Vårt ord
All lovprisning tillkommer Allah, vår store Skapare, Uppehållare och Herre. Hans barmhärtighet och nåd mot oss är gränslös och outsinlig. Välsignelser och frid vare över vår ledare och vägvisare, den siste profeten, Muhammed, Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.
Genom den store Allahs oändliga nåd kommer Sayyid Abul A‘la Maududis forskningsakademi, efter att ha slutfört översättningen och redigeringen av den framstående samtida faqihen och shariaexperten al-Ustadh Sayyid Sabiqs verk Fiqh as-Sunnah från arabiska till bengali, att publicera det för bengalisktalande läsare. Verket kommer, om Allah vill, att publiceras i tre band.
Detta verk är ett odödligt mästerverk inom fiqhvetenskapen. Al-Ustadh Sayyid Sabiq författade verket på uppmaning, med uppmuntran och råd från martyr Hasan al-Banna. Verket är en vägledning för lärare och studenter som följer islam (praktiserande muslimer) i den moderna världen.
I fiqhvetenskapens historia kommer detta verk att förbli en milstolpe. Hittills har fiqhverk vanligtvis skrivits utifrån olika madhhab. Men detta verks särdrag skiljer sig från och överträffar dessa verks. Kortfattat är verkets särdrag följande:
01. Det är inte ett fiqhverk som bygger på någon särskild madhhab.
02. Det är ett fiqhverk som bygger på bevis.
03. Vid behandlingen av sharias bestämmelser har de relevanta, självförklarande verserna nämnts först.
04. Vid behandlingen av bestämmelserna har därefter Profeten, Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, relevanta sunna nämnts. De hadither som rör detta har citerats.
05. Sahabernas utsagor och handlingar har nämnts.
06. När det gäller ijtihad, qiyas samt förklaringen av verser och hadither som kräver tolkning, har tabi’inernas och tabi’ tabi’inernas mujtahid-stipendiers förklaringar och åsikter nämnts.
07. Senare mujtahid-faqihers åsikter har nämnts.
08. Åsikterna hos olika madhhab och deras imamer har nämnts.
09. Där det varit tillämpligt och möjligt har domar och iakttagelser från olika islamiska domstolar nämnts.
10. På vissa ställen har vägledning getts om den åsikt och väg som bedömts ha företräde.
Vid en samlad bedömning är detta verk ett enastående verk som kan följas av alla: vanliga muslimer, ahl al-hadith, ahl ar-ra’y och muqallider (anhängare) av olika madhhab.
Jag anser att alla utbildade muslimer behöver läsa detta verk för att korrekt och på ett autentiskt sätt följa den islamiska sharian, och att det bör finnas i varje muslims hem.
Om någon upptäcker något fel i översättningen eller tryckningen av denna bok, och meddelar utgivaren skriftligen eller per telefon, kommer det att korrigeras i nästa upplaga, om Allah vill.
Våra tankar, planer och allt vårt arbete har nått sitt mål om islams anhängare drar nytta av denna bok. Vi ber Allah den Allsmäktige att Han ska godta denna ringa insats från oss.
Abdus Shahid Nasim
Direktör
Sayyid Abu al-A’la Maududis forskningsakademi, Dhaka
Datum: 19 januari 2010 e.Kr.
Den martyrdödde imamen Hasan al-Bannas förord
I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn
All lovprisning tillkommer Allah. Må välsignelser och frid vara över vår ledare Muhammad, hans anhängare och hans följeslagare.
وَمَا كَانَ الْمُؤْمِنُونَ لِيُنْفِرُوا كَافَّةً، فَلَوْلا نَفَرَ مِن كُلِّ فِرْقَةٍ طَائِفَةٌ مِنْهُمْ لِيَتَفَقَّهُوا فِي الدين، ولِيُنذِرُوا قومه إذا رجعوا إِلَيْهِم لَعَلَّهُم يحذرون.
Det var inte nödvändigt att alla de troende gav sig av tillsammans. Men hur gott hade det inte varit om en grupp från var och en av deras grupper åtminstone hade gett sig av, fördjupat sig i religionens kunskap och sedan återvänt för att varna sitt eget folks människor, så att de kunde vara på sin vakt. (Sura 9, at-Tawba: vers 122)
Ett av de främsta sätten att komma nära den Allsmäktige Allah är att sprida kunskap om islam och inbjudan till islam, samt att sprida de islamiska föreskrifterna, särskilt fiqhreglerna, så att människor på alla nivåer kan få tydlig kunskap om sin dyrkan och sina handlingar. Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, sade:
”När Allah den Högste vill någon väl, ger Han honom djup kunskap om religionen. Kunskap kan endast förvärvas genom studier. Profeterna, frid vare med dem, lämnade inga pengar eller ägodelar efter sig i denna värld; de lämnade endast kunskap om religionen. Den som förvärvar denna kunskap bör förvärva den i riklig omfattning.”
Det enklaste, mest nyttiga, tilltalande och fängslande sättet att studera islamisk fiqh, särskilt reglerna för dyrkan och de allmänna islamiska frågor som läggs fram för muslimer på alla nivåer, är att befria fiqh från specifika tekniska och akademiska termer samt påhittade detaljerade regler. Samtidigt bör fiqh, så långt det är möjligt, knytas till Koranens och sunnans källor på ett enkelt sätt, och läsaren bör, när tillfälle ges, göras medveten om islams visdom och välgörande aspekter. Då kan de som studerar fiqh inse att denna studie kommer att skapa en nära relation mellan dem och Allah samt Hans sändebud, och att den kommer att skänka dem stora fördelar i denna värld och i det kommande livet. Detta kommer att ge dem den starkaste uppmuntran att förvärva ännu mer kunskap om islam.
Allah den Högste skänkte den framstående äldre lärde, al-Ustadh Sayyid Sabiq, inspiration och förmåga att beträda denna väg. Därför skrev han detta verk, rikt på lärdomar och information, med enkla och lättförståeliga hänvisningar till källorna, och analyserade däri fiqhreglerna på ett synnerligen vackert sätt. Om Allah vill kommer han genom detta inte bara att få en riklig belöning från Allah, utan också att kunna göra muslimer över hela världen, som är stolta över islam, djupt imponerade. Må Allah belöna honom på ett värdigt sätt för denna storslagna insats för religionen och umman samt för hans värdefulla bidrag till inbjudan till religionen, låta människor dra nytta av honom och genom hans händer åstadkomma välgång för honom själv och för folket. Amin.
Hasan al-Banna
Författarens ord
I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn
All lovprisning tillkommer Allah, världarnas Herre. Må frid och välsignelser vara över vår ledare Muhammad, frid och välsignelser över honom, som är ledare för hela mänskligheten bland de tidigare och senare generationerna. Och må förlåtelse och frid tillkomma hans efterföljare och följeslagare samt alla som följer hans väg fram till Uppståndelsens dag.
Detta verk innehåller reglerna för islamisk fiqh. Därutöver innehåller det tydligt angivna bevis ur Koranen till stöd för dessa regler, autentiska hadither och ummahs enhälliga beslut. Dessutom behandlas, på ett mycket enkelt, lättflytande och utförligt sätt, information som är av största vikt för muslimer. Även om man i allmänhet har följt principen att avstå från att redogöra för meningsskiljaktigheter, har sådana nämnts där det har ansetts lättbegripligt.
På detta sätt har verket inför alla klargjort den sanna innebörden av den islamiska fiqh som Allahs Sändebud förmedlade, öppnat vägen för människorna till en korrekt förståelse av Allahs och Hans Sändebuds påbud, tagit avstånd från den avskyvärda bidʿa som kallas madhhabisk fiendskap och splittring samt vederlagt den absurda teorin att ijtihads dörr – det vill säga reflektion och forskning kring Koranen och sunnah – har stängts.
Mitt syfte med denna ansträngning är att tjäna vår din samt hjälpa och göra nytta för våra bröder. Jag ber Allah att Han genom detta verk verkligen ska gagna och främja människornas välfärd och att Han ska godta vårt arbete som något som ägnats åt att vinna Hans välbehag. Han är tillräcklig för oss, och Han är den bäste beskyddaren.
Sayyid Sabiq
Kairo, 15 Shaʿban 1365 AH
Innehållsförteckning
Ämne
– Vårt förord
– Den martyrdödade imamen Hasan al-Bannas introduktion
– Författarens ord
– Inledning: profetskapet och dess universalitet och syfte
Första kapitlet: Tahāra (rituell rening)
1. Användning av vatten för rituell rening och vattnets olika kategorier
Första typen: vanligt vatten
Andra typen: använt vatten
Tredje typen: vatten som blandats med något rent
Fjärde typen: vatten som blandats med något orent
Femte typen: överblivet vatten
2. Orenhet och hur man renar sig från orenhet
Olika typer av orenhet
Regler för att rena kroppen och kläderna
Hur man renar marken
Hur man renar smör och liknande
Hur man renar huden från ett självdött djur
Rening av speglar och liknande
Rening av skor
Några nödvändiga upplysningar
Regler för att uträtta naturbehov
3. Den naturliga sunnans föreskrifter
4. Wudu
1. Wudus rättsliga belägg enligt sharia
2. Wudus förtjänster och betydelse
3. Wudus obligatoriska delar
4. Wudus sunnah-handlingar
5. Wudus makruh-handlingar
6. Det som ogiltigförklarar wudu
7. Sådant som inte ogiltigförklarar wudu
8. Handlingar för vilka wudu är nödvändigt
9. Situationer där wudu är rekommenderat
10. Några viktiga frågor om wudu
5. Masah över lädersockor
1. Dess rättsliga belägg enligt sharia
2. Tillåtligheten av masah över lädersockor
3. Villkoren för masah över sockor och liknande
4. Platsen för masah
5. Masahs varaktighet
6. Hur masah utförs
7. Det som ogiltigförklarar masah
6. Ghusl
1. Omständigheter som gör ghusl obligatoriskt
2. Sådant som är förbjudet för den som befinner sig i janabah
3. Rekommenderat ghusl
4. Ghusls grundpelare
5. Ghusls sunnah-handlingar
6. Kvinnors ghusl
7. Några frågor om ghusl
7. Tayammum
1. Definitionen av tayammum
2. Tayammums tillåtlighet enligt sharia
3. Detta är en särskild utmärkelse för Muhammads ummah
4. Anledningen till att tayammum föreskrevs i sharia
5. Omständigheter under vilka tayammum är tillåtet
6. Vilken jord ska man utföra tayammum med?
7. Hur tayammum utförs
8. Vilka handlingar blir tillåtna genom tayammum?
9. Det som ogiltigförklarar tayammum
8. Att göra masah över skena eller bandage
1. Giltigheten av att göra masah över skena eller bandage
2. Reglerna för masah
3. När masah är obligatoriskt
4. Orsaker till att masah blir ogiltig
9. Hur ska den som inte finner vatten eller jord för att uppnå rituell renhet be?
10. Hayd (menstruation)
1. Definitionen av hayd
2. Åldersperioden för hayd
3. Färgen på hayd-blodet
4. Hayds varaktighet
5. Varaktigheten av renhetsperioden mellan två menstruationer
11. Nifas (förlossningsblödning)
1. Definitionen av nifas
2. Nifas varaktighet
12. Sådant som är förbjudet för menstruerande kvinnor och kvinnor i nifas
13. Istihāda (sjukdomsbetingad blödning)
Andra kapitlet: Salāt (bönen)
1. Salātens betydelse och ställning i islam
2. Vilket är avgörandet beträffande den som överger salāt?
3. För vem är bönen obligatorisk?
4. Barnets bön
5. Hur många obligatoriska böner finns det?
6. Bönetiderna
– Tiden för dhuhr-bönen
– Tiden för asr-bönen
– Tiden för maghrib-bönen
– Tiden för isha-bönen
– Tiden för fajr-bönen
– Om man sover eller glömmer under bönetiden
– De tider då bönen är förbjuden
– Fakihernas uppfattning om att be efter fajr och asr
– Uppfattningar om att be vid soluppgång, solnedgång och mitt på dagen
– Att be nafl efter att fajr-tiden har börjat och före fajr-bönen
7. Adhān
1. Vad är adhān?
2. Adhāns förträfflighet
3. Anledningen till att adhān infördes i sharīʿa
4. Hur adhān utförs
5. Att säga ”as-salātu khayrun minan-nawm” i fajr-adhān
6. Hur iqāma utförs
7. Vad åhörarna bör säga under adhān
8. Att göra duʿā efter adhān
9. Dhikr under iqāma
10. Vad muʾadhdhin bör göra
11. Att läsa adhān vid den första tiden och före bönetiden
12. Att ha ett uppehåll mellan adhān och iqāma
13. Den som läser adhān ska också läsa iqāma
14. När ska de bakom imamen resa sig?
15. Att lämna moskén efter att adhān har lästs
16. Adhān och iqāma för böner som tas igen
17. Adhān och iqāma för kvinnor
18. Att gå in i moskén efter att bönen har förrättats i församling
19. Uppehållet mellan iqāma och bönen
20. Att läsa adhān utan den utsedda muʾadhdhinen
21. Att lägga till sådant i adhān som inte är en del av den
8. Bönens villkor
1. Att känna till bönetiden
2. Att rena sig från mindre och större orenhet
3. Att kroppen, kläderna och platsen där bönen utförs är rena
4. Att täcka awrah (de privata kroppsdelarna), hur mycket klädsel som är obligatorisk respektive rekommenderad för bönen, och att ha huvudet otäckt under bönen
5. Att vända sig mot qibla
9. Hur bönen utförs
10. Bönens obligatoriska delar
1. Avsikten
2. Takbīrat al-ihrām
3. Qiyām (att stå)
4. Att läsa Sūrat al-Fātiḥa i varje rakʿa av nafl- och obligatoriska böner
5. Att utföra rukūʿ
6. Att resa sig från rukūʿ och stå rakt, stilla och lugnt
7. Att utföra sujūd
8. Det sista sittandet och att läsa tashahhud däri
9. Att avsluta bönen med salām
11. Bönernas sunnah-handlingar
1. Rafʿ al-yadayn (att lyfta händerna)
2. Att placera höger hand över vänster hand
3. Bönen vid bönens början
4. Att läsa Aʿūdhu billāh
5. Att säga Āmīn efter Sūra al-Fātiḥa
6. Qirāʾa efter Sūra al-Fātiḥa
7. Ska qirāʾa läsas efter al-Fātiḥa?
– Qirāʾa i fajr
– Qirāʾa i zuhr
– Qirāʾa i ʿaṣr
– Qirāʾa i maghrib
– Qirāʾa i ʿishāʾ
– Qirāʾa i fredagsbönen
– Qirāʾa i eidbönen
– Att läsa bestämda suror
– Att göra den första rakʿan lång i fajr
– Guds Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sätt att läsa qirāʾa
– Det rekommenderade vid qirāʾa
– När qirāʾa ska läsas högt och tyst under bönen
– Att läsa qirāʾa bakom imamen
8. Takbīr vid uppresning och sittande
9. Metoden för rukūʿ
10. Dhikr i rukūʿ
11. Dhikr vid uppresning från rukūʿ och vid att stå rak
12. Att böja sig ned i sujūd
13. Sättet att utföra sujūd
14. Tiden i sujūd och dess dhikr
15. Att sitta och göra duʿāʾ mellan de två sujūd
16. Vilans sittande
17. Sättet att sitta för tashahhud
18. Det första tashahhud
19. Att sända ṣalāt över Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid
20. Duʿāʾ efter det sista tashahhud och före salām
21. Dhikr och duʿāʾ efter salām
12. Sunnah- eller nafl-bönen
1. Den religiösa betydelsen
2. Det rekommenderade i att förrätta återstående böner, utom de obligatoriska, hemma
3. Lång qirāʾa och färre sujūd i nafl- och sunnahböner
4. Det är tillåtet att förrätta nafl- och sunnahböner sittande
5. Olika typer av nafl
6. Fajrs sunnah
7. Zuhrs sunnah
8. Maghribs sunnah
9. Sunnah i ʿishāʾ
10. De icke-bekräftade sunnahbönerna
11. Witr-bönen
12. Att läsa qunūt al-nāzila i de fem dagliga bönerna
13. Att läsa qunūt i fajr-bönen
14. Qiyām al-layl eller tahajjud-bönen
15. Att förrätta bönen under ramadans nätter
16. Ṣalāt al-ḍuḥā (förmiddagsbönen)
17. Istikhāra-bönen
18. Ṣalāt al-tasbīḥ
19. Ṣalāt al-ḥāja
20. Ṣalāt al-tawba
21. Bönen vid sol- och månförmörkelse
22. Istisqāʾ-bönen
13. Sujūd för recitation
14. Tacksägelsens sujūd
15. Sujūd al-sahw
16. Bön i församling
1. Den congregationala bönens betydelse och dygd
2. Kvinnors deltagande i församlingen i moskén och dygden i att be hemma
3. Att be i en relativt avlägsen moské och i en större församling
4. Det är mustahabb att lugnt gå till moskén
5. Det är mustahabb för imamen att förkorta bönen
6. Att imamen förlänger den första rakʿah
7. Det är wajib att följa imamen, och haram att gå före honom
8. Församlingen är etablerad så snart en person ansluter sig till imamen
9. Giltigheten i att bli imamens muqtadi
10. Att delta delvis i församlingen
11. De ursäkter på grund av vilka man får lämna församlingen
12. Vem som är mest lämpad att vara imam
13. Vilka personer vars imamat är giltigt
14. Vilka personers imamat inte är giltigt
15. Det är mustahabb för kvinnor att en kvinna leder dem i bönen
16. Att en man leder enbart kvinnor i bönen
17. Det är makruh att låta en fasiq eller en person som följer bidʿah leda bönen
18. Giltigheten i att skilja sig från imamen av en giltig anledning
19. Att be bönen på nytt tillsammans med församlingen
20. Att imamen efter salam vänder sig åt höger eller vänster och sätter sig
21. Att imamen eller muqtadierna står på en upphöjd plats
22. Att följa imamen när det finns ett hinder mellan imamen och muqtadierna
23. Att be bakom en person som försummar en fard
24. Att imamen utser en ställföreträdare
25. Att låta en person som folket inte tycker om leda bönen
26. Imamens och muqtadiernas skyldigheter
17. Beskrivning av moskén
1. Jorden är denna ummas moské
2. Dygden i att bygga moskéer
3. Bönen vid färd mot moskén
4. Bönen när man går in i och ut ur moskén
5. Dygden i att gå till moskén och sitta där inne
6. Tahiyyat al-masjid
7. Den förnämsta moskén
8. Att utsmycka moskén
9. Att hålla moskén ren och väldoftande
10. Underhåll av moskén
11. Det är makruh att kungöra upphittade föremål, bedriva köp och försäljning samt recitera poesi i moskén
12. Att tigga i moskén
13. Att höja rösten i moskén
14. Att tala i moskén
15. Det är tillåtet att äta, dricka och sova i moskén
16. Att föra in fingrarna på den ena handen mellan fingrarna på den andra handen
17. Att be mellan pelarna
18. Platser där det är förbjudet att be
1. Det är förbjudet att be vid gravar och på begravningsplatser
2. Det är förbjudet att be i judars och kristnas gudstjänstlokaler
3. Det är förbjudet att be på soptippar, i slakterier, på trafikerade och trånga vägar, i stall, i badhus samt på taket till Kaba
19. Bön inne i Kaba
20. Sutrah eller ett hinder framför den bedjande
1. Bestämmelsen om att ha ett hinder
2. Vad som kan fungera som sutrah
3. Imamens sutrah är också muqtadiens sutrah
4. Man bör stå nära hindret
5. Det är haram att gå mellan den bedjande och hans sutrah
6. Giltigheten i att hindra den som passerar framför den bedjande
7. Ingenting förstör bönen
21. Handlingar som är tillåtna under bönen
1. Att gråta, snyfta och klaga med ljud som ”uh” och ”ah”
2. Att vid behov se åt olika håll med nacken rak
3. Att döda skadliga djur som ormar, skorpioner och liknande
4. Att vid behov gå några få steg
5. Att bära ett barn
6. Att hälsa på en bedjande eller besvara hälsningen med en gest
7. Att säga Subhanallah och klappa med händerna
8. Att påpeka för imamen när han gör ett misstag
9. Att säga Alhamdulillah när man nyser eller får en välsignelse
10. Att på grund av en ursäkt falla ned i sujud på sin turban eller sina kläder
11. Övriga handlingar som är tillåtna under bönen
12. Att läsa Koranen genom att titta i den
13. Att rikta uppmärksamheten mot något annat än bönen
22. Handlingar som är makruh under bönen
1. Att utan behov leka med sina kläder eller sin kropp
2. Att hålla händerna på höfterna under bönen
3. Att blicka mot himlen
4. Att titta på sådant som distraherar från bönen
5. Att hålla ögonen stängda utan anledning
6. Att göra tecken med båda händerna vid salam
7. Att hålla munnen stängd och låta kläderna hänga ned
8. Att be medan mat står framför en
9. Att be medan man håller tillbaka urin eller avföring
10. Att be trots överväldigande sömnighet
11. Att reservera en plats i moskén för någon annan än imamen
23. Sådant som ogiltigförklarar bönen
1. Att frivilligt äta eller dricka något
2. Att avsiktligt tala utan att det behövs för bönen
3. Att avsiktligt utföra många handlingar
4. Att utan giltig ursäkt och avsiktligt lämna något av bönens villkor
5. Att skratta under bönen
24. Att ta igen en missad bön
25. Den sjukes bön
26. Salat al-khawf, eller bönen under krig, rädsla och terror
27. Bönen för den som förföljer fienden och den som flyr av rädsla för fienden
28. Bönen under resan
1. Att förkorta böner som består av fyra rakʿah
2. Avståndet för förkortning
3. Var börjar man förkorta bönen?
4. När ska den resande be bönen i full längd?
5. Att be frivilliga böner under resan
6. Att resa på fredagen
29. Att förena två böner
1. I Arafat och Muzdalifah
2. Under resan
3. Vid regn och oväder
4. På grund av sjukdom eller en giltig ursäkt
5. Att förena två böner av allmänna behov
30. Bön på båt, tåg och flygplan
31. Bönen under resan
32. Fredagsbönen
1. Fredagens förträfflighet
2. Att åkalla Gud på fredagen
3. Att rikligt sända välsignelser och frid över Guds sändebud på fredagen och under fredagsnatten
4. Det är rekommenderat att läsa sura al-Kahf på fredagen och under fredagsnatten
5. Att bada, klä sig fint, använda siwak och parfym på fredagen
6. Att gå till fredagsbönen tidigt
7. Att gå fram genom att kliva över de bedjandes nackar
8. Om det är tillåtet att be frivilliga böner före fredagsbönen
9. Om någon av de bedjande blir sömnig i moskén bör han flytta sig till en annan plats
10. Bevisen för att fredagsbönen är obligatorisk
11. För vilka fredagsbönen är obligatorisk och för vilka den inte är obligatorisk
12. Tiden för fredagsbönen
13. Antalet bedjande för fredagsbönen i församling
14. Platsen för fredagsbönen
15. Granskning av de villkor som juristerna har fastställt för fredagsbönen
16. Fredagsbönens khutba eller predikan
17. Förbudet mot att tala under khutban
18. Att hinna med en rakعة eller mindre av fredagsbönen
19. Frivilliga böner före och efter fredagsbönen
20. Om eid och fredagsbönen infaller samma dag
33. De två eidbönerna
1. Att bada, använda parfym och bära sina finaste kläder
2. Att äta något innan man går ut till eid al-fitr, och efter eid al-adha
3. Att gå till eid-böneplatsen
4. Kvinnors och barns färd till eid-böneplatsen
5. Att gå dit och återvända olika vägar
6. Tiden för eidbönen
7. Det finns inget böneutrop eller iqama för eidbönen
8. Takbir under eidbönen
9. Böner före och efter eidbönen
10. För vilka det är tillåtet att be eidbönen
11. Eidbönens khutba
12. Att ta igen eidbönen
13. Lek, underhållning, sång och måltider under eid
14. Förträffligheten i att utföra goda gärningar under de tio dagarna av Dhu al-Hijja
15. Det är rekommenderat att utbyta eid-hälsningar och gratulationer
16. Att uttala takbir under de fastställda dagarna för de två eid
Tredje kapitlet: Zakat
1. Definitionen av zakat
2. Befallningen att betala zakat och uppmuntran till det
3. Varning för de fruktansvärda följderna av att inte betala zakat
4. Sharias bestämmelse om den som förnekar zakat
5. För vem zakat är obligatorisk
6. Nisab för zakat
7. Zakat på barns och sinnessjukas egendom
8. Zakat för den skuldsatte
9. Zakat för den som dör utan att ha betalat zakat
10. Avsikten som villkor för att betala zakat
11. Att betala zakat så snart den blir obligatorisk
12. Att betala zakat i förskott
13. Det är rekommenderat att be för den som betalar zakat
14. Vilka slags egendom zakat är obligatorisk på
15. Zakat på guld och silver
16. Nisab för guld och mängden zakat
17. Nisab för silver och mängden zakat
18. Att lägga samman guld och silver
19. Zakat på skulder
20. Zakat på sedlar, obligationer och certifikat
21. Zakat på smycken
22. Zakat på hemgift
23. Zakat på hyresinkomster
24. Zakat på handelsvaror
25. Hur zakat på handelsvaror betalas
26. Zakat på spannmål och frukter
27. Nisab för zakat på spannmål och frukter
28. Zakat på kharaj-mark
29. Zakat på skörden från utarrenderad mark
30. Fastställande av nisab för dadlar och vindruvor
31. Att äta en del av skörden innan zakat betalas
32. Att sammanföra spannmål och frukter med varandra
33. När zakat ska tas ut på grödor och frukter
34. Att betala zakat med den bästa egendomen
35. Zakat på honung
36. Zakat på boskap
1. Villkoren för zakat på boskap
2. Zakat på kameler
3. Zakat på nötkreatur, inklusive bufflar
4. Zakat på getter och får
5. När undantag från zakat gäller
6. Vilka tillgångar det inte finns zakat på
7. Zakat på andra djur än boskap
8. Zakat på djur som är yngre än ett år
9. Bestämmelser om att sammanföra och skilja åt
10. Påverkas zakat av att djur sammanförs?
37. Zakat på dolda och mineraliska tillgångar
38. Zakat på havets tillgångar
39. Zakat på utvunna tillgångar
40. Zakat är obligatorisk på skyldigheten, inte på själva egendomen
41. Om egendomen förstörs efter att zakat blivit obligatorisk men innan den betalats
42. Om egendomen förstörs efter att zakat avskilts
43. Zakat upphävs inte om betalningen försenas
44. Att betala värdet i stället för själva egendomen
45. Zakat på gemensamt ägda tillgångar
46. Den som undanhåller zakat
47. Kategorier för zakatutgifter
48. Vilka det inte är tillåtet att ge eller ta emot zakat
49. Vem som ansvarar för att samla in och fördela zakat
50. Överlåtelse för fördelning av zakat
51. Det är rekommenderat att ge zakat till rättfärdiga människor
52. Det är förbjudet för den som betalat zakat att köpa sin zakategendom
53. Det är rekommenderat att ge zakat till maken och släktingar
54. Det är tillåtet att ge zakat till dem som studerar islamisk kunskap, men inte till dem som endast ägnar sig åt dyrkan
55. Överföring av zakat
56. Om ett misstag begås vid fördelningen av zakat
57. Att offentligt ge zakat eller sadaqa
58. Zakat al-fitr (fitra)
59. Är det nödvändigt att ge någon annan rättighet än zakat på egendom?
60. Frivillig gåva (allmän välgörenhet)
– Olika typer av gåvor
– Vilka har företräde till att få gåvor?
– Den gåva som går förlorad
– Att ge en gåva av förbjuden egendom
– Hustruns gåva från makens egendom
– Att skänka bort hela sin egendom
– Att ge gåvor till djur
– Sadaqa jariya (fortlöpande välgörenhet)
– Att uttrycka tacksamhet till givaren
Fjärde kapitlet: Siyam (fasta)
1. Siyam: betydelse, förtjänster och olika former
2. Ramadanfastan
3. Ramadanmånaden och förtjänsten i att utföra handlingar under denna månad 3.
4. Varning för att bryta Ramadanfastan 8.
5. Hur Ramadan fastställs 5.
6. Skillnader i fråga om var nymånen går upp
7. Den som ensam ser nymånen
8. Fastans obligatoriska delar
9. För vilka är fastan obligatorisk?
10. De otrognas och de sinnessjukas fasta
11. Barns fasta
12. För vilka det är tillåtet att bryta fastan och reglerna om att ge fidya
13. För vilka det är tillåtet att bryta fastan och för vilka det är obligatoriskt att ta igen den
14. För vem det är obligatoriskt både att fasta och att bryta fastan
15. De dagar då det är förbjudet att fasta
16. Förbud mot oavbruten fasta
17. De frivilliga fastor som är sunna
18. Det är tillåtet att bryta en frivillig fasta
19. Några regler som ska följas under fastan
20. Handlingar som är tillåtna under fastan
21. Handlingar som bryter fastan
22. Att ta igen Ramadanfastan
23. Laylat al-Qadr
24. I’tikaf
Femte kapitlet: vård av den sjuke, begravningsbön, begravning och svepning
1. Islams principer rörande sjukdom och behandling
– Att ha tålamod vid sjukdom
– Att den sjuke berättar om sin egen sjukdom
– Att besöka den sjuke
– Förtjänsten i att besöka den sjuke
– Regler för att besöka den sjuke
– Kvinnors besök hos en manlig patient
– Muslims besök hos en icke-muslimsk patient
– Att besöka en ögonsjuk patient
– Att be den sjuke om åkallan
– Behandling av sjukdom
– Behandling med förbjudna ämnen
– Icke-muslimska läkare
– Att få behandling av en kvinnlig läkare
– Behandling genom ruqya och åkallan
– Några välkända åkallelser rörande behandling
– Förbud mot att använda amuletter
– Är det tillåtet att göra de åkallelser som nämns i Koranen och haditherna till amuletter och hänga upp dem?
2. Islams principer rörande den sjuke
– Att inte låta den sjuke vistas bland de friska
– Att gå in i och lämna ett pestdrabbat område
– Det är mustahabb att minnas döden och förbereda sig genom goda handlingar
– Det är makruh att önska sig döden
– Ett långt liv tillsammans med goda handlingar är en välsignelse
– Att utföra goda handlingar före döden är ett tecken på att dö som troende
– Det är mustahabb att den sjuke har en god föreställning om Allah
– Vad som är mustahabb att göra när man befinner sig hos en döende person
– Vad som enligt sunna ska göras för den döende
3. Vad som ska göras beträffande den avlidne
– Vad som är mustahabb att göra när man får dödsbudet om en muslim
– Det är mustahabb att underrätta den avlidnes anhöriga och närstående om hans död
– Att gråta över den avlidne
– Att klaga högljutt
– Att sörja den avlidne
– Det är mustahabb att tillhandahålla mat åt den avlidnes familj
– Det är tillåtet att förbereda svepning och grav före döden
– Det är mustahabb att önska sig döden i Mecka eller Medina
– Plötslig död
– Den vars barn dör
– Den muslimska ummans befolknings ålder
– Döden är ett slags befrielse, den avlidnes svepning och begravning
– Den avlidnes tvagning
– Regler för tvagningen
– Att ge den avlidne tayammum vid brist på vatten
– Att mannen och hustrun tvättar varandra
– Att en kvinna tvättar en pojke
8. Begravningsbön, begravning, svepning och gravbesök
– Likklädnaden
– Den avlidnes begravningsbön
– Hur begravningsbönen utförs
– Att bära kistan och begravningståget
5. Sådant som är makruh vid begravningsbönen, begravningen och svepningen
6. Begravning och gravgrävning
7. Om gravar
– Det är förbjudet att förolämpa de döda
– Koranläsning vid graven
– Att gräva upp graven på nytt efter begravningen
– Att flytta den avlidne från graven
– Att trösta de sörjande
8. Att besöka gravar
9. Handlingar som är till nytta för den avlidne
10. Frågorna i graven
– Var befinner sig anden? Andens fyra världar
Det sjätte kapitlet: Dhikr
Det sjunde kapitlet: Att åkalla Gud
1. Påbudet att åkalla Gud
2. Åkallandets etikett
3. Åkallelser på morgonen och kvällen
8. Åkallelser vid olika tider och tillfällen
5. Några åkallelser med omfattande innebörd
6. Fridshälsningar och fridsböner över Guds Sändebud
7. Resans välsignelse och åkallelse
Åttonde kapitlet: Hajj
1. Hajjens betydelse och obligatoriska status
2. Villkoren för att hajj ska vara obligatorisk
3. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans hajj
8. Miqat
5. Ihram
6. Talbiya (att säga labbayka)
7. Handlingar som är tillåtna för den som befinner sig i ihram
8. Handlingar som är förbjudna för den som befinner sig i ihram
9. Bestämmelserna för att begå förbjudna handlingar under ihram
10. Gränserna för Makkas heliga område
11. Madinas heliga område
12. Makkas företräde framför Madina
13. Att träda in i Makkah utan ihram
14. Rekommenderade handlingar vid inträdet i Makkah och den heliga moskén
15. Tawaf
16. Att dricka Zamzams vatten
17. Sa’i mellan Safa och Marwa
18. Färden till Mina
19. Färden mot Arafat
20. Att uppehålla sig vid Arafat
21. Avfärden från Arafat mot Muzdalifa
22. Handlingarna under Yawm an-Nahr (den 10:e Dhu al-Hijja)
23. Stenkastningen
24. Offer- eller hady-djuret
25. Att raka eller korta håret på huvudet
26. Tawaf al-ifadah eller tawaf az-ziyarah
27. Umrah
28. Avskedstawaf
29. Tillvägagångssättet för att utföra hajj
30. Ihsar
31. De två heliga områdenas betydelse
Inledning: profetskapets budskap, dess universalitet och syfte
Den Allsmäktige Allah sände Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med ett generöst, ädelt och fullständigt monoteistiskt levnadssystem, fritt från alla former av diskriminering, samt med en heltäckande lagstiftning, eller sharia, för livets alla områden. Denna sharia garanterar hela mänskligheten ett synnerligen ädelt och civiliserat liv och för dem upp till den högsta toppen av fullkomlighet, utveckling och framsteg.
Under tjugotre år kallade han människorna till Allah. Under dessa tjugotre år fullbordade han på ett föredömligt sätt den föresats han hade kommit med: att förmedla Allahs religion till människorna och att grunda och ena mänskligheten på den.
1. Universaliteten i Muhammeds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, profetskap
Muhammeds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, profetskap är inte begränsat till någon bestämd krets, så att det – liksom de tidigare profetskapen – skulle vara avsett för en viss generation eller ett visst folk, medan andra generationer och folk skulle berövas det. Tvärtom omfattar hans profetskap hela mänskligheten och är universellt. På samma sätt som den Allsmäktige Allahs herravälde sträcker sig över hela jorden och allt som finns på den, sträcker sig också hans siste sändebuds profetskap. Det är inte begränsat till någon särskild stad eller något särskilt område, och inte heller till någon särskild epok eller tidsålder. Allah den Upphöjde säger
تبْرَكَ الَّذِي نَزَّلَ الْفُرْقَانَ عَلَى عَبْدِهِ لِيَكُونَ لِلْعَلَمِينَ نَذِيرًا
”Välsignad är Han som har uppenbarat Skriften för Sin tjänare, som skiljer mellan sanning och lögn, för att han ska vara en varnare för hela världen.” (Sura 25, al-Furqan: vers 1)
Han säger vidare:
وَمَا أَرْسَلْتُكَ إِلَّا كَافَّةً لِلنَّاسِ بَشِيرًا وَنَذِيرًا .
”Vi har sänt dig som en förkunnare av glada budskap och en varnare för hela människosläktet.” (Sura 34, as-Saba: vers 28)
Han säger vidare:
قُلْ يَأَيُّهَا النَّاسُ إِنِّي رَسُولُ اللهِ إِلَيْكُم جَمِيعَانِ الَّذِي لَهُ مُلْكُ السَّمَوتِ وَالْأَرْضِ : لَا إِلَهَ إِلَّا هُوَ يُحْيِ وَيُمِيتُ فَآمِنُوا بِاللهِ وَرَسُولِهِ النَّبِيِّ الْأُمِّيِّ الَّذِي يُؤْمِنُ بِاللَّهِ وَكَلِمَتِهِ وَاتَّبِعُوهُ لَعَلَّكُمْ تَهْتَدُونَ
”(O Muhammad!) Säg: ’O människor! Jag är sänd till er alla av Allah, Han som äger himlarna och jorden. Det finns ingen gud utom Han. Han ger liv och skänker död. Tro därför på Allah och på Hans sändebud, den olärde profeten, som själv tror på Allah och Hans ord. Följ honom, så att ni må finna vägledning.’” (Sura 7, al-A’raf: vers 158)
Det har berättats i en autentisk hadith att Allahs Sändebud ﷺ sade: Varje profet sändes särskilt till sitt eget folk. Jag har sänts till hela mänskligheten, utan åtskillnad mellan vita och svarta.”
Denna omfattning och universalitet i Muhammads ﷺ sändebudskap bekräftas ytterligare av följande uppgifter:
1. I den religion han förmedlade finns inget som är svårt eller ouppnåeligt för människor att tro på eller handla efter. Allah den Upphöjde har sagt:
لَا يُكَلِفَ اللَّهُ نَفْسًا إِلَّا وُسْعَهَا
“Allah ålägger ingen människa en uppgift som överstiger hennes förmåga.” (Sura 2, al-Baqara: vers 286)
Han har också sagt:
يُرِيدُ اللهُ بِكُمُ الْيُسْرَ وَلَا يُرِيدُ بِكُمُ الْعُسْرَ .
“Allah vill göra det lätt för er; Han vill inte göra det svårt för er.” (al-Baqara: vers 185)
Han har också sagt:
وما جعل عليكم في الدين من حرج .
“Han har inte ålagt er någon svårighet i fråga om religionen.” (Sura 2, al-Hajj: vers 78)
I Sahih al-Bukhari har det återberättats från Abu Sa’id al-Maqburi att Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, sade:
هذا الدين يسرا، ولَن يُشَادُ الذِينَ أَحَدٌ إِلَّا غَلَبَهُ
Denna religion är enkel. Den som väljer en sträng väg för att utöva religionen kommer inte att lyckas.”
En hadith i Sahih Muslim lyder:
احب الدين إلى الله الحنيفية السمحة
“Den toleranta monoteistiska religionen är den som är mest älskad av Allah.”
2. De av islams grundprinciper som inte förändras med tid och plats, såsom trosläran och dyrkanshandlingarna, har framställts med fullständiga och detaljerade beskrivningar och förklarats genom verser och hadither med uttömmande redogörelser. Därför har ingen rätt att göra ens den minsta förändring genom att lägga till eller dra ifrån något i dem. De frågor som däremot förändras med tid och plats, såsom frågor som rör samhällslivets välfärd samt politiska och militära frågor, har behandlats kortfattat. Syftet är att dessa grundprinciper i alla tider ska kunna bidra till människornas välfärd och att härskare, samhällsledare och ledare ska kunna få vägledning genom dem i upprättandet av sanning och rättvisa.
3. All den vägledning som har kommit genom Muhammeds, frid vare med honom, sändaruppdrag, det vill säga genom den islamiska lagstiftning han förde med sig, syftar endast till att skydda islam, livet, intellektet, avkomman samt tillgångar och egendom. Att detta överensstämmer med människans medfödda natur och behov, är förenligt med hennes förnuft och samvete, främjar hennes utveckling och framsteg och är lämpligt för alla platser och tider, är klart som dagsljuset. Allah den Allsmäktige säger:
قُلْ مَنْ حَرَّمَ زِينَةَ اللَّهِ الَّتِي أَخْرَجَ لِعِبَادِهِ والطَّيِّبَتِ مِنَ الرِّزْقِ قُلْ هِيَ لِلَّذِينَ آمَنُوا فِي الحيوة الدُّنْيَا خَالِصَة يومَ القِيمَةِ ، كَذلِكَ نُفَصِّلُ الأيتِ لِقَوْمٍ يُعْلَمُونَ قُلْ إِنَّمَا حَرَّمَ رَبِّي الْفَوَاحِشَ مَا ظَهَرَ مِنْهَا وَمَا بَطَنَ وَالْإِثْرَ وَالْبَغْى
بِغَيْرِ الْحَقِّ وَأَنْ تُشْرِكُوا بِاللَّهِ مَالَمْ يُنَزِّلُ بِهِ سلطنا وأن تَقُولُوا عَلَى اللَّهِ مَالَا تَعْلَمُونَ
“Säg: Vem har förbjudit Allahs vackra ting och rena födoämnen, som Han har frambringat för Sina tjänare? Säg: De är för dem som tror i det världsliga livet, särskilt på Uppståndelsens dag. Så detaljerar Jag tecknen för de kunniga. Säg: Min Herre har endast förbjudit all uppenbar och dold skamlöshet, synd, orättmätigt överträdande, att sätta något vid Allahs sida utan något bevis som Han har uppenbarat, samt att tillskriva Allah sådant som ni inte vet.” (Sura 7, al-A’raf: vers 32–33)
Den Allsmäktige Allah säger vidare:
ورحمَتِي وَسِعَتْ كُلَّ شَيْءٍ ، فَسَأَكْتُبُهَا لِلَّذِينَ يَتَّقُونَ وَيُؤْتُونَ الزَّكَوةَ وَالَّذِينَ هُم بِايَتِنَا يُؤْمِنُونَ الَّذِين يتبعون الرسول النبى الأمى الَّذِي يَجِدُونَهُ مَكْتُوبًا عِنْدَ هُمْ فِي التورية وَالْإِنْجِيلِ ( يَأْمُرُهُمْ بِالْمَعْرُوفِ وينهمر عَنِ
الْمُنْكَرِ وَيُحِلُّ لَهُرُ الطَّيِّبَاتِ وَيُحَرِّمُ عَلَيْهِمْ الحبيت ويضع عنهم أمرهم والأغلل الَّتِي كَانَتْ عَلَيْهِمْ ، فَالَّذِينَ آمَنُوا بِه وعزروه ونصروه وَاتَّبَعُوا النُّورَ الَّذِي أُنْزِلَ مَعَهُ لَا أُولَئِكَ هُمُ الْمُفْلِحُونَ
“Min barmhärtighet omfattar allting. Jag ska föreskriva den för dem som visar gudsfruktan och är försiktiga, betalar zakat och tror på Våra tecken, dem som följer detta Sändebud, den olärde Profeten, som de finner beskriven hos sig i Toran och Evangeliet. Han befaller dem att göra det goda och förbjuder dem att göra det onda. Han tillåter dem allt gott och förbjuder dem allt ont, och han befriar dem från deras bördor och de bojor som vilade över dem. De som tror på honom, hedrar honom, hjälper honom och följer det ljus som har sänts ned med honom – de är de verkligt framgångsrika.” (al-A’raf: 156–157)
2. Syftet med Muhammads, frid och välsignelser över honom, profetskap
Syftet med islams budskap är att lära känna Allah och bli medveten om Honom, att rena själen genom tillbedjan av Honom, att stärka de mänskliga relationerna och bygga dem på grunderna av ömhet, kärlek, barmhärtighet, broderskap, jämlikhet och rättvisa. Genom dessa handlingar uppnår människan lycka och välgång i denna värld och i det hinsides. Den Allsmäktige Allah har sagt:
هُوَ الَّذِي بَعَثَ فِي الْآمِينَ رَسُولاً منهم يتلوا عليهم ايته ويزكيهم ويعلمهم الكتب والحكمة د وان كانوا مِنْ قَبْلُ لَفِي ضَلَلٍ مُّبِينٍ
”Det är Han som bland de olärda har sänt ett sändebud till dem, som reciterar Hans verser för dem, renar dem och lär dem Skriften och visdomen, fastän de tidigare befann sig i uppenbar villfarelse.” (Sura 62, al-Jumuʿa: vers 2)
Den Allsmäktige Gud har också sagt:
وَمَا أَرْسَلْنَاكَ إِلَّا رَحْمَةً لِلْعَالَمِينَ
”Vi har sänt dig endast som en barmhärtighet för hela världens invånare.” (Sura 62, al-Anbiyāʾ: vers 107)
Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) sade:آنا رحمة م ”Jag är en barmhärtighet som skänkts som en gåva.”
3. Islamisk lagstiftning eller fiqh
En viktig del av den islamiska profetiska missionen är den islamiska lagstiftningen. Detta är den teoretiska aspekten av den islamiska profetiska missionen.
Den enda källan till den rena religiösa lagen är Guds uppenbarelse, som finns nedtecknad i Koranen och sunna, eller det av Guds Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) ijtihād som uppenbarelsen bekräftade. Denna uppenbarelse är bevarad i form av Koranen och sunna. Exempel på den rena religiösa lagen är föreskrifterna eller ahkām för dyrkan. I detta avseende är Sändebudets uppgift inte mer än att förmedla Guds uppenbarelse till människorna ordagrant och med förklaring och uttolkning. Den Allsmäktige Gud har sagt:
وما ينطق عن الهوى، إن هو إلا وحي يوحى
”Han talar inte av egen lust; det är inget annat än en uppenbarelse som har uppenbarats.” (Sura 53, an-Najm: vers 3–4)
När det gäller de islamiska lagar som rör världsliga frågor, såsom rättskipning, politik och krigföring, befalldes Profeten, frid vare med honom, att rådgöra med andra. Ibland höll han fast vid en åsikt, men ändrade sedan uppfattning och antog sina följeslagares åsikter, såsom skedde under slagen vid Badr och Uhud. I allmänhet vände sig följeslagarna, må Allah vara nöjd med dem, till honom i sådant som de inte kände till. De frågade honom om det, sökte hos honom en förklaring av sådant i Koranen och haditherna vars innebörd var okänd för dem och lade fram för honom den betydelse som de själva hade förstått. Ibland lät han deras förståelse stå kvar, och ibland påpekade han var de hade förstått fel och rättade dem.
Islam har fastställt vissa allmänna grundprinciper som muslimerna kan följa. De är:
1. Att avstå från att söka lösningen på en händelse eller ett problem som ännu inte har inträffat, tills det faktiskt inträffar. Allah den Allsmäktige har sagt:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَسْتَلُوا عَنْ أَحْيَاء إِنْ تُبْدَلَكُم تَمُوكُمْ ، وَإِن تَسْتَلُوْا عَنْهَا مِيْنَ يُنَزِّلُ الْقُرْآنَ تُبْدَلَكُمْ ، عَفَا اللَّهُ عَنْهَا ، وَاللَّهُ غَفُورٌ حَلِيمٌ
”Troende! Fråga inte om sådant som, om det uppenbarades för er, skulle göra er illa till mods. Om ni frågar om sådant medan Koranen uppenbaras, kommer det att uppenbaras för er. Allah har förlåtit er. Allah är förlåtande och överseende.” (Sura 5, al-Ma’idah: vers 101)
Det finns en hadith: ”Allahs Sändebud, frid vare med honom, förbjöd att man ägnar sig åt problem som ännu inte hade uppstått i verkligheten.”
2. Att avstå från att ställa alltför många frågor och från att grubbla över komplicerade frågor:
Allahs sändebud ﷺ sade: ”Allah ogillar att ni ägnar er åt meningslöst tal, ställer alltför många frågor och slösar bort pengar och egendom.”
Han sade också:
إِنَّ اللَّهَ فَرَضَ فَرَائِضَ فَلَا تَضَيْعُوهَا وَمَنْ حَدَوْدًا فَلَا تَعْتَدُوهَا، وَحَرْمَ أَشْيَاءَ فَلَا تَنْتَهِكُوْهَا، وسكت عن أَشْيَاءَ رَحمَةٌ بِكُم مِن غير نسيان فَلا تَبْعَثُوا عنها ، وعنه أيضًا : أَعظَرُ النَّاسِ جزمًا من سالَ عَنْهُ شَيْءٍ لَمْ يَحْرَّمْ فَحَرِمْ مِنْ أَهْلِ مَسْأَلَتِهِ.
”Allah har föreskrivit vissa plikter, så försumma dem inte. Han har fastställt vissa gränser, så överträd dem inte. Han har förbjudit vissa saker, så överträd inte dessa förbud. Och beträffande vissa saker har Han förblivit tyst av barmhärtighet mot er, inte av glömska. Fråga därför inte om dem.”
Allahs sändebud ﷺ sade också: ”Den största förbrytaren är den som frågar om något som inte var förbjudet, varefter det blir förbjudet på grund av hans fråga.”
3. Att hålla sig borta från meningsskiljaktigheter och splittring i religionen
Allah den Högste har sagt:
وأن منه أُمْتَكرَ أُمَّةً وَاحِدَةً
“Detta är sannerligen er ummah, en enda ummah.” (Sura 23, al-Mu’minun: vers 52)
Allah har också sagt:
واعتصموا بِحَبْلِ اللَّهِ جَمِيعًا وَلَا تَفَرَّقُوا
“Håll alla tillsammans fast vid Allahs rep och splittra er inte.” (Sura 3, Ali ‘Imran: vers 103)
Allah har också sagt:
ولا تنازَعُوا فَتَفْعَلُوا وَتَنْمَبْ رِيْعَ
“Tvista inte med varandra, så att ni misslyckas och er kraft och ert inflytande går förlorade.” (Sura 8, al-Anfal: vers 46)
Allah har också sagt:
إِنَّ الَّذِينَ فَرَّقُوا دِينَهُمْ وَكَانُوا شِيَعًا لَسْتَ مِنْهُمْ فِي شَيْءٍ
”Du har inget med dem att göra som har splittrat sin religion och blivit till sekter.” (Sura 6, al-Anʿām: vers 159)
Allah säger också:
وَلَا تَكُونُوا كَالَّذِينَ تَفَرَّقُوا وَاخْتَلَفُوا مِنْ بَعْدِ مَا جَاءَهُمُ الْبَيِّنت ها وأُولَئِكَ لَهُمْ عَذَابٌ عَظِيره
”Var inte som de som splittrade sig och blev oense efter att de tydliga bevisen hade kommit till dem. De kommer att få ett fruktansvärt straff.”
(Sura 3, Āl ʿImrān: vers 105)
4. Att hänskjuta omstridda frågor till Koranen och sunna: Detta ska göras i ljuset av Allahs följande ord
فَإِن تَنَازَعَمْتُمْ فِي شَيْ فَرَدُّوهُ إِلَى اللَّهِ وَالرَّسُولِ –
“Om ni hamnar i tvist om något, hänskjut det då till Allah och detta Sändebud.” (Sura 4, an-Nisāʾ: vers 59)
– وَمَا اختلفترفيْهِ مِنْ شَيْءٍ فَعْلَمَهُ إِلَى اللَّهِ
“Vad ni än tvistar om, dess avgörande tillkommer Allah.” (Sura 42, ash-Shūrā: vers 10)
Anledningen är att Allahs bok ger en detaljerad redogörelse för religionen. Som Allah har sagt:
ونزلنا عَلَيْكَ الْكِتَبَ تِبْيَانًا لِكُلِّ شَيْءٍ .
“Vi har uppenbarat Boken för dig med en redogörelse för allting.” (Sura 16, an-Naḥl: vers 89)
Allah har också sagt:
مَا فَرَّطْنَا فِي الْكِتَبِ مِنْ شَيْءٍ
“Jag har inte utelämnat något i Boken. (Sura 6, al-An‘am: vers 38)
Det har inte bara förklarats genom Koranen, utan också genom Sändebudets praktiska sunna. Allah har sagt:
وانزَلْنَا إِلَيْكَ الذِّكْرَ لِتُبَيِّنَ لِلنَّاسِ مَا نُزِّلَ إِلَيْهِم .
“Och till dig har Vi sänt ner Påminnelsen, så att du tydligt ska förklara för människorna det som har sänts ner till dem.” (Sura 16, an-Nahl: vers 44)
Allah har också sagt:
إِنَّا أَنْزَلْنَا إِلَيْكَ الْكِتَبَ بِالْحَقِّ لِتَحْكُم بَيْنَ النَّاسِ بِما أردكَ الله :
“Vi har sänt ner Boken till dig med sanningen, så att du ska döma mellan människorna enligt det som Allah har visat dig.” (Sura 4, an-Nisa: vers 105)
I själva verket har befallningen givits att avgöra alla tvister i enlighet med Koranen och sunna, och all vägledning har tydligt förklarats. Allah den Upphöjde har sagt:
الْيَوْمَ أَكْمَلْتُ لَكُم دينكم واتممت عليكم نعمتي وَرَضِيتُ لَكُمُ الْإِسْلَامَ دِينًا.
“I dag har Jag fullkomnat er religion för er, fullbordat Min nåd mot er och valt islam som religion åt er.”
(Sura 5, al-Maida: vers 3)
Så länge religionens regler och bestämmelser fortsätter att analyseras enligt denna metod, och så länge det är väl känt för alla att det är nödvändigt att återvända till dess grundkällor för att lösa tvister, finns det varken utrymme eller någon grund för meningsskiljaktigheter i denna religion.
Allah den Allsmäktige säger:
وَإِنَّ الَّذِينَ اخْتَلَفُوا فِي الْكِتَبِ لَفِي شِقَاقَ بَعِيدٍ .
“De som har tvistat om Skriften har hamnat i djupgående osämja.” (Sura 2, al-Baqara: vers 176)
Allah säger vidare:
فَلَا وَرَبِّكَ لَا يُؤْمِنُونَ حَتَّى يُعَلِّمُوكَ فِيمَا شَجَرَ بَيْنَهُمْ ثُمَّ لَا يَجِدُوا فِي أَنْفُسِهِمْ حَرَجًا مِّمَّا قَضَيْتَ وَيُسَلِّمُوا تَسْلِيمان
“Vid din Herre! De är inte troende förrän de låter dig döma i de tvister som uppstår mellan dem, och därefter inte känner någon som helst tvekan i sina hjärtan inför det du har avgjort, utan accepterar det med fullständig sinnesro.” (Sura 4, an-Nisa: vers 65)
Det var i ljuset av denna princip som följeslagarna och muslimerna under de välsignade århundradena efter dem levde sina liv. Med undantag för ett fåtal rättsfrågor uppstod ingen oenighet bland dem i någon fråga. I de frågor där de var oense berodde det på skillnader i deras förståelse av innebörden i de relevanta texterna från Koranen och sunna, samt på att vissa av dessa texter var kända för några av dem men inte för andra.
När de fyra madhhabernas imamer senare trädde fram följde de sina föregångares metod. En grupp bland dem stod dock närmare Profetens sunna, såsom invånarna i Hijaz, bland vilka det fanns förhållandevis fler bärare av Profetens sunna och följeslagarnas athar (utsagor). Den andra gruppen använde sitt eget förnuft i större utsträckning, såsom irakierna, bland vilka det fanns förhållandevis färre hadith-hafizer. Orsaken var avståndet mellan deras hemtrakter och uppenbarelsens plats.
Dessa imamer gjorde sitt yttersta för att berika folket med kunskap om islam och vägleda dem på islams väg. De förbjöd folket att följa dem blint och sade: ”Det är inte tillåtet för någon att anta vår uppfattning och uttala sig i enlighet med den utan att känna till de bevis vi framlägger till stöd för vår uppfattning.” De sade utan tvetydighet att den autentiska hadithen var deras madhhab. De ville inte att människor skulle följa dem blint, så som de följer den syndfrie och felfrie Profeten. Deras enda mål var att hjälpa människor att förstå Allahs bud.
Men senare, när människornas mod försvagades och deras beslutsamhet avtog, började en tendens till blind efterföljelse växa fram bland dem. Följden blev att varje grupp nöjde sig med en bestämd madhhab. Deras tänkande, forskning och begrundan begränsades till denna madhhab. De blev beroende av den och förvandlades till fanatiska anhängare av den. De satte in all sin kraft för att stödja och hjälpa den. De gav sin imams utsagor samma ställning som Allahs och Sändebudets utsagor. Ingen lärd inom denna grupp ansåg det heller tillåtet att utfärda en fatwa som stred mot deras imams uppfattning. Deras blinda vördnad för den egna madhhabens imam gick så långt att al-Karkhī sade: ”Varje vers eller hadith som strider mot våra imamers uppfattningar måste antingen tolkas eller förklaras upphävd.”
På grund av blind efterföljelse av madhhaben och fanatisk partiskhet började vissa grupper bland muslimerna berövas vägledningen från Koranen och sunna. Ett rykte började spridas om att dörren till ijtihad hade stängts. Det som juristerna sade blev själva sharia. Sharia begränsades till juristernas utsagor och uppfattningar. Den som antog en annan uppfattning än juristerna betecknades som en bidʿatī. Hans uppfattning ansågs oacceptabel och hans fatwa opålitlig.
Det som bidrog till den allt större spridningen av denna trångsynthet och fanatism var de madrasa-skolor som upprättades av de styrande och de förmögna, samt att undervisningen i dessa skolor begränsades till en bestämd madhhab eller till undervisning i madhhabens lära. Detta blev ett verkningsfullt skäl för att hålla fast vid dessa madhhaber och avstå från ijtihad, så att den försörjning som hade ordnats åt dem kunde bestå. Det berättas att Abū Zurʿa frågade sin lärare al-Balqīnī: ”Säg mig, vad är orsaken till att shaykh Taqī al-Dīn al-Subkī avstår från ijtihad? Han behärskar ju alla förutsättningar och verktyg för ijtihad!” Al-Balqīnī förblev tyst. Efter en stund sade Abū Zurʿa: ”Jag tror att det enda skälet till att han avstår från detta är de tjänster som är avsedda för juristerna inom de fyra madhhaberna. Den som går utanför dessa fyra madhhaber får ingen tjänst. Ingen av dem kan bli qāḍī, och folket kommer inte heller att acceptera deras fatwor; i stället kommer de att betecknas som bidʿatīer.” När al-Balqīnī hörde detta log han svagt och instämde med honom.
Genom att bindas i ett sådant nät av taqlīd, det vill säga blind efterföljelse, berövas vägledningen från Koranen och sunna och acceptera att dörren till ijtihad hade stängts, har den muslimska umman drabbats av stor förvirring och olycka och gått in i samma ödlahål som Allahs Sändebud, frid vare med honom, varnade dem för.
Följden blev att den muslimska umman splittrades i många grupper och undergrupper. Några började till och med tvista om huruvida det är tillåtet för en son från den shafiitiska madhhaben att gifta sig med en dotter från den hanafitiska madhhaben. Vissa säger: ”Ett sådant äktenskap är inte tillåtet, eftersom hanafiterna hyser tvivel om shafiiternas tro.” Andra säger: ”Det är tillåtet. När det är tillåtet att gifta sig med en judisk eller kristen kvinna, är det också tillåtet att gifta sig med dessa [eftersom det enligt shafiiterna är tillåtet att säga: ’Om Allah vill, är jag troende].”
Som en följd av detta har även bid’a fått stor spridning, medan islams eviga traditioner och kultur håller på att försvinna. Intellektuellt arbete och strävan har nästan upphört, verksamhet inom tänkande och forskning har stagnerat, och den kunskapsmässiga friheten och självständigheten har gått förlorade. Alla dessa symptom tillsammans har försvagat och gjort den muslimska nationens särart kraftlös och berövat den dess produktiva liv. De har stoppat dess utveckling och framsteg. Under tiden har fiender som trängt in i dess inre utnyttjat luckorna och tagit sig in i islams själva grundvalar.
Så gick många år. Många århundraden gick förbi. Allahs eviga sed är att Han med jämna mellanrum sänder personer till denna umma som åter presenterar dess din, väcker umman ur sömnen och visar den vägen till sanning och rättvisa. Men denna umma tycks inte vilja vakna ur sin sömn förrän den har återvänt till sitt tidigare eländiga tillstånd, eller till ett ännu svårare tillstånd.
Till slut kom turen till den islamiska lagstiftningen, genom vilken Allah har ordnat och strukturerat hela mänsklighetens liv. Han har gjort den till deras stöd i denna värld och i det kommande livet. Ändå har arbetet med denna lagstiftning sänkts till en så låg nivå att historien saknar motstycke. Den har kastats ner i en djup avgrund. Att tänka, forska och anstränga sig kring den har blivit ett sinnesfördärvande och tidsödande arbete, som varken gagnar Allahs din eller bidrar till att ordna människornas världsliga liv.
Här återger jag som exempel ett citat ur en fiqh-bok skriven av en rättslärd från den senare tiden: ”Ibn Arafa definierade ijara (uthyrning) som försäljning av nyttan av fast egendom, med undantag för båtar och djur, vars ersättning inte kan erhållas genom något som frambringas ur den, och som, när den delas upp, får sina delar att framträda.” När en av hans studenter hörde denna definition invände han att ordet ”delar” strider mot kravet på att definitionen ska vara kortfattad. Det fanns inget behov av att nämna det. Den nämnde rättslärde avstod från att svara i två dagar. Därefter gav han ett svar som var helt meningslöst.”
I själva verket hade arbetet med den islamiska lagstiftningen sjunkit till en så låg nivå. De lärda fäste ingen vikt vid något annat än bokens ursprungliga språk. Som mest läste de dess kommentarer, de uppgifter, invändningar och hårklyverier som förekom i kommentarerna, samt de diskussioner som skrevs om dem. Under sådana förhållanden kastade sig Europa till slut en dag över Orienten. Med sina aggressiva klor rev det sönder allt och trampade ner allt under sina fötter, tills allt blev till stoft. En dag, efter slag på slag från aggressionen, vaknade Orientens invånare och såg sig omkring. Då upptäckte de att de låg långt efter världens folk, som snabbt rusade framåt i livet. Civilisationens framåtskridande karavan rörde sig framåt, medan de satt likgiltiga. De såg att de stod inför en ny värld, en värld som sjöng livets lov, en värld som obevekligt gick framåt i styrka och produktivitet. Synen gjorde dem bestörta. Bland dem fanns en grupp som hade glömt sin historia, blivit olydiga söner till sina förfäder och låtit sin din och tradition falla i glömska. De började ropa: ”O Orientens invånare! Se hur stora framsteg Europa har gjort! Kom, följ dess fotspår.” De började utan förbehåll och blint efterlikna Europa, vare sig det stämde överens med iman eller var kufr, vare sig det var gott eller ont. De som var nedsänkta i fullständig tröghet och fanatism intog däremot en negativ hållning. Deras handlingslinje blev att ständigt läsa ”Det finns ingen makt och ingen styrka utom genom Allah” och ”Vi tillhör Allah och till Honom återvänder vi”, att begränsa sig till att hålla sina liv flytande, bli självcentrerade och gå och sätta sig i hemmets vrå. Denna handlingslinje gav dessutom islams arroganta fiender ännu ett bevis: att den islamiska sharia inte kan hålla jämna steg med utveckling och framsteg och inte är anpassad till tiden. Sedan inträffade det oundvikliga. Det var de aggressiva främmande lagarna som blev dominerande och styrande i Orientens invånares liv, trots att de stod helt i strid med deras religion, kultur och traditioner. Till och med europeiska seder och levnadssätt började tränga in i familjerna, på gatorna, i föreningar och sammankomster, i skolor och högskolor samt i utbildningens och kulturens centra. Inte nog med det: Europas kulturella flodvåg blev allt starkare och mäktigare på livets alla områden. Följden blev att Orienten nästan glömde sin religion och sina traditioner. Förbindelsen mellan dess förflutna och nutid höll på att brytas. Men Allahs eviga regel är att jorden aldrig förblir utan människor som upprättar Hans din. Därför blev reformens förkunnare aktiva. De började varna dem som hade lurats av Västerlandet: ”Var på er vakt! Sluta propagera för den västerländska civilisationen. Västerlänningarnas moraliska förfall kommer inte att lämna dem utan att ställas inför ett ytterst beklagligt slut. Om de inte rättar sin natur genom ren iman och inte förändrar sin karaktär genom att efterlikna de högsta och bästa moraliska förebilderna, kommer deras vetenskap snart att förvandlas till förödande vapen, som gör deras vackra städer till eldhärdar som slukar dem och bränner dem till aska.” Så som Allah har sagt: ”Har du inte sett hur din Herre behandlade ’Ad? De som tillhörde Iram, de högresta pelarnas folk, vars like inte hade skapats i något land. Och med Thamud, som högg ut bostäder i bergens dalar, och med farao, härskaren över de många pålarna? De överskred gränserna i länderna och spred där mycket fördärv. Därför lät din Herre straffets slag drabba dem. Din Herre vakar i bakhåll.” (Sura 89, al-Fajr, verserna 6–14)
Reformens förkunnare började ropa till de hemmabundna och orörliga människorna: ”Håll fast vid Koranen och sunna, de felfria kunskapskällorna. Sök er din i dessa två källor och förmedla genom dem det glada budskapet till andra. Då kommer denna vilseledda värld genom er hjälp att finna den raka och rätta vägen, och denna förtryckta jord kommer att få frid och välstånd.” Allah säger:
لَقَدْ كَانَ لَكُمْ فِي رَسُولِ اللَّهِ أَسْوَةٌ حَسَنَةٌ لِمَنْ كَانَ يَرْجُوا اللهَ وَالْيَوْمَ الْآخِرَ وَذَكَرَ اللَّهَ كَثِيران
”I Allahs Sändebud har ni det bästa föredömet – för den som hoppas på Allah och den yttersta dagen och ofta minns Allah.” (al-Ahzab: vers 21)
Genom Allahs oändliga nåd har några fromma och ädla människor svarat på denna kallelse. De har tagit emot denna daʿwa med full hängivenhet. En grupp unga män och ungdomar har anslutit sig till denna daʿwa och ägnat sina mest värdefulla tillgångar och sina liv åt dess sak.
Detta ädla initiativ har väckt nyfikenhet och uppståndelse bland folket. Överväldigade av hopp och entusiasm började de fråga sig: Har Allah då gett jorden tillåtelse att på nytt lysas upp av Hans ljus? Har Han beslutat att människorna nu ska leva ett rent och obefläckat liv, präglat av tro, ihsān, rättvisa och broderskap? De två följande verserna vittnar just om detta:
هُوَ الَّذِي أَرْسَلَ رَسُولَهُ بِالْهُدَى وَدِينِ الحَقِّ لِيُظْهِرَهُ عَلَى الدِّينِ كُلِّهِ ، وَكَفَى بِاللَّهِ حَمِيدَات
“Han är den som har sänt sitt sändebud med vägledning och den sanna religionen för att låta den segra över alla andra läror och vägar. Och Allah räcker som vittne.” (Sura 48, al-Fath, vers 28)
سَنُرِيهِمْ آيَتِنَا فِي الْآفَاقِ وَفِي أَنْفُسِهِمْ حَتَّى يَتَبَيَّنَ لَهُم أَنَّهُ الْحَقِّ ، أَوَلَمْ يَكْفِ بِرَبِّكَ أَنَّهُ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ عَمِيده
“Vi ska snart visa dem Våra tecken vid horisonterna och inom dem själva, så att det blir klart för dem att detta är sanningen. Är det inte tillräckligt att din Herre är vittne till allt?” (Sura 41, Hāmīm Sajdah, vers 59)
Första kapitlet: Tahārah (rening)
Tahārah (rening)
1. Användning av vatten för att uppnå renhet och olika typer av vatten
Första typen: vanligt vatten
Bestämmelsen för vanligt vatten är att det är rent och renande. Följande vatten räknas som vanligt vatten:
a. Regnvatten, smältvatten och snövatten: eftersom den Allsmäktige Allah har sagt:
وينزل عليكم مِنَ السَّمَاءِ مَاءً ليطهركم به .
”Han sänder ner vatten från himlen över er för att rena er med det.” (Sura 8, al-Anfal: vers 11)
Den Allsmäktige Allah har också sagt:
وَانزَلْنَا مِنَ السَّمَاءِ مَاءً طَهُورًات
”Och Vi har sänt ner rent vatten från himlen.” (Sura 25, al-Furqān: vers 48)
Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade: När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade takbīr i bönen, brukade han vara tyst en kort stund före recitationen. En dag sade jag: ”O Allahs Sändebud! Må mina föräldrar offras för dig. Vad är orsaken till den tystnad du har mellan takbīr och recitation? Vad säger du under denna tid?” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, svarade: ”Jag säger:”
اللهم باعد بيني وبين خطاياي كما باعدت بين المشرق والمغرب، اللهم تَقْنِي مِنْ عَطَايَايَ كَهَا ينقى الثوب الأبيض من الدنس، اللهم أَغْسِلْنِي مِن عَطَايَايَ بِالتَّلْمِ وَالْمَاءِ وَالْبَرْد.
”O Allah! Skapa lika stort avstånd mellan mig och mina synder som det avstånd Du har skapat mellan öst och väst. O Allah! Rena mig från mina synder på samma sätt som ett plagg rengörs från smuts. O Allah! Tvätta bort och förlåt mina synder med snö, vatten och hagel.” – Återberättad av alla de autentiska hadithsamlingarna utom at-Tirmidhī.
b. Havsvatten: Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”En man frågade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ’O Allahs Sändebud! Vi färdas till havs. Då har vi endast lite vatten med oss. Om vi använder det till wudūʾ blir vi plågade av törst. Får vi därför göra wudūʾ med havsvatten?’ Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, svarade: ’Havsvatten renar [Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, svarade inte ”ja” på frågan, eftersom han ville nämna motiveringen till bestämmelsen tillsammans med själva bestämmelsen. Den är vattnets renande egenskap. Dessutom meddelade han en annan bestämmelse som inte hade efterfrågats: att döda djur som finns i vattnet är tillåtna att äta. På så sätt blev hans svar fullständigt informationsmässigt, samtidigt som en ytterligare bestämmelse, som inte hade efterfrågats, meddelades. När det uppstår behov av denna bestämmelse kommer den att vara till nytta. Detta är en utmärkt egenskap hos en fatwa].”
Och havets döda djur (fisk) är tillåtna att äta.” Återberättad av de fem autentiska hadithsamlingarna. At-Tirmidhī sade: ”Denna hadith är autentisk och god. Jag frågade Muhammad ibn Ismāʿīl al-Bukhārī om denna hadith. Han sade: ’Autentisk.’”
c. Zamzams vatten: ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, berättade: ”Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befallde att en hink Zamzam-vatten skulle hämtas. Därefter drack han en del av vattnet och gjorde wudūʾ med resten.”
(Musnad Ahmad)
d. Vatten vars färg har förändrats: Lärda anser även denna typ av vatten vara vanligt vatten: vatten som har förändrats på grund av att det stått instängt under lång tid, på grund av att det befunnit sig i en bassäng eller behållare, eller på grund av att sådant som ofta blandas med vatten – exempelvis alger och löv från träd – har blandats i det.
Grundprincipen här är att det är giltigt och korrekt att rena sig med vatten som betraktas som vanligt vatten och inte har särskilts genom någon egenskap. Allah den Högste har sagt:
فَلَمْ تَعِدُوا مَاءً فَتَيَموا
”Om ni inte finner vatten, så utför tayammum.” (Sura 5, al-Ma’idah: vers 6)
Den andra typen: använt vatten
Detta är det vatten som droppar från de kroppsdelar som tillhör den som utför wudu eller ghusl. Regeln för det är att det, precis som vanligt vatten, är renande. Liksom det ursprungliga vattnet är renande, är även detta på exakt samma sätt renande. De båda är likvärdiga. Det finns inget bevis som stöder att det skulle undantas från kategorin renande vatten. Detta bevisas dessutom av den hadith som återberättats av Rubai‘ bint Mu‘awwidh. När hon beskrev Allahs Sändebuds wudu sade hon: ”Sedan strök han över huvudet med det vatten från hans wudu som hade fastnat på hans händer.” Återberättad av Ahmad och Abu Dawud.
Abu Dawuds återberättelse lyder: ”Allahs Sändebud strök över huvudet med det återstående vatten som hade fastnat på hans händer.”
Det har återberättats från Abu Hurayrah att han mötte Allahs Sändebud på en av Medinas vägar. Abu Hurayrah var då oren på grund av sädesavgång, det vill säga junub. Därför gick han bort från Allahs Sändebud, utförde ghusl och återvände sedan. Allahs Sändebud sade: ”Abu Hurayrah, var var du?” Han svarade: ”Jag var oren. Jag ville inte sitta tillsammans med dig medan jag var oren.” Allahs Sändebud sade: ”Subhan Allah! Den troende blir aldrig oren.” Återberättad i alla de autentiska hadithsamlingarna.
Denna hadith bevisar att använt vatten är renande. När en troende inte blir oren finns det ingen anledning till att vattnet skulle förlora sin renande egenskap enbart genom att komma i kontakt med hans kropp. Som mest innebär denna kontakt att ett rent ting kommer i beröring med ett annat rent ting. Det medför ingen skada alls. Ibn al-Mundhir sade: Det har återberättats från Ali, Ibn Umar, Abu Umamah, Ata, Hasan, Makhul och al-Nakha‘i att de sade: Den som glömmer att stryka över sitt huvud och sedan upptäcker att hans skägg är vått, kan stryka över huvudet med vattnet från skägget; det är tillräckligt för honom. Detta bevisar att de ansåg använt vatten vara renande. Jag anser också detta. Det finns en återberättelse enligt vilken detta är imam Maliks och imam al-Shafi’is rättsskola. Ibn Hazm sade att detta är Sufyan al-Thawris, Abu Thawrs och alla zahiritiska lärdas uppfattning.
Tredje typen: vatten som blandas med något rent, såsom tvål, saffran, mjöl och liknande, och från vilket dessa ämnen vanligtvis inte kan skiljas. Regeln för detta är att det förblir renande så länge det fortfarande betecknas som vanligt vatten.
Men om det inte längre betecknas som vanligt vatten är regeln att det i sig är rent, men inte kan rena något annat. Det har berättats från Umm ʿAtiyya att hon sade: ”Allahs sändebud kom till oss efter sin dotter Zaynabs död och sade: ’Tvätta henne tre gånger, eller fem gånger, eller ännu fler gånger, om ni finner det lämpligt. Tvätta henne med jujubeblad och vatten. Använd sedan kamfer eller något som framställts av kamfer vid den sista tvättningen. När ni är färdiga med tvagningen ska ni kalla på mig.’ När vi var färdiga underrättade vi honom. Då gav han oss sitt höftskynke och sade: ’Svep in henne i det.’” Hadithen finns återgiven i alla de sex autentiska hadithsamlingarna.
Det är endast tillåtet att tvätta den avlidne med sådant vatten som det är tillåtet att använda för att uppnå rituell renhet hos en levande person.
Ahmad, an-Nasaʾi och Ibn Khuzayma återger Umm Hanis hadith: Allahs sändebud och hans hustru Maymuna tvättade sig ur samma kärl. Det var hans hustrus kärl för förvaring av livsmedel, och i det fanns spår av mjöl.
Det framgår att båda haditherna nämner att något hade blandats med vattnet, men blandningen var inte så omfattande att det inte längre kunde kallas vatten.
Fjärde typen: vatten som blandas med något orent
Blandningen kan vara av två slag:
Ett: Vattnets smak, färg eller lukt förändras på grund av att något orent blandats med det. Det är enhälligt otillåtet att uppnå rituell renhet med sådant vatten. Detta har Ibn al-Mundhir och Ibn al-Mulaqqin sagt.
Två: Vattnet förblir i sitt naturliga tillstånd och ingen av dess tre nämnda egenskaper förändras. Regeln för detta är att vattnet i sig är rent och renar även annat, oavsett om mängden är liten eller stor. Beviset är den hadith som Abu Hurayra återger: ”En beduin gick in i moskén och urinerade där. Folket rusade genast mot honom och var nära att kasta sig över honom. Då sade Allahs sändebud: ’Låt honom vara och häll en hink vatten över hans urin. Ni har sänts för att göra religionen lätt, inte för att göra den svår.’” Denna hadith har återgetts i alla hadithsamlingar utom Muslims.
Det är också bevisat genom en hadith av Abu Saʿīd al-Khudrī, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: Man frågade: ”Allahs Sändebud! Ska vi göra wudu med vatten från Budāʿas brunn?” Budāʿa är en brunn i Medina. Abu Dawud sade: Jag hörde Qutayba ibn Saʿīd säga: Jag frågade den som ansvarade för Budāʿas brunn hur djup den var. Han svarade: När vattnet står som högst når det upp till underlivet. Jag frågade: Och när det sjunker? Han svarade: Ner till under den del av kroppen som enligt föreskriften ska vara täckt. Abu Dawud sade: Jag mätte Budāʿas brunn med min mantel. Jag lade ut manteln på längden över brunnen och mätte den sedan; dess bredd var sex alnar. Jag frågade den man som öppnade trädgårdsporten för mig och lät mig gå in: Har något förändrats i denna brunn jämfört med hur den var tidigare? Han svarade: Nej. Jag såg att brunnens vatten hade förändrats i färg.”
Allahs Sändebud sade: ”Vatten är renande; ingenting gör det orent.” Hadithen har återberättats av Ahmad, al-Shafiʿī, Abu Dawud, al-Nasaʾī och al-Tirmidhī. Al-Tirmidhī betecknade den som en god hadith, och Ahmad betecknade den som autentisk. Yahya ibn Maʿīn och Abu Muhammad ibn Hazm sade också att den är autentisk.
Ibn ʿAbbas, Abu Hurayra, al-Hasan al-Basrī, Ibn al-Musayyab, ʿIkrima, Ibn Abī Layla, al-Thawrī, Dawud al-Zāhirī, al-Nāʿī, Malik och andra hade samma uppfattning. Al-Ghazālī sade: ”Enligt min mening hade det varit bättre om al-Shafiʿīs rättsskola i fråga om vatten hade varit som Maliks rättsskola.”
”Allahs Sändebud sade: ’När vatten uppgår till mängden av två qullor kan det inte avlägsna orenhet.’” Denna hadith, som har återberättats från Ibn ʿUmar i de fem hadithsamlingarna, är svag både vad gäller överleveringskedjan och den ursprungliga lydelsen. (En stor kruka kallas qullah – översättarens anmärkning.)
Ibn ʿAbd al-Barr sade i inledningen: Den hadith om två qullor som imam al-Shafiʿī följde är lika svag ur förnuftets synvinkel som den är obevisad med avseende på överleveringskedjan.
Den femte typen: kvarblivet eller överblivet vatten
Det vatten som blir kvar i kärlet efter att någon har druckit ur det kallas kvarblivet vatten. Kvarblivet vatten är av flera slag:
a. Människans kvarblivna vatten: Det är rent, oavsett om det tillhör en muslim eller en icke-muslim, någon som befinner sig i rituell orenhet på grund av sädesavgång eller en menstruerande kvinna. När Allah sade: ”Avgudadyrkarna är orena” (sura 9, al-Tawba, vers 28), är innebörden dock moralisk och andlig orenhet. Denna moraliska och andliga orenhet uppstår på grund av avgudadyrkarnas falska trosuppfattningar och för att de inte skyddar sig mot orenhet och smuts. Det betyder inte att deras kroppar eller föremål är orena. De umgicks ju med muslimerna, och deras sändebud och delegationer kom till Allahs Sändebud; de gick till och med in i Profetens moské. Han befallde aldrig att något skulle tvättas på grund av beröring med deras kroppar.
“Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: När jag hade menstruation drack jag olika saker och gav sedan samma sak till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Han drack på samma ställe där jag hade satt mina läppar.” – Muslim.
b. Rester efter halal-djur: Detta är rent. Dessa djurs saliv härrör nämligen från rent kött. Därför är även den ren. Abu Bakr ibn al-Mundhir sade: De lärda är eniga om att det är tillåtet att dricka det vatten som återstår efter ett djur vars kött är halal. Det är också tillåtet att utföra wudu med det.
c. Rester efter åsnor, mulor, rovdjur och rovfåglar: Detta är rent. Jabir, må Allah vara nöjd med honom, berättade: “Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillfrågades: Kan vi utföra wudu med det vatten som återstår efter en åsna? Han svarade: Ja. Inte bara det, det är tillåtet att utföra wudu med det som återstår efter alla rovdjur.” (ash-Shafi‘i, ad-Daraqutni och al-Bayhaqi.) Denna hadith har många berättarkedjor, och när de sammanförs blir den stark.
“Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: En gång gav sig Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, av på en nattlig resa. Tillsammans med sitt sällskap kom han fram till en man som satt framför sin vattenreservoar. Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: Har något rovdjur under natten slickat vatten ur er vattenreservoar? Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade genast till mannen: Du som äger vattenreservoaren, berätta inte det för honom. Han är en petig människa. Om rovdjuret har druckit något, så finns det i dess mage; och det som återstår är drickbart och renande för oss.” – ad-Daraqutni.
“Det har berättats från Yahya ibn Sa‘id: Umar, må Allah vara nöjd med honom, gav sig av på en resa med en karavan. Amr ibn al-As befann sig i denna karavan. När karavanen kom fram till en brunn sade Amr ibn al-As: Du som äger brunnen, kommer något rovdjur till din brunn? Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade genast: Berätta inte det. Vi går ju också till rovdjuren, och de kommer till oss.” – Maliks Muwatta.
d. Rester efter katter: Även detta är rent. Kabsha bint Ka‘b, som bodde i Abu Qatadas hushåll, sade: “Abu Qatada kom till mig. Jag hällde upp vatten åt honom. Då kom en katt för att dricka vatten. Abu Qatada räckte fram vattenkärlet till den, och katten drack ur det. Kabsha sade: Abu Qatada såg att jag tittade på det. Han sade: Min brorsdotter, är du förvånad? Jag svarade: Ja. Han sade: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: Kattens kvarlämnade vatten är inte orent. Katten går ju ständigt omkring bland er.” (Återberättad i de fem autentiska hadithsamlingarna. At-Tirmidhi sade: Detta är en autentisk och god hadith, och al-Bukhari och andra har bedömt den som autentisk.)
e. Rester efter hundar och svin: Detta är orent, och det är obligatoriskt att undvika det. Anledningen till att rester efter hundar är orena är att det i al-Bukhari och Muslim har återberättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom: “Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: När en hund dricker ur något av era kärl måste kärlet tvättas sju gånger.”
“I Ahmad och Muslim står det också att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: Om en hund slickar något av era kärl blir det rent om ni tvättar det sju gånger. Första gången ska det skrubbas och tvättas med jord.”
Rester efter svin är orena på grund av svinets orenhet och smuts.
2. Orenhet och sätt att rena sig från orenhet
Najasah, eller orenhet, är den smuts eller orenlighet från vilken varje muslim är skyldig att rena sig. Om någon del av den hamnar på hans kropp eller kläder är det nödvändigt att tvätta bort och rengöra den. Allah den Upphöjde har sagt:
وَثِيَابَكَ نطير
“Rena dina kläder.” (Sura 74, al-Muddaththir, vers 4)
Allah den Upphöjde har också sagt:
إن اللهَ يُحِبُّ التوابين ويُحِبُّ المتطهرين
“Sannerligen älskar Allah de ångerfulla och älskar dem som renar sig.” (Sura 2, al-Baqarah, vers 222)
Allahs Sändebud (s.a.w.) sade:
الطَّمَورُ شَطْرُ الْإِيان
“Renhet är en del av tron.”
Det finns många fler frågor kring detta, som jag redogör för nedan:
– Olika typer av orenhet [Orenhet är av två slag: det ena är sådant som kan uppfattas med sinnena, såsom urin, avföring och blod. Det andra är sådant som inte kan uppfattas med sinnena, såsom orenheten till följd av sädesuttömning].
1. Döda djur:
Döda djur är sådana som dör en naturlig död, det vill säga utan slakt [med detta avses en slakt som är förenlig med sharīʿah]. Ett djur som skärs sönder medan det fortfarande lever räknas också till denna kategori. Abū Wāqid al-Laythī sade: Allahs Sändebud sade: “Det fyrfotade djur som skärs sönder medan det lever är ett dött djur.” (Abū Dāwūd och at-Tirmidhī.) At-Tirmidhī betecknade detta som en god hadith och sade: De lärda följer denna hadith.
Trots att följande omfattas av kategorin döda djur är de inte orena:
a. Döda fiskar och gräshoppor:
Dessa är rena. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Två döda djur och två sorters blod har gjorts tillåtna för oss. De två döda djuren är fisk och gräshoppor. De två sorterna blod är levern och mjälten.’” (Återberättad av Ahmad, al-Shafi‘i, Ibn Majah, al-Bayhaqi och al-Daraqutni.) Hadithen är svag, men enligt imam Ahmad är den mawquf men autentisk. (En hadith vars överföringskedja slutar hos en följeslagare och inte når fram till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kallas mawquf.) Abu Zur‘ah och Abu Hatim har också bedömt den som mawquf och autentisk. En sådan hadith tillhör kategorin marfu‘, det vill säga en hadith vars överföringskedja når fram till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. När vissa följeslagare säger: ”Detta har gjorts tillåtet för oss och detta har förbjudits för oss”, är det exakt likvärdigt med att säga: ”Vi har befallts att göra den ena saken och förbjudits att göra den andra.”
Tidigare har Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, uttalande om havet citerats: ”Havet är renande, dess vatten är rent och det som dör i det är tillåtet att äta.”
b. Döda djur som inte har rinnande blod, såsom myror, bin och liknande. Dessa är rena. Om de faller i något och dör, blir det som de fallit i inte orent. Ibn al-Mundhir sade: ”Jag känner inte till någon som har varit oense om att det som dessa döda djur faller i förblir rent, utom imam al-Shafi‘i. Den välkända uppfattningen i hans rättsskola är att det blir orent, men om ett sådant djur faller i en vätska förblir den ren så länge djuret inte förändrar vätskans egenskaper.”
c. Ben, horn, klor, hår, fjädrar, skinn och allt liknande från döda djur är rent. Grundprincipen för dessa saker är renhet, och det finns inget bevis för att de skulle vara orena. Om benen från döda djur, såsom elefanter och andra djur, sade han: ”Jag har sett många av de tidiga lärda kamma sitt hår med kammar gjorda av dem och använda deras olja. De såg inget problem med detta.” Återberättad av al-Bukhari.
Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, återberättade: ”Han sade: ’En get gavs i allmosa till en frigiven slavinna som tillhörde Maymuna. Senare dog geten. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick förbi dem. Han sade: ”Varför tog ni inte getens skinn, garvade det och använde det?” De sade: ”Men det var ju ett dött djur.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Det är endast förbjudet att äta döda djur.”’” (Återberättad i alla hadithsamlingar utom Ibn Majah.)
Ibn Majah återberättade denna hadith från Maymuna. Hos al-Bukhari och al-Nasa’i nämns inte garvningen av skinnet. Det har återberättats från Ibn Abbas att han reciterade vers 145 i sura al-An‘am och sade att det som avses är det som äts därifrån, det vill säga köttet, som har förbjudits. Skinnet, det som kommer från skinnet, tänderna, benen, håret och ullen är tillåtna. (Återberättad av Ibn al-Mundhir och Ibn Abi Hatim.)
(Sura 6, vers 143)
Mjölk och den koagulerade mjölk som kommer ut ur magen på ett dött killingdjur är rena. När följeslagarna erövrade Irak åt de ost som tillverkats av elddyrkarna där. Den gjordes av koagulerad mjölk från magen på döda killingar, eller så betraktades deras slaktade djur som självdöda djur. Det har återberättats från Salman al-Farisi, må Allah vara nöjd med honom, att han tillfrågades om ost, smör och kläder tillverkade av djurhår. Han sade: ”Det Allah har tillåtit i Sin bok är tillåtet, och det Han har förbjudit i Sin bok är förbjudet. När det gäller sådant som Han har förblivit tyst om har Han gett undantag.” När Salman var Umars, må Allah vara nöjd med honom, representant i al-Mada’in, blev han i själva verket tillfrågad specifikt om elddyrkarnas ost.
2. Blod:
vare sig det är rinnande blod – såsom blod som rinner från ett slaktat djur – eller menstruationsblod. En mycket liten mängd av detta är dock undantagen. Om det som nämns i den ovan citerade versen, ”eller rinnande blod”, har Ibn Jurayj sagt: Det betyder blod som tappas. Det finns däremot ingen invändning mot det blod som finns kvar i ådrorna hos ett dött djur. Återberättat av Ibn al-Mundhir.
Om blod har återberättats från Abu Mijlaz att han tillfrågades: Hur är det om blod finns kvar på platsen där en get slaktats eller syns ovanpå grytan? Han svarade: Det gör ingenting. Endast rinnande blod har förbjudits. Återberättat av ʿAbd ibn Humayd och Abu al-Shaykh.
ʿAisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: När blodspår syntes på grytans övre kant åt vi kött. Al-Hasan sade: Muslimerna brukade be trots sina sår. – al-Bukhari.
Det har återberättats autentiskt att ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, bad medan blod rann från hans sår. Hafiz Ibn Hajar sade i Fath al-Bari: Abu Hurayra ansåg inte att det var något klandervärt om en eller två bloddroppar föll under bönen. Insekters blod och blod som kommer från bölder är emellertid, med stöd av dessa uttalanden från följeslagarna, ursäktade. När Abu Mijlaz tillfrågades om var på kroppen eller kläderna var kommit, svarade han: Var är inte något klandervärt. Allah har nämnt blod, men inte var. Ibn Taymiyya sade: Om var, blodblandad var eller var utan blod kommer på kläderna är det nödvändigt att tvätta kläderna. Han sade dock: Det finns inga bevis för att dessa ämnen är orena. Hur det än förhåller sig bör man undvika dem så mycket som möjligt.
3. Grisens guld:
Allah den Allsmäktige har sagt:
قُلْ لَّا أَجِلٌ فِي مَا أُوحِيَ إِلَى مُحَرَّمًا عَلَى طَاعِي يُطْعَمَهُ إِلَّا أَن يَكُونَ مَيْتَةً أَوْ دَمَا تَسْفُومًا أَوْ لَهُم خِنْزِير فَإِنَّهُ رِجْسٌ .
”Säg: I det som har uppenbarats för mig finner jag inget förbjudet för någon som äter att äta, utom självdött kött, rinnande blod eller svinkött. Det är nämligen orent.” (Sura 6, al-Anʿām, vers 145)
Det vill säga, alla de tre nämnda sakerna är sådant som är orent och som människor med sunt förnuft inte tycker om.
Enligt den framstående uppfattningen bland de lärda är det tillåtet att sy med svinborst.
4–6. Människans kräkningar, urin och avföring:
Det råder enighet om att dessa saker är orena. En liten mängd kräkningar är dock ursäktlig. När det gäller ett barn som ännu inte har börjat äta fast föda räcker det att stänka vatten på dess urin. Umm Qays, må Allah vara nöjd med henne, berättar: ”Jag kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, med min lille son, som ännu inte var gammal nog att äta fast föda. Pojken urinerade i Allahs Sändebuds knä. Han bad om vatten och stänkte rikligt med det på sitt klädesplagg utan att tvätta det.” – al-Bukhari och Muslim.
Ali, må Allah vara nöjd med honom, berättar: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”En pojkes urin ska bestänkas med vatten, medan en flickas urin ska tvättas bort.” Qatadah sade: ”Denna regel gäller så länge de inte äter fast föda. När de börjar äta fast föda ska bådas urin tvättas bort.” – Ahmad, Abu Dawud och Ibn Majah. Den här hadithens formulering är återgiven från Ahmad.
Hafiz Ibn Hajar sade i Fath al-Bari: ”Denna hadiths överleveringskedja är autentisk. Att stänka vatten räcker så länge barnet enbart livnär sig på mjölk. När det börjar äta annan föda för sin näring blir det enligt enighet obligatoriskt att tvätta bort urinen. Anledningen till att enbart vattenstänk har tillåtits är sannolikt människans starka benägenhet att bära med sig sitt spädbarn. Därför händer det ofta att barnet urinerar i famnen, och det blir mycket besvärligt att tvätta kläderna gång på gång. Genom denna tillåtelse har svårigheten därför lindrats.”
7. Wadi
Wadi är en sorts tjock, vit vätska som kommer ut efter urination. Det råder enighet om att den är oren. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Wadi kommer ut efter urination. Den som får wadi ska tvätta sina könsdelar och göra wudu. Det är inte nödvändigt att bada rituellt.” Återberättat av Ibn al-Mundhir. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”När mani (sädesvätska) kommer ut måste man bada rituellt. När madhi eller wadi kommer ut ska man göra wudu och fullborda reningen.” Återberättat av Ashram och al-Bayhaqi. Al-Bayhaqis formulering lyder: ”Angående wadi och madhi sade han: Tvätta era könsdelar och gör wudu på samma sätt som inför bönen.”
8. Madhī
En vit, slemmig vätska som utsöndras när man tänker på samlag eller under umgänge och ömhetsbetygelser mellan en man och en kvinna. Personen kanske inte märker att den utsöndras. Den kommer från både kvinnans och mannens könsorgan, men oftare från kvinnans. Enligt samstämmig uppfattning är den oren. Om den kommer på kroppen är det obligatoriskt att tvätta kroppen, men om den kommer på kläderna räcker det att stänka vatten på dem. Detta eftersom det är en orenhet som är svår att undvika; den hamnar mycket ofta på ogifta unga mäns och kvinnors kläder. Därför är det mer befogat att göra ett undantag i fråga om denna vätska än i fråga om en liten pojkes urin. ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Madhī brukade utsöndras mycket från mig. Jag bad en man att fråga Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om detta. Jag frågade inte själv på grund av hans dotters närvaro. När mannen frågade svarade Allahs Sändebud: Tvätta ditt könsorgan och gör wudūʾ.” – al-Bukhārī och andra verk.
Sahl ibn Hunayf, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag brukade lida mycket på grund av madhī och brukade därför bada ofta. Jag berättade detta för Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han sade: Det räcker för dig att göra wudūʾ. Jag sade: Allahs Sändebud! Vad ska jag göra åt den madhī som kommer på mina kläder? Han sade: Det räcker att du stänker en handfull vatten på den plats på dina kläder där du tror att den har hamnat.” Återberättad av Abū Dāwūd, Ibn Mājah och al-Tirmidhī. al-Tirmidhī bedömde den som hasan och sahih.
Även Aṣram, må Allah vara nöjd med honom, återberättade denna hadith. Hans ordalydelse är följande: ”Jag led mycket på grund av madhī. Därför kom jag till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och berättade för honom om saken. Han sade: Ta en handfull vatten och stänk det; det räcker för dig.”
9. Manī (sädesvätska)
Vissa lärda har förklarat sädesvätska som oren. Det uppenbara är dock att den är ren. Men det är rekommenderat att tvätta bort den när den är våt och att gnugga eller skrapa bort den när den har torkat. ʿĀʾishah, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Jag brukade skrapa bort den torkade sädesvätskan från Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kläder och tvätta bort den våta sädesvätskan.” – al-Dāraquṭnī, al-Bazzār och Abū ʿAwānah.
Ibn ʿAbbās, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillfrågades om sädesvätska som hamnat på kläderna. Han svarade: Den är som slem och saliv. Det räcker att torka bort den med en trasa eller izkhir-gräs.” – al-Dāraquṭnī, al-Bayhaqī och al-Ṭaḥāwī. Det råder delade meningar om huruvida hadithen är marfūʿ eller mawqūf.
10. Urin och spillning från de djur vars kött inte är tillåtet att äta
Båda dessa är orena. Ibn Mas‘ud, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs sändebud gick till avträdet. Därefter befallde han mig att hämta tre stenar åt honom. Jag hittade två stenar och letade efter den tredje, men fann den inte. Jag hittade en torkad bit gödsel och kom med den till honom. Han tog de två stenarna och kastade bort gödseln. Han sade: ’Detta är orent.’” – al-Bukhari och Ibn Khuzaymah.
I vissa återberättelser har följande tillägg gjorts: ”Detta är orent. Det är åsnedynga.” En liten mängd av detta ursäktas och anses inte oren, eftersom det är svårt att helt undvika det.
Al-Walid ibn Muslim sade: Jag frågade al-Awza‘i om urinen från de fyrfotade djur vars kött inte är tillåtet att äta, såsom mulor, åsnor och hästar. Han svarade: Muslimerna träffades av deras urin under sina krigståg.
Men de tvättade inte bort det från sina kroppar eller personer. Imam Malik, Ahmad och en del av al-Shafi‘is rättsskola anser att urin och avföring från de djur vars kött är halal är rena. Ibn Taymiyyah sade: Ingen av följeslagarna förklarade detta som orent. Att förklara det som orent är tvärtom en ny uppfinning som ingen av följeslagarna uttalade. Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”En grupp människor från stammarna ‘Ukl eller ‘Uraynah kom till Medina och drabbades av en långvarig magsjukdom. Allahs sändebud befallde dem att dricka mjölken och urinen från mjölkande kamelston.” – Ahmad, al-Bukhari och Muslim.
Denna hadith utgör ett bevis för att kamelurin är ren. Detsamma måste anses gälla andra halal-djur utom kamelen. Ibn al-Mundhir sade: De som hävdar att detta endast gällde ‘Uraynah eller ‘Ukl har fel, eftersom ingen särställning kan godtas utan bevis. Han sade: Att lärda, både förr och i senare tid, inte har invänt mot att get- och fårspillning säljs på deras marknader och att kamelurin används som läkemedel visar att dessa saker är rena. al-Shawkani sade: Alla halal-djurs avföring och urin är till det yttre rena, eftersom det grundläggande tillståndet är renhet. Att något är orent är i shariah en bestämmelse som förändrar det från dess ursprungliga tillstånd av renhet till ett annat tillstånd.
Därför kan påståendet från dem som hävdar att det har förändrats inte godtas utan ett lämpligt bevis för denna förändring. Vi har inte funnit något bevis från dem som förklarar det som orent till stöd för detta påstående.
11. Djur som äter orenheter
Det är förbjudet att rida på djur som äter orenheter samt att äta deras kött och dricka deras mjölk. Det har återberättats från Ibn ‘Abbas, må Allah vara nöjd med honom: ”Allahs sändebud förbjöd att man dricker mjölken från ett djur som äter orenheter.” Detta har återberättats av de fem återstående autentiska hadithsamlingarna, med undantag för Ibn Majah. al-Tirmidhi har förklarat den autentisk. I en annan återberättelse sägs det att Allahs sändebud även förbjöd att rida på djur som äter orenheter – Abu Dawud. I den hadith som återberättats av ‘Amr ibn Shu‘ayb förbjöd Allahs sändebud att äta köttet från tamåsnor samt att rida på djur som äter orenheter och att äta deras kött.” – Ahmad, al-Nasa’i och Abu Dawud.
Med gödselförtärande djur avses i allmänhet sådana bland kameler, kor, får, ankor, höns och liknande som äter avföring och vars lukt därför förändras. Om de hålls inspärrade en tid så att de slutar äta avföring och i stället utfodras med rena födoämnen, och köttet därefter blir rent så att djuret inte längre betecknas som gödselförtärande, blir det tillåtet att äta.
Orsaken till förändringen var nämligen också orsaken till förbudet. När denna orsak har försvunnit är det inte längre förbjudet.
12. Alkohol
Enligt de flesta lärda är alkohol oren, eftersom Allah har sagt:
إِنَّا العمر وَالْمَيْسِرُ والأَنْصَابُ وَالْأَزْلَامُ رِجْسٌ مِنْ عَمَلِ الشَّيْطَي .
”Alkohol, hasardspel, avgudabilder och spådomspilar – allt detta är avskyvärd orenhet och hör till Satans verk.” (Sura 5, al-Māʾida: vers 90)
En grupp lärda har ansett att alkohol är ren. Enligt dem betyder ordet ”avskyvärdhet” moralisk orenhet. Uttrycket ”avskyvärdhet” syftar just på alkoholen. De övriga saker som nämns i versen beskrivs i själva verket inte alls som rituellt orena. Allah den Högste har på ett annat ställe sagt: ”Undvik de orena avgudabilderna.” Det är uppenbart att avgudabilderna är moraliskt orena. Ingen blir rituellt oren av att röra vid dem. Den förklaring som ges i versen – att detta är Satans verk, skapar fiendskap och hat mellan människor samt hindrar dem från bönen och åminnelsen av Allah – visar också att ”avskyvärdhet” betyder moralisk orenhet och osedlighet. I verket Subul as-Salām sägs:
Saken förhåller sig egentligen så att alla substanser och föremål i grunden är rena. Att ett föremål är förbjudet innebär inte nödvändigtvis att det är orent. Cannabis är till exempel förbjudet, men det är rent. Allt som är orent är nödvändigtvis förbjudet, men allt som är förbjudet är inte nödvändigtvis orent. Regeln för att något ska betraktas som orent är nämligen att det under alla omständigheter är nödvändigt att undvika kontakt med det. Att beteckna ett föremål som orent är således i praktiken detsamma som att förklara det förbjudet. Men att förklara ett föremål förbjudet innebär inte att man också förklarar det orent. Det är förbjudet för män att bära guld och siden, men båda dessa är enligt enhällig uppfattning rena. Därför bevisar de verser och hadither som förbjuder alkohol inte att den är oren. För detta krävs något annat bevis. Annars förblir den ren enligt den enhälligt accepterade principen att allt i grunden är rent. Den som hävdar motsatsen måste lägga fram bevis för sitt påstående.
13. Hunden
Hunden är oren. Om hunden slickar på något med tungan är det obligatoriskt att tvätta det sju gånger. Första gången ska det tvättas med jord.
”Allahs sändebud, frid och välsignelser vare över honom, sade: Om en hund slickar ett av era kärl, ska det tvättas sju gånger för att renas, varav den första gången med jord.” – Muslim, Ahmad, Abu Dawud och al-Bayhaqi. Att tvätta med jord första gången innebär att man ska blanda jord med vatten och tvätta med blandningen. Om hunden slickar på ett kärl som innehåller fast föda ska den slickade födan och födan runt omkring tas bort. Resten ska behålla sin tidigare renhet och får användas. Hundens päls är dock ren, eftersom det saknas bevis för att den är oren.
Hur kroppen och kläderna renas
Om orenhet träffar kroppen eller kläderna och den är synlig, såsom blod, är det obligatoriskt att tvätta med vatten tills den har avlägsnats. Om några spår efter tvättningen återstår som är svåra att avlägsna, är det ursäktligt. Om orenheten däremot inte är synlig, såsom urin, räcker det att tvätta; även om man tvättar bara en gång är det tillräckligt. Asma bint Abi Bakr, må Allah vara nöjd med henne, sade: En kvinna kom till Allahs sändebud, frid och välsignelser vare över honom, och sade: ”En av oss får menstruationsblod på sina kläder. Vad ska hon göra?” Sändebudet, frid och välsignelser vare över honom, sade: ”Hon ska skrapa och gnugga bort det med fingrarna, sedan tvätta det med vatten. Därefter ska hon be i dem.” – al-Bukhari och Muslim.
Och när orenhet träffar fållen på en kvinnas kläder, är det jorden som renar den. Det finns nämligen en hadith: ”En kvinna sade till Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne: Jag låter fållen på mina kläder vara lång och går på smutsiga platser. Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, sade: Allahs sändebud, frid och välsignelser vare över honom, har sagt: När jorden träffar klädernas fåll efter att den har blivit smutsig, renar den den.” – Ahmad och Abu Dawud.
Hur marken renas
Om orenhet träffar marken blir den ren genom att man häller vatten över den. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”En beduin gick in i moskén och urinerade. Människorna skyndade genast fram för att angripa honom. Allahs sändebud, frid och välsignelser vare över honom, sade: Låt honom vara. Häll en hink vatten över hans urin. Ni har sänts för att göra saker lätta, inte för att göra dem svåra.” – Återberättad i alla de autentiska hadithsamlingarna utom Muslim.
Marken och sådant som är fast förenat med marken, såsom träd och byggnaders grundvalar, blir rena så snart de har torkat. Abu Qilaba sade: ”Att marken torkar är dess rening.” Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Markens renhet består i att den torkar.” Återberättat av Ibn Abi Shayba. Detta gäller när orenheten är flytande. När orenheten är fast måste den avlägsnas och fullständigt utplånas för att orenheten ska försvinna.
Hur smör och liknande renas
Ibn Abbas återberättade från Maymuna: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillfrågades om en mus som hade fallit i smör. Han svarade: ”Ta bort musen och det som finns intill den. Ät sedan ert smör.” – Bukhari.
Hafiz sade: Ibn Abd al-Barr har, med hänvisning till konsensus, sagt att om ett dött djur faller i ett fast ämne ska det och det som finns runt omkring det kastas bort, om man är säker på att ingen del av det döda djuret har hamnat utanför den platsen. När det gäller flytande ämnen råder det däremot meningsskiljaktighet. Enligt de flesta lärda blir hela ämnet orent eftersom orenheten har blandats med det. En grupp, däribland al-Zuhri och al-Awza’i, har dock en motsatt uppfattning. Enligt dessa två är reglerna för flytande ämnen desamma som reglerna för vatten: de blir inte orena genom att orenhet blandas med dem, såvida de inte förändras av detta. Om de inte förändras förblir de rena. Detta var Ibn Masuds, Ibn Abbas och Bukharis uppfattning, och det är den riktiga.
Hur huden från ett självdött djur renas
Huden från ett självdött djur blir ren, både utvändigt och invändigt, genom dabagah, det vill säga garvning eller rening. Ibn Abbas återberättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”När huden har garvats blir den ren.” Bukhari och Muslim.
Rening av speglar och liknande
Speglar, knivar, svärd, naglar, ben, glas, oljiga kärl och metallredskap för slipning som inte har någon fin passage där orenhet kan tränga in blir rena så snart orenheten har torkats bort från dem. Följeslagarna brukade bära sina blodiga svärd och be. De torkade bort blodet och ansåg detta vara tillräckligt.
Rengöring av skor
Skor och strumpor som blivit orena blir rena så snart spåren av orenheten har försvunnit efter att de har gnidits mot marken. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättar att Allahs sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”När någon av er trampar på något orent med sin sko, renar marken den.” – Abu Dawud. I en annan berättelse sägs det: ”När någon trampar på något orent med sin strumpa, kan strumpan renas med marken.” Abu Sa’id, må Allah vara nöjd med honom, berättar också att Allahs sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”När någon av er kommer till moskén ska han vända på sin sko och undersöka den. Om han ser någon orenhet på den ska han gnida den mot marken och avlägsna den. Därefter ska han be med den.” – Ahmad och Abu Dawud.
En annan anledning till att en sko som har rengjorts genom att gnidas mot marken blir ren är att den är en sådan plats som ofta kommer i kontakt med orenhet. Därför räcker det att gnida den med ett fast material. Det är som platsen där urin och avföring avlägsnas med stenar, det vill säga platsen där man uträttar sina behov. Därifrån kommer orenhet ut och fastnar endast två eller tre gånger, och ändå blir platsen ren genom att den gnids med stenar. Orenhet kommer i kontakt med skon ännu oftare än så. Därför är det ännu mer rimligt att skon blir ren.
Några viktiga upplysningar
1. På ett rep där tvättade kläder hängs upp kan även orena kläder hängas upp. Om repet därefter torkar i solen eller vinden finns det inget problem med att hänga rena kläder på samma rep.
2. Om någon får en vätska på sig men inte vet om det är vatten eller urin, behöver han inte fråga om det. Om han frågar är den tillfrågade inte skyldig att svara, även om han vet att det är något orent. I sådant fall behöver han inte tvätta bort det.
3. Om något vått fastnar på någons fot eller kläder under natten, och han inte vet vad det är, behöver han inte lukta på det för att ta reda på vad det är. Det berättas att Umar, må Allah vara nöjd med honom, en dag var på väg någonstans. Plötsligt föll något från ett takrör på honom. En följeslagare var tillsammans med Umar, må Allah vara nöjd med honom. Han frågade: ”Du som äger röret, är ditt vatten rent eller orent?” Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Du som äger röret, måste du verkligen meddela oss det?” Sedan gick han vidare.
4. Om man får väglera på sig behöver den inte tvättas bort. Kamil ibn Ziyad sade: ”Jag såg Ali, må Allah vara nöjd med honom, gå in i moskén efter att ha gått genom regnleran och be utan att tvätta fötterna.”
5. Om någon efter att ha avslutat bönen och gått därifrån upptäcker orenhet på sin kropp eller sina kläder, som hade hamnat där utan hans vetskap, eller som han kände till men hade glömt, eller som han inte hade glömt men inte kunnat avlägsna, är hans bön giltig. Han behöver inte be den på nytt. Allah den Allsmäktige har sagt: ”Det är ingen skuld för er i det ni gör av misstag.”
(Sura 33, al-Ahzab: vers 5) Många av följeslagarna och tabi’in gav fatwa enligt denna ståndpunkt.
6. Om det är okänt exakt var på klädesplagget orenheten har hamnat, är det obligatoriskt att tvätta hela plagget. Det finns inget annat sätt att vara säker på att det är rent än att tvätta det helt. Detta omfattas därför av principen: ”Det som är obligatoriskt för att en obligatorisk handling ska kunna fullgöras är också obligatoriskt.”
7. Om flera klädesplagg ligger tillsammans och ett av dem är orent, men man är osäker på vilket, ska man göra på samma sätt som när böneriktningen är okänd: efter att ha övervägt saken en stund väljer man den riktning som man anser vara mest sannolik. På samma sätt ska man göra här. I ett sådant fall får man be endast en gång i varje klädesplagg, oavsett om antalet plagg är stort eller litet.
Regler för att uträtta naturbehov
Det finns vissa regler och föreskrifter för att uträtta naturbehov, vilka kortfattat är följande:
1. Den som ska uträtta naturbehov får inte ta med sig något där Allahs namn är skrivet. Om man är rädd att det ska försvinna eller om det bärs med som ett föremål som ska bevaras, gäller dock ett undantag. Anas återberättade nämligen att Allahs Sändebud bar en ring på vilken orden ”Muhammad, Allahs Sändebud” var ingraverade. Varje gång han gick till toaletten tog han av den och lämnade den utanför. – Återberättat i de fyra autentiska hadithsamlingarna.
Hafiz betecknade denna hadith som svag, och Abu Dawud förkastade den. Hadithens första del är autentisk.
2. Man bör gå bort från allmänheten, hålla sig dold eller gå till en toalett, särskilt när man ska uträtta avföring, så att inget ljud hörs och ingen lukt känns. Jabir sade nämligen: ”Vi gav oss av på en resa tillsammans med Allahs Sändebud. Varje gång han under resan gick för att uträtta avföring försvann han, så att man inte kunde se honom. – Ibn Majah, Abu Dawud.
Abu Dawuds formulering lyder: ’När han ville uträtta avföring gick han till en plats där ingen kunde se honom, och han gick långt bort.’”
3. När man går in på platsen där man uträttar naturbehov och när man lyfter upp sina kläder ska man högt säga: ”Jag söker skydd hos Allah” och ”I Allahs namn”. Anas sade nämligen: ”Varje gång Allahs Sändebud gick till toaletten eller urinoaren sade han: ’O Allah! Jag söker skydd hos Dig från de orena männen och de orena kvinnorna (det vill säga från manliga och kvinnliga djävlar).’ – Återberättat i alla autentiska hadithsamlingar.
4. Iaktta fullständig tystnad. Avstå även från dhikr, att besvara hälsningen och att besvara böneutropet. Endast ytterst nödvändiga ord får uttalas. Man får till exempel tala med en blind person om det är nödvändigt för att vägleda honom, eftersom hans liv annars kan vara i fara. Om man nyser under denna tid ska man säga alhamdulillah tyst inom sig, utan att röra tungan. I den hadith som återberättats av Ibn Umar sägs det: ”Allahs Sändebud höll på att urinera när en man gick förbi honom. Mannen hälsade på Allahs Sändebud, men han besvarade inte hälsningen.” – Återberättad i alla de autentiska hadithsamlingarna utom al-Bukhari.
Abu Said al-Khudri sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud säga: När två män går till urinoaren eller avträdet medan de blottar sina intima delar och talar med varandra, blir Allah förargad.” – Ahmad, Abu Dawud och Ibn Majah. Denna hadith förbjuder uppenbarligen att tala. Det råder dock enighet om att det under denna tid är makruh att tala.
5. Visa vördnad för qibla enligt sunnah. Vänd dig varken mot qibla eller med ryggen mot den. Abu Hurayra återberättar att Allahs Sändebud sade: ”När någon av er sätter sig för att uträtta sina naturliga behov, ska han varken vända sig mot qibla eller ha ryggen mot den.” – Ahmad och Muslim. Denna hadith visar att handlingen är makruh. Ibn Umar sade: ”En dag gick jag upp på taket till Hafsas hus. Därifrån såg jag Allahs Sändebud uträtta sina naturliga behov med ansiktet vänt mot Syrien och med Kaba bakom sig.” – Återberättad i alla de autentiska hadithsamlingarna. För att förena de båda haditherna kan man säga att det är förbjudet att uträtta sina behov med qibla framför sig eller bakom sig på öppen mark, men tillåtet i hus. (Detta är faktiskt en bättre uppfattning än den tidigare uppfattningen att det är makruh.) Marwan al-Asghar sade: ”Jag såg Ibn Umar stanna sitt riddjur och urinera i riktning mot qibla. Jag sade: ’Abu Abd ar-Rahman, har inte detta förbjudits?’ Han svarade: ’Jo, det har förbjudits på öppen mark. Men om något finns mellan dig och qibla som skyddar dig, finns det inget fel i att uträtta dina behov med ansiktet vänt mot qibla eller med ryggen mot den.’” – Abu Dawud, Ibn Khuzayma och al-Hakim.
6. Sök upp en mjuk och låg plats, så att du kan skydda din kropp och dina kläder från stänk av orenlighet. Abu Musa sade: ”Allahs Sändebud kom till en jämn plats intill en mur och urinerade. Sedan sade han: När någon av er urinerar bör han söka upp en lämplig plats för att urinera.” – Ahmad och Abu Dawud. Även om hadithen innehåller en okänd återberättare är dess innebörd riktig.
7. Undvik att urinera eller uträtta avföring i hål, så att inget djur i hålet biter dig. I den hadith som återberättats av Qatada sägs det: ”Allahs Sändebud förbjöd att urinera i hål.” Folk frågade Qatada: ”Varför ogillas det att urinera i hål?” Han svarade: ”Eftersom hålen är jinnernas boningar.” – Ahmad, an-Nasa’i, Abu Dawud, al-Hakim, al-Bayhaqi, Ibn Khuzayma och Ibn as-Sakan.
8. Urinera eller uträtta avföring inte under träd vars skugga människor vilar i, och inte heller på vägar där människor färdas och samtalar. Abu Hurayra sade: Allahs Sändebud sade: ”Akta er för dem som framkallar förbannelser” (det vill säga sådant som orsakar förbannelser). Folk frågade: ”Vad är det som framkallar förbannelser, Allahs Sändebud?” Allahs Sändebud svarade: ”Att urinera eller uträtta avföring på människors gångvägar och under trädens skugga.” – Ahmad, Muslim och Abu Dawud.
9. Urinera inte i rinnande eller stillastående vatten i badrummet. Abd Allah ibn Mughaffal sade att Allahs Sändebud sade: ”Ingen av er ska urinera i sitt badrum och därefter göra wudu där. Det är huvudsakligen på grund av detta som Satans ingivelser uppstår.” – Återberättad i fem autentiska hadithsamlingar. Formuleringen ”och därefter göra wudu där” har dock endast återberättats av Ahmad och Abu Dawud. Jabir återberättade att Allahs Sändebud förbjöd att urinera i stillastående vatten. – Ahmad, Muslim, an-Nasa’i och Ibn Majah.
Det har också återberättats från Jabir att Allahs Sändebud förbjöd att urinera i rinnande vatten. I Majma az-Zawa’id sägs det att denna hadith återberättats av at-Tabarani och att alla dess återberättare är pålitliga. Om badrummet däremot har ett avloppsrör eller en ränna för att leda bort vattnet, är det inte förkastligt att urinera där.
10. Man ska inte urinera stående. Det strider mot värdighet, allvar och god karaktär. Dessutom finns det risk att stänk träffar kroppen. Om det inte finns någon risk för stänk är det tillåtet. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Tro inte på den som säger till er att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) urinerade stående. Han brukade endast urinera sittande.” – Återberättad i de fem hadithsamlingarna, med undantag för Abu Dawud.
Enligt al-Tirmidhi är detta den vackraste och mest autentiska hadithen i denna fråga. Aishas (må Allah vara nöjd med henne) hadith bygger dock på det hon själv kände till. Därför motsäger den inte hadithen som återberättats av Hudhayfa. Han berättade: ”Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) stannade vid en plats där en stam brukade kasta sitt avfall och urinerade stående. Jag gick åt sidan. Sedan sade han till mig: ’Kom närmare.’ Jag ställde mig bredvid honom. Därefter gjorde han wudu och strök över sina lädersockor.” – Återberättad i alla autentiska hadithsamlingar.
Imam al-Nawawi sade: ”Att urinera sittande är mest omtyckt av mig. Att urinera stående är också tillåtet. Båda delarna är belagda från Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid).”
11. Man ska avlägsna orenheten från platsen där avföring och urin kommer ut. Det kan göras med stenar eller något liknande fast och rent material som kan avlägsna orenheten och som inte är något vördnadsvärt eller heligt föremål. Man kan också tvätta sig enbart med vatten eller använda båda metoderna. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”När någon av er går på toaletten ska han avlägsna orenheten från kroppen med tre stenar. Det räcker för honom.” – Ahmad, al-Nasa’i, Abu Dawud och al-Daraqutni.
Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”När Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gick på toaletten brukade jag och en annan pojke i min ålder bära med oss ett kärl med vatten och en stav åt honom. Därefter renade han sig med vattnet.” – al-Bukhari och Muslim.
Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), när han gick förbi två gravar, sade: ”Dessa två får straff. Men de straffas inte för något särskilt stort.” (Det vill säga: det de straffas för var inte svårt för dem att avstå från.) ”Den ene brukade inte rena sig från urin och skyddade sig inte från den. Den andre gick omkring och spred skvaller.” – Återberättad i alla autentiska hadithsamlingar.
Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Skydda er från urin. Det mesta av gravstraffet beror nämligen på det.”
12. Man ska inte utföra istinja med höger hand. I den hadith som återberättats av Abd al-Rahman ibn Zayd står det att Salman fick frågan: ”Er profet har verkligen lärt er allting, till och med hur ni ska uträtta era behov.” Salman svarade: ”Ja, sannerligen. Han förbjöd oss att urinera eller uträtta våra behov vända mot qibla, att utföra istinja med höger hand, att utföra istinja med färre än tre stenar (kuluf), samt att utföra istinja med något orent eller med ben.” – Muslim, Abu Dawud och al-Tirmidhi.
Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) berättade: ”Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) använde höger hand för att äta och dricka, klä på sig, samt ta emot och ge; för alla andra handlingar än dessa använde han vänster hand.” – Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah, Ibn Hibban, al-Hakim och al-Bayhaqi.
13. Efter istinja ska man åter gnugga händerna med jord eller tvätta dem med tvål och liknande, så att den dåliga lukten som fastnat på händerna försvinner. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick till toaletten för att urinera eller uträtta sina behov, brukade jag ta med vatten till honom i ett kopparkärl eller ett läderkärl. Sedan gjorde han istinja med vattnet och därefter gnuggade han sina händer med jord.” – Abu Dawud, an-Nasa’i, al-Bayhaqi och Ibn Majah.
14. Efter att ha urinerat ska man stänka vatten på könsorganet och på sina kläder. På så sätt avlägsnas waswasa (Satans onda ingivelser). När man senare märker att det är vått ska man tänka: ”Detta är vått av vattenstänken.” Hakim ibn Sufyan eller Sufyan ibn Hakim sade: ”När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, urinerade, gjorde han wudu och stänkte vatten.” I en annan återberättelse sägs: ”Jag såg Allahs Sändebud urinera och därefter stänka vatten på sitt könsorgan.” Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, brukade stänka så mycket vatten på sitt könsorgan att hans byxor blev våta.
15. När man går in på toaletten ska man först sätta fram vänster fot. När man går ut ska man först sätta fram höger fot och säga: ”Gufranaka.” Det har återberättats från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade säga ”Gufranaka” när han kom ut från toaletten. Det betyder: ”O Allah, jag ber Dig om förlåtelse.” – Återberättat i alla de välkända hadithsamlingarna utom an-Nasa’i.
Aishas, må Allah vara nöjd med henne, ovannämnda hadith är den mest autentiska hadith som har återberättats i denna fråga. I en hadith med svag berättarkedja sägs att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade säga:
”All lovprisning tillkommer Allah, som har avlägsnat besväret och orenheten från mig och gett mig styrka.” Eller: ”All lovprisning tillkommer Allah, som lät mig njuta av dess smak, bevarade dess styrka i mig och avlägsnade besväret och det smutsiga från mig.”
3. Sunnah enligt den naturliga skapelsen
Allah den Upphöjde har utvalt vissa sunnah för profeterna, må Allahs frid vara över dem, och befallt oss att följa dem. Han har etablerat dem som sedvänjor som återkommer regelbundet, genom vilka deras efterföljare kan kännas igen och genom vilka de är kända som särskilda i förhållande till andra. Dessa sedvänjor kan kallas ”eviga islamiska sedvänjor” eller ”Sunan al-fitrah – den eviga sedvänjan”. Deras detaljer följer nedan:
1. Omskärelse: Omskärelse innebär att skära bort den hud som täcker spetsen av det manliga könsorganet. Syftet är att förhindra att smuts samlas under den, underlätta rening efter urinering och göra det möjligt att fullt ut njuta av samlag. Detta är manlig omskärelse. När det gäller kvinnor innebär kvinnlig omskärelse enligt den gamla seden att skära bort den övre delen av det kvinnliga könsorganet. Alla hadither som har återberättats om kvinnlig omskärelse är emellertid svaga; inte en enda av dem är autentisk.
Det har återberättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den Barmhärtiges vän Ibrahim, må Allah vara över honom, omskar sig vid åttio års ålder på en plats i Syrien som kallas Qadum, eller med ett verktyg som kallas qadum.” – al-Bukhari.
Enligt de flesta lärda är detta obligatoriskt. Shafiiterna anser att det är mustahabb var sjunde dag. Ash-Shawkani säger: Ingen särskild tid har fastställts för detta, och ingenstans har det sagts vara obligatoriskt.
2–3. Att raka håret under naveln och plocka håret under armarna är också sunnah. Det räcker att använda någon av följande metoder: raka, klippa kort, plocka eller använda hårborttagningspulver.
4–5. Det finns hadither som stöder var och en av följande åtgärder: att klippa naglarna samt att trimma eller raka mustaschen.
Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ’Gå emot avgudadyrkarna: låt skägget växa och raka mustaschen.’” – Bukhari och Muslim.
Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Fem saker hör till den bestående sunnah: att avlägsna håret under naveln, omskärelse, att trimma mustaschen, att plocka håret under armarna och att klippa naglarna.” – Alla autentiska hadithsamlingar.
Därför är det tillräckligt att antingen trimma eller raka mustaschen. Syftet är att mustaschen inte ska bli lång, eftersom mat och dryck då kan fastna i den och smuts kan samlas där. Zayd ibn Arqam (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den som inte kortar sin mustasch tillhör inte min gemenskap.” – Ahmad och an-Nasa’i; at-Tirmidhi bedömde den som autentisk.
För att uppnå högsta möjliga renlighet och hygien samt sinnesro är det bäst att varje vecka avlägsna håret under naveln, plocka håret under armarna, klippa naglarna och trimma eller raka mustaschen. När en del hår lämnas kvar på kroppen uppstår nämligen en viss känsla av obehag och besvär. Det är tillåtet att låta dessa åtgärder vara ogjorda i upp till fyrtio dagar. Efter fyrtio dagar finns ingen ursäkt för att inte utföra dem. Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fastställde för oss att vi inte skulle låta det gå mer än fyrtio dagar innan vi trimmade mustaschen, klippte naglarna, avlägsnade håret under armarna och rakade håret under naveln. – Ahmad, Abu Dawud med flera.
6. Att låta skägget växa, så att det blir långt och blir en symbol för ens personlighet. Det bör därför inte trimmas på ett sådant sätt att det nästan ser rakat ut, och det bör inte heller lämnas så långt att det blir löjligt. Det bästa är i stället att följa en medelväg. I själva verket är medelvägen bäst i allt. Man bör komma ihåg att skägget är en symbol för fulländad manlighet och tapperhet. Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Gå emot avgudadyrkarna: låt skägget växa och raka mustaschen.” – Bukhari och Muslim.
Bukhari tillade: ”När Ibn Umar begav sig till hajj eller umrah fattade han tag om sitt skägg med handen och klippte bort det som stack ut mer än en handfull.”
7. När håret får växa ska man vårda det. Abu Hurayra återberättar att Allahs Sändebud sade: ”Den som har hår ska vårda det.” – Abu Dawud.
Ata ibn Abi Yasar sade: ”En man kom till Allahs Sändebud med rufsigt, ovårdat och oljefritt hår och skägg. Allahs Sändebud gjorde en gest mot honom som om han befallde honom att ordna sitt hår och skägg. Mannen återvände efter att ha ordnat sitt hår och skägg. Allahs Sändebud sade: ’Är inte detta bättre än att komma med rufsigt hår, likt Satan?’” – Malik.
Det återberättas från Abu Qatada att Abu Qatada hade långt, yvigt hår. Han frågade Allahs Sändebud om det. Han befallde honom att vårda håret och kamma det varje dag. – an-Nasa’i.
Imam Malik återberättade hadithen i sin Muwatta på följande sätt: ”O Allahs Sändebud, mitt hår når ner till nacken. Ska jag kamma det?” Allahs Sändebud sade: ”Ja, och vårda det ännu mer.” Därefter brukade Abu Qatada smörja in håret med olja nästan två gånger om dagen, endast motiverad av Allahs Sändebuds befallning att vårda håret. Det är tillåtet att raka huvudhåret. Den som kan vårda sitt hår får också låta det växa långt. Ibn Umar sade nämligen att Allahs Sändebud sade: ”Antingen låter ni allt hår vara kvar eller så rakar ni bort allt.” – Ahmad, Muslim, Abu Dawud och an-Nasa’i.
Det är makruh tanzih att raka delar av huvudet och låta andra delar vara kvar. Nafi återberättar från Ibn Umar att Allahs Sändebud förbjöd qaz‘. Nafi fick frågan: ”Vad är qaz‘?” Han svarade: ”Att raka delar av barns huvuden och låta andra delar vara kvar.” – al-Bukhari och Muslim.
Dessutom bör även den ovan nämnda hadithen från Ibn Umar beaktas.
8. Att låta grått hår vara kvar, vare sig det sitter på huvudet eller i skägget. I detta avseende är kvinnor och män lika. Amr ibn Shuayb återberättar att Allahs Sändebud sade: ”Man bör inte plocka bort grått hår, eftersom det är muslimens ljus. När en muslim får grått hår under tiden han förblir muslim, skrivs för varje grått hårstrå en belöning, en höjning av graden och en utplåning av en synd.” – Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah. Anas återberättar: ”Vi brukade ogilla att plocka bort vita hårstrån från huvudet och skägget.” – Muslim.
9. Att färga grått hår med henna, rött, gult och liknande färger. Abu Hurayra sade att Allahs Sändebud sade: ”Judarna och de kristna färgar inte håret. Gå därför emot dem.” – Alla de autentiska hadithsamlingarna. Abu Dharr sade också att Allahs Sändebud sade: ”Den bästa färgen för att förändra er ungdoms utseende, det vill säga för att förändra grått hår, är henna och katam (katam är en sorts växt som gör färgen rödsvart).” – Återberättad i de fem autentiska hadithsamlingarna.
Det finns också hadither som anger att det är makruh att använda khidab i håret och skägget. Det verkar som om detta varierar beroende på ålder, sedvänjor och bruk. Vissa följeslagare sade att det är bättre att avstå från khidab (färgning), medan andra sade att det är bättre att använda khidab. Några av dem använde gul khidab, andra använde henna och katam, och ytterligare andra använde saffran. En grupp använde också svart khidab. al-Jahiz återberättade att Ibn Shihab az-Zuhri sade: ”När ansiktet fortfarande var ungdomligt använde vi svart khidab. Men när ansiktets och tändernas lyster inte längre fanns kvar avstod vi från det.”
I den hadith som Jabir återberättar sägs emellertid: När Abu Quhafa, Abu Bakrs far, fördes till Allahs Sändebud på dagen för erövringen av Mecka, hade hans huvudhår färgats vitt med ”saghama”. Allahs Sändebud sade: ”Ta honom till någon av hans hustrur, så att hon kan ändra hans hår med en annan färg”, och de färgade hans hår svart. Detta återberättas i alla autentiska hadithsamlingar utom al-Bukhari och at-Tirmidhi.
Denna hadith gäller en specifik händelse och är inte allmänt tillämplig i alla situationer. Dessutom är det inte lämpligt för en person som Abu Quhafa, vars hår har blivit vitt på grund av ålderdom, att färga håret svart. Därför passar detta inte för en äldre person.
10. Att använda parfym som gör sinnet glatt och muntert. Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade:
حيب إِلَى مِنَ الدُّنْيَا النِّسَاء والطَّيِّبُ وَجَعَلَتْ قُرَّةٌ عَيْنِي فِي الصَّلاةِ.
”Kärlek till kvinnor och parfym har gjorts behaglig för mig i denna värld, medan bönen har gjorts till en källa till glädje för mina ögon.” – Ahmad och al-Nasa’i.
Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den som erbjuds parfym bör inte avvisa den, eftersom den är lätt att bära och har en behaglig doft.” – Muslim, al-Nasa’i och Abu Dawud.
Abu Sa’id (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Mysk är den bästa parfymen.” Alla de autentiska hadithsamlingarna utom al-Bukhari och Ibn Majah.
Nafi’ berättar att Ibn Umar använde rökelseveden ’ulūwa’ utan att blanda den med något annat och parfymerade sig med den. – Muslim och al-Nasa’i.
4. Den rituella tvagningen
Den rituella tvagningen, wudu, är välkänd. Wudu är den rening som uppnås med vatten. Denna rening avser ansiktet, båda händerna, huvudet och båda fötterna. De frågor som omfattas av den behandlas en efter en:
1. De sharia-rättsliga bevisen för wudu
Wudus obligatoriska status enligt sharia bevisas genom tre bevis.
Det första beviset: den heliga Koranen. Allah den Allsmäktige har sagt:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا تَسْتَر إِلَى الصَّلُوا فَاغْسِلُوا وَمُوْمَكُمْ وَأَيْدِيَكُمْ إِلَى الْمَرَافِقِ وَامْسَحُوا بر وسكُمْ وَأَرْجُلَكُمْ إِلَى الْكَعْبَيين
Betydelse: ”Troende! När ni förbereder er för bönen, tvätta då era ansikten och era händer upp till armbågarna, stryk över era huvuden och tvätta era fötter upp till anklarna.” (Sura 5, al-Maida: vers 6)
Det andra beviset: Profetens sunnah, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”När någon av er blir rituellt oren, godtar Allah inte hans bön förrän han har utfört wudu.” – Bukhari, Muslim, Abu Dawud och Tirmidhi.
Det tredje beviset: ijma. Från Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tid fram till vår egen tid har hela den muslimska umman varit fullständigt enig om wudus nödvändighet enligt sharia. Därför är wudus obligatoriska status i islam allmänt känd.
2. Wudus dygd och betydelse
Det har återberättats många hadither om wudūns förtjänster. Här anser jag det tillräckligt att nämna några av dem:
a. Det har återberättats från ʿAbdullāh as-Sunābijī, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: När tjänaren gör wudūn kommer hans synder ut genom munnen så snart han sköljer den. När han sedan för in vatten i näsan kommer hans synder ut genom näsan. När han därefter tvättar ansiktet kommer synderna ut ur hans ansikte, till och med under ögonlocken. När han sedan tvättar sina händer kommer synderna ut genom händerna, till och med under naglarna. När han därefter stryker över huvudet kommer synderna ut ur huvudet, till och med ur båda öronen. När han sedan tvättar sina båda fötter kommer synderna ut genom fötterna, till och med under tånaglarna. Därefter är hans färd till moskén och hans bön en ytterligare välsignelse. (Det vill säga att inga synder återstår efter wudūn som behöver förlåtas genom bönen.) – Mālik, an-Nasāʾī, Ibn Mājah, al-Hākim.
b. Det har återberättats från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: Genom varje god egenskap som finns hos människan förbättrar Allah alla hennes handlingar. Men hennes rening inför bönen är en sådan god egenskap genom vilken Allah utplånar hennes synder. Därefter bevaras hennes bön som en extra belöning för henne. – Abū Yaʿlā, al-Bazzār, at-Tabarānī.
c. Det har återberättats från Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: Ska jag berätta för er genom vad Allah utplånar synder och höjer människans rang? De sade: ”O Allahs Sändebud, berätta.” Han sade: Att utföra wudūn väl även under svåra förhållanden, att ofta gå till moskén och att vänta på nästa bön efter en bön. Detta är ribāt, detta är ribāt, detta är ribāt [Ribāt betyder jihad på Allahs väg. Det vill säga att ständigt dyrka Allah genom att ha wudūn och bevara sin renhet är likvärdigt med jihad på Allahs väg]. – Mālik, Muslim, at-Tirmidhī, an-Nasāʾī.
d. Det har återberättats från Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kom till gravplatsen och sade: ”Frid vare med er, ni som bor i de troendes boningar. Om Allah vill kommer vi snart att förenas med er. Jag önskar verkligen att jag kunde få se våra bröder.” De sade: ”O Allahs Sändebud, är vi inte dina bröder?” Han sade: ”Ni är mina följeslagare. Mina bröder är de som ännu inte har kommit.” De sade: ”O Allahs Sändebud, hur kommer du att känna igen dem av din gemenskap som ännu inte har kommit?” Han sade: ”Tänk er att någon bland en flock svarta hästar har en grupp vita hästar. Skulle han inte känna igen sina hästar?” De sade: ”Jo.” Han sade: ”Dessa bröder av min gemenskap kommer på grund av wudūn med lysande lemmar, och jag kommer att föra dem fram till min cistern.” Var uppmärksamma! Många människor kommer att drivas bort från min cistern, liksom en herrelös kamel drivs bort. Jag kommer att ropa: ’Kom hit!’ Då kommer det att sägas till mig: ’De förvanskade din väg efter dig.’ Då kommer jag att säga: ’Bort med er, bort med er.’ – Muslim.
3. Wudūns obligatoriska delar
Wudūn har vissa obligatoriska delar och rukn (oundgängliga grundpelare), genom vilka wudūns grundstruktur formas. Om någon av dessa obligatoriska delar utelämnas blir wudūn inte fullständigt och är inte godtagbart enligt sharīʿa. De är följande:
Den första obligatoriska delen: avsikten. Avsikten är att vilja, besluta och föresätta sig att utföra en handling i syfte att vinna Allahs välbehag och följa Hans befallning. Detta är en handling av hjärtat. Tungan har ingen roll i den. Sharīʿa har inte föreskrivit någon regel om att denna föresats måste uttalas med munnen. Beviset för att den är obligatorisk är ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, hadith:
إنَّا الْأَعْمَالُ بِالنِّيَّاتِ وَإِنَّمَا لِكُلِّ أَمْرِي مَا تَوى …..
Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Handlingar fullbordas endast genom avsikten. Varje människa får det hon avser.” – Sahih al-Bukhari.
Det andra obligatoriska momentet: att tvätta ansiktet en gång, det vill säga att låta vatten rinna över hela ansiktet. Att tvätta innebär nämligen att låta vatten rinna. Ansiktets gränser sträcker sig på längden från pannans översta del till käkens nedersta del, och på bredden från den ena örsnibben till den andra.
Det tredje obligatoriska momentet: att tvätta båda armarna upp till armbågarna. Armbågen är leden mitt på armen. Vid wudu ingår armbågen i den del av armen som måste tvättas. Detta är en tradition som Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lämnat efter sig. Det har inte någonstans återberättats att han någonsin gjorde wudu utan att tvätta armbågarna.
Det fjärde obligatoriska momentet: att stryka över huvudet, det vill säga att torka det. Masah innebär att vidröra med en fuktig hand. Masah kan inte utföras utan att den kroppsdel som utför masah förs samman med den del över vilken masah utförs och förs över den. Att bara lägga handen eller fingrarna på huvudet eller någon annanstans kan därför inte kallas masah. Allah den Upphöjdes ord: ”Stryk över era huvuden” innebär uppenbarligen inte en skyldighet att stryka över hela huvudet, utan visar att det är tillräckligt för att uppfylla föreskriften att stryka över en del av huvudet. I detta avseende har tre tillvägagångssätt bevarats från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom):
a. Att stryka över hela huvudet: I en hadith återberättad av Abdullah ibn Zayd sägs det: ”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) strök över sitt huvud med båda händerna. Han förde dem först framåt och sedan bakåt. Han började vid huvudets främre del, förde därefter händerna bakåt över huvudet och förde sedan tillbaka dem till den plats där han hade börjat.” – Återberättad i alla hadithsamlingar.
b. Att endast stryka över turbanen: Amr ibn Umayya sade: ”Jag såg Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) stryka över sin turban och sina strumpor.” – Ahmad, al-Bukhari och Ibn Majah. Bilal sade också: ”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Stryk över strumporna och över khimaren som bärs på huvudet (en turban eller något annat tygstycke).’” – Ahmad. Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Må Allah inte rena den som inte blir ren genom att stryka över turbanen.” Al-Bukhari, Muslim och andra imamer har återberättat många hadither i detta ämne. Det är känt att flera lärda har handlat i enlighet med dem.
c. Att stryka över pannan och turbanen. I en hadith återberättad av al-Mughira ibn Shu’ba (må Allah vara nöjd med honom) sägs det: ”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gjorde wudu och strök över sin panna, sin turban och sina strumpor.” – Muslim.
Detta är det som har bevarats från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Det har inte bevarats från honom att han strök över en del av huvudet, även om versens yttre lydelse kräver detta. Det räcker inte att stryka över hår som hänger utanför den egentliga huvudlinjen, på samma sätt som det inte räcker att stryka över en hårknut.
Det femte obligatoriska momentet: att tvätta fötterna, inklusive anklarna. Detta är bevisat genom Allahs sändebuds (s.a.v.) ord och handlingar och har bevarats genom alla följeslagare och traditionsförmedlare.
Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs sändebud (s.a.v.) hamnade en gång efter oss under en resa. När han efter en stund hann ikapp oss hade tiden för asr-bönen redan blivit sen. Därför började vi utföra wudu och strök över våra fötter. Då sade Allahs sändebud (s.a.v.) med hög röst två eller tre gånger: ”Var uppmärksamma! Skydda anklarna från elden.” – Bukhari och Muslim.
Abd ar-Rahman ibn Abi Layla sade: Allahs sändebuds (s.a.v.) följeslagare var eniga om att det är obligatoriskt att tvätta fötternas båda anklar. De ovan nämnda obligatoriska momenten har tillkännagetts med entydiga ord i vers 6 i sura al-Ma’ida. Versen har nämnts ovan.
Det sjätte obligatoriska momentet: ordningsföljden. Allah den Upphöjde har nämnt wuduns obligatoriska moment i ordningsföljd i denna vers. Det bör uppmärksammas att det obligatoriska beträffande händerna och fötterna är att tvätta dem. Ändå nämner Han huvudet mellan dessa två, beträffande vilket det obligatoriska är att stryka över det. Arabernas sed är att de inte nämner en tredje sak mellan två saker av samma slag utan ett behov eller ett syfte. Här finns inget annat syfte än ordningsföljden. Versens enda syfte är att beskriva de nödvändiga handlingarna. Och eftersom Allahs sändebud (s.a.v.) i en autentisk hadith sade generellt: ”Börja på det sätt som Allah började”, har denna faktiska ordningsföljd bland wuduns obligatoriska moment fortgått genom tiderna. Ingen har någonsin sagt att Allahs sändebud (s.a.v.) utförde wudu utan denna ordningsföljd. Wudu är en dyrkan. Och varje dyrkans godtagbarhet är beroende av att man följer den med ett tveklöst hjärta.
Därför har ingen rätt att handla i strid med den metod för wudu som Allahs sändebud (s.a.v.) alltid har följts enligt och som alla är eniga om.
4. Wuduns sunnah-handlingar
Sunnah är alla handlingar, ord och sedvänjor som genom tillförlitliga källor har bevisats vara korrekta från Allahs sändebud (s.a.v.), som inte är obligatoriska och beträffande vilka inget missnöje har uttryckts mot den som överger dem. Dessa sunnah-handlingar beskrivs enligt följande:
a. Att säga Bismillah i början. Några svaga hadither har återberättats till stöd för att säga Bismillah inför wudu. Men när de sammanförs stärks de avsevärt och visar att de har en grund. Dessutom är detta i grunden en god handling och, betraktat i sin helhet, en handling som är föreskriven enligt sharia.
b. Att använda miswāk. Detta avser både att rengöra tänderna med den träkvist som vanligtvis används till detta och att borsta tänderna med just denna träkvist eller något annat liknande hårt föremål som används för tandrengöring. Den bästa miswāken är en kvist från arakträdet, importerad från Hijaz. Den stärker nämligen tandrötterna, förebygger tandsjukdomar, förbättrar matsmältningen och avlägsnar svårigheter att kasta vatten. Sunnah uppfylls emellertid också genom vilket borstliknande föremål som helst som avlägsnar tändernas gula färg och rengör munnen. Det har återberättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Om jag inte hade fruktat att det skulle bli alltför betungande för min ummah, skulle jag ha befallt dem att använda miswāk vid varje wudu.” – Malik, al-Shafi‘i, al-Bayhaqi och al-Hakim.
Det har återberättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Att använda miswāk renar munnen och leder till Allahs välbehag.” – Ahmad, al-Nasa’i och al-Tirmidhi. Att använda miswāk är i själva verket mustahabb hela tiden, men det är ännu mer mustahabb vid fem tillfällen:
1. Vid wudu
2. Före bönen
3. Före recitation av Koranen
4. När man vaknar ur sömnen
5. När munnens tillstånd förändras.
Oavsett om man fastar eller inte kan man använda miswāk på samma sätt under dagens första och sista del. ‘Amir ibn Rabi‘a (må Allah vara nöjd med honom) sade nämligen: ”Jag såg Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) använda miswāk otaliga gånger medan han fastade.” – Ahmad, Abu Dawud och al-Tirmidhi.
För renlighetens skull är det också sunnah att tvätta miswāken efter varje användning. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade nämligen: ”Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade använda miswāk. Efter att ha använt den gav han den till mig så att jag skulle tvätta den. Sedan använde jag den för att borsta mina tänder, tvättade den igen och gav den till honom.” – Abu Dawud och al-Bayhaqi.
För den som saknar tänder är det sunnah att rengöra munnen enbart med fingret. Det har nämligen återberättats från Aisha: ”Hon sade: ’Allahs Sändebud, ska även den vars tänder har fallit ut använda miswāk?’ Han sade: ’Ja.’ Jag frågade: ’Hur ska han göra det?’ Han sade: ’Genom att föra in sitt finger i munnen.’” – al-Tabarani.
c. Att tvätta handflatorna tre gånger i början av wudu. Aws ibn Aws al-Thaqafi sade: ”Jag såg Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) göra wudu och tvätta handflatorna tre gånger.” – Ahmad och al-Nasa’i.
Det har återberättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”När någon av er vaknar ur sömnen ska han inte doppa händerna i vattenkärlet innan han har tvättat dem tre gånger, eftersom han inte vet var hans händer befann sig under natten.” – Återberättat i alla hadith-samlingar. al-Bukhari nämner dock inte antalet gånger händerna ska tvättas.
d. Att skölja munnen tre gånger: Laqit ibn Sabira (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ’När du utför wudu, ska du skölja munnen.’” – Abu Dawud, al-Bayhaqi.
e. Att föra in vatten i näsan och rengöra den: I den hadith som Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) återberättade finns följande: Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”När någon av er utför wudu, ska han föra in vatten i näsan och därefter rengöra den.” – al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud.
Sunnah är att föra in vatten i näsan med höger hand och rengöra den med vänster hand. I en hadith av Ali (må Allah vara nöjd med honom) står det: ”Han (Ali) bad om vatten för wudu. Därefter sköljde han munnen, förde in vatten i näsan och rengjorde den med vänster hand. Han gjorde detta tre gånger. Sedan sade han: ’Så här var Allahs Profets (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sätt att rena sig.’” – Ahmad, al-Nasa’i.
Om vatten på något sätt når både näsan och munnen, blir sköljningen av munnen och införandet av vatten i näsan automatiskt utfört, och båda sunnah-handlingarna har då fullgjorts. Det är emellertid autentiskt bevisat från Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) att han utförde dessa två handlingar tillsammans, det vill säga att han förde in vatten i näsan omedelbart efter att ha sköljt munnen. Såsom det återberättas från Abdullah ibn Zayd: ”Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sköljde munnen och förde in vatten i näsan med tre handfullar vatten.” – al-Bukhari, Muslim.
För den som inte fastar är det sunnah att skölja munnen och föra in vatten i näsan mycket noggrant. I den hadith som Laqit (må Allah vara nöjd med honom) återberättade står det att han sade: ”Jag sade: ’O Allahs Sändebud, lär mig hur man utför wudu.’ Han sade: ’Utför wudu ordentligt, låt vatten nå mellan fingrarna och för in vatten i näsan mycket noggrant. Men om du fastar, ska du inte göra det.’” – återberättad i de fem kanoniska hadithsamlingarna. al-Tirmidhi har bedömt den som autentisk.
f. Att låta vatten nå mellan skäggets hårstrån: I en hadith återberättad av Uthman (må Allah vara nöjd med honom) står det: ”Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) lät vatten nå mellan skäggets hårstrån.” – Ibn Majah, al-Tirmidhi.
Det har också återberättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom): ”När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) utförde wudu, tog han en handfull vatten, förde in den under sin käke och lät vattnet nå mellan skäggets hårstrån med hjälp av den. Och han sade: ’Min Herre har befallt mig att göra så.’” – Abu Dawud, al-Bayhaqi, al-Hakim.
g. Att låta vatten nå mellan fingrarna: Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”När du utför wudu, ska du låta vatten nå mellan fingrarna på dina båda händer och båda fötter.” (Att föra in fingrarna mellan dem och tvätta dem genom att gnugga.) – Ahmad, al-Tirmidhi, Ibn Majah.
Det har berättats från al-Mustawrid ibn Shaddad (må Allah vara nöjd med honom): Jag såg Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) göra khilal mellan tårna på båda fötterna med sitt lillfinger. – Återberättat i de fem autentiska hadithsamlingarna utom Ahmad. Vissa hadither visar att det är rekommenderat att röra på ringar, armband och liknande. Dessa hadither är dock inte autentiska. Eftersom de ändå omfattas av uppmaningen att utföra wudu på bästa sätt, är det gott att följa dem.
Z. Att tvätta tre gånger: Detta är den sunnah som har följts i stor utsträckning. De hadither som förefaller motsäga detta har endast återberättats för att bevisa att det är tillåtet. ʿAmr ibn Shuʿaybs farfar sade till exempel: En beduin kom till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och frågade om hur wudu ska utföras. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) visade honom att varje del skulle tvättas tre gånger och sade: ’Detta är wudu. Den som gör mer än så handlar fel, överskrider gränserna och begår orätt.’ – Ahmad, al-Nasa’i och Ibn Majah.
Det har också berättats från ʿUthman (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) utförde wudu genom att tvätta varje del tre gånger. – Ahmad, Muslim och al-Tirmidhi.
Det är också bevisat genom autentiska hadither att han utförde wudu genom att tvätta varje del en gång och genom att tvätta varje del två gånger. Men han strök endast över huvudet en gång. Detta är det som har återberättats oftast.
Z. Att börja från höger: Det innebär att man, när man tvättar händerna och fötterna, börjar med höger hand och höger fot före vänster hand och vänster fot. Det har berättats från ʿA’ishah (må Allah vara nöjd med henne): Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tyckte om att börja från höger när han tog på sig skor, kammade håret, renade sig och utförde alla andra handlingar. – al-Bukhari och Muslim.
Det har berättats från Abu Hurayrah (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ’När ni utför wudu och klär på er, ska ni börja från höger.’ – Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi och al-Nasa’i.
ʿAyn. Att gnida: Att föra handen över en kroppsdel efter att vatten har hällts över den eller använts på den. Det har berättats från ʿAbdullah ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom): En tredjedel av en mudd vatten fördes till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Han utförde wudu och började sedan gnida sina båda underarmar. – Ibn Khuzaymah.
I en annan återberättelse från ʿAbdullah ibn Zayd sägs det: Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) utförde wudu och sade sedan: ’Så här ska man gnida.’ – Abu Dawud, al-Tayalisi, Ahmad, Ibn Hibban och Abu Yaʿla.
T. Kontinuitet: Det innebär att man efter att ha tvättat en kroppsdel utan avbrott tvättar nästa kroppsdel, så att den som utför wudu inte under wudun gör något annat som avbryter wudun och gör att man anser att han har brutit den. Ett sådant oavbrutet utförande av wudu har praktiserats sedan islams första tid, och muslimerna har följt denna ordning.
Th. Sunnah är att stryka över båda öronen med det vatten som återstår efter att man strukit över huvudet: med pekfingrarna på insidan av öronen och med tummarna på utsidan. Öronen är nämligen en del av huvudet. Det har berättats från al-Miqdām ibn Maʿdīkarib (må Allah vara nöjd med honom): Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) strök vid wudu över sitt huvud samt över båda öronens insidor och utsidor, och förde in sina två fingrar i öronöppningarna. – Återberättat av Abu Dawud och al-Tahawi.
Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) beskrev Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) wudu och sade: Han strök över sitt huvud och sina båda öron samtidigt. – Återberättat av Ahmad och Abu Dawud.
I en annan återberättelse står det: Han strök över sitt huvud och öronens insidor med båda pekfingrarna, och över båda öronens utsidor med tummarna.
D. Att förlänga vitheten i pannan samt på händer och fötter. Sättet att förlänga vitheten i pannan är att tvätta en del av huvudets främre parti som ligger utanför den obligatoriska delen av ansiktet som ska tvättas. Sättet att förlänga vitheten på händer och fötter är att tvätta en bit ovanför armbågarna och fotlederna. I en hadith som återberättats av Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sägs det att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Min ummah kommer på Uppståndelsens dag att träda fram med ansikten, händer och fötter lysande vita som ett tecken på wudu.” [Att ummans ansikten, händer och fötter kommer att vara lysande vita innebär att deras ansikten, händer och fötter kommer att stråla och glänsa av ljus, så att ljus bryter fram ur dem. Detta kommer att vara ett särskilt tecken och kännetecken för denna ummah.]
Abu Hurayra sade: ”Den av er som kan förlänga sin vithet bör därför göra det.” – Ahmad, al-Bukhari och Muslim.
Det har återberättats från Abu Zurʿa: ”Abu Hurayra befallde att vatten för wudu skulle hämtas. Därefter gjorde han wudu och tvättade händerna så att han gick förbi armbågarna. När han sedan tvättade fötterna tvättade han även en bit ovanför fotlederna, upp på underbenen. Jag frågade: ’Vad är detta?’ Han svarade: ’Detta är vithetens yttersta gräns.’” – Ahmad.
D. Man bör använda så lite vatten som möjligt – även om vattnet tas med händerna från havet. I en hadith som återberättats av Anas, må Allah vara nöjd med honom, sägs det: ”Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade bada med från en sāʿ [en sāʿ motsvarar fyra mudd, och en mudd motsvarar 128 dirham samt något mer än fyra sjundedelar av en dirham] upp till fem mudd vatten och göra wudu med en mudd.” – al-Bukhari och Muslim.
Det har också berättats från ʿUbaydullah ibn Abi Yazid: ”En man frågade Ibn ʿAbbas, må Allah vara nöjd med honom: ’Hur mycket vatten räcker för min wudu?’ Han svarade: ’En mudd.’ Mannen frågade: ’Hur mycket vatten räcker för den rituella helkroppstvagningen?’ Han svarade: ’En sāʿ.’ Mannen sade: ’Det kommer inte att räcka för mig.’ Ibn ʿAbbas sade: ’Du har ingen mor.’ (Ett milt förebrående talesätt.) Detta räckte till och med för Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, som var bättre än du. – Ahmad, al-Bazzar och at-Tabarani.
Det har berättats från ʿAbdullah ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gick förbi Saʿd medan denne gjorde wudu. Han sade: ”Vad beror detta slöseri på, Saʿd?” Saʿd sade: ”Kan man slösa med vatten också?” Allahs Sändebud sade: ”Ja, även om du gör wudu i en rinnande flod kan det förekomma slöseri.” – Ahmad och Ibn Majah.
Att använda mer vatten än vad som krävs enligt sharīʿa räknas som slöseri, exempelvis att tvätta sig fler än tre gånger.
I den hadith som ʿAmr ibn Shuʿayb återberättar sägs det: En beduin kom till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och frågade honom om hur wudu skulle utföras. Han visade honom att tvätta varje del tre gånger. Därefter sade han: ”Detta är wudu. Den som gör mer än detta handlar orätt, går till överdrift och begår orätt.” – Ahmad, an-Nasaʾi, Ibn Majah och Ibn Khuzaymah.
ʿAbdullah ibn Mughaffal, må Allah vara nöjd med honom, sade: Jag hörde Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, säga: ”I detta samfund kommer det snart att framträda människor som går till överdrift i rening och åkallan.” – Ahmad, Abu Dawud och Ibn Majah. Imam al-Bukhari sade: De lärda har ogillat att överskrida den mängd vatten som fastställts genom Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, handlande vid wudu.
n. Åkallan under wudu: Förutom den hadith som återberättats av Abu Musa al-Ashʿari, må Allah vara nöjd med honom, har ingen annan åkallan från Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bekräftats för wudu. Abu Musa, må Allah vara nöjd med honom, sade: Jag hämtade vatten för wudu åt Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Han gjorde wudu, och då hörde jag honom åkalla:
”O Allah, förlåt mina synder, ge rymlighet åt mitt hem och välsigna min försörjning.” Jag sade: ”O Allahs Profet! Jag hörde dig åkalla med dessa ord.” Han sade: ”Har dessa ord utelämnat något?” – An-Nasaʾi och Ibn as-Sunni med en autentisk överleveringskedja. An-Nasaʾi har dock gett denna hadith följande rubrik: ”Vad man ska säga efter wudu.” Ibn as-Sunnis rubrik lyder: ”Vad man ska säga under wudu.” An-Nawawi sade: Båda rubrikerna kan vara riktiga.
t. Åkallan efter wudu: ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, sade att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Den av er som utför wudu på bästa sätt och därefter säger: ’Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare. Jag vittnar också att Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är Hans tjänare och Sändebud’, för honom kommer Paradisets åtta portar att öppnas. Han får gå in genom vilken av dem han vill.” – Muslim.
Det har berättats från Abu Saʿīd al-Khudrī att Allahs sändebud sade: ”Den som efter att ha gjort wudu säger:
سبحانك اللهم وَبِحَمْدِكَ، أَحْمَد أَنْ لا إلهَ إِلَّا أَنْتَ اسْتَغْفِرُكَ وَأَتُوبُ إِلَيْكَ.
”O Allah, jag prisar Din helighet och lovprisar Dig. Jag vittnar att det inte finns någon gudom utom Du. Jag ber Dig om förlåtelse och vänder mig i ånger till Dig.” Denna åkallan skrivs först på en vit tavla och förseglas sedan. Därefter kommer den inte att brytas förrän Uppståndelsens dag. – at-Tabarānī, an-Nasāʾī. I slutet av an-Nasāʾīs återberättelse sägs: ”Den förseglas och placeras under Tronen. Därefter kommer den inte heller att brytas förrän Uppståndelsens dag.”
At-Tirmidhī har också återberättat denna åkallan med en något svag berättarkedja: ”O Allah, låt mig vara bland dem som ångrar sig och bland dem som renar sig.”
Th. Att be två rakʿah efter wudu: Abū Hurayrah berättar att Allahs sändebud sade till Bilāl: ”O Bilāl, berätta för mig vilken god handling du har utfört efter att du antog islam som du hoppas mest på belöning för.” Jag har hört ljudet av dina skor framför mig i Paradiset. Han svarade: ”När jag än utförde någon reningshandling, dag eller natt, bad jag så mycket som det var min lott att kunna be med denna rening. Jag har inte utfört någon god handling som jag hoppas mer på belöning för än denna.” – al-Bukhārī, Muslim.
Det har berättats från ʿUqbah ibn ʿĀmir att Allahs sändebud sade: ”Den som efter att ha gjort wudu på bästa sätt ber två rakʿah med full uppmärksamhet, för honom blir Paradiset obligatoriskt.” – Muslim, Abū Dāwūd, Ibn Mājah och Ibn Khuzaymah.
Det har berättats från Humrān, den frigivne slaven till ʿUthmān, att han såg ʿUthmān be om att vatten till wudu skulle hämtas. Sedan hällde han vatten från kärlet i sin högra hand och tvättade handen tre gånger. Därefter förde han sin högra hand ner i wuduvattnet, sköljde munnen tre gånger, förde vatten in i näsan, rengjorde näsan och tvättade ansiktet. Sedan sade han: ”Jag såg Allahs sändebud göra wudu på samma sätt som denna wudu av mig. Den som gör wudu på samma sätt som denna wudu av mig och därefter ber två rakʿah utan att tala med sig själv om något under tiden, får alla sina tidigare synder förlåtna.” – al-Bukhārī, Muslim med flera.
Jag har inte heller nämnt att man masserar ögonlocken och vecken i ansiktet, flyttar på ringen eller stryker över nacken. Det beror på att de hadither som rör detta inte håller måttet för att vara sahih. Dessa handlingar utförs dock för att fullkomna renligheten.
5. Sådant som är makruh vid wudu
Att överge någon av de ovan nämnda sunnah-handlingarna är makruh för den som utför wudu. Detta kan beröva honom belöningen, eftersom det att göra något makruh kan leda till att man berövas belöningen. Att överge sunnah är nämligen synonymt med makruh.
6. Sådant som bryter wudu
Följande saker bryter wudu och gör den handling, för vars skull wudu utfördes, otillåten:
1. Att något alls kommer ut genom urin- eller avföringsöppningen, såsom:
a. urin,
b. avföring.
Allah säger: ”Eller om någon av er kommer tillbaka efter att ha uträttat sina behov.” Med detta avses både urin och avföring.
c. gas som kommer ut från ändtarmen.
Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”När någon av er befinner sig i ett tillstånd av orenhet, accepterar Allah inte hans bön förrän han har utfört wudu.” En man som kom från Hadramaut frågade: ”Vad innebär orenhet, Abu Hurayra?” Han svarade: ”Att släppa väder.” – Återberättad av al-Bukhari och Muslim.
Det har också återberättats från Abu Hurayra att Allahs sändebud sade: ”När någon av er känner något i magen men inte vet om något har kommit ut, ska han under inga omständigheter lämna moskén förrän han hör ett ljud eller känner en lukt.” – Muslim.
I själva verket är det inte ett villkor att höra ett ljud eller känna en lukt. Det som avses är att vara säker på att något har kommit ut ur magen.
d. e. f. Utsöndring av mani (sädesvätska), madhy och wadi:
Allahs sändebud sade beträffande madhy: ”Då måste man utföra wudu.” Beträffande mani sade Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): ”Om mani utsöndras måste man göra ghusl.” Om madhy och wadi sade han däremot: ”Tvätta ditt könsorgan och utför wudu inför bönen.” – al-Bayhaqi.
2. Sådan sömn där medvetandet försvinner och man inte heller kan förbli sittande på sin plats. Safwan ibn Assal (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”När vi var på resa brukade Allahs sändebud beordra oss att inte ta av våra strumpor på tre dygn, utom vid janabah (större orenhet). De får dock tas av på grund av urinering, avföring och sömn.” – Ahmad, al-Nasa’i och al-Tirmidhi. Om någon därför sover sittande och förmår förbli sittande på sin plats, bryts inte hans wudu. Detta framgår också av Anas (må Allah vara nöjd med honom) hadith. Han sade: ”Allahs sändebuds följeslagare brukade, medan de väntade på att be isha-bönen under nattens senare del, nicka till. Sedan bad de utan att utföra wudu.” – al-Shafi’i, Muslim, Abu Dawud och al-Tirmidhi.
I al-Tirmidhis version av hadithen, som återberättats genom Shu’ba, lyder det: ”Jag såg Allahs sändebuds följeslagare; de väcktes för bönen, och jag hörde till och med några av dem snarka. Sedan reste de sig och bad utan att utföra wudu.” Ibn al-Mubarak sade: ”Enligt vår uppfattning satt de vid detta tillfälle.”
3. Medvetandeförlust: Oavsett om den beror på en psykisk störning, medvetslöshet, berusning eller effekten av något läkemedel, och oavsett om den är kortvarig eller långvarig samt om personen kan förbli sittande på sin plats eller inte. Den medvetslöshet som uppstår av dessa orsaker är nämligen mycket djupare än sömn. De lärda är eniga om detta.
4. Att vidröra könsorganet utan något skydd: Budra bint Safwan (må Allah vara nöjd med henne) berättade att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Den som har vidrört sitt könsorgan ska inte be förrän han har gjort wudu.” – Återberättad av de fem autentiska hadithsamlingarna. Tirmidhi har klassificerat den som autentisk. Bukhari sade att detta är den mest autentiska hadithen i denna fråga. Malik, Shafi‘i, Ahmad och andra har också återberättat den. Abu Dawud sade: ”Jag sade till imam Ahmad: ’Bussras hadith är inte autentisk.’ Han svarade: ’Jo, den är sannerligen autentisk.’” I Ahmad och Nasa’i återberättas från Bussra att hon hörde Allahs sändebud säga: ”Den som vidrör könsorganet måste göra wudu.” Detta omfattar både ens eget och någon annans könsorgan. Abu Hurayra berättade att Allahs sändebud sade: ”Den som vidrör könsorganet med handen utan något skydd måste göra wudu.” – Ahmad, Ibn Hibban och Hakim. Hakim och Ibn Abd al-Barr har klassificerat den som autentisk. Ibn al-Sakan sade: ”Detta är den mest autentiska hadithen i detta kapitel.” Imam Shafi‘is lydelse av hadithen är: ”När någon av er lägger handen på sitt könsorgan utan något skydd mellan handen och könsorganet, måste han göra wudu.” Amr ibn Shu‘ayb återberättade från sin far och från sin farfar att varje man som vidrör sitt eget könsorgan och varje kvinna som vidrör sitt eget könsorgan måste göra wudu. – Ahmad. Ibn al-Qayyim sade: ”Enligt al-Hazimi är detta en autentisk återberättelse.” Hanafiterna anser, med stöd av en autentisk hadith, att wudu inte bryts genom att man vidrör könsorganet. Hadithen lyder: ”En man frågade Allahs sändebud: ’Om en man vidrör sitt könsorgan, måste han då göra wudu?’ Han svarade: ’Nej. Det är ju bara en del av dig.’” – Återberättad av de fem autentiska hadithsamlingarna. Ibn Hibban har klassificerat den som autentisk. Ibn al-Madini sade: ”Den är bättre än Bussras hadith.”* [Eftersom det finns hadither av båda slagen – sådana som anger att wudu bryts genom att man vidrör könsorganet och sådana som anger att den inte bryts – har två uppfattningar uppstått i denna fråga. Båda uppfattningarna grundar sig på autentiska hadither. Därför kan den som följer hadith följa vilken som helst av dem. Redaktören.]
7. Det verkar lämpligt att nämna sådant som inte bryter wudu, men som brukar anses bryta wudu, trots att det inte finns några tillförlitliga bevis för detta.
De är följande:
a. Att vidröra sin hustru utan något skydd: Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kysste henne medan han fastade och sade: ”Att kyssa bryter varken wudu eller fastan.” – Ishaq ibn Rahwayh har återberättat detta. Bazzar har återberättat det med en autentisk berättarkedja. Abd al-Haqq sade: ”Jag känner inte till någon brist i denna hadith som skulle kräva att den förkastas.”
Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade också: ”En natt märkte jag att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte var i sängen. Jag började leta efter honom. Plötsligt råkade min hand vidröra området mellan hans fötter. Han befann sig då i moskén med benen utsträckta och sade: ’O Allah, jag söker skydd hos Din tillfredsställelse mot Din vrede, hos Din förlåtelse mot Ditt straff, och hos Dig mot Dig. Jag kan inte till fullo räkna upp Din lovprisning. Du är sådan som Du har prisat Dig själv.’” – Muslim och Tirmidhi.
Det har också återberättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kysste en av sina hustrur och därefter gick till moskén utan att göra wudu. – Återberättad av Ahmad och de fyra autentiska hadithsamlingarna med en autentisk berättarkedja.
Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade också: ”Jag brukade ligga och sova framför Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), och mina båda fötter befann sig framför honom, det vill säga på platsen för sujud. När han skulle göra sujud tryckte han på mig med handen, och jag drog genast undan fötterna.” En annan återberättelse lyder: ”När han ville göra sujud tryckte han på mina fötter.” – Bukhari och Muslim.
b. Att blod kommer ut från någon annan plats än de naturliga utsöndringsställena, oavsett om det beror på ett sår, koppning eller näsblod, och oavsett om mängden är liten eller stor. Hasan (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Muslimerna brukade be trots sina sår.” – Bukhari.
Al-Bukhari sade också: Ibn Umar tryckte på en finne eller böld, och genast kom det blod ur den. Men han gjorde inte wudu. Trots att blod kom ut tillsammans med Ibn Abi Awfas saliv fortsatte han sin bön. Umar, må Allah vara nöjd med honom, bad medan blod rann från hans sår. Abbad ibn Bishr blev träffad av en pil medan han bad, men fortsatte sin bön. – Abu Dawud, Ibn Khuzayma och al-Bukhari.
c. Kräkningar: Det finns ingen autentisk hadith som fastslår att wudu bryts av kräkningar, vare sig det rör sig om en munfull eller mindre.
d. Att äta kamelkött: Enligt de fyra kaliferna samt många följeslagare och tabi’un bryts wudu inte av att man äter kamelkött. Det finns dock en autentisk hadith som bevisar att man ska göra wudu efter detta. Jabir ibn Samura, må Allah vara nöjd med honom, berättade: ”En man frågade Allahs Sändebud: ’Ska jag göra wudu efter att ha ätit får- eller getkött?’ Han svarade: ’Om du vill, så gör det; annars behöver du inte.’ Han frågade: ’Ska jag göra wudu efter att ha ätit kamelkött?’ Han svarade: ’Ja. Gör wudu efter att ha ätit kamelkött.’ Mannen frågade: ’Får jag be på den plats där får och getter hålls?’ Han svarade: ’Ja.’ Han frågade: ’Får man be på den plats där kameler hålls?’ Han svarade: ’Nej.’ – Ahmad och Muslim.
Al-Bara ibn Azib berättade: Allahs Sändebud tillfrågades: ’Måste man göra wudu efter att ha ätit kamelkött?’ Han svarade: ’Gör wudu.’ Han tillfrågades: ’Efter att ha ätit get- eller fårkött?’ Han svarade: ’Gör inte wudu.’ Han tillfrågades: ’Får man be på den plats där en kamelhjord hålls?’ Han svarade: ’Be inte där. Det är en plats för Satan.’ När han tillfrågades om att be på den plats där får och getter hålls, sade han: ’Be där, eftersom det är en plats av välsignelse.’ – Ahmad, Abu Dawud och Ibn Hibban. Ibn Khuzayma sade: ’På grund av berättarens pålitlighet har jag inte sett någon oenighet bland hadithkännare om denna hadiths autenticitet.’ Imam al-Nawawi sade: ’Denna uppfattning har starkare bevis, även om majoriteten av de lärda motsätter sig den.’
e. Tvivel om huruvida wudu har brutits: När en person som är ren tvivlar på om hans wudu har brutits, påverkar detta honom inte, och wudu förblir obruten, oavsett om han befinner sig i bönen eller utanför den. Wudu bryts inte förrän han är säker på att den har brutits. Det berättas från Abbad ibn Tamim, genom hans farbror, att en man berättade för Allahs Sändebud att han under bönen hade fått en känsla av att något hade hänt honom (det vill säga att något som bryter wudu hade inträffat). Han sade: ’Han ska inte lämna bönen förrän han hör ett ljud eller känner en lukt.’ – Alla de autentiska hadithsamlingarna utom al-Tirmidhi.
Abu Hurayra berättade att Allahs Sändebud sade: ’När någon av er känner något i magen (på ett onormalt sätt), men inte vet om något har kommit ut ur magen, ska han inte lämna moskén förrän han hör ett ljud eller känner en lukt.’ – Muslim, Abu Dawud och al-Tirmidhi. Det som avses är inte specifikt att höra ett ljud eller känna en lukt, utan att bli säker på om något har kommit ut ur magen. Ibn al-Mubarak sade: ’Om man bara tvivlar på att man blivit oren behöver man inte göra wudu, så länge man inte är så säker på det att man kan svära en ed på det. Men när man är säker på att man blivit oren och tvivlar på att man fortfarande är ren, måste man enligt muslimernas enhälliga uppfattning göra wudu.’
f. Wudu bryts inte av högt skratt under bönen, eftersom haditherna om detta inte är autentiska.
g. Det är inte nödvändigt att göra wudu efter att ha tvättat en avliden, eftersom bevisen för att wudu bryts av detta är svaga.
8. Handlingar för vilka wudu är nödvändigt
För det första: För varje bön, vare sig den är obligatorisk eller frivillig. Även för begravningsbönen måste man göra wudu. Allah har sagt: ”Troende! När ni avser att förrätta bönen, ska ni tvätta era ansikten och era händer upp till armbågarna, stryka över era huvuden och tvätta era fötter upp till anklarna.” Det vill säga: om ni är utan wudu och vill förrätta bönen, ska ni tvätta er. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Allah godtar inte bönen utan rening, och Han godtar inte välgörenhet från den som har förskingrat något innan krigsbytet har fördelats.” – Alla de autentiska hadithsamlingarna utom al-Bukhari.
För det andra: För att göra tawaf runt den heliga Kaba. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Tawaf är bön. Allah har endast tillåtit tal under den. Den som talar ska därför säga något gott.” – At-Tirmidhi och ad-Daraqutni. Al-Hakim, Ibn Sakan och Ibn Khuzayma bedömde denna hadith som autentisk.
För det tredje: Att vidröra den heliga Koranen. Abu Bakr ibn Muhammad berättar: Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, skrev i ett brev till Jemens invånare: ”Ingen annan än en ren person ska vidröra Koranen.” – An-Nasa’i, ad-Daraqutni, al-Bayhaqi och al-Athram. Ibn Abd al-Barr sade: ”På grund av folkets breda acceptans har denna hadith kommit nära graden mutawatir.” Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Ingen annan än en ren person ska vidröra Koranen.” – Majma az-Zawa’id. Denna hadith visar i själva verket att det inte är tillåtet att vidröra den ädla Koranen annat än i ett tillstånd av renhet. Ordet ”ren” har emellertid flera betydelser. Den som är fri från större orenhet (utlösning av sädesvätska eller orenhet efter menstruation), den som är fri från mindre orenhet (orenhet orsakad av urinering, avföring eller utsläpp av gaser), samt den troende vars kropp inte bär någon orenhet – alla dessa personer kallas rena. För att fastställa en av dessa betydelser framför de andra krävs en indikation. Därför utgör denna hadith inget avgörande bevis för att förbjuda en person i ett tillstånd av mindre orenhet att vidröra Koranen. Koranens ordalydelse:لا يمس إلا المطهرون ”Ingen annan än de rena vidrör denna Skrift.” (Sura 56, al-Waqia: vers 79)
Det är uppenbart att denna vers syftar på den välbevarade Skriften, al-Lawh al-Mahfuz, eftersom det är den närmaste betydelsen. Och med ”de rena” avses änglarna. Såsom Allah har sagt:
في صحف مكرمة، مرفوعة مطهرة، بايدى سفرة، كرام بررة .
”I ädla Skrifter, upphöjda och renade, i händerna på ädla och högt aktade skrivare.” (Sura 80, Abasa: verserna 13–16)
Enligt Ibn Abbas, ash-Sha’bi, ad-Dahhak, Zayd ibn Ali, al-Mu’ayyad بالله, Dawud az-Zahiri, Ibn Hazm och Hammad ibn Abu Sulayman är det tillåtet för en person i ett tillstånd av mindre orenhet att vidröra Koranen. Att läsa Koranen utan att vidröra den är enhälligt tillåtet.
9. Tillfällen då wudu är mustahabb
a. När man åminner Allah eller uttalar Hans namn:
Muhajir ibn Qunfudh berättade: Han hälsade på Allahs Sändebud medan han gjorde wudu. Han besvarade inte hälsningen förrän han hade avslutat sin wudu. Därefter besvarade han hälsningen och sade: ”Det enda skälet till att jag inte besvarade din hälsning var att jag inte tycker om att uttala Allahs namn annat än i ett tillstånd av renhet.” Qatadah sade: Av denna anledning brukade Hasan ogilla att läsa Koranen eller uttala Allahs namn innan han hade uppnått renhet. – Ahmad, Abu Dawud, al-Nasa’i och Ibn Majah.
Abu Juhaim ibn al-Harith berättade: Allahs Sändebud kom från Bi’r Jamal, en plats i närheten av Medina. Då mötte en man honom och hälsade på honom. Allahs Sändebud besvarade inte hans hälsning utan gick fram till en mur och strök sedan över sitt ansikte och sina händer, det vill säga utförde tayammum. Därefter besvarade han hälsningen. – Ahmad, al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud och al-Nasa’i. Detta är mustahabb och det bästa handlingssättet. Annars är det tillåtet att åminna eller minnas Allah i alla tillstånd: i renhet eller orenhet, sittande, stående, liggande eller gående. Aisha sade: Allahs Sändebud brukade alltid åminna Allah. – De fem hadithsamlingarna, med undantag för al-Nasa’i. al-Bukhari citerade detta utan isnad.
Ali berättade: Allahs Sändebud brukade undervisa oss i Koranen när han kom tillbaka från toaletten, och han åt kött tillsammans med oss. Ingenting hindrade honom från att läsa ur Koranen, förutom janabah, det vill säga större rituell orenhet. – De fem autentiska hadithsamlingarna. al-Tirmidhi och Ibn Sakan bedömde den som autentisk.
b. Före sömnen:
Al-Bara ibn Azib berättade att Allahs Sändebud sade: När du går till din bädd, gör wudu såsom för bönen. Lägg dig sedan på din högra sida och säg: ”O Allah! Jag överlämnar min själ åt Dig, jag vänder mitt ansikte mot Dig, jag överlämnar alla mina angelägenheter åt Dig och jag lutar min rygg mot Dig. Jag hyser hopp och fruktan inför Dig. Det finns ingen tillflykt och ingen räddning från Dig utom hos Dig. O Allah, jag tror på den Bok som Du har uppenbarat och på den profet som Du har sänt.” Om du dör den natten, dör du i tron. Men tala inte mer efter dessa ord.” Al-Bara sade: Jag upprepade dessa ord inför Allahs Sändebud. När jag kom till: ”O Allah, jag tror på den Bok som Du har uppenbarat”, sade jag: ”Och på Din Sändebud”, varpå Allahs Sändebud sade: ”Nej, säg: ’på Din profet som Du har sänt.’” – Ahmad, al-Bukhari och al-Tirmidhi.
Detta är ännu viktigare för den som befinner sig i janabah, det vill säga större rituell orenhet. Ibn Umar sade: ”O Allahs Sändebud, kan någon av oss sova medan han befinner sig i janabah?” Han sade: ”Ja, efter att ha gjort wudu.” Aisha berättade också att Allahs Sändebud, när han ville sova i tillstånd av janabah, tvättade sina privata delar och gjorde wudu såsom för bönen. – Alla hadithsamlingarna.
c. Wudu är mustahabb för den som befinner sig i janabah:
Det är rekommenderat att den som befinner sig i större rituell orenhet gör wudu när han vill äta eller dricka eller ha samlag på nytt. Aisha berättar att Guds Sändebud, när han befann sig i janabah och ville äta eller sova, brukade göra wudu. – Hadithen har återberättats i flera verk.
Det har berättats från Ammar ibn Yasir: När den som befinner sig i janabah vill äta eller sova, tillät Guds Sändebud honom att göra wudu på samma sätt som wudu inför bönen. – Ahmad och al-Tirmidhi.
Abu Said berättade att Guds Sändebud sade: ”När någon av er vill ha samlag på nytt efter att ha haft samlag med sin hustru, bör han göra wudu.” – Återberättad av alla hadithsamlingar utom al-Bukhari.
Ibn Khuzayma, Ibn Hibban och al-Hakim har också återberättat denna hadith. De har lagt till följande: ”Det gör honom mer benägen till ett nytt samlag.”
d. Före den obligatoriska eller rekommenderade rituella tvagningen:
Aisha sade: ”När Guds Sändebud utförde den rituella tvagningen efter janabah, tvättade han först båda händerna. Sedan hällde han vatten med höger hand över vänster hand, och därefter tvättade han könsdelarna. Sedan gjorde han wudu på samma sätt som inför bönen.” – Alla de autentiska hadithsamlingarna.
e. Det är rekommenderat att göra wudu efter att ha ätit mat som har berörts av eld:
Ibrahim ibn Abdullah ibn Qariẓ sade: ”Jag gick förbi Abu Hurayra när han gjorde wudu. Han sade: ’Vet du varför jag gör wudu? Därför att jag har ätit ost. Jag hörde Guds Sändebud säga: Gör wudu efter att ha ätit mat som har berörts av eld.’” – Ahmad, Muslim och de fyra hadithsamlingarna.
Det har berättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs Sändebud sade: ”Ät det som elden har vidrört och gör wudu.” – Ahmad, Muslim, al-Nasa’i och Ibn Majah.
Det bör påpekas att befallningen att göra wudu här förstås som en rekommendation. I den hadith som återberättats av Amr ibn Umayya al-Dumari sägs det nämligen: ”Jag såg Allahs Sändebud skära av och äta kött från halsen på en tillagad get. Därefter kom tiden för bönen. Han reste sig, lade ifrån sig kniven och bad utan att göra wudu.” – al-Bukhari och Muslim. al-Nawawi har kommenterat detta. Denna hadith visar att det är tillåtet att skära kött med en kniv.
c. Det är rekommenderat att göra ny wudu inför varje bön:
Buraida har berättat att Allahs Sändebud brukade göra wudu inför varje bön. När dagen för erövringen av Mecka kom gjorde han wudu, strök över sina khuffar och bad flera böner med en enda wudu. Umar sade till honom: ”O Allahs Sändebud, du har gjort något nu som du inte brukade göra tidigare.” Allahs Sändebud sade: ”O Umar, jag gjorde det med avsikt.” – Ahmad, Muslim med flera.
Det har berättats från Ibn Amr ibn Amir al-Ansari att han sade: ”Anas ibn Malik brukade säga: ’Allahs Sändebud gjorde wudu inför varje bön.’ Jag frågade: ’Hur brukade ni då be?’ Han svarade: ’Vi bad flera böner med en enda wudu så länge vi inte blev rituellt orena.’” – Ahmad och al-Bukhari.
Abu Hurayra har berättat att Allahs Sändebud sade: ”Om det inte hade varit svårt för min umma skulle jag ha befallt dem att göra wudu inför varje bön och att använda siwak vid varje wudu.” – Ahmad.
Ibn Umar har berättat att Allahs Sändebud brukade säga: ”Den som gör wudu trots att han redan är rituellt ren får tio belöningar nedskrivna för sig.” – Abu Dawud, al-Tirmidhi och Ibn Majah.
10. Några viktiga saker att känna till om wudu
a. Det är tillåtet att föra oskyldigt samtal under wudu. Det finns inget stöd i haditherna för att detta skulle vara förbjudet.
b. Det finns ingen grund för att läsa olika åkallelser när man tvättar kroppsdelarna. Det räcker att läsa de åkallelser som tidigare nämndes i redogörelsen för wudus sunna.
c. Om man tvivlar på hur många gånger en kroppsdel har tvättats ska man hålla sig till det som är säkert, det vill säga det lägre antalet gånger.
d. Om någon av de kroppsdelar som ska tvättas vid wudu är täckt av vax eller något liknande blir wudu ogiltig. Om det däremot bara finns färg, såsom henna, hårfärg eller liknande, påverkar det inte wudu, eftersom det inte hindrar vattnet från att nå huden.
e. En mustahada-kvinna (vars menstruation varar längre än tio dagar eller kortare än tre dagar), en person som ständigt läcker urin eller släpper väder, eller någon annan person med ett liknande giltigt ursäktstillstånd, ska göra wudu för varje bön när detta tillstånd varar under hela bönetiden eller ligger utanför personens kontroll. Deras bön räknas som giltig trots ursäktstillståndet.
f. Det är tillåtet att ta hjälp av någon annan vid wudu.
g. Det är tillåtet att efter wudu torka de våta kroppsdelarna med en näsduk, både under vintern och sommaren.
5. Att stryka över khuffarna
a. Det rättsliga beviset för detta:
Det har fastställts genom autentiska hadither från Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) att det är tillåtet att stryka över khuffarna. An-Nawawi sade: De lärda vars åsikter är erkända är eniga om att det är tillåtet att stryka över khuffarna, oavsett om man befinner sig hemma eller på resa och oavsett om det sker av ett behov eller utan behov. Det är till och med tillåtet för en kvinna som ständigt är sysselsatt med tjänst och för en orörlig, funktionshindrad person. Endast shiiterna och kharijiterna motsätter sig detta. Deras invändning är inte godtagbar. Hafiz Ibn Hajar sade i Fath al-Bari: En grupp hadithhafizer har uttryckligen sagt att strykning över khuffarna är något som är fastställt genom mutawatir-berättelser (allmän och fortlöpande överföring). Några har sammanställt en förteckning över berättarna, och den omfattar mer än åttio (80) personer. Den mest autentiska av haditherna om strykning över khuffarna är den som al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud och at-Tirmidhi återberättade från Imam an-Nakha’i. Hadithen lyder:
Jarir ibn Abdullah urinerade, utförde därefter wudu och strök över sina khuffar. Man sade till honom: ”Gjorde du detta, trots att du hade urinerat?” Jarir sade: ”Ja, jag såg Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) urinera, därefter utföra wudu och stryka över sina khuffar.” Ibrahim sade: Denna hadith förvånade dem, eftersom Jarir antog islam efter att sura al-Ma’idah hade uppenbarats. Det vill säga att han antog islam under det tionde hijriåret, efter uppenbarelsen av den vers i sura al-Ma’idah som innehåller reglerna om wudu och befallningen att tvätta fötterna. Hans hadith visar alltså att föreskriften i versen om att tvätta fötterna gäller den som inte bär khuffar. För den som bär khuffar är det obligatoriskt att stryka över dem. Hadithen kan således precisera versens tillämpningsområde.
b. Tillåtligheten av att stryka över läderkhuffar
Det är tillåtet att stryka över jawrab, det vill säga läderkhuffar. Detta har återberättats från ett stort antal följeslagare. Abu Dawud sade: Ali ibn Abu Talib, Ibn Mas’ud, al-Bara ibn Azib, Anas ibn Malik, Abu Umamah, Sahl ibn Sa’d och Amr ibn Hurayth strök över jawrab. Detta har också återberättats från Umar ibn al-Khattab och Ibn Abbas, liksom från Ammar, Bilal och Ibn Umar. I Ibn al-Qayyims Tahdhib as-Sunan återges från Ibn al-Mundhir: Imam Ahmad har uttryckligen fastslagit att det är tillåtet att stryka över jawrab. Detta är hans riktiga ståndpunkt. Den stöds av dessa följeslagares avsiktliga handlingar och av en tydlig analogi. Det finns nämligen ingen väsentlig faktisk skillnad mellan khuffar och jawrab (läderkhuffar). Därför kan bestämmelsen för khuffar tillämpas på jawrab. Majoriteten av de lärda anser också att det är tillåtet att stryka över båda. Bland dem som tillät att man stryker över båda finns Sufyan ath-Thawri, Ibn al-Mubarak, Ata, al-Hasan al-Basri och Sa’id ibn al-Musayyab. Abu Yusuf och Muhammad sade: Om khuffarna och läderkhuffarna är så täta att man inte kan se vad som finns under dem, är det tillåtet att stryka över dem. Abu Hanifa ansåg även att det inte var tillåtet att stryka över tjocka läderkhuffar. Men tre eller sju dagar före sin död ändrade han åsikt och förklarade det tillåtet. När han då var sjuk strök han själv över sina läderkhuffar och sade till dem som kom för att besöka honom: ”Det som jag brukade förbjuda har jag nu själv gjort.” Det har återberättats från al-Mughira ibn Shu’ba:
Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) utförde wudu och strök över skorna och läderkhuffarna (ورب). Det centrala i denna hadith är de två orden na’l (19) och jawrab. Na’l är det som skyddar foten från marken. Det är inte en khuff, utan kan vara en sko, sandal eller träsko. Allahs Sändebuds na’l hade två remmar. Den ena remmen gick mellan stortån och tån bredvid, och den andra mellan långfingertån och tån bredvid. Dessa två remmar förenades med remmen ovanpå foten, vilken kallas shirak. Jawrab är en läderkhuff som täcker hela fotsulan och som kallas shirak. – Ahmad, at-Tahawi, Ibn Majah och at-Tirmidhi. At-Tirmidhi bedömde den som autentisk, medan Abu Dawud bedömde den som svag. Det huvudsakliga syftet var att stryka över jawrab, det vill säga läderkhuffarna. Frågan om att stryka över na’l eller skor nämns endast som en underordnad del.
Precis som det är tillåtet att stryka över jawrab, det vill säga läderkhuffar, är det också tillåtet att stryka över alla slags fotbeklädnader, det vill säga strumpor, som bärs av rädsla för kyla, av rädsla för skada, av rädsla för besvär med bara fötter eller av någon liknande anledning. Ibn Taymiyyah sade: ”Det är tillåtet att stryka över fotbeklädnader. Att stryka över sådana beklädnader är mer berättigat än att stryka över strumpor och läderkhuffar, eftersom beklädnader vanligtvis bärs av behov och det medför olika skador att ta av dem. Antingen blir man kall, eller så får man besvär av att gå barfota, eller också skadas man. När det alltså är tillåtet att stryka över strumpor och läderkhuffar, måste det än mer vara tillåtet att stryka över fotbeklädnader. Den som hävdar att de lärda är eniga om någon av dessa frågor visar endast sin egen okunnighet. Det kan inte ens bevisas att tio framstående lärda har förbjudit detta, än mindre att det råder konsensus. Ibn Taymiyyah sade vidare: Den som begrundar Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) uttalande och gör en korrekt analogi kommer att förstå att handlingsutrymmet i denna fråga är mycket brett. Detta är en välgörande egenskap hos den islamiska lagen samt ett uttryck för dess generositet och storsinthet.” Om strumporna eller jawrab har revor eller hål är det inget problem att stryka över dem, så länge de enligt sedvänjan fortfarande räknas som bärbara. Ath-Thawri sade: Muhajirun och ansariernas strumpor var inte fria från revor och hål. Om strykning över dem hade varit förbjuden, skulle detta utan tvekan ha återberättats från dem.
c. Villkoren för att stryka över khuffar och liknande
Villkoret för att det ska vara tillåtet att stryka över strumpor eller något liknande som täcker fötterna är att de ska ha tagits på medan man befann sig i ett tillstånd av rituell renhet. Al-Mughīra ibn Shuʿba berättar: ”En natt var jag på resa tillsammans med Guds sändebud. Jag hällde då vatten över honom från ett kärl. Med det tvättade han sitt ansikte och sina båda händer och strök över huvudet. Därefter böjde jag mig ned för att ta av honom strumporna. Då sade han: ’Låt dem vara, ta inte av dem, för jag tog på mig dem medan jag var i ett tillstånd av renhet.’ Sedan strök han över dem.” – Ahmad, al-Bukhari och Muslim. Al-Humaydi återger i sin Musnad från al-Mughīra att han sade: ”Vi frågade: ’Guds sändebud, får vi stryka över strumporna?’ Han svarade: ’Ja, om de togs på medan fötterna var rena.’” Vissa rättslärda har ställt som villkor att strumporna ska täcka det område som måste täckas och sitta fast på fötterna utan att behöva bindas med remmar eller liknande. Dessutom ska de vara sådana att man kan gå omkring oavbrutet medan man bär dem. Ibn Taymiyya har dock i sitt fatwaverk bedömt dessa villkor som svaga.
d. Området där man ska stryka
Det område där den religiöst föreskrivna strykningen ska göras är strumpans ovansida. Al-Mughīra, må Gud vara nöjd med honom, sade: ”Jag såg Guds sändebud stryka över strumpans ovansida.” – Ahmad, Abu Dawud och al-Tirmidhi.
Ali, må Gud vara nöjd med honom, sade: ”Om islam vore en religion grundad på människors åsikter, skulle det ha varit mer korrekt att stryka över strumpans undersida än dess ovansida. Men jag såg Guds sändebud stryka över strumpans ovansida.” – Abu Dawud och al-Daraqutni. Det som ordet strykning innebär enligt språkbruk och lexikal betydelse är obligatoriskt; det finns ingen särskild begränsning av detta. Det finns inte heller något autentiskt uttalande som nämner något annat i denna fråga.
e. Giltighetstiden för strykningen
När man befinner sig hemma är giltighetstiden för att stryka över strumporna ett dygn, och under resa är den tre dygn.
Safwan ibn ʿAssal, må Gud vara nöjd med honom, sade: ”Guds sändebud befallde oss att stryka över strumporna när vi hade tagit på dem i ett tillstånd av renhet: under resa i tre dygn och hemma i ett dygn. Och vi skulle inte ta av dem annat än vid större rituell orenhet.” – al-Shafiʿi, Ahmad, Ibn Khuzayma, al-Tirmidhi och al-Nasaʾi.
Det återberättas från Shurayh ibn Hani, må Gud vara nöjd med honom, att han sade: Jag frågade Aisha, må Gud vara nöjd med henne, om att stryka över strumporna. Hon sade: ”Fråga Ali, för han vet mer om detta än jag. Han brukade resa tillsammans med Guds sändebud.” Därför frågade jag Ali, och han svarade: Guds sändebud sade: ”För den resande gäller tre dygn och tre nätter, och för den bofaste gäller ett dygn.” – Ahmad, Muslim, al-Tirmidhi, al-Nasaʾi och Ibn Majah. Al-Bayhaqi sade: ”Detta är det mest autentiska uttalandet i detta kapitel.” Giltighetstiden börjar när strykningen påbörjas. Vissa säger att den börjar när behovet av tvagning uppstår efter att man har tagit på sig strumporna.
j. Regler för att stryka över strumporna
När den som utför wudu har avslutat sin wudu och tagit på sig strumpor eller läderstrumpor, är det därefter tillåtet för honom att stryka över strumporna vid varje wudu. Han behöver inte tvätta fötterna. Han har fått tillstånd att göra detta under en dag och en natt när han vistas hemma, och under tre dagar och tre nätter när han är på resa. Men vid janāba måste strumporna tas av. Detta är vad som sägs i den tidigare nämnda hadithen från Safwān.
k. Det som upphäver strykningen över strumporna
Strykningen över strumporna upphävs (1) när den tillåtna tiden löper ut, (2) vid janāba och (3) när strumporna tas av. Om tiden löper ut eller strumporna tas av medan wudu fortfarande består, ska man endast tvätta båda fötterna.
6. Ghusl
Ghusl innebär att låta vatten rinna över hela kroppen. Det är en handling som föreskrivs av sharia. Den Allsmäktige Gud har nämligen sagt:
وإن كنتر جنبا قاظهروا
“Men om ni befinner er i ett tillstånd av rituell orenhet, så rena er noggrant.” (Sura 5, al-Māʾida: del av vers 6)
وَيَسْأَلُونَكَ عَنِ الْمَحِيضِ قُلْ هُوَ أَذًى لا فَاعْتَزِلُوا النِّسَاء فِي الْمَحِيضِ لَا وَلا تَقْرَبُوهُنَّ حَتَّى يَطْهُونَ ، فَإِذَا تَطَهِّرْنَ فَأْتُوهُنَّ من حيث أمركم الله ، إن اللهَ يُحِبُّ التَّوَّابِينَ وَيُحِبُّ المتطهرين
Betydelse: ”De frågar dig om menstruationen. Säg: ’Det är en orenhetstillstånd.’ Håll er därför borta från hustrurna under menstruationen och närma er dem inte förrän de blivit rena. När de har renat sig ordentligt, gå då till dem på det sätt som Allah har befallt er. Allah älskar dem som ångrar sig och älskar dem som renar sig.”
(Sura 2, al-Baqara: vers 222)
Det finns några viktiga regler i samband med det rituella badet, vilka behandlas här:
1. Omständigheter som gör det rituella badet obligatoriskt
Ett. Om sädesvätska utsöndras från en kvinna eller man med lust och upphetsning, vare sig personen sover eller är vaken, blir det rituella badet obligatoriskt. Detta är alla rättslärdas uppfattning. Abu Saʿid har återberättat:
Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Vatten från vatten.” (Det vill säga: på grund av sädesuttömningen ska man utföra det rituella badet genom att hälla vatten över hela kroppen.) – Muslim.
Återberättat från Umm Salama må Allah vara nöjd med henne: Umm Sulaym må Allah vara nöjd med henne sade: ”Allah skäms inte för sanningen. O Allahs Sändebud, måste en kvinna utföra det rituella badet om hon får en erotisk dröm?” Han svarade: ”Ja, om hon ser vatten.” – al-Bukhari, Muslim med flera.
Det är lämpligt att här informera om några ofta förekommande situationer i detta sammanhang, eftersom dessa frågor kan bli nödvändiga:
A. Om sädesvätska utsöndras utan sexuell upphetsning, på grund av sjukdom eller kyla, blir det rituella badet inte obligatoriskt. I den hadith som ʿAli må Allah vara nöjd med honom har återberättat står det att Allahs Sändebud ﷺ sade till honom: ”När sädesvätskan utsöndras med kraft och starkt begär, ska du utföra det rituella badet.” Abu Dawud.
Mujahid sade: Vi, några av Ibn Abbas lärjungar – Tawus, Said ibn Jubayr och Ikrima – var samlade i moskén medan Ibn Abbas bad. Då kom en man och ställde sig framför oss. Han sade: ”Finns det någon mufti här?” Vi sade: ”Fråga om det du vill.” Han sade: ”Varje gång jag urinerar kommer det genast därefter ut en kraftig stråle vätska.” Vi sade: ”Är det sädesvätska, den vätska genom vilken barn blir till?” Han sade: ”Ja.” Vi sade: ”Då måste du göra ghusl.” När mannen hörde detta gick han därifrån medan han sade: ”Vi tillhör sannerligen Allah och till Honom skall vi återvända.” Ibn Abbas avslutade snabbt bönen. Sedan sade han till Ikrima: ”Jag vill träffa den mannen.” Därefter vände han sig mot oss och sade: ”Grundade ni den fatwa ni gav mannen på Allahs bok?” Vi sade: ”Nej.” Han sade: ”Då på Allahs Sändebud?” Vi sade: ”Nej.” Han sade: ”Då på Allahs Sändebuds följeslagare?” Vi sade: ”Nej.” Han sade: ”Varifrån då?” Vi sade: ”Från vårt eget förstånd.” Han sade: ”Det är därför Allahs Sändebud sade: ’En faqih (en person med kunskap om sharia) är starkare mot Satan än tusen fromma dyrkare.’” Vid detta tillfälle kom mannen tillbaka. Ibn Abbas vände sig till honom och sade: ”När det som du nämnde inträffar, känner du då någon upphetsning i ditt könsorgan?” Han sade: ”Nej.” Han sade: ”Känner du då någon domning i kroppen?” Han sade: ”Nej.” Han sade: ”Det är endast svaghet. För detta räcker det att du gör wudu.”
b. Om någon får en erotisk dröm men inte ser någon sädesvätska, behöver han inte göra ghusl. Ibn al-Mundhir sade: Alla de lärda som jag har fått min religionskunskap från var eniga om denna uppfattning. I den tidigare återgivna hadithen om Umm Sulaym står det att Allahs Sändebud, som svar på frågan om en kvinna som haft en erotisk dröm måste göra ghusl, sade: ”Ja, om hon ser vätskan, det vill säga sädesvätskan.” Även denna hadith visar att ghusl inte krävs om sädesvätska inte syns. Men om sädesvätska kommer ut efter att man vaknat måste man göra ghusl.
c. Om någon vaknar och upptäcker fuktighet men inte minns att han haft en erotisk dröm, blir ghusl obligatoriskt om han är säker på att fuktigheten är sädesvätska. Detta beror på att det då uppenbarligen är den erotiska drömmen som orsakat fuktigheten, även om han har glömt den. Om han däremot tvivlar på om det är sädesvätska utan att vara säker, är ghusl obligatoriskt som en försiktighetsåtgärd. Mujahid och Qatada sade: Ghusl blir inte obligatoriskt förrän man är säker på att det är sädesvätska. Det beror på att det normala tillståndet är att man med säkerhet är rituellt ren. Säkerhet upphävs inte av tvivel.
d. Om någon under sexuell upphetsning känner att sädesvätska håller på att komma ut men klämmer åt sitt könsorgan så att den inte kommer ut, gäller samma sak på grund av den tidigare nämnda hadithen, där Allahs Sändebud gjorde ghusl beroende av att sädesvätska syns. Ghusl blir därför inte obligatoriskt utan att sädesvätska syns. Men om sädesvätska kommer ut när han släpper sitt könsorgan och börjar röra sig, måste han göra ghusl.
5. Om han upptäcker sädesvätska på sina kläder men inte vet när den kom ut, och han under tiden har bett utan att ha gjort ghusl, måste han be om bönerna på nytt från och med den senaste sömnen. Men om han upptäcker något tecken som visar att sädesvätskan kom ut före den senaste sömnen, måste han be om bönerna på nytt från den sömn då han antar att det inträffade.
Två. Samlag. Det vill säga: när ollonet tränger in i hustruns vagina och försvinner in i den blir ghusl obligatoriskt, även om sädesavgång inte sker. Allah har sagt: ”Om ni befinner er i ett tillstånd av större orenhet, så rena er väl.” Imam al-Shafi‘i sade: På arabernas språk betyder ”janabah” (större rituell orenhet), både bokstavligt och i egentlig mening, samlag, oavsett om sädesavgång sker eller inte. Om det sägs att en viss man har gjort en viss kvinna junub, förstås det som att han har haft samlag med henne, även om sädesavgång inte skett. Han sade: Det zina-brott för vilket sharia föreskriver piskstraff är samlag, även om sädesavgång inte sker. Abu Hurayra återberättade att Allahs Sändebud sade: ”När en man sätter sig mellan en kvinnas armar och ben och för in sitt könsorgan i henne, blir ghusl obligatoriskt, oavsett om sädesavgång sker eller inte.” – Ahmad och Muslim.
Det har också återberättats från Said ibn al-Musayyab: Abu Musa al-Ashari sade till Aisha: ”Jag vill fråga dig om en sak, men jag skäms.” Aisha sade: ”Fråga och skäms inte. Jag är ju din mor.” Då frågade Abu Musa: ”Vilken regel gäller för den som har haft samlag men inte fått sädesavgång?” Aisha svarade med hänvisning till Allahs Sändebud: ”När de två könsorganen förenas blir ghusl obligatoriskt.” – Ahmad och Malik.
Man bör dock komma ihåg att penetration är nödvändig. Om det bara sker beröring utan penetration blir ghusl inte obligatoriskt för någon av dem.
För det tredje: när menstruationen (månadsblödningen) och nifas (blödningen efter förlossningen) upphör: Allah har sagt: ”När de har blivit rena, närma er dem inte förrän de är rena. När de har renat sig, kom då till dem på det sätt som Allah har befallt er.” Och Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till Fatima bint Abi Hubaysh, må Allah vara nöjd med henne: ”Avstå från bönen under de dagar då du har menstruationsblödning. Gör sedan ghusl och be.” – Sahih al-Bukhari och Muslim. Även om denna hadith handlar om menstruation, är följeslagarnas enhälliga uppfattning att nifas har samma regler som menstruation. Om en förlossning äger rum utan blödning säger vissa att ghusl är obligatoriskt, medan andra säger att ghusl inte är obligatoriskt. Det finns ingen vägledning om detta i Koranen eller haditherna.
För det fjärde: döden: när en muslim avlider är det enligt enhällig uppfattning obligatoriskt att låta honom genomgå ghusl. En detaljerad redogörelse för detta kommer att ges på sin rätta plats.
För det femte: när en icke-troende antar islam: när en icke-troende antar islam är ghusl obligatoriskt för honom. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättar: ”Thumama al-Hanafi togs till fånga. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick till honom varje morgon och sade: ’Vad har du att säga, Thumama?’ Thumama svarade: ’Om du dödar mig, dödar du en man med blod att hämnas på (en tapper man); om du visar barmhärtighet mot mig, visar du barmhärtighet mot en tacksam man; och om du kräver blodspengar, ska jag ge dig vad du än begär.’ Allahs Sändebuds följeslagare föredrog blodspengar och sade: ’Vad vinner man på att döda honom?’ Därefter gick Allahs Sändebud till honom, och han antog islam. Allahs Sändebud frigav honom, skickade honom till Abu Talhas trädgård och befallde honom att göra ghusl. Han gjorde ghusl och bad två rakʿah. Då sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ’Er broders antagande av islam har fullbordats på ett gott sätt.’” – Ahmad, al-Bukhari och Muslim.
2. Handlingar som är förbjudna för den som är junub
Följande handlingar är förbjudna för den som är junub:
a. Bönen.
b. Tawaf.
Bevisen för detta har nämnts i redogörelsen för de handlingar som kräver wudu.
c. Att röra vid och bära Koranen: Många imamer är eniga om att detta är förbjudet. Imam Dawud och Ibn Hazm anser dock att den som befinner sig i janāba får röra vid och bära Koranen och anser inte detta vara förkastligt. Som bevis åberopar de den hadith som återberättas av al-Bukhari och Muslim:
”Allahs sändebud skickade ett brev till Herakleios. I det stod: Bismillāh al-Rahmān al-Rahīm … Till sist stod även denna vers ur sura Āl ʿImrān:
قُلْ يَأْهْلَ الْكِتَبِ تَعَالَوْ إِلَى كَلِمَةٍ سَوَاءٍ بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمْ إِلَّا تَعْبُدَ إِلَّا اللَّهَ وَلَا نُشْرِكَ بِهِ شَيْئًا وَلَا يَتَّخِلُ بَعْضُنَا بَعْضًا أَرْبَابًا مِن دُونِ اللَّهِ ، فَإِن تَوَلَّوا فَقُولُوا اعْمَدُوا بِأَنَّا مُسْلِمُونَ .
Betydelse: ”O ni som har fått Skriften! Kom till ett ord som är gemensamt för oss och er: att vi inte dyrkar någon annan än Allah, att vi inte sätter något vid Hans sida och att vi inte tar varandra till herrar i Allahs ställe. Men om de vänder sig bort, säg då: ’Vittna om att vi är muslimer.’” (Sura Āl ʿImrān, vers 64)
Ibn Hazm säger: Allahs sändebud skickade detta brev, som innehöll denna vers, till de kristna. Han visste med säkerhet att de skulle komma att röra vid brevet. Majoriteten av imamerna har som svar på detta argument sagt: Det var ju ett brev. Det är inget fel i att röra vid brev, tafsīrverk, fiqh-böcker och liknande även om de innehåller verser, eftersom de inte kallas Koranen och inte åtnjuter samma vördnad som Koranen [det finns dock inget bevis i Koranen eller hadith för att det är förbjudet för den som befinner sig i janāba att röra vid och bära Koranen. Av vördnad för Koranen anser imamerna det vara otillåtet. För undervisningens skull anser de det dock tillåtet. Imam Dawud al-Zahiri och Ibn Hazm anser det tillåtet under alla omständigheter. – Redaktören].
d. Att läsa Koranen: Enligt många imamer är det förbjudet för den som befinner sig i janāba att läsa någon del av Koranen.
I en hadith återberättad av ʿAli står det: ”Inget annat än janāba (en rituell orenhet som gör att ghusl blir obligatoriskt – vars innebörd har redogjorts för tidigare) hindrade Allahs sändebud från Koranen.” – Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasaʾi och Ibn Majah. Hafiz Ibn Hajar säger i Fath al-Bari: Några har betecknat vissa av hadithens återberättare som svaga. Den är dock en god hadith, som kan användas som bevis. Det har också återberättats från ʿAli: Jag såg Allahs sändebud göra wudu och därefter läsa en del av Koranen. Sedan sade han: Detta är tillåtet för den som inte befinner sig i janāba, men inte för den som befinner sig i janāba – inte ens en enda vers. – Ahmad och Abu Yaʿla. al-Haythami har sagt: Hadithens återberättare är tillförlitliga. al-Shawkani har sagt: ”Om denna hadith är autentisk kan den användas som bevis för att det är förbjudet för den som befinner sig i janāba att läsa Koranen. Men den förstnämnda hadithen innehåller inget uttalande som bevisar att det är förbjudet att läsa Koranen. Det enda man med säkerhet kan förstå av den är att Allahs sändebud avstod från att läsa Koranen i tillståndet av janāba. Ett sådant uttalande bevisar inte ens att det är makruh att läsa Koranen – hur skulle det då kunna bevisa att det är haram?” Enligt Imam al-Bukhari, al-Tabarani, Dawud al-Zahiri och Ibn Hazm är det tillåtet för den som befinner sig i janāba att läsa Koranen. Imam al-Bukhari sade: Ibrahims uppfattning var att en menstruerande kvinna får läsa koranverser. Ibn ʿAbbas ansåg inte heller att det var förkastligt för den som befinner sig i janāba att läsa Koranen. Allahs sändebud brukade minnas Allah under alla omständigheter. Hafiz Ibn Hajar har kommenterat detta med att Imam al-Bukhari inte ansåg någon av de hadither som säger att det är förbjudet för den som befinner sig i janāba eller för en menstruerande kvinna att läsa Koranen vara autentisk. Även om dessa hadither sammantaget är beviskraftiga enligt andra, kräver de flesta av dem tolkning.
e. Att vistas i moskén: Det är förbjudet för den som befinner sig i janāba att vistas i moskén. ʿAʾisha har sagt: En dag kom Allahs sändebud. Då hade hans följeslagares hus dörrar riktade mot moskén. Han sade: Vänd dörrarna till alla dessa hus bort från moskén. Efter att ha sagt detta gick Allahs sändebud in (i sitt hus eller i moskén). Människorna gjorde ingenting, eftersom de hoppades att en lättnad skulle uppenbaras för dem. Därefter kom Allahs sändebud ut till dem och sade: Vänd dörrarna till dessa hus bort från moskén, för jag tillåter inte att moskén används av en menstruerande kvinna eller av den som befinner sig i janāba. – Abu Dawud.
Umm Salama har sagt: Allahs sändebud gick in på gården till denna moské och tillkännagav: Moskén är inte tillåten för den som befinner sig i janāba eller för en menstruerande kvinna. – Ibn Majah och al-Tabarani.
Båda de ovan nämnda haditherna bevisar att moskén inte är tillåten för den som befinner sig i janābah eller för en menstruerande kvinna. Det är dock tillåtet för både den som befinner sig i janābah och den menstruerande kvinnan att passera genom moskén. Allah har nämligen sagt: ”Troende! När ni är berusade, gå då inte nära bönen förrän ni förstår vad ni säger. Och när ni befinner er i janābah, gå då inte nära bönen förrän ni har tvättat er, utom när ni passerar förbi.” (Sura 4, an-Nisāʾ, vers 43)
Jābir sade: ”Några av oss brukade passera genom moskén medan de befann sig i janābah.” – Ibn Abī Shaybah och Saʿīd ibn Manṣūr.
Zayd ibn Aslam sade också: ”Allahs Sändebuds följeslagare brukade gå genom moskén medan de befann sig i janābah.” (Ibn al-Mundhir.) Det har återberättats från Yazīd ibn Ḥabīb: ”Några av ansārernas hus hade dörrar som vette mot moskén. De brukade hamna i janābah, men de kunde inte gå till vattnet för att hämta vatten utan att passera genom moskén. Därför uppenbarade Allah denna vers: ’Gå inte nära bönen medan ni befinner er i janābah, utom när ni passerar förbi.’” – Ibn Jarīr.
Därefter sade ash-Shawkānī: ”Detta bevisar utan minsta tvivel den fråga som behandlas.” ʿĀʾishah sade: ”Allahs Sändebud sade till mig: ’Hämta näsduken åt mig från moskén.’ Jag sade: ’Jag menstruerar.’ Han sade: ’Din menstruation är inte i dina händer.’” – Alla hadithsamlingar utom al-Bukhārī.
Det har återberättats från Maymūnah: ”Allahs Sändebud brukade komma till någon av oss medan hon menstruerade och läsa Koranen med huvudet vilande i hennes knä, trots att hon menstruerade. Därefter brukade någon av oss ta hans näsduk och lägga den i moskén, trots att hon menstruerade.” – Aḥmad och an-Nasāʾī. Det finns fler hadither med detta innehåll.
3. Rekommenderad ghusl
Det vill säga den ghusl som lovordas och belönas, men vars underlåtelse varken medför klander eller synd. Det finns sex sådana ghusl:
a. Ghusl på fredagen. Eftersom fredagen är den dag då muslimer samlas för tillbedjan och bön, har den lagstiftande Sändebudet, Allahs frid och välsignelser över honom, befallt att man ska göra ghusl denna dag och betonat detta, så att muslimerna ska närvara vid sin sammankomst med bästa möjliga renhet och hygien. Abū Saʿīd återberättade: Allahs Sändebud sade: ”Det är wājib för varje vuxen person att göra ghusl på fredagen och att använda parfym efter sin förmåga.” – al-Bukhārī och Muslim.
”Wājib” betyder en starkt rekommenderad handling. Beviset för detta är följande hadith från al-Bukhari, återberättad av Ibn Umar: På fredagen stod Umar ibn al-Khattab och höll predikan. Plötsligt kom en äldre muhājir från Profetens följeslagare. Det var Uthman. Umar kallade på honom och sade: ”Vad är klockan nu?” Han svarade: ”Jag var upptagen med arbete. Innan jag hann återvända hem hörde jag böneutropet. Därför hann jag inte göra mer än wudu.” Umar sade: ”Bara wudu? Trots att du vet att Allahs Sändebud brukade befalla att man skulle göra ghusl.”
Imam al-Shafi‘i sade: När Uthman inte gjorde ghusl avstod han inte från bönen. Umar bad honom inte heller lämna moskén för att göra ghusl. Därmed blev det bevisat att de båda visste att ghusl var en frivillig handling. Att ghusl är starkt rekommenderat framgår också av följande hadith i Muslim, återberättad av Abu Hurayra. Allahs Sändebud sade: ”Den som gör wudu ordentligt, kommer till fredagsbönen och lyssnar tyst, får alla sina synder förlåtna från en fredag till nästa, samt ytterligare tre dagar.”
Om hur denna hadith bevisar att ghusl är starkt rekommenderat sade al-Qurtubi: Att belöningen nämns tillsammans med wudu och de övriga handlingar som hör samman med den, vilka krävs för bönens giltighet, visar att wudu är tillräckligt. Hafiz Ibn Hajar sade i sitt verk ”Talkhis”: Denna hadith är det starkaste beviset för att ghusl på fredagen inte är obligatoriskt. Eftersom det inte medför någon skada att avstå från ghusl har det klassificerats som starkt rekommenderat. Men om människor besväras av svett och dålig lukt, eller om något liknande obehag uppstår på grund av att man avstår från ghusl, blir ghusl obligatoriskt och det blir förbjudet att avstå från det. En grupp lärda har emellertid fastslagit att ghusl inför fredagsbönen är obligatoriskt även om ingen besväras av att någon avstår från det. De hänvisar som bevis till följande hadith från Abu Hurayra, där Allahs Sändebud sade: ”Det är nödvändigt för varje muslim att göra ghusl en gång i veckan. Han ska tvätta sitt huvud och sin kropp.” – al-Bukhari och Muslim.
De godtar de hadither som har återberättats i denna fråga enligt deras yttre betydelse, det vill säga att ghusl är obligatoriskt, och avvisar den motsatta tolkningen.
Tiden för ghusl sträcker sig från gryningen fram till fredagsbönen. Det är emellertid starkt rekommenderat att gå till bönen omedelbart efter att man har gjort ghusl. Om något som bryter wudu inträffar efter ghusl är det tillräckligt att göra wudu. Al-Athram sade: ”Jag hörde att Imam Ahmad fick frågan: Räcker wudu för den som har gjort ghusl och därefter fått sin wudu bruten?” Han svarade: ”Ja.” I denna fråga har jag inte hört något bättre än hadithen från Abd al-Rahman ibn Abza. Ibn Abza återberättar från sin följeslagare till far: ”Han brukade göra ghusl på fredagen. Om hans wudu bröts efter ghusl gjorde han endast wudu och gjorde inte om ghusl.” Tiden för ghusl upphör när fredagsbönen är avslutad. Den som gör ghusl efter fredagsbönen har därför inte gjort det föreskrivna fredagsghuslet, och genom detta ghusl har han inte heller uppfyllt den rekommenderade handlingen. Ibn Umar återberättar nämligen att Allahs Sändebud sade: ”När någon av er vill komma till fredagsbönen ska han göra ghusl.” – alla de autentiska hadithsamlingarna.
Ibn Abd al-Barr sade att muslimerna är eniga om detta.
b. Ghusl inför eid: De lärda har ansett ghusl inför eid vara starkt rekommenderat. Det finns ingen autentisk hadith om detta. I verket Badr al-Munir sägs det att haditherna om ghusl inför eid är svaga. Det finns dock några goda uttalanden från Profetens följeslagare i denna fråga.
c. Ghusl för den som har tvättat en avliden: Enligt många lärda är det starkt rekommenderat att den som har tvättat en avliden gör ghusl. Abu Hurayra återberättar att Allahs Sändebud sade: ”Den som har tvättat en avliden ska göra ghusl, och den som har burit honom ska göra wudu.” – Ahmad och Sunan-samlingarna.
Imamerna har dock kritiserat denna hadith. Ali ibn al-Madini, Ahmad, Ibn al-Mundhir, al-Rafi‘i och andra har sagt att hadithkännare inte har klassificerat någon hadith i denna fråga som autentisk. Hafiz Ibn Hajar sade emellertid om denna hadith: al-Tirmidhi har kallat den god, och Ibn Hibban har kallat den autentisk. Eftersom den har återberättats genom många kedjor kan den åtminstone inte vara annat än god. Al-Dhahabi sade: Denna hadiths överleveranskedja är starkare än många hadither som juristerna har godtagit som bevis. Den befallande verbform som används i denna hadith visar att handlingen är mustahabb. Det har nämligen återberättats från Umar (r.a.) att han sade: ”Vi brukade utföra ghusl på den döde. Därefter utförde några av oss ghusl, medan andra inte gjorde det.” Hadithen återberättades med en autentisk överleveranskedja av al-Khatib. Efter Abu Bakr al-Siddiqs (r.a.) bortgång utförde hans hustru Asma bint Umais ghusl på honom. När hon sedan kom ut efter ghuslen frågade hon de närvarande muhajirerna: ”I dag är det en mycket kall dag. Jag fastar. Är ghusl nödvändigt för mig?” De svarade: ”Nej.” – Malik.
d. Ghusl vid ihram: Enligt de flesta lärda är det mustahabb att utföra ghusl när man avser att träda in i ihram för hajj eller umrah. Zayd ibn Thabit (r.a.) sade nämligen: ”Han såg Allahs Sändebud ta av sig sina kläder och utföra ghusl för ihram.” – al-Daraqutni, al-Bayhaqi och al-Tirmidhi. Al-Tirmidhi kallade denna hadith god, medan al-Uqayli kallade den svag.
e. Ghusl vid inträde i Mecka: För den som avser att gå in i det heliga Mecka är det mustahabb att utföra ghusl. Det har nämligen återberättats från Ibn Umar (r.a.) att Allahs Sändebud, när han begav sig till Mecka, brukade stanna över natten i Dhu Tuwa till morgonen och därefter gå in i Mecka på dagen. Han återberättade från Allahs Sändebud att denne brukade utföra ghusl. – al-Bukhari och Muslim.
Ibn al-Mundhir sade: Enligt alla lärda är det mustahabb att utföra ghusl innan man går in i Mecka. Om man underlåter det behöver man dock inte betala någon fidyah. De flesta lärda har sagt att wudu är tillräckligt.
f. Ghusl för vistelsen på Arafat: För den som avser att vistas på Arafat för hajjens skull är det mustahabb att utföra ghusl. Malik har nämligen återberättat från Nafi‘ att Abdullah ibn Umar (r.a.) brukade utföra ghusl inför ihram, för att gå in i Mecka och för vistelsen på Arafat på eftermiddagen.
4. Ghuslens grundpelare
Det föreskrivna ghuslet kan inte fullbordas utan två saker:
a. Avsikten: Det är denna som skiljer människans naturliga och vardagliga handlingar från dyrkan. Avsikten är en rent inre handling. Den sedvänja som människor har lärt sig, infört och vant sig vid – att uttala avsikten med tungan – är en nyinförd och shariafrämmande handling. Denna sedvänja bör överges. Vi har redan tidigare, i samband med redogörelsen för wudu, behandlat avsiktens verkliga innebörd och betydelse.
b. Att tvätta alla kroppsdelar:
Allah den Allsmäktige har sagt: ”Och om ni befinner er i ett tillstånd av janābah, så rena er noggrant.” (Sura 5, al-Mā’idah: vers 6) Det vill säga: gör ghusl. Allah har också sagt: ”De frågar dig om menstruationen. Säg: ’Den är en orenhet och ett besvärande tillstånd. Håll er därför på avstånd från hustrurna under menstruationen och närma er dem inte förrän de har renat sig.’” (Sura al-Baqarah: vers 222)
Att reningen i båda verserna innebär att göra ghusl framgår tydligt av följande vers: ”Troende! Närma er inte bönen medan ni är berusade, förrän ni vet vad ni säger, och inte heller i ett tillstånd av janābah – annat än när ni passerar vägen – förrän ni har gjort ghusl.” (Sura 4, an-Nisā’: vers 43) Ghusl innebär i själva verket att tvätta alla kroppsdelar.
5. Ghusls sunnah
Det är sunnah för varje person som gör ghusl att göra det på det sätt som Allahs Sändebud ﷺ brukade göra. Först:
(1) tvättar man båda händerna tre gånger,
(2) därefter tvättar man könsdelarna,
(3) sedan gör man en fullständig wudu, på samma sätt som inför bönen. Om man gör ghusl med vatten från ett litet kärl kan man vänta med att tvätta fötterna tills ghuslen är avslutad.
(4) Därefter häller man vatten över huvudet tre gånger och låter samtidigt fingrarna löpa genom håret så att vattnet når hårrötterna.
(5) Sedan häller man vatten över hela kroppen, först på höger sida och därefter på vänster sida. Samtidigt gnuggar man, så långt det är möjligt, armhålorna, insidan av öronen, naveln, mellan tårna och hela kroppen. Detta beskrivs utförligt i hadithen från ‘A’ishah, må Allah vara nöjd med henne. Hon sade: ”När Allahs Sändebud ﷺ gjorde ghusl för att rena sig från janābah, började han med att tvätta händerna. Sedan hällde han vatten med höger hand över vänster hand och tvättade sina könsdelar med den. Därefter gjorde han wudu på samma sätt som inför bönen. Sedan tog han vatten och förde in fingrarna till hårrötterna för att få in vatten där. När han var säker på att vattnet hade nått hårrötterna hällde han därefter vatten över huvudet tre gånger med händerna kupade. Sedan hällde han vatten över hela kroppen.” – al-Bukhari och Muslim.
I en annan återberättelse från al-Bukhari och Muslim står det: Därefter redde han igenom håret med båda händerna, och när han märkte att hårbottnen hade blivit genomvåt hällde han vatten över huvudet tre gånger. I en annan hadith från ‘A’ishah i al-Bukhari och Muslim sägs det: När Allahs Sändebud ﷺ gjorde ghusl från janābah lät han hämta vatten och hällde det i handflatorna. Sedan hällde han först vatten på höger sida av huvudet och därefter på vänster sida, varefter han förde båda handflatorna över huvudet.
Det har återberättats från Maymunah, må Allah vara nöjd med henne: ”Jag ställde fram vatten för Allahs Sändebuds ghusl. Han hällde vatten över båda händerna och tvättade dem två eller tre gånger. Sedan hällde han vatten med höger hand över vänster hand och tvättade könsdelarna med det vattnet. Därefter gnuggade han händerna mot jorden. Sedan sköljde han munnen, förde in vatten i näsan, tvättade ansiktet och händerna, tvättade huvudet tre gånger och hällde sedan vatten över hela kroppen. Därefter flyttade han sig från platsen där han hade stått och tvättade fötterna. Sedan gav jag honom ett tygstycke, men han tog det inte. (Enligt al-Bukharis återberättelse avvisade han det.) I stället började han skaka av vattnet med handen.” – alla de autentiska hadithsamlingarna.
6. Kvinnors ghusl
En kvinnas ghusl är likadan som en mans ghusl. För kvinnan räcker det dock att vattnet når hårrötterna i hårknuten. Umm Salamah, må Allah vara nöjd med henne, sade att det inte är nödvändigt att lösa upp den. En kvinna frågade: ”Allahs Sändebud! Jag brukar ha håret uppsatt i en hårknut. Måste jag lösa upp den när jag gör ghusl från janābah?” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Det räcker för dig att hälla tre handfullar vatten över huvudet och därefter hälla vatten över hela kroppen. Genom detta blir du ren.” – Ahmad, Muslim och at-Tirmidhi.
At-Tirmidhi bedömde den som god och autentisk. Det återberättas från Ubayd ibn Umayr: Aisha fick veta att Abdullah ibn Umar befallde kvinnor att lösa upp sina hårknutar när de badade. Aisha sade: ”Jag förvånas över Ibn Umar. Han befaller kvinnor att lösa upp sina hårknutar när de badar, men varför befaller han dem inte att raka av sig håret? Jag och Allahs sändebud brukade bada från samma kärl. Vi gjorde inget mer än att hälla vatten över huvudet tre gånger.” – Ahmad och Muslim.
När en kvinna badar efter menstruation och avslag är det rekommenderat för henne att ta en bit bomull eller något liknande, applicera mysk eller någon annan parfym på den och sedan torka bort blodspåren med den. På så sätt blir platsen väldoftande och dålig lukt avlägsnas därifrån. Det återberättas från Aisha: ”Asma bint Yazid frågade Allahs sändebud om badet efter menstruationen. Sändebudet sade: ’När någon av er kvinnor badar ska hon ta den mängd vatten hon behöver och lote-blad, och sedan utföra tvagningen på bästa sätt. Därefter ska hon hälla vatten över huvudet och gnugga det kraftigt så att vattnet når hårrötterna. Sedan ska hon hälla vatten över sig. Därefter ska hon ta en tygbit med mysk och rena sig med den.’ Asma sade: ’Hur ska jag rena mig med tygbiten med mysk?’ Han sade: ’Ära vare Allah! Rena dig med den!’ Aisha sade: ’Hon försökte förmodligen dölja saken, det vill säga låtsades att hon inte förstod trots att hon gjorde det.’ Du ska torka bort blodspåren. Sedan frågade hon om badet på grund av janabah. Allahs sändebud sade: ’Du ska ta den mängd vatten du behöver, sedan rena dig grundligt, därefter hälla vatten över huvudet och gnugga det så att vattnet når huden. Sedan ska du hälla vatten över hela kroppen.’ Aisha sade: ’Så utmärkta Ansars kvinnor är! Blyghet hindrar dem inte från att skaffa sig god kunskap om religionen.’ – Alla de autentiska hadithsamlingarna utom At-Tirmidhi.
7. Några frågor om badet
a. Ett och samma bad räcker för både menstruation och janabah, för fredagsbönen och eidbönen, eller för janabah och fredagsbönen, om avsikten omfattar båda. Allahs sändebud sade nämligen: ”Varje människa får i enlighet med sin avsikt.”
b. När man badar på grund av janabah räcker själva badet som tvagning, även om man inte utför tvagningen före badet. Aisha sade: ”Allahs sändebud brukade inte utföra tvagningen efter badet.” Ibn Umar sade: ”En man sade till honom: ’Jag brukar utföra tvagningen efter badet.’ Ibn Umar sade till honom: ’Du överdriver.’” Abu Bakr ibn al-Arabi sade: ”De lärda är eniga om att tvagningen ingår i badet. Avsikten att rena sig från janabah medför även rening från den mindre rituella orenheten och avlägsnar den. Janabah utgör nämligen ett större hinder än hadath, den mindre rituella orenheten. Därför ingår avsikten att befrias från den mindre rituella orenheten i avsikten att befrias från den större, och avsikten med den större är tillräcklig.”
c. Det är tillåtet för den som befinner sig i janabah och för den menstruerande kvinnan att avlägsna hår, klippa naglarna och gå till marknaden. Det är inte heller makruh. Ata sade: ”Den som befinner sig i janabah kan raka sig, klippa naglarna och raka huvudhåret. Det spelar ingen roll om han utför tvagningen eller inte.” – Al-Bukhari.
d. Det är tillåtet att gå in i badhuset, under förutsättning att den som går in avstår från att se på någon annans privata delar och att ingen annan ser på hans privata delar. Ahmad sade: ”Om du vet att de som befinner sig i det offentliga badhuset bär höftskynke eller byxor, så gå in; annars ska du inte gå in.” Allahs sändebud sade: ”Ingen man ska se på en annan mans privata delar, och ingen kvinna ska se på en annan kvinnas privata delar.” Det finns inget hinder mot att nämna Allahs namn i badhuset. Att minnas Allah är gott under alla omständigheter, så länge inget förbud föreligger. Allahs sändebud brukade alltid minnas Allah.
e. Det är tillåtet att torka lemmarna med en näsduk, handduk eller liknande vid tvagning och bad, både på vintern och sommaren. 6. Det är tillåtet för en man att bada med det vatten som blivit över efter att en kvinna badat, och för en kvinna att bada med det vatten som blivit över efter att en man badat. På samma sätt är det tillåtet för man och hustru att bada tillsammans från samma kärl. Det återberättas från Ibn Abbas att en av Allahs sändebuds hustrur badade i ett kärl. Därefter kom Allahs sändebud för att utföra tvagningen eller bada från samma kärl. Hustrun sade: ”Allahs sändebud, jag befann mig i janabah.” Allahs sändebud sade: ”Vatten blir aldrig junub.” – Ahmad, Abu Dawud, An-Nasai och At-Tirmidhi.
Aisha brukade bada tillsammans med Allahs sändebud från samma kärl, och de sade till varandra: ”Lämna lite vatten åt mig.”
c. Det är inte tillåtet att bada naken offentligt. Det är förbjudet att blotta awrah. Det är inget fel i att skyla sig med kläder eller liknande. Fatima, må Allah vara nöjd med henne, brukade skyla Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med ett tygstycke medan han badade. Om man däremot badar naken på avstånd från människors blickar är det inget fel i det. Musa, frid vare med honom, badade naken, såsom det har återberättats i al-Bukhari.
Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”När Ayyub, frid vare med honom, badade naken föll plötsligt en säck med guldmynt över honom. Ayyub, frid vare med honom, började gömma dem i sina kläder. Allah sade till honom: ’O Ayyub, har Jag inte gjort dig oberoende av det du ser?’ Ayyub sade: ’O Allah, vid Din ära, det har Du sannerligen gjort, och jag är aldrig utan behov av Din välsignelse.’” – Ahmad, al-Bukhari och al-Nasa’i.
7. Tayammum
1. Definitionen av tayammum
Tayammums lexikala betydelse är att avse eller ha för avsikt. Dess terminologiska betydelse är att ha för avsikt att med jord stryka över eller göra masah på båda händerna och ansiktet, i syfte att bönen ska vara giltig.
2. Tayammums giltighet i sharia
Behovet av och giltigheten för tayammum i sharia är fastställda och bevisade genom Koranen, sunna och ijma (muslimernas samstämmighet).
Den Allsmäktige Allah säger i den heliga Koranen:
وَإِن كُنتم مرضى أَوْ عَلَى سَفَرٍ أَوْ جَاءَ أَحَدٌ مِنْكُم مِنَ الْقَائِطِ أَوْ لَيَسْتُمُ النِّسَاءَ فَلَمْ تَجِدُوا مَاءً فتيمموا سعيدا طيبا فامسحوا بوجوهكم وأيدِيكُمْ ، إِنَّ اللَّهَ كَانَ عَلُوا غَفُورًا .
”Om ni är sjuka eller befinner er på resa, eller om någon av er har uträttat sina behov, eller om ni har haft samlag med era hustrur, och ni inte finner vatten, ska ni då söka upp ren jord och stryka över era ansikten och händer med den. Allah är sannerligen Överseende och Förlåtande.” (Sura 4, al-Nisa: vers 43)
Beviset från sunna eller hadith: Abu Umama, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade:
جَعِلَتِ الْأَرْضِ كُلَّهَا لِي وَلِأُمَّتِي مَسْجِدًا وَطَهُورًا، فَأَيْنَهَا أَدركت رَجُلاً مِنْ أُمَّتِي الصَّلاةُ فعند ظهوره.
”Hela jorden har gjorts till en moské och ett reningsmedel för mig och min ummah. Så var och en av min ummah som befinner sig någonstans när tiden för bönen infaller har sitt reningsmedel hos sig.” – Ahmad.
Ijma: Muslimerna är eniga om att tayammum är tillåtet enligt sharīʿah under särskilda omständigheter som ersättning för wudu och ghusl.
3. En särskild utmärkelse för Muhammads ummah
Tayammum är i själva verket en särskild egenskap genom vilken Allah särskilt har utmärkt och hedrat denna ummah. Jabir (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud sade: ”Jag har fått fem saker som ingen före mig har fått: (1) Jag har fått hjälp genom att människor fruktar mig på en månads avstånd. (2) Jorden har gjorts till en moské och ett reningsmedel för mig. Så när tiden för bönen infaller för någon av min ummah, ska han be. (3) Krigsbyte har gjorts tillåtet för mig, något som inte hade gjorts tillåtet för någon före mig. (4) Jag har fått rätten att medla. (5) Tidigare sändes varje profet endast till sitt eget folk, men jag har sänts till hela mänskligheten.” – Bukhari och Muslim.
4. Anledningen till att tayammum föreskrevs i sharīʿah
”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade: En dag gav vi oss av på en resa tillsammans med Allahs Sändebud. I ett ökenområde tappade jag ett halsband. Allahs Sändebud stannade för att leta efter det, och människorna (följeslagarna) stannade också tillsammans med honom. Det fanns inget vatten där, och följeslagarna hade inte heller något vatten. Till slut kom människorna till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ’Ser du inte vad Aisha, din dotter, har gjort? Hon har fått alla att stanna på grund av att hon tappat sitt halsband.’ Abu Bakr kom till mig medan Allahs Sändebud sov med huvudet vilande på mitt lår. Abu Bakr förebrådde mig och skällde på mig så som Allah hade velat. Sedan började han gång på gång stöta mig i midjan för att jag skulle resa mig och ge mig av, men eftersom Allahs Sändebud sov på mitt lår kunde jag inte röra mig. Till slut sov han kvar, utan vatten, ända till morgonen. Då uppenbarade Allah versen med befallningen: ’Gör tayammum.’
Usaid ibn Hudair sade: ’O Abu Bakrs familj! Detta är inte er enda välsignelse (ni har många fler välsignelser).’ Aisha sade: ’Plötsligt reste jag kamelen som jag satt på, och under den fann jag halsbandet.’” – Alla hadithsamlingar utom Tirmidhi.
5. Omständigheter under vilka tayammum är tillåtet
Tayammum är tillåtet vid mindre orenhet, då wudu krävs, och vid större orenhet, då ghusl krävs. Oavsett om man befinner sig hemma eller på resa är tayammum tillåtet när någon av följande omständigheter föreligger:
a. När vatten inte finns, eller när det inte finns tillräckligt med vatten för att uppnå renhet. Imran ibn Husayn (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vi befann oss på en resa tillsammans med Allahs Sändebud. Han ledde bönen för de närvarande. Då såg han en man som stod avskild från församlingen. Han sade till honom: ’Varför anslöt du dig inte till bönen?’ Mannen svarade: ’Jag befinner mig i janabah (större orenhet), men det finns inget vatten.’ Han sade: ’Använd jord. Det räcker för dig.’” – Bukhari och Muslim. Abu Dharr (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud sade: ”För den som inte finner vatten är jorden ett reningsmedel, även om det skulle vara i tio år.” – Abu Dawud, Tirmidhi, Nasa’i och Ibn Majah. Tirmidhi bedömde denna hadith som autentisk och god.
En sådan person måste dock, innan han gör tayammum, undersöka om hans karavan, det vill säga hans reskamrater, har vatten och försöka be dem om det. Om han inte finner vatten hos reskamraterna ska han se efter om det finns vatten någonstans i närheten. När han är säker på att det inte finns någonstans, eller får veta att det finns långt borta, behöver han inte längre leta.
b. När han har ett sår eller en sjukdom på kroppen och det finns risk att sjukdomen förvärras eller att tillfrisknandet fördröjs genom användning av vatten – oavsett om detta är känt genom erfarenhet eller genom en pålitlig läkare. Jabir (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vi gav oss av på en resa. En av våra följeslagare skadades av ett slag från en sten och fick huvudet uppskuret. Därefter fick han en nattlig sädesuttömning i detta tillstånd. Han frågade sina följeslagare: ’Anser ni att tayammum är tillåtet för mig?’ De svarade: ’Vi anser inte att det är tillåtet för dig. Du kan ju använda vatten.’ Han badade därför och dog. När vi senare kom till Allahs Sändebud och berättade detta för honom sade han: ’De dödade honom! Varför frågade de inte när de inte visste? Okunnighet botas genom att fråga. Det hade räckt för honom att göra tayammum, torka och vrida ur ett vått tyg, eller att lägga en tygbit som förband över såret, stryka över den och tvätta resten av kroppen.’” – Abu Dawud, Ibn Majah och Daraqutni.
c. När vattnet är mycket kallt och det finns stark anledning att frukta att användningen av det skulle orsaka skada, och det inte är möjligt att få det uppvärmt, inte ens genom att betala någon, eller när det inte är möjligt att gå in i ett badhus, är det tillåtet att göra tayammum. I en hadith berättad av ʿAmr ibn al-ʿĀs, må Allah vara nöjd med honom, sägs följande om när han sändes iväg på expeditionen till Dhāt as-Salāsil: En natt med sträng kyla fick jag en nattlig sädesuttömning. Jag fruktade att jag skulle dö om jag gjorde ghusl. Därför gjorde jag tayammum och ledde mina följeslagare i morgonbönen. När jag senare kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, berättade följeslagarna för honom vad som hade hänt. Allahs Sändebud sade: ”O ʿAmr, ledde du dina följeslagare i bönen medan du var i ett orent tillstånd?” Jag svarade: ”Jag kom att tänka på Allahs ord: ’Döda inte er själva. Allah är sannerligen barmhärtig mot er.’” (Koranen 4, an-Nisāʾ: vers 29.) Därför ledde jag dem i bönen efter att ha gjort tayammum.” Då skrattade Allahs Sändebud och sade inget mer. – Aḥmad, Abū Dāwūd, al-Ḥākim, ad-Dāraquṭnī, Ibn Ḥibbān och al-Bukhārī.
d. Även om vattnet finns nära, men det finns risk för att man förlorar livet, sin heder, sin egendom eller sina följeslagare om man försöker hämta det, eller om en fiende står mellan personen och vattnet och det finns risk för skada – vare sig fienden är en människa eller något annat – eller om personen inte kan använda vattnet eftersom han är fånge, eller inte kan få tag på vatten på grund av brist på redskap såsom hink och rep, räknas vattnets befintlighet i dessa fall som likvärdig med dess frånvaro. På samma sätt är tayammum tillåtet för den som fruktar att han skulle utsättas för en falsk anklagelse och skadas om han gjorde ghusl [Ett exempel på risken för en sådan anklagelse är att en ogift vän övernattar som gäst hos sin gifta vän, som bor där tillsammans med sin familj, och drabbas av orenhet på grund av sädesuttömning. Om han då gör ghusl kan misstankar eller anklagelser riktas mot honom].
e. När man behöver spara vatten för att själv eller ens reskamrat ska kunna dricka, nu eller senare. Även om reskamraten skulle vara en hund som inte är van vid att bita, eller om det blir nödvändigt att spara vattnet för att knåda deg, laga mat eller avlägsna orenhet som inte kan avlägsnas på annat sätt, ska man göra tayammum och spara det vatten man har tillgång till. Imām Aḥmad, må Allah vara nöjd med honom, sade att många följeslagare endast sparade vatten för att dricka och därför gjorde tayammum. ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Om en resande drabbas av den stora orenheten (janābah), har endast lite vatten och fruktar att han ska plågas av törst, ska han göra tayammum och inte göra ghusl.” – ad-Dāraquṭnī.
Imām Ibn Taymiyyah sade: Den som på grund av brist på vatten håller tillbaka urin eller avföring bör inte hålla tillbaka den för att bevara sin wuduʾ, utan bör göra tayammum och be bönen; det är bättre för honom.
f. Om man kan använda vatten, men det finns risk att bönens tid går ut om man gör wuduʾ eller ghusl med vatten, ska man i ett sådant fall göra tayammum och be. Denna bön behöver inte göras om.
6. Vilket slags jord ska man använda för tayammum?
Tayammum är tillåtet med ren jord och med allt som härrör från jorden, såsom sand, sten och kalk. Allah den Allsmäktige har sagt: ”Gör tayammum med ren ṣaʿīd.” Språkvetarna inom arabiskan är eniga om att ṣaʿīd betecknar jordens yta, vare sig det är jord eller något annat.
7. Hur tayammum utförs
Den som gör tayammum bör först ha avsikten (avsikten är obligatorisk vid tayammum; detta har behandlats i kapitlet om wuduʾ). Därefter ska han nämna Allahs namn. Han ska slå båda händerna mot ren jord och sedan stryka ansiktet och händerna upp till armbågarna med dessa båda händer. Ingen hadith har berättats i denna fråga som är mer autentisk och tydlig än ʿAmmārs, må Allah vara nöjd med honom.
ʿAmmār sade: ”Jag drabbades av janābah, det vill säga den stora orenheten. Sedan fann jag inget vatten. Därför vältrade jag mig i jord och bad. Därefter berättade jag detta för Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han sade: ’Det hade räckt för er att göra så här’ – och Allahs Sändebud slog då sina båda handflator mot jorden, blåste på dem (för att skaka av dammet) och strök sedan sitt ansikte och sina händer med dem. – al-Bukhārī och Muslim. En annan återberättelse lyder: ’Det räcker för dig att slå dina båda handflator mot jorden, sedan blåsa på handflatorna och därefter stryka eller göra masḥ med dem över ansiktet och handflatorna upp till armbågarna.’ – ad-Dāraquṭnī. Av denna hadith framgår att det räcker att slå händerna mot jorden en gång, och att det vid strykningen av båda händerna räcker att stryka handflatorna. När man gör tayammum med jord är det sunnah att blåsa på händerna för att avlägsna dammet och att inte täcka ansiktet med damm.
8. Vilka handlingar blir tillåtna genom tayammum?
Tayammum är ett alternativ till wudu och ghusl när vatten saknas. Därför blir genom tayammum alla de handlingar tillåtna som blir tillåtna genom wudu och ghusl, såsom att be och röra vid Koranen. För dess giltighet är det inte ett villkor att bönetiden har inträtt. Den som utför tayammum får be så många obligatoriska och frivilliga böner som han vill med ett enda tayammum. Reglerna för tayammum är exakt desamma som reglerna för wudu. Det har berättats från Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Jorden är ett reningsmedel för muslimen, även om han inte finner vatten på tio år. Men när han finner vatten ska han genast låta det beröra sin hud. Det är bäst för honom.” – Ahmad och at-Tirmidhi.
9. Vad bryter tayammum?
Tayammum bryts av exakt samma saker som bryter wudu, eftersom tayammum ersätter wudu. På samma sätt bryts tayammum för den som utförde det när han inte fann vatten så snart han finner vatten. Den som inte kunde använda vatten får sitt tayammum brutet så snart han blir kapabel att använda det. Men om vatten påträffas efter att han har utfört tayammum och bett, eller om han efter bönen blir kapabel att använda vatten, behöver han inte upprepa bönen, även om bönetiden återstår. Abu Sa’id al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom, berättade: ”Två män gav sig av på en resa. Plötsligt inföll bönetiden, men de hade inget vatten. Därför utförde de tayammum med ren jord och bad. Sedan fann de vatten medan bönetiden ännu var inne. Den ene gjorde wudu och upprepade bönen, medan den andre inte upprepade den. Därefter kom de båda till Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och berättade vad som hade hänt. Allahs sändebud sade till den som inte hade gjort wudu och upprepat bönen: ’Du har följt sunnah på rätt sätt, och din bön är tillräcklig för dig.’ Till den som hade upprepat bönen och gjort wudu sade han: ’Du får dubbel belöning.’” – Abu Dawud och an-Nasa’i. Men om han finner vatten och blir kapabel att använda det efter att bönen har börjat men innan den är avslutad, bryts hans wudu och han måste rena sig med vatten. Beviset för detta är den ovan nämnda hadithen från Abu Dharr. När en person som befinner sig i janabah, det vill säga i större rituell orenhet, eller en menstruerande kvinna utför tayammum och ber på grund av någon av de orsaker som gör tayammum tillåtet, behöver bönen inte upprepas. Men när personen blir kapabel att använda vatten blir ghusl obligatoriskt. Detta beror på den hadith som återberättats av ‘Imran, må Allah vara nöjd med honom: ”Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ledde bönen. När han hade avslutat bönen såg han en man som satt avskilt och inte hade bett med församlingen. Han sade till honom: ’Du där, varför bad du inte med församlingen?’ Han svarade: ’Jag befann mig i större rituell orenhet, men fann inget vatten.’ Allahs sändebud sade: ’Du borde använda jord. Det är tillräckligt för dig.’ Därefter sade ‘Imran, må Allah vara nöjd med honom: När vatten påträffades gav Allahs sändebud den person som befann sig i janabah ett kärl fyllt med vatten och sade: ’Gå och häll det över din kropp.’” – al-Bukhari.
8. Att stryka över förband eller bandage
a. Tillåtligheten av att stryka över förband eller bandage
Det är tillåtet att stryka över ett förband, ett bandage eller liknande som har bundits runt en sjuk kroppsdel. Det finns flera hadither om detta. Även om dessa hadither är svaga stärker de varandra och gör dem tillräckliga som bevis för tillåtligheten. Bland de mest framstående är den hadith som återberättats av Jabir, må Allah vara nöjd med honom. Han sade:
”En man skadades av ett slag från en sten, så att hans huvud sprack. Därefter fick han en nattlig utlösning. Han frågade sina följeslagare: ’Vad anser ni, får jag utföra tayammum?’ De svarade: ’Vi ser ingen möjlighet för dig att utföra tayammum. Du kan ju använda vatten.’ Mannen gjorde då ghusl och dog strax därefter. När vi senare kom till Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och berättade för honom vad som hade hänt, sade han: ’De dödade honom. Må Allah döda dem! Varför frågade de inte när de inte visste? Okunskap botas ju genom att fråga. Det hade varit tillräckligt för honom att utföra tayammum och torka sig med en våt trasa, eller att lägga ett förband över såret och stryka över det, och därefter tvätta resten av kroppen.’ –
Abu Dawud, Ibn Majah och ad-Daraqutni. Det har återberättats med en autentisk överleveringskedja från Ibn ‘Umar. Han strök över förband och bandage.
b. Reglerna för att stryka över
Regeln för att stryka över ett förband eller bandage är att det i wudu och ghusl är obligatoriskt att, i stället för att tvätta eller stryka över den sjuka kroppsdelen, stryka över förbandet eller bandaget.
C. När är masah obligatoriskt?
Den som har ett sår eller ett benbrott på någon del av kroppen och vill utföra wudu eller ghusl är skyldig att tvätta sina kroppsdelar. Om det behövs att värma vattnet för detta, ska han värma det. Men om det finns risk för skada genom att tvätta den sjuka kroppsdelen, till exempel att ett sår öppnas och en sjukdom uppstår, att den befintliga smärtan förvärras eller att läkningen av den befintliga sjukdomen fördröjs, ersätts skyldigheten att tvätta den sjuka kroppsdelen med masah. Om det även finns risk för skada genom att utföra masah, är det obligatoriskt att lägga ett förband över såret eller ett bandage över benbrottet. Förbandet eller bandaget ska bindas på ett sådant sätt att det inte sträcker sig utanför den sjuka delens gränser mer än vad som krävs för att hålla det på plats. Därefter ska masah utföras över hela förbandet eller bandaget på ett sådant sätt att inte ens en liten del lämnas utan masah. Det finns inget krav på att kroppen måste vara ren innan förbandet eller bandaget binds, och inte heller någon bestämd tidsgräns för detta. Så länge ursäkten kvarstår ska masah över förbandet eller bandaget utföras fortlöpande vid wudu och ghusl.
D. Vad upphäver masah?
Masah upphävs om förbandet eller bandaget tas bort eller faller av av sig självt eftersom sjukdomen på det berörda området har läkt. Masah upphävs också enbart genom att sjukdomen har läkt, även om bandaget inte har tagits bort.
Taharah (att uppnå renhet)
9. Hur ska den som inte finner vatten eller jord för att rena sig utföra bönen?
När både vatten och jord är utom räckhåll och inte kan nås, ska man utföra bönen utan wudu och tayammum. Denna bön behöver aldrig göras om. Muslim återberättar från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att hon hade lånat ett halsband av Asma och att det sedan försvann. Då skickade Allahs Sändebud några följeslagare för att söka efter halsbandet. När bönetiden inträdde utförde de bönen utan wudu. Senare kom de till Allahs Sändebud och lade fram saken för honom. Därefter uppenbarades versen om tayammum. Umayd ibn Hudayr sade: ”Må Allah belöna dig rikligt, O Aisha! Varje gång någon olycka har drabbat dig har Allah ordnat så att du befriats från den, och genom den har Han åstadkommit gott för muslimerna.” Dessa följeslagare utförde bönen även när de saknade alla medel för att uppnå renhet. När saken sedan togs upp inför Allahs Sändebud uttryckte han varken vrede eller missnöje och sade inte heller åt dem att göra om bönen. Imam al-Nawawi har sagt: Detta är det starkaste beviset i denna fråga.
10. Hayd (menstruation)
1. Definitionen av hayd
Det arabiska ordets bokstavliga betydelse är flöde eller utsöndring. Det blod som kommer ut genom kvinnans slida när hon är frisk, utan att det beror på barnafödande eller en skada, är hayd.
2. Åldern då hayd börjar
Enligt de flesta lärda börjar hayd inte hos flickor innan de har fyllt nio år [det vill säga nio månår, som består av 354 dagar]. Om blod kommer ut innan denna ålder har uppnåtts är det inte menstruation, utan sjuklig och avvikande utsöndring.
Detta kan fortsätta ända till livets slut. Det finns inga bevis för att det finns en fastställd slutålder för detta. Om en äldre kvinna därför ser blod ska det räknas som menstruation.
3. Menstruationsblodets färger
Menstruationsblodet måste ha någon av följande färger:
a. Svart: I hadithen om Fatima bint Abi Hubaysh berättas: ”Fatima bint Abi Hubaysh brukade drabbas av istihada (sjukdomsbetingad blödning). Guds Sändebud sade till henne: Om det är menstruationsblod är det svart och kvinnorna känner igen det [en annan möjlig betydelse är att det har en särskild lukt].
När det är så ska du avstå från bönen, men när det är annorlunda ska du fortsätta med tvagningen och bönen som vanligt. Det är nämligen sjukdomsbetingat.” – Abu Dawud, an-Nasa’i, Ibn Hibban, ad-Daraqutni.
b. Rött: Detta är nämligen blodets ursprungliga färg.
c. Gult: Det är en sorts vätska som ser ut som var. Den har en gul färg på ytan.
d. Grått: En färg mellan vitt och svart. Den liknar smutsigt vatten. Marjana, den frigivna slavinnan till Aisha, berättar: ”Kvinnorna brukade skicka den bomullstuss som de hade doppat i gult till Aisha för att se om några tecken på menstruation fanns kvar. Aisha sade: Ha inte bråttom med att börja be förrän ni ser en ren, vit bomullstuss fri från gul färg.” – Malik, Muhammad ibn al-Hasan, al-Bukhari.
Om den gula eller grå färgen syns under menstruationsperioden räknas den som menstruation. Annars räknas den inte som menstruation. Umm Atiyya berättar: ”Efter att ha uppnått renhet brukade vi inte anse något gult eller grått som betydelsefullt.” – Abu Dawud, al-Bukhari. I al-Bukharis återgivning saknas orden ”efter att ha uppnått renhet”.
4. Menstruationens varaktighet
[De lärda har varit oense om menstruationens varaktighet. Några säger att det inte finns någon minsta varaktighet. Några säger att den minsta varaktigheten är en dag och en natt. Andra säger tre dagar. Enligt vissa är den längsta varaktigheten tio dagar, enligt andra femton dagar].
Menstruationen har ingen högsta eller lägsta varaktighet. Det finns inget auktoritativt bevis för att fastställa dess varaktighet. Om en kvinna däremot har ett bestämt regelbundet mönster kan hon följa det. I hadithen om Umm Salama berättas: Hon frågade Guds Sändebud om en kvinna som blödde hela tiden. Guds Sändebud sade: Hon ska lägga märke till hur många dagar i månaden hon vanligtvis menstruerar. Under dessa dagar ska hon avstå från bönen, därefter göra helkroppstvagning och binda en tygbit kring könsorganet. Sedan ska hon be. – De fem återstående hadithsamlingarna, utom at-Tirmidhi.
Om hon inte har något bestämt regelbundet mönster ska menstruationens början och slut fastställas utifrån blodets kännetecken. Beviset för detta är den tidigare nämnda hadithen om Fatima bint Abi Hubaysh. I den sade Guds Sändebud: ”Om det är menstruationsblod är det välkänt genom sin svarta färg.” Denna hadith visar att menstruationsblodet skiljer sig från annat blod och att kvinnorna känner igen det.
5. Renhetsperiodens varaktighet mellan två menstruationer
De lärda är eniga om att det inte finns någon fastställd gräns för renhetsperioden mellan två menstruationer. Det råder oenighet om dess kortaste varaktighet. Vissa har uppskattat den till femton dagar, andra till tretton dagar. Det riktiga är att det inte finns något avgörande bevis som kan användas för att fastställa den kortaste varaktigheten.
11. Nifās (blödning efter förlossning)
a. Definitionen av nifās
Nifās är det blod som utsöndras från kvinnans könsorgan efter förlossningen, även om förlossningen beror på missfall.
b. Nifās varaktighet
Nifās har ingen minsta varaktighet. Det kan till och med vara bara ett ögonblick. Om en kvinna efter förlossningen blöder och blödningen upphör efter en kort stund, eller om hon föder utan någon blödning alls och nifās därmed upphör, ska hon utföra bönen, fastan och så vidare, precis som de kvinnor som blivit rituellt rena. Nifās längsta varaktighet är fyrtio dagar. Detta framgår av den hadith som återberättats av Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne:
Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Under Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tid brukade kvinnor med nifās avstå i fyrtio dagar.” (Det vill säga, de utförde inte bönen, fastan och så vidare.) – Alla hadithsamlingar utom an-Nasāʾīs. Efter att ha citerat denna hadith sade at-Tirmidhī: Alla lärda bland följeslagarna, deras efterföljare och dem som kom efter dem är eniga om att kvinnor med nifās ska avstå från bönen i fyrtio dagar. Om de däremot blir rituellt rena före detta ska de efter att ha utfört ghusl be och fasta. Om blod visar sig efter fyrtio dagar får de enligt majoriteten av de lärda inte längre avstå från bönen.
12. Vad som är förbjudet för menstruerande kvinnor och kvinnor med nifās
Det som tidigare har nämnts som förbjudet för den junubiske (den person som är oren på grund av sädesuttömning) är också förbjudet för menstruerande kvinnor och kvinnor med nifās. Dessutom betecknas alla tre som personer som befinner sig i ”stor rituell orenhet”. Utöver det som tidigare har förklarats förbjudet för menstruerande kvinnor och kvinnor med nifās är följande handlingar också förbjudna:
1. Fasta
Det är inte tillåtet för menstruerande kvinnor och kvinnor med nifās att fasta. Om de fastar är fastan ogiltig. De fastedagar under Ramadan som går förlorade på grund av menstruation eller blödning efter förlossning ska tas igen efter Ramadan. Bönen behöver däremot inte tas igen. Denna lättnad har getts för att minska den överdrivna bördan för kvinnor, eftersom bönen måste utföras ofta, medan fastan inte behöver utföras lika ofta. Detta framgår av den hadith som återberättats av Abū Saʿīd al-Khudrī:
Abū Saʿīd al-Khudrī, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gick förbi några kvinnor på väg till böneplatsen för eid al-fitr eller eid al-adhā. Då sade han: ’O kvinnor, ge allmosor, för jag har sett att majoriteten av er är helvetets invånare.’ De sade: ’O Allahs Sändebud, varför det?’ Allahs Sändebud sade: ’Ni förbannar överdrivet mycket och visar era släktingar förakt. Jag har inte sett någon annan som, trots att ni är bristfälliga i förstånd och religiös fromhet, kan få även mycket beslutsamma mäns hjärtan att falla för er på det sätt som ni kan.’ Kvinnorna sade: ’Var ligger vår brist i förstånd och religiös fromhet?’ Han sade: ’Är inte en kvinnas vittnesmål lika med hälften av en mans vittnesmål?’ De sade: ’Jo.’ Han sade: ’Detta är bristen i förståndet. När en kvinna menstruerar, avstår hon då inte från bönen och fastan?’ De sade: ’Jo.’ Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ’Detta är bristen i deras religiösa fromhet.’ – al-Bukhārī och Muslim.
Mu’adhah sade: Jag frågade Aisha: Varför måste en menstruerande kvinna ta igen fastan, men inte bönen? Aisha svarade: Under Profetens tid, frid och välsignelser över honom, när vi menstruerade, befalldes vi att ta igen fastan, men vi befalldes inte att ta igen bönen. – Alla samlingar med autentiska hadither.
