en undersåte, kommer du då också att utkräva qiṣāṣ av honom?” ʿUmar, må Gud vara nöjd med honom, sade: ”Ja, vid Gud, även då kommer jag att utkräva qiṣāṣ. Hur skulle jag kunna låta bli att utkräva qiṣāṣ? Jag har ju sett Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, själv utkräva qiṣāṣ.” – Abū Dāwūd och al-Nasāʾī. Al-Nasāʾī och Abū Dāwūd har också berättat att Abū Saʿīd ibn Jubayr sade: En dag delade Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, ut något bland oss. Plötsligt kastade sig en man över honom. Då slog Guds Sändebud honom med spetsen av en dadelklase som han höll i handen. Mannen skrek genast. Då sade Guds Sändebud: ”Kom och utkräv qiṣāṣ av mig.” Mannen sade genast: ”Guds Sändebud, jag har i stället förlåtit.” En annan man klagade hos Abū Bakr al-Ṣiddīq, må Gud vara nöjd med honom, över att en viss statstjänsteman hade huggit av hans hand. Abū Bakr sade: ”Om du talar sanning ska jag sannerligen utkräva qiṣāṣ av honom.”
I en annan berättelse sade ʿUmar, må Gud vara nöjd med honom: ”Jag har sett Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, utkräva qiṣāṣ av sig själv, jag har sett Abū Bakr utkräva qiṣāṣ av sig själv, och även jag har själv utkrävt qiṣāṣ av mig själv.”
Ska qiṣāṣ utkrävas av mannen om han slår sin hustru?
Ibn Shihāb al-Zuhrī sade: Den etablerade sunna (seden) är att om en man skadar sin hustru ska han betala ekonomisk ersättning för det, inte utsättas för qiṣāṣ.
Imām Mālik sade i sin kommentar: Om mannen avsiktligt slår sin hustru så att han förstör hennes öga, bryter hennes hand, hugger av hennes finger eller gör något liknande, ska qiṣāṣ utkrävas av honom för detta. Men om mannen slår sin hustru med ett rep eller en käpp och hon trots att det inte var avsiktligt skadas, ska mannen betala ersättning eller böter för skadan, inte utsättas för qiṣāṣ.
I al-Muwatta sägs det: Lärda är eniga med imam Malik i denna tolkning.
Ingen qisas förrän såret har läkt
Qisas ska inte verkställas mot angriparen förrän det är säkert att den skadades sår har läkt och att skadan inte kommer att sprida sig till andra delar av kroppen. Om skadan sprider sig till andra delar av kroppen måste angriparen även ersätta denna skada. Qisas ska inte verkställas i extrem hetta eller sträng kyla, utan skjutas upp så att den som verkställer qisas inte dör på grund av detta. Om ett dödsfall inträffar till följd av att qisas verkställs i extrem hetta eller kyla, eller med ett trubbigt eller förgiftat vapen, blir den återstående diyah obligatorisk för honom. Det har berättats från ʿAmr ibn Shuʿayb av Ahmad och al-Daraqutni:
En man blev slagen i nacken med ett horn. Omedelbart kom han till Allahs sändebud, må Allah välsigna och frid vare med honom, och sade: ”Verkställ qisas åt mig.” Allahs sändebud, må Allah välsigna och frid vare med honom, sade: ”Vänta tills ditt sår har läkt.” Då gick mannen sin väg. Efter några dagar kom han tillbaka och sade: ”Verkställ qisas åt mig.” Då verkställde Allahs sändebud, må Allah välsigna och frid vare med honom, qisas. Några dagar senare kom mannen åter och sade: ”O Allahs sändebud, jag har blivit halt.” Allahs sändebud, må Allah välsigna och frid vare med honom, sade: ”Jag förbjöd dig, men du lydde inte mitt förbud. Må Allah avlägsna dig! Jag kan inte göra något åt att du blivit halt.”
Därefter förbjöd Allahs sändebud, må Allah välsigna och frid vare med honom, att qisas verkställs innan den skadades sår har läkt. Imam al-Shafiʿi drog av denna hadith slutsatsen att det är mustahabb att vänta tills såret har läkt. Detta eftersom Allahs sändebud, må Allah välsigna och frid vare med honom, var beredd att verkställa qisas även före läkningen och också gjorde det. Enligt de andra är det wajib att vänta. Den qisas som han verkställde före läkningen verkställde han innan han kände till den möjliga skadan av detta. Om angriparen avsiktligt skär av någons finger och den skadade därefter förlåter honom, men såret efter förlåtelsen sprider sig över hela handflatan eller blir livshotande, ska ingen ersättning eller gottgörelse utgå om förlåtelsen gavs utan någon ersättning. Om förlåtelsen däremot gavs i utbyte mot pengar, ska den skadade få diyah för att skadan spridit sig. Ersättningen för den del som förläts ska dras av från ersättningen för den spridda skadan, och den återstående diyah ska betalas.
Om dödsfall inträffar till följd av att qisas verkställs
De lärda är oense om den sak där den som verkställer qisas dör av ett sår som uppkommit till följd av att qisas verkställts. Enligt majoriteten åligger inget ansvar i detta fall den som qisas verkställs på. Detta eftersom han inte har överskridit någon gräns. Dessutom är det enhälligt fastslaget att ingen bär ansvar om en tjuv dör till följd av att hans hand huggits av; därför är även detta fall likadant. Abu Hanifa, al-Thawri och Ibn Abi Layla anser däremot att diyah blir obligatorisk för qisas-mottagarens agnatiska släktingar om den som verkställer qisas dör. Detta eftersom det är ett oavsiktligt dråp.
Diyah eller blodspenning
Definition
Den egendom som det är obligatoriskt att ge till den person som har drabbats av en skada genom ett brott, eller till hans arvinge, kallas diyat. Diyat tillämpas både vid brott där qisas föreskrivs och vid brott där qisas inte föreskrivs. Seden med diyat var etablerad i Arabien. Islam har bekräftat den. Dess grundläggande källa finns i följande vers:
وَمَا كَانَ لِمُؤْمِنٍ أَنْ يَقْتُلَ مُؤْمِنًا إِلَّا خَطَأً ۚ وَمَنْ قَتَلَ مُؤْمِنًا خَطَأً فَتَحْرِيرُ رَقَبَةٍ مُؤْمِنَةٍ وَدِيَةٌ مُسَلَّمَةٌ إِلَىٰ أَهْلِهِ إِلَّا أَنْ يَصَّدَّقُوا ۚ فَإِنْ كَانَ مِنْ قَوْمٍ عَدُوٍّ لَّكُمْ وَهُوَ مُؤْمِنٌ فَتَحْرِيرُ رَقَبَةٍ مُؤْمِنَةٍ ۖ وَإِنْ كَانَ مِنْ قَوْمٍ بَيْنَكُمْ وَبَيْنَهُمْ مِيثَاقٌ فَدِيَةٌ مُسَلَّمَةٌ إِلَىٰ أَهْلِهِ وَتَحْرِيرُ رَقَبَةٍ مُّؤْمِنَةٍ ۖ فَمَن لَّمْ يَجِدْ فَصِيَامُ شَهْرَيْنِ مُتَتَابِعَيْنِ تَوْبَةً مِّنَ اللَّهِ ۗ وَكَانَ اللَّهُ عَلِيمًا حَكِيمًا
Betydelse: Det anstår inte en troende att döda en annan troende, utom av misstag. Om någon dödar en troende av misstag, ska han frige en troende slav och betala blodspenning till den dödades anhöriga, såvida de inte efterskänker den. Om den dödade tillhörde en fientlig grupp men själv var troende, ska en troende slav friges. Och om han tillhörde ett folk som ni har ett fördrag med, ska blodspenning betalas till hans anhöriga och en troende slav friges. Den som inte finner möjlighet till detta ska fasta två månader i följd. Detta är en påbjuden åtgärd från Allah som en botgöring. Allah är Allvetande och Allvis.” (Sura an-Nisa: vers 92)
Abu Dawud återberättar från Amr ibn Shuayb: Under Guds sändebuds tid, må Allah välsigna och ge honom frid, uppgick diyat till åttahundra dinarer eller åtta tusen dirham. På den tiden var diyat för skriftfolket hälften av muslimernas diyat. Så fortsatte det fram till Umars kalifat, må Allah vara nöjd med honom. När Umar blev kalif höll han ett tal och sade: ”Lyssna! Nu har priset på kameler stigit.” Därefter fastställde han diyat till tusen dinarer i länder med guldmynt, såsom Syrien och Egypten, tolv tusen dirham i landet med silvermynt, Irak, två hundra kor för boskapsuppfödare, två tusen getter för getuppfödare samt två hundra par byxor och skjortor eller mantlar och höftkläden för dem för vilka det var lämpligt att betala diyat i form av kläder.”
Imam ash-Shafi’i förkunnade i Egypten: Från dem som använder silvermynt eller guldmynt ska endast värdet av det föreskrivna antalet kameler tas ut, oavsett hur högt deras pris är. Den starkaste uppfattningen är emellertid att det inte är bevisat bortom tvivel att Guds sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, fastställde diyat i något annat än kameler. Det är möjligt att Umar, må Allah vara nöjd med honom, införde ytterligare några kategorier av diyat på grund av någon nyuppkommen och ofrånkomlig omständighet.
Syftet med diyat
Det huvudsakliga syftet med diyat är att varna, avskräcka från brottslighet och trygga människoliv. Därför är det nödvändigt att diyat är sådan att det blir ytterst svårt och smärtsamt för de ansvariga personerna att betala den. När diyat uppgår till ett stort och betydande belopp, så att betalningen medför en avsevärd minskning av den egna egendomen och det därför känns mycket svårt att överlämna den till de drabbade, är diyat först då bevisligen något betungande och smärtsamt. I själva verket är diyat en följd av handlingen där både straff och ersättning förenas. – Tarikh al-Fiqh, s. 82.
Diyahs belopp
Guds sändebud ﷺ fastställde själv diyah och bestämde dess belopp. För en fri muslimsk man fastställde han diyah till hundra kameler för dem som använder kameler som betalningsmedel, tvåhundra kor för dem som använder kor, två tusen getter för dem som använder getter, ett tusen dinarer för dem som använder guldmynt, tolv tusen dirham för dem som använder silvermynt samt tvåhundra par höftskynken och mantlar eller byxor och tunikor för dem för vilka det är lättare att betala diyah i form av kläder. Den som är skyldig att betala diyah måste, om han betalar diyah enligt någon av de nämnda kategorierna, överlämna den till den dödes arvingar, oavsett om arvingen tillhör den aktuella kategorin eller inte. Detta beror på att den ursprungliga diyah som fastställts har erbjudits honom.
Imam Abu Hanifa och imam Ahmad sade: Diyah för uppsåtligt dödande består av tjugofem ettåriga kamelhonor, tjugofem tvååriga kamelhonor, tjugofem fyraåriga kamelhonor och tjugofem femåriga kamelhonor. Enligt dem båda är diyah för halvt uppsåtligt dödande densamma. Enligt en annan återgivning sade imam al-Shafi‘i att den består av trettio fyraåriga kamelhonor, trettio femåriga kamelhonor och fyrtio dräktiga kamelhonor. Diyah för oavsiktligt dödande består däremot av tjugo femåriga kamelhonor, tjugo fyraåriga kamelhonor, tjugo tvååriga kamelhonor, tjugo ettåriga kameler och tjugo ettåriga kamelhonor. Imam Malik och al-Shafi‘i fastställde tvååriga kameler i stället för ettåriga.
Vid vilka dödanden diyah blir obligatorisk
De lärda är eniga om att straffet för oavsiktligt dödande, halvt uppsåtligt dödande och uppsåtligt dödande utfört av en minderårig eller en sinnessjuk person är diyah. (Enligt imam Abu Hanifa och imam Malik blir diyah obligatorisk för gärningsmannens agnatiska släktingar vid ett dödande utfört av en sinnessjuk eller minderårig person. Enligt imam al-Shafi‘i blir diyah obligatorisk ur den minderåriges egendom.) På samma sätt blir diyah obligatorisk vid uppsåtligt dödande när den döde tillhör en lägre samhällsklass än mördaren, exempelvis när en fri person dödar en slav. Om en sovande person vänder sig i sömnen, faller på någon annan och dödar honom, om en vaken person faller uppifrån på någon annan så att denne kvävs till döds, eller om någon gräver en grop och en person faller i den och dör, blir diyah obligatorisk för den som orsakat dödsfallet.
Det har återberättats från Ali, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: Guds sändebud ﷺ skickade mig till Jemen. Vi kom till en stam som hade grävt en djup brunn för att hålla kvar ett lejon. Människorna trängdes och knuffades vid brunnen. Plötsligt föll en person ner i brunnen och grep tag i en annan person, som hängde kvar. När även denne höll på att falla grep han tag i en tredje person. Till slut föll fyra personer ner i brunnen. Lejonet slet sönder dem, och då dödade en man lejonet med ett spjut. De fyra skadade männen dog också. De dödas arvingar började då tvista med varandra. De tog fram sina vapen och gjorde sig redo att slåss. För att lugna dem kom Ali och sade: ”Ska ni börja strida medan Guds sändebud ﷺ fortfarande lever? Jag ska avgöra er tvist. Om ni accepterar detta blir det den slutliga uppgörelsen. Annars ska ni avstå från varandra och gå till Guds sändebud ﷺ. Då kommer han själv att fatta det slutliga beslutet i er tvist. Den som inte accepterar det beslutet får ingenting.” Mitt beslut är följande: Samla in en fjärdedels diyah, en tredjedels diyah, en halv diyah och en full diyah från alla de stammar som grävde denna brunn. Därefter ska en fjärdedels diyah betalas för den förste, eftersom han dog på grund av de tre andra. För den andre ska en tredjedels diyah betalas, för den tredje en halv diyah och för den fjärde en full diyah.”
Efter att ha hört Alis beslut bestämde de sig för att gå till Guds sändebud ﷺ. När Guds sändebud ﷺ befann sig vid Maqām Ibrāhīm kom de till honom. Efter att ha hört hela berättelsen förklarade Guds sändebud ﷺ att Alis beslut var riktigt.” (Ahmad. I en annan återgivning från Ahmad sägs det: ”Guds sändebud ﷺ ålade de stammar som hade samlats vid brunnen att betala diyah.”)
Det framgår av en berättelse från Ali ibn Rabah al-Lakhmi att en seende man under Umars, må Allah vara nöjd med honom, kalifat brukade leda en blind man på vägen. En dag föll de båda ner i en brunn. Den blinde föll ovanpå den seende mannen, och den seende mannen dog. Umar ålade den blinde mannen att betala diyah för den seende mannen, eftersom den seende dog på grund av honom. Därför brukade den blinde under pilgrimsfärden berätta sin sorgliga historia inför folket och recitera poesi. Han sade: ”O människor, jag har utsatts för en orättvisa. Kan en blind man hållas ansvarig och tvingas betala diyah för att ha dödat en fullt seende man? De föll ju båda när de gick tillsammans.” (ad-Daraqutni) I en hadith berättas det att en man kom till några hushåll och bad om vatten för att släcka sin törst. Men eftersom de inte gav honom vatten dog mannen. Umar ålade dessa hushåll att betala diyah. Om någon plötsligt går fram till en annan person och skriker högt, så att denne dör, blir diyah obligatorisk för honom. Om han däremot förändrar sin röst och skrämmer ett barn genom att skrika, så att barnet blir sinnessjukt eller medvetslöst, är den som skrek skyldig att betala ersättning.
Lätt och tung diyya
Diyya är av två slag: lätt och tung. Lätt diyya ska betalas vid dråp som begåtts av misstag. Tung diyya ska betalas vid ett halvt avsiktligt mord. Om den dödes arvingar vid ett avsiktligt mord efterskänker qisas, ska enligt ash-Shafi’i och hanbaliterna tung diyya betalas. Enligt Imam Abu Hanifa ska däremot ingen diyya betalas vid ett avsiktligt mord. Enligt honom ska det som de två parterna kommer överens om genom förlikning betalas, och det ska betalas omedelbart; uppskov är inte tillåtet. Tung diyya består av etthundra kameler, varav fyrtio är dräktiga. Ahmad, Abu Dawud, an-Nasa’i och Ibn Majah återger att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Vet att om någon avsiktligt dödar med käpp, stav eller sten, ska tung diyya betalas för det, det vill säga etthundra kamelhonor, varav fyrtio är mellan början av sitt sjätte och början av sitt nionde år, och alla är dräktiga.” Tung diyya kan inte betalas med något annat än kamelhonor. Detta beror på att sharias bestämmelse har fastställts på detta sätt. Här finns inget utrymme för spekulation eller självständig bedömning. Det ska följas så som det har återberättats. Detta hör till de bestämmelser som är fasta och slutgiltiga.
Tung diyya för angrepp i en helig månad, i en helig stad och mot en nära släkting
Enligt Imam ash-Shafi’i och andra ska tung diyya fastställas både vid mord och vid kroppsskada, om brottet begås i en helig stad, under en helig månad eller mot en blodsförvant. Detta beror på att sharia har förklarat dessa förbjudna saker vara särskilt strängt förbjudna. Eftersom brottet då är allvarligare blir även diyya allvarligare.
Det har återberättats från Umar, Qasim ibn Muhammad och Ibn Shihab att diyya i dessa fall ska ökas med en tredjedel. Abu Hanifa och Malik anser däremot att diyya inte blir tung diyya av dessa orsaker. Det finns nämligen inget bevis för att den ska göras tung. Diyya är beroende av Lagstiftarens beslut. Att göra diyya tung vid ett brott som begåtts av misstag strider mot sharias grundprinciper.
Vilka är skyldiga att betala diyya?
Diyya som obligatoriskt åläggs mördaren är av två slag:
1. Diyya som åläggs gärningsmannens förmögenhet. Ibn Abbas sade: ”Mördarens agnatiska släktingar bär inget ansvar vid avsiktligt mord, vid ett mord som erkänns av gärningsmannen eller vid en förlikning om ett avsiktligt mord.” Ingen av profetens följeslagare motsatte sig Ibn Abbas uppfattning.
Mālik återberättar från Ibn Shihāb: ”När den dödes arvingar vid ett uppsåtligt dödande efterskänker qiṣāṣ åläggs endast gärningsmannens egendom diya. Detta är den vedertagna seden. Men om släktingarna på faderns sida frivilligt hjälper honom, är det en annan sak.”
Släktingarna på faderns sida behöver inte betala diya i någon av följande tre situationer: vid uppsåtligt dödande, vid ett dödande som erkänts av gärningsmannen och när en förlikning träffas efter dödandet. Vid uppsåtligt dödande är straffet nämligen fastställt. Därför kommer det inte på fråga att släktingarna på faderns sida skulle bära någon del av diyan å gärningsmannens vägnar och därigenom befria honom. På samma sätt blir diya vid ett självbekänt dödande obligatorisk på grund av släktskapet på faderns sida, inte på grund av själva dödandet. Ett erkännande är ett bevis som endast ålägger den som erkänner diya, och ingen annan. Släktingarna på faderns sida är inte heller skyldiga att betala diya vid en förlikning som grundar sig på ett erkännande. Den ersättning som ska betalas vid en förlikning blir nämligen inte obligatorisk på grund av dödandet, utan på grund av förlikningsavtalet. Dessutom erkänner gärningsmannen genom sitt erkännande själv ansvaret för sitt brott. Därför faller ersättningen för det dödade livet på dråparen.”
2. En annan typ av diya är den som åläggs gärningsmannen, medan släktingarna på faderns sida hjälper honom genom att bära den å hans vägnar. Detta gäller شبهuppsåtligt dödande samt oavsiktligt eller felaktigt dödande (diya för ett uppsåtligt dödande begånget av en minderårig eller en sinnessjuk person åläggs också deras släktingar på faderns sida. Men Qatāda, Abū Thawr, Ibn Abī Laylā och Ibn Shubrumah har sagt: Diya för ett شبهuppsåtligt dödande ska betalas ur gärningsmannens egendom. Denna senare åsikt är dock svag.) I detta fall räknas gärningsmannen själv till släktingarna på faderns sida, eftersom han är gärningsmannen. Det finns därför ingen mening med att utesluta honom ur denna grupp. Imām al-Shāfiʿī säger: Ingen del av diyan åläggs den som dödat av misstag, eftersom han är ursäktad.
Bland de släktingar på faderns sida som är skyldiga att betala diya för شبهuppsåtligt och oavsiktligt dödande ingår endast vuxna, psykiskt friska och förmögna manliga släktingar. Även en förmögen blind, handikappad eller gammal person omfattas. Kvinnor, fattiga, minderåriga, psykiskt sjuka och personer som tillhör en annan religion än gärningsmannen ingår inte, eftersom grunden för detta är att hjälpa till. Dessa personer är emellertid inte lämpade att hjälpa till.
Om hur skyldigheten att betala diya ålades släktingarna på faderns sida återberättar al-Bukhārī och Muslim följande händelse från Abū Hurayrah. Under Allahs Sändebuds tid började två kvinnor ur Hudhayl-stammen slåss. Under slagsmålet kastade den ena en sten på den andra och dödade henne. Kvinnan dog tillsammans med sitt foster. Då ålade Allahs Sändebud kvinnans släktingar på faderns sida att betala hennes diya. Under Allahs Sändebuds tid avsåg uttrycket släktingar på faderns sida hela gärningsmannens stam. Så fortsatte det fram till ʿUmars tid. När armén och den civila förvaltningen slutligen hade organiserats fullt ut ålades den civila förvaltningen ansvaret för diyan. Under Allahs Sändebuds tid hade däremot motsatt ordning gällt. Till stöd för den ordning som ʿUmar införde säger al-Sarakhsī: Om man frågar hur följeslagarna kunde enas om en ordning som stred mot Allahs Sändebuds beslut, svarar jag: Det var deras enighet om att anpassa Allahs Sändebuds beslut till de nya förhållandena. De visste nämligen att Allahs Sändebud hade ålagt stammen ansvaret för diyan endast för att man på så sätt skulle få viss hjälp. På den tiden fick människor styrka och hjälp genom sin stam. När ʿUmar senare organiserade statsförvaltningen blev statsförvaltningen i stället källan till all styrka. Situationen utvecklades till slut så att människor kämpade mot sina egna stammar på sin förvaltnings sida. Detta är hanafiternas uppfattning. Mālikiterna och shafiʿiterna har emellertid förkastat denna uppfattning, eftersom det efter Allahs Sändebud inte finns någon möjlighet att upphäva en etablerad bestämmelse i sharīʿa. Ingen har rätt att ändra de bestämmelser som var gällande under Allahs Sändebuds tid.
Den diya som åläggs släktingarna på faderns sida får enligt de lärdas enhälliga uppfattning betalas under tre år. Men den diya som ska betalas ur gärningsmannens egendom måste enligt Imām al-Shāfiʿī betalas omedelbart. Enligt hanafiterna kan även denna betalas under tre år, liksom diya för ett oavsiktligt dödande. Att ålägga släktingarna på faderns sida diya för شبهuppsåtligt och oavsiktligt dödande är ett undantag från islams allmänna princip. Principen är att människan endast är ansvarig för sina egna handlingar och endast ska stå till svars och redogöra för sina egna gärningar. Allah säger:
وَلَا تَزِرُ وَازِرَةٌ وِزْرَ أُخْرَىٰ
”Ingen ska bära någon annans börda.” Och Allahs Sändebud sade: ”Ingen ska hållas ansvarig för sin fars eller sin brors synd.” – al-Nasāʾī.
Islam har föreskrivit att de agnatiska släktingarna i detta fall ska delta i betalningen av diyah enbart för att visa medkänsla med gärningsmannen och sträcka ut en hjälpande hand till honom. Han är nämligen involverad i ett brott som han inte begick avsiktligt. Detta gjordes för att bevara det traditionella arabiska samhällssystemet. Där rådde inom varje stam ömsesidig hjälp, samverkan och solidaritet, och mot denna bakgrund var detta ett praktiskt krav för det samhällssystemet. Dess rimlighet är uppenbar. När stammen inser att hela stammen måste dela bördan av hans diyah om en av dess medlemmar begår detta brott, kommer stammen alltid att sträva efter att hindra varje person inom dess område från brott och uppmuntra dem att leva ett rent liv som håller dem fria från misstag.
De flesta rättslärda anser att de agnatiska släktingarna ska bära den del av diyah för ett oavsiktligt begånget brott som överstiger en tredjedel, medan den del som understiger en tredjedel ska betalas ur gärningsmannens egendom. (Imam al-Shafi’i sade: Oavsett om brottet är litet eller stort ska de agnatiska släktingarna bära hela diyah för ett oavsiktligt begånget brott. På samma sätt ska diyah för ett avsiktligt begånget brott helt och hållet betalas ur gärningsmannens egendom, oavsett om beloppet är litet eller stort.)
Enligt Malik och Ahmad, må Allah vara nöjd med dem, åläggs ingen av de agnatiska släktingarna någon bestämd andel av diyah. Härskaren ska försöka ålägga var och en av dem så mycket som är lätt för honom att betala. Han ska börja med den närmaste släktingen och därefter fördela den stegvis bland de återstående efter graden av närhet.
