Sekularismens födelsehistoria

”Dharmanirpekshatabad” är den bengaliska översättningen av det engelska ordet ”secularism”. Under de senaste två och ett halvt århundradena har det överallt i världen fått status som ett ideal. Bland länder med muslimsk majoritet var Kemal Pasha den förste som etablerade denna ideologi i Turkiet. Det finns inga exempel på att muslimer tidigare skulle ha antagit sekularismen genom att skamlöst sprida den över hela världen på detta sätt. Till och med i Pakistan, som hade upprättats som en religionsbaserad stat, finns det en grupp inflytelserika personer som kallar sig muslimer och öppet stöder sekularismen. Pakistans historia är en skamfläckad historia om sekularisternas avskyvärda konspirationer. Därför behövs en faktabaserad och argumenterande diskussion om denna ideologis ursprung, verkliga natur och följder.

En redogörelse för sekularismen

Sekularism innebär att begränsa den religiösa inriktningen till människans privatliv och hålla alla delar och områden av samhällslivet fria från Allahs och profetens inflytande. Dess mål är att överge religionen på det sociala, politiska, ekonomiska och internationella området. I den meningen är det lämpligast att kalla denna ideologi religionslöshet. Men eftersom den inte har någon särskild invändning mot att följa religionens föreskrifter i privatlivet har den, som erkännande av denna stora ”generositet”, fått namnet sekularism.

Denna ideologi förnekar visserligen inte direkt Allahs existens, men den har sin egen uppfattning om Allahs egenskaper. Oavsett hur många egenskaper Allah tillskriver sig själv är sekularisten villig att erkänna endast några få av dem. Enligt deras uppfattning har Allah bara skapat denna värld; som mest är han skaparen av den materiella världens lagar och regler (naturlagarna). Må så vara att det också var han som skapade människan. Om man tillber honom kan det möjligen vara till någon nytta efter döden. Men för framsteg, fred och utveckling i det jordiska livet behövs varken Allah eller profeten. Detta är den rena sekularismens uppfattning om Allah.

Sekularisterna betraktar därför det som ett ideal att hålla hela samhällslivet fritt från Allahs och religionens onödiga inblandning. Enligt dem är religion en rent privat angelägenhet. Religionen får inte otillbörligen blanda sig i fastställandet av alla slags ömsesidiga relationer mellan två eller flera människor. Detta eftersom religionens inflytande i samhällslivet är helt oförenligt med framsteg och ett tecken på reaktionärt tänkande.

Den moderna sekularismens historia

Även om sekularismen inte är någon modern skapelse pågår dess spridning i vår tid som ett ideal. Den har gott anseende hos vissa eftersom den som ideologi betraktas som modern och progressiv. Denna moderna version av sekularismen etablerades först i Europa för ungefär två och ett halvt århundrade sedan. Den föddes på 1500-talet och efter två och ett halvt århundrades kamp etablerades den under första hälften av 1700-talet som en segerrik ideologi.

Europas tillstånd på den tiden

Det är omöjligt att förstå sekularismens historia utan en riktig föreställning om tillståndet i Europa på den tiden, eftersom Europa var dess födelseplats. Under det femtonde århundradet hade utövandet av kunskap och vetenskap i Europa just börjat. På den tiden hade muslimerna ledningen inom alla områden av kunskap och vetenskap. Precis som vi i dag vänder oss till Europa och Amerika för att förvärva högre kunskap, var Europas invånare fram till det fjortonde århundradet tvungna att samlas i Alhambra, Córdoba och Granada i jakt på kunskap.

När det gäller kunskap och vetenskap hade den grekiska civilisationen lett utvecklingen under den förkristna eran. Från och med det sjunde århundradet etablerade sig muslimernas dominans inom alla kunskapens och vetenskapens grenar. Många områden inom den moderna vetenskapen är skapelser av den muslimska civilisationen. Fram till det femtonde århundradet befann sig Europa i okunnighetens mörker. Det var hos muslimerna som européerna fick sin första undervisning i kunskap och vetenskap. Men från och med det tolfte århundradet övergav muslimerna studiet av kunskap och vetenskap och lät sig uppslukas av lyx och njutningar. I flera århundraden fortsatte deras liv i gamla hjulspår, beroende av den kunskapsskatt som deras förfäder hade förvärvat genom sina ansträngningar. Europa, däremot, gick allt längre i sin strävan efter ny kunskap på grundval av det kunskapens ljus som det hade fått från muslimerna.

På den tiden styrdes Europa av kristna präster. Prästerna härskade som envåldshärskare över alla områden av människolivet i religionens namn. Ändå har Koranen redan på 500-talet förklarat att de inte hade tillgång till Allahs rena ord. Prästerna införde sina egna uppfattningar i Guds namn. De krävde ovillkorlig lydnad av människorna i religionens namn, och eftersom de hade makten tvingade de fram lydnad med våld. När de försökte utöva inflytande över livets alla områden tvingade de på människor sina egna uppfattningar i alla frågor.