2. Sexuellt umgänge under menstruation och nifas
Detta är förbjudet enligt muslimernas enhälliga uppfattning, grundad på Koranens och sunnans entydiga vägledning. Därför är sexuellt umgänge med en menstruerande kvinna eller en kvinna med postpartumblödning inte tillåtet förrän hon blivit ren. I Anas hadith berättas: När judarnas hustrur menstruerade åt eller hade de inte sexuellt umgänge med dem. När följeslagarna frågade Profeten, frid och välsignelser över honom, om detta uppenbarade Allah vers 222 i sura al-Baqara: ”De frågar dig om menstruationen. Säg: ’Den är en olägenhet. Håll er därför borta från kvinnorna under menstruationen och närma er dem inte förrän de blivit rena. När de sedan renat sig, kom till dem på det sätt som Allah har befallt er. Allah älskar sannerligen dem som ångrar sig och dem som renar sig.’” Därefter sade Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom: ”Ni får göra allt utom sexuellt umgänge.” – Alla samlingar med autentiska hadither utom al-Bukhari.
Imam al-Nawawi sade: Om en muslim tror att sexuellt umgänge med en menstruerande kvinna i hennes könsorgan är tillåtet, blir han en otrogen och avfälling från islam. Om han däremot har sexuellt umgänge av misstag, utan att tro att det är tillåtet, eller utan att känna till att det är förbjudet, eller utan att veta att hon menstruerar, begår han ingen synd och behöver inte heller ge någon gottgörelse. Men om han frivilligt och avsiktligt har sexuellt umgänge trots att han vet att hon menstruerar och att det är förbjudet, räknas han som en som begått en stor synd och måste ångra sig. Det råder två uppfattningar om huruvida gottgörelse är obligatorisk. Den starkare uppfattningen är att gottgörelse inte är obligatorisk. Han sade också: Den andra formen är sexuellt umgänge ovanför naveln och nedanför knäna. Detta är enhälligt tillåtet. Den tredje formen är sexuellt umgänge mellan naveln och knäna, på valfritt sätt, förutom i könsorganet och anus. De flesta lärda anser dock detta vara förbjudet. Enligt al-Nawawi är det emellertid makruh, men tillåtet, eftersom detta är den starkaste uppfattningen bevismässigt.
Det bevis han anförde är berättelsen från Profetens hustrur: När Profeten, frid och välsignelser över honom, önskade något av en menstruerande hustru, lade han först något över hennes könsorgan och gjorde sedan det han önskade. – Abu Dawud. Det har också berättats från Masruq ibn al-Ajda att han sade: Jag frågade Aisha: Hur mycket kan en man hoppas på från sin hustru när hon menstruerar? Hon svarade: Allt utom könsorganet. – I al-Bukharis historiska verk.
13. Istihada (sjukdomsrelaterad blödning)
1. Definition: Fortsatt blödning som inträffar vid fel tid och oregelbundet kallas istihada.
2. Tillstånd hos mustahada (en kvinna som lider av sjukdomsrelaterad blödning)
En mustahada kan befinna sig i ett av tre tillstånd:
a. Före istihadan kände hon till en bestämd menstruationsperiod. I detta fall ska denna kända period räknas som hennes menstruationsperiod, medan den återstående tiden ska räknas som istihada. Detta framgår av hadithen om Umm Salama: Hon frågade Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, om en kvinna som led av oregelbunden blödning. Han svarade: Hon ska räkna hur många dagar hon brukade menstruera och hur många av månadens dagar det motsvarar. Därefter ska hon göra ghusl, binda ett tygstycke runt könsorganet och sedan be. – Återberättad i fem av de sex autentiska hadithsamlingarna, med undantag för Malik, al-Shafi’i och al-Tirmidhi. al-Khattabi sade: Detta är regeln för den kvinna vars antal menstruationsdagar under hennes friska tillstånd var känt före sjukdomens början. Därefter drabbades hon av sjukdomen och den fortsatta blödningen började. Därför befallde Profeten, frid och välsignelser över honom, henne att avstå från bönen under lika många dagar som hon brukade menstruera när hon var frisk. När dessa dagar gått ska hon göra ghusl en gång; då betraktas hon som ren.
b. Om blödningen fortsätter, men antalet dagar i den tidigare menstruationen inte var fastställt, beror det på att hon har glömt sin vana eller att hon trädde in i puberteten medan hon hade istihāda. Därför kan hon inte skilja mellan menstruationsblod och istihāda-blod. I denna situation ska hennes menstruation räknas som sex eller sju dagar, vilket är det vanligaste bland kvinnor. Det har nämligen berättats i hadithen om Hamna bint Djahsh att hon sade: ”Jag hade mycket kraftiga istihāda-blödningar. Därför gick jag till Allahs Sändebud för att få veta hans uppfattning och informera honom om mitt tillstånd. Jag fann honom i min syster Zaynab bint Djahshs hus. Jag sade: ’O Allahs Sändebud, jag har mycket kraftiga istihāda-blödningar. Vad anser du om detta? På grund av detta har jag slutat be och fasta.’ Han sade: ’Jag föreslår att du använder bomull; då kommer blödningen att upphöra.’ Hamna sade: ’Blodflödet är kraftigare än så.’ Allahs Sändebud sade: ’Bind då fast en tygbit över blödningsstället, som en tygel.’ Hamna sade: ’Blodflödet är ännu kraftigare än så.’ Allahs Sändebud sade: ’Jag kommer att ge dig två alternativ. Det räcker för dig att följa vilket som helst av dem. Om du kan följa båda, så vet du själv bäst.’ Allahs Sändebud sade till Hamna: ’Detta är en stöt från Satan. Räkna därför sex eller sju dagar som menstruation och överlämna det verkliga antalet åt Allahs kunskap. Utför sedan ghusl. När du ser att du har blivit ren och renad, ska du be och fasta i tjugotre eller tjugofyra dagar. Detta kommer att vara tillräckligt för dig. Gör så varje månad, så som kvinnor menstruerar och blir rena enligt sina menstruations- och renhetsperioder. Om du kan skjuta upp zuhr och tidigarelägga asr, ska du utföra ghusl och be zuhr och asr tillsammans. Skjut sedan upp maghrib och tidigarelägg isha, utför ghusl och be maghrib och isha tillsammans. Utför ghusl tillsammans med fajr och be därefter. Fortsätt på detta sätt: be och fasta, om du klarar det.’ Allahs Sändebud sade: ’Av de två alternativen är detta det jag föredrar mest.” – Ahmad, Abu Dawud och al-Tirmidhi. Al-Tirmidhi kallade den god och autentisk. Även al-Bukhari kallade den god. Ahmad ibn Hanbal kallade den också en god och autentisk hadith. Al-Khattabi sade i sin kommentar till denna hadith: ’Denna kvinna hade sin första menstruation; tidigare hade inga menstruationsdagar förflutit för henne, och hon kunde inte heller känna igen menstruationsblodet. Eftersom hennes blodflöde fortsatte hade hon blödningar under större delen av tiden. Därför bedömde Allahs Sändebud hennes situation utifrån den sedvänja som är vanlig bland kvinnor och det tillstånd som de flesta kvinnor befinner sig i under större delen av tiden. På samma sätt fastställde han, utifrån kvinnors sedvänja och det som vanligtvis förekommer, att hon skulle menstruera en gång i månaden. Detta bekräftas av Allahs Sändebuds ord: ”Så som kvinnor menstruerar och blir rena enligt sina menstruations- och renhetsperioder.” Al-Khattabi sade: ’Detta är grundprincipen för att bedöma en kvinnas situation utifrån en annan kvinnas situation i frågor som menstruation, graviditet, att nå puberteten och liknande.’
3. Bestämmelserna för istihāda
De islamiska bestämmelser som gäller för en kvinna som drabbats av istihāda kan sammanfattas enligt följande:
a. Hon behöver inte utföra ghusl för någon bön eller vid någon böntid. Hon behöver endast utföra ghusl när menstruationen har upphört. Detta är uppfattningen hos de flesta lärda, både bland de tidiga och de senare.
b. Hon ska förnya sin wudu inför varje bön. Enligt al-Bukharis återgivning sade Allahs Sändebud: ”Gör wudu inför varje bön.” Enligt imam Malik är det rekommenderat för henne att göra wudu inför varje bön. Wudu blir endast obligatoriskt när något som bryter wudu inträffar på nytt.
c. Före wudu ska hon tvätta underlivet. För att förhindra eller minska utsöndringen av orenhet ska hon föra in en bit bomull eller tyg i underlivet. Om blödningen ändå inte upphör ska hon dessutom binda fast den över underlivet som en tygel och fästa ett tygförband. Det är inte obligatoriskt att vidta dessa åtgärder; de är rekommenderade.
d. Enligt de flesta lärda får hon inte göra wudu innan böntiden har inträtt. Att uppnå renhet är nämligen en nödvändig handling, och därför är det inte tillåtet att göra det innan behovet har uppstått.
e. Enligt de flesta är det tillåtet för hennes make att ha samlag med henne under istihāda-blödningen, eftersom det inte finns något bevis för att det skulle vara förbjudet. Ibn Abbas sade: När en kvinna som drabbats av istihāda ber, får hennes make också närma sig henne, eftersom bönen är ännu viktigare. Denna hadith har återberättats av al-Bukhari. Det innebär att om hon får be under pågående blödning, trots att bönen har de strängaste villkoren för renhet, är samlag också tillåtet.
Det har berättats från ʿIkrima bint Ḥamna: ”Hon brukade ha istihāda, och under denna tid hade hennes make samlag med henne.” – Abū Dāwūd och al-Bayhaqī. An-Nawawī sade: ”Denna hadiths berättarkedja är god.”
6. Kvinnan med istihāda omfattas i allmänhet av de rättsliga bestämmelserna för rituellt rena kvinnor. Hon får förrätta salat, fasta, göra iʿtikāf, läsa Koranen, röra vid och bära Koranen samt utföra all annan tillbedjan. Det råder konsensus bland muslimerna om detta [blodet vid hayd, eller menstruation, är orent blod. Men blodet vid istihāda är normalt blod. Därför är kvinnans tillbedjan förbjuden i det första fallet, men inte i det andra].
Andra kapitlet: Salat (bönen)
Salat (bönen)
Salat är en form av tillbedjan. Den utförs genom att vissa bestämda ord och formuleringar uttalas och vissa bestämda handlingar utförs. Denna tillbedjan inleds med orden ”Allāhu akbar” och avslutas med orden ”As-salāmu ʿalaykum wa raḥmatullāh”.
1. Salats betydelse och ställning i islam
I islam har salat den största betydelsen jämfört med all annan tillbedjan. Dess ställning är den högsta. Salat är pelaren i islams religion. Utan denna pelare kan religionen inte stå upprätt. Allahs sändebud ﷺ sade:
رأس الأمر الإسلام، وعمودة الصلاة ذروة سَنَامِهِ الْعِمَادُ فِي سَبِيلِ اللَّهِ .
Betydelse: ”Grunden till hela saken är islam. Islams pelare är salat, och dess höjdpunkt är jihad på Allahs väg.” – Ahmad, Tirmidhi.
Bland alla (formella) former av dyrkan var salat det första som Allah den Allsmäktige gjorde obligatoriskt. Under natten för Miʿraj tilltalade Allah den Allsmäktige sin Sändebud direkt, utan någon förmedlare, och gjorde salat obligatorisk. Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att han sade: Under Laylat al-Miʿraj ålades Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) först femtio salat per dygn. Därefter minskades de till fem salat per dygn, och det sades: ”O Muhammad! Mitt ord ändras inte; dessa fem salat för dig motsvarar femtio.” Hadithen har återberättats av imam Ahmad och al-Nasa’i. Tirmidhi sade: ”Detta är en sahih-hadith.” På uppståndelsens dag kommer den första räkenskapen att gälla salat. Abdullah ibn Qurt berättar att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”På uppståndelsens dag kommer den första räkenskapen av tjänarens gärningar att gälla salat. Om hans salat befinns vara korrekt och fullkomlig, kommer alla hans gärningar att befinnas vara korrekta och fullkomliga. Men om hans salat är bristfällig, kommer alla hans gärningar att befinnas vara felaktiga och förspillda.” Hadithen har återberättats av al-Tabarani.
Den sista förmaningen från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) före hans avfärd från denna värld gällde salat. I dödsögonblicket upprepade han gång på gång: ”Salat, salat, och de som står under er myndighet …
Det sista som kommer att försvinna från islam på jorden är salat. När salat försvinner kommer islam att utplånas från jorden. Det har återberättats från Ibn Hibban att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Ni kommer att lossa islams band, ett efter ett. Varje gång ett band lossas kommer det som följer därefter att lossas. Det första som kommer att lossas är islams statsskick, och det sista är salat.”
I den ädla Koranen har Allah den Allsmäktige upprepade gånger nämnt salat. Ibland har Han nämnt åminnelsen av Allah tillsammans med salat:
إن الصلوة تَنْهَى عَنِ الْفَحْقَاءِ وَالْمُنْكَرِ، وَلَذِكْرُ اللَّهِ اكْبَرُ
Betydelse: Sannerligen hindrar salat oanständiga och förkastliga handlingar, och Allahs åminnelse (salat) är den största. (Sura al-Ankabut: vers 45)
من افلح من تزكى وذكر اسْمَ رَبِّهِ فصلى.
Betydelse: Framgångsrik är den som har renat sig och utvecklat sig själv, åkallat sin Herre och förrättat salat. (Sura al-Aʿla: verserna 14–15)
واتي الصلاة للتحرى .
Betydelse: Förrätta salat i syfte att minnas Mig. (Sura Taha: vers 14)
Ibland nämnde Allah zakat tillsammans med salat. Han sade:
وَأَقِيمُوا الصَّلاةَ وَآتُوا الزَّكَاةَ .
Betydelse: Förrätta salat och betala zakat. (Sura 2, al-Baqara: vers 110)
Ibland nämnde Han sabr tillsammans med salat. Han sade:
وَاسْتَعِينُوا بالصبر والصَّلاةِ .
Betydelse: Och sök hjälp genom tålamod och salat. (Al-Baqarah: vers 45)
Ibland nämnde Han uppoffring och offer tillsammans med salat. Han sade:
فصل لربك وانحر.
Betydelse: Be därför salat för din Herres skull och offra. (Sura al-Kawthar: vers 2)
قُلْ إِن صَلَاتِي وَنُسُكِي وَمَحْيَايَ وَمَمَاتِي لِلَّهِ رَبِّ الْعَلَمِينَ، لَا غَرِيكَ لَهُ وَبِذَلِكَ أُمِرْتُ وَأَنَا أول المسلمين .
Betydelse: Säg: ”Min salat, min uppoffring och mitt offer, mitt liv och min död tillhör endast Allah, världarnas Herre. Han har ingen partner. Jag är den förste som underkastar mig Honom.” (Sura 6, al-An’am: vers 163)
När Allah den Allsmäktige nämner medlen till människans välgång och framgång nämner Han ibland salat både i början och i slutet. Så säger Han i de första och andra verserna i sura al-Mu’minun: ”Framgångsrika är de troende som är ödmjuka i sin salat.” Efter att ytterligare några av deras egenskaper har nämnts i mitten avslutar Han detta ämne i verserna 9–11 på följande sätt: ”Och de som vakar över sina salater. Det är just dessa som ska ärva al-Firdaws, och där ska de förbli för evigt.”
Vare sig ni befinner er hemma eller på resa, i tider av fred eller rädsla, har islam befallt att salat ska bevaras och att man ska vara noggrann med den under alla omständigheter. Allah den Allsmäktige säger:
حفِظُوا عَلَى الصَّلَوسِ وَالصَّلوة الوسطى ق وَقَوْمُوا لِلَّهِ فَيَتَى فَإِن خِفْتُمْ فَرِجَالاً أَوْ رَكْبَانًا جَ فَإِذَا اسنتر فَاذْكُرُوا اللهَ كَمَا عَلَيْكُمْ مَا لَمْ تَكُونُوا تَعْلَمُونَ
Betydelse: ”Var noga med bönerna, särskilt den mellersta bönen, och stå ödmjukt inför Allah. Om ni känner fruktan, så förrätta bönen gående eller ridande. Men när ni känner er trygga, så åkalla Allah – det vill säga förrätta bönen – på det sätt som Han har lärt er, på ett sätt som ni inte kände till innan Han lärde er det.” (Sura 2, al-Baqara: vers 238–239)
Hur bönen ska förrättas under resor, i krigstillstånd och i trygghet har också tydligt förklarats i Koranen. Den Allsmäktige Allah säger:
وَإِذَا ضَرَبْتُمْ فِي الْأَرْضِ فَلَيْسَ عَلَيْكُم جناح أن تَقْصُرُوا من الصلوةِ إِنْ خِفْتُمْ أَن يُفْتِنَكُمُ الَّذِينَ كَفَرُوا ، إِنَّ الْكَفِرِينَ كَانُوا لَكُمْ عَدُوٌّ مُبِينًا وَإِذَا كُنْتَ فِيهِمْ فَأَقَمْتَ لَهُمُ الصَّلوةَ فَلْتَقَرْ طَائِفَةٌ ينهم معكَ وَلْيَأْخُذُوا أَسْلِحَتَهُ لا فَإِذَ
ا سَجَدُوا فَلْيَكُونُوا مِن وَرَائِكُمْ من وَلَيَأْتِ طَائِفَةٌ أخرى لم يُصَلُّوْا فَلْيَصَلُّوا مَعَكَ وَلَيَ أَعْدُوا حِلْ رَهُمْ وَأَسْلِحَتَهُمْ ، وَ الَّذِينَ كَفَرُوا لَوْ تَقْتُلُونَ عَنْ أَسْلِحَتَكُمْ وامتعتكم فيميلون عليكم ميلة واحِدَةً ، وَلَا جُنَاحَ عَلَيْكُمْ إِن كَانَ بِكَر
أَذًى من مطر أو كنتم مرضى أن تَفَعُوا أَسْلِحَتِكُمْ وَعَدُوا مِنْ رَكُمْ ، إِنَّ اللَّهَ أَعَنْ لِلْكَفِرِينَ عَذَابًا مُّهِينَانَ فَإِذَا قَضَيْتُمُ الصَّلوةَ فاذْكُرُوا اللَّهَ فِيهَا وَقُعُودًا وَعَلَى جُنُوبِكُمْ، فَإِذَا اطمأننتى فَأَقِيمُوا الصلوة : إِن الصَّلوةَ كَانَتْ عَلَى
المؤمنين كتبا موقوتا .
Betydelse: ”När ni färdas genom landet, så är det ingen synd för er att förkorta bönen, om ni fruktar att de otrogna ska utsätta er för prövningar. De otrogna är sannerligen era uppenbara fiender. När du är ibland dem och leder bönen för dem, ska en grupp av dem stå tillsammans med dig och de ska vara beväpnade. När de har fullgjort sin prostration ska de ställa sig bakom er, och den grupp som inte deltog i bönen tillsammans med dig från början ska komma och delta i bönen. Även de ska vara på sin vakt och beväpnade. De otrogna önskar att ni ska vara oförsiktiga med era vapen och er utrustning, så att de kan kasta sig över er på en gång. Om ni besväras av regn eller är sjuka, är det ingen synd att lägga ifrån er vapnen, men var försiktiga. Allah har berett ett förnedrande straff åt de otrogna. När ni har avslutat bönen, så åkalla Allah stående, sittande och liggande, under alla omständigheter. När ni känner er trygga, så förrätta bönen på föreskrivet sätt. Bönen är en föreskriven plikt för de troende vid bestämda tider.” (Sura 4, an-Nisa: vers 101–103)
Den Allsmäktige Allah har tillrättavisat dem som är oregelbundna i salat, inte iakttar salat och förstör salat, med stränga ord och nämnt deras onda slut. Han säger:
فَخَلَفَ مِن بَعْدِهِمْ خَلْفٌ أَضَاعُوا الصَّلوةَ وَاتَّبَعُوا الثَّمَوتِ فَسَوْفَ يَلْقَوْنَ عَيًّا
Betydelse: ”Efter dem kom värdelösa efterträdare, som förstörde salat och följde lustar och begär. Snart kommer de att få se straffet för sina onda gärningar.”
(Sura 19, Maryam: vers 59)
Den Allsmäktige Allah säger vidare:
فويل للمصلين، الَّذِينَ هُمْ عَنْ مَلَاتِهِمْ سَامُونَ .
Betydelse: ”Därför väntar ve dem som ber, och som är likgiltiga inför sin salat.” (Sura 107, al-Ma’un: vers 4–5)
Salat hör till islams allra viktigaste angelägenheter. Därför behövs särskild vägledning. Ibrahim, frid vare med honom, bad Allah att göra honom själv och hans barn till sådana som upprätthåller salat:
ربِّ اجْعَلْنِي مُغير الصلوةِ وَمِنْ ذُرِّيَّتِي رَبَّنَا وَتَقَبَّلْ دُعَاءِ
Betydelse: Herre! Gör mig till en som upprätthåller salat, och även mina efterkommande. Herre! Ta emot min åkallan. (Sura 14, Ibrahim: vers 40)
2. Vilket är avgörandet beträffande den som överger salat?
Den muslimska ummans konsensus (enighet) är att överge salat innebär att förneka salat. Och att förneka salat innebär kufr och att lämna den islamiska millat. Men om en troende, trots sin fasta övertygelse om att salat är obligatorisk, tvingas överge salat på grund av en ”ursäkt”, är saken annorlunda.
Men om någon överger salat av lättja eller med hänvisning till att han är upptagen, räknas detta inte som en ”ursäkt” enligt sharia. Många hadither innehåller ett tydligt tillkännagivande om att en sådan person begår kufr. Till exempel:
1. Jabir (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:
بين الرجل وبين الكفر ترك الصلاة.
Betydelse: Mellan tjänaren och kufr är det att överge salat. – Musnad Ahmad, Sahih Muslim, Abu Dawud, Tirmidhi, Ibn Majah.
2. Burayda (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:
العهد الذي بيننا وبينمر الصَّلاةُ فَمَن تَرَكَهَا فَقَدْ كَفَرَ
“Det som finns mellan oss och dem som ett förbund är salat. Så den som överger salat har gjort sig skyldig till kufr.” – Musnad Ahmad, at-Tirmidhi, an-Nasa’i, Ibn Majah.
3. Det har återberättats från Abdullah ibn Amr ibn al-As, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: En dag talade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om salat. I detta sammanhang sade han: “Den som vakar över salat kommer på uppståndelsens dag att ha den som ljus, bevis och ett fribrev. Men den som inte vakar över salat kommer på uppståndelsens dag varken att ha ljus, bevis eller fribrev. Inte nog med det; den dagen kommer han att vara i sällskap med Qarun, Farao, Haman och Ubayy ibn Khalaf.” – Musnad Ahmad, at-Tabarani, Ibn Hibban.
Hadithens överleveranskedja är god. Att den som överger salat på uppståndelsens dag kommer att vara i sällskap med de otrogna ledarna bevisar hans kufr.
Imam Ibn al-Qayyim sade: Den som inte vakar över salat, det vill säga överger salat, hindras av sin upptagenhet med pengar och egendom, sin upptagenhet med kungadömet, sin upptagenhet med statliga uppgifter eller sin upptagenhet med handel och affärer. Den som överger salat på grund av sin upptagenhet med att förvärva och bevara sina pengar och sin egendom kommer därför att vara Qaruns följeslagare. Den som överger salat på grund av sin upptagenhet med att styra landet och riket kommer att vara Faraos följeslagare. Den som överger salat på grund av sin upptagenhet med statliga uppgifter kommer att vara Hamans följeslagare. Och den som överger salat på grund av sin upptagenhet med handel och affärer, samt arbete och anställning, kommer att vara Ubayy ibn Khalafs följeslagare.
4. Det har återberättats från Abdullah ibn Shaqiq al-Uqayli att han sade: “Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, följeslagare ansåg att det var kufr att överge någon annan handling än salat.” – at-Tirmidhi, al-Hakim. Al-Hakim sade att detta är en autentisk hadith enligt de villkor som imam al-Bukhari och Muslim fastställt.
5. Muhammad ibn Nasr al-Marwazi sade: Jag hörde Ishaq säga: “Det har överförts genom en autentisk kedja från den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att den som överger salat är kafir.”
Även de lärdas uppfattning som inhämtade kunskap från samme Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var: “Den som avsiktligt överger salat utan giltig ursäkt, liksom den som avsiktligt låter tiden för salat gå ut utan giltig ursäkt, är kafir.”
6. Ibn Hazm sade: “Det har återberättats från följeslagare som Umar, Abd ar-Rahman ibn Awf, Muadh ibn Jabal och Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med dem, att den som avsiktligt överger en obligatorisk salat och låter dess tid löpa ut är kafir och en avfälling som lämnat islam.” Vi känner inte till att någon av dessa följeslagare hade en avvikande åsikt. Imam al-Mundhiri nämnde detta i at-Targhib wa at-Tarhib. Därefter sade han: En grupp bland följeslagarna och deras efterföljare ansåg att den som frivilligt överger salat och låter hela dess tid gå ut är kafir. Till denna grupp hör Umar ibn al-Khattab, Abdullah ibn Masud, Abdullah ibn Abbas, Muadh ibn Jabal, Jabir ibn Abdullah och Abu ad-Darda, må Allah vara nöjd med dem. Bland andra än följeslagarna som hade denna uppfattning fanns Ahmad ibn Hanbal, Ishaq ibn Rahwayh, Abdullah ibn al-Mubarak, an-Nakha’i, al-Hakam ibn Utayba, Abu Ayyub as-Sakhtiyani, Abu Dawud at-Tayalisi, Abu Bakr ibn Abi Shayba, Zuhayr ibn Harb med flera, må Allah förbarma sig över dem.
De hadither där den som överger salat förklaras vara värd att döda är följande:
a. Det har återberättats från Ibn Abbas att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Islams handtag och religionens grund består av tre saker. Islams byggnad vilar på dessa tre. Den som överger någon av dem är otrogen mot den och hans blod är tillåtet: att vittna att det inte finns någon gud utom Allah, de obligatoriska bönerna och fastan under Ramadan.” – Abu Yaʿla. I en annan återberättelse sägs det: ”Den som överger någon av dem är en otrogen. Varken hans obligatoriska eller frivilliga handlingar tas emot, och hans liv och egendom blir tillåtna.”
b. Det har återberättats från Ibn Umar رضي الله عنه att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Jag har befallts att kämpa mot människorna tills de vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammed ﷺ är Allahs sändebud, upprättar bönen och betalar zakat. När de har utfört dessa handlingar blir deras liv och egendom skyddade från min sida, förutom när det gäller islams rättigheter. Och deras räkenskap åligger Allah.” – al-Bukhari och Muslim.
c. Det har återberättats från Umm Salama رضي الله عنها att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Olika slags härskare kommer att utses över er. Några av dem kommer ni att tycka om och andra kommer ni att ogilla. Den som ogillar dem är fri från skuld, och den som förnekar dem är trygg. Men den som är nöjd med dem och följer dem har en annan ställning.” Folket sade: ”Allahs sändebud, ska vi då bekämpa sådana härskare?” Han sade: ”Nej, så länge de ber.” – Muslim. Det innebär att bönen har gjorts till det enda hindret för att bekämpa tyranniska härskare.
d. Det har återberättats från Abu Saʿid رضي الله عنه att när Ali رضي الله عنه befann sig i Jemen skickade han en liten bit guld till Allahs sändebud ﷺ. Allahs sändebud ﷺ delade den mellan fyra personer. Då sade en man: ”Frukta Allah, Allahs sändebud!” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Ve dig! Är jag inte den som bland alla världens människor har störst rätt att frukta Allah?” Därefter gick mannen sin väg. Khalid ibn al-Walid sade: ”Allahs sändebud, ska jag inte hugga av hans hals?” Profeten ﷺ sade: ”Hugg inte av hans hals. Kanske ber han.” Khalid sade: ”Det finns många människor som säger något med sin tunga utan att ha det i sitt hjärta.” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Jag har inte fått i uppdrag att undersöka vad som finns i människors hjärtan eller att skära upp deras magar.” – Förkortad från hadither i al-Bukhari och Muslim. Även denna hadith gör bönen till ett hinder för dödande. Det innebär att den som överger bönen med säkerhet ska dödas.
En annan grupp lärda anser följande: De ovan nämnda haditherna har uttryckligen kallat den som överger bönen för otrogen och förklarat att det är tillåtet att döda honom. Men ett stort antal tidiga och senare lärda anser att han inte får förklaras otrogen. Bland dem finns imam Abu Hanifa, Malik och al-Shafiʿi. Enligt dem är han syndig och måste tvingas att ångra sig. Om han inte ångrar sig ska han enligt imam Malik, al-Shafiʿi och andra dödas som straff. Abu Hanifa säger: Han ska inte dödas. Han ska ges ett annat straff och hållas fängslad tills han börjar be. När det gäller de hadither som kallar honom otrogen anser de att de syftar på dem som förnekar bönen och anser det tillåtet att överge den. De motsätter sig denna uppfattning med hänvisning till flera uttalanden i Koranen och haditherna, såsom vers 116 i sura al-Nisa: ”Allah förlåter sannerligen inte att någon sätts vid Hans sida, men Han förlåter det som är mindre än detta åt den Han vill.” I Ahmad och Muslim har det återberättats från Abu Hurayra att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Varje profet har en bön som besvaras. Därför har varje profet skyndat sig att framföra sin bön. Men jag har sparat min bön för att kunna be om förbön för min gemenskap på Uppståndelsens dag. Om Allah vill kommer den som dör utan att sätta någon vid Allahs sida att få del av min förbön.” I Sahih al-Bukhari har det återberättats från Abu Hurayra رضي الله عنه att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den lyckligaste av dem som får min förbön är den som uppriktigt säger: Det finns ingen härskare och ingen räddare utom Allah.”
En debatt om den som överger bönen: al-Subki har i verket Tabaqat al-Shafiʿiyya nämnt att imam al-Shafiʿi och imam Ahmad en gång debatterade om den som överger bönen. al-Shafiʿi sade: ”Ahmad! Du säger att han är otrogen.”
Ahmad: ”Ja.”
al-Shafiʿi: ”Om han är otrogen, hur blir han då muslim?”
Ahmad skulle säga: ”La ilaha illallah, Muhammadur Rasulullah.”
Al-Shafi’i: Mannen håller ju fast vid denna trosbekännelse. Han har inte övergett den.
Ahmad: Han blir muslim genom att be.
Al-Shafi’i: En kafirs bön är ju inte giltig. Han åläggs inte heller att anta islam genom bönen.
Imam Ahmad kunde inte ge något ytterligare svar.
Al-Shawkanis ståndpunkt: Al-Shawkani säger: Den verkliga sanningen är att den som inte ber är kafir. I en islamisk stat ska han dödas. Han är kafir eftersom han å ena sidan har betecknats som kafir i autentiska hadither. Och det är endast bönen som har angetts som hindret mot att beteckna honom som kafir. Om han därför överger bönen finns det inget längre som hindrar att kalla honom kafir. Vi är inte tvungna att godta de bevis som motståndarna har lagt fram. Vår ståndpunkt är nämligen att det kan finnas former av kufr som kan förlåtas och som inte hindrar Profetens, frid och välsignelser över honom, förbön. Exempelvis har vissa syndare betecknats som kafir i sharia trots att de följer böneriktningen. Det finns därför ingen anledning att ta sin tillflykt till sådana hårklyvande argumentationer.
3. För vem är bönen obligatorisk?
Bönen är obligatorisk för varje vuxen och psykiskt frisk muslim. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättar: Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: Tre personer är befriade från ansvar: den sovande tills han vaknar, barnet tills det blir vuxet och den sinnessjuke tills han återfår sitt förstånd. – Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah.
4. Barnets bön
Även om bönen inte är obligatorisk för en minderårig pojke, är det vårdnadshavarens plikt att beordra honom att be när han fyller sju år. När han fyller tio år ska han tillrättavisas fysiskt om han inte ber, så att han vänjer sig vid bönen och får träning i den och fortsätter att be när han blivit myndig. Det har berättats från ʿAmr ibn Shuʿayb att Guds sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Befall era barn att be när de är sju år gamla. När de är tio år gamla ska ni tillrättavisa dem fysiskt för detta och skilja deras bäddar åt.” – Aḥmad, Abū Dāwūd och al-Ḥākim.
5. Hur många obligatoriska böner finns det?
Allah den Upphöjde har föreskrivit fem böner under dagen och natten. Det har berättats från Ibn Muḥayriz: En man från Banū Kināna, kallad al-Mukhaddjī, hörde att en man i Syrien vid namn Abū Muḥammad hade sagt att witrbönen är obligatorisk. Han sade: ”Jag gick till ʿUbāda ibn aṣ-Ṣāmit och berättade detta för honom.” ʿUbāda sade: ”Abū Muḥammad har ljugit. Jag hörde Guds sändebud, frid och välsignelser över honom, säga: ’Allah har föreskrivit fem böner för Sina tjänare. Den som förrättar dessa böner och inte avsiktligt lämnar någon av dem, honom har Allah lovat att föra in i paradiset. Men den som inte förrättar dem på rätt sätt har Allah inte gett något löfte. Om Han vill straffar Han honom, och om Han vill förlåter Han honom.’” – Aḥmad, Abū Dāwūd, an-Nasāʾī och Ibn Mājah.
Det har berättats från Ṭalḥa ibn ʿUbaydullāh: En beduin kom till Guds sändebud, frid och välsignelser över honom, med rufsigt hår. Han sade: ”O Guds sändebud! Berätta för mig vilka böner Allah har föreskrivit för mig.” Han sade: ”De fem bönerna har föreskrivits. Men om du frivilligt vill förrätta några extra böner kan du göra det.” Han sade: ”Hur många fastor har Han föreskrivit?” Han sade: ”Fastan under ramadan.” Han sade: ”Och om du vill hålla någon frivillig fasta utöver detta kan du göra det.” Han sade: ”Hur mycket zakat har Han föreskrivit?” Guds sändebud förklarade för honom alla islams föreskrifter. Han sade: ”Vid Allah, jag ska inte utelämna något av dessa obligatoriska handlingar och inte heller förrätta någon ytterligare frivillig handling.” Guds sändebud sade: ”Om han håller sitt löfte kommer han att vara framgångsrik.” I en annan återberättelse står det: ”Han kommer att träda in i paradiset.” – al-Bukhārī och Muslim.
6. Bönetiderna
Bönen har bestämda tider. Det är nödvändigt att förrätta bönen inom dessa tider. Allah säger:
إن الصلوة كانت عَلَى الْمُؤْمِنِينَ كِتَبا موقوتا .
”Bönen är föreskriven för de troende vid bestämda tider.” Det vill säga en säker och genom Skriften bevisad skyldighet.
I Koranen finns hänvisningar till alla dessa tider. Allah säger:
وَاقِرِ الصَّلاةَ طَرَفَي النَّهَارِ وَزُلَفًا مِنَ اللَّيْلِ إِنَّ الْحَسَنَاتِ يُذْ مِبْنَ السَّيِّئَاتِ، ذَلِكَ ذكرى للذاكرين.
”Förrätta bönen vid dagens båda ändar och under nattens båda delar. Sannerligen utplånar de goda gärningarna de onda gärningarna. Detta är en påminnelse för dem som minns.” (Sura Hud: vers 114)
Hasan sade: Bönerna vid dagens båda ändar är fajr- och asr-bönen, och bönerna under nattens båda delar är maghrib- och isha-bönen.
Och i sura al-Isra står det:
أخير الصلاة لدلوك الفيس إلى عمق الليل، وترأن الفَجْرِ إِن قُرْآنَ الْفَجْرِ كَانَ مَشْهُودًا.
”Förrätta bönen från det att solen börjar sjunka tills nattens mörker bryter in, samt recitationen vid gryningen. Sannerligen bevittnas recitationen vid gryningen.”
Det vill säga: förrätta zuhr-bönen vid den första tiden efter att solen börjat sjunka. Denna tid varar tills nattens mörker bryter in. Under denna tid innefattas asr-, maghrib- och isha-bönen. Och ”recitationen vid gryningen” betyder fajr-bönen. Att den bevittnas betyder att nattens och dagens änglar är närvarande som vittnen.
Och i sura Taha står det:
وَسَبِّحْ بِحَمْدِ رَبِّكَ قَبْلَ طُلُوعِ الشَّمْسِ وَقَبْلَ غُرُوبِهَا ، وَمِنْ أَنَاءِ الَّيْلِ فَسَبِّحُ وَامْرَانَ النَّمَارِ تعلق ترفيه
”Förkunna din Herres helighet och prisa Honom före solens uppgång och nedgång. Och förkunna Hans helighet under nattens olika stunder och vid dagens ytterkanter. Kanske kommer du då att bli tillfredsställd.” Att förkunna heligheten före soluppgången syftar på fajr-bönen. Att förkunna heligheten eller läsa tasbih före solnedgången syftar på asr-bönen. I Bukhari och Muslim återges från Jarir att Jarir, må Allah vara nöjd med honom, sade: Vi satt hos Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Plötsligt såg han på månen under en fullmånsnatt. Sedan sade han: ”Ni kommer säkerligen att få se er Herre på samma sätt som ni nu ser denna måne. Ni kommer inte att ha någon svårighet att se Honom. Om ni därför kan avsluta någon bön före soluppgången och solnedgången, så gör det.” Därefter reciterade han denna vers. Detta var hänvisningarna till bönetiderna i den heliga Koranen. I haditherna har emellertid dessa tider fastställts och deras kännetecken beskrivits. Haditherna återges nedan:
1. Det återberättas från Abdullah ibn Amr att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: När solen har passerat sin zenit och en människas skugga är lika lång som hon själv, börjar zuhr-tiden och den varar fram till asr-tiden. Asr-tiden varar så länge solen ännu inte har blivit gul. Maghrib-tiden varar så länge det röda skenet finns kvar på den västra himlen efter solnedgången. Tiden för isha-bönen varar till midnatt. Tiden för fajr-bönen varar från gryningen till soluppgången. När solen har gått upp, avstå då från att be, eftersom solen går upp mellan Satans två horn. Återberättat av Muslim.
2. Det återberättas från Jabir ibn Abdullah: Jibril, frid vare med honom, kom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade till honom: ”Res dig och be.” Då bad han efter att solen hade passerat sin zenit. Sedan kom Jibril åter till honom vid asr-tiden och sade: ”Res dig och be.” Då bad han asr-bönen efter att varje föremåls skugga hade blivit dubbelt så lång som föremålet. Därefter kom Jibril till honom vid maghrib-tiden och sade: ”Res dig och be.” Då bad han efter solnedgången. Sedan kom Jibril till honom vid isha-tiden och sade: ”Res dig och be.” Då bad han isha-bönen efter att det röda skenet på den västra himlen hade försvunnit. När gryningen kom, kom Jibril åter till honom. Nästa dag kom Jibril till honom vid zuhr-tiden och sade: ”Res dig och be.” Då bad han zuhr-bönen när varje föremåls skugga var lika lång som föremålet. Sedan kom han till honom vid asr-tiden och sade: ”Res dig och be.” Då hade varje föremåls skugga blivit dubbelt så lång, och han bad asr-bönen. Återigen kom han till honom vid maghrib vid samma tid som tidigare. Sedan kom han vid isha-tiden, efter att halva natten eller en tredjedel av natten hade gått, och han bad isha-bönen. När gryningen hade blivit mycket ljus kom han till honom och sade: ”Res dig och be.” Då bad han fajr-bönen. Sedan sade han: ”Mellan dessa två tider finns ytterligare en tid.” Återberättat av Ahmad, Nasa’i och Tirmidhi. Bukhari sade: Detta är den mest autentiska hadithen om bönetiderna, det vill säga om Jibrils ledarskap i bönen.
– Tiden för zuhr-bönen
Det har blivit tydligt genom de två ovan nämnda haditherna. Zuhr-tiden börjar när solen passerar sin zenit, och den varar tills ett föremåls skugga, utöver den skugga som fanns när solen passerade zenit, har blivit lika lång som föremålet. När det är mycket varmt är det emellertid rekommenderat att senarelägga zuhr-bönen från den första tiden, så att koncentrationen inte störs. Vid andra tider än under stark hetta är det rekommenderat att be i början av tiden. Anas, må Allah vara nöjd med honom, återberättade: När kylan var stark brukade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skynda på bönen, och när hettan var stark brukade han senarelägga bönen. – Bukhari. Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom, sade: Vi var på resa tillsammans med Allahs sändebud. Då ville böneutroparen kalla till zuhr-bönen. Allahs sändebud sade: ”Låt det svalna”, det vill säga: senarelägg den. Böneutroparen ville åter kalla till bönen, men han sade: ”Låt det svalna.” Så sade han två eller tre gånger. Till slut såg vi skuggorna av de små kullarna. Han sade: ”Den starka hettan är en del av Jahannams kokande hetta. När hettan därför är stark, be då bönen när det har svalnat.” – Bukhari och Muslim.
Gränsen för att senarelägga bönen: Hafiz Ibn Hajar sade i Fath al-Bari: De lärda har varit oeniga om hur långt man får senarelägga bönen. Några har sagt: tills skuggan, utöver skuggan omedelbart efter solens zenitpassage, har blivit ytterligare en aln längre. Andra säger: en fjärdedel av en människas längd, andra en tredjedel och andra hälften. Det finns dessutom många andra åsikter. Den vedertagna principen är emellertid att detta varierar beroende på omständigheterna. Villkoret är dock att bönens sista tid under inga omständigheter får överskridas.
– Tiden för asr-bönen
Asr-bönens tid börjar när ett föremåls skugga, utöver skuggan efter solens zenit, blir lika lång som föremålet. Tiden för asr-bönen varar fram till solnedgången. Abu Hurayra berättade att Allahs Sändebud sade: Den som hinner en rakʿah av asr-bönen före solnedgången har sålunda hunnit hela tiden för asr-bönen.
Al-Bayhaqis formulering lyder: Den som ber en rakʿah av asr-bönen före solnedgången och sedan ber den återstående delen efter solnedgången har inte missat sin asr-bön.
Den rekommenderade tiden och den avrådda tiden. Den rekommenderade tiden upphör så snart solen blir gul. Detta är innebörden av de två hadither från ʿAbdullah ibn ʿAmr som återgivits tidigare. Det är fortfarande tillåtet att fördröja bönen tills efter att solen blivit gul, men om det sker utan giltig ursäkt är det avrått. Anas berättade att Allahs Sändebud sade: Detta är hycklarens bön. Han sitter och väntar tills solen befinner sig mellan Satans två horn; då reser han sig och utför fyra snabba bönerörelser. I den minns han Allah mycket litet. – Återberättad i alla samlingar utom al-Bukhari och Ibn Majah.
An-Nawawi sade i sin kommentar till Muslim: Våra imamer har sagt att tiden för asr-bönen är av fem slag:
1. Den bästa tiden;
2. Den rekommenderade tiden;
3. En tillåten tid som inte är avrådd;
4. En tillåten men avrådd tid;
5. Tiden vid giltig ursäkt.
Den bästa tiden är den första tiden. Den rekommenderade tiden varar tills skuggan blivit dubbelt så lång. Fram till dess att solen blir gul är det tillåtet och inte avrått. Från det att solen blir gul tills den går ned är det tillåtet, men avrått. Den som på grund av resa eller regn förenar zuhr- och asr-bönen under zuhrs tid har den tiden som en tid vid giltig ursäkt. Asr-bönen kan utföras under alla dessa fem tider, och ingen av dem räknas som en återupptagen bön. Först när solen gått ned räknas den som en återupptagen bön.
Det är nödvändigt att skynda på bönen under molniga dagar: Burayda al-Aslami sade: Vi var tillsammans med Allahs Sändebud under ett fälttåg. Han sade: Skynda på bönen under molniga dagar, för den vars asr-bön försummas får alla sina goda gärningar omintetgjorda. – Ahmad, Ibn Majah. Ibn al-Qayyim sade: Att överge den är av två slag: att överge den helt och att aldrig be den bön man har missat. Genom detta omintetgörs alla goda gärningar. Men om man endast försummar den vid ett särskilt tillfälle på en särskild dag, omintetgörs den dagens goda gärningar.
Asr-bönen är den mellersta bönen. Allah den Allsmäktige har sagt: ”Bevara alla böner och bevara den mellersta bönen.” I flera autentiska hadither nämns det tydligt att Asr-bönen är den mellersta bönen.
a. Ali berättade att Allahs Sändebud på dagen för slaget vid vallgraven sade: ”Må Allah fylla de otrognas gravar och hus med eld, eftersom de höll oss upptagna i strid ända till solnedgången och hindrade oss från att be den mellersta bönen.” – Bukhari, Muslim.
b. Ibn Masud berättade: ”Avgudadyrkarna hindrade Allahs Sändebud från att be Asr-bönen tills solen blev röd och sedan gul. Då sade Allahs Sändebud: ’De hindrade oss från att be den mellersta bönen, Asr-bönen. Må Allah fylla deras magar och gravar med eld.’” – Ahmad, Muslim, Ibn Majah.
– Tiden för Maghrib-bönen
När solen försvinner och går ned börjar tiden för Maghrib-bönen, och den varar tills den röda glöden försvinner från den västra himlen. Abdullah ibn Amr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs Sändebud sade: ’Tiden för Maghrib-bönen börjar när solen går ned och varar tills den röda glöden försvinner.’” – Muslim. Något liknande har berättats från Abu Musa, må Allah vara nöjd med honom. En person frågade Allahs Sändebud vilka tiderna för bönen var och återgav därefter hela hadithen. Där sägs också: Sedan befallde Jibril honom, och han bad Maghrib-bönen när solen hade gått ned. När den andra dagen kom sade han: Sedan sköt han upp den tills den röda glöden hade försvunnit. Därefter sade han: ”Tiden för Maghrib-bönen ligger mellan dessa två.”
An-Nawawi sade i Muslims kommentar: De mest kunniga av våra imamer föredrar uppfattningen att det är tillåtet att skjuta upp bönen tills den röda glöden försvinner. Det är tillåtet att påbörja bönen under vilken del som helst av denna tid. Det finns ingen synd i att skjuta upp den från den första tiden. Detta är den korrekta och riktiga uppfattningen. Något annat är inte tillåtet. I hadithen om Jibrils ledarskap i bönen, som nämndes tidigare, sägs dessutom att han under två dagar bad Maghrib-bönen så snart solen gick ned, vid samma tidpunkt. Detta visar att det är mustahabb att skynda med Maghrib-bönen. Flera hadither ger tydliga anvisningar om detta, till exempel:
1. Från Sa’ib ibn Yazid har det berättats att Allahs Sändebud sade: ”Så länge min ummah ber Maghrib-bönen innan stjärnorna visar sig, kommer den att förbli ståndaktig i islam.”
2. I Musnad har det berättats från Abu Ayyub al-Ansari att Allahs Sändebud sade: ”Be Maghrib-bönen när den fastande bryter fastan och skynda med bönen innan stjärnorna visar sig.”
3. I Sahih Muslim berättas det från Rafi ibn Khadij: Vi bad maghrib-bönen tillsammans med Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom. När var och en av oss sedan gick därifrån kunde han se platsen där han hade lagt sina pilar.
4. I Sahih Muslim berättas det från Salama ibn al-Akwa: Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, brukade be maghrib-bönen omedelbart efter att solen hade gått ned och försvunnit.
– Tiden för isha-bönen
Tiden för isha-bönen börjar när den röda rodnaden på den västra himlen har försvunnit och varar till midnatt. Aisha berättar att människorna brukade be isha-bönen från det att den röda rodnaden på den västra himlen hade försvunnit till nattens första tredjedel. Abu Hurayra berättar att Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Om jag inte hade ansett det vara svårt för min ummah skulle jag ha befallt dem att skjuta upp isha-bönen till nattens första tredjedel eller till midnatt.” Abu Sa’id berättar: En natt väntade vi på Allahs sändebud för isha-bönen. Nästan halva natten hade gått när han slutligen kom och ledde oss i bönen. Sedan sade han: ”Sitt ner. Vid det här laget har de andra människorna gått och lagt sig. Så länge ni har väntat på mig kommer ni att räknas som om ni har befunnit er i bön. Om inte den svages svaghet, den sjukes sjukdom och den nödställdes utsatta situation hade funnits, skulle jag ha skjutit upp denna bön till midnatt. Detta är den rekommenderade tiden. Den tillåtna tiden och tiden vid nödvändighet sträcker sig till fajr.” Qatada berättar att Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Vet att det inte är försummelse att en bön missas på grund av sömn. Den som är försumlig är endast den som inte ber innan tiden för nästa bön har inträtt.”
De tidigare haditherna om bönetiderna visar att tiden för varje bön sträcker sig tills tiden för nästa bön inträder. Fajr-bönen är dock ett undantag. Denna bön fortsätter inte ända till zuhr. De lärda är eniga om att dess tid upphör när solen går upp. Det är rekommenderat att skjuta upp isha-bönen från dess tidigaste tid. Det är bättre att skjuta upp isha-bönen till slutet av dess rekommenderade tid, det vill säga till midnatt. Detta framgår av Aishas hadith: ”En natt, när en stor del av natten hade gått och människorna i moskén hade somnat, gick Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, ut och ledde isha-bönen. Han sade: ’Om jag inte hade velat göra det svårt för min ummah, skulle detta ha varit tiden för isha-bönen.’ [An-Nawawi sade: Detta betyder inte tiden efter midnatt, eftersom ingen lärd har sagt att det är bättre att skjuta upp den till efter midnatt.] – Muslim, an-Nasa’i.
Abu Hurayras och Abu Sa’ids hadither har återgetts tidigare. Båda dessa hadither stöder Aishas hadith. Var och en av dem visar att det är bättre och rekommenderat att skjuta upp bönen. Men Profeten, frid och välsignelser över honom, avstod från att göra det till en fast vana att alltid be sent, eftersom detta skulle orsaka besvär för de bedjande. Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, tog hänsyn till de bedjandes bekvämlighet när han ledde bönen i gemenskapen; ibland skyndade han på den och ibland sköt han upp den. Jabir berättar att Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, bad zuhr när den starka middagshettan hade uppstått efter att solen hade passerat zenit, asr medan solen fortfarande var klar (det vill säga före dess gulnande), maghrib efter solnedgången och isha ibland tidigt och ibland sent. När han såg att de bedjande hade samlats skyndade han på bönen, och när han såg att de dröjde sköt han upp den. Fajr-bönen brukade han be medan det fortfarande var mörkt under nattens sista del.
Att sova före isha-bönen och tala efter den Att sova före isha-bönen och tala efter den är makruh. Abu Barza al-Aslami berättar: Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, tyckte om att skjuta upp isha-bönen, som ni kallar atama, och ogillade att sova före den och tala efter den. Ibn Mas’ud berättar: Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, förbjöd oss strängt att småprata efter isha-bönen.
Anledningen till att det är makruh att sova före isha-bönen och småprata efter den är att man genom sömn kan gå miste om möjligheten att be under den rekommenderade tiden eller tillsammans med församlingen. Om man småpratar efter isha-bönen kan man dessutom bli tvungen att vara vaken till långt in på natten. Att vara vaken om natten orsakar stor skada. Men om någon vill sova en kort stund före isha-bönen och det finns någon som kan väcka honom, eller om han talar om något nyttigt efter isha-bönen, är det inte makruh. Ibn Umar sade: Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, brukade tala med Abu Bakr sent på natten om olika problem som muslimerna hade, och jag brukade vara med honom. Ibn Abbas sade: En natt när Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, befann sig i Maymunas hus, låg även jag där för att se hur Allahs sändebud bad på natten. Jag såg att Allahs sändebud talade en stund med sin familj och sedan gick och lade sig.
– Tiden för fajr-bönen
Tiden för fajr-bönen sträcker sig från det sanna gryningsljuset tills solen går upp. Detta har nämnts i den tidigare citerade hadithen.
Det är rekommenderat att be fajr-bönen tidigt. Det är rekommenderat att be fajr-bönen tidigt och vid den första tiden. Abu Masʿud al-Ansari sade: ”Guds Sändebud, frid vare med honom, bad en gång fajr-bönen medan det fortfarande var mörkt. En annan gång bad han den efter att gryningen hade ljusnat. Därefter bad han den i mörkret fram till sin död och bad aldrig mer efter att det hade ljusnat.” – Abu Dawud och al-Bayhaqi; kedjan är autentisk. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”De troendes hustrur brukade be fajr-bönen tillsammans med Guds Sändebud, frid vare med honom, insvepta i sina kläder. När de efter bönen återvände hem var det fortfarande så mörkt att ingen kunde känna igen dem.” – De sex autentiska hadithsamlingarna.
I den hadith som återberättas av Rafiʿ ibn Khadij sägs dock att Guds Sändebud, frid vare med honom, sade: ”Gör fajr-bönen ljusare, så får ni större belöning.” – De fem autentiska hadithsamlingarna. Denna hadith innebär att man uppmanas att avsluta fajr-bönen och återvända när det har blivit ljust och klart, inte att börja den då. Det vill säga att Guds Sändebud, frid vare med honom, befallde lång recitation i bönen, så att morgonen skulle ha ljusnat när man lämnade bönen. Detta gjorde Guds Sändebud, frid vare med honom, också själv. Han brukade recitera från ungefär sextio till hundra verser i bönen. Hadithen kan också förklaras så att man ska försäkra sig noggrant om att det sanna gryningsljuset verkligen har inträtt och inte be enbart på grundval av antaganden.
Om bönen avslutas efter att tiden har gått ut ska den som före tidens slut har hunnit fullborda endast en rakʿa av bönen anses ha fullbordat hela sin bön inom den föreskrivna tiden. Abu Hurayra återberättade nämligen att Guds Sändebud, frid vare med honom, sade: ”Den som hinner be en rakʿa av bönen inom dess tid är som den som har bett hela bönen.” – Alla autentiska hadithsamlingar. Detta gäller alla böner. Formuleringen i al-Bukhari är: ”Om någon av er hinner utföra en enda sujud i ʿasr-bönen före solnedgången, ska han fullborda sin bön. Och om han hinner utföra en enda sujud i fajr-bönen före soluppgången, ska han fullborda sin bön.” Här betyder sujud en rakʿa. Hadithens uppenbara innebörd är att den som fullbordar en rakʿa av fajr- eller ʿasr-bönen inom den föreskrivna tiden inte anses ha bett under en ogillad tid vid soluppgången eller solnedgången, även om dessa båda tider är ogillade för bön. Eftersom han har bett en hel rakʿa inom tiden räknas hans bön som utförd inom den aktuella böntiden och behöver inte tas igen. Det är dock inte tillåtet att avsiktligt fördröja bönen ända till denna sista tid.
– Om man sover under böntiden eller glömmer bönen
Den som sover under tiden för en bön eller glömmer bönen ska be den så snart han vaknar eller kommer ihåg den; då är det dess böntid för honom. Abu Qatada återberättade: ”Människorna berättade för Guds Sändebud, frid vare med honom, att de ibland missade bönen på grund av sömn. Guds Sändebud, frid vare med honom, sade: ’Att en bön missas på grund av sömn räknas inte som försummelse. Försummelse är att den missas medan man är vaken. När någon av er därför glömmer bönen eller inte kan be på grund av sömn, ska han be den så snart han kommer ihåg den.’” – al-Nasaʾi; al-Tirmidhi sade att detta är en autentisk hadith. Anas, må Allah vara nöjd med honom, återberättade också att Guds Sändebud, frid vare med honom, sade: ”Den som glömmer bönen ska be den så snart han kommer ihåg den. Detta är den enda gottgörelsen för den.” – al-Bukhari och Muslim. ʿImran ibn Husayn återberättade: ”En gång reste vi tillsammans med Guds Sändebud, frid vare med honom. Mot slutet av natten stannade vi för att slå läger och vila. Vi sov så djupt att endast solens hetta kunde väcka oss. Vi var då i stor förvirring, och några av oss började förvirrade springa omkring för att söka medel till rening. Guds Sändebud, frid vare med honom, befallde dem alla att lugna sig. Sedan gav vi oss av och fortsatte färden. När solen slutligen hade stigit upp högt utförde Guds Sändebud, frid vare med honom, wudu och befallde därefter Bilal att kalla till adhan. Bilal kallade till adhan. Sedan bad han de två rakʿa som föregår fajr-bönen, varefter han ledde bönen. Vi bad tillsammans med honom. Därefter sade alla: ’Guds Sändebud, kommer vi inte att be denna bön igen i dess föreskrivna tid i morgon?’ Det vill säga vid tiden för fajr. Guds Sändebud, frid vare med honom, sade: ’Skulle er Herre, efter att ha förbjudit er ocker, själv ta ocker?’ Det vill säga att om fajr-bönen skulle upprepas i morgon vid dess bestämda tid, skulle det vara ett överflöd på samma sätt som ocker.”
– De tider då bön är förbjuden
Det är förbjudet att förrätta någon bön efter fajr-bönen fram till soluppgången, från soluppgången tills solen har stigit ungefär ett spjut över horisonten, vid exakt middagstid tills solen börjar luta mot väster samt efter asr-bönen fram till solnedgången. Abu Saʿid berättade att Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Det finns ingen bön efter asr-bönen fram till solnedgången, och ingen bön efter fajr-bönen fram till soluppgången.” – al-Bukhari och Muslim. ʿAmr ibn ʿAbasa (r.a.) sade: Jag frågade: ”O Allahs profet, upplys mig om bönen.” Han svarade: ”Be fajr-bönen. Håll sedan tillbaka från bönen tills solen går upp, eftersom solen går upp mellan Satans två horn [an-Nawawi sade: Satan för sitt huvud nära solen under dessa tider, så att de otrogna som dyrkar solen blir Satans tillbedjare. Därigenom får han och hans anhängare ett visst inflytande, makt och anseende, så att de kan få de bedjande att tvivla på sin bön. Därför har det gjorts makruh att be under dessa tider, för att skydda bönen från denna tvivlan som Satan framkallar, på samma sätt som det är makruh att be på platser där Satan uppehåller sig].”
Under den tiden bugar de otrogna sig inför solen. Be därefter, eftersom änglarna närvarar vid denna bön och vittnar om den. När skuggan sedan blir lika lång som ett spjut (det vill säga när skuggan fortfarande ligger vid föremålet och inte faller ut på marken, vilket sker vid exakt middagstid), ska du be. Avstå därefter från att be, eftersom Jahannam då (det vill säga vid exakt middagstid) flammar våldsamt. När skuggan börjar röra sig framåt, ska du be, eftersom änglarna då närvarar och vittnar. På detta sätt får man förrätta alla slags böner fram till asr-bönen. Efter asr-bönen ska man åter avstå från bönen tills solen går ner, eftersom solen går ner mellan Satans två horn och de otrogna då bugar sig inför den. – Ahmad och Muslim.
Det berättas från ʿUqba ibn ʿAmir: Allahs Sändebud (s.a.w.) förbjöd oss att be och begrava de döda under tre tider, det vill säga att avsiktligt begrava dem. (Om begravningen sker oavsiktligt är den inte förbjuden.) Dessa tider är vid soluppgången, tills solen har stigit högre upp, vid exakt middagstid och vid solnedgången. – Alla de autentiska hadithsamlingarna utom al-Bukhari.
– Fakihernas uppfattningar om att be efter fajr och asr
Enligt de flesta lärda är det tillåtet att efter fajr- och asr-bönen förrätta qada för böner som tidigare har missats. Allahs Sändebud (s.a.w.) sade nämligen: ”Den som av misstag har missat en bön ska förrätta den så snart han kommer ihåg den.” – al-Bukhari och Muslim. Bland sahabah ogillade ʿAli, Ibn Masʿud, Zayd ibn Thabit, Abu Hurayra och Ibn ʿUmar (r.a.) att man förrättar nafl-böner efter fajr och asr. Bland tabiʿun ogillade Hasan och Saʿid ibn al-Musayyab det, och bland madhhabernas imamer Abu Hanifa och Malik. ʿUmar (r.a.) slog flera sahabah för att de förrättade två rakʿah efter asr, men ingen av dem ogillade detta. Khalid ibn al-Walid brukade också slå dem. Enligt ash-Shafiʿi är en bön som har en särskild anledning tillåten, såsom tahiyyat al-masjid och sunnat al-wudu. Dessa två böner får förrättas omedelbart efter fajr och asr, eftersom Allahs Sändebud (s.a.w.) förrättade zuhrs sunnah efter asr-bönen. Enligt hanbaliterna är alla nafl-böner efter asr och fajr förbjudna, oavsett anledning, med undantag för de två rakʿah efter tawaf. Jubayr ibn Mutʿim berättade att Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”O ättlingar av ʿAbd Manaf, hindra ingen som än besöker detta Hus genom tawaf eller förrättar bön där, vilken tid på dagen eller natten det än är.” – Sunan al-arbaʿah, Ibn.
– Uppfattningar om att be vid soluppgång, solnedgång och middagstid
Hanafiterna anser i allmänhet inte att det är tillåtet att förrätta bön under de tre nämnda tiderna, vare sig det gäller fard, wajib, nafl, qada eller en pågående bön. Undantag görs dock för den pågående asr-bönen och begravningsbönen. (Om ett lik kommer vid någon av dessa tre tider är det inte makruh att förrätta begravningsbönen.) Om en vers med sujud reciteras under dessa tre tider är även recitationsprostrationen tillåten. Enligt Abu Yusuf är det inte heller makruh att förrätta nafl-bön vid middagstid på fredagen. I shafiʿitisk madhhab är det makruh att utan anledning förrätta nafl-bön under dessa tre tider. Fard-bön, nafl-bön som har en särskild anledning, nafl-bön vid middagstid på fredagen samt nafl-bön i Makkas Haram-område är däremot alla tillåtna och inte makruh. Malikiterna anser att nafl-bön, löftesbön, recitationsprostration och begravningsbön är förbjudna vid soluppgång och solnedgång, oavsett anledning. Om man befarar att liket ska förändras är begravningsbönen dock tillåten. Under dessa två tider är både qada-böner och pågående fard-böner tillåtna, och vid middagstid är alla fard- och nafl-böner tillåtna. I al-Bajis kommentar till al-Muwatta och i al-Mabsut återges från Ibn Wahb att Malik (må Allah förbarma sig över honom), när han tillfrågades om att be vid middagstid, sade: ”Jag har förrättat fredagsbönen tillsammans med en grupp som förrättade den exakt vid middagstid. Vissa hadither innehåller ett förbud mot detta. Jag förbjuder dock inte den bön som jag förrättade med människorna. Samtidigt tycker jag inte om den, eftersom det finns ett förbud.” Hanbaliterna anser att nafl-bön under dessa tre tider inte är giltig under några omständigheter, oavsett om den har en särskild anledning eller inte, vare sig den förrättas i Makkas Haram-område eller någon annanstans, och vare sig det är fredag eller någon annan dag. De anser dock att tahiyyat al-masjid på fredagen är tillåten vid middagstid och under khutban. Enligt dem är begravningsbönen förbjuden under alla tre tiderna, men tillåten om man befarar att liket ska förändras. Qada för missade böner, löftesbön och de två rakʿah efter tawaf är enligt dem tillåtna under dessa tre tider, även om de är nafl-böner. (Anledningen till att imamernas olika uppfattningar nämns här är att det finns starka bevis för var och en av dem.)
– Att förrätta nafl efter att fajr-tiden har börjat och före fajr-bönen
Yasār, Ibn ʿAmmārs frigivne slav, berättar: När tiden för fajr hade inträtt såg Ibn ʿUmar mig be en frivillig bön och sade: ”Medan vi bad vid denna tid kom Guds Sändebud ﷺ till oss och sade: ’Låt de närvarande bland er underrätta de frånvarande: När fajr har inträtt finns ingen annan bön än fajr-bönen.’” – Aḥmad, Abū Dāwūd. Även om hadithen är svag har den flera överleveringskedjor, där den ena kompletterar den andra. Därför kan den läggas fram som bevis för att alla frivilliga böner under fajr-tiden är makruh, med undantag för de två rakʿah före fajr. Denna tolkning har ash-Shawkānī framfört. Enligt al-Ḥasan, ash-Shāfiʿī och Ibn Ḥazm får vilken frivillig bön som helst förrättas utan villkor och den är inte makruh. Enligt Mālik är det endast tillåtet att be en frivillig bön vid denna tid för den vars frivilliga nattbön har missats av en giltig anledning. Det har nämnts att Ibn ʿAbbās, al-Qāsim och Ibn ʿĀmir brukade be witr efter att tiden för fajr hade inträtt. Ibn Masʿūd sade: ”Om fajr-bönen börjar i gemenskap medan jag håller på att be witr, bryr jag mig inte om det.” Yaḥyā sade: ʿUbādah brukade leda en grupp människor i bönen. En morgon gick han ut, och när böneutroparen började kalla till fajr stoppade ʿUbādah honom, bad witr och ledde sedan alla i fajr-bönen. Saʿīd sade: Ibn ʿAbbās sov och vaknade sedan. Han sade till sin tjänare: ”Gå och se vad människorna gör.” Ibn ʿAbbās var då blind. Tjänaren gick ut och återvände sedan. Han meddelade att människorna hade återvänt efter att ha förrättat fajr-bönen. Då reste sig Ibn ʿAbbās, bad witr och förrättade sedan fajr-bönen.
– Att be en frivillig bön när iqāmah har påbörjats
När bönen i gemenskap har påbörjats är det makruh att be en frivillig bön. Abū Hurayrah berättar att Guds Sändebud ﷺ sade: ”När bönen i gemenskap har påbörjats finns ingen annan bön än den obligatoriska.” I en annan återgivning: ”Det finns ingen annan bön än den som har påbörjats.” – Aḥmad, Muslim och de fyra Sunan-verken. ʿAbdullāh sade: En man kom in i moskén medan Guds Sändebud ﷺ förrättade fajr-bönen. Han bad två rakʿah sunnah på en plats i moskén och anslöt sig sedan till bönen i gemenskap med Guds Sändebud ﷺ. När Guds Sändebud ﷺ hade avslutat bönen med salām sade han till honom: ”O du och du, med vilken av de två bönerna kom du förberedd? Med din ensamma bön eller med bönen tillsammans med oss?” – Muslim, Abū Dāwūd och an-Nasāʾī. Guds Sändebud ﷺ visade alltså missnöje med den ensamma bönen, men befallde honom inte att göra om den. Detta visar att bönen, även om den är makruh, ändå är giltig.
Ibn ʿAbbās berättar att han sade: ”Jag bad när böneutroparen började läsa iqāmah. Då drog Guds Profet ﷺ mig till sig och sade: ’Ber du fajr-bönen med fyra rakʿah?’” – al-Bayhaqī. Abū Mūsā berättar också: Guds Sändebud ﷺ såg en man be de två rakʿah före fajr när böneutroparen hade börjat kalla till bönen. Då tryckte han honom på nacken och sade: ”Detta skulle ha gjorts före detta.” (Det vill säga: denna bön borde ha förrättats före böneutropet.)
7. Böneutropet
a. Vad är böneutropet?
Adhān är att med bestämda ord meddela människorna att tiden för bönen har börjat. Genom det kallas de också till att komma och be i gemenskap, och islams föreskrifter och kännetecken förkunnas. Det är antingen obligatoriskt eller rekommenderat. Al-Qurṭubī och andra har sagt: Trots att adhān består av få ord innefattar den troslärans grundsatser. Den börjar nämligen med grundsatsen att Allah är störst och högst. Därunder ryms bekännelsen av Allahs upphöjda existens och överlägsenhet. Därefter prisas Han som den Ende, utan någon medhjälpare eller partner. Sedan förkunnas Muḥammads ﷺ profetskap och sändebudskap. Omedelbart efter vittnesbördet om sändebudskapet kallas människorna till den särskilda gudsdyrkan, eftersom man endast genom Sändebudet kan få kunskap om gudsdyrkan. Därefter kallas de till framgång. Denna framgång är det eviga livet, vilket här syftar på livet i det eviga livet i det kommande. Sedan upprepas samma budskap för att betona det.
b. Böneutropets förträfflighet
Många hadither har berättats om adhanens och mu’adhdhinens förtjänster. Här återger jag några av dem:
1. Abu Hurayra berättade att Allahs Sändebud sade: Om människor visste vad som finns i adhanen och i den första raden (det vill säga hur stor belöningen och förtjänsten är), och om de inte kunde få möjlighet till det annat än genom lottning, skulle de säkerligen lotta om det. Om de visste vad det innebär att gå till moskén för zuhr-bönen mitt på dagen, skulle de säkerligen tävla om det. Om de visste vad som finns i isha- och fajr-bönerna, skulle de säkerligen närvara vid dessa två böner i församling, även om de måste krypa dit. – Bukhari med flera.
2. Muawiya berättade att Allahs Sändebud sade: Mu’adhdhinerna kommer på uppståndelsens dag att ha de längsta halsarna. – Ahmad, Muslim, Ibn Majah.
3. Al-Bara ibn Azib berättade att Allahs Sändebud sade: Allah låter sin nåd komma över den främsta raden, och Hans änglar ber för den. Och mu’adhdhinen förlåts så långt som hans röst når, och alla som hör hans adhan, vare sig något är fuktigt eller torrt, bekräftar den. Och han får samma belöning som alla dem som ber tillsammans med honom. – Ahmad, an-Nasa’i.
4. Abu ad-Darda sade: Jag hörde Allahs Sändebud säga: Om tre människor befinner sig på samma plats utan att utropa adhan och be i församling, kommer Satan att få makt över dem. – Ahmad.
5. Abu Hurayra berättade att Allahs Sändebud sade: Imamen är ansvarig, och mu’adhdinen är den som anförtrotts ett förtroende. O Allah, led imamerna till den rätta vägen och förlåt mu’adhdinerna.
6. Uqba ibn Amir berättade: Jag hörde Allahs Sändebud säga: När herden som vaktar får på en avskild del av ett berg utropar adhan till bönen och ber, blir Allah förtjust i honom. Då säger Allah: Se på denne Min tjänare. Av fruktan för Mig utropar han adhan och ber. Jag har förlåtit denne Min tjänare och låtit honom träda in i paradiset. – Ahmad, Abu Dawud, an-Nasa’i.
3. Anledningen till att adhan infördes i sharia
Adhan infördes under det första hijriåret. Orsaken till dess införande framgår av följande hadither:
a. Det har berättats från Nafi att Ibn Umar brukade säga: Muslimerna samlades på en plats och kom ibland till bönen i församling efter att ha uppskattat bönetiden. Det fanns ingen särskild person som kallade dem. En dag diskuterade de detta. En av dem sade: ”Låt oss skaffa en klocka likt de kristnas klocka.” En annan sade: ”Nej, låt oss skaffa ett horn likt judarnas horn.” Umar sade: ”Kan ni inte skicka någon som ska kalla till bönen?” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Bilal, res dig och kalla till bönen.” – Ahmad, al-Bukhari.
b. Det har berättats från Abdullah ibn Zayd ibn Abd Rabbihi. Han sade: Allahs sändebud ﷺ befallde att en klocka skulle ringas för att kalla människorna till bönen, men detta behagade honom inte eftersom det liknade de kristnas sed. Vid denna tid såg jag i en dröm en man som gick omkring med en klocka i handen. Jag sade: ”Du, Allahs tjänare, vill du sälja denna klocka?” Han sade: ”Vad ska du göra med den?” Jag sade: ”Jag ska kalla människorna till bönen.” Han sade: ”Ska jag lära dig en bättre metod än denna?” Jag sade: ”Lär mig.” Han sade: ”Du ska säga: ’Allahu akbar, Allahu akbar, Allahu akbar, Allahu akbar. Ashhadu alla ilaha illallah, ashhadu alla ilaha illallah. Ashhadu anna Muhammadar rasulullah, ashhadu anna Muhammadar rasulullah. Hayya alas-salah, hayya alas-salah. Hayya alal-falah, hayya alal-falah. Allahu akbar, Allahu akbar. La ilaha illallah.’” Därefter gjorde mannen ett kort uppehåll och sade: ”När bönen ska börja ska du säga: ’Allahu akbar, Allahu akbar. Ashhadu alla ilaha illallah. Ashhadu anna Muhammadar rasulullah. Hayya alas-salah. Hayya alal-falah. Qad qamatis-salatu, qad qamatis-salah. Allahu akbar, Allahu akbar. La ilaha illallah.’” När morgonen kom gick jag till Allahs sändebud ﷺ och berättade för honom vad jag hade sett i drömmen. Han sade: ”Om Allah vill är denna dröm sann. Gå till Bilal och berätta för honom vad du har sett, så att han utför adhan med dessa ord. Han har en starkare och vackrare röst än du.” [Av denna hadith framgår att det är mustahabb att muadhdhinen har en relativt stark och vacker röst. Abu Mahdhura berättar att Allahs sändebud ﷺ blev hänförd när han hörde Bilals röst och lärde honom adhan. Ibn Khuzayma.]
Då gick jag till Bilal, började lära honom adhan, och han började utföra adhan. Umar, må Allah vara nöjd med honom, hörde adhan medan han satt i sitt hus. Omedelbart kom han springande, släpande sin mantel efter sig, och sade: ”Allahs sändebud, vid Allah, som har sänt dig med sanningen, det som visades Abdullah har också visats mig, precis likadant.” Allahs sändebud ﷺ sade: ”All lovprisning tillkommer Allah.” – Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah, Ibn Khuzayma, at-Tirmidhi.
4. Metoden för adhan
Följande tre metoder för adhan är kända från olika hadither:
a. Först säga Allahu akbar fyra gånger och alla återstående formuleringar i adhan två gånger vardera. Man ska inte göra tarjīʿ, förutom i trosbekännelsens formuleringar. På detta sätt blir antalet formuleringar i adhan femton, enligt den tidigare nämnda hadithen som Abdullah återberättade.
b. Säga takbir fyra gånger och uttala båda trosbekännelsernas formuleringar med tarjīʿ. Tarjīʿ innebär att man först två gånger med låg röst säger Ashhadu alla ilaha illallah och Ashhadu anna Muhammadar rasulullah, och därefter säger dem igen med hög röst. Abu Mahdhura sade: ”Allahs sändebud ﷺ lärde mig adhan på detta sätt”, och då blir det nitton formuleringar. Fem hadithsamlingar. At-Tirmidhi sade: ”Detta är hasan sahih.”
c. Den första takbiren ska sägas två gånger, och båda trosbekännelserna ska sägas med tarji. På så sätt består adhan av sjutton formuleringar. I Muslim återges från Abu Mahdhura: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, lärde honom adhan på följande sätt: Allahu akbar, Allahu akbar. Ashhadu alla ilaha illallah, ashhadu alla ilaha illallah. Ashhadu anna Muhammadan rasulullah, ashhadu anna Muhammadar rasulullah. Därefter ska han åter säga: ashhadu alla ilaha illallah två gånger. Ashhadu anna Muhammadar rasulullah två gånger. Hayya alas-salah två gånger. Hayya alal-falah två gånger. Allahu akbar, Allahu akbar. La ilaha illallah.
5. Att säga ”as-salatu khayrun minan-nawm” i fajrs adhan. I fajrs adhan är det nödvändigt för muezzinen att efter ”hayya alas-salah” och ”hayya alal-falah” säga ”as-salatu khayrun minan-nawm”. Abu Mahdhura sade: ”O Allahs sändebud, lär mig hur adhan ska utföras.” Han lärde honom det och sade: ”När det är dags för fajr ska du säga: as-salatu khayrun minan-nawm, as-salatu khayrun minan-nawm, Allahu akbar, Allahu akbar, la ilaha illallah.” – Ahmad, Abu Dawud.
6. Metoderna för iqama
Av olika återberättelser känner man till tre metoder för iqama. För det första: man börjar med att upprepa Allahu akbar, och därefter sägs alla adhanens formuleringar två gånger utan tarji; endast la ilaha illallah sägs en gång i slutet. I hadithen från Abu Mahdhura, må Allah vara nöjd med honom, återges nämligen att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, lärde honom en iqama bestående av sjutton formuleringar: Allahu akbar fyra gånger, ashhadu alla ilaha illallah två gånger, ashhadu anna Muhammadar rasulullah två gånger, hayya alas-salah två gånger, hayya alal-falah två gånger, qad qamatis-salah två gånger, Allahu akbar två gånger och la ilaha illallah en gång. Den återges i de fem autentiska hadithsamlingarna.
För det tredje: denna metod är lik den föregående. Skillnaden är endast att formuleringen ”qad qamatis-salah” ska sägas en gång. Med denna metod består iqama av tio formuleringar. Imam Malik har valt denna metod, eftersom det är den metod som Madinas invånare följer. Ibn al-Qayyim har dock sagt: ”Från Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, har det aldrig återberättats autentiskt att formuleringen ’qad qamatis-salah’ sägs en gång.” Ibn Abd al-Barr har sagt: ”Den sägs två gånger under alla omständigheter.”
7. Vad åhörarna bör säga under adhan
a. Åhöraren ska ordagrant upprepa varje formulering som muezzinen uttalar, med undantag för ”hayya alas-salah” och ”hayya alal-falah”. Efter dessa två ska han säga: ”La hawla wa la quwwata illa billah.” Abu Sa’id al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”När ni hör adhan, ska ni säga detsamma som muezzinen säger.” Återberättad i alla autentiska hadithsamlingar. Det återberättas från Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”När muezzinen säger: Allahu akbar, Allahu akbar, ska ni också säga: Allahu akbar, Allahu akbar. När muezzinen säger: ashhadu alla ilaha illallah, ska ni också säga: ashhadu alla ilaha illallah. När muezzinen säger: ashhadu anna Muhammadar rasulullah, ska ni också säga: ashhadu anna Muhammadar rasulullah. När muezzinen säger: hayya alas-salah, ska ni säga: la hawla wa la quwwata illa billah. När muezzinen därefter säger: hayya alal-falah, ska ni säga: la hawla wa la quwwata illa billah. När muezzinen därefter säger: Allahu akbar, Allahu akbar, ska ni också säga: Allahu akbar, Allahu akbar. När muezzinen därefter säger: la ilaha illallah, ska ni också säga: la ilaha illallah. Den som uppriktigt säger dessa ord tillsammans med muezzinen kommer in i paradiset.” – Muslim, Abu Dawud.
Imam an-Nawawi säger: Våra imamer har sagt att det är mustahabb för åhörarna att säga detsamma som muezzinen säger, med undantag för ”hayya alas-salah” och ”hayya alal-falah”. Genom detta visar åhöraren sitt stöd och sin bekräftelse av muezzinens ord. Men ”hayya alas-salah” och ”hayya alal-falah” (kom till bönen, kom till framgång) är en kallelse till bönen. Denna kallelse anstår endast muezzinen. Därför är det mustahabb för åhöraren att vid denna tidpunkt läsa en annan åkallan. Det är av denna anledning som uttrycket ”la hawla wa la quwwata illa billah”, det vill säga ”det finns ingen källa till kraft utom Allah”, har blivit brukligt. Detta är nämligen ett uttryck för fullständig underkastelse inför Allah. I Bukhari och Muslim återberättas från Abu Musa al-Ash’ari att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”La hawla wa la quwwata illa billah är en av skatterna i paradiset.”
Våra imamer har sagt: Det är rekommenderat för varje person som hör orden från muʾadhdhin att upprepa dem, oavsett om han är rituellt ren eller oren, menstruerande eller oren på grund av sädesutgjutelse, vuxen eller minderårig. Detta beror på att de utgör en form av dhikr eller åkallan, och alla dessa grupper är lämpade att utföra dhikr. Endast den som ber, den som befinner sig på toaletten eller i urinoaren, samt den som har samlag, får inte göra någon åkallan eller dhikr. När han har avslutat sina behov ska han upprepa adhanens ord. Om du hör adhan medan du är upptagen med att läsa något, utföra dhikr, inhämta kunskap eller liknande, ska du avbryta det du gör och upprepa muʾadhdhins ord. Därefter kan du, om du vill, återgå till det du var upptagen med. Om någon hör adhan medan han är upptagen med en obligatorisk eller frivillig bön, ska han enligt imam al-Shafiʿis och hans lärjungars uppfattning inte upprepa adhanens ord. Han ska upprepa dem efter bönen. I verket al-Mughni sägs det: Den som går in i moskén och hör adhan bör vänta tills adhan är avslutad och upprepa muʾadhdhins ord, så att han kan utföra båda dessa ädla handlingar. Om han börjar be utan att upprepa muʾadhdhins ord är det emellertid ingen skada i det. Imam Ahmads uppfattning är densamma.
b. Omedelbart efter adhan ska man be välsignelser över Allahs Sändebud enligt någon av de formuleringar som återgetts i olika hadither. Därefter ska man be Allah om al-wasilah för Allahs Sändebud. ʿAbdullah ibn ʿAmr återberättar att Allahs Sändebud sade: ”När ni hör adhan, ska ni upprepa muʾadhdhins ord och därefter be välsignelser över mig. Den som en gång ber välsignelser över mig, för honom ber Allah välsignelser tio gånger. Be sedan Allah om al-wasilah för mig. Al-wasilah är ett hus i paradiset som endast är avsett för en särskild av Allahs tjänare. Jag hoppas att jag är denna tjänare. Den som ber Allah om al-wasilah för mig, för honom blir min förbön tillåten.” Muslim. Det återberättas från Jabir att Allahs Sändebud sade: ”Den som hör adhan och säger: ’O Allah, denna fullständiga kallelses och den förestående bönens Herre, skänk Muhammad al-wasilah och den höga rangen, och låt honom inta den lovprisade plats som Du har lovat honom’, för honom blir min förbön tillåten på uppståndelsens dag.” – al-Bukhari.
8. Åkallan efter adhan
Tiden mellan adhan och iqamah är en tid då åkallan förväntas bli besvarad. Därför är det rekommenderat att göra mycket åkallan under denna tid. Anas återberättar att Allahs Sändebud sade: ”Åkallan mellan adhan och iqamah avvisas inte.” Abu Dawud, al-Nasaʾi och al-Tirmidhi. al-Tirmidhi sade att hadithen är hasan-sahih. Hos al-Tirmidhi finns även följande: De sade: ”O Allahs Sändebud, vad ska vi säga i vår åkallan?” Han sade: ”Be Allah om förlåtelse för synder och om trygghet i denna värld och i det kommande livet.” ʿAbdullah ibn ʿAmr återberättar att en man sade: ”O Allahs Sändebud, muʾadhdhinerna får högre rang än vi.” Allahs Sändebud sade: ”Säg det de säger, och när du har avslutat adhan, gör då åkallan; Allah kommer att ge dig.” – Ahmad, Abu Dawud. Sahl ibn Saʿd återberättar att Allahs Sändebud sade: ”Två åkallan avvisas inte: den ena är åkallan vid adhan och den andra är åkallan under jihad, när de strider mot varandra.” – Abu Dawud med en autentisk kedja. Umm Salamah sade dessutom: ”Allahs Sändebud lärde mig denna åkallan vid maghrib-adhan: ’O Allah, din natt träder fram, din dag går bort och rösterna från dem som kallar till Dig hörs. Förlåt därför mina synder.’”
9. Dhikr under iqamah
Den som hör iqamah bör upprepa allt som den som tillkännager iqamah säger. När han hör orden ”qad qamat al-salah” ska han emellertid säga: ”Aqamahallahu wa adamaha”, det vill säga: ”Må Allah upprätta bönen och låta den bestå.” Det har nämligen återberättats från några följeslagare att Bilal började framföra iqamah. Varje gång han sade ”qad qamat al-salah” sade Allahs Sändebud: ”Må Allah upprätta bönen och låta den bestå.” När orden ”hayya ʿala al-salah” och ”hayya ʿala al-falah” sägs ska man däremot säga: ”La hawla wa la quwwata illa billah.”
10. Vad muʾadhdhin bör göra
a. Genom adhan ska han endast söka Allahs välbehag. Därför ska han inte ta emot någon ersättning för detta. Det har återberättats från ʿUthman, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: ”Jag sade: ’O Allahs Sändebud, utse mig till imam för min stam.’ Allahs Sändebud sade: ’Du är deras imam. Men led bönen för dem så lätt som är lämpligt för den svagaste av dem. Och utse en muʾadhdhin som inte tar någon ersättning för sin adhan.’” – Abu Dawud, al-Nasaʾi, Ibn Majah och al-Tirmidhi. I al-Tirmidhis återgivning står det: ”Det sista som Allahs Sändebud befallde mig var: ’Utse en muʾadhdhin som inte tar någon ersättning för adhan.’” Denna hadith visar att det är tillåtet att söka ledarskap i goda handlingar. Det är rekommenderat att muʾadhdhinen genom sin adhan endast söker Allahs välbehag och inte tar någon ersättning för den.
b. Muʾadhdhin bör vara fri från både den mindre och den större rituella orenheten. Muhājir ibn Qunfudh, må Allah vara nöjd med honom, berättar att Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till honom: ”Det enda skälet till att jag inte besvarade hans hälsning var att jag inte var rituellt ren, och jag tyckte inte om att åkalla Allah i ett orent tillstånd.” – Ahmad, Abū Dāwūd, al-Nasāʾī och Ibn Mājah. Om någon ändå förrättar adhan i ett orent tillstånd är den giltig, men makruh. Detta är de shafiitiska lärdas uppfattning. Enligt de hanbalitiska och hanafitiska rättsskolorna är det inte makruh.
c. Han ska stå vänd mot qibla när han förrättar adhan. Ibn al-Mundhir sade: Det råder enighet om att det är sunnah att förrätta adhan stående. På så sätt hörs adhan bättre. Det är också sunnah att vara vänd mot qibla under adhan. Alla de muʾadhdhin som utsetts av Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förrättade adhan vända mot qibla. Om det på grund av något hinder inte är möjligt att vända sig mot qibla är adhan ändå giltig, även om detta är makruh.
d. När han säger ”Hayya ʿala s-salah, hayya ʿala s-salah” ska han vända huvudet, halsen och bröstet åt höger, och när han säger ”Hayya ʿala l-falah, hayya ʿala l-falah” ska han vända sig åt vänster. Imam al-Nawawi sade att detta är det korrekta sättet att förrätta adhan. Det har återberättats i al-Bukhari, Muslim och Ahmad att Bilal förrättade adhan på detta sätt. Al-Bayhaqi sade: Att muʾadhdhin vänder sig runt har inte återberättats i någon autentisk hadith. I al-Mughni har Imam Ahmads uppfattning återgetts: Man ska endast vända sig runt när man förrättar adhan efter att ha klättrat upp på en minaret, så att människorna på både höger och vänster sida kan höra den.
e. Han ska föra in fingrarna i båda öronen när han förrättar adhan. Bilal sade: ”Jag förde in mina fingrar i mina öron och förrättade adhan.” Abū Dāwūd och Ibn Hibban. Enligt al-Tirmidhi är det mustahabb att föra in fingrarna i öronen när man förrättar adhan.
f. Adhan ska förrättas med hög röst, även när man befinner sig ensam i öknen. Det har återberättats från ʿAbdullah ibn ʿAbd al-Rahman. Han sade att Abū Saʿid al-Khudri sade: ”Jag ser att du tycker om öknen och getter och får. När du därför befinner dig i öknen eller bland en fårhjord, ska du förrätta adhan med hög röst. För varje människa, jinn eller annan skapelse som hör adhan kommer sannerligen att vittna till din fördel på Uppståndelsens dag.” Abū Saʿid sade: ”Detta hörde jag från Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.” – Ahmad, al-Bukhari, al-Nasaʾi och Ibn Majah.
g. Efter vartannat uttryck i adhan ska man göra en kort paus. Iqama ska däremot uttalas snabbt. Detta har återberättats i hadither från olika källor som något mustahabb.
h. Man ska inte tala under iqama. Många har ansett det vara makruh att tala under adhan, men enligt Hasan, ʿAta och Qatada är det inte makruh. Abū Dāwūd sade: ”Jag frågade Imam Ahmad: ’Är det tillåtet att tala under adhan?’ Han svarade: ’Ja.’ Jag frågade: ’Är det också tillåtet att tala under iqama?’ Han svarade: ’Nej.’ Detta beror på att det är mustahabb att skynda sig under iqama.”
11. Att förrätta adhan vid den första bönetiden och före bönetiden
Adhan ska ges när bönetiden börjar, varken före eller efter den. Endast vid fajr får adhan ges före bönetidens början, förutsatt att det går att skilja mellan den första och den andra adhān, så att ingen tvekan eller oklarhet uppstår.
Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Bilal ropar ut adhan på natten. Ät och drick därför tills Ibn Umm Maktum ropar ut adhan.” – al-Bukhari och Muslim. Beviset för att det är tillåtet att ropa ut fajr-adhan före bönetidens början finns i den hadith som Ibn Masud återberättade och Ahmad har återgivit. Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Ingen av er ska sluta äta suhur efter att ha hört Bilals adhan, eftersom han ropar ut adhan för att få den som ägnar sig åt nattbönen att återvända till mat och dryck och för att väcka den sovande.” Bilal brukade ropa ut adhan med just de fastställda orden. al-Tahawi och al-Nasa’i har återberättat att den enda skillnaden mellan Bilals adhan och Ibn Umm Maktums adhan var att den ena uttalades med starkare röst och den andra med svagare röst.
12. Tidsintervallet mellan adhan och iqama
Det bör finnas ett tillräckligt långt tidsintervall mellan adhan och iqama för att det ska vara möjligt att förbereda sig för bönen och närvara vid bönen i församling. Syftet med adhan är nämligen just att bönen ska förrättas i församling. Om det inte finns något tidsintervall uppnås inte detta syfte. I al-Bukhari finns rubriken: ”Hur långt ska tidsintervallet mellan adhan och iqama vara?” Men ingen bestämd tid har bevisats. Ibn Battal sade: Det finns ingen bestämd gräns för detta. Man ska endast ge tid och möjlighet för bönebesökarna att samlas. Det har återberättats från Jabir ibn Samura, må Gud vara nöjd med honom: Guds Sändebuds, må Guds frid och välsignelser vara över honom, muezzin brukade efter att ha ropat ut adhan vänta en stund innan han gav iqama. När han såg att Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, hade kommit ut, gav han iqama så snart han såg honom. – Ahmad, Muslim, Abu Dawud och al-Tirmidhi.
13. Den som ropar ut adhan ska också ge iqama
Enligt lärdas enhälliga uppfattning är iqama giltig även om någon annan än muezzinen ger den. Det är dock bättre att muezzinen själv ger iqama. al-Shafi’i sade: Jag föredrar att den som ropar ut adhan också får ansvaret att ge iqama. al-Tirmidhi sade: Enligt de flesta lärda är den följda principen att den som ropar ut adhan också ska ge iqama.
14. När ska de bakom imamen resa sig?
Imam Malik sade i al-Muwatta: Jag har inte hört att det finns någon bestämd tidpunkt för när de bakom imamen ska resa sig när iqama börjar. Jag anser att detta bör avgöras utifrån människors förmåga. Vissa av dem rör sig snabbt, medan andra rör sig långsamt. Ibn al-Mundhir har återberättat att Anas brukade resa sig just när muezzinen sade: ”Qad qamatis-salah.”
15. Att lämna moskén efter att adhan har utförts
I haditherna har det uttalats ett förbud mot att avstå från att besvara muʾadhdhinens adhan och mot att lämna moskén efter adhan. Om man däremot har en giltig ursäkt eller är fast besluten att snabbt återvända och hinna delta i bönen i församling, är det inte klandervärt att lämna moskén efter adhan. Abu Hurayra sade: Guds Sändebud befallde oss: När adhan utförs medan ni befinner er i moskén, får ingen av er lämna den utan att först be. – Ahmad. Det har också återberättats från Abu Hurayra: En man lämnade moskén efter att muʾadhdhin hade utfört adhan. Då sade han: Denne man har varit olydig mot Abu al-Qasim Muhammad. – Muslim, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasaʾi och Ibn Majah. Det har även återberättats från Muʿadh al-Juhani: Guds Sändebud sade: Stor orätt, mycket stor orätt, otro och hyckleri har begått den som hör Guds utropare kalla till det goda men inte besvarar honom. – Ahmad, al-Tabarani.
Al-Tirmidhi sade att det har återberättats från flera följeslagare att den som hör adhan men inte besvarar den inte har någon bön. Vissa lärda har sagt: Dessa uttalanden gjordes för att understryka strängheten i fråga om bönen i församling och att besvara adhan. Huvudsaken är att det inte är tillåtet att utebli från bönen i församling utan giltig ursäkt.
16. Adhan och iqama för böner som tas igen
Den som har missat en bön på grund av att han sov eller glömde, ska enligt sharia utföra adhan och iqama när han vill be den bönen. I Abu Dawuds återberättelse om hur Guds Sändebud och hans följeslagare vaknade efter soluppgången står det att han befallde Bilal att utföra adhan och iqama och sedan bad. Om flera böner har missats ska adhan utföras för den första på ett sådant sätt att det inte uppstår något missförstånd bland vanligt folk, medan iqama ska utföras för varje bön. Ashram sade: När en man frågade hur han skulle utföra adhan för sina böner som skulle tas igen, nämnde Abu ʿAbdullah en hadith där det sägs: På dagen för slaget vid al-Khandaq hindrade avgudadyrkarna Guds Sändebud från att be bönerna för fyra bönetider. Efter att en del av natten hade gått befallde Guds Sändebud Bilal att utföra adhan och iqama. Han bad först zuhr-bönen, därefter ʿasr-bönen med endast iqama, sedan maghrib-bönen med endast iqama och slutligen ʿisha-bönen med endast iqama.
17. Adhan och iqama för kvinnor
Ibn ʿUmar sade: Kvinnor har varken adhan eller iqama. Al-Bayhaqi. Detta var Anas, al-Hasan, Ibn Sirin, al-Nasaʾi, al-Thawri, Malik, Abu Thawr och ashab al-raʾys uppfattning (de självständiga tänkarna som grundar sig på ijtihad). Al-Shafiʿi och Ishaq säger: Om de utför adhan och iqama är det inget fel i det. Ahmad sade: Det är tillåtet både att utföra och att inte utföra adhan och iqama. Aisha brukade utföra adhan och iqama, leda kvinnorna i bönen och stå i mitten. Al-Bayhaqi.
18. Att gå in i moskén efter att bönen i församling har hållits
I verket al-Mughnī sägs det: Den som träder in i moskén efter att församlingsbönen har förrättats kan, om han vill, utföra både adhān och iqāmah. Detta var Imām Aḥmads uppfattning. al-Athram har berättat följande om Anas, må Allah vara nöjd med honom: Anas gick in i en moské där församlingsbönen hade förrättats före hans inträde. Han bad en man att utföra adhān. Adhān och iqāmah utfördes, och han ledde dem i bön. Om han vill kan han också be utan att utföra vare sig adhān eller iqāmah. ʿUrwah sade: När du kommer till en sådan moské där en grupp människor redan har utfört adhān och iqāmah och bett, är deras adhān och iqāmah tillräckliga även för dem som kommer efter dem. Detta var al-Ḥasan al-Baṣrīs, al-Shaʿbīs och al-Nasāʾīs uppfattning. al-Ḥasan al-Baṣrī sade dock att alla föredrog att utföra iqāmah. Om adhān utförs ska den utföras med låg röst, så att människor inte hör adhān vid fel tid och missförstår saken.
19. Tidsintervallet mellan iqāmah och bönen
Det är tillåtet att ett kortare uppehåll uppstår mellan iqāmah och bönen på grund av samtal eller något annat. Även om detta uppehåll blir längre behöver iqāmah inte utföras på nytt. Det har berättats från Anas att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick till en sida av moskén och talade lågmält med en man när iqāmah utfördes. Därefter, när människorna började bli sömniga, kom han till bönen. al-Bukhārī.
En annan dag, efter att iqāmah för bönen hade utförts, kom Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ihåg att ghusl var obligatoriskt för honom. Han återvände genast hem, gjorde ghusl och kom sedan tillbaka. Därefter bad han tillsammans med följeslagarna utan att iqāmah utfördes på nytt.
20. Att någon annan än den utsedda muʾadhdhin utför adhān
Det är inte tillåtet för någon annan att utföra adhān utan den utsedda muʾadhdhins tillstånd. Om muʾadhdhinen emellertid inte kommer i tid och det finns risk att tiden för adhān går ut, får någon annan utföra adhān.
21. Att till adhān foga sådant som inte är en del av adhān
Adhān är en gudstjänsthandling. Alla gudstjänsthandlingar är beroende av att sunnah följs exakt. Det är inte tillåtet för oss att lägga till något i eller dra ifrån något från vår religion. I en autentisk hadith sägs det: ”Om någon inför något nytt i vår religion som inte hör till den, ska det avvisas.” Det vill säga: det är ogiltigt och fruktlöst. Här nämner vi några sådana saker som har blivit brukliga i samhället, vilket gör att många uppfattar dem som en del av islam. De är emellertid på inget sätt en del av islam. Bland de mest framträdande är följande:
a. Att mu’adhdhinen under adhan eller iqama säger: ”Ashhadu anna sayyidana Muhammadan rasulullah.” Hafiz Ibn Hajar anser att det inte är tillåtet att på detta sätt lägga till något i den sunnah som har förmedlats och blivit allmänt praktiserad. Att lägga till något på andra ställen än i sunnah innebär ingen olägenhet.
b. Shaykh Isma‘il al-‘Ajluni har i sitt verk Kashf al-Khafa sagt: När mu’adhdhinen säger ”Ashhadu anna Muhammadan rasulullah” ska den som hör det kyssa mitten av de båda pekfingrarna och stryka dem över ögonen, samtidigt som han säger: ”Ashhadu anna Muhammadan ‘abduhu wa rasuluhu, raditu billahi rabban wa bil-islami dinan, wa bi-Muhammadin nabiyyan” (Jag vittnar att Muhammad är Allahs tjänare och sändebud. Jag är nöjd med Allah som Herre, islam som religion och Muhammad som profet.) Al-Daylami har återberättat från Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) att när Abu Bakr hörde mu’adhdhinen säga ”Ashhadu anna Muhammadan rasulullah”, sade även han detta, kysste mitten av sina båda pekfingrar och strök dem över sina båda ögon. Då sade Allahs sändebud: ”Den som gör det som min vän gjorde, för honom blir min förbön tillåten.” Men i verket al-Maqasid sägs det att al-Daylamis återberättelse inte är autentisk. På samma sätt är följande återberättelse i Abu al-‘Abbas verk Mujibat al-Rahma wa ‘Aza’im al-Maghfira inte autentisk: al-Khidr (frid över honom) ska ha sagt: ”Den som hör mu’adhdhinen säga ’Ashhadu anna Muhammadan rasulullah’ och säger ’Marhaban bi-habibi wa qurratu ‘ayni Muhammad ibn ‘Abdillah sallallahu ‘alayhi wa sallam’ (Välkommen, min älskade och mina ögons glädje, Muhammad, son till ‘Abdullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom), och därefter kysser sina båda tummar och stryker dem över sina båda ögon, kommer aldrig att bli blind och kommer aldrig att drabbas av ögoninflammation.” Många andra liknande uttalanden är också spridda. Shaykh Isma‘il säger: Det finns ingen grund för något av detta i autentiska hadither.
c. Det är makruh att melodisera adhan genom att lägga till någon bokstav, vokaltecken eller förlängning. Om en sådan melodisering dessutom förvränger betydelsen eller ger upphov till en obegriplig betydelse, är den haram. Yahya al-Bakka‘ sade: Jag såg Ibn ‘Umar säga till en man: ”Jag är vred på dig för Allahs skull.” Därefter sade han till sina följeslagare: ”Denne man melodiserar adhan och tar betalt för det.”
d. I al-Iqna‘ och dess kommentar, som är ett av hanbaliternas verk, sägs det: Att före fajr från den plats där adhan framförs kungöra annat än adhan, såsom tasbih, sång och åkallan med hög röst, är inte sunnah. Ingen lärd har kallat detta mustahabb. Tvärtom är sådant förkastligt, eftersom det inte förekom under Allahs sändebuds och hans följeslagares tid. Det har inte heller någon grund bland sådant som var brukligt på deras tid. Ingen har rätt att beordra detta, visa missnöje mot den som inte gör det eller göra någons rätt eller orätt till försörjning beroende av det. Detta innebär att man hjälper till med bid‘a. Det är inte heller tillåtet att tvinga någon till sådant, även om den som upplät moskén skulle ha ställt det som ett villkor, eftersom det strider mot sunnah. Ibn al-Jawzi har i sitt verk Talbis al-Iblis sagt: Jag har sett vissa personer klättra upp på minareten mitt i natten, hålla predikningar och förmaningar, göra dhikr och läsa olika suror ur Koranen med hög röst. På så sätt stör de människors sömn och tahajjud. Allt detta är orätt och förbjudet. Hafiz Ibn Hajar har i Fath al-Bari sagt: De nya saker som har införts före fajr och före fredagsbönen under förevändning av salawat och tasbih är inte alls adhan – varken språkligt eller terminologiskt.
e. Det finns ingen föreskrift i sharia om att efter adhan högt uttala salawat och salam över Allahs sändebud. Detta är bid‘a och makruh. Ibn Hajar har i Fatawa Kubra sagt: Våra imamer och andra har tillfrågats om det sätt på vilket mu’adhdhiner numera uttalar salawat och salam över Allahs sändebud efter adhan. De svarade i sina fatwor att salawat och salam visserligen är sunnah, men att detta sätt är bid‘a. När Egyptens mufti, Shaykh Muhammad ‘Abduh, tillfrågades om att uttala salawat över Allahs sändebud efter adhan, svarade han: I Fatawa Khaniyya står det att adhan inte har föreskrivits för något annat än de obligatoriska bönerna. Adhan består av femton formuleringar, och den sista är ”La ilaha illallah”. Allt som läggs till före eller efter detta är bid‘a. Det har endast införts för att skapa en melodisk klang. Ingen har förklarat detta melodiska skapande tillåtet. Det finns ingen grund för uttalandet från dem som beskriver vissa av dessa saker som bid‘a hasana (god bid‘a). Varje sådan bid‘a i någon form av dyrkan är dålig och orätt. Den som påstår att det inte finns något försök att skapa en melodi ljuger.
8. Villkoren för bönen
Med ett villkor avses något vars frånvaro medför att det som är beroende av det också saknas, medan dess närvaro inte nödvändigtvis medför att det som är förbundet med det finns eller måste finnas. Wudu är ett exempel. Om wudu saknas, saknas bönen med nödvändighet. Men om wudu finns, följer det inte nödvändigtvis eller obligatoriskt att bönen finns, eftersom wudu inte gör bönen obligatorisk. De villkor som måste vara uppfyllda före bönen och vars utelämnande gör bönen ogiltig är följande:
1. Att känna till bönens tid
Det är tillräckligt att ha en stark uppfattning om att bönetiden har inträtt. Det är tillåtet för den som med säkerhet vet att bönetiden har inträtt, eller som har en stark uppfattning om detta, att be. Denna visshet eller starka uppfattning kan uppnås genom uppgifter från en tillförlitlig person, böneutropet från den utsedde böneutroparen, eget personligt ijtihad, det vill säga genom eftertanke, undersökning och informationssökning, eller genom någon annan källa eller metod som används för att inhämta kunskap.
2. Att rena sig från mindre och större rituell orenhet
Den Allsmäktige Allah har sagt:
يأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذا قمتم إلى الصَّلاةِ فَاغْسِلُوا وُجُوهَكُمْ، وَأَيْدِيكُمْ إِلَى الْمَرَافِقِ، وَامْسَحُوا بِرُوسِكُمْ وارجلكم إلى الكعبينِ وَإِن كُنتُم جنبًا فَاظْهرُوا
Det betyder: Troende! När ni vill resa er till bönen, tvätta då era ansikten och era händer upp till armbågarna, stryk över era huvuden och tvätta era fötter upp till anklarna. Och om ni befinner er i ett tillstånd av orenhet på grund av sädesuttömning, så rena er fullständigt.”
Ibn Umar har sagt att Allahs Sändebud sade: ”Allah godtar inte bönen utan rening och inte heller allmosor från förskingrad egendom.” Alla de auktoritativa hadithsamlingarna utom al-Bukhari.
3. Att kroppen, kläderna och platsen där bönen förrättas är rena
När det är möjligt ska detta villkor uppfyllas; annars ska man be trots orenheten, och bönen behöver då inte göras om. Att kroppen ska vara ren är belagt genom en hadith från Anas.
Allahs sändebud ﷺ sade: ”Sök rening från urin, för gravens straff beror vanligtvis på vårdslöshet i detta avseende.” – ad-Daraqutni. Ali رضي الله عنه sade också: ”Försats brukade komma ut ur mig mycket ofta. Därför bad jag en man att fråga Allahs sändebud ﷺ. Han frågade, och Allahs sändebud ﷺ svarade: ’Man måste tvätta könsorganet och utföra wudu.’” – al-Bukhari och andra verk. I dessa verk återges från Aisha رضي الله عنها att Allahs sändebud ﷺ sade till en kvinna vars blödning fortsatte efter menstruationstiden: ”Tvätta bort blodet från din kropp och be.” Om klädernas renhet har Allah sagt:
وَثِيَابَكَ نطور
”Rena dina kläder.” (Sura al-Muddaththir: vers 4
Jabir ibn Samura رضي الله عنه sade: ”Jag hörde en man fråga Allahs sändebud ﷺ: ’Kan jag be i de kläder som jag går till min hustru i?’ Allahs sändebud ﷺ svarade: ’Ja, men om du ser något på dem, så tvätta bort det.’” – Ahmad, Ibn Majah. Muawiya sade: ”Jag frågade Umm Habiba: ’Brukade Allahs sändebud ﷺ be i de kläder i vilka han hade samlag med sin hustru?’ Hon svarade: ’Ja, när det inte fanns någon orenhet på dem.’” – Ahmad, Abu Dawud, an-Nasai, Ibn Majah. Det har berättats från Abu Said رضي الله عنه: ”En gång tog Allahs sändebud ﷺ av sig sina sandaler under bönen. När de närvarande såg honom göra det tog även de av sig sina sandaler. När Allahs sändebud ﷺ vände sig mot dem frågade han: ’Varför tog ni av er era sandaler?’ De svarade: ’Vi såg dig ta av dem, så vi tog av dem.’ Han sade: ’Jibril kom till mig och meddelade att det fanns orenhet på sandalerna. När någon av er därför kommer till moskén ska han vända på sina sandaler och se efter. Om han ser någon orenhet på dem ska han gnida dem mot marken och sedan be.’” – Ahmad, Abu Dawud.
Denna hadith visar att om någon börjar be med orenhet på sig utan att känna till det eller av misstag, och upptäcker det under bönen, får han omedelbart avlägsna orenheten och fortsätta bönen. Han ska då fortsätta från den punkt dit han hade kommit innan dess. Bönen behöver inte göras om. Villkoret att böneplatsen ska vara ren framgår av den hadith som Abu Hurayra återberättade: En beduin gick in i moskén och urinerade. Folket rusade mot honom för att tillrättavisa honom. Allahs sändebud ﷺ sade: ”Säg ingenting till honom. Häll en hink vatten över hans urin. Ni har sänts för att visa mildhet, inte för att visa hårdhet.” Alla de autentiska hadithsamlingarna utom Muslim.
Efter att ha granskat bevisen från dem som hävdar att klädernas renhet är ett villkor sade ash-Shawkani: ”När de bevis som jag har framfört, med allt vad de innebär, har visat sig vara giltiga, ska du veta att de fastslår att det är obligatoriskt att rena kläderna. Den som ber med orenhet på sina kläder har alltså försummat en obligatorisk handling. Men på samma sätt som bönen blir ogiltig när ett villkor för dess giltighet saknas, blir den inte ogiltig på grund av orenhet på kläderna.” I verket ar-Rawdah an-Nadiyya står det: ”Enligt de flesta lärda är kroppens, klädernas och platsens renhet obligatorisk för bönen. En grupp räknar detta som ett villkor för bönens giltighet. Andra säger att det är sunnah. Den riktiga uppfattningen är dock att det är obligatoriskt. Om någon avsiktligt ber med orenhet på sig har han försummat en obligatorisk handling, men bönen är giltig.”
4. Att täcka awrah (de intima kroppsdelarna)
Allah har sagt:
يبَنِي آدَمَ خُذُوا زِينَتَكُمْ عِنْدَ كُلِّ مَسْجِرٍ .
”Adams barn, ta med er era kläder och utsmyckningar till varje plats för nedfallandet (vid varje bön).”
Med kläder och utsmyckningar avses sådana kläder som täcker awran. Platsen för nedfallandet är bönen. Det vill säga: täck er awra vid varje bön. Salama ibn al-Akwaʿ sade: ”Jag frågade: ’Allahs Sändebud, ska jag be endast iförd skjorta?’ Han svarade: ’Ja, knäpp skjortan, även om det bara är med en törntagg.’” – al-Bukhari med flera.
Gränsen för mannens awra: Det som mannen måste täcka under bönen är de främre och bakre könsdelarna. När det gäller låren, naveln och knäna råder det delade meningar. Vissa säger att även dessa är awra, medan andra säger att de inte är det. De som anser att de inte är awra åberopar följande hadither som bevis för sin ståndpunkt:
a. Det har berättats från Aisha att Allahs Sändebud satt med sitt lår blottat. Då bad Abu Bakr om tillstånd att få träffa honom. Han gav honom tillstånd och satt kvar på samma sätt som tidigare. Därefter bad Umar om tillstånd. Han gav även honom tillstånd och satt fortfarande kvar på samma sätt som förut. Sedan bad Uthman om tillstånd. Då täckte han sitt lår. När alla tre hade gått sade jag: ”Allahs Sändebud! Abu Bakr och Umar bad om tillstånd, och du gav dem tillstånd men satt kvar som tidigare. Varför?” Allahs Sändebud svarade: ”Skulle jag inte skämmas inför den man inför vilken till och med änglarna skäms?” – Ahmad, al-Bukhari.
b. Det har berättats från Anas: ”På dagen för Khaybar lyfte Allahs Sändebud sin ländklädnad från låret. Jag såg till och med den vita färgen på hans knä.” – Ahmad, al-Bukhari. Ibn Hazm sade: ”Detta visar att låret inte är awra. Om det hade varit awra, skulle Allah inte ha blottat låret på sitt rena, heliga och syndfria Sändebud efter att han blivit profet och låtit Anas och andra se det. Allah hade ju skyddat honom från att blotta sin awra redan som barn, långt före profetskapet.” al-Bukhari och Muslim har berättat från Jabir: ”När Allahs Sändebud flyttade stenar tillsammans med dem för att reparera Kaba hade han fortfarande sin ländklädnad på sig. Hans farbror Abbas sade till honom: ’Brorson, varför tar du inte av dig ländklädnaden, lägger den över nacken och bär stenarna ovanpå den?’ Så snart han tog av sig ländklädnaden och lade den över nacken föll han medvetslös. Efter detta såg man honom aldrig naken.”
c. Det har berättats från al-Bara: ”Abdullah slog mig med handen på låret och sade: ’Jag frågade Abu Dharr.’ Han slog mig på låret på samma sätt som jag slog dig på låret. Han sade: ’Jag frågade Allahs Sändebud på samma sätt som du har frågat mig.’ Då slog han mig på låret på samma sätt som jag hade slagit dig och sade: ’Be bönen i dess föreskrivna tid.’”
Ibn Hazm sade: ”Om låret hade varit awra skulle Allahs Sändebud inte ha rört vid Abu Dharrs lår med sin rena hand. Och om låret hade varit awra för Abu Dharr, skulle han inte ha rört vid det med sin hand. Detsamma gäller Abdullah och al-Bara. Det är under inga omständigheter tillåtet för en muslim att lägga handen på någon människas könsdelar eller skinkor, eller på vissa delar av en kvinnas kropp, även om det sker genom kläderna.”
d. Ibn Hazm nämner åter att Jubayr ibn Huwayris såg Abu Bakrs blottade lår, och att Anas kom till Qayssa ibn Shammās medan hans lår var blottat.
Bevisen för dem som anser låret vara awra:
1. Muhammad ibn Jahsh berättar att Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, gick förbi Muʿammar. Muʿammars lår var då blottat. Då sade han: ”Muʿammar, täck ditt lår, för låret är awra.” – Ahmad, al-Hakim och al-Bukhari.
2. Jarhad sade: ”Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, gick förbi mig. Jag bar då en mantel, men mitt lår var blottat. Han sade: ’Täck över ditt lår, för låret är en intim kroppsdel.’” Malik, Ahmad, Abu Dawud och al-Tirmidhi. Al-Bukhari nämnde den i sitt historieverk.
Bevisen från båda sidor har lagts fram. Varje muslim har rätt att följa vilken som helst av dessa två åsikter. För den bedjande är det emellertid, ur islamisk synvinkel, mer försiktigt att täcka området från naveln till knäna så långt det är möjligt. Al-Bukhari sade: ”Anas hadith är mer autentisk, medan Jarhads hadith är mer försiktig.”
Gränsen för kvinnans awra:
Hela kvinnans kropp är awra. Det är obligatoriskt för henne att täcka hela kroppen, utom ansiktet och händerna. Allah den Upphöjde har sagt: ”Kvinnorna ska inte visa någon av sina utsmyckningar, utom det som naturligt syns av dem.” Det vill säga, de ska inte visa någon utsmyckad kroppsdel utom ansiktet och händerna. Detta framgår av autentiska hadither som återberättats från Ibn Abbas, Ibn Umar och Aisha. Aisha berättar att Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Allah den Upphöjde godtar inte bönen från en könsmogen flicka utan huvudtäcke.” – Alla de autentiska hadithsamlingarna utom al-Nasai. Umm Salama berättar också att hon frågade Guds Sändebud: ”Kan en kvinna be iförd endast en klänning och en huvudduk, utan en underkjol?” Guds Sändebud svarade: ”Ja, om klänningen är så lång att den täcker ovansidan av fötterna.” Abu Dawud. Aisha berättar vidare att hon fick frågan hur många plagg kvinnor skulle bära när de bad. Aisha sade till frågeställaren: ”Fråga Ali och kom sedan tillbaka till mig och berätta vad han svarade.” Mannen gick då till Ali och frågade honom. Ali svarade: ”En huvudduk och en lång klänning.” Därefter återvände mannen till Aisha och berättade för henne. Aisha sade: ”Ali har svarat rätt.”
Hur mycket klädsel är obligatorisk respektive rekommenderad för bönen:
Det som är obligatoriskt är så mycket tyg som täcker awra, även om det är så trångt och åtsittande att awrans gränser framträder. Men om klädnaden är så tunn att hudens färg syns och det går att se om den är vit eller röd, är bönen inte giltig i sådana kläder. Det är giltigt att be i ett enda plagg. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillfrågades om att be i ett enda plagg. Han svarade: ”Har ni alla två plagg var?” Muslim, Malik med flera.
Det är rekommenderat att använda två eller fler plagg och att klä sig väl. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”När någon av er ber ska han bära två plagg, eftersom det är mer rätt att smycka sig för Allah än för andra. Om han inte har två plagg, ska han bära izar när han ber. Och ingen av er ska under bönen, likt judarna, linda plagget runt sig så att hela kroppen omsluts.” – at-Tabarani, al-Bayhaqi.
Abd ar-Razzaq berättade också att Ubayy ibn Ka’b och Abdullah ibn Mas’ud hade motsatta uppfattningar. Ubayy sade: ”Det är inte förkastligt att be i ett enda plagg.” Ibn Mas’ud sade: ”Det var endast när det rådde brist på kläder som man bad i ett enda plagg.” Då steg Umar, må Allah vara nöjd med honom, genast upp på predikstolen och sade: ”Det Ubayy har sagt är det riktiga. Men Ibn Mas’ud har inte heller sagt fel. När Allah ger överflöd, ska ni också använda överflöd.” En man skaffade sig många kläder. Någon bad iförd endast en izar och en mantel; någon iförd endast en izar och en skjorta; någon iförd en izar och en lång skjorta; någon iförd byxor och en mantel; någon iförd byxor och en skjorta; någon iförd byxor och en lång skjorta; någon iförd läderbyxor utan ben och en lång skjorta; och någon iförd läderbyxor utan ben och en skjorta. Allt detta anser jag vara tillräckligt. Han sade också: Man kan även be iförd läderbyxor utan ben och en mantel. Detta nämns i al-Bukhari utan att orsaken anges. Burayda sade: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd att man ber iförd endast ett omlindat plagg utan midjeband. Han förbjöd också att man ber iförd byxor utan mantel. Abu Dawud,
al-Bayhaqi. Det har också berättats från Hasan, Alis son, att han tog på sig sina finaste kläder när han ville be. När han tillfrågades om detta sade han: ”Allah är skön och Han älskar skönhet. Jag klär mig vackert för min Herre. Allah har sagt: ’Bär era vackra kläder vid varje bön.’”
– Att be med huvudet bart
Ibn Asakir har berättat från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ibland tog av sig sin kulunsuwa (en mössliknande huvudbonad) och lade den framför sig under bönen som en avskärmning. Enligt hanafiterna är det inget fel att be barhuvad. Men om någon bär huvudbonad för att uppnå större koncentration under bönen är det att föredra. Det finns dock inget bevis för att det är bättre att täcka huvudet under bönen.
5. Att vända sig mot qibla
Det råder enighet bland de lärda om att det är obligatoriskt att vända sig mot den heliga moskén under bönen. Allah har sagt:
قول وجمك عطر المسجد الحرام وحيث ما كنتي قولوا وجومكم شطره.
”Vänd därför ditt ansikte mot den heliga moskén. Var ni än befinner er, ska ni vända era ansikten åt det hållet.” (Sura al-Baqara: vers 144). Al-Barā’ (må Allah vara nöjd med honom) berättade: Vi bad tillsammans med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), vända mot Bayt al-Maqdis, i sexton eller sjutton månader. Därefter vändes vi mot Kaba. Sahih Muslim
Bestämmelsen för den som ser Kaba och den som inte ser den: Den som ser Kaba måste vända sig direkt mot Kaba-huset. Den som inte befinner sig på en plats där han kan se Kaba med egna ögon måste vända sig mot Kabas riktning eller orientering. Han kan inte göra mer än så. Allah ålägger inte människan något som överstiger hennes förmåga. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Kibla finns mellan öster och väster.” Ibn Māja, al-Tirmidhi. Al-Tirmidhi sade att hadithen är hasan sahih. Detta gäller Medina, Syrien, Arabiska halvön och Irak. För Egyptens invånare ligger kibla däremot mellan öster och söder. I Jemen ligger öster till böneförrättarens högra sida och väster till hans vänstra. På den indiska subkontinenten ligger öster bakom honom och väster framför honom.
Hur man fastställer kibla: Varje område har särskilda kännetecken som visar kibla. Den mihrab som muslimer bygger i moskéerna är ett av dessa kännetecken. Kibla kan också fastställas med en kompass.
Vad man ska göra om man inte kan fastställa kibla: Om någon på grund av moln, mörker eller liknande inte kan fastställa kibla, ska han fråga någon på orten och söka vägledning om kibla. Om han inte finner någon sådan person ska han överväga saken. Därefter ska han be i den riktning som han anser vara kibla. Bönen är giltig. Den behöver aldrig göras om, inte ens om han efter bönen får veta att riktningen var fel. Om han får veta det under bönen ska han vända sig åt rätt håll utan att avbryta bönen.
Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättade: När människorna i Quba bad morgonbönen kom en budbärare och tillkännagav: ”I natt har en del av Koranen uppenbarats för Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). I denna del befaller Allah att man ska vända sig mot Kaba. Vänd er därför mot Kaba.” De bedjande hade vänt sig mot Syrien (Bayt al-Maqdis) när de bad. Omedelbart vände de sig mot Kaba. – al-Bukhari och Muslim.
När någon efter övervägande ber vänd mot en viss riktning, ska han göra en ny bedömning när det är dags för nästa bön. Om den nya bedömningen leder till en annan riktning, ska han be enligt den nya bedömningen. Den bön han bad första gången behöver dock inte göras om.
När det inte är nödvändigt att vända sig mot kibla: Att vända sig mot kibla är obligatoriskt. Denna skyldighet upphör inte utom i följande situationer:
a. Den som färdas på ett riddjur får be en frivillig bön på djuret. Han ska utföra rukū och sujūd genom gester och böja sig något mer vid sujūd än vid rukū. Hans kibla är den riktning som riddjuret färdas i.
Amir ibn Rabīa berättade: ”Jag såg Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) be på ryggen av sitt riddjur; han bad vänd åt det håll som djuret färdades.” – al-Bukhari och Muslim. I al-Bukharis tillägg står det att han bad genom att göra tecken med huvudet. Så gjorde han inte under de obligatoriska bönerna. Enligt återberättningar av Ahmad, Muslim och al-Tirmidhi bad Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) på ryggen av sin kamel under färden från Mecka till Medina och vände sig åt det håll som den färdades i. Det var med anledning av detta som följande uppenbarades: ”Vart ni än vänder er, där är Allah.” Ibrahim al-Nakha’i sade: ”Följeslagarna brukade be på ryggen av sina riddjur, vända åt det håll som djuren färdades i.” Ibn Hazm sade att följeslagarna och efterföljarna i allmänhet bad på detta sätt, både i hemlandet och på resa.
b. Den som fruktar fara, den sjuke och den som inte själv kan göra något, ska be åt det håll som är möjligt när han inte kan vända sig mot qibla. Profeten ﷺ sade: ”När jag befaller er något, ska ni utföra det så mycket ni förmår.” Allah har sagt: ”Om ni befinner er i ett skräckfyllt tillstånd, så be gående eller ridande, hur ni än kan.” Ibn Umar رضي الله عنه sade i sin förklaring: Det vill säga, vare sig ni är vända mot qibla eller inte. – al-Bukhari
9. Hur bönen förrättas
Ett stort antal hadither som beskriver hur bönen ska förrättas har återberättats från Allahs Sändebud ﷺ. Här nöjer vi oss med att citera två hadither. Den första återger vad Allahs Sändebud ﷺ gjorde, och den andra vad han sade:
a. Det har återberättats från Abdullah ibn Ghanam: ”Abu Malik al-Ashari samlade medlemmarna av sin stam och sade: ’O ashari-stam! Samlas och samla även era hustrur och barn. Jag ska lära er hur Allahs Sändebud ﷺ brukade leda oss i bönen i Medina.’ Alla samlades på hans uppmaning, och de samlade även sina hustrur och barn. Därefter gjorde Abu Malik al-Ashari wudu och visade dem hur man gör wudu. Han tvättade alla de föreskrivna kroppsdelarna. När solen sedan hade passerat zenit och skuggan hade brett ut sig, reste han sig och utförde adhan. Därefter ställde han männen i de främsta leden, pojkarna bakom dem och kvinnorna bakom pojkarna. Sedan utförde han iqama för bönen. Därefter gick han fram och blev imam. Sedan lyfte han båda händerna och sade: ’Allahu akbar.’ Han läste al-Fatiha och därefter en sura som var lätt för honom. Sedan sade han ’Allahu akbar’, gick ned i ruku och sade tre gånger: ’Subhanallahi wa bihamdihi.’ Därefter reste han sig rakt upp och sade: ’Sami Allahu liman hamidah.’ Sedan sade han ’Allahu akbar’ och föll ned i sujud. Därefter sade han ’Allahu akbar’ och lyfte huvudet. Sedan sade han åter ’Allahu akbar’ och gick ned i sujud. Därefter sade han åter ’Allahu akbar’ och reste sig till stående. På detta sätt sade han sex takbirer, det vill säga ’Allahu akbar’ sex gånger, under den första rakahen. När han reste sig i den andra rakahen sade han ’Allahu akbar’. När han hade avslutat bönen vände han sig mot sin stam och sade: ’Kom ihåg denna takbir och lär er min ruku och sujud, för detta är Allahs Sändebuds ﷺ bön. Så här brukade han leda oss i bönen.’ En dag, när Allahs Sändebud ﷺ hade avslutat bönen på detta sätt, vände han sig mot folket och sade: ’O människor! Lyssna, förstå och vet att det finns sådana av Allahs tjänare som varken är profeter eller martyrer, men att profeter och martyrer kommer att önska sig en närhet och ställning hos Allah liknande deras, när de ser deras nära ställning och närhet till Allah.’ Plötsligt kom en beduin fram från den bortre delen av den församlade folkmassan. Han viftade med handen mot Allahs Profet ﷺ och sade: ’O Allahs Profet! Det finns vissa särskilda människor bland människorna som varken är profeter eller martyrer, men när profeter och martyrer ser deras närhet och nära ställning hos Allah kommer de att önska sig en likadan närhet och ställning. Beskriv några av deras kännetecken för oss.’ Allahs Sändebud ﷺ sade: ’De är en grupp människor ur vanligt folk och en grupp främlingar ur stammarna. De förenas inte av något nära blodsband eller släktskapsband. De har endast älskat varandra för Allahs skull och ställt sig i led med varandra. På uppståndelsens dag kommer Allah att resa ljusstrålande predikstolar åt dem och låta dem sitta på dem. Sedan kommer Han att låta deras ansikten och kläder stråla av ljus. På uppståndelsens dag, när alla andra människor är skräckslagna, kommer de inte att vara skräckslagna. De är Allahs vänner; ingen fruktan ska drabba dem och de ska inte heller sörja.’ – Ahmad, Abu Yala, med en hasan-kedja. al-Hakim sade: ’Denna hadiths kedja är autentisk.’
b. Det har återberättats från Abu Hurayra رضي الله عنه att en man gick in i moskén och bad. Därefter kom han till Allahs Sändebud ﷺ och hälsade på honom. Han besvarade hans hälsning och sade: ’Gå tillbaka och be, för du har inte bett.’ Mannen gick tillbaka och gjorde likadant tre gånger. Sedan sade han: ’Vid Allah, som har sänt dig med sanningen, jag kan inte be bättre än så här. Lär mig.’
Han sade: ’När du reser dig för bönen, säg då takbir. Läs sedan så mycket du kan av Koranen. Gå därefter ned i ruku och förbli lugn i ruku. Res dig sedan och stå rakt. Gör därefter sujud och förbli lugn i sujud. Res dig sedan och sitt lugnt. Gör därefter sujud och förbli lugn i sujud. Gör detta under hela din bön.’ – Ahmad, al-Bukhari och Muslim.
Detta är en kortfattad beskrivning av hur bönen förrättas, så som den har förmedlats genom Allahs Sändebuds ﷺ ord och handlingar. Vi utför den med åtskillnad mellan det obligatoriska och det sunnah.
10. Bönens obligatoriska delar
Bönen har vissa obligatoriska delar och pelare genom vilka den är uppbyggd. Om någon av dessa obligatoriska delar utelämnas är bönen enligt den islamiska lagen inte giltig. Nedan följer en redogörelse för de obligatoriska delarna:
1. Avsikten
(Vissa anser att detta inte är en pelare utan ett villkor.) Allah har sagt: ”De har endast befallts att dyrka Allah genom att uppriktigt ägna religionen åt Honom och vara lydiga.” (Sura al-Bayyina: vers 5)
Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade också: ”Handlingar bedöms endast efter avsikterna. Varje människa får endast det som hon avsåg. Den vars utvandring är för Allahs och Hans Sändebuds skull, hans utvandring är för Allahs och Hans Sändebuds skull. Men den vars utvandring är för att uppnå någon världslig förmån eller för att gifta sig med en kvinna, hans utvandring är för det ändamål för vilket han utvandrade.” al-Bukhari. Det vill säga: hans utvandring är av det sämsta slaget. Tidigare har den djupare innebörden av detta behandlats i redogörelsen för tvagningen.
Att uttala avsikten högt: Ibn al-Qayyim sade i sin bok med titeln ”Ighāthat al-Lahfān”: Avsikten är att vilja och besluta sig för att utföra en handling. Dess plats är hjärtat. Den har inget samband med tungan. Därför har inget muntligt uttal av avsikten alls återberättats från Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, eller från följeslagarna. De muntliga avsiktsformuleringar som i dag har hittats på för att uttalas i början av tvagningen, helkroppstvagningen och bönen är särskilt ett slagfält som Satan har skapat för dem som plågas av ingivelser. Där håller han dem fångna, plågar dem och sysselsätter dem med att korrigera dessa formuleringar. Därför ser du var och en av dem upprepa dem gång på gång och anstränga sig hårt med att uttala dem. Ändå har de över huvud taget inget samband med bönen.
2. Invigningstakbīren
Ali, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Bönens nyckel är renhet, takbīren gör alla tillåtna handlingar förbjudna i bönen, och hälsningen gör alla handlingar tillåtna igen.” al-Shafi‘i, Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah och al-Tirmidhi. al-Tirmidhi sade: ”Detta är den mest autentiska hadithen i detta ämne.” Dessutom har formuleringen Allahu akbar fastställts för takbīren vid invigningen eller inledningen av bönen genom Allahs Sändebuds ord och handlingar, vilka bevisats i de två tidigare återgivna haditherna. I Ibn Majah återberättas nämligen från Abu Humayd: ”När Allahs Sändebud skulle be, stod han rak, lyfte båda händerna och sade Allahu akbar.
3. Qiyām (stående)
Att stå upp under den obligatoriska bönen är obligatoriskt för den som enligt Koranen, sunna och konsensus har förmåga att stå. Allah säger: ”Bevara alla böner, särskilt den mellersta bönen, och stå ödmjukt inför Allah.”
Det har återberättats från Imran ibn Husayn, må Allah vara nöjd med honom: ”Han sade: Jag led av hemorrojder. Därför frågade jag Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, om bönen. Han sade: ’Be stående. Om du inte kan det, be sittande; och om du inte kan det, be liggande.’” – al-Bukhari. Alla lärda är eniga om denna uppfattning. De är också eniga om att det är bättre att hålla ett visst avstånd mellan fötterna när man står. Att stå i den frivilliga bönen: Det är tillåtet att be sittande i den frivilliga bönen även om man har förmåga att stå. Belöningen för att be stående är dock större än belöningen för att be sittande. Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den bön som utförs sittande är hälften av bönen.” – al-Bukhari och Muslim.
Om man inte kan stå under den obligatoriska bönen ska den som inte kan stå under den obligatoriska bönen be på det sätt han förmår. Allah ålägger ingen att göra något som överstiger hans förmåga. Han får därigenom full belöning, utan att något minskas. Abu Musa, må Allah vara nöjd med honom, sade att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”När en tjänare blir sjuk eller befinner sig på resa får han samma belöning som han skulle ha fått för den handling han utförde när han var frisk och befann sig hemma.” – al-Bukhari.
4. Läsning av sura al-Fatiha i varje rakʿa av den frivilliga och obligatoriska bönen
Att läsa sura al-Fatiha i varje rakʿa har fastställts som obligatoriskt genom ett stort antal autentiska hadither. Eftersom haditherna i denna fråga är entydiga och autentiska finns det inget utrymme för meningsskiljaktighet i frågan. Vi återger dessa hadither nedan:
a. Ubadah ibn as-Samit, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den som inte läser sura al-Fatiha har ingen bön.” – Alla autentiska hadithsamlingar.
b. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den som ber utan att läsa Umm al-Kitab (det vill säga Koranens moder, eller sura al-Fatiha) i bönen – i en annan återberättelse: utan att läsa sura al-Fatiha – hans bön är ofullständig och ogiltig.” – Ahmad, al-Bukhari och Muslim.
c. Abu Hurayra återberättade att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den bön där sura al-Fatiha inte läses är inte tillräcklig.” – Ibn Khuzayma, Ibn Hibban och Abu Hatim.
d. ad-Daraqutni återberättade med en autentisk berättarkedja: ”Den som ber utan sura al-Fatiha har ingen tillräcklig bön.”
e. Abu Saʿid sade: ”Vi ålades att be med sura al-Fatiha och det vi kan läsa därutöver.” – Abu Dawud.
f. I den hadith som handlar om mannen som bad på ett felaktigt sätt och som har återberättats genom en annan berättarkedja står det: ”Läs sedan Umm al-Quran (sura al-Fatiha).” Till sist sade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Gör sedan detta i varje rakʿa.”
g. Det är fastställt genom faktisk praxis att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, läste sura al-Fatiha i varje rakʿa av både de frivilliga och obligatoriska bönerna. Ingenting motsatt detta har fastställts. Alla handlingar i tillbedjan bygger på att man följer utan invändning. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Be på det sätt ni har sett mig be.” – al-Bukhari.
Att säga basmala i början av sura al-Fatiha: ”Bismillah ar-Rahman ar-Rahim” är en del av en vers i sura an-Naml. Men beträffande ”Bismillah ar-Rahman ar-Rahim” som står i början av surorna finns det tre uppfattningar:
Den första uppfattningen: Den är en vers i både sura al-Fatiha och varje annan sura. Därför är det obligatoriskt att läsa den i al-Fatiha. I den bön där sura al-Fatiha ska läsas tyst ska basmala läsas tyst, och i den bön där sura al-Fatiha ska läsas högt ska basmala läsas högt. Det starkaste beviset för denna uppfattning är hadithen om Nuʿaym al-Mujammir. Han sade: ”Jag bad bakom Abu Hurayra. Han läste ’Bismillah ar-Rahman ar-Rahim’ och läste sedan Umm al-Quran (sura al-Fatiha) … Till sist sade han: ’Vid Allah, jag ledde bönen på det sätt som mest liknade Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bön.’” – an-Nasa’i, Ibn Khuzayma och Ibn Hibban. Hafiz Ibn Hajar sade i Fath al-Bari: ”Detta är den mest autentiska hadithen beträffande högläsning och läsning av basmala.”
Den andra uppfattningen: ”Bismillahir rahmanir rahim” är en självständig vers som uppenbarades för välsignelsens skull och för att underlätta åtskillnaden mellan surorna. Att läsa den i sura al-Fatiha är inte bara tillåtet, utan även mustahabb. Det är inte sunnah att läsa den hörbart. Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade nämligen: ”Jag bad bakom Allahs sändebud och bakom Abu Bakr, Umar och Uthman. Ingen av dem brukade läsa ’Bismillahir rahmanir rahim’ hörbart.” – Nasa’i, Ibn Hibban, Tahawi.
Den tredje uppfattningen: Den är varken en vers i sura al-Fatiha eller i någon annan sura. Det är makruh att läsa den hörbart eller tyst i de obligatoriska bönerna, med undantag för nafl-böner. Denna uppfattning är inte särskilt stark.
Ibn al-Qayyim förenade den första och den andra uppfattningen genom att säga att Allahs sändebud ibland läste ”Bismillahir rahmanir rahim” hörbart, men oftare läste den tyst. Det är säkert att han inte alltid läste den hörbart i de fem dagliga bönerna, varken under resor eller hemma. Efter honom läste även kaliferna, de flesta följeslagarna och stadsborna den tyst.
Den som inte kan läsa den obligatoriska recitationen korrekt: al-Khattabi sade: Grundprincipen är att bönen inte är giltig utan recitation av sura al-Fatiha. Det är också rimligt att säga att den endast är obligatorisk för den som kan läsa sura al-Fatiha korrekt, inte för den som inte kan det. Om en bedjande inte kan läsa sura al-Fatiha korrekt, men kan läsa från någon annan del av Koranen, ska han läsa därifrån motsvarande sju verser. Det bästa att läsa efter sura al-Fatiha är nämligen en del av Koranen som motsvarar sura al-Fatiha i längd. Om han inte kan lära sig någon del av Koranen, vare sig på grund av medfödd oförmåga, bristande minnesförmåga, uttalssvårigheter eller någon form av kroppslig funktionsnedsättning eller handikapp, är det bästa han kan läsa efter Koranen de ord som Allahs sändebud lärde ut: Subhanallah, alhamdulillah och la ilaha illallah. Det har återberättats från Allahs sändebud: ”Det bästa åkallan efter Allahs ord är: Subhanallah, alhamdulillah, la ilaha illallah och Allahu akbar.” En hadith återberättad av Rifa’a ibn Rafi’ stöder al-Khattabis uttalande: ”Allahs sändebud lärde en man att be. Sedan sade han: ’Om du kan något av Koranen utantill, så läs det; annars läs alhamdulillah, Allahu akbar och la ilaha illallah.’” – Abu Dawud, Tirmidhi, Nasa’i, Bayhaqi.
5. Att göra ruku’
Att ruku’ är obligatoriskt är enhälligt fastslaget. Allah den Upphöjde har nämligen sagt:
بابها الَّذِينَ آمَنُوا ارْكَعُوا وَاسْجَدُوا
”Troende! Böj er och fall ned på era ansikten …” (Sura al-Hajj: vers 77)
Reglerna för rukūʿ: Det räcker inte att böja kroppen och placera båda händerna på knäna för att rukūʿ ska vara fullgjord; i rukūʿ är det nödvändigt att förbli stilla en stund. Det har nämligen tidigare nämnts i en hadith att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Gå sedan ner i rukūʿ och förbli lugnt i rukūʿ.” Abū Qatāda berättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som stjäl från sin bön är den största tjuven.” De frågade: ”O Allahs Sändebud, hur stjäl någon från sin bön?” Han svarade: ”Han fullgör varken rukūʿ eller sujūd.” I en annan återberättelse sägs det att han inte rätar på ryggen under rukūʿ och sujūd. – Aḥmad, al-Ṭabarānī, Ibn Khuzayma, al-Ḥākim. Abū Mūsā al-Badrī sade också att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den vars rygg inte är rak under rukūʿ och sujūd i bönen har inte fått sin bön godkänd.” – De fem autentiska hadithsamlingarna, Ibn Khuzayma, Ibn Ḥibbān, al-Ṭabarānī, al-Bayhaqī. al-Tirmidhī sade: ”Hadithen är god och autentisk.” Allahs Sändebuds följeslagare och de lärda efter dem följde också denna hadith. De ansåg att ryggen måste rätas under rukūʿ och sujūd samt mellan rukūʿ och sujūd.
Ḥudhayfa berättade att han såg en man som inte utförde rukūʿ och sujūd fullständigt. Ḥudhayfa sade till honom: ”Du har inte bett. Om du dör i detta tillstånd kommer du att dö avvikande från den religion som Allah gav Muḥammad.” – al-Bukhārī.
6. Att resa sig från rukūʿ och stå upprätt, stilla och lugnt
När Abū Ḥumayd beskrev Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sätt att be sade han: ”När han lyfte huvudet stod han så rakt att alla ryggens ben återgick till sina rätta platser och blev stilla.” – al-Bukhārī, Muslim. ʿĀʾisha sade: ”När han reste sig från rukūʿ gick han inte ner i sujūd förrän han stod helt rak.” – Muslim. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade också: ”Lyft sedan huvudet och stå rakt.” – al-Bukhārī, Muslim. Abū Hurayra berättade: ”Den som inte står med rak rygg mellan sin rukūʿ och sitt sujūd, för honom ser Allah inte till hans bön.” – Aḥmad.
7. Att utföra sujūd
Den vers ur Koranen som bevisar nödvändigheten av sujūd har citerats tidigare. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Gå sedan ner i sujūd och förbli lugnt i sujūd. Res dig därefter och sitt lugnt. Gå sedan åter ner i sujūd och förbli stilla i sujūd.” Därför är den första sujūd, att resa sig från den första sujūd, att åter gå ner i den andra sujūd samt att utföra allt detta stilla och lugnt obligatoriskt i varje rakʿa av både de obligatoriska och de frivilliga bönerna.
Tidsgränsen för att förbli stilla och lugn: Att förbli lugnt innebär att stanna en stund efter att kroppsdelarna har blivit stilla. De lärda har fastställt den minsta tiden till den tid det tar att säga ”subḥān Allāh” en gång.
Sujūds kroppsdelar: De kroppsdelar som används vid sujūd är ansiktet, båda händerna, båda knäna och båda fötterna. Ibn ʿAbbās berättade att han hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: ”När tjänaren utför sujūd utför sju kroppsdelar sujūd tillsammans med honom: hans ansikte, båda händerna, båda knäna och båda fötterna.” Alla de autentiska hadithsamlingarna utom al-Bukhārī. Ibn ʿAbbās sade: ”Allahs Sändebud befalldes att utföra sujūd på sju kroppsdelar, och han förbjöd att man lyfte upp hår eller kläder när man gick ner i sujūd under bönen.” De sju kroppsdelarna är pannan, båda händerna, båda knäna och båda fötterna. Allahs Sändebud sade också: ”Jag har befallts att utföra sujūd på sju ben”: pannan – och han visade på näsan med handen –, båda händerna, båda knäna och båda fötterna. – al-Bukhārī och Muslim. I en annan återberättelse sägs det: ”Jag har befallts att utföra sujūd på sju kroppsdelar. När man går ner i sujūd är det förbjudet att lyfta upp kläder eller hår. De sju kroppsdelarna är pannan, näsan, båda händerna, båda knäna och båda fötterna.” – Muslim, al-Nasāʾī. Abū Ḥumayd berättade: ”När Allahs Sändebud gick ner i sujūd lät han sin näsa och panna vila mot marken.” – Abū Dāwūd, al-Tirmidhī. al-Tirmidhī sade: ”De lärdas följda princip är att utföra sujūd på pannan och näsan. Om man endast låter pannan vidröra marken och inte näsan säger en grupp lärda att bönen är giltig, medan en annan grupp säger att bönen inte är giltig förrän både pannan och näsan har vidrört marken.”
8. Det sista sittandet och recitationen av tashahhud
Det är väl belagt att Allahs Sändebud ﷺ satt i det sista sittandet under bönen och reciterade tashahhud. Han sade till en man som hade bett på ett felaktigt sätt: ”När du reser dig från den sista sujud och sitter så länge som tashahhud tar, är din bön avslutad.” Ibn Qudamah sade att Ibn Abbas berättade: ”Innan tashahhud blev obligatoriskt för oss brukade vi säga: ’As-salamu ‘ala Allahi qabla ‘ibadihi, as-salamu ‘ala Jibril, as-salamu ‘ala Mika’il.’” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Säg inte ’As-salamu ‘ala Allah’, utan säg ’At-tahiyyatu lillah’.” Av detta framgår att recitationen av at-tahiyyat inte var obligatorisk från början, utan blev obligatorisk senare.
Den mest autentiska formuleringen av tashahhud är Ibn Masuds tashahhud. Ibn Masud sade: ”När vi satt i bönen tillsammans med Allahs Sändebud ﷺ brukade vi säga: ’As-salamu ‘ala Allahi qabla ‘ibadihi, as-salamu ‘ala fulan wa fulan.’” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Säg inte ’As-salamu ‘ala Allah’” (säg inte att frid är över Allah, eftersom Allah själv är Friden). ”När ni sitter i bönen ska ni i stället säga: ’At-tahiyyatu lillahi was-salawatu wat-tayyibat. As-salamu ‘alayka ayyuhan-nabiyyu wa rahmatullahi wa barakatuhu. As-salamu ‘alayna wa ‘ala ‘ibadillahis-salihin. Ashhadu alla ilaha illallah, wa ashhadu anna Muhammadan ‘abduhu wa rasuluhu.’ Därefter ska ni åkalla Allah med den åkallan som ni tycker bäst om.” Alla autentiska hadithsamlingar. Muslim sade: Muslimerna är eniga om Ibn Masuds tashahhud, eftersom Ibn Masuds lärjungar inte motsade varandra i återgivningen av denna tashahhud, medan andras lärjungar motsade varandra. Tirmidhi. Al-Khattabi, Ibn Abd al-Barr och Ibn al-Mundhir har kallat Ibn Masuds hadith den mest autentiska hadithen om tashahhud. Den näst mest autentiska tashahhuden efter Ibn Masuds tashahhud är Ibn Abbas tashahhud. Ibn Abbas sade: ”Allahs Sändebud ﷺ lärde oss tashahhud på samma sätt som han lärde oss Koranen. Han sade: ’At-tahiyyatul-mubarakatu, as-salawatut-tayyibatu lillah. As-salamu ‘alayka ayyuhan-nabiyyu wa rahmatullahi wa barakatuhu. As-salamu ‘alayna wa ‘ala ‘ibadillahis-salihin. Ashhadu alla ilaha illallah wa ashhadu anna Muhammadan ‘abduhu wa rasuluhu.’” Muslim, Abu Dawud, Nasa’i och ash-Shafi‘i. Ash-Shafi‘i sade: ”Det har återberättats flera hadither om tashahhud, men denna är den som jag föredrar mest, eftersom den är mer fullständig.” Hafiz sade: När ash-Shafi‘i tillfrågades varför han valde Ibn Abbas tashahhud svarade han: ”Jag fann den omfattande och heltäckande, och jag fick den från Ibn Abbas genom en autentisk överföringskedja. Även ordmässigt är den enligt min mening större och mer omfattande än de andra. Men även om jag har valt den klandrar jag inte dem som har valt någon annan autentisk tashahhud.” Det finns också en annan tashahhud, som imam Malik valde och återgav i al-Muwatta. Umar ibn al-Khattab brukade sitta på moskéns minbar och lära folket denna tashahhud. Den lyder: ”At-tahiyyatu lillah, az-zakiyatu lillah was-salawatu lillah. As-salamu ‘alayka ayyuhan-nabiyyu wa rahmatullahi wa barakatuhu. As-salamu ‘alayna wa ‘ala ‘ibadillahis-salihin. Ashhadu alla ilaha illallah wa ashhadu anna Muhammadan ‘abduhu wa rasuluhu.” An-Nawawi sade att dessa hadither om tashahhud alla är mycket autentiska. Enligt hadithspecialisternas principer är Ibn Masuds hadith den mest autentiska, följd av Ibn Abbas hadith. Ash-Shafi‘i sade: ”Det räcker att läsa vilken som helst av dessa tashahhud-formuleringar. De lärda är eniga om att var och en av dem är giltig.”
9. Att avsluta med salam
Genom Allahs Sändebuds ﷺ ord och handlingar är det fastslaget att salam är obligatoriskt i slutet av bönen. Ali återberättade att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Bönens nyckel är renhet. Takbiren (den första takbiren) förbjuder den bedjande många tillåtna handlingar, och salam gör dem tillåtna igen.” Ahmad, ash-Shafi‘i, Abu Dawud, Ibn Majah och Tirmidhi. Enligt Tirmidhi är denna hadith den mest autentiska och bästa i detta ämne. Amir ibn Sa‘d återberättade från sin far, som sade: ”Jag såg Allahs Sändebud ﷺ uttala salam åt höger och vänster på ett sådant sätt att den vita delen av hans kinder syntes.” Ahmad, Muslim, Nasa’i och Ibn Majah. Wa’il ibn Hujr berättade: ”Jag bad tillsammans med Allahs Sändebud ﷺ. Han sade åt höger: ’As-salamu ‘alaykum wa rahmatullah’, och åt vänster: ’As-salamu ‘alaykum wa rahmatullah.’” Abu Dawud.
Det första salam är obligatoriskt och det andra rekommenderat. Enligt de flesta lärda är det första salam obligatoriskt, medan det andra är rekommenderat. Ibn al-Mundhir sade: ”De lärda är eniga om att bönen är avslutad om någon uttalar salam endast en gång.” Ibn Qudamah sade i al-Mughni: ”Ahmads uttalande om de två salam fastslår inte entydigt att båda är obligatoriska. Ahmad sade endast: ’De två salam är autentiskt belagda från Allahs Sändebud ﷺ.’ Med detta kan han också ha menat att de två salam är föreskrivna, men inte obligatoriska.” Andra har uttryckt samma uppfattning. I en återgivning sägs Ahmad ha sagt: ”För mig är de två salam mest älskade.” Inte heller detta bevisar att de är obligatoriska, utan endast att de är älskade. Dessutom har Aisha, Salamah ibn al-Akwa‘ och Sahl berättat att Allahs Sändebud ﷺ brukade uttala salam en gång, och att emigranterna också brukade uttala salam en gång.
Utifrån allt som vi har nämnt ovan, där haditherna och följeslagarnas uttalanden har vägts samman, har de två salam fastställts vara föreskrivna och sunnah, medan ett salam är obligatoriskt. Den konsensus som Ibn al-Mundhir återgav bekräftar att denna uppfattning är korrekt. Därför är denna uppfattning avgörande. An-Nawawi sade: ”Ash-Shafi‘i, majoriteten av de tidiga lärda och majoriteten av de senare lärda anser att de två salam är sunnah. Malik och en grupp lärda sade: ’Endast ett salam är sunnah.’ De som säger detta stöder sig på några svaga hadither. Inför de autentiska hadither som nämnts ovan håller dessa inte. Även om någon av dem hade varit autentisk skulle den endast visa att Allahs Sändebud ﷺ uttalade salam en gång för att fastställa att det är tillåtet att begränsa sig till ett salam. De lärda vars åsikter tillmäts stor betydelse är eniga om att det inte är obligatoriskt att uttala salam mer än en gång. Om någon uttalar salam en gång är det rekommenderat att han riktar det rakt framåt. Om han uttalar salam två gånger ska han först vända sig åt höger och andra gången åt vänster. Vid varje salam ska han vända ansiktet så mycket att kinden syns från sidan.’ Detta är den korrekta uppfattningen.
11. Bönens sunnah-handlingar
Det finns vissa sunnah-handlingar i bönen som det är mustahabb för den bedjande att följa om han vill få den fulla belöningen. Sunnah-handlingarna nämns nedan:
1. Rafʿ al-yadayn (att lyfta händerna)
Det är mustahabb att lyfta händerna på fyra ställen. För det första vid takbīrat al-taḥrīmah. Ibn al-Mundhir sade: Det råder ingen meningsskiljaktighet bland de lärda om att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, brukade lyfta händerna i början av bönen. Ḥāfiẓ Ibn Ḥajar sade att femtio följeslagare hade återberättat att man lyfter händerna i början av bönen. Bland dem fanns de tio följeslagare som under sin livstid fick det glada budskapet om paradiset, de så kallade ʿasharah mubashsharah. Al-Bayhaqī återberättade från al-Ḥākim: ”Vi känner inte till någon annan sunnah än denna, beträffande vilken de fyra kaliferna, därefter de tio följeslagarna som fick det glada budskapet om paradiset och de senare följeslagarna som spreds över hela världen, var eniga om att den återberättats från Allahs Sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid.”
Hur händerna ska lyftas: Det finns flera återberättelser om hur händerna ska lyftas. Den metod som de flesta lärda är eniga om är att båda händerna ska lyftas till nackhöjd: fingertopparna till öronens övre delar, tummarna till örsnibbarna och handflatorna till nackhöjd. Imām al-Nawawī sade: Det var på detta sätt al-Shāfiʿī förenade dessa hadither med varandra. Folket uppskattade också denna förening. Det är mustahabb att sträcka ut fingrarna när händerna lyfts. I de fem återstående autentiska hadithsamlingarna, med undantag för Ibn Mājah, återberättas det från Abū Hurayrah att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, varje gång han ställde sig till bönen lyfte sina båda händer utsträckta.
När händerna lyfts ska det ske samtidigt med takbīrat al-taḥrīmah eller före den. Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, brukade varje gång han började bönen säga takbīr och lyfta händerna. Han återberättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, själv gjorde på samma sätt. – al-Bukhārī, al-Nasāʾī och Abū Dāwūd. Det återberättas också från Ibn ʿUmar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, lyfte händerna samtidigt som han sade takbīr. Han lyfte båda händerna till nackhöjd eller ungefär dit. – Aḥmad med flera. Det har också återberättats från Ibn ʿUmar att händerna lyftes före takbīrat al-taḥrīmah.
Han sade: ”När Allahs Sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, ställde sig till bönen lyfte han händerna till nackhöjd och sade därefter takbīr.” – al-Bukhārī och Muslim. Formuleringen i Mālik ibn al-Ḥuwayriths hadith lyder: ”Han sade takbīr och lyfte därefter händerna.” – Muslim. Denna hadith gör takbīrat al-taḥrīmah före handlyftningen obligatorisk. Men Ḥāfiẓ sade: Jag har inte sett någon säga att takbīr ska uttalas före handlyftningen.
Det är också mustahabb att lyfta händerna en andra och en tredje gång när man går ner till rukūʿ och reser sig från rukūʿ. Tjugotvå följeslagare återberättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, gjorde detta. Det återberättas från Ibn ʿUmar:
”När Allahs Sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, ställde sig till bönen lyfte han båda händerna till nackhöjd och sade därefter takbīr. När han sedan ville gå ner till rukūʿ lyfte han åter händerna på samma sätt, och när han reste sig från rukūʿ lyfte han dem likaså och sade: ’Samiʿa Allāhu liman ḥamidah, rabbanā laka al-ḥamd.’” – al-Bukhārī, Muslim och al-Bayhaqī. I al-Bukhārī finns också: ”Han gjorde inte detta när han gick ner till sujūd eller reste sig från sujūd.” I Muslim finns dessutom: ”Han gjorde inte detta när han reste sig från sujūd eller mellan de två sujūd.” I al-Bayhaqī finns dessutom: ”Hans bön fortsatte på detta sätt fram till hans död.” Ibn al-Madīnī sade: ”Denna hadith är ett bevis inför hela världen. Den som hör den är skyldig att följa den, eftersom dess isnād inte har någon brist.” Al-Bukhārī skrev ett särskilt kapitel om denna fråga och återberättade där från al-Ḥasan och Ḥumayd ibn Hilāl att följeslagarna brukade göra så. Det vill säga, de lyfte händerna på de nämnda tre ställena. Al-Ḥasan utelämnade inte ett enda av de tre. I den hanafitiska madhhaben är uppfattningen att det inte är föreskrivet att lyfta händerna på någon annan plats än vid takbīrat al-taḥrīmah. Deras bevis är Ibn Masʿūds hadith. Han sade: ”Jag ska visa er hur Allahs Sändebud bad.” Därefter ledde han bönen och lyfte inte händerna mer än en gång. Hanafiternas uppfattning är svag, eftersom många hadithkännare har kritiserat denna hadith. Ibn Ḥibbān ansåg den dock vara en god rapport. Den hadith som Kufas invånare återberättade som stöd för att inte lyfta händerna vid rukūʿ eller när man reser sig från rukūʿ är i själva verket den svagaste av hadither. Den innehåller nämligen många brister som gör den ogiltig. Även om man skulle anta att hadithen är autentisk, såsom al-Tirmidhī sade, motsäger den ändå inte de välkända autentiska haditherna. Författaren till verket al-Tanqīḥ anser att Ibn Masʿūd, liksom han glömde andra saker, kan ha glömt handlyftningen. Al-Zaylaʿī citerade i sitt verk Naṣb al-Rāyah från al-Tanqīḥ: ”Det finns inget märkligt i att Ibn Masʿūd glömde. Muslimerna i hela världen glömde inte sūrah al-Nās och sūrah al-Falaq, men Ibn Masʿūd glömde dem! Han glömde det som alla lärda var eniga om. Han glömde också hur två personer skulle stå bakom imamen. När han således hade glömt flera saker, vad är då omöjligt med att han skulle ha glömt handlyftningen i bönen? Att glömma är trots allt inte något onaturligt.”
Att lyfta händerna för fjärde gången: Nāfiʿ berättade från Ibn ʿUmar att han brukade lyfta händerna när han reste sig från sittande efter den andra rakʿan. Han nämnde att Ibn ʿUmar hade fått detta från Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. – al-Bukhari, Abu Dawud och al-Nasaʾi. När ʿAli, må Allah vara nöjd med honom, beskrev Allahs sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bön sade han: ”När Allahs sändebud reste sig efter de två sujud, det vill säga från den andra rakʿan, lyfte han händerna upp till nacken och sade takbir.” – Abu Dawud, Ahmad och al-Tirmidhi.
Kvinnor och män är lika vad gäller denna sunnah: al-Shawkani sade: ”Vet att kvinnor och män är lika vad gäller denna sunnah. Det finns inget bevis för någon skillnad mellan kvinnor och män i detta avseende. Det finns inte heller något bevis för någon skillnad mellan kvinnor och män beträffande hur högt händerna ska lyftas.”
2. Att lägga höger hand över vänster hand
Det är mustahabb att lägga höger hand över vänster hand i bönen. Det finns tjugo hadither om detta, återberättade från tjugoåtta följeslagare och tabiʿin. Sahl ibn Saʿd berättade och sade: ”Folket befalldes att männen skulle lägga höger hand över vänster hand i bönen.” Abu Hazim sade: ”Jag känner till denna hadith som återberättad från Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom.” – al-Bukhari, Ahmad och Malik. Hafiz sade: ”Man bör utgå från att denna hadith är återberättad från Allahs sändebud, eftersom den som nämns som den som utfärdade befallningen i hadithen själv antas vara Allahs sändebud.” Allahs sändebud sade också: ”Vi profeter har befallts att skynda på iftaren, fördröja suhur och lägga höger hand över vänster hand i bönen.”
Jabir, må Allah vara nöjd med honom, berättade att en man bad. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gick förbi honom. Mannen bad med vänster hand lagd över höger hand. Allahs sändebud flyttade hans händer och lade höger hand över vänster hand. – Ahmad och andra. al-Nawawi sade: ”Överleveranskedjan för denna hadith är autentisk.” Ibn ʿAbd al-Barr sade: ”Inget motsägande av detta har överlämnats från Allahs sändebud. De flesta följeslagarna och tabiʿin hade denna uppfattning.” Imam Malik, må Allah förbarma sig över honom, nämnde också detta i al-Muwatta. Malik handlade också så under hela sitt liv.
Var händerna ska läggas: Ibn al-Humam sade: ”Det har inte bevisats genom någon autentisk hadith om händerna ska läggas under bröstet eller under naveln.” Enligt hanafiterna ska de läggas under naveln, medan de enligt shafiiterna ska läggas under bröstet. Två uppfattningar har återberättats från Ahmad, och båda motsvarar dessa två rättsskolors uppfattningar. Den riktiga saken är dock att man bör förena dessa båda uppfattningar. al-Tirmidhi sade: ”De kunniga lärda bland följeslagarna, tabiʿin och dem som kom efter dem anser att män ska lägga höger hand över vänster hand. Vissa av dem föredrar att lägga dem under naveln och andra under bröstet. Båda sätten är tillåtna enligt dem.” Vissa återberättelser visar emellertid att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, lade båda händerna under bröstet. I en hadith återberättad av Ahmad sade Hulb al-Taʾi: ”Jag såg Allahs sändebud lägga höger hand över vänster hand och lägga dem över bröstet, vid sammanfogningen av de två benen.” Waʾil ibn Hujr sade: ”Jag bad tillsammans med Allahs sändebud. Han lade höger hand över vänster hand och lade dem över bröstet.” – Ibn Khuzaymah, Abu Dawud och al-Nasaʾi. I Abu Dawuds och al-Nasaʾis återberättelser anges dessutom mer specifikt att han lade sin högra hand över baksidan av vänster hands handflata samt över handleden och underarmen.
3. Bönen vid bönens början
Efter takbirat al-tahrimah och före recitationen är det mustahabb för den bedjande att läsa någon av de böner med vilka Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade åkalla Allah och inleda bönen. Vi återger några av dem nedan:
a. Abu Hurayra berättade att när Allahs sändebud sade takbīr i bönen, förblev han tyst en stund efter takbīr och före recitationen. Jag sade: ”Må min far och mor offras för dig! Vad säger du under den stund då du är tyst mellan takbīr och recitation?” Han svarade: ”Jag säger:”
اللَّهم بَاعِل بَيْنِي وَبَيْنَ عَطَايَايَ كَمَا بَاعَل بَيْنَ الْمَشْرِقِ وَالْمَغْرِبِ اللَّهُ نَقْنِي مِنْ عَطَايَايَ كَمَا ينقى الثوب الأبيض من الدنس، اللهم اغْسِلْنِي مِن عَطَايَايَ بِالتَّلْمِ وَالْمَاءِ وَالْبَرَدِ .
”O Allah, skapa ett lika stort avstånd mellan mig och mina synder som avståndet mellan öst och väst. O Allah, rena mig från mina synder så som smuts rengörs från ett vitt klädesplagg. O Allah, tvätta och rena mig från mina synder med snö och vatten.” – Bukhari, Muslim, Abu Dawud, Nasai och Ibn Majah.
b. Ali berättade att när Allahs sändebud reste sig för bönen, sade han takbīr. Sedan sade han:
وَجَمْت وَجْهِي لِلَّذِي فَطَرَ السَّمَوَاتِ وَالْأَرْضِ حَنِيفًا مُسْلِمًا وَمَا أَنَا مِنَ الْمُشْرِكِينَ، إِن صَلَاتِي ونَسُكِي وَمَحْيَايَ وَمَمَاتِي لِلَّهِ رَبِّ الْعَالَمِينَ ، لأمْرِيكَ لَهُ، وَبِلْ لِك أمرت وأنا من المعلمين ، اللهم أنت الملك لا إله إلا أنت،
أنت رَبِّي وَأَنا عَبْدُكَ ظَلَمْتُ نَفْسِي وَاعْتَرَفْتُ بِذَنْبِي فَاغْفِرْ لِي ذُنُوبِي جَمِيعًا ، إِنَّهُ لَا يَغْفِرُ الذُّنُوبَ إِلَّا أَنْتَ، وَاهْدِنِي لَأَحْسَنِ الْأَخْلَاقِ، لَا يَهْدِي لاحْسَنِهَا إِلَّا أَنْتَ، وَأَسْرِى عَلَى سَيْنهَا لا يَصْرِفُ عَلَى سَيْنَهَا إِلَّا أَنسَ، لَبَيكَ
وَسَعْدَيْكَ، وَالْخَيْرُ كُلَّهُ فِي بَدَيْكَ، وَالشَّرُّ لَيْسَ إِلَيْكَ، وَآتَابِكَ وَإِلَيْكَ، تَبَارَكْتَ وَتَعَالَيْسَ، اسْتَغْفِرُكَ وَأَتُوبُ إليك
”Jag har vänt mitt ansikte mot Honom som har skapat himlarna och jorden, som en som bekänner sig till ren monoteism och underkastar sig, och jag tillhör inte avgudadyrkarna. Min bön, mitt offer, mitt liv och min död tillhör Allah, världarnas Herre. Han har ingen medhjälpare. Detta har jag blivit befalld, och jag är den förste bland dem som underkastar sig. O Allah, Du är den ende Kungen. Det finns ingen räddare utom Du. Du är min Herre och jag är Din tjänare. Jag har gjort orätt mot mig själv. Jag erkänner mina synder. Förlåt därför alla mina synder; ingen kan förlåta synder utom Du. Led mig till den bästa karaktären; ingen kan leda till den bästa karaktären utom Du. Håll den dåliga karaktären borta från mig; ingen kan hålla den dåliga karaktären borta från mig utom Du. Jag svarar gång på gång på Din kallelse. Jag är redo att gång på gång följa Din religion och gång på gång bistå den. Allt gott ligger i Din hand. Du är fri från allt ont. Jag är endast med Dig och endast till Dig ska jag återvända. Du är välsignad och upphöjd. Jag ber Dig om förlåtelse och vänder mig i ånger till Dig.” – Ahmad, Muslim, Tirmidhi, Abu Dawud med flera.
g. Det har berättats från ʿUmar – må Allah vara nöjd med honom – att han efter takbīrat al-iḥrām brukade säga: ”Subḥānaka Allāhumma wa biḥamdika, wa tabārakasmuka, wa taʿālā jadduka, wa lā ilāha ghayruka.” (O Allah, jag förklarar Dig fri från all brist och prisar Dig. Ditt namn är välsignat, Din storhet är högst, och det finns ingen gud utom Du.) – Muslim, Dāru Quṭnī. Ibn al-Qayyim sade: Det har fastställts genom en autentisk berättarkedja från ʿUmar att han genom denna åkallan brukade be om hjälp och seger från den plats där Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – stod. Han brukade läsa den högt och lära ut den till människorna. Imām Aḥmad sade: Jag följer just denna åkallan, som har berättats från ʿUmar – må Allah vara nöjd med honom.
h. ʿĀṣim sade: Jag frågade ʿĀʾisha vad Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – brukade börja nattbönen med. Hon svarade: Ingen före dig har frågat mig om detta. Varje gång han reste sig till bönen på natten läste han efter takbīrat al-iḥrām tio gånger ”Allāhu akbar”, tio gånger ”al-ḥamdu lillāh”, tio gånger ”lā ilāha illā Allāh” och sade tio gånger ”astaghfirullāh”. Och han brukade säga:
اللهم اغْفِرْ لِي وَاهْدِنِي وَارْزُقْنِي وَعَافِنِي –
”O Allah, förlåt, vägled, försörj och skänk trygghet.” Därefter brukade han söka skydd från trångheten på uppståndelsens dag. Abū Dāwūd, al-Nasāʾī, Ibn Mājah.
i. Det har berättats från ʿAbd al-Raḥmān ibn ʿAwf – må Allah vara nöjd med honom – att han sade: Jag frågade ʿĀʾisha vad Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – brukade börja nattbönen med. ʿĀʾisha – må Allah vara nöjd med henne – sade: Han brukade börja nattbönen med denna åkallan: O Allah, Jibrīls, Mīkāʾīls och Isrāfīls Herre, himlarnas och jordens Skapare, Den som känner det synliga och det osynliga. Du dömer sannerligen mellan Dina tjänare angående det som de tvistar om. Led mig, med Ditt tillstånd, till sanningen i det som man tvistat om. Du vägleder sannerligen den Du vill till en rak och riktig väg. – Muslim, Abū Dāwūd, al-Tirmidhī, al-Nasāʾī och Ibn Mājah.
j. Det har berättats från Nāfiʿ att han sade: Jag hörde Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – läsa följande i en frivillig bön: ”Allāhu akbar kabīran”, tre gånger. ”Al-ḥamdu lillāhi ḥamdan kathīran”, tre gånger. ”Subḥānallāhi bukratan wa aṣīlan”, tre gånger. O Allah, jag söker skydd hos Dig från den fördrivna Satan, från de stridigheter som Satan eggar människorna till, från hans framkallade onda handlingar och trolldom samt från den högmodighet som han framkallar.” Aḥmad, Abū Dāwūd, Ibn Mājah och Ibn Ḥibbān.
k. Det har berättats från Ibn ʿAbbās – må Allah vara nöjd med honom – att Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – när han steg upp på natten för tahajjudbönen brukade säga:
اللهم لك الحمد أنت قير السَّمَوَاتِ وَالْأَرْضِ وَمَن فِيهِن ولله الْحَمْدُ أَنتَ نُورُ السَّمَوَاتِ والأرض ومن يمون، ولك الحمد أن مالك السموات والأرض ومن فيهن، ولك الحمد أنت
الْحَقِّ وَوَعْدَكَ الْحَقِّ، وَلِقَاؤُكَ حَقٌّ، وَقَوْلكَ حَقٌّ، وَالْجَنَّة حق والنار حق، والنبيون حق ومحمد حقٌّ وَالسَّاعَة حق، اللهم لك أسلمت، وبك آمنت، وعليك توكلت وَإِلَيْكَ أتيت، وبك عَامَت، وَإِلَيْكَ حَاكَيْتُ فَاغْفِرْ لِي مَا قَدَّمْت
وَمَا أَمْرُ وَمَا أَسْوَرْت وَمَا أَعْلَيْت أَنت المقدم وانت التوتر، لا إله إلا أنت، أو لا إله غَيْرُكَ، وَلا حَوْلَ وَلا قُوَّةَ إِلَّا بِاللَّهِ
O Allah, all lovprisningar tillkommer Dig. Du är den som grundat himlarna, jorden och allt som finns i himlarna och på jorden. All lovprisning tillkommer Dig; Du är ljuset i himlarna, på jorden och i allt som finns i himlarna och på jorden. All lovprisning tillkommer Dig; Du är ägaren till himlarna, jorden och allt som finns i himlarna och på jorden. All lovprisning tillkommer Dig; Du är sanningen, Ditt löfte är sant, mötet med Dig är sant, Ditt ord är sant, Paradiset är sant, Helvetet är sant, profeterna är sanna, Muhammed är sann och Uppståndelsens dag är sann. O Allah! Jag har underkastat mig Dig, jag har trott på Dig, förlitat mig på Dig, vänt mig till Dig, framfört alla mina böner till Dig och överlämnat domen åt Dig. Förlåt därför mina tidigare och senare synder, mina hemliga och uppenbara synder. Du är den som för fram och den som håller tillbaka. Det finns ingen gud utom Du. Det finns ingen annan källa till styrka och kraft än Allah.” – Bukhari, Muslim, Abu Dawud, Tirmidhi, Nasa’i, Ibn Majah, Malik.
I Abu Dawud återges det från Ibn Abbas att Allahs Sändebud ﷺ brukade läsa den ovan nämnda åkallan under tahajjud efter att ha sagt Allahu akbar.
4. Att läsa Aʿūdhu billāh
Det är mustahabb att söka skydd hos Allah från Satan efter att ha läst den inledande åkallan i bönen och före recitationen, det vill säga att säga: ”Aʿūdhu billāhi min ash-shayṭānir-rajīm.” Allah den Allsmäktige har nämligen sagt: ”När du vill läsa Koranen, sök då skydd hos Allah från den fördrivne Satan.” I den tidigare återgivna hadithen från Nafiʿ sägs det att Allahs Sändebud ﷺ under tahajjud brukade säga: ”Allahumma innī aʿūdhu bika min ash-shayṭānir-rajīm.” Ibn al-Mundhir har sagt: Allahs Sändebud ﷺ brukade säga före recitationen: ”Aʿūdhu billāhi min ash-shayṭānir-rajīm.”
Det är sunnah att söka skydd i det tysta. I Al-Mughnī sägs det: Att söka skydd från Satan ska göras tyst, inte högt. Jag känner inte till någon meningsskiljaktighet i denna fråga. Enligt ash-Shafiʿī får man dock i de böner där recitationen görs högt säga ”Aʿūdhu billāhi min ash-shayṭānir-rajīm” högt, men det får också sägas tyst. I en hadith som återges från Abu Hurayrah med en svag berättarkedja sägs det att det ska läsas högt.
”Aʿūdhu billāhi min ash-shayṭānir-rajīm” ska enligt regeln endast läsas i den första rakʿahen. Abu Hurayrah رضي الله عنه sade: När Allahs Sändebud ﷺ reste sig till den andra rakʿahen började han recitationen med ”Al-hamdu lillāhi rabbil-ʿālamīn” utan något uppehåll. – Muslim. Ibn al-Qayyim sade: De lärda har olika uppfattningar om huruvida istiʿādhah (”Aʿūdhu billāh …”) ska läsas i början av den andra rakʿahen eller inte. De är emellertid eniga om att den inledande åkallan till bönen inte ska läsas vid detta tillfälle. Det finns två uppfattningar i denna fråga, och båda har återberättats från imam Ahmad. Några av Ahmads lärjungar har sagt att grunden för dessa två uppfattningar är frågan om recitationen i alla bönens rakʿaher ska betraktas som en enda recitation eller om recitationen i varje rakʿah ska betraktas som fristående.
Om recitationen i alla rakʿaher betraktas som en enda recitation, räcker det alltså att göra istiʿādhah en gång under hela bönen. Det råder emellertid ingen meningsskiljaktighet om att den inledande åkallan gäller hela bönen. Enligt den tydliga innebörden i de autentiska haditherna räcker det också att göra istiʿādhah en gång. Därefter nämnde Ibn al-Qayyim Abu Hurayrahs hadith och sade: Det räcker att läsa den inledande åkallan en gång, eftersom det inte förekommer någon tystnad eller något uppehåll mellan recitationen i en rakʿah och recitationen i nästa rakʿah; däremellan har i stället vissa åkallan och åminnelser lästs. Recitationen i alla rakʿaher är därför som en enda recitation. Det som har lästs mellan recitationerna är inget annat än ”Alhamdulillah”, ”Subhanallah”, ”La ilaha illallah”, välsignelser över Allahs Sändebud ﷺ och liknande. Ash-Shawkani sade: I enlighet med det som nämns i hadithen är det mer försiktigt att endast läsa ”Aʿūdhu billāh …” före recitationen i den första rakʿahen.
5. Att säga amen efter sura al-Fatiha
Det är sunna för varje bedjande att säga amen efter recitationen av sura al-Fatiha, oavsett om han är imam, församlingsdeltagare eller ber ensam. I den bön där recitationen ska ske tyst säger man amen tyst, och i den bön där recitationen ska ske högt säger man amen högt. Nuʿaym al-Mujammir berättade: ”Jag bad bakom Abu Hurayra. Han reciterade ’Bismillāhir-Raḥmānir-Raḥīm’ och därefter Umm al-Qur’an (sura al-Fatiha). När han nådde ’wa laḍ-ḍāllīn’ sade han amen, och folket sade också amen. Efter bönen sade Abu Hurayra: ’Min bön liknar i högst grad Allahs Sändebuds bön.’” – al-Bukhari, an-Nasa’i, Ibn Khuzayma, Ibn Hibban och Ibn Siraj. I al-Bukhari sägs också: Ibn Shihab sade: ”Allahs Sändebud brukade säga amen.” ʿAta sade: ”Amen är en åkallan.” Ibn az-Zubayr sade amen, och församlingsmedlemmarna bakom honom sade också amen. Då uppstod ett väldigt ljud i moskén. Nafiʿ sade: ”Ibn ʿUmar brukade inte underlåta att säga amen. Dessutom uppmuntrade han folket att säga amen. Jag hörde en hadith om detta från honom.” Abu Hurayra berättade att Allahs Sändebud, när han sade ”ghayril-maghdūbi ʿalayhim wa laḍ-ḍāllīn”, genast sade amen. Även den som stod bredvid honom i den främsta raden kunde höra det. – Abu Dawud, Ibn Majah. Hos Ibn Majah sägs dessutom att även de som stod i den främsta raden hörde det och att hela moskén skakade av ljudet. – al-Hakim, al-Bayhaqi och ad-Daraqutni.
Wā’il ibn Hujr berättade: ”Jag hörde Allahs Sändebud recitera: ’ghayril-maghdūbi ʿalayhim wa laḍ-ḍāllīn’, och därefter sade han amen med hög röst.” – Ahmad och Abu Dawud. At-Tirmidhi bedömde denna hadith som god och sade: ”Många bland följeslagarna, tabiʿun och de lärda efter dem förespråkade denna uppfattning. De ansåg att amen skulle sägas högt, inte tyst.” Hafiz sade: ”Kedjan för denna hadith är autentisk.” ʿAta sade: ”Jag fann tvåhundra följeslagare i denna moské. När imamen sade ’wa laḍ-ḍāllīn’ hörde jag dem säga amen med ett öronbedövande ljud.”
ʿA’isha berättade att Allahs Sändebud sade: ”Judarna har aldrig avundats er något så mycket som att ni hälsar med salam och säger amen bakom imamen.” – Ahmad och Ibn Majah.
Det är mustahabb för församlingsdeltagaren att säga amen samtidigt som imamen. Han ska inte säga det före eller efter imamen. Abu Hurayra berättade att Allahs Sändebud sade: ”När imamen säger ’ghayril-maghdūbi ʿalayhim wa laḍ-ḍāllīn’, ska ni säga amen. Den vars amen sammanfaller med änglarnas amen får alla sina tidigare synder förlåtna.” – al-Bukhari. I en annan hadith sade Allahs Sändebud: ”När imamen säger ’ghayril-maghdūbi ʿalayhim wa laḍ-ḍāllīn’, ska ni också säga amen, för änglarna säger amen då och imamen säger amen. Den vars amen sammanfaller med änglarnas amen får sina tidigare synder förlåtna.” – al-Bukhari. I en annan hadith sade Allahs Sändebud: ”När imamen säger amen, ska ni säga amen, för den vars amen sammanfaller med änglarnas amen får sina tidigare synder förlåtna.” – Alla autentiska hadithsamlingar. [Al-Khattabi sade: När imamen säger ’wa laḍ-ḍāllīn’ och ni då säger amen, betyder det att ni ska säga det samtidigt med imamen, så att ert och imamens amen uttalas samtidigt. Uttrycket ”När imamen säger amen, ska ni säga amen” motsäger inte den tidigare hadithen och innebär inte heller att det är tillåtet att dröja efter imamens amen. Det är snarare som att säga: ”När befälhavaren ger sig av, ska även ni ge er av.” Det vill säga: Er avfärd och befälhavarens avfärd ska ske samtidigt.]
Förklaring av ordet amen: Ordet ”amen” är inte en del av sura al-Fatiha. Det är en självständig åkallan. Dess betydelse är: ”O Allah, godta den.”
6. Recitation efter sura al-Fatiha
Det är sunna att efter sura al-Fatiha recitera någon annan sura eller någon del av Koranen. I båda rakʿa i fajr- och fredagsbönen, i de två första rakʿa av zuhr-, ʿasr-, maghrib- och ʿisha-bönen samt i alla rakʿa av frivilliga böner ska man efter al-Fatiha recitera någon annan del av Koranen. Abu Qatada berättade:
”Allahs sändebud brukade läsa de två första rakʿaherna i middagsbönen med al-Fātiḥah och en annan sura, och de två sista rakʿaherna med al-Fātiḥah. Ibland läste han verserna så att vi kunde höra honom. Han brukade också läsa en längre sura eller recitation i den första rakʿahen än i den andra. Detsamma gjorde han i eftermiddagsbönen och i gryningsbönen.” – al-Bukhārī, Muslim, Abū Dāwūd. I Abū Dāwūds återgivning tillkommer: Vi brukade tänka att han förlängde den första rakʿahen för att människorna skulle hinna ansluta sig till bönen. Jābir ibn Samurah berättade: Kufa-borna klagade hos ʿUmar över Saʿd. Då avsatte ʿUmar tillfälligt Saʿd och utsåg ʿAmmār till deras guvernör. De klagade även på honom och uppgav till och med att Saʿd inte ledde bönen väl. ʿUmar kallade till sig Saʿd. När han kom till Medina sade han till honom: ”Abū Isḥāq, de påstår att du inte leder bönen väl?” Abū Isḥāq svarade: ”Vid Allah, jag brukade leda dem i bön på samma sätt som Allahs sändebud, utan att göra den det minsta kortare. När jag ledde kvällsbönen brukade jag göra de två första rakʿaherna långa och de två sista korta.” Han sade: ”Abū Isḥāq, det är detta de tror om dig.” Därefter skickade han en eller flera män med honom till Kufa. De frågade Kufa-borna om honom och försummade inte att fråga i någon enda moské i Kufa. Alla lovordade Saʿd. Till slut gick de till Banū ʿAbs moské. Där reste sig en man och sade: ”När ni besvärjer oss vid Allah och frågar oss, ska ni veta att Saʿd varken brukade delta i militära expeditioner, fördela bytet rättvist eller döma rättvist i särskilda tvister.”
Saʿd sade: ”Lyssna noga: Jag ska be tre böner: ’O Allah, om denne Din tjänare är en lögnare och har ställt sig upp för att visa upp sig och vinna berömmelse, så ge honom ett långt liv och långvarig fattigdom och låt honom drabbas av prövningar.’” Mannen brukade senare säga: ”Jag är en olycksdrabbad gammal man; jag har drabbats av Saʿds förbannelse.” ʿAbd al-Malik sade: ”Senare såg jag honom; av den extrema ålderdomen hade hans ögonbryn fallit ned över ögonen, och han brukade blinka åt stadsbornas kvinnor på gatan.” – al-Bukhārī. Abū Hurayrah sade: ”Recitation ska göras i varje bön. Men den del som Allahs sändebud brukade låta oss höra, ska vi låta er höra, och den del som han höll dold för oss ska vi också hålla dold för er. Om ni inte läser mer än al-Fātiḥah är det tillräckligt. Men om ni läser mer än så är det bättre.” – al-Bukhārī.
7. Hur recitationen ska göras efter al-Fātiḥah
Vilken metod som helst kan följas vid recitation efter al-Fātiḥah. Ḥusayn sade: ”Vi drog ut på ett fälttåg mot Khurasan tillsammans med tre hundra följeslagare. Några av dem ledde oss i bönen och gick ned i rukūʿ efter att ha läst flera verser ur en sura.” Det har återberättats att Ibn ʿAbbās läste al-Fātiḥah och en vers ur al-Baqarah i varje rakʿah. – al-Dāruquṭnī. al-Bukhārī har i sin Ṣaḥīḥ gett ett avsnitt rubriken: ”Att läsa två suror i samma rakʿah, att läsa surorna från Koranens avslutande del och att läsa en sura före en annan.” Därefter nämner han ʿAbdullah ibn al-Sāʾib och berättar att Allahs sändebud läste Sūrat al-Muʾminūn i gryningsbönen. När berättelsen om Mūsā och Hārūn kom, eller när avsnittet om ʿĪsā kom, fick han hosta och gick ned i rukūʿ. ʿUmar brukade läsa hundra tjugo verser ur al-Baqarah i den första rakʿahen och någon av de suror som ofta läses i den andra rakʿahen. Aḥnaf läste Sūrat al-Kahf i den första rakʿahen och Sūrat Yūnus eller Yūsuf i den andra. Han nämnde också att han hade bett bakom ʿUmar med dessa båda suror. Ibn Masʿūd ledde bönen med fyrtio verser ur al-Anfāl i den första rakʿahen och med någon kort sura i den andra. Om den som läser en sura i de två rakʿaherna eller upprepar samma sura i båda rakʿaherna sade Qatādah: ”Allt är en del av Allahs bok.”
ʿUbaydullah ibn Thābit återberättade från Anas: En man bland ansarerna brukade leda dem i bönen i moskén i Qubāʾ. Varje gång han läste en sura brukade han först läsa Sūrat al-Ikhlāṣ, och när han hade avslutat den läste han ytterligare en sura tillsammans med den. Så gjorde han i varje rakʿah. Hans följeslagare talade med honom om detta. De sade: ”Du börjar bönen med denna sura och anser sedan inte att den är tillräcklig, utan läser i stället en annan sura. Antingen leder du oss i bönen enbart med denna sura (al-Ikhlāṣ), eller också lämnar du den och läser en annan.” Han svarade: ”Jag kan inte lämna Sūrat al-Ikhlāṣ. Om ni vill kan jag fortsätta leda er på detta sätt, och om ni ogillar det lämnar jag ledarskapet över er.” De ansåg att han var den bäste bland dem och ville inte att någon annan skulle leda dem. När Allahs sändebud kom till dem berättade de detta för honom. Han sade till mannen: ”Du där, vad hindrar dig från att göra det som dina följeslagare säger? Varför anser du att det är nödvändigt att läsa denna sura i varje rakʿah?” Han svarade: ”Jag älskar denna sura.” Allahs sändebud sade: ”Din kärlek till denna sura kommer att föra dig in i paradiset.” En man från Juhaynah berättade: ”Jag hörde Allahs sändebud läsa Sūrat al-Zalzalah i båda rakʿaherna i gryningsbönen. Jag vet inte om Allahs sändebud gjorde så av misstag eller med avsikt.” – Abū Dāwūd. Ibn al-Qayyim sade: ”När Allahs sändebud hade avslutat recitationen av al-Fātiḥah började han läsa en annan sura. Ibland gjorde han den lång, och ibland förkortade han den på grund av en resa eller någon annan omständighet. För det mesta läste han medellånga suror.”
– Recitationen i gryningsbönen
I gryningsbönen läste han vanligtvis mellan sextio och hundra verser. Han läste Sūrat Qāf, Sūrat al-Qamar och Sūrat al-Takwīr, och ibland Sūrat al-Zalzalah i båda rakʿaherna. Under resa läste han Sūrat al-Nās och al-Falaq. Han läste från början av Sūrat al-Muʾminūn fram till berättelsen om Mūsā och Hārūn i den första rakʿahen och gick ned i rukūʿ när han fick hosta. På fredagar brukade han läsa hela Sūrat al-Sajdah och Sūrat al-Insān. Till skillnad från vad många gör i dag brukade Allahs sändebud inte läsa en del från en sura och en del från en annan. Vissa okunniga människor tror att gryningsbönen på fredagen har fått en särskild status genom en extra sujūd; detta är en allvarlig villfarelse. På grund av denna felaktiga uppfattning har vissa imamer kallat det makrūh att läsa Sūrat al-Sajdah. Allahs sändebud läste Sūrat al-Sajdah och Sūrat al-Insān endast eftersom dessa två suror beskriver människans skapelse, det världsliga livet, det kommande livet, paradiset, helvetet och annat. Därför läste han dem i gryningsbönen på fredagen för att påminna muslimerna om det som hade hänt och skulle hända denna dag. På de stora högtidsdagarna, såsom ʿĪd och fredagen, läste han på liknande sätt Sūrat Qāf, al-Qamar, Sabbih isma och al-Ghāshiyah.
– Recitationen i middagsbönen
Under dhuhrbönen brukade Allahs Sändebud ﷺ ibland recitera så länge att Abu Sa’id sade: Efter att dhuhrbönen hade börjat gick några till Jannat al-Baqi för att uträtta sina behov, återvände hem, gjorde wudu och hann sedan ansluta sig till bönen under den första rak’a. – Muslim. Ibland reciterade han sura as-Sajda, ibland sura al-A’la, ibland sura al-Layl, ibland sura al-Buruj och ibland sura at-Tariq.
Recitationen under asr-bönen
När en lång recitation görs i dhuhrbönen ska recitationen i asr-bönen vara hälften så lång; om recitationen i dhuhrbönen är kort ska recitationen i asr-bönen vara lika lång.
– Recitationen under maghribbönen
Under maghribbönen var Allahs Sändebuds ﷺ praxis motsatsen till dagens praxis. En gång reciterade han sura al-A’raf under de två rak’a i maghribbönen, en annan gång sura at-Tur och en annan gång sura al-Mursalat.
Ibn Abd al-Barr sade: Det har återberättats att Allahs Sändebud ﷺ under maghribbönen reciterade sura al-A’raf, sura as-Saffat, ad-Dukhan, al-A’la, at-Tin, an-Nas och al-Falaq, al-Mursalat samt de kortaste surorna i qisar al-mufassal (de allra kortaste surorna mot slutet av Ammaparautgåvan). Alla dessa återberättelser är välkända och autentiska hadither. Det var emellertid Marwan ibn al-Hakam som införde seden att alltid recitera de kortaste surorna under maghribbönen. Därför ogillade Zayd ibn Thabit detta. Han sade till honom: ”Vad är det med dig? Du reciterar de kortaste surorna under maghribbönen, trots att jag såg Allahs Sändebud ﷺ recitera en av de två längsta surorna.” Jag frågade: ”Vilken är en av de två längsta surorna?” Han svarade: ”Al-A’raf.” – Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah. An-Nasa’i återberättade från Aisha رضي الله عنها att Allahs Sändebud ﷺ reciterade sura al-A’raf under maghribbönen, uppdelad över två rak’a. Att alltid recitera de kortaste verserna och surorna strider därför mot sunnan. Detta var Marwan ibn al-Hakams praxis.
– Recitationen under isha-bönen
Under isha-bönen reciterade Allahs Sändebud ﷺ sura at-Tin och sade till Mu’adh att recitera sura ash-Shams, al-A’la, al-Layl och liknande. Han ogillade att recitera al-Baqara.
– Recitationen under fredagsbönen
Under fredagsbönen reciterade Allahs Sändebud ﷺ hela sura al-Jumu’a, al-Munafiqun, al-Ghashiya, al-A’la och al-Ghashiya. Profeten ﷺ brukade aldrig recitera slutdelar av olika suror. Detta stred mot hans etablerade praxis.
– Recitationen i högtidsbönen
I högtidsbönen brukade Guds Sändebud ﷺ ibland läsa hela sura Qaf och sura al-Qamar, och ibland sura al-A‘la och al-Ghashiya.
Guds Sändebud ﷺ följde denna metod i bönerecitationen ända till sin död. Senare ändrades eller upphävdes den inte på något sätt. De rätt vägledda kaliferna följde också denna metod. Abu Bakr läste sura al-Baqara i morgonbönen och avslutade bönen med salam nära soluppgången. Folket sade: ”O Guds Sändebuds kalif! Solen håller ju på att gå upp.” Han sade: ”Om solen hade gått upp skulle den inte ha funnit oss likgiltiga.” Umar brukade läsa sura Yusuf, al-Nahl, Hud, Bani Isra’il och andra suror i morgonbönen. Om Guds Sändebuds ﷺ långa recitation hade upphävts, skulle de rätt vägledda kaliferna inte ha varit ovetande om det. Inte heller skulle kritikerna ha varit ovetande. Vad gäller den hadith som Muslim återberättat från Jabir, att Guds Sändebud ﷺ brukade läsa sura Qaf i morgonbönen men senare läste en kortare recitation, betyder det att han läste längre än i de andra bönerna i morgonbönen, och kortare recitationer i bönerna efter morgonbönen. Detta styrks av en återberättelse från Uqba ibn al-Harith. Han hörde sin son Ibn Abbas läsa sura al-Mursalat i bönen och sade: ”Min son, genom att läsa denna sura fick du mig att minnas det förflutna. Detta är den sura som jag senast hörde Guds Sändebud ﷺ läsa i maghribbönen.” Detta var den sista händelsen. Guds Sändebud ﷺ sade också: ”När någon av er leder bönen som imam, bör han göra den lätt och kort.” Anas sade: ”När Guds Sändebud ﷺ bad i församling brukade han be den allra kortaste och lättaste bönen.” I själva verket är frågan om att göra bönen lätt och kort relativ. Grunden för detta var Guds Sändebuds ﷺ ständiga handlande, inte de bedjandes önskemål. Han gav inte en befallning för att senare motsäga den. Han visste att många äldre, svaga och nödlidande människor stod bakom honom. Det han därför gjorde var just den lätta och korta bön som han hade befallts att leda. Hans bön kunde ha varit många gånger längre än den han ledde. Jämfört med en ännu längre bön var den alltså kort och lätt. Alla tvister måste avgöras genom att se till den metod han alltid följde. Detta styrks också av den hadith som al-Nasa’i återberättat från Ibn Umar: Guds Sändebud ﷺ befallde oss att be en kort och lätt bön, medan han själv ledde bönen med sura al-Saffat. Att leda bönen med al-Saffat var alltså just den korta och lätta bön som han befallde.
– Att läsa bestämda suror
Bortsett från fredagsbönen och de två högtidsbönerna brukade Guds Sändebud ﷺ inte bestämma någon särskild sura i någon bön på ett sådant sätt att han endast ledde bönen med den suran. Om de övriga bönerna återberättar Abu Dawud: Amr ibn Shuaybs farfar sade: ”I de obligatoriska bönerna hörde jag Guds Sändebud ﷺ läsa alla slags suror, både korta och långa, när han ledde bönen. Hans vana var dock att läsa en hel sura. Ibland delade han en sura mellan två böneenheter, och ibland läste han surans första del. Jag minns däremot inte att han någonsin läste från mitten eller från den senare delen av en sura.” Det finns många exempel på att han i en frivillig böneenhet läste två suror: i en böneenhet sura al-Rahman och al-Najm, i en annan sura al-Qamar och al-Haqqa, i en annan al-Tur och al-Dhariyat, samt i en annan al-Waqia och al-Qalam – alltså suror parvis. Det är dock inte säkert känt om han läste dessa i de obligatoriska eller de frivilliga bönerna. Båda möjligheterna finns. Guds Sändebud ﷺ brukade emellertid mycket sällan läsa samma sura i båda böneenheterna i samma bön. Abu Dawud återberättar från en man ur Juhayna att han hörde Guds Sändebud ﷺ läsa sura al-Zilzal i båda böneenheterna i morgonbönen. Men han sade: ”Jag vet inte om Guds Sändebud ﷺ läste den av misstag eller med avsikt.”
– Att göra morgonbönens första böneenhet lång
I morgonbönen och alla andra böner brukade Guds Sändebud ﷺ göra den första böneenheten längre än den andra. Ibland gjorde han den så lång att man inte kunde höra ljudet av någons steg. Han gjorde morgonbönen längre än de övriga bönerna. Anledningen är att Allah och änglarna bevittnar Koranrecitationen i morgonbönen. Vissa säger att både nattens och dagens änglar deltar. Grunden för dessa två uppfattningar är frågan om Allahs nedstigande till den första himlen fortsätter tills morgonbönen är avslutad eller endast fram till dess början. Det finns hadither som stöder båda uppfattningarna. En annan anledning kan vara att eftersom antalet böneenheter i morgonbönen har hållits lågt, kompenseras detta genom att förlänga bönen. Ytterligare en anledning kan vara att denna bön infaller efter människans långa sömn och vila. När bönen dessutom förrättas har arbetet med att söka försörjning och världsliga medel ännu inte börjat. Dessutom infaller den vid en tid då människans öron, tunga och sinne är helt fria, vilket skapar full koncentration i bönen. Därför blir det möjligt att förstå Koranen och begrunda den. Denna bön är också dagens första handling och grunden för alla dagens handlingar. Därför har den fått större betydelse och värdighet genom att göras längre.
Det är endast de som uppmärksammar sharias föreskrifters hemligheter, visdom och djupare syften som kan förstå detta.
– Profeten Guds frid och välsignelser vare med honom: sätt att recitera Koranen
Profeten Guds frid och välsignelser vare med honom brukade recitera långsamt och utdraget, stanna efter varje vers och förlänga rösten.
– Det som är mustahabb vid koranrecitation
Det är mustahabb att recitera med en vacker och melodisk röst. Profeten Guds frid och välsignelser vare med honom sade: ”Försköna och gör era röster melodiska för Koranens skull.” Han sade också: ”Den som inte reciterar Koranen med en vacker röst är inte en av oss.” Han sade vidare: ”Den som, när ni hör honom recitera Koranen, får er att tro att han fruktar Gud, reciterar med den bästa rösten.” Han sade också: ”Gud lyssnar inte till något på samma sätt som Han lyssnar till en profet med en melodisk röst när denne reciterar Koranen med en vacker röst.” Profeten sade att sunnah för den som reciterar Koranen under bönen eller vid något annat tillfälle är att, när han reciterar verser om barmhärtighet, be Gud om Hans barmhärtighet och nåd. När han reciterar verser om straff ska han söka skydd hos Gud från straffet, elden, det onda och det oönskade. Eller säga: ”O Gud, jag ber Dig om trygghet”, och liknande. Och när han reciterar verser som förklarar Guds helighet ska han säga: ”Subhān Allāh wa taʿālā” (Gud är fri från brister och hög och upphöjd), eller: ”Välsignad är Gud, världarnas Herre”, eller: ”Vår Herre är den störste och mest ärofulle”, och liknande. Hudhayfa berättade: ”En natt bad jag tillsammans med Profeten Guds frid och välsignelser vare med honom. Han började recitera sura al-Baqara. Jag tänkte att han skulle buga sig efter hundra verser. Men han fortsatte efter de hundra verserna. Jag tänkte att han skulle avsluta rakʿan med denna sura. Men han fortsatte ännu längre. Jag tänkte att han nu skulle buga sig. Därefter började han på sura Āl ʿImrān. Han reciterade den färdigt. Sedan började han på sura an-Nisāʾ. Den reciterade han mycket långsamt. Närhelst han reciterade en vers om lovprisning av Gud sade han genast ’Subhān Allāh’; närhelst han reciterade en vers med en åkallan åkallade han genast Gud; och närhelst han reciterade en vers om att söka skydd hos Gud bad han genast om skydd.” – Muslim.
Våra imamer har sagt: Varhelst Koranen reciteras, under bönen eller utanför den, är det mustahabb för recitatören – och under bönen för imamen, den som ber bakom imamen och den som ber ensam – att göra detta samt lovprisa Gud, åkalla Honom och söka Hans beskydd. Detta är ju åkallan, och därför är alla likställda i detta, liksom alla bedjande är likställda när det gäller att säga ”amen”. När någon reciterar: ”Är inte Gud den bäste av domare?” (den sista versen i sura at-Tīn), är det mustahabb att säga: ”Jo, jag är ett vittne till detta.” Och när han reciterar den sista versen i sura al-Qiyāma: ”Har inte Han förmåga att ge liv åt de döda?”, ska han säga: ”Jo, jag vittnar om det.” Och när han reciterar den sista versen i sura al-Mursalāt: ”Vilket budskap kommer de därefter att tro på?”, ska han säga: ”Jag tror på Gud.” Och när han säger: ”Lovprisa din Herres, den Högstes, namn”, ska han säga: ”Subhāna rabbiyal-aʿlā” (Jag lovprisar min Herre, den Högste). Så ska han säga både under bönen och utanför den.
– När Koranen ska reciteras högt och tyst under bönen
Det är sunnah att recitera högt och hörbart i båda rakʿorna i fajr- och fredagsbönen, i de två första rakʿorna i maghrib- och ʿishāʾ-bönen, samt i båda rakʿorna i de två eidbönerna, solförmörkelsebönen och regnbönen. Det är sunnah att recitera tyst i den tredje rakʿan i zuhr-, ʿasr- och maghrib-bönen samt i de två sista rakʿorna i ʿishāʾ-bönen. Regeln för övriga frivilliga böner är att de ska reciteras tyst under dagen. Under nattbönen får man recitera både tyst och högt. Det bästa är dock att välja medelvägen.
”En natt gick Profeten Guds frid och välsignelser vare med honom till Abu Bakr. Han såg att Abu Bakr bad med mycket låg röst. Sedan gick han till Umar och såg att han bad med hög röst. När de båda senare samlades hos Profeten Guds frid och välsignelser vare med honom sade han: ’Abu Bakr, när jag kom till dig såg jag att du bad med mycket låg röst.’ Abu Bakr svarade: ’Guds sändebud, Han som jag förde ett hemligt samtal med kunde höra mig.’ Till Umar sade han: ’Umar, när jag kom till dig såg jag att du bad med hög röst.’ Han svarade: ’Guds sändebud, jag väckte de sovande och drev bort Satan.’ Han sade: ’Abu Bakr, höj din röst något.’ Och till Umar sade han: ’Sänk din röst något.’” – Ahmad, Abu Dawud. Om man av misstag reciterar högt där man ska recitera tyst, eller tyst där man ska recitera högt, gör det ingen skada. Om man kommer på sitt misstag under recitationen ska man fortsätta resten enligt den föreskrivna regeln.
– Koranrecitation bakom imamen
Grundregeln är att ingen bön är giltig utan sura al-Fātiḥa. Jag har tidigare nämnt, i redogörelsen för bönens obligatoriska delar, att sura al-Fātiḥa ska reciteras i varje rakʿa av både de obligatoriska och de frivilliga bönerna. I böner där imamen reciterar högt har emellertid de som ber bakom honom befriats från recitationen. De är endast skyldiga att lyssna tyst. Allah den Upphöjde har nämligen sagt: ”När Koranen reciteras, lyssna då till den och var tysta, så att ni kanske får barmhärtighet.” Och Allahs Sändebud ﷺ sade: ”När imamen säger takbīr, säg då takbīr, och när imamen reciterar, var då tysta.” – Muslim. Innebörden i hadithen ”Den som har en imam, imamens recitation är hans recitation” är densamma. Det vill säga att imamens recitation är tillräcklig för honom i böner där imamen reciterar högt. Men i böner där imamen reciterar tyst är den som ber bakom honom skyldig att recitera. På samma sätt är han skyldig att recitera i en bön där imamen reciterar högt, om han inte kan höra imamens recitation. Enligt Abū Bakr ibn al-ʿArabī är uppfattningen att recitation är obligatorisk i böner där imamen reciterar tyst den starkaste hos oss. Detta eftersom de hadither som gör recitation obligatorisk gäller alla. I böner där imamen reciterar högt är det emellertid inte rätt att recitera av tre skäl:
Ett: Detta är den praxis som Medinas invånare följde.
Två: Koranens befallning: ”Var tysta och lyssna.”
Tre: Företräde. Det är omöjligt att recitera samtidigt som imamen. När ska man då recitera? Om det sägs att man ska recitera under imamens pauser, svarar vi att tystnad inte är obligatorisk för imamen. Hur kan han då göra något som inte är obligatoriskt till en skyldighet? Särskilt när vi har funnit ett sätt att recitera i böner där imamen reciterar högt: att recitera tyst för sig själv genom eftertanke och begrundan. Detta överensstämmer med Koranen, haditherna och gudstjänstens metod, följer sunnan och förverkligar det som är att föredra. Detta är uppfattningen hos al-Zuhrī, Ibn al-Mubārak, Mālik, Aḥmad, Isḥāq och Ibn Taymiyya.
8. Takbīr vid uppresning och nedsittning
Under bönen ska man varje gång man höjer eller sänker sig, samt när man reser sig och sätter sig, säga ”Allāhu akbar”. Endast när man reser sig från rukūʿ ska man säga ”Samiʿa Allāhu liman ḥamidah”. Ibn Masʿūd sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud ﷺ säga ’Allāhu akbar’ varje gång han höjde eller sänkte sig och när han reste sig och satte sig.” – Aḥmad, al-Nasāʾī, al-Tirmidhī. Abū Bakr, ʿUmar, ʿUthmān, ʿAlī och andra av Allahs Sändebuds ﷺ följeslagare, liksom de tābiʿūn som kom efter dem, juristerna och de lärda, följde denna uppfattning. Abū Hurayra må Allah vara nöjd med honom sade: ”När Allahs Sändebud ﷺ avsåg att be, stod han upp och sade ’Allāhu akbar’. När han sedan gick ned i rukūʿ sade han ’Allāhu akbar’, och när han reste ryggen från rukūʿ sade han ’Samiʿa Allāhu liman ḥamidah’. När han sedan gick ned i sujūd sade han åter ’Allāhu akbar’, och när han lyfte huvudet från sujūd sade han ’Allāhu akbar’. När han därefter reste sig till den andra rakʿan sade han ’Allāhu akbar’, och så gjorde han i varje rakʿa tills bönen var avslutad. Sådan var Allahs Sändebuds ﷺ bön ända fram till hans bortgång.” – Aḥmad, al-Bukhārī, Muslim, Abū Dāwūd. ʿIkrima sade: ”Jag sade till Ibn ʿAbbās: ’Jag bad middagsbönen i en dal bakom en enfaldig gammal man. Han sade takbīr tjugotvå gånger under bönen; han sade takbīr när han gick ned i sujūd och när han reste sig från sujūd.’ Ibn ʿAbbās sade: ’Detta var Abū al-Qāsims, Allahs Sändebuds ﷺ, bön.’” – Aḥmad, al-Bukhārī. Det är rekommenderat att börja säga takbīr när man börjar förflytta sig från ett läge till ett annat.
9. Hur rukūʿ utförs
Det är obligatoriskt att böja sig i rukūʿ så mycket att man kan nå knäna med händerna. Sunnah är emellertid att hålla huvudet och den bakre delen av kroppen i en rak linje, hålla båda armarna på avstånd från sidorna och stödja sig med båda händerna på knäna. Fingrarna ska spridas ut över knäna och underbenen, och ryggen ska sträckas ut. Det har återberättats från ʿUqba ibn ʿĀmir, må Allah vara nöjd med honom:
Han höll sina båda armar på avstånd från sidorna, placerade händerna på knäna, spred ut fingrarna över knäna och gick ned i rukūʿ. Därefter sade han: ”Jag såg Allahs Sändebud ﷺ be på detta sätt.” – Aḥmad, Abū Dāwūd, al-Nasāʾī. Abū Ḥumayd sade: ”När Allahs Sändebud ﷺ gick ned i rukūʿ höll han kroppen rak. Han sänkte inte huvudet och höjde det inte heller, utan höll det däremellan. Han placerade båda händerna på knäna på ett sådant sätt att det såg ut som om han grep tag om dem.” – al-Nasāʾī. I Ṣaḥīḥ Muslim återges från ʿĀʾisha, må Allah vara nöjd med henne: ”När Allahs Sändebud ﷺ gick ned i rukūʿ höjde han inte huvudet och sänkte det inte heller, utan höll det däremellan.” ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”När Allahs Sändebud ﷺ gick ned i rukūʿ och en skål med vatten hade placerats på hans rygg, skulle den inte ha fallit av.” (Hans rygg hölls alltså så rak.) – Aḥmad, Abū Dāwūd. Muṣʿab ibn Saʿd sade: ”Jag bad bredvid min far. I rukūʿ placerade jag mina båda händer mellan låren, men han förbjöd mig att göra så.”
Sedan sade han: ”Vi brukade göra så, och vi blev befallda att lägga våra händer på våra knän.” – Alla autentiska hadithsamlingar.
10. Rukūʿens dhikr
Det är rekommenderat att säga ”Subḥāna rabbiyal-ʿaẓīm” i rukūʿ. ʿUqba ibn ʿĀmir sade: När denna vers uppenbarades: ”Fasabbiḥ bismi rabbikal-ʿaẓīm” (den sista versen i Sura al-Wāqiʿa) – det vill säga: ”Förkunna din store Herres namn helighet” – sade Allahs sändebud (Guds frid och välsignelser över honom): ”Låt denna tasbih ingå i er rukūʿ.” – Aḥmad, Abū Dāwūd. Ḥudhayfa sade: Jag bad tillsammans med Allahs sändebud (Guds frid och välsignelser över honom). I rukūʿ brukade han säga: ”Subḥāna rabbiyal-ʿaẓīm.” – Muslim, Abū Dāwūd, al-Tirmidhī, al-Nasāʾī, Ibn Mājah. Genom några svaga berättarkedjor är även denna åkallan känd: ”Subḥāna rabbiyal-ʿaẓīm wa biḥamdih.” al-Shawkānī sade: Även om berättarkedjorna för denna hadith är svaga, stärker de varandra. Den bedjande kan avsluta med denna åkallan i rukūʿ, eller lägga till någon av följande åkallelser:
a. Det har berättats från ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (Guds frid och välsignelser över honom) brukade säga när han gick ner i rukūʿ:
اللَّه لَكَ رَكَعَت، وَبِكَ أمَنتُ، ولك أسلمت، أنت رَبِّي مَفَعَ سَبْعِي وَبَصَرِى وَمُعِى وَعَثْى وعَصَى وَمَا اسْتَقَلبَ بِهِ قَدَمِي لِلَّهِ رَبِّ الْعَالَمِينَ.
Betydelse: O Allah, inför Dig böjer jag mig, på Dig tror jag och till Dig underkastar jag mig. Du är min Herre. Mina öron, mina ögon, min hjärna, mina ben, mina ådror, mina nerver och mina muskler är alla underkastade Dig. Och den rörelse mina fötter än gör är för Allah, världarnas Herre. – Aḥmad, Muslim, Abū Dāwūd.
b. Det har berättats från ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs sändebud (Guds frid och välsignelser över honom) brukade säga när han gick ner i rukūʿ och sujūd:
سبوح قدوس رَبِّ الْمَلَائِكَةِ وَالرُّوح
Betydelse: Du är fullkomligt fri från allt som är olämpligt och opassande för Dig; Du är alla änglars och Andens (Gabriels) Herre.”
c. Det har återberättats från Awf ibn Malik al-Ashjaʿi: Jag bad en natt tillsammans med Allahs Sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser. Han reciterade sura al-Baqara stående i bönen. När han bugade sade han:
سبْحَانَ ذِي الْجَبَرُوتِ وَالْمَلَكُوفِ وَالْكِبْرِيَاءِ وَالْعَظَمَةِ
.
Betydelse: Jag förklarar Dig ren, Du som äger all kraft, makt, herravälde, storhet och majestät.” – Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i.
d. Det har återberättats från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs Sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, ofta brukade säga under bugning och prostration:
سبحانك اللهم رَبَّنَا وَبِحَمْدِكَ اللَّه اغْفِرْ لِي.
Betydelse: O Allah, jag förklarar Dig ren och prisar Dig. O Allah, förlåt mig.” Han brukade säga detta i enlighet med Allahs ord: “Förhärliga din Herre med lovprisning och be Honom om förlåtelse.” – Ahmad, al-Bukhari, Muslim med flera.
11. Åminnelsen vid uppresningen från bugningen och när man står upprätt
Den bedjande – vare sig han är imam, följer imamen eller ber ensam – ska säga när han reser sig från bugningen,سمع الله لمن حيدة “Samiʿa llāhu liman ḥamidah” (Den som prisar Allah – Han hör honom). Därefter ska han, när han står upprätt, säga:
رَبَّنَا وَلَكَ الْحَمْدُ”Rabbanā laka al-ḥamd” (vår Herre, all lovprisning tillkommer Dig), ellerالمربَّنا ولك الحمد”Allāhumma rabbanā wa laka al-ḥamd”. Det har återberättats från Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade säga ”Samiʿallāhu liman ḥamidah” när han reste sig från bugningen,سمع الله لمنoch sedan, medan han stod upprätt, säga igen:ربنا ولك الحمل”Rabbanā wa laka al-ḥamd”. – Ahmad, al-Bukhārī och Muslim. I al-Bukhārīs återberättelse från Anas, må Allah vara nöjd med honom, står det: När imamen säger:مع الله لمن حمدهsäger han:سمع الله لمن حيلة”Samiʿallāhu liman ḥamidah”, ska ni säga:اللمُ رَبَّنَا وَلَكَ الْحَمْدُ”Allāhumma rabbanā wa laka al-ḥamd.” Därför anser många lärda att den som ber bakom imamen inte ska säga ”Samiʿallāhu liman ḥamidah”. När han i stället hör imamen säga detta, ska han säga:الأمر رَبَّنَا وَلَكَ الْحَمد”Allāhumma rabbanā wa laka al-ḥamd.” I den hadith som Abū Hurayra återberättat och som finns i Musnad Ahmad med flera verk står det att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: När imamen säger ”Samiʿallāhu liman ḥamidah”, ska ni säga:اللهم ربنا ولك الحين”Allāhumma rabbanā wa laka al-ḥamd”, för den vars ord sammanfaller med änglarnas ord får alla sina tidigare synder förlåtna. Men av Allahs Sändebuds ord: ”Be på det sätt som ni har sett mig be” förstås att både ”Samiʿallāhu liman ḥamidah” och ”Rabbanā laka al-ḥamd” ska sägas av varje bedjande, även om han ber bakom imamen. Till dem som säger att den som ber bakom imamen inte ska säga båda uttrycken utan endast ”Rabbanā laka al-ḥamd”, svarade imam al-Nawawī följande: ”Våra imamer har sagt: Hadithen ’När imamen säger Samiʿallāhu liman ḥamidah, ska ni säga’ betyder: Säg Rabbanā laka al-ḥamd och säg samtidigt även det som ni redan känner till, nämligen Samiʿallāhu liman ḥamidah.”اللَّمَرْ رَبَّنَا وَلَكَ الْحَمْدُAnledningen till att endast Allāhumma rabbanā laka al-ḥamd nämns är att de som bad bakom imamen hörde Allahs Sändebud säga ”Samiʿallāhu liman ḥamidah” högt, eftersom det är sunnah att säga detta högt. De hörde inte honom säga ”Rabbanā laka al-ḥamd”, eftersom han sade det tyst. Folket kände till Allahs Sändebuds ord: ”Be på det sätt som ni har sett mig be”, och de kände även till principen om full lydnad mot honom och var vana vid att följa den. Därför uttalade de genast orden Samiʿallāhu liman ḥamidah, och det behövdes ingen särskild befallning om dem. De kände inte till Rabbanā laka al-ḥamd, och därför gavs en befallning om detta. När man reser sig från bugningen och står rak är det minsta man behöver säga Rabbanā laka al-ḥamd eller Allāhumma rabbanā wa laka al-ḥamd. Enligt följande hadither är det dessutom rekommenderat att säga något mer:
a. Rifāʿa ibn Rāfiʿ sade: ”En dag bad vi bakom Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. När han reste huvudet från bugningen och sade Samiʿallāhu liman ḥamidah, sade en man bakom honom:
رَبَّنَا لَكَ الْحَمْدُ حَمْداً كَثِيرًا طَيِّبًا مُبَارَكًا فِيهِ.
Betydelse: Vår Herre, all lovprisning tillkommer Dig – en riklig, ren och välsignad lovprisning.
När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade avslutat bönen och vände sig om, sade han: ”Vem sade nyss dessa ord under bönen?” Mannen svarade: ”Det var jag, Allahs Sändebud.” Då sade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Jag såg trettio till fyrtio änglar tävla om vem som först skulle skriva ned dem.” – Ahmad, al-Bukhārī, Mālik, Abū Dāwūd.
b. ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, sade att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade säga när han lyfte huvudet från bugningen:
سمع الله لمن حمدة ربنا لك الحمد ملء السمواتِ وَالأَرْضِ وَمَا بينهما .
Betydelse: Allah hör den som prisar Honom. Vår Herre, dig tillkommer all lovprisning – en lovprisning lika omfattande som himlarna, jorden och allt som finns däremellan, och lika omfattande som vad du än vill därefter. – Ahmad, Muslim, Abū Dāwūd, al-Tirmidhī.
c. ʿAbdullah ibn Abī Awfā sade: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade efter att ha lyft huvudet från rukūʿ säga:
اللهم لَكَ الْحَمْدُ مِلْءَ السَّمَاءِ وَمِلْءَ الْأَرْضِ وَمِلهُ مَا عِلْت مِن شَيْءٍ بَعْد اللَّهُمَّ طَهِّرْنِي بِالتَّلْمِ والْبَرْدِ وَالْمَاءِ الْبَارِدِ اللهُم طَهِّرْلِي مِن الذُّنوبِ وَتَقنِي مِنْهَا كَمَا يُنقى الثوب الأبيض مِنَ الْوَسَمِ.
Betydelse: O Allah, för Dig är lovprisningen så mycket som fyller himlen, så mycket som fyller jorden och så mycket som fyller allt annat Du vill. O Allah, rena mig med snö, hagel och kallt vatten. O Allah, rena och befria mig från synder på samma sätt som ett vitt plagg rengörs från smuts. – Ahmad, Muslim, Abū Dāwūd och Ibn Mājah. Innebörden av denna bön är att be om fullständig renhet och renlighet.
d. Abū Saʿīd al-Khudrī berättar att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, varje gång han sade ”Allah hör den som lovprisar Honom”, sade:
اللَّهُ رَبَّنَا لَكَ الْحَمْدُ مِلْءَ السَّمَوَاتِ وَمِلْءَ الْأَرْضِ وَمِلْءَ مَا هِنْتَ مِنْ هَيْءٍ بَعْدُ أَهْلَ الثَّنَاءِ وَالْمَجْدِ أَحَقُّ مَا قَالَ الْعَبْدُ، وَكُلْنَا لَكَ عَبْدٌ، لَا مَانِعَ لِمَا أَعْطَيْنَ، وَلَا مُعْطِيَ لِمَا مَنَعْتَ، وَلَا يَنْفَعُ ذَا الْجَلِّ مِنْكَ الْجَنَّ.
Betydelse: O Allah, vår Herre, för Dig är lovprisningen så mycket som fyller hela himlen, så mycket som fyller hela jorden och så mycket som fyller allt annat Du vill. O Du som äger lovprisningen och härligheten, Du är mest värdig det som tjänaren säger; vi är alla Dina tjänare. Ingen kan hindra det Du ger, och ingen kan ge det Du inte ger. Varken en lyckosam, ädel eller förmögen persons lycka, ädelhet eller rikedom kan vara till någon nytta för honom – endast goda gärningar kan vara till nytta för honom. – Muslim, Ahmad och Abū Dāwūd.
d. Det har också återberättats med en autentisk isnād att han, efter att ha sagt ”Allah hör den som lovprisar Honom”, stod rak och sade: يربى الحمد لربي الحمد”Lovprisningen tillhör min Herre, lovprisningen tillhör min Herre.” Hans stående upprätt var lika långt som hans rukūʿ.
12. Att gå ned i sujūd
Enligt de flesta lärda är det rekommenderat att sätta knäna i marken före händerna. Ibn al-Mundhir har sagt: Detta är uppfattningen hos ʿUmar al-Nakhaʿī, Muslim ibn Yasār, Sufyān al-Thawrī, Ahmad, Ishāq och aṣḥāb al-ra’y, det vill säga självständigt tänkande mujtahider. Ibn al-Mundhir själv omfattade också denna uppfattning. Abū al-Ṭayyib sade: Detta är de flesta juristernas uppfattning. Ibn al-Qayyim har sagt:
Allahs Sändebud ﷺ satte knäna i marken före händerna, därefter händerna och sedan pannan och näsan. Detta är det korrekta. Wā’il ibn Ḥujr sade: ”Jag såg Allahs Sändebud ﷺ; när han föll ned i sujūd satte han först knäna och därefter händerna. När han reste sig lyfte han först händerna och därefter knäna. Ingen såg honom göra motsatsen. Mālik, al-Awzāʿī och Ibn Ḥazm ansåg att det var rekommenderat att sätta händerna i marken före knäna. En liknande återberättelse har också återgetts från Ahmad. Al-Awzāʿī sade: Jag såg människorna sätta händerna först och knäna därefter. Ibn Abī Dāwūd sade: Detta är hadithkännarnas uppfattning. Sättet att resa sig från sujūd för att stå upp till den andra rakʿah är likaledes omvänt. Enligt de flesta ska man först lyfta händerna och därefter knäna. Enligt andra ska man först lyfta knäna och därefter händerna.”
13. Regler för sujūd
Den som utför sujūd bör göra det enligt följande regler:
a. Näsan, pannan och båda händerna ska placeras på marken, och båda händerna ska hållas på avstånd från sidorna. Wā’il ibn Ḥujr sade: ”När Allahs Sändebud ﷺ gjorde sujūd placerade han pannan mellan de båda handflatorna och höll armhålorna blottade.” Abū Dāwūd. Abū Ḥumayd sade vidare: ”När Allahs Sändebud ﷺ gjorde sujūd placerade han näsan och pannan på marken, höll båda händerna på avstånd från sidorna och placerade handflatorna i höjd med axlarna.” – Ibn Khuzaymah, al-Tirmidhī.
b. De båda handflatorna ska placeras i höjd med öronen eller nacken. Vissa lärda har förenat dessa båda återberättelser genom att förespråka att tummarnas spetsar ska vara i höjd med öronen och handflatorna i höjd med nacken.
c. Fingrarna ska hållas samman och sträckas ut. Al-Ḥākim och Ibn Ḥibbān har återberättat: När Allahs Sändebud ﷺ gick ned i rukūʿ höll han mellanrum mellan fingrarna, men när han gjorde sujūd höll han fingrarna samman.
d. Tårnas spetsar ska riktas mot qiblah. Al-Bukhārī har återberättat från Abū Ḥumayd: När Allahs Sändebud ﷺ gjorde sujūd bredde han inte ut händerna på marken och slöt dem inte heller, utan riktade tårnas spetsar mot qiblah.
14. Sujudets varaktighet och åkallan
För den som går ner i sujud är det rekommenderat att reciteraبحان ربى الأعلى (jag lovprisar och förklarar min högste Herres helighet). Uqba ibn Amir berättar att när versen ”Lovprisa din högste Herres namn” uppenbarades, sade Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Låt den ingå i era sujud.” – Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah, al-Hakim. Det har berättats från Hudhayfa att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade säga i sujud: ”Ärad vare min högste Herre.” – Ahmad, Muslim, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i, Ibn Majah. Det är olämpligt att recitera tasbih i ruku och sujud färre än tre gånger. Al-Tirmidhi säger: Detta är den åsikt som bör följas enligt de lärda. De anser att det är rekommenderat att recitera tasbih tre gånger som det minsta antalet. Enligt de flesta lärda räcker det dock att recitera tasbih en gång för att ruku och sujud ska vara giltiga. Som jag tidigare nämnt är det obligatoriskt att stå kvar i sujud på ett lugnt, stilla och fridsamt sätt. Man antar att detta är möjligt om tasbih reciteras minst en gång.
Enligt vissa lärda fullbordas den fullständiga tasbih genom att den reciteras tio gånger. Anas (må Allah vara nöjd med honom) säger: ”Jag har inte sett någon be på ett sätt som mer liknade Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bön än denne unge mans, det vill säga Umar ibn Abd al-Aziz. Vi antar att han reciterade tasbih tio gånger i ruku och tio gånger i sujud.” – Ahmad, Abu Dawud, al-Nasa’i. Al-Shawkani säger: ”Denna hadith utgör ett bevis för dem som säger att den fullständiga tasbih uppnås genom att den reciteras tio gånger.” Den mest korrekta uppfattningen är dock att den som ber ensam får recitera tasbih så många gånger han vill, och ju fler gånger han reciterar den, desto bättre. Många autentiska hadither uppmuntrar den som ber på detta sätt att förlänga sin bön. Om det inte blir svårt för de bedjande bakom honom kan även imamen göra detta. Ibn Abd al-Barr säger: ”Varje imam bör förkorta bönen, eftersom Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har befallt detta. Den bör förkortas även om de bedjande bakom honom är tillräckligt pigga och starka, eftersom ingen vet vilka problem som plötsligt kan drabba någon. Under en lång bön kan någon behöva uträtta sina behov eller drabbas av något annat akut problem.” Ibn al-Mubarak sade: ”Det är rekommenderat att imamen reciterar tasbih fem gånger, så att de bakom honom åtminstone får möjlighet att recitera den tre gånger.” Det är rekommenderat för den bedjande att inte nöja sig med att endast recitera tasbih, utan även läsa andra åkallelser efter bästa förmåga. I en autentisk hadith står det:
Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Den stund då ni är närmast Allah är när ni befinner er i sujud. Be därför rikligt i sujud.” Han sade också: ”Vet att jag har förbjudits att recitera Koranen i ruku och sujud. Lovprisa Allahs storhet i ruku, och be rikligt i sujud. Det är förhoppningsfullt att det ska besvaras.” – Ahmad, Muslim. Det finns många hadither om detta, av vilka jag återger några här:
a. Ali (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade säga när han gick ner i sujud:
الأمر لَكَ سَجَدت، وبك آمنت، وَلَكَ أَسْلَمْتُ، سَجَدَ وَجْهِي لِلَّذِي خَلَقَهُ فَصَورَهُ فَأَحْسَنَ صُورَهُ نشق سمعه وبصره، فَتَبَارَكَ اللهُ أَحْسَنَ الْخَالِقِينَ.
Betydelse: O Allah, för Dig har jag fallit ned i sujud, på Dig har jag trott och till Dig har jag underkastat mig. Mitt ansikte har fallit ned i sujud inför dess Skapare, som har format det och skapat dess öron och ögon. Välsignad vare Allah, den bäste av skapare.” – Ahmad, Muslim.
b. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar, när han beskrev Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tahajjudbön, att han gick för att be. Han bad och började säga under bönen eller i sujud:
اللَّهُ أَجْعَلْ فِي قَلْبِي نَوْرًا وَفِي سَبْعِي نُورًا، وَفِي بَصَرِي نُورًا، وَعَن يَمِينِي لَوْرًا، وَتَحْتِي نُورًا واجعلني نورا .
Betydelse: O Allah, ge ljus i mitt hjärta, ge ljus i mina öron, ge ljus i mina ögon, ge ljus till höger om mig, ge ljus under mig och gör ljus åt mig. – Muslim, Ahmad. An-Nawawi säger att han bad om ljus i alla sina lemmar och i alla riktningar, vilket betyder vägledning till sanningen och den rätta vägen. Han bad om ljus i alla sina lemmar, i sin kropp, i alla sina handlingar och sitt uppförande, i alla sina tillstånd och i alla riktningar, så att ingenting skulle förbli dolt för hans blick.
c. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättade: En dag märkte hon att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inte låg på sängen. Hon sökte efter honom med handen och fann honom i sujūd. I sujūd sade han:
ربِّ أَعْطِ نَفْسِي تَقْوَامًا ، وَزَكَهَا ، أَنْتَ خَيْرٌ مَنْ زَكَامًا ، أَنْتَ وَلِيُّهَا وَمَوْلَاهَا .
Betydelse: Min Herre, ge mig självbehärskning, rena mig; Du är den bäste av dem som renar. Du är min beskyddare och min Herre. – Ahmad
d. Abu Hurayra berättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade säga i sujūd:
اللهم المغولي ذنبي كله، دقه وجله وأولهُ وَآخِرَهُ، وَعَلَانِيَتَهُ وَسرة.
Betydelse: O Allah, förlåt alla mina synder, de små och de stora, de tidigare och de senare, de hemliga och de uppenbara. – Muslim, Abu Dawud, al-Hakim.
e. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: En natt saknade jag Allahs sändebud (frid vare med honom), men senare fann jag honom i moskén. Jag såg att han befann sig i prostration och sade:
اللهم إني أعوذ برضاك من سخطك، وأعوذ بمعافاتك من عقوبَتِكَ، وَأَعُوذُ بِكَ مِنْكَ لَا أَحْصِي تَنَاءَ علَيْكَ أَنتَ كَمَا اثْنَيْسَ عَلَى نَفْسِكَ.
Betydelse: O Allah, jag söker skydd i Din tillfredsställelse från Din vrede, i Din förlåtelse från Ditt straff och hos Dig från Dig. Jag kan inte lovprisa Dig tillräckligt. Du är sådan som Du har lovprisat Dig själv. – Muslim, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i, Ibn Majah.
f. Det har berättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne): En natt saknade hon Allahs sändebud (frid vare med honom) och tänkte att han hade gått till någon av sina andra hustrur. Senare fann hon honom. Hon såg att han befann sig i bugning eller prostration och sade:
سبحانك الله وَبِحَمْدِكَ، لَا إِلَهَ إِلَّا أَنتَ
Betydelse: O Allah! Jag lovprisar och prisar Dig. Det finns ingen gud utom Du.” Då sade hon till Allahs sändebud (frid vare med honom): Må min far och mor offras för dig. Du befann dig i ett tillstånd, och jag i ett annat. (Det vill säga: du gjorde en sak, medan jag tänkte på en annan.) – Ahmad, Muslim, an-Nasa’i.
g. I prostrationen brukade han säga:
اللَّهمَّ اغْفِرْ لِي عَطِينَتِي وَجَمْلِي ، وَإِسْرَانِي فِي أَمْرِي وَمَا أَنتَ أَلَمُ بِهِ مِنَى اللَّهُمَّ اغْفِرْ لِي جَدِي ومَزْلِي، وَعَطَنِي وَعَمْدِي، وَكُلُّ ذَلِكَ عِنْدِي اللَّهمَّ اغْفِرْ لِي مَا قَدَّمْتَ وَمَا أَمْرُ، وَمَا أَسْرَرْت وَمَا أعلنت أنتَ إِلهِي لَا إِلَهَ إِلَّا أَنتَ.
Betydelse: O Allah, förlåt mina fel, brister och min okunnighet. Förlåt mina oförståndiga handlingar. Och förlåt även det som Du vet bättre än jag. O Allah, förlåt mina synder som jag begår i mitt naturliga tillstånd eller av skämt, mina avsiktliga och oavsiktliga synder. Allt detta finns hos mig. O Allah, förlåt de synder jag har begått tidigare eller senare, i det fördolda eller öppet. Du är min Gud. Det finns ingen gud utom Du.
15. Sittandet och åkallan mellan de två prostrationerna
Sunnah för sittandet mellan de två prostrationerna är att breda ut vänster fot och sitta på den, medan höger fot hålls upprätt och tårnas spetsar riktas mot qiblah. Det har återberättats från Aisha, må Allah vara nöjd med henne: Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade breda ut sin vänstra fot och hålla sin högra fot upprätt. – Bukhari, Muslim. Det har också återberättats från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom: Sunnah i bönen är att hålla höger fot upprätt, rikta dess tår mot qiblah och sitta på vänster fot. – Nasa’i. Nafi sade: När Ibn Umar bad, var hela hans kropp vänd mot qiblah, till och med hans sandaler. Abu Humayd sade: Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bredde ut sin vänstra fot och satte sig på den. Därefter samlade han alla sina lemmar, så att varje ben återvände till sin plats. Sedan gick han ned i prostration. – Ahmad, Abu Dawud, Tirmidhi.
I vissa hadither har även iqʿāʿ förklarats vara mustahabb. Iqʿāʿ (”den senare”) innebär att man breder ut båda fötterna på marken och sitter på hälarna. Abu Ubaydah sade: Detta är ahl al-hadiths (hadithkännarnas) uppfattning. Abu az-Zubayr sade: Jag hörde Tawus säga: Vi frågade Ibn Abbas om att breda ut båda fötterna och sitta på dem. Han svarade: Detta är sunnah. Vi sade: Vi anser ju att detta är plågsamt för fötterna. Ibn Abbas sade: Detta är sunnah från er Profet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. – Muslim.
Det har också återberättats från Ibn Umar att när han lyfte huvudet från den första prostrationen, satte han sig på tårna och sade: Detta är sunnah. Tawus sade: Jag såg Abdullah ibn Abbas, Abdullah ibn Umar och Abdullah ibn az-Zubayr göra iqʿāʿ. – Bayhaqi. Det finns en annan form av iqʿāʿ: att placera båda skinkorna på marken och hålla låren upprätta. Detta är enhälligt makruh. Abu Hurayrah, må Allah vara nöjd med honom, sade: Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöd mig tre saker: att hacka med huvudet som en tupp när man prostrerar, att hålla benen upprätta och sitta på skinkorna som en hund, samt att se sig omkring som en räv. – Ahmad, Bayhaqi, Tabarani, Abu Ya’la. Det rekommenderade sättet att sitta mellan de två prostrationerna är att placera höger hand på höger lår och vänster hand på vänster lår, sprida ut fingrarna mot väster, lämna ett litet mellanrum mellan dem och sträcka ut dem till knäna.
Det är mustahabb att läsa en av följande två åkallelser så många gånger man önskar mellan de två prostrationerna. Nasa’i och Ibn Majah har återberättat från Hudhayfah att Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade säga mellan de två prostrationerna:
رَبِّ اغْفِرْ لِي رَبِّ اغْفِرْ لِي.
Betydelse: Min Herre, förlåt mig. Min Herre, förlåt mig. Abu Dawud har återberättat från Ibn Abbas att Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade säga mellan de två prostrationerna:
اللهم اغفر لي وارحمني وعَافِنِي وَاهْدِنِي وارزقني .
Betydelse: O Allah! Förlåt mig, förbarma Dig över mig, vägled mig till den rätta vägen och ge mig försörjning.
16. Sittandet för vila
Detta är ett kort sittande efter den andra sujūd i den första rakʿah och innan man reser sig för den andra rakʿah, samt efter den andra sujūd i den tredje rakʿah och innan man reser sig för den fjärde rakʿah. På grund av variationerna i de relevanta haditherna råder det också oenighet bland de lärda om detta. Här återger jag den kortfattade redogörelse som Ibn al-Qayyim har lämnat i denna fråga: ”Det råder oenighet bland juristerna om huruvida detta är en sunnah i bönen och om det är mustahabb för alla att göra det, eller om det endast får göras när det behövs. Två åsikter har återberättats från imam Ahmad. Al-Khallāl sade att Ahmad, beträffande sittandet för vila, återgick till den hadith som Mālik ibn al-Huwayrith hade återberättat, och sade: Yūsuf ibn Mūsā har meddelat att när Abū Umāmah tillfrågades om detta, sade han: Sittandet på fötternas ovansidor finns omnämnt i Rifāʿahs hadith. I Ibn ʿAjlāns hadith står det att han brukade sitta på fötternas ovansidor. Flera följeslagare, liksom de andra som beskrev Allahs Sändebuds bön, nämnde inte detta sittande. Det omnämns endast i haditherna från Abū Humayd och Mālik ibn al-Huwayrith. Om detta hade varit Allahs Sändebuds vana, skulle han alltid ha gjort det och de som beskrev hans bön skulle ha nämnt det. Att det endast nämns att Allahs Sändebud gjorde detta bevisar inte att det är en sunnah i bönen. En handling kan betraktas som sunnah och vara något man bör efterlikna först när det är känt att han själv brukade göra den och att följeslagarna gjorde den med vetskapen att den var sunnah. Men när det antas att han gjorde detta eftersom han ansåg det nödvändigt, är det inte bevisat att handlingen är sunnah.”
17. Sättet att sitta för tashahhud
När man sitter för tashahhud ska följande sunnah-handlingar iakttas:
Händerna ska placeras på det sätt som anges i följande hadither:
a. Ibn ʿUmar sade: När Allahs Sändebud satt för tashahhud lade han vänster hand på vänster knä och höger hand på höger knä, knöt handen och gjorde en gest med pekfingret. – Muslim. (Han knöt handen och placerade tummen under pekfingret, vid den mellersta leden.)
b. Wā’il ibn Hujr berättade: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lade sin vänstra handflata på sitt vänstra knä och lår. Han placerade den högra armbågens yttersta del på det högra låret, böjde fingrarna och formade en ring. En annan återberättelse säger att han formade en ring med tummen och långfingret och gjorde en gest med pekfingret. Därefter höjde han fingret. Jag såg honom röra fingret och kalla med det. – Ahmad. Al-Bayhaqi sade: Att röra fingret kan också betyda att göra en gest med det, inte att röra det upprepade gånger, så att det överensstämmer med Ibn az-Zubayrs återberättelse. Ibn az-Zubayr berättade: När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bad, gjorde han en gest med fingret, men rörde det inte. – Abu Dawud.
c. Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, berättade: När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, satt i tashahhud, lade han sin högra hand på sitt högra lår och sin vänstra hand på sitt vänstra lår. Han gjorde en gest med högerhandens pekfinger, och hans blick gick inte längre än gesten. – Ahmad, Muslim, an-Nasa’i. Av denna hadith framgår att det räcker att lägga högerhanden på låret. Det är inte nödvändigt att hålla fingrarna böjda. Man ska också göra en gest med högerhandens pekfinger. Det är dessutom sunnah att den bedjandes blick inte går längre än pekfingrets gest. Detta är tre autentiska metoder. Det är tillåtet att följa vilken som helst av dem.
Man ska göra en lätt böjd gest med höger pekfinger fram till salam. Numayr al-Khuza’i berättade: Jag såg Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sittande i bönen. Han hade lagt sin högra hand på sitt högra lår och höll pekfingret höjt. Han böjde det lätt och bad. – Ahmad, Abu Dawud, an-Nasa’i, Ibn Majah och Ibn Khuzaymah. Anas, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg Sa‘d be med två fingrar. Då sade han: ”O Sa‘d, med ett finger.” (Det vill säga: gör en gest med ett finger.) – Ahmad, Abu Dawud, an-Nasa’i och al-Hakim.
När Ibn Abbas fick frågan om att göra en gest genom att höja fingret sade han: ”Detta är ett tillkännagivande av Allahs enhet.” Anas sade: ”Det är ett uttryck för ödmjukhet.” Mujahid sade: ”Genom det fördöms Satan.” Enligt den shafiitiska rättsskolan ska man göra en gest en gång med pekfingret när man säger ”illa Allah”. Enligt hanafiterna ska man höja pekfingret när man säger ”ashhadu an la ilaha” och sänka det när man säger ”illa Allah”. Enligt malikiterna ska man föra pekfingret från sida till sida fram till bönens slut. Enligt den hanbalitiska rättsskolan ska man varje gång Allahs namn nämns höja pekfingret och därmed göra en gest mot Allahs enhet. Man ska inte föra eller röra fingret fram och tillbaka.
Under det första tashahhud ska man sitta med båda fötterna utsträckta. Under det avslutande tashahhud ska man sträcka ut vänster fot, resa den högra foten med tårna riktade mot qibla och sitta på vänster skinka. Abu Humayd sade: När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, satt efter två rak‘ah, satt han på sin vänstra fot och reste den högra foten. När han satt i den sista rak‘ah sträckte han ut sin vänstra fot och lät den komma ut på insidan av den högra foten. Han reste den högra foten och satte sig på skinkan. – al-Bukhari.
18. Det första tashahhud
Enligt de flesta lärda är det första tashahhud sunnah. Abdullah ibn Buḥaynah sade nämligen: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, reste sig under middagsbönen och hade utelämnat ett sittande. (Det vill säga att han hade glömt det.) När han hade avslutat bönen gjorde han två sujud as-sahw och sade ”Allahu akbar” vid varje sujud. Varje gång gjorde han sujud medan han satt, strax före salam. Församlingsmedlemmarna gjorde också sujud tillsammans med honom. Dessa två sujud ersatte det sittande som han hade glömt. – Alla de autentiska hadithsamlingarna. I verket Subul as-Salam sägs det: Denna hadith visar att om man av misstag utelämnar det första tashahhud kan det kompenseras genom sujud as-sahw. Allahs Sändebuds uttalande, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ”Be så som ni har sett mig be” visar att det första tashahhud är obligatoriskt. Att dess utelämnande kompenseras här visar att även om det är obligatoriskt, kan det kompenseras genom sujud as-sahw. Därav kan man inte bevisa att det inte är obligatoriskt, så länge det inte har bevisats att sujud as-sahw räcker som kompensation varje gång någon obligatorisk del utelämnas av misstag.
Hafiz Ibn Hajar sade i Fath al-Bari: Ibn Battal sade: Beviset för att sujud as-sahw inte ersätter en obligatorisk del är att sujud as-sahw inte kompenserar för den som glömmer takbirat al-ihram. Detsamma gäller tashahhud. Dessutom är detta en åkallan som inte uttalas högt under någon omständighet; därför är den inte obligatorisk. Den liknar den inledande åkallan som läses före al-Fatihah. Andra lägger fram som bevis att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fortsatte att föregå med exempel, trots att människorna medvetet hade utelämnat det. Detta kan dock ifrågasättas. Bland dem som anser det första tashahhud vara obligatoriskt finns Layth ibn Sa‘d, Ishaq och, enligt den välkända uppfattningen, Ahmad. Shafi‘i hade samma uppfattning. Enligt en återberättelse var även hanafiternas uppfattning densamma. Som bevis för dess obligatoriska karaktär säger at-Tabari att bönen ursprungligen föreskrevs som två rak‘ah. I den bönen var tashahhud obligatoriskt. När bönen senare utökades upphävdes inte denna skyldighet genom utökningen.
Det är rekommenderat att avsluta den första sittningen snabbt. Ibn Masʿud, må Allah vara nöjd med honom, sade: När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, satt efter de två första rakʿah, fick man intrycket att han satt på en glödhet sten. (Det vill säga att han avslutade den mycket snabbt.) – Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasaʾi och Ibn Majah. At-Tirmidhi sade: De lärda handlar enligt denna uppfattning. De föredrar att inte förlänga sittningen efter den andra rakʿah och att inte läsa något annat än tashahhud. Ibn al-Qayyim sade: Det har inte återberättats genom någon källa att han läste salat över Profeten under den första tashahhuden. Det är inte heller känt att han under denna sittning sökte skydd från gravens straff, Helvetets straff, prövningarna i livet och döden samt Dajjals fitnah. De som ansett detta rekommenderat har gjort det utifrån deras allmänna betydelse och behov. Annars har det återberättats med en autentisk kedja att den bestämda platsen för att läsa detta är den sista sittningen.
19. Att sända salat över Allahs Sändebud
Det är rekommenderat att läsa salat (durud) över Allahs Sändebud under den sista tashahhud-sittningen. Som durud kan någon av följande formuleringar läsas:
1. Abu Masʿud al-Badri sade: Bashir ibn Saʿd frågade: ”O Allahs Sändebud! Allah har befallt oss att sända durud över dig. Hur ska vi sända durud?” Allahs Sändebud förblev tyst en stund. Sedan sade han: ”Ni ska säga:”
اللَّه صَلِّ عَلَى مُحَمَّدٍ وَعَلَى الوِ مُحَمَّدٍ كَمَا صَلَّيْتَ عَلَى آلِ إِبْرَاهِيمَ وَبَارِكْ عَلَى مُحَمَّدٍ وَعَلَى آلِ محَمَّدٍ كَمَا بَارَكْتَ عَلَى آلِ إِبْرَاهِيرَ فِي الْعَالَمِينَ إِنَّكَ حَمِيدٌ مَجِيدٌ.
Betydelse: O Allah, sänd din nåd över Muhammad och Muhammeds anhängare och familj, liksom du sände din nåd över Abrahams anhängare och familj. Och sänd välsignelse över Muhammad och Muhammeds anhängare och familj, liksom du sände välsignelse över Abrahams anhängare och familj bland världarna. Du är sannerligen den ständigt lovprisade, den majestätiske.” Och säg salam på det sätt ni redan känner till. Muslim, Ahmad.
2. Kaʿb ibn ʿUjrah sade: Vi frågade: ”O Allahs Sändebud, vi vet hur man hälsar dig. Men hur ska vi sända durud över dig?” Han sade: ”Ni ska säga:”
اللهم صل على محمدٍ وَعَلَى آلِ مُحملٍ كَمَا صَلَّيْتَ عَلَى آلِ إِبْرَاهِيمَ إِنَّكَ حَمِيدٌ مَجِيدٌ، اللهم بارك على محمدٍ وَعَلَى آلِ مُحَمَّدٍ كَمَا بَارَكْتَ عَلَى آلِ إِبْرَاهِيمَ إِنَّكَ حَمِيدٌ مَجِيدٌ.
Alla autentiska hadithsamlingar. Att det inte är obligatoriskt utan rekommenderat att läsa salāt över Allahs Sändebud ﷺ bevisas av en hadith återberättad från Fuḍāla i Tirmidhī, Aḥmad och Abū Dāwūd.
Allahs Sändebud ﷺ hörde en person åkalla Allah i bönen, men han hade inte läst salāt över Allahs Sändebud ﷺ. Allahs Sändebud ﷺ anmärkte att denne person hade avslutat bönen mycket snabbt. Sedan kallade han på honom och sade till honom eller någon annan: ”När någon av er ber ska han först lovprisa Allah, därefter läsa salāt över Profeten och sedan be Allah om vad han vill.” Författaren till al-Muntaqā sade: Denna hadith visar att salāt inte är obligatorisk, eftersom Allahs Sändebud ﷺ inte befallde den som hade utelämnat salāt att upprepa bönen. Detta stöds ytterligare av Ibn Masʿūds hadith, där det efter beskrivningen av tashahhud sägs: ”Därefter kan du be Allah om vad du vill.” al-Shawkānī sade: Jag har inte funnit något bevis till stöd för dem som anser salāt vara obligatorisk [Det arabiska ordet för salāt är ”salāt”. När Allah läser salāt över Allahs Sändebud ﷺ innebär det att Allah lovprisar och hedrar honom. När änglarna läser salāt över honom innebär det att de ber Allah sända Sin barmhärtighet över honom. Grundordet ”āl” (familj) betyder familj och anhöriga. Vissa säger att det syftar på Banū Hāshim och Banū ʿAbd al-Muṭṭalib, för vilka zakāt och frivillig välgörenhet är förbjudna att ta emot. Enligt andra avses hans avkomma. Ytterligare andra menar att det avser hans ummah och följare fram till Uppståndelsens dag. Många menar att det avser de rättfärdiga bland hans ummah. Den mest framstående tolkningen är dock hela ummahs betydelse].
20. Åkallan efter det sista tashahhud och före hälsningen
Det är rekommenderat att efter tashahhud och före hälsningen be om all slags godhet i denna värld och i det hinsides. ʿAbdullāh ibn Masʿūd sade: Allahs Sändebud ﷺ lärde oss tashahhud. Sedan sade han i slutet av tashahhud: ”Därefter kan vi be om vad vi vill.” – Muslim.
Det är utan förbehåll rekommenderat att åkalla Allah före hälsningen. Den rekommenderade handlingen uppfylls vare sig man läser en åkallan som återberättats i haditherna eller en självformulerad åkallan. Det är dock bättre att läsa en åkallan som återberättats i haditherna. Jag nämner här några av de åkallan som återberättats i haditherna:
1. Abū Hurayra återberättade att Allahs Sändebud ﷺ sade: Efter att ni har läst det sista tashahhud ska ni söka Allahs beskydd från fyra saker och säga:
اللهم إني أعوذ بك من عَلَابِ جَهَنر، ومن عذاب القبر ومن فتنة المعيَا وَالْمَمَاتِ، وَمِنْ قَرْ فِتْنَةِ المسيح الدجال.
Betydelse: O Allah, jag söker Ditt beskydd från helvetets straff, gravens straff, prövningarna i livet och döden samt Dajjāls ondska. – Muslim.
2. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade åkalla så här i bönen:
اللَّهُ إِنِّي أَعُوذُ بِكَ مِنْ عَذَابِ الْقَبْرِ، وَأَعُوذُ بِكَ مِنْ فِتْنَةِ الرِّجالِ، وَأَعُوذُ بِكَ مِنْ فِتْنَةِ الْمَحْيَا والماس، اللهم إنِّي أَعُوذُ بِكَ مِنَ الْمَارِ وَالْمَفْرَمِ .
Innebörd: O Allah, jag söker skydd hos Dig från gravens straff, Dajjals frestelse samt alla prövningar i livet och döden. O Allah, jag söker skydd hos Dig från synd och skulder. – al-Bukhari, Muslim.
3. Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bad, var hans sista åkallan mellan tashahhud och avslutandet med salam:
اللَّهُمَّ اغْفِرْ لِي مَا قَدَّمْتَ وَمَا أَعْرَت، وَمَا أَسْرَرْتُ وَمَا أَعْلَنْتُ وَمَا أَسْرَرْتُ وَمَا أَنْتَ أَعْلَمُ بِهِ مِنِي انت المقدم وأنت المؤخر، لا إله إلا أنت .
Innebörd: O Allah, förlåt alla mina synder: de tidigare och de senare, de hemliga och de öppna, överträdelserna och dem som Du känner bättre än jag. Du för fram och Du skjuter tillbaka. Det finns ingen gudom utom Du. – Muslim.
4. Abdullah ibn Umar berättar: Abu Bakr sade till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): “Lär mig en åkallan som jag kan läsa i bönen.” Han sade: “Säg:
اللَّهُ إِنِّي ظَلَمْتُ نَفْسِي ظُلْمًا كَثِيرًا وَلَا يَغْفِرُ الذُّلُّوبَ إِلَّا أَنْتَ فَاغْفِرْ لِي مَغْفِرَةً مِنْ عِنْدِي وارحمني إنك أنت الغفور الرحيم .
Betydelse: O Allah, jag har verkligen gjort stor orätt mot mig själv (det vill säga begått många synder), och ingen utom Du kan förlåta synder. Förlåt mig därför genom Din nåd och förbarma Dig över mig. Du är sannerligen den Förlåtande, den Barmhärtige. Bukhari och Muslim.
5. Det har återberättats från Hanzala ibn Ali: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick in i moskén och såg en man som, efter tashahhud under bönens avslutande del, sade:
اللَّهُمَّ إِنِّي أَسْأَلُكَ يَا اللَّهُ الْوَاحِدُ الْأَحَدُ الصَّمَدُ الَّذِي لَرْيَان وَلَمْ يُولَدْ وَلَمْ يَكُن لَهُ كُفُوًا أَحَدٌ أَن تَغْفِرَ لِي ذُنُوبِي إِنَّكَ أَنتَ الغَفور الرحيم .
Betydelse: O Allah, Du Ende och Enastående, den Självtillräcklige, som inte har något barn, som inte är någons fader och som ingen är jämlike med. Jag ber Dig att förlåta mina synder. Du är sannerligen den Förlåtande, den Barmhärtige.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Han har blivit förlåten.” Han upprepade detta tre gånger. Ahmad och Abu Dawud.
6. Shaddad ibn Aws, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade säga följande i sin bön:
اللَّهُمَّ إِنِّي أَسْأَلَكَ الثَّبَاتِ فِي الْأَمْرِ، وَالْعَزِيمَة عَلَى الرَّهْدِ، وَأَسْأَلُكَ فَذَرَ نِعْمَتِكَ، وَحُسَنٌ عِبَادَتِكَ، وَأَسْأَلُكَ قَلْبًا سَلِيْمًا، وَلِسَانًا صَادِقًا، وَأَسْأَلُكَ مِنْ غَيْرِ مَا تَعْلَى، وَأَعُوذُ بِكَ مِنْ شَرِّ مَا تَعْلَى وَاسْتَغْفِرُكَ لِمَا تَعْلَمُ .
Betydelse: O Allah, jag ber Dig om förmågan att stå fast vid religionen, hålla fast vid sanningen, visa tacksamhet för Dina välsignelser och dyrka Dig på bästa sätt. Jag ber Dig också om ett rent hjärta och en sanningsenlig tunga. Jag ber Dig om det som Du vet är gott, och jag söker Din tillflykt från det som Du vet är ont. Du känner till mina synder, och jag ber Dig om förlåtelse för dem. An-Nasa’i.
7. Abu Mijlas sade: Ammar ibn Yasar ledde oss i bönen, men han gjorde den mycket kort. Folket uttryckte sitt missnöje med detta. Han sade: ”Utförde jag inte bugningen och nedfallandet fullständigt?” De sade: ”Jo, det gjorde du.” Han sade: ”Se, jag läste i bönen en åkallan som Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade läsa:”
الله يعليك الْغَيْبِ وَقُدْرَتِكَ عَلَى الْخَلْقِ أَحْيِنِي مَا عَلِيْ الْحَيَاةَ خَيْرًا لِي، وَتَوَفَّنِي إِذَا كَانَتِ الْوَقَاةُ خَيْرًا لِي، أَسْأَلُكَ عَفيتَكَ فِي الْغَيْبِ وَالشَّهَادَةِ وكلمة الحق في القضب والرضا وَالْقَصْنَ فِي الْفَقْرِ وَالْفِني، ولذة النظر إلى
وجهك ، والشوق إلَى لِقَائِكَ، وَأَعُوذُ بِكَ مِنْ مَرَاء مكبرة، ومن فتنة مصيلة، اللهم زينا بزينة الإِيمَانِ، وَاجْعَلْنَا هداة مهربين.
Betydelse: O Allah, vid Din kunskap om det osedda och Din makt över skapelsen: håll mig vid liv så länge Du vet att livet är gott för mig, och låt mig dö först när Du vet att döden är bättre för mig. Ge mig förmågan att frukta Dig i det fördolda och öppet, att tala rättvist både i vrede och välbehag, att följa en måttfull utgiftsväg både i fattigdom och välstånd, och låt glädjen i att se Ditt ansikte och längtan efter att möta Dig bli fullbordade för mig. Jag söker Din tillflykt från skadliga olyckor och prövningar samt från lidande och smärta som leder vilse. O Allah, försköna oss med tron och gör oss till vägledare och vägledda. – Ahmad, al-Nasa’i
8. Abu Salih berättade: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till en man: ”Vad reciterar du i bönen?” Han svarade: ”Jag reciterar tashahhud och säger sedan:”
اللهم إني أسألك الجنة وأعوذ بك من النار .
Betydelse: O Allah, jag ber Dig om paradiset och söker Din tillflykt från helvetet.” Därefter sade mannen: ”De andra svårbegripliga böner som du och Mu’adh reciterar kan jag inte recitera väl.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Fortsätt att recitera dessa två.” – Ahmad, Abu Dawud. 9. Ibn Mas’ud berättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lärde honom denna åkallan:
اللهم الف بين قلوبنا، وأصلح بَيْنَنَا، وَاهْدِنَا سُبُلَ السَّلام وَنَحنَا مِنَ الظُّلُمَاتِ إلى النور. وَحَيْنَا الْفَوَاحِشَ مَا ظَهَرَ مِنْهَا وَمَا بَطَلَى، وَبَارِك لَنَا فِي أَسْمَاعِنَا وَأَبْصَارِنَا وَقُلُوْبِنَا وَأَزْوَاجِنَا وَذُرِّيَاتِنَا وَتَب عَلَيْنَا إِنَّكَ أَنتَ التواب الرحيم
، واجعلنا شاكرين لنعمتك، مثنين بما وقابليها وأنها علي
Innebörd: O Allah, skänk kärlek till varandra i våra hjärtan, rätta till våra inbördes relationer och visa oss fredens väg. För oss från mörkret till ljuset. Skydda oss från oanständighet, både den dolda och den öppna. Skänk godhet åt våra ögon, våra öron, våra hjärtan, våra makar och våra barn. Förlåt våra synder; Du är sannerligen Förlåtande och Barmhärtig. Gör oss tacksamma för Dina välsignelser, lovprisande och värdiga att ta emot välsignelserna, och fullkomna Dina välsignelser över oss.” – Ahmad, Abu Dawud.
10. Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag satt tillsammans med Allahs Sändebud (Allahs frid och välsignelser vare över honom). En man bad. När han hade gjort rukūʿ och fullbordat tashahhud bad han:
اللهمَّ إِنِّي أَسْأَلُكَ بِأَنَّ لَكَ الْحَمْدِ لا إله إلا أنت المنان، بَدِيعُ السَّمَوَاتِ وَالْأَرْضِ بَاذَا الهلال والإكْرَا يَا حَيُّ يَا قَيُّومُ إِنِّي أَسْأَلُكَ .
Innebörd: O Allah, all lovprisning tillhör Dig – genom denna lovprisning ber jag Dig. Det finns ingen gud utom Du. Du är den Givmilde, himlarnas och jordens Skapare, Majestätets och Ärans Ägare, den Levande och den Bestående; till Dig ber jag. Allahs Sändebud (Allahs frid och välsignelser vare över honom) sade till följeslagarna: ”Vet ni genom vilket medel han bad?” De sade: ”Allah och Hans Sändebud vet bäst.” Han sade: ”Vid Honom i vars hand Muhammeds själ är, han bad genom Allahs största namn – det namn genom vilket Han svarar när man ber Honom, och genom vilket Han skänker när man ber Honom.” – Nasāʾī.
11. Umayr ibn Saʿd sade: Ibn Masʿud lärde oss tashahhud i bönen och sade: Efter tashahhud bör man be denna bön:
اللهم إلى أمالك من الخير كله ما علمت منه وما لم أعلى، وأعوذ بلكَ مِنَ الشَّرْكُلِهِ مَا عَلَيْتُ مِنْهُ وَمَا لَمْ أعلى اللهم إلى أسالك من غير ما سألك مِنْهُ عِبادك الصالحون، وأعوذُ بِكَ مِنْ شَرِّ مَا اسْتَعَاذَكَ مِنْهُ عبادك
الصالحون، رَبَّنَا آتِنَا فِي الدُّنْيَا حَسَنَةٌ وَفِي الْآخِرَةِ حَسَنَةً وَقِنَا عَذَابَ النَّارِ.
Innebörd: O Allah, jag ber Dig om all godhet, den jag känner till och den jag inte känner till. Och jag söker skydd hos Dig från all ondska, den jag känner till och den jag inte känner till. O Allah, jag ber Dig om det bästa av det som Dina rättfärdiga tjänare har bett Dig om. Och jag söker skydd hos Dig från det onda i det som Dina rättfärdiga tjänare har sökt skydd hos Dig från. Vår Herre, skänk oss godhet i denna värld och godhet i det kommande livet, och skydda oss från helvetets straff.” Han sade: ”Vad en profet eller en rättfärdig person än har bett om, omfattas av denna bön.” – Ibn Abi Shaybah, Saʿīd ibn Mansūr.
21. Åminnelsen och åkallelserna efter salam
Det finns flera åminnelser och åkallelser som har återberättats från Allahs Sändebud (frid vare med honom) efter salam. Det är sunnah för de bedjande att läsa dem. Dessa åkallelser nämner vi nedan:
1. Det har återberättats från Thawban (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (frid vare med honom), när han hade avslutat bönen och vänt sig om för att sitta, bad Allah om förlåtelse tre gånger och sade:
اللهم أنت السلام ومنك السلام تباركت بَاذَا الْجَلالِ وَالْإِكْرَام
Betydelse: O Allah, Du är frid, och från Dig kommer friden. O Du som äger majestät och ära, Du är välsignad.” – Alla de autentiska hadithsamlingarna utom al-Bukhari.
Walid sade: Jag frågade al-Awza’i hur man ber om förlåtelse. Han svarade: Man ska säga: Astaghfirullah, astaghfirullah, astaghfirullah (Jag ber Allah om förlåtelse, jag ber Allah om förlåtelse, jag ber Allah om förlåtelse).
