Vårt ord

Efter Pakistans självständighet växte det fram en intensiv rörelse i olika pakistanska städer, fram till omkring 1953, med krav på att qadianiterna skulle förklaras vara icke-muslimer. Under denna tid utarbetade Maulana Sayyid Abul A’la Maududi (må Allah förbarma sig över honom) en skrift med titeln ”Qadiani-mas’ala”, i syfte att folket inte skulle överskrida lagens gränser, att de utbildade skulle kunna få en korrekt uppfattning om qadianiterna och att qadianiproblemet skulle kunna lösas på ett ordnat och fredligt sätt. Skriften blev mycket uppskattad i alla kretsar.
Samtidigt antog oroligheterna mellan regeringen och folket i Punjab, kring qadianiproblemet och flera andra frågor, skrämmande proportioner. Under sådana omständigheter arresterade krigslagsmyndigheterna den 28 mars 1953 Maulana Maududi och andra ledare för Jamaat utan någon anklagelse. Detta var i själva verket ett öppet uttryck för militärmyndigheternas motstånd mot islam och Jamaat-e-Islami.
Efter att Maulana hade arresterats riktades anklagelsen mot honom att han genom skriften ”Qadiani-mas’ala” hade spridit hat bland folket. På grundval av denna anklagelse dömde en militärdomstol Maulana till döden den 8 maj. I själva verket var detta endast en förevändning. Deras avsikt var att på vilket sätt som helst döda den islamiska rörelsens befälhavare. Men inför den muslimska ummans starka motstånd och vrede världen över omvandlade de hans dödsdom till livstids fängelse. Efter tjugo månaders fängelsevistelse frigavs Maulana emellertid utan villkor.
Det märkliga är att militärmyndigheterna inte beslagtog den skrift ”Qadiani-mas’ala” vars tillkomst de hade åberopat som förevändning för att döma Maulana till döden. Medan hans rättegång pågick i militärdomstolen i Lahore såldes skriften i stora upplagor i själva Lahore. I själva verket innehöll skriften ingenstans något uppviglande. Tvärtom motsatte han sig där direkt aktion. Det bör nämnas att alla andra partier vid den tiden, utom Jamaat, hade gått samman och tillkännagett ett program för ”direct action” mot qadianiterna. Även i resolutionen från Jamaats centrala Majlis-e-Shura fördömdes tillkännagivandet av ett sådant program.
Skriften har genom obestridliga argument och bevis fastställt att qadianiterna inte är muslimer. Maulanas krav var att qadianiterna skulle förklaras vara icke-muslimer enligt lagen. Skriften tillhandahåller de nödvändiga uppgifterna och fakta till stöd för detta krav. För att uppnå kravet uppmanade Maulana till att bygga upp en konstitutionell rörelse. Slutligen förklarades qadianiterna vara icke-muslimer i Pakistan 1973. Hela ummans lärda är eniga om att qadianiterna är icke-muslimer.
I januari 1953 samlades Pakistans då ledande lärda och antog enhälligt ett ändringsförslag med flera punkter efter att ha övervägt rekommendationerna från kommittén för fastställande av konstitutionella grundprinciper. Bland dessa var kravet att de som hade tagit Mirza Ghulam Ahmad Qadiani till sin religiösa ledare skulle förklaras vara en minoritetsgrupp särskilt anmärkningsvärt.
De lärda som undertecknade förslaget var:
1. Maulana Mufti Muhammad Hasan Sahib
2. Allama Sulaiman Nadwi Sahib
3. Maulana Abul Hasanat Sahib
4. Maulana Daud Ghaznavi Sahib.
5. Maulana Zafar Ahmad Usmani Sahib
6. Maulana Ahmad Ali Sahib?
7. Sayyid Abul A’la Maududi Sahib
8. Maulana Ihteshamul Haq Sahib
9. Maulana Shamsul Haq Faridpuri Sahib
10. Maulana Abdul Hameed Qaderi Badayuni
11. Maulana Mufti Muhammad Shafi Sahib
12. Maulana Muhammad Idris Ali Sahib
13. Maulana Khair Muhammad Sahib
14. Haji Muhammad Amin Sahib
15. Haji Abdus Samad Sarbazi Sahib
16. Maulana Athar Ali Sahib
17. Maulana Abu Jafar Muhammad Saleh Sahib
18. Maulana Muhammad Ismail Sahib
19. Maulana Habibur Rahman Sahib
20. Maulana Muhammad Sadiq Sahib
21. Maulana Habibullah Sahib
22. Khalifa Haji Turungjayi Sahib – med flera.
Qadianiternas verksamhet i Bangladesh har på senare tid blivit alltmer märkbar. Kravet på att de ska förklaras vara icke-muslimer har också stärkts avsevärt. Regeringen intar emellertid fortfarande en tyst hållning i frågan. Kanske kan vissa människor fortfarande hysa tvivel om huruvida qadianiterna är icke-muslimer. För att undanröja detta tvivel har vi beslutat att återpublicera boken ”Qadiani-problemet”, en bengalisk översättning av ”Qadiani-mas’ala”. Originalboken översattes 1963 till det klassiska språket. Den hade länge inte funnits på marknaden. Tillsammans med den översättningen har vi nu lagt till några frågor och svar från Maulanas berömda verk ”Rasail wa Masail” om qadianiterna. Vi hoppas att läsarna därigenom får större insikt.
Vi ber dessutom intresserade läsare att tillsammans med denna bok studera Maulanas skrift om Khatm-e-Nubuwwat. Vi ber också personer som kan urdu att i detta sammanhang läsa Maulanas verk som ännu inte har översatts från urdu till bengali. Verkets urdutitel är ”Qadiani Mas’ala aur uske mazhabi, siyasi aur muashrati pahlu”. Om muslimerna genom denna skrift blir vaksamma på de som ger islam en felaktig tolkning, kommer vårt arbete att ha varit mödan värt. Amin.

Abdus Shahid Nasim
Direktör
Sayyid Abul A’la Maududi Research Academy

Inledning

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn
I januari 1953 hölls en allpartisk ulamakonferens i Karachi. För att granska och överväga rekommendationerna från kommittén för fastställande av grundprinciper samlades 33 av Pakistans ledande lärda och antog enhälligt en ändringsrapport med flera förslag. Bland dessa var kravet att de som följde Mirza Ghulam Ahmad Qadiani som sin religiösa ledare skulle förklaras vara en separat minoritetsgrupp särskilt anmärkningsvärt. Det är också värt att uppmärksamma att det i förslaget särskilt betonades att qadianiterna skulle tilldelas en av de platser som var avsedda för punjabiska muslimer i den centrala lagstiftande församlingen.
Det finns inget utrymme för några tvivel om rimligheten i de övriga förslag som antogs vid ulamakonferensen. Därför har ingen hittills, än mindre protesterat mot dem, ens yttrat ett enda ord i frågan. Inte ens de som hyser motvilja mot de lärda har kunnat finna något fel i detta avseende. Om någon någonstans har sagt något, är det inget annat än ”den misslyckade älskarens långa suck”. Det har inget värde i det bildade samhället. Men trots att detta särskilda förslag, som antogs vid den allpartiska ulamakonferensen, var den rätta lösningen på qadianiproblemet, förefaller det som om de flesta bildade människor ännu inte helt har förstått dess behov och rimlighet. Med undantag för Punjab och Bahawalpur har allmänheten i landets övriga områden, särskilt i den östra delen, inte kunnat inse problemets betydelse. Därför är det nödvändigt att inför landets invånare utförligt beskriva rimligheten i det enhälligt antagna förslaget om qadianisamfundet vid allpartskonferensen. Genom denna skrift ska jag försöka göra just det.

Qadianiternas beteende

Det kan lätt förstås att kravet på att qadijaniterna ska betraktas som en från muslimerna åtskild grupp är den naturliga följden av den handlingslinje som de själva frivilligt har valt.
Den första orsaken till konflikten mellan vanliga muslimer och qadjaniterna är att de sprider en ny och motsatt tolkning av ”profetskapets sigill”. I över tretton och ett halvt sekel har hela den muslimska världen enhälligt godtagit att ”profetskapets sigill” betyder att vår herre, profeten Muhammad Mustafa (må Guds frid och välsignelser vara över honom), är Allah den Högstes siste profet och att ingen profet kommer att sändas efter honom.

En ny tolkning av profetskapets sigill

Den förklaring som finns i den heliga Koranen beträffande ”profetskapets sigill”, och den innebörd som följeslagarna godtog av denna förklaring, har nämnts ovan. Detta är muslimernas tro och övertygelse. Därför tvekade följeslagarna inte alls att genomföra väpnade fälttåg mot var och en som efter den ädle Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom) gjorde anspråk på att vara profet. Men qadjaniterna uppfann för första gången i islams historia en helt ny tolkning i denna fråga och öppnade vägen för att föra in nya profeter. De tolkade ”Khatam al-Nabiyyin” som ”profeternas sigill” – inte den siste profeten. Följaktligen skulle varje profet som kom efter Profeten (må Gud förbjuda det) betraktas som sann, även om hans profetskap hade godkänts av den ädle Profeten.

Qadjaniternas påstående är allmänt känt. Det går att lägga fram otaliga bevis för detta från qadjaniternas skrifter. Som exempel vill jag här nöja mig med att lägga fram endast tre citat.

(Urdu**************) [Ladda ner boken i PDF för att se de ursprungliga urduhänvisningarna]

Om ”Khatam al-Nabiyyin” har den ärade Messias den utlovade (frid vare med honom) sagt: ”Innebörden av ’Khatam al-Nabiyyin’ är att ingen människas profetskap kan erkännas som sant utan hans sigill. När sigillet har satts blir det auktoritativt och anses vara erkänt som sant. På samma sätt är det profetskap som inte har fått den ärades sigill och inte har erkänts som sant inte äkta och sant.” – Se sidan 290 i femte delen av ”Ahmadiyya-uttalanden”, författad av Muhammad Manzur Ilahi.

(Urdu***********)

”Vi förnekar inte att den ädle Sändebudet, må Guds frid och välsignelser vara över honom, är Khatam al-Nabiyyin. Men den innebörd av ’khatam’ som de flesta av ihsanerna har antagit, och som helt strider mot den ädle Sändebudets höga rang, må Guds frid och välsignelser vara över honom, är att han skulle ha berövat sitt samfund den stora gåvan profetskapet. Detta är inte riktigt. Dess innebörd är i stället att han var profeternas sigill. Den som han erkänner som profet ska därför betraktas som profet. – Det är i denna betydelse som vi tror på honom som Khatam al-Nabiyyin.” – Tidskriften Al-Fazl, Qadian, 22 september 1939.

(Urdu**********)

”Khatam är benämningen på ett sigill. När den ädle Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom) är ett sigill, och det inte alls finns någon profet bland hans samfund, hur blev han då ett sigill, eller på vad skulle det sättas?” – Al-Fazl, Qadian, 22 maj 1922.

Tusentals profeter

Denna konflikt om tolkningen eller förklaringen av den heliga Koranen är inte begränsad till ett enda ord. Qadjaniterna gick i stället ännu längre och förklarade öppet – inte bara en, utan tusentals profeter kan komma. Detta bevisas tydligt genom deras olika uttalanden och förklaringar. Nedan återges några citat som exempel.

(Urdu*************)
”Det har bevisats lika klart som dagsljuset att profetskapets dörr fortfarande står öppen även efter den äde Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom).”
– Författat av Mirza Bashiruddin Mahmud Ahmad, ”Haqiqat al-Nubuwwat”, sidan 228.

(Urdu***************)
”Det vill säga, muslimerna har trott att Allah den Högstes skattkammare har tagit slut. Den enda orsaken bakom detta påstående är att de inte har förstått Allah den Högstes storhet. Annars, varför endast en profet? Jag säger att tusentals profeter kommer att komma.”
– Mirza Bashiruddin Mahmud Ahmad, ”Anwar-e Khilafat”, sidan 62.

(Urdu************)
”Om man placerade svärd på båda sidor av min hals och sade till mig: ’Säg att ingen profet kommer efter den äde Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom)’, skulle jag ändå säga: ’Du är en lögnare, en stor lögnare.’ En profet kan komma efter honom, han kan sannerligen komma.” – ”Anwar-e Khilafat”, sidan 65.

