Allah, den Upphöjde och Allra Högste, har sagt:

(Arabiska********************)

Sannerligen har bönen föreskrivits (gjorts obligatorisk) för de troende, och en bestämd tid har fastställts för den. (Sura 4, An-Nisa: 103)

(Arabiska*************)

Sannerligen har de troende lyckats, de som förrättar sin bön med ödmjukhet och koncentration. (Sura 23, Al-Mu’minun: 1–2)

(Arabiska**************)

Ta emot allt som Sändebudet (Muhammad) ger er, och avstå från allt som han förbjuder er. Frukta Allah. Och vet att Allah straffar strängt. (Sura 59, Al-Hashr: 7)

Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade:

(Arabiska**********)

”Utför salat precis så som ni har sett mig utföra den.” (Sahih al-Bukhari, Musnad Ahmad)

Vem var Allama Ibnul Qayyim?

Den lärde hafiz Ibnul Qayyim var en ytterst lysande och strålande stjärna i den islamiska världen. Hans kroppsliga död inträffade för många år sedan, men hans omfattande och livgivande bidrag till den islamiska kunskapens rike har hållit honom strålande som stjärnan Suraijja.

Han föddes i Damaskus. Han föddes år 691 efter hijra.

På grund av sin enastående höga ställning inom den islamiska lärdomens och praktikens värld gav hans samtida honom tre hederstitlar:

1. ”Allama” – ett hav av lärdom.

2. ”Shamsuddin” – islams sol.

3. Hafiz – Han var samtidigt hafiz av Koranen och haditherna. Hans intelligens och minnesförmåga var enastående.

Hans kunya var Abu Abdullah. Hans fullständiga namn var Muhammad ibn Bakr ibn Ayyub ibn Sa’d. Men han är vida känd över hela världen som Allama Ibn al-Qayyim al-Jawzi.

Ibn al-Qayyim var lärjunge till Shaykh al-Islam Imam Ibn Taymiyya och hans värdige efterträdare. Imam Ibn Taymiyya hade tilldelats titeln ”Shaykh al-Islam”, det vill säga islams lärare eller ustadh. Det berömda uttalandet om Imam Ibn Taymiyya är känt av alla: ”Det som Ibn Taymiyya inte kände till av hadither är inte en hadith.”

Ibn al-Qayyim var hans framstående lärjunge. Ibn al-Qayyims lärdom inom hadithvetenskapen var likvärdig med hans lärares. Imam Ibn Taymiyyas analyser och åsikter spreds och fördes i huvudsak vidare genom Ibn al-Qayyim. I sina verk sade Ibn al-Qayyim gång på gång: ”Qala shaykhuna”, det vill säga: ”Vår lärare – shaykhen – sade.” Allama Ibn al-Qayyim var samtidigt –

hafiz av Koranen och haditherna, den främste lärde i Profetens sunna, den främste mufassiren, den främste hadithanalytikern, den främste analytikern av sirah, den främste faqihen och framför allt var han en mujtahid mutlaq (en självständig och fullkomlig mujtahid).

Allama Ibn al-Qayyims främsta kännetecken var att han var en sträng och kompromisslös anhängare av Profetens sunna. Även när det gällde att utforska Profetens sunna gick han i spetsen. Hans skrivna verk är ett lysande bevis på detta. I synnerhet är hans stora verk Zad al-Ma’ad ett gyllene minnesmärke över Profetens sunna.

Bland Allama Ibn al-Qayyims odödliga verk finns följande anmärkningsvärda böcker:

1. Zad al-Ma’ad (fyra volymer).

2. Tahdhīb Sunan Abī Dāwūd wa īḍāḥ mushkilātihi.

3. Safar al-hijratayn.

4. Marāhil as-sā’irīn.

5. Al-kalim at-tayyib.

6. Zād al-musāfirīn.

7. Naqd al-manqūl.

8. I‘lām al-muwaqqi‘īn ‘an rabb al-‘ālamīn (tre volymer).

9. Badā’i‘ al-fawā’id (två volymer).

10. De utsända blixtarna.

11. Själarnas vägledare till glädjens land.

12. De längtandes utflykt.

13. Sjukdomen och botemedlet.

14. Nyckeln till lyckans boning (ett omfattande verk).

15. Den ovanliga stilen.

16. De islamiska arméernas samling.

17. Boken om visdomens vägar.

18. Iddat as-Sabirin.

19. Ighasat al-Lahfan.

20. At-Tibyan fi Aqsam al-Qur’an.

21. Kitab ar-Ruh.

22. as-Sirat al-Mustaqim.

23. al-Fath al-Qudsi.

24. at-Tuhfat al-Makkiyya.

25. al-Fatawa, etc.

26. Jamʿ al-Ifhām.

På grund av sin strikta följsamhet till Profetens sunnah och sitt motstånd mot bidʿah utsattes Allāmah Ibn al-Qayyim, liksom hans lärare Ibn Taymiyyah, för mycket fängelse, förtryck och förföljelse.

Qāḍī Burhān al-Dīn al-Zarʿī sade om honom: Under himlen har ingen med större och bredare kunskap än han setts.

Denne store lärde, som var ett praktiskt exempel på Profetens sunnah, gick bort den 13 Rajab år 751 efter hijrah.

Detta är det främsta verket om bönen

Detta verk är en ojämförlig och enastående bok om hur Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bad.

Denna bok är i huvudsak en sammanställning av de avsnitt som rör ṣalāh i kapitlet om dyrkan i den mest tillförlitliga och pålitliga gyllene boken, Zād al-Maʿād, som Allāmah Ḥāfiẓ Ibn al-Qayyim skrev om Allahs Sändebuds levnad och sunnah.

Hur förberedde sig Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, för bönen, på vilket sätt bad han, vad läste han i bönen, hur utförde han bönens arkān och aḥkām, vilka andra böner än de obligatoriska bad han och hur många rakʿah bad han?

– En tillförlitlig och autentisk redogörelse för dessa har nedtecknats i denna bok. På grund av okunskap följer senare generationer inte många av de böneföreskrifter som Allahs Sändebud (s.a.w.) själv följde. Samtidigt har de lagt till många regler i bönen som Allahs Sändebud (s.a.w.) inte följde. Men Allahs Sändebud (s.a.w.) sade tydligt: (arabiska************)

Betydelse: Be på exakt det sätt som ni har sett mig be. (Sahih al-Bukhari, Musnad Ahmad)

Detta var alltså Allahs Sändebuds (s.a.w.) egna ord. Men Allah den Upphöjde själv har ju sagt: (arabiska**************)

Betydelse: O Profet, säg: Om ni älskar Allah, följ då mig; då kommer Allah också att älska er. (Koranen, sura 3, Āl ʿImrān: 31)

I en annan vers i den heliga Koranen säger Allah den Upphöjde: (arabiska*********************)

Betydelse: Ta emot det som Allahs Sändebud har gett er och avstå från det som han har förbjudit er. (Koranen, sura al-Hashr: 7)

Nu har det blivit klart för oss att vi måste följa Allahs Sändebud i alla våra handlingar. Vi måste lyda honom. De föreskrifter och tillvägagångssätt som han har infört måste vi följa utan undantag.

Bönen är islams främsta gudsdyrkan. Bönen måste förrättas på det sätt som Allahs Sändebud (s.a.w.) själv bad. Han har gett tydliga instruktioner om att hans efterföljare ska be exakt på det sätt som han själv bad.

De som känner till Profetens sunnah och följeslagarnas utsagor och handlingar blir numera förvånade när de går till moskén och utsätts till och med för okunniga människors förebråelser. Till exempel:

Imamerna i vårt land har gjort det till en nödvändig handling att, efter att bönen avslutats med salam, lyfta händerna och göra duʿā tillsammans med församlingen. Det finns emellertid inga bevis för att Allahs Sändebud, över honom vare frid, efter att ha avslutat bönen med salam brukade lyfta händerna och göra duʿā tillsammans med församlingen.

Följden av imamernas handlande har blivit att de bedjande nu har börjat betrakta denna handling som en del av bönen. Inte nog med det: i de flesta fall har situationen blivit så extrem att en imam förlorar sin ställning som imam om han inte lyfter händerna och gör duʿā tillsammans med de bedjande efter att ha avslutat bönen med salam. Såvitt vi vet har vissa personer förlorat sin ställning som imamer av denna anledning. Många fortsätter dessutom att göra detta enbart för att behålla sin ställning som imam, trots att de vet att det inte är en sunnah från Allahs Sändebud.

Har imamerna då inte blivit fångna i en stor fitnah på grund av sina egna handlingar?

Vi säger att om en imam någon gång lyfter händerna och gör duʿā tillsammans med församlingen, är det inte otillåtet. Men att göra detta till en regel och betrakta det som nödvändigt och oundvikligt i samband med varje bön strider mot Profetens sunnah. Och att, av rädsla för att väcka de bedjandes missnöje, inte kunna upphöra med denna handling trots att man vet att den är felaktig – är inte det liktydigt med att förvandla en egenpåhittad sed till en föreskrift i sharīʿah?

Detta är ju ett egenpåhittat tillägg i bönen. Å andra sidan brukade Allahs Sändebud, över honom vare frid, göra rafʿ al-yadayn vid takbīrat al-taḥrīmah, när han gick ner i rukūʿ och när han reste sig från rukūʿ. Det finns också berättelser om att han gjorde rafʿ al-yadayn när han reste sig efter att ha utfört två rakʿah. Att göra rafʿ al-yadayn vid dessa tillfällen är Allahs Sändebuds tydliga och välbelagda sunnah. Men många bedjande gör det inte på grund av okunnighet. Andra gör det inte trots att de känner till det, av rädsla för förebråelser. Och om någon gör det får han beteckningen ahl al-hadīth.

En annan form av okunnighet är mycket sorglig. Vissa säger som ursäkt för att inte följa denna sunnah: ”Jag är hanafit, och i hanafi-madhhaben finns inte rafʿ al-yadayn, därför gör jag inte det.”

Detta är inget annat än en beskyllning mot islams store banerförare, imam Abu Hanifa. Imam Abu Hanifa, må Allah förbarma sig över honom, har nämligen tydligt förklarat vad hans madhhab innebär. Han sade: (arabiska*******************)

Betydelse: Om en autentisk hadith finns, är det min madhhab. [Se: Ibn Abidins verk Al-Hashiya, volym 1, s. 63:]

Imam Abu Hanifas (må Allah förbarma sig över honom) uttalande visar tydligt att hans madhhab är att handla i enlighet med autentiska och bekräftade hadither.

Anledningen till att han sade ”om en autentisk hadith finns” är att hadither under hans tid förmedlades från mun till mun och bevarades i människors minnen. Hadithsamlingarna hade ännu inte sammanställts under hans livstid. Först efter hans bortgång började hadithens imamer samla in, granska och sålla de hadither som var spridda i olika länder och städer.

Han fruktade att det kunde finnas hadither utöver dem som han kände till. Därför sade han detta. I verkligheten visade sig hans farhåga också vara helt riktig. När hadithens imamer samlade in och granskade hadither från alla regioner, visade det sig att många hadither hade kommit fram som tidigare inte hade nått Imam Abu Hanifas stad Kufa. [Även om man inte kan läsa stora verk för att direkt från haditherna lära sig hur Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bad, bör alla åtminstone läsa Mishkat Sharif.]

Även om det ovan nämnda uttalandet var Imam Abu Hanifas (må Allah förbarma sig över honom), sade även Imam al-Shafi’i (må Allah förbarma sig över honom) samma sak. De andra imamernas uttalanden och principer var likartade. Koranen och sunna var grunden för allt de gjorde.

De förklarade med full uppriktighet de verser i Koranen och de hadither som behövde förklaras. Det fanns visserligen vissa skillnader mellan deras förklaringar, men ingen av dem sade att hans egen förklaring var den slutgiltiga eller enda förklaringen.

Dessutom gjorde de ijtihad i frågor där det inte fanns något uttalande i Koranen, någon hadith eller ens något uttalande från de ädla följeslagarna. I dessa frågor lade de med full uppriktighet fram sina åsikter genom att göra qiyas utifrån Koranens och sunnans anda. Var och en uttryckte sin åsikt i enlighet med det han ansåg vara bäst. Ingen av dem ansåg att hans egen åsikt var slutgiltig och obestridlig. Tvärtom sade de alla: ”Om en autentisk hadith finns, är det min madhhab, och i så fall bör min framförda åsikt och förklaring överges.”

På grund av deras generositet hade även deras elever, som de själva hade utbildat, avvikande åsikter från dem i många frågor. Imam Abu Hanifas elever Abu Yusuf (må Allah förbarma sig över honom) och Muhammad ibn al-Hasan al-Shaybani (må Allah förbarma sig över honom) hade till exempel avvikande åsikter från sin högt vördnade lärare Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) i många frågor. Att eleverna hade avvikande åsikter minskade inte alls imamens ställning; den ökade tvärtom.

Alla lärda känner till att även de avvikande åsikter som Imam Abu Hanifas elever hade i vissa frågor räknas som en del av Imam Abu Hanifas madhhab. Anledningen är imamens storslagna uttalande: ”Om en autentisk hadith påträffas, så är det min madhhab.”

Därför är det självklart att den som, trots att han har funnit en autentisk hadith, inte godtar eller följer den med hänvisning till madhhab, i själva verket därigenom trotsar madhhabens imam.

I vår tid har vår gemensamma situation blivit sådan att vi på grund av bristande kunskap varken kan följa Koranen och sunna på rätt sätt eller hålla fast vid madhhabernas imamer på vederbörligt sätt.

Låt oss nu återvända till denna boks ämne. Alhamdulillah. Denna bok kommer att hjälpa oss att be enligt den bekräftade sunnans metod. Och när vi verkligen kan följa Profetens sunna, kommer det att visa sig att vi hyser respekt för madhhabernas imamer och följer dem.

Vi har både översatt och redigerat detta verk. Som jag tidigare nämnt har vi här sammanställt de avsnitt som rör bönen från originalverket Zad al-Ma’ad. Zad al-Ma’ad är ett odödligt verk av Allama Ibn al-Qayyim. Det är inte enbart ett verk om fiqh, utan också ett verk om Profetens liv och Profetens sunna.

I detta verk har Allama Ibn al-Qayyim tydligt lyft fram Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, föredöme och sunna i alla frågor. Han har förenat motstridiga hadither, gett förklaringar och löst motsättningarna. När vi sammanställde de avsnitt som rör bönen ur detta storslagna verk gjorde vi även vissa redaktionella bearbetningar. Dessa var:

1. Vi använde rubriker och underrubriker.

2. För att anpassa innehållet till nutida läsare ändrade vi ordningen på vissa ämnen genom att justera den ursprungliga dispositionen.

3. När författaren har granskat och analyserat olika hadithers äkthet och oäkthet har han gjort en lång genomgång av berättarnas tillstånd. Vi har inte tagit med denna genomgång i denna bok, utan endast återgett resultaten av hans analys.

4. Vi har också förkortat de långa, relevanta diskussionerna om olika ämnen och endast tagit med huvudpunkterna.

5. Eftersom författaren själv är en auktoritet inom hadith och hadithvetenskap har han i många fall inte angett hadithernas källor. Vi har inte gjort det överallt, men på vissa ställen har vi angett hadithernas källor.

6. Originalverket innehåller inga noter eller kommentarer. För att göra vissa ämnen tydligare för läsarna har vi använt noter och kommentarer. (Om det därför finns några fel eller brister i noterna är ansvaret mitt.)

7. På olika ställen i hela boken har vi lagt till några stycken. I dessa stycken har endast hadither återgetts. De innehåller inga egna uttalanden från mig. De stycken som har lagts till har markerats i noterna som tillägg.

-På detta sätt har vi försökt göra denna värdefulla bok, samtidigt som dess äkthet bevaras, enkel, tydlig, vacker, lättläst och lämplig för den breda allmänheten.

Jag är fast övertygad om att denna bok kommer att visa sig vara mycket nyttig för de troende. För dem som vill be exakt så som Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade be kommer denna bok att fungera som en mycket nyttig vän. -Denna bok är en spegelbild av Allahs Sändebuds (s.a.w.) bön.

-Denna bok är för dem som vill be på samma sätt som Allahs Sändebud (s.a.w.), med stöd i autentiska hadither.

– Den här boken är för dem som vill hålla fast vid Profetens sunnah.

– Den här boken är för dem som vill uppnå sinnesfrid genom att följa Allahs Sändebuds sätt att förrätta bönen.

– Den här boken är för dem som vill göra Koranen och sunnah till rättesnöre för sin dyrkan och hela sitt liv.

– Den här boken är för dem som verkligen vill följa de stora imamerna inom sina respektive rättsskolor, vilka grundade alla sina handlingar och åsikter på Allahs Koran och Hans Sändebuds sunnah och uppmanade sina följare att göra detsamma.

Innan jag avslutar vill jag framföra en ursäkt. Det gäller att vi i denna bok har använt ordet namaz, trots att det ursprungliga ordet i Koranen och hadith är salat. Det var salat vi borde ha använt, men i stället för salat har vi, för den breda läsekretsens skull, använt ordet namaz. Detta ord har nämligen varit känt och brukat i det bengaliska språket och bland bengalisktalande i många århundraden. På samma sätt har ordet khoda blivit känt och vanligt i stället för ordet Allah. Vi anser att dessa ursprungliga ord, såsom Allah och salat, i stor utsträckning bör börja användas i vardagligt tal. Då kommer de, om Allah vill, också att börja användas i böcker.

När jag skrev denna bok hjälpte min äldsta dotter Sajeda Homaïra Himu mig genom att skriva ner diktamen till flera avsnitt. Jag ber om världsligt och evigt väl för henne, bokens förläggare samt alla läsare.

Må Allah, den Välsignade och Upphöjde, ge oss alla förmågan att förrätta bönen på det sätt som Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, lärde ut. Om vårt sätt att förrätta bönen är felaktigt, må Allah den Allsmäktige ge oss lyckan att korrigera det och bli följare av Profetens sunnah. Amin.

Abdus Shahid Nasim

28.07.2000 e.Kr.

Hur brukade Allahs Sändebud be?

1

Allahs Sändebuds metod för rituell rening inför bönen

Hur brukade Allahs Sändebud utföra wudu?

Allahs Sändebud brukade för det mesta be efter att ha utfört wudu på nytt. Men ibland bad han flera böner med samma wudu.

När han utförde wudu en gång använde han ungefär en mudd (cirka ett kilogram) vatten, eller något mer eller mindre. När han utförde wudu använde han vatten ordentligt på wuduns kroppsdelar. Men han slösade inte med vatten; han använde mycket lite vatten. Han förbjöd också sin umma att slösa med vatten. Han sade:

”Bland min umma kommer det att finnas människor som slösar med vatten när de utför wudu (trots att detta är en handling som härrör från Satans ingivelser).” Han sade också: ”När man utför wudu kommer en djävul vid namn Walhan och fortsätter att ingiva tvivel (för att få en att använda mer vatten). Låt er inte luras av honom.”

Sa‘d ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) höll en gång på att göra wudu. Just då passerade Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) förbi honom. Han sade till honom: ”Sa‘d! Slösa inte med vattnet.” Sa‘d frågade: ”Allahs sändebud! Finns det även slöseri med vatten?” Han svarade: ”Ja. Även om du gör wudu sittande vid stranden av en rinnande flod, finns det där också slöseri. Skydda dig under alla omständigheter mot slöseri.” (Musnad Ahmad)

Det är belagt genom autentiska källor att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ibland tvättade wuduns kroppsdelar en gång, ibland två gånger och ibland tre gånger. Det är också belagt att han under samma wudu tvättade någon kroppsdel en gång, någon två gånger och någon tre gånger.

Ibland tog han en handfull vatten och använde den både till att skölja munnen och till att skölja näsan. Ibland utförde han dessa båda handlingar med två eller tre handfullar. Ibland använde han hälften av en handfull vatten till att skölja munnen och den andra hälften till näsan. När han använde två eller tre handfullar, gjorde han sannolikt dessa båda handlingar var för sig eller tillsammans. I al-Bukhari och Muslim återges emellertid från ‘Abdullah ibn Zayd att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tog en handfull vatten och med den sköljde munnen och näsan, och gjorde detta tre gånger. En annan hadith visar dock att han utförde dessa båda handlingar med tre handfullar vatten.

Denna hadith är den mest autentiska beträffande metoden att skölja munnen och näsan. Det finns ingen autentisk hadith som visar att han sköljde munnen och näsan med separata handfullar. En hadith med en sådan återberättelse finns från Talha. Han återberättade den från sin far, och hans far från sin farfar, trots att hans farfar inte var en sahabi – han hade inte träffat Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).

Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tog vatten med höger hand. Han förde vatten till näsan med höger hand och rengjorde den med vänster hand.

Han strök över hela huvudet. Han började framifrån och strök bakåt, och därefter från baksidan framåt. På grund av detta har vissa återberättat att han strök över huvudet två gånger. I själva verket strök han endast över huvudet en gång. Han tvättade de övriga kroppsdelarna flera gånger, men strök endast över huvudet en gång. Detta är fastställt utan någon tvekan, och det motsatta påståendet är inte autentiskt. Den hadith som Ibn al-Yamani återberättat från ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) via sin far, om att stryka över huvudet tre gånger, kan inte godtas. Detta beror på att både far och son var svaga återberättare, även om faderns tillstånd var något bättre.

Den återberättelse som nämns i Abu Dawud från ‘Uthman (må Allah vara nöjd med honom), om att stryka över huvudet tre gånger, strider mot alla andra autentiska hadither som återberättats från ‘Uthman. I de olika autentiska haditherna från honom nämns att man stryker över huvudet en gång.

Det finns inte heller någon autentisk hadith som visar att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) strök över endast en del av huvudet. När han däremot bar turban under wudu, strök han över pannan och fullbordade sedan strykningen genom att föra handen över turbänen.

I Abu Dawud har en hadith återberättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom), där Anas säger: ”Jag såg en gång Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) göra wudu medan han bar en turban av qatari-tyg. Han förde in handen under turbane​​n och strök över den främre delen av huvudet. Han lossade inte turbane​​n och drog inte heller åt den.” Det vill säga, utan att lossa eller ta av turbane​​n strök han över huvudet under den. Denna hadith bevisar dock inte att man inte får stryka över turbane​​n. Bevis för detta finns i hadither återberättade av al-Mughira ibn Shu‘ba och andra sahaber. Att Anas hadith inte innehåller något uttalande om detta förändrar ingenting.

Det finns inget bevis för att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) någonsin gjorde wudu utan att skölja munnen och föra in vatten i näsan. Det finns inte ens ett enda exempel på detta.

Han följde alltid ordningsföljden (tartib) i wudu. Det finns inte något bevis för att han ens en enda gång avvek från ordningsföljden.

När han strök över huvudet strök han ibland direkt över hela huvudet. Ibland strök han över turbane​​n. Ibland strök han över både pannan och turbane​​n. Det har redan nämnts att det inte finns något bevis för att han fullbordade strykningen över huvudet genom att endast stryka över pannan.

Samtidigt som han strök över huvudet strök han även över öronens insida och utsida. Han tog inte nytt vatten för detta. Beviset för detta är en hadith återberättad av Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom).

Det finns inget bevis för att han strök över nacken.

När han inte bar läder- eller tygstrumpor tvättade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fötterna. Men när han bar strumpor strök han över dem.

Han började wudu med att säga ”Bismillah”. De hadither som nämns som stöd för att han började wudu genom att säga något annat än ”Bismillah” är falska och påhittade. Han gjorde själv aldrig något sådant och lärde inte heller umman att göra det. Det finns inget bevis för att säga något annat än ”Bismillah”.

Efter att ha avslutat wudu brukade Allahs sändebud (s.a.v.) läsa följande åkallan:

(Arabiska***************)

Betydelse: Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah. Och jag vittnar om att Muhammad är Allahs tjänare och sändebud. O Allah! Låt mig tillhöra dem som ångrar sig och dem som renar sig.”

Det har återberättats i an-Nasāʾī att han efter wudu även brukade läsa följande åkallan:

(Arabiska***************)

Betydelse: Du är fri från alla brister och all oförmåga. Jag vittnar, samtidigt som jag erkänner Din lovprisning, att det inte finns någon gud utom Dig. Jag ber Dig om förlåtelse och till Dig återvänder jag.”

När Allahs sändebud (s.a.v.) började göra wudu brukade han inte uttala någon sådan formulering eller avsikt som: ”Jag har för avsikt eller ämnar avlägsna orenhet eller utföra bönen.” Det finns inget bevis för att han gjorde detta i någon hadith, vare sig autentisk eller svag. Inte heller gjorde hans följeslagare detta. Det finns inget autentiskt eller svagt bevis i denna fråga.

Det finns inget bevis för att han tvättade ovanför armbågarna och fotlederna. Abū Hurayra brukade dock göra detta. I den hadith som han återberättade om Allahs sändebuds (s.a.v.) wudu ingår tvättandet av armbågarna och fotlederna bland wudus delar.

Allahs Sändebud (frid vare med honom) brukade inte torka de kroppsdelar som hade tvättats efter att han hade gjort wudu. Det finns inget bevis för detta i någon sahih-hadith. Det som återberättas i haditherna från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och Muadh ibn Jabal (må Allah vara nöjd med honom) om att han torkade sina kroppsdelar med en tygbit eller ett tygstycke är inte sahih. Den första hadithens berättare omfattar Sulayman ibn Akram, som inte är godtagbar, medan al-Afriqi, som ingår bland den andra hadithens berättare, är en svag återberättare. Imam al-Tirmidhi sade: Det finns ingen autentisk hadith från Allahs Sändebud (frid vare med honom) om att torka wudus kroppsdelar med en tygbit.

Allahs Sändebud (frid vare med honom) brukade ibland själv göra wudu med vatten, och ibland hällde någon annan vatten åt honom när det behövdes medan han gjorde wudu. I Bukhari och Muslim återberättas från al-Mughira ibn Shu‘ba (må Allah vara nöjd med honom) att han under en resa hällde vatten åt Allahs Sändebud (frid vare med honom) medan denne gjorde wudu. Men detta var inte en regelbunden vana.

Allahs Sändebud (frid vare med honom) gjorde ibland khilal av skägget efter att han hade gjort wudu, men inte alltid. Hadithspecialisterna är dock oeniga i denna fråga. Enligt Imam al-Tirmidhi och andra är uppgiften om khilal av skägget sahih. Men enligt Imam Ahmad ibn Hanbal och Abu Zur‘a finns det inget bevis för detta i någon sahih-hadith.

Han gjorde också khilal mellan fingrarna under wudu, men inte regelbundet. Detta stöds av en hadith återberättad av al-Mustawrid ibn Shaddad i Sunan-verken. Från dem som var experter på Allahs Sändebuds (frid vare med honom) wudu, såsom Uthman, Ali, Abdullah ibn Zayd och al-Rubayyi (må Allah vara nöjd med dem), finns det emellertid ingen återberättelse i denna fråga. Därför är detta inte heller lika väl belagt som khilal av skägget.

Det finns en återberättelse om att Allahs Sändebud (frid vare med honom) under wudu brukade vrida på ringen från den ena sidan till den andra. Men denna återberättelse är da‘if (svag). Imam al-Daraqutni klassificerade Muammar och hans far, som ingår i hadithens isnad (berättarkedja), som svaga återberättare.

Allahs Sändebud (frid vare med honom) gjorde masah över strumporna.

Allahs Sändebud (frid vare med honom) gjorde masah över strumporna överallt, både när han var hemma och under resor. Detta är bevisat genom sahih-hadither. Han fortsatte att följa denna princip ända till sin död.

Olika sahih- och hasan-hadither visar emellertid att tiden för masah har fastställts till ett dygn för bofasta personer och tre dygn för resande. (Det vill säga: efter att en person har gjort wudu en gång och tagit på sig strumporna får den bofaste göra masah under ett dygn och den resande under tre dygn. Därefter måste han tvätta fötterna på nytt och göra wudu.)

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, strök över strumpornas ovansida. Det finns inga autentiska bevis för att han strök över fotsulornas undersida. I en mursal hadith, det vill säga en hadith med bruten berättarkedja, nämns visserligen att man stryker över strumpornas undersida, men detta uttalande strider mot innehållet i alla autentiska hadither.

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, strök över både skorna och strumporna, på samma sätt som han strök över turbanen tillsammans med pannan. I flera av hans handlingar och uttalanden finns bevis för att han strök över både skor och strumpor. Enligt vissa gjorde han detta endast under särskilda omständigheter. Kanske strök han över skorna eftersom det var besvärligt att ta av läderskorna. Men Allah vet bäst hur det egentligen förhåller sig.

Saken är den att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, aldrig gjorde något onödigt svårt. Hans princip var att välja den enkla vägen. Om han inte hade strumpor på fötterna tvättade han dem, och om han hade strumpor på sig strök han över dem; han bekymrade sig inte om att ta av strumporna. Han tog inte heller på sig strumpor i onödan bara för att kunna stryka över dem. Om fötterna var bara tvättade han dem, och om han hade strumpor på sig strök han över dem – detta var hans princip. Enligt vår lärare, imam Ibn Taymiyya, är detta det korrekta svaret på frågan om vilket som är bättre: att tvätta fötterna eller att stryka över strumporna.

Allahs sändebuds metod för tayammum

När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gjorde tayammum, gjorde han det på följande sätt: han slog endast en gång med handflatorna och strök sedan med dem över båda händerna och ansiktet. Det finns inga autentiska bevis i haditherna för att han slog med händerna två gånger för detta. Det finns inte heller några bevis för att han strök över händerna ända upp till armbågarna. Imam Ahmad ibn Hanbal sade att de som säger motsatsen uttrycker sin egen åsikt; det är inte belagt från Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gjorde tayammum med sådan jord som det är tillåtet att be på. För tayammum slog han med händerna mot hård mark, sand och salthaltig jord. Han sade: ”Var och en i min ummah som än ber, där finns för honom en moské och möjlighet att uppnå renhet –

– av denna hadith blir det tydligt att om någon ber på en sandig plats, så är sand tillräckligt för hans tayammum.

När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, begav sig till slaget vid Tabuk, gjorde han tayammum med sand på grund av vattenbristen där. Det finns inga bevis för att han bar med sig en jordklump när han reste till Tabuk, eller att han bad någon av sina följeslagare att ta med en. Faktum är att den största delen av sand också är jord. Förhållandena i Hijaz är likadana.

Det finns ingen specifik metod för hur Allahs Sändebud (s.a.s.) brukade torka händerna vid tayammum. Det sägs att man ska börja med vänster handflata vid den övre delen av högerhandens handrygg, föra den till armbågen, sedan vända handen och torka handens undersida, och på samma sätt torka vänster hand. Det finns inget bevis för denna metod från Allahs Sändebud (s.a.s.), och inte heller från följeslagarna. Det finns inte heller något bevis för att han befallde eller föredrog att man gjorde så.

Allahs Sändebud (s.a.s.) gav tayammum samma ställning som wudu. Det finns inga bevis för att han gjorde ett separat tayammum för varje bön. Han befallde inte heller detta. Detta är den korrekta uppfattningen, såvida det inte finns något bevis som motsäger den.

2

Metoden för hur Allahs Sändebud (s.a.s.) brukade be

Takbīrat al-iḥrām

Så snart Allahs Sändebud (s.a.s.) reste sig för bönen uttalade han ”Allāhu akbar”. (Detta kallas takbīrat al-iḥrām.) Innan han uttalade denna takbīr läste eller sade han ingenting annat, inte ens niyya. (Niyya innebär att fatta beslut, det vill säga att ha avsikten [irāda].) Han sade inte heller något i stil med: ”Jag ber så och så många rakʿa av den obligatoriska bönen vid den och den tiden, vänd mot qibla, som imam eller som församlingsmedlem bakom denna imam.” Han sade inte heller att han bad en bön som skulle förrättas eller en bön som togs igen. Han sade inte sådana saker ens vid de obligatoriska bönerna (och inte heller vid sunna- eller frivilliga böner).

Att säga allt detta före takbīrat al-iḥrām är bidʿa. Det finns nämligen ingen hadith från Allahs Sändebud (s.a.s.) till stöd för det. Inte heller finns det något uttalande från de ädla följeslagarna. Det finns inte heller något uttalande från tābiʿūn. Inte ens någon av de fyra imamerna sade något om detta. Ingen av dem tyckte om att man sade något sådant.

Senare tiders vissa lärda blev emellertid förvirrade när de skulle tolka ett uttalande av imam al-Shāfiʿī. Hans uttalande lyder: ”Bönen är inte som fastan; ingen kan träda in i bönen utan att nämna den.”

– Dessa lärda har tolkat hans uttalande som att avsikten med bönen ska nämnas eller uttalas. Men i själva verket avsåg imam ash-Shafi‘i med detta att man skulle uttala takbīr al-taḥrīma för bönen.

De ovan nämnda lärdas uppfattning om imam ash-Shafi‘is uttalande är felaktig. Hur skulle imam ash-Shafi‘i kunna kalla något obligatoriskt som inte ens nämndes av Profeten (s.a.), hans ädla följeslagare eller de rätt vägledda kaliferna? Om vi i denna fråga finner så mycket som ett enda ord från Allahs Sändebud (s.a.) och hans ädla följeslagare, kommer vi naturligtvis att följa det. För vår praxis är att följa Allahs Sändebuds sunnah och hans ädla följeslagares väg. Den bästa vägen som de visade oss är vår väg. Vi följer ödmjukt endast den praxis som är belagd från dem.

Att göra rafʿ al-yadayn vid takbīr al-taḥrīma

När Allahs Sändebud (s.a.) började bönen sade han inget annat än ”Allahu akbar”, och när han uttalade Allahu akbar gjorde han rafʿ al-yadayn (lyfte båda händerna). Då lyfte han sina händer, vända mot qiblah, till axlarna eller öronen. Hans fingrar var utsträckta vid detta tillfälle. Det finns flera berättelser om hur högt han lyfte händerna. Abu Humayd as-Saʿidi (r.a.) och hans följeslagare har sagt att han lyfte dem till axelhöjd. Abdullah ibn Umar (r.a.) har också uttryckt detta. Wa’il ibn Ajib (r.a.) har sagt att han förde händerna nära öronen. Vissa har sagt att den sistnämnda uppfattningen är bättre, men att man har frihet att lyfta dem till vilken som helst av de ovan nämnda höjderna. Enligt vissa finns det ingen möjlighet att lyfta dem över örsnibbarna. Det är dock också tillåtet att lyfta dem till axlarna. Detta är avgörandet i frågan.

De andra tillfällen då han gjorde rafʿ al-yadayn när han sade takbīr (Allahu akbar) kommer att nämnas på sina respektive platser.

Vad brukade han läsa efter takbīr al-taḥrīma?

Efter att ha lyft händerna när han uttalade takbīr al-taḥrīma sänkte han dem och placerade höger hand över vänster hands handrygg. Därefter brukade han, innan han började bönen (sura al-Fatihah), läsa olika åkallelser. Ibland läste han denna åkallan:

(Arabiska**************)

Betydelse: Min Gud! Avlägsna alla mina fel och brister från mig, liksom Du har skapat avstånd mellan öst och väst. O Allah! Tvätta och rena mig från mina fel och brister med vatten, is och kylande ämnen. O Allah! Rena mig från mina synder så fullständigt och skinande rent som ett vitt plagg blir bländande vitt efter att ha befriats från smuts och fläckar.”

Ibland brukade han läsa denna dua:

(Arabiska************)

Betydelse: Jag har uppriktigt vänt mitt ansikte mot Skaparen av universum och denna jord. Jag tillhör inte dem som sätter någon vid Hans sida. Sannerligen, min bön, mitt offer, mitt liv och min död tillhör Allah, Herren och Upprätthållaren över hela världen. Ingen är Hans partner. Jag har befallts att acceptera dessa ord, och jag var den förste att acceptera dem.”

Ibland brukade han be denna dua:

(Arabiska****************)

Betydelse: O Allah! Du är den ende Kungen över universum. Det finns ingen gud utom Du. Du är min Herre och jag är Din tjänare. Jag har gjort orätt mot mig själv och jag erkänner min synd. Förlåt mig därför alla mina synder, för ingen kan förlåta synder utom Du. Led mig till den bästa moraliska karaktären, för ingen kan leda mig till den vägen utom Du. Avlägsna alla brister i min karaktär och mitt uppförande, för ingen kan avlägsna dem utom Du. Min Herre! Jag har kommit inför Dig; Du är mycket barmhärtig, och all godhet ligger i Din hand. Du är inte ansvarig för det onda. Jag kommer att följa Din vilja, och till Dig ska jag återvända. Du är sannerligen den Mest Överflödande, den Mest Upphöjde, min Herre! Jag ber Dig om förlåtelse och jag vänder mitt ansikte mot Dig.”

Vanligtvis brukade Allahs Sändebud (s.a.v.) be denna dua under nattbönen (tahajjud). Ibland brukade han vid denna tid läsa denna dua:

(Arabiska***************)

Betydelse: O Allah! Du är Herren över Jibril och Israfil, himlarnas och jordens Skapare och Den som känner det synliga och det osynliga. Du avgör tvister mellan Dina tjänare. Vägled mig till den rätta vägen i den fråga där jag, på Ditt befallning, har mött en tvist om den högsta sanningen. Du vägleder ju den Du vill till den rätta vägen.”

Ibland brukade han också recitera följande åkallan:

Betydelse: Min Allah! All lovprisning tillhör Dig. Du är ljuset för universum, jorden och allt som finns däremellan.”

Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade recitera ovanstående åkallan efter att ha uttalat takbirat al-ihram.

Vid ett annat tillfälle sade han tre gånger الله اكبر كبيرا tre gånger الحمد لله كثيرا tre gånger سبحان الله بكرة واصيلا och tillsammans med detta اللهم اني اعوذبك من الشيطان الرجيم من همزه ونفخه ونفثه sade han.

Ibland sade han الله اكبر tio gånger, سبحان الله tio gånger, الحمد لله tio gånger, لااله الا الله tio gånger, استغفر الله tio gånger och اللهم اغفرلى واهدنى وارزقنى tio gånger, därefter اللهم اني اعوذبك من ضيق المقام يوم القيامة tio gånger. Det har genom autentiska källor fastställts att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade recitera någon av dessa åkallelser efter att ha uttalat takbirat al-ihram.

Det har berättats att han brukade börja bönen med följande lovprisning:

(Arabiska**************)

Betydelse: O Allah! Du är helig och fri från alla brister, all oförmåga och svaghet. Jag prisar endast Dig. Välsignat är Ditt namn. Upphöjd är Din ära. Och det finns ingen gudom utom Du.”

Om denna sana (lovprisande ord till Allah) har återgetts i flera Sunan-verk från Ali ibn Ali Rifa’i. Han återberättade den från Abil Mutawakkal, och denne från Abu Sa’id (må Allah vara nöjd med honom). En liknande hadith har också återberättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Umar (må Allah vara nöjd med honom) brukade recitera den högt när han ledde bönen och undervisa alla om den.

Imam Ahmad ibn Hanbal säger: Jag föredrar att läsa denna dua i enlighet med Umar (må Allah vara nöjd med honom). Om någon däremot börjar bönen efter att ha läst någon av de ovan nämnda du’aerna, är det giltigt.

Imam Ahmad har anfört som argument att denna dua är den bästa, mest fullständiga och förträffliga. Att Umar (må Allah vara nöjd med honom) läste den högt så att alla kunde höra den när han ledde bönen, innebär att alla bör läsa den i början av bönen. I synnerhet bör alla läsa den i de obligatoriska bönerna.

Recitation av sura al-Fatiha

Efter att ha läst den ovan nämnda sana/duan brukade Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) läsa ”A’udhu billahi min ash-shaytan ir-rajim”. Därefter läste han sura al-Fatiha tillsammans med ”Bismillah ir-Rahman ir-Rahim”.

Han brukade ibland läsa sura al-Fatiha högt och ibland tyst. För det mesta läste han den dock högt. Men han läste den inte högt i alla fem dagliga böner. Varken när han var bofast eller när han var på resa. Om han hade läst den högt i alla fem dagliga böner, hur skulle då de rätt vägledda kaliferna, majoriteten av följeslagarna och särskilt Medinas invånare kunna ha varit ovetande om det? Därför är det säkert att han inte läste sura al-Fatiha högt i alla fem dagliga böner.

När han reciterade sura al-Fātiha hörbart, reciterade han även basmala hörbart i början.

Att uttala ”āmīn”

Efter att ha avslutat sura al-Fātiha sade han ”āmīn”. När han reciterade sura al-Fātiha hörbart, uttalade han även ”āmīn” hörbart, och de som bad bakom imamen uttalade också ”āmīn” hörbart tillsammans med honom.

Att vara tyst en kort stund

Under bönen brukade han vara tyst en kort stund vid två tillfällen. Det ena var mellan takbīrat al-taḥrīma och recitationen (sura al-Fātiha). Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, frågade honom om denna tystnad och fick det bekräftat.

Det råder oenighet om när han brukade vara tyst den andra gången. Vissa har sagt efter recitationen av sura al-Fātiha, medan andra har sagt efter att Koranrecitationen avslutats och före bugningen. Ytterligare några har sagt att han brukade vara tyst två gånger utan att räkna den första. Om man godtar denna uppfattning blir det tre tystnader. Det är emellertid tydligt att han endast var tyst två gånger.

Den tredje tystnad som nämns, det vill säga före bugningen, var egentligen inte en tystnad från hans sida. Det var en kort stund som han tog för att andas ut och finna sinnesro. Han sammanförde nämligen inte recitationen och bugningen i ett enda andetag.

Tystnaden mellan takbīrat al-taḥrīma och början av sura al-Fātiha var logisk. Den var nämligen en förberedande tystnad inför påbörjandet av sura al-Fātiha.

Den andra tystnaden, det vill säga efter att ha avslutat sura al-Fātiḥa, nämns som en möjlighet för de bakom imamen att avsluta sura al-Fātiḥa.

Den tredje tystnaden, det vill säga efter att ha avslutat recitationen och före bugningen, var endast en kort paus för att hämta andan och återfå lugnet.

De som inte nämnde den tredje tystnaden gjorde det eftersom den var mycket kort. De som räknade med den trots dess korthet ansåg att Allahs sändebud (frid vare med honom) hade tre tysta stunder. Det finns alltså egentligen ingen motsägelse mellan de två återberättelserna. Detta är lösningen på frågan kring dessa hadither.

Haditherna om de två tystnaderna har återberättats från Samura ibn Jundub, Ubayy ibn Kaʿb och ʿImrān ibn Ḥusayn genom autentiska kedjor. Abū Ḥātim har nämnt dessa hadither i sin samling av autentiska hadither.

En av dem som återberättade hadithen om två tystnader var Samura ibn Jundub. Han sade: ”När jag bad bakom Allahs sändebud (frid vare med honom) lade jag på minnet att han hade två tysta stunder. Han var tyst en gång efter takbīr al-taḥrīma och en andra gång efter recitationen av ’ghayril-maghḍūbi ʿalayhim walāḍ-ḍāllīn’.”

I vissa återberättelser av haditherna nämns att Allahs sändebud (frid vare med honom) brukade vara tyst en stund efter recitationen. Men detta är ett helt allmänt uttalande. Uttalandet i den förstnämnda hadithen, det vill säga Ḥaḍrat Samuras hadith, är tydligt. Där sägs klart att han var tyst efter recitationen av sura al-Fātiḥa. Därför är hadithen som återberättats från Samura ibn Jundub det bevis som åberopas i denna fråga.

Hans sätt att recitera Koranen under bönen

Allahs sändebuds (frid vare med honom) recitation var utdragen och tydlig. Han stannade efter varje vers. När han avslutade en vers gjorde han slutet något utdraget i rösten.

Efter att ha avslutat sura al-Fatiha gick han vidare till en annan sura. I den andra suran gjorde han ibland recitationen lång och förkortade den ibland på grund av en resa eller någon annan anledning. Vanligtvis var hans recitation dock varken kort eller lång, utan medellång.

Hans recitation i de olika bönerna

I fajr-bönen reciterade han vanligtvis mellan sextio och hundra verser. I fajr-bönen reciterade han ofta sura Qaf, sura ar-Rum och sura at-Takwir; ibland reciterade han sura az-Zalzala i båda rakʿorna och ibland al-Falaq och an-Nas. Det var dock endast under resor som han reciterade al-Falaq och an-Nas. Ibland reciterade han båda rakʿorna med sura al-Mu’minun. I den första rakʿan reciterade han fram till det ställe där Musa och Harun nämns i denna sura, och resten i den andra rakʿan.

På fredagens fajr-bön reciterade han hela sura as-Sajda och sura ad-Dahr. Han reciterade inte en del av den ena suran och en del av den andra. Han delade inte heller upp sura as-Sajda mellan de båda rakʿorna, utan reciterade hela suran i en rakʿa. Detta stred mot hans vana. De som anser det bättre att på fredagens fajr-bön endast recitera sura as-Sajda är okunniga om Allahs Sändebuds sunnah. På grund av denna okunniga uppfattning ogillade vissa imamer att sura as-Sajda reciterades i fredagens fajr-bön.

Allahs Sändebud ledde i själva verket fredagens fajr-bön med just dessa två suror. I dem beskrivs mänsklighetens skapelses början, människans slutliga öde, Adams skapelse samt orsakerna till att hamna i paradiset och helvetet. Med andra ord beskrivs i dem det som har hänt och det som kommer att ske i människans liv; därför lät han alla höra dessa suror på fredagsmorgonen. Av samma anledning reciterade han sura Qaf, sura al-Qamar, sura al-Aʿla och sura al-Ghashiya i fredagsbönen och eid-bönerna.

Allahs Sändebud brukade ofta göra recitationen lång i zuhr-bönen. I Sahih Muslim har det återberättats att Abu Saʿid al-Khudri berättade: Efter att iqaman för zuhr-bönen hade gjorts kunde en person gå till Jannat al-Baqi för att uträtta sina naturbehov, avsluta sitt ärende där, återvända efter att ha gjort wudu hemma och ändå hinna den första rakʿan med Profeten. Ibland hade han en så lång recitation i zuhr-bönen. Ibland reciterade han i zuhr en mängd motsvarande sura as-Sajda. Ibland reciterade han sura al-Aʿla och al-Layl, och ibland sura al-Buruj och at-Tariq.

I asr-bönen reciterade han ungefär hälften så mycket som i zuhr-bönen. Ibland var recitationen något längre än så och ibland något kortare.

När det gällde recitationen i maghrib-bönen var hans vana annorlunda än det som människor i vår tid gör. Ibland ledde han maghrib-bönen med sura al-Aʿraf, ibland med sura at-Tur och ibland med sura al-Mursalat. Han brukade dela upp en av dessa suror mellan de två rakʿorna.