2. Mu’adh ibn Jabal (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade till mig: O Mu’adh, glöm inte att läsa denna åkallan efter varje bön:
اللهم أعني على ذِكْرِكَ وَعُكْرِكَ وَحُسْنِ عِبَادَتِكَ.
Betydelse: O Allah, hjälp mig att minnas Dig, tacka Dig och dyrka Dig på bästa sätt. Ahmad, Abu Dawud, an-Nasa’i.
3. Abdullah ibn az-Zubayr sade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, efter bönen brukade säga:
لا إله إلا الله وحده لا قَرِيك له، له الملك وله الحمد، وهُوَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ لَا حَوْلَ وَلَا قُوَّة إلا بِاللَّهِ، وَلَا تَعْبُدُ إِلَّا إِيَّاهُ، أَهْلُ النِّعْمَةِ وَالفَضْلِ وَالثَّنَاءِ وَالْحُسَ، لَا إِلَهَ إِلَّا اللَّهُ مُخْلِصِينَ لَهُ الدين ولو كره الكافرون.
Betydelse: Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare.
All makt och allt herravälde tillhör Honom. Allt lov tillhör Honom. Han är allsmäktig. Det finns ingen kraft eller styrka utom genom Allah. Vi dyrkar ingen annan än Honom. Han ensam är värd all nåd, all förträfflighet, allt lov och all skönhet. Det finns ingen gud utom Allah; Honom allena tillkommer lydnaden, även om de otrogna avskyr det.” Ahmad, Muslim, Abu Dawud, an-Nasa’i. 4. Al-Mughira ibn Shu’ba sade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, efter varje obligatorisk bön brukade säga:
لا إله إلا الله وحدَهُ لا عَرِيكَ لَهُ، لَهُ الملك وله الحمد، وهُوَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ اللَّهِ لَا مَانِعَ لِمَا أَعْطَيْتَ وَلَا تَعْطَى لِمَا مَنَعْ وَلَا يَنْفَعُ ذَالْحَقِّ مِنكَ الْجَن .
Betydelse: Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare. All makt och allt herravälde tillhör Honom. Allt lov tillhör Honom. Han är allsmäktig. O Allah, ingen kan hindra det Du ger, och ingen kan ge det Du inte ger. Den vars öde Du har avgjort kan ingen son vara till nytta för. – Ahmad, al-Bukhari, Muslim.
5. Uqba ibn Amir sade: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallde mig att läsa surorna an-Nas och al-Falaq efter varje obligatorisk bön. Ahmad, al-Bukhari, Muslim.
6. Abu Umama (må Allah vara nöjd med honom) berättade: Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som läser Ayat al-Kursi efter varje bön, det enda som hindrar honom från att träda in i paradiset är att han dör.” – an-Nasa’i, at-Tabarani. Ali (må Allah vara nöjd med honom) berättade också att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som läser Ayat al-Kursi efter varje obligatorisk bön kommer att vara under Allahs beskydd fram till nästa bön.” – at-Tabarani.
7. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som efter varje obligatorisk bön säger Subhanallah trettiotre gånger, alhamdulillah trettiotre gånger och Allahu akbar trettiotre gånger – dessa tre blir nittionio gånger – och sedan fullbordar hundratalet med denna åkallan:”
لا إله إلا الله وحدَهُ لا شَرِيكَ لَهُ، لَهُ الْمُلْكُ وَلَهُ الْحَمْدُ وَهُوَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ .
”Alla hans synder kommer att förlåtas, även om de vore lika omfattande som havets skum.” (Det vill säga mindre synder. Inga större synder förlåts utan ånger.) – Ahmad, al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud.
8. Ka’b ibn Ujra berättade att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Det finns vissa åkallelser efter bönen vars läsare aldrig går miste om belöningen. De är: Subhanallah trettiotre gånger, alhamdulillah trettiotre gånger och Allahu akbar trettiotre gånger.” – Muslim.
9. Sumayy berättade från Abu Salih, som berättade från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): De fattiga emigranterna kom till Allahs sändebud ﷺ och sade: ”De rika kommer att få Paradisets eviga välbehag och höga rang.” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Hur då?” De sade: ”I bönen och fastan är de våra jämlikar, men i allmosor, välgörenhet och frigivning av slavar ligger de före oss.” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Ska jag då inte lära er något genom vilket ni kan hinna ikapp dem som har gått före er och överträffa dem som kommer efter er? Ingen kan bli bättre än ni, utom den som gör detsamma som ni gör.” De sade: ”Jo, lär oss.” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Efter varje obligatorisk bön ska ni säga Subhanallah trettiotre gånger, alhamdulillah trettiotre gånger och Allahu akbar trettiotre gånger.” De fattiga emigranterna gick åter till Allahs sändebud ﷺ och sade: ”Våra rika bröder har hört vad vi gör och gör därför detsamma som vi.” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Detta är Allahs nåd; Han ger den åt den Han vill.” al-Bukhari och Muslim.
10. Det har också återberättats med en autentisk berättarkedja att man ska säga Subhanallah tjugofem gånger, alhamdulillah tjugofem gånger och Allahu akbar tjugofem gånger. Sedan ska man säga tjugofem gånger:
لا إله إلا الله وحدَهُ لا فَرِيكَ لَهُ، لَهُ الْمُلْككَ وَلَهُ الْحَمْدُ وَهُوَ عَلَى كُلِّ عَلَى قَدِيرٌ .
11. ʿAbdullah ibn ʿAmr berättar att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som utför två handlingar kommer att träda in i paradiset. Dessa två handlingar är lätta, men mycket få människor utför dem.” De frågade: ”Allahs sändebud, vilka är de två handlingarna?” Han sade: ”Efter varje obligatorisk bön ska du säga Subhanallah, alhamdulillah och Allahu akbar tio gånger vardera. Och när du går till sängs ska du säga Subhanallah, alhamdulillah och Allahu akbar hundra gånger. På så sätt blir de tvåhundrafemtio gånger under dagen. Men på vågen blir de tvåtusenfemhundra. (Det beror på att man får tiofaldig belöning för varje god gärning.) Vem av er begår tvåtusenfemhundra synder varje dag?” De sade: ”Men varför är det då så att mycket få människor utför dem?” Han sade: ”Satan kommer till er under bönen och påminner er om olika behov, så att ni inte läser detta efter bönen. Han kommer också när ni går till sängs, så att människan somnar utan att läsa det.” Berättaren säger: ”Jag såg Allahs sändebud läsa detta samtidigt som han räknade på fingrarna.” Abu Dawud, at-Tirmidhi.
12. ʿAli och Fatima kom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för att be om en tjänare som kunde underlätta deras arbete. Allahs sändebud vägrade att ge dem en tjänare och sade: ”Ska jag ge er något bättre än det ni har bett om?” De sade: ”Ja, gör det.” Allahs sändebud sade: ”Det är några ord som Jibril har lärt mig. Efter varje bön ska ni säga Subhanallah tio gånger, alhamdulillah tio gånger och Allahu akbar tio gånger. Och före sömnen ska ni säga Subhanallah trettiotre gånger, alhamdulillah trettiotre gånger och Allahu akbar trettiotre gånger.” ʿAli sade: ”Sedan Allahs sändebud lärde mig detta har jag aldrig upphört att läsa det.”
13. ʿAbdur-Rahman ibn Ghanm berättar att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som efter maghrib- och fajr-bönen, innan han återvänder hem, tio gånger läser:”
لا إله إلا الله وحدَهُ لا شَرِيكَ لَهُ، لَهُ الْمُلْكُ وَلَهُ الْحَمْدُ بَيْنِهِ الْخَيْرَ يُحْيِي وَيُمِيتُ وَهُوَ عَلَى كُلِّ غير قدير
För var och en av dem skrivs tio belöningar åt honom. Tio av hans synder utplånas och han upphöjs tio grader i rang. Detta blir ett skydd för honom mot alla synder. Det blir också ett skydd mot den fördrivne Satan, och ingen annan synd än avgudadyrkan kan förstöra detta skydd. Därför räknas han, vad gäller gärningar, som den bästa av människorna. Endast den som läser en bättre åkallan än han blir bättre än honom. – Ahmad, at-Tirmidhi.
14. Muslim ibn al-Harith har återberättat från sin far att han sade: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till mig: ”Efter fajr-bönen, innan du talar med någon, ska du sju gånger:اللَّمُرْ أَجِرْنِي مِن النَّارِ”O Allah, rädda mig från helvetet.” läsa. Om du därefter dör samma dag kommer Allah att föreskriva befrielse från helvetet åt dig. Och efter maghrib-bönen, innan du talar med någon, ska du sju gånger säga:
اللهم إني أسالك الْجَنَّةَ اللَّهم أَورَنِي مِنَ النَّار.
(O Allah, jag ber Dig om paradiset och söker skydd hos Dig från helvetet.) Om du därefter dör under denna natt kommer Allah att föreskriva befrielse från helvetet åt dig. – Ahmad, Abu Dawud.
15. Abu Hatim har berättat att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade säga efter bönen:
الأَمر أَصْلِحْ لِي دِينِي الَّذِي مُوَعِصَةٌ أَمْرِي، وَأَصْلِعْ دُنْيَايَ الَّتِي جَعَلْتَ فِيهَا مَعَاشِي اللَّمَ إِنِّي أَعُوذُ بِرِضَاكَ مِن سَخَطِكَ، وَأَعُوذُ بِعفُوكَ مِن نِقْمَتِكَ، وَأَعُوذُ بِكَ مِنْكَ، لَا مَانِعَ لِمَا أَعْطَيْنَ، وَلَا معطي لما منعت، ولا يَنفَعُ ذَا
الْجَنِ، مِنْكَ الْجَل.
Betydelse: O Allah, gör min religion rättskaffens för mig, den som håller alla mina handlingar fria från synd, och gör min värld rättskaffens för mig, den plats där jag förtjänar mitt uppehälle. O Allah, jag söker skydd hos Dig från Din vrede genom Din välbehag, från Ditt straff genom Din förlåtelse, och hos Dig från Dig. Ingen kan hålla tillbaka det Du ger, och ingen kan ge det Du inte ger. Den som Du har fastställt ett öde för kan ingen son göra någon nytta. Abu Hatim.
16. Bukhari och Tirmidhi har berättat: Sa’d ibn Abi Waqqas brukade lära sina barn följande åkallan och sade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade söka Allahs beskydd efter bönen genom denna åkallan:
الله إِنِّي أَعُوذُ بِكَ مِنَ البغل، وأعوذ بله من الجبن، وأعُوذُ بِكَ أَنْ أَرَدَّ إِلَى أَرْذَلِ الْعُمْرِ وَأَعُوذُ بِكَ مِنْ فَتْنَةِ الدُّنْيَا وَأَعُوذُ بِكَ مِنْ عَذَابِ الْقَبْرِ.
Betydelse: O Allah, jag söker skydd hos Dig från snålhet, jag söker skydd hos Dig från feghet, från en ålder som gör en oförmögen, från världens prövningar och från gravens straff.”
17. Abu Dawud och Hakim har berättat: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade säga efter varje bön:
اللَّهُ عَافِنِي فِي بَدَنِي اللهُ عَافِنِي فِي سَعِي، اللَّهُ عَافِنِي فِي بَصَرِي اللَّهُ إِنِّي أَعُوذُ بِكَ من الكفر والفقر، اللهم إنِّي أَعُوذُ بِكَ مِنْ عَذَابِ الْقَبْرِ، لَا إِلَهَ إِلَّا أَنسَ.
Betydelse: O Allah, ge min kropp hälsa, ge mina öron hälsa och ge mina ögon hälsa. O Allah, jag söker skydd hos Dig från otro och fattigdom, och jag söker skydd från gravens straff. Det finns ingen gud utom Du.”
18. Imam Ahmad, Abu Dawud och an-Nasa’i har återberättat att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade säga omedelbart efter bönen:
اللَّهم رَبَّنَا وَرَبِّ كُلِّ شَيْءٍ أَنَا عَمِيلٌ أَنَّكَ الرَّبِّ وَحْدَكَ لا شَرِيكَ لَكَ. اللَّهم رَبَّنَا وَرَبُّ كُلِّ شَيْءٍ أَنَا شَهِيدٌ أَن محمدا عبدك ورسولك اللهم رَبَّنَا وَرَبُّ كُلِّ شَيْءٍ، أَنَا شَهِيدٌ أَنَّ الْعِبَادَ كَلَّمَ إِغوة. اللَّهُم رَبَّنَا وَرَبِّ كُلِّ شَيْءٍ، أَجْعَلْنِي مُخْلِصًا لَكَ وَأَهْلِي فِي كُلِّ سَاعَةِ مِنَ الدُّنْيَا وَالْآخِرَةِ، بَاذَا الْجَلَالِ وَالْإِكْرَامِ، إِسْمَعَ وَاسْتَعِب الله الأكبر الأكبر، نور السَّمَوَاتِ وَالْأَرْضِ، الله الأكبر الأكبر، حسبي الله ونعم الوكيل الله الأكبر الأكبر
Betydelse: O Allah, vår Herre och alltings Herre, jag vittnar: Du är den ende Herren, och Du har ingen medhjälpare. O Allah, vår Herre och alltings Herre, jag vittnar att Muhammad är Din tjänare och Ditt sändebud. O Allah, vår Herre och alltings Herre, jag vittnar att alla tjänare är varandras bröder. O Allah, vår Herre och alltings Herre, gör mig och min familj uppriktiga för Din skull. I varje ögonblick i denna värld och i det kommande livet, Du som är ägare till ära och värdighet, hör och godta. Allah är störst, Allah är störst. Allah är himlarnas och jordens ljus. Allah är störst, Allah är störst. Allah är tillräcklig för mig, och vilken utmärkt beskyddare Han är. Allah är störst, Allah är störst.”
19. Ahmad ibn Abi Shaybah och Ibn Majah har återberättat från Umm Salamah, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade säga efter avslutningshälsningen i morgonbönen:
الأمر إنِّي أَسْأَلُكَ عِلْمًا نَافِعًا، وَرِزْقًا وَاسِعًا، وَعَمَلاً متقبلاً.
“O Allah, jag ber Dig om nyttig kunskap, riklig försörjning och gärningar som blir accepterade.
12. Sunnah- eller naflbönen
1. Religiös betydelse
Sunnah- och naflbönen har inkluderats i den religiösa lagen för att brister och fel i den obligatoriska bönen ska kunna kompenseras genom dem, och ingen annan gudstjänst har samma rang som bönen. Det har berättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom:
Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Den första handling som människan kommer att ställas till svars för på uppståndelsens dag är bönen. Allah kommer att säga till Sina änglar, trots att Han vet bäst av alla: ’Granska Min tjänares bön. Har han fullbordat den eller lämnat den ofullständig?’ Om han har fullbordat den skrivs den som fullbordad. Men om han har lämnat något fel eller någon brist, säger Allah: ’Se efter om Min tjänare har någon frivillig gudstjänst. Om han har någon frivillig gudstjänst, fullborda då hans obligatoriska bön med hjälp av hans frivilliga bön.’ Därefter kommer handlingarna att bedömas på samma sätt.” Abu Dawud. Abu Umama sade också: Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Allah har inte gett någon tjänare tillåtelse att utföra någon handling som är bättre än två rakʿah böner. Så länge tjänaren befinner sig i bönen fortsätter belöningen att spridas över hans huvud.” – Ahmad, at-Tirmidhi. Imam Malik sade i al-Muwatta: ”Jag har fått veta att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ’Var ståndaktiga. Ni kommer aldrig att kunna räkna och fullborda det. Och vet att er bästa handling är bönen. Ingen annan än den troende utför tvagningen korrekt.’” Muslim återger: Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till Rabiʿa: ”Vad önskar du?” Han svarade: ”Jag önskar att få vara med dig i paradiset.” Han sade: ”Något annat?” Han svarade: ”Det är allt.” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Hjälp mig då att uppfylla detta för dig genom att göra många nedfallanden (det vill säga böner).”
2. Det är rekommenderat att be alla andra böner än de obligatoriska hemma
a. Ahmad och Muslim har återberättat från Jabir, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”När någon av er ber i moskén, bör han låta sitt hem få en del av hans bön. För genom hans bön skänker Allah välsignelse åt hans hem.”
b. Ahmad och Abu Dawud återberättar från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Be en del av era böner i era hem. Gör inte era hem till gravar.”
c. Ahmad har återberättat från Umar, må Allah vara nöjd med honom: Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”De frivilliga och sunnahböner som utförs hemma är som ljus. Den som vill kan lysa upp sitt hem.”
d. Abu Dawud har återberättat från Zayd ibn Thabit att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Det är bättre att be alla andra böner än de obligatoriska bönerna hemma än att be dem i denna min moské (Profetens moské).” Dessa hadither visar att det är mustahabb att be nafl- och sunnaböner hemma och att dessa böner är bättre att be hemma än i moskén. an-Nawawi sade: Anledningen till att man uppmuntras att be nafl- och sunnaböner hemma är att dessa böner därmed förblir mer dolda och fria från riya. De skyddas alltså bättre från sådant som gör att belöningen för dyrkan går förlorad. Dessutom medför detta välsignelse och barmhärtighet i hemmet, änglarna kommer dit och Satan flyr.
3. Att läsa långa koranrecitationer och göra få sujud i nafl- och sunnaböner
Alla de autentiska haditherna utom Abu Dawud har återberättat från al-Mughira رضي الله عنه att Allahs sändebud ﷺ brukade stå så länge i bönen att hans fötter svullnade. Man sade till honom: ”Allahs sändebud, dina tidigare och senare synder har ju blivit förlåtna.” Han svarade: ”Skulle jag då inte vara en tacksam tjänare inför Allah?” Abu Dawud har återberättat från Abdullah att Allahs sändebud ﷺ tillfrågades: ”Vilken dyrkan är bäst?” Han svarade: ”Att stå länge i bönen.” Han tillfrågades: ”Vilken sadaqa är bäst?” Han svarade: ”Den fattiges arbete.” (Det vill säga att ge arbete i stället för pengar.) Därefter tillfrågades han: ”Vilken hijra är bäst?” Han svarade: ”Att göra hijra från det som Allah har förbjudit.” (Det vill säga att avstå från det.) Han tillfrågades: ”Vilken jihad är bäst?” Han svarade: ”Att kämpa mot polyteisterna med sitt liv och sin egendom.” Han tillfrågades: ”Vilket martyrskap är bäst?” Han svarade: ”Den som själv dödas och vars häst också dödas – hans martyrskap.”
4. Det är tillåtet att be nafl- och sunnaböner sittande
Det är tillåtet att be nafl- och sunnaböner sittande även om man har förmåga att be stående. På samma sätt är det tillåtet att under samma rakʿa be en del stående och en del sittande, oavsett om det stående kommer först eller senare. Det är inte heller makruh. Man får sitta på vilket sätt man vill, men det är bättre att sitta med benen korslagda. Muslim har återberättat från ʿAlqama رضي الله عنه. ʿAlqama sade: ”Jag frågade ʿAisha رضي الله عنها: När Allahs sändebud ﷺ bad två rakʿa sittande, hur bad han då?” Hon svarade: ”Han läste koranrecitationen i båda rakʿa. När han ville göra rukuʿ reste han sig och gjorde rukuʿ stående.” Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasaʾi och Ibn Majah har också återberättat från ʿAisha att hon sade: ”Jag såg aldrig Allahs sändebud ﷺ läsa koranrecitationen sittande under någon nattbön. Senare, när han hade nått hög ålder, brukade han läsa koranrecitationen sittande. När trettio eller fyrtio verser återstod reste han sig, läste de återstående verserna stående och gick sedan ner i sujud.”
5. Olika typer av nafl
Nafl är av två slag: allmän nafl och särskild nafl. För allmän nafl räcker det att ha avsikten att be. Imam an-Nawawi sade: När man börjar en naflbön utan att ha bestämt hur många rakʿa man ska be, får man avsluta med salam efter en rakʿa, eller be två, tre, hundra eller tusen rakʿa. Om man inte minns hur många rakʿa man har bett och avslutar med salam, är det ändå giltigt. Det råder ingen meningsskiljaktighet om detta. I al-Bayhaqi återges att Abu Dharr bad många rakʿa. När han avslutade med salam sade Ahnaf ibn Qays رضي الله عنه till honom: ”Vet du om du bad ett udda eller ett jämnt antal böner?” Han svarade: ”Även om jag inte vet det, så vet Allah det. Jag hörde min vän Muhammad ﷺ säga” – och sedan började han gråta – ”När en tjänare gör en enda sujud inför Allah höjer Allah hans rang ett steg och förlåter honom en synd.” – ad-Darimi.
Särskild nafl är de regelbundna sunnaböner som bes tillsammans med de obligatoriska bönerna. Till dem hör sunnan för fajr, zuhr, asr, maghrib och isha. Det finns också oregelbundna sunnaböner. Nedan följer en redogörelse för båda typerna av sunnaböner:
6. Fajrs sunnabön
a. Dess förträfflighet:
Det finns många hadither om förträffligheten i att regelbundet be sunnahbönen före fajr. Nedan nämner jag några av dem:
1. Det har berättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: »De två rakʿah före fajr-bönen är kärare för mig än hela världen.« Ahmad, Muslim, at-Tirmidhi.
2. Det har berättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: »Även om fiendernas kavalleri skulle förfölja er, ska ni inte överge de två rakʿah sunnah före fajr.« Ahmad, Abu Dawud, al-Bayhaqi, at-Tahawi. Det innebär att man inte bör utelämna dessa två rakʿah, hur svår ursäkten än må vara.
3. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: »Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade aldrig utföra någon annan bön lika regelbundet som de två rakʿah sunnah före fajr-bönen.«
Al-Bukhari, Muslim, Ahmad, Abu Dawud.
4. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade också att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: »De två rakʿah sunnah före fajr är bättre än världen och allt som finns i den.« Ahmad, Muslim, at-Tirmidhi, an-Nasa’i.
5. Ahmad och Muslim har återberättat från Aisha (må Allah vara nöjd med henne): »Jag såg inte Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) skynda sig till någon god handling mer än till att be de två rakʿah sunnah före fajr.«
b. De två rakʿah sunnah före fajr bör vara korta
Den princip som Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följde var att läsa en kort recitation i fajrs sunnah-bön.
1. Hafsah (må Allah vara nöjd med henne) sade: Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade be de två rakʿah före fajr-bönen mycket kort i mitt hem. Nafiʿ sade: Även ʿAbdullah ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) brukade be dessa två rakʿah kort.
2. ʿAishah (må Allah vara nöjd med henne) sade: Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade göra de två rakʿah före fajr så korta att jag tvivlade på om han ens läste al-Fatihah. – Ahmad med flera.
3. ʿAishah (må Allah vara nöjd med henne) sade också: Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade göra de två böneenheterna före fajr lika långa som al-Fatihah. Ahmad, al-Nasaʾi, al-Bayhaqi, Malik och al-Tahawi.
C. Vad bör man läsa i sunnah-bönens två rakʿah?
Det är rekommenderat att läsa de suror i fajrs två sunnah-rakʿah som har återberättats från Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Dessa suror framgår av följande hadither:
1. ʿAishah (må Allah vara nöjd med henne) sade: Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade läsa surah al-Kafirun och surah al-Ikhlas tyst i fajrs två sunnah-rakʿah. Ahmad och al-Tahawi. Naturligtvis brukade han läsa dessa två suror efter al-Fatihah, eftersom det redan har nämnts att bönen inte är giltig utan al-Fatihah.
2. Det har också återberättats från ʿAishah (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade läsa surah al-Kafirun och surah al-Ikhlas i de två sunnah-rakʿah före fajr och säga: ”Så vackra dessa två suror är!” Ahmad och Ibn Majah.
3. Jaber berättade: En man bad de två sunnah-rakʿah före fajr. I den första rakʿah läste han surah al-Kafirun. När han hade läst färdigt sade Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Denne tjänare har lärt känna sin Herre.” Därefter läste han surah al-Ikhlas i den andra rakʿah. När han hade läst färdigt sade Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Denne tjänare har trott på sin Herre.” Talha, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Därför tycker jag om att läsa dessa två suror i dessa två rakʿah.” Ibn Hibban, Tahawi.
4. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade i de två sunnah-rakʿah före fajr läsa vers 136 i surah al-Baqarah och vers 64 i surah Ali Imran i den andra rakʿah. Muslim.
5. Abu Dawud återberättar från Ibn Abbas: Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade läsa vers 136 i surah al-Baqarah i den första rakʿah och vers 52 i surah Ali Imran i den andra rakʿah. Muslim. 6. Bönen är giltig även om man endast läser surah al-Fatiha. Detta eftersom det i den tidigare återberättade hadithen från Aisha sägs att Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, stod lika länge i denna bön som det tar att läsa surah al-Fatiha.
D. Åkallan som bör läsas efter sunnah-bönen
Imam Nawawi sade: Det har återberättats genom Abu Mulayth att Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bad de två sunnah-rakʿah före fajr kortfattat och därefter sade han sittande: ”O Allah, Jibrils, Mikaʾils, Israfil och Muhammads, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Herre, jag söker skydd hos Dig från Helvetet.” (Tirmidhi) Det har också återberättats från Anas att Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade att den som på fredagen före fajr-bönen säger tre gånger: ”Jag ber Allah, utom vilken ingen gud finns, den Evigt Levande och den Evige, om förlåtelse och omvänder mig till Honom”, får alla sina synder förlåtna av Allah, även om de skulle vara lika många som skummet på havet.
E. Att vila en stund efter sunnah-bönen
Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: Efter att Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade bett de två sunnah-rakʿah före fajr brukade han ligga på sin högra sida. – Alla de autentiska hadithsamlingarna. Alla de autentiska hadithsamlingarna återberättar också från Aisha: Efter att Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade bett de två sunnah-rakʿah före fajr brukade han lägga sig om jag sov, och tala med mig om jag var vaken. Det råder stor oenighet om regeln för att lägga sig efteråt. Den mest kända uppfattningen är att det är rekommenderat för den som ber sunnah-bönen hemma i stället för i moskén. Hafiz Ibn Hajar säger i Fath al-Bari: Vissa av de tidiga lärda ansåg att detta är rekommenderat hemma, men inte i moskén. Detta har också återberättats från Ibn Umar. Några av våra imamer har sagt att det inte är känt att Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gjorde detta i moskén. Det har också återberättats att Ibn Umay undvek den som gjorde detta i moskén. När Imam Ahmad tillfrågades om detta sade han: ”Jag gör inte detta. Men om någon gör det, så gör han gott.”
F. Om att ta igen sunnah-bönen före fajr
Abu Hurayra berättade att Allahs sändebud sade: ”Den som inte har bett de två sunnah-rakʿa ska be dem senare. Den som inte bad fajr förrän solen gick upp.” al-Bayhaqi. Qays ibn ʿUmar berättade: Han gick ut för fajr-bönen och såg Allahs sändebud be fajr. Då anslöt han sig till församlingsbönen med Allahs sändebud och bad den obligatoriska bönen utan att först be fajrs sunnah-bön. Efter den obligatoriska bönen ställde han sig upp och bad sunnah-bönen. När Allahs sändebud såg honom sade han: ”Vilken bön är detta?” Qays upplyste honom. Allahs sändebud förblev tyst och sade ingenting. Ahmad, Ibn Khuzayma, Ibn Hibban, Abu Dawud, al-Tirmidhi och Ibn Majah. Ahmad, al-Bukhari och Muslim har också återberättat från ʿImran ibn Husayn: Allahs sändebud var på en resa. Vid tiden för fajr kunde de inte vakna, utan deras sömn bröts först av solens hetta. De väntade en stund. När solen hade stigit något högre beordrade han böneutroparen att kalla till bönen. Efter böneutropet bad de de två sunnah-rakʿa och därefter fajr-bönen. Dessa hadither visar tydligt att fajrs sunnah-bön ska tas igen, vare sig det sker före eller efter soluppgången, oavsett om den missades på grund av en giltig ursäkt eller utan ursäkt, och oavsett om både fajrs obligatoriska bön och sunnah-bön missades eller endast sunnah-bönen.
7. Zuhrs sunnah-bön
Av haditherna om zuhrs sunnah-bön framgår att den består av fyra, sex eller åtta rakʿa. Detaljerna redovisas nedan:
Hadither om fyra rakʿa
1. Ibn ʿUmar sade: ”Jag minns tio rakʿa sunnah-bön från Allahs sändebud: två rakʿa före zuhr, två rakʿa efter zuhr, två rakʿa efter maghrib hemma, två rakʿa efter isha hemma och två rakʿa före fajr.” al-Bukhari.
2. Mughirah ibn Sulayman sade: Jag hörde Ibn ʿUmar säga: ”Allahs sändebud brukade aldrig underlåta två rakʿa före zuhr, två rakʿa efter zuhr, två rakʿa efter maghrib, två rakʿa efter isha och två rakʿa före fajr.” Ahmad.
Hadither om sex rakʿa
1. ʿAbdullah ibn Shaqiq sade: Jag frågade ʿAisha om Allahs sändebuds böner. Hon sade: ”Han brukade be fyra rakʿa före zuhr och två rakʿa efter den.” Ahmad, Muslim med flera.
2. Det har berättats från de troendes moder Umm Habiba: Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som ber tolv rakʿat under dagen och natten kommer att få ett hus byggt åt sig i paradiset: fyra rakʿat före zuhr, två rakʿat efter zuhr, två rakʿat efter maghrib, två rakʿat efter ʿisha och två rakʿat före fajr.” – Tirmidhi, Muslim.
Hadither om åtta rakʿat
Det har berättats från Umm Habiba att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som ber fyra rakʿat före zuhr och fyra efter den, för honom kommer Allah att göra hans kött förbjudet för helvetet.” – Ahmad, Abu Dawud, Tirmidhi, Nasa’i, Ibn Majah.
Förträffligheten hos de fyra rakʿat före zuhr
1. Abu Ayyub Ansari brukade be fyra rakʿat före zuhr. Han fick frågan: ”Ber du alltid denna bön?” Han svarade: ”Jag såg Allahs sändebud ﷺ be den.” Därför frågade jag honom om den. Han sade: ”Detta är en stund då himlens portar öppnas. Därför önskade jag att några av mina goda gärningar skulle stiga upp under denna stund.” – Ahmad.
2. ʿA’isha sade: ”Allahs sändebud ﷺ brukade inte lämna de fyra rakʿat före zuhr och de två rakʿat före fajr.” – Ahmad, Bukhari. Det har också berättats från ʿA’isha: ”När Allahs sändebud ﷺ bad de fyra rakʿat före zuhr, förlängde han ståendet och utförde rukūʿ och sujūd på ett noggrant sätt.”
Det finns ingen motsägelse mellan den hadith från Ibn ʿUmar där det nämns att man ber två rakʿat före zuhr och de andra hadither där det nämns att man ber fyra rakʿat. Hafiz Ibn Hajar sade i Fath al-Bari: ”Det är bäst att anta att han brukade be på olika sätt under olika omständigheter. Ibland bad han två rakʿat och ibland fyra.” Vissa säger: ”Han brukade be två rakʿat i moskén och fyra hemma.” Eller: ”Han bad två rakʿat hemma och gick sedan till moskén och bad ytterligare två rakʿat.” Ibn ʿUmar såg de två rakʿat i moskén, men såg inte de två rakʿat hemma. ʿA’isha kände däremot till båda. Abu Jaʿfar al-Tabari sade: ”För det mesta brukade han be fyra rakʿat och mycket sällan två.” När någon ber fyra rakʿat före eller efter zuhr är det bättre att avsluta bönen med salam efter varje två rakʿat. Det är också tillåtet att be dem med en enda salam. Allahs sändebud ﷺ sade: ”Nattens och dagens böner är två och två.” – Abu Dawud.
– Om att ta igen de båda sunnahbönerna för zuhr
Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: När Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inte hann be de fyra böneenheterna före zuhr, brukade han be dem senare. – Tirmidhi. Ibn Majah återberättade från Aisha, må Allah vara nöjd med henne: När Allahs sändebuds fyra böneenheter före zuhr hade gått honom förlorade, brukade han ta igen dem efter de två böneenheterna efter zuhr. (Tiden för den föregående sunnahbönen sträcker sig fram till slutet av tiden för den obligatoriska bönen.)
Detta gäller alltså bestämmelsen om att ta igen de regelbundna sunnahbönerna före den obligatoriska bönen. Beträffande att ta igen sunnahbönen efter bönen återberättade Ahmad från Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne: ”Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bad zuhr. Då kom en mängd tillgångar till honom. Han ägnade sig åt att fördela dem. Medan han höll på att fördela dem inföll asrs böneutrop. Han bad asr. Därefter kom han till mitt rum, eftersom det var min dag. Han bad två böneenheter mycket kort. Vi sade: ’Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vad är detta för två böneenheter? Har du blivit befalld att be dem?’ Han sade: ’Nej, detta är de två böneenheterna efter zuhr som jag brukar be, men i dag kunde jag inte be dem på grund av fördelningen av tillgångarna. Under tiden inföll asrs böneutrop. Därför ville jag inte lämna sunnahbönen efter zuhr.’ Bukhari, Muslim och Abu Dawud. (I en återberättelse sägs det att Umm Salama sade: ’Jag sade: Allahs sändebud, ska jag ta igen denna bön om den går mig förlorad? Han sade: Nej.’ Al-Bayhaqi sade dock att denna återberättelse är svag.)
8. Sunnahbönen efter maghrib
Det är sunnah att be två böneenheter efter maghribbönen. Av den hadith som tidigare återberättats från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, framgår att detta hör till de böner som Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, aldrig brukade lämna.
Det som är rekommenderat att läsa: I maghribs sunnahbön är det rekommenderat att efter sura al-Fatiha läsa sura al-Kafirun och sura al-Ikhlas. Ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, sade: Jag har hört Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, läsa sura al-Kafirun och sura ”Säg: Han är Allah, den Ende” i maghribs två sunnahböneenheter och fajrs två sunnahböneenheter, men jag kan inte fastställa det exakta antalet gånger. Ibn Majah, Tirmidhi.
Det är rekommenderat att be denna bön hemma. Det återberättas från Mahmud ibn Labid, må Allah vara nöjd med honom: Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kom en gång till Banu Abd al-Ashhals by och ledde dem i maghribbönen. Efter salam sade han: ”Gå hem och be de återstående två böneenheterna där.” – Ahmad, Abu Dawud, Tirmidhi och Nasa’i. Jag har redan nämnt att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade be dessa två böneenheter hemma.
9. Sunnahbönen efter isha
Att det är sunnah att be två böneenheter efter ishabönen har tidigare belagts med flera hadither.
10. Icke-bindande sunnahböner
De regelbundna sunnahböner som tidigare beskrivits har betonats beträffande deras utförande. Nedan följer en beskrivning av ytterligare sunnahböner. Dessa är regelbundna och dagliga, men inte obligatoriska; även de räknas som rekommenderade.
1. Två eller fyra rakʿat före ʿasr: Det har återberättats flera hadither om detta. Även om det råder viss oenighet om dem, stöder och kompletterar de varandra eftersom de har återberättats genom många kedjor. Bland dessa säger Ibn ʿUmar: Guds Sändebud ﷺ sade: ”Må Allah skänka sin barmhärtighet åt den som ber fyra rakʿat före ʿasr.” – Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, Ibn Hibban och Ibn Khuzaymah. Ibn Hibban och Ibn Khuzaymah sade: Detta är en autentisk hadith.
På liknande sätt säger ʿAli: Guds Sändebud ﷺ brukade be fyra rakʿat före ʿasr och gjorde ett uppehåll mellan varje par av rakʿat genom att sända fridshälsningar över Allahs närmaste änglar, över profeterna samt över de troende och muslimer som följer dem. – Ahmad, an-Nasaʾi, Ibn Majah och at-Tirmidhi. Det finns också en allmän hadith till stöd för att endast be två rakʿat, vilken gäller under den tillåtna tiden. Guds Sändebud ﷺ sade: ”Mellan varje adhan och iqamah finns en bön.”
2. Två rakʿat före maghrib: Al-Bukhari återberättar från ʿAbdullah ibn Mughaffal att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Be före maghrib, be före maghrib.” Sedan sade han tredje gången: ”För den som vill.” Därmed visade han att han inte ville att människorna skulle anta detta som en regelbunden sunnah. I Ibn Hibbans återberättelse står det att Guds Sändebud ﷺ bad två rakʿat före maghrib. Muslim återberättar från Ibn ʿAbbas: ”Vi brukade be två rakʿat strax före solnedgången. Guds Sändebud ﷺ såg oss, men befallde oss varken att göra det eller förbjöd oss att göra det.” Hafiz Ibn Hajar säger i Fath al-Bari: Sammantaget tyder alla bevis på att det är mustahabb att be även denna bön mycket kort, liksom fajrs sunnah.
Två rakʿat före ʿisha: Detta har återberättats från ʿAbdullah ibn Mughaffal i alla de autentiska hadithsamlingarna. Guds Sändebud ﷺ sade: ”Mellan varje adhan och iqamah finns en bön; mellan varje adhan och iqamah finns en bön.” Därefter sade han tredje gången: ”För den som vill.” Ibn Hibban återberättar från Ibn az-Zubayr att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Före varje obligatorisk bön finns två rakʿat.”
Det är bättre att göra ett uppehåll mellan fard och nafl, så att den obligatoriska bönen blir fullständigt avslutad.
Det har återberättats från en av Guds Sändebuds följeslagare: En dag bad Guds Sändebud ﷺ ʿasr. Omedelbart reste sig en man för att be. ʿUmar såg honom och sade: ”Sätt dig.” De skriftlärda förstördes just därför att det inte fanns något uppehåll i deras böner. Guds Sändebud ﷺ sade: ”ʿUmar har sagt något gott.” – Ahmad.
11. Witrbönen
1. Dygd och föreskrift: Witrbönen är sunnah muʾakkadah, det vill säga en starkt betonad sunnah. Guds Sändebud ﷺ uppmuntrade och sporrade till att be den. ʿAli sade: ”Witr är inte lika obligatorisk för er som era obligatoriska böner, men Guds Sändebud ﷺ bad witr. Därefter sade han: ’Ni som följer Koranen, be witr. Allah är En och Han älskar det udda.’” – Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasaʾi, Ibn Majah och al-Hakim [det vill säga: Allah är En. Han älskar witr, bönen med ett udda antal rakʿat, och ger belöning för den. Ibn ʿUmar brukade göra allt i udda antal].
Enligt imam Abu Hanifa är witr obligatorisk, men denna åsikt är svag. Ibn al-Mundhir sade: ”Jag känner ingen som har instämt med imam Abu Hanifa i denna fråga.” Ahmad, Abu Dawud, al-Nasa’i och Ibn Majah återberättar att en ansar vid namn Abu Muhammad meddelade en man från Banu Kinana, al-Mikhdāji, att witr var obligatorisk. Al-Mikhdāji gick genast till ‘Ubada ibn al-Samit och berättade för honom att Abu Muhammad hade sagt: ”Witr är obligatorisk.” ‘Ubada sade omedelbart: ”Abu Muhammad har misstagit sig. Jag hörde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, säga: ’Allah har ålagt Sina tjänare fem obligatoriska böner. Den som förrättar dessa böner, utan att utelämna något av dem och utan att förakta dem, har Allah lovat att föra in i paradiset. Men den som inte förrättar dessa böner har inget löfte hos Allah. Om Han vill straffar Han honom, och om Han vill förlåter Han honom.’” I en hadith som al-Bukhari och Muslim återberättat från Talha sade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Allah har ålagt fem böner under dagen och natten.” En beduin sade: ”Måste jag göra något annat utöver detta?” Allahs Sändebud svarade: ”Nej, men du kan förrätta extra böner (frivilliga böner).”
2. Tiden för witr: Alla lärda är eniga om att tiden för witrbönen börjar efter isha-bönen och varar fram till fajr. Abu Tamim al-Jayshani, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”’Amr ibn al-‘As sade i en predikan inför folket på fredagen: ’Abu Basra har meddelat mig att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den Allsmäktige Allah har gett er en extra bön, och det är witr. Förrätta den under tiden mellan isha och fajr.”’” Abu Tamim sade: ”Då tog Abu Dharr genast min hand och förde mig till Abu Basra i moskén. Han sade till honom: ’Hörde du verkligen ‘Amr säga detta från Allahs Sändebud?’ Abu Basra svarade: ’Ja, jag hörde honom säga det från Allahs Sändebud.’” – Ahmad.
Abu Mas’ud al-Ansari, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förrättade ibland witr i början av natten, ibland mitt i natten och ibland i slutet av natten.” – Ahmad. ‘Abdullah ibn Abi Qays sade: ”Jag frågade ‘Aisha, må Allah vara nöjd med henne, om Allahs Sändebuds witr. Hon sade: ’Han förrättade witr ibland i början av natten och ibland i slutet av natten.’ Jag frågade: ’Hur var hans recitation? Högt eller tyst?’ ‘Aisha svarade: ’Han gjorde bådadera; ibland tyst och ibland högt.’ Han sov ibland efter att ha gjort ghusl och ibland efter att ha gjort wudu (det vill säga på grund av sädesuttömning).” – Abu Dawud, Ahmad, Muslim och al-Tirmidhi.
3. Det är rekommenderat att förrätta witr i början av natten om man inte litar på att man kan stiga upp i slutet av natten, och i slutet av natten om man litar på att man kan stiga upp: Den som befarar att han inte kommer att kunna stiga upp i slutet av natten bör förrätta witr i början av natten, medan den som är säker på att han kan stiga upp i slutet av natten bör förrätta witr då. Det är rekommenderat för honom. Jabir, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den av er som tror att han inte kommer att kunna stiga upp i slutet av natten bör förrätta witr i början av natten. Och den som tror att han kan stiga upp i slutet av natten bör förrätta den då. Änglarna närvarar vid witr i slutet av natten, och det är bättre.” – Ahmad, Muslim, al-Tirmidhi och Ibn Majah. Det har också återberättats från Jabir att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade till Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom: ”När förrättar du witr?” Abu Bakr svarade: ”I början av natten, efter isha.” Allahs Sändebud sade: ”Och du, ‘Umar, när förrättar du den?” Han svarade: ”I slutet av natten.” Allahs Sändebud sade: ”Abu Bakr, du har valt försiktighetens väg. Och ‘Umar, du har valt fasthetens väg”, det vill säga fast beslutsamhet när det gäller att stiga upp i slutet av natten. – Ahmad, Abu Dawud och al-Hakim.
Det sista Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade göra under natten var att förrätta witr i slutet av natten. Som tidigare nämnts är detta det bästa. ‘Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Vanligtvis förrättade Allahs Sändebud witr i början av natten, mitt i natten och i slutet av natten. Men hans sista witr var alltid i slutet av natten.” Alla de sex autentiska hadithsamlingarna. Trots detta rådde vissa följeslagare, av försiktighet, att man skulle sova efter att ha förrättat witr. Sa’d ibn Abi Waqqas brukade förrätta isha-bönen i Allahs Sändebuds moské. Därefter förrättade han en rak’a witr och förrättade inte fler än så. Man sade till honom: ”Abu Ishaq, du har bara förrättat en rak’a witr.” Han svarade: ”Ja … jag hörde Allahs Sändebud säga: ’Den som inte sover utan att ha förrättat witr är en klok person.’” – Ahmad.
4. Hur många rak’at består witr av? Al-Tirmidhi sade: ”Det har återberättats i olika hadither att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förrättade witr med tretton, elva, nio, sju, fem, tre eller en rak’a.” Ishaq ibn Ibrahim sade: ”Innebörden av den hadith där det återberättas att Allahs Sändebud förrättade tretton rak’at witr är att han förrättade tretton rak’at nattbön inklusive witr. Witr utgjorde alltså en del av den totala bönen. Nattbönen har därmed räknats tillsammans med witr.” Witr kan förrättas genom att man ber två rak’at åt gången, avslutar med salam och därefter ber en rak’a med ett tashahhud och salam. Man kan också förrätta hela bönen med två tashahhud och ett salam. På detta sätt kan rak’at sammanbindas med varandra, och efter tashahhud i den näst sista rak’an kan man be den sista rak’an och avsluta bönen med tashahhud och salam. Man kan också förrätta hela bönen med tashahhud och salam endast i den sista rak’an. Alla dessa sätt är tillåtna och har återberättats från Allahs Sändebud. Ibn al-Qayyim sade: ”Att förrätta witr med fem eller sju rak’at och ett enda salam har återberättats med tydliga och otvetydiga ordalag i autentiska hadither.” I Umm Salamas hadith står det exempelvis att Allahs Sändebud förrättade witr med sju eller fem rak’at utan att skilja dem åt genom salam eller samtal. – Ahmad, al-Nasa’i och Ibn Majah. På liknande sätt sade ‘Aisha, må Allah vara nöjd med henne: ”Allahs Sändebud brukade be nio rak’at under natten. Han satt inte ner förrän den åttonde rak’an. När han satt efter den åttonde rak’an åkallade och prisade han Allah och bad till Honom. Sedan reste han sig utan att göra salam och förrättade den nionde rak’an. Därefter satte han sig, läste tashahhud och gjorde sedan salam så att vi kunde höra det. Efter salam satt han och förrättade ytterligare två rak’at. På så sätt blev det elva rak’at. När Allahs Sändebud sedan blev äldre och hans kropp blev tyngre förrättade han witr med sju rak’at och bad därefter två rak’at på samma sätt som tidigare.” I en annan återberättelse står det: ”När han blev ännu äldre och hans kropp blev tyngre förrättade han witr med sju rak’at. Han satt endast i den sjätte och sjunde rak’an och gjorde salam endast i den sjunde.” I en annan återberättelse står det att han förrättade sju rak’at och endast satt i slutet. – Alla dessa hadither är autentiska.
I en annan hadith, återberättad av Aisha, sägs det: ”Allahs Sändebud bad tretton rakʿat på natten. Av dessa bad han fem rakʿat som witr, och han satt i slutet av dem.” al-Bukhari och Muslim. Alla dessa hadither är autentiska och entydiga, och det finns ingen motsägelse mellan dem. Det är endast en hadith som förefaller motsägelsefull. Det är den där Allahs Sändebud sade: ”Nattbönen utförs två rakʿat åt gången.” Även denna hadith är autentisk. Men haditherna om sju och fem rakʿat är också sanna och bekräftar varandra. I hadithen ”Nattbönen utförs två rakʿat åt gången” besvarade Allahs Sändebud frågeställarens fråga om nattbönen genom att förklara att denna bön ska utföras två rakʿat åt gången. Denne man frågade honom inte om witr. Bönerna på sju, fem, nio och en rakʿat är alla witrbönen. Witr är benämningen på den enda rakʿat som skiljs från den bön som föregår den. När fem, sju eller nio rakʿat utförs sammanhängande, kallas de tre sammanbundna rakʿat, likt maghrib, för witr. Om fem eller sju rakʿat skiljs åt genom två taslim, liksom elva rakʿat, avser benämningen witr endast den avskilda rakʿaten. Så sade Allahs Sändebud: ”Nattbönen utförs två rakʿat åt gången. När ni befarar att morgonen ska inträda, ska ni göra witr med en rakʿat.” Den blir då witr för den bön som personen redan har utfört. Alltså är Allahs Sändebuds ord och handling helt förenliga och stödjer varandra.
5. Recitationen i witr: Efter al-Fatiha får man läsa ur vilken del av Koranen som helst
Det är tillåtet. Ali sade: ”Ingen del av Koranen är övergiven. Läs därför witr med vilken del du vill.” När man däremot ber witr med tre rakʿat är det rekommenderat att efter al-Fatiha läsa sura al-Aʿla (”Lovprisa din Herres, den Högstes, namn”) i den första rakʿaten, ”Säg: O ni som förnekar tron” i den andra rakʿaten och ”Säg: Han är Allah, den Ende” samt surorna an-Nas och al-Falaq i den tredje rakʿaten. För det har återberättats från Aisha hos Ahmad, Abu Dawud och at-Tirmidhi att Allahs Sändebud läste al-Aʿla i den första rakʿaten, al-Kafirun i den andra rakʿaten och ”Säg: Han är Allah, den Ende”, an-Nas och al-Falaq i den tredje rakʿaten.
6. Duʿa al-qunut i witr
Det är föreskrivet att läsa duʿa al-qunut i witr under hela året. Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah återberättar från al-Hasan ibn Ali att han sade: Allahs Sändebud lärde mig att läsa denna bön i witr:
اللهم اهدني فيمن مديت، وَعَافِنِي فيمن عافيت، وتولَّني فيمن توليت، وبارك لي فيها أعطيت وَقِنِي عَوْ مَا قَضَيْنَ، فَإِنَّكَ تَقْضِي وَلَا يُقْضِي عَلَيْكَ، وَإِنَّهُ لَا يَذِلُّ مَنْ وَالَيْتَ، وَلا يَعِزُّ مَنْ عَادَهُ
تباركت ربنا وتعاليت، وصلى الله على النبي محمد .
Betydelse: O Allah, låt mig vara bland dem som Du har väglett till den rätta vägen. Låt mig vara bland dem som Du har förlåtit och skänkt välbefinnande. Låt mig vara bland dem vars beskyddare Du har blivit! Välsigna för min skull det som Du har skänkt. Skydda mig från Ditt onda beslut. Du är den ende verklige Domaren, och ingen kan döma över Dig. Den som Du har tagit under Ditt beskydd kan ingen förnedra. Den som har blivit Din fiende kan ingen ära. Vår Herre, Du är överflödets Herre och Du är den allra högste.
At-Tirmidhi sade: ”Ingen bättre duʿa al-qunut har återberättats från Allahs Sändebud än denna.” Ibn Hanbal, Ibn Masʿud, Abu Musa, Ibn Abbas, al-Bara, Anas, al-Hasan al-Basri, Umar ibn Abd al-Aziz, ath-Thawri, Ibn al-Mubarak och den hanafitiska rättsskolan stödjer denna uppfattning.
Enligt ash-Shafiʿi och andra ska duʿa al-qunut i witr endast läsas under den senare hälften av Ramadan. Abu Dawud återberättar nämligen: ”Umar samlade folket hos Ubayy ibn Kaʿb. Han ledde dem i bönen under tjugo nätter. Han läste inte duʿa al-qunut annat än under den senare hälften av Ramadan. Muhammad ibn Nasr frågade Saʿid ibn Jubayr hur witr började. Han svarade: Umar hade sänt ut en armé. Armén hamnade i en allvarlig kris, och han blev därför orolig för dess öde. När de tio sista dagarna av Ramadan närmade sig läste han duʿa al-qunut för att be om deras befrielse från nöden.
7. Tidpunkten för qunūt: Du kan läsa duʿāʾ al-qunūt efter recitationen och före bugningen, eller efter att du har rest dig från bugningen. Humayd sade: Jag frågade Anas om qunūt bör läsas efter eller före bugningen. Anas svarade: Vi brukade läsa den både före och efter. – Ibn Mājah.
Om qunūt läses före bugningen ska man efter recitationen lyfta händerna och säga ”Allāhu akbar”, och även säga ”Allāhu akbar” i slutet av qunūt. Detta har återberättats från vissa följeslagare. Vissa lärda anser att det är rekommenderat att lyfta händerna under qunūt, medan andra inte gör det.
Vad gäller frågan om man ska stryka ansiktet med båda händerna, säger al-Bayhaqī att det inte behövs. De tidiga lärda brukade endast lyfta händerna. Därför bör man anse att det är tillräckligt att endast lyfta händerna.
8. Duʿāʾ efter witr: Efter att man har avslutat witr-bönen med salām är det rekommenderat att tre gånger säga ”Subḥāna al-Maliki al-Quddūs”. Den tredje gången ska det sägas högt, varefter man säger: ”Rabb al-malāʾikati wa-r-rūḥ”. Ubayy ibn Kaʿb sade att Allahs Sändebud brukade läsa de tre surorna ”Sabbihisma rabbika …”, ”Qul yā ayyuhā al-kāfirūn” och ”Qul huwa Allāhu aḥad” i witr. Efter salām sade han tre gånger: ”Subḥāna al-Maliki al-Quddūs”, varvid han läste den tredje gången högt och utdraget. – al-Nasāʾī. Al-Dāraqutnī har dessutom tillagt att han sade: ”Rabb al-malāʾikati wa-r-rūḥ”. Det har återberättats från ʿAlī av Aḥmad, Abū Dāwūd, al-Tirmidhī, al-Nasāʾī och Ibn Mājah att Allahs Sändebud brukade läsa följande åkallan i slutet av witr:
اللهمَّ إِنِّي أَعُوذُ بِرِضَاكَ من سخطك، وأعوذ بمعافاتك من عقوبَتِكَ، وَأَعُوذُ بِكَ مِنْكَ، لَا أَحْمِي تَنَاءُ عليك، أنتَ كَمَا اثْنَيْتَ عَلَى نَفْسِكَ .
9. Witr ska inte läsas två gånger under samma natt: Den som redan har läst witr och därefter vill be ytterligare böner får göra det. Han behöver inte läsa witr på nytt. Abū Dāwūd, al-Nasāʾī och al-Tirmidhī har återberättat från ʿAlī att ʿAlī sade: Jag hörde Allahs Sändebud säga: ”Det finns ingen witr två gånger under samma natt.” ʿĀʾishah sade också att Allahs Sändebud brukade avsluta bönen med salām så att vi hörde det. Efter salām brukade han sitta och be ytterligare två rakʿah. Umm Salamah sade: Allahs Sändebud brukade sitta och be två rakʿah efter witr. – Aḥmad, Abū Dāwūd, al-Tirmidhī med flera.
10. Att ta igen witr: Enligt de flesta lärda är det föreskrivet att ta igen witr-bönen.
Al-Bayhaqī och al-Ḥākim har återberättat från Abū Hurayrah att Allahs Sändebud sade: Om morgonen gryr för någon utan att han har läst witr, bör han läsa witr. Abū Dāwūd har återberättat från Abū Saʿīd al-Khudrī att Allahs Sändebud sade: Om någon glömmer att läsa witr eller somnar utan att ha läst witr, ska han läsa den så snart han kommer ihåg det. Aḥmad och al-Ṭabarānī har återberättat med en autentisk berättarkedja att Allahs Sändebud även brukade läsa witr efter det att morgonen hade grytt. Det råder oenighet om när witr får tas igen. Enligt den hanafitiska rättsskolan ska den tas igen, med undantag för de tider då bön är förbjuden. Enligt den shafiitiska rättsskolan får den tas igen när som helst på dagen eller natten. Enligt Mālik och Aḥmad ska den tas igen efter att tiden för morgonbönen har inträtt men före morgonbönen.
12. Qunūt an-nāzila i de fem dagliga bönerna
Vid svåra prövningar och olyckor föreskrivs högläsning av qunūt an-nāzila i de fem dagliga bönerna. Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) läste qunūt under en hel månad i zuhr, ʿasr, maghrib, ʿishāʾ och fajr. I den andra rakʿan, omedelbart efter att han hade sagt ’Samiʿa Allāhu liman ḥamidah’, bad han mot Ril, Dhakwān och ʿUsayya, grenarna av stammen Banū Sulaym, och församlingen sade ’āmīn.” Abū Dāwūd och Aḥmad. Aḥmad tillade: ”Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade sänt budbärare till dessa tre stamgrenar för att kalla dem till islam, men de dödade budbärarna.” (Ril, Dhakwān och ʿUsayya – dessa tre grenar av stammen Banū Sulaym – skickade genom en sammansvärjning ett meddelande till Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) att de hade antagit islam och bad honom skicka några personer som kunde lära dem islams regler. Han skickade sjuttio välutbildade följeslagare till dem, men de dödade dem alla. I historien kallas denna händelse för massakern vid Biʾr Maʿūna. Detta var början på qunūt. ʿIkrima sade: ”Detta var början på qunūt.” Det har återberättats från Abū Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att när Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ville be för eller mot någon
bad han qunūt efter rukūʿ. Efter att ha sagt ”Samiʿa Allāhu liman ḥamidah” och ”Rabbanā laka al-ḥamd” sade han: ”O Allah, beskydda al-Walīd ibn al-Walīd, Salama ibn Hishām, ʿAyyāsh och de svaga muslimerna. O Allah, gör Din frid över stammen Muḍar hårdare och låt dem drabbas av en hungersnöd lik den som drabbade Yūsuf.” Han sade detta högt. I sina olika böner, särskilt fajr-bönen, sade han: ”O Allah, förbanna den och den”, och nämnde namnen på två arabiska stammar. Till slut uppenbarade Allah: ”Du har ingen del i saken. Antingen förlåter Han dem eller straffar dem, eftersom de är orättfärdiga.” – Aḥmad, al-Bukhārī.
13. Qunūt i fajr-bönen
Det finns ingen föreskrift om qunūt i fajr-bönen annat än vid svåra katastrofer, prövningar och olyckor. Vid katastrofer och olyckor föreskrivs qunūt i fajr-bönen och alla andra böner, såsom tidigare nämnts. Aḥmad, an-Nasāʾī, Ibn Mājah och at-Tirmidhī har återberättat att Abū Mālik al-Ashʿarī sade: ”Min far bad bakom Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), samt bakom Abū Bakr och ʿUmar (må Allah vara nöjd med dem), från det att jag var sexton år gammal.” Jag frågade honom: ”Brukade de läsa qunūt?” Han svarade: ”Nej, min lille son.”
Ibn Ḥibbān, al-Khaṭīb och Ibn Khuzayma har återberättat från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte läste qunūt i fajr-bönen, annat än när han bad för eller mot en särskild grupp. az-Zubayr och de tre kaliferna återberättade att de inte läste qunūt i fajr-bönen. Detta är uppfattningen hos de hanafitiska och hanbalitiska rättsskolorna samt hos Ibn al-Mubārak, ath-Thawrī och Isḥāq. Enligt den shafiitiska rättsskolan är det sunna att läsa qunūt efter rukūʿ i den andra rakʿan av fajr-bönen. I alla de kanoniska hadithsamlingarna utom at-Tirmidhī har det återberättats att Ibn Sīrīn sade: ”Anas (må Allah vara nöjd med honom) tillfrågades: ’Brukade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) läsa qunūt i fajr-bönen?’ Han svarade: ’Ja.’ Han tillfrågades: ’Före eller efter rukūʿ?’ Han svarade: ’Efter rukūʿ.’” Aḥmad, al-Bazzār, ad-Dāraquṭnī, al-Bayhaqī och al-Ḥākim har också återberättat från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) läste qunūt i fajr ända tills han lämnade denna värld.
Det råder emellertid oenighet kring detta bevis. Den qunūt som frågan gällde var qunūt an-nāzila, det vill säga qunūt vid katastrofer. Detta nämns uttryckligen i al-Bukhārīs och Muslims återberättelser. Det är inte rimligt att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) skulle läsa qunūt i fajr under hela sitt liv, medan kaliferna efter honom skulle överge det. Det har till och med bevisats att Anas själv inte brukade läsa qunūt i fajr. Även om man godtar hadithens autenticitet kan den förstås så att han, så länge han levde, stod länge efter rukūʿ för att läsa en åkallan. Detta är också en betydelse av qunūt, och den betydelsen passar bäst här. Hur saken än faktiskt förhåller sig är detta en helt legitim meningsskiljaktighet, där det är likvärdigt att göra eller inte göra det; och den förebild som Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) visade är den bästa förebilden.
14. Qiyām al-layl eller tahajjud-bönen
Förtjänster:
a. Allah den Allsmäktige befallde Sin Profet, frid vare med honom, att förrätta qiyām al-layl och sade: ”Förrätta tahajjud under natten som en extra (frivillig) bön för dig. Kanske kommer din Herre att upphöja dig till en lovprisad ställning.” (Sura al-Muzzammil)
Även om denna befallning var särskilt riktad till Sändebudet, frid vare med honom, omfattas även vanliga muslimer av den, eftersom de har befallts att följa Sändebudet, frid vare med honom.
b. På ett annat ställe förklarar Allah att de som regelbundet förrättar nattbönen eller tahajjud är de rättfärdiga och har rätt till Allahs nåd och välsignelser. Allah säger: ”De gudfruktiga ska vistas bland trädgårdar och källor. De ska ta emot de gåvor som deras Herre skänker dem. De var sannerligen rättfärdiga före detta (det vill säga i världen). De sov endast en liten del av natten. Och i gryningens sista del bad de om förlåtelse.”
c. Han har prisat dem som förrättar nattbönen och räknat dem till Sina rättfärdiga och fromma tjänare. Han har sagt: ”Den Nåderikes tjänare vandrar ödmjukt på jorden, och när de okunniga tilltalar dem säger de: ’Frid vare med er.’ De tillbringar natten i prostration och stående.”
d. Allah har vittnat att de som förrättar tahajjud tror på Allahs verser. Han har sagt: ”Endast de tror på Våra verser som, när de påminns om dem, faller ned i prostration, prisar sin Herre och förhärligar Honom, utan att vara högmodiga. Deras sidor håller sig borta från bäddarna. De åkallar sin Herre med hopp och fruktan och ger av det som Vi har skänkt dem. Ingen människa vet vad för ögonfröjd som har dolts för dem som belöning för deras goda gärningar.”
e. Allah har själv förklarat att de som saknar de egenskaper som dessa människor är utrustade med inte kan jämföras med dem. Allah har sagt: ”Är då de som under nattens stunder står och förrättar prostration, fruktar det kommande livet och hoppas på sin Herres nåd, likställda med de okunniga? Säg: ’Är de kunniga och de okunniga lika?’ Det är endast de förståndiga som tar lärdom.” Detta var några citat ur Allahs bok.
Nu ska jag lägga fram några citat ur Allahs Sändebuds, frid vare med honom, hadither:
1. ‘Abdullah ibn Muslim berättade: När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, först anlände till Medina började människorna samlas hos honom i grupper. Jag var också en av dem som kom till honom. När jag betraktade hans ansikte med djup uppmärksamhet förstod jag tydligt att det inte var en lögnaktig människas ansikte. Det första jag hörde honom säga var: ”O människor! Sprid salam mellan er, ge människor mat, bevara banden till era blodsfränder och be på natten medan människorna sover. Då kommer ni att träda in i paradiset i frid.” – al-Hakim, Ibn Majah och at-Tirmidhi. At-Tirmidhi sade: ”Detta är en hasan sahih-hadith.”
2. Salman al-Farisi, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Be på natten, för detta var seden hos era tidigare fromma föregångare. Nattbönen för er närmare er Herre, utplånar synder, avhåller från syndiga handlingar och driver bort sjukdomar från kroppen.”
3. Sahl ibn Sa‘d berättade: Jibril kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”O Muhammad! Lev så länge du vill, men en dag måste du dö. Gör vad du vill, men du måste få uppleva följderna av dina handlingar. Älska vem du vill, men kom ihåg att du en dag måste lämna honom. Och vet att den troendes värdighet ligger i hans nattbön, och att hans heder ligger i att han inte är beroende av människor.”
4. Det har återberättats från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, genom Abu ad-Darda att han sade: ”Allah älskar tre personer, ler mot dem och ger dem glada budskap: den som, när en armé visar sig framför honom, kämpar mot den och sätter sitt liv på spel för Allahs skull. Antingen blir han martyr, eller också hjälper Allah honom, räcker som beskyddare för honom och säger: ’Se på denne Min tjänare, hur han stod fast för Min skull.’ Och den som trots att han har en vacker hustru och en mjuk bädd stiger upp till nattbönen. Allah ser på honom och säger: ’Han minns Mig och tyglar sin lust. Om han hade velat kunde han ha legat kvar.’ Och den som under en resa färdas med en karavan; karavanen är vaken vissa nätter och somnar sedan, men han stiger under nattens sista del upp till bönen under alla omständigheter, i välgång såväl som i motgång.”
– Regler för qiyam al-layl
Följande handlingar är sunnah för den som vill be på natten:
1. Att vid läggdags ha avsikten att stiga upp på natten och be. Det har återberättats från Abu ad-Darda, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som går till sängs med avsikten att stiga upp på natten och be, men vars sömn övermannar honom så att morgonen gryr, får det som han hade avsett nedskrivet för sig, och hans sömn blir en sadaqa från hans Herre till honom.” An-Nasa’i och Ibn Majah.
2. När du vaknar ur sömnen ska du avlägsna sömnens tröghet från ansiktet, rengöra tänderna och sedan se upp mot himlen och läsa den åkallan som har återberättats från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Du ska säga:
لا إلهَ إِلَّا أَنْتَ سُبْحَانَكَ، أَسْتَغْفِرُكَ لِذَنْبِي وَأَسْأَلُكَ رَحْمَتَكَ، اللَّهُ زِدْنِي عِلْمًا وَلَا تُزِعَ قَلْبِي بَعْدَ إِذْ هَدَيْتَنِي وَهَبْ لِي مِنْ لَدُنْكَ رَحْمَةً إِنَّكَ أَنْتَ الْوَهَّابُ، وَالْحَمْدُ لِلَّهِ الَّذِي أَحْيَانَا بَعْدَ مَا أمَاتَنَا وَإِلَيْهِ النشور .
“Det finns ingen gud utom Du. Jag prisar Din helighet, ber Dig om förlåtelse för mina synder och ber om Din nåd. O Allah, öka min kunskap, låt mig inte gå vilse efter att Du har väglett mig och skänk mig nåd från Dig. Du är sannerligen den store Givaren. All lovprisning tillhör Allah, som gav mig liv efter att Han hade låtit mig dö, och till Honom ska jag återuppväckas.” Därefter ska man läsa de sista tio verserna i sura Ali Imran, från ”Inna fi khalqis-samawati wal-ard”. Sedan ska man säga:
الله لَكَ الْحَمْدَ، أَنْتَ نُورُ السَّمَوَاتِ وَالْأَرْضِ وَمَن فِيهِنَّ، وَلَكَ الْحَمْدُ، أَنْتَ قَيرُ السَّمَوَاتِ وَالْأَرْضِ وَمَن فِيهِ، وَلَكَ الْحَمْدُ، أَنْتَ الْحَقِّ، وَوَعَدَكَ الْحَقِّ، وَلِقَاؤُكَ حَقٌّ، وَالْجَنَّةَ حَى وَالنَّارَ حَقِ، وَالنَّبِيُّونَ حَقٌّ، وَمُحَمَّدٌ حَقٌّ، وَالسَّاعَةُ حَى اللَّهم لَكَ أَسْلَمْ، وَبِكَ أمَنتُ، وَعَلَيْكَ توكلت، وإلَيْكَ البت، وبك خاصمت، وَإِلَيْكَ حَاكَمَت، فَاغْفِرْ لِي مَا قَدَّمْتَ وَمَا أَخْرَتُ، وَمَا أسررت وما أعلنت، أَنْتَ اللهُ لَا إِلَهَ إِلَّا أَنْتَ.
“O Allah, all lovprisning tillkommer Dig. Du är ljuset över himlarna, jorden och allt som finns däremellan. All lovprisning tillkommer Dig. Du är himlarnas och jordens upprätthållare. All lovprisning tillkommer Dig. Du är sanningen, Ditt löfte är sant, mötet med Dig är sant, paradiset är sant, helvetet är sant, profeterna är sanna, Muhammad är sann och Uppståndelsens dag är sann. O Allah, jag har underkastat mig Dig, tror på Dig, förlitar mig på Dig och följer Dig. Till Dig överlämnar jag min sak. Förlåt mig alla mina tidigare och senare synder, de dolda och de uppenbara. Du är Allah; det finns ingen gud utom Du.”
3. Man ska börja med två korta böneenheter och därefter be så mycket man vill. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: “När Guds Sändebud började nattbönen, började han med två korta böneenheter.” Abu Hurayra sade att Guds Sändebud sade: “När någon av er vill be på natten, ska han börja med två lätta böneenheter.” – Muslim.
4. Att väcka familjen. Abu Hurayra sade att Guds Sändebud sade: ”Må Allah förbarma sig över den som vaknar på natten och ber samt väcker sin hustru. Om hustrun inte vill stiga upp, ska han stänka vatten i hennes ansikte.” Guds Sändebud sade också: ”När en man väcker sin hustru på natten och de därefter ber, eller ber två böneenheter tillsammans, skrivs de bland de män och kvinnor som åminner Allah.” – Abu Dawud. Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”En natt vaknade Guds Sändebud och sade: ’Subhanallah! Vad underbart som har sänts ned i natt! Vilka skatter som har sänts ned! Vem ska väcka husets kvinnor? Många som är välklädda i denna värld kommer att vara nakna på Uppståndelsens dag.’” – al-Bukhari. Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Guds Sändebud knackade på dörren till honom och Fatima och sade: ’Ber ni inte?’ Jag svarade: ’O Guds Sändebud, våra hjärtan är i Allahs hand. Om Han vill väcka oss, väcker Han oss.’ Så snart jag hade sagt detta gick han därifrån. Sedan hörde jag honom gå medan han slog sig på låret och sade: ’Människan är den mest grälsjuka av alla varelser.’” – al-Bukhari och Muslim.
5. Om sömnigheten blir stark medan man ber, ska man avbryta bönen och lägga sig tills sömnigheten har försvunnit. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, återberättade: ”Guds Sändebud sade: ’När någon av er stiger upp på natten för att be och Koranen börjar uttalas fel av hans tunga, så att han inte förstår vad han läser, bör han lägga sig.’” – Muslim. Anas sade: ”Guds Sändebud gick in i moskén och såg ett rep bundet mellan två pelare. Han sade: ’Vad är detta?’ Folk svarade: ’Det är Zaynab som har spänt upp det. När hon känner sig trög och trött håller hon sig fast i det.’ Guds Sändebud sade: ’Lossa det. Ni ska be så länge ni kan be spontant och utan ansträngning. När trötthet och slöhet kommer, ska ni lägga er.’” – al-Bukhari och Muslim.
6. Man ska inte överanstränga sig. Man ska hålla sig vaken på natten för bön efter sin fysiska styrka och förmåga och fortsätta regelbundet. Man ska aldrig lämna den annat än av tvingande skäl. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Anta som vana de handlingar som ni har förmåga att fortsätta med. Vid Allah, Allah tröttnar inte förrän ni tröttnar. (Det vill säga: så länge ni inte upphör med dyrkan upphör Allah inte att ge belöning.)” – al-Bukhari och Muslim. Det har också återberättats från Aisha i al-Bukhari och Muslim att Guds Sändebud tillfrågades vilken handling som är mest älskad av Allah. Han svarade: ”Den handling som utförs regelbundet, även om den är liten.” I Muslim har det återberättats från Aisha:
Vad Allahs Sändebud ﷺ än gjorde, gjorde han det regelbundet och varaktigt. Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”O Abdullah, var inte som den och den, som brukade stiga upp om natten och be, men sedan övergav det.” Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abdullah ibn Masud att en man omtalades inför Allahs Sändebud ﷺ; han hade sovit ända till morgonen. Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Satan har urinerat i den mannens öra.” Det har också återberättats i al-Bukhari och Muslim att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Abdullah är verkligen en god man, om han bara bad om natten.” Salim sade: ”Efter detta sov Abdullah mycket sällan om natten.”
Tiden för qiyam al-layl: Nattbönen kan bes under nattens första, mellersta eller sista del, så länge den bes efter isha-bönen. Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade, när han beskrev Allahs Sändebuds ﷺ böner: ”När vi ville se Allahs Sändebud ﷺ be om natten, såg vi honom be; och när vi ville se honom sova, såg vi honom sova. Han fastade också hela månaden, tills vi sade: ’Allahs Sändebud ﷺ bryter inte fastan.’ Så snart vi sade det bröt han fastan. Och han fortsatte att bryta fastan, tills vi sade: ’Han fastar inte.’” – Ahmad, al-Bukhari och an-Nasa’i. Hafiz Ibn Hajar har sagt: ”Allahs Sändebud ﷺ hade ingen bestämd tid för tahajjud; han bad i stället tahajjud närhelst det var möjligt.”
Vilken är den bästa tiden för tahajjud?
a. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) har återberättat att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Varje natt, när den sista tredjedelen av natten återstår, stiger vår Herre ned till den lägsta himlen och säger: ’Vem ber Mig om något, så att Jag kan ge honom det? Vem ber Mig om förlåtelse för sina synder, så att Jag kan förlåta honom?’” – Alla autentiska hadithsamlingar.
b. Amr ibn Abasa (må Allah vara nöjd med honom) har återberättat att han hörde Allahs Sändebud ﷺ säga: ”Tjänaren befinner sig närmast sin Herre under nattens sista hälft. Om du kan vara en av dem som minns Allah vid denna tid, så var det.” – al-Hakim, at-Tirmidhi och an-Nasa’i.
c. Abu Muslim frågade Abu Dharr: ”Under vilken del av natten är det bäst att be?” Han svarade: ”Jag frågade Allahs Sändebud ﷺ samma sak som du. Han sade: ’Under nattens sista del eller vid midnatt. Men mycket få människor gör det.’” – Ahmad.
d. Abdullah ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) har återberättat att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den fasta som är mest älskad av Allah är Dawuds fasta, och den bön som är mest älskad av Allah är Dawuds bön. Han sov halva natten, bad under en tredjedel av den och sov under en sjättedel. Han fastade varannan dag och åt varannan dag.” – Alla autentiska hadithsamlingar utom at-Tirmidhi.
Hur många rakʿat består nattbönen av? Nattbönen har inget bestämt antal och ingen bestämd gräns. Genom att be witr efter isha-bönen har nattbönen fullgjorts.
1. Samura ibn Jundub (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Allahs Sändebud ﷺ befallde oss att be lite eller mycket under natten och att avsluta alla böner med witr.” – at-Tabarani och al-Bazzar.
2. Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Guds sändebud sade: Bönen i min moské motsvarar tio tusen böner. Bönen i den heliga moskén motsvarar hundra tusen böner. Bönen på jihadens fält motsvarar två hundra tusen böner. Men nattbönen mitt i natten har högre rang än alla dessa böner. – Abū ash-Shaykh, Ibn Ḥibbān, at-Targhīb wa at-Tarhīb.
3. Yās (må Allah vara nöjd med honom) sade: Guds sändebud sade: Man måste be någon nattbön, även om det bara är under den tid det tar att mjölka en get. Tiden för nattbönen börjar efter kvällsbönen. – at-Tabarānī.
4. Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) sade: En gång talade jag om nattbönen. Då sade några: Guds sändebud sade: Halva natten, en tredjedel, en fjärdedel, ja, till och med så länge som det tar att mjölka en kamel eller så länge som det tar att mjölka en get.
5. Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) sade: Guds sändebud befallde oss att be nattbönen och uppmuntrade oss till den. Han sade till och med: Be nattbönen, även om det bara är en enda rakʿa. – at-Tabarānī.
Det bästa är att alltid be elva eller tretton rakʿāt (inklusive witr). Denna bön kan utföras sammanhängande eller med pauser emellan. ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: Guds sändebud brukade aldrig be mer än elva rakʿāt, vare sig under ramadan eller någon annan tid. Han bad fyra rakʿāt – fråga inte hur vackra eller hur långa de var. Sedan bad han ytterligare fyra rakʿāt – fråga inte hur vackra eller hur långa de var. Därefter bad han tre rakʿāt. Jag sade: »Guds sändebud, sover du innan du ber witr?« Han sade: »O ʿĀʾisha, mina båda ögon sover, men mitt hjärta sover inte.« al-Bukhārī, Muslim. al-Bukhārī och Muslim har också återberättat från al-Qāsim ibn Muḥammad att han hörde ʿĀʾisha säga: »Guds sändebuds nattbön bestod av tio rakʿāt åt gången, och han bad witr med en enda sujūd.«
6. Att ta igen nattbönen. Muslim har återberättat från ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne): Om Guds sändebud missade nattbönen på grund av någon sjukdom, bad han tolv rakʿāt under dagen. Alla de autentiska hadithsamlingarna utom al-Bukhārī har återberättat från ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) att Guds sändebud sade: Om någon inte kan utföra sin åminnelse eller åkallan – det vill säga den nattbön som han brukar utföra regelbundet – eller en del av den under natten, och sedan utför den mellan gryningsbönen och middagsbönen, skrivs det för honom som om han hade utfört den under natten.
15. Att be under ramadan-nätterna
1. Den islamiska rättsliga bestämmelsen i detta sammanhang: ramadan-nattbönen eller tarawih-bönen [ ordet tarawih تراویح är pluralformen av تو Det betyder vila. Eftersom man tar en kort vila efter var fjärde rakʿa har denna bön fått namnet tarawih ].
Sunnah för både kvinnor och män [ʿArfaja sade: ʿAli brukade beordra tarawihbönen och utse separata imamer för män och kvinnor. Jag var imam för kvinnorna]. Denna bön ska förrättas med två rakʿah åt gången efter ʿishāʾ och före witr. Det är också tillåtet att förrätta den efter witr, men det är inte det bästa. Tiden för tarawih varar till nattens slut. I alla de autentiska hadithsamlingarna återges från Abu Hurayra: Allahs sändebud uppmuntrade till nattbönen (tarawih) under Ramadan, men han betonade den inte starkt. Han sade: ”Den som ber under Ramadan-nätterna med tro och i avsikt att vinna Allahs välbehag får sina tidigare synder förlåtna.” I alla de autentiska hadithsamlingarna utom Tirmidhi återges från ʿAʾisha: Allahs sändebud bad nattbönen i moskén. Många människor bad tillsammans med honom. Han bad även följande natt, och då blev människorna ännu fler. Den tredje natten samlades människorna. Men Allahs sändebud kom inte ut till dem. På morgonen sade han: ”Jag såg vad ni gjorde, det vill säga att ni samlades. Men jag gick inte ut av rädsla för att denna bön skulle bli obligatorisk för er.” Detta ägde rum under Ramadan.
2. Antalet rakʿah: I alla de autentiska hadithsamlingarna återges från ʿAʾisha att Allahs sändebud varken under Ramadan eller vid andra tider brukade be mer än elva rakʿah. Ibn Khuzayma och Ibn Hibban återger från Jabir: ”Allahs sändebud ledde församlingen i åtta rakʿah och witr. Följande natt väntade människorna åter på honom, men han kom inte till dem.” Abu Yaʿla och Tabarani återger från Jabir att Ubayy ibn Kaʿb kom till Allahs sändebud och sade: ”Allahs sändebud, i natt gjorde jag något, det vill säga under Ramadan.” Allahs sändebud sade: ”Vad var det, Ubayy?” Ubayy sade: ”Några kvinnor i mitt hus sade: ’Vi kan inte läsa Koranen. Därför kommer vi att be tillsammans med dig.’ Därefter bad jag åtta rakʿah och witr med dem.” Allahs sändebud sade ingenting. Detta var hans bekräftande sunnah. Detta är hela den sunnah som är överförd från Allahs sändebud. Utöver detta är inget annat känt genom en autentisk överleveringskedja. Det är också känt genom autentiska hadither att människorna under ʿUmars, ʿUthmans och ʿAlis tid bad tjugo rakʿah tarawih. Detta är uppfattningen hos de flesta rättslärda bland hanafiterna, hanbaliterna och Dawuds anhängare. Tirmidhi sade: De flesta lärda föredrar tjugo rakʿah i enlighet med uppfattningen hos ʿUmar, ʿAli och andra följeslagare. Även al-Thawris, Ibn al-Mubaraks och al-Shafiʿis uppfattning är sådan. Al-Shafiʿi sade: ”Jag har sett Mekkas invånare be tjugo rakʿah på detta sätt” [Enligt imam Malik är tarawih, utan witr, trettiosex rakʿah. al-Zarqani säger: Enligt Ibn Hibbans återgivning bestod tarawih ursprungligen av elva rakʿah. Men eftersom de bedjande hade svårt på grund av den långa recitationen minskades recitationen och antalet rakʿah ökades till tjugo, utöver witrbönens tre rakʿah. Recitationen var av medellängd. Därefter minskades recitationen ytterligare och antalet ökades till trettiosex rakʿah, utan witr, och denna ordning blev etablerad].
Enligt vissa lärda är elva rakʿah, inklusive witr, sunnah, medan de ytterligare rakʿah är mustahabb. Ibn al-Humam sade: Bevisen visar att det bland de tjugo rakʿah är sunnah att be så många rakʿah som Allahs sändebud bad, samt de som han avstod från av rädsla för att de skulle bli obligatoriska för oss. De återstående är mustahabb. Av Bukhari och Muslim framgår att detta var elva rakʿah inklusive witr. Enligt våra imamers uppfattning är alltså åtta av de tjugo rakʿah sunnah och tolv mustahabb.
3. Tarawih i församling: Ramadan-nattens bön kan förrättas både i församling och ensam. Enligt de flesta är det dock bättre att förrätta den i församling och i moskén. Det har redan nämnts att Allahs sändebud bad tillsammans med muslimerna i församling, men att han inte närvarade regelbundet av rädsla för att bönen skulle bli obligatorisk. Därefter ordnade ʿUmar bönen i församling. ʿAbd al-Rahman sade: En natt under Ramadan gick jag till moskén tillsammans med ʿUmar. Jag såg att människorna bad på olika sätt. Några bad ensamma, medan andra bildade församlingar bakom någon annan. ʿUmar sade: ”Jag tycker att det vore bättre att samla dessa människor bakom en person som är kunnig i Koranen.” Därefter höll han fast vid denna uppfattning och utsåg Ubayy ibn Kaʿb till imam och samlade folket i församling. En annan natt gick jag ut med honom. Jag såg att människorna bad bakom imamen. När ʿUmar såg detta sade han: ”Vilken utmärkt ny ordning detta är! Men de som nu sover i avsikt att be under nattens sista del är bättre.” Men människorna brukade be under nattens första del. – Bukhari, Ibn Khuzayma, Bayhaqi.
4. Recitationen i tarawih:
Det finns ingen sunnah att läsa någon särskild recitation i Ramadan-nattens bön eller i tarawih. Det har återberättats från de tidiga lärda att de brukade läsa suror på tvåhundra verser. På grund av den långa recitationen tvingades de ändå stödja sig på stavar. De gick inte hem förrän gryningen hade börjat bryta fram. Därefter beordrade de tjänarna att snabbt servera maten, så att solen inte skulle gå upp. De läste surah al-Baqarah under åtta rakʿah. Om de läste denna surah under tolv rakʿah ansåg de det vara mycket lättare. Ibn Qudama sade: Enligt imam Ahmad bör man under Ramadan recitera på ett sådant sätt att människorna inte får det svårt utan upplever det som lätt, särskilt under årets korta nätter, det vill säga på sommaren. Qadi sade: Det anses inte mustahabb att läsa mindre än en fullständig genomläsning av Koranen under Ramadan, så att människorna får möjlighet att höra hela Koranen. Man bör dock inte läsa mer än en fullständig genomläsning, så att de som följer imamen inte får det svårt. Det bästa är att anpassa ordningen efter människornas omständigheter. Om en församling föredrar en lång recitation och är överens om den, är det bättre att göra så. Abu Dharr sade exempelvis: Vi bad Ramadan-nattens bön bakom Allahs sändebud. Den var så lång att vi fruktade att sahur skulle gå förlorad. Imamen brukade läsa en surah på tvåhundra verser.
16. Salat al-duha (förmiddagsbönen)
Förträfflighet: Det finns många hadither om förmiddagsbönens förträfflighet. Några av dem återges nedan:
1. Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Varje ben och led i era kroppar har rätt till sadaqa. Varje gång man säger ’Subhanallah’ är det sadaqa. Varje gång man säger ’Alhamdulillah’ är det sadaqa. Att uppmana till varje god handling är sadaqa. Att förbjuda varje ond handling är sadaqa. Men om någon ber två rakʿat under förmiddagen, räcker det som ersättning för all denna sadaqa.” – Ahmad, Muslim och Abu Dawud.
2. Buraida, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Ahmad och Abu Dawud berättade att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Människan har trehundrasextio leder, och det är hennes plikt att ge sadaqa för var och en av dem.” De sade: ”Allahs Sändebud, vem har råd att ge så mycket sadaqa?” Han sade: ”Det är en sadaqa att begrava smuts som ligger i moskén och att avlägsna skräp som ligger på vägen. Om ni inte ens klarar det, räcker det att be två rakʿat under förmiddagen.”
Al-Shawkani sade: Dessa två hadither visar den stora förtjänsten med förmiddagsbönen och att den utan tvekan är föreskriven i islam. Av haditherna framgår att två rakʿat av förmiddagsbönen räcker som ersättning för sadaqa för de trehundrasextio lederna. Därför bör man regelbundet förrätta denna bön. De två haditherna visar dessutom att det är ett krav och en föreskrift i islam att så mycket som möjligt säga ’Subhanallah’, ’Alhamdulillah’ och ’La ilaha illallah’, uppmana till goda handlingar och förbjuda onda handlingar, begrava smuts och skräp i marken, avlägsna skadliga föremål från vägen och utföra alla andra former av dyrkan. På så sätt fullgörs det ansvar att ständigt ge sadaqa som har ålagts människan.
3. Nawwas ibn Samʿan, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: Allah den Upphöjde har sagt: ”Adams son! Försumma inte att be fyra rakʿat under dagens första del; Jag ska vara tillräcklig för dig under dagens senare del.” Al-Hakim, al-Tabarani, Ahmad, al-Tirmidhi, Abu Dawud och al-Nasaʾi.
4. Abdullah ibn Amr, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, skickade iväg en arméavdelning. De segrade, lade beslag på egendom och skyndade sig att återvända. Under tiden talade folk om hur snabbt deras expedition hade avslutats, hur mycket krigsbyte de hade erhållit och hur snabbt de hade återvänt. När Allahs Sändebud hörde detta sade han: ”Ska jag inte berätta för er vad som skulle göra deras expedition ännu mer lönsam, ge dem ännu mer krigsbyte och få dem att återvända ännu snabbare? Den som tvagar sig och går till moskén för förmiddagens tasbih-bön får sin expedition avslutad på ett mer lönsamt sätt. Han får ännu mer krigsbyte och återvänder ännu snabbare.” – Ahmad, al-Tabarani och Abu Yaʿla.
5. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade: Min vän Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gav mig tre råd: att fasta tre dagar varje månad, att be två rakʿat under förmiddagen och att be witr-bönen före sömnen. – al-Bukhari och Muslim.
6. Anas, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Under en resa såg jag Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, be åtta rakʿat av förmiddagsbönen. När bönen var avslutad sade han: ”Jag bad en bön som var blandad med goda och dåliga budskap. Jag bad min Herre om tre saker. Han gav mig två av dem men avslog en. Jag bad att Han inte skulle låta mitt samfund drabbas av en långvarig svält; det beviljade Han. Jag bad att Han inte skulle låta deras fiende segra över dem; det beviljade Han också. Jag bad att Han inte skulle splittra mitt samfund i grupper och sekter, men denna bön avslog Han.” – Ahmad, al-Nasaʾi, al-Hakim och Ibn Khuzayma.
Bestämmelsen om förmiddagsbönen Förmiddagsbönen är en rekommenderad dyrkan. Den som önskar få dess belöning bör be den, men den som inte ber den begår ingen synd. Abu Saʿid, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fortsatte att be förmiddagsbönen tills vi sade att Allahs Sändebud aldrig övergav denna bön. Och han avstod från den tills vi sade att Allahs Sändebud inte längre bad förmiddagsbönen. (Det vill säga att han tog hänsyn till allmänhetens reaktion. Så snart folk började säga att Allahs Sändebud hade fortsatt med denna bön, upphörde han med den. Annars fanns det en risk att folket skulle börja betrakta den som obligatorisk eller bindande. När han däremot hade avstått från denna bön under en längre tid och folk började säga att han inte längre bad den, bad han den åter. Annars kunde de tro att denna bön hade upphävts. Översättarens anmärkning.)
Tidpunkt: Tiden för denna bön börjar när solen har stigit ungefär ett spjut över horisonten och upphör så snart den börjar luta mot väster. Det är dock lovvärt att skjuta upp bönen tills solen har stigit högre och hettan har tilltagit. Zayd ibn Arqam (må Gud vara nöjd med honom) sade: ”När folket i Qubā bad förmiddagsbönen gick Guds sändebud (Guds välsignelser och frid över honom) fram till dem. Då sade han: ’De ångerfullas bön är när de unga kamelerna känner den brännande hettan.’ Denna tid är förmiddagen, det vill säga tiden före middagstid.” – Ahmad, Muslim och al-Tirmidhi.
Antal rakʿah: Såsom tidigare nämndes i Abu Dharrs hadith är det minsta antalet två rakʿah. Genom Profetens (Guds välsignelser och frid över honom) praktiska handlingar är det bevisat att det högsta antalet är åtta rakʿah. Av hans ord framgår dock att det högsta antalet är tolv rakʿah. En grupp, däribland Abu Jaʿfar al-Tabari, anser att det inte finns något högsta antal rakʿah. I sin kommentar till al-Tirmidhi sade al-ʿIraqi: ”Jag har inte funnit någon hadith från någon följeslagare eller tabiʿi som begränsar denna bön till tolv rakʿah.” Al-Suyutis uttalande är detsamma. Saʿid sade: ”Al-Hasan tillfrågades: ’Brukade Guds sändebuds följeslagare be denna bön?’ Han svarade: ’Ja. Några bad två rakʿah, några fyra rakʿah, och några bad oavbrutet ända fram till middagstid.’” Ibrahim sade: ”En man frågade al-Aswad: ’Hur många rakʿah ska jag be i förmiddagsbönen?’ Han svarade: ’Så många du vill.’” Umm Hani (må Gud vara nöjd med henne) sade: ”Guds sändebud (Guds välsignelser och frid över honom) bad åtta rakʿah i förmiddagsbönen och avslutade bönen med salam efter varannan rakʿah.” – Abu Dawud. Det har också berättats från ʿAʾishah (må Gud vara nöjd med henne) att hon sade: ”Guds sändebud (Guds välsignelser och frid över honom) brukade be fyra rakʿah på förmiddagen och ökade därefter så mycket han ville.” – Ahmad, Muslim och Ibn Majah.
17. Istikhārah-bönen
För den som vill utföra en mubāh-handling (något som är tillåtet enligt sharia) men inte vet om resultatet kommer att bli gott är det sunnah att be två rakʿah. Denna bön måste vara en annan bön än den obligatoriska bönen. Det är tillräckligt att be två rakʿah med avsikten att göra istikhārah, antingen som någon av de regelbundna sunnah-bönerna under dagen eller natten eller som tahiyyat al-masjid-bönen. Efter al-Fatihah läser man vilken sura eller vers som helst. När bönen är avslutad prisar man Gud och sänder salawat över Guds sändebud (Guds välsignelser och frid över honom). Därefter läser man den åkallan som al-Bukhari har återberättat från Jabir (må Gud vara nöjd med honom). Jabir (må Gud vara nöjd med honom) sade: ”Guds sändebud (Guds välsignelser och frid över honom) lärde oss att göra istikhārah i ’alla angelägenheter’, på samma sätt som han lärde oss en sura ur Koranen. Han sade: ’När någon av er beslutar sig för att göra något bör han be två rakʿah av någon annan bön än den obligatoriska. Därefter bör han åkalla Gud:’
اللهم اسْتَغِيرُ بِعِلْمِكَ وَاسْتَقْدِرُكَ بِقُدْرَتِكَ وَأَسْأَلُكَ مِنْ فَضْلِكَ الْعَظِيمِ فَإِنَّكَ تَقْدِيرُ وَلَا أَقْدِرُ وتَعْلَمُ وَلَا أَعْلَمُ وَأَنت علام الغيوب. اللهم إن كنت تعلم أن هذا الْأَمْرَ خَيْرٌ لِي فِي دِينِي وَمَعَاشِي وَعَاقِبَةِ أَمْرِي، أَوْ قَالَ : عَامِل أَمْرِي وَأَجَلِهِ فَاقْدَرْهُ لِي وَبَسِرْهُ لِي ثُمَّ بَارِكَ لِي فِيهِ وَإِن كنتَ تَعْلَمُ أَن هَذا الأَمْرَ عَرْ لِي فِي دِينِي وَمَعَاشِي وَعَاقِبَةِ أَمْرِى، أَوْ قَالَ: عَاجِلِ أَمْرِي وَاجِلِهِ فاصرفه عنى وَاصْرِفْنِي عَنْهُ وَاقْدَرْ لِي الْغَيْرَ حَيْثُ كَانَ، ثُمَّ أَرْضِنِي بِهِ .
“O Allah, jag ber Dig genom Din kunskap att visa mig vad som är gott och välgörande, jag ber Dig om kraft genom Din oändliga makt och jag ber Dig om nåd ur Dina väldiga förråd av nåd. Du är sannerligen den som har makt över allt. Jag har ingen makt. Du vet allt, medan jag inte vet någonting. Du är den som har fullkomlig kunskap även om allt det osedda. O Allah, om Du vet att denna sak är god och välgörande för mig med avseende på min religion, mitt liv, min försörjning och det slutliga resultatet av mitt arbete – enligt en annan återberättelse: god för mig i denna värld och i det kommande livet – så bestäm den för mig och gör den lätt för mig. Lägg därefter välstånd och välsignelse för mig i den. Men om Du vet att denna sak är dålig för mig med avseende på min religion, mitt liv, min försörjning och det slutliga resultatet – enligt en annan återberättelse: dålig för mig i denna värld och i det kommande livet – så för den bort från mig och för mig bort från den. Bestäm därefter det goda för mig varhelst det finns och gör mig sedan nöjd med det.” När du säger ”denna sak” ska du nämna det som du önskar.
(Al-Shawkani sade: Jabirs uttalande att han [profeten] lärde dem att göra istikhārah ”i alla angelägenheter” visar att man inte bör avstå från istikhārah på grund av att man anser en angelägenhet vara liten eller oviktig. Det finns många saker som, trots att de betraktas som oviktiga, kan orsaka stor skada om man gör dem eller avstår från dem. Därför sade Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: Ni bör be er Herre om allt, även om det så gäller en skosnodd. Anm.)
Det finns ingen autentisk hadith som föreskriver att någon särskild vers eller sura ska reciteras i denna bön. Likaså nämns det inte i någon hadith att någon särskild vers eller sura måste reciteras upprepade gånger. Al-Nawawi sade: Efter istikhārah bör man göra det som hjärtat dras till. Man bör inte förlita sig på den riktning som hjärtat drogs till före istikhārah; den som gör istikhārah bör i stället helt överge sin egen vilja. Annars kan han inte anses vara en person som söker den bästa vägen från Allah. Han kommer inte heller att vara sanningsenlig i sitt sökande efter det goda och det bästa från Allah eller i sitt erkännande av att han saknar kunskap och kraft. Han kommer inte heller att vara sanningsenlig i sitt förklarande att Allah ensam äger all kunskap och all kraft. Om han verkligen vore sanningsenlig i detta, skulle han förneka sin egen kraft, kunskap och tidigare vilja och inte hålla fast vid sin tidigare önskan efter istikhārah.
18. Salāt al-Tasbīh
Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade till Abbas ibn Abd al-Muttalib, må Allah vara nöjd med honom: ”Min käre farbror Abbas, ska jag inte ge dig något? Ska jag inte ge dig något särskilt? … Om du gör det kommer Allah att förlåta alla dina tidigare synder, gamla synder, nya synder, avsiktliga synder, oavsiktliga synder, små synder, stora synder, dolda synder och öppna synder. Du ska be fyra rakʿah, och i varje rakʿah ska du läsa en valfri sura efter al-Fatihah. När du har avslutat recitationen i den första rakʿah ska du säga ’Subhan Allah wa-l-hamdu lillah wa la ilaha illa Allah wa Allahu akbar’ femton gånger. Därefter ska du i rukuʿ säga denna åkallan tio gånger, efter att du rest dig från rukuʿ tio gånger, sedan i sujud tio gånger, när du sitter mellan de två sujud tio gånger, i det andra sujud tio gånger och efter att du rest dig från det andra sujud tio gånger. På detta sätt sägs det sjuttiofem gånger i varje rakʿah. Gör detta i varje rakʿah. Om du kan, be denna bön en gång varje dag; annars en gång varje fredag; annars en gång varje år; och annars en gång under hela ditt liv.” Abu Dawud, Ibn Majah, Ibn Khuzaymah och al-Tabarani. Hafiz Ibn Hajar sade: ”Denna hadith har återberättats genom ett stort antal kedjor och från ett stort antal följeslagare.” Ibn al-Mubarak sade: ”Alla bör sträva efter att be Salat al-Tasbih, vänja sig vid att be den ofta och inte visa försumlighet beträffande den.”
19. Salat al-Hajah
Ahmad återberättade från Abu al-Darda, må Allah vara nöjd med honom, att den som utför wudu på ett fullständigt sätt och därefter ber två rakʿah på ett fullständigt sätt, honom kommer Allah att ge det han ber om – vare sig det sker omedelbart eller efter en tid.
20. Salat al-Tawbah
Det har återberättats från Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: Jag hörde Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, säga: ”Om någon begår en synd och därefter renar sig ordentligt och ber (enligt återberättelserna från Ibn Hibban, al-Bayhaqi och Ibn Khuzaymah, två rakʿah), och sedan ber Allah om förlåtelse, kommer Allah att förlåta honom.” Därefter reciterade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, denna vers: ”Och de som, när de begår en skamlös handling eller gör sig själva orätt – det vill säga begår en överträdelse eller synd – minns Allah och ber om förlåtelse för sina synder. Vem kan förlåta synder utom Allah? Och de framhärdar inte medvetet i det de har gjort. För dem är belöningen förlåtelse från deras Herre och trädgårdar genom vilka floder flyter.” (Sura Ali ʿImran, verserna 135–136.) Abu Dawud, al-Nasa’i, Ibn Majah, al-Bayhaqi och al-Tirmidhi. Al-Tabarani återberättade från Abu al-Darda, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den som utför wudu korrekt och sedan ber två eller fyra rakʿah på ett gott sätt, med fullständig rukuʿ och sujud, vare sig det är en obligatorisk bön eller någon annan bön, och därefter ber Allah om förlåtelse, honom kommer Allah att förlåta.”
21. Bönen vid sol- och månförmörkelse
De lärda är överens om att bönen vid sol- och månförmörkelse är en starkt rekommenderad sunnah. Det är bättre att be den i församling, men församling är inget villkor. Därför ska man högt tillkännage: ”Bönen kommer att förrättas i församling.” De flesta lärda anser att den består av två rakʿah. I varje rakʿah ska man utföra rukuʿ två gånger.
Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: Under Allahs sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, livstid inträffade en solförmörkelse. Allahs sändebud gick ut mot moskén. Han började bönen genom att säga ”Allahu akbar”, och människorna ställde sig i led bakom honom. Han läste en lång recitation. Sedan sade han ”Allahu akbar”, gick ner i rukuʿ och utförde en så lång rukuʿ att den nästan var lika lång som den första recitationen. Därefter höjde han huvudet och sade: ”Samiʿa Allahu liman hamidah” och ”Rabbana wa laka al-hamd”. Sedan reste han sig för den andra rakʿah och läste en något kortare recitation än i den första rakʿah. Därefter sade han ”Allahu akbar” och utförde rukuʿ, något kortare än den första rukuʿ. Sedan reste han sig från rukuʿ och sade: ”Samiʿa Allahu liman hamidah” och ”Rabbana laka al-hamd”. Därefter utförde han sujud. Sedan utförde han den följande rukuʿ på samma sätt som den föregående och fullbordade fyra rukuʿ och fyra sujud. Innan han vände sig om för att stå vänd mot människorna hade solen blivit fri från förmörkelsen. Därefter reste han sig och höll ett tal inför folket. Först prisade han Allah på det sätt Han förtjänar. Sedan sade han: ”Solen och månen är två av Allahs tecken. De förmörkas inte på grund av någons liv eller död. När ni bevittnar detta, skynda då till bönen.” – al-Bukhari och Muslim. Al-Bukhari och Muslim har också återberättat en hadith från Ibn Abbas: En solförmörkelse inträffade, och Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, stod länge i bönen. Han stod ungefär lika länge som recitationen av sura al-Baqarah. Sedan utförde han en lång rukuʿ. Därefter reste han sig från rukuʿ och stod länge, men något kortare än första gången. Sedan utförde han sujud. Därefter stod han åter länge, något kortare än första gången. Sedan utförde han en lång rukuʿ, men kortare än den första rukuʿ. Därefter reste han sig från rukuʿ och stod länge, men kortare än första gången. Sedan utförde han åter en lång rukuʿ, men kortare än den första rukuʿ. Därefter utförde han sujud och vände sig sedan om för att stå vänd mot människorna. Då hade solen redan blivit fri från förmörkelsen. Allahs sändebud sade: ”Solen och månen är bland Allahs tecken. De förmörkas inte på grund av någons liv eller död. När ni ser en förmörkelse, minns då Allah.” (Genom denna hadith bevisade imam al-Shafiʿi att predikan är ett villkor för denna bön. Abu Hanifah och Malik sade: Det finns ingen predikan vid bönen för sol- och månförmörkelse. Allahs sändebud höll predikan endast för att undanröja människornas felaktiga föreställning att solförmörkelsen hade inträffat på grund av hans son Ibrahims död.)
Ibn Abd al-Barr har sagt: Dessa två hadither är de mest autentiska haditherna i detta kapitel. Ibn al-Qayyim har sagt: Den sunnah som tydligt och otvetydigt har fastställts beträffande bönen vid sol- och månförmörkelse är att man gör två rukūʿ i varje rakʿah. Detta återfinns i haditherna från ʿAʾishah, Ibn ʿAbbās, Jābir, Ubayy ibn Kaʿb, ʿAbdullah ibn ʿAmr och Abū Mūsā. Alla nämnde två rukūʿ från Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom. De lärda som nämnde flera rukūʿ är fler till antalet, högre i rang och närmare Allahs Sändebud än de som inte nämnde flera rukūʿ.
Detta är Māliks, Aḥmads och al-Shāfiʿīs rättsskola. Abū Ḥanīfas rättsskola är däremot att bönen vid sol- och månförmörkelse ska utföras på samma sätt som ʿīd-bönen och fredagsbönen. Nuʿmān ibn Bashīr har sagt: Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, ledde oss i två rakʿah åt gången, med rukūʿ och sujūd såsom i er bön, och han bad tills solen hade blivit synlig igen. I hadithen från Kusayfa al-Hilālī sade Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom: När ni ser en förmörkelse, be då på samma sätt som den senaste obligatoriska bönen ni bad. – Aḥmad och al-Nasāʾī.
Att recitera Sūrat al-Fātiḥah är obligatoriskt i båda rakʿah. Efter al-Fātiḥah får man recitera vilken sura eller vers som helst. Recitationen får ske tyst eller hörbart. al-Bukhārī säger dock att hörbar recitation är den riktigare uppfattningen.
Tiden för denna bön sträcker sig från förmörkelsens början till dess slut. Bönen vid månförmörkelse är likadan som bönen vid solförmörkelse. al-Ḥasan al-Baṣrī har sagt: När Ibn ʿAbbās var guvernör i Basra inträffade en månförmörkelse. Han ledde oss i två rakʿah och gjorde två rukūʿ i varje rakʿah. Sedan steg han upp på sitt riddjur och sade: Jag ledde bönen på samma sätt som jag såg Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, be bönen vid en förmörkelse. – Musnad al-Shāfiʿī.
Det är rekommenderat att säga Allāhu akbar, åkalla Allah, ge välgörenhet och be om förlåtelse för synder under en förmörkelse. Det har återberättats från ʿAʾishah i al-Bukhārī och Muslim att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: Solen och månen är två av Allahs särskilda tecken. De inträffar inte på grund av någons födelse eller död. När ni ser en förmörkelse, åkalla då Allah, säg Allāhu akbar, ge välgörenhet och be. Abū Mūsā har också återberättat: En gång inträffade en solförmörkelse. Då bad Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, och sade: När ni ser något sådant, skynda då till att minnas Allah, åkalla Honom och be Honom om förlåtelse.
22. Bönen om regn
Istisqāʾ betyder ordagrant att be om vatten. Terminologiskt innebär det att man, när svår torka och regnbrist råder, ber Allah om vatten genom att följa någon av följande metoder:
1. Imamen ska, när som helst utom under en ogillad tid, leda följeslagarna i en två rakʿah lång bön utan adhān och iqāmah. I den första rakʿah ska han recitera al-Fātiḥah och Sabbihisma (Sūrat al-Aʿlā), och i den andra ska han efter al-Fātiḥah recitera al-Ghāshiyah, hörbart. Därefter ska han hålla en khuṭbah före eller efter bönen. När khuṭbahn är avslutad ska alla böneförrättare ta av sig sina mantelöverdrag och vända dem ut och in. Den sida som låg över höger axel ska läggas över vänster axel, och den sida som låg över vänster axel ska läggas över höger axel. Därefter ska de vända sig mot qiblah, lyfta händerna högt och åkalla Allah. Ibn ʿAbbās har sagt:
Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, gick ödmjukt ut till böneplatsen, klädd i vanliga arbetskläder, i långsam takt och med ett bekymrat uttryck. Han bad två rakʿah på samma sätt som ʿīd-bönen, men höll inte en sådan khuṭbah. Detta har återberättats i de fem autentiska hadithsamlingarna. al-Tirmidhī, Abū ʿAwānah och Ibn Ḥibbān har förklarat denna hadith vara autentisk. ʿAʾishah har sagt: Folket klagade inför Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, över regnbristen. Han beordrade att en minbar skulle hämtas, och den ställdes åt honom på ʿīds böneplats. Sedan fastställde han en dag för folket och beordrade dem att samlas den dagen. När solen hade stigit högt och dess strålar blivit starka gick han ut. Han satte sig på minbaren, sade Allāhu akbar och prisade Allah. Sedan sade han: Ni har klagat över regnbristen i ert område. Allah har beordrat er att be Honom och lovat att besvara er bön. Sedan sade han:
الْحَمْدُ لِلَّهِ رَبِّ الْعَالَمِينَ، الرحمن الرحيم، مَالِكِ يَوْمِ الدِّين، لَا إِلَهَ إِلَّا اللَّهَ يَفْعَلُ مَا يُرِيدُ اللَّهُ لَا إِلَهَ إِلَّا أَنْتَ أَنْتَ الْغَنِيُّ وَنَحْنُ الْفُقَرَاهُ، أَنْزِلَ عَلَيْنَا الْفَيْتَ، وَاجْعَلْ مَا أَنْزَلْتَ عَلَيْنَا قوة وبلاغا إلى حين .
“All lovprisning tillhör Allah, världarnas Herre, den Allra Givmildaste, den Mest Barmhärtige, Domens dags Härskare. Det finns ingen gud utom Allah. Han ger vad Han vill. O Allah! Det finns ingen gud utom Du. Du är fri från behov, medan vi är beroende av Dig. Sänd ner regn över oss. Och gör det som Du sänder ner över oss till kraft och livskraft för oss fram till en bestämd tid.” Därefter fortsatte han att be med händerna så högt upplyfta att det vita under hans armar syntes. Sedan vände han ryggen mot folket och vände sin mantel ut och in, medan han fortfarande höll händerna lyfta. Därefter vände han sig mot folket och steg ner från predikstolen. Sedan bad han två rakʿat. Omedelbart skapade Allah ett moln. Blixtar lyste i molnet och åskan mullrade, varefter regnet föll genom Allahs vilja. Innan han ens hade hunnit komma till moskén började vattenströmmar rinna. När Allahs sändebud såg folket skynda hem började han skratta så mycket att hans kindtänder syntes. Han sade: ”Jag vittnar om att Allah har makt över allt och att jag är Hans tjänare och sändebud.” Al-Hakim, Abu Dawud.
ʿUbbād ibn Tamīm berättade från sin far att Allahs sändebud gick ut tillsammans med folket för att be istisqā-bönen. Därefter ledde han dem i två rakʿat och reciterade högt i båda rakʿat. Alla de sex autentiska hadithsamlingarna.
Abu Hurayra sade: En dag gick Allahs profet ut för att be istisqā-bönen och bad två rakʿat tillsammans med oss, utan adhān eller iqāma. Därefter höll han en predikan inför oss, bad till Allah och vände sig mot qibla medan han lyfte händerna i bön. Sedan lade han mantelns högra sida över sin vänstra axel och den vänstra sidan över sin högra axel. – Ahmad, Ibn Māja, al-Bayhaqi.
2. Imamen kan även be om regn enbart under fredagens khutba. De bedjande ska säga ”āmīn, āmīn” tillsammans med hans bön. al-Bukhari och Muslim återberättar från Anas: En man kom in i moskén på fredagen medan Allahs sändebud stod och höll khutba. Han sade: ”Allahs sändebud! Våra tillgångar har gått förlorade och det finns ingen möjlighet att föra varorna till marknaden. Be därför Allah att Han hjälper oss.” Allahs sändebud lyfte båda händerna och sade: ”O Allah, hjälp oss!” Anas sade: Vid Allah, vi kunde inte se ett enda moln på himlen, och mellan oss och berget Salʿ fanns inte ett enda hus. Plötsligt kom ett litet moln, likt en sköld. Så snart molnet nådde mitten av himlen bredde det ut sig och regnet började falla. Vid Allah, vi såg inte solen på en hel vecka. Följande fredag kom samma man, han som hade bett om regn, åter in i moskén medan Allahs sändebud stod och höll khutba. Han ställde sig framför Allahs sändebud och sade: ”Allahs sändebud! Våra tillgångar håller på att förstöras och alla vägar blockeras. Be därför Allah att regnet upphör.” Allahs sändebud lyfte genast sina händer och sade: ”O Allah, låt det inte regna över oss, utan över dem som bor omkring oss. O Allah, låt det regna över bergen, kullarna och de ojämna platserna, över slätterna och vid trädens rötter.” Omedelbart upphörde regnet. Vi gick ut och vandrade i solskenet.
3. På vilken annan dag som helst än fredagen är det tillåtet att enbart be, utan någon bön, i moskén eller någon annanstans. Ibn Māja och Abu ʿUyayna har återberättat att Ibn ʿAbbās sade: En beduin kom till Allahs sändebud och sade: ”Allahs sändebud! Jag kommer från en stam vars herdar inte kan gå ut på fälten med boskapen på grund av brist på föda, och vars tjurar på grund av svaghet inte ens kan vifta med svansarna” (det vill säga en stam som drabbats av svår hungersnöd). Allahs sändebud steg genast upp på predikstolen, lovprisade Allah och sade sedan: ”O Allah, ge oss ett regn som befriar oss från hungersnöden, vars följder är lovvärda, som ger jorden fruktbarhet, som faller ymnigt och häftigt och som kommer snart utan dröjsmål.” Därefter föll så mycket regn att alla som kom till Allahs sändebud, varifrån de än kom, sade: ”Våra liv har räddats.”
En gång sade Shurahbīl till Kaʿb ibn Murra: ”O Kaʿb, återberätta för oss en hadith från Allahs sändebud.” Han sade: Jag hörde Allahs sändebud säga att när en man kom till honom och sade: ”Be Allah om regn för Mudars stam”, sade Allahs sändebud: ”Du är sannerligen djärv. Bara för Mudar?” Mannen sade: ”Allahs sändebud! När du bad Allah om hjälp hjälpte Han dig, och när du bad Honom om något besvarade Han din bön.” Allahs sändebud lyfte genast båda händerna och sade: ”O Allah, ge oss ett regn som befriar oss från hungersnöd, vars följder är lovvärda, som ger fruktbarhet, som omfattar alla, som kommer omedelbart utan dröjsmål och som är till nytta och inte till skada.” Bönen besvarades genast och ett kraftigt regn föll. Därefter kom folket och klagade över det alltför kraftiga regnet. De berättade att många människors hus hade rasat på grund av det. Då lyfte Allahs sändebud genast båda händerna och sade: ”O Allah, inte över oss längre, utan låt det nu regna över dem som bor omkring oss.” Omedelbart skingrades molnen och drog bort åt höger och vänster.” Ahmad, Ibn Māja, al-Bayhaqi, Ibn Abi Shayba och al-Hakim.
Al-Shaʿbi sade också: ʿUmar gick ut för istisqā, men nöjde sig med att endast be om istighfār, det vill säga om förlåtelse för synder. Folket sade: ”Vi såg inte dig be om regn.” Han svarade: ”Jag bad om regn genom de stjärnor på himlen genom vilka regn söks”, det vill säga genom att be om förlåtelse. Därefter reciterade han dessa två verser ur Sura Nuh: ”Be er Herre om förlåtelse. Han är i sanning Förlåtande. Då kommer Han att sända ymnigt regn över er.” Han reciterade också denna vers ur Sura Hud: ”Be er Herre om förlåtelse och vänd åter till Honom …” – al-Bayhaqi och Ibn Shayba.
Nedan följer några böner om istisqā som återfinns i olika hadither:
1. Ash-Shafi‘i säger: Sālim återberättar från sin far ʿAbdullāh: När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, bad om regn, brukade han säga:
اللَّهُمَّ أَسْقِنَا غَيْئًا، مَغِيثًا، مَرِيعًا ، عَدَنَا ، مُجَلَّلاً ، عَامًا، طبقًا، سَمَّا، دَانِيَا اللَّهُ أَسْقِنَا الْغَيْت ولا تَجْعَلْنَا مِنَ الْقَانِطين، اللهم إن بِالْعِبَادِ وَالْبِلادِ وَالْبَهَانِي، وَالْخَلْقِ مِنَ الْأَوَاءِ وَالْحَمْدِ والضَّنَكِ مَا لَا تَشْكُوهُ إِلَّا إِلَيْكَ، الأمر الب
ت لنا الزرع، وأدر لَنَا الشَّرْعَ، وَاسْقِنَا مِنْ بَرَكَاتِ السَّمَاءِ وَأَنْبِتَ لَنَا مِنْ بَرَكَاتِ الْأَرْضِ، اللهم ارفع عنا الْجَمْدَ، وَالْجُوْعَ وَالْعَرَى وَأَكْشِفَ عَنَّا مِنَ البَلَاءِ مَا لَا يَكْشِفُهُ غَيْرِكَ، الأمر إِنَّا نَسْتَغْفِرُكَ إِنَّكَ كُنتَ غَفَّارًا، فَأَرْسِلِ السَّمَاءَ
عَلَيْنَا مِن رَارًا.
”O Allah, ge oss ett regn som skyddar mot torka, som ger fruktbarhet, som omfattar allt, som faller rikligt och som varar länge. O Allah, hjälp oss med regn och gör oss inte besvikna. O Allah! Dina tjänare, boskapen i landet och alla skapelser lider så mycket nöd och skada att vi inte kan framföra detta inför någon annan än Dig. O Allah, låt grödor växa för oss, ge juverna mjölk, låt himlens välsignelser regna över oss och låt jordens välsignelser gro för oss. O Allah, avlägsna vår nöd, bristen på kläder och bristen på mat, och avlägsna från oss de olyckor som ingen annan än Du kan avlägsna. O Allah, vi ber Dig om förlåtelse. Du är sannerligen Förlåtande. Låt därför rikligt och oavbrutet regn falla över oss.” Ash-Shafi‘i säger: ”Imamerna bör be med denna åkallan. Det är detta jag föredrar.”
2. Saʿd sade: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, bad vid istisqāʾ så här: ”O Allah, ge oss rikligt med regn från de täta moln som blixtrar och ur vilka ett lätt regn faller. O Majestätiske och Ärorike.” – Abū ʿAwāna.
3. ʿAmr ibn Shuʿayb återberättar genom sin far och sin farfar att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, brukade säga vid istisqāʾ: ”O Allah, ge Dina tjänare och Din boskap vatten, sprid ut Din barmhärtighet och ge liv åt Dina döda bygder.” – Abū Dāwūd.
Det är rekommenderat att vid åkallan om regn hålla handryggarna uppåt. Muslim återberättar från Anas: När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, bad om regn, riktade han sina båda handryggar mot himlen [denna hadith visar att när man ber om att bli räddad från en olycka ska handryggarna hållas upp mot himlen. Men när man ber om att få något ska handflatorna vändas mot himlen]. När du ser att det börjar regna är det rekommenderat att säga: ”O Allah, ge ett nyttigt regn.” Man bör också blotta någon del av kroppen och låta den träffas av regnet. Vid alltför kraftigt regn säger man: ”O Allah, vi ber om ett regn av barmhärtighet, inte ett regn av straff, olycka, förstörelse eller översvämning. O Allah, låt det regna över höjderna och de platser där plantor växer. O Allah, det räcker för oss; låt det nu inte regna över oss utan omkring oss.” Allt detta har återberättats från Allahs sändebud med autentisk överleveringskedja.
13. Prostration vid recitation
Den som läser eller hör en vers med prostration rekommenderas att göra en prostration medan han säger ”Allahu akbar” och därefter åter lyfta huvudet medan han säger ”Allahu akbar”. Detta kallas prostration vid recitation. Däri finns varken tashahhud eller salam. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade läsa Koranen inför oss. När han kom till en vers med prostration sade han ”Allahu akbar” och prostrerade sig, och vi prostrerade oss också. Abu Dawud, Bayhaqi, Hakim. Abdullah ibn Masud sade: När du läser en vers med prostration, säg ”Allahu akbar” och prostrera dig. Och när du lyfter huvudet, säg ”Allahu akbar”.
1. Dygden: Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: När Adams son läser en vers med prostration och prostrerar sig, flyr Satan gråtande bort. Han säger: ”Ve mig, min brända panna! Så snart Adams son befalldes att prostrera sig prostrerade han och blev berättigad till paradiset. Men när jag befalldes att prostrera mig vägrade jag. Därför blev jag en av helvetets invånare.”
2. Bestämmelsen: Enligt de flesta lärda är prostration vid recitation sunnah för både läsaren och åhöraren. Det har återberättats i al-Bukhari att Umar, må Allah vara nöjd med honom, på fredagen läste sura an-Nahl från predikstolen. När han kom till en vers med prostration steg han genast ner och prostrerade sig. Folket prostrerade sig tillsammans med honom. Följande fredag läste han samma sura igen, och när han kom till versen med prostration sade han: ”O människor! Vi har inte befallts att prostrera oss. Men den som prostrerar sig gör rätt, och den som inte gör det har ingen synd.” Enligt en annan återberättelse sade han: ”Allah har inte befallt oss att prostrera oss, men om vi vill kan vi göra det.” – ad-Daraqutni. I alla de tillförlitliga hadithsamlingarna utom Ibn Majah har det återberättats att Zayd ibn Thabit sade: Jag läste sura an-Najm inför Allahs sändebud, men han prostrerade sig inte. Därför prostrerade ingen annan heller.
Ad-Daraqutni. Hafiz Ibn Hajar sade i Fath al-Bari: Syftet med att avstå från prostrationen var att fastställa att det är tillåtet att avstå från den. Imam ash-Shafiis uppfattning är densamma. Denna uppfattning får stöd av den återberättelse från Abu Hurayra som al-Bazzar och ad-Daraqutni citerat: Allahs sändebud prostrerade sig vid recitationen av sura an-Najm, och vi prostrerade oss tillsammans med honom. Ibn Masud sade: Allahs sändebud läste sura an-Najm och prostrerade sig; de som var med honom prostrerade sig också. Men en äldre man från Quraysh tog upp en handfull jord eller en stenbit, förde den mot sin panna och sade: ”Detta räcker för mig.” Abdullah sade: Senare såg jag honom dödad som otrogen. – al-Bukhari, Muslim.
3. Prostrationsplatserna: I Koranen finns femton prostrationsplatser. Amr ibn al-As sade: Allahs sändebud lärde mig femton verser med prostration i Koranen. Av dessa finns tre i de korta surorna, och två suror är. – Abu Dawud, Ibn Majah, al-Hakim, ad-Daraqutni.
Prostrationsplatserna är följande, femton till antalet:
1. De som befinner sig nära din Herre avstår inte högmodigt från att dyrka Honom, utan de prisar Honom och prostrerar sig inför Honom. (Sura 7, al-Araf: vers 206)
2. Allt i himlarna och på jorden faller ned i sujud inför endast Allah, liksom deras skuggor, morgon och kväll, vare sig de gör det frivilligt eller motvilligt. (Sura ar-Raʿd: vers 15)
3. Allt som finns i himlarna och på jorden, inklusive levande varelser och änglar, faller endast ned i sujud inför Allah. De är inte högmodiga. (Sura an-Nahl: vers 49)
4. Säg: ”Tro på den eller tro inte på den. När den läses upp för dem som tidigare har fått kunskap om de himmelska skrifterna, faller de sannerligen ned i sujud.” (Sura 17, Bani Israil: vers 107)
5. När Den Nåderikes verser läses upp för dem, faller de gråtande ned i sujud. (Sura Maryam: vers 58)
6. Har du inte sett att alla som finns i himlarna och på jorden, solen, månen, stjärnorna, bergen, träden, de levande varelserna, många människor och många av dem för vilka straffet blivit oundvikligt, faller ned i sujud inför Allah? Den som Allah förödmjukar kan ingen ära. Allah gör vad Han vill. (Sura al-Hajj: vers 18)
7. O ni troende! Böj er i rukuʿ, fall ned i sujud, dyrka er Herre och gör goda gärningar. Förhoppningsvis kommer ni att lyckas. (Sura al-Hajj: vers 77)
8. När de uppmanas: ”Fall ned i sujud inför Den Nåderike”, säger de: ”Vem är Den Nåderike? Ska vi falla ned i sujud inför den som du befaller oss att falla ned inför?” Och deras motvilja ökar ytterligare. (Sura al-Furqan: vers 60)
9. (På grund av Satans ingivelse) faller de inte ned i sujud inför Allah, som sänder ned regn från himlen och låter växter växa upp ur jorden, och som känner till allt ni döljer och visar öppet. (Sura an-Naml: vers 25)
10. Endast de tror på Mina verser som, när de påminns om dem, faller ned i prostration, prisar och förklarar sin Herre helig och inte är högmodiga.
(Surah as-Sajdah, vers 15)
11. David insåg att Vi hade satt honom på prov. Därför bad han sin Herre om förlåtelse, föll ned i bugning och ödmjukade sig. (Surah Sad, vers 24) [Abu Sa’id berättar: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, steg upp på predikstolen och läste Surah Sad. När han nådde prostrationsversen steg han ned, föll ned i prostration och de närvarande föll ned i prostration tillsammans med honom. En annan dag läste han samma surah. Så snart prostrationsversen nåddes gjorde alla sig redo att falla ned i prostration. Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade då: ”Detta är berättelsen om en profets ånger. Men jag ser att ni har gjort er redo att falla ned i prostration.” Därefter steg han ned och föll ned i prostration, och alla föll ned i prostration. Abu Dawud.]
12. Bland Allahs tecken finns natten, dagen, solen och månen. Fall inte ned i prostration inför solen eller månen. Fall ned i prostration inför Honom som har skapat dem, om det är Honom allena ni dyrkar. (Surah Fussilat, vers 37)
13. Fall därför ned i prostration inför Allah och dyrka Honom. (Surah an-Najm, vers 62)
14. Och när Koranen läses upp för dem faller de inte ned i prostration. (Surah 84 al-Inshiqaq, vers 21)
15. Fall ned i prostration och närma dig. (Surah 96 al-‘Alaq, vers 19)
4. Villkor: Enligt de flesta rättslärda är det även nödvändigt att uppfylla villkoren för Koranrecitationens prostration, samma villkor som är nödvändiga för bönen, såsom rituell renhet, att vända sig mot qibla och att täcka awrah. ash-Shawkani sade: I haditherna om Koranrecitationens prostration finns inget som bevisar att den som faller ned i prostration måste ha utfört wudu. De som var närvarande när Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, reciterade brukade falla ned i prostration tillsammans med honom. Det har emellertid inte återberättats att han befallde någon av dem att utföra wudu. Det är också svårt att säga att de alla hade wudu. Dessutom hände det ibland att polyteisterna föll ned i prostration tillsammans med honom, trots att de var orena och inte kunde utföra wudu. al-Bukhari har återberättat från Ibn Umar att han brukade falla ned i prostration även utan wudu. al-Hakim ibn Hajar förklarade dock denna återberättelse hos al-Bayhaqi som autentisk: Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Det är inte tillåtet att falla ned i prostration utan wudu.” För att lösa denna motsägelse kallade hafiz Ibn Hajar den renhet som krävs för Koranrecitationens prostration för större renhet. Alternativt ansåg han att den skulle förstås i betydelsen att renheten är valfri. På samma sätt finns det inte heller något uttalande i denna hadith som visar att renhet i kläderna och på platsen är nödvändig. Att täcka awrah och vända sig mot qibla är, när det är möjligt enligt samstämmigheten, nödvändigt. I Fath al-Bari sägs det: Ingen annan än ash-Sha’bi har stött Ibn Umars uppfattning att Koranrecitationens prostration utan wudu är otillåten. Ibn Abi Shaybah sade: Ibn Abi Abd ar-Rahman as-Sulami brukade läsa prostrationsversen och falla ned i prostration utan wudu och utan att vända sig mot qibla. Till och med när han gick och talade föll han ned i prostration genom en gest. Bland Ahl al-Bayt stödde Abu Talib och al-Mansur Billah Ibn Umar.
5. Åkallan vid Koranrecitationens prostration
Den som faller ned i prostration under Koranrecitationen får framföra vilken åkallan som helst. I detta avseende finns, bortsett från följande hadith från Aisha, ingen annan autentisk hadith. ”När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, föll ned i prostration under Koranrecitationen brukade han säga:
سَجَدَ وَجْهِي لِلَّذِي خَلَقَهُ وَشَقَ سَمِعَهُ وَبَصَرَهُ بِحَوْلِهِ وَقُوتِهِ فَتَبَارَكَ اللَّهُ أَحْسَنَ الْخَالِقِينَ .
”Mitt ansikte faller ned i sujud inför den Väldige, som skapade det och öppnade dess ögon och öron. Jag faller ned i sujud enbart genom den kraft och inspiration Han har gett. Allah, den bäste Skaparen, är allvälsignad.” – Alla autentiska hadithsamlingar utom Ibn Mājah. Observera att om recitationssujud utförs under bönen ska man säga ”Subhāna rabbiyal-aʿlā” i sujud.
6. Det är tillåtet att under bönen läsa en vers som kräver recitationssujud och att omedelbart utföra sujud efter läsningen, både för imamen och den som ber ensam, oavsett om bönen läses tyst eller högt. Al-Bukhārī och Muslim har återberättat från Abū Rāfiʿ:
Abū Rāfiʿ sade: Jag bad kvällsbönen tillsammans med Abū Hurayra. Han läste Sūrat al-Inshiqāq under bönen och utförde sujud. Jag sade: ”O Abū Hurayra, vad är detta sujud?” Han svarade: ”Jag utförde sujud när jag bad bakom Allahs Sändebud i denna sura. Därför kommer jag alltid att utföra sujud.” Al-Ḥākim har också återberättat från Ḥākim ibn ʿUmar att Allahs Sändebud utförde sujud under den första rakʿan i middagsbönen. Hans följeslagare antog att han hade läst Sūrat Alif Lām Mīm Sajda under bönen. Al-Nawawī sade: Oavsett om bönen läses tyst eller högt är det inte makrūh för imamen eller den som ber ensam att läsa en vers som kräver sujud under bönen, och om han läser den ska han omedelbart utföra sujud. Mālik sade: Det är makrūh under alla omständigheter. Enligt Abū Ḥanīfa är det inte makrūh i böner som läses högt, men makrūh i böner som läses tyst. Författaren till al-Baḥr sade: Enligt vår uppfattning bör sujudet skjutas upp till efter salām, så att oordning inte uppstår bland de bedjande [Den som följer imamen ska, även om han inte hör imamen läsa versen som kräver sujud, utföra sujud tillsammans med honom när imamen går ned i sujud. Om imamen läser versen men inte utför sujud ska den som följer honom inte utföra sujud, utan följa sin imam. På samma sätt ska den som följer imamen inte utföra sujud under bönen om han själv läser en sådan vers eller hör en person utanför bönen läsa den. Han ska utföra sujud efter bönen].
7. Det är tillåtet att läsa flera verser som kräver sujud och att utföra sujud flera gånger under samma bön. Om någon läser samma vers som kräver sujud upprepade gånger, eller hör den flera gånger i samma moské, ska han endast utföra sujud en gång. Villkoret är dock att sujud utförs efter den sista recitationen. Om han utför sujud efter den första recitationen behöver han enligt den hanafitiska rättsskolan inte utföra sujud igen för de efterföljande recitationerna. Aḥmad, Mālik och al-Shāfiʿī anser däremot att han måste göra det, eftersom orsaken till sujud har uppstått på nytt.
8. Att ta igen recitationssujud: Enligt de flesta lärda är det rekommenderat att utföra sujud så snart man läser eller hör en vers som kräver sujud. Om man dröjer med sujud upphör skyldigheten inte, såvida det inte går en mycket lång tid. Om ett långt uppehåll inträffar går möjligheten att fullgöra skyldigheten förlorad. Det behöver dock inte tas igen.
14. Tacksamhetssujud
Enligt de flesta lärda är det rekommenderat att utföra tacksamhetssujud när något nytt och glädjande inträffar eller när man räddas från en möjlig fara eller olycka. Detta sujud utförs för att tacka den Allsmäktige Allah.
Det har återberättats från Abū Bakr: När något glädjande inträffade eller han fick goda nyheter utförde Allahs Sändebud sujud för att tacka Allah. – Abū Dāwūd, Ibn Mājah och al-Tirmidhī. Al-Bayhaqī har återberättat: När ʿAlī skriftligen meddelade Allahs Sändebud nyheten att invånarna i Hamadān hade antagit islam, utförde han sujud. Sedan lyfte han huvudet och sade: ”Frid över Hamadān. Frid över Hamadān.” ʿAbd al-Raḥmān ibn ʿAwf sade: En dag gick Allahs Sändebud ut, och jag följde efter honom. Han gick in i en dadellund och förblev länge i sujud. När han dröjde med att resa sig blev jag rädd att Allah hade tagit honom till Sig. Jag gick fram till honom och tittade på honom. Då lyfte Allahs Sändebud huvudet och sade: ”O ʿAbd al-Raḥmān, vad har hänt dig?” Jag berättade för honom hur jag kände. Han sade: ”Jibrīl sade till mig: ’Ska jag inte ge dig goda nyheter?’ Allah den Upphöjde har sagt: ’Den som välsignar dig, över honom utgjuter Jag Min nåd. Den som hälsar frid över dig, över honom hälsar Jag frid.’” Då utförde jag omedelbart sujud som tacksägelse. – Aḥmad. Al-Bukhārī har också återberättat: När Kaʿb ibn Mālik fick den goda nyheten att Allah hade godtagit hans ånger, utförde han sujud. Aḥmad har återberättat att ʿAlī utförde sujud när han bland de dödade kharijitiska rebellerna fick syn på liket av en rebell vid namn Dhū al-Thudayya. Saʿīd nämnde också att Abū Bakr utförde sujud när han fick höra att Musaylima hade dödats. Vissa har ansett att de villkor som gäller för sujud i bönen också krävs för tacksamhetssujud. Andra har sagt att sujudets villkor i bönen inte är ett villkor här, eftersom detta inte är en bön. Författaren till Fatḥ al-ʿAllām ansåg denna uppfattning vara den starkaste. Al-Shawkānī sade: I de hadither som rör detta finns inget som bevisar att tvagning, renhet hos kläderna och renhet på platsen är villkor för tacksamhetssujud. På samma sätt framgår det inte av någon hadith att det är nödvändigt att säga ”Allāhu akbar” vid tacksamhetssujud. I al-Baḥr står det dock att man måste säga ”Allāhu akbar”. Imām Yaḥyā sade: Tacksamhetssujud får inte utföras under bönen, eftersom det inte är en del av bönen.
15. Sahw-sujud
Det finns belägg för att Allahs Sändebud ﷺ ibland gjorde misstag under bönen. Han brukade säga: ”Jag är bara en människa. Jag gör misstag, liksom ni gör. Så när jag gör ett misstag, påminn mig.” I denna fråga lämnade han vissa regler för sitt samfund. Nedan nämner jag kortfattat dessa regler:
1. Hur sahw-sujud utförs: Sahw-sujud består av två sujud. Dessa sujud ska utföras före eller efter den avslutande salam i bönen. Båda metoderna är autentiskt bevarade från Allahs Sändebud ﷺ. I al-Bukhari återberättas från Abu Sa’id al-Khudri att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”När någon av er blir osäker i bönen och inte kan avgöra om han har bett tre eller fyra rak’ah, ska han bortse från tvivlet och bygga bönen på det han är säker på. Därefter ska han utföra två sujud före salam.” I en annan återberättelse i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim, i samband med berättelsen om Dhul-Yadayn, sägs det att Allahs Sändebud ﷺ utförde sujud efter salam.
Det bästa tillvägagångssättet är emellertid att följa haditherna i denna fråga. När hadithen anger att sujud ska utföras före salam, ska det utföras före salam. Och när det anges att sujud ska utföras efter salam, ska det utföras efter salam. Ash-Shawkani säger: Det bästa tillvägagångssättet här är att när Allahs Sändebuds ﷺ ord och handlingar visar att sujud ska utföras före salam, ska det utföras före salam, och när de visar att det ska utföras efter salam, ska det utföras efter salam. Om orsaken till sahw-sujud är av sådan art att den hör samman med tiden före salam, ska sujud utföras före salam. Och om orsaken hör samman med tiden efter salam, ska sujud utföras efter salam. Om orsaken till sujud inte är knuten till någon av dessa två tidpunkter, får den bedjande själv välja om sujud ska utföras före eller efter salam. Det gör ingen skillnad om något har utelämnats eller lagts till i bönen. Imam Muslim återberättar från Ibn Mas’ud att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”När någon utelämnar något i bönen eller lägger till något, ska han utföra två sujud.”
2. Situationer då sahw-sujud föreskrivs enligt sharia: Sharia föreskriver sahw-sujud i följande situationer:
1. Om man avslutar bönen med salam innan den är fullbordad. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud ﷺ ledde oss i zuhr- eller asr-bönen. Han avslutade bönen med salam efter två rak’ah. Sedan gick han och ställde sig vid en trästock som fanns i moskén och lutade sig mot den, som om han var arg. Han lade sin högra hand över sin vänstra och flätade samman fingrarna som ett nät, och lade sin kind mot vänsterhandens ovansida. De som brukade lämna moskén först gick ut. Människorna sade: Har bönen förkortats? Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och Umar (må Allah vara nöjd med honom) fanns bland de församlade. De vågade inte tala med Allahs Sändebud ﷺ. Bland de församlade fanns en man som hette Dhul-Yadayn. Han gick fram och sade: ”Allahs Sändebud! Har du förkortat bönen, eller har du glömt?” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Jag har varken glömt eller förkortat den.” Sedan sade han: ”Menar ni också det som Dhul-Yadayn har sagt?” De svarade: ”Ja.” Då återvände Allahs Sändebud ﷺ och bad den del av bönen som hade utelämnats, och avslutade sedan bönen med salam [Detta visar att om någon av misstag avslutar bönen med salam innan den är fullbordad, räcker det att han ber den återstående delen, oavsett om han avslutade med salam efter två rak’ah eller före det].
Sedan sade han ”Allahu akbar” och utförde ett sujud som varade lika länge som hans vanliga sujud eller ännu längre. Därefter lyfte han huvudet. – al-Bukhari och Muslim.
Ahmad, al-Bazzar och at-Tabarani har återberättat att Ibn az-Zubayr ledde maghrib-bönen och avslutade den med salam efter två rak’ah. Sedan reste han sig för att fatta tag i den svarta stenen. Församlingsmedlemmarna utropade förvånat ”Subhanallah!” och sade: ”Vad har hänt dig?” Därefter bad han den återstående delen av bönen och utförde två sujud. När denna händelse berättades för Ibn Abbas sade han: ”Ibn az-Zubayr avvek inte det minsta från Allahs Sändebuds ﷺ sunnah.”
2. Om man lägger till något i bönen: Alla de autentiska hadithsamlingarna har återberättat från Ibn Masʿūd: Allahs sändebud ledde bönen och bad fem rakʿat. Då sade man till honom: ”Har något lagts till i bönen?” Han sade: ”Vad är det nu då?” Folket sade: ”Du har ju bett fem rakʿat.” Omedelbart gjorde Allahs sändebud två sahw-sujud efter salām.
Detta hadith visar att om någon av misstag ber en extra rakʿa utan att sitta i den fjärde rakʿan, blir hans bön giltig om han gör sahw-sujud.
3. Om man glömmer att sitta för det första tashahhud eller utelämnar någon sunnah i bönen: Det har återberättats i alla de autentiska hadithsamlingarna: Allahs sändebud ledde bönen och reste sig utan att sitta efter den andra rakʿan. Folket påminde honom genom att säga ”Subḥān Allāh”, men han fortsatte framåt. Efter bönen gjorde han två sujud och därefter salām [Det har kommit i hadith att när imamen gör sahw-sujud på grund av sitt misstag, ska även den som följer imamen göra sahw-sujud. Hanafiternas och shafiʿiternas uppfattning är att den som följer imamen gör sahw-sujud på grund av imamens misstag, men inte på grund av sitt eget misstag].
Det har sagts i hadith: Om någon av misstag utelämnar den första sittningen och, medan han reser sig, kommer ihåg det innan han har rest sig helt, ska han återvända till sittningen. Men om han kommer ihåg det efter att ha rest sig helt, ska han inte återvända till sittningen. Detta stöds av den hadith som återberättats av Aḥmad, Abū Dāwūd och Ibn Mājah från al-Mughīra:
Allahs sändebud sade: ”När någon av er reser sig efter den andra rakʿan men ännu inte har rest sig helt, ska han sätta sig ner. Men när han har rest sig helt ska han inte sätta sig ner, utan göra två sahw-sujud.”
4. Om man blir tveksam i bönen: ʿAbd al-Raḥmān ibn ʿAwf sade: Jag hörde Allahs sändebud säga: ”När någon av er blir tveksam i sin bön och inte vet om han har bett en eller två rakʿat, ska han räkna bönen som en rakʿa. Och när han blir tveksam om han har bett två eller tre rakʿat, ska han räkna den som två rakʿat. Och när han inte kan avgöra om han har bett tre eller fyra rakʿat, ska han räkna den som tre rakʿat. Sedan ska han göra två sujud före salām efter bönen.” – Aḥmad, Ibn Mājah och al-Tirmidhī. I en annan återberättelse från ʿAbd al-Raḥmān sägs: ”Jag hörde Allahs sändebud säga att den som under bönen blir tveksam om han har bett för få rakʿat ska fortsätta att be tills han blir tveksam om han har bett för många.” Abū Saʿīd al-Khudrī sade: Allahs sändebud sade: ”När någon av er blir tveksam i sin bön och inte vet hur många rakʿat han har bett, tre eller fyra, ska han kasta bort tvivlet och avsluta bönen utifrån det antal rakʿat han är säker på. Sedan ska han göra två sujud före salām. Om han skulle ha bett fem rakʿat, blir bönen en förbön för honom. Och om han skulle ha bett fyra rakʿat för att fullborda bönen, blir de två sahw-sujud ett medel för att straffa Satan.” Aḥmad och Muslim. Dessa två hadither styrker majoriteten av de lärdas uppfattning att den bedjande, när han blir tveksam om antalet rakʿat i bönen, ska utgå från det lägre antal som han är säker på och göra sahw-sujud.
16. Bön i gemenskap
1. Bönens betydelse och värdighet i gemenskap
Att be tillsammans i församling är sunna mu’akkada [detta gäller de obligatoriska bönerna. När det gäller frivilliga böner är bön i församling tillåten, oavsett om församlingen är liten eller stor. Det berättas i en hadith att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) bad två rakʿa frivillig bön. Anas stod till höger om honom, medan Umm Sulaym och Umm Haram stod bakom honom. Sådana händelser inträffade flera gånger].
Det finns ett stort antal hadither om dess förträfflighet.
Här nämner jag några av dem:
1. Det har berättats från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Belöningen för att be i församling är tjugosju gånger större än för att be ensam. – al-Bukhari och Muslim.
2. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Belöningen för den bön som utförs tillsammans med församlingen är tjugofem gånger större än för den bön som utförs hemma eller på marknaden. När han utför tvagningen ordentligt och sedan går till moskén enbart för bönens skull, höjs hans rang ett steg och en synd förlåts för vart och ett av hans steg. När han sedan ber fortsätter änglarna att be om Allahs barmhärtighet över honom så länge han stannar på sin böneplats, ända tills han bryter sin renhet. De säger: ”O Allah, förbarma Dig över honom! Skänk honom godhet!” Och så länge han väntar på nästa bön räknas han som om han befinner sig i bön. al-Bukhari och Muslim.
3. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade också: En blind man kom till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”O Allahs Sändebud, det finns ingen som kan leda mig till moskén.” Därefter bad han Allahs Sändebud om tillåtelse att be hemma. Han gav honom tillåtelse. När mannen sedan var på väg att gå sade han: ”Hör du böneutropet?” Han svarade: ”Ja.” Han sade: ”Svara då på det.” – Muslim.
4. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade också att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Vid Allah, jag önskar att jag kunde beordra någon att samla ved och, när veden hade samlats, beordra någon annan att leda bönen i moskén. Sedan skulle jag gå till vissa människors hus och sätta eld på dem (det vill säga husen till dem som utan giltig ursäkt inte kom till bönen i församling). al-Bukhari och Muslim.
5. Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: Den som gläds åt att möta Allah i morgon som muslim bör bevara dessa böner där böneutropet görs. Allah har fastställt vägledningens sunna (den bestående ordningen) för er Profet. Att bevara dessa böner på den plats där böneutropet görs är en av vägledningens bestående ordningar. Om ni bad hemma, såsom den som är frånvarande från församlingen gör, skulle ni överge er Profets sunna. Och om ni övergav er Profets sunna skulle ni gå vilse. Under vår tid såg vi att ingen uteblev från församlingen utom den som var allmänt känd som hycklare. Några kom till och med stödda på två mäns axlar och ställde sig i ledet. Muslim. I en annan återberättelse från Ibn Masud sägs det: Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) lärde oss att vägledningens sunna är att be i den moské där böneutropet görs.
6. Abu ad-Darda, må Allah vara nöjd med honom, sade: Jag hörde Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: ”Om bönen inte förrättas gemensamt i en by eller i en beduinbosättning, kommer Satan att få makt över dem. Därför ska ni alltid förrätta bönen gemensamt. Vargar äter endast får som skiljt sig från flocken.” – Abu Dawud.
2. Kvinnors deltagande i den gemensamma bönen i moskén och förtjänsten i att be hemma. Det är tillåtet för kvinnor att gå till moskén och be gemensamt, så länge de inte gör något som väcker männens begär eller använder något som kan leda människor på avvägar, såsom utsmyckning och parfym. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Hindra inte kvinnorna från att gå till moskén. Men deras hem är bättre för dem.” Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade: Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Hindra inte Allahs kvinnliga tjänare från att gå till Allahs moskéer. Men de ska gå till moskén utan att använda parfym.” – Ahmad, Abu Dawud. Abu Hurayra sade vidare: Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Ingen kvinna ska komma och be isha-bönen med oss efter att ha använt parfym.” – Muslim, Abu Dawud och an-Nasa’i.
Men för kvinnor är det bättre att be hemma. Ahmad och at-Tabarani har återberättat att Umm Humayd as-Sa’idiyya kom till Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Guds Sändebud, jag vill be tillsammans med dig.” Guds Sändebud sade: ”Jag vet det. Men din bön i ditt eget rum är bättre för dig än din bön i moskén i ditt kvarter. Och din bön i moskén i ditt kvarter är bättre för dig än din bön i den centrala fredagsmoskén i ditt område.”
3. Att be i en något avlägsnare moské och i en större gemenskap
Det är rekommenderat att be i den moské som ligger något längre bort men där fler bedjande samlas. Muslim har återberättat från Abu Musa, må Allah vara nöjd med honom, att Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som går längre för att be får större belöning.” Jabir sade: ”Banu Salama ville flytta närmare moskén eftersom området omkring moskén stod tomt. När Guds Sändebud fick veta detta sade han: ’Banu Salama, jag har fått veta att ni vill flytta närmare moskén.’ De sade: ’Ja, Guds Sändebud, det är vad vi vill.’ Guds Sändebud sade: ’Håll er i stället till era bostäder. Era fotspår skrivs ned.’” Dessutom har den tidigare återberättade hadithen från Abu Hurayra om samma ämne citerats i al-Bukhari och Muslim. Ubayy ibn Ka’b återberättade: Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”En mans bön tillsammans med en annan man är mer belönande än hans bön ensam. Och en mans bön tillsammans med två män är mer belönande än hans bön tillsammans med en enda man, samt mer effektiv när det gäller att befria honom från synd och rena honom. Den gemenskap där fler människor samlas är mer älskad av Allah.” – Ahmad, Abu Dawud, an-Nasa’i, Ibn Majah och Ibn Hibban.
4. Det är rekommenderat att gå lugnt till moskén
Det är rekommenderat att gå till moskén lugnt och värdigt. Det är avrått att gå snabbt eller springa. Från det ögonblick en människa lämnar sitt hem med avsikten att be räknas hon som bedjande. Abu Qatada sade: En dag bad vi tillsammans med Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Plötsligt hörde han oväsendet från några människor. Efter bönen frågade han: ”Vad har hänt med er?” De svarade: ”Vi skyndade hit för att hinna bönen.” Guds Sändebud sade: ”Gör inte så. När ni kommer till bönen ska ni komma lugnt och stilla. Be det ni hinner med i gemenskapen, och det ni missar ska ni be senare.” – al-Bukhari och Muslim. (Orden ”lugnt” och ”stilla” har samma betydelse. Imam an-Nawawi gjorde dock en viss skillnad mellan dem. Enligt honom innebär ”lugnt” att gå långsamt och avstå från meningslösa handlingar under färden, medan ”stilla” innebär värdighet.)
Såsom att sänka blicken, tala med låg röst och inte se åt olika håll.
Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: När ni hör iqāmah, gå då till moskén, men gå lugnt och stilla. Ha inte bråttom. Be det ni hinner med och be senare det ni missar. – Alla de autentiska hadithsamlingarna utom at-Tirmidhi [Denna hadith visar att den del av bönen som man hinner med tillsammans med imamen räknas som bönens första del, medan den återstående delen räknas som den senare delen].
5. Det är rekommenderat att imamen förkortar bönen
Det är rekommenderat att imamen förkortar församlingsbönen. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: När någon av er leder församlingen i bönen bör han förkorta den, eftersom det bland dem finns sjuka, äldre och svaga personer. Men om han ber ensam kan han förlänga den så mycket han vill. – Alla de autentiska hadithsamlingarna.
Abbas berättar att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: När jag börjar bönen vill jag ibland förlänga den. Men plötsligt hör jag ett barn gråta, och därför avslutar jag bönen snabbt. Jag vet hur mycket barnets gråt plågar dess mor. al-Bukhari och Muslim har återberättat att Anas sade: Jag har aldrig bett bakom någon imam en så kort men samtidigt så fullständig bön som bakom Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Abu Umar ibn Abd al-Barr sade: Enligt de lärda är det enhälligt rekommenderat att varje imam förkortar bönen. Den ska dock vara så lång att varje moment i bönen motsvarar att säga ”Subhanallah” tre gånger. Inget moment får utelämnas eller förkortas på ett bristfälligt sätt. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förbjöd att hacka i bönen som en kråka. När han såg en man avsluta bönen utan att utföra bugningen fullständigt sade han till honom: ”Gå och be igen, för du har inte bett.” Han sade också: ”Allah kommer inte att se på den som inte rätar upp ryggen efter bugningen och nedfallandet med ansiktet.” Därefter sade Abu Umar: Jag känner inte till någon meningsskiljaktighet om att det är rekommenderat för den som leder bönen att förkorta den. Villkoret är dock att varje moment – bugningen, nedfallandet med ansiktet och så vidare – utförs fullständigt. Enligt en återberättelse sade Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Gör inte Allah förhatlig för Hans tjänare. Några av er leder bönen och förlänger den, vilket orsakar dem som står bakom honom besvär.”
6. Imamen får förlänga den första rakʿah
Det är tillåtet enligt sharīʿah för imamen att förlänga den första rakʿah i väntan på någon som försöker hinna ansluta sig till församlingsbönen för att få församlingens förtjänst. På samma sätt får han vänta på någon som vill ansluta sig till församlingen medan den befinner sig i bugningen. Han får även vänta under den avslutande sittningen. I Abu Qatadas hadith sägs det att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade förlänga den första rakʿah. Abu Saʿid sade att Allahs Sändebud fortfarande befann sig i den första rakʿah när några personer, efter att bönen hade börjat, gick till Jannat al-Baqi för att uträtta sina behov och sedan återvände efter att ha gjort wudu. Han brukade förlänga den första rakʿah. – Ahmad, Muslim, Ibn Majah och an-Nasa’i.
7. Det är obligatoriskt att följa imamen och förbjudet att gå före honom
Det är obligatoriskt att följa imamen och förbjudet att gå före honom [Alla lärda är överens om att bönen blir ogiltig om man går före imamen vid takbirat al-ihram eller när man uttalar salam. Enligt Ahmad blir bönen ogiltig om man går före imamen även i andra moment. Om man utför momenten samtidigt som imamen är det makruh. Imamen måste följas].
Abu Hurayra berättar att Guds Sändebud ﷺ sade: Imamen har utsetts för att följas. Följaktligen ska ni inte gå före honom. När han säger takbīr, ska ni också säga takbīr. Och när han säger ”Samiʿa Allāhu liman ḥamidah”, ska ni säga: ”Allāhumma rabbanā laka al-ḥamd.” När han gör sujūd, ska ni också göra sujūd. Och när han sitter och läser ṣalawāt, ska ni alla också sitta och läsa ṣalawāt. – al-Bukhārī och Muslim. Aḥmad och Abū Dāwūd berättar att Guds Sändebud ﷺ sade: Imamen är till för att följas. När han säger takbīr, ska ni därför också säga takbīr; säg inte takbīr förrän imamen har sagt takbīr. När han gör rukūʿ, ska ni också göra rukūʿ, och gör inte rukūʿ förrän han har gjort rukūʿ. När imamen gör sujūd, ska ni också göra sujūd; gör inte sujūd förrän imamen har gjort sujūd. Abū Hurayra رضي الله عنه berättar att Guds Sändebud ﷺ sade: ”När någon av er lyfter huvudet före imamen, fruktar han då inte att Allah kan förvandla hans huvud till ett åsnehuvud eller hans ansikte till ett åsneansikte?” – Alla autentiska hadithsamlingar. Anas رضي الله عنه berättar att Guds Sändebud ﷺ sade: ”O människor! Jag är er imam. Gå därför inte före mig i rukūʿ, sujūd, stående, sittande eller vid avslutningen med salām.” – Aḥmad och Muslim. Al-Barāʾ sade: Vi bad tillsammans med Guds Sändebud ﷺ. När Guds Sändebud ﷺ sade ”Samiʿa Allāhu liman ḥamidah”, böjde ingen av oss ryggen förrän Guds Sändebud ﷺ hade lagt sitt ansikte mot marken. – Alla autentiska hadithsamlingar.
8. Församlingsbön uppstår så snart en person ansluter sig till imamen
Församlingsbön uppstår så snart en person ansluter sig till imamen, oavsett om personen är ett barn eller en kvinna. Ibn ʿAbbās رضي الله عنه berättade: Jag övernattade hos min moster Maymūna. På natten ställde sig Guds Sändebud ﷺ upp för att be. Jag ställde mig också tillsammans med honom. Jag ställde mig på hans vänstra sida. Han tog då tag i mitt huvud och ställde mig på sin högra sida. – Alla autentiska hadithsamlingar. [Denna hadith visar att om någon inte har avsett att vara imam utan ställer sig upp för att be ensam, är det tillåtet att be bakom honom som följare och att han blir imam. Detta gäller både obligatoriska och frivilliga böner. I al-Bukhārī berättas från ʿĀʾisha رضي الله عنها att Guds Sändebud ﷺ brukade be i sitt rum. Rummets vägg var mycket låg, så människorna kunde se Guds Sändebud ﷺ. När de såg honom ställde sig en grupp upp och bad tillsammans med honom. Följande morgon talade människorna om detta. Nästa natt ställde sig Guds Sändebud ﷺ åter upp för att be, och även denna natt bad några människor under Guds Sändebuds ﷺ ledning.]
Abū Saʿīd och Abū Hurayra رضي الله عنهما berättade att Guds Sändebud ﷺ sade: Den som vaknar på natten, väcker sin hustru och de båda ber två rakʿa tillsammans, kommer att skrivas bland de män och kvinnor som minns Allah. – Abū Dāwūd. Abū Saʿīd berättar: En man gick in i moskén efter att Guds Sändebud ﷺ redan hade bett tillsammans med sina följeslagare. Guds Sändebud ﷺ sade: ”Vem vill be tillsammans med denne man och därigenom ge honom välgörenhet?” En av de närvarande reste sig och bad tillsammans med honom. – Aḥmad, Abū Dāwūd och al-Tirmidhī. Ibn Abī Shayba berättar att Abū Bakr al-Ṣiddīq رضي الله عنه bad tillsammans med denne man. Utifrån denna hadith fastslog al-Tirmidhī att det är tillåtet att åter be i församling i en moské där en församlingsbön redan har hållits. Detta var också Aḥmads och Isḥāqs uppfattning. Enligt andra lärda ska man be ensam. Detta var Sufyāns, Māliks, al-Shāfiʿīs och Ibn al-Mubāraks uppfattning.
Att samtidigt hålla flera församlingsböner på samma plats är däremot enhälligt förbjudet. Det strider mot det syfte för vilket islam har föreskrivit församlingsbönen. Det strider mot den islamiska lagens föreskrifter.
9. Tillåtligheten i att imamen blir följare
Om någon utses till imam i den ordinarie imamens frånvaro, är det tillåtet för denne person att bli följare när den ordinarie imamen anländer. Al-Bukhārī och Muslim berättar från Sahl ibn Saʿd: När Guds Sändebud ﷺ gick till Banū ʿAmr för att medla i deras konflikt, och böntiden inföll, kom böneutroparen till Abū Bakr och sade: ”Ska du leda bönen? Ska jag då kalla till iqāma?” Han svarade: ”Ja.” Därefter började Abū Bakr leda bönen. Efter en stund kom Guds Sändebud ﷺ. Människorna bad då. Guds Sändebud ﷺ ställde sig i ledet. Människorna började klappa händerna. När Abū Bakr bad brukade han inte vända sig åt något annat håll, men när människorna klappade allt mer tittade han åt sidan och fick syn på Guds Sändebud ﷺ. Guds Sändebud ﷺ gjorde ett tecken åt honom: ”Stå kvar på din plats och fortsätt leda bönen.” Abū Bakr lyfte då båda händerna och prisade Allah för den befallning Guds Sändebud ﷺ hade gett honom beträffande imamskapet. Sedan gick Abū Bakr bakåt och ställde sig i ledet. Guds Sändebud ﷺ gick fram, ledde bönen och satte sig sedan vänd mot människorna. Därefter sade han: ”O Abū Bakr! Varför fortsatte du inte att leda bönen efter att jag hade befallt dig att göra det?” Abū Bakr رضي الله عنه svarade: ”Det var inte möjligt för Abū Quḥāfas son att leda bönen i Guds Sändebuds ﷺ närvaro.” Guds Sändebud ﷺ frågade folket: ”Vad var det som hände? Varför såg jag er klappa så mycket med händerna?” Om något plötsligt händer någon under bönen ska han säga ”Subḥān Allāh”. Att klappa händerna är endast föreskrivet för kvinnor.
Al-Shawkānī sade: Denna hadith visar att bönen inte blir ogiltig om man under bönen går från ett led till det intilliggande ledet. Den visar också att det är tillåtet att prisa Allah och varna genom att säga ”Subḥān Allāh” med anledning av något som inträffat. Det är även tillåtet att vid ett giltigt skäl ersätta imamen med någon annan. Det är inget klandervärt i att bönen leds av två imamer. Härav framgår att det är tillåtet för en person att vara imam under en del av bönen och följare under en annan del. Det framgår också att det är tillåtet att lyfta händerna under bönen när man åkallar Allah och prisar Honom. Det är bevisligen tillåtet att vända blicken åt olika håll när det behövs. Det är likaså tillåtet att vid behov tala till den bedjande genom tecken. Det är tillåtet att prisa och tacka Allah för att ha blivit hedrad i religionen, att en mindre kvalificerad person leder bönen för en mer kvalificerad person och att utföra mindre handlingar under bönen.
10. Delvist deltagande i den gemensamma bönen
Den som ansluter sig till den gemensamma bönen efter att den har börjat ska stå upp och uttala takbīrat al-iḥrām och delta med imamen i den ställning han än befinner sig i. (Den som ansluter sig till den gemensamma bönen genom att uttala takbīrat al-iḥrām innan imamen avslutar bönen med salām får hela belöningen för den gemensamma bönen. En rakʿa räknas inte som uppnådd i den gemensamma bönen förrän man har hunnit med dess rukūʿ. Rakʿan räknas även om man inte hinner med hela rukūʿ tillsammans med imamen, eller om man böjer huvudet och vidrör knäna med händerna innan imamen lyfter huvudet.
Abū Hurayra må Allah vara nöjd med honom berättar att Allahs sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom sade: När ni kommer till bönen och vi befinner oss i sujūd, ska ni också gå ner i sujūd. Men räkna inte detta som en rakʿa. Den som hinner med rukūʿ har däremot hunnit med bönerakʿan. – Abū Dāwūd, Ibn Khuzayma, al-Hākim.
En masbūq (en person som endast har hunnit delta i en del av den gemensamma bönen) gör exakt det som imamen gör. Han sitter tillsammans med honom i den avslutande sittningen. Han ska inte resa sig förrän imamen har avslutat bönen med salām. När han sedan reser sig ska han säga Allāhu akbar och resa sig för att fullborda den återstående delen av bönen.
11. Ursäkter som tillåter att man avstår från den gemensamma bönen
Om någon av följande omständigheter uppstår är det tillåtet att avstå från den gemensamma bönen:
1 och 2. Regn eller snöfall: Det har berättats från Ibn ʿUmar må Allah vara nöjd med honom att Allahs sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom brukade be utroparen kalla till bönen och säga: ”Be i era egna bostäder under en mörk och regnig natt.” – al-Bukhārī, Muslim. Jābir må Allah vara nöjd med honom berättade: Vi gav oss av på en resa tillsammans med Allahs sändebud. Under resan började det regna. Allahs sändebud sade: ”Den av er som vill kan be på sin vistelseplats.” – Aḥmad, Muslim, Abū Dāwūd, al-Tirmidhī. En gång, en regnig dag, sade Ibn ʿAbbās till sin utropare: Efter att du har sagt ”Ashhadu anna Muḥammadan rasūlullāh”, ska du inte säga ”Ḥayya ʿala s-salāh” (kom till bönen). Säg i stället: ”Ṣallū fī buyūtikum” (be i era egna hem). Det verkade som om folket ogillade detta. Då sade Ibn ʿAbbās: ”Förvånas ni över detta? Den som är bättre än jag, Allahs sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gjorde också så. Den gemensamma bönen är visserligen obligatorisk, men jag tyckte inte om att få er att lämna era hem för att gå på lerigt och halt underlag.” – al-Bukhārī och Muslim. Muslims version lyder så här: En regnig fredag befallde Ibn ʿAbbās sin utropare … Även vid stark hetta, likt snöfall, kompakt mörker och rädsla för en tyrann är det tillåtet att avstå från den gemensamma bönen. Ibn Baṭṭāl har sagt: De lärda är eniga om detta. Han inkluderade även ösregn, stormar och liknande naturkatastrofer.
3. När maten har serverats. Ibn ʿUmar må Allah vara nöjd med honom berättar att Allahs sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom sade: Om någon av er håller på att äta ska han inte skynda sig förrän han har ätit det som han behöver. Inte ens om den gemensamma bönen har börjat. – al-Bukhārī.
4. Om man är trängd av behovet att urinera eller uträtta sina behov, sade Aisha (må Allah vara nöjd med henne): Jag hörde Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga: Bön bör inte förrättas när maten står framme eller när man behöver uträtta sina behov. – Ahmad, Muslim och Abu Dawud.
5. Abu Darda sade: Det är klokt att först uträtta sina behov, så att man kan be med ett lugnt sinne. – Bukhari.
12. Vem är mest lämpad att leda bönen?
Den som har mest kunskap om Allahs bok är mest lämpad att leda bönen. Om flera är jämlika i fråga om förmågan att recitera Koranen, är den av dem som har störst kunskap om sunnan mest lämpad att leda bönen. Om flera även då är jämlika, är den som är äldst i hijra mest lämpad att leda bönen. Om flera även då är jämlika, är den äldste av dem till åldern mest lämpad att leda bönen.
a. Abu Sa’id berättar att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: När tre personer samlas bör en av dem leda dem i bönen. Den som har mest kunskap om Koranen är mest lämpad att leda bönen. – Ahmad, Muslim och al-Nasa’i. ”Har mest kunskap om Koranen” betyder att ha större kunskap om Koranen och att kunna den utantill i större omfattning. I Amr ibn Salamas berättelse sägs nämligen: ”Den av er som har mest Koran i sin besittning bör leda er i bönen.”
b. Ibn Mas’ud sade: Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Den som bland församlingens medlemmar har mest kunskap om Koranen ska leda församlingen i bönen. Om alla är jämlika i fråga om kunskap om Koranen, ska den som har större kunskap om sunnan vara mest lämpad att leda bönen. Om alla även är jämlika i fråga om kunskap om sunnan, ska den som är äldst i hijra vara mest lämpad att leda bönen. Om alla även är jämlika i fråga om hijra, ska den äldste till åldern vara mest lämpad att leda bönen. Ingen får under några omständigheter leda bönen på någon annans myndighetsområde utan dennes tillstånd. Och ingen får sätta sig på den plats som är avsedd för husets herre utan hans tillstånd. – Ahmad och Muslim.
Detta innebär att härskaren, husets herre och sammankomstens ordförande är mer lämpade än andra att leda bönen, så länge ingen av dessa auktoritetspersoner ger någon annan tillstånd.
Abu Hurayra berättar att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Det är inte tillåtet för någon som tror på Allah och den yttersta dagen att bli imam eller ledare för ett samhälle eller en grupp utan deras tillstånd. Och ingen får utse sig själv till gäst vid en inbjudan och utestänga alla andra. Om han gör det, är det liktydigt med att förråda dem. – Abu Dawud.
13. Vilkas imamat är giltigt
Det är giltigt att en pojke som förstår skillnaden mellan halal och haram leder bönen. Det är också giltigt att en blind leder bönen, att den som ber stående leds av den som ber sittande, att den som ber sittande leds av den som ber stående, att den som ber den obligatoriska bönen leds av den som ber en frivillig bön, att den som ber en frivillig bön leds av den som ber den obligatoriska bönen, att den som utför tayammum leds av den som har gjort wudu, att den som har gjort wudu leds av den som utför tayammum, att en bofast leds av en resande, att en resande leds av en bofast samt att vanliga människor leds av en person med särskild status. Amr ibn Salama ledde sitt folks böner när han endast var sex eller sju år gammal. Allahs Sändebud utsåg Ibn Umm Maktum till ställföreträdande styresman och imam i Medina vid två tillfällen, trots att han var blind. Under den sjukdom som föregick hans död brukade Abu Bakr be sittande i sitt hem, medan en grupp människor bad stående bakom honom. Då gav han dem genom en gest order att be sittande. När han hade avslutat bönen och vände sig om sade han: »Imamen har utsetts för att följas. När han bugar er, ska ni buga er, och när han reser sig från bugningen, ska ni resa er. Och när imamen ber sittande, ska ni också be sittande bakom honom.« [Enligt Ishaq, al-Awza‘i, Ibn al-Mundhir och zahiriterna är det ogiltigt för en person som kan be stående att be bakom en person som på grund av en ursäkt ber sittande. Han bör i stället be sittande och följa imamen. Vissa anser dock att denna hadith är upphävd.]
Muadh brukade be kvällsbönen tillsammans med Allahs Sändebud. Därefter återvände han till sitt folk och bad samma bön med dem en gång till. Hans bön blev då frivillig, medan kvällsbönen blev fullgjord som obligatorisk bön för hans folk. Mihjan ibn Adra sade: »Jag gick till Allahs Sändebud. Han befann sig då i moskén. Bönen förrättades i församling. Han bad, men jag bad inte. Han sade till mig: ’Varför bad du inte?’ Jag svarade: ’Allahs Sändebud, jag bad hemma och kom sedan till dig.’ Han sade: ’När du nu har kommit, be då med dem och låt den vara frivillig för dig.’« Allahs Sändebud såg en man be ensam och sade: »Finns det ingen som kan ge denna man en allmosa, det vill säga be tillsammans med honom?« Amr ibn al-As ledde bönen efter att ha utfört tayammum. Allahs Sändebud godkände hans bön. Vid erövringen av Mecka ledde Allahs Sändebud alla böner i Mecka, utom maghrib, med två rakʿah åt gången. Han sade: »O invånare i Mecka, res er och be ytterligare två rakʿah, eftersom vi är resande. När en resande ber bakom en bofast, ska han be fyra rakʿah. Även om han hinner med mindre än en rakʿah tillsammans med honom, ska han ändå be fyra rakʿah.«
Ibn Abbas tillfrågades: »När en resande ber ensam, ber han två rakʿah, men när han ber bakom en bofast ber han fyra rakʿah. Vad beror det på?« Han svarade: »Detta är sunnah.« – Ahmad
14. Vilkas imamat inte är giltigt
Det är inte giltigt för en sjuk person att leda en frisk person eller en person som lider av en annan sjukdom. (Exempelvis en person som ofrivilligt läcker urin, avföring eller gas.) Detta är de flesta lärdas uppfattning. Enligt den malikitiska rättsskolan är detta imamat giltigt, men makruh.
15. Det är mustahabb att en kvinna leder kvinnor i bön
Aisha brukade leda kvinnorna i bönen och stå tillsammans med dem i böneraden. Umm Salama gjorde likadant. Allahs Sändebud utsåg en böneutropare åt Umm Waraqa. Han befallde Umm Waraqa att leda de obligatoriska bönerna för kvinnorna i hennes hushåll.
16. En mans ledarskap av enbart kvinnor i bönen
Abū Yaʿlā och al-Ṭabarānī har återberättat att Ubayy ibn Kaʿb kom till Guds Sändebud ﷺ och sade: ”Guds Sändebud, jag gjorde något i natt.” Han frågade: ”Vad gjorde du?” Ubayy sade: ”Det finns några kvinnor i mitt hus. De sade till mig: ’Du kan läsa Koranen, men det kan inte vi. Led därför bönen för oss.’ Så jag led dem i åtta rakʿah och witr-bönen.” När Guds Sändebud ﷺ hörde detta förblev han tyst. Vi uppfattade hans tystnad som ett godkännande.
17. Det är makruh att låta en fāsiq eller en bidʿa-anhängare leda bönen
Al-Bukhārī har återberättat att Ibn ʿUmar bad bakom al-Ḥajjāj. Muslim har återberättat att Abū Saʿīd al-Khudrī bad eid-bönen bakom Marwān. Ibn Masʿūd bad bakom al-Walīd ibn ʿUqbah, trots att denne drack alkohol. En dag ledde han fajr-bönen i fyra rakʿah. ʿUthmān lät då piska honom. Ṣaḥābah och tābiʿūn brukade be bakom Ibn Abī ʿUbayd. Det påstods att han var ateist och kallade till villfarelse. Den princip som de lärda följde i denna fråga var att den vars bön är giltig för honom själv också är giltig för andra. Trots detta ansåg de det vara makruh att be bakom en fāsiq eller en bidʿa-anhängare. Abū Dāwūd och Ibn Ḥibbān har nämligen återberättat: ”En man ledde en grupp människor i bönen. Därefter spottade han i riktning mot qiblah. Guds Sändebud ﷺ såg detta och sade: ’Den här mannen ska inte längre leda er i bönen.’ Senare ville han leda dem i bönen, men människorna hindrade honom och berättade för honom vad Guds Sändebud ﷺ hade sagt. Han nämnde saken för Guds Sändebud ﷺ, som sade: ’Ja, du har skadat Gud och Hans Sändebud.’”
18. Tillåtligheten att av giltig anledning skilja sig från imamen
En person som har anslutit sig till bönen tillsammans med imamen får avbryta följsamheten till imamen och slutföra den återstående bönen ensam, om imamen gör bönen lång och personen under sådana omständigheter drabbas av sjukdom, eller fruktar att någon egendom ska gå förlorad, eller blir orolig för sina reskamrater, eller övermannas av sömn, och liknande.
Alla de autentiska hadithsamlingarna har återberättat från Jābir att Muʿādh brukade be ʿishāʾ-bönen tillsammans med Guds Sändebud ﷺ och sedan återvända till sitt folk och leda dem i bönen. En dag fördröjde Guds Sändebud ﷺ ʿishāʾ-bönen. Muʿādh bad ʿishāʾ-bönen tillsammans med honom. Därefter återvände han till sitt folk och började recitera Sūrat al-Baqarah. Då bad en man separat. Man sade till honom: ”Du har hycklat, du och den där.” Han sade: ”Jag har inte hycklat. Men jag ska gå till Guds Sändebud ﷺ och berätta för honom om saken.” Sedan berättade han hela händelsen för Guds Sändebud ﷺ. Guds Sändebud ﷺ sade: ”Muʿādh, är du en som orsakar prövningar? Muʿādh, vill du leda människor vilse? Recitera den och den suran.”
19. Att be bönen på nytt tillsammans med församlingen
Yazid ibn al-Aswad, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Vi bad fajr-bönen tillsammans med Allahs Sändebud, frid vare med honom, i Mina. Då kom två män. De stannade för att vila medan de fortfarande satt på sina kameler. På Allahs Sändebuds order fördes de fram till honom. Deras kroppar skakade av rädsla. Allahs Sändebud frågade dem: ”Vad hade hänt er, eftersom ni inte bad tillsammans med församlingen? Är ni två inte muslimer?” De svarade: ”Jo, Allahs Sändebud, vi är verkligen muslimer. Vi hade redan bett på den plats där vi bodde.” Allahs Sändebud sade till dem: ”När ni har bett där ni bor och sedan får möjlighet att delta i församlingsbönen, ska ni be bönen på nytt tillsammans med församlingen. Denna bön blir frivillig för er.” – Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi och an-Nasa’i.
Denna hadith visar att den som redan har bett en bön i församling eller ensam, och senare ser att en ny församling för samma bön hålls i moskén, uppmuntras enligt sharia att delta i den senare församlingen med avsikten att be en frivillig bön och be samma bön på nytt. Det har berättats att Hudhayfa, må Allah vara nöjd med honom, efter att en gång ha bett dhuhr-, asr- och maghrib-bönen i församling, bad dem på nytt. Det har också berättats att Anas, efter att ha bett fajr-bönen tillsammans med Abu Musa på en plats där dadlar och andra livsmedel torkades, åter kom till församlingsmoskén och såg att bönen hölls; då bad de båda samma bön på nytt under al-Mughiras ledning. I en autentisk hadith sade Allahs Sändebud emellertid: ”Be inte samma bön två gånger på en och samma dag.” Om detta sade Ibn Abd al-Barr: Ahmad och Ishaq är eniga om att innebörden är att man efter att ha utfört den obligatoriska bönen inte ska upprepa samma bön på nytt som en obligatorisk bön. Men den som får möjlighet att delta i en församling för andra gången och, i enlighet med Allahs Sändebuds order, upprepar samma bön med avsikten att den ska vara frivillig, har inte upprepat samma bön på samma dag i den mening som avses här. Den första bönen var nämligen obligatorisk och den andra frivillig. Därför innebär detta inte att samma bön har upprepats.
20. Att imamen vänder sig åt höger eller vänster och sitter efter att ha avslutat bönen med salam
Qubaysa ibn Hulb återberättade från sin far: Allahs Sändebud, frid vare med honom, ledde oss i bönen och brukade sedan vända sig och sitta åt både höger och vänster. – Abu Dawud, Ibn Majah och at-Tirmidhi. De lärda har följt principen att vända sig åt vilket håll som helst. Båda tillvägagångssätten har återberättats från Allahs Sändebud med autentiska berättarkedjor.
Det har återberättats från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs Sändebud, frid vare med honom, efter att ha avslutat bönen med salam satt kvar endast så länge det tog att läsa denna bön: ”Allahumma anta as-salam wa minkas-salam, tabarakta ya dhal-jalali wal-ikram.” – Ahmad, Muslim, at-Tirmidhi och Ibn Majah. [Efter maghrib- och fajr-bönen brukade Allahs Sändebud inte lämna sin plats förrän han hade läst denna bön tio gånger: ”La ilaha illallahu wahdahu la sharika lahu, lahul-mulku wa lahul-hamd, yuhyi wa yumit, wa huwa ala kulli shay’in qadir.” Belöningen för att läsa denna bön uppnås nämligen först när den läses innan man sätter sig med benen utsträckta.]
Ahmad och al-Bukhari har också återberättat från Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, att när Allahs Sändebud, frid vare med honom, avslutade bönen med salam, reste sig kvinnorna och gick omedelbart efter hans salam. Han stannade kvar en kort stund på sin plats innan han reste sig. Umm Salama sade: ”Den verkliga saken vet Allah bäst. Men vi tror att kvinnorna gick i förväg för att männen inte skulle möta dem ansikte mot ansikte.”
21. Att imamen eller de församlade står på en upphöjd plats
Det är makruh att imamen ber på en högre plats än de församlade.
Abū Masʿūd al-Anṣārī (må Allah vara nöjd med honom) sade: Profeten ﷺ förbjöd att imamen står på en upphöjd plats medan de bedjande bakom honom – det vill säga på en lägre nivå än honom – befinner sig på en lägre plats. – Dāraqutnī. Humām sade: Ḥudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) ledde bönen i församling i Madāʾin, en gammal stad i Irak, medan han stod på en upphöjd plats. Då tog Abū Masʿūd tag i hans klädnad och drog kraftigt i den. Efter bönen sade Abū Masʿūd till honom: Visste du inte att följeslagarna förbjöd att man leder bönen från en upphöjd plats? Ḥudhayfa sade: Jo, det visste jag. Men jag kom att tänka på det först efter att du hade tagit tag i min klädnad och dragit i den. – Abū Dāwūd, al-Shāfiʿī, al-Bayhaqī.
Om imamen däremot har ett särskilt skäl till att befinna sig på en högre plats än de bedjande bakom honom, är detta inte makrūh.
Sahl ibn Saʿd al-Sāʿidī sade: Jag såg Allahs Sändebud ﷺ den dag då predikstolen för första gången hade ställts upp. Han satte sig på den, sade ”Allāhu akbar” därifrån och gjorde sedan rukūʿ. Därefter gick han bakåt och gjorde sujūd vid predikstolens fot. Sedan återvände han till predikstolen. När bönen var avslutad vände han sig mot folket och sade: ”O människor! Jag gjorde detta för att ni skulle kunna följa mig i bönen och lära er hur jag ber.” – Aḥmad, al-Bukhārī och Muslim.
Det är däremot giltigt för den bedjande bakom imamen att be på en högre plats än imamen. Det har återberättats att Abū Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) bad bakom imamen på moskéns tak. Det har också återberättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att han brukade delta i bönen i församling i ett rum i Abū Nāfiʿs hus, beläget till höger om moskén i Basra, på en höjd lika med människors huvuden i förhållande till moskén. Anas deltog där i bönen i församling och bad bakom imamen. Följeslagarna invände inte mot detta. – Sunan Saʿīd ibn Manṣūr.
Al-Shawkānī sade: Om den bedjande bakom imamen befinner sig så mycket högre än imamen att höjdskillnaden överstiger tre hundra alnar, och han därför inte kan uppfatta imamens rörelser korrekt, är det enligt enhällig uppfattning ogiltigt. Detta gäller oavsett om platsen är en moské eller någon annan plats. Om höjdskillnaden är mindre är det i grunden giltigt, så länge det inte finns något bevis för att det är förbjudet. Den ovan nämnda händelsen med Abū Hurayra visar denna regel, och ingen invändning har rests mot den.
22. Att följa imamen när det finns ett hinder mellan imamen och den bedjande bakom honom
Om man genom att se eller höra kan känna till imamens rörelser är bönen bakom imamen giltig även om det finns ett hinder mellan imamen och den bedjande bakom honom. al-Bukhārī sade: al-Ḥasan sade: Om man hör öppningstakbīren är bönen giltig i följsamhet till imamen även om det finns en vägg eller en väg mellan imamen och den bedjande bakom honom
Tidigare har en hadith citerats med innebörden att människor brukade be bakom Allahs Sändebud ﷺ även från andra sidan av ett hus.
23. Att be bakom en person som försummar en obligatorisk bön
Om imamen utelämnar något av bönens villkor eller grundpelare, men den bedjande bakom honom uppfyller alla grundpelare och villkor och inte känner till att imamen har utelämnat något, är den bedjandes bön bakom denne imam giltig. Abu Hurayra berättade att Allahs sändebud sade: ”Imamerna leder er i bönen. Om de leder den korrekt får ni och de belöning. Men om de gör fel får ni belöning och de får bära skulden.” – Ahmad, al-Bukhari. Sahl sade: Jag hörde Allahs sändebud säga: ”Imamen är ansvarig. Om han utför sin uppgift på ett korrekt sätt får han och församlingen belöning. Men om han inte utför den korrekt drabbas han, inte församlingen.” – Ibn Majah. Det har också blivit känt genom autentiska hadither att Umar, må Allah vara nöjd med honom, ledde bönen i ett tillstånd av större rituell orenhet utan att själv veta om det. Sen bad han om bönen, men folket gjorde inte om den.
24. När imamen utser en ersättare
Om något inträffar medan imamen befinner sig i bönen som gör det omöjligt för honom att fortsätta leda den – till exempel att han kommer på att han är oren eller att hans tvagning har brutits – får imamen utse någon annan i sitt ställe, som leder de bedjande bakom honom i resten av bönen. Amr ibn Maymun, må Allah vara nöjd med honom, sade: Den dag då Umar, må Allah vara nöjd med honom, sårades vid tiden för morgonbönen stod jag i bönen. Mellan mig och Umar fanns ingen annan än Abdullah ibn Abbas. Plötsligt hörde jag honom säga ”Allah är störst”. Sedan sade han: ”En hund har dödat mig eller ätit upp mig.” När angriparen slog honom sade han detta, tog sedan Abdur-Rahman ibn Awfs hand och förde honom fram. Därefter ledde han bönen kortfattat. – al-Bukhari. Abu Rafi sade: En dag ledde Ali bönen. Plötsligt började hans näsa blöda kraftigt. Han tog en mans hand, förde honom fram och gick själv därifrån. – Said ibn Mansur. Ahmad sade: Umar och Ali har båda utsett ersättare för att leda bönen. Att de bedjande slutför bönen var och en för sig förekom när Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, sårades. Efter att han hade sårats slutförde folket därför bönen var och en för sig.
25. Att leda bönen för människor som inte tycker om imamen
I många hadither har det förbjudits att en person som församlingen inte tycker om leder bönen. Men aversionen ska endast beaktas när den är godtagbar enligt den islamiska lagen och det finns ett lagenligt skäl bakom den.
Ibn Abbas berättade att Allahs sändebud sade: ”Tre personers böner accepteras inte: den som leder en församling i bönen trots att människorna inte tycker om honom, den hustru som tillbringar natten medan hennes make är missnöjd med henne, och de två bröder som bryter kontakten med varandra.” – Ibn Majah. Abdullah ibn Amr berättade: Allahs sändebud brukade säga: ”Allah accepterar inte tre personers böner: den som leder någon församling i bönen trots att människorna inte tycker om honom, den som ber efter den föreskrivna tiden, och den som gör en fri människa till slav.” – Abu Dawud, Ibn Majah. al-Tirmidhi sade att det är ogillat att någon leder bönen trots att folket inte tycker om honom. Om imamen inte är en syndare blir den eller de som ogillar honom syndiga.
26. Imamens skyldigheter gentemot de bedjande bakom honom
1. Om den bedjande är ensam ska han stå till höger om imamen, och om de är två eller fler ska de stå bakom honom. Jābir, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs Sändebud stod för att be. Sedan kom jag och ställde mig till vänster om honom. Han tog mig i handen och flyttade mig till sin högra sida. Därefter kom Jābir ibn Ṣakhr och ställde sig till Allahs Sändebuds vänstra sida. Då tog Allahs Sändebud oss alla i händerna och föste oss bakåt, så att vi stod bakom honom. – Muslim, Abū Dāwūd.
När en kvinna deltar i församlingsbönen ska hon alltså stå ensam bakom männen och inte stå i samma rad som dem. Även om hon gör annorlunda är hennes bön enligt majoriteten ändå giltig.
Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: I vårt hem bad jag och en föräldralös pojke bakom Allahs Sändebud. Min mor ställde sig bakom oss. Jag och den föräldralöse placerades bakom honom, och den äldre kvinnan bakom oss. – al-Bukhārī, Muslim.
2. Det är rekommenderat att imamen står mitt i raden och nära de förståndiga: Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud sade: ”Placera imamen i mitten och fyll igen luckorna.” – Abū Dāwūd.
Ibn Masʿūd, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud sade: ”Låt de klokaste och mest mogna bland er stå närmast mig, därefter de som kommer efter dem, och därefter de som kommer efter dem. Och se upp så att det inte blir oväsen i församlingen som på en marknadsplats.” – Aḥmad, Muslim, Abū Dāwūd, al-Tirmidhī. Anas berättade: Allahs Sändebud tyckte om att emigranterna och ansarerna skulle stå nära honom, så att han kunde välja någon av dem. – Aḥmad, Abū Dāwūd. Syftet med att placera dessa längst fram är att de ska kunna rätta imamen om han gör ett misstag, uppmärksamma honom och ersätta honom om han vill utse någon till sin ställföreträdare.
3. Kvinnors och barns placering. Allahs Sändebud placerade männen framför pojkarna, pojkarna bakom männen och kvinnorna bakom pojkarna. (Om det endast finns en pojke ska han stå i männens rad.) – Aḥmad, Abū Dāwūd. I alla de autentiska hadithsamlingarna utom al-Bukhārī berättas det från Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: ”Den bästa raden för män är den första raden och den sämsta raden är den sista. Den bästa raden för kvinnor är den sista raden och den sämsta raden är den första.”
Den sista raden för kvinnor är den bästa eftersom den är längst bort från männen. Den första raden innebär däremot en möjlighet till umgänge med männen.
4. Att be ensam bakom raden. Den som uttalar takbīrat al-iḥrām för att be ensam bakom raden och därefter går in i raden och gör rukūʿ tillsammans med imamen har en giltig bön.
Abū Bakra, må Allah vara nöjd med honom, kom till församlingen medan Allahs Sändebud befann sig i rukūʿ, men han gjorde rukūʿ innan han nådde raden. Senare berättade han detta för Allahs Sändebud. Allahs Sändebud sade: ”Må Allah öka din iver att hinna med församlingen. Men gör inte så igen.” (Det vill säga: ge dig inte av till moskén så sent, gå inte in i raden på detta sätt efter att ha gjort rukūʿ och skynda dig inte så häftigt för att hinna med församlingen.) – Aḥmad, al-Bukhārī, Abū Dāwūd, al-Nasāʾī. Den som däremot utför hela bönen skild från raden har enligt majoriteten av de lärda fullgjort sin bön, men handlingen är makrūh. Enligt Aḥmad, Isḥāq, Ḥammād, Ibn Abī Laylā, Wakīʿ, Ḥasan ibn Ṣāliḥ, al-Nasāʾī och Ibn al-Mundhir blir bönen ogiltig om man så mycket som ber en hel rakʿa ensam bakom raden.
Wāriṯa sade: Allahs Sändebud såg en man be ensam bakom raden och befallde honom att be om bönen. – Fem av de sex autentiska hadithsamlingarna, med undantag för al-Nasāʾī. Aḥmads formulering lyder: Allahs Sändebud tillfrågades om en man som hade bett ensam bakom raden. Han sade: ”Han ska be om bönen på nytt.” ʿAlī ibn Shaybān sade: Allahs Sändebud såg en man be ensam bakom raden och reste sig. När mannen hade avslutat bönen och var på väg att gå sade han till honom: ”Var uppmärksam på din bön, för det finns ingen bön ensam bakom raden.” – Aḥmad, Ibn Mājah, al-Bayhaqī.
De flesta lärda följer dock Abū Bakras hadith. Han fullbordade nämligen en del av bönen bakom raden, men Allahs Sändebud befallde honom inte att be om bönen på nytt. Därför ska befallningen i de andra haditherna att be på nytt förstås så, att det rekommenderas som mustahabb och att man uppmanas att göra det som är bäst. Kamāl ibn al-Humām säger: Våra imamer har, med stöd av Wārisas hadith, fastställt att det är mustahabb att be på nytt, och med stöd av ʿAlī ibn Shaybāns hadith att bönen förblir ofullständig om man inte ber på nytt – så att dessa båda hadither överensstämmer med Abū Bakras hadith. Abū Bakras hadith ger nämligen till synes vid handen att det inte är obligatoriskt att be på nytt. Allahs Sändebud befallde honom inte att göra det. När det gäller den som kommer till församlingsbönen och ser att det inte finns någon plats i raden, inte ens någon lucka någonstans, finns det två uppfattningar. Vissa säger att han ska ställa sig ensam och be, och att det är makruh för honom att dra ut någon ur raden. Andra säger att han, efter att ha uttalat takbīrat al-ihrām, ska dra ut någon ur raden som känner till denna regel. För den som dras ut är det mustahabb att hörsamma den andres uppmaning.
5. Att räta ut leden och täppa till luckorna. Det är mustahabb för imamen att före bönens början be muslimerna räta ut leden och täppa till luckorna i den.
Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs Sändebud brukade komma fram till oss innan han uttalade takbīrat al-ihrām och säga: ”Stå tätt intill varandra och räta ut leden.” – al-Bukhārī och Muslim. I en annan återberättelse från al-Bukhārī och Muslim sade Allahs Sändebud: ”Räta ut leden, för när leden är rak blir bönen fullkomlig.” Nuʿmān ibn Bashīr sade: Allahs Sändebud brukade ställa oss raka i leden, liksom kärl ställs tätt intill varandra i en rak linje. När han slutligen ansåg att vi hade förstått och lärt oss av honom hur leden skulle rätas ut, vände han sig en dag om och såg en man stå med bröstet framskjutet. Då sade han: ”Ni måste räta ut era led. Annars kommer Allah att skapa fiendskap, hat och avsky mellan er.” – de fem återstående autentiska hadithsamlingarna, med undantag för al-Tirmidhī. Ahmad och al-Ṭabarānī återberättade att Allahs Sändebud sade: ”Räta ut era led, stå axel mot axel, var mjuka i armarna mot era bröder och täpp till luckorna. Satan tränger nämligen in bland er likt ett killing.” Abū Dāwūd, al-Nasāʾī och al-Bayhaqī återberättade att Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs Sändebud sade: ”Fyll först den främre leden och därefter nästa led. Den brist som återstår ska finnas i den sista leden.” al-Bazzār återberättade från Ibn ʿUmar: ”För varje steg som en person tar när han går för att täppa till en lucka i leden får han större belöning än för något annat steg.” al-Nasāʾī, al-Ḥākim och Ibn Khuzaymah återberättade från samma berättare att Allahs Sändebud sade: ”Den som sammanfogar en led, honom sammanfogar Allah, och den som bryter en led, honom bryter Allah.” I alla de autentiska hadithsamlingarna utom al-Bukhārī och al-Tirmidhī återberättas från Jābir ibn Samurah att han sade: Allahs Sändebud kom en gång till oss och sade: ”Kan ni inte ställa er i led så som änglarna ställer sig i led inför sin Herre?” Vi sade: ”O Allahs Sändebud, hur ställer sig änglarna i led inför sin Herre?” Han sade: ”De fyller först den främsta leden och står tätt intill varandra i leden.”
6. Uppmuntran att stå på ledens högra sida. Tidigare har Allahs Sändebuds uttalande citerats: ”Om människorna visste vilken belöning det finns i att kalla till bönen och att stå i den första leden, och om det enda sättet att få denna möjlighet vore att lotta om den, skulle de verkligen lotta om den.”
Det återberättas från Abū Saʿīd al-Khudrī, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud lade märke till att hans följeslagare hade en tendens att stå bakom den första leden. Därför sade han till dem: ”Kom fram och be bakom mig. De som kommer efter er ska be bakom er. Och de som alltid stannar längst bak kommer Allah att lämna längst bak.” – Muslim, al-Nasāʾī, Abū Dāwūd och Ibn Mājah.
I en annan återberättelse av Abū Dāwūd och Ibn Mājah sade ʿĀʾishah, må Allah vara nöjd med henne: Allahs Sändebud sade: ”Allah sänder sin nåd över dem som ber på ledens högra sida, och änglarna ber om nåd för dem.” Folket sade: ”O Allahs Sändebud, även över den första leden?” Han sade: ”Allah sänder sin nåd och änglarna ber för den första leden.” Folket sade åter: ”O Allahs Sändebud, och den andra leden?” Då sade han: ”Ja, även över den andra leden.”
7. Att låta imamens röst höras. Det är mustahabb att se till att imamens röst når alla bedjande bakom honom när rösten inte når fram och det finns behov av att förstärka den. Men när imamens röst når hela församlingen är det en mycket förkastlig bidʿah att försöka förstärka rösten ytterligare. Detta är alla imamers enhälliga uppfattning.
17. Beskrivning av moskén
1. Jorden är denna ummas moské
Det som kännetecknar Muhammads umma är att Allah har gjort hela jordens mark ren och till en moské för den. Om bönetiden infaller för en muslim var han än befinner sig, ska han därför be där. Abu Dharr berättar: Vi sade: ”Allahs sändebud, vilken moské grundades först på jorden?” Han svarade: ”Den heliga moskén.” Jag frågade: ”Vilken kom därefter?” Han svarade: ”Al-Aqsā-moskén.” Jag frågade: ”Hur lång tid gick det mellan grundandet av dessa två moskéer?” Han svarade: ”Fyrtio år.” Därefter sade han: ”Närhelst bönetiden infaller för dig, be där. Den platsen är nämligen en moské.” – Alla autentiska hadithsamlingar.
2. Förträffligheten i att bygga moskéer
a. Det har berättats från Uthman (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:مَن بَنِي لِلَّهِ مَسْجِدًا يَبْتَغِي بِهِ وَجْهَ الله بَنَى اللهُ لَهُ بَيْتًا فِي الْجَنَّةِ . مُتَّفَقٌ عَلَيْهِAllahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Den som bygger en moské i syfte att söka Allahs välbehag, åt honom ska Allah bygga ett hus i paradiset.” – Al-Bukhari och Muslim.
b. Ahmad, Ibn Hibban och al-Bazzar återberättar från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Den som bygger en moské för Allah, även om den är så liten som platsen där en fågel lägger sina ägg, åt honom ska Allah bygga ett hus i paradiset.”
3. Bönen vid färd mot moskén
a. Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) berättar att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade säga när han lämnade hemmet:
تَوَكَّلْتُ عَلَى اللَّهِ اللَّمَ إِنِّي أَعُوذُ بِكَ أَنْ أَسِلٌ أَوْ أَضَلَّ أَوْ أَزِلَ أَوْ أَزَلَ أَوْ أَظْلِمَ أَوْ أَظْلَرَ أَوْ اجْعَلَ أَوْ يُعْمَلْ عَلَيَّ. رواه اصحاب السنن وسععه الترمذي .
”Jag ger mig av i Allahs namn och förlitar mig på Allah. O Allah, jag söker skydd hos Dig från att gå vilse eller få någon att leda mig vilse, från att halka eller få någon att få mig att halka, från att göra någon orätt eller få någon att göra mig orätt, samt från att handla dåraktigt eller få någon att behandla mig dåraktigt.” – Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i, Ibn Majah.
b. Abu Dawud, an-Nasa’i och Ibn Majah har återberättat från Anas, må Allah vara nöjd med honom. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom,
sade: Den som säger följande när han lämnar sitt hem:
بِاسْرِ اللَّهِ تَوَكَّلْتُ عَلَى اللَّهِ، وَلَا حَوْلَ وَلَا قُوَّةَ إِلَّا بِاللَّهِ.
får höra: ”Detta är tillräckligt för dig. Du har blivit vägledd, du har blivit beskyddad och Satan flyr från honom.”
c. al-Bukhari och Muslim har återberättat från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, begav sig mot moskén och sade:
اللَّهُ أَجْعَلْ فِي قَلْبِي نُورًا وَفِي بَصَرِي نَوْرًا، وَفِي سَبْعِي نُورًا، وَعَنْ يَمِينِي نُورًا، وَخَلْفِي نَوْرًا، وفي عصبي نورا، وفي لحمي نورا، وفي دمعي نورا، وفِي شَعْرِي نُورًا، وَفِي بَكْرِي نُورًا.
I en annan återberättelse i Sahih Muslim står det att han sade så här:
اللَّهم أَجْعَلْ فِي قَلْبِي نُورًا، وَفِي لِسَانِي لَوْرًا، وَاجْعَلْ فِي سَبْعِي لَوْرًا وَفِي بَصَرِي نَوْرًا، وَاجْعَلْ مِن خَلْفِي نورا، وَمِن أَمَا مِي نُورًا، واجعل من فوقي نورا، ومن تَحْتِي نُورًا، اللهم أعطني نورا.
Betydelse: O Allah, skänk ljus åt mitt hjärta, skänk ljus åt mina ögon, skänk ljus åt mina öron, skänk ljus åt min högra sida. Skänk ljus bakom mig. Skänk ljus åt mina nerver, skänk ljus åt mitt kött, skänk ljus åt mina tårar, skänk ljus åt mitt hår, skänk ljus åt min hud. Tillägg enligt Muslims återgivning: Skänk ljus åt min tunga, skänk ljus framför mig, skänk ljus ovanför mig, skänk ljus under mig, O Allah! Skänk mig ljus.”
d. Ahmad, Ibn Khuzayma och Ibn Majah har återberättat från Abu Sa’id: Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: När någon lämnar sitt hem för bönen och säger:
اللهم إني أسألك بحق السائلين عَلَيْكَ وَبِحَقِّ مَنْشَايَ مَلا فَإِنِّي لَمْ أَخْرُجْ أَمْرًا وَلَا بَطَرًا وَلَا رِيَاهُ وَلَا سَمِعَةً، خَرَجْتُ أَنْقَاء سَخَطِكَ، وَابْتِغَاءَ مَرْضَاتِكَ، أَسْأَلُكَ أَنْ تُنْقِذَنِي مِنَ النَّارِ، وَأَنْ تَغْفِرَ لِي ذُنُوبِي إِنَّهُ لا يَغْفِرُ الذُّنُوبَ إِلَّا
أَنْتَ .
“O Allah, jag ber Dig, genom dem som ber Dig och genom rätten till denna min färd. Jag förnekar inte Dina välsignelser och är inte otacksam mot dem, och jag dyrkar inte för att bli sedd eller hörd av människor. Jag har lämnat mitt hem för att skyddas från Din vrede. För att vinna Din tillfredsställelse ber jag Dig: rädda mig från Helvetet och förlåt mina synder. Ingen annan än Du kan förlåta synder.” Allah utser sjuttiotusen änglar att be om förlåtelse för honom, och Allah fortsätter att se till honom tills han har avslutat sin bön.
4. Bönen när man går in i och lämnar moskén
För den som avser att gå in i moskén är sunnah att gå in med höger fot och säga:
أَعُوذُ بِاللَّهِ الْعَظِيمُ وَيَوَجهِ الكَرِيرِ، وَسُلْطَانِهِ الْقَدِيرِ، مِنَ الشَّيْطَانِ الرَّحِيمِ، بِسْمِ اللهِ اللَّهُ مَل عَلَى مُحَمَّدٍ اللَّه اغْفِرْ لِي ذُنُوبِي وَافْتَحْ لِي أَبْوَابَ رَحْمَتِكَ .
”Jag söker skydd hos den Allsmäktige Allah, skydd hos Hans stora välbehag och skydd hos Hans eviga herravälde mot den fördrivna Satan. I Allahs namn. O Allah, sänd välsignelser över Muhammad. O Allah, förlåt mina synder och öppna Din barmhärtighets portar för mig.” När han går ut ska han gå ut med vänster fot och säga:
بِسْمِ اللهِ اللَّه صَلِّ عَلَى مُحَمد الله اغْفِرْ لِي ذُنُوبِي وَافْتَحْ لِي أَبْوَابَ فَضْلِكَ اللَّهُ أَعْصِنِي من الشيطان الرجيم .
”I Allahs namn. O Allah, sänd välsignelser över Muhammad. O Allah, förlåt mina synder och öppna Din nåds portar för mig. O Allah, skydda mig från Satan.”
5. Fördelarna med att gå till moskén och sitta där inne
a. Ahmad, al-Bukhari och Muslim återberättar från Abu Hurayra – må Allah vara nöjd med honom – att Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – sade: ”Den som går till moskén på morgonen och på kvällen, förbereder Allah ett paradis som gästabud åt honom varje gång han går dit på morgonen och på kvällen.”
b. Ahmad, Ibn Majah, Ibn Khuzaymah, Ibn Hibban och at-Tirmidhi återberättar från Abu Sa’id att Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – sade: ”När ni ser en person gå till moskén ofta, ska ni vittna om hans tro. Allah har nämligen sagt: ’Endast den som tror på Allah och den yttersta dagen underhåller moskéerna.’”
c. Muslim återberättar från Abu Hurayra – må Allah vara nöjd med honom – att Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – sade: ”Den som renar sig i sitt hem och sedan beger sig till Allahs hus för att utföra någon av Allahs obligatoriska plikter, genom ett av hans steg utplånas en synd och genom det andra steget höjs hans rang.”
d. At-Tabarani och al-Bazzar har återberättat från Abu ad-Darda att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Moskén är varje gudfruktig människas hem. Och den vars hem är moskén får av Allah en försäkran om nåd och skydd från straff, och en försäkran om att få passera vägen till paradiset och nå fram till Allahs välbehags mål. Målet för Allahs välbehag är paradiset.”
6. Tahiyyat al-masjid
I alla autentiska hadithsamlingar har det återberättats från Abu Qatada att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”När någon av er kommer till moskén ska han be två rakʿa med två nedfallningar innan han sätter sig.”
7. Den bästa moskén
a. Al-Bayhaqi har återberättat från Jabir, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”En rakʿa i den heliga moskén motsvarar hundra tusen rakʿa, en rakʿa i min moské motsvarar tusen rakʿa och en rakʿa i Bayt al-Maqdis motsvarar fem hundra rakʿa.”
b. Ahmad har återberättat att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”En bön i denna min moské är bättre än tusen rakʿa i alla andra moskéer, med undantag för den heliga moskén. Och en bön i den heliga moskén är hundra gånger bättre än en bön i denna min moské.”
c. Alla autentiska hadithsamlingar har återberättat att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Det är inte tillåtet att resa till någon annan plats än tre moskéer: den heliga moskén, denna min moské och al-Aqsā-moskén.”
8. Att utsmycka moskén
a. Ahmad, Abu Dawud, an-Nasa’i och Ibn Majah har återberättat från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Domedagen kommer inte att inträffa förrän människorna börjar skryta med moskéerna.” I Ibn Khuzaymas återberättelse lyder det: ”En tid kommer över människorna då de skryter med moskéerna, men därefter kommer de endast i ringa grad att befolka moskéerna, det vill säga de kommer endast i ringa grad att vända sig till moskéerna.”
b. Abu Dawud och Ibn Hibban har återberättat från Ibn Abbas att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Jag har inte fått befallning att bygga moskén högre än nödvändigt. Abu Dawuds tillägg: Ibn Abbas sade: Ni ska utsmycka moskéerna på samma sätt som judarna och de kristna utsmyckade sina gudstjänstlokaler.
c. Ibn Khuzayma har återberättat att Umar, må Allah vara nöjd med honom, befallde att moskéerna skulle byggas och sade: Jag skyddar de bedjande från regnet. Du ska inte måla moskén röd eller gul, eftersom dessa färger kommer att distrahera människor från tillbedjan. – Bukhari.
9. Att hålla moskén ren och väldoftande
a. Ahmad, Abu Dawud, Tirmidhi, Ibn Majah och Ibn Hibban har återberättat från Aisha, må Allah vara nöjd med henne: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallde att moskéer skulle byggas i samhällena och beordrade att moskéerna skulle hållas rena och göras väldoftande. Abu Dawuds ord lyder: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade beordra oss att bygga moskéer i våra bostadsområden, reparera dem och rena dem. Och när Abdullah satt på predikstolen brukade han göra moskén väldoftande.
b. Anas har återberättat att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Jag har fått se vilken belöning min gemenskap kommer att få, även för att avlägsna skräp från moskén. – Abu Dawud och Tirmidhi.
10. Underhåll av moskén
Moskén är en plats för tillbedjan. Det är nödvändigt att skydda den från all slags smuts, skräp och dålig lukt.
Muslim har återberättat att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Moskén är inte en plats för smuts, skräp och urin. Den är endast till för att minnas Allah och studera Koranen.” Ahmad har återberättat att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: När någon av er hostar eller snyter sig ska han avlägsna sitt slem eller snor, så att det inte hamnar på någon troendes kropp eller kläder och besvärar honom. Ahmad och Bukhari har återberättat från Abu Hurayra att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: När någon av er står i bönen ska han inte spotta framför sig.
Eftersom han så länge han befinner sig i bönen är upptagen i samtal med Allah, och inte heller åt höger, eftersom det finns en ängel på hans högra sida. Han ska spotta åt vänster eller gräva ner det i marken under sin fot. Jābir berättade att Allahs sändebud sade: ”Ingen som har ätit lök, vitlök eller kurāth (en särskild illaluktande grönsak) ska komma nära vår moské. Det som orsakar människor obehag orsakar även änglarna obehag.” En dag sade ʿUmar i fredagskhutban: ”Människor, ni äter frukterna från två träd som jag anser vara motbjudande: lök och vitlök. Jag har sett Allahs sändebud, och när han kände lukten av dessa två från någon lät han föra ut honom till al-Baqīʿ. Om någon av er äter dem ska han tillaga dem så att den dåliga lukten försvinner.” – Ahmad, Muslim och al-Nasāʾī. [Det är tillåtet att äta lök och vitlök råa. Men efter att ha ätit dem får man inte gå till moskén eller platser där människor samlas förrän lukten har försvunnit. Även andra dåliga lukter omfattas, såsom rökning, rapningar och dålig andedräkt.]
11. Det är makruh att efterlysa förlorade föremål, bedriva handel och recitera poesi
Abū Hurayra berättade att Allahs sändebud sade: ”Den som hör någon efterlysa ett förlorat föremål i moskén ska säga: ’Må Allah inte återlämna det till dig.’ Moskén har inte byggts för detta.” – Muslim. Abū Hurayra berättade också att Allahs sändebud sade: ”När du ser någon bedriva handel i moskén, säg då till honom: ’Må Allah inte göra din handel lönsam.’” – al-Nasāʾī och al-Tirmidhī. ʿAbdullah ibn ʿUmar sade: ”Allahs sändebud förbjöd handel i moskén, att recitera poesi och att efterlysa förlorade föremål. Han förbjöd också att man på fredagen, före bönen, satte sig i en ring, det vill säga höll möten eller samlingar.” – De fem kanoniska hadithsamlingarna
Den poesi som har förbjudits i moskén är sådan som innehåller förtal och smädelser mot någon muslim, lovprisning av någon orättfärdig eller oanständiga ord och liknande. Poesi som innehåller visdom, lovprisning av islam eller uppmuntran till goda handlingar är inte förbjuden.
Abū Hurayra berättade: ʿUmar såg Hassān recitera poesi i moskén. Han riktade blicken mot honom och sade: ”Jag brukade också recitera poesi i moskén, och där finns män som är bättre än du.” Sedan vände han sig till Abū Hurayra och sade: ”Jag ber dig vid Allahs ed: hörde du Allahs sändebud säga: ’Svara å mina vägnar. O Allah, stärk honom (Hassān) med Jibrīl’?” Abū Hurayra sade: ”Ja, det hörde jag.” – al-Bukhārī och Muslim.
12. Att tigga i moskén
Shaykh al-Islām Ibn Taymiyya sade: Att tigga är i grunden förbjudet, vare sig det sker i moskén eller någon annanstans. Det är dock tillåtet vid tvingande behov. Om ett trängande behov uppstår får man tigga inne i moskén, om det är möjligt utan att orsaka någon besvär, såsom genom att kliva över gudstjänarnas nackar, lämna en falsk beskrivning eller tala högt på ett sätt som besvärar människor. Om till exempel predikanten håller en predikan och gudstjänarna lyssnar till den och inhämtar kunskap, utan att tiggeriet stör detta, är det tillåtet att tigga i en sådan situation.
13. Att höja rösten i moskén
Det är förbjudet att höja rösten i moskén, och även att recitera Koranen högt på ett sätt som stör de bedjande. Undantaget är studier av islamisk kunskap.
Ibn Umar berättade att Guds sändebud en dag gick ut till folket. Då bad de och reciterade Koranen med hög röst. Guds sändebud sade då: ”Den bedjande samtalar med sin Herre. Därför bör han tänka på vad han säger. Ingen av er bör höja rösten över någon annans.” – Ahmad. Abu Sa’id berättade: Guds sändebud gjorde i’tikaf i moskén. När han hörde de bedjande recitera Koranen högt drog han undan förhänget och sade: ”Lyssna! Ni samtalar alla med er Herre. Stör därför inte varandra, och recitera inte Koranen högt så att ni stör någon annan.” – Abu Dawud, al-Nasa’i, al-Bayhaqi och al-Hakim.
14. Att tala i moskén
Imam al-Nawawi sade: Det är tillåtet att tala i moskén om tillåtna saker, vare sig det gäller världsliga angelägenheter eller något annat tillåtet ämne. Även om det leder till skratt eller är någon form av underhållning är det tillåtet, så länge det håller sig inom det tillåtna. Jabir ibn Samura sade nämligen: Guds sändebud brukade inte lämna den plats där han hade förrättat morgonbönen förrän solen hade gått upp. När solen hade gått upp lämnade han platsen. Under denna tid brukade människorna tala om olika saker. Till och med samtal från den förislamiska tiden kom på tal. Då skrattade de, och Guds sändebud log. – Muslim.
15. Det är tillåtet att äta, dricka och sova i moskén
Ibn Umar sade: Under Guds sändebuds tid brukade vi sova i moskén, och ibland låg vi där och rullade runt. Vi var då unga. Imam al-Nawawi sade: Det är fastställt att ahl al-Suffa, människorna från stammen Urayna, Ali, Safwan ibn Umayya och många av följeslagarna brukade sova i Profetens moské. Innan han antog islam tillbringade Thumama nätter i moskén. Allt detta ägde rum under Guds sändebuds livstid. Imam al-Shafi’i sade i verket al-Umm: Om en avgudadyrkare har kunnat sova i moskén, kan även en muslim göra det. I verket Mukhtasar sägs det: En avgudadyrkare får tillbringa natten i vilken moské som helst utom den heliga moskén. Abdullah ibn al-Harith sade: Under Guds sändebuds livstid brukade vi sitta i moskén och äta kött och bröd. – Ibn Majah.
16. Att fläta fingrarna på den ena handen med fingrarna på den andra
Det är ogillat att fläta fingrarna när man går till moskén för att be och när man sitter i moskén och väntar på bönen. Vid andra tider är det inte ogillat, inte ens om det sker i moskén. Ka’b berättade att Guds sändebud sade: ”När någon av er har utfört tvagningen väl och sedan går till moskén med avsikten att be, ska han inte fläta sina fingrar. Han räknas nämligen som om han befinner sig i bön vid denna tid.” – Ahmad, Abu Dawud och al-Tirmidhi. Abu Sa’id sade: Jag gick in i moskén tillsammans med Guds sändebud. Jag såg en man sitta mitt i moskén. Hans fingrar var sammanflätade och hans kropp var täckt av ett tygstycke. Guds sändebud gjorde en gest mot mannen, men mannen förstod inte gesten. Då vände sig Guds sändebud mot honom och sade: ”När någon av er befinner sig i moskén ska han inte fläta fingrarna med varandra, för det är en handling av Satan. Så länge någon av er befinner sig i moskén räknas han som om han är i bön, tills han går därifrån.” – Ahmad.
17. Att be mellan pelarna
Att be mellan pelarna är tillåtet för imamen och den som ber ensam. Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud, när han gick in i Kaba, bad mellan två pelare. Sa’id ibn Jubayr, Ibrahim al-Taymi och Suwayd ibn Ghafala brukade leda sina respektive stammar i bön mellan pelarna. För de följande i bönen är det emellertid makruh att be mellan pelarna när trängseln är liten, men inte makruh när trängseln är stor. Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: »Vi brukade förbjudas att be mellan pelarna och fördes bort därifrån.» – Al-Hakim. Muawiya sade: »Under Allahs sändebuds tid förbjöds vi att ställa oss i led mellan pelarna och drevs därifrån.» – Ibn Majah. Sa’id ibn Mansur har återberättat att Ibn Mas’ud, Ibn Abbas och Hudhayfa förbjöd detta. Ibn Sayyid al-Nas sade: »Det är inte känt att någon av följeslagarna motsatte sig detta.»
18. Platser där det är förbjudet att be
1. Det är förbjudet att be vid en grav och på en begravningsplats [Förbudet mot att göra en grav till en moské syftar till att förhindra överdriven vördnad för den döde och risken att hamna i villfarelse].
Al-Bukhari, Muslim, Ahmad och al-Nasa’i har återberättat från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs sändebud sade: »Må Allah förbanna judarna och de kristna, eftersom de har gjort sina profeters gravar till moskéer.» Ahmad och Muslim har återberättat från Abu Murthad att Allahs sändebud sade: »Be inte vänd mot gravar och sitt inte på dem.» Jundub (må Allah vara nöjd med honom) sade: »Jag hörde Allahs sändebud, fem dagar före hans död, säga: ’Era föregångare gjorde sina profeters och frommas gravar till moskéer. Se upp! Gör inte gravarna till moskéer. Jag förbjuder er detta.’» Aisha (må Allah vara nöjd med henne) återberättade: »Umm Salama berättade för Allahs sändebud att hon under sin vistelse i Abessinien hade sett en kristen gudstjänstlokal som hette Maria. Hon nämnde de bilder hon hade sett där. Allahs sändebud sade: ’Det är ett folk vars fromma person, när han dog, fick en moské byggd över sin grav, och de gjorde dessa bilder och placerade dem där. De är de värsta av Allahs skapelser.’» – Al-Bukhari, Muslim och al-Nasa’i [Det finns många otvetydiga och entydiga hadither som uttalar förbudet mot att be nära gravar, oavsett om det endast finns en grav eller flera. Förbudet är alltså klart och tydligt, och det är under inga omständigheter önskvärt att överträda det].
Allahs sändebud sade också: »Må Allah förbanna de kvinnor som besöker gravar samt dem som gör gravarna till moskéer och tänder lampor i dem.» Många lärda har förstått detta förbud som att handlingen är makruh, oavsett om man ber med begravningsplatsen framför sig eller bakom sig. Enligt den zahiritiska rättsskolan innebär förbudet emellertid att det är haram och att bönen på en begravningsplats är ogiltig. Om antalet gravar är tre eller fler är även den hanbalitiska rättsskolans åsikt densamma. Om det finns en eller två gravar är bönen giltig. Om man däremot ber vänd mot gravarna är det makruh; annars är det inte makruh.
2. Det är förbjudet att be i judarnas och de kristnas gudstjänstlokaler
Abu Musa al-Ash’ari och Umar ibn Abd al-Aziz bad i de kristnas gudstjänstlokaler.
Enligt al-Shaʿbī, ʿAtāʾ och Ibn Sīrīn finns det inget klandervärt i detta. al-Bukhārī sade: Ibn ʿAbbās brukade be i judarnas gudshus. Men i ett av deras gudshus fanns en staty, och därför bad han inte där. Från Najrān meddelades ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, att judarnas gudshus där var den vackraste och renaste platsen. ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, svarade: ”Tvätta det med vatten och jujubeblad och be sedan där.” Enligt hanafiterna och shafiiterna är det under alla omständigheter makruh att be i judars och kristnas gudshus.
3. Förbjudna platser för bön: soptippar, slakterier, trånga och folktäta platser på vägar, stall, badhus och taket på den ädla Kaba
Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöd bön på sju platser: på soptippar, i slakterier, på begravningsplatser, på trånga och folktäta platser på vägar, i badhus, i kamelstall och på taket till den ädla Kaba. – Ibn Mājah, ʿAbd ibn Humayd och al-Tirmidhī.
Anledningen till att bön är förbjuden på soptippar och i slakterier är att dessa två platser vanligtvis är smutsiga. Därför är det förbjudet att be utan att vara avskärmad från dem. Om man är avskärmad är bönen enligt de flesta makruh, medan Ahmad och zahiriterna anser den haram. Anledningen till att bön är förbjuden i kamelstall är att kamelerna skapades av jinner. Vissa har även nämnt andra orsaker. Bestämmelsen för bön i kamelstall är densamma som för bön på soptippar och i slakterier. Anledningen till att bön är förbjuden på trånga platser på vägar är att det där vanligtvis är mycket folk och mycket rörelse samt störande buller som förstör koncentrationen. Anledningen till att bön är förbjuden på taket till den ädla Kaba är att den som ber på taket ber ovanför Kaba – inte i riktning mot Kaba – vilket strider mot det önskvärda. Därför anser många att bön på Kabas tak är ogiltig. Enligt den hanafitiska rättsskolan är den däremot tillåten. Den är dock makruh, eftersom Kaba inte vördas på det sätt som krävs. Anledningen till att bön är förbjuden i badhus är att de är platser för orenhet. När det inte finns någon orenhet där är bönen enligt de flesta lärda tillåten, men makruh. Enligt imam Ahmad och zahiriterna är bön i badhus helt ogiltig.
19. Bön inne i den ädla Kaba
Bön inne i den ädla Kaba är giltig och tillåten, oavsett om det gäller den obligatoriska bönen eller en frivillig bön.
Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gick in i Kaba tillsammans med Usāma, Bilāl och ʿUthmān ibn Talha och stängde dörren. När de öppnade dörren var jag den förste som gick in. När jag mötte Bilāl frågade jag honom: ”Bad Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, där inne?” Bilāl svarade: ”Ja, mellan de två jemenitiska pelarna.” – Ahmad, al-Bukhārī och Muslim.
20. Sutra, det vill säga avskärmningen framför den bedjande
1. Bestämmelsen om att ha en sutra
Det är rekommenderat att den bedjande placerar något framför sig som kan hindra människor från att passera framför honom och avskärma hans blick från det som finns på andra sidan. Abu Sa’id (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud sade: ”När någon av er ber, bör han placera något framför sig som avskärmning och stå nära det.” – Abu Dawud, Ibn Majah. Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”När Allahs Sändebud gick ut för att be på eid-dagen befallde han att hans spjut skulle placeras framför honom. Han bad vänd mot det. Folket stod bakom honom. Han gjorde likadant under resor, och befälhavarna och härskarna följde honom i detta.” – Bukhari, Muslim, Abu Dawud. Enligt hanafiterna och malikerna är det rekommenderat att ha en avskärmning endast när det finns risk att människor passerar framför den bedjande. Annars är det inte rekommenderat. Ibn Abbas sade: ”Allahs Sändebud bad på en öppen plats utan att något fanns framför honom.” – Ahmad, Abu Dawud, Bayhaqi.
2. Vad som kan fungera som sutra
Vad den bedjande än placerar framför sig som avskärmning kan fungera som sutra, även om det bara är kanten av hans bädd.
Sabra ibn Ma’bad berättade att Allahs Sändebud sade: ”När någon av er ber bör han ha en avskärmning framför sig, även om det bara är med en pil.” – Ahmad, Hakim. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud sade: ”När någon av er ber bör han placera något framför sig. Om han inte hittar något bör han sätta upp en käpp. Om han inte har någon käpp bör han dra en linje. Därefter skadar det honom inte om någon passerar framför honom.” – Ahmad, Abu Dawud, Ibn Hibban. Det har också berättats från Abu Hurayra att Allahs Sändebud bad bakom en pelare i sin moské. Han bad bakom ett träd. Han bad även med den säng framför sig på vilken Aisha (må Allah vara nöjd med henne) låg. (Detta visar att det är tillåtet att be med en sovande person framför sig. Vissa har sagt att det är förbjudet att be med en sovande person eller någon som talar framför sig, men denna åsikt är inte riktig.) Allahs Sändebud bad också med sin kamelsto framför sig och med trästycket baktill på kamelstoet framför sig. Talha (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vi brukade be medan djur passerade framför oss. När detta meddelades Allahs Sändebud sade han: ’Om trästycket baktill på en kamel finns framför den bedjande, skadar det honom inte vad som än passerar framför honom.’” – Ahmad, Muslim, Abu Dawud, Ibn Majah, Tirmidhi.
3. Imamens sutra är sutra även för de följande
Den avskärmning som finns framför imamen är tillräcklig även för dem som följer honom. Amr ibn Shu’aybs farfar sade: ”När vi tillsammans med Allahs Sändebud steg ner från bergsvägen vid Adhakhir, i utkanten av Mecka, hade bönetiden kommit. Han bad med en mur framför sig. Vi ställde oss bakom honom för att be. Plötsligt kom en killing och började gå framför honom. Allahs Sändebud gick fram för att hindra den, tills hans mage kom i kontakt med muren, och killingen gick förbi bakom honom.” – Ahmad, Abu Dawud. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag begav mig till Mina ridande på en åsninna, och jag var då nära att ha nått puberteten. Allahs Sändebud ledde bönen i Mina. Jag passerade framför en del av ledet. Sedan lät jag åsninnan beta och gick in i ledet. Ingen ogillade detta.” – Alla de autentiska hadithsamlingarna. Dessa hadither visar att det är tillåtet att passera framför dem som följer imamen i bönen. Det är endast imamen och den som ber ensam som behöver en avskärmning.
4. Man bör stå nära avskärmningen
Al-Baghawi sade: De lärda anser det vara rekommenderat att stå så nära sutran att det finns tillräckligt med utrymme för sujūd. På samma sätt bör det finnas utrymme motsvarande platsen för sujūd mellan böneraderna. Bilal, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs Sändebud bad med ett avstånd på tre alnar mellan sig och väggen. – Ahmad, an-Nasa’i och al-Bukhari. Sahl sade: Mellan platsen där Allahs Sändebud bad och väggen fanns utrymme motsvarande en getgång. – al-Bukhari och Muslim.
5. Det är förbjudet att gå mellan den bedjande och hans sutra
Av de nämnda haditherna framgår det att det är förbjudet att gå mellan den bedjande och hans sutra, och att det är en stor synd. Dessutom återberättas det från Busr ibn Sa’id att Zayd ibn Khalid skickade någon till Abu Juhaim för att fråga honom vad han hade hört från Allahs Sändebud om den som passerar framför den bedjande. Abu Juhaim meddelade att Allahs Sändebud sade: Om den som passerar visste vilket straff han skulle få, skulle det ha varit bättre för honom att stå kvar i fyrtio än att passera. – Alla de autentiska hadithsamlingarna.
(Arun Nastar, som återberättar från Busr, sade: Jag minns inte om han sade fyrtio dagar, månader eller år. I Fath al-Bari sägs det: Hadithens ordalydelse visar att det är helt förbjudet att gå framför den bedjande. Även om det inte finns någon annan väg måste man stå kvar tills den bedjande har avslutat sin bön. Hadithen betyder att om den som passerar visste hur stor synden är i att gå framför den bedjande, skulle han stå kvar under den angivna perioden för att undvika denna synd.)
Det återberättas från Zayd ibn Khalid att Allahs Sändebud sade: Om den som passerar framför den bedjande visste hur stor synd han ådrar sig genom detta, skulle det ha varit bättre för honom att stå kvar i fyrtio höstar (det vill säga fyrtio år) än att gå framför honom. – al-Bazzar. Ibn al-Qayyim sade: Förbudet som nämns i hadithen gäller endast när den bedjande ber med en sutra framför sig. Om han ber utan sutra är det inte förbjudet att gå framför honom. Ibn Hibban har till stöd för detta återberättat från al-Muttalib ibn Abi Wada’ah. Al-Muttalib sade: Jag såg Allahs Sändebud be två rak’ah efter att ha avslutat tawaf, vid sidan av mataf. Det fanns då ingen mellan honom och dem som gjorde tawaf. Abu Hatim sade: Denna hadith visar att det är tillåtet att gå framför den bedjande när han ber utan sutra framför sig. Den visar tydligt att det stränga straff som har meddelats för den som går framför den bedjande endast gäller den som går framför en person som ber med en sutra framför sig. Det gäller inte den som går framför en bedjande som ber utan sutra. Abu Hatim sade: Det har nämnts i återberättelsen att det vid denna bön inte fanns någon sutra mellan Allahs Sändebud och dem som gjorde tawaf. Därefter citerade han al-Muttalibs hadith: Jag såg Allahs Sändebud be i höjd med den svarta stenen, medan män och kvinnor gick framför honom, utan någon sutra mellan dem och Allahs Sändebud. I Rawdah sägs det: Om någon ber utan sutra framför sig, eller om det finns en sutra men den bedjande har avlägsnat sig från den, är den korrekta uppfattningen att den bedjande har brustit genom att inte vidta någon åtgärd för att hindra den som vill passera. I så fall är det inte förbjudet att gå framför honom. Trots detta är det bättre att avstå från att gå där.
6. Det är tillåtet att hindra den som försöker passera framför den bedjande
När den bedjande har en sutra framför sig är det tillåtet för honom att hindra en människa eller något annat djur som försöker passera framför honom. Men om passagen sker utanför sutran är det inte tillåtet att hindra den, och passagen medför ingen skada för någon.
Humayd ibn Hilal sade: När jag och en följeslagare diskuterade en hadith sade Abu Salih as-Samman: Jag ska berätta för dig vad jag hörde Abu Sa’id säga och såg honom göra. Jag bad fredagsbönen tillsammans med Abu Sa’id al-Khudri med en sutra framför oss. Då gick en ung man från stammen Banu Abu Mu’ayt in i moskén och försökte passera framför Abu Sa’id. Han lade då handen mot hans bröst och hindrade honom. Därefter såg den unge mannen att det inte fanns någon annan väg än framför Abu Sa’id. Därför försökte han åter passera framför honom. Abu Sa’id hindrade honom genom att trycka hårdare mot hans bröst än tidigare. Den unge mannen stod då kvar och förebrådde Abu Sa’id. Därefter samlades en stor folkmassa där. Sedan gick den unge mannen till Marwan och klagade över det som hade hänt. Abu Sa’id gick också till Marwan. Marwan sade: Vad har hänt mellan dig och din brorson? Han har ju kommit med ett klagomål mot dig. Abu Sa’id sade: Jag hörde Allahs Sändebud säga: När någon av er ställer sig till bön med en sutra framför sig och någon därefter försöker passera framför honom, ska han hindra honom. Han är inget annat än en satan. – al-Bukhari och Muslim.
7. Bönen ogiltigförklaras inte av någonting
Ali, Uthman, Sa’id ibn al-Musayyab, al-Sha’bi, Malik, al-Shafi’i, Sufyan al-Thawri och hanafiterna sade: Bönen ogiltigförklaras inte av någonting. Abu Dawud har nämligen återberättat från Abu’l-Wassaq: En ung man från Quraysh gick framför Abu Sa’id medan han bad. Han hindrade honom. Mannen försökte åter gå förbi, och han hindrade honom på nytt. När han åter försökte gå förbi hindrade han honom igen. Efter att detta hade hänt tre gånger gick mannen därifrån. Då sade Abu Sa’id: Ingenting ogiltigförklarar bönen. Allahs Sändebud har sagt: Hindra den som går framför den bedjande så mycket ni kan, för han är en djävul.
21. Handlingar som är tillåtna under bönen
Följande handlingar är tillåtna under bönen:
1. Att gråta, snyfta, säga ”åh” och ”aj” samt jämra sig
Dessa handlingar är tillåtna under bönen, oavsett om de beror på fruktan för Allah eller på någon annan orsak, såsom olika olyckor och bedrövelser eller fysisk smärta och plåga. Det är dock endast tillåtet så länge känslorna överväldigar personen och han inte har förmåga att behärska dem. Allah har sagt: ”När Allahs verser läses upp för dem faller de ned på ansiktet i prostration, gråtande.” Denna vers omfattar både dem som befinner sig i bönen och dem som inte gör det.
Abdullah ibn Shukhayr sade: Jag såg Allahs Sändebud i ett sådant tillstånd att ljudet av hans gråt av fruktan för Allah hördes från hans bröst, likt ljudet av kokande vatten i en gryta. – Ahmad, Abu Dawud, al-Nasa’i, al-Tirmidhi. Ali sade: På dagen för Badr fanns det ingen ryttare bland oss, förutom Miqdad ibn al-Aswad. Jag såg på vårt tillstånd. Ingen av oss, förutom Allahs Sändebud, stod uppe och bad under natten. Han stod under ett träd och bad samt grät hela natten. Så fortsatte han tills morgonen kom. – Ibn Hibban. Det har återberättats från Aisha att Allahs Sändebud, under den sjukdom varav han avled, sade: Be Abu Bakr leda bönen. Aisha sade: Allahs Sändebud, Abu Bakr är en känslig man; han kan inte hålla tillbaka sina tårar och börjar gråta när han läser Koranen. Aisha sade: Jag sade detta endast av rädsla för att människorna skulle anse Abu Bakr olycksbringande och i framtiden undvika honom på samma sätt som man undviker synd. Eftersom han genom att leda bönen skulle bli Allahs Sändebuds första efterträdare kunde människorna få en sådan olycksbådande reaktion mot honom. Allahs Sändebud sade: Be Abu Bakr leda bönen. Ni kvinnor liknar kvinnorna kring Josef [det vill säga: husets härskarinna, i det hus där Josef uppfostrades, visade på samma sätt som Aisha det motsatta till det hon hade inom sig. Även om denna kvinna bjöd de andra kvinnorna till en festmåltid, var hennes verkliga avsikt att visa dem Josefs skönhet, så att de skulle anse hennes svaghet för Josef berättigad. På samma sätt angav Aisha som skäl för att hindra sin far från att leda bönen att han var känslig och att de bedjande bakom honom inte skulle kunna höra hans koranrecitation eftersom han grät. Men den verkliga orsaken var att människorna inte skulle anse honom olycksbringande eller illavarslande.] – Ahmad, Abu Dawud, Ibn Hibban, al-Tirmidhi.
Att Allahs Sändebud trots att han visste att Abu Bakr började gråta så snart han läste Koranen var orubblig i sin befallning att låta honom leda bönen visar att det är tillåtet för en sådan person att leda bönen och att be medan man gråter på detta sätt.
Umar (ra.) läste sura Yusuf i fajr-bönen. När han kom till denna vers: ”Jag klagar endast över min oro och min sorg inför Allah”, hördes ljudet av hans gråt. – Bukhari. Umars (ra.) gråt motbevisar påståendet från dem som säger att bönen blir ogiltig om man gråter under bönen, vare sig det beror på fruktan för Allah eller på något annat, även om man uttalar så lite som två ord medan man gråter. Det går inte att godta deras argument att två ord som uttalas under gråt ändå bildar en mening. Gråt är nämligen en sak, och en mening en annan.
2. Att se åt olika håll utan att vrida nacken, när det behövs
Det har berättats från Ibn Abbas (ra.) att Guds Sändebud (s.a.w.) brukade se åt höger och vänster under bönen, men han brukade inte vrida nacken bakåt. – Ahmad. Abu Dawud har berättat att Guds Sändebud såg mot bergsvägen medan han bad. – Abu Dawud sade: Han hade sänt en ryttare för att vakta bergsvägen om natten. Anas ibn Sirin sade: Jag såg Anas ibn Malik se åt sidan efter något under bönen. – Ahmad. Att se åt olika håll utan något behov är emellertid makruh tanzihi, eftersom det stör uppmärksamheten och koncentrationen på Allah.
Det har berättats från Aisha (ra.) att hon sade: Jag frågade Guds Sändebud (s.a.w.) om att se åt olika håll under bönen. Han svarade: ”Det är en satanisk list för att beröva tjänaren en del av hans bön.” – Ahmad, Bukhari, Nasa’i, Abu Dawud. Abu al-Darda berättade från Guds Sändebud (s.a.w.): ”O människor! Avhåll er från att se åt olika håll under bönen. Att se åt olika håll gör nämligen människans bön ogiltig. Om ni inte kan behärska er under en frivillig bön, så får ni under inga omständigheter vara obehärskade i den obligatoriska bönen.” – Ahmad. Anas (ra.) sade: Guds Sändebud (s.a.w.) sade till mig: ”Se upp! Se inte åt olika håll under bönen. Att se åt olika håll är nämligen en fördärvlig handling. Om det är absolut nödvändigt kan det tillåtas under en frivillig bön – men inte under den obligatoriska.” – Tirmidhi. I den hadith som Harith al-Ashari berättade sade Guds Sändebud (s.a.w.): ”Allah hade gett Yahya, son till Zakariya (frid över dem), fem befallningar, så att han själv skulle följa dem och be Israels barn att följa dem. En av dem var: Allah har befallt er att be. När ni ber, ska ni inte se åt olika håll. Så länge tjänaren inte ser åt olika håll håller Allah nämligen sin blick riktad mot tjänarens ansikte.” – Ahmad, Nasa’i. Det har berättats från Abu Dharr (ra.) att Guds Sändebud (s.a.w.) sade: ”Så länge tjänaren inte ser åt något annat håll under bönen fortsätter Allah att se på honom. Så snart tjänaren ser åt ett annat håll vänder Han bort sin blick.” – Ahmad, Abu Dawud.
Detta gäller endast att vrida ansiktet. Men att vrida hela kroppen och vända den bort från qibla gör enligt enhällig uppfattning bönen ogiltig, eftersom skyldigheten att vända sig mot qibla då överträds.
3. Att döda skadliga djur, såsom ormar och skorpioner
Detta är tillåtet även om det innebär ”amal kathir”, det vill säga alltför många rörelser. Abu Hurayra (ra.) berättade att Guds Sändebud (s.a.w.) sade: ”Döda ormar och skorpioner även om ni finner dem under bönen.” – Ahmad, Abu Dawud, Tirmidhi, Nasa’i, Ibn Majah.
4. Att gå några få steg när det behövs
Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade: En dag bad Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i huset, och dörren var stängd. Då kom jag och bad honom öppna dörren. Allahs sändebud gick en bit, öppnade dörren åt mig och återvände sedan till sin böneplats. Under hela detta vände han inte ansiktet bort från qibla. – Ahmad, Abu Dawud, al-Nasa’i och al-Tirmidhi.
Det vill säga: När Allahs sändebud gick för att öppna dörren och när han återvände efter att ha öppnat den, vände han inte ansiktet bort från qibla. Detta stöds av en hadith hos al-Darqutni. Den lyder: När Allahs sändebud bad och någon bad honom öppna dörren, öppnade han den om dörren befann sig i riktning mot qibla eller åt höger eller vänster, utan att vända ansiktet bort från qibla. Azraq ibn Qays berättade: Abu Barza al-Aslami befann sig vid en flod i staden Ahwaz i Irak. Han började be medan han höll tygeln i handen. Riddjuret började vända tillbaka, och han fortsatte att följa det, vilket fördröjde bönen. När en man ur kharijiternas grupp såg detta sade han: ”Må Allah förnedra denne gamle man! Hur kan han be på det sättet?” Efter bönen sade Abu Barza: ”Jag hörde vad du sade. Jag deltog tillsammans med Allahs sändebud i sex, sju eller åtta strider. Jag såg då hur han hanterade allt och hur lätt han gjorde det. För mig var det lättare att följa mitt riddjur än att lämna det. Om jag hade lämnat det skulle det ha återvänt till sin vana plats, och då skulle jag ha fått det svårt.” Eftersom Abu Barza var på resa bad han eftermiddagsbönen i två rak‘at. – Ahmad, al-Bukhari och al-Bayhaqi. Beträffande att gå en längre sträcka sade hafiz Ibn Hajar i Fath al-Bari: Furisterna är eniga om att bönen blir ogiltig om man går en längre sträcka under en obligatorisk bön. Därför kan Abu Barzas hadith sannolikt förklaras med att han endast gick en kort sträcka.
5. Att bära ett barn
Det har berättats från Abu Qatada att Allahs sändebud bad medan han bar Umama, hans dotter Zaynabs lilla dotter, på sina axlar. När han gick ned i rukū‘ satte han ned barnet. När han sedan reste sig efter sujūd lyfte han åter upp henne på sina axlar. Även om jag inte hade frågat något sade ‘Amir: ”Vilken bön var det?” Ibn Juwayz sade: ”Jag har fått veta att det var morgonbönen.” – Ahmad och al-Nasa’i. ‘Abdullah ibn Ahmad ibn Hanbal sade: ”Detta är en god hadith.” Al-Fakihani sade: ”Hemligheten bakom att Allahs sändebud bar Umama på sina axlar under bönen var sannolikt att han ville motverka arabernas hävdvunna kvinnofientliga inställning. Därför försökte han, genom att även under bönen lyfta upp den lilla flickan på sina axlar, kraftfullt vederlägga deras rådande sedvänjor. Eftersom handlingar är starkare än ord visade han genom sitt handlande hur medkännande islam är gentemot kvinnor.”
‘Abdullah ibn Shaddad berättade: En dag kom Allahs sändebud ut till oss för att leda middags- eller eftermiddagsbönen. Han bar då Hasan eller Husayn. Strax innan Allahs sändebud gick fram och började leda bönen satte han ned barnet. Därefter sade han Allahu akbar för bönen. Under bönen gjorde han en mycket lång sujūd. ‘Abdullah sade: ”När jag lyfte huvudet från sujūd såg jag att barnet hade klättrat upp på Allahs sändebuds rygg, medan han befann sig i sujūd. När jag såg detta gick jag åter ned i sujūd. Efter bönen sade folket: ’Allahs sändebud, du gjorde den sujūd som du utförde under bönen så lång att vi trodde att något hade hänt dig eller att uppenbarelsen hade kommit till dig.’ Han sade: ’Inget av detta hade hänt. Pojken – det vill säga mitt barnbarn – hade klättrat upp på mig. Jag ville inte skynda på honom att kliva ned innan han hade fått utlopp för sin lust.’” – Ahmad, al-Nasa’i och al-Hakim.
Imam al-Nawawi sade: Denna hadith visar enligt Shafi‘i-skolan och dess anhängare att det är tillåtet att bära en pojke, en flicka eller något annat rent djur under både obligatoriska och frivilliga böner, och att detta är tillåtet både för imamen och för den som följer honom. Imam Malik och hans lärjungar ansåg däremot att detta endast gäller frivilliga böner och är förbjudet under obligatoriska böner. Denna tolkning av hadithen är dock ohållbar, eftersom det tydligt framgår av hadithen att Allahs sändebud ledde bönen och att händelsen ägde rum under en obligatorisk bön. Av en tidigare berättelse framgår dessutom att det var morgonbönen. Al-Nawawi sade: Några malikiter hävdar att detta har upphävts. Andra har sagt att det var något som endast gällde Allahs sändebud. Ytterligare andra menar att det skedde på grund av ett oundvikligt behov. Alla dessa påståenden är felaktiga och avvisas, eftersom det inte finns några bevis för dem och det inte heller finns något behov av att godta dem. Hadithen är tvärtom autentisk och bevisar otvetydigt att denna handling är tillåten; inget i den strider mot shariahs principer. Människan är nämligen ren, och vad som än finns i hennes mage är förlåtet, eftersom det befinner sig i hennes magsäck. Även barnets kläder betraktas som rena. Shariahs bevis är dessutom entydiga i att handlingar under bönen, om de är få eller sporadiska, inte gör bönen ogiltig. Allahs sändebud gjorde detta just för att visa att handlingen är tillåten. Denna hadith vederlägger också Imam al-Khattabis påstående att Allahs sändebuds handling tycks ha varit oavsiktlig, eftersom han bar barnet under bönen endast för att hon hade hållit fast vid honom. Han hade inte lyft upp henne; när han reste sig till bönen befann hon sig redan hos honom. Al-Khattabi sade: ”Det kan inte antas att Allahs sändebud frivilligt bar Umama en andra gång, eftersom det skulle vara en överflödig handling som stör koncentrationen.” Detta är al-Khattabis uttalande, men det är oacceptabelt och saknar grund. Uttalandena i Sahih Muslim: ”När han reste sig bar han Umama”, och ”När han reste sig efter sujūd bar han åter Umama”, liksom berättelsen från andra än Muslim: ”Han kom till oss bärande Umama och ledde bönen”, vederlägger al-Khattabis påstående. Vi känner inte till något som visar att det skulle störa koncentrationen i bönen att bära Umama. Och även om det skulle ta en del av koncentrationen i anspråk, har det ändå många fördelar, och genom det har man kunnat fastställa vissa principer i shariah som vi tidigare har nämnt. Därför kan man säga att just för dessa fördelars skull tilläts denna koncentrationsstörning [om barnet inte hade burits eller lyfts upp på axlarna igen kunde hon ha börjat gråta eller väsnas, vilket skulle ha stört koncentrationen i bönen ännu mer].
Det är således obestridligen och ovedersägligt fastställt att hadithen är relevant och välgrundad just för att visa att denna handling är tillåten och uppmärksamma på dess fördelar. Därför är denna handling tillåten för oss och utgör en bestämmelse som gäller för muslimer fram till Domedagen.
6. Att hälsa till den bedjande å någon annans vägnar eller säga något till honom, och att besvara den som hälsar eller tilltalar honom med en gest. Det har berättats från Jabir ibn Abdullah, må Allah vara nöjd med honom: När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var på väg till expeditionen mot Banu al-Mustaliq skickade han ett meddelande till mig. Jag kom till honom medan han bad på sin kamel. Jag talade med honom, och han svarade med en handgest. Jag talade igen, och han svarade åter med en handgest. Jag hörde honom recitera Koranen, och han gjorde gester med huvudet. När bönen var slut sade han: ”Vad gjorde du med det som jag skickade bud efter dig för?” Jag kunde inte svara på dina ord eftersom jag bad. – Ahmad och Muslim. Suhayb, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bad. När jag gick förbi honom hälsade jag på honom. Han svarade med en gest. Han sade att han endast hade talat genom att göra en gest med fingret. – Ahmad och al-Tirmidhi. Suhayb sade vidare: Jag frågade Bilal: ”Hur brukade Allahs Sändebud svara när människor hälsade på honom medan han bad?” Bilal svarade: ”Han brukade göra en gest med handen.” – Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah. Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs Sändebud brukade göra gester under bönen. – Ahmad, Abu Dawud och Ibn Khuzaymah. I detta avseende är det likvärdigt att göra en gest med fingret, hela handen eller huvudet; alla dessa sätt har återberättats från Allahs Sändebud.
7. Att säga ”Subhanallah” och klappa med händerna
Om ett särskilt behov uppstår under bönen, om imamen gör ett misstag och behöver uppmärksammas på det, om en blind behöver visas den rätta vägen, om en besökare behöver ges tillstånd att komma in eller av liknande skäl, är det tillåtet för män att säga ”Subhanallah” och för kvinnor att klappa med händerna. Det har berättats från Sahl ibn Sa’d al-Sa’idi att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Om något händer någon under bönen ska han säga ’Subhanallah’. Att klappa med händerna är endast för kvinnor, medan att säga ’Subhanallah’ är för män.” – Ahmad, Abu Dawud och al-Nasa’i.
8. Att rätta imamen när han gör ett misstag
När imamen glömmer en vers ska den som ber bakom honom rätta honom och påminna honom om den vers han har glömt, oavsett om han redan har reciterat den obligatoriska mängden eller inte. Det har berättats från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom: En dag blev Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, osäker på recitationen under bönen. Efter bönen sade han till min far: ”Var du med oss i församlingen?” Han svarade: ”Ja.” Allahs Sändebud sade: ”Varför rättade du mig då inte?” – Abu Dawud och andra.
9. Att säga ”Alhamdulillah” efter att ha nyst eller fått en välsignelse [Det är rekommenderat att hålla tillbaka en gäspning. I al-Bukhari har det berättats från Abu Hurayrah, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”När någon av er börjar gäspa under bönen ska han hålla tillbaka det så mycket han kan och inte säga ’ah’, eftersom det är från Satan. Han skrattar när han ser detta].
Det har berättats från Rifa’ah ibn Rafi’, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: Jag bad bakom Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Plötsligt nös jag och sade: ”Alhamdu lillahi hamdan kathiran, tayyiban mubarakan fihi kama yuhibbu rabbuna wa yardha.” När bönen var slut sade Allahs Sändebud: ”Vem talade under bönen?” Ingen svarade. Han frågade igen, men fortfarande svarade ingen. När han frågade en tredje gång sade Rifa’ah: ”Allahs Sändebud, det var jag.” Han sade: ”Vid Allah, mer än trettio änglar tävlade om vem av dem som skulle föra denna åkallan upp.” – al-Nasa’i, al-Tirmidhi och al-Bukhari.
10. Att vid ursäkt falla ned i sujud på sin turban eller sitt klädesplagg
Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättade: Allahs sändebud bad i ett enda klädesplagg och skyddade sig mot markens kyla och värme med dess överflödiga del. – Ahmad. Det är dock makruh att göra så utan giltig anledning.
11. Andra tillåtna handlingar under bönen
Ibn al-Qayyim har gett en kort beskrivning av några tillåtna handlingar som Allahs sändebud brukade utföra under bönen. Han sade: Allahs sändebud brukade be medan Aisha låg med benen utsträckta på tvären mellan honom och qibla. När Allahs sändebud sedan gick ner i sujud tryckte han på hennes ben med handen, varpå Aisha drog undan benen. När han reste sig sträckte hon åter ut benen. Ibland kom Satan medan han bad och försökte förstöra hans bön. Då grep Allahs sändebud honom och tryckte om hans hals, så att Satans saliv hamnade på hans hand. Han brukade be på predikstolen. (Hans predikstol hade tre trappsteg. Han bad på predikstolen så att människorna kunde se honom bakifrån och lära sig bönen av honom.) Han utförde även ruku på predikstolen. När det blev dags för sujud steg han ner, gick bakåt och utförde sujud på golvet. Sedan steg han åter upp på predikstolen. Han brukade be framför en vägg. Om något djur höll på att passera framför honom under bönen gick han fram till väggen och försökte hindra det. Till slut tryckte hans mage mot väggen, och djuret passerade bakom honom. En dag bad han när två slavinnor från Banu Abd al-Muttalib kom till honom medan de slogs. Han tog tag i dem båda med händerna och skilde den ena från den andra, samtidigt som han fortsatte bönen. Enligt Ahmads återgivning löd det så här: De båda slavinnorna satte sig och höll fast vid Allahs sändebuds knän. Han skilde dem åt, men vände sig inte själv. (Det vill säga, han vände inte kroppen bort från qibla.) En annan dag bad han när en pojke försökte passera framför honom. Han befallde honom med en handgest att gå tillbaka, och pojken gick tillbaka. En annan dag passerade en slavinna framför honom under hans bön. Han gestikulerade åt henne med handen att gå tillbaka, men ändå passerade hon framför honom. Efter bönen sade Allahs sändebud: Ahmad. Han blåste under bönen; i Ibn Abbas sunnah finns detta: han grät och hostade under bönen och sade: ”Kvinnor har ett mer trotsigt sinnelag.” Han gjorde även detta. Denna hadith har dock ingen grund. Sa‘id har återberättat hadithen. Han har också återberättat att han gjorde detta.
Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag hade en bestämd tid då jag brukade komma till Allahs sändebud. När jag kom bad jag honom om tillstånd att få träda in. Om han var i bön harklade han sig, och då gick jag in. Om jag fann honom ledig gav han mig tillstånd. – al-Nasa’i, Ahmad. I Ahmads återgivning lyder det: Jag hade en tid då jag brukade komma till Allahs sändebud under dagen och natten. När jag kom och han var i bön harklade han sig. Imam Ahmad återberättade denna hadith och handlade även enligt den. Han brukade harkla sig under bönen och ansåg inte att det bröt bönen. Allahs sändebud bad ibland barfota och ibland med skor på fötterna. Abdullah ibn Umar sade: För att motsätta sig judarna befallde han att man skulle be med skor på. Ibland bad han i ett enda klädesplagg och ibland i två klädesplagg. För det mesta bad han i två klädesplagg.
12. Att läsa Koranen genom att se i den
Malik har återberättat att Aishas frigivne slav Dhakwan brukade leda bönen under Ramadan medan han läste Koranen genom att se i den. Detta är den shafiitiska rättsskolans uppfattning. Imam al-Nawawi sade: Om man då och då vänder blad i Koranen under bönen blir bönen inte ogiltig. Om man betraktar någon annan text än Koranen och reciterar den tyst inom sig blir bönen inte heller ogiltig, hur lång texten än är. Det är dock makruh. Detta har Imam al-Shafi‘i sagt i sitt verk al-Imla.
13. Att rikta uppmärksamheten mot annat än bönen
Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs sändebud sade: När böneutropet görs flyr Satan medan han släpper väder, så att han inte ska höra böneutropet. När böneutropet är slut återvänder han. När iqama för bönen görs flyr han igen. När iqama är slut återvänder han igen och stör människans koncentration. Han säger till honom: ”Kom ihåg den och den saken.” När mannen inte längre minns den saken får han honom att glömma hur många rak‘aer han har bett. Om någon av er inte vet om han har bett tre eller fyra rak‘aer, ska han utföra två sujud medan han sitter. – al-Bukhari och Muslim. al-Bukhari sade: Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag förbereder min armé medan jag befinner mig i bönen.
Även om bönen är giltig i detta tillstånd bör den bedjandes sinne vara helt riktat mot Allah. Man bör avlägsna alla världsliga tankar från sitt sinne genom att begrunda versernas betydelse och försöka förstå innebörden och visheten i varje handling under bönen. För endast den del av bönen som utförs med förståelse skrivs in i gärningarnas bok.
Det har återberättats från Ammar ibn Yasir i Abu Dawud, an-Nasa’i och Ibn Hibban: Jag hörde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: ”En människa ber och går sedan därifrån, men för den ene skrivs endast en tiondel av hans bön ned, för den andre en niondel, för någon en åttondel, för någon en sjundedel, för någon en sjättedel, för någon en femtedel, för någon en fjärdedel, för någon en tredjedel och för någon endast hälften.” Al-Bazzar återberättar från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Allah säger: Jag godtar endast bönen från den som genom den ödmjukar sig inför Min storhet och överlägsenhet, inte visar högmod och överlägsenhet gentemot skapelsen genom den, inte envist framhärdar i olydnad mot Mig, tillbringar dagen i åminnelse av Mig och visar barmhärtighet mot den fattige, den resande, änkan och den nödställde. En sådan tjänares ljus är som solens strålar. Jag skyddar honom genom Min makt och beordrar Mina änglar att skydda honom. Jag ger honom ljus i mörkret och tålamod i okunnigheten. Så som al-Firdaws är bland paradiset, sådan är han bland Mina skapelser.” Abu Dawud återberättar också från Zayd ibn Khalid att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som gör wudu på bästa sätt och därefter ber två rak‘ah på ett fullkomligt sätt får alla sina tidigare synder förlåtna.” Muslim återberättar från Uthman ibn Abi al-As: Jag sade: ”O Allahs sändebud! Satan stör mig i min bön och förvirrar mig i min koranläsning.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Det är en satan som kallas Khanzab. När du känner av hans närvaro, sök då skydd hos Allah från honom och spotta tre gånger åt vänster.” Uthman sade: ”Jag gjorde så, och Allah drev bort Satan från mig.” Det har också återberättats från Abu Hurayrah, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Allah säger: Jag har delat bönen, det vill säga surah al-Fatihah, i två lika delar mellan Mig och Min tjänare. Min tjänare ska få det han ber om. När han säger: ’Al-hamdu lillahi rabbil-‘alamin’, säger Allah: ’Min tjänare har prisat Mig.’ När han säger: ’Ar-Rahmanir-Rahim’, säger Allah: ’Min tjänare har lovprisat Mig.’ När han säger: ’Maliki yawmi-d-din’, säger Allah: ’Min tjänare har beskrivit Min storhet och underkastat sig inför Mig.’ När han säger: ’Iyyaka na‘budu wa iyyaka nasta‘in’, säger Allah: ’Detta är delat mellan Mig och Min tjänare, och Min tjänare ska få det han ber om.’ När han säger: ’Ihdinas-siratal-mustaqim, siratal-ladhina an‘amta ‘alayhim, ghayril-maghdubi ‘alayhim wa lad-dallin’, säger Allah: ’Detta är för Min tjänare, och Min tjänare ska få allt ytterligare som han ber om.’”
22. Handlingar som är makruh under bönen
Det är makruh att utelämna någon av de sunnah-handlingar som tidigare har nämnts. Dessutom är följande handlingar makruh.
1. Att utan behov leka med sina kläder eller sin kropp
Mu‘ayqib, må Allah vara nöjd med honom, sade: Jag frågade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om det var tillåtet att röra vid småstenarna med handen under bönen. Han sade: ”Rör inte vid småstenarna medan du ber. Om du absolut måste göra det, kan du röra vid dem en gång för att jämna ut dem.” Alla autentiska hadithsamlingar. Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”När någon av er ställer sig till bön, sänker sig Allahs barmhärtighet över honom. Därför är det olämpligt för honom att röra vid småstenarna.” Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah. Det har återberättats från Umm Salamah att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, blåste på en av sina tjänare, som hette Yasar, under bönen. Han sade till honom: ”Må Allah kyla ditt ansikte.” Ahmad.
2. Att hålla händerna på midjan under bönen
Abu Hurayrah, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs sändebud förbjöd att hålla händerna på midjan under bönen. Abu Dawud.
3. Att se upp mot himlen
Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade: De som ser upp mot himlen under bönen bör verkligen avstå från det; annars kommer Allah att beröva dem deras syn. Ahmad, Muslim, an-Nasa’i.
4. Att se på sådant som distraherar från bönen
Det berättas från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bad på en mönstrad filt. Sedan sade han: ”Mönstret på denna filt har stört min koncentration. Ta den till Abu Juham och hämta den tjocka, omönstrade filt som han har.” Muslim och al-Bukhari. (Abu Juham hade gett denna mönstrade filt till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, som gåva. Han lämnade tillbaka den och bad i stället om hans omönstrade filt, så att Abu Juham inte skulle känna sig sårad.) Al-Bukhari berättar från Anas att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade till honom: ”Flytta undan din tunna gardin, för dess bilder kommer hela tiden framför mig under bönen.” Denna hadith visar att bönen inte blir ogiltig om blicken faller på tecknade linjer under bönen.
5. Att hålla ögonen stängda utan anledning
Vissa anser att detta är makruh, medan andra anser att det inte är makruh. Den hadith där det sägs vara makruh är inte sahih. Ibn al-Qayyim sade: Den korrekta uppfattningen är att det är bättre att hålla ögonen öppna, om det inte stör koncentrationen. Men om uppmärksamheten störs av mönster, utsmyckningar eller liknande framför en, är det under inga omständigheter makruh att blunda. I en sådan situation ligger det närmare sharias syfte och mål att kalla det mustahabb än makruh.
6. Att göra tecken med båda händerna vid salam
Jabir ibn Samura, må Allah vara nöjd med honom, sade: Vi brukade be bakom Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Han sade: ”Vad är det med dessa människor, att de gör salam med händerna på ett sådant sätt att de liknar svansarna på galopperande hästar? Det räcker att lägga händerna på låren och säga: as-salamu alaykum.” – an-Nasa’i.
7. Att täcka munnen och låta kläder hänga ned
Det har berättats från Abu Hurayra – må Allah vara nöjd med honom – att Allahs sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – förbjöd att låta kläder hänga ned och att hålla munnen stängd under bönen. De fem autentiska hadithsamlingarna och al-Hakim.
Al-Khattabi sade: Att låta kläder hänga ned innebär att låta dem hänga så att de vidrör marken. Ibn Humam sade: Att ta på sig en skjorta utan att föra in händerna i skjortans ärmar omfattas också av detta.
8. Att be medan maten står framdukad
Det har berättats från Aisha – må Allah vara nöjd med henne – att Allahs sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – sade: När kvällsmaten har serverats och församlingen har samlats till bönen, ska ni först äta maten. Ahmad och Muslim. Enligt de flesta lärda är det mustahabb att först äta när tiden för bönen (iqama) närmar sig. Annars ska man be först. Enligt Ibn Hazm och vissa shafiitiska lärda ska man avsluta måltiden först även om tiden är knapp.
Nafi sade: När mat serverades åt Ibn Umar började bönen samtidigt. Han deltog inte i bönen förrän han hade avslutat måltiden. Han kunde till och med höra imamens recitation medan han satt och åt. Bukhari.
Al-Khattabi sade: Anledningen till att Allahs sändebud befallde att man skulle äta först är att människan ska tillfredsställa sitt behov av mat och sedan börja bönen med ett tillfredsställt sinne. Då kommer hon inte att plågas av hunger eller skynda sig i utförandet av rukū och sujūd eller vara försumlig med att utföra bönen på ett korrekt sätt.
9. Att be medan man håller tillbaka urin och avföring
Ahmad, Abu Dawud och at-Tirmidhi har återberättat från Thawban att Allahs sändebud ﷺ sade: Det är inte tillåtet för någon att göra tre saker: (1) att leda en församling i bönen och endast be för sig själv, utan att inkludera församlingens medlemmar i bönen. Om han gör det är det ett svek mot dem. (2) Att utan tillstånd blicka in i det inre av ett hus. Det är som att gå in i huset utan tillstånd. (3) Att be medan man håller tillbaka urinen, tills man har befriats från detta behov. [Det är makruh för imamen att i en hörbar åkallan endast be för sig själv och utesluta de bedjande. Det är inte makruh vid en tyst åkallan. Ahmad, Muslim och Abu Dawud har återberättat från Aisha att Allahs sändebud ﷺ sade: Ingen bör be när maten står framme eller medan han håller tillbaka urin eller avföring.
10. Att be medan man är överväldigad av sömnighet
Det har återberättats från Aisha att Allahs sändebud ﷺ sade: När någon blir sömnig bör han lägga sig och sova, så att sömnigheten går över. Om han ber medan han är sömnig kan det nämligen hända att han, när han ber om förlåtelse, börjar förbanna sig själv. Alla de autentiska hadithsamlingarna. Det har återberättats från Abu Hurayra att Allahs sändebud ﷺ sade: Om någon stiger upp på natten för att be, men på grund av stark sömnighet inte kan uttala något tydligt och inte själv vet vad han säger, bör han lägga sig ner. Ahmad, Muslim.