Anspråket på profetskap

Efter att på detta sätt ha öppnat profetskapets dörr förklarade Mirza Ghulam Ahmad själv att han var profet. Qadjaniterna accepterade honom genast som en sann profet. Som bevis kan otaliga uttalanden av qadjaniterna citeras. För läsarnas kännedom återges här endast några få.

(Urdu **********)
”Den utlovade Messias, det vill säga Mirza Ghulam Ahmad Qadiani, har i sina egenförfattade böcker utförligt beskrivit sitt anspråk på profetskap och lagt fram bevis till stöd för det. På ett ställe skriver han exempelvis: ’Jag är profet och sändebud – detta är mitt anspråk.’ Se tidningen Badr, publicerad den 5 mars 1908. På ett annat ställe skriver han följande: ’Jag är en profet enligt Guds befallning. Om jag därför nu förnekar detta blir jag syndig. När Gud har gett mig namnet profet, hur kan jag då förneka det? Jag kommer med full visshet att hålla fast vid detta anspråk ända tills jag lämnar världen. (Se det brev av Mirza Ghulam Ahmad som skickades till redaktörerna för tidningen Akhbar-e Am i Lahore.) Den ärade Messias den utlovade skrev detta brev endast tre dagar före sin död, det vill säga den 23 maj 1908, och det publicerades i tidningen Akhbar-e Am på hans dödsdag, den 26 maj 1908.’ – Se Mirza Bashiruddin Ahmad, ”Kalimāt al-Fasl”, och årgång 3, nummer 14, sidan 11, av tidskriften Review of Religions.

(Urdu **********)
”Följaktligen är den ärade herrn, det vill säga Mirza ’Ghulam Ahmad’, enligt den betydelse som ordet profet har i den islamiska lagen, inte på något sätt en metaforisk profet, utan en verklig profet.” – Se sidan 147 i boken ”Haqiqat al-Nubuwwat”, författad av Mirza Bashiruddin Mahmud Ahmad.

Muslimerna är otrogna

Den naturliga följden av att göra anspråk på profetskap är att den som inte tror på en profet måste betraktas som kafir. Det är också vad qad,ianierna har gjort. De muslimer som inte trodde på Mirza Ghulam Ahmad Qadiani som profet förklarades offentligt vara kafirer genom tal och uttalanden. Som bevis återges här några citat.
(urdu **********)
”Alla de muslimer som inte erkände Hazrat Masih Mau’ud – ja, även de som inte ens hade hört Hazrat Masih Mau’uds namn – är kafirer och står utanför islam.”
–Se sidan 35 i broschyren Aina-e-Sadaqat, författad av Mirza Bashiruddin Mahmud Ahmad.
(urdu **********)
”Den som tror på Musa men inte på Isa, eller tror på Isa men inte på Muhammad, eller tror på Muhammad men inte på Masih Mau’ud – en sådan person är inte bara kafir utan en fullständig kafir och står utanför islams gränser.” –Se sidan 110 i tidskriften Review of Religions, citerad ur Kalimat-ul-Fasl, författad av Mirza Bashiruddin Ahmad.
(urdu **********)
”Eftersom vi erkänner herr Mirza som profet och icke-qadianierna inte erkänner honom som profet, och eftersom det enligt Koranens ädla lära är otro att förneka någon enda profet, är även de som inte är ahmadiyya-kunniga kafirer.”
–Se uttalandet av Mirza Bashiruddin Mahmud Ahmad inför underdomarens rätt i Gurdaspur, publicerat i tidningen Al-Fazl den 26–29 juni 1922.

Qadianiernas Gud, islam och Koranen

Qadianierna skiljer sig från de vanliga muslimerna inte bara på grundval av Mirza Ghulam Ahmads anspråk på profetskap, utan enligt deras uttryckliga förklaringar i alla grundläggande frågor. Ett tal av kalifen med titeln ”Råd till studenterna”, publicerat i qadianiernas språkrör, tidningen Al-Fazl, i numret den 21 augusti 1917, är särskilt anmärkningsvärt. I detta tal förklarade han för qadianiernas studenter hur stora skillnaderna mellan ahmadierna och andra samfund är.
I det aktuella talet sade han:
(urdu **********)
”Hazrat Masih Mau’ud har ju också sagt att deras, det vill säga muslimernas, islam är en annan, vår islam är en annan; deras Gud är en annan, vår Gud är en annan; vår hajj är en annan, deras hajj är en annan. På så sätt råder det motsättning mellan oss och dem i varje fråga.”

Separata utbildningsinstitutioner

I tidningen Al-Fazl publicerades den 30 juli 1931 ett annat tal av kalifen. Där hänvisades till de diskussioner som under Mirza Ghulam Ahmad Qadianis liv hade förts om att inrätta en separat religiös utbildningsinstitution för qadianierna. Vid den tiden uppstod en betydande meningsskiljaktighet bland qadianierna i denna fråga. En grupp qadianier ansåg att det inte fanns något behov av att bilda en separat religiös utbildningsinstitution. De sade: ”Skillnaden mellan oss och de vanliga muslimerna gäller bara några få frågor, men Hazrat Masih Mau’ud, frid vare med honom, har löst dem. Han har lagt fram bevisen i dessa frågor. I alla andra frågor kan man få undervisning vid de vanliga madrasa-skolorna!” En grupp motsatte sig denna uppfattning.
Under tiden kom Mirza Ghulam Ahmad till platsen. Efter att ha hört allt avgav han sitt eget utlåtande. Om detta utlåtande kommenterade kalifen med följande ord:
(urdu **********)
”Det är fel att säga att vår motsättning till de andra endast är begränsad till Masihs bortgång eller till några få frågor. Han sade att det gäller Allah den Allsmäktiges väsen, den Ädle Budbäraren, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, Koranen, bönen, fastan, hajj, zakat och så vidare. Kort sagt klargjorde han utförligt att vår motsättning till dem gäller varje fråga.”

Att bryta förbindelserna med muslimerna

Den slutliga följden av denna omfattande meningsskiljaktighet förverkligades genom qadianierna själva. De bröt alla slags förbindelser med muslimerna och ägnade sig åt att organisera sitt eget samhälle som en separat umma. Det följande vittnesbördet ur qadianiernas skrifter visar detta:
(urdu **********)
”Hazrat Masih Mau’ud (frid vare med honom) varnade mycket strängt för att någon ahmadi skulle be bakom någon annan. Många människor från olika platser frågar gång på gång om detta. Jag säger: hur många gånger ni än frågar kommer jag varje gång att svara att det inte är tillåtet att be bakom icke-qadianier, inte tillåtet, inte tillåtet.”
–Se sidan 89 i Anwar-e-Khilafat, författad av Mirza Bashiruddin Mahmud Ahmad, qadianiernas kalif.
(urdu **********)
”Vi bör inte betrakta icke-qadianierna som muslimer. Vi bör inte heller be bakom dem, eftersom de förnekar en av Gud den Allsmäktiges profeter.” –Anwar-e-Khilafat, sidan 90.

Även muslimska barn är kafirer

(Urdu **********)
”Om ett litet barn till en icke-qadiani dör, varför skulle janazabönen för honom då inte förrättas? Därför att barnet ju inte förnekar den utlovade Messias. Jag vill fråga den som ställer denna fråga: om detta verkligen är sant, varför förrättas då inte janazabönen för hinduiska och kristna barn? Även icke-qadianiernas barn ska fastställas vara icke-qadianier. Därför bör janazabönen för dem inte förrättas.” – Anwar-e Khilafat, s. 93.

Äktenskapliga förbindelser med muslimer

(Urdu **********)
”Hazrat Masih-e-Mau’ud uttryckte stark vrede mot varje ahmadi som gifte bort sin dotter med en icke-qadiani. En man frågade honom upprepade gånger om detta och berättade om olika slags svårigheter. Men han sade till mannen: Låt flickan förbli ogift, men gift inte bort henne till en icke-qadiani. Efter Mirza Ghulam Ahmad Qadianis död gifte mannen bort sin dotter med en icke-qadiani. Då avsatte den förste kalifen honom från imamatet, uteslöt honom ur församlingen och godtog inte ens hans ånger under de sex år som hans kalifat varade, trots att mannen gång på gång ångrade sig.” – Anwar-e Khilafat, s. 93–94.

Enligt qadianierna är muslimer och kristna samma sak

(Urdu **************) ”Hazrat Masih-e-Mau’ud behandlade icke-qadianierna enligt exakt samma princip som den efter vilken den ädle Profeten (frid vare med honom) behandlade de kristna. Vår bön har skilts från icke-qadianiernas. Det har förbjudits för oss att gifta bort våra döttrar med dem. Det har förbjudits att förrätta janazabönen för dem. Vad återstår då? I vilket avseende kan vi förbli förenade med dem? Grunden för att upprätta ömsesidig kontakt är enhet i gudsdyrkan. Och grunden för världsliga relationer är att knyta släktband. Men båda dessa slags relationer har förbjudits för oss. Om ni säger: Varför har ni fått tillstånd att ta emot deras döttrar? Svaret är att det genom hadither har bevisats att den ädle Profeten (frid vare med honom) många gånger även besvarade judarnas salam-hälsningar.” – Kalematul Fasl, Review of Religions, s. 169.

Vårt ansvar

Qadianiernas brytning med muslimerna är inte begränsad till tal, uttalanden och skrifter. Tvärtom kommer miljontals medborgare i Pakistan att vittna om att qadianierna i praktiken har brutit alla slags förbindelser med muslimerna och blivit en helt separat umma. De ber inte tillsammans med muslimerna, och inte heller har de någon förbindelse med muslimerna i fråga om äktenskap; de förrättar inte heller janazabönen för muslimer. När den faktiska situationen är sådan, vilket rimligt skäl kan då finnas för att hålla muslimerna bundna till dem inom samma umma? Den lära om åtskillnad och skiljaktighet som faktiskt har genomförts, och denna konflikt som har bestått i femtio år, varför skulle den då inte erkännas på laglig väg?

I själva verket har qadiani-rörelsen gett oss möjlighet att genom praktisk erfarenhet förstå innebörden av ’Khatm-e Nubuwwat’. Tidigare var det särskilt svårt att inse dess betydelse enbart som troslära. Tidigare kunde vem som helst fråga varför profeternas ankomst för all framtid hade upphört efter Hazrat Muhammad (frid vare med honom). Men genom qadianiernas handlingar har det tydligt bevisats hur stor Guds nåd och barmhärtighet är, när Han för att bevara den muslimska nationens enhet och sammanhållning har samlat alla monoteister kring lydnaden av en enda profet. Dessutom har det blivit helt klart hur nationens existens äventyras genom ständigt nya anspråk på profetskap. För sådana anspråk splittrar nationen i stycken och krossar dess olika delar.

Om vår nuvarande erfarenhet kan vara till någon nytta – om den kan öppna våra kunskapsögon och om vi på ett ordnat sätt skiljer denna nya umma från det muslimska samfundet – då kommer ingen någonsin mer att våga uppträda som en ny anspråkare på profetskap och skapa splittring och oordning i det muslimska samfundet. Om vi en gång ger näring åt eller tolererar sådana misslyckade försök, kommer det att innebära att vi uppmuntrar denna typ av handlingar. Vår tolerans kommer i framtiden att betraktas som ett prejudikat, och försöken att skapa splittring och oordning i nationens liv kommer inte att begränsas till en enda händelse. Tvärtom kommer vårt samhälle ständigt att möta nya former av splittring och oordning, och risken för att splittring skapas kommer aldrig att försvinna.