Imam al-Shafi’i sade: Bland de agnatiska släktingarna ska den rike betala en dinar och den fattige en halv dinar. Enligt honom ska diyah fördelas bland släktingarna efter graden av närhet. De närmaste är faderns söner, därefter farfaderns söner och därefter sönerna till faderns söner. Om gärningsmannen inte har några agnatiska släktingar, vare sig inom släkten eller bland bundsförvanterna, faller ansvaret för diyah på statskassan. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som inte har någon beskyddare, honom är jag beskyddare för.” På samma sätt ska, om gärningsmannen är fattig och hans familj också är fattig och oförmögen att bära diyah, bayt al-mal, det vill säga statskassan, ansvara för diyah.
Om muslimer under ett krig dödar någon i tron att han är en icke-troende, och det därefter visar sig att han var muslim, ska hans diyah betalas ur bayt al-mal. Imam al-Shafi’i och andra har nämligen återberättat att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, betalade diyah för Hudhayfas far, al-Yaman. Muslimerna dödade honom i slaget vid Uhud eftersom de inte kände igen honom. Om någon dör genom att trängas ner i en folkmassa ska hans diyah också betalas ur bayt al-mal. Musaddad återberättar att en man dog genom att trängas ner i en folkmassa på en fredag. Ali, må Allah vara nöjd med honom, betalade hans diyah ur bayt al-mal. Enligt hanafiterna ska diyah emellertid i vår tid betalas ur gärningsmannens egendom. I verket Durr al-Mukhtar sägs det: ”Grunden för detta är ömsesidig samverkan och hjälp. Där detta finns ska de agnatiska släktingarna betala diyah; där det inte finns, ska de inte göra det.” Där det varken finns någon stam eller någon ömsesidig hjälp ska bayt al-mal betala diyah. Och om bayt al-mal inte finns, ska diyah betalas ur gärningsmannens egendom. Enligt Ibn Taymiyya ska diyah, om de agnatiska släktingarna inte kan betala den, betalas ur egendomen tillhörande den som oavsiktligt begick brottet.
Diyah för kroppsdelar
Människans kroppsdelar är av tre slag: enskilda kroppsdelar, parvisa kroppsdelar och kroppsdelar som förekommer i fler än två exemplar. Exempel på enskilda kroppsdelar är näsan, tungan och penis. Exempel på parvisa kroppsdelar är ögonen, öronen, läpparna, kinderna, händerna, fötterna, testiklarna, brösten, skinkorna och ögonbrynen med mera.
Om någon fullständigt skadar och förstör en annan persons enskilda eller parvisa kroppsdel, blir hela diyah obligatorisk. Om han förstör den ena av två parvisa kroppsdelar blir hälften av diyah obligatorisk. Om näsan skadas och förstörs blir därför hela diyah obligatorisk. Näsans funktion är nämligen att samla lukt i näsborrarna och därefter föra den till hjärnan. Denna funktion upphör helt när den övre mjuka delen av näsan skärs bort. På samma sätt blir hela diyah obligatorisk om någon skär av tungan. Den talförmåga genom vilken människan skiljer sig från djur utan talförmåga går då förlorad. Talförmågan är en synnerligen värdefull förmåga; utan den berövas människan alla intressen och nyttigheter. Genom den kan hon meddela andra sina avsikter och uttrycka sina känslor. Om en del av tungan skärs bort och personen därefter inte alls kan tala, blir hela diyah på samma sätt obligatorisk. Liksom tungans nytta går förlorad när hela tungan skärs av, uppstår samma skada när en del av den skärs bort. Om den vars tunga har skurits av fortfarande kan uttala vissa bokstäver men inte andra, ska diyah fastställas i förhållande till antalet bokstäver. Det har återberättats från Ali, må Allah vara nöjd med honom, att han fastställde diyah i förhållande till bokstäverna. Han minskade diyah med hänsyn till det antal bokstäver som personen fortfarande kunde uttala och ålade diyah för det antal bokstäver som han inte kunde uttala.
Även om endast ollonet på penis skärs av måste full diyah betalas, eftersom både samlag och förmågan att hålla urinen utförs med denna del. Om någon slår en annan på ryggen och denne till följd av det blir oförmögen att gå, blir full diyah likaså obligatorisk. Om båda ögonen förstörs är full diyah obligatorisk, och om ett öga förstörs är hälften av diyah obligatorisk. Om båda ögonlocken skadas är full diyah obligatorisk; om båda ögonlocken på ett öga skadas är hälften av diyah obligatorisk, och om ett ögonlock på ett öga skadas är en fjärdedel av diyah obligatorisk. För båda öronen är full diyah obligatorisk och för ett öra hälften av diyah. För båda läpparna är full diyah obligatorisk och för en läpp hälften av diyah, oavsett om det är underläppen eller överläppen. För båda händerna är full diyah obligatorisk och för en hand hälften av diyah. För båda fötterna är full diyah obligatorisk. För en fot är hälften av diyah obligatorisk. För tårna på båda fötterna är full diyah obligatorisk, liksom för fingrarna på båda händerna, och för varje finger är tio kameler obligatoriska, det vill säga en tiondel av diyah. Det görs ingen skillnad mellan fingrarna. Tummen, lillfingret och de övriga fingrarna är alla lika. För spetsen av varje finger på händer och fötter är en tredjedel av en tiondel av diyah obligatorisk. Varje finger har tre leder, men tummen har två leder. För varje led är hälften av en tiondel av diyah obligatorisk. För båda testiklarna är full diyah obligatorisk och för en av dem hälften av diyah. För båda skinkorna och för båda brösten hos en man eller kvinna är full diyah obligatorisk, och för en av dem hälften av diyah. För alla tänder tillsammans är full diyah obligatorisk, och för varje tand är fem kameler obligatoriska. Alla tänder är likvärdiga.
Diyah för nyttan hos kroppsdelarna
Om någons hjärna skadas genom ett slag blir full diyah obligatorisk, eftersom det är hjärnan som skiljer människan från djuret. På samma sätt blir full diyah obligatorisk om något av sinnena, såsom hörseln, synen, luktsinnet, smaksinnet eller talförmågan, helt går förlorat. Vart och ett av dessa sinnen har nämligen sin särskilda avsedda nytta, och de är medel för den berörda människans skönhet och livets fulländning. När en person genom att slå en annan orsakade att dennes hörsel, syn, förstånd och luktsinne gick förlorade, ålade Umar, må Allah vara nöjd med honom, den som slog fyra fullständiga diyah. Den skadade personen var dock fortfarande vid liv.
När synen på det ena av de två ögonen eller hörseln på det ena av de två öronen går förlorad blir hälften av diyah obligatorisk, oavsett om det andra ögat eller örat är friskt eller inte.
Om båda brösten hos en kvinna skadas blir full diyah obligatorisk, och om ett bröst skadas blir hälften av diyah obligatorisk. Om det friska ögat hos en enögd person förstörs måste full diyah betalas. Umar, Uthman, Ali och Ibn Umar har fällt sådana domar, och ingen av följeslagarna motsatte sig dem. Den som är blind på ett öga använder nämligen sitt friska öga för båda ögonens funktion. Därför är förlusten av det friska ögat likvärdig med förlusten av båda ögonen. Om allt hår på huvudet, allt skägg, båda ögonbrynen och allt hår på båda ögonlocken skärs av måste full diyah betalas. Om håret på ett ögonbryn skärs av blir hälften av diyah obligatorisk. För håret på ett ögonlock ska en fjärdedel av diyah betalas. Frågan om mustaschen ska överlämnas åt domarens bedömning.
Diyah för sår på huvudet och i ansiktet
Skador på huvudet och i ansiktet är av tio slag. Nio av dem medför inte qisas. Det enda undantaget är mudihah, det vill säga ett sår där benet blottläggs; om det orsakas avsiktligt verkställs qisas för det. Dessa sår är följande:
1. Kharisah: ett sår där huden endast rivs upp något.
2. Badi’ah: ett sår där huden rivs upp och även en liten del av köttet skadas.
3. Damiyah eller dameghah: ett sår som blöder.
4. Mutalahimah: ett djupt sår in i köttet.
5. Samihah: ett sår där ett tunt lager fortfarande täcker benet.
6. Mudihah: ett sår där benet inte längre är täckt. Benet blottläggs.
7. Hashimah: ett sår där benet bryts och krossas.
8. Munqilah: ett sår där benet krossas så mycket och blir så synligt att det förskjuts.
9. Ma’mumah eller ‘ammah: ett sår som uppstår i huden på huvudet.
10. Ja’ifah: ett sår som uppstår i buken.
För andra sår än mūḍiḥa ska en hederlig och rättvis domares avgörande följas. Enligt vissa ska läkarens arvode betalas. Om mūḍiḥa har tillfogats uppsåtligen ska qiṣāṣ tillämpas. Om den har tillfogats oavsiktligt ska hälften av en tiondel av diyat betalas, oavsett om såret är litet eller stort. Hälften av en tiondel av diyat innebär fem kameler. Detta bevisas av det brev som Guds sändebud ﷺ skickade till ʿAmr ibn Ḥazm. Om det finns flera mūḍiḥa ska fem kameler betalas för vart och ett av dem. Om mūḍiḥa finns någon annanstans än på huvudet eller i ansiktet ska saken avgöras genom skiljedom av en rättvis person. För hāshima ska en tiondel av diyat, det vill säga tio kameler, betalas. Detta har återberättats från Zayd ibn Thābit, och ingen av följeslagarna motsatte sig det. För munqila är ersättningen en tiondel och hälften av en tiondel, det vill säga femton kameler. För ʿāmma eller maʾmūma är diyat enligt enhällighet en tredjedel. Även för jāʾifa är diyat enligt enhällighet en tredjedel. Om såret når djupt in i buken räknas det som två jāʾifa, och två tredjedelar av diyat ska betalas.
Kvinnans diyat
Om en kvinna dödas av misstag blir hälften av den diyat som gäller för en man obligatorisk. Om en kvinnas lemmar skadas eller hon får sår på andra ställen ska hälften av den diyat som gäller för en mans sår betalas. Detta är de flesta lärdas uppfattning. ʿUmar, ʿAlī, Ibn Masʿūd och Zayd ibn Thābit, må Gud vara nöjd med dem, sade: Kvinnans diyat är hälften av mannens diyat. Ingen annan motsatte sig dessa fyra följeslagares uppfattning i denna fråga. Därför råder konsensus om detta. Eftersom kvinnan dessutom räknas som hälften av mannen när det gäller vittnesmål och arv, ska samma sak gälla här. Andra säger däremot: När det gäller diyat är kvinnan och mannen lika upp till en tredjedel; därefter är kvinnans diyat hälften av mannens. An-Nasāʾī och ad-Dāraquṭnī återberättar att Guds sändebud ﷺ sade: ”Kvinnans och mannens diyat är lika tills den når en tredjedel av diyat.” I al-Muwaṭṭaʾ av imam Mālik och i al-Bayhaqī återberättas att Rabīʿa ibn ʿAbd ar-Raḥmān sade:
Jag frågade Saʿīd ibn al-Musayyab: ”Hur stor är diyat för ett av en kvinnas fingrar?” Han svarade: ”Tio kameler.” Jag frågade: ”Och för två fingrar?” Han svarade: ”Tjugo kameler.” Jag frågade: ”Och för tre?” Han svarade: ”Trettio kameler.” Jag frågade: ”Och för fyra?” Han svarade: ”Tjugo kameler.” Jag sade: ”När hennes skada då blev större och hennes olycka allvarligare, blev hennes förstånd då mindre?” Saʿīd sade: ”Är du från Irak?” (Irakier var kända för att ställa invändande frågor.) Jag svarade: ”Nej, snarare är jag antingen en lärd eller en okunnig som söker kunskap.”
Saʿīd sade: ”Min brorson, detta är sunnah.”
Imam ash-Shāfiʿī granskade denna uppfattning och sade: Med sunnah menade Saʿīd ibn al-Musayyab här Zayd ibn Thābits etablerade sunnah eller praxis, inte Guds sändebuds ﷺ sunnah. Imam ash-Shāfiʿī sade: ”När man i allmänhet säger sunnah menar man Guds sändebuds ﷺ sunnah. Men det är känt att de främsta följeslagarna gav fatwor mot denna uppfattning. Om detta hade varit Guds sändebuds ﷺ sunnah skulle de inte ha motsatt sig den. Dessutom fastslår denna uppfattning något orimligt, nämligen att diyat minskar när såret blir mer smärtsamt och allvarligt. Därför kan den inte vara Guds sändebuds ﷺ sunnah. Guds sändebuds ﷺ sunnah visar nämligen uppenbarligen visdomen i sharīʿah. Denna uppfattning kan inte presenteras som Guds sändebuds ﷺ sunnah. Det är omöjligt att sharīʿah skulle förklara en brottsling fri från straff.”