11. Att reservera en plats i moskén åt någon annan än imamen
Abdur-Rahman ibn Shibl sade: Allahs sändebud ﷺ förbjöd att hacka med huvudet som en kråka, att utföra ruku och sujud snabbt, att sitta med benen utsträckta som ett rovdjur och att reservera en plats i moskén åt någon bedjande, liksom kamelen reserverar en plats åt sig själv. – Ahmad ibn Khuzayma, al-Hakim.
23. Sådant som gör bönen ogiltig
Följande handlingar gör bönen ogiltig och motverkar dess syfte:
1. Att frivilligt äta eller dricka något
Ibn al-Mundhir har sagt: Lärda är eniga om att den som avsiktligt äter eller dricker under den obligatoriska bönen måste be bönen på nytt. Enligt de flesta gäller samma sak för den frivilliga bönen, eftersom de orsaker som ogiltigförklarar den obligatoriska bönen också ogiltigförklarar den frivilliga bönen. Enligt Shafiitiska och hanbalitiska rättsskolan blir bönen däremot inte ogiltig om man äter eller dricker av misstag eller av okunnighet, eller om man under bönen sväljer mat som fastnat mellan tänderna och är ungefär lika stor som ett korn. Tawus och Ishaq säger: Det gör inget att dricka vatten, eftersom det är en liten handling. Det har berättats att Sa’id och Ibn al-Zubayr brukade dricka under den frivilliga bönen.
2. Att avsiktligt tala utan att bönen kräver det
Det har berättats från Zayd ibn Arqam: Vi brukade tala under bönen. En av oss talade med en annan under bönen. Till slut uppenbarades följande: ”Förrätta bönen inför Allah med full koncentration.” Genom denna vers befalldes vi att tiga, och det blev förbjudet för oss att tala. – Alla de autentiska hadith-samlingarna. Ibn Mas’ud, må Allah vara nöjd med honom, sade: När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befann sig i bönen brukade vi hälsa på honom, och han besvarade hälsningen. När vi återvände från Negus hälsade vi på honom under bönen, men han besvarade inte hälsningen. Då sade vi: ”Allahs Sändebud, tidigare brukade vi hälsa på dig och du besvarade vår hälsning.” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”I bönen finns så mycket att göra att den inte lämnar utrymme för tal.” Bukhari och Muslim. Om någon däremot talar av okunnighet om regeln eller av misstag, förblir bönen giltig.
Mu’awiya ibn al-Hakam, må Allah vara nöjd med honom, sade: När jag bad tillsammans med Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, nös en man. Jag sade: ”Må Allah förbarma sig över dig.” Församlingens deltagare började stirra ilsket på mig. Jag sade: ”Vad har ni för problem? Varför tittar ni så på mig?” Som svar började de slå med händerna på sina lår. När jag förstod att de ville få mig att tiga, teg jag. När Allahs Sändebud hade avslutat bönen har jag aldrig sett en bättre lärare, varken före honom eller efter honom. Han tillrättavisade mig inte, förebrådde mig inte och slog mig inte. Han sade: ”I bönen får man inte tala sådant som människor vanligtvis säger till varandra. Under bönen ska man endast säga ’Subhan Allah’ och ’Allahu akbar’ samt recitera Koranen.” – Ahmad, Muslim, Abu Dawud och al-Nasa’i.
Här framgår det att Mu’awiya ibn al-Hakam talade eftersom han inte kände till den religiösa regeln. Därför befallde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, honom inte att be bönen på nytt. Att bönen inte blir ogiltig om man under den säger sådant som människor vanligtvis säger till varandra bevisas av den hadith som Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, har återberättat. Han sade: Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ledde oss i middagsbönen eller eftermiddagsbönen och avslutade bönen med salam. Omedelbart efter salam sade en följeslagare vid namn Dhu al-Yadayn (”den med två händer”; han kallades så eftersom hans händer var ovanligt långa): ”Allahs Sändebud, har du förkortat bönen eller glömt något?” Allahs Sändebud sade: ”Jag har varken förkortat den eller glömt något.” Dhu al-Yadayn sade: ”Jo, du har visst glömt något, Allahs Sändebud.” Då frågade Allahs Sändebud församlingens deltagare: ”Är det sant det Dhu al-Yadayn säger?” De svarade: ”Ja.” Då bad Allahs Sändebud ytterligare två rak’ah och gjorde därefter två sujud al-sahw. – Bukhari och Muslim. Den malikitiska rättsskolan har tillåtit att man talar för att rätta ett misstag i bönen, men på två villkor: för det första får talet enligt sedvanlig bedömning inte framstå som omfattande; för det andra ska det vara sådant att avsikten inte skulle ha blivit förstådd om man endast hade sagt ”Subhan Allah”. Imam al-Awza’i har sagt: Den som avsiktligt talar för att rätta ett misstag i bönen får inte sin bön ogiltigförklarad. När en person reciterade högt under eftermiddagsbönen sade någon bakom honom: ”Detta är eftermiddagsbönen.” Om detta sade al-Awza’i att personens bön inte hade blivit ogiltig.
3. Att avsiktligt utföra en omfattande handling
De lärda har varit oense om vad som räknas som en omfattande handling och vad som inte gör det. Enligt vissa är en handling omfattande om någon på avstånd, när han ser den, blir säker på att personen inte ber; annars är den inte omfattande. Enligt andra är en handling omfattande om den för en åskådare ger intrycket att den som utför den inte ber, även om åskådaren inte är helt säker. al-Nawawi har sagt: Om en handling inte hör till bönens handlingar och är omfattande, blir bönen enligt enhällig uppfattning ogiltig; om den inte är omfattande blir bönen enligt enhällig uppfattning inte ogiltig. Detta är regeln. Därefter har de åter varit oense i fyra avseenden om hur omfattande och icke-omfattande handlingar ska särskiljas. Till slut har den fjärde uppfattningen antagits. al-Nawawi har sagt: Detta är den korrekta och välkända uppfattningen. Författaren till denna bok och de flesta lärda har hållit fast vid att sedvanlig bedömning ska vara måttstocken i denna fråga. Därför skadar det inte bönen att göra sådant som människor betraktar som obetydligt och icke-omfattande, till exempel att besvara en hälsning med en gest, ta av sig skorna, ta av eller på sig en turban, ta av eller på sig ett tunt plagg, lyfta upp och sätta ned ett litet barn i famnen eller på axeln, hindra någon från att passera framför en, torka saliv med ett klädesplagg och liknande. Att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, dödade en orm eller en skorpion under bönen och befallde andra att göra det har nämnts tidigare. Om däremot människor betraktar en handling som överdriven, såsom att gå en lång sträcka utan avbrott eller utföra många handlingar efter varandra, blir bönen utan tvekan ogiltig. De lärda är också eniga om att bönen blir ogiltig om den omfattande handlingen utförs utan avbrott. Om den utförs med pauser, till exempel att man tar ett steg och stannar en stund, sedan tar ytterligare ett eller två steg, eller att man efter varannan steg tar en paus och sedan går ytterligare två steg, skadar det enligt enhällig uppfattning inte bönen även om man på detta sätt går hundra steg eller fler. Mycket lätta handlingar, såsom att flytta radbandets pärlor med handen, klia sig eller knyta och lösa upp en knut, gör inte bönen ogiltig, även om de utförs många gånger efter varandra. Detta är den korrekta och välkända uppfattningen. Shafi’i, må Allah förbarma sig över honom, har sagt: Om man räknar verser genom att röra vid pärlorna i ett radband blir bönen inte ogiltig, men det är bättre att inte räkna på detta sätt.
4. Att utan ursäkt och avsiktligt överge något av bönens villkor
Al-Bukhari och Muslim har återberättat att Guds Sändebud ﷺ sade till en beduin som inte bad korrekt: ”Gå tillbaka och be igen, för du har inte bett.” Denna hadith har nämnts tidigare. Ibn Rushd sade: Faqīherna är enhälliga om att den som ber utan att ha uppnått rituell renhet måste be om bönen igen, oavsett om det skedde avsiktligt eller av misstag. På samma sätt måste den som ber utan att vända sig mot qibla be om bönen igen, oavsett om det skedde avsiktligt eller oavsiktligt. Sammanfattningsvis måste bönen göras om så snart något av villkoren för dess giltighet saknas [Observera: Det är förbjudet för den bedjande att utan giltig ursäkt göra något som ogiltigförklarar bönen. Om en oundviklig situation uppstår, såsom att hjälpa en hjälplös nödställd eller rädda en drunknande, blir det obligatoriskt att avbryta bönen. Enligt hanafitiska och hanbalitiska rättsskolor är det tillåtet att avbryta bönen om det finns risk för en större eller mindre skada på den bedjandes eller någon annans egendom, om en bedjande mor befarar att hennes spädbarn skadas av dess gråt, om en gryta eller kastrull på elden håller på att koka över, om ett djur rymmer och liknande situationer].
5. Att skratta under bönen
Ibn al-Mundhir har nämnt att det råder enighet om att bönen blir ogiltig genom skratt. Al-Nawawi sade: Detta gäller när skrattet får mungiporna att synligt röra sig. De flesta lärda har sagt att det inte gör någon skada att le. Om skrattet däremot blir kraftigt och inte kan hejdas, blir bönen inte ogiltig om det är ringa, men ogiltig om det är mycket. Vad som räknas som lite eller mycket avgörs enligt sedvanlig praxis.
24. Att ta igen bönen
De lärda är eniga om att den som inte hinner be inom den föreskrivna tiden, vare sig på grund av glömska eller sömn, måste ta igen bönen. Som nämnts tidigare sade Guds Sändebud ﷺ: ”Det finns ingen försummelse i sömnen. Försummelse gäller endast i vaket tillstånd. Om någon därför glömmer en bön eller missar den på grund av sömn, ska han be den så snart han kommer ihåg den.” Den medvetslöse behöver inte ta igen någon bön. Men om han återfår medvetandet vid en tidpunkt då det är möjligt att rena sig och börja bönen, måste han ta igen den. Det har återberättats från Nafiʿ att Ibn ʿUmar en gång blev mentalt förvirrad och därför upphörde att be. När han senare återfick sitt förstånd tog han inte igen de böner han hade missat. Det har återberättats från Ibn Jurayj att när en sjuk person återfår medvetandet efter att ha varit medvetslös behöver han inte be om bönen igen. Al-Zuhri tillfrågades: ”Vad ska den medvetslöse göra?” Han svarade: ”Han behöver inte ta igen bönen.” Al-Hasan al-Basri och Muhammad ibn Sirin sade om den medvetslöse att om någon förlorar medvetandet under bönetiden och återfår det medan tiden ännu pågår, behöver han inte be om bönen igen.
När det gäller den som avsiktligt överger bönen är de flesta lärdas uppfattning att han syndar och att det är obligatoriskt för honom att ta igen den. Ibn Taymiyya sade: Den som avsiktligt överger bönen får inte ta igen den övergivna bönen, och hans återupptagande av den är inte giltigt. I stället bör han utföra många frivilliga böner. Ibn Hazm har behandlat denna fråga utförligt. Här återger jag en sammanfattning av hans diskussion:
”Den som avsiktligt överger bönen och låter bönetiden löpa ut i detta tillstånd kommer aldrig att kunna ta igen den. Han bör i stället utföra fler goda gärningar och frivilliga böner, så att hans vågskål väger tungt på uppståndelsens dag. Han bör också ångra sig inför Gud och be Honom om förlåtelse. Abu Hanifa, Malik och al-Shafiʿi sade: Efter att tiden har gått ut måste han ta igen bönen. Malik och Abu Hanifa sade till och med att den som lämnar en eller flera böner ska ta igen dem innan han ber den kommande obligatoriska bönen, om antalet böner som han frivilligt lämnat är fem eller färre, oavsett om tiden för den följande bönen fortfarande pågår eller har gått ut. Om de är fler än fem ska han först be bönen för den aktuella tiden. Beviset för detta är Guds ord: ’Ve dem som ber, men är likgiltiga inför sin bön.’ Gud har också sagt: ’Efter dem kom efterträdare som övergav bönen och följde sina lustar. De kommer snart att möta villfarelse.’ Om den som frivilligt överger bönen och tar igen den efter att tiden gått ut skulle anses ha utfört bönen, skulle man inte ha uttalat ve över honom och inte heller sagt att han skulle hamna i villfarelse, på samma sätt som inget ve eller någon villfarelse nämns om den som fördröjer bönen till slutet av dess tid. Dessutom har Gud fastställt en bestämd tid för varje obligatorisk bön, vars början och slut är markerade och väl kända. Den börjar vid en bestämd tid och slutar vid en bestämd tid. Därför finns det ingen skillnad mellan den som ber innan tiden har börjat och den som ber efter att tiden har gått ut. Båda har bett utanför den bestämda tiden och är lika ansvariga för att ha överträtt Guds gränser. Gud har sagt: ’Den som överträder Guds gränser gör orätt mot sig själv.’ Vidare är återupptagandet av en bön en handling vars föreskrift måste komma från den religiösa lagen. En föreskrift i den religiösa lagen måste komma från Gud genom Hans Sändebuds ﷺ ord. Inget undantag kan godtas. Därför frågar vi: Vem har beordrat den som frivilligt överger bönen att ta igen den övergivna bönen, det vill säga att be den efter den föreskrivna tiden? Om man säger att Gud har beordrat det, frågar vi på nytt: Gjorde den som avsåg att överge bönen efter att dess tid hade gått ut en god gärning eller en synd? Om de säger: ’En god gärning’, svarar vi: Detta strider mot den säkra enigheten bland hela det muslimska samfundet samt mot Koranen och sunna. Men om de säger: ’En synd’, då har de talat sanning. Samtidigt säger vi att en synd inte kan ersätta en god gärning. Dessutom har Gud genom Sin Sändebuds ﷺ ord fastställt tiden för varje bön. För varje bön har Han fastställt en början och ett slut. Han har inte tillåtit att den bönen utförs före dess början eller efter dess slut. Ingen enda person inom hela det muslimska samfundet har uttryckt oenighet om detta. Om det hade varit tillåtet att be den efter att tiden gått ut, skulle fastställandet av bönetidens slutgräns vara helt meningslöst. Gud kan inte göra något meningslöst. I detta sammanhang …
Det bör dessutom nämnas att varje handling har en bestämd tid. Om handlingen utförs utanför denna tid är den inte giltig. Om den hade varit giltig, skulle den tiden inte ha fastställts som handlingens tid. Detta är ett avgörande argument. Efter en lång diskussion sade Ibn Hazm: Om det hade varit obligatoriskt för den som avsiktligt överger bönen under den föreskrivna tiden att ta igen den, skulle Gud och Hans Sändebud inte ha underlåtit att beordra det, inte ha glömt det och inte avsiktligt ha hållit oss i svårighet genom att låta bli att nämna det. Han har ju själv sagt: ’Din Herre glömmer inte.’ En religiös bestämmelse som inte finns i Koranen och sunna är ogiltig.
Det har berättats från Profeten, frid och välsignelser över honom, i en autentisk hadith: Den som låter asr-bönen gå förlorad är som om han hade förlorat all sin egendom och hela sin familj. Därför är det riktigt att det som går förlorat avsiktligt inte kan återfås. Om det hade funnits möjlighet och chans att återfå det, skulle det inte ha gått förlorat – på samma sätt som en bön som missats av misstag inte är förlorad. Det finns ingen svårighet i detta. Hela umma är dessutom enig om att bönen går förlorad när dess föreskrivna tid har gått ut. Det råder fullständig enighet om att den har gått förlorad. Om det hade varit möjligt att ta igen en bön som gått förlorad, skulle man kunna säga att påståendet att den bönen gått förlorad är helt falskt och ogiltigt. Det är därför bevisat bortom allt tvivel att det aldrig är möjligt att ta igen en bön som avsiktligt har försummats. Bland dem som stöder denna uppfattning finns Umar och hans son Abdullah, Saʿd, Salman al-Farisi, Ibn Masʿud, al-Qasim, Budayl al-Uqayli, Ibn Sirin, Mutarrif och Umar ibn Abd al-Aziz. Allah har under inga omständigheter gett den som är skyldig att be någon möjlighet att skjuta upp bönen från dess föreskrivna tid – inte ens på grund av strid, krig, rädsla, svår sjukdom eller resa. Allah den Upphöjde har beskrivit rädslans bön, eller salat al-khawf, på följande sätt:
”När du är bland dem och leder dem i bönen, ska en grupp av dem stå upp i bön tillsammans med dig.” Han har också sagt: Om ni befinner er i ett tillstånd av rädsla, så ska ni be medan ni rider eller går. Allah den Upphöjde har inte ens gett den svårt sjuke eller döende tillstånd att skjuta upp bönen från dess föreskrivna tid. Han har i stället befallt att den som inte kan be stående ska be sittande, den som inte kan be sittande ska be liggande, den som inte finner vatten ska göra tayammum, och den som inte finner jord ska be utan tayammum. Varifrån fick då de som tillät att bönen avsiktligt försummas fram till slutet av dess tid sitt tillstånd? Därefter befallde de att den skulle bes efter att tiden gått ut och sade att detta skulle vara tillräckligt för personen. Men detta finns inte i Koranen, inte heller i någon autentisk eller svag hadith, i någon följeslagares uttalande eller i analogisk slutledning. När vi däremot har sagt att den som avsiktligt försummar bönen och inte ber den medan dess tid fortfarande varar måste ångra sig, be om förlåtelse och utföra många frivilliga böner, har vi sagt detta med stöd av följande verser:
”Efter dem kom sådana människor som ersatte dem och övergav bönen samt följde sina lustar och infall. Därför kommer de snart att hamna i villfarelse. Dock inte de som ångrar sig, tror och gör goda gärningar. De ska träda in i paradiset och ingen orättvisa ska tillfogas dem ens så mycket som en prick.” Vidare: ”De som, efter att ha begått en skamlös handling eller gjort orätt mot sig själva, minns Allah och ber om förlåtelse för sina synder.” Och: ”Den som gör så mycket gott som vikten av ett stoftkorn ska få se det, och den som gör så mycket ont som vikten av ett stoftkorn ska få se det.” ”Den dagen ska Jag upprätta rättvisans vågskålar och ingen ska tillfogas den minsta orättvisa.”
Genom hela ummas enighet och genom ett stort antal verser och hadither vet man att de frivilliga gärningarna har en mycket värdefull betydelse, vars omfattning Allah känner bäst. De obligatoriska gärningarna har också en mycket värdefull betydelse, vars omfattning Allah känner bäst. När det därför finns en brist i de obligatoriska gärningarna, och mängden frivilliga gärningar är stor, kommer bristen att fyllas från dessa. Allah den Upphöjde har sagt: ”Allah låter inte de godas goda gärningar gå till spillo, och de goda gärningarna utplånar de dåliga gärningarna.”
25. Den sjukes bön
Om man på grund av sjukdom eller något liknande giltigt skäl eller någon oförmåga inte kan stå i den obligatoriska bönen, får man be sittande. Om man inte kan sitta ska man be liggande och göra rukūʿ och sujūd med tecken, varvid sujūd ska göras lägre än rukūʿ. Allah har sagt: ”Åkalla Allah stående, sittande och liggande.” Imran ibn Husayn berättar: Jag led av hemorrojder och frågade Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, om bönen. Han sade till mig: ”Be stående. Om du inte kan det, så be sittande. Om du inte kan det, så be liggande på sidan.” – Alla de autentiska hadithsamlingarna utom Muslim. An-Nasa’i har dessutom tillagt: ”Om du inte kan det, så be liggande på rygg.” Allah ålägger ingen en skyldighet som överstiger hans förmåga.
Jabir berättar: Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, gick för att besöka en sjuk person och såg att han bad på en kudde. Han kastade bort kudden och sade: ”Om du kan, så be på marken. Om du inte kan det, så be med tecken och gör din sujūd lägre än din rukūʿ.” – Al-Bayhaqi. Vid bedömningen av oförmåga ska man ta hänsyn till om det medför mycket stor svårighet, risk för att sjukdomen förvärras, fördröjd tillfriskning eller risk för yrsel. När man ber sittande i stället för stående ska man sitta på huk.
Aisha sade: Jag såg Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, be sittande på huk. – An-Nasa’i. Man kan också sitta på samma sätt som under tashahhud. Hur ska den som varken kan stå eller sitta be? Vissa säger att han ska be liggande på sidan, och om han inte kan det, ska han be liggande på rygg, med benen utsträckta så gott han kan i riktning mot qibla.
ʿAlī har återberättat att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Om den sjuke kan be stående ska han be stående. Annars ska han be sittande. Om han inte kan göra prostration ska han göra en gest med huvudet och prostrera sig lägre än vid bugningen. Om han inte kan be sittande ska han be liggande på sin högra sida, vänd mot qibla. Om han inte klarar det ska han be liggande på rygg med fötterna vända mot qibla.” – ad-Dāraquṭnī. En annan grupp har sagt att han ska be på det sätt han förmår. Dessa hadither visar tydligt att om han inte ens kan göra en gest medan han ligger på rygg, så återstår inget annat för honom att göra.
26. Salāt al-khawf, alltså bönen under krig, rädsla och terror
De lärda är eniga om att Salāt al-khawf, det vill säga bönen under rädsla, är föreskriven enligt sharīʿa [denna rädsla kan vara av vilket slag som helst, till exempel rädsla för ett fiendeangrepp eller för att en brand ska bryta ut. Det kan inträffa överallt, både i hemlandet och på resa].
Därför har Allah sagt: ”När du befinner dig bland dem och leder dem i bönen, ska en grupp av dem stå tillsammans med dig och ta med sig sina vapen. När de har fullbordat prostrationen ska de inta sin plats bakom er. Sedan ska den andra gruppen, som ännu inte har bett, be tillsammans med dig och vara vaksam samt bära sina vapen. De otrogna önskar att ni ska vara ouppmärksamma på era vapen och er utrustning, så att de kan kasta sig över er i ett enda anfall. Om ni besväras av regn eller är sjuka är det ingen synd för er att lägga ifrån er vapnen, men ni ska ändå vidta era försiktighetsåtgärder. Allah har för de otrogna förberett ett förnedrande straff.” [Enligt majoriteten av de lärda är det rekommenderat att bära vapen under bönen i tider av rädsla. Enligt vissa är det obligatoriskt.]
Imām Aḥmad sade: Det finns sex eller sju hadither om bönen under rädsla, och det är tillåtet att följa vilken som helst av dem. Ibn al-Qayyim sade: Metoderna för bönen under rädsla är i grunden sex. Vissa har dock återberättat fler. Beroende på återberättarnas olika återgivningar har dessa metoder uppgått till sjutton. Det kan emellertid vara så att en av Allahs Sändebuds ﷺ handlingar sammanföll med en annan, medan återberättarna återgav dem på olika sätt.
Här redogörs för de sex metoderna för Salāt al-khawf:
1. Om fienden befinner sig i någon annan riktning än mot qibla ska imamen leda en två-rakʿa-bön på följande sätt: Imamen ber en rakʿa tillsammans med en grupp. Därefter väntar han medan de själva ber ytterligare en rakʿa separat, varefter de går och ställer sig inför fienden. Sedan kommer den andra gruppen, och imamen ber den andra rakʿan tillsammans med dem. Han väntar medan de själva ber sin återstående rakʿa separat, och därefter avslutar han bönen med salām tillsammans med dem.
Sahl ibn Khaythama har återberättat: En grupp ställde upp sig i bönerader tillsammans med Allahs Sändebud ﷺ, medan den andra gruppen ställde sig inför fienden. Han bad en rakʿa tillsammans med gruppen som var med honom. Därefter stod han kvar medan gruppen självständigt fullbordade den återstående rakʿan av bönen. Sedan gick de iväg för att ställa sig inför fienden. Därefter kom den andra gruppen, och han bad den återstående rakʿan tillsammans med dem. Sedan satt han kvar medan de ensamma bad sin återstående rakʿa. Därefter avslutade han bönen med salām tillsammans med dem. Alla de tillförlitliga hadithsamlingarna utom Ibn Mājah.
2. Om fienden befinner sig i en annan riktning än mot qibla ska imamen be en rakʿat tillsammans med den ena gruppen, medan den andra gruppen står inför fienden. Därefter ska gruppen som bad en rakʿat tillsammans med imamen lämna platsen och inta position inför fienden, medan den andra gruppen kommer och ber en rakʿat. Sedan ska båda grupperna fullborda var och en sin återstående rakʿat.
Det har återberättats från Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bad en rakʿat tillsammans med den ena gruppen, medan den andra gruppen stod inför fienden. Sedan gick de därifrån och intog sina följeslagares platser inför fienden. Därefter kom den andra gruppen. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bad en rakʿat tillsammans med dem och uttalade sedan salām. Därefter bad båda grupperna var för sig en rakʿat var. – Ahmad, al-Bukhari, Muslim.
Det är uppenbart att den andra gruppen ska fullborda sin bön efter att imamen har uttalat salām. Därmed bryts deras bön inte på grund av vakthållningen under tiden. De fullbordar sina två rakʿat i följd. Den första gruppen kan däremot inte be sin andra rakʿat förrän den andra gruppen har bett och återvänt till sin position inför fienden. Ibn Masʿud, må Allah vara nöjd med honom, sade: Sedan uttalade han salām, och denna grupp reste sig, bad sin återstående rakʿat och uttalade salām [I Fath al-Bari står det: Med denna grupp avses både en liten och en stor grupp. Det kan till och med avse en enda person. Om gruppen består av tre personer ska en av dem vara imam och be tillsammans med en annan, medan den tredje håller vakt. Därefter ber den återstående personen].
3. Imamen ska be två rakʿat tillsammans med varje grupp. De två första rakʿat är obligatoriska för imamen, medan de två andra är frivilliga för honom. Detta gör inte de efterföljandes obligatoriska bön ogiltig, eftersom det är tillåtet för en efterföljande som utför en obligatorisk bön att be den obligatoriska bönen bakom en imam som utför en frivillig bön.
Jabir, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bad två rakʿat tillsammans med en grupp av sina följeslagare. Sedan bad han två rakʿat tillsammans med de andra och uttalade därefter salām. – al-Shafiʿi, al-Nasaʾi. Enligt återberättelser från Ahmad, Abu Dawud och al-Nasaʾi sade Jabir, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bad salat al-khawf tillsammans med oss. Först bad han två rakʿat tillsammans med ett antal följeslagare och uttalade salām. Sedan gick denna grupp därifrån och den andra gruppen kom. De ställde sig på den första gruppens plats, och Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bad två rakʿat tillsammans med dem och uttalade salām. På så sätt bad Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fyra rakʿat, medan följeslagarna bad två rakʿat. Enligt återberättelser från Ahmad, al-Bukhari och Muslim ägde denna händelse rum vid Dhat al-Riqaʿ.
4. När fienden befinner sig i riktning mot qibla ska imamen förrätta bönen tillsammans med båda grupperna. Fram till prostrationen ska alla samtidigt hålla vakt mot fienden och fortsätta att hålla uppsikt över honom. Först vid prostrationen ska de dela upp sig i två grupper. Den ena gruppen ska göra prostrationen tillsammans med imamen, medan den andra ska vänta. När den första gruppen har avslutat prostrationen ska den andra gruppen göra prostrationen. När den första rakʿat är avslutad ska den grupp som hamnade efter gå fram, medan den första gruppen går bakåt.
Jabir – må Allah vara nöjd med honom – sade: Vi förrättade salat al-khawf tillsammans med Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Han ställde då upp oss bakom sig i två rader. Fienden befann sig mellan oss och qibla. Allahs Sändebud sade takbīr, och vi sade alla takbīr. När han böjde sig i rukūʿ böjde vi oss alla i rukūʿ. När han reste huvudet från rukūʿ reste vi alla våra huvuden. Därefter gjorde han och raden närmast honom prostration, medan den andra raden stod vänd mot fienden. När Allahs Sändebud och raden närmast honom hade avslutat prostrationen gjorde den andra raden prostration och reste sig. Därefter gick den bakre raden fram och den främre raden bakåt. Sedan böjde sig Allahs Sändebud i rukūʿ, och vi böjde oss alla i rukūʿ. Därefter reste han huvudet, och vi reste alla våra huvuden. Sedan gick Sändebudet – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – och hans närmaste rad, som hade varit den bakre under den första rakʿat, ner i prostration, medan den bakre raden stod vänd mot fienden. När Allahs Sändebud gjorde prostration tillsammans med raden närmast honom gjorde även den bakre raden prostration. Då gick hela församlingen samtidigt ner i prostration. Därefter avslutade Allahs Sändebud bönen med salām, och vi gjorde alla detsamma. Ahmad, Muslim, al-Nasaʾi, Ibn Majah och al-Bayhaqi.
5. Båda grupperna ska börja bönen samtidigt bakom imamen. Därefter ska den ena gruppen gå iväg för att inta sin position mot fienden, medan den andra gruppen avslutar en rakʿat bakom imamen. Sedan ska även de gå iväg och ställa sig mot fienden. Därefter ska den andra gruppen – den grupp som gick iväg direkt efter bönens början – återvända och på egen hand förrätta en rakʿat separat. Sedan ska den stående imamen förrätta den andra rakʿat tillsammans med dem. Därefter ska gruppen som stått mot fienden komma och på egen hand förrätta en rakʿat separat. Under tiden ska imamen och den andra gruppen sitta. Sedan ska imamen avsluta bönen med salām, och alla ska göra detsamma.
Abu Hurayra – må Allah vara nöjd med honom – sade: Under året för expeditionen till Najd förrättade jag salat al-khawf tillsammans med Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Han ställde sig upp för ʿasr-bönen, och en grupp ställde sig upp tillsammans med honom. Den andra gruppen ställde sig mot fienden, med qibla bakom sig. Allahs Sändebud sade takbīr, och alla tillsammans med honom sade takbīr (tahrīma). Det vill säga: både de som var med honom och de som stod mot fienden. Därefter böjde Allahs Sändebud sig i rukūʿ för en rakʿat, och de som var med honom böjde sig också i rukūʿ. Sedan gjorde han prostration, och gruppen närmast honom gjorde också prostration. De andra fortsatte att stå mot fienden. Därefter reste sig Allahs Sändebud, och gruppen som var med honom reste sig också. De skyndade genast mot fienden och ställde sig mot honom. Gruppen som dittills hade stått mot fienden återvände, gjorde rukūʿ och prostration, medan Allahs Sändebud fortfarande stod kvar i bönen på samma sätt som tidigare. Sedan reste de sig från prostrationen. Därefter böjde Allahs Sändebud sig i rukūʿ för ytterligare en rakʿat, och de böjde sig också i rukūʿ tillsammans med honom. Han gjorde prostration, och de gjorde också prostration tillsammans med honom. Sedan kom gruppen som hade stått mot fienden och gjorde själva rukūʿ och prostration. Allahs Sändebud och gruppen som var med honom satt fortfarande. Därefter avslutade Allahs Sändebud bönen med salām, och alla tillsammans med honom gjorde detsamma. Allahs Sändebud hade då förrättat två rakʿat, och båda grupperna hade förrättat två rakʿat var. Ahmad, Abu Dawud och al-Nasaʾi.
6. Varje grupp ska be endast en rakʿa tillsammans med imamen. Imamen ska be två rakʿa, medan varje grupp ska be en rakʿa.
Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, led bönen vid Dhu Qirad. Folket ställde sig i två led bakom honom. Det ena ledet stod bakom honom och det andra parallellt med fienden. Han bad en rakʿa med dem som stod bakom honom. Sedan gick de över till det andra ledet, medan de som stod där kom och ställde sig bakom honom. Han bad en rakʿa med dem, och för dem återstod en rakʿa. – an-Nasāʾī, Ibn Hibban. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade också: Allah har ålagt er att be fyra rakʿa när ni är bofasta, två rakʿa under resa och en rakʿa i ett tillstånd av fruktan. – Ahmad, Muslim, Abu Dawud, an-Nasāʾī. Thaʿlaba ibn Zuhdam, må Allah vara nöjd med honom, sade: Vi var tillsammans med Saʿid ibn al-ʿĀs i Tabaristan. Han sade: ”Vem av er ska be fruktansbönen tillsammans med Allahs sändebud?” Hudhayfa, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag.” Han bad en rakʿa med den ena gruppen och ytterligare en rakʿa med den andra gruppen, och ingen av grupperna fullbordade den återstående rakʿan. – Abu Dawud, an-Nasāʾī.
Maghribbönen som fruktansbön Det är välkänt att det inte förekommer någon förkortning av maghribbönen. Det finns emellertid ingen hadith som beskriver hur salāt al-khawf ska utföras under maghrib. Därför har imamerna haft olika uppfattningar i denna fråga. Hanafiternas och malikiterrnas uppfattning är att imamen ska be två rakʿa med den första gruppen och en rakʿa med den andra gruppen. Ash-Shafiʿi och Ahmad ansåg det tillåtet att be en rakʿa med den första gruppen och två rakʿa med den andra, eftersom det har berättats att Ali, må Allah vara nöjd med honom, gjorde så.
Bönen när faran blir ännu större När faran blir ännu större och ett häftigt slag börjar mellan de två sidorna, ska var och en be efter sin förmåga, gående eller ridande, vänd mot qibla eller inte, och utföra rukūʿ och sujūd genom gester, på det sätt han än kan. När bönen utförs genom gester ska sujūd göras lägre än rukūʿ. De delar av bönen som inte kan utföras behöver inte utföras. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, beskrev fruktansbönen sade han: ”Om faran blir ännu större, ska ni be på det sätt ni kan, gående eller ridande. Det spelar ingen roll om ni är vända mot qibla eller inte.” I en återberättelse från Muslim sade Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom: ”Om fruktan och faran blir ännu större, är det tillåtet att be genom gester, vare sig man går eller rider.”
27. Bönen för den som förföljer fienden och den som flyr av rädsla för fienden
Den som förföljer fienden och befarar att bönetiden ska ta slut om han dröjer ska be genom gester, oavsett om han färdas i riktning mot qibla eller inte. Detsamma gäller den som flyr av rädsla för fienden. Det gäller också den som hindras av en fiende från att utföra rukūʿ och sujūd, eller vars liv, egendom eller familj hotas av en fiende, en tjuv, en rövare eller ett vilt djur. En sådan person får be genom gester i den riktning han än flyr. al-Iraqi sade: Det gäller även den som flyr av någon godtagbar anledning, såsom översvämning eller brand, när han inte finner någon säker tillflykt; eller den skuldsatte som befinner sig i ekonomiska svårigheter och inte kan lägga fram bevis på sin situation, eftersom fordringsägaren kommer att gripa honom så snart han får tag på honom och inte kommer att tro på eller godta någon ursäkt från honom; samt den som hotas av dödsstraff och hoppas att motpartens vrede ska lägga sig och att han ska bli benådad om han håller sig undan en tid. En sådan person får be genom gester medan han är i rörelse, vänd åt det håll han färdas.
Abdullah sade: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skickade mig till Khalid ibn Sufyan och sade:
”Gå och döda honom.” Jag fick syn på honom. Men det var då dags för asr-bönen. Jag tänkte att något kunde hända mellan honom och mig som skulle fördröja bönen. Därför började jag be genom gester medan jag gick och fortsatte att förfölja honom. När jag kom nära honom sade han: ”Vem är du?” Jag svarade: ”En arabisk man. Jag har fått veta att du samlar folk för denne man. Därför har jag kommit till dig angående detta.” Han sade: ”Jag är upptagen med just detta.” Sedan gick jag tillsammans med honom en stund. Så snart jag fick möjlighet slog jag honom med mitt svärd, och han blev kall. (Han dog.) Ahmad, Abu Dawud.
28. Bönen under resa
Det finns vissa regler för bönen under vistelse utanför hemorten. Här följer dessa:
1. Att förkorta böner som består av fyra rakʿah
Allah den Upphöjde har sagt: ”När ni färdas genom landet finns det ingen synd i att ni förkortar bönen, om ni fruktar att de otrogna ska utsätta er för prövningar.” Villkoret om fruktan gäller inte här.
Yaʿlā ibn Umayyah (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag frågade ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom): Har du tänkt över frågan om förkortningen? Allah har ju sagt: ”Om ni fruktar att de otrogna ska utsätta er för prövningar.” Den tiden finns inte längre. ʿUmar sade: Det som förvånade dig förvånade även mig. Jag nämnde detta för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), och han sade: ”Detta är en gåva som Allah har skänkt er. Ta därför emot Hans gåva.” Alla de autentiska hadithsamlingarna. Ibn Jarīr återberättar från Abū Munīr al-Jarashī: Ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) fick frågan: ”I denna vers sägs det att bönen ska förkortas på grund av fruktan: ’När ni färdas på en resa …’ I dag är vi trygga och känner ingen fruktan. Ska vi ändå förkorta bönen?” Han svarade: ”I Allahs Sändebud har ni ett utmärkt föredöme.” ʿĀʾishah (må Allah vara nöjd med henne) sade: I Mecka föreskrevs bönen med två rakʿah. När Allahs Sändebud senare kom till Medina lade han till två rakʿah till varje bön på två rakʿah. Maghrib var dock ett undantag, eftersom den är dagens witr. Detsamma gäller fajr-bönen, eftersom man i denna bön reciterar långa recitationer. När Allahs Sändebud sedan reste bad han den bön som tidigare hade föreskrivits i Mecka. Aḥmad, al-Bayhaqī, Ibn Ḥibbān och Ibn Khuzaymah.
Ibn al-Qayyim sade: ”När Allahs Sändebud gav sig av som resande och återvände till Medina
förkortade han bönerna som består av fyra rakʿah till två rakʿah. Det finns inget bevis för att han någonsin bad fyra fullständiga rakʿah under en resa. Ingen av imamerna hade heller någon avvikande åsikt i denna fråga. Däremot rådde det stor oenighet bland dem om huruvida förkortningen är obligatorisk. ʿAmr, ʿAlī, Ibn Masʿūd, Ibn ʿAbbās, Ibn ʿUmar, Jābir och andra ansåg att förkortning är obligatorisk. Detta är även den hanafitiska rättsskolans uppfattning.
Enligt hanafiterna gäller att om en resande, i en obligatorisk bön som består av fyra rakʿah, sitter efter tashahhud i den andra rakʿah och sedan fullbordar fyra rakʿah, är bönen giltig men makruh, eftersom han har fördröjt avslutningen med salām. Det han ber efter de två rakʿah blir frivillig bön. Om han däremot inte sitter efter de två rakʿah är bönen inte giltig, eftersom detta är den resandes sista sittning, vilken är obligatorisk. Om en obligatorisk del utelämnas blir bönen ogiltig.
Enligt den malikitiska rättsskolan är förkortningen av bönen (qasr) en bekräftad sunnah. Den är ännu mer betonad än bönen i gemenskap. Därför ska den resande, när han inte finner en resande imam, be ensam i stället för att be i gemenskap. Det är makruh för honom att be i gemenskap bakom en imam som inte är resande. Enligt hanbaliterna är qasr inte obligatoriskt utan tillåtet. Det är dock bättre än att be hela bönen. Även enligt den shafiitiska rättsskolan gäller samma sak när man företar en resa över den sträcka som berättigar till qasr.
2. Avståndet som berättigar till qasr
Det som framgår av de koranverser som berör detta är att bönen ska förkortas under varje resa, oavsett om den är kortvarig eller långvarig, och att det då är tillåtet att bryta fastan. Det finns inget stöd i haditherna för att förena detta tillstånd med något villkor. Ibn al-Mundhir har återgett mer än tjugo åsikter i denna fråga; här nämns några av de mest välgrundade:
Ahmad, Muslim, Abu Dawud och al-Bayhaqi har återberättat från Yahya ibn Yazid: Jag frågade Anas om att förkorta bönen. Anas sade: När Allahs Sändebud företog en resa på tre miles eller tre farsakh, bad han de obligatoriska bönerna förkortade, två rakʿah. Hafiz Ibn Hajar sade i Fath al-Bari: Detta är den mest autentiska och tydligaste hadithen om det avstånd som berättigar till qasr. Den tvekan som uppstår beträffande mile eller farsakh undanröjs genom den hadith som Abu Saʿid al-Khudri återberättade. Han sade: När Allahs Sändebud reste en farsakh förkortade han bönen.
Det är välkänt att en farsakh motsvarar tre miles. Därför undanröjs den tvekan som återstår i Anas hadith genom Abu Saʿids hadith. Därav blir det tydligt att det minsta avstånd på vilket Allahs Sändebud brukade förkorta bönen var tre miles. En farsakh är 5 541 meter och en mile är 1 748 meter. Det minsta avstånd som nämns i haditherna beträffande qasr är en mile. Detta har Ibn Abi Shaybah återberättat från Ibn Umar, och Ibn Hazm antog denna uppfattning. Som bevis för att man inte ska förkorta bönen vid ett avstånd under en mile sade han: Allahs Sändebud gick till Baqiʿ för att begrava de döda och ut på fältet för att uträtta sina behov, men han förkortade inte bönen.
Imam Abu al-Qasim al-Khiraqi har i al-Mughni gett ett utförligt svar på de påståenden genom vilka juristerna uppställer villkoret att resan ska vara lång, där vissa anser att det minsta avståndet är två dagars resa och andra tre dagars resa. Han sade: Jag finner inget bevis för imamernas uppfattning. Sahabernas åsikter motsäger nämligen varandra och är fulla av meningsskiljaktigheter. På grund av denna motsägelse och oenighet utgör de inget bevis vare sig för eller emot någon. De hadither från Ibn Umar och Ibn Abbas som återgetts motsäger de bevis som våra imamer har anfört. Och även om detta inte hade funnits, skulle möjligheten att beakta det avstånd de nämnt ha bortfallit, eftersom det inte har fastställts i närvaro av Allahs Sändebuds handlingar och uttalanden. Det finns två skäl till detta. För det första strider det mot den sunnah som Allahs Sändebud följde och som vi har återgett, liksom mot den tydliga ordalydelsen i Koranversen. Koranen har gett den som beger sig ut på en resa tillstånd att förkorta bönen. Allah har sagt: ”När ni färdas genom landet är det ingen synd för er att förkorta bönen.” Villkoret om rädsla för att utsättas för de icke-troendes förföljelse har upphävts genom de tidigare återgivna haditherna. Därefter omfattar versens yttre innebörd varje resa. Allahs Sändebuds uttalande: ”Den resande får stryka över sina lädersockor i tre dagar” syftar endast till att ange den tillåtna tiden för att stryka över dem. Det är därför inte godtagbart att använda detta som bevis i denna fråga. Eftersom kortare avstånd kan tillryggaläggas på tre dagar och Allahs Sändebud kallade det en resa, sade han: Om en kvinna tror på Allah och den yttersta dagen är det inte tillåtet för henne att resa en dagsresa utan att ha en mahram med sig.
För det andra är det avstånd som fastställts för qasr grundat på uppenbarelsen och beroende av uppenbarelsen. Därför är det inte korrekt att låta något omfattas av detta enbart på grundval av mänskligt tänkande, forskning och åsikter, särskilt när det saknas en grundprincip under vilken det kan inordnas. Det finns inget prejudikat utifrån vilket något kan jämföras genom analogislut. De som tillåter qasr för varje resande har ett avgörande bevis. Detta tillstånd kan endast upphävas genom enighet om motsatsen. Qasr gäller under alla resor, oavsett om resan sker med flyg, tåg, för religiösa ändamål eller av annat slag. De vars yrke kräver att de ständigt är ute på resa, såsom fartygsbefäl och besättningsmedlemmar, får förkorta bönen och avstå från att fasta. De är nämligen verkliga resande.
3. Varifrån ska qasr börja?
Enligt de flesta lärda är det tillåtet – och dessutom ett villkor – att förkorta bönen från det att man lämnar sitt hem och sin hemstad. Vid återkomsten ska man inte be hela bönen förrän man har gått in i det första huset i sin stad. Ibn al-Mundhir sade: Allahs Sändebud brukade förkorta bönen så snart han lämnade Medina. Jag känner inte till att han gjorde något undantag från detta under någon resa. Anas sade: Jag brukade be middagsbönen med Allahs Sändebud fyra rakʿah i Medina och två rakʿah i Dhu al-Hulayfah. Detta återges i alla autentiska hadithsamlingar. Vissa anser att den som har för avsikt att företa en resa ska förkorta bönen även medan han fortfarande befinner sig i sitt hem.
4. När ska den resande be hela bönen?
Den resande ska förkorta bönen så länge han befinner sig på resa. Om han på grund av något behov börjar bo någonstans i väntan på att detta behov ska uppfyllas, ska han ändå fortsätta att förkorta bönen. Detta eftersom han betraktas som resande även om han bor där i många år. Om han har för avsikt att stanna under en bestämd period, räknas han enligt Ibn al-Qayyim fortfarande som resande, oavsett om vistelsen blir lång eller kort, så länge han inte gör platsen där han bor till sin permanenta bostad. De lärda har många åsikter i denna fråga. Ibn al-Qayyim har sammanfattat dem och slutligen försvarat sin egen ståndpunkt: ”Allahs Sändebud ﷺ stannade tjugo dagar i Tabuk, men sade inte till sitt samfund att de inte skulle förkorta bönen om de stannade någonstans längre än så. Denna vistelse blev dock så lång av en tillfällighet.” En sådan vistelse under en resa förvandlar inte resan till permanent bosättning, vare sig vistelsen är lång eller kort. Villkoret är emellertid att den resande inte har för avsikt att bli permanent bosatt eller medborgare på den platsen. De lärda har haft stor oenighet i denna fråga.
I Sahih al-Bukhari återges från Ibn Abbas att han sade: Allahs Sändebud ﷺ stannade nitton dagar under en av sina resor och bad under denna tid två böneenheter åt gången. Därför ska vi be två böneenheter när vi stannar någonstans i nitton dagar, och om vi stannar längre än så ska vi be hela bönen. Imam Ahmad sade: Med detta avsåg Ibn Abbas den tid som Allahs Sändebud ﷺ stannade i Mekka vid erövringen av Mekka, eftersom han sade att Allahs Sändebud ﷺ stannade arton dagar i Mekka vid erövringen. Han hade då också för avsikt att erövra Hunayn, men det skedde inte då. Därefter beslutade han sig för att stanna. Detta är den vistelse som Ibn Abbas återgav. Andra har sagt att Allahs Sändebud ﷺ stannade tjugo dagar i Tabuk och förkortade bönen under denna tid. – Ahmad. Miswar ibn Makhrama sade: Vi stannade tillsammans med Saʿd i fyrtio dagar i en by i Syrien. Saʿd förkortade då bönen, medan vi bad hela bönen. Nafiʿ sade: Ibn Umar stannade sex månader i Adhra Baijan. Under denna tid bad han två böneenheter, men han kunde inte ta sig därifrån på grund av snöfallet. Haks sade: Anas stannade två år i Syrien och bad som en resande. Anas sade: Allahs Sändebuds ﷺ följeslagare stannade sju månader vid Hormuzs vattenreservoar och förkortade bönen under hela denna tid. Hasan sade: Jag vistades två hela år i landsflykt tillsammans med Abd al-Rahman. Han förkortade bönen och bad inte fredagsbönen. Ibrahim sade: De brukade stanna ett helt år eller längre i Rayy och även två år i Sijistan, och de förkortade bönen. Detta är exemplen från Allahs Sändebud ﷺ och hans följeslagare, och detta är det riktiga. Om man däremot undersöker de olika rättsskolorna finner man att Imam Ahmad ansåg att den som hade för avsikt att stanna fyra dagar skulle be hela bönen, medan den som avsåg att stanna kortare tid skulle förkorta den. Han förklarade de ovan nämnda exemplen med att Allahs Sändebud ﷺ och hans följeslagare inte hade fattat ett bestämt beslut att stanna. De sade snarare hela tiden: ”Jag reser i dag” och ”Jag reser i morgon”, och blev på så sätt kvar under lång tid. Men denna förklaring kan ifrågasättas, vilket är uppenbart för alla. Allahs Sändebud ﷺ erövrade nämligen Mekka, och betydelsen av denna händelse är välkänd. Han stannade där för att befästa islams grundvalar och utplåna avgudadyrkan. Han arbetade för att skapa en gynnsam miljö för islam bland araberna i området. Alla vet att detta inte kan åstadkommas på en eller två dagar; det kräver lång tid. Hans vistelse i Tabuk var likadan. Han stannade där i väntan på fienden, och det var med säkerhet känt att det skulle krävas lång tid för att avgöra saken mellan honom och hans fiender. Han visste att de inte skulle komma överens med honom på bara fyra dagar. På samma sätt stannade Ibn Umar sex månader i Adhra Baijan och tillbringade denna tid med att förkorta bönen på grund av snöfallet. Det är välkänt att sådan snö inte smälter och gör vägen framkomlig på fyra dagar. Detsamma gäller Anas två år i Syrien och följeslagarnas sex månader vid Hormuzs vattenreservoar, då de förkortade bönen. Det är uppenbart att sådant jihad och sådana belägringar inte avslutas på fyra dagar. Imams Ahmads lärjungar sade att den som stannar någonstans på grund av strid med fienden, en belägring av härskaren eller sjukdom ska förkorta bönen, oavsett om han har stark anledning att tro att situationen kommer att upphöra efter kort eller lång tid eller inte. De införde dock ett villkor för detta som saknar stöd i Koranen, haditherna, den samstämmiga läran eller följeslagarnas handlande. Deras villkor är att det måste finnas möjlighet att behovet uppfylls inom mindre än fyra dagar. Man kan fråga dem: Varifrån har ni fått detta villkor? När Allahs Sändebud ﷺ stannade i Mekka och Tabuk mycket längre än fyra dagar och förkortade bönen, sade han ju ingenting till någon. Han sade inte att han inte hade för avsikt att stanna längre än fyra dagar. Han visste ändå att muslimerna skulle följa honom i bönen och följa hans exempel när det gällde att förkorta bönen under hans vistelse. Trots detta sade han inte ett enda ord till dem. Han sade inte: ”Förkorta inte bönen om ni stannar längre än fyra dagar.” Ändå var det mycket viktigt att klargöra detta. Senare följde följeslagarna också hans exempel, och de sade ingenting till dem som bad tillsammans med dem.
Malik och al-Shafiʿi sade: Om du har för avsikt att stanna längre än fyra dagar ska du be hela bönen. Om du avser att stanna kortare tid ska du förkorta den. Imam Abu Hanifa sade: Om du har för avsikt att stanna femton dagar ska du be hela bönen, och om du avser att stanna kortare tid ska du förkorta den. Detta var också al-Layth ibn Saʿds åsikt. Det har även återgivits att de tre följeslagarna Umar, Ibn Umar och Ibn Abbas hade denna åsikt. Saʿid ibn al-Musayyab sade: Om du stannar fyra dagar ska du be fyra böneenheter. I en annan återgivning sägs det att han hade samma åsikt som Abu Hanifa. Ali sade: Om du stannar tio dagar måste du be hela bönen. Detta har även återgivits från Ibn Abbas. Hasan sade: Du ska fortsätta att förkorta bönen tills du når en stad. Aisha sade: Du ska fortsätta att förkorta bönen tills dina resförnödenheter tar slut och du inte längre har tappat bort din destination. De fyra imamerna är överens om en sak: Om någon stannar någonstans på grund av ett behov och väntar på att behovet ska uppfyllas, och fortsätter att säga ”Jag reser i dag” och ”Jag reser i morgon” tills han blir kvar på obestämd tid, ska han förkorta bönen under hela denna obestämda period. Enligt en återgivning hade al-Shafiʿi dock en annan åsikt. Han sade att det är tillåtet att förkorta bönen i sjutton eller arton dagar, men inte längre. Ibn al-Mundhir sade: Den resande ska fortsätta att förkorta bönen så länge han inte är säker på vistelsens längd, även om det skulle ta år efter år.
5. Att be frivilliga böner under resan
Enligt de flesta lärda är det inte förkastligt för den som förkortar bönen under en resa att be frivilliga böner, oavsett om det gäller de regelbundna sunnabönerna eller något annat.
Al-Bukhari och Muslim har återberättat att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tvättade sig och bad åtta rakʿa i Umm Hanis hus på dagen för erövringen av Mekka. Ibn Umar brukade också be frivilliga böner sittande på sitt riddjur och genom att göra tecken med huvudet. Hasan sade: ”Allahs sändebuds följeslagare brukade under resor be frivilliga böner före och efter de obligatoriska bönerna.” Ibn Umar och andra ansåg att det inte är tillåtet att be frivilliga böner före eller efter de obligatoriska bönerna, utom mitt i natten. När han såg några människor be frivilliga böner sade han: ”Om jag skulle be frivilliga böner, skulle jag be hela bönen och inte förkorta den. Min brorson, jag var tillsammans med Allahs sändebud. Han bad aldrig mer än två rakʿa ända till sin död (det vill säga under resor). Jag följde också Abu Bakr, och han bad inte heller mer än två rakʿa. När han nämnde Umar och Uthman sade han: ’I Allahs sändebud har ni ett utmärkt föredöme.’ – Al-Bukhari.
Ibn Qudama förenade Hasans och Ibn Umars uttalanden och sade: ”Hasans uttalande visar att det inte är någon skada i att be frivilliga böner. Ibn Umars uttalande visar att det inte heller är någon skada i att avstå från frivilliga böner.”
6. Att resa på fredagen
Det är inget fel i att resa på fredagen, så länge tiden för bönen inte har infallit. Umar hörde en man säga: ”Om det inte vore fredag skulle jag ge mig av.” Umar sade genast till honom: ”Ge dig av. Fredagsbönen hindrar ingen från att resa.” Abu Ubayda reste på fredagen och väntade inte på bönen. Az-Zuhri hade för avsikt att resa strax före middagstid. När man sade till honom: ”Men i dag är det fredag”, svarade han: ”Allahs sändebud brukade resa på fredagar.”
29. Att förena två böner
Det är tillåtet att i något av följande fall be zuhr och asr tillsammans under antingen zuhrs eller asrs tid, samt maghrib och isha tillsammans under antingen maghribs eller ishas tid. (Det råder dock enighet om att inga andra böner får förenas på detta sätt än zuhr och asr samt maghrib och isha.)
1. I Arafat och Muzdalifa
De lärda är eniga om att det är sunnah att i Arafat be zuhr och asr tillsammans under zuhrs tid, och i Muzdalifa be maghrib och isha tillsammans under ishas tid. Detta beror på att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gjorde så.
2. Under resan
Att förrätta de två bönerna tillsammans under tiden för någon av de två nämnda bönerna är enligt de flesta lärda tillåtet under en resa, oavsett om man befinner sig i rörelse eller har gjort halt. Muʿādh, må Allah vara nöjd med honom, sade: När Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befann sig på expeditionen till Tabuk och solen började blekna innan avfärden, förrättade han zuhr- och asr-bönen tillsammans. Men om han gav sig av innan solen började blekna, uppsköt han zuhr-bönen tills han gjorde halt för asr-bönen. Han gjorde på samma sätt med maghrib. Om solen gick ner före avfärden förrättade han maghrib och isha tillsammans. Men när han gav sig av före solnedgången uppsköt han maghrib tills han gjorde halt för isha. Sedan gjorde han halt och förrättade de två bönerna tillsammans. Återberättat av Abu Dawud och at-Tirmidhi.
Kurayb berättar att Ibn ʿAbbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Ska jag inte berätta för er hur Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade förrätta bönen under en resa?” Vi sade: ”Jo, berätta!” Han sade: ”När solen började blekna vid hans rastplats före avfärden förrättade han zuhr- och asr-bönen tillsammans. Men om solen inte hade börjat blekna vid rastplatsen gav han sig av. När tiden för asr närmade sig gjorde han halt och förrättade zuhr och asr tillsammans. Och när maghrib inföll medan han hade gjort halt, förrättade han maghrib och isha tillsammans. Men om maghrib ännu inte hade infallit gav han sig av, och vid tiden för isha gjorde han halt och förrättade maghrib och isha tillsammans.” Ahmad och ash-Shafiʿi förespråkade denna ståndpunkt. Ash-Shafiʿi sade: ”Om han gav sig av på resan innan solen började blekna, uppsköt han zuhr och förrättade den tillsammans med asr.” Al-Bayhaqi. Han sade också: ”Att förrätta två böner tillsammans på grund av en resa var allmänt brukligt bland följeslagarna och tabiʿin.”
Malik har återberättat i al-Muwatta att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en dag i Tabuk uppsköt bönen. Sedan gick han ut och förrättade zuhr och asr tillsammans. Därefter gick han in igen. Sedan gick han ut på nytt och förrättade maghrib och isha tillsammans. Ash-Shafiʿi sade: ”Uttrycket ’sedan gick han in igen och gick därefter ut på nytt’ gäller endast under rastiden.” Efter att Ibn Qudamah hade nämnt denna hadith i al-Mughni sade han: ”Ibn ʿAbd al-Barr har betecknat denna hadith som autentisk.”
Sira-författarna har sagt: Expeditionen till Tabuk ägde rum under det nionde hijriåret. Denna hadith är ett avgörande bevis mot dem som säger att det endast är tillåtet att förrätta två böner tillsammans när någon blir mycket utmattad under resan. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förrättade nämligen de två bönerna tillsammans när han hade gjort halt. Han var då inte i rörelse, utan befann sig i tältet. Han kom ut därifrån och förrättade de två bönerna tillsammans, och gick sedan tillbaka till tältet. Muslim har återberättat denna hadith och sagt att han förrättade zuhr och asr tillsammans samt maghrib och isha tillsammans. Denna hadith visar tydligt att det är tillåtet att förrätta två böner tillsammans. Den är entydig och klar. Det finns ingen hadith som motsäger den. Eftersom detta är en lättnad under resan är den inte begränsad till att man måste vara i rörelse, på samma sätt som förkortning av bönen och masah inte är begränsade till att man måste vara i rörelse. Det är dock bättre att uppskjuta bönen.
Avsikten att förrätta två böner tillsammans eller att förkorta bönen är inte ett villkor. Ibn Taymiyyah sade: ”Detta är de flesta lärdas ståndpunkt.” När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förrättade två böner tillsammans med sina följeslagare, befallde han inte någon av dem att ha avsikten att förena eller förkorta bönerna. Han gav sig i stället av från Medina mot Mecka och förkortade bönerna på vägen. Han förenade inte någon bön. Därefter ledde han zuhr-bönen i ʿArafah, utan att meddela någon att han avsåg att förrätta asr efter den. Sedan förrättade han asr, trots att de inte hade haft avsikten att förrätta två böner tillsammans. Detta är ett exempel på att förena böner i den tidigare böntiden. På samma sätt, när han gav sig av från Medina, ledde han asr-bönen med två rakʿah i Dhu al-Hulayfah. Han befallde dem inte att ha avsikten att förkorta bönen. Om att förena två böner i följd sade han: ”Här är avsikten inte ett villkor under någon omständighet, varken för den första bönen eller för den andra. I själva verket finns det ingen bestämd gräns eller bindande föreskrift för detta i sharia. Om en sådan föreskrift infördes skulle den motverka syftet med lättnaden.” Ash-Shafiʿi sade: ”Om någon förrättar maghrib i sitt hem med avsikten att förena den med en annan bön och sedan går till moskén och förrättar isha, är det giltigt.” Något liknande har också återberättats från Ahmad.
3. Vid regn och oväder
Al-Athram har återberättat från Abu Salamah, som sade: ”Att förrätta maghrib och isha tillsammans på regniga dagar är sunnah.” Al-Bukhari har också återberättat att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förrättade maghrib och isha tillsammans under en regnig natt.
Rättsskolornas uppfattningar i denna fråga kan sammanfattas på följande sätt: Den shafiitiska rättsskolan anser det tillåtet för den som bor permanent på sin hemort (muqīm) att slå ihop zuhr och asr samt maghrib och isha och be dem under den tidigare bönetiden. Villkoret är dock att det regnar när den första av de två bönernas takbīrat al-ihrām uttalas, när den första bönen avslutas och när den andra bönen påbörjas. Den malikitiska rättsskolans uppfattning är att det är tillåtet att i moskén slå ihop maghrib och isha under den första bönetiden när det regnar eller finns risk för regn, eller när det råder lera och kompakt mörker utomhus. Leran måste vara så omfattande att det blir svårt för en person av medelmåttiga förhållanden att ta sig till moskén i skor. Att slå ihop zuhr och asr på grund av regn är makrūh.
Den hanbalitiska rättsskolans uppfattning är att det endast är tillåtet att slå ihop maghrib och isha, oavsett om de bes under den tidigare eller den senare bönetiden, och oavsett om orsaken är is, snö, lera, kraftigt regn eller regn som blöter ned kläderna. Denna möjlighet gäller endast den som vill gå till moskén från långt håll och lider besvär av regnet på vägen. Den som däremot befinner sig i moskén, ber i församling i sitt eget hem, går till moskén skyddad av något (såsom ett paraply) eller har moskén nära sitt hem får inte slå ihop de två bönerna.
4. På grund av sjukdom eller en giltig ursäkt
Imam Ahmad, Qadi Husayn, Khabbazi och några lärda inom den shafiitiska rättsskolan anser att det är tillåtet att slå ihop två böner, antingen tidigare eller senare, på grund av sjukdom. Detta eftersom besväret i sådana fall kan vara större än vid regn. Enligt al-Nawawi är denna uppfattning den starkaste vad gäller bevisen. I al-Mughni står det att tillåtligheten att slå ihop flera böner endast är säkerställd vid en sådan sjukdom som gör det svårt och mycket mödosamt att be inom den fastställda tiden. Hanbaliterna har däremot antagit en princip om lättnad och vidsträckt tillämpning. De har tillåtit att flera böner slås ihop, tidigare eller senare, vid olika slags ursäkter och rädslor. Det gäller till exempel en barnmorska för vilken det är svårt att tvätta kläderna inför varje bön, en mustahāda (en kvinna vars menstruationsblödning varar längre än den maximala perioden och kortare än den minimala perioden), den vars urin läcker kontinuerligt, den som inte kan rena sig inför varje bönetid, den som befarar fara för sitt liv eller sin egendom eller förlust av tillgångar, samt den som befarar att hennes eller hans försörjning ska skadas om flera bönetider inte slås ihop.
Ibn Taymiyya sade: Den mest tillåtande rättsskolan när det gäller att slå ihop böner är den hanbalitiska rättsskolan. De har tillåtit detta även på grund av upptagenhet med arbete. al-Nasa’i har återberättat en hadith från Guds Sändebud med denna innebörd. Han sade också att det är tillåtet för en kock och andra yrkesutövare av liknande slag som befarar att deras varor ska förstöras att slå ihop bönerna.
5. Att slå ihop två böner på grund av allmänna behov
Al-Nawawi säger i sin kommentar till Muslim: En grupp imamer har ansett att det är tillåtet för en person att, när han befinner sig på sin hemort, slå ihop flera böner när det finns behov av det. Detta var även Ibn Sirins uppfattning. Ashhab, en av Imam Maliks lärjungar, hade också denna uppfattning. Al-Khattabi, al-Kaffal och al-Shashi, som var bland al-Shafi’is lärjungar, Abu Ishaq och en grupp av ahl al-hadith hade denna uppfattning. Ibn al-Mundhir antog också denna ståndpunkt. Stöd för den kan även hämtas från den uppenbara innebörden av ett uttalande från Ibn Abbas. Det är den avslutande delen av en hadith som återberättats från honom i Muslim: “Han ville inte göra det trångt eller besvärligt för sitt samfund och nämnde därför varken sjukdom eller regn som orsak.” Hadithen lyder:
Guds Sändebud bad i Medina genom att slå ihop zuhr och asr samt maghrib och isha, utan regn eller rädsla som orsak. Ibn Abbas tillfrågades: Vad avsåg han med detta? Han svarade: För att inte göra det trångt eller besvärligt för sitt samfund. al-Bukhari och Muslim har också återberättat från Ibn Abbas: Guds Sändebud bad i Medina zuhr och asr, åtta rakʿat, tillsammans, och maghrib och isha, sju rakʿat, tillsammans. Det vill säga att han bad de åtta rakʿat för zuhr och asr vid samma tid och de sju rakʿat för maghrib och isha vid samma tid. I Muslim återberättas från Abdullah ibn Shaqiq, som sade: En dag höll Abdullah ibn Abbas ett tal inför oss efter asr. Talet blev så långt att solen gick ned, stjärnorna började synas och människorna började säga: Bönen, bönen! Då kom en man från stammen Banu Taym till Ibn Abbas och fortsatte otåligt att säga: Bönen, bönen! Ibn Abbas sade: Försöker du lära mig sunnan? Sedan sade han: Jag såg Guds Sändebud be zuhr och asr tillsammans samt maghrib och isha tillsammans. Abdullah ibn Shaqiq sade: Jag kände en viss tvekan inför saken och gick därför till Abu Hurayra. Han bekräftade Ibn Abbas uttalande.
I Al-Mughnī sägs det att om man efter att ha förrättat de två bönerna tillsammans under den första bönens tid blir av med ursäkten innan tiden för den andra bönen börjar, behöver man inte förrätta den andra bönen på nytt under dess fastställda tid. Detta eftersom bönen har förrättats på ett giltigt sätt och personen därmed har befriats från sitt ansvar. Han har fullgjort den skyldighet som åvilade honom beträffande bönen i fråga. Därför behöver han inte förrätta den på nytt. Dessutom kvarstod hans ursäkt när han förrättade de två bönerna tillsammans. Att ursäkten därefter upphör innebär därför inte att den obligatoriska bönen blir ogiltig. Detta är liksom när man finner vatten efter att ha förrättat bönen med tayammum; då behöver bönen inte upprepas.
30. Att förrätta bönen på en båt, ett tåg och ett flygplan
Det är helt tillåtet att förrätta bönen på en båt, ett tåg eller ett flygplan. Man ska förrätta den på det sätt som är möjligt, och det är inte makruh. Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tillfrågades om att förrätta bönen på en båt, sade han: ”Förrätta bönen stående på båten, om ni inte fruktar att drunkna.” – Återberättat av ad-Daraqutni och al-Hakim. Abdullah ibn Abi Utba sade: ”Jag reste med Jabir, Abu Sa’id och Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med dem) på en båt. Där förrättade de bönen stående i församling, och en av dem ledde bönen, trots att de hade möjlighet att förrätta bönen på land.” – Återberättat av Sa’id ibn Mansur.
31. Resans åkallan:
Det är rekommenderat att läsa följande åkallan när man lämnar hemmet för att ge sig ut på en resa:
بسم اللهِ تَوَكَّلْتُ عَلَى اللهِ وَلَا حَوْلَ وَلا قوة إلا بالله، الأمر إنِّي أَعُوذُ بِكَ أَنْ أَضِلَّ أَوْ أَضَلَّ، أَوْ أَزِلَ أَوْ أَزَلَ، أَوْ أَظْلِمَ أَوْ أَظْلَمَ، أَوْ أَهْمَلَ أَوْ يُجْمَلَ عَلَى.
Betydelse: ”I Allahs namn ger jag mig av; jag förlitar mig på Allah. Det finns ingen kraft eller makt hos någon annan än Allah. O Allah, jag söker skydd hos Dig från att gå vilse eller leda någon annan vilse, från att halka eller få någon annan att halka, från att göra någon orätt eller utsättas för orätt, och från att behandla någon illa eller bli illa behandlad.”
Därefter kan man välja och läsa vilken åkallan som helst från Koranen och haditherna. Några sådana åkallelser återges nedan:
1. Ali ibn Rabīʿa berättar: Jag såg Ali, må Allah vara nöjd med honom. Ett riddjur fördes fram till honom för att han skulle rida på det. När han satte foten i stigbygeln sade han: ”Bismillāh.” Sedan steg han upp på riddjuret och sade:
سُبْحَانَ الَّذِي سَخَّرَ لَنَا عَذَا وَمَا كُنَّا لَهُ مُقْرِنِينَ وَإِنَّا إِلَى رَبَّنَا لَمُنْقَلِبُونَ .
Betydelse: ”Ära vare Honom som har gjort detta färdmedel underordnat oss; annars hade vi inte kunnat bemästra det. Och till vår Herre ska vi sannerligen återvända.” Därefter sade han ”al-hamdu lillāh” tre gånger och ”Allāhu akbar” tre gånger. Sedan sade han: ”Subhānaka lā ilāha illā anta, qad ẓalamtu nafsī faghfir lī, innahu lā yaghfiru adh-dhunūba illā anta.” Därefter skrattade Ali, må Allah vara nöjd med honom. Jag sade: ”O de troendes ledare, varför skrattade du?” Han sade: ”Jag såg Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, göra på samma sätt som jag gjorde, och därefter såg jag honom skratta.” Jag sade: ”O Allahs Sändebud, varför skrattade du?” Han sade: ”När tjänaren säger: ’O Allah, förlåt mig’, blir Allah förtjust och säger: ’Min tjänare vet att ingen utom Jag kan förlåta hans synder.’” Ahmad, Ibn Hibban och al-Hakim.
2. Det har berättats från al-Azdī: Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, lärde honom att när Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav sig av på en resa och steg upp på sin kamel, sade han ”Allāhu akbar” tre gånger och sade därefter:
سُبْحَانَ الَّذِي سَخَّرَ لَنَا مُلَا وَمَا كُنَّا لَهُ مُقْرِنِينَ وَإِنَّا إِلَى رَبَّنَا لَمُنْقَلِبُونَ اللَّهُ إِنَّا نَسْأَلُكَ فِي سَفَرِنَا منَا الْبِرِّ وَالتَّقْوَى، وَمِنَ الْعَمَلِ مَا تَرْضَى اللَّهُم مَونَ عَلَيْنَا سَفَرَنَا عَذَا وَالْوِعَنَا بَعْدَهُ، اللَّمْ الت الصَّاحِبُ فِي السَّفَرِ، وَالْخَلِيفَةً
فِي الأمل، اللهم إنِّي أَعُوذُ بِكَ مِنْ وَعِشَاءِ السَّفَرِ وَكَابَةِ المنقلب وسُوءِ الْمَنْظَرِ فِي الْأَهْلِ وَالْمَالِ .
Betydelse: ”Ära vare Honom som har gjort detta färdmedel underordnat oss; annars hade vi inte kunnat kontrollera det. O Allah! På denna resa ber vi Dig om rättfärdighet, gudsmedvetenhet och det som Du är nöjd med. O Allah, gör denna resa lätt för oss och förkorta dess avstånd för oss. O Allah, Du är vår följeslagare under resan och vår ställföreträdare för vår familj och vår egendom. O Allah! Jag söker skydd hos Dig från resans mödor, en olycklig återkomst samt ondskefulla blickar riktade mot min familj och min egendom.”
Och när han återvände från resan brukade han säga:
ایبون تالِبُونَ عَابِدُونَ لِرَبْنَا حَامِدُونَ .
Betydelse: Vi återvände som ångerfulla, dyrkande och lovprisande vår Herre.” – Ahmad, Muslim.
3. Det har återberättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) beslöt sig för att bege sig ut på en resa brukade han säga:
اللَّهم أَنْتَ الصَّاحِبُ فِي السَّفَرِ، وَالْخَلِيفَةُ فِي الْأَهْلِ : اللَّهُمَّ إِنِّي أَعُوذُ بِكَ مِنَ الضَّبْنَةِ فِي السفرِ وَالْكَابَةِ فِي الْمُنقَلبِ، اللهم أَهْوِ لَنَا الْأَرْضِ، وَمَوْنَ عَلَيْنَا السَّفَرَ.
Betydelse: O Allah, Du är vår följeslagare under resan och vår ställföreträdare för vår familj. O Allah, hos Dig söker jag skydd från att under resan behöva sällskap med människor genom vilka jag inte får tillräcklig hjälp, och från oro och bekymmer vid återkomsten. O Allah, förkorta avståndet för oss och gör resan lätt för oss.” När han ville återvända brukade han säga: ”Vi återvände som ångerfulla, dyrkande och lovprisande vår Herre.” När han kom fram till sin familj brukade han säga: ”Vi ångrar oss, vi ångrar oss; vi återvänder till vår Herre; må ingen synd komma till oss.” Ahmad, at-Tabarani, al-Bazzar.
4. Abdullah ibn Sarjis sade: När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) än lämnade hemmet för en resa brukade han säga:
الله إِنِّي أَعُوذُ بِكَ مِن وَعُشَاءِ السَّفَرِ وَكَابَةِ الْمُنْقَلبِ، وَالْحَوْرِ بَعْدَ الْكَوْرَ وَنَعُوَةِ الْمَظْلُومِ، وَسُوْءِ الْمُنْظَرِ فِي الْمَالِ وَالْأَهْلِ .
Betydelse: O Allah, hos Dig söker jag skydd från att färdas på svåra vägar, från återkomstens sorg och vedermödor, från avvikelse efter vägledning, från den förtrycktes förbannelse och från dåliga förhållanden i fråga om egendom och familj.” När han återvände sade han likadant. Endast i den sista formuleringen sade han inte ”i fråga om egendom och familj” utan nämnde familjen först och sade: ”i fråga om familj och egendom.” Ahmad, Muslim. 5. Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav sig av på ett fälttåg eller en resa och natten sedan föll, brukade han säga:
يَا أَرْضِ رَبِّي وَرَبِّكَ اللَّهُ أَعُوذُ بِاللَّهِ مِنْ شَرِّكَ وَشَرِّ مَا فِيكَ وَهَرِ مَا خَلِقَ فِيكَ وَشَرِّ مَادَبٌ عَلَيْكَ، أَعُوذُ بِاللَّهِ مِنْ شَرِّ كُلِّ أَسَدٍ وَأَسْوَدَ وَحَيَّةٍ وَعَقْرَب، وَمِن شَرِّ سَاكِنِ الْبَلَدِ، وَمِنْ قَرٍ وَالِهِ وَمَا وَلَدَ .
Betydelse: O jord, Allah är min och din Herre. Jag söker skydd hos Allah från din ondska, från det ondas i dig, från det ondas hos det som har skapats i dig, från det ondas hos allt som rör sig på dig, från alla lejon, pytonormar, ormar och skorpioner, från stadsbornas ondska samt från varje faders och hans barns ondska. Ahmad, Abu Dawud.
6. Khawla bint Hakim, må Allah vara nöjd med henne, berättade att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Den som stannar till på en plats och säger:
أعُوذُ بِكَلِمَاتِ اللَّهِ الثَّامَاتِ كُلِّهَا مِنْ شَرِّ مَا خَلَقَ .
Betydelse: Jag söker skydd i Allahs fullkomliga ord från det onda hos det som Allah har skapat.” Inget kan skada honom förrän han har lämnat denna plats. Alla de autentiska hadithsamlingarna utom al-Bukhari och Abu Dawud.
7. Ata ibn Abu Marwan sade: Han svor honom vid Allah, som klöv havet åt Moses, att Suhayb hade berättat för honom att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, när han ville träda in i en ort, sade så snart han fick syn på den:
الله رب السموات السبع وما أظللى، وَرَبِّ الْأَرْضِينَ السَّبْعِ وَمَا أَقْلَلْنَ، وَرَبِّ الشَّيَاطِينِ وَمَا أَضْلَلْنَ، وَرَبِّ الرِّيَاحِ وَمَا ذَرَيْنَ، أَسْأَلُكَ خَيْرَ مَذِهِ الْقَرْيَةِ وَغَيْرَ أَهْلِهَا وَخَيْرَ مَا فِيهَا ، وَتَعُوذُ بِكَ مِن قَرِهَا وَقَرٍ أَهْلِهَا وَشَرِّ مَا فِيهَا .
Betydelse: O Herre över de sju himlarna och över det som de överskuggar. O Herre över de sju jordlagren och över det som de bär. Herre över satans grupper och dem som han leder vilse, Herre över vindarna och det som de för bort. Vi ber Dig om det goda i denna ort, dess invånare och allt som finns i den. Och vi söker skydd hos Dig från det onda i denna ort, dess invånare och allt som finns i den. – an-Nasa’i, Ibn Hibban, al-Hakim.
8. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: Vi färdades tillsammans med Guds sändebud. När han ville träda in i en by och fick syn på den, brukade han säga:
اللهم بَارِكَ لَنَا فِيهَا اللَّه أَرزَقْنَا جَنَاهَا، وَحَيْنَا إِلَى أَهْلِهَا وَحَيْبُ مَالِعِي أَهْلِهَا إِلَيْنَا.
Betydelse: O Allah! Välsigna oss i denna by (tre gånger). O Allah! Ge oss av denna bys frukter. Gör oss älskade hos dess invånare och gör dess rättfärdiga invånare älskade av oss.” At-Tabarani.
9. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: När Guds sändebud ville träda in i ett område brukade han gå nära området och säga:
اللَّهُ إِنِّي أَسْأَلُكَ مِنْ غَيْرِ مُلَهِ وَغَيْرِ مَا جَمَعْنَ فِيْهَا، وَأَعُوذُ بِكَ مِنْ شَرِّهَا وَمَا جَمَعْتَ فِيهَا، اللهم ارْزُقْنَا جَنَاهَا ، وَأَعِلْنَا مِن وَبَاهَا ، وَحَبِبْنَا إِلَى أَهْلِهَا، وَحَيْب صَالِحِي أَهْلِهَا إِلَيْنَا.
Betydelse: O Allah, jag ber Dig om allt gott som finns i detta område och allt gott som Du har förvarat i detta område. Och jag söker skydd hos Dig från allt ont som finns i detta område och allt ont som Du har förvarat i detta område. O Allah! Ge oss detta områdes frukter. Befria oss från dess faror, olyckor och sjukdomar, gör oss älskade hos dess invånare och gör dess rättfärdiga invånare älskade av oss. Ibn as-Sunni.
10. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade: När den sista delen av natten inföll under en resa brukade Guds sändebud säga:
سمعَ سَامِعُ بِحَمْدِ اللهِ وَحُسْنِ بَلَالِهِ عَلَيْنَا ، رَبَّنَا مَا جِبْنَا وَأَفْضِلْ عَلَيْنَا، عَائِنَا بِاللَّهِ مِنَ النَّارِ .
Betydelse: Låt det vi har prisat av Guds bästa välsignelser vara ett vittne. O vår Herre, var vår följeslagare och visa oss nåd. Vi söker skydd hos Gud från elden. Muslim.
32. Fredagsbönen
1. Fredagens förträfflighet
Fredagen är veckans främsta dag. Abu Hurayra (må Gud vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Den främsta av de dagar då solen går upp är fredagen. Den dagen skapades Adam (frid över honom). Den dagen fördes han in i paradiset. Den dagen fördes han ut ur paradiset. Och Uppståndelsen kommer också att äga rum den dagen.” Muslim, Abu Dawud, an-Nasa’i, at-Tirmidhi. Abu Lubaba (må Gud vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Fredagen är alla dagars ledare och den mest ärofulla dagen inför Gud. Denna dag är mer ärofull inför Gud än dagen för id al-fitr och dagen för id al-adha. Den har fem kännetecken: Den dagen skapade Gud Adam (frid över honom), den dagen lät Gud Adam (frid över honom) dö, den dagen finns en stund då Gud ger tjänaren vad han än ber Honom om, så länge han inte ber om något förbjudet, den dagen kommer Uppståndelsen att äga rum, och Guds närmaste änglar, himlen, jorden, vinden, bergen och haven fruktar alla fredagen.” Ahmad, Ibn Majah.
2. Att åkalla Gud på fredagen
Man bör göra sitt yttersta för att åkalla Gud under fredagens sista stunder. Abdullah ibn Salam (må Gud vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) satt då. Jag sade: ”Vi finner i Guds bok att det på fredagen finns en stund då Gud utan tvekan uppfyller en tjänares behov, om tjänaren ber Gud om något under den stunden efter bönen.” Abdullah sade: ”När jag sade ’en stund’ pekade Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) mot mig och sade: ’Eller en del av en stund.’ Jag sade: ’Du har rätt: eller en del av en stund.’ Sedan frågade jag: ’När är den stunden?’ Han sade: ’En stund under dagens sista stunder.’”
Jag sade: ”Det är inte under bönens tid.” Han sade: ”Jo, under bönens tid. När den troende tjänaren har bett och sitter och väntar på att be igen, räknas han som om han fortfarande befinner sig i bön.” Ibn Majah. Abu Sa’id och Abu Hurayra (må Gud vara nöjd med dem) berättade att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”På fredagen finns en stund då Gud utan tvekan ger den muslimske tjänaren det goda som han ber Honom om. Denna stund är efter asr.” Ahmad. Jabir (må Gud vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Fredagen består av tolv timmar. Under en av dessa timmar finns en stund då Gud utan tvekan ger den muslimske tjänaren det han ber Honom om. Sök denna stund efter asr.” An-Nasa’i, Abu Dawud, al-Hakim. Det berättas från Abu Salama ibn Abd ar-Rahman (må Gud vara nöjd med honom) att några av Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) följeslagare samlades och diskuterade vilken stund på fredagen det rör sig om. När de reste sig från mötet var de alla eniga om att det var fredagens sista stund. Ahmad ibn Hanbal sade att den stund då man hoppas att åkallan ska besvaras, enligt de flesta hadither, är efter asr och efter att solen har börjat sjunka. Den hadith som återberättas i Muslim och Abu Dawud från Abu Musa, där han sade att han hörde Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) tala om fredagens särskilda stund och säga att den sträcker sig från det att imamen sätter sig på predikstolen tills bönen är avslutad, har bedömts vara svag.
3. Att rikligt sända välsignelser och frid över Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) på fredagen och under fredagsnatten
Det har berättats från Aws (må Gud vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”En av de bästa av era dagar är fredagen. På denna dag skapades Adam (frid vare med honom), på denna dag dog han, på denna dag kommer basunen att blåsas, och på denna dag kommer nästan alla varelser på himlarna och jorden att förlora medvetandet efter att basunen blåsts ännu en gång. Läs därför rikligt med salawat över mig denna dag, eftersom era salawat framförs inför mig.” Sällskapet sade: ”Allahs Sändebud, hur framförs våra salawat inför dig, när du vid den tiden har förmultnat i jorden?” Han sade: ”Allah den Allsmäktige har förbjudit jorden att förtära profeternas kroppar.” – De fem andra autentiska hadithsamlingarna, förutom at-Tirmidhi.
Ibn al-Qayyim sade: Det är mustahabb att läsa rikligt med salawat över Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) under fredagens dag och natt. Han sade nämligen: ”Läs rikligt med salawat över mig under fredagens dag och natt.” Allahs Sändebud är den främsta av skapelsen och fredagen är den främsta dagen. Därför har det denna dag en särskild förtjänst att läsa salawat över honom, som det inte har andra dagar. Ett ytterligare skäl är att allt det goda som Allahs Sändebuds ummah har fått i denna värld och i det kommande livet har de fått genom honom. Därför har Allah skänkt hans ummah världens och det kommande livets välgång och goda. Följaktligen får de den största förtjänst de uppnår just på fredagen. Om de blir Paradisets invånare kommer de denna dag att träda in i Paradisets stora palats och denna dag få ännu större välsignelser. I det världsliga livet är fredagen deras högtidsdag. Denna dag besvarar Allah deras böner och hjälper dem med världsliga ting. Allt detta har de fått genom Allahs Sändebud och genom honom. För att visa tacksamhet mot honom och uppfylla åtminstone en del av hans rätt bör man därför läsa rikligt med salawat över honom under fredagens dag och natt.
4. Det är mustahabb att läsa sura al-Kahf under fredagens dag och natt:
Det har berättats från Abu Sa’id al-Khudri (må Gud vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Den som läser sura al-Kahf under fredagens dag kommer att ha ett ljus som lyser för honom under hela tiden mellan två fredagar.” – an-Nasa’i, al-Bayhaqi, al-Hakim. Det har berättats från Ibn Umar (må Gud vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud sade: ”Den som läser sura al-Kahf på fredagen kommer att få ett ljus som lyser från hans fötter ända upp till himlen; det kommer att lysa upp honom fram till Uppståndelsens dag, och alla hans synder mellan två fredagar kommer att förlåtas.” – Ibn Mardawayh.
Det är dock makruh att läsa sura al-Kahf högt i moskén. Shaykh Muhammad Abduh utfärdade en fatwa med följande innebörd: Det är makruh att särskilt fasta endast på fredagen, att särskilt ägna fredagsnatten åt böner och att specifikt läsa sura al-Kahf endast denna dag. Sura al-Kahf läses nämligen inte utan en vacker och melodisk recitation. Samtidigt kommer människorna i moskén att tala, föra oväsen och inte lyssna uppmärksamt. Dessutom får den som reciterar Koranen ibland de bedjande att göra fel i sina böner och koranverser och förvirrar dem. Därför är det inte rätt att läsa sura al-Kahf under sådana omständigheter.
5. Att bada, göra sig fin, använda miswak och parfym på fredagen
Det är mustahabb för var och en som vill närvara vid fredagsbönen eller delta i någon annan sammankomst att iaktta högsta möjliga grad av renlighet och att göra sig fin, vare sig personen är man eller kvinna, vuxen eller minderårig, resande eller bofast. Detta innefattar bland annat att bada, bära sina bästa kläder, använda parfym och rengöra tänderna. Många hadither har förmedlats om detta. Till exempel:
[För den som inte avser att gå till moskén är det inte mustahabb att bada. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade nämligen: ”Den som närvarar vid fredagsbönen, vare sig det är en man eller en kvinna, bör bada. Den som inte närvarar behöver inte bada.” – al-Bayhaqi].
a. Det har berättats från Abu Sa’id (må Gud vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Varje muslim bör bada på fredagen och bära sina bästa kläder. Och om han har parfym bör han använda den.” – Ahmad, al-Bukhari, Muslim.
b. Det har berättats från Ibn Salam, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade när han satt på predikstolen på fredagen: ”Om någon av er köper två extra klädesplagg enbart för fredagen, utöver sina vanliga arbetskläder, är det inget fel i det.” – Abu Dawud, Ibn Majah. [Med ”arbete” avses anställning. Al-Bayhaqi har berättat från Jabir, må Allah vara nöjd med honom: ”Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade särskilda kläder som han bar på eid och fredagen.” Det nämns också i hadithen att det är rekommenderat att bära särskilda kläder på fredagen, utöver kläderna för övriga dagar.]
c. Det har berättats från Salman al-Farisi, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Om någon tvättar sig på fredagen, renar sig så gott han kan, smörjer in håret med olja, ordnar det och använder parfym, därefter går till moskén utan att tränga sig mellan två personer som sitter tätt intill varandra eller tränga sig in i raden, sedan förrättar den obligatoriska bönen och lyssnar uppmärksamt till det imamen säger, kommer alla hans synder mellan denna fredag och nästa fredag att förlåtas.” – Ahmad, al-Bukhari. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, brukade säga: ”Dessutom tre dagar till”, eftersom Allah ger tiofaldig belöning för en god handling. Förlåtelsen är dock begränsad till mindre synder, eftersom det i en hadith som Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, återberättat hos Ibn Majah sägs: ”så länge han inte har begått en stor synd.”
d. Ahmad har berättat att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Det är varje muslims skyldighet att tvätta sig på fredagen, använda parfym och rengöra sina tänder.”
e. Al-Tabarani har berättat från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade en fredag: ”O muslimer! Allah har gjort denna dag till en högtidsdag för er. Tvätta er därför och rengör era tänder.”
6. Att gå till fredagsbönen i god tid
Det är rekommenderat att andra än imamen går till moskén före tiden för fredagsbönen. Alqama sade: ”Jag gick till fredagsbönen tillsammans med Abdullah ibn Masud. När han kom dit såg han att tre personer redan hade anlänt före honom. Han sade: ’Jag är den fjärde av fyra. Även den fjärde är inte långt från Allah.’ Jag hörde Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, säga: ’På uppståndelsens dag kommer människorna att få sina platser i enlighet med hur tidigt de gick till fredagsbönen: den förste, den andre, den tredje och den fjärde, i denna ordning. Även den fjärde kommer inte att vara långt från Allah.’” – Ibn Majah. Det har berättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Den som på fredagen tvättar sig som vid tvagning efter sädesuttömning, det vill säga mycket grundligt, och sedan tidigt på morgonen går till moskén, är som om han hade offrat en kamel. Den som går under den andra timmen är som om han hade offrat en ko. Den som går under den tredje timmen är som om han hade offrat en vädur med horn. Den som går under den fjärde timmen är som om han hade offrat en höna. Och den som går under den femte timmen är som om han hade offrat ett ägg. När imamen kommer, är änglarna närvarande för att lyssna till predikan.” – Alla de autentiska hadithsamlingarna utom Ibn Majah.
Ash-Shafi‘i och en grupp lärda säger i sin förklaring av denna hadith: Dessa timmar är dagens timmar, det vill säga att det är rekommenderat att gå till moskén från dagens början, alltså från gryningen. Malik menar att dessa timmar är delar av timmen före och efter solens zenitpassage. Andra säger att det rör sig om delar av timmen före solens zenitpassage. Enligt Ibn Rushd är den sistnämnda uppfattningen den riktiga, eftersom det efter solens zenitpassage är obligatoriskt att gå till moskén.
7. Att tränga sig fram över de bedjandes nackar
At-Tirmidhi citerade de lärdas uppfattning att de starkt ogillade att någon på fredagen kom senare till moskén och tog sig fram till de främre leden genom att kliva över nackarna på de gudstjänstfirare som hade kommit tidigare. ʿAbdullah ibn Busr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”På fredagen höll Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, khutban. En man kom och började kliva över gudstjänstfirarnas nackar. Allahs Sändebud sade: ’Sätt dig. Du har kommit sent och besvärar människorna.’” Abu Dawud, an-Nasa’i, Ahmad
Imamen och den som vill ta sig till en tom plats i en främre rad, och för vilken det är oundvikligt att kliva över nackar för att komma dit, har dock fått tillåtelse att göra det. Detsamma gäller den som tidigare stod i en främre rad, men gick ut av någon anledning och vill återvända till sin tidigare plats. Villkoret är emellertid att man undviker att besvära människorna. ʿUqba sade: ”Jag bad ʿasr-bönen i Medina bakom Allahs Sändebud. Efter bönen gick han mycket snabbt ut och tog sig genom att kliva över människornas nackar till en av sina hustrurs rum. Människorna blev förskräckta av hans hastiga avfärd. Allahs Sändebud kom genast tillbaka och såg att människorna förvånades över hans hastiga avfärd. Då sade han: ’Jag kom att tänka på en del guld som vi hade. Jag ville inte att det skulle hålla mig kvar, så jag gick för att beordra att det skulle delas ut.’” al-Bukhari, an-Nasa’i.
8. Är det tillåtet att be frivillig bön före fredagsbönen?
Man får be frivillig bön före fredagsbönen så länge imamen inte har kommit ut ur sitt rum. När imamen har kommit ut ska man upphöra med den frivilliga bönen. Tahiyyat al-masjid är dock ett särskilt fall. Den får bes när khutban pågår, men den bör bes kortfattat. Om gudstjänstfiraren kommer in i moskén under khutbans sista del och tiden för att be Tahiyyat al-masjid blir knapp, ska han inte be Tahiyyat al-masjid.
a. Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, brukade förlänga den frivilliga bönen före fredagsbönen och därefter be två rakʿa och säga: ”Allahs Sändebud brukade göra så.” Abu Dawud.
b. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den som tvättar sig på fredagen, sedan kommer för att be fredagsbönen och ber så mycket bön som har föreskrivits för honom, därefter sitter tyst och lyssnar till imamens khutba tills den är slut och sedan ber med honom, får sina synder mellan denna fredag och den följande fredagen, samt ytterligare tre dagar, förlåtna.” Muslim.
c. Jabir, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”En man gick in i moskén på fredagen medan Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, höll khutban. Han sade till honom: ’Har du bett?’ Mannen svarade: ’Nej.’ Han sade: ’Be då två rakʿa.’” Alla autentiska hadithsamlingar. I en annan återberättelse sägs det: ”När någon av er kommer till moskén på fredagen medan imamen håller khutban, ska han be två rakʿa kortfattat.” Ahmad, Muslim, Abu Dawud. I en annan återberättelse sägs det: ”När någon av er kommer till moskén på fredagen efter att imamen har kommit ut, ska han be två rakʿa.” al-Bukhari och Muslim.
9. När en gudstjänstfirare blir sömnig i moskén bör han flytta sig till en annan plats
Om någon blir mycket sömnig medan han vistas i moskén bör han byta plats och flytta sig någon annanstans. Att röra på sig kan nämligen avlägsna sömnigheten och väcka honom. Detta gäller lika mycket på fredagen som på andra dagar.
Ibn Umar återberättade att Allahs sändebud sade: ”Om någon av er drabbas av sömnighet medan han vistas i moskén, ska han gå från den plats där han sitter till en annan plats.” – Ahmad, Abu Dawud, al-Bayhaqi och al-Tirmidhi.
10. Bevisen för att fredagsbönen är obligatorisk
De lärda är eniga om att fredagsbönen är en individuell skyldighet och består av två rakʿat. Allah har sagt: ”O ni som tror! När böneutropet på fredagen ljuder, skynda då till åminnelsen av Allah och lämna handel och köp. Om ni visste, vore detta bättre för er.” (Sura al-Jumuʿa)
a. Abu Hurayra återberättade i al-Bukhari och Muslim att Allahs sändebud sade: ”Även om vi kom sist i denna värld kommer vår räkenskap på uppståndelsens dag att äga rum före alla andras, trots att de fick Skriften före oss och vi fick den efter dem. Sedan ålades denna dag dem, men de blev oense om den. Allah vägledde oss beträffande denna dag. Därför följer människorna oss beträffande denna dag. Judarnas dag är i morgon, lördag, och de kristnas dag är dagen därefter, söndag.”
b. Ahmad och Muslim återberättade från Ibn Masʿud att en grupp brukade utebli från fredagsbönen. Om dem sade Allahs sändebud: ”Jag har lust att utse någon att leda folket i bönen och sedan bränna upp husen för dem som inte kommer till fredagsbönen.” Ahmad, Muslim.
c. Abu Hurayra och Ibn Umar berättade att de båda hörde Allahs sändebud säga från predikstolen: ”De som överger fredagsbönen måste upphöra med detta. Annars kommer Allah sannerligen att försegla deras hjärtan, och därefter kommer de verkligen att bli likgiltiga.” Muslim, Ahmad, al-Nasaʾi.
d. Följeslagaren Abu al-Jaʿd sade: Allahs sändebud sade: ”Den som av lättja och förakt överger tre fredagsböner kommer Allah att försegla hans hjärta.” De fem autentiska hadithsamlingarna.
11. För vilka är fredagsbönen obligatorisk och för vilka är den inte obligatorisk?
Det är obligatoriskt för varje fri, förståndig och vuxen muslim som har möjlighet att närvara vid fredagsbönen i församling och som inte har någon giltig ursäkt som berättigar honom att avstå från den.
De som däremot inte är skyldiga att be fredagsbönen är:
1 och 2. Kvinnor och barn. De lärda är eniga om detta.
3. Den sjuke för vilken det är mycket ansträngande att ta sig till fredagsbönen, eller som riskerar att sjukdomen förvärras eller att tillfrisknandet fördröjs om han går till moskén för fredagsbönen. Detsamma gäller den som vårdar och sköter en sjuk person, när ingen annan kan utföra detta.
Tāriq ibn Shihāb har berättat att Allahs sändebud sade: ”Fredagsbönen i församling är obligatorisk för varje muslim, men fyra personer är undantagna: den som är bunden av slaveriets bojor, kvinnor, barn och sjuka.”
4. Resenären. Om en resenär stannar under den tid då fredagsbönen hålls, är han enligt de flesta lärda inte skyldig att be fredagsbönen. Allahs sändebud brukade nämligen inte be fredagsbönen under resor. När han befann sig vid ʿArafa under sitt avskedspilgrimståg var det fredag. Han bad dhuhr- och ʿasr-bönen tillsammans under dhuhrs tid, men bad inte fredagsbönen. Kaliferna gjorde likadant.
5 och 6. Den behövande skuldsatte som fruktar att bli arresterad, samt den som håller sig undan av rädsla för en orättfärdig härskare. Allahs sändebud sade: ”Den som hör böneutropet men inte besvarar det (det vill säga inte går till moskén), hans bön är inte giltig.” Ett undantag gäller naturligtvis om han har en giltig ursäkt. Människorna frågade: ”Allahs sändebud, vilken ursäkt?” Han svarade: ”Rädsla eller sjukdom.” Abu Dawud.
7. Varje person med en giltig ursäkt får avstå från bönen i församling, till exempel på grund av regn, lera eller kyla.
Ibn ʿAbbās sade till sin böneutropare en dag med kraftigt regn: ”När du säger ’Ashhadu anna Muhammadan rasūlullāh’, säg då inte ’Hayya ʿalaṣ-ṣalāh’. Säg i stället: ’Ṣallū fī buyūtikum’ (Be i era egna hem).” Det verkade som om människorna ogillade detta. Därför sade han: ”Den som är bättre än jag, det vill säga Allahs sändebud, gjorde likadant.” Fredagsbönen är en obligatorisk handling som kräver tålamod. Jag ville inte att ni skulle ge er ut på leriga och hala vägar för att utföra den.
Abu Mulayh berättar att hans far träffade Allahs sändebud på en fredag och att de överraskades av regn. Men regnet var så lätt att inte ens undersidan av deras skor blev våt. Allahs sändebud befallde dem att be på sina riddjur. Abu Dawud och Ibn Mājah.
Ingen av dem var då skyldig att be fredagsbönen; deras skyldighet var endast att be zuhr-bönen. Men om någon ber fredagsbönen är den giltig, och han behöver inte därefter upprepa den obligatoriska zuhr-bönen (den som har bett fredagsbönen får enligt enhällig uppfattning inte be zuhr-bönen, eftersom fredagsbönen ersätter zuhr-bönen. Allah har inte ålagt oss sex dagliga böner. De som anser att det är tillåtet att be zuhr-bönen efter fredagsbönen har inget stöd i hadith, Koranen eller någon imam, och inte heller något rationellt argument). Under Allahs Sändebuds ﷺ tid brukade kvinnor komma till moskén och be fredagsbönen tillsammans med honom.
12. Tiden för fredagsbönen
De flesta följeslagarna och tabi’un ansåg att tiden för fredagsbönen är samma som tiden för zuhr-bönen. Ahmad, al-Bukhari, Abu Dawud, al-Tirmidhi och al-Bayhaqi har nämligen återberättat från Anas, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud ﷺ brukade be fredagsbönen när solen började luta västerut. Ahmad och Muslim har återberättat från Salama ibn al-Akwaʿ att han sade: Vi brukade återvända efter att ha bett fredagsbönen tillsammans med Allahs Sändebud ﷺ och se hur långt varje föremåls skugga sträckte sig. Imam al-Bukhari sade:
Så snart solen börjar luta västerut inträder tiden för fredagsbönen. Samma uppfattning har återberättats från ʿUmar och ʿAli, må Allah vara nöjd med dem, samt från Nuʿman ibn Bashir och ʿUmar ibn Harith. Al-Shafiʿi sade: Allahs Sändebud ﷺ, Abu Bakr, ʿUmar, ʿUthman och alla imamer brukade be fredagsbönen efter att solen hade börjat röra sig västerut.
Enligt hanbaliterna och Ishaq sträcker sig tiden för fredagsbönen från den tidigaste tiden för eidbönen till slutet av tiden för zuhr-bönen. Som bevis åberopar de den hadith som Ahmad, Muslim och al-Nasaʾi har återberättat från Jabir. Han sade: Efter att Allahs Sändebud ﷺ hade lett fredagsbönen gick vi till våra kameler, och när solen började röra sig lät vi kamelerna vila. Detta visar att de bad före solens nedgång från zenit. De åberopar också hadithen från ʿAbdullah ibn Saydan al-Sulami. Han sade: Jag deltog i fredagsbönen tillsammans med Abu Bakr. Hans predikan och bön ägde rum före middagstid. Därefter bad jag tillsammans med ʿUmar, och hans bön och predikan avslutades under middagstiden. Sedan bad jag fredagsbönen tillsammans med ʿUthman; hans bön och predikan ägde rum när solen började luta västerut. Jag såg ingen invända mot detta eller ogilla det. Återberättad av al-Daraqutni och Ahmad.
Liknande uppgifter har återberättats från Ibn Masʿud, Jabir, Saʿid och Muʿawiya: de bad före solens lutning, och ingen invände mot det. De flesta lärda har sagt om Jabirs hadith att den överdriver hur tidigt bönen utfördes; det vill säga, den utfördes omedelbart efter att solen hade börjat luta, utan att man väntade en kort stund för att låta det svalna. Man väntade inte på att hettan skulle avta. Bönen och kamelernas vila ägde rum efter att solen hade börjat luta västerut.
13. Antalet bedjande för fredagsbönen i gemenskap
De lärda är helt överens om att gemensam bön är ett nödvändigt villkor för att fredagsbönen ska vara giltig. I den hadith som Tariq ibn Shihab återberättade sade Allahs Sändebud ﷺ: Fredagsbönen är obligatorisk för varje muslim och ska utföras i gemenskap. Men det råder oenighet om hur många personer som krävs för att fredagsbönen ska vara giltig. Hafiz Ibn Hajar nämner omkring femton uppfattningar i Fath al-Bari. Den starkaste uppfattningen är dock att fredagsbönen är giltig med två eller fler personer, eftersom Allahs Sändebud ﷺ sade: Gemenskapen består av två eller fler personer. Al-Shawkani sade: När alla andra böner är giltiga med två personer i gemenskap, är fredagsbönen också en bön. Utan bevis får ingen regel som strider mot de övriga bönerna tillämpas på den. Det finns inget bevis för att gemenskapen vid fredagsbönen måste bestå av fler personer än det antal med vilket gemenskapen är giltig vid de övriga bönerna. ʿAbd al-Haqq sade: Det finns ingen autentisk hadith om antalet personer vid fredagsbönen. Al-Suyuti sade också: Ingen hadith anger något bestämt antal. Al-Tabari, Dawud, Ibrahim al-Nakhaʿi och Ibn Hazm hade samma uppfattning.
14. Platsen för fredagsbönen
Det är tillåtet att förrätta fredagsbönen i städer, hamnar, tätorter, byar, moskéer, stadens byggnader eller på öppna platser inom dess område. Det är också tillåtet att förrätta fredagsbönen på flera platser. ʿUmar skrev till Bahrains invånare, enligt Ibn Abī Shayba: ”Förrätta fredagsbönen var ni än befinner er.” Både städer och byar är således bevisligen giltiga platser för fredagsbönen. Ibn ʿAbbās sade: Efter den första fredagsbönen förrättades den första fredagsbönen i Profetens moské i Medina, och därefter förrättades fredagsbönen i byn Jawāthā i Bahrain. – al-Bukhārī och Abū Dāwūd. Layth ibn Saʿd sade: Egyptens invånare och invånarna längs dess kust förrättade fredagsbönen på befallning av ʿUmar och ʿUthmān under deras tid, och bland dem fanns även följeslagare. Ibn ʿUmar sade: Jag såg invånarna vid vattendragen mellan Mecka och Medina förrätta fredagsbönen, och ingen tillrättavisade dem för detta. ʿAbd al-Razzāq.
15. Granskning av de villkor som juristerna har uppställt för fredagsbönen
Som jag redan har sagt är villkoren för att fredagsbönen ska vara obligatorisk att man är man, fri, frisk, bofast, det vill säga inte på resa, och inte har någon ursäkt som gör det nödvändigt att avstå från att förrätta fredagsbönen. Jag har också tidigare nämnt att en församling är ett villkor för fredagsbönens giltighet. Det enda som kan hämtas från Sändebudets ord och handlingar samt de ädla följeslagarnas ord och handlingar är detta, och det är endast detta som Allah har ålagt oss. De ytterligare villkor som juristerna har uppställt saknar grund och bevis. Här anser jag det tillräckligt att citera författaren till verket al-Rawḍat al-Nadiyya:
”Fredagsbönen är likadan som andra böner. Det har nämligen inte framkommit något bevis som visar att denna bön skiljer sig från andra böner. Av detta uttalande framgår att allt som har sagts om att en central imam, en stor stad och ett bestämt antal personer skulle vara villkor för den är ogiltigt och grundlöst. Det finns inget bevis bakom dessa villkor som visar att deras förekomst är nödvändig eller ens att de är rekommenderade, än mindre att de är villkor. Om två personer däremot förrättar fredagsbönen på en plats där det inte finns någon annan än dessa två, ska de anses ha fullgjort den obligatoriska bön som ålagts dem. Om den ene av dem håller predikan, har han därmed uppfyllt predikans sunnah. Om han inte håller predikan, har han endast lämnat en sunnah. Om inte Ḥadīthen från Ṭāriq ibn Shihāb hade funnits, vilken fastslår att det är obligatoriskt för varje muslim att delta i församlingen, och att denna bön under Sändebudets tid aldrig förrättades utan församling, skulle den obligatoriska plikten ha fullgjorts även om denna bön hade förrättats individuellt, liksom andra böner. Vad gäller påståendet att det krävs minst fyra personer som följer imamen och att en härskare krävs för att leda bönen, har de framstående imamerna uttryckligen sagt att detta varken är Profetens uttalande eller följeslagarnas uttalande. Det finns därför inget behov av att tolka eller analysera det. Detta är alltså al-Ḥasan al-Baṣrīs uttalande. När man begrundar alla de påhittade uttalanden och falska föreställningar som sprids kring denna synnerligen ädla gudsdyrkan – fredagsbönen – som Allah har ålagt muslimerna att förrätta gemensamt en gång i veckan och etablerat som ett viktigt kännetecken för islam, kan ingen undgå att häpna. Någon säger till exempel: ’Predikan är som två böneenheter, och den vars predikan inte nådde honom har inte förrättat en giltig bön.’ Sådant kan endast sägas av den till vilken Sändebudets autentiska ḥadīth inte har nått: ’Om en person missar en böneenhet av fredagsbönens två böneenheter ska han efter bönens slut förrätta ytterligare en böneenhet, och därmed blir hans bön fullständig.’ Andra säger att fredagsbönen inte gäller om det inte finns tre personer inklusive imamen. Någon säger att det krävs fyra, någon sju, någon nio, någon tolv, någon tjugo, någon trettio, någon fyrtio, någon femtio och någon sjuttio personer för att fredagsbönen ska kunna förrättas. Andra säger att det måste finnas en mycket stor församling, utan att något bestämt antal anges. Vissa säger att fredagsbönen inte är giltig annat än i en stor stad. När de definierar denna stad säger de att dess invånarantal måste vara flera tusen; andra säger att staden måste ha en central moské och offentliga toaletter. Många andra besynnerliga uttalanden förekommer också. Vissa säger att fredagsbönen inte är obligatorisk utan landets högsta härskare. Om han inte kan nås, eller om han är sådan att hans hederlighet och rättvisa på något sätt inte är tillfredsställande, är fredagsbönen varken nödvändig eller giltig. Många liknande uttalanden förekommer, trots att de helt saknar bevis. Varken i Koranen eller i ḥadītherna finns ett enda ord som enligt deras påstående bevisar att dessa saker är villkor för fredagsbönens giltighet, eller att de är obligatoriska eller oskiljaktiga delar av den. Det är förvånande vart människans påhittade åsikter kan föra henne! Vilka märkliga och absurda saker som kommer ur deras huvuden – sådant som endast passar i berättelsers sällskap och inte har ens det avlägsnaste samband med den rena islamiska sharīʿan. Endast den som har kunskap om Koranen och sunnah, står fast på sanningens och rättvisans grund och inte låter sig påverkas av påhittade uttalanden så att han avviker från sanningen, känner till denna sanning. Den som uttalar något falskt och vilseledande måste bemötas direkt och avvisas. Den slutgiltiga skiljedomaren bland Allahs tjänare är Allahs Bok och Sändebudets sunnah. Allah har sagt:
فَإِن تَنَازَعْتُمْ فِي شَيْءٍ فَرُدُّوهُ إِلَى اللَّهِ وَالرَّسُولِ .
”Om ni tvistar om något, så hänför det till Allah och Sändebudet
إِنَّمَا كَانَ قَوْلُ الْمُؤْمِنِينَ إِذَا تَقُوْا إِلَى اللهِ وَرَسُولِهِ لِيَحْكُمَ بَيْنَهُمْ أَن يَقُولُوا سَمِعْنَا وَأَطَعْنَا “
”När de troende kallas till Allah och Sändebudet för att deras tvister ska avgöras, säger de endast: ’Vi har hört och lytt.’”
فَلا وَرَبِّكَ لَا يُؤْمِنُونَ حَتَّى يُحَكِّمُوكَ فِيمَا شَجَرَ بَيْنَهُمْ ثُمَّ لَا يَجِدُوا فِي أَنْفُسِهِمْ حَرَجًا مِمَّا قَضَيْت ويسلموا تسليما .
”Nej, vid din Herre! De kan inte vara troende förrän de låter dig döma i det som de tvistar om, och därefter inte finner någon tvekan eller invändning i sina hjärtan mot det du har avgjort, utan underkastar sig helt och fullt.”
Dessa verser och andra liknande verser bevisar otvetydigt att den enda skiljedomaren vid meningsskiljaktigheter är Allahs och Hans Sändebuds avgörande. Allahs avgörande är Hans bok. Och Sändebudets avgörande är efter hans bortgång inget annat än hans sunna. Allah har inte gett någon av Sina tjänare – hur stor lärd eller rättslärd han än må vara – rätten och makten att uttala sig om sharīʿa på ett sätt som saknar bevis i Koranen och sunna. Den som ägnar sig åt ijtihād har visserligen tillåtelse att, när han inte finner bevis från Koranen och sunna i en fråga, själv handla utifrån sin väl övervägda uppfattning. Men ingen annan har fått tillåtelse att okritiskt och blint följa denna uppfattning, oavsett hur framstående denna mujtahid än må vara. Allah är mitt vittne: när jag ser sådant blint efterföljande bland författare, i vägledande böcker för folket och i råd som ges till allmänheten med begränsad kunskap och insikt, blir jag ännu mer förvånad. Detta är inte begränsat till någon särskild madhhab, något land eller någon epok. Tvärtom kan man i alla tider, i alla länder och inom alla madhhab se en senare person blint efterlikna en föregångares uttalande, som om han hade hämtat det direkt från Koranen, fastän det i själva verket är helt påhittat. Vissa sådana bestämda påståenden har blivit särskilt utbredda just när det gäller denna dyrkan, alltså fredagsbönen, trots att det inte finns något stöd för dem i Koranen, sunna, sharīʿa eller förnuftet.”
16. Fredagens khutba eller predikan
Bestämmelser om khutban: Enligt de flesta lärda är fredagens khutba obligatorisk. Som bevis nämner de att det genom autentiska hadither fortlöpande har bevisats att Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) höll khutba varje fredag. Som bevis citerar de också Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) uttalande: ”Be på det sätt som ni har sett mig be.” De citerar även Allahs ord: ”Troende! När kallelsen till bönen ljuder på fredagen, skynda då till Allahs åminnelse.”
Här gör befallningen att skynda till Allahs åminnelse själva skyndandet obligatoriskt. Och eftersom det inte kan vara obligatoriskt att skynda till något som inte är obligatoriskt, är det bevisat att även Allahs åminnelse är obligatorisk. Åminnelsen har kallats khutba, eftersom den innehåller sådant som uppmuntrar till att minnas Allah. Al-Shawkani har granskat dessa bevis. Som svar på det första argumentet sade han: Att Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) regelbundet höll khutba gör den inte obligatorisk. Som svar på det andra argumentet sade han: Här har man befallts att förrätta bönen korrekt på det sätt och enligt den metod som han brukade be. Men khutban är inte bön. Som svar på det tredje argumentet sade han: Den åminnelse som man har befallts att skynda till är inget annat än bönen. Som mest kan man säga att befallningen rör både bönen och khutban. Det råder emellertid ingen oenighet om att bönen är obligatorisk, medan det råder oenighet om huruvida khutban är obligatorisk eller inte. Därför finns det inget utrymme att dra slutsatsen att khutban är obligatorisk utifrån detta argument. Slutligen sade al-Shawkani: Det är alltså uppenbart att den uppfattning som är riktig är Hasan al-Basris, Dawud al-Zahirís, al-Juwaynis samt Abd al-Maliks och Ibn al-Majishuns – inom den malikitiska madhhaben – uppfattning, nämligen att fredagens khutba endast är rekommenderad.”
Det är rekommenderat att imamen hälsar efter att ha stigit upp på minbaren. Jabir (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hälsade så snart han hade stigit upp på minbaren.” – Ibn Majah. I en annan hadith står det: ”När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) steg upp på minbaren vände han sig mot folket och sade: ’Assalamu alaykum.’” Al-Shaʿbi sade: ”Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och Umar (må Allah vara nöjd med honom) gjorde på samma sätt.” Al-Sa’ib (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Det första böneutropet på fredagen gjordes under Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid), Umars (må Allah vara nöjd med honom) och Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) tid efter att imamen hade stigit upp på minbaren. När folkmängden sedan ökade under Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) tid införde han ett tredje böneutrop på minareten. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade endast en böneutropare.” – al-Bukhari, al-Nasa’i, Abu Dawud. I en återberättelse från Ahmad och al-Nasa’i står det: ”När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) satt på minbaren gjorde Bilal böneutropet, och när han steg ned gjorde han iqama.” Adi ibn Thabit sade: ”När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) stod på minbaren satt hans följeslagare vända mot honom.” – Ibn Majah. Al-Tirmidhi sade: ”Följeslagarna och de efterföljande handlade enligt denna hadith. De ansåg det rekommenderat att sitta vänd mot imamen medan han höll khutban.”
Att lovprisa Allah och Hans Sändebud, ge råd och läsa Koranen under predikan
Mustahabb:
Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud sade: ”Det finns ingen välsignelse i ett tal som inte inleds med lovprisning av Allah.” Abu Dawud och Ahmad.
I en annan återberättelse står det: ”Den predikan som saknar trosbekännelsen är som en hand angripen av spetälska.” Ahmad, Abu Dawud och at-Tirmidhi. I at-Tirmidhis återberättelse står ”tashahhud” i stället för ”trosbekännelse”. Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: När Allahs Sändebud läste tashahhud brukade han säga: ”Alhamdu lillahi nasta’inuhu wa nastaghfiruhu wa na’udhu billahi min shururi anfusina, man yahdihillahu fala mudilla lahu wa man yudlil fala hadiya lahu, wa ashhadu an la ilaha illallah wa ashhadu anna Muhammadan abduhu wa rasuluhu, arsalahu bil-haqqi bashiran wa nadhiran bayna yadayis-sa’ah, man yuti’illaha wa rasulahu faqad rashada wa man ya’sihima fa innahu la yadurru illa nafsahu wa la yadurrullaha shay’a.” När Ibn Shihab tillfrågades om Allahs Sändebuds tashahhud på fredagen nämnde han ovanstående tashahhud. Där står: ”Wa man ya’sihima faqad ghawa.”
Båda de ovan nämnda återberättelserna är hämtade från Abu Dawud. (Översättning av den ovan nämnda trosbekännelsen och tashahhud: All lovprisning tillkommer Allah. Honom ber vi om hjälp och förlåtelse. Vi söker skydd hos Allah från våra själars ondska. Den som Allah vägleder kan ingen leda vilse, och den som Allah leder vilse kan ingen vägleda. Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah. Och jag vittnar om att Muhammad är Hans tjänare och Sändebud. Han sände honom med sanningen som en förkunnare av goda nyheter och en varnare före den yttersta tiden. Den som lyder Allah och Hans Sändebud finner den rätta vägen. Men den som är olydig mot Allah och Hans Sändebud skadar ingen annan än sig själv; han går vilse och kan inte skada Allah det minsta.) Jabir ibn Samura (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud brukade hålla predikan stående och sitta mellan de två predikningarna. Han läste upp olika verser ur Koranen för folket och gav dem råd. Alla de autentiska hadithsamlingarna utom al-Bukhari och at-Tirmidhi. Han berättade också att Allahs Sändebud inte brukade göra fredagens predikan lång. Den bestod av några enkla och kortfattade ord. Abu Dawud. Umm Hisham sade: Jag lärde mig sura Qaf utantill endast genom att höra den från Allahs Sändebuds mun, eftersom han brukade läsa den från minbaren under predikan varje fredag. Ahmad, Muslim, an-Nasa’i och Abu Dawud. Ya’la ibn Umayya (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag hörde Allahs Sändebud läsa från minbaren: ”Wa nadaw ya Maliku” (sura az-Zukhruf). al-Bukhari och Muslim. I Ibn Majah står det: Ubayy (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud brukade på fredagen stå och påminna om de tidigare folk som förintats genom Allahs världsliga straff och läsa sura Tabarakalladhi.
I boken Rawdat an-Nadiyya står det: Den predikan som överensstämmer med sharia är den som Allahs Sändebud brukade hålla, där han förmedlade glada budskap om det kommande livet och varningar till folket. Detta är alltså predikans kärna, och det är därför predikan har föreskrivits i sharia. Att lovprisa Allah, sända välsignelser över Allahs Sändebud eller läsa delar av Koranen under predikan ligger däremot utanför det huvudsakliga syftet med att predikan föreskrivits i sharia. Att detta förekom i Allahs Sändebuds predikningar bevisar inte att det är predikans högsta och yttersta mål eller ett nödvändigt villkor. Varje rättvis person kommer att erkänna att predikans huvudsakliga syfte är förmaning och goda råd, inte lovprisningen av Allah och välsignelserna över Sändebudet som läses i början av predikan.
Arabernas sedvana är att när någon av dem tillträdde en post eller höll ett tal, började han med att lovprisa Allah och Hans Sändebud. Detta är verkligen en mycket god och utmärkt sed. Men det är inte det egentliga syftet; syftet är snarare det som följer därefter. Om någon skulle säga att den som reser sig för att hålla tal vid en sammankomst inte får ha något annat som drivkraft bakom sitt tal än lovprisningen av Allah och välsignelserna över Sändebudet, skulle det inte accepteras; varje människa med ett sunt förnuft skulle avvisa det. När detta är erkänt står det klart att det huvudsakliga syftet med fredagens predikan är goda råd, medan lovprisningen av Allah och välsignelserna över Sändebudet inte är det egentliga syftet. När predikanten därför har fullgjort uppgiften att ge goda råd, har han fullgjort själva den handling som sharia kräver. Om han dessutom inkluderar lovprisning av Allah och Hans Sändebud i sitt tal eller fogar inspirerande delar ur Koranen till det, blir det ännu bättre och mer fullständigt.
Att hålla båda predikningarna stående och sitta en kort stund mellan dem
Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud brukade hålla predikan stående på fredagen, sedan sitta och därefter åter stå, såsom predikanterna gör i dag. Alla autentiska hadithsamlingar. Jabir ibn Samura sade: Allahs Sändebud brukade hålla predikan stående, sedan sitta och därefter åter stå och hålla predikan stående. Den som därför säger att han brukade hålla predikan sittande ljuger. Vid Allahs ed, jag bad tillsammans med honom mer än två tusen gånger (det vill säga de obligatoriska bönerna). Ahmad, Muslim och Abu Dawud. Tawus sade vidare: Allahs Sändebud, Abu Bakr, Umar och Uthman brukade hålla predikan stående. Muawiya var den förste som höll predikan sittande. ash-Sha’bi sade: Muawiya brukade hålla predikan sittande först när magen och kroppens kött hade vuxit. Eftersom Allahs Sändebud och följeslagarna brukade hålla predikan stående och sitta under predikan, har vissa imamer bedömt ståendet och sittandet som obligatoriskt. Men det är inte korrekt att fastställa något som obligatoriskt enbart genom att se deras handlingar, utan att det finns en befallning uttryckt med ord.
Det är önskvärt att hålla predikan med hög röst, kortfattat och med allvar: Ammar ibn Yasir (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag hörde Allahs Sändebud säga: ”Att förkorta predikan och förlänga bönen är ett tecken på insikt i religionen. Förläng därför bönen och förkorta predikan.” Ahmad och Muslim. Anledningen till att det sägs att en lång bön och en kort predikan är ett tecken på insikt i religionen är att den som har tillräcklig förståelse, klokhet och färdighet i religionen (det vill säga en faqih) kan välja ord som uttrycker mycket med få ord.
Jābir ibn Samura, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Profeten Muhammeds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, böner var måttfulla och balanserade, och hans predikningar var också måttfulla och balanserade.” – Alla de tillförlitliga hadithsamlingarna utom al-Bukhari och Abu Dawud. Abdullah ibn Abi Awfa, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade förlänga bönen och förkorta predikan.” – an-Nasa’i. Jābir, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, höll predikan blev hans ögon röda, hans röst höjdes och han blev starkt känslomässigt engagerad, som om han varnade en armé: ’Var på er vakt! Fiendens armé kommer att anlända på morgonen eller kvällen.’” – Muslim och Ibn Majah. An-Nawawi sade: Det är rekommenderat att predikan ska vara välljudande, förfinad, flytande, lättbegriplig, välordnad, tydlig, utförlig i sina principer och finstämd i sina nyanser. Predikans språk bör inte vara oanständigt, eftersom det inte påverkar åhörarnas hjärtan. Det är inte heller önskvärt att språket är grovt och motbjudande, eftersom predikans syfte då inte uppnås. I stället bör man i predikan välja smakfulla, enkla och klara ord. Ibn al-Qayyim sade: Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, predikningar var likadana. De var fyllda av tron på Allah, änglarna, Skrifterna, sändebuden och det kommande livet, samt av beskrivningar av paradiset och helvetet. De innehöll beskrivningar av vilka välsignelser Allah har förberett för Sina älskade tjänare och vilka straff Han har bestämt för Sina fiender och olydiga. När människor därför hörde hans predikningar och hörde om tawhid, tron, Allah och de tidigare folk som Allah hade tillintetgjort, fylldes deras hjärtan av tro och känslor. Hans tal var inte som andras tal, som endast förmedlar information om skapelsen, fäster människan vid livet och dess njutningar och skrämmer henne för döden. Åhörarna går därifrån efter sådana tal utan att ha fått någon nytta; en dag dör de, deras ägodelar delas ut och jorden förtär deras kroppar. Sådana tal frambringar inte heller tro. Ingen tawhid eller nyttig kunskap förvärvas. Men om någon studerar Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans följeslagares predikningar, kommer han att finna att de är fyllda av undervisning om vägledning, tawhid och Allahs egenskaper. De är fyllda av trons grundläggande frågor, kallelsen till Allah och beskrivningar av Allahs välsignelser. I dem märks försök att skapa fruktan för Hans straff genom att påminna om de folk som tillintetogs genom Allahs straff. Åhörarna uppmuntrades ständigt att minnas Allah och tacka Honom. Genom att tala om Allahs storhet och Hans egenskaper försökte man väcka kärlek till Honom i Hans skapelsers hjärtan. Genom att befalla dem att dyrka, tacka och minnas Honom försökte man vinna Allahs kärlek. När åhörarna sedan lämnade dessa predikningar hade ett fullständigt och orubbligt kärleksband skapats mellan Allah och dem. Därefter förflöt många århundraden. Shariahs bestämmelser och Allahs bud förvandlades till rena formaliteter. Ingen ansträngning eller omsorg ägnas åt att uppfylla deras rätt eller uppnå deras verkliga syfte. Därför har även predikningarna förvandlats till enbart välklingande, konstfullt formulerade tal. Därmed har uppriktigheten inte bara minskat, utan kan sägas ha försvunnit helt, och predikans verkliga syfte har gått förlorat.
Avbrott i predikan på grund av en särskild händelse: Abu Burayda, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, höll en predikan inför oss. Plötsligt kom Hasan och Husayn. De bar två röda skjortor. De gick fram medan de snubblade och föll om vartannat. Då avbröt Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, genast predikan, steg ner från minbaren, bar upp dem i sitt knä och satte dem framför sig. Sedan sade han: ’Allah och Hans sändebud har talat sanning: ”Era rikedomar och era barn är endast en prövning.” När jag såg dessa två barn komma gående, snubbla, falla och resa sig igen, kunde jag inte låta bli att göra ett avbrott i min predikan.’” – De fem tillförlitliga hadithsamlingarna. Abu Rifa’ah, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, höll en predikan. Då kom jag fram till honom och sade: ’Allahs sändebud! Jag är en främling och vill lära mig om religionen. Jag vet inte vad min religion är.’ Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, vände sig genast mot mig och kom fram till mig efter att ha avbrutit predikan. Sedan lät han hämta en trästol med ben av järn. Han satte sig på stolen och började lära mig något av den kunskap om islam som Allah hade skänkt honom. Därefter återvände han till minbaren och avslutade predikan.” – Muslim och an-Nasa’i.
Ibn al-Qayyim sade: Ibland avbröt Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, predikan på grund av ett särskilt behov eller för att besvara följeslagarnas frågor. Ibland steg han vid behov ner från minbaren, återvände sedan och avslutade predikan. Så gjorde han när han steg ner för Hasan och Husayns skull, bar upp dem i famnen, steg upp på minbaren med dem och avslutade predikan. Under predikan kunde han kalla på någon och säga: ”Du där, kom och sätt dig”, eller: ”Du där, be!” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, höll sina predikningar i enlighet med situationen.
17. Det är förbjudet att tala under predikan
Enligt de flesta lärda är det obligatoriskt att lyssna tyst till predikan, och det är förbjudet att tala under predikan, även om talet gäller att befalla det goda och förbjuda det onda, och oavsett om predikan vid den tiden faktiskt hörs eller inte. Det har återberättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som talar medan imamen håller predikan liknar en åsna som bär på en stor mängd böcker. Och den som säger till honom: ’Var tyst!’ har inte förrättat fredagsbönen.” – Ahmad. (Hans fredagsbön räknas som middagsbönen, eftersom den obligatoriska bönen vid denna tid enligt alla lärda anses ha upphävts.)
Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Tre slags människor närvarar vid fredagsbönen. Den ene närvarar och talar tomt prat. En sådan person får ingenting annat än sitt tomma prat. En annan närvarar för att åkalla Allah. Vad han än ber Allah om kommer Allah att ge honom, om Han vill, och annars inte. En tredje närvarar tyst, utan att besvära någon och utan att kliva över någons nacke. För honom blir fredagsbönen en försoning för alla synder från en fredag till nästa, och dessutom för ytterligare tre dagar. Detta eftersom Allah har sagt: ’Den som gör en god gärning får tio gånger dess belöning.’” – Ahmad och Abu Dawud.
Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”När du säger till din granne: ’Var tyst’, har du själv talat tomt prat.” Alla de autentiska hadithsamlingarna utom Ibn Majah.
Abu al-Darda sade: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, satte sig på minbaren, höll predikan och läste en vers. Ubay ibn Kaʿb satt då bredvid mig. Jag sade till honom: ’O Ubay, när uppenbarades denna vers?’ Ubay svarade inte. Jag frågade honom igen, men även denna gång svarade han inte. När Allahs sändebud sedan steg ned från minbaren sade Ubay till mig: ’Du fick ingenting annat från dagens fredag än ditt tomma prat.’ När Allahs sändebud gick ut gick jag till honom och berättade vad Ubay hade sagt. Han sade: ’Ubay har talat sanning. När du hör din imam tala, ska du lyssna tyst tills han har avslutat.’” – Ahmad och al-Tabarani.
Enligt imam al-Shafiʿi och Ahmad är det förbjudet att tala för den som hör imamens tal, medan det inte är förbjudet för den som inte hör imamens tal. Det är dock rekommenderat att avstå från att tala. Al-Tirmidhi sade: Enligt Ahmad och Ishaq är det tillåtet att besvara hälsningen och säga ”yarhamukallah” till den som nyser medan imamen håller sin predikan. Al-Shafiʿi sade: Om någon nyser på fredagen och en annan person säger ”yarhamukallah” till honom, hoppas jag att detta är tillåtet för honom, eftersom det är sunnah att säga ”yarhamukallah” som svar på en nysning. Men om någon hälsar på en annan person anser jag det vara makruh. Hälsningen bör dock besvaras, eftersom det är sunnah att hälsa och obligatoriskt att besvara hälsningen. Vid andra tider än under predikan är det tillåtet att tala.
Thaʿlaba ibn Abi Malik berättade: ”När Umar satt på minbaren brukade människorna tala. När böneutroparen hade avslutat böneutropet reste sig Umar. Då talade ingen längre förrän båda predikningarna var avslutade. När Umar, må Allah vara nöjd med honom, sedan steg ned från minbaren och bönen skulle börja, talade människorna.” – Musnad al-Shafiʿi.
Ahmad återberättade att Uthman, må Allah vara nöjd med honom, stod på minbaren medan böneutroparen uttalade iqamah, och under tiden frågade han människorna om deras tillstånd och om priserna på marknaden.
18. Att hinna en rakʿah eller mindre av fredagsbönen
Enligt de flesta lärda betraktas den som hinner en rakʿah tillsammans med imamen i fredagsbönen som någon som har hunnit fredagsbönen, och han måste lägga till ytterligare en rakʿah. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som hinner en rakʿah av fredagsbönen ska be ytterligare en rakʿah. Då är hans bön fullgjord.” – al-Nasaʾi, Ibn Majah och al-Daraqutni.
Abu Hurayra återberättade att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som hinner en rakʿah av bönen har hunnit hela bönen.” Alla de autentiska hadithsamlingarna.
Den som däremot hinner mindre än en rakʿah har gått miste om fredagsbönen och måste be fyra rakʿah zuhr. Detta är de flesta lärdas uppfattning. Ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Den som har hunnit en rakʿah av fredagsbönen ska be ytterligare en rakʿah. Den som har missat båda rakʿah ska be fyra rakʿah.” – al-Tabarani.
Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”När du hinner en rakʿah av fredagsbönen, be då ytterligare en rakʿah. Men om du hinner församlingen medan den sitter, ska du be fyra rakʿah.” – al-Bayhaqi.
Detta är Shafiʿi-, Maliki- och Hanbali-skolornas uppfattning samt Muhammad ibn al-Hasans uppfattning. Abu Hanifa och Abu Yusuf sade: Den som hinner tashahhud tillsammans med imamen har hunnit fredagsbönen. Efter imamens salam räcker det att han ber två rakʿah, och då har han fullgjort sin fredagsbön.
Bön vid trängsel: Ahmad och al-Bayhaqi återberättade från Sayyar: ”Jag hörde Umar, må Allah vara nöjd med honom, säga: ’Allahs sändebud byggde denna moské, och vi muhajirun och ansar var tillsammans med honom. När trängseln blir stor, ska ni göra sujud på den andres rygg.’ När han såg en grupp människor be på vägen sade han: ’Gå till moskén och be.’”
19. Frivillig bön före och efter fredagsbönen
Det är sunnah att be fyra eller två rakʿah efter fredagsbönen. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”När någon av er ber efter fredagsbönen, ska han be fyra rakʿah.” – Muslim, Abu Dawud och al-Tirmidhi.
Ibn Umar sade: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade på fredagen be två rakʿah i sitt hem.” Alla de autentiska hadithsamlingarna.
Ibn al-Qayyim sade: Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade gå hem efter fredagsbönen och be två rakʿat. Han befallde däremot dem som hade bett fredagsbönen att be fyra rakʿat. Imam Ibn Taymiyyah sade: När han bad i moskén bad han fyra rakʿat, och när han bad hemma bad han två rakʿat.
Detta är i själva verket också vad haditherna visar.
Abu Dawud återberättar från Ibn Umar att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bad fyra rakʿat när han bad i moskén, och två rakʿat när han bad hemma. I al-Bukhari och Muslim återberättas från Ibn Umar att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gick hem efter fredagsbönen och bad två rakʿat.
När han bad fyra rakʿat säger vissa att han bad dem sammanhängande. Andra säger att han bad de två första rakʿat, avslutade bönen med salam och därefter bad ytterligare två rakʿat. Det är dock bättre att be denna bön hemma. Om man ber den i moskén bör man flytta sig från den plats där man bad den obligatoriska bönen.
Angående att be sunnah före fredagsbönen sade Shaykh al-Islam Ibn Taymiyyah: Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade inte be någon bön efter adhan och före fredagsbönen. Ingen har heller återberättat något sådant. Under hans tid brukade adhan ropas ut först efter att han hade satt sig på predikstolen. Bilal ropade ut adhan och därefter höll han två khutbah. Sedan ropade Bilal ut iqamah, och då ledde Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bönen. Efter adhan fanns det alltså ingen möjlighet för honom att be, och inte heller för någon av de muslimer som bad tillsammans med honom. Ingen har återberättat att han brukade be någon bön innan han lämnade sitt hem på fredagen, och ingen har heller nämnt någon särskild bön före fredagsbönen. Efter att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade gått till moskén uppmuntrade han visserligen människor att be, men han fastställde varken någon särskild tid eller något särskilt antal rakʿat för detta. Det som nämns är endast fredagen. Han sade till exempel: ”Den som går tidigt till moskén till fots, utan att rida på något, och ber det som är bestämt för honom …” Detta har också återberättats från följeslagarna. När de kom till moskén på fredagen brukade de, från det att de trädde in i moskén, be så mycket som de hade möjlighet till. Vissa bad tio rakʿat, andra tolv rakʿat. Vissa bad åtta rakʿat och andra färre. Därför är de flesta imamer eniga om att det inte finns någon särskild sunnah med ett bestämt antal rakʿat vid en bestämd tid före fredagsbönen. Detta kan endast fastställas genom Allahs sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ord eller handlingar. Men han införde inte någon sunnahbön i detta avseende, vare sig genom sina ord eller genom sina handlingar.
20. När eid och fredagsbönen infaller samma dag
När fredagsbönen och eid infaller samma dag behöver den som har bett eidbönen inte be fredagsbönen.
Det har återberättats från Zayd ibn Arqam, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bad eidbönen och gav lättnad beträffande fredagsbönen. Han sade: ”Den som vill får be den.” – De fem välkända autentiska hadithsamlingarna. Abu Hurayrah, må Allah vara nöjd med honom, sade att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Två eid har sammanfallit för er denna dag. Den som vill kan, efter att ha bett eidbönen, avstå från fredagsbönen. Men vi kommer att be fredagsbönen.” – Abu Dawud.
Det är rekommenderat för imamen att leda fredagsbönen för dem som vill närvara vid fredagsbönen men inte vid eidbönen. Enligt hanbaliterna är middagsbönen obligatorisk för dem som inte vill be fredagsbönen, eftersom de har närvarat vid eidbönen. Men åsikten att den inte är obligatorisk är den starkaste. Abu Dawud har återberättat från Ibn az-Zubayr att han sade: ”Två eid sammanföll på samma dag.” Han bad båda bönerna, två rakʿat vardera, tidigt på morgonen, och bad ingen annan bön före asr.
33. De två eidbönerna
De två eidbönerna infördes redan under det första hijriåret. De är sunna muʾakkada. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade regelbundet förrätta dessa böner och beordrade muslimska män och kvinnor att gå ut till dem. Nedan följer några viktiga regler som rör dessa böner:
1. Att bada, använda parfym och bära sina vackraste kläder
Det har återberättats från Jaʿfar ibn Muhammad att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, varje eid-dag brukade bära det jemenitiska plagget burd hibraʾ. – al-Shafiʿi och al-Baghawi. Hasan, Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sonson, sade: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, beordrade oss att under eid bära så fina kläder som möjligt, använda så god parfym som möjligt och offra det mest värdefulla djur vi kunde.” – al-Hakim. Ibn al-Qayyim sade: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade bära sina vackraste kläder vid båda eid. Han hade ett fint plagg som han bar vid de två eid och på fredagen.”
2. Att äta något innan man går ut till eid al-fitr och efter eid al-adha
Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade äta ett udda antal dadlar innan han gick ut till bönen på eid al-fitr. På eid al-adha började han, efter att ha återvänt från eidbönen, dagens måltid med köttet från offret, om han själv hade utfört offret.
Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick ut på morgonen på eid al-fitr, gjorde han det först efter att ha ätit ett udda antal dadlar.” – Ahmad och al-Bukhari. Burayda, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”På eid al-fitr gick Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inte ut utan att ha ätit. På eid al-adha åt han inte förrän han hade återvänt från eidbönen.” – at-Tirmidhi, Ibn Majah och Ahmad. Ahmad tillade: ”Han åt av sitt eget offer.” I al-Muwattaʾ har det återberättats från Saʿid ibn al-Musayyab: ”Muslimerna brukade beordras att äta på morgonen innan de gick ut på eid al-fitr.”
Ibn Qudama sade: Jag känner inte till någon meningsskiljaktighet om att det är mustahabb att äta före bönen på Eid al-fitr-dagen.
3. Att bege sig till eidbönen
Det är tillåtet att förrätta eidbönen i moskén. Det är dock bättre att förrätta den på eidböneplatsen, såvida inget hinder uppstår på grund av storm eller regn. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade nämligen förrätta båda eidbönerna på eidböneplatsen. (Med undantag för Mecka; i den heliga moskén är det nämligen bäst att förrätta eidbönen.) Han förrättade aldrig eidbönen i Profetens moské annat än vid ett tillfälle, då det regnade. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade: En gång regnade det på eid-dagen. Då förrättade Allahs sändebud eidbönen i moskén. – Abu Dawud, Ibn Majah, al-Hakim.
4. Kvinnor och barn beger sig till eidböneplatsen
Enligt sharia är det tillåtet för kvinnor och barn att bege sig till eidböneplatsen vid båda eid-högtiderna, oavsett om kvinnan är oskuld eller inte, ung eller gammal, eller om hon har menstruation. Umm Atiyya, må Allah vara nöjd med henne, sade: Vi befalldes att låta även oskulder och menstruerande kvinnor bege sig till eidböneplatsen vid båda eid-högtiderna, så att de kunde delta i det goda och de muslimska råden. De menstruerande kvinnorna höll sig endast borta från böneplatsen. – al-Bukhari, Muslim. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs sändebud brukade skicka sina hustrur och döttrar till eidböneplatsen vid båda eid-högtiderna. – Ibn Majah, al-Bayhaqi. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Jag gick ut tillsammans med Allahs sändebud på dagen för eid al-fitr eller eid al-adha. Därefter ledde han bönen och höll en predikan. Sedan gick han till kvinnorna, gav dem goda råd, påminde dem om det kommande livet och befallde dem att ge allmosor. – al-Bukhari.
5. Att färdas dit och återvända på olika vägar
Enligt de flesta lärda är det mustahabb att ta en väg till eidbönen och återvända via en annan, oavsett om man är imam eller böneföljare. Jabir, må Allah vara nöjd med honom, sade: På eid-dagen brukade Allahs sändebud ta en väg till böneplatsen och återvända via en annan. – al-Bukhari. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade: På eid-dagen brukade Allahs sändebud gå ut via en väg och återvända via en annan. – Ahmad, Muslim, al-Tirmidhi. Det är dock tillåtet att återvända via samma väg som man tog dit. Detta har återberättats av Abu Dawud, al-Hakim och al-Bukhari från Bakr ibn Mubashshir. Han sade: På dagen för eid al-adha och eid al-fitr brukade jag bege mig till eidböneplatsen tillsammans med Allahs sändebuds följeslagare. Vi tog vägen genom dalen Batn Witan till eidböneplatsen. Efter att ha förrättat bönen tillsammans med Allahs sändebud återvände vi till våra hem via Batn Witan.
6. Tiden för eidbönen
Tiden för eid börjar när solen har stigit ungefär tre meter och varar tills den börjar luta. Ahmad återberättade från Jundub: ”Allahs sändebud ﷺ ledde oss i eid al-fitr-bönen när solen hade stigit två spjutlängder och i eid al-adha-bönen när den hade stigit en spjutlängd.” (En spjutlängd beräknas vara tre meter.) Al-Shawkani sade: ”Denna hadith är den bästa när det gäller att fastställa tiden för de båda eid-bönerna.” Av hadithen framgår att det är rekommenderat att skjuta upp eid al-adha-bönen mindre och eid al-fitr-bönen mer. Ibn Qudama sade: ”Det är rekommenderat att tidigarelägga eid al-adha-bönen för att ge större tidsutrymme för offret, och att skjuta upp eid al-fitr-bönen för att ge större tidsutrymme för betalningen av fitra. Jag känner inte till någon oenighet om detta.”
7. Det finns ingen adhan eller iqama för eid-bönen
Ibn al-Qayyim sade: ”När Allahs sändebud ﷺ hade anlänt till eid-böneplatsen började han bönen utan adhan eller iqama och utan något tillkännagivande om att bönen skulle börja. Det är sunnah att inte göra något av detta.”
Ibn Abbas och Jabir رضي الله عنهما sade: ”Ingen adhan brukade göras för vare sig eid al-fitr eller eid al-adha.” – Al-Bukhari och Muslim. Muslim återberättade från Ata: ”Jabir رضي الله عنه berättade för mig att ingen adhan, iqama, kungörelse eller något liknande får göras när imamen går ut för eid al-fitr-bönen eller därefter.” Saʿd ibn Abi Waqqas رضي الله عنه sade: ”Allahs sändebud ﷺ bad eid-bönen utan adhan och iqama. Han höll också två khutbah och satt en stund mellan dem.” – Al-Bazzar.
8. Takbir i eid-bönen
Eid-bönen består av två rakʿah. I den första rakʿah är det sunnah att, före recitationen och efter takbirat al-tahrimah, uttala sju takbirer, och i den andra rakʿah fem takbirer, bortsett från takbiren när man reser sig. Man ska lyfta händerna vid varje takbir. Amr ibn Shuʿayb återberättade att Allahs sändebud ﷺ vid en eid uttalade tolv takbirer: sju i den första rakʿah och fem i den andra. Han bad ingen annan bön före eller efter eid-bönen. – Ahmad och Ibn Majah. Imam Ahmad sade: ”Detta är också min uppfattning.”
I en återberättelse hos Abu Dawud och al-Daraqutni berättas att Allahs sändebud ﷺ sade: ”I eid al-fitr ska man uttala sju takbirer i den första rakʿah och fem i den andra. I båda rakʿah ska recitationen göras efter takbirerna.” Detta är den starkaste uppfattningen. De flesta följeslagarna, tabiʿun och imamerna hade denna uppfattning. Ibn Abd al-Barr sade: ”Det har återberättats från Allahs sändebud ﷺ genom flera kedjor med autentiska isnad att han vid båda eid-bönerna uttalade sju takbirer i den första rakʿah och fem i den andra.” Liknande återberättelser finns från Abdullah ibn Amr, Ibn Umar, Jabir, Aisha, Abu Waqid och Amr ibn Awf al-Muzani. Ingen autentisk eller svag hadith som motsäger detta har återberättats, och det var den första praxis som följdes.
I Hanafi-madhhaben är den etablerade praxisen att uttala tre takbirer i den första rakʿah efter takbirat al-tahrimah och före recitationen, samt tre takbirer i den andra rakʿah efter recitationen.
Allahs sändebud brukade göra en kort paus mellan vartannat takbīr. Det finns inget omnämnande av att han under denna paus brukade läsa någon särskild åkallan eller dhikr. At-Tabarānī och al-Bayhaqī har emellertid genom en tillförlitlig överföringskedja återgett från Ibn Masʿūds ord och handlingar att han brukade lovprisa Allah och sända välsignelser över Allahs sändebud mellan två takbīr. Det är känt att även Hudhayfa och Abū Mūsā gjorde på samma sätt.
Ahmad och ash-Shāfiʿī anser det rekommenderat att mellan två takbīr läsa ”Ära till Allah, lovprisning tillkommer Allah, det finns ingen gud utom Allah och Allah är störst” eller någon liknande åkallan eller dhikr. Abū Hanīfa och Mālik sade: ”Man ska göra takbīr utan avbrott för någon åkallan eller dhikr mellan takbīren.” Detta takbīr i ʿīd-bönen är sunnah. Om någon utelämnar det, vare sig avsiktligt eller av misstag, blir bönen inte ogiltig. Enligt ash-Shawkānī behöver man inte utföra sujūd as-sahw om man av misstag utelämnar takbīr. Ibn Qudāma hade också denna uppfattning och sade: ”Såvitt jag vet råder det ingen oenighet om detta.”
9. Bönen före och efter ʿīd-bönen
Det finns inga bevis för någon sunnah-bön före eller efter ʿīd-bönen. Allahs sändebud och hans följeslagare brukade inte be någon bön före eller efter bönen när de hade gått till böneplatsen för ʿīd.
Ibn ʿAbbās sade: ”Allahs sändebud brukade gå ut på ʿīddagen. Därefter bad han två rakʿah. Han bad ingen bön före eller efter dem.” Alla autentiska hadithsamlingar. Det har återberättats från Ibn ʿUmar att han gick ut på ʿīddagen. Han bad ingen bön vare sig före eller efter ʿīd-bönen. Han uppgav att Allahs sändebud brukade göra så. – al-Bukhārī. Ibn ʿAbbās har återberättat att han ansåg det makrūh att be före ʿīd-bönen. Beträffande frivilliga böner sade emellertid hafiz Ibn Hajar i Fath al-Bārī att detta inte har fastställts som förbjudet på grundval av något specifikt bevis. Den tid då det är makrūh att be frivilliga böner under andra dagar är också makrūh denna dag.
10. För vilka ʿīd-bönen är tillåten
Det är tillåtet för män, kvinnor, barn, bofasta och resande att be ʿīd-bönen, oavsett om de ber hemma, i moskén eller på ʿīds böneplats. Den som har missat ʿīd-bönen tillsammans med församlingen ska be två rakʿah. Imām al-Bukhārī sade: ”Om man missar ʿīd-bönen ska man be två rakʿah.” Detta gäller på samma sätt dem som befinner sig hemma och i byarna; även de ska be den. Profeten sade nämligen: ”Detta är vår högtid, vi muslიმer.” Anas ibn Mālik befallde sin frigivne slav, som bodde i Zabiyah, att be ʿīd-bönen. Därefter brukade han samla sina anhöriga och be ʿīd-bönen med takbīr på samma sätt som stadsborna. ʿIkrima sade: ”Förortsborna samlas på ʿīddagen, och imamen ska be två rakʿah på samma sätt som han ber.” ʿAtā sade: ”När man har missat ʿīd-bönen tillsammans med församlingen bör man be två rakʿah.”
11. Predikan efter ʿīd-bönen
Att hålla khutban före eidbönen är sunnah, och att lyssna till den är också sunnah. Abu Sa’id (må Allah vara nöjd med honom) sade: På dagen för Eid al-fitr och Eid al-adha brukade Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gå till musallan (namnet på en plats ungefär hundra alnar från Profetens moské). Där ledde han först bönen och vände sig sedan om och ställde sig vänd mot folket. Folket satt i rader. Då gav han dem befallningar, förmaningar och råd. Om han ville sända någon armé till en plats befallde han dem att bege sig dit, och därefter gick han. Abu Sa’id sade: Folket fortsatte att göra så under lång tid. Till slut kom en tid då jag följde med Marwan, Medinas guvernör, till Eid al-fitr eller Eid al-adha. När vi kom till minbaren såg vi att där fanns en minbar som hade byggts av Kathir ibn as-Salt. Jag såg att Marwan var på väg att kliva upp på den före eidbönen. Då tog jag tag i hans klädnad och drog i den. Han drog också i mig. Därefter steg han upp på minbaren och höll khutban före bönen. Jag sade till honom: “Vid Allah, du har ändrat ordningen.” Han sade: “Abu Sa’id, det du kände till har blivit förgånget.” Jag sade: “Vid Allah, det jag känner till är bättre än det jag inte känner till.” Han sade: “Folket kommer inte att sitta kvar för vår skull efter bönen. Därför har jag flyttat den till före bönen.” – Bukhari och Muslim. Abdullah ibn Sa’ib sade: Jag deltog i eid med Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). När han hade avslutat bönen sade han: “Nu ska jag hålla khutban. Den som vill sitta och lyssna på khutban kan sitta, och den som vill gå kan gå.” – Nasa’i, Abu Dawud och Ibn Majah.
De hadither som har återberättats med innebörden att man ska hålla två khutbor för eid och att imamen ska sitta en stund mellan dem och ta en paus är svaga. An-Nawawi sade: Det finns inget bevis för två khutbor.
Det är mustahabb att inleda khutban med lovprisning av Allah. Inget undantag från detta har rapporterats från Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Ibn al-Qayyim sade: Allahs sändebud brukade inleda alla sina tal med lovprisning av Allah. I ingen hadith sägs det att Allahs sändebud inledde khutban med takbir. Endast Ibn Majah har återberättat från Allahs sändebuds böneutropare Sa’id att Allahs sändebud brukade säga takbir då och då under khutban och säga takbir oftare i de två eidkhutborna. Detta bevisar inte att han inledde khutban med takbir. Det råder oenighet om hur eidkhutban och istisqa-khutban ska inledas. Vissa säger att båda ska inledas med takbir. Andra säger att istisqa-khutban ska inledas med istighfar (att be om förlåtelse). Ytterligare andra säger att båda ska inledas med lovprisning av Allah. Shaykh al-Islam Taqi ad-Din sade: Detta är det korrekta. Allahs sändebud har nämligen sagt: “Varje viktig handling som inte inleds med lovprisning av Allah förblir bristfällig.” Allahs sändebud brukade inleda alla sina khutbor med lovprisning av Allah. Även om många faqih har sagt att istisqa-khutban ska inledas med istighfar och eidkhutban med takbir, finns det inget stöd alls i Allahs sändebuds sunnah för deras uppfattning. Sunnah kräver snarare motsatsen: alla slags khutbor ska inledas med lovprisning av Allah.
12. Att ta igen eidbönen
Abu Umayr ibn Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: En grupp av Allahs sändebuds ansariska följeslagare berättade för mig: En gång kunde vi inte se nymånen för månaden Shawwal. På morgonen fastade vi. Sent på dagen kom en karavan. De vittnade inför Allahs sändebud att de hade sett nymånen dagen innan. Då befallde Allahs sändebud oss att bryta fastan och att be eidbönen följande dag. – Ahmad, Nasa’i och Ibn Majah. De säger: Om eidbönen uteblir för en grupp människor på grund av någon ursäkt, ska de be eidbönen följande dag.
13. Lek, förströelse, sång och måltider under eid
Tillåtna lekar, oskyldig förströelse och god sång är sådant som hör till islams sedvänjor. Allah den Upphöjde har tillåtit detta på eid-dagen för fysisk träning samt psykisk glädje och förströelse.
Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: När Allahs sändebud kom till Medina brukade Medinaborna ha två dagar för lekar. Allahs sändebud sade: “Allah den Upphöjde har fastställt ett bättre alternativ åt er: Eid al-fitr och Eid al-adha.” – Nasa’i. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade:
På eidagen brukade etiopierna leka hos Guds Sändebud ﷺ. Jag försökte titta över hans axel, och han böjde ner den. Så fortsatte jag att titta över hans axel tills jag hade fått nog och gick därifrån. – Ahmad, al-Bukhari och Muslim. I en annan återberättelse i alla dessa tre verk säger Aisha: Abu Bakr kom till vårt hus på eidagen. Vi hade då två slavflickor hos oss. De återgav genom sång minnena av händelserna under Buʿath-slaget, den dag då de främsta ledarna och krigarna bland Aws och Khazraj dödades.
Mellan Medinas två stammar, Aws och Khazraj, utkämpades under den förislamiska tiden ett långvarigt och blodigt krig. I detta krig begick Khazraj en omfattande massaker på Aws. Buʿath var namnet på en av Aws fästningar, och slaget fick sitt namn efter denna fästning. Det var ett berömt slag i den forntida arabiska historien. Då sade Abu Bakr: ”Guds tjänare, lyssnar ni på Satans sång?” Det sade han tre gånger. När Guds Sändebud ﷺ hörde detta sade han: ”Abu Bakr! Varje folk har en högtidsdag. I dag är vår högtidsdag.” Al-Bukharis ordalydelse är: ”Aisha sade: Guds Sändebud ﷺ kom in i mitt rum. Hos mig fanns då två slavflickor som sjöng sånger om Buʿath. Guds Sändebud ﷺ vände sig genast bort och lade sig på sängen. Abu Bakr kom också in vid denna tidpunkt och tillrättavisade mig. Han sade: ’Pågår Satans sång hos Guds Sändebud ﷺ?’ Då vände sig Guds Sändebud ﷺ mot Abu Bakr och sade: ’Låt de båda flickorna sjunga det som de sjunger.’ När han sedan vände sin uppmärksamhet åt ett annat håll gav jag de båda flickorna en vink, och genast gick de ut. Det var eidagen. Den dagen brukade etiopierna leka med sköldar och spjut. Ibland ville jag titta på leken hos Guds Sändebud ﷺ. Ibland sade han: ’Är du ivrig att se leken?’ Jag svarade ja. Då lät han mig stå bakom honom på ett sådant sätt att min kind var jämsides med hans kind. Han sade: ’Etiopiska ungdomar, lek ordentligt.’ Till slut, när jag hade tröttnat på att titta, sade han: ’Är du nöjd?’ Jag svarade ja. Han sade: ’Gå då.’” Hafiz Ibn Hajar säger i Fath al-Bari: ”Aisha återberättar att Guds Sändebud ﷺ den dagen sade: ’Medinas judar bör veta att det finns vidsynthet i vår religion. Jag har sänts med en tolerant monoteistisk lära.’” Ahmad och Muslim återberättar att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Tashriqs dagar är dagar för att äta, dricka och minnas Gud.”
14. Förträffligheten i goda handlingar under Dhul-Hijjas tio dagar
Det har återberättats från Ibn Abbas att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Inga goda handlingar är kärare för Gud än de goda handlingarna under dessa dagar (Dhul-Hijjas tio dagar).” De följeslagarna sade: ”Inte ens jihad på Guds väg?” Guds Sändebud ﷺ sade: ”Inte ens jihad på Guds väg, med undantag för den mans jihad som gav sig ut i jihad med sitt liv och sin egendom men inte återvände med något av dem.” – Alla de autentiska hadithsamlingarna utom Muslim och an-Nasa’i. Ahmad och at-Tabarani återberättar från Ibn Umar att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Ingen god handling är kärare för Gud någon annan dag än under dessa tio dagar. Läs därför ofta: la ilaha illa Allah, al-hamdu lillah och Allahu akbar under dessa dagar.”
Ibn Abbas sade: När Koranen säger: ”Och de nämner Guds namn under ett antal bestämda dagar”, avses med ”ett antal dagar” Dhul-Hijjas tio dagar. Under dessa tio dagar brukade Ibn Umar och Ibn Abbas gå ut på marknaden medan de sade ”Allahu akbar”. När människorna hörde dem sade de också ”Allahu akbar”. – Al-Bukhari.
När Dhul-Hijjas tio dagar närmade sig ansträngde Saʿid ibn Jubayr sig så mycket i goda handlingar att det var svårt att hålla honom tillbaka. Al-Awzaʿi sade: ”Jag har fått veta att en god handling under vilken dag som helst av Dhul-Hijjas tio dagar motsvarar jihad på Guds väg, där man fastar på dagen och håller vakt på natten. Om någon däremot har utmärks genom att skänkas martyrskapets rang, är hans fall annorlunda.” Al-Awzaʿi sade: ”En man ur Banu Makhzum återberättade denna hadith för mig med hänvisning till Guds Sändebud ﷺ.”
Abu Hurayra sade: ”Att dyrka Gud under Dhul-Hijjas tio dagar är så kärt för Gud att dyrkan under ingen annan dag är kärare än den. Dyrkan under var och en av dessa dagar motsvarar dyrkan under ett helt år, och dyrkan under var och en av dessa nätter motsvarar dyrkan under Laylat al-Qadr.” – at-Tirmidhi, Ibn Majah och al-Bayhaqi.
15. Det är rekommenderat att utbyta eid-hälsningar och lyckönskningar
Jubayr ibn Mufayr sade: När Allahs Sändebuds följeslagare träffade varandra på Eid-dagen brukade den ene säga till den andre: ”Må Allah acceptera både min och din Eid.”
16. Att uttala takbir under de bestämda dagarna för de två Eid-högtiderna
Det är sunnah att uttala takbir under Eid-dagarna. Om Eid al-Fitr har Allah sagt: ”För att ni ska fullborda antalet dagar, prisa Allah för att Han har väglett er och visa Honom tacksamhet.” (Sura al-Baqara: vers 185.) Om Eid al-Adha har Han sagt: ”Och minns Allah under ett bestämt antal dagar.” (Al-Baqara: vers 203.)
Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Dessa dagar är tashriq-dagarna. – al-Bukhari.
Allah har också sagt: ”Så har Allah gjort dessa offerdjur underordnade er, så att ni må förkunna Hans storhet för att Han har väglett er.” (Sura al-Hajj: vers 37.)
Enligt de flesta lärda ska takbir under Eid al-Fitr uttalas från det att man går ut för bönen tills khutban börjar. Några svaga hadither har återberättats om detta. Det finns dock också autentiska hadither från bland andra Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom. al-Hakim sade: Detta är en sunnah som hadithåterberättarna har återberättat fortlöpande. Malik, Ahmad, Ishaq och Abu Thawr hade samma uppfattning. En annan grupp sade att takbir ska börja på natten före Eid al-Fitr, när nymånen för Shawwal har siktats, och fortsätta tills man går till eid-bönen och imamen träder fram. Tiden för takbir under Eid al-Adha är från gryningsbönen på Arafah-dagen till eftermiddagsbönen under tashriq-dagarna. Dessa dagar är den elfte, tolfte och trettonde dagen av Dhu al-Hijjah. Det mest autentiska som är känt från följeslagarna är Alis och Ibn Masuds uttalande att takbir ska fortsätta från gryningsbönen på Arafah-dagen till eftermiddagsbönen den sista dagen i Mina. Ibn al-Mundhir, al-Shafi’i, Ahmad, Abu Yusuf, Muhammad, Umar, må Allah vara nöjd med honom, och Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, stödde denna uppfattning.
Att uttala takbir under tashriq-dagarna är inte begränsat till någon särskild tid, utan är rekommenderat under alla tider på dessa dagar.
al-Bukhari säger: Umar, må Allah vara nöjd med honom, brukade uttala takbir i sitt tält i Mina. Människorna i moskén hörde honom och uttalade då takbir, och även människorna på marknaden uttalade takbir. Därför genljöd hela Mina av takbir. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, brukade under alla dessa dagar uttala takbir efter bönen, på sin bädd, i sitt tält, under sina sammankomster och när han var på väg. Maymuna, må Allah vara nöjd med henne, brukade uttala takbir på offerdagen. Kvinnorna brukade under tashriq-nätterna uttala takbir tillsammans med männen i moskén bakom Abbas ibn Uthman och bakom Umar ibn Abd al-Aziz. Hafiz Ibn Hajar sade: Av följeslagarnas uttalanden och handlingar framgår att det under dessa dagar var brukligt att uttala takbir efter bönen och i andra situationer. Det råder oenighet bland de lärda om vissa delar av detta. Några säger att takbir ska uttalas efter alla böner. Andra säger att det endast ska uttalas efter de obligatoriska bönerna, inte efter de frivilliga. Ytterligare andra säger att det endast ska uttalas av män, inte av kvinnor; tillsammans med församlingen och inte individuellt; efter böner som utförs i rätt tid och inte efter böner som tas igen; under den bofastes böner och inte den resandes; samt i staden och inte på landsbygden. Imam al-Bukhari tycks förespråka att takbir ska uttalas i alla de nämnda fallen. De uttalanden och handlingar av följeslagarna som han har nämnt stöder denna uppfattning. Det finns flera återberättelser om vilka ord takbir ska uttalas med. Den mest autentiska återberättelsen är den från Salman. Han sade: Uttala takbir så här: ”Allah är större, Allah är större, Allah är större – i sanning den Väldige.”
Enligt berättelserna från Umar och Ibn Mas’ud: ”Allahu akbar, Allahu akbar, la ilaha illallah wa Allahu akbar, Allahu akbar wa lillahil-hamd.”
Tredje kapitlet: Zakat
Zakat
1. Definitionen av zakat
Den del av en persons rikedom som han avskiljer för de fattiga som en rättighet tillhörande Allah kallas zakat. Anledningen till att den kallas zakat är att man genom den kan hoppas på välsignelse, uppnå renhet i sinnet och sina begär samt främja utveckling med inriktning på det goda. Ordet ”zakat” betyder lexikaliskt ökning, renhet och välsignelse, det vill säga välstånd. Den Allsmäktige Allah har sagt:
خُل مِنْ أَمْوَالِمِ صدقة تطهرهم وتزكيهم بها .
”Ta emot sadaqa från deras rikedomar, genom vilken du renar dem och främjar deras välfärd och utveckling.” (Sura at-Tawba: vers 103)
Zakat är en av islams fem pelare. I åttiotvå verser nämns zakat tillsammans med bönen. Allah den Upphöjde har gjort den obligatorisk genom Sin Bok, genom Sin profets sunna och genom ummans konsensus.
a. I alla de autentiska hadithsamlingarna berättas det från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: När Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sände Muadh ibn Jabal, må Allah vara nöjd med honom, till Jemen sade han till honom: ”Du är på väg till ett folk som tillhör Skriftens folk. Kalla dem till att vittna att det inte finns någon gud utom Allah och att jag är Allahs sändebud. Om de accepterar detta, underrätta dem då om att Allah har ålagt dem fem dagliga böner. Om de accepterar detta, underrätta dem då om att Allah har ålagt dem en allmosa (zakat) på deras förmögenheter, som tas från de rika och fördelas bland de fattiga. Om de accepterar detta från dig, akta dig då för att ta deras dyrbaraste och bästa egendom. Och skydda dig mot den förtrycktas förbannelse. Det finns nämligen ingen slöja mellan denna förbannelse och Allah.”
b. Al-Tabarani återger i sina verk al-Awsat och al-Saghir, enligt Ali, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Allah den Allsmäktige har ålagt de rika muslimerna en sådan skyldighet på deras förmögenheter (det vill säga den obligatoriska allmosan) att den blir tillräcklig för de fattiga som finns bland dem. När de fattiga lider på grund av brist på mat eller kläder, är de rikas handlande (det vill säga deras snålhet) orsaken till deras lidande. Var uppmärksamma: Allah kommer att hålla dem till sträng räkenskap och straffa dem med ett smärtsamt straff.”
I islams begynnelse var zakat i Mecka obligatorisk i ospecificerad form. Det var inte fastställt hur stor förmögenhet som omfattades eller hur mycket som skulle ges. Detta överlämnades helt åt muslimernas medvetenhet och medkänsla. Enligt den mest berömda återberättelsen fastställdes zakatens omfattning för varje kategori av egendom under det andra hijriåret. Det var då zakatens regler offentliggjordes.
2. Påbudet om att betala zakat och uppmuntran till detta
a. Allah den Allsmäktige säger i sura At-Tawba, vers 103: ”Ta allmosor från deras förmögenheter, genom vilka du renar och luttrar dem.” Det vill säga: O Sändebud, ta från de troendes förmögenheter den fastställda mängden allmosor, det vill säga den obligatoriska zakat, eller ta emot en ospecificerad mängd allmosor, såsom frivilliga gåvor, genom vilka du renar och luttrar dem från girighet och snålhet, från hårdhet, trångsynthet och andra omänskliga brister gentemot de fattiga och nödlidande, samt smyckar deras förmögenheter med moralisk och faktisk nytta, välsignelse och välstånd. Så att de kan uppnå all världens och det kommande livets godhet och lycka.
b. Allah den Allsmäktige har sagt:
إن المتقين في جنس وعيون . أخذِينَ مَا أَنْهُمْ رَبُّهُمْ ، إِنَّهُمْ كَانُوا قَبْلَ ذَلِكَ مُحْسِنِينَ كَانُوا قَلِيلاً مِنَ الَّيْلِ مَا يَهْجَعُونَ، وَبِالْأَسْحَارِ هُمْ يَسْتَغْفِرُونَ وَفِي أَمْوَالِهِرْ حَقَّ لِلسَّائِلِ وَالْمَعْرُومِ.
”De gudfruktiga kommer att befinna sig i trädgårdar och vid källor. De kommer att ta emot det som Allah skänker dem, eftersom de tidigare var goda i sina gärningar. De sov endast en liten del av natten. Och före gryningen bad de om förlåtelse. Och i deras förmögenheter finns en fastställd rätt för den som ber och den som är berövad.” (Sura Adh-Dhariyat: verserna 15–19)
Allah den Allsmäktige har verkligen beskrivit rättfärdiga handlingar som de ädla människornas främsta egenskap. Han har beskrivit deras nattbön som ett tecken på deras rättfärdighet, deras åkallan om förlåtelse under den tidiga morgonen som ett medel till dyrkan av Allah och närhet till Honom, och deras givande till de fattiga av medlidande och medkänsla som ett uttryck för rättfärdighet.
c. Allah den Allsmäktige har sagt:
وَالْمُؤْمِنُونَ وَالْمُؤْمِنتُ بَعْضُهُمْ أَوْلِيَاء بَعْضٍ يَا مُرُونَ بِالْمَعْرُوفِ وَيَنْمَونَ عَنِ الْمُنْكَرِ وَيُقِيمُونَ الصلوة وَيُؤْتُونَ الزَّكوة ويُطِيعُونَ اللهَ وَرَسُولَهُ ، أُولَئِكَ يرحمهم الله .
“De troende männen och de troende kvinnorna är varandras vänner. De uppmanar till det goda och förbjuder det onda. De förrättar bönen, betalar zakat och lyder Allah och Sändebudet. Dessa kommer Allah att förbarma sig över.” (Sura at-Tawba: vers 71)
Det vill säga, det folk över vilket Allah låter barmhärtighet och välsignelser komma ned är det folk som tror på Allah, knyter vänskapsband med varandra genom ömsesidig hjälp och kärlek, uppmanar till det goda, förbjuder det onda, bevarar sin relation till Allah genom bönen och stärker sina inbördes relationer genom att betala zakat.
d. Allah den Allsmäktige har också sagt:
الَّذِينَ إِن مكتمر فِي الْأَرْضِ أَقَامُوا الصَّلوةَ وَأتُوا الزَّكُوةَ وَأَمَرُوا بِالْمَعْرُوفِ وَتَمَوْا عَنِ الْمُنْكَرِ وَلِلَّهِ عَاقِبَةُ الأمور .
“De är sådana att när Jag ger dem makt på jorden, förrättar de bönen, upprättar zakatsystemet, uppmanar till det goda och förbjuder det onda. Sannerligen, den slutliga domen över alla angelägenheter ligger hos Allah.” (Sura al-Hajj: vers 41)
Allah den Allsmäktige har fastställt zakat som ett av de främsta syftena och målen med att anförtro någon statsmakten.
a. At-Tirmidhi har återberättat från Abu Kabsha, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Jag svär vid tre saker och säger dem till er; lägg dem på minnet: (1) Gåvor minskar inte förmögenheten. (2) Om en tjänare blir utsatt för orättvisa och är tålmodig med detta, kommer Allah att öka hans ära och värdighet. (3) Om en tjänare öppnar dörren för att be någon om något, kommer Allah att öppna fattigdomens dörr för honom.”
b. Ahmad och At-Tirmidhi har återberättat från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Allah tar emot sadaqa och tar emot den med sin högra hand. Därefter låter Han den växa för en av er, liksom någon av er föder upp och låter sitt föl växa. Till och med en enda munsbit mat blir stor som Uhudberget.” Aki sade: ”Hur finner denna hadith stöd hos Allah? Det är genom att Allah har sagt:”
الى يَعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ مَوَ يَقْبَلُ التَّوْبَةَ عَنْ عِبَادِهِ وَيَأْخُذُ الصَّدق .
”Vet de inte att Allah den Allsmäktige tar emot sina tjänares ånger och tar emot sadaqa?” (Sura At-Tawba, vers 104)
يبْحَقُ الله الربُوا وَيُرْبى الصدقت.
”Allah låter räntan minska och låter sadaqa växa.” (Sura Al-Baqara, vers 276)
c. Imam Ahmad har med en autentisk berättarkedja återberättat från Anas, må Allah vara nöjd med honom: ”En man från stammen Banu Tamim kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ’Allahs Sändebud, jag äger en stor förmögenhet. Min familj är också stor, jag har mycket mark och många gäster kommer till mig. Säg mig nu vad jag ska göra och hur jag ska spendera.’ Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Du ska ta ut zakat ur din förmögenhet. Det är ett medel för att rena dig. Dessutom ska du upprätthålla banden till dina släktingar och känna till den fattiges, grannens och den hjälpsökandes rättigheter (det vill säga: ge dem deras rätt).’”
d. Det har berättats från ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Jag svär vid tre saker: Allah kommer aldrig att likställa den som fullgör islams delar med den som inte fullgör någon av dem. Islams delar är tre: bönen, fastan och zakat. Och när Allah på denna värld tar en tjänare till vän, kommer Han inte på uppståndelsens dag att ta någon annan än honom till vän. Och om en person älskar en grupp, kommer Allah att låta honom vara tillsammans med dem på uppståndelsens dag. Om jag svär vid en fjärde sak hoppas jag att jag inte syndar. Den är att om Allah döljer en tjänarens fel på denna värld, kommer Han även på uppståndelsens dag att dölja hans fel.”
e. At-Tabarani har i sitt verk al-Awsat återberättat från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) att en man sade: ”O Allahs sändebud! Vilken nytta får en person om han betalar zakat på sin förmögenhet?” Allahs sändebud ﷺ svarade: ”Den som betalar zakat på sin förmögenhet får alla olyckor och motgångar avvärjda från sig.”
f. Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Jarir ibn ʿAbdullah (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: ”Jag svor trohetseden till Allahs sändebud ﷺ att upprätta bönen, betala zakat och önska varje muslim väl.”
3. En allvarlig varning om de fruktansvärda följderna av att inte betala zakat
a. Den Allsmäktige Allah har sagt:
وَالَّذِينَ يَكْنِزُونَ الذَّهَبَ وَالْفِصْةَ وَلَا يُنْفِقُونَهَا فِي سَبِيلِ اللَّهِ لا فَبَشِّرْهُم بِعَذَابِ اليه يوم يحمى عَلَيْهَا فِي نَارِ جَهَنَّمَ تَتَّكُوى بِهَا جِبَاءَهُمْ وَجُنُوبُهُمْ وَظُهُورُهُمْ ، هَذَا مَا كَنَرْتُمْ لِأَنْفُسِكُمْ فَلْ وَقَوْا مَا كنتي تميزون.
”Och de som samlar guld och silver och inte spenderar det på Allahs väg – förkunna för dem det glädjebudskap som är ett smärtsamt straff. Den dag då detta guld och silver upphettas i helvetets eld och deras pannor, sidor och ryggar brännmärks med det, kommer det att sägas: ’Detta är det som ni samlade åt er själva. Smaka då på det som ni samlade.’” (Sura at-Tawba, verserna 34–35)
b. Allah har också sagt:
وَلَا يَحْسَبَنَّ الَّذِينَ يَبْخَلُونَ بِمَا أَنْهُمُ اللهُ مِن فَضْلِهِ هُوَ خَيْرًا لَمَرْ بَلْ هُوَ غَرْ لَهُمْ ، سَيَطُوقُونَ مَا بَغِلُوا بِهِ يَوْمَ الْقِيمَةِ .
“De som är snåla med den gåva av nåd som Allah har gett dem ska inte tro att deras snålhet är till deras fördel. Nej, den är till deras nackdel. Den rikedom som de var snåla med (och inte betalade zakat på) ska på Uppståndelsens dag brännas i helvetets eld, förvandlas till bojor och läggas runt deras halsar.” (Sura Āl ʿImrān: vers 180)
Imam Ahmad, al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud sade: Om en person som samlar rikedom [det vill säga en person vars egendom är skyldig att beläggas med zakat, men som inte betalar zakat] inte betalar zakat på sin rikedom, ska denna rikedom på Domedagen brännas i helvetets eld, förvandlas till breda metallplattor, och med dem ska hans båda sidor och hans panna brännmärkas tills Allah har avslutat domen över Sina tjänare under en dag som motsvarar femtiotusen år. Därefter ska han ledas antingen till paradiset eller till helvetet. Om ägaren till en kamelhjord inte betalar zakat på sin kamelhjord, ska på Domedagen en väldig slätt bredas ut för denna hjord, så vidsträckt som möjligt, och kamelerna ska beta på denna slätt. Varje gång den sista kamelen i hjorden har passerat över honom, ska den första kamelen återvända dit. Så ska det fortsätta tills Allah har avslutat domen över Sina tjänare, under en dag som motsvarar femtiotusen år. Sedan ska han ledas antingen till paradiset eller till helvetet. Om ägaren till en fårhjord inte betalar zakat på sin fårhjord, ska på Domedagen en väldig slätt bredas ut för denna hjord, så vidsträckt som möjligt. Där ska fåren beta och gräva med sina klövar och horn. I denna hjord ska det inte finnas ett enda får som är hornlöst eller har böjda horn. Så snart det sista fåret har nått fram ska det första fåret återvända. Detta ska fortsätta under en dag som motsvarar femtiotusen år, tills Allah har avslutat domen över Sina tjänare. Sedan ska han ledas antingen till paradiset eller till helvetet. Folket sade: “Allahs sändebud, hur är det då med hästar?” Han sade: “På hästarnas pannor finns godhet bestämd ända till Domedagen. Hästar är av tre slag: för någon är de en belöning, för någon ett skydd och för någon en synd. Den häst som är en belöning för sin ägare är den som ägaren skaffar för Allahs väg och förbereder för att färdas på Allahs väg. För allt som han stoppar i dess mage, det vill säga ger den att äta, skriver Allah en belöning åt honom. Om han låter den beta på en grönskande äng, skriver Allah en belöning åt honom för allt den äter. Och om han låter den dricka vatten ur en flod eller bäck, ska en belöning bestämmas åt honom för varje droppe vatten han låter den dricka. Till och med för dess urin och avföring nämnde Allahs sändebud en belöning. Och om denna häst betar på en eller två högt belägna bergssluttningar, får hästens ägare belöning för varje steg den tar. Den häst som är ett skydd för sin ägare är den som ägaren håller av stolthet eller för skönhetens skull, men inte glömmer dess rätt till foder och ridning, vare sig i glädje eller sorg (det vill säga: liksom han rider på dess rygg, glömmer han inte heller att ge den mat när den är hungrig). Den häst som är en syndabörda för sin ägare är den som han håller av överdriven stolthet och högmod samt för att visa upp sig. Denna häst är en syndabörda för honom.” Folket sade: “Allahs sändebud, vad säger du om åsnor?” Allahs sändebud sade: “Allah har inte uppenbarat något för mig om åsnor förutom denna omfattande och sällsynta vers:”
فَمَن يَعْمَلْ مِثْقَالَ ذَرَّةٍ خَيْرًا يره، ومن يعمل مِثْقَالَ ذَرَةٍ قرا يره .
“Den som gör så mycket gott som en atomvikt ska få se det, och den som gör så mycket ont som en atomvikt ska få se det.” (Sura az-Zalzalah: verserna 7–8)
Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud sade: Den som Allah har gett rikedom men inte betalar zakat på den, kommer på Domedagen att få se denna rikedom anta formen av en giftig orm med två svarta fläckar över ögonen. På Domedagen ska ormen slingra sig runt honom, bita ihop hans båda käkar och säga: ’Jag är din rikedom, jag är din skatt som du samlade.’ Därefter reciterade Allahs sändebud denna vers:
وَلَا يَحْسَبَنَّ الَّذِينَ يَبْخَلُونَ بِمَا أَتَاهُرُ اللَّهُ مِن فَضْلِهِ .
“De som snålar med Allahs nådegåvor ska inte tro att deras handling är god för dem…..” (Sura Āl ʿImrān: vers 180)
Ibn Majah, al-Bazzar och al-Bayhaqi återberättade från Ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”O muhajirun! Jag söker skydd hos Allah från att ni ska drabbas av fem dåliga vanor som kan uppstå bland er. När otukt bedrivs öppet bland ett folk kommer sådana sjukdomar att spridas bland dem som inte fanns under deras förfäders tid. När människor ger mindre än vad som är rätt vid mätning och vägning vid försäljning kommer de att drabbas av hungersnöd, fattigdom och statligt förtryck. Och de som inte betalar zakat kommer att drabbas av brist på regn. Om inte djuren funnits skulle de inte alls ha fått något regn. Och de som bryter Allahs och Hans sändebuds förbund kommer att få främmande fiender över sig, och dessa kommer att ta en del av deras egendom. Och när ett folks härskare inte styr dem enligt Allahs bok kommer inre oroligheter att blossa upp bland dem.”
Al-Bukhari och Muslim återberättade från Ahnaf ibn Qays (må Allah vara nöjd med honom). Ahnaf sade: Jag satt i ett möte med en grupp ur Quraysh. Plötsligt kom en man dit, med rufsigt hår, grova kläder och ett ovårdat utseende. Så snart mannen kom ställde han sig framför alla och hälsade. (Denne man var Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom.) Sedan sade han: ”Ge dem som samlar rikedomar det glädjande budskapet om stenar som upphettats i helvetets eld. Därefter läggs de på var och en av deras bröstvårtor, tills de tränger ut genom den övre delen av hans nacke. Sedan läggs de åter på hans nacke och tränger ut genom hans bröstvårta. Då kommer han att skaka.” Därefter gick mannen därifrån och satte sig hos en arméavdelning. Jag följde efter honom och satte mig hos honom. Jag visste fortfarande inte vem mannen var. Jag sade till honom: Det verkar som om folket inte tyckte om det ni sade. Mannen sade: De förstår ingenting. Min vän sade till mig—jag frågade: Vem är er vän? Han svarade: Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Ser du Uhud? Jag började se mot solen för att bedöma hur mycket av dagen som återstod. Jag trodde att Allahs sändebud skulle skicka mig på något uppdrag. Jag svarade: Ja, jag ser Uhud. Då sade han: Jag skulle inte vilja ha guld motsvarande Uhud hos mig och sedan behålla tre dinarer av det och ge bort resten som allmosa.” Dessa människor förstår ingenting. De samlar bara världsliga rikedomar. Vid Allahs ed, så länge jag inte möter Allah—det vill säga så länge jag inte dör—kommer jag inte att vilja ha något av världens rikedomar hos dem och inte heller fråga dem om religionen.”
4. Den islamiska rättens bestämmelse om den som förnekar zakat
Zakat är en sådan obestridlig föreskrift i islam att hela den muslimska umman är enig om att den är obligatorisk. Den har blivit så välkänd att den räknas som en del av islams nödvändiga trosföreskrifter. Om någon därför förnekar att den är obligatorisk har han utan tvekan lämnat islam, blivit en otrogen och en avfälling, och reglerna för en avfälling ska tillämpas på honom. Om han däremot nyligen har antagit islam kan han ursäktas på grund av okunskap om islams samtliga föreskrifter.
Den som, trots att han tror att det är nödvändigt och obligatoriskt att betala zakat, avstår från att göra det lämnar visserligen inte islam, men han blir syndig på grund av att han inte betalar. Landets härskare har rätt att med tvång ta ut zakat från honom och straffa honom. Han får inte ta ut någon annan egendom från honom än zakat. Enligt imam Ahmad och al-Shafiʿis tidigare uppfattning får staten ta zakat från honom och dessutom, som en bestraffning, ta hälften av hans återstående egendom. (Om någon döljer den verkliga mängden av sin egendom och därför avstår från att betala zakat, och detta senare blir känt, får staten också ta zakat samt hälften av den återstående egendomen från honom.) Som bevis för detta återberättar imam Ahmad, al-Nasaʾi, Abu Dawud, al-Hakim och al-Bayhaqi från Bahz ibn Hakim, från hans far, och från hans farfar: Jag hörde Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga: ”Zakat ska betalas för varje betande kamel. När man har fyrtio kameler ska man ge en bint labun. Ingen kamel får undantas från beräkningen. Den som ger i hopp om belöning kommer att få sin belöning. Men den som inte betalar zakat, kommer vi
att ta det från honom som Allahs obligatoriska rättighet, och dessutom ta hälften av hela hans egendom. Ingenting av detta kommer att vara tillåtet för Muhammeds ättlingar.” Ahmad sade: Denna hadiths överleveranskedja är autentisk. Al-Hakim sade om Bahz att hans hadither är autentiska. (Al-Bayhaqi sade dock att denna hadith, enligt imam al-Shafiʿi, inte är autentisk enligt hadithkännarnas bedömning.)
Om en grupp erkänner att zakat är obligatorisk men vägrar att betala den, och de är mycket inflytelserika och mäktiga, måste zakat tas ut från dem, även om det kräver att man strider mot dem. Al-Bukhari och Muslim återberättade nämligen från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Jag har befallts att strida mot människor tills de vittnar att det inte finns någon gud utom Allah, att Muhammed är Hans sändebud, upprättar bönen och betalar zakat. När de gör detta skyddar de sina liv och sin egendom från mig, med undantag för det som enligt islams bestämmelser fortfarande är förpliktat. Deras räkenskap tillkommer Allah.”
Alla de autentiska hadithsamlingarna återberättar från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): ”När Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) avled och Abu Bakr fortfarande levde, avföll många av araberna från islam och blev otrogna. Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: Hur kan du strida mot dem, när Allahs sändebud har sagt: Jag har befallts att strida mot människor tills de vittnar att det inte finns någon gud utom Allah. Den som avlägger detta vittnesmål skyddar sina liv och sin egendom från mig, med undantag för det som islam har rätt till, och deras räkenskap tillkommer Allah. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: Vid Allahs ed, jag kommer att strida mot den som gör åtskillnad mellan bönen och zakat. Zakat är nämligen Allahs rättighet, eller anspråk, på egendomen. [Banu Yarbuʿ hade samlat in zakatmedlen för att skicka dem till Abu Bakr. Men Malik ibn Nuwayra förbjöd dem att skicka dem och fördelade zakatmedlen bland dem. Det var kring detta som meningsskiljaktigheten uppstod, och Umar (må Allah vara nöjd med honom) började hysa tvivel beträffande dem. Därför argumenterade han med Abu Bakr och protesterade mot Abu Bakrs beslut att strida mot dem. Abu Bakr stred mot dem under det första året av sitt kalifat, det elfte hijriåret.]”
Vid Allah, om de vägrar att ge även den unga kamelhonan som de brukade ge under Allahs sändebuds tid, kommer jag att strida mot dem. Umar sade: Vid Allah, det enda skälet till att han sade detta var att Allah hade öppnat Abu Bakrs bröst för strid. (Det vill säga att han inte hade några tvivel om stridens berättigande.) Jag insåg att det han hade förstått var sanningen. Muslims, Abu Dawud och at-Tirmidhi återger det med följande ord: ”Om de till och med vägrar att ge repet som används för att binda kameler, kommer jag ändå att strida mot dem.” I stället för ”den unga kamelhonan”.
5. För vem är zakat obligatorisk?
Zakat blir obligatorisk för en fri muslim så snart han äger egendom motsvarande nisab (den fastställda minimigränsen). Om någon av de olika typer av egendom som zakat är obligatorisk för uppgår till den fastställda nisab, måste zakat betalas.
6. Nisab för zakat
Villkoren för nisab är följande:
a. Den ska överstiga familjens grundläggande behov: Det vill säga att zakat ska betalas om det återstår något efter att mat, kläder, bostad, transportmedel och redskap för förvärvsarbete har anskaffats.
b. Ett helt månår måste ha gått. Året börjar räknas från den dag då man blir ägare till nisab, och nisab måste vara fullt under hela året. Om det uppstår ett underskott under året och egendomen senare åter uppgår till nisab, ska räkningen börja om från den dag då den åter blev fullständig.
An-Nawawi sade: Vår madhhab samt Maliks, Ahmads och de flesta imamers madhhab är att när zakat blir obligatorisk som en faktisk del av själva egendomen och ett helt år är ett villkor, såsom när det gäller guld, silver och boskap, måste nisab för denna egendom vara fullständig under hela året. Om det någon gång under året uppstår ett underskott, blir året ofullständigt. När egendomen senare åter uppgår till nisab, börjar ett nytt år räknas från den tidpunkt då nisab blev fullständig. Abu Hanifa sade: Det räcker att nisab är fullständig i början och slutet av året. Om det uppstår ett underskott däremellan gör det ingen skillnad. Om någon exempelvis först har tvåhundra dirham och under året förlorar allt utom en dirham, eller först har fyrtio getter och senare under året förlorar alla utom en, och därefter åter har tvåhundra dirham respektive fyrtio getter vid årets slut, blir zakat obligatorisk för hela mängden. [Om någon säljer sin nisab under året eller omvandlar den till en annan typ av egendom, bryts zakatåret och ett nytt år måste börja räknas.]
Men detta villkor gäller inte för zakat på spannmål och frukt. Där ska zakat betalas den dag då skörden tas in. Allah har nämligen sagt: وَأَتَوْا حَقَّهُ يَوْم حَصَادِه”Ge den dess föreskrivna andel (zakat) den dag då skörden tas in.” Abdari sade: Zakatpliktiga tillgångar är av två slag. Det första är sådant som växer av sig självt, såsom frukt och spannmål. Zakat blir obligatorisk för dessa så snart de har skördats. Det andra är sådant vars tillväxt kräver åtgärder, såsom pengar, dirham, dinarer, handelsvaror och boskap. För dessa måste ett år ha gått. Även om de uppnår nisab blir zakat inte obligatorisk förrän ett år har gått. Detta är juristernas uppfattning.
7. Zakat på barns och psykiskt sjukas tillgångar
När tillgångarna som tillhör en psykiskt sjuk person eller ett barn uppnår nisab, blir det obligatoriskt för deras båda förmyndare att betala zakat för deras räkning. Amr ibn Shuayb återberättar från sin far, som återberättade från sin farfar, att Allahs sändebud sade: ”Den som är förmyndare för en föräldralös och den föräldralösa har någon egendom, är skyldig att bedriva handel för den föräldralösas räkning med denna egendom, så att den inte förbrukas genom att zakat betalas.” Hadithens överleveringskedja är svag. Imam al-Shafi‘i har med stöd av denna hadith kraftfullt hävdat att zakat är obligatorisk på alla slags tillgångar.
Aisha brukade ta ut zakat från de föräldralösas egendom som hon hade hand om.
Al-Tirmidhi sade: De lärda har varit oeniga i denna fråga. Enligt Umar, Ali, Aisha, Ibn Umar och flera andra följeslagare är zakat obligatorisk på en föräldralös egendom. Malik, al-Shafi‘i, Ahmad och Ishaq hade samma uppfattning. En annan grupp, däribland Sufyan och Ibn al-Mubarak, ansåg att ingen zakat ska betalas på en föräldralös egendom.
8. Zakat för en skuldsatt person
Den som har tillgångar på vilka zakat är obligatorisk, men samtidigt är skuldsatt, ska först ur dessa
tillgångar betala av skulden och därefter betala zakat på det som återstår – om det uppgår till nisab. Om det inte uppgår till nisab behöver han inte betala zakat, eftersom han i detta fall själv är fattig. Allahs sändebud sade: ”Zakat är inte obligatorisk för någon annan än den rike.” – Ahmad, al-Bukhari.
Allahs sändebud sade också: ”Zakat ska tas från de rika och fördelas bland de fattiga.” När det gäller detta är både den skuld som tillkommer Allah och den skuld som tillkommer människorna likställda. I en annan hadith sägs: ”Allahs skuld har företräde när det gäller återbetalning.” Denna kommer längre fram.
9. Zakat för den som dör utan att ha betalat den
Om zakat var obligatorisk för en person, men han dog utan att ha betalat den, är zakat obligatorisk ur den kvarlåtenskap han efterlämnat. Detta obligatoriska åliggande ska ges företräde framför betalning av skulder, verkställande av testamentet och fördelning av arvet (detta är ash-Shafiʿis, Ahmads, Ishaqs och Abu Thawrs uppfattning). Allah den Upphöjde har nämligen sagt angående arvet: (Sura 4, an-Nisa, vers 12)
من بَعْدِ وَصِيَّةٍ يُوصِي بِمَا أَوْ دَيْن .
”Arvet ska fördelas efter att den avlidnes testamente har verkställts och hans skulder har betalats.” (An-Nisa: vers 22) Zakat är en skuld som tillkommer Allah och som fortfarande består.
Det har berättats från Ibn Abbas: En man kom till Allahs sändebud och sade: ”Min mor har dött, men hon är skyldig en månads fasta. Ska jag ta igen den å hennes vägnar?” Allahs sändebud sade: ”Om din mor hade haft en skuld, skulle du då ha betalat den å hennes vägnar?” Han svarade: ”Ja.” Sändebudet sade: ”Då är Allahs skuld ännu mer värd att betalas.” – al-Bukhari och Muslim.
10. Avsikten (avsiktlig föresats) är ett villkor vid betalning av zakat
Zakat är en form av dyrkan. Därför är avsikten ett villkor för dess giltighet. Avsikten innebär att man vid betalningen av zakat avser Allahs välbehag, genom detta hoppas på belöning från Allah och i sitt hjärta är fast övertygad om att detta är den obligatoriska zakat som ålagts honom. Allah den Upphöjde har sagt:
وَمَا أَمِرُوا إِلَّا لِيَعْبُدُوا اللهَ مُخْلِصِينَ لَهُ الدِّين .
“De skulle ägna lydnaden enbart åt Allah: de befalldes endast att dyrka Allah.” (Sura al-Bayyina: vers 5)
Dessutom har det förklarats i en autentisk hadith att Allahs sändebud (s.a.w.) sade: “Alla handlingar bedöms efter avsikten, och varje människa får belöning i enlighet med sin avsikt.”
Enligt Malik och ash-Shafi‘i är avsikten ett villkor när zakat betalas. Enligt Abu Hanifa måste avsikten göras antingen när zakat betalas eller när den egendom som ska betalas avskiljs. Enligt Ahmad är det tillåtet även om avsikten görs strax före betalningen.
11. Att betala zakat så snart den blir obligatorisk
Så snart zakat blir obligatorisk är det obligatoriskt att betala den. Det är förbjudet att dröja med betalningen. Om det däremot inte är möjligt att betala den, är det tillåtet att dröja tills det blir möjligt. Ahmad och al-Bukhari har nämligen återberättat från ‘Uqba ibn al-Harith att ‘Uqba sade: “Jag bad eftermiddagsbönen tillsammans med Allahs sändebud (s.a.w.). När han hade avslutat bönen reste han sig snabbt och gick till en av sina hustrur. Sedan kom han ut igen. När Allahs sändebud (s.a.w.) såg hur församlingsmedlemmarna förvånades över hans brådska sade han: Under bönen kom jag ihåg att jag hade lite guld eller silver hemma. Jag ville inte att kvällen eller natten skulle förflyta medan det fortfarande fanns kvar hos oss. Därför gick jag och befallde att det skulle delas ut. [Ibn Battal sade: Av denna hadith framgår att det är bäst att skynda sig med varje god handling, eftersom olyckor, prövningar och hinder kan inträffa när som helst. Ingen har heller någon garanti för att få leva. Det är inte rätt att tänka: ”Det kan göras senare”.]”
Al-Bukhari har också återberättat i sitt historieverk, och ash-Shafi‘i har återberättat från ‘A’isha (må Allah vara nöjd med henne), att Allahs sändebud (s.a.w.) sade: “När zakat blandas med någon egendom är dess förstörelse oundviklig.” Al-Humaydi återberättade samma hadith och tillade: “Det kan hända att zakat blir obligatorisk på din egendom, men att du inte betalar den. Då kommer den förbjudna egendomen att förstöra den tillåtna egendomen.”
12. Att betala zakat i förskott
Det är tillåtet att betala zakat innan året har gått. Det är till och med tillåtet att betala zakat för två år på en gång. Det har återberättats från az-Zuhri att han ansåg det tillåtet att betala zakat innan året hade gått. När Hasan al-Basri tillfrågades om det skulle vara tillräckligt om en person betalade zakat i förskott för tre år på en gång, sade han: Det är tillräckligt.
Ash-Shawkani, ash-Shafi‘i, Ahmad, Abu Hanifa, al-Hadi, al-Qasim och al-Mu’ayyid billah sade: Detta är bäst. Men Malik, Rabi‘a, Sufyan ath-Thawri, Dawud, Abu Ubayd ibn al-Harith och an-Nasir från Ahl al-Bayt sade: Det är inte tillåtet att betala zakat innan året har gått till ända.
Den sistnämnda gruppen hänvisar som bevis till de hadither där ett helt år fastställs som ett villkor för att zakat ska bli obligatorisk, vilket har nämnts tidigare. Även om man godtar denna uppfattning påverkar det emellertid inte uppfattningen hos dem som anser att det är tillåtet att betala i förskott. Zakatens obligatoriskhet är nämligen beroende av att året fullbordas, och om detta råder ingen oenighet. Oenigheten gäller huruvida det är tillåtet att betala den före årets slut.
Ibn Rushd sade: Den egentliga orsaken till meningsskiljaktigheten är huruvida zakat är en gudstjänst eller de fattigas rättighet. Enligt dem som säger att det är en gudstjänst och liknar den vid bönen är det inte tillåtet att ta ut eller betala den innan tiden infaller. De som däremot betraktar den som människors berättigade rättighet anser att det är tillåtet att betala den i förskott.
Ash-Shafi‘i åberopade som stöd för sin uppfattning en hadith från Ali, må Allah vara nöjd med honom. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, betalade al-Abbas zakat redan innan den blev obligatorisk.
13. Det är rekommenderat att be för den som betalar zakat
Det är rekommenderat att be för den som betalar zakat när man tar emot zakat från honom. Allah har sagt:
خَلْ مِنْ أَمْوَالِهم صدقة تطهرهم وتزكيهم بما وصل عَلَيْهِمْ ، إِنْ مَلُونَكَ سَكَن لَّهُ .
“Ta zakat från deras egendom, genom vilken du renar och renliggör dem, och be för dem. Din bön är en tröst för dem.” (At-Tawba: vers 103)
Det har berättats från Abdullah ibn Abu Awfa, må Allah vara nöjd med honom: Närhelst zakat fördes till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade han: “O Allah, skänk dem Din barmhärtighet.” När min far lämnade sin zakat hos honom sade han: “O Allah, skänk Abu Awfas efterkommande Din barmhärtighet.” Ahmad och an-Nasa’i har återberättat från Wa’il ibn Hujr: Allahs Sändebud bad för den som hade skänkt en vacker kamel som zakat: “O Allah, välsigna honom och hans kamel.”
Ash-Shafi‘i sade: Det bästa för härskaren är att, efter att ha tagit emot zakat, be för den som betalat zakat och säga: ”Må Allah belöna dig för det du har gett och välsigna det du har kvar.”
14. De tillgångar på vilka zakat är obligatorisk
De tillgångar på vilka islam har gjort zakat obligatorisk är: guld, silver, jordbruksprodukter, frukter, handelsvaror, betande boskap, mineraler och värdefulla skatter som är nedgrävda i marken.
15. Zakat på guld och silver
Den Allsmäktige Allah säger om zakat på guld och silver:
والَّذِينَ يَكْبِرُونَ الذَّهَبِ وَالْفِضَّةَ وَلا يُنفِقُونَهَا فِي سَبِيلِ اللَّهِ لا فَبَشِّرْهُم بِعَل اب اليه يوم يعمى عَلَيْهَا فِي نَارِ جَهَنَّمَ فَتَكْوَى بِمَا جِباههم وجنوبهم وظهورهم ، هَذَا مَا كَنَرْتُمْ لِأَنْفُسِكُمْ فَلُ وقُوْا مَا كنتم تكنزون .
”Och de som samlar guld och silver och inte spenderar det på Allahs väg – förkunna för dem ett smärtsamt straff. Den dag då dessa ska hettas upp i helvetets eld och deras pannor, sidor och ryggar ska brännmärkas med dem. (Och det ska sägas:) Detta är det som ni samlade åt er själva. Smaka därför på det som ni samlade åt er själva. (Sura at-Tawbah: vers 34)”
Zakat är obligatorisk på både guld och silver när de når nisab, ett år har förflutit över dem och de är fria från grundläggande behov och skulder, oavsett om de är i obearbetad form, har smälts och renats från inblandningar eller har präglats till mynt.
16. Nisab för guld och zakatens belopp:
Det finns ingen zakat på guld förrän mängden uppgår till tjugo dinarer. När det uppgår till tjugo dinarer och ett år har förflutit över det, ska en fyrtiondel, det vill säga en halv dinar, betalas därav. Av det som överstiger tjugo dinarer ska likaså en fyrtiondel betalas. Det har återberättats från Ali, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Du behöver inte betala någon zakat (det vill säga på guld) förrän det uppgår till tjugo dinarer. När du har tjugo dinarer och ett år har förflutit över dem, ska du betala en halv dinar därav. För det som överstiger detta ska du betala enligt samma beräkning. Ingen zakat ska betalas på någon egendom förrän ett år har förflutit.” Återberättad av Ahmad, Abu Dawud, al-Bayhaqi och al-Bukhari, som bedömde den som sahih.
Det har återberättats från Zirrīq, en frigiven slav till Banu Fuzara, att Umar ibn Abd al-Aziz, efter att ha tagit på sig kalifatets ansvar, skrev till honom: ”Av de muslimska köpmän som passerar dig ska du ta ut en dinar i zakat för varje fyrtio dinarer av de varor de bedriver handel med. Om beloppet är mindre, ska du ta ut enligt motsvarande andel, ner till tjugo dinarer. Om det genom minskningen når tre dinarer, ska du låta det vara och inte ta någon zakat på det. För det du tar från dem ska du för det återstående året utfärda ett intyg om befrielse för dem upp till ett motsvarande egendomsbelopp.” Ibn Abi Shayba. Imam Malik sade i al-Muwatta: ”Den sunnah om vilken det inte råder någon oenighet bland oss är följande:”
Zakat blir obligatorisk på tjugo dinarer och tvåhundra dirham.
Tjugo dinarer motsvarar, enligt vikten av egyptiska dirham, 28 4/8 dirham.
17. Nisab för silver och zakatens belopp
Det finns ingen zakat på silver förrän det uppgår till motsvarande tvåhundra dirham. När det uppgår till tvåhundra dirham ska en fyrtiondel därav betalas i zakat. För det som överstiger detta ska samma beräkning tillämpas, oavsett hur litet eller stort överskottet är. Man bör komma ihåg att när nisab har uppnåtts för guld och silver finns ingen befrielse från zakat på någon del av det.
Det har återberättats från Ali, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Ni har befriats från zakat på hästar och slavinnor. Betala därför en dirham i silverzakat för varje fyrtio dirham. Det finns ingen zakat på etthundranittio dirham. När de uppgår till tvåhundra dirham ska fem dirham betalas i zakat.” Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah.
Tirmidhi säger: Jag frågade Bukhari om denna hadith. Han svarade: Hadithen är autentisk. Den praxis som de lärda följer är att det inte finns någon zakat på mindre än fem uqiyya. En uqiyya motsvarar fyrtio dirham, och fem uqiyya motsvarar tvåhundra dirham.
18. Sammanräkning av guld och silver
Den som äger en mängd guld som understiger nisab och en mängd silver som understiger nisab ska inte lägga samman de båda för att uppnå nisab, eftersom de är två olika slags tillgångar. Det ena kan inte läggas samman med det andra, liksom nötkreatur och getter inte läggs samman. Om någon därför har 199 dirham silver och 19 dinarer guld, är zakat inte obligatorisk för honom.
19. Zakat på fordringar
En fordran kan förekomma i två olika situationer:
(1) Gäldenären erkänner skulden och är beredd att betala den. De lärda har olika uppfattningar om en sådan fordran.
Den första uppfattningen: Enligt Ali, al-Thawri, Abu Thawr, hanafiterna och hanbaliterna är zakat obligatorisk för långivaren på denna fordran. Han behöver dock inte betala den förrän fordran har kommit honom till handa. När han har fått den ska han betala zakat för den gångna tiden.
Den andra uppfattningen: Enligt Uthman, Ibn Umar, Jabir, Tawus, al-Nakha’i, Hasan, al-Zuhri, Qatadah och al-Shafi’i ska zakat betalas omedelbart, oavsett om fordran har kommit honom till handa eller inte.
Den tredje uppfattningen: Ingen zakat behöver betalas, eftersom denna egendom inte ökar. Därför finns ingen zakat på den, precis som det inte finns någon zakat på utrustning som används för att förtjäna sitt levebröd. Detta är Ikrimas, Aishas och Ibn Umars uppfattning.
Den fjärde uppfattningen: Enligt Said ibn al-Musayyab och Ata ibn Abi Rabah ska zakat för ett år betalas efter att egendomen kommit i ens besittning.
(2) Det andra fallet: Gäldenären är så fattig att han inte kan betala tillbaka skulden, eller förnekar den, eller förhalar betalningen. Enligt Qatada, Ishaq, Abu Thawr och hanafiterna behöver ingen zakat betalas på denna egendom, eftersom ägaren inte kan dra nytta av den. Enligt al-Thawri, Abu Ubayd och andra ska zakat betalas för den förflutna tiden efter att skulden återbetalats. Detta beror på att hans äganderätt till egendomen fortfarande består och att den kan användas. Därför är zakat för den tid som gått obligatorisk, liksom när en skuld är fordrad hos en förmögen och betalningsduglig person. Om sådan egendom har al-Shafi‘i återberättats två olika uppfattningar. Umar ibn Abd al-Aziz, Hasan, al-Layth, al-Awzai och Malik anser däremot att zakat för ett år ska betalas efter att egendomen kommit i ens besittning.
20. Zakat på sedlar, obligationer och certifikat
Zakat ska betalas på sedlar (pengar), obligationer, certifikat och liknande, eftersom dessa fungerar som bytesmedel i stället för guld och silver.
21. Zakat på smycken
De lärda är överens om att det inte finns någon zakat på ädelstenar såsom pärlor, rubiner och andra liknande dyrbara stenar. Om de däremot används som handelsvaror ska zakat betalas på dem. Det råder oenighet om huruvida zakat ska betalas på kvinnors smycken av guld och silver. Abu Hanifa och Ibn Hazm har sagt att zakat ska betalas om de uppgår till nisab. Detta beror på den hadith som återberättats av Amr ibn Shuayb: ”Två kvinnor kom till Allahs sändebud. De bar guldsmycken på sina händer. Allahs sändebud sade till dem: ’Skulle ni tycka om att Allah på uppståndelsens dag satte eldsmycken på era händer?’ De båda svarade: ’Nej.’ Då sade Allahs sändebud: ’Betala därför det som är förpliktigat för de smycken ni bär på era händer’ – det vill säga, betala zakat.”
Asma bint Yazid sade: ”Jag och min moster gick till Allahs sändebud. Vi bar då guldsmycken på våra händer. Han sade till oss: ’Brukar ni betala zakat på dessa?’ Vi svarade: ’Nej.’ Han sade: ’Fruktar ni inte att Allah på uppståndelsens dag ska sätta eldsmycken på er? Betala zakat på dem.’” Ahmad.
Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: ”Allahs sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) kom till mig. Då såg han silverringar på min hand. Han sade till mig: ’O Aisha, vad är detta?’ Jag svarade: ’O Allahs sändebud, jag har låtit tillverka dem för att smycka mig inför dig.’ Han sade: ’Betalar du zakat för dem?’ Jag svarade: ’Nej.’ Då sade han: ’Då är de tillräckliga för dig som bränsle i helvetet.’ – Abu Dawud, ad-Daraqutni och al-Bayhaqi.
De tre övriga imamernas uppfattning är att kvinnors smycken inte är belagda med zakat, oavsett hur stora mängderna är. Al-Bayhaqi återberättar: Jabir ibn Abdullah tillfrågades om smycken och om zakat skulle betalas för dem. Jabir svarade nej. Då frågade man: ’Även om de är värda tusen dinarer?’ Jabir svarade: ’Även om de är ännu mer värdefulla.’ Al-Bayhaqi återberättar också att Asma, Abu Bakrs dotter (må Allah vara nöjd med henne), brukade pryda sina döttrar med guldsmycken värda omkring femtiotusen dinarer, utan att betala zakat för dem. I al-Muwatta återberättas dessutom, via Abd ar-Rahman ibn al-Qasim från hans far, att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade några smycken åt sina föräldralösa brorsdöttrar, som hon tog hand om och uppfostrade hos sig, men att hon inte betalade zakat för dem. Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) brukade också sätta smycken på sina döttrar och slavinnor, utan att betala zakat för dem.
Al-Khattabi sade: ”Det som tydligt anges i Allahs bok visar att zakat är obligatorisk på smycken. Profetens följeslagares uttalanden stöder också detta. De som säger att den inte ska betalas har följt argumentationens väg. Vissa av följeslagarnas uttalanden stöder även deras uppfattning. Men det är bättre och mer försiktigt att betala den.” Dessa uppfattningar gäller tillåtna smycken. Om en kvinna använder förbjudna smycken, exempelvis sådana som är avsedda för män, såsom svärdsornament – vilket är förbjudet – är hon likväl skyldig att betala zakat för dem. Samma regel gäller även fat, skålar och liknande föremål av guld och silver.
22. Zakat på brudgåvan
Enligt Abu Hanifa ska ingen zakat betalas på hustruns brudgåva förrän hon har fått den i sin besittning. Efter att hon har fått den är villkoren att den uppgår till nisab och att ett år har förflutit. Om hon däremot tillsammans med brudgåvan äger annan egendom som gör att hon uppnår nisab, gäller en annan regel. Om hon får en del av brudgåvan ska denna läggas samman med den övriga nisab-egendom hon redan har, och när ett år har gått ska hon betala zakat för den.
Enligt imam ash-Shafi‘i blir zakat på hustruns brudgåva obligatorisk när ett år har gått. Vid årets slut ska zakat betalas på hela hennes egendom, oavsett om hon fick den före äktenskapets fullbordande eller inte. Om brudgåvan upphävs på grund av apostasi eller av någon annan anledning som upplöser äktenskapet, eller om hälften upphävs på grund av skilsmässa, förändrar det inte zakatregeln. Enligt hanbaliterna är en brudgåva som tillkommer hustrun att likställa med en fordran. Enligt dem gäller samma regler som för andra fordringar. Om maken är välbärgad och rik ska zakat betalas på brudgåvan. När den erhålls ska zakat för den gångna tiden betalas. Om han däremot är fattig och oförmögen eller förnekar skulden, ska zakat ändå betalas enligt al-Khirqi. I detta fall gör det ingen skillnad om brudgåvan erhålls före eller efter äktenskapets fullbordande. Om hälften av brudgåvan bortfaller på grund av skilsmässa före äktenskapets fullbordande och hustrun tar emot den andra hälften, är zakat obligatorisk på det hon faktiskt erhåller, men inte på det hon inte erhåller. På samma sätt är zakat inte obligatorisk för hustrun om hela brudgåvan upphävs innan hon får den, på grund av att äktenskapet upplöses av någon anledning från hennes sida.
23. Zakat på hyresinkomster
Abu Hanifa och Malik anser att den som hyr ut sitt hus inte blir berättigad till hyran enbart genom att underteckna hyresavtalet. Hyran blir en fordran först när hyrestiden löper ut. Därför blir zakat på hyran för den som hyr ut ett hus inte obligatorisk förrän han har fått hyresbeloppet, ett år har gått och nisab har uppnåtts. Enligt den hanbalitiska rättsskolan blir hyresvärden däremot ägare till hyran redan när avtalet undertecknas. Därför blir zakat obligatorisk för den som hyr ut sitt hus så snart hyran uppgår till nisab och ett år har gått. Hyresvärden kan i själva verket använda sin hyra på olika sätt. Man kan inte undgå zakat med ursäkten att hyresavtalet kan hävas när som helst. På samma sätt kan man inte undgå zakat på brudgåvan före äktenskapets fullbordande med ursäkten att äktenskapet kan upplösas före fullbordandet. När hyresinkomsten erhålls ska zakat betalas på den. Om den däremot är en fordran, behandlas den som en fordran, oavsett om den ska betalas omedelbart eller senare. (Det vill säga: när den erhålls ska zakat betalas för den tid som gått sedan avtalet undertecknades, om ett år eller mer har förflutit.) An-Nawawi sade i sitt verk al-Majmu: Om någon hyr ut sitt hus eller omvandlar det till omedelbar hyra och hyran har betalats, är han enligt samstämmighet skyldig att betala zakat.
24. Zakat på handelsvaror
Enligt de flesta lärda, däribland sahabah, tabi’un och faqihs, är zakat obligatorisk på handelsvaror. Abu Dawud och al-Bayhaqi har återberättat från Samura ibn Jundub att Samura ibn Jundub sade: ”Allahs sändebud befallde oss att betala zakat på det som vi höll för att sälja.” Dar al-Qutni och al-Bayhaqi har återberättat från Abu Dharr att Allahs sändebud sade: ”Det finns zakat på kameler, zakat på getter och får, zakat på nötkreatur och zakat på hushållets tillhörigheter.” Al-Shafi’i, Ahmad, Abu Ubayd, Dar al-Qutni, al-Bayhaqi och Abd al-Razzaq har återberättat från Abu Amr ibn Himas, och Abu Amr från sin far: ”Jag brukade sälja hudar och stora matbehållare. En dag gick Umar ibn al-Khattab förbi mig. Han sade: ’Betala zakat på dessa varor.’ Jag sade: ’Ledare över de troende, det är ju bara hudar.’ Han sade: ’Värdera dem och betala sedan deras zakat.’” I al-Mughni sägs det: Sådana händelser har inträffat många gånger. Ingen har förnekat dem. Därför räknas detta som ijma’, alltså en enhällig uppfattning. De lärda inom zahiritiska rättsskolan säger däremot: Det finns ingen zakat på handelsvaror. Ibn Rushd sade: Den enda orsaken till den oenighet som råder bland de lärda beträffande skyldigheten att betala zakat på handelsvaror är qiyas samt meningsskiljaktigheten om huruvida haditherna från Samura och Abu Dharr är autentiska.
De flesta lärdas qiyas bygger på att varor som är avsedda för handel har som mål att öka förmögenheten genom dem. Därför liknar varor som är avsedda för handel de tillgångar beträffande vilka det råder enighet om att zakat är obligatorisk.
I verket al-Manar sägs det: Enligt de flesta lärda inom den muslimska umman är zakat på handelsvaror obligatorisk. Det finns inget tydligt uttalande om detta i Koranen och sunnah. Det finns endast vissa återberättelser, av vilka några stärker andra. De tydliga uttalandena i Koranen och sunnah ger emellertid dessa återberättelser stöd. Innebörden av dessa uttalanden är att alla handelsvaror som omsätts i vinstsyfte är jämförbara med kontanta pengar. Det finns ingen väsentlig skillnad mellan värdet av dessa varor och dirham och dinarer, det vill säga kontanta pengar. Om det finns någon skillnad, består den endast i att nisab för zakat växlar mellan varan och varans värde, alltså de kontanta pengarna. Det finns inget fast belopp. Om zakat därför inte hade varit obligatorisk på handelsvaror, skulle alla handelsmän ha kunnat bedriva sin handel med sina kontanta pengar på ett sådant sätt att ett år aldrig hade gått över nisab för vare sig guld eller silver. På så sätt skulle zakat ha fallit bort för alla deras handelsvaror.
Den grundläggande visdomen bakom denna bestämmelse är att Allah den Upphöjde har gjort zakat obligatorisk på de rikas tillgångar för att hjälpa och visa medkänsla med de fattiga samt för det allmännas välbefinnande. För de rika består nyttan i att deras hjärtan renas från den avskyvärda fläcken av snålhet. De berikas med den ädla egenskapen att visa barmhärtighet mot de fattiga, och de bidrar till att landet och folket upprättar ett samhälle som tjänar det allmänna bästa. För de fattiga består nyttan i att de kan få hjälp vid plötsliga olyckor och svårigheter. Flera samhälleliga missförhållanden motverkas, såsom att stora rikedomar koncentreras i händerna på ett fåtal och att inflation uppstår. Allah den Upphöjde hänvisade till detta när Han beskrev det ädla syftet med fördelningen av statliga tillgångar:
كي لا يكون دولة بين الأغنياء منكم
”så att det inte endast ska cirkulera bland de rika bland er.” (al-Hashr: vers 8)
Kan det vara rimligt att låta den grupp handelsmän genom vars händer större delen av folkets rikedomar sannolikt kommer att omsättas stå utanför islams ovan nämnda ädla syfte och mål?
När blir en vara en handelsvara? I al-Mughni sägs det: Två villkor är nödvändiga för att en vara ska omvandlas till en handelsvara:
Ett. Man måste ha blivit ägare till varan på något av följande sätt: genom handel, äktenskap, khulʿa, mottagande av en gåva, testamente, krigsbyte, tillåtet arbete eller förvärv. Detta eftersom en egendom vars ägande medför att zakat blir obligatorisk inte kan omfattas av zakat enbart genom avsikten, liksom fastan. Det är ingen skillnad mellan att bli ägare mot ersättning och att bli ägare utan ersättning, eftersom han blev dess ägare genom sin egen handling. På så sätt blir denna egendom lik arvegods.
Två. Vid tidpunkten då man blir ägare till varan måste man ha avsikten att den är avsedd för handel. Om man vid ägandet inte avser att den är avsedd för handel, blir den inte en handelsvara. En senare avsikt får ingen verkan.
Om någon blir ägare genom arv och avser att bedriva handel med det, blir det inte en handelsvara. Det är nämligen i grunden egendom avsedd för eget bruk; dess användning i handel är något som tillkommit senare. Därför blir det inte en handelsvara genom enbart avsikten. På samma sätt blir den som avser att resa medan han fortfarande befinner sig i sin bostad inte resande enbart genom avsikten, utan först när han faktiskt ger sig av på resan. Om han däremot köper en vara för handel och sedan avser att den ska vara egendom för eget bruk, blir den egendom för eget bruk och zakat blir inte obligatorisk för den.
25. Hur zakat på handelsvaror betalas
Den som blir ägare till handelsvaror motsvarande nisab och ett år därefter har förflutit ska vid årets slut värdera dem och betala zakat. [Enligt imam Malik räknas året även för ett belopp som ligger under nisab, av försiktighetsskäl beträffande nisab. Om nisab uppnås vid årets slut måste zakat betalas.]
En fyrtiondel av de nämnda varornas värde ska betalas i zakat. Handlaren ska göra detta i sin handel varje år. Året räknas inte förrän den egendom han äger uppgår till nisab. Om någon äger varor till ett värde under nisab och en del av året därefter förflyter, medan varorna fortfarande är lika omfattande som tidigare, men värdet av den ökade delen sedan stiger, eller varornas pris stiger så att nisab uppnås, eller han säljer varorna för ett belopp motsvarande nisab, eller under året blir ägare till andra varor, eller får så mycket egendom att nisab uppnås, börjar året räknas från den tidpunkten och den förflutna tiden räknas inte med. Detta är al-Thawris, den hanafitiska rättsskolans, al-Shafiʿis, Ishaqs, Abu Ubayds, Abu Thawrs och Ibn al-Mundhirs uppfattning.
Om nisab därefter återigen understigs under årets lopp men är uppnått vid årets båda ändpunkter, bryts året inte enligt Abu Hanifa. Annars skulle han behöva känna till varornas värde varje ögonblick för att kunna avgöra när värdet når nisab, vilket är mycket svårt. Enligt hanbaliterna ska man, när nisab understigs under årets lopp och därefter åter uppnås, börja räkna ett nytt år från den tidpunkten, eftersom året hade brutits när nisab understegs under tiden.
26. Zakat på spannmål och frukter
Den Allsmäktige Allah har ålagt zakat på grödor och frukter genom följande ord:
يأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا الْفِقُوا مِنْ طَيِّبَت مَا كَسَبْتُمْ وَمِمَّا أَخْرَجْنَا لَكُم مِّنَ الْأَرْضِ
”Troende! Ge av det goda ni har förvärvat och av det som Vi har låtit växa åt er ur jorden.” (Sura al-Baqara: vers 267) Ordet ”ge” syftar på zakat. Allah säger vidare:
ed وَهُوَ الَّذِي أَنْهَا جَنْبٍ مَعْرُوض وغير معروش والنخل والزرع مُخْتَلِفًا أَكله والزيتون والرمان مُتَهَا بِها وَغَيْرَ مُتَقَابِهِ ، كُلُوا مِن شَيْرِ إِذَا أَثْمَرَ وَأَتُوا حَقَّهُ يَوْمَ حَصَادِهِ .
”Och Han är Den som har skapat trädgårdar, både sådana som stöds av spaljéer och sådana som inte stöds av spaljéer, samt dadelpalmer och åkrar med olika slags grödor, olivträd och granatäppelträd, som liknar varandra och ändå skiljer sig åt. Ät av deras frukter när de bär frukt och ge det som tillkommer dem på skördedagen.” (Sura al-An’am: vers 141)
Ibn Abbas sade i sin förklaring: Dess rätt är zakat, som har föreskrivits. Zakat är antingen en tiondel eller en tjugondel.
De jordbruksprodukter som belades med zakat under Profetens tid: Under Allahs Sändebuds tid togs zakat ut på vete, korn, dadlar och russin.
Det har berättats från Abu Musa och Mu’adh: ”Allahs Sändebud sände dem båda till Jemen för att lära folket islam. Han befallde dem att inte ta ut zakat på något annat än dessa fyra saker: vete, korn, dadlar och russin.” – ad-Daraqutni, al-Hakim, at-Tabarani och al-Bayhaqi. Berättarna i denna hadith är pålitliga. Ibn al-Mundhir och Ibn Abd al-Barr sade att de lärda är eniga om att zakat är obligatorisk på vete, korn, dadlar och russin.
I Ibn Majahs berättelse står det: ”Allahs Sändebud föreskrev zakat endast på vete, korn, dadlar, russin och majs.”
De grödor från vilka zakat inte togs ut: Zakat togs inte ut från grönsaker eller från någon frukt förutom druvor och dadlar. Det har återberättats från ʿAtā ibn Sāʾib: ʿAbdullah ibn al-Mughīra ville ta ut zakat från de grönsaker som odlades på Mūsā ibn Talhas åker. Mūsā ibn Talha sade till honom: ”Du kan inte göra det, för Allahs Sändebud ﷺ brukade säga: ’Det finns ingen zakat på dessa.’” – återberättat av Dāraquṭnī och al-Ḥākim. Mūsā ibn Talha sade också: ”Allahs Sändebud ﷺ föreskrev zakat på fem saker: vete, korn, durra, russin och torkade dadlar. Utöver dessa finns ingen ʿushr (en tiondels zakat) på någon annan gröda som jorden frambringar.” Han sade vidare: ”Muʿādh tog inte ut zakat på grönsaker.”
Makhram har återberättat att ʿUmars ståthållare frågade honom vilken av persikodruvan och granatäpplet som produceras i större mängd än vanliga druvor. Han svarade skriftligen: ”Det finns ingen ʿushr på detta. Det är en taggig växt.” al-Tirmidhī sade: ”Detta är de flesta lärdas uppfattning: det finns ingen zakat på grönsaker och köksväxter.”
al-Qurṭubī sade: ”Zakat är knuten till spannmål som används som föda, inte till grönsaker och köksväxter.” I Ṭāʾif fanns persikor, granatäpplen och citroner, men det finns inget som visar att Allahs Sändebud ﷺ eller någon av hans kalifer tog ut zakat från dem. Ibn al-Qayyim sade: ”Det var inte Allahs Sändebuds ﷺ sed att ta ut zakat från hästar och slavinnor. Han tog inte heller ut zakat från åsnor, mulor, grönsaker, bangi, meloner eller någon frukt som såldes efter mått eller vikt. Däremot tog han inte ut zakat från druvor och dadlar i grossistmängder. Han gjorde ingen skillnad mellan torkade och färska dadlar.”
De rättslärdas uppfattningar: Det råder ingen oenighet bland de lärda om att zakat är obligatorisk på spannmål och frukt. Oenigheten gäller endast vilka kategorier av spannmål som zakat är obligatorisk på. De lärdas uppfattningar i denna fråga återges kortfattat nedan:
1. al-Ḥasan al-Baṣrī, al-Thawrī och al-Shaʿbī sade: ”Det finns ingen zakat utom på de grödor som uttryckligen nämns i Koranen och haditherna. Dessa grödor är vete, korn, majs, torkade dadlar och russin. Detta beror på att de övriga grödorna inte nämns i Koranen eller haditherna.” Enligt al-Shawkānī är detta den riktiga uppfattningen.
2. Abū Ḥanīfas uppfattning: Zakat är obligatorisk på alla jordbruksprodukter som jorden frambringar, oavsett om det rör sig om grönsaker och köksväxter eller något annat. Han ställde endast som villkor att jorden skulle brukas och att avsikten skulle vara att öka dess produktivitet. Det finns ingen zakat på ved, bambu, berusande växter eller träd som inte bär frukt. Som bevis för denna uppfattning anförde han Allahs Sändebuds ﷺ uttalande: ”På allt som växer genom regn från himlen ska en tiondel betalas i zakat.” Detta uttalande omfattar varje jordbruksprodukt som växer genom regnvatten. Genom att odla dessa eftersträvas dessutom att öka jordens produktivitet. Därför liknar de spannmål.
3. Abū Yūsuf och Muḥammads uppfattning: Zakat ska betalas på allt som jorden frambringar. Villkoret är dock att det ska kunna bestå i ett år utan överdriven omsorg, oavsett om det mäts genom vikt eller volym. Exempel på sådant som mäts genom vikt är bomull och socker, medan exempel på sådant som mäts genom volym är frön och spannmål. Om det inte består i ett år, såsom gurka, slanggurka, meloner, bangi och liknande frukter och grönsaker, finns det ingen zakat på det.
4. Māliks uppfattning: Zakat ska betalas på varje produkt som jorden frambringar. Villkoret är dock att den ska bestå, kunna torkas och ha producerats genom människans arbete, oavsett om det är spannmål som används som föda, såsom vete och korn, eller något annat än livsmedel, såsom fröslaget kirtim och sesam. Enligt honom finns det ingen zakat på grönsaker och frukter, såsom fikon, granatäpplen och äpplen.
5. Enligt al-Shafi‘i är zakat obligatorisk på de grödor som växer ur jorden, används som föda, kan lagras och produceras genom människans arbete, såsom vete och korn. Al-Nawawi har sagt: ”Enligt vår madhhab finns ingen zakat på någon frukt utom dadlar och vindruvor. Det finns ingen zakat på någon gröda utom sådan som används som föda och kan lagras.” Det finns inte heller någon zakat på grönsaker.
Enligt Ahmad ska zakat betalas på allt som Allah låter växa ur jorden, såsom frön och frukter som torkar, håller sig, kan kvantifieras genom mätning och som människan odlar genom sitt eget arbete på sin egen mark – oavsett om det är livsmedel, såsom vete (observera att om någon köper jordbruksprodukter eller frukt för att äta dem eller för något annat ändamål, är zakat inte obligatorisk på dem), eller andra livsmedelsgrödor än vete och korn, såsom linser, kikärter, mungbönor och bönor, eller grönsaker, gurkor, khiyār, kirtim och sesam. Enligt honom finns det ingen zakat på frukter av samma slag som dessa jordbruksprodukter, såsom äpplen, päron och fikon, vilka inte torkar, eller på grönsaker såsom gurkor, khiyār, vattenmeloner, morötter och rovor.
Zakat på oliver: Al-Nawawi har sagt: ”Den korrekta uppfattningen enligt oss är att det inte finns någon zakat på oliver.” Hasan ibn Salih, Ibn Abi Layla och Abu Ubayd hade samma uppfattning. Däremot ansåg al-Zuhri, al-Awza‘i, al-Layth, Malik, al-Thawri, Abu Hanifa och Abu Thawr att zakat är obligatorisk på dem. Al-Zuhri, al-Layth och al-Awza‘i sade att oliverna ska uppskattas och att zakat ska betalas utifrån mängden olivolja. Malik sade: ”Någon uppskattning behövs inte. När mängden efter utvinningen uppgår till fem wasaq ska ushr (en tiondel) tas ut.”
Orsaken till och grunden för meningsskiljaktigheten: Ibn Rushd har sagt: Orsaken till meningsskiljaktigheten mellan dem som begränsar zakat till de varor som man är enig om, och dem som utvidgar den till att även omfatta sådant som används som föda och kan lagras, är deras oenighet om vad som ligger bakom zakatens anknytning till dessa fyra enhälligt erkända saker. Frågan är om denna anknytning endast gäller dessa saker, eller om den gäller någon egenskap hos dem, nämligen att de anses vara livsmedel. De som säger att det inte är någon egenskap som är avgörande, utan att zakat har föreskrivits just för dessa fyra saker, begränsar zakat till dessa fyra. De som säger att det är egenskapen att vara livsmedel som är avgörande, låter alla livsmedelsgrödor omfattas av zakat. Orsaken till meningsskiljaktigheten mellan dem som begränsar zakat till livsmedelsgrödor och dem som låter alla grödor omfattas av zakat – med undantag för berusande frukter, ved och bambu – är motsatta principer.
Analogin på grund av den språkliga generaliteten: Den språkliga generalitet som kräver att alla jordbruksprodukter ska omfattas av zakat finns i Profetens ﷺ hadith: ”På det som växer genom regnvatten ska en tiondel betalas, och på det som växer genom bevattning ska en tjugondel betalas.” Ordet ”det som” i denna hadith har en generell betydelse. På samma sätt finns ett ord med generell betydelse i följande koranvers:
وهُوَ الَّذِي أَنْهَا جَنَّاتٍ مَعْرُوعات .
”Det är Han som har skapat trädgårdar, några uppstödda på spaljéer och andra utan spaljéer … Ge då dess rätt på skördedagen.”
Här är analogin, det vill säga resonemanget, att zakat har som enda syfte att avhjälpa behov och fattigdom – något som vanligtvis inte uppnås genom andra grödor än livsmedelsgrödor. De som därför genom denna analogi begränsar det generella ordet ”grödor” till en specifik betydelse, det vill säga endast förstår livsmedelsgrödor, förklarar att alla andra grödor än livsmedelsgrödor ligger utanför zakatens område. De som däremot behåller den generella betydelsen anser att zakat även är obligatorisk på andra grödor än livsmedelsgrödor. Enligt den enhälliga uppfattningen förblir dock det som står utanför zakatens område utanför det.
Även de som är eniga om att zakat endast är obligatorisk för livsmedelsgrödor har olika åsikter om vissa saker. Orsaken till denna oenighet är att de har olika uppfattningar om huruvida dessa saker verkligen räknas som livsmedel. Ett exempel på en sådan oenighet är Imam Maliks och ash-Shafiʿis olika åsikter om oliver. Malik anser att zakat är obligatorisk för oliver. Ash-Shafiʿi ansåg däremot, enligt den sista åsikt han uttalade i Egypten, att zakat inte är obligatorisk för oliver. Orsaken till denna meningsskiljaktighet är att den ene betraktar dem som en livsmedelsgröda, medan den andre inte gör det.
27. Nisab för zakat på grödor och frukter
Enligt de flesta lärda är zakat inte obligatorisk för någon frukt eller gröda förrän mängden, efter att den har skilts från halm och skal, uppgår till fem wasaq. Om den inte skalas är nisab tio wasaq.
1. Abu Hurayrah berättade att Allahs Sändebud sade: ”Ingen zakat ska betalas för mindre än fem wasaq.” – Ahmad och al-Bayhaqi.
2. Abu Saʿid al-Khudri berättade att Allahs Sändebud sade: ”Om dadlar eller någon spannmål är mindre än fem wasaq, ska ingen zakat betalas på den.” En wasaq motsvarar enligt enhällig uppfattning sextio saʿ. Abu Hanifah och Mujahid sade att zakat är obligatorisk för all slags spannmål, oavsett om mängden är liten eller stor. Detta eftersom Profetens uttalande – ”På det som växer genom regnvatten ska en tiondel (ushr) betalas” – har en generell innebörd. Dessutom finns inget villkor om att ett år ska ha förflutit; därför finns inte heller något villkor om nisab.
Ibn al-Qayyim sade följande i sin granskning av denna åsikt: För alla de saker på vilka ushr är obligatorisk har nisab i ett stort antal autentiska hadither otvetydigt fastställts till fem wasaq. Profeten sade till exempel: ”För den gröda som växer genom regnvatten är ushr (en tiondel) obligatorisk, medan för den som växer genom bevattning är en halv ushr obligatorisk.” De säger: ”Här finns inget nisab; zakat ska betalas oavsett om mängden är liten eller stor.” Men den hadith där nisab fastställs specifikt står i motsats till denna hadith. Ändå är uttalandet i hadithen med generell innebörd lika bindande som uttalandet i hadithen med specifik innebörd. När två hadither tycks stå i motsats till varandra ska den handling som innebär större försiktighet ges företräde. Det innebär att zakat på frukter och grödor är obligatorisk även om mängden understiger nisab.
Lösningen på detta problem är att båda haditherna måste följas och att den ena inte får upphäva den andra helt. Detta eftersom lydnad mot Sändebudet är obligatorisk enligt båda haditherna. Dessa två hadither står inte på något sätt i motsats till varandra. Det sägs nämligen: ”För den gröda som växer genom regnvatten gäller ushr.” I denna hadith har det i själva verket angetts separat vilken gröda som omfattas av ushr och vilken som omfattas av en halv ushr. Båda har nämnts, och det har separat förklarats hur mycket zakat som ska betalas för var och en av dem. Frågan om nisab nämns inte i denna hadith; den har behandlats i den andra hadithen. Hur skulle man då kunna förstå en klar och otvetydig vers eller hadith – som inte lämnar utrymme för någon annan tolkning än dess specifika förklaring – i ljuset av en oklar vers eller hadith vars syfte är att förklara ett obestämt uttalande genom ett bestämt uttalande? Så har alla obestämda uttalanden förklarats genom ett annat, bestämt uttalande.
Ibn Qudamah sade: Hadithen ”Ingen zakat ska tas ut på en gröda som understiger fem wasaq” är specifik. Den måste därför åberopas först och användas för att specificera den andra, allmänt formulerade hadithen. På samma sätt har den allmänt formulerade hadithen ”Zakat ska tas ut på alla betande kameler” specificerats genom hadithen ”Ingen zakat ska betalas för färre än fem kameler”. På motsvarande sätt har hadithen ”En tiondel, eller ushr, ska tas ut på det som växer på regnbevattnad mark” specificerats och förklarats genom hadithen ”Ingen zakat ska betalas för mindre än fem wasaq”. Eftersom detta är egendom som zakat är obligatorisk för, ska ingen zakat tas ut på en liten mängd av den. Denna princip gäller för allt som omfattas av zakat. När det gäller grödor är det inte nödvändigt att ett år har förflutit. När grödan har skördats och burits in är dess tillväxt nämligen fullbordad; den fullbordas inte genom att den lämnas kvar. För all annan egendom har villkoret att ett år ska ha förflutit föreskrivits, eftersom man kan anta att tillväxten i annan egendom kan fullbordas när ett år har gått. Villkoret om nisab har föreskrivits för att egendomen ska växa till en nivå som gör det möjligt att hjälpa människor. Dessutom är zakat endast obligatorisk för de rika, och rikedom kan inte fastställas i fråga om någon zakatpliktig egendom utan nisab.
En sāʿ är ett måttkärl och en tredjedel av det. På så sätt kan nisāb också motsvara femtio måttkärl. Om den skörd som produceras inte kan mätas med måttkärl, har Ibn Qudāma sagt: Nisāb för saffran, bomull och liknande varor som mäts efter vikt är ett tusen sexhundra irakiska ritl. (Det bör noteras att fem wasaq motsvarar ett tusen sexhundra irakiska ritl, och att en irakisk ritl motsvarar ungefär 130 dirham.) Därför är dess vikt lika med ett tusen sexhundra irakiska ritl.
Abū Yūsuf sade: Om den skörd som produceras inte kan mätas med måttkärl, är zakāt inte obligatorisk för den. Men om det som mäts med måttkärl motsvarar värdet av nisāb, ska zakāt betalas. Zakāt är inte obligatorisk förrän den motsvarar fem wasaq av det minsta som mäts med måttkärl, såsom korn och liknande. Eftersom detta inte kan beräknas enbart utifrån det, beräknas det utifrån något annat. På samma sätt värderas andra handelsvaror än pengar enligt det lägre av nisāb för guld och nisāb för silver.
Muḥammad sade: Det är nödvändigt att det uppgår till fem gånger den högsta måttenheten för en vara. Därför ska zakāt inte betalas för fem qinṭār bomull. Anledningen till att det som mäts i wasaq beräknas i wasaq är att detta är det högsta måttet eller riktmärket för att mäta varor av den kategorin.
Mängden zakāt som ska betalas för grödor varierar beroende på vilken typ av vatten som används för att vattna dem. Om de vattnas utan användning av någon anordning ska en tiondel av den skörd som produceras, det vill säga ʿushr, betalas. Om en anordning används eller om inköpt vatten används, ska hälften av ʿushr, det vill säga en tjugondel, betalas.
1. Det har återberättats från Muʿādh, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: För de grödor som får vatten från regn, sin egen naturliga fuktighet eller rinnande vatten ska ʿushr, det vill säga en tiondel, betalas; och för de grödor som bevattnas från dammar, floder eller kanaler ska hälften av ʿushr, det vill säga en tjugondel, betalas som zakāt. – al-Bayhaqī och al-Ḥākim.
2. Det har också återberättats från Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: Det som odlas med regnvatten eller vatten från floder och kanaler
eller odlas genom naturlig fuktighet ska beläggas med ʿushr, medan det som odlas genom bevattning ska beläggas med hälften av ʿushr. – al-Bukhārī. Om odlingen ibland sker med mekaniska metoder och ibland utan mekaniska metoder, och de båda metoderna används lika mycket, ska tre fjärdedelar av ʿushr betalas som zakāt.
Ibn Qudāma sade: Jag känner inte till att någon har haft en avvikande mening i denna fråga. Om den ena av dessa två metoder används mer än den andra, ska den mindre omfattas av bestämmelsen för den mer använda. Detta är Abū Ḥanīfas, Aḥmads och al-Thawris uppfattning samt en av al-Shāfiʿīs två uppfattningar.
Alla kostnader för skörden, såsom skörd, transport, tröskning, rengöring och lagring, ska betalas ur ägarens egendom. Ingen av dessa kostnader får betalas ur zakatmedlen.
Enligt Ibn Abbas och Ibn Umar ska ett lån som tagits för att bruka jorden och odla grödor räknas av från zakat. Det har återberättats från Jabir ibn Zayd att Ibn Umar sade om den som lånar pengar och använder dem till sin skörd och sin familj: Han ska först betala tillbaka det belopp han lånat och därefter betala zakat på det som återstår. Ibn Abbas sade: Han ska först betala tillbaka det han har lagt på skörden och därefter betala zakat på det återstående. Yahya ibn Adam sade i sin bok Kitab al-Kharaj: Först ska han dra av det som han har lagt på skörden och därefter betala zakat på det som återstår. Ibn Hazm återberättade från Ata: Han ska dra av de kostnader som lagts på skörden från det han fått från den. Om därefter en mängd motsvarande zakats nisab återstår, ska han betala zakat på den; annars ska han inte göra det.
28. Zakat på kharaj-jord
Jord delas in i två typer: ushr-jord och kharaj-jord.
1. Ushr-jord är sådan jord vars ägare frivilligt har antagit islam, eller jord som har erövrats med våld och fördelats bland muslimerna, eller jord som muslimerna har gjort odlingsbar.
2. Kharaj-jord är jord som har erövrats med våld men lämnats kvar i sina ägares händer mot en fastställd mängd kharaj. Kharaj betyder avgift eller skatt.
Liksom för ushr-jord blir zakat även obligatorisk på kharaj-jord när dess ägare antar islam eller när en muslim köper den. Då ska både ushr och kharaj betalas samtidigt. Betalningen av den ena upphäver inte skyldigheten att betala den andra. Enligt Ibn al-Mundhir är detta de flesta lärdas uppfattning. Bland dem som också har stött denna uppfattning finns Umar ibn Abd al-Aziz, Rabi’a, al-Zuhri, Yahya al-Ansari, Malik, al-Awza’i, Hasan ibn Salih, Ibn Abi Layla, al-Layth, Ibn al-Mubarak, Ahmad, Ishaq, Abu Ubayd och Dawud al-Zahiri. Till stöd för sin uppfattning har de anfört bevis från Koranen, hadith och analogislut. Det bevis de anfört från Koranen är vers 267 i sura al-Baqara:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا أَنْفِقُوا مِنْ طَيِّبَ مَا كَسَبْتُمْ وَمِمَّا أَخْرَجْنَا لَكُمْ مِنَ الْأَرْضِ .
”Troende! Ge av det goda och tillåtna som ni har förvärvat och av det som Jag har frambringat åt er ur jorden.”
Här har zakat ålagts ovillkorligen på det som frambringas ur jorden, vare sig det gäller kharajbeskattad mark eller ushr-mark. Och vad gäller hadithen sade Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Ushr är obligatorisk på allt som frambringas genom regnvatten.” Uttrycket ”allt” har här en omfattande betydelse och innefattar både ushr- och kharajbeskattad mark. Analogislutningen är att eftersom zakat och kharaj båda är självständiga rättigheter, fastställda av två olika orsaker, tillkommer de dem som har rätt till dem. Den ena kan därför inte hindra den andra, på samma sätt som en person i ihram, om han dödar ett djur som tillhör någon annan som jaktbyte, både måste ersätta ägaren och frambära ett separat offer för att ha jagat förbjudet under ihram. Dessutom är ushr obligatorisk på grundval av tydliga befallningar i Koranen och haditherna och kan därför inte efterges på grund av en jordskatt som grundar sig på ijtihad (undersökning och rättslig bedömning).
Enligt Abu Hanifa är ushr inte obligatorisk på kharajbeskattad mark. Där ska endast kharaj betalas, som tidigare. Ett av villkoren för att ushr ska vara obligatorisk är att marken inte är kharajbeskattad.
Abu Hanifas bevis och granskningen av dem: Abu Hanifa lade fram följande bevis till stöd för sin uppfattning:
1. Ibn Masud återberättade att Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”På en muslims mark ska både ushr och kharaj inte betalas samtidigt.” Men denna hadith är enhälligt bedömd som svag. Även al-Bayhaqi betecknade den som svag. På samma sätt betecknade den hanafitiske imamen Kamal ibn Humam denna hadith som svag. (Han ansåg majoritetens uppfattning vara den starkaste. Hans granskning skiljer sig inte från vår granskning.)
2. Ahmad, Muslim och Abu Dawud återberättade från Abu Hurayra: Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Irak kommer att upphöra med att leverera sina skäppor fyllda med spannmål och dirham. Syrien kommer att upphöra med att leverera sina två mudd spannmål och dinarer. Egypten kommer att upphöra med att leverera sina kärl fyllda med spannmål motsvarande tjugofyra saʿ och dinarer. Och ni kommer att återvända till den plats varifrån ni började er färd.” Han sade det tre gånger. ”Abu Hurayras kött och blod vittnar om detta.” (Detta har anförts som bevis med innebörden att det en dag kommer att upphöra att betalas de rättigheter som måste betalas, och att ett hinder kommer att uppstå mellan dessa rättigheter. I denna hadith nämns endast kharaj. Om ushr hade varit obligatorisk skulle den ha nämnts.)
Men denna hadith innehåller inget bevis för att zakat inte ska tas ut från kharajbeskattad mark. De lärda har, när de förklarat den, sagt att innebörden är att invånarna i Irak, Syrien och Egypten en dag kommer att anta islam, varpå jizya efterskänks. Eller så syftar den på att de rättigheter som måste betalas, såsom zakat och jizya, inte kommer att betalas i den yttersta tiden. Efter att ha nämnt båda dessa tolkningar sade al-Nawawi: Om deras tolkning hade varit riktig, skulle zakat på dirham, dinarer (guld och silver) och handelsvaror inte ha varit obligatorisk. Ändå har ingen denna uppfattning.
3. Det har återberättats att när en viss jordbrukare antog islam sade Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Låt honom behålla sin mark och ta kharaj från honom.” Av detta framgår tydligt att befallningen gällde att ta ut kharaj, inte ushr.”
Den nämnda händelsen visar att varken kharaj eller ushr upphävs när markägaren antar islam. Anledningen till att kharaj nämns är att man skulle kunna föreställa sig att kharaj, liksom den jizya som upphävs när någon antar islam, också upphävs. Vad gäller ushr är det välkänt för alla att den är obligatorisk för varje fri muslim. Därför behövde den inte nämnas. På samma sätt nämns det inte att zakat på boskap, zakat på guld och silver och annat skulle ha tagits ut från den nämnde jordbrukaren. En annan möjlig anledning till att ushr inte nämndes är att han kanske inte hade några av de grödor på vilka ushr är obligatorisk.
4. Argumentet att ”härskarna och imamerna inte brukade ta ut både ushr och kharaj från samma person” håller inte. Ibn al-Mundhir har nämligen sagt att Umar ibn Abd al-Aziz tog ut båda.
5. ”Kharaj är motsatsen till ushr. Kharaj påförs som ett straff, medan ushr påförs som en gudstjänsthandling. Därför kan båda inte tas ut från samma person.” Detta är korrekt i det ursprungliga skedet, men inte alltid. Kharaj grundar sig inte i alla fall på tvång och våld. Kharaj kan påföras mark även utan tvång, exempelvis mark som ligger intill annan kharajbelagd mark eller mark som görs odlingsbar och bevattnas med vatten från en flod eller kanal; även sådan mark beläggs med kharaj.
6. ”Den grundläggande orsaken till både kharaj och ushr är densamma: att marken är bördig och produktiv, oavsett om det beror på naturliga eller konstgjorda förhållanden. Om marken är salthaltig, fuktig eller sumpig och ingen nytta kan dras av den, förekommer varken kharaj eller ushr på den.”
Om orsaken är densamma påförs alltså inte både kharaj och ushr på sådan mark. Samma orsak medför nämligen aldrig två rättigheter av samma slag. På samma sätt påförs inte zakat två gånger om någon använder betande boskap som handelsvaror och därigenom, efter att ett år har gått, blir ägare till nisab.”
Svaret är att saken i verkligheten inte förhåller sig så. Ushr påförs nämligen den skörd som frambringas ur marken, medan kharaj påförs själva marken – oavsett om den odlas eller lämnas obrukad. Ibn al-Humam säger: Även om man medger att kharaj och ushr har samma orsak, finns det ändå inget hinder för att knyta båda till marken.
29. Zakat på skörden från arrenderad mark
Majoriteten av de lärda anser att den som arrenderar mark och odlar den är skyldig att betala zakat på skörden; skyldigheten åvilar honom och inte markägaren. Imam Abu Hanifa ansåg att zakat i stället åvilar ägaren. Ibn Rushd sade: Orsaken till denna meningsskiljaktighet är frågan om ushr påförs marken eller skörden. Alla är överens om att den påförs det ena av dessa två, men de är oense om vilket av dem som främst bör förbindas med föremålet för gåvan för Allahs sak. Det handlar om att både marken och skörden står under samma ägares förfogande.
Enligt majoriteten av de lärda är det spannmålen som zakat påförs. Enligt Imam Abu Hanifa påförs zakat däremot det som utgör den grundläggande orsaken till zakats skyldighet, och det är marken.
Ibn Qudāma gav majoritetens uppfattning företräde. Han sade: Zakāt åläggs på skörden. Därför åläggs zakāt just skördens ägare. Ett exempel är att när skörden avsätts för handel, ska zakāt betalas på dess värde, medan ushr ska betalas på den skörd han äger. Deras påstående att ushr är en kostnad för marken är inte korrekt. Om ushr hade varit en kostnad för marken, skulle den ha ålagts själva marken även om den inte odlades, såsom kharāj. Den skulle också ha ålagts en muslim, på samma sätt som kharāj åläggs. Dess belopp skulle då ha bestämts utifrån markens areal, inte skördens mängd. Och då skulle ushr ha behövt användas på samma platser där fay’ (skatteintäkter) fördelas, medan det inte skulle ha varit obligatoriskt att ge ushr till zakāts berättigade mottagare.
30. Fastställandet av nisāb för dadlar och vindruvor
När dadlarna och vindruvorna börjar mogna och deras fullständiga mognad blir tydlig, ska deras nisāb fastställas genom uppskattning, inte genom mätning. En rättfärdig och omdömesgill person ska uppskatta hur mycket vindruvor och dadlar som finns på vinrankorna och dadelpalmerna och därefter beräkna mängden som russin och torkade dadlar, så att mängden zakāt på dessa frukter kan fastställas. När frukterna sedan har torkat ska zakāt tas ut enligt den mängd som tidigare fastställts för dem.
Det har berättats från Abū Humayd al-Sāʿidī – må Allah vara nöjd med honom – att han sade: Vi gav oss av med Allahs sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – på expeditionen till Tabūk. När han kom fram till Wādī al-Qurā såg han en kvinna i hennes egen trädgård. Allahs sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – sade till oss: ”Uppskatta hur mycket frukt som kan finnas i hennes trädgård.” Allahs sändebud uppskattade själv mängden till tio wasaq. Sedan sade han till kvinnan: ”Beräkna hur mycket som ska tas ut (i ushr) från denna frukt.” – al-Bukhārī. Detta är Allahs sändebuds sunna, och efter honom handlade hans följeslagare på samma sätt. Detta är också majoriteten av de lärdas uppfattning. (Imām Mālik ansåg att det var obligatoriskt att fastställa ushr på grundval av en sådan uppskattning, medan al-Shāfiʿī och Aḥmad ansåg att det var sunna.) Hanafiterna motsatte sig dock detta. De säger: En uppskattning är bara en uppskattning; inget kan göras obligatoriskt på grundval av den.
Men Allahs sändebuds sunna är en säkrare vägledning. Uppskattningen är inte en grundlös gissning, utan räknas som ijtihād vid fastställandet av fruktens mängd, på samma sätt som ijtihād används för att fastställa värdet på varor som snabbt blir förstörda. Anledningen till uppskattningen i detta fall är att människor brukar äta frukten när den är mogen. Därför är det nödvändigt att fastställa zakātens mängd innan frukten skördas, förs hem och äts. På så sätt kan trädgårdsägarna fritt disponera sin skörd på vilket sätt de vill, samtidigt som de ansvarar för att ta ut den mängd egendom som ska betalas i zakāt. Den som gör uppskattningen ska lämna en tredjedel eller en fjärdedel utanför uppskattningen, så att skördens ägare får viss lättnad och handlingsutrymme. De behöver nämligen själva äta av den och även ge till sina gäster och grannar. Dessutom drabbas skörden av olika slags olyckor. Fåglar och förbipasserande äter av den, och en del faller ner på grund av storm och vind. Om zakāt beräknades på hela skörden under sådana omständigheter skulle de drabbas av förlust.
Det har berättats från Sahl ibn Abī Ḥathma – må Allah vara nöjd med honom – att Allahs sändebud sade: ”När ni gör en uppskattning, ska ni lämna en tredjedel utanför. Om ni inte lämnar en tredjedel, ska ni lämna en fjärdedel.” – Aḥmad, Abū Dāwūd, al-Tirmidhī, al-Nasāʾī, al-Ḥākim och Ibn Ḥibbān. Al-Tirmidhī sade: Den hadith som Sahl har berättat är den som majoriteten av de lärda följer. (Enligt Mālik ska detta fastställas utifrån antalet personer i ägarens familj. Om antalet är stort ska en tredjedel lämnas utanför, och om det är litet ska en fjärdedel lämnas utanför.)
Bashīr ibn Yasār sade: ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb skickade Abū Ḥathma al-Anṣārī för att uppskatta mängden av muslimernas skördar och sade till honom: När du ser att människorna under hösten bor i sina dadelträdgårdar, ska du låta dem äta det de brukar äta och inte uppskatta mängden under den tid de vistas där. Makḥūl sade: När Allahs sändebud skickade ut en uppskattare brukade han säga: ”Belasta inte människorna med en överdriven skyldighet, för en del av skörden går åt till gåvor, en del trampas sönder och en del äts av ägaren och hans anhöriga.” – Abū ʿUbayd.
31. Att äta en del av skörden innan zakāt betalas
Det är tillåtet för ägaren av grödan att äta en del av den innan han betalar zakat på den. Det som han äter innan grödan skördas och förs hem ska inte räknas med, eftersom detta är sedvanligt. Dessutom är den mängd som äts vanligtvis liten. Ett exempel på detta är att ägare av fruktträdgårdar själva äter en del av frukten och även låter andra äta av den. När grödan sedan har skördats och förts hem, och sädeskornen har skalats, ska han betala zakat på den gröda som finns kvar. Ahmad tillfrågades om hur mycket ägaren av spannmålen får äta av de spillda sädeskornen (som ligger kvar efter att ha fallit på åkern). Han svarade att han får äta så mycket som behövs. Ash-Shafi’i, al-Layth och Ibn Hazm stödde också denna uppfattning. (Imam Malik och Abu Hanifa sade däremot: Vad ägaren av spannmålen än äter innan den skördas och förs hem ska räknas som en del av nisab.)
32. Att sammanföra spannmål och frukter
De lärda är eniga om att olika sorters frukter får sammanföras med varandra, även om vissa av dem är av god kvalitet, andra av dålig kvalitet och de har olika färger. På samma sätt får olika sorters russin, olika sorters vete och alla olika sorters spannmål sammanföras med varandra. (Om den goda kvaliteten sammanförs med den dåliga kvaliteten ska zakat tas ut i proportion till mängden av varje sort. Om frukterna har olika kvaliteter ska zakat tas ut enligt mellankvaliteten.) De lärda är också eniga om att handelsvaror får sammanföras med deras värde och att värdet får sammanföras med varorna. Ash-Shafi’i tillåter dock att värdet läggs till varor av samma kategori, eftersom deras nisab beräknas utifrån denna kategori.
De är också eniga om att, bortsett från spannmål och frukter, nisab inte kan uppnås genom att sammanföra en kategori med en annan. Djur av en art får inte sammanföras med djur av en annan art. Därför får kameler inte sammanföras med nötkreatur för att uppnå nisab. Inte heller får olika kategorier av frukter sammanföras, såsom dadlar med russin.
Det råder oenighet om huruvida olika sorters spannmål får sammanföras med varandra. Den bästa och starkaste uppfattningen är att inget av dem får sammanföras med något annat vid beräkningen av nisab. Varje sort ska få sitt nisab beräknat separat, eftersom spannmål består av många arter och många kategorier och varje sort har ett eget namn. Därför får korn inte sammanföras med vete, och vete inte med korn; dadlar får inte sammanföras med russin, och russin inte med dadlar; och majs får inte sammanföras med baljväxter. Detta är en uppfattning som har återberättats från Abu Hanifa, ash-Shafi’i och Ahmad. Många av de tidiga lärda hade denna uppfattning.
Ibn al-Mundhir sade: Det råder konsensus (ijma) om att kameler inte får sammanföras med nötkreatur, nötkreatur inte med får och dadlar inte med russin. Därför får inte heller andra kategorier sammanföras med varandra. Ingen av dem som förespråkar att en art ska sammanföras med en annan har något autentiskt bevis för sin uppfattning.
33. När zakat blir obligatorisk på grödor och frukter
Zakat på grödor blir obligatorisk när kornen har hårdnat och börjar falla av. För frukter blir den obligatorisk när deras mognad blir synlig. Detta känns igen genom att dadlarna blir röda och druvorna söta. Zakat ska inte tas ut innan kornen har befriats från orenheter och frukterna har torkat. Om jordbrukaren säljer grödan efter att kornen har hårdnat och frukternas mognad har blivit synlig, är det han som ska betala zakat på denna spannmål och dessa frukter, inte köparen. Detta beror på att det är försäljningsavtalet som gör zakat obligatorisk, och vid den tidpunkten är grödan fortfarande hans egendom.
34. Att betala zakat med den bästa egendomen
Allah den Allsmäktige har befallt den som betalar zakat att ge zakat från den lagliga och bästa delen av sin egendom och förbjudit honom att ge den sämsta delen. Han har sagt:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا أَنْفِقُوا مِنْ طَيِّبَت مَا كَسَبْتُمْ وَمِمَّا أَخْرَجْنَا لَكُم مِنَ الْأَرْضِ سَ وَلَا تَيَمُوا الْخَبِيتَ مِنْهُ تُنْفِقُونَ وَاسْتُرْ بِاعِلِيْهِ إِلَّا أَن تُفْسِقُوا فِيْهِ، وَاعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ غَنِيٌّ حَمِيدٌ )
“Ni som tror! Ge av det bästa av det ni har förvärvat och av det som Jag har låtit växa fram åt er ur jorden. Avse inte att ge bort det sämsta av det, sådant som ni själva inte skulle ta emot utan att blunda. Och vet att Allah är rik och lovprisad.” (Sura al-Baqara: vers 267)
Abu Dawud, al-Nasa’i och andra har återberättat från Sahl ibn Hunayf, från hans far: “Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjöd att man gav Jarur och Habik – två undermåliga sorters dadlar – som gåva.” Eftersom vanligt folk brukade ge de sämsta av sina frukter som zakat, förbjöds detta i den ovannämnda versen och hadithen.
Al-Bara, må Allah vara nöjd med honom, sade: “Versen ’Ge inte bort det sämsta’ uppenbarades om en grupp ansarer som vi. Vi ägde dadelpalmsodlingar. Några av oss kom med dadlar från sina egna odlingar. Vissa hade många dadlar och andra hade få. De brukade ta med sig en eller två klasar dadlar och hänga upp dem i Profetens moské. De fattiga emigranterna, folket på Suffa, hade ingen mat att tillgå. När de blev hungriga gick de fram till de upphängda klasarna och slog på dem med en käpp. Då föll de mer mogna dadlarna och de torkade dadlarna ner, och de åt av dem. Några av dem som inte var intresserade av goda gärningar brukade ta med sig klasar där det också fanns dadlar av dålig kvalitet. Ibland var en klase trasig, och ändå hängde de upp den. Därför uppenbarade Allah: ’Avse inte att ge bort det sämsta, sådant som ni själva inte skulle ta emot utan att blunda.’ Al-Bara sade: Om någon av er hade fått en likadan sak i gåva som den han hade skänkt, skulle han inte ha tagit emot den utan att blunda och känna skam. Därefter brukade vi ta med det bästa vi hade.” – al-Tirmidhi.
Al-Shawkani sade: Denna hadith visar att det inte är tillåtet för ägaren att behålla det bästa av det som zakat är obligatorisk på och lämna det sämsta som zakat, och det är inte heller tillåtet för den som tar emot zakat att acceptera det. När det gäller dadlar är detta en uttrycklig befallning. På grundval av detta gäller denna regel, genom analogislut, för alla sådana egendomsslag som zakat är obligatorisk på.
35. Zakat på honung
Enligt de flesta lärda finns ingen zakat på honung. Imam al-Bukhari sade: Enligt autentisk hadith finns ingen zakat på honung. Al-Shafi’i sade: Min föredragna uppfattning är att man inte tar ut zakat från honung. Anledningen är att Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och följeslagarnas uttalanden och exempel om vad zakat ska betalas på är fastställda. Men inget är fastställt om honung. Därför har den undantagits. Ibn al-Mundhir sade: Det finns ingen autentisk hadith om zakat på honung. Det finns inte heller någon ijma. Därför finns ingen zakat på den. Detta är majoritetens uppfattning.
