Inledande ord

Det ideal som världsprofeten Hazrat Muhammad (frid vare med honom) presenterade för världens människor är kort sagt sunna, och allt som strider mot den räknas som bid’a. Det samhälle som den ädle Profeten (frid vare med honom) byggde upp genom tjugotre års outtröttliga strävanden och kamp befriade han från alla former av bid’a och okunskapens bojor och grundade på sunnans upplysta, storslagna ideal. Detta var en oerhörd lycka för hela mänskligheten.

Senare kom det muslimska samhället av olika orsaker att avvika från sunnans ideal, och otaliga bid’a trängde in i deras trosföreställningar och handlingar. Det kom till och med en tid då muslimerna började betrakta och följa en enda sammanblandad blandning av föreskrifter, där sunna och bid’a blandats samman, som det islamiska idealet. Följden blev ett fullständigt sammanbrott och en katastrof i deras liv. I vår tid har denna ödelagda miljö och situation gripit hela den muslimska världen.

Men detta tillstånd är inte önskvärt för muslimerna. Ingen kan önska att detta ideal överges. Därför är det i dag nödvändigt att på nytt ge människorna en omfattande förklaring och analys av det islamiska idealet, så att medvetenheten väcks hos muslimerna och en brinnande önskan tänds inom dem att förändra sin situation, återuppliva den och på nytt bli idealister. I detta sammanhang är föreliggande bok en betydelsefull frukt av vad min ringa skrivarförmåga har förmått åstadkomma. Det enda egentliga syftet med att skriva denna bok är att tydligt förklara och analysera sunna och bid’a i grunden samt att klargöra var avvikelser från sunna och intrång av bid’a har skett i trosföreställningar, liv och samhälle. Läsarna får själva avgöra hur väl detta syfte har uppnåtts och om jag över huvud taget kan göra anspråk på framgång. Det enda jag vill säga är att allt jag har skrivit har jag skrivit efter djup eftertanke och noggrant övervägande; jag har skrivit för att klart lägga fram det riktiga, och jag har skrivit på grundval av Koranen och haditherna, fiqh samt de allmänt erkända lärdas uppfattningar. För de uppfattningar som behandlas i denna bok är jag personligen ensam ansvarig, och om någon ska hållas ansvarig kan endast jag hållas ansvarig, ingen annan. Om jag har begått något fel i denna framställning kan mitt fel påvisas, inte genom att åberopa någon person, utan endast på grundval av Koranen och haditherna. Jag är helt beredd att rätta varje sådant fel.

Om denna min strävan trots allt kan bidra ens en smula till att försköna idealet och skingra bid’ans mörker, kommer jag att betrakta mitt arbete som väl utfört och tacka Honom genom att se det som ett medel till frälsning hos Allah i det kommande livet.

Muhammad Abdur Rahim

Andra upplagans förord

Min bok ”Sunna och bid’a” publicerades för första gången i september 1967. Därefter tog alla exemplar slut inom kort. Det stod redan då klart att boken hade uppskattats av de lärda kretsarna och att den hade väckt stor rörelse i tankevärlden. I själva verket hade denna bok riktat ett våldsamt slag mot den bid’a som under generationer hade såtts och hopats i vårt samhälle, och de grupper som dyrkade bid’a och sökte stöd hos den blev bestörta och sårade av slaget. Överallt genljöd ropen: ”Det är slut, det är slut!” Detta var min utmaning till den pågående bid’an. Naturligtvis hade jag väntat mig att en protest kanske skulle komma från bid’a-anhängarnas sida.

Men i praktiken visade det sig att bid’a-anhängarna inte hade något att säga som svar på denna boks obestridliga, skarpa och förkrossande angrepp. Även om de inte försummade att sprida förtal mot mig. Därefter fann de berörda kretsarna ingen annan utväg än att förhålla sig tysta. Jag drog en lättnadens suck när jag såg att ingen krets förmådde bemöta det jag hade sagt mot den bergslika bid’an med något obestridligt bevis. Jag tackar den Allsmäktige Allah för att jag, om än i hur ringa och obetydlig utsträckning som helst, har kunnat följa profeten Ibrahims sunnah i kampen mot vår tids ansamlade bid’a och följa Imam Ibn Taymiyyas och Mujaddid Alfesanis föredöme.

I detta sammanhang vill jag påminna om att jag har bevisat att pir-murid-systemet strider mot sunnah och är bid’a, men jag har naturligtvis erkänt den stora tjänst som de lärda och pirerna i detta land under alla tider har gjort för islam, liksom deras omätliga bidrag till att det ännu finns spår av din islam i detta land.

Under nästan de senaste tio åren har en fullständig nytryckning av boken inte varit möjlig, eftersom ingen djärv förläggare kunde hittas. Nu har den getts ut på nytt av herr Md. Ataur Rahman. Flera nya ämnen har lagts till, och många avsnitt från den första upplagan har skrivits om med större kraft och fler argument. Denna upplaga är betydligt rikare än den tidigare när det gäller teori och fakta.

Därför kan jag med lätthet hoppas att denna upplaga kommer att uppskattas mycket mer av de bildade läsarna än den första upplagan. Jag framför min oändliga tacksamhet till den Allsmäktige Allah för att jag åter har kunnat presentera boken för läsekretsen.

Muhammad Abdur Rahim

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

”Sunnah” och ”bid’a” är båda arabiska ord. Trots det är dessa båda ord allmänt kända i det muslimska samhället och har använts flitigt i islams kulturhistoria. Men såvitt det kan förstås är många inte kapabla att inse den korrekta innebörden av dessa båda termer. Ändå hör dessa två ord till de grundläggande termerna inom den islamiska kulturen, termer som är avgörande för en fullständig förståelse av den islamiska livsordningen. Därför är det ytterst nödvändigt att analysera den korrekta innebörden av dessa båda ord och, utifrån dem, granska och pröva det nutida muslimska världssamfundets trosföreställningar, praktiker och karaktär, även om ämnet kräver en utförlig behandling.

Behovet av att behandla detta ämne framträder ännu tydligare när vi ser att man i dagens muslimska samhälle i praktiken inte gör någon skillnad mellan sunnah och bid’a. Inte nog med det: många sunnah-stödda handlingar, som enligt sunnah är nödvändiga och obligatoriska, har ännu i dag i stor utsträckning övergetts i det muslimska samhället, medan många former av bid’a har fått samma betydelse som sunnah, slagit djupa rötter och sitter där frodigt utsmyckade med grenar, blad, blommor och frukter. Situationen är nu sådan att det, när man ser på det nutida muslimska samhällets ansikte, på dess samlade privata och sociala verksamhet och på dess praktiska roll inom livets olika områden, inte går att avgöra vad som är sunnah och vad som är bid’a. I dagens muslimska liv har sunnahs rena, genomträngande ljusglans bleknat, och i dess ställe har bid’ans svarta mörker brett ut sig överallt och uppslukat hela det muslimska livet. Så länge man inte befrias från bid’ans förmörkande grepp är det alls inte möjligt att upplysa det muslimska livet med sunnahs klara ljusflöde — det kan inte ske. Det är just detta syfte som har inspirerat oss att inleda denna behandling.

Sunnah och bidʿans förklaring och innebörd

Först vill vi på ett grundläggande plan lägga fram en utförlig förklaring av dessa två ord och förstå vad som avses med ”Sunnah” som islamisk term, och vilka Ahl as-Sunna är. Och vad är bidʿa, samt på hur många sätt denna bidʿa medvetet eller omedvetet har uppslukat det muslimska samhället.

‘”Sunnah”’ ordets förklaring

Den lexikala betydelsen av ordet ”Sunnah” är ”väg”.

I den ädla Koranen används ordet ”Sunnah” på många ställen.

En vers lyder:

 سُنَّةَ اللَّهِ الَّتِي قَدْ خَلَتْ مِن قَبْلُ ۖ وَلَن تَجِدَ لِسُنَّةِ اللَّهِ تَبْدِيلًا [٤٨:٢٣]

Allahs Sunnah, som redan har trätt i kraft. Och du kommer aldrig att se någon förändring i denna Allahs Sunnah. (Al-Fath: 48)

I en annan vers sägs: فَلَن تَجِدَ لِسُنَّتِ اللَّهِ تَبْدِيلًا ۖ وَلَن تَجِدَ لِسُنَّتِ اللَّهِ تَحْوِيلًا

– Du kommer inte att finna någon förändring eller något undantag från Allahs sunnah. (Al-Fatir: 42)

Även i suran Bani Israil används ordet ”sunnah” två gånger i samma vers.

Versen lyder – سُنَّةَ مَن قَدْ أَرْسَلْنَا قَبْلَكَ مِن رُّسُلِنَا ۖ وَلَا تَجِدُ لِسُنَّتِنَا تَحْوِيلًا [١٧:٧٧]

– Detta är sunnah beträffande de sändebud som Vi sände före dig, och du kommer inte att finna någon förändring i Allahs sunnah.

Den språkliga och lexikala betydelsen av ordet ”sunnah” i dessa verser är väg, riktning och metod. Men vad betyder ”Sunnatullah” – Allahs sunnah?

Imam Raghib Isfahani har skrivit: Allah den Upphöjdes sunnah är den praktiska metoden för Hans verksamhet samt reglerna och metoden för att lyda Honom.

På så sätt framgår det att ordet ”sunnah” avser en grundläggande fråga och att det används både om Allah och om profeterna och sändebuden. I Koranen används detta ord även för att förstå vanliga människors praktiska ställning.

Detta är den lexikaliska användningen och ordboksbetydelsen av ordet ”sunnah”. Det är ur detta perspektiv som vi här har börjat analysera ordet ”sunnah”. Framför oss ligger dess ursprungliga och oförfalskade betydelse.

Med imam Rāghebs ord: Profetens sunnah är den regel, väg och metod som han brukade följa i praktisk handling och gärning.

Och enligt Allāma Muhammad Bashīr Sahsawānī är ”sunnah” den särskilda väg, riktning och metod som i praktiken har följts i fråga om att utföra eller avstå från en handling inom islams religion alltifrån den ädle Profetens tid – den väg som man vandrar på. I kapitlet ”Kitāb al-Qāḍī” i ”Kitāb al-Maqṣūd” förklaras ordet ”sunnah” på följande sätt: ”Sunnah” är en sådan följd handlingsmetod inom islams religion, vars efterföljande är obligatoriskt eller en plikt under alla förhållanden.

Allāma Abd al-Azīz al-Hanafī har skrivit: Ordet ”sunnah” betecknar Allāhs Sändebuds ord och handlingar. Det används också för att förstå den praktiska handlingsprincipen hos den ädle Sändebudet och de ädla följeslagarna.

Allāma Safīuddīn al-Hanbalī har skrivit: Det som genom återberättade källor har förmedlats från Sändebudet – hans ord, handlingar eller godkännanden – är sunnah, med undantag för Koranen.

Det bör hållas i minnet att det här inte är den betydelse av sunnah som hadithvetarna använder som fackterm, och inte heller den betydelse som har antagits inom rättsvetenskapen. I hadithvetarnas terminologi är ”sunnah” återberättelsen av den ädle Sändebudets ord, handlingar samt bekräftelser och godkännanden – det som i allmänt språkbruk kallas ”hadith”. Inom fiqh kallas en handling ”sunnah” när den visserligen inte är obligatorisk eller påbjuden, men som den ädle Profeten ofta utförde. Ingen av dessa två betydelser av sunnah är ämnet för denna bok. Här behandlas ”sunnah” i dess grundläggande betydelse, det vill säga det grundläggande idealet, reglerna, vägen, riktningen och metoden. I denna bemärkelse är ”sunnah” det grundläggande ideal som Allah den Upphöjde har uppenbarat för hela mänskligheten, och som det ädla Sändebudet själv följde i sitt praktiska liv inom det vidsträckta området för fullgörandet av sitt religiösa ansvar; han lade fram det för världens människor att följa. ”Sunnah” är ett annat ord för själva den ursprungliga islam, som vi har behandlat här. Detta beror på att källan till det som den ädle Profeten följde i praktiken är uppenbarelsen, som han mottog från Allah. Denna ”uppenbarelse” är uppdelad i två delar. Den ena är de bestämmelser och föreskrifter som Allah har meddelat. Den ädle Sändebudets praktiska liv är en förening av dessa båda, där allt detta har återspeglats fullständigt. Om man analyserar Sändebudets praktiska liv kommer man tydligt att finna dem alla. Och detta är sunnah; detta är den fullständiga religionen islam. För att tydliggöra den sanna bilden av Sändebudets praktiska liv förklaras det i den Heliga Koranen genom hans ord: Jag följer inget ideal; jag följer endast det som uppenbaras för mig genom uppenbarelsen.

Det ideal som uppenbarades genom uppenbarelsen och som den ädle Sändebudet följde i praktisk handling och gärning, det är den ”sunnah” som vi behandlar. Ett annat namn för denna sunnah är islam.

I den Heliga Koranen kallas denna sunnah ”Sirāt al-Mustaqīm”. I den Heliga Koranen förkunnas följande genom Sändebudets ord:

Detta är sannerligen Min raka och fasta väg. Följ därför denna väg och följ inte andra vägar. Om ni gör det kommer de att skilja er från denna väg och föra er långt bort från den. Allah har befallt er detta, så att ni må frukta Honom.

Med ”Sirat al-Mustaqim” i denna vers avses det som ordet ”sunnat” betecknar. Imam Shatibi skrev följande om ”Sirat al-Mustaqim”: ”Sirat al-Mustaqim” är den väg som Allah har kallat människorna att följa. Det är sunnat. Med de andra vägarna avses de vägar som följs av människor som motsätter sig och splittrar, och som för människorna bort från ”Sirat al-Mustaqim”. Det är de som följer bid’at. Man bör också komma ihåg att sunnat används i motsatt betydelse till bid’at. Bid’at är nämligen sunnats motsats.

‘Bid’at’ – förklaring av ordet

Imam Raghib skrev följande om betydelsen av ordet ”bid’at”:

Att skapa något på ett nytt sätt utan att ha sett någon tidigare förebild och utan att efterlikna eller följa något annat.

Som definition av bid’at inom religionen skrev han: arabiska (*********)

Bid’at inom religionen innebär att framföra ett påstående vars troende och följare inte följer någon laggivares eller förkunnares föredöme, och som inte heller har någon överensstämmelse med sharias grundprinciper och dess rena och sunda föredöme.

Det innebär alltså att säga något som den som fastställt sharia inte har sagt och att ta något som han inte har gjort som förebild; detta är bid’at.

Imam an-Nawawī skrev följande om betydelsen av ordet bidʿa: den arabiska formuleringen (*********)

Att utföra sådana handlingar som saknar tidigare förebilder är bidʿa.

Allāma Mullā ʿAlī al-Qārī skrev: den arabiska formuleringen (*********)

Att helt och hållet införa en ny princip eller väg som inte fanns på Profetens tid.

Imam ash-Shāṭibī skrev: den arabiska formuleringen (*********)

På arabiska säger man att någon har begått bidʿa. Med detta menas att personen har uppfunnit en ny metod som ingen tidigare har följt.

Han skrev också: den arabiska formuleringen (*********)

Det kallas bidʿa endast när den som ägnar sig åt bidʿa anser att en handling är förenlig med sharīʿa, trots att den i själva verket inte är förenlig med sharīʿa. Det finns ingen annan betydelse.

Det innebär att det i själva verket är bidʿa att som trosuppfattning anse en handling som inte överensstämmer med sharia vara förenlig med sharia. På ett annat ställe skriver han:

Det är därför även en sådan handling har fått namnet ”bidʿa”, vars stöd inte kan beläggas med något argument från sharia.

Sammanfattningsvis avser bidʿa att införa en sådan handlingsprincip eller handlingsmetod i islams religion som strider mot sharia och vars syfte är att överdriva och gå till överdrift i dyrkan av Allah.

I samband med att han påvisar skillnaden mellan verklig bidʿa och relativ bidʿa skriver Imam ash-Shatibi:

Verklig och äkta bidʿa är det som inte har något som helst stöd eller någon som helst grund i sharia. Varken i Allahs bok, i Profetens hadither, i någon konsensus eller i något sådant argument som är godtagbart för de lärda kan något stöd för den läggas fram. Varken i allmänna drag eller i detalj och alla enskildheter. Därför har den fått namnet bidʿa, eftersom den är påhittad och självuppfunnen och saknar varje föregående förebild i sharia.

Den berömde hadithlärde Imam al-Khattabi definierade bidʿa på följande sätt:

En åsikt eller princip som inte är grundad på religionens grundprinciper och inte stöds av någon förebild eller analogi, och som ändå införs som något nytt, är bidʿa. Men det som överensstämmer med religionens grundprinciper och är uppbyggt på deras grund är varken bidʿa eller villfarelse.

Hafiz Ibn Rajab skriver också samma sak:

”Bidʿa” avser det som är nyskapat och som saknar varje begriplig grund eller varje bevis i sharia.

Koranen och i haditherna ‘ordet’ ”bidʿa” omnämnande

I den ädla Koranen nämns ordet ”bidʿa” på tre olika sätt i tre sammanhang.

För det första: Ordet används om Allah i två verser. Den ena versen lyder:

بَدِيعُ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ ۖ وَإِذَا قَضَىٰ أَمْرًا فَإِنَّمَا يَقُولُ لَهُ كُن فَيَكُونُ [٢:١١٧]

– Himlarnas och jordens fullständige nyskapare, den som skapar nytt. När Han beslutar om något säger Han endast till det: ”Bli!” Och det blir till. (Al-Baqarah: 117)

Den andra versen

بَدِيعُ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ ۖ أَنَّىٰ يَكُونُ لَهُ وَلَدٌ وَلَمْ تَكُن لَّهُ صَاحِبَةٌ ۖ وَخَلَقَ كُلَّ شَيْءٍ ۖ وَهُوَ بِكُلِّ شَيْءٍ عَلِيمٌ [٦:١٠١

– Han är himlarnas och jordens nyskapare. Varifrån skulle Han få ett barn, och hur skulle Han kunna ha en hustru? Han har skapat allting, och Han är väl underrättad om allt. (Al-Anʿām: 101)

I båda dessa verser kallas Allah för ”himlarnas och jordens Badīʿ” – ”Skaparen utan tidigare förebild, tidigare material eller tidigare förberedelse”.

För det andra används detta ord i en vers där den ädle Sändebudet (s) talar om sig själv på följande sätt:

          قُلْ مَا كُنتُ بِدْعًا مِّنَ الرُّسُلِ وَمَا أَدْرِي مَا يُفْعَلُ بِي وَلَا بِكُمْ ۖ

– Säg, o Profet! Jag har inte kommit som ett sändebud som förkunnar något originellt och nytt. Jag vet själv inte hur jag kommer att behandlas, och inte heller vad som kommer att göras med er. (Al-Ahqāf: 9)

För det tredje används detta ord när man talar om en särskild typ av fromhetsutövning hos en del av Israels barn.

Versen lyder:وَرَهْبَانِيَّةً ابْتَدَعُوهَا مَا كَتَبْنَاهَا عَلَيْهِمْ إِلَّا ابْتِغَاءَ رِضْوَانِ اللَّهِ

– Och en asketisk livsföring och ett klosterväsen som de själva hade infört av överdriven fruktan. Vi hade inte föreskrivit denna ordning för dem och gjort den obligatorisk. I stället hade Vi föreskrivit dem att söka Allahs välbehag. (Al-Hadīd: 27)

Här har rahbaniyya kallats bidʿa, något som Allah den Upphöjde inte har föreskrivit, utan som människorna själva har hittat på. Den bidʿa som nämns här, som motsats till sunna, är det som behandlas i denna bok. Det som tydligt framgår av denna vers är följande: Det som människorna själva har hittat på efter eget tycke, utan att Allah har föreskrivit eller bestämt det för dem, är bidʿa. Däremot är det inte bidʿa att göra det som Allah har föreskrivit och fastställt samt befallt att man ska göra. Härifrån framträder den grundläggande definitionen av bidʿa och en tydlig antydan om dess innebörd.

I en vers i sura al-Kahf har man, med helt andra ord, hänvisat till just denna innebörd av ordet bidʿa.

Versen lyder:قُلْ هَلْ نُنَبِّئُكُم بِالْأَخْسَرِينَ أَعْمَالًا [١٨:١٠٣]

الَّذِينَ ضَلَّ سَعْيُهُمْ فِي الْحَيَاةِ الدُّنْيَا وَهُمْ يَحْسَبُونَ أَنَّهُمْ يُحْسِنُونَ صُنْعًا [١٨:١٠٤]

– Säg: ”O profet! Ska jag berätta för er vilka människor som är de största förlorarna när det gäller deras handlingar? Det är de vars alla ansträngningar har gått förlorade i det världsliga livet, medan de själva tror att de har gjort mycket goda gärningar.” (al-Kahf: 102–103).

Det vill säga: De som, trots att alla deras handlingar har utförts på felaktiga grunder, anser att deras gärningar är mycket goda, mycket rättfärdiga och mycket belöningsvärda, är de största förlorarna. Anhängarna av bidʿa är likadana. De handlingar de utför grundar sig i själva verket inte på de principer som Allah har gett. Detta är alltså bidʿas rätta innebörd. I sin tafsir av den ovan nämnda versen i sura al-Kahf har Allama Ibn Kathir skrivit: Denna vers gäller i allmänhet alla sådana människor som dyrkar Allah på sätt och enligt metoder som strider mot de sätt som Allah tycker om. Även om de tror att de har handlat rätt och hoppas att deras handlingar ska godtas och tas emot av Allah, följer de i själva verket felaktiga principer, och på denna grund avvisas deras handlingar av Allah.

Det vill säga: Alla handlingar av dyrkan och gudstjänst – sådana handlingar som man anser ger belöning när de utförs och synd när de lämnas – måste utföras på det sätt och enligt den metod som behagar Allah. Detta är sunna. Om de däremot utförs enligt motsatta sedvänjor och regler, är det uppenbar bidʿa, eftersom det strider mot sunna. Imam al-Qurtubi kallade därför allt sådant för bidʿa som inte stämmer överens med eller motsvarar Allahs bok, Allahs Sändebuds sunna eller följeslagarnas handlingar.

Detta har uttryckts ännu tydligare i följande vers. Versen lyder:

وَمَن يُشَاقِقِ

 الرَّسُولَ مِن بَعْدِ مَا تَبَيَّنَ لَهُ الْهُدَىٰ وَيَتَّبِعْ غَيْرَ سَبِيلِ الْمُؤْمِنِينَ نُوَلِّهِ مَا تَوَلَّىٰ وَنُصْلِهِ جَهَنَّمَ ۖ وَسَاءَتْ مَصِيرًا [٤:١١٥

– Den som motsätter sig den ädle Sändebudet även efter att den rätta vägledningens väg har blivit klar och tydlig, och som följer någon annan väg och förebild i stället för de troendes samfunds sunnitiska förebild, honom kommer Vi att låta följa den vägen och på Uppståndelsens dag föra honom till Jahannam. Jahannam är sannerligen en mycket dålig plats. (An-Nisāʾ: 115)

Denna vers är ett av Koranens bevis för sunnan. Den vägledning vars tydliga framträdande nämns här är i själva verket just ”sunnan”. Denna sunna är vägledningens enda huvudväg. Det var nämligen genom sina ord och handlingar, i enlighet med Allahs ord och Hans dunkla uppenbarelse (wahy khafī), som han lät denna sunnans förebild lysa fram. De troende i det samhälle som Sändebudet hade grundat följde denna väg. Om någon nu hyser en fientlig inställning till Sändebudet, inte är beredd att följa Sändebudets förebild och därför överger den förebild som de troendes samfund följer för att följa någon annan förebild, blir hans slut inget annat än Jahannam. Att följa Sändebudets ”sunna” är därför det enda sättet att uppnå välgång och frälsning.

I profetens ädla hadith har ”sunnan” kallats ”al-amr”. I en hadith som återberättats av ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) sägs det att den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förkunnade:

Arabiska (*********)

Den som inför eller uppfinner något nytt i denna min sak som inte i grunden hör till den, det kommer att avvisas.

Med ”al-amr” (saken) i denna hadith avses den ursprungliga religionen islam, som den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lade fram för världen. Detta beror på att just denna religion, islam, är fullständigt förbunden med hans handlingsprinciper, hans rang och värdighet samt hans ställning.

Allama Qadi Iyad har återgett innebörden av denna hadith med följande ord:

Den som inför en åsikt eller uppfattning i islam och framställer den som islamisk, trots att det inte finns något klart, uppenbart, dolt eller påvisbart stöd för den i Koranen och haditherna, ska avvisa den. Detta är ett annat namn för ”bidʿah”. I den ovan nämnda hadithen syftar Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, med orden ”i denna min sak” på islam. Därmed står det klart att denna religion, enligt Sändebudets syn, är en fullkomlig, komplett och helt färdig religion, välkänd för alla, vida spridd och uppenbar i alla avseenden på ett sätt som kan förstås och upplevas. Ingen del av denna religion, inte heller någon grundläggande eller underordnad aspekt av den, är okänd, främmande eller dold för en person med insikt. Om någon nu försöker lägga till något som står utanför religionen eller framställa en icke-religiös sak eller handling som ”religiös”, kommer han att förstöra hela religionen. Han har nämligen inte alls förstått eller känt den ursprungliga religionen. Därför skrev Allama Kandhalvi följande när han definierade bidʿah: Med bidʿah avses något som är nytt inom religionen och som saknar grund och principiellt stöd i sharia. I sharias terminologi kallas detta bidʿah.

Av denna definition av ”bidʿah” framgår tydligt att den inte har något samband med shariarelaterad bidʿah att uppfinna nya sätt att utföra praktiska uppgifter och leva sitt världsliga liv eller att tillverka nyuppfunna redskap. Ingen av dessa saker görs nämligen som dyrkan eller i hopp om att få belöning av Allah. Villkoret även här är naturligtvis att ingen av dem får strida mot sharias grundläggande ideal. På samma sätt är de former av dyrkan som tydligt eller genom antydningar har bekräftats genom uttalanden eller handlingar från Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, eller hans följeslagare, må Allah vara nöjd med dem, inte bidʿah. Härav framgår också att en handling som inte behövde utföras under Profetens, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tid, men som senare blir nödvändig för en religiös verksamhet i syfte att uppnå ett religiöst mål, inte heller kan räknas som bidʿah. Som exempel kan nämnas att enligt vedertagna former inrätta madrasor, organisationer för undervisning och spridning samt avdelningar för religiös förkunnelse; utarbeta arabisk grammatik för att förstå Koranen och haditherna eller logik och filosofi för att bemöta islams motståndare; undervisa i moderna vapen, redskap och modern krigföring för jihad; samt använda snabba och bekväma transportmedel. Dessa saker är i en mening också dyrkan, även om de inte förekom i sin nuvarande form under Allahs Sändebuds och följeslagarnas tid. Trots detta kan de inte kallas bidʿah, eftersom det på den tiden inte fanns något behov av att ordna dem på detta sätt. Senare uppstod detta behov, och därför infördes de; de är nödvändiga för religionen. Sanningen är dessutom att allt detta redan då fanns i de former och på det sätt som var lämpligt och nödvändigt för den tiden. Därför är inget av detta idag ”bidʿah”.

Om dessa saker kan man också säga att de i grunden inte är någon form av dyrkan. Ingen utför dem med avsikten att få belöning genom dem. De är medel, verktyg eller förutsättningar för dyrkan. Det betyder att de inte är sådant som kan kallas ”införandet av något nytt i religionen”. De är i stället ”nyutvecklade saker i syfte att utöva och förverkliga religionen”. Det som Koranen och haditherna förbjuder är att införa något nytt i religionen som om det vore en del av religionen. Att införa nya saker för att förverkliga religionen är däremot inte alls förbjudet. Därför kan denna typ av saker varken kallas bidʿah eller nödvändigtvis betraktas som obligatoriska.

Koranvers – arabiska (*********)

Du, o Profet, har inget med dem att göra som har splittrat grunden för sin religion, tagit olika vägar och delat upp sig i olika grupper.

Allama Khazin skrev i sin tafsir av denna vers att den enligt Abu Hurayras berättelse handlar om de vilseledda människorna i denna muslimska ummah. Enligt en annan hadith sade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, att denna vers handlar om de bidʿah-inriktade, tvivlande och vilseledda människorna i den muslimska ummahn.

Denna diskussion visar att den religion som Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, mottog från Allah, som han själv följde i sitt praktiska liv, som han lade fram för folket och som han uppmanade dem att följa, med ett enda begrepp kallas sunnah. Allt som står i motsats till den – vare sig det gäller trosföreställningar, övertygelser, handlingar eller karaktär – kallas bidʿah, oavsett vilket område det gäller. I detta avseende är sunnah och bidʿah två ömsesidigt motsatta och oförenliga ideologier, helt motsatta sätt att tänka och tro samt livsformer och livssystem. De rör sig i motsatta riktningar likt två raka linjer. Det som är sunnah är inte bidʿah, och det som är bidʿah är inte sunnah. På samma sätt kan sunnah aldrig vara bidʿah, och bidʿah kan inte på något sätt eller genom någons påstående accepteras som sunnah.

Bevisen för sunnan i Koranen

I den ädla Koranen sägs det om den ädle Budbäraren (s):

 يَأْمُرُهُم بِالْمَعْرُوفِ وَيَنْهَاهُمْ عَنِ الْمُنكَرِ

– Han befaller det som är maʿruf och förbjuder det som är munkar.

(Al-Aʿraf: 157)

Tafsir-lärda har uttryckt olika uppfattningar om vad som avses med ”maʿruf” och ”munkar”. Enligt en tolkning avses med ”maʿruf” sunnan och med ”munkar” bidʿah. Allama Haddadi skriver i sin tafsir: ”Maʿruf” är sunnan, och ”munkar” är bidʿah.

Bevis för sunnan i haditherna

Hazrat ʿImran ibn Husayn (ra) sade: Koranen uppenbarades och Budbäraren (s) fastställde sunnan. Därefter sade han: ”Följ mig.” Vid Allah, om ni inte gör det kommer ni att gå vilse.

Med andra ord är sunna den regel, väg och förebild för livet som överensstämmer med Koranen. Guds ädle Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, presenterade och fastställde just denna sunna och befallde alla människor att följa den. Mot slutet sade han dessutom att om denna sunna inte följs, återstår inget annat än uppenbar villfarelse och förvillelse. I själva verket är denna villfarelse bid‘a – det som står i motsats till sunna.

Jābir ibn Abdullah, må Allah vara nöjd med honom, berättar: En gång satt vi hos Guds ädle Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Han drog en linje framför sig och sade: ”Detta är vägen till Allah, världarnas Herre.” Därefter drog han två linjer, en till höger och en till vänster om den, och sade: ”Detta är Satans vägar.” Sedan lade han handen på linjen i mitten och läste denna koranvers, vars innebörd är: ”Detta är Min väg, fast, rak och rätt. Följ därför den. Följ inte någon av alla de andra vägar och linjer som ni ser vid sidan av den. Annars kommer ni att avlägsna er från Allahs väg och splittras. Detta har Allah befallt er, så att ni förhoppningsvis ska frukta Allah och verkligen följa denna befallning.”

Även Abdullah ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, har återberättat denna hadith. De båda återgivningarna skiljer sig dock något åt i ordalydelsen. (Al-Darimi, Musnad Ahmad)

I en lång hadith som återberättats av Irbad ibn Sariya sade Guds ädle Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Ni måste följa min sunna och sunnan hos de rättledda och sanningsenliga kaliferna. Håll fast vid den och förbli ståndaktiga, bitande fast med tänderna, så att den under inga omständigheter går er ur händerna och ni inte avviker från den eller skiljs från den.”

Förklaring: I ovanstående hadith uppmanade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, till att man vid sidan av hans egen sunna också skulle följa sunnan hos de rättledda kaliferna. De följde nämligen helt och hållet Sändebudets sunna, handlade i enlighet med den och gjorde inte i något avseende något som stred mot Sändebudets sunna. Varför kallades då denna sunna för ”sunnan hos de rättledda kaliferna”? Det sades därför att de handlade helt i enlighet med Sändebudets sunna; de förstod den utifrån hans ord och handlingar och tog till sig just den. I varje fråga var de mycket angelägna om att handla enligt Sändebudets sunna och de höll sig alla långt borta från att motsätta sig den. Det gällde inte bara stora frågor utan även små. När de fann något bevis i Koranen och Sändebudets sunna grep de fast vid det och övergav det under inga omständigheter. När de däremot inte fann någon tydlig befallning i en fråga, tänkte de djupt, granskade saken och rådgjorde med varandra innan de kom fram till en ståndpunkt och handlade enligt den. Här kan man fråga: Om de rättledda kaliferna bara handlade efter eget omdöme, vilken betydelse kan det då ha att tala om ”sunnan hos de rättledda kaliferna”? Svaret är att det fanns många människor som inte hade levt under Sändebudets tid, men som levde under kalifernas tid, eller som hade levt under båda perioderna. Senare uppstod emellertid många nya omständigheter, och de rättledda kaliferna måste därför fastställa en princip för sådana frågor. När människor såg detta kunde olika tvivel uppstå hos dem. Därför undanröjde Guds ädle Sändebud detta tvivel genom att säga detta. Han förklarade: Det som de gör ska ni också godta, eftersom min sunna har följts i deras handlingar.

Uppmaningen att hålla fast vid sunna och följa den orubbligt och ståndaktigt är mycket stark och eftertrycklig. Denna sunna är nämligen Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, praktiska livsordning. Att följa den är i praktiken att följa islam, och om den överges återstår inget annat än uppenbar förvillelse. Det har sagts: Vad återstår annat än förvillelse när den grundläggande sanningen lämnas?

Därför är Guds ädle Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förklaring av största betydelse. Den sista meningen i en lång hadith som återberättats av Abdullah ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, lyder: ”Om ni överger er profets sunna kommer ni utan tvekan att gå vilse.” I en annan hadith sade han: ”Den som vänder sig bort från min sunna och inte följer den räknas inte till min gemenskap och vandrar inte på min väg.”

En man började slakta en kamel medan den satt ned. Då sade Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, till honom: ”Bind fast kamelen och ställ den upp, och utför sedan nahr. Detta är Abu al-Qasim Muhammads, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sunna.”

Den praxis som råder i det muslimska samhället i enlighet med sharia benämns också sunnah i haditherna. Allahs ädla Sändebud (s) sade: ”Den som ber eid al-adhas bön och slaktar ett djur har fullbordat sitt offer och hållit fast vid muslimernas sedvänjor.” ”Profetens sunnah” betyder Profetens föredöme och hans föreskrifter för handlingar. Att inte följa den innebär att följa ett handlingsmönster som strider mot den. Den som följer och praktiserar ett handlingsmönster som strider mot Allahs ädla Sändebuds (s) kan därför inte på något sätt vara en praktiserande muslim; han kan inte vara muslim. Denna hadith bevisar dessutom ännu kraftfullare att denna ”sunnah” inte är den terminologiska sunnah som används inom rättsvetenskapen, och inte heller den terminologiska sunnah som används av hadithlärda. Med ”sunnah” avses i dessa hadither det livsideal som Allahs ädla Sändebud presenterade och själv följde i praktiken. Och det är denna sunnah som vi behandlar.

Bidʿahs innebörd

Allt som strider mot denna sunnah är bidʿah. Vad är bidʿah? Sayyid Jamal al-Din al-Qasimi har skrivit: Med bidʿah avses att något nytt uppstår inom religionen efter att den blivit fullkomlig. Det handlar om sådant som inte fanns under den ädle Profetens (s) tid, vare sig som en faktisk handling, ett uttalande eller ett godkännande, och beträffande vilket det inte heller finns något tillstånd eller något uttryckligt avvisande enligt sharias regler och föreskrifter.

Enligt denna definition är även sådant bidʿah vars förekomst inte kan beläggas genom någon form av konsensus beträffande följeslagarnas uttalanden, handlingar eller godkännanden.

Ingen kan nämligen ha rätt att införa något nytt i religionen. När religionen väl har blivit fullkomlig är bidʿahs kärna att lägga till något i den, att betrakta något nytt som en del av religionen och handla därefter, att tro att man får belöning om man utför handlingen och frukta att Allahs straff drabbar en om man inte utför den. Vadhelst som har denna innebörd är bidʿah. Ett sådant handlande ger nämligen tydligt intrycket att religionen inte är fullkomlig utan bristfällig och att mycket saknas i den. Denna uppfattning strider helt mot följande förkunnelse i Koranen.

I den ädla Koranen förkunnade Allah den Allsmäktige följande om islam som religion:

Arabiska(*********)

I dag har Jag fullkomnat er religion åt er, fullbordat Min nåd över er och valt islam åt er som religion.

Det är obestridligen bevisat genom denna vers att religionen islam är fullkomlig. I den finns ingen ofullkomlighet och ingen brist på något. Därför är den i full utsträckning tillräcklig för att tillgodose människans alla religiösa behov för all framtid, och de som tror på denna religion och följer den behöver inte vända sig åt något annat håll än denna religion, införliva något utifrån med den eller ta bort något ur den. Detta eftersom den innehåller lösningar för att tillgodose människans alla grundläggande behov, samtidigt som den inte innehåller något onödigt, överflödigt eller betydelselöst. Därför kan inget läggas till den, och inget kan heller tas bort från den. Båda dessa saker strider mot religionens fullkomlighet och står i tydlig motsättning till Allahs ovan nämnda förkunnelse. Att inom islamisk gudsdyrkan införa olika ceremonier som påstås vara belöningsvärda handlingar, men som inte förekom under Profeten ﷺ:s och de ädla följeslagarnas tid, är uppenbart bidʿa, hur glänsande och praktfulla de än kan se ut. Det står helt i strid med Koranens förkunnelse om islams fullkomlighet. Eftersom dessa handlingar inte behagade Allah och Hans Sändebud och inte var något de uppskattade, infördes de inte på den tiden. Därför sade imam Malik: Det som på den tiden inte förklarades och fastställdes som en religiös handling kan inte heller i dag betraktas som en religiös handling.

I införandet av bidʿa i religionen ligger orsaken till att själva den ursprungliga religionen förvrängs och utplånas. Om man i dag tillåter egenhändigt påhittade regler, villkor och ceremonier inom gudsdyrkans handlingar, kommer så många nya saker att införlivas med dem att det senare blir omöjligt att avgöra vad som är det ursprungliga och infört av Profeten ﷺ, och vad som är falskt och tillagt av senare människor. Detta var också den enda orsaken till att den religion som tidigare profeter hade förmedlat förvreds och försvann genom deras folks försorg. De hade införlivat egenhändigt påhittade nya saker med den gudsdyrkan som profeten hade infört. Efter en tid fanns det inte längre något sätt att förstå vad den ursprungliga religionen var.

Religionen är något som Allah har gett och Sändebudet har förmedlat. När någon inför något nytt i den innebär det att Allah eller den ädle Sändebudet ﷺ, som om de inte hade förstått hur religionen borde vara, medan dessa människor nu förstår det — må Allah bevara oss från en sådan tanke. Därför försöker de, efter eget förstånd, införa alla möjliga nya saker i den för att avlägsna dess brister och göra det ofullkomliga fullkomligt. De försöker också ta bort vissa saker ur den och därigenom anpassa den till sin tid. Vem gav honom rätten att göra något sådant? Gav Allah honom den? Gav Hans Sändebud honom den? Nej, ingen gav honom den; han gör det enbart efter eget behag. Med just detta i åtanke sade Hudhayfa ibn al-Yaman, må Allah vara nöjd med honom: Gör inte den gudsdyrkan som de ädla följeslagarna inte gjorde. (Betrakta den inte som gudsdyrkan och tro inte heller att man får belöning för den.) De tidigare människorna lämnade nämligen inget efter sig åt de senare som dessa skulle behöva komplettera. Därför, o muslimska gemenskap, frukta Allah och håll fast vid och följ de tidigare människornas seder och vägar.

Under sådana omständigheter innebär det att lägga till något i religionen eller ta bort något från den att utan rätt utöva inflytande över sharias bestämmelser, göra ett olagligt ingrepp, motsätta sig Allahs förkunnelse och förolämpa Honom. Fräckheten att göra ett sådant obehörigt ingrepp är oförlåtlig.

Det är de som ägnar sig åt bidʿa och tolererar den som inte har kunnat underkasta sig Allah uppriktigt och inte har kunnat göra sig själva lydiga mot Sändebudet. Bidʿa har i själva verket sitt ursprung i det egna begäret, godtycket, begäret efter njutning och olydnaden. Det är de som betraktar Allahs avgörande och Sändebudets vägledning som hinder för att tillfredsställa sina egna begär som efter eget behag lägger till och tar bort saker i religionen. Det som återstår efter dessa tillägg och borttaganden ger de sedan religionens status. Och eftersom denna handling också betraktas som en religiös handling, ser de inte dess felaktighet och allvar. Därför får de som ägnar sig åt bidʿa aldrig möjlighet att omvända sig från den. Bidʿa är en sådan allvarlig sak att den till och med förvränger sharias obligatoriska plikter. I hjärtat finns då ingen känsla av respekt eller vördnad för sharias obligatoriska plikter. Genom vanan att överträda sharias gränser fördärvas människans naturliga läggning, och hennes sinne och tankar blir så förvridna att hon därefter inte känner någon tvekan eller återhållsamhet inför att krossa sharias alla gränser. Handlingar som strider mot sharia börjar då framstå som mycket goda.

I sammanhanget måste man komma ihåg vad den fullkomliga och fullständiga lagstiftningen i islam egentligen innebär. Den ädle Profeten ﷺ förmedlade i detalj alla frågor som rör religionen. När det gäller alla frågor som rör världen gav han däremot övergripande regler och riktlinjer. Han gav ett antal grundprinciper.

Ur praktisk och administrativ synvinkel innebär islams shura-system att man lyder den muslimske statschefen inom sharias gränser och följer de bestämmelser och avgöranden som de genom ijtihad kommer fram till, samt att man tillhandahåller lättnad, avlägsnar svårigheter och tillgodoser behov. Dessa principer är sådana att deras regler och bestämmelser, på varje förändrad nivå genom tiderna, helt på nytt kan forma människans liv och samhälle. I detta sammanhang är formuleringarna i några hadither värda att nämna här. En av dem är den hadith som återberättats av Irbaz ibn Sariya: Arabiska (********)

-En gång höll den ädle Sändebudet ﷺ en viktig predikan och gav oss råd. Som reaktion på den och genom dess inverkan började tårar strömma ur de närvarandes ögon. Människornas hjärtan blev mjuka och började darra. Vi sade: ”O Allahs Sändebud! Du höll en predikan som om du tog avsked. Vilka instruktioner ger du oss då?” Sändebudet ﷺ sade: ”Jag lämnar er etablerade på ett lysande föredöme, vars ljus gör även natten lika klar som dagen. Den som efter min bortgång motsätter sig det kommer att gå under.”

Med det ljusstrålande föredömet i denna hadith avses föredömet, exemplen och anvisningarna i Profetens praktiska liv. Och i själva verket är det något så klart och strålande att människan, med dess vägledning, kan finna vägen även i det mörker som är fyllt av de svåraste problemen i människolivet, liksom i dagsljus. Mörkret kan ingenstans komma och blockera vägen, och inte heller göra livet stillastående och belamrat med problem. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kom nämligen till världen just för att visa hela mänskligheten vägen till en sådan ljusstrålande väg. Och han fullgjorde detta ansvar till fullo. Där blev ingen mörk skugga av någon ofullständighet kvar. Imam Māliks följande ord bör också läsas i detta sammanhang:

Den som inför någon bidʿa i islam och anser den vara god och förträfflig, har därmed antagit att Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inte fullgjorde sitt uppdrag som sändebud och profet, utan svek det. Om han verkligen hade gjort det, skulle det ju inte finnas något behov utöver islam och sunna. Allt gott finns ju däri.

Ibrāhīm al-Nakhaʿī, må Allah förbarma sig över honom, sade: ”Allah den Upphöjde har inte gett er någon välgärning som varit dold eller okänd för Profetens följeslagare. Ändå var följeslagarna hans Sändebuds följeslagare och de bästa av Hans skapelser.”

Innebörden av Ibrāhīm al-Nakhaʿīs, må Allah förbarma sig över honom, ord är att man inte bör gå till överdrift i fråga om religionen. Alla muslimer bör följa exakt den religion som verkligen har mottagits från Sändebudet. Man bör varken minska något däri eller anse det tillbörligt att lägga något till det.

Samma sak sägs i följande vers i Koranen, riktad till Bokens folk:

يَا أَهْلَ الْكِتَابِ لَا تَغْلُوا فِي دِينِكُمْ وَلَا تَقُولُوا عَلَى اللَّهِ إِلَّا الْحَقَّ ۚ

”O Bokens folk! Gå inte till överdrift i fråga om er religion. Och säg inget om Allah annat än det som är den verkliga sanningen.”

Om dessa ’Bokens folk’ har det sagts:

وَرَهْبَانِيَّةً ابْتَدَعُوهَا مَا كَتَبْنَاهَا عَلَيْهِمْ إِلَّا ابْتِغَاءَ رِضْوَانِ اللَّهِ فَمَا رَعَوْهَا حَقَّ رِعَايَتِهَا  [٥٧:٢٧]

-och munkväsendet fann de själva på; Vi hade inte föreskrivit denna ordning för dem. Vi föreskrev dem endast att sträva efter Allahs välbehag, men de iakttog inte denna föreskrift på det sätt den skulle iakttas. (Sura al-Hadid: 27).

I ljuset av dessa två verser är det den troendes plikt att följa religionen på rätt sätt. Det är fullständigt förbjudet att på eget initiativ lägga till något eller minska den genom att utelämna något. Att inte ge de ting och handlingar i Allahs religion exakt den betydelse som har getts dem, att ge mindre viktiga saker större betydelse och viktigare saker mindre betydelse – allt detta är ett klart överdrivande. Att framställa något som en del av religionen när det i själva verket inte hör till religionen är uppenbart förkastligt och brottsligt.

Om någon därför utför en handling och anser att den är en handling enligt sharia eller förenlig med sharia, trots att den inte alls hör till sharia, har han infört något nytt i religionen, och detta är bidʿa. Han talar själv helt utan rätt om Allah och tillskriver Allah sådant som Han inte har sagt.

En man frågade den ärevördige Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom):

”Varifrån ska jag träda in i ihram?” Han svarade: ”Du ska träda in i ihram från den plats där den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gjorde det.” Mannen sade: ”Om jag träder in i ihram en bit härifrån, gör jag då något fel?” Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Gör inte det. Jag är rädd att du kan sjunka ned i fitna.” Mannen sade: ”Kan även en viss överdrift i goda gärningar bli fitna?”

Då reciterade Anas (må Allah vara nöjd med honom) denna vers:

فَلْيَحْذَرِ الَّذِينَ يُخَالِفُونَ عَنْ أَمْرِهِ أَن تُصِيبَهُمْ فِتْنَةٌ أَوْ يُصِيبَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ[ ٢٤:٦]

– De som motsätter sig Sändebudets befallningar och föreskrifter bör frukta att en prövning kan uppsluka dem eller att ett smärtsamt straff kan drabba dem.

Han sade: ”Du betraktar en handling som en god gärning, trots att den Ädle Sändebudet (ﷺ) inte har fastställt den som en god gärning – vilken större prövning kan det finnas än detta?”

Av detta samtal får man en tydlig förståelse av bidʿa och inser att man inte får utföra någon extra handling, även om man betraktar den som en ”god gärning” eller en ”belönad gärning”, om det inte finns någon föreskrift om den i den ursprungliga sharīʿan.

Hur börjar bidʿa införas??

Fyra orsaker kan urskiljas till att bidʿa uppkommer och införs. Den första är att en person som ägnar sig åt bidʿa själv hittar på den och inför den i samhället. Sen blir den allmänt spridd i samhället. Den andra är att någon lärd person kanske har utfört en handling som strider mot sharīʿan, trots att han visste att den stred mot sharīʿan. När okunniga människor ser detta börjar de tänka att handlingen måste vara förenlig med sharīʿan. På så sätt blir bidʿa utbredd i hela samhället på grund av en enda person. Den tredje är att okunniga människor börjar utföra någon handling som strider mot sharīʿan. Då förblir de lärda i samhället fullständigt tysta i frågan: de protesterar inte mot den, förbjuder dem inte att utföra den och säger inte att handlingen strider mot sharīʿan och att de under inga omständigheter får utföra den. När de lärda, trots att de har ansvar, möjlighet och förmåga, inte protesterar mot eller motsätter sig bidʿa eller handlingar som strider mot sharīʿan, uppstår hos allmänheten föreställningen att handlingen säkert inte är otillåten och inte är bidʿa. Om den hade varit det, skulle de lärda väl ha protesterat mot den? Eller så har denna handling utförts vid någon sammankomst, eller så har detta sagts där, och där fanns den och den framstående lärde närvarande. Eftersom de inte protesterade måste man förstå att handlingen eller uttalandet säkert är förenligt med sharīʿan; annars skulle de naturligtvis ha protesterat. På detta sätt blir en fullständigt innovativ eller otillåten handling känd och spridd i samhället som en ”sharīʿa-förenlig” handling. Den fjärde är att en handling i grunden kanske är god, förenlig med sharīʿan eller i överensstämmelse med sunnan. Men under lång tid har den inte nämnts för eller förkunnats för människorna i samhället. Då börjar allmänheten tänka att handlingen säkert inte är god; om den vore god, skulle de lärda väl ha talat om den tidigare! På detta sätt fortsätter människor till slut att betrakta en sharīʿa-förenlig handling som en handling som strider mot sharīʿan, och även detta är en stor bidʿa.

Det finns också en psykologisk orsak till att bidʿa blir utbredd. Människan längtar av naturen efter evig frid och lycka – efter att uppnå paradiset. Därför strävar hon efter att utföra allt fler goda gärningar. Även om hon upplever det som svårt att följa religionens föreskrifter och regler på rätt sätt, längtar hon desto mer efter att utföra lättillgängliga belönade handlingar. Då faller hon i Satans intriger. På grund av denna begärlighet och Satans intriger beslutar hon sig mycket hastigt för att utföra vissa lättillgängliga belönade handlingar. Hon föreställer sig själv att dessa är mycket goda och belönade gärningar. Om hon utför dem kommer hon att få så stor belöning att det inte alls blir svårt att uppnå paradisets eviga frid och lycka. Men vid denna tid saknar hon både islamisk kompetens och särskild vilja att undersöka om de handlingar som hon betraktar som belönade verkligen är belönade enligt sharīʿan eller i verkligheten. Hon gör inte heller någon särskild ansträngning i den riktningen. Det finns nämligen en risk att den lyckliga drömmen om evig lycka då går sönder. Och just detta är de rädda för.

Det kan i sammanhanget sägas att det inte är något ovanligt att bidʿa införs i ett religiöst samhälle i religionens namn, och det är inte heller något nytt i mänsklighetens historia. När religionen först förkunnades byggde den på kunskap. Senare, när majoriteten av samhällets människor eller dess inflytelserika personer förlorade denna kunskap, trängde icke-religion och irreligiositet in i religionens namn genom den hängivenhet, vördnad och dragningskraft som människor fortfarande kände inför religionen. Människorna fortsatte utan vidare att utföra dessa handlingar i tron att de var religiösa. Som ett historiskt exempel kan nämnas att araberna var ättlingar till Ibrāhīm och Ismāʿīl (عليهما السلام). Tron på tawḥīd hade blivit allmänt utbredd bland dem. Under flera följande århundraden var den monoteistiska religionen stark där, men efter att en lång tid hade förflutit blandades ”sanning” med ”falskhet” i deras trosföreställningar och handlingar. Med tiden blev även avgudadyrkan och dyrkan av stenar och berg allmänt utbredd som goda handlingar. När den Ädle Sändebudet (ﷺ) kom var deras religiösa och moraliska tillstånd ytterst förfallet.

Aqida och fiqh ur perspektivet av bidʿa

Även i böckerna om aqida och fiqh har bidʿa behandlats utförligt. Bidʿa är nämligen en mycket förkastlig handling i islam, och det är den troendes plikt att undvika den i alla avseenden. För att i allmänhet hjälpa muslimerna att undgå denna stora orätt har det blivit nödvändigt att i dessa böcker behandla bidʿa utförligt. Här återger vi några böckers uttalanden.

I boken ”Kashf Bajduvī” sägs: ”Bidʿa är något nyskapat i religionen, som inte fanns under följeslagarnas och tabiʿīnernas tid.”

I boken ”Sharḥ al-Maqāṣid” sägs: Med förkastlig bidʿa avses något som har nyskapats inom religionen, trots att det inte fanns under följeslagarnas och tabiʿīnernas tid och att inget bevis från sharia stöder det.

I boken ”Majālis al-Abrār”, skriven av Allama Shihābuddīn Afendī, sägs: Vet att ordet bidʿa har två betydelser. Den ena är den lexikala betydelsen, det vill säga något nytt, vare sig det gäller tillbedjan eller en sedvanlig angelägenhet. Den andra är den shariarelaterade terminologiska betydelsen. I denna bemärkelse är bidʿa att efter följeslagarna lägga till eller dra ifrån något i islams religion, utan att det från den ädle Profeten har kommit någon uttrycklig eller underförstådd tillåtelse i form av ord eller handling.

Hadith om bidʿa: uttalanden

Efter att i slutet av en lång hadith ha uppmanat till att följa sunnah varnade det ädla Sändebudet för bidʿa och sade:

 Arabiska(********)

Håll er borta från ständigt nyintroducerade företeelser i er religion. Varje nyuppfunnen företeelse i religionen är nämligen bidʿah, och all bidʿah är roten till den yttersta villfarelsen. (Ahmad)

Som förklaring till uttrycket ”muhdathāt al-umūr” i denna hadith har Allāma Ahmad al-Bannā skrivit: Muhdathāt al-umūr syftar på sådana saker och företeelser som inte på något sätt är fastställda av sharīʿah, vare sig genom Koranen, sunnah eller ijmāʿ. Och detta är bidʿah.

Den tidigare nämnda hadithen, berättad av ʿĀishah (må Allah vara nöjd med henne), återges i verket Sahīh Muslim med följande ord: Den som utför en handling som inte stöds av den sharīʿah jag har framlagt, det vill säga som inte överensstämmer med sharīʿah, ska ovillkorligen få den handlingen förkastad.

Imām al-Shātibī sade om denna hadith: Enligt experterna har denna hadith samma betydelse och rang som en tredjedel av islam. Detta eftersom hadithen sammantaget omfattar alla former av motstånd mot de föreskrifter som den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) har framlagt; och det som står i motsats till detta är sådant som hör till bidʿah eller olydnad.

Hadhrat ʿUmar al-Fārūq och Hadhrat ʿAbdullah ibn Masʿūd (må Allah vara nöjd med dem) sade: Ni, o muslimska folk, kommer att införa många nya saker. Och många nya företeelser i islams religion kommer också att införas för er. Vetskap om att varje nyuppfunnen företeelse är uppenbar villfarelse. Och all villfarelse har helvetet som slutliga mål.

Den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade:

Arabiska(*******)

Följ endast det föredöme som Ges av Sändebudet och begå under inga omständigheter bidʿah.

I ett tal sade han:

Arabiska (******)

– Vet att det bästa talet är Allahs bok. Och den bästa livsföringen är den livsväg som Muhammed (s) visade. Däremot är det värsta det som nyligen har uppfunnits, och varje nyuppfunnen lära är uppenbar villfarelse.

I sin förklaring av ordet ’muhdathāt’ i denna hadith skrev Allāma Mullā al-Qārī: Med ’muhdathāt’ avses alla de bidʿa som har uppfunnits inom trosläran, tal och handlingar.

Imam Mālik (r) sade: Allahs Sändebud (s) och därefter de ansvariga bland muslimerna har fastställt Sunnah. Om man nu håller fast vid den och följer den, kommer man att bekräfta sanningen i Allahs bok och fullgöra skyldigheten att lyda Allah. Denna Sunnah är en mycket stor styrka för Allahs religion. Ingen har rätt att förändra denna Sunnah eller införa något annat i dess ställe, och man får inte heller rikta sin uppmärksamhet mot något som strider mot den. Den som handlar enligt denna Sunnah är vägledd. Den som vill vinna styrka genom den kommer att få hjälp. Men den som motsätter sig den kommer att förlora det ideal som muslimerna följer. Dessa människor kommer att vändas åt det håll de själva vänder sig, och Allah kommer att föra dem till helvetet. Helvetet är verkligen en usel plats.

Den handlingsväg som den ädle Profeten (s) följde är Sunnah. Även det som de rätt vägledda kaliferna, ledarna för det islamiska samhället efter honom, införde är Sunnah. De införde endast det som Allahs ädla Sändebud (s) hade befallt och visat vägen till. De motsatte sig inte det ideal som Sändebudet hade visat, och de uppfann inte heller något nytt i islams religion. Det är dessa som är de rätt vägledda kaliferna.

I detta sammanhang skrev Imam al-Shāṭibī: Den Sunnah – den praktiska handlingsväg – som de ansvariga i det muslimska samhället efter Allahs ädla Sändebud (s), det vill säga de rätt vägledda kaliferna, fastställde, måste också godtas som Sunnah som ska följas. Den kan inte vara en bidʿa, och det finns ingen bidʿa i den, även om den inte uttryckligen kan beläggas genom Koranen och hadith. Profeten (s) nämnde nämligen även denna Sunnah särskilt.

Hazrat ʿAbdullāh ibn Masʿūd (ra) hade verklig expertis i Koranen och Sunnah. Det var den ädle Profeten (s) själv som vittnade om detta.

Hazrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) ansåg att shirk står i motsats till tawhid (negation), och att bidʿah står i motsats till sunnah. Shirk är ett förnekande av den första delen av trosbekännelsen, lā ilāha illā Allāh. Bidʿah är däremot motsatsen till den sista delen av trosbekännelsen, Muhammadur rasūlullāh, och ett förnekande av den i hjärtat. Mujaddidī Alfesānī (må Allah förbarma sig över honom) har förklarat denna sanning på ett mycket vackert sätt. Han säger att shirk och bidʿah utplånar sunnah. Därför kan deras följd inte bli något annat än helvetets eld.

Detta sade inte den ärade mujaddiden av egen kraft. I Musnad Ahmad har följande återgetts från Gajib ibn al-Harith al-Shimālī: När människorna inför en bidʿah, försvinner en sunnah av motsvarande slag därifrån. Därför är det bättre att hålla fast vid sunnah än att införa bidʿah.

I hadithsamlingen Musnad al-Dārimī har Hazrat Hisns uttalande återgetts:

Varje bidʿah som människorna inför i sin religion låter Allah den Allsmäktige en motsvarande sunnah tas bort från dem. Därefter återför Han den inte förrän på Domedagen.

Om vi får föreställningen att en viss handling kommer att behaga Allah den Allsmäktige, att vi genom den kommer att betraktas som älskade tjänare hos Allah eller Hans Sändebud, att vår popularitet kommer att öka, att våra barns försörjning genom denna handling kommer att ökas på ett övernaturligt sätt, att den kommer att välsignas eller att våra olyckor och svårigheter genom dess välsignelse kommer att undanröjas på ett övernaturligt sätt, då betraktas allt sådant som ”religiöst”. Men om det saknas bevis från sharia till stöd för det, eller om de stora sahabah inte gjorde det under sin livstid, är det bidʿah. På samma sätt: om en tillåten handling enligt sharia får utföras på flera olika sätt, men vi väljer ut endast ett av dessa sätt och tror att belöning erhålls endast om den utförs på just detta sätt, då är även detta bidʿah.

Qiyās och ijtihād är bidʿah?

De grundläggande källorna till islamisk sharia är Koranen och haditherna. Med dessa båda som grund måste man få reda på sharias avgöranden i det islamiska livets ständigt nya behov och ge välgrundade lösningar på de ständigt nya problem som uppstår. Därför räknas qiyās och ijtihād inom islamisk sharia som två av sharias källor. Det är genom dessa båda som islam kan vara en fullständig livsordning för alla tider och alla människor och ge en felfri vägledning i varje del av det muslimska livets ordning och under alla slags omständigheter. Därför är dessa båda inte bidʿah. De är inte bidʿah eftersom de inte alls är nya företeelser i det islamiska systemet. Själva den Ädle Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och de rättledda kaliferna använde dem i full utsträckning vid utformningen och tillämpningen av islamisk lag.

Allamah al-Alūsī har skrivit: Qiyās och ijtihād står inte på något sätt i motsats till att religionen är fullkomlig. Att religionen är fullkomlig betyder nämligen att den i sig själv och i de nödvändiga frågor som hör samman med den är fulländad och slutgiltig. Därifrån ska nu de nödvändiga lagarna, reglerna och principerna härledas. Trons grundprinciper ska fastställas, och sharias principer samt ijtihāds regler och metoder ska utarbetas. Inget av detta står i motsats till att Koranen, det vill säga religionen, är fullkomlig.

Mujaddidi al-Fasani Shaykh Ahmad Sirhindi sade: Qiyas och ijtihad kan inte på något sätt betraktas som bid‘a. Detta eftersom dessa två endast tydliggör bevisen från Koranen och haditherna och inte fastställer något nytt eller ytterligare inom religionen.

I själva verket förverkligas qiyas och ijtihad genom ijma. Ijma är inte heller något nyuppfunnet inom islams religion, och genom det fastställs inte heller någon uppfattning som strider mot islams grundläggande bestämmelser. Därför är ijma inte bid‘a, och inget avgörande som fastställts genom ijma kan heller betraktas som bid‘a. Grunden för ijma är tydligt erkänd i haditherna.

Hazrat Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:

– Arabiska (*******)

– Det som det muslimska samfundet som helhet beslutar i enlighet med sharia kommer också att godtas av Allah som gott och det bästa, och det som dessa muslimer anser vara dåligt och avskyvärt kommer inför Allah att betraktas som dåligt och avskyvärt. (Ibn Nazim har återgett denna hadith som Ibn Masuds uttalande. Ändå räknas den som ett bevis till stöd för ijma, eftersom även en följeslagares uttalande utgör ett bevis inom sharia.)

Ahl as-sunna och ahl al-bid‘a

Efter denna diskussion om sunna och bid‘a är frågan som bör övervägas: vilka är ahl as-sunna och vilka är ahl al-bid‘a?

Vilka är ahl as-sunna – det vill säga vilka följer sunna? Vilka håller fast vid sunna och grundar sitt levnadssätt på sunna? Och vilka är ahl al-bid‘a – det vill säga vilka följer inte sunna, vilka går bid‘as väg? Vilka är bid‘atier?

Detta är också en fråga som måste diskuteras. Det kan nämligen konstateras att ganska många människor, trots att de utför ytterst kätterska handlingar och på olika områden i livet handlar i strid med sunnah, gör anspråk på att de själva och ingen annan är Ahl as-Sunna. Och de utfärdar fatwor om att de som inte stöder deras bid’ah, utan vill stå fast vid sunnah och etablera den i livet och samhället, är kätterska (anhängare av fitrah). Därför måste det genom en bevisbaserad bedömning och analys klargöras vilka som i verkligheten, enligt Koranen och haditherna, är Ahl as-Sunna och vilka som är Ahl al-Bid’ah, liksom var Ahl as-Sunnas plats är och var Ahl al-Bid’ahs plats är.

Som svar på frågan vilka Ahl as-Sunna är har Allama Abd ar-Rahman Ibn al-Jawzi åberopats. Han sade: Det råder inget tvivel om att de som följer den förebild som den ädle Profeten och hans ädla följeslagare utgjorde i själva verket är Ahl as-Sunna. Det är nämligen de som i praktiken följer sunnahs förebild, den sunnah där inget nytt har uppfunnits. Nya saker uppfanns och bid’ah uppstod först under tiden efter den ädle Profeten och hans ädla följeslagare.

Han sade vidare: Av den föregående redogörelsen har det blivit helt klart att Ahl as-Sunna är de människor som följer sunnah. Ahl al-Bid’ah är däremot de som har infört sådant som inte fanns tidigare och som saknar någon grund.

Det vill säga: de som i praktiken följer sunnah, utan att på något sätt minska eller öka den, och följer den precis på det sätt som Profeten och följeslagarna gjorde, sade och levde, kan kallas Ahl as-Sunna. Men de som minskar eller ökar något i den, inför många egenpåhittade saker i religionen och framställer dem som religiösa handlingar, kan inte vara Ahl as-Sunna. De är helt och hållet Ahl al-Bid’ah – anhängare av bid’ah.

I själva verket fanns ingen bid’ah under följeslagarnas tid. De praktiserade ren sunnah; de praktiserade den i privatlivet och följde den på alla områden av det kollektiva livet. Inte nog med det: när någon bid’ah visade sig någonstans gjorde de motstånd mot den med all sin kraft. De visade sig vara sanna i förhållande till den ädle Profetens uttalande. Den ädle Profeten sade:

Arabiska (************)

– Mina följeslagare är förvaltare av min ummah. När mina följeslagare har gått bort kommer det tillstånd att drabba min ummah som har utlovats den.

Sunnah etablering och bid’ah motstånd ansvar

Detta var en förebyggande varning från den ädle Guds Sändebud (s). Han nämnde de ideologiska faror och konflikter som, enligt hans förmodan, kunde drabba hans umma och utfärdade därför denna varning i förväg, så att ummans människor skulle vara uppmärksamma på dem och inte låta något sådant tränga in i deras tro och troslära, deras handlingar eller deras karaktär. En annan hadith på detta tema har återberättats av den vördnadsvärde Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom).

Guds Sändebud (sade): Arabiska (*********)

— Varje profet som sändes före mig hade hjälpare bland sin umma och hade följeslagare som tog emot och höll fast vid profetens sunnah samt följde hans befallningar och föreskrifter på ett korrekt sätt. Därefter efterträddes denna umma av människor som sade sådant som de inte gjorde och gjorde sådant som de inte alls hade befallts att göra. Under sådana förhållanden är de som bekämpar dessa människor med sin styrka troende, och även de som bekämpar dem med sitt tal och sin vältalighet är troende. De som bekämpar dem med sina hjärtan är också troende. Men efter detta kan inte ens ett uns av tro anses finnas kvar.  

De efterträdare som man i denna långa hadith har varnats för är just ahl al-bidʿah. Deras ord och handlingar stämmer nämligen inte överens, och de gör sådant som de inte har blivit befallda att göra. I den islamiska sharia kan ingen tillåtas att utföra en sådan handling som en religiös gärning. Annars kommer ingen att tillskriva Profetens sunnah något värde eller någon betydelse. Därför har man befallts att bekämpa just dessa människor. Att bekämpa ahl al-bidʿah är följaktligen varje troendes plikt. Den som inte gör det har enligt denna hadith inte ens ett spår av tro.

Befallningen i islam att förklara jihad riktar sig i grunden mot otro och avgudadyrkan. Men här har vikten av att bekämpa bidʿah uttryckts med så kraftfulla ord, eftersom det inte råder något tvivel om att bidʿah, även om den inte är uppenbar otro eller öppen avgudadyrkan, utgör början till otro och avgudadyrkan och fröet till deras ursprung.

När bidʿah väl visar sig i det islamiska samhället och får möjlighet att slå rot, kommer den utan dröjsmål att dra människorna mot verklig avgudadyrkan och otro; om detta råder inget som helst tvivel. Därför har man befallts att förstöra detta frö till otro och avgudadyrkan i det islamiska samhället redan i dess groning. Just därför har det sagts att tron är beroende av att jihad förklaras mot bidʿah och dess anhängare. Att utföra en handling som man inte har blivit befalld att utföra i islams religion, med föreställningen att den är en religiös gärning, är i själva verket en form av otro; däri ligger också avgudadyrkans tankesätt. I detta sammanhang är även följande hadither särskilt värda att nämna.

Profeten (sade):

Arabiska (********)

– Den som efter mig återupplivar en sunna som har dött ut, får en belöning motsvarande den belöning som kan erhållas genom att handla enligt denna sunna; den handlandes belöning minskas inte det minsta. Men den som inför en villfarelsens bidʿa – en bidʿa som Allah och Hans Sändebud inte alls är nöjda med – får en synd motsvarande den synd som uppkommer genom att handla enligt den; den handlandes synd minskas inte med det minsta.

Det som här sägs om belöningen för att återinföra en sunna som har dött ut och synden i att införa en villfarelsens bidʿa syftar framför allt till att uppmuntra till att skydda det muslimska samfundet från detta, att införa och befästa sunna i samfundet, att inte låta den dö ut och att under inga omständigheter låta bidʿa få fäste.

Profeten ﷺ sade:

Arabiska (**********)

– Liksom islam som religion i början var främmande och utan inflytande, kommer samma tillstånd att åter uppstå senare. Glädjebud till dessa främmande människor i denna tid. Dessa främmande människor är de som efter mig kommer att försöka undanröja allt som fördärvar min sunna och återupprätta sunna. (Tirmidhi).

Om sunna i allmänhet inte är etablerad i det muslimska samfundet och bidʿa har uppslukat det muslimska samfundet, kommer den sanna islamiska religionen där att bli något främmande, och de människor som verkligen följer islam – om några fortfarande finns kvar – blir helt främmande och utan inflytande i samfundet. Det är människor som ägnar sig åt bidʿa och följer bidʿa som får makt och herravälde över samfundet. I ett sådant tillstånd har Allah och Allahs Sändebud förkunnat glädjebud för alla som återupprättar sunna och försöker bygga upp samfundet på ett sunt sätt i enlighet med religionen. De bär nämligen i sanning på en stark tro.

När sunna i själva verket börjar blekna och mattas i samfundet och bidʿas mörker hopar sig och uppslukar hela samfundet, är de troendes enda uppgift att kämpa för att utplåna bidʿa och etablera sunna. Men även då visar de som hyllar bidʿa och dem som följer bidʿa en yttersta fiendskap mot islam.

Guds ädle Sändebud ﷺ sade:

Arabiska (********)

– Den som visar respekt för en bidʿah-utövare eller anhängare av bidʿah hjälper därmed till att förstöra islam.

Det beror på att den som följer bidʿah har en hållning som strider mot islam. Han är ständigt upptagen med att utplåna islam. Att under sådana förhållanden visa honom respekt eller vördnad innebär att man stöder bidʿah-utövarens handlingar och tycker om bidʿah. Detta ger bidʿah-utövaren och anhängaren av bidʿah större mod och beslutsamhet att förstöra islam; han blir orädd och djärv. Därför förklarade den ädle Profeten ﷺ att denna handling hjälper till att förstöra islam.

Hadhrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Den ädle Profeten ﷺ förkunnade:

Arabiska (********)

– Tre kategorier av människor är särskilt avskyvärda inför Allah: 1. de som begår handlingar i strid med sharia i det heliga Haram-området, 2. de som vill införa jahiliyya-tidens regler, sedvänjor och bruk i det islamiska idealet, och 3. de som utan någon anledning är beredda att utgjuta muslimers blod. (Al-Bukhari).

I hadithen talas det om jahiliyya-tidens sunnah, regler och bruk, det vill säga jahiliyya-tidens sunnah. Den är helt och hållet motsatsen till ”Profetens sunnah”. Hur skulle det kunna råda något tvivel om att den som vill införa jahiliyya-tidens sunnah, regler och bruk bland islams sunnah, som om de vore en del av islams sunnah, kommer att vara högst avskyvärd inför Allah och högst förbannad av Allah?

I detta sammanhang sade Hasan al-Basri (må Allah förbarma sig över honom): ”Jag svär vid Honom utanför vilken det inte finns någon gud: sunnahs väg är den väg som ligger mellan de två ytterligheterna, överdrift och underdrift. Håll er därför tålmodigt och ståndaktigt till den; må Allah förbarma sig över er. De som tillhör ahl as-sunna – sunnahs anhängare – har alltid varit få, både i det förflutna och kommer att förbli få även i framtiden. Det är de som aldrig har anslutit sig till de överdrivna och inte heller blivit följeslagare till anhängarna av bidʿah i deras bidʿah. De har i stället stått fasta vid sunnah tills de dog för att möta Allah. Om Allah vill kommer ni också att bli sådana.” Hadhrat Abdullah ibn Abbas sade:

Närhelst människor har infört en bidʿah har de dödat en sunnah. På detta sätt har bidʿah blivit levande och mäktig, medan sunnah har försvunnit.

Dessa några hadither har lagt fram ett tydligt handlingsprogram för muslimerna, nämligen att muslimerna, oavsett vilket land och vilken situation de befinner sig i, ska försöka bygga upp ett ogenomträngligt motstånd mot bidʿah och dess anhängare samt etablera och bevara sunnah i dess ursprungliga form och anda. Om sunnah försvinner och bidʿah blir dominerande, blir de troendes och muslimernas existens meningslös.

Sahabernas jama‘at är idealet

Världen har fått islams sunnahideal från den siste profeten, Hazrat Muhammad (s). Det var Muhammad (s) som förverkligade denna sunnah, och hans sahaber stod också fasta vid den. Efter sahabernas tid hade sunnah också övertaget och var etablerad i samhället under tabiʿinernas och tabiʿ tabiʿinernas epoker. Men därefter började den muslimska millatens många svagheter gradvis visa sig, och nya bidʿah började uppstå. Samhällets allmänna tillstånd förändrades drastiskt. Bidʿah fick övertaget och blev framträdande, medan sunnah försvagades och besegrades. Människorna började tvärtom acceptera bidʿah som sunnah och undvika sunnah på samma sätt som bidʿah. Det var för ungefär tolv eller tretton hundra år sedan. Därefter började det muslimska livet gradvis avlägsna sig från sunnahidealet, och i stället för sunnahidealet började bidʿah slå rot. Dagens muslimer har i detta avseende fastnat längst inne i buken på bidʿah-draken. Men än i dag är den ädla Profeten (s) och hans ädla sahaber idealet, förebilden och det som ska följas för dem. Alla muslimer bör följa dem. Under Profetens och sahabernas tid var sunnah för hela den muslimska världen för all framtid en fyr som lyste på ett mörkt hav. Än i dag måste man hämta ljus därifrån och få vägledning. Den ädla Profeten (s) lämnade genom en sådan profetia vägledning för de vilsekomna muslimerna.

Slutet av en hadith från Profeten lyder så här:

Arabiska (************)

Bani Isra’il hade delats upp i sjuttiotvå grupper, och min ummah kommer att delas upp i sjuttiotre firqah. Alla dessa grupper utom en kommer att hamna i helvetet. Sahaberna frågade: ”Vilka är denna enda grupp, o Allahs Sändebud (s)?” Han svarade: ”Det är de som följer min och mina sahabers väg.”

Det Imam Tirmidhi och Imam Ibn al-Jawzi har sagt med denna hadith som grund kan sammanfattas så här: Denna hadith bevisar att ”en jamaʿat” syftar på sahabernas jamaʿat. Det handlar alltså inte om någon enskild sahabi, utan de som, även under förändrade förhållanden och i en nedgångens tid, följer den sunnah som den ädla Profeten (s) och sahabernas jamaʿat som helhet höll fast vid, är de som har rätt att träda in i paradiset. De är de som hämtar alla regler för trosuppfattning, ord och yttre handlingar från sahabernas ijmaʿ.

Abū al-ʿĀliya, en tābiʿī, sade: ”Försök att hålla fast vid och återupprätta det tillstånd som det muslimska samfundet befann sig i innan det splittrades i olika sekter.”

Även detta uttalande syftar tydligt på följeslagarnas tid. Det var nämligen en tid då det muslimska samfundet var enat och odelat.

ʿĀsim berättar att när han återgav denna förmaning från Abū al-ʿĀliya för al-Hasan al-Basrī, sade denne: ”Vid Allah, han har verkligen gett dig ett gott råd och talat sanning till dig.”

Imam al-Awzāʿī sade: ”Håll fast vid sunnah. Där sunnahs bärare har stått, det vill säga den princip de har antagit, ska också du anta samma princip. Det de har sagt ska du säga, och det de har avhållit sig från ska också du avhålla dig från. Följ den väg som dina rättfärdiga föregångare har gått. Då kommer du också att få förmågan att göra det som de gjorde.”

Man bör komma ihåg att imam al-Awzāʿī var en tābiʿī och att han med de rättfärdiga föregångarna, salaf al-sālihīn, avsåg följeslagarnas samfund. Efter Profeten var de ädla följeslagarna alltså det idealsamhälle som förkroppsligade sunnah; på samma sätt kan följeslagarna efter Profeten vara förebilder och värda att följa för alla tiders och alla muslimers skull. När världens muslimer talar om salaf al-sālihīn är det dem som de vördar. Allah den Upphöjde har själv vittnat om deras idealism och deras egenskap att följa Profeten, och detta har även den ädle Profeten själv vittnat om i Koranen och haditherna. De var de enda som helt och hållet bestod Profetens sanna prövning.

Efter Sändebudet kan ingen annan än de ädla följeslagarna, oavsett tid, land eller hur framstående och vördad personen är, räknas som en förebild och någon att följa för muslimerna. Den ädle ʿAbdullah ibn Masʿūd sade beträffande att ta någon som förebild: ”Om någon måste hålla fast vid sunnah, bör han hålla fast vid sunnah hos en person som har dött. För den som fortfarande lever finns ingen garanti för att han inte senare kommer att drabbas av fitnah. De döda är nämligen Muhammeds följeslagare. De var de bästa människorna i detta samfund, deras hjärtan var de renaste och de hade det djupaste kunnandet. Det fanns ingen konstladhet hos dem. Allah den Upphöjde utvalde dem till att vara sin Profets följeslagare och till att upprätta Hans religion. Förstå därför och erkänn deras rätta ställning. Följ i deras fotspår och tillägna er, så långt det är möjligt, deras karaktär och egenskaper. De stod nämligen stadigt på den rätta och fasta vägledningen.”

Detta är ett mycket betydelsefullt uttalande av en följeslagare som ʿAbdullah ibn Masʿūd. Dess innebörd är att de ädla följeslagarna är den fullkomliga, felfria och tillförlitliga förebilden för människor i alla tider. När det gäller trosföreställningar, tro, handlingar och karaktär hade de nått den högsta nivån och intog den främsta ställningen. Här talas emellertid inte om någon särskild följeslagare, utan om följeslagarnas samfund som helhet. Det är detta följeslagarnas samfund som muslimerna ska följa.

Härav framgår att det på intet sätt kan vara till gagn att, förutom det ädla Sändebudet, ta någon enskild person i mänsklighetens historia som den enda personen att följa. Islam har inte befallt någon att göra det, oavsett vilken tid personen levde i eller hur vördad och helig han än må vara. Inte nog med det: inom islam har även ett tydligt förbud mot detta uttalats. Det har berättats från ʿAbdullah ibn Masʿūd: ”Ingen bör binda sin religion så hårt vid någon person att han tror när denne tror och förnekar när denne förnekar. Om ni alls måste följa någon, ska ni följa de döda. Den levande människan kan inte förbli fri från fitnah så länge hon lever.”

Även här syftar uttrycket ”de döda” på följeslagarnas samfund, inte på någon enskild följeslagare. I islam finns det över huvud taget inget stöd för att blint följa någon annan person än den ädle Profeten (s). Detta är vad en högt aktad följeslagare som Hazrat Abdullah ibn Masud sade. Han var både en följeslagare från den första tiden och Profetens särskilde tjänare. Därför kan muslimernas korrekta och tillförlitliga handlingsprincip i allmänhet endast vara att de följer Allah, Allahs Sändebud, Koranen och haditherna – kort sagt sunnan. Utöver detta får de aldrig hålla fast vid någon persons personliga åsikter, personliga livsföring, läggning och karaktär eller sätt att uppträda som den enda förebilden. De får inte heller erkänna villkorslös lydnad inför någon levande eller död människa. I mänskliga samhällen kan och måste villkorslös lydnad endast ägnas den ädle Profeten (s), och ingen annan.

I detta sammanhang är det absolut nödvändigt att undanröja en stor missuppfattning. Missuppfattningen kretsar kring en välkänd hadith.

Hadithen lyder så här: Arabiska(**********)

– Mina följeslagare lyser likt stjärnbilder. Vem av dem ni än följer kommer ni att bli vägledda.

Med denna hadith som grund vill vissa hävda att det är möjligt att vandra på vägledningens väg genom att följa vilken följeslagare som helst efter eget tycke. Men av flera skäl är det inte rimligt att lägga fram denna hadith som bevis. Det första skälet är att denna hadith har återberättats genom tre olika kedjor. Den ena kedjan går från al-A‘mash till Abu Sufyan och vidare till Jabir (ra). En annan går från Said ibn al-Musayyib till Ibn Amr. Den tredje går från Hamza al-Jazji till Nafi och vidare till Ibn Umar. Men enligt hadithspecialisternas bedömning är ingen hadith bekräftad genom någon av dessa kedjor. Allama Ibn al-Qayyim har, med hänvisning till Ibn Abd al-Barr, skrivit: Ibrahim, Saids son, återberättade för oss, och Muhammad, hans son, återberättade för honom, att Hamd ibn Ayyub as-Samut återberättade för dem, och att al-Bazzar sade till oss: ”Mina följeslagare är som stjärnbilder; vem av dem ni än följer kommer ni att bli vägledda.” Den hadith som återberättas med denna innebörd är ett uttalande som inte har bevisats vara autentiskt från den ädle Profeten (s). (Av den återberättelse från Hazrat Ibn al-Khattab (ra) som al-Khatib al-Baghdadi citerar framgår motsatsen.)

Vid bedömningen av hadither är isnadens betydelse grundläggande. Och ingen har rätt att lägga fram en hadith som, enligt bedömningen av dess isnad, inte har bevisats vara autentisk som bevis för sharia.

Sunnan – det svåra och det lätta

Vi som hävdar att vi tillhör ahl as-sunna och känner en betydande stolthet över detta, eftersom vi tänker att vi inte tillhör någon vilseledd sekt utan är människor som tillhör det samfund som den ädle Profeten (s) grundade och som följer sunna – vi måste naturligtvis noggrant tänka över hur riktig denna uppfattning egentligen är.

Vi är ahl as-sunna, det vill säga sunnans efterföljare. Frågan är: vilken av den ädle Profetens sunnah följer vi? Den svåra och mödosamma sunnan, eller den enkla, mjuka och ljuva sunnan?

Det går inte att förneka att båda dessa typer av sunnah förenades i den ädle Profetens liv och karaktär. Han var människa. Därför var han, som människa, tvungen att utföra många sådana handlingar som behövs för att leva i denna värld, såsom att äta, klä sig och leva ett äktenskapligt och familjärt liv. De handlingar han utförde i detta avseende är enligt sharias bestämmelser också sunnah. Men det är en mycket enkel, mjuk och ljuv sunnah. Det är inte alls mödosamt att följa den; tvärtom får man mycket bekvämlighet och glädje. Till exempel att äta pumpacurry, äta sötsaker, bära rena kläder, använda miswak, använda attar och parfym, gifta sig, ta flera hustrur, bära lång skjorta och turban, låta skägget växa och så vidare.

Men den verkliga sunnan i den ädle Profetens liv var de svåra och mödosamma handlingar som han var tvungen att utföra när han försökte förkunna tawhids dawah och upprätta din Islam i detta avgudadyrkande och gudsbestridande samhälle. Under denna period var han tvungen att plågas av hunger, binda stenar om magen och arbeta fysiskt outtröttligt dag och natt. Han fick utstå fiendernas trakasserier och plågor, få törnen i fötterna och, när han begav sig till Taif, få sin välsignade kropp sönderslagen av de stenar som ligister kastade, så att hans kläder dränktes av rinnande blod; utmattad, trött och kraftlös föll han medvetslös vid vägkanten. En gång blev han, till följd av Meckabornas brytning med och bojkott av Banu Hashim, tvungen att vistas oavbrutet i Abu Talibs ravin i tre år. Till sist blev han tvungen att lämna sitt fädernehem och göra hijra till Medina. Han var tvungen att, tillsammans med mujahidin, kämpa med full kraft mot de kafiriska fiendestyrkorna, få en av sina välsignade tänder sönderslagen och gräva skyttegraven.

Även dessa handlingar av den ädle Profeten är sunnah, och det är en ovillkorlig plikt för ummah att följa denna sunnah. Men detta är en sunnah som kräver ytterst svåra, mödosamma och livsavgörande ansträngningar.

Frågan uppstår lätt: följer vi denna sunnah? Om vi inte gör det – och det kan utan tvekan sägas att vi inte gör det – kan då vårt påstående att vi följer Profetens sunnah anses vara sant? Som mest kan man säga: ja, vi följer visserligen Profetens sunnah, men det är den ljuva, enkla och mjuka sunnan. Däremot bryr vi oss inte alls om att följa någon sunnah som är svår, mödosam och innebär smärta för kropp och egendom, trots att vi ovillkorligen måste följa även den; annars måste vi på uppståndelsens dag avlägga en sträng räkenskap inför Allah. Det verkar som om vi till och med är rädda för att minnas detta.

Bidʿans ackumulerade hög

Att det som Hazrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade ovan är bokstavligen sant, bevisas otvetydigt och utan minsta tvivel av muslimernas historia efter följeslagarnas tid. Senare började olika former av bidʿa spridas i det muslimska samhället, medan sunnan gradvis övergavs och fullständigt försvann ur människors sinnen och liv. Men så snart försök gjordes att återupprätta sunnan blev det starka motståndet mot detta blinda personliga följande ett kraftfullt hinder på dess väg.

När en särskild person nämns – någon som under sin livstid kanske hade blivit berömd bland folket som en stor alim, pir eller wali Allah – säger man med hänvisning till honom: ”Den och den fromme mannen eller den och den pīren har sagt detta, alltså finns det inget fel i det.” Att på detta sätt bedöma sanning och osanning, rätt och orätt utifrån personer är i islam något helt nytt – en uppenbar bidʿa. Ändå är det i islam inte alls godtagbart att åberopa någon annan persons ord eller handlingar än den ädle Profetens. På detta sätt sjunker den ädle Profetens sunnah och föredöme gradvis undan i det muslimska samhället, medan en hög av bidʿa och skräp reser sig där. Denna bidʿa har visat sig i trosföreställningar och tankar, i sinnet, liksom i handlingar och akhlaq, ja, på livets alla sidor och inom alla områden. Högen når nästan upp till himlen. Det är övermäktigt att räkna dem en och en. Men om dessa bidʿa inte identifieras och fastställs finns det inget annat sätt att skydda muslimerna från dem och rädda dem underifrån bidʿans hög. Därför kommer vi att så kortfattat som möjligt behandla några av de större bidʿa. Vi kommer att visa hur var och en av dessa bidʿa har trängt in bland muslimerna och slagit rot, och till vilka avlägsna trakter av villfarelse de, sett ur den ursprungliga islams perspektiv, har fört dem.

I slutet av denna diskussion ska vi nämna det berömda tal som den rätt vägledde kalifen ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz höll inför de församlade människorna, strax efter att han hade utsetts till kalif.

Talet löd: Vet att det inte finns någon profet efter er profet, ingen bok efter er Bok (den ädla Koranen), ingen sunnat efter den sunnat som fastställts för er och ingen annan ummat efter denna er ummat. Vet att halal endast är det som Allah har gjort halal i Sin Bok genom Sin Sändebuds ord, och det förblir halal fram till uppståndelsens dag. Vet att haram endast är det som Allah har gjort haram i Sin Bok genom Sin Sändebuds ord, och det förblir haram fram till uppståndelsens dag. Vet att jag inte är någon anhängare av bidʿat eller någon som inför något nytt. Jag följer endast religionen. Vet att jag inte är någon slutgiltig beslutsfattare; jag är endast den som verkställer. Vet att jag inte samlar på skatter, utan att jag endast kommer att placera dem där jag har beordrats att placera dem. Vet också att jag inte är den bäste bland er; jag har endast påtvingats er som en börda. Och slutligen, vet att ingen skapad varelse får lydas genom olydnad mot Skaparen.

I själva verket är detta tal ett passande tal för den högsta ledaren i en stat som följer islamska ideal. Talets huvudbudskap är också huvudbudskapet i vår diskussion.

Bidʿat Hur många typer?

I slutskedet av denna grundläggande diskussion om bidʿat är det absolut nödvändigt att ta upp en viktig fråga, nämligen indelningen av bidʿat i olika typer. Frågan är: Är bidʿat verkligen indelad i flera kategorier?

Den allmänna uppfattningen i det muslimska samhället är att bidʿat är av två typer. Den ena är ”bidʿat ḥasana”, eller ”god bidʿat”, och den andra är ”bidʿat sayyiʾa”, eller ond bidʿat. Vissa har kallat den senare ”bidʿat mustaqbiḥa”, eller ”förkastlig och avskyvärd bidʿat”. Men även denna indelning av bidʿat verkar vara en ny slags bidʿat. Genom att dela in bidʿat i ”god” och ”ond” har nämligen ett stort antal ”bidʿat” obemärkt trängt in i islams omfattande system av troslära och religiös praxis, försedda med tillståndet att vara god bidʿat. Följden har blivit att just tawḥīd-anhängare i dag utan vidare utför handlingar som i själva verket strider mot tawḥīd – handlingar som uppenbart är bidʿat och som ingen tawḥīd-anhängare under ens ett ögonblick borde kunna tolerera.

I detta sammanhang har lärda män som ʿAllāma Badr al-Dīn al-ʿAynī också lagt fram en definition genom att säga att bidʿat är av två typer. Han sade: Bidʿat är av två typer. Om bidʿat räknas som en god handling som överensstämmer med sharia, är den ”bidʿat ḥasana” – god bidʿat. Men om den enligt sharias syn är en dålig och avskyvärd handling, är den ”bidʿat mustaqbiḥa”, eller ”förkastlig och avskyvärd bidʿat”.

Den berömde hadithlärde och författaren imām al-Shawkānī skrev: Med ”bidʿat” avses egentligen sådana nyuppfunna handlingar och uttalanden vars like inte alls återfinns i tidigare samhällen. I sharias terminologi kallas det som strider mot sunnat för bidʿat. Därför måste det vara förkastligt.

Det vill säga: allt som strider mot sunnah är bidʿa. Därför är allt inom bidʿa förkastligt och bör överges; inget hos den kan på något sätt vara lovvärt eller gott. Att å andra sidan dela in bidʿa i två kategorier, kalla den ena god bidʿa och den andra ond bidʿa, saknar helt grund.

Detta resonemangs giltighet är obestridlig. Det som har någon grund eller förebild i sharia kan under inga omständigheter strida mot sunnah. Det som inte strider mot sunnah är inte bidʿa. Men det som inte har någon förebild alls från islams gyllene tidsålder och vars grund inte återfinns i sharia är under inga omständigheter förenligt med sharia; det strider tvärtom mot sunnah och är därför bidʿa. Ingenting hos det är gott, lovvärt eller godtagbart. Kort sagt är det orimligt att dela in bidʿa i hasanah och sayyiʾah – god och ond.

Under Profetens tid fann man ingen god sida hos bidʿa. Inte heller under följeslagarnas och tabiʿinernas tid, och i Profetens uttalanden delades bidʿa inte heller in på detta sätt.

Hur blev då denna indelning av bidʿa utbredd i det muslimska samhället? Svaret finner man genom en utförlig förklaring av ett uttalande av Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom). Detta har omnämnts i en hadith. Abd al-Rahman ibn Abd al-Qari sade: ”Jag gick till moskén tillsammans med Umar (må Allah vara nöjd med honom) under ramadan. Där såg jag människor be var för sig och utspridda. På vissa platser bad en man, medan några andra bad tillsammans med honom. Då sade Umar (må Allah vara nöjd med honom): ’Jag tycker att det vore mycket bättre att samla dessa människor bakom en god koranrecitatör så att de bad tillsammans.’ Därefter ordnade han detta och såg till att de bad i församling under Ubay ibn Kaʿabs ledning. En natt gick jag åter ut tillsammans med Umar al-Faruq. Då såg jag människorna be tarawih-bönen samlade bakom en imam. Därpå sade Umar (må Allah vara nöjd med honom): ’Detta är verkligen en god bidʿa.’” (Imam al-Bukhari och andra hadithlärda har nämnt denna hadith just i samband med att tarawih-bönen förrättas i församling. Denna hadith är ett bevis för att det är tillåtet att be tarawih i församling under ramadan.)

Det uttalande av Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) som nämns i slutet av hadithen är det som många använder som argument för att dela in bidʿa i två kategorier. Den ordagranna översättningen av meningen är: ’Detta är en god bidʿa.’ Om en bidʿa är god, förstår man automatiskt att en annan bidʿa måste vara ond. Då kan man anta att vissa bidʿa är goda och andra onda. Detta är den grundläggande historien bakom saken. Det verkar som om människor i senare tider, när de skrev kommentarer till haditherna, lyfte fram denna tvådelning av bidʿa. Och det var genom al-Bukhari som detta uttryck spreds i det breda samhället och fick en fast plats i människors medvetande. Situationen är nu sådan att när någon kritiserar en bidʿa eller invänder mot den, och kräver att den ska överges eftersom den är bidʿa, kommer svaret genast: ’Ja, det är visserligen bidʿa, men inte sayyiʾah-bidʿa utan hasanah-bidʿa; därför behöver den inte överges.’ Kanske har en allvarlig bidʿa, som helt strider mot sunnah, under täckmanteln av denna hasanah-bidʿa räknats som sunnah och som en belönad handling och därigenom fått religiös status i det muslimska samhället. Detta är i själva verket bidʿas farligaste sida. Därför blir Profetens ord ’All bidʿa är villfarelse’ meningslösa, sett till verkligheten. Om all bidʿa verkligen är villfarelse kan ingen bidʿa vara vägledning. Men indelningen av bidʿa bevisar motsatsen. Den innebär att vissa bidʿa också är goda. Då skulle Profetens ord ’All bidʿa är villfarelse’ inte vara riktiga – må Allah bevara oss från ett sådant påstående. Det finns inget mer oförsvarligt än att ge Profetens ord en tolkning som strider mot dem.

Mitt påstående är att det i grunden är fel att dela in bidʿa i hasanah och sayyiʾah, alltså i två kategorier. Inte heller kan denna indelning bevisas genom Umar al-Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) uttalande. Anledningen är att Umar al-Faruqs uttalande inte alls betyder det som man har antagit. Umar al-Faruq kallade nämligen inte tarawih-bönen i församling bidʿa i den betydelse där bidʿa innebär något som strider mot sunnah. Det kunde han inte heller göra. Vem skulle bättre än Umar veta att tarawih-bönen i församling inte alls är bidʿa? Den förrättades under Profetens tid. Det är bevisat genom autentiska hadither att den ädle Profeten själv ledde tarawih-bönen som imam under två eller tre nätter.

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: Arabiska(*******)

Den ädle Profeten bad sin egen bön i moskén. Många människor bad tillsammans med honom, och samma sak skedde den andra natten. Därför började allt fler människor delta i denna bön. Den tredje eller fjärde natten, när människorna åter hade samlats på samma sätt, gick den ädle Profeten inte ut ur sitt hem. Följande morgon sade den ädle Sändebudet till människorna: ’Jag lade märke till vad ni gjorde. Jag kom inte till moskén för bönen av endast en anledning: jag fruktade att om ni bad denna bön (tarawih) samlade i församling, skulle den kanske göras obligatorisk för er.’

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Detta gällde månaden Ramadan.”

Denna hadith bevisar utan minsta tvivel att Profeten, den ädle (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), själv var den förste som ledde tarawih-bönen i församling. Han gjorde det under tre nätter i följd. Människorna deltog i bönen bakom honom, men han förbjöd dem inte att göra det. Senare upphörde han med att leda den, endast av rädsla för att denna icke-obligatoriska bön, om den bads under den Helige Profetens ledning, skulle kunna göras obligatorisk av Allah. Vid den tiden uppenbarades fortfarande uppenbarelsen och sharia höll på att utformas. Och Profetens handling är ju sunnah. Hur skulle den kunna vara bid‘ah? [Även om Profeten, den ädle (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), själv upphörde med att leda tarawih-bönen, upphörde den inte att bes i församling. Den fortsatte ändå, trots att han visste det och inte förbjöd det. Hadithen som återberättats av Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) är beviset på detta. Hon sade: När han inte kom för att leda tarawih-bönen den tredje eller fjärde natten, sade han följande morgon till följeslagarna: ”Jag såg vad ni gjorde under natten (att ni bad tarawih-bönen). Men det enda som hindrade mig från att ansluta mig till er var rädslan för att tarawih-bönen i församling skulle göras obligatorisk för er.”]

[Det framgår tydligt av Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) ord att Profeten, den ädle (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), ibland avstod från att göra något trots att han ville göra det, endast av rädsla för att människorna skulle börja göra det regelbundet om han själv gjorde det regelbundet. Då skulle Allah kunna göra det obligatoriskt för Allah och Hans tjänare. Hon sade: Profeten, den ädle (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), tyckte om att göra vissa handlingar, men trots det gjorde han dem inte, endast av rädsla för att de skulle kunna göras obligatoriska för människorna om han fortsatte att göra dem regelbundet.]

Varför kallade då Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) bönen i församling för bid‘ah? Han använde ordets och lexikonets betydelse av bid‘ah, inte dess terminologiska betydelse. Det har redan nämnts att bid‘ah ordagrant och lexikaliskt betyder ”ny”. Den kallades inte heller ny i betydelsen att en sådan bön aldrig tidigare hade betts; den kallades ny därför att tarawih-bönen i församling under Profeten, den ädles (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), tid upphörde efter två eller fyra dagar, varefter många år förflöt. Under Hazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat kunde denna bön inte återupptas. Därefter återupptogs den under Hazrat Umar al-Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) tid. I denna bemärkelse var det inte fel att kalla den bid‘ah, och genom detta blev den inte den sorts bid‘ah som strider mot sunnah och vars motsvarighet inte alls återfinns under Profetens tid. Ändå återstår frågan: Vad är den rätta innebörden av Hazrat Umars uttalande? Enligt hadithlärda är innebörden följande: Att be i församling är en mycket förträfflig och utmärkt ordning, som hade inletts av den ädle Budbäraren (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), men som senare hade övergetts under Hazrat Abu Bakrs tid eftersom människorna var upptagna med olika svårigheter.

Mulla Ali Qari sade i sin förklaring av detta uttalande av Hazrat Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom):

Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) kallade denna handling bid‘ah med hänsyn till dess yttre aspekt. Efter den ädle Profeten var det nämligen första gången som tarawih-bönen på nytt började förrättas i församling. Sett till sakens verkliga innebörd är det däremot inte alls bid‘ah att förrätta denna bön i församling.

Här är det värt att minnas Imam Maliks berömda uttalande. Han sade: Den som skapade en bid‘ah i islam och ansåg den vara mycket god, förklarade därigenom indirekt att Hazrat Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade svikit sitt ansvar att förmedla budskapet (Allah förbjude). Allah har ju sagt: ”I dag har Jag fullkomnat och fullbordat er religion för er.” Därför är det som inte var en del av religionen under Sändebudets tid inte heller en del av religionen i dag.

Mitt sista ord i denna fråga är att även att dela in bid‘ah i två delar är bid‘ah, och genom denna indelning har otaliga allvarliga bid‘ah kommit in på islams husgård genom dess dörrar och vägar och fått religiös status. De har slagit djupa rötter i samhället som handlingar med stor belöning. Ju snabbare detta giftträd kan ryckas upp med rötterna, desto bättre är det för islam och muslimerna.

bidʿa till stöd för pīrers och awliyāʾs åberopande

Bidʿa-anhängare brukar till stöd för sina egenhändigt införda handlingar åberopa sufiernas qiyām och tariqa-schejkerna. De framställer även stora och uppenbara bidʿa-handlingar som något som inte är ”bidʿa”, utan som handlingar som ger stor belöning. Och de säger: ”En viss walī Allāh, en viss vördad pīr, har själv utfört denna handling och uppmanat till att utföra den. När en walī Allāh som han har utfört denna handling och uppmanat till den, kan den inte vara bidʿa; den måste naturligtvis vara en handling som ger stor belöning. Annars skulle han väl inte ha gjort det. Därför måste den betraktas som sunna.”

Till följd av att man på detta sätt åberopar pīrer till stöd för bidʿa har två slags reaktioner uppstått i samhället. Den ena reaktionen är att man, för att med säkerhet och på ett klart sätt få veta vad som är sunna och vad som är bidʿa, vad som är tillåtet och vad som är otillåtet, varken studerar Koranen eller haditherna eller följeslagarnas gärningar och liv. Man ser endast efter om en viss vördad lärare har utfört denna handling. Om han har gjort det, känner man ingen tvekan inför att göra det. I så fall tänker man inte ens det minsta på om den eller de personer vars auktoritet åberopas handlar i enlighet med Koranen och haditherna, eller om de har utfört denna handling på grundval av sharīʿa eller efter eget godtycke.

Ett sådant tal liknar det som människorna i arabernas otroende samhälle brukade säga. När den sanna kallelsen till den monoteistiska religionen framfördes till dem, sade de: ”Vi fann våra förfäder som samlade anhängare av en viss väg. Genom att fortsätta följa deras fotspår kommer vi att få vägledning.”

Det vill säga, för dem var det enda beviset för vad som var sant eller falskt att åberopa förfäderna. De följde dem inte därför att de hade följt något gott föredöme, utan därför att de var deras förfäder. Även här ser man samma sak: till stöd för en bidʿa-handling åberopas endast den vördade pīrens auktoritet. Grunden för detta åberopande är inte något bevis från sharīʿa; det enda beviset är att han enligt deras uppfattning är en stor walī Allāh och att det han har gjort är sharīʿas främsta auktoritet.

Som svar på arabernas ovan nämnda ord sades följande i den ädla Koranen genom profeternas munnar:

Säg: ”Om jag har kommit till er med en vägledning som är bättre än den vägledning enligt vilken ni fann era förfäder, kommer ni då ändå att fortsätta följa just dessa förfäder?”

Det är alltså förvånande att de inte är villiga att följa det som bedöms vara gott och bättre som princip. De är inte ens beredda att överväga vilken princip som är den goda. Även när den allra bästa principen och förebilden läggs fram var de fast beslutna att fortsätta följa sina förfäder; på samma sätt kommer dessa, även om det med bevis från sharīʿa skulle bevisas att en handling är bidʿa, att fortsätta utföra just denna bidʿa-handling genom att åberopa den vördade pīrens auktoritet.

Följden blir att människors religion och tro görs beroende av en viss waliullahs eller en så kallad pirs sedvänjor och beteende. Där har varken Allahs ord eller någon av Profetens handlingar eller uttalanden någon auktoritet. Enligt Koranen och hadith är denna princip uppenbart shirk och förbjuden. En sådan princip är själva grundkällan till villfarelse. I ett sådant tillstånd blir människan en blind efterföljare av en annan människa; och i stället för att vara Allahs tjänare blir hon tjänare åt just denna människa. Dessa människor får aldrig möjlighet att bli Allahs tjänare under sina liv.

Ändå har den sanna troende muslimens roll, ur islams perspektiv, beskrivits fullständigt i Koranen, hadith och historien. I deras samhälle åberopades endast Koranen och hadith som auktoritet. Att åberopa någon enskild person betraktades i det samhället som shirk. I alla komplicerade situationer åberopades endast Koranen och hadith, och när ett bevis från Koranen eller hadith lades fram inför dem försvann alla tvister, uppror kuvades och alla meningsskiljaktigheter utplånades. Detta accepterade de med böjt huvud. De vågade inte handla tvärtom och ansåg inte heller att någon hade rätt till det. Efter den ädle Profetens bortgång uppstod meningsskiljaktigheter och ordstrider bland muslimerna under kalifatets tid. Men så snart en hadith av den ädle Profeten lades fram inför dem accepterade alla den omedelbart. Den förste kalifen, Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), förklarade krig mot dem som vägrade betala zakat. Bland sahaba uppstod meningsskiljaktigheter i denna fråga. När ett bevis från Koranen lades fram i detta skede accepterade alla att den politik kalifen hade antagit var förnuftig. När en armé skulle sändas under den frigivne slaven Usama ibn Zayd uppstod meningsskiljaktigheter bland sahaba. Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag kan inte återkalla den armé som den ädle Profeten själv hade beslutat att sända.”

Alla accepterade detta besluts riktighet. Detta är i själva verket den ideala muslimens roll. Och för muslimer kan och bör detta vara det eviga idealet.

Den andra följden har blivit att allmänheten börjat anse att sharia och ma’rifa (eller tariqa) är två helt olika och självständiga ting. Det som är förbjudet enligt sharia är tillåtet enligt ma’rifa eller tariqa. Å ena sidan sägs det med stöd av sharias bevis: ”Detta är bid’a”, men genom att åberopa piren tillåts samma sak och praktiseras vidare. Följaktligen blir föreställningen om att sharia och ma’rifa har två inbördes motsatta föreskrifter allt tydligare.

Det är svårt att till fullo beskriva hur farlig en sådan föreställning är för islams religion. Därefter kan man tydligt säga att den inte medför någon nytta för religionen och tron. Den enda vägen att rädda människan från alla slags villfarelser är nämligen sharia. Om även ett uppenbart motstånd mot denna sharia anses tillåtet och kan framställas som tillåtet, vem ska då kunna hindra villfarelsens flod från att skölja bort allt och föra det till fördärvet?

Därför vill vi säga att ingen annan än Profeten och sahaba kan åberopas som auktoritet i frågor som rör sharia. Inget annat bevis kan godtas än Koranen, hadith och sahabas ijma. Ingen muslim är beredd att acceptera ett sådant åberopande. Om han gör det är det inte islam, utan något annat.

Några stora stora bid’a

Här avslutar vi den principiella diskussionen om sunnah och bid’a och går i det andra avsnittet vidare till en detaljerad behandling av några stora bid’a. Att vissa företeelser här presenteras som bid’a betyder inte på något sätt att endast dessa är bid’a, att det inte finns någon annan bid’a utöver eller vid sidan av dem, eller att all bid’a skulle vara borta och sunnahs gyllene era börja när dessa få bid’a har utrotats. Nej, så är det inte. Det betyder snarare att av alla de bid’a som för närvarande har trängt in i vårt muslimska samhälle är dessa grundläggande och stora bid’a. Men detta är inte slutet. Det finns fler sådana bid’a som har samlats i våra liv. Efter denna principiella diskussion om bid’a kan den fortsatta framställningen här betraktas som exempel. Det vill säga, dessa bid’a har presenterats som exempel; betraktar man saken ur denna synvinkel kommer man att se att det finns många fler bid’a av detta slag i våra liv och i vårt samhälle. Även dessa måste samtidigt ryckas upp med rötterna.

Tawhidisk troslära shirk av bidʿah

Det är inte bara muslimer som känner till detta; ingen i världen borde vara ovetande om att islams grundläggande troslära är tawhid. ”Tawhid” betyder Guds enhet. Guds enhet är allomfattande, fullständig och heltäckande. I detta avseende är Gud inte bara Skaparen, utan också den ende Försörjaren, Ägaren, Försörjaren med livsuppehälle, Beskyddaren och Lagstiftaren. Därför ska människan endast frukta Gud och endast Gud tillbe, dyrka och underkasta sig. Som Skapare, Försörjare och Uppehållare ska hon erkänna endast Gud. I dessa avseenden är Han den ende ilah. Utan Honom finns ingen ilah; ingen är ilah och ingen kan bli ilah. Han är den ende Herren; utanför Honom finns ingen annan som uppehåller, utvecklar, skyddar eller tillgodoser behov. Han ensam är den som dyrkas. Ingen annan än Han har rätt att få tillbedjan, dyrkan och lydnad. Därför ska endast Guds lag och föreskrifter gälla över människorna. Kort sagt: som Rabb är Han en, unik och utan like; och som ilah är Han likaså en och utan medgudar. I fråga om rububiyyah är Gud en, och i fråga om uluhiyyah är Han också en. I inget av dessa avseenden har Han någon medgud, någon jämlike eller någon like.

Det slutar inte här. Till sitt väsen och sin grundläggande existens är Han en och utan like. Även i Sina egenskaper är Han unik och utan medgudar. Över skapelsen – och därmed över människorna – tillkommer rätten och anspråket uteslutande Honom, utan motstycke. Även i fråga om denna rätt har Han ingen medgud. Och makten och myndigheten tillhör likaså endast Honom, över skapelsen och över människan. Även i dessa avseenden har Han ingen medgud och ingenting kan jämställas med Honom. Ingen får tilldelas ställningen att vara Hans medgud.

Denna tawhidiska troslära i islam är bevisad genom Koranen och även genom haditherna. Profeten Muhammad (s), som den siste profeten och budbäraren, lade fram just denna troslära inför hela världen. Han kallade till att ta emot denna tawhid som en grundläggande troslära. Alla som på den tiden antog islam blev muslimer genom att tro på denna uppfattning om islam. Därför trodde även Profetens följeslagare på denna troslära. I detta visade de aldrig någon svaghet och gick inte med på någon som helst kompromiss eller överenskommelse med någon i denna fråga. Detta är alltså sunnans tawhidiska troslära. Detta är trons sunna.

Men i islams sunnitiska troslära – eller man kan säga i denna troslära som sunna – har numera många former av shirk och bidʿah uppstått. I det muslimska samfundet erkänner man visserligen i allmänhet Gud som en och utan like. Men i praktiken ser man att även om man tror på Guds tawhid i fråga om uluhiyyah, erkänner man inte Hans tawhid i fråga om rububiyyah. Även om man erkänner det med ord, förnekar man det i praktiken. Man godtar också många andra krafter som Rabb – inte med orden, utan genom sina faktiska handlingar. Och detta är shirk. Även om man enligt sin uttalade troslära erkänner endast Gud som Försörjare, Livgivare, Den som ger död, Skapare, Påverkare, Den som har makt och myndighet, Världens Ord­nare och Rabb, är det ändå dessa människor som ber de avlidna ”vördnadsvärda” om hjälp, fruktar dem i stället för Gud och hoppas få något från dem. När de råkar i nöd ber de just dem om räddning och hoppas få framgång genom dem. De tror att dessa på övernaturligt sätt kan höra och besvara människors böner, hjälpa och skänka välsignelse. De tror att de kan åstadkomma och frambringa gott och ont. Därför söker de deras tillfredsställelse. För att vinna deras tillfredsställelse avlägger de löften till dem, slaktar djur i deras namn och lägger efter sin död pannan i sujud på deras gravar. De anser det vara sin plikt att spendera en del av sin förmögenhet på dem. Av alla dessa skäl ser man att gravarna tillhörande denna kategori människor vördas och äras på olika sätt, och att man för stora summor bygger gedigna kupoler över gravarna. Så småningom reser man från land till land för att besöka gravarna. På en bestämd dag och tid samlas anhängare från alla håll. Precis som de polyteistiska folken beger sig till sina nationella vallfartsorter.

Enligt islams tawhidiska troslära är det uppenbar shirk att be någon annan än Gud, genom att vända sig till någon annan än Honom. I islam är detta uttryckligen förbjudet. De otaliga verserna i den ädla Koranen som behandlar detta är ett ovedersägligt bevis på det. I vissa koranverser har detta förbud uttalats med polyteisterna som mål, i vissa verser i allmänna ordalag och i många verser med de muslimska bekännarna av tawhid som mål.

Här presenteras nu några verser ur Koranen. I en vers sägs:

وَمَنْ أَضَلُّ مِمَّن يَدْعُو مِن دُونِ اللَّهِ مَن لَّا يَسْتَجِيبُ لَهُ إِلَىٰ يَوْمِ الْقِيَامَةِ وَهُمْ عَن دُعَائِهِمْ غَافِلُونَ [٤٦:٥]
– Vem kan vara mer vilseledd än de som åkallar – eller ber till – sådana förutom Allah som inte kan svara dem ens fram till Uppståndelsens dag, och som inte vet något om deras böner? (Al-Ahqaf)

En annan vers lyder så här:

وَأَنَّ الْمَسَاجِدَ لِلَّهِ فَلَا تَدْعُوا مَعَ اللَّهِ أَحَدًا [٧٢:١٨]

– Alla moskéer tillhör Allah. Åkalla därför ingen annan än Allah. (Al-Jinn: 17)

I denna vers tilltalas både den ädle Sändebudet själv och muslimerna. I sin tafsir av denna vers skrev Allama Ibn Kathir: Allah befaller Sina tjänare att de på de platser som är avsedda för Hans dyrkan endast ska åkalla Honom, att de ska hålla fast vid Hans enhet och att ingen annan än Honom ska åkallas samt att ingen form av shirk ska begås tillsammans med Honom.

I en vers tilltalas den ädle Profeten själv på följande sätt:

Åkalla inte någon annan gud tillsammans med Allah – förena inte någon annan med Honom. Om du gör det kommer du att räknas bland dem som drabbas av straff.

I versen är det den ädle Profeten själv som tilltalas med ”du”. I Tafsir Fath al-Bayan står det: När Allah den Allsmäktige hade fastställt Koranens sanningshalt och bevisat att Koranen är en Skrift som uppenbarats från Honom, befallde Han Sin profet Muhammad att endast åkalla Honom och att endast be till Honom. I den nämnda tafsiren förklaras versens avslutande del på följande sätt:

Det har sagts till den ädle Sändebudet att om du gör det, kommer du att straffas. Här riktas dessa ord till Muhammad (s). Även om han själv var fullständigt oskyldig och ren från synden shirk, sades detta till honom i syfte att uppmuntra de troende tjänarna till tawhid och hålla dem borta från all slags shirk. Innebörden blir alltså denna: Allah sade: Du är den mest ärefulle bland hela skapelsen, den högst aktade hos Mig och den mest älskade; men trots detta, om du tror att det finns någon annan ilah än Jag, kommer Jag även att straffa dig. Tänk därför efter: vad blir då de övriga tjänarnas öde om de gör så?

Att åkalla någon annan än Allah är shirk, och att be någon annan än Honom om dua är shirk—därför är det helt förbjudet. Detta bevisas också av följande verser i Koranen.

وَلَا تَدْعُ مِن دُونِ اللَّهِ مَا لَا يَنفَعُكَ وَلَا يَضُرُّكَ ۖ فَإِن فَعَلْتَ فَإِنَّكَ إِذًا مِّنَ الظَّالِمِينَ [١٠:١٠٦]

—Åkalla inte någon annan än Allah, som inte kan ge dig någon nytta och inte heller orsaka dig någon skada. Om du ändå gör det, kommer även du att räknas bland de orättfärdiga.

Denna vers i sura al-Mu’min är särskilt viktig i detta sammanhang. Den ger positiv vägledning beträffande dua.

Allah den Upphöjde har sagt:

هُوَ الْحَيُّ لَا إِلَٰهَ إِلَّا هُوَ فَادْعُوهُ مُخْلِصِينَ لَهُ الدِّينَ ۗ الْحَمْدُ لِلَّهِ رَبِّ الْعَالَمِينَ [٤٠:٦٥]

—Han är den Evigt Levande; det finns ingen mabud utom Honom. Åkalla därför endast Honom och var uppriktiga i lydnaden mot Honom. All lovprisning tillkommer Allah, världarnas Rabb.

Att kalla Allah den Levande och den Evigt Levande innebär just detta: alla andra ma‘bud – som ni erkänner som gudar och i praktiken dyrkar och underkastar er – är i själva verket döda. Där finns inte minsta spår av liv. Och vilken mening kan det finnas i att kalla på de döda och be till dem med klagande röst? De döda har varken förmåga att höra en dua eller, efter att ha hört den, att besvara den och utföra något i enlighet med den. Den Levande och Evigt Levande är endast Allah; Han drabbas inte av förfall, förgängelse eller någon form av oförmåga. Därför bör man endast kalla på Honom och endast till Honom framföra sin dua och bön – alltid och under alla omständigheter. Det kan inte finnas något undantag från detta.

Av denna vers blev det ännu tydligare att dua endast kan riktas till den som är den verklige ilah, och att den som man riktar sin dua till måste åtlydas i verklig lydnad och med uppriktig hängivenhet – och det endast Han. För att dua ska besvaras krävs dessutom att all tacksamhet och lovprisning ägnas Allah. Om man inte uppriktigt åtlyder Allah i sitt verkliga liv och inte med sann uppriktighet lovprisar Honom med sina läppar, har det ingen mening att göra dua till Honom. Du kan inte ha någon rätt att be till den vars lydnad du inte är beredd att följa och vars lov och tacksamhet inte ljuder från din mun. Och varför skulle Han då besvara den bönen?

Därför gav Allah Ta‘ala följande tydliga föreskrift i sura al-A‘raf:

المُعتَدينَ ا يُحِبُّ ل إِنَّهُ وَخُفيَةً  تَضَرُّعً رَبَّكُم ادعوا  ۗ  العٰلَمينَ رَبُّ اللَّهُ تَبارَكَ وَالأَمرُ الخَلقُ لَهُ أَلا

– Var uppmärksamma och kom ihåg: skapelsen tillhör Honom och det är Hans förordning som ska gälla. Välsignad är Allah Ta‘ala, världarnas Rabb. Kalla på er Rabb med gråtande röst och i det fördolda. Han älskar sannerligen inte dem som överskrider gränserna. (Al-A‘raf: 55)

Den djupa sanning som denna vers tydligt uppenbarar för oss är att eftersom Allah är Skaparen, är det endast Hans lag och förordning som ska gälla i världen. Denne Skapare och Lagstiftare, Allah, är stor och äger obegränsade välsignelser. Det är Honom, er Rabb, som ni ska kalla på. Ni ska kalla på Honom med gråtande röst – med böjt huvud, ödmjukhet och klagande röst. Och ni ska kalla på Honom i det fördolda, med låg röst. Slutligen sägs att de som inte erkänner Allah som den ende Skaparen och Lagstiftaren, som inte erkänner Honom som den Välsignade och Store Allah, och som inte gör dua till Honom eller endast kallar på Honom i olyckor och svårigheter, är de som överskrider gränserna. De som överskrider gränserna får inte Allahs kärlek.

Vissa grupper anser att ordet ‘dua’ som nämns i dessa verser i Koranen betyder ibadah, och att innebörden av dessa verser är: Tillbe ingen annan än Allah; att göra det är shirk. Därför är det enligt dem inte förbjudet och inte heller shirk att göra dua till någon annan än Allah. Men det är överflödigt att påpeka hur felaktigt detta påstående är och hur motsatt det är den verkliga sanningen. Saken är den att det ord ‘dua’ som används i dessa verser i den ädla Koranen i själva verket betyder att ge ljud ifrån sig, ropa och be någon på ett sådant sätt att det inte finns någon tvekan eller osäkerhet om att ens dua kommer att besvaras eller att man kommer att få det man ber om. Ibadah är inte ordets egentliga betydelse. Det är dess ‘majazi’, det vill säga bildliga eller indirekta, betydelse. Varken i arabiska lexikon eller enligt sharia betyder det på något sätt ‘ibadah’. I inget arabiskt lexikon har dess betydelse angetts som ibadah. Inte heller i någon poets eller författares skrifter från jahiliyyas tid kan man se att detta ord används i den betydelsen. Här återger vi några citat ur flera gamla och auktoritativa arabiska lexikon.

Al-Jawhari har skrivit följande i sitt lexikon:

Arabiska(*********)

Jag har kallat en viss person, det vill säga: jag har ropat hans namn och kallat på honom. Jag har bett till Allah för honom. Och jag har uttalat en förbön mot honom. Daʿwat betyder att kalla en gång. Duʿā är ett singularord. Dess plural är daʿawāt eller duʿāʾer.

Här visas olika former och användningar av ordet ”duʿā”. I samtliga fall betyder det att be, kalla och åkalla.

Och i al-Qāmūs sägs det—

Duʿā betyder en uppriktig åkallan till Allah, en benägenhet och en böjelse mot Honom. Åkalla Honom såsom man bör åkalla Honom. Att kalla andra till något, det vill säga att göra duʿā för dem, börjar med dem själva. Kalla dem, det vill säga samla dem. Den ädle Profeten är den som kallar till Allah. Även böneutroparen kallas en åkallare.

Kort sagt har ingen arabisk ordbok skrivit att duʿā betyder dyrkan.

Allāma Ibn Ḥajar har visserligen sagt: Ordet duʿā används även i betydelsen dyrkan. Men det är förvisso inte ordets direkta och ursprungliga betydelse, utan en indirekt betydelse.

Shaykh Abū al-Qāsim al-Qushayrī har skrivit: I Koranen används ordet duʿā i flera betydelser, nämligen: dyrkan, vädjande klagan, bön, tal, rop, ljud och lovprisning, med mera.

Allāma Taqī al-Dīn al-Subkī har skrivit: Trots detta är det bäst att förstå ordet ”duʿāʾ” i denna vers i dess uppenbara betydelse.

I ingen av de verser där ordet duʿāʾ används finner man någon anledning som skulle göra det nödvändigt att ta ordet i en indirekt betydelse i stället för dess egentliga och uppenbara betydelse. Alla Koranens uttolkare har haft denna uppfattning. Att därför tolka ordet duʿāʾ, såsom det används i Koranen, som dyrkan och med detta som förevändning anse det tillåtet att åkalla andra krafter än Allah är inget annat än yttersta absurditet och uppenbar bidʿa.

Koranvers:

Arabiska

Och åkalla inte någon annan än Allah, som varken kan gagna eller skada dig. Om du gör det blir du sannerligen en av de orättfärdiga.

Imām Fakhr al-Dīn al-Rāzī har i sin kommentar till denna vers skrivit:

Ordet duʿāʾ i versen betyder att söka nytta och att söka skydd mot skada. Versens innebörd är: Om du vänder dig i bön till någon annan än Allah för att få nytta eller undgå skada, blir du en orättfärdig. Orättfärdighet innebär nämligen att placera något på en annan plats än dess rätta plats. När ingen annan än Allah har någon makt, är det utan tvekan orättfärdigt att tillskriva någon annan än Allah förmågan att utöva någon form av makt och att anse att någon annan har sådan förmåga.

Även om den egentliga betydelsen av ordet duʿāʾ inte är ”dyrkan”, är duʿāʾ ändå en form av dyrkan. Därför får den endast riktas till Allah och till ingen annan.

Vad blir då de böner som på olika sätt riktas till olika personer och krafter utöver Allah, böner om att befrias från olyckor och om framgång i denna värld, samt önskan om bot? Det råder ingen tvekan om att sådant är uppenbar shirk. Och denna shirk är en stor bid’a inom islams tawhidiska sunnah. Detta beror på att en person åkallar en annan och ber honom om något som ingen annan än Allah har förmåga att göra – och inte heller kan ha förmåga att göra. Att åkalla honom på detta sätt innebär att man anser honom vara innehavare av övernaturlig kraft och tror att han har förmåga att åstadkomma något. Om man inte trodde det skulle man inte på något sätt åkalla honom eller be honom. Följaktligen nöjer han sig inte med att enbart be honom; han blir inte tillfreds, utan börjar också längta efter att dyrka honom. Och detta är uppenbar shirk.

Koranens tydliga förkunnelse lyder:

وَإِن يَمْسَسْكَ اللَّهُ بِضُرٍّ فَلَا كَاشِفَ لَهُ إِلَّا هُوَ ۖ وَإِن يَمْسَسْكَ بِخَيْرٍ فَهُوَ عَلَىٰ كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ [٦:١٧]

– Om någon sorg eller olycka har drabbat dig, så har den skett med Allahs vilja, och ingen kan avlägsna den utom Allah. Och om du får del av någon välgång, så är Han sannerligen allsmäktig. (Al-An’am: 15)

Det vill säga, det är också Han som har förmågan att skänka denna välgång, och det är genom Hans nåd som du har fått del av den. Ingen annan än Han kunde ge dig denna välgång. Ingen annan har nämligen någon förmåga eller möjlighet att åstadkomma något.

I en annan vers sägs det:

وَإِن يَمْسَسْكَ اللَّهُ بِضُرٍّ فَلَا كَاشِفَ لَهُ إِلَّا هُوَ ۖ وَإِن يُرِدْكَ بِخَيْرٍ فَلَا رَادَّ لِفَضْلِهِ ۚ يُصِيبُ بِهِ مَن يَشَاءُ مِنْ عِبَادِهِ ۚ وَهُوَ الْغَفُورُ الرَّحِيمُ [١٠:١٠٧]

– Om Allah drabbar dig med någon skada eller olycka, kan ingen annan än Allah avlägsna den. Och om Han vill skänka dig någon välgång, finns det ingen som kan avvärja Hans gåva av välgång. Han skänker dock vem Han vill bland Sina tjänare välgång. Han är den Förlåtande, den Barmhärtige. (Yunus: 107)

Dessa två verser – liksom otaliga andra verser i Koranen och hadither från den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) – förklarar tydligt att ingen annan än Allah kan tillfoga någon olycka, och att ingen annan än Allah kan avvärja denna olycka. På samma sätt kan ingen annan än Allah skänka någon välgång. Om Han vill skänka någon välgång kan ingen hindra den eller beröva honom denna välgång. Han ensam är den suveräne ägaren av all makt. Därför är det en plikt att rikta duʿā endast till Allah. Det är en plikt att be om räddning från alla slags olyckor och att be om alla slags välsignelser. Och denna duʿā ska riktas direkt till Allah, inte genom någon annans wasīla eller åberopande av någon annan, och inte heller genom någon annan mellanhand. Detta är också tawhīd-trons innersta krav. För att rikta duʿā till någon annan än Allah ger inget resultat och har ingen mening.

Allah den Allsmäktige har i detta sammanhang förklarat det ännu tydligare och med ännu kraftfullare ord:

وَالَّذِينَ تَدْعُونَ مِن دُونِهِ مَا يَمْلِكُونَ مِن قِطْمِيرٍ [٣٥:١٣]

إِن تَدْعُوهُمْ لَا يَسْمَعُوا دُعَاءَكُمْ وَلَوْ سَمِعُوا مَا اسْتَجَابُوا لَكُمْ[٣٥:١٤]

– De som ni åkallar i stället för Allah äger inte ens det minsta lilla. Trots detta, om ni åkallar dem och riktar er duʿā till dem, kan de inte höra ert åkallande. (Al-Fāṭir: 13–14)

Även om de skulle höra er duʿā, är det ändå slutgiltigt fastslaget att de varken kommer att besvara ert åkallande eller kunna godta er duʿā.

Att duʿā i själva verket endast ska riktas uppriktigt till Allah, inte genom att åberopa någon annan och inte genom att göra någon till en wasīla inför Honom, har vi också fått lära oss genom de många duʿā som återges i den ädla Koranen. Vilken som helst av de duʿā som nämns i Koranen kan läggas fram som bevis för detta. Här återges som exempel några särskilda duʿā ur Koranen.

I Koranens första sura, Al-Fātiḥa, återges denna duʿā:

اهْدِنَا الصِّرَاطَ الْمُسْتَقِيمَ [١:٦]

– O Allah, visa oss själv den raka, rätta och fasta vägen och led oss på den vägen.

Man har inte lärt oss att be på följande sätt: O Allah! Visa oss den raka, rätta och fasta vägen genom den och dens pir-helighet.

Även de sista verserna i sura al-Baqara är böner som Allah har lärt oss. Där har man inte lärt oss att i någon fråga be direkt till någon annan än Allah eller be till Allah genom någon annans förmedling. I detta sammanhang är även Hazrat Ibrahims (frid vare med honom) bön anmärkningsvärd. När han och Hazrat Ismail (frid vare med honom) byggde Kaba-huset bad de:

رَبَّنَا تَقَبَّلْ مِنَّا ۖ إِنَّكَ أَنتَ السَّمِيعُ الْعَلِيمُ [٢:١٢٧

رَبَّنَا وَاجْعَلْنَا مُسْلِمَيْنِ لَكَ وَمِن ذُرِّيَّتِنَا أُمَّةً مُّسْلِمَةً لَّكَ وَأَرِنَا مَنَاسِكَنَا وَتُبْ عَلَيْنَا ۖ إِنَّكَ أَنتَ التَّوَّابُ الرَّحِيمُ [٢:١٢٨]

– O Allah! Ta emot vår bön. Du hör allt och vet allt. O vår Allah, gör oss två till muslimer – underkastade Dig. Och låt bland våra efterkommande uppstå ett umma som är underkastat Dig. O Allah, lär oss reglerna för all vår dyrkan och våra gudstjänster – hajj och offergärningen – och ta emot vår ånger. Du är ju den som tar emot ånger.

En tjänare kan sannerligen endast tala om sin sorg, smärta och bedrövelse inför Allah, och måste vända sig enbart till Honom med detta. Såsom denna sorg och bedrövelse har uppkommit med Allahs tillåtelse, har endast Han också makten att avlägsna den. När Hazrat Yaqub (frid vare med honom) hade förlorat sin son framförde han sin djupa sorg inte inför någon annan i världen, och inte heller inför någon pir eller någon som sitter på en andlig tron; han framförde den endast inför Allah.

Hans ord vid den tiden har återgetts i Koranen med följande ord:

Arabiska (****)

– Jag framlägger och uttrycker endast inför Allah min sorg, min smärta och mina bekymmer.

Profeten Moses (frid vare med honom) bad med följande ord:

– Arabiska (******)

– O Allah! All lovprisning tillkommer Dig, och inför Dig framförs alla klagomål. Endast hos Dig söker vi hjälp och endast till Dig vädjar vi. Endast på Dig förlitar vi oss. För ingen har förmåga, kapacitet eller kraft att göra något utom Du.

Allah har själv prisat profeten Zakaria och hans hustru och sagt:

– Arabiska (******)

–De var ivriga, tävlade och var aktiva i alla goda gärningar. De åkallade endast Mig – de bad endast till Mig med iver, entusiasm och fruktan. De fruktade i själva verket alltid Mig.

Även den siste profeten, Hazrat Muhammad (s), följde denna princip. Han gjorde inget undantag från den. När han såg hur få hans följeslagare var i slaget vid Badr vände han sig mot Allah, lyfte båda händerna och bad:

–Arabiska (******)

–O Allah! Uppfyll i dag det löfte som Du har gett mig. O Allah! Om Du låter denna lilla armé, som bär upp islam, gå under, kommer ingen längre att dyrka Dig på jorden.

Därefter uppenbarades Allahs vers:

إِذْ تَسْتَغِيثُونَ رَبَّكُمْ فَاسْتَجَابَ لَكُمْ أَنِّي مُمِدُّكُم بِأَلْفٍ مِّنَ الْمَلَائِكَةِ مُرْدِفِينَ [٨:٩]

–När ni vädjade till er Allah, svarade Han er och tog emot era böner och vädjanden. Och Han sade: ”Ja, Jag ska hjälpa er genom att sända tusen änglar, den ena efter den andra.” (Al-Anfal: 9)

Denna vers bevisar också att Han endast besvarar bönen när vädjan riktas uteslutande till Allah, utan någon mellanhand, något medel eller någon förmedlare. I annat fall har Han ingen skyldighet att besvara någons bön. Ingen kan heller tvinga Honom till det. För att tydligare förklara till vem man ska be har den ädle Profeten (s) förkunnat: ”Var och en av er ska be Allah ensam om allt han behöver. Även om snöret i någons sko går av ska han be Honom om det. Om Han inte ger det, kan ingen annan ge det.”

Både Allahs och Rasūlens undervisning är att man i tider av personlig och kollektiv fara ska vädja enbart till Allah, och att ta någon annan till wasila eller åberopa någon annan strider helt mot denna islams sunnah. Om profeterna och sändebuden i alla sina angelägenheter endast vädjade till Allah och inte sökte hjälp hos någon annan i detta avseende, varför skulle då vi vanliga muslimer vara beroende av någon annan, förlita oss på någon annan eller ta någon annan till wasila? Dessa profeter och sändebud är ju våra eviga förebilder. Liksom deras handlingar är föredömliga för oss, är även deras handlingsprinciper och handlingssätt föredömliga. Särskilt har Allah, genom att lära oss dessa böner, befallt även oss att på samma sätt vända oss till Allah och endast be till Allah.

Det kan visserligen inte förnekas att dåvarande muslimer under den ädle Profetens (s) livstid bad till Allah om att bli räddade ur faror genom att ta honom till wasila. Detta nämns tydligt i haditherna. Men det skedde under Rasūlens livstid, när Rasūlen själv var närvarande bland människorna som en bedjande person. Det enda som kan bevisas utifrån detta är att det under Rasūlens livstid var tillåtet att be genom att ta honom till wasila. Men efter den ädle Rasūlens bortgång tog följeslagarna aldrig honom till wasila i sina böner. Ingen som har avlidit och som själv inte deltar i böneceremonin har tagits till wasila. I detta sammanhang bör ytterligare två verser ur den ädla Koranen beaktas. I sura as-Sajda sade Allah, när Han beskrev de rättfärdiga tjänarna:

تَتَجَافَىٰ جُنُوبُهُمْ عَنِ الْمَضَاجِعِ يَدْعُونَ رَبَّهُمْ خَوْفًا وَطَمَعًا وَمِمَّا رَزَقْنَاهُمْ يُنفِقُونَ [٣٢:١٦]

-Deras sidor och ryggar håller sig ständigt borta från de bekväma bäddarna; de åkallar sin Herre i fruktan och hopp och ger av det Vi har skänkt dem.

I denna vers är uttrycket ”yadūna rabbahum khawfan wa ṭamaʿan” särskilt anmärkningsvärt. Här sägs det tydligt att de som verkligen tror på Allahs verser endast fruktar Allah och endast sätter sitt hopp till Allah, som är deras Herre. I motsats till detta fruktar de ingen annan än Allah och hyser inget hopp gentemot någon annan. Även när de har anledning att frukta åkallar de endast Allah; de ber och åkallar endast Allah, och de ber ingen annan än Allah. På samma sätt hoppas de endast på att få något från Allah, och därför ber de också endast Honom om det. De hoppas inte på att få något från någon annan än Allah, och när de behöver något ber och åkallar de endast Allah om detta.

Dessutom har det i den första delen talats om att förrätta bönen, medan det i den sista delen talats om att åkalla Allah. Imam Fakhr al-Dīn al-Rāzī har skrivit: Bön och åkallan är i egentlig mening samma sak.

Det vill säga, på samma sätt som bönen inte förrättas för någon annan än Allah eller med någon annan som syfte, kan åkallan inte riktas till någon annan än Allah.

En annan vers lyder:

Arabiska(*******)

– Kan den som är lydig mot Allah – som följer enbart Allahs befallningar, faller ned i sujud inför Allah om natten, fruktar det hinsides och hoppas enbart på Allahs barmhärtighet – få ett slut som de polyteistiska personerna?

Det innebär att den som har dessa egenskaper inte är polyteist utan en anhängare av tawhid. Men den som saknar dessa egenskaper, även om han saknar bara en av dem, blir i själva verket polyteist. Om någon exempelvis inte är lydig mot Allah utan lyder någon av Allahs skapade krafter – eller om någon inte fruktar det hinsides, inte hoppas på sin Herres barmhärtighet eller i stället för Allah hoppas på att få någon annans barmhärtighet, nåd och välvilja – då är han, enligt detta uttalande i Koranen, polyteist. Därför kan det enligt Koranen under inga omständigheter vara tillåtet att söka hjälp hos någon annan än Allah.

Mot slutet av denna diskussion anser jag det nödvändigt att här som bevis citera några ord av shaykh Abdul Qadir Jilani (må Allah förbarma sig över honom). Redan i början av sitt verk….. skrev han: All lovprisning tillkommer Allah, vars lovprisning alla böcker inleds med och vars åminnelse varje tal bör börja med. Genom Hans lovprisning får paradisets människor komma till paradiset. Han är den vars namn, när det uttalas, botar alla sjukdomar; genom Hans namn skingras all oro, sorg och olycka. I tider av glädje och sorg, lycka och olycka, ber man till Honom med klagande och gråtande röst. Hans väsen är sådant att Han, trots alla olika uttryck och språk, hör alla bedjandes rop; det är Han som besvarar den nödställda och bedrövade människans bön.

I sitt verk ”Futuh al-Ghayb” skrev han: Vår gråt och klagan, våra böner och vår återvändo i alla situationer måste riktas enbart till Allah, som är vår Herre, vår Skapare och den som förser oss med vår försörjning. Han ger oss att äta, Han ger oss att dricka, Han gör oss gott, Han är vår beskyddare, Han är vår väktare. Vårt liv ligger i Hans hand.

”Därför ska du be och kalla enbart på Allah för att få dina behov uppfyllda, och vända dig enbart till Allah. Han ensam är din givare, och Han ska vara ditt mål.”

”Den som förlitar sig på en skapad varelse likadan som han själv är fördömd.”

När shaykh Jilani låg på sin dödsbädd sade hans son Abdul Wahhab till honom: ”Ge mig några råd som jag kan följa och omsätta i handling efter din bortgång.”

Då sade han: Det är er plikt att frukta Allah; frukta ingen annan än Allah, be ingen annan än Allah om något och hoppas inte på att få något från någon annan. Överlämna alla era behov åt Allah ensam. Sätt inte det minsta av er tillit till någon annan än Allah och förlita er inte på någon annan. Önska att få allt endast från Honom. Sätt inte ert förtroende till någon annan än Allah. Håll fast vid tawhid, håll fast vid tawhid, håll fast vid tawhid. Alla är fullständigt eniga i denna fråga.

Det sista ordet i denna fråga är att om den som besvarar böner endast är Allah den Allsmäktige, och om Han själv har befallt oss att åkalla endast Honom direkt, då är det inget annat än en överträdelse mot Allah att åkalla någon annan eller göra någon annan till ett medel i bönen. De som uppmanar till detta är inte bara utövare av bid‘ah; de ägnar sig uppenbart åt shirk – de är förkunnare av shirk. De för in shirk i islams tawhidiska trosuppfattning.

Islams uttryckliga krav är i själva verket att man tydligt ska förneka att någon annan än Allah är en gudom eller en övernaturlig uppfyllare av behov, och med fast övertygelse erkänna att endast Allah den Allsmäktige är den ende och unike som ska dyrkas, utan någon som helst delaktighet av medgudar. Detta är den sanna tawhidiska trosuppfattningen och innebörden av den första delen av den goda trosbekännelsen: ’Det finns ingen gud utom Allah’. Därefter ska man erkänna Muhammad (s) som Allah den Allsmäktiges Sändebud. Det vill säga: när det gäller att leva på ett sätt som behagar Allah den Allsmäktige är Muhammad (s) den siste och ende personen genom vilken detta kan fås att bli känt. Därför måste man också vägra att godta de övriga regler och metoder för livet som inte har förkunnats av Muhammad (s). Detta är innebörden av trosbekännelsens andra del.

Även de tidigare profeterna och sändebuden gav sina folk denna undervisning. Men det råder inget tvivel om att de senare blev vilseledda och sjönk ned i shirk. Därför uttalade Muhammad (s) mycket starka varningar mot att avvika från kalimans båda delar och sjunka ned i shirkens och bid‘ahs villfarelse. Om man sjunker ned i shirk genom någon av dessa sidor måste man utan tvekan hamna i helvetet.

Lagarnas efterlevandes shirk–-s bid‘ah

I islams tawhidiska trosuppfattning erkänns Allahs enhet och unikhet när det gäller bland annat skapandet av världen, dess vård och uppehälle, försörjningen samt rätten att ta emot böner och dyrkan. På samma sätt måste människan i alla delar och områden av sitt faktiska liv obetingat lyda endast Allah. Den ende som har rätt att få denna lydnad av människorna är Allah den Allsmäktige; ingen annan än Allah har denna rätt, liksom hela universum, ända ned till dess minsta partiklar och atomer, endast lyder Allah. Liksom lagar och bestämmelser endast gäller över allt i hela skapelsen genom Allah, har endast Allah den obetingade rätten att stifta lagar för människans liv inom alla dess områden och delar. Ingen annan än Allah har rätt att stifta lagar för denna människa som Allah har skapat. Människan får inte heller godta eller följa någon annans lag än Allahs. Om hon gör det är det fullständigt maktmissbruk, orätt och förtryck; det är uppenbart shirk.

Det är i själva verket Han som ska utforma lagarna för människan, och människan ska inom alla delar och områden av sitt liv endast följa de lagar Han har gett. Hon får under inga omständigheter göra något som strider mot Hans lagar. Rätten att befalla över människan – med andra ord att stifta och införa lagar – tillkommer nämligen ingen annan än Allah och kan inte tillkomma någon annan. Kärnfrågan i detta är: Vem ger du rätten att skapa lagar för dig, som du sedan ska följa och vara beredd att följa, och vem ger du inte denna rätt?

Om du ger endast Allah denna rätt, är din tro på Allahs tawhid fullständig. Men om du ger någon annan – en person eller en institution – denna rätt, eller anser att han eller den har denna rätt, då är denna någon i själva verket din gud, och du är hans eller dess tjänare och slav. Detta senare tillstånd är utan tvekan ett tillstånd av shirk. Det är detta som förklaras i följande verser i den ädla Koranen.

I versen i sura al-An’am sägs det genom den ädle Sändebudets ord:

مَا عِندِي مَا تَسْتَعْجِلُونَ بِهِ ۚ إِنِ الْحُكْمُ إِلَّا لِلَّهِ ۖ يَقُصُّ الْحَقَّ ۖ وَهُوَ خَيْرُ الْفَاصِلِينَ [٦:٥٧]

Det som ni skyndar er att få finns inte hos mig. Ingen har rätt att avgöra och befalla i någon sak utom Allah. Han förkunnar sanningen, och Han är den bäste av dem som fattar beslut.

Versen i sura Yusuf lyder:

Arabiska (*********)

– Den yttersta rätten att befalla och stifta lagar tillkommer ingen utom Allah. Det är Allah som har förordnat: ”Människor, ni ska inte tjäna någon annan; ni ska endast tjäna Honom.”

I sin tafsir av denna vers skriver Allama Ibn Kathir: Att utfärda föreskrifter, ingripa, vilja samt ägande eller absolut myndighet – allt detta tillkommer endast Allah. Han har slutgiltigt befallt sina tjänare att de inte ska dyrka, tjäna eller vara slavar under någon annan än Allah den Ende.

I den ovannämnda versen talas det å ena sidan om rätten att befalla och å andra sidan om slaveri. Den vars befallningar åtlyds är i praktiken den som tjänas som slav. Att följa, acceptera och lyda någon annans lagar, befallningar och förbud samt föreskrifter om vad som är halal och haram är enligt sharia­ns terminologi ibadah. Att därför erkänna Allah ensam som lagstiftare i denna fråga är tawhids troslära och praktik. Om man i detta avseende ger någon annan denna rätt är det uppenbar shirk.

Följande vers har också förklarat just detta.

مَا لَهُم مِّن دُونِهِ مِن وَلِيٍّ وَلَا يُشْرِكُ فِي حُكْمِهِ أَحَدًا [١٨:٢٦]

– För människorna finns ingen wali utom Allah, och Han gör ingen till sin medarbetare när det gäller att utforma och verkställa Sina påbud.

Här används ordet ”wali” just i betydelsen ”den som befaller” och ”den som stiftar lagar och föreskrifter”. Att det inte finns någon ”wali” utom Allah betyder att det utöver Allah inte finns, och inte heller kan finnas, någon annan som befaller, stiftar lagar och föreskrifter eller har herravälde och auktoritet. Det är detta som förklaras i denna vers. Detta uttrycks ännu mer slutgiltigt i versens avslutning, där det sägs att Han inte gör någon till sin medarbetare i fråga om Sina påbud. Det betyder att Allah är den ende, den Enaste och den Unike lagstiftaren. Han har inte själv gett någon annan rätt att befalla över människorna och utfärda lagar för dem. Människorna har inte heller fått rätt att erkänna någon annan som befallande och följa lagar som någon annan har gett. Om människan ger någon en sådan rätt, begår hon shirk med Allah. Det vore att göra anspråk på en rätt man inte har. Allah har nämligen själv inte gett någon annan än Honom denna rätt över Hans skapelse; vilken rätt kan då någon annan ha att befalla över Allahs skapelse och erkännas som den som befaller? Allah förlåter aldrig synden shirk. Andra synder är en annan sak.

Det har sagts:

إِنَّ اللَّهَ لَا يَغْفِرُ أَن يُشْرَكَ بِهِ وَيَغْفِرُ مَا دُونَ ذَٰلِكَ لِمَن يَشَاءُ ۚ

– Om någon sätter medhjälpare vid Allahs sida, förlåter Han inte det. Utöver detta förlåter Han vem Han vill för andra synder. (an-Nisa: 116)

I själva verket är detta sunnah i islams tawhidiska troslära. Koranens trettio delar är helt och hållet fyllda av en utläggning av just denna troslära. Profeten ﷺ förkunnade denna troslära, och på grundval av den bedrev han hela sin da’wah och sin rörelse för att etablera islam. Människorna på den tiden förstod just detta genom den troslära han förkunnade, och det var genom att anta denna troslära som de blev muslimer. Kort sagt är detta islams grundläggande troslära, och på denna grund byggde Profeten ﷺ upp ett fullständigt samhälle och en stat.

I en vers förkunnas:

Arabiska(********)

-Rätten att stifta och verkställa lagar och regler tillkommer uteslutande den Allsmäktige Allah.

Allah gav sin älskade Profet följande befallning:

إِنَّا نَحْنُ نَزَّلْنَا عَلَيْكَ الْقُرْآنَ تَنزِيلًا [٧٦:٢٣]

فَاصْبِرْ لِحُكْمِ رَبِّكَ وَلَا تُطِعْ مِنْهُمْ آثِمًا أَوْ كَفُورًا [٧٦:٢٤]

-Vi har sannerligen uppenbarat Koranen. Håll därför tålmodigt fast vid att följa Allahs befallning; lyd inte någon syndare eller otrogen i stället för detta och följ inte den befallning han ger.

Betydelsen av att Allah, direkt efter att ha nämnt uppenbarelsen av Koranen, befaller att man ska ha tålamod i att följa Allahs befallning, är att Koranen är den bok som innehåller Allahs befallningar. Endast genom att följa denna bok kommer Allahs befallning att efterlevas. Att ha tålamod i att följa den innebär att låta det vara nog att följa Allahs befallning och inte följa någon annans befallning.

Den ädle Profeten (s) sade med egna ord:

Arabiska(*******)

Ingen har rätt att olyda Allah genom att lyda skapelsen.

Det betyder att lydnad i grunden endast tillkommer Allah från människans sida. Människan har befallts att endast lyda Honom. Men om man i något fall måste lyda någon annan och det uppstår behov av att följa någon annans lag eller bestämmelse, vad får man då göra? Svaret finns i denna korta utsaga av Allahs Sändebud. Innebörden är alltså att det är tillåtet att lyda någon annan än Allah endast under ett villkor: att lydnaden av någon annan inte får innebära att man blir olydig mot Allah, som är den egentlige och grundläggande innehavaren av rätten till lydnad. Om så är fallet får man under inga omständigheter lyda någon annan.

Även fiqh-kunskapen framställer detta för oss på olika sätt och med olika formuleringar. I boken ”Nur al-Anwar”, som behandlar usul al-fiqh, står det:

Av analysen i boken Tawjih framgår att tre saker är nödvändiga för varje föreskrift: (1) den som utfärdar föreskriften, (2) den som föreskriften riktas till och (3) det som föreskriften gäller. Den som utfärdar föreskriften är alltså den ende Allah; föreskriften riktas till människan, som är skyldig att följa sharia, och föreskriften gäller att följa sharia.

I boken ”Tawjih” uttrycks saken ännu tydligare på följande sätt:

I bokens andra avsnitt kommer man att behandla föreskriften. För en föreskrift krävs den som utfärdar den, och den som utfärdar den är Allah den Upphöjde, inte människans kunskap, förnuft eller samvete.

Det har sagts: Rätten att utfärda bud kan endast tillkomma Allah. Alla imamer är fullständigt eniga i denna fråga.

Detta bevisas av Koranen, haditherna och ijma, de tre grundläggande bevisen inom den islamiska sharia. Det innebär att ingen annan än Allah har rätt att utfärda bud. Den som tror på Allahs tawhid kan inte erkänna någon annan än Allah som den som utfärdar bud, stiftar lagar eller fastställer vad som är tillåtet och förbjudet. Om han gör det, blir det shirk. Även under de rätt vägledda kalifernas tid, efter den ädle Rasulen, var detta muslimernas trosuppfattning och deras praktik.

Hazrat Umar al-Faruq skrev i ett brev till Hazrat Abu Musa al-Ash’ari, där han fastställde riktlinjerna för hur den islamiska statsförvaltningen skulle bedrivas:

Att upprätta ett rättsväsende grundat på sharia är en obestridlig religiös plikt och en sunnah som ska följas.

Men längre fram började denna grundläggande tawhidiska grundtanke i det muslimska samhället – det som vi på vårt språk kan kalla den politiska betydelsen av tawhidisk troslära – att försvagas. Till slut kom en dag då muslimerna började betrakta religion och politik inom islam som två åtskilda och sinsemellan orelaterade saker, och som följd av denna inställning erkände de de religiösa ledarnas auktoritet på religionens område. De ansåg att det inte bara var nödvändigt att följa Allahs bud, utan också att följa den religiöse ledarens, det vill säga pir-sahibs, bud. De betraktade livets viktigaste områden – politik, samhällsfrågor och ekonomisk verksamhet – som något som låg utanför islams ram. Där godtog man de politiska härskarnas lagar. Man betonade att endast en religiös person skulle leda bönen, men i samhället, staten och andra områden tvekade man inte det minsta inför att erkänna ledarskapet för syndare och ogudaktiga, det vill säga islams fiender; man betraktade inte detta som något som stred mot islam. Inte nog med det: de som i sitt privatliv tog religionen på största allvar – och ansåg att den måste följas – bedrev, när de gav sig in i politiken, en extremt icke-islamisk politik, ett extremt shariastridigt samhällsliv samt handel, affärsverksamhet och transaktioner på uppenbart haram-sätt. Detta beror på att de i dessa frågor inte vill ge Allah rätten att utfärda bud och inte kan anse att Allahs bud måste följas även där. Att betrakta religion och politik, eller religion och ekonomi och så vidare, som åtskilda och utan inbördes samband är kärnan i den moderna sekularismen, och på den socialpolitiska sidan av islams tawhidiska troslära är detta en mycket allvarlig bid’a. I detta skede började de religiösa människorna i samhället förkunna att det var fard att ta en pir för att nå Allah. Den andra gruppen började däremot betrakta även monarki, kungadöme och diktatoriskt styre som förenliga med islam. I det verkliga livet satte de syndiga och ogudaktiga ledarna, kungarna och diktatorerna på Allahs plats när det gällde lag och styre. Därför spred de Rasuls hadith: ”Sultanerna är som Allahs skugga.” De upphöjde kungar, monarker och syndiga, ogudaktiga ledare till en ställning som var lika vördad som Allah över människosamhället. När det gällde muslimernas faktiska lydnad gjorde de religiöst lärda och pirer till Allahs likar på det religiösa området, och kungar, monarker, politiska ledare och diktatorer till Allahs likar i världsliga frågor. Precis som Allah utfärdar sina egna lagar och bestämmelser över folket, ansåg de att de religiösa ledarna, pir-buzurg och kungarna, monarkerna och statsledarna också hade rätt att utfärda lagar och bestämmelser efter eget behag. På detta sätt kunde en stor bid’a tränga in i det islamiska religionssystemet och i den världsliga politiken. Som följd därav erkände man de religiösa ledarnas, alltså pir-buzurgs, absoluta auktoritet i Allahs tawhidiska religion, och politikernas absoluta auktoritet i politik och samhällsorganisationer, och reste därmed upp en mycket stor bid’a av shirk. Med tiden kom så småningom en dag då man började anse det vara lika obligatoriskt att följa de lagar och bestämmelser som kungar, monarker och statsledare hade stiftat som att följa Allahs lag, och att följa pirens bud som lika obligatoriskt som att följa Allahs bud. Man började också tro att olydnad mot dem var en synd på samma sätt som olydnad mot Allah. (Det är just därför som det inte heller är tillåtet att samtidigt erkänna två imamer – statsöverhuvuden. Att erkänna en religiös imam-pir och en statlig imam-kung eller diktator strider mot sharia.)

Enligt sharias föreskrifter var deras skyldighet däremot att upprätta ett islamiskt statsskick och därför utse en islamisk, idealistisk imam, det vill säga en statsledare. Med utgångspunkt i Koranversen ”Jag skall göra en khalifa på jorden” skrev imam Qurtubi:

Det är obligatoriskt att utse en imam och en khalifa, vars ord ska höras och åtlydas, så att nationens enhet kan upprättas och khalifens lagar och befallningar kan verkställas fullständigt – den ovan nämnda versen är det grundläggande beviset i denna fråga. Det råder ingen meningsskiljaktighet om detta bland imamerna och de lärda imamerna som kan göra självständig rättstolkning. Därmed är det bevisat att denna uppgift är wajib. Det är bevisat att utnämningen av en sådan imam eller khalifa är en av grundpelarna i den religion, islam, som utgör grunden för muslimernas sociala och kollektiva liv.

Det har genom tidigare diskussion, på grundval av sharias obestridliga bevis, bevisats att det är shirk att följa någon annans lag än Allahs bud och lag.

Men det finns vissa personer som kallar sig lärda, men som, efter att ha fallit offer för okunniga pirers bedrägerier, inte är villiga att erkänna Allah ensam som den ende lagstiftaren. För om man måste erkänna endast Allah som den som utfärdar befallningar och lagar, var skulle då ”Huzur Qibla” få sin plats? Därför återstår inget annat än att erkänna även ”Huzur Qibla”, tillsammans med Allah, som berättigad att utfärda befallningar. När man därför säger att det är shirk att lyda någon annan än Allah – en trosuppfattning som överensstämmer med islams tawhid – börjar de, på det mest okunniga sätt, svara:

”Läsare! Tänk efter en stund – på institutioner som skolor, högskolor, madrasaer och maktaber, inom politiska och sociala organisationer samt olika föreningar, kommittéer och sammanslutningar, liksom vid drift och resor med båtar, ångbåtar, bussar, tåg och så vidare, måste väl inte alla människor, oavsett folk eller religion, följa någon lag som människor har skapat i otaliga världsliga och materiella frågor? Jo, naturligtvis måste de det; vad finns det att tvivla på? Måste man då erkänna Allah som den ende som utfärdar befallningar? Om man tänker utifrån vår tidigare långa diskussion kan vem som helst förstå hur löjeväckande den ovan nämnda utsagan från den person som kallar sig lärd är. För det första säger han själv: ’I världsliga och materiella frågor måste man följa lagar som människor har skapat.’ Vem har sagt till dig att man inte får följa någon annans befallning i sådant som är rent materiellt, där Allah och Sändebudet inte har föreskrivit någon regel eller gett någon förebild? Ditt allvarliga misstag är att du delar upp människans liv i två delar: materiellt och religiöst. I islam har denna uppdelning fullständigt krossats. Därför kan man inte bara i världsliga frågor, utan även i det som du anser vara rent religiösa frågor, följa någon annans befallning än Allahs – men inte villkorslöst, utan på grundval av ett särskilt villkor. För det första måste denna befallning överensstämma med Allahs befallning. För det andra får den inte strida mot Allahs befallning. På dessa villkor kan man i vilket sammanhang som helst följa vem som helst. I grunden är det nämligen Allahs egen befallning. Men bäste herrn, att följa Huzur Qiblas befallning ovillkorligt och urskillningslöst, precis som Allahs befallning, är inte tillåtet. Då blir det uppenbart shirk, och du kommer att fortsätta kämpa för att hålla dig flytande i shirkens bottenlösa hav.”

Att inte ägna sig åt politik är en bidʿa

Att överge politiken och leva utan någon som helst relation till den är ännu en stor bidʿa, som har gripit tag i en särskild grupp människor i dagens muslimska samhälle. Enligt dessa människor är politik helt och hållet, och till sin grund, en världslig angelägenhet. Det är världsliga människor som ägnar sig åt politik. Och det enda beviset på att de som ägnar sig åt politik är världsliga är just att de ägnar sig åt politik. Bland människor i denna grupp hör man ofta dem säga: ’Jag ägnar mig inte åt politik’ eller ’Jag ägnade mig åt politik i många år, men gör det inte längre.’ Andra säger: ’Vi är religiösa människor; vi har ingen relation till politiken.’

Att ett sådant synsätt är bidʿa beror på att det står i fullständig motsats till själva Rasul-e-Karims (s) föredöme, handlingsprinciper och trosuppfattning. Rasul-e-Karims (s) liv under profetskapet bevisar otvetydigt att han ägnade sig åt politik, att hans verksamhet kom i konflikt med staten och att han till slut, genom att avskaffa alla illegitima stater och all icke-islamisk politik, upprättade en helt islamisk stat och etablerade en politik och statsordning grundad på islamiska ideal i samhället. Under profetens livstid och efter hans bortgång bedrev Sahaba-e-Kiram denna politik, styrde staten och fullgjorde alla uppgifter som rörde staten. Även tabiʿin och tabiʿ tabiʿin ägnade sig åt politik.

Politiken nämns i Koranen Majid, i haditherna och i de rättsfrågor och detaljbestämmelser inom fiqh som har utformats på grundval av dessa två. Att ägna sig åt politik är därför sunnat. Det är helt förenligt med islamiska ideal.

Politik är sunnat och överensstämmer med islamiska ideal – men inte bara det, den utgör själva kärnan i islam. Själva syftet med att profeter sändes till världen var att etablera Allahs religion på jorden. Profeterna utförde detta arbete i världen med full kraft och med liv och själ, och med moderna ord är detta politik.

Det enda levnadssystem som Allah har valt för människorna är islam, och inget annat. Detta är Allahs förklaring:

Sannerligen, religionen inför Allah är islam.

Detta är också dess innebörd. Och det var just för att etablera denna religion och upprätta rättvisa i det mänskliga samhället i enlighet med Allahs föreskrifter som Allah sände de ädla profeterna.

Allah själv har sagt:

لَقَدْ أَرْسَلْنَا رُسُلَنَا بِالْبَيِّنَاتِ وَأَنزَلْنَا مَعَهُمُ الْكِتَابَ وَالْمِيزَانَ لِيَقُومَ النَّاسُ بِالْقِسْطِ ۖ وَأَنزَلْنَا الْحَدِيدَ فِيهِ بَأْسٌ شَدِيدٌ وَمَنَافِعُ لِلنَّاسِ

”Sannerligen sände Vi profeterna och budbärarna med obestridliga argument och bevis. Tillsammans med dem sände Vi ned Skriften och rättvisans måttstock, så att människorna skulle kunna leva med sanning och rättvisa. Och Vi gav dem järn. I det finns en väldig och kraftfull styrka samt enastående nytta för människorna.”

Det grundläggande som vi får veta genom denna vers är att Allah den Allsmäktige sände profeterna och budbärarna för att människorna i världen skulle få möjlighet att leva sina liv på grundval av ordnad och oklanderlig rättvisa. För att profeterna och budbärarna skulle kunna upprätta sann rättvisa och opartisk rättvisa i världen, gavs de huvudsakligen två saker från Allah som särskilda kännetecken och tecken på att de var direkt sända av Allah. Den ena var miraklen – de obestridliga argumenten och bevisen som inför folket bevisade sanningen i profeternas och budbärarnas profetskap och budskap. Den andra var Allahs ord – den himmelska Skriften, som uppenbarades som praktiska föreskrifter för människans liv.

Dessutom gavs ytterligare två saker. Den ena är ”mīzān”, det vill säga en måttstock eller ett kriterium, med vars hjälp rätt och fel, gott och ont samt sanning och lögn kan fastställas. Allāma Ibn Kathīr har i sin tafsīr av denna vers, som förklaring av ordet ”mīzān”, skrivit: Enligt Mujāhid betyder ”mīzān” måttstock, och enligt Qatāda betyder det ”god och opartisk rättvisa”. Det är en sanning som kan bevisas genom ett sunt, rent och fast förnuft, intellekt och samvete. Den andra saken är al-ḥadīd. ”Ḥadīd” betyder i vardagligt språk ”järn”. Enligt imām Rāghib betyder det ordagrant något vasst, skarpt och kraftfullt inflytelserikt. Ordet används i Koranens olika verser i alla dessa olika betydelser.

Vi kan alltså förstå dess innebörd som för det första järn som metall och för det andra något som är starkt, skarpt, oemotståndligt inflytelserikt och kan utöva makt. I samband med profeterna och budbärarna kan vi utan svårighet förstå dess innebörd som ”överväldigande styrka”. På engelska kallas detta Coercive Power, eller med andra ord ”statsmakt”.

Profeterna och sändebuden upprättade, på grundval av Allahs föreskrifter, statssystem med intensiv och skarp styrka samt oemotståndlig effektivitet. Med dess hjälp använde de vapen av järn för att stänga alla vägar till orättvisa och förtryck och upprättade opartisk rättvisa för alla människor utan undantag. Eftersom profeterna och sändebuden sändes till världen i syfte att upprätta rättvisa, är det efter profetskapets slut profetens ummas ansvar och plikt att upprätta denna rättvisa och, för dess skull, etablera en stark och inflytelserik statsmakt. Att sträva efter att uppnå denna makt och, efter att ha uppnått den, med dess hjälp upprätta rättvisa kallas med modern terminologi politik. Detta har återspeglats i den ädle Sändebudets (s) ord:

Sannerligen fullbordar Allah den Allsmäktige genom statsmakt många sådana handlingar som Han inte låter utföras genom Koranen. (Enligt vissa lärda är detta Uthmans (ra) ord och inte Muhammeds (s). Det kan vara så att han hade hört orden från Sändebudet. Även om så inte var fallet kan följeslagarnas ords betydelse inte förnekas. Också detta räknas som hadith. Följeslagarna fick all sin kunskap om religionen direkt från det ädla Sändebudet (s).)

Det betyder att statsmakt, tillsammans med Koranen, är oumbärlig för att uppnå Allahs yttersta mål. Om statsmakten inte används för att göra Koranen verksam, kommer Koranen inte att kunna bli verksam i det mänskliga samhället enbart genom sin egen kraft.

Dessutom finns följande föreskrift i den ädla Koranen:

شَرَعَ لَكُم مِّنَ الدِّينِ مَا وَصَّىٰ بِهِ نُوحًا وَالَّذِي أَوْحَيْنَا إِلَيْكَ وَمَا وَصَّيْنَا بِهِ إِبْرَاهِيمَ وَمُوسَىٰ وَعِيسَىٰ ۖ أَنْ أَقِيمُوا الدِّينَ وَلَا تَتَفَرَّقُوا فِيهِ ۚ كَبُرَ عَلَى الْمُشْرِكِينَ مَا تَدْعُوهُمْ إِلَيْهِ ۚ اللَّهُ يَجْتَبِي إِلَيْهِ مَن يَشَاءُ وَيَهْدِي إِلَيْهِ مَن يُنِيبُ [٤٢:١٣]

– Allah den Allsmäktige har föreskrivit för er samma väg i religionen som Han befallde Nuh, och som Vi genom uppenbarelse har sänt till dig – O Muhammed – och som Vi gav som vägledning åt Ibrahim, Musa och Isa, med uppmaningen: Upprätta denna religion och bli inte splittrade och oeniga därom. Det som du kallar till, O Profet, har blivit mycket svårt och outhärdligt för avgudadyrkarna. Allah väljer ut den Han vill och gör honom till Sin egen, och Han visar vägen till Sig själv och vägen att nå Honom endast för den som vänder sig till Honom. (Ash-Shura: 13).

Denna vers säger tydligt att även den siste profeten, Muhammed (s), liksom från Nuh (a), har fått befallningen att fullständigt upprätta denna religion som Allah har gett. Muhammed (s) kallade dåtidens människor till att krossa alla statssystem som grundats på falska ideologier, upprätta denna religion och bygga samhället, livet och statssystemet på religionens grund. Och just detta var mycket outhärdligt för avgudadyrkarna. Kallelsen till att upprätta religionen och ansträngningen för detta var outhärdlig för avgudadyrkarna, eftersom alla spår av shirk då skulle utplånas ur människornas liv. Och om shirk inte längre fanns, skulle avgudadyrkarnas existens helt försvinna. De skulle inte längre kunna återfinnas någonstans. Här gavs alltså befallningen att upprätta religionen, och detta skedde redan under den första delen av det ädla Sändebudets profetiska liv. Ingenstans i den ädla Koranen finns en befallning att endast förkunna religionen. Att upprätta religionen innebär att bygga människornas sinnen, liv, trosföreställningar samt sociala, politiska, ekonomiska och internationella politik och system på religionens grund, att i praktiken införa och verkställa de lagar och föreskrifter som Allah har gett och, på denna grund, fullt ut forma styre, rättskipning, utbildning, civilisation och kultur.

(I den ädla Koranen kallas den straffrätt som Allah har fastställt ”Allahs religion”. I sura an-Nur, efter befallningen att den otrogne mannen och kvinnan ska piskas som ett shariaföreskrivet straff, sägs det: Låt inte medlidande och ömkan med dessa två få er att avstå från att verkställa och tillämpa Allahs religion, om ni tror på Allah och den yttersta dagen. I denna vers kallas den straffrätt som innebär piskning ”Allahs religion”.)

Att etablera religionen och sträva efter att etablera den är således en religiös plikt för varje troende muslim som tror på profeten Muhammad (frid vare med honom), liksom det är en plikt att förrätta de obligatoriska bönerna, ge zakat och så vidare. Även i haditherna finns tydliga hänvisningar till att etablera religionen.

I en hadith sade den ädle Profeten (frid vare med honom): ”Om någon öppet bekänner sitt äktenskapsbrott inför oss, ska vi verkställa Allahs bok över honom.”

Uttrycket ”vi ska verkställa Allahs bok” betyder att vi ska verkställa det straff för äktenskapsbrott som står skrivet i Allahs bok över honom och ge honom det straff som föreskrivs i Allahs bok. Att verkställa Allahs bok betyder här att utfärda lagar i enlighet med Allahs bok. På motsvarande sätt betyder att etablera religionen att omforma hela livet enligt religionen. Den ädle Sändebudet (frid vare med honom) fick denna befallning redan i den första delen av sitt profetskap. Den tidigare nämnda versen finns i suran Ash-Shura, som uppenbarades i Mecka. Strax före den tidigare citerade versen i denna sura står följande vers:

وَكَذَٰلِكَ أَوْحَيْنَا إِلَيْكَ قُرْآنًا عَرَبِيًّا لِّتُنذِرَ أُمَّ الْقُرَىٰ وَمَنْ حَوْلَهَا وَتُنذِرَ يَوْمَ الْجَمْعِ لَا رَيْبَ فِيهِ ۚ [٤٢:٧]

”På detta sätt har Vi uppenbarat denna Koran, en bok på arabiska, för dig, Muhammad, i syfte att du genom denna bok ska varna Meckas invånare och dem runt omkring, och varna dem för samlingens dag, vars ankomst det inte råder något tvivel om.”

I denna vers uppmanas den ädle Profeten (frid vare med honom) att utföra uppgiften att varna, och på denna grund gavs senare befallningen att etablera religionen. Det innebär att tron på det hinsidiga nödvändigtvis kräver att man etablerar religionen eller strävar efter att göra det. Om man inte gör det kommer man den dagen att behöva stå till svars inför Allah. Detta var alltså den ädle Profetens (frid vare med honom) förkunnelse och strävan under den första delen av hans profetskap. Detta var den jihad som den ädle Profeten (frid vare med honom) befalldes att utföra redan under livet i Mecka, i denna vers:

فَلَا تُطِعِ الْكَافِرِينَ وَجَاهِدْهُم بِهِ جِهَادًا كَبِيرًا [٢٥:٥٢]

”Du ska aldrig och under inga omständigheter erkänna de otrognas överhöghet, o Profet. Nej, kämpa i stället mot de otrogna med full kraft och all din förmåga, i enlighet med Koranens befallning.”

Att vägra erkänna de otrognas lydnad – att förneka och trotsa den – och att med full kraft avsätta dessa falska vägars anhängare var Världsprofetens strävan från första dagen. (I detta sammanhang skriver Allama Ibn al-Qayyim: Samma dag som Allah för första gången utsåg honom till profet befallde Han honom att kämpa jihad.

Och beträffande den tidigare nämnda versen i Koranen skrev han: Denna sura uppenbarades i Mecka. I den befallde Allah den Upphöjde Sändebudet att strida mot de otrogna (och hycklarna).)

Med dagens språk är detta alltså politiken för att upprätta din. Den praktiska frukten av denna profetens strävan blev efter hijra ett islamiskt statssystem med Medina som centrum.

Ur detta perspektiv visar det sig att de har fel som påstår att den ädle Profeten inte uppmanade till att upprätta din – att etablera ett islamiskt statssystem – och inte heller gjorde några ansträngningar för detta. Medinas islamiska stat var ju endast en gåva från Allah. Men den verkliga saken är att uppmaningen att upprätta Allahs din var alla profeters grundläggande uppmaning, och den siste profetens strävan var också ägnad åt detta.

Detta är i dag inte känt enbart genom tolkning och analys av Koranen och haditherna; följeslagarna själva trodde innerligt att den ädle Sändebudet hade sänts till världen just för detta stora syfte, att upprätta din, och att de ädla följeslagarna var hans följeslagare och medhjälpare just för detta arbete. Hazrat Abdullah ibn Masuds ord har redan citerats.

Om följeslagarna sade han: Allah den Upphöjde utvalde och utsåg dem för att vara följeslagare och medhjälpare åt Hans profet och för att upprätta Hans din.

Här har två saker sagts. Av den första framgår att den enda grunden för de ädla följeslagarnas dygd, rang och överlägsenhet var att de fick vara den ädle Sändebudets suhba, hans följeslagare och medhjälpare. I vilket arbete var de den ädle Sändebudets följeslagare och medhjälpare? Alla vet att de var Sändebudets följeslagare och medhjälpare just när det gällde att fullgöra det grundläggande uppdraget i hans risala. Och detta är en så stor rang och överlägsenhet att inte ens den högsta graden av iman, amal och taqwa och renhet kan mäta sig med den.

Och den andra saken som sagts är att Allah utsåg Sändebudets följeslagare just i syfte att upprätta Hans din. Detta var Allahs andra syfte beträffande följeslagarna. Och detta syfte kompletterade det första syftet. Man kan snarare säga att det huvudsakliga målet med att göra dem till profetens följeslagare och medhjälpare var att upprätta Allahs din. Av detta blev även syftet med den ädle Profetens ankomst tydligt. Det blev känt att profetens livsmål var att upprätta Allahs din, och att följeslagarnas syfte var detsamma. Det går inte ens att föreställa sig att profetens ankomst och mål och följeslagarnas livsmål var av två olika slag eller stod i motsats till varandra. Det stora syfte för vilket Allah den Upphöjde gjorde de ädla följeslagarna till den ädle Profetens följeslagare och medhjälpare var att upprätta Allahs din, och därför upphörde inte följeslagarnas ansvar i och med den ädle Profetens bortgång. Det var tvärtom en evig plikt som varade till slutet av deras liv. Härav framgår också att det syfte för vilket Allah valde ut och utsåg följeslagarna inte endast gällde Medina; det skulle även förverkligas i Mecka. De som hade blivit den ädle Sändebudets följeslagare redan under livet i Mecka hade tvärtom den högsta hedern och rangen bland följeslagarna. Därav bevisas också obestridligen att den ädle Profetens och följeslagarnas livsmål under det meckanska livet var detsamma som under den medinensiska perioden. När de kom till Medina antog de inget nytt mål, och efter ankomsten till Medina ändrades inte heller målet från den meckanska perioden. Det var inte så att den ädle Profeten och de ädla följeslagarna arbetade för ett slags syfte i Mecka och sedan, när de kom till Medina, antog ett annat syfte och mål. Hela den muslimska ummans syfte och ansvar var därför detsamma som den ädle Sändebudets och de ädla följeslagarnas. Att följa deras fotspår och fullgöra denna plikt genom att endast, »stående över partipolitiken, vägleda folket och regeringen«, är inte tillräckligt. Tvärtom är det varje människa som tror på islam åliggande att direkt kasta sig in i politiken för att upprätta din. (Här måste man komma ihåg att de som endast förkunnar kalima och säger: »Vi utför profetens arbete från den meckanska perioden«, alls inte talar sanning. Genom att på detta sätt förvränga och framställa profetens arbete under den meckanska perioden begår de tvärtom ett stort brott. Under den meckanska perioden presenterade Sändebudet själv den förebild för islamisk politik och statsordning som han upprättade under den medinensiska perioden. Hans arbete var därför en enda odelbar förebild; den kan inte delas i två. Om den delas kommer det utan tvekan att vara bid‘a.)

Om detta är politik, då är denna politik alltså sammanvävd med islams religions själva märg och ben och knuten till islams grundval. Alla profeter förde med sig just denna religion, och från Allah fick alla profeter befallningen att bedriva denna politik. De som i dag anklagar denna politik för att vara maktbegär och uttrycker sitt hat mot den förstår inte att denna anklagelse i själva verket riktas mot den ädle Budbäraren (ﷺ). Den riktas mot profetens ädla och föredömliga följeslagare, mot världens förnyare och mot islams kämpar. Utan denna politik är religionen på inget sätt islams religion; det är inte den religion som den siste profeten förde med sig. Att undvika denna politik och hata och förtala den genom att kalla den ”maktbegär” är en mycket stor bidʿah. Om denna bidʿah inte avskaffas kan islam inte räddas. Vem kan förneka att det otvivelaktigt innebär att förneka Koranens och hadithens grundläggande budskap, ja själva islams livskraft, att förneka en sådan politik, gå förbi den och hålla sig ovanför partipolitiken för att enbart ge folket och regeringen vägledning, eller att förbli helt likgiltig inför politik och bara förkunna vissa delar av religionen?”

Det var genom att tro på den ädle Profeten (ﷺ) som vi kunde bli muslimer. Han är vår enda förebild. Och hans följeslagare var den första gruppen av människor som följde denna förebild, och även våra föregångare? Bedrev de politik? Eller ägnade de sig enbart åt vägledning, stående över partipolitiken, eller kastade de sig själva in i politikens mitt och befriade människorna från träldomen under någon annan än Allah och ledde dem till att dyrka den ende Allah? Den som känner till Budbärarens levnad och följeslagarnas sysselsättning dag och natt kan inte ha någon oklarhet i denna fråga. De vet utan tvekan att den ädle Budbäraren (ﷺ) och hans ädla följeslagare uppnådde statsmakt, genom den förverkligade de den islamiska livsordningen, motverkade orättvisa och förtryck och upprättade rättvisa. Därför är den politik som bedrivs i syfte att upprätta Allahs religion, i enlighet med Allahs föreskrifter och på det sätt och enligt de regler som Budbäraren visade, i själva verket sunnah. Att överge den, och att tro att politiken att överge denna politik är sunnah eller ”islams väg”, är tydligt en bidʿah. Denna bidʿah har förvandlat islam till en asketisk religion. Inte nog med det: den har skapat ett bestående system där de syndiga och ogudaktiga har makt över muslimerna och där förtryck och exploatering kan fortsätta. Om den ädle Profeten (ﷺ) faktiskt hade följt en sådan princip, om han gentemot Abu Jahl och Abu Lahab, ledarna för det dåtida arabiska samhället, endast hade antagit principen att ge dem ”vägledning”, då skulle motståndet från de avgudadyrkande kafirerna inte ha blivit så stort; Budbäraren hade aldrig behövt utvandra, bryta tänderna i jihad eller se sina följeslagare bli martyrer. Genom att anta en sådan princip hade de i stället kunnat få hundratusentals pengar, liksom vissa lärda och pirer i vår tid får från vår tids Abu Jahl och Abu Lahab. Och om de hade gjort det, skulle islam i vår tid inte ha haft någon existens alls, och det skulle inte ha funnits någon historia eller någon levande, ärofull berättelse om islam.

Enligt de rättslärda imamerna, och även utifrån fiqh och trosläran, är det ett krav från tron och en absolut plikt att bedriva politik för att direkt upprätta Allahs religion.

Allama Mulla Ali al-Qari var en framstående uttolkare av Imam Abu Hanifas (må Allah förbarma sig över honom) islamiska troslära. Han skrev: Alla experter är fullständigt eniga om att det är wajib att utse en imam – en ledare för den islamiska staten.

För att förklara hur viktig uppgiften att utse en imam är skrev han vidare: Även de ädla följeslagarna fäste största vikt vid att utse en imam. De fullbordade till och med utnämningen av en imam innan den ädle Profeten (ﷺ) hade begravts. Men varför? Därför att en imam – en statsledare – är absolut nödvändig för muslimerna; han ska verkställa deras lagar, upprätthålla hadd-straffen, täppa till deras sprickor och luckor, alltid hålla deras trupper beredda och utrustade, bevara deras heder och tid, med kraft kuva deras upproriska angripare, hålla rövare och plundrare i schack, upprätthålla fredagsbönen, hajj och eid, ordna äktenskap för föräldralösa pojkar och flickor, fördela krigsbytet och de nationella tillgångarna samt fullgöra alla andra sådana uppgifter som enligt shariah måste utföras. (Sharh Fiqh Akbar)

Det sista och ytterst viktiga som ska sägas här är följande: Det som hittills har sagts under rubriken ”att inte bedriva politik är bidʿah” gäller endast att inte bedriva politik för att upprätta religionen. Det betyder däremot inte att man ska avstå från att bedriva politik för att under politikens namn upprätta ideologier som strider mot islams religion; att bedriva sådan politik är i själva verket en mycket stor bidʿah i vår tid. Det är mycket sorgligt och skamligt att de olika grupper, partier och jamaʿat som bär muslimsk och islamisk identitet i allmänhet bedriver en politik som inte är politik för att upprätta religionen, utan politik för att upprätta sekularism, socialism eller kapitalism, vilka strider mot islams religion – och detta är helt och hållet bidʿah och haram. Att under muslimsk eller islamisk identitet bedriva politik för att upprätta kufr är med Koranens ord yttersta hyckleri, och det ställs inför Allahs fråga: arabiska (****)

– Ni som tror, varför säger ni med era munnar det som ni inte gör?

Ni säger alltså det som ni inte gör; följaktligen gör ni inte det ni säger. Utifrån era namn och er identitet gör ni inte det som ni borde göra, utan det som ni inte borde göra. När människor ser era namn och er identitet förväntar de sig naturligtvis en viss politik av er, men ni bedriver inte den politiken; det ni bedriver är sekulär, socialistisk eller kapitalistisk politik. Därför har hela er existens blivit ett enormt hyckleri. Ni är lögnare och bedragare.

Er politik är uppenbart bidʿah, och det är er plikt att omedelbart överge den och direkt bedriva politik för att upprätta Allahs religion. Detta är också ert namn och ert välkända uppriktiga anspråk. Att tala om att upprätta islam genom demokrati är uppenbar bidʿah. Demokrati är nämligen en kufrisk ideologi. Islam kan inte upprättas genom kufr. Islam kan endast upprättas genom kallelsen att direkt acceptera dyrkan av Allah; någon mellanväg är inte godtagbar i islam och måste därför överges.

Allahs närhet genom wasīla’s bidʿah

Den fullständiga tawḥīd- troslära som Koranen och haditherna har framlagt innebär att Allah den Upphöjde ensam är den absoluta ägaren, härskaren och förvaltaren över hela universum. Människan ska endast dyrka, tjäna och lyda Allah allena, följa de lagar och föreskrifter som Allah har gett på livets alla områden och i alla dessa frågor endast följa Allahs Sändebud. Hon ska få vägledning från Sändebudet. Människan ska utföra alla sina handlingar i enlighet med de vägar, metoder, medel och handlingsprinciper som han har framlagt. Om hon vill be om något ska hon endast be honom om det, och även om hon hoppas på att få något ska hon endast hoppas på att få det från honom.

I den ädla Koranen sägs det med kraftfulla ord:

قُلْ إِن كُنتُمْ تُحِبُّونَ اللَّهَ فَاتَّبِعُونِي يُحْبِبْكُمُ اللَّهُ وَيَغْفِرْ لَكُمْ ذُنُوبَكُمْ ۗ وَاللَّهُ غَفُورٌ رَّحِيمٌ [٣:٣١]

– Om ni älskar Allah, följ då mig (Profeten). Då kommer Allah att älska er och förlåta era synder.

Enligt denna vers är det oundvikliga resultatet av att älska Allah och väcka viljan att dyrka Allah i den troendes hjärta att följa Sändebudet; på samma sätt saknar varje anspråk på att älska Allah all innebörd i praktiken om det inte sker genom att följa Sändebudet. Dessutom är det enda sättet att få Allahs kärlek att följa Sändebudet.

Allāma al-Ālūsī skriver i sin kommentar till denna vers: Den som visar sin kärlek till Allah genom att lyda Honom och vinner närhet till Honom genom att följa Hans profet, honom är Allah förlåtande och barmhärtig.

I den ädla Koranen har Allahs ädle Sändebud (s) framställts som den enda förebild som muslimer ska följa.

Det har förkunnats:

لَّقَدْ كَانَ لَكُمْ فِي رَسُولِ اللَّهِ أُسْوَةٌ حَسَنَةٌ لِّمَن كَانَ يَرْجُو اللَّهَ وَالْيَوْمَ الْآخِرَ وَذَكَرَ اللَّهَ كَثِيرًا [٣٣:٢١]

Förvisso finns det för er i Allahs Sändebuds karaktär ett utmärkt exempel och en förebild att följa. Detta kommer att vara fruktbart för dem som vill nå Allah, önskar frälsning i det kommande livet och minns Allah mycket.

Enligt denna vers är alltså Allahs ädle Sändebud (s) den verkliga förebild som ska följas av den som vill nå Allah, önskar frälsning i det kommande livet och ofta åkallar Allah. Den som följer honom fullständigt kommer både att nå Allah och uppnå frälsning i det kommande livet; på samma sätt kommer hans åkallan av Allah att förverkligas genom att han följer Profeten, och åkallan kommer att förkroppsligas och återspeglas i honom.

Enligt dessa högtidliga förkunnanden i Koranen är människan skyldig att endast lyda Allah och skyldig att endast följa Allahs ädle Sändebud (s). Enligt islams tawhidiska troslära finns det i själva verket inget annat sätt att nå Allah än att i praktiken följa Sändebudet. Detta var den islamiska samhällsordningens verkliga gestalt under Sändebudets tid, under följeslagarnas tid samt under tabi’inernas och tabi tabi’inernas tid. De kände inte till någon annan väg att nå Allah och använde inte heller någon annan metod. Men senare tog innovationen om pīrskap över människorna. En grupp människor slog sig ner som pīrer i samhället och hävdade att de var ett medel, en förmedlare, genom vilket tjänarna kunde nå Allah. Om man tog dem till vägledare skulle man kunna nå Allah, men om man inte tog dem till vägledare skulle man inte kunna nå Allah (må Allah bevara oss).

Ändå är det ovedersägligt bevisat genom Koranen att det för att nå Allah inte finns något utrymme för, eller något behov av, något annat medel än att följa Sändebudet och följa sharia. Tjänarens åkallan når Allah direkt, och Allah besvarar direkt sin tjänares åkallan. Därför har Han inte beordrat att något medel ska användas och inte heller ställt som villkor för att åkallan ska besvaras att något medel måste användas. Tvärtom har Han undanröjt all förvirring och felaktig trosuppfattning på detta område och tydligt förkunnat:

وَإِذَا سَأَلَكَ عِبَادِي عَنِّي فَإِنِّي قَرِيبٌ ۖ أُجِيبُ دَعْوَةَ الدَّاعِ إِذَا دَعَانِ ۖ فَلْيَسْتَجِيبُوا لِي وَلْيُؤْمِنُوا بِي لَعَلَّهُمْ يَرْشُدُونَ [٢:١٨٦]

– O Profet! Om Mina tjänare frågar dig om Mig, så säg till dem: Jag är mycket nära. När någon som ber åkallar Mig, besvarar Jag hans bön och uppfyller den. Därför är det deras plikt att söka svar endast hos Mig, och de bör tro endast på Mig. Då kan de förhoppningsvis följa den rätta vägen.

Det är detta som sägs i denna vers: Allah besvarar varje bedjandes bön; man bör be endast till Honom och försöka få svar från Honom. Denna vers undanröjer den föreställning som bidʿah-anhängarna har skapat, nämligen att man inte kan nå Allah utan ett mellanled. Genom att säga: ”Jag besvarar själv den bedjandes bön” klargör Allah den Allsmäktige att inget wasīlah behövs för att be till Allah eller för att få bönen uppfylld. Om man ber rätt till Allah, uppfyller Allah den direkt. Genom orden: ”Det är deras plikt att söka svar endast hos Mig” klargjorde Allah att den som ber bör ha ett särskilt intresse, en stark längtan och innerlighet i sitt hjärta efter att denna bön ska uppfyllas. Detta kan inte åstadkommas genom någon annan; ett wasīlah kan inte göra någonting. Och genom orden: ”De bör tro endast på Mig” sade Han att det är nödvändigt att, med denna förklaring i åtanke, tro att Allah är mycket nära er. Man bör inte låta sig bedras av något mellanled och i stället för att be direkt till Allah falla in i villfarelsen att söka hjälp hos ett mellanled. Även versens sista ord förklarar att detta är den sanna vägen bort från bidʿah och säger att det enda sättet att uppnå närhet till Allah är att innerligt be till Allah och hålla fast vid tron att Allah ensam kommer att uppfylla min bön.

I en annan vers har Allah den Allsmäktige förklarat detta ännu kraftfullare:

وَقَالَ رَبُّكُمُ ادْعُونِي أَسْتَجِبْ لَكُمْ ۚ إِنَّ الَّذِينَ يَسْتَكْبِرُونَ عَنْ عِبَادَتِي سَيَدْخُلُونَ جَهَنَّمَ دَاخِرِينَ [٤٠:٦٠]

– Er Herre har sagt: Åkalla Mig, be endast till Mig, så kommer Jag att besvara er och uppfylla era böner. Alla som är högmodiga när det gäller att dyrka Mig kommer att samlas i helvetet. (Al-Mu’min: 60)

Även här ges befallningen att åkalla Allah direkt och be direkt till Allah. I versens andra del förklaras denna bön vara dyrkan av Allah. Det betyder att de som inte ber direkt till Allah utan vill gå fram genom ett wasīlah inte är beredda att dyrka Allah helt och hållet; det kan därför inte råda något tvivel om att de kommer att hamna i helvetet. Detta var just de otrognas i Mekka brott, och därför förklarades det att de skulle bli helvetets invånare.

Av dessa verser i den ädla Koranen framgår det tydligt att det inte finns något som helst behov av ett ”wasīlah” för att uppnå närhet till Allah, få sina böner uppfyllda eller dyrka Allah i enlighet med den islamiska sharīʿah, och att detta inte heller behagar Allah. Allah vill tvärtom att tjänaren vänder sig direkt till Honom och underkastar sig endast Honom, samt upphör med att kasta sig med pannan ned inför någon annan i stället för Honom. Men senare infördes ”wasīlah” i det muslimska samfundet under åberopande av just islam. Propaganda spreds om att det påstås inte finnas något annat sätt att nå Allah än genom wasīlah. Införandet av detta ”wasīlah” i islams tawḥīdiska system är en mycket stor bidʿah, och denna bidʿah har störtat tawḥīd-anhängarna i allvarlig shirk. Från bidʿah-anhängarnas lärosäten utfärdades en fatwa: Att använda wasīlah för att nå Allah eller för att erhålla Allahs nåd är inte bara tillåtet; i vissa fall är det till och med farḍ och wājib.

Att kalla något farḍ eller wājib som inte är bevisat genom Koranen och inte heller genom Profetens ord, handlingar eller godkännanden är i själva verket bidʿah. Det ovan citerade avsnittet är just en särskild fatwa till stöd för denna bidʿah. Denna bidʿah har nu gripit en del av folket. Några av dem tänker: ”Vi ber inte och fastar inte, eftersom vi ger ris till pīr.” (Må Allah bevara oss!)

Det betyder alltså att pīren blir glad om man ger honom ris. Och om pīren blir glad, blir även Allah glad. Vad finns det då för behov av att dyrka och tjäna Allah? Att ge pīren ris och gåvor för att nå Allah är tydligen tillräckligt.

En del andra människor anser dessutom att det är helt säkert att pīr sahib kommer till paradiset – som om de hade fått veta av Allah att pīr sahib redan är en av paradisets invånare. Men denna föreställning är inget annat än yttersta dårskap. För den som ges en sådan ställning och vars hand man fattar är det inte bara långt ifrån att kunna föra andra till paradiset; det finns inte ens någon garanti för att han själv kommer dit.

Förespråkarna för wasila brukar också framföra en del av en koranvers till stöd för sin uppfattning. Denna versdel lyder:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اتَّقُوا اللَّهَ وَابْتَغُوا إِلَيْهِ الْوَسِيلَةَ

– Ni som tror, frukta Allah och sök ett medel till Honom.

I versen sägs det att man ska frukta Allah och försöka nå Hans närhet. Men genom att använda denna vers har man försökt bevisa något som är helt motsatt versens huvudsakliga budskap. För det första har förespråkarna för wasila inte tagit emot hela versen; endast en del av versen har använts för att bevisa deras ståndpunkt. Men hela versen har en innebörd, och genom att framföra endast en del av den kan man försöka få den att säga något helt annat, efter eget syfte. Det är precis vad som har skett här.

Hela versen lyder:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اتَّقُوا اللَّهَ وَابْتَغُوا إِلَيْهِ الْوَسِيلَةَ وَجَاهِدُوا فِي سَبِيلِهِ لَعَلَّكُمْ تُفْلِحُونَ [٥:٣٥]

–Ni som tror, frukta Allah, sök wasīla till Honom och kämpa på Hans väg. Kanske kommer ni att lyckas. (Al-Mā’idah: 35)

Det måste först bevisas vad ordet ”wasīla” betyder och i vilken betydelse ordet ”wasīla” används i denna koranvers. Först då kan man förstå versens egentliga budskap. Vi ser därför att ordet ”wasīla” i den ädla Koranen används på ytterligare ett ställe utöver denna vers – alltså på sammanlagt två ställen.

Den andra versen lyder:

قُلِ ادْعُوا الَّذِينَ زَعَمْتُم مِّن دُونِهِ فَلَا يَمْلِكُونَ كَشْفَ الضُّرِّ عَنكُمْ وَلَا تَحْوِيلًا [١٧:٥٦]

أُولَٰئِكَ الَّذِينَ يَدْعُونَ يَبْتَغُونَ إِلَىٰ رَبِّهِمُ الْوَسِيلَةَ أَيُّهُمْ أَقْرَبُ وَيَرْجُونَ رَحْمَتَهُ وَيَخَافُونَ عَذَابَهُ ۚ إِنَّ عَذَابَ رَبِّكَ كَانَ مَحْذُورًا [١٧:٥٧]

–Säg: ”Åkalla dem som ni, i stället för Allah, anser vara gudar. De har ingen makt att avlägsna olycka och lidande från er eller att förändra det.” De som dessa människor åkallar söker själva ett medel till närhet hos sin Herre, och tävlar om vem av dem som är närmast Allah. De hoppas på Hans barmhärtighet och fruktar Hans straff. Allahs straff är sannerligen värt att frukta.

(Israels barn: 56–57)

Vilken betydelse har då ordet ”wasīla”, som används på dessa två ställen? Den allmänt erkände lärde och författaren till en ordförklaring av den ädla Koranen, Allāmah Rāghib al-Isfahānī, har förklarat ordets betydelse på följande sätt: Wasīla betyder att närma sig något med stark önskan. Eftersom det innefattar innebörden av önskan har wasīla en något mer specifik betydelse än att närma sig eller nå fram.

Han har skrivit i sitt verk med titeln al-Khatīb: ”Wasila” är ett substantiv som betyder närhet, att komma nära, ett medel för att uppnå närhet, det vill säga lydnad.

Allāma al-Qurtubī har i sin tafsīr, i förklaringen av denna vers, skrivit: ”Wasila” betyder närhet. Denna betydelse har också återberättats från framstående tābiʿūn och koranlärda, såsom Abū Wāʾil, Hasan, Mujāhid, Qatāda, ʿAtā, Suddī, Ibn Zayd och ʿAbdullāh ibn Kathīr.

Han har vidare skrivit: Wasila är en sådan närhet att det inte är önskvärt att be någon om något på grund av den. Man kan be Allah, och därför måste denna närhet också vara till Allah.

Imām al-Suyūṭī har i sin förklaring av den förstnämnda versen skrivit: Wasila är den lydnad och gudsdyrkan som för er närmare Honom.

Maulānā ʿAbd al-Rashīd Nuʿmānī har skrivit i ”Lughāt al-Qurʾān”: Det finns två uppfattningar om detta ord. Enligt al-Khaṭīb och imām al-Rāzī betyder det ett medel för att uppnå närhet. Imām al-Suyūṭī har angett två betydelser: den ena är ett medel för närhet, det vill säga gudsdyrkan, och den andra är själva närheten, som kan uppnås genom gudsdyrkan.

Imām al-Shawkānī har skrivit: Wasila betyder närhet, som man bör söka.

Abū Wāʾil, Hasan, Mujāhid, Qatāda, Suddī, Ibn Zayd och andra framstående lärda har uttryckt denna uppfattning, och samma uppfattning har också återberättats från Ibn ʿAbbās, ʿAtā och ʿAbdullāh ibn Kathīr.

Samma sak sägs också i tafsīrverket Fatḥ al-Bayān. Där står det: Wasila är en särskild rang i paradiset, som är särskilt förbehållen Allahs Sändebud.

I Sahih al-Bukhari har det berättats från Jabir att profeten ﷺ sade: ”Den som, när han hör böneutropet, säger: ’O Allah! Du som är Herre över detta fullständiga kall och den upprättade bönen, skänk Muhammad wasila och upphöjd rang, och sänd honom till den lovprisade ställning som Du har lovat honom’, honom blir förbönen till del på uppståndelsens dag.”

I Sahih Muslim har det berättats från Abdullah ibn Amr att han hörde profeten ﷺ säga: ”När ni hör böneutroparen kalla till bönen, upprepa då det han säger. Därefter ber ni om välsignelser över mig. Den som ber om välsignelser över mig en gång, över honom sänder Allah tio välsignelser.”

Därefter ber ni Allah om wasila för mig, eftersom detta är en särskild boning i paradiset.

I boken Fath al-Bayan står följande i förklaringen av den första betydelsen av ordet wasila: Det är tydligt att wasila – som betyder närhet – kan användas i betydelsen gudsfruktan, och även för sådana egenskaper, utöver gudsfruktan, genom vilka tjänarna avser att uppnå närhet till Allah. Några har sagt att wasila betyder kärlek och tillgivenhet, det vill säga att ni ska hysa kärlek till Allah. Men den första betydelsen är bättre.

Detta är översättningen av vad Allama Ibn Kathir skrev i sin tafsir i förklaringen av den första versen: Allah den Upphöjde har befallt Sina troende tjänare att visa gudsfruktan inför Honom. Om gudsfruktan förenas med lydnad till Honom innebär det att avstå från förbjudna handlingar och överge allt som är förbjudet. Därefter sade Han: Sök wasila hos Honom.

Därefter skrev han: Sufyan al-Thawri har återberättat från Talha, Talha från Ata och Ata från Ibn Abbas att denna wasila betyder närhet.

Abu Wa’il, Hasan, Mujahid, Qatadah, al-Suddi, Ibn Zayd, Abdullah ibn Kathir och andra framstående tidiga lärda hade också denna uppfattning, och Qatadah översatte denna vers på följande sätt:

Det vill säga: Närma er Honom, lyd Honom och gör det som behagar Honom.

Strax därefter skrev Allama Ibn Kathir: Bland uttolkarna råder ingen oenighet om något av det som dessa imamer inom Koranens vetenskap har sagt om ordet ”wasīla”.

Han skrev ytterligare två betydelser av ordet ”wasīla”.

Den ena är: wasīlata, det medel genom vilket man når det egentliga målet.

Den andra är att wasīla också är namnet på en upphöjd rang i Paradiset. Och det är den ädle Sändebudets rang.

Till stöd för denna betydelse av wasīla har Imam Ibn Kathir citerat ett stort antal hadither. En hadith på detta tema, återberättad av Hazrat Ali, lyder: I Paradiset finns en särskilt ärofull plats som kallas ”wasīla”. När ni ber Allah om något, ska ni be Honom om wasīla för mig.

I kommentaren till den sista delen av denna vers skrev han:

När Allah befallde att man skulle avstå från förbjudna handlingar och fullgöra handlingar av dyrkan och lydnad, befallde Han också att man skulle bekämpa de fientliga styrkor av otrogna polyteister som avviker från Sīrat al-mustaqīm.

Imam Baydawi skrev i kommentaren till denna vers:

Det vill säga: sök det genom vilket ni kan få Hans belöning och komma nära Honom. Det består i att utföra handlingar i lydnad mot Allah och avstå från handlingar av olydnad.

Allama Zamakhshari skrev: Wasila är det genom vilket man kan uppnå någon form av närhet, eller en sådan handling eller något annat. Senare kom ordet att användas om det genom vilket man kan nå fram till Allah den Upphöjde. Det består i att utföra dyrkan och lydnadshandlingar samt avstå från olydnad. Allama Abu as-Su’ud sade också samma sak med egna ord i sin tafsir av denna vers.

Där sägs följande om wasila: Wasila är det genom vilket man kan komma nära Allah – nå fram till Allah. Det består i att utföra dyrkan och lydnadshandlingar samt avstå från olydnad.

Han skrev vidare: Versen har också tolkats på följande sätt: I den första satsen uppmanas man att frukta Allah, vilket innebär att avstå från synd och olydnad. I den andra satsen uppmanas man att söka medlet till närhet till Allah, vilket innebär att ägna sig åt dyrkan av Allah och lydnad mot Honom. Den som avstår från olydnad och utför sådant som är svårt för själen måste naturligtvis utsättas för någon form av möda och ansträngning. Därför följs dessa två befallningar omedelbart av Allahs befallning: kämpa på Allahs väg genom att strida mot Allahs öppna och mäktiga fiender.

Allama Sayyid Mahmud al-Alusi behandlade också denna vers utförligt och tog upp många frågor i sin förklaring. I sin kommentar till den ovan nämnda versen i sura al-Ma’ida sade han: Och sök – sträva efter – Hans belöning och närhet för er själva.

Han förklarade wasila på följande sätt: Wasila är det genom vilket man når fram och kommer nära Allah; det är att utföra dyrkans och gudstjänstens handlingar samt att avstå från olydnad.

Allama Ibn Jarir at-Tabari skrev: Sök närhet till Allah genom handlingar som leder till Hans välbehag. Wasila är ett ord bildat på mönstret fa’ila. När någon säger: ”Jag kom nära honom”, används tawassul här i betydelsen taqarrub. ”Tawassaltu ilayhi” betyder: ”Jag kom nära honom.”

Han skrev vidare: Som vi har sagt har uttolkare och lärda som förklarat ordens innebörd antagit just denna betydelse. Bashshar och Sufyan återberättade från Abu Wa’il att orden ”wabtaghu ilayhi al-wasila” innebär en befallning att söka närhet genom handlingar. Sufyan, Abu Talha, Ata och andra tolkade också detta som närhet. Det har återberättats från Qatada att han översatte denna vers så här: ”Kom nära Allah genom lydnad mot Honom och genom att göra det Han tycker om.” Det har återberättats från Hudhayfa att Mashid Abu Najih sade att Mujahid tolkade ”wabtaghu ilayhi al-wasila” som närhet.

Allama Fakhr al-Din al-Razi skrev: ”Sök wasila hos Allah”, det vill säga: sök närhet till Allah genom goda gärningar.

Allama al-Alusi sade: Ibn al-Anbari återgav Ibn Abbas och sade: Wasila betyder behov och nödvändighet.

Utifrån denna betydelse blir versens innebörd: Vänd er till Allah och sök att få era behov uppfyllda. Alla nycklar till himlarna och jorden finns nämligen i Hans hand. Sök därför inte att få era behov uppfyllda genom att vara beroende av någon annan.

Denna betydelse av ordet ”wasila” kan sägas vara ny. Med andra ord har ingen annan mufassir nämnt den. Trots det kan man säga att de ursprungliga arabiska ordböckerna, alla sahaba, tabi’un och alla auktoritativa tafsirverk visar att ordet ”wasila” kan ha denna betydelse och ingen annan. Om det ges en annan betydelse är den påhittad av senare tiders människor. Den har ingen anknytning till den ursprungliga Koranen, hadithen eller det arabiska språket. Utifrån denna vers står det klart att den befallning som Allah har gett i denna vers, att söka ”wasila” för att uppnå närhet till Allah, innebär att lyda Allah allena, att endast ägna dyrkan och tillbedjan åt Honom och att inte vara olydig mot Honom. Eller att endast vilja få sina behov uppfyllda genom närhet till Allah, inte genom någon annan. Det är inte tillåtet att ta någon annan som wasila eller medlare; om man gör det är det shirk och bid’a. Det är just för att för alltid stänga denna väg till shirk som Allah uppenbarade denna vers. Men det beklagliga är att just denna vers läggs fram i det onda syftet att bevisa att shirk genom wasila är korrekt, tillåtet, nödvändigt och obligatoriskt. I detta sammanhang försöker man också, genom att lägga fram sådant som skrivits i böcker som ”Hisn-e Hasin”, ”Al-Muhannad” och ”Shifa’us-Siqam”, förvränga och förstöra denna tawhids eviga och oföränderliga troslära.

När det gäller de två verserna i Koranen där detta ord används är alla mufassir eniga om att det är denna betydelse som avses på båda ställena, och ingen annan betydelse. Vid en mer detaljerad genomgång blir hela versens innebörd: ”Ni som tror! Frukta Allah, sök närhet till Allah eller medlen att uppnå närhet till Honom, och kämpa därför på Allahs väg.” (Imam al-Qurtubi, Imam Ibn Kathir, Imam al-Shawkani och andra har sagt samma sak i sina tafsirverk; deras bengaliska översättning har nämnts ovan.)

I hadith används ordet ”wasila” i betydelsen en särskild rang hos Allah. Det är denna betydelse som har antagits i sharia. Nu måste vi se vilket sätt och vilken metod som enligt sharia är tillåten för att göra wasila hos Allah. Här presenteras några saker.

För det första är det helt i enlighet med Koranen och hadith att använda wasila för att uppnå närhet till Allah. Allah själv har sagt:

وَلِلَّهِ الْأَسْمَاءُ الْحُسْنَىٰ فَادْعُوهُ بِهَا ۖ

– Allah har vackra namn. Åkalla Honom därför genom dessa namn. (Al-A’raf 180).

Det har berättats i en hadith att Abdullah återberättade från sin far Burayda (ra): Profeten (s) hörde en man be med följande ord:

– O Allah, jag ber Dig i kraft av att Du är Allah; det finns ingen gud utom Du. Du är den som inte är beroende av någon, som inte själv har blivit skapad och inte har fött någon, och ingen är Din like eller jämlike.

Då sade Profeten (s): Denne man bad Allah genom Hans största och upphöjda namn. Om man ber Honom om något på detta sätt kommer man sannerligen att få det, och om man åkallar Honom kommer bönen förvisso att besvaras.

Även i hadither återberättade från Anas ibn Malik (ra) och Aisha (ra) finns stöd för detta.

För det andra: att söka en förmedlande väg genom goda gärningar. Även på detta område finns bevis från Koranen och haditherna. Koranens bevis är de två verserna där ordet ”wasila” nämns. Alla koranuttolkare är eniga om att ordet ”wasila” i båda verserna betyder ”närhet”. Det tredje beviset på detta område är versen ur sura al-Fatiha: إِيَّاكَ نَعْبُدُ وَإِيَّاكَ نَسْتَعِينُJag dyrkar endast Dig och ber endast Dig om hjälp, o Allah! Att dyrkan nämns före bönen om hjälp visar att den första har gjorts till ett medel för den andra.

Beviset från hadith är berättelsen som återges i Sahih al-Bukhari, där det berättas att tre män sökte skydd i en bergsgrotta undan regnet. Plötsligt kom ett stort stenblock och stängde grottans öppning. När de insåg att det inte fanns någon väg ut började var och en av dem nämna sina egna goda gärningar och be Allah om befrielse. Därefter godtogs deras böner hos Allah, och de blev befriade. Profeten (s) nämnde denna händelse i berömmande syfte och för att framhäva deras goda egenskaper.

Om denna hadith kan man säga: På fredagen, när solen har sjunkit betydligt mot väster, ska du utföra två rakʿat och söka närhet till Allah. Därav framgår tydligt att man även genom fredagsbönen uppnår närhet till Allah.

Det sägs också i hadith: Denna berättelse visar att varje person kan göra sina egna handlingar till wasila; men i den finns inget bevis för att man kan ta andra människors – profeters och awliyāʾs – handlingar som wasila.

Särskilt när en tjänare gör sina egna goda handlingar till wasila och ber Allah, kommer han därigenom närmare Allah. Detta är enligt både Koranen och ijmāʿ tillåtet enligt sharīʿa. Genom detta renas personens nafs och formas så att den blir värdig att erhålla Allahs välbehag.

För det tredje: Att erkänna den ädle Profeten som sann i fråga om hans profetskap och sändebudskap och göra honom till wasila. Att tro på den dīn som han förde med sig och hålla fast vid den som wasila. Att följa Profetens befallningar och förbud samt göra hans hjälp till wasila. Att återuppliva hans sunnah, hålla hans daʿwa levande och ägna sig åt eftertanke och forskning kring den kan också vara wasila. Att göra dessa saker till wasila är förenligt med den ursprungliga dīn. Detta eftersom att göra dem till wasila ingår just i att göra goda handlingar till wasila.

För det fjärde: Att under Profetens livstid göra hans åkallan till wasila, låta honom delta i åkallan, be Allah genom honom, och efter hans bortgång låta någon god människa från den tiden be eller låta honom delta i åkallan samt betrakta hans åkallan som wasila.

Beviset för detta i hadith är att ʿUmar en gång, under en tid av torka, inkluderade ʿAbbās som wasila i sin åkallan och sade:

O Allah! Tidigare brukade vi göra vår Profet till wasila inför Dig, och då gav Du oss vatten att dricka. Nu gör vi hans farbror till wasila inför Dig för att vår åkallan ska besvaras. Låt oss därför få vatten att dricka.

Här framgår det tydligt att ʿAbbās själv deltog och var närvarande bland dem som bad i den gemensamma åkallan som hölls vid detta tillfälle. De gjorde honom till wasila i sin åkallan eftersom han var den äldste bland följeslagarna. Hans ställning var högre än de andras. Muʿāwiya och hans följeslagare gjorde Yazīd ibn al-Aswad al-Juʿdī till wasila på grund av hans goda handlingar, gudsfruktan och fromhet. Det hade inte varit svårt för dem alla att bege sig till Rawḍa och göra Guds Sändebud till wasila, men de gjorde inte det. En sådan åkallan kan därför, ur den tawhidiska sunnans perspektiv, inte vara felaktig och kan inte vara någon bidʿa. Dessutom gjorde de ädla följeslagarna efter den ädle Profetens bortgång inte Guds Sändebud själv till wasila i samband med åkallan. De ansåg nämligen att det var bidʿa och shirk att göra en avliden person – även om han var profet – till wasila. I ʿUmars åkallan gjordes inte Guds Sändebud till wasila; i stället gjordes hans farbror ʿAbbās till wasila, eftersom han var vid liv och närvarande i åkallan. Att de gjorde honom till wasila klargör just denna sak. De främsta följeslagarna var också närvarande vid denna åkallan, men ingen av dem invände. Om det då hade varit tillåtet att göra Guds Sändebud till wasila, skulle de andra följeslagarna ha uppmanat honom att göra just det. Men ingen sade detta; tvärtom deltog de alla i denna åkallan. Om det alltså är bidʿa att göra Guds Sändebud till wasila efter hans död, blir det i ännu högre grad bidʿa att göra någon av de så kallade awliyāʾ Allah, som har dött, till wasila. Att göra någon till wasila i åkallan i ett särskilt fall även efter hans död innebär nämligen att man föreställer sig att han, trots att han har dött, fortfarande har sådan makt att han kan rädda nödställda eller delta med Allah i att rädda dem. En sådan trosuppfattning är enligt den tawhidiska sharīʿa uppenbar shirk.

Det berättas i hadith att en beduin under en svår tid av torka riktade sig till Guds Sändebud och sade: arabiska (******)

– O Allahs Sändebud, våra tillgångar har gått förlorade och våra familjer går hungriga. Be därför till Allah för vår skull.

Det finns också stöd för detta i Allahs ädla Koran. Allah själv har sagt:

وَلَوْ أَنَّهُمْ إِذ ظَّلَمُوا أَنفُسَهُمْ جَاءُوكَ فَاسْتَغْفَرُوا اللَّهَ وَاسْتَغْفَرَ لَهُمُ الرَّسُولُ لَوَجَدُوا اللَّهَ تَوَّابًا رَّحِيمًا [٤:٦٤]

– Om de, när de hade gjort orätt mot sig själva, hade kommit till dig, o Profet, och bett Allah om förlåtelse, och Sändebudet hade bett om förlåtelse för dem, skulle de säkert ha funnit Allah som Den som godtar ånger, Den Barmhärtige. (An-Nisa: 64)

I denna vers nämns att människorna först ska be om förlåtelse för sig själva, innan Sändebudet ber om förlåtelse för dem. Det betyder att Sändebudets förbön för dem inte har något värde inför Allah om de själva inte ber om förlåtelse.

Ingen har någon invändning mot att använda en sådan wasila, och det kan ingen ha. Men efter den ädle Profetens (frid vare med honom) död är det uppenbar bid‘a att använda hans person som wasila för att komma närmare Allah.

För det femte: Att be till Allah genom att åberopa Hans relation till Hans fromma tjänare. Som det har återberättats i en hadith från Aisha (må Allah vara nöjd med henne): arabiska (******)

– O vår Allah, Du som är Jibrils, Mika’ils och Israfilas Herre.

Även om man anser det tillåtet att göra en sådan duʿā har många förklarat det otillåtet.

För det sjätte: att göra åkallan av välsignelser över den ädle Profeten till ett medel. Det har återberättats från Ḥazrat ʿAbdullāh ibn Abū Awfā (ra) att den ädle Profeten sade: på arabiska (*******)

Den som har ett behov inför Allah eller inför någon människa ska göra wuḍūʾ noggrant, be två rakʿāt, lovprisa Allah på ett gott sätt och sända välsignelser över Profeten. Därefter ska han säga: Allah är tålmodig och full av nåd; det finns ingen gud utom Honom.

Kort sagt är detta de islamiska och sunnitiska sätten att åkalla Allah. Att åkalla på något annat sätt eller enligt någon annan metod är inte tillåtet för troende.

För det sjunde: att göra följande duʿā:

O Allah, jag vädjar till Dig genom den och den av Dina rättfärdiga tjänare, eller jag åkallar Dig med hänvisning till hans ära.

Men en sådan duʿā har inget som helst stöd i sharīʿa. Enligt ʿIzz ibn ʿAbd as-Salām och hans efterföljare kan en sådan vädjan möjligen vara tillåten endast genom Profetens namn, men inte genom någon annans namn. Inom den hanbalitiska madhhaben är en sådan duʿā makrūh taḥrīm. Faqīher inom den hanafitiska madhhaben, såsom al-Qudūrī, har återberättat från imām Abū Yūsuf:

Imām Abū Ḥanīfa (ra) sade: Det är inte på något sätt lämpligt för någon att åkalla Allah genom någon annans vädjan än genom Allahs eget namn.

”O Allah, jag ber Dig i åberopande av Din Trons ära och majestät; jag ber i åberopande av den och dens skull; jag ber i åberopande av Dina profeter och sändebud, eller jag ber i åberopande av Ditt heliga Hus”, anser jag också vara makruh att be på detta sätt.

Det har citerats från imam Abu Hanifa i Tatar Khaniyya och från honom i boken al-ʿAlāʾī: Det är under inga omständigheter lämpligt att be till Allah, den Upphöjde, genom att åberopa någon annan än Honom själv som medel.

Imam Badalji sade: Det är makruh att be till Allah genom någon annans medling än Allahs. Och säg aldrig: ”O Allah, jag ber Dig genom Dina änglars och profeters medling.”

Det har nämnts i alla hanafitiska rättsskolans böcker att det är makruh tahrim att be genom profeter och sändebud, helgon och pirer eller Allahs Hus och liknande. När det gäller straffet i helvetet är makruh tahrim likvärdigt med haram.

Varför är det haram att be till Allah genom att åberopa någon annan eller göra någon annan till ett medel? Det är haram eftersom ingen bland skapelserna har någon rätt gentemot Skaparen. Därför kan ett sådant åberopande inte godtas. Att åberopa någon eller göra någon till ett medel blir således meningslöst. Därför är det uppenbart bidʿa att göra så i det muslimska samhället.

Trots att de otrogna polyteisterna i Mecka visste och erkände att Allah finns, att Han är en och ende, dyrkade de de avgudar och gudinnor som de tillbad. Deras egentliga mål var inte att dyrka och tillbe dessa; deras egentliga mål var att enbart uppnå närhet till Allah, komma nära Allah och få en högre rang. De hade tagit dyrkan och tillbedjan av avgudarna och gudinnorna som ett medel eller en förmedlare för att nå detta mål. Trots detta kallade Allah deras handling för shirk och beskrev dem som vilseledda och lögnaktiga otrogna. Det är detta som sägs i den följande versen:

أَلَا لِلَّهِ الدِّينُ الْخَالِصُ ۚ وَالَّذِينَ اتَّخَذُوا مِن دُونِهِ أَوْلِيَاءَ مَا نَعْبُدُهُمْ إِلَّا لِيُقَرِّبُونَا إِلَى اللَّهِ زُلْفَىٰ إِنَّ اللَّهَ يَحْكُمُ بَيْنَهُمْ فِي مَا هُمْ فِيهِ يَخْتَلِفُونَ ۗ إِنَّ اللَّهَ لَا يَهْدِي مَنْ هُوَ كَاذِبٌ كَفَّارٌ [٣٩:٣]

(Az-Zumar: 3)

– Vet att ren och oblandad lydnad måste ägnas Allah. Och de som tar andra än Allah till beskyddare och hävdar att de egentligen inte dyrkar dem – det de gör för dem är endast i syfte att de ska föra dem närmare Allah (detta påstående är falskt och ogrundat) – Allah kommer att slutgiltigt avgöra deras inbördes meningsskiljaktigheter. Kom ihåg att Allah aldrig vägleder den lögnaktige, djupt otrogne.

I ljuset av denna vers framgår det tydligt att dåtidens araber, för att nå Allah och uppnå Hans närhet, behandlade avgudar och gudabilder på samma sätt som människor av detta slag i dag behandlar pirer och dervischer i syfte att uppnå Allahs närhet. Det finns ingen grundläggande skillnad mellan dessa två. Om arabernas handling räknades som shirk och Allah ansåg deras grundläggande påstående vara falskt och uttryckligen kallade dem lögnare, varför skulle då inte dagens människor som använder sig av wasila kallas lögnare inför Allah? Och om de kallades kafirer enbart av denna anledning, varför skulle då inte dagens framstående användare av wasila kallas ”kafirer”?

Finns det inför Allah någon skillnad eller olikhet mellan dåtid och nutid, eller mellan araberna och människorna i detta land?

Vilket mycket dåligt påstående de framför eller hyser i sina tankar.

Pir-–muridiernas bid’a

Bland avvikelserna från islams sunnitiska väg har ytterligare en mycket allvarlig form uppstått – pir-murid-relationen. Den ”silsila” inom pir-murid-relationen som förekommer i dag är något helt nytt och egenhändigt uppfunnet. Detta fanns inte under den Ädle Sändebudets (frid över honom) tid; han ägnade sig aldrig åt pir-murid-relationen. Han var själv inte pir i den nuvarande betydelsen, och följeslagarna var inte hans murider. Följeslagarna ägnade sig inte heller någonsin åt denna pir-murid-relation. Ingen av dem var pir åt någon annan, och ingen var deras murid. Inte heller under tabi’inernas och tabi tabi’inernas tid finner man något spår av denna pir-murid-relation.

Inte nog med det. Även efter att man noggrant sökt igenom Koranen och haditherna finner man inget bevis för denna pir-murid-relation. Trots detta bedriver i dag en grupp påstådda, okunniga personer som kallas pirer, tillsammans med sina ännu okunnigare murider, propaganda för att denna pir-murid-relation skulle vara en av islams grundläggande beståndsdelar. Genom detta har de gjort okunniga och dumma människor till murider och startat stora affärsverksamheter. Detta har inte krävt någon kapitalinvestering, och på det stora vinsten i dessa mycket lönsamma verksamheter behöver de inte heller betala någon inkomstskatt. Den stora mängd kontanter som samlats in beläggs dessutom aldrig med zakat.

Sharia marifat

Den mest grundläggande bidʿan på detta område är att betrakta sharia och tariqa som två helt skilda och inbördes orelaterade saker. Förfallet har gått så långt att man genom att kalla sharia för ”ʿilm az-zahir” och tariqa eller maʿrifa för ”ʿilm al-batin” har delat själva islam i två delar. En grupp okunniga anhängare av tariqa har börjat säga att islams verkliga kärna är tariqa eller maʿrifa, och att detta är haqiqa. Om någon uppnår denna haqiqa behöver han inte längre följa sharia, eftersom han redan har funnit Allah. Enligt dem är den lärde inom sharia en person, medan den lärde inom maʿrifa eller tariqa är en annan. Det är dessa lärda inom tariqa som på den indiska subkontinenten brukar kallas pirer. Man sprider uppfattningen att om någon är lärd inom sharia men inte känner till tariqas kunskap – och inte blir murid hos någon pir – då är han fasiq.

Tasawwuf brukar vanligtvis kallas maʿrifa. Den berömde wali-Allah Hazrat Junayd al-Baghdadi sade följande när han diskuterade maʿrifas värdelöshet:

ʿIlm är mycket högre, fullständigare och mer komplett än maʿrifa. Allah har själv betecknats med ʿilm, inte med maʿrifa. Och Han har sagt att det är de som har fått ʿilm som har den högsta rangen. När Han dessutom tilltalade den ädle Profeten ﷺ gjorde Han det genom att nämna en egenskap som är den bästa, mest omfattande, mest välsignelsebringande och mest fullkomliga.

Och Han sade:فَاعْلَمْ أَنَّهُ لَا إِلَٰهَ إِلَّا اللَّهُ

– ”Vet då att det inte finns någon annan värd att dyrka än Allah.”

Eller:فَاعْلَمْ أَنَّمَا يَتَّبِعُونَ أَهْوَاءَهُمْ ۚ وَمَنْ أَضَلُّ مِمَّنِ اتَّبَعَ هَوَاهُ بِغَيْرِ هُدًى مِّنَ اللَّهِ

– ”Då ska du veta att dessa människor följer sina egna begär. Och vem är mer vilseledd än den som följer sitt begär utan vägledning från Allah?”

Denna vers är mycket tillämplig på förhållandet mellan pir och murid. Men Han sade ingenstans: ”Skaffa er maʿrifa.” Människan kan känna igen en sak, men det är inte möjligt för henne att få fullständig kunskap om den. När hon däremot har fått ʿilm om saken och kommit till fullständig kunskap om den, kan hon också känna igen den.

Kärnan i Junayds uttalande är alltså att ilm är större än marifat. Därför ska man inte söka kunskap om Allahs marifat, utan kunskap om Allah. När man har förvärvat ilm kan man nå marifat. Den som saknar ilm kan inte heller nå marifat. Den enda källan till denna ilm är Allahs Koran och Sändebudets hadither. Det är genom Koranen och haditherna som man måste lära känna Sändebudet, och endast genom att förvärva kunskap om Allah kan människan lära känna och förstå Allah – inte på något annat sätt.

Men tasawwufanhängarna har kring denna marifat byggt ett helt labyrintiskt palats. Enligt dem är marifat, eller ilm al-batin, en sammanhängande och välordnad metod, helt skild från den islamiska sharian. Enligt dem lärde Sändebudet denna marifat till vissa sahaba, men inte till många andra. De anser dessutom att ilm al-batin har förts vidare från Hazrat Ali till Hasan al-Basri, och att denna lära genom muntlig överföring från honom har nått vår tids pirer.

Allt detta saknar helt grund. Sändebudet lärde nämligen inte någon det som vår tids pirer lär sina murider. Han uppmanade inte heller någon att göra detta. Att han skulle ha lärt vissa sahaba någon viktig kunskap och undanhållit den för andra sahaba står helt i strid med Profetens principer och föredöme. Dessutom träffade Hasan al-Basri aldrig Hazrat Ali, för att inte tala om att han skulle ha fått undervisning i marifat av honom eller erhållit khirqa för khilafat.

Allama Mulla Ali al-Qari har skrivit med hänvisning till Allama Ibn Hajar al-Asqalani:

-De metoder och regler som sufier och marifatförespråkare försöker bevisa är inte sådant som kan bevisas. I ingen hadith – vare sig sahih, hasan eller daif – sägs det att Profeten klädde någon av sina sahaba i den typ av khirqa för khilafat som är bruklig bland tasawwufanhängare (ett särskilt slags mantel eller klädnad). Han befallde inte heller någon att göra detta. Allt som berättas om saken är uppenbart ogiltigt. Påståendet att Hazrat Ali klädde Hasan al-Basri i khirqa (och gav honom khilafat inom marifat) är dessutom helt och hållet en påhittad lögn. Hadith-imamerna har nämligen inte kunnat bevisa att Hasan al-Basri hörde något från Hazrat Ali – än mindre att Hazrat Ali klädde honom i sin khirqa.

Mulla Ali al-Qari skrev vidare:

På samma sätt saknar den praxis som tasawwufanhängarna har infört, att ge muriden talqin och andlig fayz, all grund i sharian när man försöker knyta den till Hazrat Ali genom Hasan al-Basri.

I själva verket är detta endast en grundlös föreställning hos tasawwufanhängarna. Shah Waliullah Dehlavi har skrivit följande om saken:

Svaret på sufiernas eller tasawwufanhängarnas påstående att dessa tariqors silsila sträcker sig ända tillbaka till Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) är att detta är ett påstående som ständigt upprepas och är välkänt bland pirer och murider. Men efter undersökning har det visat sig att påståendet saknar all grund och sanning.

På detta ställe skrev han vidare att det som är välkänt förekommer i två former. Den ena formen är sådant som är välkänt bland alla lärda och visa människor. Den andra formen är sådant som endast är välkänt bland en viss grupp människor. Påståendet att kunskapen om marifat började hos Hazrat Ali är endast välkänt bland dessa sufiska pirer; ingen annan känner till det. I själva verket är just detta påstående förkastligt, eller, om man så vill, helt oacceptabelt. Människor i senare tider har hittat på det och accepterat det. Sådana påståenden kan inte alls godtas. Shah Dehlavi förklarade också att de marifatmetoder, muraqaba-mushahida och dhikr som dagens pirer lär sina murider inte fanns under den Ädle Profetens (frid och välsignelser vare med honom) eller sahabernas tid.

Han skrev:

Det bör man känna till: Sufiska pirers tasawwufsedvänjor fanns inte under sahabernas och tabi’inernas tid. Att avstå från att förtjäna sitt uppehälle, bära lappade kläder, inte gifta sig eller bilda hushåll och sitta inne i en khanqah var inte brukligt på den tiden.

Marifatanhängarna tror att vandraren eller saliken kan lära känna den fördolda verkligheten (haqiqa) genom att helt följa denna marifatmetod. Till slut når han genom denna marifat insikten att även om dessa yttre, synliga ting i en viss bemärkelse skiljer sig från Allah, så är de, sett till sakens kärna, själva Allah. Skillnaden som vi tycker oss se mellan Allah och de yttre tingen är en illusion. Med andra ord är mångfalden och den väldiga variationen hos de ting som syns utanför en skapad villfarelse eller maya. Man kan också säga att människan genom att följa denna metod till slut kan befrias från synvilla. Då tycks hon se den ende Allah i form av denna väldiga mångfald. Enligt dessa människor är detta marifat om tawhid.

Men vid närmare eftertanke blir det uppenbart att dessa idéer i själva verket är filosofin i Veda och Upanishaderna – vedanta. Den korrekta benämningen på denna filosofi är monism. Det betyder att Allah och världen, eller Skaparen och skapelsen, i själva verket är ett och detsamma. Det som är skapat är Skaparen, och den som är Skaparen är skapelsen. Detta är grundtanken i den monistiska läran. Det är också den hinduiska religionens lära, som i den nuvarande pir-murid-traditionen har fått namnet marifat inom islam och spridits i det muslimska samhället. Att detta är uppenbar shirk lämnar inte utrymme för minsta tvivel.

I själva verket är islam en heltäckande din. Den innehåller detaljerade föreskrifter för livets alla områden och delar, alla handlingar och angelägenheter, från att göra en människas sinne, hjärta och inre helt uppriktiga för Allah till det praktiska livets alla sidor. Därför är sharia och tariqa inte åtskilda, självständiga eller sinsemellan motsatta ting. En människas kropp och själ är inte heller två motsatta ting. På samma sätt som människan består av kropp och själ, är sharia, tariqa och marifat olika sidor – det yttre och det inre – av samma sak, och alla har sitt ursprung i samma Koran och hadith.

Det är genom Koranen som man får den korrekta och fullständiga kunskapen om Allah, genom att analysera namnen som rör Hans väsen och egenskaper samt de skiftande beskrivningarna av Hans makt. Det är genom Koranen man får kännedom om sharias föreskrifter för att tro på Allah, acceptera Hans dyrkan och med uppriktig hängivenhet följa Hans befallningar och förbud. När den djupa verkligheten, storheten och innebörden i detta har rotat sig i människans innersta, blir det tariqa eller marifat. När människan handlar i enlighet med sharia, är det en handling enligt sharia. Och när denna handling genomsyras och får liv av ikhlas, fruktan för Allah och kärlek till Allah, så att hon alltid kan känna Allah som närvarande och seende, är det marifat eller tariqa. Så länge det finns en konflikt i sinnet mellan kunskap och handling, rör det sig om sharias nivå. Men när sinnet och hjärtat finner ro i denna konflikt, överlämnar sig fullständigt åt handlingen och livet blir fyllt av handling, kan man säga att tariqa eller marifat har uppnåtts. Shaykh Abd al-Haqq Muhaddith Dehlavi skrev: ”Betrakta inte haqiqa som något åtskilt från sharia.” I själva verket är haqiqa sharias verkliga juvel och innersta liv, medan sharia är haqiqas yttre form och gestalt.

Sharia innebär att man måste tro på allt som Allah och den ädle Profeten ﷺ har sagt och handla därefter. Haqiqa innebär däremot att tron på det man är övertygad om ska bli så stark och direkt som möjligt.

Shaykh Muhyiuddin Abdul Qadir Jilani, må Allah helga hans hemlighet, sade: ”Den haqiqa som förkastas av sharia är jandaqa – motstånd mot religionen.” Detta innebär att om någon får en kashf som inte överensstämmer med religionen och sharia, och gör denna till sin trosuppfattning, blir han kafir och zindiq.

Abu Sulayman al-Darani sade: ”Ofta träder någon insikt om wujud och shukr på suluk-vägen fram inför mig i sin fulla skönhet, men jag accepterar den inte. Jag säger: ’Jag kan inte under några omständigheter godta dig förrän två betrodda och tillförlitliga vittnen har vittnat om din sanningsenlighet och riktighet.’ Och vilka är dessa två betrodda vittnen? … Allahs Bok och Profetens sunna.” (Shaykh Abdul Haqq Muhaddith Dehlavi, Maktub nr 13)

I själva verket finns det ingen skillnad mellan dessa två, ingen motsättning eller konflikt och ingen dualitet av något slag. Sanningen är snarare att den beskrivning av tariqa eller ma’rifa som har getts här i själva verket är islams religion. Det är denna odelade islam som Allah den Allsmäktige har uppenbarat; Koranen presenterar just denna islam, och den ädle Profeten ﷺ har genom sitt liv, sin karaktär, sina handlingar och allt sitt arbete gjort denna odelade religion strålande inför världen. Hela denna sak kallas med Koranens ord sharia. Därför kan ingen muslim förneka vare sig denna sharia eller denna tariqa och ma’rifa. