Bland alla de villfarelser som har uppstått mot islam i vår tid är anspråket på ett nytt profetskap det mest allvarliga. Detta anspråk på ett nytt profetskap håller på att orsaka en enorm villfarelse bland den muslimska nationen. Vanligen har denna villfarelse kunnat uppstå och utvecklas därför att muslimerna saknar en fullständig och korrekt förståelse av religionen. Vi är övertygade om att denna villfarelse inte på något sätt skulle ha kunnat uppstå och utvecklas under det tjugonde århundradet, om muslimerna inte hade varit okunniga om religionen och hade förstått profetskapets slut på ett gott sätt.

Det rätta sättet att utrota denna villfarelse är att upplysa och informera folket om betydelsen och vikten av tron på profetskapets slut. Det finns ingen annan väg, och det kan inte heller finnas någon. De tvivel som väcks i muslimernas sinnen i denna fråga måste bemötas med en logisk och saklig granskning samt tillfredsställande svar.

Den framstående islamiske tänkaren i den moderna världen, Allama Sayyid Abul A’la Maududi, skrev år 1962 en skrift med titeln ”Profetskapets slut”. Strax efter det att den hade publicerats på urdu lades en bengalisk översättning av den ovan nämnda boken fram för läsarna. På mycket kort tid tog boken slut. På grund av läsekretsens upprepade önskemål kunde bokens andra upplaga, år 1967, och tredje upplaga, år 1977, inte presenteras för läsekretsen, men även denna upplaga tog snart slut. Efter att ha övervunnit olika hinder och svårigheter presenteras nu dess fjärde upplaga för läsekretsen. Om de lärda genom denna skrift får ens den minsta hjälp i arbetet med att motverka de vilseledande läror som skapas i det muslimska samfundet om profetskapets slut, kommer vi att anse vårt arbete vara mödan värt.

-Utgivaren

Den siste profeten

(Arabiska **********)

”Muhammad är inte far till någon av era män. Han är däremot Allahs sändebud och den siste profeten. Och Allah har kunskap om allt.”

Denna vers har citerats i sura al-Ahzabs femte rukūʿ. I denna rukūʿ besvarar Allah den Allsmäktige de otrogna och hycklarna som hade inlett en falsk kampanj mot Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och hans äktenskap med den vördnadsvärda Zaynab, må Allah vara nöjd med henne. Deras påstående var följande: Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, var hustru till den vördnadsvärde Zayd, må Allah vara nöjd med honom, som var den vördnadsvärde Muhammads, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, adopterade son. Med andra ord var hon Allahs sändebuds svärdotter. Efter att Zayd hade skilt sig från henne hade alltså Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gift sig med sin svärdotter. Som svar på detta säger Allah den Allsmäktige i den ovan nämnda surans vers 37: Detta äktenskap ingicks på min befallning och därför att det inte är någon synd för muslimer att gifta sig med sin adoptivsons frånskilda hustru. Därefter säger Han i verserna 38 och 39: Ingen kraft kan hindra profeten från att utföra det som Allah har ålagt honom. Profeternas uppgift är inte att frukta människor utan att frukta Allah. När det gäller profeterna är Allahs hävdvunna ordning sådan att de alltid, utan att bry sig om någon, framför Allahs budskap till världen och följer Hans befallningar med orubblig övertygelse. Omedelbart därefter lade Han fram den diskuterade versen. Denna vers har undanröjt alla motståndarnas frågor och ryckt upp deras falska propaganda med rötterna.

Deras första fråga lyder: Ni har gift er med er egen svärdotter. Ändå säger även er egen sharia att en sons hustru är förbjuden för fadern. Som svar sades: ”Muhammad är inte far till någon av era män.” Med andra ord: Var den person vars frånskilda hustru han gifte sig med Muhammads (s.a.w.) son? Ni vet alla att Muhammad (s.a.w.) inte har någon son.

Deras andra fråga lyder: Även om man medger att en adoptivson inte är ens biologiska son, kan man säga att det kan vara tillåtet att gifta sig med hans frånskilda hustru; men varför måste man nödvändigtvis gifta sig med henne, och var finns behovet? Som svar sades: ”Men han är Allahs sändebud.” Det vill säga: Det är Sändebudets skyldighet att undanröja all motvilja och partiskhet mot något som, genom era seder och bruk, utan grund har gjorts förbjudet, och att göra dess tillåtlighet självklar och utan tvivel. [De som förnekar ”Khatam an-nabiyyin” frågar här: I vilken hadith nämns denna fråga från de otrogna och hycklarna? Men denna fråga är i själva verket ett resultat av deras okunnighet om Koranen. På många ställen i den ädla Koranen har Allah besvarat motståndarnas frågor utan att återge dem, och redan av svaret framgår spontant vilken fråga som besvaras. Så är det även här. Även här anger svaret självt frågans innehåll. Att den andra meningen börjar med ordet ”men” efter den första meningen visar att frågeställaren, även efter att en av hans invändningar hade besvarats i den första meningen, fortfarande hade en annan fråga kvar. Den besvaras i den andra meningen. De hade redan fått svar på sin fråga om att Muhammad (s.) hade gift sig med sin svärdotter genom den första meningen. Därefter frågade de: Vilket behov fanns det av att göra detta? Som svar sades: ”Men han är Allahs sändebud och den siste profeten.” Med andra ord kan man säga att det är som när någon säger: ”Zayd reste sig inte, men Bakr reste sig.” Det betyder att frågeställaren, efter att ha fått svar på en fråga genom orden ”Zayd reste sig inte”, fortfarande hade en fråga kvar: Om Zayd inte reste sig, vem reste sig då? Som svar på den frågan sades meningen: ”Men Bakr reste sig.”]

För att ytterligare betona detta säger Han: ”och den siste profeten.” Det vill säga: Om någon lagstiftande eller samhällsreformerande bestämmelse inte hade införts under hans tid, skulle efter honom inte ens någon profet, än mindre något sändebud, komma för att slutföra denna uppgift. Därför har behovet av att avskaffa den förislamiska tidens seder och bruk uppstått just nu, och han kommer själv att slutföra denna uppgift.

Därefter säger Han med ännu större eftertryck: ”och Allah har kunskap om allt.” Det vill säga: Endast Allah vet varför det just nu behövs att, genom Muhammads, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hjälp, avskaffa denna dåliga sed och vilken skada det skulle medföra att inte göra det. Han vet att ingen annan profet kommer från Honom. Om denna dåliga sed därför inte avskaffas genom den siste profetens hjälp, kommer ingen andra person därefter som kan utrota den; om han ville göra det, skulle den för alltid utrotas bland muslimerna över hela världen. Även om reformatorer senare skulle utrota den, skulle ingen av deras insatser ha en sådan evig och universell auktoritet bakom sig att människor i varje land och varje tidsålder skulle vara skyldiga att följa dem. Inte heller skulle någon av dem anses vara så ren och helig att all avsky, tvekan och tvivel i människors hjärtan beträffande en handling på ett ögonblick skulle försvinna enbart därför att den var hans sunna.

Koranens avgörande utifrån det omgivande sammanhanget

I vår tid har en grupp skapat villfarelsen kring ett nytt profetskap. De tolkar uttrycket ”Khatam an-nabiyyin” som ”profeternas sigill”. De vill påstå att många fler profeter kommer att träda fram i världen efter att Allahs sändebud (s.a.w.) har försett dem med sitt sigill. Med andra ord: så länge någons profetskap inte har beseglats av Allahs sändebud kan han inte vara profet.

Men om man bedömer versen som innehåller uttrycket ”Khatam an-nabiyyin” genom att placera den händelsekedja där den återges i dess särskilda sammanhang, finns det ingen möjlighet att dra denna betydelse. Dessutom försvinner behovet av att använda uttrycket i detta sammanhang när man antar denna betydelse, och den kommer att stå i strid med talets egentliga syfte. Är det inte fullständigt irrelevant och malplacerat att man, medan man besvarar de påstådda invändningarna mot Zaynabs äktenskap och de olika tvivel och misstankar som uppstod därav, plötsligt mitt i detta skulle säga: ”Muhammad (s.a.w.) är profeternas sigill.” Det vill säga: Alla profeter som kommer i framtiden kommer att vara beseglade av honom. Att detta påstående plötsligt dyker upp mitt i den föregående och efterföljande händelsekedjan är inte bara irrelevant; det försvagar också det argument som framfördes som svar på invändarna. Under sådana omständigheter skulle invändarna ha fått ett utmärkt tillfälle och lätt kunnat säga: ”Det hade varit bättre om ni inte hade genomfört denna handling under er livstid; då hade ingen fara hotat. Om det nu verkligen är så nödvändigt att avskaffa denna dåliga sed, kommer de profeter som träder fram efter er och beseglas av er att genomföra denna handling.”

Den nämnda gruppen har också gett uttrycket en annan förvrängd betydelse: ”Khatam an-nabiyyin” betyder ”Afdal an-nabiyyin”, det vill säga ”profeternas främste”. Med andra ord är profetskapets dörr fortfarande öppen, men profetskapet nådde sin fullkomlighet genom Allahs sändebud. Även när man antar denna betydelse kan man emellertid inte undgå att den tidigare nämnda villfarelsen återkommer. Inte heller denna betydelse har något samband med det omgivande sammanhanget. Tvärtom innebär den en helt motsatt betydelse i förhållande till händelsekedjan före och efter. De otrogna och hycklarna skulle kunna säga: ”Ärade herre, även om den som kommer efter er har lägre rang än ni, kommer ju en annan profet efter er; låt då honom utföra denna handling. Vilken rimlighet finns det egentligen i att just ni måste avskaffa denna dåliga sed?”

Lexikalisk betydelse

Med hänsyn till sambandet med de föregående och efterföljande händelserna kan det därför utan tvivel sägas att uttrycket Khatimun Nabiyyin här innebär ett tillkännagivande av profetskapets kedjas avslutning. Det vill säga att ingen profet kommer efter Rasulullah (s). Men detta är inte bara den enda sanningen med hänsyn till det föregående och efterföljande sammanhanget; det är också den enda sanningen enligt den lexikaliska betydelsen. Enligt arabiska ordböcker och språkbruk betyder ordet khatm att försegla, stänga, nå fram till slutet samt att slutföra ett arbete och befrias från ansvaret för det.

Khatamal amal betyder faraga minal amal, det vill säga: du har avslutat arbetet. Khatamal inayaa betyder att han har stängt kärlets öppning och förseglat den, så att inget kan komma ut ur det och inget utifrån kan komma in i det.

Khatamal kitab betyder att han har stängt brevet och förseglat det, så att brevet bevaras.

Khatama alal qalb betyder att han har satt ett sigill på hjärtat. Därefter kan han inte längre förstå något utifrån, och ingen beständig tanke inom honom kan komma ut.

Khitamul kulli mashrub betyder den smak som förnimms efter att man har druckit en dryck.

Khatimatu kulli shay’in aqibatuhu wa akhiratuhu, det vill säga: varje saks khatima är dess följd och slut.