Enligt de hanafitiska imamerna och Ahmad ska zakat betalas på honung, även om det inte finns någon hadith om detta. Det finns dock många uttalanden från sahāba om saken, där det ena stärker det andra. Dessutom, eftersom honung framställs av trädens knoppar och blommor, mäts och lagras, är zakat obligatorisk även på den, liksom på spannmål och dadlar. Dessutom är kostnaderna för den lägre än för frukt och grödor. Enligt Abu Hanifa är villkoret för att zakat ska vara obligatorisk på honung att den måste produceras på mark där ‘ushr ska betalas. Han har inte fastställt något nisab-villkor för den. ‘ushr ska tas ut på den, oavsett om mängden är liten eller stor. Enligt imam Ahmad är nisab ett villkor, och det är tio faraq. En faraq motsvarar 16 irakiska ratl. (Ett irakiskt ratl = 130 dirham.) Enligt honom ska ‘ushr betalas på honung oavsett om den produceras på kharāj-mark eller ‘ushr-mark. Abu Yusuf sade: Honungens nisab är tio ratl. Enligt Muhammad är den fem faraq. En faraq motsvarar 36 ratl.
36. Zakat på boskap
Enligt autentiska hadither ska zakat betalas på kameler, kor, getter och får. Det råder också muslimsk ijmā‘, det vill säga enighet, om detta.
1. Villkoren för zakat på boskap
Zakat på boskap har tre villkor: (1) den måste uppgå till nisab, (2) ett helt år måste ha gått och (3) den måste vara betande. Det vill säga, den ska själv beta och äta gräs på tillåtna betesmarker under större delen av året. De flesta lärda anser detta villkor nödvändigt. Ingen utom Malik och al-Layth har motsatt sig detta. De två föreskriver zakat på boskap utan detta villkor, oavsett om den själv betar, om den binds och utfodras, eller om den används i arbete eller inte. Men i autentiska hadither har villkoret uttryckligen fastställts att boskapen ska vara »självbetande«. Därav framgår tydligt att ingen zakat ska betalas på boskap som binds och utfodras. Annars skulle uttrycket »självbetande« vara meningslöst.
Ibn Abd al-Barr sade: Jag känner inte till att någon faqīh i någon region har stött Maliks och al-Layths uppfattning.
2. Zakat på kameler
Ingen zakat ska betalas förrän antalet kameler uppgår till fem. När det finns fem självbetande kameler och ett år har gått, ska en ettårig get ges som zakat. När antalet uppgår till tio ska två getter ges. Så varje gång antalet ökar med fem ska en get läggas till. När antalet sedan uppgår till tjugofem ska en kameltacka som har avslutat sitt första år och gått in på sitt andra år ges, eller en kamel som har avslutat två år och gått in på sitt tredje år. (När en kameltacka är fastställd i nisab får en han-kamel inte ges som zakat. Om en kameltacka som gått in på sitt andra år inte finns, får dock en kamel som gått in på sitt tredje år ges. Om hela kamelhjorden endast består av hankameler, får en hankamel tas som zakat.)
När antalet kameler uppgår till 36 ska en honkamel som går in i sitt tredje år ges i zakat. När antalet uppgår till 46 ska en honkamel som går in i sitt fjärde år ges, vid 61 en honkamel som går in i sitt femte år, vid 76 två honkameler som går in i sitt tredje år och vid 91 två honkameler som går in i sitt fjärde år; upp till 120 ska tre ges. Om antalet därefter ökar ska en honkamel som går in i sitt tredje år ges för varje fyrtiotal och en honkamel som går in i sitt fjärde år för varje femtiotal.
När de kameler som ges i zakat befinner sig i olika åldersstadier gäller följande: Den som är skyldig att ge en honkamel som går in i sitt femte år, men inte har en sådan utan har en honkamel som går in i sitt fjärde år, ska ge denna; om möjligt ska han dessutom ge två getter eller tjugo dirham. Den som är skyldig att ge en honkamel som går in i sitt fjärde år, men inte har någon sådan utan endast har en honkamel som går in i sitt femte år, ska ge denna, och zakatindrivaren ska ge honom tjugo dirham eller två getter. Den som är skyldig att ge en honkamel som går in i sitt fjärde år, men inte har någon sådan utan endast har en honkamel som går in i sitt tredje år, ska ge denna; om möjligt ska han dessutom ge två getter eller tjugo dirham. Den som är skyldig att ge en honkamel som går in i sitt tredje år, men inte har någon sådan utan endast har en honkamel som går in i sitt fjärde år, ska ge denna, och zakatindrivaren ska ge honom tjugo dirham eller två getter. Den som är skyldig att ge en honkamel som går in i sitt tredje år, men inte har någon sådan utan har en honkamel som går in i sitt andra år, ska ge denna; om möjligt ska han dessutom få två getter eller tjugo dirham. Den som är skyldig att ge en honkamel som går in i sitt andra år, men inte har något annat än en hankamel som går in i sitt tredje år, ska ge denna. Ingenting behöver läggas till. Den som endast har fyra kameler är inte skyldig att betala zakat, men kamelägaren får ge vad han vill. [Imam ash-Shawkani sade: Ett sådant uttalande visar att zakat är obligatorisk på materiella tillgångar. Om det hade varit obligatoriskt att fastställa deras värde och betala zakat utifrån det, skulle detta uttalande sakna mening, eftersom värdet varierar beroende på tid och plats.]
Detta är bestämmelserna för kamelernas zakat. Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, verkställde dessa bestämmelser i närvaro av följeslagarna. Ingen motsatte sig dem.
Az-Zuhri återberättade att Salims far sade: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade skrivit bestämmelserna om zakat. Men före sin död överlämnade han dem inte till sina ämbetsmän. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, överlämnade dem och verkställde dem fram till sin död. Därefter offentliggjorde Umar, må Allah vara nöjd med honom, dem och följde dem fram till sin död. Den dag Umar, må Allah vara nöjd med honom, avled, gjorde han dem till en del av sitt testamente och dog därefter.”
3. Zakat på nötkreatur (även bufflar ingår)
Det finns ingen zakat på nötkreatur som går på bete av sig själva förrän antalet uppgår till trettio. När antalet når trettio och ett år har gått ska en ettårig kalv (tjurmånad eller kviga) ges. Fram till dess att antalet nötkreatur når fyrtio behöver inget ytterligare ges. När antalet når fyrtio och inte överstiger sextio ska en tvåårig kviga ges. När antalet når sextio ska två ettåriga kalvar ges. (Enligt den hanafitiska rättsskolan får en tvåårig tjur eller ko ges. Enligt de andra är det obligatoriskt att vid fyrtio ge endast en tvåårig ko. Men om alla nötkreatur är handjur får zakat ges i form av ett handjur. Detta är en enhällig uppfattning.) Vid sjuttio ska två tvååriga kor ges, och vid nittio tre ettåriga tjurkalvar. Vid hundra ska en tvåårig ko och två ettåriga kalvar ges. Vid hundratio två tvååriga kor och en ettårig tjurkalv. Vid hundratjugo tre tvååriga kor eller fyra ettåriga tjurkalvar. Därefter ska, för varje ytterligare trettio, en ettårig tjurkalv ges och för varje fyrtio en tvåårig ko.
4. Zakat på getter och får
Det finns ingen zakat på getter och får förrän antalet uppgår till fyrtio. När fyrtio getter som går på bete av sig själva har uppnåtts och ett år har gått, ska en get ges, upp till hundratjugo. Vid hundratjugoen ska två getter ges, och detta gäller upp till tvåhundra. Vid tvåhundraett ska tre getter ges, och detta gäller upp till trehundra. Om antalet överstiger trehundra ska en get ges för varje hundratal. Ett får som går in i sitt femte år och en get som har tappat sina framtänder får ges som zakat. När det gäller getter och får är det tillåtet att ge handjur som zakat om hela nisab består av handjur. Om den endast består av hondjur eller av både hondjur och handjur får man enligt hanafiterna ge ett handjur som zakat. Enligt de andra måste endast hondjur ges. (Det bör noteras att getter och får räknas som samma kategori och att det ena får läggas samman med det andra.) – Ibn al-Mundhir.
5. Omständigheter då zakat inte är obligatorisk
Det råder enighet om att ingen zakat ska betalas mellan två nivåer där zakat blir obligatorisk. Av Profetens, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ord har man fått veta att när antalet kameler uppgår till 25 ska man ge en kamelhona som har trätt in i sitt andra år i zakat. När antalet därefter når 36 ska man, upp till 45, ge en kamelhona som har trätt in i sitt tredje år. Därför finns ingen zakat på det antal kameler som ligger mellan 25 och 36. Om zakat på nötkreatur sade han: När antalet kor uppgår till 30 ska man, upp till 40, ge en ettårig kalv, av hankön eller honkön. När antalet uppgår till 40 ska man ge en tvåårig kviga. Därför finns ingen zakat på nötkreatur från 30 till 40. På liknande sätt sade han om getter och får: När antalet uppgår till 40 ska man, upp till 120, ge en get. Även här finns alltså ingen zakat på antalet från 40 till 120.
6. Tillgångar som inte är belagda med zakat
När zakat tas ut är det nödvändigt att ta hänsyn till egendomsägarnas rättigheter. Därför får man inte ta deras värdefulla och kära egendom som zakat. Om de däremot frivilligt vill ge den får den tas emot. På samma sätt måste man ta hänsyn till de fattigas rättigheter. Därför får man inte ta emot ett djur med en sådan defekt som djurexperter betraktar som ett fel. Om alla djur däremot är behäftade med defekter får det tas emot. Zakat ska tas från egendom av medelkvalitet.
1. I Abu Bakrs skrift står det att man inte ska ta ett djur som zakat om alla eller många av dess tänder har fallit ut. På samma sätt ska man inte ta emot ett enögt eller kastrerat handjur.
2. Det har berättats från Sufyan ibn Abdullah ath-Thaqafi att Umar, må Allah vara nöjd med honom, förbjöd den som tog ut zakat att ta emot en ofruktsam get, en get som hölls hemma för mjölkens skull, ett djur som snart skulle föda samt en bock som hölls för avel.
3. Det har berättats från Abdullah ibn Muawiya al-Ghadiri, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Den som gör tre saker kommer att få smaka trons sötma: den som tror på den ende Guden och är övertygad om att det inte finns någon gud utom Honom, årligen frivilligt och med glädje samt med avsikten att göra gott betalar zakat på sin egendom, och inte ger ett djur vars tänder har fallit ut, ett djur med hudsjukdom, ett sjukt djur eller ett djur som inte vill ge mjölk, och inte heller ger något dåligt eller litet, utan ger av sin egendom av medelkvalitet. Allah har nämligen inte begärt era bästa tillgångar av er, men Han har inte heller befallt er att ge era sämsta tillgångar.” – Abu Dawud, at-Tabarani.
7. Zakat på andra djur än boskap
Det finns ingen zakat på något annat djur än boskap. Därför finns det ingen zakat på hästar, mulor och åsnor, såvida de inte utgör handelsvaror.
Det har återberättats från Ali att Guds sändebud sade: ”Jag har befriat er från zakat på hästar och slavar. Det finns ingen zakat på dem.” – Ahmad, Abu Dawud.
Och det har återberättats från Abu Hurayra: Guds sändebud tillfrågades om åsnor: ”Finns det zakat på dem?” Han svarade: ”Ingen föreskrift har kommit om detta, förutom denna enastående vers: ’Den som gör så mycket som ett atoms vikt av gott ska få se det, och den som gör så mycket som ett atoms vikt av ont ska få se det.’” – Ahmad
Det har också återberättats från Haritha ibn Mudarrib: Han utförde vallfärden tillsammans med Umar. Då kom ledande personer från Syrien till honom och sade: ”O de troendes ledare, vi har fått några slavar och boskap. Rena oss genom att ta sadaqa från vår egendom.” Han sade: ”Detta är något som mina två föregångare inte gjorde” – det vill säga Guds sändebud och Abu Bakr. ”Men vänta tills jag har rådgjort med muslimerna.” – Ahmad, Tabarani, Haythami.
Al-Zuhri återberättade från Salman ibn Yasar: Syriernas invånare sade till Abu Ubayda ibn al-Jarrah: ”Ta zakat från vår egendom och våra slavar.” Han vägrade. Därefter skrev han till Umar, som också vägrade. Syriern talade då med honom, och han skrev till Umar. Umar svarade honom: ”Om de vill ge den, så ta emot den från dem och fördela den på nytt bland dem” – det vill säga bland de fattiga av dem – ”och ge den till deras slavar.” – Malik, Bayhaqi.
8. Zakat på djur som är yngre än ett år
Den som äger nisab av kameler, nötkreatur eller getter och får, och som under årets lopp får avkomma, ska när de vuxna djurens år har fullbordats betala zakat på alla djuren. Zakat ska tas ut som från en enda egendom, både för de vuxna djuren och för ungarna. Detta är de flesta lärdas uppfattning.
Malik och al-Shafi’i återberättade från Sufyan ibn Abdullah al-Thaqafi att Umar ibn al-Khattab sade: ”Räkna även med de lamm och killingar som herden bär med sig. Ta inte emot dessa ungar. Ta inte heller emot sterila djur, djur som hålls hemma för mjölkens skull, djur som snart ska föda eller getter, får och boskap som hålls för avel. Ta emot en get eller ett får som är ett år gammalt eller nära ett år gammalt, oavsett om det är en bock eller en get, ett djur som varken är helt ungt eller av yppersta kvalitet.”
Abu Hanifa, al-Shafi’i och Abu Thawr anser att ungarna inte ska räknas med om inte de vuxna djuren uppnår nisab. Abu Hanifa sade också: Ungarna ska läggas till de vuxna djurens nisab, oavsett om de är födda av dessa vuxna djur eller är inköpta; därefter ska zakat betalas när året har fullbordats. Imam al-Shafi’is villkor är att de ska vara avkomma till de vuxna nisabdjur som personen äger och att de ska ha fötts innan året har fullbordats. Den som endast äger nisab av ungar är enligt Abu Hanifa, Muhammad, Dawud, al-Sha’bi och enligt en återberättelse från Ahmad inte skyldig att betala zakat. Ahmad, Abu Dawud, al-Nasa’i, al-Bayhaqi och al-Daraqutni återberättade nämligen från Suwayd ibn Ghafala att han sade: ”Guds sändebuds zakatindrivare kom till oss. Jag hörde honom säga: ’Jag tar inte emot diande ungar; det ingår i mitt uppdrag.’” Enligt Imam Malik och ett uttalande av Ahmad ska zakat tas även från ungarna, liksom från de vuxna djuren. När de räknas tillsammans med de vuxna ska de nämligen också kunna räknas separat. Enligt al-Shafi’i och Abu Yusuf ska en av ungarna tas som zakat.
9. Bestämmelser om att sammanföra och skilja åt
1. Suwaid ibn Ghafala sade: En zakatinsamlaren utsänd av Allahs Sändebud kom till oss. Jag hörde honom säga: ”Vi tar inte emot något diande lamm. Vi skiljer inte djur som hålls tillsammans åt och vi sammanför inte heller djur som hålls åtskilda.” En man kom till honom med en kamelrygga med en hög puckel. Han vägrade att ta emot den. – Ahmad, Abu Dawud och an-Nasa’i.
2. Anas skrev från Abu Bakr: Detta är den obligatoriska sadaqan (zakaten) som Allahs Sändebud ålade muslimerna. Av rädsla för zakaten får åtskilda djur inte sammanföras och djur som hålls tillsammans får inte skiljas åt. När en djurhjord ägs av två delägare ska båda ha lika stor andel gentemot den andre. (Al-Khattabi förklarar: Anta exempelvis att fyrtio getter, tjugo vardera, hålls tillsammans av två delägare. Båda kan särskilja sina getter. Zakatinsamlaren kommer och tar en get från den ene som zakat. Då kan den vars get togs utkräva värdet av hälften av den geten från sin delägare.) – al-Bukhari.
Malik sade i sin Muwatta: Innebörden är att tre personer var och en för sig håller fyrtio getter. Då blir en get obligatorisk för var och en av dem; sammanlagt ska alltså tre getter ges. Därför sammanförde de alla sina getter, varvid endast en get blev obligatorisk för dem tillsammans. (När djuren hålls tillsammans är nämligen en get obligatorisk från fyrtio till etthundratjugo. Detta är ett exempel på att sammanföra djur som hålls åtskilda, av rädsla för zakaten.) Eller så hålls 201 getter tillsammans av två delägare. Tre getter blir obligatoriska för dem. Om de då delar upp dem i två hjordar blir en get obligatorisk för var och en av dem. (Detta är ett exempel på att dela upp en sammanhållen djurhjord av rädsla för zakaten.)
Imam ash-Shafi’i sade: I denna hadith finns en föreskrift för både egendomens ägare och zakatinsamlaren. Båda varnas för att, av rädsla för zakaten, skilja åt det som hålls tillsammans eller sammanföra det som hålls åtskilt. Ägaren kan sammanföra åtskilda djur eller skilja åt djur som hålls tillsammans av rädsla för att zakatbeloppet ska öka, så att beloppet blir mindre. Zakatinsamlaren kan däremot sammanföra eller skilja åt dem av rädsla för att zakatbeloppet ska minska, så att det ökar. (Exempelvis har två delägare fyrtio getter var. Om getterna hålls tillsammans blir endast en get obligatorisk för dem båda. Zakatinsamlaren skiljer därför hjordarna åt och tar en get från var och en, alltså sammanlagt två getter. Eller så har de tjugo getter var. Då är ingen zakat alls obligatorisk för någon av dem. Zakatinsamlaren sammanför därför deras gethjordar till fyrtio getter för att kunna ta ut en get.) Uttrycket ”av rädsla för zakaten” betyder alltså av rädsla för att zakatbeloppet ska öka eller minska. Hanafi-skolan förbjuder zakatinsamlaren att dela upp egendom som tillhör samma ägare för att öka zakatbeloppet. Exempelvis äger en person etthundratjugo getter och delar upp dem i tre grupper, så att tre getter blir obligatoriska. Eller så sammanför han en persons egendom med en annan persons egendom för att öka zakatbeloppet. Exempelvis har någon etthundraen getter, och en annan har lika många. Om zakatinsamlaren sammanför de två hjordarna kan han ta ut tre getter, trots att endast en get var, sammanlagt två getter, var obligatorisk för dem innan de sammanfördes.
10. Påverkar sammanförandet zakaten?
Enligt hanafiterna har sammanförandet ingen betydelse, oavsett om det handlar om ett sammanförande genom gemensamt ägande mellan delägarna, om de gemensamt ägda djuren är märkta, eller om de hålls bredvid varandra och har gemensamma betesmarker och övernattningsplatser. Zakat blir i själva verket inte obligatorisk för gemensamt ägd egendom förrän bådas andelar var för sig uppgår till nisab. Den enhälligt accepterade grundprincipen är att zakat inte tas ut annat än från en enskild persons ägande.
Malikiterna anser att delägare i boskap, när det gäller zakat, är som en enda ägare. Gemensamt ägande påverkar inte zakaten om inte båda ägarna har uppnått nisab. Villkoret är dock att de har en gemensam herde, övernattningsplats och avelshane, att avsikten är delägarskap, att varje delägares egendom är särskiljbar och att varje delägare är skyldig att betala zakat. Sammanförandet påverkar inte annan egendom än boskap. Den egendom som tas ut som zakat ska belasta alla delägare proportionellt. Om någon delägare dessutom äger enskild egendom ska hela denna räknas som gemensamt sammanförd.
Shafi’iterna anser att sammanförandet av två personers egendom påverkar zakaten och att två eller flera personers egendom räknas som en enda persons egendom. Därmed blir zakat obligatorisk eller zakatbeloppet minskar eller ökar. Ett exempel på påverkan på skyldigheten att betala zakat: Två personer har tjugo getter var. På grund av sammanförandet blir en get obligatorisk. Om de hölls åtskilda skulle ingen zakat alls vara obligatorisk. Ett exempel på ökad zakat: Etthundra getter från en person sammanförs med etthundra från en annan. Då blir en och en halv get obligatorisk i zakat från var och en. Om de hölls åtskilda skulle en get vara obligatorisk från var och en. Ett exempel på minskad zakat är att tre personer har fyrtio getter var och sammanför dem. Då blir en get obligatorisk från dem alla tillsammans, det vill säga en tredjedels get från var och en. Om var och en i stället hade hållit sina getter åtskilda skulle en get ha varit obligatorisk från var och en. Därför har shafi’iterna fastställt fem villkor:
1. Alla delägare måste vara skyldiga att betala zakat. (Det vill säga, zakat måste vara obligatorisk för dem.)
2. Den sammanlagda egendomen måste uppgå till nisab.
3. Ett helt år måste ha förflutit sedan dess.
4. Alla deras djurs nattliga vistelseplats, platserna där de äter gräs och strövar omkring, vattningsstället, herden och platsen för mjölkning måste vara helt och hållet gemensamma och identiska.
5. Om djuren är av samma art måste även deras avelsdjur vara gemensamt.
Imam Ahmad uttryckte samma uppfattning som al-Shafi‘i. Den enda skillnaden är att enligt Ahmad begränsas effekten av samägandet till djur och omfattar inte någon annan egendom.
37. Zakat på nedgrävda skatter och mineraler
1. Nedgrävda skatter
Med detta avses nedgrävda skatter från den förislamiska tiden. De kan identifieras genom deras ingraverade namn, bilder och liknande. Om islamiska kännetecken påträffas på dem ska reglerna för upphittad egendom tillämpas, inte reglerna för nedgrävda skatter. När inga kännetecken alls påträffas och det inte går att avgöra om något härrör från den förislamiska eller den islamiska tiden, räknas det också som upphittad egendom.
Imam Malik sade: Den enhälliga uppfattningen hos oss, och det jag har hört från de lärda, är att rikaz räknas som en nedgrävd skatt från den förislamiska tiden så länge den inte söks mot betalning. Inga pengar läggs ner på att hitta den och inget större arbete eller någon särskild ansträngning utförs. Det som återvinns mot betalning, bakom vilket en stor insats och mycket arbete ligger, och där försöket ibland lyckas och ibland misslyckas, är inte rikaz. Abu Hanifa sade: Varje egendom som är nedgrävd under marken kallas rikaz, oavsett om Skaparen har placerat den där eller någon av Hans skapelser har gjort det.
2. Mineraler och villkoren för zakat på dem enligt de rättslärda
Ordet ma‘dan härstammar från ”‘adan”, som betyder att bestå. Därför är ’Adn också ett annat namn på paradiset, eftersom det är de troendes eviga boning.
De lärda har varit oeniga om definitionen av den ma‘dan, det vill säga det mineral, på vilket zakat är obligatorisk. Enligt Imam Ahmad är varje värdefullt ämne som har skapats av något annat än jord, som kommer fram ur eller utvinns ur marken, ma‘dan, det vill säga ett mineral på vilket zakat ska betalas. Exempel på detta är guld, silver, järn, koppar, bly, safir, zabarjad, smaragd, turkos, kristall, karneol, surma, senko, beck, petroleum, svavel, stelnad svavelsyra och liknande. Han ställde som villkor att det utvunna mineralet, antingen i sig självt eller genom sitt värde, måste uppgå till nisab.
Enligt Abu Hanifa är zakat däremot endast obligatorisk på mineraler som kan smältas med eld och gjutas i formar, såsom guld, silver, järn och koppar. Flytande mineraler, såsom beck, och fasta mineraler som inte smälter i eld, såsom safir, omfattas inte av zakat. Han ställde inte heller något villkor om nisab. Oavsett om mängden är liten eller stor är det dock obligatoriskt att ge en femtedel, eller khumus, av den.
Enligt Malik och al-Shafi‘i är zakat endast obligatorisk på utvunnet guld och silver. Enligt dem måste guldet uppgå till tjugo miskal och silvret till tvåhundra dirham, såsom även Imam Ahmad anser. Ett helt år behöver inte förflyta. Precis som med jordbruksprodukter ska zakat på dessa två betalas så snart de kommer i ens besittning. Enligt de tre nämnda imamerna ska en fyrtiondedel tas ut i zakat, och denna zakat ska fördelas till samma ändamål som zakat fördelas till. Enligt Imam Abu Hanifa ska den däremot fördelas till samma ändamål som fay (krigsbyte) fördelas till.
3. Bestämmelserna om zakat på dolda skatter och mineralfyndigheter
Den grundläggande bestämmelsen om att zakat är obligatorisk på dessa två finns i följande hadith, som Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, återger och som finns i de sex autentiska hadithsamlingarna:
”Allahs sändebud ﷺ sade: När ett djur kommer lös är ingen ansvarig för den skada det orsakar. När någon gräver en brunn och någon faller ner i den och dör, är ingen ansvarig för detta. Ingen är heller ansvarig för skador orsakade av en gruva. Men på en nedgrävd skatt ska en femtedel betalas. Ibn al-Mundhir sade: Jag känner inte till någon som har motsatt sig denna hadith
utom al-Hasan. Han gjorde åtskillnad mellan arabernas, det vill säga muslimernas, land och de otrognas land. För mineral som hittas i de icke-muslimska länderna ska en femtedel betalas, medan zakat ska betalas på mineral som hittas i muslimska länder. Ibn al-Qayyim sade: Det finns två åsikter om tolkningen av orden ”ingen är ansvarig för skador orsakade av en gruva”. Den ena är att om någon anlitas för att gräva i en gruva och gruvan sedan rasar över honom så att han dör, är ingen ansvarig för hans död. Denna tolkning stöds av att uttalandet om djuret och brunnen nämns i anslutning till det. Den andra är att det inte finns någon zakat på det. Denna tolkning stöds av det efterföljande uttalandet: ”Och på en rikāz ska en femtedel betalas.” Här görs åtskillnad mellan mineralfyndigheter och nedgrävda skatter. En femtedel har fastställts för rikāz, det vill säga nedgrävda skatter, eftersom det är en ansamlad rikedom som kan nås utan större besvär eller kostnader. Den skiljs från mineralfyndigheter, eftersom det krävs betydande arbete och kostnader för att utvinna dem.
Vilken rikāz det ska betalas khumus (en femtedel) på: Det som khumus är obligatoriskt på är sådant som i sig är förmögenhet, såsom guld, silver, järn, bly, kärl och liknande. Detta är Hanafīernas, Hanbalīernas, Ishaqs och Ibn al-Mundhirs åsikt samt en av Māliks och al-Shāfiʿīs två åsikter. Al-Shāfiʿīs andra åsikt är att khumus endast ska betalas på guld och silver.
Platser där rikāz kan finnas: Den kan tänkas finnas på någon av följande platser:
1. Ödemark eller mark vars ägare är okänd, även om rikāz har hittats ovan jord, eller på en övergiven väg eller i en obebodd by. För nedgrävda skatter som hittas på sådana platser ska man enligt enhällighet betala en femtedel i zakat och själv ta de återstående fyra femtedelarna. al-Nasāʾī återger från ʿAmr ibn Shuʿayb, som återger från sin far: ”Allahs sändebud ﷺ tillfrågades om upphittade föremål. Han sade: Det du hittar på en väg eller i ett bebott område ska du kungöra bland folket i ett år. Om dess ägare då ger sig till känna ska du överlämna det till honom. Annars är det ditt. Det som hittas någon annanstans än på en väg eller i ett bebott område omfattas däremot av rikāzs khumus (en femtedel).” (Av denna hadith framgår att föremålet tillfaller upphittaren om ägaren inte hittas, förutsatt att upphittaren är fattig. Annars ska han skänka bort det.)
2. Om en rikāz hittas inuti en egendom vars äganderätt har övergått till en person, tillhör den personen rikāzen. Rikāz är nämligen något som är gömt i marken. Äganderätten till den förvärvas därför inte automatiskt genom att man blir ägare till marken, utan först när man tar den i besittning. Den liknar således gräs, ved och villebråd som hittas på någon annans mark och som är tillgängliga och tillåtna för alla. Därför har den personen större rätt till den. Men om den tidigare ägaren, från vilken äganderätten övergick, gör anspråk på den och säger att den är hans, ska den tillhöra honom, eftersom den befann sig i hans besittning och på hans plats. Om han inte gör anspråk på den, tillhör den den som hittar den. Detta är Abu Yusufʾs åsikt och den starkaste av hanbaliternas åsikter. Imam al-Shāfiʿī sade: Den tillhör den tidigare ägaren om han erkänner den. Om han inte erkänner den, tillhör den ägaren före honom. På detta sätt går man tillbaka ända till den första ägaren. Om äganderätten till huset har övergått genom arv ska den fastställas som ett arv. Men om arvingarna enhälligt säger att den inte tillhörde deras förfader, tillhör den den första ägaren. Om den första ägaren inte är känd ska den behandlas som ett upphittat föremål och anses sakna ägare. Abu Hanifa och Muhammad, må Allah vara barmhärtig mot dem, sade: Rikāz tillhör markens första ägare eller dennes arvingar, om de är kända. Om de inte är kända ska den överlämnas till det offentliga skattkammaren, Bayt al-Māl.
3. Rikāz: Om rikāz hittas i en muslims eller en lagligen skyddad icke-muslims (dhimmis) ägo, tillhör det enligt Abū Ḥanīfa och Muḥammad, och enligt en återberättelse även enligt Aḥmads uppfattning, den vars mark det hittades på. Det har också återberättats från Aḥmad att det tillhör den som hittade det. Detta är även Ḥasan ibn Ṣāliḥs och Abū Thawrs uppfattning. Abū Yūsuf föredrog denna åsikt. Skälet har nämnts tidigare: äganderätten till rikāz övergår inte automatiskt till markägaren bara genom äganderätten till marken. Om markägaren gör anspråk på det ska hans ord godtas, eftersom han har rätt till det som finns inom hans äganderätt. Om han inte gör anspråk på det, tillhör det den som hittade det. Imām al-Shāfiʿī sade: Om ägaren erkänner det, tillhör rikāz honom; om han inte erkänner det, tillhör det den tidigare ägaren.
Hur mycket som ska betalas för rikāz har redan nämnts. Rikāz är en skatt som begravdes i jorden under den förislamiska tiden, och en femtedel ska betalas av den. De återstående fyra femtedelarna tillhör markens äldsta ägare, om han är känd. Om han är död, tillhör de hans arvingar, om de är kända. Annars ska de deponeras i Bayt al-Māl. Detta är Abū Ḥanīfas, Māliks, al-Shāfiʿīs och Muḥammads rättsskola. Aḥmad och Abū Yūsuf sade: Om markägaren inte gör anspråk på det, tillhör det den som hittade det; annars tillhör det enligt enhällighet markägaren. Oavsett om mängden rikāz är liten eller stor ska en femtedel av den betalas, och någon nisāb har inte fastställts för den. Enligt Abū Ḥanīfa, Aḥmad, den starkare av Māliks två uppfattningar och al-Shāfiʿī ska nisāb beaktas. Däremot råder enighet om att ett helt år inte är ett villkor för detta.
Vem är skyldig att betala khumus, det vill säga en femtedel? Enligt de flesta lärda är det den som hittar rikāz som är skyldig att betala khumus, oavsett om han är muslim, en lojal icke-muslimsk medborgare, vuxen eller minderårig, mentalt frisk eller sinnessjuk. För minderåriga och sinnessjuka måste dock deras förmyndare fullgöra skyldigheten att betala khumus.
Ibn al-Mundhir sade: Alla de lärda vars uppfattningar vi har fått kännedom om har varit eniga om att om en lojal icke-muslim hittar rikāz, är det han som är skyldig att betala khumus. Mālik, Medinas invånare, al-Thawrī, al-Awzāʿī, irakierna och de självständiga rättslärda med flera företrädde denna uppfattning. Al-Shāfiʿī sade: Den som är skyldig att betala zakat är också skyldig att betala khumus, och ingen annan, eftersom khumus också är zakat.
Vilka har rätt till khumus? Enligt al-Shāfiʿī har samma personer som har rätt till zakat också rätt till khumus. Aḥmad och al-Bayhaqī återberättade nämligen från Bishr al-Khasʿamī, från en man ur hans stam:
“Han sade: När jag samlade in zakat i Kūfa föll ett kärl fyllt med fyra tusen dirham framför mig nära ett gammalt tempel. Jag tog det med mig till ʿAlī. Han sade: Dela det i fem delar. Jag delade det. ʿAlī tog en del, det vill säga en femtedel, och gav mig fyra femtedelar. När jag sedan var på väg därifrån ropade han på mig och sade: Finns det några fattiga bland dina grannar? Jag svarade: Ja. Han sade: Ta detta och fördela det bland dem.”
Abū Ḥanīfa, Mālik och Aḥmad ansåg däremot att de som har rätt till krigsbyte också har rätt till rikāz-khumus. Al-Shaʿbī återberättade nämligen: En man hittade tusen dinarer begravda utanför Medina. Han tog dem med sig till ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb. Denne tog två hundra dinarer, khumus, från dem och gav mannen de återstående åtta hundra dinarerna. ʿUmar började fördela de nämnda två hundra dinarerna bland de närvarande muslimerna. Till slut behöll han en liten del av dem. Sedan sade han: Var är dinarernas ägare? Mannen gick till honom. ʿUmar sade: Ta dessa dinarer; de är dina.” I al-Mughnī sägs det att om detta hade varit zakat, skulle han vid fördelningen av dessa dinarer ha utsett dem som hade rätt till zakat och inte ha återlämnat dem till den som hittade skatten. Dessutom är även den lojala icke-muslimska medborgaren skyldig att betala denna khumus, medan zakat inte är obligatoriskt för en icke-muslim.
38. Zakat på havets tillgångar
Enligt de flesta lärda är zakat inte obligatoriskt på någon av havets tillgångar, såsom ädelstenar, pärlor, jade, ambra, fisk och annat. Enligt en av de två återberättelserna från Aḥmad är zakat däremot obligatoriskt på havets tillgångar när de uppgår till nisāb. Abū Yūsuf stödde denna uppfattning endast beträffande pärlor och ambra. Ibn ʿAbbās sade: Det finns ingen zakat på ambra; det är något som havet kastar upp. Jābir sade: Det finns ingen zakat på ambra. För den som får det i sin besittning är det som ett krigsbyte.
39. Zakat på förvärvad egendom
Om någon förvärvar egendom som inte är zakatpliktig förrän ett helt år har gått och den når nisab, samtidigt som han inte har någon annan egendom, eller har egendom av samma slag men den inte når nisab, och den förvärvade egendomen tillsammans med den når nisab, ska året för zakat på denna egendom börja räknas från den tidpunkten. När året har gått blir zakat obligatorisk. Om han däremot redan har egendom motsvarande nisab, måste den förvärvade egendomen vara av en av följande tre typer:
1. Den förvärvade egendomen är en ökning av samma slags egendom, såsom handelsvinster och djurungar. Den ska då följa den ursprungliga egendomen både vad gäller året och zakat.
Den som alltså har handelsvaror eller boskap motsvarande nisab och under årets lopp gör en handelsvinst eller får djurungar, ska enligt enhällig uppfattning betala zakat på hela egendomen, både den ursprungliga och den förvärvade.
2. Den förvärvade egendomen tillhör samma kategori som den nisab-egendom han redan har, men är varken en del av den eller dess avkomma; den har i stället förvärvats genom köp, gåva eller arv. Enligt Abu Hanifa ska sådan förvärvad egendom läggas till den egendom som redan uppnått nisab. Året ska räknas från den ursprungliga egendomens år, och zakat ska betalas på hela den sammanlagda egendomen, både den ursprungliga och den förvärvade.
Al-Shafi’i och Ahmad sade: Den förvärvade egendomen ska följa den ursprungliga egendomen endast vad gäller nisab, och ett nytt år ska räknas för den. Detta gäller oavsett om den ursprungliga egendomen är kontanta medel eller djur. Om någon exempelvis hade tvåhundra dirham och under årets lopp förvärvade ytterligare några dirham, ska han betala zakat på båda dessa egendomar när året har gått. Maliks uppfattning om djur är densamma som Abu Hanifas. När det gäller guld och silver är hans uppfattning densamma som al-Shafi’is och Ahmads.
3. Den förvärvade egendomen är av ett annat slag än den egendom han redan har. Sådan förvärvad egendom får inte läggas till den befintliga egendomen för att beräkna vare sig nisab eller året. Om den däremot själv uppgår till nisab, ska ett helt år räknas för den och zakat betalas vid årets slut. Annars behöver ingenting betalas. Detta är de flesta lärdas uppfattning.
40. Zakat är obligatorisk som en skuld för personen, inte på själva egendomen
Enligt en av Hanafi-, Maliki- och Ahmads uppfattningar, och enligt en återberättelse även enligt al-Shafiʿis uppfattning, gäller zakat själva egendomen. En annan uppfattning hos Ahmad och al-Shafiʿi är att zakat åläggs egendomens ägare som en skyldighet, inte själva egendomen. Skillnaden mellan dessa uppfattningar får följande praktiska konsekvens: En person äger tvåhundra dirham, och två år har gått utan att han har betalat zakat. Den som anser att zakat är obligatorisk på själva egendomen säger att personen nu endast behöver betala zakat för ett år, eftersom egendomen efter betalningen av det första årets zakat har minskat till fem dirham under nisab. Den som anser att zakat åläggs som en skyldighet säger däremot att han ska betala två zakatbelopp, ett för vart och ett av de två åren, eftersom zakat blev obligatorisk som en skyldighet för honom. Därför påverkar den inte nisabens storlek. Ibn Hazm anser att uppfattningen att zakat åläggs som en skyldighet är den starkaste. Han säger: ”Från vår tid tillbaka till Allahs Sändebuds tid har ingen i hela den muslimska umman varit oenig om att den som är skyldig att betala zakat på vete, korn, dadlar, guld, silver, kameler, nötkreatur eller får och betalar zakat med något annat än just dessa grödor, detta guld, silver, dessa kameler, detta nötkreatur eller dessa får, inte får hindras från det och inte heller får det ogillas. Han kan alltså betala med denna egendom, med något annat som han har till hands eller med något annat som kan köpas, skänkas eller lånas; allt detta är likvärdigt. Därmed är det med säkerhet fastställt att zakat åläggs som en skyldighet och inte själva egendomen. Om den hade ålagts på själva egendomen skulle det under inga omständigheter ha varit tillåtet att betala med något annat, och han skulle ha hindrats från att göra det. Detta är som när en person delar ägandet av något av de nämnda slagen med någon annan: utan delägarens samtycke är det inte tillåtet för honom att ge delägaren något annat än det som de är delägare i.”
På samma sätt skulle, om zakat verkligen hade ålagts på en viss egendom, en av följande två situationer vara oundviklig: antingen skulle zakat vara obligatorisk på varje del av egendomen, eller så skulle den vara obligatorisk på någon del av den och inte på själva egendomen som helhet. Om zakat hade varit obligatorisk på alla dess delar skulle det ha varit förbjudet för honom att sälja ens ett korn eller någon liten del av den, eftersom alla som har rätt till zakat då skulle vara delägare i den delen. På samma sätt skulle det ha varit förbjudet för honom att äta ens en del av den. Detta är emellertid enhälligt förkastat. Likaså skulle det inte ha varit tillåtet att ta ut ett får ur hela hjorden utan att först fastställa dess värde, såsom är nödvändigt vid delägarskap. Om zakat däremot hade varit obligatorisk på en viss del av egendomen, men inte på själva egendomen som helhet, skulle även detta vara ogiltigt, eftersom han då kanske utan att veta det skulle konsumera den andel som tillkommer dem som har rätt till zakat.
41. När egendom förstörs efter att zakat blivit obligatorisk men innan den betalats
Om ett år har gått efter att zakat blivit obligatorisk, eller om tiden för skörden har kommit, och hela egendomen eller en del av den förstörs innan zakat har betalats, kvarstår ägarens ansvar för hela zakatbeloppet, oavsett om förstörelsen berodde på hans försumlighet eller inträffade utan någon försumlighet från hans sida. Detta är Ibn Hazms uppfattning och den berömda rättsskolan hos imam Ahmad. Abu Hanifa anser däremot att zakat bortfaller om hela egendomen förstörs utan att ägaren har gjort något övergrepp eller varit vårdslös. Om endast en del förstörs, bortfaller zakat proportionellt. Enligt honom är zakat knuten till själva egendomen och inte till dess värde. Om egendomen däremot förstörs på grund av övergrepp eller vårdslöshet, bortfaller zakat inte. Al-Shafiʿi, Hasan ibn Salih, Ishaq, Abu Thawr och Ibn al-Mundhir har sagt: Om nisab förstörs innan ägaren har möjlighet att betala zakat, bortfaller zakat. Om den förstörs efter det, bortfaller den inte. Ibn Qudama har föredragit denna uppfattning och sagt: ”Om Allah vill är den korrekta uppfattningen att zakat bortfaller när egendomen förstörs endast om ägaren inte har dröjt med att betala zakat. Zakat blir nämligen obligatorisk på grundval av medkänsla. Därför kan det inte vara så att den förblir obligatorisk trots att egendomen inte längre finns och ägaren är fattig.”
Försumlighet innebär att inte betala zakat trots att man har möjlighet att göra det. Om man saknar möjlighet räknas det inte som försumlighet, oavsett om orsaken är att man inte hittar någon berättigad mottagare av zakat, att egendomen befinner sig långt från honom, att det som ska ges som zakat inte finns bland egendomen och måste köpas, att det inte går att få tag på det för köp, att han är upptagen med att söka efter det som ska köpas eller någon annan liknande omständighet som gör honom oförmögen att betala zakat. Om vi ändå säger att zakat förblir obligatorisk efter att egendomen har förstörts, och ägaren därefter får möjlighet att betala den, ska han betala. Annars ska han få anstånd tills han återfår möjlighet och ekonomiskt utrymme, utan att hans förlust belastas ytterligare. När det är obligatoriskt att ge en ägare anstånd med att betala människors fordringar, är det ännu mer befogat att ge honom anstånd med att betala Allahs rättighet, zakat.
42. När zakat förstörs efter att den avskilts
Om zakat har avskilts för att delas ut bland de berättigade mottagarna och hela eller en del av den därefter förstörs, måste zakat betalas på nytt. Den förblir nämligen ägarens ansvar tills den når dem som Allah har befallt att zakat ska överlämnas till. Ibn Hazm återberättar från Ibn Abi Shayba, Hafs ibn Ghiyath, Jarir, Muʿtamir ibn Sulayman al-Taymi, Zayd ibn Hubab och Abd al-Wahhab ibn Ata; Hafs återberättade från Hisham ibn Hassan och Hasan al-Basri; Jarir från al-Mughira och hans lärjungar; Muʿtamir från Muzammar och Hammad; Zayd från Ghubba och al-Hakam; och Abd al-Wahhab från Ibn Abi Aruba, Hammad och Ibrahim al-Nakhaʿi. Därefter sade de alla samstämmigt: ”Den som har tagit ut zakat och den sedan förstörs måste betala zakat på nytt.” Det har återberättats från Ata: ”Det krävs inte att zakat betalas på nytt.”
43. Zakat bortfaller inte om betalningen fördröjs
Den som har låtit år efter år passera utan att betala den zakat som varit obligatorisk för honom måste betala all tidigare zakat, oavsett om han kände till att zakat var obligatorisk eller inte, och oavsett om han bodde i ett muslimskt eller ett icke-muslimskt land. Detta är den shafiitiska rättsskolans uppfattning.
44. Att ge värdet i stället för den ursprungliga egendomen
När Koranen och sunna innehåller tydliga föreskrifter om att zakat ska ges ur den ursprungliga egendomen, är det endast tillräckligt att ge dess värde när den ursprungliga egendomen eller en likvärdig egendom inte kan erhållas. Zakat är nämligen en dyrkan, och dyrkan är endast giltig när den utförs på det sätt som sharia föreskriver. Dessutom bör zakat ges i form av den ursprungliga egendomen, så att de fattiga kan få del av de rikas ursprungliga egendom.
I en hadith återberättad av Muadh står det: ”När Guds sändebud ﷺ skickade honom till Jemen sade han: ’Ta spannmål från spannmål, getter från getter och får, kameler från kameler och nötkreatur från nötkreatur.’” – Abu Dawud, Ibn Majah, Bayhaqi och Hakim.
Al-Shawkani sade: ”Den riktiga uppfattningen är att zakat är obligatorisk ur den ursprungliga egendomen och att det inte är tillåtet att ge dess värde utan en giltig ursäkt. Enligt Abu Hanifa är det dock tillåtet att ge värdet även när man har möjlighet att ge från den ursprungliga egendomen. Zakat är nämligen de fattigas rätt, och för den fattige är det ingen skillnad mellan den ursprungliga egendomen och dess värde.” Al-Bukhari återberättade: ”Muadh sade till Jemens invånare: ’För zakatens skull, ta med silkeskläder med kant eller kläder att bära till mig. Det blir lättare för er.’”
I Medina hade Guds sändebuds ﷺ följeslagare fått tillåtelse att ge egendomens värde.
45. Zakat på gemensamt ägd egendom
När en egendom ägs av två eller flera delägare är zakat, enligt de flesta lärda, inte obligatorisk för någon av dem om inte var och en av dem individuellt äger nisab.
46. Den som undviker att betala zakat
Imam Malik, Ahmad, al-Awza’i, Ishaq och Abu Ubayd sade: Om en person äger nisab inom någon form av egendom och före årets slut säljer den, skänker bort den eller förstör en del av den, befrias han inte från att betala zakat. Om han gör detta under årets senare del ska zakat tas ut av honom vid årets slut. Men om han gör det under årets första del behöver han inte betala zakat. Detta beror på att det inte verkar som om han genom detta har velat undandra sig zakat. Abu Hanifa och al-Shafi’i sade: Hans zakat bortfaller, eftersom han har minskat sin egendom innan året hade löpt ut. Men om han avsiktligt vill undandra sig zakat ska han anses vara syndig och olydig mot Allah.
De som företräder den förstnämnda uppfattningen hämtar bevis från verserna 18–21 i sura al-Qalam:
إِنَّا بَلَوْنَهُمْ كَمَا بَلَوْنَا أَصْحَبَ الْجَنَّةِ ، إِذْ أَنْسَبُوا لَيَصْرِمِنْهَا مُصْبِحِيْنَ، وَلَا يَسْتَقْنُونَ فَطَافَ عَلَيْهَا طَائِفَ مِنْ رَبِّكَ وَهُمْ نَالِمُونَ. فَاصْبَحَتْ كَالمُرِنِي.
”Vi prövade dem, liksom Vi prövade trädgårdens ägare, när de svor att de tidigt på morgonen skulle skörda dess frukter och inte sade: ’Om Allah vill.’ Därefter drabbades trädgården av en olycka från din Herres sida medan de sov. Och den blev som ett skördat sädesfält.” På detta sätt straffade Allah dem för att de försökte undandra sig zakat.
En ytterligare anledning är att han ville beröva dem som hade rätt till zakat, men inte lyckades. Eftersom han dessutom hade en orättfärdig avsikt, var det klokt att straffa honom genom att omintetgöra hans syfte. Det är som när någon dödar sin far för att påskynda sitt arv. Därför straffade sharia honom genom att beröva honom arvet.
47. Kategorier för utbetalning av zakat
Det finns åtta kategorier som zakat kan ges till. Allah har beskrivit dem i följande vers:
إِنَّهَا الصَّدَقْتُ لِلْفُقَرَاءِ وَالْمَسْكِينِ وَالْعَمِلِينَ عَلَيْهَا وَالْمُؤلَّفَةِ قُلُوبُهُمْ وَفِي الرِّقَابِ وَالْغَرِمِينَ وفِي سَبِيلِ اللَّهِ وَابْنِ السَّبِيلِ ، فَرِيضَةً مِّنَ اللهِ ، وَاللهُ عَلِيمٌ حَكِيرٌ .
“Allmoseskatten är avsedd för de fattiga, de behövande, dem som arbetar med att samla in allmoseskatten, dem vars hjärtan man önskar vinna, för frigivning av slavar, för skuldsatta, för Allahs väg och för resande. Detta är en föreskrift fastställd av Allah. Allah är Allvetande och Allvis.” (Sura at-Tawba: vers 60)
Ziyad ibn Harith as-Suda’i sade: Jag kom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och avlade trohetseden inför honom. Då kom en man och sade: ”Ge mig något från allmoseskatten.” Han sade: ”När det gäller allmoseskatten har Allah inte överlåtit avgörandet åt någon profet eller någon annan. Därför har Han själv fördelat den och delat den mellan åtta kategorier. Om du tillhör någon av dessa åtta kategorier ska jag ge dig.” – Abu Dawud.
En detaljerad förklaring av de åtta kategorier som nämns i versen följer:
1–2. De fattiga och de behövande: de som är beroende av andra för att tillgodose sina grundläggande behov. Motsatsen är de välbärgade som själva kan tillgodose sina grundläggande behov. Som vi tidigare har nämnt är den förmögenhet som gör någon rik en förmögenhet motsvarande nisab utöver det som behövs för hans och hans barns grundläggande behov. Till dessa grundläggande behov hör mat, dryck, kläder, bostad, transportmedel och medel för att försörja sig. Människans liv kan inte fungera utan dessa. Den som saknar tillräckliga tillgångar för att tillgodose dessa behov är fattig och har rätt till allmoseskatten.
I Muadhs hadith sägs: ”Den ska tas från deras rika och återlämnas till deras fattiga.” Den från vilken den tas är rik och äger nisab. Den till vilken den återlämnas är däremot fattig, det vill säga en person som inte har tillgångar motsvarande den rikes förmögenhet. Det finns ingen skillnad mellan den fattige och den behövande när det gäller behov och nöd eller när det gäller rätten till allmoseskatten. Men eftersom de i versen har sammanförts med konjunktionen ”wa”, det vill säga ”och”, kan detta tyda på två separata kategorier utan att det vederlägger vårt påstående. Den behövande är nämligen en kategori av fattiga med vissa särskilda kännetecken. Detta är tillräckligt för att de ska räknas som en separat kategori.
Av hadithen framgår att de behövande är sådana fattiga som inte ber människor om något. Allmänheten känner inte heller igen dem. Därför nämns de särskilt i versen. Det kan nämligen vara så att de, på grund av sin värdighet och blygsamhet, inte känns igen.
Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som avvisas efter att ha fått en eller två dadlar, eller en eller två munsbitar mat, är inte den behövande. Den behövande är den som avstår från att tigga. De ber inte någon om något genom enträgna böner.” En annan återgivning lyder: ”Den som avvisas efter att ha fått en eller två munsbitar mat och en eller två dadlar är inte den behövande. Den behövande är snarare den som inte finner något sätt att frigöra sig från sitt beroende av andra, som människor inte känner igen så att de kan ge honom något, och som inte heller ber människor om något.” – al-Bukhari och Muslim.
Hur mycket allmoseskatt ska ges till den fattige: Syftet med allmoseskatten är att befria den fattige från fattigdom och tillgodose hans behov. Därför ska han få så mycket från allmoseskatten att han kan befrias från fattigdom, bli varaktigt välbärgad, frigöra sig från beroendet av andra och bli självförsörjande. Beloppet kan variera beroende på personens situation och individuella omständigheter. Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”När du ger någon en gåva, gör honom självförsörjande.” Qadi Abd al-Wahhab sade: Imam Malik fastställde ingen definition i denna fråga. Han sade endast: Även den som har bostad, tjänare och ett transportdjur – dessa grundläggande saker – får ta emot den. Det har också återberättats i hadith att det är tillåtet för den fattige att be om hjälp så att han kan skaffa sig ett sätt att försörja sig och genom det bli självförsörjande resten av livet.
Kubāisa ibn Mukhāriq al-Hilālī berättar: Jag hade en skuld på min hals. Därför gick jag till Allahs Sändebud för att fråga honom om saken. Han sade: ”Stanna här tills zakat kommer till oss. Då ska jag be att något ges till dig.” Sedan sade han: ”O Kubāisa, det är inte tillåtet för någon att be om hjälp, utom för en av tre personer: Den som är skuldsatt får be om hjälp, så att han kan få hjälp och sedan upphöra med att be. Den som drabbats av en olycka som förstört en stor del av hans egendom får be om hjälp, så att han kan ordna sitt uppehälle. Enligt en annan återberättelse: så att han kan tillgodose sina behov och bli självförsörjande. Och den som hamnat i så svår fattigdom att tre kloka personer ur hans folk vittnar: ’Den och den har hamnat i svår fattigdom’ får be om hjälp, så att han kan ordna sitt uppehälle och bli självförsörjande. O Kubāisa, den som ber om hjälp utöver dessa tre personer förvärvar och äter det förbjudna.” – Ahmad, Muslim, Abū Dāwūd och Nasāʾī.
Får en frisk, stark och arbetsför person ta emot zakat? Liksom zakat inte får ges till en rik person, får den inte heller ges till en stark och arbetsför person.
1. ʿUbaidullah ibn ʿAdī ibn al-Khiyār berättar: Två män meddelade mig att de kom till Allahs Sändebud under avskedspilgrimsfärden. Han höll då på att fördela zakat. De sade: ”Vi två bad honom om zakat.” Han lyfte blicken mot oss och sänkte sedan blicken igen. Han såg att vi båda var starka. Han sade: ”Om ni vill kan jag ge er, men däri finns ingen andel för en rik person eller för en stark och arbetsför person.” – Abū Dāwūd och Nasāʾī.
Al-Khattābī säger: Den grundprincip som framgår av denna hadith är att en person om vilken det inte är känt att han äger någon egendom ska anses sakna egendom. Detta visar att yttre fysisk styrka och en kraftig kropp inte ska beaktas när det gäller zakat, utan att man undersöker hur hans förvärv ser ut. Många människor är nämligen fysiskt friska och starka, men trots det så odugliga i arbete att de inte kan utföra något arbete på ett tillfredsställande sätt. Hadithen visar att man inte får avstå från att ge sådana personer zakat.
Rayhān ibn Yazīd återberättar från ʿAbdullah ibn ʿAmr, och denne från Allahs Sändebud, att Allahs Sändebud sade: ”Det är inte tillåtet för en rik person, eller för en frisk och stark person som kan arbeta och förtjäna sitt uppehälle och vars alla lemmar är friska och normala, att ta emot zakat.” – Abū Dāwūd och at-Tirmidhī. Detta är ash-Shāfiʿīs, Ishāqs, Abū ʿUbaids och Ahmads åsikt.
Hanafiterna säger: Även en frisk och stark person får ta emot zakat, så länge han inte äger tvåhundra dirham eller mer.
An-Nawawī säger: Får de personer som vanligtvis inte är vana att förtjäna sitt uppehälle genom kroppsarbete, men som ändå är starka och arbetsföra, ta från den del av zakat som är avsedd för de fattiga? Som svar på denna fråga sade imām al-Ghazālī: ”Ja, det får de.” Detta är i själva verket den korrekta åsikten. Det yrke som passar en person är det som ska beaktas för honom.
Bestämmelsen för den som äger nisab men inte har tillräckligt välstånd för att tillgodose sina grundläggande behov:
Den som äger nisab av något slags egendom, men vars egendom inte räcker till för hans grundläggande behov på grund av ett stort antal familjemedlemmar eller stigande priser, betraktas som förmögen eftersom han äger nisab, och zakat är följaktligen obligatorisk på hans egendom. Samtidigt är han också fattig, eftersom den egendom han äger inte täcker hans behov. Därför får han även zakat i egenskap av fattig. Imam Nawawi säger: Den som äger mark, men vars avkastning inte säkerställer hans välstånd, ska få alla sina behov täckta genom zakat, och han får inte tvingas sälja marken.
I al-Mugni sägs det att Maymuni berättade: Jag sade till Ahmad ibn Hanbal: Det är inte ovanligt att en person äger några kameler och getter eller får, på vilka zakat är obligatorisk, men ändå är fattig. Han kan också ha fyrtio getter och mark som inte täcker hans behov. Ska han få zakat? Ahmad svarade: Ja. Eftersom han inte äger så mycket egendom att den gör honom välbärgad och inte heller har möjlighet att förvärva så mycket att han blir välbärgad, är det tillåtet för honom att ta emot zakat, på samma sätt som det hade varit tillåtet om han ägde egendom på vilken zakat inte är obligatorisk.
3. De anställda och tjänstemännen inom zakatförvaltningen: Dessa är de personer som regeringen, eller en av regeringen godkänd eller bemyndigad representant, utser för att driva in och samla in zakat från de rika. Även de som förvarar zakatmedlen, vaktar zakatdjuren och för bok över zakat omfattas av denna kategori. De måste vara muslimer och får inte tillhöra dem för vilka zakat är förbjuden, nämligen någon medlem av Profeten – må Allah välsigna honom och ge honom frid – ätt, Banu Hashim och Banu Abd al-Muttalib.
Det har återberättats från al-Muttalib ibn Rabi’a ibn al-Harith ibn Abd al-Muttalib. Han sade: Jag och al-Fadl ibn Abbas gick till Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid. Sedan sade en av oss: ”Allahs Sändebud! Vi har kommit till dig för att du ska utse oss till ansvariga för zakat, så att vi får ta del av de förmåner som andra får i samband med detta och så att vi kan överlämna till dig det som andra överlämnar till dig.” Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – sade: ”Zakat och allmosa är inte lämpliga för Muhammad och hans ättlingar. De är människornas orenlighet.” – Ahmad och Muslim.
Zakat är emellertid tillåten som lön och ersättning för de anställda och tjänstemännen inom zakatförvaltningen, även om de är rika.
Det har återberättats från Abu Sa’id att Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – sade: ”Zakat är inte tillåten för någon rik person, utom för fem personer: 1. den som är anställd med zakatrelaterade uppgifter, 2. den som har köpt zakatvaror med sina egna pengar, 3. den skuldsatte, 4. den som kämpar på Allahs väg, och 5. om en fattig person ger en rik person något som han fått som zakat eller i form av zakatvaror.” – Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah och al-Hakim. De som arbetar med zakat tar endast ersättning för sitt arbete ur zakatmedlen.
Det har återberättats från Abd Allah al-Sa’di att han kom från Syrien till Umar ibn al-Khattab. Umar – må Allah vara nöjd med honom – sade till honom: ”Jag har hört att du är anställd i muslimernas tjänst, men att du inte tar emot den lön som du får för detta. Är det sant?” Abd Allah svarade: ”Ja. Jag har många hästar och slavar, och jag är välbärgad. Jag vill att mitt arbete ska vara en allmosa för muslimerna.” Umar – må Allah vara nöjd med honom – sade: ”Jag hade samma inställning som du. Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – brukade ge mig något som ersättning, och jag sade: ’Ge det till den som är fattigare än jag.’ En gång gav han mig något, och jag sade: ’Ge det till den som är mer behövande än jag.’ Då sade han: ’Ta det som Allah ger dig av denna egendom utan att du ber om det eller åtrår det, och använd det sedan eller ge bort det som allmosa. Men längta inte efter det som Allah inte ger dig.’” – al-Bukhari och al-Nasa’i.
Det är önskvärt att ersättningen till dem som arbetar med zakat är tillräcklig för att täcka deras behov.
”Det har berättats från al-Mustawrid ibn Shaddad, må Allah vara nöjd med honom. Allahs sändebud sade: ’Den som anförtros någon av folkets angelägenheter bör skaffa sig en bostad om han inte har någon, gifta sig om han inte har någon hustru, anställa en tjänare om han inte har någon och skaffa sig ett färdmedel om han inte har något. Den som skaffar något utöver detta är en förskingrare.’ – Ahmad och Abu Dawud; dess överleveringskedja är autentisk.
Al-Khattabi sade: Denna hadith kan förklaras på två sätt. För det första tillät Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, att tjänare och bostad
skaffas av hans ersättning för arbetet. Det är inte tillåtet att ta emot någon ytterligare förmån. För det andra har tjänstemän och ämbetsmän rätt till bostad och tjänare. Om han inte har någon bostad ska en bostad hyras åt honom så länge han innehar denna tjänst. Om han inte har någon tjänare ska en tjänare anställas åt honom och en tillräcklig lön ska ordnas åt tjänaren.
4. De vars hjärtan behöver vinnas: I Tafsir al-Manar beskrivs denna grupp på följande sätt:
Det har framhållits att de är en grupp vars hjärtan man önskar rikta mot islam och muslimerna och fylla med kärlek till dem, och att det finns behov av att samla dem kring islam och stärka dem i den. Eftersom deras lojalitet till islam är svag behövs en del av zakat för detta ändamål. Genom detta önskar man också skydda muslimerna från deras skada eller dra nytta av deras tjänster till muslimernas försvar. De rättslärda har delat in denna grupp i två kategorier: muslimer och kafirer.
Muslimerna är i sin tur av fyra slag:
1. Framstående och ledande personer bland muslimerna, såsom när Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, gav gåvor till Adi ibn Hatim och Zabariqan ibn Badr. Det fanns ingen svaghet eller brist i deras islam. Orsaken var deras särskilda ställning bland sina stammar.
2. Ledande personer bland svaga muslimer, som åtnjuter stor respekt inom sina egna stammar och grupper. Syftet med att ge dem en del av zakat är att säkerställa deras ståndaktighet i islam, deras trosmässiga styrka samt deras stöd och välvilja i jihad och annat. Även från Banū Hawāzins krigsbyte gav Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, stora rikedomar till en grupp av Makkas invånare som hade antagit islam efter erövringen av Mekka. Bland dem fanns hycklare och muslimer med svag tro. Efter att ha fått gåvor från denna kategori av zakat stärktes tron hos de flesta av dem, och de blev goda muslimer.
3. En grupp muslimer som bor nära gränsen mellan den islamiska staten och en fiendestat. De får detta i hopp om att de ska göra motstånd på muslimernas sida när fienden angriper. Författaren till Tafsir al-Manar säger: ”Jag anser att detta är murābata, det vill säga det försvar, som nämns i Koranen.” Dessa rättslärda har hänfört denna kategori till den kategori som kallas ”Allahs väg”. Med detta avses strid på Allahs väg. I vår tid är det särskilt viktigt att vinna hjärtana hos den grupp muslimer som de otrogna försöker locka, så att de ska konvertera till deras religion eller åtminstone bli deras anhängare. Vi ser att imperialistiska länder avsätter en del av sina nationella tillgångar för att uppnå det skamliga målet att göra muslimerna till sina slavar och omvända dem till sin religion, genom att locka och vinna deras hjärtan. Vissa av dem ägnar sig åt att direkt kristna muslimerna och föra dem bort från islam. Andra vill endast göra dem till sina anhängare, göra dem till fiender till muslimska länder och använda dem för att förstöra den islamiska enheten. Är det då inte muslimernas ännu mer angelägna skyldighet att göra allt de kan för att skydda dessa muslimer från att falla i de otrogna makternas skamliga konspirationer?
4. Bland muslimerna finns det grupper vars hjälp, stöd, inflytande och auktoritet kan behövas för att driva in zakat. Denna inflytelserika grupp kan genom sin auktoritet och makt driva in zakat från dem som inte går med på att betala zakat utan krig. Att hjälpa staten på detta sätt är för dem mindre skadligt och bör ges högre prioritet, eftersom det säkerställer större nytta. Sådana grupper kan stödjas genom bidrag från zakatmedlen.
Å andra sidan är de bland de icke-troende vars hjärtan behöver vinnas och vinnas över av två slag:
1. Sådana vars hjärtan kan vinnas genom bidrag, så att man kan hoppas att de även blir muslimer. Ett exempel är Safwan ibn Umayya, som Guds sändebud hade garanterat säkerhet på dagen för erövringen av Mecka och gett fyra månaders uppskov, så att han under denna tid kunde överväga och besluta vad han skulle göra. Han hade flytt, men kom efter att ha fått säkerhetsgarantin och anslöt sig till muslimerna i slaget vid Hunayn, innan han hade antagit islam. När Guds sändebud gav sig ut på Hunaynexpeditionen lånade han hans vapen. Guds sändebud gav honom ett stort antal lastkameler som strövade omkring i en dal. När han fick dessa sade han: ”Detta är gåvan från den ädle man som inte fruktar fattigdom. Guds sändebud var den person jag avskydde mest. Trots det gav han mig dessa gåvor och fortsatte att ge. Därför är han nu den person jag älskar mest.”
2. Sådana från vilka man befarar skadlig verksamhet. Man kan hoppas att deras skadliga verksamhet upphör om man ger dem zakat. Ibn Abbas sade: En grupp människor brukade komma till Guds sändebud. Om han gav dem något prisade de islam, men om han inte gav dem något fördömde och kritiserade de islam. Abu Sufyan ibn al-Harb, Aqra ibn Habis och Uyayna ibn Hisn tillhörde denna grupp. Guds sändebud gav var och en av dem hundra kameler.
Hanafiternas uppfattning är att kategorin för att vinna hjärtan har upphört att gälla, eftersom Gud har gjort sin religion segerrik och mäktig. Uyayna ibn al-Hisn, Aqra ibn Habis och Abbas ibn Mirdas kom till Abu Bakr och bad om sin andel. Abu Bakr skrev ett brev till dem där han beviljade dem deras andel. De gick till Umar och överlämnade brevet till honom, men han vägrade att ge dem något och rev sönder brevet. Umar sade: ”Guds sändebud brukade ge er detta för att göra er benägna till islam. Nu är islam inte längre beroende av er. Om ni nu förblir ståndaktiga i islam, så är det gott; annars får svärdet avgöra mellan er och oss.” Därefter läste han denna vers:
وقُلِ الْحَقُّ مِنْ رَبِّكُمْ لكَ فَمَنْ شَاءَ فَلْيُؤْمِنْ وَمَنْ شَاءَ فَلْيَكْفُرْ.
”O profet! Säg: Sanningen har kommit från er Herre. Den som vill, må tro, och den som vill, må förneka tron.” (Sura al-Kahf, vers 29)
Därefter gick de åter till Abu Bakr och sade till honom: ”Är det du eller Umar som är kalif? Du gav oss ett brev, men Umar rev sönder brevet.” Abu Bakr sade: ”Han får göra det om han vill.”
Hanafiternas argument är att Abu Bakr följde Umars beslut. Ingen annan sahabi invände mot detta avgörande, inte ens Uthman och Ali. Som svar sägs att detta var Umars ijtihad (en självständig bedömning och uppfattning). Han ansåg att det inte längre fanns något behov av att ge dem något efter att islam hade blivit fast etablerad i deras stammar. Även om de skulle lämna islam och bli avfällingar fanns ingen risk för någon skada. Att Uthman och Ali inte gav zakat från denna kategori bevisar inte heller den hanafitiska uppfattningen att kategorin för att vinna hjärtan har upphävts. De kan ha underlåtit att ge zakat till denna kategori under Uthmans och Alis tid eftersom det då inte fanns något behov av att vinna de otrognas hjärtan. Detta bevisar inte att kategorin saknar existens och behov. Behovet kan uppstå under någon härskares tid. Framför allt är Koranen och sunna de bästa bevisen. Dessa två är källor som man under inga omständigheter kan avvika från. Ahmad och Muslim har återberättat från Anas: Vadhelst som begärdes av Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, på villkor att personen skulle anta islam, gav han honom. En man kom till honom och bad om något. Han gav honom då ett stort antal getter ur zakatgetterna som gick omkring mellan två berg. Mannen återvände till sitt folk och sade: ”O mitt folk, anta islam! Muhammad ger så frikostigt att han inte ens bryr sig om risken att själv hamna i fattigdom.”
Enligt al-Shawkani är det tillåtet att ge zakat till kategorin för att vinna hjärtan. Denna uppfattning företräds av Itra, Jibai, Balkhi, Ibn Mubashshir, Malik, Ahmad och enligt en återberättelse även al-Shafii. Al-Shafii sade: Vinn inte någon otrogen persons hjärta. Däremot kan en syndig muslim få från kategorin för att vinna hjärtan.
Abu Hanifa och hans lärjungar säger: Denna kategori har upphävts genom islams utbredning och seger. De åberopar Abu Bakrs vägran att ge zakat till Abu Sufyan, Uyayna, Aqra och Abbas ibn Mirdas som bevis för sin uppfattning.
Den obestridliga sanningen är emellertid att det blir tillåtet att ge zakat till kategorin för att vinna hjärtan när behov uppstår. Om det visar sig att en grupp eller ett sällskap endast accepterar den islamiska regeringen av materiella intressen, och regeringen inte kan få dem att lyda på något annat sätt än genom tvång, kan regeringen använda zakatmedel för att vinna deras hjärtan. Islams utbredning utgör i detta fall inget hinder, eftersom islams utbredning inte är verkningsfull i en sådan situation.
I Tafsir al-Manar sägs att detta i stort sett är den riktiga uppfattningen. När det gäller detaljer bör ijtihad begränsas till att, utifrån vad som är lämpligt, fastställa storleken på den zakat som ska betalas och, när det finns allmännyttiga tillgångar såsom krigsbyte, fastställa deras omfattning. I dessa frågor måste beslut fattas i enlighet med rådgivningen och åsikterna från shurarådet. Kaliferna fattade också beslut i frågor som krävde ijtihad efter samråd. Det finns anledning att överväga hur rimligt det är att som villkor för att ge zakat för att vinna hjärtan kräva att regeringen inte kan få de tvångsobundna människorna att lyda. Detta är nämligen aldrig bestående. Det grundläggande i denna fråga är i stället att prioritera den åtgärd som är relativt mindre skadlig och mer gagnelig.
5. Frigivning av slavar
Slavar med frigivningsavtal omfattas också av detta. De ska alltså få hjälp att bli fria från slaveriet med zakatmedel. Med dessa medel ska slavar friges och göras fria. Det har återberättats från al-Bara: ”En man kom till Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, och sade: ’Visa mig en handling som för mig närmare paradiset och för mig långt bort från helvetet.’ Han sade: ’Frigör slavar och avlägsna slaveriet.’ Mannen sade: ’O Allahs Sändebud, är inte dessa två samma sak?’ Han sade: ’Nej. Att frigöra en slav innebär att du ensam frigör en slav. Att avlägsna slaveriet innebär att du hjälper honom att bli fri genom att betala slaveriets pris, det vill säga lösenbeloppet.’ – Ahmad, al-Daraqutni.
Det har återberättats från Abu Hurayra att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Det åligger Allah att hjälpa tre personer: den som strider på Allahs väg, den som försöker samla in lösenbeloppet för sin frigivning och den som tar initiativ till att gifta sig för att bevara sin kyskhet.” Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasai och Ibn Majah har återberättat detta. Al-Tirmidhi klassificerade det som autentiskt och gott.
Shawkani sade: Det råder meningsskiljaktighet om tolkningen av det som i Koranen kallas ”frigivning av slavar”. Ali ibn Abi Talib, Saʿid ibn Jubayr, Layth, Thawri, Itra, hanafiterna, shafiʿiterna och de flesta lärda sade: Med detta avses mukatab-slavar, det vill säga sådana som har ingått ett avtal om att friköpa sig genom att betala ett fastställt lösenbelopp. De ska få hjälp från zakat att betala lösenbeloppet och därigenom uppnå sin frihet. Ibn Abbas, Hasan al-Basri, Malik, Ahmad ibn Hanbal, Abu Thawr, Abu Ubayd, Ibn al-Mundhir och Bukhari sade däremot: Det innebär att köpa slavar i syfte att befria dem. De sade vidare: Om detta endast avsåg mukatab-slavar, skulle de redan omfattas av kategorin skuldsatta, eftersom en mukatab är skuldsatt. Dessutom är det bättre att köpa en slav för att befria honom än att hjälpa en mukatab. Även om man hjälper en mukatab är det nämligen inte säkert att han blir fri, eftersom han förblir slav så länge ens en enda myntenhet återstår att betala. Dessutom är det alltid möjligt att köpa en slav, medan det inte alltid är möjligt att bli mukatab.
Al-Zuhri sade: Både slavar och mukatab-slavar omfattas av detta. Författaren till Muntaha al-Akhbar har antytt denna uppfattning. Detta är den tydligare tolkningen, eftersom versen omfattar båda.
Det framgår också av al-Barras hadith att att hjälpa någon till frihet och att befria honom inte är samma sak. Det framgår dessutom av hadithen att frigivning av slavar och hjälp till en mukatab att samla in sitt lösenbelopp hör till de handlingar som för en närmare paradiset och längre bort från helvetet.
6. De skuldsatta
Bland dem som är tyngda av skulder och oförmögna att betala finns flera kategorier: exempelvis den som är skyldig böter, blodspengar eller någon annan skuld; den som har gått i borgen för någon annans skuld och, om han skulle betala den med sina egna tillgångar, riskerar att förlora hela sin förmögenhet, eller har förlorat den men ändå inte kunnat betala hela skulden; den som har tagit ett lån för sitt behov; eller den som har ångrat en synd och behöver skuldsätta sig för att betala sin försoning. Alla dessa personer får ta emot hjälp från zakat för att betala sina skulder.
1. Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah och al-Tirmidhi återberättade från Anas – må Allah vara nöjd med honom – att Allahs sändebud – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – sade: Det är endast tillåtet för tre personer att be om hjälp: den som är drabbad av så svår fattigdom att han inte äger något annat än ett stycke ofruktbar mark; den som är rådvill på grund av böter som orättmätigt och med tvång har pålagts honom utan någon motprestation; och den som är angelägen om att betala blodspengar för en nära släkting eller nära vän som har dödat någon och annars själv kommer att dödas, något som skulle vara mycket smärtsamt för honom.
2. Muslim återberättade från Abu Saʿid al-Khudri att en man under Allahs sändebuds tid köpte spannmål och hamnade i stora svårigheter. Han blev överväldigad av skulder. Allahs sändebud sade till muslimerna: Ge denna man zakat som allmosa. Folket gav honom zakat som allmosa, men hans skuld blev ändå inte helt betald. Allahs sändebud sade till hans fordringsägare: Ta endast så mycket som ni har fått. Ni kommer inte att få något mer än detta. (Det vill säga: För närvarande har ni inte rätt till mer än det han nu äger, och så länge han förblir behövande får ni inte hålla honom kvar. Hadithen innebär alltså inte att fordringsägarnas återstående fordringar har avskrivits.)
3. Det återberättas från Qubaysah ibn Mukhariq att han sade: Jag åtog mig en ”humala” (en skuld). Jag gick till Allahs sändebud – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – för att fråga om detta. Han sade: Stanna här tills vi får in zakat och jag beordrar att något av den ska ges till dig.
De lärda har sagt: ”Humala” är en skuld som en person åtar sig och en skuld
Han åtar sig det på eget ansvar och betalar det för att lösa en tvist. När det uppstod oroligheter bland araberna, som krävde betalning av blodspenning eller böter av annat slag och därigenom ledde till att oroligheterna upphörde, var detta utan tvekan en ädel karaktärsegenskap. När allmänheten fick veta att någon av dem hade åtagit sig en sådan skuld (humāla), skyndade alla till hans hjälp och gav honom så mycket stöd att han kunde befrias från denna skyldighet. Om den som hade åtagit sig en sådan skuld själv bad människor om hjälp, ansåg ingen det vara något klandervärt, utan snarare något att vara stolt över. Det är tillåtet att ta emot zakat för att befrias från en sådan skuld. Ekonomisk oförmåga är inte ett villkor för att ta emot zakat i detta fall. Även den som har ekonomisk förmåga får alltså ta emot zakat.
7. På Allahs väg
Med ”Allahs väg” avses vägen till Allahs välbehag, oavsett om det handlar om islamisk kunskap eller någon annan islamisk verksamhet. Enligt majoriteten av de lärda avses därmed att kämpa för islams sak. De som frivilligt ger sig ut i strid utan att få någon regelbunden statlig lön ska få zakatmedel från denna kategori. De har rätt till en andel av zakat, vare sig de är rika eller fattiga. Tidigare har Allahs Sändebuds hadith återgetts, där han sade: ”Zakat är inte tillåtet för någon rik, utom för fem personer, däribland den som strider på Allahs väg …”
Hajj är inte en sådan verksamhet på Allahs väg att zakatmedel får användas till den. Den är nämligen endast obligatorisk för den som har den nödvändiga ekonomiska förmågan, inte för någon annan.
I Tafsīr al-Manār sägs det: ”Medel från denna kategori får användas för att säkerställa tryggheten på vägen till och från hajj samt för att ordna vatten, mat och hälsovård åt pilgrimerna, om det inte finns något annat att bekosta detta med.” Kategorin ”Allahs väg” omfattar alla verksamheter som rör islams övergripande intressen och välfärd och som utgör grundläggande uppgifter för islam och den islamiska staten. Bland dessa är förberedelser för krig av högsta prioritet, såsom inköp av vapen, mat åt soldaterna, transporter, anskaffning av utrustning och utrustande av stridande för strid. Den utrustning som förses de stridande med ska emellertid återlämnas till statskassan efter kriget, om det är varaktig egendom, såsom vapen, hästar och liknande. Eftersom dessa föremål endast används i krig blir ingen stridande permanent ägare till dem. Han använder dem i stället som en stridande på Allahs väg, och även efter krigets slut förblir de avsedda för Allahs väg. Däremot är den fattige, zakatavdelningens tjänsteman, den skuldsatte, den vars hjärta man önskar vinna och den resande helt annorlunda. Det de har tagit behöver de aldrig återlämna, även om deras fattigdom upphör, de inte längre arbetar vid zakatavdelningen, inte längre är skuldsatta, behovet av att vinna deras hjärtan upphör eller den resande återvänder hem. Denna kategori är så omfattande att den även innefattar byggande av militära och allmänna sjukhus, byggande och reparation av vägar, anläggande av militära järnvägar, byggande av dammar, anskaffning av stridsflygplan samt byggande av fästningar och skyttegravar. Byggande av kommersiella järnvägar omfattas däremot inte.
I vår tid är en viktig användning av medel på Allahs väg att utbilda förkunnare av islam och sända dem till icke-muslimska länder. Välorganiserade institutioner ska sända dem med tillräckliga ekonomiska medel, på samma sätt som icke-muslimer gör för att sprida sin religion. Utgifter för institutioner där islamisk utbildning samt annan utbildning som tjänar allmänhetens intresse och välfärd bedrivs omfattas också av denna kategori. Lärarna vid sådana utbildningsinstitutioner ska få lön och andra ersättningar från denna kategori så länge deras arbete som lärare hindrar dem från att tjäna pengar genom andra yrken. En rik lärd ska däremot inte få medel för att förmedla sin kunskap, även om han genom sin kunskap gör nytta för folket.
8. Den resande
De lärda är helt eniga om att en resande som har blivit avskuren från sitt hemområde får få hjälp från zakat som gör det möjligt för honom att fullfölja resans syfte, när han inte kan få tillgång till sina egna ekonomiska tillgångar. I en sådan situation blir han nämligen tillfälligt fattig. Villkoret är dock att resan ska ha ett gott syfte, eller åtminstone inte syfta till synd. Det råder viss oenighet om tillåtna resor. Enligt al-Shāfiʿī är den bästa uppfattningen att han får ta emot zakat även om han reser enbart för nöjes skull.
Enligt shafiiterna finns det två slags resenärer:
1. Den som lämnar sitt bostadsområde, även om han stannar i sitt eget land.
2. Den som reser utomlands efter att ha lämnat sitt hemland.
Båda har rätt att ta emot zakat, så länge det inte finns någon som är beredd att låna honom det belopp som täcker hans behov och han i hemlandet har tillgångar som räcker för att återbetala lånet. Enligt imam Malik och Ahmad får endast den utflyttade som har rest från sitt hemland till ett annat land ta emot zakat, inte den som reser från en plats till en annan inom sitt eget land. Om det finns någon i utlandet som kan låna honom pengar och han i hemlandet har tillgångar som räcker för att återbetala lånet, får han inte ges zakat. Om ingen långivare står att finna, eller om han saknar förmåga att återbetala lånet, får han ges zakat.
Att ge zakat till vissa eller alla berättigade. I versen nämns de åtta kategorier som har rätt att ta emot zakat: de fattiga, de nödlidande, zakatinsamlarna, de vars hjärtan ska vinnas, frigivning av slavar, skuldsatta, resenärer och kämpande på Guds väg. Rättslärda har olika uppfattningar om att ge zakat till dessa. Enligt imam al-Shafi‘i och hans lärjungar upphör kategorin zakatinsamlare att gälla när ägaren själv eller hans ombud fördelar zakat. Om de återstående sju kategorierna finns, ska zakat fördelas mellan dem. Annars ska den ges till de kategorier som finns representerade. Det är inte tillåtet att utesluta en kategori när personer ur den kategorin finns. Om den utesluts, förblir ägaren ansvarig för att ge den dess andel. Ibrahim al-Nakha‘i sade: Om zakatmedlen är rikliga ska de fördelas mellan alla kategorier. Om de är små får de ges till en enda kategori. Ahmad ibn Hanbal sade: Det är bäst att fördela dem mellan alla kategorier, men zakat blir ändå fullgjord även om den ges till en enda kategori. Imam Malik sade: Man ska undersöka vilken kategori som har störst behov. De mest behövande ska prioriteras i tur och ordning, efter graden av fattigdom och nöd. Om de fattiga har störst behov ett visst år ska de prioriteras det året; om resenärer och vägfarande har större behov ett annat år ska de prioriteras då. Hanafiterna och Sufyan al-Thawri sade: Den som ger zakat får ge den till vilken kategori han vill. Samma uppfattning hade Hudhayfa, Ibn Abbas, Hasan al-Basri och Ata ibn Abi Rabah. Abu Hanifa sade att hela zakaten får ges till en enda person ur vilken kategori som helst.
Orsaken till meningsskiljaktigheten: Ibn Rushd sade att orsaken till de lärdas meningsskiljaktighet är de olika tolkningarna av versens bokstavliga och innehållsmässiga innebörd. Bokstavligt sett kräver versen att zakat ska fördelas mellan alla kategorier. Innehållsmässigt kräver den däremot att de som har störst behov ska prioriteras, eftersom syftet med zakat är att avhjälpa fattigdom och nöd. Betraktat ur detta perspektiv blir syftet med omnämnandet av de åtta särskilda kategorierna i versen att göra kategorierna åtskilda och särskiljbara – inte att alla måste få del av zakat samtidigt. Den första uppfattningen är tydligare bokstavligt, medan den andra är tydligare innehållsmässigt.
Beviset till stöd för imam al-Shafi‘is uppfattning är den hadith som Abu Dawud återger från Sa‘d al-Sa‘idi: ”En man bad Guds Sändebud om zakat. Guds Sändebud sade till honom: ’Gud den Allsmäktige ville inte att någon profet eller någon annan skulle avgöra frågan om zakat. Därför har Han själv avgjort den och fördelat den på sju kategorier. Om du tillhör någon av dessa kategorier ska jag ge dig det du har rätt till.’”
Majoritetens uppfattning är att föredra framför al-Shafi‘is: I boken al-Rawdah al-Nadiyyah sägs det: Att fördela hela zakaten till en enda kategori framstår, efter en analys av utsagorna om zakat, som den lämpligaste ordningen. Sammanfattningsvis har Gud knutit zakaten till de nämnda åtta kategorierna och avsett den för dem. Det är inte tillåtet att ge zakat till någon utanför dessa kategorier. Att zakaten har avsatts för dessa åtta kategorier innebär inte att den måste fördelas lika mellan dem alla. Det innebär inte heller att alla måste få något, oavsett om zakatmedlen är små eller stora. Det innebär snarare att zakat som helhet är avsedd för dessa kategorier. Den som är skyldig att betala någon form av zakat har fullgjort Guds befallning och befriats från den plikt Gud ålagt honom om han ger den till vem som helst i någon av dessa kategorier. Om man säger att när en förmögen person innehar egendom som är zakatpliktig, måste den fördelas mellan alla de åtta kategorierna om alla kategorier finns, skulle detta å ena sidan vara ytterst svårt och mödosamt och å andra sidan helt strida mot den praxis som alla muslimer tidigare följt. Om zakat fördelas mellan alla kategorier kan varje kategori ibland få en så obetydlig mängd att ingen i kategorin kan dra nytta av den, även om det bara rör sig om en enda sorts mottagare. Om flera kategorier berörs blir det ännu svårare att dra nytta av den. Därmed har det blivit klart att det sätt på vilket Guds Sändebud befallde Salamah ibn Sakhr att ta hela zakaten från Banu Zurayq och använda den till hans försoning inte kan bevisa att zakat måste ges till alla. Dessutom har inget uttalande någonstans påträffats som säger att varje slags zakat måste fördelas mellan alla kategorier. Inte heller kan den hadith där Guds Sändebud befallde Mu‘adh att ta zakat från de rika i Jemen och fördela den bland deras fattiga användas som bevis för denna uppfattning. Även detta var nämligen zakat från en grupp muslimer, som fördelades mellan de åtta kategorierna som helhet. Detsamma gäller hadithen om Ziyad ibn al-Harith al-Sa‘di. Han nämner den ovanstående hadithen och säger: ’I hadithens överleveringskedja finns Abd al-Rahman Ziyad al-Afriqi, om vilken flera personer har fällt olika omdömen.’ Även om man antar att denna hadith kan tjäna som bevis, innebär fördelningen av zakat ändå att man delar upp utgiftskategorierna för zakat, vilket är exakt vad versen i sura al-Tawbah tydligt säger. Det är därför Guds Sändebud hänvisade till denna vers – det vill säga versen där de åtta kategorierna för zakatutgifter nämns. Om hadithen däremot skulle innebära att zakaten måste delas upp och att ingen del av den får användas annat än i en särskilt angiven kategori, skulle det inte vara tillåtet att använda zakat som avsatts för en kategori som saknar mottagare till en annan kategori. Detta strider emellertid mot muslimernas konsensus. Även om en sådan tolkning godtas, skulle den dessutom gälla den totala zakat som samlats in av staten, inte zakaten för varje enskild kategori. Det finns alltså inget bevis som fastställer att zakat måste fördelas separat till varje kategori. Det är snarare tillåtet att ge en del av zakaten till vissa kategorier och en annan del till andra kategorier. Men när en stats regering samlar in all zakat i landet och människor ur alla åtta kategorier söker hjälp hos den, har människor i varje kategori rätt till den andel Gud har fastställt. Regeringen är inte skyldig att fördela lika stora belopp till varje kategori, och det är inte heller nödvändigt att ge något till varje kategori. Regeringen får i stället ge mer till en kategori än till en annan, eller till och med helt utesluta en kategori och fördela zakaten till andra, om den bedömer att detta främjar islams och muslimernas välfärd.
Till exempel har zakat samlats in hos regeringen, och plötsligt bryter jihad ut, så att det blir nödvändigt att försvara islam mot angrepp från de otrogna och rebellerna. I en sådan situation är det tillåtet att prioritera dem som deltar i jihad genom att använda medlen till deras ändamål, även om det blir nödvändigt att använda hela zakatbeloppet för just detta ändamål. På samma sätt får medlen användas till något annat ändamål än att stödja dem som deltar i jihad, om det av större samhällsintresse blir nödvändigt att prioritera detta ändamål. Detta är den starkaste uppfattningen.
48. Vilka det inte är tillåtet att ge eller ta emot zakat
Hittills har vi redogjort för de ändamål som zakat får fördelas till och för dem som har rätt att ta emot zakat. Återstår att redogöra för de grupper som inte får ta emot zakat och som inte har rätt till zakat. De är:
1. De otrogna och ateisterna. Rättslärda är eniga om detta. I en hadith sägs nämligen: “Zakat ska tas från deras rika och fördelas bland deras fattiga.” Med denna hadith avses muslimska rika och muslimska fattiga – inte rika och fattiga som tillhör någon annan religion. Ibn al-Mundhir sade att alla lärda vars uttalanden han kunde erinra sig var eniga om att ingen del av zakat får ges till icke-muslimer. Men som jag redan nämnt utgör de icke-muslimer vars hjärtan man önskar vinna ett undantag. Det är också tillåtet att ge dem frivillig sadaqa utöver zakat. Allah har nämligen sagt:
ويُطْعِمُونَ الطَّعَامَ عَلَى حَيْهِ مِسْكِينَا وَيَتِيماً وأسيرًا .
“De ger de fattiga, de föräldralösa och fångarna mat av kärlek till Allah.” (Sura ad-Dahr: vers 8)
I en annan hadith sägs: “Behandla din mor väl.” Detta trots att hans mor var avgudadyrkare.
2. Banu Hashim
Med detta avses ättlingarna till Ali, Aqil, Jaʿfar, Abbas och al-Harith. Ibn Qudama sade: Vi känner inte till någon oenighet om att zakat inte är tillåten för Banu Hashim.
Guds sändebud sade: ”Zakat är inte lämplig för Muhammads ättlingar. Zakat är människornas smuts eller avfall.” I Sahih Muslim återberättas det från Abu Hurayra: ”Al-Hasan tog en dadel från zakatens dadlar. Guds sändebud sade genast: ’Kasta bort den, kasta bort den. Vet du inte att vi inte äter zakat eller allmosor?’” – al-Bukhari och Muslim. Det råder oenighet bland de lärda om Banu al-Muttalib. Enligt al-Shafi‘i får de, liksom Banu Hashim, inte ta emot zakat från de tillgångar vars andel av zakat ges direkt, såsom skörd från åkrar, boskap och mineraler, och inte heller från andra tillgångar. Al-Shafi‘i, Ahmad och al-Bukhari återberättade från Jubayr ibn Mutʿim: På dagen för slaget vid Khaybar fördelade Guds sändebud släktingarnas andel mellan Banu Hashim och Banu al-Muttalib, men gav inget till Banu Nawfal och Banu ʿAbd Shams. Därför gick jag och Uthman ibn Affan till Guds sändebud och sade: ”O Guds sändebud! Vi förnekar inte den ställning som Banu Hashim har fått genom din närvaro bland dem, men vari ligger skillnaden mellan oss och våra bröder Banu ʿAbd al-Muttalib? Du gav dem, men uteslöt oss, trots att våra båda stammars släktingar är desamma.” Guds sändebud sade: ”Det finns ingen skillnad mellan oss och Banu al-Muttalib, varken i islam eller under den förislamiska tiden. Vi och de är ett.” Med dessa ord förde han in sina fingrar i varandra.
Ibn Hazm sade: Av detta framgår att det enligt lagen inte är tillåtet att göra åtskillnad mellan Banu al-Muttalib och Banu Hashim. Detta bevisas av Guds sändebuds tydliga uttalande. Banu al-Muttalib är alltså ättlingar till Muhammad. Och eftersom de är ättlingar till Muhammad är det förbjudet för dem.
Enligt Abu Hanifa får Banu al-Muttalib ta emot zakat. Från Ahmad finns två återberättelser, en för och en emot denna uppfattning. Och liksom Guds sändebud förbjöd zakat för Banu Hashim, förbjöd han den även för deras frigivna slavar och slavinnor.
Abu Rafiʿ, Guds sändebuds frigivne slav, sade: Guds sändebud skickade en man från Banu Makhzum för att samla in zakat. Abu Rafiʿ sade till honom: ”Ta med mig, så att jag kan få en del av zakaten.” Insamlaren sade nej och sade att detta inte kunde ske förrän han hade gått till Guds sändebud och frågat honom om saken. Därefter gick han till Guds sändebud och frågade honom. Guds sändebud sade: ”Zakat är inte tillåten för oss. Och de frigivna slavarna tillhör varje stam som deras stam.” – Ahmad, Abu Dawud och al-Tirmidhi.
De lärda är oeniga om frivilliga allmosor: är de tillåtna eller förbjudna för Banu Hashim?
Al-Shawkani sammanfattade uppfattningarna i denna fråga och sade: Av Guds sändebuds uttalande ”Allmosor är inte tillåtna för oss” framgår tydligt att alla allmosor, både obligatoriska och frivilliga, är förbjudna. Al-Khattabi och andra har sagt att alla allmosor enligt konsensus är förbjudna för Guds sändebud. Han sade också att flera personer har återgett en särskild uppfattning från al-Shafi‘i om frivilliga allmosor, och på motsvarande sätt finns en återberättelse från Ahmad. Ibn Qudama sade: Det som har återgetts från Ahmad är inte tydligt. Enligt de flesta hanafiter, liksom enligt hanbaliterna och många zaiditer, är det emellertid tillåtet för Guds sändebuds ättlingar att ta emot frivilliga allmosor, men inte zakat. Det som är förbjudet för dem är nämligen människornas smuts, och det är zakat, inte frivilliga allmosor. Enligt den autentiska återberättelsen är även detta al-Shafiʿis uppfattning. I verket al-Bahr sägs: Frivilliga allmosor har särskilts eftersom de liknar gåvor, presenter och donationer. Abu Yusuf och Abu al-Abbas sade: Frivilliga allmosor är liksom obligatoriska allmosor förbjudna för dem, eftersom haditherna i denna fråga inte gör någon skillnad mellan dessa två slags allmosor. Detta är den starkaste uppfattningen.
3–4. Fadern och barnet
Fakiherna är eniga om att det inte är tillåtet att ge zakat till modern, fadern, far- och morföräldrarna, sonen, sonsonen, dottern eller dottersonen. Detta beror på att den som ger zakat är skyldig att försörja sina föräldrar och sina barn. Även om de är fattiga räknas de, eftersom han är välbärgad, som välbärgade genom honom. Om han då ger dem zakat kommer han själv att dra nytta av den, och hans försörjningsansvar därigenom att åsidosättas.
Imam Mālik undantog far- och morföräldrar samt barnbarn. Han tillät att man gav dem zakat för att befrias från ansvaret att försörja dem. Detta gäller dock endast när de är fattiga. Om de är välbärgade och deltar i krig som frivilliga soldater kan de få zakat från kategorin ”Guds väg”. Om de exempelvis är skuldsatta kan de få zakat från kategorin skuldsatta, eftersom man inte är skyldig att betala deras skulder. På samma sätt kan de få zakat från denna kategori om de arbetar som tjänstemän inom zakatförvaltningen. Enligt Ibn Taymiyya är det tillåtet att ge föräldrarna zakat om man inte förmår försörja dem och de är i behov av zakat.
5. Hustrun
Ibn al-Mundhir sade: De lärda är eniga om att maken inte får ge zakat till sin hustru, eftersom ansvaret för hennes försörjning vilar på honom. Hon är därför inte i behov av zakat på samma sätt som föräldrarna. Det som hon behöver för sin försörjning är maken skyldig att tillhandahålla åt hustrun, och barnet åt föräldrarna. Om hustrun däremot är skuldsatt kan han ge henne zakat från kategorin skuldsatta, så att hon kan betala sin skuld.
6. Att använda zakatmedel för handlingar som bringar närhet till Allah
Det är inte tillåtet att använda zakatmedel för något annat ändamål som kan bringa närhet till Allah än de åtta kategorier för zakat som nämns i versen i sura at-Tawba. Zakat får därför inte ges till sådant som att återuppbygga moskéer, reparera vägar, förbättra möjligheten att ta emot gäster eller begrava de döda.
Abū Dāwūd sade: Jag hörde att Ahmad fick frågan om det är tillåtet att bekosta de dödas svepning med zakat. Han svarade nej. På samma sätt får en avliden persons skuld inte betalas med zakat. (Det beror på att den skuldsatte är död; man kan inte ge något till honom. Om man ger det till fordringsägaren, har man gett det till fordringsägaren och inte till den skuldsatte.) Med zakat kan man betala en levande persons, men inte en avliden persons, skuld, eftersom en död person inte kan vara skuldsatt. Man frågade: Kan man då ge det till hans familj? Ahmad svarade: Om hans familj har skulder kan man ge dem zakat.
49. Vem ska ansvara för att samla in och fördela zakat?
Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, brukade sända representanter för att samla in zakat och fördela den bland dem som var berättigade till den. Abu Bakr och Umar, må Allah vara nöjd med dem, sände också representanter.
När värdet fastställdes skulle zakat betalas utifrån värdet, såsom för handelsvaror, guld, silver och nedgrävda värdeföremål. Det finns ingen skillnad mellan dessa två typer av egendom. När Uthman sedan blev kalif fortsatte han under en tid på samma sätt. Men när han såg att den egendom vars värde skulle fastställas hela tiden ökade och ansåg att det skulle bli alltför betungande för muslimerna att följa detta, samt att undersökningen skulle skada ägarna, lade han ansvaret för att betala zakat på egendomens ägare själva.
Rättslärda är eniga om att när zakat ska ges från egendom vars värde fastställs, ska egendomens ägare själva ordna med att zakat betalas. Sa’ib ibn Yazid sade: ”Jag hörde Uthman ibn Affan hålla en predikan stående på Allahs Sändebuds predikstol: ’Detta är månaden då ni ska betala zakat. Om någon av er har skulder ska han betala dem, så att er egendom blir skuldfri och ni kan betala zakat från den.’” – al-Bayhaqi.
an-Nawawi sade: Detta är den enhälliga uppfattningen. Våra imamer har nämnt att det råder konsensus i denna fråga. Även om ägarna själva har rätt att betala zakat på egendom vars värde fastställs, återstår frågan: är det bättre att göra det på detta sätt, eller är det bättre att överlämna den till myndigheterna så att de fördelar den? Enligt shafiiterna är det bättre att överlämna den till myndigheterna om de är rättvisa. Enligt hanbaliterna är det bättre att ägaren själv tar initiativ till fördelningen. Men det är också giltigt att överlämna den till myndigheterna. När det gäller den egendom från vilken zakat ges direkt i form av en del av själva egendomen, har enligt malikiterna och hanafiterna myndigheterna och deras representanter rätt att samla in och fördela zakat från den. Enligt shafiiterna och hanbaliterna är metoden för att samla in och fördela zakat densamma för båda typerna av egendom.
50. Överlämnande för fördelning av zakat
När muslimernas härskare följer islamiska principer är det tillåtet att överlämna zakat till honom, oavsett om han är rättvis eller tyrannisk. Ägaren blir fri från sitt ansvar genom att överlämna zakat till honom. Men om det visar sig att myndigheterna inte fördelar zakat till de berättigade personerna eller inom de berättigade kategorierna, är det bättre att ägaren själv fördelar sin zakat till de berättigade kategorierna. Detta gäller dock inte om myndigheten eller dess tjänsteman själv kräver in den. När man ger zakat till en fattig person är det inte nödvändigt att säga: ”Detta är zakat.” Det räcker att bara ge den, oavsett om givaren ger den direkt eller genom myndigheterna.
1. Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: En man från Banu Tamim kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och sade: ”Allahs Sändebud! När jag har gett zakat till ditt ombud, är det då tillräckligt för mig?” Allahs Sändebud sade: ”Ja, när du har gett zakat till mitt ombud är du fri från ditt ansvar och får dess belöning. Den som ändrar något i den får själv bära dess synd.” – Ahmad.
2. Det har återberättats från Ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: ”Efter mig kommer själviskhet och många sådana saker att uppstå som är främmande och motbjudande för er.” Folket sade: ”Allahs Sändebud, vad befaller du oss att göra?” Han sade:
Ge dem det som tillkommer dem, och be Allah om det som tillkommer er.” – al-Bukhari och Muslim.
3. Wā’il ibn Hujr sade: En man frågade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: “Har du tänkt på om det någon gång utses sådana härskare över oss
som endast kräver det som tillkommer dem själva och håller inne det som tillkommer oss – vad ska vi då göra?” Han sade: “Ni ska lyssna till dem och lyda dem. De är ansvariga för sina handlingar, och ni är ansvariga för era handlingar.” – Muslim. al-Shawkani sade: Av dessa hadither framgår det enligt de flesta lärda att det är tillåtet att överlämna zakat även till orättfärdiga härskare och att zakat därigenom blir fullgjord. Detta gäller emellertid muslimska härskare i muslimska länder. När det gäller frågan om zakat får ges till de moderna regeringarna, sade Shaykh Rashid Rida:
“I vår tid finns det i de flesta länder ingen islamisk regering för muslimerna som kallar människor till islam, genomför islams bestämmelser, motverkar den antiislamiska propagandan, för jihad till försvar för islam och muslimer – vilket under vissa omständigheter är fard ayn (en individuell skyldighet för varje person) eller fard kifaya (en kollektiv skyldighet som är uppfylld för alla om vissa personer fullgör den) – verkställer islams fredsbestämmelser, samlar in den zakat som Allah har föreskrivit och använder den inom dess fastställda ändamål. Tvärtom har de flesta muslimska länder hamnat under imperialistiska länders kontroll. I vissa av dem finns muslimska härskare som främmande makter använder som marionetter för att, i islams namn, fjättra folket i slaveriets bojor. De använder dem till och med för att skada islam, och dessa härskare använder, genom sin makt, sitt inflytande och sina tillgångar, godtycklig myndighet över religiösa verksamheter såsom zakat, sadaqa och waqf. Det är inte tillåtet att överlämna ens en enda slant av zakat till sådana regeringar, oavsett vilken titel eller religion landets president har. I de muslimska länder där härskarna följer islam och där utlänningar inte, förbi härskarna, utövar kontroll över muslimernas statskassa, är det däremot obligatoriskt att direkt lämna den zakat som regeringen tar ut – såsom zakat på spannmål, frukt och boskap – till dessa länders regering. På motsvarande sätt är det obligatoriskt att lämna zakat på guld och silver till regeringen om den begär det. Enligt juristernas uppfattning får zakat lämnas till härskarna i dessa länder, även om de i vissa fall är despotiska och orättfärdiga.”
51. Det är rekommenderat att ge zakat till rättfärdiga människor
Zakat ska ges till en muslim som tillhör en av de åtta fastställda kategorierna och är berättigad att ta emot den, oavsett om han är rättfärdig eller fāsiq, det vill säga syndig (en person som begår stora synder eller regelbundet begår mindre synder kallas fāsiq). Men om man med säkerhet vet att han genom detta kommer att kunna utföra någon förbjuden handling, får han inte ges zakat, så att han inte får möjlighet att utföra den förbjudna handlingen. Om man däremot inte vet något sådant och vet att han kommer att ha nytta av den, får han ges zakat. Det är bättre att den som ger zakat väljer en rättfärdig lärd, en välgörare eller en person med mänskliga dygder att ge den till.
Det berättas från Abu Sa’id al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: “En troende och tron kan liknas vid en häst som är bunden vid en påle. Hur mycket den än rör sig åt de fyra hållen återvänder den till sist till pålen. (Det vill säga att tjänaren, när han överger rättfärdiga handlingar i strid med trons krav, fjärmar sig från tron. Men även om han ångrar att han övergav dem och beslutar att inte överge dem igen i framtiden, återvänder han till tron, liksom hästen återvänder till sin påle.) Den troende gör ibland fel men återvänder sedan till tron. Ge därför de gudfruktiga och rättfärdiga troende att äta.” – Ahmad.
Ibn Taymiyya sade: Om den hjälpbehövande personen inte ber, ska han inte få något förrän han ångrar sig och börjar hålla fast vid bönen. Ibn Taymiyyas uppfattning är korrekt, eftersom det är en mycket stor synd att överge bönen. Den som är inblandad i en så stor synd får inte ges någon hjälp förrän han ångrar sig.
Även sådana som anses vara olämpliga att ta emot zakat, liksom de som ägnar sig åt meningslösa och förlustbringande aktiviteter, vårdslösa människor som inte avhåller sig från dåliga handlingar eller någon form av villfarelse, vars samvete har fördärvats, vars natur har förvridits och vars goda känslor och drivkraft till det onda har blivit overksamma, ska betraktas som lika ovärdiga att ta emot zakat som de som inte förrättar bönen – såvida detta inte kan locka dem till den rätta vägen, uppmuntra dem till självrannsakan och återuppliva deras religiösa känslor och motivation till goda handlingar.
52. Det är förbjudet för den som ger zakat att köpa tillbaka sin zakat
Guds Sändebud ﷺ förbjöd den som ger zakat att köpa tillbaka det han hade gett som zakat för Guds skull, på samma sätt som han förbjöd muhajirerna att återvända till Mecka efter att de hade utvandrat därifrån. Det har berättats från ʿAbdullāh ibn ʿUmar رضي الله عنه att ʿUmar رضي الله عنه gav en man en häst för att kämpa på Guds väg. Senare såg han att hästen var till salu och ville därför köpa den. När han frågade Guds Sändebud ﷺ sade denne till honom: ”Köp inte tillbaka den och ta inte tillbaka din gåva.” – al-Bukhārī, Muslim, Abū Dāwūd och al-Nasāʾī.
al-Nawawī har sagt: Detta förbud innebär inte att handlingen är haram, utan att den är makruh. Den som har gett något till någon som zakat eller sadaqa, som botgöring, ett löfte eller någon liknande frivillig gåva, bör därför inte köpa tillbaka det från den person som han gav det till. Det är inte lämpligt att frivilligt åter bli ägare till saken genom köp eller på något annat sätt. Om han däremot blir ägare till den genom arv är det inte makruh. Ibn Baṭṭāl har sagt: Med stöd av denna hadith från ʿUmar anser de flesta lärda att det är ogillat att någon köper tillbaka den sadaqa som han själv har gett. Ibn al-Mundhir har däremot sagt att al-Ḥasan, ʿIkrima, Rabīʿa och al-Awzāʿī har tillåtit köp av sådant som getts som sadaqa. Ibn Ḥazm har föredragit denna åsikt. Som bevis åberopade han en hadith från Abū Saʿīd al-Khudrī رضي الله عنه, där Guds Sändebud ﷺ sade: ”Zakat är inte tillåten för någon förmögen person, utom för fem personer: den som kämpar på Guds väg, den som arbetar med zakat, den skuldsatte, den som köper zakat- eller sadaqaföremål med sina egna pengar, eller den rike man vars fattige granne han hade gett zakat till och som därefter gav den rike mannen dessa zakatföremål som gåva.” Om han ger den som zakat är zakatplikten fullgjord, oavsett om han tar den i besittning eller inte. Om någon däremot ger zakat på villkor att mottagaren ska lämna tillbaka den som betalning för en skuld, är zakatplikten inte fullgjord och han befrias inte från zakat enligt samstämmighet; inte heller blir skulden betald enligt samstämmighet. Om båda har samma avsikt men inget sådant villkor har ställts, är det enligt samstämmighet tillåtet och zakatplikten är fullgjord. Om mottagaren sedan lämnar tillbaka den som betalning för skulden, är givaren fri från sin skuld.
55. Överföring av zakat
De rättslärda är eniga om att det är tillåtet att överföra zakat från en stad till behövande berättigade personer i en annan stad, om ingen bland invånarna i den stad där zakatgivaren bor är i behov av den. Men om människor i zakatgivarens klan eller stad är i behov av den, har det tydligt sagts i många hadither att zakaten från varje stad ska fördelas bland de fattiga i just den staden och inte skickas till en annan stad. Zakatens syfte är nämligen att avhjälpa fattigdomen bland de fattiga i varje stad. Om det, trots att det finns fattiga i en stad, tillåts att zakaten förs därifrån till en annan stad, skulle det innebära att de fattiga i den första staden lämnas kvar i fattigdomens hårda grepp. I den tidigare återgivna hadithen om Muʿādh sades: ”Meddela dem att Gud har ålagt dem att ge zakat, som ska tas från de förmögna bland dem och fördelas bland de fattiga bland dem.”
Abū Juḥayfa sade: Guds Sändebuds ﷺ zakatuppbördsman kom till oss. Han tog zakat från de förmögna och fördelade den bland de fattiga. Jag var en föräldralös pojke och han gav mig en ung kamelko. – al-Tirmidhī. Det har också berättats från ʿImrān ibn Ḥusayn att han utsågs till zakatuppbördsman. När han återvände frågade man honom: ”Var är det du har samlat in?” Han svarade: ”Har han sänt mig för dessa tillgångars skull? Jag samlade in dem på samma platser där vi brukade samla in zakat under Guds Sändebuds ﷺ tid och fördelade dem på samma platser där vi brukade fördela den.” – Abū Dāwūd och Ibn Māja. Ṭāwūs sade: I Muʿādh brev stod det: ”Den som flyttar från en stad till en annan ska få sin zakat och sin ʿushr fördelad i den stad där hans närstående bor.” – Sunan al-Akhram.
Med stöd av dessa hadither har de rättslärda fastställt att zakaten från varje stad ska fördelas bland de fattiga i den staden. Men som tidigare nämnts är det tillåtet att överföra den till berättigade personer i en annan stad om invånarna i zakatgivarens stad inte har behov av zakat. De rättslärda är eniga om detta. Hanafi-lärda har dock sagt att det är makruh att överföra zakat till en annan stad. Om det finns fattiga släktingar i en annan stad är det inte makruh att ge den till dem, eftersom det innebär att man visar släktingarna omtanke. Om det dessutom i en annan stad finns en befolkningsgrupp som är mer behövande än invånarna i den egna staden, eller om en överföring till en annan stad skulle vara till större nytta för muslimerna, är det inte heller makruh att överföra den. På samma sätt är det inte makruh att överföra zakat från ett icke-muslimskt land till ett muslimskt land, till personer som ägnar sig åt islamiska studier eller att skicka den i förväg innan året har gått till ända.
Enligt shafiiterna får zakat skickas till en annan stad endast om det inte finns någon berättigad mottagare i den stad där zakat har blivit obligatorisk. Om det finns sådana mottagare ska zakat fördelas där, och det är inte tillåtet att skicka den till en annan stad. Det har nämligen berättats från ʿAmr ibn Shuʿayb: Från det att Guds sändebud skickade Muʿadh ibn Jabal tills Guds sändebud dog var han tillsammans med arméerna. Därefter kom han till ʿUmar. ʿUmar skickade tillbaka honom till samma uppdrag. Sedan skickade Muʿadh folkets zakat till ʿUmar. Detta gjorde ʿUmar missnöjd, och han sade: ”Jag skickade dig inte för att samla in zakat, sadaqa och jizya. Jag skickade dig endast för att samla in zakat från de rika och fördela den bland de fattiga.” Muʿadh sade: ”Jag skickade den till dig eftersom jag inte fann någon som kunde ta emot zakat från mig.” Följande år skickade Muʿadh mer zakat till ʿUmar. Även då utväxlade de samma ord som tidigare. Det tredje året skickade Muʿadh åter all zakat till ʿUmar. Även denna gång reagerade ʿUmar på samma sätt som tidigare. Muʿadh sade: ”Jag fann ingen som kunde ta emot zakat.” Abu ʿUbayd har sagt att imam Malik menade: Det är inte tillåtet att skicka zakat till en stad om det inte finns ett behov där. I ett sådant fall ska myndigheten, efter övervägande, skicka zakat dit. Enligt hanbaliterna får en stads zakat inte skickas så långt från staden att man måste förkorta bönen för att ta sig dit. Den ska fördelas där zakat har blivit obligatorisk eller i närheten, på ett avstånd som är kortare än det avstånd som medför förkortning av bönen.
Abu Dawud sade: Ahmad tillfrågades om att skicka zakat från en stad till en annan. Han svarade: ”Det får inte göras.” Man frågade: ”Även om den som betalar zakat har släktingar där?” Han svarade: ”Nej, men om de fattiga i hans egen stad inte behöver den, får den överföras.” Som bevis för detta har den tidigare nämnda hadithen av Abu ʿUbayd åberopats.
Ibn Qudama har sagt: Om någon går emot denna uppfattning och skickar zakat till en annan stad, blir zakat enligt de flesta lärda ändå fullgjord. Om den som betalar zakat befinner sig i en stad medan hans egendom finns i en annan stad, är det den stad där egendomen finns som ska beaktas. Det beror på att det är egendomen som gör zakat obligatorisk och att zakatmottagarnas uppmärksamhet riktas dit. Om en del av egendomen finns i den stad där han befinner sig och resten i en annan stad, ska hela zakat fördelas i den stad där han befinner sig. Detta är bestämmelsen för zakat. Bestämmelsen för fitra är att den ska fördelas där den blir obligatorisk, oavsett om hans egendom finns där eller inte.
56. När ett misstag begås vid fördelningen av zakat
Det har redan redogjorts för vilka som har rätt till zakat och för vilka den är förbjuden. Men om den som betalar zakat av misstag ger den till någon för vilken den är förbjuden och av okunnighet utesluter den som har rätt till den, och därefter inser sitt misstag, är då hans zakat fullgjord, eller kvarstår den som en skuld på honom så att han måste betala zakat på nytt till rätt mottagare? De rättslärdas uppfattningar skiljer sig åt i denna fråga.
Enligt Abu Hanifa, Muhammad, Hasan och Abu ʿUbayd är hans zakat fullgjord och han behöver inte betala zakat på nytt.
Muʿan ibn Yazid sade: Min far gick ut med avsikten att ge några dinarer som sadaqa och lade dem hos en man i moskén. Jag kom dit, tog dinarerna och överlämnade dem till min far. Han sade: ”Jag avsåg inte att ge dem till dig.” Jag tog då saken inför Guds sändebud som målsägande. Guds sändebud sade: ”Yazid, du får det som du hade för avsikt. Och Muʿan, det du har tagit tillhör dig.” – Ahmad och al-Bukhari.
Även om den sadaqa som nämns i hadithen kan ha varit frivillig, är ordet ”vad” däri omfattande till sin betydelse. Därför är bestämmelsen densamma, oavsett om det rör sig om frivillig sadaqa eller obligatorisk zakat.
Som bevis åberopas också en hadith från Abu Hurayra. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”En man bland Israels barn lovade: ’I natt ska jag absolut ge bort något som välgörenhet.’ Sedan gick han ut med sin välgörenhet. Utan att veta om det gav han den till en tjuv. Folk började säga: ’I natt har en tjuv fått välgörenhet.’ Då sade mannen: ’O Allah, dig tillkommer lovprisningen.’ Han lovade på nytt: ’I natt ska jag absolut ge bort något som välgörenhet.’ Sedan gick han ut med välgörenheten. Den här gången gav han, utan att veta om det, välgörenhet till en prostituerad kvinna. Även denna gång började folk säga: ’I natt har en prostituerad kvinna fått välgörenhet.’ Mannen sade: ’O Allah, dig tillkommer all lovprisning, även om jag har gett välgörenhet till en prostituerad kvinna. Jag ska absolut ge välgörenhet på nytt.’ Sedan gick han ut med välgörenheten och gav, utan att veta om det, välgörenhet till en rik man. Även denna gång började folk säga: ’I dag har en rik man fått välgörenhet.’ Då sade mannen: ’O Allah, dig tillkommer lovprisningen, eftersom jag har gett välgörenhet till en tjuv, en prostituerad kvinna och en rik man.’ Därefter såg mannen i en dröm någon säga till honom: ’Genom den välgörenhet du gav till tjuven kan han bättra sig och sluta stjäla. När den prostituerade kvinnan fick välgörenheten kan hon ångra sig och avstå från prostitution. Och den rike mannen kan ta lärdom av välgörenheten och ge av det som Allah har skänkt honom.’ – Ahmad, al-Bukhari och Muslim.
Allahs Sändebud sade till en person som bad honom om välgörenhet: ’Om du är en av de åtta, ska jag ge dig din andel.’ Han gav också zakat till två friska och starka män och sade: ’Om ni vill kan jag ge er av den.’ Trots detta har ingen rik person rätt till zakat, och inte heller någon frisk, stark och arbetsför person.” I al-Mughnī sägs det: ”Om ekonomisk självständighet hade varit det avgörande, skulle man inte ha nöjt sig med att bara säga detta till dem.”
Imam Mālik, al-Shāfiʿī, Abū Yūsuf, al-Thawrī och Ibn al-Mundhir ansåg att när misstaget upptäcks är zakat inte fullgjord genom att den ges till en obehörig person; den måste ges på nytt till en behörig person. Han har nämligen gett den obligatoriska zakaten till någon som inte hade rätt till den och har därför inte befriats från sitt ansvar. Det är som när man har lånat pengar av en person bland folket: om man återbetalar dem till någon annan än långivaren är skulden inte betald. Från Imam Ahmad har två uppfattningar återberättats. Om man gav zakat till någon som man ansåg vara rik, och det sedan visade sig att han verkligen var rik, är zakaten enligt den ena återberättelsen fullgjord, men enligt den andra inte. Om det däremot visar sig att den som fick zakaten inte var berättigad till den – exempelvis en slav, en icke-muslim, en hāshimī eller givarens släkting – är zakaten inte fullgjord. I detta fall finns endast denna uppfattning återberättad från Imam Ahmad. Andra kan visserligen identifieras, men det är inte möjligt att med säkerhet veta vem som är rik och vem som är fattig. Allah säger: ”Den okunnige tror på grund av deras anspråkslöshet att de är rika.”
57. Att ge zakat eller välgörenhet offentligt
Det är tillåtet att ge zakat och välgörenhet offentligt. Man måste dock vara noga med att inte göra det för att visa upp sig. Att ge välgörenhet i hemlighet är naturligtvis bäst. Allah den Allsmäktige har sagt:
إن تبدوا الصَّدَقَاتِ فَنِعِمَاعِي وَإِن تَعْفُوهَا وَتُؤْتُوهَا الْفُقَرَاءَ فَهُوَ خَيْرٌ لَكُمْ.
”Om ni ger offentligt är det gott. Men om ni ger i hemlighet och ger till de fattiga är det bättre för er.” (Sura al-Baqara, vers 271)
Ahmad, al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allah på den dag då ingen annan skugga än Hans skugga finns kommer att ge sju personer en plats under Sin skugga: 1. en rättvis härskare eller ledare, 2. en ung man som växt upp i lydnad till Allah, 3. en person vars hjärta är knutet till moskén, 4. två personer som står bundna till varandra genom kärlek för Allahs skull, som samlas för Allahs skull och skiljs åt för Allahs skull, 5. en person som ger så hemligt att hans vänstra hand inte vet vad hans högra hand ger, 6. en person som minns Allah i ensamhet och vars båda ögon fylls av tårar, och 7. en person som en vacker och förnäm kvinna kallar till sig med en ond avsikt, men som säger: ’Jag fruktar Allah.’”
58. Zakat al-fitr (fitra)
Den allmosa som ska ges med anledning av eid al-fitr i slutet av ramadan kallas zakat al-fitr. Den är obligatorisk för varje muslim, vare sig personen är liten eller stor, man eller kvinna, fri eller slav.
Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Umar: ”Guds sändebud föreskrev en sāʿ dadlar eller en sāʿ vete som fitra under ramadan för varje fri eller slav, kvinna eller man samt ung eller gammal muslim.”
Syftet med fitra: Bestämmelsen om fitra infördes i månaden Shaʿban under det andra hijriåret, för att rena den fastande. Under fastan kan han nämligen ha begått vissa förkastliga och oanständiga handlingar. Dessutom innebär den ett visst stöd åt de fattiga och behövande.
Abu Dawud, Ibn Majah och ad-Daraqutni har återberättat från Ibn Abbas att Guds sändebud föreskrev fitra för att rena den fastande från meningslöst och oanständigt tal och handlande samt för att ge de fattiga mat. Den som ger den före eidbönen får den räknad som renande; den som ger den efter bönen får den räknad som en vanlig allmosa.”
För vem är fitra obligatorisk? Fitra är obligatorisk för varje fri muslim som äger en sāʿ livsmedel utöver det som behövs för hans och hans familjs mat under ett dygn och en natt. Han ska ge fitra för egen räkning och för alla vars försörjning han ansvarar för, såsom hustru, söner, döttrar och tjänstefolk. (Enligt Maliks, ash-Shafiʿis och Ahmads rättsskolor blir fitra obligatorisk så snart man har en sāʿ mat utöver familjens mat för ett dygn och en natt. Ash-Shawkani säger: Detta är den korrekta uppfattningen. Enligt hanafiterna är det ett villkor att äga nisab för zakat.)
Fitrans mängd: Den obligatoriska mängden fitra är en sāʿ av vete, korn, dadlar, russin eller iqt (torkad mjölk från vilken smöret inte har avskilts), ris, majs och liknande, som räknas som stapelföda. (En sāʿ är fyra mudd. En mudd motsvarar två handfullar av en fullvuxen person av medelstorlek, vilket motsvarar ett litet eller stort kärl samt en tredjedel av ytterligare ett kärl, eller två kärl.) Abu Hanifa har också tillåtit att man ger värdet av en sāʿ. Enligt honom uppfyller den som ger fitra sin skyldighet även genom att ge en halv sāʿ om den ges i form av vete.
Abu Saʿid al-Khudri sade: ”När Guds sändebud levde brukade vi ge en sāʿ livsmedel, en sāʿ iqt, en sāʿ korn, en sāʿ dadlar eller en sāʿ russin för varje vuxen och minderårig samt fri och slav. Vi fortsatte att göra så tills Muawiya kom för att utföra hajj eller umra. Muawiya kom och talade till folket från predikstolen. Han sade: Jag anser att en halv sāʿ syriskt vete motsvarar en sāʿ dadlar. Folket godtog detta. Men Abu Saʿid sade: Så länge jag lever kommer jag att fortsätta ge en hel sāʿ.” Detta har återberättats i alla hadithsamlingar. At-Tirmidhi sade: Vissa lärda förespråkar detta, det vill säga att man ger en sāʿ av allt. Detta är ash-Shafiʿis och Ishaqs uppfattning. Vissa lärda säger: Av allt annat än vete ska man ge en hel sāʿ; när det gäller vete räcker en halv sāʿ. Detta är även Sufyans, Ibn al-Mubaraks och kufiernas uppfattning.
När blir fitra obligatorisk? Rättslärda är eniga om att fitra blir obligatorisk under den senare delen av ramadan. Det råder dock meningsskiljaktighet om den exakta tidpunkten. Enligt ath-Thawris, Ahmads och Ishaqs uppfattning, ash-Shafiʿis uppfattning samt en av de två återberättade uppfattningarna från Malik blir den obligatorisk vid solnedgången under natten till eid al-fitr (den sista dagen i ramadan). Det är nämligen då fastan under ramadan avslutas. Abu Hanifa, al-Layth, ash-Shafiʿis tidigare uppfattning och Maliks andra uppfattning menar däremot att fitra blir obligatorisk vid soluppgången på eid-dagen.
Konsekvensen av denna meningsskiljaktighet visar sig när det gäller ett barn som föds före gryningsbönen på eid-dagen eller efter solnedgången. Är det obligatoriskt att ge fitra för barnet? Enligt den förstnämnda uppfattningen är det inte obligatoriskt, eftersom barnet föddes efter den tidpunkt då skyldigheten inträdde. Enligt den andra uppfattningen är det obligatoriskt, eftersom barnet föddes före den tidpunkt då skyldigheten inträdde.
Är det tillåtet att ge fitra före den tidpunkt då skyldigheten inträder? Enligt de flesta rättslärda är det tillåtet att ge fitra en eller två dagar före eid. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Guds sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, befallde oss att ge fitra innan vi gick till eidbönen.” Nafi sade: ”Ibn Umar brukade ge fitra en eller två dagar före eid.” Det råder också meningsskiljaktighet om huruvida det är tillåtet att ge den ännu tidigare. Abu Hanifa ansåg att det är tillåtet att ge fitra före Ramadan. al-Shafi’i sade: ”Det är tillåtet att ge den före månadens första dag.” Enligt den välkända uppfattningen hos Malik och Ahmad är det tillåtet att ge den en eller två dagar i förväg. Imamerna är eniga om att skyldigheten inte upphävs om man dröjer med att ge fitra efter att den blivit obligatorisk. Tvärtom kvarstår skyldigheten att betala den, liksom en skuld, och den måste betalas även om det sker före döden. Alla utom Ibn Sirin och al-Nakha’i är eniga om att det inte är tillåtet att ge fitra efter att eid-dagen har gått. Enligt dem är det tillåtet att ge den fram till slutet av eid al-fitr-dagen. Enligt Ibn Sirin och al-Nakha’i är det även tillåtet att ge fitra efter eid-dagen. Ahmad sade: ”Jag hoppas att det inte är något problem att ge den efter eid-dagen.” Ibn Rislān sade: ”Att ge den efter eid-dagen är enhälligt förbjudet, eftersom den är en form av zakat. Att skjuta upp den måste därför innebära synd, på samma sätt som det är synd att skjuta upp bönen från dess fastställda tid.” En hadith har tidigare nämnts: Om fitra ges före eidbönen är den en accepterad sadaqa, men om den ges efter bönen är den en vanlig sadaqa (som kan och brukar ges när som helst).
Vilka får fitra? De som har rätt att få zakat har också rätt att få fitra. Det vill säga de åtta kategorier som nämns i versen i sura al-Tawba. Bland dessa kategorier är de fattiga de mest prioriterade. En hadith har nämligen redan nämnts: Guds sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, fastställde fitra för att rena den fastande från meningslöst och oanständigt tal och handlande samt för att ge de fattiga mat.
Al-Bayhaqi och al-Daraqutni har återberättat från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Guds sändebud, må Allah välsigna och ge honom frid, fastställde fitra och sade: ”Gör de fattiga oberoende av behov denna dag.” I en annan återberättelse står det: ”Befria de fattiga denna dag från att behöva gå från hus till hus och tigga.”
Frågan om var fitra ska ges behandlas i kapitlet om överföring av zakat.
Att ge fitra till icke-muslimska medborgare: al-Zuhri, Abu Hanifa, Muhammad och Ibn Shabrumah har tillåtit att fitra ges till icke-muslimska medborgare. Allah den Upphöjde har nämligen sagt:
لا يَنْهَاكُمُ اللَّهُ عَنِ الَّذِينَ لَمْ يُقَاتِلُوكُمْ فِي الدِّينِ وَلَمْ يُخْرِجُوكُمْ مِنْ دِيَارِكُمْ أَن تَبَرُوم وَتُقْسِطُوا إِلَيْمِرُ إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ الْمُقْسِطِينَ .
”Allah förbjuder er inte att visa godhet mot och behandla dem rättvist som inte har bekämpat er på grund av religionen och inte drivit bort er från era hem. Allah älskar sannerligen de rättvisa.” (Sura al-Mumtahana, vers 8)
59. Finns det någon annan skyldighet att ge av sin förmögenhet än zakat?
Islam har en realistisk syn på förmögenhet. Enligt islam är förmögenheten livets ådror och stöd för både individen och samhället. Allah har sagt:
وَلَا تُؤْتُوا السُّفَهَاءَ أَمْوَالَكُمُ الَّتِي جَعَلَ اللهُ لَكُمْ قِيَامًا.
”Överlämna inte era egendomar till de oförståndiga, vilka Allah har gjort till ett stöd för er.” (Sura an-Nisāʾ: vers 5)
Av detta framgår att zakat bör fördelas på ett sådant sätt att varje persons mat, kläder, bostad och alla andra grundläggande behov tillgodoses – sådant som det är absolut nödvändigt att tillgodose – så att ingen i samhället lämnas utan stöd och utan möjlighet att försörja sig. Zakat är det bästa sättet att skapa välstånd genom fördelningen av förmögenhet. På så sätt begränsas å ena sidan de rikas lyx, medan de fattiga å andra sidan höjs till en nivå av välstånd och deras liv befrias från trångmål, berövande, sorg och lidande.
Zakat är inte någon välgörenhet som den rike ger den fattige. Den är i stället den fattiges rätt, som Allah har anförtrott åt den rike för att han ska överlämna den till den som har rätt till den. Härav framgår denna stora sanning: förmögenhet är inte de rikas exklusiva egendom, utan tillhör de rika och fattiga på lika villkor. Förnuftet bakom fördelningen av den egendom som förvärvats utan strid, det vill säga ”fayʾ”, återspeglas i Allahs ord:كي لا يكون دولة بين الأغنياء منكر. ”För att den inte endast ska cirkulera bland de rika bland er.” Det vill säga: Syftet med detta fördelningssystem är att förmögenhet inte enbart ska cirkulera mellan de rika, utan att den ska fördelas mellan rika och fattiga.
Zakat är den andel av förmögenheten som de fattiga med nödvändighet har rätt till, när den undanröjer de fattigas brist, tillgodoser de berövades behov, skänker de nödlidande välstånd, stillar deras hunger genom att ge dem mat och undanröjer deras rädsla genom att ge dem trygghet och säkerhet. Men när zakat inte räcker för att tillgodose de behövandes behov, har de rätt till ytterligare en andel av förmögenheten utöver zakat. Det enda måttet för att fastställa denna andels gräns och storlek är att behovet tillgodoses. Därför ska man ta så mycket från de rikas förmögenhet som behövs för att tillgodose de fattigas behov.
Al-Qurtubī sade: ”Ur den del av versen som lyder ’och ger av sin förmögenhet, driven av kärleken till Allah’ framgår att de fattiga har en rätt till förmögenheten utöver zakat, och att givandet fulländas genom att denna rätt överlämnas. Vissa säger att ’ger’ i denna vers syftar på den obligatoriska zakat. Den riktigare uppfattningen är dock att det syftar på en rätt utöver zakat.”
ad-Daraqutni har återberättat från Fatima bint Qays: Allahs sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Förutom zakat finns det en rätt till rikedom som tillkommer de fattiga.” Därefter reciterade han denna vers:
”Det är inte fromhet att ni vänder era ansikten mot öster eller väster. Nej, fromhet är att tro på Allah, den Yttersta dagen, änglarna, alla Skrifter och alla profeter och sändebud, att av kärlek till Allah ge av sina ägodelar till släktingar, föräldralösa, behövande, hjälpsökande och för att frige slavar, att förrätta bönen, ge zakat, hålla sina löften och visa tålamod i fattigdom, sjukdom, sorg och under strid. Dessa är de som är sannfärdiga, och dessa är de gudfruktiga.” – Ibn Majah, at-Tirmidhi.
Även om hadithen är omstridd vad gäller dess kedja av berättare, bekräftar versens innebörd hadithens autenticitet. I versen nämns nämligen zakat tillsammans med bönen. Detta visar att det som här avses med ”att ge av sina ägodelar av kärlek till Allah” inte är den obligatoriska zakat. Om det hade varit det som avsågs, skulle zakat ha nämnts två gånger.
Dessutom har de lärda enhälligt sagt att när ett ytterligare behov uppstår bland muslimerna efter att zakat har betalats, blir det obligatoriskt att ge ekonomiskt stöd för detta behov. Alla är också ense om detta uttalande av imam Malik, vilket stöder vår tidigare nämnda uppfattning: ”Om alla muslimers tillgångar måste förbrukas för att befria muslimska fångar, är det ändå obligatoriskt att befria dem.” I Tafsir al-Manar sägs följande i kommentaren till denna vers: ”Det vill säga att man ger av sina ägodelar motiverad av kärlek till Allah, eller ger trots sin kärlek till ägodelarna.” Imam Muhammad Abduh sade: ”Denna gåva är utöver zakat. Liksom zakat är den en nödvändig god gärning och en grundläggande fromhetsgärning. Överallt där behov av ekonomiskt stöd uppstår, och vid en tidpunkt då någon ännu inte är skyldig att betala zakat, exempelvis
om man efter att ha betalat zakat, men innan ett år har gått och tiden för nästa zakatbetalning infallit, ser någon drabbas av en olycka. För en sådan gåva finns ingen fastställd nisab eller bestämd mängd. Dess storlek beror på den givandes förmåga. Anta att en person endast har ett bröd. Just då kommer en annan person, vars behov av detta bröd är så stort att han annars inte skulle överleva. Brödets ägare behöver däremot inte brödet lika mycket, och ingen av dem som han ansvarar för att försörja behöver det heller i samma grad. I en sådan situation är det obligatoriskt att ge bort brödet. Det är inte bara den nödställde och hjälplöse som har rätt att få hjälp. Allah den Allsmäktige har även befallt varje troende att ge av de medel som återstår utöver zakat till sina släktingar. När det gäller att spendera pengar av generositet, medkänsla och för att stärka släktbanden dras människans hjärta naturligtvis till den behövande släktingen med större medkänsla och barmhärtighet än till någon annan. Det är en del av människans natur att känna större smärta över en blodsförvants fattigdom och hunger än över andra släktingars. När en blodsförvant äras känner han sig själv ärad, och när denne förödmjukas känner han sig själv förödmjukad. Däremot är den som föraktar blodsband och anser att han till varje pris ska leva lyckligt, oavsett hur svårt hans nära släktingar har det, avlägsen både från sin naturliga läggning, islam och fromhet och godhet. Den som kommer närmare sina släktingar genom kärlek till dem anser däremot att deras rättigheter väger tyngre och att upprätthållandet av banden till dem är en ädlare handling än andra.
I versen behandlas frågan om de föräldralösa. När ett föräldralöst barns vårdnadshavare avlider, anförtros ansvaret för dess vårdnad och omsorg naturligt åt välbärgade och medkännande muslimer, så att barnets liv, försörjning och utbildning inte störs. Om dessa områden försummas blir de inte bara en börda för sig själva, utan också en nagel i samhällets öga.
Därefter kommer frågan om miskin, det vill säga de mycket fattiga. Trots att de inte förmår förvärva de tillgångar som krävs för de grundläggande behoven nöjer de sig med en mycket knapp försörjning och avstår från att sträcka ut handen till andra. Att hjälpa sådana människor och visa dem medkänsla är en ovillkorlig plikt för varje förmögen person.
Därefter nämns ”ibn as-sabil”, det vill säga den resande som har förlorat sitt nödvändiga färdskapital och därför inte kan återförenas med sina släktingar eller sin familj. Den bokstavliga betydelsen av ”ibn as-sabil” är ”vägens son”, som om vägen vore hans mor, far och familj. Det är ett så betydelsefullt uttryck att inget annat ord kan göra anspråk på att vara dess motsvarighet.
Genom att ålägga människor att hjälpa resenären och visa honom medkänsla har islam uppmuntrat människor att resa och ägna sig åt turism.
Därefter nämns de hjälpbehövande. Det är de nödställda, lidande och av fattigdom och brist plågade människor som tvingas sträcka ut handen för att be om hjälp från människor ur alla samhällsskikt. De nämns förhållandevis sent. Detta beror på att de ber om hjälp, och det är just därför människor ger dem något. Ibland går människor från dörr till dörr för att samla in hjälp åt andra. Att be om hjälp är enligt sharīʿa förbjudet, utom vid oundvikligt behov och fullständig hjälplöshet. Den som ber någon om hjälp får inte överskrida gränsen för denna hjälplöshet.
Som det sista nämns i versen ”frigivning av slavar”. Detta omfattar att köpa slavar och frige dem, att hjälpa slavar av kategorin ”mukātab” – de som av sin herre har fått tillåtelse att friköpa sig mot ett bestämt friköpsbelopp – med att betala sina avbetalningar, samt att hjälpa till att betala lösen för krigsfångar.
Att islam har förklarat det obligatoriskt att avsätta en del av muslimernas egendom för detta ändamål visar hur angelägen islam är om att göra människor till slavar. Det visar också att islam betraktar människan som medfödd fri, bortsett från vissa oundvikliga, tillfälliga omständigheter. Sådana oundvikliga omständigheter kan uppstå att det, i det allmännas intresse, inte finns något annat alternativ än att göra en fånge till slav. Anledningen till att denna kategori nämns sist är att den kan uppkomma enbart för att rädda liv. Behovet av att befria slaven från slaveriet finns däremot för att han ska kunna förbättra sin relativt bättre ställning. Den skyldighet som islam har ålagt att använda medel utanför zakat till att hjälpa dessa kategorier är inte begränsad till någon särskild tid och är inte heller villkorad av något nisab. Det finns inte heller någon fastställd proportion för hjälpen i förhållande till den totala egendom man äger, såsom om den ska vara en tiondel (ushr), en fyrtiondel eller 2,50 procent, och så vidare. Det är en helt villkorslös, altruistisk gåva som helt beror på givarens generositet och den behövandes nöd. Människan är en högt ärad skapelse. Det är varje kapabel persons ansvar att skydda henne från undergång. Det finns ingen bestämd gräns för hur mycket någon ska göra utöver att rädda henne från undergång.
När det gäller de flesta av dessa kollektiva rättigheter är människor likgiltiga. Ändå har den heliga Koranen starkt uppmuntrat till att uppfylla dem, eftersom de garanterar ett sunt, harmoniskt och värdigt samhällsliv. Trots detta vill de flesta människor inte spontant hjälpa alla dessa behövande. Man ser endast att de ger något till dem som ber om hjälp. Ändå är dessa i vår tid minst berättigade till att få hjälp, eftersom de har gjort tiggeri till sitt yrke. De flesta yrkestiggare får redan den hjälp de behöver.
Ibn Hazm sade: De rika i varje stad har ansvaret att avhjälpa de fattigas behov i den staden. Om deras behov inte kan tillgodoses ens genom zakat och muslimernas samlade egendom, är det också härskarens plikt att tvinga de rika att fullgöra detta ansvar. I sådana fall ska de förse de fattiga med den minimala mängd mat som behövs, av den mat som de själva äter, och ge dem de kläder som minst behövs för vintern och sommaren. De ska ordna bostäder som skyddar mot regn, sol, hetta och liknande. Beviset för detta finns i den heliga Koranen:
وَأَسِ ذَالْقُرْبَى حَقَّهُ وَالْيَسْكِينَ وَابْنَ السَّبِيل
”Ge den nära släktingen, den fattige och den nödställde resenären det som tillkommer honom.” (Sura Bani Israil: vers 26)
وبِالْوَالِدَيْنِ إِحْسَانًا وَبِذِي الْقُرْبَى وَالْيَتَامَى وَالْمَسَاكِينَ وَالْجَارِ ذِي الْقُرْبَى وَالْجَارِ الْجُنُبِ والصَّاحِبِ بِالْجَنبِ، وَابْنِ السَّبِيلِ وَمَا مَلَكَتْ أَيْمَانُكُمْ
“Behandla föräldrarna väl, liksom släktingar, föräldralösa, behövande, närstående grannar, främmande grannar, hustrun, den nödställde resenären samt slavinnor och slavar.” (Sura an-Nisa: vers 36)
På detta sätt befallde Allah att de behövandes, resenärernas, slavinnornas och slavarnas samt släktingarnas rättigheter skulle ges. Han befallde också att man skulle behandla föräldrar, släktingar, behövande grannar samt slavinnor och slavar väl. Allt det som vi har nämnt ovan omfattas av gott bemötande. Att inte göra detta är utan tvekan dåligt bemötande. I det kommande livet kommer Paradisets invånare att fråga Helvetets invånare:
ما سلككُمْ فِي سَفَرٍ قَالُوا: لَمْ نَكَ مِنَ الْمُصَلِّينَ وَلَم لَكَ نُطْعِمُ الْمِسْكِين.
“Vad fick er att hamna i Helvetet?” De kommer att svara: “Vi brukade inte förrätta bönen och vi brukade inte ge de behövande mat.” (Sura al-Muddaththir, verserna 42–44)
På detta sätt nämnde Allah att ge de behövande mat och bönen tillsammans och visade därmed att båda är lika viktiga.
I en hadith som återges med en mycket tillförlitlig och autentisk berättarkedja sade Allahs Sändebud ﷺ: “Den som inte visar barmhärtighet mot människorna, mot honom visar Allah ingen barmhärtighet.” Den som har mer egendom än vad han behöver och ser sin muslimske broder hungrig och utan kläder utan att hjälpa honom, har utan tvekan misslyckats med att visa honom barmhärtighet.
Abdur-Rahman ibn Abu Bakr as-Siddiq رضي الله عنه sade: Suffas invånare var mycket fattiga människor. Allahs Sändebud ﷺ sade: “Den som har mat för två personer bör ta med sig en tredje, och den som har mat för fyra personer bör ta med sig en femte eller sjätte person.”
Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade att Allahs sändebud ﷺ sade: ”En muslim är en muslims bror; han får varken göra honom orätt eller överge honom.” Att se sin muslimske bror hungrig och utan kläder, ha möjlighet att ge honom mat och kläder, men ändå inte göra det, är att överge honom.
Abu Sa’id al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom, sade att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som har en extra plats på sitt riddjur bör låta den som inte har något riddjur rida med honom. Och den som har extra färdkost bör ge färdkost åt den som inte har någon.” Därefter nämnde han efter hand alla sådana förnödenheter som nämndes. Då förstod vi att ingen av våra extra förnödenheter var undantagen från detta.
Även om detta är en hadith från Abu Sa’id al-Khudri råder alla följeslagare enighet om den. Det har också återberättats från Abu Musa al-Ash’ari, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Ge den hungrige mat, besök den sjuke och frige fången.”
Det finns många föreskrifter om detta i Koranen och haditherna.
Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Om jag tidigare hade förstått det som jag först nu, sent, har förstått, skulle jag ha tagit de rikas överskottstillgångar och fördelat dem bland de fattiga emigranterna.” Denna hadiths berättarkedja är ytterst autentisk och tillförlitlig. Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allah den Allsmäktige har befallt de rika att ge så mycket av sina tillgångar att det är tillräckligt för att göra de fattiga välbärgade. Om de ändå lider därför att deras mat, kläder och andra grundläggande behov inte är tillgodosedda, och de rika inte ger dem detta, kommer de på uppståndelsens dag att hållas ansvariga inför Allah för det, och Allah kommer att straffa dem för det.”
Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”I dina tillgångar finns, utöver zakat, också en andel som tillkommer de fattiga.”
De troendes moder Aisha, Hasan ibn Ali och Ibn Umar, må Allah vara nöjd med dem, sade: ”Om du ber någon om hjälp därför att du har en plågsam blodsskuld, en betungande skuld eller är drabbad av svår fattigdom, då har du verkligen rätt till den.”
Det har återberättats från Abu Ubayda ibn al-Jarrah att det med säkerhet blev känt bland tre hundra följeslagare att deras proviant hade tagit slut. Därefter samlades proviant åt dem i två säckar på Abu Ubaydas befallning, och mat började delas ut till dem alla i lika stora portioner.
Detta är alltså en slutgiltig och säkerställd konsensus bland följeslagarna, och ingen av dem har motsatt sig den. ash-Shaʿbī, Mujāhid, Tāwūs och andra har sagt: Det finns rättigheter i egendom utöver zakat. Så länge en muslim har extra mat som han kan ge till sin muslimske broder eller en icke-muslimsk medborgare, är det inte tillåtet för honom att i yttersta nöd äta självdöda djur eller griskött. Att ge den hungrige mat är nämligen en plikt för den som har mat. Eftersom detta är en plikt för honom är han inte så nödställd att han får äta självdöda djur eller griskött. Därför har han också rätt att kämpa beväpnad. Om han dödas i denna kamp ska den som dödade honom straffas med döden. Och den som trots att han äger extra mat inte ger av den, och själv dödas, kommer att dö förbannad. Han har nämligen avstått från att ge en rättighet och är därför en orättfärdig person. Allah den Allsmäktige har sagt:
فإن بَغَتْ إِحْدَاهُمَا عَلَى الأخرى فَقَاتِلُوا الَّتِي تَبْغِي حَتَّى تَفِيءَ إِلَى أَمْرِ اللهِ .
”Om en grupp förgriper sig på en annan, ska ni kämpa mot den grupp som förgriper sig tills den återvänder till Allahs påbud.” Den som inte ger sin broder hans rätt gör honom sannerligen orätt. Det var därför Abu Bakr as-Siddīq kämpade mot dem som vägrade betala zakat.
Vi har återgett alla dessa uttalanden ur Koranen och haditherna så utförligt endast för att visa hur stor omsorg och medkänsla islam har för människorna, hur mycket ädlare och mer utvecklad den är än de moderna rättssystemen, och att dessa rättssystem inför islams strålande sol liknar svagt flämtande ljus.
60. Frivillig välgörenhet (allmän gåva)
Islam har inte bara uppmanat människan att ge. Den har tvärtom uppmuntrat och inspirerat henne på ett sådant sätt att en spontan drivkraft till generositet och ädelmod väcks i hennes hjärta, och att hon ständigt förblir livad av en anda av osjälviskhet, samhällsnytta och samhällstjänst.
Allah den Allsmäktige har sagt:
مَثَلُ الَّذِينَ يُنفِقُونَ أَمْوَالَهُمْ فِي سَبِيلِ اللهِ كَمَثَلِ حَبَّةٍ الْبَتَت سَبْعَ سَنَابِلَ فِي كُلِّ سَنبُلَةٍ مِالَةٌ حَبَّةٍ وَاللهُ يُضَاعِفُ لِمَن يَشَاءُ وَاللَّهُ وَاسِعٌ عَلِيمٌ .
“De som spenderar sin rikedom på Allahs väg liknar ett korn som ger upphov till sju ax, och i varje ax finns hundra korn. Och Allah mångdubblar åt den Han vill. Allah är allomfattande, allvetande.” (Sura al-Baqara: vers 261)
Allah har också sagt:
لَن تَنَالُوا الْبِرَّ حَتَّى تُنْفِقُوا مِمَّا تُحِبُّونَ وَمَا تَنفِقُوا مِنْ شَيْءٍ فَإِنَّ اللَّهَ بِهِ عَلِيمٌ .
“Ni kommer inte att uppnå fromhet förrän ni ger bort något av det ni älskar. Och vad ni än ger bort är Allah medveten om det.” (Sura Ali Imran: vers 160)
وَالْفِقُوْا مَا جَعَلَكُمْ مُسْتَخْلَفِينَ فِيهِ فَالَّذِينَ آمَنُوا مِنْكُمْ وَأَنْفَقُوا لَهُمْ أَمْرٌ كَبِيرٌ .
“Ge bort av den rikedom till vilken Allah har utsett er till förvaltare. För dem bland er som tror och ger bort finns en stor belöning.” (Sura al-Hadid: vers 7)
Allahs sändebud ﷺ sade: 1. “Allmosa mildrar Allahs vrede och avvärjer en ond död.” – Tirmidhi.
2. “En muslims allmosa förlänger hans liv, avvärjer en ond död, det vill säga ett dåligt slut, och genom den avlägsnar Allah högmod och stolthet.” – Tirmidhi.
3. “Varje morgon stiger två änglar ned. Den ene säger: ’O Allah! Ge den givmilde ännu mer rikedom.’ Och den andre säger: ’O Allah! Förgör den snåles rikedom.’” – Muslim.
4. Handlingar av välgörenhet skyddar mot en olycklig död. Hemlig välgörenhet stillar Allahs vrede. Att ge till släktingar på grund av blodsband förlänger livslängden. Varje ädelt uppförande är sadaqa. De som handlar ädelt i denna värld kommer också att få ädla handlingar i det kommande livet. De som uppför sig illa i denna värld kommer att möta dåligt uppförande i det kommande livet. Det är de som handlar ädelt som först kommer att träda in i paradiset. – at-Tabarani.
Olika former av gåvor
Gåvor är inte begränsade till någon särskild typ av välgörenhet. Den allmänna principen är snarare att varje handling av välgörenhet är en gåva eller sadaqa.
Några hadither om detta återges nedan:
Allahs sändebud (s.a.w.) sade: 1. ”Varje muslim bör ge något som gåva eller sadaqa. Följeslagarna sade: ’Allahs profet, vad ska den som inte har något att ge göra?’ Allahs sändebud (s.a.w.) sade: ’Han ska arbeta med sina egna händer och förtjäna sitt uppehälle, dra nytta av det själv och sedan ge bort det som blir över.’ De sade: ’Vad ska han göra om han inte ens kan det?’ Han sade: ’Han ska hjälpa en nödställd person, vare sig det är en förtryckt eller oförmögen person.’ De sade: ’Vad ska han göra om han inte heller får möjlighet till det?’ Han sade: ’Då ska han utföra någon god och välgörande handling och avstå från onda handlingar; det kommer att räknas som sadaqa för honom.’ – al-Bukhari.
2. Det har fastställts att varje människa varje dag efter soluppgången ska ge sadaqa. Att rättvist medla för att lösa en tvist mellan två personer är sadaqa. Att hjälpa någon att rida genom att låta honom sitta på ryggen av ens riddjur är sadaqa. Att säga ett gott ord är sadaqa. Varje steg man tar på vägen till bönen är också sadaqa. – Ahmad.
3. Det har berättats från Abu Dharr al-Ghifari att Allahs sändebud (s.a.w.) sade: Varje person är skyldig att varje dag efter soluppgången ge sadaqa för sin egen del. Jag sade: ’Allahs sändebud, varifrån ska vi ge sadaqa? Vi har ju inga tillgångar.’ Han sade: ’Att säga Allahu akbar, subhanallah, alhamdulillah, la ilaha illallah och astaghfirullah är också sadaqa. Att uppmana till goda handlingar och förbjuda onda handlingar är också sadaqa. Att avlägsna törnen, stenar och ben från vägen är också sadaqa. Att visa den blinde vägen, att försöka göra sig förstådd för den stumme och den döve, att visa någon var den sak finns som han behöver när du vet var den finns, att göra sitt yttersta för att hjälpa en nödställd person som ber om hjälp, och att på alla sätt hjälpa den svage – allt detta är sadaqa. Till och med samlag med din hustru ger dig belöning.’ – Ahmad och Muslim.
I Muslims verk finns också följande: De sade: ’Allahs sändebud, får en person belöning även när han tillfredsställer sin sexuella lust?’ Allahs sändebud (s.a.w.) sade: ’Tänk efter: om han hade tillfredsställt sin lust på ett förbjudet sätt, skulle han då inte ha fått en synd? På samma sätt kommer han naturligtvis att få belöning om han tillfredsställer den på ett tillåtet sätt.’
4. Det har berättats från Abu Dharr (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Det är varje Adams barns plikt att ge sadaqa varje dag efter soluppgången.” Man frågade: ”Var ska vi få så mycket rikedom ifrån att vi ska kunna ge sadaqa varje dag?” Allahs sändebud sade: ”Det finns många sätt att förvärva belöning: att säga Subhanallah, alhamdulillah, Allahu akbar och la ilaha illallah, att uppmana till goda gärningar och förbjuda onda gärningar, att avlägsna något skadligt från vägen, att hjälpa en döv att förstå, att visa en blind vägen, att hjälpa den som söker efter något han behöver att finna det, att göra sitt yttersta för att hjälpa den som ber om hjälp i nöd och att använda all sin kraft för att hjälpa den svage – allt detta är sadaqa för dig, från din sida och till din egen fördel.” – Ibn Hibban, Bayhaqi. Bayhaqi har dessutom återberättat: ”Att le mot din broder är sadaqa, liksom att avlägsna törnen, stenar och ben från människors färdväg, och att visa den vilsegångne vägen är också sadaqa.”
5. Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade också: ”Den av er som har möjlighet att skydda sig själv från helvetet bör göra det, även om det bara är genom att skänka en del av en dadel. Och den som inte kan det bör åtminstone göra det genom ett gott ord.” – Ahmad och Muslim. (Av denna hadith framgår att det är olämpligt att anse sadaqa vara något obetydligt.)
6. Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Allah den Upphöjde kommer på uppståndelsens dag att säga: ’O Adams barn, Jag var sjuk, men du besökte inte Mig.’ Adams barn kommer att säga: ’Min Herre, hur skulle jag kunna besöka Dig? Du är ju hela världens Herre.’ Allah kommer att säga: ’Visste du inte att Min och den och dens tjänare var sjuk, men du besökte honom inte? Om du hade besökt honom skulle du ha funnit Mig hos honom. O Adams barn, Jag bad dig om mat, men du gav Mig inte mat.’ Han kommer att säga: ’Min Herre, hur skulle jag kunna ge Dig mat? Du är ju hela världens Herre.’ Allah kommer att säga: ’Visste du inte att Min och den och dens tjänare bad dig om mat, men du gav honom inte mat? Om du hade gett honom mat skulle du ha funnit dess belöning hos Mig. O Adams barn, Jag bad dig om vatten, men du gav Mig inte något att dricka.’ Han kommer att säga: ’Min Herre, hur skulle jag kunna ge Dig något att dricka? Du är ju hela världens Herre.’ Allah kommer att säga: ’Min och den och dens tjänare bad dig om vatten, men du gav honom inte något att dricka. Om du hade gett honom något att dricka skulle du ha funnit det hos Mig.’” – Muslim.
7. ”Om en muslim planterar en planta eller odlar en gröda och en människa eller ett djur äter något av den, räknas det som sadaqa för honom.” – Bukhari.
8. ”Varje god gärning är sadaqa. Att möta din broder med ett leende och att hälla upp lite vatten åt honom från din hink är också goda gärningar.” – Ahmad, Tirmidhi.
Vilka ska prioriteras när sadaqa delas ut?
De som har högst prioritet att få sadaqa är den som ger sadaqas barn, hans familj och hans släktingar. Den som själv behöver något för sitt eget och sin familjs uppehälle får inte skänka detta till någon annan innan han har tillgodosett sitt eget behov. Några hadither om detta följer:
1. Det har berättats från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”När någon av er är fattig bör han först använda sina tillgångar för sig själv. Om något blir över bör han använda det för sin familj, och om något därefter blir över bör han använda det för sina släktingar.” En annan återberättelse lyder: ”För sina blodsbesläktade släktingar.” ”Om ytterligare något blir över, då här och där.” – Ahmad och Muslim.
2. ”Ge sadaqa.” En man sade: ”Jag har en dinar.” Han sade: ”Ge den som sadaqa för dig själv.” (Det vill säga: använd den för dina egna behov.) Han sade: ”Jag har ytterligare en dinar.” Han sade: ”Ge den till din tjänare.” Han sade: ”Jag har ytterligare en dinar.” Han sade: ”Du vet bäst vad du ska göra med den.” – Abu Dawud, Nasa’i, Hakim.
3. ”Att låta någon medlem av sin familj gå hungrig är en mycket stor synd för honom.” – Muslim, Abu Dawud.
När välgörenheten går till spillo
Det är förbjudet att senare förebrå den som man har gett en gåva till, att såra honom eller att ge sadaqa i syfte att visa upp sig. Då går gåvan till spillo. Allah den Allsmäktige har nämligen sagt:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَبْطِلُوا صَدَقَتِكُمْ بِالْمَيِّ وَالْأَذى ، كَالَّذِي يُنْفِقُ مَالَهُ رِئَاءَ النَّاسِ.
”Troende! Fördärva inte era gåvor genom förebråelser och sårande ord, likt den som skänker av sin egendom för att visa upp sig för människor.” (Al-Baqara: vers 264)
(Med förebråelser avses att påminna om den sadaqa som getts och tala om den, att låta den som fått den utföra något arbete som ersättning för den eller att därför förhäva sig över honom och vara arrogant mot honom. Att såra innebär att tala om sadaqan på ett sådant sätt att den som fått den blir sårad, eller att tillrättavisa honom.)
Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”På Uppståndelsens dag kommer Allah inte att tala med tre personer, inte se på dem, inte rena dem, och de kommer att få ett plågsamt straff.” Abu Dharr sade: ”De är sannerligen förlorade och ruinerade, Allahs sändebud. Vilka är de?” Han sade: ”Den som av högmod går omkring med sitt plagg släpande under anklarna, den som ger en gåva och sedan förebrår mottagaren, och den som säljer en vara genom att svära en lögnaktig ed.”
Att ge sadaqa med olagligt förvärvad egendom
När en gåva ges av förbjuden egendom godtar Allah den inte. Guds Sändebud sade:
1. ”O människor! Allah är ren och Han godtar endast det som är rent. Han har befallt Sändebuden samma sak som Han har befallt de troende. Han har sagt:
يَأَيُّهَا الرَّسُلُ كُلُوا مِنَ الطَّيِّبَاتِ وَاعْمَلُوا صَالِحًا ، إِلَى بِمَا تَعْمَلُونَ عَلَيْرُهُ
O Sändebud! Ät av det som är rent och gör goda gärningar. Jag är väl underrättad om vad ni gör.
Allah sade vidare:
يأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا كُلُوا مِنْ طَيِّبَتِ مَا رَزَقْنَكُمْ .
”O ni som tror! Ät av den goda försörjning som Vi har skänkt er.” Därefter sade Guds Sändebud: En man färdas en lång sträcka, hans hår är rufsigt och han är täckt av damm. I detta tillstånd sträcker han sina händer mot Allah och säger: ’O min Herre, o min Herre!’ Men det han äter är förbjudet, det han bär är också förbjudet, och han har fått sin näring av förbjuden föda. Hur skulle då hans bön kunna besvaras? – Muslim.
2. ”Den som skänker en mängd motsvarande en dadel av sina lagligt förvärvade tillgångar, tar Allah emot den med Sin högra hand. Sedan vårdar Han den åt dess ägare på samma sätt som någon av er vårdar sitt avvanda föl. Så fortsätter Han att vårda gåvan tills den blir lika stor som ett berg. Allah tar i själva verket inte emot någon gåva annat än av lagligt förvärvade tillgångar. – Bukhari.
Hustruns givande av allmosor ur makens egendom
Om hustrun är säker på att hennes make samtycker, får hon ge allmosor ur hans egendom. Men om hon inte är säker är det inte tillåtet att ge allmosor. Det har återberättats från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs sändebud ﷺ sade: När en hustru på ett skäligt sätt ger allmosor av hushållets mat, får hon belöning för det hon gav. Hennes make får belöning för det han har tjänat in, och den förvaltare som förvarar denna allmosa får också belöning. Ingen av dem får sin belöning minskad. – Bukhari.
Abu Umama, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Jag hörde Allahs sändebud ﷺ säga i avskedspredikan under vallfärden: En hustru får inte använda något från sitt hem utan sin makes tillstånd. Man frågade: Inte ens mat, Allahs sändebud? Han svarade: Maten är ju vår främsta egendom. – Tirmidhi.
Det är dock tillåtet att utan tillstånd ge bort mycket små saker som enligt sedvänjan inte anses betydelsefulla. Asma bint Abu Bakr, må Allah vara nöjd med henne, berättade att hon sade till Allahs sändebud ﷺ: ”Az-Zubayr (min make) är en mycket sträng man. Fattiga människor kommer till mig, och jag brukar ge dem ur hans egendom utan hans tillstånd.” Allahs sändebud ﷺ sade: ”Ge så mycket som enligt sedvänjan brukar ges i liten mängd, och samla inte ihop egendom. Då kommer Allah att hålla inne med det för dig och inte ge dig något.” – Ahmad, Bukhari och Muslim.
Att ge bort hela sin egendom
Om en frisk och stark person som har möjlighet att försörja sig vill ge bort hela sin egendom, är det tillåtet för honom att göra det. (Imam Abu Ja’far at-Tabari sade: Även om det är tillåtet är det rekommenderat att inte ge bort mer än en tredjedel.)
Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs sändebud ﷺ befallde oss att ge allmosor. Jag beslöt mig för att ge bort en del av min egendom och sade till mig själv: Jag har aldrig kunnat överträffa Abu Bakr i givmildhet, men i dag ska jag överträffa honom. Jag tog med mig hälften av min egendom till Allahs sändebud ﷺ. Allahs sändebud ﷺ sade: ”Hur mycket har du lämnat åt din familj?” Jag svarade: ”Lika mycket som jag har tagit med mig, och lika mycket till.” Men Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, kom med hela sin egendom. Allahs sändebud ﷺ frågade: ”Vad har du lämnat åt din familj?” Han svarade: ”Jag har lämnat Allah och Hans sändebud åt dem.” Då sade jag: ”Jag kommer aldrig mer att tävla med dig.” – Abu Dawud och Tirmidhi.
De lärda har dock ställt följande villkor för att ge bort hela sin egendom: givaren ska vara frisk och stark, ha möjlighet att försörja sig, vara tålmodig och skuldfri, och får inte ha någon i sitt ansvar vars försörjning han måste stå för. Om dessa villkor inte är uppfyllda är det makruh.
Det har berättats från Jābir (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: En dag var vi hos Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Plötsligt kom en man med en guldklimp formad som ett ägg. Han sade: ”O Allahs sändebud! Jag fann den i en gruva. Ta den. Den är en allmosa. Jag har inget annat.” Allahs sändebud ignorerade honom. Därefter kom han till honom från vänster sida, men Allahs sändebud ignorerade honom även då. Sedan kom han bakifrån. Då tog Allahs sändebud guldklimpen och kastade genast bort den. Om den hade träffat mannen skulle han ha fått ont eller blivit skadad. Därefter sade Allahs sändebud: ”Några av er är sådana att de kommer med hela sin egendom för att ge som allmosa och sedan tigger av människor. Allmosan är den rikes ansvar.” – Abu Dawud, al-Hakim.
Det är tillåtet att ge allmosor till både den icke-muslim som har slutit ett fredsavtal och den som inte har gjort det: Det är tillåtet att ge allmosor till både den icke-muslim som har underkastat sig den muslimska staten och den som inte har gjort det, och muslimen får belöning för detta. Allah den Upphöjde har prisat dem som ger och sagt:
ويُطْعِمُونَ الطَّعَامَ عَلَى حَبِهِ مِسْكِينًا وَيَتِيهَا وَأَسِيرًا.
”De ger mat åt den fattige, den föräldralöse och fången, drivna av kärlek till Allah.”
En fånge är en icke-muslim som inte har underkastat sig. Allah har också sagt:
لَا يَنْهَاكُمُ اللَّهُ عَنِ الَّذِينَ لَمْ يُقَاتِلُوا كُم فِي الدِّينِ وَلَمْ يُخْرِجُوكُمْ مِنْ دِيَارِكُمْ أَن تَبَرُّوهُمْ وتَقْسِطُوا إِلَيْهِ إِنَّ اللهَ يُحِبُّ الْمُقْسِطِينَ .
”Allah förbjuder er inte att visa godhet mot och handla rättvist gentemot dem som inte har kämpat mot er på grund av religionen och inte har drivit ut er från era hem. Allah älskar dem som handlar rättvist.” (Sura al-Mumtahina: vers 8)
Det har berättats från Asma bint Abu Bakr att hon sade: Min mor kom till mig, och hon var fortfarande avgudadyrkare. Jag sade: ”O Allahs sändebud! Min mor har kommit till mig och är angelägen om att få något. Ska jag ge henne en gåva?” Han sade: ”Ja, ge en gåva till din mor.”
Att ge till djur
1. Bukhari och Muslim har återberättat att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: En man gick längs vägen. Han led av intensiv törst. Sedan fann han en brunn, steg ner i den, drack vatten och kom upp igen. När han hade kommit upp såg han en hund som flämtade med tungan ute på grund av törst. När mannen såg detta sade han för sig själv: ”Den här hunden lider av törst på samma sätt som jag gjorde.” Därför steg han åter ner i brunnen. Han tog av sig sin lädersocka och fyllde den med vatten. Sedan höll han fast sockan med tänderna, klättrade upp och gav hunden vatten. Därefter tackade han Allah. Allah förlät honom alla hans synder. Folket frågade: ”Allahs sändebud! Finns det någon belöning för oss när det gäller djuren?” Han svarade: ”Det finns en belöning för att hålla varje levande varelse vid liv.”
2. Bukhari och Muslim har också återberättat att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: En hund gick omkring vid en brunn och var nära att dö av törst. En prostituerad kvinna bland Israels barn såg den, tog av sig sin lädersocka, hämtade vatten åt den och gav den att dricka. Därigenom blev hennes synder förlåtna.
Sadaqa jariya (fortlöpande välgörenhet)
Ahmad och Muslim har återberättat att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: När en människa dör upphör alla hennes handlingar, utom tre saker: 1. fortlöpande välgörenhet, 2. kunskap som människor har nytta av, eller 3. ett rättfärdigt barn som ber för henne. – Ahmad, Muslim.
Att visa givaren tacksamhet
1. Abu Dawud och an-Nasa’i har återberättat från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Den som söker skydd hos er i Allahs namn, ge honom skydd. Den som ber er om något i Allahs namn, ge honom det. Den som ber er om trygghet i Allahs namn, ge honom trygghet. Återgälda den som ger er något. Om ni inte kan ge något, be då för honom, så att ni kan känna er tröstade av att ni har återgäldat honom på något sätt.
2. Ahmad har återberättat från Ash’ath ibn Qays att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Den som inte tackar människor tackar inte Allah.
3. At-Tirmidhi har återberättat från Usama ibn Zayd att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: När någon har gjort en god gärning mot en person och denne säger till sin välgörare:جَزَاكَ اللهُ خَيْرًا ”Må Allah belöna dig med det bästa”, har han uttryckt stor tacksamhet.
Fjärde kapitlet: Siyam (fasta)
Siyam (fasta)
1. Siyam: betydelse, förträfflighet och olika typer
Det arabiska ordet siyam betyder enligt lexikonet att avhålla sig eller avstå. Allah säger:
إِنِّي نذرت الرحمن موما .
”Jag har avlagt ett löfte om fasta i den Nåderikes, Allahs, namn.” Det vill säga: jag har avlagt ett löfte om att avhålla mig från tal. Här avses med siyam att enligt de fastställda reglerna avstå från mat och dryck från gryningen till solnedgången.
Många hadither har återberättats om fastans förträfflighet. Några av dem nämns här:
1. Abu Hurayra har återberättat att Allahs Sändebud sade: Allah den Allsmäktige säger: Alla Adams barns handlingar är för dem själva, utom fastan. Fastan är för Mig. (Syftet med att säga ”för Mig” är att ge fastan en särskild hedersställning.) Och Jag ska själv belöna den. (Här slutar den qudsi-del av hadithen. Det följande är Sändebudets eget uttalande.) Fastan är en sköld. (Den skyddar mot synder.) När någon av er fastar en dag ska han inte tala oanständigt, skrika eller uppträda oförskämt. Om någon förolämpar honom eller försöker slåss med honom ska han säga två gånger: ”Jag fastar.” Vid Allah, i vars hand Muhammeds liv ligger, är fastarens andedräkt på Domedagen mer väldoftande inför Allah än myskens doft. Fastaren har två glädjeämnen: när han bryter fastan gläds han över att bryta fastan, och när han möter Allah gläds han på grund av sin fasta. – Ahmad, Muslim, Nasa’i.
2. Det har återberättats av al-Bukhari och Abu Dawud: ”Fastan är en sköld. När någon av er fastar ska han inte tala oanständigt eller uppträda oförskämt. Om någon försöker slåss med honom eller förolämpar honom ska han säga två gånger: ’Jag fastar.’ Vid Honom i vars hand Muhammeds liv ligger, fastarens andedräkt är renare inför Allah än myskens doft. Han avstår från mat, dryck och sexuellt umgänge enbart för Min skull. Fastan är för Mig, och Jag ska själv belöna den. Och varje god handling belönas dagligen tiofalt.”
3. Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Fastan och Koranen kommer att gå i förbön för tjänaren på Uppståndelsens dag. Fastan kommer att säga: ’Min Herre! Jag hindrade honom från att äta, dricka och ha sexuellt umgänge under dagen. Ta därför emot min förbön för honom.’ Koranen kommer att säga: ’Jag hindrade honom från att sova om natten. Ta därför emot min förbön för honom.’ Därefter kommer deras båda förböner att godtas.” Ahmad.
4. Abu Umama, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Jag kom till Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och sade: ”Befall mig att göra något som får mig att träda in i paradiset.” Han sade: ”Du bör fasta. Det finns inget som motsvarar det.” Därefter kom jag åter till honom, och han sade åter: ”Du bör fasta.” – Ahmad och an-Nasa’i.
5. Abu Sa’id al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom, sade att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Om en tjänare fastar en dag för Allahs sak, kommer Allah för den dagens skull att avlägsna Helvetet från honom med sjuttio år.” Återberättad i alla de autentiska hadithsamlingarna utom Abu Dawud.
6. Sahl ibn Sa’d, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Det finns en port i paradiset som heter ar-Rayyan. På Uppståndelsens dag kommer det att ropas: ’Var är de fastande?’ När sedan den siste av de fastande har trätt in kommer porten att stängas.” – al-Bukhari och Muslim.
Fastan är av två slag: obligatorisk och frivillig. Den obligatoriska fastan är i sin tur av tre slag:
1. Ramadan
fastan. 2. Försoningsfastan.
3. Löftesfastan.
Här kommer endast fasta under Ramadan och frivillig fasta att behandlas. Övriga fastor kommer att behandlas på sina respektive ställen.
2. Fasta under Ramadan
Bestämmelse: Fasta under Ramadan är obligatorisk enligt Koranen, sunnan och ijma.
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا كُتِبَ عَلَيْكُمُ الصِّيَامُ كَمَا كُتِبَ عَلَى الَّذِينَ مِنْ قَبْلِكُمْ لَعَلَّكُمْ تَتَّقُونَ.
”O ni troende! Fasta har föreskrivits för er, liksom den föreskrevs för dem som levde före er, så att ni må bli gudfruktiga.” (Sura al-Baqara: vers 183)
Den Allsmäktige Allah säger vidare: ”Ramadan är den månad i vilken Koranen uppenbarades som vägledning för människorna, med tydliga bevis på vägledningen och som skiljare mellan sanning och falskhet. Den av er som bevittnar denna månad ska därför fasta under den.” (Sura al-Baqara: vers 185)
Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Islams fem grundpelare är: att vittna att det inte finns någon gudom utom Allah och att Muhammad är Allahs Sändebud, att förrätta bönen, att betala zakat, att fasta under Ramadan och att vallfärda till Allahs Hus.” Talha ibn Ubaydullah berättar att en man frågade Allahs Sändebud: ”O Allahs Sändebud, berätta för mig vilken fasta Allah har ålagt mig.” Han sade: ”Fastan under Ramadan.” Mannen sade: ”Måste jag fasta något annat utöver detta?” Han sade: ”Nej, men du kan fasta frivilligt.”
Dessutom råder enighet inom hela den muslimska umman om att fasta under Ramadan är obligatorisk. Den är en av islams fem pelare och är känd som en oskiljaktig del av islam. Den som förnekar detta är en kafir och en avfälling.
Fastan blev obligatorisk på en måndag, den andra dagen i månaden Shaʿban under det andra hijriåret.
3. Ramadanmånaden och förtjänsten i denna månads handlingar
1. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade: När Ramadan hade kommit sade Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”En välsignelserik månad har kommit till er. Fastan under denna månad har ålagts er. Under denna månad öppnas Paradisets portar, Helvetets portar stängs och Satan fjättras. Under denna månad finns en natt som är bättre än tusen månader. Den som berövas denna månads välsignelser är sannerligen berövad.” Ahmad och an-Nasa’i.
2. Arfaja, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Jag befann mig hos Utba ibn Farqad.
Han berättade en hadith om Ramadan. Han sade: En av Muhammeds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, följeslagare kom till oss. När Utba fick syn på honom blev han förskräckt och tystnade. Han berättade en hadith om Ramadan och sade: Jag hörde Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tala om Ramadan och säga: ”Under denna månad stängs Helvetets portar, Paradisets portar öppnas och Satan fjättras. Under denna månad ropar en ängel: ’Du som söker godhet, ta emot glädjebudet, och du som söker onda handlingar, avstå tills Ramadan är slut.’” Ahmad och an-Nasa’i.
3. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”De fem dagliga bönerna, från den ena fredagsbönen till den andra och från den ena Ramadan till den andra är försoning för alla synder som begås däremellan, om de stora synderna undviks.” Muslim.
4. Abu Sa’id al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den som fastar under Ramadan, känner till dess gränser och avstår från det som han bör skydda sig mot, får alla sina tidigare synder försonade.” Ahmad och al-Bayhaqi.
5. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den som fastar under Ramadan i tro och med avsikt att vinna Allahs välbehag får alla sina tidigare synder förlåtna.” Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah.
4. Varning för att bryta fastan under Ramadan
1. Det har berättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Islams pelare är tre, och på dem är islam grundad. Den som överger någon av dem är otrogen, och hans blod är tillåtet att utgjuta: att vittna att det inte finns någon gudom utom Allah, att förrätta de fem obligatoriska bönerna och att fasta under Ramadan.” – Abu Ya’la, Daylami.
2. Det har berättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Den som utan en av Allah godkänd giltig anledning bryter fastan en dag under Ramadan, kan inte gottgöra den brutna fastan genom att fasta resten av sitt liv. Abu Dawud, Ibn Majah, Tirmidhi. Al-Bukhari har berättat från Abu Hurayra: Den som bryter fastan en enda dag under Ramadan utan ursäkt eller sjukdom, kan inte gottgöra den genom att fasta resten av sitt liv. Ibn Mas’ud sade också detta.”
Imam al-Dhahabi sade: Det råder full enighet bland de troende om att den som utan sjukdom underlåter att fasta någon dag i Ramadan är sämre än en äktenskapsbrytare och en alkoholmissbrukare. Muslimerna tvivlar rentav på att han fortfarande är muslim och anser honom vara otrogen och avfälling.
5. Hur Ramadan fastställs
Ramadan fastställs när månaden Sha’ban har fullbordat trettio dagar, eller när en förståndig, troende person vittnar om att han har sett nymånen.
1. Det har berättats från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: Människorna började spana efter nymånen. Jag meddelade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att jag hade sett nymånen. Då började Allahs Sändebud fasta och beordrade människorna att fasta. – Abu Dawud, al-Hakim, Ibn Hibban.
2. Abu Hurayra har berättat att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Fasta när ni ser nymånen och avsluta fastan när ni ser den. Om ni inte kan se den, fullborda Sha’ban till trettio dagar. – al-Bukhari och Muslim.
Tirmidhi sade: De flesta lärda handlar i enlighet med denna uppfattning. De säger att ett vittnesmål från en person godtas när det gäller att börja fasta. Ibn al-Mubarak, al-Shafi’i och Ahmad hade denna uppfattning. al-Nawawi sade: Detta är den mest korrekta uppfattningen.
Däremot fastställs Shawwāls nymåne efter att Ramadan har fullbordats med trettio dagar, och enligt de flesta rättslärda är ett vittnesmål från en enda hederlig person inte godtagbart i detta fall. De ställer som villkor att två hederliga personer vittnar om att de har sett nymånen. Abū Thawr gör dock ingen åtskillnad mellan Shawwāls nymåne och Ramadans nymåne. Han säger: Ett vittnesmål från en hederlig person ska även godtas beträffande Shawwāls nymåne.
Ibn Rushd sade: Abū Bakr ibn al-Mundhir och Abū Thawrs uppfattning är densamma. Jag anser att detta också är den zahiritiska rättsskolans uppfattning.
Abū Bakr ibn al-Mundhir argumenterade: När en enda persons vittnesmål gör det obligatoriskt att fasta och att bryta fastan, är det nödvändigt att en enda persons vittnesmål också ska vara tillräckligt för att fastställa månadens början och slut. Båda dessa tidpunkter skiljer nämligen fastetiden från tiden då fastan bryts.
Al-Shawkānī sade: Eftersom det inte finns något autentiskt bevis för att två personer måste godtas som vittnen beträffande fastans brytande, är det uppenbart att en enda persons vittnesmål även ska vara tillräckligt för att bryta fastan, analogt med fastans början.
Dessutom visar det faktum att en gudstjänst kan utföras på grundval av en enda persons uppgift att detta kan godtas i alla sådana fall. Om det däremot finns bevis för att en enda persons uppgift inte ska godtas för att utföra en gudstjänst i ett särskilt fall, är det en separat fråga. Så är fallet exempelvis med vittnesmål i ekonomiska transaktioner och liknande frågor. Därför är Abū Thawrs uppfattning den starkaste.
6. Skillnader mellan platser där nymånen går upp
Enligt de flesta lärda ska skillnaderna mellan platser där nymånen går upp inte beaktas. När en person ser nymånen blir det därför obligatoriskt för alla människor att fasta. Profeten sade nämligen: ”Fasta när ni ser nymånen och bryt fastan när ni ser den.” Detta påbud gäller hela umman. Om en muslim alltså ser nymånen på vilken plats som helst, räknas det som om alla muslimer har sett den.
Ikrima, al-Qāsim ibn Muhammad, Sālim och Ishāq samt den korrekta uppfattningen bland hanafiterna och den starkaste uppfattningen bland shafiiterna anser däremot att varje lands invånares observation av nymånen endast ska beaktas för dem själva. Det är inte obligatoriskt för dem att följa observationen av nymånen i ett annat land. Kurayb berättade nämligen: Jag reste till Syrien. Där såg jag Ramadans nymåne på fredagskvällen. Sedan reste jag till Medina i slutet av månaden. Ibn Abbas frågade mig: ”När såg ni nymånen?” Jag svarade: ”Vi såg den på fredagskvällen.” Han frågade: ”Såg du den själv?” Jag svarade: ”Ja, jag såg den själv, och folket såg den också. Alla fastade, och även Muawiya fastade.” Han sade: ”Men vi såg nymånen på lördagskvällen. Därför kommer vi att fortsätta fasta tills vi ser nymånen eller har fullbordat trettio fastedagar.” Jag sade: ”Anser du inte att Muawiyas observation av nymånen och hans fasta är tillräcklig?” Han svarade: ”Nej. Profeten befallde oss att göra på detta sätt.” – Ahmad, Muslim, al-Tirmidhi.
Al-Tirmidhi sade: Denna hadith är god och autentisk. De lärda handlar i enlighet med denna hadith och anser att varje land ska godta sina egna invånares observation av nymånen. I kommentaren till Bulūgh al-Marām, Fath al-Allām, sägs: Den mest godtagbara uppfattningen är att observationen av nymånen blir obligatorisk för invånarna i det land där den har setts samt i de angränsande områdena.
7. Den som ensam ser nymånen
Rättslärda är eniga om att den som ensam ser nymånen är skyldig att fasta. Ata motsatte sig dock detta och sade: Han behöver inte fasta förrän någon annan tillsammans med honom har sett nymånen. Det råder emellertid oenighet om den som ensam ser Shawwāls nymåne. Den korrekta uppfattningen är dock att han måste bryta fastan. Detta är ash-Shāfiʿīs och Abū Thawrs uppfattning. Profeten – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – befallde nämligen att man skulle börja fasta när man såg nymånen och bryta fastan när man såg den. När han själv med säkerhet har sett den, och detta är något som han själv uppfattar, finns det inget behov av att någon annan delar denna upplevelse med honom.
8. Fastans obligatoriska delar
Fastan har två obligatoriska delar, genom vilka fastan fullbordas:
1. Att avstå från mat, dryck och sexuellt umgänge med hustrun från gryningen till solnedgången. Allah den Allsmäktige har sagt:
فالن بَاشِرُوهُنَّ وَابْتَغُوا مَا كَتَبَ الله لَكُم من وَكُلُوا وَاشْرَبُوا حَتَّى يَتَبَيَّنَ لَكُمُ الْخَيْةُ الأَبيض مِنَ الْخَيْطِ الأسود من الفجر من ثمَّ أَتِمُوا الصِّيَامَ إِلَى الَّيْلِ
”Ha nu umgänge med era hustrur, sök det som Allah har bestämt för er och ät och drick tills den vita tråden tydligt skiljs från den svarta tråden för er – det vill säga tills gryningen inträder – och fullfölj sedan fastan till natten.” (Sura al-Baqara: vers 182)
Den vita tråden syftar på dagens vita strimma, och den svarta tråden syftar på nattens mörker. I al-Bukhārī och Muslim har följande återberättats: ʿAdī ibn Abī Ḥātim sade: Efter att denna vers hade uppenbarats skaffade jag ett vitt rep och ett svart rep och lade dem under min kudde. På natten började jag titta på de båda, men ingenting blev klart för mig. På morgonen gick jag till Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – och berättade vad som hade hänt. Han sade: Den vita tråden är dagens ljus, och den svarta tråden är nattens mörker.
2. Avsikten: Den andra obligatoriska delen är att ha avsikten att fasta. Allah den Allsmäktige säger:
وَمَا أَمِرُوا إِلَّا لِيَعْبُدُوا اللَّهِ مُخْلِصِينَ لَهُ الدِّينَ .
”De har endast befallts att dyrka Honom genom att uppriktigt ägna lydnaden åt Allah.” (Sura al-Bayyina, vers 5)
Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Handlingar bedöms endast efter avsikterna, och varje person får endast det som han avsåg.” – Sahih al-Bukhari.
Det är nödvändigt att ha avsikten varje natt under Ramadan, före fajr [avsikt betyder att fatta beslut, alltså att mentalt besluta sig för att fasta den dagen. Den formulering som i vårt land brukar läsas upp för avsiktens skull är inte i enlighet med sunna. – redaktören].
Hafsa, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Den som inte före fajr har bestämt sig för att fasta, har ingen giltig fasta.” (Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i, Ibn Majah, Ibn Khuzayma och Ibn Hibban) Det är giltigt att ha avsikten när som helst under natten. Det är inte nödvändigt att uttala avsikten med munnen, eftersom den är hjärtats sak. Tungan har inget att göra i detta, eftersom avsikten i grunden innebär att besluta sig för att utföra en handling för att uppnå Allahs välbehag och följa Hans befallning. Den som därför äter sahur med avsikten att fasta och komma närmare Allah genom självbehärskning har fullbordat sin avsikt. Om någon inte äter sahur men uppriktigt för Allahs skull är fast besluten att under dagen avstå från allt som bryter fastan, är även hans avsikt giltig. Många rättslärda har sagt att det är tillåtet att ha avsikten för en frivillig fasta under dagen, om personen inte dessförinnan har ätit eller druckit.
Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättar: ”En dag kom Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till mig och frågade: ’Har ni något?’ Vi svarade: ’Nej.’ Då sade han: ’Jag fastar.’ (Jag började fasta.)” – Muslim och Abu Dawud.
Enligt hanafiterna är det nödvändigt att ha avsikten före middagstid. Detta är också al-Shafi’is välkända åsikt. Av Ibn Masuds och Ahmads två åsikter är den mest kända att det är tillräckligt att ha avsikten när som helst, före eller efter middagstid.
9. För vilka är fastan obligatorisk
De lärda är eniga om att fastan är obligatorisk för den vuxne, mentalt friske, friske och bofaste muslimen. För kvinnor är det ett villkor att de är fria från menstruation och avslag. Därför är fastan inte obligatorisk för den icke-troende, den sinnessjuke, barnet, den sjuke, resenären, den menstruerande kvinnan, kvinnan som har avslag, den gravida kvinnan, den ammande modern eller den mycket gamle. För vissa av dessa är fastan inte alls obligatorisk, såsom för den icke-troende och den sinnessjuke. För vissa ska deras vårdnadshavare beordra dem att fasta. För vissa gäller att de tillfälligt får bryta fastan och senare ta igen den, medan andra får bryta fastan och ge fidya. Närmare uppgifter om dessa kategorier ges nedan:
10. Fastan för den icke-troende och den sinnessjuke
Fastan är en form av dyrkan i islam. Därför är den inte obligatorisk för icke-muslimer. Fastan gäller inte heller den sinnessjuke, eftersom han saknar det förstånd och den insikt som är en förutsättning för att åläggas religiösa plikter. I en hadith, återberättad av Ali, må Allah vara nöjd med honom, berättas att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Pennan har lyfts från tre personer: den sinnessjuke tills hans förstånd och medvetande återvänder, den sovande tills han vaknar och barnet tills det blir vuxet.” – Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi.
11. Barnets fasta
Även om fastan inte är obligatorisk för barnet bör dess vårdnadshavare beordra det att fasta, så att det vänjer sig vid det från tidig ålder. En förutsättning är dock att barnet har förmåga till det.
Det har återberättats från ar-Rubaiy bint Muawwidh att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, på morgonen på Ashuras dag skickade ett bud till ansariernas byar: Den som fastar ska fullfölja sin fasta, och den som har brutit fastan ska fasta resten av dagen. Därefter brukade vi fasta denna dag, låta våra små barn fasta och gå till moskén. Sedan tillverkade vi leksaker av ull åt dem. När någon av dem grät efter mat gav vi honom en sådan leksak, så att han höll sig sysselsatt fram till iftar. – al-Bukhari, Muslim.
12. För vilka är det tillåtet att bryta fastan och obligatoriskt att ge fidya
Det är tillåtet för mycket gamla män och kvinnor att bryta fastan. Detsamma gäller den sjuke vars sjukdom inte förväntas botas samt dem som är sysselsatta med mycket krävande arbete och inte har någon annan möjlighet att försörja sig än genom detta arbete. När det är ytterst svårt för dessa kategorier att fasta under årets alla årstider är det tillåtet för dem att bryta fastan. De måste dock varje dag ge en fattig person mat. Det finns ingen tydlig föreskrift om mängden av denna mat.
Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Det är tillåtet för den mycket gamle att bryta fastan, men han ska varje dag som ersättning ge en fattig person mat. Han behöver dock inte ta igen fastan. – ad-Daraqutni och al-Hakim.
Al-Bukhari återger från Ata att han hörde Ibn Abbas recitera denna vers:
”För dem som har mycket svårt att fasta är det obligatoriskt att ge mat åt en behövande” (sura al-Baqara: 184). Ibn Abbas sade: Denna vers är inte upphävd. Den gäller mycket gamla män och kvinnor som inte förmår fasta. I stället ska man ge mat åt en behövande. (Enligt Imam Malik och Ibn Hazm behöver personen varken ge fidya eller fasta igen.) Den som lider av en sjukdom som man inte hoppas ska botas och för vilken fastan är mycket svår har samma bestämmelse som den mycket gamle. Det finns ingen skillnad. Arbetare som utför hårt arbete omfattas på samma sätt.
Sheikh Muhammad Abduh sade: Med uttrycket i versen ”de för vilka fastan är svår” avses mycket gamla människor, sjuka som man inte hoppas ska tillfriskna samt personer som utför hårt arbete, såsom arbetare i stenkolsgruvor. Även de straffångar som hålls sysselsatta med hårt arbete på livstid omfattas. Om det i praktiken är svårt för dem att fasta och de har möjlighet att ge fidya, är de tillåtna att bryta fastan.
Gravida och ammande kvinnor: Dessa två grupper får bryta fastan endast när de fruktar för sina egna eller sina barns liv (på grundval av bedömning, erfarenhet eller läkarutlåtande). De ska ge fidya, men behöver inte fasta igen. Detta är Ibn Umars och Ibn Abbas uppfattning.
Abu Dawud återger från Ikrima att Ibn Abbas sade: I denna vers har mycket gamla kvinnor och män, även om de förmår fasta, fått tillåtelse att bryta fastan på villkor att de varje dag ger mat åt en behövande. Och om en gravid eller ammande kvinna fruktar för barnets liv ska hon bryta fastan och ge mat åt en behövande. – Al-Bazzar. Ibn Abbas brukade säga till en av sina gravida slavinnor: Du är en av dem som inte förmår. Ge därför fidya. Du behöver inte fasta igen.
Det återberättas från Nafi att Ibn Umar, när han tillfrågades om en gravid kvinna, sade: Om hon fruktar för barnets liv ska hon bryta fastan och varje dag ge en behövande en mudd vete. – Malik, al-Bayhaqi.
I en annan hadith sägs det: Allah den Upphöjde har befriat den resande från fastan och från hälften av bönen, samt den gravida och den ammande kvinnan från fastan.
Enligt de hanafitiska rättslärda, Abu Ubayd och Abu Thawr ska den ammande och den gravida kvinnan inte ge fidya, utan endast fasta igen. Enligt al-Shafi’i och Ahmad ska de, om de endast fruktar för barnets liv, bryta fastan och både fasta igen och ge fidya. Om de däremot endast fruktar för sina egna liv, eller fruktar både för sina egna och barnens liv, behöver de endast fasta igen och inte ge fidya.
13. De som får bryta fastan och för vilka det är obligatoriskt att ta igen den
Den som lider av en sjukdom som man hoppas ska botas, samt den resande, får bryta fastan (det vill säga avstå från att fasta), och det är obligatoriskt för båda att ta igen fastan. Allah säger:
وَمَنْ كَانَ مِنْكُمْ مَرِيضًا أَوْ عَلَى سَفَرٍ فَعِدَّةٌ مِنْ أَيَّامٍ أُخَرَ –
“Den av er som är sjuk eller befinner sig på resa ska fasta lika många dagar senare.” (Sura al-Baqara: vers 185)
Ahmad, Abu Dawud och al-Bayhaqi återberättar från Muʿadh, må Allah vara nöjd med honom, att Allah den Allsmäktige föreskrev fastan för sin Profet och uppenbarade:
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا كُتِبَ عَلَيْكُمُ الصِّيَامُ كَمَا كُتِبَ عَلَى الَّذِينَ مِن قَبْلِكُمْ .
“O ni som tror! Fastan har föreskrivits för er, liksom den föreskrevs för dem som levde före er” fram till “Och för dem som har mycket svårt att fasta gäller en lösen: att ge mat åt en behövande.” Därför fastade den som ville fasta, medan den som ville gav mat åt en behövande.
Detta var tillräckligt för honom. Därefter uppenbarade Allah ännu en vers:
عمر رَمَضَانَ الَّذِي أُنْزِلَ فِيهِ الْقُرْآنَ إِلَى قَوْلِهِ : فَمَنْ شَونَ مِنْكُمُ الشَّهْرَ فَلْيَصُهُ .
”Ramadanmånaden, i vilken Allah uppenbarade Koranen” till ”så låt den av er som får uppleva denna månad fasta.” (Sura al-Baqara: vers 185)
Så gjorde Han fastan obligatorisk för den friska bofasta personen. Han befriade den sjuke och resenären från den, och befallde att den gamle som inte kan fasta ska ge mat åt en fattig.” När sjukdomen blir allvarlig och man befarar att fastan kommer att förvärra den eller fördröja tillfrisknandet, har befrielse från fastan beviljats vid denna sjukdom. (Försämringen av sjukdomen eller det fördröjda tillfrisknandet kan fastställas genom erfarenhet, antagande eller en trovärdig läkares bedömning.)
I al-Mughnī sägs att vissa tidiga lärda tillät att man bröt fastan vid vilken sjukdom som helst, även vid smärta i ett finger eller en tand. Detta eftersom sjukdom nämns i versen med ett ord med allmän betydelse. Och eftersom resenären tillåts bryta fastan även när han inte behöver göra det, gäller samma sak för den sjuke. Detta är uppfattningen hos al-Bukhārī, ʿAtāʾ och den zahiritiska rättsskolan. Den friske som befarar att han blir sjuk om han fastar får också bryta fastan på samma sätt som den sjuke. På motsvarande sätt är det obligatoriskt för den som blir så plågad av hunger och törst att han fruktar för sitt liv att bryta fastan, även om han är frisk och bofast. Han måste dock ta igen fastan. Allah den Allrahögste har sagt:
وَلَا تَقْتُلُوا أَنْفُسَكُمْ إِنَّ اللهَ كَانَ بِكُمْ رَحِيمًا .
”Döda inte er själva. Allah är sannerligen barmhärtig mot er.” (Sura 4, an-Nisāʾ: vers 29)
Allah har också sagt:
وَمَا جَعَلَ عَلَيْكُم في الدين من حرج .
”Gud har inte gjort religionen till en svårighet för er.” (Sura al-Hajj: vers 78).
Om en sjuk person fastar trots svårigheter är fastan giltig. Men eftersom han då bortser från den lättnad som Gud föredrar, är det klandervärt. Det kan nämligen också skada honom. Under Sändebudets, frid och välsignelser över honom, tid fastade vissa följeslagare enligt hans vägledning, medan andra bröt fastan.
Hamza al-Aslami sade: ”O Guds Sändebud, jag känner att jag har kraft att fasta under resan. Är det något fel i att jag fastar?” Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Det är en lättnad från Gud. Det är gott att ta emot den, men det är ingen skada om du inte gör det.” – Sahih Muslim.
Det har berättats från Abu Saʿid al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom: ”Vi gav oss av tillsammans med Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, på ett fälttåg mot Mekka. Vi fastade då. Sedan slog vi läger på en plats. Guds Sändebud sade: ’Ni har kommit nära er fiende. Om ni bryter fastan nu blir ni relativt starkare.’ Detta var dock en lättnad, så några av oss fastade och andra bröt fastan. Sedan slog vi åter läger på en annan plats. Då sade han: ’I morgon bitti kommer ni att möta er fiende. Om ni bryter fastan blir ni starkare. Bryt därför fastan.’ Detta var ett påbud, så vi bröt fastan. Därefter såg jag att vi fastade tillsammans med Guds Sändebud under resan.” – Ahmad, Muslim och Abu Dawud.
Det har också berättats från Abu Saʿid al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom: Vi brukade gå ut i strid tillsammans med Guds Sändebud under Ramadan. Vissa av oss fastade och andra fastade inte. De fastande klandrade inte de som inte fastade, och de som inte fastade klandrade inte de fastande för detta. Alla ansåg att den som hade kraft och fastade gjorde rätt, och att den som kände sig svag och bröt fastan också gjorde rätt. – Ahmad och Muslim.
Rättslärda har varit oeniga om vilket av dessa två alternativ som är bättre. Enligt Abu Hanifa, al-Shafiʿi och Malik är det bättre för den som har kraft att fasta, medan det är bättre för den som saknar kraft att inte fasta. Enligt Ahmad är det bättre att inte fasta.
Umar ibn Abd al-Aziz sade: ”Det som är lättast är bäst. För den som lätt kan fasta genast
och har svårt att ta igen fastan senare är det bättre att fasta. Al-Shawkani sade: För den som upplever fastan som svår och skadlig och som inte vill ta emot lättnaden är det bättre att inte fasta. För den som under resan befarar att fastan får honom att ägna sig åt skenfromhet eller högmod är det också bättre att inte fasta. Men när sådana farhågor inte finns om han fastar, är det bättre att fasta.
Om en resande har avsikten att fasta på natten och börjar fasta, är det tillåtet för honom att bryta fastan under dagen.
Det berättas från Jabir ibn Abdullah: Under året för erövringen av Mekka begav sig Allahs Sändebud mot Mekka och fastade. När han nådde Ghamim-dalen fastade även de andra tillsammans med honom. Det sades till honom att människorna hade det svårt på grund av fastan. De funderade över om de skulle fortsätta fasta. Då lät Allahs Sändebud, efter asr-bönen, hämta ett kärl med vatten och drack ur det. Alla såg detta. Några av dem bröt fastan, medan andra fortsatte fasta. Allahs Sändebud fick veta att vissa fortfarande fastade och sade: ”De har varit olydiga.” (Detta eftersom han hade befallt dem att bryta fastan, men de hade överträtt hans befallning.) – Muslim, an-Nasa’i och at-Tirmidhi.
Om någon däremot avser att fasta medan han är bofast och sedan reser under dagen, är det enligt de flesta lärda inte tillåtet för honom att bryta fastan. Enligt Ahmad och Ishaq är det tillåtet.
At-Tirmidhi återberättar från Muhammad ibn Ka‘b: ”Jag kom till Anas ibn Malik under Ramadan. Han gjorde sig redo att ge sig av på en resa och hade förberett allt för resan. Han hade till och med tagit på sig sina resekläder. Plötsligt bad han om att få mat och åt. Jag frågade: ’Är detta Profetens sunna?’ Han svarade: ’Ja, det är sunna.’ Därefter gav han sig av.” At-Tirmidhi sade: ”Hadithen är hasan.”
Det berättas från Ubayd ibn Jubayr att han sade: Under Ramadan gick jag ombord på en båt tillsammans med Abu Basra al-Ghifari från staden Fustat i det gamla Egypten. Abu Basra sköt ut båten och lät den sätta sig i rörelse. Därefter räckte han fram mat och sade: ”Kom och ät.” Jag sade: ”Är du inte fortfarande inom stadsgränsen?” Abu Basra sade: ”Ignorerar du Allahs Sändebuds sunna?” – Ahmad och Abu Dawud.
Ash-Shawkani sade: Dessa två hadither visar att en resande får bryta fastan innan han lämnar det område från vilket han avser att resa.
Ibn al-Arabi sade: Anas hadith är autentisk, och det är tillåtet att bryta fastan så snart man har gjort sig redo för resan. Han sade: Detta är den riktiga uppfattningen. Det är tillåtet att bryta fastan under den resa där det är tillåtet att förkorta bönen. På motsvarande sätt är det tillåtet att bryta fastan lika länge som det är tillåtet att fortsätta förkorta bönen när man stannar någonstans under resan. Detta har redan behandlats utförligt i kapitlet om den förkortade bönen.
Ahmad, Abu Dawud, al-Bayhaqi och at-Tahawi återberättar från Mansur al-Kalbi: Dihya ibn Khalifa gav sig en gång under Ramadan av från ett område i Damaskus till en plats ungefär en farsakh, det vill säga omkring åtta kilometer, därifrån. Han bröt fastan tillsammans med en grupp av sina följeslagare. De andra ville däremot inte bryta fastan. När han sedan återvände till sitt område sade han: ”Vid Allah, i dag har jag sett något som jag aldrig trodde att jag skulle få se. En grupp har ignorerat den väg som Allahs Sändebud och hans följeslagare följde.” Detta sade han om dem som fortsatte fasta. Därefter sade han: ”O Allah, låt mig återvända till Dig.”
Alla återberättare av denna hadith är tillförlitliga, med undantag för dess ende återberättare, Mansur al-Kalbi. Enligt al-Ijli är emellertid även Mansur al-Kalbi tillförlitlig.
14. De för vilka både fastans brytande och att ta igen fastan är obligatoriska
De rättslärda är eniga om att det är förbjudet att fasta under hayd och nifas (menstruation respektive blödning efter förlossning). Om någon ändå fastar blir fastan ogiltig. Fastedagarna under dessa perioder måste dock tas igen senare.
Al-Bukhari och Muslim återger att Aisha sade: På den Sändebudets tid befalldes vi att ta igen fastan under menstruationen, men vi befalldes inte att ta igen bönerna.
15. De dagar då det är förbjudet att fasta
De dagar då det uttryckligen har förbjudits i haditherna att fasta är följande:
1. Det är förbjudet att fasta under de två eid-dagarna: De lärda är eniga om att det är haram att fasta under de två eid-dagarna, oavsett om avsikten är att fasta en obligatorisk eller frivillig fasta. Umar sade nämligen: ”Allahs Sändebud förbjöd fasta under dessa två dagar. På Eid al-Fitr är det dagen då ni bryter fastan efter ramadan. Och på Eid al-Adha äter ni av köttet från ert offer.” – Ahmad och de fyra andra autentiska hadithsamlingarna.
2. Det är förbjudet att fasta under Ayyam al-Tashriq: Även under de tre dagarna efter Eid al-Adha är all slags fasta förbjuden. Abu Hurayra berättade att Allahs Sändebud skickade Abdullah ibn Hudhafa runt i Mina för att kungöra: ”Fasta inte under dessa dagar. Dessa är dagar för att äta, dricka och minnas Allah.” – Ahmad.
Al-Tabarani återberättade från Ibn Abbas: ”Allahs Sändebud skickade en budbärare för att högt ropa ut: ’Fasta inte under dessa dagar. Dessa är dagar för att äta, dricka och ha samlag.’”
Imamerna inom den shafiitiska rättsskolan har dock tillåtit fasta under Ayyam al-Tashriq när det gäller ett löfte, en botgöring eller att ta igen en fasta. Men utan någon sådan anledning, det vill säga enbart som frivillig fasta, är fasta under dessa dagar enhälligt förbjuden. Enligt dem är detta likt bönen, som vid förbjudna tider är tillåten när en motsvarande anledning föreligger.
3. Det är förbjudet att enbart fasta på fredagen: Fredagen är muslimernas veckovisa eid. Därför har det i sharia förbjudits att fasta denna dag. Enligt de flesta lärda innebär detta förbud dock inte haram utan makruh, om dagen väljs ut specifikt för fasta. Men om man fastar även dagen före eller dagen efter, om fredagen sammanfaller med den dag man brukar fasta, eller om den infaller på Arafadagen eller Ashura, är det inte makruh att fasta på fredagen. Enligt imam Malik och Abu Hanifa är fasta på fredagen inte makruh under några omständigheter.
Det har återberättats från Abdullah ibn Amr att Allahs Sändebud gick till de troendes moder Juwayriya bint al-Harith. Det var fredag och Juwayriya fastade. Han sade till henne: ”Fastade du i går?” Juwayriya svarade: ”Nej.” Han sade: ”Tänker du fasta i morgon?” Juwayriya svarade: ”Nej.” Då sade Allahs Sändebud: ”Bryt då fastan.” – Ahmad och al-Nasa’i.
Amr al-Ash‘ari sade: Jag hörde Allahs Sändebud säga: ”Fredagen är er eid-dag. Fasta därför inte denna dag. Men om ni fastar en dag före eller en dag efter den, får ni fasta denna dag.” – al-Bazzar; dess isnad är hasan.
ʿAlī må Allah vara nöjd med honom sade: ”Om någon av er vill fasta frivilligt, låt honom fasta på torsdagen och inte på fredagen. Fredagen är nämligen en dag för att äta, dricka och åkalla Allah.” – Ibn Abī Shayba.
Det har återberättats från Jābir i al-Bukhārī och Muslim att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Fasta inte enbart på fredagen, om ni inte fastar en dag före eller en dag efter den.” I en annan återberättelse från Muslim heter det: ”Gör inte fredagsnatten särskild för bönen framför andra nätter, och gör inte fredagen särskild för fastan framför andra dagar. Men om fredagen infaller på den dag då någon av er brukar fasta, finns det inget hinder.”
4. Att särskilt välja lördagen för fasta: Det har återberättats från Budr al-Sulamī att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Fasta inte på lördagen, utom vid den fasta som är ålagd er.” (Om den infaller på en dag då man brukar fasta får man fasta på ʿArafa-dagen, ta igen en missad fasta, fasta på grund av ett löfte eller fasta frivilligt.) ”Om någon av er inte finner något annat än skalet från en druva eller en bit trä, låt honom tugga på det.” – Aḥmad, Abū Dāwūd, al-Tirmidhī, al-Nasāʾī och Ibn Mājah.
Al-Tirmidhī sade: Att det är makruh att fasta denna dag innebär att man inte bör välja lördagen särskilt för fasta. Judarna betraktar nämligen lördagen som en helig dag.
De troendes moder Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade fasta mer på lördagar och söndagar än på andra dagar. Han sade: ’Dessa två dagar är avgudadyrkarnas högtidsdagar. Jag vill gå emot dem.’” – Aḥmad, al-Bayhaqī, al-Ḥākim och Ibn Khuzayma. Al-Ḥākim och Ibn Khuzayma sade att detta är en autentisk hadith.
På grundval av dessa bevis anser de hanafitiska, shafiʿitiska och hanbalitiska rättsskolorna att det är makruh att enbart fasta på lördagen. Imam Mālik anser däremot, på grundval av den sistnämnda hadithen, inte att det är makruh.
5. Förbudet mot att fasta på en tviveldag: ʿAmmār ibn Yāsir, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Den som fastar på en tviveldag går emot Muḥammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.” – Abū Dāwūd, al-Tirmidhī, al-Nasāʾī och Ibn Mājah.
Al-Tirmidhī sade: Detta är en autentisk och god hadith. Enligt de flesta lärda är detta den åsikt som ska följas. Detta var också Sufyān al-Thawrīs, Mālik ibn Anas, ʿAbdullāh ibn al-Mubāraks, al-Shāfiʿīs, Aḥmads och Isḥāqs åsikt. Alla ansåg att det är makruh att fasta på en tviveldag. Enligt de flesta av dem måste den som fastar denna dag och det senare visar sig att dagen var en ramadandag fasta en dag som ersättning. Men om han fastade enligt sin vanliga vana är fastan giltig och inte makruh. Enligt hanafiternas uppfattning räcker denna fasta för honom om det blir känt att dagen var en ramadandag.
Det har återberättats från Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Fasta inte någon annan fasta en eller två dagar före ramadanfastan. Men den som brukar fasta får fasta.” – Återberättad i alla de autentiska hadithsamlingarna.
At-Tirmidhi sade: Denna hadith är autentisk och god, och den följs av de lärda. De anser det vara makruh att någon, av vördnad för Ramadan, skyndar sig att börja fasta redan innan Ramadan har kommit. Men om någon brukar fasta en viss dag och denna dag råkar infalla just då, finns det inget att invända mot det.
6. Förbudet mot att fasta hela året: Det är haram att fasta hela året, inklusive de dagar under året då det är förbjudet att fasta. Profeten, över honom vare Guds frid och välsignelser, sade: ”Den som fastar hela året har inte fastat alls.” – Ahmad, al-Bukhari och Muslim.
Men om han avstår från att fasta under de två eid-dagarna och Ayyam at-Tashriq och fastar under årets återstående dagar, är det inte makruh att fasta på detta sätt hela året, förutsatt att den fastande har fysisk förmåga att fasta hela året.
At-Tirmidhi sade: En grupp lärda har ansett det vara makruh att fasta hela året om man inte avstår från att fasta under Eid al-Fitr, Eid al-Adha och Ayyam at-Tashriq. Om man avstår från att fasta under dessa dagar är det inte makruh att fasta under resten av året. Detta är också Malik, ash-Shafi‘i, Ahmad och Ishaqs uppfattning. Profeten, över honom vare Guds frid och välsignelser, godkände Hamza al-Aslamis kontinuerliga fasta genom att säga: ”Fasta om du vill, och bryt fastan om du vill.”
7. Hustruns frivilliga fasta utan makens tillstånd när han är hemma: Profeten, över honom vare Guds frid och välsignelser, förbjöd hustrun att fasta frivilligt utan makens tillstånd när maken var hemma. Abu Hurayra berättade att Profeten, över honom vare Guds frid och välsignelser, sade: ”När maken är hemma får hustrun inte fasta någon annan fasta än Ramadan utan hans tillstånd.” – Ahmad, al-Bukhari och Muslim. De lärda har ansett att Profetens, över honom vare Guds frid och välsignelser, förbud innebär att det är haram, och de har fastställt att maken får få henne att bryta fastan om hon har fastat utan hans tillstånd. Detta beror på att hon därigenom har berövat honom hans rättighet. Man bör dock komma ihåg att detta gäller annan fasta än Ramadan. Ramadans obligatoriska fasta är nämligen inte beroende av makens tillstånd. Hon får fasta utan hans tillstånd även om han inte är hemma. Om maken kommer hem får han få henne att bryta fastan. Även om maken är sjuk och oförmögen till samlag när han är hemma, är det otillåtet för hustrun att fasta utan hans tillstånd.
16. Förbudet mot oavbruten fasta
Att fasta sammanhängande utan sahur och iftar kallas sawm al-wisal, det vill säga oavbruten fasta.
1. Abu Hurayra berättade att Profeten, över honom vare Guds frid och välsignelser, sade: ”Se upp, fasta inte oavbrutet” – det sade han tre gånger. Folket sade: ”Guds sändebud, men du fastar ju oavbrutet?” Han sade: ”Ni är inte som jag i detta avseende. Min Herre ger mig mat och dryck hela natten.” (Det vill säga: Han ger mig styrka som om jag hade ätit och druckit.) Ta därför inte på er mer än det ni har förmåga att utföra. – al-Bukhari och Muslim. De rättslärda har ansett att detta förbud innebär att det är makruh. Ahmad, Ishaq och Ibn al-Mundhir har tillåtit att man fortsätter fastan oavbrutet fram till sahur, så länge det inte orsakar den fastande alltför stora svårigheter. Al-Bukhari berättade nämligen från Abu Sa‘id al-Khudri att Profeten, över honom vare Guds frid och välsignelser, sade: ”Fasta inte oavbrutet. Men om någon absolut vill göra det, ska han fortsätta till sahur.”
17. De frivilliga fastor som är sunna
Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade vara mycket angelägen om att fasta följande fastor:
De sex fastorna i Shawwal. Alla de övriga autentiska hadithsamlingarna utom al-Bukhari och al-Nasa’i har återberättat från Abu Ayyub al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Den som fastar under Ramadan och därefter fastar sex dagar i Shawwal är som den som fastar hela året. Detta gäller den som fastar under Ramadan varje år. De lärda har sagt: Varje god handling belönas tiofalt. Ramadanmånaden motsvarar tio månader och de sex dagarna i Shawwal motsvarar två månader.
Enligt imam Ahmad räknas de sex fastorna i Shawwal som fullgjorda oavsett om de hålls sammanhängande eller med avbrott. Det blir ingen skillnad i belöningen. Enligt hanafiterna och shafiiterna är det emellertid bättre att fasta de sex dagarna sammanhängande, omedelbart efter Eid.
Fastan på Arafadagen för den som inte utför hajj:
1. Det har återberättats från Abu Qatada (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Fastan på Arafadagen sonar synderna från det föregående och det följande året. Fastan på Ashuradagen sonar synderna från det föregående året. – Alla de autentiska hadithsamlingarna utom al-Bukhari och al-Tirmidhi.
2. Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) har återberättat: Det fanns fyra saker som Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) aldrig försummade: fastan på Ashuradagen, fastan under de tio dagarna av Dhu al-Hijjah (det vill säga de första nio dagarna), tre fastedagar varje månad samt två rakʿah-böner på morgonen före frukosten (Ishraq). Ahmad, al-Nasa’i.
3. Det har återberättats från Uqba ibn Amir (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Arafadagen, offerdagen och tashriqdagarna är våra muslimska högtidsdagar, dagar för att äta och dricka. – Alla de återstående autentiska hadithsamlingarna utom Ibn Majah.
4. Det har återberättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) förbjöd den som befinner sig på Arafas slätt att fasta. – Ahmad, Abu Dawud, al-Nasa’i och Ibn Majah.
Tirmidhi sade: Enligt de lärda är det rekommenderat att fasta på Arafahs dag överallt utom på Arafah.
5. Det berättas från Umm Fadl att folket var tveksamt till om Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fastade på Arafahs dag. Jag skickade honom lite mjölk. Han höll då tal på Arafats slätt. Medan han höll talet drack han mjölken. – Bukhari och Muslim.
Betydelsen av fastan under Muharram och på Ashura:
1. Det berättas från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillfrågades: ”Vilken bön är bäst efter de obligatoriska bönerna?” Han svarade: ”Bönen mitt i natten.” Han tillfrågades: ”Vilken fasta är bäst efter Ramadan?” Han svarade: ”Allahs månad, som ni kallar Muharram.” – Ahmad, Muslim och Abu Dawud.
2. Det berättas från Muawiya ibn Abu Sufyan, må Allah vara nöjd med honom: Jag hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: ”I dag är det Ashura. Fastan denna dag har inte gjorts obligatorisk för er. Jag fastar. Den som vill kan fasta. Den som vill kan fasta. Den som vill kan också avstå från att fasta.” – Bukhari och Muslim.
3. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Kureish brukade fasta på Ashura-dagen under den hedniska tiden. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fastade också. När han kom till Medina fastade han fortfarande och befallde folket att fasta. När fastan under Ramadan senare gjordes obligatorisk sade han: Den som vill kan fasta på Ashura; den som vill kan avstå.” – Bukhari och Muslim.
4. Det berättas från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kom till Medina. Han såg judarna fasta på Ashura. Han sade: ”Vad är detta?” De svarade: ”Det är en stor dag. På denna dag räddade Allah Musa och Israels barn från deras fiende. Därför brukade Musa fasta denna dag.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Jag har större rätt till Musa än ni.” Han fastade denna dag och befallde alla att fasta. – Bukhari och Muslim.
5. Det berättas från Abu Musa al-Ashari, må Allah vara nöjd med honom: ”Judarna höll Ashura-dagen i mycket stor ära och firade den som en högtid. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till muslimerna: ’Fasta denna dag.’” – Bukhari och Muslim.
6. Det har berättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): När Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) fastade på ashuras dag och befallde andra att fasta, sade folket: ”Allahs Sändebud, denna dag vördas av judarna och de kristna.” Han sade: ”Om Allah vill, ska vi fasta även den nionde dagen nästa år.” Ibn Abbas sade: Innan nästa år kom hade Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) gått bort. – Muslim och Abu Dawud.
I en annan berättelse sade Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom): ”Om jag lever till nästa år ska jag definitivt fasta även den nionde dagen (det vill säga tillsammans med den tionde dagen).” – Ahmad och Muslim.
De lärda har nämnt att fastan på ashuras dag är av tre slag: 1. Att fasta i tre dagar: den nionde, tionde och elfte Muharram. 2. Att fasta i två dagar: den nionde och tionde Muharram. 3. Att fasta den tionde Muharram.
Att spendera mer för familjen på ashuras dag: Det har berättats från Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Den som spenderar mer för sig själv och sin familj på ashuras dag, honom ska Allah ge välstånd under hela året.” – Bayhaqi.
Att tillbringa större delen av månaden Sha’ban fastande: Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) fastade under större delen av månaden Sha’ban. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Jag såg aldrig Allahs Sändebud fasta en hel månad, förutom under Ramadan. Och jag såg honom aldrig fasta mer under någon annan månad än under Sha’ban.” – Bukhari och Muslim
Det har berättats från Usama ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: ”Jag sade: Allahs Sändebud, jag har aldrig sett dig fasta så mycket under någon annan månad som under Sha’ban. Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ’Mellan Rajab och Ramadan är detta en månad som människor försummar. Under denna månad framläggs människornas gärningar inför världarnas Herre. Därför önskar jag att mina gärningar framläggs medan jag fastar.’” – Abu Dawud och Nasa’i.
Det finns inga autentiska belägg för att anse fastan under mitten av Sha’ban vara mer meriterande än fastan under andra dagar eller för att särskilt utmärka den.
Fastan under de förbjudna månaderna: De förbjudna månaderna är fyra, nämligen Dhu al-Qa’da, Dhu al-Hijja, Muharram och Rajab. Det är rekommenderat att fasta mycket under dessa månader.
Det har berättats från en man ur Bahila-stammen: Han kom till Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) och sade: ”Allahs Sändebud, jag kom till dig förra året.” Allahs Sändebud sade: ”Varför har du förändrats så mycket? Din kropp och ditt ansikte var ju vackra.” Han sade: ”Sedan den senaste dagen jag träffade dig har jag inte ätit någon mat annat än på natten.” Allahs Sändebud sade: ”Varför har du plågat dig själv?” Han sade: ”Fasta under tålamodets månad (det vill säga Ramadan) och fasta en dag varje månad.” Mannen sade: ”Lägg till mer åt mig. Jag har förmåga till det.” Allahs Sändebud sade: ”Fasta två dagar varje månad.” Han sade: ”Lägg till lite mer åt mig.” Allahs Sändebud sade: ”Fasta under de förbjudna månaderna, vissa dagar och avstå andra dagar” (han sade detta tre gånger). Han förde samman sina tre fingrar en gång och särade sedan på dem igen (det vill säga han antydde att man skulle fasta tre dagar och därefter avstå från att fasta i tre dagar). – Ahmad, Abu Dawud och Ibn Majah.
Fastan i månaden Rajab har, jämfört med andra månader, endast den särskilda egenskapen att den är en förbjuden och helig månad. Det finns inga autentiska hadither som bevisar att fastan i denna månad har någon särskild förtjänst. Det som har återgetts är inte tillräckligt som bevis. Ibn Hajar säger: Det finns ingen autentisk hadith om någon särskild förtjänst för denna månad eller om förtjänsten av att fasta någon särskild dag i månaden eller att förrätta nattbön under någon särskild natt.
Fasta på måndagar och torsdagar: Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att de dagar då Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fastade mest var måndagar och torsdagar. När han tillfrågades om orsaken sade han: Varje måndag och torsdag läggs människornas gärningar fram inför Allah. Då förlåter Allah varje muslim – eller, sade han, varje troende. Men Han förlåter inte de två troende som har slutat tala med varandra. Allah säger: Låt beslutet beträffande dessa två vänta. – Ahmad. I Muslim står det: ”Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tillfrågades om fastan på måndagar. Han sade: Det var den dagen jag föddes och den dagen då uppenbarelsen kom till mig.”
Att fasta tre dagar varje månad: Abu Dharr al-Ghifari, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, uppmanade oss att varje månad fasta de tre dagarna av ayyām al-bīḍ, det vill säga den trettonde, fjortonde och femtonde dagen, och sade: Det motsvarar att fasta hela året. – An-Nasa’i.
Det har också berättats från Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, att han under en månad fastade på lördag, söndag och måndag och under en annan månad på tisdag, onsdag och torsdag. I vissa hadither står det att han fastade tre dagar från början av varje månad. I andra hadither står det att han fastade på torsdagen, den första dagen i månaden, därefter följande måndag och sedan måndagen därpå.
Att fasta varannan dag: Abdullah ibn Amr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade till mig: Jag har hört att du är vaken varje natt och förrättar bön och fastar på dagen? Jag svarade: Ja, Allahs sändebud, det har du hört rätt. Han sade: Fasta ibland och bryt fastan ibland. Förrätta bön ibland och sov ibland. Din kropp har nämligen en rättighet över dig, din hustru har en rättighet över dig och din gäst har en rättighet över dig. Det räcker för dig att fasta tre dagar varje månad. Därefter önskade jag större stränghet, och han ålade mig större stränghet. Jag sade: Jag känner att jag har förmåga till det. Han sade: Nåväl, fasta då tre dagar varje vecka. Därefter önskade jag större stränghet, och han ålade mig ännu större stränghet. Jag sade: Allahs sändebud, jag känner att jag har förmåga till det. Han sade: Fasta såsom Allahs profet David fastade, men inte mer än så. Jag sade: Allahs sändebud, hur fastade David? Han sade: Han fastade en dag och bröt fastan nästa dag. – Ahmad med flera. Det har också berättats från Abdullah ibn Amr att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: Den fasta som Allah älskar mest är Davids fasta, och den bön som Allah älskar mest är Davids bön. Han sov ibland halva natten, ibland en sjättedel av natten, och tillbringade en tredjedel av den med bön. Han fastade varannan dag.”
18. Det är tillåtet att bryta en frivillig fasta
1. Umm Hani, må Allah vara nöjd med henne, sade: Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kom till mig under året då Mekka erövrades. Han fick en dryck och drack den. Därefter räckte han den till mig för att jag skulle dricka. Jag sade: Jag fastar. Han sade: Den som utför frivillig gudsdyrkan bestämmer själv över sin sak. Om du vill, fortsätt fasta, och om du vill, bryt fastan. – Ahmad och ad-Daraqutni.
2. Abu Juhaifa sade: Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, upprättade ett broderskap mellan Salman och Abu ad-Darda. En dag gick Salman till Abu ad-Dardas hem. Han såg Umm ad-Darda, Abu ad-Dardas hustru, klädd i mycket enkla kläder. Därför frågade han henne: Vad har hänt dig? Umm ad-Darda svarade: Din bror Abu ad-Darda hyser inget intresse för något av denna värld. Strax därefter kom Abu ad-Darda. Han ordnade genast mat åt Salman och sade sedan till honom: Ät, jag fastar. Salman sade: Jag kommer inte att äta om du inte äter. Till slut åt han. När natten kom och Abu ad-Darda ville gå för att förrätta bön, sade Salman till honom: Sov. Till slut lade sig Abu ad-Darda och sov. Han ville gå igen, men Salman sade: Sov. Abu ad-Darda sov. När den sista delen av natten kom sade Salman: Nu kan du förrätta bön. Därefter förrättade de båda bönen. Sedan sade Salman: Din Herre har en rättighet över dig, liksom du själv har en rättighet över dig och din familj har en rättighet över dig. Ge därför var och en dess rättighet. Därefter berättade Abu ad-Darda denna händelse för Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Allahs sändebud sade: Salman har talat sanning. – Al-Bukhari och at-Tirmidhi.
3. Abu Sa’id al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag ordnade mat åt Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Han och hans följeslagare kom till mig. När maten serverades sade en av dem: Jag fastar. Allahs sändebud sade: Din bror har bjudit in dig och ansträngt sig för din skull. Bryt därför fastan i dag och fasta en annan dag i stället, om du vill. – Al-Bayhaqi; en god berättarkedja.
På grundval av dessa tydliga och autentiska hadither anser de flesta lärda att det är tillåtet för den som fastar frivilligt att bryta fastan. Det är emellertid rekommenderat för honom att ta igen den fastan.
19. Några regler som bör följas under fastan
Det är rekommenderat för den fastande att följa följande regler:
1. Att äta sahur: Hela umman är enig om att det är rekommenderat att äta sahur, och den som fastar utan att äta sahur begår ingen synd. Anas (må Allah vara nöjd med honom) återberättar att Allahs Sändebud sade: ”Ät sahur, för sahur är välsignad.” – al-Bukhari och Muslim.
Miqdad ibn Ma’di Karib återberättar att Allahs Sändebud sade: ”Ät sahur, för det är en välsignad måltid.” – an-Nasa’i.
Med välsignad menas att den ger den fastande styrka och gör fastan lättare.
Hur mycket mat räcker för sahur? Sahur är fullgjord oavsett om maten är liten eller stor till mängden. Även om man dricker en klunk vatten har man fullgjort sahur. Abu Sa’id al-Khudri sade: ”Det finns välsignelse i sahur. Försumma därför inte sahur. Ät sahur även om det bara är genom att dricka en klunk vatten, för Allah visar barmhärtighet mot dem som äter sahur och änglarna ber för dem.” – Ahmad.
Tiden för sahur: Tiden för sahur sträcker sig från midnatt till fajr. Det är dock rekommenderat att senarelägga den. Zayd ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom) sade: Vi åt sahur tillsammans med Allahs Sändebud. Sedan gick vi till bönen, det vill säga fajr-bönen. Berättaren sade: Jag frågade: Hur lång tid var det emellan? Han svarade: Femtio verser, det vill säga den tid det tar att läsa femtio verser. – al-Bukhari och Muslim.
Amr ibn Maymun sade: Allahs Sändebuds följeslagare brukade skynda sig att bryta fastan och dröja med sahur.
Abu Dharr al-Ghifari må Allah vara nöjd med honom berättar att Guds sändebud må Allah välsigna honom och ge honom frid sade: ”Min ummah kommer att förbli i gott tillstånd så länge de bryter fastan tidigt och äter sahur sent.” Om det uppstår tvivel om huruvida gryningen har inträtt, är det tillåtet att äta och dricka tills man är säker på att gryningen har inträtt. Man får inte handla utifrån tvivel och osäkerhet. Allah har nämligen fastställt vissheten, inte tvivlet om gryningens inträde, som den sista tiden för att äta och dricka. Han har sagt:
وكُلُوا وَاشْرَبُوا حتى يتبين لكم الخيط الأبيض مِنَ الْخَيْطِ الْأَسْوَدِ مِنَ الْفَجْرِ .
”Ät och drick tills ni tydligt kan urskilja den vita tråden från den svarta tråden, det vill säga gryningen.” (Sura al-Baqarah, vers 187)
En man sade till Ibn Abbas må Allah vara nöjd med honom: ”När jag blir osäker under sahur slutar jag äta.” Ibn Abbas sade: ”Fortsätt att äta så länge du är osäker, tills osäkerheten försvinner.” Abu Dawud sade: Imam Abu Abdullah Ahmad ibn Hanbal sade: ”När den fastande är osäker på om gryningen har inträtt ska han fortsätta äta tills han är säker på att gryningen har inträtt.” Detta var Ibn Abbas’, Ata’ och al-Awza’is uppfattning.
An-Nawawi sade: Det är tillåtet för den som är osäker på tiden för gryningen att äta. Detta är shafiiternas enhälliga uppfattning.
2. Att bryta fastan tidigt: Det är rekommenderat för den fastande att snabbt bryta fastan efter att solnedgången har bekräftats. Det har berättats från Sahl ibn Sa’d att Guds sändebud må Allah välsigna honom och ge honom frid sade: ”Människorna kommer att förbli i gott tillstånd så länge de bryter fastan snabbt.” Al-Bukhari och Muslim.
Det är gott att bryta fastan med ett udda antal färska, mogna dadlar. Om sådana inte finns kan man också göra det med vatten. Anas må Allah vara nöjd med honom sade: Guds sändebud må Allah välsigna honom och ge honom frid brukade bryta fastan före bönen med färska, mogna dadlar. Om dadlar inte fanns, gjorde han det med torkade dadlar. Om inte heller det fanns, drack han några klunkar rent vatten. Abu Dawud, al-Hakim och at-Tirmidhi.
Det har berättats från Salman ibn Amir må Allah vara nöjd med honom att Guds sändebud må Allah välsigna honom och ge honom frid sade: ”När någon av er fastar bör han bryta fastan med torkade dadlar. Om sådana inte finns, så med vatten, eftersom vatten renar.” Ahmad och at-Tirmidhi.
Denna hadith visar att det är mustahabb att bryta fastan kort på detta sätt före maghrib. Efter bönen ska man äta resten av maten. Men om maten för iftar redan är framdukad ska man börja med den. Anas, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”När kvällsmaten serveras vid iftar, börja då iftār med den före maghrib och skynda er inte att avsluta iftar medan ni lämnar maten.” – Bukhari och Muslim.
3. Att åkalla Allah under fastan vid tiden för iftar: Ibn Majah återberättar från Abdullah ibn Amr ibn al-As, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den fastandes åkallan avvisas inte vid tiden för iftar.” Vid tiden för iftar brukade Abdullah göra följande åkallan: ”O Allah, genom Din barmhärtighet, som omfattar allt annat, ber jag Dig: förlåt mig.” Det är också belagt att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Törsten har släckts, ådrorna har fuktats av vatten och fastans belöning har, om Allah vill, blivit fastställd.” Det har också återberättats att han sade: ”O Allah, för Din skull fastade jag och med Din försörjning bröt jag fastan.” Tirmidhi återberättar dessutom med en autentisk berättarkedja att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Tre personers åkallan avvisas inte: den fastande tills han bryter fastan (detta visar att det är mustahabb att åkalla Allah under hela fastetiden), den rättvise härskaren och den förtryckta.”
4. Att avstå från handlingar som inte är förenliga med fastan: Fastan är en av de främsta formerna av dyrkan som hjälper människan att komma närmare Allah. Allah har föreskrivit den för att förädla människans begär och vänja henne vid goda gärningar. Den fastande bör därför avstå från sådant som skadar hans fasta, så att han kan dra nytta av den och uppnå den taqwa som Allah nämner i följande ord:
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا كُتِبَ عَلَيْكُمُ الصِّيَامُ كَمَا كُتِبَ عَلَى الَّذِينَ مِن قَبْلِكُمْ لَعَلَّكُمْ تَتَّقُونَ
“O ni som tror! Fasta har föreskrivits för er, liksom den föreskrevs för dem som levde före er, så att ni må uppnå taqwa (att av fruktan för Allah avhålla er från onda handlingar). (Sura al-Baqara: vers 183)
Fasta innebär inte bara att avstå från mat och dryck samt andra handlingar som är förbjudna under fastan. Abu Huraira, må Allah vara nöjd med honom, har nämligen berättat att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Fasta innebär inte bara att avstå från mat och dryck, utan också att avstå från allt meningslöst, orätt och oanständigt. Om någon förolämpar dig eller behandlar dig orättvist, ska du säga: ”Jag fastar, jag fastar.” – Ibn Khuzayma, Ibn Hibban och Hakim.
I alla de autentiska hadithsamlingarna utom Muslims återges från Abu Huraira att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Den som inte avstår från lögnaktigt tal och onda handlingar, har Allah inget behov av att han avstår från mat och dryck. (Det vill säga: Allah godtar inte hans fasta.) Han sade också: Det finns många fastande vars fasta inte ger dem något annat än hunger, och många som tillbringar natten i bön vars nattliga vaka inte ger dem någon annan behållning. – Nasa’i, Ibn Majah och Hakim.
5. Att använda miswak
Under fastan är det mustahabb för den fastande att använda miswak. I detta avseende görs ingen skillnad mellan dagens första och sista del. Imam Tirmidhi sade: Imam Shafi’i ansåg inte att det var något problem att använda miswak under dagens första eller sista del. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade använda miswak när han fastade. Detta har behandlats tidigare.
6. Generositet och studium av Koranen
Att vara generös och ägna sig åt Koranen är alltid rekommenderat. Under Ramadan har detta dock betonats ännu starkare.
Al-Bukhari återberättade från Ibn Abbas att Allahs sändebud var den mest generöse av alla människor. Han var som mest generös under Ramadan, när Gabriel mötte honom. Varje natt under Ramadan mötte Gabriel honom och studerade Koranen tillsammans med honom. Allahs sändebud var i själva verket ännu snabbare i sin generositet än en stark vind. (Det vill säga att han gav så omfattande och snabbt att även den starka vinden blev långsammare i jämförelse.)
7. Särskild hängivenhet i dyrkan under Ramadans tio sista dagar: 1. Al-Bukhari och Muslim återberättade från Aisha: När Ramadans tio sista dagar började höll Allahs sändebud sig vaken om nätterna, väckte sin familj och ägnade sig åt särskild hängivenhet. En annan återberättelse hos Muslim lyder: Han ansträngde sig och dyrkade mer under de tio sista dagarna än under någon annan tid.
2. At-Tirmidhi återberättade från Ali att Allahs sändebud väckte sin familj under Ramadans tio sista dagar och själv ägnade sig åt dyrkan med stor ansträngning.
20. Handlingar som är tillåtna under fastan
Följande handlingar är tillåtna under fastan:
1. Att gå ner i vatten och doppa sig: Abu Bakr ibn Abd ar-Rahman återberättade från en av Allahs sändebuds följeslagare: Jag såg Allahs sändebud, medan han fastade, hälla vatten över sitt huvud på grund av stark hetta eller törst. Återberättat av Ahmad, Malik och Abu Dawud.
Dessutom har al-Bukhari och Muslim återberättat från Aisha: Ibland grydde det medan Allahs sändebud fastade och befann sig i janabah (rituellt tillstånd av orenhet till följd av sexuellt umgänge). Då badade han.
Om vatten oavsiktligt kommer ner i den fastandes mage är hans fasta giltig.
2. Att applicera kohl eller droppa något flytande ämne i ögonen, oavsett om man känner smaken av det i halsen eller inte, påverkar inte fastan. Det beror på att inget från ögonen når magen. Det är känt att Anas, må Allah vara nöjd med honom, brukade applicera kohl i ögonen medan han fastade. Detta är uppfattningen hos de shafiitiska imamerna, Ibn al-Mundhir, Ata, Hasan, al-Nasa’i, al-Awza’i, Abu Hanifa och Abu Thawr. Det var också uppfattningen hos följeslagarna Ibn Umar, Anas och Ibn Abi Awfa. Detta var även Dawuds uppfattning. Enligt al-Tirmidhi finns det dock inget tillförlitligt återgivet uttalande från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, i dessa frågor.
3. Att kyssa sin hustru: Det är tillåtet för den som förmår behärska sig själv.
Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, brukade kyssa och beröra sina hustrars kroppar medan han fastade. Han var ju bättre än någon av er på att behärska sina begär.” Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”En dag blev jag upphetsad och kysste henne, fastän jag fastade. Sedan gick jag till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och sade: ’Jag har gjort något fruktansvärt i dag. Jag kysste henne medan jag fastade.’ Allahs Sändebud sade: ’Vad tror du skulle ha hänt om du hade sköljt munnen med vatten medan du fastade?’ Jag svarade: ’Ingenting.’ Han sade: ’Så vad är då detta?’
Ibn al-Mundhir sade: Umar, Ibn Abbas, Abu Hurayra, Aisha, Ata, al-Shaʿbi, Hasan, Ahmad och Ishaq tillät att man kysser sin hustru. Enligt hanafiternas och shafiiternas rättsskola är det makruh för den vars begär väcks att kyssa henne, men inte för andra. Det är dock bättre att avstå från det.
I detta avseende finns ingen skillnad mellan unga och gamla. Det avgörande är sexuell upphetsning och risken för sädesuttömning. Om en ung man eller en stark äldre man blir sexuellt upphetsad är det makruh. För en äldre man eller en svag ung man som inte blir sexuellt upphetsad är det inte makruh. Under alla omständigheter är det dock bättre att avstå, vare sig kyssen ges på hakan, munnen eller någon annanstans. På samma sätt räknas att beröra kroppen med handen och att omfamna henne till samma kategori som att kyssa henne.
4. Att ta en injektion: Dess rättsliga bedömning är densamma som för kyssar, oavsett om injektionen ges i näringssyfte eller av något annat skäl, och oavsett om den ges i en ven eller under huden. Det beror på att läkemedlet visserligen når magen på detta sätt, men inte genom den naturliga vägen.
5. Att låta göra koppning: Det är inte förbjudet att tappa blod från huvudet eller någon annan del av kroppen genom koppning eller med något annat instrument. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, brukade låta göra koppning och tappa blod medan han fastade. Men om detta gör den fastande svag blir det makruh. ثابت al-Bunani frågade Anas, må Allah vara nöjd med honom: ”Brukade ni, under Allahs Sändebuds tid, ogilla att en fastande lät göra koppning?” Anas svarade: ”Nej, men om vi befarade att han skulle bli svag lät vi honom inte göra det.” – al-Bukhari.
6. Att skölja munnen och föra in vatten i näsan: Det är dock makruh att överdriva detta, exempelvis genom att gurgla. Lakīt ibn Sabra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”När du för in vatten i näsan, gör det ordentligt, men inte när du fastar.” – al-Tirmidhi, Abu Dawud, al-Nasa’i och Ibn Majah.
Lärda har dock ansett det makruh att använda läkemedel i näsan och har menat att det finns risk för att något av det sväljs. Det finns stöd i haditherna för detta uttalande. Ibn Qudama sade: ”Om vatten, medan man sköljer munnen eller för in vatten i näsan under tvagning eller helkroppstvagning, oavsiktligt når halsen utan att man använder överdrivet mycket vatten, påverkar det inte fastan. Detta är en av al-Awzaʿis och Ishaqs uppfattningar samt en av al-Shafiʿis två uppfattningar. Ibn Abbas hade också denna uppfattning.”
Enligt Malik och Abu Hanifa bryts fastan genom detta. Han har nämligen fått vatten ner i magen trots att han var medveten om att han fastade. Precis som fastan bryts när man dricker vatten avsiktligt, bryts den därför även i detta fall.
Ibn Qudama säger: Den första uppfattningen är den starkare (det vill säga att fastan inte bryts). Vi har dessutom detta som argument: vattnet har kommit ner i hans svalg utan att han avsett det eller använt överdrivet mycket vatten. Om en fluga flyger in i någons hals bryts fastan inte av det; på samma sätt bryts fastan inte heller i detta fall. Skillnaden mellan detta och att avsiktligt få vatten ner i svalget är uppenbar. (Ibn Abbas sade: Om en fluga kommer in i den fastandes hals bryts fastan inte.)
7. Övrigt: På samma sätt gäller sådant som är omöjligt att undvika, såsom att svälja saliv och damm från vägen, att mjöl tränger ner i halsen när man siktar det, att slem och liknande tränger ner i halsen, och så vidare. Ibn Abbas sade: Det är tillåtet att smaka på mat för att upptäcka fel och att se på eller smaka på det man tänker köpa för att pröva det. Al-Hasan brukade tugga valnötter åt sitt barnbarn när han fastade. Ibrahim tillät också detta. Det är dock makruh att tugga på klibbiga födoämnen som inte faller sönder när man tuggar dem. Al-Shaʿbi, al-Nakhaʿi samt de hanafitiska, shafiitiska och hanbalitiska imamerna ansåg också detta vara makruh. Aisha och Ata ansåg däremot att det var tillåtet, eftersom det inte når magen. Det är som en stenbit som hålls i munnen. Detta gäller sådan mat som inte går sönder eller faller i bitar när man tuggar den. Om maten faller i bitar och någon bit når magen bryts fastan. Ibn Taymiyya sade: Det är tillåtet för den fastande att känna doften av parfymerade ämnen. De lärda har dock olika uppfattningar om att använda kohl, ta injektioner, föra in droppar av någon vätska i urinrörets öppning och ge läkemedel till en person som skadats i huvudet eller i buken. En del anser att fastan bryts av vissa av dessa saker. En del anser att fastan bryts av alla utom användning av kohl. En del anser att fastan bryts av alla, men inte av att använda droppar. En del anser att fastan bryts av alla utom kohl och droppar. Därefter gav han den första uppfattningen företräde och sade: Den starkaste uppfattningen är att fastan inte bryts av något av detta. Fastan är nämligen en del av islam, och kunskap om den är en skyldighet för varje muslim. Om dessa handlingar hade varit sådana att Allah och Hans Sändebud hade förbjudit dem under fastan och att de förstörde fastan, skulle det ha varit Allahs Sändebuds skyldighet att förklara detta tydligt. Om han hade förklarat dem skulle följeslagarna ha känt till det och meddelat det till umman, på samma sätt som de meddelade islams övriga bestämmelser. Men eftersom vi ser att ingen följeslagare eller lärd har återberättat ens en autentisk eller svag hadith från Allahs Sändebud om dessa saker, står det klart att varken Allah eller Hans Sändebud har betecknat någon av dem som otillåten eller fastbrytande. När det gäller handlingar som är oundvikliga och allmänt förekommande är det nödvändigt att Allahs Sändebud gör ett allmänt och universellt tillkännagivande om dem, och det är nödvändigt att umman överför detta från en generation till nästa. Därför står det klart att användning av kohl och liknande hör till de oundvikliga och allmänt förekommande företeelserna, såsom att använda olja, bada, använda parfym och bränna rökelse. Om dessa saker hade förstört fastan skulle Allahs Sändebud ha förklarat det, precis som han förklarade vilka andra handlingar som bryter fastan. Eftersom han inte förklarade det, står det klart att dessa saker liknar att använda parfym, bränna rökelse och använda olja. Rökelse kan ibland stiga upp till näsan, tränga in i hjärnan och spridas i hela kroppen. Kroppen absorberar olja, som tränger in i kroppens inre och ger den näring. På liknande sätt kan kroppen få mycket näring av parfym. När han inte förbjöd den fastande dessa saker, visade det sig att det är tillåtet att använda rökelse, parfym, olja och kohl. Under Allahs Sändebuds tid blev muslimer ibland sårade i huvudet eller magen under jihad eller andra händelser, och de använde läkemedel på såren. Om detta hade brutit fastan skulle han utan tvekan ha förklarat det tydligt. Eftersom han inte förbjöd den fastande att använda sådana saker, blev det känt att de varken är förbjudna eller bryter fastan. Kohl tillför ingen föda eller näring till kroppen. Ingen för in kohl i magen, varken genom näsan eller genom munnen. På samma sätt tillför en injektion som avlägsnar något ämne från kroppen ingen föda eller näring till kroppen; den för i stället ut något ur kroppen. Det är som när man andas in doften av något, eller blir så rädd att allt i magen stöts upp för att framkalla diarré, utan att något behöver föras in i magen. Det läkemedel som ges vid behandling av sår i magen eller huvudet och som når magen räknas inte som föda som når magen.
Allah den Allsmäktige har sagt: ”Fastan har föreskrivits för er liksom den föreskrevs för dem som levde före er, så att ni må uppnå gudsmedvetenhet.” Allahs Sändebud har sagt: ”Fastan är en sköld.” Han har också sagt: ”Satan rör sig genom Adams barns blodomlopp. Begränsa därför Satans vägar genom hunger och fasta.” Av detta framgår att den fastande i första hand har ålagts att avstå från mat och dryck. Det är nämligen genom att avstå från mat och dryck som gudsmedvetenheten förverkligas. Mat och dryck producerar mycket blod, genom vilket Satan rör sig. Detta blod uppkommer genom föda, inte genom injektioner, kohl, vätska som droppas in i urinröret eller läkemedel som appliceras på sår i magen eller huvudet.
8. Det är tillåtet för den fastande att äta, dricka och ha samlag fram till gryningen: Vid gryningen
Om han har mat i munnen ska han spotta ut den, och om han har samlag ska han avbryta det. Om han spottar ut maten och avbryter samlaget är fastan giltig. Men om han avsiktligt sväljer maten i munnen eller fortsätter samlaget bryts fastan. Al-Bukhari och Muslim återberättade från Aisha att Allahs Sändebud sade: ”Bilal kallar till bönen medan det fortfarande är natt. Fortsätt därför att äta och dricka tills Ibn Umm Maktum kallar till bönen.”
9. Att vakna i tillstånd av janaba. Det är redan känt från den hadith som Aisha återberättade att det är tillåtet för den fastande att förbli i tillstånd av janaba (större rituell orenhet) fram till morgonen.
10. Renhet från menstruation och efterblödning. När menstruationsblödningen eller efterblödningen hos en kvinna har upphört är det tillåtet att skjuta upp helkroppstvagningen till morgonen. I detta tillstånd kan hon också fasta. Men hon måste rena sig för att kunna be.
21. Handlingar som bryter fastan
Det finns två typer av orsaker som bryter fastan:
1. Sådana som bryter fastan och gör det obligatoriskt att ta igen den.
2. Sådana som bryter fastan och gör det obligatoriskt att både ta igen den och ge gottgörelse.
Det som bryter fastan och för vilket det räcker att endast ta igen fastan är följande:
1 och 2. Att äta och dricka avsiktligt. Så snart man äter eller dricker avsiktligt bryts fastan, och man måste ta igen den fastan. Om man äter eller dricker oavsiktligt, av glömska om att man fastar eller under tvång, behöver man varken ta igen fastan eller ge gottgörelse.
Det har berättats från Abu Hurayra att Allahs Sändebud sade: ”Den som fastar men av misstag äter eller dricker ska fullfölja sin fasta, för Allah har själv gett honom mat och dryck.” – Alla autentiska hadithsamlingar.
Al-Tirmidhi sade: De flesta lärda handlar enligt denna hadith. Sufyan al-Thawri, al-Shafi‘i, Ahmad och Ishaq hade denna uppfattning.
Ad-Daraqutni, al-Bayhaqi och al-Hakim har återberättat: Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: Den som under Ramadan av misstag gör något som bryter fastan behöver varken ta igen fastan eller utföra någon försoningsgärning.
Ibn Abbas återberättar att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: Allah har efterskänkt min ummats misstag och det som den tvingas att göra. Ibn Majah, at-Tabarani, al-Hakim.
3. Att framkalla kräkning avsiktligt: Om någon avsiktligt kräks måste han ta igen sin fasta
. Men om kräkningen sker spontant behöver han varken ta igen fastan eller utföra någon försoningsgärning. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, återberättade nämligen att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: Den vars kräkning sker spontant behöver inte ta igen sin fasta. Men den som framkallar kräkning avsiktligt (genom att känna lukten av något som får en att kräkas eller genom att föra in ett finger i halsen) måste ta igen fastan. – Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, Ibn Majah, Ibn Hibban, ad-Daraqutni, al-Hakim.
Al-Khattabi sade: Jag känner inte till någon oenighet om att spontan kräkning inte kräver att fastan tas igen, medan avsiktligt framkallad kräkning kräver det.
4 och 5. Menstruation och nifas (menstruationsblödning och blödning efter förlossning): Om detta inträffar, även under det sista ögonblicket före solnedgången, bryts fastan och måste tas igen. De lärda är eniga om detta.
6. Att avsiktligt få ut sädesvätska: Oavsett om orsaken är att mannen kysser eller omfamnar sin hustru, eller om det sker genom onani eller på något annat sätt, ogiltigförklaras fastan och det blir obligatoriskt att ta igen den. Om sädesvätska kommer ut under dagen medan man fastar enbart genom att titta på sin hustru, bryts fastan inte, och det blir inte heller obligatoriskt att ta igen den eller utföra någon försoningsgärning. På samma sätt skadar madhy inte fastan, oavsett om mängden är stor eller liten.
7. Att äta sådant som normalt inte äts eller föra in det i magen. Enligt de flesta lärda bryter detta fastan. Till exempel en stor mängd salt
8. Den som avser att bryta fastan medan han fastar får sin fasta ogiltigförklarad, även om han inte äter eller dricker något. Avsikten är nämligen en oskiljaktig del av fastan. Om man därför avser att bryta fastan blir den helt säkert ogiltig.
9. Om någon äter, dricker eller har samlag i tron att solen har gått ned eller att gryningen ännu inte har inträtt, och det senare visar sig att denna uppfattning var felaktig, måste han enligt de flesta lärda, däribland de fyra imamerna, ta igen fastan. Ishaq, Dawud, Ibn Hazm, Ata, Urwa, Hasan al-Basri och Mujahid anser däremot att hans fasta är giltig och att han inte behöver ta igen den. Allah har nämligen sagt:
لَيْسَ عَلَيْكُمْ جُنَاحٌ فِيهَا أَخطائي به، ولكن ما تعمدت قلوبكم .
”Det finns ingen skuld på er för det som ni gör av misstag. Men vad era hjärtan avsiktligt beslutar är en annan sak.” (Sura al-Ahzab: vers 4)
Dessutom citerade jag nyss Sändebudets uttalande: Allah har förlåtit min ummahs misstag och fel.
Abd al-Razzaq berättar att folket under Umar ibn al-Khattabs tid bröt fastan. Jag såg hur mycket stora grytor bars ut från Hafsas hus, och folket drack. Strax därefter kom solen fram under molnen. Detta gjorde folket mycket förläget. Många sade: ”Vi ska ta igen denna dags fasta.” Umar sade: ”Varför då? Vid Allah, vi hade inte för avsikt att begå en synd.”
Al-Bukhari har återberättat från Asma bint Abi Bakr: ”Under Sändebudets tid bröt vi en dag fastan medan himlen var molnig. Därefter kom solen fram.” Ibn Taymiyya sade: ”Denna hadith bevisar två saker:”
För det första: När himlen är molnig är det inte rekommenderat att fördröja iftar i syfte att vara säker på solnedgången. Sändebudet och följeslagarna gjorde nämligen inte detta. Sändebudet befallde inte heller följeslagarna att göra det. Ändå var följeslagarna mer lydiga mot Allah och Hans Sändebud än alla senare muslimer.
För det andra är det därför inte heller nödvändigt att ta igen fastan. Om Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, hade beordrat dem att ta igen den, skulle detta ha blivit allmänt känt, liksom händelsen med iftaren blev känd. Eftersom detta inte har berättats, är det bevisat att han inte beordrade dem att ta igen fastan.
Enligt de flesta lärda är det enda som medför både att fastan måste tas igen och kaffara måste ges, samlag med hustrun.
Det återberättas från Abu Hurayra att en man kom till Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom. Han sade: ”O Allahs Sändebud, jag är förlorad.” Han frågade: ”Vad har fört dig till fördärvet?” Han svarade: ”Jag hade samlag med min hustru under Ramadan.” Sändebudet, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Har du möjlighet att frige en slav?” Han svarade: ”Nej.” ”Kan du då fasta två månader i följd?” Han svarade: ”Nej.” Han sade: ”Kan du då mätta sextio fattiga?” Han svarade: ”Nej.” Därefter väntade mannen. En kort stund senare kom omkring femton sa’ dadlar till Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom. Han sade: ”Ta dessa och ge dem i sadaqa.” Mannen sade: ”Finns det någon fattigare än jag? Det finns ingen i trakten kring Medina som är mer behövande av dessa dadlar än jag.” När Allahs Sändebud hörde detta skrattade han så kraftigt att hans fyra kindtänder syntes. Han sade: ”Gå och ge din familj att äta av dem.” – Alla de autentiska hadithsamlingarna. (En av imam al-Shafi’is två åsikter är att man befrias från kaffara på grund av fattigdom. Detta är imam Ahmads berömda åsikt, och vissa inom den malikitiska rättsskolan har också denna åsikt. De flesta lärda anser dock att kaffara inte upphävs på grund av fattigdom.)
De flesta lärda anser att om både mannen och hustrun har fastat med avsikt och under dagen i Ramadan medvetet har haft samlag utan att någon av dem tvingats, blir kaffara obligatoriskt för dem båda. (Om fastan däremot är en fasta som ska tas igen från Ramadan eller en löftesfasta, och fastan bryts genom samlag, behöver ingen kaffara ges.) Men om samlaget sker av misstag eller inte frivilligt, exempelvis genom tvång, våldtäkt eller övergrepp, eller om de inte hade avsikt att fasta, är ingen av dem skyldig att ge kaffara. Om mannen tvingar hustrun till samlag, eller om hon bryter fastan av någon giltig ursäkt, blir kaffara obligatoriskt för mannen, men inte för hustrun. Enligt den shafiitiska rättsskolan blir kaffara aldrig obligatoriskt för hustrun, vare sig hon gör det frivilligt eller under tvång. Hon är endast skyldig att ta igen fastan. al-Nawawi sade: ”Den mest korrekta uppfattningen är övergripande att kaffara endast är obligatoriskt för mannen för hans egen del. Ingenting är obligatoriskt för hustrun. Detta är en ekonomisk skyldighet som är knuten till samlaget. Därför är den knuten till mannen och inte till hustrun. Den kan jämföras med brudgåvan.” Abu Dawud sade: ”Imam Ahmad tillfrågades om en man som hade haft samlag med sin hustru under Ramadan: Måste hans hustru också ge kaffara?”
Han svarade: ’Vi har inte hört att hustrun måste ge kaffara.’
I al-Mughni sägs: ”Anledningen är att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, beordrade mannen som hade haft samlag under Ramadan att frige en slav. Han beordrade inte hustrun någonting, trots att han visste att även hon hade varit delaktig i handlingen.”
Kaffara ska ges i den ordning som nämns i hadithen. Detta är de flesta lärdas uppfattning. Först ska man alltså frige en slav. Om man inte kan det ska man fasta två månader i följd. (Under dessa två månader får ingen Ramadan, någon av högtidsdagarna eller ayyām al-tashrīq infalla.) Om man inte heller klarar detta ska man ge mat åt sextio miskiner enligt den mat av medelkvalitet som den egna familjen brukar äta. (När det gäller maten anser imam Ahmad att man ska ge varje miskin en mudd vete, eller en halv sa’ korn eller dadlar. Enligt Abu Hanifa ska man ge en halv sa’ vete och en sa’ av andra livsmedel. Enligt al-Shafi’i och Malik ska man, vilket livsmedel man än ger, ge en mudd till var och en. Detta är också Abu Hurayras, Ata’s och al-Awza’is åsikt, och den är den mest kända. Beduinen fick nämligen femton sa’.) Att gå från ett alternativ till nästa i denna ordning är endast tillåtet när man inte klarar det föregående. Enligt malikiterna och en av imam Ahmads åsikter får man välja fritt mellan dessa tre. Vilket man än väljer blir kaffara fullgjord. Malik återberättade nämligen från Abu Hurayra att en man bröt sin fasta under Ramadan. Då beordrade Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, honom att antingen frige en slav, fasta två månader i följd eller ge mat åt sextio fattiga. – Muslim. Ordet ’eller’ visar tydligt att ett fritt val gavs. Eftersom kaffara dessutom blir obligatoriskt på grund av en och samma överträdelse, är det rimligt att få välja mellan alternativen, liksom vid kaffara för en ed.
Al-Shawkani sade: ”I de olika återberättelserna förekommer både ordningsföljd och valfrihet. Återberättelserna om ordningsföljden är dock fler. al-Muhallab och al-Qurtubi har sammanfört alla återberättelser, inklusive berättelserna om flera olika händelser.”
Hafiz sade: Att det skulle röra sig om flera händelser är mycket osannolikt. Händelsen är nämligen bara en. Orsaken är en, och grundprincipen är att det inte rör sig om flera händelser. Vissa lärda anser att formuleringen om kontinuitet anger företräde, medan formuleringen om valfrihet visar att varje alternativ är giltigt. Andra anser precis motsatsen. (Det vill säga att kontinuitet visar att varje alternativ är giltigt, medan valfrihet anger företräde.)
Om någon avsiktligt har sexuellt umgänge under Ramadan utan att erlägga kaffara och därefter på nytt har sexuellt umgänge en annan dag i slutet av Ramadan, räcker det att han erlägger kaffara en gång. Detta är hanafiternas uppfattning samt en uppfattning som har återberättats från Ahmad. Det beror på att detta är ett straff för en överträdelse vars orsak har upprepats innan straffet verkställdes. Därför uppgår den ena i den andra och blir en enda sak. Imam Malik, al-Shafi‘i och enligt en återberättelse även Ahmad sade: Han måste erlägga två kaffara. Varje dag är nämligen en självständig dag av dyrkan. När kaffara blivit obligatorisk eftersom fastan förstörts, uppgår den ena därför inte i den andra, liksom när det sker under två olika Ramadanmånader.
De lärda är eniga om att den som avsiktligt har sexuellt umgänge under Ramadan, erlägger kaffara och därefter på nytt har sexuellt umgänge en annan dag måste erlägga ytterligare en separat kaffara.
På samma sätt är de eniga om att den som har sexuellt umgänge två gånger samma dag, utan att ha erlagt kaffara för det första tillfället innan det andra, är skyldig att erlägga en kaffara. Om han redan har erlagt kaffara för det första samlaget behöver han enligt majoriteten av imamerna inte erlägga kaffara för det andra. Enligt Imam Ahmad måste han däremot erlägga kaffara en andra gång.
22. Att ta igen Ramadans fasta
Att ta igen de fastor från Ramadan som missats blir inte omedelbart obligatoriskt, utan är obligatoriskt med tidsmässig frihet. De kan tas igen när som helst. Detsamma gäller kaffara. Det har nämligen återberättats från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att hon brukade ta igen de fastor från Ramadan som hon hade missat under månaden Sha‘ban och att hon, trots att hon hade möjlighet, inte tog igen dem omedelbart efter Ramadan. En ersättningsfasta motsvarar den ursprungliga fastan. Det vill säga, lika många fastor som har missats måste fastas, inte en enda mer. Skillnaden mellan den ursprungliga fastan och ersättningsfastan är att ersättningsfastan inte måste hållas sammanhängande. Allah har nämligen sagt: ”Den av er som är sjuk eller befinner sig på resa ska fasta lika många andra dagar.” Det innebär att den som bryter fastan på grund av sjukdom eller resa ska fasta lika många dagar vid ett annat tillfälle som han har missat, antingen sammanhängande eller med avbrott. Allah har nämligen föreskrivit fastan utan att ange något villkor och har inte knutit den till något särskilt villkor.
Al-Daraqutni har återberättat från Ibn Umar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Det är tillåtet att ta igen de missade fastorna från Ramadan med avbrott, och det är också tillåtet att fasta dem sammanhängande.
Om någon dröjer med att ta igen fastorna tills en ny Ramadan infaller, ska han fasta den Ramadan som har infallit och därefter ta igen de återstående fastorna. Ingen fidya behöver ges. Det spelar ingen roll om fördröjningen berodde på en ursäkt eller skedde utan ursäkt. Detta är den hanafitiska madhhabens och Hasan al-Basris uppfattning.
Imam Malik, al-Shafi‘i, Ahmad, Ishaq och hanafiterna anser dock att ingen fidya behöver ges om fördröjningen berodde på en ursäkt. Om fördröjningen däremot skedde utan ursäkt måste personen först fasta den Ramadan som har infallit och därefter ta igen de missade fastorna samt ge en extra mudd mat i fidya för varje fasta. De har dock inget godtagbart bevis till stöd för denna uppfattning. Hanafiternas madhhab är korrekt i denna fråga, eftersom ingen religiös bestämmelse är godtagbar utan stöd i en vers eller en autentisk hadith.
Den som dör med utestående fasta: De lärda är eniga om att om någon dör med utestående böner, blir de inte fullgjorda om hans wali eller någon annan ber på hans vägnar. På samma sätt finns det ingen föreskrift som tillåter någon annan att fasta på en persons vägnar under dennes livstid om personen själv inte kan fasta.
Och den som, trots att han har förmåga att fasta, dör utan att ha fastat och utan att ha tagit igen fastorna före sin död. De rättslärda har haft olika uppfattningar om hans fall.
Den uppfattning som de flesta lärda, däribland Abu Hanifa och Malik, har, liksom den berömda uppfattningen hos al-Shafi‘i, är att hans wali inte ska fasta å hans vägnar, utan i stället dela ut mat, ett mudd för varje dag (enligt hanafiterna en halv sa‘ vete och en sa‘ av andra sädesslag). Den föredragna uppfattningen inom shafi‘itiska madhhab är att det är rekommenderat för walin att fasta å hans vägnar, och genom detta befrias den avlidne från skyldigheten. Det finns då inget behov av att ge mat å hans vägnar. Med ”wali” avses en släkting, oavsett om denne hör till fädernesidan, är arvinge eller någon annan.