Framförande av sofistiska argument

På grundval av bevisen för alla dessa grundläggande argument har vi krävt att kadiyanerna genom ett statligt tillkännagivande juridiskt ska skiljas från den muslimska nationen och erkännas som ett självständigt samfund. Ingen har något tillfredsställande svar på dessa bevis och argument. I stället för att direkt bemöta dem väcker man emellertid en rad irrelevanta frågor, så att allmänhetens uppmärksamhet kan ledas bort från huvudfrågan och riktas någon annanstans.
Det sägs till exempel att det sedan tidigare bland muslimerna finns vissa grupper som förkunnar att de andra är kafirer. Detta förekommer fortfarande. Om därför någon grupp skiljs från den muslimska nationen, sägs det, kommer nationen till slut inte längre att existera. Det sägs också att det bland muslimerna, utöver kadiyanerna, finns ytterligare några grupper som inte bara motsätter sig majoriteten av muslimerna i grundläggande frågor, utan även bygger upp egna samhällsorganisationer utan att alls upprätthålla någon förbindelse med de vanliga muslimerna. Även de har, liksom kadiyanerna, avbrutit alla religiösa och sociala förbindelser med de vanliga muslimerna. Ska då även dessa skiljas från umman? Eller av vilken särskild anledning krävs en sådan åtgärd beträffande kadiyanerna? Vilket är kadiyanernas särskilda brott? Varför görs så stora ansträngningar för att, med uteslutande av alla andra samfund, just skilja dem från den muslimska nationen?

Felaktiga föreställningar

Många har den djupt rotade föreställningen att ”kadiyanerna hela tiden har skyddat islam från angreppen från kristna, arya-samhajister och andra angripare. Överallt i världen predikar de islam. Därför är det på inget sätt lämpligt att skilja dem från nationen.” Men inte nog med det: Vi har nyligen fått veta från en särskilt tillförlitlig källa att våra statsledare anser att ett sådant ingripande mot kadiyanerna skulle leda till en betydande försämring av Pakistans politiska situation. Enligt deras uppfattning är utrikesministerns personliga inflytande och anseende i England och Amerika mycket stort. Om man ska få någon som helst hjälp därifrån, är det endast genom honom som det är möjligt att få den!

Vårt svar

Eftersom det sistnämnda påståendet är ganska kortfattat ska vi därför besvara det först. De övriga frågorna ska vi behandla senare. Om det är sant att detta är statsledarnas uppfattning, är det enligt vår mening bäst att landet så snart som möjligt befrias från sådana dumma och tröga människors strypgrepp. De som anser att hela nationens framtid är beroende av en enda persons eller en handfull personers nycker kan inte anförtros ledarskapet ens för ett ögonblick. Ingen politiker i England eller Amerika är så dum att han, utan att ta hänsyn till den enorma produktionen, de stora möjligheterna, det geografiska läget och annat hos ett väldiga land med åttio miljoner invånare, skulle tillmäta en enda person större betydelse och upprätthålla allt utbyte med detta land enbart för hans skull. Så snart denna person avlägsnas skulle de alltså sätta sig på tvären och klaga: ”Det är honom vi har gett er ’mat och kläder’ för att hedra, och det är just honom ni har avlägsnat.” Ingen politiker i England eller Amerika är så ofattbart dum. Om de i stället fick höra ett sådant påstående skulle de säkerligen, när de såg våra statsledares intellektuella nivå, börja skratta utan att själva kunna hålla sig. Och de skulle förvånas över att sådana ’små elever’ har utsetts till att styra och ställa i ett olyckligt land! De förstår inte ens den enkla saken att den aktning och värdighet som vår kadiyanska utrikesminister åtnjuter utomlands i grunden beror på att han representerar Pakistan. Denne särskilde utrikesminister är personligen på intet sätt orsaken till Pakistans värdighet och betydelse.

Kufr-fatwa

Nu ska vi utförligt lägga fram svaren på de tidigare nämnda frågorna, en efter en.
Det råder utan tvekan en sådan sjukdomsepidemi i det muslimska samfundet. Olika samfund har kallat varandra kafirer. Hos många förekommer fortfarande denna fula sjukdom. Men att med detta som bevis låta det kadiyanska samfundet förbli en del av den muslimska nationen är av flera skäl inte rimligt.

Tomma argument

För det första kan man inte, genom att lägga fram några felaktiga och usla exempel på kufr-förklaringar, anta principen att en kufr-förklaring alltid och under alla omständigheter är felaktig. Det är inte alls rätt att i något fall förklara någon som kafir.
I själva verket är det inte berättigat att förklara någon som kafir på grund av småsaker. På samma sätt råder det ingen tvekan om att det vore ett allvarligt misstag att inte tillämpa en kufr-förklaring när någon öppet motsätter sig islams grundläggande frågor. Men om någon genom så kallade orimliga kufr-förklaringar vill dra slutsatsen att alla slags kufr-förklaringar i grunden är orättfärdiga, vill vi fråga honom: kommer varje människa att förbli muslim under alla omständigheter? Om han påstår sig vara Gud, förklarar sig vara en profet eller öppet ägnar sig åt handlingar som strider mot islams grundläggande trosläror och trosföreställningar – spelar det då ingen roll?

Falska anklagelser

För det andra samlades de ledande ulama från de samfund bland muslimerna vilkas kufr-förklaringar har nämnts här som bevis alldeles nyligen i Karachi och uttryckte enighet i en så allvarlig fråga som författningen. Detta känner alla i landet till. De utformade enhälligt grundprinciperna för ett islamiskt statsskick. De utförde detta arbete tillsammans just därför att de betraktar varandra som muslimer. Trots grundläggande meningsskiljaktigheter betraktar de inte varandra som stående utanför islams gränser, och de säger inte heller detta öppet. Är inte denna händelse tillräckligt bevis för det? Det visar således att den farhåga som uttrycks, att olika grupper successivt skulle komma att skiljas åt efter att qadিয়ানierna avskilts från det muslimska samfundet, är helt ogrundad och utan grund.

Qadianiernas särställning

För det tredje är qadianiernas kufr av ett helt annat slag. Qadianierna stöder en ny profet. Därför måste de betraktas som en separat umma, och alla som inte tror på denna deras nya profet kommer att tillhöra kafirernas grupp. Det är just därför som qadianierna är helt eniga om att förklara vanliga muslimer som kafirer.
En sådan grundläggande motsättning kan därför på intet sätt anses höra till kategorin vanliga meningsskiljaktigheter mellan muslimer.

Andra samfund

Förutom qadianiernas samfund finns det i det muslimska samfundet ytterligare några grupper som har avvikande uppfattningar från det stora flertalet muslimer i islams grundläggande frågor. På det religiösa och sociala området har de bildat separata organisationer. Men av flera orsaker är deras situation helt motsatt qadianiernas.
De har skiljt sig från det allmänna muslimska samfundet och lever endast som självständiga grupper; de kan liknas vid små övergivna jordlotter i gränsområden, och därför är det möjligt att visa tålamod med deras existens. Men qadianierna tar på sig muslimernas klädsel och uppträder inne i det muslimska samfundet; det är i islams namn som de förkunnar sin egen lära. De är oavbrutet upptagna med debatter och aggressiv propaganda. De ägnar sig åt att splittra och söndra muslimernas samhällsstruktur för att utöka sin egen grupp. Till följd av deras skadliga verksamhet har en högst oönskad, bestående splittring och oordning börjat visa sig i det muslimska samfundet.
Det är därför inte alls möjligt att visa qadianierna samma tålamod som vi är beredda att visa andra.

Förstörelsen av den sociala ordningen

Frågan om de övriga samfunden är enbart teologisk, och den består i huruvida man på grund av deras följande av en särskild trosuppfattning kan betrakta dem som islams anhängare eller efterföljare. Även om de inte betraktas som islams efterföljare, kan de, med tanke på den passiva roll de för närvarande intar, inte utgöra något hot mot muslimernas iman även om de lever tillsammans med muslimer på detta sätt. De kan inte skapa några sociala, ekonomiska eller politiska problem. Men den oavbrutna spridningen av den qadianitiska läran i det muslimska samhället har börjat tillfoga själva grunden för muslimernas iman och tro ett förödande slag. Om qadianiternas propaganda i själva verket blir ens något framgångsrik i en muslimsk familj, måste sociala problem genast uppstå där. Därför har äktenskap mellan makar på vissa håll upplösts och konflikter uppstått mellan far och son. På andra håll har det dessutom uppstått en sådan splittring mellan bröder att den ene brodern inte ens kan dela den andres sorg och olycka. Framför allt bedriver qadianiterna samordnade angrepp mot muslimer inom varje område – statliga kontor och domstolar, handel och näringsliv, jordbruk och industri och så vidare. Följden har blivit att många andra problem, utöver de sociala, har kommit upp till ytan.

Politiska konspirationer

De politiska uppfattningarna hos andra samfund än det qadianitiska är inte på något sätt så farliga för det muslimska samhället att vi omedelbart skulle vara tvungna att vidta motåtgärder eller ständigt behöva vara vaksamma och på vår vakt mot dem. Hittills har ingen sådan situation uppstått.
Qadianiterna vet mycket väl från början till slut att det inte alls är möjligt att förbli en del av ett muslimskt samhälle med självständig och suverän makt efter att ha gjort anspråk på en ny profetskap eller stött ett sådant anspråk. De tror att det muslimska folkets nationella karaktärsdrag är ytterst avskyvärda, och i alla frågor som rör de anspråk på vilka det beror huruvida man förblir muslim eller inte, samt där man genom att avvika från den gränslinje som finns mellan islam och kufr kan förstöra muslimernas samhällsordning, är det muslimska samhället ytterst vaksamt och uppmärksamt. Qadianiterna känner muslimernas historia mycket väl, och det är inte heller okänt för dem hur det muslimska folket, från sahaba al-kirams tid fram till idag, har behandlat sådana anspråkare. De vet mycket väl att man i områden under muslimskt styre aldrig har låtit den ena nya ”profetskapets lampa” efter den andra tändas. Det finns ingen anledning att befara att detta skulle ändras i framtiden. De vet också mycket väl att en person i en icke-muslimsk stat kan handla efter eget behag, så länge han begränsar sig till religionens område, först efter att ha visat fullständig lydnad mot regeringen och lagt fram tillförlitliga bevis på alla slags tjänster och stöd. Hur mycket religiös oenighet och oordning som än skapas i det muslimska samhället finns det ingen risk för att staten därigenom ska lida någon skada. Det är därför som de nya anspråkarna på profetskap i alla tider har ansett kufr-styre vara bättre och mer acceptabelt än en islamisk stat. Ändå är det just det muslimska folket som är deras ständiga byte, eftersom de framför sina krav och anspråk i islams namn. De använder Koranen och hadith som vapen. Men för att skydda sina egna intressen har de gjort det till sitt enda mål att hålla muslimerna underkastade en kufr-stat. På så sätt kan de utnyttja muslimernas hjälplösa ställning och fortsätta med sina egna ”profetiska upptåg”. I utbyte mot fast, oförbehållsam och fullkomlig lydnad mot kufr-staten får de obegränsade möjligheter att leka med muslimernas iman. En självständig och suverän muslimsk stat är för dem som ett ytterst svårt, otillgängligt och stenigt fält som inte kan odlas. Det är därför de aldrig helhjärtat har stött en islamisk stat – och inte heller kan göra det.