Khatamash-shay’a balagha akhirahu, det vill säga: att avsluta något innebär att det har nått sitt slut. Det är i denna betydelse uttrycket khatm av Koranen används, och på grundval av denna betydelse kallas den sista versen i varje sura för khawatim.

Khatim al-qawm akheruhum (arabisk text *********) betyder alltså att Khatim al-qawm är den sista personen i folket (se Lisān al-ʿArab, Qāmūs och Aqrab al-Mawārid). [Här har jag nämnt endast tre ordböcker. Men varför just dessa tre? Slå upp vilken tillförlitlig arabisk ordbok som helst, så finner ni där den ovan nämnda förklaringen av ordet ”khatm”. Men de som förnekar Khatm-e Nubuwwat har helt förbisett en lexikal betydelse för att försöka bryta sig in i Guds religions skyddade boning. De vill hävda att när en person kallas ”Khatam al-Shuʿarā”, ”Khatam al-Fuqahā” eller ”Khatam al-Mufassirīn”, innebär detta inte att ingen poet, rättslärd eller uttolkare föddes efter den person som tilldelats denna titel. I stället skulle betydelsen vara att fulländningen inom den ovan nämnda vetenskapen eller konstarten nådde sin avslutning hos denna person. Eller också skulle den lexikala betydelsen av khatm aldrig bli ”fulländad” eller ”den främste” genom att en sådan titel används för att framhäva något ytterst starkt, och användningen av ”den siste” skulle inte anses felaktig.

Endast en person som är okunnig om grammatikens regler kan säga något sådant. Inget språk har regeln att om ett ord ibland används i en avlägset besläktad betydelse i stället för sin ursprungliga betydelse, så blir den betydelsen den egentliga och användningen av ordet i dess ursprungliga lexikala betydelse förbjuds. När ni inför en arab säger:

(Jāʾa khātam al-qawm) – då kommer han aldrig att tro att den främste eller mest fulländade personen i stammen har kommit. I stället kommer han att förstå att alla i stammen har kommit, ända till den sista personen.

Det är därför alla lexikografer och uttolkare enhälligt har förstått uttrycket ”Khātim al-Nabiyyīn” som ākhir al-nabiyyīn, det vill säga den siste av profeterna. Enligt arabiska ordböcker och språkbruk betyder ”khātim” inte den stämpel på ett brev som sätts dit innan brevet postas, utan den sigillstämpel som sätts på kuvertets förslutning i syfte att inget inifrån ska kunna komma ut och inget utifrån ska kunna komma in.

Guds Sändebuds uttalanden

Den betydelse som ordet får utifrån sammanhanget och dess lexikala innebörd stöds också av olika förklaringar från Guds Sändebud (ﷺ). Som exempel nämner jag här några hadither:

(Arabiska *********)

(1) Guds Sändebud (ﷺ) sade: Israels barn leddes av Guds sändebud. När en profet dog, efterträdde en annan profet honom. Men efter mig kommer ingen profet; endast kalifer kommer att finnas.

(Arabiska *********)

(2) Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: Mitt förhållande till de tidigare profeterna är som en man som byggde en byggnad och gjorde den mycket vacker och praktfull. Men i ett av dess hörn saknades platsen för en tegelsten. Människor gick runt byggnaden, förundrades över dess skönhet och sade: ”Varför har man inte lagt en tegelsten på denna plats?” Därför är jag denna tegelsten, och jag är den siste profeten. (Det vill säga: efter min ankomst har profetskapets byggnad blivit fullbordad; nu finns det ingen lucka i den som skulle behöva fyllas genom att ännu en profet kommer.)

Fyra hadither av detta slag har återgetts i Sahih Muslim, i Kitab al-Fada’il, kapitlet om de sista profeterna. I den sista hadithen har dessutom följande del lagts till: (arabiska *********) ”Därefter kom jag, och jag avslutade profeternas kedja.”

Hadithen har återgetts med samma ordalydelse i Tirmidhi, i Kitab al-Manaqib, kapitlet om Profetens förtjänster, samt i Kitab al-Adab, kapitlet om liknelser.

Hadithen har återgetts i Musnad Abu Dawud al-Tayalisi genom den berättarkedja där Jabir ibn Abdullah är berättare, och dess avslutande del lyder: (arabiska *********) ”Genom mig har profeternas kedja avslutats.”

I Musnad Ahmad har hadither av detta slag, med mindre variationer i ordalydelsen, återgetts från Ubai ibn Ka’b, Abu Sa’id al-Khudri och Abu Huraira (må Allah vara nöjd med dem).

(Arabiska *********)

(3) Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”Jag har fått företräde framför de andra profeterna i sex avseenden: (1) Jag har fått förmågan att uttala kortfattade ord med fullständig innebörd. (2) Jag har fått hjälp genom styrka och auktoritet. (3) Krigsbyte har gjorts tillåtet för mig. (4) Jordens mark har gjorts till en moské för mig (det vill säga att bönen enligt min sharia inte endast får förrättas på särskilda gudstjänstplatser, utan på varje plats i världen), och jord har gjorts till ett medel för rening (det vill säga att rening inte endast kan uppnås med vatten; med hjälp av jord kan man också utföra tayammum och därmed fullgöra motsvarigheten till tvagning och helkroppstvagning). (5) Jag har sänts som sändebud till hela världen, och (6) genom mig har profeternas kedja avslutats.”

(4) Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”Sändebudskapets och profetskapets kedja har avslutats. Ingen sändebud eller profet kommer efter mig.”

(Arabiska *********)

(5) Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”Jag är Muhammad. Jag är Ahmad. Jag är den som utplånar; genom min hjälp ska otro utplånas. Jag är den som samlar; efter mig ska människorna samlas på uppståndelsens fält (det vill säga, efter mig återstår endast Domedagen). Jag är den siste som kommer (och den siste som kommer är den efter vilken ingen profet kommer).”

(Arabiska *********)

Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”Allah har sannerligen aldrig sänt någon profet som inte varnade sitt folk för Dajjal. (Men han trädde inte fram under deras tid.) Nu är jag den siste profeten och ni är det sista folket. Dajjal kommer utan tvekan att träda fram bland er.”

(Arabiska *********)

(7) Abd ar-Rahman ibn Jubayr sade: Jag hörde Abdullah ibn Umar ibn As säga att Allahs sändebud (frid vare med honom) en dag kom ut ur sitt hus och trädde in bland oss. Han kom på ett sådant sätt som om han tog avsked av oss. Tre gånger sade han: ”Jag är den ummī-profeten Muhammad.” Därefter sade han: ”Det finns ingen profet efter mig.”

(Arabiska *********)

(8) Guds Sändebud (frid över honom) sade: ”Det finns inget profetskap efter mig. Det finns endast utsagor som förkunnar goda nyheter.” Man frågade: ”O Guds Sändebud, vad är dessa utsagor som förkunnar goda nyheter?” Han svarade: ”En god dröm.” Eller så sade han: ”En välsignad dröm.” (Det vill säga: det finns inte längre någon möjlighet att uppenbarelse från Gud ska sändas ned. Som mest kan man säga att om den Allsmäktige Gud skulle ge någon ett tecken, så skulle det endast ske genom en god dröm.)

(Arabiska *********)

(9) Guds Sändebud (frid över honom) sade: ”Om det hade funnits någon profet efter mig, skulle Umar ibn Khattab ha fått denna lycka.”

(Arabiska *********)

(10) Guds Sändebud (frid över honom) sade till Ali (må Gud vara nöjd med honom): ”Din ställning i förhållande till mig är som Haruns ställning i förhållande till Musa. Men det finns ingen profet efter mig.”

Bukhari och Muslim har också återberättat denna hadith i samband med berättelsen om slaget vid Tabuk. I Musnad Ahmad har två hadither med detta innehåll återberättats från Sa’d ibn Abi Waqqas. Den ena berättelsens avslutning lyder: (Arabiska *********) ”Men det finns inget profetskap efter mig.” Av de utförliga berättelser som Abu Dawud al-Tayalisi, imam Ahmad och Muhammad Ishaq har återgett i detta ämne framgår det att Guds Sändebud (frid över honom), innan han gav sig av till slaget vid Tabuk, beslöt att lämna Ali (må Gud vara nöjd med honom) kvar för att vakta och förvalta Medina. Med anledning av detta började hycklarna säga olika saker. Ali (må Gud vara nöjd med honom) sade till Guds Sändebud (frid över honom): ”O Guds Sändebud, lämnar du mig bland barnen och kvinnorna?” Guds Sändebud (frid över honom) tröstade honom och sade: ”Din ställning i förhållande till mig är som Haruns ställning i förhållande till Musa. Det vill säga: liksom Musa, när han begav sig till berget Tur, lämnade Harun kvar för att ta hand om Israels barn, lämnar jag dig kvar för att vakta Medina. Men samtidigt uppstod hos Guds Sändebud en oro för att denna jämförelse med Harun senare kanske kunde ge upphov till någon fitna. Därför klargjorde han genast saken genom att säga: ”Ingen kommer att vara profet efter mig.”

(Arabiska *********)

(11) Hadhrat Thawban har återberättat att Guds Sändebud (frid över honom) sade: ”Saken är den att det bland min umma kommer att finnas trettio lögnare. Var och en av dem kommer att göra anspråk på att vara profet. Men det finns ingen profet efter mig.”

Abu Dawud har återberättat ännu en hadith med detta innehåll i ”Kitab al-Malahim”, från Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom). Tirmidhi har också återberättat dessa två hadither från Hazrat Thawban och Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom). Den andra återberättelsen lyder:

(Arabiska *********)

Det vill säga, så många som trettio bedragare kommer att träda fram. Var och en av dem kommer att hävda att han är Allahs sändebud.

(12) Allahs sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: Bland de Israels barn som levde före oss fanns många som fick ta emot gudomligt tal, trots att de inte var profeter. Om det finns någon sådan bland min ummah, så är det Umar.

I den hadith med detta innehåll som återberättas i Muslim används ordet (****) i stället för (****). Men orden mukallim och muhaddith är synonyma. Det vill säga: en person som Allah den Allsmäktige har talat till, eller med vilken Han har talat bakom en förlåt. Därav framgår att om någon i denna ummah, utöver profetskapet, skulle få lyckan att tala med Allah, så skulle det endast vara Hazrat Umar.

(Arabiska *********)

(13) Allahs sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: Det finns ingen profet efter mig, och det finns ingen ummah efter min ummah (det vill säga ingen framtida profets ummah).