Diyat för Ahl al-Kitāb
Om någon ur Ahl al-Kitāb dödas av misstag ska hälften av den diyat som blir obligatorisk när en muslim dödas betalas. Om den dödade är en man är det hälften av en muslimsk mans diyat, och om den dödade är en kvinna är det hälften av en muslimsk kvinnas diyat. Imam Aḥmad återberättar: Guds sändebud ﷺ fastställde att diyat för Ahl al-Kitāb är hälften av muslimers diyat, och detsamma gäller diyat för sår. Detta är imam Māliks och ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīzs uppfattning. Abū Ḥanīfa, ath-Thawrī, ʿUmar, ʿUthmān och Ibn Masʿūd, må Gud vara nöjd med dem, ansåg däremot att diyat för Ahl al-Kitāb är lika stor som muslimernas diyat. Detta eftersom Gud säger:
وَإِنْ كَانَ مِنْ قَوْمٍ مِ بَيْنَكُمْ وَبَيْنَهُمْ مِيثَاقَ فَدِيَةٌ مُسَلَّمَةٌ إِلَى أَهْلِهِ وَتَحْرِيرُ رَقَبَةٍ مُّؤْمِنَةٍ
”Och om han tillhör ett folk som ni har ingått fördrag med, ska blodspenning ges till hans anhöriga och en troende slav friges.”
Imam Ibn Shihab al-Zuhri sade: En judes, kristens och vilken lojal icke-muslimsk medborgares som helst blodspenning är likadan som en muslims blodspenning. Så var det också under Allahs Sändebuds, Abu Bakrs, Umars, Uthmans och Alis tid – må Allah vara nöjd med dem. När Muawiyas tid kom började han deponera hälften av de icke-muslimska medborgarnas blodspenning i Bayt al-Mal och ge den andra hälften till den dödes anhöriga. Senare beslutade Umar ibn Abd al-Aziz att endast hälften av blodspenningen skulle betalas ut och avskaffade den del som Muawiya brukade ta för Bayt al-Mal. Men det blev inte min lott att påminna Umar ibn Abd al-Aziz om att de lojala icke-muslimska medborgarnas (dhimmiernas) blodspenning hade varit en fullständig blodspenning.”
Enligt imam al-Shafii är blodspenningen för ahl al-kitab och dhimmier en tredjedel av muslimens blodspenning, medan blodspenningen för förbundna och asylsökande polyteister och elddyrkare är två tredjedelar av en tiondel av muslimens blodspenning. Det vill säga: om den ursprungliga blodspenningen är tolv tusen dirham, ska åtta hundra dirham betalas. Umar, Uthman och Ibn Masud – må Allah vara nöjd med dem – sade: Blodspenningen för dhimmi-kvinnor och kvinnor bland ahl al-kitab är hälften. Enligt Ibn Abbas, al-Shabi, al-Nakhai, al-Shafii och al-Tabari ska även expiation betalas tillsammans med blodspenningen vid dödandet av en dhimmi eller en förbundsenlig icke-muslim.
Blodspenningen för det ofödda barnet
Om det ofödda barnet dör till följd av ett avsiktligt eller oavsiktligt slag mot en gravid kvinna, medan modern inte dör, är det obligatoriskt att betala ”garra”, det vill säga en medelstor blodspenning, vare sig barnet föds dött eller dör i livmodern, och vare sig det är en pojke eller en flicka. Om barnet föds levande och sedan dör, ska en fullständig blodspenning betalas. För en pojke ska hundra kameler betalas och för en flicka femtio kameler. Nysning, andning, gråt, skrik, rörelse och liknande visar att barnet var levande.
Om barnet dör i moderns livmoder är det enligt imam al-Shafii ett villkor att det är känt att barnets kropp har bildats och att liv har blåsts in i det. Han förklarade detta med att mänskliga drag, såsom händer och fingrar och liknande, måste ha framträtt. Enligt imam Malik är detta villkor inte nödvändigt. Han sade: Vad den gravida än föder – vare sig det är en köttklump eller en blodklump – ska garra betalas, om det därigenom kan förstås att ett barn har fötts. Al-Shafiis åsikt är dock den mest vägande. När det därför inte är känt att hela kroppen har bildats, behöver ingenting betalas.
[Anmärkning: * Lärda är eniga om att ingen blodspenning ska betalas när modern dör medan barnet fortfarande är i hennes livmoder. Men om modern dör på grund av ett slag mot magen och därefter föder barnet dött råder det oenighet bland juristerna. Enligt de flesta juristerna ska ingen blodspenning betalas. Enligt al-Layth och Dawud ska garra betalas, eftersom det avgörande är att modern var levande när slaget utdelades.]
Garras storlek: Garra är fem hundra dirham. Detta är al-Shabis och hanafiternas uppfattning. Enligt återberättelser från Abu Dawud och al-Nasai är den i stället hundra getter. Enligt vissa är den fem kameler. Abu Hurayra återberättade att Allahs Sändebud avgjorde: Blodspenningen för det ofödda barnet är en garra, vare sig barnet är slav eller fri.
Det har berättats från Saʿīd ibn al-Musayyab att Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, beslutade beträffande ett barn som dödats i sin mors livmoder att en garra skulle betalas. Den som ålades denna dom sade: ”Hur kan jag betala böter för ett barn som varken åt, drack, talade eller läste trosbekännelsen? En sådan skada medför ju inget straff.” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Detta är uppenbarligen en av spåmännens bröder.” Detta är bestämmelsen för ett foster till en muslimsk mor. Beträffande ett foster till en dhimmī-mor sägs det i Bidāyat al-Mujtahid: Imām Mālik, al-Shāfiʿī och Abū Ḥanīfa har sagt: ”För detta ska en diyah motsvarande en tiondel av moderns diyah betalas.” Abū Ḥanīfa håller emellertid fast vid sin grundprincip att diyahn för en dhimmī och en muslim är lika stor. Imām al-Shāfiʿī håller likaså fast vid sin grundprincip att diyahn för en dhimmī utgör en tredjedel av muslimens diyah. Imām Mālik håller fast vid sin grundprincip att diyahn för en dhimmī utgör hälften av muslimens diyah.
Vem är skyldig att betala garra?
Imām Mālik, hans lärjungar, al-Ḥasan al-Baṣrī och juristerna i Basra har sagt: ”Detta ska betalas ur gärningsmannens egendom.” Enligt hanafiterna, shafiiterna och juristerna i Kufa ska det däremot åläggas ʿāqila, det vill säga de agnatiska släktingarna på fädernet. Eftersom detta är ett oavsiktligt brott ska det åläggas de agnatiska släktingarna på fädernet. Det har berättats från Jābir, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ålade gärningsmannens ʿāqila att betala garra för dödandet av ett foster och började med den havande kvinnans make och söner. Imām Mālik och al-Ḥasan säger däremot: ”Om slaget utdelades avsiktligt är denna diyah likadan som diyahn för avsiktligt dödande.” Den första uppfattningen är dock den riktiga.
Vem har rätt till garra?
Mālikiterna, shafiiterna och andra säger: ”Fostrets arvingar ska få dess diyah, och den ska fördelas mellan dem enligt deras lagliga arvsandelar.” Precis som en vanlig diyah kan övergå genom arv, kan även denna diyah övergå genom arv. Enligt vissa ska barnets mor få den, eftersom fostret är som en del av hennes kropp. Därför tillkommer dess diyah uteslutande henne.
Är även kaffāra obligatorisk?
De lärde är eniga om att både diyah och kaffāra ska betalas om barnet dör efter födseln. När det gäller frågan om kaffāra också är obligatorisk tillsammans med garra om barnet föds dött, säger Imām al-Shāfiʿī och andra: ”Den är obligatorisk.” Enligt honom är kaffāra obligatorisk vid både avsiktligt och oavsiktligt dödande eller sårande. Enligt Abū Ḥanīfa är kaffāra inte obligatorisk, eftersom denna händelse mer liknar ett avsiktligt brott, och enligt honom krävs ingen kaffāra för ett avsiktligt brott. Enligt Imām Mālik är kaffāra rekommenderad.
Diyah ska inte betalas före tillfrisknandet
Imam Malik sade: Den enhälliga uppfattningen hos oss är att ingen diyah blir obligatorisk innan den skadade vid ett felaktigt eller oavsiktligt brott har återhämtat sig helt och såret har läkt. Om gärningsmannen av misstag bryter ett ben i någons hand, fot eller någon annan del av kroppen, och den skadade därefter återhämtar sig och blir helt återställd, behöver ingen diyah betalas. Men om något återstår innan han är helt återställd, eller om skadan omfattas av en sådan diyah där diyah-beloppet minskar, blir diyah obligatorisk i proportion till den minskning som uppstått. Om benet är ett sådant för vilket Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, har fastställt en bestämd diyah, ska diyah betalas enligt det belopp som Guds sändebud har fastställt. Om det däremot inte omfattas av den diyah som Guds sändebud har fastställt, och det inte finns någon etablerad sunnah eller något bestämt diyah-belopp i frågan, måste den bedömas genom ijtihad eller undersökning. (Att ingen diyah behöver betalas när den skadade återhämtar sig och blir helt återställd är Abu Hanifas rättsskola. Den skadade har då inte fått någon bestående skada utöver smärtan. Enbart smärta kan inte värderas i pengar. Detta kan jämföras med att såra någon genom förolämpning eller skymf, eftersom det inte finns någon föreskriven ersättning för förolämpning eller skymf. Förolämparen eller den som skymfar undgår dock inte straff; han ska åläggas ta’zir eller qisas. Enligt Imam Abu Yusuf ska gärningsmannen betala någon form av diyah eller ersättning för den psykiska smärtan, och beloppet ska fastställas av en rättvis skiljedomare. Enligt Imam Muhammad ska gärningsmannen betala läkararvodet och kostnaden för medicinen.)
När en död kropp hittas bland tvistande grupper
När en grupp människor hamnar i konflikt och strid med varandra, och en död kropp därefter hittas bland dem utan att mördaren kan identifieras, ska diyah betalas för den. Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade: När stenkastning, käppslagsmål eller slagsmål med påkar äger rum bland en grupp människor och någon dör därvid, räknas det som ett oavsiktligt dödande. Diyah för detta dödande är densamma som diyah för oavsiktligt dödande. Den som dödas avsiktligt är föremål för qisas. Och den som hindrar qisas för ett avsiktligt dödande, över honom vilar Guds förbannelse och vrede. Oavsett hur många frivilliga eller obligatoriska gudsdyrkanshandlingar han utför kommer inget av det att godtas.
Därefter har de lärda varit oeniga om vem som ska åläggas att betala diyah.
Abu Hanifa sade: Om den dödes arvingar inte anklagar någon annan än den stam där kroppen hittades, ska diyah åläggas just denna stam. Imam Malik sade: Diyah ska åläggas dem som låg i konflikt med denna stam.
Enligt Imam al-Shafi’i ska diyah, om arvingarna anklagar en viss person eller grupp, fördelas bland dem alla genom qasama-metoden. I annat fall blir det varken qisas eller diyah.
Imam Ahmad sade: Om den dödes arvingar anklagar en viss person, ska qasama tillämpas. I annat fall ska diyah åläggas de övrigas agnatiska släktingar.
Ibn Abi Layla och Abu Yusuf sade: Diyah ska samtidigt åläggas båda de tvistande grupperna. Al-Awza’i sade: Om bevis framkommer mot någon annan än de två tvistande grupperna, ska qisas och diyah åläggas honom. I annat fall ska diyah åläggas båda grupperna.
Dödande efter betalning av diyah
Efter att den dödades arvinge har tagit emot diyah är det inte längre tillåtet för honom att döda mördaren. Abu Dawud återberättar från Jabir ibn Abdullah: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Må den som dödar efter att ha tagit emot diyah inte få sin rikedom ökad och inte bli självförsörjande.” Ad-Daraqutni återberättar att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Den som dödas eller skadas har tre möjligheter till upprättelse. Om han vill välja en fjärde möjlighet utöver dessa, ska ni hindra honom. De tre möjligheterna är: antingen tar han qisas, eller så förlåter han, eller så tar han emot diyah. Efter att ha valt någon av dessa tre och sedan överskridit gränsen väntar honom det eviga helvetet.”
Om någon därefter dödar mördaren säger vissa lärda att han är som den förste mördaren. Arvingen får då välja att döda honom eller förlåta honom, men trots detta väntar honom straff i det kommande livet. Andra säger att han måste dödas. Härskaren får inte ge arvingen rätt att förlåta honom. Ytterligare andra säger att saken ska överlämnas till härskaren, som ska göra det han finner bäst.