Abu Umar ibn Abd al-Barr återgav i detta sammanhang en redogörelse för Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade att han ibland läste sura al-A’raf, ibland sura as-Saffat, ibland sura ad-Dukhan, ibland sura al-A’la, ibland sura at-Tin, ibland al-Mu’awwidhatayn (an-Nas och al-Falaq) och ibland sura al-Mursalat i maghribbönen. Dessutom brukade han be maghribbönen med korta suror. Alla dessa berättelser har blivit välkända genom autentiska kedjor. Att alltid be maghribbönen med korta suror var emellertid Marwan ibn al-Hakams tillvägagångssätt. Därför kritiserade Zayd ibn Thabit honom. Malik sade: ”Ni ber endast maghribbönen med korta suror, trots att jag har sett Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, läsa en av de två långa surorna, nämligen sura al-A’raf.” Detta är en autentisk hadith, återgiven av sammanställarna av Sunan. Imam an-Nasa’i återgav från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att hon sade: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, läste sura al-A’raf i maghribbönen och delade den i två delar, som han läste i de två rak’ah.” Att alltid be maghribbönen enbart med korta verser och korta suror strider därför mot sunnan. Detta var Marwan ibn al-Hakams tillvägagångssätt.

Den sista av de fem dagliga bönerna är isha-bönen. En berättelse nämner att han läste sura at-Tin i isha-bönen. Enligt en annan berättelse befallde han Mu’adh ibn Jabal att läsa suror som as-Shams, al-A’la och al-Layl i isha-bönen. Dessutom förbjöd han Mu’adh att läsa sura al-Baqarah när han gick till stammen Amr ibn Awf sent på natten för att leda dem i isha-bönen.

Det som hände var att Mu’adh, må Allah vara nöjd med honom, brukade be isha-bönen tillsammans med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Därefter gick han till stammen Amr ibn Awf och ledde de väntande människorna där i isha-bönen. När han efter isha-bönen i Profetens moské tog sig till stammen hade det blivit mycket sent. Han bad bakom Profeten som följare och gick sedan dit för att på nytt leda dessa människor som imam i isha-bönen. Trots att det var så sent brukade han emellertid läsa sura al-Baqarah i bönen. Detta blev mycket betungande för de människor som arbetade under dagen. När saken kom till Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kännedom gav han Mu’adh, må Allah vara nöjd med honom, ovanstående instruktion och förbjöd honom att besvära människor genom att läsa långa recitationer sent på natten.

I fredagsbönen brukade han läsa sura al-Jumu’ah och al-Munafiqun. Ibland läste han också sura al-A’la och al-Ghashiyah. Men han brukade aldrig leda bönen med enbart de två förstnämnda surornas avslutande delar [båda surornas avslutande delar börjar med ”O ni som tror”]. Detta strider också mot hans sed.

I ‘id-bönen brukade han läsa hela sura Qaf och sura al-Qamar. Ibland läste han sura al-A’la och sura al-Ghashiyah. Han gjorde detta vid båda ‘id-bönerna.

Detta är den korrekta vägledningen om vilken typ av recitation han brukade läsa i de olika bönerna fram till sin död. De rätt vägledda kaliferna följde denna vägledning.

Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, brukade avsluta sura al-Baqarah i fajr-bönen. Därför blev det nästan tid för soluppgång när han avslutade bönen med salam. En dag uppmärksammade människorna honom på detta och sade: ”Allahs Sändebuds kalif! Det har ju blivit tid för soluppgång.” Han svarade: ”Anse mig inte vara ouppmärksam på soluppgången.” Umar, må Allah vara nöjd med honom, brukade läsa sura Yusuf, sura an-Nahl, sura Hud, sura Bani Isra’il och liknande suror i fajr-bönen.

Om den långa recitation som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade läsa i fajr-bönen hade upphävts, skulle detta inte ha varit dolt för de rätt vägledda kaliferna eller för dem som kritiserade lång recitation. I Sahih Muslim återges från Jabir ibn Samurah, må Allah vara nöjd med honom: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade läsa sura Qaf i fajr-bönen, och därefter blev hans bön kortare.” Här betyder ”därefter” efter fajr. Det vill säga att hans recitation i fajr var lång, medan recitationen i bönerna efter fajr blev kortare. Ett bevis för detta är uttalandet från Umm al-Fadl, hustrun till Abbas. När hon hörde Abdullah ibn Abbas läsa sura al-Mursalat i Arafat frågade hon honom: ”Min son! Sade du inte till mig att du hade hört Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, läsa denna sura i den sista maghribbönen i sitt liv?”

I haditherna från Jābir och Samura finns det i ordet ”därefter” ett pronomen. Det som pronomenet syftar på är här underförstått eller dolt.

Det är allmänt känt att ett pronomen alltid används i stället för ett tidigare nämnt substantiv. Därför måste ”därefter” här förstås som efter fajr-bönen; det finns ingen möjlighet att förstå det på något annat sätt.

Följaktligen betyder ”därefter” i denna hadith att Allahs Sändebud ﷺ brukade förkorta recitationen i bönerna efter fajr-bönen. Det betyder inte att han från och med den dagen förkortade recitationen i alla böner. Om det hade varit innebörden, skulle det inte ha varit dolt för de rätt vägledda kaliferna. Trots att de kände till Allahs Sändebuds ﷺ upphävande praxis skulle de inte ha varit nöjda med att följa en upphävd praxis.

Allahs Sändebuds ﷺ uttalande om att förkorta recitationen lyder: ”När någon av er leder bönen ska han förkorta recitationen.” Och i Anas återberättelse sägs det: ”Allahs Sändebud ﷺ tillämpade principen att förkorta recitationen i alla böner.” Måttstocken för båda dessa uttalanden är Allahs Sändebuds ﷺ egen praxis. Det vill säga: den konkreta innebörden av den förkortning som nämns i dessa två hadither var Allahs Sändebuds ﷺ faktiska sätt att recitera, vilket vi hittills har redogjort för.

Utifrån dessa två uttalanden finns det inget utrymme för att anta en tolkning som strider mot Allahs Sändebuds ﷺ faktiska praxis. Det är nämligen omöjligt att han skulle göra en sak men säga något annat. Han talade utan tvekan om just den förkortning som han själv tillämpade. Det är också allmänt känt att äldre, svaga och människor som var upptagna med olika behov brukade be bakom honom.

En möjlig lösning på meningsskiljaktigheten om lång och kort recitation är att han till en början brukade recitera mycket långa avsnitt, men senare förkortade dem något och reciterade kortare avsnitt. Det finns också belägg för denna lösning. Imām an-Nasāʾī och andra hadith-imamer har återberättat en hadith från ʿAbdullāh ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: ”Allahs Sändebud ﷺ brukade uppmana oss att förkorta recitationen, och han ledde oss i bönen genom att recitera Sūrat as-Saffāt.” Följaktligen är Sūrat as-Saffāt ett exempel på förkortning. (Allah vet bäst.)

Allahs Sändebud ﷺ brukade inte fastställa en viss sura för en viss bön och sedan alltid recitera endast den suran i den bönen. Undantagen var fredagsbönen och de två ʿīd-bönerna. ʿAmr ibn Shuʿayb återberättade från sin far och sin farfar. Hans farfar sade: ”Det finns ingen sura, vare sig kort eller lång, som Allahs Sändebud ﷺ inte reciterade när han ledde en obligatorisk bön.” Hadithen har återberättats i Abū Dāwūd.

Allahs Sändebud ﷺ brukade recitera en hel sura i en bön. Ibland reciterade han en hel sura i en rakʿa, och ibland delade han upp en sura och reciterade den under två rakʿa. Ibland reciterade han surans första del. Men det finns inga belägg för att han reciterade mitten eller slutet av någon sura.

Han läste två suror i samma rakʿa under frivillig bön. Men det finns inga bevis för att han läste två suror i en och samma rakʿa under den obligatoriska bönen.

ʿAbdullah ibn ʿAbbas har återberättat att Allahs Sändebud läste två suror i varje rakʿa; detta är ett allmänt hållet uttalande. Det anges inte uttryckligen här om han gjorde detta under den obligatoriska bönen eller under en frivillig bön.

I den återberättelse som Abu Dawud har nämnt från en man ur Juhayna-stammen säger denne: ”Jag hörde Allahs Sändebud läsa sura az-Zalzalah i båda rakʿorna i fajr-bönen.” Men efter att ha sagt detta tillägger samme man: ”Jag vet inte om han läste sura az-Zalzalah i båda rakʿorna av misstag eller med avsikt.”

Allahs Sändebud brukade göra recitationen i den första rakʿan längre än i den andra. Han gjorde så i varje bön, inklusive fajr-bönen. Ibland förlängde han den första rakʿan tills ljudet av gudstjänarnas steg när de kom till moskén hade upphört. Det vill säga, han förlängde den tills alla gudstjänare hade kommit och hunnit med den första rakʿan.

Han brukade göra recitationen i fajr-bönen längre än i de andra bönerna. Det kan finnas flera orsaker till att fajr-bönen förlängdes:

a. Eftersom änglarna närvarar vid Koranrecitationen under fajr-bönen. Vid denna tid samlas nattens och dagens änglar, eftersom det är tidpunkten då deras tjänstgöring skiftar.

b. Eftersom antalet rakʿor i fajr-bönen är få.

c. Eftersom muslimerna måste stiga upp från sömn och vila för att delta i fajr-bönen.

d. Eftersom muslimerna strax efter denna bön går ut för att ägna sig åt sitt förvärvsarbete under en lång tid, så att Koranens inflytande kan bestå bland dem under en längre tid.

e. Eftersom människans sinne vid denna tid är fridfullt och hon får möjlighet att med uppmärksamhet lyssna till, förstå och begrunda Koranen.

f. Eftersom detta är dagens första gudsdyrkan lade han större vikt vid den och önskade därigenom samla på sig rikligt med belöning och välsignelse redan vid dagens början.

För lärda människor är det inte alls svårt att förstå dessa visdomar, betydelser och djupa insikter i sharia.

Hans sätt att utföra rukūʿ

Efter att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade avslutat koranrecitationen förblev han tyst en stund för att hämta andan och finna ro. Sedan gjorde han rafʿ al-yadayn, på samma sätt som vid takbīrat al-taḥrīma, och gick ned i rukūʿ medan han sade ”Allahu akbar”.

När han gick ned i rukūʿ placerade han båda händerna på knäna, som om han höll fast dem. Han höll båda armarna ut från revbenen och skapade ett mellanrum. Han sträckte ut ryggen rakt och jämnt. Han höll huvudet i linje med ryggen; han höjde det inte och sänkte det inte.

När han gick ned i rukūʿ reciterade han denna tasbīḥ: (arabiska***************)

Ibland brukade han också lägga till och recitera följande tasbih: (arabiska******************)

Betydelsen av de båda bönerna: Min Herre är upphöjd och fri från alla brister och svagheter. Du är fri från alla brister och svagheter, o Allah! All lovprisning tillkommer Dig, vår Herre. O Allah, förlåt mig.“

Han stannade så länge i ruku att den ovan nämnda tasbih kunde reciteras ungefär tio gånger. Han stannade lika länge i sujud. I detta avseende har al-Bara ibn Azib (må Allah vara nöjd med honom) uttalande orsakat ett visst missförstånd. Han berättade: ”Jag bad bakom Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) fram till hans död. Tiden (längden) för hans qiyam och ruku var lika lång. Hans sujud och sittandet mellan de två sujud var också ungefär lika långa.“

Utifrån detta uttalande har en del människor förstått att Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) qiyam och ruku var lika långa, och att sujud också var lika långt. Det finns i själva verket inget utrymme för en sådan tolkning. Längden på Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) recitation är nämligen väl belagd. I fajr-bönen brukade han recitera omkring hundra verser, något fler eller färre. Jag har redan nämnt haditherna om hans recitation i maghrib-bönen: han brukade recitera sura al-A’raf, sura at-Tur och sura al-Mursalat i maghrib-bönen. Men alla vet att han inte stannade så länge i ruku och sujud.

Beviset för detta är den hadith från Anas som återges i Sunan-verken [av de sex autentiska hadithsamlingarna, Sihah al-Sitta, kallas de fyra utöver al-Bukhari och Muslim för Sunan eller Sunan al-Arba’a]. Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Efter Allahs Sändebud har jag inte bett bakom någon vars bön liknade hans, utom bakom denne unge man (det vill säga Umar ibn Abd al-Aziz).” Berättaren sade: ”Jag räknade till tio tasbih i ruku och tio i sujud hos Umar ibn Abd al-Aziz.“

Ytterligare bevis är den hadith som återberättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom), där han sade att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) reciterade sura as-Saffat när han ledde oss i bönen.“

Allah vet bäst vad al-Bara ibn Azib (må Allah vara nöjd med honom) avsåg med sitt uttalande. [Enligt vår uppfattning betyder qiyam i den ärevördige al-Bara ibn Azibs uttalande ”Tiden (längden) för hans qiyam och ruku var lika lång” det qiyam som följer efter ruku och föregår sujud.]

Det rådde naturlighet och balans mellan de olika delarna av Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) bön. När han förlängde qiyam (recitationen), förlängde han därför också ruku och sujud. Och när han förkortade qiyam, förkortade han också ruku och sujud.

I nattbönen (det vill säga tahajjud- och naflbönen) gjorde han ibland rukū och sujūd lika långa som ståendet. Även i solförmörkelsebönen gjorde han ungefär på samma sätt.

Han lade stor vikt vid att bevara balans och naturlighet mellan bönens olika rörelser och delar. De anvisningar som har återberättats från honom i detta avseende är därför de som har beskrivits ovan.

I nattbönen (tahajjud och andra naflböner) brukade han i rukū läsa följande åkallan och tasbīḥer också:

Betydelse: Du är den allra heligaste, fri från all svaghet, brist och oförmåga, alla änglars och Jibrils Herre.”

(Arabiska******************)

Betydelse: Min Herre! Jag har böjt mitt huvud inför Dig, jag har trott på Dig, jag har överlämnat mig åt Dig och förlitat mig på Dig. Du är min Herre. Mina öron, mina ögon, min hjärna, mina ben, mina vener och nerver har alla ödmjukat sig inför Dig. Varje gång min fot lyfts och varje gång den sänks, sker det endast för Allah, världarnas Herres, välbehag.”

Att resa sig från rukū

Därefter lyfte han huvudet från rukū och stod upprätt. När han lyfte huvudet från rukū brukade han:

1. Han utförde rafʿ al-yadayn (lyfte båda händerna).

2. Och han reciterade följande tasbīḥ: (arabiska*******)

Betydelse: Allah har hört vem av Hans tjänare som prisar Honom.

Vid detta tillfälle, tillsammans med de två tidigare nämnda tillfällena, utförde han rafʿ al-yadayn sammanlagt tre gånger. [Det vill säga vid takbīrat al-taḥrīm, när han gick ned till rukūʿ och när han reste huvudet från rukūʿ. Längre fram kommer ytterligare ett tillfälle med rafʿ al-yadayn att nämnas.]

Om att han utförde rafʿ al-yadayn vid dessa tre tillfällen har omkring trettio följeslagare återberättat från Allahs sändebud ﷺ. Det finns inga bevis från honom som motsäger detta. Hela sitt liv, ända till sin död, bad han på detta sätt.

Den hadith som återberättats från al-Barāʾ ibn ʿĀzib i detta ämne är inte autentisk. I själva verket övergav Allahs sändebud ﷺ aldrig denna praxis och återgick inte heller från den.

Att Ibn Masʿūd övergav rafʿ al-yadayn berodde inte på att han hade fått veta av Allahs sändebud ﷺ att man skulle göra så. Han motsatte sig i själva verket inte rafʿ al-yadayn och handlade inte heller i strid med det. Saken var den att de styrande på den tiden brukade komma sent till bönen. Därför bad han hemma utan adhān och iqāmah. Vid dessa tillfällen stod två följeslagare bakom honom, en på vardera sidan. Han stod inte framför dem som imām, utan mellan dem på samma linje som de. Eftersom det blev svårt för honom att utföra rafʿ al-yadayn gjorde han det därför inte.

Ändå finns det ett stort antal autentiska hadither som strider mot denna praxis. Hur kan man överge rafʿ al-yadayn när det finns så många autentiska, otvetydiga och väl belagda praktiska hadither från Allahs sändebud ﷺ om detta? Något sådant är otänkbart. Må Allah den Upphöjde ge oss alla förmågan att följa Allahs sändebuds ﷺ praxis. Āmīn. Han reste sig från rukūʿ med ryggen rak. Han sade: (arabiska********************)

Det finns ingen belöning för den bön där den bedjande inte reser sig med rak rygg efter bugningen och inte sitter efter prostrationen.” (Sahih Ibn Khuzayma)

Vad brukade han säga när han reste sig från rukūʿ?

När han reste sig och stod rak efter rukūʿ brukade han säga:

ربنا ولك الحمد sade han ibland ربنا لك الحمد och ibland sade han اللهم ربنا لك الحمد

Det betyder: O Allah, vår Herre! All lovprisning tillhör Dig.”

Alla dessa tre formuleringar har återberättats från Allahs Sändebud genom autentiska kedjor. Det är dock inte autentiskt att säga: اللهم ربنا ولك الحمد eftersom han inte brukade förena samma formulering med wāw efter Allāhumma. Den stående ställning som Allahs Sändebud intog efter att ha rest sig rak från rukūʿ var tidsmässigt lika lång som hans rukūʿ och sujūd. I autentisk hadith har det återberättats att Allahs Sändebud ibland läste följande åkallan när han reste sig från rukūʿ:

(Arabiska*****************)

Det betyder: Allah hör och tar emot den som prisar Honom. Vår Herre, all lovprisning tillhör Dig. Dig tillhör den lovprisning som fyller universum. Dig tillhör den lovprisning som fyller jorden. Och Dig tillhör den lovprisning som fyller allt annat som Du vill. Du är den som är mest värdig och mest berättigad till allt det som Din tjänare säger om ära, lovprisning och hög rang. Vi är alla Dina tjänare. Min Gud, ingen kan hindra det Du vill ge, och ingen kan ge det Du vill undanhålla. Ingen mäktig persons makt och ingen förmögen persons rikedom kan vara till någon nytta inför Dig.”

Det har återberättats genom en autentisk källa att han under ståendet efter bugningen även brukade läsa denna åkallan:

(Arabiska*****************)

Betydelse: O Allah! Tvätta och rena mig från mina fel och brister med vatten, is och kalla ämnen. Befria mig från mina synder på samma sätt som smuts tvättas bort från ett vitt plagg så att det blir skinande rent. Skapa mellan mig och mina synder samma avstånd som det du har skapat mellan öster och väster.”

Dessutom brukade han under ståendet efter bugningen många gånger uttala följande ord: (på arabiska*****************)

Betydelse: All lovprisning tillhör min Herre, all lovprisning tillhör min Mästare…..

På så sätt blev hans stående lika långt som bugningen. Han stod efter att ha lyft huvudet från bugningen så länge att människorna sade till varandra: Kanske har han glömt.

I Sahih Muslim har det återberättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud, när han sade ”Allah hör den som lovprisar Honom” och reste sig från bugningen, stod så länge att vi sade: Kanske har han blivit osäker. Därefter gick han ned i prostration. Sedan satt han mellan de två prostrationerna så länge att vi sade: Kanske har han glömt.”

Det har återberättats genom en autentisk källa att han (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) under förmörkelsebönen gjorde detta stående efter bugningen så långt att det nästan blev lika långt som bugningen. Och hans bugning var lika lång som det stående före bugningen.

Detta är de välbevisade utsagorna från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om rukūʿ och ståendet efter rukūʿ. Det finns ingen motsägelse till dem, och ingen utsaga som strider mot dem. Ingen sådan utsaga finns i någon överleveringskedja.

Återstår då den hadith som återberättats av al-Barāʾ ibn ʿĀzib, må Allah vara nöjd med honom. I Sahih al-Bukhari nämns följande hadith från al-Barāʾ ibn ʿĀzib, må Allah vara nöjd med honom, i detta ämne: ”Allahs Sändebuds rukūʿ och sujūd, liksom hans sittande och stående, var ungefär lika långa.”

Ståendet under recitationen och sittandet under tashahhud är dock undantag från detta. I bönen finns nämligen två slags ståenden och två slags sittanden. När al-Barāʾ, må Allah vara nöjd med honom, sade att Allahs Sändebuds rukūʿ, sujūd, stående och sittande var lika långa, syftade han på ståendet efter rukūʿ och sittandet mellan de två sujūd. Om man förstår hans uttalande på detta sätt finns det ingen motsägelse mellan det och de övriga autentiska haditherna. Det är nämligen klart och välbevisat att Allahs Sändebuds stående och sittande under tashahhud var längre än bönens övriga pelare.

Vår lärare, imamen Ibn Taymiyya, sade att de umayyadiska härskarna hade förkortat dessa två pelare i bönen. På detta sätt ingrep de även i flera andra delar av bönen och införde olika bidʿah. Till exempel att inte uttala takbīr fullständigt och att be bönen mycket sent. De ansåg till och med att dessa bidʿah som de själva hade infört var sunnah.

Hans sätt att gå ner i sujūd

Efter att på detta sätt lugnt ha avslutat ståendet efter rukūʿ sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ”Allāhu akbar” och föll ner i sujūd. Vid detta tillfälle utförde han inte rafʿ al-yadayn.

Det har dock återberättats att han även vid detta tillfälle utförde rafʿ al-yadayn. Ibn Hazm, må Allah förbarma sig över honom, och andra har ansett denna återberättelse vara autentisk. Men detta är i själva verket ett antagandebaserat påstående. I grunden utförde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inte rafʿ al-yadayn när han gick ner i sujūd. På grund av ett misstag från rāwin, det vill säga hadithåterberättaren, uppstod den felaktiga uppfattningen att han utförde rafʿ al-yadayn vid detta tillfälle. Allah vet bäst.

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick ner i sujūd placerade han knäna på marken före händerna. Därefter placerade han händerna, sedan pannan och sist näsan.

Händerna först eller knäna först?

Det har återberättats genom en autentisk källa att han placerade knäna före händerna. Hadithen återberättades av Sharik, från Asim ibn Kulayb, från hans far, från Wa’il ibn Hujr (må Allah vara nöjd med honom). Wa’il (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag såg att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), när han föll ned i sujud, placerade sina knän före sina händer. När han reste sig från sujud, lyfte han sina händer före sina knän.” [Se at-Tirmidhi, kapitlet om bönen]

Man har inte sett honom göra motsatsen till detta.

En marfūʿ-hadith som återberättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) har orsakat en motsägelse i denna fråga. Hadithen lyder: ”När någon av er går ned i sujud ska han inte sätta sig på samma sätt som en kamel, utan han ska placera sina händer före sina knän.” [Se Abu Dawud]

Allah vet bäst om denna hadith. Det är dock möjligt att några påhittade ord har lagts till i hadithen av någon av återberättarna. Dessutom är dess första del oförenlig med den andra delen. Om händerna placeras före knäna innebär det att man sätter sig som en kamel. Kamelens två framben sätts nämligen ned först, inte knäna.

När de som förespråkar att händerna ska placeras före knäna fick veta att kamelen sträcker ut sina framben före knäna, förklarade de att kamelens knän finns i dess framben och inte i benen. Deras påstående kan i själva verket inte godtas av flera skäl:

För det första: När kamelen sätter sig sträcker den först ut sina två framben, medan dess två bakben fortfarande är upprätta. När den sedan reser sig från sittande, lyfts dess två bakben först, medan frambenen fortfarande är kvar på marken.

Det är just denna metod som Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förbjöd i hadithen, och han gjorde motsatsen till den.

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) satte först den kroppsdel på marken som var närmast marken och som naturligt skulle sättas ned först. När han reste sig lyfte han sedan kroppsdelarna en efter en, i samma ordning som han först hade satt ned dem: först de båda knäna, sedan de båda händerna och därefter pannan. När han reste sig från sujud lyfte han först huvudet, sedan de båda händerna och därefter de båda knäna.

Detta är motsatsen till kamelens sätt. På detta sätt förbjöd Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) att man efterliknar djur; han förbjöd att man breder ut händerna på marken likt rovdjur, att man sprider ut händerna likt en hund och att man hackar med huvudet likt en kråka. Dessutom förbjöd han att man under salām lyfter händerna likt en hästs svans.

Att de två har sagt: ”Kamelns knän sitter på dess händer” är ett förbluffande påstående. Ingen språkvetare kan förstå eller godta innebörden av detta, eftersom knän sitter på benen, inte på händerna; detta är allmänt känt.

Om han verkligen hade återgett att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade att man skulle sätta händerna före knäna, skulle han ha sagt: ”Ni ska sätta er likt en kamel och placera händerna före knäna.” Då hade uttalandet varit sammanhängande.

Jag anser att innehållet i denna hadith, som Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) återgav, ursprungligen var korrekt. Till en början lydde hadithen sannolikt: ”Må han placera de båda knäna före de båda händerna.” Senare uppstod en förväxling i återgivningen genom berättarna, såsom har skett med flera andra hadither. Ett exempel är Ibn Umars (må Allah vara nöjd med honom) hadith om suhur. I den återgav han från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Bilal kallar till bönen sent på natten. Fortsätt därför att äta och dricka även efter hans adhān, tills Ibn Umm Maktum kallar till bönen.” Här har några senare återberättare nämnt Ibn Umm Maktum i stället för Bilal och Bilal i stället för Ibn Umm Maktum. I en annan hadith har en senare återberättare förväxlat Jannah med Jahannam och nämnt Jahannam i stället för Jannah och Jannah i stället för Jahannam.

På detta sätt verkar en senare återberättare i denna hadith ha sagt knä i stället för hand och hand i stället för knä. Lösningen på problemet finns i hur kamelen lägger sig ner. I detta fall är hadithen från Wā’il ibn Hujr den korrekta.

Det finns även en annan återberättelse från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) till stöd för att knäna ska sättas ned först. Abu Bakr ibn Abī Shaybah > från Muhammad ibn Fudayl > från ʿAbdullah ibn Saʿīd > från hans farfar > från Abu Hurayra > från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) återgav en hadith. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”När någon av er går ned i sujud ska han placera knäna före händerna. Han ska inte sätta sig likt en kamel.”

Al-Athram återgav denna hadith från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) i sin Sunan-samling med en autentisk berättarkedja.

Denna hadith överensstämmer exakt med den hadith som återberättats av Wā’il ibn Hujr. Se ännu en liknande hadith:

Ibn Khuzayma har i sin hadithsamling Ṣaḥīḥ återgett en hadith från Musʿab ibn Saʿd. Musʿab återberättade från sin far Saʿd (r.a.) och sade: ”Vi brukade placera händerna före knäna. När Allahs Sändebud (s.a.w.) såg detta befallde han oss att placera knäna före händerna.”

Även om det inte skulle ha uppstått någon förväxling i återberättelsen av Abu Hurayras (r.a.) första hadith, har den ändå blivit upphävd. Detta är uppfattningen hos bland andra imam Ibn Qudama, författaren till al-Mughnī, och flera andra hadithkännare.

Dessutom finns det ytterligare två orsaker till att hadithen inte kan godtas. De är följande:

Ett. I hadithens isnad (berättarkedja) finns en återberättare, Yahya ibn Salama ibn Kuhayl. Han är inte tillförlitlig. Imam al-Nasa’i sade att denne man är förkastad som återberättare (matrūk). Ibn Hibban sade att denne man som återberättare är mycket svag och oduglig (munkar), och att han under inga omständigheter kan godtas som tillförlitlig. Ibn Ma’in avfärdade helt och hållet hans lämplighet som återberättare.

Två. Den hadith som Musʿab ibn Saʿd återberättade från sin far Saʿd kan godtas som en hadith som förenar uppfattningarna i denna fråga. Hadithen är dessutom tillförlitlig. I denna hadith säger Saʿd (r.a.): ”Vi brukade göra på det sättet, varefter Allahs Sändebud (s.a.w.) befallde oss att placera händerna på knäna.” Författaren till al-Mughnī (imam Ibn Qudama) [sade att] hadithen: ”Vi brukade placera händerna före knäna. När Allahs Sändebud (s.a.w.) såg detta befallde han oss att placera knäna före händerna.”

Även i denna återberättelse har en av återberättarna förväxlat de två namnen Saʿd och Abu Saʿid. Även om det råder förvirring beträffande följeslagarens namn i denna hadiths isnad, är hadithens huvudsakliga innehåll (matn) korrekt. Därför kan denna hadith godtas som en förening av uppfattningarna i frågan om huruvida händerna eller knäna ska placeras först. Det vill säga

-Följeslagarna brukade i början placera händerna först.

– Därefter befallde Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) att knäna skulle sättas ned först.

Dessutom ansåg inte imam al-Bukhari, imam al-Tirmidhi, al-Daraqutni eller Abu Hatim heller isnaden till Abu Hurayras första hadith vara autentisk.

Låt oss nu se vad följeslagarnas praxis i denna fråga var. De berömda hadithlärda Abd al-Razzaq och Ibn al-Mundhir har i sina hadithsamlingar, med Abd Allah ibn Masud som källa, återgett att Umar alltid satte ned knäna på marken före händerna.

Imam al-Tahawi återgav detta från Fahad, som återgav det från Umar ibn Hafs, som återgav det från Abd Allah ibn Masuds elever Alqama och al-Aswad. De sade båda: ”Vi har ingraverat detta i vår kunskap: Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) brukade efter bugningen sjunka ned som en kamel, med stöd på knäna, och sätta ned knäna före händerna.”

Imam al-Tahawi återgav också, med Hajjaj ibn Artats som källa, detta uttalande av Ibrahim al-Nakhai: När Abd Allah ibn Masud gick ned i sujud satte han ned knäna på marken före händerna. Imam al-Tahawi återgav även en annan berättelse från Abu Marzuq, från Wahb, från Shu’ba?, från al-Mughira. Al-Mughira sade: Jag frågade Ibrahim al-Nakhai om en person som sätter ned händerna på marken före knäna när han går ned i sujud. Han svarade: ”Gör någon annan än en dåre eller en galning så?”

Ibn al-Mundhir sade att de lärda hade olika uppfattningar i frågan om händerna eller knäna ska sättas ned först. Bland dem som ansåg att knäna ska sättas ned före händerna fanns Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom), Ibrahim al-Nakhai, Muslim ibn Yasar, Sufyan al-Thawri, al-Shafi’i, Ahmad ibn Hanbal, Ishaq ibn Rahwayh, Abu Hanifa och hans lärjungar samt Kufas invånare.

De som däremot ansåg att händerna ska sättas ned före knäna var bland andra Malik och al-Awzai. De sade: ”Vi har sett människor sätta ned händerna före knäna.” Detta är också ahl al-hadiths uppfattning.

I al-Bayhaqi har Abu Hurayras hadith återgetts med något annorlunda ordalydelse. Där återges hadithen så här: ”När någon av er går ned i sujud ska han inte falla ned som en kamel. Han ska i stället lägga händerna på knäna.”

Al-Bayhaqi sade: Om hadithen har bevarats och förblivit oförändrad (mahfuz), utgör den ett bevis för att händerna ska sättas ned före knäna när man går ned i sujud. Det är dock bättre att godta den hadith som återberättats av Wa’il ibn Hujr (det vill säga hadithen om att knäna ska sättas ned före händerna), av flera skäl. Dessa är följande:

1. Att knäna ska sättas ned före händerna är bevisat genom en annan hadith återberättad av Abu Hurayra r.a. Detta har framhållits av al-Khattabi och andra hadithlärda.

2. Huvudtexten (matn) i denna hadith, återberättad av Abu Hurayra r.a., är något förvirrad. I återberättelserna från olika kedjor kan man se motsägelser i formuleringen. Ibland sägs det: ”Låt honom sätta händerna ned före knäna.” Ibland sägs det: ”Låt honom sätta knäna ned före händerna.” Ibland återges den dessutom med delar av huvudtexten utelämnade.

3. Stora hadithlärda såsom imam al-Bukhari och al-Daraqutni har bedömt hadithens isnad, enligt vilken Abu Hurayra r.a. satte händerna ned före knäna, som bristfällig.

4. En grupp av ahl al-‘ilm anser att återberättelsen om att sätta händerna ned före knäna har upphävts (mansukh). Ibn al-Mundhir sade att många anser att denna återberättelse har blivit ogiltig.

5. Eftersom Allahs Sändebud ﷺ förbjöd att falla ned i sujud på samma sätt som en kamel, är även återberättelsen av Wa’il ibn Hujr bättre eftersom den innebär att man undviker kamelens sätt.

6. De bevis som finns om de framstående sahabernas athar (praktik) talar också för att knäna ska sättas ned före händerna. Umar, Abdullah ibn Umar och Abdullah ibn Masud, må Allah vara nöjd med dem, brukade sätta knäna ned före händerna. Det finns inga bevis för att någon av dem praktiserade på det sätt som återberättelsen från Abu Hurayra r.a. anger. Det finns endast en avvikande uppfattning om att Umar r.a. någon gång gjorde så.

7. Till stöd för den hadith som återberättats av Wa’il ibn Hujr r.a. finns även hadither återberättade av Abdullah ibn Umar r.a. och Anas r.a. Men till stöd för Abu Hurayra r.a. finns ingen hadith återberättad av någon annan sahabi.

8. De flesta följer den hadith som återberättats av Wā’il ibn Ḥujr (må Allah vara nöjd med honom). Abu Hurayras hadith följs däremot endast av imam al-Awzāʿī och imam Mālik. När Abu Dāwūd sade att ahl al-hadith följer Abu Hurayras hadith, menade han vissa av ahl al-hadith. Imam Aḥmad ibn Ḥanbal, imam al-Shāfiʿī och imam Isḥāq följde nämligen inte denna hadith.

9. Abu Hurayras hadith är en qawlī-hadith, det vill säga en hadith som återger ett uttalande. Wā’il ibn Ḥujrs hadith är däremot en fiʿlī-hadith, det vill säga en hadith som återger profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) handling. Fiʿlī-hadither är mer maḥfūẓ, det vill säga bevarade och oförvanskade, än qawlī-hadither. Även av denna anledning är Wā’il ibn Ḥujrs återberättelse bättre.

10. Den praktiska (fiʿlī) beskrivning som Wā’il ibn Ḥujr (må Allah vara nöjd med honom) återgav av hur profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gick ned i sujūd bekräftas även av andra autentiska återberättelser. Alla autentiska återberättelser om profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) böneprocess och praktiska tillvägagångssätt är styrkta. Detta är också en sådan återberättelse. Därför kan den godtas som grund för regeln i denna fråga. Det finns inget starkt argument för att ge den motsatta återberättelsen företräde framför denna. Detta är vår förståelse och bedömning. Men den sanna kunskapen finns endast hos Allah.

Vad brukade han göra sujūd på?

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gjorde för det mesta sujūd på marken. Ibland gjorde han sujūd på vatten, lera, en matta av palmblad, en madrass av palmfibrer och torkat skinn.

Hur brukade han göra sujūd?

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gjorde sujūd med pannan och näsan mot marken. Han gjorde sujūd med bar panna, inte med pannan täckt av en turban. Det finns ingen autentisk hadith som bevisar att han gjorde sujūd med pannan täckt av en turban. Inte ens någon hasan-hadith bevisar detta.

ʿAbd al-Razzāq har dock i sitt verk al-Muṣannaf nämnt en återberättelse från Abu Hurayrah (må Allah vara nöjd med honom). I den sägs det att profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade göra sujūd på turbanens veck.

En av dem genom vilka denna hadith har förmedlats är Abdullah ibn Muharrar. Denne man är inte tillförlitlig som hadithförmedlare och är förkastad (matrūk).

Abu Ahmad har också förmedlat en liknande hadith med Jabir som källa. I denna hadiths berättarkedja finns två personer, Amr ibn Shahr och Jabir al-Jaʿfi. Båda är opålitliga och förkastade (matrūk). Hadithen har förmedlats från en förkastad person av en annan förkastad person. Därför kan inte heller denna godtas.

En hadith som återges i Abu Dawuds Marāsīl lyder så här: En dag såg Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) en person be i sin moské. Mannen gjorde sujūd med en turban som täckte hela pannan. Då tog Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) bort turbanen från hans panna. ‘

När han gjorde sujūd placerade han pannan och näsan stadigt mot marken. Han höll armarna ut från kroppen och lät armhålorna vara fria. Han höll dem så öppna att armhålornas vithet kunde ses. Om man hade velat, skulle en liten killing ha kunnat springa genom utrymmet mellan hans armar. (Bukhari och Muslim)

Under sujūd höll han ibland handflatorna i höjd med nacken och ibland i höjd med öronen.

I Sahih Muslim återges en hadith från al-Barāʾ (radiyallahu anhu). Han berättar att Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) sade: ”När du gör sujūd ska du placera båda handflatorna på marken och hålla båda armbågarna upplyfta.”‘

När han gick ner i sujūd höll han ryggen rak. Han böjde tårna på båda fötterna så att de riktades mot qibla. Han höll handflatorna och fingrarna utbredda, men inte helt tätt ihop och inte heller alltför långt isär.

Ibn Hibban har återgett i sin samling av sahih-hadither: När Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) gjorde rukūʿ höll han fingrarna isär, men när han gjorde sujūd höll han dem ihop.‘

På detta sätt placerade han sina knän, handflator, fötternas främre delar samt pannan och näsan på marken med fullständig ro, och förblev i sujūd med rak rygg.

Vad brukade han säga i sujūd?

Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) uttalade olika tasbīḥ och gjorde även duʿā i sujūd. Det är känt genom autentiska källor att han brukade läsa olika former av tasbīḥ och göra olika duʿā. Ibland läste han följande tasbīḥ:

سبحان ربي الاعلىBetydelse: Min upphöjde Herre är fri från alla brister.

Denna tasbīḥ brukade han själv läsa och han befallde även följeslagarna att läsa den. Ibland läste han följande tasbīḥ:

Betydelse: O Allah, vår Herre! Du är helig och fri från alla brister, och lovprisningen tillhör Dig. O Allah, förlåt mig.”

Ibland brukade han läsa följande tasbīḥ:

Betydelse: Du är den Allra heligaste, fri från alla brister, Jibrils och alla änglars Herre.”

Ibland reciterade han denna tasbih:

Ibland reciterade han:

Betydelse: O Allah! Jag söker, genom att vinna Din tillfredsställelse, skydd från Din vrede. Genom Din förlåtelse söker jag skydd från Ditt straff. Genom Ditt väsen söker jag skydd hos Dig. Jag förmår inte lovprisa Dig så mycket som Du själv har lovprisat Dig, o Herre!

Ibland brukade han läsa denna du’a:

Betydelse: Min Allah! Inför Dig har jag gjort sujud. På Dig har jag trott. Och till Dig har jag överlämnat mig. Du är min Herre och Mästare. Mitt ansikte är nedböjt i sujud inför Honom som skapade detta ansikte, gav det den bästa formen och försåg det med ögon och öron, hörsel och syn. Du är den bästa Skaparen, o Allah, och välsignat är Ditt namn. (Sahih Muslim)

Ibland bad han om förlåtelse under sujud genom att säga:

Betydelse: O Allah! Förlåt alla mina synder, de tidigare och de senare, de första och de sista, de uppenbara och de dolda. (Muslim)

Ibland brukade han göra denna du’a:

Betydelse: O Allah! Förlåt alla mina misstag, min okunnighet och mina överdrifter – sådant som Du känner bättre än jag. Min Allah! Förlåt alla mina överträdelser, min oförmåga, mina oavsiktliga misstag, mina avsiktliga misstag och allt annat av detta slag som jag har begått. O Allah! Förlåt alla mina tidigare och senare synder, både de dolda och de uppenbara. Du är verkligen min räddare. Det finns ingen räddare utom Du.”

I sujud brukade han ibland be denna du’a: (arabiska****************)

Betydelse: O Allah! Skapa ljus i mitt hjärta. Ge ljus åt min tunga. Ge ljus åt min hörsel. Ge ljus åt min syn. Ge ljus åt min högra sida. Ge ljus åt min vänstra sida. Ge ljus framför mig. Ge ljus bakom mig. Ge ljus ovanför mig. Ge ljus under mig. Skapa ljus i mig och gör mitt ljus allt större och mer omfattande.”

Allahs Sändebud (s.a.s.) befallde att man skulle anstränga sig i fråga om du’a under sujud. Han sade: ”Tjänaren är närmare Allah i sujud. Be därför mycket under sujud. Sujud är en lämplig tid för att få du’a accepterad.” Tre saker är tydliga här:

Ett: Genom sujud kommer tjänaren mycket nära Allah.

Två: Allah accepterar du’a som görs under sujud oftare.

Tre: Gå därför ner i sujud och be mycket.

Under sujud brukade Allahs Sändebud (s.a.s.) ofta göra två slags du’a. De är följande:

Ett: Lovprisande duʿā.

Två: Åkallande duʿā.

Sujudens stora betydelse

Precis som bönen innehåller ett stående, qiyām, som är mycket ärofyllt genom recitationen av Allahs ord (den ädla Koranen) och genom att stå inför Allah under lång tid i lydnad och ödmjukhet, är även sujud mycket ärofyllt inför Allah. Äran i att falla ned i sujud inför Allah är mycket, mycket stor. Orsaken är följande:

1. Allahs Sändebud ﷺ sade: Den tjänare som är närmast sin Herre är den som befinner sig i sujud.

2. Maʿdan ibn Abu Talha sade: Jag sade till Thawban, Allahs Sändebuds ﷺ frigivne slav: ”Lär mig något som jag kan fortsätta att ha nytta av.” Han svarade: ”Gör mycket sujud. För jag hörde Allahs Sändebud ﷺ säga: När en tjänare gör sujud inför Allah höjer Allah den Allsmäktige hans rang ett steg och stryker en av hans synder.”

Maʿdan sade: Därefter gick jag och träffade Abu al-Dardaʾ och frågade honom om samma sak. Han berättade då samma hadith för mig som Thawban hade gjort.

3. När Rabiʿa ibn Kaʿb al-Aslami uttryckte sin önskan inför Allahs Sändebud ﷺ att få vara hans följeslagare i paradiset, sade han till honom: ”Hjälp mig då genom att göra mycket sujud.”

4. Allah den Högste har sagt i den sista versen i sura al-Alaq:

واسجد واقترب ”Gör sujūd och sök (Min) närhet.”

5. Alla skapelser, stora som små, böjer sig ned i sujūd inför Allah.

6. Det är i sujūd som tjänaren får möjlighet att ödmjuka sig mest inför sin Herre och visa den största hängivenheten och ödmjukheten. Därför är detta tjänarens mest hedervärda tillstånd inför Herren.

7. Sujūd är själva det yttersta uttrycket för dyrkan och tjänande. Eftersom sujūd är det mest älskade inför Herren när ödmjukhet, hängivenhet, vördnad och underkastelse som en tjänare uttrycks.

Hur länge brukade han stanna i sujūd?

Allahs Sändebud (s.a.) upprätthöll balansen mellan bönens alla delar (arkān). När han hade en lång stående ställning (recitation), förlängde han på motsvarande sätt även bugningen och sujūd. Så var det exempelvis under solförmörkelsebönen och nattbönen (tahajjud), då han hade en mycket lång stående ställning och även förlängde bugningen och sujūd.

När han däremot gjorde den stående ställningen (recitationen) relativt kort, gjorde han även bugningen och sujūd kortare i motsvarande grad. Vanligtvis gjorde han detta i fajr-bönen.

Beviset för denna balans finns i hadithen från al-Barā ibn ʿĀzib (ra.). Han sade: Allahs sändebuds (s.a.w.) qiyām, rukūʿ och sujūd var balanserade. Deras längd var ungefär densamma.

Av diskussionen här har vi fått fram tre saker:

1. Allahs sändebud (s.a.w.) upprätthöll balansen mellan bönens olika delar. När han gjorde recitationen lång gjorde han även rukūʿ och sujūd långa. När han gjorde recitationen kort gjorde han även rukūʿ och sujūd korta.

2. Under solförmörkelsebönen och nattbönen gjorde han qiyām samt rukūʿ och sujūd mycket långa.

3. I de obligatoriska bönerna gjorde han, jämförelsevis, qiyām samt rukūʿ och sujūd kortare.

Hans sittande efter att ha rest sig från sujūd

Därefter lyfte han huvudet från sujūd och sade ”Allahu akbar”. Vid detta tillfälle utförde han inte rafʿ al-yadayn. När han reste sig från sujūd lyfte han huvudet före händerna.

Sedan bredde han ut vänster fot och satte sig lugnt på den. Han höll höger fotsula upprätt. Imam an-Nasāʾī har återgett en hadith om detta med en autentisk berättarkedja från Abdullah ibn Umar (ra.). Han sade: ”Sunnan är att breda ut vänster fot, sitta på den, hålla höger fotsula upprätt och rikta tårna mot qibla.”

Om sättet att sitta vid denna tid finns inget annat förfarande känt från Allahs sändebud (s.a.w.).

Vid denna tid lade han sina händer på sina lår. Han placerade armbågarna på låren och händerna över knäna. Han bredde ut vänster handflata över vänster knä. De två fingrarna på höger sida höll han knutna, medan han lade tummen över långfingret och formade en ring, och han höjde pekfingret uppåt, fortsatte att läsa duʿā och rörde det. Denna hadith har återberättats av Wāʾil ibn Ḥujr (r.a.).

I den hadith som Abu Dawud har återberättat från ʿAbdullāh ibn az-Zubayr (r.a.) i detta ämne säger ʿAbdullāh ibn az-Zubayr (r.a.): ”När Allahs sändebud (s.a.w.) läste duʿā pekade han med pekfingret, men rörde det inte.”

Det verkar som om orden ”men rörde det inte” senare har lagts till av någon återberättare. Deras äkthet är nämligen ifrågasatt.

Imam Muslim har också citerat denna hadith i sin Ṣaḥīḥ Muslim genom ʿAbdullāh ibn az-Zubayr (r.a.). Där nämner han inte detta tillägg, det vill säga orden ”men rörde det inte”. I stället återger han den så här: ”När Allahs sändebud (s.a.w.) satte sig i bönen placerade han vänster fotsula mellan de båda låren och underbenet och satt på höger fot. Han lade vänster handflata på vänster knä. Han lade höger handflata på höger lår och pekade med pekfingret.”

I Abu Dawuds hadith finns orden ”men rörde det inte”, men de finns inte här. Dessutom sägs det inte att dessa ord i Abu Dawuds hadith gäller bönen.

I detta fall är Wāʾil ibn Ḥujrs (r.a.) hadith starkare och förtjänar företräde. Abu Ḥātim har dessutom sagt i sin Ṣaḥīḥ-samling att detta är en autentisk hadith.

Den duʿā som han läste under sittningen mellan de två sujūd

Allahs Sändebud (s.a.w.) lyfte huvudet efter den första sujud och satte sig i lugn och ro. Under detta sittande mellan de två sujud läste han följande åkallan: (arabiska******************)

Betydelse: ”O Allah! Förlåt mig, visa mig barmhärtighet, stärk mig, höj min heder och värdighet, vägled mig till den rätta vägen, håll mig frisk och ge mig försörjning.” [Tirmidhi, Abu Dawud, Ibn Majah. Denna åkallan är också känd genom återberättelser från Ibn Abbas (r.a.) och andra, förmedlade av al-Hakim.]