Den engelska regeringens välvilja

Som bevis för detta återges här endast några få citat bland de otaliga uttalanden som har spridits av Mirza Ghulam Ahmad Sahib och hans anhängare. ”I själva verket har denna regering visat oss stor nåd. Om vi härifrån skulle bege oss någon annanstans, skulle vi inte få någon plats vare sig i Mekka eller i Konstantinopel. Hur skulle vi under sådana omständigheter kunna hysa någon negativ uppfattning om denna regering? Hur skulle det vara möjligt?” –Malfuzat-e Ahmadiyya, del 1, s. 146. ”Jag kan inte bedriva mitt arbete väl vare sig i Mekka, Medina, Rom, Syrien, Iran eller Kabul; men det kan bedrivas inom denna regerings område, för vars framgång jag ber.” –Tabligh-e Risalat, Mirza Ghulam Ahmad, del 6, s. 69. ”Tänk efter en stund: om ni lämnar denna regerings beskydd, var skulle ni då kunna finna en plats? Nämn en stat som skulle ge er skydd. Varje islamisk stat gnisslar tänder mot er, eftersom ni enligt deras uppfattning har förklarats vara otrogna och avfällingar. Vårda därför denna gåva från Gud och förstå med säkerhet att Gud har upprättat det engelska styret i detta land för ert bästa. Om någon olycka eller fara skulle drabba denna regering, skulle det förgöra er. … Gå till en annan stat och bo där en tid, så får ni se hur ni blir behandlade. Lyssna: det engelska styret är en välsignelse för er och ett slags sköld från Gud. Vårda, skydda och ära därför skölden med liv och själ. Och jämfört med de muslimer som motsätter sig oss är de tusen gånger bättre, eftersom de inte anser oss vara värda att dödas. De vill inte förödmjuka er.” –Mirza Ghulam Ahmad Sahibs viktiga råd till sin församling, Tabligh-e Risalat, del 2, s. 123. ”Det är inte okänt för de lärda män som är vana att studera folkens historia hur Irans regering, på grund av religiös oenighet, behandlade Mirza Ali Muhammad Bab, grundaren av babi-sekten, och hans hjälplösa lärjungar, eller vilket förtryck och vilka övergrepp den utsatte denna sekt för. Dessutom är det inte okänt för dem som följer världens betydelsefulla händelser hur det turkiska riket – som är känt som ett europeiskt rike – från 1863 till 1893 behandlade Bahá’u’lláh, grundaren av baha’i-sekten, och hans landsförvisade anhängare: först i Konstantinopel, därefter i Adrianopel och slutligen i fängelset i Akka. De tre stora stater som är kända i världen [förmodligen de tre muslimska staterna Turkiet, Iran och Afghanistan] har alla i vår civilisations tidsålder visat prov på sådan trångsynthet och fientlighet att ahmadierna inte kan undgå att förstå att ahmadiernas frihet är oupplösligt förbunden med det brittiska imperiet. Därför tror de trogna ahmadier som betraktar Hazrat Mirza Ghulam Ahmad Qadiani Sahib som sänd av Allah och som en helig storman, utan smicker eller svek, att den brittiska regeringen är en skugga av Guds nåd för dem. Därför betraktar och tror de att den brittiska regeringens existens är deras egen existens.” –Tidningen Al-Fazl, 31 december 1914. De ovanstående citaten vittnar tydligt om att det som för muslimer är den yttersta faran – att vara slavar under de otrogna – betraktas som verklig nåd och Guds välvilja för dem som gör anspråk på profetskap och deras anhängare. Genom att vistas under detta beskydd kan de nämligen få obegränsad frihet att bland muslimer ständigt skapa nya profetskapets olyckor samt splittring och oordning. Omvänt är den självständiga och suveräna staten, som för muslimer är en särskild nåd från Allah, en olycka i de berörda personernas ögon. Ett muslimskt samhälle med suverän makt kan under inga omständigheter tåla försök att skada den egna religionen eller att slita sönder samhällsordningen i hundra delar.

Önskan att bilda en qadianisk regering

Qadianierna har inte nöjt sig med att betrakta britternas tyranniska styre som Guds nåd och muslimernas självständiga och suveräna stater som en olycka. På senare tid har det tvärtom bland dem uppstått en stark önskan att lägga grunden till en qadianisk stat i något område av Pakistan. Som bevis vill vi här hänvisa till ett tal av qadianiernas kalif. Det tal som vi behandlar hölls i Quetta den 23 juli 1948, innan ett helt år hade gått efter Pakistans grundande, och publicerades i följande ordalag i numret av qadianiernas språkrör, tidningen Al-Fazl, den 13 augusti. ”Brittiska Baluchistan, som nu är känt som Pak-Baluchistan, har här endast fem hundra tusen invånare. Även om dess befolkning är mycket mindre än de andra provinsernas, är dess betydelse som en enhet stor. På jorden har en människa en viss värdighet, och en enhet har på samma sätt en värdighet. Som exempel kan Förenta staternas författning nämnas. Där väljs senatens ledamöter av delstaterna. Man tar inte alls hänsyn till om delstatens befolkning är tio crore eller en crore. Samma antal ledamöter tas emot från varje delstat. Kort sagt uppgår Pak-Baluchistans befolkning till endast fem eller sex lakh. Om även Baluchistans furstestater räknas med, uppgår befolkningen till endast elva lakh. Men eftersom detta är en enhet är dess betydelse stor. Det är svårt att omvända majoriteten av folket till ahmadiyya; men det är inte lika svårt att omvända ett mindre antal människor till ahmadiyya. Om församlingen därför ägnar denna fråga full uppmärksamhet, kommer det snart att vara möjligt att göra denna provins qadianisk. Kom ihåg att tabligh inte kan bli framgångsrik förrän vår bas eller grund är stark. Först när basen, grunden eller fästet är starkt kan tabligh spridas. Bygg därför nu era egna fästen, vilket land det än må vara. … Om vi kan göra hela provinsen ahmadisk, kommer det åtminstone att finnas en provins som vi kan förklara vara vår egen provins. Och detta kan ske mycket enkelt.” Det behövs ingen som helst förklaring eller analys av det ovan återgivna citatet. Frågan är nu denna: Har någon enda av de andra sekter som har anförts som exempel, och med hänvisning till vilka muslimerna har uppmanats att tolerera qadianierna, hyst en liknande avsikt? Finns det bland dem någon sekt som för att skydda sin religiösa övertygelse betraktar icke-muslimers överhöghet över muslimer som något synnerligen eftersträvansvärt? Och har någon av dem, samtidigt som muslimerna får överhöghet, blivit ivrig att inom staten bilda en separat regering för sig själv? Om det verkligen inte finns någon sådan sekt, varför anförs då deras exempel när det gäller qadianierna?

Skälen för separation

Nu vill jag diskutera den tredje frågan. Det vill säga, krav på särställning framförs vanligtvis av minoritetsgrupper. Men när det gäller qadianierna är det tvärtom majoritetsgruppen som framför detta krav. Detta förefaller mycket märkligt. Det finns inte en enda person bland frågeställarna som kan citera en vers eller ett stycke ur någon politisk bibel i världen och därigenom bevisa att det endast är minoriteter som har rätt att framföra krav på åtskillnad, medan majoritetsgruppen inte har rätt att framföra ett sådant krav. Eller låt oss åtminstone få veta var denna princip finns nedskriven och vem som har fastställt den. I själva verket framställs sådana krav utifrån behov, och det är de som har behovet som framför kravet. Nu måste man se efter om den grund på vilken kravet har framställts är förnuftig eller inte. När det gäller qadianierna är den skada som följer av att principen om social integration tillämpas begränsad enbart till majoriteten. Qadianierna riskerar däremot inte att lida någon skada alls. Därför har majoritetsgruppen tvingats framföra kravet att denna grupp på laglig väg ska hållas helt åtskild. Å ena sidan håller de sig i praktiken åtskilda och åtnjuter alla fördelar och möjligheter som särställningen ger, medan de å andra sidan, som en del av majoriteten, genom fri kontakt får möjlighet att främja sina gruppintressen. Å ena sidan bryter de den religiösa och sociala kontakten med muslimerna, bildar sin egen organisation och arbetar outtröttligt, på ett samordnat sätt, för att skada muslimerna. Å andra sidan tränger de, genom att utge sig för att vara muslimer, in i majoritetsgruppen och vilseleder okunniga, outbildade och oerfarna, ja även lågutbildade personer, för att stärka sin egen grupp. De tänder splittringens och oordningens eld i det muslimska samhället. Även när det gäller offentliga tjänster utger de sig för att vara muslimer och tillskansar sig mycket mer än sin rättmätiga andel. Följden blir att endast majoriteten skadas, medan denna särskilda grupp på ett fullständigt förkastligt sätt stärker sin egen ställning. Under sådana förhållanden, om minoritetsgruppen inte vill hålla sig åtskild, med vilket slags argument ska man då låta dem sitta på majoritetens bröst och mala, och avslå det krav på särställning som har framförts av majoriteten? I grunden beror särställningen i detta fall inte på majoritetsgruppens beteende; qadianierna själva är tvärtom ansvariga för den. De har nämligen byggt upp ett separat samhälle åt sig själva. Det är de själva som har brutit de religiösa och sociala förbindelserna med majoriteten. Som en naturlig följd av det handlingssätt de har valt var det rimligt att de godtog kravet på särställning. Men om de inte går med på detta, eller om de vill undvika själva huvudfrågan, bör ni fråga dem varför de vill undvika den. Om Allah har gett er ögon för att se, så se själva varför de inte är villiga att möta den naturliga följden av det handlingssätt de har valt. Om de vill tillgodose sina intressen endast genom bedrägeri och svek, var finns då ert förstånd, eftersom ni i dag tvingar ert folk att förbli just målet för deras bedrägeri?

Qadianiernas spridning av islam

Nu är det nödvändigt att besvara det sista argumentet. Huvudargumentet var att kadiyanerna skyddar och sprider islam. Därför är det inte rimligt att behandla dem på detta sätt. Den föreställning på vilken detta argument grundas vilar i själva verket på ett misstag. Faktum är att många i vårt moderna, bildade samhälle har fallit offer för detta misstag. Därför vill vi be er om en sak: läs följande citat av herr Mirza, kadiyanernas ledare, med en smula uppmärksamhet. Genom detta kan ni lätt få en klar uppfattning om denne religionsgrundares syfte och mål. I bilaga 3 till boken ”Tiryāqul-qulūb”, tryckt vid kadiyanernas tryckeri Zia-ul-Islam, daterad den 28 oktober 1902, med titeln ”Huzur Government Aliya Me Ek Ajizana Darkhast” – ”En ödmjuk framställan till den stora och mäktiga regeringen” – säger herr Mirza Ghulam Ahmad: (urdu *************) ”I tjugo års tid har jag med innerlig inspiration, entusiasm och iver publicerat böcker på persiska, arabiska, urdu och engelska, där det gång på gång har skrivits att muslimernas plikt, vars försummelse skulle göra dem syndiga inför Gud, är att visa sig vara den nuvarande regeringens verkliga välönskare och att helhjärtat offra sina liv för den. Dessutom ska de överge sådana meningslösa och grundlösa föreställningar som jihad och väntan på den blodtörstige Mahdi, vilka inte på något sätt kan bevisas med den heliga Koranen. Om de absolut inte vill överge denna villfarelse är deras plikt åtminstone att inte vara otacksamma mot den nuvarande nådiga regeringen och att inte genom otacksamhet göra sig skyldiga inför Gud.” (s. 307). Återigen skrev han i samma ödmjuka framställan: (urdu **********) ”Nu kan jag med mod säga till den mäktiga regering som har visat mig välvilja: detta är frukten av mina tjugo långa års tjänst och arbete. Ingen annan muslimsk familj i Brittiska Indien kan uppvisa ett sådant exempel. Det är också helt uppenbart att en sådan oavbruten strävan under så lång tid – en hel epok på tjugo år – för att sprida ovan nämnda uppfattningar och läror inte är möjlig för någon hycklare eller självisk person. Den är tvärtom möjlig endast för en människa vars hjärta hyser verklig omsorg om och välvilja gentemot den nuvarande regeringen. Ja, jag måste erkänna att jag debatterar med anhängare av andra religioner med goda avsikter. På samma sätt har jag publicerat polemiska skrifter mot prästerna. Jag erkänner också att när något som skrivits av präster och kristna missionärer har blivit ytterst outhärdligt och överskridit alla gränser – särskilt när tidningen Nur Afsi, som utges från Ludhiana, publicerade ytterst avskyvärda och oanständiga skrifter, där tidningens ansvariga angrep vår Profet (Guds frid och välsignelser vare med honom) med mycket kränkande ord – sade de om den ärade (Guds frid och välsignelser vare med honom) att denne man var en tjuv, rövare och äktenskapsbrytare (Gud förbjude). Dessutom spreds det i otaliga av deras tidningar att denne man hade varit otillbörligt begiven på sin egen dotter (Gud förbjude). Utöver detta påstods att denne man var en lögnare, bråkmakare och människomördare. När jag läste alla dessa böcker och tidningar fruktade jag att dessa uttalanden kunde framkalla någon häftig reaktion bland muslimerna – ett folk med häftigt temperament. Därför ansåg jag, enligt min bedömning och i god avsikt och på rätt sätt, att det för att dämpa denna allmänna upphetsning var lämpligt att som en taktisk åtgärd besvara dessa skrifter med ett något hårdare språk. På så sätt skulle de plötsligt upphetsade människornas vrede kunna dämpas och ingen oordning av något slag uppstå i landet. Därför skrev jag några böcker mot sådana skrifter där man hade förolämpat med ytterst hårda ord; dessa böcker var förhållandevis hårda. Mitt samvete hade nämligen med full visshet gett mig den religiösa bedömningen att denna metod skulle vara tillräcklig för att släcka vreden och protesternas eld hos de oräkneliga människor i islam som är upphetsade likt djur.” Sidorna 308 och 309. Bara några rader senare skrev han åter: (urdu ***********) ”Det som jag gjorde för att bemöta prästerna var att muslimerna av den djuriska klassen gjordes nöjda genom en taktisk metod, och jag kan med bestämdhet säga att min ställning bland hela det muslimska folket, som den engelska regeringens välönskare, står högst av alla. Tre saker har fört mig till den främsta platsen bland den engelska regeringens välönskare: för det första min salige fars inflytande, för det andra den nuvarande regeringens särskilda välvilja och för det tredje Guds inspiration.” Sidorna 309 och 310.