Om två stridande dödas i en ömsesidig sammandrabbning
Imam Abu Hanifa och Malik säger: Om två stridande drabbar samman och båda dör, ska diyah betalas för dem båda, och den enes agnatiska släktingar är skyldiga att betala diyah för den andre. Imam ash-Shafi‘i säger: Var och en av dem är skyldig att betala hälften av den andres diyah, eftersom båda dog på grund av både sina egna handlingar och motståndarens handlingar.
Gottgörelse för skador orsakade av tamdjur
Om ett djur skadar någon med sin hov, fot eller mun, är djurets ägare enligt imam ash-Shafi‘i, Ibn Abi Layla och Ibn Shubrumah skyldig att betala ersättning. Men enligt imam Malik, al-Layth och al-Awza‘i är ryttaren eller föraren inte skyldig att betala någon ersättning, om han inte har orsakat någon handling genom slag eller upphetsning. Om han däremot har orsakat något sådant, till exempel genom att upphetsa djuret på något sätt så att det förstör något, är han skyldig att ersätta det förstörda. Om det är ett brott för vilket qisas blir obligatoriskt och upphetsningen dessutom skedde avsiktligt, ska qisas verkställas, eftersom djuret i detta fall användes som ett vapen. Om upphetsningen skedde oavsiktligt, blir diyah obligatorisk för de agnatiska släktingarna. Om det förstörda är egendom ska böterna betalas ur gärningsmannens tillgångar. Imam Abu Hanifa säger: Om någon sitter på sitt djur och djuret sparkar en annan människa med bakbenen, behöver ingen ersättning betalas. Om det däremot slår honom med frambenen är ryttaren ansvarig, eftersom han kan styra det framifrån men inte kontrollera det bakifrån. Om något som ligger på djurets rygg medan det drivs – såsom sadeln, tyglarna eller det som lasten bärs på – faller ned och skadar en människa, är föraren skyldig att betala ersättning. Om någon rider på ett djur och en annan person därefter slår djuret eller sticker det för att hetsa upp det, varpå det sparkar en människa eller träffar och dödar någon medan det rusar iväg, är den som hetsade upp djuret skyldig att betala ersättning, inte ryttaren. Om djuret sparkar den som hetsade upp det och dödar honom, är ingen ansvarig för detta dödande, eftersom han själv var orsaken. Om djuret däremot kastar av ryttaren och dödar honom, är den som hetsade upp djuret skyldig att betala diyah. Om djuret uträttar sina behov på vägen och någon halkar på det, faller och dör, bär ingen ansvar för denna skada. Samma regel gäller om djuret binds fast för att uträtta sina behov och något liknande inträffar.
Gottgörelse för skador orsakade av djurets förare eller ryttare
När ett djur har en ryttare eller förare och djuret i det läget orsakar någon skada, måste ryttaren eller föraren bära ansvaret för ersättningen. När en person blev ihjältrampad på grund av att en man drev sin häst hårt, ålade Umar honom att betala diya. Enligt de zahiritiska rättslärda behöver föraren eller ryttaren i detta fall inte betala någon ersättning. De hänvisar till att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Skada orsakad av ett obevakat djur medför inget ansvar; en brunn medför inget ansvar, och en gruva medför inget ansvar.” De zahiritiska rättslärda kan emellertid endast använda denna hadith som bevis när djuret saknar förare eller ryttare. I så fall är ingen, enligt samstämmig uppfattning, ansvarig för den skada djuret än orsakar.
Skador orsakade av bundna djur
När ett bundet eller inspärrat djur orsakar någon skada måste ersättning enligt Abu Hanifa betalas. Man befrias inte från ersättningsansvaret genom att hävda att djuret var bundet på en tillåten plats. Det har återberättats från Nu’man ibn Bashir att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som binder ett djur på en väg där allmänheten färdas eller på en allmän marknadsplats, och djuret sedan trampar sönder något med sin fot eller slår sönder något med sin hand, är skyldig att betala ersättning.” – Dar al-Qutni.
Imam al-Shafi’i sade: Om djuret hålls på det sätt som det bör hållas, behöver man inte betala ersättning. Men om det inte hålls på det sätt som det bör hållas, måste man betala ersättning.
Ersättning för grödor som förstörts av boskap
Enligt de flesta lärda, däribland de malikitiska och shafiitiska rättslärda samt de flesta rättslärda i Hijaz, behöver boskapens ägare inte betala någon ersättning när boskapen under dagen skadar en annan persons liv eller egendom. Detta beror på den allmänt kända seden: under dagen sköter ägarna till murar och trädgårdar underhållet av sina trädgårdar, medan boskapens ägare låter sina djur ströva fritt under dagen och för dem till stall på natten. Den som bryter mot denna sed underlåter att följa underhållsreglerna och ägnar sig åt skadlig verksamhet.
Den ovan nämnda regeln gäller endast boskap vars ägare inte befinner sig tillsammans med dem. Om däremot djurens ägare, förare eller ryttare befinner sig tillsammans med dem, måste ägaren, föraren eller ryttaren, eller den hos vilken djuren befinner sig, bära ansvaret för att ersätta den skada de orsakar, oavsett om djuret orsakar skadan med foten, handen eller munnen. Som bevis för denna uppfattning åberopas den hadith som Malik återberättat: När Bara ibn Azibs, må Allah vara nöjd med honom, kamelsto gick in i en mans trädgård och orsakade skada, avgjorde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att det ålåg trädgårdsägarna att sköta trädgårdarna under dagen, medan djurens ägare var skyldiga att ersätta den skada som djuren orsakade på grödorna under natten. Enligt den malikitiske rättslärde Sahnun gäller denna hadith i områden med muromgärdade trädgårdar, såsom Medina. I länder där det finns öppna trädgårdar och åkrar är djurens ägare skyldiga att ersätta den skada djuren orsakar, oavsett om den sker på natten eller dagen. De hanafitiska rättslärda anser däremot att ingen är ansvarig för den skada ett djur orsakar när dess ägare inte befinner sig tillsammans med det, oavsett om skadan sker på dagen eller natten. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade nämligen: ”Skada orsakad av ett obevakat djur medför inget ansvar.” Hanafiterna gör analogi mellan djurets skada och alla dess handlingar och betraktar därför alla dess handlingar som ansvarsbefriade.
Om djurets ägare däremot befinner sig tillsammans med djuret, måste man se om han driver det bakifrån eller leder det framifrån, eller om han rider och styr det. Om han driver det bakifrån är han i alla lägen skyldig att betala ersättning. Men om han leder det eller rider på det är han inte skyldig att ersätta skada som orsakas med munnen eller de främre benen.
De flesta juristerna säger till stöd för sin uppfattning: Den hadith som de hanafitiska juristerna åberopar som bevis är en generell hadith, vars tillämpningsområde inte har specificerats. Det bör påpekas att denna bestämmelse gäller grödor och spannmål på åkrar. Om andra saker säger Ibn Qudama:
Om ett djur förstör något annat än grödor på en åker är dess ägare inte skyldig att bära ansvaret, oavsett om det sker på natten eller dagen, så länge han inte på något sätt har medverkat till skadan. Om han har medverkat är saken däremot annorlunda.
Det berättas om Shurayh att han, när en get nattetid gick in i en mans trädgård och orsakade skada, dömde till att ersättning skulle betalas. Som bevis åberopade Shurayh vers 87 i sura al-Anbiya, där det nämns att profeterna Dawud och Sulayman tvingade ägaren till en fårhjord att betala ersättning när hjorden nattetid gick in på en bondes åker och orsakade skada.
Al-Thawri säger: Även om det sker på dagen är han skyldig att betala ersättning. Han har gått till överdrift genom att släppa djuret fritt.
Men vår uppfattning är att skador som orsakas av ett fritt strövande djur är ansvarsbefriade – detta har själva Guds sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, förklarat. Därför är ingen skyldig att betala ersättning i detta fall. Det som nämns i versen gäller djur som strövar omkring nattetid. Den händelsen rörde dessutom grödor på en åker, som djur av naturen förstör och gärna äter. De är inte benägna att äta andra saker än grödor. Därför är det inte riktigt att låta grödor och andra saker omfattas av samma bestämmelse.
Ersättning för skador som orsakas av fåglar
Enligt vissa jurister jämställs bin, duvor, tuppar och höns, fåglar och ankor med fyrfotade djur. Om någon tämjer dem och släpper ut dem på dagen, och de då pickar i sig spannmål, är ingen ansvarig för detta. Att låta dem gå fritt är nämligen sedvanligt. Enligt vissa jurister är den som släpper ut dem ansvarig för skadan och skyldig att betala ersättning. På samma sätt måste den betala ersättning när någon tränar en fågel att fånga byte, exempelvis en falk, och den dödar människors boskap eller fjäderfä. Detta är den korrekta uppfattningen.
Åtgärder mot skador som orsakas av katter och hundar
I verket ”Al-Mughni” sägs det: Den som föder upp och tämjer en bitande hund, därefter släpper lös den, och hunden då biter en människa eller ett djur eller biter sönder en människas kläder, är skyldig att ersätta den skada som hunden orsakar. Detta eftersom han har överskridit gränserna genom att hålla hunden. Men om någon går in i hans hus utan hans tillstånd och hunden biter honom, är han inte skyldig att betala någon ersättning. Detta eftersom personen genom att bryta mot reglerna för att gå in i andras hus själv har orsakat hundens angrepp och bett. Om han däremot går in med hundägarens tillstånd, är hundägaren skyldig att betala ersättning, eftersom ägaren har orsakat denna skada. Men om hunden orsakar någon annan skada än genom att bita, exempelvis genom att slicka någons kärl för mat eller dryck eller genom att urinera eller uträtta sina behov, är hundens ägare inte ansvarig för detta. Qadi säger: Om någon håller en katt som äter människors tamkycklingar eller liknande, är personen ansvarig för den skada katten orsakar, på samma sätt som hundens ägare är ansvarig för skadan från en bitande hund. Det spelar ingen roll om skadan orsakas på dagen eller natten. Men om det inte är kattens vana att orsaka sådan skada, är ägaren inte ansvarig för den, på samma sätt som ägaren inte är ansvarig om en hund som inte av naturen är bitande råkar bita någon. Om en hund med vana att bita eller en katt med skadligt beteende befinner sig hos någon utan att han själv önskat detta eller försökt tämja dem, och djuret därigenom skadar någon, är personen inte ansvarig för detta. Detta eftersom hunden eller katten själv har orsakat skadan, inte dess ägare.
Vilka djur får dödas och vilka djur får inte dödas
Inga djur får dödas utöver de djur som Allahs Sändebud ﷺ beordrade att man skulle döda. Dessa djur är: kråkan, gladan, ödlan, musen, ormen, skorpionen och den bitande hunden. Dessutom får djur som i fråga om skadlighet i någon mån liknar dessa dödas, även om de inte angriper. Det gäller tigern, lejonet, bålgetingen och getingen. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Allahs Sändebud ﷺ beordrade att fem skadedjur skulle dödas, oavsett om de befinner sig innanför eller utanför det heliga området: kråkan, gladan, skorpionen, musen och den bitande hunden.” (al-Bukhari och Muslim) I al-Bukhari och Muslim återberättas från Umm Shurayk att Allahs Sändebud ﷺ beordrade att ödlan skulle dödas och kallade den ”ett skadligt litet djur”. Ingen är ansvarig om dessa djur dödas. På samma sätt är det enligt alla lärda inte klandervärt att döda andra rovdjur och skadliga insekter, oavsett hur tama de är. Men om en katt inte uppträder aggressivt eller rovdjursaktigt, måste den som dödar den betala dess värde. Hackspetten, myran, biet och grodan får inte dödas, eftersom de vanligtvis inte orsakar någon skada. An-Nasa’i återberättade från Ibn Amr att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som dödar en sparv eller en större fågel utan giltig anledning kommer Allah att fråga om det på Uppståndelsens dag.” De frågade: ”Allahs Sändebud, vad är en giltig anledning?” Han svarade: ”Att slakta den och äta den, inte att hugga av dess huvud och kasta bort den.” Om någon dödar dessa djur orättmätigt ska han alltså ångra sig inför Allah. Han behöver dock inte betala någon ersättning. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs Sändebud förbjöd att döda fyra djur: myran, biet, hackspetten och sarrad-fågeln.”