Hudhayfa (r.a.) sade att Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade läsa följande åkallan när han satt mellan de två sujud: (arabiska**************)

Betydelse: ”Herre! Förlåt mig. Herre! Förlåt mig.”

Att förlänga sittandet mellan de två sujud

Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade sitta mellan de två sujud lika länge som han brukade göra sujud.

Det finns bevis för detta i alla hadither. I de autentiska hadithsamlingarna återberättas en hadith från Anas (r.a.). Han sade: Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade sitta så länge mellan de två sujud att vi sade: ”Kanske har han glömt, eller så har han blivit tveksam.”

Detta är sunnah. Efter följeslagarnas tid övergav de flesta människor denna sunnah.

Att resa sig efter den andra sujūd

Efter att ha rest sig från den första sujūden, suttit lugnt och gjort duʿāʾ, gick han till den andra sujūden medan han sade ”Allāhu akbar”. Även i den andra sujūden gjorde han på samma sätt som i den första sujūden.

Efter att Allahs sändebud (s.a.w.) hade avslutat den andra sujūden reste han sig medan han sade ”Allāhu akbar”.

När han reste sig tog han med båda händerna tag om båda fötterna och knäna och reste sig med stöd mot låren. Detta handlingssätt har återberättats från Wāʾil ibn Ḥujr och Abū Hurayra (må Allah vara nöjd med dem båda).

Han reste sig inte med händerna som stöd mot marken.

Vilostunden sittande och meningsskiljaktigheterna i denna fråga

Mālik ibn al-Ḥuwayrith har återberättat att Allahs sändebud (s.a.w.) inte reste sig efter den andra sujūden utan att först sitta upprätt en kort stund. Detta sittande kallas vilosittandet.

Rättslärda har emellertid blivit oense om detta vilosittande. Frågan har uppstått: Är detta sittande sunna? Är det något som alla bör efterlikna? Eller gjorde han så på grund av någon svårighet? Det finns återberättelser som stöder båda uppfattningarna.

Al-Khallal sade att imam Ahmad ibn Hanbal, med stöd av Malik ibn al-Huwayris berättelse, ansåg att man skulle sitta i viloställningen. Han sade: ”Yusuf ibn Musa berättade för mig att Abu Umama, när han tillfrågades om att resa sig från sujud, svarade: ’Man ska resa sig genom att stödja sig på båda fötterna.’” Beviset för detta är den hadith som återberättats av Rifa’a. Men Ibn Ajlans hadith bevisar inte att Profeten, frid och välsignelser över honom, brukade resa sig genom att stödja sig på båda fötterna.

Å andra sidan återberättade ett stort antal följeslagare, må Allah vara nöjd med dem, hadither om kännetecknen för och metoden vid Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, bön. Ingen av dem nämnde denna vilosittning.

Denna sittning nämns endast i de hadither som återberättats från Abu Humayd och Malik ibn al-Huwayris, må Allah vara nöjd med honom.

Om Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, regelbundet och varaktigt hade utfört denna handling, skulle det stora antalet följeslagare som återberättade kännetecknen för och metoden vid hans bön naturligtvis ha nämnt den. Att han utförde den en gång bevisar inte att den är en sunnah i bönen. Men om det bevisas att han utförde den som sunnah, är den något att efterlikna. Om han däremot gjorde det en gång på grund av någon personlig svårighet, ska det inte räknas som en sunnah i bönen. Detta är lösningen på denna meningsskiljaktighet.

Hur brukade han be den andra rakʿan?

Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, började läsa sura al-Fatiha så snart han hade rest sig från sujud i den första rakʿan. När han hade rest sig stannade han inte en stund och förblev inte tyst en kort stund, såsom i den första rakʿan.

Det råder emellertid oenighet bland juristerna om huruvida han brukade läsa ”Aʿudhu billahi min ash-shaytanir-rajim” innan han läste sura al-Fatiha i den andra rakʿan.

De är emellertid alla överens om att detta inte är början av bönen, utan en plats mitt i den.

Här har två åsikter uppstått om huruvida taʿawwudh ska reciteras eller inte, utifrån två uttalanden av imam Ahmad. En grupp av hans elever har, med stöd av en av hans åsikter, sagt: Om hela bönen recitation betraktas som en enda samlad recitation, är det tillräckligt att läsa taʿawwudh en gång. Men om recitationen i varje rakʿa betraktas som en självständig recitation, måste taʿawwudh läsas vid varje Fatiha.

I själva verket har den samlade bönen som står under en enda takbīrat al-iḥrām bara en början. Därför är det klart att det räcker att läsa taʿawwudh en gång i början. Detta styrks också av en autentisk hadith. Abu Hurayra har berättat att när Allahs Sändebud ﷺ reste sig till den andra rakʿan, började han recitationen utan att stanna upp.

I själva verket börjar rakʿorna redan med den första rakʿan. [Denna meningsskiljaktighet uppstod eftersom man ansåg det nödvändigt att läsa taʿawwudh när man börjar recitera Koranen. Frågan uppstod om rakʿorna under en enda takbīrat al-iḥrām har en gemensam början eller om varje rakʿa har en separat början.] Det avbrott som äger rum mellan de två rakʿorna beror inte på en paus, utan på dhikr. Dhikr bryter inte recitationens kontinuitet, eftersom det då endast uttalas lovprisning, tasbīḥ, tahlīl, ṣalāt ʿalan-nabī och liknande ord.

Allahs Sändebud ﷺ bad den andra rakʿan på samma sätt som den första, med undantag för fyra saker. Dessa fyra saker är:

1. Takbīrat al-iḥrām.

2. Att förbli tyst en kort stund efter takbīrat al-iḥrām.

3. Att under denna tystnad läsa den inledande lovprisningen och åkallan.

4. Och att göra den något längre än den andra rakʿan.

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uttalade inte takbīr al-taḥrīma i den andra rakʿan, förblev inte tyst en stund och läste inte den inledande dhikren och duʿān under tystnaden. Dessutom gjorde han den något kortare än den första rakʿan. I alla hans böner var den första rakʿan längre än den andra.

Den första tashahhud-sittningen och tillhörande förfarande

När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) efter att ha avslutat de båda sujūd i den andra rakʿan satte sig för tashahhud, lade han vänster hand på vänster lår och höger hand på höger lår. Med höger hand pekade han mot qibla med pekfingret. Han höll inte fingret helt upprätt och lät det inte heller vara nedsänkt, utan höjde det något uppåt och rörde det. Han placerade tummen över långfingret och formade dem som en ring, höjde pekfingret och läste tashahhud, samtidigt som han fäste blicken på det. Under denna tid höll han vänster hand utbredd över vänster lår.

I tashahhud-sittningen, det vill säga den första sittningen, satt han på samma sätt som han satt mellan de två sujūd. Han bredde ut vänster fot och satt på den. Han höll höger fot upprätt och riktade tårna mot qibla. Ingen såg honom sitta på något annat sätt under denna sittning.

I den återberättelse från ʿAbdullah ibn al-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) som citeras i Ṣaḥīḥ Muslim sägs det att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), när han satte sig i bönen, placerade vänster fot mellan låret och underbenet och bredde ut höger fot.

I själva verket gäller denna återberättelse den sista sittningen. Detta kommer att behandlas längre fram. Detta är kännetecknet för en av hans två sittningar.

I den beskrivning av Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bön som återberättats från Abū Ḥumayd i Ṣaḥīḥ al-Bukhārī och Ṣaḥīḥ Muslim sägs det: När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) efter den andra rakʿan i en bön på fyra rakʿāt satte sig för den första tashahhuden, bredde han ut vänster fot och satte sig på den, medan han höll den andra foten, höger fot, upprätt. När han sedan satte sig i den sista sittningen förde han vänster fot något framåt och placerade den under höger bens underben. Han höll höger fot upprätt, placerade sitt säte på marken och satt på det.

Här finns två återberättelser från Abū Ḥumayd och ʿAbdullah ibn al-Zubayr om höger fot. Abū Ḥumayd sade att han höll höger fot upprätt, medan Ibn al-Zubayr sade att han bredde ut den.

Ingen återberättare har sagt att han gjorde så när han satt i den första tashahhuden. Såvitt vi vet har ingen sagt något sådant.

På grund av variationerna i återberättelserna om hur Allahs sändebud, frid och välsignelser vare med honom, satt, har flera uppfattningar uppstått bland människorna. Vissa har till exempel sagt att man ska sitta på skinkorna i båda tashahhudställningarna. Detta är Maliks, må Allah förbarma sig över honom, rättsskola.

Vissa har ansett att man i båda sittställningarna ska sträcka ut det vänstra benet och sitta på det, medan man håller den högra foten upprätt. Detta är Hanafis, må Allah förbarma sig över honom, uppfattning.

Vissa har sagt att man i tashahhuden som följs av hälsningen ska sitta på skinkorna, medan man i den andra tashahhuden ska sträcka ut det vänstra benet och sitta på det. Detta är Shafi’is, må Allah förbarma sig över honom, uppfattning.

Vissa har sagt att man i den sista tashahhudställningen i en bön med två tashahhud ska sitta på skinkorna, för att skilja de båda sittställningarna åt. Detta är imam Ahmad ibn Hanbals, må Allah förbarma sig över honom, uppfattning.

När Abdullah ibn az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, sade att Allahs sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sträckte ut den högra foten, betyder det att han i den sista sittställningen placerade sina skinkor på marken och satt lutad mot dem. Därför sträckte han ut den högra foten. Han placerade den vänstra foten mellan de båda låren och underbenen och hade skinkorna på marken.

Meningsskiljaktigheten i denna fråga gäller var och hur han brukade placera den högra fotsulan: sträckte han ut den eller höll han den upprätt?

Allah vet bäst hur det egentligen förhåller sig. Enligt vår uppfattning finns det dock ingen verklig motsättning här. Han satt nämligen aldrig på den högra foten, utan sträckte ut den åt höger. Därför var den varken upprätt eller helt utsträckt. Att sträcka ut den betyder i detta fall att han lade ner baksidan av den högra fotsulan, så att den inte stod helt upprätt. Att hålla den upprätt betyder att ställa upp undersidan av fotsulan, eftersom den då inte skulle vara utsträckt och han inte skulle sitta på den.

Därför är både Abu Humayds och Abdullah ibn az-Zubayrs (må Allah vara nöjd med dem båda) uttalanden korrekta.

Eller så kan man säga att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ibland gjorde på det ena sättet och ibland på det andra. Allah vet bäst hur det egentligen förhåller sig.

Vad brukade han läsa under det första tashahhudet?

Under böner med fyra eller tre rakʿah brukade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sitta efter två rakʿah. Detta har vi kallat sittningen för det första tashahhudet. Under denna sittning läste han alltid tashahhud.

I an-Nasāʾī har en hadith återberättats genom Abu az-Zubayr. Han återberättade den från Jābir (må Allah vara nöjd med honom). Jābir sade: Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lärde oss tashahhud på samma sätt som han lärde oss en sura ur Koranen. [Om han vid detta tillfälle glömde att läsa tashahhud, gjorde han sujūd as-sahw under den sista sittningen. (al-Bukhārī). Det är sunnah att läsa tashahhud tyst. (Abu Dāwūd)]

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lärde ut följande tashahhud:

Det betyder: Alla vördnadsfulla och hedersamma hälsningar tillkommer Allah. Allah är ägare till all fred, välsignelse och överflöd. Han är också ägare till all renhet. O Profet! Må fred vila över dig, och må Allahs nåd och välsignelser komma över dig. Må fred vila över oss och över alla Allahs rättfärdiga tjänare. Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah. Jag vittnar också att Muhammad är Hans tjänare och Sändebud.

I an-Nasāʾī har Jābirs (må Allah vara nöjd med honom) hadith återgetts med följande formulering av tashahhud:

(Arabiska**********************)

Betydelse: Bismillahi wa billahi. Alla ärofulla hälsningar och tilltal tillkommer Allah. Allah är ägare till all frid, välsignelse, överflöd och all slags renhet. O du profet! Frid, Allahs barmhärtighet och välsignelser vare över dig. Frid vare över oss och över alla Allahs rättfärdiga tjänare. Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah. Jag vittnar också att Muhammed är Allahs tjänare och Sändebud. Jag ber Allah om paradiset och söker skydd från helvetet.

I ingen annan hadith än denna har »Bismillah« nämnts före tashahhud. Denna hadith har emellertid en viss brist i sin isnad (den återberättade kedjan). Allahs Sändebud (s.a.s.) brukade göra denna tashahhud (den första tashahhuden) mycket kort.

I denna tashahhud brukade han inte heller söka skydd från gravens straff, helvetets straff, prövningarna under livet och vid döden eller al-Masih ad-Dajjals prövning. Eftersom Allahs Sändebud (s.a.s.) i allmänhet alltid uppmanade till att söka skydd från dessa fyra saker, föredrar vissa att även söka skydd från dem under den första tashahhuden. Det är dock mer korrekt att denna bön om skydd hör ihop med den sista tashahhuden.

Att resa sig från sittandet efter den första tashahhuden

Efter att ha avslutat tashahhuden brukade Allahs Sändebud (s.a.s.) säga »Allahu akbar« och resa sig. Han reste sig genom att ha framdelen av fotsulorna och knäna mot marken och stödja sig på båda låren.

I Sahih Muslim har det återberättats från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med dem båda) att Allahs Sändebud (s.a.s.) vid detta tillfälle utförde »rafʿ al-yadayn«.

Även i al-Bukhari har detta återberättats genom vissa kedjor. I alla återberättelser från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) finns dock ingen enhällig uppgift om att rafʿ al-yadayn nämns här.

Det framgår otvetydigt av Abu Humayd as-Saʿidis återberättelse att rafʿ al-yadayn utfördes här. När han gav en detaljerad beskrivning av Allahs sändebuds (frid vare med honom) bön sade han:

”När Allahs sändebud (frid vare med honom) reste sig för bönen sade han ’Allāhu akbar’ (det vill säga takbīrat al-iḥrām) och utförde rafʿ al-yadayn. Då lyfte han händerna till axelhöjd. Han stod så i bönen att varje kroppsdel fann sin plats och förblev stilla. Sedan reciterade han. Efter recitationen lyfte han händerna till axelhöjd och utförde ’rafʿ al-yadayn’. Därefter gick han ner i rukūʿ. Han placerade fingrarna på knäna på ett naturligt sätt. Han höll huvudet i linje med ryggen. Han höjde det inte över ryggens nivå och sänkte det inte heller. Sedan reste han huvudet medan han sade: ’Samiʿallāhu liman hamidah.’ Efter att ha rest huvudet från rukūʿ stod han lugnt och stilla, så att varje kroppsdel åter fann sin plats. Därefter böjde han sig mot marken för sujūd. Under sujūd höll han armarna borta från sidorna. Han riktade tårna mot qibla. Sedan bredde han ut båda fötterna och satte sig på dem. [I andra återberättelser från Abu Humayd (må Allah vara nöjd med honom) sägs det att han då bredde ut den vänstra foten och satte sig på den.] Därefter gick han ner i den andra sujūd. Sedan sade han ’Allāhu akbar’, bredde ut den vänstra foten och satte sig på den. Han satt lugnt och stilla, så att varje kroppsdel åter fann sin plats. Därefter reste han sig för den andra rakʿan. Han utförde den andra rakʿans grundmoment på samma sätt som i den första rakʿan. När han efter den andra rakʿans tashahhud reste sig, utförde han rafʿ al-yadayn i samband med uppresningen. Han lyfte händerna till axelhöjd, så som han hade gjort i början av bönen. Därefter bad han återstoden av bönen på samma sätt. Vid den sista sujūd, efter vilken salām skulle avslutas, förde han ut båda fötterna åt höger och satte sig med vänster skinka mot marken och vilade på den.”

Denna återberättelse är hämtad från Sahih Abu Hatim.

En liknande återberättelse finns även i Sahih Muslim. I Tirmidhi återberättas det med en autentisk kedja från ʿAli ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (frid vare med honom) utförde rafʿ al-yadayn på dessa ställen.

Vad reciterade han i den tredje och fjärde rakʿan?

När han reste sig efter den första tashahhud reciterade han endast Sura al-Fātiha. Det finns inga belägg för att han reciterade något annat än Sura al-Fātiha i den tredje och fjärde rakʿan.

Imam ash-Shāfiʿī anser däremot att det är mustahabb att även under de två sista rakʿorna recitera ytterligare en qirāʾa tillsammans med Sura al-Fātiha. Därför använder han den hadith som återberättats av Abu Saʿīd (må Allah vara nöjd med honom) som bevis. Hadithen har återberättats i Sahih Muslim. Där säger Abu Saʿīd (må Allah vara nöjd med honom): ’Utifrån Allahs sändebuds (frid vare med honom) stående i dhuhrs bön uppskattade vi att han under de två första rakʿorna reciterade ungefär lika mycket som Sura as-Sajda, och under de två sista rakʿorna ungefär hälften av detta. [Det bör påpekas att Sura as-Sajda består av 30 verser. Innebörden av denna hadith är alltså att han reciterade ungefär trettio verser under de två första rakʿorna och femton verser under de två sista.] Dessutom uppskattade vi, utifrån hans stående i ʿasrs bön, att han under ʿasrs två första rakʿor reciterade ungefär hälften av detta.’ (Sahih Muslim)

Å andra sidan finns den tydliga och allmänt erkända hadithen som återberättats av Abu Qatāda (må Allah vara nöjd med honom). I denna hadith säger han klart att Allahs sändebud (frid vare med honom) under de två sista rakʿorna endast reciterade Sura al-Fātiha och inte lade till någon annan qirāʾa. Abu Qatāda (må Allah vara nöjd med honom) sade:

”Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ledde bönen för oss. Under de två första rakʿat i zuhr- och ʿasr-bönen reciterade han ytterligare två suror tillsammans med Sura al-Fatiha. Ibland reciterade han så att vi kunde höra honom.”

– Dessa ord finns återgivna hos både al-Bukhari och Muslim. I denna hadith från Abu Qatada finns hos Muslim dessutom följande: ”Och under de två sista rakʿat reciterade han endast Sura al-Fatiha.”

I de två haditherna som återberättats från Abu Qatada, må Allah vara nöjd med honom, hos al-Bukhari och Muslim finns tydliga och otvetydiga anvisningar som löser denna fråga. Däremot är Abu Saids, må Allah vara nöjd med honom, uttalande i detta avseende grundat på en antagelse.

Av detta kan vi dra slutsatsen att Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, vanliga praxis var att han under de två sista rakʿat endast reciterade Sura al-Fatiha och inte läste någon annan sura tillsammans med den. Beviset för detta är Abu Qatadas hadith.

Men ibland reciterade han även under de två sista rakʿat en annan sura tillsammans med Sura al-Fatiha. Beviset för detta är Abu Saids, må Allah vara nöjd med honom, hadith. Detta var dock inte hans regelbundna praxis. Det var ett undantag från hans vanliga praxis.

Hans praxis och undantag från praxis i bönen

I olika avseenden gjorde han ibland också undantag från sin vanliga praxis. Till exempel var hans vanliga praxis att recitera långa stycken i fajr-bönen. Men ibland reciterade han också kortare stycken. I maghrib-bönen brukade han recitera korta stycken, men ibland reciterade han även långa stycken. Hans vanliga praxis var att inte läsa qunut-duʿa i fajr-bönen, men ibland gjorde han det. Hans vanliga praxis var att recitera tyst i zuhr- och ʿasr-bönen, men ibland kunde följeslagarna höra hans recitation. Vanligtvis reciterade han ”bismillah” tyst, men ibland reciterade han den högt.

Sammanfattningsvis gjorde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ibland undantag i vissa delar av sitt sätt att be. Det var tillfälliga undantag från hans allmänna regel. Syftet var att ibland lämna utrymme för undantag. Men detta utrymme var inte hans praxis.

En gång skickade han till exempel en man till häst för att hämta en viktig nyhet. Efter att ha skickat iväg honom ställde han sig för att be. Under bönen såg han gång på gång mot den väg som mannen skulle komma från.

I Sahih al-Bukhari finns emellertid en hadith återberättad från Aisha, må Allah vara nöjd med henne. Hon berättar: ”Jag frågade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om att se åt olika håll under bönen. Han svarade: ’Detta är Satans bedrägeri. Genom detta vill han bedra den bedjande och göra honom ouppmärksam på bönen.’ …

För den som har god kunskap om Koranen och haditherna är det inte alls svårt att förena dessa två hadither. Han var aldrig ouppmärksam på Allah när det gällde bönen. Hadithen om den ridande nyhetsbäraren hör samman med en krigssituation. På slagfältet brukade han ofta förrätta salat al-khawf. Det var för muslimernas bästa som han under denna bön såg mot den väg där den väntade nyhetsbäraren skulle anlända. Detta var inte hans allmänna sed.

De två första rakʿaherna och den första rakʿahen gjorde han längre

Guds sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sed var att han i fyrarakatsbönen gjorde de två första rakʿaherna längre än de två sista. Bland de två första rakʿaherna gjorde han dessutom den första längre än den andra. Därför sade Saʿd, må Allah vara nöjd med honom, till Umar, må Allah vara nöjd med honom: ”Jag ska göra de två första rakʿaherna långa och de två sista korta. Så bad jag tillsammans med Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.”

Guds sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sed var att han gjorde fajr-bönen längre än alla andra böner. De troendes moder Aisha, må Allah vara nöjd med henne, har berättat att Allah först föreskrev varje bön i två rakʿah åt gången. När Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sedan utvandrade, utökade Allah de övriga bönerna, förutom fajr-bönen, med två rakʿah för den som var bofast. På grund av den långa recitationen lät Han fajr-bönen förbli som tidigare, det vill säga två rakʿah. Och Han lät maghrib-bönen bestå av tre rakʿah, som dagens witr.

Denna hadith återberättades av Abu Hatim och Ibn Hibban i deras sahih-samlingar. Hadithens huvudsakliga innebörd har också återberättats i Sahih al-Bukhari.

I alla böner var Guds sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sed att göra den första delen längre än den sista.

-Han bad också solförmörkelsebönen på detta sätt.

-Han bad också nattbönen på detta sätt. Eftersom han bad nattbönen i omgångar om två rakʿat, gjorde han de två första rakʿat längre. De följande två rakʿat gjorde han kortare än de första.

På detta sätt fortsatte och avslutade han bönen. Att han befallde att nattens två första rakʿat skulle vara korta strider inte mot denna praxis. Anledningen är att dessa två rakʿat är nattbönernas inledande bön. De två inledande rakʿat gjorde han korta, liksom han gjorde fajrs sunnahböns två rakʿat kortare än dess två obligatoriska rakʿat. Detta berodde på att dessa två rakʿat var fajrs inledande bön.

Därför innebär dessa två korta rakʿat inget avsteg från praxis att förlänga nattbönen. Han ﷺ sade till exempel: ”Gör witr till nattens sista bön.” Ändå brukade han ofta sitta eller stå och be två frivilliga rakʿat direkt efter witr. Detta innebar inget avsteg från att witr skulle vara nattens sista bön. Se också hur han ﷺ kallade maghrib för dagens witr, men ändå föreskrev två sunnahböns-rakʿat direkt efter maghrib i syfte att uppnå shafʿ. Detta innebar inget avsteg från att maghrib skulle vara dagens witr.

I själva verket brukade han ﷺ be två rakʿat efter maghribs obligatoriska bön, för att skydda den obligatoriska bönen. Efter nattens sista bön, witr, brukade han be två rakʿat för att skydda witr. Det är allmänt känt att en kompletterande eller skyddande bön inte ändrar den ursprungliga bönens egenskaper. Detta gäller i alla sammanhang.

Sittandet under det avslutande tashahhud

-När Allahs Sändebud ﷺ satte sig för det avslutande tashahhud, satte han sin vänstra skinka på marken och satt lutad mot den, medan han sträckte ut båda fötterna åt samma sida, åt höger.

-Detta är en av de tre metoder för att sitta lutad mot skinkorna som har återberättats från honom ﷺ. Denna metod har återberättats i Sunan Abi Dawud och i Abu Hatims autentiska samling, från Abu Humayd al-Saʿidi رضي الله عنه.

-Den andra metoden har återberättats i Sahih al-Bukhari från just Abu Humayd al-Saʿidi, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: ”När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, satte sig i den sista rakʿan, förde han vänster fot något framåt, höll höger fot upprätt och satte sig på skinkorna.”

-Denna metod liknar nästan den första. I båda fallen nämns att man ska sitta på skinkorna. Skillnaden mellan dem gäller emellertid endast hur fötterna placeras.

-Den tredje metoden har återberättats i Sahih Muslim i hadithen från Abdullah ibn az-Zubayr. Ibn az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Vid detta tillfälle placerade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sin vänstra fot mellan låret och den högra underbenet och bredde ut den högra fotens vrist.”-

Abu al-Qasim al-Harbi har i sitt verk gett stöd åt denna metod. Denna metod skiljer sig från de två första när det gäller fötternas placering. Det är möjligt att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ibland gjorde på det ena sättet och ibland på det andra. Det är uppenbarligen den mest sannolika förklaringen. Eller så kan denna variation ha uppstått på grund av skillnader i återberättelserna.

-Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gjorde skillnad mellan sittningen efter den första tashahhuden och sittningen efter den sista tashahhuden. Under den sista sittningen satt han på skinkorna. Under den första sittningen satt han på vänster fotsula.

-Imam Ahmad sade att han gjorde detta för att skilja mellan den första och den sista sittningen. Eftersom han efter den första sittningen skulle resa sig igen, satt han på fotsulorna och var beredd att resa sig. Eftersom han inte behövde förbereda sig för att resa sig efter den sista sittningen, satt han under den med lugn och ro. Eftersom bönen avslutas med den sista tashahhuden satt han lugnt med hela kroppen vilande på skinkorna.

-Abu Humayd, må Allah vara nöjd med honom, beskrev tydligt de särskilda kännetecknen för Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, första och sista sittning. För att förklara Allahs Sändebuds sista sittning använde han följande formuleringar i olika återberättelser:

-”När han satte sig i den sista rakʿan.”

– när han satt i den fjärde rakʿan.”

– ”När han satt i sittningen för salam, sträckte han ut båda fötterna och satt med tyngden på sitt säte.”

Utifrån denna sista formulering har bland andra imam al-Shafiʿi också dragit slutsatsen att man i sittningen för salam ska sträcka ut båda fötterna, placera sätet på marken och sitta med tyngden på det, oavsett om bönen består av fyra rakʿat, två rakʿat eller tre rakʿat.

– Detta framgår visserligen inte av hadithens uttryckliga ordalydelse, men det framträder på detta sätt av hadithens innebörd.

– Hadithens yttre innebörd är att den, efter beskrivningen av den första sittningens kännetecken, beskriver denna som den andra sittningen eller sittningen för salam. Därför visar hadithens yttre innebörd att detta är kännetecknet för den sista, eller andra, sittningen i en bön på tre eller fyra rakʿat.

Detta var den ena aspekten av denna sittning. När han satt för tashahhud lade han sin högra hand på sitt högra lår, höll ihop tre fingrar och höjde pekfingret. En annan återberättelse säger att han då knöt ihop tre fingrar och höjde pekfingret. Han lade sin vänstra hand på sitt vänstra lår. (Sahih Muslim: Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom.)

Waʾil ibn Hujr, må Allah vara nöjd med honom, återberättade: ”Jag såg Allahs sändebud sitta i tashahhudsittningen och lägga sin vänstra hand på sitt vänstra lår. Han lade sin högra armbåge på sitt högra lår, förde ihop två fingrar genom att trycka den ena mot den andra och formade dem som en ring. Sedan höjde han pekfingret, rörde det och bad duʿa.” (Abu Dawud, al-Nasaʾi, al-Darimi: Waʾil ibn Hujr, må Allah vara nöjd med honom.)

I Sahih Muslim återges i en berättelse av ʿAbdullah ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom: ”Han lade sin vänstra hand på sitt vänstra knä och den högra på sitt högra knä. Då förde han ihop fingrarna på det sätt som man gör för att visa talet femtiotre och gjorde en gest med pekfingret.”

I själva verket handlar alla dessa återberättelser om samma sak. Till exempel:

a. I den återberättelse där det sägs att han höll tre fingrar knutna i en knytnäve, förstås det som att även långfingret hölls samman, medan pekfingret (det finger som används för trosbekännelsen) inte hölls utsträckt.

b. I den återberättelse där det sägs att han tryckte det ena av två fingrar mot det andra, förstås det som att långfingret inte hölls samman på samma sätt som de två intilliggande fingrarna eller i linje med dem.

c. I den återberättelse där det sägs att han sammanförde fingrarna på ett sätt som betecknar talet femtiotre, avses att långfingret fördes samman. Det var dock inte med de två intilliggande fingrarna, utan med tummen.

Han lade ut båda händerna över sina båda lår. Han lämnade inget mellanrum mellan låren och händerna. Händernas armbågar låg i höjd med lårens ytterkanter.

Han lade fingrarna på vänster hand på vänster lår.

Han höll fingrarna vända mot qibla.

Allahs Sändebud (s.a.v.) höll fingrarna på händerna vända mot qibla under tashahhud. Dessutom höll han fingrarna vända mot qibla vid rafʿ al-yadayn samt under rukūʿ och sujūd. Under sujūd höll han även tårna på båda fötterna vända mot qibla.

Han reciterade tashahhud i varje sittning.

Rasulullah (s.a.w.) reciterade tashahhud även i den sista sittningen, liksom i den första. Han reciterade tashahhud efter varannan rakʿa. Han undervisade följeslagarna i tashahhud på samma sätt som han undervisade dem i Koranens suror. Han reciterade samma tashahhud i den sista sittningen som han brukade recitera i den första sittningen. Vi har redan återgett beskrivningen av hans tashahhud.

Salat (durud) över Rasulullah

Rasulullah (s.a.w.) sade: ”När någon av er ber ska han lovprisa och förhärliga Allah (beskriva Allahs lov och storhet) och åkalla välsignelser över Hans Profet. Därefter ska han be vilken åkallan han vill.”

Hadithen har återberättats av Fudāla ibn ʿUbayd. Imam at-Tirmidhi bedömde den som en sahih-hadith. [En liknande hadith har också återberättats i Musnad Ahmad, an-Nasa’i och Abu Dawud. Rasulullah (s.a.w.) befallde att man skulle recitera durud efter att ha sänt salam över honom. Hadithen visar att durud ska reciteras efter båda tashahhud. Vissa har dock sagt att det är makruh att recitera durud efter det första tashahhud. Men det finns inget stöd i hadith för deras uppfattning.]

Rasulullah (s.a.w.) brukade själv åkalla salat (durud) över sig själv. Han lärde också följeslagarna på vilket sätt de skulle åkalla salat över honom [Imam Ibn al-Qayyim har i sitt verk ”Jamʿ al-ifhām” utförligt behandlat betydelsen och innebörden av ”salat”. I vårt land kallas åkallan av salat över Rasulullah (s.a.w.) för ”durud”. Det är ett persiskt ord. Att åkalla salat över Rasulullah (s.a.w.) innebär att be om barmhärtighet för honom. Abu al-ʿĀliya (r.) sade att åkalla salat över Rasulullah (s.a.w.) innebär att be om att hans ära, rang och lovprisning ska ökas.] skulle recitera den.[Imam Ibn al-Qayyim nämner här inte på vilket språk salat (durud) över Rasulullah (s.a.w.) ska reciteras. Därför återger vi här några salat (durud) från hadithsamlingarna:

** Durud (salat) återgiven i al-Bukhari, Muslim, at-Tahawi, al-Humaydi, al-Bayhaqi och an-Nasa’i:

(Arabiska****************)

Betydelse: O Allah! Låt din nåd komma över Muhammad och öka hans ära, rang och lovprisning. Gör detsamma för hans efterföljande familj, såsom Du gjorde för Ibrahim och hans efterföljande familj. Du är sannerligen värd all lovprisning och den Högste i ära. O Allah! Välsigna Muhammad och hans efterföljande familj, såsom Du välsignade Ibrahim och hans efterföljande familj. Du är sannerligen värd all lovprisning och den Högste i ära.****

Denna salawat har återberättats i Musnad Ahmad och an-Nasa’i:

(Arabiska******************)

Denna salawat har återberättats i Sahih Muslim:

(Arabiska*****************)

Det har återberättats i Musnad Ahmad och at-Tahawi att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade läsa denna salawat och be för sig själv:

(Arabiska****************)

Även denna salawat har återberättats i al-Bukhari, an-Nasa’i, at-Tahawi och Musnad Ahmad:

(Arabiska******************)

Detta salat har också omnämnts i al-Bukhari och Muslim:

(Arabiska***************)

Att sända salat över Profeten innebär att be om barmhärtighet, ära, värdighet, lovprisning och välsignelse för Profeten.

Han brukade be på sju ställen under bönen

Allahs Sändebud brukade be på sju ställen under bönen. Dessa sju ställen är följande:

1. Efter takbirat al-tahrimah, innan bönen börjar.

2. Efter recitationen och innan man går ned i ruku, genom att läsa du’a al-qunut i witr-bönen och ibland i fajr-bönen. Det finns dock frågor om huruvida den hadith som gäller att be på denna plats är autentisk.

3. När han hade höjt huvudet från rukūʿ och stod rak. Om detta sade ʿAbdullāh ibn Abī Awfā, må Allah vara nöjd med honom: När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, höjde huvudet från rukūʿ brukade han säga:

(Arabiska*********************)

Betydelse: Allah hör (och godtar) den som prisar Honom. Vår Herre! All lovprisning tillhör Dig! Lovprisning som fyller himlarna tillhör Dig, och lovprisning som fyller jorden tillhör Dig! Och även allt annat som Du vill uppfylla: lovprisningen tillhör Dig. O Allah! Tvätta och rena mig med snö och kallt vatten! O Allah! Rena mig från mina synder, såsom ett vitt plagg tvättas skinande rent från smuts.”

4. Han brukade också åkalla Allah under rukūʿ. Han sade:

(Arabiska******************)

Betydelse: Helig är Du, O Allah, vår Herre! Lovprisningen tillhör Dig. O Herre, förlåt mig.”

5. Under sujūd. Det var under sujūd som han brukade åkalla Allah mest.

6. När han satt mellan de två sujūd.

7. Efter tashahhud och före salām.

Han gjorde själv duʿā på dessa platser och uppmanade även de ädla följeslagarna att göra duʿā.

Bland de duʿā som görs efter tashahhud och före salām ingår även salāt (durūd) över Profeten ﷺ, eftersom salāt (durūd) också är en form av duʿā.

Olika duʿā som Allahs Sändebud ﷺ brukade läsa före salām

Som tidigare nämnt brukade Allahs Sändebud ﷺ göra duʿā på olika ställen under bönen. Några av de duʿā som han brukade göra på olika ställen har också nämnts. Efter tashahhud gjorde Allahs Sändebud ﷺ själv olika duʿā och lärde även följeslagarna olika duʿā. Här nämns några av hans duʿā, som han särskilt brukade läsa efter tashahhud och före salām:

(Arabiska*****************)

Betydelse: O Allah! Jag söker skydd hos Dig från gravens straff, från al-Masīḥ ad-Dajjāls prövning och från prövningarna under livet och efter döden. O Allah! Jag söker skydd hos Dig från syndiga handlingar och från att bli skuldsatt.” (Återberättad i Sahīh al-Bukhārī och Sahīh Muslim)

Det har återberättats att Allahs Sändebud ﷺ alltid brukade söka skydd från dessa saker.

Det har återberättats i Sahih Muslim och an-Nasa’i att Allahs sändebud (frid vare med honom) befallde följeslagarna att efter tashahhud söka skydd från fyra saker med följande ord:

(Arabiska*************)

Betydelse: O Allah! Jag söker skydd hos Dig från Jahannams straff, gravens straff, prövningarna i liv och död samt från al-Masih ad-Dajjals skada.”

Det har återberättats med en autentisk kedja i an-Nasa’i att Allahs sändebud (frid vare med honom) även brukade söka skydd hos Allah under bönen på följande sätt:

(Arabiska**************)

Betydelse: O Allah! Jag söker skydd hos Dig från det skadliga i det jag har gjort och från det skadliga i de handlingar som jag inte kommer att kunna utföra i framtiden.”

]

Allahs sändebud (frid vare med honom) brukade ibland läsa denna åkallan:

(Arabiska*****************)

Betydelse: O Allah! Förlåt mina synder. Gör mitt hem rymligare för mig, och välsigna och rikliggör den försörjning som Du skänker mig.

Ibland brukade han be denna åkallan:

(Arabiska******************)

Betydelse: O Allah! Jag ber Dig om ståndaktighet och att få gå före i att följa Dina befallningar. Jag ber Dig om ett fast hjärta för att vandra på den sanna och rätta vägen. Jag ber Dig att låta mig tacka Dig för Dina välsignelser och dyrka Dig på bästa sätt. Jag ber Dig om ett fridfullt hjärta och en sanningsenlig tunga. Jag ber Dig om allt som Du anser vara gott för mig. Jag söker skydd hos Dig från allt som Du anser vara skadligt för mig. Jag ber Dig om förlåtelse för alla mina brister och fel inför Dig.

[I haditherna nämns ytterligare olika åkallelser efter tashahhud. Han brukade själv göra olika åkallelser, lärde även följeslagarna dem och godkände dessutom vissa följeslagares egna åkallelser. Imam Ibn al-Qayyim nämnde inte alla åkallelser i sitt verk. Därför återger jag ytterligare några åkallelser i mina kommentarer:

***I Nasa’i och al-Hakims al-Mustadrak anges att Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade läsa denna åkallan i bönen:

(Arabiska******************)

Betydelse: O Allah! Håll mig vid liv genom Din kunskap om det fördolda och Din makt över skapelsen så länge Du anser att livet är bättre för mig. Och när Du anser att min död är bättre för mig, låt mig då dö. O Allah! Jag ber Dig om gudsfruktan i det fördolda och inför människor. I stunder av vrede och tillfredsställelse ber jag om förmågan att tala sanning och handla rättvist. Jag ber om måttfullhet i fattigdom och välstånd. Jag ber Dig om oändliga välsignelser. Jag ber om ständig glädje för ögonen. Jag ber om Din välbehags efter döden. Jag ber om frid och svalka i det kommande livet. Jag ber om glädjen att få se Ditt ansikte. Jag ber om längtan efter att möta Dig, utan något skadligt eller vilseledande splittring. O Allah! Försköna oss med trons skönhet och gör oss till vägledare och vägledda.

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) lärde de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att läsa denna åkallan i bönen:

(Arabiska****************)

Betydelse: O Allah! Gör min räkenskap lätt. (Musnad Ahmad, al-Hakim)

Det har nämnts i al-Bukhari och Muslim att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) att läsa följande åkallan i bönen:

(Arabiska*****************)

Betydelse: O Allah! Jag har verkligen gjort stor orätt mot mig själv, och ingen annan än Du kan förlåta synder. Förlåt mig genom Din nåd och förbarma Dig över mig. Sannerligen är Du den ständigt Förlåtande, den Barmhärtige.

Det har återberättats i Musnad av Imam Ahmad, al-Adab al-Mufrad av al-Bukhari, al-Tayalisi och Ibn Majah att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) lärde Aisha (må Allah vara nöjd med henne) denna åkallan att läsa i bönen:

(Arabiska********************)

Betydelse: O Allah! Jag ber Dig om all godhet, både den som jag känner till och den som jag inte känner till, den som kommer snabbt och den som kommer senare. Jag söker skydd hos Dig från all ondska, både den som jag känner till och den som jag inte känner till, den som kommer snabbt och den som kommer senare. Jag ber Dig om kunskap samt ord och handlingar som hjälper mig att uppnå den, och jag ber Dig om all den godhet som Din tjänare och Ditt Sändebud Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har bett Dig om. Jag söker skydd hos Dig från all den ondska och olycka som Din tjänare och Ditt Sändebud Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har sökt skydd hos Dig från. Jag ber Dig om ett gott slut på de saker som har bestämts för mig.

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde en man läsa följande åkallan under tashahhud och utropade: ”Han har blivit förlåten, han har blivit benådad.”

(Arabiska******************)

Betydelse: O Allah! Jag ber Dig – O Allah, Du är den Ende och Enskilde. Du är Den som ingen är oberoende av, Du som inte har avlat någon och inte heller blivit avlad, och ingen är Din like. Förlåt mina synder; Du är sannerligen den Allra Förlåtande och den Barmhärtige.” (Abu Dawud, al-Nasa’i)

Det har återberättats i verk som Abu Dawud, al-Nasa’i, Musnad Ahmad, al-Adab al-Mufrad och al-Tabarani, med flera:

(Arabiska******************)

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde en man läsa denna åkallan under tashahhud och frågade de ädla följeslagarna: ”Vet ni med vad han åkallade?” De svarade: ”Allah och Hans Sändebud vet bäst.” Han sade: ”Vid Honom i vars hand mitt liv är, han åkallade Allah med Hans stora namn.” I en annan återberättelse står det att han åkallade Allah med Hans ’största namn’. När Han åkallas med detta namn svarar Han, och när något begärs av Honom skänker Han det.

Betydelsen av denna du’a är:

“O Allah! Jag ber Dig. All lovprisning tillkommer Dig. Det finns ingen gudom utom Du. Du är den Ende och Enastående, och Du har ingen medhjälpare. O Skapare av himlarna och jorden, O Väldige och Ärade, O Evigt Levande, O Evigt Bestående! Jag ber Dig om paradiset och söker skydd hos Dig från helvetet.”

Muslim och Abu Awana har återberättat att Allahs Sändebud (s.a.w.) efter tashahhud och före salam brukade be med denna formulering som sin sista du’a:

(Arabiska**********************)

Betydelse: O Allah! Förlåt mig alla mina tidigare och senare synder, mina hemliga och uppenbara synder, alla mina överträdelser och det som Du vet mer om än jag. Du är den som för fram och Du är den som skjuter upp. Det finns ingen gudom utom Du.”

De du’aer, dhikr och tasbih som Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade göra på bönens sju platser har vi, med stöd av autentiska hadither, nämnt på sina respektive ställen. Även om vi redan tidigare har nämnt de du’aer som Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade göra i sajdah, vill vi ändå här nämna ytterligare en du’a som han läste i sajdah:

(Arabiska***************)

Betydelse: Min Herre! Skänk min nafs taqwa och rena min nafs. Du är den bäste av dem som renar nafs, och Du är dess Beskyddare.”

Ska imamen be i singular eller plural?

Alla de böner som enligt haditherna är bevarade som att Guds Sändebud ﷺ bad i bönen är i singular, det vill säga att han bad för sig själv. Även de böner som han lärde följeslagarna att be i bönen är i singular. Han brukade till exempel be så här i bönen, för sig själv i singular:

Betydelse: Min Herre! Förlåt mig, förbarma dig över mig och vägled mig till den rätta vägen.”

Alla böner bad han på detta sätt i singular. I början av bönen, efter takbīrat al-taḥrīma, bad han den första bönen. Även den bad han i singular på följande sätt:

(Arabiska************)

Betydelse: O Allah! Tvätta bort mina synder och rena mig med snö, hagel och kallt vatten. O Allah! Skapa ett sådant avstånd mellan mig och mina synder som det avstånd Du har skapat mellan öster och väster …

(Hela hadithen är formulerad i singular på detta sätt.)

Nu har en hadith skapat en svårighet i denna fråga. Hadithen har återberättats i Musnad Aḥmad och Sunan-samlingarna från Thawbān, må Allah vara nöjd med honom. Han berättar att den ädle Profeten ﷺ sade:

”Om en person är imam (ledare) för ett folk och, när han ber, endast ber för sig själv, begår han ett svek.”

Ibn Khuzayma nämnde denna hadith som en fabricerad hadith i sin samling av autentiska hadither. Den har återberättats med en autentisk berättarkedja.

(Arabiska*************)

–Han använde hadithen som bevis för att be i singularis för sig själv och avvisade därmed hadithen som återberättats från Sawbān, må Allah vara nöjd med honom.

Jag hörde Shaykh al-Islam, imamen Ibn Taymiyya, säga att innebörden av hadithen som återberättats från Sawbān, må Allah vara nöjd med honom, endast gäller tillfälliga åkallelser av typen qunūt-åkallan. I bönen måste man endast göra de åkallelser som Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, själv gjorde, lärde andra att göra och godkände. [Enligt vår mening är uttalandet i hadithen som återberättats från Sawbān korrekt, även om hadithen inte är autentisk. Detta uttalande gäller den sociala och statliga, det vill säga kollektiva, imamledningen.]

Allahs sändebuds sätt att uttala salām

Efter att ha avslutat åkallan vände Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom–

(Arabiska*****************)

Betydelse: ”Må frid och Allahs barmhärtighet vara med er”, sade han och vände först huvudet åt höger, och medan han uttalade samma fras vände han först huvudet åt höger, och medan han uttalade samma fras vände han sedan huvudet åt vänster.

Femton följeslagare har berättat att han brukade vända huvudet åt båda hållen efter att ha uttalat denna salam. De är:

1. Abdullah ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom.

2. Saad ibn Abi Waqqas, må Allah vara nöjd med honom.

3. Sahl ibn Saad as-Saidi, må Allah vara nöjd med honom.

4. Wail ibn Hujr, må Allah vara nöjd med honom.

5. Abu Musa al-Ashari, må Allah vara nöjd med honom.

6. Hudhayfa ibn al-Yaman, må Allah vara nöjd med honom.

7. Ammar ibn Yasir, må Allah vara nöjd med honom.

8. Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom.

9. Jabir ibn Samura, må Allah vara nöjd med honom.

10. al-Bara ibn Azib, må Allah vara nöjd med honom.

11. Abu Malik al-Ashʿari, må Allah vara nöjd med honom.

12. Talq ibn Ali, må Allah vara nöjd med honom.

13. Aws ibn Aws, må Allah vara nöjd med honom.

14. Abu Rimtha, må Allah vara nöjd med honom.

15. Adi ibn Umayra (må Allah vara nöjd med honom).

Det har också återberättats i hadither att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) avslutade bönen med endast en salam, medan han fortfarande var vänd framåt. Detta uttalande är dock inte bevisat genom någon autentisk källa. I detta sammanhang kan endast den hadith som återberättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) tas i beaktande. Hennes hadith har sammanställts i Sunan-verken [med ”Sunan-verken” avses Tirmidhi, Abu Dawud, Nasa’i och Ibn Majah. Dessa fyra verk kallas tillsammans även ”Sunan al-arba’a” (de fyra Sunan-verken)]. Hennes återberättelse lyder:

”Efter bönen brukade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga endast en salam genom att uttala ’as-salamu alaykum’, och han uttalade den så högt att vi vaknade ur sömnen.”

Denna hadith är av flera rimliga skäl bristfällig och kan inte godtas generellt. Skälen är följande:

1. Av Aishas (må Allah vara nöjd med henne) uttalande framgår tydligt att hon talade om Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) nattbön (nafl eller tahajjud).

2. Dessutom kan Aisha (må Allah vara nöjd med henne), eftersom hon sov, ha missat den första salamen och kanske hört den andra salamen.

3. De som återberättade att det var två salam såg honom utföra två salam medan de var vakna och bad tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).

4. De flesta haditherna om två salam är autentiska, de övriga är hasan, och de är dessutom många till antalet.

5. Även om Aisha (radiyallahu anha) här nämner en salam, förblir hon tyst beträffande de två salam.

—Av dessa skäl är det väl etablerat att avsluta bönen med två salam, en åt vardera hållet. Senare införde de umayyadiska härskarna en enda salam i Medina och andra städer. Därför fick vissa personer i den tidens generation uppfattningen att bönen måste avslutas med endast en salam. När de kom till moskén och såg en enda salam uppstod denna uppfattning

hos dem. Men ingenting som strider mot den böneordning som Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) själv etablerade, som de rätt vägledda kaliferna följde och som har styrkts genom autentiska hadither, kan godtas.

De få ytterligare berättelser som finns om en enda salam är alla svaga, bristfälliga och ogiltiga.

Att göra munajat (dua) för de bedjande efter salam

Det finns inget belägg från Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) för den sed som har införts att efter salam vända sig mot qibla eller mot de bedjande, lyfta händerna och göra dua eller munajat. Det finns inte heller någon autentisk eller hasan-källa som stöder detta. Många har dessutom, särskilt efter fajr- och asr-bönen, infört seden att vända sig mot de bedjande och göra sådan munajat. Men inte heller detta är överlevererat från Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) eller någon av de rätt vägledda kaliferna. Han gav inte heller ummah någon befallning eller antydan om att göra detta.

De som har infört seden att efter salam vända sig mot qibla, eller efter fajr- och asr-bönen vända sig mot de bedjande och göra munajat, har infört detta som ett alternativ till sunnah. De anser att det är en god handling. Allah vet bäst om det verkligen är gott att göra detta i stället för sunnah.

Alla de böner som nämns i haditherna i samband med bönen gjorde Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) inne i bönen, och han befallde att de skulle göras inne i bönen.

Så länge tjänaren befinner sig i bönen är han i själva verket i munajat (ett förtroligt samtal) med sin Herre. Därför har Rasulullah (s.a.v.) bett inne i bönen och uppmanat till att göra det. Det är just då tjänaren befinner sig närmast sin Herre; det är den mest lämpliga tiden att be om något (göra dua).

Men när han avslutar bönen med salam bryts munajatens (det förtroliga samtalets) förlopp. Därför bör man be sin Herre vid det mest lämpliga tillfället, det vill säga inne i bönen. Detta är sunnah. Detta är det bästa sättet. Det är inte bättre att hitta på egna sedvänjor som strider mot sunnah.

Ja, vem som helst kan när som helst be Allah om något och göra dua. Då bör man först minnas Allah på det sätt som Rasulullah (s.a.v.) har lärt ut, genom tasbih, tahlil, tahmid, takbir och liknande, och sända salat (durud) över Rasulullah (s.a.v.). Därefter kan man göra den dua och be om vad man vill.

Om man gör så blir det en dua efter en separat gudstjänst. Då har den inte längre något samband med bönen. På så sätt kan man undvika att införa den påhittade seden att efter salam höja händerna för dua eller munajat som en del av bönen. [I Bangladesh och de omkringliggande områdena har människor blandat samman denna handling med bönen. Okunniga människor anser att munajat med höjda händer efter bönen är en del av bönen eller hör samman med den. Men Rasulullah (s.a.v.) och de ädla följeslagarna gjorde inte detta. Bönens imamer har gjort denna handling obligatorisk. Många imamer gör detta för att vinna de bedjandes gunst, eftersom de tror att de annars inte kan leda bönen. Är det verkligen rimligt att göra en handling som inte alls är sunnah till sunnah och till och med göra den obligatorisk som en fard?]

På detta sätt kan man göra dua när som helst. Om man efter att ha åkallat Allah och sänt salam (durud) över Rasulullah (s.a.v.) gör dua, blir även denna dua besvarad. Detta kan förstås av den hadith som återberättats av Fadala ibn Ubayd. Men det är inte rätt att koppla en dua utanför bönen till själva bönen.

Att be med skor och i ett enda plagg

Abdullah ibn Amr (r.a.) har återberättat att Rasulullah (s.a.v.) ibland bad barfota och ibland bad med skor på. (Abu Dawud)

För att skilja sig från judarna befallde han att man skulle be med skor på. Han sade: ”Skilj er från judarna; de ber inte med skor och lädersockor på.” (Abu Dawud)

Han sade: ”När någon av er ber bör han ha sina skor på sig. Men om han vill ta av dem ska han ta av dem och placera dem mellan sina fötter. [Abu Dawud, Ibn Khuzayma och al-Hakim har återberättat från Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) med en autentisk kedja att han sade: En dag ledde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) oss i bönen. Under bönen tog han av sig sina skor och lade dem på sin vänstra sida. När de andra bönerna såg detta tog de också alla av sig sina skor. Efter bönen frågade han oss: ’Varför tog ni av er skorna?’ Vi sade: ’När vi såg att du tog av dig dina skor tog vi också av oss våra.’ Då sade han: ’Jibril kom till mig och meddelade att det fanns orenhet på mina skor. Därför tog jag av mig dem. När ni kommer till moskén ska ni undersöka era skor och se om det finns någon orenhet på dem. Om det finns något smutsigt på dem ska ni torka bort det och be med skorna på.’] Lämna inte skorna var som helst och orsaka någon besvär.” (Abu Dawud)

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade ibland be i ett enda plagg. Ibland brukade han be i två plagg. Men oftast bad han i två plagg. [Det har återberättats i Musnads verk av Ahmad att Abdullah ibn Mas’ud (må Allah vara nöjd med honom) sade: Det var på grund av brist på kläder som Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ibland bad i ett enda plagg. När man har goda möjligheter är det bättre att be i två plagg.]

Hans glädje, ro, ödmjukhet och gråt i bönen

– Imam Ahmad ibn Hanbal har återberättat att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), när han stod i bönen, brukade sänka huvudet något och hålla det böjt.

– Bönen var en källa till glädje för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Det var genom bönen som han kände glädje och ro. Han brukade säga: (ARABISKA *********) Det betyder: ”I bönen finner mina ögon sin ro. I bönen upplever jag glädje och ro.”

Han brukade säga till Bilal: (ARABISKA*********)

Det betyder: ”Bilal, kalla till bönen och fyll mitt hjärta med ro.”

– Han sade: ”I bönen omges jag av koncentration, eftertanke, uppslukadhet och fullständig hängivenhet.” (al-Bukhari, Muslim)

– Allahs Sändebud (s.a.s.) grät ofta under bönen. Hans bröst fylldes av ett dånande ljud av gråt. Sällskapet hörde honom gråta under bönen. (Ahmad, an-Nasa’i, Abu Dawud)

– På olika ställen under hela bönen bad han gång på gång den Allrahöchste och Nåderike Allah om förlåtelse. Han bad om förlåtelse för synderna. Han bad om räddning från all olycka i denna värld och i det kommande livet. Han önskade allt gott i denna värld och i det kommande livet. På detta sätt fortsatte han under hela bönen att föra en innerlig åkallan (en innerlig vädjan och bön) till Allah.

– När hela världen sov under nattens mörker infann han sig hos sin Herre genom bönen.

– Han bad för att tacka sin Herre.

– I tider av svårigheter ställde han sig till bön.

– På slagfältet ställde han sig till bön.

– För att be sin Herre om hjälp kastade han sig ned i prostration.

Hans vaksamhet under bönen

Allahs sändebud (s.a.w.) riktade under bönen hela sitt hjärta och sinne mot Allah den Upphöjde, försatte sig i Hans särskilda närvaro och koncentrerade sig fullständigt på Allah den Upphöjde. Trots detta tog han hänsyn till de omgivande förhållandena under bönen. Han höll uppsikt över de bedjandes situation. Här återges några sådana händelser som har berättats genom autentiska källor:

1. Han brukade förlänga bönen. Han brukade förlänga recitationen och förlängde på motsvarande sätt även bugningen och prostrationen. Men så snart han hörde ett barn gråta under bönen tog han hänsyn till sinnestillståndet hos barnets mor, som bad tillsammans med honom, förkortade bönen och avslutade den snabbt.

2. Under ett krig skickade han en ryttare för att hämta information. Efter att ha sänt iväg honom ställde han sig för att be. Medan han bad blickade han mot den väg där den utsände ryttaren skulle återvända. Även under bönen var han inte ouppmärksam på den ryttare som han hade sänt iväg.

3. En gång bad han den obligatoriska bönen med sitt barnbarn Umama bint Abi al-As (dotter till en av hans döttrar) på sina axlar. När han gick ned i bugning eller prostration satte han ned henne bredvid sig. När han reste sig från prostrationen lyfte han åter upp henne på sina axlar. (Bukhari och Muslim)

4. Ibland hände det att hans barnbarn Hasan eller Husayn kom och satte sig på hans rygg när han gick ned i prostration. Då förlängde han prostrationen av rädsla för att barnet skulle falla ned.

5. Ibland hände det att han bad med husets dörr stängd. De troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne) kom då och knackade på dörren. Medan han fortfarande bad gick han och öppnade dörren för Aisha, återvände sedan och avslutade den återstående delen av bönen. (Ahmad, Tirmidhi, Abu Dawud, Nasa’i)

6. Om någon hälsade på honom medan han bad, besvarade han hälsningen med en handgest. Det har berättats i Sahih Muslim att Jabir sade: Allahs sändebud (s.a.w.) skickade mig för att utföra ett ärende. När jag återvände såg jag att han bad. Medan han fortfarande bad hälsade jag på honom. Han besvarade min hälsning med en gest.

Anas sade: Allahs sändebud (s.a.w.) brukade göra gester medan han bad. (Musnad Ahmad)

Det har återberättats i sunan-verken att Suhayb, må Allah vara nöjd med honom, sade: En gång bad Allahs Sändebud ﷺ. När jag passerade nära honom hälsade jag på honom. Han besvarade min hälsning med en gest.

En gång kom Allahs Sändebud ﷺ till Quba. Medan han bad i moskén i Quba kom en grupp följeslagare från ansar. De hälsade på honom medan han fortfarande bad. Han besvarade deras hälsning med en gest.

Imam at-Tirmidhi återberättade hadithen genom Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom. Han sade att det är en autentisk hadith.

Abdullah ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, återberättade: Jag återvände från Abessinien och kom för att träffa Allahs Sändebud ﷺ. När jag kom fram såg jag att han bad. Då hälsade jag på honom. Han besvarade min hälsning genom att göra en gest med huvudet. Hadithen har återberättats av al-Bayhaqi.

En hadith återberättad från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, har orsakat en motsägelse i frågan om att göra gester under bönen. Hadithen återberättades av Abu Ghatafan från Abu Hurayra. Han sade att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den som gör en begriplig gest under bönen ska be bönen på nytt.”

Imam ad-Daraqutni sade: Detta är en ogiltig hadith – den kan inte godtas. Han sade: Imam Abu Dawud berättade för mig att hadithens återberättare, Abu Ghatafan, är en okänd person. Hadither som han återberättar kan inte godtas. Dessutom strider denna hadith mot de autentiska haditherna i denna fråga. Det har genom autentiska kedjor återberättats från Anas, Jabir och andra, må Allah vara nöjd med dem, att Allahs Sändebud ﷺ gjorde gester under bönen.

7. När Allahs Sändebud ﷺ bad hemma på natten brukade Aisha, må Allah vara nöjd med henne, ligga på tvären på platsen där han brukade falla ned i sujud. När han gick ned i sujud brukade han trycka henne lätt på kroppen, eller nypa henne, för att hon skulle flytta sig. Då sträckte Aisha, må Allah vara nöjd med henne, ut benen igen. (al-Bukhari)

8. En gång bad Allahs Sändebud ﷺ. Då kom Satan för att störa honom i bönen. Han grep Satan om strupen och tryckte åt, så hårt att Satans saliv eller tunga kom ut och träffade hans hand. (Musnad Ahmad, ad-Daraqutni)

9. Ibland brukade han be stående på minbaren. Där gjorde han också rukū. När han skulle göra sujūd steg han ner från minbaren, gick bakåt och gjorde sujūd på marken. När sujūd var avslutad gick han åter upp på minbaren och ställde sig. (Bukhari, Muslim)

10. En gång bad han med en vägg framför sig. Då försökte ett fyrfotat djur (en hund) gå förbi framför honom. Han gick fram och pressade djurets buk mot väggen. Därmed tvingades djuret passera bakom honom. (Tabarani, Hakim, Ibn Khuzayma)

11. En gång bad han när två flickor från Banu Abd al-Muttalib kom fram framför honom medan de brottades med varandra. Trots att han var i bön tog han tag i dem och skilde dem åt. I Imam Ahmads återgivning sägs också att de två flickorna grep tag om den ädle Profetens knän. Därefter frigjorde han dem, eller fick dem att sluta. Men han fortsatte bönen.

12. En gång, när han hade ställt sig för att be, försökte en pojke gå framför honom. Han gjorde en gest med handen åt honom att vända tillbaka, och pojken gick tillbaka. (Musnad Ahmad)

13. En annan gång bad han när en flicka gick förbi framför honom. När han gjorde en gest med handen åt henne gick hon tillbaka. (Sunan-verken)

14. Ibland brukade han, medan han var i bön, blåsa på platsen för sujūd. Hadithen om att blåsa är emellertid ifrågasatt, även om den har nämnts i Musnad Ahmad och Sunan-verken. Den har i själva verket inte återberättats från Allahs Sändebud genom en autentisk kedja.

15. Han brukade gråta under bönen.

16. Under bönen brukade han harkla sig. Han brukade också göra en gest genom att harkla sig. Ali berättar: Jag brukade besöka Allahs Sändebud två gånger om dagen vid bestämda tider. Jag brukade be om tillstånd att gå in i hans hus. Ibland var han i bön när jag kom. Då brukade han ge mig tillstånd att komma in genom att harkla sig. (Sunan an-Nasa’i, Musnad Ahmad)

Även imam Ahmad harklade sig under bönen, och han ansåg inte att detta förstörde bönen.

Trots denna djupa koncentration och vändning till Allah under bönen tog han alltså hänsyn till andras bekvämlighet och besvär. Han tog hänsyn till omständigheterna och ansåg inte att detta förstörde bönen.

Duʿāʾ al-qunūt i de obligatoriska bönerna (eller qunūt an-nāzila)

ʿAbdullāh ibn ʿAbbās har berättat att Allahs sändebud under en hel månad utan avbrott läste duʿāʾ al-qunūt i middagsbönen, eftermiddagsbönen, kvällsbönen, nattbönen och gryningsbönen. (Musnadsamlingen av Ahmad, Abū Dāwūd)

I vissa berättelser sägs det att han läste duʿāʾ al-qunūt i gryningsbönen under en månad. I andra berättelser sägs det att han läste duʿāʾ al-qunūt i kvällsbönen. I grunden är den ovan nämnda hadithen den korrekta. Faktum är att han läste duʿāʾ al-qunūt i alla de fem dagliga bönerna.

-Han läste inte alltid duʿāʾ al-qunūt.

-Han läste duʿāʾ al-qunūt i tider av prövning.

-Med duʿāʾ al-qunūt bad han för vissa och mot andra.

I den bön där han läste duʿāʾ al-qunūt läste han i den sista rakʿan duʿāʾ al-qunūt efter att ha rest sig från rukūʿ och sagt ”samiʿallāhu liman ḥamidah”. Efter att ha läst duʿāʾ al-qunūt gick han direkt ner i sujūd. Han gjorde inget annat mellan duʿāʾ al-qunūt och sujūd.

När Allahs Sändebud (saw) läste duʿāʾ al-qunūt sade de bakomvarande ”āmīn”.

I Ṣaḥīḥ al-Bukhārī och Ṣaḥīḥ Muslim återges från Abū Hurayra (ra) att han sade: När Allahs Sändebud (saw) ville be för någon eller be mot någon, läste han duʿāʾ al-qunūt efter rukūʿ. Efter rukūʿ sade han ”samiʿallāhu liman ḥamidah, rabbanā wa lakal-ḥamd” och läste under en tid följande åkallan:

Betydelse: O Allah! Rädda al-Walīd, Salama ibn Hišām och ʿIyāš ibn Abī Rabīʿa. O Allah! Grip hårt tag om Mudars folk och låt dem drabbas av hungersnöd år efter år, liksom folket till Yūsuf (as).

I en återberättelse från Ibn ʿAbbās (ra) i Abū Dāwūd och Musnad Aḥmad nämns att han ibland bad mot vissa genom duʿāʾ al-qunūt och sade:

Betydelse: O Allah! Låt förbannelse drabba Lihyān, Raʿl, Dhakwān och ʿUṣayya. De har varit olydiga mot Allah och Hans Sändebud.

Abū Dāwūd har återberättat att Allahs Sändebuds (saw) allmänna sed var att läsa duʿāʾ al-qunūt (qunūt al-nāzila) när olyckor och prövningar inträffade. När prövningarna hade upphört slutade han att läsa den. Han begränsade inte läsningen av duʿāʾ al-qunūt till endast fajr-bönen, utan läste den även i andra böner. Han läste den dock oftast i fajr-bönen.

Hadithlärda anser det vara mustaḥabb att läsa duʿāʾ al-qunūt vid olyckor och prövningar. Det är naturligtvis de som är bäst insatta i haditherna. Enligt dem är både läsandet och utelämnandet av qunūt sunna. De anser att det är gott både att läsa den och att avstå från att läsa den, eftersom det finns hadither som visar att Allahs Sändebud (saw) läste den och andra hadither som visar att han avstod från den.

Om imamen läser duʿāʾ qunūt högt för att informera eller påminna de bedjande bakom honom, är det inget fel i det. ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, brukade läsa inledningen högt för att påminna de bedjande bakom honom. Ibn ʿAbbās, må Allah vara nöjd med honom, brukade läsa Sūra al-Fātiḥa högt under begravningsbönen, så att människorna skulle veta att det är sunna att läsa Sūra al-Fātiḥa under begravningsbönen.

Att imamen säger amīn högt är också en sådan fråga. Det handlar i själva verket om sådana meningsskiljaktigheter (ikhtilāf) där båda alternativen är tillåtna (mubāḥ), eller där det är tillåtet både att göra något och att avstå från det. Att till exempel höja händerna (rafʿ al-yadayn) under bönen och att avstå från det är båda tillåtna. På samma sätt är det tillåtet att läsa vilken som helst av de olika formerna av tashahhud. Likaså är det tillåtet att följa vilken som helst av de olika formerna av adhān och iqāma.

Men det är inte vårt syfte att här diskutera vad som är tillåtet och otillåtet. Vårt syfte är endast att nämna vad Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade göra och hur han brukade göra det. Han är vår förebild och måttstock. I denna bok vill vi endast undersöka och återge hans sätt och principer. Han är den fullkomlige vägledaren. Det är honom vi ska efterlikna och följa.

Kärnan i de hadither som har återgetts om att läsa duʿāʾ qunūt under den obligatoriska bönen har uttryckts i en kunnig islamisk lärds uttalande. Han sade: ”Den korrekta uppfattningen i denna fråga är att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, endast läste qunūt nāzila (duʿāʾ qunūt) för att åkalla Allah för eller mot ett folk eller en person. När resultatet av hans åkallan hade blivit synligt, upphörde han med det. Dessutom läste han duʿāʾ qunūt både högt och tyst. Han läste duʿāʾ qunūt, men upphörde också med att läsa den. Han läste den inte högt under längre tid än han läste den tyst. Sådan var hans praxis beträffande qunūt. Vidare läste han duʿāʾ qunūt under den obligatoriska bönen direkt efter att ha rest sig från rukūʿ. Detta är det som är belagt.”

Sajda as-sahw (sajda för ett misstag)

Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Jag är bara en människa liksom ni. Liksom ni gör misstag gör även jag misstag. Om jag glömmer något, påminn mig då.” (al-Bukhārī)

Att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gjorde misstag under bönen var en fulländning av Allahs nåd mot hans umma. På detta sätt fullkomnade Allah den Upphöjde deras religion åt dem. Genom denna process fick de nämligen veta vad de skulle göra om de gjorde ett misstag i bönen.

I al-Muwaṭṭaʾ av Mālik har följande uttalande av Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, återgetts i en hadith med bruten berättarkedja: ”Jag glömmer, eller får någon att få mig att glömma, så att jag kan klargöra saken för dem genom att besvara människornas frågor och förklara den för dem.”

Det är faktiskt på grund av att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ibland glömde som reglerna för att korrigera misstag i sharīʿa kom till.

Det har berättats från ʿAbdullah ibn Buḥayna att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en dag ledde dem i middagsbönen. Då reste han sig efter de två första rakʿa utan att sätta sig. Även de som bad bakom imamen reste sig tillsammans med honom. När bönen närmade sig sitt slut väntade folket på att han skulle avsluta den med salām. Just då gjorde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, medan han satt i den avslutande tashahhud-ställningen och innan han uttalade salām, två sujūd efter att ha sagt ”Allāhu akbar”. Därefter uttalade han salām och avslutade bönen. (al-Bukhārī och Muslim)

Härav framgår regeln att om någon av misstag utelämnar någon annan del av bönen än dess arkan (obligatoriska delar), måste han göra sujūd för glömska före salām.

När han av misstag hade utelämnat någon del av bönen återvände han inte för att utföra den. En gång reste han sig till exempel av misstag utan att sitta i den första tashahhud-ställningen. Trots att folket bakom honom sade ”Subḥān Allāh” gav han tecken åt dem att fortsätta stå och satte sig inte.

Yazīd ibn Hārūn har berättat och sagt: En gång ledde al-Mughīra ibn Shuʿba, må Allah vara nöjd med honom, oss i bönen. Efter att ha bett två rakʿa reste han sig utan att sätta sig. De som bad bakom imamen sade ”Subḥān Allāh”, men han gav dem tecken att stå upp. Sedan avslutade han bönen med salām. Därefter gjorde han två sujūd och uttalade sedan salām igen. Till sist sade han: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade göra just så.” Hadithen har återberättats i Musnad Aḥmad. al-Tirmidhī sade att det är en autentisk hadith.

Det finns en viss skillnad mellan haditherna i frågan om sujūd för glömska ska göras före eller efter salām. Av ʿAbdullah ibn Buḥaynas hadith framgår att det ska göras före salām. Av al-Mughīras hadith framgår att det ska göras efter salām. Av flera rimliga skäl är den hadith som återberättats av ʿAbdullah ibn Buḥayna faktiskt mer korrekt. Båda metoderna har dock återberättats genom autentiska kedjor. Därför kan vilken som helst av metoderna följas.

Det är känt från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att han gjorde flera slags misstag i bönen. Till exempel:

1. En gång uttalade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, salām efter att ha bett endast två rakʿa av ʿishāʾ-, middags- eller eftermiddagsbönen. Därefter fullbordade han bönen. Sedan gjorde han två sujūd efter salām och samtal. När han gick ner till och reste sig från varje sujūd sade han ”Allāhu akbar”.

2. Det har återberättats i Abu Dawud och at-Tirmidhi att den ädle Profeten (s.a.) ledde folket i bönen, gjorde ett misstag under bönen och därefter utförde två sujud as-sahw. Sedan läste han tashahhud och avslutade bönen med salam. Imam at-Tirmidhi sade att denna hadith är hasan och gharīb.

3. En dag ledde han folket i tre rakʿah av en bön på fyra rakʿah och vände sig sedan mot de bakom honom i bönen. Då frågade Talha ibn ʿUbaydullah (r.a.) honom och sade: ”Har du bett tre rakʿah och glömt att be en rakʿah?” Då befallde han Bilal att göra iqamah. Bilal gjorde iqamah. Han ledde sedan folket i bönen på nytt. Hadithen har återberättats av Imam Ahmad.

4. En dag ledde han zuhr-bönen med fem rakʿah. Då frågade man honom: ”Har zuhr-bönen utökats med en rakʿah?” Han sade: ”Vad menar ni?” Då sade de: ”Du bad fem rakʿah i dag.” När han hörde detta utförde han två sujud efter salam. (Al-Bukhari och Muslim)

5. En dag ledde han ʿasr-bönen med tre rakʿah och gick hem. Då följde en man vid namn Khirbaq, Dhu al-Yadayn (”den med de långa händerna”), efter honom och förklarade saken för honom. När han hörde vad mannen sade blev han arg, kom ut ur huset medan han drog sin mantel efter sig och frågade folket: ”Stämmer det han säger?” De svarade: ”Ja.” Då bad han den återstående rakʿah, avslutade bönen med salam, utförde därefter två sujud (sujud as-sahw) och avslutade på nytt med salam. (Sahih Muslim)

Om Profetens (s.a.) misstag under bönen och sujud as-sahw har sammanlagt dessa fem olika tillvägagångssätt återberättats.

Han utförde sujud as-sahw både före och efter salam. Imamernas åsikter i denna fråga är följande:

1. Enligt Imam ash-Shafiʿi (r.) ska sujud as-sahw vid alla slags misstag utföras före salam.

2. Enligt Imam Abu Hanifa (r.) ska sujud as-sahw vid alla slags misstag utföras efter salam.

3. Imam Malik (må Allah förbarma sig över honom) sade: Om man av misstag utelämnar något i bönen ska man göra glömskans sajda före salam. Om man av misstag lägger till något i bönen ska man göra glömskans sajda efter salam. Om båda typerna av misstag inträffar i samma bön ska glömskans sajda göras före salam. Abu Umar sade: Detta är Imam Maliks rättsskola. Men om någon handlade i strid med hans åsikt förbjöd han inte heller detta, eftersom han ansåg att det finns utrymme för meningsskiljaktighet i denna fråga.

4. Vilken åsikt hade Imam Ahmad ibn Hanbal i denna fråga? Om detta sade Athram: Jag hörde att Imam Ahmad (må Allah förbarma sig över honom) fick frågan om glömskans sajda skulle göras före eller efter salam. Han svarade: I vissa fall före salam och i andra fall efter salam. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gjorde så.

5. Imam Dawud (den zahiritiska) sade: Ingen bör göra glömskans sajda av någon annan anledning i de fem fall där Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gjorde glömskans sajda.

Sajda vid tvivel

När tvivel eller osäkerhet uppstod under bönen började Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte om bönen. Han sade att man, när man tvivlar, ska följa det som man lutar mest åt, fullfölja bönen och göra sajda före salam, samt lämna tvivlet.

Det har berättats från Abu Said al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: När någon av er blir osäker under bönen och inte kan avgöra hur många rakʿat han har bett, tre eller fyra, ska han lämna tvivlet åt sidan och göra det som han lutar mest åt till grund. Därefter ska han göra två sajda före salam. (Sahih Muslim)

I en hadith från Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sägs det: När någon av er blir osäker under bönen ska han utgå från ett av alternativen som det korrekta, fullfölja bönen och göra två sajda före salam. (Bukhari, Muslim). I en återberättelse nämns också att han därefter ska säga salam och sedan göra två sajda.

Imam Ahmad (må Allah förbarma sig över honom) sade: Tvivel är av två slag. Det ena är taharri (den övervägande uppfattningen), och det andra är yaqīn (visshet med en viss osäkerhet). Enligt Imam Ahmad ska den bedjande vid taharri göra sajda efter salam, medan han vid yaqīn ska göra sajda före salam.

Imam al-Shafi‘i och Imam Malik (må Allah förbarma sig över dem) sade: Om någon börjar tvivla under bönen ska han inte förbli försjunken i tvivel, utan i stället grunda sig på en av uppfattningarna och hålla fast vid den. Detta är också en av Imam Ahmads uppfattningar.

Imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) sade: Om någon börjar tvivla under bönen och detta är första gången det händer, ska han be bönen på nytt. Men om han ofta börjar tvivla ska han fortsätta bönen på grundval av den starkaste uppfattningen eller vissheten.

Att hålla ögonen slutna under bönen

Att be med slutna ögon var inte Allahs Sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, vana. I Sahih al-Bukhari har det återberättats att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, under recitationen av tashahhuds åkallan brukade se på pekfingret på sin hand. Hans blick gick inte bortom fingret.

-I Sahih al-Bukhari har det återberättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade ett särskilt slags draperi. Hon hade hängt upp det på ena sidan av rummet. Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, bad Aisha att ta bort det och sade dessutom: Bilderna på draperiet avleder min blick från bönen.

-Om han hade hållit ögonen slutna under bönen, hur skulle då bilderna på draperiet ha stört hans blick?

-Detta visar dock inte att det är förbjudet att hålla ögonen slutna under bönen.

De rättslärda har varit oense om att hålla ögonen slutna under bönen. Imam Ahmad och andra har ansett det vara makruh att hålla ögonen slutna under bönen. Enligt dem är detta judarnas sed.

Men andra anser att det är tillåtet att blunda under bönen. Enligt dem blir det lättare att uppnå ödmjukhet och andakt i bönen samt att känna närheten till Allah genom att blunda. Och detta är bönens kärna och syfte.

Det korrekta i denna fråga är att det är bättre att hålla ögonen öppna under bönen, om man då kan bevara ödmjukhet, andakt och koncentration. Men om olika synintryck hindrar en från att finna ro och uppnå ödmjukhet och andakt, är det inte klandervärt att blunda. Tvärtom är det enligt sharias grundprinciper bättre och mer föredraget att blunda i en sådan situation.

Sutra (avskärmning)

När Allahs Sändebud stod upp för bönen brukade han stå framför något, eller låta något placeras framför honom, eller åtminstone dra en linje framför sig. Han befallde att något som skapade en avskärmning (sutra) skulle placeras framför den bedjande.

Ibland bad han med en vägg framför sig. Då fanns det bara så mycket utrymme mellan hans plats för sujūd och väggen att en get eller ett får kunde passera där. Det fanns inte större avstånd än så mellan honom och sutran. Han befallde tvärtom att man skulle stå nära sutran.

Ibland bad han med en säng, en träbit, ett träd eller en av moskéns pelare framför sig.

När han befann sig på resa under ett krig eller bad på ett öppet fält brukade han sätta ner ett vapen framför sig, använda det som sutra och be. Folket bad bakom honom.

Ibland bad han med sitt riddjur framför sig och använde riddjuret som sutra. Ibland använde han sadeln som sutra.

Han har beordrat de bedjande att, om de inte hittar något skydd, åtminstone sätta ner en pil eller käpp framför sig och använda den som sutrah, så att de kan be. Om de inte heller hittar en pil eller käpp ska de åtminstone dra en linje på marken framför sig. [I verken al-Bukhari, Muslim och Sahih Ibn Khuzayma återges att Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: Om någon, trots att en person ber med en sutrah framför sig, försöker passera framför den bedjande – det vill säga på insidan av skyddet – ska den bedjande hindra honom med sitt bröst. I vissa återberättelser sägs det att han ska avvärja honom efter bästa förmåga. I en annan återberättelse sägs det att han ska förbjuda honom två gånger genom en gest. Om han ändå inte lyder, ska man kämpa mot honom, eftersom han är en satan.]

I al-Bukhari, Muslim och Sahih Khuzayma nämns det också: Om den som passerar framför den bedjande visste hur fruktansvärda följderna är, skulle han hellre vänta i fyrtio än passera framför den bedjande.

Här betyder ”fyrtio” att vänta i fyrtio dagar, fyrtio år eller fyrtio böneförrättningar.]

Abu Dawud säger: Jag hörde Ahmad ibn Hanbal säga att om man drar en linje på marken ska den dras tvärs över, likt en nymåne. Abdullah sade att den ska dras på längden. Om man sätter ner en käpp ska den sättas ner upprätt.

Blir bönen ogiltig om det inte finns någon sutrah?

Om det inte finns någon sutrah framför den bedjande, är det enligt autentiska källor känt att bönen blir ogiltig om en könsmogen kvinna, en åsna eller en svart hund passerar framför honom. Abu Dharr, Abu Hurayra, Ibn Abbas och Abdullah ibn al-Mughaffal, må Allah vara nöjd med dem, har återberättat hadither om detta.

Aishas, må Allah vara nöjd med henne, återberättelse står dock i strid med ovanstående uppfattning. Hon sade att hon brukade ligga tvärs över platsen där Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, föll ned i prostration. När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skulle prostrera sig, nöp han henne i foten, varpå hon drog ihop benen. När han reste sig från prostrationen sträckte Aisha, må Allah vara nöjd med henne, åter ut benen.

Skillnaden mellan dessa två typer av återberättelser är skillnaden mellan att passera framför någon och att befinna sig där. Den verkliga saken vet Allah bäst.

Vad gjorde och vad läste Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) efter att ha avslutat bönen med salam?

(Detta avsnitt behandlar vad Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gjorde efter att ha avslutat den obligatoriska bönen med salam, hur han satt, vad han läste och vilka åminnelser och åkallelser han brukade recitera.

Det har återberättats i Sahih Muslim från Aisha och Thauban (må Allah vara nöjd med dem) att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), när han hade avslutat bönen med salam, sade tre gånger: استغفر الله (Jag ber Allah om förlåtelse). [Det har återberättats i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): Vi brukade förstå att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade avslutat bönen genom att höra honom uttala takbir.]

Det vill säga, efter att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade avslutat bönen med salam brukade han högt säga: Allahu akbar.

Därför verkar det, i enlighet med hadithen, vara korrekt att först en gång säga Allahu akbar högt och därefter läsa astaghfirullah tre gånger. Omedelbart efter detta bör man läsa Allahumma antas-salam wa minkas-salam……] Sedan sade han: (arabiska***********)

Det betyder: O Allah! Du är fridens källa, och från Dig kommer friden. O Du som är allsmäktig och ägare av den högsta äran. Du är verkligen välsignelsernas och överflödets källa.”

Efter salam förblev han vänd mot qibla endast så länge som det tog att säga dessa ord. Efter att ha läst denna åkallan reste han sig, eller satte sig vänd mot följeslagarna i bönen. Ibland vände han sig mot dem från höger sida och ibland från vänster sida. Det har återberättats i al-Bukhari och Muslim från Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Jag såg att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) oftast vände sig om och satte sig från vänster sida.”

Det har återberättats i Sahih Muslim från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Jag såg att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) oftast vände sig om och satte sig åt höger.

Det har berättats från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Jag såg Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) vända sig och sätta sig åt både höger och vänster. Han satte sig vänd rakt mot dem som bad bakom honom. Han vände sig inte särskilt åt den ena sidan och lämnade den andra. Han satt rakt fram och såg på alla. Efter fajr-bönen satt han kvar på sin böneplats tills solen gick upp.

De åkallan och böner som han läste efter bönen

Det har berättats i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim från al-Mughira ibn Shu’ba (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade följande efter varje obligatorisk bön: (arabiska***********************)

Betydelse: Det finns ingen gudom utom Allah, den Ende. Han har ingen medhjälpare eller delägare. Han äger herraväldet över hela universum. All lovprisning tillkommer Honom. Han är allsmäktig. O Allah! Ingen kan hindra det som Du vill ge. Och om Du inte vill ge något, kan ingen ge det. Ingen förmögen människas rikedom och ingen högt ansedd människas anseende kan stå emot Dig; det är fullständigt gagnlöst och helt verkningslöst inför Dig.”

Abu Hatim har nämnt i sitt Sahih-verk att den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) brukade säga efter att ha avslutat bönen:

(Arabiska**********************)

Betydelse: O Allah! Förbättra min religion, som skyddar alla mina gärningar. Förbättra min värld, där Du har gett mig min försörjning. O Allah! Genom Ditt välbehag söker jag skydd mot Din vrede. Genom Din förlåtelse söker jag skydd mot Din vedergällning. Och hos Dig söker jag skydd mot Dig (Ditt straff). Om Du vill ge något kan ingen hindra det, och om Du inte vill ge något kan ingen ge det. Inför Dig är ingen förmögen människas rikedom och ingen högt ansedd människas anseende till någon nytta.” (Sahih Abu Hatim)

Al-Hakim har i al-Mustadrak återgett en hadith från Abu Ayyub al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: Varje gång jag bad bakom er älskade Profet hörde jag honom säga följande efter bönen:

(Arabiska****************)

Betydelse: O Allah! Förlåt alla mina fel och synder. O Allah! Res mig upp, ge mig liv, försörjning och förmåga att leva enligt rättfärdiga handlingar och god karaktär. För om Du inte ger någon denna förmåga kan ingen leva på detta sätt. Ingen annan än Du kan hålla människan borta från det onda och det skadliga.“

I Sahih Muslim har det återberättats från Ibn az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, när han avslutade bönen med salam, brukade uttala dessa ord med hög röst:

Betydelse: Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och den Ende. Han har ingen medhjälpare. Honom tillhör hela universums herravälde och all lovprisning. Han är allsmäktig. Det finns ingen kraft hos någon utom genom Allah, och det finns ingen tillflyktsort utom hos Honom. Det finns ingen härskare utom Allah. Vi dyrkar ingen annan än Honom. Alla välsignelser är från Honom, liksom all gåva. Därför tillkommer Honom all god lovprisning. Det finns ingen gud utom Allah. Vi tillber endast Honom med uppriktig hängivenhet, även om de otrogna ogillar det.“

Att be om förlåtelse och skydd efter bönen

I Abu Dawud har en återberättelse från Ali, må Allah vara nöjd med honom, nämnts. I den säger han att Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, när han avslutade bönen med salam, brukade säga:

Betydelse: O Allah! Förlåt mig. Förlåt mina tidigare och senare synder, mina dolda och uppenbara synder. Förlåt alla mina överträdelser. Förlåt de synder som Du känner bättre än jag. Du för fram, och Du låter dröja tillbaka. Det finns ingen räddare utom Du.“

Imam Muslim har angett två uppfattningar beträffande denna åkallan.

1. Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare över honom) brukade läsa denna åkallan mellan tashahhud och salam. Detta är i grunden den korrekta uppfattningen.

2. Hans andra uppfattning är att Allahs Sändebud (frid vare över honom) brukade läsa den efter salam.

– Det är möjligt att Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare över honom) brukade läsa denna åkallan både före och efter salam. Allah vet bäst hur det förhåller sig.

Saʿd ibn Abi Waqqas lärde sina barn dessa ord och sade: Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare över honom) brukade söka skydd på detta sätt efter bönen:

Betydelse: O Allah! Jag söker skydd hos Dig från rädsla och feghet. Jag söker skydd från snålhet. Jag söker skydd hos Dig från oförmågan i hög ålder. Jag söker skydd hos Dig från världens fitna [fitna betyder att tron prövas genom att man utsätts för svåra prövningar] och från gravens straff. (Sahih al-Bukhari)

Att avlägga vittnesbördet (shahada) efter bönen

I Musnad Ahmad återberättas från Zayd ibn Arqam att han sade: Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare över honom) brukade säga detta efter varje bön:

Betydelse: O Allah! Vår Herre och alltings Herre och Ägare. Jag vittnar om att Du är den ende Herren, Du är En och Du har ingen medhjälpare. O Allah, vår Herre och alltings Herre! Jag vittnar om att Muhammad verkligen är Din tjänare och Ditt sändebud. O Allah, vår Herre och alltings Herre! Jag vittnar om att alla tjänare är bröder. O Allah, vår Herre och alltings Herre! Gör mig och min familj uppriktiga och helt vända till Dig i varje stund i detta liv och i det kommande livet. O Du som är den mest majestätiske och den mest ärefulle! Hör min bön och besvara den. Allah är stor, Allah är störst. Allah är universums och denna jordens ljus. Allah är störst, den allra störste. Allah är tillräcklig för mig. Han är den bäste att förlita sig på. Allahu akbar, Allahu akbar.

– Hadithen har återberättats av imam Ahmad och imam Abu Dawud.

Att säga tasbih, tahmid och takbir efter bönen

Rasulullah (sallallahu alayhi wa sallam) föredrog för sin ummah att de efter bönen skulle–

سبحان الله läsa trettiotre gånger, الحمد لله läsa trettiotre gånger, الله اكبر läsa trettiotre gånger och därefter läsa den en gång för att fullborda totalt hundra.

I Sahih Muslim återberättas det från Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) att Rasulullah (sallallahu alayhi wa sallam) sade: Den som efter varje bön säger ”Subhanallah” trettiotre gånger, ”Alhamdulillah” trettiotre gånger och ”Allahu akbar” trettiotre gånger – sammanlagt nittionio gånger – och därefter säger ”La ilaha illallahu wahdahu … ala kulli shay’in qadir” och därmed fullbordar hundra, får sina synder förlåtna, även om de skulle vara lika många som havets skum.

I Sahih Muslim återges emellertid en hadith från Ka‘b ibn Ujrah (må Allah vara nöjd med honom) om detta, där Rasulullah (sallallahu alayhi wa sallam) sade: Den som efter varje bön läser ”Subhanallah” 33 gånger, ”Alhamdulillah” 33 gånger och ”Allahu akbar” 34 gånger kommer aldrig att bli besviken. (Sahih Muslim)

Det som han lärde följeslagarna att läsa efter bönen

Det har återberättats från Abu Dharr, Abu Ayyub al-Ansari och Abd al-Rahman ibn Ghanm (må Allah vara nöjd med dem) att den ädle Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) sade: Den som omedelbart efter salam vid fajr- och maghribbönen säger följande ord tio gånger får tio goda gärningar, tio synder utplånade och sin rang höjd med tio grader. Dessutom motsvarar dessa ord för honom att frige fyra slavar, och de kommer att fungera som ett skydd mot Satan. Om han fortsätter att läsa dem kommer inga andra synder än shirk att kunna drabba honom. Dessa ord kommer också att försköna hans gärningar. Orden lyder:

Betydelse: Det finns ingen gudom utom Allah. Han är En och Enastående. Han har ingen medhjälpare. Allt herravälde och all makt tillhör Honom. All lovprisning tillhör också Honom. Han är allsmäktig.” (Ibn Hibban, Musnad Ahmad, Tirmidhi)

Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade också följande om dessa formuleringar: Om någon uttalar dessa ord vid gryningen, kommer han att vara skyddad från Satans grepp fram till maghrib. Och om han läser dem även vid maghrib, kommer han att vara skyddad från Satans intriger fram till gryningen.

Imam Tirmidhi sade att denna hadith är hasan, sahih och gharib.

Ibn Hibban har i sin sahih-samling återgett Harith ibn Muslim al-Taymis berättelse. Han säger: Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade till mig: När du har avslutat fajr-bönen, be då sju gånger om befrielse från helvetet genom att säga dessa ord innan du säger något annat. Säg också dessa ord sju gånger efter maghribs obligatoriska bön. Om du skulle dö den dagen eller den natten, kommer Allah därför att skriva befrielse från helvetet för dig. Formuleringen som ska sägas sju gånger är: (arabiska**********)

Betydelse: O Allah! Befria mig från helvetet.”

Imam Nasa’i har i sitt verk al-Kabir återgett en hadith från Abu Umar, må Allah vara nöjd med honom, och Imam Bayhaqi har i Shu’ab al-Iman återgett en hadith från Ali, må Allah vara nöjd med honom. Där sägs att Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: Den som läser Ayat al-Kursi efter varje obligatorisk bön har, fram till sin död, inget annat hinder på vägen in i paradiset. [Ayat al-Kursi är en berömd vers i Koranen om Allahs oändliga makt, storhet och suveränitet. Den är vers 255 i sura al-Baqarah. Varje troende bör lära sig versen utantill och känna till dess betydelse.]

Denna hadith har också återgetts genom flera andra kedjor. Muhadditherna är dock oeniga om huruvida hadithen är sahih eller da’if. Vissa har sagt att hadithens kedja är svag och att den inte kan godtas. Andra har sagt att även om det finns en viss svaghet i kedjan (isnaden), kan hadithen innehålla en kärna av sanning eftersom den har återgetts genom många kedjor.

I verken Musnad Ahmad, Abu Dawud, Nasa’i, Bayhaqi, Abu Hatim, Ibn Hibban, Hakim med flera har det återgetts från Uqba ibn Amir, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befallde mig att efter varje bön läsa sura al-Falaq och sura an-Nas (Koranens två sista suror).

At-Tabarani har i sin Muʿjam och Abu Yaʿla i sin Musnad återberättat en marfūʿ-hadith från Jabir (må Allah vara nöjd med honom), via Umar ibn Nabhan, där det sägs: Det finns tre handlingar som den som utför med tro kan gå in genom vilken port i paradiset han än önskar och få de storögda hourierna som makar. Dessa tre handlingar är:

1. Att förlåta dem som har dödat honom,

2. Att återbetala en hemlig skuld, och

3. Att efter varje obligatorisk bön tio gånger recitera suran ”Qul huwa Allahu ahad …” (sura al-Ikhlas).

Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) frågade: ”O Allahs Sändebud! Får man detta även om man bara utför en av dessa tre handlingar?” Han svarade: ”Ja, även om man bara utför en.”

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) anbefallde Muʿadh (må Allah vara nöjd med honom) att efter varje bön be Allah om hjälp på följande sätt:

(Arabiska******************)

Det vill säga: ”O Allah! Hjälp mig att alltid minnas Dig, tacka Dig och dyrka Dig på bästa och vackraste sätt.”

Här kan ”efter bönen” syfta både på tiden före och efter salam. Vår lärare (Imam Ibn Taymiyya) sade att ”efter bönen” betyder vid slutet, det vill säga före salam.

3

Församlingsbön

[Detta kapitel fanns inte i originalverket. Vi har lagt till det. Utan att göra några kommentarer återger vi här direkt från de autentiska böckerna Allahs Sändebuds (sallallahu alayhi wa sallam) uttalanden och handlingssätt beträffande församlingsbönen.]

Allahs Sändebuds (sallallahu alayhi wa sallam) starka betoning av församlingsbönen

Återberättat från Abu Hurayra (ra.). Han sade: Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) sade: ”Jag svär vid Den i vars hand mitt liv är! Jag önskar att jag kunde beordra att ved samlades. När den sedan hade samlats ihop skulle jag beordra att bönekallelsen utfördes. Därefter skulle jag utse någon till imam och gå från hus till hus för att se vilka som inte hade kommit till bönen.” I en annan återberättelse sägs: ”Jag önskar att jag kunde bränna ner husen till dem som hör bönekallelsen men ändå inte kommer till moskén.” (Al-Bukhari och Muslim)

Återberättat från Abu Hurayra (ra.). Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) sade: ”Om det inte hade funnits kvinnor och barn i människornas hem, skulle jag ha beordrat de unga männen att bränna ner de hus vars invånare inte hade kommit till ishas församlingsbön.” (Musnadsamlingen av Ahmad)

Återberättat från Abu Hurayra (ra.). Han sade: En gång kom en blind man till Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) och frågade: ”Allahs Sändebud! Jag har ingen som kan ta mig till moskén genom att hålla mig i handen.” Mannen bad därefter om befrielse från att behöva komma till moskén och om tillstånd att be hemma. Han gav honom tillstånd att be hemma. Efter att ha fått tillstånd vände mannen tillbaka och gick därifrån. Men Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) kallade tillbaka honom. Han kom tillbaka, och han frågade honom: ”Hör du bönekallelsen?” Han svarade: ”Ja, det gör jag.” Han sade: ”Då ska du komma till moskén.” (Sahih Muslim)

Det har återberättats från Abu ad-Darda (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:

Om det bor så få som tre personer i en bebyggelse eller på en avlägsen plats och de inte ber i församling, kommer Satan säkert att angripa dem. Därför ska du absolut upprätta församlingsbönen. För vargen gör säkert det ensamma fåret och geten till sitt byte. (Musnad Ahmad, Abu Dawud, an-Nasa’i)

Det har återberättats från Abu Musa al-Ash’ari (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Så snart det finns två eller fler personer ska de be i församling. (Ibn Majah)

Umm ad-Darda (må Allah vara nöjd med henne) sade: En dag kom Abu ad-Darda hem i ett mycket upprört tillstånd. Jag frågade: Vad har gjort dig upprörd? Han sade: Vid Allah, jag känner inte till något annat som kännetecknar Muhammads ummah än att de alla ber tillsammans i församling. (Sahih al-Bukhari)

Det har återberättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Den som hör kallelsen till bönen men inte kommer till församlingsbönen, hans bön är inte giltig. Om han däremot har en giltig ursäkt är det annorlunda. (ad-Daraqutni, Abu Dawud)

Förträffligheten (statusen) hos bön i församling

Det har återberättats från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Belöningen för att be i församling är tjugosju gånger större än för att be ensam. (al-Bukhari och Muslim)

Det har återberättats från Ubayy ibn Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Den första raden i bönen är som änglarnas rad. Om ni kände till förtjänsten av den första raden skulle ni tävla ivrigt om att få den. Kom ihåg att två personer som ber tillsammans är bättre än en person som ber ensam. Och tre personer som ber tillsammans är bättre än två personer som ber tillsammans. Ju fler personer församlingen består av, desto mer älskad är den hos Allah. (Abu Dawud, an-Nasa’i)

Det har berättats från Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) att den som utför reningen på bästa sätt och beger sig till en moské för att be i församling, för varje steg skriver Allah den Upphöjde en god handling åt honom, höjer honom en grad och utplånar en synd.” (Sahih Muslim)

Av de ovan nämnda haditherna har vi fått veta att det finns en stor förtjänst i att be i församling. Det vill säga:

1. Tjugosju gånger större förtjänst.

2. En god handling för varje steg på vägen till moskén.

3. En grad högre rang för varje steg.

4. En synd utplånas för varje steg.

5. Om man står i den första raden erhåller man en rang likt änglarnas.

6. Ju fler personer man får att delta i församlingen, desto mer av Allahs kärlek får man.

Att inte närvara vid församlingsbönen är ett tecken på hyckleri

Ubayy ibn Kaʿb (må Allah vara nöjd med honom) berättade: Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) avslutade fajr-bönen med salam två dagar i rad och frågade oss: ”Var den och den närvarande i bönen?” Alla svarade: ”Nej.” Han frågade igen: ”Var den och den närvarande?” Folket svarade: ”Nej.” Han sade: ”Dessa två böner (fajr och isha) är tyngre för hycklarna än de övriga bönerna. Om ni visste vilken belöning som finns i dessa två böner, skulle ni komma till bönen även krypande.” (Abu Dawud, an-Nasa’i)

Abdullah ibn Masʿud (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vid Allah, jag har sett följeslagarna. (De övergav aldrig församlingsbönen.) Det är endast hycklaren som överger församlingsbönen. Det har verkligen funnits sådana bland följeslagarna som bars till moskén, stödda av två personer från varsin sida, och ställdes i böneraden.” (Sahih Muslim)

Usama (må Allah vara nöjd med honom) berättade. Han sade att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den som lämnar moskén efter att böneutropet har gjorts, utan något särskilt brådskande ärende, och inte har för avsikt att återvända till moskén, är en hycklare.” (Mishkat)

Ibn Masʿud (må Allah vara nöjd med honom) berättade: ”Jag såg de ädla följeslagarnas gemenskap. I den gemenskapen brukade ingen annan än hycklaren och den sjuke utebli från församlingsbönen.” (Sahih Muslim)

Det sägs i den ädla Koranen att bönen är som en tung börda för andra än dem som fruktar Allah. I andra hadither sägs det att hycklarna ber för att bli sedda av människor. Om ingen ser dem ber de inte; om någon ser dem ber de av tvång.

När församlingsbönen har börjat finns ingen sunnah-bön

Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”När iqamah har uttalats för församlingsbönen (det vill säga när församlingsbönen för den obligatoriska bönen har börjat), finns ingen annan bön än den bönen (den obligatoriska).” Innebörden är att när församlingsbönen för den obligatoriska bönen har ställts upp får ingen annan bön längre bes.

-På grundval av denna hadith sade imam al-Shafi‘i (må Allah förbarma sig över honom): När den obligatoriska bönen i församling har påbörjats ska man lämna den frivilliga bönen och ansluta sig till församlingen.

Imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) sade: Även om det finns möjlighet att hinna en rakʿah av morgonbönen i församling får man be sunnahbönen. Man måste dock ställa sig på avstånd från ledet. Enligt honom är det makruh att ställa sig i ledet eller nära det.

Enligt hadithexperterna finns det, i enlighet med denna hadith, ingen möjlighet att be sunnahbönen efter att församlingen har ställt upp. Anledningen är:

-Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillät inte att man gjorde så.

-Det finns inte heller något exempel på att de ädla följeslagarna gjorde så.

-Även om morgonbönens sunnah har större betydelse än andra sunnahböner, är den fortfarande en sunnahbön och inte obligatorisk.

-Att muezzinen läser iqamah innebär att imamen kallar till att delta i församlingen. Att besvara imamens kallelse till den obligatoriska bönen är nämligen wajib.

Därför finns det, utifrån denna hadiths tydliga innebörd och logik, ingen möjlighet att be sunnahbönen när församlingsbönen väl har börjat.

Kvinnors närvaro vid församlingsbönen i moskén

Det har berättats från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Om någon av er hustrur vill komma till moskén för att be i församlingen, ska han inte hindra henne.” (Bukhari, Muslim)

Det har berättats från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom). Han sade att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Hindra inte era hustrur från att komma till moskén. Men för dem är det bättre att be i sina hem.” (Abu Dawud)

I en annan berättelse sägs det: ”Hindra inte Allahs kvinnliga tjänare från att komma till moskén.”

Det har berättats från Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom). Han sade att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”För kvinnor är det bättre att be i husets inre än att be i vardagsrummet, och det är bättre för dem att be i sitt privata rum än att be i husets inre.” (Abu Dawud)

Det har berättats från Zaynab (må Allah vara nöjd med henne), hustru till Abdullah ibn Masud. Hon sade att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade till oss: ”När någon av er kvinnor kommer till moskén ska hon inte komma med parfym på sig.” (Sahih Muslim)

Det har berättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Ingen kvinna ska komma till isha-bönen med oss medan hon bär parfym.” (Sahih Muslim)

Bilal ibn Abdullah ibn Umar berättade från sin far Abdullah ibn Umar. Han sade att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Hindra inte era kvinnor om de vill komma till moskén för att be.” När Bilal hörde detta sade han: ”Vi kommer förvisso att hindra dem från att gå till moskén.” Då blev Abdullah mycket arg på sin son och sade: ”Jag berättar för dig om Allahs Sändebuds ord, och du motsätter dig dem?” Salim, Abdullah ibn Umars andre son, sade: ”Min far talade inte med Bilal förrän han dog.” (Muslim, Musnad Ahmad)

Fajr-bönen i församling är viktigare än tahajjud-bönen

Det berättas från Abu Bakr ibn Sulayman ibn Abi Hathma att kalifen Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, en dag inte såg Sulayman ibn Abi Hathma, min far, i församlingen under fajr-bönen. Den morgonen begav sig Umar till marknaden. Min far Sulaymans bostad låg längs vägen till marknaden. Kalifen kom till vårt hus och frågade min farmor Shifa (bint Abdallah): ”Vad har hänt? Varför såg jag inte Sulayman, din son, vid fajr-bönen i dag?” Min farmor svarade: ”Han var vaken hela natten och bad tahajjud-bönen. Därför övermannades han av sömn och gick och lade sig (efter att ha bett hemma).”

När Umar, må Allah vara nöjd med honom, hörde detta sade han: ”För mig är det mer älskvärt att närvara vid fajr-bönen i församling än att vara vaken hela natten och be frivilliga böner.” (Muwatta av imam Malik)

Genom detta uttalande avrådde Umar, må Allah vara nöjd med honom, inte från att be tahajjud eller frivilliga böner på natten; han klargjorde här i stället den relativa betydelsen av församlingsbönen och den frivilliga bönen. Av denna hadith framgår:

1. Även om tahajjud-bönen, eller nattbönen, har mycket hög rang bland de sunnah-bönerna, är dess rang inte högre än att be de obligatoriska bönerna i församling.

2. Om det finns risk att man missar fajr-bönen i församling är det inte rätt att vara vaken hela natten för gudsdyrkan eller någon annan religiös handling.

3. Om det till och med finns risk att man missar fajr-bönen i församling är det inte rätt att vara vaken hela natten och be tahajjud-bönen. Men om det inte finns någon risk att man missar fajr-bönen i församling är det bättre att be tahajjud.

Möjlighet till försening och undantag när man närvarar vid bönen i församling

Det har berättats från de troendes moder, Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade: Jag hörde Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: När maten har serverats och behovet av att uträtta sina behov uppstår, ska man inte gå till bönen förrän man har uträttat sina behov. (Sahih Muslim)

Det har berättats från Abdullah ibn Arqam (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: Jag hörde Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: När iqama har uttalats och någon av er känner behov av att uträtta sina behov, ska han först uträtta sina behov. (Tirmidhi, Abu Dawud, Nasa’i, Muwatta av Malik)

Det har berättats från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Om kvällsmaten har serverats för någon av er och iqama då uttalas, ska han först äta lugnt utan att skynda sig och därefter gå till bönen. (Bukhari, Muslim)

Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Skjut inte upp bönen, det vill säga bönen i församling, på grund av mat eller något annat. (Sharh as-Sunna)

Det har berättats från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Om någon av er förrättar böneutropet under en natt med stark kyla och regn, ska han också säga: ”Be i era egna bostäder.” (Bukhari, Muslim)

Följande blev känt genom dessa hadither:

1. Om maten har serverats bör man äta och gå till bönen, även om iqama har uttalats.

2. Om man behöver uträtta sina behov måste man göra det först, även om bönen har börjat.

3. Om tiden för församlingsbönen är fastställd är det inte rätt att skjuta upp församlingen på grund av mat eller annat.

4. Under nätter med stark kyla, regn och stormar är det tillåtet att be hemma.

5. Av andra hadither framgår att det är tillåtet att be hemma om man är sjuk eller fruktar fienden. (Abu Dawud, Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom.)

Att räta ut böneraderna

Det har berättats av Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade:

(Arabiska***************)

Det vill säga: Räta ut böneraderna. Att räta ut raderna ingår nämligen i att upprätta bönen. (Al-Bukhari)

Det har berättats av Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: (arabiska***************)

Det betyder: Räta ut böneraderna, för att räta ut raden också är en del av att fullborda bönen. (Muslim)

Det berättas från Nuʿmān ibn Bashīr, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade räta ut våra bönerader så som man rätar ut pilar. När våra rader var raka sade han takbīr al-taḥrīma. (Muslim, Abū Dāwūd)

Det berättas från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att när iqāmah för bönen en dag hade uttalats vände sig Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, mot oss och sade: ”Räta ut era rader och stå tätt intill varandra.” (Bukhārī)

Det berättas från Jābir ibn Samurah, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Stå i rader likt änglarna, så som de står i rader inför sin Herre.” Vi frågade: ”O Allahs sändebud! Hur står änglarna i rader inför sin Herre?” Han sade: ”De fyller först de främre raderna och står tätt intill varandra.” (Ṣaḥīḥ Muslim)

Det berättas från Abū Hurayrah, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den bästa av männens rader är den första raden, och den bästa av kvinnornas rader är den sista raden.” (Ṣaḥīḥ Muslim)

Det berättas från ʿAbdullāh ibn Masʿūd, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”De av er som är äldre och har större förståelse bör stå närmast mig (imamen). Därefter de som står dem närmast. Därefter de som står dessa närmast. Se upp! Avstå från att föra oväsen i moskén likt på en marknadsplats.” (Muslim)

Det berättas från al-Barāʾ ibn ʿĀzib, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade säga: ”Allah och änglarna välsignar dem som går fram till de främre raderna.” Ingen framflyttning av en fot är mer älskad hos Allah än den fot som flyttas fram för att sluta leden och fullborda raden. (Abū Dāwūd)

Det berättas från ʿAbdullāh ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Räta ut raderna, ställ er axel mot axel, fyll luckorna, var mjuka mot varandras armar och lämna inte utrymme för Satan mellan er. Den som sluter raden, honom förenar Allah. Och den som bryter raden, honom skiljer Allah åt.” (Abū Dāwūd, Nasāʾī)

Det berättas från Anas, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Fyll först den första raden och därefter den andra raden. Fortsätt på detta sätt att fylla raderna. Om någon ofullständighet kvarstår, ska den finnas i den sista raden.” (Abu Dawud)

Var ska imamen och den som följer honom stå?

Det berättas från Jabir, må Allah vara nöjd med honom: En gång reste sig Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, för att be en frivillig bön. Jag kom och ställde mig på hans vänstra sida. Då tog han, medan han fortfarande bad, min hand och ställde mig på sin vänstra sida. Därefter kom Jabbar ibn Sakhr och ställde sig på hans vänstra sida. Då tog Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tag i oss båda, förde oss bakom sig och ställde oss där. (Sahih Muslim)

Det berättas från Abdullah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: En natt övernattade jag hos min moster, de troendes moder Maymuna. En stund senare under natten såg jag Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, resa sig för att be tahajjud. Då steg även jag upp och ställde mig för att be tillsammans med honom. Han sträckte då sin hand bakåt, tog tag i mig och drog mig runt bakom sig till sin högra sida. (Bukhari och Muslim)

Det berättas från Anas, må Allah vara nöjd med honom: En gång kom Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, till vårt hus och ställde sig för att be. Jag och en föräldralös pojke ställde oss bakom honom, och min mor, Umm Sulaym, ställde sig bakom oss båda. (Sahih Muslim)

Det berättas från Hudhayfa, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”När någon leder folket i bön ska han inte stå på en högre plats än de som följer honom.” (Abu Dawud)

Det berättas från Sahl ibn Sa’d, må Allah vara nöjd med honom: En gång stod Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, på minbaren vänd mot qibla och uttalade takbirat al-tahrimah. Folket ställde sig bakom honom. Där han stod läste han Koranen och gjorde ruku, och folket gjorde ruku tillsammans med honom. Därefter lyfte han huvudet från ruku, gick bakåt och steg ner till moskéns golv, och gjorde sujud på den plana marken. Efter sujud steg han åter upp på minbaren, läste Koranen, gjorde ruku och lyfte huvudet från ruku. Sedan gick han bakåt och gjorde sujud på den plana marken.

När bönen var avslutad sade han till dem som följde honom: ”O människor! Jag gjorde detta för att ni skulle kunna se och lära er hur man ber på rätt sätt.” (Bukhari och Muslim)

Det berättas från de troendes moder, Aisha (må Allah vara nöjd med henne): En gång bad Allahs Sändebud en frivillig bön i mitt rum. Under tiden följde människor honom i bönen utifrån, bakom honom. (Abu Dawud)

Av dessa hadither framgår följande:

1. Om endast en person följer imamen ska han stå på imamens högra sida.

2. Om den ensamme följaren av misstag eller av okunskap ställer sig på imamens vänstra sida, ska imamen ta honom i handen, föra honom bakom sig och ställa honom på sin högra sida.

3. Om följarna är flera ska de stå bakom imamen. Om de av okunskap ställer sig bredvid imamen ska imamen föra dem bakåt eller, om det finns plats framför, själv gå fram och ställa sig där.

4. Även frivillig bön kan förrättas i församling.

5. Även om en person inte har påbörjat bönen som imam får man följa honom i bönen.

6. Efter imamen ska männen ställa sig, och därefter längst bak kvinnorna.

7. Imamen ska inte stå på en högre plats än församlingsdeltagarna. En gång stod Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, på en predikstol för att lära följeslagarna bönen. Men efter att ha gjort sujud steg han ner.

8. Bönen påverkas inte om imamen befinner sig inne i huset och församlingsdeltagarna utanför.

Vem ska leda bönen?

Det har återberättats från Abu Masʿud, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: I varje samhälle ska den leda dem i bönen som bland dem har bäst kunskap om Allahs Bok (Koranen). Om alla är likvärdiga när det gäller kunskap om Allahs Bok, ska den leda bönen som har störst kunskap om sunna. Om alla även när det gäller kunskap om sunna är likvärdiga, ska den leda dem som var först bland dem med att göra hijra. Om de även när det gäller hijra är likvärdiga, ska den leda dem som är äldst.

Ingen ska leda bönen på någon annans myndighetsområde. Och ingen ska gå in i någon annans hem eller kontor och sätta sig på dennes bestämda plats utan dennes tillstånd. (Sahih Muslim)

Det har återberättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: De bästa bland er ska kalla till bönen med adhan, och de som har störst kunskap om Koranen ska leda er i bönen. (Abu Dawud)

Det har återberättats från Anas att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, en gång, när han gav sig av till ett krig, lämnade Abdullah ibn Umm Maktum som sin ställföreträdare för att leda folket i bönen i Medina, trots att han var blind. (Abu Dawud)

Det har återberättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: Tre personers böner höjs inte ens en handsbredd, det vill säga de accepteras inte. De är:

1. Den person som leder människor i bönen, trots att de inte tycker om honom. (Ibn Mājah)

Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, berättade: Innan Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, anlände till Medina, när de första muhājirūn hade kommit dit, leddes de i bönen av Sālim, Abū Hudhayfas frigivne slav, trots att Umar och Abū Salama ibn Abd al-Asad också fanns bland dem. (Sahih al-Bukhari)

Sālim, må Allah vara nöjd med honom, var mycket kunnig i Koranen. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, uppmanade människor att lära sig Koranen av fyra personer. Sālim, må Allah vara nöjd med honom, var en av dessa fyra. På sin dödsbädd sade kalifen Umar, må Allah vara nöjd med honom: ”Om Sālim fortfarande hade varit vid liv i dag, skulle jag ha föreslagit honom som nästa kalif.” Det var på grund av sin stora kunskap om Koranen som Sālim blev kvalificerad att leda följeslagarna i bönen.

Imamens plikter och ansvar

Abū Qatāda, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Ibland börjar jag bönen med avsikten att göra den lång, men då hör jag ett barn gråta och avslutar bönen snabbt. Jag vet nämligen att barnets gråt gör modern orolig.” (Sahih al-Bukhari)

Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”När någon av er leder folket i bönen, ska han göra bönen kort, eftersom det bland dem som följer imamen finns sjuka, svaga och gamla människor. Men när någon av er ber ensam kan han förlänga bönen så mycket han vill.” (al-Bukhari och Muslim)

Qays ibn Abī Hāzim sade: Abū Masʿūd al-Anṣārī, en av Allahs Sändebuds följeslagare, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, berättade: En dag kom en man och sade: ”O Allahs Sändebud! Vid Allah, jag kommer sent till morgonbönen på grund av den och den imamen. Han leder oss i en lång bön.” Abū Masʿūd sade: ”Därefter såg jag att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, den dagen förmanade med ett argt tonfall. Han sade: ’Vissa av er får människor att känna motvilja när de leder bönen. Den av er som leder människor i bönen ska därför förkorta den. Bland de bedjande finns svaga och gamla människor samt sådana som är upptagna av olika nödvändiga ärenden.’” (al-Bukhari och Muslim)

Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”De som leder er i bönen: om de leder den korrekt, får både de och ni belöning. Men om de begår fel när de leder bönen, får ni belöning medan de blir syndiga.” (Sahih al-Bukhari)

De bakom imamens ansvar och skyldigheter

Anas (ra.) berättade: En dag ledde Allahs sändebud (saw) bönen för oss. När bönen var avslutad vände han sig mot oss och sade: ”O människor! Jag är er imam. Gör därför inget före mig – varken rukūʿ, sujūd, stående eller avslutande av bönen med salām.” (Sahih Muslim)

Abu Hurayra (ra.) sade: Allahs sändebud (saw) sade: ”Gå inte före imamen. När imamen säger takbīr, säg då också takbīr. När imamen gör rukūʿ, gör då också rukūʿ.” (Bukhari och Muslim)

Anas (ra.) berättade att Allahs sändebud (saw) sade: ”Imamen har utsetts till imam för att följas. När imamen därför ber stående, ska ni be stående tillsammans med honom. När imamen gör rukūʿ, ska ni också göra rukūʿ tillsammans med honom. När imamen lyfter huvudet, ska ni också lyfta huvudet. När imamen säger ’Samiʿallāhu liman ḥamidah’, ska ni säga ’Rabbanā lakal-ḥamd’.” (Bukhari)

Abu Hurayra (ra.) berättade att Allahs sändebud (saw) sade: ”Fruktar inte den som lyfter sitt huvud före imamen att Allah den Allsmäktige ska förvandla hans huvud till ett åsnehuvud?” (Bukhari, Muslim)

Det berättas från Ali och Muadh ibn Jabal (ra.) att Allahs sändebud (saw) sade: ”När någon av er kommer till bönen i församling, ska han göra det som imamen gör, i varje ställning och på varje sätt.” (Tirmidhi)

Abu Hurayra (ra.) berättade: Den som sänker och lyfter sitt huvud före imamen har Satan i sin tofs. (Muwatta av imam Malik)

Abu Hurayra (ra.) berättade att Allahs sändebud (saw) sade: ”Om ni kommer till moskén och ser oss i sujūd, ska ni också falla ned i sujūd direkt. Men räkna inte denna rakʿah med sujūd som en rakʿah för er. Den som har fått en hel rakʿah har däremot fått hela bönen.” (Abu Dawud)

Imam at-Tirmidhi återberättar: Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Den som under fyrtio dagar utan avbrott deltar i församlingsbönen från den första takbīren (takbīrat al-ihrām) kommer att skrivas som en person som har brutit sitt band med två saker:

1. Han har brutit sitt band med helvetet.

2. Han har brutit sitt band med hyckleriet.

Att be samma bön två gånger

Jabir (må Allah vara nöjd med honom) återberättade: Muadh ibn Jabal (må Allah vara nöjd med honom) brukade be tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Därefter återvände han till sitt kvarter och ledde kvarterets invånare i samma bön. (al-Bukhari och Muslim)

Jabir (må Allah vara nöjd med honom) återberättade: Muadh (må Allah vara nöjd med honom) brukade be isha-bönen bakom Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Sedan återvände han till sitt kvarter och ledde dess invånare i isha-bönen. Denna bön var dock en extra bön för honom. (al-Bayhaqi)

Yazid ibn al-Aswad återberättade: Under avskedspilgrimsfärden bad jag morgonbönen tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i al-Khayf-moskén. När han hade avslutat bönen och vände sig om för att sätta sig, såg han två män stå längst bak utan att ha bett tillsammans med honom. Han skickade efter dem och bad dem komma till honom. När de hade förts fram darrade deras kroppar. Han frågade dem: ”Vad hindrade er från att be tillsammans med oss?” De svarade: ”O Allahs Sändebud! Vi har redan bett där vi bor.” Då sade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Gör aldrig så. När ni har bett där ni bor och sedan kommer till moskén och finner en församling, ska ni delta i bönen tillsammans med dem. Denna bön blir en frivillig bön (en extra bön) för er.” (at-Tirmidhi, Abu Dawud och an-Nasa’i)

Mahjan (må Allah vara nöjd med honom) sade: En gång, eftersom jag hade bett hemma, satt jag kvar utan att be när bönen började i moskén. När bönen var avslutad såg Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mig sitta avskilt och sade: ”Vad hindrade dig från att be i församlingen? Är du inte muslim?” Jag svarade: ”Jo, Allahs Sändebud, jag är naturligtvis muslim. Men jag hade redan bett hemma.” Han sade: ”Även om du har bett hemma och sedan ser att församlingen ställs upp i moskén, ska du delta i bönen tillsammans med dem.” (an-Nasa’i, al-Muwatta)

4

De böner som Allahs sändebud (s.a.) brukade be före och efter de obligatoriska bönerna

[I detta kapitel behandlas de böner som Allahs sändebud (s.a.) brukade be som frivilliga böner tillsammans med de obligatoriska bönerna (det vill säga före och efter de obligatoriska bönerna). Eftersom Allahs sändebud (s.a.) själv bad dessa böner och uppmanade och uppmuntrade ummahn att be dem, är dessa böner sunnah för ummahn.]

Hur många rakʿat brukade han be före och efter de obligatoriska bönerna?

När Allahs sändebud (s.a.) var bosatt, det vill säga inte på resa, brukade han regelbundet be tio rakʿat före och efter de obligatoriska bönerna.

Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) beskrev dessa tio rakʿat så här: ”Jag har bevarat minnet av Allahs sändebuds (s.a.) tio rakʿat före och efter de obligatoriska bönerna. Han:

– brukade be två rakʿat före zuhr.

– brukade be två rakʿat efter zuhr.

Efter maghrib brukade han be två rakʿat hemma.

– Två rakʿat före fajr.” (Bukhari och Muslim)

Förutom under resor brukade han regelbundet be dessa två rakʿat. En gång hade två rakʿat efter zuhr-bönen uteblivit, och då bad han dessa två rakʿat efter asr-bönen. Hans vana beträffande dessa två rakʿat var bestående. När han väl hade infört en vana fortsatte han med den. I vissa återberättelser nämns dock tolv rakʿat i stället för tio.

Imam Muslim har i sitt verk Sahih Muslim återgett en hadith från de troendes moder, Umm Habiba. Umm Habiba, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, säga: ’Den som under dag och natt ber tolv rakʿat utöver de obligatoriska bönerna, för honom kommer ett hus att byggas i paradiset som belöning för dem.’”

Imam Tirmidhi har i denna återberättelse även lagt till följande:

– Fyra rakʿat före zuhr.

– Två rakʿat efter zuhr.

– Två rakʿat efter maghrib.

– två rakʿat efter isha.

– två rakʿat före fajr.”

Ibn Mājah har återgett en marfūʿ-hadith från de troendes moder, ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne), där tolv rakʿat, liksom de som Umm Habība (må Allah vara nöjd med henne) har återgett, nämns.

Även i Sahīh Muslim nämns tolv rakʿat i en liknande återberättelse från ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne). ʿAbdullah ibn Shaqīq säger: ”Jag frågade ʿĀʾisha om Allahs Sändebuds (sallallahu ʿalayhi wa sallam) frivilliga böner, och hon svarade: ’Allahs Sändebud (sallallahu ʿalayhi wa sallam) brukade be fyra rakʿat i mitt hem före zuhr. Sedan gick han till moskén, ledde folket i bönen och gick därefter tillbaka in i mitt hem och bad två rakʿat. Efter att ha lett folket i maghrib-bönen gick han in i mitt hem och bad två rakʿat. Även efter att ha lett folket i isha-bönen gick han in i mitt hem och bad två rakʿat. ….. Och vid fajr-tid brukade han be två rakʿat.’”

Av alla nafl-böner (sunnah-böner) lade Allahs Sändebud (sallallahu ʿalayhi wa sallam) störst vikt vid de två rakʿat före fajr och witr-bönen.

Fyra rakʿat före zuhr, eller två rakʿat?

Det finns två olika återberättelser om antalet rakʿat före zuhr. Av ʿAbdullah ibn ʿUmars (må Allah vara nöjd med honom) återberättelse framgår att Allahs Sändebud (sallallahu ʿalayhi wa sallam) brukade be två rakʿat före zuhr. Däremot framgår det av ʿĀʾishas och Umm Habības (må Allah vara nöjd med dem båda) återberättelser att han brukade be fyra rakʿat.

Kanske brukade han ibland be två rakʿat och ibland fyra rakʿat. Båda återberättelserna är autentiska. Berättarna Ibn ʿUmar, ʿĀʾisha och Umm Habība (må Allah vara nöjd med dem) återberättade var och en det de hade sett.

Det kan också vara så att han bad fyra rakʿat före zuhr när han bad dem hemma, men två rakʿat när han bad dem i moskén.

– Detta framgår tydligt av haditherna.

Det kan också vara så att dessa fyra rakʿat inte var sunnah före zuhr, utan en separat bön som han bad efter solens zenitpassage. – Olika hadither ger stöd för denna uppfattning. I Musnad Ahmad har det till exempel återberättats från ʿAbdullah ibn Sāʾib att Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) bad fyra rakʿat efter solens zenitpassage. Han sade: ”Tiden efter solens zenitpassage är sådan att himlarnas portar då öppnas. Därför tycker jag mycket om att några av mina gärningar ska stiga upp vid den tiden.”

I Sunan-verken har det också återberättats från ʿĀʾishah (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam), om han av någon anledning inte kunde be fyra rakʿat före zuhr, bad dem efter zuhr. I Ibn Mājah nämns att om han inte kunde be de fyra rakʿat före zuhr, bad han dem efter ʿasr.

I al-Tirmidhī har det också återberättats från ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) att fyra rakʿat före zuhr och två efteråt nämns.

I Ibn Mājah har det i en återberättelse från ʿĀʾishah (må Allah vara nöjd med henne) nämnts att Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) bad fyra rakʿat före zuhr. I dem hade han en lång qiyām och utförde rukūʿ och sujūd på ett utmärkt sätt (det vill säga länge).

– Dessa återberättelser antyder att de fyra rakʿat före zuhr i själva verket var fyra separata rakʿat, som Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) bad efter solens zenitpassage. Allah vet bäst.

Sunnah-bönen före zuhr består ursprungligen av två rakʿat, vilket ʿAbdullah ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) har återberättat. Detta stämmer också överens med de andra bönerna, eftersom sunnah-bönen för varje bön består av två rakʿat. Även om det fanns gott om tid före fajr bad Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) endast två rakʿat i samband med fajr.

De fyra rakʿat-bönerna före zuhr är i grunden en fristående bön, bönen efter solens zenitpassage.

ʿAbdullāh ibn Masʿūd, må Allah vara nöjd med honom, brukade be åtta rakʿat efter solens zenitpassage. Han sade: ”Denna bön har samma rang som den bön (tahajjud) vi ber efter midnatt.” Allah vet bäst.

Brukade han be någon bön före asr?

I vissa återberättelser nämns det att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade be fyra rakʿat före asr. Till exempel nämns det i en återberättelse att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade be fyra rakʿat före asr. Till exempel:

1. Ahmad, at-Tirmidhi och Abu Dawud har på återberättarkedjan från ʿAbdullāh ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, nämnt en sunnahbön på fyra rakʿat före asr.

2. At-Tirmidhi har på återberättarkedjan från ʿAli, må Allah vara nöjd med honom, nämnt en bön på fyra rakʿat före asr. At-Tirmidhi har också på återberättarkedjan från ʿAli, må Allah vara nöjd med honom, nämnt att man brukade be två rakʿat före asr.

Det råder oenighet om den första återberättelsens autenticitet. Endast Ibn Hibban har bedömt den som autentisk. Alla övriga hadithlärda har ansett den vara bristfällig. I själva verket är denna återberättelse svag och oacceptabel. Dessutom sägs det i de autentiska återberättelserna från ʿAbdullāh ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom: ”Jag minns från Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tio rakʿat under dagen och natten.” Bland dessa tio rakʿat nämns ingen bön på fyra rakʿat före asr. Därför kan den återberättelse om fyra rakʿat före de fyra rakʿat som här tillskrivs honom inte godtas.

Vad gäller den andra återberättelsen har jag hört att shaykh al-Islam imām Ibn Taymiyya vägrade att kalla den en hadith. Han invände mot den. Han brukade kalla den mawduʿ (påhittad). Abu Ishaq al-Juzajani avvisade också den.

Därför är det inte tillförlitligt belagt att Allahs sändebud (frid vare med honom) bad någon frivillig bön före asr.

Finns det någon bön före maghrib?

Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättade: När utroparen i Medina ropade ut bönekallelsen till maghrib, skyndade människorna till moskéernas pelare och bad två rakʿah. Så många människor brukade då be två rakʿah att en person som plötsligt kom dit trodde att den gemensamma bönen redan var över. (Sahih Muslim)

Marsad ibn ʿAbdullah (må Allah vara nöjd med honom) berättade: En gång kom jag till ʿUqbah ibn ʿĀmir al-Juhanī (må Allah vara nöjd med honom). Jag sade till honom: Ska jag berätta något märkligt som jag har hört om Abū Tamīm? Det är att han ber två rakʿah före maghrib. När ʿUqbah hörde mina ord sade han: Vi brukade be dessa två rakʿah under Allahs sändebuds (frid vare med honom) tid. Jag frågade: Varför ber ni dem inte nu? Han svarade: På grund av att vi är upptagna. (Sahih al-Bukhari)

Mukhtār ibn Fulful berättade: En gång frågade jag Anas (må Allah vara nöjd med honom) om att be två frivilliga rakʿah efter asr. Han svarade: När människor gjorde sig redo att be efter asr brukade ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) slå dem på händerna. Men vi brukade be under Allahs sändebuds (frid vare med honom) tid. Jag frågade honom: Bad Allahs sändebud (frid vare med honom) också dessa två rakʿah? Han svarade: Han såg oss be dem, men han befallde oss varken att be dem eller förbjöd oss att göra det. (Sahih Muslim)

Dessa berättelser visar att de två rakʿah före maghrib godkändes av Allahs sändebud (frid vare med honom).

Det är sunnah att be sunnahbönen hemma

Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”O människor, be hemma. Veta att det är bättre att be alla andra böner än de obligatoriska bönerna hemma.”

Det var Allahs Sändebuds (s.a.w.) vana att, när det inte fanns något hinder, be sunnah- och naflbönerna hemma. På samma sätt brukade han be bönen i moskén, såvida det inte fanns någon anledning såsom resa, sjukdom eller liknande.

Vi har tidigare återgett en berättelse av ʿAisha, som citerats i Sahih Muslim. Hon sade: ”Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade be fyra rakʿat i mitt rum före zuhr-bönen. Därefter gick han till moskén och ledde folket i bönen. Sedan återvände han hem och bad två rakʿat. Efter att ha lett folket i maghrib-bönen gick han in i mitt rum och bad två rakʿat. Efter att ha lett folket i isha-bönen gick han in i mitt rum och bad två rakʿat.” (Sahih Muslim)

I Tirmidhi, Abu Dawud och an-Nasaʾi har en hadith återberättats från Kaʿb ibn ʿUjrah (r.a.). Han sade: En dag kom Allahs Sändebud (s.a.w.) till Banu ʿAbdullah al-Ashhals moské och bad maghrib-bönen där. När den obligatoriska bönen var avslutad såg han att folket var upptaget med att be nafl-bönen (sunnah-bönen). Då sade han:

”Denna bön bör alltså bes hemma.”

I den hadith som återberättats i Tirmidhi och an-Nasaʾi lyder formuleringen: Efter den obligatoriska bönen började folket be nafl-bönen. Då sade den ädle Profeten (s.a.w.) till dem: ”Ni bör be denna bön hemma.”

I flera berättelser har det återgetts beträffande fajr-bönens sunnah att Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade be denna bön hemma.

Islamiska lärda har sagt att det är tillåtet att be sunnah- och naflbönerna i moskén, på samma sätt som det är tillåtet att på grund av någon anledning be den obligatoriska bönen hemma. Sunnah-sättet är emellertid det som har behandlats ovan.

5

Bönen under resan

Under resor bad Allahs sändebud två rakʿat i de obligatoriska bönerna.

Under sin profetiska mission företog Allahs sändebud ungefär fyra olika typer av resor. De var:

1. Hijras resa.

2. Resan för jihad på Allahs väg. Det var den typ av resa han företog oftast.

3. Resan för umra.

4. Resan för hajj.

När Allahs sändebud gav sig av på en resa bad han de böner som består av fyra rakʿat förkortade (qasr) till två rakʿat, ända tills han efter resan återvände till Medina.

Det finns inga bevis för att han under resor bad fyra rakʿat i sin helhet. Det finns dock en berättelse från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) om att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) under resor ibland bad förkortat och ibland bad bönen i sin helhet. Men denna berättelse är inte autentisk. Imam Ibn Taymiyya har sagt att detta är en påhittad hadith av människor. Hur skulle Aisha (må Allah vara nöjd med henne) kunna återge något som strider mot Allahs sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och alla sahabas handlingssätt? [Här följer några hadither om hur Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och hans följeslagare brukade be:

Det har återberättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): Allah den Upphöjde har genom er profet föreskrivit fyra rakʿat för den bofaste och två rakʿat för den resande. Dessutom har Allah den Allsmäktige föreskrivit en rakʿat under tider av fara. (Sahih Muslim)

Det har återberättats från både Abdullah ibn Umar och Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med dem) att de sade: Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) införde att man under resor skulle be två rakʿat. Dessa två rakʿat är i själva verket den fullständiga bönen, inte en förkortad bön (utan bönen för den bofaste har utökats med två rakʿat). Dessutom brukade den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) be witr under resor. (Ibn Majah)

Det har återberättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Vi gav oss av mot Mecka tillsammans med Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Fram till dess att vi återvände från Mecka till Medina bad han två rakʿat av bönen som består av fyra rakʿat. (Bukhari och Muslim). Det har återberättats från Imran ibn Husayn (må Allah vara nöjd med honom): Jag deltog i många krig tillsammans med Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Jag var också med honom vid erövringen av Mecka. Då stannade han arton nätter i Mecka och bad under denna tid två rakʿat åt gången. (Abu Dawud)

Det framgår av autentiska hadither att Allah i början föreskrev två rakʿat för varje bön. När Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) därefter emigrerade till Medina utökades antalet rakʿat för bönen för den bofaste. Bönen under resa behölls däremot som tidigare.

Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bad två rakʿat av varje bön under alla sina resor. Det finns inga bevis för att han vid något tillfälle bad fyra rakʿat. Hur skulle man kunna misstänka att han handlade på ett sätt som avvek från den föreskrivna ordningen? Muslimerna var hans reskamrater. Ingen av dem såg honom be fyra rakʿat under en resa. Angående Aishas uttalande sade Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): ”Aisha hade sin egen förklaring, precis som Uthman hade sin egen förklaring.” [Följande hadith handlar om detta:

Det har återberättats från Urwa ibn az-Zubayr att han sade: Min moster Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Bönen föreskrevs ursprungligen som två rakʿat. Efter Allahs sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) utvandring föreskrevs fyra rakʿat, medan bönen under resa förblev föreskriven som tidigare, det vill säga två rakʿat.” Imam az-Zuhri sade: Jag frågade Urwa: Varför brukade då er moster Aisha (må Allah vara nöjd med henne) be fyra rakʿat under resor? Urwa svarade: Hon hade sin egen förklaring i denna fråga, precis som Uthman hade sin egen förklaring. (Bukhari och Muslim)

Förklaring: Aishas förklaring var att hon ansåg att man skulle förkorta bönen under en resa endast när man mötte fara och hot; annars skulle man inte förkorta den.

En gång bad Hazrat Uthman fyra rakʿat i Mina under hajj. Som förklaring sade han: ”Jag har kommit hit och gift mig. Och Guds Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) har sagt att om någon under en resa gifter sig på en plats, blir han bofast där och ska be den fullständiga bönen.”

Det sägs att Hazrat Aishas uppfattning var att rädsla var ett villkor för att förkorta bönen och att det under resan dessutom måste finnas rädsla och risk för angrepp. Därför ansåg hon att det inte fanns någon anledning att förkorta bönen under en resa där det inte fanns någon rädsla eller risk för angrepp.

Denna tolkning är helt felaktig. Dessutom strider den mot Guds Sändebuds (sallallahu alayhi wa sallam) praxis. Det är nämligen klart bevisat genom följeslagarna att Guds Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) alltid förkortade bönen även under säkra resor.

Hazrat Umars berättelse om detta är mycket anmärkningsvärd. Han sade: ”När jag såg Guds Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) förkorta bönen under en säker resa blev jag förvånad. Jag nämnde versen om den förkortade bönen för honom och frågade: ’Allah den Allsmäktige har ju sagt: Om ni fruktar att de otrogna ska utsätta er för fara, får ni förkorta bönen.’ Vi reser nu under fullständig trygghet, men ändå förkortar du bönen. Vad är orsaken?” Guds Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) svarade: ”Detta är en gåva från Allah till er, en lättnad och nåd. Ta därför emot denna gåva, denna lättnad och nåd, som Han har gett er.” En annan hadith om detta lyder: Haritha ibn Wahb al-Khuzaʿi (radiyallahu anhu) berättade att Guds Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) ledde oss i Mina och bad två rakʿat i stället för fyra, trots att vi vid den tiden var helt fria från all rädsla och fara. (Bukhari, Muslim) Sahih Muslim.

Härav framgår att det inte är ummans uppgift att självständigt förstå innebörden av en vers. Ummat är i stället skyldig att följa den bestämmelse som Guds Sändebud (lagstiftaren, sallallahu alayhi wa sallam) har härlett ur versen.

En gång sade Umayya ibn Khalid till Abdullah ibn Umar (radiyallahu anhuma): ”I Koranen finner vi endast bönen under bofasthet och bönen i tider av rädsla; det finns inget om bönen under resa i Koranen. Varifrån kommer då bönen under resa?” Hazrat Abdullah ibn Umar svarade: ”Min bror, vi visste ingenting själva. Allah den Allsmäktige sände Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) som profet till oss. Därför gör vi det som vi såg honom göra.”

Angående Hazrat Aishas berättelse sade Imam Ibn Taymiyya att den hadithen är påhittad. Någon måste ha fabricerat den och tillskrivit den Hazrat Aisha. Det är nämligen klart bevisat genom alla följeslagarnas berättelser att Guds Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) under resor endast bad två rakʿat, inte fyra. Hazrat Uthman bad fyra rakʿat i Mina med hänvisning till att han hade gift sig där.

Guds Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) bad inte sunnah under resor.

Allahs Sändebud brukade under resor förkorta de obligatoriska fyrarakatsbönerna till två rakʿat. Det finns inga belägg för att han under resor bad någon annan sunnabön före eller efter den obligatoriska bönen än witr och fajrs sunnabön. Ja, witr och fajrs sunnabön bad han alltid, både hemma och på resa.

När ʿAbdullah ibn ʿUmar tillfrågades om att be sunnaböner under resor sade han: Jag var alltid med som reskamrat till Allahs Sändebud, men jag såg honom aldrig be tasbīḥ (sunnabön). Han är vår förebild och den vi ska följa. Allah den Upphöjde säger: (arabiska*******************)

Betydelse: Sannerligen finns det i Allahs Sändebud ett utmärkt föredöme för er.”

I al-Bukhari och Muslim har det återberättats från Ibn ʿUmar: Allahs Sändebud brukade under resor be witr och nattens frivilliga böner genom att göra tecken medan han satt på sitt riddjur. Men han bad inte de obligatoriska bönerna på riddjurets rygg.

Imam al-Shafiʿi, må Allah förbarma sig över honom, sade: Det är belagt genom Allahs Sändebuds praxis att han under resor förkortade bönen och även bad frivilliga böner på natten.

I al-Bukhari och Muslim har det återberättats från ʿAmir ibn Rabiʿa att han sade: Jag såg Allahs Sändebud under en resa be frivilliga böner på natten medan han satt på sitt riddjur. Detta var i själva verket qiyām al-layl, det vill säga tahajjudbönen.

När Imam Ahmad tillfrågades om att be frivilliga böner under resor sade han: Jag hoppas att det inte är något fel i att be frivilliga böner under en resa.

Det har återberättats från Hasan, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: Allahs Sändebud och följeslagarna brukade under resor be frivilliga böner före och efter de obligatoriska bönerna. Det har återberättats att även ʿUmar, ʿAli, Ibn Masʿud, Jabir, Anas, Ibn ʿAbbas och Abu Dharr, må Allah vara nöjd med dem alla, gjorde detsamma.

Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, brukade däremot inte be någon sunnah-bön före eller efter fard-bönen under resor. Han bad endast witr och tahajjud under nattens sista del. Allahs Sändebuds, frid vare med honom, sed var att han under resor förkortade fard-bönen och inte bad någon annan bön före eller efter den. Han förbjöd dock inte att man bad nafl-böner före eller efter fard-bönen. Dessa var emellertid allmänna nafl-böner och inte knutna till fard-bönen. Eftersom fard-bönen har förkortats till två rakaat för att underlätta för den resande, finns det ingen rimlig grund för att behålla seden att be sunnah-böner före eller efter fard-bönen. I så fall hade det varit bättre att be fard-bönen i sin helhet. Därför sade Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom: Om det under en resa hade behövts be sunnah-böner före eller efter fard-bönen, skulle jag i stället ha bett fard-bönen i sin helhet, utan att förkorta den.

Den berättelse från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, enligt vilken Allahs Sändebud, frid vare med honom, aldrig försummade fyra rakaat före zuhr-bönen och två rakaat efter den, gäller bönen i hemmet och inte bönen under resa.

Han bad ombord på ett färdmedel

Allahs Sändebuds, frid vare med honom, sed var att när han färdades ridande eller med något färdmedel, bad han nafl-bönen på själva färdmedlet. [I detta ämne har många hadither återberättats från Ibn Umar, Jabir, Amir och andra, må Allah vara nöjd med dem, i bland annat Bukhari, Muslim och andra verk. Eftersom Allahs Sändebud, frid vare med honom, upprättade gemensam bön för fard-bönen, och det då inte var möjligt att upprätta gemensam bön på färdmedlets rygg, steg han därför av färdmedlet vid tiden för fard-bönen och upprättade gemensam bön.] Han vände sig naturligt i färdriktningen, oavsett åt vilket håll färdmedlet färdades. Under denna bön böjde han huvudet för rukū och sujūd genom en gest. Han böjde dock huvudet mer för sujūd än för rukū.

I Musnad Ahmad och Abu Dawud har en berättelse från Anas, må Allah vara nöjd med honom, citerats. Där sägs att han vid takbīrat al-ihrām vände färdmedlet mot qiblah. Därefter bad han resten av bönen vänd åt det håll som färdmedlet färdades.

Denna hadith är avvikande, eftersom dess innehåll inte överensstämmer med innehållet i många autentiska hadither.

Alla andra som har återberättat om Allahs Sändebuds, frid vare med honom, bön på färdmedel är eniga i sina berättelser. De har alla sagt: Allahs Sändebud, frid vare med honom, bad på färdmedlet, och han bad vänd åt samma håll som färdmedlet var vänt åt. I dessa berättelser nämns inget om att Allahs Sändebud, frid vare med honom, vände färdmedlet mot qiblah vid takbīrat al-ihrām. Dessa hadither har återberättats av Amir ibn Rabi’a, Abdullah ibn Umar och Jabir ibn Abdullah, må Allah vara nöjd med dem. Dessa hadither är mer autentiska och tillförlitliga än den ovannämnda hadithen som Anas återberättat. (Allah vet bäst.)

När det regnade och marken var lerig bad Allahs Sändebud, frid vare med honom, fard-bönen tillsammans med följeslagarna ombord på ett färdmedel. Det finns dock inte flera oberoende berättarkedjor om detta; endast en följeslagare har återberättat det. Denna hadith har återgetts i Musnad Ahmad, Tirmidhi och Nasai. Hadithen lyder: En gång kom Allahs Sändebud, frid vare med honom, tillsammans med följeslagarna till en trång plats. Där regnade det över dem och marken under dem var lerig. Då inföll tiden för bönen. På Allahs Sändebuds, frid vare med honom, befallning förrättade böneutroparen adhan och iqamah. Allahs Sändebud, frid vare med honom, red fram på sitt färdmedel framför alla andra och bad som imam tillsammans med följeslagarna.

De bad alla från sina respektive riddjur. Allahs sändebud (s.a.) utförde rukūʿ och sujūd genom gester, men böjde huvudet djupare i sujūd än i rukūʿ.”

– Imam al-Tirmidhi sade att hadithen är gharīb, det vill säga att det vid ett skede endast fanns en enda återberättare av hadithen. Vid ett skede återberättade ʿUmar ibn Dirmāh hadithen ensam. Det finns emellertid belägg för att Anas bad den obligatoriska bönen från sitt riddjur. [Även om hadithen har återberättats genom en ensam kedja är den logisk. Om det uppstår problem med att stiga av riddjuret och upprätta en gemensam bön på marken, är det logiskt att be från riddjuret. Hadithen är mycket tillämplig på moderna transportmedel, såsom färjor.]

Han bad de två bönerna tillsammans.

Allahs sändebuds (s.a.) sed var att, om han gav sig av på resa före solens middagshöjd, skjuta upp zuhr-bönen till tiden för ʿasr. Därefter bad han zuhr och ʿasr tillsammans när tiden för ʿasr inföll. Om han gav sig av efter solens middagshöjd, bad han zuhr och ʿasr tillsammans innan han gav sig av.

Om han skyndade sig att påbörja resan när tiden för maghrib hade inträtt, sköt han upp maghrib-bönen och bad maghrib och ʿishāʾ tillsammans när tiden för ʿishāʾ inföll.

Detta styrks av den hadith som återberättats om Allahs sändebuds (s.a.) resa till Tabuk. Där sägs: Under resan till Tabuk, när Allahs sändebud (s.a.) skulle lämna en rastplats, brukade han, om han gav sig av efter solens middagshöjd, be zuhr och ʿasr tillsammans under zuhrs tid och därefter ge sig av. Om han reste före solens middagshöjd, sköt han upp zuhr och bad zuhr och ʿasr tillsammans när tiden för ʿasr inföll. Han gjorde på samma sätt med maghrib och ʿishāʾ. Det har uppstått meningsskiljaktigheter beträffande denna hadith:

– Några har sagt att hadithen är sahīh (autentisk).

– Några har sagt att hadithen är hasan (god).

–Vissa har sagt att hadithen är bristfällig.

Men efter en övergripande granskning och analys har vi konstaterat att det inte finns någon brist i den hadith som rör detta påstående. Till exempel uppfyller den berättarkedja som al-Hakim nämner i sitt verk al-Mustadrak alla villkor för att anses vara autentisk.

Al-Hakim sade: ”Abu Bakr ibn Muhammad ibn Ahmad Baluwiya berättade för mig, från Musa ibn Harun, från Qutayba ibn Sa’id, från Layth ibn Sa’d, som hade hört det från Yazid ibn Abi Habib, som hade hört det från Abu Tufayl, som hade hört det från Mu’adh ibn Jabal, må Allah vara nöjd med honom. Mu’adh, må Allah vara nöjd med honom, berättade för honom: Under resan till slaget vid Tabuk brukade Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, varje gång han avreste från en rastplats före solens middagshöjd, be zuhr och asr tillsammans. Om han avreste efter solens middagshöjd, bad han zuhr och asr tillsammans vid zuhrs tid och avreste sedan. Om han avreste före solnedgången, sköt han upp maghrib-bönen till ishas tid och bad maghrib och isha tillsammans. Om han avreste efter solnedgången, tidigarelade han isha och bad maghrib och isha tillsammans vid maghribs tid, varefter han avreste.”

–Al-Hakim sade: ”Denna hadith har återberättats av en grupp pålitliga hadithimamer. Det finns ingen som helst brist eller svaghet i hadithen. [Hadithen har också återberättats av Abu Dawud och at-Tirmidhi.] De som har påpekat att det finns en brist i hadithen har i själva verket invänt mot en av dess återberättare. De kritiserade honom emellertid av misstag. Hadithimamerna, däribland imam Muslim, har godtagit hans återberättelser.”

Dessutom finns det många andra hadither som visar att hadithens innehåll är korrekt. [I Sahih al-Bukhari har det återberättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: ”När Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befann sig på resa brukade han be zuhr och asr tillsammans samt maghrib och isha tillsammans.”

I al-Bukhari har det återberättats från Anas, må Allah vara nöjd med honom: ”Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade på resa be maghrib och isha tillsammans.” I al-Bukhari har det också återberättats från Anas, må Allah vara nöjd med honom: ”När Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, avreste före solens middagshöjd, sköt han upp zuhr till asr och bad zuhr och asr tillsammans vid asrs tid.” I al-Bukhari har det återberättats från Salim att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, på grund av resans svårigheter brukade be maghrib och isha tillsammans.] Hadither med liknande innehåll har också återberättats från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, genom olika berättarkedjor.

Imam Ibn Taymiyya analyserade haditherna om att be två böner tillsammans och sade: Även när man under en resa vistas på en plats och inte upplever några svårigheter är det tillåtet att be två böner tillsammans. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bad ju zuhr och asr tillsammans när han vistades i Arafat. Om svårigheter eller behov uppstår under en resa är det dessutom ännu bättre att be två böner tillsammans.

Imam Ahmad ibn Hanbal, må Allah förbarma sig över honom, imam ash-Shafi’i, må Allah förbarma sig över honom, och imam Malik, må Allah förbarma sig över honom, sade att frågan om att be två böner tillsammans i allmänhet är knuten till resor. Det är inte begränsat till någon särskild typ av resa.

Imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) anser att kombinationen endast gäller Arafah.

De flesta av ummahens tidiga föregångare (salaf salihin) brukade förkorta och kombinera bönerna under alla slags korta och långa resor.

Resans avstånd för att förkorta och kombinera bönerna

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fastställde ingen gräns för resans avstånd. Inte heller angav följeslagarna någon sådan gräns. Allahs Sändebud nämnde inget om hur långt man måste resa för att få förkorta bönen, kombinera bönerna eller skjuta upp den obligatoriska fastan. Allahs Sändebud och hans följeslagare använde ordet resa i allmän bemärkelse.

Vissa har betraktat avståndet mellan Mecka och Jidda samt mellan Mecka och Taif, det vill säga 48 miles, som miniminorm för en resa. Men Allahs Sändebud och följeslagarna fastställde inget sådant. De använde ordet resa. Därför är varje avstånd som allmänt kallas en resa en resa. Det är inte vår uppgift att fastställa ett antal miles.

På alla korta och långa resor som kallas resor är det därför tillåtet att förkorta och kombinera bönerna, skjuta upp fastan, utföra tayammum och liknande.

Bön under rädsla för fienden

När en resa sammanfaller med rädsla för en fiendeattack har Allah den Allsmäktige tillåtit att både bönens grundpelare och antalet böneenheter förkortas.

Under en trygg resa (utan rädsla för fiendeangrepp) tillät han endast att antalet rakʿat förkortades.

Och i en skräckfylld situation utan att vara på resa tillät han endast att bönen förkortades i fråga om dess grundläggande delar.

Detta var alltså den metod för att förkorta bönen som infördes av Allahs Sändebud (s.a.). Han tillämpade denna metod på grundval av de koranverser som handlar om att förkorta bönen. [I den Ädla Koranen behandlas detta i två suror. Den ena är sura al-Baqara, verserna 238 och 249, och den andra är sura an-Nisa, verserna 101 och 102. Här återges verserna från båda surorna:

(Arabiska*******************)

Betydelse: Vakta alla böner, särskilt middagsbönen. Och stå ödmjukt inför Allah. Men om det finns rädsla för oro och upplopp, så be på vilket sätt som än är möjligt, gående eller ridande. Och när en trygg situation har uppstått, åkalla Allah på det sätt som Han har lärt er – det som ni tidigare inte kände till. (Sura al-Baqara: 238–239)

I sura an-Nisa sägs det: (arabiska**************************)

Betydelse: När ni ger er ut på en resa är det ingen synd för er att förkorta bönen, särskilt när ni fruktar att de otrogna ska skada er. De har nämligen öppet satt sig upp för att visa er fientlighet. Och när du, Profet, befinner dig bland de troende och leder dem i bönen under ett krigstillstånd, ska en grupp av dem stå tillsammans med dig och ta med sig sina vapen. När de har gjort sujūd ska de gå bakom er, och den andra gruppen, som ännu inte har bett, ska komma och be tillsammans med dig. De ska också vara på sin vakt och bära sina vapen. De otrogna väntar nämligen på ett tillfälle. Om ni bara blir en smula ouppmärksamma på era vapen och era tillhörigheter kommer de plötsligt att kasta sig över er. Men om ni besväras av regn eller är sjuka, är det ingen synd att lägga undan vapnen. Men var ändå på er vakt. (Sura an-Nisa: 10–102)

Så här såg Allahs Sändebuds (s.a.) bön ut i en situation då man fruktade fienden: Om fienden befann sig framför hans qibla, lät han alla sina följeslagare och muslimer stå bakom honom i bönen. Han sade takbīr, och de sade också takbīr. Han gick ned i rukūʿ, och de gick alla ned i rukūʿ. Han reste huvudet från rukūʿ och ställde sig upp, och de reste också alla sina huvuden och ställde sig upp. När han sedan gick ned i sujūd, gick den främre raden, alltså den närmaste raden, ned i sujūd tillsammans med honom, medan den bakre raden stod vänd mot fienden. När han på detta sätt hade avslutat den första rakʿat och reste sig rakt upp för den andra rakʿat, gick personerna i den bakre raden fram och personerna i den främre raden bakåt. Den bakre raden gick fram för att kunna göra två sujūd tillsammans med imamen under den andra rakʿat, på samma sätt som personerna i den främre raden hade gjort under den första rakʿat. På så sätt blev båda gruppernas bön fullbordad tillsammans med imamen.

När Allahs Sändebud ﷺ sedan gick ner i rukūʿ under den andra rakʿan, gick alla, både de främre och de bakre, ner i rukūʿ tillsammans med honom, liksom under den första rakʿan. Men när han gick ner i sujūd under den andra rakʿan, gjorde de som stod i den främre raden sujūd tillsammans med honom, medan de som stod i den bakre raden förblev stående för att möta fienden. När han sedan satte sig för tashahhud, gjorde de i den bakre raden sina två sujūd och anslöt sig därefter till tashahhud tillsammans med honom. Sedan uttalade alla salām tillsammans med honom.

Om fienden befann sig i någon annan riktning än mot qiblah, delade han sina följeslagare i två grupper. Den ena gruppen stod beredd att möta fienden. Den andra gruppen bad en rakʿah tillsammans med honom och ställde sig sedan på den plats där gruppen som hade stått beredd mot fienden hade stått. Därefter kom den gruppen som hade stått beredd och anslöt sig till honom under den andra rakʿan samt bad en rakʿah. Sedan uttalade han salām, medan båda grupperna i tur och ordning bad ytterligare en rakʿah på egen hand.

Om fienden befann sig i någon annan riktning än mot qiblah, brukade han ibland dela följeslagarna i två grupper. Med den första gruppen bad han den första rakʿan och förblev stående under den andra rakʿan. Medan han förblev stående bad den första gruppen själva ytterligare en rakʿah, uttalade salām och gick därifrån. Då kom den andra gruppen och anslöt sig till honom under den andra rakʿan. När han hade bett den andra rakʿan med dem och satte sig för tashahhud, reste de sig och fullbordade själva den återstående rakʿan. Under tiden väntade han sittande i tashahhud tills de hade avslutat sin rakʿah. När de sedan hade avslutat sitt tashahhud, uttalade han salām tillsammans med dem.

Ibland gjorde han också så att han bad två rakʿah med en grupp och satte sig för tashahhud. Då uttalade denna grupp salām på egen hand och gick därifrån, varefter den andra gruppen kom i deras ställe. Sedan reste han sig från sittande ställning för tashahhud och ledde även denna grupp i två rakʿah, varefter han uttalade salām.

På detta sätt bad han fyra rakʿah, medan följeslagarna bad två rakʿah var.

Ibland bad han två rakʿah tillsammans med en grupp och uttalade salām. Därefter bad han ytterligare två rakʿah tillsammans med en annan grupp och uttalade salām.

På detta sätt bad han bönen två gånger.

Ibland bad han en rakʿah tillsammans med en grupp. Denna grupp gick därifrån efter att ha bett en rakʿah; de bad inte den andra rakʿan. Därefter kom en annan grupp och bad den andra rakʿan tillsammans med honom.

Enligt denna metod bad han två rakʿat, medan följeslagarna bad en rakʿat var.

Vid risk för ett fiendeangrepp är det tillåtet att be enligt vilken som helst av dessa metoder. Imam Ahmad ibn Hanbal sade: Alla dessa metoder är belagda från Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom. Därför är det tillåtet att be enligt någon av dessa metoder när en liknande situation uppstår.

Även några andra metoder har återberättats. Men det är de metoder som nämnts här som är korrekta.

Ibn Abbas, Jabir ibn Abd Allah, Tawus, Mujahid, Hasan al-Basri, Qatadah, al-Hakam och Ishaq ibn Rahwayh – må Allah vara nöjd med dem – ansåg att varje grupp skulle be en rakʿat var.

6

Fredagsbönen

Hur började fredagsbönen?

Historikern Ibn Ishaq har, med angivande av källan, återberättat från Abd al-Rahman ibn Kaʿb ibn Malik. Abd al-Rahman berättade: När min far Kaʿb ibn Malik blev gammal och förlorade synen brukade jag hålla honom i handen, leda honom och ta honom hit och dit. När jag en gång var på väg att ta honom till fredagsbönen hörde han böneutropet till fredagsbönen på vägen. Så snart han hörde böneutropet bad han om förlåtelse för Abu Umama Asʿad ibn Zurarah. Jag blev nyfiken på orsaken och ville fråga honom om den. Men eftersom jag hade så stor respekt för honom frågade jag ingenting den dagen.

Från och med då tog jag honom med till fredagsbönen varje fredag. Så snart han hörde kallelsen till fredagsbönen bad han om förlåtelse för Abu Umama As’ad ibn Zurarah. En dag, driven av stor nyfikenhet, frågade jag honom till slut: ”Far! Varför ber du om förlåtelse för As’ad ibn Zurarah så snart du hör kallelsen till fredagsbönen?”

Min far svarade: ”Min son! Redan innan Allahs Sändebud (s.a.w.) emigrerade till Medina hade han börjat be fredagsbönen tillsammans med oss på den öde platsen Baqī’. Denna plats kallades Baqī al-Khadurāt.”

Jag frågade: ”Hur många brukade ni vara när ni bad fredagsbönen på den tiden?”

Han svarade: ”Fyrtio personer.”

Denna hadith är återberättad genom en god och autentisk berättarkedja. Alla dess återberättare är tillförlitliga.

– Enligt min mening var detta början på fredagsbönen.

Därefter emigrerade Allahs Sändebud (s.a.w.) till Medina. Först uppehöll han sig på en plats som kallades Quba, i Banu Amr ibn Awfs område i utkanten av Medina. Enligt Ibn Ishaq lade han här grunden till Quba-moskén på måndagen, tisdagen, onsdagen och torsdagen. Sedan började han på fredagen färden vidare därifrån. När han nådde stammen Salim ibn Awf var det dags för fredagsbönen. Han bad fredagsbönen i moskén som låg på denna öppna plats.

Detta var Allahs Sändebud (s.a.w.)s första fredagsbön efter emigrationen till Medina. Det var också här han höll sin första fredagskhutba. Ibn Ishaq sade: ”Jag hörde hans första khutba från Abu Salama ibn Abd ar-Rahman. Vi söker skydd hos Allah från att säga något felaktigt i Allahs Sändebuds namn.”

I denna sin första predikan lovprisade och ärade han först Allah på vederbörligt sätt. Därefter sade han:

(Arabiska*********************)

Det vill säga: O människor! Skicka goda gärningar i förväg för er själva. Kom ihåg att jag svär vid Allah: när döden plötsligt drabbar er kommer era får att stå utan herde. När den döde förs inför Allah frågar Han: ”Kom inte Min budbärare till dig? Förmedlade han inte Mitt budskap till dig? Gav Jag dig inte rikedomar? Förlänade Jag dig inte olika hedersställningar? Vad skickade du då i förväg för din egen räkning?” Då kommer han att se åt höger och åt vänster, men inte se någonting. Sedan kommer han att se framför sig och få se helvetet framför sina ögon. Försök därför, så mycket ni kan, att skydda er från denna fruktansvärda eld, även om det bara är genom att skänka bort en dadel. Den som inte ens kan göra det ska säga ett vänligt ord när han tar avsked, eftersom det kan ersätta en god gärning. Dess belöning blir tio till sjuhundra gånger större. Må frid, nåd och välsignelse komma över er.”

Ibn Ishaq säger: Därefter höll han här ännu en predikan, som löd så här:

(Arabiska**************************)

Det vill säga: All lovprisning tillkommer Allah. Honom lovprisar vi och från Honom söker vi hjälp. Vi söker skydd hos Allah från att skada våra egna själar och från syndiga handlingar. Den som Allah vägleder kan ingen vilseleda, och den som Han låter gå vilse kan ingen vägleda. Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah. Han är En och utan partner. Sannerligen är det bästa talet Allahs ord. Den som Allah har smyckat hjärtat med det och fört från otro till islam har verkligen lyckats. Allahs ord har fått företräde framför alla andra ord, eftersom det är det bästa och ädlaste utsmyckade talet. Älska den som Allah älskar. Tillägna Allah all kärlek i era hjärtan. Avstå inte från att läsa Allahs ord och minnas Honom. Låt inte era hjärtan hårdna inför det heliga ordet. Allah den Allsmäktige har kallat det den bästa handlingen och det bästa talet. I det finns allt som har gjorts tillåtet eller förbjudits för människorna. Tjäna därför Allah och sätt inte någon vid Hans sida, inte ens i minsta mån. Frukta Honom såsom Han bör fruktas. Knyt varandra samman i kärlek genom Allahs nåd. Allah är sannerligen mycket missnöjd med den som bryter sitt löfte. Må frid, välsignelse och nåd från Allah komma över er.”

Ytterligare information om detta kommer att behandlas i kapitlet om predikan.

Fredagens betydelse

Det har återberättats i al-Bukhari och Muslim från Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud sade: ”I denna värld är vi det sista samfundet, men i det kommande livet kommer vi att vara först av alla. Skillnaden är bara att de fick Skriften före oss i denna värld, medan vi fick den efter dem. Fredagen var deras dag, men de blev oense om denna dag. Därför vägledde Allah den Upphöjde oss till denna dag. De kom efter oss i denna fråga. Judarna valde lördagen och de kristna valde söndagen.”

Det har återberättats i Sahih Muslim från Abu Huraira att Allahs Sändebud sade: ”Av alla dagar som börjar med soluppgången är fredagen den bästa. För det var denna dag som –

– Adam skapades.

– denna dag fördes han in i paradiset.

– denna dag sändes han från paradiset till jorden.

– och på fredagen kommer även Uppståndelsens dag att äga rum.”

I en återberättelse hos Ibn Majah sägs det –

– ”Det var denna dag som Adam dog.”

Ett enastående ögonblick då åkallelser besvaras

Al-Bukhari och Muslim har återberättat från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”På fredagen finns det en särskild stund. Om en muslimsk tjänare får uppleva den stunden och ber Allah om något gott, skänker Allah, den Allsmäktige, honom det utan tvekan.”

Om denna särskilda stund har dessutom många hadither återberättats genom autentiska källor.

Men vilken stund är denna särskilda stund? Det är svårt att fastställa det tydligt, eftersom olika tider har nämnts i olika återberättelser. Några har sagt att denna särskilda stund inte är fast bestämd, utan infaller växelvis. Varje vecka kommer detta särskilda ögonblick vid en annan tid. Följande är återberättelserna från dem som har angett en bestämd tid:

1. Ibn Manzar har återberättat från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): Den särskilda stunden är från det att tiden för fajr-bönen börjar fram till soluppgången samt från efter asr-bönen fram till solnedgången.

2. Ibn Manzar har återberättat från Hasan al-Basri och Abu al-Aliya: Den stunden är när solen börjar luta nedåt.

3. Ibn Manzar har återberättat från Aisha (må Allah vara nöjd med henne): Den stunden är när böneutroparen uttalar fredagens adhan.

4. Ibn Manzar har återberättat från Hasan al-Basri: Den stunden är från det att imamen sätter sig på minbaren för att hålla khutban tills khutban är avslutad.

5. Abu Burda sade att den tiden är tiden för fredagsbönen.

6. Abu as-Sawwar al-Adawi sade att de tidigare generationerna ansåg att den tiden var från det att solen passerat zenit fram till bönen.

7. Abu Dharr sade att tiden var från soluppgången tills solen hade stigit ungefär en gaz över horisonten.

8. Abu Hurayra, Ata, Abdullah ibn Salam och Tawus sade att den tiden var från asr-bönen till solnedgången.

9. Enligt de flesta följeslagarna, tabi’in och Ahmad ibn Hanbal är den tiden dagens sista stund efter asr-bönen.

10. Imam an-Nawawi och andra sade att den tiden var från det att imamen gick ut mot moskén tills bönen var avslutad.

11. Författaren till al-Mughni sade att tiden var dagens tredje del.

Av dessa elva åsikter kan endast två ges företräde. Till stöd för just dessa två åsikter finner vi autentiska och belagda hadither. Dessa två åsikter är:

1. Från det att imamen sätter sig på minbaren tills bönen är avslutad. Beviset för denna uppfattning är den hadith från Abu Burda som återges i Sahih Muslim. Burda, son till den ädle Abu Musa, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag hörde min far säga att han hade hört Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tala om den särskilda tid på fredagen då böner besvaras. Den tiden är från det att imamen sätter sig på minbaren tills bönen är avslutad.”

En annan autentisk hadith i detta sammanhang är den hadith från Amr ibn Awf al-Muzani som återges av Ibn Majah och al-Tirmidhi. Han hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: ”På fredagen finns det en tid då Allah med säkerhet ger en tjänare det han ber Honom om.” Människorna frågade: ”O Allahs Sändebud! När infaller den stunden?” Han sade: ”Från det att fredagsbönen börjar förrättas tills den är avslutad.”

2. Enligt den andra autentiska uppfattningen är denna tid från efter asr-bönen till solnedgången. Även denna uppfattning stöds av autentiska hadither. I Musnad Ahmad återges från Abu Sa’id al-Khudri och Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med dem, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den särskilda tid då böner besvaras är efter asr.”

En liknande hadith har återgetts av Abu Dawud och al-Nasa’i från Jabir, må Allah vara nöjd med honom. I den sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid:

”Sök efter denna tid under dagens sista del, efter asr.”

En liknande hadith har även återgetts i Ibn Majah från Abdullah ibn Salam, må Allah vara nöjd med honom.

Fredagens förträffliga egenskaper

Fredagens särskilda betydelse och överlägsna status är uppenbara. Det är endast bland de lärda som det har uppstått meningsskiljaktighet om vilken som är överlägsen: Arafah eller fredagen? Här presenterar vi fredagens förträffliga egenskaper, så att fredagens status blir tydlig för alla.

1. Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) brukade recitera sura as-Sajda och sura ad-Dahr (sura nr 32 och 76) i morgonbönen på fredagen. Imam Ibn Taymiyya (må Allah förbarma sig över honom) har sagt att anledningen till att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) reciterade dessa två suror i fredagens morgonbön var att de behandlar sådant som har hänt eller kommer att hända på fredagen, såsom skapelsen av Adam, uppståndelsen, återuppståndelsens samling, Domedagen och liknande. Det var för att på fredagen påminna människorna om dessa ämnen som Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) reciterade dessa två suror den morgonen.

2. Denna dag är det mustahabb att sända rikligt med salawat (durud) över Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). Han sade: ”Sänd rikligt med salawat över mig på fredagen.”

3. Av islams gemensamma obligatoriska plikter är fredagsbönen den viktigaste. Av islams obligatoriska samlingar är fredagsbönens samling den viktigaste, med undantag för samlingen vid Arafat.

4. Det är wajib att göra ghusl på fredagen. Det finns endast en viss meningsskiljaktighet inom den hanbalitiska rättsskolan om huruvida ghusl denna dag är wajib.

5. Det har föreskrivits att man använder parfym denna dag, och den bör vara bättre än den parfym man använder under veckans övriga dagar.

6. Denna dag ska man använda miswak, och man bör göra det ännu mer omsorgsfullt än under de övriga dagarna.

7. En särskild kännetecknande sed denna dag är att en andra adhan ges för bönen efter adhānet för khutban.

8. Det är kännetecknande för denna dag att man håller sig sysselsatt med bön, dhikr och åminnelser av Allah samt koranrecitation tills imamen kommer till moskén.

Nio. Det är wajib att förbli tyst och lyssna på imamens khutba (predikan). Om någon inte förblir tyst kan hans jumu’a bli ogiltig.

Tio. Sa’id ibn Mansur hörde från Abu Sa’id al-Khudri (ra.) att Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) uppmanade till att läsa sura al-Kahf på fredagen. Han sade: Den som läser sura al-Kahf på fredagen får ett ljus utbrett från sina fötter ända upp till himlen. På Domedagen får han ljus genom detta, och tack vare det förlåts hans synder mellan två fredagar.

Elva. Enligt imam al-Shafi’i och imam Ibn Taymiyya är det inte makruh att be på fredagen när solen står mitt på himlen och börjar luta. De har antagit denna ståndpunkt på grundval av hadither.

Tolv. Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) brukade förrätta fredagsbönen med sura al-Jumu’a och sura al-Munafiqun. Eller med en sura som börjar med sabbaha och sura al-Ghashiya. Eller med sura al-Jumu’a och sura al-Ghashiya. Han läste hela surorna, inte delar av dem.

Tretton. Fredagen är den veckovisa eid-dagen. I Sunan Ibn Majah har det återberättats att Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) sade: Fredagen är alla dagars herre och den bästa dagen inför Allah. Denna dag är bättre inför Allah än både Eid al-Adha och Eid al-Fitr.

Fjorton. Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) uppmanade att på fredagen bära de bästa kläder man har möjlighet till. Detta har återberättats i Musnad Ahmad, Sunan Abu Dawud och Ibn Majah.

Femton. Det är mustahabb att tända rökelse i moskén på fredagen. Sa’id ibn Mansur har återberättat från Nu’aym ibn Abdullah al-Mujmir: Khalifa Umar ibn al-Khattab (ra.) brukade varje fredag, när middagen inföll, beordra att rökelse skulle tändas i moskén.

Sexton. När tiden för fredagsbönen börjar är det inte tillåtet för den som är ålagd fredagsbönen att ge sig av på en resa.

Men vissa har sagt att det är tillåtet om det gäller jihad eller någon annan form av dyrkan.

Sjutton. Den som går ut med avsikten att utföra fredagsbönen får för varje steg belöningen för ett års frivillig fasta och ett års frivilliga böner. Imam Ahmad har i sin Musnad nämnt en hadith av Allahs sändebud (s.a.s.) om detta.

Arton. Fredagen är dagen då synder utplånas. I Musnad Ahmad har det återberättats från Salman al-Farisi (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (s.a.s.) sade: Den som på fredagen utför reningen på ett gott sätt, sedan kommer till moskén och förblir tyst och i tysthet lyssnar tills imamen har avslutat sin predikan och bönen, får denna handling räknad som försoning för hans synder fram till följande fredag.

Nitton. Alla andra dagar än fredagen brinner helvetets flammande eld häftigt. Allahs sändebud (s.a.s.) sade att eftersom fredagen är den bästa dagen upphettas helvetet inte denna dag.

Tjugo. På fredagen finns det en särskild stund då böner besvaras; under denna stund besvarar Allah den Allsmäktige Sina tjänares böner. Denna stund har redan behandlats tidigare.

Tjugoett. Denna dag förrättas fredagsbönen. En stor samling muslimer äger rum. I denna bön reciteras Koranen högt.

Tjugotvå. Denna dag håller imamen (ledaren) före fredagsbönen ett tal (khutba) riktat till muslimerna. I detta tal förkunnas erkännandet av Allahs enhet och av Muhammeds (s.a.s.) profetskap och budskap. Muslimerna påminns om sina ansvar och skyldigheter och får råd och förmaningar.

Tjugotre. Det är rekommenderat för muslimer att ta ledigt för dyrkan på fredagen.

Tjugofyra. Liksom de två årliga eid-högtiderna är fredagen muslimernas veckovisa eid-dag.

Tjugofem. Att ge allmosor och välgörenhet på fredagen är mer belönande än på andra dagar. Liksom man får större belöning för att ge under Ramadan jämfört med andra månader, får man också större belöning för att ge på fredagen jämfört med andra dagar.

Tjugosex. På fredagen kommer Allah den Upphöjde att låta Sina troende tjänare se glansen av Hans ljus. De som sitter nära imamen och tidigt förbereder sig och beger sig ut för fredagsbönen kommer att nå större närhet till Allah och se Honom före alla andra. Detta har återberättats i flera hadither.

Tjugosju. I olika återberättelser har det kommit att Uppståndelsens dag är ”Yawmul Maw‘ud”. Arafas dag är ”Yawmul Mashhud”. Och fredagen är ”Yawmush Shahid”.

Tjugoåtta. Fredagen är den muslimska ummans veckovisa samlingsdag. Det är Allah den Upphöjde själv som har föreskrivit den för umman.

Tjugonio. Kaʿb, må Allah vara nöjd med honom, har berättat att himlen, jorden, bergen, haven och till och med alla Allahs skapelser, utom människorna och Satan, skälver av fruktan på fredagen.

Trettio. Fredagen är den dag som Allah har utvalt.

Trettioett. Det har återberättats att människornas själar kommer till gravarna på fredagen.

32. Imam Ahmad sade att det är makruh att fasta endast på fredagen. Det vill säga, det är makruh att medvetet välja att fasta enbart på fredagen. De övriga imamerna har däremot ansett det tillåtet att fasta på fredagen.

Guds Sändebuds fredagsbön

Guds Sändebud, frid vare med honom, bad fredagsbönen i två rakʿah och reciterade högt under den. Fredagsbönen är en av de viktigaste obligatoriska bönerna. Guds Sändebud, frid vare med honom, sade:

Fredagsbönen är obligatorisk för alla muslimer utom följande kategorier: 1. slavar, 2. kvinnor, 3. barn, 4. sjuka, 5. resande och 6. sinnessjuka.”

– Denna hadith har återberättats av ad-Daraqutni från Jabir, må Allah vara nöjd med honom, och av Abu Dawud från Tariq ibn Shihab.

– Guds Sändebud, frid vare med honom, brukade ofta recitera sura as-Sajdah, sura ad-Dahr, sura al-Jumuʿah, sura al-Ghashiyah och sura al-Munafiqun under fredagsbönen.

– Han bad fredagsbönen efter att solen hade passerat zenit. (Al-Bukhari)

– Under den strängaste kylan bad han fredagsbönen tidigt, och under den strängaste hettan bad han den senare. (Al-Bukhari)

– Han höll först khutban och bad sedan bönen. (Bukhari)

– Han sade att man skulle förlänga bönen och korta ner khutban. (Muslim)

Hans khutba och bön var båda måttliga – varken långa eller korta. (Sahih Muslim)

– Han sade att den som hinner en rakʿa tillsammans med imamen har hunnit hela bönen. (Bukhari, Muslim)

Allahs Sändebuds fredagskhutba (predikan)

– Allahs Sändebud höll khutban före bönen.

– Han höll khutban stående.

– Han höll två khutbor och satt tyst en stund efter den första khutban. Därefter reste han sig och höll den andra khutban.

Efter att han hade stigit upp på minbaren och satt sig gav böneutroparen adhan. När böneutroparen hade avslutat adhan reste han sig och började hålla khutban.

– Innan minbaren hade byggts stod han lutad mot en palmgren.

– Sedan byggdes minbaren. Från och med då stod han på minbaren. Minbaren stod inte mitt i moskén, utan var placerad intill väggen. Mellan minbaren och väggen fanns det tillräckligt med utrymme för en get att passera.

– Efter att minbaren hade byggts stod han aldrig lutad mot en pil, ett svärd eller en palmgren. Det finns inte heller något bevis för att han stod lutad mot ett svärd.

– När han steg upp på minbaren satte han sig vänd mot följeslagarna. Han satt och stod vänd mot dem.

– När det behövdes beordra något eller förbjuda något gjorde han det under själva khutban. En gång sade han till en följeslagare, medan han höll khutban: ”Be två rakʿa.”

– En gång höjde en följeslagare huvudet, och då sade han till honom under khutban att sätta sig.

– Ibland besvarade han följeslagarnas frågor mitt under khutban. Sedan avslutade han khutbans återstående del.

-Ibland steg han ner från minbaren medan han höll predikan. Sedan, efter att ha uträttat sitt behov, gick han åter upp på minbaren och avslutade den påbörjade predikan. En gång kom Hasan och Husayn in i moskén under predikan. Han steg ner från minbaren, tog dem i famnen och gick sedan upp på minbaren igen, med dem i famnen, och avslutade predikans återstående del.

-Ibland sade han under predikan till någon: ”Du där! Sätt dig ner.” Han sade också till någon att gå från solen till skuggan.

-Han höll predikan när alla hade kommit.

-Strax före predikan kom han ensam och anspråkslöst ut från sitt rum. Varken framför eller bakom honom gick någon utropare.

-När han kom in i moskén hälsade han själv först på följeslagarna.

-När han satte sig på minbaren såg han på alla och hälsade på dem.

-Så snart han hade satt sig kallade Bilal till bön. Så snart böneutropet var slut började han predikan.

-När han kom till moskén på fredagen bad han människorna att vara tysta. Han sade: ”Tre slags människor närvarar vid fredagsbönen:

Ett slags person är den som talar strunt. Han säger meningslösa och tomma saker.

Ett annat slags person är den som ber till Allah. Allah den Upphöjde kan godta hans bön, men kan också låta bli.

Det tredje slaget är en person som förblir tyst, inte tränger sig förbi någon, inte stör eller skadar någon och ägnar sig åt dyrkan med hela sitt hjärta och sina ord. Dessa handlingar blir en försoning för hans synder fram till nästa jumuʿa. Dessutom får han belöningen för en extra dag.

Ibland blev hans båda ögon röda när han höll khutban. Hans röst höjdes, och det verkade som om han varnade sin armé för en anfallande fiendestyrka.

Hans khutba var kort, medan bönen var lång.

Vad brukade han säga i khutban?

I sin fredags predikan (khutba) brukade Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, redogöra för trons grundprinciper. Han förklarade betydelsen av tawhid och risalat. Han beskrev utförligt tillstånden i det kommande livet, däribland paradiset och helvetet. Han talade om att följa Allahs Bok. Han gav en fängslande beskrivning av de välsignelser som Allah den Upphöjde har förberett för sina vänner och lydiga tjänare. Och han skildrade på ett skräckinjagande sätt de straff som Han har förberett för Allahs fiender och olydiga.

När åhörarna hörde hans tal berördes och mjuknade deras hjärtan. Deras iman ökade. Alla började längta efter närheten till Allah och Hans belöning. Därför levde de ett liv i lydnad inför Allah och satte kärleken till Allah högst av allt.

I sina predikningar reciterade han många verser ur Koranen. Han reciterade särskilt ofta sura Qaf, som skildrar livet efter detta. Umm Hisham bint Harith ibn Nu’man sade: ”Genom att lyssna på Allahs sändebuds (sallallahu alayhi wa sallam) predikningar har jag lärt mig sura Qaf utantill.”

I början av predikan prisade och lovprisade han Allah den Allrahögste på ett passande sätt. Ibland förkunnade han även tawhid och risalat. Därefter sade han: ”Amma ba’d (därefter, lyssna).”

Därefter sade han:

(Arabiska*********************)

Det betyder: ”Det bästa talet är Allahs Bok. Den bästa vägledningen är Muhammads vägledning. De värsta av alla handlingar är bid‘a (sådant som har införts som något nytt i religionen).”

I denna anda sade han ytterligare några ord.

I en annan återberättelse sägs det att han efter att ha prisat och lovsjungit Allah sade:

(Arabiska********************)

Det betyder: Den som Allah leder till den rätta vägen kan ingen leda vilse. Och den som Allah leder vilse kan ingen föra till den rätta vägen. Det bästa talet är Allahs bok (Sahih Muslim). Varje innovation är villfarelse, och varje villfarelse kommer att kastas i helvetet. (Nasa’i)

En av hans predikningar har återgivits i Abu Dawud på följande sätt:

(Arabiska*************************)

Det betyder: All lovprisning tillkommer Allah. Jag ber Honom om hjälp och ber Honom om förlåtelse. Vi söker skydd hos Allah från våra själars onda ingivelser. Den som Allah leder till den rätta vägen kan ingen leda vilse, och den som Allah leder vilse kan ingen vägleda. Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah. Han är En och den Ende. Han har ingen medhjälpare. Jag vittnar också om att Muhammad är Hans tjänare och sändebud. Allah den Upphöjde sände honom som sändebud, som förkunnare av det glada budskapet och var­nare med den fullkomliga sanningen, fram till Uppståndelsens dag. Den som lyder Allah och Hans sändebud har funnit den rätta vägen. Och den som är olydig mot Allah och Hans sändebud skadar ingen annan än sig själv. Han kan inte skada Allah på något sätt. (Abu Dawud)

En annan av hans predikningar har återgivits på följande sätt:

(Arabiska************************)

Det betyder: Vänd er till den Allsmäktige Allah innan döden kommer. Skynda till goda och rättfärdiga gärningar. Knyt bandet mellan er och er Herre genom att ofta minnas Allah och genom att ge gåvor i det fördolda och öppet. Om ni gör detta kommer ni att belönas, prisas och få försörjning. Vet att den Allsmäktige Allah har gjort fredagsbönen obligatorisk för er. Även om fredagsbönen blev obligatorisk på denna plats, i denna stad och under detta år, kommer den att förbli obligatorisk fram till Uppståndelsens dag för alla som kan ta sig till moskén. Om någon, trots att han har en rättfärdig eller orättfärdig ledare, under min livstid eller efter min död överger fredagsbönen av lättsinne eller förnekar den, kommer Allah den Upphöjde att göra hans liv fruktlöst. Det kommer inte att finnas någon välsignelse i hans gärningar. Hans bön kommer inte att godtas, inte heller hans rening, fasta, zakat eller vallfärd; inget av det han gör kommer att välsignas så länge han inte ångrar sig. Om han ångrar sig kommer Allah att godta hans ånger.

Detta har återgivits av Ali ibn Zayd ibn Jud‘an. Det finns en svaghet i återberättelsen. Allahs sändebuds predikningar var livfulla. Genom hans predikningar blev människorna hänförda av kärlek till Allah. Hans gripande tal väckte hos människorna en stark längtan efter att komma nära Allah. Genom dem fick de uppfostran, deras moraliska karaktär förbättrades och de förvärvade kunskap om religionen och sharia.

De predikningar som människor håller i dag saknar predikans själ. Dagens predikningar är själlösa och fyllda av yttre glitter.

Fredagens sunnabön

På Allahs Sändebuds tid bad man fredagsbönen med ett adhān och en iqāma. Dessa kallades emellertid det första adhānet och det andra adhānet.

Allahs Sändebud kom ut från sitt rum och satte sig direkt på minbaren. Så snart han hade satt sig på minbaren kallade Bilal till fredagsbönens adhān. Så snart Bilal hade avslutat adhānet började Allahs Sändebud hålla khutban. Det finns alltså inga bevis för att det finns någon sunnabön före fredagsbönen.

När det gäller frågan om huruvida det finns en sunnabön före fredagsbönen finns det två åsikter bland de lärda. Av dessa två åsikter är den ovan nämnda den korrekta och den som stöds av Allahs Sändebuds sunna. Det innebär att det inte finns någon sunnabön före fredagsbönen.

En grupp människor anser att alla brukade resa sig och be två rakʿat så snart Bilal hade avslutat adhānet. I själva verket är denna uppfattning ett uttryck för okunnighet om Allahs Sändebuds sunna.

Det är uppenbart att det inte finns någon sunnabön före fredagsbönen. Detta är imam Maliks åsikt. Det är också imam Ahmads berömda uttalande. Det är även åsikten hos en grupp av imam al-Shafiʿis lärjungar.

De som anser att det finns en sunnabön före fredagsbönen betraktar fredagsbönen som en förkortad form av middagsbönen. Därför anser de att middagsbönens regler ska tillämpas på fredagsbönen. Men deras argument är mycket svagt. Det saknar all grund.

I grunden är fredagsbönen en helt fristående bön. Dess självständighet från zuhrbönen är tydlig. Den reciteras hörbart, består av två rakʿat, har en khutba och vissa villkor. Allt detta saknas i zuhrbönen. Det finns därför ingen möjlighet att betrakta denna bön som en förkortad version av zuhrbönen.

Därför är den analogiska slutledning (qiyās) ogiltig för dem som utifrån zuhrbönen antar att det också finns en sunnahbön före fredagsbönen. Sunnah måste nämligen vara fastställd genom Allahs sändebuds (s.a.w.) ord, handlingar och godkännanden eller genom de rätt vägledda kaliferna. Här finns emellertid inget sådant bevis.

Tvärtom är sunnahen att inte be någon sunnahbön före fredagsbönen fastställd från Allahs sändebud (s.a.w.). På samma sätt är det fastställt från honom att man inte ska be någon annan bön före eller efter eidbönen. Därför är det sunnah att inte be någon sunnahbön före fredagsbönen.

De som anser att det finns en sunnahbön före fredagsbönen åberopar en hadith som bevis i al-Bukhārīs avsnitt ”Bönen före och efter fredagsbönen”. I detta avsnitt återger Imam al-Bukhārī med isnād en hadith från Ibn ʿUmar (ra). Där säger han: Allahs sändebud (s.a.w.) –

brukade be två rakʿat före zuhrbönen,

brukade be två rakʿat efter zuhrbönen,

brukade be två rakʿat efter maghribbönen i sitt hem,

brukade be två rakʿat efter isha-bönen och

Efter fredagsbönen brukade han be två rakʿat hemma.”

–Denna hadith bevisar inte att det finns en sunnah-bön före fredagsbönen. Det framgår tydligt av hadithen att imam al-Bukhāris rubrik ”Bönen före och efter fredagsbönen” betyder att de som anser att det finns en bön före fredagsbönen inte har rätt i sin uppfattning.

–Denna hadith från al-Bukhāri bevisar också klart att fredagsbönen inte är en förkortad middagsbön, utan en helt självständig bön. I hadithen nämns fredagsbönen som en helt självständig bön.

–I Sunan Abū Dāwūd har en hadith återberättats från Nāfiʿ, som sade: Ibn ʿUmar brukade be före fredagsbönen och gick efter fredagsbönen hem och bad två rakʿat.

–Denna hadith bevisar inte att det finns en sunnah före fredagsbönen. Den långa bön som Ibn ʿUmar bad före fredagsbönen var en vanlig bön. Det är bättre för den som kommer till moskén före böneutropet eller imamens ankomst att fortsätta be nafl-böner.

–Nu har det blivit klart att det inte finns någon motsägelse mellan Ibn ʿUmars återberättelse om Profetens, frid och välsignelser vare med honom, handlingar och Nāfiʿs återberättelse om Ibn ʿUmars handlingar. Ibn ʿUmar återberättade Profetens sunnah: att han gick hem efter fredagsbönen och bad två rakʿat. Nāfiʿ återberättade däremot om Ibn ʿUmars vanliga nafl-bön, som han brukade be när han kom tidigt till moskén.

–Det är också bevisat genom tillförlitliga källor att när en följeslagare kom till moskén och satte sig medan Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, höll predikan, frågade han honom: ”Bad du två rakʿat när du gick in i moskén?” Följeslagaren svarade: ”Nej.” Då sade Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom: ”Res dig och be två rakʿat.” Han sade också: ”Om någon av er går in i moskén medan predikan hålls, ska han be två rakʿat.”

–Det framgår tydligt av hadithens ordalydelse att dessa två rakʿat inte är fredagsbönens sunnah, utan bönen för att hälsa på moskén (tahiyyat al-masjid).

På fredagen uppmuntrade Allahs Sändebud (s.a.w.) till att komma tidigt till moskén och be frivilliga böner. Han beskrev också deras förtjänst. Många av de ädla följeslagarna brukade komma tidigt till moskén och be frivilliga böner. Ibn al-Mundhir sade: ”Det har nått mig att Ibn Umar (r.a.) bad tolv rakʿah före fredagsbönen, medan Ibn Masʿud (r.a.) bad åtta rakʿah.”

I Ibn Mājah återges en berättelse från Ibn ʿAbbās (r.a.), där han sade: ”Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade be fyra rakʿah före fredagsbönen med en enda salām.” Denna hadiths isnād är inte alls godtagbar.

Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade be två rakʿah hemma efter fredagsbönen. I själva verket är just dessa två rakʿah fredagsbönens sunnah.

Det finns dock också belägg för att Allahs Sändebud (s.a.w.) sade att man skulle be fyra rakʿah efter fredagsbönen. (Sahih Muslim)

Imam Ibn Taymiyyah sade: Om någon ber sunnahbönen efter fredagsbönen i moskén, ska han be fyra rakʿah. Den som går hem och ber sunnahbönen ska däremot be två rakʿah. Det är i själva verket detta som haditherna visar. I Abu Dawud återges från Ibn Umar (r.a.) att han brukade be två rakʿah när han bad hemma och fyra rakʿah när han bad i moskén.

৭

Qiyām al-layl (tahajjudbönen)

Var tahajjud obligatorisk för Allahs Sändebud (s.a.w.)?

Var tahajjud-bönen obligatorisk för Allahs Sändebud (s.a.w.)? I denna fråga uppstod meningsskiljaktigheter bland tidigare lärda och mujtahider. Enligt vissa av dem var tahajjud obligatorisk för Allahs Sändebud (s.a.w.), medan den enligt andra var nafl. Båda sidorna använder denna vers som bevis.

(Arabiska******************)

Betydelse: Vakna under en del av natten och be tahajjud; detta är en extra handling för dig.” (Sura 17 al-Isra: vers 79)

Den ena sidan anser att denna vers är ett otvetydigt bevis för att det inte är obligatoriskt att vaka på natten och be tahajjud, utan att det är nafl.

Den andra sidan anser att denna vers gav honom befallningen att vaka på natten och be tahajjud, och att det därför var obligatoriskt för honom. Även de två första verserna i sura al-Muzzammil gav honom samma befallning:

(Arabiska******************)

Betydelse: O du som är höljd! Håll nattens qiyam al-layl, med undantag för en del av den.” På dessa två ställen blev han befalld att vaka på natten och be, och denna föreskrift upphävdes inte för honom. Därför var tahajjud obligatoriskt för honom.

När det i den första versen sägs: ”Detta är en extra handling för dig”, betyder nafl här inte ”nafl-bön”, utan ordet nafl används här i betydelsen extra. Det vill säga, befallningen att vaka på natten och be är extra för dig. Denna bön är en extra bön för Allahs Sändebud (s.a.w.), för hans ställning och belöning.

För andra är det tillåtet att vaka på natten och be tahajjud, och det är en botgöring för deras synder.

Allah den Allsmäktige har förlåtit alla tidigare och kommande synder för Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom. Därför befalldes han att förrätta denna bön för att höja hans rang och uppnå större förträfflighet. För hans ummah är denna bön däremot ett sätt att befrias från synder.

Enligt vår uppfattning betyder ordet nafl (extra) här inte något som endast är tillåtet, det vill säga något som man kan utföra eller låta bli att utföra.

Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, försummade aldrig tahajjud, vare sig han var hemma eller på resa. Om han någon gång missade den på natten på grund av sömn eller sjukdom, bad han den under dagen.

Hur många rakʿat brukade han be i tahajjud?

För att förstå hur många rakʿat Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, brukade be på natten måste man först komma ihåg att han under nattens senare hälft brukade förrätta tre slags böner. Nämligen:

– tahajjudbönen.

– witrbönen.

– Fajr-bönens två sunnah-rakʿat.

Eftersom han ibland bad dessa tre böner vid samma tid och ibland med något mellanrum, har det uppstått en viss skillnad i uppfattningarna om antalet rakʿat i tahajjud och witr. Den som såg honom be ett visst antal rakʿat återberättade just det antalet. Men i detta avseende är Aishas och Ibn Abbas återberättelser de mest autentiska.

I Bukhari och Muslim har det återberättats från Aisha: ”Efter att Allahs Sändebud hade avslutat isha-bönen brukade han be elva rakʿat fram till fajr. Han avslutade bönen med salam efter varannan rakʿat och bad witr med en rakʿat. Var och en av hans sujud i denna bön var lika lång som att ni läste femtio koranverser. När muezzinen därefter hade avslutat fajr-adhan bad han två korta rakʿat och vilade sedan liggande på sin högra sida fram till iqama för fajr.”

I Sahih Muslim nämns ytterligare en hadith från Aisha. Där säger Aisha: ”Allahs Sändebud brukade be tretton rakʿat på natten. Däribland ingick witr samt de två rakʿat vid fajr.”

I Bukhari och Muslim har det återberättats från Ibn Abbas att han en natt övernattade hos sin moster, de troendes moder Maymuna. När han såg Allahs Sändebud be på natten steg han också upp, bad tillsammans med honom och gick sedan till vila. Därefter kallade Bilal iqama, varpå han steg upp och bad fajr-bönen.

I Bukhari och Muslim har ytterligare en hadith återberättats från Aisha. Där säger Aisha: ”Varken under Ramadan eller utanför Ramadan bad Allahs Sändebud någonsin mer än elva rakʿat i nattbönen.”

Aishas återberättelse är autentisk. Men den återberättelse om tretton rakʿat som nämndes ovan inkluderar fajr-bönens två rakʿat.

I vissa återberättelser nämns att han bad två rakʿat efter de tretton rakʿat. Denna återberättelse finns i Bukhari. I Muslims återberättelse nämns däremot att han bad tretton rakʿat inklusive fajr-bönens två rakʿat.

I al-Bukhari och Muslim återges det från Qasim ibn Muhammad att han sade: Jag hörde Aisha säga: ”Allahs sändebuds, frid vare med honom, nattbön (tahajjud) bestod i grunden av tio rakʿat. Därefter bad han witr med en rakʿa och sedan två rakʿat för fajr. Sammanlagt bad han tretton rakʿat.”

– Denna återberättelse är tydlig.

Imam al-Shaʿbi sade: Jag frågade ʿAbdullah ibn ʿAbbas och ʿAbdullah ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med dem, om Allahs sändebuds, frid vare med honom, nattbön. De sade båda till mig: Allahs sändebuds nattbön bestod av tretton rakʿat: åtta rakʿat tahajjud, tre rakʿat witr och två rakʿat för fajrs sunnah.”

Även om det finns vissa variationer i återberättelserna, framgår det vid en noggrann analys av alla hadither i frågan att Allahs sändebud, frid vare med honom, i grunden brukade be elva rakʿat i nattbönen (inklusive witr), bortsett från fajrs två sunnah-rakʿat. [Av den hittillsvarande diskussionen kan det uppstå viss tvekan om huruvida witr-bönen består av en eller tre rakʿat. Därför återger jag här ytterligare en hadith om antalet rakʿat i tahajjud inklusive witr:

Det återges från Masruq att han sade: Jag frågade de troendes moder, Aisha, må Allah vara nöjd med henne, om antalet rakʿat i Allahs sändebuds nattbön. Hon svarade mig: Bortsett från fajrs två rakʿat bestod Allahs sändebuds nattbön av sju, nio eller elva rakʿat. (Sahih al-Bukhari)

När brukade Allahs sändebud, frid vare med honom, be nattbönen (tahajjud)?

Av olika återberättelser framgår att Allahs sändebud, frid vare med honom, brukade stiga upp för att be nattbönen—

– ibland vid midnatt.

-Ibland steg han upp något före midnatt.

-Ibland steg han upp något efter midnatt.

-Ibland steg han upp när han hörde tuppens första galande. Det vill säga när två tredjedelar av natten hade gått.

Nattbönen brukade han ibland be sammanhängande tills den var avslutad. Ibland bad han den uppdelad. Med uppdelad menas att han bad två rakater och sov, sedan steg upp igen, gjorde wudu, använde miswak och bad två rakater. Sedan sov han igen och steg upp på nytt – och avslutade den på detta sätt.

När han steg upp för nattbönen bad han först två korta rakater. Han brukade också uppmana följeslagarna att be dessa två korta rakater. [Det är inte klart vilka dessa två rakater var. Men i flera berättelser nämns att två korta rakater bads först. Dessa två rakater kan ha varit tahajjudbönens två första rakater eller tahiyyat al-wudu.] Därefter gjorde han de följande rakaterna längre.

Det har berättats från Aisha och Ibn Abbas att Allahs Sändebud, efter att ha lett isha-bönen, kom hem och bad några rakater (två till fyra). Efter att ha bett några rakater sov han.

När han steg upp ur sömnen för nattbönen använde han miswak, gjorde wudu, åkallade Allah, läste några böner och bad sedan.

Vad läste han under tahajjudtiden och i tahajjudbönen?

Det har återberättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) i flera källor hos Bukhari och Muslim att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), när han brukade be nattbönen (tahajjud), innan han steg upp och gjorde wudu, såg upp mot himlen och reciterade de sista verserna i sura Ali Imran. Verserna lyder:

(arabiska***********************)

Betydelse: I skapelsen av jorden och universum samt i nattens och dagens växling finns många tecken för de förståndiga, som minns Allah under alla omständigheter – när de står, sitter och ligger. (De säger spontant:) ”Vår Herre! Du har inte skapat detta utan mening eller syfte. Du är fullkomligt fri från brister och helig från att göra något meningslöst. Vår Herre! Rädda oss därför från helvetets straff. Vår Herre! Den som Du kastar i helvetet kommer Du sannerligen att förödmjuka fullständigt, och dessa orättfärdiga kommer inte att ha någon hjälpare. Vår Herre! Vi har hört en förkunnare kalla till tron: ’Tro på er Herre!’ och vi har svarat på hans kallelse och trott. Vår Herre! Förlåt därför våra synder, utplåna våra fel och brister och låt oss dö tillsammans med de rättfärdiga. Vår Herre! Ge oss det Du har lovat oss genom Dina sändebud och förödmjuka oss inte på uppståndelsens dag. Du bryter sannerligen aldrig Ditt löfte.” (Efter att ha besvarat bönen säger) deras Herre: ”Jag ska inte låta någon av era gärningar gå till spillo, vare sig det gäller en man eller en kvinna. Ni hör alla samman. De som utvandrade, som drevs bort från sina hem och fick lida för Min sak, som kämpade och dödades – dem ska Jag sannerligen utplåna deras fel och brister och låta dem träda in i paradis med rinnande bäckar. Detta är en belöning från Allah. Och den bästa belöningen finns hos Allah.” Profet! Låt inte deras färd genom olika länder och städer, med deras prakt och välstånd, bedra dig. Det är bara ett kortvarigt nöje. Därefter blir deras boning helvetet – en ytterst usel plats. Men för dem som fruktar sin Herre finns hos Allah, som en evig gåva, paradis med rinnande bäckar. Och det som kommer från Allah är bättre för de rättfärdiga. Bland Bokens folk finns det också sådana som tror på Allah, tror på den Bok som har sänts till er och den Bok som har sänts till dem, ödmjukar sig inför Allah och inte säljer Allahs verser för ett ringa pris. För dem finns en belöning hos deras Herre, och Allah är snabb med att göra räkenskapen klar. Ni som tror! Var tålmodiga, håll fast och ståndaktiga, stärk banden mellan er och frukta Allah. På så sätt kommer ni att nå framgång.” I Ibn Abbas återberättelse nämns också att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) efter nattbönen bad denna åkallan:

(Arabiska********************)

Betydelse: Min Allah! Ge ljus åt mitt hjärta (gör det strålande), ge ljus åt min tunga, ge ljus åt min syn, ge ljus åt min hörsel, ge ljus åt min högra sida, ge ljus åt min vänstra sida, ge ljus ovanför mig, ge ljus under mig, ge ljus framför mig och ge ljus bakom mig. O Allah! Skänk mig ljus och gör mitt ljus omfattande och stort.”

Det har återberättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) i Bukhari och Muslim att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), när han steg upp för att be tahajjud, brukade recitera dessa ord: (arabiska*****************)

Betydelse: Min Allah! All lovprisning tillkommer Dig. Du är den som vakar över och styr hela detta universum, denna jord och allt som finns däremellan. All lovprisning tillkommer Dig; Du är ljuset över hela detta universum, denna jord och allt som finns däremellan. All lovprisning tillkommer Dig; Du är den suveräne Kungen över hela detta universum, denna jord och allt som finns däremellan. All lovprisning tillkommer Dig. Du är den yttersta sanningen. Ditt löfte är sant. Mötet med Dig är sant. Ditt ord är sant. Paradiset är sant. Helvetet är sant. Profeterna är sanna. Muhammed är sann (en profet). Uppståndelsen är sann. O Allah! Till Dig har jag underkastat mig. På Dig har jag trott. På Dig har jag förlitat mig. Till Dig har jag vänt mig. För Din skull har jag tvistat med alla. Till Dig har jag anförtrott domen. Vår Herre! Förlåt därför alla mina tidigare och senare, dolda och uppenbara fel. Förlåt också de fel som Du känner bättre än jag. Du är den som låter allt och alla gå framåt och för tillbaka allt och alla. Det finns ingen gud utom Du, och ingen räddare utom Du.”

Det har återberättats i Sahih Muslim från de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), när han steg upp på natten och började be, brukade säga

(Arabiska***************)

Betydelse: O Allah! Gabriels, Mikaels och Israfiles Herre! Skapare av universum och denna jord! Du som har full kunskap om det osynliga och det synliga. Du ska ensam avgöra tvister mellan Dina tjänare. Visa mig i Din nåd den sanning som de är oense om. Du leder ju den Du vill till den rätta vägen.”

Det har berättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) i Abu Dawud att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), när han vaknade om natten, brukade säga:

(Arabiska***********************)

Betydelse: Det finns ingen Herre som dömer och frälser utom Du. Du är fri och ren från alla slags brister, fel och svagheter. Jag prisar endast Dig, o Allah! Jag ber Dig om förlåtelse för mina synder. Jag ber Dig om Din nåd. O Allah, öka min kunskap. Låt inte mitt hjärta gå vilse efter att Du har väglett det på den rätta vägen. Skänk mig Din nåd. Du är sannerligen den störste givaren.”

Det har berättats från Sharik al-Hawani (en tabi’i) i Abu Dawud. Han säger: Jag frågade de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Vad brukade Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) först läsa när han steg upp för nattbönen?” Hon svarade: ”Du har frågat mig om något som ingen före dig har frågat mig om. När Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) vaknade om natten brukade han säga tio gånger (***) (Allah är stor), tio gånger (***) och säga (*********) (All lovprisning tillkommer Allah), tio gånger (******), tio gånger (*****), tio gånger (*******) (Jag ber Allah om förlåtelse), tio gånger (*****) och tio gånger (******************) (O Allah! Jag söker skydd hos Dig från världens och Uppståndelsens dags trångmål).” [Dessa ord kallas ”Mu’ashsharat as-sab’a”. Det betyder sju fraser, av vilka var och en ska uttalas tio gånger.] Därefter började han bönen.”

Det har berättats i Sahih al-Bukhari från Ubada ibn as-Samit (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade att den vars åkallan blir hörd är den som vaknar om natten, läser dessa ord och ber. Därefter blir hans bön accepterad om han tvagar sig och ber. Dessa ord är: (Arabic******************)

Det har berättats från Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) i Abu Dawud och an-Nasa’i att han såg Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) läsa dessa ord innan han började nattbönen:

(Arabiska*****************)

Betydelse: Allah är stor, Allah står över alla, Allah är störst. Han är den främste och den store, ägaren av makt och majestät.”

I samma berättelse säger Hudhayfa, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, under nattbönen länge brukade läsa denna åkallan mellan de två prostrationerna:

(Arabiska*****************)

Betydelse: Min Herre, förlåt mig! Min Mästare, förlåt mig!………………

An-Nasa’i och Ibn Majah har återgett en hadith från Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom. Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom, berättar: En gång stod Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, i nattbön och upprepade under hela bönen, fram till gryningens ingång, endast en enda vers. Versen lyder:

Betydelse: Herre, om Du straffar dem, så kan Du göra det, eftersom de är Dina tjänare. Och om Du förlåter dem, så kan Du sannerligen göra det, eftersom Du är den allsmäktige, den vise. (Sura al-Māʾida: 118)

Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, brukade vissa nätter under nattbönen läsa surorna al-Baqarah, Āl ʿImrān, an-Nisāʾ, al-Māʾidah eller al-Anʿām.

Ibland brukade han läsa de första surorna bland al-Mufassal-surorna (från al-Hujurat till slutet), två och två tillsammans.

Han uppmuntrade följeslagarna att under nattbönen läsa tio, hundra eller tusen verser, alltefter deras förmåga.

Nattens gudstjänsts stora välsignelser (Detta stycke med rubriken ”Nattens gudstjänsts stora välsignelser” har lagts till av redaktören.)

Det har återberättats från Abu Huraira (r.a.) i Bukhari och Muslim att Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: Varje natt, när den sista tredjedelen återstår, stiger Allah den Allsmäktige ned till den lägsta himlen (kommer nära jorden) och ropar: ”Hör! Den som åkallar Mig nu, honom ska Jag besvara. Den som ber Mig om något nu, honom ska Jag ge. Den som nu ber Mig om förlåtelse för sina synder, honom ska Jag förlåta.” Så fortsätter Han att ropa ända tills morgonen gryr.

Det har återberättats från Abu Umama (r.a.) i Tirmidhi att Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: Ni bör stiga upp om natten och be. För detta är:

– seden hos de rättfärdiga människorna före er,

– ett sätt att komma nära er Herre,

– ett redskap för att utplåna synder och

– Ett hinder mot synd.

I Musnad Ahmad har det berättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Jag hörde Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: ”Efter de obligatoriska bönerna är nattbönen den bästa bönen.”

I Abu Dawud och an-Nasa’i har det berättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Må Allah visa barmhärtighet mot den man som stiger upp på natten, ber och väcker sin hustru så att även hon ber; och om hon inte vill stiga upp, stänker han vatten i hennes ögon. Må Allah den Allsmäktige också visa barmhärtighet mot den kvinna som stiger upp på natten, ber och väcker sin man så att även han ber; och om han inte vill stiga upp, stänker hon vatten i hans ansikte.”

I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim har det berättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”När någon av er sover knyter Satan tre knutar bakom hans huvud. På varje knut sätter han sigillet: ’Det är fortfarande lång tid kvar av natten, så sov.’ Men om han vaknar och minns Allah, löses en knut upp. Om han dessutom utför wudu, löses ännu en knut upp. Och om han sedan ber, löses den sista knuten upp. Då vaknar han på morgonen med ett vackert, rent och glatt sinne. Annars vaknar han på morgonen med ett smutsigt och trögt sinne.”

I al-Bukhari och Muslim har det berättats från al-Mughira ibn Shu’ba (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: En gång svullnade Allahs sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fotsulor, eftersom han stod länge i nattbönen. Då sade man till honom: ”Varför anstränger du dig så mycket? Alla dina tidigare och framtida synder har ju förlåtits.” Han svarade: ”Ska jag då inte vara en tacksam tjänare till Allah?”

Det har berättats från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Jag hörde den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: ”Under hela natten finns det en stund då, om en muslim finner den och ber Allah om någon godhet i denna värld eller i det kommande livet, så skänker Allah honom det. Denna särskilda stund infaller varje natt.” (Sahih Muslim)

Det har berättats från Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: (arabiska*****************)

”De främsta och bästa människorna i min ummah är de som bär Koranen och de som är vakna om natten för att förrätta bönen.” (al-Bayhaqi: Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom)

8

Witrbönen

Han brukade förrätta witrbönen tillsammans med tahajjudbönen

Profeten Muhammeds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) witrbön ingick i hans qiyam al-layl, det vill säga tahajjudbön. Han brukade förrätta witrbönen tillsammans med tahajjudbönen. Därför måste hans witrbön behandlas i samband med hans tahajjudbön.

Hur brukade han förrätta witrbönen tillsammans med tahajjudbönen, och hur många rakʿat brukade han förrätta? Genom olika hadither känner man till flera sätt. De är följande:

Ett. Sättet som återberättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En gång övernattade jag hos min moster. Jag såg att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) steg upp under nattens sista tredjedel. Han såg upp mot himlen och reciterade: ”Inna fi khalqis-samawati …” Därefter gjorde han wudu och ställde sig för bönen. Jag gjorde också wudu och ställde mig på hans vänstra sida. Då tog han mig i örat, vände mig runt och förde mig till sin högra sida. Jag bad tillsammans med honom och såg att han förrättade sammanlagt tretton rakʿat, inklusive witr.

I en annan återberättelse från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sägs det att han såg Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förrätta åtta rakʿat tahajjud, två rakʿat åt gången, tre rakʿat witr och två rakʿat av fajrs sunnah. Dessa återberättelser finns i al-Bukhari, Muslim och andra verk.

Två. Sättet som återberättats av Aisha (må Allah vara nöjd med henne): Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) steg upp för nattbönen började han först med två lätta, det vill säga korta, rakʿat och avslutade med elva rakʿat. Han avslutade varje två rakʿat med salam och lade till en rakʿat sista gången för att göra bönen witr, det vill säga udda.

Tre. Han bad tretton rakʿat på samma sätt som i den andra formen.

Fyra. Han bad åtta rakʿat, två och två. Därefter bad han fem rakʿat i följd med en enda salam, utan att sitta däremellan. (Återberättat av al-Bukhari och Muslim från Aisha.)

Fem: Han bad nio rakʿat i ett sammanhang. Efter att ha bett åtta rakʿat i följd satte han sig i den åttonde rakʿat och åkallade då Allah, prisade Honom och bad dua. Sedan reste han sig, bad den nionde rakʿat (witr) och avslutade med salam. Därefter bad han två rakʿat sittande. (Återberättat av Muslim från Aisha.)

Sex. I likhet med de ovan nämnda nio rakʿat bad han sju rakʿat. Därefter bad han två rakʿat sittande.

Sju. Han avslutade tahajjudbönen med två rakʿat åt gången. Därefter bad han tre witr-rakʿat i följd, utan att sitta däremellan. Imam Ahmad har återberättat detta från Aisha. Aisha sade: ”Han bad tre witr-rakʿat utan avbrott.”

Imam al-Nasa’i har också återberättat en liknande hadith från Aisha. I den säger Aisha: ”Allahs Sändebud bad tre witr-rakʿat utan avbrott och avslutade inte den andra rakʿat med salam.” – Denna form av witrbönen behöver emellertid granskas närmare, eftersom den inte överensstämmer med majoriteten av återberättelserna.

Abu Hatim och Ibn Hibban har återberättat en hadith från Abu Hurayra i sina samlingar av autentiska hadither. Abu Hurayra sade däri att Allahs Sändebud sade: ”Gör inte witrbönen lik Maghribbönen och be inte tre rakʿat. Be i stället fem eller sju rakʿat.”

Imam al-Daraqutni sade att alla återberättare i den återberättelse som handlar om att be witrbönen med fem eller sju rakʿat är tillförlitliga. Han sade: ”Jag frågade Abu Abdallah: ’Avslutar du witrbönen med salam efter den andra rakʿat?’ Han svarade: ’Ja.’ Jag frågade: ’Varför avslutar du med salam efter den andra rakʿat?’ Han svarade: ’Det finns många hadither om att avsluta med salam efter den andra rakʿat, och dessa hadither är starka. Imam al-Zuhri återberättade nämligen dessa hadither från Urwa ibn al-Zubayr, och han från Aisha. Denna berättarkedja är mycket stark och gyllene.’”

Harith (må Allah förbarma sig över honom) sade: När Imam Ahmad fick frågan om witrbönen svarade han: Man ska avsluta med salām efter den andra rakʿat. Även om man inte avslutar med salām hoppas jag dock att bönen inte tar skada. Men att avsluta med salām är bevisat från den ädle Profeten (s.a.s.).

Abu Talib sade: Jag frågade Abu Abd Allah: Vilken hadith föredrar du när det gäller witr? Han svarade: Hadithen om att be fem rakʿat i följd utan att sitta däremellan och avsluta med salām efter den sista rakʿat är korrekt, och hadithen om att be sju rakʿat i följd och avsluta med salām efter den sista rakʿat är också korrekt. Zurarah har dessutom återberättat från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs Sändebud (s.a.s.) brukade be nio rakʿat och sitta efter åtta rakʿat i följd; även denna hadith är korrekt. Men haditherna om att be witr med en enda rakʿat är starkare, därför gör jag så. Jag frågade: Vad säger du då om de tre rakʿat som Ibn Masʿud (må Allah vara nöjd med honom) talade om? Han svarade: Ja, Ibn Masʿud (må Allah vara nöjd med honom) talade om tre rakʿat, och Saʿd sade också några saker till honom som svar och vederlade hans uppfattning om tre rakʿat.

Åtta. Hudhayfas uttalande, återberättat i an-Nasa’i och Abu Dawud: Där nämner Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) endast fyra rakʿat med lång tasbih och duʿa. [I själva verket nämns witrbönen inte i denna återberättelse från Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom).]

Detta är de olika formerna av witrbönen som det finns bevis för att Allahs Sändebud (s.a.s.) brukade be. [Eftersom Allahs Sändebud (s.a.s.) bad witrbönen tillsammans med nattbönen, återberättade följeslagarna var och en det antal rakʿat de hade sett honom be. De praktiserade också utifrån vad de själva hade sett. Därför räcker det att följa vilken som helst av de former som återberättas i de autentiska haditherna, eftersom Allahs Sändebud (s.a.s.) praktiserade flera olika former.]

När och hur brukade han be den?

Av olika hadither framgår det att Allahs Sändebud (s.a.s.) brukade be witrbönen –

– även under nattens första del och uppmanade följeslagarna att göra detsamma.

– även under nattens mitt.

– även under nattens senare del.

Allahs sändebud (s.a.w.) brukade vanligtvis be nattbönen på tre sätt:

Ett: för det mesta bad han stående.

Två: ibland, särskilt på äldre dagar, bad han sittande och utförde även rukūʿ sittande.

Tre: ibland reciterade han surorna sittande. Men när han skulle utföra rukūʿ reste han sig och utförde rukūʿ stående. Sedan gick han ned i sujūd.

– alla dessa tre sätt har återberättats genom autentiska kedjor.

Duʿāʾ al-qunūt i witr

Förutom en hadith som återberättats i Ibn Mājah finns det ingen annan källa som anger att Allahs sändebud (s.a.w.) läste qunūt i witrbönen. Hadithens återberättarkedja är följande: Ibn Mājah > ʿAlī ibn Maymūn al-Rakkī > Muḥammad ibn Yazīd > Sufyān > Zayd ibn Iyāmī > Saʿīd ibn ʿAbd al-Raḥmān ibn Abzā > ʿAbd al-Raḥmān ibn Abzā > Ubayy ibn Kaʿb (r.a.). Hadithen som Ubayy ibn Kaʿb återberättade lyder: ”Allahs sändebud (s.a.w.) bad witr och läste qunūt före rukūʿ.”

Det har återberättats från imam Ahmad att Allahs sändebud (s.a.) i huvudsak brukade läsa qunūt efter rukūʿ, inte före det.

I själva verket visar alla de hadither som har återberättats om qunūt att Allahs sändebud (s.a.) brukade läsa qunūt i fajr-bönen efter att ha rest sig från rukūʿ. Av denna hadith i Ibn Mājah framgår att han i witr läste qunūt före rukūʿ.

I Musnad Ahmad och Sunan-verken har det återberättats från Hasan ibn ʿAlī (r.a.) att han sade: ”De ord som Allahs sändebud (s.a.) lärde mig att läsa i witr är följande:”

(Arabiska********************)

Betydelse: O Allah! Inkludera mig bland dem som Du har väglett till den rätta vägen! Skänk även mig förlåtelse och välbefinnande, liksom Du har skänkt det åt dem som Du har förlåtit och gett välbefinnande! Inkludera mig bland dem vars beskyddare Du har blivit! Välsigna det som Du har skänkt mig och ge mig överflöd däri. Skydda mig från Ditt onda beslut. Du är den ende sanne beslutsfattaren, och ingen kan fatta beslut över Dig. Den som Du har tagit under Ditt beskydd kan ingen förödmjuka. Den som blivit Din fiende kan ingen ära. Vår Herre, Du är den som äger ett oerhört överflöd, Du är den Högste.

I an-Nasāʾīs återberättelse står det också att Hasan (r.a.) läste durūd över Allahs sändebud (s.a.) efter att ha läst denna duʿāʾ.

Al-Hākim har också nämnt följande från Hasan (r.a.) i sitt verk al-Mustadrak: Allahs sändebud (s.a.) lärde mig att läsa dessa ord i witr-bönen efter att ha rest sig från rukūʿ, när inget annat återstår än sujūd (den ovan nämnda duʿāʾn.

Imam at-Tirmidhī sade: ”Denna hadith från Hasan är en hasan-hadith (god hadith). Det finns ingen bättre återberättelse om qunūt i witr än denna.”

Men [den återstående delen har lagts till av redaktören] har hadith-lärda som at-Tabarani och andra återberättat ytterligare en qunut i witr-bönen. Även om hadith-lärda har kallat den ovan nämnda qunuten, som återberättats av Hasan (må Allah vara nöjd med honom), för den bästa qunuten i witr, har Imam Abu Hanifa, Imam Malik och andra också sagt att följande qunut är bättre:

(Arabiska******************)

Betydelse: Å Allah! Vi ber endast Dig om hjälp, vi ber endast Dig om förlåtelse, vi tror endast på Dig, vi förtröstar endast på Dig och tillskriver Dig alla de mest fullkomliga egenskaperna. Vi lever våra liv i tacksamhet mot Dig och följer inte vägen av otacksamhet mot Dig. Vi överger dem som är olydiga mot Dig och upprätthåller ingen förbindelse med dem. O Allah! Vi dyrkar endast Dig, ber endast för Din skull och bugar oss endast inför Dig. Vi skyndar på Din väg och går framåt på Din väg. Vi längtar efter Din nåd, vi fruktar Ditt straff, och Ditt straff kommer endast att drabba de otrogna.”

Två rakʿah efter witr

I Sahih Muslim och Musnad Ahmad återberättas från Aisha (må Allah vara nöjd med henne), Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) och Abu Umama (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ibland brukade be två rakʿah sittande efter witr.

De lärda har varit oeniga om huruvida dessa två rakʿah är korrekta. Enligt vissa strider dessa två rakʿah mot Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ord: ”Gör witr till nattens sista bön.” Andra har sagt att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bad dessa två rakʿah just för att visa att det är tillåtet att be efter witr. Vissa har sagt att dessa två rakʿah är en kompletterande bön efter witr.

9

Allahs Sändebuds oregelbundna frivilliga böner

Salat ad-duha (duha-bönen)

Den tidsperiod på morgonen som börjar efter att solen har gått upp och blivit ljus och sträcker sig tills solen står rakt ovanför huvudet kallas duha eller chasht. Under denna tid bad Allahs Sändebud ﷺ ibland några frivilliga böner och uppmuntrade följeslagarna att be dem. Han bad denna bön ibland två rakʿat, ibland fyra rakʿat, ibland sex rakʿat och ibland åtta rakʿat.

Men det finns likaså hadither som säger att Allahs Sändebud ﷺ bad under denna tid och uppmuntrade andra att göra det, som det finns hadither som säger att han inte bad under denna tid.

I Sahih al-Bukhari återges en hadith från Aisha رضي الله عنها. Hon sade: ”Jag såg inte Allahs Sändebud ﷺ be duha-bönen, men jag ber själv under denna tid.”

I Sahih al-Bukhari återges från Muriq al-Ajli att han sade: ”Jag frågade Ibn Umar رضي الله عنه: ’Ber du duha-bönen?’ Han svarade: ’Nej.’ Därefter frågade jag: ’Bad den ädle Profeten ﷺ den?’ Han sade: ’Nej, inte heller han brukade be den.’”

Imam al-Bukhari har också återgett en hadith från Ibn Abi Layla. I denna hadith säger Ibn Abi Layla: ”Ingen har berättat för oss att Allahs Sändebud ﷺ bad duha-bönen. Endast Umm Hani sade: ’På dagen för erövringen av Mecka kom Allahs Sändebud ﷺ till mitt hus och badade. Därefter bad han åtta rakʿat. Jag har aldrig sett honom be så kortfattat tidigare. Han utförde dock bugningen och sujud fullständigt. Detta var tiden för duha, det vill säga chasht.’”

I Sahih Muslim återges från Abdullah ibn Shaqiq att han sade: ”Jag frågade de troendes moder Aisha رضي الله عنها: ’Brukade Allahs Sändebud ﷺ be duha-bönen?’ Hon svarade: ’Nej. Men när han återvände från en resa brukade han be några böner under denna tid.’

På samma sätt finns det också återberättelser om att Allahs Sändebud ﷺ bad duha-bönen. Till exempel:

I Sahih Muslim återberättas från Aisha (ra.) att Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade be Duha-bönen och bad fyra rakʿat. Om Allah ville bad han ännu fler.

I Bukhari och Muslim återberättas från Umm Hani (ra.) att Allahs Sändebud (s.a.w.) på dagen för erövringen av Mecka bad åtta rakʿat i hennes hem under Duha-tiden.

I al-Mustadrak av al-Hakim återberättas från Anas (ra.) att han sade: Jag såg Allahs Sändebud (s.a.w.) be åtta rakʿat under en resa, vid Duha-tiden.

Al-Hakim återberättar i kapitlet ”Duha-bönens förtjänst” från Aisha (ra.) att hon sade: En gång bad Allahs Sändebud (s.a.w.) Duha-bönen. Därefter reciterade han denna åkallan hundra gånger: (arabiska******************)

Betydelse: O Allah! Förlåt mig, visa mig barmhärtighet och godta min ånger. Du är sannerligen Barmhärtig, Förlåtande och den som godtar ånger.”

Mujahid har sagt att Allahs Sändebud (s.a.w.) under Duha-tiden bad två, fyra, sex och åtta rakʿat.

Al-Hakim har även genom Aisha (ra.) och Umm Salama (ra.) återberättat att han bad tolv rakʿat.

Eftersom det finns hadither både för och emot att be under Duha-tiden, finns det därför olika uppfattningar bland hadithlärda både om att be och att inte be denna bön.

Det finns flera hadither om förtjänsten av att be denna bön och av att avstå från den. Många av de tidiga fromma bad denna bön i enlighet med haditherna.

En annan grupp hadithlärda ansåg att man borde avstå från denna bön. De ifrågasatte äktheten hos de hadither som rör denna fråga. Dessutom lyfte de fram att följeslagarna inte kände till denna bön.

I en hadith som återges i al-Bukhari sade Ibn Umar: ”Profeten, Abu Bakr, Umar och jag själv brukade inte be denna bön.”

Jag har hört genom Waki att Abu Hurayra sade: ”Jag såg Allahs Sändebud be under duha-tiden endast en enda dag.”

Ali ibn al-Madini återberättar från Abd ar-Rahman ibn Abu Bakr att Abu Bakr en dag såg en grupp människor be under duha-tiden och sade: ”Ni ber en bön som varken Sändebudet eller någon av hans följeslagare brukade be.”

En tredje grupp ansåg däremot att det är rekommenderat att be under duha-tiden. Därför sade de att man bör be denna bön vissa dagar.

De sade dock att man bör be denna bön endast vissa dagar.

Haditherna om att be under duha-tiden är dock inte tillräckligt väl belagda.

Det är belagt att Profeten (s.a.w.) ibland bad vid denna tid, men dessa böner var inte knutna till den aktuella tiden (duha-tiden). Till exempel gick han på dagen för erövringen av Mecka till Umm Hanis hus, badade och bad åtta rakʿat. Denna bön var inte knuten till ”den tiden”, utan han bad den som tacksamhet för erövringen av Mecka. Vidare har ʿAisha (r.a.) sagt att när han återvände från en resa under denna (duha-)tid brukade han be tre böner. Inte heller denna bön var knuten till ”den tiden”, utan var en bön vid återkomsten från en resa.

De som såg honom be ibland vid denna tid såg alltså inte en bön som var knuten till denna tid (det vill säga duha-tiden); av olika anledningar bad han ibland vid denna tid med detta syfte. Detta är det som är belagt.

Tacksamhetsprostration

Profeten (s.a.w.) och hans följeslagares sed var att de, när de gladdes över att ha fått någon välsignelse från Allah eller över att en olycka hade avvärjts, föll ned i prostration inför Allah som ett uttryck för tacksamhet.

I Musnad Ahmad har det återberättats från Abu Bakr (r.a.): När något glädjande inträffade i Profetens (s.a.w.) liv föll han ned i prostration inför Allah som tacksamhet.

Ibn Majah återberättar från Anas (r.a.). En gång fick Profeten (s.a.w.) ett glädjande besked i en viss fråga. När han hörde beskedet föll han ned i prostration inför Allah.

Imam al-Bayhaqi nämner en autentisk hadith enligt de villkor som Imam al-Bukhari ställde för att en berättarkedja skulle vara autentisk. Där sägs det: När Profeten (s.a.w.) fick ett skriftligt besked, sänt av ʿAli (r.a.), om att stammen Hamdan hade antagit islam, föll han ned i prostration. Därefter lyfte han huvudet och sade: ”As-salāmu ʿalā Hamdan, as-salāmu ʿalā Hamdan.”

I Musnad Ahmad har det återberättats från ʿAbd ar-Rahman ibn ʿAwf (r.a.):

När detta glada budskap kom från Allah den Upphöjde – att om någon sänder välsignelser över dig, så sänder även Jag välsignelser över honom, och om någon hälsar dig med fred, så hälsar även Jag honom med fred – kastade sig Allahs sändebud, frid vare med honom, genast ned i prostration som tacksamhet.

Det har återberättats från Saʿd ibn Abī Waqqās, må Allah vara nöjd med honom, i Sunan Abī Dāwūd: En gång lyfte Allahs sändebud, frid vare med honom, sina händer och bad till Allah en stund. Därefter kastade han sig ned i prostration. På detta sätt gjorde han prostration tre gånger. Till sist sade han till oss: ”Jag bad min Herre om något och bad om förbön för min ummah (mina följare). Han beviljade min bön för en tredjedel av ummahn. Sedan beviljade Han min bön för ytterligare en tredjedel. Genast kastade jag mig ned i tacksamhetsprostration inför min Herre. Därefter lyfte jag åter huvudet och bad för min ummah. Då beviljade Han min bön för den återstående tredjedelen av min ummah.” Genast kastade jag mig ned i tacksamhetsprostration inför min Herre. [I denna hadith förekommer ordet ”ummah”. ”Ummah” betyder en grupp som följer samma principer och ideal. ”Muhammeds ummah” betyder den grupp som följer Muhammeds, frid vare med honom, principer och ideal. Med Profetens, frid vare med honom, ord ”jag bad om förbön för min ummah” avses: ”Jag bad om förbön för att de människor som följer mina principer och ideal skulle förlåtas.”]

Precis som Allahs sändebud, frid vare med honom, gjorde även de ädla följeslagarna tacksamhetsprostration. Det har återberättats i Sahih al-Bukhari att Kaʿb ibn Mālik, må Allah vara nöjd med honom, när han fick det glada budskapet om att han hade blivit förlåten, böjde sig i tacksamhet inför Allah den Allsmäktige och kastade sig ned i prostration. [Följeslagaren Kaʿb ibn Mālik, må Allah vara nöjd med honom, var en av de tre följeslagare som på grund av lättja inte deltog i slaget vid Tabuk. När Allahs sändebud, frid vare med honom, återvände från Tabuk, bojkottade han på Allahs befallning dessa tre följeslagare. Därför blev deras liv outhärdliga och världen kändes trång för dem. De fortsatte att gråta och ångra sig. Efter femtio dagar av djup ånger förklarade Allah den Allsmäktige att Han hade förlåtit dem och uppenbarade koranverser om detta. Vid den tiden gjorde Kaʿb, må Allah vara nöjd med honom, en tacksamhetsprostration.]

Det har återberättats i Musnad Ahmad att ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, när han såg Dhu as-Sadiya bland de dödade kharijiterna, kastade sig ned i prostration inför Allah.

Saʿīd ibn Mansūr har återberättat att Abū Bakr, må Allah vara nöjd med honom, när han fick veta nyheten om att Musaylima al-Kadhdhāb (den falske profetians anspråkare) hade dödats, genast kastade sig ned i prostration inför Allah. [I detta avsnitt nämns tacksamhetsprostration, inte bön. Dessutom nämns det inte i hadithen att wudu krävs för denna prostration.]

Prostration vid recitation

När en vers med befallning om prostration reciterades under koranrecitationen, kastade sig Allahs sändebud, frid vare med honom, genast ned i prostration och sade ”Allāhu akbar”. Vid prostrationen under recitation brukade han oftast läsa dessa ord.

(Arabiska***************)

Betydelse: Mitt ansikte föll ned i sujud inför den Väldiga Varelsen som skapade det och gav det en vacker form. Dessutom gav Han det hörsel och syn genom Sin egen makt och kraft.”

Ibland läste han följande åkallan under tilawatens sujud:

(Arabiska******************)

Betydelse: O Allah! Avlägsna bördan av mina synder genom denna sujud. Skriv för mig belöning och gottgörelse för den. Gör denna sujud till en skatt för mig i det kommande livet. Och ta emot denna sujud från mig på samma sätt som Du tog emot Din tjänare Dawuds sujud.”

Dessa två återberättelser har återgetts av sammanställarna av Sunan-verken. Men ingen av de två återberättelserna nämner att han sade ”Allahu akbar” när han reste huvudet från denna tilawatens sujud.

Det är inte känt att Allahs Sändebud (frid vare med honom) läste tashahhud under denna sujud, och det är inte heller känt att han avslutade den med salam.

Bilals två rakʿah efter varje wudu (detta stycke har lagts till av redaktören).

Närhelst Bilal (må Allah vara nöjd med honom) gjorde wudu, bad han två rakʿah efteråt. Allahs Sändebud (frid vare med honom) godkände dessa två rakʿah.

I Sahih al-Bukhari och Muslim återges från Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) en dag efter morgonbönen frågade Bilal (må Allah vara nöjd med honom): ”O Bilal! Berätta för mig, vilken handling har du utfört efter att du antog islam, för vilken du hoppas på en större belöning hos Allah? Jag frågar dig detta eftersom jag hörde ljudet av dina skor framför mig i paradiset.” Bilal svarade: ”Den handling för vilken jag hoppas på den största belöningen hos Allah är att jag varje gång jag utförde wudu, dag eller natt, bad någon bön med denna wudu, så mycket som Allah den Allsmäktige gav mig möjlighet till.”

Bilals två rakʿah efter varje adhan [Detta stycke har lagts till av redaktören.]

Bilal (må Allah vara nöjd med honom) brukade be två rakʿah efter varje adhan. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) godkände dessa två rakʿah.

Imam at-Tirmidhi återberättade denna hadith från Buraidah (må Allah vara nöjd med honom) med en autentisk överleveringskedja. Han sade: En morgon kallade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) på Bilal. Sedan sade han: ”O Bilal! Vilken handling har du utfört som gjorde att du kom till paradiset före mig? Varje gång jag trädde in i paradiset hörde jag ljudet av dina skor framför mig.”

Bilal svarade: ”O Allahs Sändebud! Varje gång jag gjorde adhan bad jag två rakʿah (nafl) efter adhan. Dessutom, varje gång min wudu bröts, utförde jag genast wudu och gjorde det till min plikt att efter wudu be två rakʿah för Allahs skull.”

Då utbrast Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Ja, det är därför.”

Bönen om förlåtelse och bönen vid oro [Detta stycke har lagts till av redaktören.]

Det återges från Ali (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) berättade för mig — och han talade sannerligen sanning — att han hade hört Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: ”Om någon begår en synd eller ett brott och därefter renar sig (genom att bada eller utföra wudu), ber några (nafl-)böner och ber Allah om förlåtelse, då förlåter Allah honom.” Därefter reciterade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följande vers ur Koranen:

(Arabiska******************)

Det vill säga: De som, när de någon gång begår en skamlös handling eller gör sig själva orätt genom att begå en synd, genast minns Allah och ber Allah om förlåtelse för den synd de begått – för vem kan förlåta synder utom Allah? – och inte medvetet framhärdar i det de har gjort, för dem finns förlåtelse hos deras Herre och paradis, under vilket floder flyter, och där ska de förbli för evigt.” (Sura Āl ʿImrān: verserna 135–136)

Hadithen har återberättats av Imam at-Tirmidhi och Ibn Mājah. Ibn Mājah nämnde dock inte versen.

Det har återberättats av Abū Dāwūd från Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom): ”När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) blev bekymrad över något, brukade han be (några frivilliga) böner.” Allah den Upphöjde har faktiskt gett denna befallning redan i den ädla Koranen: ”Ni som tror! Sök hjälp genom tålamod och bönen.” (Sura 2 al-Baqara, vers 153)

Istikhāra-bönen och åkallan [Detta stycke har lagts till av redaktören.]

Jābir (må Allah vara nöjd med honom) har berättat att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lärde oss att be om istikhāra i alla angelägenheter, på samma sätt som han lärde oss en sura ur Koranen. Han brukade säga: ”När någon av er har bestämt sig för att göra något, ska han be två bönecykler, utöver den obligatoriska bönen (det vill säga frivilliga bönecykler). Därefter ska han åkalla på följande sätt:”

(Arabiska******************)

Det vill säga: O Allah! Jag söker vägledning och det bästa i denna fråga genom Din kunskap. Genom Din makt ber jag Dig om förmåga att uppnå det goda i denna fråga. Jag ber Dig ur Din stora nåd och Dina förråd av godhet. Du har makt över allting, medan jag inte har någon makt. Du vet allt, medan jag inte vet. Du är den Ende som känner allt det osedda. O Allah! Om Du vet (eller anser) att denna fråga som jag har föresatt mig är god för mig, för min religion, mitt liv, min försörjning, mitt liv efter detta och mina omständigheter, så välsigna den för mig.

Men om du vet eller bedömer att detta skulle vara skadligt för mig, för min religion, mitt liv, min försörjning och mitt slutliga öde, så vänd då bort det från mig och håll även mig borta från det. Bestäm det goda för mig, var det än finns, och gör mig nöjd med det.” (Sahih al-Bukhari)

Salat at-Tasbih [Detta avsnitt har lagts till av redaktören.]

Abu Dawud, Ibn Majah och al-Bayhaqi har, med Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) som källa, och at-Tirmidhi, med Abu Rafiʿ som källa, återgett berättelsen om en ovanlig fyrarakatsbön som Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lärde sin farbror Abbas (må Allah vara nöjd med honom). Denna bön har blivit känd som ”Salat at-Tasbih”. Hadithen om denna bön lyder:

Ibn Abbas berättar: En dag sade den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till (min far) Abbas ibn Abd al-Muttalib: ”O Abbas! O min farbror! Ska jag inte ge dig något? Ska jag inte skänka dig något? Ska jag inte berätta något för dig? Ska jag inte lära dig tio saker? Om du gör detta kommer Allah att förlåta alla dina synder: de tidigare och de senare, de gamla och de nya, de avsiktliga och de oavsiktliga, de små och de stora samt de dolda och de öppna. Det är att du ber fyra rakʿat. I varje rakʿat läser du Surat al-Fatiha och en annan sura. När du på detta sätt har avslutat recitationen i den första rakʿat, ska du, medan du står, läsa denna formulering femton gånger:

(Arabiska****************)

Därefter går du ner i rukūʿ. När du har gått ner i rukūʿ reciterar du denna formulering tio gånger. Sedan reser du huvudet från rukūʿ och ställer dig upp, och i stående ställning reciterar du den nämnda formuleringen tio gånger. Därefter reser du huvudet från sajda och sätter dig, och i sittande ställning reciterar du den nämnda formuleringen tio gånger. Sedan går du ner i den andra sajdan och även i denna sajda reciterar du formuleringen tio gånger. På så sätt har formuleringen reciterats sammanlagt sjuttiofem gånger under en rakʿat. Du ber fyra rakʿat enligt samma regler som för denna första rakʿat. Om du har möjlighet, ber du den en gång i veckan. Om det inte är möjligt, en gång i månaden. Om inte heller det är möjligt, en gång om året. Om inte heller det är möjligt, så ber du den åtminstone en gång i livet.

Hakim ibn Khuzayma och ad-Daraqutni har nämnt den som en sahih-hadith. Imam Ibn al-Qayyim al-Jawziyya har däremot kallat den en ”mawduʿ”-hadith (påhittad).

Tarawih-bönen [Detta avsnitt har lagts till av redaktören.]

Det råder oenighet om huruvida tarawihbönen är en sunnah från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah har återberättat en hadith från Abu Dharr al-Ghifari (må Allah vara nöjd med honom) om Allahs Sändebuds frivilliga böner under ramadan. Abu Dharr (må Allah vara nöjd med honom) berättar däri: ”Vi fastade under ramadan tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Men han införde inte någon vana att be frivilliga böner under denna månad tillsammans med oss. När det återstod sju dagar av månaden kom han emellertid och bad frivillig bön tillsammans med oss. Efter att ha lett oss i bönen under fyra nätter ledde han oss inte längre i denna bön.”

Det har återberättats från Zayd ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom) i al-Bukhari och Muslim: En gång började Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) vistas i en avskild del av moskén på en matta. [Det vill säga för i’tikaf under ramadans sista tio dagar.] Där bad han frivillig bön under flera nätter. Även människorna började be tillsammans med honom. En dag hörde de emellertid inget ljud från honom. De trodde att han hade somnat. Därför började några av dem harkla sig, så att han skulle komma ut till dem. När han såg deras situation sade han: ”Jag har lagt märke till er iver i fråga om denna bön. Jag fruktar att denna bön ska göras obligatorisk för er. Om den blir obligatorisk kommer ni inte att kunna hålla fast vid den. Be därför denna bön hemma. Förutom de obligatoriska bönerna är det bättre att be andra böner hemma.”

Det har återberättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) i Sahih Muslim: ”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uppmuntrade oss att be under ramadans nätter, men han ålade oss inte detta med stor stränghet. Han sade: ’Den som står i bön under ramadan med tro och hopp om belöning får sina tidigare synder förlåtna.’” Därefter gick Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bort, och situationen förblev densamma i detta avseende. Samma situation rådde under Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. [Det vill säga: tarawihbönen hölls inte i gemenskap; den som bad den gjorde det individuellt.] Även under den första delen av Umars (må Allah vara nöjd med honom) kalifat förblev situationen densamma.

Det har återberättats i Sahih al-Bukhari från Abd ar-Rahman ibn Abd al-Qari: ”En natt gick jag ut tillsammans med kalifen Umar ibn al-Khattab till moskén. När vi kom fram såg vi att människorna bad i grupper i moskén. Några bad ensamma, medan några andra bad tillsammans med ett antal personer. När Umar (må Allah vara nöjd med honom) såg detta sade han: ’Om jag samlade alla dessa bakom en enda imam skulle det vara bättre.’ Därefter beslöt han att göra detta och samlade alla bakom Ubayy ibn Ka’b.”

Abd ar-Rahman berättar: ”Nästa natt gick jag ut tillsammans med Umar. Vi såg att människorna bad bakom sin recitatör, det vill säga den som ledde bönen. När Umar (må Allah vara nöjd med honom) såg detta välordnade tillstånd utropade han: ’Detta är en god innovation, bid’ah (en ny ordning).’ Han sade till människorna: ’Den tid då ni sover är bättre för er än tiden då ni ber denna bön’ (det vill säga den sista delen av natten).”

I al-Muwatta av Malik har det återberättats från as-Sa’ib ibn Yazid att kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) befallde Ubayy ibn Ka’b och Tamim ad-Dari att leda människorna i elva böneenheter under ramadan, inklusive witr. Imamen ledde oss därför i bönen med en recitation på hundra verser. På grund av denna långa stående bön blev vi till slut tvungna att stå med stöd av käppar. Vi avslutade denna bön när tiden för fajr närmade sig.

10

Bönen om regn och bönen vid solförmörkelse

Salāt al-istisqā’ [[Istisqā’ är ett arabiskt ord. Det betyder att be om vatten eller att åkalla vatten. När det rådde torka eller när vatten behövdes brukade Allahs Sändebud (s.a.w.) be den Allsmäktige Herren om vatten. För detta ändamål brukade han ibland också förrätta en bön på två rakʿah.]]

Det är fastställt att Allahs Sändebud (s.a.w.) bad om vatten på flera olika sätt. Dessa sätt var följande:

En fredag, under predikan, bad han om vatten genom att läsa följande åkallan:

(Arabiska******************)

Betydelse: O Allah, ge oss vatten. O Allah, ge oss regn. O Allah, låt oss få dricka vatten! O Allah, låt oss få dricka vatten.”

Två: En gång meddelade folket honom om vattenbristen och torkan, och han lovade dem att han skulle gå ut för att förrätta istisqā’-bönen. Som han hade lovat gick han ut efter soluppgången. Han gick ut tillsammans med folket, mycket ödmjuk, undergiven och hopkrupen som en bedjande. Han steg upp på predikstolen (det råder tvivel om huruvida uppgiften att han steg upp på predikstolen är autentisk) och bad på följande sätt:

Arabiska**************)

Betydelse: All lovprisning tillhör Allah, världarnas Herre, den Nåderike, den Barmhärtige, den Ende Ägaren av vedergällningens dag. Det finns ingen gud utom Allah; Han gör vad Han vill. O Allah, Du är Allah; det finns ingen gud utom Du. Du gör vad Du vill. O Allah, det finns ingen gud utom Du. Du är den Självrike, den som äger överflöd, medan vi är fattiga, utblottade och beroende av Dig. Låt i Din nåd regn falla över oss. Och hur mycket Du än låter falla över oss, gör det till en källa till styrka för oss och till vårt uppehälle under en bestämd tid.’

Därefter lyfte han händerna och började be med ödmjukhet, gråt och klagan. Han lyfte dem så högt att det vita i hans armhålor syntes. Sedan vände han sig mot qibla med folket bakom sig. Då ändrade han också riktningen på sin mantel: han tog den högra delen till vänster och den vänstra till höger. På samma sätt tog han den del som låg över ryggen mot bröstet och den del som låg över bröstet mot ryggen. Vid detta tillfälle bar han en svart mantel. Vänd mot qibla fortsatte han att be. Folket började också be tillsammans med honom under gråt och klagan.

Därefter steg han ner från minbaren och bad två böneenheter tillsammans med de närvarande. Dessa två böneenheter utfördes utan adhan och iqama, liksom eidbönen. Under denna bön reciterade han högt. I den första böneenheten reciterade han sura al-Fatiha följd av sura al-A’la, och i den andra reciterade han al-Ghashiya. Den tredje metoden var att han en annan dag än fredag steg upp på minbaren i Profetens moské och ensam bad om regn. Det har inte berättats att han bad vid detta tillfälle.

Den fjärde metoden var att han satt i moskén, lyfte händerna och bad om regn med följande ord:

(Arabiska******************)

Betydelse: O Allah, låt oss dricka av ett regn med sött vatten. Ge oss tillräckligt med regn, inte långsamt utan kraftigt; ett regn som är nyttigt, inte skadligt.”

Femte metoden: Han gick ut ur moskén till Jawareb och bad om regn. I dag kallas den platsen Babus Salam. Platsen låg på ett sådant avstånd från moskén som en sten når när man kastar den.

Sjätte metoden: Ibland bad han om regn under krig. När motståndarnas polyteister tog kontroll över brunnar, cisterner och källor blev muslimerna törstiga och led. De berättade oroligt för honom om vattenbristen. Då bad han Allah om vatten.

Hycklarna sade till muslimerna: ”Om denne vore en profet skulle man säkert få vatten när han bad om det, på samma sätt som Musa fick vatten när han bad om det.” När Profeten hörde detta sade han: ”Har de verkligen sagt så? Då kommer er Herre snart att ordna så att er törst släcks.” Med dessa ord lyfte han händerna. Han bad sin Herre om vatten. Innan han hann sänka händerna efter bönen täcktes himlen av moln. Det föll rikligt med regn. Vatten strömmade genom kanaler, dammar och diken. Alla drack sig mätta. Vid detta tillfälle bad han om regn med följande ord:

(Arabiska*****************)

Betydelse: O Allah! Ge Dina tjänare och Dina djur och fåglar vatten att dricka. Sprid ut Din barmhärtighet och ge liv åt Dina döda trakter. Låt oss dricka av och bli tillfredsställda med ett välsmakande regnvatten. Gör detta regn gott för oss och inte skadligt. Låt det falla snart och inte dröja.”

– Varje gång Allahs sändebud (s.a.w.) bad om regn, kom det regn.

– Ibland föll det mycket regn och blev till skada. Då bad Allahs sändebud (s.a.w.) om att regnet skulle upphöra.

– När Allahs sändebud (s.a.w.) såg moln blev han orolig, eftersom han fruktade Allahs straff genom molnen. När regnet föll lyste glädje och fröjd upp hans ansikte.

Salim ibn Abdullah återberättade en marfūʿ-hadith från sin far, Abdullah ibn Umar (r.a.). I den sägs att Allahs sändebud (s.a.w.) brukade be följande bön om regn:

(Arabiska*******************)

Betydelse: O Allah! Låt oss dricka av ett regn som gör oss tillfredsställda. Ett regn som är rikligt, fullständigt, tätt och varaktigt. O Allah, låt regnet falla och ge oss att dricka. Gör oss inte till en del av de förtvivlade och berövade. O Allah! Dina tjänare, Dina städer, Dina djur och hela skapelsen har drabbats av hunger, törst, nöd och lidande. Vi vädjar om detta endast till Dig och ingen annan. O Allah! Låt grödor växa åt oss! Fyll våra boskaps juver med mjölk! Låt oss dricka av välsignelserna (överflödet) från himlen och jorden! Låt välsignelserna (överflödet) från vår jord frambringas åt oss! Avlägsna vår hunger, törst, nöd, lidande och brist på kläder! Avlägsna alla våra olyckor och prövningar – sådana som ingen annan än Du kan avlägsna. O Allah! Vi ber endast Dig om förlåtelse. Du är sannerligen, sannerligen den Allförlåtande, den Barmhärtige. Låt rikligt regn falla över oss från himlen.”

– Imam al-Shafi’i sade: Jag tycker mycket om att imamerna ber denna åkallan när de ber om regn (istisqā).

– Imam al-Shafi’i sade vidare: Vi har fått en tillförlitlig rapport om att Guds sändebud (s.a.s.) brukade lyfta båda händerna och be om regn (istisqā).

– Guds sändebud (s.a.s.) sade: Åkallan som görs när det regnar blir aldrig utan resultat.

Bönen vid solförmörkelse [Vanligtvis kallas solförmörkelsen kusūf och månförmörkelsen khusūf. Men i haditherna kallas solförmörkelsen både kusūf och khusūf. Det finns inga bevis för att Guds sändebud (s.a.s.) bad under en månförmörkelse. Med bönen vid kusūf och bönen vid khusūf avses alltså bönen vid solförmörkelse.]

När solen hade gått upp och stigit en bit började solförmörkelsen. Guds sändebud (s.a.s.) blev orolig och upprörd och skyndade sig ut ur huset mot moskén medan han drog efter sig sin mantel. Där gick han fram och ledde folket i två rakʿah. I den första rakʿah reciterade han efter al-Fātiḥah en lång sura. Han reciterade högt. Därefter gjorde han en lång rukūʿ. Sedan reste han huvudet från rukūʿ och stod länge. Detta var inte ståendet för koranrecitationen, utan ståendet efter rukūʿ. När han reste huvudet från rukūʿ sade han: ”Samiʿa Allāhu liman ḥamidah, rabbanā laka al-ḥamd.” Därefter började han recitera igen. Sedan gjorde han ännu en lång rukūʿ, men denna gång stod han där något kortare än första gången. Därefter gick han ner i sujūd och gjorde en lång sujūd.

– Han bad den andra rakʿah på samma sätt.

– På detta sätt gjorde han två rukūʿ och två sujūd i varje rakʿah.

– På så sätt bestod bönen sammanlagt av två rakʿah, och i dessa två rakʿah ingick fyra rukūʿ och fyra sujūd.

När han bad denna bön såg han paradiset och helvetet.

Efter bönen höll han en gripande khutba (predikan) inför folket. Olika återberättare har återgett så mycket av hans predikan som människorna hade memorerat. Enligt en återberättelse sade han i denna predikan: ”Solen och månen är två av Allahs tecken bland Hans tecken. Sol- och månförmörkelser har inget samband med någons liv eller död. När ni ser en sol- eller månförmörkelse, ska ni åkalla Allah, förkunna Allahs storhet, be och ge allmosor. O ni som följer Muhammad! Vid Allahs ed, det finns inget som väcker större vrede hos Allah än att någon av Hans manliga eller kvinnliga tjänare begår äktenskapsbrott. O ni som följer Muhammad! Vid Allahs ed, om ni visste det jag vet, skulle ni säkerligen skratta mindre och gråta mer.”

”Allt det jag har lovat er har jag just nu sett härifrån. När jag till och med efter att ha sett paradiset ville plocka en klase vindruvor därifrån, såg ni mig ta ett steg framåt. Men så snart jag tog ett steg framåt såg jag helvetet. Den ena delen av det är fruktansvärdare och hemskare än den andra! Den ena delen tuggar sönder och slukar den andra! Då såg ni mig ta ett steg tillbaka. Jag har aldrig sett en hemskare syn än helvetet. Jag såg att de flesta av dem som straffades i helvetet var kvinnor.”

– Folket frågade: ”O Allahs Sändebud! Vad beror det på?”

– Han sade: ”Det beror på deras otacksamhet.”

– Det frågades: ”Är de otacksamma mot Allah?”

– Han sade: ”De visar otacksamhet mot sina män och sina grannar. Oavsett hur mycket någon gör gott mot dem visar de ingen tacksamhet. Om du under hela ditt liv fortsätter att göra gott mot en kvinna och främja hennes välbefinnande, men sedan begår ett litet misstag, kommer hon att säga: ’Jag har aldrig fått något gott från dig.’”

”Det har uppenbarats för mig att ni kommer att prövas i graven. Den prövningen (fitna) kommer att likna Dajjals prövning eller vara nära den. Där kommer någon till var och en av er och frågar: Vad vet du om denne person (Muhammad)?”

Den troende kommer att svara: ”Detta är Muhammad. Han kom med tydliga bevis och vägledning från Allah. Vi svarade på hans kallelse, trodde och följde honom.”

Då kommer det att sägas till honom: ”Sov tryggt. Du var rättfärdig. Vi visste att du verkligen var troende.”

Men hycklaren kommer att svara: ”Jag vet ingenting om honom. Jag hörde människor säga olika saker om honom, och jag sade detsamma.”

Imam Ahmad ibn Hanbal har i sin Musnad, genom en annan kedja, återgett Allahs Sändebuds predikan efter istisqā’-bönen. Där sägs det: Allahs Sändebud avslutade bönen med salām och höll sedan en predikan (khutba) efter att ha prisat Allah, lovprist Honom och läst trosbekännelsen. I predikan sade han: ”Människor! Jag ber er vid Allah: har jag brustit på något sätt i att förmedla min Herres budskap till er?”

Då reste sig en man och sade: ”Jag vittnar om att du har förmedlat din Herres budskap, önskat dina följares väl och fullgjort ditt uppdrag fullständigt. Du har inte brustit i någonting.”

Därefter sade han: ”Vissa människor tror att solförmörkelse, månförmörkelse och stjärnornas avvikelse från sina banor inträffar på grund av någon stor persons död på jorden. Allt detta är lögn. Nej, allt detta är Allahs tecken. Han vill att Hans tjänare ska dra lärdom av dem, ångra sig och vägleda sig själva till den rätta vägen.”

”Vid Allah, när jag stod i bönen såg jag alla tillstånd i er värld och i det kommande livet. Allah vet bäst. Uppståndelsen kommer inte att äga rum förrän trettio stora lögnare har trätt fram. Den siste av dem är den enögde Dajjāl. Hans vänstra öga kommer att vara förstört. När han träder fram kommer han att hävda att han är en gudom. Den som tror på honom, bekräftar honom som sann och följer honom kommer inte att ha någon nytta av sina tidigare goda gärningar. Och den som motsätter sig och förnekar honom kommer inte att straffas för någon av sina tidigare synder. Han kommer att ta hela världen i besittning, utom Kaba och Bayt al-Maqdis. Han kommer att belägra de troendes Bayt al-Maqdis. Då kommer de troende att göra ett våldsamt uppror. Som ett resultat kommer han och hans armé att förintas. Då kommer till och med murarnas grundvalar och trädens rötter att ropa: ’O muslim! O troende! Här finns en jude eller en otrogen. Kom och döda honom …’”

Dessa berättelser om solförmörkelsebönen och predikan har återberättats från den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) genom autentiska kedjor.

Det finns också beskrivningar av ett annat sätt att förrätta förmörkelsebönen. Enligt dessa beskrivningar bad han ibland med tre rukūʿ i varje rakʿa, ibland med fyra rukūʿ och ibland med ett rukūʿ, liksom i den vanliga bönen.

De främsta imamerna anser dock inte att dessa berättelser är korrekta, såsom imam Ahmad ibn Hanbal, imam al-Bukhari och imam al-Shafi‘i. De anser dessa berättelser vara felaktiga.

Imam Abu Isa al-Tirmidhi hänvisade till imam al-Bukharis uttalande och sade att han enligt egen uppfattning ansåg att den mest autentiska av haditherna om förmörkelsebönen var följande: Allahs Sändebud (s.a.) bad denna bön med fyra rukūʿ och fyra sujūd. I varje rakʿa gjorde han två rukūʿ och två sujūd.

11

De två eid-bönerna

Han bad eid-bönen på en öppen plats

Allahs Sändebud (s.a.) bad båda eid-bönerna på en öppen plats. Det fanns en öppen plats vid den östra infarten till Medina. Det var på denna plats som han bad eid-bönen tre gånger. Numera parkeras pilgrimernas fordon där.

Han bad aldrig eid-bönen i moskén, utom vid ett enda tillfälle. Även då bad han den i moskén på grund av regn. Detta har återberättats i Sunan Abu Dawud och Ibn Majah.

Vad brukade han göra på eid-dagen?

Det var alltid hans sed att förrätta eid-bönen på eidgah.

När han gav sig av till eidgah bar han, efter bästa förmåga, sina vackraste kläder. Han hade en holla (en lös, lång kaftan eller mantel) som han bar vid de två eid-högtiderna och på fredagar.

En gång gick han till eidgah iförd två gröna mantlar.

Vissa har sagt att han en gång gick till eidgah iförd en röd mantel. I själva verket var det inte en röd mantel; den hade rödaktiga dekorationer längs kanten. Det är inte möjligt att han bar en röd mantel, eftersom han förbjöd att bära röda och saffransfärgade kläder. En gång såg han Abdullah ibn Umar bära två röda plagg och befallde honom att bränna dem. Hur skulle han själv kunna ha burit något sådant, trots att han ogillade det så starkt? Av hans förbud förstår man att röda kläder för män antingen är haram eller åtminstone makruh tahrimi.

På eid al-fitr åt han några dadlar innan han gav sig av till eidgah. Antalet var udda.

På eid al-adha åt han ingenting innan han återvänt från bönen. När han kom tillbaka från bönen åt han offerköttet.

Han brukade bada på båda eid-dagarna innan han gick till eidgah. Detta är den autentiska hadithen. Men i denna fråga finns det också två svaga hadither av annat slag.

Abdullah ibn Umar (r.a.) följde sunnan mycket strikt. Därför gick han ut efter att ha badat på båda eid-dagarna.

Allahs Sändebud (s.a.w.) gick till eidbönen till fots.

När han gick till eidbönen bars ett spjut framför honom. När de hade kommit fram till eidbönen restes spjutet och placerades stadigt, så att han kunde ställa sig i bönen med det framför sig. Eidbönen hölls nämligen på ett öppet fält. Framför honom fanns ingen vägg eller påle. Därför använde han detta vapen som sutra.

Han bad eid al-fitr-bönen senare.

Han bad eid al-adha-bönen tidigt på morgonen. För att strikt följa denna sunna gav sig Abdullah ibn Umar (r.a.) på eid al-adha-dagen av mot eidbönen redan före soluppgången.

Från det att han (s.a.w.) gick ut ur sitt hem tills han kom fram till eidbönen fortsatte han att uttala takbir.

Hur bad han eidbönen?

Så snart Allahs Sändebud (s.a.w.) kom fram till eidbönen började han be. Före bönen gavs ingen adhan, ingen iqamah lästes och ingen förkunnelse gjordes om att bönen skulle börja. Inget av detta gjorde han. Detta är sunnan.

När han och hans följeslagare hade nått böneplatsen bad de inga andra böner före eller efter dessa två rakʿat.

Han bad innan khutban.

Han bad två rakʿat.

I den första rakʿan sade han takbīr sju gånger. Han sade de sju takbīrerna omedelbart efter takbīrat al-iḥrām. Han gjorde en kort paus mellan vartannat takbīr. Det finns inget bevis för att han läste någon dhikr eller tasbīḥ mellan takbīrerna. ʿAbdullāh ibn Masʿūd, må Allah vara nöjd med honom, sade dock att han läste hamd och sana samt durood.

ʿAbdullāh ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, följde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och gjorde rafʿ al-yadayn vid varje takbīr.

Efter att ha avslutat takbīrerna började han recitationen. Efter Sūra al-Fātiḥa reciterade han i den ena rakʿan sūran ”Nūn wal-qurʾānir-majīd” och i den andra rakʿan sūran ”Iqtarabatis-sāʿatu wan-shaqqal-qamar”. Ibland reciterade han sūrorna ”Sabbih isma rabbikal-aʿlā” och ”Hal atāka ḥadīthul-ghāshiya”. Det är dessa som har återberättats genom autentiska kedjor. De övriga återberättelserna är inte autentiska.

Efter att ha avslutat recitationen sade han takbīr och gick ner i rukūʿ och sujūd.

Efter den första rakʿan reste han sig från sujūd och sade fem takbīr i följd i början av den andra rakʿan. Efter att ha avslutat takbīrerna började han recitationen.

På detta sätt började han varje rakʿa med nio takbīr och gick till rukūʿ så snart recitationen var avslutad. [I Abu Dawud har det återberättats från en tābiʿī att han sade fyra takbīr åt gången. Han berättade att han hade fått denna uppgift genom att fråga följeslagarna Abu Musa och Hudhayfa, må Allah vara nöjd med dem. Denne tābiʿī hette Saʿid ibn al-ʿAs.] (Dessa hadither om takbīr har återberättats i Tirmidhi, Ibn Majah och al-Darimi.)

Några har återberättat att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade takbīr före recitationen i den första rakʿan och efter recitationen i den andra rakʿan. Men dessa berättelser är inte bekräftade. I berättarkedjan för denna berättelse finns en person vid namn Muhammad ibn Muʿawiya al-Nishapuri. Al-Bayhaqi sade att det genom flera berättarkedjor är känt att denne person var inblandad i lögner.

Imam Tirmidhi återberättade en hadith med en autentisk berättarkedja från Kathir ibn ʿAbdullah ibn ʿAmr ibn ʿAwf. Kathir ibn ʿAbdullah hade hört den från sin far och sin farfar: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade sju takbīr före recitationen i den första rakʿan i båda eid-bönerna och fem takbīr före recitationen i den andra rakʿan. Tirmidhi sade: ”Jag frågade Muhammad ibn Ismaʿil, det vill säga Imam Bukhari, om denna hadith.” Imam Bukhari sade: ”Det finns ingen mer autentisk hadith om takbīr i eid-bönen än denna.”

Imam Tirmidhi sade: ”Jag har samma uppfattning som Imam Bukhari om denna hadith.”

Han höll talet (khutba) efter bönen.

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, avslutade bönen, vände sig om och ställde sig vänd mot folket. Folket satt kvar på sina respektive platser i leden. Stående höll han ett tal (khutba) till folket. I talet gav han dem råd och uppmaningar samt föreskrifter och förbud.

Om en armé skulle skickas någonstans, skickade han den därifrån.

Om någon order skulle utfärdas, utfärdade han den därifrån.

Det fanns ingen minbar där (på eid-bönen) för predikan. Dessutom hade ingen minbar tagits ut från moskén i Medina. Han höll predikan stående på marken.

Jābir (må Allah vara nöjd med honom) berättade: ”Jag närvarade vid eid-bönen tillsammans med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Han bad bönen utan adhān och iqāmah, innan predikan. Efter bönen höll han predikan medan han stödde sig mot Bilals axel. I predikan befallde han dem att frukta Allah och lyda Honom, gav folket olika råd och talade om andra frågor.”

Därefter gick han till kvinnornas samling, gav även dem råd och förmanade dem. (Al-Bukhari och Muslim)

Det har berättats från Abu Saʿīd al-Khudrī (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) höll predikan ridande på ett riddjur.

Det finns också en berättelse från Jābir, där han säger: ”När den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kom till eid-bönen bad han först bönen. Efter bönen höll han predikan, och när predikan var avslutad steg han ner och talade till kvinnorna.”

Han brukade inleda predikan med att lovprisa Allah. Det finns inget bevis för att han brukade inleda predikan med takbīr.

Det har berättats från Saʿd, den ädle Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) böneutropare, att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade takbīr många gånger under predikan och sade ännu fler takbīr under predikningarna på de två eid-dagarna. Detta bevisar dock inte att han inledde predikan med takbīr.

Till dem som närvarade vid eid-bönen gav Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tillåtelse att sitta kvar och lyssna på predikan, men också att gå därifrån om de ville. En gång när eid inföll på en fredag gav han dem denna tillåtelse.

Han brukade ta olika vägar till och från eidböneplatsen.

Allahs sändebud (ﷺ) brukade ta olika vägar till och från eidböneplatsen. När han gick till eidbönen tog han en väg, och när han återvände tog han en annan. Olika personer har angett olika orsaker till att han bytte väg.

Några har sagt att syftet var att hälsa på fler människor längs de båda vägarna.

Några har sagt att syftet var att låta människorna i båda områdena få del av eidens välsignelser.

Några har sagt att syftet var att hjälpa de behövande längs båda vägarna.

Några har sagt att syftet var att låta den islamiska civilisationen och kulturen komma till uttryck på alla gator och i alla gränder och trakter.

Några har sagt att syftet var att visa hycklarna islams ära, storslagenhet och makt.

Några har sagt att syftet var att låta så mycket mark som möjligt vittna till förmån för de bedjande.

12

Janazabönen

Det bästa bemötandet av den avlidne

När Allahs Sändebud (s.a.w.) förlorade hoppet om en sjuk persons liv brukade han säga

(Arabiska******************)

Betydelse: Vi tillhör sannerligen Allah, och till Honom ska vi helt visst återvända.”

Han brukade påminna en sådan sjuk person om efterlivet, uppmana honom att upprätta ett testamente och att göra tawba, samt uppmana honom att gång på gång uttala denna bästa mening, som uttrycker tron på Allah och bekännelsen av Hans enhet genom att säga ”La ilaha illa Allah”, så att denna trosbekännelse skulle bli det sista han uttalade i sitt liv.

När någon person dog tillämpade han det bästa handlingssättet i fråga om honom. Hans bemötande av den avlidne var det mest välgörande. Hans tillämpade princip i fråga om den avlidne var till gagn för dennes världsliga liv och efterliv, tröstande för dennes anhöriga samt lärorik och vägledande för de levande.

Han fullbordade också begravningen och svepningen av den avlidne genom dyrkan av den Allsmäktige Allah.

Han fastställde metoden för salat al-janazah för den avlidne. [Salat betyder dua. ”Salat al-janazah” betyder att göra dua för den avlidne. Salat al-janazah kallar vi för ”janazah-bönen”. Den är i grunden en ceremoni med dua för den avlidne.]

Han stod framför den avlidne. Sahabah stod uppställda i led bakom honom. Tillsammans med honom prisade de Allah. De bad om förlåtelse för den avlidne, bad Allah om barmhärtighet för honom och gjorde dua för hans frälsning i det kommande livet. De följde kistan till graven. De begravde honom på bästa sätt. Därefter stod han och hans följeslagare framför graven och bad om hans frälsning i de följande stadierna. För efter döden är frälsningen i de följande stadierna det han behöver mest.

Därefter införde han seden att då och då besöka den avlidnes grav, att hälsa på honom under besöket och att göra dua för honom. Det var som att under jordelivet gå för att träffa en älskad person, hälsa på honom och önska honom välgång och välbefinnande.

– För den avlidne förbjöd han bland annat högljudd gråt, att slå sig för bröstet, att riva sönder kläderna på kroppen, att raka huvudet och att klaga högljutt.

– Däremot införde han seden att sörja den avlidne, gråta tyst och känna hjärtat tungt.

– För den avlidne gjorde han allt detta. Han sade att ögonen skulle fälla tårar för den avlidne, hjärtat skulle känna sig tungt och tungan skulle uttala sådant som behagar den Allraheligaste Allah.

Den avlidnes rituella tvagning och svepning

Profeten (s.a.w.) brukade, när någon dog, se till att den döde tvättades och renades. Han brukade applicera parfym och väldoft på honom. Han brukade svepa honom i vitt tyg. På hans befallning gjorde följeslagarna i ordning den döde på detta sätt. Sedan förrättade han begravningsbönen för honom.

Han brukade vanligtvis inte förrätta begravningsbönen i moskén. Det finns dock belägg för att han gjorde det en eller två gånger. Båda sätten är tillåtna, men det är bättre att förrätta den utanför moskén.

Att kyssa den döde

Profeten (s.a.w.)s sunnah är att, så snart någon har avlidit, lägga den dödes kropp rak, sluta hans ögon samt täcka hans ansikte och kropp.

Han brukade ibland kyssa den döde. Efter Uthman ibn Maz’uns död kysste han honom och grät för honom.

Efter Profeten (s.a.w.)s bortgång böjde sig Abu Bakr as-Siddiq (r.a.) över hans svepning och kysste honom.

Ingen tvagning eller begravningsbön för martyrer

Han brukade inte tvätta dem som hade stupat som martyrer på Allahs väg. Det har berättats från imam Ahmad ibn Hanbal att Profeten (s.a.w.) förbjöd att martyrerna tvättades.

Han begravde martyrerna med alla deras övriga kläder, efter att ha tagit av deras vapen och kläder av läder.

Han bad inte heller begravningsbönen för martyrerna, eftersom deras synder förlåts genom martyrdöden.

Att betala skulden före begravningsbönen

När en avliden person fördes till honom för begravningsbönen frågade han om personen hade någon skuld. Om den avlidne inte hade några skulder bad han begravningsbönen för honom. Men om den avlidne var skuldsatt bad han själv inte begravningsbönen, utan sade till följeslagarna: ”Be begravningsbönen för er broder.” I själva verket var Allahs Sändebuds begravningsbön en förbön för den avlidne inför Allah, och hans förbön blev alltid godkänd. Den skuldsatte kommer emellertid inte till paradiset förrän hans skuld har betalats. När Allah den Allsmäktige därför gav honom ekonomiska möjligheter, betalade han själv den avlidnes skuld, bad begravningsbönen för honom och överlämnade hans efterlämnade egendom till hans arvingar.

Hur brukade han förrätta begravningsbönen?

– Allahs Sändebuds sunnah var att han, om den avlidne var en man, stod i höjd med hans huvud, och om den avlidne var en kvinna, stod i höjd med mitten av hennes kropp.

Han inledde begravningsbönen med att säga ”Allahu akbar”. Därefter reciterade han Allahs lovprisning och ära.

– Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) reciterade en gång al-Fatihah högt efter takbiren när han ledde begravningsbönen. Han sade: ”Jag gjorde detta för att ni skulle veta att det är sunnah att recitera sura al-Fatihah i begravningsbönen.”

–På samma sätt har Abu Umama ibn Sahl (må Allah vara nöjd med honom) sagt att det är sunnah att läsa sura al-Fatiha efter den första takbiren i janazabönen. På hans auktoritet har det berättats från den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om att läsa sura al-Fatiha. Men denna hadiths isnad (berättarkedja) är inte autentisk.

Vår lärare imam Ibn Taymiyya har sagt att det inte är obligatoriskt att läsa sura al-Fatiha i janazabönen, men att det är sunnah.

–Abu Umama ibn Sahl har återberättat genom en grupp följeslagare att man i janazabönen ska läsa salat (durud) över Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).

–När Ubadah ibn Samit fick frågan hur Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade be janazabönen, svarade han:

Vid Allah, jag ska absolut berätta hur han brukade be janazabönen. Du börjar bönen med att säga ”Allahu Akbar”, därefter läser du salat (durud) över den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Sedan ber du så här för den avlidne:

(Arabiska******************************)

Betydelse: O Allah! Denne Din tjänare satte inga medgudar vid Din sida. Du vet bäst allt om honom. Om denne person var rättfärdig, så öka hans goda gärningar ännu mer. Och om han var syndig, så förlåt hans synder. O Allah! Beröva oss inte hans belöning. Och låt inte oss som lever efter honom gå vilse.”

Människorna har inte memorerat orden i sura al-Fatiha och durud lika väl som de har memorerat orden i denna åkallan.

–Det har också berättats att han brukade be följande bön för den avlidne:

(Arabiska*****************)

Betydelse: O Allah! Förlåt denna avlidne, förbarma Dig över honom och var mild mot honom. Hedra hans ankomst och gör hans ingång rymlig. Tvätta honom med kallt vatten och isvatten. Rena honom från hans synder på samma sätt som ett vitt tyg rengörs från smuts. Ge honom ett bättre hem än hans tidigare hem, en bättre familj än hans tidigare familj och en bättre följeslagare än hans tidigare följeslagare. Ge honom en plats i paradiset och rädda honom från gravens och helvetets straff.”

–Det har också berättats att han bad följande bön:

(Arabiska*******************)

Betydelse: O Allah! Förlåt alla våra levande och döda, unga och gamla, män och kvinnor samt närvarande och frånvarande. Håll dem bland oss som Du vill låta leva fast vid islam. Och låt dem bland oss som Du vill låta dö dö med tro. O Allah! Beröva oss inte belöningen för honom och utsätt inte de av oss som lever efter honom för någon prövning.”

Det är också bevisat att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bad följande bön för kvinnor i begravningsbönen:

(Arabiska****************)

Betydelse: O Allah! Du är denna kvinnas Herre. Du har skapat henne. Du har väglett henne till islam. Och nu har Du tagit hennes själ. Vi har kommit till Dig för att vädja för henne. Var vänlig och förlåt henne.”

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallde att man skulle be för de döda med hängivenhet och uppriktighet.

Hur många takbīr sägs i begravningsbönen?

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förrättade begravningsbönen med fyra takbīr. Det är också autentiskt överlevererat att han sade takbīr fem gånger.

Efter hans död förrättade följeslagarna begravningsbönen med fyra, fem eller sex takbīr.

Zayd ibn Arqam förrättade begravningsbönen med fem takbīr. Han sade: ”Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förrättade begravningsbönen med fem takbīr.” Hadithen har återberättats i Sahih Muslim.

Ali (må Allah vara nöjd med honom) förrättade begravningsbönen för Sahl ibn Hunayf med sex takbīr. Han förrättade begravningsbönen för följeslagarna som deltog i slaget vid Badr med sex takbīr. För andra följeslagare förrättade han den med fem takbīr. För övriga människor förrättade han den med fyra takbīr. Detta har återberättats av imam al-Daraqutni.

Saʿīd ibn Mansur återberättade från Hakam, som återberättade från Ibn Uyayna, att följeslagarna förrättade begravningsbönen för dem som deltog i slaget vid Badr med fem, sex eller sju takbīr.

Alla dessa är autentiska athar som är bevisade från sahaba. Det är tillåtet att följa vilken som helst av dessa metoder. Det finns ingen möjlighet att förneka någon av dem. Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) och hans sahaba uttalade nämligen fler än fyra takbīrer.

De som förbjuder att man uttalar fler än fyra takbīrer åberopar Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) hadith som bevis. I den säger Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) utförde sitt sista janāzah under sitt liv med fyra takbīrer. Enligt dem är Allahs sändebuds sista handling i en fråga det slutgiltiga avgörandet i den frågan.

Den kedja genom vilken denna hadith har återberättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) är mycket svag och helt bristfällig. Imam Ahmad har sagt att detta uttalande är falskt och saknar grund. I hadithens överleveranskedja (isnād) finns en person som fabricerade falska hadither.

Hur många salāmer uttalas i janāzah-bönen?

Det har återberättats att Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) brukade uttala en salām i janāzah-bönen. I vissa återberättelser nämns dock även två salāmer.

-Imam al-Bayhaqi och andra har återberättat en hadith från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) genom al-Maqbari: Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) utförde vid ett tillfälle janāzah med fyra takbīrer och en salām.”

-Imam Ahmad har sagt att denna hadith är mawḍūʿ.

Imam Ahmad har emellertid återberättat både en salām och två salāmer genom autentiska överleveringskedjor.

– Sahaba avslutade janazabönen med en salam, och de avslutade den också med två salam.

Rafʿ al-yadayn i janazabönen

Brukade Rasulullah ﷺ göra rafʿ al-yadayn i janazabönen? Angående detta sade imam al-Shafiʿi: Med ledning av traditionen och genom analogi med Rasulullahs ﷺ sunnah i bönen måste man anta att rafʿ al-yadayn ska göras i janazabönen. Detta eftersom Rasulullah ﷺ gjorde rafʿ al-yadayn vid varje takbir när han stod i bönen.

Det har berättats att Ibn Umar och Anas må Allah vara nöjd med dem gjorde rafʿ al-yadayn vid varje takbir i janazabönen.

Al-Bayhaqi har berättat: Rasulullah ﷺ gjorde rafʿ al-yadayn vid den första takbiren och lade sin högra hand över sin vänstra hand.

Han bad janazabönen vid graven

Rasulullahs ﷺ sed var att om han inte hann be janazabönen för någon innan begravningen, gick han efter begravningen till graven och bad janazabönen där.

Vid ett tillfälle gick han till en persons grav och bad janazabönen där en natt efter begravningen. Vid ett annat tillfälle bad han janazabönen vid en grav tre dagar efter begravningen. Vid en annan grav bad han den efter en månad. Han fastställde ingen tidsgräns för detta.

Imam Ahmad sade: Vem kan tvivla på att begravningsbönen får förrättas vid graven? Det finns berättelser om att den ädle Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) gick till en persons grav och förrättade begravningsbönen när han hade missat att förrätta den för personen. Därför finns det ingen anledning att tvivla. Hadither i detta ämne har återberättats genom sex olika överföringskedjor. Alla dessa kedjor är hasan (goda).

Imam Ahmad fastställde tidsgränsen för att förrätta begravningsbönen vid graven till en månad.

Imam ash-Shafi’i sade att begravningsbönen får förrättas vid graven tills liket har ruttnat, upplösts och blivit förvridet.

Imam Abu Hanifa och imam Malik ansåg inte att någon annan än den avlidnes förmyndare hade rätt att förrätta begravningsbönen vid graven. De sade att om wali (förmyndaren) var frånvarande före begravningen, fick han återvända och förrätta begravningsbönen vid graven.

Begravningsbönen för barn

Det har återberättats genom autentiska källor att Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) sade: ”Ni ska förrätta begravningsbönen för barn.”

I Sunan Ibn Majah har en marfu’-hadith återberättats där Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) sade: ”Ni ska förrätta begravningsbönen för barn. De är nämligen goda gärningar som sänts före er.” Av den hadith som återberättats av Sa’id ibn al-Musayyab framgår det att begravningsbönen ska förrättas för ett foster som har fått missfall när det har uppnått fyra månaders ålder.

Begravningsbönen för självmördare, bedragare och dödsdömda

– Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förrättade inte begravningsbönen för den som hade begått självmord.

– Han förrättade inte heller begravningsbönen för den som hade förskingrat krigsbytet.

– Det råder oenighet om huruvida han förrättade begravningsbönen för en person som hade dömts till döden. Även om Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte förrättade begravningsbönen för den skuldsatte, den som hade begått självmord eller den som hade förskingrat krigsbytet, uppmanade han följeslagarna att göra det. Rättslärda har sagt att begravningsbönen ska förrättas för varje muslim. – Fiqh as-Sunna, del 1.]

Det var Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sed att följa med begravningståget: efter att ha förrättat begravningsbönen för en avliden följde han kistan till graven. Under denna färd gick han till fots framför kistan.

Efter hans bortgång var även de rätt vägledda kalifernas sunna denna.

– Han fastställde också att de som färdas med fordon tillsammans med kistan ska hålla sig bakom den. De som går till fots ska hålla sig nära kistan, runt omkring den – framför, bakom, till höger och till vänster.

– Han brukade uppmana dem att skynda på när de bar kistan. Därför skyndade följeslagarna mot graven med kistan.

Den långsamma takt som numera används när man för kistan till graven är en innovation, förkastlig, stridande mot sunna och en sed som följer judarnas och de kristnas praxis. När Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) såg någon gå långsamt tillsammans med kistan höjde han sin stav mot honom och sade: ”Såg du inte hur snabbt vi brukade gå med kistan tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom)?”

-När Allahs Sändebud (s.a.w.) gick mot graven med kistan, gick han till fots. Han sade: ”Änglarna går till fots; hur kan jag då färdas ridande?”

-När han återvände efter att ha begravt den avlidne gick han ibland till fots och färdades ibland ridande.

Han satte sig inte förrän den avlidne tillsammans med kistan hade placerats på marken.

Begravningsbönen i den avlidnes frånvaro

Eftersom många muslimer dog på avlägsna platser förrättades inte begravningsbönen för dem. Det har återberättats genom autentiska källor att Allahs Sändebud (s.a.w.) efter kung Najashis död förrättade begravningsbönen för honom i hans frånvaro. Tre uppfattningar har uppstått i denna fråga.

1. En uppfattning är att Allahs Sändebud (s.a.w.) införde föreskriften om begravningsbönen i den avlidnes frånvaro. Därför är det sunnah för umma att förrätta denna bön för en avliden som befinner sig långt borta. Detta är imam al-Shafiʿis (må Allah förbarma sig över honom) uppfattning. Enligt en återberättelse var detta även imam Ahmads uppfattning.

2. Imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) och imam Malik (må Allah förbarma sig över honom) sade att den begravningsbön i den avlidnes frånvaro som Allahs Sändebud (s.a.w.) förrättade för Najashi endast var specifik för Najashi. Den gäller inte andra. Det finns inga bevis för att Allahs Sändebud (s.a.w.) förrättade en sådan bön för någon annan än Najashi. Beviset för att han förrättade den i hans frånvaro är alltså endast ett, medan bevisen för att han inte gjorde det är många. Därför är det sunnah både att förrätta begravningsbönen i den avlidnes frånvaro och att avstå från den.

3. Enligt imam Ibn Taymiyya är den bästa hållningen i denna fråga att begravningsbönen i den avlidnes frånvaro ska förrättas om någon dör på en plats där ingen begravningsbön har förrättats för honom. Så förrättade den ädle Profeten (s.a.w.) begravningsbönen för Najashi, eftersom han dog i ett icke-muslimskt land och ingen begravningsbön hade förrättats för honom. Om någon däremot dör på en plats där begravningsbönen har förrättats för honom, ska man inte förrätta den för honom i hans frånvaro. Det beror på att den obligatoriska plikten att förrätta hans begravningsbön, som ålåg muslimerna, redan har fullgjorts. Den ädle Profeten (s.a.w.) förrättade alltså begravningsbönen i den avlidnes frånvaro i vissa fall och avstod från den i andra. Därför är både att förrätta den och att avstå från den sunnah. Omständigheterna där han förrättade den i den avlidnes frånvaro skilde sig från de omständigheter där han avstod från den.

Andra frågor som rör begravning och gravar

– När den avlidne lades i graven brukade Allahs sändebud (frid vare med honom) uttala följande ord:

(Arabiska**************)

Betydelse: ”I Allahs namn, med tro på Allah och i enlighet med Allahs sändebuds föredöme begraver vi honom.”

I en annan berättelse nämns att Allahs sändebud (frid vare med honom) vid detta tillfälle brukade uttala följande mening:

(Arabiska*******************)

Betydelse: ”I Allahs namn, på Allahs väg och i enlighet med Allahs sändebuds föredöme begraver vi honom.”

– Det har också berättats att Allahs sändebud (frid vare med honom), efter att den avlidne hade lagts i graven, tog jord med sina egna händer och lade den i graven. Han lade i tre nävar jord. Man började lägga jorden från huvudänden.

När begravningen var avslutad brukade han stå på graven tillsammans med sina följeslagare och be om stadga för den döde. [Det vill säga: han bad att den döde skulle kunna svara ståndaktigt när frågorna ställdes i graven.] Han brukade be sina följeslagare att be om stadga för den döde.

– Det är förbjudet att bygga upp gravar, höja dem och uppföra kupoler över dem. Guds sändebud (frid och välsignelser över honom) skickade Ali och lät honom riva sådana gravar.

– Guds sändebud (frid och välsignelser över honom) förbjöd att gravar gjordes till platser för sujūd. Han förbjöd också att man bad med en grav framför sig.

– Han förbjöd att man tände lampor vid gravar.

– Han förbjöd att gravar gjordes till platser för urs-fester, helgedomar, marknader och samlingsplatser. Han förbannade dem som gör sådant.

– Hans sunna var att gravar varken skulle vördas eller

vanhelgas.

– Han förbjöd kvinnor att besöka gravar på begravningsplatser. Han förbannade dem som gör detta.

– När Allahs sändebud (s.a.w.) besökte gravar gjorde han det för att be för de döda, be om barmhärtighet för dem, be om förlåtelse för dem och minnas döden.

Vid gravbesök sade han åt följeslagarna att säga följande:

(Arabiska********************)

Betydelse: Frid vare med er, ni troende och muslimska gravars invånare! Om Allah vill kommer vi säkerligen att förenas med er. Vi ber Allah om förlåtelse för oss och för er.”

– Det var hans sed att framföra sina kondoleanser till den avlidnes familj och anhöriga. Han uppmanade dem att acceptera Allahs beslut och visa tålamod.

[Alhamdulillah, översättningen av denna värdefulla och autentiska bok om Allahs sändebud (s.a.w.) och bönen är nu avslutad. Av sättet som Allahs sändebud (s.a.w.) bad på framgår ingen särskild metod för kvinnors bön. Det finns inte heller några bevis för att han uppmanade kvinnor att be på ett annat sätt. Därför är mäns och kvinnors sätt att be detsamma enligt sunna.]

— Slut —