Om en släkting fastar å den avlidnes vägnar med walins tillstånd är det giltigt. Om han fastar utan tillstånd är det inte giltigt. Beviset för detta är den hadith som Ahmad, al-Bukhari och Muslim återberättat från Aisha: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Den som dör med en ouppfylld fasta ska ha sin wali att fasta å hans vägnar.” I al-Bazzars återberättelse har orden ”om han vill” lagts till.
Ahmad, al-Tirmidhi, Abu Dawud, al-Nasa’i och Ibn Majah har återberättat från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: ”En man kom till Allahs sändebud och sade: ’O Allahs sändebud, min mor dog med en månads fasta ouppfylld. Ska jag ta igen den å hennes vägnar?’ Sändebudet sade: ’Om din mor hade haft en skuld, skulle du då ha betalat den?’ Han svarade: ’Ja, verkligen.’ Allahs sändebud sade: ’Då är det ännu mer prioriterat att betala Allahs skuld.’”
Al-Nawawi sade: ”Denna uppfattning är korrekt och godtagbar. Vi tror på den.” Även de insiktsfulla av våra imamer, som har förenat hadith och rättslära, har erkänt denna uppfattning som korrekt.
Metod för att fastställa fastetider i länder där dagen är lång och natten kort. I länder där dagen är lång och natten kort, liksom i länder där natten är lång och dagen kort, har de rättslärda varit oense om vilket land man ska följa när tiderna fastställs. Vissa säger att man ska följa ett land eller en stad med måttliga förhållanden där sharia tillämpas, såsom Mecka och Medina. Andra säger att man ska följa det närmaste landet med måttliga förhållanden.
23. Laylat al-Qadr
Dygden: Laylat al-Qadr är årets främsta natt. Allah har nämligen sagt:
إنَّا أَنزَلْنَاهُ فِي لَيْلَةِ القَدر وَمَا أَدْرَكَ مَا لَيْلَةُ الْقَدْرِ لَيْلَةُ الْقَدْرِ خَيْرٌ مِنْ أَلْفِ شَهْرٍ.
Betydelse: Jag har uppenbarat den – det vill säga Koranen – under Laylat al-Qadr. Och hur kan du veta vad Laylat al-Qadr är? Laylat al-Qadr är bättre än tusen månader. Det vill säga att goda gärningar som utförs under Laylat al-Qadr, såsom bön, koranrecitation, åminnelse och liknande, är bättre än goda gärningar som utförs under tusen månader utan Laylat al-Qadr.
Det är mustahabb att söka Laylat al-Qadr. Det är mustahabb att söka Laylat al-Qadr under de udda nätterna i de sista tio dagarna av Ramadan. Detta eftersom Allahs Sändebud, må Allah välsigna och frid över honom, gjorde stora ansträngningar för att söka den under Ramadans sista tio dagar. Som tidigare nämnts brukade Sändebudet, må Allah välsigna och frid över honom, hålla sig vaken om nätterna, väcka sin familj och göra stora ansträngningar när de sista tio dagarna av Ramadan inföll. (Det vill säga att han höll sig på avstånd från sina hustrur och ägnade sig åt mer tillbedjan.)
Vilken natt infaller Laylat al-Qadr? De lärda har varit oeniga om vilken natt det är. Några har sagt: den tjugoförsta natten. Några har sagt: den tjugotredje natten. Några har sagt: den tjugofemte natten. Några har sagt: den tjugonionde natten. Andra har sagt att den växlar mellan de udda nätterna under de sista tio dagarna. Enligt majoriteten är dock den tjugosjunde natten Laylat al-Qadr. Ahmad har återberättat från Ibn Umar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och frid över honom, sade: ”Den som söker Laylat al-Qadr bör söka den under den tjugosjunde natten.” Muslim, Ahmad, Abu Dawud och al-Tirmidhi har återberättat från Ubayy ibn Ka’b: ”Ubayy sade: Jag svär vid Allah, förutom vilken det inte finns någon gud, att den verkligen infaller under Ramadan. Vid Allah, jag vet vilken natt det är. Det är den natt då Allahs Sändebud, må Allah välsigna och frid över honom, befallde oss att be. Det är den tjugosjunde natten. Dess tecken är att solen på morgonen efter denna natt går upp vit, utan strålar.”
Bönen och åkallan under denna natt: 1. al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abu Hurayra,
Allahs Sändebud, må Allah välsigna och frid över honom, sade att den som ber under Laylat al-Qadr med tro och i avsikt att vinna Allahs välbehag får sina tidigare synder förlåtna. 2. Ahmad, Ibn Majah och al-Tirmidhi har återberättat från Aisha, må Allah vara nöjd med henne. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: Jag frågade: ”Allahs Sändebud, om jag kan urskilja vilken natt Laylat al-Qadr infaller, vad ska jag då läsa under den natten?” Han sade: Läs:اللَّمُرَّ إِنَّكَ عفو تحب العفو فاعف عنيO Allah, Du är förlåtande och älskar att förlåta, så förlåt mig.”
24. Iʿtikaf
1. Betydelsen av iʿtikaf: I språklig bemärkelse innebär iʿtikaf att hålla fast vid något och hålla sig kvar i det, vare sig det är gott eller ont. Allah den Allsmäktige har sagt: ”Vad är dessa statyer som ni håller fast vid i dyrkan?” Det vill säga: som ni är upptagna med att dyrka? I terminologisk bemärkelse, vilket är den betydelse som avses här, innebär det att oavbrutet vistas i moskén under en bestämd tidsperiod i syfte att komma Allah nära.
2. Itikaf enligt sharia: De lärda är eniga om att itikaf är föreskrivet enligt sharia. Allahs Sändebud ﷺ brukade nämligen göra itikaf i tio dagar varje ramadan. Det år då han gick bort gjorde han itikaf i tjugo dagar. – Bukhari, Abu Dawud, Ibn Majah.
Hans följeslagare och hustrur gjorde itikaf tillsammans med honom och även efter honom. Även om Allahs Sändebud ﷺ föreskrev itikaf, finns det ingen autentisk hadith om dess förtjänst. Abu Dawud sade: Jag frågade imam Ahmad: Känner du till något om itikafs förtjänst? Han svarade: Jag har inte funnit något annat än några svaga uttalanden.
3. Olika former av itikaf: Itikaf är av två slag: sunnah och wajib. Den itikaf som en muslim frivilligt utför för att komma närmare Allah, erhålla belöning samt efterlikna och följa Allahs Sändebud ﷺ, är sunnah-itikaf. Det är särskilt viktigt att göra sunnah-itikaf under ramadans tio sista dagar. Som jag redan har nämnt ägnade Allahs Sändebud ﷺ sig under denna tid åt största möjliga ansträngning i dyrkan.
Däremot är den itikaf som en person ålägger sig själv som wajib, wajib-itikaf. Till exempel kan någon utan villkor avlägga ett löfte och säga: ”Jag åtar mig inför Allah att göra itikaf under så här lång tid” (eller: ”Jag ska göra itikaf inför Allah i så här många dagar eller under så här lång tid”). Eller så kan han avlägga ett villkorat löfte och säga: ”Om Allah botar min sjuke, ska jag under alla omständigheter göra itikaf i så här många dagar eller under så här lång tid.” Det har återberättats i Sahih Bukhari att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som avlägger ett löfte eller gör ett åtagande att dyrka Allah ska uppfylla sitt åtagande.” Det har också återberättats i Bukhari: Umar sade: ”Allahs Sändebud, jag har lovat att göra itikaf en natt i al-Masjid al-Haram.” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Uppfyll ditt löfte.”
4. Itikafs varaktighet: Wajib-itikaf ska utföras under exakt den tid som den som avlagt löftet har lovat. Om han har lovat en dag eller mer, ska han göra itikaf i exakt en dag eller under den längre angivna tiden.
Däremot har sunnah- eller mustahabb-itikaf ingen fastställd varaktighet. Itikaf är fullgjord så snart man vistas i moskén med avsikten att göra itikaf, oavsett om vistelsen är lång eller kort. Man får belöning för den tid man vistas i moskén. När man senare lämnar moskén och återvänder dit, ska man förnya sin avsikt om man återvänder med avsikten att göra itikaf. Yaʿla ibn Umayya sade: Även om jag vistas en timme i moskén, vistas jag där endast i avsikt att göra itikaf. Ata sade: Så länge någon vistas i moskén är det itikaf under den tiden. Om någon sitter i moskén i hopp om fromhet och belöning, är även detta itikaf; annars är det inte itikaf. Den som gör mustahabb-itikaf får, om han vill, avbryta itikaf innan den tid för vilken han avsåg att göra itikaf har gått.
Det har återberättats från Aisha att när Allahs Sändebud ﷺ ville göra itikaf, bad han först morgonbönen och gick därefter in i sitt itikafskydd. En gång ville han göra itikaf under ramadans tio sista dagar. Då befallde han att ett itikafskydd skulle göras åt honom. Det gjordes genast. Aisha sade: När jag såg detta befallde jag att ett skydd skulle göras åt mig, och det gjordes. Allahs Sändebuds ﷺ övriga hustrur befallde också att skydd skulle göras åt dem, och de gjordes. Efter morgonbönen såg Allahs Sändebud ﷺ mot skydden och sade: ”Vad är detta? Vill ni dyrka Allah?” Omedelbart befallde Allahs Sändebud ﷺ att hans itikafskydd skulle rivas, och det revs. Hans hustrur befallde också att deras skydd skulle rivas, och de revs. Därefter sköts itikaf upp till de tio första dagarna av Shawwal.
Att Allahs Sändebud ﷺ befallde sina hustrur att riva sina itikafskydd och att överge itikaf trots att de hade avsett att göra det, visar att itikaf kan avbrytas efter att den har påbörjats. Av hadithen framgår också att en make kan hindra sin hustru från att göra itikaf utan hans tillstånd, och detta är de flesta lärdas uppfattning. Det råder emellertid oenighet om huruvida maken har rätt att förbjuda henne på nytt efter att han en gång har gett sitt tillstånd. Enligt al-Shafiʿi, Ahmad och Dawud har maken rätt att hindra och förbjuda henne att göra frivillig itikaf.
(Det framgår av den nämnda hadithen från Aisha att det är tillåtet för den som utför itikaf att ordna en avskild plats åt sig själv inne i moskén, där han kan vistas i avskildhet under hela itikaf-perioden. Villkoret är dock att detta inte får orsaka andra människor besvär eller leda till platsbrist. Om en sådan avskild plats eller kammare ordnas, bör den därför placeras längst bak i moskén eller på ett angränsande öppet område, så att den inte medför platsbrist eller störningar för andra och samtidigt blir en så fullständig avskild plats som möjligt för honom själv. Anledningen till Profeten, frid och välsignelser vare över honom, missnöje med att hans hustrur i denna hadith hade ordnat separata kamrar förklaras i Muslims kommentar. Anledningen var att han befarade att hustrurna kanske inte skulle vara helt hängivna och uppriktiga i sitt itikaf. De kunde i stället ha velat vistas nära honom enbart för att tävla om vem som älskade Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, mest och vem han älskade mest. Därför ogillade han att de vistades i moskén, trots att han brukade samla andra där och att vanliga beduiner, ja till och med hycklare, brukade komma till honom. Hustrurna behövde däremot komma och gå till honom för olika behov och tala med honom om sina dagliga angelägenheter. Det kan också ha funnits en annan anledning. När han själv utförde itikaf och såg hustrurna hos sig, kunde det kännas som om han vistades hemma hos sina hustrur. Då skulle syftet med itikaf gå förlorat, eftersom itikaf utförs för att avskilja sig från hustrur, världsliga relationer och liknande. Eller också kan deras separata kamrar ha gjort moskéns utrymme trängre; även detta kan ha varit en orsak till hans missnöje.)
5. Villkoren för itikaf: Villkoret för itikaf är att den som utför det ska vara muslim, ha förmåga att skilja mellan rätt och fel samt vara fri från menstruation, avslag efter förlossning och rituell orenhet på grund av sädesuttömning. Därför är itikaf av en icke-troende, ett barn som ännu inte nått mogen urskillningsförmåga eller en person i rituell orenhet inte giltigt.
6. Itikafs grundpelare: Itikafs verkliga innebörd är att vistas i en moské med avsikten, eller intentionen, att komma närmare Allah. Om man inte vistas i en moské eller inte har avsikten att dyrka Allah, är det inte itikaf. Beviset för att intentionen är nödvändig är Allahs ord:
وما أمروا إلا ليعبدوا الله مخلصين له الدين .
”De hade endast befallts att dyrka Allah med uppriktig hängivenhet.” (Sura al-Bayyina, vers 5)
Och Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, sade: ”Alla handlingar bedöms efter avsikterna. Varje människa får endast det som hon avsåg.” – Sahih al-Bukhari.
Beviset för att en moské är nödvändig för itikaf är Allahs ord:
ولا تباعر و من وانتي عَاكِفُونَ فِي الْمَسَاجِلِ .
”Ha inte samlag med era hustrur medan ni gör iʿtikāf i moskéerna.” (Sura al-Baqara, vers 187)
Denna vers visar att om iʿtikāf hade varit giltig någon annanstans än i moskén, skulle samlag specifikt ha förbjudits under iʿtikāf i moskén, eftersom samlag strider mot iʿtikāf. Därför står det klart att iʿtikāf endast ska utföras i moskén.
7. De rättslärdas uppfattningar om definitionen av den moské där iʿtikāf är giltig: De rättslärda har olika uppfattningar om definitionen av den moské där iʿtikāf är giltig. Enligt Abu Hanifa, Ahmad, Ishaq och Abu Thawr är iʿtikāf endast giltig i en moské där de fem dagliga bönerna förrättas och där gemensam bön hålls. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Iʿtikāf är giltig i varje moské där en imam och en böneutropare är utsedda.” – al-Daraqutni.
Imam Malik, al-Shafiʿi och Dawud säger däremot att iʿtikāf är giltig i vilken moské som helst. Det finns inga autentiska bevis för att utesluta vissa moskéer eller begränsa iʿtikāf till vissa moskéer.
Enligt al-Shafiʿis lärjungar är det bättre att göra iʿtikāf i fredagsmoskén, eftersom Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade göra iʿtikāf i fredagsmoskén. Dessutom förrättas de flesta bönerna i dessa moskéer gemensamt. Om fredagsbönen infaller under iʿtikāf-perioden är det inte lämpligt att göra iʿtikāf i en annan moské.
Om minareten eller platsen för böneutropet ligger inne i moskén eller på dess område, är det tillåtet för den som gör iʿtikāf att gå dit och göra böneutropet. Han får också gå upp på moskéns tak, eftersom allt detta räknas som en del av moskén. Men om minaretens dörr ligger utanför moskén, blir hans iʿtikāf ogiltig om han frivilligt går upp i minareten.
Enligt Abu Hanifa och al-Shafiʿi, och enligt en av Imam Ahmads uppfattningar, räknas moskéns öppna gård som en del av moskén. Enligt en annan uppfattning som återberättats från Ahmad, samt enligt Malik, räknas den däremot inte som en del av moskén. Den som gör iʿtikāf får därför inte gå ut på moskéns gård.
Enligt de flesta lärda är iʿtikāf inte giltig för en kvinna på den plats i hennes hem som är avsedd för bön, eftersom den platsen inte kallas en moské. Ingen har invänt mot att det är tillåtet att sälja den platsen. Däremot finns autentiska bevis för att Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hustrur brukade göra iʿtikāf i Profetens moské.
8. Fasta för den som gör iʿtikāf
Det är bättre att den som gör iʿtikāf fastar, men det gör ingen skada om han inte fastar. al-Bukhari återberättar från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Allahs Sändebud, under den förislamiska tiden lovade jag att göra iʿtikāf en natt i den heliga moskén.” Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Uppfyll ditt löfte.”
Profetens befallning till honom att uppfylla sitt löfte visar att fasta inte är ett villkor för iʿtikāf, eftersom fasta inte är giltig på natten. Saʿid ibn Mansur återberättade från Abu Sahl att Sahl sade: ”En kvinna i min familj hade lovat att göra iʿtikāf. När jag frågade Umar ibn Abd al-Aziz sade han: ’Hon måste fasta endast om hon hade lovat att fasta; annars behöver hon inte göra det.’ Då sade al-Zuhri: ’Det finns ingen iʿtikāf utan fasta.’ Umar sade: ’Har du hört detta från Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom?’ al-Zuhri svarade nej. Han sade: ’Då från Abu Bakr?’ Han svarade nej. Han sade: ’Då från Umar?’ Han svarade nej. Han sade: ’Då från Uthman?’ Han svarade nej.
Därefter gick jag därifrån, träffade Ata och Tawus och frågade dem. Tawus pekade på en viss person och sade: ’Han ansåg att kvinnan inte behövde fasta om hon inte hade lovat att fasta.’ Ata sade: ’Om kvinnan inte hade lovat att fasta, är det inte nödvändigt för henne att fasta.’
al-Khattabi sade: ”De lärda har olika uppfattningar i denna fråga.” al-Hasan al-Basri sade: ”Iʿtikāf utan fasta är giltig.” Detta är också Imam al-Shafiʿis uppfattning. Det har återberättats från Ali, må Allah vara nöjd med honom, och Ibn Masud att de sade: ”Den som gör iʿtikāf får fasta om han vill, och han får också göra iʿtikāf utan att fasta om han vill.”
Enligt al-Awzaʿi och Malik är iʿtikāf utan fasta inte giltig. Denna uppfattning delas av Ibn Umar, Ibn Abbas, Aisha, Saʿid ibn al-Musayyab, Urwa ibn al-Zubayr, al-Zuhri samt de lärda som kallas ’ahl al-raʾy’, det vill säga de lärda som utövar ijtihad vid sidan av Koranen och sunna.
9. Tidpunkten för att träda in på platsen för iʿtikāf och lämna den
Vi har redan nämnt att det inte finns någon bestämd tidsgräns för den rekommenderade iʿtikāf. När den som gör iʿtikāf träder in i moskén och avser att komma närmare Allah genom att stanna där, räknas han som någon som gör iʿtikāf tills han lämnar moskén.
Om han avser att göra iʿtikāf under de sista tio dagarna av Ramadan, ska han träda in på platsen för iʿtikāf före solnedgången. al-Bukhari återberättar från Abu Saʿid att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Den som vill göra iʿtikāf tillsammans med mig ska göra iʿtikāf under de sista tio dagarna.” Med tio dagar avses tio nätter. Den första av dessa tio nätter är den tjugoförsta eller den tjugonde natten.
Den hadith där det berättas att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, när han ville göra iʿtikāf brukade träda in på platsen för iʿtikāf efter morgonbönen, betyder att han efter morgonbönen gick in på den plats som var avsedd för iʿtikāf. Men han brukade träda in i moskén för iʿtikāf redan under nattens första del.
Den som iʿtikāf under de sista tio dagarna av Ramadan ska enligt Abū Ḥanīfa och al-Shāfiʿī lämna moskén efter solnedgången den sista dagen av Ramadan. Enligt Mālik och Aḥmad är tio dagars iʿtikāf fullbordad om han lämnar moskén efter solnedgången, men det är mustaḥabb att stanna kvar i moskén fram till ʿīd-bönen. Al-Aṣram återger från Abū Qilāba att han brukade tillbringa natten före ʿīd al-fiṭr (det vill säga den föregående natten) i moskén. På morgonen gick han sedan ut på ett sätt som om han var på väg till ʿīd-bönen. När han befann sig i iʿtikāf lades ingen matta eller böneunderlag ut åt honom, utan han satt precis som de andra bedjande. På ʿīd al-fiṭr-dagen gick jag till honom och såg Juwayriya al-Muzaniyya i hans knä. Jag trodde att hon var hans dotter, men senare fick jag veta att hon var hans slavinna. Han frigav henne och begav sig sedan iväg på ett sätt som om han var på väg till ʿīd-bönen. Ibrāhīm sade: Om någon gör iʿtikāf under Ramadans sista tio dagar, brukade folket föredra att han stannade i moskén under natten före ʿīd al-fiṭr och på morgonen gick från moskén till böneplatsen för ʿīd. Om någon avlägger ett löfte om iʿtikāf under en dag eller ett bestämt antal dagar, eller gör mustaḥabb iʿtikāf, ska han börja sin iʿtikāf före gryningen och lämna moskén efter att solen gått ned helt, oavsett om det sker under Ramadan eller någon annan tid. Om någon avlägger ett löfte om iʿtikāf under en natt eller ett bestämt antal nätter, eller gör mustaḥabb iʿtikāf, ska han gå in i iʿtikāf före solnedgången och lämna moskén efter gryningen. Ibn Ḥazm sade: Anledningen är att natten börjar när solen har gått ned och slutar när gryningen inträder. Dagen börjar däremot med gryningen och slutar med solnedgången. En person är inte skyldig att göra något annat än det han avser eller ålägger sig själv. Om någon avlägger ett löfte om en månads iʿtikāf eller avser frivillig iʿtikāf, börjar hans månad med den första natten i den månaden. Han ska gå in i moskén före fullständig solnedgång och lämna den efter fullständig solnedgång vid månadens slut, oavsett om det gäller Ramadan eller någon annan månad.
10. Sådant som är mustaḥabb och sådant som är makrūh för den som befinner sig i iʿtikāf: Det är mustaḥabb att ägna sig åt riklig frivillig gudsdyrkan, att be, recitera Koranen, säga Subḥānallāh, al-ḥamdu lillāh, Allāhu akbar och lā ilāha illā Allāh samt be om förlåtelse för synder. Det är också mustaḥabb för den som befinner sig i iʿtikāf att sända ṣalawāt och salām över Allahs sändebud, be och utföra liknande former av gudsdyrkan som hjälper honom att komma närmare Allah och stärka bandet till Honom. Det är även önskvärt att studera islamisk kunskap, tafsīr, hadith, profeternas och de rättfärdiga människornas liv samt böcker om fiqh och religion. I enlighet med Allahs sändebuds föredöme är det mustaḥabb att slå upp ett tält på moskéns område och stanna där. Det är däremot makrūh att ägna sig åt handlingar, ord och samtal som inte medför någon nytta. Al-Tirmidhī och Ibn Mājah återger nämligen från Abū Baṣra att Allahs sändebud sade: ”En av människans ädla islamiska egenskaper är att avstå från meningslöst tal och meningslösa handlingar.”
Det är dock makrūh att iaktta fullständig tystnad och betrakta den som ett medel att komma närmare Allah. Al-Bukhārī, Abū Dāwūd och Ibn Mājah återger från Ibn ʿAbbās: En dag höll Allahs sändebud en predikan. Plötsligt fick han se en man stå helt stilla. Han frågade vem mannen var. Folket upplyste honom om att det var Abū Isrāʾīl. Han hade avlagt ett löfte att endast stå, aldrig sätta sig, inte vistas i skugga och fasta. Sändebudet sade: ”Befall honom att tala, vistas i skuggan, sitta och fullfölja sin fasta.” Abū Dāwūd återger från ʿAlī att Allahs sändebud sade: Den som blir faderlös efter att ha uppnått vuxen ålder ska inte kallas föräldralös, och man bör inte vara tyst under hela dagen ända till natten. Följande saker är tillåtna för den som befinner sig i iʿtikāf:
11. Följande handlingar är tillåtna för den som befinner sig i iʿtikāf: 1. Att lämna platsen för iʿtikāf för att följa familjemedlemmar en bit på vägen. Ṣafiyya berättar: ”Allahs sändebud befann sig i iʿtikāf. Jag kom till honom på natten för att träffa honom. Efter att ha samtalat med honom gick jag därifrån och begav mig hem. Allahs sändebud följde med mig för att ledsaga mig hem. Ṣafiyyas bostad låg i Usāma ibn Zayds hus. Då passerade två män från anṣār dem. När de såg Allahs sändebud skyndade de sig att gå därifrån. Allahs sändebud sade: ’Gå lite långsammare. Hör på, detta är (min hustru) Ṣafiyya bint Ḥuyayy.’ De sade: ’O Allahs sändebud, subḥānallāh!’ (Det vill säga: ’Skulle vi någonsin kunna tänka något sådant om dig, att du träffar en främmande kvinna?’) Allahs sändebud sade: ’Satan rör sig genom människans blod i hennes ådror och blodkärl. Därför fruktade jag att han skulle ingjuta någon dålig tanke i era båda hjärtan.’” – al-Bukhārī, Muslim och Abū Dāwūd.
(Al-Khaṭṭābī sade: Av denna hadith framgår att han lämnade moskén för att ledsaga Ṣafiyya hem. Detta bevisar att den som befinner sig i iʿtikāf inte bryter sin iʿtikāf om han lämnar moskén för något arbete som enligt sharīʿa är nödvändigt, och att iʿtikāf inte utgör ett hinder för att göra något till nytta för andra. Det har återberättats från imām al-Shāfiʿī att han sade: Allahs sändebud nämnde Ṣafiyyas identitet för de två männen från anṣār av omtanke om dem. Om de hade hyst en dålig tanke om Allahs sändebud skulle de ha blivit otrogna. Därför tog han själv initiativet att informera dem, så att deras tro inte skulle förstöras. I Tārīkh Ibn ʿAsākir återges från Ibrāhīm ibn Muḥammad att han sade: Vi satt i Ibn ʿUyaynas samling, där imām al-Shāfiʿī var närvarande och talade om denna hadith. Ibn ʿUyayna frågade imām al-Shāfiʿī: ’Vilken lärdom finns i denna hadith?’ Han svarade: ’När ni hamnar i en sådan situation ska ni handla på ett sådant sätt att ingen dålig tanke om er uppstår. Allahs sändebud anklagade aldrig sina följeslagare för att hysa dåliga tankar om honom, eftersom han var den sannaste människan på jorden inför Allah.’ Ibn ʿUyayna sade: ’O Abū ʿAbdallāh’ (imām al-Shāfiʿīs binamn), ’må Allah belöna dig med det bästa. Du säger alltid sådant som vi tycker mycket om.’)
2. Att kamma håret, raka huvudet, klippa naglarna, avlägsna smuts från kroppen, bära fina kläder och använda parfym. ʿĀʾisha berättar: ”När Allahs sändebud befann sig i iʿtikāf i moskén brukade han sträcka huvudet mot mig genom öppningen i rummet, och jag tvättade hans huvud.” I Musaddads återberättelse står det: ”Jag brukade kamma hans hår med en kam medan jag hade menstruation.” – al-Bukhārī, Muslim och Abū Dāwūd.
3. Att lämna moskén vid ett oundvikligt behov. ʿĀʾisha berättar: ”När Allahs sändebud befann sig i iʿtikāf brukade han sträcka huvudet mot mig, och jag kammade hans hår. Han gick endast in i huset för att uträtta mänskliga behov.” – al-Bukhārī och Muslim.
Ibn al-Mundhir sade: De lärda är eniga om att det är tillåtet att lämna moskén för att uträtta sina behov under iʿtikāf, eftersom detta är ett nödvändigt behov som inte kan tillgodoses inne i moskén. Om man inte hittar någon som kan hämta mat och dryck åt en, är det också tillåtet att lämna moskén för att äta och dricka. Om man plötsligt behöver kräkas får man lämna moskén för att kräkas utanför den. Det är tillåtet att lämna moskén för varje ytterst nödvändigt ärende som inte kan utföras i moskén. Man får dock inte stanna utanför längre än vad behovet kräver. Om man inte stannar ute under en längre tid blir iʿtikāf inte ogiltig. Man får också lämna moskén för att bada för att avlägsna orenhet till följd av sädesuttömning och för att rengöra kroppen och kläderna från orenheter.
Saʿīd ibn Mansūr berättar att ʿAlī ibn Abū Tālib sade: Även om någon befinner sig i iʿtikāf bör han delta i fredags- och begravningsbönen, besöka den sjuke och gå för att be sin familj förse honom med det han behöver. Han bör dock ge instruktionerna stående och sedan återvända till moskén. ʿAlī gav sin systerson sjuhundra dirham för att köpa en tjänare. Systersonen sade: ”Jag befinner mig i iʿtikāf.” ʿAlī sade: ”Vad hade du förlorat på att gå till marknaden och köpa honom?” Qatāda tillät den som befinner sig i iʿtikāf att, under vissa villkor, delta i begravningen av en avliden och besöka den sjuke. Enligt honom får muʿtakif lämna moskén för dessa ärenden. Det handlar om att besöka den sjuke, delta i fredags- och begravningsbönen samt gå ut för nödvändiga ärenden. Han sade: Man bör inte gå in på någons gårdsplan eller förgård annat än vid yttersta behov. al-Khattābī sade: En grupp lärda anser att det är tillåtet för den som befinner sig i iʿtikāf att delta i fredags- och begravningsbönen samt besöka den sjuke. Detta var ʿAlīs, Saʿīd ibn Jubayrs, al-Hasan al-Basrīs och al-Nakhaʿīs uppfattning.
Abū Dāwūd berättar från ʿĀʾishah att Guds Sändebud, när han befann sig i iʿtikāf, brukade passera förbi en sjuk person. Han stannade dock inte där för att fråga hur personen mådde, utan frågade medan han gick förbi. Den hadith som återberättats från ʿĀʾishah, där det sägs att den sunnahenliga vägen för den som befinner sig i iʿtikāf är att inte besöka den sjuke, betyder att personen inte ska lämna moskén i syfte att besöka den sjuke och inte ska orsaka besvär för honom, utan fråga hur han mår utan att stanna där och sedan återvända.
4. Det är tillåtet för den som befinner sig i iʿtikāf att äta, dricka och sova inne i moskén. Han måste dock bevara moskéns renhet och ordning. Det är också tillåtet för honom att ingå äktenskaps-, köp- och försäljningsavtal och liknande i moskén.
12. Vad gör iʿtikāf ogiltig? Iʿtikāf blir ogiltig genom någon av följande handlingar:
1. Att avsiktligt lämna moskén utan behov, även om det bara är för en mycket kort stund. Detta beror på att man då går miste om vistelsen i moskén, som är en oskiljaktig del av iʿtikāf.
2. Att avfalla från tron, eftersom detta strider mot dyrkan. Gud säger: ”Om du sätter medhjälpare vid Guds sida kommer dina goda gärningar förvisso att gå om intet.” (Sura az-Zumar: vers 65)
3, 4, 5. Att förlora förståndet genom vansinne eller berusning samt menstruation och blödning efter förlossning: I det första fallet saknas förmågan att skilja mellan gott och ont, och i de två sista fallen saknas det rena tillstånd som är ett villkor för iʿtikāf.
6. Samlag: Allah har sagt:
ولا تقربو من وَانْتُمْ عَاكِفُونَ فِي الْمَسَاجِلِ، تِلْكَ حُدُودَ اللَّهِ فَلَا تَقْرَبُومَا –
Ha inte samlag med era hustrur medan ni befinner er i itikaf i moskén. Detta är Allahs gränser. Närma er därför inte detta. (Sura al-Baqara: vers 87)
Det är dock inget fel i att röra vid henne utan lust. En av Profetens – frid och välsignelser över honom – hustrur brukade nämligen ordna hans hår medan han befann sig i itikaf. Abu Hanifa och Ahmad har sagt följande om att kyssa och röra vid henne med lust: Det är fel och förbjudet. Men om ejakulation inte sker, upphäver det inte itikaf. Malik har sagt att itikaf upphävs även om ejakulation inte sker, eftersom detta är ett förbjudet samlag som upphäver itikaf på samma sätt som ejakulation. Från al-Shafi‘i har två åsikter återberättats, liknande de två ovan nämnda åsikterna. Ibn Rushd har sagt: Ordet ”mubasharat” (samlag) är ett isme mushtarik, det vill säga ett tvetydigt ord. Imamerna är oense om huruvida sådana ord samtidigt kan ha båda betydelserna. Enligt dem som säger att det samtidigt har båda betydelserna avser ordet mubasharat (samlag) både samlag och handlingar som ligger nära samlag. Därför gäller förbudet mot samlag i den nämnda versen både samlag och handlingar som ligger nära samlag. De som anser att ordet samlag inte samtidigt kan ha båda betydelserna säger att samlag antingen betyder själva samlaget eller en handling som ligger nära det. Detta är i själva verket den uppfattning som stöds av de flesta. Om vi alltså säger att det betyder samlag, kan vi inte samtidigt säga att det också betyder en handling som ligger nära samlag, eftersom det inte är godtagbart att samma ord samtidigt betecknar en sak och något som ligger nära den. Enligt dem som räknar ejakulation till samlagets kategori betecknar samlag med ejakulation (beröring eller kyssar) själva samlaget. Enligt dem som inte räknar ejakulation till samlagets kategori betecknar ordet samlag inte direkt själva samlaget.
13. Att ta igen itikaf: Det råder oenighet om den som påbörjar frivillig itikaf och sedan avbryter eller överger den. Vissa säger att det är rekommenderat att ta igen itikaf, medan andra säger att det är obligatoriskt. al-Tirmidhi har sagt: Om den som befinner sig i itikaf avbryter den efter att ha haft avsikten och påbörjat den, men innan den är avslutad, är det enligt imam Malik obligatoriskt för honom att ta igen den. Som bevis åberopar de denna hadith: ”Allahs sändebud – frid och välsignelser över honom – lämnade sin itikaf och tillbringade därefter tio dagar i itikaf under månaden Shawwal.” al-Shafi‘i har sagt: Om han inte genom ett löfte eller på något annat sätt har gjort itikaf obligatorisk för sig själv, och itikaf är frivillig, behöver han inte ta igen den om han överger den. Även om han frivilligt gjorde den obligatorisk blir den inte obligatorisk. al-Shafi‘i säger: Du kan påbörja vilken handling som helst. Om du efter att ha påbörjat den avbryter den, behöver du inte ta igen den, med undantag för hajj och umra.
Men om någon avlägger ett löfte att iaktta itikaf under en dag eller flera dagar, påbörjar den och sedan avbryter den, måste han enligt enhällig uppfattning ta igen den. Om han dör innan han har tagit igen den, behöver den inte tas igen för hans räkning. Enligt Ahmad är det dock obligatoriskt för hans förmyndare att ta igen den för hans räkning. ‘Abd al-Karim ibn Umayya har sagt: Jag hörde ‘Abdullah ibn ‘Utba säga: ”Itikaf var obligatorisk för vår mor.” Under dessa omständigheter dog hon. Jag frågade Ibn ‘Abbas om detta, och han sade: ”Iaktta itikaf och fasta för hennes räkning.” Sa‘id ibn Mansur har återberättat: ‘Aisha iakttog itikaf för sin brors räkning efter hans död.
14. Den som iakttar itikaf ska stanna på en plats i moskén och slå upp ett tält där:
1. Ibn Majah har återberättat från Ibn ‘Umar att Allahs sändebud – frid och välsignelser över honom – brukade iaktta itikaf under de sista tio dagarna av Ramadan. Nafi‘ har sagt: ‘Abdullah ibn ‘Umar visade mig den plats där Allahs sändebud – frid och välsignelser över honom – brukade iaktta itikaf.
2. Det har också berättats från Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, att när han iakttog iʿtikāf brukade man breda ut en bädd åt honom eller ställa fram en säng nära ångerpelaren. (En följeslagare hade bundit fast sig själv vid denna pelare. När Allah hade godtagit hans ånger löstes han från banden; därför kallas den ångerpelaren.)
3. Det har berättats från Abū Saʿīd al-Khudrī, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, iakttog iʿtikāf vid dörren till den turkiska byggnaden, med en matta utlagd där. (Syftet med att lägga en matta över dörren var att ingen skulle kunna se honom.)
15. Att avlägga löfte om iʿtikāf i en viss moské: Den som avlägger löfte om att iaktta iʿtikāf i al-Masjid al-Ḥarām, Profetens moské eller al-Masjid al-Aqṣā måste iaktta iʿtikāf i den moské han har bestämt. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade nämligen: ”Ingen resa ska företas till någon annan plats än till tre moskéer: al-Masjid al-Ḥarām, al-Masjid al-Aqṣā och denna min moské.” Men om någon avlägger löfte om att iaktta iʿtikāf i någon annan moské än dessa tre, är det inte obligatoriskt för honom att iaktta iʿtikāf i den bestämda moskén. Han får iaktta iʿtikāf i vilken moské han vill. Allah har nämligen inte bestämt någon särskild plats för sin dyrkan. Dessutom har ingen annan moské än dessa tre någon överlägsenhet över de övriga moskéerna. Allahs Sändebud sade: ”Bönen i denna min moské är tusen gånger bättre än bönen i vilken annan moské som helst, utom al-Masjid al-Ḥarām. Och bönen i al-Masjid al-Ḥarām är hundra gånger bättre än bönen i denna min moské.”
Om någon avlägger löfte om att iaktta iʿtikāf i Profetens moské, är det tillåtet för honom att iaktta iʿtikāf i al-Masjid al-Ḥarām. Al-Masjid al-Ḥarām är nämligen överlägsen Profetens moské.
Femte kapitlet: vård av sjuka, begravningsbön samt svepning och begravning
Femte kapitlet
– vård av sjuka, begravningsbön samt svepning och begravning
1. Islams principer rörande sjukdom och behandling
I många hadither om sjukdomar sägs det otvetydigt: Sjukdomar är en försoning för synder och utplånar överträdelser. Här nämner jag några av dessa hadither:
a. Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abu Hurayra att Allahs Sändebud ﷺ sade: Om Allah vill någon väl låter Han honom drabbas av sjukdomar och prövningar.
b. Al-Bukhari och Muslim återberättar vidare från Abu Hurayra att Allahs Sändebud ﷺ sade: Om en muslim drabbas av sjukdom, olycka, sorg eller bekymmer – även om en tagg skulle tränga in i hans kropp – så utplånar Allah genom detta några av hans synder.
c. Al-Bukhari har återberättat från Ibn Masʿud. Ibn Masʿud, må Allah vara nöjd med honom, sade: En dag gick jag till Allahs Sändebud ﷺ. Jag såg att han hade hög feber. Jag sade: ”Allahs Sändebud, ni har verkligen mycket hög feber.” Han sade: ”Ja, jag lider av lika hög feber som två av er.” Jag sade: ”Men ni har ju fått en dubbel belöning.” Han sade: ”Ja, och även andra får detsamma.” Om en muslim drabbas av någon prövning, hur stor eller liten den än är, från ett litet stick av en tagg till den största sorg och smärta, så utplånar Allah hans synder genom den, liksom löv faller från träden.
d. Det har återberättats från Abu Hurayra att Allahs Sändebud ﷺ sade: Den troende liknar en trädgård med unga plantor, som vilken riktning vinden än kommer från gör bördig. När träden sedan står stadigt på sina stammar skyddas de från alla slags olyckor. Den syndige liknar däremot ett cederträd, stolt och svagt; när Allah vill förstör Han det.
Att ha tålamod vid sjukdom
– Den sjuke bör ha tålamod med det lidande han genomgår. Det finns inget bättre som en tjänare har fått än tålamod.
1. Muslim har återberättat från Suhayb ibn Sinan att Allahs Sändebud ﷺ sade: Den troendes situation är förunderlig. Allt som händer honom är gott, och detta gäller ingen annan än den troende. Om något glädjande händer honom tackar han Allah, och det är gott för honom. Om något smärtsamt händer honom visar han tålamod, och även det är gott för honom.
2. al-Bukhari har återberättat från Anas (må Allah vara nöjd med honom). Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag hörde Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) säga att Allah har sagt: När Jag drabbar Min tjänare med en prövning i hans båda ögon och han visar tålamod med det, ger Jag honom paradiset som ersättning för det. (Att visa tålamod vid en prövning innebär inte att avstå från tillåtna försök att hantera prövningen, utan att, utan att förlora hoppet, fortsätta göra tillåtna försök att befrias från den genom att förlita sig på Allah och i alla situationer hålla fast vid tron att Allahs beslut är till det bästa).
3. al-Bukhari och Muslim har återberättat från Ata ibn Abi Rabah, som återberättade från Ibn Abbas. Ibn Abbas sade: Ska jag visa dig en kvinna från paradisets invånare? Jag (Ata ibn Abi Rabah) sade: Ja, visa mig. Han sade: Denna svarta kvinna. Hon kom till Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) och sade: Jag får andnöd och blottar mig. Be därför Allah för min skull. Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) sade: Om du vill kan du visa tålamod, och då är paradiset garanterat för dig. Och om du vill kan du be Allah att bota dig från sjukdomen. Kvinnan sade: Jag ska visa tålamod. Sedan sade hon igen: Jag blottar mig. Be därför Allah att jag inte ska blotta mig. Då bad han för henne.
Att den sjuke berättar om sin egen sjukdom:
Det är tillåtet för den sjuke att berätta för läkaren och vännen om sin egen sjukdom och sitt lidande. Det bör dock inte ske på ett sätt som uttrycker missnöje eller förtvivlan. Tidigare har Allahs Sändebuds (Allahs välsignelser och frid vare med honom) uttalande citerats: ”Jag drabbas också av feber liksom vilken som helst av två av er.” En gång berättade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) för Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) om sitt lidande och sade: ”Åh, mitt huvud!” Då sade Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom): ”Jag är också i samma tillstånd.” När Asma senare led av smärta sade Abdullah ibn az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) till henne: Hur känner du dig? Hon sade: Mycket ont! Den sjuke bör lovprisa Allah innan han berättar om sin egen sjukdom. Ibn Masud sade: Om man tackar Allah innan man berättar om sjukdomen, blir det inte lika svårt att berätta om den. Det är helt tillåtet att klaga inför Allah över varje sorg och varje lidande. Jakob (må frid vara över honom) sade: ”Jag klagar endast inför Allah över min sorg och min oro.” Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) sade också (efter förföljelsen i Taif): ”O Allah, det är endast inför Dig jag uttrycker min brist på styrka och förmåga.”
De goda gärningar som den sjuke brukade utföra när han var frisk skrivs upp för honom när han är sjuk. al-Bukhari har återberättat från Abu Musa al-Ashari att Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) sade: När en tjänare blir sjuk eller reser, skrivs allt som han brukade göra när han var frisk och bodde i sitt hem upp för honom.
Att besöka den sjuke
En artig sed inom islam är att besöka den sjuke och fråga hur han mår, så att den sjukes sinne förblir glatt och hans rätt uppfylls. Ibn Abbas sade: Att besöka den sjuke den första dagen är sunnah, och därefter frivilligt. al-Bukhari har återberättat från Abu Musa att Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) sade: Ge den hungrige mat, besök den sjuke och frige fången.”
al-Bukhari och Muslim har också återberättat att muslimen har sex rättigheter över sin muslimske broder. Det frågades: O Allahs Sändebud, vilka är de? Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) sade: När du möter honom ska du hälsa på honom, och när han bjuder dig ska du anta hans inbjudan. När någon ber dig om ett gott råd ska du ge honom ett gott råd. När han nyser och lovprisar Allah ska du be för honom genom att säga ”Yarhamukallah”. När han blir sjuk ska du besöka honom, och när han dör ska du delta i hans janazah och begravning.”
Förträffligheten i att besöka den sjuke
1. Ibn Majah har återberättat från Abu Hurayra – må Allah vara nöjd med honom – att Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – sade: Den som besöker en sjuk person får från himlen höra en utropare säga: ”Du är god, må din färd vara god och må din boning vara i paradiset.”
2. Muslim återberättar från Abu Hurayra att Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – sade: På uppståndelsens dag kommer Allah att säga: ”Adams son, Jag var sjuk, men du besökte inte Mig.” Han kommer att säga: ”Min Herre, hur skulle jag kunna besöka Dig? Du är ju hela världens Herre.” Allah kommer att säga: ”Visste du inte att Min tjänare, den och den, var sjuk, men du besökte honom inte? Visste du inte att du skulle ha funnit Mig hos honom om du hade besökt honom?” Sedan kommer Han åter att säga: ”Adams son, Jag bad dig om mat, men du gav Mig inte mat.” Han kommer att säga: ”Min Herre, hur skulle jag kunna ge Dig mat? Du är ju själv hela världens Herre.” Allah kommer att säga: ”Visste du inte att Min tjänare, den och den, bad dig om mat, men du gav honom inte mat? Visste du inte att du skulle ha funnit detta hos Mig om du hade gett honom mat? Adams son, Jag bad dig om vatten när Jag var törstig, men du gav Mig inte vatten att dricka.” Han kommer att säga: ”Min Herre, hur skulle jag kunna ge Dig vatten att dricka? Du är ju hela världens Herre.” Han kommer att säga: ”Min tjänare, den och den, bad dig om vatten, men du gav honom inte vatten att dricka. Visste du inte att du skulle ha funnit detta hos Mig om du hade gett honom vatten att dricka?”
3. Det har återberättats från Thawban att Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – sade: När en muslim besöker sin muslimske broder förblir han i paradiset bland dess frukter tills han återvänder därifrån. Man frågade: ”Allahs Sändebud, vad är paradisiska frukter?” Han sade: ”En trädgård fylld av frukt.”
4. Det har återberättats från Ali – må Allah vara nöjd med honom. Ali sade: Jag hörde Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – säga: När en muslim på morgonen besöker en annan sjuk muslim ber sjuttiotusen änglar för hans välgång fram till kvällen. Om han besöker honom på eftermiddagen ber sjuttiotusen änglar för hans välgång fram till morgonen. Och i paradiset bevaras en stor mängd frukter åt honom. – At-Tirmidhi. At-Tirmidhi sade att hadithen är god.
Regler för att besöka sjuka
När man besöker en sjuk person är det rekommenderat att be för hans tillfrisknande, allmänna välbefinnande och trygghet samt att råda honom att ha tålamod. Man bör säga sådant till honom som gör honom glad och stärker hans mod. Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – sade: När ni besöker en sjuk person, ge honom hopp om ett långt liv. Detta kan naturligtvis inte avvärja något, det vill säga det kan inte ändra det som är bestämt för honom. Men det skänker den sjuke glädje och sinnesro. När Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – besökte någon sjuk person sade han så snart han kom fram till honom: ”Var inte rädd; om Allah vill kommer du att bli frisk.” Det är emellertid rekommenderat att i möjligaste mån undvika att stanna länge hos den sjuke och att besöka honom alltför ofta, så att det inte blir besvärligt och plågsamt för honom. Om den sjuke själv uppskattar detta är saken naturligtvis annorlunda.
Kvinnors besök hos sjuka män
Imam al-Bukhari sade: Kapitel om kvinnors besök hos sjuka män: Umm ad-Darda besökte en ansari-man i Profetens moské. Aisha – må Allah vara nöjd med henne – sade: När Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och ge honom frid – anlände till Medina drabbades Abu Bakr och Bilal av kraftig feber. Jag gick för att besöka dem och sade: ”Far, hur mår du? Bilal, hur mår du?” När Abu Bakr drabbades av feber brukade han recitera denna dikt:
كُلَّ امْرِي مصبح فِي أَهْلِهِ – وَالْيَوْتِ أَدْنَى مِنْ شِرَاكَ نَعْلِهِ .
‘Var och en utövar inflytande bland sina närmaste, medan döden är närmare än hans skosnören.’
Och när Bilals feber hade lämnat honom brukade han säga:
الا ليت شعري مَنْ أبِيتَن لَيْلَهُ – بِوَادٍ وَحَوْلِي إِذْخَرُ وَجَلِيلُ – وَمَنْ أَرَدْنَ يَوْمًا مِيَاءَ مِجَنَّةِ – وَهَلْ يَبْدُونَ لِي عَامَةً وَطَفِيلُ.
‘Ack, kommer jag någonsin att få tillbringa natten på en sådan slätt, där izkhir- och jalīlblommor breder ut sig omkring mig? Kommer jag någon dag att kunna gå ner i en vattenrik damm? Och kommer svarta kameler och grumligt vatten på dammens botten att visa sig framför mig?’ (Han mindes Mecka.)
Aisha sade: Jag gick till Guds Sändebud och berättade att Abu Bakr och Bilal hade reciterat poesi på grund av sin feber. Då sade Guds Sändebud: ‘O Allah, gör Medina lika kär för oss som Mecka, eller ännu kärare. O Allah, gör Medina hälsosamt och välsigna allt i det. Avlägsna febern från Medina och förlägg den nära vattenrika dammar.’ (Det vill säga: skänk Medina rikligt med vatten.)
Att besöka en icke-muslimsk sjuk person
Det är inget fel i att en muslim besöker en icke-muslimsk sjuk person. Al-Bukhari har återberättat från Anas: En judisk ung man tjänade Guds Sändebud. När han blev sjuk gick Guds Sändebud för att besöka honom. Därefter sade han till honom: ‘Anta islam.’ Han antog genast islam. Sa’id ibn al-Musayyab sade också: När Abu Talib låg på sin dödsbädd gick Guds Sändebud till honom.
Att besöka en ögonsjuk person
Abu Dawud har återberättat från Zayd ibn Arqam att han sade: När jag hade ont i ögat kom Guds sändebud (över honom vare Guds frid och välsignelser) för att besöka mig.
Att be den sjuke om en åkallan
Ibn Majah har återberättat från Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Guds sändebud (över honom vare Guds frid och välsignelser) sade: När du besöker en sjuk person, be honom då att åkalla Allah för dig. Hans åkallan är nämligen lik änglarnas åkallan (det vill säga: den är godtagbar inför Allah).
Behandling av sjukdomar
I många hadither har Guds sändebud (över honom vare Guds frid och välsignelser) befallt att sjukdomar ska behandlas:
1. Ahmad, Abu Dawud, Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah har återberättat från Usama ibn Sharik att han sade: Jag kom till Guds sändebud (över honom vare Guds frid och välsignelser). Jag såg att hans följeslagare satt så stilla som om fåglar hade satt sig på deras huvuden (det vill säga att de lyssnade uppmärksamt på hans ord). Jag hälsade och satte mig. Då började beduiner komma från olika håll. De frågade: ”Guds sändebud, ska vi behandla sjukdomar?” Guds sändebud (över honom vare Guds frid och välsignelser) sade: ”Behandla dem. Allah har nämligen inte skapat någon sjukdom utan att också skapa ett botemedel för den. Det enda undantaget är en sjukdom: ålderdom.”
2. al-Nasa’i, Ibn Majah och al-Hakim har återberättat från Ibn Mas’ud att Guds sändebud (över honom vare Guds frid och välsignelser) sade: ”Allah den Allsmäktige har inte skapat någon sjukdom utan att också ha ordnat ett botemedel för den. Behandla därför sjukdomar.”
3. Muslim återberättar från Jabir att Allahs sändebud sade: Det finns ett botemedel för varje sjukdom. När botemedlet mot en sjukdom används på rätt sätt, blir sjukdomen botad med Allahs tillåtelse.
Behandling med förbjudna ämnen
De flesta lärda anser att det är förbjudet att behandla sjukdomar med förbjudna ämnen, såsom alkohol. De har anfört följande hadither som bevis:
1. Muslim, Abu Dawud och at-Tirmidhi återberättar från Wa’il ibn Hujr al-Hadrami att Tariq ibn Suwayd frågade Allahs sändebud: ”Kan man framställa medicin av alkohol?” Allahs sändebud svarade: ”Det är inte medicin, utan en sjukdom.” Av denna hadith framgår att det är förbjudet att behandla med alkohol. Alkohol är tvärtom i sig själv en sjukdom.
2. Al-Bayhaqi återberättar från Umm Salama att Allahs sändebud sade: ”Allah har inte lagt botemedlet för era sjukdomar i sådant som Han har förbjudit er.” Denna hadith har även al-Bukhari återberättat från Ibn Mas’ud.
3. Abu Dawud återberättar från Abu ad-Darda att Allahs sändebud sade: ”Den Allsmäktige Allah har skapat sjukdom och botemedel, och Han har skapat ett botemedel för varje sjukdom. Behandla därför era sjukdomar, men behandla dem inte med förbjudna ämnen.”
4. Ahmad, Muslim, at-Tirmidhi och Ibn Majah återberättar från Abu Hurayra att Allahs sändebud förbjöd användningen av de sämsta läkemedlen, det vill säga gift. Små droppar alkohol som inte syns tydligt och inte orsakar berusning blir inte förbjudna när de blandas med läkemedlets ingredienser, liksom det inte är något fel på en liten mängd silke i ett klädesplagg.
Icke-muslimska läkare
Ibn Muflih har i sitt verk Adab ash-Sharia citerat Shaykh Taqi ad-Dins uttalande: ”Om en jude eller kristen är kunnig inom läkekonsten och åtnjuter allmänhetens förtroende, får han anlitas som läkare. På samma sätt får man anförtro honom egendom och göra affärer med honom. Den Allsmäktige Allah säger:
ومن أهلِ الْكِتَابِ مَنْ إِن تَامَنهُ بِقِنْطَارِ يُوَدِهِ إِلَيْكَ، وَمِنْهُم مِّن إِن تَأْمَنُهُ بِدِينَارٍ لأَبَوَيْهِ إِلَيْكَ إِلَّا مادمت عَلَيْهِ قَالَها
”Bland Bokens folk (judar och kristna) finns det en som, om du anförtror honom en stor förmögenhet, återlämnar den till dig. Och bland Bokens folk finns det en som, om du anförtror honom en enda dinar, inte återlämnar den till dig utan att du ständigt kräver den av honom.” (Sura Āl ʿImrān, vers 75)
Det har återberättats i en autentisk hadith att när Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, utvandrade, anlitade han en polyteist som var skicklig på att visa vägen, mot betalning. Han anförtrodde honom sitt liv och sin egendom. Dessutom var alla medlemmar av Banū Khuzāʿah-stammen, både muslimer och icke-muslimer, Allahs Sändebuds medhjälpare. Även om al-Hārith ibn Kaladah var icke-muslim beordrade Allahs Sändebud att kalla honom för behandling. När det är möjligt att anlita en muslim för behandling är det emellertid, liksom när det gäller affärstransaktioner och att anförtro någon en deposition, inte lämpligt att föredra en icke-muslim framför en muslim när en muslim finns tillgänglig; detsamma gäller behandling. När behov uppstår är det tillåtet att anförtro en deposition åt en person bland Bokens folk eller söka behandling hos honom. Detta omfattas inte av det som Koranen förbjuder beträffande att upprätta vänskap med judar och kristna. Men om det blir nödvändigt att debattera med dem bör det göras på det bästa sättet. För Allah har sagt:
وَلَا تُجَادِلُوا أَهْلَ الْكِتَابِ إِلَّا بِالَّتِي فِي أَحْسَنُ.
”Och argumentera inte med Bokens folk annat än på det sätt som är bäst.” Abū al-Khaṭṭāb sade, efter att ha nämnt hadithen om vapenvilan i al-Ḥudaybiyyah, om att Allahs Sändebud sände en man från Banū Khuzāʿah som sin spejare och tog emot hans rapport: Detta bevisar att det är tillåtet att anlita en icke-muslimsk läkare när han redogör för sjukdomen och behandlingsmetoden, och det inte finns någon anledning att anklaga honom eller något utrymme för tvivel beträffande det han uppger.
Att få behandling av en kvinnlig läkare
Vid behov är det tillåtet för en man att behandla en kvinna och för en kvinna att behandla en man. Kan en man behandla en kvinna och en kvinna behandla en man? Under denna rubrik har al-Bukhārī återberättat från Rubāʿī bint Muʿawwidh ibn ʿAfrā, som sade: Vi brukade följa med Allahs Sändebud i krig. På slagfältet gav vi krigarna vatten, vårdade dem och förde de sårade och döda till Medina. Ḥāfiẓ Ibn Ḥajar sade i Fatḥ al-Bārī: Det är tillåtet att behandla en främmande kvinna eller man vid behov. Att se på den andres kropp, röra vid den med handen och liknande är dock endast tillåtet i den utsträckning som är absolut nödvändig för behandlingen. Ibn Mufliḥ säger i sitt verk Ādāb al-Sharīʿah: Om en kvinna blir sjuk och det inte finns någon annan än en man som kan behandla henne, får mannen se på henne i den utsträckning som behövs, och vid nödfall får han till och med se hennes könsorgan. Samma regel gäller i fråga om en man som behandlar en man. Ibn Ḥamdān har sagt: Om det för att behandla en man inte finns någon annan än en kvinna, är det tillåtet för kvinnan att se så mycket av mannen som behövs, även hans könsorgan. Qāḍī har sagt: Vid behov är det tillåtet för läkaren att se den kvinnliga patientens intima delar, och för både kvinnor och män att se mannens intima delar.
Behandling genom besvärjelser och åkallan
Om ruqyah och böner utförs med begripliga arabiska ord som innehåller åminnelse av Allah, är de förenliga med sharia. När orden är obegripliga finns det ingen garanti för att de inte innehåller shirk. Awf ibn Malik sade: ”Vi brukade utföra ruqyah under den förislamiska okunnighetens tid. Jag frågade Allahs Sändebud: ’O Allahs Sändebud, vad anser du om denna handling?’ Han sade: ’Visa mig orden i er ruqyah. Om de inte innehåller shirk finns det inget fel i dem.’” – Muslim, Abu Dawud.
Rabi sade: När jag frågade al-Shafi’i om amuletter och ruqyah, sade han: ”Det är inget fel i amuletter och ruqyah med Koranen och de ord till åminnelse av Allah som du känner till.” Jag sade: ”Kan Bokens folk utföra ruqyah för muslimer?” Han sade: ”Ja, om det görs med välkända ord som innehåller Allahs Bok och åminnelse av Allah.”
Några välkända böner för behandling
1. Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Aisha, må Allah vara nöjd med henne: När någon i Allahs Sändebuds familj blev sjuk brukade han stryka över den ömma platsen och blåsa medan han läste denna bön:
الله رَبِّ النَّاسِ إِذْهَبِ الْبَاسِ اشْفِ وَأَنتَ الثَّانِي، لَاعِنَاءَ إِلَّا شِفَاؤُكَ، شِفَاءٌ لا يُغَادِرُ سَقَمًا .
”O Allah, människornas Herre, avlägsna lidandet och bota sjukdomen. Du är den som botar; ingen kan bota utom genom Din bot. Din bot lämnar ingen sjukdom obotad.”
2. Muslim har återberättat från Uthman ibn Abi al-As att Uthman ibn Abi al-As berättade för Allahs Sändebud om en smärta han kände i kroppen. Allahs Sändebud sade: ”Lägg handen på den plats på kroppen där du har ont och säg:”
يسر الله : Säg det sju gånger: أعوذ بعزة اللهِ وَقَدْرَتِهِ مِنْ شَرِّ مَا أَمِنَ وَأَحَاذِرُ .
”Jag söker skydd hos Allahs väldighet, majestät och makt mot det onda och skadliga i det jag känner och som jag av försiktighet undviker.” Därefter gjorde jag detta flera gånger. Efter en kort stund tog Allah bort min smärta. Sedan dess har jag uppmanat min familj, mina anhöriga och andra att använda denna metod.
3. At-Tirmidhi återberättar från Muhammad ibn Salim att Muhammad ibn Salim sade: Thabit al-Bunani sade till mig: ”Muhammad, när du känner smärta, lägg då handen på det ställe där det gör ont och säg sedan:”
يسر الله أَعوذُ بِعِزَّةِ اللهِ مِن شَرَّ مَا أَونَ مِن وَجَعِي هذا .
”I Allahs namn söker jag skydd hos Allahs väldighet och makt mot det skadliga i den smärta jag känner.” Lyft sedan handen och upprepa detta ett udda antal gånger. Anas ibn Malik berättade nämligen för mig att Allahs Sändebud ﷺ befallde honom att göra så.
4. Det återberättas från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud ﷺ sade: Den som besöker en sjuk person vars dödstid ännu inte har kommit och säger sju gånger:
اسال الله العظيم رب العرش العظيم أن يشفيك –
”Jag ber Allah, den Väldige Tronens Herre, att bota dig från sjukdomen”, kommer Allah den Upphöjde att skydda honom mot denna sjukdom. – Abu Dawud, at-Tirmidhi.
5. Al-Bukhari har återberättat från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom):
اعِيلُ كَمَا بِكَلِمَاتِ اللهِ التَّامَةِ مِنْ كُلِّ شَيْطَانٍ وَعَامَّةٍ وَمِن كُلِّ عَيْن لَامَةٍ .
Allahs Sändebud brukade blåsa på Hasan och Husayn efter att ha läst dessa ord: ”Jag överlämnar er båda åt den trygga tillflykten i Allahs fullkomliga ord, från varje satan, varje giftig och skadlig varelse samt från varje ont öga.” Han brukade säga: ”Er far”, det vill säga Ibrahim, brukade läsa denna åkallan och blåsa på Ismail och Ishaq.
Det har återberättats i Muslim från Sa’d ibn Abi Waqqas att Allahs Sändebud besökte honom när han var sjuk
och sade:
اللهم الْفِ سَعدا اللهم اغفِ سَعَدا اللهم اشف سعد.
”O Allah! Bota Sa’d. O Allah, bota Sa’d. O Allah, bota Sa’d.” Förbudet mot att använda amuletter
Allahs Sändebud förbjöd användningen av amuletter. 1. Det har återberättats från Uqba ibn Amir att Allahs Sändebud sade: ”Må Allah inte fullborda den som hänger upp en tamīma (amulett), och må Allah inte anförtro något åt den som hänger upp ett snäck- eller musselskal.” (Det vill säga: må Han inte skänka honom någon välsignelse.)
En tamīma eller amulett är en besvärjd tråd (eller en amulett som bundits fast med en tråd) som araberna brukade hänga på sina barn under den förislamiska okunnighetens tid. De trodde att de genom den kunde skydda sina barn mot det onda ögat. Islam har förklarat detta ogiltigt och förbjudit det. Allahs Sändebud bad mot dem som hänger upp sådana tamīma, att deras lycka inte skulle fullbordas, eftersom de ville hänga upp sin lycka.
2. Det har berättats från Ibn Masʿud, må Allah vara nöjd med honom, att han när han gick in i sin hustrus rum fick se att något var bundet runt hennes hals. Han drog i det och slet sönder det. Sedan sade han: ”Abdullahs ättlingar behöver inte längre sätta något vid Allahs sida som Han inte har uppenbarat något bevis för.” Sedan sade han: ”Jag hörde Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, säga: Amuletter, besvärjelser och tawla hör till shirk.” Folk sade:
”Amuletter och besvärjelser känner vi ju till. Vad är tawla?” Han sade: ”Det är en sorts amulett som kvinnor använder för att vara älskade av sina män.” (Det sägs att det är en sorts tråd som har lästs över med magiska besvärjelser, eller ett papper på vilket sådana besvärjelser är skrivna, så att kvinnor genom dess verkan blir älskade av män eller män av kvinnor.) – al-Hafiz och Ibn Hibban.
3. ʿImran ibn Husayn sade: Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg en ring på en mans arm. Berättaren sade: Jag tror att ringen var gjord av koppar. Han sade: ”Ve dig! Vad är detta?” Mannen svarade: ”Jag bär den på grund av wahina (svaghet).” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Vet att den endast kommer att öka svagheten. Kasta bort den från din kropp. Om du skulle dö medan den fortfarande finns på din kropp kommer du aldrig att nå framgång.” – Ahmad.
Wahina är en sorts reumatism som drabbar nacken och hela armen. Vissa säger att det är en sjukdom som drabbar överarmen. Mannen hade kommit med en kopparring på handen. Han trodde att den skulle befria honom från hans värk och smärta. Därför förbjöd Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, honom att bära den och kallade den en amulett.
4. Abu Dawud har återberättat från ʿIsa ibn Hamza att han sade: Jag gick till ʿAli ʿAbdullah ibn Hakim. Han led då av rosfeber (huden hade blivit röd och svullen). Jag sade: ”Bär du ingen amulett?” Han svarade: ”Jag söker skydd hos Allah från detta.” För Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har sagt: ”Den som bär en amulett överlämnas åt amuletten.”
Är det tillåtet att göra de böner som nämns i Koranen och haditherna till amuletter och hänga upp dem?
Det har berättats från ʿAbdullah ibn ʿAmr ibn al-ʿAs att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: När någon av er blir rädd efter att ha sett en dröm ska han läsa:
أَعُوذُ بِكَلِمَاتِ اللَّهِ التَّامَّةِ مِنْ غَضَبِهِ وَعِقَابِهِ وَشَرْ عِبَادِهِ وَمِن هَمزات الشياطين وأن يحضرون.
”Jag söker skydd i Allahs fullkomliga ord mot Hans vrede, Hans straff, Hans tjänares ondska, Satans ingivelser och mot att djävlarna kommer till mig.” Då kan denna skrämmande dröm inte skada honom. Abdullah ibn Amr brukade lära sina vuxna barn denna åkallan. För de barn som ännu inte var vuxna skrev han den på ett papper och hängde det runt deras halsar. – Abu Dawud, an-Nasa’i och at-Tirmidhi. Aisha, Malik, de flesta shafiitiska lärda och en återberättad uppfattning från Ahmad stödjer denna ståndpunkt. Men Ibn Abbas, Hudhayfa, de hanafitiska lärda, några av de shafiitiska lärda samt en annan återberättad uppfattning från Ahmad menar att det inte är tillåtet att hänga något alls runt halsen som amulett. Detta beror på att de tidigare återgivna haditherna innehåller ett allomfattande förbud.
2. Islams principer beträffande den sjuke
Att inte låta den sjuke vistas bland de friska
Det är tillåtet att hålla den som drabbats av en smittsam sjukdom åtskild från de friska. Han ska inte vistas bredvid de friska. Profeten ﷺ sade nämligen: ”Den smittade ska inte placeras bredvid den friske.” Han förbjöd till och med att ägaren till sjuka kameler hölls bredvid ägaren till friska kameler, trots att han sade: ”Det finns ingen smitta och inget dåligt omen.” Det har också återberättats att en spetälsk kom till Profeten ﷺ för att avlägga trohetseden. Då skickade han eden till honom genom ett sändebud och tillät honom inte att gå in i Medina.
Att gå in i och lämna ett pestdrabbat område
Profeten ﷺ förbjöd att man gick in i ett område där pesten hade brutit ut eller lämnade ett sådant område. Detta beror på risken att utsättas för fara och olycka. Syftet med Profetens ﷺ förbud var att begränsa sjukdomen till en bestämd plats och förhindra att epidemin spreds. Detta kallas för åtgärder för att förhindra smittspridning. At-Tirmidhi återberättade från Usama ibn Zayd att Allahs sändebud ﷺ, när han nämnde pesten, sade: ”Detta är en kvarleva av det straff och den vrede som drabbade en grupp bland Israels barn. Om den visar sig i ett område och ni befinner er där, ska ni inte lämna det. Och om ni inte befinner er där, ska ni inte gå in i det.”
Al-Bukhari återberättade från Ibn Abbas att Umar ibn al-Khattab reste till Syrien. När han nådde utkanten av Syrien möttes han av befälhavaren Abu Ubayda och hans följeslagare. De meddelade Umar att en epidemi hade brutit ut i Syrien. Då sade Umar: ”Kalla de första muhajirerna till mig.”
Ibn Abbas sade: Abu Ubayda kallade dem till honom, och Umar rådgjorde med dem. De meddelade honom att en epidemi hade brutit ut i Syrien. Därefter blev de oense om vad som borde göras. Några sade: ”Vi kom hit med ett mål och vill inte dra oss tillbaka från det.” En annan grupp sade: ”Du har kvarvarande människor och Allahs sändebuds ﷺ följeslagare med dig. Vi anser inte att du bör föra dem in i denna epidemi.” Umar sade: ”Gå bort från mig.” Kalla sedan ansarerna till mig.” Jag, Ibn Abbas, kallade dem. Inte ens två av dem var oense i denna fråga. Alla sade: ”Vår uppfattning är att du bör ge dig av med folket och inte föra dem in i detta epidemidrabbade område.” Då kallade Umar på folket och sade: ”Jag ska sitta upp på min häst i morgon bitti, så sitt också upp.” (Det vill säga: vi ska lämna denna plats.) Abu Ubayda ibn al-Jarrah sade: ”Vill du fly från Allahs fastställda öde?” Umar sade: ”Abu Ubayda, om någon annan än du hade sagt detta hade det varit mer passande. Ja, vi flyr från ett av Allahs öden till ett annat av Allahs öden. Tänk efter: Om du hade ett antal kameler som gick omkring på en öppen slätt, och det på slätten fanns två dalar, den ena bördig och den andra ofruktbar, utan växtlighet och vatten, skulle du inte då låta kamelerna beta på den bördiga marken inom ramen för Allahs fastställda öde, och om du lät dem beta på den ofruktbara marken skulle det inte också ske inom ramen för Allahs fastställda öde? Eller hur?” Vid denna tidpunkt kom Abd ar-Rahman ibn Awf, som hade varit frånvarande så länge på grund av ett ärende. Han sade: ”Jag har information om detta. Jag hörde Allahs sändebud ﷺ säga: ’Om ni hör att en epidemi har brutit ut i ett område, ska ni inte bege er dit. Och om epidemin bryter ut i det område där ni befinner er, ska ni inte lämna det.’” Då prisade Umar Allah och gav sig av.
Det är mustahabb att minnas döden och förbereda sig för den genom goda handlingar.
Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uppmuntrade till att minnas döden och förbereda sig för den genom goda handlingar, och beskrev detta som en vägledning till det goda. Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättade: Jag gick till Guds Sändebud med tio män. Plötsligt reste sig en man bland ansarerna och sade: ”Guds Sändebud! Vem är den klokaste och mest insiktsfulle människan?” Guds Sändebud svarade: ”Den som minns döden mest och förbereder sig mest för den; det är han som är klokast. Han kommer att få ära i denna värld och hög rang i det kommande livet.” Ibn Umar berättade också: Guds Sändebud sade: ”Minns ofta det som förstör alla njutningar och lustar”, det vill säga döden. – at-Tabarani.
Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: Som förklaring till versen ”Den som Allah vill vägleda öppnar Han hans bröst för islam” sade Guds Sändebud: ”När Allahs ljus träder in i hjärtat vidgas och öppnas det.” De frågade: ”Finns det något tecken genom vilket detta kan kännas igen?” Han svarade: ”Att vända sig mot den eviga världen, att undvika högmodets och bedrägeriets värld – det vill säga att undvika världens njutningar och överflöd – samt att förbereda sig för döden innan den kommer.” – Ibn Jarir.
Det är makruh att önska sig döden.
Det är makruh att önska sig döden eller be om döden på grund av fattigdom, sjukdom och sorg, olyckor och prövningar eller något liknande. I alla de sahih-hadithsamlingarna berättas det nämligen från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Ingen av er ska under några omständigheter önska sig döden på grund av någon svårighet eller olycka som drabbat honom. Om han absolut vill önska sig döden ska han be så här:
الله أَحْيِنِي مَا كَانَتِ الْحَيَاةُ خَيْرًا لِي، وَتَوَفَّنِي إِذَا كَانَتِ الْوَفَاةُ خَيْرًا لِي .
”O Allah, låt mig leva så länge livet är bättre för mig, och låt mig dö när döden är bättre för mig.”
Betydelsen av förbudet mot att önska sig döden framgår av den hadith som Umm al-Fadl (Abbas hustru) berättade: En gång gick Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till Abbas. Abbas (må Allah vara nöjd med honom) var då sjuk och önskade sig döden. Guds Sändebud sade: ”O Abbas, O Guds Sändebuds farbror, önska dig inte döden. Om du är en rättfärdig människa kommer du, om du får ett långt liv, att utföra ännu fler goda handlingar. Mängden av dina goda handlingar kommer att öka, och det blir bättre för dig. Men om du är en syndfull människa får du, om din död fördröjs, möjlighet att uppnå Allahs välbehag genom att ångra dig, överge synderna och be om förlåtelse. Önska dig därför inte döden.” – Ahmad och al-Hakim.
Men om någon fruktar att han kommer att avfalla från sin religion, är det inte makruh för honom att önska sig döden.
Det har återberättats att Allahs Sändebud brukade be så här:
اللَّهُمَّ إِنِّي أَسْأَلُكَ فِعْلَ الْخَيْرَاتِ وَتَرْكَ الْمُنْكَرَاتِ وَحَبِّ الْمَسَاكِينَ، وَأَن تَغْفِرْ لِي وَتَرْحَمَنِي وَإِذَا أَرَدْسَ فِتْنَةٌ فِي قَوْمِي فَتَوَفَّنِي غَيْرَ مَفْتُونِ، وَأَسْأَلُكَ مُبْكَ وَحُبُّ مَنْ يَحِبُّكَ وَحَبْ عَمَل يقرب إلى حبك .
”O Allah, jag ber Dig om inspiration och förmåga att utföra alla goda handlingar, att avstå från alla orättfärdiga handlingar och att älska de fattiga. Jag ber Dig om Din förlåtelse och Din barmhärtighet. Och när Du vill låta villfarelse spridas bland mitt folk, låt mig då dö innan jag går vilse. Jag ber om Din kärlek, om kärlek till dem som älskar Dig och om kärlek till de handlingar som för mig närmare Din kärlek.” – al-Tirmidhi.
I al-Muwatta återberättas att Umar brukade be:
اللهم كبرت سني، ومعفت قوتي، والتقرب رَعِيَّتِي، فَاقْبِضْنِي إِلَيْكَ غير مضيع ولا مفرط.
”O Allah, jag har blivit gammal, min arbetsförmåga har minskat och mina undersåtar har skingrats åt alla håll. Ta därför emot mig hos Dig innan min förmåga går förlorad helt och innan lättja och svaghet visar sig inom mig.”
Ett långt liv tillsammans med goda handlingar är en välsignelse
1. Abd ar-Rahman ibn Abu Bakr återberättade från sin far att en man sade: ”Allahs sändebud, vem är den bästa människan?” Han svarade: ”Den vars liv är långt och vars handlingar är goda.” Han frågade: ”Vem är den sämsta människan?” Han svarade: ”Den vars liv är långt men vars gärningar är dåliga.” – Ahmad, at-Tirmidhi.
2. Abu Hurayra återberättade att Allahs sändebud sade: ”Ska jag inte berätta för er vem bland er som är bäst?” De sade: ”Jo, Allahs sändebud.” Han sade: ”Den bästa bland er är den som lever länge och gör goda gärningar.” – Ahmad.
Att göra goda gärningar före döden är ett tecken på att dö som troende
Ahmad, at-Tirmidhi, al-Hakim och Ibn Hibban återberättade från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud sade: ”När Allah vill en tjänare väl, låter Han honom vara verksam.” De frågade: ”Hur låter Han honom vara verksam?” Han svarade: ”Han inspirerar honom att göra goda gärningar före hans död och tar sedan hans liv.”
Det är rekommenderat att den sjuke har en god förhoppning om Allah
Det är önskvärt att påminna den sjuke om Allahs omfattande barmhärtighet och att han har en god förhoppning om Allah. Muslim återberättade från Jabir, må Allah vara nöjd med honom. Jabir sade: ”Jag hörde Allahs sändebud, tre dagar före hans död, säga: ’Ingen av er får dö utan att ha en god förhoppning om Allah.’” I hadithen sägs det vara rekommenderat att stärka den sjukes hopp och väcka hans hopp om förlåtelse, så att han möter Allah i det tillstånd som är mest älskat av Honom. Han är sannerligen den mest barmhärtige, den nåderikaste och den oändligt givmilde. Han älskar förlåtelse och hopp. Det har sagts i hadithen: ”Var och en återuppväcks på Domedagen i det tillstånd i vilket han dog.”
Ibn Majah och at-Tirmidhi återberättade från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud gick till en ung man som var nära döden. Han sade till honom: ”Hur känner du dig?” Han svarade: ”Jag hoppas på Allahs barmhärtighet, men jag fruktar också mina synder.” Allahs sändebud sade: ”När dessa två känslor förenas i en tjänare i en sådan situation, ger Allah honom det han hoppas på och skyddar honom från det han fruktar.”
Vad som är sunna att göra när man besöker en person som är nära döden
Det är mustahabb att fromma människor besöker den vars död är nära förestående och talar med honom om Allah.
1. Ahmad, Muslim, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah återberättar från Umm Salama att Allahs Sändebud sade: När ni besöker en sjuk eller avliden person, ska ni säga goda ord. Änglarna säger nämligen ”amen” till det ni säger. När Salamas far, det vill säga Umm Salamas make, dog, gick jag till Allahs Sändebud och sade: ”Allahs Sändebud, Salamas far har dött.” Han sade: ”Säg:اللهمَّ اغْفِرْ لِي وَلَهُ، وَأَعْقِينِي مِنْهُ عُقْبَى حَسَنَةٌ . Be: ”O Allah, förlåt honom och mig och ge mig en bättre ersättning för honom.” Jag bad denna bön, och därför gav Allah mig någon som var bättre än honom som ersättning: Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara med honom.
2. I Sahih Muslim återberättas från Umm Salama att Allahs Sändebud kom till Abu Salama efter hans död. Hans ögon var öppna, så han slöt dem. Sedan sade han: När en människas själ tas, följer hennes syn med den. Då började några av hans familjemedlemmar jämra sig. Allahs Sändebud sade: Be endast om det goda för er själva. Änglarna säger amen, amen till allt ni säger. Sedan bad han:
اللهم اغْفِرْ لِأَبِي سَلَمَةَ وارفع درجتهُ فِي الْمَهْدِينَ، وَأَخْلِقْهُ فِي عَقِيهِ الْغَابِرِينَ وَاغْفِرْ لَنَا وَلَهُ يَارَبِّ العالمين، وأَقْسِحْ لَهُ فِي قَبْرِهِ، وَلَوِرَ لَهُ فِيهِ .
”O Allah, förlåt Abu Salama, upphöj hans rang bland de vägledda och var hans efterträdare för de av hans efterkommande som blir kvar efter honom, det vill säga för att förbättra dem. O världarnas Herre, förlåt honom och oss, gör hans grav rymlig och upplys den.”
Det som enligt sunnah ska göras för den döende
När någons död närmar sig är det enligt sunnah att göra följande:
1. Lära den döende att säga trosbekännelsen. Muslim, Abu Dawud och at-Tirmidhi återberättar från Abu Sa’id al-Khudri: Låt era döende säga trosbekännelsen. Abu Dawud återberättar från Mu’adh ibn Jabal att Allahs Sändebud sade: Den vars sista ord är ”lā ilāha illā Allāh” kommer att träda in i paradiset.”
Detta försök att få honom att uttala kaliman ska göras först när han inte längre kan säga den med orden ”Jag vittnar”. Om han kan säga det behöver man inte längre lära honom den. Kaliman ska läras honom så länge den döendes tillstånd ännu inte har försämrats och talförmågan finns kvar. Den som har förlorat sitt förstånd och sin tankeförmåga kan inte lära sig kaliman. Den som endast har förlorat talförmågan men fortfarande är vid sina sinnens fulla bruk kan vittna om Guds enhet i sitt hjärta. De lärda har sagt att man inte bör pressa honom för mycket att uttala kaliman. Man ska inte säga till honom:
الا اللهsäg det. Det finns en risk att han blir irriterad och uttalar något olämpligt. Uttala kaliman så att han hör det, på ett sätt som fångar hans uppmärksamhet, så att han förstår den och kan upprepa den. När han en gång har uttalat kaliman ska man inte be honom att upprepa den. Men om han därefter säger något annat ska man åter framföra kaliman för honom, så att den blir hans sista ord. Enligt de flesta lärda är det tillräckligt att lära den döende kalima ṭayyiba, lā ilāha illā Allāh. Detta är nämligen det som tydligt nämns i hadithen. Vissa lärda anser att man ska lära honom både kalima ṭayyiba och kalima shahāda, eftersom syftet är att påminna om Guds enhet, vilket är beroende av båda dessa.
2. Den döende ska vändas mot väster och läggas på höger sida. Al-Bayhaqi och al-Hakim återberättar från Abu Qatada: När Allahs sändebud ﷺ kom till Medina frågade han efter Bara ibn Maʿrur. Folket sade att han hade avlidit. Han hade testamenterat en tredjedel av sin förmögenhet till dig och hade gett instruktioner om att han skulle vändas mot böneriktningen när döden närmade sig. Allahs sändebud ﷺ sade: ”Han gav korrekta instruktioner i enlighet med islams föreskrifter.” Jag återlämnade en tredjedel av hans förmögenhet till hans barn. Därefter gick han för att förrätta hans begravningsbön och bad så här:
اللهم اغفر له وارحمهُ وَأَدْخِلْهُ مَنْتَكَ وَقَدْ فَعَلْتَ .
”O Allah, förlåt honom, förbarma dig över honom, låt honom träda in i Ditt paradis, och Du har redan gjort det (det vill säga: Du har besvarat bönen).
Ahmad har återberättat att Fatima, Muhammeds ﷺ dotter, lades med ansiktet vänt mot väster när hennes död närmade sig, och därefter lades hon på höger sida.
Allahs sändebud ﷺ befallde på detta sätt alla att sova, och detta är också sättet att lägga den döde i graven. I en återberättelse från al-Shafiʿi sägs det att den döende ska läggas på rygg med fötterna vända mot böneriktningen och huvudet något upphöjt, så att ansiktet vänds mot böneriktningen. Den första uppfattningen är dock den som omfattas av de flesta lärda och den är den föredragna.
3. Recitation av sura Yasin: Ahmad, Abu Dawud, al-Nasa’i, al-Hakim och Ibn Hibban återberättar från Maʿqil ibn Yasar att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Sura Yasin är Koranens hjärta. Om någon läser den i hopp om Allah och det kommande livet, kommer han förvisso att bli förlåten. Läs därför denna sura över era döda.”
Ibn Hibban sade: Med ”den döde” avses i denna hadith den döende. I Musnad Ahmad har det återberättats från Safwan, må Allah vara nöjd med honom, att de äldre lärda brukade säga: När sura Yasin reciteras för den döende gör Allah genom den hans död lättare.
4. Efter en människas död ska hennes ögon stängas. I Sahih Muslim har det nämligen återberättats att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gick till Abu Salama efter hans död. Hans ögon var då öppna, och han stängde dem. Sedan sade han: När själen tas, tas även synförmågan med den.
5. Den döde ska täckas med ett tygstycke, så att hans awrah skyddas och hans förändrade ansikte hålls dolt för människors blickar. Det har nämligen återberättats från Aisha, må Allah vara nöjd med henne: När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gick bort täcktes han med en mönstrad mantel. – Bukhari och Muslim.
Det är tillåtet att kyssa den döde. Ingen har någon invändning mot detta. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kysste Uthman ibn Maz’un efter hans död. Abu Bakr lutade sig också över Allahs Sändebud efter hans död och kysste honom mellan ögonen. Sedan sade han: ”O Profet, o den bäste!”
6. När döden har konstaterats ska åtgärder för svepning och begravning vidtas så snart som möjligt. Den dödes förmyndare ska skynda på förberedelserna för tvagning, begravning och begravningsbön innan kroppen börjar förruttna. (En läkare eller någon annan motsvarande kunnig person ska fastställa att det rör sig om död och inte medvetslöshet.) Abu Dawud har återberättat att när Talha ibn al-Bara blev sjuk kom Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, för att besöka honom. Han sade: ”Jag ser att Talha har dött. Meddela mig därför (när begravningsbön, svepning, begravning och liknande ska utföras), och skynda på begravningen. Det är inte lämpligt att en muslims kropp hålls kvar hos hans familj.”
Man bör inte dröja med att svepa och begrava kroppen genom att vänta på någon annan än förmyndaren. Man får vänta på förmyndaren tills kroppen börjar förruttna. Ahmad och Tirmidhi har återberättat från Ali, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade till honom: ”O Ali, dröj inte med tre saker: bönen när dess tid har inträtt, begravningsbönen när den ska utföras och en ogift flickas giftermål när en lämplig brudgum har hittats.”
7. Om den döde har skulder ska de betalas. Ahmad, Ibn Majah och Tirmidhi har återberättat från Abu Hurayra att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den troendes själ förblir bunden vid hans skuld tills den betalas.” Det innebär att hans öde förblir obestämt: om han kommer att befrias eller gå under. Det kan också innebära att han hindras från att träda in i paradiset. Detta gäller den som dör och lämnar efter sig egendom som räcker till att betala skulden. Men beträffande den som inte hade någon egendom, men hade för avsikt att betala skulden och dog innan han hann göra det, finns det belägg för att Allah kommer att betala hans skuld. Detsamma gäller den som dog och lämnade efter sig egendom, hade för avsikt att betala sin skuld, men vars arvingar inte betalade den ur kvarlåtenskapen. Även hans skuld kommer Allah att betala. Bukhari har återberättat från Abu Hurayra att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den som lånar pengar av människor och har för avsikt att betala tillbaka dem, för honom kommer Allah att betala skulden. Men den som har för avsikten att förskingra dem kommer Allah att förgöra.” Ahmad, Abu Nuaym, Bazzar och Tabarani har återberättat att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”På Domedagen kommer den skuldsatte att kallas och ställas inför Allah. Sedan kommer han att tillfrågas: ’O Adams son, i vilket syfte tog du denna skuld och varför kränkte du människors rättigheter?’ Han kommer att svara: ’O Allah, Du vet att jag efter att ha tagit denna skuld varken åt eller drack upp den, och inte heller slösade jag bort den. Men jag drabbades av olyckor som brand, stöld och förlust och liknande.’ Allah kommer att säga: ’Min tjänare har talat sanning. Jag är den som bäst kan betala din skuld.’ Då kommer Allah att befalla att något ska hämtas. Sedan kommer Han att lägga detta på vågen, varigenom hans goda gärningar kommer att väga tyngre än hans dåliga gärningar. Därefter kommer han genom Allahs barmhärtighet att träda in i paradiset.”
En gång brukade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, inte förrätta begravningsbönen för en skuldsatt person. Men senare, när Allah lät honom erövra olika länder och hans rikedom ökade, förrättade han begravningsbönen för den som hade dött skuldsatt och betalade hans skuld. I Bukhari har det återberättats att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Jag står de troende närmare än de själva. Den som dör skuldsatt och inte lämnar efter sig egendom som räcker till att betala skulden, hans skuld kommer jag att betala. Men den som dör och lämnar efter sig egendom, ansvaret för att betala hans skuld vilar på hans arvingar.”
Denna hadith visar att om en person dör medan han är skuldsatt, ska hans skuld betalas ur muslimernas Bayt al-Mal, det vill säga statskassan, från en av zakatens utgiftskategorier: de skuldsatta. Hans rätt till detta upphör inte på grund av hans död.
3. Vad som bör göras beträffande den avlidne
Det som är rekommenderat när man får höra att en muslim har avlidit
När en muslim får höra att någon av hans kära har avlidit ska han först läsa إِنَّا لِلَّهِ وَإِنَّا إِلَيْهِ رَاجِعُونَ (Vi tillhör sannerligen Allah och till Honom ska vi återvända), och därefter be Allah för den avlidne. Detta är rekommenderat.
1. Ahmad och Muslim har återberättat från Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne. Umm Salama sade: Jag hörde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, säga: När en prövning drabbar en tjänare och han säger:
إِنَّا لِلَّهِ وَإِنَّا إِلَيْهِ رَاجِعُونَ اللَّهُمَّ أَجِرْنِي فِي مُصِيبَتِي وَأَخْلِفُ لِي خَيْرًا مِنْهَا.
“Vi tillhör sannerligen Allah och till Honom ska vi återvända. O Allah, ge mig belöning för min prövning och ge mig i utbyte något bättre än den”, då kommer Allah att belöna honom för hans prövning och ge honom något bättre än den i utbyte. Umm Salama sade: När Abu Salama dog sade jag det som Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade uppmanat mig att säga. Som följd av detta gav Allah mig något bättre än honom: Allahs Sändebud själv, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. (Efter Umm Salamas makes död tog Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, henne till hustru.)
2. Al-Tirmidhi har återberättat från Abu Musa al-Ashari, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: När ett av en tjänares barn dör säger Allah till Sina änglar: Har ni tagit min tjänares barn? De svarar: Ja. Allah säger: Har ni tagit det som var en del av hans hjärta? De svarar: Ja. Allah säger: Vad sade då Min tjänare? De svarar: Han lovprisade Dig och sade: “Vi tillhör sannerligen Allah och till Honom ska vi återvända.” Då säger Allah: Bygg ett hus åt Min tjänare i paradiset och kalla det “Lovprisningens hus”.
3. I Bukhari återberättas från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Allah den Allsmäktige säger: ”När Jag tar den troendes älskade bland världens invånare ifrån honom och därefter är denne tjänare nöjd med det, har Jag inget annat än paradiset att ge honom som belöning.”
4. Det återberättas från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allah den Allsmäktiges ord lyder: ”De som, när en olycka drabbar dem, säger:
الَّذِينَ إِذَ أَصَابَتْهُمْ مُصِيبَةٌ قَالُوا إِنَّا لِلَّهِ وَإِنَّا إِلَيْهِ رَاجِعُونَ أَوْلَئِكَ عَلَيْهِمْ مَلَوَاتِ مِنْ رَبِّهِمْ وَرَحْمَةٌ وأولئك هم المهتدون .
’Vi tillhör sannerligen Allah och till Honom ska vi återvända.’ Över dem kommer välsignelser och barmhärtighet från deras Herre, och det är de som är rätt vägledda.” Ibn Abbas sade: I denna vers meddelar Allah att när den troende underkastar sig Allahs beslut, återvänder till Honom och vid olyckor och prövningar påminner sig om att återvända till Honom, då garanteras han tre goda ting: välsignelse från Allah, barmhärtighet och vägledning.
Det är rekommenderat att underrätta den avlidnes släktingar och närstående om hans död
De lärda anser det rekommenderat att underrätta den avlidnes närstående, släktingar, vänner och rättfärdiga människor om hans död, så att de kan få belöningen för att delta i hans svepning och begravning. Det återberättas från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) i alla de autentiska hadithsamlingarna: ”Den dag då Najashi dog tillkännagav Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hans död och begav sig tillsammans med muslimerna till en öppen plats för att förrätta den frånvarande begravningsbönen för honom. Där ställde han sina följeslagare i led och bad för Najashi med fyra takbirer. Ahmad och Bukhari återberättar från Anas (må Allah vara nöjd med honom): Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) meddelade nyheten om Zayds, Jaʿfars och Ibn Rawahas martyrskap; deras nyhet nådde mig före honom.” Tirmidhi sade: Det finns inget hinder i att underrätta en mans bröder och släktingar om hans död.
Al-Bayhaqi sade däremot: Jag har fått veta beträffande Malik ibn Anas (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: ”Jag tycker inte om att en människas död tillkännages genom högljudda rop från moskén. Men om någon kommer och stannar vid moskéns dörr och underrättar människorna om hans död, finns det inget att invända mot det.”
Å andra sidan återberättar Ahmad och Tirmidhi från Hudhayfa att Hudhayfa sade: ”Meddela ingen om min död efter att jag har dött, för jag fruktar att detta kan omfattas av det dödskungörande som Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har förbjudit.” Med detta avses dock dödskungörandet under den förislamiska okunnighetens tid. Deras sed var att, när en framstående man dog, skicka en ryttare som budbärare från stam till stam. Han gick runt och sade: ”Den och den har dött, och med honom har hela den arabiska nationen dött.” Samtidigt brukade han skrika och gråta.
Att gråta över en avliden
De lärda är eniga om att det är tillåtet att gråta över en avliden, så länge det inte sker med högljudda skrik och klagan. I Sahih al-Bukhari återges att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Allah straffar inte på grund av tårar som fälls eller ett hjärta som grips av sorg. Han straffar eller visar barmhärtighet endast på grund av detta” – och han pekade på sin tunga. Han grät när hans egen son Ibrahim dog och sade: ”Ögonen fäller tårar och hjärtat är tungt av sorg. Men vi säger inget annat än det som behagar Allah. O Ibrahim, vi är sorgsna över din skilsmässa.” Han grät också när Umaymah, dottern till hans dotter Zaynab, dog. När Sa’d ibn ‘Ubadah såg detta sade han: ”Allahs sändebud, förbjöd du inte Zaynab att gråta? Och nu gråter du själv?” Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Detta är medkänsla, som Allah har skapat i Sina tjänares hjärtan. Och Allah visar barmhärtighet mot de av Sina tjänare som är barmhärtiga.”
Al-Tabarani har också återberättat från ‘Abdullah ibn Zayd att det är tillåtet att gråta, så länge det inte sker med högljudd klagan.
Att gråta med högljudd klagan blir en orsak till den avlidnes straff och lidande.
Det har återberättats från Ibn ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) att när ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) blev skadad, grät man högljutt över honom. När han återfick medvetandet sade han: ”Visste ni inte att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Den avlidne straffas på grund av de levandes högljudda gråt’?” Abu Musa (må Allah vara nöjd med honom) har också återberättat att när ‘Umar skadades började Suhayb ropa högljutt: ”Min bror!” ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Suhayb, vet du inte att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Den avlidne straffas på grund av de levandes gråt’?” Och al-Mughirah ibn Shu’bah (må Allah vara nöjd med honom) har återberättat: ”Jag hörde Allahs sändebud säga: ’Den för vilken man gråter högljutt straffas.’” Dessa hadither har återberättats i al-Bukhari och Muslim.
Förklaring: Innebörden av dessa hadither är att den avlidne blir ledsen och sårad av sina anhörigas högljudda gråt och klagan, eftersom han hör deras gråt och deras gärningar läggs fram inför honom. Hadithens innebörd är inte att han straffas på grund av sina anhörigas gråt, eftersom det står i Koranen: ”Ingen människa straffas för en annans synd.” Ibn Jarir återberättar från Abu Hurayrah (må Allah vara nöjd med honom): Abu Hurayrah sade: ”Era gärningar läggs fram inför era avlidna anhöriga. När de ser goda gärningar blir de glada, och när de ser dåliga gärningar blir de generade.” Ahmad och al-Tirmidhi har återberättat från Anas (må Allah vara nöjd med honom): ”Era gärningar läggs fram inför era avlidna anhöriga och släktingar. Om de är goda blir de glada. Om de inte är goda säger de: ’Dö inte innan du har lett dem till den rätta vägen, liksom du ledde oss till den rätta vägen.’”
Nu’man ibn Bashir sade: När ‘Abdullah ibn Rawahah förlorade medvetandet började hans syster klaga högljutt på följande sätt och säga: ”Åh berg! Åh den och den! Åh den och den!” och fortsatte att uttala flera sådana ord. När ‘Abdullah ibn Rawahah sedan återfick medvetandet sade han: ”Varje gång du sade något till mig fick jag höra: ’Är du verkligen sådan?’” – al-Bukhari
Högljudd klagan
I flera hadither har det med stränga ord förbjudits att gråta med högljudd klagan. Det har berättats från Abu Malik al-Ashʿari, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: ”Fyra seder från okunnighetstiden består fortfarande i min ummah: att skryta över sina förfäder, att förolämpa människor genom att kalla dem lågbördiga, att tro att stjärnorna påverkar huruvida det regnar eller inte, samt att gråta med högljudd klagan över en avliden.” Han sade också: ”Om de professionella klagerskorna inte ångrar sig före sin död, kommer de på uppståndelsens dag att ställas upp i ett sådant tillstånd att de bär kläder av tjära och rustningar som orsakar hudutslag.” Ahmad och Muslim. Umm ʿAtiyya sade: ”Allahs Sändebud tog en ed av oss att vi inte skulle sörja genom att gråta med högljudd klagan.” Al-Bazzar återberättade med en tillförlitlig berättarkedja att Allahs Sändebud sade: ”Det finns två ljud som är förbannade i denna värld och i det kommande livet: ljudet av musikinstrument för att uttrycka glädje och ljudet av att gråta melodiskt i olycka.” I al-Bukhari och Muslim har det berättats från Abu Musa att Allahs Sändebud tog avstånd från tre slags kvinnor: kvinnan som skriker och gråter av sorg, rakar huvudet vid en olycka och river sönder sina kläder. Ahmad återberättade från Anas att Allahs Sändebud, när han tog kvinnorna i trohetsed, lät dem lova att de inte skulle klaga högljutt. Kvinnorna sade: ”Allahs Sändebud, under okunnighetstiden brukade vissa kvinnor hjälpa oss att sörja. Ska vi nu, efter islams framträdande, inte hjälpa dem att sörja?” Allahs Sändebud sade: ”Det finns ingen plats i islam för att hjälpa till med klagan.”
Att sörja en avliden
För kvinnor är det tillåtet att sörja en nära anhörigs död i upp till tre dagar, såvida inte hennes make förbjuder henne att göra det. Det är inte tillåtet att sörja någon annan än maken i mer än tre dagar. När maken dör är det obligatoriskt för hustrun att sörja under vänteperioden. Denna period är fyra månader och tio dagar. I alla de välkända autentiska hadithsamlingarna utom at-Tirmidhi har det berättats från Umm ʿAtiyya att Allahs Sändebud sade: ”Det är inte tillåtet för en kvinna att sörja någon annan avliden än sin make i mer än tre dagar. För sin make ska hon sörja i fyra månader och tio dagar. Hon ska inte bära några färgade kläder utom den jemenitiska manteln, inte använda kohl, inte använda parfym, inte färga sig med henna och inte kamma håret annat än när hon är rituellt ren. När menstruationen har upphört ska hon bada med parfymerat vatten.” Sorgens innebörd är att avstå från den utsmyckning som kvinnor vanligtvis använder, såsom att bära smycken, använda kohl, bära sidenkläder, använda parfym och färga sig med henna. Det är hustruns plikt att avstå från sådant och sörja endast sin make under hela vänteperioden, så att hon kan visa honom trohet och uppfylla hans rättigheter. Det är rekommenderat att förse den avlidnes familj med mat.
Det har berättats från ʿAbdullah ibn Jaʿfar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: ”Förse Jaʿfars familj med mat, eftersom en olycka har drabbat dem som hindrar dem från att laga mat.” (Det vill säga Jaʿfars martyrdöd.) Abu Dawud, Ibn Majah och at-Tirmidhi. Anledningen till att denna handling förklaras vara rekommenderad är att den är en belönad och ädel handling och att den genom detta skapar närhet till grannar och anhöriga. Imam ash-Shafiʿi sade: ”Det bästa för den avlidnes anhöriga är att mätta hans familj under hela dagen och natten. Detta är sunnah och de ädla människornas sed.”
De lärda anser också att det är rekommenderat att enträget bjuda den avlidnes familj på mat, så att de inte avstår från att äta och dricka av blyghet eller på grund av den överväldigande sorgen och därmed blir svaga. Det är dock inte tillåtet att ge mat till kvinnor som klagar högljutt. Det skulle nämligen innebära att man hjälper dem i deras synd.
Imamerna anser däremot enhälligt att det är ogillat att den avlidnes familj ordnar en kollektiv måltid. Det leder nämligen till ytterligare olycka ovanpå deras olycka och ytterligare besvär ovanpå deras besvär, samt till likhet med okunnighetstidens seder och bruk. Jarir sade: ”Vi brukade betrakta folksamlingar i den avlidnes hem och anordnandet av en kollektiv måltid efter hans begravning som otillåtet sorgeuttryck.” Vissa lärda har även sagt att det är förbjudet.
Ibn Qudamah sade: ”Det är tillåtet att göra detta när det finns ett verkligt behov. Ibland kommer nämligen den avlidnes anhöriga från avlägsna byar och andra områden, och de tvingas övernatta där. Då finns det ingen annan utväg än att ge dem gästfrihet.”
Det är tillåtet att förbereda svepningen och graven före döden
Al-Bukhari sade att vissa under Guds sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tid brukade ha sina svepningar färdigberedda, och att Guds sändebud inte invände mot detta. Al-Bukhari återberättar från Sahl (må Allah vara nöjd med honom): En kvinna kom till Guds sändebud med en vävd mantel med en bård. Sahl sade: Vet ni vad manteln var? Folket svarade: En shamla (en mantel av fin kvalitet). Sahl sade: Ja. Kvinnan sade: Jag har vävt denna mantel med mina egna händer och kommit med den för att klä honom i den. Guds sändebud tog emot den, eftersom han behövde den. Sedan kom han till oss iklädd den, som en höftklädnad. En man berömde den och sade: Låt mig bära den. Så vacker den är! Folket sade: Du gjorde inte rätt. Guds sändebud har burit den, och han behövde den. Ändå bad du honom om den. Du visste att han inte avvisade den som bad honom om något. Mannen sade: Vid Allah, jag bad honom inte om den för att bära den, utan för att den skulle bli min svepning. Sahl sade: Därefter blev manteln hans svepning. Hafiz Ibn Hajar kommenterar denna rubrik och säger: Al-Bukhari har lagt till orden ”Guds sändebud invände inte mot detta” för att antyda den invändning som kom från följeslagarna. Följeslagarna invände när en följeslagare bad om manteln. Men när denne följeslagare, vars namn inte nämns, förklarade sin ursäkt för dem, det vill säga att han ville göra den till sin svepning, invände de inte längre. Detta visar att det är tillåtet att under sin livstid skaffa en svepning och andra nödvändiga saker åt den döde. Frågan är då: Är det också tillåtet att gräva sin grav? Ibn Battal sade: Detta bevisar att det är tillåtet att förbereda något innan behovet av det uppstår. Många fromma människor brukade gräva sina gravar före sin död. Zayn ibn al-Munir sade emellertid: Ingen av följeslagarna gjorde detta. Om det hade varit rekommenderat, skulle många av följeslagarna ha gjort det.
Al-Ayni sade: Att ingen av följeslagarna utförde en viss handling bevisar inte att den är otillåten. Om vanliga muslimer anser en handling vara god, är den god inför Allah, särskilt när en grupp lärda och rättfärdiga människor utför den.
Imam Ahmad sade: Om en person köper en plats för sin grav och testamenterar att han ska begravas där, finns det inget att invända mot detta. Det har berättats att Uthman, Aisha och Umar ibn Abd al-Aziz gjorde detta.
Det är rekommenderat att önska sig döden i Mecka eller Medina
Det är rekommenderat att be Allah om att få dö i Mecka eller Medina. Al-Bukhari återberättar nämligen från Hafsa att Umar (må Allah vara nöjd med honom) brukade be:
اللَّهُ ارْزُقْنِي شَهَادَةً فِي سَبِيلِكَ وَاجْعَلْ مَوْتِي فِي بَلَدِ رَسُولِكَ .
”O Allah, skänk mig martyrskap på Din väg och låt mig dö i Din profets stad.” Hafsa sade: Jag frågade: Hur är detta möjligt? Han svarade: Om Allah vill, kommer Han att skänka mig detta.” At-Tabarani återberättar från Jabir att Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Den som dör i någon av de två heliga helgedomarna, Mecka eller Medina, kommer att vara trygg på Uppståndelsens dag.
Plötslig död
Abu Dawud har återberättat från följeslagaren Ubayd ibn Khalid as-Sulamī: ”En plötslig död är en sorglig händelse.” (Plötslig död ogillades eftersom människan då inte får möjlighet att få sina synder förlåtna genom att uthärda sjukdom, eller att förbereda sig för döden genom ånger och goda handlingar.) Hadithen har även återberättats från Abdullah ibn Masʿud, Anas ibn Malik, Abu Hurayra och Aisha, må Allah vara nöjd med dem.
Den vars barn dör
1. Al-Bukhari har återberättat från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Om tre minderåriga barn till en muslim dör, kommer Allah genom sin barmhärtighet att låta honom träda in i paradiset på grund av dem.”
2. Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abu Saʿid al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom: Kvinnorna sade till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Bestäm en dag för att ge oss undervisning.” När Allahs Sändebud sedan undervisade kvinnorna sade han att den kvinna vars tre barn dör, genom dem skyddas från Elden. En kvinna sade: ”Och om två dör?” Allahs Sändebud sade: ”Även om två dör.”
Åldern på den muslimska ummans medlemmar
At-Tirmidhi har återberättat från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Min ummas genomsnittliga livslängd kommer att vara mellan sextio och sjuttio år. Mycket få kommer att överskrida detta.”
Döden är ett slags befrielse
Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abu Qatada, må Allah vara nöjd med honom: En begravning passerade förbi Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. När han såg den sade han: ”Antingen har denne avlidne funnit befrielse, eller så har andra funnit befrielse från honom.” Folket sade: ”O Allahs Sändebud, vilken avliden finner befrielse, och från vilken avliden finner andra befrielse?” Allahs Sändebud sade: ”När den troende tjänaren dör, befrias han från världens prövningar, olyckor och sorger. Men när den syndige tjänaren dör, befrias de andra tjänarna, hela landet, växterna och djuren från hans grepp.”
Den avlidnes svepning och begravning
Det är obligatoriskt att tvätta den avlidne, svepa honom i en liksvepning, förrätta janazabönen för honom och begrava honom. Nedan följer en detaljerad redogörelse:
Att tvätta den avlidne
1. Bestämmelsen om tvagningen: Enligt de flesta lärda är det en kollektiv skyldighet att tvätta en avliden muslim. Om några personer utför denna handling är skyldigheten uppfylld för alla muslimer. Detta beror på att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befallde denna handling och befallde alla muslimer att se till att denna befallning efterlevdes.
2. Vem måste tvättas och vem måste inte tvättas: Det är obligatoriskt att tvätta varje muslim som inte har dödats av de otrogna i något krig.
3. Tvagning och janazabön för delar av den avlidnes kropp:
De rättslärda är oense om tvagningen av delar av en avliden muslims kropp. Enligt imam al-Shafi‘i, Ahmad och Ibn Hazm ska han tvättas, svepas i en liksvepning och janazabönen ska förrättas för honom. Imam al-Shafi‘i sade: ”Vi har fått veta att en fågel under kamelstriden släppte en hand i Mecka. Genom att se ringen på handen kunde människorna identifiera vems hand det var. (Det var handen tillhörande Abd al-Rahman ibn Itab ibn Usayd.) Därefter förrättades tvagningen av den och janazabönen för den i en samling av följeslagarna.” Imam Ahmad sade: ”Abu Ayyub förrättade janazabönen för en mans fot, och Umar, må Allah vara nöjd med honom, förrättade janazabönen för några ben.” Ibn Hazm säger: ”Vilken del av den avlidne muslimen som än återfinns ska tvättas och svepas i en liksvepning. Undantaget är martyren.” Han sade: ”När janazabönen förrättas för den del som återfunnits ska avsikten vara att förrätta janazabönen för hela hans kropp och själ.” Enligt Abu Hanifa och Malik ska han tvättas och bönen förrättas om mer än hälften av kroppen återfinns. Annars ska varken tvagning eller bön förrättas.
4. Martyren ska inte tvättas: En martyr som dödats av de otrogna i strid ska inte tvättas, även om det annars hade varit obligatoriskt eller påbjudet för honom att tvättas. (Enligt malikiterna ska en martyr som hade skyldighet att tvättas inte tvättas. Detta är också den starkaste uppfattningen inom den shafiitiska rättsskolan samt Imam Muhammads och Abu Yusuf̣s uppfattning. Beviset för detta är att Hanzala, må Allah vara nöjd med honom, blev martyr medan tvagning var obligatorisk för honom. Trots detta tvättade Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, honom inte.) Om martyrens kläder är tillräckliga som liksvepning ska han svepas i dem. Annars ska den återstående liksvepningen läggas till så att den blir komplett. Om han bär mer kläder än vad den sunnamässiga liksvepningen kräver ska de överflödiga kläderna tas av. Han ska begravas med sitt blod på kroppen. Inte ens en droppe blod får tvättas eller torkas bort. Ahmad återberättade att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Tvätta inte martyrerna, för ur varje sår och varje droppe blod kommer på uppståndelsens dag doften av mysk att spridas.” Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befallde att martyrerna från Uhud skulle begravas med sitt blod på kroppen. Han tvättade dem inte och förrättade inte heller janazabönen för dem.
Imam al-Shafi‘i sade: ”Avsikten med att begrava dem utan tvagning och bön är sannolikt att de ska möta Allah med sina sår. Deras blod kommer nämligen att dofta som mysk. Efter den heder som Allah har skänkt dem behöver de inte längre janazabönen. Detta innebar dessutom en lättnad för de övriga muslimernas svårigheter, eftersom många av krigarna låg svårt sårade. Dessutom fanns det en risk för att fienden skulle gå till nytt angrepp mot dem. De hade också oro för sina familjer, och familjerna oroade sig för dem. (Därför behövde de snabbt återförenas med sina familjer.) Enligt vissa är den djupare visdomen bakom att janazabönen utelämnas för martyrerna att janazabönen förrättas för den döde, medan martyren är levande. Eller också är janazabönen en form av förbön, och martyrerna behöver inte denna förbön, eftersom det är de som kommer att vädja för andra.”
5. Martyrer som ska tvättas och för vilka janazabönen ska förrättas: De martyrer som
Muslimer som har dödats, inte till följd av strid med några otrogna, har Allahs Sändebud ﷺ också kallat martyrer. De ska emellertid tvättas och begravningsbönen ska också förrättas för dem. Sådana personer som dog under Sändarens ﷺ livstid tvättade han själv, och därefter tvättade muslimerna även ʿUmar, ʿUthmān och ʿAlī. Trots att de alla var martyrer. Här redogör vi för sådana martyrer:
1. Jābir ibn ʿAtīq har berättat att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Förutom de som dödas på Allahs väg är sju personer martyrer: den som dör i pesten, den som drunknar, den som dör av en böld som uppstår i kroppens inre sida, den som dör av en magsjukdom, den som bränns till döds, den som omkommer under ett ras och kvinnan som dör under förlossningen.” – Aḥmad, Abū Dāwūd, an-Nasāʾī.
2. Abū Hurayra må Allah vara nöjd med honom har berättat att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Vem bland er anser ni vara martyr?” Sällskapet sade: ”Allahs Sändebud, den som har dödats på Allahs väg.” Sändebudet ﷺ sade: ”I så fall skulle antalet martyrer i min umma vara mycket litet.” De sade: ”Allahs Sändebud! Vilka är då martyrerna?” Han sade: ”Den som dödas på Allahs väg är martyr; den som dör på Allahs väg, det vill säga medan han befinner sig i lydnad inför Allah, är också martyr; den som dör i pesten är också martyr; den som dör av en magsjukdom är också martyr; och den som drunknar är också martyr.” – Muslim.
3. Saʿīd ibn Zayd har berättat att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som dödas när han försöker skydda sin egendom är martyr; den som dödas när han försöker rädda sitt liv, det vill säga i självförsvar, är martyr; den som dödas när han försöker försvara islam är också martyr; och den som dödas när han försöker skydda sin familj är också martyr.” – Aḥmad och at-Tirmidhī.
6. Att tvätta en otrogen. Det är inte obligatoriskt för en muslim att tvätta en otrogen. Enligt vissa är det tillåtet. Enligt mālikiterna och ḥanbaliterna är det inte tillåtet för en muslim att tvätta, svepa in eller begrava en icke-muslimsk anhörig. Om man däremot befarar att kroppen kan gå förlorad är det nödvändigt att begrava den. Aḥmad, Abū Dāwūd, an-Nasāʾī och al-Bayhaqī har nämligen återberättat att ʿAlī må Allah vara nöjd med honom sade: ”Jag sade till Allahs Sändebud ﷺ: ’Din gamle, vilseledde far, det vill säga ʿAlīs far Abū Ṭālib, har dött.’ Han sade: ’Gå och begrav din far, och säg ingenting till någon innan du kommer tillbaka till mig.’ Därefter gick jag och begravde honom. Sedan kom jag till Allahs Sändebud ﷺ. Då befallde han mig att tvätta mig. Jag tvättade mig, och han bad för mig.
Ibn al-Mundhir sade: Det finns ingen sunnah att följa när den döde tvättas.
Hur tvagningen ska utföras
Det är obligatoriskt att låta vatten rinna över hela den dödes kropp en gång, även om han eller hon befann sig i ett tillstånd av orenhet på grund av menstruationsblödning eller sädesuttömning. Det rekommenderas att lägga den döde på en upphöjd plats och ta av hans eller hennes kläder. (Enligt imām ash-Shāfiʿī är det bättre att tvätta den döde med kläderna på om skjortan är så tunn att den inte hindrar vattnet från att nå kroppen. Den Profetiska sändebudet ﷺ tvättades nämligen med skjortan på. Det verkar emellertid som om detta var särskilt för Sändebudet ﷺ. Annars var den välkända seden att tvätta den döde utan kläder, förutom att de privata delarna skulle täckas.) Därefter ska den dödes privata delar täckas, om han eller hon inte är ett barn. Ingen annan än den som behöver närvara vid tvagningen ska vara närvarande. Den som tvättar den döde bör vara en rättfärdig och pålitlig person, så att han eller hon offentliggör det goda som observeras och döljer det dåliga. Ibn Mājah har nämligen återberättat att Sändebudet ﷺ sade: ”Era döda bör tvättas endast av dem som är pålitliga.” Den som tvättar den döde måste ha avsikten att göra det, eftersom uppgiften att tvätta har anförtrotts åt honom eller henne. Därefter börjar tvagningen. Först trycker man lätt på magen, så att det som eventuellt finns i magen kommer ut. Sedan avlägsnar man all smuts och orenhet från kroppen. Med en tygbit i handen torkar man de privata delarna. Det är nämligen förbjudet att röra vid de privata delarna med bara handen. Därefter utför man tvagningen av den döde på samma sätt som inför bönen. Sändebudet ﷺ har nämligen sagt att man ska börja från den dödes högra sida och med tvagningens kroppsdelar. Dessutom är det lämpligt att börja med tvagningens kroppsdelar för att återuppliva den troendes kännetecken genom att framhäva de lysande tecknen. Därefter tvättar man den döde tre gånger med vatten och tvål, med början från höger sida. Om tre tvättningar inte rengör honom eller henne ordentligt, eller om det av någon annan anledning anses nödvändigt att tvätta mer än tre gånger, gör man det fem eller sju gånger. I Ṣaḥīḥ al-Bukhārī finns följande: Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Tvätta den döde ett udda antal gånger: tre, fem eller sju gånger, eller fler gånger om ni anser det nödvändigt.” (Ibn ʿAbd al-Barr sade: ”Jag känner inte till någon lärd som har sagt att man ska tvätta fler än sju gånger.” Aḥmad och Ibn al-Mundhir ansåg det ogillat att tvätta fler än sju gånger.) Ibn al-Mundhir sade: De som tvättar den döde har fått befogenhet att bestämma hur många gånger han eller hon ska tvättas, under förutsättning att antalet måste vara udda. Om den döde är en kvinna ska hennes hår lossas, tvättas efter att det har lossats och sedan flätas igen på samma sätt som tidigare och hängas ned längs ryggen. I den hadith som återberättats av Umm ʿAtiyya sägs det: Kvinnorna flätade håret på en av Allahs Sändebuds ﷺ döttrar i tre flätor. Man frågade: ”Löstes flätorna upp och gjordes sedan åter till tre flätor?” Umm ʿAtiyya
De svarade: Ja.
När tvagningen av den avlidne är avslutad ska kroppen torkas med en ren tygbit, så att svepningen inte blir våt. Därefter ska kroppen parfymeras. Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade: ”När ni bränner rökelse med doftämnen över den avlidne, gör det då tre gånger.” – al-Bayhaqi, al-Hakim och Ibn Hibban.
Abu Wa’il berättar: Ali hade mysk. Han hade testamenterat att hans kropp skulle parfymeras med denna mysk. Han sade: ”Detta är det överblivna parfymämnet från Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom.” Enligt de flesta lärda är det makruh att klippa den avlidnes naglar samt klippa eller raka hans mustasch, armhålehår och könshår. Ibn Hazm anser däremot att det är tillåtet.
Om oren avföring kommer ut ur magen efter tvagningen och före svepningen råder ingen oenighet om att det är obligatoriskt att tvätta bort endast orenheten och rengöra kroppen. Det råder däremot oenighet om att på nytt rena den avlidne. Vissa säger att det räcker att utföra wudu på honom, medan andra säger att tvagningen måste göras om. Den grund som de lärda har utgått från när de genom idjtihad fastställde hur tvagningen ska utföras, är Umm Atiyyas hadith, som har återberättats i alla de autentiska hadithsamlingarna. Hon sade: ”När Guds Sändebuds, må Guds frid och välsignelser vara över honom, dotter dog, kom han till oss och sade: ’Tvätta henne tre gånger med vatten och sidrblad, eller fem gånger, eller fler gånger om ni anser det nödvändigt. Lägg till kamfer vid den sista tvättningen. Meddela mig sedan.’ När vi var färdiga meddelade vi Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom. Då gav han oss sitt höftskynke och sade: ’Svep in henne med det under svepningen.’”
Det som de lärda har sagt om betydelsen av att använda kamfer är att det är ett väldoftande ämne och att detta är tiden då änglarna kommer. Dessutom har det förmågan att kyla ned och bevara olika saker, särskilt att göra liket fastare, hålla insekter borta från det och snabbt motverka förruttnelse. Om kamfer saknas kan även något annat användas, om det i sin helhet eller delvis har liknande egenskaper.
Att utföra tayammum på den avlidne när vatten saknas
Om vatten inte kan hittas ska tayammum utföras på den avlidne. Gud den Upphöjde säger: ”Om ni inte finner vatten, utför då tayammum.” Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade också: ”Jorden har gjorts till en moské och ett reningsmedel för mig.”
Tayammum får också utföras när det finns risk för att den avlidnes kropp blir slapp och instabil om den tvättas. På samma sätt får tayammum utföras när ingen annan än en främmande man kan hittas för att tvätta en avliden kvinnas kropp, eller ingen annan än en främmande kvinna kan hittas för att tvätta en avliden mans kropp. Abu Dawud och al-Bayhaqi har återberättat att Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade: ”När en kvinna dör och det inte finns någon annan kvinna hos henne än några män, och när en man dör och det inte finns någon annan man hos honom än några kvinnor, ska denna avlidna kvinna respektive man få tayammum utfört på sig och sedan begravas. De räknas som avlidna under vattenbrist.”
En kvinna ska få tayammum utfört av en man som är hennes mahram, med hans hand. Om ingen mahram-man finns, ska en främmande man linda en tygbit runt sin hand och utföra tayammum åt henne. Detta är Abu Hanifas och Ahmads rättsskolas uppfattning. Enligt Malik och al-Shafi‘i ska mahram-mannen tvaga henne om han finns tillgänglig, eftersom den avlidna kvinnan i förhållande till honom är som en man.
I verket ”al-Mudawwana” återges från imam Malik att han hade hört de lärda säga: När en kvinna dör under sådana omständigheter att det inte finns någon annan kvinna i hennes närhet och ingen man som är hennes mahram, ska tayammum utföras åt henne; hennes ansikte och båda händer ska strykas med jord. Och när en man dör under sådana omständigheter att det inte finns någon man hos honom, utan endast några kvinnor, ska dessa kvinnor utföra tayammum åt honom. (Ibn Hazm och andra har återberättat: När en man dör på en plats där det endast finns kvinnor och ingen man, eller när en kvinna dör på en plats där det endast finns män och ingen kvinna, ska kvinnorna tvaga mannen och männen tvaga kvinnan efter att ha täckt kroppen med ett tjockt tygstycke. De ska hälla vatten över hela kroppen utan att vidröra den avlidna med händerna. Om vatten finns tillgängligt är det inte tillåtet att ersätta tvagningen med tayammum.)
Makars rituella tvagning av varandra
Fakihorna är eniga om att hustrun får tvaga sin make. ‘Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Om jag tar initiativ till att fullgöra min skyldighet att tvaga honom, så drar jag mig inte tillbaka. Det var hans hustrur som tvagade Allahs Sändebud.” – Ahmad, Abu Dawud, al-Hakim. Det råder emellertid oenighet om huruvida mannen får tvaga sin hustru. Enligt majoriteten är det tillåtet, eftersom det har återberättats av al-Daraqutni och al-Bayhaqi att ‘Ali, må Allah vara nöjd med honom, tvagade Fatima, må Allah vara nöjd med henne. Allahs Sändebud sade också till ‘Aisha, må Allah vara nöjd med henne: ”Om du dör före mig ska jag tvaga dig och svepa in dig.” – Ibn Majah.
Hanafiterna säger: Det är inte tillåtet för mannen att tvaga sin hustru. Om ingen annan än mannen finns tillgänglig ska han utföra tayammum åt henne. Men haditherna talar emot hanafiternas uppfattning.
En kvinna tvagar en pojke Ibn al-Mundhir säger: Alla pålitliga lärda är eniga om att det är tillåtet för en kvinna att tvaga en pojke.
4. Janazah, begravning, svepning och gravbesök
Svepning
1. Bestämmelse: Det är en kollektiv skyldighet (fard kifāya) att svepa den döde i en svepning som täcker hela kroppen, även om det bara skulle vara ett enda tygstycke. al-Bukhari har återberättat från Khabbab att Khabbab sade: ”Vi utvandrade tillsammans med Allahs Sändebud enbart för att söka Allahs välbehag. Vår belöning tillkom hos Allah. Men några av oss dog innan de fick något av denna värld. En av dem var Mus’ab ibn Umayr. Han dödades i slaget vid Uhud. Vi fann inget annat att svepa honom i än en mantel. När vi täckte hans huvud med den blottades hans fötter, och när vi täckte hans fötter blottades hans huvud. Allahs Sändebud befallde oss att täcka hans huvud och lägga idhkhir (ett slags väldoftande gräs, som används tillsammans med trä för att täcka hustak) över hans båda fötter.”
2. Det som rekommenderas vid svepningen:
1. Svepningen bör vara ren och täcka hela kroppen: Ibn Majah och at-Tirmidhi har återberättat från Abu Qatadah att Allahs Sändebud sade: ”När någon av er är ansvarig för sin broder, ska han svepa honom på ett gott sätt.”
2. Det är rekommenderat att svepningen är vit. Ahmad, Abu Dawud och at-Tirmidhi har återberättat från Ibn Abbas att Allahs Sändebud sade: ”Bär vita kläder. Vita kläder är de bästa kläderna. Och svep era döda i vita kläder.”
3. Svepningen bör rökas och beströs med kamfer, hunut och väldoft. Ahmad och al-Hakim har återberättat från Jabir att Allahs Sändebud sade: ”När ni röker den döde, gör det då tre gånger.” Abu Sa’id och Ibn Abbas testamenterade dessutom att deras svepningar skulle rökas med sandelträ.
4. Fyra svepningar för mannen och fem för kvinnan. Det har återberättats från Aisha i alla de autentiska hadithsamlingarna att Allahs Sändebud sveptes i tre nya vita bomullstyger. Där fanns ingen turban. At-Tirmidhi sade: De flesta av Allahs Sändebuds lärda följeslagare handlade enligt denna hadith. Sufyan ath-Thawri sade: Mannen ska svepas i tre tygstycken. Om du vill kan det vara en skjorta och två svepningar, annars tre svepningar. Om två tygstycken inte finns räcker ett tygstycke. Två tygstycken räcker också. Om det är möjligt är tre tygstycken bäst. Detta är Shafi’is, Ahmads och Ishaqs uppfattning. De sade: Kvinnan ska svepas i fem tygstycken. Umm Atiyyah sade: Allahs Sändebud gav henne ett höftskynke, en skjorta, ett huvudtäcke och två svepningar.
3. Svepningen av den som är i ihram. När en person som är i ihram dör ska han tvättas på samma sätt som andra som inte är i ihram, och svepas i sina ihramkläder. Hans huvud ska inte täckas och han ska inte parfymeras, eftersom bestämmelserna för ihram fortfarande gäller. Det har återberättats från Ibn Abbas i de autentiska hadithsamlingarna att en man som befann sig med Allahs Sändebud på Arafas slätt plötsligt föll från sitt riddjur. Djuret bröt genast nacken på honom. Detta meddelades Allahs Sändebud. Han sade: ”Tvätta honom med vatten och sidrblad och svep honom i hans två ihramtyger. Parfymera honom inte och täck inte hans huvud. Allah kommer att återuppväcka honom på Uppståndelsens dag medan han säger: ’Labbayka.’”
Hanafiterna och malekiterna säger: Så snart en person i ihram dör upphör hans ihram. Därför ska han, eftersom han inte längre är i ihram, svepas som en person som inte är i ihram. Svepningen ska sys, hans huvud ska täckas och han ska parfymeras. De säger: Händelsen med den som föll från sitt riddjur och dog var ett exceptionellt och enstaka fall. Därför är metoden för hans svepning begränsad till just honom och gäller inte alla. Men förklaringen att Allahs Sändebud sade att han skulle återuppväckas på Uppståndelsens dag medan han uttalade ”Labbayka” gäller utan tvekan varje person som är i ihram. Detta är dessutom en bestående grundprincip: En regel som gäller en viss person gäller alla, såvida det inte bevisas att den är särskilt begränsad till denna person.
4. Det är makruh att överdriva beträffande kafan: Kafan bör vara av god kvalitet. Det är olämpligt att använda ett dyrt tyg eller ett tyg som man vanligtvis inte brukar använda. Shaʿbī berättar att ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Överdriv inte beträffande min kafan. Jag hörde nämligen Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: ’Överdriv inte beträffande kafan. Den tas snart av.’” – Abu Dawud. Hudhayfa, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Överdriv inte beträffande kafan. Köp två rena tygstycken åt mig.” Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Tvätta detta plagg som jag bär och lägg till två tygstycken ovanpå det, alltså fäst dem, och svep sedan in mig i dem.” ʿAisha sade: ”Men detta plagg är gammalt.” Han svarade: ”Den levande är mer i behov av nya kläder än den döde. Kafan är till för det var som utsöndras från den döda kroppen.”
5. En kafan av siden: Det är inte tillåtet att svepa in en man i siden, men det är tillåtet för en kvinna. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Guld och siden är förbjudet för männen i min ummah, men tillåtet för kvinnorna.” Många lärda har även ogillat att svepa in en kvinna i siden, eftersom det innebär slöseri med och överdriven användning av en egendom som är förbjuden enligt sharia. Enligt dem är det inte något jag föredrar som utsmyckning under livet och som kafan efter döden. Al-Hasan, Ibn al-Mubarak och Ishaq ansåg det vara makruh. Ibn al-Mundhir sade: ”Jag minns inte att någon annan har sagt motsatsen till detta.”
6. Kafan ska bekostas av den avlidnes egna tillgångar: Om den avlidne har lämnat efter sig någon egendom ska kafan bekostas av den. Om han inte har lämnat efter sig någon egendom ska den som brukade bära kostnaderna för hans försörjning även bära kostnaden för kafan. Om det däremot inte finns någon som försörjde honom ska hans kafan bekostas ur muslimernas bayt al-mal, det vill säga statskassan; annars ska muslimerna själva ordna hans kafan. Samma regel gäller för en kvinna som för en man. Ibn Hazm sade: ”Kostnaderna för en kvinnas kafan och grävandet av hennes grav ska betalas ur hennes egen egendom. Det är inte hennes makes ansvar. Utan ett entydigt påbud i Koranen och sunna är det förbjudet för någon att ingripa i andra muslimers egendom.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Var och ens liv och egendom är förbjudna för de andra.” Allah har endast ålagt maken ansvaret för hustruns mat, kläder och bostad. I det språk med vilket Allah har befallt oss beträffande kafan benämns kafan inte som kläder och graven inte som en bostad.
Den avlidnes janazah
1. Bestämmelsen om janazabönen: De rättslärda imamernas enhälliga uppfattning är att janazabönen för den avlidne är fard kifaya. Detta eftersom Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallde den och muslimerna följde hans befallning. Al-Bukhari och Muslim återberättade från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom: När en skuldsatt avliden person fördes till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, frågade han alltid om personen hade lämnat efter sig tillgångar som räckte till att betala skulden. Om det sades att han hade lämnat tillräckliga tillgångar för att betala sin skuld, bad han janazabönen över honom. Annars sade han till muslimerna: ”Be janazabönen över er följeslagare.”
2. Janazabönens förtjänst: 1. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, återberättade i alla de autentiska hadithsamlingarna att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som ber janazabönen och deltar i begravningen av den avlidne får belöningen av en qirat. Den som följer honom tills begravningen är avslutad får belöningen av två qirat. Den minsta av dessa qirat är lika stor som berget Uhud.” (Det vill säga att den på Domedagen kommer att väga lika tungt som berget Uhud på vågen.)
2. Muslim återberättade från Khabbab, som sade: ”ʿAbdullah ibn ʿUmar, har du inte hört vad Abu Hurayra säger? Han ska ha hört Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: ’Den som lämnar sitt hem tillsammans med en avliden person, ber janazabönen över honom och sedan följer honom tills han begravs, får belöningen av två qirat. Varje qirat är lika stort som berget Uhud. Den som ber janazabönen och sedan går därifrån får en belöning lika stor som berget Uhud.’” (Detta visar att man inte behöver någons tillstånd för att gå därifrån efter bönen.) När Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, hörde detta skickade han Khabbab till ʿAisha för att fråga henne om Abu Hurayras uttalande var sant. Han befallde Khabbab att återvända och meddela honom vad ʿAisha hade sagt. ʿAisha sade: ”Abu Hurayra talade sanning.” Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Vi har gått miste om många qirat av belöning.”
3. Villkoren för janazabönen: Eftersom janazabönen är en bön gäller även här villkoren för alla andra obligatoriska böner. Det innebär bland annat att man ska vara fri från synlig orenhet, fri från mindre och större osynlig rituell orenhet, vänd mot qiblah och täcka ʿawrah. ʿAbdullah ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, brukade säga: ”Det är inte tillåtet att be janazabönen annat än i ett tillstånd av renhet.” Skillnaden mellan denna och de andra obligatoriska bönerna är att en bestämd tid inte är ett villkor för den. Den kan alltid bes när den avlidne finns närvarande. Enligt hanafiterna och shafiiterna får den till och med bes under förbjudna tider. Ahmad, Ibn al-Mubarak och Ishaq ansåg det vara makruh att be janazabönen vid soluppgång, solnedgång och exakt mitt på dagen. Om man däremot befarar att den avlidnes kropp kommer att förändras genom att man dröjer, är den enligt dem inte makruh.
4. Janazabönens pelare: Janazabönen har vissa pelare genom vilka dess grundläggande väsen är uppbyggt. Om någon av dessa pelare utelämnas blir bönen ogiltig och oacceptabel enligt sharia. Dessa arkan, eller grundläggande beståndsdelar, är följande:
1. Niyyah: Allah den Upphöjde har nämligen sagt i sura al-Bayyinah:
وما أمروا إلا لِيَعْبُدُوا اللهَ مُخْلِصِينَ لَهُ الدين.
“De har endast befallts att dyrka Allah och uppriktigt ägna lydnaden åt Honom.” Allahs Sändebud ﷺ sade: “Handlingar bedöms endast efter avsikterna, och varje människa får endast det hon avsåg.” Bukhari.
Tidigare har niyyah definierats, och det har sagts att niyyahs plats är hjärtat. Det är inte religiöst obligatoriskt att uttala niyyah med tungan.
2. Att den som kan be stående också ber stående: Enligt de flesta lärda är detta en pelare eller grundläggande beståndsdel. Den som därför utan giltig ursäkt ber janazabönen ridande eller sittande har inte bett korrekt. I al-Mughnī sägs: Det är inte tillåtet att be janazabönen ridande, eftersom kravet på att be stående då inte uppfylls. Detta är Abu Hanīfas, al-Shāfiʿīs och Abū Thawrs uppfattning. Jag känner inte till någon meningsskiljaktighet i denna fråga. När man står i bönen är det rekommenderat att, liksom i andra böner, hålla vänster hand med höger hand. Vissa säger att detta inte är rekommenderat, men den första uppfattningen är den bättre.
3. Fyra takbīr: Muslim och Bukhari har återberättat från Jābir: Allahs Sändebud ﷺ bad janazabönen för al-Najāshī i hans frånvaro och sade takbīr fyra gånger under bönen. al-Tirmidhī säger: De flesta av Allahs Sändebuds ﷺ följeslagare och de övriga lärda har handlat i enlighet med denna hadith. De anser att man ska säga takbīr fyra gånger i janazabönen. Detta är även Sufyāns, Māliks, Ibn al-Mubāraks, al-Shāfiʿīs, Ahmads och Ishāqs uppfattning.
Att höja händerna vid takbīr: I janazabönen är sunnah att inte göra rafʿ al-yadayn, det vill säga att höja händerna, vid någon annan takbīr än den första. Det finns nämligen ingen återberättelse från Allahs Sändebud ﷺ om att han höjde händerna vid någon annan takbīr än den första. Efter att ha redogjort för meningsskiljaktigheterna och alla sidors argument säger imām al-Shawkānī: Sammanfattningsvis finns det, bortsett från den första takbīren, inget från Allahs Sändebud ﷺ i denna fråga som kan utgöra bevis. Enbart följeslagarnas handlingar och uttalanden utgör inte ett avgörande bevis. Därför är det lämpligt att begränsa handhöjningen till den första takbīren, det vill säga takbīrat al-ihrām, eftersom det inte finns någon föreskrift i sharia om att höja händerna vid de övriga takbīrerna. I andra böner finns återberättelser om att händerna höjs när man går från en pelare till en annan, till exempel från stående till rukūʿ och från rukūʿ till sujūd. Men janazabönen innehåller inga sådana rörelser mellan stående och sittande.
4–5. Att recitera al-Fātiḥah samt välsignelser och frid över Guds Sändebud i låg röst: Imām al-Shāfiʿī har återberättat i sin Musnad från Abū Umāmah ibn Sahl: En följeslagare berättade för honom att sunnah i begravningsbönen är att imamen uttalar takbīr och därefter reciterar al-Fātiḥah efter den första takbīren, tyst och i det fördolda. Sedan ska han läsa välsignelser över Guds Sändebud. Han ska åkalla under begravningsbönens takbīrer och inte recitera Koranen under någon av takbīrerna. Därefter ska han avsluta bönen med salam i låg röst. (Enligt de flesta lärda är det sunnah att recitationen samt välsignelserna och friden över Guds Sändebud läses tyst. Imamen ska däremot uttala takbīr och salam hörbart, så att de bakom honom kan höra.) I Fatḥ al-Bārī sägs det: al-Bukhārī återberättade från Ṭalḥah ibn ʿAbdullāh. Ṭalḥah sade: Jag bad begravningsbönen tillsammans med Ibn ʿAbbās. Han reciterade al-Fātiḥah och sade: ”Detta hör till sunnah.” al-Tirmidhī återberättade också denna hadith och sade: Ett antal följeslagare och andra lärda följer denna hadith. De föredrar att recitera al-Fātiḥah efter takbīrat al-iḥrām. Detta är även Imām al-Shāfiʿīs, Aḥmads och Isḥāqs uppfattning. Några har sagt: I begravningsbönen reciteras ingen Koran. Där prisar man endast Allah, läser välsignelser över Guds Sändebud och ber för den avlidne. Detta är också uppfattningen hos al-Thawrī och andra rättslärda i Kūfah. De som förespråkar recitation av al-Fātiḥah bevisar detta med att Guds Sändebud kallade den en bön och sade: ”Be för er följeslagare.” I en annan hadith sade han: ”Den som inte reciterar al-Fātiḥah har ingen bön.”
Formuleringen för välsignelser och frid över Guds Sändebud samt platsen för dem: Välsignelser och frid över Guds Sändebud kan framföras på vilket språk som helst. Om någon endast säger: ”Allāhumma ṣalli ʿalā Muḥammad” (O Allah, sänd välsignelser över Muhammad), är det tillräckligt. Men den formulering som är överförd från Guds Sändebud är bäst. Den lyder:
اللَّمَ صَلِّ عَلَى مُحَمَّدٍ وَعَلَى آلِ مُحَمَّدٍ كَمَا صَلَّيْتَ عَلَى إِبْرَاهِيمَ وَعَلَى آلِ إِبْرَاهِيمَ، وَبَارِكْ عَلَى مُحَمَّدٍ الْعَالَمِينَ إِنَّكَ حَمِيدٌ مَجِيدٌ آل إِبْرَاهِيرَ فِي محمد كما باركت عَلَى إِبْرَاهِيمَ وَعَلَى وَعَلَى آلِ
Dessa välsignelser ska läsas efter den andra takbīren. Det finns dock ingen hadith om deras specifika plats.
6. Åkallan: Alla rättslärda är eniga om att åkallan är en av begravningsbönens grundpelare, det vill säga en nödvändig del. Guds Sändebud sade nämligen: ”När ni ber begravningsbönen för en avliden, åkalla då särskilt för honom.” – Abū Dāwūd, al-Bayhaqī och Ibn Ḥibbān.
Även om denna åkallan är mycket kort är den tillräcklig. Det rekommenderade är dock att läsa någon av de följande maʾthūr-åkallelserna (åkallelser som är överförda från Guds Sändebud):
Det har återberättats från Abū Hurayrah: Guds Sändebud bad följande åkallan under begravningsbönen för en kvinna:
اللهم أنت رَبَّهَا وَأَنتَ خَلَقْتَهَا وَأَنْتَ رَزَقْتَهَا، وَأَنْتَ مَدَيْتَهَا لِلإِسْلامِ، وَأَنْتَ قَبَضْهَا رُوحَهَا ، وانتَ أَعْلَمُ بِسِرهَا وَعَلَانِيَتِهَا، مِلْنَا شُفَعَاءَ لَهَا ، فَاغْفِرْ لَهَا ذَنْبَهَا .
“O Allah, Du är denne avlidnes Herre. Du har skapat honom, försörjt honom, väglett honom till islam och tagit hans liv. Du känner bäst till det som är dolt och det som är uppenbart hos honom. Vi har kommit som hans förebedjare. Förlåt honom hans synder.”
Wāʾila ibn al-Asqaʿ sade: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bad begravningsbönen för en muslim. Då hörde jag honom säga:
الأَمر إِن فَلَانَ بْنَ فَلَانٍ فِي ذِمَّتِكَ وَحَبْلِ حِوَارِكَ، فَقِهِ مِن فِتْنَةِ الْقَبْرِ وَعَذَابِ النَّارِ وَأَنْتَ أَهْلُ الوَفَاءِ وَالْحَقِّ اللَّهُ فَاغْفِرْ لَهُ وَارْحَهُ فَإِنَّكَ انت الغفور الرحيم.
“O Allah, den och dens son har gått bort under Din beskydd och i skydd av Din grannskap. Skydda honom därför från gravens prövning och helvetets straff. Du är Sanningens och löftets beskyddare. O Allah, förlåt honom och visa honom barmhärtighet. Du är sannerligen Förlåtande och Barmhärtig.” – Ahmad, Abu Dawud.
Det har berättats från ʿAwf ibn Mālik: Efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade bett begravningsbönen hörde jag honom säga:
اللَّهُمُ الْفِرْلَهُ وَارْحَمْهُ، وَأَعفُ عَنْهُ وَعَافِهِ وَأَكْرَمْ نُزَلَهُ، وَوَسِعَ مَنْ عَلَهُ وَاغْسِلْهُ بِمَاءِ وَتَلَجَ وَبَرَدٍ، وَلَقِهِ مِنَ الْخَطَايَا كَمَا يُنقى الثوبُ الْأَبْيَضُ مِنَ الدَّنَسِ، وَأَبْدِلَهُ دَارًا خَيْرًا مِنْ دَارِهِ وَأَهْلاً خَيْرًا مِنْ أَهْلِهِ وَزَوْجًا غيْرًا مِنْ زَوْجِهِ، وَلِهِ
فِتْنَةَ الْقَبْرَ وَعَذَاب النار .
“O Allah, förlåt honom, visa honom barmhärtighet, utplåna hans synder, skänk honom trygghet, hedra honom och ge honom en rymlig boning. Tvätta honom med vatten och snö, och rena honom från synder så som ett vitt plagg renas från smuts. Ge honom en bättre boning än hans boning i denna värld, en bättre familj än hans familj i denna värld och en bättre hustru än hans hustru i denna värld. Befria honom från gravens prövning och helvetets straff.” – Muslim.
Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bad janazabönen för en avliden och sade:
اللهمَّ اغْفِرْ لِعَيْنَا وَمَيِّتِنَا، وَسَفِيرِنَا وَكَبِيرِنَا وَذَكَرنَا وَأَنْتَانَا، وَعَامِرِنَا وَغَالِبِنَا، اللهم مَنْ أَحْيَيْتَهُ مِنا فَاحْيَهِ عَلَى الْإِسلام، ومن توفيته منا فتوفه على الإيمان، اللهم لا تحرمنا أجره، وَلَا تُضَلَّنَا بَعده.
“O Allah, förlåt våra levande och våra döda, våra unga och våra gamla, våra män och våra kvinnor, de närvarande bland oss och de frånvarande. O Allah, låt den av oss som Du håller vid liv leva som en anhängare av islam, och låt den av oss som Du låter dö dö med tron. O Allah, beröva oss inte dess belöning och låt oss inte gå vilse efter det. – Ahmad, at-Tirmidhi, Abu Dawud, an-Nasa’i och Ibn Majah.
Om den avlidne är ett barn är det också rekommenderat att be följande bön:الأمر اجعَلَهُ لَنَا سَلَقًا وَفَرَطًا وَذَحْرًا “O Allah, gör honom till en föregångare, en belöning och en skatt som lagras åt oss. – al-Bukhari.
An-Nawawi sade: Om den avlidne är en pojke eller en flicka ska man läsa bönen: “O Allah, förlåt våra döda och våra levande …” Tillsammans med den ska man lägga till följande bön:
اللهمَّ اجْعَلْهُ فَرَطًا لِأَبَوَيْهِ وَسَلْفًا وَنَمْرًا وَعِظَةٌ وَاعْتِبَارًا وَعَفِيعًا وَنَقِلْ بِهِ مَوَازِينَهَا، وَأَفْرِغِ الصَّبْرَ عَلَى قُلُوبِهِمَا، وَلَا تَفْتِنها بعدة، ولا تحرمهما أجرة.
“O Allah, gör honom till en ersättning, en föregångare, en förmanare, en lärare och en förebedjare för hans föräldrar. Gör deras vågskålar tunga genom honom, ingjut tålamod i deras hjärtan, utsätt därefter inte hans föräldrar för någon prövning och beröva dem inte hans belöning.”
Plats och tid för att läsa bönerna: Ash-Shawkani sade: I haditherna har det inte angivits exakt var och när dessa böner ska läsas. Den som vill kan därför läsa de böner han önskar, antingen alla efter takbirerna eller samtliga efter den första, den andra eller den tredje takbiren, eller dela upp dem mellan vilka två takbirer som helst, eller läsa en av dem efter varje takbir, så att han följer alla de böner som har återberättats i haditherna.
7. Bön efter den fjärde takbiren: Det är rekommenderat att be efter den fjärde takbiren, oavsett om man har bett efter den tredje takbiren eller inte. Ahmad har nämligen återberättat från Abdullah ibn Abi Awfa att en dotter till Abdullah ibn Abi Awfa dog. Han uttalade fyra takbirer över henne. Efter den fjärde takbiren stod han under lika lång tid som mellan två takbirer och bad. Sedan sade han: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade be janazabönen på detta sätt. Imam ash-Shafi’i sade: Därefter ska han säga: “O Allah, beröva oss inte dess belöning och utsätt oss inte för någon prövning efter den.” Abu Hurayras son sade: De tidiga generationernas lärda brukade efter den fjärde
اللهم لا تحرمنا أَمْرَهُ، وَلَا تَفْتِنَا بَعْدَهُ. اللهِ رَبَّنَا آتِنَا فِي الدُّنْيَا حَسَنَةً وَفِي الْآخِرَةِ حَسَنَةً وَقِنَا عَذَابَ النَّار :
”O Allah, vår Herre, ge oss välbefinnande i denna värld och välbefinnande i det kommande livet, och skydda oss från helvetets straff.”
8. Salām: Alla rättslärda, med undantag för Abu Hanifa, har enhälligt sagt att salām är obligatoriskt. Han sade: Att uttala salām åt höger och vänster är wajib, men inte fard. De som anser det vara fard lägger fram bevis till stöd för sin uppfattning; begravningsbönen är också en bön. Det är genom salām som bönen avslutas. Ibn Masʿud säger att salām i begravningsbönen uttalas på samma sätt som salām i den vanliga bönen. Dess minsta formulering är:
السَّلامُ عَلَيْكُمْ، أَوْ سَلَامٌ عَلَيْكُمْ
Enligt Imam Ahmad är det sunna att uttala salām en gång åt höger. Det är också tillåtet att uttala salām rakt fram. Profetens exempel visar likaså att salām uttalas en gång. Följaktligen gjorde även följeslagarna på samma sätt, och beviset är att ingen motsatte sig dem.
Imam al-Shafiʿi anser det vara mustahabb att uttala salām två gånger. Först vänder man ansiktet åt höger och vid det sista tillfället vänder man ansiktet åt vänster och uttalar salām. Ibn Hazm säger: Det andra salām är en åminnelse och en belönad handling.
Hur begravningsbönen förrättas
Den som förrättar begravningsbönen ska först uppfylla bönens villkor. Därefter ska han ha avsikten att förrätta begravningsbönen för den eller de avlidna som är närvarande. Sedan ska han först lyfta händerna och säga takbīrat al-iḥrām. Därefter ska han lägga den högra handen över den vänstra och recitera Sura al-Fātiḥa. Sedan ska han säga den andra takbīren och läsa ṣalawāt över Allahs Sändebud. Därefter ska han säga den tredje takbīren och be för den avlidne. Sedan ska han säga den fjärde takbīren, be och uttala salām.
1. Var ska imamen stå vid begravningsbönen för en avliden man respektive kvinna? Sunnah är att imamen står i höjd med den avlidne mannens huvud och i höjd med den avlidna kvinnans mitt. Anas, må Allah vara nöjd med honom, har berättat att han förrättade begravningsbönen för en man och stod i höjd med hans huvud. Därefter kom en avliden kvinna, och han förrättade begravningsbönen för henne och stod i höjd med hennes mitt. När han tillfrågades om detta sade han: ”Så brukade Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, stå vid begravningsbönen för en man, på samma plats som jag stod, och vid begravningsbönen för en kvinna, på samma plats som jag stod.” – Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah och al-Tirmidhi. Al-Tahawi sade: ”Detta är den bästa ordningen enligt oss, eftersom de hadither som återberättats från Allahs sändebud stöder just denna ordning.”
Begravningsbön för flera avlidna: När flera avlidna samlas, både män och kvinnor, ska de ställas på rad mellan imamen och qiblan, den ena efter den andra, så att de alla står framför imamen. Den av dem som är mest förtjänstfull ska placeras närmast imamen, och begravningsbönen ska förrättas för dem alla samtidigt.
Om ett stort antal avlidna män och kvinnor samlas, är det tillåtet att förrätta begravningsbönen för männen och kvinnorna separat. Det är också tillåtet att förrätta bönen för alla samtidigt. Männen ska ställas i rader närmast imamen, medan kvinnorna ska placeras närmast qiblan. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, förrättade en gemensam begravningsbön för nio avlidna män och kvinnor. Han placerade männen närmast imamen och kvinnorna närmast qiblan och ställde alla i samma rad. Bland de avlidna fanns Umm Kulthum, Alis dotter och Umars hustru, samt hennes son Zayd. Imamen den dagen var Said ibn al-As. Ibn Abbas, Abu Hurayra, Abu Said och Qatada var närvarande vid begravningen. Den unge Zayd placerades närmast imamen. En man sade: ”Detta tycker jag inte om.” Jag såg på Ibn Abbas, Abu Hurayra, Abu Said och Abu Qatada och sade: ”Vad är det som händer?” De svarade: ”Detta är sunnah.” – al-Nasai och al-Bayhaqi. Det har återberättats i en hadith: När begravningsbönen förrättas gemensamt för en pojke och en kvinna, ska pojken placeras närmast imamen och kvinnan närmast qiblan. När män, kvinnor och pojkar samlas, ska pojkarna placeras närmast männen.
Det är rekommenderat att bilda tre rader och att räta ut raderna: De som förrättar begravningsbönen ska stå i tre rader (minst två rader), och det är rekommenderat att raderna är raka. Malik ibn Hubayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Om en troende dör och en grupp muslimer, vars antal motsvarar tre rader, förrättar begravningsbönen för honom, så förlåts alla hans synder.” Därefter brukade Malik ibn Hubayra, när deltagarna var få, försöka ställa dem i tre rader. – Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah och al-Tirmidhi. Imam Ahmad sade: ”Om de bedjande är få bör de ställas i tre rader.” Folk frågade: ”Hur ska de ställas om de bedjande är fyra?” Han svarade: ”De ska ställas i två rader, med två i varje rad.” Det har ogillats att de är tre, eftersom det då skulle stå en person i varje rad.
Det är rekommenderat att en stor församling deltar i begravningsbönen och att många människor samlas
är rekommenderat. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättade att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Om hundra personer förrättar begravningsbönen för en avliden och ber Allah om förbön för honom, kommer deras förbön att godtas.” (Det vill säga: om de särskilt och uttryckligen ber om förlåtelse för hans synder, kommer hans synder att förlåtas.) – Ahmad, Muslim och al-Tirmidhi. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, berättade: ”Jag hörde Allahs sändebud säga: Om fyrtio personer som inte sätter någon vid Allahs sida samlas till begravningsbönen för en muslim efter hans död, kommer Allah att godta deras förbön för honom.” – Ahmad, Muslim och Abu Dawud.
Den som missar något av begravningsbönen: Om någon missar en takbir under begravningsbönen är det rekommenderat att han omedelbart tar igen den missade takbiren. Det är ingen skada om han inte tar igen den. Ibn Umar, al-Hasan, Ayyub al-Sakhtiyani och al-Awzai sade: Om någon missar några takbirer i begravningsbönen behöver han inte ta igen dem. Författaren till al-Mughni föredrog denna senare åsikt. Han sade: ”Vårt bevis är Ibn Umars uttalande, och det är inte känt att någon av följeslagarna motsatte sig det.” Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättade att hon sade: ”Allahs sändebud, jag deltar i begravningsbönen, men jag hör inte vissa takbirer.” Han svarade: ”Delta i den takbir du hör, och du behöver inte ta igen det du missar.” Detta är i själva verket tydligt och otvetydigt. Dessutom är dessa takbirer sammanhängande, och därför behöver de inte tas igen, liksom takbirerna under de två eidbönerna.
För vilka får begravningsbön förrättas och för vilka får den inte förrättas? Juristerna är eniga om att begravningsbön får förrättas för varje muslim som avlider, oavsett om det är en man eller kvinna, vuxen eller minderårig. Ibn al-Mundhir sade: ”Det råder enighet bland de lärda om att begravningsbön får förrättas för ett barn som har visat sig vara levande och vars liv har kunnat märkas genom någon rörelse eller annan aktivitet, varefter barnet avlider.”
Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Den ridande ska befinna sig bakom den döde, medan den gående ska befinna sig framför honom, nära honom, till höger eller vänster. Begravningsbönen ska förrättas för ett missfallat, ofullständigt utvecklat barn, och man ska be om förlåtelse och barmhärtighet för dess föräldrar. – Ahmad och Abu Dawud.
I denna hadith sägs också: Den gående ska befinna sig bakom och framför den döde samt nära honom till höger och vänster. I en annan återberättelse står det att den ridande ska befinna sig bakom den döde, medan den gående får befinna sig var han vill. Begravningsbönen ska förrättas för ett barn. – Ahmad, an-Nasa’i och at-Tirmidhi.
Begravningsbönen för ett missfallat, ofullständigt utvecklat barn: Om det missfallade, ofullständigt utvecklade barnet inte har uppnått fyra månader ska det varken tvättas rituellt eller få begravningsbönen förrättad för sig. Det ska svepas in i ett tygstycke och begravas. Detta är majoriteten av juristernas uppfattning.
Om det däremot är fyra månader eller äldre och visar tecken på liv genom gråt eller på något annat sätt, ska det enligt enhällig uppfattning tvättas rituellt och begravningsbönen ska förrättas för det. Men om det inte visar några tecken på liv på något sätt, anser Abu Hanifa, Malik, al-Hasan och al-Awza’i att begravningsbönen inte ska förrättas för det. At-Tirmidhi, an-Nasa’i, Ibn Majah och al-Bayhaqi har återberättat från Jabir, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Om det missfallade barnet dör efter att ha visat tecken på liv genom ljud eller rörelse, ska begravningsbönen förrättas för det och det ska ärva.” I hadithen har det gjorts till ett villkor för begravningsbönen att barnet ska ha visat tecken på liv före döden. Enligt Ahmad, Sa’id, Ibn Sirin och Ishaq ska det inte bara få bönen förrättad, utan även tvättas rituellt. Detta eftersom den tidigare nämnda hadithen innehåller en sådan föreskrift. Där sägs: ”Begravningsbönen ska förrättas för det missfallade barnet.” Dessutom är det en levande varelse, eftersom liv har blåsts in i det. Därför ska begravningsbönen förrättas för det, liksom för ett barn som visar tecken på liv. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har nämligen meddelat att liv blåses in i fostret efter fyra månader. Som svar till de förstnämnda säger de: Hadithen är oklar och strider mot en starkare hadith. Därför kan den inte användas som bevis.
Begravningsbönen för en martyr: En martyr är den som dödas av de icke-muslimska fienderna under strid. Ett stort antal otvetydiga och entydiga hadither bevisar att begravningsbönen inte ska förrättas för honom. Dessa hadither är helt autentiska.
a. Al-Bukhari har återberättat från Jabir, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallde att Uhuds martyrer skulle begravas med sitt blod kvar på kropparna. Han lät dem inte tvättas rituellt och förrättade inte begravningsbönen för dem.
b. Ahmad, Abu Dawud och at-Tirmidhi har återberättat från Anas att Uhuds martyrer begravdes med sitt blod kvar på kropparna. Begravningsbönen förrättades inte för dem. Å andra sidan finns det också flera autentiska hadither som med entydiga ord bevisar att begravningsbönen ska förrättas för en martyr:
1. Al-Bukhari har återberättat från ‘Uqbah ibn ‘Amir, må Allah vara nöjd med honom: En dag gick Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ut och förrättade, åtta år senare, en bön över Uhuds martyrer som var precis som begravningsbönen, som om han tog avsked av både de levande och de döda.
2. Det har återberättats från Abu Malik al-Ghifari – må Allah vara nöjd med honom – att han sade: Nio av de stupade vid Uhud bars fram. Hamza – må Allah vara nöjd med honom – var den tionde bland dem. Därefter bad Allahs Sändebud – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – begravningsbönen över dem. Sedan bars de bort. Därefter hämtades ytterligare nio. Hamza – må Allah vara nöjd med honom – låg fortfarande kvar på sin plats. Till slut bad Profeten – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – begravningsbönen över dem. – Al-Bayhaqi. Al-Bayhaqi sade: Även om denna hadith är mursal är den den mest autentiska hadithen i detta ämne.
På grund av motsättningarna mellan dessa hadither har även rättslärdas uppfattningar blivit olika. Vissa har godtagit samtliga hadither, medan andra har gett vissa hadither företräde framför andra.
Bland dem som föredrar att godta samtliga hadither finns Ibn Hazm. Han ansåg att både att förrätta begravningsbönen och att avstå från den är tillåtet. Han sade: Det är gott både att förrätta begravningsbönen över en martyr och att avstå från den. En av de uppfattningar som återberättats från imam Ahmad återspeglar också denna ståndpunkt. Ibn al-Qayyim fastställde att denna uppfattning är den riktiga. Han sade: Den riktiga uppfattningen i denna fråga är att eftersom det finns hadither både för och emot begravningsbönen, står det fritt att antingen förrätta den eller avstå från den. Detta är en av imam Ahmads uppfattningar och överensstämmer bäst med grundprinciperna i hans rättsskola. Han sade: Vad som uppenbarligen gäller beträffande martyrerna vid Uhud är att begravningsbönen inte förrättades över dem vid begravningen. Sjuttio personer dödades vid Uhud tillsammans med Hamza. Det är därför omöjligt och otillåtet att begravningsbönen skulle ha förrättats över dem utan att detta blivit känt. Den hadith som Jabir ibn Abdullah återberättade, enligt vilken begravningsbönen inte förrättades över dem, är autentisk och tydlig. Hans far Abdullah var också en av dem som dödades den dagen. Därför är det inte möjligt att någon annan skulle ha haft lika ingående kännedom om slaget vid Uhud som Jabir hade anledning att ha.
Abu Hanifa, al-Thawri, al-Hasan och Ibn al-Musayyab anser att berättelserna som förespråkar begravningsbönen ska ges företräde. Enligt dem är det obligatoriskt att förrätta begravningsbönen över en martyr. Malik, al-Shafi‘i och Ishaq ger, enligt en återberättad uppfattning, också företräde åt en uppfattning som går emot Ahmad. De säger: Begravningsbönen ska inte förrättas över en martyr. Al-Shafi‘i gav företräde åt sin uppfattning och sade i sin bok al-Umm: ”De hadither som återberättats om att Allahs Sändebud – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – inte förrättade begravningsbönen över martyrerna vid Uhud har återberättats genom mutawatir på ett sätt som liknar ett ögonvittnesskildrat förlopp. Däremot är den återberättelse enligt vilken han förrättade begravningsbönen över dem och sade takbir sjuttio gånger under bönen inte autentisk. Den som framförde dessa återberättelser mot dessa autentiska hadither borde ha skämts över sig själv. Vad gäller Uqba ibn Amirs hadith vittnar den i sig om att denna händelse ägde rum åtta år senare. Kanske bad han för dem och bad om förlåtelse för dem, eftersom han kände att hans död närmade sig och ville ta farväl av dem. Detta bevisar på inget sätt att en fastställd bestämmelse hade upphävts.” (Det vill säga bestämmelsen om begravningsbönen för martyrer.)
Den som såras i strid mot de otrogna, återhämtar sig och därefter lever ett normalt liv, men sedan avlider: Den som såras i strid, därefter återhämtar sig och lever ett normalt liv, och sedan avlider, ska tvättas och begravningsbönen ska förrättas över honom, även om han räknas som martyr. Allahs Sändebud – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – lät nämligen Sa’d ibn Muadh tvättas och förrättade begravningsbönen över honom. En pil hade skurit av en blodåder i hans hand. Därefter fördes han till moskén, där han stannade i några dagar. Sedan svullnade hans sår vid ett tillfälle, och han dog martyrdöden.
Men om han efter att ha sårats fortsätter att leva sjuklig, därefter talar samt äter och dricker, och sedan avlider, ska han inte tvättas, men begravningsbönen ska förrättas över honom. I böckerna al-Mughni och Futuh al-Sham berättas att en man sade: Jag tog med mig lite vatten åt Ali. Jag hade tänkt ge min kusin något av det att dricka om jag fann honom vid liv. Men plötsligt fann jag al-Harith ibn Hisham och ville ge honom vatten att dricka. Då såg jag en man som tittade på honom. al-Harith gav mig en gest att ge honom vatten att dricka. När jag gick fram till honom för att ge honom vatten såg jag en annan man som tittade på honom. Då gav även han mig en gest att ge honom vatten att dricka. Till slut dog de alla. Ingen av dem fick tvagning eller begravningsbön. De dog alla efter striden.
Begravningsbönen för den som dör när det föreskrivna straffet verkställs: Den som dödas genom verkställandet av ett föreskrivet straff ska tvättas och begravningsbönen ska förrättas för honom. Bukhari återberättar nämligen från Jabir: En man ur stammen Banu Aslam kom till Allahs Sändebud och erkände att han hade begått äktenskapsbrott. Allahs Sändebud ignorerade honom. Till slut vittnade han upprepade gånger om sitt brott. Allahs Sändebud sade: ”Är du galen?” Han svarade: ”Nej.” Han sade: ”Är du gift?”
Han svarade: ”Ja.” Då befallde Allahs Sändebud att han skulle stenas till döds, och han stenades till döds på böneplatsen. När han efter en tid, bedövad av stenarnas slag, försökte fly, greps han och stenades på nytt, tills han dog. Därefter lovordade Allahs Sändebud honom och förrättade begravningsbönen för honom. Imam Ahmad sade: ”Vi känner inte till att Allahs Sändebud avstod från att förrätta begravningsbönen för någon annan än den som hade förskingrat av krigsbytet före dess fördelning och den som hade begått självmord.”
Begravningsbönen för den som förskingrat av krigsbytet, den som begått självmord och andra syndare: Enligt de flesta lärda ska begravningsbönen förrättas för den som begått självmord, den som förskingrat av krigsbytet och alla syndare. An-Nawawi sade: ”Qadi sade: Begravningsbönen ska förrättas för alla muslimer, för den som begått självmord och för det utomäktenskapliga barnet.” Den hadith som berättar att Allahs Sändebud inte förrättade begravningsbönen för den som förskingrat av krigsbytet eller den som begått självmord syftade sannolikt till att tillrättavisa och fördöma denna handling, liksom han inte förrättade begravningsbönen för den skuldsatte. Men han befallde följeslagarna att förrätta den.
Ibn Hazm sade: ”Begravningsbönen ska förrättas för alla muslimer, vare sig de är rättskaffens eller syndare, har straffats enligt ett föreskrivet straff eller dödats under ett uppror eller i strid. Härskaren eller någon annan ska förrätta begravningsbönen för dem. På samma sätt ska begravningsbönen förrättas för den som ägnar sig åt innovationer, så länge det inte har nått otro, och för den som begått självmord samt mördaren, om han dog som muslim. Detta gäller även om han skulle vara den värsta brottslingen på jorden. Allahs Sändebuds ord: ’Förrätta bönen för er följeslagare’ har nämligen en generell innebörd. Varje muslim är vår följeslagare. Allah har sagt: ’De troende är varandras bröder.’ Han har också sagt: ’De troende männen och de troende kvinnorna är varandras nära vänner och beskyddare.’ Den som därför motsätter sig att begravningsbönen förrättas för en muslim uttalar sig mycket allvarligt. En syndare är mer beroende av sina muslimska bröders böner än den som är värdig Allahs barmhärtighet.”
Det har återberättats i en autentisk hadith att en man dog i Khaybar. Allahs Sändebud sade: ”Förrätta begravningsbönen för er följeslagare. Han har förskingrat något på Allahs väg.” När man därefter genomsökte hans tillhörigheter fann man en tråd vars värde inte översteg två dirham.
Det har med säkerhet återberättats från Ata att han förrättade begravningsbönen för det utomäktenskapliga barnet, dess mor, makar som hade förbannat varandra, den som dömts till döden och den som dödats för att ha flytt från slagfältet. Ata sade: ”Jag kommer inte att avstå från att förrätta begravningsbönen för den som har sagt: ’Det finns ingen gud utom Allah.’”
Det har på ett autentiskt sätt berättats från Ibrahim al-Nakha’i att han sade: Under islams första tid brukade man inte avstå från att förrätta begravningsbönen för någon som vände sig mot muslimernas qibla och bad. Begravningsbönen ska förrättas för den som har begått självmord. Det är sunnah att förrätta begravningsbönen för den som har dödats genom stening som straff. Qatadah sade: Jag känner inte till någon lärd som har vägrat att förrätta begravningsbönen för någon som har sagt: La ilaha illa Allah. Ibn Sirin sade: Jag har inte sett någon som avstod från att förrätta begravningsbönen för någon som vände sig mot muslimernas qibla.
Abu Ghalib berättade: Jag frågade Abu Umamah al-Bahili: Får man förrätta begravningsbönen för en alkoholmissbrukare? Han svarade: Ja. Kanske har han någon gång legat på sin bädd och sagt: La ilaha illa Allah, och genom detta har hans synder blivit förlåtna. Hasan sade: Begravningsbönen ska förrättas för den som har sagt: La ilaha illa Allah, och har bett vänd mot qibla. Detta är ju endast en förbön.
Begravningsbönen för en icke-troende: Det är inte tillåtet att förrätta begravningsbönen för någon icke-troende. Gud har nämligen sagt:
وَلَا تُصَلِّ عَلَى أَحَدٍ مِنْهُمْ مَاسَ أَبَدًا، وَلَا تَقُرْ عَلَى قَبْرِهِ ، إِنَّهُمْ كَفَرُوا بِاللَّهِ وَرَسُولِهِ، وَقَالَ مَا كَانَ لِلنَّبِي، وَالَّذِينَ آمَنُوا أَن يَسْتَغْفِرُوا لِلْمُشْرِكِينَ وَلَوْ كَانُوا أَولِى تُرْبِي مِنْ بَعْدِ مَا تَبَيَّنَ لَهُمْ أَنَّهُمْ اصْحابِ الجَحِيمِ وَمَا كَانَ
اسْتِغْفَارَ إِبْرَاهِيمَ لِأَبِيهِ إِلَّا عَنْ مَوْعِدَةٍ وَعَدَهَا إِيَّاهُ فَلَمَّا تَبَيَّنَ لَهُ أَنَّهُ عَدو لِلَّهِ تَبَرأَ مِنْهُ .
”När någon av dem dör, ska du aldrig förrätta begravningsbönen för honom och inte heller stå vid hans grav. De har förnekat Gud och Hans Sändebud.” Gud har också sagt: ”Det är inte tillåtet för Profeten och de troende att be om förlåtelse för avgudadyrkarna, även om de är nära anhöriga, efter att det blivit klart för dem att de är helvetets invånare.” Att Ibrahim bad om förlåtelse för sin far var endast för att uppfylla ett löfte som han hade gett honom. Men när det stod klart för honom att han var Guds fiende tog han avstånd från honom. På samma sätt ska begravningsbönen inte förrättas för avgudadyrkarnas söner och döttrar, eftersom de omfattas av sina föräldrars rättsliga status. Däremot gäller ett annat förhållande för dem som vi betraktar som muslimer, till exempel om någon av deras föräldrar har antagit islam, eller om de har dött eller tagits till fånga medan de var åtskilda från sina föräldrar, eller om de var åtskilda från någon av föräldrarna. När sådana barn dör ska begravningsbönen förrättas för dem.
Begravningsbönen vid graven: Även om begravningsbönen redan har förrättats för den döde före begravningen, får man när som helst efter begravningen förrätta begravningsbönen vid hans grav. Det har tidigare nämnts att Guds Sändebud förrättade begravningsbönen för Uhuds martyrer åtta år senare. Det har berättats från Zayd ibn Thabit: En gång gick vi ut tillsammans med Guds Sändebud. När vi kom till al-Baqi såg han en ny grav och frågade: Vems grav är detta? Man svarade honom: Den tillhör en viss kvinna. Han kände igen kvinnan och sade: Varför underrättade ni mig inte om hennes död och begravning? Följeslagarna sade: Guds Sändebud, du sov vid middagstid, och därför ansåg vi det olämpligt att besvära dig. Han sade: Gör inte så igen. Så länge jag lever bland er ska ni alltid underrätta mig när någon dör. Min bön för honom är nämligen en nåd för honom. Sedan gick han fram till graven och ställde oss i rader bakom sig. Därefter förrättade han begravningsbönen för henne med fyra takbirer. – Ahmad, al-Nasa’i, al-Bayhaqi, al-Hakim och Ibn Hibban.
At-Tirmidhi sade: De flesta lärda, däribland följeslagarna, handlade enligt denna hadith. Ash-Shafi’is, Ahmads och Ishaqs uppfattning är också sådan. Det sägs dessutom i hadithen att följeslagarna förrättade begravningsbönen för kvinnan efter begravningen. Guds Sändebud förrättade begravningsbönen vid hennes grav. Följeslagarna var inte beredda att begrava henne utan att begravningsbönen hade förrättats.
Att följeslagarna bad begravningsbönen över graven tillsammans med Allahs Sändebud visar att detta inte var begränsat till Allahs Sändebud.
Ibn al-Qayyim sade: Även om dessa hadither, ordagrant sett, är otvetydiga och entydiga, har de blivit svårtolkade eftersom det finns hadither som tycks motsäga dem. Den hadithen lyder: ”Sitt inte på gravarna och be inte på dem.” Även detta är en autentisk hadith. Det var samme person som sade detta som senare bad över en grav. I själva verket motsäger dessa två hadither inte varandra. Det finns ingen särskild plats föreskriven för begravningsbönen som bes över den avlidnes kropp. Tvärtom är det bättre att be den utanför moskén än i moskén. Begravningsbönen som bes över graven tillhör därför samma kategori som begravningsbönen som bes över den avlidnes kropp. Båda bönerna bes för samma avlidne, oavsett om bönen bes över graven eller över kroppen – det gör ingen skillnad. När det gäller andra böner är saken däremot helt annorlunda, eftersom det inte är föreskrivet att be andra böner över gravar. (I den sistnämnda hadithen förbjöd Allahs Sändebud detta.) Det skulle nämligen öppna vägen för att förvandla gravar till moskéer. Allahs Sändebud förbannade dem som gör detta. Hur kan då denna handling jämföras med den handling vars utövare han förbannade, som han varnade för och vars utövare han kallade de värsta av skapelserna? Han sade till exempel: ”De som lever när den yttersta timmen inträffar och de som förvandlar gravar till moskéer är de värsta människorna.” Detta är inte samma sak som den handling han upprepade gånger utförde, det vill säga begravningsbönen över graven, som alltså inte är en vanlig bön.
Begravningsbönen i frånvaro: Det är tillåtet att be begravningsbönen för en avliden som inte är närvarande, oavsett om platsen är långt från eller nära den avlidne. Den som ber begravningsbönen ska stå vänd mot qibla. Om platsen där den avlidne befinner sig inte ligger i riktning mot qibla, ska han ha avsikten att be för honom. Takbīrerna och alla andra moment utförs på samma sätt som när man ber begravningsbönen över en närvarande avliden. I alla de autentiska hadithsamlingarna återges nämligen från Abu Hurayra: Den dag Najashi dog kallade Allahs Sändebud folket till att be begravningsbönen för honom och gick tillsammans med dem till böneplatsen. Där ställde han följeslagarna i led och uttalade fyra takbīrer.” Ibn Hazm sade: Begravningsbönen för en frånvarande avliden ska bes av en imam tillsammans med en församling. Allahs Sändebud bad begravningsbönen för Najashi, som hade dött i Abessinien. Följeslagarna ställde upp sig i led tillsammans med honom och bad. Detta är deras enhälliga uppfattning, och den får inte överträdas. Abu Hanifa och Malik motsatte sig denna uppfattning, men det finns inget godtagbart bevis till stöd för deras ståndpunkt.
Begravningsbönen i moskén: Det finns inget hinder för att be begravningsbönen i moskén, så länge man inte befarar att moskén ska bli oren. Muslim återberättar nämligen från Aisha att Allahs Sändebud bad begravningsbönen för Suhayl ibn Baydaʾ inne i moskén. Följeslagarna bad också begravningsbönen för Abu Bakr och Umar i moskén. Ingen invände mot detta, eftersom det är en bön liksom andra böner.” Enligt imam Malik och Abu Hanifa är orsaken till att detta är makruh att Allahs Sändebud sade: ”Den som ber begravningsbönen i moskén får ingenting.” (Det vill säga: han får ingen belöning.) Denna hadith strider emellertid mot Allahs Sändebuds och följeslagarnas handlingar. Dessutom är hadithen svag. Ahmad ibn Hanbal sade: ”Detta är en svag hadith.” Lärda har dock bedömt denna hadith som autentisk och sagt: I den autentiska versionen av Sunan Abi Dawud lyder hadithen: ”Den som ber begravningsbönen i moskén drabbas inte av någon skada.” (Det vill säga: han begår ingen synd.) Ibn al-Qayyim sade: Att be begravningsbönen i moskén var inte Allahs Sändebuds regelbundna sunna. Under hans tid bad man begravningsbönen utanför moskén, utom vid giltigt skäl. Endast ibland bad han i moskén, såsom vid Ibn Baydaʾs begravning. Det är tillåtet att be begravningsbönen både utanför och inne i moskén, men det är bättre att be den utanför moskén.
Att be begravningsbönen mellan flera gravar: De flesta lärda anser det vara makruh att be begravningsbönen mellan flera gravar på en begravningsplats. Detta har återberättats från Ali, Abdullah ibn Umar och Ibn Abbas. Denna uppfattning delas också av Ata, al-Nasaʾi, al-Shafiʾi, Ishaq och Ibn al-Mundhir. Allahs Sändebud sade nämligen: ”Hela jorden är en moské, utom gravar och hammam.” (Med hammam avses en plats där toalett, urinoar och badrum är förenade.) I en återberättelse från Ahmad sägs det att det inte finns något hinder för att be begravningsbönen bland gravarna på en begravningsplats. Allahs Sändebud gick nämligen till en begravningsplats och bad begravningsbönen över en grav. Abu Hurayra bad begravningsbönen över Aishas grav bland gravarna i Jannat al-Baqi. Ibn Umar var också närvarande vid den begravningen. Umar ibn Abd al-Aziz bad också begravningsbönen. Kvinnor får också be begravningsbönen; liksom för män är begravningsbönen för kvinnor
tillåten, oavsett om hon ber ensam eller tillsammans med en församling. Umar väntade på Umm Abdullah (sin hustru). Till slut bad Umm Abdullah ensam begravningsbönen för Utba, eftersom hon inte hann delta i församlingen. Aisha bad att Saʿd ibn Abi Waqqas kropp skulle föras till henne så att hon kunde be begravningsbönen för honom. al-Nawawi sade: Liksom andra böner bör det vara sunna för kvinnor att be begravningsbönen i församling. Hasan ibn Salih, Sufyan al-Thawri, Ahmad och hanafiterna hade också denna uppfattning. Malik sade: Kvinnor ska be begravningsbönen ensamma.
Prioritet att leda begravningsbönen: Det råder meningsskiljaktighet bland juristerna om vem som har prioritet att leda begravningsbönen. En uppfattning är att den som den avlidne har utsett i sitt testamente har högsta prioritet, därefter härskaren, sedan fadern och uppåt, därefter sonen och nedåt, och sedan den närmaste släktingen på fädernet. Detta är malikitisternas och hanbaliternas uppfattning. En annan uppfattning är att fadern har högsta prioritet, därefter farfadern, sonen, sonsonen, brodern, brorsonen, fadern, kusinen och därefter släktingarna på fädernet i ordningsföljd. Detta är al-Shafiʾis och Abu Yusuf. Abu Hanifa och Muhammad ibn Hasan ansåg att den regionala härskaren har prioritet om han är närvarande, därefter domaren, sedan områdets styresman och därefter förmyndaren för den avlidna kvinnan. Sedan kommer den närmaste släktingen enligt ordningen för släktskap på fädernet, och därefter den närmaste bland de återstående. Om fadern och sonen är närvarande samtidigt ska fadern ges företräde.
Att bära kistan och följa begravningståget
Följande är rekommenderat enligt sharia vid bärandet av kistan:
1. Att bära kistan och följa den. Sunnah är att bärarna byter plats runt båren, så att de går runt den från alla håll. Ibn Majah, al-Bayhaqi och Abu Dawud al-Tayalisi har återberättat från Ibn Masud att Ibn Masud – må Allah vara nöjd med honom – sade: ”Den som följer den döde, det vill säga för honom till graven, bör bära båren från alla dess sidor i tur och ordning. Detta är sunnah.” (När en följeslagare kallar något sunnah betyder det att saken i fråga infördes av Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom.) Därefter kan han, om han vill, gå vidare frivilligt; annars kan han avstå. Abu Sa’id har återberättat att Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – sade: ”Besök den sjuke och delta i begravningståget. Det kommer att påminna dig om det kommande livet.” – Ahmad.
2. Att skynda och öka takten under begravningståget: Alla de autentiska hadith-samlingarna har återberättat från Abu Hurayrah – må Allah vara nöjd med honom – att Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – sade: ”För den döde skyndsamt till graven. Om han var en god människa, för ni honom därmed till hans goda belöning; annars, det vill säga om han var en ond människa, befriar ni er från en börda.” Ahmad, al-Nasa’i med flera har återberättat från Abu Bakrah, som sade: ”Vi såg Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – gå med oss i begravningståget. När vi bar den döde på våra axlar gick vi snabbt och svängde på våra nackar.” Imam al-Bukhari har återberättat i sitt historiska verk att Allahs Sändebud gick så snabbt att våra skor gick sönder. Detta inträffade den dag Sa’d ibn Mu’adh dog. I Fath al-Bari sägs sammanfattningsvis att det är mustahabb att skyndsamt föra den döde till graven. Man ska dock skynda på ett sådant sätt att det inte finns risk för att den döde skadas eller deformeras, eller att bärarna och följeslagarna utsätts för alltför stora svårigheter. Denna snabbhet får inte heller leda till att renligheten försummas eller att muslimerna besväras. al-Qurtubi sade: ”Syftet med hadithen är att begravningen av den döde inte ska fördröjas, eftersom dröjsmål ofta ger upphov till självgodhet och högmod.”
3. Att gå framför, bakom, till höger eller till vänster om den döde, nära denne. De lärda har olika åsikter om vart och ett av dessa sätt. De flesta lärda föredrar att gå framför. De säger att detta är bäst, eftersom Allahs Sändebud, Abu Bakr och Umar brukade gå framför. – Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah. Enligt hanafiterna är det bättre att gå bakom, eftersom detta förstås av Allahs Sändebuds befallning att följa den döde. Den som följer någon är den som går bakom honom.
Anas ibn Malik ansåg att alla sätt var likvärdiga. Tidigare har nämligen Allahs Sändebuds uttalande citerats: ”Den ridande ska gå bakom den döde, medan den gående ska gå framför, bakom, till höger eller till vänster, nära honom.”
Det är uppenbart att alla dessa sätt är tillåtna. Meningsskiljaktigheten är begränsad till de tillåtna sätten, och bland dessa är generositet och flexibilitet önskvärda. Det har nämligen återberättats från Abd al-Rahman ibn Abi Awfa att Abu Bakr och Umar brukade gå framför den döde, medan Ali brukade gå bakom. Då sade man till Ali: ”De två går ju framför.” Ali svarade: ”De vet också att det är bättre att gå bakom än framför, liksom församlingsbönen är bättre än att en man ber ensam. Men de två är tillmötesgående och vill göra religionen lätt för människorna.” – al-Bayhaqi, Ibn Abi Shaybah. De flesta lärda anser det vara makruh att utan giltig ursäkt rida under deltagandet i begravningståget. På återvägen anser de det däremot inte vara makruh. Thawban sade nämligen: ”När Allahs Sändebud gick med en död fördes ett riddjur fram till honom, men han red inte på det. När han sedan återvände och ett riddjur fördes fram till honom, red han på dess rygg.” När han tillfrågades om orsaken sade han: ”På vägen dit gick änglarna. Jag kan inte rida medan de går. När de hade gått sin väg red jag.” – Abu Dawud, al-Bayhaqi och al-Hafiz. Allahs Sändebud gick också till Ibn al-Dahdahs begravning till fots och återvände ridande. – al-Tirmidhi. Allahs Sändebuds tidigare citerade uttalande, ”Den ridande ska gå bakom den döde”, motsäger inte denna hadith. Avsikten med den hadithen kan vara att fastställa att det är både makruh och tillåtet att färdas ridande. Enligt hanafiterna finns det inget hinder för att färdas ridande, men det är bättre att gå, om man inte har en ursäkt. Sunnah för den ridande är att befinna sig bakom den döde. al-Khattabi sade: ”Jag känner inte till någon meningsskiljaktighet beträffande att den ridande ska befinna sig bakom den döde.”
5. Sådant som är makruh vid begravningsbönen, begravningen och svepningen
Följande handlingar är makruh vid begravningsbönen, begravningen och svepningen:
1. Att åkalla Gud högt eller läsa Koranen eller något annat. Ibn al-Mundhir sade: Vi hörde Qays ibn Ubadah berätta att han sade: Profetens följeslagare ogillade högljudda yttranden vid tre tillfällen: under janazah—inklusive janazah-bönen, svepningen, begravningen och begravningsprocessionen—vid dhikr och i strid. Saʿid ibn al-Musayyab, Saʿid ibn Jubayr, al-Hasan, al-Nakhaʿi, Ahmad och Ishaq ansåg det makruh att under janazah säga: ”Be om förlåtelse för den avlidne.” Enligt al-Awzaʿi är detta en bidʿah.
Fudayl ibn Amr sade: Ibn Umar deltog i en janazah. Plötsligt hörde han en man säga: ”Be alla om förlåtelse för den avlidne. Må Gud förlåta honom.” Ibn Umar sade genast: ”Må Gud inte förlåta dig.” Al-Nawawi sade: De äldre lärdas praxis att iaktta tystnad när den avlidne efter janazah förs till begravning är helt riktig. Därför får ingen åkallan, dhikr eller koranläsning göras högt. Vid alla janazah-relaterade ceremonier behövs tankens stadga och sinnets ro, och därför är tystnad det riktiga. Detta är den korrekta uppfattningen. Oavsett hur mycket motstånd som görs bör denna princip inte överges. Under janazah läser vissa okunniga människor olika suror eller åkallelser utdraget och med utdragna toner, vilket är helt förbjudet.
Angående att göra dhikr högt finns en fatwa av sheikh Muhammad Abduh, där han sade: Det är makruh för den som bär den avlidne att göra dhikr högt. Om han vill åkalla Gud ska han göra det tyst inom sig. Högljudd dhikr är en nyinförd företeelse som inte förekom under Profetens, hans följeslagares, tabiʿins eller tabiʿ al-tabiʿins tid. Därför är det nödvändigt att stoppa detta.
2. Att följa kistan med eld. Detta är en handling från jahiliyyah. Ibn al-Mundhir sade: Alla de lärda och framstående äldre vars uttalanden jag minns ogillade detta. Al-Bayhaqi sade: Aisha, Ubadah ibn al-Samit, Abu Hurayrah, Abu Saʿid al-Khudri och Asma bint Abu Bakr testamenterade före sin död att ingen skulle gå bakom deras lik med eld. Ibn Majah återger att Abu Musa al-Ashʿari, när han låg för döden, sade: ”Följ inte mitt lik med rökelsekar eller rökelse.”
Folket sade: ”Har du hört något om detta från Profeten?” Han svarade: ”Ja, från Guds Sändebud.”
Om begravningen däremot äger rum på natten och man behöver tända en eld för att få ljus, är det inget problem. Al-Tirmidhi återger från Ibn Abbas att Guds Sändebud på natten gick till en grav. Då tändes ett ljus åt honom där.
3. Att de som deltar i begravningsprocessionen stannar och sätter sig någonstans innan den avlidne har lagts på marken. Al-Bukhari sade: Den som följer ett lik för att begrava det ska inte sätta sig innan bärarna har tagit ner liket från sina axlar. Om han sätter sig ska han beordras att resa sig. Därefter återger han från Abu Saʿid al-Khudri att Guds Sändebud sade: ”När ni ser ett lik, res er. Den som följer det ska inte sätta sig förrän liket har lagts på marken.” Saʿid al-Maqburi återger från sin far: Vi deltog i en begravningsprocession. Då tog Abu Hurayrah Marwans hand, och båda satte sig innan liket hade tagits ner. Abu Saʿid kom, tog Marwans hand och sade: ”Res dig. Guds Sändebud förbjöd oss att göra detta”, det vill säga att sätta oss innan liket hade tagits ner. Abu Hurayrah sade: ”Han har talat sanning.” Al-Hakim återger dessutom: När Abu Saʿid bad Marwan att resa sig, reste han sig och sade sedan: ”Varför fick du mig att resa mig?” Då nämnde Abu Saʿid hadithen. Sedan sade han till Abu Hurayrah: ”Varför informerade du mig inte?” Han svarade: ”Du var imamen. När du satte dig satte jag mig också.”
Detta är uppfattningen hos de flesta sahabah, tabiʿin, hanafiterna, hanbaliterna samt al-Awzaʿi och Ishaq. Al-Shafiʿi sade: Det är inte makruh för dem som deltar i begravningsprocessionen att sätta sig innan liket har lagts ner. De lärda är dock eniga om att den som går framför liket får sätta sig innan liket når fram till honom; det är inget fel i detta. Al-Tirmidhi sade: Det har återberättats från vissa lärda att Profetens följeslagare och andra brukade gå framför liket och sätta sig innan liket nådde fram till dem. Detta är imam al-Shafiʿis uppfattning. När liket sedan kom fram reste han sig inte. Ahmad sade: Om någon står upp klandrar jag honom inte, och om han sätter sig är det inte heller något problem.
4. Att resa sig när ett lik passerar. Ahmad har återberättat från Waqid ibn Amr ibn Saʿid ibn Muʿadh att han sade: ”När jag såg en begravning i stammen Banu Salimah reste jag mig. Då sade Nafiʿ ibn Jubayr till mig: ’Sätt dig. Jag ska berätta för dig om detta med ett obestridligt bevis.’ Mahmud ibn Hakim az-Zurqi berättade för mig att han hade hört ʿAli ibn Abu Talib säga: ’Allahs Sändebud befallde oss att resa oss när vi såg ett lik. Sedan satte han sig själv och befallde oss att sätta oss.’ I Muslims återberättelse lyder det: ’Vi såg Allahs Sändebud stå, så vi stod. Sedan satte han sig, så vi satte oss.’ Detta gäller alltså liket. At-Tirmidhi sade: ’Alis hadith är autentisk och god, och fyra tabiʿun har återberättat den från varandra.’ Vissa lärda har handlat enligt denna hadith. Ash-Shafiʿi sade: ’Detta är den mest korrekta återberättelsen i frågan.’ Denna hadith upphäver den tidigare hadithen, i vilken det sägs: ’När ni ser ett lik, res er då.’ Ahmad sade: ’Den som vill kan resa sig, och den som vill kan sitta.’ Beviset för detta är haditherna som berättar att Allahs Sändebud en gång stod och en annan gång satte sig. Bland malikiterna instämde Ishaq ibn Habib och Ibn al-Majishun med Ahmads uppfattning. An-Nawawi sade: ’Att resa sig är rekommenderat – och det är den antagna uppfattningen.’
Ibn Hazm sade: ’Det är rekommenderat att resa sig efter att man sett ett lik, tills det har passerat och lämnat betraktaren bakom sig eller tills det har lagts ned på marken, oavsett om det är en icke-muslims lik eller inte. Men det är ingen synd att inte resa sig.’ De som anser det rekommenderat åberopar den hadith från ʿAmir ibn Rabiʿah som återfinns i alla autentiska hadithsamlingar. Allahs Sändebud sade: ’När ni ser ett lik, res er då för dess skull tills det har passerat och lämnat er bakom sig eller tills det har lagts ned på marken.’ Ahmad återberättade också att Ibn ʿUmar alltid reste sig när han såg ett lik och fortsatte stå tills det hade passerat honom. Al-Bukhari och Muslim återberättade från Sahl ibn Hunayf och Qays ibn Saʿd att de båda satt i Qadisiyyah. Plötsligt passerade en grupp människor framför dem med ett lik, och när de såg det reste de sig. Då sades det till dem: ’Det är ju en av de skyddade icke-muslimernas lik.’ De svarade: ’Ett lik passerade en gång förbi Allahs Sändebud, och när han såg det reste han sig. Då sade man till honom: ”Det är en judes lik.” Allahs Sändebud sade: ”Är det då inte en människa?”’ Al-Bukhari återberättade från Abu Layla att Ibn Masʿud och Qays brukade resa sig när de såg ett lik. Vad är innebörden av detta uppresande? Svaret finns i den hadith som Ahmad, Ibn Hibban och al-Hakim återberättat. I denna hadith, återberättad från ʿAbdullah ibn ʿAmr, står det: ’Res er för att visa vördnad för Honom som tar själarna.’ Ibn Hibbans formulering lyder: ’För att visa vördnad för Allah den Allsmäktige, som tar människornas liv.’ Sammanfattningsvis har de lärda haft olika uppfattningar i denna fråga. Vissa anser att det är klandervärt att resa sig för ett lik, andra att det är rekommenderat, och ytterligare andra att man fritt kan välja mellan att resa sig och att inte resa sig. Anhängarna av var och en av dessa tre uppfattningar har sina bevis. Man kan därför välja den av dessa uppfattningar som man finner mest tilltalande.
5. Det är klandervärt för kvinnor att delta i begravningsföljet. Umm ʿAtiyyah sade: ”Vi förbjöds att följa med ett lik, men det gjordes inte obligatoriskt för oss.” – Ahmad, al-Bukhari, Muslim och Ibn Majah. (Det vill säga: det gjordes inte obligatoriskt för oss att följa med ett lik. Hafiz Ibn Hajar sade i Fath al-Bari: ’Innebörden är att detta förbud inte uttalades lika kraftfullt som andra förbjudna handlingar.’ Med andra ord innebär det att det är klandervärt, men inte förbjudet, för kvinnor att följa med ett lik. Al-Qurtubi sade: ’Umm ʿAtiyyahs uttalande visar till det yttre att detta är ett förbud av graden makruh tanzih. Detta är de flesta lärdas uppfattning.’ Malik ansåg det tillåtet, och detta var Medinabornas uppfattning. Beviset för att det är tillåtet är den hadith som Abu Hurayrah återberättade: ’Allahs Sändebud deltog i ett begravningsfölje. När ʿUmar såg en kvinna där och ropade till henne, sade Allahs Sändebud: ”Låt henne vara, ʿUmar.”’ – Ibn Majah och an-Nasaʾi. Al-Muhallab sade: ’Umm ʿAtiyyahs hadith visar att religiösa förbud också har olika grader.’)
ʿAbdullah ibn ʿAmr sade: ”Vi var på väg någonstans tillsammans med Allahs sändebud. Plötsligt fick han syn på en kvinna. Vi trodde inte att han hade känt igen henne. När vi fortsatte fram längs vägen stannade Allahs sändebud. Till slut nådde kvinnan fram till honom. Då såg vi att det var Fatimah, må Allah vara nöjd med henne. Allahs sändebud sade: ’Fatimah, varför har du gått hemifrån?’ Fatimah svarade: ’Jag kom till familjen i detta hus. En av dem har dött. Därför kom jag för att visa dem medkänsla och beklaga sorgen.’ Allahs sändebud sade: ’Du har väl följt med dem ända till graven?’ Fatimah svarade: ’Jag söker skydd hos Allah från att följa med dem ända till graven, eftersom jag har hört dig säga mycket om detta.’ Allahs sändebud sade: ’Om du hade följt med ända till graven, skulle du inte få se paradiset förrän din fars farfar fick se det.’” – Ahmad, al-Hakim, an-Nasa’i och al-Bayhaqi. De lärda har sagt att denna hadith inte är autentisk. Anledningen är att dess isnad innehåller Rabiʿah ibn Saʿif, som är svag när det gäller hadith, och det finns flera invändningar mot honom.
Ibn Majah och al-Hakim har återberättat från ʿAli, må Allah vara nöjd med honom. ʿAli sade: ”En dag gick Allahs sändebud ut och fick se flera kvinnor sitta där. Han sade: ’Vad är det som har hänt? Varför sitter ni här?’ De svarade: ’Vi väntar på ett lik.’ Allahs sändebud sade: ’Ska ni tvätta den döde?’ De svarade: ’Nej.’ Han sade: ’Ska ni då bära det?’ De svarade: ’Nej.’ Han sade: ’Ska ni då sänka ner liket i graven?’ De svarade: ’Nej.’ Då sade han: ’Gå tillbaka. Ni har redan begått en del synd, och ni har inte vunnit någon belöning.’” Även denna hadith är omstridd. Trots det stöds denna uppfattning av Ibn Masʿud, Ibn ʿUmar, Abu Umamah, ʿA’ishah, Masruq, al-Hasan, an-Nakhaʿi, al-Awzaʿi, Ishaq samt hanafitiska, shafiitiska och hanbalitiska lärda.
Enligt imam Malik är det inte alls klandervärt för en äldre kvinna att följa med i någons begravningsfölje. Det är inte heller klandervärt för en ung kvinna, om den avlidne är någon vars förlust skulle vara mycket svår för henne att bära, om hon går ut tillräckligt beslöjad och om hennes utgång inte orsakar någon oordning. Ibn Hazm anser däremot att de flesta lärdas argument och bevis är felaktiga och att det är tillåtet för kvinnor att följa med i begravningsföljet. Han säger: ’Vi anser inte att det är klandervärt för kvinnor att följa med i begravningsföljet, och vi hindrar dem inte från det. Vissa uttalanden från följeslagarna som förbjuder detta har återberättats, men inget av dem är autentiskt.’ Om den tidigare nämnda hadithen från Umm ʿAtiyyah säger han: ’Även om den är autentisk vad gäller isnaden, lämpar den sig inte som bevis. Högst kan den visa att handlingen är klandervärd.’ Tvärtom är den motsatta uppfattningen bevisad på ett tillförlitligt sätt, såsom vi har återberättat genom Shuʿbahs väg. Där återberättas från Abu Hurayrah: ’Allahs sändebud befann sig vid en begravning. Där fick ʿUmar syn på en kvinna och började ropa. Allahs sändebud sade till ʿUmar: ”Låt henne vara, ʿUmar, för ögonen fäller tårar, hjärtat är sörjande och tiden är nära.”’ Från Ibn ʿAbbas har det med en autentisk isnad återberättats att denna handling inte är klandervärd.
Att avstå från att delta i begravningståget på grund av handlingar som strider mot sharīʿa: Författaren till al-Mughnī har sagt: Om det i begravningståget förekommer någon handling som strider mot sharīʿa och som man kan komma att se eller höra, ska man först undersöka om det är möjligt att förhindra den. Om det är möjligt ska man göra det. Om det inte är möjligt ska man välja en av två handlingsvägar. Den ena är att kritisera handlingen och ändå delta i begravningståget. Genom kritiken har man fullgjort sin plikt, och genom deltagandet undviker man att avstå från en rättfärdig handling på grund av en orätt. Den andra är att vända tillbaka utan att delta. På så sätt undkommer man att se eller höra en handling som strider mot sharīʿa och som man har möjlighet att skydda sig från.
6. Begravning och grävning av gravar
1. Bestämmelsen om begravning enligt sharīʿa: Det råder enhällig enighet bland den muslimska umman om att begravningen av den avlidne och att sänka ner hans kropp i graven är en kollektiv religiös plikt (farḍ kifāya). Allah den Allsmäktige har sagt:
الم تجعل الْأَرْضِ كِفَانًا أَحْيَاء وَأَمْوَاتًا .
”Har Jag inte gjort jorden till en samlingsplats för levande och döda?”
2. Begravning på natten: Enligt de flesta lärda är begravning på natten likvärdig med begravning på dagen. Det finns ingen skillnad mellan dessa två. Den man som brukade åkalla Allah med hög röst begravde Allahs Sändebud honom på natten. Och ʿAlī begravde även Fāṭima på natten. På samma sätt begravdes Abū Bakr, ʿUthmān, ʿĀʾisha och Ibn Masʿūd på natten.
Det har återberättats från Ibn ʿAbbās att Allahs Sändebud gick till en grav på natten. Där tändes ett ljus åt honom. Han tog ljuset från qiblas riktning och sade, riktad till den avlidne: ”Må Allah förbarma sig över dig. Du hade ett mycket ömt hjärta och studerade Koranen mycket.” Han uttalade fyra takbīr över honom. – al-Tirmidhī. De flesta lärda har ansett att begravning på natten är tillåten.
Begravning på natten är emellertid tillåten endast när den avlidnes rättigheter inte åsidosätts och begravningsbönen inte påverkas negativt av att begravningen sker på natten. Men om den avlidnes rättigheter åsidosätts, begravningsbönen påverkas negativt eller genomförandet av alla tillhörande ceremonier på något sätt hindras, blir begravning på natten förbjuden enligt sharīʿa och makrūh. Muslim har återberättat att Allahs Sändebud en dag höll en predikan. Han nämnde en följeslagare som hade avlidit och därefter svepts i en otillräckligt lång liksvepning och begravts på natten. Allahs Sändebud sade med skarp förebråelse: ”Ingen bör begravas på natten om det inte är absolut nödvändigt.” Ibn Mājah har också återberättat från Jābir att Allahs Sändebud sade: ”Begrav inte era döda på natten om det inte är absolut nödvändigt.”
3. Begravning vid soluppgång, solnedgång och när solen står i zenit: De lärda är eniga om att det inte är makruh att begrava den döde under dessa tre tider om man befarar att kroppen ska förmultna. På samma sätt är begravning under dessa tre tider, enligt de flesta lärda, tillåten om den inte sker avsiktligt, även om man inte befarar att kroppen ska förmultna. Men om man avsiktligt begraver den döde under dessa tider är det makruh. Ahmad, Muslim, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah har nämligen återberättat från Uqba ibn Amir att Uqba må Allah vara nöjd med honom sade: ”Allahs Sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom förbjöd oss att be begravningsbönen för våra döda och begrava dem under tre tider: vid soluppgången, tills den har strålat klart och stigit upp; mitt på dagen, när solen står rakt ovanför huvudet, tills den börjar luta; och när solen närmar sig solnedgången, tills den har gått ned.” På grund av denna hadith säger hanbaliterna att det under alla omständigheter är makruh att begrava de döda under dessa tre tider.
4. Det är mustahabb att gräva graven djup: Syftet med begravningen är att täcka den döde i en grop som hindrar hans lukt från att spridas och hindrar djur och fåglar från att nå honom. Om begravningen utförs på ett sätt som uppfyller detta syfte är den obligatoriska plikten fullgjord och skyldigheten uppfylld. Det är dock önskvärt att graven grävs så djupt som till en mans huvud. al-Nasa’i och al-Tirmidhi har återberättat från Hisham ibn Amir att han sade: ”På dagen för slaget vid Uhud klagade vi inför Allahs Sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Vi sade: ’Allahs Sändebud, det är mycket svårt för oss att gräva en separat grav för varje människa.’ Han sade: ’Gräv djupt och ordentligt och begrav två eller tre personer i samma grav.’ De sade: ’Allahs Sändebud, vem ska vi begrava först?’ Han sade: ’Begrav först den av dem som läste mest av Koranen.’ Hisham sade: ’Min far var den tredje av de tre som begravdes i en och samma grav.’ Ibn Abi Shayba och Ibn al-Mundhir har återberättat från Umar må Allah vara nöjd med honom att Umar sade: ’Gräv graven lika djup som huvudets höjd och gör den rymlig.’ Abu Hanifa och Ahmad anser att den ska vara ungefär lika djup som hälften av människokroppen. Det är bättre att gräva den ännu djupare.”
5. Lahd-graven är bättre än schaqq-graven: En lahd-grav är en sidogrop som grävs i marken vid sidan av graven, mot qibla. När öppningen till denna grop täcks med obränt tegel blir den lik ett hus med tak. En schaqq-grav är en lång, rak grop som grävs mitt i graven, vars sidor görs lodräta med jord; den döde läggs där och ett tak byggs över honom. Båda gravtyperna är tillåtna, men lahd-graven är bättre. Ahmad och Ibn Majah har återberättat från Anas: När Allahs Sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom avled fanns det två män: den ene var skicklig på att gräva lahd-gravar och den andre var skicklig på att gräva schaqq-gravar. Alla sade: ”Vi ska be Allah om vägledning och skicka bud till dem båda. Den som kommer först ska vi anlita.” De skickade bud till båda, och mannen som grävde lahd-gravar kom först. Därför grävdes en lahd-grav åt Allahs Sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Denna hadith bevisar att lahd-graven är tillåten. Att den är att föredra bevisas dock av en annan hadith. Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah har återberättat från Ibn Abbas att Allahs Sändebud sade: ”Lahd-graven är för oss, och schaqq-graven är för andra.”
6. Hur den döde ska föras ned i graven: Det sunnitiska sättet att föra ned den döde i graven är, om möjligt, att först föra ned den bakre delen av kroppen, det vill säga den nedre delen. Abu Dawud, Ibn Abi Shayba och al-Bayhaqi har nämligen återberättat från Abdullah ibn Zayd att Abdullah ibn Zayd förde ned en död i graven med fötterna först och sade: ”Detta är det sunnitiska sättet.” Om detta inte är möjligt ska han föras ned på det sätt som är möjligt, eftersom ingen vers i Koranen eller något uttalande i hadith uttryckligen fastställer någon särskild metod.
7. Det är mustahabb att lägga den döde i graven med ansiktet vänt mot qibla: Den välkända sunnan är att lägga den döde på höger sida i graven och vända hans ansikte mot qibla. Den som utför detta ska lossa svepningens band medan han säger: ”Bismillah wa ala millati Rasulillah” eller ”wa ala sunnati Rasulillah”.
Ibn Umar har återberättat från Allahs Sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom: När den döde läggs i graven ska man säga: ”Bismillah wa ala millati (eller sunnati) Rasulillah.” – Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi, Ibn Majah, al-Nasa’i.
8. Enligt de flesta rättslärda är det makruh att lägga tyg, en kudde eller något liknande under den döde i graven: Ibn Hazm anser att det inte är något fel i att lägga tyg under den dödes kropp i graven. Muslim har nämligen återberättat från Ibn Abbas att ett rött tygstycke lades i Allahs Sändebuds må Allahs välsignelser och frid vara över honom grav. Han säger att precis som Allah skyddade sitt Sändebud från människors övergrepp, tillät Han också att tyg lades i hans grav och förbjöd det inte. De som på den tiden var de mest rättfärdiga och ädlaste människorna på jorden gjorde dessutom detta i full enighet, och ingen av dem invände mot det. De lärda anser dock att det är mustahabb att göra en kudde åt den dödes huvud med en tegelsten, en sten eller jord, samt att dra undan svepningen från den högra kinden och lägga den mot marken, så att den högra kinden vilar mot tegelstenen eller stenen. Umar må Allah vara nöjd med honom sade: ’När ni sänker ned mig i graven, låt då min kind vila mot jorden.’ al-Dahhak testamenterade att knuten på hans svepning skulle lösas upp och att hans kind skulle tas fram ur svepningen. De lärda anser att det är mustahabb att stödja den döde bakifrån med tegelstenar eller jord och att inte lägga honom på rygg. Abu Hanifa, Malik och Ahmad anser att det är mustahabb att, när den döda är en kvinna och förs ned i graven, breda ut ett tygstycke över henne på längden. Enligt al-Shafi’i är detta lika mycket mustahabb för både kvinnor och män.
9. Det är mustahabb att kasta tre nävar jord i graven: Det är mustahabb att var och en av dem som deltar i begravningen kastar tre nävar jord med båda händerna. Jorden ska kastas från den dödes huvudända. Ibn Majah har nämligen återberättat att Allahs Sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom bad begravningsbönen för en död och därefter gick till hans grav och kastade tre nävar jord från huvudändan. I en annan återberättelse sägs det att när Sändebudet må Allahs välsignelser och frid vara över honom lade sin dotter Umm Kulthum i graven, sade han när han kastade den första näven jord: ”Ur denna jord har Jag skapat er”, när han kastade den andra näven jord sade han: (وَفِيهَا نَعِيلَ كُمْ) ”På denna jord ska Jag återföra er” och när han kastade den tredje näven jord sade han: (وينها تكرمكم تارة أخرى) ”Och ur denna jord ska Jag åter föra ut er.” På grund av denna sista återberättelse anser de tre imamerna Abu Hanifa, al-Shafi’i och Malik att det är mustahabb att läsa dessa tre delar av versen vid de tre nävarna jord. Imam Ahmad anser däremot att man inte behöver läsa något när man kastar jorden, eftersom hadithen är svag.
10. Det är rekommenderat att be för den döde efter begravningen: När den dödes begravning har avslutats är det rekommenderat att be för honom och be Allah att hålla honom fast i tron. Den döde önskar nämligen detta i denna situation. Det har berättats från ʿUthmān, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, efter att begravningen avslutats brukade stå vid den dödes grav och säga: ”Be om förlåtelse för er broder och be om att han ska förbli fast i sin tro. Han önskar nämligen detta nu.” Abū Dāwūd, al-Ḥākim och al-Bazzār. Och Razīn har berättat från ʿAlī att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade säga när den dödes begravning hade avslutats:
اللهم هذا عبدك نَزَلَ بِكَ وَأَنتَ خَيْرٌ مَنْزُولِ بِهِ فَاغْفِرْ لَهُ وَوَسِعَ مَن خَلَهُ .
”O Allah, denne Din tjänare har blivit Din gäst, och Du är den bäste av värdar.
Förlåt honom därför och gör hans inträde rymligt.” Ibn ʿUmar ansåg också att det var rekommenderat att efter begravningen recitera början och slutet av Sūrat al-Baqara vid graven. – al-Bayhaqī. 11. Att utföra ”taskīn” efter begravningen (att lära den döde tron eller påminna honom om den): Vissa lärda och imām al-Shāfiʿī anser att det är rekommenderat att efter begravningen utföra ”taskīn” för den döde (att lära honom tron eller påminna honom om den). (Detta gäller inte minderåriga avlidna.) Saʿīd ibn Manṣūr har berättat från Rāshid ibn Saʿd, Ḍamra ibn Ḥabīb och Ḥakīm ibn ʿUmayr att de sade: När man hade jämnat den dödes grav och de som kommit till begravningen hade gått därifrån, ansågs det rekommenderat att stå vid graven och rikta följande ord till den döde: ”O du och du, säg: Det finns ingen gud utom Allah. Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah” (tre gånger). ”O du och du, säg: Min Herre är Allah, min religion är islam och min profet är Muḥammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid.” Därefter går man därifrån. Al-Ṭabarānī har också berättat från Abū Umāma att han sade: När någon av era bröder dör och ni har jämnat jorden över hans grav, ska någon av er stå vid graven och säga: ”O du och du, son till den och den kvinnan.” När detta sägs hör den döde det, men kan inte svara. När man sedan åter säger: ”O du och du, son till den och den kvinnan”, sätter han sig upp i graven. När man därefter åter säger: ”O du och du, son till den och den kvinnan”, säger han: ”Må Allah förbarma sig över dig. Befall mig.” Men ni (jordens människor) kan inte uppfatta det. Därefter sägs: ”Minns det tillstånd i vilket du lämnade världen: vittna att det inte finns någon gud utom Allah och att Muḥammad är Hans tjänare och sändebud. Du var nöjd med Allah som Herre, med islam som religion och med Muḥammad som profet, och du godtog Koranen som vägledning.” Då tar Munkar och Nakīr varandras händer och säger: ”Låt oss gå; vi har ingen anledning att sitta hos den som har fått sina bevis och argument lärda för sig.” Vid detta tillfälle sade en man: ”O Allahs sändebud, vad gör man om man inte känner till den dödes mors namn?” Han svarade: ”Då nämner man hans mor Ḥawwās namn och säger: O Ḥawwās son, du och du.” Syrierna utför än i dag talqīn enligt denna sed. Mālikiterna och en del av Ḥanbaliterna anser däremot att talqīn är makrūh.
7. Om gravar
Det är sunna att höja graven en handsbredd över markytan, så att den kan kännas igen som en grav. Att höja den mer än så är förbjudet. Muslim och andra hadithsamlingar har nämligen berättat att Thumāma ibn Shufay berättade: ”Vi befann oss tillsammans med Fuḍāla ibn ʿUbayd på en plats i Rom som kallades Rūls. Då dog en av våra följeslagare. På Fuḍālas befallning gjordes hans grav och jämnades med marken. Därefter sade Fuḍāla: Jag hörde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, beordra att gravar skulle jämnas.” Abū al-Hayyāj al-Asadī berättade också: ”ʿAlī ibn Abī Ṭālib sade till mig: Ska jag inte sända dig i samma ärende som Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sände mig? Det är att inte lämna någon bildstod utan att vanställa dess ansikte och inte någon grav utan att jämna den.” Al-Tirmidhī sade: Vissa lärda har följt denna hadith. De anser det vara makrūh att höja en grav mer än vad som krävs för att den ska kunna kännas igen som en grav. Den får höjas så mycket att ingen trampar på den eller sätter sig på den. I enlighet med den korrekta sunna brukade muslimska härskare riva den överflödiga höjden på gravar som hade byggts alltför höga. Imām al-Shāfiʿī sade: ”Jag tycker inte om att man tillför jord från någon annan plats till graven. Det är inte önskvärt att höja graven mer än en handsbredd över marken eller att bygga den med fasta material och putsa den. Sådant visar högmod och lyx, vilket inte passar döden. Jag såg inte emigranternas och ansārernas gravar byggda med fasta material eller putsade. Tvärtom såg jag många härskare riva fasta byggnader på gravar, och jag såg inte juristerna fördöma detta.” Al-Shawkānī sade: ”Det är förbjudet att höja en grav mer än vad som är tillåtet.” Alla Aḥmads lärjungar, en del av al-Shāfiʿīs lärjungar och Mālik har uttryckt denna åsikt. Påståendet från bland andra imām Yaḥyā och al-Mahdī att detta inte är förbjudet eftersom tidigare och senare lärda byggde fasta gravar utan att någon protesterade, är felaktigt. Som mest förhöll de sig tysta. Tystnad är inget bevis när den förekommer i frågor som strider mot Koranens och sunnans entydiga utsagor.
En annan sak som den nämnda hadithen förbjuder i samband med att höja gravar är att bygga kupoler över gravar och samlingslokaler intill dem. Att uppföra sådana byggnader hör till att omvandla gravar till moskéer, och Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbannade den som gör detta.
Det går inte att överblicka hur stora skador islam har drabbats av genom att olika slags byggnader uppförs vid gravar och att de utsmyckas. Därför klagar och vädjar islam än i dag. En av de mest påtagliga skadorna är att okunniga och enfaldiga människor kring dessa gravbyggnader har sjunkit ned i sådana vidskepliga föreställningar som liknar avgudadyrkarnas föreställningar om avgudabilder och gudar. Dessa människor, som kallar sig muslimer, har steg för steg förstärkt sina föreställningar tills de kommit att anse att dessa gravar kan åstadkomma olika slags välgång och nytta samt avvärja olika slags ondska, faror och olyckor. På så sätt har dessa gravar gjorts till platser där önskningar uppfylls och mål nås, och vid dem ber man om sådant som tjänarna endast bör be Allah om. Dessa gravar och platserna kring dem har gjorts till vallfartsorter, dit människor beger sig i stora skaror och där de stannar. De rör vid dem vördnadsfullt med händerna och ber dem om räddning och skydd. Kort sagt har de inte lämnat något av det som människorna i okunnighetens samhälle brukade göra med avgudabilder och gudar. Vi tillhör Allah och till Honom återvänder vi.
Trots denna avskyvärda orätt och fruktansvärda otro är det mycket sällsynt att någon blir upprörd och vred över detta enbart för Allahs välbehags skull och reser sig för att försvara den tawhidbaserade islams ära – varken någon lärd, någon islamisk student, någon militärbefälhavare eller politisk ledare, någon minister, någon kung eller härskare. Vi har utan minsta tvivel också fått rapporter om att många, eller de flesta, av dessa grav- och mausoleumsdyrkare, när de ställs inför en utmaning från sin motståndare att svära en ed, medvetet svär falskt vid Allahs namn. Men när de sedan ombeds att svära vid namnet på den eller den piren, waliyn eller vördnadsvärde mannen, drar de sig utan minsta dröjsmål tillbaka från det de svor vid Allahs namn och erkänner, efter att först ha förnekat, den verkliga sanningen. Det är som om de fruktar denne pir eller wali mer än Allah. Detta bevisar otvetydigt att deras shirk har antagit en ännu allvarligare form än den shirk som kännetecknar de trinitariska kristna, vilka påstår att Allah är den andre av två gudar eller den tredje av tre gudar. Därför frågar jag ödmjukt de lärda, kungarna och härskarna i den muslimska världen: Vilken större fara för islam än denna fruktansvärda otro kan finnas? Vad kan vara mer skadligt för Allahs religion än att dyrka vilken skapad varelse som helst i stället för Allah? Och vilken större olycka kan drabba muslimerna än denna? Om det inte är vår ofrånkomliga religiösa plikt och skyldighet att protestera mot denna så uppenbara shirk, vilken annan orätt ska vi då anses ha skyldighet att protestera mot? Poeten uttryckte med rätta sin klagan:
لَقَدْ أَسْمَعْت لَوْ نَادَيت حَيًّا – وَلَكِنْ لَا حَيَاةَ لِمَنْ تُنَادِي وَلَوْ نَارًا نَفَعْتَ بِهَا أَضَاءَتْ – وَلَكِنْ أَنْتَ تَنْفَعُ فِي رَمَادِ
“Om du hade tilltalat en levande människa skulle du säkert ha kunnat få henne att höra vad du sade. Men den du tilltalar är livlös. Om du blåste på eld skulle den säkert börja brinna, men du fortsätter att blåsa på aska.”
De lärda har utfärdat fatwor om att moskéer och kupoler som byggts över gravar ska rivas. I boken Khawajir sägs det: Det är obligatoriskt att ta initiativ till att riva moskéer och kupoler som byggts över gravar, eftersom de är skadligare än Masjid Dirar. Dessa kupoler och moskéer har uppförts i strid med Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare över honom. Han förbjöd att de byggdes och befallde att upphöjda gravar skulle rivas. Det är obligatoriskt att avlägsna alla lampor ovanför gravarna. Det är förbjudet att avlägga löften eller upprätta waqf vid gravar. Denna fatwa utfärdades under kung Zahir. När han beslöt att riva alla murade gravar och byggnader på den muromgärdade begravningsplatsen förklarade dåtidens lärda enhälligt att det åligger härskaren att riva dem.
Att jämna ut graven och göra den något upphöjd: De rättslärda har varit eniga om att både göra graven något upphöjd och att jämna ut den är tillåtet. Al-Tabari sade: Graven ska antingen göras i nivå med marken eller höjas en spann, enligt muslimernas vedertagna sed. Jag föredrar ingen tredje metod. Att jämna ut graven är inte samma sak som att göra den helt i nivå med marken. De rättslärda har varit oeniga om vilket som är bäst. Qadi Iyad har återberättat från de flesta lärda att det bästa är att göra den något upphöjd, eftersom Sufyan berättade för honom att han hade sett Allahs Sändebuds grav något upphöjd. – Al-Bukhari. Detta är Abu Hanifas, Maliks, Ahmads, Muzanis och många shafiitiska lärdas uppfattning.
Al-Shafi‘i sade också att eftersom Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, befallde att gravarna skulle jämnas ut, är det bäst att jämna ut dem.
Att märka ut graven med ett kännetecken: Det är tillåtet att märka ut graven med något av sten, trä eller liknande. Ibn Majah återberättade från Anas att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, märkte ut Uthman ibn Mazuns grav med en sten. Det vill säga, han placerade en sten ovanpå graven så att den kunde kännas igen. I boken Jawad sägs det att dess överleveranskedja är god. Abu Dawud återberättade detta från al-Muttalib ibn Wada‘ah. Där sägs också: Han bar själv stenen och placerade den vid gravens huvudända, det vill säga i höjd med den dödes huvud, och sade: ”Genom den kan jag känna igen min brors grav och begrava de av mina familjemedlemmar som dör hos honom.” Av hadithen framgår att det är rekommenderat att begrava avlidna släktingar bredvid varandra, så att det blir lättare att besöka dem och kärleken till dem blir större.
Att gå till graven med skorna eller sandalerna på: Enligt de flesta lärda är det tillåtet att gå till graven med skorna eller sandalerna på. Jarir ibn Hazim sade: Jag såg al-Hasan och Ibn Sirin gå förbi gravar med sina skor på. Al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud och al-Nasa’i återberättade från Anas att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, sade: ”När en tjänare har lagts i graven och hans följeslagare går därifrån hör han ljudet av deras skor.” Med denna hadith bevisar de lärda att det är tillåtet att gå till graven med skorna på. Om människor inte gick där med skorna på skulle det nämligen inte finnas någon möjlighet att höra ljudet av deras skor. Imam Ahmad ansåg däremot att det var makruh att gå till graven i skor av garvat läder från sibt, ett slags trädblad. Abu Dawud, al-Nasa’i och Ibn Majah återberättade nämligen från Bashir, Allahs Sändebuds frigivne slav, att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, såg en man gå omkring vid graven med skorna på. Han sade: ”Du som bär skor av garvat sibt-läder, ve dig! Ta av dig skorna.” Mannen såg på honom. När han förstod att det var Allahs Sändebud tog han genast av sig skorna och kastade bort dem. Al-Khattabi sade: Han ogillade kanske dessa skor på grund av den högfärdighet och förnämlighet som de förknippades med, eftersom sibt-skor ansågs vara skor som bars av välbeställda och förnäma människor. Han föredrog egentligen att man gick till graven klädd i ödmjukhet och anspråkslöshet. Imam Ahmad anser att det endast är makruh att gå med skorna på när det inte finns någon ursäkt. Om det finns en ursäkt som hindrar den som vill gå till graven från att ta av sig skorna, till exempel törnen eller orenlighet, är det inte längre makruh att ha skorna på.
Det är förbjudet att täcka över gravar: Det är inte tillåtet att täcka över en grav med något. Detta innebär att man använder pengar och ägnar sig åt meningslösa handlingar utan något syfte som föreskrivs av sharia, och att man vilseleder människor. al-Bukhari och Muslim har återberättat från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Aisha sade: Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gick ut tillsammans med en grupp krigare. Under tiden täckte jag dörren med ett stycke mjukt tyg. När han sedan återvände och såg tyget drog han genast bort det. Därefter sade han: ”Allah har inte befallt oss att täcka över jord och sten.”
Det är förbjudet att tända lampor vid gravar och att bygga moskéer: I flera autentiska hadither har det uttryckligen förbjudits att bygga moskéer vid gravar och att tända lampor där. Till exempel:
1. al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abu Hurayra att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Må Allah förgöra judarna! De gjorde sina profeters gravar till moskéer.”
2. Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi och al-Nasa’i har återberättat från Ibn Abbas att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förbannade de kvinnor som besöker gravar samt dem som bygger moskéer vid gravar och tänder lampor där.
3. Muslim har återberättat från Abdullah al-Bajali, som sade: Jag hörde Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga fem dagar före hans död: ”Jag är inför Allah fri från att någon av er skulle vara min nära vän, eftersom Allah den Upphöjde har tagit mig till sin nära vän, såsom Han tog Ibrahim till nära vän. Om jag hade tagit någon till nära vän skulle jag ha tagit Abu Bakr. Era föregångare brukade göra sina profeters och rättfärdiga människors gravar till moskéer. Gör inte gravar till moskéer! Jag förbjuder er att göra det.”
4. Muslim har återberättat från Abu Hurayra att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Må Allah förbanna judarna och de kristna! De gjorde sina profeters gravar till moskéer.”
5. al-Bukhari och Muslim har återberättat från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Umm Habiba och Umm Salama berättade för Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om en kyrka som de hade sett i Abessinien och där inne hade sett många bilder. Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”När någon rättfärdig person bland dem (de kristna) dog brukade de bygga en moské över hans grav och göra olika slags bilder inuti den. På uppståndelsens dag kommer de att vara de värsta av Allahs skapelser.” Författaren till al-Mughni har sagt: Det är inte tillåtet att bygga en moské över en grav, det vill säga på en plats intill en grav. Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Allah den Upphöjde har förbannat kvinnor som besöker gravar, dem som bygger moskéer vid gravar och kvinnor som tänder lampor vid gravar.” – Abu Dawud och al-Nasa’i.
Om denna handling hade varit tillåten skulle Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte ha förbannat den som utför den. Dessutom spenderas pengar på detta utan någon nytta. Gravar vördas också överdrivet, på ett sätt som kan jämföras med vördnaden för avgudar. Att bygga moskéer vid gravar är förbjudet på grund av haditherna och på grund av Allahs sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ord: ”Må Allah förbanna judarna! De brukade göra sina profeters gravar till moskéer.” Genom denna hadith varnade Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) för att handla som judarna. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade också: Allahs sändebuds grav gjordes inte till en plats som människor kunde besöka enbart för att den inte skulle göras till en moské. Dessutom beror det på att särskild bön nära en grav liknar att vörda en avgud och sträva efter att komma nära den. Vi har tidigare anfört en berättelse med innebörden att avgudadyrkan började genom vördnad för de döda. Detta fortsatte genom att man gjorde avbildningar av dem, rörde vid dem och bad över dem. Imam al-Bukhari har återberättat från Ibn Abbas: De avgudar som Noas folk dyrkade och som kallades Wadd, Suwa, Yaghuth, Ya’uq och Nasr var egentligen namnen på några rättfärdiga och fromma personer bland detta folk. Efter deras död gjorde människorna avbildningar av dem i gott syfte, för att minnas dem och följa deras exempel. Men när kunskapen om dem med tiden började gå förlorad framställde Satan vördnad för deras avbildningar och avgudar, att röra vid dem med handen och att söka närhet till dem som något tilltalande och förföriskt. Han lockade dem med föreställningen att de skulle få välsignelse och godhet bara genom att röra vid dem med handen. Människorna behandlade de rättfärdigas gravar på samma sätt. Detta spreds från avgudadyrkarna till judarna och de kristna, och från dem till muslimerna. Även om formerna och utseendena skiljer sig åt i detta avseende är de i grunden alla likadana som avgudar.
Att slakta djur nära graven är makruh: Sharia har förbjudit att slakta djur i närheten av gravar, så att människor avstår från den okunniga tidens offertraditioner och befrias från inbördes tävlan i skryt och stolthet. Abu Dawud har återberättat från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud sade: ”Det finns inget offer i islam.” Abd al-Razzaq sade: ”Människor brukade offra kor eller getter nära gravar.”
Al-Khattabi sade: Under den okunniga tidens epok brukade människor offra kameler vid en avliden givmild persons grav och säga: ’Vi återgäldar hans förtjänster.’ Han brukade nämligen, medan han levde, slakta kameler och bespisa människor. Nu offrar vi dessa vid hans grav så att djur och fåglar kan komma och äta dem. På så sätt fortsätter han efter sin död att anordna allmänna festmåltider, precis som han gjorde under sin livstid. En poet sade: ’Vid Najashis grav offrade jag min kamelko, med ett skarpt, glänsande svärd som dess slipare hade vässat till fulländning. Jag offrade den över den mans grav som, om jag hade dött före honom, utan tvekan skulle ha offrat många av sina kamelkor vid min grav.’ Några människor under den okunniga tidens epok trodde på återuppståndelse efter döden och ansåg att om man offrade en kamel nära den avlidnes grav för hans räkning, skulle han på Domedagen återuppstå ridande på en kamel; annars skulle han återuppstå till fots.
Förbud mot att sitta på graven, luta sig mot graven eller gå över den: Det är inte tillåtet att sitta på graven, luta sig mot den eller gå över den. Amr ibn Hazm har återberättat att Allahs Sändebud såg mig sitta lutad mot en grav och sade: ”Plåga inte den som ligger i denna grav.” – Ahmad. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) återberättar att Allahs Sändebud sade: ”Det är mycket bättre för någon av er att sitta på en glödande kolbit, så att hans kläder bränns och elden når hans hud, än att sitta på en grav.” – Ahmad, Muslim, Abu Dawud, al-Nasai och Ibn Majah. En grupp av de tidiga lärda, däribland Ibn Hazm och Abu Hurayra, anser att detta är haram, eftersom ett hot om straff har uttalats för denna handling.
Majoriteten av de lärda anser dock att det är makruh. Al-Nawawi sade: Imam al-Shafii och de flesta av hans lärjungar anser i hans bok ”Al-Umm” att det är makruh tanzihi att sitta på en grav. Enligt faqihernas terminologi är det vanligast att ordet makruh förstås som makruh tanzihi. Många av dem har uttryckt denna uppfattning. Detta är också uppfattningen hos majoriteten av de lärda, däribland al-Nakhai, al-Layth, Ahmad och Dawud. Att luta sig mot graven är på samma sätt makruh tanzihi.
Bland följeslagarna ansåg Ibn Umar, och bland imamerna Malik och Abu Hanifa, att det är tillåtet att sitta på gravar. Malik säger i sin Muwatta: ”Anledningen till förbudet mot att sitta på graven kan enligt vår uppfattning vara att man vill hindra människor från att uträtta sina naturliga behov, såsom att urinera eller avföra sig.” Han nämner en svag hadith i detta sammanhang. Ahmad har också beskrivit denna förklaring som svag och sagt att den inte är godtagbar. Al-Nawawi sade: ”Detta är en svag eller ogiltig förklaring.” Ibn Hazm förkastade den också av flera skäl.
Meningsskiljaktigheten gäller att sitta av andra orsaker än att uträtta sina naturliga behov. Det råder däremot ingen meningsskiljaktighet om att sitta i syfte att uträtta sina naturliga behov (urinera eller avföra sig). Enligt alla faqihers uppfattning är detta haram. Faqiherna är likaså eniga om att det är tillåtet att gå över en grav vid ett oundvikligt behov. Ett exempel på ett sådant behov är att man inte kan nå sin avlidnes grav utan att gå över en annan grav.
Det är förbjudet att putsa en grav och att skriva på den: Jabir, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs Sändebud förbjöd att gravar putsas eller vitkalkas, att man sitter på dem och att man uppför byggnader över dem.” – Ahmad, Muslim, al-Nasai, Abu Dawud och al-Tirmidhi. I al-Tirmidhis återgivning förbjuds även att trampa på dem. I al-Nasais återgivning förbjuds dessutom att skriva något på graven och att lägga till något på byggnaden. De flesta lärda tolkade detta förbud som makruh, medan Ibn Hazm tolkade det som haram. Det har sagts att innebörden av förbudet är att graven symboliserar förgängelse, inte beständighet. Att putsa eller vitkalka en grav är en del av världslig försköning, och den avlidne har inget behov av det. Vissa säger att innebörden är att kalk brinner lättare i eld och att dess användning därför har förbjudits. Till stöd för denna sistnämnda tolkning kan ett uttalande av Zayd ibn Arqam nämnas. När en man ville mura och vitkalka sin sons grav sade han till honom: ”Du har fattat ett dåligt och orätt beslut. Det som har berörts av eld bör inte föras nära graven.”
Det är däremot tillåtet att bestryka graven med jord. Al-Tirmidhi sade: ”Hasan al-Basri och al-Shafii tillät att man täcker graven med jord.” Jafar ibn Muhammad återberättar från sin far att Allahs Sändebud höjde sin fars grav en spann över marken, bestrykte den med röd jord som hade hämtats från husets gård och lade småstenar över den. Hadithen har återberättats av Abu Bakr al-Najjād. Hafiz Ibn Hajar har inte kommenterat detta i al-Talkhis.
De lärda har, liksom de har betecknat det som makruh att kalka och putsa gravar, även fastslagit att det är makruh att begrava den döde i en träkista eller liknande likbehållare. Om jorden är fuktig eller våt är det tillåtet att bygga graven med tegel eller något liknande och att begrava den döde i en träbehållare. Det är då inte makruh. Det har berättats från al-Mughira ibn Ibrahim: De tidigare lärda föredrog soltorkat tegel och ogillade bränt tegel. De föredrog att använda bambu och ogillade att använda trä. I hadith har det förbjudits att skriva något på gravar. Uppenbarligen gör förbudet ingen skillnad mellan att skriva den dödes namn på graven och att skriva något annat. Efter att al-Hakim hade nämnt denna hadith sade han: Hadithen är autentisk vad gäller dess överföringskedja, men man handlar inte efter den. I både öst och väst skriver muslimernas ledare och härskare på sina gravar. Detta har de senare tagit från de tidigare. Al-Dhahabi kommenterade att detta är en ny religiös innovation, men att de inte kände till att det var förbjudet. I den hanbalitiska rättsskolan innebär förbudet mot att skriva på graven att det är makruh, oavsett om det som skrivs är Koranen eller den dödes namn och identitet. Al-Shafi‘i stöder hanbaliternas uppfattning men tillägger att när graven tillhör en lärd eller en rättfärdig person är det önskvärt att skriva hans namn och identitet på graven. Malikiterna anser att det är haram att skriva Koranen på graven och makruh att skriva den dödes namn och dödsdatum. Enligt hanafiterna är det makruh tahrimi att skriva på graven. Om man däremot befarar att gravens kännetecken kommer att försvinna är det inte makruh.
Ibn Hazm sade: Det är inte makruh att hugga in den dödes namn i en sten. I hadith har det förbjudits att lägga på mer jord än den som kom ut när graven grävdes. Al-Bayhaqi gav detta följande rubrik: ”Kapitlet om att inte använda mer jord vid begravningen än den jord som kom ut ur graven, så att den inte blir alltför hög.” Al-Shawkani och al-Shafi‘i har samma uppfattning. Al-Shafi‘i sade: Det är mustahabb att inte använda mer jord vid begravningen än den som kom ut ur graven, så att graven inte blir överdrivet hög. Men det är inget fel i att lägga på mer jord.
Att begrava flera döda i samma grav: Den sed som har förts vidare från de tidigare lärda är att varje död ska begravas i en separat grav. Det är makruh att begrava flera döda i samma grav. Men om det på grund av det stora antalet döda eller på grund av att de som ska begrava dem är för få eller saknar tillräcklig kraft blir svårt att begrava varje död i en separat grav, är det tillåtet att begrava flera döda i samma grav. Ahmad och al-Tirmidhi har berättat: På dagen för slaget vid Uhud kom ansarerna till Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, och sade: ”O Allahs Sändebud! Vi är mycket trötta och sårade. Hur befaller du oss nu att begrava martyrerna?” Allahs Sändebud sade: ”Gräv gravarna breda och djupa och begrav två eller tre personer i samma grav.” De frågade: ”Vem ska vi lägga i graven först?” Han sade: ”Den som läste mest av Koranen.” Abd al-Razzaq återberättar från Wathila ibn al-Asqa: Män och kvinnor brukade begravas i samma grav. Mannen lades först och kvinnan bakom honom.
Att begrava den döde till havs: I al-Mughni sägs det att om någon dör på ett fartyg eller i en båt, ska man enligt Imam Ahmad vänta med begravningen en eller två dagar, om de ombordvarande hoppas att snart finna land där han kan begravas. Man ska vänta så länge det inte finns risk för att kroppen börjar förmultna. Om man inte finner land ska den döde tvättas, svepas i en svepning, parfymeras och få begravningsbönen utförd över sig. Därefter ska man fästa ett tungt föremål vid honom och kasta honom i vattnet. Detta är även ‘Ata’ och al-Hasans uppfattning. Al-Hasan sade: Han ska läggas i en säck och kastas i havet. Imam al-Shafi‘i sade: Han bör bindas mellan två träplankor och kastas i havet, så att havet kan föra honom flytande till stranden. Då kan kroppen hamna hos människor som begraver honom. Och det är ingen synd att kasta honom i havet.
Det är dock bättre att lägga honom i en säck och kasta honom i havet. På så sätt uppnås det huvudsakliga syftet, nämligen att skydda den döda kroppen från att blottas. Att binda honom mellan två plankor och kasta honom i havet innebär att utsätta honom för vanställning och förnedring. Det kan också hända att kroppen blir liggande naken och oskyddad vid havsstranden. Den kan även hamna i händerna på en grupp polyteister. Därför är det vi har sagt det bästa.
Att sticka ner trädgrenar på graven: Det finns ingen föreskrift i sharia om att lägga trädgrenar eller blommor på graven. I al-Bukhari och andra hadithsamlingar har det dock berättats från Ibn Abbas att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, två
gravar passerade och sade: ”De döda i dessa två gravar straffas. De straffas inte för någon större sak. Den ene brukade inte rena sig ordentligt efter att ha urinerat, och den andre brukade sprida skvaller.” Därefter stack han ner två färska grenar i gravarna och sade: ”Kanske kommer deras straff att lindras något så länge dessa två inte har torkat.” Som svar på denna hadith sade al-Khattabi: Profetens, frid och välsignelser vare över honom, ord om att plantera färska palmgrenar i graven och att straffet kanske skulle lindras så länge de inte hade torkat innebär att detta kan betraktas som en välsignad åtgärd genom Profetens bön och inflytande, för att straffet skulle lindras. Det verkar som om Profeten gjorde de två grenarnas fuktighet till ett medel för att begränsa deras straff, inte därför att det finns något i färska grenar som inte finns i torra grenar. Vanligt folk lägger palmblad på sina dödas gravar i många länder. Enligt min mening finns det ingen grund för denna handling heller. Al-Khattabis uttalande är i själva verket korrekt. Profetens följeslagare förstod också saken på detta sätt. Förutom Barida al-Aslami känner man nämligen inte till någon annan som lade grenar, blad eller blommor på en grav. I al-Bukhari berättas det att Barida testamenterade att två färska grenar skulle läggas på hans grav. Det innebär ändå inte att detta kan vara en föreskrift i sharia. Om det hade varit så, skulle detta inte ha varit okänt för alla följeslagare utom Barida. Hafiz Ibn Hajar sade i Fath al-Bari: Barida ansåg att hadithen gällde alla och inte endast de två döda personerna. Ibn Rashid sade: Av al-Bukharis framställning verkar det som om att lägga trädgrenar på graven var begränsat till just dessa två personer. Därför citerade han direkt efter denna berättelse ett uttalande av Ibn Umar. När han såg ett tält på en grav sade han: ”Ta bort det. Det är hans gärningar som kommer att ge honom skugga.” Av Ibn Umars uttalande förstår man att det inte finns någon nytta i något som läggs på graven. Nyttan finns endast i goda gärningar.
Bestämmelsen om att begrava en avliden kvinna som har ett levande foster i magen: När en kvinna dör medan hon har ett levande foster i magen är det wajib att öppna magen och ta ut fostret, om man hoppas kunna rädda det levande. Detta kan endast fastställas av en pålitlig och skicklig läkare. När en gravid kristen kvinna eller annan skriftlärd kvinna som blivit gravid med en muslimsk man dör, ska hon begravas på en separat plats. Al-Bayhaqi har berättat från Wathila ibn al-Asqa att en kristen kvinna dog medan hon bar ett muslimskt barn i magen. Hon begravdes på en separat plats, långt från både de kristnas och muslimernas begravningsplatser. Imam Ahmad föredrog denna ordning och motiverade den med att hon var en icke-muslimsk kvinna och därför inte fick begravas på muslimernas begravningsplats.
För de kommer att lida på grund av dess straff. Det är inte heller tillåtet att begrava honom på de otrognas begravningsplats, eftersom hans muslimske son i moderlivet kommer att lida på grund av straffet som drabbar invånarna på den begravningsplatsen.
Det är bättre att begrava någon på en begravningsplats än hemma. Ibn Qudama sade: Hos Abu Abdallah, det vill säga imam Ahmad, är det mer föredraget att begrava muslimer på deras begravningsplats än hemma. Detta är mindre skadligt för de andra levande än för hans arvingar, mer likt den kommande boningen och ger större möjlighet att be för den döde samt väcker större medkänsla för honom. Profetens följeslagare, tabiʿun och de som kom efter dem brukade alltid begrava de döda i öknen.
Någon kan säga: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, begravdes i sitt eget hus, och hans två följeslagare, Umar och Abu Bakr, begravdes bredvid honom. Svaret är att Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: Avsikten med detta var att hans grav inte skulle förvandlas till en moské. – Bukhari. Dessutom brukade Allahs Sändebud begrava sina följeslagare i Jannat al-Baqi. Det han själv gjorde är bättre än vad andra gör. Följeslagarna ansåg att begravning i hemmet var något som endast var förbehållet Allahs Sändebud. Det har dessutom återberättats i en hadith att profeterna begravs på den plats där de avlider. Om någon dessutom begravs hemma kan han skyddas från ett större antal nattliga besökare, och hans grav kan särskiljas från de övriga gravarna.
När imam Ahmad tillfrågades om någon hade testamenterat att han skulle begravas i sitt hem, sade han: Han ska begravas på begravningsplatsen bredvid de andra muslimerna.
Det är förbjudet att förolämpa de döda
Det är inte heller tillåtet att förolämpa de döda eller att tala om de orättfärdiga och omoraliska handlingar som de begick. Bukhari återberättade från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Förolämpa inte de döda, för de har nått det som de sänt framför sig.”
Abu Dawud och Tirmidhi återberättade från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Nämn de goda handlingar som era döda utförde och avstå från att nämna deras dåliga handlingar.”
Men om de muslimer som öppet brukade begå synder eller innovationer, eller som brukade orsaka splittring, oordning och skadliga handlingar, har gjort sådant att det ligger någon nytta eller fördel för muslimerna i att nämna deras missgärningar, då är det tillåtet att göra det. Exempelvis att varna människor för deras handlingar, väcka avsky mot deras uttalanden och uppmuntra människor att avstå från att efterlikna dem. Men om det inte finns någon nytta, är det inte tillåtet att kritisera den döde. Bukhari och Muslim återberättade från Anas, må Allah vara nöjd med honom: När en grupp muslimer tillsammans med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick förbi ett lik, lovordade de den döde. Allahs Sändebud sade genast: Det är fastställt. Sedan fortsatte de och passerade ett annat lik. Följeslagarna fördömde honom. Då sade Allahs Sändebud genast: Det är fastställt. Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: “O Allahs Sändebud, vad är det som har fastställts?” Han svarade: “Ni lovordade den ene, och därför har paradiset fastställts för honom. Ni fördömde den andre, och därför har helvetet fastställts för honom. Ni är ju Allahs vittnen på jorden.”
Det är inte bara tillåtet att fördöma de döda otrogna; det är även tillåtet att förbanna dem. Allah har sagt:
لَعِنَ الَّذِينَ كَفَرُوا مِنْ بَنِي إِسْرَائِيل … تَستَ يَدَا أَبِي لَهَبٍ وَتَب –
”Förbannelse över Israels barn som har förnekat tron.” Han sade också: ”Må Abu Lahabs båda händer förgås.” Förbannelsen över Farao och hans gelikar samt fördömandet av dem är välkända i Allahs Bok. I Koranen sägs إِلا لَعْنَةُ اللَّهَ عَلَى الظَّالِمِينَ”Var uppmärksam: förbannelsen är över de orättfärdiga.”
Koranrecitation vid graven
Det råder oenighet bland juristerna om den religiösa bestämmelsen för att recitera Koranen vid graven. Ash-Shafi‘i och Muhammad anser det vara mustahabb, så att den döde kan få välsignelsen av Koranens sällskap. Qadi ‘Iyad och al-Qarafi inom den malikitiska rättsskolan har stött Imam ash-Shafi‘i och Muhammad. Enligt Ahmad finns det inget fel i detta. Malik och Abu Hanifa ogillade det med motiveringen att det inte finns någon sunna, det vill säga hadith, som stöder det.
Att gräva upp graven efter begravningen
De lärda är eniga om att den plats där en muslim har begravts är avsatt som waqf, det vill säga permanent reserverad för honom, så länge som ens något av hans ben eller kött finns kvar där. Om någon del av honom finns kvar är graven förbjuden för hela hans kropp. (Det vill säga att ingen annan får begravas där och platsen får inte heller användas för något annat.) Men om den dödes kropp har förmultnat och helt blivit till jord, är det tillåtet att begrava en annan död på dess plats och att dra nytta av platsen genom att plantera träd, odla marken, bygga hus och på andra sätt. Om man gräver upp graven och finner den dödes ben, ska den som gräver inte fullfölja grävandet. Om grävningen däremot redan har slutförts och några ben upptäcks, ska en grav göras bredvid den tidigare graven, och det är tillåtet att begrava en annan död tillsammans med honom.
Den som har begravts utan begravningsbönen ska tas upp ur graven, begravningsbönen ska förrättas och han ska begravas på nytt, om jord ännu inte har lagts över graven. Om jord har lagts över den, är det enligt Abu Hanifa, ash-Shafi‘i och en av Ahmads återberättade åsikter förbjudet att gräva upp graven och ta ut den döde ur den. Begravningsbönen ska då förrättas medan han lämnas kvar i graven. Enligt en annan återberättad åsikt från Ahmad ska graven grävas upp, den döde tas ut och begravningsbönen förrättas. Enligt de tre imamerna är det tillåtet att gräva upp en grav i ett giltigt syfte, såsom att ta upp något som av misstag lämnats i graven, att vända den döde mot qibla om han inte hade lagts med ansiktet mot qibla, att tvätta den som begravts utan att ha tvättats och att svepa honom ordentligt i en liksvepning. Om det däremot finns risk att kroppen skadas genom detta, ska man avstå.
De hanafitiska imamerna motsatte sig att gräva upp graven och ta ut den döde i dessa syften. De betecknade dessa handlingar som vanställande av den döda kroppen. Att vanställa en död kropp är välkänt förbjudet. Ibn Qudama sade: Det räknas som vanställande att gräva upp och ta ut en död kropp när den har börjat ruttna, och då ska graven inte grävas upp.
Om begravningen har skett utan svepdräkt finns det två möjliga åtgärder: Den ena är att låta den ligga kvar som den är. Syftet med svepdräkten är nämligen att täcka den döde, och detta syfte har uppnåtts genom att han täckts med jord. Den andra åtgärden är att gräva upp graven, ta ut den döde och svepa honom. Att svepa den döde är nämligen lika obligatoriskt (wājib) som att tvätta honom (ghusl).
Imam Ahmad sade: Om gravgrävaren glömmer sin hacka eller spade i graven får man gräva upp den för att hämta den. Han sade: Om en hacka, pengar eller något annat faller ner i graven får man gräva upp den för att hämta det. Han sade: Om det som lämnats kvar i graven är värdefullt ska graven grävas upp. Man frågade: ”Och om den dödes förmyndare betalar föremålets värde?” Han svarade: ”Om de betalar honom det han har rätt till, vad mer kan han då begära?”
Imam al-Bukhari återberättade från Jabir att när ’Abdullah ibn Ubayy hade lagts i sin grav kom Allahs Sändebud till honom. Sedan beordrade han att han skulle tas upp ur graven. Därefter lade han honom över sitt knä, spottade lite på honom och klädde honom i en skjorta. Det har också återberättats från Jabir att han sade: ”En annan man begravdes tillsammans med min far. Jag tyckte inte om detta. Därför tog jag ut honom därifrån (sex månader senare) och lade honom i en egen grav.” Al-Bukhari gav dessa två hadither följande rubrik: ”Får den döde tas upp ur graven av någon anledning?”
Abu Dawud återberättade också från ’Abdullah ibn ’Amr. ’Abdullah ibn ’Amr sade: När vi var på väg till Taif och passerade en grav sade Allahs Sändebud: ”Detta är Abu Righals grav. Han brukade avvärja angrepp medan han befann sig inne i detta heliga område. Men när han lämnade det drabbades han genast av samma olycka som hans folk hade drabbats av. Därför begravdes han här. Tecknet på detta är att en gren av guld begravdes tillsammans med honom. Om ni gräver upp hans grav kommer ni att finna den vid hans sida.” Då skyndade sig folket genast att söka efter den och tog fram guldgrenen. Al-Khattabi sade: ”Denna hadith visar att det är tillåtet att gräva upp de icke-troendes gravar om det medför säker nytta för muslimerna. I detta avseende är deras helgd inte densamma som muslimernas helgd.”
Att flytta den döde från graven: Enligt shafiiterna får den döde endast flyttas till Mecka, Medina eller Bayt al-Maqdis. Det är inte tillåtet att flytta honom till någon annan plats. Det är på grund av dessa tre städers enastående status som flyttning dit har gjorts tillåten som ett undantag. Om någon testamenterar att hans kropp ska flyttas till någon annan plats än dessa städer får testamentet inte verkställas. Det skulle nämligen inte bara fördröja begravningen, utan det finns också risk för att kroppen förruttnar.
På motsvarande sätt är det förbjudet (haram) att flytta den döde från graven utan ett giltigt syfte. Om han till exempel har begravts utan att ha tvättats, med ansiktet vänt åt något annat håll än qibla, eller om graven blir våt eller vatten från en ström eller översvämning tränger in i den, får den döde flyttas från graven. I verket Minhaj sägs: ”Det är förbjudet att flytta den döde eller gräva upp graven i något annat syfte än vid en absolut nödvändighet.” Exempel på absolut nödvändighet är att det efter begravningen visar sig att den döde begravdes utan att ha tvättats, på mark som beslagtagits med våld eller i två stulna tygstycken. Det kan också vara att ett föremål eller någon tillhörighet fallit ner i graven, eller att den döde begravts vänd åt något annat håll än qibla. Malikiterna anser att det räcker med ett rimligt behov, såsom att undanröja risken för att graven ska översvämmas av havet eller att den döde ska ätas upp av vilda djur. Det kan också vara för att de närstående ska kunna besöka honom, eller för att säkerställa förmånen att han begravs bland sina närstående, eller i hopp om att han ska få välsignelse på den plats dit han flyttas, och liknande skäl. Det är tillåtet att flytta den döde av de nämnda orsakerna om man är säker på att kroppen inte kommer att spricka, förruttna eller få sina ben brutna.
Enligt hanafiterna är det makruh att flytta den döde från en stad till en annan. Det är mustahabb att begrava varje död på den begravningsplats som tillhör den stad där han avled. Före begravningen får den döde flyttas en eller två mil, eftersom begravningsplatser ibland också ligger en eller två mil bort. Men efter begravningen är det haram att flytta honom utan giltig ursäkt. Om en kvinnas son dör och begravs någon annanstans än i kvinnans hemstad, utan att hon är närvarande, och hon inte kan uthärda detta och vill att han ska flyttas, får hennes krav inte tillgodoses. Hanbaliterna säger: Det är mustahabb att begrava martyren på den plats där han dödades.
Ahmad återberättade från Jabir att Allahs Sändebud sade: ”Begrav de dödade på den plats där de dödades.” Ibn Majah återberättade att Allahs Sändebud beordrade att de som dödats vid Uhud skulle föras tillbaka till den plats där de hade dödats (det vill säga flyttas tillbaka). Men andra döda får inte flyttas från en stad till en annan utan ett giltigt skäl. Detta är al-Awzais och Ibn al-Mundhirs uppfattning. ’Abdullah ibn Abi Mulaykah sade: ”’Abd al-Rahman, Abu Bakrs son, dog medan han befann sig tillsammans med armén. Hans kropp fördes till Mecka och begravdes där. När ’Aisha kom till Mecka gick hon till hans grav och sade: ’Vid Allahs ed! Om jag hade varit hos dig när du dog skulle du ha begravts på den plats där du dog. Och om jag hade varit närvarande vid din begravning skulle jag inte ha besökt din grav. Det innebär nämligen mindre besvär för den döde och mindre risk för att kroppen ska förruttna.’” Det är dock tillåtet att flytta den döde om det finns ett giltigt syfte. Ahmad sade: ”Jag känner inte till någon invändning mot att flytta den döde från hans hemstad till en annan stad.” När al-Zuhri tillfrågades om detta svarade han: ”Sa’d ibn Abi Waqqas och Sa’id ibn Zayd flyttades från al-’Aqiq till Medina.”
Att trösta de sörjande
Det är en plikt att trösta de sörjande och uppmuntra dem till tålamod. Därför bör man säga sådant som tröstar dem, lindrar deras sorg och gör saknaden lättare att bära. Det är mustahabb att trösta även en sörjande som inte är muslim. Ibn Majah och al-Bayhaqi har återberättat från ʿAmr ibn Hazm att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Om en muslim tröstar sin broder i hans prövning och olycka, kommer Allah på Uppståndelsens dag att klä honom i en dräkt av högsta ära.” Det bör noteras att det är mustahabb att framföra kondoleanser endast en gång.
Det är en plikt att trösta alla medlemmar av den avlidnes familj samt alla släktingar, oavsett ålder eller kön. (De lärda har förbjudit män att trösta vackra unga kvinnor. De ska endast tröstas av sina mahram-släktingar.) Kondoleanser kan framföras före eller efter begravningen och under de tre första dagarna. Om den sörjande är frånvarande får kondoleanser dock framföras även efter tre dagar.
Kondoleansens ord: Man får använda vilka ord som helst som lindrar de sörjandes sorg och smärta och uppmuntrar dem till tålamod. Det är emellertid bättre att begränsa sig till de formuleringar som är kända från haditherna. Al-Bukhari återberättar från Usama ibn Zayd att en dotter till Allahs Sändebud ﷺ skickade ett meddelande till honom: ”Min son har dött, så kom till oss.” Allahs Sändebud ﷺ skickade genast ett meddelande med salam:
إِنَّ لِلَّهَ مَا أَحَلَ، وَلَهُ مَا أَعْطَى، وكُلَّ شَيْءٍ عِنْدَهُ بِأَجَلٍ مُسَمًّى ، فَلْتَصْبِرُ، وَلتَعْتَسِبْ .
”Det som Allah har tagit tillhör Honom, och det som Han har gett tillhör Honom; allt har hos Honom en bestämd tid. Därför bör alla vara tålmodiga och förbli nöjda under alla omständigheter.” (Imam al-Nawawi sade: Denna hadith är en av islams främsta grundprinciper. Den innehåller många viktiga grundläggande föreskrifter, detaljerade regler och moraliska råd samt undervisning i tålamod vid prövningar, olyckor, sjukdom, sorg och plötsliga katastrofer. Den första delen betyder att det Allah har tagit tillhör Honom. Hela universum tillhör Allah. Han har alltså inte tagit något som tillhör er; Han har tagit det som tillhör Honom och som hade anförtrotts åt er. Den andra delen betyder att det Han har gett er inte har lämnat Hans ägo. Det tillhör fortfarande Allah, och Han kan förändra det när Han vill. Allting har skapats för en bestämd tid. Allt utom Honom är förgängligt. Klaga därför inte och jämra er inte. Den vars liv Han har tagit har nått slutet på sin bestämda livstid. När någons livstid har löpt ut är det omöjligt att den fördröjs eller tidigareläggs ens med ett ögonblick. När ni vet detta, var då tålmodiga och acceptera prövningen med ett tillfredsställt hjärta.)
Al-Tabarani, al-Hakim och Ibn Mardawayh har också återberättat från Muʿadh ibn Jabal att en son till Muʿadh ibn Jabal dog. Allahs Sändebud ﷺ skickade honom ett kondoleansbrev. Han skrev: ”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Från Allahs Sändebud Muhammad ﷺ till Muʿadh ibn Jabal. Frid vare med dig. Det finns ingen gud utom Allah, och jag lovprisar Honom. Må Allah ge dig en större belöning, skänka dig styrka att vara tålmodig och ge oss och dig förmåga att visa tacksamhet. Våra liv, våra ägodelar och våra familjer är nämligen bland Allahs glädjande gåvor och anförtrodda förvar. Må Allah i stället för detta skänka dig glädje och ära och ge dig en riklig belöning för att Han har tagit honom från dig. Må Han låta sin nåd, barmhärtighet och vägledning komma över dig. Om du genom detta söker Allahs välbehag, var då tålmodig. Låt inte din oro och klagan förstöra din belöning. Vet att klagan och sorg inte kan återföra någon död eller avlägsna någon sorg. Det som var oundvikligt har redan inträffat. Frid vare åter med dig.” (Hadithen är svag, eftersom Muʿadhs son dog två år efter Allahs Sändebuds ﷺ bortgång.) Imam al-Shafiʿi återberättar att när Allahs Sändebud ﷺ gick bort och kondoleanserna kom, hörde man folk höra en talare säga: ”Tröst vid varje olycka finns endast hos Allah. Varje död har en arvinge, och varje förlorad person eller sak har en ersättare. Förlita er därför på Allah och hoppas endast på Honom. Den som i sin olycka visar oro och otålighet berövas belöningen.” Denna hadiths kedja är svag.
De lärda säger: När en muslim framför kondoleanser till en muslim för dennes avlidne anhörige ska han säga: ”Må Allah ge dig en större belöning, skänka dig god tröst och förlåta din avlidne.” När en muslim framför kondoleanser till någon för dennes avlidne icke-muslimske anhörige ska han säga: ”Må Allah ge dig en större belöning och skänka dig god tröst.” När en icke-muslim framför kondoleanser till någon för dennes avlidne muslimske anhörige ska han säga: ”Må Allah skänka dig god tröst och förlåta din avlidne.” När en icke-muslim framför kondoleanser till någon efter dennes icke-muslimske anhöriges död ska han säga: ”Må Allah ge dig en arvinge.”
Som svar på kondoleanserna ska den avlidnes arvinge säga: ”Må Allah belöna er.” Enligt Imam Ahmad får han, om han vill, skaka hand med den som framför kondoleanserna, men han behöver inte göra det. Om han ser att den sörjande, överväldigad av sin olycka, river sönder sina kläder, ska han ändå trösta honom. Han får inte överge sin rättmätiga plikt på grund av dennes felaktiga handling. Men om han förbjuder honom att sörja på sådana otillåtna sätt, är det bättre.
Sunnan när det gäller samlingar för att uttrycka sorg är att man framför ord av sorg, deltagande och tröst till den avlidnes släktingar och familj och sedan går var och en till sitt. De sörjande eller de som uttrycker sin sorg ska inte samlas och stanna tillsammans under lång tid för detta ändamål. Detta var de tidiga lärdas sed och tradition. Imam al-Shafi‘i säger i sitt verk al-Umm: ”Jag ogillar att man samlas för att uttrycka sorg, även om det inte förekommer gråt. Det ökar nämligen sinnets smärta och sorg och innebär slöseri med arbete och pengar. Dessutom har den skada som skulle ske redan skett.” al-Nawawi har sagt att Imam al-Shafi‘i och hans lärjungar ansåg att det är makruh att anordna samlingar för att uttrycka sorg. Det innebär att man samlas i den avlidnes familjs hem i detta syfte, så att de som vill uttrycka sin sorg kan komma till dem. I stället bör var och en gå till sitt. Sådana samlingar är makruh för alla, män såväl som kvinnor. Om inga andra nya bid‘a-handlingar förekommer är detta makruh tanzihī. Men om en förbjuden bid‘a-handling tillkommer, vilket ofta brukar ske, blir det en synnerligen förkastlig haram-handling. Detta skulle vara ett nytt tillägg. I en sahih-hadith sägs: ”Varje ny sak är en bid‘a, och varje bid‘a är villfarelse.”
Ahmad och många hanafitiska lärda intar denna ståndpunkt. De tidiga hanafitiska lärda ansåg dock att det inte finns något hinder mot att hålla en sorgeritual i upp till tre dagar på annan plats än i en moské, så länge ingen annan förbjuden handling förekommer.
Numera låter vissa människor, samtidigt som de håller sorgeritualer, sätta upp stora tält, bre ut mattor och spendera stora summor pengar för att visa stolthet och prakt. Allt detta är nyinförda och orättmätiga bid‘a-handlingar, som muslimer är skyldiga att avstå från och som det är haram att ägna sig åt. Särskilt under dessa samlingar förekommer mycket som strider mot Koranens och sunnans läror, och de hålls enligt hedniska sedvänjor, såsom att recitera Koranen med en melodisk sångliknande ton, att inte iaktta recitationens etikett och vördnad samt att störa tystnaden genom att röka och liknande och därmed liva upp tillställningen. Det slutar inte där. Många godtyckliga människor går tvärtom över gränserna och nöjer sig inte med de första dagarnas ceremonier, utan samlar återigen människor på den fyrtionde dagen för nya sådana missgärningar och bid‘a-handlingar. Därefter håller de den första dödsårsdagen när det första året har gått, och sedan den andra dödsårsdagen. På detta sätt hålls många andra ceremonier, som varken förnuft eller omdöme stöder och som inte heller har något stöd i Koranen eller sunna.
8. Att besöka gravar
Det är mustahabb för män att besöka gravar. Ahmad, Muslim, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah har nämligen återberättat från ‘Abdullah ibn Buraydah, från hans far, att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Jag hade tidigare förbjudit er att besöka gravar. Besök dem nu, för det påminner er om det kommande livet.” Anledningen till det ursprungliga förbudet var att de nyligen hade lämnat den hedniska tiden bakom sig och ännu inte hade utvecklat vanan att avstå från orätt och oanständigt tal. När de senare hade trätt in helt i islam, funnit ro genom den och tillägnat sig islams föreskrifter och förbud väl, tillät Allahs Sändebud ﷺ dem att besöka gravar.