Kadiyanernas beskyddare

I den sjätte upplagan av Shahadatul Koran, tryckt av Punjab Press i Sialkot, finns ett tillägg med rubriken ”Värt regeringens uppmärksamhet”. Där skrev Mirza sahib: (Urdu *************) ”Min religion, som jag ständigt har förkunnat, är alltså denna: Islam består av två delar. För det första att erkänna lydnad inför Allah den Allsmäktige. För det andra att visa lydnad mot den stat som har upprättat fred, räddat oss ur förtryckarnas händer och tagit emot oss under sitt beskydd. Och denna stat är den brittiska regeringen.” (s. 3). I den åttonde delen av Tabligh-e-Risalat, utgiven i augusti 1922 (tryckt av Faruq Press i Qadian), citeras en ansökan med rubriken ”Till Hans Excellens Nawab Lieutenant Governor Bahadur” – ”Till Lieutenant Governor Bahadur”. I denna redogjorde Mirza sahib först för sina förfäders lojalitet och citerade därefter, som bevis, avskrifter av några brev. Dessa brev hade överlämnats till hans far, Mirza Ghulam Murtaza Khan, av kommissionären i Lahore, Punjabs finanskommissionär och andra framstående engelska tjänstemän, som erkännande för de talrika lojalitetshandlingar han hade utfört gentemot den brittiska regeringen. Dessutom nämnde han de olika tjänster som hans övriga förfäder hade utfört åt engelsmännen. Därefter skrev han: (Urdu ***********) ”Från min tidigaste ungdom fram till dess att jag nu har nått sextio års ålder har jag med min tunga och min penna varit upptagen med detta viktiga arbete: att vända muslimernas hjärtan mot äkta kärlek, välvilja och sympati för den engelska regeringen, och att avlägsna den felaktiga uppfattningen om jihad och liknande från en del mindre begåvade människors sinnen – en uppfattning som hindrar deras sinnen från att befrias från förvillelse och hindrar upprättandet av vänskapliga relationer.” (s. 10). Han skrev vidare: (Urdu ***********) ”Jag har inte bara ägnat mig åt att vända de brittiska muslimernas hjärtan mot en uppriktig lydnad gentemot den brittiska regeringen. Jag har också skrivit böcker på arabiska, persiska och urdu och meddelat invånarna i de islamiska länderna hur vi, under den brittiska regeringens beskydd, lever i lycka, fred och frihet! (s. 10). Därefter lade han fram en lång lista över sina egna böcker. Enligt honom skulle man med hjälp av de böcker som fanns upptagna på denna lista kunna finna bevis på alla de handlingar av lojalitet mot engelsmännen som han hade utfört. Om detta skrev han: (Urdu ***********) ”Regeringen bör undersöka om det är sant att tusentals muslimer, som har förklarat mig vara otrogen och som anser att det är deras plikt att utsätta min församling – där otaliga människor från Punjab och Indien ingår – för alla slags förolämpningar och skadegörelse, har en hemlig orsak till att de anklagar mig för otrohet och skadar mig. Denna orsak är att tusentals skrifter har spridits för att av hela hjärtat uttrycka tacksamhet mot den engelska regeringen, i opposition mot dessa okunniga muslimers hemliga trosuppfattningar, och att sådana böcker har nått ända till Arabien och Syrien. Dessa påståenden saknar inte bevis. Om regeringen bara ville rikta sin uppmärksamhet mot saken, har jag mycket tydliga bevis. Jag förkunnar med hög röst och tillkännager med full övertygelse inför regeringen att denna nya församling, religiöst sett, är den enda bland alla muslimska grupper som är regeringens främsta lojala, självuppoffrande och välvilliga anhängare. Ingen av denna församlings principer är skadlig eller farlig för regeringen.” (s. 13). Återigen skrev han: (Urdu ***********) ”Och jag är fast övertygad om att ju mer antalet av mina lärjungar ökar, desto mer minskar antalet av dem som stöder jihadets bud. Att erkänna mig som Messias och Mahdi innebär nämligen att förneka jihadets bud.” (s. 17).

Trosförkunnelsens hemlighet

Bortse tills vidare från frågan om huruvida språket och skrivsättet i alla de ovan anförda citaten är sådana som hör till en profet. Det vi här vill fästa er uppmärksamhet på är följande: efter den beskrivning som religionens egen grundare har gett av syftet med och orsaken till denna religions tabligh, invigning och islams försvar – är hans ”tjänst för religionen” då på något sätt värd att stödjas? Om någon, efter allt detta, fortfarande inte förmår förstå innebörden av en sådan ”tjänst för religionen”, ber vi honom ödmjukt att en gång läsa qadianiernas egna bekännelser med öppna ögon: (urdu***********) ”Efter lång tid fann man på ett bibliotek en bok som efter tryckningen hade blivit sällsynt. Bokens författare var en italiensk ingenjör. Han hade innehaft en ansvarsfull befattning i Afghanistan. Han skriver att Sahibzada Abdul Latif (qadiani) hade martyrdödats därför att han predikade mot jihad. Den afghanska regeringen hade befarat att afghanernas frihetslängtan därigenom skulle försvagas och att engelsmännens herravälde skulle upprättas över dem. … Genom denna trovärdiga berättares redogörelse bevisas det slutgiltigt att om Sahibzada Abdul Latif hade förblivit tyst och inte sagt något mot jihad, skulle den afghanska regeringen inte ha ansett det nödvändigt att martyrdöda honom.” – Fredagspredikan hållen av Mirza Bashiruddin Mahmud Ahmad, tidningen Al-Fazl, 6 augusti 1935. (urdu***********) ”Afghanistans inrikesminister har utfärdat följande kungörelse: Två personer från Kabul – Mulla Abdul Hamid Chahar Asiyani och Mulla Ali – hade blivit anhängare av den qadianiska läran. Genom att sprida denna lära vilseledde de allmänheten från den rätta vägen. Ytterligare en anklagelse hade riktats mot dem. Dessutom hade brev och handlingar rörande utländska konspirationer mot den afghanska regeringens intressen återfunnits hos dem, vilket bevisade att de hade sålt sig till Afghanistans regerings fiender.” – Al-Fazl, mottaget i Amān från afghanska källor, 3 mars 1925. (urdu***********) ”Även om jag reste till Ryssland, det vill säga det ryska landet, för att sprida ahmadiernas lära, är den ahmadiska rörelsens och den brittiska regeringens intressen sammanlänkade. Därför var jag tvungen att tjäna den engelska regeringen överallt där jag spred min rörelse.” – Ett uttalande av den qadianiske missionären Mohammad Amin, publicerat i Al-Fazl den 28 december 1922. (urdu***********) ”Världen betraktar oss som engelsmännens agenter. När därför en tysk minister deltog i invigningshögtiden för en ahmadisk byggnad i Tyskland, krävde regeringen en förklaring av honom och frågade: Varför deltog du i en högtid anordnad av en grupp som är engelsmännens agenter?” – Qadianikalifens fredagskhutba, publicerad i Al-Fazl den 1 november 1934. (urdu***********) ”Vi hoppas att området för vår islammission gradvis kommer att utvidgas i takt med det brittiska imperiets expansion och att vi, samtidigt som vi gör icke-muslimer till muslimer, åter ska göra muslimerna till muslimer.” – En kommentar om Lord Hardings resa till Irak, Al-Fazl, 11 februari 1910. (urdu***********) ”I själva verket är den brittiska regeringen som en sköld. Under dess beskydd fortsätter Ahmadiyya-församlingen att gradvis gå framåt. Flytta bara denna sköld en aning åt sidan, så får ni se hur ett fruktansvärt pilregn, blandat med dödligt gift, börjar falla över era huvuden. Varför skulle vi därför inte vara tacksamma mot denna regering? Den nuvarande regeringens undergång innebär vår egen undergång, och denna regerings framgång är också vår framgång. Våra intressen är oupplösligt förenade med denna regering. Överallt där denna regerings inflytande breder ut sig bereds ett fält för vår tabligh.” – Al-Fazl, 19 oktober 1915.

Särskilda förbindelser med den brittiska regeringen

”Den relation som finns mellan den ahmadiska rörelsen och den brittiska regeringen är helt annorlunda än den mellan regeringen och andra församlingar. Vår ställning är sådan att regeringens och våra intressen har blivit ett. I takt med den brittiska regeringens framgångar uppstår möjligheter för oss att gå framåt. Gud förbjude att något ont skulle drabba den; i så fall skulle inte heller vi kunna undgå att drabbas av samma slag.” – Al-Fazl, 27 juli 1918, ett uttalande av qadianikalifen.

Den qadianiska rörelsens kännetecken

En fullständig översikt över Qadiani-rörelsen läggs härmed fram för läsarna. Rörelsens främsta kännetecken är följande: 1. För mer än femtio år sedan – när muslimerna var bundna i engelsmännens slaveriets bojor – uppträdde en person i Punjab som anspråkstagare på profetskap. På detta sätt förklarade denne man, mitt ibland det folk som Allah den Allsmäktiges tawhid (Guds enhet) och tron på Hazrat Muhammads (frid vare med honom) risalat (profetskap) hade samlat till en nation, en gemenskap och ett enda samhälle: ”Det räcker inte för att bli muslim att endast tro på tawhid och på Hazrat Muhammad (frid vare med honom) som Guds sändebud eller att bekänna sin tillit till honom. Samtidigt är det nödvändigt att tro på mitt profetskap. Den som inte tror på mitt profetskap ska, trots sin tro på tawhid och på Muhammads (frid vare med honom) risalat, betraktas som kafir och som utesluten ur islam.” 2. På grundval av detta anspråk skapade denne man en ny gränslinje mellan kufr och iman i det muslimska samhället, och började organisera dem som trodde på honom som en särskild ummah och ett särskilt samhälle. Mellan denna nya ummah och muslimerna uppstod i praktiken, i fråga om tro, troslära, sedvänjor och riter samt allt annat, samma slags åtskillnad som den som råder mellan muslimer å ena sidan och hinduer och kristna å den andra. I fråga om trosföreställningar, gudsdyrkan, släktskapsband, glädje och sorg – kort sagt i inget avseende – uppstod någon enighet mellan dem och muslimerna. 3. Religionsgrundaren hade från första dagen själv tydligt förstått att det muslimska samhället inte på något sätt skulle tåla denna splittring och oordning, och inte heller kunde tåla den. Därför valde han och hans följeslagare inte bara, som en princip, vägen av fullständig lydnad, tjänst och hjälp åt den engelska regeringen. Som den naturliga följden av sin handlingspolitik hade de i stället klart förstått att deras intressen var beroende av de otrognas överhöghet. Därför var deras innerligaste önskan att engelsmännens herravälde skulle upprättas inte bara i Indien utan i hela världen. I praktiken försökte de också underkuva de självständiga muslimska staterna under engelsmännen, så att vägen för spridningen av deras nya religion skulle bli fri från hinder. 4. Varje gång muslimerna under ett halvt sekel försökte skilja denna grupp från sig lyckades de, genom samverkan med främmande makter, omintetgöra försöket. Den engelska regeringen förklarade dessutom alltid bestämt att även om denna grupp i alla avseenden stod utan samband med muslimerna, skulle den ändå förbli en del av det muslimska samhället. Till följd av denna ordning drabbades muslimerna av dubbel skada och qadianierna fick dubbel vinning. (a) Trots alla möjliga ansträngningar och åtgärder från ulama har vanliga muslimer outtröttligt försökt få människor att tro att qadianiernas lära är en del av islam. På så sätt har det blivit mycket lättare att sprida och utvidga qadianiernas lära i det muslimska samhället. En vanlig muslim inser nämligen inte alls, när han antar qadianiernas lära under sådana förhållanden, att han lämnar islam och träder in i en annan samhällsordning; en sådan oro uppstår inte alls i hans sinne. Qadianierna vinner därigenom möjligheten att ständigt locka människor från det muslimska samhället och stärka sin egen grupp. Muslimerna skadas däremot genom att ett helt separat och fientligt samhälle, likt cancer, sprider gift till samhällets innersta. Följden har blivit splittring och yttersta oordning i tusentals muslimska familjer. Särskilt provinsen Punjab har drabbats hårdast av detta, eftersom denna sjukdom började där. Därför har den största protesten mot denna grupp uppstått bland muslimerna i Punjab. (b) Efter att ha vunnit den engelska regeringens gunst började de placera sina egna män i armén, polisen, domstolarna och andra statliga kontor. Qadianierna började, förklädda till muslimer, lägga beslag på en stor del av de tjänstekvoter som var avsedda för muslimer. Samtidigt lugnade regeringen det muslimska samhället genom att säga: ”Se, så många höga tjänster har vi gett er.” I själva verket gavs en stor del av de tjänster som var avsedda för muslimer till qadianierna. Med denna möjlighet som grund började qadianierna, genom att framställa sig som muslimernas konkurrenter, stärka sin egen muslimfientliga organisation. Samma politik följdes även beträffande statliga kontrakt, handel och affärsverksamhet samt markfrågor. 5. I fruktan för att Pakistans muslimska samhälle inte länge skulle tåla qadianierna efter att ha vunnit självständig och suverän makt har de med stor brådska satt i gång med att befästa sina positioner. De personer ur denna grupp som innehar ansvarsfulla statliga ämbeten placerar sina egna män i regeringens olika avdelningar. Även på det ekonomiska området ger de qadianierna så stora förmåner som möjligt, för att Pakistans muslimska samhälle inte ens efter att ha blivit självständigt och suveränt ska kunna göra motstånd mot qadianierna. Å andra sidan har de gjort desperata försök att inta Baluchistan och bilda en egen separat regering inne i Pakistan. Av alla dessa skäl har Pakistans religiösa institutioner enhälligt krävt att denna ”qadianiska böld” omedelbart ska skäras bort, så att Pakistans muslimska samhällskropp befrias från sjukdomen, och att Sir Zafrullah Khan ska avsättas från ministerposten. Under hans beskydd sprider denna ”qadianiska böld” fritt sitt gift i Pakistan och andra muslimska stater. Det är därför ytterst brådskande att qadianierna avlägsnas från andra viktiga statliga ämbeten och att andelen statliga tjänster fastställs på grundval av deras befolkningsandel.

Vi kräver argument

Men Pakistans regering samtycker inte till detta. Pakistans konstituerande församling motsätter sig det. Ännu märkligare är att majoriteten av landets bildade samhällsskikt hyser den felaktiga uppfattningen att detta endast är följden av en intern sekteristisk konflikt bland muslimer. Frågan är nu: Har de som motsätter sig detta förslag några slutgiltiga och godtagbara argument, bevis eller slutsatser att lägga fram till stöd för sin ståndpunkt och inför landets invånare? Vi har lagt fram våra argument och bevis för landets invånare. Om de också har ett förnuftigt svar på detta bör de naturligtvis lägga fram det inför landets invånare. Att annars vara trångsynt och envis i en fråga utan att alls visa några bevis förefaller högst märkligt. De som en gång med hög röst anklagade mullorna för detta brott begår nu själva samma brott – människor som tidigare var mycket stolta över att de inte var mullor. De bör emellertid komma ihåg en sak: den samlade kraften hos folkopinionen samt argument och bevis kommer en dag med säkerhet att tvinga dem att böja sig.

Vederläggning av ännu ett qadianiskt argument mot Khatm-e-Nubuwwat

Fråga: I Tafhim al-Qur’an skrev ni i förklaringen av versen i sura Ali Imran, i kommentar 69: ”Här måste man dessutom förstå att detta förbund togs med var och en av profeterna före profeten Muhammad (frid över honom). På grundval av detta underrättade varje profet sitt folk om den profet som skulle komma efter honom och befallde dem att stödja honom. Men ingenstans i Koranen eller hadith finner man något omnämnande av att ett sådant förbund också togs med profeten Muhammad (frid över honom), eller att han underrättade sitt folk om någon profet som skulle komma senare och befallde dem att tro på honom.” När jag läste dessa meningar uppstod följande tanke i mitt sinne: Det är sant att profeten Muhammad (frid över honom) inte sade detta, men i Koranens sura al-Ahzab nämns ett förbund på följande sätt: Här tilltalas den ädle profeten (frid över honom) genom orden ”minka” (från dig). Och det förbund som nämns här har omnämnts i sura Ali Imran. Det är alltså samma förbund som nämns i både sura Ali Imran och sura al-Ahzab, och detta förbund togs även med profeten Muhammad (frid över honom). Egentligen väcktes denna fråga i mitt sinne efter att jag läst en bok av ahmadierna. Där förklarades verserna i dessa två suror med hjälp av varandra. Dessutom ägnades en omfattande diskussion åt ordet ”minka”. Svar: Om den argumentation som herrarna qadianier framför utifrån denna vers i sura al-Ahzab verkligen framförs uppriktigt, vittnar den om deras dumhet och okunnighet. Om de däremot gör det med avsikt att vilseleda människor, blir deras villfarelse uppenbar. De har hämtat ett påstående från versen i sura Ali Imran. Där sägs att ett förbund togs med profeterna och deras folk om att lyda en profet som skulle komma senare. Sedan har de hämtat ett annat påstående från den ovan nämnda versen i sura al-Ahzab. Där sägs att ett förbund också togs med den ädle Sändebudet (frid över honom), tillsammans med de andra profeterna. Därefter har de fogat samman dessa två påståenden och själva skapat ett tredje: att även profeten (frid över honom) ålades att tro på en profet som skulle komma senare och att ge honom hjälp och stöd. Men i den vers där det talas om att ett förbund togs med en profet som skulle komma senare säger Allah den Allsmäktige ingenstans att detta förbund också togs med profeten Muhammad (frid över honom). Och i den vers där det talas om att ett förbund togs med profeten Muhammad (frid över honom) sägs ingenstans att detta förbund hade samband med lydnad inför någon kommande profet. Frågan är därför: vilken grund finns det för att genom att foga samman två separata påståenden skapa ett tredje påstående, som inte finns någonstans i Koranen? Det kunde ha funnits tre argument eller grunder för detta. För det första: om den ädle profeten (frid över honom) efter att denna vers uppenbarats hade samlat följeslagarna och förklarat: ”O människor! Allah har tagit ett förbund med mig om att jag ska tro på den profet som kommer efter mig och hjälpa och stödja honom. Därför ska även ni, eftersom ni följer mig, ingå detta förbund.” Men i ingen av alla hadithsamlingar finner vi ens en enda hadith med detta innehåll. Tvärtom finner vi otaliga hadither som tydligt visar att profetskapets kedja avslutades med den ädle profeten (frid över honom) och att ingen profet skulle komma efter honom. Kan man någonsin föreställa sig att ett så viktigt förbund togs med den ädle profeten (frid över honom), att han sedan försummade det på detta sätt och i stället sade sådant som ledde till att en stor del av hans ummah förblev berövad tron på en profet sänd av Allah? För det andra kunde detta påstående ha haft en grund om Koranen endast hade nämnt ett enda förbund som ingåtts med alla profeter och deras folk, och om detta förbund hade bestått i att tro på den profet som skulle komma senare. Om inget annat förbund än detta hade nämnts i hela Koranen, kunde man ha hävdat att samma förbund också avses i den ovan nämnda versen i sura al-Ahzab. Men inte heller här finns något utrymme för ett sådant argument. Koranen nämner inte ett enda förbund utan många. I sura al-Baqara, avsnitt 10, nämns till exempel det förbund som togs med Israels barn: att dyrka Allah, behandla föräldrarna väl och avstå från att utgjuta varandras blod. I sura Ali Imran, avsnitt 19, togs ett förbund med alla Skriftens folk om att de inte skulle dölja läran i den Bok som hade getts dem, utan sprida den bland människorna. I sura al-A‘raf, avsnitt 21, togs ett förbund med Israels barn om att inte säga något annat än sanningen i Allahs namn, att hålla fast vid den Bok Allah hade gett dem och att komma ihåg dess lärdomar. I det första avsnittet av sura al-Ma’ida påmindes Muhammads (frid över honom) följeslagare om ett förbund de hade ingått med Allah: ”Ni har ingått ett förbund med Allah om att lyssna och lyda.” Frågan är nu: eftersom det inte sägs vilket förbund som avses i den relevanta versen i sura al-Ahzab, varför skulle man bland alla dessa förbund välja just det som nämns i avsnitt 9 i sura Ali Imran? För detta krävs naturligtvis en grund, men någon sådan grund finns ingenstans. Om någon svarar att man har förklarat den ena versen med hjälp av den andra eftersom det i båda fallen talas om förbund som togs med profeterna, svarar jag: alla de andra förbund som togs med profeternas folk togs inte direkt med folken, utan genom profeterna. Dessutom vet varje person som studerar Koranen ingående att ett förbund tas med varje profet om att hålla fast vid Allahs Bok och följa dess föreskrifter. Det tredje argumentet eller den tredje grunden kunde ha varit det sammanhang som omger sura al-Ahzab. Om det där fanns en tydlig antydan om att förbundet här avser ett förbund om att tro på profeter som skulle komma senare, skulle det ha varit rimligt att godta denna tolkning. Men förhållandet är precis det motsatta. Det omgivande sammanhanget motsäger helt denna betydelse. Sura al-Ahzab börjar med orden: ”O profet! Frukta Allah och lyd inte de otrogna och hycklarna. Följ den uppenbarelse som din Herre sänder dig och förlita dig på Allah.” Därefter befalls man att avskaffa den sed från okunnighetens tid som bestod i att ta sig adoptivsöner, liksom alla föreställningar och sedvänjor som hörde samman med den. Sedan sägs det att bland de icke-blodsband som finns finns endast ett band som är ädlare än blodsbandet. Det är bandet mellan profeten och de troende. På grund av detta band har profetens hustrur samma ställning hos de troende som deras mödrar och är förbjudna för dem liksom deras mödrar. I alla andra avseenden är det endast blodsband som enligt Allahs Bok erkänns som grund för äktenskapshinder och arvsrätt. Efter att denna föreskrift har meddelats påminner Allah den Allsmäktige honom om det förbund som Han alltid har tagit med alla profeter och på motsvarande sätt även med den ädle profeten (frid över honom). Varje vanlig förnuftig människa kan nu se: var i detta sammanhang finns det utrymme för att påminna om ett förbund att tro på en profet som skulle komma senare? Högst kunde det finnas utrymme för att påminna om det förbund genom vilket alla profeter förpliktades att hålla fast vid Allahs Bok, minnas dess föreskrifter, tillämpa dem och förkunna dem offentligt. När vi sedan går vidare ser vi att Allah den Allsmäktige tydligt säger till den ädle profeten (frid över honom): Du ska själv gifta dig med din adoptivson Zayds frånskilda hustru och därigenom undanröja den felaktiga föreställning från okunnighetens tid enligt vilken människor betraktade adoptivsöner som sina biologiska söner. När de otrogna och hycklarna reste den ena invändningen efter den andra och ägnade sig åt förtal, besvarade Allah den Allsmäktige dem steg för steg. För det första: Muhammad (frid över honom) är inte far till någon av era män; därför kan ingen frånskild hustru till en sådan man vara förbjuden för honom. För det andra: Om ni säger att hon visserligen var tillåten för honom, men frågar varför det var nödvändigt för honom att gifta sig med henne, är svaret att han är Allahs Sändebud. När Allah vill avskaffa en sed är det hans uppgift att själv träda fram och avskaffa den. För det tredje var detta ännu mer nödvändigt för honom eftersom han inte bara var ett sändebud utan det sista sändebudet. Om han inte avskaffade dessa seder från okunnighetens tid skulle ingen profet komma efter honom för att avskaffa dem. När detta sista påstående sammanförs med det föregående kommer varje människa med säkerhet att säga att det förbund som den ädle profeten (frid över honom) påmindes om i detta sammanhang utan tvekan inte var ett förbund om att tro på någon profet som skulle komma senare. Tänk nu efter: dessa tre kunde ha varit de grunder på vilka qadianiernas angivna betydelse av den aktuella versen skulle kunna bygga. Var och en av dessa tre grunder saknar samband med deras påstående och står tvärtom i motsats till det. Om de dessutom har något fjärde argument eller någon fjärde grund, bör ni fråga dem om den. Kräv också av dem svar på dessa tre argument. Annars är det rättvist att anta att de, av dumhet och okunnighet eller för att helt ha drivit gudsfruktan ur sina hjärtan, har antagit denna betydelse av versen i syfte att vilseleda det godtrogna folket. Hur som helst förstår jag inte följande: Om Mirza Sahib var profet, varför har ännu inte hans ”följeslagares” epok tagit slut, medan hela hans ummah numera har kommit att räknas till tabi‘in och tabi‘ al-tabi‘in? Trots detta är deras situation sådan att människor som tillhör hans ummah öppet framför sådana felaktiga och falska argument utifrån Allahs Bok, utan att en enda röst höjs bland hela ummahn mot denna okunnighet. (Tarjuman al-Qur’an, Ramadan–Shawwal 1371 AH, juni–juli 1952)