(Arabiska *********)

(14) Allahs Sändebud (s) sade: Jag är den siste profeten och min moské (det vill säga Profetens moské) är den sista moskén. [De som förnekar profetskapets slut hävdar utifrån denna hadith att precis som Allahs Sändebud (s) kallade sin moské den sista moskén, trots att den inte är den sista moskén – otaliga moskéer har byggts i världen även efter den – så sade han också att han var den siste profeten. Detta skulle innebära att profeter kommer även efter honom. Naturligtvis är han den siste profeten i fråga om företräde, och hans moské är den sista moskén. Men i själva verket visar en sådan förvrängd tolkning att dessa människor har förlorat förmågan att förstå innebörden i Allahs och Sändebudets ord. Om man på det ställe i Sahih Muslim där denna hadith återges beaktar alla hadither i detta ämne, blir det tydligt i vilken bemärkelse Allahs Sändebud (s) kallade sin moské den sista moskén. I de berättelser som imam Muslim återger från Hazrat Abu Hurayra (ra), Hazrat Abdullah ibn Umar (ra) och Hazrat Maymuna (ra) sägs att det i världen endast finns tre moskéer som gör anspråk på företräde framför de vanliga moskéerna. Bön som förrättas där ger tusen gånger större belöning än bön i andra moskéer, och därför är det endast tillåtet att resa till dessa tre moskéer för att förrätta bön. Bland världens övriga moskéer är det inte tillåtet att resa särskilt till en av dem för att förrätta bön och lämna alla andra moskéer åt sidan. Den första av dessa är al-Masjid al-Haram. Hazrat Ibrahim (a) byggde den. Den andra är al-Masjid al-Aqsa. Hazrat Sulayman (a) byggde den, och den tredje är Profetens moské i den välsignade staden Medina. Den byggdes av Allahs Sändebud (s). Innebörden i Allahs Sändebuds (s) uttalande är att eftersom ingen profet kommer efter mig, kommer ingen fjärde sådan moské att byggas i världen efter min moské, där belöningen för bön skulle vara större än i andra moskéer och dit det skulle vara tillåtet att resa för att förrätta bön.]

Många sahaba återberättade dessa hadither från Allahs Sändebud (s), och många hadithlärda återgav dem med mycket starka och tillförlitliga isnad. När man studerar dem blir det tydligt att Allahs Sändebud (s), genom att i olika situationer använda olika uttryck på olika sätt, klargjorde att han var den siste profeten. Ingen profet kommer efter honom. Profetskapets kedja har förseglats genom honom, och den som efter honom gör anspråk på att vara sändebud eller profet kommer att vara en Dajjal och en lögnare. Vilken starkare, tillförlitligare och mer beviskraftig förklaring av Koranens uttryck ”Khatam an-Nabiyyin” kan finnas än denna? Allahs Sändebuds ord är här den yttersta auktoriteten och beviset. När de dessutom förklarar en vers i Koranen blir de ett ännu starkare bevis. Frågan är nu: vem har förstått Koranen bättre än Muhammad (s), och vem har större rätt än han att förklara den? Finns det någon som kan ange en annan innebörd av profetskapets slut, och skulle vi vara beredda att ens överväga den, än mindre acceptera den?

Sahabernas ijma

Efter Koranen och sunna är sahaba-e-kirams ijma, eller enighet, den tredje viktiga frågan. Alla tillförlitliga historiska berättelser visar att sahaba-e-kiram omedelbart efter Allahs Sändebuds (s) bortgång gemensamt kämpade mot alla som gjorde anspråk på profetskap och alla som erkände deras profetskap. I detta avseende är fallet med Musaylima al-Kadhdhab särskilt anmärkningsvärt. Han förnekade inte Allahs Sändebuds (s) profetskap; tvärtom hävdade han att även han hade gjorts till delägare i Allahs Sändebuds profetskap. De ursprungliga orden i det brev som han skickade till honom före Allahs Sändebuds bortgång var följande:

”Det vill säga: Från Allahs sändebud Musaylima till Allahs sändebud Muhammad. Frid vare med dig. Du ska veta att även jag har gjorts delaktig med dig i profetskapets uppgift.”

Trots att han på detta tydliga sätt erkände Muhammads (s) sändebudskap förklarades han vara utanför islam, och man kämpade mot honom. Historien visar också att Banu Hanifa i uppriktighet trodde på honom. De hade emellertid fallit i villfarelsen att Muhammad (s) själv hade gjort honom delaktig i sin profetskapsgärning. Dessutom hade en person från den välsignade staden Medina fått undervisning i Koranen och, när han kom till Banu Hanifa, framställde han Koranens verser som verser som hade uppenbarats för Musaylima.

(Arabiska *********)

Trots detta erkände sahaba-e-kiram honom inte som muslim utan kämpade mot honom. [De som inte tror på profetskapets slut citerar, i strid med Profetens (s) hadith, följande påstådda uttalande av Hazrat Aisha (ra): ”Säg att han verkligen är profeternas sigill, men säg inte att det inte finns någon profet efter honom.” För det första är det oförsynt att citera Hazrat Aisha (ra) för att förneka Profetens (s) tydliga befallning. Dessutom är det ovan nämnda påstådda uttalandet av Hazrat Aisha (ra) inte alls tillförlitligt. Det nämns inte i någon auktoritativ bok om hadithvetenskap. Ingen berömd hadithsamlare har nedtecknat eller nämnt denna hadith.]

Den ovan nämnda hadithen har hämtats från tafsirverket med namnet ”Dar-i Manhur” och den obskyra hadithsamlingen ”Takmila Majma-ul-Bihar”; men ingenting är känt om dess ursprung eller tillförlitlighet. Att hänvisa till Hazrat Aishas (ra) uttalande för att förneka en hadith som Rasul (s) har återberättat, eller som har återberättats av berömda hadithberättare med mycket tillförlitliga överleveringskedjor, är inget annat än yttersta fräckhet.] Därefter finns det ingen möjlighet att påstå att följeslagarna inte förklarade krig mot honom för att han hade lämnat islam, utan att kriget mot honom förklarades endast därför att han hade gjort uppror. Enligt islamisk rätt får upproriska muslimer visserligen bekämpas, men deras krigsfångar får inte göras till slavar. Inte bara muslimer, utan även en dhimmi (icke-muslim), får inte göras till slav efter gripandet om han gör uppror. Men under kriget mot Musaylima och hans anhängare förklarade Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (ra) att deras flickor och minderåriga pojkar skulle göras till slavar, och efter gripandet visade det sig att de verkligen hade gjorts till slavar. Hazrat Ali (ra) blev ägare till en av deras kvinnliga krigsfångar. Sonen som föddes av denna krigsfånge var Muhammad ibn al-Hanafiyya, som senare blev en allmänt känd person i islams historia.

(Arabiska *********) Av detta blir det tydligt att det brott för vilket de ädla följeslagarna förklarade krig mot honom inte var ett upprorsbrott, utan att brottet bestod i att en person gjorde anspråk på profetskap efter Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och att andra människor trodde på hans profetskap. Denna åtgärd vidtogs omedelbart efter Rasulullahs bortgång. Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (ra) ledde den, och hela gruppen av följeslagare gick samfällt fram under hans ledning för att utföra detta. Kan det finnas ett tydligare exempel på följeslagarnas ijma?

De lärdas ijma

Efter följeslagarnas ijma är de lärdas ijma under tiden efter följeslagarna det fjärde stadiets starkaste bevis inom sharia. Ser man på saken ur detta perspektiv finner man att de lärda i varje epok, från det första hijri-århundradet fram till idag, och i alla delar av hela den muslimska världen alltid har varit eniga om att

”Ingen person kan bli profet efter Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Och den som efter honom gör anspråk på profetskap, liksom den som accepterar detta falska anspråk, är en kafir och har ingen plats inom islams millat.”

Jag lägger fram några bevis i denna fråga:

(1) Under Imam Abu Hanifas tid (80–150 hijri) gjorde en person anspråk på profetskap och sade: ”Ge mig en möjlighet, så ska jag lägga fram ett tecken på profetskap.”

När imam sahib hörde detta sade han: Den som begär något tecken på profetskap av honom blir också kafir. Rasulullah (s) har nämligen sagt: (******) Det finns ingen profet efter mig.

(Arabiska *********)

(2) Allama Ibn Jarir al-Tabari (224–310 AH) skriver, när han kommenterar versen i sin berömda korantolkning (på arabiska ******):

(Arabiska *******)

Det vill säga: ”Han som har avslutat profetskapet och satt sitt sigill på det; dess dörr kommer inte att öppnas för någon annan fram till uppståndelsens dag.” (Tafsir Ibn Jarir, tjugoandra delen, s. 12)

(3) Allama Ibn Hazm al-Andalusi (384–456 AH) skriver: Profetskapets uppenbarelsekedja har utan tvekan avslutats efter Allahs Sändebud (s). Beviset för detta är att uppenbarelsen endast kommer till en profet, och den Allsmäktige Allah har sagt: ”Muhammad är inte far till någon av era män, men han är Allahs Sändebud och den siste profeten.” (Al-Muhalla, första delen, s. 26).

(4) Imam al-Ghazali (450–505 AH) säger: ”Hela det muslimska samfundet har enhälligt förstått denna mening så, att Allahs Sändebud (s) tydligt har förklarat att ingen annan sändebud eller profet kommer efter honom, och här finns ingen möjlighet att ge den en särskild innebörd eller att förvränga och tänja på formuleringen för att få fram en annan betydelse. Den som därefter genom att tänja och förvränga den skulle anta en annan betydelse, kommer alltså att framföra något absurt och rent fantasifullt, och det finns inget hinder mot att på grundval av hans uttalande utfärda en fatwa om att han är otrogen. För den vers i Koranen om vilken hela det muslimska samfundet enhälligt anser att ingen annan betydelse kan antas och att ingen annan innebörd kan pressas fram ur den genom att tänja på den, har han därmed förnekat.” (Al-Iqtisad fi al-I’tiqad, s. 113)

(5) Muhyi al-Sunna al-Baghawi (avliden 510 AH) skriver i sin korantolkning Ma’alim al-Tanzil: Genom Allahs Sändebud (s) har Allah avslutat profetskapets kedja. Därför är han den siste profeten, och Ibn Abbas säger att Allah genom denna vers har fastslagit att det inte finns någon profet efter Muhammad (s). (Tredje delen, s. 158)

(6) Allama al-Zamakhshari (467–538 AH) skriver i korantolkningen al-Kashshaf: Om ni säger: Hur kan Allahs Sändebud (s) vara den siste profeten, eftersom Jesus (a.s.) kommer att stiga ned i den yttersta tiden? Då svarar jag att innebörden av att Allahs Sändebud är den siste profeten är att ingen efter honom kommer att utses till profet. Jesus (a.s.) utsågs till profet före Allahs Sändebud (s). Efter sin nedstigning kommer han att följa Allahs Sändebud och be vänd mot hans qibla. Det vill säga, han kommer att ingå i Allahs Sändebuds samfund. (Andra delen, s. 115)

(7) Qadi Iyad (död 544 AH) har skrivit: Den som själv gör anspråk på profetskap, eller anser det vara tillåtet att vem som helst genom egna ansträngningar kan uppnå profetskap och åtminstone genom andlig rening upphöjas till profeternas nivå (såsom vissa filosofer och vilseledda sufier anser), och likaså den som inte gör anspråk på profetskap men påstår att uppenbarelse kommer till honom – alla sådana människor är kafirer, och de förnekar Allahs Sändebuds profetskap. Detta eftersom han har meddelat att han är den siste profeten och att ingen profet kommer efter honom, och han har förmedlat från Allah den Allsmäktige att Han har avslutat profetskapet och sänt honom till hela mänskligheten. Hela det muslimska samfundet är enigt om att uttryckets bokstavliga betydelse ska godtas här, och är enigt om att uttryckets bokstavliga betydelse ska godtas här; det finns ingen möjlighet att anta någon annan betydelse. Därför råder det, enligt Koranen, haditherna och ijma, inget tvivel om att de nämnda grupperna är kafirer. (Al-Shifa, andra delen, s. 270–271)