Skador som inte medför ansvar
Om en förtryckare skadas till följd av att hans förtryck avvärjs, är den som avvärjde det helt fri från ansvar. Det medför varken qisas eller diyah. Några exempel är följande:
1. Om den bitandes tänder faller ut: Om en person biter en annan och den bitne försöker försvara sig, varvid den bitandes tänder faller ut eller hans käke bryts och slits loss, är den som försvarade sig inte ansvarig. Detta eftersom han inte var angriparen. Al-Bukhari och Muslim återberättar från Imran ibn Husayn: En man bet tag i en annan mans hand, och mannen drog då sin hand ur hans mun, varvid hans två framtänder föll ut. Därefter kom båda parterna inför Allahs Sändebud ﷺ för att få saken avgjord. Allahs Sändebud sade: ”Ska någon av er bita den andre som en tjur? Därför får du ingen diyah.” Imam Malik sade: ”Diyah måste betalas.” Den ovan nämnda hadithen motsäger dock hans uppfattning.
2. Att titta in i någon annans hus utan tillstånd: Om man oavsiktligt tittar in i någons hus genom en dörrspringa, ett hål eller någon annan öppning är det inte klandervärt. Muslim återberättar: Allahs Sändebud ﷺ tillfrågades: ”Vad ska man göra om blicken plötsligt faller på något?” Han svarade: ”Vänd bort blicken.” Abu Dawud och at-Tirmidhi återberättar att Allahs Sändebud ﷺ sade till Ali رضي الله عنه: ”Titta inte en andra gång efter den första blicken. Den första blicken är tillåten för dig, men inte den andra.” Om någon medvetet tittar in i husets privata delar utan husägarens tillstånd, har husägaren rätt att skada hans öga så att det går sönder. Han blir då inte skyldig att betala någon ersättning. Ahmad och an-Nasa’i har återberättat från Abu Hurayra رضي الله عنه att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som tittar in i någons hus utan dennes tillstånd och husägaren då förstör hans öga, har varken rätt till diya eller qisas.” Bukhari och Muslim återberättar också: ”Om någon tittar in i ditt hus utan ditt tillstånd, och du kastar en sten på honom så att hans öga förstörs, är du fri från ansvar.” Sahl ibn Sa’d sade: En man tittade genom en springa i Allahs Sändebuds ﷺ dörr. Allahs Sändebud ﷺ hade då en kam i handen som han kammade sitt hår med. Allahs Sändebud ﷺ sade till mannen: ”Om jag hade vetat att du tittade, skulle jag ha stuckit den i ditt öga. Det är just för att hindra människor från att titta som tillstånd måste begäras.” Det är med stöd av denna hadith som shafiiterna och hanbaliterna har utformat sin rättslära. Hanafiterna och malikiterna motsatte sig dock detta och sade: Den som tittar in i ett hus utan husägarens tillstånd, och husägaren därför kastar en sten eller träbit på honom och skadar honom, är skyldig att betala ersättning. Om någon går in i ens hus och tittar in i det, eller till och med begår någon annan oanständig handling än äktenskapsbrott med ens hustru, är det nämligen ändå inte tillåtet att förstöra hans öga eller på annat sätt skada honom. Sådana missgärningar får inte bestraffas på detta sätt. Detta strider mot de autentiska hadither som tidigare har citerats. Ibn al-Qayyim gav den första uppfattningen företräde och sade: Dessa sunnah-texter har avvisats med hänvisning till att de strider mot rättsliga grundprinciper. Det har sagts att Allah endast har tillåtit att ett öga förstörs som vedergällning för ett öga, inte som vedergällning för att någon tittar. Om någon därför skadar eller plågar en annan med sin tunga får hans tunga inte skäras av på grund av detta. Och om någon tjuvlyssnar på andras hemliga samtal är det inte tillåtet att skära av hans öra på grund av detta. Därför kan man säga att det är dessa sunnah-texter som utgör den högsta grundprincipen. Det som strider mot dem strider alltså mot grundprincipen. Påståendet ”Allah har föreskrivit att ett öga ska förstöras som vedergällning för ett öga” är visserligen korrekt när det gäller qisas, men versen behandlar inte, vare sig bekräftande eller förnekande, den kroppsdel som är en överträdande förbrytare och vars skada och angrepp inte kan avvärjas på annat sätt än genom att den förstörs. När Koranen förblir helt tyst i denna fråga har hadithen fastställt regeln för den. Detta är inte en regel som strider mot Koranen. Det är något helt annat än att förstöra eller skada ett öga som qisas. På samma sätt skiljer det sig från att avvärja en angripare, vilket kan göras på det enklaste möjliga sättet. Avsikten är nämligen att avvärja skadan från hans listiga angrepp. Om detta kan göras med en käpp, får man inte avvärja det med ett svärd. Den som emellertid överdrivet tittar på något förbjudet, trots att det inte är möjligt att avstå från detta, har gjort det i hemlighet och genom att tjuvlyssna. Detta skiljer sig alltså från handlingen hos en angripare och förbrytare vars angrepp inte har förverkligats. Det sker troligen aldrig annat än i hemlighet. Om den som blev betraktad i en sådan situation åläggs att lägga fram bevis för den andres brott, skulle det naturligtvis inte vara möjligt för honom. Och om han beordras att avvärja det på enklaste möjliga sätt, skulle den som tittat mot honom och in i hans privata delar inte få något annat straff för sitt brott.
Den islamiska sharia är ett fullständigt regelverk som avvisar båda de ovan nämnda tillvägagångssätten. Enligt den är den bästa, tryggaste och mest ändamålsenliga lösningen för både oss och förbrytaren den som har kommit i hadithen, som ingenstans har motsagts och vars autenticitet inte heller har motbevisats. Denna lösning består i att kasta stenar eller vad som än finns till hands mot honom. Om någon inte tittar över gränsen, kommer han inte att skadas av att man kastar stenbitar eller något liknande. Men om han har tittat, får han själv förebrå sig för den skada som drabbar honom, eftersom han själv har framkallat den. Den som kastar har inte gjort honom orätt. Tvärtom är det den som i hemlighet tittar in i någon annans privata delar som är den orättfärdige och förrädiske. Den vars heder på detta sätt har kränkts kan, efter att bevis för denna orätt som riktats mot honom har framkommit, inte berövas rätten att utkräva vedergällning av den fullständiga och mäktiga islamiska sharian. Allah har i själva verket fastställt domslutet i enlighet med den sharia som Han uppenbarade för Sitt Sändebud. För de troende finns ingen bättre dom än Allahs dom.
3. Att döda för att skydda liv, egendom och heder: Den som dödar en människa eller ett djur för att skydda sitt eget eller någon annans liv, egendom eller heder är inte skyldig till något straff eller någon ersättning. Det är nämligen obligatoriskt att avvärja skada från liv och egendom. Om det inte går att avvärja den utan att döda, är det tillåtet för honom att döda angriparen. Om han dödar honom begår han inget brott.
Muslim återberättar från Abu Hurayra رضي الله عنه: En man kom till Allahs Sändebud ﷺ och sade: ”Allahs Sändebud! Vad ska jag göra om någon kommer för att ta min egendom med våld?” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Ge honom inte din egendom.” Han frågade: ”Och om han går till angrepp för att döda mig?”
Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Gå då till angrepp mot honom för att döda honom.” Han frågade: ”Och om han dödar mig?” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Då är du martyr.” Han frågade: ”Och om jag dödar honom?” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Då hör han till helvetets invånare.”
Ibn Hazm sade: Den som orättmätigt vill ta någon annans egendom med våld, vare sig han är en rånare eller någon annan, får inte dödas om det är möjligt att stoppa och avvärja honom. Om han då dödas, ska qisas verkställas mot den som dödade honom. Men om det finns minsta farhåga för att rånaren kommer att döda honom utan att ge honom någon möjlighet, bör han dödas. Då åläggs han inget ansvar, eftersom han endast försvarade sig.
4. Påståendet att man dödade i självförsvar: När den som dödat någon hävdar att han dödade den döde för att skydda sitt eget liv, sin egendom eller sin heder, ska hans påstående godtas om han kan lägga fram bevis eller vittnen till stöd för det, och qisas och diya ska då avfalla från honom. Om han inte kan lägga fram vittnesmål eller bevis till stöd för sitt påstående, ska det inte godtas, och hans öde överlämnas till den dödes arvingar. Om de vill förlåta honom kan de göra det; annars ska de verkställa qisas. Den som inte kan bevisa sin oskuld kommer nämligen att dömas skyldig.
När ʿAlī (må Gud vara nöjd med honom) tillfrågades om en man som hade funnit en främmande man med sin hustru och dödat dem båda, sade han: Om han inte kan föra fram fyra vittnen (enligt en annan uppfattning två vittnen), ska han överlämnas till den dödades arvingar, så att de kan döda honom. Om dråparen inte för fram några vittnen och arvingarna medger att han dödade mannen i självförsvar, blir han befriad från ansvar och behöver varken betala qiṣāṣ eller diyah.
Saʿīd ibn Manṣūr berättar: En dag satt ʿUmar (må Gud vara nöjd med honom) och åt lunch. Plötsligt kom en man springande till honom. I handen hade han fortfarande ett blodigt svärd, och en grupp människor sprang efter honom. Mannen satte sig hos ʿUmar (må Gud vara nöjd med honom), och de andra kom också fram. De sade: ”O de troendes ledare, den här mannen har dödat en av våra män.” ʿUmar (må Gud vara nöjd med honom) sade till honom: ”Vad säger de?” Han svarade: ”O de troendes ledare, jag slog med svärdet över min hustrus båda lår. Om någon befann sig mellan hennes lår, så har jag dödat honom.” ʿUmar (må Gud vara nöjd med honom) sade till dem: ”Vad säger han?” De svarade: ”O de troendes ledare, han slog med svärdet. Slaget träffade mannen mitt på kroppen och kvinnans båda lår.” Då tog ʿUmar (må Gud vara nöjd med honom) genast svärdet från mannen med egen hand, svängde det och gav tillbaka det till honom och sade: ”Om de gör något sådant igen, ska du också döda igen.”
Det berättas att Ibn al-Zubayr (må Gud vara nöjd med honom) en dag hamnade efter armén och hade sin slavinna hos sig. Då kom två män till honom och sade: ”Ge oss något.” Han gav dem något att äta. De båda sade: ”Ge oss slavinnan.” Då dödade han genast dem båda med ett enda svärdshugg.
Ibn Taymiyya säger: Om dråparen hävdar att den döde hade angripit honom, medan den dödes arvingar förnekar detta, ska dråparens utsaga inte godtas om den döde var känd som en hederlig person och dråparen utan tvekan hade dödat honom. Men om den döde var känd som en syndare och dråparen som en hederlig person, ska det som dråparen säger under ed godtas, särskilt om han redan före denna händelse var känd för detta.
5. Ansvar för brandskador: Om någon tänder en eld i sitt hus på vanligt sätt, men elden förs från plats till plats av vinden och orsakar omfattande skador på liv och egendom, är han inte ansvarig för detta.
Det berättas att en man tände en eld för sitt eget behov. Sedan blåste en del av elden över till en grannes hus och skadade en del av hans egendom. Den drabbade skrev ett brev till ʿAbd al-ʿAzīz ibn Ḥusayn och berättade vad som hade hänt. ʿAbd al-ʿAzīz svarade: Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Ett stumt djur är befriat från ansvar.” Jag anser att även elden är befriad från ansvar.
6. Att förstöra grödan på någon annans åker: Om någon, när han bevattnar sin egen åker, använder mer vatten än det normala behovet och detta förstör grödan på den angränsande åkern, är han ansvarig. Men om en vattenström väller fram från en okänd plats är han inte ansvarig för detta, eftersom han inte har överdrivit på något sätt.
7. Ansvar för att en båt sjunker: Om en båt sjunker medan den färdas över vattnet med människor och djur ombord, är båtägaren inte ansvarig för skadorna om han inte direkt har medverkat till detta. Men om orsaken till att båten sjunker har skapats av honom, är han ansvarig.
8. Läkarens ansvar: De lärda är eniga om att om någon som saknar kunskap i läkekonst försöker behandla en sjuk person och därigenom orsakar skada, är han ansvarig för den skada han vållar patienten och skyldig att betala ersättning. Genom denna handling betraktas han som en överträdare, och ersättningen ska tas ur hans egen förmögenhet. Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den som utger sig för att vara läkare, trots att han tidigare inte varit känd som läkare, är ansvarig.” – Abu Dawud, an-Nasa’i.
Abd al-Aziz, son till Umar ibn Abd al-Aziz, sade: En person ur delegationen som kom till min far berättade för mig att Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den som inte tidigare är känd för att ha utövat läkekonst, men börjar behandla en grupp människor och orsakar en patient skada, är skyldig att betala ersättning.” (Abu Dawud) Men om en läkare, trots att han är kunnig i läkekonst, begår ett misstag, anser juristerna att han ska betala diyah. Enligt de flesta juristerna ska diyah betalas av läkarens agnatiska släktingar. (Om patienten avlider ska qisas inte verkställas, utan diyah betalas, eftersom behandlingen utfördes med patientens tillstånd.) Några säger däremot att diyah ska betalas av läkaren själv. Denna skyldighet att betala ersättning visar på nödvändigheten av att säkerställa människolivens trygghet, göra läkarna mer ansvarsmedvetna och uppmana dem till försiktighet i sin verksamhet rörande folkhälsan. Imam Malik säger däremot: Han behöver inte betala någon ersättning.
9. Om hustruns vagina brister och vidgas genom mannens samlag: Om en man vid samlag med sin hustru orsakar att hennes vagina brister och vidgas, och hustrun är så pass vuxen att normalt samlag brukar äga rum med kvinnor i hennes ålder, behöver han inte betala någon ersättning. Detta är Imam Abu Hanifas och Ahmads åsikt, medan ash-Shafi‘i och Malik anser att diyah ska betalas. Enligt Maliks mer kända åsikt ska frågan avgöras genom skiljedom. Om hon däremot är så minderårig att samlag normalt inte brukar äga rum med flickor i hennes ålder, är diyah obligatorisk. Det bör påpekas att denna regel endast gäller när vaginan brister så att den förenas med ändtarmen och det inte längre finns någon skiljevägg mellan dessa två organ.
10. Om en mur rasar över någon och orsakar hans död: Om någons mur rasar ut mot vägen och någon dör efter att ha begravts under den, ska man undersöka om muren redan hade börjat luta och om murens ägare hade uppmanats att riva den. Om han hade uppmanats till detta men, trots att han hade möjlighet, inte rev den, är han ansvarig för den skada som murens ras orsakar. Annars är han inte ansvarig. Detta är den hanafitiska rättsskolans åsikt. Enligt Imam Malik är han ansvarig för skadan om muren hade lutat så mycket att det inte längre verkade säkert att låta den stå, oavsett om han tidigare hade vidtagit åtgärder för att riva den eller inte, och oavsett om han hade låtit någon bevittna detta eller inte. Enligt Ahmad och ash-Shafi‘i är han inte ansvarig.
11. Brunnsgrävarens ansvar och andra frågor: Om någon gräver en brunn och en människa faller ner i den och dör, är han inte ansvarig för skadan om han har grävt brunnen på sin egen mark eller på någon annans mark med ägarens tillstånd. Om han däremot har grävt på någon annans mark utan ägarens tillstånd, är han ansvarig. Om han gräver på obrukad eller övergiven mark är han inte ansvarig. Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Brunnen är ansvarsfri.” Det betyder att om någon i denna situation faller ner i brunnen och dör, är dödsfallet utan ansvar och ingen diyah behöver betalas. Imam Malik sade: Om han gräver en brunn på en plats där det är brukligt att gräva brunnar av det slaget, är han inte ansvarig. Men om han bryter mot den rådande sedvänjan vid brunnsgrävningen, är han ansvarig. Om någon befaller en vuxen och vid sina sinnens fulla bruk att gå ner i en brunn eller klättra upp i ett träd, och personen efter att ha åtlytt ordern drunknar i brunnen eller faller från trädet och dör, är den som gav ordern inte ansvarig för hans död, eftersom han inte tvingade honom. På samma sätt är en offentlig tjänsteman eller annan ansvarig person inte ansvarig om han anställer någon mot lön för ett arbete och personen dör medan han utför arbetet, eftersom han inte har begått något brott eller överträtt någon lag. Om någon överlämnar sig själv eller sitt barn till en simlärare för att lära sig simma och därefter drunknar och dör, är simläraren inte ansvarig.
Tillstånd att ta livsmedel
De flesta lärda anser att det är förbjudet att mjölka någon annans boskap utan ägarens tillstånd. Men vid svår hunger, om det inte finns någon annan utväg och ägaren är frånvarande, har personen rätt att mjölka djuret. Han får dricka mjölken, men är skyldig att betala dess värde till ägaren. Detsamma gäller andra livsmedel och frukter som hänger på träd. En nödsituation upphäver nämligen inte någon annans rätt.
Ibn Umar berättade att Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Ingen av er ska någonsin mjölka någon annans boskap utan hans tillstånd. Skulle någon av er tycka om att någon gick in i hans hus, bröt upp hans förråd och tog hans livsmedel därifrån? Deras boskaps juver är deras förråd av livsmedel. Ingen ska därför under några omständigheter mjölka någon annans boskap utan hans tillstånd.” – Muwatta av Imam Malik.
Imam al-Shafi‘i säger: Han ska inte vara skyldig att betala någon ersättning. För en nödsituation befriar från ansvar, eftersom sharia har tillåtit detta. Det kan inte vara så att något är tillåtet och att man samtidigt är skyldig att betala ersättning för det.
Qasāma eller kollektiv ed
När en död kropp hittas i en ort och det inte är möjligt att identifiera mördaren, ska qasāma, eller den kollektiva eden, förrättas av den grupp bland ortens invånare inom vilken mördaren antas finnas och utanför vilken han uppenbarligen inte kan ha befunnit sig, och där det dessutom finns vissa tecken på delaktighet i mordet. Det kan till exempel vara att den döde hittas omgiven av en fientlig grupp, utan att någon annan har blandat sig med dem, eller att en grupp människor befinner sig i ett hus eller på ett öppet fält men på avstånd från den döde, eller att kroppen hittas i utkanten och en person i närheten ses vara täckt av hans blod. Då ska qasāma förrättas av denna misstänkta grupp. Om den döde befinner sig i en stad, på någon av dess vägar eller i stadens utkant, ska qasāma förrättas av stadens invånare. Om kroppen hittas mellan två städer eller orter, ska qasāma förrättas av invånarna i den ort som ligger närmast kroppen.
Regeln för qasāma är att den dödes arvinge väljer ut femtio personer från staden eller orten och får dem att svära följande ed: ”Vid Allah, vi dödade honom inte och vi vet inte heller vem som dödade honom.” Om de avlägger eden befrias de från ansvaret för blodspenningen. Om de vägrar att avlägga eden blir hela stadens invånare skyldiga att betala blodspenningen. Om saken förblir dunkel och ouppklarad ska blodspenningen betalas ur statskassan.
Qasāma, en arabisk sed som islam bevarade
Qasāma var en sed som var utbredd i Arabien under okunnighetens tid. Islam bevarade den på ett korrekt sätt. Anledningen till att islam bevarade den är att den är ett tecken på vaksamhet när det gäller att skydda människoliv, så att mordet på en människa inte förblir utan dom eller straff.
Al-Bukhari och al-Nasa’i har återberättat från Ibn Abbas: Den första qasāma-händelsen under okunnighetens tid var följande: En man ur Banu Hashim anställdes som arbetare av en man från en annan, relativt liten, Quraysh-stam. Därefter gav han sig av tillsammans med mannens kamelflock. Vid denna tid gick en annan man ur Banu Hashim förbi honom. Handtaget på mannens bunt av ull hade gått sönder. Han sade: ”Hjälp mig med ett knippe rep, så att jag kan binda handtaget på min ullbunt. Om ett rep saknas kommer din kamelflock att rymma.” När man senare slog läger visade det sig att alla kameler var bundna med rep, men att en kamel inte var bunden. Hans arbetsgivare sade till honom: ”Vad har hänt med den här kamelen, eftersom den inte är bunden liksom de andra kamelerna?” Han svarade: ”Den har inget rep.” Husbonden sade: ”Var är dess rep?” … Därefter slog han honom med en käpp. Slaget gjorde att han blev nära döden. Vid denna tid gick en man från Jemen förbi honom. Han sade till honom: ”Ska du delta i den kommande pilgrimsfärdssäsongen?” Han svarade: ”Jag ska inte delta denna gång. Men det är möjligt att jag deltar senare.” Den andre sade: ”Kan du någon gång framföra ett meddelande från mig?” Han svarade: ”Ja, det kan jag.” Han sade: ”När du deltar i pilgrimsfärden, ropa först: ’O Quraysh!’ När Quraysh svarar, ropa då: ’O Banu Hashim!’ När Banu Hashim svarar, sök upp Abu Talib och säg till honom: ’Den och den dödade mig på grund av ett rep.’” Därefter dog den hashimitiske arbetaren.
När arbetarens arbetsgivare anlände frågade Abu Talib honom: ”Vad har hänt med den och den mannen ur vår stam?” Han svarade: ”Han blev sjuk. Jag tog hand om honom på bästa sätt och ordnade hans begravning när han dog.” Abu Talib sade: ”Det du gjorde var verkligen vad han förtjänade.” Därefter väntade han en stund. Sedan anlände den jemenitiske mannen, som arbetaren hade anförtrott att framföra hans meddelande, under pilgrimsfärdssäsongen. Han ropade: ”O Quraysh!” De svarade: ”Här är vi, Quraysh, närvarande.” Då ropade han: ”O Banu Hashim!” Banu Hashim svarade: ”Här är vi, Banu Hashim, närvarande.” Han sade: ”Var är Abu Talib?” De pekade ut Abu Talib och sade: ”Här är Abu Talib.” Han sade: ”Den och den har bett mig att framföra denna vädjan till er: en viss kamelägare dödade honom på grund av ett enda rep.” Abu Talib gick genast till honom och sade: ”Välj en av tre åtgärder från vår sida. Om du vill kan du ge ett hundratal kameler, eftersom du har dödat en av våra män. Eller också kan femtio män ur din stam avlägga ed på att du inte dödade honom. Om du inte godtar något av detta är den tredje åtgärden att vi dödar dig.” Då gick Abu Talib till denna stam. Stammen sade: ”Vi ska avlägga eden.” Därefter kom en kvinna ur Banu Hashim till Abu Talib. Hon var hustru till en man ur denna stam och hade fött honom en son. Hon sade: ”O Abu Talib, jag vill att min son ska ersätta en av de femtio männen i stammen, det vill säga betala den andel av blodspenningen som skulle ha fallit på en person, så att man inte behöver vänta på eden.” Pojken gjorde därefter detta. Sedan kom en av dem till Abu Talib. Han sade: ”O Abu Talib, jag vill att femtio män ska avlägga ed i utbyte mot ett hundratal kameler, så att varje person får två kameler. Här är två kameler. Ta emot dessa två från mig, och godta dem från min sida utan att vänta på min ed.” Han tog emot de två kamelerna. Därefter kom fyrtioåtta män, och de avlade alla eden. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Vid Allah, ett år hade ännu inte gått innan alla dessa fyrtioåtta män hade dött.”
Den rättsliga statusen för domslut grundade på qasāma
Rättslärda har varit oense i denna fråga. Enligt de flesta rättslärda är det obligatoriskt att avkunna dom på grundval av qasāma. En annan grupp säger att det inte är tillåtet att avkunna dom på denna grund. Bland dem som anser det obligatoriskt finns Mālik, al-Shāfiʿī, Abū Ḥanīfa, Aḥmad, Sufyān, Dāwūd och deras lärjungar. Bland dem som anser det otillåtet finns Sālim ibn ʿAbd Allāh, Abū Qilāba, ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz och Ibn ʿUlayya. De som anser det obligatoriskt att avkunna dom på grundval av qasāma stödjer sig som bevis på den autentiska hadith som återberättats av Ḥuwayṣa och Muḥayṣa. Motpartens bevis för att det är otillåtet är att qasāma strider mot de principer i sharīʿa som det råder enighet om. En av de viktigaste principerna är att det inte är tillåtet att svära en ed om något utan säker kunskap om det eller utan att ha uppfattat det genom sinnena. Hur kan då de som inte såg den dödade personen svära en ed? Det kan till och med hända att den dödade befinner sig i en stad medan de edsvurna befinner sig i en annan stad.
Därför återberättar al-Bukhārī från Abū Qilāba att ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz en dag gav människor ur alla samhällsklasser tillstånd att komma till hans hov. Alla kom. Därefter sade han: ”Vad anser ni om qasāma?” Alla teg en kort stund och sade sedan: ”Det är tillåtet att verkställa qiṣāṣ på grundval av qasāma. Kaliferna har verkställt qiṣāṣ genom den.”
ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz sade: ”Abū Qilāba, vad är din åsikt?” Jag sade: ”Ledare för de troende, hos dig finns Arabıens främsta män och befälhavare. Nåväl, om femtio män vittnade inför dig mot någon att han hade begått otukt i Damaskus, trots att de inte hade sett honom, skulle du då stena honom?” Han sade: ”Nej.” Jag sade: ”Om femtio män kom till dig och vittnade att han hade stulit i Homs, trots att de inte hade sett honom stjäla, skulle du då hugga av hans hand?” Han sade: ”Nej.” Då utfärdade ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz ett dekret om qasāma: Om de kommer med två rättfärdiga vittnen som vittnar att den och den personen dödade honom, ska qiṣāṣ verkställas. Annars ska qiṣāṣ inte verkställas på grundval av femtio edsvurnas vittnesmål.”
En annan princip är att en ed inte har någon verkan när det gäller blodsutgjutelse. Ytterligare en princip är att käranden har ansvaret att lägga fram vittnesmål, medan svaranden, om han förnekar anklagelsen med en ed, har skyldighet att svära. De anför också som argument att de inte i dessa hadither finner att Guds Sändebud ﷺ beordrade qasāma. Detta var en sed från den förislamiska tiden. Senare intog Guds Sändebud ﷺ en generös hållning gentemot folket för att visa dem att qasāma inte är nödvändig som tillägg till islams grundprinciper. Därför sade han till dem som krävde blodspenningen, det vill säga anṣārerna: ”Låter ni femtio personer svära en ed?” De sade: ”Hur ska vi svära? Vi såg ju inte.” Guds Sändebud ﷺ sade: ”Låt då judarna svära för er.” De sade: ”Hur kan vi godta en otrogen grupps ed?”
Om det därför hade varit sunnah att svära och de hade vägrat att svära, skulle Guds Sändebud ﷺ ha sagt till dem: ”Detta är sunnah.” Eftersom dessa hadither alltså inte kan betraktas som avgörande bevis för att avkunna dom på grundval av qasāma, utan endast genom tolkning och analys görs till bevis för qasāma, är det mer rimligt och mer företrädesvärt att genom tolkning och analys förstå dem som stöd för sharīʿas fastställda grundprinciper. De som däremot förespråkar qasāma – bland vilka imām Mālik särskilt bör nämnas – anser att qasāma i sig är en självständig sunnah, som liksom alla andra sunnah har förmåga att begränsa och villkora grundprincipen. De anser också att dess huvudsakliga syfte är att skapa medvetenhet om behovet av att skydda människors liv. När morden ökar och mördaren ofta söker en dold plats och tid för att begå mordet, blir bristen på vittnen uppenbar; det är då denna sunnah infördes för att skydda livet. Detta argument är dock främst tillämpligt på stöld och rån, eftersom det är svårt att finna vittnen till tjuvars och rånares brott. Därför ansåg imām Mālik, trots att det strider mot grundprincipen, att vittnesmålet från dem vars egendom hade rånats var godtagbart mot rånaren. Eftersom de vars egendom hade rånats är kärande i rånmålet, kan de enligt grundprincipen inte vara vittnen. Det är nämligen inte tillåtet att samma person är både kärande och vittne. – Bidāyat al-mujtahid.
Nittonde kapitlet: Taʿzīr
1. Definitionen av taʿzīr
I shariahs terminologi kallas det taʿzir att straffa och förödmjuka någon i syfte att korrigera och varna honom på grund av ett brott som han har begått.
Syftet med taʿzir i shariah är att straffa en person för en synd som varken har någon kaffara eller något fastställt hadd-straff. Det är alltså ett korrigerande straff som en härskare – som följer islamiska principer, genomför dess lagar och bestämmelser och verkställer de straff som den föreskriver – utdömer för ett brott (vars straff vanligtvis är dödsstraff, fängelse eller straffarbete) eller för någon synd som shariah inte har fastställt något straff för, eller för vilken ett straff har fastställts men villkoren för att verkställa det straffet inte är uppfyllda. Exempel på detta är samlag på annat ställe än könsorganet, stöld av något som inte medför handavhuggning, ett brott för vilket det inte finns något qisas-straff, sexuellt umgänge mellan kvinnor samt att anklaga någon för ett annat brott än äktenskapsbrott. Det bör noteras att brott är av tre slag:
1. Ett brott för vilket det finns ett fastställt straff men ingen kaffara, såsom de straff som nämnts tidigare.
2. Ett brott för vilket det finns en kaffara men inget fastställt straff, såsom samlag med hustrun under dagen i Ramadan eller samlag med hustrun under ihram.
3. Ett brott för vilket det varken finns någon kaffara eller något fastställt straff, såsom de ovan nämnda synderna.
För dessa är taʿzir obligatoriskt.
2. Den rättsliga grunden för taʿzir
Den rättsliga grunden för detta är den hadith som återberättats av Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och al-Bayhaqi: Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fängslade en person i samband med ett förtal.” Detta fängslande var en försiktighetsåtgärd eller säkerhetsåtgärd, och syftet var att klarlägga sanningen. Al-Bukhari, Muslim och Abu Dawud har dessutom återberättat att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Ge inte mer än tio piskrapp för något annat än ett av de hadd-straff som Allah har fastställt.”
Det finns belägg för att Umar (må Allah vara nöjd med honom) praktiserade taʿzir genom att raka huvudet på människor, landsförvisa dem och slå dem. Dessutom brände han alkoholisters butiker och samlingsplatser samt de kvarter där alkohol såldes. I Kufa brände han Saʿd ibn Abi Waqqas palats, eftersom han höll sig på avstånd från folket. Han brukade gå omkring med en piska i handen och slå den som han ansåg förtjäna att bli slagen. Han använde ett hus som fängelse. En gång slog han en professionell gråterska så hårt att hennes hår lossnade. – Ighathat al-Lahfan, Ibn al-Jawzi.
Enligt imam Abu Hanifa, Malik och Ahmad är taʿzir obligatoriskt för de brott som enligt shariah berättigar till taʿzir. Enligt imam ash-Shafiʿi är det inte obligatoriskt.
3. Visdomen bakom införandet av taʿzir i shariah samt skillnaden mellan taʿzir och hadd
Islam har infört taʿzīr i syfte att lära syndare och dem som bryter mot ordningen god sed. Därför är dess berättigande och syfte exakt desamma som hudud-straffens. Det finns dock tre skillnader mellan taʿzīr och hudud.
1. Hudud-straffen tillämpas lika på alla människor. Taʿzīr varierar däremot beroende på människors samhällsklass och ställning. Om en ansedd person begår ett felsteg är det tillåtet att förlåta honom. Om han ändå straffas, ska straffet vara mildare än det som ges till personer av lägre klass och ställning för motsvarande felsteg.
Ahmad, Abu Dawud, al-Nasaʾi och al-Bayhaqi återberättar att Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Förlåt ansedda personer för andra felsteg än hudud-brotten.” Det vill säga: om någon som inte är känd som en ond människa begår ett felsteg, eller begår en mindre synd, eller till och med gör det avsiktligt men det är hans första synd, ska han inte straffas för det. Om straff ändå är oundvikligt är det önskvärt att straffet är milt.
2. När det gäller hudud-straff är det inte tillåtet att vädja för någon efter att saken har kommit inför domstolen. När det gäller taʿzīr är det däremot tillåtet att vädja.
3. Om den skyldige dör till följd av taʿzīr är det obligatoriskt att betala ersättning för honom. Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, skrämde en kvinna mycket kraftigt, varpå hennes mage drogs ihop av skräck och hon födde ett dödfött barn. Därför betalade han dess diya. (I ett sådant fall menar vissa att diya ska betalas av bayt al-māl, medan andra menar att den ska betalas av den ansvariges agnatiska släktingar.) Abu Hanifa och Malik menar att ingen ersättning behöver betalas, eftersom taʿzīr och hudud i detta fall är likvärdiga.
4. Olika former av taʿzīr
Taʿzīr kan verkställas enbart genom ord, såsom genom tillrättavisning, förebråelse och råd. Det kan också verkställas genom handlingar, i enlighet med situationens krav, såsom genom misshandel, fängslande, frihetsberövande, landsförvisning och avsättning från ämbetet.
Abu Dawud återberättar att en mukhannath fördes till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Hans båda händer och fötter var färgade med henna. Guds sändebud sade: ”Vad är det med honom?” Folket svarade: ”Han klär sig som kvinnor.” Guds sändebud förvisade honom genast till al-Baqīʿ-området. Folket sade: ”Guds sändebud! Ska vi döda honom?” Guds sändebud sade: ”Jag har förbjudits att döda dem som ber.” Det är dock inte tillåtet att verkställa taʿzīr genom att raka av någons skägg, riva hans hus, förstöra trädgårdarnas träd, åkrarnas grödor och liknande, och inte heller genom att skära av näsa, öron, läppar, fingrar och liknande. Ingen sådan berättelse har nämligen återgetts från någon sahabi.
5. Att utdela mer än tio piskrapp
Det har tidigare nämnts en hadith enligt vilken man inte får utdela mer än tio piskrapp. Ahmad, al-Layth, Ishaq och en grupp shafiitiska rättslärda följer denna hadith. Malik, al-Shafi‘i, Zayd ibn Ali och andra har däremot tillåtit fler än tio piskrapp, under förutsättning att det aldrig når upp till den lägsta gränsen för ett hadd-straff. En annan grupp anser att ett taʿzir-straff för en synd inte får motsvara det föreskrivna hadd-straffet för den, såsom handavhuggning vid stöld från en oskyddad plats, och inte heller motsvara hadd-straffet för falsk anklagelse om otukt vid förolämpningar som inte är liktydiga med en sådan anklagelse. Vissa säger: Härskaren ska genom ijtihad fastställa taʿzir-straffets omfattning och bestämma straffet i proportion till det större allmänna bästa och förtalets omfattning.
6. Taʿzir genom avrättning
En del lärda anser att taʿzir genom avrättning är tillåtet, medan andra anser det vara förbjudet. Ibn Abidin återger från Ibn Taymiyya: ”Enligt hanafiternas grundprincip får härskaren, när brott vars straff inte är avrättning – såsom mord med ett trubbigt och tungt vapen samt homosexualitet mellan män och liknande – begås upprepade gånger, avrätta brottslingen eller, om han finner det till gagn, utdela ett strängare straff än det fastställda.
7. Taʿzir genom konfiskering av egendom
Enligt Abu Yusuf och Malik är taʿzir genom konfiskering av egendom tillåtet. I verket Muʿin al-hukkam sägs: ”De som säger att ekonomiska straff har upphävts har fel enligt imamernas rättsskolor. De har fel både med hänsyn till förnuftsargument och överleveringar. De som hävdar att de har upphävts har varken någon sunna eller ijmaʿ som bevisar att deras påstående är korrekt. Det enda de kan säga är: Enligt våra imamer är det inte tillåtet. Ibn al-Qayyim har sagt: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillämpade taʿzir på en rånare genom att beröva honom hans berättigade andel, och på den som vägrade betala zakat genom att konfiskera hälften av hans egendom. Enligt återberättelser från Ahmad, Abu Dawud och al-Nasa’i sade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: Den som betalar zakat i hopp om belöning kommer att få belöning, men den som vägrar att betala zakat kommer vi inte bara att ta ut zakat från, utan även ta hälften av hans egendom. Detta är Allahs stränga och orubbliga beslut.”
8. Taʿzir är härskarens rätt
Taʿzir ingår i härskarens uppgifter, eftersom han har fullständig myndighet över folket. I verket Subul al-Salam sägs: ”Ingen annan än härskaren har befogenhet att tillämpa taʿzir, med undantag för tre personer:
1. Fadern: Han får tillrättavisa eller bestraffa sitt minderåriga barn, det vill säga tillämpa taʿzīr, i utbildningssyfte och får strängt förmana det för att avhålla det från dåliga handlingar. Även modern har denna rätt under barnets spädbarns- och barndomsår. Hon får slå barnet för att befalla det att be. När sonen har blivit myndig får fadern inte tillämpa taʿzīr på honom, även om han är dum eller oförståndig.
2. Husbonden: En person får tillämpa taʿzīr på sin underordnade för att uppfylla sina egna rättigheter och Allahs rättigheter.
3. Maken: Maken har rätt att tillämpa taʿzīr på den olydiga hustrun. Koranen har gett en entydig befallning i denna fråga. Om det inte räcker att förebrå henne för att hon överger bönen, får maken slå henne. Detta omfattas nämligen av ansvaret att avvisa och förhindra det orätta. Maken är en av dem som har ålagts ansvaret att förhindra det orätta med handen, med tungan och i hjärtat. Läraren har rätt att bestraffa skolpojkar och skolflickor.
9. Ersättning för taʿzīr
När fadern bestraffar sitt barn behöver han inte betala någon ersättning. Inte heller behöver maken betala någon ersättning när han bestraffar sin hustru. På samma sätt behöver härskaren inte betala någon ersättning när han bestraffar sina undersåtar, så länge han inte överskrider gränsen och inte utdelar en hårdare bestraffning än vad som krävs för att uppnå syftet. Om någon av dem överskrider gränsen eller går till överdrift, måste han ersätta den skada som överdriften har orsakat.
Sayyid Sabiq
Fiqh al-Sunna
Del 2