Qadianiernas felaktiga tolkning

Fråga: Qadianiernas missionärer försöker med all sin kraft bevisa att profetskapets dörr fortfarande står öppen. De lägger särskild vikt vid följande två verser som bevis och bygger sitt anspråk på dem. (arabiska *************) ”Den som lyder Allah och Sändebudet ska vara tillsammans med dem som Allah har välsignat: profeterna, de sannfärdiga, martyrerna och de rättfärdiga. Vilka utmärkta följeslagare de är!” (Sura an-Nisa, vers 69) I sin tolkning av denna vers säger de att fyra saker nämns i följd: profeterna, de sannfärdiga, martyrerna och de rättfärdiga. Enligt deras uppfattning har medlemmarna av Muhammads (frid vare med honom) umma fått tre av dessa rangställningar. En rangställning återstår – och det är profetskapet. Denna har Mirza Ghulam Ahmad Qadiani uppnått. De säger att om innebörden av att vara följeslagare är att Muhammads (frid vare med honom) umma endast på uppståndelsens dag ska vara tillsammans med de ovan nämnda grupperna, så innebär det att det bland Muhammads umma inte finns några sannfärdiga, martyrer eller rättfärdiga. Om så inte är fallet, och eftersom versen nämner fyra rangställningar, på vilken grund kan då profeternas kategori uteslutas från att fortfarande finnas bland umman? (arabiska ************) ”Adams barn! Kom ihåg att om sändebud kommer till er ur er egen krets och reciterar Mina verser för er, så ska den som avhåller sig från olydnad och rättar till sitt uppförande inte behöva känna någon sorg eller fruktan.” (Sura al-A’raf, vers 35) De använder denna vers som bevis och säger att hela mänskligheten tilltalas i den. Versen uppenbarades dessutom för Muhammad (frid vare med honom). De hävdar att om det inte fanns någon möjlighet för profeter att komma, varför uppenbarades då denna vers för Muhammad (frid vare med honom)? Dessutom används här ett uttryck. Dess innebörd är: ”Min profet kommer sannerligen till er.” Av denna vers bevisas alltså att en profet kan komma under Muhammads (frid vare med honom) lydnad. Ni ombeds att i er tidskrift belysa denna fråga med argument och bevis, så att alla kan dra nytta av den. Svar: När Allah och Hans Sändebud har avgjort en fråga genom en klar och entydig bestämmelse, är det yttersta villfarelse – ja, det är det värsta upproret mot Allah och Sändebudet – att åsidosätta denna tydliga bestämmelse, hämta en betydelse efter eget behov ur verser och hadither som inte hör samman med frågan, och hålla fast vid en trosuppfattning som helt strider mot Koranens och hadithernas tydliga bestämmelser samt handla därefter. Den som öppet följer en väg som strider mot Allah och Hans bestämmelser begår ett jämförelsevis mindre uppror. Men att förvränga Allahs och Hans Sändebuds beslut, förkunnanden och bestämmelser och använda dem för egna intressen är inte något litet uppror. Om dem som gör detta kan vi på intet sätt tänka att de uppriktigt följer Allahs och Hans Sändebuds föreskrifter. För att avgöra frågan om Sayyiduna Muhammad (frid vare med honom) är den siste profeten och om någon profet kommer efter honom, skulle vi kunna rikta vår uppmärksamhet mot verser som (arabiska ***********) och (********), om Allah och Hans Sändebud inte någonstans i Koranen och haditherna särskilt hade besvarat denna fråga. Men när vi från Allah har fått ett entydigt svar på denna fråga i versen om ”Khatam an-Nabiyyin”, och från Sändebudet i otaliga felfria och tillförlitliga hadither, då kan det bara vara en människa utan minsta fruktan för Allah i sitt hjärta, en människa som inte ens tror att hon en dag efter döden måste stå till svars inför Allah, som riktar blicken mot verser som (*****) och (*****) och hämtar en innebörd ur dem som strider mot Koranens och hadithernas tydliga bestämmelser. Det kan liknas vid att en paragraf i ett lands strafflag med otvetydiga ord fastslår att en viss handling är ett brott. En person börjar då ivrigt försöka bevisa att detta brott är en laglig handling. För detta ändamål bortser han från den särskilda paragrafen och börjar söka efter den minsta antydan eller något mindre oklart uttalande i andra, ovidkommande paragrafer i lagen. Sedan försöker han genom att foga ihop dessa delar bevisa att den handling som lagens tydliga paragraf har klassificerat som ett brott är laglig. Om världens polismyndigheter och domstolar inte är beredda att godta sådana bevis, hur kan man då hoppas att de ska godtas inför Allahs domstol? När man därefter läser de verser som Qadianierna vill använda för att bevisa sitt påstående, måste man förvånas över deras bevisföring. Det visar sig att verserna inte alls har den innebörd som de med tvång försöker dra fram ur dem. Låt oss se vad de verser som de har ansträngt sig med faktiskt betyder. Det enda som sägs i sura an-Nisas vers 69 är att de som lyder Allah och Sändebudet ska vara profeternas, de sannfärdigas, martyrernas och de rättfärdigas (de frommas) följeslagare. Hur kan man därifrån få fram att de som lyder Allah och Sändebudet antingen blir profeter eller sannfärdiga, martyrer eller rättfärdiga? Begrunda sedan en gång vers 19 i sura al-Hadid. Där sägs: (arabiska ************) Det vill säga: ”De som tror på Allah och Hans sändebud är de sannfärdiga och martyrerna inför sin Herre.” Därmed blir det tydligt att en människa genom att få tro endast kan uppnå de sannfärdigas och martyrernas rang. Vad gäller profeterna är det tillräckligt för de troende att vara deras följeslagare. Det är på intet sätt möjligt för en person att bli profet som belöning för någon handling. Därför sägs det i versen i sura an-Nisa att de som lyder Allah och Sändebudet ska befinna sig tillsammans med profeterna, de sannfärdiga och martyrerna. Och i versen i sura al-Hadid sägs det att de som tror på Allah och Sändebudet själva blir sannfärdiga och martyrer. Om vers 35 i sura al-A’raf (arabiska ***********) kan man säga att den hör samman med en berättelse. Denna berättelse sträcker sig från vers 11 till vers 36 i sura al-A’raf. När man bedömer versen utifrån berättelsens sammanhang och omgivande innehåll blir det tydligt att Adams barn tilltalades under den första perioden av mänsklighetens skapelse. Hur kan man genom att läsa dessa verser få uppfattningen att de talar om profeters ankomst efter profeten Muhammad (frid vare med honom)? Här talas ju om den tid då Adam (frid vare med honom) och hans hustru fördrevs från paradiset och fördes ned till jorden. (Tarjuman al-Qur’an, maj 1962).