(8) Allama Shahristani (död 548 AH) har skrivit i sin berömda bok Al-Milal wa al-Nihal: Och den som säger att en profet kommer efter Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid (förutom Jesus, frid vare med honom), kan inte ha någon meningsskiljaktighet med någon annan person om att han är kafir. (Tredje delen, s. 249)

(9) Imam Razi (543–606 AH) säger i sin Tafsir al-Kabir, i samband med förklaringen av uttrycket ”Khatim al-Nabiyyin”: I denna formulering används uttrycket Khatim al-Nabiyyin av följande skäl: Om en profet efter vilken en annan profet ska komma lämnar någon brist i fråga om råd och förklaringen av föreskrifter, kan den profet som kommer efter honom fullborda den. Men den efter vilken ingen annan profet kommer visar mycket stor kärlek till sitt ummah och ger dem tydlig vägledning. Detta eftersom hans liknelse är som en far som vet att hans son efter hans död inte kommer att ha någon annan vårdnadshavare eller beskyddare. (Sjätte delen, s. 581)

(10) Allama Baydawi (död 685 AH) har skrivit i sin Tafsir Anwar al-Tanzil: Det vill säga, han är den siste profeten. Han har avslutat profeternas kedja. Eller: genom honom har profeternas kedja förseglats. Att Jesus, frid vare med honom, kommer att stiga ned efter honom innebär inte någon brist i att profetskapet har avslutats, eftersom han kommer att stiga ned inom Allahs Sändebuds religion. (Fjärde delen, s. 164)

(11) Allama Hafiz al-Din Nasafi (död 810 AH) har skrivit i sin Tafsir Madarik al-Tanzil: Och Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, är Khatim al-Nabiyyin. Det vill säga, han är den allra siste profeten. Ingen annan person kommer att utses till profet efter honom. Vad gäller Jesus, frid vare med honom, så hade han utsetts till profet före Allahs Sändebud. När han senare stiger ned kommer han att följa Allahs Sändebuds sharia. Det vill säga, han kommer att tillhöra Allahs Sändebuds ummah. (s. 471)

(12) Allama Ala al-Din Baghdadi har skrivit i sin tafsir Khazin: (arabiska *****) Det vill säga, Allah har avslutat Allahs Sändebuds profetskap. Därför finns inget profetskap efter honom, och ingen är hans delägare i detta avseende.

(arabiska ********) Det vill säga: Allah vet att det inte finns någon profet efter honom.’ (s. 371–472)

(13) Allama Ibn Kathir (död 774 AH) har skrivit i sin berömda tafsir: Därefter framgår det klart av den aktuella versen att när det inte finns någon profet efter Allahs Sändebud, kan frågan om någon annan sändebud inte ens uppkomma. Detta eftersom sändebudskapet är en särskild rang, medan profetskapets rang är mer allmän än denna. Varje sändebud är profet, men varje profet är inte sändebud. Den som efter Allahs Sändebud gör anspråk på denna rang är en lögnare, bedragare, dajjal och vilseledd. Hur mycket han än må kunna orsaka omvälvningar genom naturliga medel och besitta magiska krafter, ska hans anspråk inte godtas. Alla som fram till Domedagen gör anspråk på denna rang kommer att vara av detta slag. (Tredje delen, s. 493–494)

(14) Allama Jalaluddin Suyuti (död: 911 AH) har skrivit i sin Tafsir al-Jalalayn: ”Det vill säga: Allah den Allsmäktige vet att det inte finns någon profet efter Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). Och när Jesus (frid vare med honom) stiger ned kommer han att handla i enlighet med Allahs Sändebuds sharia.” (s. 768)

(15) Allama Ibn Nujaym (död: 970 AH) har i den berömda rättsteoretiska boken al-Ashbah wa al-Nazair, i ”Kitab al-Siyar”, kapitlet ”Bab al-Ridda”, skrivit: Om någon inte anser att Muhammad (Allahs frid och välsignelser över honom) är den siste profeten, är han inte muslim. Att känna till och erkänna dessa ting hör nämligen till religionens mest nödvändiga trosföreställningar. (s. 179)

(16) Mulla Ali Qari har (död: 1016 AH) skrivit i Sharh Fiqh al-Akbar: ”Det råder enhällig enighet om att det är kufr att göra anspråk på profetskap efter vår Sändebud (frid och välsignelser över honom).” (s. 202)

(17) Shaykh Ismail Haqqi (död: 1137 AH) har, angående den ovan nämnda förklaringen, skrivit i Tafsir Ruh al-Bayan: De lärda har läst ordet ”khatam” med fatha på bokstaven ta; det betyder ett verktyg för att försegla, med vilket ett sigill sätts.

Det vill säga: Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) kom sist av alla profeter, och genom honom förseglades profeternas kedja. På persiska skulle vi kalla honom ”profeternas sigill”, det vill säga att genom honom förseglades och stängdes profetskapets dörr och profeternas kedja avslutades. Andra läsare har läst ordet med kasra under bokstaven ta: ”Khatim al-Nabiyyin”. Det betyder att Allahs Sändebud var den som satte sigillet; med andra ord: den som förseglade profeterna. På så sätt blir denna betydelse synonym med ”khatam”. Då kommer de lärda bland Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) umma efter honom genom arv endast att erhålla hans ställföreträdarskap. I och med hans bortgång upphörde även profetskapets arv, och att Jesus (frid vare med honom) stiger ned efter honom innebär ingen brist i hans profetskap. Att vara Khatim al-Nabiyyin betyder nämligen att ingen kommer att utses till profet efter honom, medan Jesus (frid vare med honom) utsågs till profet före honom. Därför kommer han att räknas bland Allahs Sändebuds efterföljare, be vänd mot Allahs Sändebuds qibla och tillhöra hans umma. Då kommer ingen uppenbarelse att sändas ned till Jesus (frid vare med honom), och han kommer inte heller att utfärda några nya föreskrifter; han kommer i stället att vara Allahs Sändebuds ställföreträdare. Ahl al-Sunna wa al-Jama’a är eniga om att det inte finns någon profet efter vår profet. Allah den Allsmäktige har nämligen sagt: Muhammad (Allahs frid och välsignelser över honom) är den siste profeten. Och Allahs Sändebud har sagt: ”Det finns ingen profet efter mig.” Därför kommer den som nu säger att det finns en profet efter Muhammad (frid och välsignelser över honom) att betraktas som otrogen, eftersom han har förnekat Koranen. På samma sätt kommer den som hyser tvivel i denna fråga att betraktas som otrogen, eftersom sanningen efter tydliga bevis har skilts från falskheten. Och anspråket från den som gör anspråk på profetskap efter Muhammad (frid och välsignelser över honom) kommer att vara ogiltigt. (band 22, s. 188)

(18) På order av kejsar Aurangzeb Alamgir sammanställde framstående lärda från Pak- och Hindustan år 1200 AH boken Fatawa Alamgiri. Där står: Om någon anser att Muhammad (frid och välsignelser över honom) inte är den siste profeten, är han inte muslim. Och om han säger att han är Allahs sändebud eller profet, ska en fatwa om otrofällighet utfärdas mot honom. (band 2, s. 263)

(19) Allama al-Shawkani (död: 1255 AH) har skrivit i sin Tafsir Fath al-Qadir: Hela det muslimska samfundet har läst ordet ”khatim” med kasra under bokstaven ta, medan endast en person har läst det med fatha. Den första betydelsen är att Allahs Sändebud avslutade alla profeter, det vill säga att han kom sist av dem alla. Den andra betydelsen är att han är ett sigill för alla profeter, och genom honom förseglades och stängdes profeternas kedja. Därmed blev deras grupp fullkomlig. (band 4, s. 275)

(20) Allama al-Alusi (död: 1280 AH) har skrivit i Tafsir Ruh al-Ma’ani: Ordet profet har en vidare betydelse än ordet sändebud. Att Sändebudet är Khatim al-Nabiyyin innebär därför också att han är Khatim al-Mursalin. Han är den siste profeten och det siste sändebudet. Detta innebär att egenskapen att vara utrustad med hans profetskap för alltid har upphört bland människor och jinner efter att han hade försetts med denna profetskap i världen. (band 22, s. 32)

Den som efter Allahs sändebud gör anspråk på att ha fått uppenbarelsen om profetskap, ska betraktas som icke-troende. Det finns inget utrymme för meningsskiljaktighet bland muslimerna i denna fråga. (Den tjugoandra delen, s. 38)

”Koranen har med otvetydiga ord förklarat att Allahs sändebud är den siste profeten, Allahs sändebuds sunna har tydligt förklarat detta, och hela det muslimska samfundet har handlat i enlighet med det. Därför ska den som gör något anspråk som strider mot detta betraktas som icke-troende.” (Den tjugoandra delen, s. 39)

Här har jag återgett förklaringarna och åsikterna från den muslimska världens främsta lärda, rättslärda, hadithlärda och korankommentatorer, från den bengaliska delen av den indiska subkontinenten till Marocko och Andalusien och från Turkiet till Jemen. Tillsammans med deras namn har jag också angett deras födelse- och dödsår. Därav kan man förstå att de främsta lärda i islams historia, från det första till det trettonde hijri-seklet, ingår bland dem. Jag hade även kunnat återge de lärdas åsikter från det fjortonde hijri-seklet, men jag har medvetet utelämnat dem. Detta eftersom de var samtida med Mirza Ghulam Ahmad Qadiani. Kanske skulle många säga att de förklarade betydelsen av tron på att profetskapet är avslutat just med en inställning av motstånd mot Mirza Sahib. Därför har jag här endast lagt fram uttalanden från lärda från tiden före Mirza Sahib, eftersom frågan om någon konflikt mellan dem och Mirza Sahib inte ens kan uppkomma. Dessa åsikter bevisar slutgiltigt att hela den muslimska världen, från det första hijri-seklet fram till idag, enhälligt har förstått uttrycket Khatimun Nabiyyin som ”den siste profeten”. Muslimerna i varje tidsålder har haft samma trosuppfattning: efter Allahs sändebud har dörren till profetskapet för alltid stängts. De har enhälligt erkänt att den som efter Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gör anspråk på att vara profet eller sändebud, och den som godtar hans anspråk, blir icke-troende. Ingen ens den minsta meningsskiljaktighet har någonsin uppstått bland muslimerna i denna fråga. Därför kan varje förnuftig och omdömesgill person, mot bakgrund av denna diskussion, avgöra om det finns något utrymme eller någon möjlighet att godta en annan betydelse än den för uttrycket Khatimun Nabiyyin som bevisas av de arabiska ordböckerna, framgår av sammanhanget kring koranversen, förklarades av Allahs sändebud själv, omfattades av Profetens följeslagare genom konsensus och som hela det muslimska samfundet, från följeslagarnas tid fram till idag, enhälligt och otvetydigt har erkänt – det vill säga att öppna dörren till profetskapet för någon ny anspråkare? Och hur kan man erkänna sådana människor som muslimer, när de inte bara har uttryckt den rena föreställningen att dörren till profetskapet ska öppnas, utan en person faktiskt har gått in genom denna dörr och in i profetskapets byggnad, och de till och med har trott på hans ”profetskap”?