Det har återberättats från Abu Hurayra att Allahs Sändebud ﷺ besökte sin mors grav och grät så mycket att alla omkring honom också började gråta. Därefter sade Allahs Sändebud ﷺ: ”Jag bad min Herre om tillstånd att be om förlåtelse för min mor, men jag fick inte tillstånd. Sedan bad jag om tillstånd att besöka min mors grav, och denna gång fick jag tillstånd. Besök därför gravar, för det påminner om det kommande livet.” – Ahmad, Muslim, Abu Dawud, al-Nasa’i och Ibn Majah.
När syftet med besöket är att minnas och ta lärdom är det också tillåtet att besöka de otrognas gravar, men endast i detta syfte. Om de tillhörde ett orättfärdigt folk och Allah hade tillintetgjort dem som straff för deras orättfärdighet, är det mustahabb att gråta och söka skydd hos Allah mot straffet och vreden när man passerar deras gravar och platserna där de tillintetgjordes. al-Bukhari har nämligen återberättat från Ibn ‘Umar att Allahs Sändebud ﷺ, när han tillsammans med sina följeslagare passerade genom det förstörda området där Thamud-folket hade bott, sade: ”Gå inte in till dessa straffade människor annat än under gråt. Om ni inte kan gråta, gå då inte in till dem, så att inte det som drabbade dem drabbar er.”
Hur man besöker gravar: När besökaren kommer fram till graven ska han ställa sig vänd mot den avlidnes ansikte, hälsa på honom och be för honom. Följande hadither är särskilt betydelsefulla i detta sammanhang:
1. Det har berättats från Burayda (må Allah vara nöjd med honom): När de gick till gravarna lärde Allahs sändebud ﷺ dem att säga:
السَّلَامُ عَلَيْكُمْ أَهْلَ الدِّهَارِ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ وَالْمُسْلِمِينَ، وَإِنَّا إِن هَاءَ اللَّهُ بِكُمْ لَا حِقُونَ، أَنْتُمْ فَرَطْنَا وَلَعَن لَكُم تبع، وَتَسْأَلُ اللهَ لَنَا وَلَكُمُ الْعَافِية .
“O ni som bor på de troendes och muslimernas boningsplatser, frid vare med er. Om Allah vill kommer även vi att förenas med er. Ni har gått före oss, och vi följer i era fotspår. Vi ber Allah om förlåtelse och nåd för er och för oss.”
2. Det har berättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud ﷺ, när han passerade förbi gravarna i Medina, ställde sig vänd mot dem och sade:
السلام عَلَيْكُمْ يَا أَهْلَ الْقَبْرِ يَغْفِرُ اللهَ لَنَا وَلَكُمْ أَنتُرْ خَلَقْنَا وَنَحْنُ بِالْآثر .
“O ni som bor i gravarna, frid vare med er. Må Allah förlåta er och oss. Ni har gått före oss, och vi följer efter er.” – Tirmidhi.
3. Det har berättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs sändebud ﷺ varje gång det var hennes natt gav sig av från hemmet mot Jannat al-Baqi i slutet av natten. När han kom dit sade han:
السّلامُ عَلَيْكُمْ دَارَ قَوْمٍ مُؤْمِنِينَ، وَأَتَاكُمْ مَا تُوعَدُونَ غَدًا مُؤَهِّلُونَ، وَإِنَّا إِنْ شَاءَ اللَّهُ بِكُمْ لَا حِقُونَ اللَّهُ أَغْفِرْ لِأَهْلِ بَقِيعِ الْفَرْقَدِ .
“O ni som bor på de troendes gravplats! Frid vare med er. Det som har utlovats er kommer snart att nå er, om än med viss fördröjning. Och in shā’ Allāh kommer vi att förenas med er. O Allah, förlåt de som bor på al-Baqī.” – Muslim.
4. ʿĀʾisha ra. sade: Jag frågade: “O Allahs Sändebud, vad ska jag säga till gravarnas invånare?” Han sade: “Säg:
السَّلامُ عَلَى أَهْلِ الدِّيَارِ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ وَالمُسْلِمِينَ وَيَرْحَمُ اللهُ الْمُسْتَقْدِمِينَ مِنَّا وَالْمُسْتَاخِرِينَ وَإِنَّا إِن شَاءَ اللَّهُ بِكُمْ لَا حِقُونَ .
“Frid vare med invånarna i de troendes och muslimernas boningsorter. Må Allah förbarma sig över alla av oss som har gått före och de som är kvar. In shā’ Allāh kommer vi att förenas med er.”
Vissa okunniga människor rör vid gravar med händerna, kysser dem och går runt dem. Detta är avskyvärda bidʿa-handlingar. De är haram och det är obligatoriskt att avstå från dem. Sådana handlingar är nämligen förbehållna enbart Kaba, må Allah förhöja dess värdighet. Ingen profets eller walīs grav kan jämföras med Kaba. Det är endast i efterliknandet av dem som all godhet finns, medan all ondska finns i bidʿa-handlingar.
Imam Ibn al-Qayyim har sagt: När Allahs Sändebud, ra., besökte gravar gjorde han det endast för att be för gravarnas invånare, visa dem medkänsla och be om förlåtelse för dem. Avgudadyrkarna däremot brukade åkalla de döda, svära vid deras namn och be Allah om olika saker. De framförde olika önskemål till de döda, bad dem om hjälp och riktade sina innersta böner till dem. Detta var helt motsatt Allahs Sändebuds, ra., väg. Hans väg byggde på tawhid och önskan om de dödas välgång. Avgudadyrkarnas sed byggde däremot på shirk, att skada sig själva och att skada de döda. När det gäller de döda finns det tre slags åkallan: att be för den döde, att åkalla Allah genom den döde och att åkalla den döde. Av dessa är endast den första muslimernas sätt att be. Vissa anser att det är bättre att stanna vid den dödes grav och be än att be i en moské. Men den som begrundar Allahs Sändebuds, ra., och hans följeslagares väg kommer att förstå vilken skillnad det finns mellan dessa båda.
Kvinnors gravbesök Imam Mālik, vissa hanafitiska lärda, en av Imam Aḥmads uppfattningar och majoriteten av de lärda har tillåtit kvinnor att besöka gravar. I ʿĀʾishas, ra., hadith sägs: ”O Allahs Sändebud, vad ska jag säga till dem (gravarnas invånare)?” (Det vill säga vid gravbesöket.) Det har tidigare återberättats från ʿAbdullah ibn Abī Mulayka att ʿĀʾisha, ra., en dag kom från en begravningsplats. Jag frågade: ”O de troendes moder, varifrån kommer du?” Hon svarade: ”Från min bror ʿAbd al-Raḥmān ibn Abī Bakrs grav.” Jag sade till ʿĀʾisha, ra.: ”Förbjöd inte Allahs Sändebud, ra., gravbesök?” Hon svarade: ”Jo, han förbjöd först gravbesök. Sedan befallde han åter gravbesök.” Al-Ḥākim och al-Bayhaqī. Al-Dhahabī har sagt: ”Hadithen är autentisk.” I Ṣaḥīḥ al-Bukhārī och Ṣaḥīḥ Muslim återberättas från Anas, ra., att Allahs Sändebud, ra., såg en kvinna vid en grav. Hon grät över sitt avlidna barn. Han sade till kvinnan: ”Frukta Allah och var tålmodig.” Kvinnan sade: ”Du har ingen aning om min olycka.” Efter att han hade gått fick kvinnan veta: ”Det var ju Allahs Sändebud, ra.” När kvinnan hörde detta greps hon som av dödens skräck. Hon gick genast till dörren till Allahs Sändebuds, ra., hus. Hon såg att ingen vakt fanns vid dörren. När hon kom fram till Allahs Sändebud, ra., sade hon: ”O Allahs Sändebud, jag kände inte igen dig.” Allahs Sändebud, ra., sade: ”Tålamod är nödvändigt redan vid det första slaget.” Av denna hadith framgår att Allahs Sändebud, ra., såg henne vid graven, men inte invände mot det. Därmed är det bevisat att kvinnors gravbesök inte är förbjudna. Dessutom är syftet med gravbesök att påminnas om det kommande livet, och detta är lika nödvändigt för kvinnor som för män. Det är inte mer nödvändigt för män än för kvinnor, utan lika nödvändigt; därför är kvinnors gravbesök inte förbjudna. Vissa lärda anser att kvinnors gravbesök är makruh, eftersom de har mindre tålamod och starkare känslor. Dessutom sade Allahs Sändebud, ra.: ”Förbannelse vilar över de kvinnor som besöker gravar överdrivet mycket.” – Aḥmad, Ibn Mājah och al-Tirmidhī. Al-Qurṭubī säger: Att förbannelsen i denna hadith avser kvinnor som besöker gravar överdrivet mycket framgår tydligt av den överdriftsform som används i hadithens formuleringصيغة المبالغة (ett uttryck som anger överdrift). Orsaken kan vara att detta leder till att makarnas och barnens rättigheter försummas och att kvinnorna går ut för att visa upp sig. Det kan också bero på sådant som kan uppstå genom jämmer och gråt vid graven. Vissa säger: Om kvinnorna är fria från dessa möjliga orsaker finns det inget hinder för dem att besöka gravar. Att minnas döden är nämligen nödvändigt för alla, oavsett om de är kvinnor eller män. Efter att ha granskat al-Qurṭubīs uttalande sade al-Shawkānī: När man sammanför de hadither i denna fråga som till synes motsäger varandra bör man förlita sig på al-Qurṭubīs uttalande.
Goda handlingar som är till nytta för den avlidne
Är det tillåtet att skänka belöningen till Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) själ? Det råder enighet om att den avlidne i det kommande livet har nytta av de goda handlingar som han under sin livstid har varit orsaken till, det vill säga sådant som han själv gjort direkt eller sådant som genom hans initiativ eller uppmuntran har utförts indirekt. Muslim, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah har återberättat från Abu Hurayra att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: När Adams son dör upphör alla hans handlingar, utom tre: en fortgående välgörenhet som han har skänkt, kunskap som han har spridit och som är till nytta, eller ett rättfärdigt barn som ber för honom. Ibn Majah har återberättat att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Bland de goda gärningar som når den avlidne efter hans död finns den kunskap som han har lärt ut och spridit, ett rättfärdigt barn som han lämnat efter sig, en bok som han lämnat efter sig åt sina arvingar, en moské som han har byggt, ett härbärge som han har byggt för resande, en vattenreservoar som han har grävt, eller välgörenhet som han har skänkt av sin förmögenhet medan han var frisk och levde. Muslim har återberättat från Jabir ibn Abd Allah att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Den som inför en god sed i islam får sin belöning och dessutom belöningen för dem som handlar enligt den, utan att deras belöning minskar det minsta. Och den som inför en dålig sed i islam får bära dess synd och dessutom synden för dem som följer den, utan att deras synd minskar det minsta. De goda handlingar som andra utför och vars belöning den avlidne får del av är följande:
1. Att be för den avlidne och be om förlåtelse för honom: Den Allsmäktige Allah har sagt:
وَالَّذِينَ جَاؤُوا مِن بَعْدِهِمْ يَقُولُونَ رَبَّنَا اغْفِرْ لَنَا وَلإِخْوَانِنَا الَّذِينَ سَبَقُونَا بِالْإِيْمَانِ، وَلَا تَجْعَلْ فِي قُلُوْبِنَا عِلَّا لِلَّذِينَ آمَنُوا، رَبَّنَا إِنَّكَ رَؤُوفٌ رَحِيمٌ .
Betydelse: Och de som kom efter dem säger: ”Vår Herre, förlåt oss och våra bröder som före oss har gått bort i tron, och låt inte våra hjärtan hysa något agg mot de troende. Vår Herre, Du är förvisso Förlåtande och Barmhärtig.” (Sura al-Hashr, vers 10)
Tidigare har Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) uttalande citerats: ”När ni förrättar begravningsbönen för den avlidne, ska ni uppriktigt be för honom.” Även denna bön av Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) har nämnts: ”O Allah, förlåt alla våra levande och våra döda.” De lärda i äldre och senare tider brukade be för de avlidna, be om barmhärtighet för dem och be om förlåtelse för dem. Ingen ogillade denna handling.
2. Att ge välgörenhet: Imam al-Nawawi sade: Det råder enighet om att belöningen för välgörenhet når den avlidne, oavsett om den ges av hans barn eller av någon annan. Muslim och Ahmad har återberättat från Abu Hurayra att en man sade till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Min far har dött och lämnat efter sig egendom, men han testamenterade inget. Om jag ger välgörenhet å hans vägnar, blir det då en försoning för hans synder?” Han svarade: ”Ja.” Det har också återberättats från Sa’d ibn Ubada att när hans mor dog sade han: ”O Allahs Sändebud, min mor har dött. Ska jag ge välgörenhet å hennes vägnar?” Han svarade: ”Ja.” Sa’d frågade: ”Vilken välgörenhet är bäst?” Han svarade: ”Att ge människor vatten att dricka.” Hasan sade: ”De vattenförsörjningsanläggningar som man ser i Medina tillhör Sa’ds efterkommande.” – Ahmad, al-Nasa’i och andra. Det är dock inte föreskrivet i islam att ge välgörenhet vid graven. Det är också ogillat att ge välgörenhet vid begravningen.
3. Att fasta: al-Bukhari och Muslim har återberättat från Ibn Abbas att en man kom till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”O Allahs Sändebud, min mor har dött och hon var skyldig att fasta en månad. Kan jag fasta igen det å hennes vägnar?” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Om din mor hade haft en skuld, skulle du då ha betalat den?” Han svarade: ”Ja.” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Att betala Allahs skuld är ännu viktigare.”
4. Hajj: al-Bukhari har återberättat från Ibn Abbas att en kvinna från stammen Juhayna kom till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”Min mor hade avlagt ett löfte att utföra hajj, men hon dog utan att ha utfört hajj. Ska jag utföra hajj å hennes vägnar?” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Utför hajj å hennes vägnar. Tänk efter: om hon hade haft en skuld, skulle du då ha betalat den? Betala den, för att betala Allahs skuld är ännu viktigare.”
5. Bönen: I en berättelse återgiven av ad-Daraqutni sade en man: ”Guds Sändebud, jag behandlade mina föräldrar väl medan de levde. Hur ska jag nu, efter deras död, fortsätta att behandla dem väl?” Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Att behandla dem väl efter deras död innebär att du ber för dem i samband med din bön och fastar för dem i samband med din fasta.”
6. Att läsa Koranen: Detta är majoritetens uppfattning bland ahl as-sunna. An-Nawawi har sagt: Den välkända uppfattningen inom den shafiitiska rättsskolan är att detta inte når den döde. Ahmad ibn Hanbal och en del av de shafiitiska lärda anser däremot att det når honom. Efter att ha läst Koranen ska man säga: ”O Allah, låt belöningen motsvarande det jag har läst nå den och den.” I Ibn Qudamas bok al-Mughni står det att Ahmad ibn Hanbal har sagt: Alla slags goda handlingar når den döde, eftersom många uppenbarelsetexter stöder detta. Dessutom samlas muslimer för detta, läser Koranen och skänker belöningen av den till sina döda. Därför råder det konsensus om detta.
De som anser att belöningen för koranläsning når den döde ställer dock som villkor att den som läser inte tar någon ersättning för sin läsning. Om läsaren tar ersättning för sin läsning blir detta förbjudet för både givaren och mottagaren, och han får ingen belöning för att ha läst Koranen. Ahmad, at-Tabarani och al-Bayhaqi har återberättat från Abd ar-Rahman ibn Shibl att Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Läs Koranen och handla efter den. Bryt inte er förbindelse med Koranen och överdriv inte beträffande den. Förvärva inte rikedom eller ökade tillgångar genom den.”
Ibn al-Qayyim har sagt: Tillbedjan är av två slag: ekonomisk och kroppslig. Guds Sändebud har meddelat att belöningen för allmosor, före all annan ekonomisk tillbedjan, och belöningen för fasta, före all annan kroppslig tillbedjan, når den döde. Han har också meddelat att vallfärden, som förenar båda dessa slag av tillbedjan – den kroppsliga och den ekonomiska – når den döde. Således är dessa tre slag av tillbedjan bevisade genom uppenbarelsetexterna och genom förnuftets argument.
7. Avsikten är ett villkor: Vad som än skänks till den döde måste göras med en avsikt. Ibn Aqil har sagt: När man ber, fastar eller läser Koranen för den dödes räkning, når detta honom och är till nytta för honom. Villkoret är dock att man har avsikten att belöningen ska nå honom. Ibn al-Qayyim har stött denna uppfattning.
8. Den bästa gåvan till den döde: Ibn al-Qayyim har sagt: Den bästa gåvan till den döde är det som är mest till nytta för honom, såsom att frige en slav för hans räkning. Att ge allmosor för hans räkning är bättre än att fasta för hans räkning. Den bästa allmosan är den som fyller ett stort behov hos mottagaren och den som fortsätter att ge nytta över tid. Därför sade Guds Sändebud: ”Den bästa allmosan är att tillhandahålla mat och vatten.” Detta gäller dock när bristen på mat och vatten är svår och människor vanligtvis lider av törst. Annars anses det inte vara en bättre allmosa att ordna med vatten vid en flod eller kanal än att ge den hungrige mat. På samma sätt är det bättre att uppriktigt och ödmjukt be för den döde och be om förlåtelse för honom än att ge allmosor, såsom att utföra begravningsbönen och be vid graven.
Sammanfattningsvis är den bästa gåvan till den döde att frige en slav för hans räkning, ge allmosor, be om förlåtelse för honom, be för honom och utföra vallfärden för hans räkning.
Att skänka belöningen till Guds Sändebud
Ibn al-Qayyim sade: Några av de senare tidernas rättslärda anser detta vara mustahabb. Andra anser det vara en bidʿah, för att inte tala om att det skulle vara mustahabb, eftersom följeslagarna inte brukade göra detta. Vilken belönad handling medlemmarna av Allahs Sändebuds ummah än utför, kommer han att få dess belöning. Ändå minskas den ursprunglige utförarens belöning inte det minsta. Detta beror på att det var han som kallade sin ummah till alla goda handlingar. Den som uppmanar till en god handling får belöningen för den goda handling som hans efterföljare utför, utan att utförarens belöning minskas det minsta. Den muslimska ummah har fått kunskapen om och de praktiska exemplen på varje god handling från Allahs Sändebud. Därför kommer han att få belöningen för de goda handlingar som hans efterföljare utför, oavsett om någon skänker honom belöningen eller inte.
Muslimska och icke-muslimska barn
Varje avlidet muslimskt barn som ännu inte nått vuxen ålder kommer att vara en av Paradisets invånare. Imam al-Bukhari återberättade från Adi ibn Thabit, som sade att han hörde att Allahs Sändebuds son Ibrahim dog, varpå han sade: ”I Paradiset finns en ammande kvinna för honom.”
Anas ibn Malik återberättade att Allahs Sändebud sade: ”Om en muslims tre barn dör innan de nått vuxen ålder, kommer Allah att låta honom träda in i Paradiset på grund av Sin nåd mot dessa barn.” Denna hadith bevisar att de barn genom vilka deras far kommer till Paradiset naturligtvis själva kommer att komma till Paradiset. De är ju orsaken till att deras far kommer till Paradiset. På samma sätt är polyteisters barn liksom muslimers barn. Även de kommer på samma sätt att träda in i Paradiset. Imam al-Nawawi sade: Detta är den korrekta uppfattningen och den som föredras av de lärda som har forskat i frågan. Allah den Upphöjde har nämligen sagt:
وَمَا كُنَّا مُعَذِّبِينَ حَتَّى نَبْعَثَ رَسُولًا .
När vuxna inte straffas eftersom islams budskap inte har nått dem, är det ännu mindre fråga om att barn skulle straffas. Ahmad återberättade från Khansa bint Muawiya att hennes faster frågade Allahs Sändebud: ”O Allahs Sändebud! Vilka kommer att träda in i Paradiset?” Han svarade: ”Profeten kommer att träda in i Paradiset, martyren kommer att träda in i Paradiset och det nyfödda barnet kommer att träda in i Paradiset.”
Det vill säga: ”Jag straffar inte förrän Jag har sänt ett sändebud.” (Bani Israil: vers 15)
9. Frågorna i graven
Ahl as-Sunna wa-l-Jamāʿa (alla muslimer utom shiamuslimerna) är eniga om att varje människa efter döden får vissa frågor ställda till sig, oavsett om hon begravs eller inte. Även om någon skulle bli uppäten av vilda djur, bränd till aska som sedan sprids för vinden eller drunkna i havet, kommer han att tillfrågas om sina gärningar. Om han har gjort goda gärningar kommer han att få ett gott resultat, och om han har gjort onda gärningar kommer han att få ett ont resultat. Oavsett om det är välsignelse eller straff, kommer både hans kropp och själ att uppleva det samtidigt. Ibn al-Qayyim sade: De tidiga muslimska lärdas och de främsta imamernas uppfattning är att den döde efter döden antingen får välsignelse eller straff, och att både själen och kroppen upplever detta. Själen, eller rūḥ, fortsätter att uppleva straff eller välsignelse efter att ha lämnat kroppen. Ibland förenas själen med kroppen och upplever välsignelse eller straff tillsammans med den. När Uppståndelsen sedan äger rum återvänder själarna på nytt till kropparna, och de reser sig ur sina gravar och träder fram inför världarnas store Herre. Muslimer, judar och kristna är fullständigt eniga om att själen återinträder i kroppen och om människans uppståndelse.
Al-Marūdhī sade att imam Aḥmad, må Allah vara honom nådig, sade: Gravstraffet är en obestridlig sanning. Endast den som själv är vilseledd och vilseleder andra kan förneka det. Ḥanbal sade: Jag frågade Aḥmad om gravstraffet. Han svarade: Haditherna om detta är autentiska; vi tror på dem och följer dem. Allt som genom en autentisk överföringskedja har nått oss från Allahs Sändebud följer vi. Om vi inte tror på, återlämnar eller förkastar något av det som Allahs Sändebud har kommit med, skulle det innebära att vi från vår sida förkastar Allahs befallning. Allah har sagt:
وَمَا أَنكُمُ الرَّسُولُ فَخُذُوهُ ، وَمَا نَهْكُمْ عَنْهُ فَالْتَهَوا
Betydelse: Ta emot det som Sändebudet ger er och avhåll er från det han förbjuder. (Sura 59, al-Ḥashr, vers 7)
Jag frågade honom: Är även gravstraffet en sanning? Han svarade: Ja, det är en sanning. Straff ges i graven. Han sade vidare: Vi tror på gravstraffet, vi tror på Munkar och Nakīr, och vi tror även att tjänaren blir utfrågad i graven. Allah säger: ”Allah gör dem som tror på det bestående ordet ståndaktiga i det världsliga livet och i det kommande livet.” Eftersom graven är en del av livet i det kommande livet, visar versen att Allah i graven kommer att ge de troende förmågan och fastheten att svara rätt på frågorna.
Aḥmad ibn Qāsim sade: Jag frågade: Abu ʿAbdullah (det vill säga imam Aḥmad), tror du på att Munkar och Nakīr ställer frågor? Han svarade: Subḥān Allah! Naturligtvis tror jag på det, och jag säger det också till människorna. Jag frågade: Säger Munkar och Nakīr just dessa ord, eller syftar du på två änglar? Han svarade: Det har blivit vedertaget att de är Munkar (den okände) och Nakīr (den främmande).<br>Ḥāfiẓ Ibn Ḥajar sade i Fatḥ al-Bārī: Aḥmad ibn Ḥazm och Ibn Ḥurayras uppfattning är att frågorna endast ställs till själen, utan att själen återinträder i kroppen. Men de flesta lärda och imamer motsätter sig denna uppfattning. De säger: Själen återförs till kroppen eller till någon del av den. Om frågorna endast ställdes till själen skulle den inte ha någon förbindelse med kroppen. Det spelar heller ingen roll om den dödes kropp blir sönderdelad, eftersom Allah kan återge livet åt vilken del av kroppen som helst och låta frågorna ställas till den. Han kan också sammanfoga kroppens utspridda delar. Anledningen till att de som säger att frågorna endast ställs till själen uttrycker sig så, är att frågorna inte påverkas av om den döde sätts ned i graven eller behandlas på något annat sätt, om graven görs trängre eller vidare, eller om han över huvud taget inte begravs, såsom den som dödas genom korsfästelse. Motståndarna svarar: Allt detta är möjligt genom Allahs gränslösa makt. Det finns till och med exempel på detta i vår naturliga värld. Tänk till exempel på den sovande. Han upplever både glädje och sorg i drömmen, medan personen bredvid honom inte märker något av det. Även den vakne kan ibland känna sorg eller glädje över något han hör eller tänker på, medan människorna bredvid honom inte märker det. Förvirringen uppstår därför att man jämför det osynliga med det synliga och tillståndet efter döden med tillståndet före den. Det framgår att Allah har dolt och hållit gravens tillstånd undan sina tjänares ögon och öron. Han har gjort detta av barmhärtighet och nåd mot dem, så att de av rädsla för detta inte skulle bli ovilliga att begrava varandra. Under det världsliga livet har kroppens lemmar inte förmåga att uppfatta händelserna och tillstånden i livet efter detta. Genom Allahs vilja kan det dock finnas undantag i vissa fall. Det finns flera hadither som stöder de flesta lärdas uppfattning. Sändebudet sade till exempel: Den döde hör till och med ljudet av skorna från dem som deltar i hans begravning. Han sade också: På grund av gravens tryck förflyttas hans revben från den ena sidan till den andra. Han sade också: När han slås med en hammare hör han dess ljud. Han sade också: Den döde slås mellan sina båda öron. Han sade också: De två änglarna reser honom upp och sätter honom ned. Dessa uttalanden visar att sådana kroppsliga handlingar och reaktioner äger rum eftersom själen och kroppen återförenas i graven.
Jag återger här några autentiska hadither om detta:
1. Muslim återberättade från Zayd ibn Thābit: En dag befann sig Allahs Sändebud i Banū an-Najjārs trädgård, ridande på sin mula. Vi var också med honom. Plötsligt snubblade mulan och var nära att kasta av honom. Det visade sig att där fanns sex, eller fem, eller tolv gravar. Allahs Sändebud sade: Vem känner de som ligger i dessa gravar? En man svarade: Jag känner dem. Han sade: När dog de? Mannen svarade: De dog efter att ha skadats i olika händelser. Han sade: Om det inte vore för farhågan att ni skulle överge begravandet av de döda av rädsla för att detta samfund upplever lidande i sina gravar, skulle jag be Allah att låta er höra det ljud från gravstraffet som jag hör. Sedan kom han fram till oss och sade: Sök skydd hos Allah mot helvetets straff. Alla närvarande sade: Vi söker skydd hos Allah mot helvetets straff. Allahs Sändebud sade: Sök skydd hos Allah mot gravstraffet. Alla sade: Vi söker skydd hos Allah mot gravstraffet. Allahs Sändebud sade: Sök skydd hos Allah mot alla dolda och uppenbara prövningar och olyckor. Alla sade: Vi söker skydd hos Allah mot alla dolda och uppenbara prövningar och olyckor. Han sade: Sök skydd hos Allah mot al-Dajjāls prövning. De sade: Vi söker skydd hos Allah mot al-Dajjāls prövning.
2. al-Bukhari och Muslim har återberättat från Qatada, och därefter från Anas, att Allahs sändebud ﷺ sade: När tjänaren har lagts i graven och hans anhöriga har lämnat honom, så att han hör ljudet av deras sandaler, kommer två änglar till honom och får honom att sätta sig. Sedan säger de till honom: ”Vad brukade du säga om denne person, Muhammad ﷺ?” Den troende svarar: ”Jag vittnar att han är Allahs tjänare och Sändebud.” Då säger de båda änglarna: ”Se där, din plats i Helvetet. Allah har ersatt den med en plats åt dig i Paradiset.” Då får han se båda platserna. Men den otrogne och hycklaren får frågan: ”Vad brukade du säga om denne person?” Han svarar: ”Jag vet ingenting. Jag brukade bara säga det som människorna sade.” Då säger de båda änglarna: ”Du visste inte, och du frågade inte heller dem som visste.” Därefter slås han med många järnhammare. Då skriker han så högt att alla omkring honom hör det, utom jinnerna och människorna.
3. al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah har återberättat från al-Bara ibn Azib: När en muslim läggs i graven och vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad ﷺ är Hans sändebud, är detta det praktiska förverkligandet av denna vers i Koranen: ”Allah befäster dem som tror på det beständiga ordet, i denna värld och i det kommande.” En annan återberättelse lyder: Denna vers uppenbarades angående gravens straff. Han får frågan: ”Vem är din Herre?” Han svarar: ”Allah är min Herre och Muhammad är min profet.” Det är detta som avses i versen:
يثبت الله الَّذِينَ آمَنُوا بِالْقَوْلِ الثَّابِسِ فِي الْحَيَاةِ الدُّنْيَا وَفِي الآخِرَةِ .
Betydelse: Allah befäster dem som tror på det beständiga ordet (kalima tayyiba), i denna värld och i det kommande.”
4. I Musnad Ahmad och Sahih Abu Hatim finns det återberättat att Allahs sändebud ﷺ sade: När den döde läggs i graven hör han ljudet av sina anhörigas sandaler när de lämnar honom. Om han är troende befinner sig hans bön vid hans huvud, fastan på hans högra sida, zakat på hans vänstra sida och allmosor, gåvor till anhöriga, generositet och välgörenhet vid hans fötter. När någon sedan försöker komma in från hans huvuds sida (det vill säga straffets ängel), säger bönen: ”Det är förbjudet att gå in från min sida.” När han därefter försöker gå in från höger sida säger fastan: ”Du kan inte gå in från min sida.” När han sedan försöker gå in från vänster sida säger zakat: ”Det finns ingen möjlighet att gå in från min sida.” När han slutligen försöker gå in från hans fötters sida säger allmosorna, välgörenheten, generositeten, gåvorna till anhöriga och andra goda gärningar: ”Du kan inte gå in från min sida.” Därefter sägs det till den döde: ”Res dig och sätt dig.” Han sätter sig upp. Då befinner sig solen framför honom och är nära att gå ner. Sedan sägs det till honom: ”Denne person fanns bland er. Vad är ditt uttalande om honom? Och vad vittnar du om honom?” Han svarar: ”Låt mig be.” De båda änglarna säger: ”Du ska be senare. Svara först på det vi frågar dig om. Denne person fanns bland er. Vad är ditt uttalande om honom och vad vittnar du om?” Han svarar: ”Han är Muhammad ﷺ. Jag vittnar att han kom med sanningen från Allah.” Då sägs det till honom: ”Du levde enligt detta, dog enligt detta och kommer, om Allah vill, att återuppväckas enligt detta.” Sedan öppnas en dörr till Paradiset för honom. Därefter sägs det till honom: ”Detta är din boning, och där finns de välsignelser som Allah har bestämt åt dig.” Då ökar hans glädje och stolthet oerhört. Sedan görs hans grav sjuttio alnar bred och den upplyses. Därefter återställs kroppen till dess tidigare form. Och hans själ förs in i en ren fågel som hänger i Paradisets träd. Det är detta Allah har sagt:
يثبت الله الَّذِينَ آمَنُوا بِالْقَوْلِ الثَّابِسِ فِي الْحَيَاةِ الدُّنْيَا وَفِي الْآخِرَةِ .
Betydelse: Allah befäster dem som tror på det beständiga ordet, i denna värld och i det kommande.” (Sura Ibrahim: vers 27)
Och beträffande den otrogne nämner han det motsatta och säger till sist: Därefter blir graven trång för honom, så att den dödes revben på ena sidan tränger över till den andra sidan. Detta är det trånga livsuppehälle som Allah har sagt:
فَإِن لَهُ مَعِيشَةً ضَنكًا وَنَعْشَرهُ، يَوْمَ الْقِيَامَةِ أَعْمَى .
Det betyder: ”Ett trångt livsuppehälle är bestämt för honom, och Vi ska uppväcka honom blind på Uppståndelsens dag.” (Sura Tā-Hā: vers 124)
5. I Sahih al-Bukhari berättas det från Samura ibn Jundub: När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hade förrättat en bön brukade han vända sig mot oss och sätta sig. Sedan sade han: ”Har någon av er sett en dröm i natt?” Den som hade sett en dröm berättade den. Då sade Sändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid): ”Mā shāʾ Allāh.” (Allah har visat det Han ville.) En dag frågade han oss: ”Har någon av er sett en dröm?” Vi svarade: ”Nej.” Han sade: ”Men jag såg i dag att två män kom till mig, tog mig i händerna och förde mig till det heliga landet. Jag såg en man sitta där, medan en annan stod bredvid honom med en böjd järnstav i handen. Han förde in järnstaven mellan den sittande mannens käkar och klöv hans ansikte ända till nacken. Därefter gjorde han samma sak med den andra käken. Under tiden läkte den första käken ihop, och sedan upprepade han det som tidigare.” Jag sade: ”Vad är detta?” De sade: ”Gå vidare.” Så gick de vidare tills vi kom fram till en man som låg utsträckt på rygg. En annan man stod vid hans huvud och höll en stor sten i handen. Med den slog han sönder mannens huvud. Så snart han hade slagit honom rullade stenen långt bort. Därefter sprang mannen efter stenen för att hämta den. När han återvände med stenen till den liggande mannen hade dennes huvud läkt ihop. Sedan gick han fram till honom och slog honom igen. Jag sade: ”Vad är detta?” De båda sade: ”Gå vidare.” Vi gick vidare tills vi kom fram till en ugn vars övre del var trång och vars nedre del var vid. Eld brann underifrån. Där inne såg jag flera nakna män och kvinnor. Eldslågor steg upp underifrån mot dem. När lågorna nådde dem steg de uppåt och var nära att komma ut ur ugnen. Men när elden slocknade återvände de till sin tidigare plats. Jag sade: ”Vad är detta?” De sade: ”Gå vidare.” Vi gick vidare tills vi nådde en flod av blod. En man flöt i floden, medan en annan stod mitt i den med en sten framför sig. Mannen som flöt i floden simmade fram. Varje gång han försökte ta sig ut ur floden kastade den andre en sten mot hans ansikte och drev honom tillbaka till den plats där han hade varit. Varje gång han var nära att ta sig ut kastade han stenen mot hans ansikte, så att han återvände till sin tidigare plats. Då sade jag: ”Vad är detta?” De båda sade: ”Gå vidare.” Vi gick vidare tills vi kom till en grön trädgård. Där stod ett väldigt träd. Vid trädets fot satt en gammal man tillsammans med många barn. Nära trädet fanns en man framför vilken det brann en eld som han höll vid liv. De båda tog med mig upp i trädet och förde mig in i ett rum vackrare än något rum jag någonsin hade sett. Där fanns många unga och gamla människor. Sedan tog de mig ännu högre upp och förde mig in i ett rum som var ännu vackrare och bättre. Jag sade: ”Ni två har låtit mig färdas omkring mycket i dag. Förklara nu innebörden av allt jag har sett.” De båda sade: ”Ja. Den vars käkar du såg bli uppslitna var en lögnare som brukade sprida falska nyheter. Sedan fördes de vidare från honom och spreds över hela världen. Därför kommer detta att fortsätta göras med honom ända till Uppståndelsens dag. Den vars huvud du såg bli sönderslaget var en man som Allah hade gett kunskap om Koranen. Men han sov om nätterna utan att studera Koranen och handlade inte efter den om dagarna. Så kommer det att göras med honom ända till Uppståndelsens dag. De som du såg i ugnen var alla otuktiga. Den du såg i floden av blod var en ockrare. Den gamle mannen du såg vid trädets fot var Ibrahim (frid vare med honom), och barnen vid hans sida var människornas barn. Mannen som höll elden brinnande var Malik, helvetets väktare. Det första rummet var de vanliga muslimernas boning, och detta rum var martyrernas boning. Jag är Jibril och denne är Mika’il. Lyft nu ditt huvud.” Jag lyfte mitt huvud och såg ett palats som liknade ett moln. De båda sade: ”Det palatset är din boning.” Jag sade: ”Låt mig gå in i min boning.” De sade: ”Din livstid återstår fortfarande; du har ännu inte fullbordat den. Om du redan hade avslutat din livstid och kommit hit, skulle du kunna gå in i din boning.”
Ibn al-Qayyim sade: ”Detta är en beskrivning av straffet i barzakh, eftersom profeternas drömmar överensstämmer med den verkliga verkligheten.”
6. Al-Tahawi återberättar från Ibn Masud att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Det befalldes att en av Allahs tjänare skulle få hundra piskrapp över sin grav. Mannen fortsatte att be Allah och ödmjukt vädja till Honom om att minska detta straff. Så minskades det steg för steg tills endast ett piskrapp återstod. Därefter fylldes hans grav med eld över honom. När detta straff hade lyfts från honom återfick han medvetandet. Då sade han till änglarna: ’Varför piskade ni mig?’ De sade: ’Du förrättade en bön utan rening och såg en människa bli utsatt för orätt, men du hjälpte honom inte.’”
7. Al-Nasa’i och Muslim återberättar från Anas (må Allah vara nöjd med honom): Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hörde ett ljud och frågade: ”När dog denne man?” Folket svarade: ”Han dog under okunnighetens tid.” När han hörde detta blev han glad och sade: ”Om det inte vore så att ni skulle begrava varandra, skulle jag be Allah att låta er höra gravens straff.”
8. Al-Bukhari, Muslim och al-Nasa’i återberättar från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Detta är den man (Sad ibn Muadh) för vars skull Tronen skakade, himlarnas portar öppnades och sjuttiotusen änglar närvarade hos honom. Graven omfamnade honom och släppte sedan honom.”
10. Var befinner sig själen?
Ibn al-Qayyim har författat ett kapitel. I detta kapitel nämner han de lärdas åsikter om var rūḥ, eller själen, befinner sig. Därefter nämner han den åsikt som bör ges företräde och säger: Det sägs att det råder en stor skillnad mellan själarnas vistelseplatser i barzakh.
Vissa själar kommer att befinna sig på den högsta platsen i Illiyyin tillsammans med de mest ädla personernas själar. Dessa är profeternas själar. Även profeternas vistelseplatser skiljer sig från varandra, såsom Allahs Sändebud såg under himmelsfärdsnatten.
Vissa själar kommer att finnas bland de gröna fåglar som fritt flyger omkring i paradiset. En del av dessa själar tillhör martyrerna. Bland martyrerna finns det dessutom sådana vars själar inte kommer att tillåtas träda in i paradiset på grund av deras skulder. Så återges det i Musnad Ahmad från Muhammad ibn ʿAbdullah ibn Jahsh: En man frågade Allahs Sändebud: ”Allahs Sändebud, vilken belöning får jag om jag dödas på Allahs väg?” Han svarade: ”Paradiset.” När mannen vände sig för att gå sade han: ”Men inte om du har skulder.” Jibrīl viskade just detta till mig.
Vissa martyrer kommer att hållas kvar ovanför paradisets port. I en hadith berättade Allahs Sändebud att han hade sett en sådan scen där någon hölls kvar.
Vissa martyrer kommer också att hållas kvar i graven. Så var det med en man som stal en dyrbar mantel och sedan dödades. Då sade folket: ”Grattis till honom. Han är ju en av paradisets invånare.” Allahs Sändebud sade: ”Vid Allah, manteln som han stal kommer att brinna som eld i hans grav.” Vissa martyrer kommer att ha sin vistelseplats vid paradisets port. I den hadith som återberättats av Ibn ʿAbbās sägs det: ”Martyrerna kommer att befinna sig i en grön kupol vid en flod, alldeles intill paradisets port. Deras mat kommer att föras till dem från paradiset morgon och kväll.” – Ahmad. Helt motsatt är fallet med Jaʿfar ibn Abī Ṭālib. Allah kommer nämligen att ge honom två vingar i stället för hans två händer, och med dem kommer han att flyga omkring i paradiset vart han vill. (Jaʿfars båda händer höggs av i slaget vid Muʾta, varefter han dog som martyr.)
Vissa själar kommer att hållas kvar på jorden och därför inte nå de högsta änglarnas vistelseplatser. Dessa själar var nämligen lågt stående och världsligt orienterade. En världsligt orienterad själ kan inte förenas med en själ som är riktad mot himlen. På samma sätt kan de inte förenas med varandra ens under det jordiska livet. Den själ som under det jordiska livet inte kan lära känna sin Herre, älska Honom, minnas Honom, finna behag i Honom och nå Hans närhet är just en lågt stående och världsligt orienterad själ. Efter att ha skilts från kroppen stannar den på jorden. Den högt stående själ som under jordelivet ägnar sig åt att vinna Allahs kärlek, åminnelse, närhet och välbehag kommer däremot, efter att ha skilts från kroppen, att vistas tillsammans med själar av samma slag som den själv. Varje människa kommer därför att befinna sig tillsammans med den hon älskar i barzakh och i det kommande livet. Allah kommer i barzakh och på uppståndelsens dag att förena själarna parvis och sammanföra den troendes själ med rena själar av samma slag. Efter att ha skilts från kroppen förenas själen med själar av samma slag, besläktade själar och själar som utfört liknande handlingar.
Vissa själar kommer att finnas i äktenskapsbrytarnas ugn, medan andra själar kommer att simma i en flod av blod och träffas av stenar. Själarna har alltså inte samma vistelseplats, vare sig de är goda eller onda. Någons vistelseplats är på den högsta nivån i Illiyyin, medan en annan själ är världsligt orienterad och lågt stående och inte kan stiga över jorden.
Om man studerar hadithsamlingarna i detta ämne och ägnar det djup uppmärksamhet kommer man att finna obestridliga bevis för det som nämnts ovan, och det kommer inte att verka som om det finns någon motsägelse mellan dessa hadither. De är nämligen alla autentiska och stöder varandra. Men det är nödvändigt att förstå och känna själen samt känna till dess egenskaper. Det är också nödvändigt att veta att kroppens tillstånd och själens tillstånd är helt olika. Även när själen befinner sig i paradiset är den samtidigt i himlen, vid graven och förenad med kroppen i graven. Den rör sig, förflyttar sig, stiger upp och sjunker snabbare än alla andra ting. Vissa själar rör sig fritt och obehindrat, medan andra hålls kvar. Vissa själar är högt stående och andra lågt stående. Efter att ha skilts från kroppen blir själen ibland sjuk och ibland frisk. Den upplever glädje och välsignelser. Men efter döden kan den också uppleva mycket större lidande än under livet. Där utsätts den för att hållas kvar, smärta, straff, sjukdom och sorg. Den kan också uppleva glädje, lycka, överflöd och välbefinnande. Det är stor skillnad mellan själens vistelse i den nuvarande kroppen och själens vistelse i kroppen i moderns livmoder, liksom mellan själens separation från den nuvarande kroppen och dess separation från kroppen efter att ha lämnat moderns livmoder, även om dessa tillstånd till det yttre liknar varandra.
Själens fyra världar
Ett. Moderlivet. Dess kännetecken är begränsning, trånghet, oro och tre lager av mörker.
Två. Den plats där den föddes, utförde goda och onda handlingar och skapade orsakerna till sin lycka och olycka. (Det vill säga livet i denna värld.)
Tre. Barzakh. Det är rymligare och större än boningen i denna värld.
Fyra. Det eviga hemmet i det hinsides, som omfattar paradiset och helvetet. Efter detta kommer inget annat hem att skapas. Allah förflyttar själen successivt genom dessa platser och för den slutligen till det eviga hem som passar den, för vilket den skapades och för vilket den har fått förmågan att utföra lämpliga handlingar.
För själen finns en särskild rang bevarad i vart och ett av dessa hem. Därför tillkommer allt lov och all hyllning Allah, den Upphöjde, som har skapat själen, uppehåller den, ger den liv, skänker den död, ger den lycka och olycka. Han har skapat skillnader mellan dess grader av lycka och olycka samt mellan dess kunskap, handlingar, förmåga och karaktär. Den som därför lär känna själen på rätt sätt kommer med säkerhet att vittna om att det inte finns någon gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare. Hela herraväldet tillhör Honom, allt lov tillhör Honom, all godhet finns i Hans hand, allt återvänder till Honom, all styrka tillhör Honom, all makt tillhör Honom, all ära och värdighet tillhör Honom, all visdom tillhör Honom, och fullkomlighet i alla avseenden tillhör endast Honom. Den som lär känna sin egen själ kommer att tro på profeterna och sändebuden och erkänna att profeterna har kommit med den stora sanningen, som samvetet och hela skapelsen vittnar om. Det som motsäger denna stora sanning är falskt.
Det sjätte kapitlet: Åminnelse
Åminnelse
Att med munnen och hjärtat förkunna Allahs storhet och helighet, prisa Honom, minnas Hans fullkomliga egenskaper samt inse och nämna Hans majestät och skönhet kallas dhikr.
1. Allah den Upphöjde har befallt oss att göra mycket dhikr. Han har sagt:
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اذْكُرُوا اللَّهَ ذِكْرًا كَثِيرًا، وَسَبِّحُوهُ بُكْرَةً وَأَمِيلاً .
Betydelse: O ni troende! Minns Allah rikligt och förkunna Hans lov och ära morgon och kväll.”
2. Allah den Upphöjde har också meddelat att den som minns Honom, honom minns Allah. Han har sagt:فَاذْكُرُونِی اذكركز”Minns Mig, så ska Jag minnas er.”
I en hadith qudsi, återberättad av al-Bukhari och Muslim, säger Allah: ”Jag är sådan som Min tjänare tänker om Mig [det vill säga: om han tror att Allah besvarar hans åkallan och därför åkallar Honom, så besvarar Han hans åkallan. Och om han tror att Han förlåter och ber Honom om förlåtelse, så förlåter Han honom. Och så vidare].”
När han minns Mig är Jag med honom. Om han minns Mig inom sig, minns Jag honom inom Mig. Och om han minns Mig inför en grupp, minns Jag honom inför en bättre grupp än hans. Om han närmar sig Mig en handsbredd, närmar Jag Mig honom en aln. Om han närmar sig Mig en aln, närmar Jag Mig honom en famn. Och om han kommer gående till Mig, kommer Jag springande till honom [det vill säga: ju mer tjänaren närmar sig Allah, desto snabbare sträcker Allah ut all godhet och välsignelse till honom].
3. Allah har kallat dem som ständigt minns Honom för de hängivna och främsta. Allahs Sändebud sade: ”De hängivna är de främsta.” De frågade: ”O Allahs Sändebud, vilka menar du med de hängivna?” Allahs Sändebud svarade: ”De män och kvinnor som minns Allah rikligt.” Muslim.
4. I själva verket är det de som gör dhikr som är levande och livskraftiga muslimer. Abu Musa återberättade nämligen att Allahs Sändebud sade: ”Den som minns Allah och den som inte minns Allah är likt en levande respektive en död person.” Al-Bukhari.
5. Åminnelsen av Allah, eller dhikr, är den främsta av alla goda gärningar. Den som har fått förmågan att ägna sig åt dhikr har fått löftet att Allah kommer att ta honom till vän. Därför ägnade sig Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, ständigt åt dhikr. Tirmidhi, Ahmad och Hakim återger att en man sade till Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom: ”Islams föreskrifter verkar vara många för mig. Lär mig därför en föreskrift som jag kan hålla fast vid.” Han sade till honom: ”Låt din tunga ständigt vara sysselsatt med att åminnas Allah.” Han sade till sina följeslagare: ”Ska jag inte visa er en handling som är bättre än alla era handlingar, renare inför er Herre, mer upphöjande för er ställning, bättre för er än att ge bort guld och silver och bättre för er än att möta era fiender, döda dem och själva bli dödade?” De sade: ”Jo, Allahs Sändebud, säg oss den.” Han sade: ”Det är att åminnas Allah.”
6. Att åminnas Allah är vägen till befrielse från straffet. Det har återberättats från Muadh, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Ingen människa gör någonsin någon handling som är mer effektiv för att befria henne från Allahs straff än att åminnas Allah.” Ahmad.
7. Ahmad har också återberättat att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”De åminnelser genom vilka ni beskriver Allahs storhet och överlägsenhet, såsom La ilaha illallah, Allahu akbar och alhamdulillah, kommer att fortsätta kretsa runt Tronen, vajande fram och tillbaka. Och de kommer att surra som bin och påminna om den som åminner Allah. Tycker ni inte om att ni den dagen ska ha något med er som påminner om er?”
Omfattningen av dhikr
Allah den Upphöjde har befallt att Han ska åminnas mycket. Efter att Han hade kallat dem som drar lärdom genom att iaktta Allahs skapelse för förståndiga, beskrev Han dem på följande sätt:
الَّذِينَ يَذْكُرُونَ اللَّهَ قِيَامًا وَقُعُودًا وَعَلَى جُنُوبِهِمْ، وَالذَّاكِرِينَ اللَّهَ كَثِيرًا وَالذَّاكِرَاتِ أَعَنَّ اللَّهَ لَهُ مَغْفِرَةً وَأَجْرًا عَظِيمًا .
”De som åminns Allah stående, sittande och liggande.” ”De män och kvinnor som åminns Allah mycket – för dem har Allah berett förlåtelse och en väldig belöning.” Mujahid sade: ”Man kan inte räknas som en av de män och kvinnor som åminns Allah mycket, om man inte åminns Allah i alla tillstånd: liggande, sittande och stående.”
När Ibn as-Salah fick frågan hur mycket dhikr man måste utföra för att räknas som en av dem som åminns Allah mycket, svarade han: ”Man räknas som en av dem som åminns Allah mycket om man regelbundet utför de dhikr och åkallelser som är autentiskt fastställda och återberättade, på morgonen och kvällen samt vid olika tider på dagen och natten och i olika tillstånd.” I förklaringen av de ovan nämnda verserna sade Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: ”Allah den Upphöjde har fastställt en gräns för varje form av dyrkan som Han har ålagt Sina tjänare och befriat dem från den under ursäkter och svårigheter. Men när det gäller den som åminner Allah är saken annorlunda. Allah har inte fastställt någon gräns för dhikr där den skulle upphöra, och ingen har befriats från dhikr annat än den som är oförmögen att utföra den. Tvärtom har det befallts att Allah ska åminnas liggande, sittande och stående; dag och natt; på vatten och land; i hemlandet och utomlands; i fattigdom och överflöd; under sjukdom och hälsa; i det fördolda och öppet – kort sagt, i alla tillstånd.”
Alla ansträngningar för att följa Allahs befallningar omfattas av Allahs dhikr: Saʿīd ibn Jubayr, må Allah vara nöjd med honom, sade: Var och en som ägnar sig åt dyrkan av Allah och är sysselsatt med att följa Hans befallningar är en som åminner Allah. Några av de tidiga lärda ville precisera detta obestämda uttryck. Därför kallade de vissa särskilda former av dhikr för dhikr. En av dem var ʿAṭāʾ. Han sade att alla sammankomster där man undervisar om och informerar om de shariaenliga metoderna för sådant som halal och haram, köp och försäljning, bön och fasta, hajj, äktenskap och skilsmässa och liknande, räknas som dhikrs samlingar. Al-Qurṭubī sade: En samling där islams kunskap förmedlas och islams undervisning påminns om är en dhikr-samling. Det vill säga, alla sammankomster där Allahs ord och Profetens sunna diskuteras, praktiseras eller studeras, där de tidiga fromma och rättfärdiga personernas liv behandlas och där uttalanden av dessa tidiga hängivna imamer förmedlas — imamer som var fria från alla former av bidʿa, egenpåhittade sedvänjor, dåliga avsikter och begär efter vinning.
Dhikrs adab eller metod: Syftet med dhikr är att rena hjärtat, förädla begären och befria samvetet från orenhet. Det är detta Allah syftar på när Han säger:
واقي الصَّلاةَ إِنَّ الصَّلاةَ تَنْهَى عَنِ الْفَحْشَاءِ وَالْمُنْكَرِ، وَلَذِكْرُ اللَّهِ أَكْبَرُ.
”Upprätta bönen. Bönen hindrar förvisso från oanständighet och orätt. Och Allahs dhikr är det största.” (Sura al-ʿAnkabūt: vers 45)
Det vill säga: när det gäller att hindra från oanständighet och orätt är Allahs dhikr överlägsen bönen. När hjärtat och sinnet hos den som åminner Allah öppnar sig för Allah och hans tunga höjer sin röst med Hans åminnelse, hjälper Allah honom med sitt ljus. Därför mångdubblas hans tro, och hans sinne blir fullständigt övertygat om sanningen. Allah säger:
الَّذِينَ آمَنُوا وَتَطْمَنِي قُلُوبَم بذكر الله، أَلَا بِذِكْرِ اللَّهِ تَطْمَئِنُّ الْقُلُوبُ .
”De som tror och vars hjärtan finner ro i Allahs åminnelse — det är dessa hängivna tjänare som Allah vägleder till Sig — vet att hjärtana finner ro endast genom Allahs åminnelse.” (Sura al-Raʿd: vers 28)
När sinnet blir övertygat om sanningen och finner ro, förbereder det sig för att stiga till ännu högre nivåer och strävar efter att gå framåt på Hans väg. Då kan inga av naturens frestelser eller världsliga begärs lockelser hindra det från detta. Därför har dhikr tillmätts största vikt och intar en mycket viktig plats i människans liv. Det är inte rimligt att resultatet av att endast uttala ett ord med munnen skulle kunna bli så omfattande. Uttalandet med munnen har nämligen mycket liten nytta så länge sinnet inte stöder det. Därför har Allah gett vägledning om vilken adab, eller vilka seder och metoder, man ska följa under dhikr. Han säger:
وَاذْكُرْ رَبُّكَ فِي نَفْسِكَ تَضَرُّعًا وَخِيفَةً وَدُونَ الْعَمْرِ مِنَ الْقَوْلِ بِالْغُدُوِّ وَالْأَصَالِ وَلَا تَكُن مِّنَ الغفلين .
“Åkalla din Herre i ditt inre, ödmjukt och vördnadsfullt, med fruktan och låg röst, morgon och kväll. Och var inte försumlig.” (Sura al-Aʿrāf: vers 205)
Av denna vers framgår att det är rekommenderat att utföra dhikr i det fördolda och med låg röst. Under en resa hörde Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, en grupp människor be med hög röst och sade: “O människor, var milda mot er själva. Ni åkallar ju inte en döv eller frånvarande Herre. Den som ni åkallar är Allhörande och nära. Han är närmare er än er ridåds hals.” På motsvarande sätt framgår det också att dhikr bör utföras med stor iver och fruktan. En av dhikrs etiketter är att den som utför dhikr bör ha en ren och väldoftande kropp och klädsel. Detta gör nämligen sinnet gladare och mer aktivt. Det är också önskvärt att vända sig mot qibla under dhikr, eftersom den handling som utförs vänd mot qibla är den bästa handlingen.
Det är rekommenderat att delta i dhikr-sammankomster. Det är rekommenderat att delta i dhikr-sammankomster. Här följer några hadither om detta:
1. Det har berättats från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: “När ni passerar förbi Paradisets trädgårdar, så skörda deras frukter.” De sade: “O Allahs Sändebud, vad är Paradisets trädgårdar?” Han sade: “Dhikr-sammankomsterna. Allah har nämligen grupper av änglar som söker efter dhikr-sammankomsterna. När de finner en sammankomst omringar de den genast och stannar där.”
2. Muslim har återberättat från Muʿāwiya att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, kom till en sammankomst med följeslagarna och sade: “I vilket syfte har ni samlats här?” De sade: “Vi minns Allah och prisar Honom eftersom Han har visat oss nåd genom att vägleda oss till islam.” Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: “Vid Allah, är det verkligen därför? Har ni samlats av denna anledning? Lyssna: Jag bad er inte svära och frågade er inte detta på grund av någon anklagelse mot er. Jibrīl kom faktiskt till mig och meddelade att Allah berömmer er inför änglarna.”
3. Muslim har också återberättat från Abu Saʿīd al-Khudrī och Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med dem, och båda vittnade om att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: “Närhelst en grupp samlas för att minnas Allah, omger änglarna dem. Allahs barmhärtighet och frid sänker sig över dem, och Allah nämner dem inför de änglar som är hos Honom.”
Förtjänsten i att uttala ”La ilaha illallah” med uppriktigt hjärta:
1. Det har berättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: “Varje gång en tjänare uppriktigt säger ’La ilaha illallah’ öppnas himlens portar för honom, så att hans ord når fram till Tronen, så länge han avstår från de stora synderna.” – Tirmidhi.
2. Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”Förnya er tro.” Man frågade: ”Allahs sändebud, hur ska vi förnya vår tro?” Han sade: ”Säg ofta: ’La ilaha illallah.’” – Ahmad.
3. Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”Den bästa dhikr är La ilaha illallah, och den bästa åkallan är Alhamdulillah.” – an-Nasa’i, Ibn Majah, al-Hakim.
Förtjänsterna med vissa dhikr
1. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs sändebud (frid vare med honom) sade:
سبحان اللهِ وَبِحَمْدِهِ، سُبْحَانَ اللهُ الْعَظِيمِ
”Dessa två ord är mycket lätta på tungan, det vill säga i uttalet, mycket tunga på vågen och mycket älskade av den Nåderike Allah.” – al-Bukhari, Muslim, at-Tirmidhi.
2. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs sändebud (frid vare med honom) sade:
سُبْحَانَ اللهِ ، وَالْحَمْدُ لِلَّهِ، وَلَا إله إلا الله، والله أكبر.
Att förkunna dessa ord är för mig kärare än allt som solens strålar lyser upp (hela jorden och allt som finns i dess inre). – Muslim, Tirmidhi.
3. Det har återberättats från Abu Dharr (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Abu Dharr, ska jag inte berätta för dig vilket ord som är mest älskat av Allah? Jag sade: Allahs Sändebud, säg det. Han sade: Det ord som är mest älskat av Allah ärسُبْحَانَ اللَّهِ وَبِحَمْدِهِ Muslim, Tirmidhi. Tirmidhis formulering är: Det ord som är mest älskat av Allah är det som Han har utvalt åt Sina änglar:
سبحان ربي وبحمده سبحان رَبِّي وَبِحمدِهِ .
4. Det har återberättats från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Den som säger:
سبْحَانَ اللهُ الْعَظِيمِ وَبِحَمْدِهِ .
För honom planteras en dadelpalm i paradiset. – Tirmidhi.
5. Det har berättats från Abu Sa’id (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: “Säg ofta de goda orden som aldrig förgår.” Man frågade: “O Allahs Sändebud! Vilka är dessa ord?” Han sade: “Att säga: Allahu akbar, la ilaha illallah, subhanallah, alhamdulillah och la hawla wa la quwwata illa billah.” Nasa’i, Hakim. Hakim sade att berättarkedjan är autentisk.
6. Det har berättats från Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: “Den natt då jag fördes bort (det vill säga under mi’raj-natten) mötte jag Ibrahim (må Allahs frid vara över honom). Han sade: ‘O Muhammad, framför mina hälsningar till din ummah och låt dem veta att paradiset är ett mycket vackert land och en plats med ljuvligt vatten. Paradiset är ett vidsträckt och rymligt slättland. Och dess växtlighet är:’
سُبْحَانَ اللهِ وَالْحَمْدُ لِلَّهِ، وَلَا إِلَهَ إِلَّا الله، والله اكبر
Även detta har lagts till: ”Lā hawla wa lā quwwata illā billāh.”
7. Det har återberättats i Muslim att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Fyra ord är de käraste hos Allah. Det spelar ingen roll vilket av dem du börjar med. De är:
سُبْحَانَ اللهِ ، وَالْحَمْدُ لِلَّهِ، وَلَا إِلَهَ إِلَّا الله، والله اكبر
8. Ibn Masʿūd må Allah vara nöjd med honom återberättade att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som läser de två sista verserna i sura al-Baqara under en natt, de kommer att vara tillräckliga för honom.” – al-Bukhari och Muslim. Det betyder att läsningen av dessa två verser motsvarar att be hela natten. Vissa säger att innebörden av att de är tillräckliga är att de räcker som skydd mot nattens alla faror och olyckor. Innan Ibn Khuzayma nämnde de två sista verserna i sura al-Baqara i sin Sahih-samling satte han denna rubrik: ”Redogörelse för den minsta mängd Koranläsning som är tillräcklig för nattbönen.” 9. Abu Saʿid må Allah vara nöjd med honom återberättade att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Klarar ni av att läsa en tredjedel av Koranen under en natt?” Det verkade svårt för följeslagarna att besvara frågan. De sade: ”Vem av oss skulle kunna läsa det, o Allahs sändebud?” Profeten ﷺ sade: ”Suran ’Säg: Han är Allah, den Ende’ motsvarar en tredjedel av Koranen.” – al-Bukhari och Muslim.
10. Abu Hurayra må Allah vara nöjd med honom återberättade att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som varje dag hundra gånger
إله إلا الله وحده لا خَرِيكَ لَهُ، لَهُ الملك ولهُ الْحَمْدُ وَهُوَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ
Det kommer att motsvara att frige tio slavar. Etthundra belöningar kommer att skrivas för honom, och etthundra av hans synder kommer att utplånas. Det kommer att vara ett skydd för honom mot Satan fram till dagens kväll, och ingen kommer att anses ha utfört en bättre handling än han, utom den som gör ännu fler goda gärningar.” – al-Bukhari, Muslim, al-Tirmidhi, al-Nasaʾi och Ibn Majah.
I återgivningar från Muslim, at-Tirmidhi och an-Nasa’i har följande tillagts: “Den som säger ‘Subḥānallāhi wa biḥamdihi’ hundra gånger varje dag kommer att få sina synder förlåtna, även om de skulle vara lika många som havets skum.”
Förmånen med istighfār (att be om förlåtelse). Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag hörde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: Allah säger: “O Adams son! När du än åkallar Mig och hoppas på förlåtelse från Mig, förlåter Jag dig vad du än har gjort, och Jag bryr Mig inte om det. O Adams son! Om dina synder skulle nå upp till molnen på himlen och du därefter ber Mig om förlåtelse, kommer Jag att förlåta dig, och Jag bryr Mig inte om det. O Adams son! Om du kommer till Mig med synder så många att de fyller hela jorden, men kommer till Mig utan att sätta någon vid Min sida, kommer Jag till dig med lika mycket förlåtelse som fyller hela jorden.” – at-Tirmidhi.
Det har återberättats från Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att den som ständigt ber om förlåtelse får alla sina bekymmer undanröjda av Allah, befrias från alla svårigheter och får sin försörjning på ett sätt som han inte ens kan föreställa sig. – Abu Dawud, an-Nasa’i, Ibn Majah och al-Hakim.
Dhikr-ord med omfattande innebörd och som ger mångfaldig belöning:
1. Juwayriya (må Allah vara nöjd med henne) återberättade att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gick ut från henne och återvände efter att det hade blivit middag. Juwayriya satt fortfarande kvar på samma plats. Allahs Sändebud sade till henne: “Vad är detta? Du är fortfarande kvar i samma tillstånd som när jag lämnade dig?” Hon svarade: Ja. Allahs Sändebud sade: “Efter att jag lämnade dig har jag sagt fyra ord tre gånger. Om de skulle vägas, skulle de väga tyngre än allt det du har sagt under hela denna tid. De är: ‘Subḥānallāhi wa biḥamdihi, ʿadada khalqihi, wa riḍā nafsihi, wa zinata ʿarshihi wa midāda kalimātihi.'” (Jag prisar Allahs helighet och lovprisar Honom lika många gånger som antalet av Hans skapelser, lika mycket som det krävs för Hans belåtenhet, lika mycket som Hans tron väger och lika mycket som den mängd bläck som behövs för att skriva Hans ord.) – Muslim och Abu Dawud.
2. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) träffade en kvinna framför vilken det låg några kärnor eller småstenar, med vilka hon prisade Allah. Allahs Sändebud sade till henne: “Ska jag lära dig en åkallan som är enklare och bättre för dig än detta?” Därefter sade han:
سبحانَ اللَّهَ عَدَدَ مَا خَلَقَ فِي السَّمَاءِ، وَسُبْحَانَ الله عَدَدَ مَا خَلَقَ فِي الْأَرْضِ، وَسُبْحَانَ اللَّهَ عَدَدَ مَا خَلَقَ بَيْنَ ذَلِكَ، وَسُبْحَانَ اللهُ عَدَدَ مَا هُوَ خَلِقٌ، وَاللَّهُ أَكْبَرُ مِثْلُ ذلِكَ، وَالْحَمْدُ لِللَّهِ مِثْلَ ذَلِكَ، وَلَا إِلَهَ إِلَّا اللَّهُ مِثْلُ ذَلِكَ، وَلَا
حَوْلَ وَلا قُوَّةَ إِلَّا بِاللَّهِ مِثْلِ ذلِكَ. رَوَاهُ أَصْحَابُ السَّنَنِ وَالْعَاكِرُ .قَالَ : مَعِيحٍ عَلَى شَرْهِ سَلِيAbu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah. –
3. Det har berättats från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud ﷺ sade: ”En av Allahs tjänare sade: ’Min Herre, dig tillkommer sådan lovprisning som anstår din storhet och ditt rikes väldighet.’” Detta blev svårt för hans två änglar; de förstod inte hur de skulle skriva ned det. Därför steg de båda upp till himlen och sade: ”Vår Herre, Din tjänare har sagt något som vi inte förstår hur vi ska skriva ned.” Även om Allah visste bättre än alla andra vad Hans tjänare hade sagt, frågade Han: ”Vad sade Min tjänare?” Änglarna sade: ”Vår Herre, han sade: ’Min Herre, dig tillkommer sådan lovprisning som anstår din storhet och ditt rikes väldighet.’” Allah sade till de båda änglarna: ”Skriv ned precis det som Min tjänare sade. När han möter Mig ska Jag belöna honom för det.” – Ahmad och Ibn Mājah.
Att räkna med fingrarna är bättre än att räkna med tasbīḥpärlor:
1. Det har berättats från Busayra (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs sändebud ﷺ sade: ”O kvinnor, säg ’Subḥān Allah’, säg ’Lā ilāha illā Allah’, förkunna Allahs helighet och var inte likgiltiga, annars kommer ni att berövas barmhärtigheten. Räkna med fingrarna, för fingrarna kommer att tillfrågas och få tala.” – Abū Dāwūd, al-Tirmidhī, al-Nasāʾī, Ibn Mājah och al-Ḥākim. (Detta visar att det är bättre att räkna med handen än med tasbīḥpärlor. Det är dock tillåtet att räkna med tasbīḥpärlor.)
2. Abd Allah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag såg Allahs sändebud ﷺ räkna tasbīḥ med höger hand.” – Abū Dāwūd, al-Tirmidhī, al-Nasāʾī och Ibn Mājah.
En varning för att delta i en samling där Allah inte ihågkoms och där välsignelser inte uttalas över Allahs sändebud: Det har berättats från Abū Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den samling där människorna inte ihågkommer Allah och inte uttalar välsignelser över Allahs sändebud kommer på Uppståndelsens dag att bli en orsak till ånger för dem.” – al-Tirmidhī.
Ahmads version lyder: Den samling där Allah inte ihågkoms kommer att vara till skada; den resa där Allah inte ihågkoms kommer att vara till skada; och den bädd där man lägger sig utan att ihågkomma Allah kommer att vara till skada. I en annan återberättelse sägs det att den kommer att bli en orsak till ånger för samlingens deltagare – även om de går in i paradiset på grund av sina goda gärningar. I Fatḥ al-ʿAllām sägs det: Denna hadith visar att det är obligatoriskt att ihågkomma Allah och uttala välsignelser över Allahs sändebud i varje samling. Vissa har sagt att detta är obligatoriskt, eftersom en varning om straff inte ges annat än för att man överger något obligatoriskt eller gör något förbjudet. Denna hadith visar tydligt att både åminnelsen av Allah och välsignelserna över Allahs sändebud är obligatoriska.
Försoningen för tomt prat i en samling. Det har berättats från Abū Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den som sitter i en samling där det talas mycket och därefter, när han lämnar samlingen, säger:
سبحانك اللهم وبحمدِكَ، أَحْمَدُ أَنْ لَا إِلَهَ إِلَّا أَنسَ، اسْتَغْفِرُكَ وَأَتُوبُ إِلَيْكَ .
Det blir en försoning för allt det tomma och orättmätiga tal som förekom i den sammankomsten. Vad man bör göra efter att ha baktalat en muslimsk broder: Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: »Att be Allah om förlåtelse för den som du har baktalat är försoningen för det. Du ska säga: ’O Allah, förlåt mig och honom våra synder.’«
Om man ber om förlåtelse för den som blivit baktalad och nämner hans goda egenskaper, utgör det en försoning för baktalandet. Det finns inget behov av att underrätta honom eller be honom om förlåtelse.
Kapitel sju: Att åkalla Allah
Att åkalla Allah
1. Befallningen att åkalla Allah
Allah den Allsmäktige har befallt människorna att åkalla Honom och ödmjukt be Honom, och Han har lovat att besvara åkallan och ge det som man ber om. Han sade:
1. Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i, Ibn Majah och Ahmad har återberättat från Nu’man ibn Bashir att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: »Åkallan är dyrkan.« Därefter reciterade han denna vers
ادعوني استجب لكم، إن الذين يستكبرون عن عِبَادَتِي سَيد خُلُونَ جَهَنَّمَ دَاخِرِينَ .
Betydelse: Åkalla Mig, så ska Jag svara er. De som av högmod avstår från att dyrka Mig ska träda in i Helvetet förödmjukade.
2. Abd ar-Razzaq har återberättat att Guds Sändebuds följeslagare (må Allah välsigna honom och ge honom frid) frågade honom: ”Var är vår Herre?” Då uppenbarade Allah:
وَإِذَا سَأَلَكَ عِبَادِي عَنِّي فَإِنِّي قَرِيبٌ أُجِيبُ دَعْوَةَ الدَّاعِ إِذَا دَعَانِ .
Betydelse: När Mina tjänare frågar dig om Mig, så är Jag nära. Jag besvarar den som åkallar Mig.”
3. At-Tirmidhi och Ibn Majah har återberättat från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Det finns inget som är ädlare inför Allah än åkallan.”
4. At-Tirmidhi återberättar att Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den som önskar att Allah ska besvara hans åkallan under svåra prövningar, olyckor och bekymmer bör åkalla Honom rikligt även under välståndets dagar.”
5. Det har återberättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade i en hadith qudsi att Allah har sagt: ”Det finns fyra saker: en av dem tillhör Mig och en annan tillhör dig. En annan är gemensam för Mig och dig. Och en annan är gemensam mellan dig och Mina tjänare. Det som uteslutande tillhör Mig är att du inte sätter någon vid Min sida. Det som tillhör dig är att Jag ska belöna dig för allt gott du gör. Det som är gemensamt för Mig och dig är att du åkallar, och Jag besvarar. Och det som är gemensamt mellan dig och Mina tjänare är att du önskar för andra det du önskar för dig själv.” – Abu Ya’la.
6. Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den som inte åkallar Allah väcker Hans vrede.”
7. Det har berättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Ingen försiktighetsåtgärd kan skydda mot det förutbestämda. Och åkallan hjälper mot både kommande och redan inträffade olyckor och prövningar. Ibland möter åkallan en olycka eller prövning efter att den har drabbat någon. Därefter fortsätter åkallan och olyckan att kämpa mot varandra ända till Uppståndelsens dag. – al-Bazzar, at-Tabarani.
8. Det har berättats från Salman al-Farisi (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Ingenting annat än åkallan förändrar ödet, och ingenting annat än välgörenhet förlänger livslängden. at-Tirmidhi.
9. Abu Awana och Ibn Hibban har berättat att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: När ni åkallar Allah, ska ni be om stora saker, för ingenting är stort inför Allah.
2. Åkallans etikett
Det finns vissa etiketter och villkor för åkallan som det är önskvärt att följa. Dessa nämner jag nedan:
1. Att förtjäna halal-försörjning. Hafiz Ibn Mabduya har berättat från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Denna vers lästes upp inför Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom):
يَا أَيُّهَا النَّاسُ كُلُوا مِمَّا فِي الْأَرْضِ حَلَالًا طَيِّبًا .
”O människor, ät av det på jorden som är halal och rent.” Då reste sig Sa’d ibn Abi Waqqas och sade: O Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), be Allah att göra mig till en sådan person vars åkallan med säkerhet blir besvarad. Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: O Sa’d, se till att du äter halal föda, så kommer din åkallan med säkerhet att besvaras. Jag svär vid Allah, i vars hand Muhammads själ ligger, att om någon låter ens ett gram förbjuden föda komma ner i sin mage, kommer ingenting av honom att godtas under fyrtio dagar. Och den vars kropp har fått kött av ränta och mutor — för honom är helvetet allra lämpligast.”
Det har berättats i Musnad Ahmad och Sahih Muslim från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: O människor, Allah är ren. Han godtar inget annat än det som är rent. Och Allah har befallt de troende att göra samma sak som Han har befallt sändebuden att göra. Han har sagt:
يا أَيُّهَا الرُّسُلُ كُلُوا مِنَ الطَّيِّبَاتِ وَاعْمَلُوا صَالِحًا إِنِّي بِمَا تَعْمَلُونَ عَلِيمٌ
”O sändebud, ät av den tillåtna försörjningen och gör goda gärningar. Jag är förvisso underrättad om vad ni gör.” Allah har också sagt:
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا كُلُوا مِن طَيِّبَاتِ مَا رَزَقْنَاكُمْ.
”O troende, ät av den tillåtna försörjning som Vi har skänkt er.” Sedan nämnde Allahs sändebud (ﷺ) en man som färdas på en lång resa, med rufsigt hår och en dammig kropp. Ändå är den mat han äter förbjuden, de kläder han bär förbjudna och han har närts av förbjudna saker. Han sträcker sina händer mot himlen och säger: ”Min Herre, min Herre.” Hur skulle hans åkallan kunna besvaras?”
2. Om möjligt ska man vända sig mot qibla när man åkallar Allah: Allahs sändebud gick ut för bönen om regn, vände sig mot qibla och bad om regn.
3. Att åkalla Allah med hänsyn till ädla tider och heliga omständigheter: såsom Arafadagen, månaden Ramadan, fredagen, nattens sista tredjedel, tiden för sahur, under sujūd, när det regnar, tiden mellan azan och iqama, under kampen mellan sanning och falskhet samt när gudsfruktan och ödmjukhet fyller hjärtat. Abu Umama (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs sändebud sade: ”Det frågades: ’O Allahs sändebud! Vilken åkallan hör Allah mest?’ Han svarade: ’Under nattens sista del och efter de obligatoriska bönerna.’” – Tirmidhi
Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs sändebud sade: ”En tjänare är som närmast sin Herre när han befinner sig i sujūd. Åkalla därför Allah rikligt vid denna tid, eftersom det är mer sannolikt att åkallan då godtas.” – Muslim
Det finns många fler hadither om detta, spridda i de främsta hadithsamlingarna.
4. Att lyfta båda händerna till axelhöjd: Abu Dawud har återberättat från Ibn Abbas:
När man ber Allah om något ska man lyfta båda händerna till axelhöjd eller ungefär dit. När man ber om förlåtelse ska man göra tecken med ett finger. Vid ibtihāl sträcker man ut båda händerna. (Ibtihāl innebär att, som den yttersta åtgärden för att avgöra en tvist, båda parters hustrur och barn samlas på en plats och den ena parten åkallar Allahs förbannelse över den andra parten för att denne ljuger.)
Det har återberättats från Mālik ibn Yasār att Allahs Sändebud sade: ”När ni ber Allah om något, be då med handflatorna vända uppåt och be inte med handryggarna vända uppåt.” Det har också återberättats från Salmān att Allahs Sändebud sade: ”Er Herre är den Allra Välgörande och den Allra Högste. Han är mycket blyg och barmhärtig. När tjänaren lyfter sina händer till Honom skäms Han för att låta honom återvända tomhänt.”
5. Att inleda duʿāʾ med att lovprisa Allah och läsa ṣalawāt över Allahs Sändebud: Abu Dawud, al-Nasāʾī och al-Tirmidhī har återberättat från Fuḍālah ibn ʿUbayd att Allahs Sändebud hörde en man be i bönen utan att först lovprisa Allah eller läsa ṣalawāt över Sändebudet. Han sade: ”Denne man har skyndat sig i sin duʿāʾ.” Sedan kallade han på honom och sade till honom eller någon annan: ”När någon av er ber, ska han först lovprisa Allah och förklara Honom helig, därefter läsa ṣalawāt över Sändebudet och sedan be om att få sina önskningar uppfyllda.”
6. Be Allah med koncentration, ödmjukhet och enträgen vädjan, med en röst mellan fullständig tystnad och hög röst. Allah säger:
وَلَا تَجْهَرْ بِصَلَاتِكَ وَلَا تُخَافِتْ بِمَا وَابْتَغِ بَيْنَ ذلِكَ سَبِيلاً .
”Varken be din duʿāʾ med alltför hög röst eller helt tyst; välj en väg däremellan.” Han har också sagt:
ادْعُوا رَبَّكُمْ تَضَرُّعًا وَخُفْيَةً إِنَّهُ لَا يُحِبُّ الْمُعْتَدِينَ .
“Åkalla er Herre med ödmjuk bön och i det fördolda. Allah tycker inte om dem som överskrider gränserna.”
Ibn Jarir sade: تضرعا betyder att visa största möjliga ödmjukhet, vädja till Allah och visa lydnad inför Honom. Och في betyder att vara helt koncentrerad i sitt hjärta, med en orubblig tro på Allahs enhet och herravälde, så att detta förblir något som endast angår Allah och Hans tjänare, inte något som görs för att visas upp för människor.
Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abu Musa al-Ashari, må Allah vara nöjd med honom, att människorna bad högt. När Allahs Sändebud hörde detta sade han: “Människor, var milda mot er själva. Den som ni åkallar är varken döv eller frånvarande. Ni åkallar den Allhörande och Allseende Allah. Den som ni åkallar är närmare er än halsen på ert riddjur. Abdullah ibn Qays, ska jag inte lära dig en bön som är en skatt från paradiset? Den lyder: ’La hawla wa la quwwata illa billah.’” Ahmad har återberättat från Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom och hans far, att Allahs Sändebud sade: “Hjärtana är som kärl; vissa är större än andra. Därför ska ni, människor, varje gång ni ber Allah om något göra det med fast övertygelse om att bönen kommer att besvaras. Allah besvarar nämligen inte bönen från ett ouppmärksamt hjärta.”
7. Bönen får inte gälla en synd eller att bryta blodsband. Ahmad har nämligen återberättat från Abu Said, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: “När en muslim ber Allah om något som inte innebär någon synd eller en önskan att bryta blodsband, ger Allah honom som svar på hans bön ett av tre ting: antingen ger Han honom genast det han har bett om, eller sparar Han det åt honom till det hinsides, eller avvärjer Han från honom en motsvarande olycka.” Människorna sade: “Ska vi då be ännu mer?” Sändebudet sade: “Allah har ännu mer att ge.”
8. Man ska inte ha bråttom att få bönen besvarad: Det har återberättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: “En människas bön fortsätter att besvaras så länge hon inte har bråttom och säger: ’Jag har bett så många gånger, men min bön har inte besvarats.’”
9. Man bör be med fast beslutsamhet: Abu Dawud har återberättat från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: “Be inte på följande sätt: ’O Allah, om Du vill, förlåt mig, och om Du önskar, förbarma Dig över mig.’ Be i stället bestämt om det ni önskar. Ingen kan tvinga Allah.”
10. Man bör välja ord med vid och omfattande innebörd i bönen. Exempelvis:
رَبَّنَا آتِنَا فِي الدُّنْيَا حَسَنَةً، وَفِي الْآخِرَةِ حَسَنَةً وَقِنَا عَذَابَ النَّارِ.
“Vår Herre, ge oss det goda i denna värld och det goda i det kommande livet, och rädda oss från helvetets straff.”
Guds Sändebud tyckte om böner med omfattande innebörd och avstod från andra. Det har återberättats i Ibn Mājah att en man kom till Guds Sändebud och sade: ”Guds Sändebud, vilken bön är bäst?” Han svarade: ”Att be Gud om förlåtelse för synderna och om trygghet i denna värld och det kommande livet.” Därefter kom mannen åter till Guds Sändebud den andra och den tredje dagen och ställde samma fråga, och han fick samma svar som ovan. Sedan sade Guds Sändebud: ”När dina synder har blivit förlåtna och du har fått trygghet i denna värld och det kommande livet, då har du lyckats.” I Ibn Mājah finns också följande: Guds Sändebud sade: ”Det finns ingen bättre bön med vilken en tjänare kan be Gud än denna:
اللهم إني أسألك الْمُعَافَاةَ فِي الدُّنْيَا وَالْآخِرَةِ .
“O Gud! Jag ber Dig om trygghet och räddning i denna värld och det kommande livet.”
11. Åkalla inte någon förbannelse över er själva, era barn eller era ägodelar: Jābir (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Åkalla inte förbannelse över er själva, era barn, era hushållstjänare eller era rikedomar. Och låt inte er förbannelse sammanfalla med en stund då Allahs gåvor skänks. Då kommer den förbannelsen också att bli bönhörd.”
12. Att be tre gånger: ʿAbdullāh ibn Masʿūd (må Allah vara nöjd med honom) sade att Guds Sändebud ﷺ tyckte om att be tre gånger och att tre gånger be om förlåtelse för synder. – Abū Dāwūd.
13. När man ber för någon annan ska man först be för sig själv. Allah har sagt:
رَبَّنَا اغْفِرْ لَنَا وَلِإِخْوَانِنَا الَّذِينَ سَبَقُونَا بِالْإِيمَانِ .
“Vår Herre, förlåt oss och våra troende bröder som levde före oss.”
Ubayy ibn Ka’b sade: När Guds Sändebud ﷺ kom ihåg någon och bad för honom, bad han först för sig själv. – Tirmidhi.
14. Alla berättelser och uttalanden om att torka ansiktet med båda händerna efter åkallan är svaga.
15. Faderns, den fastandes, resenärens och den förtrycktes åkallan besvaras: Ahmad, Abu Dawud och Tirmidhi har återberättat att Guds Sändebud ﷺ sade: Tre åkallelser besvaras utan tvekan: faderns åkallan, resenärens åkallan och den förtrycktes åkallan. Tirmidhi har återberättat att Guds Sändebud ﷺ sade: Tre personers åkallan avvisas inte: den fastandes när han bryter fastan, den rättvise ledarens och härskarens samt den förtrycktes åkallan. Allah lyfter den förtrycktes åkallan över molnen, öppnar himlens alla portar för den och Herren säger: “Vid Min ära och makt, Jag ska sannerligen hjälpa dig, även om det sker efter en stund.”
16. En muslimsk broders åkallan för en annan muslimsk broder i dennes frånvaro: Muslim och Abu Dawud har återberättat från Safwan ibn Abdullah, må Allah vara nöjd med honom. Safwan sade:
Jag reste till Syrien och gick till Abu al-Dardas hus, men jag fann honom inte. Jag fann hans hustru Umm al-Darda. Hon sade: “Har du för avsikt att göra hajj i år?” Jag svarade: “Ja.” Hon sade: “Be då för vårt välbefinnande.” Guds Sändebud ﷺ brukade nämligen säga: “När en muslim ber för sin muslimske broder i dennes frånvaro, besvaras den. En ängel är utsedd att finnas vid hans huvud. Varje gång han ber för sin broder säger den utsedda ängeln: ‘Amen, och jag ber på samma sätt för dig.'” Safwan sade: “Därefter gick jag till marknaden. Där fann jag Abu al-Darda. Även han återberättade för mig samma uttalande av Guds Sändebud ﷺ.”
Det har återberättats i Abu Dawud och Tirmidhi att Guds Sändebud ﷺ sade: “Den åkallan som en frånvarande person gör för en annan frånvarande person är den som snabbast besvaras.”
Det har återberättats i Abu Dawud och Tirmidhi från Umar, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: “Jag bad Guds Sändebud ﷺ om tillstånd att göra umrah. Han gav mig tillstånd och sade: ‘Min broder, glöm inte att be för mig när du åkallar.'” Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: “Guds Sändebuds ﷺ uttalande – där han tilltalade mig som sin broder – gladde mig så mycket att jag blev lika glad av det som jag skulle ha blivit om jag hade fått hela världen.”
17. Följande är de ord som i olika hadither rekommenderas som inledning till åkallan i hopp om att den ska besvaras: Det har återberättats från Burayda, må Allah vara nöjd med honom, att Guds Sändebud ﷺ hörde en man säga:
الله إلى أَسْأَلُكَ بِأَتِي أَحْمَدُ أَنَّكَ أَنت الله لا إله إلا أنت الأحَدُ الصَّمَدُ الَّذِي لَمْ يَلِدْ وَلَمْ يُولَدْ وَلَمْ يَكُن لَهُ كُفُوًا أَحَدٌ .
“O Allah, jag ber Dig, med denna bekännelse som grund, att Du är Allah; det finns ingen gud utom Du. Du är den Ende och Unike. Alla behov vänds till Dig. Du är den Allah som inte har något barn, inte heller någon förälder, och som ingen är jämlik med.” Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: “Du åkallar Allah genom Hans största namn, genom vilket Han ger när man ber Honom och besvarar bönen när man åkallar Honom.” – Abu Dawud och at-Tirmidhi.
Det berättas från Muadh ibn Jabal, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hörde en man säga: “Yā Dhā al-Jalāli wa-l-Ikrām” (O Du, den Majestätiske och Ärorike). Han sade: “Din åkallan har blivit besvarad. Be nu om vad du önskar.” – at-Tirmidhi.
Det berättas från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gick förbi Abu Ayyash Zayd ibn Thabit az-Zurqi, som då bad och sade:
اللهمَّ إِنِّي أَسْأَلُكَ بِأَنَّ لَكَ الْحَمْدُ، لَا إِلَهَ إِلَّا أَنْتَ، يَا حَنَّانَ، يَامَنَّانُ، بَابَدِيعَ السَّمَوَاسِ وَالْأَرْضِ، يَاذَا الْجَلَالِ وَالْإِكْرَامِ، يَا حَيُّ يَا قَيُّوم .
“O Allah, all lovprisning tillkommer Dig. Det finns ingen gud utom Du, O den Kärleksfulle, O den Generöse, O himlarnas och jordens Skapare, O den Majestätiske och Ärorike, O den Levande, O den Evige.” Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: “Du åkallade Allah genom Hans största namn. När Han åkallas med det svarar Han, och när man ber Honom om något genom det ger Han det.” – Ahmad.
Det berättas från Muawiya, må Allah vara nöjd med honom: Jag hörde Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, säga att den som åkallar Allah med dessa fem ord får av Allah det han ber om:
لا إله إلا الله، والله أكبر، لا إله إلا الله وَحدَهُ لا شَريكَ لَهُ، لَهُ الْمُلْكَ وَلَهُ الْحَمْدُ وَهُوَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ، لَا إِلَهَ إِلَّا اللهُ وَلَا حَوْلَ وَلَا قُوَّةَ إِلَّا بِاللَّهِ.
3. Morgonens och kvällens åkallan
Tiden för morgonens åkallan är från fajr till soluppgången, och tiden för kvällens åkallan är från asr till maghrib.
1. Muslim återberättar från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: Den som på morgonen och kvällen انَ اللَّهِ وَبِحَمْدِ säger detta hundra gånger kommer på uppståndelsens dag inte att komma med något bättre förråd än den som har läst samma åkallan eller läst mer än så.”
2. Muslim återberättar från Ibn Masʿud att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade säga på kvällen:
أَمْسَيْنَا وَأَمْسَى الْمُلْكَ وَالْحَمْدُ لِلَّهِ، لَا إِلَهَ إِلَّا اللَّهَ وَحْدَهُ لا شَريكَ لَهُ، لَهُ الْمُلْكُ وَلَهُ الْحَمْدُ وَهُوَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ رَبِّ أَسْأَلُكَ غَيْرَ مَا فِي مَلِيهِ اللَّيْلَةِ وَغَيْرَ مَا بَعْدَمَا وَأَعُوذُ بِكَ مِنْ شَرِّ مَا فِي هَذِهِ
اللَّيْلَةِ وَشَرِّ مَا بَعْدَهَا ، رَبِّ أَعُوذُبِكَ مِنَ الْكَسَلِ وَسُوءِ الْكِبْرِ، رَبِّ أَعُوذُ بِكَ مِنْ عَذَابِ فِي النَّارِ وَعَذَابِ فِي الْقَبْرِ .
“Jag har gått in i kvällen för Allahs skull, och Allahs rike har gått in i kvällen. All lovprisning tillhör Allah. Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare. Riket tillhör endast Honom, och lovprisningen tillhör endast Honom. Han är allsmäktig. Min Herre! Jag ber Dig om allt gott i denna natt och det som följer efter denna natt, och jag söker skydd hos Dig från allt ont i denna natt och det som följer efter denna natt. Min Herre! Jag söker skydd hos Dig från lättja och en dålig ålderdom. Jag söker skydd hos Dig från helvetets straff och gravens straff.” På morgonen brukade han säga motsvarande.
3. Abu Dawud återberättar från Abdullah ibn Habib att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade till mig: Säg. Jag sade: Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, vad ska jag säga? Han sade: På morgonen och kvällen, säg قلمو 1. och läs sura an-Nas och sura al-Falaq. Det kommer att vara tillräckligt för dig i allt.
4. Abu Dawud har återberättat från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade lära sina följeslagare att säga på morgonen:
اللهم بك أصْبَحْنَا وَبِكَ أَسْتَيْنَا ، وَبِكَ نَحْيا وبك نموت، وَإِلَيْكَ النشور.
”O Allah, genom Din hjälp har vi vaknat, genom Din hjälp har vi gått in i kvällen, genom Din hjälp lever vi, genom Din hjälp dör vi, och till Dig kommer vår uppståndelse att ske.”
اللَّهُ بِكَ أَسْسَيْنَا وَبِكَ أَصْبَعْنَا، وَبِكَ نَحْيا وَبِكَ نَمُوتُ وَإِلَيْكَ الْمَصِير :
”O Allah! Genom Din hjälp har vi gått in i kvällen, genom Din hjälp har vi vaknat, genom Din hjälp lever vi, genom Din hjälp dör vi, och till Dig kommer vi att återvända.”
5. I Sahih al-Bukhari återberättas det från Shaddad ibn Aws (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Sayyid al-istighfar, det vill säga den främsta bönen om förlåtelse för synder, är:
اللهم أنت ربي لا إله إلا أنت عَلَقْتَنِي وَأَنَا عَبَدُكَ، وَأَنَا عَلَى عَهْدِكَ وَوَعْدِكَ مَا اسْتَطَعْتُ، أَعُوذُ بِكَ مِنْ قَوْ مَا مَنَعَت، أبوء لَكَ بِنِعْمَتِكَ عَلَى، وَأَبُوهُ بِذَنْبِي لِي فَإِنَّهُ لا يَغْفِرُ الذُّنوب إلا أنت .
”O Allah, Du är min Herre. Det finns ingen gud utom Du. Du har skapat mig, och jag är Din tjänare. Jag håller fast vid Ditt förbund och Ditt löfte efter bästa förmåga. Jag söker skydd hos Dig från det onda i det jag har gjort. Jag erkänner Dina välsignelser över mig, och jag erkänner också mina synder inför Dig. Förlåt mig därför, för ingen kan förlåta synder utom Du.”
Den som läser detta på morgonen och dör samma dag kommer till paradiset. Och den som läser det på kvällen och dör den natten kommer till paradiset.
6. I Tirmidhi har det berättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) sade till Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Lär mig en åkallan att läsa på morgonen och kvällen.” Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Säg:”
اللَّهُ عَالِمِ الْغَيْبِ وَالشَّهَادَةِ فَاطِرِ السَّمَوَاتِ وَالْأَرْضِ، رَبِّ كُلِّ شَيْءٍ وَمَلِيْكَهُ أَشْهَدُ أَنْ لَا إِلَهَ إِلَّا أَنْتَ، أَعُوذُ بِكَ مِنْ قَرْ نَفْسِي وَقَرِّ الشَّيْطَانِ وَعِرَكِهِ، وَأَن تَقْتَرى سُوءًا عَلَى أَنْفُسِنَا أَوْ تَجَرَهُ إِلَى مثلي
”O Allah, du som känner det fördolda och det uppenbara, himlarnas och jordens Skapare, alltings Herre och Kung! Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom du. Jag söker skydd hos dig mot min själs onda ingivelser och mot Satans onda ingivelser och fällor. Och jag söker skydd hos dig från att dra över mig själv eller någon muslim ett ont slut.” Denna åkallan ska läsas på morgonen, på kvällen och när man går till sängs för att sova. (Hadithen är hasan sahih.)
7. I Tirmidhi har det också berättats från Uthman ibn Affan (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Det finns ingen tjänare som läser denna åkallan tre gånger på morgonen och tre gånger på kvällen utan att något därefter ska kunna skada honom:”
بسم الله الَّذِي لَا يَضُرُّ مَعَ اسْمِهِ شَيْءٌ فِي الْأَرْضِ وَلَا فِي السَّمَاءِ وَهُوَ السَّمِيعُ الْعَلِيمُ .
”I Allahs namn, med vars namn inget på jorden eller i himlen kan skada, och Han är den Allhörande, den Allvetande.”
8. I Tirmidhi har det också berättats från Thawban och andra att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:
رَضِيتُ بِاللهِ رَبَّا وَبِالْإِسْلَامِ دِينًا، وَبِعَمَلٍ نَبِيًّا
”Jag har med tillfredsställt hjärta accepterat Allah som Herre, Muhammad som profet och islam som religion. Den som uttalar denna bekännelse morgon och kväll, påtar sig Allah ansvaret att göra honom tillfreds.”
9. At-Tirmidhi har återberättat från Anas att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: Den som en gång på morgonen och en gång på kvällen säger:
اللمَرْ إِنِّي أَصْبَحْتُ أَعْمِدُكَ وَأَحْمِلُ حَمَلَةَ عَرْشِكَ وَمَلَائِكَتِكَ وَجَمِيعَ خَلْقِكَ أَنَّكَ أَنْتَ اللَّهَ لَا إِلَهَ إِلَّا أَنْتَ وَحْدَكَ لا شَرِيكَ لَكَ، وَأَنْ مُحَمَّدًا عَبْدُكَ وَرَسُولُكَ .
”O Allah, jag tar Dig som vittne, och jag tar dem som bär Din tron, Dina änglar och hela Din skapelse som vittnen på att Du är Allah; det finns ingen gud utom Du. Du är En och har ingen medhjälpare, och Muhammad är Din tjänare och Ditt sändebud.” Allah befriar en fjärdedel av honom från Helvetet. Den som säger denna bekännelse två gånger befriar Allah hälften av honom från Helvetet, den som säger den tre gånger befriar Allah tre fjärdedelar av honom, och den som säger den fyra gånger befriar Allah honom helt från Helvetet.
10. Abu Dawud har återberättat från Abdullah ibn Ghanam att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade:
الله مَا أَصْبَحَ بي مِنْ نِعْمَةٍ أَوْ بِأَحَدٍ مِنْ خَلْقِكَ فَيَنَّكَ وَحدَكَ لا فَرِيكَ لَكَ، لَكَ الْحَمْدُ وَلَكَ الفكر .
”O Allah, vilken välsignelse jag eller någon annan av Dina skapelser än har fått denna morgon, så har jag eller han endast fått den från Dig. Du har ingen medhjälpare; lovprisningen tillkommer Dig och tacksamheten tillkommer Dig.” Den som säger detta på morgonen kommer att ha förmått tacka Allah för den dagen, och på motsvarande sätt kommer den som säger det på kvällen att ha förmått tacka Allah för den natten.
11. Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i, Ibn Majah och al-Hakim återberättar från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom: Den bön som Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, aldrig försummade att läsa på morgonen och kvällen var:
اللَّهُمَّ إِنِّي أَسْأَلُكَ الْعَافِيَةِ فِي الدُّنْيَا وَالْآخِرَةِ ، اللهمَّ إِنِّي أَسْأَلُكَ الْعَفْوَ وَالْعَافِيَةَ فِي دِينِي وَدُنْيَايَ وَأَهْلِى وَمَالِي، اللهم استر عوراتي وآمن روعاتي، اللهم احْفَظْنِي مِن بَيْنِ يَدَيَّ وَمِنْ خلفي وعن يميني وعن شمالي
ومن فوقي، وأعوذ بعظمَتِكَ أن أغتال من تحتي.
“O Allah, jag ber Dig om frid och säkerhet i denna värld och i det kommande livet. O Allah, jag ber Dig om förlåtelse och säkerhet i min religion, i mitt världsliga liv, i min familj och i min egendom. O Allah, dölj mina hemliga angelägenheter och skydda min värdighet. O Allah, skydda mig framifrån, bakifrån, från höger, från vänster och ovanifrån. Och jag söker skydd i Din storhet från att jorden ska få mig att sjunka ner underifrån.”
12. Abd ar-Rahman ibn Abu Bakra sade till sin far: »Far, jag hör dig ju läsa detta tre gånger varje morgon och tre gånger varje kväll:
اللَّهُ عَافِنِي فِي بَدَنِي، اللَّهُ عَافِنِي فِي سَعِي، اللهُ عَافِنِي فِي بَصْرِي، لَا إِلَهَ إِلَّا أَنْتَ.
“O Allah, ge min kropp säkerhet; ge mina öron säkerhet och ge mina ögon säkerhet. Det finns ingen gud utom Du.”
Abu Bakra sade: »Jag hörde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, läsa dessa böner. Därför älskar jag att följa hans sunna.« – Abu Dawud.
Och Ibn al-Sunnī har återberättat från Ibn ʿAbbās, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Den som säger tre gånger på morgonen och på kvällen:
اللَّهُمَّ إِنِّي أَصْبَحْتُ مِنْكَ فِي نِعْمَةٍ وَعَافِيَةٍ وَسِتْرٍ، فَاتِيرٌ نِعْمَتَكَ عَلَيَّ وَعَافِيَتَكَ وَسِتْرَكَ فِي الدُّنْيَا والأخيرة.
”O Allah! Jag har fått del av Din välsignelse, Ditt välbefinnande och Ditt beskydd. Fullborda därför Din välsignelse, Ditt välbefinnande och Ditt beskydd över mig i denna värld och i det hinsides.” Då blir det Allahs ansvar att fullborda dessa ting för honom. Och från Anas, må Allah vara nöjd med honom, har det återberättats att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Kan inte någon av er vara som Abu Zamzam? De sade: O Allahs sändebud, vem var Abu Zamzam? Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Han brukade varje morgon säga:
اللَّهم وَمَبْتُ نَفْسِي وَعِرْضِي لَكَ.
”O Allah! Jag överlämnar mitt liv och min heder i Din hand.”
Därefter förolämpade han inte den som förolämpade honom, gjorde inte orätt mot den som gjorde orätt mot honom och slog inte den som slog honom. Och från Abu al-Dardāʾ, må Allah vara nöjd med honom, har det återberättats att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Den som säger sju gånger varje morgon och kväll:
حَسْبِيَ اللَّهُ لَا إِلَهَ إِلَّا هُوَ عَلَيْهِ تَوَكَّلْتُ، وَهُوَ رَبُّ الْعَرْشِ الْعَظِيمِ
”Allah är tillräcklig för mig. Det finns ingen gud utom Honom. På Honom förlitar jag mig, och Han är den väldiga och stora tronens Herre.” Allah kommer att vara tillräcklig för honom när det gäller att uppfylla alla hans behov i denna värld och i det hinsides.
Talq ibn Habib berättar: En man kom till Abu ad-Darda och sade: ”O Abu ad-Darda, ditt hus har brunnit ner.” Abu ad-Darda (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Det har inte brunnit ner. Allah kan inte låta något sådant ske. Jag lärde mig några åkallelser av Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Den som läser dem i början av dagen kommer inte att drabbas av någon olycka fram till kvällen, och den som läser dem i slutet av dagen kommer inte att drabbas av någon olycka fram till morgonen.” Denna åkallan är:
اللهم أنت رَبِّي لَا إِلَهَ إِلَّا أَنْتَ، وَعَلَيْكَ تَوَكَّلْت وَأَنْتَ رَبِّ الْعَرْشِ الْعَظِيرِ، مَا شَاءَ اللَّهُ كَانَ، ومَا لَمْ يَهَا لَمْ يَكُن، لا حَوْلَ وَلَا قُوَّةَ إِلَّا بِالله العلي العظيم، أَعْلَمُ أَنَّ اللَّهَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ وَأَنَّ اللَّهَ قَدْ أَحَاطَ بِكُلِّ شَيْءٍ عِلْمًا،
اللهم إنِّي أَعُوذُبِكَ مِنْ هَر نَفْسِي، وَمِنْ شَرِّ كُلِّ دَابَّةٍ أَنْتَ أَمِنْ بنَاصِيَتِها ، إن ربي على صراط مستقيم.
”O Allah! Du är min Herre, det finns ingen gud utom Du. Jag förlitar mig på Dig. Du är den väldiga Tronens Herre. Det Allah vill sker, och det Han inte vill sker inte. Det finns ingen kraft eller förmåga hos någon utom genom den Väldige Allahs hjälp. Jag vet att Allah har makt över allting och att Allah har kunskap om allting. O Allah, jag söker skydd hos Dig mot min själs onda ingivelser och mot skadan från varje varelse som Du har under Din kontroll. Min Herre vägleder sannerligen till den rätta vägen.”
I vissa återberättelser sägs det: Abu ad-Darda sade: ”Följ med mig.” Därefter gav han sig och hans följeslagare iväg och kom fram till hans hus. Det visade sig att allt runt omkring hans hus hade brunnit och förstörts, medan hans hus inte hade skadats alls.
4. Åkallelser för olika tider och tillfällen
Åkallan före sömnen:
1. Al-Bukhari har återberättat från Hudhayfa och Abu Dharr (må Allah vara nöjd med dem) att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), när han gick till sängs, brukade säga:
بِاسْمِكَ اللهم احيا وأموت .
“O Allah! I ditt namn lever vi och dör.” Och när han vaknade sade han:
الْحَمْدُ لِلَّهِ الَّذِي أَحْيَانًا بَعْدَ مَا أَمَاتَنَا وَإِلَيْهِ النُّعُورُ .
“All lovprisning tillkommer Allah, som gav oss liv efter att ha låtit oss dö, och till Honom är återkomsten.” Det var hans vana att sova med höger hand under kinden och att säga tre gånger:
الله فنِي عَنْ أَبَكَ يَوْمَ تَبْعَثُ عِبَادَكَ .
“O Allah, skydda mig från Ditt straff den dag då Du återuppväcker Dina tjänare.” Han brukade också säga:
الله رَبِّ السَّمَوَاتِ وَرَبِّ الْأَرْضِ وَرَبِّ الْعَرْشِ الْعَظِيرِ، رَبَّنَا وَرَبِّ كُلِّ شَيْءٍ، فَالِقَ الْحَبِّ وَالنَّوى مُنْزِلَ التَّوْرَاةِ وَالْإِنْجِيلِ وَالْقُرْآنِ، أَعُوذُ بِكَ مِنْ شَرِكُل ذِي مَنْ أَنْتَ أَخِلٌ بِنَاصِيَتِهِ، أَنْتَ الْأَوَّلُ فَلَيْسَ قَبْلَكَ شَيْءٌ، وَأَنْتَ الْأَخِرُ فَلَيْسَ
بَعْدَكَ شَيْءٌ، وَأَنْتَ الظَّاهِرُ فَلَيْسَ فَوْقَكَ في وأَنْتَ الْبَاطِنُ فَلَيْسَ دُونَكَ شَيْءٌ، أَقْضِ عَنَّا الدِّينَ وَأَغْنِنَا مِنَ الْفَقْرِ .
“O Allah! Herre över himlarna, jorden och den mäktiga Tronen, vår Herre och alltings Herre, den som klyver fröna, den som uppenbarade Tora, Evangeliet och Koranen. Jag söker skydd hos Dig från det onda hos varje ondskefull varelse som står under Din kontroll. Du är den Förste; inget fanns före Dig. Du är den Siste; inget finns efter Dig. Du är den Upphöjde; ingen står över Dig. Du är den Fördolde; ingen finns bortom Dig. Betala våra skulder och befria oss från fattigdom.” Han brukade också säga:
الحَمدُ لِلَّهِ الَّذِي أَطْعَمَنَا وَسَقَانَا وَكَفَانَا ، وَأَوَانَا ، فَكَمْ، مِن لَا كَانِي وَلَا مُؤْوِي.
“All lovprisning tillkommer Allah, som ger oss mat och dryck, är tillräcklig för oss och ger oss skydd. Det finns nämligen många som inte har någon beskyddare och för vilka ingen är tillräcklig.”
Varje natt när han gick till sängs förde han ihop handflatorna, läste surorna al-Ikhlas, an-Nas och al-Falaq och blåste i dem. Sedan strök han med båda händerna över så mycket av kroppen som han kunde nå; först över huvudet och ansiktet och därefter över kroppens främre del. Detta gjorde han tre gånger.
Han brukade befalla den som gick till sängs att läsa denna åkallan: “Min Herre! I Ditt namn lägger jag min kropp på sängen, och i Ditt namn ska jag resa mig från den. Om Du låter min själ leva, förbarma Dig då över den. Och om Du tar den, bevara då min själ genom det som Du bevarar Dina rättfärdiga tjänare med.” Han sade till Fatima, må Allah vara nöjd med henne: “Säg Subhanallah trettiotre gånger, alhamdulillah trettiotre gånger och Allahu akbar trettiofyra gånger.” Han rekommenderade också att läsa Ayat al-Kursi och sade: “Den som läser den får en väktare utsedd av Allah över sig hela tiden.”
Han sade till al-Bara’, må Allah vara nöjd med honom: “När du går till sängs, gör då tvagning på samma sätt som inför bönen. Lägg dig sedan på din högra sida och säg:
اللهم أَسْلَمْتُ نَفْسِي إِلَيْكَ وَوَجْهت وجهي إليك ، وفوضت أمري إِلَيْكَ، وَأَلْجَأْبَ ظَهْرِي إِلَيْكَ رغبَةً وَرَهْبَةً إِلَيْكَ، لا مَلْهَا وَلَا مَنهي مِنْكَ إِلَّا إِلَيْكَ، أَمَنتُ بِكِتَابِكَ الَّذِي أَنْزَلْتَ وَنَبِيِّكَ الَّذِي أَرْسَلْت .
“O Allah! Jag överlämnar mig åt Dig och vänder mitt ansikte mot Dig. Jag överlämnar alla mina angelägenheter åt Dig. Jag lägger min rygg mot Dig, i fruktan för Dig och i hopp om Dig. Det finns ingen annan än Du som kan ge skydd mot Dig eller erbjuda en tillflykt undan Dig. Jag tror på den Bok som Du har uppenbarat och den Sändebud som Du har sänt.” Sedan sade han: “Om du därefter dör, kommer du att dö i islam. Låt därför dessa ord vara dina sista ord.”
Åkallan vid uppvaknande från sömnen: Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befallde den som vaknar ur sömnen att läsa denna åkallan:
الْحَمْدُ لِلَّهِ الَّذِي رَدْ عَلَى رُوحِي، وَعَافَانِي فِي جَسَدِي، وَأَذِنَ لِي بِذِكْرِهِ .
”All lovprisning tillhör Allah, som återgav min själ till mig, bevarade min kropp frisk och gav mig tillåtelse och förmåga att minnas Honom.” Han brukade själv säga detta så snart han vaknade ur sömnen:
لَا إِلَهَ إِلَّا أَنْتَ سُبْحَانَكَ اللَّه اسْتَغْفِرُكَ لِذَنْبِي، وَأَسْأَلُكَ رَحْمَتَكَ، اللهم زِدْنِي عِلْمًا، وَلَا تُنع قَلْبِي بَعْدَ إِذْ هَدَيْتَنِي، وَهَبْ لِي مِنْ لَدُنْكَ رَحْمَةً إِنَّكَ أَنْتَ الْوَهَّابُ .
”Det finns ingen gudom utom Du. Du är fri från all ofullkomlighet. O Allah! Jag ber Dig om förlåtelse för mina synder och ber om Din barmhärtighet. O Allah! Öka min kunskap och låt inte mitt hjärta avvika efter att Du har lett mig till den rätta vägen. Skänk mig barmhärtighet från Dig. Du är sannerligen den store Givaren.”
Enligt autentiska källor har Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sagt: Om någon vaknar ur sömnen på natten och inte kan somna om utan bara vänder sig från sida till sida, ska han säga detta och därefter säga:
لا إِلَهَ إِلَّا اللهُ وَحْدَهُ لَا شَرِيكَ لَهُ، لَهُ الْمُلْكَ، وَلَهُ الْحَمْدُ وَهُوَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ الْحَمْدُ لِلَّهِ وَسُبْحَانَ اللهِ، وَلَا إِلهَ إِلَّا اللهِ، وَالله أَكْبَر، وَلَا حَوْلَ وَلا قُوَّةَ إِلَّا بِاللَّهِ اللَّهُ اغْفِرْ لِي ، أَوْ دَعَا، استجيب لَهُ، فَإِن تَوَمَا وَصَلَّى قَبِلَت
سَلَاتُهُ .
”O Allah, förlåt mig”, eller så ber han någon annan bön, och den kommer att godtas. Och om han utför wudu och ber, kommer hans bön att godtas.
Bön vid sömnlöshet, oro och rädsla: ʿAmr ibn Shuʿayb återberättade från sin far, som återberättade från sin farfar, att Allahs sändebud ﷺ sade: När någon av er blir rädd i sömnen ska han säga:
أعُوذُ بِكَلِمَاتِ اللهِ التَّامَّاتِ مِنْ غَضَبِهِ وَعِقَابِهِ وَشَرِّ عِبَادِهِ، وَمِنْ هَمَزَاتِ الشَّيَاطِينِ.
”Jag söker skydd hos Allahs fullkomliga ord från Hans vrede, från Hans straff, från det onda som Hans tjänare kan göra, från djävularnas onda ingivelser och från att djävlarna kommer till mig.” Då kommer inget ont att drabba honom. Ibn ʿUmar brukade lära detta till sina vuxna barn, medan han skrev det på en amulett och hängde den runt halsen på de minderåriga. När Khalid ibn al-Walid drabbades av sömnlöshet sade Allahs sändebud ﷺ till honom: ”Ska jag lära dig några ord som gör att du somnar när du säger dem?” Du ska säga:
اللهم رب السموات السبع وما أظلت، ورَبُّ الْأَرْضِينَ وَمَا أقلت، وَرَبِّ الشَّيَاطِينَ وَمَا أَضَلَّ كُن لِي جَارًا مِن شَرِّ خَلْقِكَ كُلِّهِ جَمِيعًا. أن يفرط عَلَى أَحَد مِنهُ، أَوْ أَن يَبْغِي عَلَيَّ، عَنْ جَارَكَ وَجَلَّ ثَنَاؤُكَ وَلَا إِلَهَ غَيْرُكَ .
”O Allah, Herren över de sju himlarna och allt som finns i dem, Herren över jordarna och allt annat som finns i dem, skydda mig från det onda och de skadliga handlingarna hos hela Din skapelse, så att ingen av dem kan överskrida sina gränser mot mig eller angripa mig. Ditt skydd är sannerligen mäktigt, Din lovprisning är ärofull, och det finns ingen gud utom Du.” at-Tabarani. At-Tabarani och Ibn as-Sunni återberättade från al-Bara ibn ʿAzib att en man berättade för Allahs sändebud ﷺ att han plågades av rädsla på grund av ensamhet. Han sade till honom: ”Du ska läsa:”
سُبْحَانَ اللَّهَ الْمَلِكِ الْقُدُّوسُ رَبِّ الْمَلَائِكَةِ والرُّوحِ، جَلَلْت السَّمَوَاتِ وَالْأَرْضِ بِالْعِزَّةِ وَالْجَبَرُوتِ .
”Jag förklarar den store Konungen, Allah, fri från brister och upphöjer Hans helighet, Herren över änglarna och Jibril; Du har förhärligat himlen och jorden genom makt och styrka.” När mannen hade sagt dessa ord avlägsnade Allah hans rädsla.
Vid en dålig dröm: Det har berättats från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) att Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: När någon av er ser en dröm som han ogillar, ska han spotta tre gånger åt vänster och säga:عوذ بِاللَّهِ مِنَ الشَّيْطَانِ الرَّحِيم )Jag söker Allahs skydd mot Satan) och sedan byta sida och lägga sig. – Muslim, Abu Dawud, an-Nasa’i, Ibn Majah.
Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) berättade att han hörde Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) säga: När någon av er ser en dröm som han tycker om, är det en dröm från Allah. Därför bör han prisa och tacka Allah samt berätta om drömmen. Om han däremot ser en dröm som är obehaglig och motbjudande, är det en dröm från Satan. Han bör söka skydd hos Allah mot dess onda följder och inte berätta den för någon. Då kommer drömmen inte att skada honom. – at-Tirmidhi.
Bönen vid påklädning: Ibn as-Sunni har berättat att Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), när han tog på sig ett plagg, en skjorta, en mantel eller en turban, brukade säga:
الله إلى أَسْأَلُكَ مِنْ غَيْرِهِ وَخَيْرِ مَا هُوَلَهُ. وَأَعُوذُ بِكَ مِنْ قَرْهِ وَقَرْ مَا هُوَلَهُ .
“O Allah! Jag ber Dig om det goda i detta plagg och dess ägare. Och jag söker skydd hos Dig mot det onda i detta plagg och dess ägare.”
Det har berättats från bin Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Den som tar på sig ett nytt plagg och sedan säger:
الحَمْدُ لِلَّهِ الَّذِي كَسَانِي عَذَا وَرَزَقَنِيهِ مِنْ غَيْرِ حَوْلِ مِنِّي وَلَا قُوَّة .
“All lovprisning tillkommer Allah, som klädde och försåg mig med detta, trots att jag inte hade någon kraft eller förmåga att skaffa det.” Allah förlåter hans tidigare synder. Det är likaså rekommenderat att säga Bismillah. För varje handling som påbörjas utan att säga Bismillah är bristfällig.
Åkallan när man tar på sig nya kläder: Abu Saʿīd al-Khudrī (må Allah vara nöjd med honom) sade: Närhelst Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) köpte ett nytt klädesplagg, brukade han kalla det vid dess namn, såsom turban, skjorta eller mantel. Sedan sade han:
الله لَكَ الْحَمْدُ أَنتَ كَسَوْتَنِيْهِ، أَسْأَلُكَ غيرَهُ وَخَيْرَ مَا صَنَعَ لَهُ وَأَعُوذُ بِكَ مِنْ شَرِهِ وَشَرِّ مَا صُنعَ لَهُ.
“O Allah! Dig tillkommer lovprisningen för att du har klätt mig i detta. Jag ber dig om det goda i det och det goda för vilket det tillverkades. Och jag söker skydd hos dig från det onda i det och det onda för vilket det tillverkades. – Abu Dawud, at-Tirmidhi.
At-Tirmidhi har återberättat från ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Den som bär ett nytt klädesplagg
الْحَمْدُ لِلَّهِ الَّذِي كَسَانِي مَا أَوَارِي بِهِ مَوْرَتِي وَأَتَعْمَلْ بِهِ فِي حَيَاتِي :
“All lovprisning tillkommer Allah, som har klätt mig i detta plagg för att täcka de delar av min kropp som ska döljas och för att försköna mitt liv”, och därefter skänker bort sina gamla kläder, kommer att vara under Allahs beskydd och bevakning. Och han kommer att räknas som en som är på Allahs väg, vare sig han är levande eller död.
Vad man säger när man ser någon bära nya kläder: Det har återberättats i autentiska hadither att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), efter att ha klätt Umm Khalid i en svart mantel, sade: “Bär den tills du har slitit ut den.” Och följeslagarna brukade säga: “Må Allah ge nya kläder åt den som bär kläder tills de blir utslitna.”
När Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) såg ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) bära nya kläder sade han: “Bär nya kläder, lev ett lovvärt liv och dö som martyr och lycklig.” Ibn Majah, Ibn as-Sunni.
Åkallan när man tar av sig kläderna: Ibn as-Sunni har återberättat från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: När en Adams son avser att ta av sig sina kläder för att dölja kroppens privata delar för jinnens blickar, ska han säga:يشرِ اللهِ الَّذِي لَا إِلَهَ إِلَّا مَوَ”I Allahs namn, Han utom vilken ingen gudom finns.”
Åkallan när man lämnar hemmet: Abu Dawud har återberättat från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Den som vid avfärden från sitt hem säger:
بسْمِ اللهِ تَوَكَّلْتُ عَلَى اللَّهِ، وَلَا حَوْلَ وَلَا قُوَّةَ إِلَّا بِاللَّهِ .
(Jag ger mig av i Allahs namn, jag förtröstar på Allah, det finns ingen styrka eller kraft hos någon annan än Allah.) Till honom sägs: ”Allah är tillräcklig för dig, du har fått beskydd och du har blivit vägledd till den rätta vägen.” Då drar Satan sig undan från honom, och en satan säger till en annan: ”Hur skulle man kunna vilseleda den som Allah själv är tillräcklig för, som har blivit vägledd och som har fått beskydd?”
Anas (må Allah vara nöjd med honom) återberättade denna åkallan vid hemifrån utgången i Musnad Ahmad:
يسر الله أمنت باللهِ، اعْتَصَمْ بِاللَّهِ تَوَكَّلْتُ عَلَى اللهِ لَا حَوْلَ وَلَا قُوَّةَ إِلَّا بِاللهِ .
”Jag ger mig av i Allahs namn, jag tror på Allah, jag håller fast vid Allah, jag förtröstar på Allah, det finns ingen styrka eller kraft hos någon annan än Allah.
Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah återberättar från Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne). Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) sade: Varje gång Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lämnade mitt hem, brukade han blicka upp mot himlen och säga:
الله إِنِّي أَعُوذُ بِكَ أَنْ أَهلُ أَوْ أَمَل أَوْ أَزِلَ أَوْ أَزَلْ، أَوْ أَعْلِمَ أَوْ أَعْلَى، أَوْ أَجمَل أَوْ يُعْمَلْ عَلَى .
“O Allah! Jag söker skydd hos Dig från att leda någon vilse eller själv bli ledd vilse; från att få någon att snubbla eller själv snubbla; från att göra någon orätt eller själv bli utsatt för orätt; och från att behandla någon olämpligt eller själv bli behandlad olämpligt.”
Åkallan vid inträde i hemmet: I Sahih Muslim berättas det att Jabir (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag hörde Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: När en person nämner Allah när han går in i sitt hem och när han äter, säger Satan till sina följeslagare: ”Här finns ingen möjlighet för er att övernatta eller få kvällsmat.” Men när han inte nämner Allah när han går in i sitt hem, säger Satan till sina följeslagare: ”Ni kan övernatta här.” Och om han inte nämner Allah när han äter, säger Satan: ”Ni kan både övernatta här och få mat.”
I Abu Dawud berättas det från Malik al-Ashʿari (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: När någon går in i sitt hem bör han säga:
الله إِلى أَسْأَلُكَ غَيْرَ الْمَوْلعِ وَغَيْرَ الْمَخْرج، بِسْمِ اللهِ وَلَعْنَا وَبِسْرِ اللَّهِ خَرَجْنَا وَعَلَى اللَّهِ ربنا توكلنا .
“O Allah! Jag ber Dig om den bästa platsen att gå in på och den bästa platsen att gå ut från. I Allahs namn går jag in och i Allahs namn går jag ut, och jag förtröstar på Allah, vår Herre.” Därefter ska han hälsa på sin familj.
I al-Tirmidhi berättar Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till mig: ”Min son! När du går till din familj ska du hälsa på dem. Detta blir välsignelserikt för dig och för dem som bor i ditt hem.”
Vad man ska säga när något glädjande inträffar: Om du ser något glädjande inträffa med din egendom eller bland dina barn, ska du säga: (مَا شَاءَ اللَّهُ لَا قُوَّةَ إِلَّا بِال ) Det som Allah har velat har skett. Det finns ingen kraft utom hos Allah. Då kommer han inte att se något obehagligt drabba det. Och om han ser något obehagligt, ska han säga: (الْحَمْدُ لِلَّهِ عَلَى كُلِّ مالِ ) “Lovprisningen tillhör Allah under alla omständigheter.” Allah har sagt: “När du gick in i din trädgård, varför sade du då inte: ’Det som Allah har velat har skett. Det finns ingen kraft utom genom Allahs hjälp’”
I Ibn al-Sunnī berättas det från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Om Allah skänker en tjänare en välsignelse beträffande hans familj, rikedom eller barn, och han då säger: (مَا شَاءَ اللَّهُ لَا تَوْةَ y) Det som Allah har velat har skett. Det finns ingen kraft utom hos Allah. Då kommer han inte att se någon annan olycka drabba honom än döden.” Det berättas också från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade säga följande när han såg något glädjande:
الْحَمْدُ لِلَّهِ الَّذِي بِنِعْمَتِهِ تَيْرٌ الصالحات
“All lovprisning tillkommer Allah, genom vars nåd alla goda gärningar fullkomnas.” Och när han såg något sorgligt brukade han säga:
الْمَدُ لِلَّهِ عَلَى كُلِّ حَالٍ
“Lov och tacksägelse till Allah under alla omständigheter.” Ibn Majah.
Vad man ska säga när man ser sitt ansikte i spegeln. Det har återberättats från Ali, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade säga när han såg sig i spegeln:
الْحَمْدُ لِلَّهِ اللَّهُ كَمَا حَسَنْتَ خَلْقِي نَحَسَنَ خَلْقِي .
“All lovprisning tillkommer Allah. O Allah! Så som Du har gjort mitt ansikte vackert, gör även min karaktär och mitt sinnelag vackra.”
Det har återberättats från Anas, må Allah vara nöjd med honom: När Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg sig i spegeln brukade han säga:
الْحَمْدُ لِلَّهِ الَّذِي سَوَّى خَلْقِي فَعَدَّ لَهُ ، وَكَرَّمَ سُورَة وَجْمِي فَحَسْنَهَا، وَجَعَلَنِي مِنَ الْمُسْلِمِينَ .
“All lovprisning tillhör Allah, som gjorde min kropp välproportionerad, förskönade och hedrade mitt ansikte och lät mig tillhöra muslimerna.
Det man ska säga när man ser en drabbad människa: at-Tirmidhi har återberättat från Abu Hurayra – må Allah vara nöjd med honom – att Allahs sändebud – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – sade: Den som ser en drabbad människa och säger följande kommer inte att drabbas av samma olycka:
الْحَمْدُ لِلَّهِ الَّذِي عَافَانِي مِمَّا ابْتَلَاكَ بِهِ، وَفَضْلَنِي عَلَى كَثِيرٍ مِنْ خَلَقَ تَفْضِيلاً،
“All lovprisning tillhör Allah, som har skyddat mig från den olycka som drabbat dig och gett mig företräde framför många av Sina skapelser.”
An-Nawawi sade: De lärda har sagt: Denna åkallan bör sägas i hemlighet, så att endast en själv hör den, och man bör inte låta den drabbade personen höra den, så att han inte blir sårad. Men om hans olycka är ett straff för ett brott eller beror på en synd och det inte finns någon risk att han tar illa upp av att höra den, får man låta honom höra den.
Vad man ska säga när man hör en tupps galande, en åsnas skri och en hunds skall: al-Bukhari och Muslim återberättar från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”När ni hör en åsnas skri, sök då skydd hos Allah undan Satan, eftersom den har sett Satan. Och när ni hör en tupp gala, be då Allah om Hans nåd, eftersom den har sett en ängel.” I en hadith från Abu Dawud sägs det: När ni om natten hör välbekanta hundar skälla och åsnor skria, sök då skydd hos Allah undan dem, eftersom de ser sådant som ni inte ser.
Vad man ska säga vid vind och storm: Abu Dawud återberättar från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: Vinden kommer från Allahs nåd. Men den kan komma med nåd såväl som med straff. När ni därför ser den blåsa, förbanna den inte. Be Allah om dess goda och sök skydd hos Allah undan dess skadliga verkan.
I Sahih Muslim återberättas från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, brukade säga när en storm blåste:
الله إِنِّي أَسْأَلُكَ خَيْرَهَا وَخَيْرَ مَا فِيهَا وَخَيْرَ مَا أَرْسَلَت بِهِ، وَأَعُوذُ بِكَ مِنْ قَوْمًا وَهَرَ مَا أَرْسَلَتْ بِهِ.
“O Allah! Jag ber Dig om dess goda, det goda i det som finns i den och det goda i det syfte för vilket Du har sänt den. Och jag söker skydd hos Dig från dess onda. Jag söker skydd hos Dig från det onda i det syfte för vilket Du har sänt den.
Vad man säger när man hör molnens dån
Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) återger att Tirmidhi berättade att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade säga när han hörde molnens dån och åskans muller: اللَّهم لَا تَقْتُلْنَا بِغَضَبِكَ وَلا تُمْلِكْنَا بِعَذَابِكَ، وَعَافِنَا قَبْلَ ذَلِكَ . “O Allah! Förgör oss inte genom Din vrede, tillintetgör oss inte genom Ditt straff, och skänk oss trygghet innan dess.
Bönen vid åsynen av nymånen
At-Tabarani återger från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade säga när han såg nymånen:
الله أكبر، اللهم أَمِلَّهُ عَلَيْنَا بِالأمن والإِيمَانِ، وَالسَّلَامَةِ وَالْإِسْلامِ، وَالتَّوْفِيقِ لِمَا تُحِب وترسى رَبَّنَا وَرَبُّكَ الله .
“Allah är störst! O Allah, gör denna nymåne till en källa för oss till trygghet, tro, fred och islam, samt till inspiration att utföra det Du tycker om. (O nymåne,) Allah är vår och din Herre.
Abu Dawud återger från Qatada att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade säga när han såg nymånen:
هلالُ خَيْرٍ وَرُهْ حِلَالُ خَيْرٍ وَرُهُ، أَمَنْتُ بِاللَّهِ الَّذِي خَلَقَكَ .
Detta är en nymåne av godhet och vägledning, detta är en nymåne av godhet och vägledning. Vi tror på den Gud som har skapat dig”, tre gånger. Sedan sade han:
الْحَمْدُ لِلَّهِ الَّذِي ذَهَبَ بِشَمْرٍ كَذَا وَجَاءَ بِشَمْرٍ كَلَّا …
”All lovprisning tillkommer Allah, som har låtit den ena månaden gå och fört den andra månaden.”
Vad man ska säga vid svåra prövningar, kriser, oro och katastrofer:
1. al-Bukhari och Muslim återberättar från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade säga när han drabbades av olycka, prövning eller oro:
لَا إِلَهَ إِلَّا اللهُ الْعَظِيمُ الْحَلِيمُ، لا إله إلا الله رب العرش العظيم، لا إلهَ الْأَرَبُّ السَّمَوَاتِ ورب الأرضِ، وَرَبُّ الْعَرْشِ الْكَرِيمِ.
”Det finns ingen gud utom Allah, den Väldige, den Tålmodige. Det finns ingen gud utom Allah, Herren över den Väldiga Tronen. Det finns ingen gud utom Allah, Herren över himlarna och jorden och Herren över den Väldiga Tronen.”
2. Det har återberättats från Hasan i al-Tirmidhi att Guds Sändebud ﷺ, när han ställdes inför en svår olycka, en kris eller en synnerligen brådskande uppgift, brukade säga:
يَا مَنْ يَا قَيُّومُ بِرَحْمَتِكَ أَسْتَغِيه .
”O Du Evigt Levande, O Du Självuppehållande, genom Din barmhärtighet ber jag om hjälp och befrielse.”
3. Det har återberättats från Abu Hurayra i al-Tirmidhi att Guds Sändebud ﷺ, när han mötte en svår kris, lyfte huvudet mot himlen och sade:
سبحان الله العظيم. يَا حَيُّ يَا قَيُّومُ .
Och när han bad med stor enträgenhet brukade han säga:
4. Det har återberättats från Abu Bakr i Abu Dawud att Guds Sändebud ﷺ sade: Den som är bekymrad ska be med dessa ord:
اللَّه رَحْمَتَكَ أَرْجُو، فَلَا تَكِلْنِي إِلى نَفْسِي طَرْفَةَ عَيْنِ، وَأَصْلِحْ لِي مَانِي كُلَّهُ، لَا إِلَهَ إِلَّا أَنْتَ.
”O Allah, jag hoppas på Din barmhärtighet. Överlämna mig inte åt mig själv ens för ett ögonblick. Förändra alla mina svåra förhållanden till det bättre. Det finns ingen räddare utom Du.”
5. Abu Dawud återberättar från Asma bint Umays att Allahs sändebud sade: ”Ska jag lära dig några ord att läsa när du är bekymrad?”
اللَّهُ اللَّهُ رَبِّي لَا أَمْرِكَ بِهِ عَيْنًا .
”Allah, Allah, Han är min Herre; jag kommer inte att sätta någon vid Hans sida.” Säg detta sju gånger.
6. At-Tirmidhi återberättar från Saʿd ibn Abi Waqqas att Allahs sändebud sade: ”När mannen i fisken (profeten Yunus, frid vare med honom) befann sig i fiskens buk, bad han:”
لا إلهَ إِلَّا أَنتَ سُبْحَانَكَ إِلى كُنتُ مِنَ الظَّالِمِينَ .
”Det finns ingen räddare utom Du. Ära vare Dig! Jag är sannerligen en orättfärdig.” Det har aldrig hänt att någon har åkallat med denna bön utan att den har blivit besvarad. I en annan återberättelse sägs: ”Jag känner till ett ord som varje bekymrad och nödställd person som säger det, med säkerhet kommer att befrias från sin nöd av Allah. Det är min broder Yunus bön, frid vare med honom.”
7. Ahmad och Ibn Hibban återberättar från Ibn Masud att Allahs sändebud sade: ”Om en tjänare drabbas av någon bekymmersam situation och säger:”
الله إِنِّي عَبْدُكَ ابْن عَبْدِكَ ابْن أُمَتِكَ نَاصِيَتِي بِيَدِكَ، مَاضٍ فِي حُكْمُكَ، عَدْلٌ فِي قَضَاؤُكَ، أسألك بكل اسم هو لك سميت بِهِ نَفْسَكَ، أَوْ أَنْزَلْتَهُ فِي كِتَابِكَ، أَوْ عَلَيْتَهُ أَحَدًا مِنْ خَلْقِكَ، أَوْ استاثرت بِهِ فِي عِلْمِ الْغَيْبِ عِنْدَكَ،
أَن تَجْعَلَ الْقُرْآن ربيع قلبي، وَنُورَ صَدْرِي وَجَلاءَ حُزْنِي و ذهاب هیں.
O Allah! Jag är Din tjänare, son till Din tjänare och son till Din tjänarinna. Min panna ligger nedkastad inför Dig, Ditt beslut gäller över mig. Din dom är fullständigt rättvis. Jag ber Dig genom vart och ett av Dina namn: det namn med vilket Du har benämnt Dig själv, eller som Du har uppenbarat i Din Bok, eller som Du har lärt någon av Dina skapelser, eller som Du har förbehållit Dig i det osedda. Gör Koranen till mitt hjärtas vår, mitt bröst ljus, ett medel för att avlägsna min oro och en lösning på mina problem.» Då kommer Allah att avlägsna hans sorg och oro och i deras ställe skänka honom glädje.
Det man ska säga när man möter fienden och ställs inför rädsla för en härskare
Abu Dawud och an-Nasa’i har återberättat från Abu Musa – må Allah vara nöjd med honom – att Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – brukade säga när han fruktade att någon skulle skada honom:
اللهم إِنَّا نَجْعَلُكَ فِي نَصُورِهِمْ، ونعوذ بك من شرورهم :
»O Allah! Jag ställer Dig framför deras halsar och söker skydd hos Dig från deras ondska.«
Ibn as-Sunni återberättar att Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – begav sig ut på ett militärt fälttåg och sade:
يَا مَالِكَ يَوْمِ الدِّينِ إِيَّاكَ أَعْبُدُ وَإِيَّاكَ أَسْتَعِينُ .
“O domedagens Herre, endast Dig tillber jag och endast Dig ber jag om hjälp.” Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Därefter såg jag änglarna döda människorna framifrån och bakifrån.
Det har berättats från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: När du fruktar en härskare eller någon annan, säg då:
لَا إِلَهَ إِلَّا الْعَلِيمُ الْكَرِيرُ، سُبْحَانَ اللهِ رَبِّي سُبْحَانَ اللهِ رَبِّ السَّمَوَاتِ السَّبْع وَرَبِّ الْعَرْه العظيم، لا إلهَ إِلَّا أَنْتَ مَنْ جَارَكَ، وَجَلْ تَنَاؤُكَ .
“Det finns ingen gud utom Allah, den Barmhärtige, den Fördragsamme. Jag förklarar min Herre Allah fri från all ofullkomlighet; jag förklarar Allah fri från all ofullkomlighet, Herren över de sju himlarna och den mäktiga Tronen. Det finns ingen gud utom Du; Din granne är hedrad och Ditt lov är upphöjt.”
Al-Bukhari har återberättat från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att när Ibrahim, må frid vara med honom, kastades i elden, sade han:
.سَبْنَا اللهُ وَنِعْرَ الْوَكِيل
“Allah är tillräcklig för mig, och Han är den allra bästa beskyddaren.” Detta sade även Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, när människorna sade: ”Fienderna har samlat en väldig styrka mot er.”
Awf ibn Malik, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, betalade två personers skulder. När den ene av dem skulle gå sade han: ”Allah är tillräcklig för oss, och Han är den utmärkte beskyddaren.” Sändebudet, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Allah den Upphöjde klandrar skuldsättning. Men du måste vidta åtgärder. Och när en kris drabbar dig, ska du säga:
نا الله .وَيَعْرَ الْوَكِيل
Allah är tillräcklig för mig, och vilken utmärkt beskyddare Han är.
När en uppgift känns svår: Anas, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, brukade säga:
اللهم لا سهل إِلَّا مَا جَعَلْتَهُ سَهْلاً، وَأَنتَ تَجْعَلُ الْحَزْن سَهْلاً .
“O Allah, inget är lätt utom det Du gör lätt. Du ensam kan göra det svåra lätt.”
När det blir svårt att försörja sig berättade Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: När någon av er får svårt att förtjäna sitt uppehälle ska han säga när han lämnar hemmet:
بِسْمِ اللَّهِ عَلَى نَفْسِي وَمَا لِي وَيَهْنِي الله رَبِّنِي بِقَضَائِكَ ، وَبَارِكْ لِي فِيهَا قَدر حَتَّى لَا أُحِب تفصيل ما أَمْرُسَ، وَلَا تَأخِيرَ مَا عَلى .
“I Allahs namn ger jag mig av med avseende på mitt liv, min egendom och min religion. O Allah, gör mig nöjd med Ditt beslut och välsigna det Du har bestämt för mig, så att jag inte vill skynda efter det Du har fördröjt och inte vill fördröja det Du har påskyndat.”
Vad man ska säga när man är skuldsatt: 1. At-Tirmidhi återberättade från ʿAli, må Allah vara nöjd med honom, att en mukātab (en slav som hade fått löfte om frigivning mot betalning av en överenskommen lösen) kom till honom och sade: ”Jag har blivit oförmögen att betala min lösen. Hjälp mig därför.” ʿAli, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Ska jag inte lära dig en åkallan som Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, lärde mig? Även om du hade skulder stora som ett berg skulle Allah ordna så att de betalades för din räkning. Du ska säga:
الله الفني بحلالك عن حَرَامِكَ، وَأَغْنِنِي بِفَضْلِكَ عمن سواك .
”O Allah, gör mig genom Din tillåtna försörjning oberoende av det förbjudna, och gör mig genom Din nåd oberoende av alla andra än Dig.”
2. Abu Saʿid, må Allah vara nöjd med honom, sade: En dag gick Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, in i moskén. Där träffade han en ansarisk följeslagare vid namn Abu Umāmah. Han sade: ”O Abu Umāmah, vad är det som har hänt? Varför ser jag dig i moskén när det inte är tid för bön?” Han svarade: ”O Allahs sändebud, jag är överväldigad av skulder och bekymmer.” Han sade: ”Ska jag inte lära dig en åkallan som, om du läser den, får Allah att avlägsna dina bekymmer och betala dina skulder?” Han svarade: ”O Allahs sändebud, lär mig den.” Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Läs den morgon och kväll:
اللهم إني أعوذ بك من الهم والحزن، وأعوذ بك من العجز وَالْكَسَلِ، وَأَعُوذُ بِكَ مِنَ الْعين والبغل، وأعوذ بك من علبة الدين وقهر الرجال .
”O Allah, jag söker tillflykt hos Dig från bekymmer och ångest, från oförmåga och lättja, från feghet och snålhet samt från överväldigande skulder och människors övermakt.” Abu Umāmah sade: ”Därefter läste jag den, och Allah befriade mig från mina bekymmer och skulder.”
Vad man ska säga när man ställs inför en obehaglig situation:
Ibn as-Sunnī återberättade från Abu Hurayrah, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: Om något oönskat inträffar i någon angelägenhet, även med skosnöret,إنا الله وإنا إلزامونsäg: ”Vi tillhör Allah och till Honom ska vi återvända”, eftersom även om något oönskat inträffar med skosnöret, så är också det en olycka.
Muslim återberättar från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud sade: ”Den beslutsamma och starka troende är bättre än den svaga troende, men det finns gott i dem båda. Var angelägen om det som är till nytta för dig. Sök Allahs hjälp och ge inte upp. När du drabbas av en olycka, säg då inte: ’Om jag hade gjort så, skulle detta inte ha hänt.’ Säg i stället: ’Allah har bestämt detta, och Han gör vad Han vill.’ För ordet ’om’ öppnar vägen för Satan.”
När Satan väcker tvivel om tron: 1. Bukhari och Muslim återberättar från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom,
att Allahs Sändebud sade: ”Satan kommer till några av er och ingjuter sådana viskningar: ’Vem skapade detta? Vem skapade det där?’ Till slut säger han: ’Vem skapade då din Gud?’ När han kommer till detta bör han sluta och söka skydd hos Allah och säga:أعوذُ بِاللَّهِ مِنَ الشَّيْطَانِ الرَّحِيم .
2. I en autentisk hadith står det att Allahs Sändebud sade: ”Människor fortsätter att ställa frågor, tills de till slut frågar: ’Allah har skapat världen, men vem skapade då Allah?’ Den som får en sådan tanke ska säga:اس بِالله ورسلهJag tror på Allah och Hans sändebud.”
Vad man ska säga i vrede. Bukhari och Muslim har återberättat från Sulayman ibn Surad. Han sade: Jag satt hos Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Då förolämpade två män varandra. Den enes ansikte blev rött av vrede och halsens ådror svällde upp. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Jag känner till ett uttalande som skulle få den mannens vrede att svalna om han sade det. Om han säger: . عُوْذُ بِاللَّهِ مِنَ الشَّيْطَانِ الرَّحِيرِdå kommer hans vrede att försvinna.
5. Några omfattande åkallelser
Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tyckte om omfattande åkallelser.” Bland dessa åkallelser nämner jag några av de allra viktigaste:
Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Den åkallan som Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) oftast brukade be med var:
الله رَبَّنَا آتِنَا فِي الدُّنْيَا حَسَنَةً وَفِي الْآخِرَةِ حَسَنَةً وَقِنَا عَذَابَ النَّارِ .
”Vår Herre, ge oss det goda i denna värld och det goda i det kommande livet, och rädda oss från helvetets straff.” Muslim återberättar att en man blev så utmärglad av sjukdom att han blev lätt som en fågelunge. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick för att besöka honom. Han frågade honom: ”Brukar du be någon bön?” Han svarade: ”Ja, jag brukade be: ’O Allah, det straff som Du vill tilldela mig i det kommande livet, låt mig få utstå det redan i denna värld.’” Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Subhanallah! Det kommer du inte att kunna uthärda. Be i stället: ’O Allah, ge oss det goda i denna värld och det goda i det kommande livet, och rädda oss från helvetets straff.’”
Ahmad och an-Nasa’i återberättar att Sa’d hörde en av sina söner säga: ”O Allah, jag ber Dig om paradiset, dess boningar, det ena och det andra, och jag söker skydd hos Dig från helvetet, från dess kedjor, från dess bojor och så vidare.” När Sa’d hörde detta sade han: ”Du har bett Allah om många goda saker och sökt skydd hos Honom från många onda saker. Jag hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: ’Det kommer att framträda människor som överdriver i sina böner.’ Det räcker att säga till Allah:
الله إِنِّي أَسْأَلُكَ مِنَ الْخَيْرِ كَلِّهِ مَا عَلَيْهُ مِنْهُ وَمَا لَمْ أَعْلَمْ، وَأَعُوْذُبِكَ مِنَ الشَّرِّ كُلِهِ مَا عَلِمْتُ مِنْهُ وما لم أعلى.
”O Allah, jag ber Dig om allt slags gott, både det jag känner till och det jag inte känner till. Och jag söker skydd hos Dig från allt slags ont, både det jag känner till och det jag inte känner till.”
Ahmad och an-Nasa’i återberättar från Ibn Abbas att en av Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, böner löd så här:
رب أَعِنِّي وَلَا تَعِنْ عَلَى وَانْصُرْنِي وَلا تَنْصُرْ عَلَى، وَاشْكُرْ لِي وَلَا تَمْكُرْ عَلَى، وَاهْدِنِي وَيَسْرَ الْهُدَى لي وَانْصُرْنِي عَلَى مَن بَغَى عَلَى، رَبِّ اجْعَلْنِي لَكَ مَكَارًا ، لَكَ ذكارًا، لَكَ رَهَابًا ، لَكَ مِطْوَاعًا ، لَكَ أواما ، إِلَيْكَ مُنِيبًا، رَبِّ
تَقَبلُ تَوْبَتِي، وَاغْسِلْ حَوْبَتِي، وَاحِبْ دَعْوَتِي، وَثَبت مُجْتِي، وَسَدد لِسَانِي، وَاهْدِ قَلْبِي، وَاسْأَلْ سَخِيمَةٌ صَدْرِي .
O Allah, hjälp mig och hjälp inte mot mig. Ge mig seger och låt mig inte besegras. Lägg planer till min fördel och inte mot mig. Led mig till den rätta vägen och gör den lätt för mig. Hjälp mig mot den som är fientlig mot mig. O Allah, gör mig övermåttan tacksam mot Dig, till en som minns Dig övermåttan mycket, och ge mig förmågan att frukta Dig övermåttan, att lyda Dig övermåttan, att vara övermåttan hängiven Dig och att med hela mitt väsen längta efter Dig. O min Herre, godta min ånger, tvätta bort mina synder, besvara min bön, befäst mitt argument, gör mitt tal klart och lättförståeligt, vägled mitt hjärta till enkelhet och den rätta vägen, och om det finns hat eller fiendskap mot någon i mitt bröst, avlägsna då detta.
Muslim har berättat från Zayd ibn Arqam (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Jag berättar för er endast det som Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade. Han brukade säga:
اللَّهُ إِنِّي أَعُوذُ بِكَ مِنَ الْعِجْزِ وَالْكَسَلِ، وَالْعُبْنِ وَالْبَخْلِ وَالْمَرَةِ، وَعَذَابِ الْقَبْرِ اللَّهُ أَسِ نَفْسِي تَقْوَامًا، وَزَيْهَا أَنْتَ خَيْرٌ مَن زَكَاهَا ، إِنَّكَ وَلِيُّهَا وَمَوْلَاهَا ، اللَّهُمَّ إِنِّي أَعُوذُ بِكَ مِنْ عِلْمٍ لَا يَنفَعُ، وَمِن قَلْبِ لا يَخْتَعُ، وَمِنْ نَفْسٍ لا
تقبع ، وَمِن دَعوة لا يَسْتَجَابَ لَهَا .
”O Allah, jag söker skydd hos Dig från oförmåga, lättja, feghet, snålhet, hög ålder och gravens straff. O Allah, ge min själ gudsfruktan och självbehärskning, rena den; Du är sannerligen den bäste Renaren, och Du är dess Beskyddare och Tillflykt. O Allah, jag söker skydd hos Dig från kunskap som inte gagnar, ett hjärta som saknar ödmjukhet, en själ som saknar tillfredsställelse och en bön som inte blir besvarad.”
Det har berättats i al-Hakims Mustadrak att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”O människor, vill ni åkalla Allah med en allomfattande bön?” De sade: ”O Allahs Sändebud, ja.” Han sade: ”Säg då:”
اللهم أعِنَّا عَلَى ذِكْرِكَ وَمُكْرِكَ وَحُسْنِ عِبَادِنِكَ .
”O Allah, hjälp oss att minnas Dig, tacka Dig och dyrka Dig på bästa sätt.” Ahmad berättar att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Säg alltid: ”باذَا الْجَلَالِ والإكرام. Ahmad berättade vidare: Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade säga: ”يَا مُقَلْبَ الْقُلُوبِ تَيْن قَلْبِي عَلَى دِيْنِكَO Du som vänder hjärtan, håll mitt hjärta fast vid Din religion.” Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade säga:
الله إِنِّي أَعُوذُ بِكَ مِنْ زَوَالِ نِعْمَتِكَ، وَتَصَوَّلِ عَافِيَتِكَ، وَفَجَاةٍ نَقْمَتِكَ وَجَمِيعِ سَخَطِكَ .
”O Allah, jag söker skydd hos Dig från att Dina välsignelser går förlorade, från att Din förlåtelse och trygghet upphör, från Din plötsliga vedergällning och från allt som väcker Din vrede.” Det har återberättats i Tirmidhi att Allahs sändebud brukade säga:
اللَّهُمَّ انْفَعْنِي بِمَا عَلَّمْتَنِي، وَعَلَنِي مَا يَنْفَعْنِي وَزِدْنِي عِلْمًا، وَالْحَمْدُ لِلَّهِ عَلَى كُلِّ حَالٍ، وَأَعُوذُ بِاللَّهِ مِنْ حَالِ أَهْلِ النَّارِ.
”O Allah, låt mig ha nytta av den kunskap Du har gett mig, skänk mig kunskap som är nyttig och öka min kunskap. Jag prisar Allah under alla omständigheter och söker skydd hos Dig från helvetets invånares elände.”
Det har återberättats i Muslim att Fatima kom till Allahs sändebud och bad om en tjänare. Allahs sändebud sade till henne: Säg:
اللَّهُ رَبِّ السَّمَوَاتِ السبع العَرْشِ الْعَظِيمِ، رَبَّنَا وَرَبِّ كُلِّ شَيْءٍ، مَنْزِلَ التَّوْرَاةِ وَالإِنْجِيلِ والقُرْآنِ، فَالِقَ الْحَب وَالنَّوَى، أَعوذُبِكَ مِنْ شَرِّ كُلِّ شَيْءٍ أَنْتَ أَخِذٌ بِنَاصِيَتِهِ، أَنْتَ الْأَوَّلُ فليس قَبْلَكَ شَيْءٌ، وَأَنْتَ الأخرَ فَلَيْسَ بَعْدَكَ
شَيْءٌ، وَأَنْتَ الظَّامِرُ فَلَيْسَ فَوْقَكَ شَيْءٌ، وَأَنْتَ الْبَاطِنُ فَلَيْسَ دُونَكَ شَيْءٌ، وأنت الأخرَ فَلَيْسَ بَعْدَكَ شَيْءٌ، وَأَنتَ الظَّاهِرُ فَلَيْسَ فَوْقَكَ في وانت البَاطِنُ فَلَيْسَ دُونَكَ شَيْءٌ، اقْضِ عَلى الدين، وَأَغْنِنِي مِنَ الفقر.
O Allah, Herren över de sju himlarna och den mäktiga Tronen, vår Herre och alltings Herre, Han som uppenbarade Torah, Evangeliet och Koranen, Han som låter fröet gro. Jag söker skydd hos Dig från det onda i allt som Du har underkuvat. Du är den Förste; ingen fanns före Dig. Du är den Siste; ingen kommer efter Dig. Du är den Högste; ingen står över Dig. Du är den Dolde; inget är mer dolt än Du. Betala min skuld och befria mig från fattigdom och gör mig rik.”
Det har också återberättats att Allahs sändebud brukade säga:اللَّمَرْ إِنِّي أَسْأَلُكَ الْهُدَى وَالتَّقَى وَالْعَقاف والفنى
”O Allah, jag ber Dig om att ledas till Din raka väg, om gudsfruktan, självbehärskning och välstånd.”
At-Tirmidhi och al-Hakim berättar från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud ofta, när han reste sig från en samling, brukade be följande bön för sina följeslagare:
اللَّهُمَّ اقْسِرْ لَنَا مِنْ خَشْيَتِكَ مَا تَقُولُ بِهِ بَيْنَنَا وَبَيْنَ مَعْصِيَتِكَ ، وَمِنْ طَاعَتِكَ مَا تُبَلِّقْنَا بِهِ جَنَّتَكَ، ومِنَ الْيَقِينِ مَا تَمَوْنَ بِهِ عَلَيْنَا مَصَالِبَ الدُّنْيَا، وَمَتِّعْنَا بِأَسْمَانَا وَأَبْصَارِنَا، وَقُوَّتِنَا مَا أَحْيَيْتَنَا، وَاجْعَلْهُ الْوَارِثُ مِنَّا وَاجْعَلْ قَارَنَا
عَلَى مَنْ ظَلَمَنَا، وَالْمُرْنَا عَلَى مَنْ عَادَانَا، وَلَا تَجْعَلْ مُصِيبَتَنَا فِي دِينِنَا ولا تجعل الدُّنْيَا أَكْبَرَ مَيْنَا، وَلَا مَبْلَغَ عِلْمِنَا، وَلَا تُسَلَّمَ عَلَيْنَا مَنْ لَا يَرْحَمْنَا .
”O Allah, tilldela oss en sådan fruktan för Dig att den blir ett hinder mellan oss och olydnad mot Dig. Tilldela oss sådan dyrkan och lydnad mot Dig att den för oss till Ditt paradis, och en så stark tro att den gör alla olyckor i denna värld lättare för oss. Låt oss under hela vårt liv dra nytta av våra ögon, våra öron och vår styrka. Låt även dem av oss som blir våra efterträdare dra nytta av detta. Ta ut hämnd åt oss på den som har gjort oss orätt. Ge oss seger över våra fiender. Utsätt oss inte för prövningar på grund av vår religion. Gör inte världen till vår högsta prioritet och inte heller till gränsen för vår kunskap. Låt inte den som inte visar oss barmhärtighet få makt över oss.”
6. Att sända salat och salam över Allahs sändebud
Den Allsmäktige Allah har sagt:
إِنَّ اللَّهَ وَمَلَائِكَتَهُ يُصَلُّونَ عَلَى النَّبِيِّ يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا صَلُّوا عَلَيْهِ وَسَلَّمُوا تَسْلِيمًا.
“Sannerligen sänder Allah och Hans änglar välsignelser över Profeten. Ni som tror, sänd välsignelser och fredshälsningar över honom.”
Al-Bukhari har återberättat: Abu al-Aliya sade att Allahs salat innebär att Han prisar honom inför änglarna, medan änglarnas salat innebär åkallan. Enligt al-Tirmidhi, Sufyan al-Thawri och flera andra lärda betyder Allahs salat barmhärtighet, medan änglarnas salat innebär att de ber om förlåtelse för synder.
Ibn Kathir sade: Syftet med denna vers är att tillkännage hur hög Hans Profets rang är inför Allahs närmaste änglar. Han tillkännager att Han prisar honom inför Sina närmaste änglar och att änglarna sänder salat och fredshälsningar över honom. Han har befallt de troende att sända salat och fredshälsningar över honom, så att välsignelserna och fredshälsningarna från alla jordens och himlens invånare förenas. Det finns många hadither om detta. Jag återger några av dem här:
1. Muslim har återberättat att Abdullah ibn Amr ibn al-As hörde Allahs Sändebud säga: Den som sänder salat över mig en gång, över honom sänder Allah salat tio gånger.
2. Al-Tirmidhi har återberättat från Ibn Masud: På Uppståndelsens dag kommer den som stod mig närmast att vara den som sände mest durud över mig. Al-Tirmidhi sade: Detta är en god hadith. Det vill säga, han kommer att vara den som är mest värdig att få min förbön och den som står mig närmast.
3. Abu Dawud har återberättat från Abu Hurayra att Allahs Sändebud sade: Gör inte min grav till en plats för klagan. Sänd durud över mig, för var ni än befinner er når era durud mig.
4. Abu Dawud och al-Nasa’i har återberättat från Aws att Allahs Sändebud sade: Fredagen är en av era bästa dagar. Sänd därför mycket durud över mig denna dag, för era durud framförs till mig. De sade: Allahs Sändebud, hur ska våra durud framföras till dig? Du kommer ju då att ha gått bort. Allahs Sändebud sade: Allah den Allsmäktige har förbjudit jorden att förtära profeternas kroppar.
5. Abu Dawud har återberättat från Abu Hurayra att Allahs Sändebud sade: Varje gång någon sänder en fredshälsning över mig, återför Allah min själ till mig så att jag kan besvara hans fredshälsning.
6. Imam Ahmad har återberättat från Abu Talha al-Ansari, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, en morgon sågs vara mycket glad och på gott humör. Folket sade: ”Allahs sändebud, i morse framträdde du glad och på gott humör.” Han sade: ”Ja. I dag kom en budbärare till mig från min Herre och sade: ’Den av ditt samfund som åkallar välsignelsebönen över dig en gång, för honom kommer Allah att skriva tio goda gärningar, förlåta tio av hans synder, höja honom tio grader och sända en likadan välsignelsebön över honom (det vill säga låta barmhärtighet nedkomma över den som åkallar välsignelsebönen).’”
7. Det har återberättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den som efter att ha åkallat välsignelsebönen över mig och min följande familj vill få en riklig belöning, låt honom läsa denna välsignelsebön:”
اللَّهُمَّ مَل عَلَى مُحَمَّدِ النَّبِيِّ وَأَزْوَاجِهِ أَمْهَاتِ الْمُؤْمِنِينَ وَذُرِّيَّتِهِ وَأَهْلِ بَيْتِهِ كَمَا صَلَّيْتَ عَلَى آلِ إِبْرَاهِيرَ إِنَّكَ حَمِيدٌ مَعِي– Abu Dawud, al-Nasa’i.
8. Det har återberättats från Ubayy ibn Ka’b, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, efter att två tredjedelar av natten hade gått brukade stiga upp och säga: ”O människor, minns Allah. Minns Allah. Den omvälvande händelsen har kommit.” (Det vill säga den första stöten i trumpeten.) ”Därpå kommer den följande händelsen.” (Det vill säga den andra stöten i trumpeten.) ”Döden kommer med allt som finns inom den. Döden kommer med alla dess fördelar.” Jag sade: ”Allahs sändebud, jag vill ägna mer av min tid åt att åkalla välsignelsebönen över dig. Hur stor del ska jag ägna åt detta?” Han sade: ”Så mycket du vill.” Jag sade: ”En fjärdedel?” Han sade: ”Så mycket du vill. Men om du ägnar mer än en fjärdedel åt det är det bättre för dig.” Jag sade: ”Hälften?” Han sade: ”Så mycket du vill. Om du ägnar mer åt det är det bättre för dig.” Jag sade: ”Då två tredjedelar?” Han sade: ”Så mycket du vill. Men om du kan ägna mer åt det är det bättre.” Jag sade: ”Jag ska ägna hela min sittning åt att åkalla välsignelsebönen över dig.” Han sade: ”Då kommer det att vara tillräckligt för att avlägsna all din sorg, och dina synder kommer att förlåtas.” – al-Tirmidhi.
Är det obligatoriskt att åkalla välsignelsebönen och frid över Profeten varje gång man hör hans namn? En grupp lärda, däribland al-Tahawi och al-Halimi, anser att välsignelsebönen över Allahs sändebud måste åkallas varje gång hans namn hörs. Beviset för detta är en hadith som Abu Hurayra har återberättat i al-Tirmidhi. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Må den förödmjukas inför vilken mitt namn nämns men som inte åkallar välsignelsebönen över mig. Må den förödmjukas som får uppleva månaden Ramadan men inte lyckas få sina synder förlåtna medan Ramadan pågår. Må den förödmjukas som får uppleva sina föräldrar i hög ålder, men de inte låter honom träda in i paradiset.” (Det vill säga att han inte genom att tjäna sina föräldrar lyckas bereda sig en väg till paradiset.) Det har återberättats från Abu Dharr att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den som får höra mitt namn nämnas men inte åkallar välsignelsebönen över mig är den snålaste av människor.”
Enligt andra är det obligatoriskt att åkalla välsignelsebönen en gång under en sittning. Därefter behöver man inte göra det igen under resten av sittningen, även om det är rekommenderat. Det har återberättats från Abu Hurayra att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”När en grupp eller ett sällskap samlas i en sittning utan att där minnas Allah och åkalla välsignelsebönen över Sändebudet, kommer denna sittning på Uppståndelsens dag att bli en orsak till skada för dem. Om Allah vill kommer Han att straffa dem, och om Han vill kommer Han att förlåta dem.” – al-Tirmidhi. Al-Tirmidhi sade att hadithen är hasan.
Det är rekommenderat att nämna välsignelsebönen och friden varje gång Allahs sändebuds namn nämns: Även om de lärda anser det rekommenderat att åkalla välsignelsebönen och friden över Allahs sändebud varje gång hans namn skrivs, finns det ingen autentisk hadith som kan åberopas som bevis för detta. al-Khatib al-Baghdadi har nämnt: ”Jag har sett många skrifter skrivna med Imam Ahmad ibn Hanbals egen hand där han nämnde Allahs sändebuds namn utan att skriva välsignelsebönen över honom. Jag har dock hört att han brukade åkalla välsignelsebönen muntligen.”
Att åkalla både välsignelsebönen och friden samtidigt: Profeten har sagt att när någon åkallar välsignelsebönen över Allahs sändebud bör han åkalla både välsignelsebönen och friden. Man bör inte nöja sig med att säga endast välsignelsebönen eller endast friden. Därför ska man säga: ”Välsignelsebönen och friden vare över honom.” (I den heliga Koranen har Allah sagt: ”O ni som tror, åkalla välsignelsebönen och friden över Profeten.”)
Att sända salawāt över profeterna: Det är mustahabb att sända salawāt separat över profeterna och änglarna. Det är tillåtet att sända salawāt över andra än profeterna i förening med profeterna. Detta är de lärdas enhälliga uppfattning. Sändebudets (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) uttalande har redan citerats:
اللَّهُ مَل عَلَى مُحَمَّدِ النَّبِيِّ وَأَزْوَاجِهِ أَمْمَاتِ الْمُؤْمِنِينَ الع .
”O Allah, sänd salawāt över profeten Muhammad och hans hustrur, de troendes mödrar.” Det är makruh att separat sända salawāt över dem som inte är profeter. Därför bör man inte säga ”sallallahu alayhi wa sallam” om Umar.
Formuleringen för salāt och salām: Muslim återberättar från Abu Masʿūd al-Anṣārī att Bashīr ibn Saʿd sade: ”O Allahs sändebud, Allah har befallt oss att sända salawāt över dig.”
Hur ska vi sända salawāt? När Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hörde detta förblev han tyst så länge att vi tänkte för oss själva: ”Det hade varit bättre om Bashīr inte hade ställt denna fråga.” Efter en stund sade Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Sänd salawāt på följande sätt:”
اللَّهُ مَنْ عَلَى مُحَمَّدٍ وَعَلَى آلِ مُحَمَّدٍ كَمَا صَلَّيْتَ عَلَى آلِ إِبْرَاهِيمَ وَبَارِكْ عَلَى مُحَمَّدٍ وَعَلَى آلِ مُحَمَّدٍ كَمَا بَارَكْتَ عَلَى آلِ إِبْرَاهِيرَ فِي الْعَالَمِينَ إِنَّكَ حَمِيدٌ مَجِيلٌ .
Dessutom känner ni redan till salām. Ibn Mājah återberättar från ʿAbdullah ibn Masʿūd att han sade: ”När ni sänder salawāt över Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), ska ni sända den bästa salawāt. Ni vet nämligen inte; kanske framförs den inför honom.” Folk sade till Ibn Masʿūd: ”Lär oss då.” Han sade: ”Säg:”
اللهمَّ اجْعَلْ صَلَوَاتِكَ، وَرَحْمَتَكَ وَبَرَكَاتِكَ عَلَى سَيِّدِ الْمُرْسَلِينَ، وَإِمَامُ الْمُتَقَدِّمِينَ، وَخَاتَمَ النبيين محمد عبدك ورسولك إمَامِ الْخَيْرِ وَقَائِلِ الْخَيْرِ وَرَسُولِ الرَّحْمَةِ اللَّه ابْعَثْهُ مَقَامًا يَغْبِطُهُ بِهِ الأولون اللهم صَلِّ عَلَى مُحَمَّدٍ،
وَعَلَى آلِ مُحَمَّدٍ كَمَا صَلَّيْتَ عَلَى إِبْرَاهِيمَ وَآلِ إِبْرَاهِيرَ إِنَّكَ حَمِيدٌ مَجِيدٌ، اللَّهُمَّ بَارِكْ عَلَى مُحَمَّدٍ وَعَلَى آلِ مُحَمَّدٍ كَمَا بَارَكْتَ عَلَى إِبْرَاهِيمَ وَآلِ إِبْرَاهِيمَ إِنَّكَ حَمِيدٌ مَجِيدٌ .
Betydelse: O Allah, sänd alla Dina välsignelser, all Din nåd och alla Dina välsignelser över Muhammad, profeternas främste, ledaren för alla tidigare lärda, den siste profeten, Din tjänare och Ditt sändebud, godhetens imam, godhetens vägledare och nådens profet. O Allah, skänk honom en så hög rang att alla tidigare kommer att avundas honom när de ser den. O Allah, sänd välsignelser över Muhammad liksom Du sände välsignelser över Abraham och hans familj. Du är sannerligen Den Högt Prisade.
7. Resans välsignelser och åkallan
Abu Hurayra berättade att Allahs sändebud sade: ”Res, så ska ni vara friska; ge er ut på expeditioner, så ska ni få välstånd.” – Ahmad.
Abu Hurayra berättade att Allahs sändebud sade: När någon lämnar sitt hem för att ge sig ut på en resa, syns två fanor vid hans husdörr; den ena fanan hålls av en ängel och den andra av Satan. Om han ger sig av för att utföra något som Allah älskar, följer ängeln som bär fanan honom. Han kommer då hela tiden att befinna sig under ängelns fana tills han återvänder hem. Men om han ger sig av för att utföra något som Allah ogillar, följer Satan som bär fanan honom. Så länge han inte återvänder hem kommer han därför att befinna sig under Satans fana. – Ahmad och at-Tabarani.
Att rådfråga andra och göra istikhāra före avresan: Innan man ger sig av på en resa bör den resande rådfråga rättfärdiga och kloka personer. Allah har nämligen sagt: وقاورمربي1. ”Rådfråga dem i angelägenheterna.” När Han beskriver de troendes egenskaper säger Han: وامرمر شوری بینمر ”De följer ömsesidigt samråd som sin princip.”
Qatada sade: När ett folk rådfrågar varandra i syfte att vinna Allahs välbehag, leder Allah dem till den mest riktiga vägen.
Ahmad återberättade från Saʿd ibn Abi Waqqas att Allahs sändebud sade: Ett tecken på Adams sons lycka är att han ber Allah om möjlighet och hjälp att utföra goda och gagneliga handlingar, det vill säga att han gör istikhāra. Adams sons lycka består i att han är nöjd med det Allah beslutar. Adams sons olycka består i att han avstår från att göra istikhāra inför Allah. Adams sons olycka är också att han är missnöjd med Allahs beslut. Ibn Taymiyya sade: Den som gör istikhāra, det vill säga ber Allah om möjlighet och hjälp att utföra goda och gagneliga handlingar, och rådfrågar Skaparen, kommer aldrig att ångra sig.
Reglerna för istikhāra: Man ska be två rakʿa av vilken bön som helst utom den obligatoriska, oavsett om det är tahiyyat al-masjid (nafl) eller en av de etablerade sunnabönerna. Denna bön kan förrättas när som helst på dagen eller natten. Efter al-Fātiha får man läsa vilken vers eller sura som helst. Därefter ska man lovprisa Allah och läsa ṣalawāt över Allahs sändebud ﷺ. Sedan ska man läsa den åkallan som återberättats av al-Bukhari från Jabir (må Allah vara nöjd med honom). Jabir sade: Allahs sändebud ﷺ lärde oss att göra istikhāra i alla angelägenheter på samma sätt som han lärde oss Koranens suror [ash-Shawkani sade: Detta omfattar alla slags angelägenheter. Det visar också att det är olämpligt att försumma en angelägenhet och avstå från istikhāra med förevändningen att den är liten och obetydlig. Det kan nämligen finnas många saker som människan anser oviktiga, men som kan leda till fruktansvärda förluster när hon genomför dem. Ibland kan det även orsaka stora förluster att avstå från dem. Därför sade Allahs sändebud ﷺ: Be er Herre om det goda, även när det gäller skosnöret].
Han brukade säga: När någon av er avser att göra något, ska han först be två rakʿa av vilken bön som helst utom den obligatoriska, och sedan säga:
الله إِنِّي أَسْتَخِيرُكَ بِعِلْمِكَ. وَاسْتَقْدِرُكَ بِقُدْرَتِكَ، وَأَسْأَلُكَ مِنْ فَضْلِكَ الْعَظِيرِ، فَإِنَّكَ تَقْدِيرُ وَلَا أَقْدِرُ، وَتَعْلَمُ وَلَا أَعْلَمُ، وَأَنْتَ علام الغيوب، اللهم إن كُنتَ تَعْلَمُ أَن هَذا الأمر غير لِي فِي بيني وَمَعَاشِي وَعَاقِبَةِ أَمْرِى وَعَاجِلِ
أَمْرِي وَاجِلِهِ فَاقْدره لي، ويسره لي، ثم بارك لي فِيهِ. وَإِن كُنتَ تَعْلَمُ أَنْ هَذَا الْأَمْرَ شَرْ لِي فِي دِينِي وَمَعَاشِي وَعَاقِبَةِ أَمْرِي، وَعَامِل أَمْرِي وَأَجِلِهِ -فاصرفه عني واصرفني عنه، واقدر لِي الْخَيْرَ حَيْثُ كَانَ، ثُمَّ أَرْضِنِي
“O Allah, jag ber Dig om hjälp att göra det som Du vet är gott. Jag ber Dig om en liten del av Din makt och en liten del av Din väldiga nåd. Du är i sanning den som har all makt; jag har ingen makt. Du är den som har alla egenskaper; jag har inga egenskaper. Du är den som känner det osedda. O Allah, om Du vet att denna angelägenhet (här nämner man sitt ärende) är god för mig i fråga om min religion, mitt liv och dess följder, så gör den möjlig för mig, underlätta den för mig och välsigna den för mig. Och om Du vet att den är ond och skadlig för mig, i fråga om min religion, mitt liv och dess följder, så avlägsna den från mig och avlägsna mig från den. Bestäm därefter det goda för mig varhelst det finns, och gör mig sedan nöjd med det.”
Det finns inget krav på att läsa en viss vers eller sura i denna bön, och det finns inte heller något stöd för att det är rekommenderat att läsa någon vers eller sura flera gånger.
An-Nawawi sade: Efter istikhāra bör man göra det som man känner sig fullt benägen och innerligt tillfreds med att göra. Det är olämpligt att förlita sig på den sak som man föredrog och samtyckte till före istikhāra. Man bör i stället helt överge den väg man själv valt. Annars blir det meningslöst att göra istikhāra inför Allah. Genom istikhāra ber man i stället Allah om rätt vägledning och erkänner att man saknar kunskap och förmåga. Dessutom skulle erkännandet att Allah har all makt och all kunskap annars visa sig vara osant. Om han är sanningsenlig i dessa erkännanden, bör han överge sin egen kunskap, förmåga och sitt eget val.
Det är rekommenderat att resa på torsdag. Al-Bukhari återberättar att Allahs sändebud ﷺ, när han avsåg att ge sig ut på en resa, nästan alltid gav sig av på torsdag och inte på någon annan dag.
Det är rekommenderat att be innan man ger sig av på resa. Allahs sändebud ﷺ sade: “När någon avser att ge sig ut på en resa och ber två rakʿa, blir denna bön den bästa ställföreträdare han lämnar hos sin familj.” At-Tabarani.
Man bör resa tillsammans med följeslagare: Ahmad återberättar från Ibn Umar att Allahs sändebud ﷺ förbjöd att man isolerar sig. Allahs sändebud ﷺ förbjöd också att man tillbringar natten ensam eller reser ensam.
Guds sändebud ﷺ sade: ”En ensam ryttare är en djävul, två ryttare är två djävlar, och tre ryttare utgör en karavan.” Berättat av ʿAmr ibn Shuʿayb.
Det är mustahabb att ta avsked från sin familj, be för dem och be dem om böner: 1. Ibn as-Sunnī och Ahmad har återberättat från Abū Hurayra att Guds sändebud ﷺ sade: ”När någon beslutar sig för att bege sig ut på en resa ska han säga till sin familj: ’Jag anförtror er åt den Gud i vars förvar ingen anförtrodd sak går förlorad.’”
2. Ahmad har återberättat från ʿUmar رضي الله عنه att Guds sändebud ﷺ sade: ”När något anförtros i Allahs namn, skyddar Allah det.”
3. Det har också återberättats från Abū Hurayra رضي الله عنه att Guds sändebud ﷺ sade: ”När ni beslutar er för att bege er ut på en resa, ta då avsked från era bröder, för Allah har lagt välsignelse i deras böner.”
4. Sunnah är att familjemedlemmarna, vännerna och de som kommer för att ta avsked av den resande läser denna bön:اسْتَوْدِعُ اللَّهَ بِيْنَكَ، وَأَمَاتَتَكَ وَخَوَاتِيْرَ عَمَلِكَ”Jag anförtror din religion, det som anförtrotts åt dig och dina sista gärningar åt Allah.”
I en annan återberättelse sägs det att när Guds sändebud ﷺ tog avsked av någon, höll han honom i handen. Han släppte inte hans hand förrän mannen själv släppte den. – At-Tirmidhī.
5. Anas رضي الله عنه berättar: En man kom till Guds sändebud ﷺ och sade: ”Guds sändebud, jag tänker bege mig ut på en resa, så ge mig något resgods.” Han sade: ”Må Allah förse dig med taqwā som resgods.” Mannen sade: ”Säg något mer.” Guds sändebud ﷺ sade: ”Må dina synder förlåtas.” Mannen sade: ”Säg något mer.” Han sade: ”Må Allah göra goda gärningar lätta för dig var du än befinner dig.”
6. Abū Hurayra har återberättat: En man sade: ”Guds sändebud, jag tänker bege mig ut på en resa. Ge mig därför några råd.” Han sade: ”Frukta Allah, och säg ’Allāhu akbar’ när du bestiger en höjd.” När mannen sedan hade gett sig av sade han: ”O Allah, förkorta avståndet på hans väg och gör hans resa lätt för honom.”
Att be resenären om en åkallan: Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag bad Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om tillstånd att utföra umra. Han gav mig tillstånd och sade: ”Min bror, glöm inte att be för oss när du ber för dig själv.” Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: Dessa ord – ”min bror” – gjorde mig så glad att jag inte skulle ha uppskattat ens om hela världen hade givits till mig i utbyte mot dem.
Reseåkallan: Det är rekommenderat att resenären läser följande åkallan när han lämnar hemmet:
بشر الله، تَوَكَّلْتُ عَلَى اللهِ، وَلا حول ولا قوة إلا بالله، اللهم إنِّي أَعُوذُ بِكَ أَنْ أَضِلَّ أَوْ أَمَل أَوْ أَزِل أَوْ أَزَلٌ، أَوْ أَظْلِم أَوْ أَقْلَى، أَوْ أَهْمَلَ أَوْ يَعْمَلَ عَلَى.
”I Allahs namn. Jag förlitar mig på Allah. Det finns ingen kraft eller förmåga hos någon annan än Allah. O Allah, jag söker skydd hos Dig från att själv gå vilse eller leda andra vilse; från att själv halka eller få andra att halka; från att själv begå orätt eller utsättas för andras orätt; samt från att behandla någon illa eller själv utsättas för någons dåliga behandling.” Resenären kan läsa den av Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) återberättade åkallan som han finner bäst. Några av hans åkallelser återges nedan:
1. Det har återberättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), när han ville ge sig av på en resa, sade:
اللهم أَنْتَ الصَّاحِبُ فِي السَّفَرِ، وَالْخَلِيفَةً فِي الأمل، اللهُمَّ إِنِّي أَعُوذُ بِكَ مِنَ الضَّبْنَةِ فِي السفر، وَالْكَابَةِ فِي المُنقَلبِ الله أطولَنَا الْأَرْضِ، وَمَوْنَ عَلَيْنَا السَّفَرَ .
”O Allah, Du är min följeslagare på resan och min ställföreträdare för min familj. Jag söker skydd hos Dig från en reskamrat utan proviant. Jag söker skydd hos Dig från olyckor vid återkomsten. O Allah, förkorta avståndet för mig och gör resan lätt för oss.” När han ville återvända sade han: ”Vi återvänder, ångrar oss, tillber och prisar vår Herre.” När han gick in i hemmet sade han: ”Vi har återvänt och ångrat oss inför vår Herre; Han kommer inte att lämna någon av våra synder kvar.” – Ahmad, at-Tabarani, al-Bazzar.
2. Abdullah ibn Sarjis sade: När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav sig av på en resa sade han:
اللَّهُمَّ إِنِّي أَعُوذُبِكَ مِنْ وَعَشَاءِ السَّفَر وَكَابَةِ المُنقَلبِ، وَالْحَوَر بَعْدَ الْكَوْرِ وَتَقْوَةِ الْمَظْلُومِ، وَسُوءِ المنظر فِي الْمَالِ والأمل .
“O Allah, jag söker skydd hos Dig från resans möda och utmattning, från olyckor vid återkomsten, från omvälvning och oordning efter rening, från den förtrycktas förbannelse och från att se något dåligt hos egendom och familj. – Ahmad, Muslim.
Den bön som resenären ska läsa när han stiger upp på sitt färdmedel: Ali ibn Rabi’a berättade: Jag såg Ali (må Allah vara nöjd med honom) få ett riddjur fört till sig för att rida på. När han satte foten i stigbygeln sade han: ”Bismillah.” Sedan steg han upp på det och sade:
الْحَمْدُ لِلَّهِ سُبْحَانَ الَّذِي سَخَّرَ لَنَا هَذَا وَمَا كُنَّا لَهُ مُقْرِنِينَ وَإِنَّا إِلَى رَبَّنَا لَمُنْقَلِبُونَ .
“All lovprisning tillkommer Allah! Ärad är Allah, som har gjort detta underordnat oss, fastän vi inte hade kunnat underordna det åt oss själva. Vi måste återvända till vår Herre.” Sedan sade han tre gånger ”al-hamdulillah” och tre gånger ”Allahu akbar”. Därefter sade han:
سُبْحَانَكَ ، لَا إِلَهَ إِلَّا أَنتَ قَدْ ظَلَمْتُ نَفْسِي فَاغْفِرْ لِي ، إِنَّهُ لَا يَغْفِرُ الذُّنُوبَ إِلَّا أَنْتَ
“Du är fri från brister. Det finns ingen gud utom Du. Jag har gjort orätt mot mig själv. Förlåt mig därför. Ingen annan än Du kan förlåta synder.” Sedan skrattade han. Jag frågade: ”O de troendes befälhavare, varför skrattade du?” Han svarade: ”Jag såg Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) göra samma sak som jag gjorde.” Sedan skrattade Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Jag frågade: ”O Allahs sändebud, varför skrattade du?” Han svarade: ”När en tjänare säger: ’O min Herre, förlåt mig’, blir Allah förtjust och säger: ’Min tjänare vet att ingen annan än Jag kan förlåta synder.’” – Ahmad, Ibn Hibban, al-Hakim.
Al-Azadi sade: Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättade för honom att när Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) steg upp på sin kamel för att ge sig av på en resa, sade han ”Allahu akbar” tre gånger och därefter sade han:
سُبْحَانَ الَّذِي سَخَّرَ لَنَا هَذَا، وَمَا كُنَّا لَهُ مُقْرِنِينَ، وَإِنَّا إِلَى رَبَّنَا لَمُنقَلِبُونَ اللَّهُ إِنَّا نَسْأَلُكَ فِي سَفَرنَا هذا البر والتقوى، وَمِنَ الْعَمَلِ مَا تَرْضي، اللهم مُون عَلَيْنَا سَفَرْنَا هَذَا وَاطُوعَنَا بَعْدَهُ اللَّهُ أنتَ الصَّاحِبُ فِي السَّ
فَرِ، وَالْخَلِيفَةُ فِي الْأَهْلِ اللَّهُمَّ إِنِّي أَعُوذُ بِكَ مِنْ وَعُشَاءِ السَّفَرِ وَكَابَةِ المنقلب، وسُوءِ الْمَنْظَرِ فِي الْأَهْلِ وَالْمَالِ .
”Helig är Han som har gjort detta underordnat åt oss, trots att vi inte själva hade kunnat underordna det. Vi ska återvända till vår Herre. O Allah, på denna resa ber vi Dig om gudsfruktan och fromhet, och om förmågan att göra det som Du älskar. O Allah, gör denna resa lätt för oss och förkorta dess avstånd. O Allah, Du är vår följeslagare på denna resa och vår ställföreträdare för vår familj.
O Allah, jag söker skydd hos Dig från resans umbäranden och från sorg och oro vid återkomsten.” När han återvände sade han, utöver de ovan nämnda orden: ”Vi återvänder ångerfulla, dyrkande och lovprisande vår Herre.” – Ahmad och Muslim.
Vad resenären ska säga när natten faller: Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befann sig på resa eller i ett fälttåg och natten föll, sade han:
يَا أَرْضِ، رَبِّي وَرَبُّكَ اللَّهُ، أَعُوذُ بِاللَّهِ مِنْ هَرَكَ وَقَرِّ مَا فِيكَ وَقَرِّ مَا خَلِقَ فِيكَ وَمَرْ مَادَبٍ عَلَيْكَ أَعُوذُ بِاللَّهِ مِنْ شَرِّ كُلِّ أَسَدٍ وَأَسْوَدَ وَحَيَّةِ وَعَقْرَبِ، وَمِنْ شَرِّ سَاكِنِ الْبَلَدِ، وَمِنْ قَرٍ وَالِدِ وَمَا وَلَدَ .
”O jord, Allah är min Herre och din Herre. Jag söker skydd hos Allah från ditt onda, från det ondasom döljer sig i ditt inre, från det onda hos allt som har skapats i dig, från det onda hos allt som rör sig över dig, från det onda hos varje lejon och vilddjur, från det onda hos giftiga ormar och skorpioner, från stadsbornas onda och från det onda hos varje far och barn. – Ahmad och Abu Dawud.
Vad resenären ska säga när han stannar någonstans: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade att resenären, när han stannar någonstans, ska säga:
أَعْوَذُ بِكَلِمَاسِ اللَّهِ التَّامَّاتِ كَلِهَا مِنْ شَرِّ مَا خَلَقَ لَمْ يَضُرُهُ شَيْءٌ
”Jag söker skydd hos Allahs alla fullkomliga ord från det onda i det Han har skapat.” Då kommer ingen skada att drabba honom på något sätt förrän han lämnar den platsen. – Alla autentiska hadithsamlingar utom al-Bukhari och Abu Dawud.
När resenären får syn på en plats eller en by och vill gå in där, ska han läsa följande bön: ʿAtaʾ sade: Kaʿb svor vid Allah, som lät havet klyvas för Musa, och sade: Suhayb har berättat för honom att Allahs Sändebud ﷺ varje gång han fick syn på en ort och ville gå in där, såg mot den och sade:
اللهم رب السموات السبع وما أقلَلْنَ، وَرَبُّ الأَرضين السبع ومَا أَقْلَلْنَ، وَرَبِّ الشَّيَاطِينِ وَمَا أَضْلَلْنَ، وَرَبُّ الرِّيَاحِ وَمَا ذَرَيْنَ أَسْأَلُكَ خَيْرَ هَذِهِ الْقَرْيَةِ وَخَيْر أَهْلِهَا وَخَيْرَ مَا فِيهَا وَنَعُوذُ بِكَ مِنْ شَرِّمًا وَشَرِّ أَهْلِهَا وَشَرِّ مَا فِيهَا .
”O Allah! Du är Herren över de sju himlarna och allt som finns under deras skugga, Herren över de sju jordarna och allt som de bär, Herren över Satan och dem som han vilseleder, Herren över vindarna och allt som de för bort. Jag ber Dig om det goda i denna ort och allt som finns i den, och jag söker skydd hos Dig från det onda hos invånarna i denna by och från det onda i allt som finns i den.” – an-Nasaʾi, Ibn Hibban och al-Hakim.
Ibn ʿUmar berättade: Vi färdades tillsammans med Allahs Sändebud ﷺ. Varje gång han fick syn på en ort och ville gå in i den, sade han tre gånger:
اللهم بارك لَنَا فِيهَا اللَّهمَّ ارْزُقْنَا جَنَاهَا، وَحَيْنَا إِلَى أَهْلِهَا وَحَيْبُ صَالِحِي أَهْلِهَا إِلَيْنَا.
”O Allah, skänk oss godhet och välsignelse i denna by (tre gånger). O Allah, låt oss äta av denna bys frukter, gör oss älskade hos dess invånare och gör dess rättfärdiga invånare älskade av oss.” – at-Tabarani.
ʿAisha berättade: När Allahs Sändebud ﷺ fick syn på en ort som han ville gå in i, sade han:
الله إِنِّي أَسْأَلُكَ مِنْ غَيْرِ مُلوهِ وَغَيْرِ مَا جَمَعْتَ فِيهَا ، وَأَعُوذُ بِكَ مِنْ قَرْهَا وَقَرْ مَا جَمَعْتَ فِيهَا اللَّه ارزَقْنَا جَنَاهَا وَأَعِلْنَا مِنْ وَبَاهَا ، وَحَبِبْنَا إِلَى أَهْلِهَا، وَحَيْب صَالِحِي أَهْلِهَا إِلَيْنَا .
“O Allah, jag ber Dig om det goda i denna ort och i allt som Du har lagt där, och jag söker skydd hos Dig från allt ont i denna ort och i allt som Du har lagt där. O Allah, låt oss äta frukterna från denna ort. Skydda oss från dess olyckor, prövningar och sjukdomar. Gör oss älskade hos dess invånare och gör dess rättfärdiga invånare älskade hos oss.” – Ibn al-Sunnī.
Det som resenären ska säga under nattens sista del: Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade: När Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befann sig på resa och natten föll brukade han säga:
سمعَ سَامِع بِحَمْدِ اللهِ وَحَسَى بَلَالِهِ عَلَيْنَا رَبَّنَا صَاحِبْنَا وَأَفْضِلُ عَلَيْنَا، عَائِنَا بِاللَّهِ مِنَ النَّارِ .
“Det finns ett vittne till vår lovprisning av Allah och till vår lovprisning av Hans goda välsignelser. O vår Herre, var med oss och visa oss barmhärtighet. Vi söker skydd hos Allah från helvetet.” – Muslim.
Det som resenären ska säga när han bestiger en höjd, går ned till en lägre plats eller återvänder: al-Bukhārī återberättade från Jābir, må Allah vara nöjd med honom: När vi steg upp brukade vi säga ”Allāhu akbar”, och när vi gick ned brukade vi säga ”Subḥān Allāh”.
al-Bukhārī återberättade från Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, när han återvände från vallfärden eller en resa brukade säga ”Allāhu akbar” tre gånger när han besteg ett högt bergspass eller gick ned till en lägre plats. Därefter sade han:
لا إلهَ إِلَّا اللَّهَ وَحدَهُ لا شَرِيكَ لَهُ، لَهُ الْمُلْكُ وَلَهُ الْحَمْدُ وَهُوَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ، أَيبُونَ تَالِبُونَ عَابِدُونَ سَاجِدونَ، لِرَبِّنَا حَامِدُونَ صَدَقَ الله وعده، ونَصَرَ عَبْدَهُ، وَهَزَمَ الْأَحْزَاب وحده .
“Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och den Ende. Han har ingen medhjälpare. Väldet tillhör Honom allena. Honom allena tillkommer lovprisningen. Han är allsmäktig. Vi har återvänt, vi har ångrat oss, vi dyrkar, vi faller ned i سجود, och vi lovprisar vår Herre. Allah har uppfyllt sitt löfte, hjälpt Sin tjänare och ensam besegrat alla fiendestyrkor.
Vad resenären ska säga när han stiger ombord på ett fartyg: Ibn al-Sunnī har återberättat från Husayn (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: När min ummah stiger ombord på ett fartyg ska de läsa denna åkallan, som kan skydda dem från att drunkna:
يسى اللهِ مَجْر مَا وَمَرْسَامًا إِن ربى الغفور رحيم
I Allahs namn sker detta fartygs färd och dess ankring. Min Herre är sannerligen Förlåtande och Barmhärtig) Därefter brukade han läsa denna vers:
وَمَا قَدَرُوا اللهَ حَقَّ قَدْرِهِ، وَالْأَرْضِ جَمِيعًا قَبْضَتُهُ يَوْمَ الْقِيَامَةِ وَالسَّمَوَاتِ مَطْوِيَّاتِ بِيَمِينِهِ سُبْحَانَهُ وتَعَالَى عَمَّا يُشْرِكُونَ .
“De har inte värderat Allah så som Han förtjänar. På Uppståndelsens dag kommer hela jorden att vara i Hans grepp, och himlarna kommer att vara hoprullade i Hans högra hand. Ära vare Honom, Han är upphöjd och stor, och fri från det de sätter vid Hans sida.”
När havet är stormigt är det förbjudet att färdas till havs: Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Om någon klättrar upp på taket till ett hus som saknar en mur runtom och faller ned därifrån på natten och dör, avsäger sig Allah ansvaret för hans beskydd. Och den som ger sig ut på en färd över ett stormigt hav och dör, från honom avsäger sig Allah också allt ansvar. – Ahmad.
Åttonde kapitlet: Hajj
Hajj
1. Hajjens status och obligatoriska karaktär
Allah den Allsmäktige har sagt:
إن أَوَّلَ بَيْرٍ وَضعَ لِلنَّاسِ الذِي بِمَكَّةَ مُبَارَكًا وَهُدًى لِلْعَالَمِينَ فِيْهِ أَيَا بَيِّنَاتٍ مَقَامَ إِبْرَاهِيمَ وَمَن تَعْلَهُ كَانَ أَمِنَا. وَلِلَّهِ عَلَى النَّاسِ مِع الْبَيْتِ مَنِ اسْتَطَاعَ إِلَيْهِ سَبِيلًا، وَمَنْ كَفَرَ فَإِنَّ اللَّهَ غَنِي عن العالمين .
”Det första hus som upprättades för människorna är det som ligger i Bakka (Mecka). Det är välsignat och en vägledning för alla världar. Där finns tydliga tecken, såsom Ibrahims ståplats. Den som träder in i detta hus ska vara trygg. Det är människornas plikt gentemot Allah att vallfärda till detta hus, för den som har möjlighet att ta sig dit. Och den som förnekar detta bör veta att Allah är oberoende av hela världens invånare.”
Hajj är att bege sig till Mecka för att utföra tawaf, saʿy, vistelsen på Arafat och alla andra former av dyrkan, i syfte att följa Allahs befallning och vinna Hans välbehag. Det är en av islams fem grundläggande och obestridligt obligatoriska plikter. Om någon förnekar att hajj är obligatoriskt ska han betraktas som otrogen och som någon som har lämnat islam. Enligt de flesta lärda blev hajj obligatoriskt under det sjätte hijriåret, eftersom denna vers uppenbarades just det året:
وَأَتِمُوا الْحَجَّ وَالْعُمْرَةَ لِلَّهِ .
”Fullgör hajj och umra för Allahs skull.”
Enligt Ibn al-Qayyim blev hajj obligatorisk under det nionde eller tionde hijriåret.
Hajjs förträfflighet: I olika hadither av Allahs Sändebud ﷺ uppmuntras man att utföra hajj. Här återges några sådana hadither:
Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Allahs Sändebud ﷺ tillfrågades: ”Vilken handling är bäst?” Han svarade: ”Att tro på Allah och Hans Sändebud.” Han tillfrågades: ”Vad därefter?” Han svarade: ”Jihad på Allahs väg.” Han tillfrågades: ”Och sedan?” Han svarade: ”En hajj som är värd att godtas.” En hajj som är värd att godtas (hajj mabrur) är en hajj som inte blandas med någon synd. Hasan sade: ”Hajj mabrur är den hajj efter vilken en människa återvänder likgiltig inför denna värld och med ett större intresse för det kommande livet.”
I en berättelse sägs det att hajj mabrur är den hajj där människor bjuds på mat och man talar med ödmjuka ord.
I olika hadither likställs hajj med jihad. Till exempel berättas det från Hasan ibn Ali, må Allah vara nöjd med honom, att en man kom till Allahs Sändebud ﷺ och sade: ”Jag är feg och svag.” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Kom då till en jihad där det inte finns någon vapengegg. Det är hajj.” – at-Tabarani.
Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den jihad som passar de svaga, de äldre och kvinnorna är hajj.” – an-Nasa’i.
Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”O Allahs Sändebud ﷺ, du anser ju jihad vara den bästa handlingen. Varför ska då inte vi kvinnor utföra jihad?” Han sade: ”Den bästa jihad för er är hajj mabrur.” – al-Bukhari och Muslim.
Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”O Allahs Sändebud ﷺ, kan vi inte utföra jihad och strida tillsammans med er?” Han sade: ”Den bästa och vackraste jihad för er är hajj mabrur.” Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Efter att ha hört detta från Allahs Sändebud ﷺ har jag aldrig mer avstått från hajj.” – al-Bukhari och Muslim.
I flera hadither har det kommit att hajj utplånar synder. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade exempelvis att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som genomför hajj utan att begå någon oanständig handling eller synd återvänder hem som ett nyfött barn, det vill säga i ett syndfritt tillstånd.” – al-Bukhari och Muslim.
Amr ibn al-As sade: När Allah lät islam tränga in i mitt hjärta gick jag till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Jag sade till honom: ”Räck fram din hand, så svär jag dig trohetsed.” Han räckte fram sin hand, men jag drog tillbaka min. Han sade: ”Vad är det med dig, Amr?” Jag sade: ”Jag vill att mina tidigare synder ska förlåtas.” Han sade: ”Vet du inte att islam utplånar allt som föregick det? Även hijra utplånar allt som föregick den. Och hajj utplånar allt som föregick den.” – Muslim.
Det berättas från Abdullah ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Utför hajj och umra efter varandra, för de avlägsnar synderna liksom smedens blåsbälg avlägsnar rost från järn, guld och silver. Belöningen för en accepterad hajj är inget annat än paradiset.” – an-Nasai och at-Tirmidhi.
Pilgrimerna är Allahs sändebuds och gäster. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”De som utför hajj och umra är Allahs sändebud och gäster. Om de ber Allah om något, besvarar Han deras bön, och om de ber om förlåtelse, förlåter Han dem.” – an-Nasai, Ibn Majah, Ibn Khuzayma och Ibn Hibban. Enligt Ibn Khuzayma och Ibn Hibbans formulering finns det tre grupper som är Allahs sändebud: den som utför hajj, den som utför umra och den som kämpar på Allahs väg.
Belöningen för hajj är paradiset. Det finns flera hadither om detta.
Al-Bukhari och Muslim återger från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”En umra till nästa är en försoning för alla synder som begås däremellan. Och belöningen för en accepterad hajj är inget annat än paradiset.”
Det berättas från Jabir, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Detta hus, Kaba, är islams pelare. Den som ger sig av för att utföra hajj eller umra till detta hus står under Allahs särskilda beskydd. Om Allah låter honom dö under denna tid, låter Han honom träda in i paradiset. Och om Han låter honom återvända hem, låter Han honom återvända med riklig belöning och krigsbyte.”
Belöningen för att spendera pengar på hajj är stor. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Att spendera pengar på hajj är som att spendera pengar på Allahs väg. För varje dirham får man sjuhundrafaldig belöning.” – Ibn Abi Shayba, Ahmad, at-Tabarani och al-Bayhaqi.
Hajjens obligatoriska karaktär
De lärda är eniga om att det inte är nödvändigt att utföra hajj flera gånger. Hajj är endast obligatorisk en gång under livet. Om man däremot avlägger ett löfte är det obligatoriskt att uppfylla det. Om någon frivilligt utför hajj ytterligare en gång blir den en nafl-handling. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, höll följande tal inför oss: ”O människor! Allah har gjort hajj obligatorisk för er. Utför därför hajj.” Då frågade en man: ”O Allahs Sändebud, varje år?” Allahs Sändebud förblev tyst. Mannen upprepade frågan tre gånger. Därefter sade Allahs Sändebud: ”Om jag hade sagt ja, skulle det ha blivit obligatoriskt varje år, men ni skulle inte ha klarat det.” Sedan sade han: ”Fråga mig inte om sådant som jag inte har nämnt. De som levde före er gick under på grund av att de ställde alltför många frågor till sina profeter och sändebud. De gick under på grund av att de motsatte sig sina profeter. När jag därför befaller er något, ska ni följa det så långt ni förmår. Och när jag förbjuder er något, ska ni avstå från det.” – Bukhari och Muslim.
Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Allahs Sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, höll ett tal inför oss. Han sade: ”O människor! Hajj har gjorts obligatorisk för er.” Då reste sig Aqra ibn Habis och sade: ”O Allahs Sändebud, varje år?” Han sade: ”Om jag hade sagt det, skulle det ha blivit obligatoriskt varje år, men även om det hade blivit obligatoriskt skulle ni inte ha klarat det. Hajj är obligatorisk endast en gång. Om man gör mer än så är det nafl.” – Ahmad, Abu Dawud, Nasa’i och Hakim.
Ska hajj utföras omedelbart när den blir obligatorisk eller får den skjutas upp? Shafi‘i, Thawri, Awza‘i och Muhammad anser att hajj kan utföras när som helst under livet. Den som har blivit ålagd hajj begår ingen synd om han skjuter upp den. Om han utför den när som helst före sin död har han uppfyllt skyldigheten. Detta eftersom Allahs Sändebud sköt upp hajj till det tionde hijriåret. Hans hustrur och ett stort antal följeslagare utförde också hajj tillsammans med honom, trots att hajj hade blivit obligatorisk under det sjätte hijriåret. Om hajj hade varit omedelbart obligatorisk skulle han inte ha skjutit upp den. Imam Shafi‘i sade: ”Av detta drar vi slutsatsen att hajj är obligatorisk en gång under livet. Den blir obligatorisk när man uppnår vuxen ålder och det räcker att utföra den före döden.” Abu Hanifa, Malik, Ahmad, vissa imamer inom Shafi‘i-madhhaben och Abu Yusuf anser däremot att hajj blir omedelbart obligatorisk. Detta grundar de på en berättelse från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, enligt vilken Allahs Sändebud sade: ”Den som beslutar sig för att utföra hajj bör skynda sig att utföra den. En person kan nämligen drabbas av sjukdom, hans riddjur kan gå förlorat eller nya angelägenheter kan uppstå.” – Ahmad, Bayhaqi, Tahawi och Ibn Majah. Allahs Sändebud sade också: ”Skynda er att utföra den obligatoriska hajj, eftersom ni inte vet vad som kan hända någon av er.” – Ahmad och Bayhaqi. I Bayhaqis hadith sägs: ”Ingen vet när någon drabbas av sjukdom eller får ett behov.” De som anser att hajj blir omedelbart obligatorisk tolkar denna hadith som ett bevis för att det är mustahabb att utföra hajj omedelbart. De anser att det är mustahabb för den som har ålagts hajj att skynda sig att utföra den så mycket som möjligt.
2. Villkoren för att hajj ska bli obligatorisk
Fakiherna är eniga om att följande villkor måste vara uppfyllda för att hajj ska bli obligatorisk:
1. Att vara muslim, 2. att ha uppnått vuxen ålder, 3. att vara vid sina sinnens fulla bruk (inte vara sinnessjuk), 4. att vara fri (inte vara slav), 5. att ha ekonomisk och fysisk förmåga.
För den som inte uppfyller dessa villkor är hajj inte obligatorisk. Att vara muslim, ha uppnått vuxen ålder och vara vid sina sinnens fulla bruk är nödvändiga villkor för att utföra alla former av dyrkan.
Det återges i en hadith att Allahs Sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, sade: ”Ingen synd eller god gärning skrivs för tre personer: den sovande tills han vaknar, barnet tills det uppnår vuxen ålder och den sinnessjuke tills han återfår sitt förstånd.”
Frihet är ett villkor för att hajj ska bli obligatorisk. Detta är eftersom det är en form av dyrkan som kräver lång tid och för vilken man måste ha förmåga. Slaven är emellertid upptagen med att uppfylla sin herres skyldigheter och har inte den nödvändiga förmågan. Förmåga är ett villkor, eftersom Allah säger:
وَلِلَّهِ عَلَى النَّاسِ حَجَّ الْبَيْتِ مَنِ اسْتَطَاعَ إِلَيْهِ سَبِيلاً .
”Det är människornas plikt inför Allah att utföra hajj till Kaba, för den som har möjlighet att ta sig dit.”
Hur ska förmågan fastställas? Den förmåga som är ett av villkoren för att hajj ska bli obligatorisk fastställs utifrån följande omständigheter:
1. Att den berörda personen är fysiskt frisk. Om personen är oförmögen att utföra hajj på grund av hög ålder, funktionsnedsättning eller invaliditet, eller på grund av en sjukdom som det inte finns hopp om att bota, måste han låta någon annan utföra hajj å hans vägnar, förutsatt att han har de nödvändiga ekonomiska medlen. Detta kommer att behandlas längre fram i kapitlet om att utföra hajj för någon annans räkning.
2. Att vägen till och från hajj är säker, så att pilgrimernas liv och egendom är skyddade. Om det finns risk för livet på grund av rövare eller en epidemi, eller om det finns rädsla för att pengar och egendom ska rånas, ska personen anses sakna möjlighet att utföra hajj.
Det råder oenighet om huruvida de skatter, avgifter och liknande som tas ut längs vägen räknas som en giltig ursäkt för att befrias från hajj. Enligt ash-Shafi‘i och andra är detta en giltig ursäkt för att slippa hajj, oavsett hur litet belopp som tas ut. Enligt den malikitiska rättsskolan räknas det inte som en ursäkt. Men om detta äventyrar hajjresenärens liv, gör resan omöjlig eller tas ut upprepade gånger, räknas det som en ursäkt.
3, 4. Hajjresenären måste ha de nödvändiga ekonomiska medlen och ett färdmedel. Medlen måste vara tillräckliga för att han ska kunna hålla sig fysiskt frisk och, efter att ha tillgodosett sina grundläggande behov, försörja dem vars utgifter han ansvarar för. Detta gäller för tiden fram till dess att han har utfört sin obligatoriska hajj och återvänt hem. Med grundläggande behov avses kläder, bostad, färdmedel och de redskap som krävs för att utföra yrket. (Kläder som används, nödvändiga möbler och bostaden – hur stor eller överflödig den än må vara – får inte säljas för hajjens skull.)
När det gäller färdmedlet ska det vara lämpligt för både resan dit och återresan, vare sig färden sker landvägen, sjövägen eller med flyg. Detta gäller den person vars hem ligger så långt bort att han inte kan färdas till fots. För den vars hem ligger så nära Mecka att han kan ta sig dit till fots är det inte ett villkor att ha ett särskilt färdmedel, eftersom avståndet är så kort att resan kan göras till fots. Det framgår av vissa hadither att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med förmågan att ta sig till hajj avsåg ett färdmedel och tillräckliga medel för hajjens utgifter. Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Det frågades: ’Allahs sändebud, vad innebär förmågan att ta sig dit?’ Allahs sändebud sade: ’Ett färdmedel och pengar för alla hajjens utgifter.’” – ad-Daraqutni.
Det har återberättats från Ali, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som har möjlighet att nå Allahs hus, eftersom han äger de nödvändiga medlen för hajjens utgifter och ett färdmedel, men ändå inte utför hajj – om han dör som jude eller dör som kristen spelar det ingen roll. Allah har nämligen sagt: ’Den som har möjlighet att ta sig till Allahs hus är skyldig att utföra hajj, en plikt från Allah.’” – at-Tirmidhi.
Även om alla dessa hadither om färdmedel och färdkost är svaga, har de flesta lärda ändå fastställt att tillgång till ett färdmedel och pengar för att bekosta vallfärden är ett villkor för dem som bor långt borta och vill utföra hajj. Den som alltså inte har tillgång till ett färdmedel och inte har pengar för kostnaderna är inte skyldig att utföra hajj.
Ibn Taymiyya sade: Vissa av dessa hadither har återberättats med en tillförlitlig isnad och andra med en bristfällig isnad. Men de visar tydligt att skyldigheten att utföra hajj beror på tillgång till färdmedel och färdkost, det vill säga möjlighet till resa och pengar för att bekosta vallfärden – även om Guds Sändebud visste att många människor kunde utföra hajj till fots.
Dessutom avsåg Allah den Upphöjde, med orden: ”den som har möjlighet att ta sig till Guds hus”, antingen den sorts förmåga som är ett villkor för alla former av dyrkan, det vill säga en allmän förmåga, eller någon ytterligare förmåga. Om det första hade avsetts, skulle det inte ha funnits något behov av att föreskriva detta villkor, eftersom det inte föreskrevs i verserna om bönen och fastan. Därför står det klart att någon ytterligare förmåga avses. Och det kan inte vara något annat än ekonomisk förmåga.
Ytterligare en sak bör nämnas här. Hajj är en form av dyrkan som kräver att man färdas en betydande sträcka. Därför beror skyldigheten att utföra den på tillgång till färdkost och färdmedel, liksom jihad. Om jihad säger Allah:
وَلَا عَلَى الَّذِينَ لَا يَجِدُونَ مَا يُنْفِقُونَ حَرَجٌ إِلَى قَوْلِهِ : وَلَا عَلَى الَّذِينَ إِذَا مَا أَتُوكَ لِتَحْمِلَمُ قلت لَا أَجِلُ مَا أَحْمِلُكُمْ عَلَيْهِ .
”Det är ingen synd för de svaga, de sjuka och de som inte har möjlighet att bekosta färden, om de är uppriktiga mot Allah och Hans Sändebud. Det finns ingen grund för att rikta klander mot de rättfärdiga. Allah är ständigt förlåtande och barmhärtig.”
”Det finns ingen synd för dem som kom till dig för att du skulle ordna färdmedel åt dem, varpå du sade: ’Jag har inget färdmedel som jag kan låta er rida på …’”
I verket al-Muhadhdhab sägs det att om någon har fått tillräckligt med pengar för att skaffa färdmedel och färdkost, men behöver dessa pengar för att betala en skuld, är han ändå inte skyldig att utföra hajj, oavsett om skulden ska betalas omedelbart eller senare. En skuld som ska betalas omedelbart måste han nämligen betala genast, medan hajj kan utföras senare. Därför ges betalningen av skulden företräde framför hajj. Även en skuld som ska betalas senare förblir en skyldighet för honom. Om han använder dessa pengar till hajj kommer han inte längre att ha de pengar som behövs för att betala skulden. Om han behöver pengarna för att köpa ett hus, och ett sådant hus är nödvändigt för honom, eller om familjen behöver en hushållstjänare, är han inte heller skyldig att utföra hajj. Om han behöver gifta sig och fruktar att han annars ska falla i otukt, bör han också gifta sig först, eftersom detta behov är omedelbart. Om han behöver pengarna för handelsvaror, så att han genom handel kan få inkomster till sina nödvändiga utgifter, råder det delade meningar om saken. Enligt Abu al-Abbas är han inte skyldig att utföra hajj, eftersom detta är nödvändigt för honom på samma sätt som en hushållstjänare och ett hus. I al-Mughni sägs det däremot att om någon har en långfristig skuld att fordra och gäldenären betalar honom på ett sätt som ger honom tillräckligt för att utföra hajj, blir hajj obligatorisk för honom, eftersom han då har möjlighet att utföra den. Om pengarna däremot finns hos en behövande person eller om det är omöjligt att driva in skulden, är hajj inte obligatorisk. Enligt shafiiterna är en person inte skyldig att ta emot ett färdmedel som någon annan erbjuder honom utan kostnad. Att ta emot det kan nämligen utsätta honom för att givaren senare förebrår honom för det, och det är svårt att bära risken för sådana förebråelser. Om hans barn däremot är berett att ge honom pengar som gör det möjligt för honom att utföra hajj, blir hajj obligatorisk för honom, eftersom han då kan utföra den utan rädsla för förebråelser. Hanbaliterna säger: Det är inte nödvändigt att utföra hajj genom att ta emot en gåva från någon annan, och genom en sådan gåva anses personen inte ha möjlighet att utföra hajj, oavsett om givaren är en nära anhörig eller en främmande person och oavsett om han ger honom ett färdmedel, färdkost eller kontanta pengar.
5. Det får inte finnas något som hindrar en från att bege sig till hajj, såsom fängslande och förtryck från någon regering eller makthavare.
Hajj för minderåriga och slavar
Hajj är inte obligatorisk för slavar eller minderåriga. Men om de utför hajj är den giltig. När hajj blir obligatorisk för dem enligt islam befrias de dock inte från skyldigheten. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: Om ett barn eller en pojke utför hajj och därefter blir könsmogen, måste han utföra hajj på nytt när hajj blir obligatorisk för honom. Om en slav utför hajj och därefter blir fri, måste han utföra hajj på nytt. – At-Tabarani. Sa’ib ibn Yazid sade: Min far utförde avskedshajj tillsammans med Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Då var jag sju år. Ahmad, al-Bukhari och at-Tirmidhi. At-Tirmidhi sade dessutom: De lärda är eniga om att om ett barn utför hajj innan det blir könsmoget, måste det efter könsmognaden
utföra hajj på nytt. På samma sätt måste en slav som utför hajj medan han fortfarande är slav och därefter blir fri utföra hajj på nytt när han uppnår förmåga att göra det. Det har återberättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: En kvinna gick till Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med ett barn och frågade: Kan detta barn utföra hajj? Han svarade: Ja. De flesta lärda anser att en minderårig pojke får belöning för dyrkan och goda gärningar, och att detta skrivs upp i hans gärningsbok. Hans dåliga gärningar skrivs däremot inte upp, och han straffas inte för dem. Umar, må Allah vara nöjd med honom, hade samma uppfattning. Men du får belöning för det, det vill säga för att du hjälper barnet att utföra hajj och undervisar det.
Jabir, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Vi utförde hajj tillsammans med Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Kvinnor och barn var också med oss. Vi läste talbiya för deras räkning och kastade stenarna för deras räkning. Ahmad och Ibn Majah.
Om barnet eller pojken är något så när förståndig och har förmåga att skilja mellan rätt och fel, ska han själv gå in i ihram och själv utföra alla hajjens plikter. Annars ska hans vårdnadshavare gå in i ihram för hans räkning, läsa talbiya för hans räkning, utföra tawaf och sa’i för hans räkning, uppehålla sig vid Arafat och kasta stenarna för hans räkning.
Om han blir könsmogen före uppehållet vid Arafat eller blir könsmogen medan han befinner sig där, behöver han inte utföra hajj på nytt. Detsamma gäller slaven när han blir fri. Malik och Ibn al-Mundhir anser att han måste utföra hajj på nytt, eftersom ihram hade påbörjats frivilligt och inte förvandlas till en obligatorisk hajj.
Kvinnans hajj: Hajj är obligatorisk för kvinnor liksom för män, om alla villkor för att hajj ska vara obligatorisk är uppfyllda. Dessa villkor har nämnts tidigare. För kvinnan tillkommer villkoret att hennes make eller en manlig mahrem måste följa med henne till hajj. Mahrem betyder en person som hon för alltid är förbjuden att gifta sig med, såsom en bror, far, son eller annan nära släkting – till exempel hennes farbror, brorson, systerson och liknande.
Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: Ingen man får vara ensam med en kvinna utan en mahrem som följeslagare, och ingen kvinna får resa utan en mahrem. Då reste sig en man och sade: Guds sändebud, min hustru har gett sig av för att utföra hajj, medan jag har anmält mig till ett visst krigståg. Guds sändebud sade: Gå och utför hajj tillsammans med din hustru. Al-Bukhari och Muslim. Denna befallning från Guds sändebud är en rekommendation, eftersom det inte är obligatoriskt för maken eller mahrem att resa tillsammans med hustrun eller kvinnan. Hajjresan kräver nämligen stor ansträngning och stora utgifter, och ingen är skyldig att bekosta och anstränga sig för att hjälpa någon annan att fullgöra dennes obligatoriska plikt.
Yahya ibn Ubbad sade: En kvinna från Rayy skrev till Ibrahim al-Nakha’i: ”Jag har ännu inte utfört hajj, som är en av islams främsta gudstjänster. Jag har tillräckliga tillgångar, men ingen mahram som kan följa med mig.” Han svarade henne: ”Du tillhör dem för vilka Allah inte har öppnat vägen till att utföra hajj.”
Enligt Abu Hanifa och hans lärjungar, Ibrahim al-Nakha’i, al-Hasan, al-Thawri, Ahmad och Ishaq är det ett nödvändigt villkor för att hajj ska vara obligatoriskt för kvinnor och för att de ska anses ha möjlighet att utföra hajj att de har en make eller en mahram som följer med dem.
Hafiz Ibn Hajar sade: Den välkända uppfattningen inom den shafiitiska rättsskolan är att det är ett villkor att kvinnan har en make, en mahram eller pålitliga kvinnliga reskamrater. Några har sagt att det räcker med en kvinnlig reskamrat, om hon är pålitlig. I al-Karabisis och al-Muhadhdhab sägs det att det är tillåtet för en kvinna att resa ensam om vägen är säker. Allt detta gäller emellertid obligatorisk eller nödvändig hajj och umra.
I verket Subul al-Salam sägs det: En grupp imamer har sagt att det är tillåtet för en äldre kvinna att resa utan en mahram som följer med henne. Som bevis för uppfattningen att en kvinna får resa utan make eller mahram om hon har en pålitlig reskamrat eller om vägen är säker åberopas den hadith som al-Bukhari återger från Adi ibn Hatim. Adi sade: ”Jag var hos Allahs Sändebud när en man kom till honom och klagade över sin hunger. En stund senare kom en annan man och klagade över att han hade blivit överfallen av rövare. Allahs Sändebud sade: ’Adi, har du sett Hira?’ (Det är namnet på en by nära Kufa.) Adi sade: ’Jag har inte sett det, men jag har hört namnet.’ Allahs Sändebud sade: ’Om du får ett långt liv kommer du säkert att se en kvinna resa ensam från Hira till Mecka och göra tawaf runt den heliga Kaba. Hon kommer inte att frukta någon annan än Allah.’
Som ytterligare bevis sägs det att Umar, efter att ha utfört sin sista hajj, gav Allahs Sändebuds hustrur tillstånd att utföra hajj och skickade Uthman och Abd al-Rahman ibn Awf med dem. Uthman tillkännagav: ’Se upp! Låt ingen komma nära de troendes mödrar eller titta på dem.’ De befann sig då i sina respektive kamelhowdah.”
Om en kvinna reser ensam och utför hajj utan att ha sin make eller en mahram med sig, är hennes hajj giltig. I Subul al-Salam sägs det att Ibn Taymiyya sade: En kvinnas hajj utan mahram och en oförmögen persons hajj är giltiga. Sammanfattningsvis: de som inte är skyldiga att utföra hajj på grund av bristande möjlighet – såsom den fattige, den sjuke, den lame, den vars alla ägodelar har plundrats av rövare och den kvinna som inte har fått någon mahram som följer med henne – när de utför hajjens alla plikter, är det tillräckligt för dem. Bland dem finns emellertid vissa som utför hajj på ett mycket rättskaffens sätt, såsom den som utför hajj till fots. Det finns också sådana som utför hajj på ett ekonomiskt otillbörligt sätt, såsom den som utför hajj genom att tigga, och kvinnan som utför hajj utan en mahram som följer med henne. Hajj är giltig för dem alla, eftersom förutsättningen för hajj finns hos dem. Om någon synd har begåtts kan den ha begåtts under resan, inte i själva handlingen. I al-Mughni sägs det: Om den oförmögne, trots svårigheter och utan färdkost eller riddjur, ger sig av och utför hajj, är hans hajj giltig och tillräcklig.
Hustruns tillstånd från maken för att utföra hajj: Även om hajj är obligatorisk för hustrun är det rekommenderat att hon ber maken om tillstånd för att utföra den. Om han ger henne tillstånd är saken självklar: hon ska ge sig av för att utföra hajj. Om han inte ger henne tillstånd ska hon ändå ge sig av för att utföra hajj utan hans tillstånd, eftersom maken inte har rätt att hindra den obligatoriska hajj. Hajj är en gudstjänst som har blivit obligatorisk för hustrun, och det är inte tillåtet att lyda en skapad varelse genom att vara olydig mot Skaparen. När hustrun utför en gudstjänst ska hon genast fullgöra hajj. Liksom hon har rätt att be bönen vid den första tiden har hon också rätt att utföra hajj. Ingen får hindra henne eller tvinga henne att skjuta upp den. Detsamma gäller den hajj som blivit obligatorisk genom ett löfte, eftersom även den är obligatorisk för hustrun på samma sätt som den obligatoriska hajj.
Maken har däremot rätt och möjlighet att hindra henne från en frivillig hajj. Al-Daraqutni återger från Ibn Umar: En kvinna hade både en make och tillgångar, men hennes make tillät henne inte att resa till hajj. Allahs Sändebud sade om henne: ”Hon får inte resa till hajj utan makens tillstånd.”
Om en person dör utan att ha utfört den obligatoriska eller nödvändiga hajj – det vill säga om hajj var obligatorisk för honom eller om han hade avlagt ett löfte att utföra hajj men dog innan han hann fullgöra den – är det hans förmyndares skyldighet att bekosta och utse någon ur den avlidnes kvarlåtenskap som utför hajj för hans räkning, på samma sätt som det är förmyndarens ansvar att betala hans skulder.
Ibn Abbas återberättade: En kvinna från Juhayna kom till Allahs Sändebud och sade: ”Min mor hade avlagt ett löfte att utföra hajj, men hon dog innan hon hann utföra den. Kan jag nu fullgöra hajj för hennes räkning?” Allahs Sändebud sade: ”Ja, utför hajj för hennes räkning. Om din mor hade haft en skuld, skulle du då inte ha betalat den? Betala Allahs skuld. Allah har störst rätt att få sin skuld återbetald.” – al-Bukhari.
Denna hadith visar att om den avlidne var skyldig att utföra obligatorisk eller nödvändig hajj, måste den utföras för hans räkning, oavsett om han hade testamenterat detta eller inte. Varje skuld måste nämligen ovillkorligen betalas. På samma sätt är det obligatoriskt att betala ekonomiska skyldigheter såsom botgöring, zakat och löften. Detta är uppfattningen hos Ibn Abbas, Zayd ibn Thabit, Abu Hurayra och al-Shafi’i. Om hajj och en skuld sammanfaller, men kvarlåtenskapen inte räcker till att betala båda, ska hajj ges företräde. Allahs Sändebud sade nämligen: ”Det är viktigast att betala det som Allah har rätt till.”
Enligt imam Malik är det obligatoriskt att låta utföra hajj för den avlidnes räkning endast när den avlidne har testamenterat detta. Eftersom hajj är en gudstjänst där fysisk ansträngning spelar den främsta rollen, kan den enligt honom inte utföras genom en ställföreträdare. Om den avlidne har testamenterat detta ska hajj bekostas med en tredjedel av kvarlåtenskapen.
Ställföreträdande hajj: Den som har fått möjlighet att genomföra hajj men senare blir oförmögen på grund av sjukdom eller ålderdom måste låta någon annan utföra hajj å hans vägnar. Detta beror på att han har gett upp hoppet om att kunna genomföra hajj på grund av sin oförmåga. Därför likställs han med en avliden person. Någon annan ska utföra hajj å hans vägnar. I hadithen från al-Fadl ibn Abbas sägs nämligen att en kvinna från Khath’am-stammen under avskedshajjen sade: ”Allah har ålagt Sina tjänare hajj. Men min far har blivit så gammal att han inte ens kan sitta stadigt på en kamel. Kan jag då utföra hajj som hans ställföreträdare?” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom,
sade: ”Ja.” – Alla de autentiska hadithsamlingarna.
At-Tirmidhi sade: Flera hadither med autentiska överleveringskedjor har återberättats från Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i denna fråga. De flesta lärda, däribland Profetens följeslagare, handlar enligt denna hadith och anser att det är nödvändigt att utföra ställföreträdande hajj för en avliden person. Ath-Thawri, Ibn al-Mubarak, ash-Shafi’i, Ahmad och Ishaq förespråkar också denna uppfattning.
Malik sade: Ställföreträdande hajj ska utföras först när personen har testamenterat att hajj ska utföras å hans vägnar. Ahmad, de hanafitiska och shafiitiska lärda samt Ibn al-Mubarak och några andra sade att ställföreträdande hajj får utföras för en levande person som blivit oförmögen att genomföra hajj på grund av ålderdom. Av den ovan nämnda hadithen framgår att kvinnor får utföra hajj å en kvinnas eller en mans vägnar. Det finns inget i Koranen eller haditherna som motsäger detta.
När en funktionshindrad, förlamad eller långvarigt sjuk person blir frisk och arbetsför: Om en sjuk person låter någon annan utföra ställföreträdande hajj åt honom och därefter blir frisk, är han befriad från sin obligatoriska hajj. Han behöver inte utföra hajj en andra gång, eftersom det annars skulle innebära att hajj blev obligatorisk för honom två gånger. Detta är Ahmads uppfattning.
De flesta lärda anser emellertid att denna ställföreträdande hajj inte räcker för att befria honom från skyldigheten, eftersom det därigenom blivit uppenbart att han inte helt hade förlorat hoppet om att tillfriskna. Det slutliga tillståndet måste beaktas. Ibn Hazm ansåg den förstnämnda uppfattningen vara den starkaste. Han sade: När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, beordrade ställföreträdande hajj för en person som kunde utföra hajj till fots eller ridande och försäkrade att han därigenom skulle befrias från sin skuld till Allah, måste man utan tvivel godta att hans skuld hade betalats och att han hade befriats från skyldigheten. Det kan också utan tvivel sägas att skyldigheten att på nytt utföra något som redan har fullgjorts och från vilket man har befriats inte kan åläggas utan ett entydigt uttalande i Koranen eller haditherna. I detta fall finns det inte något uttalande i Koranen eller haditherna om att hajj måste utföras på nytt. Om det hade varit nödvändigt, skulle Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, naturligtvis ha sagt det tydligt. Det är välkänt att en gammal människa som vid en tidpunkt inte kan rida kan bli förmögen att göra det senare. Trots detta meddelade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inte att den obligatoriska hajjen måste utföras på nytt. Därför finns det ingen grund för att ålägga honom att fullgöra denna skyldighet på nytt. Genom den ställföreträdande hajj som redan hade utförts å hans vägnar hade hans skyldighet fullgjorts på ett giltigt sätt.
Villkoret för ställföreträdande hajj: Villkoret för den som utför ställföreträdande hajj å någon annans vägnar är att han först måste ha utfört sin egen hajj. Det har nämligen återberättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hörde en man säga: ”Här är jag, å Shabrumahs vägnar.” Han frågade honom genast: ”Har du utfört din egen hajj?” Mannen svarade: ”Nej.” Då sade Allahs Sändebud: ”Utför först din egen hajj. Utför därefter hajj å Shabrumahs vägnar.” – Abu Dawud, Ibn Majah.
Detta är de flesta lärdas uppfattning: Den som inte har utfört sin egen hajj kan inte på ett giltigt sätt utföra hajj å någon annans vägnar.
Att avlägga löfte om hajj trots att hajj redan är obligatorisk: Ibn Abbas och Ikrima gav utlåtandet att om en person, trots att den obligatoriska hajj åligger honom, utför den hajj som han avlagt löfte om innan han utför den obligatoriska hajj, har både hans obligatoriska hajj och hans löfteshajj blivit fullgjorda, och han är fri från ansvaret för båda. Ibn Umar må Allah vara nöjd med honom och Ata gav utlåtandet att han först ska utföra den obligatoriska hajj och därefter löfteshajjen.
Det är inte förenligt med islam att avstå från hajj och äktenskap trots att man har möjlighet: Det har återberättats från Ibn Abbas må Allah vara nöjd med honom att Allahs Sändebud sade: ”I islam är det inte tillåtet för någon att förbli ungkarl och att leva utan hajj.” Det innebär att det inte är en av islam tillåten sed att tillbringa livet utan att utföra hajj trots att man har möjlighet till det, eller att förbli ogift trots att man har möjlighet att gifta sig, genom att följa de kristnas munkväsen. Denna hadith används som bevis för uppfattningen att den som inte har utfört hajj inte får utföra en ersättningshajj för någon annan. Om en sådan person utför ersättningshajj för någon annan, räknas den som hans egen hajj. Han blir då fri från skyldigheten att utföra sin egen obligatoriska hajj och befrias från ansvaret. På så sätt uppfylls föreskriften att inte leva utan hajj. Detta är al-Awzais, ash-Shafis, Ahmads och Ishaqs uppfattning. Malik och ath-Thawri säger däremot: Hans hajj ska bedömas utifrån hans avsikt. Al-Hasan al-Basri, Ata, an-Nakhai och anhängarna av åsiktsläran har samma uppfattning.
Att låna pengar för hajj: Abdullah ibn Abi Awfa må Allah vara nöjd med honom sade: Jag frågade Allahs Sändebud om en person som inte hade utfört hajj: Får han ta ett lån för hajj? Han svarade: Nej. Al-Bayhaqi.
Hajj med olovliga pengar: Enligt de flesta lärda blir hajjen fullgjord om man utför hajj med olovlig egendom, men den som utför hajj blir syndig. Imam Ahmad säger däremot: Hajjen blir inte fullgjord. Detta är i själva verket den riktigare uppfattningen. I en autentisk hadith sägs nämligen: Allah är god och tar endast emot det som är gott. Det har återberättats från Abu Hurayra må Allah vara nöjd med honom att Allahs Sändebud sade: När någon beger sig iväg för att utföra hajj med tillåtna pengar, och sätter foten i stigbygeln och säger: ”Labbayka Allahumma labbayk” (Jag är här, o Allah, jag är här), ropar en utropare från himlen: Må Allah gång på gång ta emot din hajj, eftersom din färdkost är tillåten, ditt riddjur är tillåtet och din hajj är ren och fri från synd. Men när någon beger sig iväg för att utföra hajj med olovliga pengar, och sätter foten i stigbygeln och säger: Labbayk, ropar en utropare från himlen: Allah kommer inte att ta emot din hajj. Din färdkost är olovlig, dina pengar är olovliga, din hajj är befläckad av synd och du kommer inte att få någon belöning för den.
Vilken hajj är bättre: till fots eller på riddjur? Hafiz Ibn Hajar skrev i Fath al-Bari: Ibn al-Mundhir sade: Det råder oenighet om huruvida hajj till fots eller hajj på riddjur är bättre. Enligt de flesta är hajj på riddjur bättre, eftersom Allahs Sändebud gjorde så. Dessutom är det lättare att be och vädja under färden, och nyttan är relativt större. Ishaq ibn Rahwayh sade: Hajj till fots är bättre, eftersom det innebär större möda. Det kan också sägas att förtjänsten av hajj till fots respektive på riddjur kan variera beroende på person och omständigheter. Al-Bukhari återberättar från Anas må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud såg en gammal man utföra hajj stödd på sina två söners axlar. Han sade: Vad har hänt med denne man? Folket svarade: Han har avlagt löfte att utföra hajj till fots. Allahs Sändebud sade: Det är inte förenligt med Allahs storhet och värdighet att en så välbärgad person utsätter sig för sådant lidande. Han beordrade den gamle mannen att utföra hajj på riddjur.
Handel, förvärvsarbete och uthyrning av olika saker mellan pilgrimer under hajj: Det är inget fel i att pilgrimer under hajj och umra köper och säljer av varandra, hyr ut saker och tjänar pengar. Ibn Abbas må Allah vara nöjd med honom sade: Under islams första tid brukade muslimerna köpa och sälja olika varor under hajj-säsongen i Mina, Arafat och marknaden Dhu al-Majaz nära Arafat. Men de fruktade att deras hajj skulle skadas om de handlade medan de befann sig i ihram. Därför uppenbarade Allah: ”Det är ingen synd för er att ni söker er Herres nåd.” (Det vill säga att ni förvärvar ert uppehälle.) Al-Bukhari, Muslim och an-Nasai. Ibn Abbas må Allah vara nöjd med honom sade: Människorna brukade inte bedriva handel i Mina. Det vill säga att de avstod av rädsla för synd. Därför befalldes de genom versen ”Det är ingen synd för er att ni söker Allahs nåd” att bedriva handel efter att de hade lämnat Arafat. Abu Dawud. Abu Umama at-Taymi sade till Ibn Umar må Allah vara nöjd med honom: Jag hyr ut riddjur under hajj. Olika människor säger till mig: Din hajj blir inte giltig. Ibn Umar må Allah vara nöjd med honom sade till honom: Bär du inte ihram och uttalar talbiyan? Gör du inte tawaf runt Allahs hus, lämnar du inte Arafat och kastar du inte stenarna? Han svarade: Jo, det gör jag. Ibn Umar må Allah vara nöjd med honom sade: Då är din hajj giltig. Ibn Umar sade vidare: En person kom till Allahs Sändebud och ställde samma slags fråga som du har ställt till mig. Han gav inget svar. En stund senare uppenbarades versen: ”Det är ingen synd för er att ni söker Allahs nåd.” Då befallde Allahs Sändebud att mannen skulle hämtas. När han kom läste han upp versen för honom och sade: Din hajj är giltig. Abu Dawud. En man sade till Ibn Abbas må Allah vara nöjd med honom: Jag utför olika arbeten åt allmänheten mot lön och utför samtidigt hajj med dem. Får jag någon belöning? Ibn Abbas svarade: Ja. ”De ska få sin andel av frukten av sina gärningar, och Allah är snabb i att avlägga räkenskap.” Al-Bayhaqi och ad-Daraqutni.
3. Allahs Sändebuds hajj
Muslim återger att Muhammad ibn Ali ibn Husayn sade: Vi gick till Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom). Han frågade de församlade människorna om deras angelägenheter. Till slut frågade han även mig. Jag sade: ”Jag är Muhammad ibn Ali ibn Husayn.” Genast sträckte han sin hand mot mitt huvud och strök mig över bröstet. Sedan sade han: ”Välkommen, min brorson! Fråga vad du vill.” Vid denna tid hade han blivit blind. Jag ställde frågor till honom. Då var det dags för bönen, och han ledde oss i bönen. Därefter sade jag: ”Berätta för mig hur Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) brukade utföra hajj.” Då började han tala med handen; det vill säga, han räknade med fingrarna. Sedan sade han: ”Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tillbringade nio år i Medina utan att utföra hajj. Under det tionde året tillkännagavs att Allahs sändebud hade beslutat att utföra hajj. Så snart tillkännagivandet hade gjorts samlades många människor i Medina. Alla ville utföra hajj tillsammans med Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Vi gav oss av på resan med honom och kom till Dhul-Hulayfa. Vid denna tid födde Abu Bakrs hustru, Asma bint Umays, en son, som fick namnet Muhammad ibn Abu Bakr. Genom ett sändebud frågade hon Allahs sändebud vad hon nu skulle göra. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ’Tvätta dig, täck ditt kön med ett brett tygstycke för att stoppa blödningen, bind ihop dess främre och bakre ändar och träda in i ihram.’ Därefter bad Allahs sändebud. Efter bönen steg han upp på sin kamel al-Qaswas rygg. När hans kamel började föra honom framåt och vi nådde öknen, såg jag framför honom, till höger, till vänster och bakom honom, så långt ögat nådde. Jag såg ett stort antal människor färdas ridande och till fots. Allahs sändebud färdades mitt ibland oss, medan Koranen uppenbarades för honom. Han förklarade och tydliggjorde de verser som uppenbarades. Vi handlade i enlighet med det han handlade efter. Han läste talbiyan med hög röst:
لبيك اللهم لبيك لبيك لا شَريكَ لَكَ لبيك إن الحمد والنِّعْمَةَ لَكَ وَالْمُلْكَ، لَا شَرِيكَ للقه
”O Allah! Vi är här på Din kallelse, vi är här, vi är här hos Dig. Du har ingen medhjälpare. Vi är här. All lovprisning, alla välsignelser och hela herraväldet tillhör Dig. Du har ingen medhjälpare.”
Folket började läsa denna talbiya unisont. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) återtog inte någon del av deras talbiya. Han läste sin egen talbiya. Jabir (må Allah vara nöjd med honom) sade: Vi hade inte för avsikt att göra något annat än hajj. Vi visste inte ens vad umra var. När vi slutligen kom fram till Kaba tillsammans med honom, tog han tag i det jemenitiska hörnet, gick snabbt tre varv och gick i normal takt fyra varv. Sedan gick han till Ibrahims plats och läste: ”Be vid Ibrahims plats.” Han placerade Ibrahims plats mellan sig själv och den heliga Kaba och bad där två böneenheter. I dem läste han sura al-Ikhlas och sura al-Kafirun. Därefter återvände han till det jemenitiska hörnet och tog tag i det med handen. Sedan gick han ut genom dörren och begav sig mot Safa. När han kom nära Safa sade han:إن الصفَا وَالْمَرْوَةَ مِنْ شَعَائِرِ اللَّهِ”Safa och Marwa är bland Allahs riter.” Sedan sade han: ”Allah började med Safa, och jag börjar också med Safa.” Därefter började han vid Safa. Han steg upp på Safa, varifrån han kunde se den ädla Kaba, vände sig mot böneriktningen, förkunnade Allahs enhet och sade Allahu akbar. Sedan sade han:
لا إله إلا الله وحده، أَنْجَزَ وَعَدَه، وَنَصَرَ عَبْدَهُ، وَهَزَمَ الأَحْزَابَ وَحْدَهُ .
Det finns ingen gud utom Allah. Han har ingen partner. Suveräniteten tillhör Honom och lovprisningen tillhör Honom. Han har makt över allting. Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och Enastående. Han har uppfyllt sitt löfte, hjälpt Sin tjänare och ensam besegrat de fientliga grupperna.” Därefter bad han. Han bad på detta sätt tre gånger. Sedan gick han ner från Marwa. När hans båda fötter nådde Batn al-Wadi, skyndade han. När vi sedan klättrade upp började han gå. När han därefter kom till Marwa gjorde han där samma saker som han hade gjort vid Safa. Efter det sista varvet vid Marwa sade han: ”Om jag hade vetat tidigare det jag nu vet, skulle jag inte ha tagit med mig offerdjuren, utan gjort denna hajj till umra. Därför
Den av er som inte har med sig ett offerdjur ska ta av sig ihram och göra denna hajj till umra.” När Suraqa ibn Malik från stammen Khath’am hörde detta reste han sig och sade: ”Allahs sändebud, gäller denna bestämmelse bara för detta år eller för all framtid?” Då förde Allahs sändebud fingrarna på den ena handen mellan fingrarna på den andra och sade: ”Umra har trätt in i hajj” – han upprepade det två gånger. ”Nej, det gäller för all framtid.”
Ali, må Allah vara nöjd med honom, kom från Jemen med en hjord offerkameler för Allahs sändebud och anslöt sig till Allahs sändebud i hajj. Då såg vi Fatima, må Allah vara nöjd med henne, ta av sig ihram och bära färgade kläder. Hon använde också kohl på ögonen. När Ali uttryckte sitt missnöje med detta sade Fatima: ”Min far har befallt mig att göra så.” Senare sade Ali i Irak: ”Jag gick till Allahs sändebud för att berätta för honom vad Fatima hade gjort och fråga honom om det Fatima hade sagt om Allahs sändebud var korrekt. Jag sade till Allahs sändebud: ’Jag ogillade det som Fatima gjorde.’ Allahs sändebud sade: ’Fatima har talat sanning, hon har talat sanning. Vad sade du när du avsåg att utföra hajj?’ Ali sade: ’Jag svarade: O Allah, jag ikläder mig ihram med samma avsikt som Din sändebud iklädde sig ihram.’ Allahs sändebud sade: ’Jag har ju med mig offerdjur. Därför kommer vi inte att ta av oss ihram.’ Jabir, må Allah vara nöjd med honom, sade: ’Den hjord kameler som Ali hade sänt bestod av hundra kameler.’ Därefter tog alla följeslagarna av sig ihram och klippte sitt hår. Men Allahs sändebud och de som hade tagit med sig offerdjur tog inte av sig ihram. På den åttonde dagen i månaden Dhu al-Hijja begav sig alla mot Mina och iklädde sig ihram för hajj. Allahs sändebud red på en kamel och bad dhuhr, asr, maghrib och isha i Mina. Sedan väntade han en stund, och solen gick upp. Allahs sändebud befallde att ett tält skulle resas åt honom i Namira. Därefter gav sig Allahs sändebud av. Quraysh tvivlade inte på att Allahs sändebud skulle stanna vid al-Mash’ar al-Haram (ett berg i Muzdalifa), så som Quraysh brukade göra under okunnighetens tid. Under okunnighetens tid brukade Quraysh stanna vid berget al-Mash’ar al-Haram i Muzdalifa och inte bege sig till Arafats slätt. De övriga araberna brukade däremot passera Muzdalifa och stanna vid Arafat. Quraysh trodde att Allahs sändebud skulle stanna i Muzdalifa och följa deras exempel. Men han passerade Muzdalifa och stannade vid Arafat, eftersom Allah har sagt: ’Bege er till den plats dit alla människor har begett sig’ – det vill säga dit det allmänna bruket har lett, nämligen Arafat. Quraysh brukade stanna i Muzdalifa eftersom Muzdalifa ligger inom det heliga området. De brukade stolt säga: ’Vi är invånare i Allahs heliga område; därför lämnar vi inte denna plats.’
Därefter lämnade Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) Muzdalifa och anlände till Arafat. Där såg han att ett tält hade rests åt honom i Namira. Han stannade där. När solen sedan började luta västerut beordrade han att hans kamel al-Qaswa skulle föras till honom, och han begav sig till Arafats slätt, till Batn al-Wadi. Därifrån höll han ett tal till folket. I talet sade han:
”Ert blod och er egendom är heliga för er, liksom denna dag, denna stad och denna månad är heliga. Vet att allt från okunnighetens tid är ogiltigt, och att all blodhämnd från okunnighetens tid är ogiltig (det vill säga att vedergällningen har avskaffats). Den första blodhämnd jag avskaffar bland våra blodhämnder är den för mordet på Rabiʿa ibn al-Harith. Han var ett spädbarn som ammades hos Banu Saʿd och dödades av Hudhayl. Räntan från okunnighetens tid är ogiltig. Den första ränta jag avskaffar är vår ränta, räntan som tillhörde al-ʿAbbas ibn ʿAbd al-Muttalib. All denna ränta är fullständigt avskaffad. Frukta Allah vad gäller kvinnorna, eftersom ni har tagit emot dem under Allahs beskydd. Med stöd av Allahs ord har ni gjort deras könsdelar tillåtna för er. Nu har ni följande rättighet över dem: de får inte låta någon annan komma till er bädd som ni ogillar. Om de gör det, får ni tillrättavisa dem med en sådan bestraffning som inte orsakar smärta. Det är er skyldighet att sörja väl för deras mat och kläder. Jag lämnar efter mig hos er något som ni aldrig kommer att gå vilse så länge ni håller fast vid det: Allahs bok. Ni kommer att tillfrågas om mig. Vad kommer ni då att säga?” Folket sade: ”Vi vittnar om att du har förmedlat Allahs budskap till oss, fullgjort ditt uppdrag och önskat oss väl.” Då lyfte Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sitt pekfinger mot himlen och riktade det därefter mot folket för att peka på dem, och sade tre gånger: ”O Allah, var vittne! O Allah, var vittne!” Sedan kallades det till bönen. Därefter gjordes iqama. Sedan ledde han middagsbönen. Därefter gjordes iqama på nytt, och han ledde eftermiddagsbönen. Han bad ingen annan bön mellan dessa två böner. [Detta visar att middags- och eftermiddagsbönen ska slås samman på Arafats dag på Arafats slätt. Hela umman är enig om detta. Däremot råder det oenighet om orsaken. Imam Abu Hanifa och vissa shafiitiska imamer anser att orsaken är en bestämmelse som gäller dyrkan. De flesta shafiitiska imamer anser däremot att orsaken är de särskilda omständigheterna under en resa.]”
Därefter steg Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) upp på kamelen och anlände till platsen där han skulle stå. Han riktade al-Qaswas buk mot bergen, hade platsen där folket samlades framför sig och vände sig mot böneriktningen.
Han stannade vid Arafat tills solen gick ned. Sedan försvann solens gula färg gradvis, och han lät Usama sitta bakom sig. Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) manade på kamelhonan, drog kraftigt i tygeln och sade med höger hand höjd: ”O folk, lugn, lugn!” När han under färden nådde en bergspassage lättade han på tygeln. Så fortsatte han tills han kom till Muzdalifa.
Där bad han maghrib- och isha-bönen med ett böneutrop och två iqama, och han bad ingenting däremellan. Sedan lade sig Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) för att sova. När gryningen kom och morgonen kunde urskiljas ledde han fajr-bönen med ett böneutrop och en iqama. Därefter steg han åter upp på al-Qaswa och anlände till al-Mashʿar al-Haram i Muzdalifa, där han bad till Allah och sade: ”Allah är störst, det finns ingen gud utom Allah.” Han stannade vid al-Mashʿar al-Haram tills gryningen hade blivit helt tydlig. När morgonljuset sedan blev starkare, manade han på kamelhonan innan solen gick upp och lät Fadl sitta bakom sig. Fadl var en mycket vacker ung man. När Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) manade på kamelhonan som tecken på avfärd började kvinnor passera nära honom, och Fadl började titta på dem. Då lade Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sin hand över Fadls ansikte. Fadl vände genast bort ansiktet och fortsatte att titta. Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lade på nytt sin hand över hans ansikte och vände bort det. Så kom han till Batn Muhassir. Där manade han lätt på kamelen. Sedan färdades han på den mellersta vägen, som går förbi den stora jamran (det vill säga en annan väg än den som han hade använt på väg till Arafat. Liksom vid högtiden är det sunnah att använda olika vägar till och från Arafat). Han nådde jamran nära trädet och kastade sju småstenar mot den. Vid varje kast sade han ”Allah är störst”, och han kastade dem från Batn al-Wadi (det vill säga med Mina, Arafat och Muzdalifa på höger sida och Mecka på vänster sida). Därefter gick han till offerplatsen. Där slaktade han med egen hand sextiotre offerdjur. Sedan överlämnade han ansvaret till ʿAli. ʿAli slaktade de återstående offerdjuren och lät Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) delta i hans offer. Därefter togs en bit kött från varje kamel och kokades i en gryta. Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och ʿAli åt av köttet och buljongen. Sedan red Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) på kamelen, utförde tawaf al-ifada runt den heliga Kaba och bad middagsbönen i Mecka. Därefter kom han till Banu ʿAbd al-Muttalib, som gav honom Zamzams vatten, och han sade: ”O Banu ʿAbd al-Muttalib, hämta upp vatten med hinkar och rep. Om jag inte hade fruktat att folket skulle tränga sig på och anse att utdelandet av Zamzam-vatten var en del av hajj, så att ni skulle hindras från att utföra uppgiften att ge vatten, skulle jag ha hämtat upp vatten tillsammans med er och gett det att dricka. Det är nämligen en mycket belönad handling.” Då gav Banu ʿAbd al-Muttalib Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) en hink vatten, och han drack ur den.”
De lärda har sagt: Detta är en omfattande, viktig och innehållsrik hadith. Qadi ʿIyad har sagt: Det har förts många diskussioner om de rättsliga regler som finns i denna hadith. Ibn al-Mundhir skrev ett stort verk om denna hadith, där han formulerade mer än etthundrafemtio rättsliga regler. Han sade: Om man hade gjort en ännu mer detaljerad undersökning hade man kunnat formulera ännu fler regler.
De lärda har sagt: Av denna hadith framgår att
(1) Att bada ghusl inför ihram är sunnah även för kvinnor som har menstruation eller avslag, och naturligtvis för alla andra.
(2) Kvinnor med menstruation eller avslag bör binda ett särskilt tygstycke vid slidöppningen för att hålla kroppen och kläderna rena från blodet.
(3) Bådas ihram är giltig.
(4) Man bör träda in i ihram efter en obligatorisk eller frivillig bön.
(5) Den som är i ihram ska läsa talbiyah med hög röst.
(6) Man bör begränsa sig till den talbiyah som Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, brukade läsa. Det är dock ingen skada att lägga till något. Så brukade exempelvis Umar, må Allah vara nöjd med honom, säga: ”O Du som äger överflödande välsignelser, O Du som äger den storslagna nåden, jag är här inför Dig, jag är här av fruktan för Dig och jag är här med längtan efter Dig.”
(7) Pilgrimen bör först bege sig till Mekka och utföra tawaf al-qudum.
(8) Före tawaf bör man beröra den svarta stenen med handen.
(9) Under de tre första varven av tawaf al-qudum bör man göra ramal, det vill säga gå något snabbare utanför de båda Rukn al-Yamani, och därefter gå i normal takt.
(10) Efter tawaf bör man bege sig till Maqam Ibrahim och läsa versen: وَاتَّخِذُوا مِن مقام إبرام مصلى ”Gör Maqam Ibrahim till en plats för bön.” Därefter bör man be två böneenheter med Maqam Ibrahim mellan sig själv och Kaba. Det är bättre att i den första böneenheten efter al-Fatihah läsa surah al-Kafirun och i den andra surah al-Ikhlas.
(11) Av denna hadith framgår också att det är sunnah att beröra den svarta stenen både när man träder in i al-Masjid al-Haram och när man lämnar det. De lärda är eniga om att det är sunnah att beröra den svarta stenen. På motsvarande sätt ska man efter tawaf utföra sa’i, som man börjar vid Safa och bestiger. Man ska stå vänd mot qiblah, åkalla Allah och be tre gånger. Man ska göra ramal mellan de två markerade pelarna. Detta ramal ska göras under alla de sju varven av sa’i, inte bara under de tre första varven som vid tawaf al-qudum. Precis som Safa bör man även bestiga Marwah samt åkalla Allah och be. När detta har fullgjorts är umrah avslutad. Därefter lämnar man ihram genom att korta eller raka håret. Ledsagarna utförde också hajj på detta sätt. Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, befallde dem att förena hajj och umrah. Den som utför hajj al-qiran ska dock varken korta eller raka håret, utan förbli i ihram. Den som efter att ha utfört umrah har lämnat ihram (det vill säga har avsett att utföra hajj al-tamattu’) ska träda in i ihram med avsikt att utföra hajj på den åttonde dagen av Dhu al-Hijjah, Yaum at-Tarwiyah. Han och den som utför hajj al-qiran ska träda in i ihram och bege sig till Mina. Det är sunnah att i Mina be de fem bönerna från dhuhr denna dag till fajr följande dag och att övernatta där. Detta är den nionde natten i Dhu al-Hijjah.
Den nionde Dhu al-Hijjah är Arafas dag. Det är sunnah att inte lämna Mina denna dag förrän man har bett de fem bönerna och att inte gå in på Arafats slätt före solen har börjat sjunka. Efter att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, hade bett dhuhr och asr stannade han i Namirah, som ligger utanför Arafat. Före dessa två böner gick han inte in på platsen för ståendet på Arafats slätt. Det är sunnah att be några böner mellan dessa två böner och att imamen håller en predikan inför folket. Detta är en av hajjens sunnah-predikningar. Den andra sunnah-predikan är den predikan som hålls framför Kaba efter dhuhr-bönen på den sjunde dagen i Dhu al-Hijjah. Den tredje sunnah-predikan är predikan på offerdagen. Den fjärde sunnah-predikan är predikan på den trettonde dagen i Dhu al-Hijjah.
I haditherna nämns några sunnah-handlingar och adab beträffande Arafat. Bland dem finns:
– Att bege sig till platsen för ståendet på Arafats slätt efter att ha bett dhuhr och asr.
– Det är bättre att stå i Arafat på sitt riddjur.
– Att stå nära platsen där Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, stod, nära kullarna.
– Att stå vänd mot qiblah.
– Att stå kvar fram till solnedgången.
– Att under hela ståendet ständigt be till Allah och lyfta händerna till brösthöjd när man ber, att efter att ha förvissat sig om att solen har gått ner lämna Arafat lugnt och stilla, samt att befalla de övriga som står där att göra detta om de följer honom.
När man har nått Muzdalifa bör man stanna för vila, be maghrib och isha under tiden för isha med ett adhan och två iqamah, och inte be någon frivillig bön mellan dessa två böner. Alla lärda är eniga om att dessa två böner får bes tillsammans. Men de är oense om orsaken till detta. Enligt vissa är det en gudstjänst, medan andra anser att orsaken är att man befinner sig på resa. En av sunnah-handlingarna vid vistelsen i Muzdalifa är att övernatta där. Det råder ingen oenighet om att detta är en gudstjänst; oenigheten gäller huruvida det är sunnah eller wajib. En annan sunnah är att be fajr i Muzdalifa och därefter ge sig av därifrån. Efter avfärden bör man stanna för vila och be vid al-Mash’ar al-Haram. Att vistas där en stund är också en gudstjänst.
Därefter bör man ge sig av därifrån efter att morgonljuset har blivit mycket klart. När man når Batn al-Muhassir bör man skynda. Det var nämligen den plats där Allahs straff drabbade kung Abrahas elefantarmé. Man bör inte stanna där, och det är inte heller lämpligt att färdas långsamt.
När man därefter når Jamrat al-Aqabah ska man stanna i Batn al-Wadi och kasta sju småstenar, stora som senapsfrön, mot jamrah. Vid varje kast ska man säga ”Allahu akbar”.
Därefter ska man bege sig till offerplatsen och där slakta sitt offerdjur, om man har med sig ett sådant. Efter offret ska man raka huvudet. Sedan ska man bege sig till Mekka och utföra tawaf az-ziyarah. Därefter blir allt som hade varit förbjudet för honom på grund av ihram tillåtet, även sexuellt umgänge med hustrun.
Efter stenkastningen vid Jamrat al-Aqaba blir allt tillåtet, utom sexuellt umgänge med hustrun, om tawaf al-ziyara ännu inte har utförts. Detta är den Hajj som Allahs Sändebud ﷺ utförde. Den som genomför denna Hajj måste följa den, eftersom Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Ta era riter från mig.” Hajj blir korrekt och fullkomlig först när den genomförs i hans efterföljd och enligt hans föredöme.
Nu ska de lärdas åsikter om varje del av Hajj samt alla rättsregler enligt de olika rättsskolorna behandlas utförligt.
4. Miqat
Miqat är av två slag: tidsmässig miqat och platsmässig miqat.
Den tidsmässiga miqat: Med tidsmässig miqat avses de tider inom vilka alla Hajjens riter måste fullgöras; utanför dessa tider är ingen Hajj-rit giltig. Allah har redogjort för detta i den ädla Koranen:
يَسْأَلُونَكَ عَنِ الْأَهِلَّةِ قُلْ هِي مَوَاقِي لِلنَّاسِ وَالْحَقِّ وَقَالَ الْحَجَّ أَعْمر معلومات .
”De frågar dig om nymånaderna. Säg: ’De är tidsbestämningar för människorna och för Hajj.’” Han har också sagt: ”Hajj infaller under några fastställda månader.” Det vill säga att Hajjens tid omfattar några välkända månader.
De lärda är eniga om att Hajjens månader avser Shawwal och Dhu al-Qadah. Det råder dock en viss oenighet om Dhu al-Hijjah: omfattar Hajjens tid hela månaden Dhu al-Hijjah eller endast dess tio första dagar?
Det första är imam Māliks uppfattning, och det andra är uppfattningen hos Ibn ʿUmar, Ibn ʿAbbās, Ibn Masʿūd, hanafiterna, shafiiterna och andra lärda. Ibn Hazm anser Māliks uppfattning vara den starkare. Han säger: I versen står det: ”Några förbjudna månader.” Det är inte möjligt att med några bestämda månader i plural förstå två månader. Dessutom är stenkastningen en av hajjens riter och hör till dhu al-hijjah. Den utförs på den trettonde dagen i dhu al-hijjah. Tawāf az-ziyārah, som är en av hajjens obligatoriska riter, kan enligt enighet också utföras under hela månaden dhu al-hijjah. Därför finns det inget utrymme för tvivel om att tidsmässigt är de tre månaderna miqāt. Följden av denna meningsskiljaktighet visar sig i de hajjriter som utförs efter den tionde dhu al-hijjah. Enligt dem som anser att hela månaden dhu al-hijjah är miqāt behöver man inte ge dam för denna försening. Enligt dem som anser att miqāt är begränsad till den tionde dagen i dhu al-hijjah måste man däremot ge dam för förseningen.
Att träda in i ihram före hajjmånaderna: Enligt Ibn ʿAbbās, Ibn ʿUmar, Jābir och ash-Shāfiʿī är det inte giltigt att träda in i ihram utanför hajjmånaderna. (Om man träder in i hajj-ihram utanför hajjmånaderna räknas det som umra-ihram och är inte tillräckligt för hajj.)
Imam al-Bukhārī har sagt: Enligt Ibn ʿUmar är hajjmånaderna shawwāl, dhu al-qiʿdah och de första tio dagarna av dhu al-hijjah. Enligt Ibn ʿAbbās är det sunnah att inte träda in i hajj-ihram annat än under hajjmånaderna. Ibn Jarīr har återberättat från Ibn ʿAbbās: Det är inte tillåtet att träda in i hajj-ihram annat än under hajjmånaderna.
Enligt de hanafitiska, malikitiska och hanbalitiska rättsskolorna är det giltigt, men makruh, att träda in i ihram före hajjmånadernas början. Ash-Shawkānī har gett företräde åt den förstnämnda uppfattningen. Han sade: Allah den Upphöjde har fastställt några bestämda och välkända månader för utförandet av hajjriterna. På grund av denna fastställelse har det blivit strängt förbjudet att träda in i ihram före hajjmånadernas början. Ihram är en av hajjens riter. Den som hävdar att det är tillåtet att träda in i ihram före dessa månaders början måste framlägga bevis för sitt påstående.
Miqāt för platser: Platsens miqāt är de platser från vilka den som avser att utföra hajj eller umra
måste träda in i ihram; det är inte tillåtet för någon som reser för hajj eller umra att passera denna plats utan ihram. Allahs Sändebud har fastställt dessa platser. Miqāt för Medinas invånare är Dhu al-Hulayfah, som ligger 450 km norr om Mecka. För Syrien fastställde han al-Juhfah, som ligger 187 km nordväst om Mecka. Denna plats ligger nära Rābigh, 204 km från Mecka. Sedan al-Juhfahs kännetecken försvann har Rābigh blivit miqāt för Egyptens och Syriens invånare samt för dem som färdas genom Egypten och Syrien. Miqāt för Najds invånare är Qarn al-Manāzil, ett berg öster om Mecka från vilket Arafat kan ses; avståndet från Mecka är 94 km. Miqāt för Jemens invånare är Yalamlam, namnet på ett berg 54 km söder om Mecka. Miqāt för Iraks invånare är Dhāt ʿIrq. Denna plats ligger 94 km nordost om Mecka.
Detta är de miqāt som Allahs Sändebud har anvisat och fastställt. De gäller för alla som passerar genom dessa platser, oavsett om de är bosatta där eller kommer från någon annan region. (Om exempelvis en syrier vill utföra hajj och kommer in i Medina, blir hans miqāt Dhu al-Hulayfah, eftersom han måste färdas genom Dhu al-Hulayfah. Det är inte tillåtet för honom att skjuta upp ihram tills han når sin ursprungliga miqāt, Rābigh. Om han gör det syndar han, och enligt de flesta lärda blir dam, det vill säga ett offer, obligatoriskt för honom.) Allahs Sändebud sade uttryckligen: ”Dessa miqāt gäller för invånarna i dessa områden och för dem som färdas genom dessa områden och önskar utföra hajj eller umra.” Om någon som inte är bosatt i dessa områden vill resa till Mecka för hajj eller umra, ska han träda in i ihram från någon av dessa platser. Den som bor i Mecka har sin bostad i Mecka som miqāt. Om han vill utföra hajj ska han träda in i ihram därifrån. Om han vill utföra umra är hans miqāt utanför det heliga områdets gräns. Han måste gå ut från al-Masjid al-Harām till denna plats, träda in i ihram och återvända. Han måste åtminstone bege sig till Tanʿīm. Den som bor mellan Mecka och miqāt har sin bostad som miqāt. Ibn Hazm säger: Den vars väg till Mecka inte passerar genom någon av dessa miqāt ska träda in i ihram från valfri plats på sjö- eller landvägen.
Att träda in i ihram före miqāt: Ibn al-Mundhir har sagt: De lärda är eniga om att ihram är giltigt för den som träder in i ihram före miqāt, men det är makruh. Anledningen är följeslagarnas uttalande: ”Allahs Sändebud fastställde Dhu al-Hulayfah som miqāt för Medinas invånare.” Detta innebär en skyldighet att träda in i ihram från dessa miqāt och ett förbud mot att ändra, lägga till eller dra ifrån något. Även om en sådan ändring inte skulle vara förbjuden är det därför åtminstone klart bättre att avstå från den.
5. Ihram
Definitionen av ihram: Ihram innebär att ha avsikten att utföra hajj eller umra, eller att ha avsikten att utföra båda. Det är en av hajjens grundpelare, det vill säga en obligatorisk och oskiljaktig del. Allah den Allsmäktige har sagt:
وَمَا أَمِرُوا إِلَّا لِيَعْبُدُوا اللهَ مُخْلِصِينَ لَهُ الدِّين .
”De har endast befallts att dyrka Honom med uppriktig lydnad inför Allah.” Och Guds Sändebud ﷺ sade: ”Handlingar bedöms endast efter avsikterna, och varje människa får endast det som hon avsåg.” Avsiktens verkliga innebörd har redan behandlats (se kapitlet om wudu). Där sades att avsikten har sin plats i hjärtat. Ibn al-Humam sade: Ingen återberättare har hört Guds Sändebud ﷺ säga: ”Jag har avsikt att utföra umra eller hajj.”