Qadianiernas bevis mot profetskapets slut

Fråga: Qadianiterna försöker använda vissa verser i Koranen och vissa hadither som bevis för att profetskapets sigill inte innebär att profetskapet har upphört. De tolkar till exempel denna vers ur sura al-A’raf på följande sätt: efter att Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade fått sitt profetskap och Koranen hade uppenbarats, kan versens tilltal endast avse Muhammads umma. Med ”Adams barn” avses här denna umma. Det är till dem som det sägs: ”Om sändebud någon gång kommer till er från er själva.” Enligt qadianiternas påstående bevisar detta alltså inte bara att en profet ur umman kan komma, utan även att ett sändebud ur umman kan komma. Den andra versen är den i sura al-Mu’minun som börjar med de orden. Enligt dem bevisar även denna vers att ett sändebud kommer. På samma sätt använder de hadithen: ”Om Ibrahīm, Allahs sändebuds son, hade levt, skulle han ha blivit profet” som bevis för möjligheten att en profet kan komma. Var vänlig och klargör dessa bevis verkliga innebörd. Svar: De bevis från qadianiterna som ni har nämnt bygger, liksom de flesta av deras andra bevis, på vilseledande bedrägeri. Den betydelse de hämtar ur denna vers genom att skilja den från sitt sammanhang är helt motsatt den betydelse som framträder när den bedöms på sin rätta plats. Det sammanhang i vilket denna vers uppenbarades återges sammanhängande från sura al-A’rafs andra rukū’ till mitten av den fjärde rukū’. Först berättas i den andra rukū’ berättelsen om Adam och Eva. Därefter kommenteras i den tredje och fjärde rukū’ följderna av denna berättelse. När man läser vers 35 mot bakgrund av detta sammanhang blir det tydligt att det som sägs genom tilltalet hör samman med skapelsens begynnelse, inte med tiden då Koranen uppenbarades. Med andra ord var syftet att Adams barn redan vid skapelsens begynnelse skulle varnas för att deras räddning beror på att de följer den vägledning som skulle sändas till dem från Allah. En vers med detta innehåll finns på tre ställen i Koranen. På varje ställe nämns den i samband med berättelsen om Adam och Eva. Den första versen finns i sura al-Baqara, vers 38, och den andra i sura al-A’raf, vers 35. Dessa tre verser har inte bara ett starkt innehållsligt samband; även likheten i fråga om plats och tid är anmärkningsvärd. Koranens uttolkare betraktar, liksom de andra verserna, även denna vers i sura al-A’raf som förbunden med berättelsen om Adam och Eva. Allāma Ibn Jarīr skriver i sin tafsīr, där han förklarar denna vers och citerar Abū Sayyār al-Sulamīs ord: ”Allah tilltalade här Adam och hans familj på samma gång och vid samma tid.” Imām Rāzī skriver i sin Tafsīr al-kabīr, i sin förklaring av denna vers: ”Om tilltalet riktas till den ädle Profeten, trots att han är den siste profeten, betyder det att Allah här har beskrivit Sin ordning i fråga om folken.” Allāma Ālūsī säger i sin tafsīr Rūḥ al-maʿānī: ”Det som har hänt med varje folk har här återgetts i berättelseform. Om Muhammads umma här förstås med uttrycket Adams barn blir det ett allvarligt misstag och står i uppenbar motsättning till betydelsen. Ordet sändebud står nämligen inte i singular utan i plural: sändebud.” Den sista delen av Allāma Ālūsīs uttalande betyder att om Muhammads umma hade tilltalats här, skulle man aldrig ha kunnat säga till dem: ”Sändebud kommer någon gång att komma bland er.” Det kan nämligen inte komma på fråga att något annat sändebud än ett enda, Muhammad, skulle komma till denna umma. ”O sändebud! Ät av det rena och goda och gör goda gärningar. Jag vet sannerligen allt som ni gör.” (al-Mu’minun 51) Om denna vers inte skiljs från sitt sammanhang är den betydelse som qadianiterna ger den på intet sätt möjlig. Det sammanhang i vilket versen uppenbarades börjar i den andra rukū’ och fortsätter utan avbrott. I dessa verser berättas om alla profeter, från Nūḥ till ʿĪsā, och om deras folk. Där sägs: ”I varje land och i varje tidsålder har profeterna förmedlat samma undervisning till människorna. Deras väg var en och densamma, och Allah visade dem samma slags nåd. De vilseledda folken däremot övergav alltid Allahs väg och ägnade sig åt onda gärningar.” I detta sammanhang uppenbarades versen inte på något sätt med följande betydelse: ”O sändebud! Ni som kommer efter Muhammad, ät av det rena och goda och gör goda gärningar.” Versens betydelse är i stället att Allah gav alla profeter som kom från Nūḥ till Muhammad följande befallning: ”Ät av det rena och goda och gör goda gärningar.” Inte heller har uttolkarna någonsin förstått denna vers som att profetskapets dörr skulle öppnas efter profeten Muhammad. Om ni vill undersöka saken ytterligare och uppnå större sinnesro kan ni läsa behandlingen av detta ställe i olika tafsīrverk. Det betyder: ”Om Ibrahīm, den ädle Sändebudets son, hade levt, skulle han givetvis ha blivit profet.” Det bevis som qadianiterna hämtar även från denna hadith är felaktigt av fyra orsaker. För det första är överleveringskedjan svag i den återberättelse där detta återges som den ädle Profetens uttalande, och ingen hadithlärd har ansett denna kedja vara stark. För det andra har framstående hadithlärda, såsom al-Nawawī och Ibn ʿAbd al-Barr, bedömt hadithens innehåll som otillförlitligt. Imām al-Nawawī skriver i sitt verk Tahdhīb al-asmāʾ wa-l-lughāt: ”Det som vissa tidigare lärda har skrivit, nämligen att Ibrahīm, Muhammads son, skulle ha blivit profet om han hade levt, är inte sant. Det är ett djärvt uttalande om det fördolda och liknar att säga något utan eftertanke.” Allāma Ibn ʿAbd al-Barr skriver i verket al-Tamhīd: ”Jag vet inte vad detta är för ett påstående. I Nūḥs familj föddes ett barn som inte var profet. Om det vore nödvändigt för en profets son att bli profet, skulle alla människor i världen i dag vara profeter, eftersom alla är Nūḥs efterkommande.” För det tredje återges denna hadith i de flesta överleveringarna inte som profetens uttalande utan som följeslagarnas uttalande. De förklarade dessutom tydligt att eftersom ingen profet skulle komma efter profeten, lät Allah hans son dö. Som exempel sägs i al-Bukhārīs återberättelse: ”Ismāʿīl ibn Abī Khālid sade: Jag frågade ʿAbdullah ibn Abī Awfā, må Allah vara nöjd med honom, en av följeslagarna: ’Såg du Ibrahīm, Profetens son?’ Han svarade: ’Han dog i barndomen. Om Allah hade beslutat att sända någon profet efter profeten Muhammad, skulle Han ha låtit hans son leva. Men inget annat profetskap finns efter den ädle Sändebudet.’” Anas återberättade en tradition som i stort sett överensstämmer med denna. Han sade: ”Om han hade levt skulle han ha blivit profet. Men han levde inte vidare, eftersom er profet är den siste profeten.” (Tafsīr Rūḥ al-maʿānī, band 22, s. 3) För det fjärde: även om den återberättelse där detta uttalande tillskrivs den ädle Profeten, och som har bedömts vara svag och otillförlitlig, inte hade innehållit följeslagarnas förklaring och inte heller de hadithlärdas uttalanden, skulle den ändå inte på något sätt kunna godtas. Den enhälligt erkända principen inom hadithvetenskapen är att om innehållet i en återberättelse strider mot ett stort antal tillförlitliga hadither, kan den inte under några omständigheter godtas. Låt oss därför nu se: å ena sidan finns otaliga hadither med tillförlitliga och starka överleveringskedjor, där det tydligt har slagits fast att profetskapets dörr stängdes efter profeten Muhammad; å andra sidan finns denna enda återberättelse, som antyder möjligheten att profetskapets dörr fortfarande är öppen. När dessa två förhållanden granskas, hur skulle man då kunna förkasta de otaliga återberättelserna till förmån för denna enda återberättelse? (Tarjumān al-Qurʾān, november 1954)

Frågan om profetskapets slut

Fråga: Det råder inget tvivel om att muslimernas enhälliga trosuppfattning är att Muhammed (frid vare med honom) är Allah den Allsmäktiges siste profet. Ingen ny profet kommer efter honom. Trots detta tycker jag att vissa uttalanden av Mirza Ghulam Ahmad Qadiani och av det qadianitiska samfundet verkar goda. Till exempel ser Mirza sahib i mina ögon oskyldig ut och har ett barnsligt utseende. Kan en lögnaktig bedragare verkligen ha ett sådant ansikte? Med undantag för förutsägelsen om det himmelska äktenskapet har nästan alla hans profetior gått i uppfyllelse. Hans grupp fortsätter också att växa dag för dag, och bland dess medlemmar märks en enorm entusiasm och självuppoffring för att uppnå deras mål och genomföra deras beslut. Dessa saker har gjort mig betänksam. Jag vill att ni tydligt förklarar detta för mig, så att mitt hjärta och sinne kan bli lugna, min oro och bekymmer försvinna och skillnaden mellan sanning och lögn bli uppenbar. Svar: De omständigheter beträffande Mirza Ghulam Ahmad som har gjort er betänksam har i själva verket ingen grundläggande betydelse. En person som gör anspråk på att vara profet kan aldrig prövas på grundval av sådana saker. Även om det hade funnits starkare skäl än dessa att betrakta hans anspråk som värt att överväga, skulle de inte ha varit tillräckliga för att fästa avseende vid det. Anledningen är att profetskapet, enligt både den ädla Koranen och den ädla hadithen, är en grundläggande del av religionen. Människans tro och otro bygger alltså på detta, och på denna grund avgörs hennes framgång eller misslyckande i det kommande livet. Den som inte tror på en sann profet blir otrogen. Den som tror på en falsk profet blir också otrogen. Allah och Hans Sändebud (frid vare med honom) har aldrig lämnat en fråga av så grundläggande betydelse oklar, komplicerad eller tvetydig. Tvärtom har Allah och Sändebudet i denna fråga visat vägen på ett klart och entydigt sätt. De har redan ordnat saken så att människans religion och tro inte ska utsättas för fara och så att Allah och Hans Sändebud inte ska hållas ansvariga för hennes villfarelse. En annan viktig sak i detta sammanhang är att det aldrig under någon profets tid före profeten Muhammed (frid vare med honom) sades att profetskapets följd hade upphört och att ingen mer profet skulle komma. Det innebär att dörren för profeters ankomst då fortfarande stod öppen, och ingen hade rätt att avvisa anspråket från någon som gjorde anspråk på profetskap genom att säga att ingen mer profet skulle komma. Under den tiden brukade profeterna dessutom förutsäga ankomsten av profeter som skulle komma efter dem. De tog ed av sina följeslagare att de skulle lyda de profeter som skulle komma senare. Dessa omständigheter stärkte ytterligare uppfattningen att om någon framträdde och presenterade sig som profet, kunde man inte avvisa honom direkt utan någon som helst eftertanke. I stället brukade man noggrant granska hans förkunnelse, personlighet, gärningar och tillstånd för att försöka avgöra om han verkligen var Allahs profet eller en falsk profetians anspråkare. Men efter profeten Muhammeds (frid vare med honom) ankomst har denna situation förändrats fullständigt. Det hela inskränker sig inte bara till att Muhammed (frid vare med honom) inte förutsade någon profets ankomst efter honom och inte heller tog någon trohetsed från samfundet till någon sådan profet. Tvärtom har Koranen förklarat att Muhammed (frid vare med honom) är den siste profeten, och han har i inte bara en eller två utan otaliga, korrekta och tillförlitliga hadither, med klart och entydigt språk, meddelat att profetskapets dörr har stängts efter honom och att ingen profet längre kommer. Den som nu träder fram med anspråk på profetskap är en Dajjal. Frågan är: Är frågan om människornas islam och otro, enligt Allah och Hans profet, inte känslig och viktig i vår tid? Var det endast de troende som levde efter Allahs Sändebud (frid vare med honom) som hade rätt att skyddas från otrons frestelse? Var det därför endast för deras skull som Allah och Hans sändebud såg till att på ett entydigt sätt meddela att profetskapets dörr fortfarande stod öppen och att profeternas ankomst skulle fortsätta? Men har de nu med full vetskap kastat oss in i denna fara? Å ena sidan skulle det då finnas möjlighet att en profet kommer, och genom att tro eller inte tro på honom kan vi bli troende eller otrogna. Å andra sidan har Allah och Hans Sändebud inte bara underlåtit att informera oss om en profets ankomst, utan de har dessutom fortsatt att säga sådant att vi tror att profetskapets dörr har stängts och därför inte kan tro på den som gör anspråk på profetskap. Säger ert förnuft verkligen att Allah och Hans Sändebud (frid vare med honom) skulle kunna bedra oss på detta sätt? Qadianierna får tolka uttrycket ”Khataman Nabiyyin” hur de vill. Men åtminstone kan de inte förneka att det också kan betyda att profetskapets följd har avslutats, och av hundra miljoner lärda och vanliga människor i samfundet tolkar nittio­nio miljoner niohundranittionio tusen niohundranittionio detta ord på det sättet. Frågan är: Borde Allah, i en så känslig fråga som profetskapet, på vilken muslimernas tro och otro beror, ha använt ett sådant språk att hela Muhammeds samfund, med undantag för en liten grupp qadianier, har förstått det som att ingen mer profet skulle komma? Profeten Muhammeds (frid vare med honom) uttalanden lämnar dessutom inget utrymme för någon annan tolkning i denna fråga. I dessa uttalanden har det entydigt klargjorts att ingen profet kommer efter honom. Frågan är: Hade Allahs profet någon sådan fiendskap mot oss att en profet skulle komma efter honom, medan han tvärtom lämnade oss instruktionen att inte tro på honom, så att vi skulle bli otrogna och hamna i helvetet? Under sådana omständigheter, hur attraktivt en person än ser ut, även om hundra procent av hans förutsägelser skulle visa sig vara sanna och trots hans tusentals meriter, betraktar vi inte hans anspråk på profetskap som värt att överväga. Det skulle nämligen endast vara värt att överväga om det fanns en möjlighet att en profet kunde komma. Så snart vi hör någon göra anspråk på profetskap kommer vi med full visshet att kalla honom lögnare och inte fästa någon som helst vikt vid hans argument och bevis till stöd för profetskapet. Om detta är otro, kommer ansvaret för det inte att vila på oss. På uppståndelsens dag har vi nämligen Koranen och Allahs Sändebuds hadither att åberopa inför Allah. [Se till exempel den ädle Profetens uttalande där han liknade profetskapets följd vid en byggnad. Han beskrev varje profet som en tegelsten i denna byggnad. Till slut sade han: ”Det fanns bara plats för en enda tegelsten kvar i byggnaden, och den sista tegelstenen är jag.”] (Tarjuman al-Qur’an, december 1959.) För att lära er mer om profetskapets slut, läs våra publicerade verk: 1. Tillägget till sura al-Ahzab (Tafhim al-Qur’an, band 12) 2. Sira av världarnas ledare – Sayyid Abul A’la Maududi 3. Profetskapets slut – Sayyid Abul A’la Maududi Slut