Tre saker måste beaktas i denna fråga.

Har Gud någon fiendskap mot vår tro?

För det första är frågan om profetskapet ytterst viktig. Enligt Koranen ingår denna fråga i islams grundläggande trosläror; människans tro eller otro beror på om hon godtar eller förkastar den. Om någon verkligen är profet och människorna inte tror på honom, blir de icke-troende. Om någon däremot inte är profet, men människor erkänner honom som profet, blir även de icke-troende. I en sådan komplicerad situation kan man inte förvänta sig någon som helst oaktsamhet från Allah den Allsmäktige. Om det efter Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skulle komma någon profet, skulle Allah själv ha uttryckt detta klart och otvetydigt i Koranen, och offentligt ha tillkännagett det genom Allahs sändebud. Allahs sändebud skulle aldrig ha lämnat denna värld förrän han hade informerat hela umman fullständigt om att fler profeter skulle komma efter honom och att vi alla skulle vara skyldiga att tro på dem. Dörren till profetskapet skulle förbli öppen efter Allahs sändebud, och någon profet skulle träda in genom denna dörr – en profet som vi inte kan förbli muslimer utan att tro på – men ändå har vi inte bara hållits ovetande om detta. Tvärtom har Allah och Hans sändebud tillsammans sagt sådana saker att hela umman i tretton hundra år har trott, och fortfarande tror, att ingen profet ska komma efter Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Varför behandlar Allah och Hans sändebud oss på detta sätt? Allah och Hans sändebud hyser ju ingen fiendskap mot vår religion och vår tro!

Om vi för diskussionens skull skulle godta att dörren till profetskapet fortfarande är öppen, och att vi efter det att en profet kommit lugnt och tryggt kan förneka honom, skulle det enda vi behövde frukta vara att bli utfrågade inför Allah. Men om Han på uppståndelsens dag kräver en förklaring av oss i denna fråga, kommer vi utan omsvep att lägga fram de tidigare nämnda dokumenten inför Hans domstol. Åtminstone skulle det då bevisas att det är Allahs bok och Hans sändebuds sunna som har kastat oss in i denna otro! Vi kan utan fruktan säga att Allah inte kommer att straffa oss för att vi, efter att ha sett dessa dokument, inte tror på någon ny profet. Men om dörren till profetskapet verkligen har stängts, om ingen ny profet kan komma, och någon trots allt tror på en person som gör anspråk på profetskap, bör han tänka efter om han inför Allah kan lägga fram något dokument som kan rädda honom från straffet för denna otro. De bevis och dokument som han har samlat för att kunna stå till svars inför Allahs domstol bör analyseras redan här, innan han träder fram inför domstolen. Mot bakgrund av de bevis vi har lagt fram bör han bedöma om någon förnuftig människa kan förlita sig på det försvar han använder för sin egen skull och därigenom frivilligt utsätta sig för risken att drabbas av straffet för otro.

Varför behövs då en profet?

För det andra kan ingen person genom att göra framsteg i dyrkan och goda gärningar utveckla profetskapets egenskap inom sig. Förmågan till profetskap är inget som kan förvärvas. Människan får inte profetskap som belöning för någon storslagen tjänst. Allah den Allsmäktige skänker i stället denna rang åt en särskild person när ett särskilt behov föreligger. När detta behov uppstår upprättar Allah den Allsmäktige en person i denna rang, men när behovet inte uppstår eller inte längre finns, fortsätter Allah den Allsmäktige inte att utan anledning sända profet efter profet. När vi utifrån den heliga Koranen försöker förstå under vilka omständigheter behovet av att sända en profet uppstår, finner vi där fyra sådana situationer:

Behovet av att sända en profet till ett visst folk uppstår därför att ingen profet tidigare har kommit till dem och inte heller budskapet från någon profet som sänts till ett annat folk har nått dem.

Behovet av att sända en profet uppstår därför att det berörda folket glömmer de tidigare sända profeternas undervisning, eller att den förvanskas så att det blir omöjligt att följa den väg som de visade.

Behovet av en profet uppstår därför att folkets undervisning genom de tidigare sända profeterna inte har nått fulländning och en ytterligare profet behövs för att fullända religionen.

En ytterligare profet behövs för att hjälpa och stödja en viss profet.

Av diskussionen ovan har det blivit klart att ingen profet behövs efter Allahs Sändebud.

Koranen säger själv att Allahs Sändebud sändes som vägledare för hela världen. Världens kulturhistoria visar att det sedan han mottog sitt profetskap har rått sådana förhållanden i hela världen att hans kallelse alltid kan nå alla världens folk. Efter detta finns det inte längre något behov av att sända separata profeter till varje folk.

Koranen säger detta, och samtidigt vittnar alla återberättelser i hadith och siran om att Allahs Sändebuds undervisning har bevarats fullständigt korrekt och oförvanskad. Ingen form av förvrängning eller förändring har ägt rum i den. I den Koran som han förde med sig har inte ett enda ord ändrats, varken genom tillägg eller utelämnande, fram till i dag. Och så kan det inte heller ske fram till Uppståndelsens dag. De föreskrifter han gav genom sina ord och handlingar får vi än i dag på ett sådant sätt att det är som om vi levde i hans tid. Därför har även det andra behovet upphört.

Koranen förklarar dessutom uttryckligen att Guds religion fullbordades genom Guds Sändebud. Därför behövs det inte längre någon profet heller för religionens fullkomnande.

Nu återstår det fjärde behovet. Mitt svar på detta är att om det hade behövts en profet av denna anledning, skulle han ha sänts tillsammans med Guds Sändebud under dennes tid. Men alla vet att ingen sådan profet sändes under Guds Sändebuds tid. Därför har även detta skäl fallit bort.

Nu vill vi veta vilket det femte skälet skulle vara för att ännu en ny profet skulle komma efter Guds Sändebud. Om någon säger att hela umman har förfallit och att det därför behövs ännu en ny profet för att reformera den, frågar vi honom: Har det någonsin kommit en profet till världen enbart för reformens skull, så att ännu en ny profet skulle framträda endast i detta syfte? Profeter sänds ju för att förmedla uppenbarelse. Uppenbarelsen ges nämligen just till profeten. Och uppenbarelse behövs antingen för att förmedla ett nytt budskap eller för att skydda ett tidigare budskap från förvanskning. När Guds Koran och Guds Sändebuds sunna hade bevarats, Guds religion hade fullbordats och alla möjliga behov av uppenbarelse hade upphört, återstod endast behovet av reform — inte behovet av en profet.

En ny profetskap är i dag inte en nåd för muslimerna, utan liktydigt med en förbannelse

Det tredje är att så snart en profet kommer till ett folk uppstår frågan om otro och tro. De som erkänner denne profet kommer att tillhöra en och samma umma, medan de som förnekar honom självklart kommer att räknas till en annan umma. Skillnaden mellan dessa två ummor kommer inte att vara någon mindre meningsskiljaktighet; därför kommer de två grupperna aldrig att kunna förenas så länge den ena av dem inte överger sin troslära och sina trosföreställningar. Dessutom kommer vägledningens och lagens källor i praktiken att vara olika för dem. Den ena gruppen kommer nämligen att stifta lagar utifrån sin egen profets uppenbarelse och sunna, medan den andra gruppen från början kommer att vägra att godta dessa båda som källor till sin lag. Därför kommer det aldrig att vara möjligt att skapa ett samhälle genom att förena dem.

Efter att ha betraktat dessa strålande sanningar kan vem som helst tydligt förstå att Khatm-e Nubuwwat, profetskapets sigill, är en stor nåd från Allah för den muslimska nationen. Det är tack vare detta som hela den muslimska nationen har kunnat ingå i ett evigt, världsomspännande brödraskap. Detta har nu skyddat muslimerna från alla grundläggande meningsskiljaktigheter som annars skulle ha sått fröet till evig splittring bland dem. Den som erkänner Muhammed, över honom vare Guds välsignelser och frid, som vägledare och ledare och inte vill vända sig till någon annan källa till vägledning än den undervisning han förmedlade, kan i dag ingå i detta brödraskap. Om profetskapets dörr inte hade stängts skulle den muslimska nationen aldrig ha funnit denna enhet. Varje profets ankomst skulle nämligen ha splittrat denna enhet.

Även människans förnuft och omdöme stöder uppfattningen att profetskapets dörr bör stängas efter att en universell och fullkomlig religion har getts och bevarats från alla former av förvanskning och förändring. Genom att denna siste profet kom för hela mänskligheten har muslimer över hela världen kunnat förbli en del av samma umma för all framtid, och nya profeters ankomst utan behov kommer inte gång på gång att kunna skapa splittring inom umman. Oavsett om profeten är en ”zillī” eller en ”burūzī”, en profet med en umma, en sharīʿa och en bok — i vilket fall som helst, när någon blir profet och sänds av Gud, blir den oundvikliga följden att de som erkänner honom bildar en umma, medan de som inte erkänner honom betraktas som otrogna. När ett verkligt behov av att sända en profet uppstår är denna splittring — och endast då — oundviklig. Men när det inte finns något behov av hans ankomst kan man på intet sätt förvänta sig av Guds visdom och nåd att Han utan anledning skulle kasta Sina tjänare in i en konflikt mellan otro och tro och beröva dem möjligheten att tillsammans tillhöra en enda umma. Därför erkänner även människans förnuft och omdöme som felfritt allt det som bevisas av Koranen, sunna och ijmāʿ, och därav framgår att dörren till profetskap i vår tid bör förbli stängd.

Betydelsen av den ”utlovade Messias”

De som kallar till ett nytt profetskap brukar säga till okunniga muslimer att haditherna har förutsagt ankomsten av den ”utlovade Messias”. Och Messias var en profet. Därför påverkas Khatm-e-Nubuwwat inte på något sätt av hans ankomst. Tvärtom är både Khatm-e-Nubuwwat och den ”utlovade Messias” ankomst lika sanna.

I detta sammanhang säger de dessutom att Hazrat Isa ibn Maryam inte är den ”utlovade Messias”. Han är död. Den vars ankomst har förutsagts i haditherna är ”Messias-liknande Messias” – det vill säga en Messias som liknar Hazrat Isa. Och han är den ”och-den-och-den”-person som nyligen har trätt fram. Att erkänna honom innebär inte att man motsätter sig tron på Khatm-e-Nubuwwat.

För att genomskåda denna bedräglighet återger jag här, med källhänvisningar, de autentiska hadither som nämns i denna fråga i hadithernas tillförlitliga böcker. Genom att läsa dessa hadither kan var och en själv förstå vad Rasulullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade och hur hans ord framställs i dag.