Kyrkan kontra staten

När en ny strävan efter kunskap växte fram i Europa bevisades prästernas godtyckliga och outredda uppfattningar vara felaktiga i forskarnas ögon. Ju mer skapelsens mysterier avslöjades, desto tydligare blev meningsskiljaktigheterna mellan prästerna och de kunskapssökande. Varje ny uppfattning bland vetenskapsmännen fortsatte att bevisa de styrande prästernas villfarelser. Prästerna såg då ingen annan utväg än att börja åberopa religionen, och med hjälp av statens makt började de tukta forskarna med omänskliga straff, från piskrapp ända till dödsstraff. Hundratals kunskapstörstande människor, däribland Galileo, fick utstå de yttersta straffen för synden att förneka prästerna som gudomliga.

Den naturliga reaktionen blev precis den man kunde vänta sig. Bland de bildade och tänkande människorna började ett uppror växa fram mot detta förtryck av dem som sökte kunskap grundad på tänkande och forskning. Ju mer felaktigheterna i prästernas egenhändigt konstruerade uppfattningar bevisades, desto starkare blev upprorsstyrkan. Prästernas irreligiösa beteende i religionens namn väckte ett intensivt religionshat hos rebellerna. De drog den yttersta slutsatsen att religionen stod i vägen för allt som kunde vara gott för människan.

Kyrkan kontra staten

Med starkt självförtroende och fullständigt hänsynslöst förklarade rebellerna öppet krig mot prästerna. Prästerna (kyrkan) byggde med religionen som förevändning, med hjälp av den fanatiska folkmassan och med kungamakten bakom sig, upp ett fast motstånd. Rebellerna gick å sin sida fram med föresatsen att undanröja prästerna från livets alla områden. Denna historiska och blodiga kamp fortsatte under två långa hundra år (1600- och 1700-talen). För historiestudenter är denna kamp känd som striden mellan ”kyrkan och staten”.

Genom två hundra års oavbruten kamp blev det bevisat att religiös tro inte kan förstöras med våld. Lika lite som man med tvång kan skapa tro i dem som inte tror på Allah, kan man genom makt omvandla de troende till icke-troende. Båda sidor hamnade i en besvärlig situation. Därefter intensifierades, under reformisternas ledning, försöken att nå en kompromiss mellan de båda sidorna.

Kompromissförslaget

Denna rörelse, som leddes av Martin Luther, blev känd som ”kompromissrörelsen”. Rörelsens förslag var att religionen skulle begränsas till människans privatliv och att kyrkan skulle ha makten att leda och kontrollera människans religiösa sida. Men staten skulle anförtros myndigheten över och ledarskapet för alla sidor av samhällslivets världsliga tillvaro, och kyrkan skulle inte ha någon företrädesrätt i någon världslig fråga. Statens ledare skulle naturligtvis behöva avlägga ed inför kyrkan på att de åtog sig ansvaret för att styra staten.”

Efter att ha övervägt alla sidor blev båda parter villiga att acceptera detta förslag. Prästerna var medvetna om sin egen situation. De förstod också att ledarskap inte kan upprätthållas enbart med hjälp av den fanatiska folkmassan utan stöd från samhällets tänkande människor. Särskilt efter att ha lett kampen i två hundra år övergav de fullständigt hoppet om seger. Eftersom förslaget att statens styrande skulle avlägga ed i kyrkan innebar en möjlighet att i viss mån bevara prästernas heder, var de villiga att med värdighet lämna makten. Rebellerna hade å sin sida gått mot segern med föresatsen att störta religionen, men de gick med på denna kompromiss eftersom de tänkte att det inte fanns någon anledning att frukta denna orm utan giftiga tänder, om religionen och kyrkan inte fick någon företrädesrätt inom något område av det världsliga livet. Därför var de beredda att ge kyrkan företräde på det religiösa området. De religiöst avfälliga hade inte heller något att invända mot att statens styrande avlade ed inför kyrkan. De var inte sparsamma med att ge de avsatta prästerna, i deras hjälplösa situation, denna övernaturliga och värdelösa muta.

Något att begrunda

På så sätt nådde den ”storslagna planen” att förvisa religionen från samhällslivet fullständig framgång efter en lång kamp. Beträffande denna framgångsrika rörelse för sekularismen måste följande punkter noggrant beaktas:

(1) I det land där rörelsen för sekularism började hade kristna präster företräde inom livets alla områden. Islams lära hade inte fått något insteg där. Det är ett historiskt faktum att Europa för världsliga behov inhämtade omfattande kunskaper från muslimerna om det materiella och fysiska livet, men de tog inte alls till sig Islams lära eller det islamiska livssystemet. Den tiden var muslimernas nedgångstid. Orsaken till denna nedgång var att de inte fullgjorde ansvaret att upprätthålla Islam som ett fullständigt livssystem i världen. Även om Islams inflytande, genom arv, fortfarande var betydande inom olika delar av dåtidens muslimers privat- och samhällsliv, återstod det ändå inte som en så levande och tilltalande kraft att det kunde locka Europas invånare. Om muslimska lärda hade presenterat Islam för sina europeiska lärjungar som en välordnad livsordning, kunde Europas pånyttfödelse ha tagit en annan riktning. Då hade det kanske inte varit omöjligt att de kristna prästernas egenmäktigt påhittade religion försvann och att det islamiska livssystemet förverkligades där, i stället för att sekularismen etablerades.

(2) De kristna prästerna hade ingen gudomlig lag från Allah. Det de förkunnade i religionens namn var inte den religion som Allah hade utvalt. De hade grundat sina religiösa läror på grekisk filosofi och vetenskap. När grunderna för deras läror, till följd av den moderna kunskapens och vetenskapens fortskridande utveckling, började bevisas vara felaktiga och tvivelaktiga, kom de att tro att själva den ursprungliga religionen hade förkastats.