Det finns vissa regler och seder för ihram som måste följas. Nedan nämner jag dessa regler:
1. Renlighet: att klippa naglarna, trimma mustaschen, plocka bort armhålans hår, raka håret under naveln samt göra wudu eller ghusl. Ghusl är det bästa. Man bör också rengöra skägget och håret på huvudet. Genom dessa åtgärder uppnås renlighet. Ibn Umar må Allah vara nöjd med honom sade: ”Det är sunna att göra ghusl när man avser ihram och vill träda in i Mecka.” – al-Bazzar, ad-Daraqutni, al-Hakim.
Ibn Abbas må Allah vara nöjd med honom återberättar att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Kvinnor som har menstruation eller avslag efter förlossning ska göra ghusl med avsikten att träda in i ihram. Därigenom blir det tillåtet för henne att träda in i ihram och utföra hajjens eller umrans alla riter. Hon får dock inte göra tawaf runt Kaba förrän hon blivit ren från menstruationen eller avslaget.” – Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi. (Denna hadith visar att ihram är giltigt även i ett tillstånd av rituell orenhet där wudu krävs, såsom när man befinner sig i ett tillstånd av hadath.
2. Att avstå från sydda kläder och bära ihrams två klädesplagg. Det ena av dessa två plagg är en mantel som täcker kroppens övre halva, bortsett från huvudet, och det andra är ett osytt höftskynke som täcker kroppens nedre halva. Det är önskvärt att båda är vita, eftersom vita kläder är mest älskade av Allah. Ibn Abbas må Allah vara nöjd med honom sade: ”Guds Sändebud ﷺ och hans följeslagare gav sig av efter att ha stigit av sina riddjur, använt olja och tagit på sig manteln och höftskynket.” – al-Bukhari.
3. Att applicera parfym på kroppen och kläderna, oavsett om dess doft finns kvar efter att man trätt in i ihram eller inte. Även om vissa lärda anser detta vara makruh, vederlägger denna hadith deras uppfattning. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Jag kan fortfarande se framför mig hur Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hårben på grund av parfymen glänste medan han var i ihram.” – Bukhari och Muslim.
Bukhari och Muslim återberättar också från Aisha, må Allah vara nöjd med henne: ”Före ihram brukade jag applicera parfym på Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inför ihram, och efter stenkastningen, innan han gjorde tawaf runt den ädla Kaba, för att han skulle träda ur ihram.” Aisha sade: ”Vi begav oss till Mekka tillsammans med Allahs sändebud. När vi trädde in i ihram brukade vi parfymera våra pannor med mysk. När någon av oss sedan svettades rann denna mysk ner över hennes ansikte. Allahs sändebud såg det, men förbjöd oss inte att göra det.” – Ahmad och Abu Dawud.
4. Två rakʿah bön. Man ska ha avsikten att detta är ihrams sunnah. I den första rakʿah läser man sura al-Kafirun efter al-Fatihah, och i den andra rakʿah läser man sura al-Ikhlas.
Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade be två rakʿah i Dhu’l-Hulayfah.” – Muslim.
Om man vid denna tidpunkt ber en obligatorisk bön behöver man inte be någon annan bön, på samma sätt som man inte behöver be tahiyyat al-masjid om man ber den obligatoriska bönen direkt när man träder in i moskén.
Hur många typer av ihram finns det och vilka är de? Ihram är av tre typer: 1. qiran, 2. tamattu och 3. ifrad. Alla dessa tre typer av ihram är enligt enhällig överenskommelse tillåtna.
Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Under året för avskedshajj gav vi oss av tillsammans med Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Några av oss trädde då in i ihram för umrah, några trädde in i ihram för både hajj och umrah, och några trädde in i ihram endast för hajj. Allahs sändebud trädde in i ihram endast för hajj. Den som hade trätt in i ihram endast för umrah trädde ur ihram genom tawaf al-qudum, det vill säga genom att göra tawaf så snart han nådde Mekka. Men den som hade trätt in i ihram endast för hajj, eller för både hajj och umrah, trädde inte ur ihram genom tawaf al-qudum. Han trädde endast ur ihram genom offer och genom att raka håret den 10:e Dhu’l-Hijjah.” – Ahmad, Bukhari, Muslim och Malik.
Qiran och dess innebörd: Att från miqat träda in i ihram med avsikten att utföra både hajj och umrah, och vid läsningen av talbiyah säga: ”Labbayka bihajjin wa ʿumratin” (”Här är jag, O Allah, för hajj och umrah”). På grund av denna form av ihram blir det obligatoriskt för den som trätt in i ihram att förbli i ihram tills han har utfört alla hajjens och umrans riter.
Tamattu och dess innebörd: Att utföra umrah under hajjmånaderna och fullborda hajj samma år som umrah utförs kallas tamattu. Det kallas tamattu (att dra nytta av något) eftersom den som trätt in i ihram genom denna metod kan utföra både hajj och umrah under samma års hajjmånader utan att återvända till sitt hemland. Dessutom kan den som trätt in i ihram, efter att ha avslutat umrah och trätt ur ihram, använda sydda kläder, parfym och annat som en vanlig människa. Tamattu går till så att man från miqat träder in i ihram endast för umrah och vid läsningen av talbiyah säger: ”Labbayka bi-ʿumratin” (”Här är jag, O Allah, för umrah”).
På grund av detta ihram måste den som befinner sig i ihram fortsätta att vara i ihram tills han har kommit till Mekka, gjort tawaf runt Kaba, utfört sa’y mellan Safa och Marwa (gått runt mellan dem), rakat eller klippt håret, trätt ur ihram, tagit av sig ihramkläderna och tagit på sig vanliga kläder, så att allt som tidigare hade blivit förbjudet för honom på grund av ihram åter blir tillåtet. När den åttonde dagen av Dhu al-Hijja sedan infaller ska han gå in i ihram från Mekka för hajj.
I Fath al-Bari sägs det att tamattu enligt de flesta lärda innebär att en person under samma resa, under hajjmånaderna samma år, utför både hajj och umra och först utför umra. Om något av dessa villkor saknas är det inte tamattu.
Ifrad innebär att den som avser att utföra hajj går in i ihram från miqat enbart för hajj och uttalar talbiya med orden ”Labbayka bi-hajj” (”Här är jag, o Allah, för hajj”). Den som utför ifrad förblir i ihram tills alla hajjens handlingar är avslutade. Därefter kan han, om han vill, utföra umra.
Det råder oenighet bland juristerna om vilken av de tre formerna av ihram som är bäst. (Orsaken till denna oenighet är att man är oense om vilken form Allahs Sändebud ﷺ utförde. Den korrekta uppfattningen är dock att han utförde qiran, eftersom han tog med sig offerdjuret.) Enligt shafi’itisk rättsskola är ifrad och tamattu bättre än qiran, eftersom den som utför tamattu eller ifrad kan fullgöra både hajj och umra fullständigt, medan den som utför qiran endast utför hajjens handlingar. Shafi’iterna har dessutom sagt att det finns två uppfattningar om tamattu och ifrad: enligt den ena är tamattu bättre, och enligt den andra är ifrad bättre. Hanafiterna säger att qiran är bättre än tamattu och ifrad, och att tamattu är bättre än ifrad. Enligt malikiterna är ifrad bättre än tamattu och qiran. Hos hanbaliterna är tamattu och qiran bättre än ifrad. Hanbaliternas uppfattning är lättare och mer flexibel för allmänheten. Det var också det som Allahs Sändebud ﷺ önskade för sig själv och befallde sina följeslagare att göra.
Muslim återberättar från Jabir, må Allah vara nöjd med honom. Jabir sade: ”Vi, Allahs Sändebuds följeslagare, gick endast in i ihram för hajj. På morgonen den fjärde dagen av Dhu al-Hijja kom Allahs Sändebud ﷺ och befallde oss att träda ur ihram. Han sade: ’Gör det tillåtet och gå till era hustrur.’ Han gjorde inte detta obligatoriskt, men gjorde hustrurna tillåtna för deras män. Vi sade: ’Varför befaller du oss detta när det bara återstår fem dagar till Arafadagen? Vi kommer att gå till våra hustrur och sedan närvara vid Arafat medan vi fortfarande är orena.’ När han hörde detta höll Allahs Sändebud ﷺ följande tal inför oss: ’Ni vet att jag fruktar Allah mer än ni, är sannare än ni och har större gudsfruktan än ni! Om jag inte hade haft ett offerdjur med mig skulle även jag ha trätt ur ihram liksom ni. Om jag hade velat ta det lätt för min egen del skulle jag inte ha tagit med mig ett offerdjur. Träd därför ur ihram.’ Så trädde vi ur ihram och lyssnade till befallningen och lydde.”
Det är också tillåtet att gå in i ihram på ett allmänt sätt. Den som, på grund av att han inte känner till indelningen och de detaljerade beskrivningarna av dessa former av ihram, går in i ihram med avsikten att endast fullgöra den plikt som Allah har ålagt honom, utan att nämna någon av de tre formerna, har ett giltigt och korrekt ihram. De lärda säger: Om någon, endast genom att följa andra, går in i ihram och uttalar talbiya med avsikten att dyrka Allah, utan att nämna någon form och utan att i sitt hjärta ha tänkt på någon särskild form av ihram, och utan att nämna ifrad, qiran eller tamattu, är hans hajj ändå giltig. Han kan utföra vilken som helst av dessa tre former.
Tawaf och sa’y för den som utför qiran och tamattu, och endast ifrad för dem som bor i det heliga området:
Ibn Abbas tillfrågades om tamattu-hajj. Han sade: ”Under avskedshajjen gick ansarerna, muhajirerna och Allahs Sändebuds ﷺ hustrur in i ihram. Även vi gick in i ihram. När vi kom till Mekka sade Allahs Sändebud ﷺ: ’Gör det ihram ni har ingått för hajj även till ihram för umra.’ Detta gäller dock inte den som hade tagit med sig ett offerdjur. Vi gjorde tawaf runt Allahs hus och utförde sa’y mellan Safa och Marwa; vi gick till våra hustrur och tog på oss kläder. Allahs Sändebud ﷺ sade: ’Den som har tagit med sig ett offerdjur får inte träda ur ihram förrän djuret har nått den plats som är avsedd för offret.’ Därefter befalldes vi på kvällen den åttonde dagen av Dhu al-Hijja att gå in i ihram för hajj. När vi hade fullgjort hajjens handlingar kom vi till Mekka, gjorde tawaf runt Kaba och utförde sa’y mellan Safa och Marwa. Därmed hade vi fullgjort hajj, men skyldigheten att offra kvarstod för oss, såsom Allah har sagt:
فَمَنْ تَمَتَّعَ بِالْعُمْرَةِ إِلَى الْحَقِّ فَمَا اسْتَيْسَرَ مِنَ الْهَدْيِ، فَمَنْ لَمْ يَجِدْ فَصِيَامُ ثَلَاثَةِ أَيَّامٍ فِي الْحَجِّ وسَبْعَةِ إِذَا رَجَعْتُمْ إِلَى أَمْصَارِكُمْ.
“Den som drar nytta av umra fram till hajj ska offra ett offerdjur efter sin förmåga. Den som inte har möjlighet att offra ska fasta tre dagar under hajjdagarna och sju dagar när han återvänt hem.” En get är tillräcklig som offerdjur. Därefter fullbordade de två gudstjänster, hajj och umra, under samma år. Allah har föreskrivit detta i Sin Bok och genom Sändebudets sunna och gjort det tillåtet för alla människor utom Meckaborna. Allah säger:
ذلك لِمَنْ لَمْ يَكُن أَهْلَهُ حَاضِرِي الْمَسْجِدِ الْحَرَامِ .
“Detta gäller dem vars familjer inte är bosatta i den heliga moskén.” De månader som Allah har fastställt som hajjmånader är Shawwal, Dhu al-Qa’da och Dhu al-Hijjah. Den som utför tamattu under dessa månader måste antingen offra ett offerdjur eller fasta. – al-Bukhari.
1. Denna hadith visar att de som bor i det heliga området inte får utföra vare sig tamattu eller qiran. Även om de utför hajj ska de göra ifrad, och även om de utför umra ska de göra ifrad. (Enligt Malik, ash-Shafi’i och Ahmad får Meckaborna dock utföra tamattu och qiran. Det är inte makruh för dem.)
Detta är Ibn Abbas och Abu Hanifas uppfattning. De hänvisar till den ovan nämnda versen. Det råder oenighet om vilka som avses med dem som är bosatta i den heliga moskén. Enligt Malik är det Meckaborna. at-Tahawi föredrar denna uppfattning. Enligt Ibn Abbas, Tawus och andra avses de som bor inom det minsta avstånd från det heliga området där det är tillåtet att förkorta bönen. Ibn Jarir har stött denna uppfattning. Enligt hanafiterna
är det de vars familjer bor vid miqat eller närmare än miqat. Det bör noteras att det är den plats där man bor som räknas, inte födelseorten.
Av hadithen framgår också att den som utför tamattu först måste göra tawaf och sa’i för umra. Därför behöver han inte göra tawaf al-qudum. Efter vistelsen vid Arafat ska han göra tawaf az-ziyara och därefter sa’i.
De flesta lärda anser beträffande qiran att hajjens handlingar är tillräckliga för den som utför det. Efter vistelsen vid Arafat behöver han endast göra tawaf az-ziyara en gång och sa’i en gång. Denna enda tawaf och sa’i är tillräckliga för både hans hajj och umra, liksom för den som utför ifrad-hajj. (Den enda skillnaden är att man vid qiran måste ha avsikten att utföra både hajj och umra, medan man vid ifrad endast har avsikten att utföra hajj.)
Det har återberättats från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”För den som går in i ihram för hajj och umra räcker en tawaf och en sa’i.” – Tirmidhi.
Det har återberättats från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”För den som går in i ihram för hajj och umra räcker en tawaf och en sa’i.” – Tirmidhi.
Muslim har återberättat att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade till Aisha: ”Din tawaf runt Kaba samt mellan Safa och Marwa räcker för din hajj och umra.”
Enligt Abu Hanifa krävs två tawaf och två sa’i för hajj respektive umra. Den förstnämnda uppfattningen är dock den starkare, eftersom dess bevis är starkare.
Av denna hadith framgår också att både den som utför qiran och den som utför tamattu måste frambära ett offer.
Minst en get måste offras. Om man inte förmår göra detta ska man fasta tre dagar under hajj och sju dagar efter återkomsten till hemlandet. De tre fastedagar som ska hållas under hajj bör hållas under de första tio dagarna av månaden Dhu al-hijja, före Arafadagen. Vissa lärda, såsom Tawus och Mujahid, har även ansett det tillåtet att hålla dem i början av shawwal. Enligt Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) bör dessa tre fastedagar hållas på följande sätt: en dag före den åttonde Dhu al-hijja, den åttonde Dhu al-hijja och den nionde Dhu al-hijja. Om någon inte fastar en dag eller håller en del av fastan före högtiden, är det tillåtet för honom att hålla de återstående fastedagarna under Ayyam al-tashriq. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade nämligen: ”Det är inte tillåtet att fasta under Ayyam al-tashriq. Det är dock tillåtet för den som inte kan frambära ett offer.” – Bukhari.
Om det inte är möjligt att hålla de tre fastedagarna under hajj ska de tas igen senare. De återstående sju fastedagarna ska hållas efter återkomsten till hemlandet. Vissa säger att de får hållas när man återvänt till sitt följe. Enligt den sistnämnda uppfattningen är det tillåtet att fasta under resan. Dessa tio fastedagar behöver inte hållas i följd. När han fattar avsikten och går in i ihram måste han dessutom recitera talbiya.
6. Talbiya (att säga labbayka)
Definition och rättslig status för talbiyah: De lärda är eniga om att talbiyah är en religiöst föreskriven del av hajj. Umm Salamah (må Allah vara nöjd med henne) berättade att Allahs Sändebud sade: ”O Muhammeds familj, den av er som utför hajj ska läsa talbiyah under sin hajj.” Ahmad, Ibn Hibban. (Enligt Zamakhshari betyder ordet labbayka att tjänaren ständigt förblir lydig mot Dig.) Det råder oenighet om hur nödvändigt det är enligt den religiösa lagen att säga labbayka, när det ska sägas och vad som gäller om det fördröjs, och liknande frågor. Enligt al-Shafi’i och Ahmad är det sunnah, och det är mustahabb att säga det samtidigt som man träder in i ihram. Om någon avser att utföra hajj eller umrah men inte uttalar talbiyah, är hans hajj och umrah ändå giltiga. Han behöver inte betala någon kaffarah eller liknande, eftersom ihram enligt al-Shafi’i och Ahmad blir giltigt enbart genom avsikten.
Enligt hanafiterna är talbiyah, eller en bön eller tasbih som ersätter den eller har en närliggande betydelse, samt att föra med sig ett offerdjur, ett av villkoren för ihram. Därför är ihram inte giltigt utan talbiyah eller tasbih och utan att föra med sig ett offerdjur. Grunden för hanafiternas uttalande är att ihram enligt dem består av en kombination av avsikten och någon av hajjens handlingar. När någon därför avser att träda in i ihram och utför någon handling i samband med hajj, till exempel läser tasbih eller talbiyah, eller för med sig ett offerdjur utan att läsa talbiyah, blir hans inträde i ihram fullbordat. Men eftersom han underlät att läsa talbiyah måste han utföra damm, det vill säga ett offer. Den välkända uppfattningen inom den malikitiska rättsskolan är att det är wajib att läsa talbiyah. Den som överger talbiyah eller inte läser den omedelbart efter att ha trätt in i ihram måste, om han har möjlighet att offra, förrätta ett offer.
Talbiyahs formulering: Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebuds talbiyah lydde så här:
لبيك اللهم لبيك لبيك لا شريك لك لبيك إن الحمد والنِّعْمَةَ لَكَ وَالْمُلْكَ، لَا خَرِيكَ لَكَ.
Nafiʿ sade: Abdullah ibn Umar brukade lägga till: ”Labbayka, labbayka, labbayka, wa saʿdayka, wa-l-khayru bi-yadayka, labbayka wa-r-raghbatu ilayka wa-l-ʿamalu.” De lärda anser att det är mustahabb att begränsa sig till den talbiyah som Allahs Sändebud läste. Det råder oenighet om att lägga till ytterligare formuleringar. De flesta lärda anser dock att det inte är något fel i sådana tillägg, eftersom många följeslagare, däribland Ibn Umar, brukade göra tillägg och Allahs Sändebud, som hörde dem, inte sade något. Abu Dawud, Bayhaqi.
Malik och Abu Yusuf anser att det är makruh att lägga till något till Allahs Sändebuds talbiyah.
Talbiyahs förträfflighet: Ibn Majah återger från Jabir att Allahs Sändebud sade: ”Om någon som har trätt in i ihram ägnar hela dagen åt att läsa talbiyah fram till solnedgången, försvinner hans synder. Han blir då syndfri som ett nyfött barn.”
Al-Tabarani återger från Abu Hurayrah att Allahs Sändebud sade: ”Den som läser talbiyah får ett glatt budskap så snart han läser talbiyah, och den som uttalar takbir får ett glatt budskap så snart han uttalar takbir, det vill säga säger Allahu akbar.” De frågade: ”O Allahs Sändebud, gäller det ett glatt budskap om paradiset?” Han svarade: ”Ja.”
Det har berättats från Sahl ibn Saʿd att Allahs sändebud ﷺ sade: När en muslim uttalar talbiyan uttalar alla träd, stenar och småstenar till höger och vänster om honom talbiyan tillsammans med honom, tills jorden härifrån och härifrån inte längre är sammanhängande. – Ibn Mājah, al-Bayhaqī, al-Tirmidhī och al-Hākim.
Det är rekommenderat att uttala talbiyan högt. Det har berättats från Zayd ibn Khālid att Allahs sändebud ﷺ sade: Jibrīl kom till mig och sade: Befall dina följeslagare att uttala talbiyan högt. Detta är ett kännetecken för hajj. – Ibn Mājah, Ahmad, Ibn Khuzaymah och al-Hākim.
Det har berättats från Abū Bakr att Allahs sändebud ﷺ tillfrågades: Vilken typ av hajj är bäst? Han svarade: Den där talbiyan uttalas högt och ett offerdjur slaktas. – al-Tirmidhī, Ibn Mājah.
Abū Hāzim säger: När Allahs sändebuds ﷺ följeslagare trädde in i ihram brukade deras röster bli mycket starka innan de ens hann nå Rawḥā. Med stöd av dessa hadither föredrar de flesta lärda att talbiyan uttalas högt.
Imam Mālik sade: I de mindre moskéerna ska talbiyan inte uttalas högt. Det räcker att man hör sig själv. Talbiyan ska endast uttalas högt i al-Manāras moské och al-Masjid al-Harām. Detta gäller män.
Kvinnor ska uttala talbiyan på ett sådant sätt att endast de själva och den närmaste personen kan höra den. Att uttala den högre än så är makrūh. ʿAtā säger: Män ska uttala den högt, medan kvinnor ska uttala den så att endast de själva hör den.
Det är rekommenderat att uttala talbiyan i olika situationer och under olika omständigheter, såsom när man stiger upp på ett riddjur, när man stiger av det, när man än stiger upp på en hög plats, när man går ned till en lägre plats eller när man möter en ryttare. Det är också rekommenderat efter varje bön och under nattens sista del. Enligt Imam al-Shāfiʿī är det rekommenderat att uttala den under alla omständigheter.
Tidpunkten för talbiyan: Den som är i ihram ska börja uttala talbiyan från det att han träder in i ihram och fortsätta fram till dess att han kastar den första stenen mot den sista jamrat al-ʿAqabah på offerdagen. Efter den första stenen ska han upphöra med talbiyan, eftersom Allahs sändebud ﷺ oavbrutet brukade uttala talbiyan tills han nådde jamrah. – Alla de autentiska hadithsamlingarna.
Detta är uppfattningen hos de hanafitiska och shafiitiska lärda, al-Thawrī och de flesta lärda.
Ahmad och Isḥāq säger: Han ska uttala talbiyan tills alla stenar har kastats och därefter upphöra. Mālik säger: Han ska uttala talbiyan fram till att solen börjar sjunka på ʿArafahs dag och därefter upphöra. Detta gäller hajj. Den som utför umra ska däremot fortsätta att uttala talbiyan tills han vidrör den svarta stenen. Det har nämligen berättats från Ibn ʿAbbās att Allahs sändebud ﷺ brukade upphöra med talbiyan under umra när han vidrörde den svarta stenen. – al-Tirmidhī.
De flesta lärda handlade enligt detta [at-Tirmidhi sade: Om man går in i ihram vid miqat, ska man upphöra med talbiya så snart man träder in i det heliga området. Om man går in i ihram från Jarana eller Tan’im, ska man upphöra med talbiya så snart man träder in i det bebyggda området i Mecka].
Att sända salat över Allahs Sändebud ﷺ och åkalla efter talbiya: Det har berättats från al-Qasim ibn Muhammad ibn Abu Bakr att det är mustahabb att sända salat eller durud över Allahs Sändebud ﷺ när man har avslutat talbiya. Efter talbiya brukade Allahs Sändebud ﷺ be Allah om förlåtelse och Hans välbehag samt söka skydd hos Allah från onda människor. – at-Tabarani.
7. Handlingar som är tillåtna för en muhrim:
1. Att bada och byta ihramkläder: Det har berättats från Ibrahim an-Nakha’i att han sade: När våra imamer kom till Maymuns brunn brukade de bada och ta på sig fina kläder. När Ibn Abbas gick in i badhuset i Juhfa var han i ihram. Man sade till honom: Går du in i badhuset medan du är i ihram? Han svarade: Allah den Allsmäktige behöver inte vår kropps smuts och orenheter.
Det har berättats från Jabir att den som är i ihram ska bada och tvätta sina kläder. Abdullah ibn Hunayn sade: Ibn Abbas och al-Miswar hamnade i en tvist i al-Abwa. Ibn Abbas sade: Den som är i ihram ska tvätta sitt huvud. al-Miswar sade: Den som är i ihram ska inte tvätta sitt huvud. Därefter skickade Ibn Abbas mig till Abu Ayyub al-Ansari. Jag såg honom bada mellan dammens två sidor, med ett tygstycke över sig. Jag hälsade på honom. Han sade: Vem är du? Jag svarade: Jag är Abdullah ibn Hunayn. Ibn Abbas har skickat mig till dig. Han frågar hur Allahs Sändebud ﷺ brukade bada när han var i ihram. Abu Ayyub lade handen på tygstycket och drog det från huvudet, så att hans huvud blev synligt för mig. Sedan sade han: En människa häller vatten över sin kropp, och det är vad jag gör. Därefter hällde han vatten över huvudet och gnuggade sedan huvudet med handen, förde handen framåt och sedan bakåt. Därefter sade han: Jag såg Allahs Sändebud ﷺ bada på detta sätt. – Alla de sahih-hadithsamlingar som inte är at-Tirmidhis.
Al-Bukhari har lagt till i sin återberättelse: Därefter återvände jag till Ibn Abbas och al-Miswar. Då sade al-Miswar till Ibn Abbas: Jag kommer aldrig mer att tvista med dig. Ash-Shawkani sade: Denna hadith visar att det är tillåtet för den som är i ihram att bada. Det är också tillåtet att täcka huvudet med handen under badet. Ibn al-Mundhir sade: Alla är eniga om att den som är i ihram måste bada om han befinner sig i rituell orenhet på grund av sädesavgång. Vad gäller andra tillstånd råder det oenighet om bad. Malik återberättade i sin Muwatta från Nafi att Ibn Umar inte brukade tvätta huvudet medan han var i ihram av någon annan anledning än en våt dröm. Det har återberättats från Malik: Det är makruh för den som är i ihram att doppa huvudet i vatten. Det är tillåtet att använda tvål och liknande för att avlägsna smuts. Enligt ash-Shafi’i och hanbaliterna är det tillåtet för den som är i ihram att bada med parfymerad tvål. På samma sätt är det tillåtet att reda ut håret, lösa upp hårflätan och kamma sig. Allahs Sändebud ﷺ sade till Aisha: Red ut ditt hår och kamma det. – Muslim.
An-Nawawi sade: Enligt vår uppfattning är det tillåtet för den som är i ihram att reda ut håret och kamma sig. Man måste dock se till att inga hårstrån lossnar. Att kamma sig utan giltig anledning är emellertid makruh. Det är däremot inget fel i att bära sina egna tillhörigheter på huvudet.
2. Att bära korta byxor: Al-Bukhari återberättade från Aisha att hon inte ansåg att det var något fel för den som är i ihram att bära korta byxor. (Detta var Aishas egen uppfattning. Majoritetens uppfattning är att det inte finns någon skillnad mellan byxor och korta byxor som sydda kläder. Båda är förbjudna för den som är i ihram. Fath al-Bari.)
3. Att täcka ansiktet: Al-Shafi‘i och Sa‘id ibn Mansur har återberättat från Qasim att ‘Uthman, må Gud vara nöjd med honom, Zayd ibn Thabit och Marwan brukade täcka ansiktet under ihram. Tawus säger: Den som befinner sig i ihram får täcka ansiktet för att skydda sig mot damm. Mujahid har sagt: När en stark vind blåste under ihram brukade följeslagarna täcka ansiktet när de gick. Ingen invände mot detta.
4. Att bära strumpor för kvinnor: Abu Dawud och al-Shafi‘i har återberättat från ‘Aisha, må Gud vara nöjd med henne, att Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, tillät kvinnor att bära strumpor.
5. Att täcka huvudet av misstag: Shafi‘iterna säger: Om någon av misstag täcker huvudet eller av misstag tar på sig ett plagg, är det ingen skada i det. ‘Ata säger: Han behöver inte ge någon gottgörelse eller liknande, men han måste be Gud om förlåtelse. Enligt hanafiterna måste han betala fidya. Det råder en liknande meningsskillnad när det gäller att använda parfym av okunskap eller av misstag. Shafi‘iternas grundprincip är att okunskap och misstag räknas som giltiga ursäkter vid varje förbjuden handling. Därför behöver man inte betala fidya. Men om det medför någon skada, såsom att jaga, raka håret eller klippa naglarna, är saken annorlunda. Detta kommer att behandlas längre fram.
6. Åderlåtning, att öppna bölder, dra ut tänder och skära av en ven: Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, lät utföra åderlåtning mitt på huvudet medan han befann sig i ihram. Det finns belägg för detta [Ibn Taymiyya har sagt: Åderlåtning är inte möjlig utan att en del av håret rakas].
Malik säger: Vid behov är det tillåtet att öppna en böld, förbinda ett sår och skära av en ven. Ibn ‘Abbas, må Gud vara nöjd med honom, har sagt: Den som befinner sig i ihram får dra ut en tand och öppna en böld.
Al-Nawawi har sagt: Om den som befinner sig i ihram vill genomgå åderlåtning utan att det finns något behov, måste man se om det innebär att hår klipps. Om så är fallet är sådan åderlåtning förbjuden, eftersom den innebär att hår klipps. Annars är den enligt majoriteten av de lärda inte förbjuden. Enligt Malik är den dock makruh. Enligt al-Hasan måste man betala fidya även om inget hår klipps. Om åderlåtningen är nödvändig är det tillåtet att klippa håret, men fidya måste betalas. Enligt zahiriternas rättsskola måste fidya endast betalas om huvudhår klipps.
7. Att klia sig på huvudet och kroppen: Det har återberättats från ‘Aisha, må Gud vara nöjd med henne, att hon tillfrågades om den som befinner sig i ihram får klia och gnugga sin kropp. Hon svarade: Ja, han bör snarare klia och gnugga sig ordentligt. Al-Bukhari, Muslim och Malik. Malik har tillagt att ‘Aisha sade: Om mina händer hade varit bundna skulle jag ha kliat och gnuggat mig med fötterna. Liknande hadither har också återberättats från Ibn ‘Abbas, Jabir, Sa‘id, ‘Ata och Ibrahim al-Nakha‘i.
8–9. Att se sig i spegeln och känna doften av parfym: Al-Bukhari har återberättat från Ibn ‘Abbas, må Gud vara nöjd med honom:
Den som befinner sig i ihram får känna doften av parfym, se sig i spegeln och vårda sin hälsa genom att äta olja och ghi.
Det har berättats från Umar ibn Abd al-Aziz, må Allah vara nöjd med honom, att han brukade se sig i spegeln och använda siwak när han befann sig i ihram.
Ibn al-Mundhir har sagt: De lärda är eniga om att det är tillåtet för den som befinner sig i ihram att äta olja, fett och ghee, medan det är förbjudet att smörja in hela kroppen med parfym. Enligt hanafiterna är det makruh att vistas i ett hus där det finns parfymer och liknande väldoftande ämnen, oavsett om man avser att känna deras doft eller inte. Enligt hanbaliterna och shafiiterna är det haram om man avser att känna doften, men annars inte.
Enligt shafiitisk rättsskola är det tillåtet att sitta hos en parfymförsäljare på en plats där parfym sprids i luften. Detta räknas inte som att avsiktligt använda parfym. Det är dock mustahabb att undvika det. Men på särskilda platser där man kan komma närmare Allah är det inte mustahabb att undvika det, såsom att sitta nära Kaba, som har parfymerats. Där är det inte makruh, eftersom det är ett medel till att komma närmare Allah att sitta nära Kaba. Att undvika väldoft är alltså inte mustahabb när det sker i ett gott syfte. Det är tillåtet att bära parfymämnen i en liten flaska, en behållare eller en läderpåse som är bunden, och ingen fidya behöver erläggas.
10–11. Att bära en penningpåse bunden runt midjan under ihram: Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Det är ingen skada för den som befinner sig i ihram att bära en penningpåse och att bära ring.
12. Att använda kohl: Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Den som befinner sig i ihram får använda kohl som inte innehåller någon parfym, oavsett om ögonen rinner eller inte. Det råder enighet om att det är tillåtet att använda kohl för behandling, inte för utsmyckning.
13. Parasol, tält och att vistas i skuggan av ett tak eller något liknande: Abdullah ibn Amir, må Allah vara nöjd med honom, sade: Abu Shayba hade bundit ett läderstycke vid ett träd medan han befann sig i ihram. Jag färdades tillsammans med Umar, må Allah vara nöjd med honom. Han lät sätta upp ett ihram-tält och sökte skydd i dess skugga. Ibn
Umm Husayn, må Allah vara nöjd med henne, sade: Jag utförde avskedshajj tillsammans med Allahs sändebud, frid och välsignelser vare över honom. Vid det tillfället såg jag Usama och Bilal. Den ene höll i tygeln på Allahs sändebuds kamel, medan den andre höll upp hans klädesplagg för att skydda honom från den brännande solen. På detta sätt kastade han stenarna mot jamarāt. Ahmad och Muslim.
Ata sade: Den som befinner sig i ihram ska skydda sig mot solen genom att söka skugga och skydda sig mot regn och vind. Ibrahim al-Nakhai sade: Aswad ibn Yazid lade en filt över sitt huvud för att skydda sig mot regnet. Vid den tiden befann han sig i ihram.
14. Att färga med henna: Enligt hanbaliterna är det inte haram för en man eller kvinna som befinner sig i ihram att färga någon annan del av kroppen än huvudet med henna. Enligt den shafiitiska rättsskolan är det tillåtet för en man i ihram att färga alla delar av kroppen med henna utom fötterna och händerna. Det är haram att utan behov färga händer och fötter med henna. Han ska inte färga huvudet med mörk henna. För en kvinna i ihram är det makruh att färga sig med henna. Men under idda efter makens död är det haram att färga sig med henna.
Det är också förbjudet att applicera henna i sådana mönster. Enligt de hanafitiska och malikitiska rättsskolorna är det inte tillåtet för en person i ihram, vare sig man eller kvinna, att färga någon del av kroppen med henna. Detta eftersom henna är ett slags parfym, vilket är förbjudet för den som befinner sig i ihram. Mawla bint Hakims mor berättar: Allahs Sändebud sade till Umm Salama: ”Använd inte parfym medan du befinner dig i ihram. Rör inte vid henna, eftersom den är parfym.” – Återberättat av at-Tabarani och al-Bayhaqi.
15. Att slå tjänaren i undervisningssyfte: Asma bint Abu Bakr (må Allah vara nöjd med henne) berättade: Vi gav oss av på hajj tillsammans med Allahs Sändebud. När vi kom till Arāz slog Allahs Sändebud och vi läger där. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) satte sig bredvid Allahs Sändebud, och jag satte mig bredvid Abu Bakr. Allahs Sändebuds och Abu Bakrs resgods var samlat på samma ställe och anförtrott åt en av Abu Bakrs tjänare. Abu Bakr väntade på sin tjänare. Denne kom, men hans kamel var inte med honom. Abu Bakr frågade: ”Var är din kamel?” Han svarade: ”Jag tappade bort den i går natt.” Abu Bakr sade: ”Du hade bara en kamel, och ändå tappade du bort den?” Sedan slog han honom. När Allahs Sändebud såg detta började han le och sade: ”Se på den här personen i ihram. Vad har han gjort?” Allahs Sändebud upprepade bara: ”Se på den här personen i ihram, vad han gör”, och fortsatte att le. Han sade inget mer. – Återberättat av Ahmad, Abu Dawud och Ibn Majah.
16. Att döda flugor, fästingar och myror: En man frågade Ata om man får döda fästingar och myror som kryper på kroppen medan man befinner sig i ihram. Han svarade: ”Avlägsna det som inte är en del av din kropp.” Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade att den som befinner sig i ihram får döda alla slags fästingar, både små och stora. Det är tillåtet att avlägsna fästingar från kamelns kropp när man befinner sig i ihram. Ikrima berättade: När han själv befann sig i ihram befallde Ibn Abbas honom att avlägsna en fästing från en kamel. Ikrima ogillade denna befallning. Ibn Abbas sade: ”Gå och slakta kamelen.” Ikrima slaktade den genast. Ibn Abbas förebrådde honom milt och sade: ”Hur många små och stora fästingar har du nu dödat på den här kamelen?”
17. Att döda fem undantagna djur och alla skadliga djur: Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade att Allahs Sändebud sade: ”Fem djur är undantagna. De får dödas under ihram, både inom och utanför det heliga området: kråkan, gladan, skorpionen, musen och den attackerande hunden.” – Återberättat av Muslim och al-Bukhari. Al-Bukhari har dessutom nämnt ormen bland dessa.
Det är enligt de lärdas enhälliga uppfattning tillåtet att under ihram döda även den lilla kråkan som tar från grödorna. Med den attackerande hunden avses ett djur som biter människor, skrämmer dem och angriper dem, såsom lejonet och tigern.
Allah den Upphöjde har sagt:
يَسْأَلُونَكَ مَاذَا أَحِلَّ لَمْ ؟ قُلْ أَحِلَّ لَكُمُ الطَّيِّبَاتِ، وَمَا عَلَّمْتُم مِنَ الْجَوَارِحِ مُكَذِّبِينَ تَعْلَمُونَهُنَّ ما علمكم الله .
”De frågar dig vad som är tillåtet för dem. Säg: ’Det som är gott och rent är tillåtet för er, liksom de rovlystna djur och fåglar som ni har tränat för jakt, enligt den undervisning som Allah har gett er.’” Med jakttränade djur och fåglar avses sådana rovlystna djur och fåglar som har tränats att fånga och hämta bytet, såsom hundar och falkar. Enligt den hanafitiska rättsskolan avser ordet ”hund” endast hunden och tigern, och inget annat. Ibn Taymiyya sade: ”Det är tillåtet för den som befinner sig i ihram att döda sådana djur som av naturen skadar människor, såsom ormar och skorpioner, samt möss, kråkor och attackerande hundar.”
Dessutom är det tillåtet att avvärja människor och djur som skadar och plågar honom. Om någon av dem angriper honom och inte upphör annat än om han bekämpar honom, är det även tillåtet att bekämpa honom. Profeten ﷺ sade: ”Den som dödas när han försvarar sin egendom är martyr; den som dödas när han försvarar sitt liv är martyr; den som dödas när han försvarar sin religion är martyr; och den som dödas när han försvarar sin heder är martyr.” När löss eller myggor biter en person i ihram är det tillåtet för honom att döda dem. Han behöver inte betala någon kaffāra för detta. Det är dock bättre att driva bort dem än att döda dem. Enligt de flesta lärda behöver man inte heller betala någon kaffāra om man dödar rovdjur, såsom tigrar och lejon. Att plocka löss från huvudet utan att känna någon olägenhet är ett slags förströelse och bör inte göras. Om man ändå gör det behöver man inte betala någon kaffāra.
8. Sådant som är förbjudet för den som befinner sig i ihram
Shariah har förbjudit och gjort vissa handlingar otillåtna för den som befinner sig i ihram. Dessa nämns nedan:
1. Sexuellt umgänge med hustrun samt allt som uppmuntrar till sexuellt umgänge eller väcker sexuell lust, såsom kyssar, beröring med sexuell åtrå och att mannen talar med sin hustru om sexuellt umgänge.
2. Att begå någon synd som får människan att lämna lydnaden till Allah.
3. Att gräla med reskamrater, tjänare och liknande samt att använda grova och sårande ord. Allah har sagt:
فمن فَرَضَ فِيهِنَّ الْحَجِّ فَلَا رَفَتْ وَلَا فُسُوقَ وَلَا جِدَالَ فِي الحج .
Den som beslutar sig för att utföra hajj ska inte ägna sig åt oanständigt tal eller oanständiga handlingar, synder eller gräl under hajj. (Med gräl avses här orättmätigt grälande. Att debattera för sanningens och rättvisans skull är rekommenderat eller obligatoriskt.)
Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abu Hurayra att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som utför hajj utan att begå någon oanständighet eller förbjuden handling under den blir syndfri, liksom den dag då hans mor födde honom.”
4. Att bära något sydda klädesplagg, såsom skjorta, byxor, mössa och liknande. Det är även förbjudet att bära färggranna, praktfulla kläder, skor och strumpor.
Ibn Umar må Allah vara nöjd med honom berättade att Guds Sändebud må Allahs frid och välsignelser vara över honom sade: ”Den som är i ihram får inte bära skjorta, turban, mössa, parfymerade kläder eller strumpor. Men den som saknar skor får bära strumpor efter att ha skurit av dem till anklarna, så att strumporna når nedanför anklarna.” Al-Bukhari och Muslim. De lärda är eniga om att denna regel endast gäller män. Den gäller inte kvinnor. De får bära dessa klädesplagg, med undantag för parfymerade kläder, niqab och handskar. Ibn Umar må Allah vara nöjd med honom sade nämligen: ”Guds Sändebud må Allahs frid och välsignelser vara över honom förbjöd kvinnor att bära handskar, niqab och parfymerade kläder under ihram.” Därefter får hon bära kläder i vilken färg som helst, även gula, samt sidenprydnader, skjorta, byxor eller strumpor. Abu Dawud, al-Bayhaqi och al-Hakim.
Al-Bukhari sade: Aisha må Allah vara nöjd med henne bar gula kläder under ihram. Hon sade: ”Kvinnor får inte täcka över näsa och mun och får inte bära kläder som är parfymerade med saffran eller någon annan parfym.” Jabir må Allah vara nöjd med honom sade: ”Jag anser inte gula kläder vara parfymerade.” Aisha må Allah vara nöjd med henne ansåg inte att det var klandervärt för kvinnor att bära smycken, svarta kläder, rosa parfymerade kläder eller strumpor. Al-Bukhari återberättade från Jabir må Allah vara nöjd med honom att Guds Sändebud må Allahs frid och välsignelser vara över honom sade: ”En kvinna i ihram får inte bära niqab eller handskar.”
Av denna hadith framgår att kvinnans ihram gäller hennes ansikte och handflator. De lärda har sagt att det inte är något problem om hon täcker ansiktet med något. Ibn al-Qayyim sade att villkoret att ansiktet måste vara blottat är svagt och saknar grund. Det är tillåtet att skärma ansiktet från mäns blickar med exempelvis ett paraply. Men om det finns risk för fitna (uppmuntran till synd) är det obligatoriskt att hålla ansiktet borta från blickarna.
Aisha må Allah vara nöjd med henne sade: ”Vi färdades tillsammans med Guds Sändebud må Allahs frid och välsignelser vara över honom medan vi var i ihram. Då brukade manliga ryttare på kameler passera förbi oss. När de kom mitt emot oss täckte vi våra ansikten med slöjor. När de hade passerat blottade vi åter våra ansikten.” Abu Dawud och Ibn Majah. Ata, Malik, al-Thawri, al-Shafi‘i, Ahmad och Ishaq tillät att man hängde tyg framför ansiktet.
Den som inte kan få tag på en izar, en mantel och skor ska bära vad han än får tag på. Ibn Abbas må Allah vara nöjd med honom sade: ”Guds Sändebud må Allahs frid och välsignelser vara över honom höll ett tal i Arafat. I talet sade han: ’Den som inte kan få tag på en (osydd) izar ska bära byxor, och när han inte kan få tag på skor ska han bära strumpor.’” Ahmad, al-Bukhari och Muslim. I en annan hadith återberättad av Ahmad sade Guds Sändebud må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Den som inte kan få tag på en izar men kan få tag på byxor ska bära byxor. Och den som inte kan få tag på skor men kan få tag på strumpor ska bära strumpor.” I denna hadith finns inget påbud om att korta strumporna.
Detta är Ahmads åsikt. Han tillät den som är i ihram att bära byxor och strumpor när han inte kan få tag på skor och en izar. I detta fall behöver han inte heller ge någon kaffara. Den åsikt som de flesta lärda följer är att den som saknar skor får bära strumpor efter att ha skurit av dem till anklarna. På så sätt blir strumporna som skor. Enligt hanafiterna ska den som saknar izar sprätta upp byxorna och ta bort sömmarna innan han använder dem. Om han bär dem med sömmarna kvar måste han ge fidya. Malik och al-Shafi‘i sade: Byxornas sömmar behöver inte sprättas upp; han ska bära dem som de är och behöver inte ge fidya. Jabir må Allah vara nöjd med honom återberättade från Ibn Abbas må Allah vara nöjd med honom att Guds Sändebud må Allahs frid och välsignelser vara över honom sade: ”När man inte kan få tag på en izar ska man bära byxor, och när man inte kan få tag på skor ska man bära strumpor, efter att ha lämnat dem nedanför anklarna och skurit av den övre delen.” An-Nasa’i.
Om han efter att ha tagit på sig byxorna får tag på en izar måste han ta av sig byxorna. Men om han inte får tag på en mantel får han inte bära skjorta. Om han bär skjorta kan han nämligen inte bära en izar tillsammans med byxorna.
5. Att ingå äktenskap för egen räkning eller för någon annans räkning: Om ett sådant avtal ingås under ihram blir avtalet ogiltigt och får ingen rättslig verkan. Muslim återberättar från ʿUthman, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, sade: ”Den som är i ihram får inte själv gifta sig, inte heller gifta bort någon annan och inte heller framföra ett frieri.” Hos at-Tirmidhi finns inte orden ”och inte heller framföra ett frieri”. Med stöd av denna hadith förbjuder Malik, ash-Shafiʿi, Ahmad och Ishaq den som är i ihram att gifta sig och anser äktenskapet ogiltigt om det ändå ingås. Mot denna återberättelse står den hadith enligt vilken ”Allahs Sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, gifte sig med Maymuna under ihram”. I Muslims återberättelse står det att Allahs Sändebud gifte sig med henne efter att ha lämnat ihram. At-Tirmidhi sade: Det råder oenighet om händelsen när Allahs Sändebud gifte sig med Maymuna, eftersom han gifte sig med henne på vägen till Mecka. Därför har vissa sagt att han gifte sig med henne efter att ha lämnat ihram. Nyheten om äktenskapet spreds dock medan han var i ihram. Därefter fullbordades äktenskapet i Sarif, efter att han hade lämnat ihram.
Enligt hanafiterna är det tillåtet att ingå äktenskap under ihram. Ihram förbjuder nämligen inte äktenskapsavtalet för en kvinna, utan sexuellt umgänge. Äktenskapsavtalets giltighet hindras inte av ihram.
6 och 7. Att klippa naglarna samt raka eller klippa håret – oavsett om det gäller huvudhåret eller något annat hår. Allah har nämligen sagt:
ولا تُعلِقوا رؤوسكم حتى يبلغ الهدي محله .
”Raka inte era huvuden förrän offerdjuret har nått sin offerplats.” Alla lärda är ense om att det är förbjudet för den som är i ihram att klippa naglarna utan giltig anledning. Om en nagel däremot har gått sönder får den tas bort, och ingen fidya behöver betalas för detta. Om det är plågsamt att låta håret vara kvar är det tillåtet att ta bort det, men fidya måste betalas. Om ögonbrynen däremot orsakar den ihramklädde besvär får de tas bort utan fidya. Enligt malikiterna måste dock fidya betalas. Allah den Upphöjde har sagt:
فَمَن كَانَ مِنكُم مَرِيضًا أَوْ بِهِ أَذًى مِنْ رَأْسِهِ فَفِدْيَةٌ مِنْ صِيَامٍ أَوْ صَدَقَةٍ أَوْ نُسُكِ .
”Om någon av er är sjuk eller lider av besvär från huvudet, ska han erlägga fidya genom fasta, allmosa eller offer.
8. Att applicera parfym på en mans eller kvinnas kläder eller kropp. Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, återberättar: ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, kände doften av parfym från Muʿawiyas kropp, trots att Muʿawiya då var i ihram. Han sade till honom: ”Gå och tvätta bort det.” Jag har nämligen hört Allahs Sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, säga: ”Den som utför hajj är dammig och utan parfym.” – al-Bazzar.
Guds sändebud (saw) sade dessutom tre gånger till en annan man: ”Tvätta bort den parfym som finns på din kropp.”
Om någon dör i ihram får man inte använda parfym när man tvättar honom och sveper honom i liksvepningen. Guds sändebud (saw) sade beträffande en man som dog i ihram: ”Täck inte hans huvud och använd inte parfym på honom. På uppståndelsens dag kommer han att återuppstå och fortsätta säga: ’Labbayka, labbayka.’” Det är dock inget problem om det finns kvarvarande spår av parfym på hans kropp eller kläder från tiden före ihram. Det är tillåtet att känna doften från växter som inte odlas för parfymens skull, såsom äppelträd och liknande. Växter som äppelträd, där man inte förväntar sig eller utvinner parfym, liknar dessa. Vad gäller parfym som sitter på Kaba och som fastnar på en person i ihram, sade Salih ibn Kaisan följande: ”Jag såg Anas ibn Malik i ihram, och parfym från Kaba hade fastnat på hans kläder, men han tvättade dem inte.” Ata sade: ”Det behöver inte tvättas bort, och ingen fidya eller kaffara behöver ges.” Enligt den shafiitiska rättsskolan begår den dock en synd och måste ge fidya om någon avsiktligt applicerar parfym från Kaba på sina kläder eller sin kropp, eller om parfymen fastnar oavsiktligt men personen inte tvättar bort den trots att han har möjlighet att göra det.
9. Att bära kläder färgade med parfym
Att bära kläder färgade med parfym är enhälligt förbjudet. Om man vill bära sådana kläder måste man tvätta dem först, så att ingen parfymdoft kommer från dem.
Ibn Abd al-Barr och Tahawi återberättar från Nafi att Guds sändebud (saw) sade: ”Bär inte, under ihram, kläder som färgats med saffran eller någon liknande parfym utan att först tvätta dem.”
För personer som andra följer och ser som förebilder är det inte lämpligt att bära sådana kläder, även efter att de tvättats. Det kan nämligen uppmuntra vanligt folk att bära kläder med förbjuden parfym. Malik återberättade från Nafi att Aslam, Umar ibn al-Khattabs frigivne slav, sade: ”Umar (ra) såg Talha ibn Ubaydullah bära ett färgat plagg. Talha var då i ihram. Umar (ra) sade: ’O Talha, vad är detta för ett färgat plagg?’ Talha svarade: ’O de troendes befälhavare, det har färgats med röda växtämnen.’ Umar (ra) sade: ’Ni är ledande personer som vanligt folk följer. Om en okunnig person ser detta plagg kommer han säkert att säga: ”Talha ibn Ubaydullah brukade bära färgade kläder under ihram.” Bär därför inte sådana färgade kläder.’”
Om något parfymämne har tillsatts i tillagad mat eller dryck, men ingen smak, doft eller färg finns kvar i den, behöver den som är i ihram inte ge någon fidya om han äter eller dricker av den.
Om doften däremot finns kvar måste han, enligt den shafiitiska rättsskolan, ge fidya efter att ha ätit eller druckit av den. Enligt hanafiterna behöver han inte ge fidya, eftersom han inte hade för avsikt att njuta av parfymen.
10. Jakt: Det är tillåtet för den som är i ihram att jaga vattenlevande djur, visa var ett byte finns och äta dess kött. Men det är förbjudet att jaga, döda eller slakta landlevande djur, att visa var ett sådant djur finns om det är synligt, att ange var det finns om det inte är synligt eller att skrämma det så att det flyr. Det är också förbjudet att förstöra ägg från landlevande djur, köpa och sälja dem samt mjölka sådana djur. (Alla djur som föds på land och föder sina ungar där räknas som landlevande djur, även om de lever i vatten. Vattenlevande djur är motsatsen. Detta är de flesta lärdas uppfattning. Enligt shafiiterna är ett djur landlevande om det endast lever på land eller både i vatten och på land. Ett djur som inte lever annat än i vatten är vattenlevande.) Allah den Upphöjde har sagt:
أحِلَّ لَكُم ميْنَ الْبَحْرِ وَطَعَامُهُ مَتَاعًا لَكُمْ وَلِلسَّيَّارَةِ وَحَرَّمَ عَلَيْكُمْ مِينَ البَر ما دمتم حرما .
”Det är tillåtet för er att jaga och äta vattenlevande djur, till nytta för er och för resande. Men det är förbjudet för er att jaga landdjur så länge ni befinner er i ihram.” (Det bör påpekas att det enligt shafiitiska och hanbalitiska rättsskolorna endast är förbjudet att jaga halal-vilda djur och halal-fåglar. Att jaga och döda alla andra landdjur är tillåtet. Enligt de flesta andra lärda är det däremot förbjudet att döda alla djur, både innanför och utanför det heliga området, oavsett om det rör sig om halal- eller haram-djur, med undantag för de fem djur som hadithen förbjuder: kråkan, gladan, skorpionen, musen och den bitande hunden.)
11. Det är förbjudet för den som befinner sig i ihram att äta köttet från ett villebråd som jagats för hans skull, med hans hjälp eller på hans uppmaning. Al-Bukhari och Muslim har nämligen återberättat från Qatada att Guds Sändebud (s.a.) en gång begav sig på en resa för att utföra hajj. En grupp av följeslagarna reste också med honom. Han avskilde en grupp, däribland Abu Qatada, och sade: ”Fortsätt längs havsstranden tills vi möts igen.” De fortsatte längs stranden. När de gav sig av trädde alla utom Abu Qatada in i ihram. Under färden fick de syn på några vildåsnor. Abu Qatada gick till angrepp mot åsnorna och dödade en åsninna. Alla stannade för att vila och åt av åsnans kött. De började fråga sig: ”Vi befinner oss ju i ihram. Var det rätt av oss att äta villebrådets kött?” De tog med sig det återstående köttet från åsnan. När de kom fram till Guds Sändebud (s.a.) sade de: ”Guds Sändebud! Vi hade trätt in i ihram, men Abu Qatada hade inte gjort det. Senare, när vi mötte en flock vildåsnor, gick Abu Qatada till angrepp mot dem och dödade en åsninna. Sedan stannade vi för att vila och åt av åsnans kött. Därefter frågade vi oss om det var tillåtet för oss att äta villebrådets kött medan vi befann oss i ihram. Vi har tagit med oss det återstående köttet.” Guds Sändebud (s.a.) sade: ”Var det någon av er som befallde eller antydde för Abu Qatada att gå till angrepp?” De svarade: ”Nej.” Guds Sändebud (s.a.) sade: ”Ät då det återstående köttet.”
Det är tillåtet för den som befinner sig i ihram att äta köttet från ett villebråd som han själv inte har jagat och som inte har jagats för hans skull. Han får inte heller ha visat var villebrådet fanns eller hjälpt till att fånga det. Jabir (må Allah vara nöjd med honom) återberättade att Guds Sändebud (s.a.) sade: ”Landdjur är tillåtna för er att äta medan ni befinner er i ihram, om ni själva inte har jagat dem eller om de inte har jagats för er skull.” – Ahmad och al-Tirmidhi. Enligt vissa lärda är det, i enlighet med denna hadith, tillåtet för den som befinner sig i ihram att äta villebrådets kött, så länge han själv inte har jagat det och det inte har jagats för hans skull. Al-Shafi’i, Ahmad, Ishaq, Malik och de flesta imamerna stöder denna uppfattning. Men om den som befinner sig i ihram själv jagar villebrådet, eller om det jagas för hans skull, är det förbjudet, oavsett om det sker med eller utan hans tillstånd. Om en person som inte befinner sig i ihram jagar för egen räkning och inte jagar för den ihram-befarnes skull, är köttet inte förbjudet för den senare om det därefter ges som gåva till honom eller säljs till honom.
Abd al-Rahman al-Taymi sade: ”Vi gav oss av på en resa tillsammans med Talha. Vi befann oss alla i ihram. Vid detta tillfälle fick Talha en fågel som gåva. Talha sov då. Några av oss åt av den, medan andra avstod. När Talha vaknade stödde han dem som hade ätit och sade: ’Vi åt detta tillsammans med Guds Sändebud (s.a.).’” – Ahmad och Muslim.
Det finns också hadither som anger att det är förbjudet för den som befinner sig i ihram att äta villebrådets kött. I hadithen om Sa’b ibn Jaththama berättas exempelvis att han gav Guds Sändebud (s.a.) en vildåsna som gåva. Han befann sig då i al-Abwa eller Waddan. Guds Sändebud (s.a.) skickade tillbaka gåvan till honom. När Guds Sändebud (s.a.) såg hur detta påverkade Sa’bs ansikte sade han: ”Vi skickade tillbaka den endast därför att vi befinner oss i ihram.” När man sammanför alla haditherna framgår det att gåvan skickades tillbaka eftersom den hade jagats av en person som inte befann sig i ihram, för den ihram-befarnes skull.
Ibn Abd al-Barr säger: ”Förespråkarna för denna uppfattning argumenterar med att alla hadither som återberättats i denna fråga blir autentiska enligt denna tolkning. Om man godtar denna tolkning finns det ingen motsägelse eller konflikt mellan haditherna. Haditherna bör tolkas på detta sätt, så att ingen hadith betraktas som motsägande en annan så länge det finns någon möjlighet att tillämpa dem båda.” Ibn al-Qayyim ansåg denna uppfattning vara den starkaste och sade: ”Allt som följeslagarna sade och gjorde bevisar att just denna tolkning är korrekt.”
9. Bestämmelsen för den som utför en förbjuden handling under ihram
Den som på grund av en ursäkt, det vill säga en oundviklig omständighet, behöver göra något av det som är förbjudet under ihram, bortsett från sexuellt umgänge, såsom att raka huvudet för att skydda sig mot kyla eller värme eller att bära sydda kläder, måste antingen slakta en get, ge sex fattiga personer mat, en halv saʿ per person, eller fasta i tre dagar. Han får själv välja ett av dessa tre alternativ. Om han gör något annat som är förbjudet under ihram, bortsett från sexuellt umgänge, blir hajj inte ogiltig.
Det har återberättats från Kaʿb ibn ʿUjra att Profeten, frid och välsignelser vare med honom, under Hudaybiyyas tid gick förbi honom och sade: ”Det verkar som om lössen i ditt huvud plågar dig mycket.” Han svarade: ”Ja.” Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Raka då huvudet och offra sedan en get, eller fasta i tre dagar, eller ge sex fattiga personer tre sāʿ dadlar att äta.” – Återberättat av al-Bukhari, Muslim och Abu Dawud. I en annan återberättelse sade denne följeslagare: ”Lössens plåga i mitt huvud gjorde mig mycket illa. Det var under året för Hudaybiyya och jag var tillsammans med Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom. Jag började till och med frukta att jag skulle förlora synen på grund av detta. Då uppenbarade Gud den Allsmäktige: ’Om någon av er är sjuk eller har en åkomma i huvudet, ska han ge lösen genom fasta, allmosa eller offer.’” Därefter kallade Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, på mig och sade: ”Raka ditt huvud och fasta sedan i tre dagar, eller ge sexton ratl russin till sex fattiga personer, eller offra en get.” Jag rakade mitt huvud och offrade sedan.
Enligt imam al-Shafiʿi måste både den som har en ursäkt och den som inte har någon ursäkt ge fidya. Enligt Abu Hanifa är det obligatoriskt för den som saknar ursäkt att offra, om han har möjlighet; det är inte något annat.
Om man klipper av en del av håret: ʿAta sade att den som befinner sig i ihram måste offra om han plockar bort tre eller fler hårstrån. Al-Shafiʿi sade däremot att han måste ge en mudd för ett hårstrå, två mudd för två hårstrån och offra en get för tre hårstrån.
Om man smörjer in sig med olja: I al-Mawsuʿa sägs det att enligt Abu Hanifa blir det obligatoriskt att offra, oavsett vilken del av kroppen det gäller, om man gnider in kroppen med ren olja eller ren sesamolja. Enligt al-Shafiʿis rättsskola måste man ge fidya om man smörjer håret på huvudet och skägget med olja som inte är parfymerad. Om man smörjer någon annan del av kroppen behöver man inte ge fidya.
Det gör ingen skada att av misstag eller av okunskap bära förbjudna kläder eller använda parfym: När den som befinner sig i ihram bär förbjudna kläder eller använder parfym utan att känna till förbudet eller efter att ha glömt att han befinner sig i ihram, behöver han inte ge fidya. Yaʿla ibn Umayya sade nämligen: ”En man kom till Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, i Jiʿrana. Han bar en jibba och hans skägg och huvudhår var färgade gula. Han sade: ’Guds Sändebud, jag har gått in i ihram för en umrah. Du ser själv hur jag är klädd.’ Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: ’Tvätta bort den gula färgen, ta av dig j ibban och gör under umrah det du gjorde under hajj.’” – Återberättat av alla de sex autentiska hadithsamlingarna utom Ibn Majah. ʿAta sade: ”Den som av okunskap eller av misstag bär förbjudna kläder eller använder parfym behöver inte ge någon försoning.” – al-Bukhari.
Men jakt är förbjuden: Om någon dödar ett villebråd av okunskap om detta eller av glömska, måste han ge en motsvarande ersättning. (Det vill säga, han måste frambära ett offer.) Anledningen är att denna ersättning är ekonomisk. Vid ekonomisk ersättning görs ingen skillnad mellan att känna till saken eller vara okunnig, eller mellan misstag och avsikt. På samma sätt måste man betala ersättning om man orsakar en annan människa ekonomisk skada.
Hajj blir ogiltig genom sexuellt umgänge med hustrun: Ali, Umar och Abu Hurayra, må Gud vara nöjd med dem, gav följande utslag om en man som hade sexuellt umgänge med sin hustru medan han befann sig i ihram för hajj: Båda måste fullborda hajj på korrekt sätt och därefter utföra hajj på nytt samt frambära ett offer följande år. Abu al-Abbas al-Tabari sade: Om den som befinner sig i ihram har sexuellt umgänge innan han genomgått den första frigörelsen från ihram, blir hans hajj ogiltig, oavsett om det sker före eller efter vistelsen vid Arafat. Trots att hajj blivit ogiltig måste han fullborda de återstående riterna, frambära en kamel som offer och utföra hajj som ersättning följande år. Om hustrun hade gått in i ihram frivilligt, måste hon fortsätta hajj, utföra den som ersättning följande år och även frambära ett offer. Detta är de flesta lärdas uppfattning. Vissa lärda säger att de båda endast behöver frambära ett offer. Även ʿAta hade denna uppfattning. Al-Baghawi sade: På samma sätt som en försoning krävs när man har sexuellt umgänge under dagen i Ramadan, måste mannen även här ge försoning. När de följande år ger sig av för att utföra hajj som ersättning, är det enligt Malik och Ahmad obligatoriskt att de vistas på olika platser på den plats där umgänget ägde rum året innan, medan det enligt hanafitiska och shafiitiska lärda är rekommenderat. Detta bör göras som en försiktighetsåtgärd för att förhindra att det som hände upprepas. Om han inte förmår frambära en kamel, ska han frambära en ko; om han inte förmår frambära en ko, ska han frambära sju getter. Om han inte heller klarar det, ska kamelen värderas i pengar och pengarna i form av mat, varefter han ska ge allmosa till varje fattig person motsvarande en mudd. Om han inte heller klarar detta, ska han fasta en dag för varje mudd. Detta är rationalisternas uppfattning. Om umgänget äger rum före vistelsen vid Arafat blir hajj ogiltig, och han måste ge en get eller en sjundedel av en kamel som offer. Om umgänget äger rum efter vistelsen vid Arafat blir hajj inte ogiltig, men han måste frambära en kamel som offer. När en person som utför qiran-hajj gör sin hajj ogiltig, blir allt som är obligatoriskt för den som utför ifrad-hajj också obligatoriskt för honom. Han måste utföra qiran-hajj som ersättning och befrias inte från qiran-offret. Enligt de flesta lärda blir hajj inte ogiltig och någon ersättningshajj krävs inte om umgänget äger rum efter den första frigörelsen från ihram. Vissa säger att ersättningshajj är obligatorisk och att han måste ge fidya. Detta var Ibn Umars, al-Hasans och Ibrahim al-Nakhais uppfattning. Det råder nu oenighet om huruvida fidya ska bestå av en kamel eller en get. Enligt Ibn Abbas och ʿAta är en kamel obligatorisk. Detta är också ʿIkrimas uppfattning samt den ena av al-Shafiʿis två uppfattningar, vilken författarna till al-Mabsut och al-Bada’i bland hanafitiska lärda antog. Enligt al-Shafiʿis andra uppfattning är det obligatoriskt att ge en get. Detta var även imam Maliks uppfattning. Om den som befinner sig i ihram får sädesuttömning i sömnen, eller får sädesuttömning genom att tänka på sexuellt umgänge eller genom att se på en kvinna och bli upphetsad, är han enligt al-Shafiʿis rättsskola inte skyldig till något. Andra säger att den som vidrör eller kysser någon med sexuell upphetsning måste offra en get, oavsett om sädesuttömning sker eller inte. Enligt Ibn Abbas, må Gud vara nöjd med honom, är offer obligatoriskt för honom. Mujahid sade: En man kom till Ibn Abbas och sade: ”Jag har gått in i ihram. Då kom en viss kvinna till mig, uppklädd och smyckad. Jag kunde därför inte behärska mig, och min upphetsning blev stark.” När Ibn Abbas hörde detta skrattade han så att han föll bakåt och sade: ”Du är en liderlig man. Det är inget fel på dig. Frambär bara ett offer, så är din hajj fullbordad.” – Saʿid ibn Mansur.
Ersättning för att ha dödat villebråd: Allah den Upphöjde har sagt i sura al-Māʾida, vers 95:
يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَقْتُلُوا الصَّيد وانتى حرم ، ومَن قَتَلَهُ مِنْكُمْ مُتَعَمِّدًا فَجَزَاء مِثْلَ مَا قَتَلَ مِنَ النَّعَرِ يَحْكُمُ بِهِ ذَوَا عَدْلٍ مِنكُمْ مَديَا بَلغَ الْكَعْبَةِ أَوْ كَفَّارَةٌ طَعَامُ مَسْكِينَ أَوْ عَدْلُ ذَلِكَ مِيَامًا لِيَذُوقَ وَبَالَ أَمْرِهِ مَا عَفَا اللَّهُ عَمَّا
سَلَفَ مَا وَمَنْ عَادَ فَيَنْتَقِمُ اللَّهُ مِنْهُ ، وَاللَّهُ عَزِيزٌ ذو انتقامه
“Troende! Döda inte villebråd medan ni befinner er i ihram. Om någon av er avsiktligt dödar villebråd ska han ge en ersättning motsvarande det djur han dödat. Två rättfärdiga män bland er ska avgöra detta. Djuret ska föras till Kaba som offergåva. Eller ska han som försoning ge mat åt några fattiga, eller fasta motsvarande detta, så att han får smaka följderna av sin handling. Det som har skett tidigare har Allah förlåtit. Men om någon återgår till det, kommer Allah att straffa honom. Allah är Allsmäktig och förmår att utkräva vedergällning.”
Ibn Kathir sade: Enligt de flesta lärda är det obligatoriskt att ge ersättning, oavsett om villebrådet dödades av misstag eller avsiktligt. Al-Zuhri sade: När det gäller den som avsiktligt dödar villebråd har Koranen fastställt hans dom. När det gäller den som dödar av misstag gäller sunnan. Det innebär att Koranen har föreskrivit ersättning för den som avsiktligt dödar och kallat honom syndare genom orden: ”så att han får smaka följderna av sin handling.” Sunnah, som innehåller profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och följeslagarnas avgöranden, har föreskrivit ersättning för den som dödar villebråd av misstag, på samma sätt som Koranen har föreskrivit ersättning för den som gör det avsiktligt. Att döda villebråd innebär dessutom en skada, och skada måste ersättas, oavsett om den orsakas avsiktligt eller av misstag. Skillnaden är dock att den som avsiktligt dödar villebråd också är syndig, medan den som gör det av misstag inte klandras som syndare. I verket al-Mustawāʾ sägs det: ”Han ska ge en ersättning motsvarande det djur han dödat.” Abu Hanifa förklarar detta med att den som dödat villebrådet ska ge en ersättning motsvarande det dödade djurets värde. För att ersättningen ska motsvara värdet ska den fastställas av två rättfärdiga män. Antingen ska han ge ett likadant djur som ersättning och ordna så att det förs till Kaba som offergåva, eller också ska han ge mat till fattiga som försoning. Imam al-Shafiʿis förklaring är att den som dödat villebråd är skyldig att ge en ersättning som till form och storlek motsvarar det dödade djuret och som är av samma art. Två rättfärdiga män ska avgöra om den verkligen motsvarar det. Denna ersättning ska föras till Kaba som offergåva. Annars ska ersättningen bestå av försoning eller fasta motsvarande försoningen.
Umar och de tidigare lärdas avgörande: Det har återberättats från Muhammad ibn Sirin: En man kom till Umar, må Allah vara nöjd med honom, och sade: ”Jag och en följeslagare drev två hästar in i en hålighet på en bergsväg och dödade en hjort. Vi befann oss båda i ihram. Vad anser du om denna handling?” Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade till en man som satt bredvid honom: ”Kom, låt oss två avgöra detta.” Därefter avgjorde de båda att mannen skulle ge en hind. När mannen hörde detta började han gå därifrån medan han sade: ”Här är de troendes befälhavare, som inte ens kan avgöra ett fall om en hjort utan kallar på en annan man för att avgöra det tillsammans med honom.” Umar, må Allah vara nöjd med honom, hörde vad mannen sade och kallade honom till sig. Han sade till honom: ”Läser du sura al-Māʾida?” Mannen svarade: ”Nej.” Han frågade: ”Känner du igen den här mannen, som deltog i avgörandet tillsammans med mig?” Mannen svarade: ”Nej.” Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Om du hade sagt till mig att du hade läst sura al-Māʾida, skulle jag ha slagit dig så att det hade gjort ont.” Sedan sade han: ”Allah den Upphöjde har sagt i Sin bok:”
يَحْكُرُ بِهِ ذَوَا عَدْلٍ مِنْكُمْ عَنْيا بَالِغَ الْكَعْبَةَ .
“Två rättfärdiga män ska avgöra saken …” Och denne är Abd al-Rahman ibn Awf.
De forna lärda fastställde att den som dödar en struts ska offra en kamel; den som dödar en vildåsna, en vildoxe eller en bergsget ska offra en ko; och den som dödar en kanin, en duva, en turturduva, en vild tupp eller en fågel som kallas dabsi ska offra en get. För att ha dödat en hyena ska en tacka offras. För att ha dödat en hjort ska en gethona ges, för att ha dödat en kanin en gethona som är över fyra månader gammal, för att ha dödat en räv en get som är ett år gammal, och för att ha dödat ett råttliknande djur som kallas yarbuʿ en gethona som är fyra månader gammal.
Vad man ska göra om man inte kan få fram kompensationen: Saʿid ibn Mansur återberättade från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: Enligt den ovannämnda vers 95 i sura al-Maʾida ska den som dödar vilt medan han befinner sig i ihram åläggas en motsvarande kompensation. Om han har kompensationen tillgänglig ska han slakta djuret och skänka bort dess kött. Om han inte har kompensationen, ska dess värde beräknas i pengar. Därefter ska man fastställa en mängd föda motsvarande detta belopp, och för varje halv sāʿ föda ska han fasta en dag. Anta att han dödar en hjort eller ett liknande djur; då ska han ge en get som slaktas i Mecka. Om han inte kan det ska han ge mat åt sex fattiga. Om han inte heller kan det ska han fasta i tre dagar. Om han dödar en bergsget ska han ge en ko. Om han inte kan ge en ko ska han ge mat åt tjugo fattiga. Om han inte heller kan det ska han fasta i tjugo dagar. Om han dödar en struts, en vildåsna eller ett liknande djur ska han ge en kamel. Om han inte kan ge en kamel ska han ge mat åt trettio fattiga. Om han inte heller kan det ska han fasta i trettio dagar. Ibn Abi Hatim, Ibn Jarir.
Hur matning och fasta ska utföras: Malik sade: Det bästa jag har hört om den kompensation som den som dödat vilt ska ge är att man fastställer värdet på det dödade villebrådet och ser hur mycket föda som kan köpas för detta värde. Därefter ska han ge varje fattig en mudd föda. Alternativt ska han fasta en dag för varje mudd och räkna hur många fattiga det motsvarar. Om antalet fattiga är tio ska han fasta i tio dagar. Om antalet är tjugo ska han fasta i tjugo dagar.
När flera tillsammans dödar vilt: När en grupp avsiktligt och gemensamt dödar ett villebråd behöver de endast ge en kompensation. Allah har nämligen sagt att en motsvarande kompensation ska ges för det dödade djuret. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, tillfrågades om en grupp som hade dödat en hyena och där alla befann sig i ihram. Han sade: Slakta ett får tillsammans. Folket frågade: Ett från varje gruppmedlem? Han svarade: Nej, ett för allas räkning.
Jakt och trädfällning i det heliga området: Det är förbjudet för alla, oavsett om de befinner sig i ihram eller inte, att jaga i det heliga området, skrämma bort och driva iväg vilt, fälla träd som inte har odlats genom människors försorg, skära av växter eller ens fälla träd med taggar. Det är dock tillåtet att fälla, rycka upp och förstöra de väldoftande växterna idhkhir och sanamakki. al-Bukhari återberättade från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: Allahs sändebud sade på dagen då Mecka erövrades: Denna stad är helig och vördad. Inget träd med taggar och ingen växt får fällas där. Inget vilt där får drivas bort och inget upphittat föremål får tas upp. Det är dock tillåtet för den som kungör det korrekt att ta upp det. Abbas sade: Med undantag för idhkhir, eftersom det är nödvändigt för människorna. Det behövs till hus och för smeder. Då sade Sändebudet: Ja, med undantag för idhkhir.
al-Shawkani sade, och al-Qurtubi sade: De rättslärda har begränsat de förbjudna träden till sådana som Allah har skapat naturligt utan människors medverkan. När det gäller träd som har vuxit genom människors arbete och omsorg råder det oenighet. Enligt de flesta lärda får sådana träd fällas. al-Shafiʿi sade: Kompensation måste ges för allt. Ibn Qudama ansåg denna åsikt vara den starkaste.
Det råder oenighet om kompensationen för att fälla träd av den första kategorin, det vill säga träd som har vuxit naturligt utan människors medverkan. Malik sade: Ingen kompensation ska ges för detta; det medför endast synd. Ata sade: Man ska be om förlåtelse. Abu Hanifa sade: Ett offerdjur ska ges i proportion till trädets värde. al-Shafiʿi sade: Om trädet är stort ska en ko ges, och om det är litet ska en get ges. De lärda har fastslagit att grenar som brutits av av sig själva, träd som ryckts upp av sig själva och nedfallna löv får användas.
Ibn Qudama sade: De lärda är enhälligt överens om att det inom det heliga områdets gränser är tillåtet att ta, skära och sköta grödor, grönsaker och väldoftande växter som odlats av människor. I verket Rawdat al-Nadiyya står det att den som inte befinner sig i ihram syndar genom att jaga eller fälla träd i Meckas heliga område, men inte behöver ge någon kompensation. Den som befinner sig i ihram måste däremot ge den kompensation för jakt som Allah har föreskrivit. För att fälla träd i Mecka behöver han dock inte ge någon kompensation, eftersom det inte finns något tillförlitligt bevis för detta. Därefter sade Ibn Qudama: Sammanfattningsvis finns det inget oupplösligt samband mellan förbudet mot att döda vilt och förbudet mot att fälla träd å ena sidan, och skyldigheten att ge kompensation eller betala ett värde å andra sidan. Förbudet visar endast att jakt och trädfällning är förbjudna. Kompensation eller betalning blir inte obligatorisk utan bevis. Det finns inget annat bevis än den ovannämnda vers 95 i sura al-Maʾida. I detta bevis nämns emellertid en giltig kompensation. Därför behöver man inte ge något annat än kompensationen.
10. Gränserna för Meckas heliga område
Meckas heliga område har fastställda gränser. Dessa gränser omger hela staden Mecka. På dess fem sidor finns fem markeringar. Dessa markeringar består av flera stenar som placerats en meter över marken på vägens båda sidor. I norr går gränsen vid Tan’im, som ligger sex kilometer från Mecka. I söder går gränsen vid Adah, som ligger tolv kilometer bort. I öster går gränsen vid Ji’ranah, som ligger sexton kilometer bort. I nordöst går gränsen vid Wadi Nakhla, som ligger fjorton kilometer bort. I väster går gränsen vid Shumayshi, som ligger femton kilometer bort och tidigare kallades Hudaybiyyah. Det var där Bay’at al-Ridwan ägde rum.
Muhibb al-Din al-Tabari återberättar från Ubaydullah att dessa gränsmarkeringar för Meckas heliga område hade uppförts av Ibrahim, må frid vara över honom, och att Jibril, må frid vara över honom, hade visat honom dem. Därefter flyttade ingen dessa gränser. När Qusayy kom reparerade han dem. Därefter flyttade ingen gränserna. Slutligen, när Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, kom, sände han under året för Meckas erövring Tamim ibn Usayd al-Khuza’i, som reparerade gränsmarkeringarna. Därefter flyttade ingen gränserna. Slutligen, när Umar, må Allah vara nöjd med honom, kom, sände han fyra ledare från Quraysh: Mahramah ibn Nawfal, Sa’id ibn Yarbu, Huwaytib ibn Abd al-Uzza och Azhar ibn Abd Awf. De reparerade dessa markeringar. Därefter reparerade även Mu’awiyah dem. Sedan utfärdade Abd al-Malik en order om att de skulle repareras.
11. Medinas heliga område
Precis som jakt och växtlighet är förbjudna i Meckas heliga område, är jakt och växtlighet förbjudna i Medina.
Jabir, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Ibrahim, må frid vara över honom, gjorde Mecka till ett förbjudet och tryggt område, och jag har gjort Medina till ett förbjudet och tryggt område mellan dess två steniga trakter. Inget träd med taggar får huggas ned där, och inget djur får jagas.” Muslim.
Ahmad och Abu Dawud återberättade från Ali, må Allah vara nöjd med honom, att Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade om Medina: ”Ingen får hugga ned dess träd, ingen får driva bort dess villebråd, och ingen får plocka upp något borttappat som hittas där, utom den som kungör det. Ingen får bära vapen där för att strida, och ingen får hugga ned något träd där, utom den som vill utfodra sin kamel.” I en hadith återberättad av al-Bukhari och Muslim sade Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom: ”Medina är en helig stad från berget Ayr till berget Thawr.” Abu Hurayrah, må Allah vara nöjd med honom, återberättade: Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, förklarade området mellan Medinas två steniga trakter heligt och gjorde ett område på tolv mil runt Medina till ett skyddat område. Det heliga området i Medina mellan den östra och den västra steniga trakten uppskattas till tolv mil och sträcker sig från Ayr till Thawr. Ayr är ett berg nära miqat, medan Thawr är berget norrut intill Uhud.
Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, tillät Medinas invånare att hugga ned träd för att tillverka jordbruksredskap, utrustning för riddjur och andra nödvändiga saker. Han tillät dem också att skära det gräs som behövdes för att utfodra deras djur.
Ahmad återberättade från Jabir att Allahs sändebud sade: ”Medina är en helig och skyddad stad mellan sina två lavafält. Inget av dess träd får huggas ner, utom för att ge foder åt boskap.”
Förhållandena i Mekkas heliga område är de motsatta. Mekkas invånare är nämligen självförsörjande när det gäller allt de behöver, medan Medinas invånare inte är självförsörjande när det gäller sina nödvändiga förnödenheter. För att döda villebråd eller hugga ner träd i Medinas heliga område behöver man inte betala någon ersättning, men man begår en synd.
Det återberättas i al-Bukhari från Anas att Allahs sändebud sade: ”Medina är en skyddad och vördad stad från denna plats till denna plats. Inget av dess träd får huggas ner och ingen ny sak får införas där. Den som inför en ny sak där, över honom vilar Allahs, änglarnas och alla människors förbannelse.” Den som ser ett träd i Medina som har huggits ner får ta den avhuggna delen. Det återberättas från Saʿd ibn Abi Waqqas att han begav sig till sin bostad i al-ʿAqiq. Där såg han en slav hugga ner ett träd eller plocka trädets löv med en käpp. Han tog det från honom. Därefter kom slavens anhöriga och bad Saʿd att lämna tillbaka det som hade tagits från slaven. Saʿd sade: ”Det som Allahs sändebud har gett mig kommer jag aldrig att lämna tillbaka. Jag söker skydd hos Allah från detta.” Till slut lämnade han inte tillbaka det. Muslim, Abu Dawud och al-Hakim återberättade att Allahs sändebud sade: ”Om ni ser någon jaga i Medinas heliga område får ni ta det han jagar från honom.”
– Finns det något annat heligt och skyddat område?
Ibn Taymiyya har sagt: Förutom dessa två heliga områden, Mekka och Medina, finns det inget annat heligt område i hela världen. Bayt al-Maqdis och ingen annan plats är ett heligt område. Ingen annan plats i världen än Mekka och Medina benämns heller som ett heligt område. Okunniga människor benämner visserligen Bayt al-Maqdis som al-Haram al-Maqdis och staden Khalil som al-Haram al-Khalil. Men enligt muslimernas samstämmiga uppfattning är varken dessa två eller någon annan plats ett heligt, det vill säga skyddat, område. Det enda enhälligt erkända heliga området är Mekkas heliga område. Enligt de flesta lärda är även Medina ett heligt område, och många hadither har återberättats från Allahs sändebud till stöd för detta. Taifs ”Uzza’(جاء3) är den enda tredje plats vars status som heligt område är omtvistad bland muslimer. Vissa, däribland al-Shafiʿi och al-Shawkani, anser att den är ett heligt område. Men de flesta lärda, imamer och framstående tänkare anser inte att den är det.
12. Mekkas överlägsenhet över Medina
Enligt de flesta lärda är Mekka överlägset Medina. Ahmad, Ibn Majah och al-Tirmidhi har återberättat från Abdullah ibn Adi att Allahs sändebud sade, riktat till Mekka: ”Vid Allah, du är Allahs bästa land och det land som är kärast för Allah. Om jag inte hade blivit utdriven från dig skulle jag aldrig ha lämnat dig.” Al-Tirmidhi har återberättat från Ibn Abbas att Allahs sändebud sade, riktat till Mekka: ”För mig finns ingen stad som är bättre och kärarre för mig än du. Om mitt folk inte hade drivit ut mig från dig skulle jag inte ha bott någon annanstans än på din mark.”
13. Att träda in i Mekka utan ihram
För den som inte avser att utföra hajj eller umra är det tillåtet att träda in i Mekka utan ihram, oavsett om hans inresa sker på grund av ett behov som återkommer ofta, såsom för den som levererar eller samlar in ved, gräs och vatten eller jagar, eller på grund av ett behov som inte återkommer ofta, såsom för en köpman eller resenär. Det spelar också ingen roll om han är trygg eller rädd. Detta är den starkare av Imam ash-Shafiʿis två åsikter, och hans lärjungar har utfärdat fatwor enligt denna åsikt. I Muslims hadithsamling finns det återberättat att Allahs Sändebud trädde in i Mekka utan ihram, med en svart turban på huvudet. Det har återberättats om Ibn Umar att han trädde in i Mekka utan ihram efter att ha återvänt från en resa.
Ibn Shihab sade: ”Det finns inget hinder för att träda in i Mekka utan ihram.” Ibn Hazm sade: ”Det är tillåtet att träda in i Mekka utan ihram, eftersom Allahs Sändebud endast fastställde miqat för den som avser att utföra hajj eller umra. För den som inte avser att utföra hajj eller umra fastställde han ingen miqat. Varken Allah eller Hans Sändebud har någonstans befallt att man inte får träda in i Mekka utan ihram. Om ihram gjordes obligatoriskt för alla, skulle det vara en föreskrift som strider mot sharia.”
14. Det som är rekommenderat vid inträdet i det ädla Mekka och al-Masjid al-Haram. Följande handlingar är rekommenderade när man träder in i Mekka:
1. Att bada. Det har återberättats att Ibn Umar brukade bada inför sitt inträde i Mekka.
2. Att övernatta i Dhu Tuwa i området az-Zahir, eftersom Allahs Sändebud övernattade där. Nafi sade: ”Ibn Umar brukade också göra så.” – Återberättat av al-Bukhari och Muslim.
3. Att träda in genom det högsta bergspasset, Thaniyat Kida. Allahs Sändebud trädde in från al-Muallas riktning. Den som lätt kan göra det bör träda in denna väg. Annars ska han träda in från den riktning som är möjlig för honom. Det finns inget hinder i detta.
4. Att lämna sina tillhörigheter på en säker plats, bege sig till Allahs hus och träda in genom Banu Shaybas port, Bab as-Salam, samt med koncentration och ödmjuk vädjan säga:
أَعُوذُ بِاللَّهِ الْعَظِيمِ، وَيَوَجْهِهِ الكَرِيرِ، وَسُلْطَانِهِ الْقَدِينِي مِنَ الشَّيْطَانِ الرَّحِيمِ، بِسْمِ اللهِ، اللهم مَلَ عَلَى مُحَمَّدٍ وَآلِهِ وَسَلَّمَ
“Jag söker skydd hos Allah, den Allra högste, hos Hans majestätiska väsen och hos Hans eviga och oändliga makt, undan den fördrivna Satan. I Allahs namn. O Allah, sänd välsignelser och frid över Muhammad, hans familj och hans följeslagare. O Allah, förlåt mina synder och öppna för mig dörrarna till Din barmhärtighet.”
5. Så snart blicken faller på Guds hus ska han lyfta händerna och säga:
هذا البيت تشريفًا، وَتَعْظِيمًا وَتَكْرِيمًا وَمَمَابَةً، وَزِدْ مَنْ عَرفه وكرمه من حجه، أو اعتمرة وَتَفْرِيفًا وَتَكْرِيمًا وَتَعْظِيمًا وَبَرًا .
“O Allah, öka detta hus i heder och värdighet, öka detta hus i anseende och ge även de pilgrimer som utför hajj och umrah och visar detta hus vördnad större heder och fler goda gärningar.” – återberättat av al-Shafi‘i. Därefter ska han säga:
اللهم انت السلام، ومِنْكَ السَّلام، فَعَيْنَا رَبَّنَا بِالسَّلام
“O Allah, Du är frid, och från Dig kommer friden. O vår Herre, låt oss leva i frid.”
6. Därefter ska han gå till den svarta stenen och kyssa den utan att göra något ljud. Om han inte kan kyssa den ska han vidröra den svarta stenen med handen och kyssa sin hand. Om han inte heller kan göra detta ska han göra en gest med handen mot den svarta stenen.
7. Sedan ska han ställa sig mitt emot den svarta stenen och börja tawaf.
8. Han ska inte be tahiyyat al-masjid. Tawaf utgör nämligen här tahiyyat al-masjid (en hyllning och hälsning till moskén). Men om den obligatoriska bönen har börjat eller snart ska börja, ska han be den tillsammans med imamen. Guds sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade nämligen: ”När bönen i församling har börjat finns ingen annan bön än den obligatoriska.” Om man på liknande sätt befarar att bönetiden ska ta slut, ska man först be den obligatoriska bönen och därefter utföra tawaf.
15. Tawaf
Regler för tawaf:
a. Svep manteln under höger armhåla och över vänster axel (om du bär en mantel), lyft handen och håll den i höjd med den svarta stenen, vänd ansiktet mot den, berör den med handen eller gör en handgest mot den, håll Kaba till vänster och börja tawaf medan du läser följande åkallan:
بِسْرِ اللهِ، وَالله اكبر، اللهم إيْمَانًا بِكَ، وَتَصْرِيقًا بِكِتَابِكَ، وَوَفَاء بِعَهْدِكَ، وَإِنْبَاعًا لِسُنَّةِ النَّبِيِّ مَن
I Allahs namn. Allah är störst. O Allah, med tro på Dig, med bekräftelse av Din bok, för att uppfylla förbundet med Dig och för att följa Din profets sunna (börjar jag tawaf).
b. När du börjar tawaf är det rekommenderat att utföra ramal under de tre första varven. Ramal innebär att gå med kraftfulla, täta steg och försöka komma nära Kaba. Under de återstående fyra varven ska man gå i normal takt. Om man inte klarar av att utföra ramal eller inte kan komma nära Kaba på grund av trängseln bland dem som utför tawaf, ska man utföra tawaf på det sätt som är lättast. Det är rekommenderat att vid vart och ett av de sju varven beröra det jemenitiska hörnet samt kyssa eller beröra den svarta stenen.
c. Under tawaf bör man göra så mycket åkallan och åminnelse som möjligt. Det är rekommenderat att göra den åkallan och åminnelse man själv önskar och att inte begränsa sig till någon särskild åkallan och åminnelse eller till den åkallan och åminnelse som lärs ut i tawafguider. Lagstiftaren har nämligen inte ålagt oss att göra någon bestämd och särskild åkallan och åminnelse. Det saknar grund att, såsom vissa gör, rekommendera vissa särskilda åkallan och åminnelse för det första varvet och andra särskilda åkallan och åminnelse för det andra varvet. Ingen sådan särskild åkallan och åminnelse har förmedlats från Guds sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Den som utför tawaf har full frihet att be om allt gott i denna värld och i det kommande livet för sig själv och sina bröder och vänner, på det sätt han önskar. Här återges några av de åkallelser som är kända från haditherna.
1. Det har återberättats från Guds Sändebud ﷺ som en marfūʿ-rapport: När du vänder dig mot Hajar al-Aswad ska du säga:
اللَّهُ إِيْمَانًا بِكَ وَتَصْرِيقًا بِكِتَابِكَ، وَوَفَاء بِعَهْدِكَ، وَإِنْبَاعًا لِسُنَّةِ نَبِيِّكَ بِسْمِ اللَّهِ وَاللَّهُ أَكْبَرُ .
”O Allah, i tro på Dig och i bekräftelse av Din Bok, för att hålla det förbund jag slutit med Dig och följa Din profets sunnah. I Allahs namn, Allah är störst.”
2. Det har återberättats i Ibn Mājah att han, så snart tawāf påbörjas, ska säga:
3. När du når Rukn al-Yamānī ska du säga:
سبْحَانَ اللهِ، وَالْحَمْدُ لله ولا إله إلا الله، والله الخبر، ولا حول ولا قوة إلا بالله . رَبَّنَا آتِنَا فِي الدُّنْيَا حَسَنَةً وَفِي الْآخِرَةِ حَسَنَةً وَقِنَا عَذَابَ النَّارِ .
”Vår Herre, ge oss det goda i denna värld och det goda i det kommande livet, och rädda oss från helvetets straff.” Abū Dāwūd, al-Shāfiʿī.
4. Imām al-Shāfiʿī sade: Varje gång du kommer i höjd med Hajar al-Aswad ska du säga ”Allah är störst”, och under ramal ska du säga: O Allah, gör denna hajj till en hajj mabrūr (en hajj som befriar från alla synder). Förlåt alla synder och godta alla ansträngningar. Vid varje varv av tawāf ska du säga: ”O Allah, förlåt och förbarma Dig. Förlåt alla de synder som Du känner till. Du är sannerligen den Mäktigaste, den Ädlaste. O Allah, ge oss det goda i denna värld och det goda i det kommande livet, och rädda oss från helvetets straff.” Det har återberättats från Ibn ʿAbbās må Allah vara nöjd med honom att han sade mellan de två hörnen:
”Åh Allah, låt mig vara nöjd med den försörjning Du har gett mig. Välsigna den och ersätt allt jag har förlorat med något bättre.” Hafiz Saʿid ibn Mansur och al-Hakim. Han ska förrätta bönen och fortsätta läsa följande avsnitt ur den heliga Koranen:
وَاتَّخِلُوا مِنْ مَقَامِ إِبْرَامِيرَ لی
5. När du sedan har avslutat tawafens sju varv ska du förrätta två rakʿat nära Ibrahims maqamعلى”Välj platsen vid Ibrahims maqam (Ibrahims ståplats) för att förrätta bönen.” Med detta avslutas tawafen. Om den som utför tawafen gör ifrad-hajj kallas denna tawaf för tawaf al-qudum (ankomstens tawaf), tawaf at-tahiyya (hälsningens eller vördnadens tawaf) och tawaf ad-dukhul (inträdetawafen). Denna tawaf är inte en av hajjens pelare, det vill säga inte en obligatorisk del, och den är inte heller wajib. För den som utför qiran- eller tamattuʿ-hajj räknas denna tawaf som umrans tawaf. Genom denna tawaf har han även fullgjort tawaf at-tahiyya och tawaf al-qudum. Den som utför qiran- eller tamattuʿ-hajj ska därefter fullborda umran genom att utföra saʿi mellan Safa och Marwa.
Koranrecitation under tawaf: Den som utför tawaf får recitera Koranen under tawafen, eftersom tawaf har föreskrivits i islam för att åminna Allah, och Koranen är åminnelse.
Det har återberättats från Aisha att Allahs Sändebud sade: ”Syftet med tawaf runt Allahs hus, mellan Safa och Marwa samt stenkastningen är inget annat än att upprätta åminnelsen av Allah.” – Abu Dawud, at-Tirmidhi.
Tawafens förtjänst: al-Bayhaqi har återberättat från Ibn Abbas att Allahs Sändebud sade: ”Allah har tilldelat dem som utför hajj och kommer till Hans ädla hus etthundratjugo särskilda barmhärtigheter: sextio till den som utför tawaf, fyrtio till dem som förrättar bönen och tjugo till dem som betraktar det.” (Det vill säga de som betraktar Allahs hus.)
Hur många typer av tawaf finns det och vilka är de? Tawaf är av fyra typer: 1. tawaf al-qudum, 2. tawaf al-ifada, 3. tawaf al-wada och 4. frivillig tawaf. Det är varje pilgrims skyldighet att utföra dessa tawaf. Man bör utnyttja möjligheten att vistas i Mekka genom att utföra så mycket frivillig tawaf som möjligt och förrätta bönen i al-Masjid al-Haram, eftersom belöningen för bönen i al-Masjid al-Haram är hundratusen gånger större än i andra moskéer. Vid frivillig tawaf är ramal och att svepa manteln under höger arm och över vänster axel inte nödvändigt. Varje gång man går in i al-Masjid al-Haram är det sunna att visa vördnad för den genom tawaf. När det gäller andra moskéer visar man vördnad genom att förrätta två frivilliga rakʿat som kallas tahiyyat al-masjid.
Tawaf har vissa villkor, vissa sunna och vissa etiketter, vilka redogörs för nedan:
Villkoren för tawaf: Följande villkor måste uppfyllas för tawaf:
1. Att vara ren från alla former av orenhet: från mindre orenhet (genom wudu), från större orenhet (genom ghusl) och från orenligt blod (genom att tvätta det berörda området). Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Tawaf är en form av bön. Undantaget är endast att Allah har tillåtit tal under den. Den som talar ska därför inte tala annat än om det goda.” – Tirmidhi, Daraqutni. Det har berättats från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gick till henne och såg att hon grät. Han sade: ”Har du fått menstruation?” Aisha svarade: ”Ja.” Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Detta är något som Allah har ålagt Adams döttrar. Gör därför allt som de andra pilgrimerna gör, men gör inte tawaf runt den ädla Kaba förrän du har gjort ghusl.” – Muslim.
Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade vidare: När Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kom till Mecka brukade han först göra wudu och därefter utföra tawaf runt Allahs hus. – Bukhari och Muslim. Den som har en orenhet som inte kan avlägsnas, såsom en sjukdom med ständig urinutsöndring eller kvinnors istihada, som orsakar kontinuerliga blödningar, får utföra tawaf. Ingen gottgörelse behöver betalas för detta. Detta är den enhälliga uppfattningen.
Malik berättar: En kvinna frågade Abdullah ibn Umar om en rättslig bedömning. Hon sade: ”Jag kom för att utföra tawaf runt Allahs hus. När jag kom till porten till den heliga moskén började jag blöda, så jag vände tillbaka. Sedan blev jag fri från det och kom åter för att utföra tawaf. Men varje gång jag kom till porten till den heliga moskén började blödningen genast igen. Detta hände tre gånger.” Abdullah sade: ”Detta är ett slag från Satan. Gör därför ghusl, bind en tygbit som förband över blödningens öppning och utför tawaf.” (Enligt hanafiterna är renhet från mindre orenhet inte ett villkor för tawaf. Det är wajib, och bristen kan gottgöras genom ett offer, damm. Om någon utför tawaf utan wudu på grund av mindre orenhet är tawaf giltig, men han måste offra en get. Om någon utför tawaf med större orenhet eller under menstruation är tawaf också giltig, men han måste offra en kamel och göra om tawaf under sin vistelse i Mecka. Renhet från orenhet som fastnat på kläderna eller kroppen är däremot endast sunnah.)
2. Att täcka kroppens privata delar: Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade: Under den vallfärd som föregick avskedsvallfärden, då Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade utsett Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, till ledare för vallfärden, skickade Abu Bakr mig till Mecka som medlem av en grupp. Gruppens uppgift var att tillkännage att ingen avgudadyrkare efter detta år fick utföra vallfärden och att ingen fick utföra tawaf runt den ädla Kaba naken. – Bukhari och Muslim. (Enligt hanafiterna är täckandet av de privata delarna inte ett villkor utan wajib. Om någon utför tawaf naken är den ändå giltig, men den måste göras om. Om han däremot har lämnat Mecka måste han offra en get.)
3. Tawaf ska fullbordas med sju varv. Om ens ett steg saknas i något varv är tawaf inte giltig. Om man blir osäker på antalet varv ska man räkna det lägre antalet, så att man är säker på att sju varv har utförts. Om osäkerheten uppstår efter att tawaf har avslutats behöver man inte göra något mer. Tawaf är giltig.
4. Tawaf ska påbörjas vid den svarta stenen och avslutas när man åter kommer till den svarta stenen.
5. Tawaf ska utföras med Baytullah (Kaba) på vänster sida. Om man utför tawaf med den på höger sida är tawaf inte giltig. Det har nämligen berättats från Jabir, må Allah vara nöjd med honom, att när Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kom till Mecka gick han fram till den svarta stenen och rörde vid den. Sedan började han gå på dess högra sida. Han utförde ramal under tre varv och gick normalt under fyra varv. (Ramal innebär att gå raskt med sänkt hållning. Enligt hanafiterna är den minsta obligatoriska delen, det vill säga tawafs grundpelare, fyra varv under vallfärden. De återstående tre varven är wajib; om de utelämnas kan bristen gottgöras genom att offra en get.) – Muslim.
6. Tawaf måste utföras utanför Baytullah (Kaba). Om tawaf utförs innanför Hajar Ismail är tawafen inte giltig, eftersom Hajar Ismail och Shadharwan är delar av Baytullah. (Hajar Ismail är innesluten i en halvcirkelformad inhägnad norr om Kaba. Hela Hajar Ismail är inte en del av Baytullah; ungefär tre meter av den är en del av Baytullah. Shadharwan är namnet på den konstruktion som ligger intill Kabas grund och på vilken ringarna för Kabas förhänge fästs.) Allah den Allsmäktige har befallt att tawaf ska utföras runt Baytullah, inte inuti Baytullah. Han har sagt: ”Låt dem gå runt det gamla Kaba-huset.” (Ordet tawaf betyder att gå runt något längs dess utsida.) Det är mustahabb att utföra tawaf så nära Baytullah som möjligt.
7. Enligt Malik och Ahmad är det ett villkor att tawaf utförs utan avbrott. Ett kort avbrott utan ursäkt, och ett något längre avbrott när det finns en ursäkt, medför ingen skada. Enligt hanafiterna och shafiiterna är tawaf utan avbrott sunnah, inte ett villkor. Om man utan ursäkt gör ett långt avbrott under tawaf blir tawafen inte ogiltig. Man ska avsluta tawaf genom att efter avbrottet utföra den återstående delen av det som hade utförts före avbrottet. Sa’id ibn Mansur återberättar: Hamid ibn Zayd sade: Jag såg Abd Allah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) vila efter att ha utfört tre eller fyra varv runt Baytullah, medan en av hans tjänare viftade luft åt honom. Efter en stund reste han sig och fortsatte tawaf från den punkt där han hade slutat. Enligt shafiitisk och hanafitisk uppfattning ska man, om wudu bryts under tawaf, göra wudu och slutföra tawafens återstående del. Det är inte nödvändigt att börja om, oavsett hur långt avbrottet har varit.
Det har återberättats om Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att han utförde tawaf runt Baytullah. Under tiden ställde församlingen upp sig för bönen. Han bad tillsammans med församlingen och slutförde sedan den återstående delen av tawaf. Ata sade: Om begravningsbönen kommer efter att någon har avslutat en del av tawaf ska han avbryta tawaf, be begravningsbönen och därefter återgå till tawaf och fullborda det som återstod.
Tawafs sunnah-handlingar: Tawaf har vissa sunnah-handlingar, vilka nämns nedan:
1. I början av tawaf ska man vända sig mot Hajar al-Aswad, lyfta båda händerna som i bönen och säga ”Allahu akbar” och ”La ilaha illa Allah”. Man ska lägga båda händerna på Hajar al-Aswad, vidröra den, kyssa den ljudlöst och lägga pannan mot den. Om det inte är möjligt att lägga pannan mot den ska man endast vidröra den med handen och kyssa den, eller vidröra den med något man har med sig och kyssa detta. Alternativt kan man göra en gest mot den med en käpp eller liknande. Flera hadither har återberättats om detta. Några av dem återges här:
Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs sändebud vände sig mot Hajar al-Aswad och vidrörde den. Sedan lade han sina läppar mot den och grät länge. Umar (må Allah vara nöjd med honom) grät också länge. Då sade Profeten: ”O Umar, det är just på denna plats man bör fälla mycket tårar.” – Al-Hakim.
Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Umar (må Allah vara nöjd med honom) böjde sig över Hajar al-Aswad och sade: Jag vet att du är en sten. Om jag inte hade sett min älskade Profet kyssa och vidröra dig skulle jag varken ha vidrört eller kysst dig. Allah har sagt: لقن كان . لَكُرْ فِي رَسُوْلِ اللَّهِ أَسْوَةٌ حَسَنَةٌ”I Allahs sändebud har ni ett gott föredöme.” – Ahmad och andra.
Nafi sade: Jag såg Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) först vidröra Hajar al-Aswad med handen. Sedan kysste han handen och sade: Sedan jag såg Allahs sändebud göra så har jag aldrig upphört att göra det. – Bukhari och Muslim.
Suwaid ibn Ghafala, må Allah vara nöjd med honom, sade: Jag såg Umar, må Allah vara nöjd med honom, kyssa den svarta stenen och alltid fortsätta med detta. Han sade: ”Jag såg Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, visa dig stor tillgivenhet och vördnad.” Muslim.
Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kom till Kaba-huset rörde han vid den svarta stenen och sade: ”I Allahs namn, och Allah är störst.” Ahmad.
Abu at-Tufayl sade: Jag såg Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gå runt Kaba-huset och röra vid den svarta stenen med en krökt stav som han hade hos sig. Därefter kysste han staven. Muslim.
Al-Bukhari, Muslim och Abu Dawud har återberättat att Umar, må Allah vara nöjd med honom, brukade kyssa den svarta stenen. Sedan sade han: ”Jag vet att du är en sten. Du kan varken skada eller gagna. Om jag inte hade sett Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kyssa dig, skulle jag inte ha kysst dig.”
Al-Khattabi sade: Denna hadith visar att det är obligatoriskt att följa sunna, även om man inte känner till dess orsak eller förnuftiga grund. Så snart någon får kännedom om en sunna är det hans plikt att följa den, även om han inte förstår dess visdom. Det är emellertid allmänt känt att syftet med att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kysste den svarta stenen endast var att visa den vördnad, ge den dess rättmätiga status och söka välsignelse genom den. Allah har gett vissa stenar företräde framför andra stenar, vissa städer och platser företräde framför andra städer och platser, samt vissa nätter, dagar och månader företräde framför andra nätter, dagar och månader. Grunden för allt detta är ovillkorlig lydnad mot den handlingsväg som Allahs Sändebud har visat.
I vissa hadither har ett påstående nämnts som är mycket rimligt. Det lyder: ”Den svarta stenen är Allahs högra hand på jorden.” Innebörden är att den som rör vid den svarta stenen med sin hand får ett löfte hos Allah. Det liknar när kungar och härskare, om de vill få någon som allierad eller önskar upprätta en nära relation med någon, skakar hand med honom och avger ett löfte i saken; eller när man ger troseden genom att lägga sin hand i kungars och härskares händer. På samma sätt liknar det hur tjänare och underlydande kysser framstående personers händer för att komma nära dem. Men al-Muhallab sade: ”Den svarta stenen är Allahs högra hand på jorden; genom den skakar Han hand med den av Sina tjänare som Han vill.” Detta påstående har emellertid förkastats av Umar eller genom den hadith som återberättats från honom. Man bör söka Allahs beskydd från föreställningen att Allah skulle kunna ha en hand. Han har endast befallt att den svarta stenen ska kyssas för att på ett synligt sätt pröva vem som är mest lydig mot Allah. Ett liknande exempel finns i befallningen till Iblis att falla ned inför Adam. Det bör nämnas att det inte är säkert känt om någon av de stenar som Ibrahim, må Allahs frid vara med honom, lade i Kaba finns kvar, förutom den svarta stenen.
Det är tillåtet att trängas vid den svarta stenen. Det är inget fel att trängas, så länge man inte skadar någon vid den svarta stenen. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, fick näsblod när han trängde sig fram. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade till Umar, må Allah vara nöjd med honom: ”O Abu Hafs, du är en mycket stark man. Träng dig inte fram vid den svarta stenen, för då kommer du att skada de svaga. Men när du finner platsen fri, rör då vid den svarta stenen. Annars uttala takbir och gå vidare.” Sunan ash-Shafi‘i.
2. En annan sunna i samband med tawaf är idtiba (att placera mitten av manteln under höger armhåla och mantelns båda ändar över vänster axel). Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och hans följeslagare utförde umra från al-Ji’ranah. De placerade sina mantlar under armhålorna och manteländarna över vänster axel. Ahmad, Abu Dawud.
Detta är de flesta lärdas åsikt. De lärda har anfört som argument att idtibāʿ underlättar ramal under tawaf. Malik säger: Det är inte mustahabb. Ingen vet nämligen att någon har gjort detta, och ingen har sett det. Det råder enighet om att idtibāʿ inte är mustahabb under tawaf-bönen.
3. En annan sunnah är att gå med ramal under tawafs tre första varv och gå normalt under de återstående fyra varven. (Ramal innebär att gå snabbt, med svängande axlar och täta steg, så att styrka och mod kommer till uttryck.)
Ibn Umar sade: Allahs Sändebud gjorde tawaf från den svarta stenen till den svarta stenen med ramal under tre varv och gick normalt under fyra varv. – Ahmad och Muslim.
Om någon underlåter att göra ramal under de tre första varven behöver han inte ta igen det under de följande fyra varven. Idtibāʿ och ramal ska män endast utföra under tawaf för umrah och under det tawaf för hajj efter vilket saʿi mellan Safa och Marwah ska utföras. Enligt shafiiterna behöver man, om man har gjort ramal under tawaf al-qudum och därefter utfört saʿi, inte göra idtibāʿ och ramal på nytt under tawaf al-ifadah. Om man däremot inte utförde saʿi efter tawaf al-qudum utan sköt upp saʿi till efter tawaf az-ziyarah, ska ramal och idtibāʿ utföras under tawaf az-ziyarah.
Kvinnor ska inte göra idtibāʿ, eftersom det finns risk att deras intima kroppsdelar då blottas. Kvinnor behöver inte heller göra ramal. Ibn Umar sade nämligen: Kvinnor behöver inte göra ramal runt Kaba eller mellan Safa och Marwah.
Vad är motiveringen till ramal? Motiveringen framgår av en hadith återberättad av Ibn Abbas. Han sade: Allahs Sändebud kom en gång till Mecka under en tid då Medinas feber hade försvagat muslimerna. Avgudadyrkarna spred ryktet att en grupp människor skulle komma till er, vilka hade försvagats av febern och drabbats av ett mycket dåligt tillstånd. Allah informerade Allahs Sändebud om avgudadyrkarnas påstående. Därför befallde Allahs Sändebud muslimerna att göra ramal under de tre första varven och att gå normalt mellan de två hörnen, det vill säga mellan det jemenitiska hörnet och den svarta stenen. När avgudadyrkarna såg dem göra ramal sade de till varandra: Är det dessa som ni sade hade blivit utmattade av febern? De verkar ju vara starkare än vi. Ibn Abbas sade: Han befallde dem inte att göra ramal under alla varv, för att muslimernas krafter inte skulle förbrukas alltför mycket och så att de inte skulle skadas. Bukhari, Muslim och Abu Dawud.
När den ovan nämnda orsaken hade försvunnit ansåg Umar att man kunde upphöra med ramal, eftersom Allah hade gett muslimerna seger, frihet och ställning på jorden. Men senare beslutade han att ramal skulle fortsätta såsom det hade praktiserats under Allahs Sändebuds livstid, så att denna inspiration skulle hållas levande hos de kommande generationerna. Muhibbuddin at-Tabari sade: En bestämmelse i sharia kan ha trätt i kraft på grund av en särskild orsak. Men även om denna orsak senare försvinner, förblir bestämmelsen gällande.
Zayd ibn Aslam återberättar från sin far att Umar sade: Ska vi än i dag göra ramal och blotta axlarna, trots att Allah har grundat islam på en stark grund och drivit bort otro och dess anhängare? Jo, för vi kommer aldrig att överge det vi brukade göra under Allahs Sändebuds tid.
4. Att vidröra det jemenitiska hörnet med handen är en sunnah i tawaf. Ibn Umar må Allah vara nöjd med honom sade: Från den dag då jag såg Allahs Sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom vidröra den svarta stenen och det jemenitiska hörnet har jag aldrig upphört att vidröra dessa två, under någon omständighet, vare sig i medgång eller motgång. al-Bukhari och Muslim.
Den som utför tawaf vidrör dessa två hörn eftersom de har en särskild rang och särskilda egenskaper. Den svarta stenen har två egenskaper: För det första är den placerad på den byggnad som Ibrahim, frid vare med honom, uppförde. För det andra är den tawafs start- och slutpunkt. Det jemenitiska hörnet, som ligger rakt mittemot den, är också byggt på Ibrahims, frid vare med honom, grundvalar. Abu Dawud har återberättat från Ibn Umar må Allah vara nöjd med honom att Aisha må Allah vara nöjd med henne sade: En del av den svarta stenen tillhör Guds hus. Ibn Umar sade: Vid Allah, jag tror att Aisha måste ha hört detta från Allahs Sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Jag anser att det var av denna anledning som Allahs Sändebud inte upphörde att vidröra dessa två. De är dock inte uppförda på Guds hus grundvalar. Därför utför människorna tawaf förbi den svarta stenen. Hela det muslimska samfundet är enigt om att det är rekommenderat att vidröra det jemenitiska hörnet och den svarta stenen, och att den som utför tawaf inte ska vidröra de två andra hörnen.
Ibn Hibban har återberättat att Allahs Sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom sade: Den svarta stenen och det jemenitiska hörnet avlägsnar synder i stor omfattning.
Efter tawaf är det sunnah att be två böneenheter efter varje tawaf, oavsett om tawafen är obligatorisk eller frivillig, antingen vid Maqam Ibrahim eller på någon annan plats i moskén. Enligt Abu Hanifa är denna bön wajib.
Det har återberättats från Jabir må Allah vara nöjd med honom att Allahs Sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom när han kom till Mekka utförde tawaf runt Guds hus sju varv. Sedan gick han till Maqam Ibrahim och reciterade: »Ta Maqam Ibrahim som en plats för bön.« Därefter bad han bakom Maqam Ibrahim. Sedan gick han till den svarta stenen och vidrörde den. at-Tirmidhi.
Det är sunnah att i den första böneenheten av denna bön läsa sura al-Kafirun efter al-Fatiha och i den andra böneenheten läsa sura al-Ikhlas. Detta är belagt från Allahs Sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Muslim.
Dessa två böneenheter kan alltid bes, även under förbjudna tider. Det har nämligen återberättats från Jubayr ibn Mut’im att Allahs Sändebud må Allahs välsignelser och frid vara över honom sade: »O Banu Abd Manaf! Hindra ingen från att utföra tawaf runt detta hus och från att be här när som helst på dagen eller natten.« Ahmad, Abu Dawud och at-Tirmidhi. Detta är ash-Shafi’is och Ahmads rättsskola.
Även om det är sunnah att be efter tawaf i al-Masjid al-Haram är det också tillåtet att be utanför den. al-Bukhari.
Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, berättade att Umm Salama gjorde tawaf ridande på en kamel och inte bad förrän hon hade lämnat platsen. Malik berättar att Umar, må Allah vara nöjd med honom, gick till Dhu Tuwa och bad dessa två rakʿah. Bukhari sade: Umar bad även utanför det heliga området. Om man ber den obligatoriska bönen efter tawaf behöver man inte be dessa två rakʿah. Detta är den berömda åsikten inom Shafiʿi-skolan och även Ahmads åsikt. Malik och hanafiterna sade: Ingen annan bön kan ersätta dessa två rakʿah.
Att passera framför den bedjande i Makkas heliga område. Det är helt tillåtet att en bedjande ber i al-Masjid al-Haram medan kvinnor och män passerar framför honom. Det är inte ens makruh. Detta är en särskild egenskap hos al-Masjid al-Haram. Kathir ibn Kathir ibn al-Muttalib ibn Widaʿah berättade: Han såg Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, be i området intill Banu Tuhamah, medan människor passerade framför honom och det inte fanns någon sutrah framför honom.
Sufyan ibn ʿUyaynah sade: Det fanns ingen sutrah mellan Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och Kaba. Abu Dawud, al-Nasaʾi och Ibn Majah.
Kvinnors tawaf tillsammans med män. Bukhari berättar från Ibn Jurayj. Ibn Jurayj sade: ʿAtaʾ berättade för mig att när Ibn Hisham förbjöd kvinnor att göra tawaf tillsammans med män, sade han (ʿAtaʾ): Hur kan du förbjuda kvinnorna detta, när Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hustrur gjorde tawaf tillsammans med män?
Jag frågade: Var det före eller efter slöjan? Han svarade: Jag fann dem efter slöjan.
Jag frågade: Hur umgicks kvinnorna med männen?
Han svarade: Kvinnorna blandade sig inte med männen. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, gjorde tawaf åtskild från männen. Hon blandade sig inte med dem. En kvinna sade: O de troendes moder, låt oss röra vid den svarta stenen. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: Gå du. Med dessa ord vägrade hon att följa med henne.
Kvinnorna gick ut nattetid förklädda och gjorde tawaf tillsammans med männen. Men när de kom in i Baytullah stannade de och väntade. Så snart de hade kommit in kördes männen ut, så att kvinnorna kunde röra vid den svarta stenen i avskildhet och utan männen. Det berättas från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att hon rådde en kvinna: Träng dig inte fram till den svarta stenen. Rör vid den när det är fritt. Om det är trängsel, gå till den svarta stenens motsatta punkt och säg Allahu akbar och la ilaha illa Allah på avstånd, och skada ingen.
Att rida på ett riddjur under tawaf Trots att den som utför tawaf har förmåga att gå runt till fots är det tillåtet att rida om det finns behov av det. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, har nämligen berättat att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, red på en kamel under avskedspilgrimsfärden och vidrörde den svarta stenen med en böjd stav. – Bukhari och Muslim. Jabir, må Allah vara nöjd med honom, har berättat: Under avskedspilgrimsfärden red Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, på sin kamel och utförde tawaf runt Kaba samt mellan Safa och Marwa, så att folket kunde se honom. Han höll uppsikt över dem och de kunde fråga honom om det de behövde veta, eftersom människorna trängdes omkring honom.
En spetälsk persons tawaf tillsammans med andra som utför tawaf Malik har berättat att Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, såg en spetälsk kvinna utföra tawaf runt Kaba. När han såg henne sade han: ”O Allahs tjänarinna, skada inte människorna. Det vore bättre för dig att stanna hemma.” Därefter gick kvinnan hem och stannade där. En tid senare gick en man förbi henne. Han sade till kvinnan: ”Den som förbjöd dig att göra detta har dött. Gå nu ut.” Kvinnan sade: ”Jag är inte beredd att lyda honom medan han lever och sedan trotsa hans ord efter hans död.”
16. Att dricka Zamzam-vatten
När den som utför tawaf har avslutat tawaf och bett två rakʿa vid Ibrahims plats, är det rekommenderat för honom eller henne att dricka Zamzam-vatten.
Det har återberättats av Bukhari och Muslim att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, drack Zamzam-vatten och sade: ”Det är välsignat, tillfredsställande och botande.” Gabriel tvättade Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hjärta med detta vatten under himmelsfärdsnatten. Al-Tabarani och Ibn Hibban har dessutom återberättat från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Det bästa vattnet på jorden är Zamzam-vatten.”
Det är sunna att, när man dricker Zamzam-vatten, ha avsikten att bli botad från sjukdomar och att få all godhet i denna värld och i det kommande livet. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade nämligen: ”Zamzam-vatten uppfyller det syfte för vilket det dricks.” Suwayd ibn Said sade: ”Jag såg Abdullah ibn al-Mubarak i Mecka. Han kom till Zamzam-brunnen, drack av dess vatten och vände sig sedan mot qibla och sade: ’Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: Zamzam-vatten uppfyller det syfte för vilket det dricks. Jag dricker detta för att släcka törsten på uppståndelsens dag.’ Därefter drack han.” – Ahmad och al-Bayhaqi. Det har också återberättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Zamzam-vatten uppfyller det syfte för vilket det dricks. Om du dricker det med avsikten att bli botad från en sjukdom kommer Allah att bota dig. Om du dricker det för att bli mättad kommer Allah att tillfredsställa dig. Och om du dricker det för att släcka din törst kommer Allah att släcka din törst.” Denna brunn grävdes av Gabriel, och Allah lät den komma fram för att Ismail skulle få dricka. – Al-Daraqutni och al-Hakim. Al-Hakim har dessutom tillagt: ”Om du dricker detta vatten och söker skydd hos Allah, kommer Allah att ge dig skydd.” Det är rekommenderat att dricka Zamzam-vatten i tre andetag, vänd mot qibla och tills man blir mätt, att säga al-hamdu lillah efteråt samt att läsa Ibn Abbas bön.
Abu Mulayka sade: En man kom till Ibn Abbas. Han frågade honom: ”Varifrån kommer du?” Mannen svarade: ”Jag kommer från att ha druckit Zamzam-vatten.” Han sade: ”Drack du det på det sätt som Zamzam-vatten bör drickas?” Mannen frågade: ”Hur då?” Han sade: ”När du vill dricka Zamzam-vatten ska du vända dig mot qibla, minnas Allah och dricka dig mätt i tre andetag. Därefter ska du lovprisa Allah. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade nämligen: ’Skillnaden mellan oss och hycklarna är att de inte dricker sig mätta av Zamzam.’” Ibn Majah och al-Daraqutni. Ibn Abbas brukade läsa följande bön när han drack Zamzam-vatten:
اللهم إلَى أَسْأَلُكَ عِلْمًا نَافِعًا، وَرِزْقًا وَاسِعًا، وَشِفَاءٌ مِن كُلِّ دَاءٍ .
“O Allah! Jag ber Dig om nyttig kunskap, riklig försörjning och befrielse från alla sjukdomar.”
Historien om Zamzambrunnen: al-Bukhari återberättade från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: När Hagar och hennes son blev oerhört törstiga besteg Hagar berget Marwa. Då hörde hon ett ljud. Hon sade till sig själv: ”Var tyst”, och försökte sedan höra ljudet igen. Då hörde hon åter ljudet. Hagar sade: ”Jag har hört dig. Om du har någon hjälp att erbjuda, så säg till.” Plötsligt fick hon se en ängel på Zamzam-platsen. Ängeln grävde i marken med sin häl eller sin vinge, och genast började vattnet strömma fram. Hagar började då samla vattnet genom att bygga en bassäng och fylla sin lädersäck med vatten, handfull efter handfull. Ju mer vatten hon tog upp med sina händer, desto mer flödade det upp. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Må Allah förbarma sig över Ismaels mor! Om hon hade lämnat Zamzam, eller inte hade tagit upp vatten ur det handfull efter handfull, skulle Zamzam ha blivit en rinnande källa.” Därefter drack Hagar själv av vattnet och gav sin son att dricka. Sedan sade ängeln till henne: ”Frukta inte att ni ska gå under. Här finns Allahs hus. Detta barn och hans far kommer att återuppbygga det. Allah kommer inte att låta invånarna i detta hus gå under.” Allahs hus var då som en höjd. När översvämningsvattnet strömmade mot det vek det sedan av åt höger och vänster.
Det är rekommenderat att be vid Multazam: Efter att ha druckit Zamzam-vatten är det rekommenderat att gå till Multazam och be. Al-Bayhaqi återberättade från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Ibn Abbas brukade hålla sig tätt intill Kaba och omfamna den mellan Kaba-dörren och den svarta stenen. Han sade: ”Be genom att hålla fast vid Kabas vägg mellan den svarta stenen och dörren. Den som håller fast vid den mellan dessa två och ber Allah om något kommer Allah förvisso att ge honom det.” Amr ibn Shuaybs farfar sade: ”Jag såg Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, trycka sitt ansikte och sitt bröst mot Multazam.”
Vissa säger: ”Det är Hatim som är Multazam.” Enligt al-Bukhari är den svarta stenen Hatim. Som bevis åberopar han berättelsen om nattfärden och himmelsfärden, där Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”När jag sov i Hatim” — eller sade han kanske: ”När jag sov nära den svarta stenen.” Al-Bukhari sade: ”Den svarta stenen är Hatim.”
Det är mustahabb att gå in i Kaba och i Hijr Ismail: al-Bukhari och Muslim har återberättat från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom: Efter erövringen av Mecka gick Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tillsammans med Usama och Uthman ibn Talha in i den ädla Kaba. De stängde dörren. När de sedan öppnade dörren meddelade Bilal mig att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade bett inne i Kaba mellan de två jemenitiska pelarna. De lärda drog av detta slutsatsen att det är sunnah att gå in i Kaba och be där. De sade dock också att även om detta är sunnah, är det inte en del av hajj. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade nämligen: ”O människor, att gå in i Allahs hus ingår inte i er hajj.” – al-Hakim. För den som inte får möjlighet att gå in i Kaba är det mustahabb att gå in i Hijr Ismail och be där, eftersom en del av det utgör en del av den ädla Kaba.
Ahmad har återberättat från Aisha, må Allah vara nöjd med henne. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”O Allahs sändebud, alla i din familj har gått in i Allahs hus, men det har inte jag.” Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Skicka bud till Shayba, son till Uthman ibn Talha, som vaktar Kabas nyckel; han kommer att öppna dörren för dig.” Aisha skickade då någon till Shayba. Shayba sade: ”Vi kunde inte öppna den under den hedniska tiden, och inte heller under islams tid.”
Då sade Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Be i Hijr Ismail. När ditt folk renoverade Allahs hus kunde de nämligen inte fullborda renoveringen. De lämnade en del av det (Hijr Ismail) utanför.”
17. Saʿy mellan Safa och Marwa
Hur blev detta fastställt som en föreskrift i sharia: al-Bukhari har återberättat från Ibn Abbas: Ibrahim, frid vare med honom, tog med sig sin hustru Hajar och hennes diande son Ismail hit. Sedan lämnade han dem båda under ett stort träd ovanför Zamzam, nära Baytullah. På den tiden fanns det ingen bosättning och inget vatten i Mecka. Ibrahim, frid vare med honom, lämnade en väska fylld med dadlar och en vattensäck fylld med vatten hos dem båda och började gå därifrån. Ismails mor följde efter honom och sade: ”O Ibrahim, vart går du efter att ha lämnat oss i detta obebodda land utan vare sig människor eller växtlighet?” Hon upprepade detta för honom flera gånger, men Ibrahim vände inte ens blicken mot henne. Då sade Hajar: ”Har Allah befallt dig att göra detta?” Ibrahim svarade: ”Ja.” Då sade Hajar: ”I så fall kommer Han inte att låta oss gå under.” I en annan hadith berättas det att Hajar sade: ”Hos vem lämnar du oss?” Ibrahim, frid vare med honom, svarade: ”Hos Allah.” Hajar sade: ”Jag är nöjd.” Sedan återvände Hajar.
Därefter fortsatte Ibrahim att gå. När han nådde bergspasset, där ingen kunde se honom, vände han sig mot Baytullah, lyfte händerna och bad denna bön:
ربنا إلى أسكنت من ذُرِّيَّتِي بِوَادٍ غَيْرِ ذِي زرع عِندَ بَيْتِكَ المحرم . رَبَّنَا لِيُقِيمُوا الصَّلاةَ فَاجْعَلْ أَفْئِدَةٌ من الناس تهوي إليهم، وارزقه من الثمرات لعلهم يشكرون .
”O vår Herre, jag har lämnat en del av min avkomma i en dal utan odling, nära Ditt heliga hus. O vår Herre, jag har lämnat dem där för att de ska förrätta bönen. Låt därför människors hjärtan dras till dem och försörj dem med frukter och skördar, så att de kan vara tacksamma mot Dig.”
Ismails mor satt kvar under trädet, höll sin lille son bredvid sig och hängde upp sin lilla gamla vattensäck, så att hon vid behov kunde dricka vatten ur den och amma sin son. När vattnet i säcken så småningom tog slut, sinade även hennes mjölk och upphörde. Hennes son blev dessutom mycket hungrig. Hajar såg på sin son, förvirrad och rådvill, och började gå bort från honom. Hon stod inte ut med att ens se på honom. Därför lämnade hon honom och begav sig någon annanstans. Hon ställde sig på det närmaste berget, Safa, och blickade ut över dalen för att se om hon kunde få syn på någon. Nej, hon kunde inte se någon alls. Därefter steg hon ner från Safa. När hon nådde dalen lyfte hon upp klädesplaggets fåll och började springa fram och tillbaka som en ytterst utmattad och förtvivlad människa. Hon sprang över dalen och kom åter till Marwa. Hon ställde sig på Marwa och såg åt alla håll för att se om hon kunde få syn på någon, men hon kunde inte se någon alls. På detta sätt gick hon sju gånger mellan Safa och Marwa. Ibn Abbas sade: Det är därför människor går fram och tillbaka mellan dessa två berg.
Den rättsliga bestämmelsen om att gå fram och tillbaka mellan Safa och Marwa Den rättsliga bestämmelsen beträffande att gå fram och tillbaka mellan Safa och Marwa: Det finns tre uppfattningar bland de lärda om denna fråga:
1. Ibn Umar, Jabir och Aisha bland följeslagarna samt Malik, al-Shafi‘i och enligt en återberättelse Ahmad bland imamerna har sagt att sa‘y mellan Safa och Marwa är en av hajjens pelare, det vill säga en obligatorisk del. Om en pilgrim utelämnar den blir hans hajj ogiltig, och den kan inte ersättas genom något offer eller liknande. Till stöd för denna uppfattning har de anfört följande bevis:
Al-Bukhari har återberättat från al-Zuhri att Urwa frågade Aisha: ”Har du tänkt över denna vers?”
إنَّ الصَّفَا وَالْمَرْوَةَ مِنْ شَعَائِرِ اللَّهِ فَمَنْ حَجَّ الْبَيْت أَوِ اعْتَمَرَ فَلَا جُنَاحَ عَلَيْهِ أَن يَطُونَ بِهِمَا .
”Safa och Marwa är sannerligen bland Allahs tecken. Därför finns det inget klander i att den som utför hajj eller umra går tawaf mellan dem.” Vid Allah, detta ger intrycket att det inte gör något om man inte går tawaf mellan Safa och Marwa. Aisha sade: ”Min systerson, du har misstagit dig. Så som du har tolkat denna vers innebär den att det inte gör något om man inte går tawaf. Men denna vers uppenbarades angående ansarerna. Före islam dyrkade de gudinnan Manat och läste talbiya i hennes namn. Efter att de hade antagit islam kände de som hade läst denna talbiya motvilja mot att utföra sa‘i mellan Safa och Marwa. Efter att de hade antagit islam frågade de Allahs Sändebud om detta. De sade: ’O Allahs Sändebud, vi brukade känna motvilja mot att gå tawaf (sa‘i) mellan Safa och Marwa.’ Då uppenbarade Allah: ’Safa och Marwa är bland Allahs tecken …’
Aisha sade: ’Allahs Sändebud införde tawaf mellan Safa och Marwa. Därför har ingen rätt att överge tawaf (slutförandet av sa‘i) mellan Safa och Marwa.’
Muslim har återberättat från Aisha att Allahs Sändebud och muslimerna gick tawaf mellan Safa och Marwa. Därför blev detta en sunna. Den som inte går tawaf mellan Safa och Marwa – Allah kommer inte att fullborda hans hajj.
Habiba, en kvinna från Banu Abdud-Dar, sade: ”Jag gick till Abu Husains hus tillsammans med en grupp qurayshitiska kvinnor. Jag såg Allahs Sändebud utföra sa‘i mellan Safa och Marwa. På grund av den kraftiga löpningen snurrade hans höftkläde runt hans midja. När jag såg detta sade jag: ’Jag kan se Allahs Sändebuds knän.’ Jag hörde honom säga: ’Utför sa‘i, för Allah har gjort sa‘i obligatoriskt för er.’ Ibn Majah, Ahmad, ash-Shafi‘i.”
Eftersom sa‘i ingår som en gudstjänst både i hajj och umra, är den därför, liksom tawaf runt Baytullah, en rukn – det vill säga en oskiljaktig del och en nödvändig skyldighet eller fard – i både hajj och umra.
2. Ibn Abbas, Anas, Ibn az-Zubayr, Ibn Sirin och, enligt en återberättelse, Ahmad menar däremot att den är sunna. Eftersom den är sunna blir det inte obligatoriskt att ge någon fidya eller kaffara om man lämnar den.
Förespråkarna för denna åsikt hänvisar som bevis till det tidigare nämnda koranuttalandet: ”Det finns inget klander i att gå tawaf mellan Safa och Marwa.” Att säga till den som utför en handling: ”Det finns inget klander i att utföra denna handling” visar i sig att handlingen inte är obligatorisk eller tvingande. Följaktligen innebär detta att handlingen är mubah, det vill säga att det är likvärdigt att utföra den eller avstå från den. Det finns ingen synd vare sig man utför den eller avstår från den. Men uttalandet ”Safa och Marwa är bland Allahs tecken” visar att handlingen är sunna.
Eftersom detta är en gudstjänst med ett bestämt antal, som inte är knuten till Baytullah, har den därför inte blivit en rukn, liksom stenkastningen.
3. Enligt Abu Hanifa, al-Thawri och al-Hasan är detta wajib, men inte en pelare eller fard. Om man underlåter det blir hajj eller umra inte ogiltig. Om man ändå underlåter det måste man emellertid göra dam, det vill säga offra en get. Författaren till al-Mughni ansåg denna uppfattning vara den starkaste. Han sade: ”Detta är den starkaste uppfattningen. Den som har fastställt att det är wajib har nämligen lagt fram bevis som visar att det är en villkorad wajib, inte en sådan wajib att den grundläggande skyldigheten förblir ouppfylld om den utelämnas.”
Aishas uttalande har motsagts av andra följeslagares uttalanden.
Även om hadithen från Habiba, kvinnan från Banu Abdud-Dar, är omstridd, visar den ändå att detta är obligatoriskt eller wajib.
Versen om Safa och Marwa uppenbarades för att undanröja vissa människors tvekan beträffande sa’y. Under den förislamiska tiden utförde de nämligen sa’y mellan dessa två berg för att dyrka de två avgudar som var placerade på Safa och Marwa. Därför var de oroliga och undrade om de skulle göra sig skyldiga till synd genom att utföra sa’y där.
Villkoren för sa’y: För att sa’y ska vara giltig måste flera villkor uppfyllas:
1. Sa’y ska alltid utföras efter tawaf.
2. Sa’y ska bestå av sju rundor.
3. Varje runda ska börja vid Safa och avslutas vid Marwa.
4. Sa’y ska alltid utföras på vägen mellan Safa och Marwa. Profeten gjorde så och sade: ”Ta era dyrkansriter från mig.” Om någon därför utför sa’y före tawaf, börjar sa’y vid Marwa och avslutar den vid Safa, eller utför sa’y någon annanstans än på den föreskrivna vägen mellan Safa och Marwa, är sa’y inte giltig. (Enligt den hanafitiska rättsskolan är punkt 3 och 4 inte villkor utan wajib. Om någon utför sa’y före tawaf, eller börjar en runda vid Marwa och avslutar den vid Safa, blir sa’y inte ogiltig, men dam måste ges.)
Att bestiga Safa: Att bestiga Safa och Marwa är inte ett villkor för att sa’y ska vara giltig. Det är emellertid wajib att inkludera båda bergen i sa’y. Därför måste man vid färden fram och tillbaka nå båda bergen. Om man inte inkluderar någon del i sa’y är sa’y inte giltig förrän den delen har inkluderats.
Att utföra sa’y-rundorna i följd: Det är inte ett villkor att sa’y-rundorna utförs kontinuerligt och utan avbrott. (Enligt imam Malik är det däremot ett villkor att de utförs i följd utan ett långt uppehåll mellan rundorna.) Om något problem uppstår som hindrar ett oavbrutet utförande av sa’y, eller om bönen börjar, är det tillåtet att göra ett uppehåll i sa’y av denna anledning. När hindret har undanröjts ska man slutföra sa’y genom att lägga de återstående rundorna till det antal rundor som redan har utförts. Det har berättats från Ibn Umar att han utförde sa’y mellan Safa och Marwa. Plötsligt behövde han uträtta sina behov. Han gick åt sidan, bad om vatten, gjorde wudu och slutförde därefter de återstående rundorna. – Sa’id ibn Mansur.
På samma sätt är obruten kontinuitet mellan tawaf och sa’y inte ett villkor. I Al-Mughni sägs det: Imam Ahmad sade: Det är ingen skada i att skjuta upp sa’y tills man har vilat efter tawaf eller till eftermiddagen. Ata och Hasan ansåg att den som utför tawaf runt Baytullah under dagens första del får skjuta upp sa’y mellan Safa och Marwa till eftermiddagen, om han vill. Said och Qasim gjorde så. Eftersom det inte är obligatoriskt att upprätthålla obruten kontinuitet mellan sa’y-rundorna, är det ännu mer rimligt att det inte heller är obligatoriskt mellan sa’y och tawaf. Said ibn Mansur har återberättat att Sawda, Urwa ibn az-Zubayrs hustru, utförde sa’y mellan Safa och Marwa. Därefter gjorde hon om sin tawaf inom tre dagar, eftersom hon var mycket korpulent.
Renhet för sa’y: De flesta lärda säger: Renhet är inte ett villkor för sa’y mellan Safa och Marwa. Profeten ﷺ sade till den menstruerande Aisha: ”Du får göra allt som de andra pilgrimerna gör, förutom tawaf runt Baytullah; utför den inte förrän du har badat.” – Muslim. Aisha och Umm Salama sade också: ”När en kvinna har avslutat tawaf runt Baytullah och de två böneenheterna efter tawaf och därefter får menstruation, bör hon fullborda sin sa’y mellan Safa och Marwa.” Said ibn Mansur. Det är dock rekommenderat att bevara rituell renhet i all gudsdyrkan, eftersom renhet är mycket eftersträvansvärd i sharia.
Att gå till fots eller färdas ridande under sa’y: Sa’y får utföras till fots såväl som ridande, men det är bättre att gå. Av Ibn Abbas hadith framgår att han brukade utföra sa’y till fots. När folkmassan sedan blev större började han göra det ridande, så att människorna kunde se honom och ställa frågor till honom. Abu at-Tufayl sade till Ibn Abbas: ”Säg mig, är det sunna att utföra sa’y mellan Safa och Marwa ridande? Ditt folk hävdar nämligen att det är sunna.”
Ibn Abbas svarade: ”Deras påstående är både sant och falskt.” Abu at-Tufayl sade: ”Vad menar du med både sant och falskt?” Ibn Abbas sade: ”Folkmassan kring Allahs Sändebud ﷺ hade blivit stor. Människorna kom och sade: ’Här är Muhammad, här är Muhammad.’ Till och med unga kvinnor gick ut ur sina hus. Allahs Sändebud brukade inte tränga undan människorna som samlades framför honom. När folkmassan blev större satte han sig upp på ett riddjur. Att gå och springa är bättre. (Man springer mellan de två markeringarna på plan mark och går på resten av sträckan.) Även om det är tillåtet att utföra sa’y ridande är det makruh. At-Tirmidhi sade: En grupp lärda har ogillat att utföra tawaf runt Baytullah samt mellan Safa och Marwa ridande utan giltigt skäl. Detta är också Imam ash-Shafii:s åsikt. Enligt malikiterna måste den som utför sa’y ridande utan giltigt skäl göra om den, om det fortfarande finns tid. Om det inte finns tid måste han ge en damm. De anser nämligen att det är wajib för den som kan gå att utföra sa’y till fots. Abu Hanifa företräder också denna åsikt och säger: Anledningen till att Allahs Sändebud red var att människorna trängde sig samman kring honom och omringade honom i överdriven omfattning. Detta var ett giltigt skäl. Därför var det tillåtet att rida. Det är mustahabb att springa mellan de två markerade pelarna.
Det är mustahabb att utföra sa’y mellan Safa och Marwa gående, utom mellan de två markerade pelarna. Det är mustahabb att göra ramal mellan de två pelarna. I den tidigare nämnda hadithen från Habiba sägs: ”Allahs Sändebud sprang så snabbt att hans höftskynke virvlade kraftigt.”
Men sa’y eller tawaf är giltig även om man inte springer snabbt. Said ibn Jubayr sade: ”Jag såg Ibn Umar gå långsamt mellan Safa och Marwa. Därefter sade han: ’Om jag går lugnt och stilla är det tillåtet, eftersom jag såg Allahs Sändebud ﷺ gå långsamt. Och om jag springer snabbt, så såg jag också Allahs Sändebud ﷺ springa snabbt. Jag är ju en mycket gammal man.’” Abu Dawud och at-Tirmidhi.
Detta är mustahabb endast för män. För kvinnor är det inte mustahabb att gå snabbt, utan att gå i normal takt.
Ash-Shafii återberättade från Aisha att Aisha, när hon såg några kvinnor gå snabbt, sade: ”Har ni kvinnor inget föredöme hos oss? Ni behöver inte gå snabbt.”
Att bestiga Safa och Marwa vänd mot Kaba och be är rekommenderat. Det är rekommenderat att bestiga Safa och Marwa och, vänd mot böneriktningen, be om det goda i denna värld och i det kommande livet. Det har berättats om Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, att han gick ut genom Safas port och, när han kom nära Safa, reciterade versen om Safa och Marwa: ”Safa och Marwa är förvisso bland Allahs kännetecken.” Sedan sade han: ”Jag börjar på det sätt som Allah började.” Därefter började han vid Safa och besteg den. När han hade bestigit den och fick syn på Kaba vände han sig mot böneriktningen och sade tre gånger (لَّا اللَّهُ اللَّهُ أَكْبَرُ وَالْحَمْدُ لِلَّهِ) Sedan sade han:
لا إله إلا الله وحده لا شَرِيكَ لَهُ الْمُلْكُ وَلَهُ الْحَمْدُ يُحْيِي وَيُمِيتُ وَهُوَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ، لَا إِلَهَ إِلَّا اللهُ وَحْدَهُ أَنْجَزَ وَعَدَه، وَنَصَرَ عَبْدَهُ، وَمَزَمَ الْأَحْزَابَ وَحْدَهُ .
Därefter bad han mellan dem och läste denna bön tre gånger. Sedan steg han ned och gick mot Marwa. Han besteg den och såg mot Kaba. På Marwa gjorde han allt det som han hade gjort på Safa.
Nafi sade: ”Jag hörde Abdullah ibn Umar be följande medan han befann sig på Safa:
اللهم إنك قلت : ادْعُونِي أَسْتَجِبْ لَكُم وَإِنَّكَ لا تُخْلِفُ الْمِيعَادَ، وَإِلَى أَسْأَلُكَ – كَمَا مَدَيْتَنِي لِلْإِسْلَامِ – أن لا تنزعه مِنِّي حَتَّى تَتَوَفَّانِي وَأَنا مسلم .
”O Allah, Du har sagt: ’Åkalla Mig, så ska Jag besvara er.’ Du bryter inte Ditt löfte. Jag ber Dig att, liksom Du har väglett mig till islam, inte låta islam tas ifrån mig ända till min död.”
Den rekommenderade bönen mellan Safa och Marwa Det är rekommenderat att be, minnas Allah och recitera Koranen mellan Safa och Marwa. Det har berättats att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, brukade läsa följande bön under sin sa’i: رَبِّ اغْفِرْ وَارْحَرِ وَاهْدِنِي السَّبِيلَ الأقوم ”O Allah, förlåt mig, förbarma Dig över mig och led mig till den rättaste vägen.” Denna bön har också berättats: … رَبِّ اغْفِرْ وَارْمَرَ إِنَّكَ الأعز الأكرم O Allah, förlåt mig och förbarma Dig över mig. Du är den Mäktigaste och den Ädlaste.”
Hajjens och umrans riter avslutas genom tawaf och sa’i. Om den person som är i ihram utför tamattu-hajj ska han därefter träda ur ihram genom att raka eller klippa håret. Om han utför qiran-hajj ska hans ihram fortsätta till den tionde Dhul-Hijja. Om den som utför qiran redan har gjort denna sa’i behöver han inte göra sa’i efter den obligatoriska tawafen. Om han utför tamattu ska han göra sa’i på nytt efter den obligatoriska tawafen och stanna i Mecka till den åttonde Dhul-Hijja.
18. Färden till Mina
Det är sunnah att bege sig till Mina den 8:e Dhu al-Hijjah. Om pilgrimen utför qiran eller ifrad, beger han sig till Mina i den ihram som han redan har tagit på sig. Om han utför tamattuʿ, ikläder han sig ihram för hajj och gör det han tidigare gjorde vid miqat. Sunnah är att träda in i ihram från den plats där han befinner sig: om han är i Mecka, från Mecka, och om han befinner sig utanför Mecka, från den platsen. I hadithen sägs: ”Den vars bostad ligger utanför Mecka ska träda in i ihram från sin bostad, och den vars bostad ligger i Mecka ska träda in i ihram från Mecka.” Det är också rekommenderat att göra många åkallelser och läsa talbiyah när man ger sig av till Mina, samt att be dhuhr, ʿasr, maghrib och ʿisha och övernatta i Mina. Det är rekommenderat att inte lämna Mina förrän solen gått upp den 9:e, för att säkerställa att man följer Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Om man underlåter någon eller alla av dessa handlingar har man underlåtit en sunnah. Ingen kaffarah behöver därför ges. Enligt Ibn al-Mundhirs återberättelse lämnade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) inte Mecka mot Mina förrän en tredjedel av natten den 8:e Dhu al-Hijjah hade gått.
Det är tillåtet att bege sig till Mina före den 8:e Dhu al-Hijjah: Det har återberättats från Hasan att han brukade bege sig från Mecka till Mina en eller två dagar före den 8:e Dhu al-Hijjah. Malik ogillade dock detta. Han ogillade också att stanna i Mecka ända till kvällen den 8:e Dhu al-Hijjah. Om tiden för fredagsbönen däremot inföll i Mecka var saken annorlunda. I så fall var det nödvändigt att be fredagsbönen innan man lämnade Mecka.
19. Färden till Arafat
Det är sunnah att efter soluppgången den 9:e Dhu al-Hijjah bege sig till Arafat längs vägen Dabb, medan man läser Allahu akbar, la ilaha illallah och talbiyah.
Muhammad ibn Abu Barr al-Thaqafi sade: ”När jag var på väg från Mina till Arafat frågade jag Anas (må Allah vara nöjd med honom): ’Hur brukade ni läsa talbiyah tillsammans med Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid)?’ Han svarade: ’Den som ville läste talbiyah, och ingen invände mot det. Den som ville uttalade takbir, och ingen invände mot det. Den som ville läste den goda trosbekännelsen, och ingen invände mot det.’ Återberättat av al-Bukhari och andra.
Det är rekommenderat att stanna till i Namirah och bada i närheten av den, i avsikt att uppehålla sig i Arafat. Tiden för vistelsen i Arafat börjar först efter att solen passerat zenit. Det är rekommenderat att inte gå in i Arafat före detta.
20. Vistelsen i Arafat
Ar盲fahs dagens f枚rtj盲nst: Det har ber盲ttats fr氓n J膩bir (m氓 Allah vara n枚jd med honom) att Allahs s盲ndebud (m氓 Allahs frid och v盲lsignelser vara med honom) sade: ”Det finns inga dagar som 盲r b盲ttre hos Allah 盲n de tio dagarna av Dhu al-Hijjah.” En man sade: ”盲r dessa tio dagar 盲ven b盲ttre 盲n de dagar som tillbringas i jihad p氓 Allahs v盲g?” Allahs s盲ndebud sade: ”Dessa tio dagar 盲r b盲ttre 盲n de dagar som tillbringas i jihad p氓 Allahs v盲g. Och det finns ingen dag som 盲r b盲ttre hos Allah 盲n Ar盲fahs dag. Den dagen stiger Allah ned till den l盲gsta himlen. Sedan ber枚mmer Han jordens inv氓nare inf枚r himlens inv氓nare och s盲ger: ’Se p氓 Mina tj盲nare. De har kommit till Mig med rufsigt h氓r och dammiga kroppar innan middagen. De har kommit efter att ha tillryggalagt avl盲gsna v盲gar. De hoppas p氓 Min barmh盲rtighet, trots att de inte har sett Mitt straff.’ Ingen annan dag befrias s氓 m氓nga m盲nniskor fr氓n helvetet som p氓 Yawm Arafah.” – Abu Ya’la, al-Bazzar, Ibn Khuzaymah och Ibn Hibban.
Ibn al-Mubarak har 么terber盲ttat fr氓n Anas (m氓 Allah vara n枚jd med honom): Allahs s盲ndebud stod vid Arafah n盲r solen var p氓 v盲g att v盲nda tillbaka (det vill s盲ga hade b枚rjat f盲rden mot v盲ster). Han sade: ”Bilal, be folket att vara tysta s氓 att de kan h枚ra mina ord.” Bilal reste sig och sade: ”Var tysta. Allahs s盲ndebud kommer att tala. Lyssna uppm盲rksamt.” Folket blev tyst. D氓 sade Allahs s盲ndebud: ”O folk! Jibril kom just till mig. Han framf枚rde min Herres fredsh盲lsning till mig och sade sedan: ’Allah har f枚rlåtit Arafahs folk. Han har ocks氓 f枚rlåtit al-Mash’ar al-Harams folk och garanterat att alla deras brister ska gottg枚ras.’” N盲r Umar (m氓 Allah vara n枚jd med honom) h枚rde detta reste han sig och sade: ”Allahs s盲ndebud, g盲ller detta glada budskap endast oss?” Allahs s盲ndebud sade: ”Det g盲ller er och alla som kommer till Arafah efter er fram till Uppst氓ndelsens dag.” Umar sade: ”Allahs generositet 盲r omfattande och god.” Muslim har ocks氓 么terber盲ttat fr氓n Aishah (m氓 Allah vara n枚jd med henne) att Allahs s盲ndebud sade: ”Ingen annan dag befriar Allah fler av Sina tj盲nare fr氓n helvetet 盲n p氓 Ar盲fahs dag. Den H枚gste Allah n盲rmar sig den dagen, ber枚mmer sig inf枚r 盲nglarna och s盲ger: ’Vad vill dessa?’” Det har 么terber盲ttats fr氓n Abu al-Darda att Allahs s盲ndebud sade: ”Ingen dag, f枚rutom dagen vid Badr, har Satan setts vara mindre, mer f枚rnedrad och mer rasande 盲n p氓 Ar盲fahs dag. Detta beror endast p氓 att han den dagen ser Allahs omfattande barmh盲rtighet s盲nkas ned och ser de stora synderna hos Hans tj盲nare f枚rl氓tas.” N氓gon fr氓gade: ”Allahs s盲ndebud, vad s氓g han p氓 dagen vid Badr?” Allahs s盲ndebud sade: ”Han s氓g 盲ngeln Jibril leda 盲nglarnas armé.” – Malik.
Den religiösa bestämmelsen om att stå vid Arafah: De lärda är eniga om att vistelsen vid Arafah är den främsta pelaren i hajj. Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah har nämligen återberättat från Abd al-Rahman ibn Ya’mar att Allahs sändebud beordrade en utropare att kungöra: ”Hajj är Arafah.” (Det vill säga: den hajj som utförs av den som står vid Arafah på Yawm Arafah är en giltig hajj.) Den som befinner sig vid Arafah under natten till den nionde Dhu al-Hijjah och före gryningen har fullbordat sin hajj. (Det vill säga: man måste vistas i någon del av Arafah under den nionde dagen eller natten, även om det bara är för ett ögonblick.)
Tiden för wuquf vid Arafah (vistelsen vid Arafah): Enligt de flesta lärda sträcker sig tiden för vistelsen vid Arafah från det att solen börjar luta mot väster på den nionde Dhu al-Hijjah tills gryningen på den tionde Dhu al-Hijjah. Det räcker att vistas där någon del av natten eller dagen under denna tid. Om man vistas där under dagen måste man dock fortsätta vistelsen tills solen går ned. Om man vistas där under natten finns ingen sådan skyldighet; man kan stanna så länge man vill. Enligt den shafiitiska rättsskolan är det sunnah att stanna tills natten.
Syftet med vistelsen: Syftet med vistelsen är att befinna sig någonstans på Arafah, vare sig man sover eller är vaken, ligger eller sitter, står på fötterna eller går, rider på ett riddjur, befinner sig i ett rituellt rent eller orent tillstånd, såsom en menstruerande kvinna eller en man som är oren på grund av sädesavgång. Det råder oenighet om den som vistas vid Arafah medvetslös och inte återfår medvetandet innan han lämnar Arafah. Abu Hanifah och Malik sade: Hans vistelse är giltig. Al-Shafi’i, Ahmad, Hasan, Abu Dharr, Ishaq och Ibn al-Mundhir sade: Den är inte giltig. Detta eftersom vistelsen är en pelare i hajj. På samma sätt som en annan pelare inte blir giltig genom en medvetslös person, blir inte heller denna giltig genom honom.
Efter att ha citerat den ovannämnda hadithen från Ibn Ya’mar sade al-Tirmidhi: Sufyan al-Thawri sade: Alla lärdas, inklusive följeslagarnas, praxis följer Ibn Ya’mars hadith. Det vill säga: Den som inte vistas vid Arafah före gryningen den tionde Dhu al-Hijjah har ingen hajj. Om han kommer efter soluppgången har han ingen hajj; detta förvandlas till umrah. Han måste utföra hajj följande år. Detta är uppfattningen hos al-Shafi’i, Ahmad och andra.
Det är mustahabb att vistas på den steniga platsen vid Arafah, men det är tillräckligt och giltigt att vistas var som helst på Arafah. Hela Arafahs slätt är nämligen en plats för vistelse, med undantag för slätten Bطن Arafah i väster. Att vistas där är enhälligt ogiltigt. Det är mustahabb att vistas på eller nära de steniga platserna, eftersom Allahs sändebud vistades just där och sade: ”Jag står här.” Hela Arafats slätt är dock en plats för vistelse. – Ahmad, Muslim och Abu Dawud. Det är fel att tro att det är bättre än andra platser att bestiga Jabal al-Rahmah och vistas där. Detta är inte sunnah.
Det är mustahabb att bada: Det är mustahabb att bada inför vistelsen vid Arafah. Abd Allah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) brukade bada inför vistelsen vid Arafah på eftermiddagen. – Malik. Umar (må Allah vara nöjd med honom) badade på Arafahs slätt medan han läste talbiyah.
Regler för vistelsen och åkallan: Man ska bevara full rituell renhet, vända sig mot qiblah, ofta göra tawbah, istighfar och dhikr samt be Allah om allt man önskar av godhet för sig själv och andra och av välsignelser i denna värld och i det kommande livet. Man ska lyfta båda händerna och åkalla Allah med stor fruktan och full koncentration.
Usama ibn Zayd sade: ”Jag var Allahs Sändebuds medryttare vid Arafat. Han uppmanade oss att be med höjda händer.” An-Nasa’i.
ʿAmr ibn Shuʿayb återberättade från sin farfar att den åkallan som Allahs Sändebud oftast läste på Arafas dag var:
لا إِلَهَ إِلَّا اللهُ وَحْدَهُ لا فَرِيكَ لَهُ، لَهُ الْمُلْكُ وَلَهُ الْحَمْدُ بِيَدِهِ الْخَيْرُ وَهُوَ عَلَى كُلِّ عَيْءٍ قَدِيرٌ .
Ahmad och at-Tirmidhi. Allahs Sändebud sade: ”Åkallan på Arafas dag är den bästa åkallan. Den bästa av de åkallan som jag och de tidigare profeterna brukade göra är:”
لا إله إلا الله وحدَهُ لا شَريكَ لَهُ لَهُ الْمُلْككَ وَلَهُ الْحَمْدُ وَهُوَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ .
(Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare. Riket tillhör Honom och lovprisningen tillhör Honom, och Han har makt över allting.) Husayn ibn Hasan sade: ”Jag frågade Sufyan ibn ʿUyayna: Vilken är den bästa åkallan på Arafas dag? Han svarade:”
لا إِلَهَ إِلَّا اللَّهَ وَحدَهُ لَا شَرِيكَ لَهُ .
Jag sade: ”Detta är lovprisning av Allah, inte åkallan.” (Det vill säga, man ber inte Allah om något i den.) Han sade: ”Känner du till hadithen från Malik ibn Manzur? I den hadithen finns förklaringen.” Jag sade: ”Berätta hadithen för mig.” Han sade: ”Hadithen lyder: Allah säger: ’När Min tjänare, medan han lovprisar Mig, inte får möjlighet att be om något för sig själv, ger Jag honom något bättre än det Jag ger dem som ber.’” Han sade: ”Detta är förklaringen till den nämnda hadithen.” Sedan sade Sufyan på nytt: ”Vet du inte vad Umayya ibn Abi as-Salt sade när han kom till ʿAbdullah ibn Judʿan för att få hans gåva?” Husayn sade: ”Nej.” Han sade: ”Umayya sade: ’Ska jag nämna mitt behov, eller räcker din blygsel för mig? Blygsel är en av dina egenskaper, liksom omsorg om människors rättigheter. Du är nämligen en ädel man. Ditt släkte är synnerligen ädelt och förnämt. När någon lovprisar dig en dag är själva lovprisningen tillräcklig för honom.’” Därefter sade Sufyan: ”O Husayn, detta är skapelsens tillstånd: han nöjer sig med att lovprisa och anser inte att det behövs att be om något. Vad tror du då om Skaparen?”
Al-Bayhaqi har återberättat från Ali (må Allah vara nöjd med honom): Allahs sändebud ﷺ sade: ”Den åkallan som mina föregående profeter oftast brukade läsa på Arafat, och som jag själv oftast läser, är:”
لا إله إلا الله وحده لا شريك له له الملك وَلَهُ الْحَمْدُ وَهُوَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ اللَّهُ اجْعَلْ فِي بَصَرِي نورا، وفي سعي نورًا، وَفِي قَلْبِي نُورًا. اللهم اشْرَحْ لِي صَدْرِي، وَيَسر لي أمري، اللَّه أَعُوذُ بِكَ مِنْ وسواس الصِّدْرِ،
وَعَنَاسِ الْأَمْرِ، وَقَرْ فِتْنَةِ الْقَبْرِ، وَقَرْ مَا يَلِجُ فِي اللَّيْلِ، وَقَرْ مَا يَلِعُ فِي النَّهَارِ ، وَقَرْ ما تَعِبُ بِهِ الرِّيَاحُ وَقَرْ بَوَائِقِ النمر.
”Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare. Riket tillhör Honom och lovprisningen tillhör Honom. Han är allsmäktig. O Allah, skänk ljus åt mina ögon, ljus åt mina öron och ljus åt mitt hjärta. O Allah, vidga mitt bröst och gör min uppgift lätt. O Allah, jag söker Din tillflykt från hjärtats onda ingivelser, från gravens straff, från det ondas skada som träder in om natten och från det ondas skada som träder in om dagen, från den drivande vindens skada och från skadan av tidens förödande ting.”
At-Tirmidhi har återberättat att den åkallan som Allahs sändebud ﷺ oftast brukade läsa på Arafats dag, sittande på sin plats på Arafats slätt, var:
اللهم لَكَ الْحَمْدُ كَالَّذِي نَقُولُ، وَخَيْرًا مِمَّا تَقُولُ : الله لَكَ مَلَاتِي وَنُسُكِي وَمَحْيَايَ وَمَمَاتِي وإِلَيْكَ مَا بِي، وَلَكَ رَبِّ تَرَانِي، اللهم إِلى أَعُوذُبِكَ مِنْ عَذَابِ الْقَبْرِ، وَوَسْوَسَةِ الصَّدْرِ، وَهَتَابِ الأمر، اللهم إلى أعُوذُ بِكَ مِنْ شَرِّ مَا تَجِبُ بِهِ الريح .
”O Allah, Dig tillkommer lovprisningen så som Du själv säger, bättre än vad vi kan säga. O Allah, min bön är för Dig, mitt offer är för Dig, mitt liv är för Dig, min död är för Dig, och till Dig är min återkomst, till Dig är min återkomst. O Allah, jag söker Din tillflykt från gravens straff, från bröstets onda ingivelser, från fåfänga handlingar och från den drivande vindens skada.”
Att vistas på Arafat: Ibrahims sunnah. Mirba al-Ansari sade: Allahs sändebud ﷺ sade: ”Stanna kvar på era platser för tillbedjan, för ni har fått del av arvet efter Ibrahim.” At-Tirmidhi.
Fastan på Arafas dag: Det har bevisats genom en autentisk berättarkedja att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inte fastade på Arafas dag. Dessutom sade han: Arafas dag, högtidsdagen och tashriq-dagarna är våra muslimska högtidsdagar. Dessa dagar är dagar för att äta och dricka. Det har också bevisats att han förbjöd fasta på Arafats slätt.
Utifrån dessa hadither har de flesta lärda anfört bevis för att det är mustahabb för pilgrimer att inte fasta på Arafas dag, så att de får den kraft som behövs för åkallan och dhikr. De hadither som återfinns om förtjänsten med att fasta på Arafas dag gäller däremot dem som inte har begett sig till Arafats slätt för att utföra hajj.
Att förena dhuhr- och asr-bönen: I en autentisk hadith berättas att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förenade dhuhr- och asr-bönen vid Arafat. Adhan utfördes, sedan iqamah, varefter han bad dhuhr. Därefter utfördes iqamah på nytt, och sedan bad han asr. Al-Aswad och Alqamah sade: Att be dhuhr och asr tillsammans med imamen vid Arafat fulländar hajj. Ibn al-Mundhir sade: De lärda är eniga om att imamen ska be dhuhr och asr tillsammans vid Arafat, det vill säga under dhuhrs böntid. Detsamma ska de som inte ber tillsammans med imamen göra. Om någon inte förenar dessa två böner med imamen ska han förena dem ensam. Det har berättats om Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att han bodde i Mecka. När han sedan begav sig till Mina brukade han förkorta bönen. Det har berättats från Amr ibn Dinar att Jabir sade: ”Förkorta bönen vid Arafat.” Sa’id ibn Mansur.
21. Avfärden från Arafat till Muzdalifah
Det är sunnah att lugnt avfärda från Arafat efter solnedgången. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lämnade Arafat lugnt och långsamt. Han höll i tygeln på sin kamel och sade sedan: ”Människor, gå med lugna steg. Det finns ingen belöning i att skynda.” Bukhari och Muslim. Bukhari och Muslim berättar också att han brukade färdas långsamt på grund av sin vana att behandla människorna vänligt. När han fann vägen något fri ökade han genast farten en aning.
Under denna tid är talbiyah och dhikr mustahabb. Han fortsatte nämligen att läsa talbiyah fram till dess att han kastade stenarna mot Jamrat al-Aqabah.
Ashyas ibn Sulaym har återberättat från sin far: ”Jag färdades tillsammans med Ibn Umar från Arafat till Muzdalifah. Han fortsatte att läsa talbiyah ända tills vi kom till Muzdalifah. Han blev inte det minsta trött.” Abu Dawud.
Att be maghrib och isha vid samma böntid i Muzdalifah: När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, anlände till Muzdalifah bad han maghrib och isha med en adhan och två iqamah. Han bad ingen nafl-bön däremellan.
Det har återberättats i Muslim: Rasulullah (sallallahu alayhi wa sallam) kom till Muzdalifa och bad maghrib och isha med ett enda adhan och två iqamah. Han bad ingen bön däremellan. Denna kombination är enligt enhällighet en sunnah.
Om någon ber varje bön under dess respektive tid råder det oenighet om detta. Enligt de flesta lärda är det tillåtet. De har dock betraktat Rasulullahs (sallallahu alayhi wa sallam) handling som den företrädesvärda. Sufyan al-Thawri och de rationalistiska lärda sade: Om maghrib-bönen förrättas någon annanstans än i Muzdalifa måste den göras om. De ansåg det tillåtet att be zuhr och asr under deras respektive tider, men bedömde det som makruh.
Att stanna och övernatta i Muzdalifa: I Jabirs (ra.) hadith återberättas att när Rasulullah (sallallahu alayhi wa sallam) kom till Muzdalifa bad han maghrib och isha. Därefter lade han sig ner, och när gryningen kom steg han upp och bad fajr. Sedan steg han upp på Qaswa och kom till al-Mash’ar al-Haram. Där stannade han tills morgonen hade blivit mycket ljus. Därefter gav han sig av före soluppgången. Det finns inget belägg för att han höll sig vaken hela natten här. Detta är allt som haditherna visar om att övernatta och stanna i Muzdalifa. Ahmad ansåg att det är obligatoriskt för alla utom herdar och vattenförsörjare att övernatta i Muzdalifa. Det är inte obligatoriskt för herdar och vattenförsörjare. De övriga imamerna sade att det är obligatoriskt för alla att stanna i Muzdalifa, men att övernattning inte är obligatorisk. Med att stanna avses närvaro på vilket sätt som helst: stående, sittande, under färd eller sovande.
Enligt den hanafitiska rättsskolan är det obligatoriskt att vara närvarande i Muzdalifa före fajr den 10:e Dhu al-Hijjah. Om man inte är närvarande måste man frambära ett dam-offer. Om man däremot har en giltig ursäkt är saken annorlunda. Då är närvaro inte nödvändig, och inget dam-offer behöver frambäras. Malikiterna anser att den som inte har någon giltig ursäkt måste göra ett uppehåll i Muzdalifa på natten, på vägen från Arafat till Mina, även om det bara är för en kort stund före fajr. Om man har en giltig ursäkt är uppehållet inte obligatoriskt.
Enligt shafiiterna är det obligatoriskt att efter vistelsen i Arafat närvara i Muzdalifa under den andra halvan av natten före den 10:e Dhu al-Hijjah. Det är inte ett villkor att stanna i Muzdalifa. Det är inte ens ett villkor att veta om platsen är Muzdalifa. Det räcker att bara passera där, oavsett om man vet att platsen är Muzdalifa eller inte. Det är sunnah att be fajr-bönen så snart dess tid börjar och därefter stanna vid al-Mash’ar al-Haram tills det blir ljust. Det är sunnah att stanna där fram till strax före soluppgången och ägna sig åt riklig åkallan och dhikr. Allah säger:
فإذا أَنفُرْ مِنْ عَرَفَاتِ فَاذْكُرُوا اللهَ عِنْدَ الْمَقْتَرِ الْحَرَامِ، وَاذْكُرُوا كَمَا مَنَ اكُمْ، وَإِن كُنتُمْ مِنْ قَبْلِهِ لَينَ الضالين . ثم أفيضوا من حيث أفاض النَّاسِ، وَاسْتَغْفِرُوا اللهَ إِنَّ اللهَ غَفُورٌ رَحِيرٌ .
“När ni sedan ger er av från Arafat, åkalla då Allah vid al-Mash’ar al-Haram. Åkalla Allah så som Han har lärt er, även om ni tidigare var bland de vilseledda. Gå sedan den väg som människorna går och be Allah om förlåtelse. Allah är sannerligen Förlåtande och Barmhärtig.” Ge er av från Muzdalifa mot Mina före soluppgången. När ni kommer till Muhassir ska ni passera där i rask takt.
Hela Muzdalifa är en lämplig plats för vistelse, med undantag för dalen som kallas Muhassir. (Den ligger mellan Mina och Muzdalifa.)
Det har återberättats från Jubayr ibn Mut’im (ra.) att Rasulullah (sallallahu alayhi wa sallam) sade: “Hela Muzdalifa är en lämplig plats för vistelse. Men passera snabbt förbi Muhassir.” – Ahmad.
Det är bäst att stanna i närheten av berget som kallas Quzah.
ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) har berättat: När morgonen grydde för Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) vid Quzāh, kom han till Quzāh och stannade där. Han sade: ”Hela Quzāh är en plats där man kan stanna, och hela Quzāh är en plats där man kan stanna.” Abū Dāwūd, at-Tirmidhī. (Quzāh är en plats i Muzdalifah. När Quraysh under den förislamiska tiden inte brukade stanna vid ʿArafāt, brukade de stanna här. Enligt al-Jawharī är det namnet på ett berg i Muzdalifah. Hos ett stort antal rättslärda är detta al-Mashʿar al-Harām.)
22. Handlingarna på Yawm an-Nahr (den 10:e Dhū al-Hijjah)
Handlingarna under Yawm an-Nahr (offerhögtidens dag) ska utföras i följande ordning: Först stening med småsten. Sedan offer. Därefter rakning av håret. Sedan tawāf runt Baytullāh. Denna ordningsföljd är sunnah. Om någon av dessa handlingar utförs före en annan behöver man dock inte ge någon kaffārah eller damm. Detta är de flesta lärdas åsikt och även den shāfiʿitiska rättsskolans åsikt.
ʿAbdullāh ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) stannade i Minā under avskedshajj. Där ställde människorna olika frågor till honom. Då kom en man och sade: ”Allahs Sändebud! Jag rakade mitt huvud före offret av okunskap.” Allahs Sändebud sade: ”Det är i sin ordning, utför offret. Det gör ingen skada.” Sedan kom en annan man. Han sade: ”Allahs Sändebud! Jag utförde offret före steningen utan att veta att jag inte skulle göra det.” Allahs Sändebud sade: ”Det är i sin ordning, kasta småstenarna. Det gör ingen skada.” På detta sätt frågades Allahs Sändebud om varje handling som hade utförts före eller efter en annan, och han sade: ”Gör det; det gör ingen skada.”
Abū Hanīfa sade: Om man utför en handling före en annan utan att följa ordningsföljden måste man ge damm. Som förklaring till uttrycket ”det gör ingen skada” sade han: Även om man inte ger fidyah eller damm begår man ingen synd.
De två stadierna för att träda ur ihrām: På Yawm an-Nahr, det vill säga den 10:e Dhū al-Hijjah, blir nästan allt som hade blivit förbjudet för den som befinner sig i ihrām tillåtet genom att kasta småsten vid jamarah och klippa eller raka håret. Därefter blir det tillåtet för honom att använda parfym, bära sydda kläder och liknande, med undantag för sexuellt umgänge med hustrun. Detta är
det första stadiet för att träda ur ihrām. När han därefter har fullbordat tawāf al-ifāḍah eller tawāf az-ziyārah blir allt tillåtet för honom, även sexuellt umgänge med hustrun. Detta är det andra och sista stadiet för att träda ur ihrām.
23. Stening med småsten
De småstenar som kastas mot Satan i Minā kastas på tre platser:
1. Jamarat al-Aqaba: Den som först blir synlig på vänster sida när man går in i Mina.
2. Jamarat al-Wusta, eller den mellersta jamaran: Den ligger 11 677 meter efter den första.
3. Jamarat as-Sughra: Den ligger 15 604 meter från den andra, nära Masjid al-Khayf.
Bakgrunden till stenkastningen: al-Bayhaqi återberättar från Ibn Abbas att Allahs sändebud sade: När Ibrahim, frid vare med honom, kom till Mina för att offra, uppenbarade sig Satan framför honom nära Jamarat al-Aqaba. Han kastade genast sju småstenar mot honom. Då sjönk han ner i marken och försvann. Sedan uppenbarade han sig åter vid den andra jamaran. Han kastade genast sju småstenar mot honom, varpå han sjönk ner i marken. Därefter uppenbarade han sig åter vid den tredje jamaran. Även då kastade han sju småstenar mot honom, varpå han sjönk ner i marken och försvann. Ibn Abbas sade: Kasta småsten mot Satan och följ Ibrahims väg. Ibn Khuzayma, al-Hakim.
Visheten bakom stenkastningen: Imam Abu Hamid al-Ghazali skrev i verket Ihya ulum ad-din:
Avsikten vid stenkastningen: Den som kastar bör ha för avsikt att följa Allahs och Hans sändebuds befallning, visa sin underkastelse och lydnad inför Allah, och visa ett exempel på att vara beredd och motiverad att lyda en befallning enbart därför att den är en befallning. Han bör också uttrycka inställningen att hans egna begär och förnuft inte har någon del i detta. Dessutom bör han önska att genom detta visa sin likhet med Ibrahim, frid vare med honom. Den förbannade Iblis hade där visat sig framför honom och försökt så tvivel i hans sinne angående hans hajj eller få honom att begå en synd. Därför befallde Allah Ibrahim, frid vare med honom, att kasta stenar mot honom.
Om du tänker: ”Satan visade sig och stod framför Ibrahim, frid vare med honom, och därför kastade han stenarna. Men Satan har inte kommit till mig. Varför ska jag då kasta stenar?” När en sådan tanke uppstår ska du veta att den är Satans ingivelse och kommer från honom. Det är han som har ingjutit denna föreställning i ditt sinne, så att din motivation och entusiasm för stenkastningen ska försvagas och du ska fås att tro att det inte finns någon nytta med den och att den är överflödig. Varför skulle du befatta dig med den? Kasta stenarna med fast beslutsamhet för att rensa bort dessa tankar ur ditt sinne. På så sätt kan du besegra Satan. Vet att även om det utåt sett verkar som att du kastar stenar vid Aqaba, kastar du i själva verket stenarna i Satans ansikte och bryter hans ryggrad. Du kan nämligen inte besegra Satan på något annat sätt än genom att lyda den Allsmäktige Allahs befallning och upphöja den över allt annat. Låt inte dina begär få dig att ens ett ögonblick dra dig tillbaka från att följa denna befallning, och låt Allahs befallning vara tillräcklig motivation för dig att gå framåt över alla hinder.
Den religiösa bestämmelsen om stenkastningen: Enligt de flesta lärda är stenkastningen wajib, men inte en av hajjens pelare. Om den lämnas kan den gottgöras genom dam, det vill säga genom att offra en get. Ahmad, Muslim och an-Nasa’i återberättar från Jabir: Jag såg Allahs sändebud sitta på sin kamel och kasta småsten på offerdagen, den tionde dagen av Dhu al-Hijja, och säga: Lär er era dyrkansriter av mig, för jag vet inte om jag kommer att kunna utföra hajj efter denna hajj. Abd ar-Rahman at-Taymi sade: Allahs sändebud befallde oss under avskedshajj att kasta småstenar som kunde kastas med fingrarna. at-Tabarani.
Vilken storlek och vilket slags stenar ska användas? I den ovannämnda hadithen sägs att stenarna som ska kastas ska vara små, ungefär som bönfrön och möjliga att kasta med fingrarna. Därför anser de lärda att det är mustahabb att kasta småstenar av denna storlek. Om man kastar större stenar har man enligt de flesta lärda uppfyllt skyldigheten, men handlingen är makruh. Ahmad sade: Skyldigheten är inte uppfylld om stenarna inte är små. Allahs sändebud befallde nämligen att just sådana skulle kastas och förbjöd att stora stenar kastades.
I en hadith återberättad av Abu Dawud sade Allahs sändebud: ”O människor, döda inte varandra. När ni kastar småsten, ska ni kasta småsten.” (Det vill säga: om man kastar stora stenar kan de träffa pilgrimerna och till och med orsaka deras död.) Ibn Abbas sade: Allahs sändebud sade till mig: ”Ge mig, samla stenar åt mig.” Då samlade jag små stenar åt honom, små som bönfrön. När jag lade stenarna i Allahs sändebuds hand sade han: ”Det är sådana här små stenar jag vill ha.” Var på er vakt och gå inte till överdrift i religionen. Det var överdriften i religionen som förstörde dem som levde före er. (Vissa kastar stora stenar för att uttrycka sin våldsamma vrede mot Satan. Detta räknas som överdrift i religionen.) Ahmad, an-Nasa’i. Enligt de flesta lärda visar dessa hadither vad som är att föredra och vad som är mustahabb. De är överens om att det är förbjudet att kasta något annat än stenar, såsom järn, bly och liknande. Hanafiternas uppfattning är dock motsatt. Enligt dem är det tillåtet att kasta allt som kommer från jorden, såsom sten, jord, tegel och bränd lera. Detta eftersom ordalydelsen i haditherna om stenkastningen har en mycket vid innebörd. Det som Allahs sändebud och hans följeslagare visade genom sina handlingar är det bästa, men man måste inte begränsa sig till just detta. Den första uppfattningen är den starkaste: man ska kasta sådant som är av sten och får inte kasta järn, tegel och liknande. Detta eftersom Allahs sändebud kastade små stenar och befallde att man skulle kasta små stenar som kunde slungas med fingrarna. Alla slags och former av stenar är därför tillåtna, men inget annat än sten är tillåtet.
Varifrån ska småstenarna samlas in: Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, brukade samla småsten från Muzdalifa. Sa’id ibn Jubayr gjorde likadant och sade att de brukade samlas just i Muzdalifa. Al-Shafi’i anser det vara rekommenderat att ta dem från Muzdalifa. Ahmad sade: ”Samla småsten varifrån ni vill.” Även Ata och Ibn al-Mundhir hade samma uppfattning. Det beror på att det i den tidigare nämnda hadithen från Ibn Abbas berättas att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befallde att man skulle plocka upp småstenarna, men han angav inte varifrån. Det är också möjligt att kasta småsten genom att plocka upp stenar som andra har kastat vid jamarāt. Det är dock makruh. Detta är Hanafi-folkets, al-Shafi’is och Ahmads uppfattning. Ibn Hazm säger att det inte är makruh. Enligt honom är det likaså tillåtet, och inte makruh, att kasta småsten medan man sitter på ett riddjur. Anledningen till att det är tillåtet att plocka upp och kasta stenar som andra har kastat är att Koranen och sunna inte har förbjudit det. Han säger vidare: ”Någon kanske säger att det har berättats från Ibn Abbas att de stenar vid jamara som godtas lyfts upp, medan de som inte godtas blir kvar där; därför är det inte rätt att plocka upp och kasta de stenar som ligger kvar och inte har godtagits. Om de stenar som godtas inte hade lyfts upp, skulle det efter så lång tid ha bildats ett enormt berg där och vägen hade blockerats.” Mitt svar är: ”Nåväl, vad gör det? Om dessa småstenar inte godtas från en person, kommer de att godtas från en annan. Ibland godtas inte en persons allmosa, men om den som tog emot allmosan sedan ger den vidare som allmosa, godtas den.” Det är tillåtet att kasta småsten medan man sitter på ett riddjur, eftersom Qudama ibn Abd Allah sade: ”Jag såg Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kasta småsten den tionde dagen av Dhu al-Hijja från ryggen på en rödaktig kamelko. Han behövde varken slå någon, driva bort någon eller ropa och säga: ’Flytta er hitåt’ eller ’Gå ditåt’ och liknande.”
Antalet småstenar: Antalet småstenar som ska kastas är sjuttio eller fyrtionio. Av dessa ska sju kastas mot den första jamaran, det vill säga Jamrat al-Aqaba, den tionde dagen av Dhu al-Hijja. Därefter ska den elfte dagen av Dhu al-Hijja sju kastas mot var och en av de tre jamarāt, sammanlagt tjugoen. På samma sätt ska den tolfte dagen av Dhu al-Hijja sju småstenar kastas mot var och en av de tre jamarāt, sammanlagt tjugoen. Även den trettonde dagen av Dhu al-Hijja ska sju kastas mot varje jamara, sammanlagt tjugoen. På så sätt blir antalet småstenar sjuttio. Men om någon, efter att ha kastat småsten den tionde, elfte och tolfte dagen av Dhu al-Hijja, inte kastar den trettonde dagen, är det giltigt. Då blir antalet småstenar som pilgrimen har kastat fyrtionio. Enligt Ahmads rättsskola räcker det också att kasta sju småstenar. Ata säger att fem småstenar räcker. Mujahid säger att sex småstenar räcker. Ingen kaffara behöver ges för detta. Sa’id ibn Malik säger: ”När vi hade deltagit i vallfärden tillsammans med Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och återvänt, brukade några av oss säga: ’Jag kastade sex stenar’, medan andra sade: ’Jag kastade sju.’ Ingen klandrade någon annan för detta.”
Dagarna då småstenarna ska kastas: Dagarna för kastandet av småstenarna är tre eller fyra dagar: den tionde dagen av Dhu al-Hijja samt två eller tre dagar under tashriqsdagarna. Allah säger:
واذْكُرُوا اللهَ فِي أَيَّامٍ مَعْدُودَاتٍ، فَمَن تَعَجَلَ فِي يَؤْمِين فَلا إثر عَلَيْهِ وَمَنْ تَأَخَّرَ فَلَا إِثْمَ عَلَيْهِ لِمَن التقى .
Åkalla Allah under ett bestämt antal dagar. Den som skyndar sig och avslutar det på två dagar begår ingen synd, och den som vill dröja till den trettonde dagen begår inte heller någon synd.
Kastandet av småstenarna den tionde dagen av Dhu al-Hijja: Den utvalda tiden för att kasta småstenarna är från soluppgången till middagstid den tionde dagen av Dhu al-Hijja. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kastade nämligen småstenarna före middagstid denna dag. Det har berättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gick till de svaga i sin familj och sade: ”Kasta inte småstenarna mot den lilla jamaran (Jamrat al-Aqaba) före soluppgången.” – al-Tirmidhi.
Det är också giltigt om man dröjer med det till dagens slut. Ibn Abd al-Barr säger: ”De lärda är eniga om att den som kastar småstenarna före solnedgången den tionde dagen av Dhu al-Hijja har kastat dem giltigt.” Det är dock inte rekommenderat.
Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”På den tionde dagen av Dhu al-Hijja i Mina ställdes olika frågor till Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. En man sade: ’Jag kastade småstenarna efter kvällen.’ Han svarade: ’Det gör inget.’” – al-Bukhari
Är det tillåtet att skjuta upp kastandet av småstenarna till natten? När det på grund av en ursäkt inte är möjligt att kasta småstenarna under dagen, är det tillåtet att skjuta upp kastandet till natten. Malik har nämligen återberättat från Nafi att en dotter till Ibn Umars hustru Safiyya fick barnsängsblödning i Muzdalifa. Därför stannade dottern och Safiyya kvar i Muzdalifa och anlände till Mina efter solnedgången den tionde dagen av Dhu al-Hijja. Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, befallde dem att kasta småstenarna. Han befallde dem inte att ge någon kaffara. Om det däremot inte finns någon ursäkt är det makruh att skjuta upp det. Om man kastar under natten behöver man enligt Hanafi-folkets och al-Shafi’is uppfattning samt en återberättelse från Malik inte ge någon damm. Beviset för detta är den tidigare nämnda hadithen från Ibn Abbas.
Enligt Ahmads uppfattning får man inte kasta stenarna på natten om kastandet fördröjs så att den tionde Dhu al-Hijja har gått till ända. Man ska kasta dem följande dag efter att solen har passerat zenit.
Tillåtelse för svaga och ursäktade personer att kasta stenarna efter midnatt natten efter den tionde Dhu al-Hijja: Det råder enighet om att det är otillåtet att kasta stenarna före midnatt. Kvinnor, barn, svaga, ursäktade personer och herdar får däremot från midnatt den tionde Dhu al-Hijja kasta stenarna vid Jamrat al-Aqaba.
Det har berättats från Aisha att Allahs sändebud skickade Umm Salama för att kasta stenarna natten efter den tionde Dhu al-Hijja. Umm Salama kastade stenarna före gryningen och återvände. – Abu Dawud och al-Bayhaqi. Det har berättats från Ibn Abbas att Allahs sändebud tillät kamelherdarna att kasta stenarna på natten. Al-Bazzar. Urwa sade: På den tionde Dhu al-Hijja gick Allahs sändebud upprepade gånger till Umm Salama och befallde henne att skynda sig att kasta stenarna, bege sig till Mecka och förrätta gryningsbönen i Mecka. Den dagen var det hennes tur. Därför ville Allahs sändebud att Umm Salama skulle vara hans följeslagare. Al-Shafii och al-Bayhaqi. Ata sade: En man berättade för mig om Asma att hon hade kastat stenarna vid jamaran. Jag sade: Vi kastade stenarna vid jamaran på natten. Asma sade: Även under Allahs sändebuds tid brukade vi göra så. Abu Dawud.
Al-Tabari sade: Al-Shafii drog slutsatsen från haditherna om Umm Salama och Asma att det är tillåtet att ge sig av efter midnatt – och denna uppfattning är riktig.
Ibn Hazm sade: Att kasta stenarna på natten gäller endast kvinnor, inte män, vare sig de är starka eller svaga.
Men haditherna visar att det är tillåtet för dem som har en giltig ursäkt att ge sig av och kasta stenarna på natten. Ibn al-Mundhir sade: Sunnah är att inte kasta stenarna förrän efter soluppgången, såsom Allahs sändebud brukade göra. Det är inte tillåtet att kasta stenarna före gryningen, eftersom det strider mot sunnah. Den som ändå kastar stenarna före gryningen behöver dock inte göra om det, eftersom jag inte känner till någon som har sagt att det då inte är giltigt.
Att kasta stenarna ovanifrån jamaran: Al-Aswad sade: Jag såg Umar kasta stenarna ovanifrån jamaran. Ata sade: Det är tillåtet att kasta stenarna ovanifrån jamaran.
Att kasta stenarna under Dhu al-Hijjas tre dagar: Det bästa med att kasta stenarna under tre dagar är
Tiden sträcker sig från efter att solen har lutat västerut till solnedgången. Det har berättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud ﷺ kastade stenarna när solen hade lutat västerut eller därefter. – Ahmad, Ibn Majah, at-Tirmidhi. Al-Bayhaqi har återberättat från Nafi att Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, brukade säga: ”Vi kastar inte stenarna under dessa tre dagar annat än efter att solen har lutat västerut.”
Om någon skjuter upp stenkastningen till natten är det makruh. Om han ändå kastar stenarna på natten ska han göra det fram till nästa soluppgång, men inte därefter.
Detta är alla imammers enhälliga uppfattning utom imam Abu Hanifa. Enligt Abu Hanifa är det tillåtet att kasta stenarna före solens zenit den tredje dagen. Ibn Abbas sade nämligen: ”När solen blir het på avskedsresans sista dag är det tillåtet att kasta stenarna och lämna Mina.”
Att stanna efter stenkastningen under tashriqs dagar: Efter stenkastningen ska man stanna vänd mot qibla. Det är mustahabb att åkalla Allah, prisa Allah och be om förlåtelse för sina egna synder och för alla troende bröders synder.
Ahmad och al-Bukhari återberättar från Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom: När han kastade stenarna vid den första jamaran nära al-Khayf-moskén kastade han sju stenar och sade ”Allahu akbar” vid varje sten. Därefter gick han åt vänster till Batnul-Wadi, där han stannade en stund vänd mot qibla med båda händerna upplyfta. Sedan fortsatte han och kom till den jamara som låg närmast Aqaba, där han kastade sju stenar och sade ”Allahu akbar” vid varje sten. Därefter gick han iväg utan att stanna. Det finns i hadithen att han inte stannade efter stenkastningen vid Aqabas jamara. Han stannade efter stenkastningen vid de två sista jamarorna. De lärda har fastställt en princip för när man ska stanna: Efter den stenkastning varefter ingen mer stenkastning ska utföras den dagen ska man inte stanna. Men efter den stenkastning varefter ytterligare stenkastning ska utföras samma dag ska man stanna. Ibn Majah har återberättat från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att när Allahs Sändebud ﷺ kastade stenarna vid Aqabas jamara gick han vidare utan att stanna.
Ordningen vid stenkastningen: Det är med en tillförlitlig berättarkedja fastställt från Allahs Sändebud ﷺ att han började kasta stenarna vid den första jamaran närmast Mina, därefter kastade han stenarna vid den mellersta jamaran intill den, och sedan kastade han stenarna vid Aqabas jamara. Han sade: ”Ta emot era riter från mig.” Utifrån detta har tre imamer dragit slutsatsen att det är ett villkor att bevara ordningen mellan jamarorna och att man måste kasta stenarna i samma ordning som Allahs Sändebud ﷺ gjorde. Den vedertagna uppfattningen bland hanafiterna är emellertid att ordningen är sunnah, inte ett villkor.
Det är mustahabb att säga takbir och göra dua vid varje sten samt att hålla stenen mellan fingrarna: Abdullah ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, och Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, brukade vid stenkastningen vid Aqabas jamara säga: ”O Allah, gör min hajj fri från synder och förlåt mina synder.” Ibrahim sade: ”Efter att ha utfört stenkastningen vid Aqabas jamara brukade männen föredra att läsa denna dua.” Ibrahim tillfrågades: ”Gör du denna dua vid varje jamara?” Han svarade: ”Ja.” Duan lyder:الله اجْعَلْ حَبًّا مَبْرُورًا وَذَنْبًا مَغْفُورًا
Ata sade: Varje gång du kastar en sten ska du säga takbir och kasta stenen omedelbart efter takbiren.
I Muslim återberättas från Jabir, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade säga takbir vid varje kastad sten.
I Fath al-Bari står det: Alla är överens om att ingen kaffara krävs om man underlåter att säga takbir.
Salman ibn Ahwas mor sade: ”Jag såg Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ridande på en kamel nära Jamrat al-Aqaba. Jag såg stenar mellan hans fingrar. Han kastade stenarna, och de andra kastade också tillsammans med honom.”
Om en person som har utsett någon annan till ombud för att kasta stenarna har en ursäkt, såsom sjukdom eller liknande, som gör honom oförmögen att kasta stenarna, får han utse någon som kastar stenarna å hans vägnar.
Jabir, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Vi utförde hajj tillsammans med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillsammans med kvinnor och barn. Vi läste talbiya och kastade stenarna å barnens vägnar.” – Ibn Majah.
Övernattning i Mina: Enligt de tre imamerna (med undantag för Abu Hanifa) är det obligatoriskt att övernatta i Mina under de tre nätterna den 10:e, 11:e och 12:e Dhu al-Hijja, eller under de två nätterna mellan den 11:e och 12:e Dhu al-Hijja. Enligt hanafiterna är övernattningen sunnah.
Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”När du har avslutat stenkastningen får du övernatta var du vill.” – Ibn Abi Shayba. Mujahid sade: Den första delen av natten kan tillbringas i Mecka och den senare delen i Mina, eller den första delen i Mina och den senare delen i Mecka. Ibn Hazm sade: Den som inte övernattar i Mina under nätterna i Mina begår en orätt handling. Ingen kaffara krävs dock för detta. Det råder enighet om att de som har en ursäkt, såsom de som förser andra med vatten och de som vaktar kamelerna, inte är skyldiga att övernatta. Om de därför avstår från övernattningen krävs ingen kaffara av dem. al-Bukhari och andra återberättar att Abbas, må Allah vara nöjd med honom, bad Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om tillstånd att tillbringa nätterna i Mina i Mecka för att sköta vattenförsörjningen, och han gav honom tillstånd. Det återberättas från Asim ibn Adi att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav herdarna tillstånd att avstå från att övernatta i Mina. – Tirmidhi, Abu Dawud, al-Nasai och Ibn Majah.
När och hur ska man återvända från Mina? Den fastställda tiden för att återvända från Mina till Mecka är enligt de tre imamerna efter stenkastningen den 12:e Dhu al-Hijja, före solnedgången. Enligt hanafiterna får man återvända till Mecka fram till gryningen den 13:e Dhu al-Hijja. Det är dock makruh att ge sig av efter solnedgången. Det strider mot sunnah, men ingen kaffara behöver ges för detta.
24. Offerboskapen eller hadiy
Hadiy: Det djur som förs till det heliga området som gåva för att offras i syfte att komma Allah närmare kallas enligt shariah-al-had eller hadiy.
والْبُدْنَ جَعَلْنَاهَا لَكُمْ مِنْ شَعَائِرِ الله لكر فِيهَا خَيْرٌ، فَاذْكُرُوا اسْمَ اللَّهَ عَلَيْهَا سَوَافٌ، فَإِذَا وَجَبَتْ جنوبها فكلوا منها وأَطْعِمُوا الْقَائِع والمعتر كل لكَ سَخَّرَنَا مَا لَكُمْ لَعَلَّكُمْ تَشْكُرُونَ لَن يَنَالَ اللَّهَ لحومها، وَلَا دِمَاؤُهَا، وَلَكِن
يَنَالُهُ التَّقوى مِنْكُم.
“Vi har gjort kamelerna till ett av Allahs tecken för er. I dem finns gott för er. Nämn därför Allahs namn över dem medan de står uppställda i rader. När de sedan faller på sidan, ät då av dem själva och ge att äta åt den fattige och även åt den behövande som ber om det. Så har Vi gjort dessa djur underordnade åt er, för att ni ska visa tacksamhet. Varken deras kött eller deras blod når Allah. Det som når Honom är endast er gudsfruktan.”
Umar sade: “Sänd offergåvor.” Allah tycker om offergåvor, och Allahs Sändebud hade sänt hundra kameler som frivillig offergåva.
Den bästa offergåvan: De lärda är eniga om att det under vallfärden endast är tillåtet att sända offerdjur som offergåva. Kameler, nötkreatur, getter och får – vare sig de är hanar eller honor – kan sändas som offergåvor. Den bästa offergåvan av dessa är kamelen, därefter nötkreaturet och därefter geten eller fåret. Eftersom kamelen är störst till storleken är den mer till nytta för de fattiga. På samma sätt är nötkreaturet mer till nytta än getter och får. Det råder oenighet om vad som är bäst för en person: en sjundedel av en kamel, en sjundedel av ett nötkreatur eller en get. Det råder dock ingen oenighet om att det som är mest till nytta för de fattiga är det bästa.
Den minsta offergåvan: Som offergåva till det heliga området kan vilket som helst av de tre nämnda djurslagen sändas. Allahs Sändebud sände hundra kameler för att offras som frivillig offergåva. Det minsta som en person kan sända som offergåva är en get, en sjundedel av en kamel eller en sjundedel av ett nötkreatur. Detta beror på att ett nötkreatur eller en kamel kan offras å sju personers vägnar.
Jabir sade: “Vi utförde vallfärden tillsammans med Allahs Sändebud. Då offrade vi kameler å sju personers vägnar och nötkreatur å sju personers vägnar.” – Ahmad, Muslim. Det är inte ett villkor att alla som delar på ett offer måste vilja komma Allah nära. Om några av dem vill komma Allah nära medan andra endast vill ha köttet, är offret ändå giltigt. Hanafi-lärda motsätter sig dock denna åsikt. Enligt dem är det ett villkor att alla delägare vill komma Allah nära.
När blir det obligatoriskt att sända en kamel som hady? Det blir obligatoriskt att sända en kamel som hady om man utför tawaf az-zियारah i ett tillstånd av orenhet på grund av sädesuttömning eller under menstruation eller barnsängsblödning, om man har samlag efter vistelsen på Arafat och före rakningen av håret, eller om man avlägger ett löfte att offra en kamel. Om man inte får tag på en kamel måste man köpa sju getter.
Det berättas från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att en man kom till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”Jag är skyldig att offra en kamel. Jag har råd att köpa en kamel, men jag hittar ingen att köpa.” Då befallde Allahs Sändebud honom att köpa sju getter och offra dem. Ahmad, Ibn Majah.
Olika typer av hady: Hady är av två slag: mustahabb och wajib. Mustahabb-hady är hady för den som utför hajj ensam och för den som utför umrah ensam. Wajib-hady är av fem slag:
1 och 2. Offerhady är obligatoriskt för den som utför qiran-hajj och tamattu-hajj.
3. Den som underlåter någon av hajjens wajib-handlingar måste frambära ett offer. Till exempel blir ett offer wajib om man underlåter att kasta småstenarna, går in i ihram från miqat, sammanför natt och dag under vistelsen vid Arafah, övernattar i Muzdalifah eller Mina, utför avskedets tawaf eller underlåter någon liknande handling.
4. Ett offer blir wajib om man efter att ha trätt in i ihram utför någon av de handlingar som är förbjudna, bortsett från samlag. Till exempel om man använder parfym, rakar håret eller utför någon liknande handling.
5. Ett offer blir wajib om man jagar inom den heliga Haram-områdets gränser eller hugger ner träd där. Var och en av dessa frågor har beskrivits utförligt på sin rätta plats.
Villkoren för hady: Följande villkor måste uppfyllas för att sända hady:
1. Om det djur som ges som hady är något annat än ett får, måste det vara en thanī. När det gäller får räcker det att det är en jadhā, det vill säga ett välmående lamm på sex månader. Ett fem år gammalt djur bland kameler, ett två år gammalt djur bland nötkreatur och ett fullvuxet ettårigt hondjur bland getter kallas thanī. Om man skickar något av dessa djur, är det tillåtet att skicka en thanī.
2. Det måste vara helt felfritt och friskt. Ett djur som är enögt, halt, angripet av skabb eller annan hudsjukdom eller är utmärglat duger inte.
Hasan sade: Om någon köper ett friskt djur, men det före offerdagen blir enögt, halt eller utmärglat, bör just det djuret slaktas. Offret är giltigt genom detta. – Saʿīd ibn Manṣūr.
Den rekommenderade metoden vid val av hady: Mālik återberättade från Hishām att hans far brukade säga till sina söner: ”Mina söner, skicka inte ett sådant kameldjur som hady för Allahs skull att ni skulle skämmas för att ge det till någon av era kära vänner. Kom ihåg att Allah är mer älskad och ärofull än alla kära och ärofulla personer.” Saʿīd berättar: Ibn ʿUmar red runt i hela Mekka på ryggen av en kamelko. Därefter berömde han henne. Han tyckte om kamelkon, så han steg av henne, märkte henne och skickade henne som hady.
Att märka hady- eller offerdjuret: Offerdjuret märks på två sätt: Ishʿār: Om kamelen eller nötkreaturet har en puckel, skär man på ena sidan av puckeln så att blodet rinner ut och ett märke bildas. På så sätt blir djuret identifierat som ett hady- eller offerdjur och ingen ingriper i det.
Taqlīd: Man hänger en bit läder eller något annat kännetecken runt offerdjurets hals, så att det känns igen som ett hady- eller offerdjur. Allahs Sändebud ﷺ skickade en gång en flock får som hady och märkte den. Denna fårflock skickade han tillsammans med Abū Bakr till vallfärden under det nionde hijriåret. Han hängde ett kännetecken runt offerdjurens halsar och märkte deras pucklar när han gick in i ihrām för umrah på dagen för Hudaybiyyah. Alla lärda, utom imām Abū Ḥanīfah, anser detta vara sunnah.
Syftet med att märka djuret: Syftet är att vörda, synliggöra och kungöra Allahs tecken: att dessa är offerdjur som skickas till Allahs hus för att offras för Hans skull och för att komma nära Honom.
Det är tillåtet att rida på hady-djurets rygg, att rida på offerkamelen och att på andra sätt dra nytta av den. Allah har nämligen sagt:
لَكُمْ فِيهَا مَنَافِعُ إِلَى أَجَلٍ مُسَمَّى تَرْ سَعِلْهَا إِلَى الْبَيْتِ الْعَتيق
”I dessa djur finns nyttigheter för er under en bestämd tid, därefter ska de nå det gamla Huset.”
Dahhak och Ata säger: Dessa nyttigheter består i att rida på dem när det behövs samt att använda deras mjölk och ull. Den bestämda tiden sträcker sig från det att märket har fästs på dem tills de blir offerdjur. Att märket når Huset innebär att djuret når Mina på offerdagarna och slaktas där.
Abu Hurayra berättar att Allahs Sändebud såg en man leda en kamel. Han sade till honom: ”Rid på den.” Mannen sade: ”Det är en offerkamel.” Han sade: ”Vad gör det? Rid på den.” Han sade detta en andra och en tredje gång. Bukhari, Muslim, Abu Dawud och Nasa’i.
Detta är Ahmads, Ishaqs och Maliks rättsskola. Shafi’i sade: Man får rida på den endast vid mycket trängande behov.
Tidpunkten för offer: De lärda har varit oeniga om tidpunkten för offret. Enligt Shafi’is rättsskola infaller den den 10:e Dhu al-Hijja samt de efterföljande tashriq-dagarna, den 11:e, 12:e och 13:e Dhu al-Hijja. Detta eftersom Allahs Sändebud sade: ”Alla tashriq-dagar är offerdagar.” – Ahmad. Om tiden har gått ut ska det djur som avsatts för offret slaktas som ersättningsuppfyllelse. Enligt Malik och Ahmad är tiden för slakt av offerdjuret offerdagarna, oavsett om offret är obligatoriskt eller frivilligt. Detta är även hanafiternas uppfattning beträffande hady-offret vid tamattu och qiran. När det däremot gäller offer på grund av löfte, botgöring eller ett frivilligt offer får slakt ske när som helst. Enligt Ibrahim al-Nakha’i och andra sträcker sig tiden från den 10:e Dhu al-Hijja till slutet av månaden Dhu al-Hijja.
Platsen för offret: Hady-djuret, vare sig offret är obligatoriskt eller frivilligt, får inte slaktas någonstans utanför det heliga området. Det får slaktas var som helst inom det heliga området.
Jabir berättar att Allahs Sändebud sade: ”Hela Mina är en offerplats, och hela Muzdalifa är en plats för vistelse. Alla dalgångar i Mecka samt vägarna mellan bergen är färdvägar och offerplatser.” Abu Dawud och Ibn Majah.
För pilgrimer är Mina emellertid den bästa platsen, och för dem som utför umra är Marwa den bästa platsen. Detta eftersom det är platsen där båda grupperna avslutar sitt ihram-tillstånd.
Det har berättats från Mālik att Guds Sändebud sade: ”Detta Mina är en slaktplats; hela Mina är en slaktplats. Under umra är denna Marwa samt alla bergspass och gränder i Mecka slaktplatser.”
Det är rekommenderat att slakta kamelen vid bröstet och andra djur vid strupen: Det är rekommenderat att slakta kamelen medan den står upp och dess vänstra ben är bundet (med djurets hand avses dess främre ben). Följande hadither är värda att beakta:
Muslim har återberättat från Ziyād ibn Jubayr: Ibn ʿUmar gick fram till en man och såg att han hade lagt ned sin kamel och slaktade den. Han sade: ”Res upp den, ställ den på benen och bind fast den. Detta är sunnan från er Profet.”
Det har berättats från Jābir att Guds Sändebud och hans följeslagare slaktade kamelen med dess vänstra ben bundet, medan den stod på de återstående benen. Abū Dāwūd.
Ibn ʿAbbās sade, i sin förklaring av versdelen ”Åkalla Guds namn över dem medan de står uppradade”: فَاذْكَّرُوا إِسْرَ اللَّهِ عَلَيْهَا سَوَافٌdet vill säga medan den står på tre ben …” – al-Hākim.
Däremot är det rekommenderat att slakta kor och getter liggande. Om ett djur som ska slaktas genom att strupen skärs av dödas genom ett stick i bröstet, och ett djur som ska slaktas genom ett stick i bröstet slaktas genom att strupen skärs av, säger vissa att det är makruh, medan andra säger att det inte är makruh. Om den som frambär offret kan slakta skickligt är det rekommenderat att han slaktar det själv. Annars ska han närvara och bevittna slakten.
Slaktaren får inte få ersättning i form av kött från offerdjuret: Den som slaktar får inte få ersättning från offerdjuret. Däremot får han få något av det som allmosa. ʿAlī sade nämligen: ”Guds Sändebud befallde mig att stå framför offerkamelerna när jag slaktade dem, att dela ut deras hudar och deras täcken, och att inte ge slaktaren något av djuren.” ʿAlī sade: ”Vi gav honom ersättning från våra egna medel.” Alla autentiska hadithsamlingar.
Det framgår också av haditherna att det är tillåtet att utse ett ombud för att slakta offerdjuret, fördela köttet samt dela ut dess hud och täcke. Men det är inte tillåtet att ge slaktaren något av det som ersättning. Han måste få sin ersättning ur ens egen ficka. (Det är enhälligt förbjudet att sälja offerdjurets hud eller någon annan del av det.) Al-Hasan har återberättat att det inte är något fel i att ge slaktaren huden.
Att äta av offerdjurets kött: Allah har själv befallt att man ska äta av offerdjurens kött. Han sade: فَكُلُوا مِنْهَا وَأَطْعِبُوا الْبَالِس الفقير och ge den nödställde fattige att äta.” Denna befallning omfattar tydligt både obligatoriska och frivilliga offer. Rättslärda i olika områden har dock olika åsikter i frågan. Enligt Abū Hanīfa och Aḥmad är det tillåtet att äta köttet från offer som föreskrivs vid tamattuʿ och qirān samt köttet från frivilliga offer. För den som frambär offret är det inte tillåtet att äta köttet från någon annan typ av offer. Enligt Mālik får den som frambär offret äta köttet från det djur han tidigare skickat, om hans hajj av någon anledning har blivit ogiltig eller om han har missat hajj eftersom tiden gått ut. Han får också äta köttet från offerdjuret vid tamattuʿ-hajj, med undantag för kött från offer som ges som kompensation för oförmåga på grund av hälsoproblem, som straff för jakt, som ett löfte till de fattiga samt innan det når det heliga området
Med undantag för köttet från det offer som slaktats som ersättning för ett djur som dött av någon orsak är det tillåtet att äta köttet från alla andra offer. Enligt al-Shafi‘i är det inte tillåtet att äta köttet från offer som utgör straff för jakt, fidya för att ha ogiltigförklarat hajj, offer vid tamattu‘ och qiran eller offer som någon har ålagt sig genom ett löfte. På samma sätt är det inte tillåtet att äta köttet från något annat obligatoriskt offer. Däremot får man äta köttet från ett frivilligt offer, bjuda andra på det och dela ut det som allmosa eller gåva.
Hur mycket offerkött är det tillåtet att äta: Den pilgrim som skickar ett offerdjur som gåva får äta så mycket han vill av köttet från det djur han har skickat. På samma sätt får han dela ut så mycket han vill som gåva och allmosa. Enligt vissa ska han äta hälften själv och skänka bort den andra hälften. Enligt andra ska han äta en tredjedel själv, ge bort en tredjedel som gåva och skänka den återstående tredjedelen som allmosa.
25. Att raka eller klippa håret på huvudet
Bestämmelsen om att klippa eller korta håret är fastställd genom Koranen, haditherna och ijma‘, det vill säga ummas enhälliga ståndpunkt. Allah den Upphöjde har sagt:
لَقَدْ صَدَقَ اللهُ رَسُولَهُ الرُّؤْيَا بِالْحَقِّ لَتَدْ عَلَى الْمَسْعِيدُ الْحَرَامِ إِنْ مَاءَ اللَّهُ آمِينَ مُعَلِّقِينَ رَؤُوسَكُمْ و مقصرين لا تخافون .
”Allah har sannerligen uppfyllt sin Sändebuds dröm. Ni ska, om Allah vill, träda in i den heliga moskén i trygghet; några av er ska raka sina huvuden och andra ska klippa sitt hår. Då ska ni inte frukta något.”
Al-Bukhari och Muslim har återberättat att Allahs Sändebud sade: ”Må Allah förbarma sig över dem som rakar sina huvuden.” Folket sade: ”Och även över dem som klipper sitt hår, Allahs Sändebud?” Allahs Sändebud sade: ”Må Allah förbarma sig över dem som rakar sina huvuden.” Folket sade: ”Och även över dem som klipper sitt hår, Allahs Sändebud?” Han sade: ”Må Allah förbarma sig över dem som rakar sina huvuden.” De frågade åter: ”Och även över dem som klipper sitt hår, Allahs Sändebud?” Han sade: ”Ja, må Allah också förbarma sig över dem som klipper sitt hår.” [Anledningen till att han bad tre gånger för dem som rakar sina huvuden var att uppmuntra till rakning och betona att det är mustahabb. Det är nämligen ett fullständigt uttryck för dyrkan och underkastelse samt ett tydligare bevis på ödmjukhet och uppriktighet inför Allah. Den som däremot bara kortar sitt hår bevarar en del av sin skönhet. Trots det ägnade han till sist även dem en del av sin bön, så att ingen pilgrim i hans umma som utför hajj eller umra skulle berövas hans välsignade bön.]
Det har också återberättats av al-Bukhari och Muslim att Allahs Sändebud rakade sitt huvud, medan några av följeslagarna rakade sina huvuden och andra klippte sitt hår.”
Med att raka huvudet avses att raka eller avlägsna håret med en rakkniv. Det är till och med giltigt om man rakar tre hårstrån på huvudet. Med att klippa håret avses att klippa bort en fingerlängd från huvudhåret. De flesta lärda har olika uppfattningar om den religiösa bestämmelsen i denna fråga. Enligt de flesta av dem är det wajib, och om man underlåter det måste man ge dam eller utföra qurbani som gottgörelse. Enligt shafiiterna är detta en av hajjens rukun, det vill säga en fard!
Tiden för att raka huvudet: Den bestämda tiden för pilgrimer är efter att man den 10:e Dhu al-Hijjah har kastat stenarna mot Jamrat al-Aqabah. Om qurbanidjuret finns med, eller har förts fram tidigare under dagen, ska håret rakas efter slakten.
I en hadith som återberättats av Muʿammar står det: När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade slaktat sitt qurbanidjur i Mina sade han: ”Jag har befallts att raka håret.” Ahmad, al-Tabarani.
När det gäller umrah är den bestämda tiden efter saʿy mellan Safa och Marwah, och för den som har ett qurbanidjur efter att det har slaktats. Detta måste ske inom al-Masjid al-Haram. Abu Hanifah, Malik och Ahmad anser dessutom att det måste ske under qurbanidagarna. Enligt shafiiternas, Muhammads och den välkända uppfattningen hos Ahmad måste rakningen eller klippningen däremot ske i al-Masjid al-Haram och under qurbanidagarna. Det är tillåtet att skjuta upp rakningen till efter qurbanidagarna; ingen kaffarah behöver då ges.
Det som är mustahabb vid rakning av håret: Det är mustahabb att börja från höger sida när man rakar håret, därefter raka vänster sida, vända sig mot qiblah samt säga takbir och be efter att rakningen avslutats. Imam Abu Hanifah sade: ”Jag hade fel på fem platser under hajj. En barberare gjorde mig uppmärksam på mina misstag. När jag ville raka mitt huvud gick jag till en barberare. Jag frågade honom: ’Hur mycket tar du för att raka huvudet?’ Han sade: ’Är du irakier?’ Jag svarade: ’Ja.’ Han sade: ’Man förhandlar inte om priset för en gudstjänst. Sätt dig.’ Jag satte mig, men inte vänd mot qiblah. Barberaren sade: ’Vänd ansiktet mot qiblah.’ Sedan bestämde jag mig för att börja raka från vänster sida av huvudet. Barberaren sade: ’Vänd höger sida av huvudet mot mig.’ Jag vände den, och han började raka håret. Jag satt tyst. Därefter sade han: ’Säg takbir.’ Medan jag sade takbir gjorde jag mig redo att resa mig. Han sade: ’Vart vill du gå?’ Jag svarade: ’Till min karavan.’ Han sade: ’Be först två rakʿat och gå sedan.’ Jag sade: ’Det jag såg här kan inte ha åstadkommits genom en barberares eget förstånd. Varifrån fick du de olika befallningar du gav mig?’ Han svarade: ’ʿAta ibn Abi Rabah gör på samma sätt.’ Al-Tabari.”
Det är mustahabb att föra rakkniven över ett kalt huvud: Enligt de flesta lärda är det mustahabb att föra rakkniven över huvudet på en kal person, vars huvud inte har något hår alls. Ibn al-Mundhir sade: ”Alla de lärda vars namn jag kan erinra mig är eniga om att den som är kal ska föra rakkniven över huvudet.” Abu Hanifah sade att det är wajib att föra rakkniven över huvudet. Det är mustahabb att klippa naglarna och trimma mustaschen.
För den som rakar eller klipper håret är det mustahabb att trimma mustaschen och klippa naglarna. När Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, rakade håret under hajj eller umrah brukade han även trimma sitt skägg och sin mustasch. Ibn al-Mundhir sade: ”Det är otvetydigt fastställt att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, även klippte sina naglar när han rakade huvudet.”
Befallningen till kvinnor att klippa håret och förbudet mot att raka det: Abu Dawud har återberättat från Ibn ʿAbbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Kvinnor ska inte raka håret; de ska klippa det.” Ibn al-Mundhir sade: ”Det råder enighet bland de lärda i denna fråga, eftersom rakning av huvudet för kvinnor räknas som en vanställning av utseendet.”
Hur mycket ska kvinnor korta sitt huvudhår? Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: När en kvinna vill korta sitt hår ska hon samla det framtill på huvudet och sedan klippa bort en fingerlängd av det. Ata sade: När en kvinna kortar sitt hår ska hon klippa från hårtopparna. Sa’id ibn Mansur.
Vissa säger att det inte finns någon fastställd mängd för hur mycket kvinnor ska klippa. Shafi’i sade: Att klippa minst tre hårstrån är tillräckligt.
26. Tawaf al-ifadah eller tawaf az-ziyarah
Hela den muslimska umman är enig om att tawaf al-ifadah är en pelare i hajj, det vill säga en oskiljaktig del av den. Om en pilgrim underlåter att utföra den blir hans hajj ogiltig. Allah säger nämligen:وليطوفوا بالبيس العتيق ”De ska göra tawaf runt det gamla Huset.” Enligt imam Ahmad är det nödvändigt att ha en särskild avsikt för detta. Enligt de tre andra imamerna gäller avsikten med hajj även för denna handling, och den är giltig och tillräcklig från pilgrimens sida även om han inte uttryckligen avser just denna tawaf. Enligt de flesta lärda är alla dess sju varv obligatoriska och utgör pelare. Abu Hanifa ansåg att fyra av de sju varven utgör en pelare i hajj. Om dessa fyra utelämnas blir hajj ogiltig. De återstående tre varven är inte pelare, men de är obligatoriska. Den som utelämnar dessa tre, eller något av dem, har försummat en obligatorisk handling. Hans hajj blir inte ogiltig, men han måste frambära dam.
Tiden för tawaf al-ifadah: Enligt Shafi’is och Ahmads uppfattning börjar tiden från midnatten efter den tionde Dhu al-Hijjah och det finns ingen fastställd sluttid. Samlag är dock inte tillåtet förrän denna tawaf har utförts. Om den skjuts upp efter ayyām at-tashrīq blir ingen dam eller något offer obligatoriskt, men det är makruh. Den bästa tiden för den är under förmiddagen den tionde Dhu al-Hijjah. Enligt Abu Hanifa och Malik börjar tiden från gryningen den tionde Dhu al-Hijjah. Det råder emellertid oenighet om sluttiden. Enligt Abu Hanifa är det obligatoriskt att utföra den någon av offerdagarna. Om den utförs efter dessa dagar måste man frambära dam. Malik sade att det inte gör någon skada att skjuta upp den till den sista dagen av ayyām at-tashrīq, men att det är bättre att skynda sig. Tiden sträcker sig fram till slutet av månaden Dhu al-Hijjah. Om den skjuts upp ännu längre måste man frambära dam, men hajj förblir giltig, eftersom hela månaden Dhu al-Hijjah enligt honom är hajj-månad.
Att påskynda tawaf al-ifadah för kvinnor: Om kvinnor befarar att de ska få menstruation är det mustahabb att utföra den den tionde Dhu al-Hijjah. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, brukade beordra kvinnor att utföra tawaf al-ifadah just den tionde Dhu al-Hijjah, så att en plötslig menstruation inte skulle orsaka svårigheter. Ata sade också: Om kvinnor befarar menstruation bör de utföra tawaf al-ifadah runt Allahs Hus innan de kastar stenarna vid jamarat och innan offret slaktas. Det är tillåtet att använda läkemedel som fördröjer menstruationen, så att tawaf kan utföras.
Sa’id ibn Mansur återberättade från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, att Ibn Umar tillfrågades om det fanns något hinder för en kvinna att köpa läkemedel för att fördröja sin menstruation, så att hon kunde återvända hem i tid. Han svarade: Det finns inget hinder i det. Han brukade därför råda kvinnor att dricka saften från arakträdet. At-Tabari sade: Om man i ett sådant fall vidtar åtgärder för att fördröja menstruationen, bör man även vidta åtgärder för att avsluta menstruationsperioden och för att fördröja den i andra situationer. På motsvarande sätt är det nödvändigt att vid behov vidta åtgärder för att tidigarelägga menstruationen.
Övernattning i Muhassab
Muhassab är namnet på dalen mellan Jabal an-Nur och Hujun. Det är känt att Allahs Sändebud övernattade i Muhassabdalen på vägen från Mina till Mecka. Där bad han dhuhr, asr, maghrib och isha och sov en stund. Ibn Umar brukade också göra detta. Det råder oenighet om det är mustahabb att övernatta där. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: Allahs Sändebud övernattade i Muhassab endast för att underlätta sin resa; det är ingen sunnah. Den som vill kan övernatta där, och den som inte vill behöver inte göra det.
Al-Khattabi sade: Detta brukade göras under en period, men övergavs senare. At-Tirmidhi sade: Vissa anser att det är mustahabb att övernatta där, men inte obligatoriskt. Syftet med övernattningen där är att tacka Allah, eftersom Han på denna plats gav Sin Profet seger över de fiender som hade samlat Banu Hashim och Banu Abd al-Muttalib i ett hus efter att ha svurit att de övriga arabiska stammarna inte skulle bedriva handel med dem eller ingå äktenskap med dem förrän de överlämnade Allahs Sändebud till dem. Ibn al-Qayyim sade: Genom att övernatta i Muhassabdalen beslöt Allahs Sändebud att på samma plats, där fienderna hade gjort avgudadyrkan och fiendskap mot Allah och Hans Sändebud segerrika, förklara islams kännetecken som segerrika. Detta var Allahs Sändebuds vana: han försökte upprätta tawhids kännetecken just på de platser där otrohetens och avgudadyrkans kännetecken hade spelat sin roll. På samma sätt grundade han moskén i Taif på den plats där al-Lat och al-Uzza dyrkades.
27. Umrah
Den språkliga betydelsen av umra är ziyāra, det vill säga ett besök. Här avses besöket i den heliga Kaba, tawāf runt den, saʿy mellan Safa och Marwa samt hela ritualen, inklusive att klippa håret. De lärda är eniga om att detta är en gudstjänst som föreskrivs av sharīʿa.
Det har berättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”En umra under Ramadan motsvarar en hajj.” (Det vill säga att belöningen för att utföra en umra under Ramadan motsvarar belöningen för en frivillig hajj. Detta befriar dock inte från skyldigheten att utföra den obligatoriska hajj.) – Ahmad, Ibn Majah.
Det har berättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Synderna som begås mellan en umra och nästa blir sonade. Belöningen för en hajj mabrur (en hajj fri från synder) är inget annat än paradiset.” – Ahmad, al-Bukhari, Muslim. Ett uttalande av Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har återgetts: ”Utför hajj och umra efter varandra, kontinuerligt.”
Att utföra umra upprepade gånger: Nafiʿ sade: Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, brukade under Ibn az-Zubayrs tid utföra två umror om året under många år.
Al-Qasim sade: Aisha, må Allah vara nöjd med henne, utförde tre umror under ett år. När man frågade om någon hade klandrat henne för detta, sade al-Qasim: ”Subhan Allah! Är hon inte de troendes moder?” Därför anser de flesta lärda att det inte är något fel i att utföra umra upprepade gånger. Imam Malik anser dock att det är makruh att utföra umra mer än en gång om året.
Det är tillåtet att utföra umra före hajj och under hajjmånaderna: Under hajjmånaderna är det tillåtet att endast utföra umra utan hajj. Umar, må Allah vara nöjd med honom, utförde umra under månaden Shawwal och återvände till Medina utan att utföra hajj. På samma sätt är det tillåtet att utföra umra före hajj, såsom Umar brukade göra. Tawus sade: Under den förislamiska tiden ansåg människorna att umra under hajjmånaderna var den största synden och sade: ”När Safar har gått till ända, kamelns sår på benen har läkt, hajjens kännetecken har försvunnit från vägarna och pilgrimerna har återvänt, då är umra tillåten för den som vill utföra den.” När islam kom beordrades människorna att utföra umra under hajjmånaderna. På så sätt blev umra under hajjmånaderna en etablerad praxis som ska fortsätta fram till uppståndelsens dag.
Antalet umror som Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, utförde: Det har berättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, utförde tolv umror: den första var Hudaybiyyas umra, den andra var Umrat al-Qada, den tredje från Ji’rana och den fjärde tillsammans med hans hajj. – Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah. Den religiösa bestämmelsen om umra: Enligt de hanafitiska och malikitiska rättsskolorna är umra sunnah. Detta eftersom Jabir, må Allah vara nöjd med honom, sade: Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillfrågades om umra: ”Är den obligatorisk?” Han svarade: ”Nej.”
Enligt ash-Shafi’i och Ahmad är umra obligatorisk. Allah den Upphöjde har sagt: ”Fullborda hajj och umra för Allahs skull.” Eftersom befallningen att utföra hajj och umra gavs samtidigt är den obligatorisk. Den förstnämnda uppfattningen (det vill säga att den är sunnah) är dock den starkare. At-Tirmidhi återgav ash-Shafi’is uttalande att det inte finns någon autentisk hadith om umra som bevisar att den är frivillig.
Tid för umra: Enligt de flesta lärda är umrans tid hela året. Därför är det tillåtet att utföra den när som helst under året. Abu Hanifa anser dock att det är makruh att utföra umra på Arafadagen, den tionde dagen i Dhul-Hijjah och under de tre dagarna av Ayyam at-Tashriq. Enligt Abu Yusuf är det makruh att utföra umra på Arafadagen och under de tre följande dagarna. Alla är överens om att umra under hajjmånaderna är giltig.
Al-Bukhari har återberättat från Ikrima: Jag frågade Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, om umra före hajj. Han svarade: Det finns inget hinder för att utföra umra före hajj. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade utföra umra före hajj.
Jabir, må Allah vara nöjd med honom, har återberättat: Aisha, må Allah vara nöjd med henne, utförde alla hajjens och umrans riter medan hon hade menstruation, med undantag för tawaf runt Baitullah. När hon hade blivit ren utförde hon tawaf och sade: ”Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ni kommer att utföra både hajj och umra, medan jag bara ska utföra hajj?” När Allahs sändebud hörde detta befallde han Abd ar-Rahman, Aishas bror, att följa med Aisha till Tan’im. Därefter utförde hon umra efter hajj under månaden Dhul-Hijjah. Den bästa tiden för umra är månaden Ramadan. Detta har behandlats tidigare.
Miqat för ihram vid umra: Först måste man se om den som vill utföra umra befinner sig utanför eller innanför de tidigare nämnda miqatplatserna för hajj. Om han befinner sig utanför dem är det inte tillåtet för honom att passera miqat utan ihram. Al-Bukhari har återberättat: Zayd ibn Jubayr kom till Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, och frågade honom varifrån det var tillåtet för honom att utföra umra. Han svarade: Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fastställde Qarn för Najds invånare, Dhu’l-Hulayfa för Medinas invånare och Juhfa för Syriens invånare. Om han däremot befinner sig innanför miqat, är hans miqat för umra området utanför Haram-helgedomens gräns, även om den som utför umra befinner sig inom Haram-helgedomen. I al-Bukhari står det: Aisha, må Allah vara nöjd med henne, begav sig till Tan’im och gick där in i ihram. Detta var på Allahs sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befallning.
28. Avskedets tawaf
Avskedets tawaf kallas också tawaf as-sadr, eftersom den ska utföras strax innan pilgrimerna lämnar Mecka. I denna tawaf ingår ingen ramal. Det är den sista handling som pilgrimen ska utföra innan han lämnar Mecka och beger sig därifrån. Den ska utföras när han vill ta avsked från Mecka. (Avskedets tawaf gäller inte för dem som bor i Mecka.)
Malik har återberättat i sitt verk al-Muwatta att Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Den sista handlingen under hajj är tawaf runt Baitullah.” (I ar-Rawdah an-Nadiyyah sägs: Den grundläggande innebörden av denna tawaf är att ära Baitullah. Hajj börjar nämligen med tawaf, tawaf al-qudum, och avslutas också med tawaf. På så sätt framställs tawaf runt Baitullah som det huvudsakliga syftet med hajjresan.) Denna tawaf gäller inte Meckas invånare eller menstruerande kvinnor. Om de lämnar denna tawaf behöver de inte heller betala någon gottgörelse.
Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: Om en kvinnlig pilgrim får sin menstruation har hon fått tillstånd att lämna utan att utföra avskedets tawaf. – Al-Bukhari och Muslim.
I en annan återberättelse sägs det att människorna befalldes att låta deras sista åtagande vara vid Allahs hus. Den menstruerande kvinnans åtagande har dock lättats något. I al-Bukhari och Muslim återberättas också att Allahs sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hustru Safiyya fick menstruation. När detta meddelades Allahs sändebud under hajj sade han: ”Kommer då Safiyya att hålla oss kvar?” Folket meddelade att hon redan hade gett sig av. Allahs sändebud sade: ”Då är det inget problem.”
Den rättsliga bestämmelsen: De lärda är eniga om att avskedstawaf är en gudstjänst som ingår i den islamiska lagen. Muslim och Abu Dawud har nämligen återberättat från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att människorna brukade skingras åt alla håll. När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, såg detta sade han: ”Lämna inte platsen förrän ni har fullgjort er sista plikt gentemot Guds hus.”
Det råder dock meningsskiljaktighet om den rättsliga bestämmelsen för avskedstawaf:
Imam Malik, Dawud och Ibn al-Mundhir har sagt: Den är sunnah. Den som underlåter den behöver inte ge någon gottgörelse. Detta är också Imam al-Shafi’is åsikt.
Enligt hanafiterna, hanbaliterna och en återberättad åsikt från al-Shafi’i är den däremot obligatorisk, och den som underlåter den måste utföra damm.
Tiden för avskedstawaf: Tiden för avskedstawaf infaller när pilgrimerna har fullgjort alla sina handlingar och beslutar sig för att påbörja återresan, så att tawaf runt Guds hus blir deras sista handling, såsom det har nämnts i den tidigare hadithen.
När avskedstawaf är avslutad ska han omedelbart påbörja sin avskedsresa. Därefter ska han inte längre ägna sig åt någon handel och inte heller stanna någon tid i Mecka. Om han gör detta måste han utföra avskedstawaf på nytt. Om han däremot uträttar något nödvändigt längs vägen eller köper mat eller något annat livsnödvändigt behöver han inte upprepa tawaf, eftersom detta inte hindrar att avskedstawaf förblir hans sista handling i Guds hus.
Det är rekommenderat att den som utför avskedstawaf läser följande åkallan, som har återberättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom:
اللهم إِنِّي عَبْدُكَ، وَابْن عَبْدِكَ وَابْن أَمَتِكَ حَمَلْتَنِي عَلَى مَا سَخَّرْتَ لِي مِنْ خَلْقِكَ، وَسَتَرْتَنِي في بِلادِكَ حَتَّى بَلْفْتَنِي بِنِعْمَتِكَ إِلَى بَيْتِكَ، وَاعَنْتَنِي عَلَى أَدَاءِ تُسْلِي، فَإِنْ كُنْتَ رَضِينَ عَنِى فاندد على رضا، وَإِلا فَمِنَ الْآنَ فَارْضَ عَنِى قَبْلَ أَن تَنْأَى عَن بَيْتِكَ دَارِي فَهُذَا أَوَانُ الْصِرَانِي إن أذنت لِي غَيْرَ مُسْتَبْدِل بِكَ وَلَا بِبَيْتِكَ، وَلَا رَاغِبٍ عَنْكَ، وَلَا عَن بَيْتِكَ اللَّهُم فَاصْحَبْنِي العافية فِي بَدَلِي، وَالصَعَةَ فِي حِسْمِي، وَالْعِصْمَةَ فِي دِينِي، وَأَحْمِن مُنقَلبِي، وَارْزُقْنِي طَاعَتِكَ مَا أَبْقَيْتَنِي وَاجْمَعَ لِى بَيْنَ خَيْرَى الدُّنْيَا وَالْآخِرَةِ، إِنَّكَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ .
“O Allah, jag är Din tjänare, son till Din tjänare och son till Din tjänarinna. Du har låtit mig rida på en av Dina skapelser som Du har gjort undergiven mig. Du har låtit mig färdas på Din jord och slutligen nå fram till Ditt hus; detta är Din nåd. Du har även hjälpt mig att utföra min dyrkan. Om Du är nöjd med mig, låt då Din nöjdhet med mig öka; annars, bli från och med nu nöjd med mig innan jag lämnar Ditt hus och beger mig långt bort därifrån. Nu närmar sig tiden för min avresa, om Du tillåter mig det. Ingen och inget är kärare för mig än Du och Ditt hus, och jag är inte ovillig att lämna Dig eller Ditt hus. O Allah, ge min kropp fullständig hälsa och ge mig förmågan att förbli fast i min religiositet. Ge mig ett gott slut och håll mig lydig mot Dig. Så länge Du låter mig leva, ge mig all godhet i denna värld och i det kommande livet. Du har sannerligen makt över allting.”
Imam ash-Shafi‘i sade: När man tar avsked av Baitullah genom avskedstawaf föredrar jag att man stannar en stund vid Multazam (mellan den svarta stenen och Kaba-dörren).
29. Hur hajj utförs
När en person som avser att utföra hajj närmar sig miqat är det mustahabb att korta mustaschen, klippa håret, klippa naglarna, bada, göra wudu, använda parfym och ta på sig ihramkläderna. När han når miqat ska han be två rakʿat och träda in i ihram. Om han vill utföra ifrad-hajj ska han endast ha avsikten att utföra hajj; om han vill utföra tamattu ska han endast ha avsikten att utföra umra; och om han vill utföra qiran ska han ha avsikten att utföra både hajj och umra. Detta ihram är obligatoriskt och en av hajjens pelare. Utan det kan varken hajj eller umra utföras. Det är dock inte obligatoriskt att bestämma vilken typ av hajj man ska utföra – ifrad, qiran eller tamattu. Ihram blir giltigt om man fattar en allmän avsikt utan att ange vilken typ av hajj det gäller. Efter en sådan allmän avsikt kan man utföra vilken som helst av de tre typerna av hajj.
Så snart man träder in i ihram är det enligt sharia föreskrivet att högt läsa talbiya. Man ska läsa talbiya varje gång man bestiger en höjd eller går ned i en dal, när man möter någon, under nattens sista del och efter varje obligatorisk bön. Den som är i ihram måste avstå från samlag och allt som väcker sexuell lust samt från gräl, dispyter, argumentation och tvister med sina medresenärer. Han får inte själv gifta sig eller gifta bort någon annan. Den som är i ihram måste undvika att bära sydda kläder och skor som täcker någon del ovanför fotknölarna. Han får inte täcka huvudet, använda parfym, raka bort hår eller päls, klippa naglarna eller försöka fånga eller döda landlevande villebråd. Han får inte heller hugga ned något träd eller skära av gräs eller löv i den heliga moskéns område.
När han därefter träder in i Mecka är det mustahabb att gå in via en högre belägen del av Mecka. Om möjligt är det också mustahabb att dessförinnan bada vid Tuwas brunn i Zaher. Sedan ska han bege sig mot Kaba och gå in genom Bab as-Salam. Vid inträdet ska han läsa bönen för inträde i moskén, iaktta moskéns etikett och regler, läsa talbiya och gå in med koncentration och ödmjukhet. Så snart han får syn på Kaba ska han lyfta båda händerna, be Allah om Hans nåd och läsa den mustahabb-bön som föreskrivits för detta.
Därefter ska han gå direkt till den svarta stenen, kyssa den utan ljud eller röra vid den med handen och sedan kyssa handen. Om inget av detta är möjligt ska han göra en gest mot den på avstånd. Sedan ska han ställa sig rakt framför den svarta stenen, läsa de böner som återberättats från hadith och sunna samt läsa de överlevererade bönerna, och därefter påbörja tawaf. Under de tre första varven ska han utföra idtiba och ramal (enligt den tidigare beskrivna ordningen), medan han under de återstående fyra varven ska gå normalt och lugnt. Det är sunna att vid varje varv röra vid den jemenitiska hörnan och den svarta stenen.
När tawaf är avslutad ska han bege sig till Maqam Ibrahim medan han läser versen: “Wa-ttakhidhu min maqami Ibrahima musalla” (Ta Ibrahims ståplats till böneplats). Där ska han be tawaf-bönen på två rakʿat. Sedan ska han gå till Zamzam och dricka vatten därifrån tills han är ordentligt otörstig. Därefter ska han gå till Multazam och be Allah om allt han önskar, däribland det goda och rätta i denna värld och i det kommande livet. Sedan ska han röra vid och kyssa den svarta stenen.
Därefter går han genom Safas port mot Safa. På vägen ska han säga: ”Inna as-Safa wal-Marwata min sha’a’irillah” (Safa och Marwa hör till Allahs kännetecken). Han bestiger Safa, vänder sig därifrån mot Kaba, läser de böner som återberättats i haditherna och går sedan ner därifrån. Därefter utför han sa’i på platsen för sa’i, under det att han åminner Allah och ber efter eget önskemål. När han kommer mellan de två markerade pelarna ska han gå raskt. Sedan går han normalt mot Marwa. Han går uppför trappan, vänder sig mot Kaba och åminner Allah samt ber. På detta sätt fullbordar han ett varv. På samma sätt fullbordar han sju varv genom att utföra sa’i. Denna sa’i är wajib, och om man lämnar den måste man frambära dam, oavsett om man lämnar hela eller endast en del av den.
Om personen i ihram därefter är en tamattu-pilgrim ska han raka eller korta sitt hår. Genom detta fullbordas hans umrah. Därefter blir allt som varit förbjudet för honom på grund av ihram tillåtet, även samlag med hustrun. Men qiran-pilgrimens och ifrad-pilgrimens ihram förblir gällande.
Därefter träder tamattu-pilgrimen in i ihram från sin bostad på den åttonde dagen av Dhul-Hijjah. Han och de andra som fortfarande är i sitt tidigare ihram beger sig mot Mina och övernattar där.
När solen sedan går upp beger de sig därifrån till Arafat. De stannar nära Namiras moské, badar och ber dhuhr och asr tillsammans med imamen i församling under dhuhrs tid, och de ber dem förkortade. Om det är möjligt att be tillsammans med imamen gör de så. Annars ber de de två bönerna förkortade och tillsammans under dhuhrs tid, på det sätt som är möjligt. Han ska inte stanna på Arafat före solen har börjat luta västerut. Han ska stanna på den steniga platsen i Arafat eller i närheten av den, eftersom detta var den plats där Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, stannade. Att stanna på Arafat är hajjens främsta pelare. Det är varken sunnah eller lämpligt att bestiga Jabal ar-Rahmah. Han ska förbli vänd mot qiblah och fortsätta med åminnelse av Allah och ödmjuka böner tills kvällen infaller.
När kvällen sedan faller beger han sig mot Muzdalifah. Där ber han maghrib och isha under ishas tid och övernattar. Så snart fajr infaller tar han plats vid al-Mash’ar al-Haram och fortsätter att åminna Allah rikligt tills morgonen är helt ljus. Därifrån samlar han småstenarna, påbörjar färden och återvänder till Mina. Att stanna vid al-Mash’ar al-Haram är wajib, och om man lämnar det måste man frambära dam.
Efter soluppgången kastar han sju småstenar mot Jamrat al-Aqabah. Därefter offrar han sitt offerdjur, om det är möjligt. Sedan rakar eller kortar han sitt hår. Genom att raka eller korta håret blir allt som varit förbjudet för honom tillåtet, med undantag för samlag med hustrun. Därefter återvänder han till Mecka. Där utför han tawaf al-ifadah. Detta är en pelare och en obligatorisk tawaf, liksom tawaf al-qudum. Han ska fullborda denna tawaf. Den kallas också tawaf az-ziyarah. Om han är tamattu-pilgrim ska han därefter utföra sa’i mellan Safa och Marwa. Om han är ifrad- eller qiran-pilgrim och redan har utfört tawaf al-qudum behöver han inte utföra sa’i vid denna tidpunkt. Efter denna tawaf blir allt som varit förbjudet för honom tillåtet, inklusive samlag med hustrun.
Därefter återvänder han till Mina och övernattar där. Denna övernattning är wajib. Om man lämnar den måste man frambära dam. När solen på den elfte dagen av Dhul-Hijjah har börjat luta västerut kastar han småstenar mot de tre jamarāt. Han börjar med jamrah som ligger närmast Mina och kastar sedan småstenarna mot den mellersta jamrah. Efter kastningen stannar han en stund och ber samt åminner Allah. Därefter kastar han småstenarna mot Jamrat al-Aqabah. Efter denna kastning ska han inte stanna där. Det är bäst att avsluta kastningen av sju småstenar mot varje jamrah före solnedgången. På den tolfte dagen av Dhul-Hijjah gör han likadant. Därefter har han frihet att välja ett av två alternativ: antingen beger han sig till Mecka före solnedgången den tolfte dagen, eller så övernattar han i Mina och kastar småstenarna även följande dag, den trettonde dagen av Dhul-Hijjah. Att kasta småstenarna är wajib. Om man lämnar det kan man gottgöra detta genom att frambära dam. När han återvänder till Mecka och avser att återvända till sitt hemland ska han utföra tawaf al-wada, den avskedande tawafen. Den avskedande tawafen är wajib. Om någon lämnar den avskedande tawafen och lämnar Mecka, men ännu inte har passerat miqat och har möjlighet att återvända till Mecka, ska han återvända och utföra den avskedande tawafen. Annars ska han offra en get.
Av allt som hittills har sagts framgår att hajj och umrah består av att träda in i ihram vid miqat, utföra tawaf och sa’i samt klippa håret; genom detta avslutas umrah. Därtill kommer hajj: att stanna på Arafat, kasta småstenarna i Mina, utföra tawaf al-ifadah, övernatta i Mina, övernatta i Muzdalifah, frambära offer samt raka eller korta håret. Detta är den kortfattade sammanfattningen av hajj och umrah.
Det är mustahabb att snabbt återvända hem: Abu Hurayrah, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Resan är en del av lidandet. Den stör er mat och dryck. När någon av er därför har uppnått resans syfte bör han snabbt återvända till sin familj.” – al-Bukhari och Muslim.
ʿAisha må Allah vara nöjd med henne berättar att Allahs sändebud ﷺ sade: När någon av er har fullbordat sin hajj bör han skynda sig att återvända till sin familj och sina anhöriga. Det kommer nämligen att ge honom större belöning. – ad-Daraqutni. Muslim har också återberättat att Allahs sändebud ﷺ sade: Muhajiren ska stanna i tre dagar efter att han har fullbordat all sin dyrkan (hajj, umrah, offer och annat).
30. Ihsar
Ordet ihsar betyder att hindra eller hålla tillbaka. Allah den Upphöjde har sagt:
فإن أخبر تر تها استير من المدى .
”Fullborda hajj och umrah för Allahs skull. Men om ni hindras, så offra det offerdjur som ni lättast kan få tag på.”
När Allahs sändebud ﷺ och hans följeslagare hindrades och hölls tillbaka från att bege sig till den heliga moskén i Hudaybiyyah uppenbarades denna vers. Med detta avses att man i fråga om umrah hindras från tawaf, eller i fråga om hajj hindras från att stå vid Arafat eller utföra tawaf al-ifadah.
Det råder oenighet om vilka orsaker som räknas som ihsar när man hindras från hajj och umrah.
Malik och ash-Shafiʿi sade: Ihsar räknas enligt islamisk lag endast som ihsar när det orsakas av en fiende. Detta eftersom versen uppenbarades med anledning av att Allahs sändebud ﷺ hindrades. Ibn Abbas hade samma uppfattning. Han sade: Inget hinder räknas som ihsar utom att man hindras av en fiende.
Men enligt de flesta lärda, däribland Ahmad och de hanafitiska imamerna, kan ihsār orsakas av vilket hinder som helst som hindrar den som avser att bege sig till hajj från att genomföra sin färd. Det kan vara en fiende, vare sig denne är en otrogen eller en upprorisk makt; en sjukdom som tvingar personen att stanna; oroligheter; rädsla; att de pengar som behövs för utgifterna går förlorade på vägen; att en mahram-följeslagare avlider på vägen; eller andra sådana ursäkter som gör resan omöjlig. Ibn Masʿūd gav till och med fatwa att den som på vägen blir biten av en orm, skorpion eller liknande är drabbad av ihsār, det vill säga hindrad. Ibn Masʿūd och de flesta lärda som delar hans uppfattning argumenterade med att uttrycket ”Men om ni blir hindrade” i versen inte anger vilken typ av hinder det handlar om. Därför ska vilket slags hinder som helst räknas som ett hinder. Även om versen uppenbarligen uppenbarades med anledning av att Allahs Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser, blev hindrad, och han hindrades av fienden, begränsas versen inte till uppenbarelsens särskilda anledning och blir inte specifik för den, eftersom orsaken lämnas obestämd i versen. Denna uppfattning är i själva verket starkare än de övriga uppfattningarna.
Den som har blivit hindrad måste offra en get: Den ovan nämnda versen befaller uttryckligen den som har blivit hindrad att offra ett lättillgängligt offerdjur. Det har återberättats från Ibn ʿAbbās: När Allahs Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser, blev hindrad, rakade han sitt hår, hade umgänge med sina hustrur och offrade det offerdjur som han hade fört med sig. Därefter utförde han ʿumra följande år. – al-Bukhārī.
De flesta lärda har med denna hadith bevisat att den som har blivit hindrad är skyldig att offra en get, en ko eller en kamel. Imam Mālik säger däremot att det inte är obligatoriskt. I verket Fath al-ʿAllām har man, till stöd för Imām Māliks uppfattning, anfört att alla som blev hindrade inte hade med sig något offerdjur. Det var endast Allahs Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser, som hade fört med sig ett offerdjur från Medina som en frivillig gåva. Detta är vad Allah avser med sitt uttalande: ”De har hindrat er från att föra de offerdjur som väntar på att offras till deras bestämda slaktplats.” Denna vers bevisar inte att offret är obligatoriskt.
Var ska den som har blivit hindrad förrätta offret? I verket Fath al-ʿAllām sägs det: Det råder oenighet bland de lärda om huruvida offerdjuren slaktades innanför eller utanför det heliga området på dagen vid al-Hudaybiyya. Uttrycket i versen, ”De har hindrat er från att föra offerdjuren till deras bestämda slaktplats”, visar tydligt att de slaktades utanför det heliga området.
Det finns emellertid olika uppfattningar om var den hindrades offer ska förrättas. För det första: enligt de flesta lärda ska den som har blivit hindrad slakta djuret där han befinner sig, vare sig det är innanför eller utanför det heliga området. För det andra: enligt hanafiterna måste offret förrättas endast i det heliga området. För det tredje: enligt Ibn ʿAbbās och en grupp lärda är det obligatoriskt för den hindrade att skicka offerdjuret till det heliga området om han har möjlighet till det, och han får inte lämna ihram förrän djuren har nått det heliga området och slaktats där. Om han inte kan skicka dem till det heliga området ska han slakta dem där han har blivit hindrad eller belägrad.
Den som inte är skyldig att utföra hajj behöver inte göra en ersättningsförrättning om han blir hindrad: I sin kommentar till versen ”Om ni blir hindrade, offra då ett lättillgängligt offerdjur” sade Ibn ʿAbbās: Den som har gått in i ihram för hajj eller ʿumra och sedan hindras från att bege sig till Guds hus måste offra ett lättillgängligt djur, en get eller något större. Om han har gått in i ihram för den obligatoriska hajjen måste han utföra den som ersättning. Men om han hade gått in i ihram för ytterligare en hajj efter att ha utfört den obligatoriska hajjen behöver han inte göra någon ersättningsförrättning. Imam Mālik sade: Han hade fått veta att Allahs Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser, kom till al-Hudaybiyya tillsammans med sina följeslagare. De offrade de djur som de hade fört med sig, rakade sina huvuden och lämnade ihram innan de hade gjort tawāf runt Guds hus och innan offerdjuren hade nått Guds hus. Därefter nämnde han inte om Allahs Sändebud hade beordrat någon av sina följeslagare eller någon annan som kommit med honom att göra något som ersättning eller upprepa något. Al-Hudaybiyya ligger dessutom utanför det heliga området. – al-Bukhārī.
Imam al-Shāfiʿī säger: Därför kan den som blir hindrad eller belägrad slakta sitt offerdjur var han än befinner sig och därefter lämna ihram, och han behöver inte göra något som ersättning. Allah har nämligen inte nämnt någon ersättningsförrättning. Dessutom har vi på ett tillförlitligt sätt fått veta att många välkända män följde med Allahs Sändebud, över honom vare Guds frid och välsignelser, under året vid al-Hudaybiyya. Därefter utförde de ʿumrat al-qaḍāʾ, men några av dem avstod från att utföra ʿumrat al-qaḍāʾ i Medina, trots att de inte hade några kroppsliga eller ekonomiska hinder. Om ersättningsförrättningen hade varit nödvändig skulle han ha beordrat dem att inte avstå från den. Al-Shāfiʿī säger vidare: Anledningen till att ʿumran följande år kallades ʿumrat al-qaḍāʾ är inte att den ʿumra som övergivits på grund av ihsār måste ersättas, utan att denna ʿumra genomfördes på grundval av den överenskommelse som hade slutits mellan Allahs Sändebud och Quraysh.
Att gå in i ihram med villkoret att man lämnar ihram om sjukdom eller en liknande ursäkt uppstår: Många lärda har sagt att det är tillåtet för den som går in i ihram att samtidigt ställa villkoret att han får lämna ihram om han blir sjuk. Muslim har återberättat från Ibn ʿAbbās att Allahs Sändebud sade till en kvinna: ”Utför hajj och ställ villkoret: ’Om sjukdom hindrar mig någonstans, ska jag lämna ihram där.’” När någon därför blir hindrad på grund av sjukdom eller något liknande, och tidigare har ställt ett sådant villkor vid inträdet i ihram, får han lämna ihram. Han behöver då varken ge en dam-offergåva eller fasta.
31. De två helgedomarnas ställning
Att klä Kaʿba med ett draperi eller en kiswa: Under den förislamiska tiden brukade människorna hänga ett draperi över Kaʿba. När islam kom bevarades denna sed. Al-Waqidi har berättat att Kaʿba under den förislamiska tiden täcktes med ett på marken utbrett draperi av rött läder. Därefter klädde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, den i jemenitiskt tyg. Umar och Uthman, må Allah vara nöjd med dem, brukade klä den i egyptiskt tyg, kallat qabati. Sedan lät al-Hajjaj den kläs i en sidenskiswa. Det har berättats att den förste som klädde Kaʿba med en kiswa var Asʿad al-Himyari av Tubbaʿs ätt.
Malik har berättat: Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, brukade klä sin kamel med tunt, vitt egyptiskt tyg, qabati, namat och jemenitiskt tyg. Sedan skickade han dessa tyger till Kaʿba och lät Kaʿba kläs i dem. Al-Waqidi har vidare berättat att människor brukade skänka kläder till Kaʿba och skänka kameler klädda i jemenitiskt mönstrade mantlar. Därefter skickades dessa mantlar till Guds hus för att användas som kiswa. Senare lät Yazid ibn Muawiya Kaʿba kläs i en sidenskiswa. Ibn al-Zubayr följde hans exempel.
Varje år skickades en sidenskiswa till Musʿab ibn al-Zubayr för att klä Kaʿba. Han brukade klä den på Ashuras dag. Saʿid ibn Mansur har berättat: Umar, må Allah vara nöjd med honom, brukade varje år ta ned Kaʿbas kiswa, dela ut den bland pilgrimerna, och pilgrimerna hängde upp den i träden i Mecka och använde den som skugga.
Att parfymera Kaʿba: Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Parfymera Guds hus. Detta är en del av att rena det.” Ibn al-Zubayr parfymerade hela Kaʿbas insida. Varje dag brände han ett ritl väldoftande trä, och varje fredag brände han två ritl väldoftande trä för att parfymera den.
Förbud mot syndiga handlingar i den heliga helgedomen: Allah den Allsmäktige har sagt:
وَمَن يُرِدْ فِيهِ بِالْعَادِ بِقَرِ نَذِقَهُ مِنْ عَذَابِ اليْم .
”Den som där inne avser att begå en synd ska Jag låta smaka ett plågsamt straff.”
Abu Dawud har berättat att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Att hamstra livsmedel i den heliga helgedomen är en synd.” Al-Bukhari berättade att Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Att hamstra livsmedel är olydnad mot Allah.” Ahmad har berättat att Ibn Umar kom till Ibn al-Zubayr medan denne satt framför den svarta stenen. Han sade: ”Ibn al-Zubayr, akta dig för synd i Allahs heliga helgedom. Jag hörde Allahs sändebud säga: ’En man ur Quraysh kommer att göra den heliga helgedomen tillåten.’” (Det vill säga att han kommer att skapa möjlighet att begå synder där.) I en annan berättelse sägs det: ”En man ur Quraysh kommer att begå en synd där. Om hans synder vägdes mot alla jinners och människors synder skulle hans synder väga tyngre.” Var därför på din vakt, så att du inte blir den mannen.”
Mujahid sade: Liksom belöningen för goda gärningar mångfaldigas i Mecka, mångfaldigas också synden för dåliga gärningar. Imam Ahmad fick frågan: Skriver man mer än en synd för en dålig gärning? Han svarade: Nej, utom i Mecka. Detta görs på grund av Meckas helighet.
Förutsägelsen om ett angrepp på den ädla Kaba: Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: En armé kommer att angripa Kaba. När de befinner sig i öknen kommer de alla, från den förste till den siste, att sjunka ner i jorden. Jag sade: O Allahs sändebud, hur kan det vara så, när det bland dem finns både onda och goda människor? Allahs sändebud sade: De kommer alla att sjunka ner i jorden, från den förste till den siste. Därefter kommer var och en att uppväckas på Domedagen enligt sin avsikt. (De som inte hade för avsikt att angripa kommer att skonas från straffet i det kommande livet, men inte från straffet i denna värld.)
Det är rekommenderat att resa till de tre moskéerna. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: Det är inte tillåtet att företa en resa till någon annan moské än dessa tre: den heliga moskén, denna min moské och al-Aqsā-moskén. – Al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud.
Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom, sade: Jag frågade: O Allahs sändebud, vilken moské byggdes först på jorden? Han svarade: Den heliga moskén. Jag frågade: Och vilken därefter? Han svarade: al-Aqsā-moskén. Jag frågade: Hur lång tid gick det mellan dessa två? Han svarade: Fyrtio år. Därefter ska du be varhelst bönetiden infaller för dig, eftersom Allahs nåd finns där.
Den enda anledningen till att det är tillåtet att resa till dessa tre moskéer är att de har sådana särskilda egenskaper och sådan dygd som ingen annan moské har.
Jabir, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: En bön i min moské är bättre än tusen böner i alla andra moskéer, utom den heliga moskén. Och en bön i den heliga moskén är bättre än hundratusen böner i alla andra moskéer. – Ahmad.
Anas ibn Malik, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: För den som ber fyrtio böner i min moské utan att utelämna en enda av dem kommer befrielse från Helvetet, befrielse från straffet och befrielse från hyckleriet att skrivas ned. – Ahmad, al-Tabarani.
Det har också sagts i hadithen: Belöningen för en bön i Bayt al-Maqdis är femhundra gånger större än i alla andra moskéer, utom den heliga moskén och Profetens moské.
1. Regler och etikett för att gå in i Profetens moské och besöka Rawda Mubarak:
1. Det är mustahabb att gå in i Profetens moské mycket lugnt och värdigt, med parfym på sig och vackra kläder, genom att först sätta in höger fot. Vid inträdet är det också mustahabb att läsa följande åkallan:
أعوذ بالله العظيم، ويوجهِهِ الْكَرِيم وَسُلْطَانِهِ القَدِير من الشيطان الرجير، بسم الله اللهمَّ صَلِّ عَلَى محمد وَآلِهِ وَسَلَّم اللّه اغْفِرْ لِي ذنوبي، وانتح لي أبواب رحمتك .
“Jag söker skydd hos Allah den Allsmäktige, hos Hans storslagna väsen och hos Hans eviga och oändliga herravälde, undan den fördrivne Satan. I Allahs namn. O Allah, sänd välsignelser och frid över Muhammad och hans ättlingar. O Allah, förlåt mina synder och öppna för mig dörrarna till Din barmhärtighet.”
2. Först ska man gå till Rawda Sharif och där, med full vördnad och koncentration, be Tahiyyat al-Masjid-bönen. Även detta är mustahabb.
3. När Tahiyyat al-Masjid-bönen är avslutad ska man vända sig mot den heliga graven, med qibla bakom sig, och hälsa Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, på följande sätt:
السَّلَامُ عَلَيْكَ يَا رَسُولَ اللَّهِ ، السَّلامُ عَلَيْكَ يَا رَبِّيَ اللهِ ، السَّلامُ عَلَيْكَ يَا خَلْقِ اللَّهِ مِنْ خَلْقِهِ، السَّلَامُ عَلَيْكَ يَا خَيْرَ خَلْقِ اللهِ ، السَّلامُ عَلَيْكَ يَا حَبِيبَ اللهِ ، السَّلامُ عَلَيْكَ يَا سَيِّدَ الْمُرْسَلِينَ السلامُ عَلَيْكَ يَا رَسُولَ رَبِّ
الْعَالَمِينَ، السَّلامُ عَلَيْكَ يَا قَائِنَ الْغَرِّ الْمُعَجَلِينَ . أَحْمَدُ أَنْ لَا إِلَهَ إِلَّا اللهُ، وَأَحْمَدُ أَنَّكَ عَبْدَهُ وَرَسُولَهُ وَأَمِينَهُ وَمِيرَتَهُ مِنْ خَلْقِهِ ، وَأَحْمَدُ أَنَّكَ مَنْ بَلْغَتَ الرِّسَالَةَ وَأَدِّيْتَ الأمانة، وتصحت الأمة، وَجَاهَلْت فِي اللَّهِ حَقَّ عِمَادِهِ.
“Frid vare med dig, o Allahs Sändebud. Frid vare med dig, o Allahs profet. Frid vare med dig, o den främste av skapelsen, o Allahs vän. Frid vare med dig, o profeternas ledare, o världarnas Herre Sändebud. Frid vare med dig, o de ädla människornas ledare. Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah. Jag vittnar att du är Allahs tjänare, Sändebud, den betrodde och den främste av skapelsen. Jag vittnar att du har förmedlat Allahs budskap, återlämnat anförtroendet, önskat ummans bästa och kämpat på Allahs väg så som det bör göras.”
4. Därefter ska man förflytta sig ungefär en handsbredd åt höger och hälsa Abu Bakr as-Siddiq. Sedan ska man förflytta sig ytterligare ungefär en handsbredd och hälsa Umar al-Faruq.
5. Därefter ska man vända sig mot qibla och be för sig själv, sina vänner, sina bröder och alla andra muslimer. Sedan ska man lämna denna plats.
6. Det åligger den som gör ziyara att inte höja sin röst mer än att han själv kan höra den. Det åligger väktaren att vänligt hindra honom från att tala högt. Det har berättats att Umar såg två män tala med hög röst i Profetens moské. Han sade: Om jag visste att ni hade kommit från denna stad, skulle jag slå er så att ni skulle känna smärta.
7. Man ska inte röra vid graven med handen och inte kyssa den. Allahs Sändebud har nämligen förbjudit detta.
Abu Dawud har återberättat från Abu Hurayra att Allahs Sändebud sade: Gör inte era hus till gravar och gör inte min grav till en festplats. Sänd välsignelser över mig, för era välsignelser når mig var ni än befinner er. Abdullah ibn al-Hasan såg en man sända böner vid Allahs Sändebuds grav som ombud för en annan man. Han sade: Du där, Allahs Sändebud har sagt: Gör inte min grav till en festplats, utan sänd välsignelser över mig var ni än befinner er, för era välsignelser når mig. Därför är du och den som befinner sig i Spanien likställda.
Det är rekommenderat att utföra mycket frivillig gudsdyrkan i den välsignade Rawdan: Al-Bukhari har återberättat från Abu Hurayra att Allahs Sändebud sade: Mellan mitt hus och min predikstol finns en av paradisiska trädgårdar. Min predikstol är placerad ovanför min hawd. (Det vill säga: om man ägnar sig mycket åt gudsdyrkan och förmedlar islamisk kunskap i min Rawda, kommer den platsen att förvandlas till en av paradisets trädgårdar.)
Det är rekommenderat att besöka Qubā-moskén och be där. Allahs Sändebud brukade komma hit varje lördag och be två rakʿa. Han uppmuntrade alla att göra det och sade: Den som renar sig i sitt hem, kommer till Qubā-moskén och ber där får en belöning motsvarande en umra. – Ahmad, an-Nasa’i, Ibn Majah.
Medinas förtjänster: Al-Bukhari har återberättat från Abu Hurayra att Allahs Sändebud sade: Tron kommer att dra sig samman och samlas i Medina på samma sätt som ormen drar ihop sig i sitt hål. At-Tabarani har återberättat från Abu Hurayra att Allahs Sändebud sade: Medina är islams kupol, trons hem, utvandringens land samt tillflyktsorten för det tillåtna och det förbjudna. Umar sade: Medinas värde har ökat. Därför har strävan efter den blivit intensivare.
Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Ha tålamod och ta emot det glada budskapet. Jag har bett om välsignelse i er mat. Ät och hamna inte i splittring. En persons mat räcker nämligen till två personer, två personers mat räcker till fyra personer, och fyra personers mat räcker till fem eller sex personer. Välsignelsen finns i gemenskap och samhörighet. Jag ska på Uppståndelsens dag vara förebedjare för den som visar tålamod inför sina anhörigas sorg och svårigheter. Den som lämnar gemenskapen kommer Allah att ersätta med någon som är bättre än honom i den gemenskapen. Och den som hyser onda avsikter mot gemenskapen kommer Allah att smälta på samma sätt som salt löses upp i vatten.” Al-Bazzar.
Förmånen med att dö i Medina: At-Tabarani återberättade från en föräldralös kvinna ur Thaqif-stammen att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Den av er som har möjlighet att dö i Medina bör göra det. Den som dör i Medina kommer jag nämligen att vara vittne för och förebedjare för på Uppståndelsens dag.”
Zayd ibn Aslam återberättade från sin far: Umar (må Allah vara nöjd med honom) brukade be: ”O Allah, skänk mig martyrskap på Din väg och låt mig dö i Din Profets helgedom.” – Al-Bukhari.
— Första volymen avslutad —