Hadither om Hazrat Isas nedstigning

(Arabiska **********)

(1) Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) har berättat att Rasulullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Jag svär vid den Mäktiges väsen, i vars hand mitt liv ligger, att Ibn Maryam sannerligen kommer att stiga ned bland er som en rättvis härskare. Därefter kommer han att bryta korsen och döda svinen.” [Att bryta korsen och döda svinen innebär att religionens existens som en separat religion kommer att upphöra. Den kristna religionens hela struktur bygger på trosföreställningen att Allah lät sin ende Son (det vill säga Hazrat Isa) korsfästas och dödas en död som fullbordade ”förbannelsen”, och att detta blev en försoning för alla människors synder. Skillnaden mellan de kristna och de andra profeternas samfund är att de endast har antagit denna trosföreställning och därefter förkastat hela Allahs lag. De har till och med förklarat svinet tillåtet, trots att det är förbjudet i alla profeters lagar.

När Hazrat Isa därför själv kommer och säger: ”Jag är inte Allahs Son, jag korsfästes inte och dödades inte, och jag var inte en försoning för någons synder”, kommer grunden för den kristna trosläran att ryckas upp med rötterna. På samma sätt kommer kristendomens andra kännetecken att utplånas när han säger: ”Jag gjorde inte svinet tillåtet för mina följare och befriade dem inte heller från sharias föreskrifter.”

Med andra ord kommer religiösa skillnader då att undanröjas och människorna att omfattas av den enda religionen islam. Som ett resultat kommer det inte längre att finnas behov av krig, och ingen kommer att behöva betala jizya. Hadith nummer 5 och 15 längre fram bevisar just detta. Och han kommer att göra slut på kriget (i en annan återgivning nämns ordet ”jizya” i stället för krig, det vill säga att han kommer att avskaffa jizya). Då kommer rikedomarna att öka så mycket att det inte kommer att finnas någon som tar emot dem, och (situationen kommer att nå en sådan punkt att människan) kommer att anse en enda prostration inför Allah vara mer värdefull än världen och allt som finns i den.

(2) I en annan hadith berättar Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) att (arabiska **********)

Uppståndelsen kommer inte att äga rum förrän Jesus, Marias son, har stigit ned …” Därefter sägs det att detta står i fullständig överensstämmelse med den ovan nämnda hadithen. – (Bukhari, Kitab al-Mazalim, kapitlet om korsets förstörande; Ibn Majah, Kitab al-Fitan, kapitlet om al-Dajjals prövning)

(Arabiska **********)

(3) Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: Hur kommer det att vara med er när Marias son stiger ned bland er och er imam utses ur era egna led? [Det vill säga: Jesus (frid vare med honom) kommer inte att leda bönen. Han kommer att följa den imam som tidigare utsetts av muslimerna.]

(Arabiska **********)

(4) Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: Jesus, Marias son, kommer att stiga ned. Därefter kommer han att döda svinen. Han kommer att förstöra korset. Flera böner kommer att förrättas för hans skull vid samma bönetid. Han kommer att dela ut så mycket rikedom att det till slut inte kommer att finnas någon som tar emot den. Han kommer att avskaffa kharaj. När han befinner sig på en plats som kallas Rawha [Rawha är namnet på en plats 25 miles från Medina] kommer han därifrån att utföra hajj eller umra, eller båda. (Berättaren är osäker på vilket av dessa Allahs sändebud sade.)

(Arabiska **********)

(5) Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud, efter att ha beskrivit al-Dajjals framträdande, sade: Under tiden, när muslimerna förbereder sig för att strida mot honom och ställer upp sig i led, och när iqaman för bönen har avslutats, kommer Jesus, Marias son, att stiga ned och leda muslimerna i bönen. När Guds fiende al-Dajjal ser honom kommer han att börja smälta på samma sätt som salt smälter i vatten. Även om Jesus (frid vare med honom) lämnar honom i detta tillstånd kommer han att smälta och dö. Men den Allsmäktige Allah kommer att döda honom genom Jesus (frid vare med honom). Han kommer att visa muslimerna sin spjutspets, färgad av al-Dajjals blod.

(Arabiska **********)

(৬) Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) har berättat att Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Det finns ingen profet mellan mig och honom, det vill säga Hazrat Isa. Och han kommer att stiga ned. När ni ser honom ska ni känna igen honom omedelbart. Han kommer att vara medellång. Hans hudfärg kommer att vara rödvit. Han kommer att bära två gula klädesplagg. Av hans hår kommer det att se ut som om vatten just håller på att droppa ned, men det kommer inte alls att vara vått. Han kommer att kämpa mot människorna för islams skull. Han kommer att bryta korset i bitar. Han kommer att döda svinen. Han kommer att avskaffa jizya-skatten. Under hans tid kommer Allah att utplåna alla trosgemenskaper. Han kommer att döda al-Masih ad-Dajjal och stanna kvar i världen i fyrtio år. Därefter kommer han att avlida, och muslimerna kommer att förrätta begravningsbönen för honom.”

(Arabiska **********)

(৭) Hazrat Jabir ibn Abd Allah (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag hörde Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, säga: … Därefter kommer Isa ibn Maryam att stiga ned. Muslimernas amir kommer att säga till honom: ’Kom, led bönen för oss.’ Men han kommer att säga: ’Nej, ni är varandras amirer.’ [Det vill säga: er amir bör komma från er själva.] Han kommer att säga detta med hänsyn till den ära som Allah den Allsmäktige har skänkt detta samfund.”

(Arabiska **********)

(৮) Hazrat Jabir ibn Abd Allah har berättat, i samband med Ibn Sayyad, att Umar ibn al-Khattab därefter sade: ”O Guds Sändebud! Tillåt mig att döda honom.” Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Om detta är den personen, det vill säga Dajjal, är det inte ni som kommer att döda honom; det är i stället Isa ibn Maryam som kommer att döda honom. Och om detta inte är den personen, har ni ingen rätt att döda någon bland dhimmierna.”

(Arabiska **********)

(৯) Hazrat Jabir ibn Abd Allah har berättat att Guds Sändebud sade, i samband med Dajjal: ”Vid den tiden kommer Isa ibn Maryam plötsligt att anlända bland muslimerna. Därefter kommer människorna att resa sig för bönen. Man kommer att säga till honom: ’O Ruhullah! Stig fram.’ Men han kommer att säga: ’Nej, er imam bör gå framför er; det är han som ska leda bönen.’ Efter morgonbönen kommer muslimerna att tåga ut mot Dajjal. Guds Sändebud sade: När denne lögnare ser Hazrat Isa kommer han att börja smälta, liksom salt smälter i vatten. Därefter kommer han att gå fram mot Dajjal och döda honom. Då kommer det att vara så att träd och stenar ropar: ’O Ruhullah! Juden gömmer sig bakom mig här!’ Ingen av Dajjals anhängare kommer att överleva; alla kommer att dödas.”

(Arabiska **********)

(10) Hazrat Nawwas ibn Samyan Kilabi berättar (angående Dajjal) att (Allahs sändebud sade:) Dajjal kommer då att fortsätta göra allt detta. Under tiden kommer Allah den Allsmäktige att sända Messias, Maryams son. Han kommer att stiga ned nära den vita minareten i den östra delen av Damaskus, iklädd två gula klädesplagg och med händerna vilande på två änglars axlar. När han böjer huvudet kommer det att se ut som om vatten droppar från det. Och när han lyfter huvudet kommer det att se ut som om vattendroppar glittrar som pärlor. Varje otrogen som träffas av vinden från hans andedräkt – vars räckvidd kommer att vara så långt som hans blick når – kommer inte att förbli vid liv. Därefter kommer Ibn Maryam att förfölja Dajjal och gripa och döda honom vid porten till Lydda [Lydda (Lydda) ligger, om detta kan nämnas här, bara några kilometer från Tel Aviv, huvudstaden i den nuvarande staten Israel, i Palestina. Judarna har byggt en stor flygplats där].

(Arabiska **********)

(11) Hazrat Abdullah ibn Amr ibn al-As har berättat att Allahs sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: Dajjal kommer att träda fram bland min umma och stanna i fyrtio (jag vet inte om fyrtio dagar, fyrtio månader eller fyrtio år) [detta är Abdullah ibn Amrs ord]. Därefter kommer Allah att sända Isa ibn Maryam. Hans ansikte kommer att likna Urwa ibn Masuds (en följeslagare). Han kommer att förfölja Dajjal och döda honom. Därefter kommer människorna i sju år att leva i ett sådant tillstånd att det inte kommer att finnas någon fiendskap mellan två personer.

(Arabiska **********)

(12) Hazrat Hudhayfa ibn Asid al-Ghifari (må Allah vara nöjd med honom) har berättat att Allahs sändebud (frid och välsignelser vare med honom) en gång kom till vår samling. Vi var då upptagna med att samtala sinsemellan. Allahs sändebud (frid och välsignelser vare med honom) frågade: Vad samtalar ni om? Folket svarade: Vi samtalar om Domedagen. Han sade: Den kommer aldrig att inträffa innan tio tecken har visat sig. Därefter nämnde han de tio tecknen: Ett: röken; två: Dajjal; tre: jordens vidunder; fyra: solen går upp från väster; fem: Isa ibn Maryams nedstigning; sex: Gog och Magog; sju: tre väldiga jordras – ett i öster; åtta: ett i väster; nio: och ett på den Arabiska halvön; tio: slutligen kommer en väldig eld att bryta fram från Jemen och driva människorna mot samlingsplatsen på Uppståndelsens dag.

(Arabiska **********)

(13) Sauban (må Allah vara nöjd med honom), Allahs sändebuds (frid och välsignelser vare med honom) frigivne slav, har berättat att Allahs sändebud sade: Allah har räddat två arméer ur min umma från helvetets eld. Den ena består av dem som kommer att angripa Hindustan, och den andra av dem som kommer att vara tillsammans med Isa ibn Maryam.

(Arabiska **********)

(14) Majma ibn Jariya al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag hörde Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga: Ibn Maryam kommer att döda Dajjal vid porten till Lud.

(Arabiska **********)

(15) Abu Umama al-Bahili återberättade i en lång hadith om Dajjal att när muslimernas imam skulle träda fram för morgonbönen, skulle Isa ibn Maryam just då stiga ned till dem. Imamen skulle träda tillbaka för att låta Isa (frid vare med honom) gå fram, men Isa (frid vare med honom) skulle lägga sin hand på hans axel och säga: ”Nej, du ska leda bönen, för dessa har ställt sig upp för din skull.” Så imamen skulle leda bönen. Efter salam skulle Isa (frid vare med honom) säga: ”Öppna dörren.” Dörren skulle öppnas. Utanför skulle Dajjal vänta med sjuttio tusen beväpnade judiska soldater. Så snart hans blick föll på den ädle Isa (frid vare med honom), skulle han börja smälta på samma sätt som salt löses upp i vatten. Och han skulle vända ryggen till och fly. Isa (frid vare med honom) skulle säga: ”Jag har ett slag åt dig som du under inga omständigheter kan undkomma.” Därefter skulle han gripa honom vid Luds östra port, och Allah den Allsmäktige skulle låta judarna besegras … och jorden skulle fyllas av muslimer på samma sätt som ett kärl fylls med vatten. Alla skulle tro på samma trosbekännelse, och ingen annan än Allah skulle dyrkas i världen.