Därför började de helt naturligt motsätta sig den nya utbildningen och rörelsen, och i detta avseende övergav de argumenten och tog sin tillflykt till våld. I själva verket var denna vetenskapens kamp inte riktad mot religionen; det var vetenskapens uppror mot prästerna. Men eftersom de nya kunskapssökarna var okunniga om den sanna religionen förklarade de jihad mot själva religionen. Därmed blev det utan tvekan bevisat att ingen konflikt mellan modern kunskap och vetenskap och islam hade uppstått.

(3) Inget av de beslut som den moderna vetenskapen hittills har fattat på grundval av argument och fakta har kunnat bevisa något av Allahs eller Hans Sändebuds beslut vara felaktigt. De få frågor där vetenskaplig forskning tycks strida mot islams principer befinner sig fortfarande endast på teoristadiet. Inget av dem har obestridligen bevisats genom faktiska uppgifter.

Sekularismen i den muslimska världen

Ingen har förmågan att bevisa de tre ovanstående påståendena falska. Hur kunde då sekularismen spridas i den muslimska världen? Överallt anser en grupp modernt utbildade muslimer att även islam, liksom prästernas religion, står i motsättning till utveckling och framsteg. Genom att analysera orsakerna framträder följande uppgifter:

1. Många av dem som ägnat sig åt kunskap i den muslimska världen vet mindre om islam än många icke-muslimska tänkare. De har kanske memorerat många tjocka böcker, men har inte fått möjlighet att studera Koranen och haditherna – eller har kanske inte ens ansett det nödvändigt. Å andra sidan är de flesta av de muslimer som har forskat om Koranen och haditherna oförmögna att ge hela det muslimska samfundet ett kompetent ledarskap, eftersom de inte har studerat modern kunskap och vetenskap och saknar möjlighet att bedöma det världsliga livet ur alla aspekter utifrån ett islamiskt perspektiv. Till följd av långvarigt icke-islamiskt styre var det naturligt att personer med islamiskt sinnelag, tankesätt och karaktär undanträngdes från ledarskapet inom livets alla områden. Följden blev att muslimer som var rika på modern kunskap och vetenskap, men tomma på islamiskt sinnelag och tänkande, etablerade sig som ledare. Det är inte alls förvånande att detta ledarskap motsätter sig upprättandet av ett islamiskt samhällssystem och försöker bereda väg för att etablera sekularismen på vilket sätt som helst.

2. Mänsklighetens historia visar att det är kunskapssökandets, informationssökandets och tänkandets och forskningens motor som drar fram denna väldiga världens vagn. Det är de tänkande och kunskapssökande som styr denna motor. Alla vagnens passagerare måste färdas i enlighet med deras vilja. Så länge den muslimska nationen ledde tänkandet påverkade det islamiska tänkandet hela mänskligheten. Då var islams måttstock för sant och falskt, vackert och fult, gott och ont den enda godtagbara. Till följd av den sekulära rörelsen är det naturligt att muslimer som berövats islamisk kunskap sveps med av den nuvarande gudlösa tankeströmmen. Därför är det inte förvånande att de som kallar sig muslimer, ja även många muslimer som är kända som religiösa, påverkas av den motor för modernt kunskapssökande som under västerländskt ledarskap med obändig fart drar mänskligheten framåt.

Fullständig underkastelse på tänkandets område har gjort det muslimska ledarskapet kraftlöst. Genom att sälja sin moraliska och mentala själ till Europas mästare fortsätter de att blint följa väst, likt trogna lärjungar. Det verkar inte som om de har ett självständigt sinne, en självständig hjärna eller egna ögon. Med västvärldens ögon avgör de vad som är vackert och fult; med Europas hjärna bedömer de framsteg och tillbakagång, och med mästarnas sinne avgör de vad som är gott och ont.

Om dessa intellektuella avkomlingar av Europa inte överger sitt mentala slaveri kommer det politiska slaveriet en dag, som dess naturliga följd, att drabba de självständiga muslimska länderna. Trots sina rika naturtillgångar håller de muslimska länderna i dag därför på att förvandlas till ekonomiska och kulturella slavar under olika nationer.

Sekularismen bedömd efter förnuftets måttstock

När man läser sekularismens historia bör man inte få uppfattningen att denna ideologi aldrig varit utbredd i världen före femton århundraden sedan. I själva verket är kampen mellan den fullständiga religionen och sekularismen evig. Varje gång profeterna och sändebuden har höjt sina röster i syfte att upprätta det fullständiga livssystem som mottagits från Allah i det mänskliga samhället, har härskarklassen gjort kraftigt motstånd under olika förevändningar. På Ibrahims (a.s.) tid motsatte sig Nimrod, och på Musas (a.s.) tid Farao, den fullständiga religionen med stor hårdhet. Ändå erkände de Allah som Skaparen. De förnekade aldrig religionen. I Nimrods hov var den kunglige prästen Azar, Ibrahims (a.s.) far. De var på intet sätt beredda att godta Allah och religionen som den styrande kraften inom livets alla områden. Därför måste även de med modern terminologi kallas sekularister. På profeten Muhammads (s.a.w.) tid var Abu Lahab och Abu Jahl också sekularister.