(Arabiska **********)

(16) Uthman ibn Abi al-As (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag hörde Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga: … och Isa ibn Maryam, frid vare med honom, kommer att stiga ned vid tiden för morgonbönen. Muslimernas ledare kommer att säga till honom: ”O Allahs ande! Led bönen.” Han kommer att svara: ”Detta samfunds medlemmar är själva sina egna ledare.” Då kommer muslimernas ledare att träda fram och leda bönen. När bönen är avslutad kommer Isa (frid vare med honom) att rycka fram mot Dajjal med sin armé. Han kommer att döda Dajjal med sitt eget vapen, och hans anhängare kommer att besegras och fly. Men de kommer ingenstans att finna en plats att gömma sig på. Till och med träden kommer att ropa: ”O troende, en otrogen gömmer sig här.” Och även stenblocken kommer att ropa: ”O troende, en otrogen gömmer sig här.”

(Arabiska **********)

(17) Samura ibn Jundub återberättade i en lång hadith att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Därefter kommer Isa ibn Maryam på morgonen till muslimerna, och Allah den Allsmäktige kommer att besegra Dajjal och hans armé. Till och med muren och trädstammen kommer att ropa: ”O troende, en otrogen gömmer sig bakom mig. Kom och döda honom!”

(Arabiska **********)

(18) Ibn Husain har berättat att Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Bland vårt samfund kommer det alltid att finnas en grupp som håller fast vid sanningen, och de kommer att få övertag över den motsatta gruppen. Till slut kommer Allah den Allsmäktiges beslut att verkställas, och Jesus, Marias son, må frid vara över honom, kommer att stiga ned.

(Arabiska **********)

(19) Den vördnadsvärda Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättade följande om Dajjal: Guds sändebud sade: Därefter kommer Jesus, må frid vara över honom, att stiga ned. Han kommer att döda Dajjal. Därefter kommer Jesus, må frid vara över honom, att stanna kvar i världen i fyrtio år som en rättvis imam och en rättfärdig härskare.

(Arabiska **********)

(20) Safina, Guds sändebuds frigivne slav, må Allah vara nöjd med honom, berättade följande om Dajjal: Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Därefter kommer Jesus, må frid vara över honom, att stiga ned, och Allah den Allsmäktige kommer att döda honom (Dajjal) nära bergspasset vid berget Ufaīq. Ufaīq kallas i dag Fayeq. Det är den sista staden i den nuvarande staten Syrien vid gränsen mellan Syrien och Israel. Några kilometer västerut därifrån finns en sjö som heter Tiberias. Här ligger Jordans flods källa. Sydväst om denna, mitt bland bergen och i låglandet, finns en väg. Denna väg går ned omkring 1 500 fot och når den plats där Jordanfloden rinner ut ur Tiberias. Detta bergspass kallas Aqabat Ufaīq (Ufaīqs nedre bergspass).

(Arabiska **********)

(21) Den vördnadsvärda Hudhayfa ibn al-Yaman berättade följande om Dajjal: Guds sändebud sade: När muslimerna därefter gör sig redo för bönen kommer Jesus, Marias son, att stiga ned inför deras ögon. Han kommer att leda muslimernas bön och sedan avsluta den med salam och säga till folket: Avlägsna er från platsen mellan mig och denna Guds fiende … Och Allah den Allsmäktige kommer att ge muslimerna övertag över Dajjals styrkor.

Muslimerna kommer att fortsätta att döda dem skoningslöst. Till slut kommer även träd och stenblock att ropa: ”O Allahs tjänare, o den Barmhärtiges tjänare, o muslim! Se, här finns en jude—döda honom.” På detta sätt kommer Allah att förgöra dem, och muslimerna kommer att segra. De kommer att krossa korsen, döda svinen och avskaffa jizya. [Hadithen har även återgivits kortfattat i Muslim, och Hafiz Ibn Hajar al-Asqalani har i den sjätte volymen av Fath al-Bari, på sidan 550, bedömt den som ”sahih”.

Dessa 21 hadither har återgivits i tillförlitliga hadithsamlingar med felfria isnader genom 14 följeslagare. Dessutom har otaliga andra hadither i denna fråga återgivits i andra hadithverk. Men av rädsla för att diskussionen skulle bli alltför lång nämner jag dem inte här. Jag har endast citerat de hadither som är starkare och mer tillförlitliga vad gäller återgivning och isnad.

Vad bevisar dessa hadither?

Vem som helst kan själv förstå, efter att ha läst dessa hadither, att de inte alls nämner någon ”den utlovade Messias”, ”en Messias-lik” eller ”en buruzi-Messias”. Inte heller kan någon person som i vår tid har fötts av en far och ur en mors sköte påstå att han är den Messias om vilken den världsomspännande profeten, Hazrat Muhammad Mustafa, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, profeterade. Dessa hadithers entydiga uttalande förmedlar budskapet att det är just Isa, frid vare med honom, som föddes för två tusen år sedan i Hazrat Maryams, frid vare med henne, sköte utan någon far, som kommer att nedstiga. Huruvida han har avlidit eller någonstans befinner sig i levande tillstånd är helt irrelevant i detta sammanhang. Även om man för diskussionens skull skulle godta att han har avlidit, kan man ändå säga att Allah har makt att återge honom livet. [De som förnekar Allahs förmåga att återuppliva honom bör begrunda vers 259 i sura al-Baqara. I denna vers säger Allah att Han lät en av Sina tjänare förbli död i hundra år och därefter gav honom livet åter.] Dessutom kan Allah, efter att ha låtit en av Sina tjänare leva i tusen år på någon plats i detta väldiga skapelseuniversum, när Han själv vill återföra honom till denna värld. Med tanke på Allahs obegränsade makt framstår detta inte alls som märkligt. Det är uppenbart att den som godtar hadithen som sann måste erkänna den person som kommer i framtiden som den nämnde Isa ibn Maryam. Den som däremot förnekar hadithen kan i själva verket inte erkänna existensen av någon kommande person alls. För tron på den kommandes ankomst har ingen annan grund än haditherna. Men denna märkliga motsägelse iakttas endast här: föreställningen om den kommandes ankomst och tron på den tas från haditherna, men när samma hadither tydligt förklarar att den kommande inte är någon ”Messias-lik” (en person lik Messias), utan att han själv kommer att vara Isa ibn Maryam, frid vare med honom, förnekas detta.

Det andra uttalande som klart och entydigt framgår av dessa hadither är att Hazrat Isa ibn Maryam, frid vare med honom, inte kommer att nedstiga en andra gång som profet. Ingen uppenbarelse kommer att sändas till honom. Han kommer inte att föra med sig något nytt budskap eller någon ny föreskrift från Gud. Han kommer inte heller att göra några tillägg till eller inskränkningar i Muhammads sharia. Han kommer inte att sändas till världen för att återuppliva islams religion. När han kommer kommer han inte att uppmana människorna att tro på honom, och han kommer inte heller att bilda en separat ummah av dem som tror på honom. [Tidigare lärda har framställt detta mycket tydligt. Allama Aftabani (722–792 e.H.) skrev i verket Sharh Aqaid al-Nasafi: ”Det är ett bevisat faktum att Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, är den siste profeten … Om det sägs att haditherna beskriver Hazrat Isas, frid vare med honom, ankomst efter honom, svarar jag att det är sant att Hazrat Isas ankomst har omtalats, men han kommer att vara en efterföljare till Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Hans sharia har nämligen upphävts. Därför kommer ingen uppenbarelse att sändas till honom och han kommer inte att fastställa någon ny föreskrift. Han kommer i stället att verka som Muhammad, Allahs sändebuds, ställföreträdare.” (Tryckt i Egypten, sidan 135)

Allama Alusi framförde i sitt tafsirverk Ruh al-Ma‘ani i stort sett samma ståndpunkt. Han sade: ”Därefter kommer Isa, frid vare med honom, att nedstiga. Han kommer naturligtvis att fortsätta inneha den rang som profet han tidigare hade tilldelats, eftersom han inte kommer att berövas sin tidigare rang. Men han kommer inte att följa sin tidigare sharia, eftersom den har upphävts för honom själv och för alla andra människor. Följaktligen kommer han i vår tid inte att fastställa den islamiska sharians föreskrifter på något område, från grundläggande principer till de minsta detaljer. Han kommer i stället att vara Muhammad, Allahs sändebuds, ställföreträdare och en härskare bland härskarna över den Muhammadska millah som finns bland hans ummah.” (Volym 22, sidan 32)

Imam Razi framställde detta ännu tydligare med följande ord: ”Profeternas era har avslutats med Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Efter Muhammads, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ankomst har profeternas ankomst upphört. Därför är det inte alls orimligt att säga att Isa, efter sin nedstigning i vår tid, kommer att vara en efterföljare till Hazrat Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom.” (Tafsir al-Kabir, volym 3, sidan 343)] Han kommer att sändas till världen endast med ett särskilt uppdrag: att fullständigt förgöra Dajjals fitna. Därför kommer han att nedstiga på ett sådant sätt att det inte kommer att finnas något utrymme för tvivel bland muslimerna om hans nedstigning. De muslimer bland vilka han nedstiger kommer utan tvekan att förstå att han är just den person om vars ankomst till jorden Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, profeterade, och att han i enlighet med Allahs sändebuds ord har nedstigit vid den bestämda tiden. När han kommer kommer han att ansluta sig till muslimernas grupp. Han kommer att be bakom muslimernas dåvarande imam. [Även om det i två hadither (nr 5 och 21) sägs att Isa, frid vare med honom, själv kommer att leda den första bönen efter sin nedstigning, framgår det av flertalet hadither, särskilt vissa starka hadither (nr 3, 7, 9, 15 och 16), att han kommer att avstå från att leda bönen och låta muslimernas dåvarande imam och ledare träda fram. Hadithlärda och koranuttolkare har enhälligt antagit denna uppfattning.] Den som då leder muslimerna kommer att låta just honom träda fram, så att det inte ska finnas något utrymme för tvivel om att han har återvänt för att åter utöva profetskapets uppgift med sin profetiska rang. Det kan utan tvekan sägas att ingen annan person kan vara imam eller ledare i en grupp där Guds profet är närvarande. Att han därför ansluter sig till muslimernas grupp enbart som en vanlig person kommer spontant att förkunna just detta: att han inte har kommit som profet. Därför uppstår det inte alls någon fråga om att profetskapets dörr skulle öppnas genom hans ankomst.

Hans ankomst kan utan tvekan jämföras med en tidigare statsledares ankomst under den nuvarande statsledarens tid vid makten. I en sådan situation kan den tidigare statsledaren delta i statens angelägenheter under den nuvarande statsledaren. Varje person med sunt förnuft kan lätt förstå att lagen inte överträds enbart genom att en tidigare statsledare kommer under en annan statsledares tid. Det blir emellertid oundvikligt att handla i strid med lagen under två förhållanden. För det första om den tidigare statsledaren kommer och åter försöker ta på sig statsledarens ämbete. För det andra om någon förnekar hans statsledarstatus och hans ansvar. Det skulle nämligen innebära att man utmanar giltigheten hos de handlingar som utfördes under hans tid som statsledare. Om inget av dessa två förhållanden föreligger kan den tidigare statsledarens blotta ankomst inte på något sätt förändra det rättsliga läget. Detsamma gäller Jesu, frid vare med honom, andra ankomst. Hans blotta ankomst kommer inte att bryta ned profetskapets sigill. Men om han kommer och intar profetens ställning och börjar fullgöra profetskapets uppgifter, eller om någon förnekar även hans tidigare profetiska status, kommer Allahs profetskapsordning i detta fall att brytas. Å ena sidan förklaras det tydligt i hadithen att det inte finns någon profet efter Muhammed, Allahs sändebud, frid och välsignelser vare med honom, och å andra sidan meddelas det att Jesus, frid vare med honom, kommer att stiga ned på nytt. Därav framgår klart att hans andra ankomst inte kommer att ske i syfte att fullgöra profetskapets uppgifter.

På samma sätt kommer hans ankomst inte att ge upphov till någon ny fråga om otro och tro bland muslimerna. Än i dag blir den som inte tror på hans tidigare profetskap en förnekare. Muhammed, Allahs sändebud, frid och välsignelser vare med honom, trodde själv på detta hans profetskap. Hela Muhammeds, Allahs sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, ummah har också från början trott på honom. Även vid Jesu, frid vare med honom, återkomst kommer detta förhållande att förbli oförändrat. Muslimerna kommer inte att tro på något nytt profetskap; liksom i dag kommer de även då att tro på Jesu, Marias sons, frid vare med honom, tidigare profetskap. Detta förhållande strider inte mot profetskapets sigill nu, och kommer inte heller att göra det då.

Det sista som kan utläsas ur dessa hadither och många andra hadither är att den Dajjal som Jesus, frid vare med honom, kommer att sändas för att undanröja Dajjals världsomfattande fitna kommer att vara av judisk härkomst. Han kommer att framställa sig själv som ”Messias”. Ingen som saknar kännedom om judarnas historia och deras religiösa tänkande och tro kan förstå betydelsen av detta. Efter profeten Salomos, frid vare med honom, död drabbades Israels barn av socialt och religiöst förfall samt politisk nedgång. När denna nedgång fortsatte under lång tid, och Babylons och Assyriens härskare slutligen gjorde dem underkuvade, drev bort dem från landet och skingrade dem till olika delar av världen, började Israels barns profeter ge dem det glada budskapet att en ”Messias” skulle komma från Gud och befria dem från denna yttersta förnedring. Mot bakgrund av dessa profetior väntade judarna på en Messias ankomst. Han skulle vara kung. Han skulle erövra landet genom krig. Han skulle föra Israels barn från olika länder och samla dem i Palestina samt upprätta en stark stat åt dem. Men när Jesus, Marias son, frid vare med honom, kom från Gud som ”Messias” och kom utan någon armé, och därmed vederlade alla deras förhoppningar och önskningar, vägrade judarna att erkänna honom som ”Messias”. De försökte döda honom. Sedan dess och fram till i dag väntar den judiska världen på den utlovade Messias, vars ankomst de hade fått det glada budskapet om. Deras litteratur är fylld av fantasiberättelser om den efterlängtade epokens lyckodrömmar. Genom att njuta av den fantasibild av denna epok som skapats i Talmud och rabbinernas litterära verk har det judiska folket levt i hundratals år. De sitter fyllda av hopp och väntar på att denna utlovade Messias ska vara en mäktig militär och politisk ledare. Han ska åter föra hela området från Nilen till Eufrat, ett område som judarna anser vara deras ”ärvda arv”, under judisk kontroll och samla judar från hela världen där.

Om man betraktar situationen i Mellanöstern i dag och analyserar händelserna i ljuset av Allahs sändebuds, frid vare med honom, profetia, kommer man att se att scenen helt och hållet har förberetts för den främste Dajjals ankomst, som enligt den store profetens, frid vare med honom, ord ska spela rollen som judarnas ”utlovade Messias”. Muslimerna har fördrivits från den största delen av Palestina. Där har en judisk stat med namnet Israel upprättats. Judar från olika länder i hela världen slår sig i stora skaror ned där. Amerika, Storbritannien och Frankrike har förvandlat den till en enorm militärmakt. Med hjälp av judiska kapitalister för judiska vetenskapsmän och industrimän den snabbt framåt på utvecklingens väg. För de omgivande muslimska länderna har denna makt blivit en stor fara. De styrande i denna stat har inte alls

(Karta *****************)

dolt sin önskan att ta detta ”land som de har ärvt”. På nästa sida återges en bild av den blå plan som de under lång tid har offentliggjort för den framtida judiska staten. Av denna karta framgår att de vill utvidga sitt imperium till hela Syrien, Libanon och Jordanien, nästan hela Irak, Iskenderun i Turkiet, Sinai och Nildeltat i Egypten samt ända till höglandet i Hijaz och Najd i Arabien, inklusive Medina den lysande. Mot denna bakgrund står det klart att de vid tumultet kring ett framtida världskrig kommer att försöka erövra dessa områden, och att den så kallade främste Dajjal just då kommer att träda fram som deras utlovade Messias. Allahs sändebud, frid vare med honom, nöjde sig inte med att bara förutsäga hans ankomst; han sade också att olyckornas berg då skulle rasa över muslimerna och att varje dag skulle kännas som ett år för dem. Därför sökte han själv skydd hos Gud mot al-Masih Dajjals fitna och uppmanade även muslimerna att söka skydd.

För att bekämpa denna Messias Dajjal kommer Allah inte att sända någon ”Messiasliknande person”, utan den verklige Messias. För två tusen år sedan vägrade judarna att erkänna denne verklige Messias, och enligt deras egen uppfattning korsfäste de honom och avlägsnade honom från jordens yta. Denne verklige Messias kommer inte att nedstiga i Indien, Afrika eller Amerika, utan han kommer att nedstiga i Damaskus. Där kommer nämligen kriget att pågå vid den tiden. Se också gärna kartan på nästa sida. Av den framgår att Damaskus ligger endast 50 till 60 miles från Israels gräns. Om man minns innehållet i den hadith som jag tidigare har citerat, blir det lätt begripligt att Messias Dajjal kommer att tåga in i Syrien med en judisk armé på 70 000 man och stå framför Damaskus. Just då kommer Hazrat Isa, frid vare med honom, efter gryningsljuset att nedstiga nära en vit minaret i den östra delen av Damaskus, och efter fajr-bönen kommer han att ge sig av med muslimerna för att möta Dajjal. Under hans våldsamma angrepp kommer Dajjal att dra sig tillbaka och återvända mot Israel genom bergspasset vid Ufaq (se hadith nr 211). Men han kommer att fortsätta förfölja honom. Till slut kommer Dajjal att dödas av honom vid Lyddas flygplats (hadith nr 10, 14 och 15). Därefter kommer judarna att fångas och dödas överallt, och den judiska nationens existens kommer att utplånas (hadith nr 9, 15 och 21). När sanningen har uppenbarats genom Hazrat Isa, frid vare med honom, kommer även kristendomen att upphöra (hadith nr 1, 2, 4 och 6), och alla samfund kommer att förenas med det muslimska millatet (hadith nr 6 och 15).

Utan någon som helst tvekan eller oklarhet framträder denna entydiga sanning ur haditherna. Efter denna långvariga diskussion finns det inget utrymme för något tvivel om att den verksamhet som i vårt land bedrivs i den ”utlovade Messias” namn inte är något annat än ett enormt bedrägeri.

Nu vill jag lägga fram den mest löjeväckande sidan av detta bedrägeri. Den person som har förklarat sig vara identisk med den Messias som omtalas i denna profetia lade själv fram följande pikanta uttalande för att bevisa att han var Isa ibn Maryam:

”Han (det vill säga Allah) gav mig namnet Maryam i den tredje delen av Barahin-e-Ahmadiyya. Därefter uppfostrades jag, såsom det har uppenbarats i Barahin-e-Ahmadiyya, under två år med Maryams egenskaper … Därefter … blåstes Isa, frid vare med honom, in i mig på samma sätt som i Maryam, och jag gjordes gravid i bildlig mening. Slutligen, efter några månader—dock inte mer än tio månader—förvandlades jag genom den uppenbarelse som nämns i den fjärde delen av Barahin-e-Ahmadiyya från Maryam till Isa. På detta sätt blev jag alltså Isa ibn Maryam.” (Kashti-e-Nuh, s. 87, 88, 89)

Det vill säga: först blev han Maryam, därefter gjorde han sig själv gravid. Sedan födde han själv, ur sin egen mage, sig själv som Isa ibn Maryam. Därefter uppstod ännu ett problem: enligt hadithernas utsaga skulle Isa ibn Maryam nedstiga i Damaskus. Damaskus har i flera tusen år varit en berömd och allmänt känd stad i Syrien. Än i dag är denna stad utmärkt med detta namn på världskartan. Följaktligen löstes detta problem genom ännu ett pikant uttalande:

”Det bör påpekas att betydelsen av ordet Damaskus har uppenbarats för mig från Allah på följande sätt: det är namnet på en stad där människor bor som har Yazids natur och följer den orene Yazids vanor och tankar. … Denna stad Qadian står i överensstämmelse och har samband med Damaskus, eftersom de flesta av dess invånare har en yazidisk natur.” (Izala-e-Auham, fotnot, s. 63–73).

Ännu en svårighet återstår. Enligt hadithernas utsaga kommer Ibn Maryam att nedstiga nära en vit minaret. Detta problem löstes enkelt: Messias själv kom och byggde sin egen minaret. Säg nu vem som skulle gå och förklara för honom att det av hadithernas beskrivning framgår att minareten redan skulle finnas där innan Ibn Maryam nedsteg. Här ser man däremot att minareten byggs efter den utlovade Messias ankomst.

Den sista och mest komplicerade frågan återstår fortfarande. Enligt hadithernas beskrivning kommer Isa ibn Maryam, frid vare med honom, att döda Dajjal vid ingången till Lydda. När man försökte lösa detta problem sades först en mängd absurda saker. Ibland medgavs det att Lydda är namnet på en by i Bayt al-Muqaddas (Izala-e-Auham, utgiven av Anjuman Ahmadiyya i Lahore, kortutgåva, s. 220). Ibland sades det också: ”Lydda syftar på människor som grälar utan anledning. … När Dajjals meningslösa grälande når sin höjdpunkt kommer den utlovade Messias att framträda och göra slut på allt hans grälande” (Izala-e-Auham, s. 730). Men när problemet trots allt detta inte hade lösts förklarades det tydligt att Lydda (på arabiska Lud) betyder staden Ludhiana i Punjab. Att döda Dajjal vid ingången till Ludhiana betyder då att den första bay‘an här gavs till Mirza Ghulam Ahmad, trots de ondas motstånd. (Al-Huda, s. 91).

Varje person med sunt förnuft kommer, efter en opartisk granskning av dessa uttalanden och denna framställning, att tvingas dra slutsatsen att en lögnare och bedragare här har spelat teater i fullt dagsljus.

– Slut –