Sekularismen sedd ur förnuftets och samvetets perspektiv

Varken de äldre eller de moderna sekularisterna har på något sätt lyckats göra sin ideologi ointaglig med starka argument. I stället för bevis och belägg har de alltid tvingats söka tillflykt till blind makt. Genom att använda statlig och ekonomisk makt försöker de med våld hålla sekularismen vid liv. När den prövas på förnuftets skärseld verkar det inte finnas någon annan så ovetenskaplig ideologi som sekularismen. Det märkliga är dock att sekularisterna själva oftast åberopar intelligens och kunskap. Därför behöver sekularismen analyseras ur förnuftets och samvetets perspektiv.

(1) Om denna värld har en Skapare och det erkänns att de naturlagar som Han har gett verkar i hela den materiella världen, vilken anledning kan det då finnas att invända mot att godta denne allsmäktige Skapare som en verksam kraft i människans liv? Människan har ingen förmåga att ändra ens den minsta naturlag. Inte ens sina egna kroppsliga lagar kan människan förändra efter behag och ändå förbli frisk. Hur kan man under sådana omständigheter godta beslutet att inte ta emot någon ordning eller lagstiftning från världens Skapare för att skapa harmoni och ordning i människans liv som grundat på förnuftet? Varför invända mot att erkänna Honom som lagstiftare för mänskligheten, när Han har fastställt lagarna för frid och stabilitet i djurriket, växtriket och solsystemet?

De verkliga sekularisterna tar här sin tillflykt till hyckleri. Eftersom de anser att det inte vore klokt att våga förkunna ”Det finns ingen Allah”, väljer de listigt en krokig väg. Genom att i praktiken erkänna Allah som en svag och maktlös varelse, lik en konstitutionell statschef (Constitutional head), har de lagt upp en enastående strategi för att lura dem som tror på Skaparen. På detta sätt tror en grupp fega människor, som är nöjda med en religion bestående enbart av yttre ritualer och ceremonier, att de kan behaga Allah även genom att godta sekularismen. Sekularisterna, som innehar den styrande makten, försöker i sin tur överleva genom stödet från dessa fega religiösa människor. Det är just för att få detta stöd som sekularistiska härskare, trots att de inte tror på Allah, erkänner Honom med sina läppar.

(2) Sekularisterna erkänner att Allah har rätt till lydnad i det personliga livet och förklarar att det inte finns något behov av att följa Allah och religionen i samhällslivet. Frågan är då: På grundval av vilket bevis begränsar de Allahs vilja till det personliga området? Har Allah någonstans gett någon antydan om detta? Har någon uppenbarelse sänts till någon profet med budskapet att Allah blir nöjd om man i sitt personliga liv utför vissa gudstjänster och högtider samt ber och fastar, medan Han inte har några invändningar mot att man på livets övriga områden lever precis som man vill, efter eget förstånd? Om Allah själv inte har begränsat sitt krav på människans lydnad till hennes personliga liv, är det då klokt att, på sekularisternas uppmaning, inte lyda Allah i samhällslivet?

Om Allah inte har gett människan några föreskrifter för familjelivet, samhällslivet, det politiska och ekonomiska livet eller livets övriga områden, varför skulle man då behöva tillbe en sådan makt ens i det personliga livet? Hur skulle man kunna känna en drivkraft att be till Honom som inte kan visa människan den rätta vägen genom livet? Om Han inte visar oss vägen till frid i detta problemfyllda jordeliv, är det fullständigt meningslöst att hoppas att Han ska ge oss frid i det kommande livet. Varför skulle man tro att Han, efter att ha skapat hela universum, inte förmår utöva makt över det? Hela skapelsen följer ett rikes stränga lagar. Varför skulle man fräckt begränsa lydnaden mot Honom som har skapat dessa lagar till tempel, kyrkor och moskéer? Kan det finnas något förnuftigt argument för att inte erkänna Honom som en aktiv kraft i människans liv?

(3) Den som har styrt över alla skapelser, små och stora, synliga och osynliga, i detta väldiga universum kan omöjligen ha någon brist i fråga om kunskap. Utan att vara den allvetande Ḥakīm och ʿAlīm skulle Han inte ha kunnat upprätthålla ordningen i rymden, som är fylld av otaliga planeter och månar. Den som har skapat alla vetenskapens lagar och regler för människans komplexa kropp är den ende som kan visa vägen till att skapa fred i människans liv. Liksom man måste söka Allahs naturliga lagar för fysisk hälsa, finns det ingen annan utväg än att vända sig till Honom också för den rätta ordningen i individens och samhällets liv. Vilken slutsats kan vara mer orimlig än att Allah finns men inte är allvetande eller inte finns överallt och i alla förhållanden? Antingen finns Allah inte, eller så finns Han överallt. Att Han finns i tempel och moskéer, men att Hans existens saknas i domstolar och rättsväsenden, lagstiftande församlingar samt inom politik, handel och näringsliv – det är bara dårar som kan vara beredda att godta detta. Om man alltså erkänner Allah måste man erkänna Honom som laggivare på livets alla områden.

(4) Läran att man ska följa religiösa föreskrifter i privatlivet men hålla samhällslivet fritt från religionens inflytande är ytterst bedräglig. De som propagerar för denna lära är inte heller beredda att erkänna religionens band i privatlivet. ”Om ni erkänner att religion är en privat angelägenhet, varför följer ni då inte religionen även i privatlivet?” När sekularisten får denna fråga svarar han, under åberopande av liberalismen, att även denna fråga är en samhällelig angelägenhet. Precis som ni inte har rätt att fråga hur mycket jag följer religionen i mitt privatliv, ska ni inte heller lägga er i mitt privatliv. På detta mycket listiga sätt sprids sekularismens besynnerliga lära som ett knep för att förneka religionen. Därför finns det i grunden ingen skillnad mellan sekularism och motstånd mot religion.

(5) Den åtskillnad som sekularisterna gör mellan individens liv och samhällslivet är, ur samhällsvetenskaplig synvinkel, en ytterst ovetenskaplig slutsats. Av rent partiska skäl håller de medvetet fast vid denna vetenskapsfientliga uppfattning. Var går gränsen mellan människans privatliv och samhällsliv? Hur kan människans privatliv, som samhällsvarelse, skiljas från samhället? Den som är sanningsenlig av religiösa skäl kommer att tillämpa sin sanningsenlighet i samhällslivet. Men om han i umgänget med andra människor visar sig vara en lögnare, hur kan han då vara sanningsenlig privat? Det finns inget sätt att vara hederlig eller ohederlig endast i privatlivet. Kan någon vara en ligist i privatlivet men hederlig i det politiska livet? Kan en mutkolv och korrupt person i samhällslivet erkännas som religiös i privatlivet? Varje människa står från födelsen till döden i alla avseenden i relation till en eller flera andra människor. Det kan inte finnas något i hennes liv som inte har någon relation till någon annan människa. Även när en människa sitter ensam och tänker är hon inte avskild från samhället. Vad hon än gör kommer det med säkerhet att få någon form av sociala konsekvenser.

Samhället är namnet på människors ömsesidiga relationer. Hur kan de som är beredda att följa religionens föreskrifter personligen förneka religionen i sina ömsesidiga relationer? Och om de faktiskt förnekar den, var ligger då erkännandet av religionen? Individerna ska alltså följa religionen var och en för sig, men inte erkänna religionens inflytande över sina ömsesidiga relationer – hur kan detta rimligen godtas?

Sekularismen strider i alla avseenden fullständigt mot förnuftet. Ingen har rätt att ge Allah inflytande över vissa områden av livet eller beröva Honom inflytande över andra. Detta försök att utfärda ett slags paragraf 144 mot Allah på det mänskliga livets vidsträckta fält utanför religiösa platser är en produkt av ett materialistiskt synsätt på livet.

Eftersom sekularistiska njutningsmänniskor inte förmår följa de moraliska band som religionen ålägger människan, har de sökt denna bakväg. För att befria livet från moralens besvär och njuta av den billiga fördelen med ett fritt liv har de ingen annan utväg än att göra religionen till en privat angelägenhet. Det är därför självklart att denna lära inte är skapad av människans goda vilja.

Sekularismens följder

När man studerar sekularismens historia blir det tydligt att den inte är någon positiv (positive) ideologi, utan endast ett helt och hållet negativt (negative) synsätt. Denna ideologi, som under förevändning att begränsa religionen till människans privatliv vill befria människans liv från religionens och Allahs inflytande, bör egentligen kallas principlöshet. I denna ideologi finns ingen antydan om att människan, efter att ha befriats från religionens band och Skaparens träldom, ska ledas på en bestämd ideals väg. Denna ideologi, som avviker från idealet att följa religionens inflytande på livets alla områden, kastar människan in i ett tillstånd utan ideal. Sekularismen är därför i sig inte något ideal, utan inget annat än fullständig principlöshet (Absence of Ideology).

1. Ideologiska följder

Människan är en så särpräglad varelse att hon på alla områden måste genomgå besväret att själv välja mellan gott och ont. Till skillnad från andra levande varelser kan hennes fullständiga utveckling inte ske av sig själv. Därför har människan inget annat val än att söka efter ett ideal. När sekularismen gör människan idealös och lämnar henne på en osäker väg uppstår ett stort tomrum i hennes liv. I praktiken är det emellertid omöjligt för henne att leva utan ideal. Följaktligen träder många skiftande och sinsemellan motsatta ideal fram inför henne för att fylla detta tomrum. Människan tvingas då söka ideal inom politiken, ekonomin, samhället, moralen och andra områden.

När människan av nödvändighet börjar söka efter ideal uppfinner olika tänkande människor var för sig skilda och mångartade ideal. Eftersom en och samma människa inte kan skapa ett harmoniskt och fullständigt ideal som passar alla sidor och områden av människans liv, tvingas man ta till sig ideal som skapats av olika människor för livets olika områden. Under sådana omständigheter är ett harmoniskt liv omöjligt. Denna ideologiska disharmoni är sekularismens främsta bittra följd.

2. Moraliska följder

Människan är en moralisk varelse. Det är de moraliska värderingarna som har gett människan en högre ställning än andra levande varelser. Lagar och styre kan visserligen i viss mån skapa en yttre moral hos människor, men om en moralisk känsla inte skapas inom dem kan moralen inte bli stark i deras privata liv. För att skapa denna moral krävs tro på en Skapare som under alla omständigheter känner till människans tankar och handlingar och som vid domstolen i det kommande livet kommer att skipa rättvisa samt belöna och straffa människan. Lagen reglerar endast delvis människans handlande. Endast religionen kan utöva makt över människans vilja och drifter. Därför är det endast religionen som förmår reglera människans handlande fullständigt. En människa som saknar moralisk karaktär kan med rätta kallas ett djur i mänsklig gestalt. En människa som besitter förnuft men saknar karaktär kan tvärtom vara ännu mer skadlig än ett djur. Sekularismen kan därför kasta människan ned till den lägsta nivån av djuriskhet. Denna ideologi är endast ett brutalt ideal som lössläpper den slumrande djuriskheten i människan och bryter moralens band.

Den civilisation som sekularismen har gett upphov till kan ur moralisk synpunkt inte vara mänskligheten värdig. Religionen är det enda medel som kan väcka människans känsla för mänsklighet. Människan försöker visserligen, driven av sina djuriska drifter, även använda religionen som ett stöd för sina onda böjelser, men människans medfödda uppfattning om gott och ont är helt och hållet religionens förtjänst. Moraliska föreskrifter är religionens enda bud. Om man vill göra moraliska föreskrifter verksamma i människans liv är det förvisso inte ett klokt beslut att befria samhällslivet från religionens inflytande.

3. Värderingarnas följder

Det är värderingarna som gör människans liv sant och kultiverat. Om ansvaret för att nå korrekta slutsatser om bland annat civiliserat och ociviliserat, gott och ont, rätt, vackert och fult läggs på varje människas förnuft, kommer världens människor inte att finna några eviga och beständiga värden. Endast mänsklighetens Skapare kan fastställa eviga värden (Eternal Values). Två motsatta saker kan inte vara sanna samtidigt. Ändå fastställer människan, på grundval av sin förnuftsbaserade kunskap, inbördes motsatta värden. Antingen är alkoholkonsumtion god eller ond. Vissa människor anser den vara god, medan många andra anser den vara ond. Om människan inte förlitar sig på beslutet från Den som känner till alltings och alla handlingars början och slut, kan hon inte genom sitt eget förnuft fastställa de riktiga värdena. Därför kommer hon vid en tidpunkt att besluta att något är rätt och vid en annan tidpunkt att förkasta det som felaktigt. Men något kan inte vara rätt en gång och fel senare.

I USA:s lagstiftande församling antogs i januari 1919, genom det 18:e tillägget till konstitutionen, en lag som förklarade alkohol olagligt. Men i december 1933 upphävdes den tidigare lagen genom det 21:a tillägget till konstitutionen, och alkohol förklarades lagligt. Syftet med båda besluten var att främja nationens välfärd. Men trots dessa två motsatta beslut var alkoholens värde detsamma i båda fallen. Människan kan alltså göra fel när hon fastställer värden. Värden förändras aldrig. Om man ordnar det så att religionen överges inom nästan alla områden av livet, var ska då dessa eviga värden finnas? Vilket tillstånd människolivet hamnar i när det inte förmår fastställa riktiga värden kan man förstå redan av nivån på humaniteten hos moderna sekulära nationer.

Till följd av sekularismen tvingas människan bli begärens slav. Dessutom kan tänkande människor genom sina praktiska erfarenheter inse den komplicerade sjukdom som egenintresse, partisk opportunism, stamintressen, ras-, nations- och regional trångsynthet låter världsmänskligheten sjunka ned i. Modern vetenskap används i syfte att förse människan med väldiga krafter. Beslutet att överge religionens inflytande fortsätter därför att bana väg för mänsklighetens undergång.

4. Följderna av sekulärt styre

Styrande makt är ett redskap genom vilket folket kan få möjlighet att leva ett fredligt liv, men också kan utsättas för extremt förtryck. I varje statssystem är det de styrande som kontrollerar produktionen och fördelningen av alla statens rikedomar. Genom att stifta lagar kan de utöva ett enormt inflytande över medborgarnas hela liv. Folkets heder och anseende är helt beroende av det rättsväsende som de leder. Även nyckeln till att forma nationens framtida sinnen och tänkande ligger i deras händer genom utbildningssystemet. Särskilt i den moderna tiden är medborgarnas hela livs lycka och olycka, heder och vanära, framgång och tillbakagång i stor utsträckning beroende av statsledarnas och de styrandes vilja, sinnelag och synsätt.

Om de styrande i denna situation befriar sig från underkastelsen under Allah och religionens band, om känslan av ansvar inför världens Skapare är obefintlig hos dem och om de inte tror på belöning och straff i det häreftervarande livet, kommer de utan tvekan att följa opportunistiska principer. Deras karaktär kommer på intet sätt att vara pålitlig. De kommer att fatta beslut i alla frågor utifrån sina världsliga vinster och förluster. För att behålla makten kommer de att vara beredda att vidta vilka åtgärder som helst. För att hävda sig själva och tillgodose sina egna intressen kommer de att använda statsapparaten efter eget godtycke. Hela deras karaktär kommer inte att vara ägnad åt människornas tjänst, utan åt deras egen tjänst. De kommer att tjäna folket endast för att undvika en folklig revolution och av rädsla för att berövas folkets stöd. Även här är det yttersta syftet det egna intresset.

Att det finns en enorm skillnad mellan styret av dem vars liv styrs av tron på Allah och det häreftervarande livet och de sekularistiskas styre är lika rationellt som det är ett historiskt faktum. De som har anammat religionen i det verkliga livet kommer naturligtvis att styra på ett annat sätt än de religionslösas styre. Även under den långa historien av muslimskt styre har en omfattande skillnad märkts i folkets liv under religiösa respektive irreligiösa härskares epoker. Den styrande personen är samhällets mest omfattande och starkaste kraft. Denna väldiga kraft kan endast kontrolleras genom fruktan för Allah och det häreftervarande livet, Allahs och Sändebudets lag samt religiösa föreskrifter. Dessutom kontrollerar folkopinionen delvis den styrande makten. Men sekulära härskares beteende kontrolleras enbart av folkopinionen. Därför kan de, med hjälp av propagandamaskineriet och maktens trollkraft, fördärva folkopinionen och ofta få orätt att framstå som rätt. Därför strävar sekulärt styre endast efter att lura folket och förbli vid makten.

5. Religiösa följder

En varelse som har berövats sin plats inom alla delar av det mänskliga samhället och spärrats in i religiösa gudstjänstlokaler kan inte ens upprätthålla sin egen existens. Det är helt naturligt att människor visar en sådan svag varelse likgiltighet. Vad tjänar det till att, när människor som plågas av livets otaliga problem ständigt söker efter befrielse, endast skrämma dem med livet efter detta utan att visa dem någon verklig lösning? Varför skulle jag älska den gudom som inte visar mig vägen ut ur vardagslivets problemfyllda situation, utan bara sitter i templet och kräver att jag ska tillbe honom? Vilken rätt har den Gud (God) som under hela veckan lämnar mig hjälplös i en problemfylld värld och lugnt njuter av sin sömn, att kräva min lydnad enbart i kyrkan på söndagen? Om någon förnekar existensen av en sådan overksam, självisk och onödig varelse, med vilket argument kan man då förklara honom skyldig?

De som uppmanar människor att tro på en sådan gud tar i praktiken själva Guds plats och utfärdar, som religiös tjänst å den kraftlöse och stumme gudens vägnar, sina egna föreskrifter. Eftersom människor inte har förmågan att utforma ett balanserat regelverk som passar livets alla områden, kan de påbud som dessa religiösa ledare har utformat inte skipa rättvisa åt människorna. Därför används Gud som ett medel för att förtrycka det större mänskliga samhället genom att ge religiöst stöd åt bestående politiska intressen. Då återstår för människan ingen annan väg än att förneka en sådan förtryckande gud.

När Karl Marx höjde sin röst mot den avskyvärda kapitalism som, med stöd av de kristna religiösa ledarna i Europa, hade fjättrat allmänheten i ekonomiskt slaveri under en klass av människor, gjordes motstånd mot honom genom att åberopa den av kyrkan skapade religionen. När Karl Marx såg hur de förtryckta massorna i religionens namn användes mot sin egen befrielse, förklarade han att religionen är ett slags opium som berövar människan förmågan att skilja mellan rätt och fel. Då åberopade de religiösa ledarna denna svaga gud som religionens enda stöd. Nu förklarade Marx att Gud är människans värsta fiende.

Karl Marx’ lära är inte sammanhängande eftersom den inte erbjuder något heltäckande regelverk för människans liv, och eftersom den studerade mänskliga problem enbart ur ett ekonomiskt perspektiv kunde den lösning han utformade inte befria människan. I frihetens namn visade han i själva verket människan den oförfalskade vägen till att bli människans fullständiga slav. Men det uppror han förklarade mot religionen och Gud var en reaktion mot de kristna prästernas konstgjorda religion. När Gud hade förvisats från livets alla områden och spärrats in i kyrkan, vilken plats kunde då Gud ha i livet annat än att framställas som en förespråkare för politiskt och ekonomiskt förtryck? Därför driver sekularismen i praktiken människan mot ateism. Ateismen är i själva verket sekularismens naturliga följd. Sekularismen är Guds första tillbakadragande, medan ateismen är hans slutliga nederlag. Därför är sekularismen vägen till den yttersta gudlösheten och religionens värsta fiende.

Islam kontra sekularismen

Sekularismens gud är skapad av människans intressen. Men den uppfattning om Allah som islam förmedlar är inte ett påhitt av människan. Koranens Allah sitter inte i någon gudstjänstlokal och kräver att människor ska tillbe Honom. Han har inte heller den svaga inställningen att Han skulle kompromissa med någon för att bevara sin egen existens. Han befaller människan att å ena sidan ta emot Honom som sin Skapare och Uppehållare. Samtidigt som Han är barmhärtig och nåderik gör Han också anspråk på att vara allsmäktig och allvetande. Han är inte i behov av människors tillbedjan och lovprisning. På samma sätt skulle Han inte ha någon nytta av att alla blev galna av kärlek till Honom.

Islams Allah har genom sin siste profet, Hazrat Muhammad (frid vare med honom), i praktiken etablerat ett sådant fullständigt och felfritt livssystem för hela mänskligheten att det inte längre finns någon möjlighet att förneka dess historiska äkthet. Den balanserade livsordning som islam har presenterat, från individens liv till familjens, samhällets, ekonomins, politikens och de internationella förhållandenas områden, finns än i dag oförvanskad i Koranen och sunna. Under fjorton hundra år har ingen förfalskning kunnat tränga in i Koranen. Den förklarar att den kan vägleda människan i alla tider och i alla länder. Koranen har upprepade gånger utmanat att det aldrig är möjligt att utforma en bättre livsordning än den som Allah har gett.

Om det hade varit möjligt att förvanska Koranen, som uppenbarades på arabiska, skulle islam kanske ha kunnat omvandlas till en sekulär lära. Om det hade varit möjligt att genom att översätta Koranen till andra språk bryta människornas förbindelse med den ursprungliga Koranen, skulle vägen till sekularismens etablering kanske ha kunnat banas. Men ingen lyckad översättning kan någonsin ersätta Koranen. Endast Koranen som uppenbarades på arabiska tror muslimerna på som Koranen. Inget försök att utrota denna tro har någonstans lyckats. Hur mycket man än försöker driva människor mot sekularism genom felaktiga översättningar av Koranen, kommer korrekta översättningar ändå att fortsätta göras eftersom den ursprungliga Koranen förblir oskadd, och dessa villfarelser kommer att fortsätta bemötas. Ju mer sekularismen försöker begränsa religionen till privata angelägenheter, desto kraftfullare kommer Koranen att fortsätta kalla människorna till en fullständig livsordning. Därför har denna lära ingen som helst förmåga att kämpa mot islam.

Det system som Kemal Pascha lämnade efter sig, där islam begränsades till individens liv och människornas samhällsliv befriades från Koranens inflytande, har misslyckats. Som en reaktion på de missförhållanden som hade förknippats med islam valde Kemal Pascha sekularismens väg. Men i stället för att ersätta den förvrängda islam med den sanna islam förde han, i blind efterbildning av Europa, ett krig mot det arabiska språket och alfabetet och antog en plan för att utrota islam ur det praktiska livet, liksom kristendomen. Den nya våg av arabisk och islamisk undervisning som svepte genom Turkiet 25–30 år senare förkunnar själva misslyckandet med Kemals plan. Det är därför islam står som ett oöverstigligt hinder på sekularismens väg mot seger. Eftersom Koranen inte kan förgöras är det också omöjligt att förvandla islam till en sekulär ideologi. Koranen har gett så tydliga föreskrifter för människans liv på alla områden att ingen, så länge den ursprungliga Koranen förblir oförvanskad, har förmåga att med argumentens kraft driva bort islam från samhällslivet. Genom militär makt kan islam naturligtvis tillfälligt undertryckas.

Muslimer och den sekulära ideologin

Efter den ovanstående diskussionen om den sekulära ideologin finns det ingen annan möjlighet än att erkänna att det inte är naturligt för en människa som tror på islam att ha ett sekulärt synsätt. Lika löjeväckande som uttrycket ”muslimsk ateist” är, lika komiskt är uttrycket ”sekulär muslim”. Ändå kan en person som kallar sig muslim, trots att han är lika sekulär som en icke-muslim, på grund av sitt namn allena bli känd som muslim. Eftersom de är barn till muslimska föräldrar finns det i det muslimska samhället också sådana muslimer som inte bara är sekulära, utan inte bryr sig det minsta om Allah, Profeten eller livet efter detta. För dem är det inte bara otänkbart att följa islams föreskrifter i privatlivet; de anser också att Koranen är medeltida och fullständigt olämplig att följa i den moderna världen. När sådana människor kan bli ledare i det muslimska samhället är det inte heller svårt för så kallade sekulära muslimer att vinna ledarskap och makt i samhället.

Men kan någon sekularistisk lärd lägga fram ett enda bevis från Koranen eller Profetens liv till stöd för sin ideologi? Sådana människor bör välja en av två vägar. Koranen har gett den tydliga befallningen: ”Träd in i islam helt och fullt.” För dem som vill förbli muslimer är det enda hedervärda och ärliga förhållningssättet att följa denna befallning och uppriktigt anta den islamiska livsordningen på livets alla områden. Men om någon inte tycker om islam tvingar Koranen honom inte att bli muslim; samtidigt ger den honom inte heller rätt att kalla sig muslim medan han i praktiken vägrar att låta islam prägla sitt liv. Den som kan behandla Koranen så ohederligt kan man inte hoppas ska vara hederlig på något område av sitt liv.

Olika typer av sekularister

Sekularisterna kan i stort delas in i två grupper. Den ena kan kallas listig och slug, medan den andra, om man ska ge den en passande beteckning, bäst bör kallas ”dåraktig”. De listiga sekularisterna är lätta att känna igen. De förkunnar visserligen att religion är en privatsak, men många av dem uppvisar inte ens en antydan till religion i sitt privatliv. I själva verket betraktar de religion som något helt onödigt, men av hänsyn till social status, politiska fördelar och andra världsliga behov ger de religionen ett muntligt erkännande.

De dåraktiga sekularisterna är i högsta grad föremål för medlidande. De utför bönen, fastan, koranrecitationen, tasbih, dhikr och liknande med stor hängivenhet, men känner ingen som helst skyldighet att följa den islamiska ordningen på sociala, politiska, ekonomiska och andra områden.

Koranens stränga varning till dem som inte tar emot Allahs bok i dess helhet utan nöjer sig med endast vissa islamiska riter är tillräcklig för att skaka hjärtat hos varje sann muslim. Allah den Allsmäktige säger: ”Tror ni då på en del av Skriften och förnekar en annan del? Vilken annan lön kan de som gör så få än förnedring och vanära i detta världsliga liv? Därefter kommer de att drivas mot ett fruktansvärt straff i det kommande livet.”

— Slut —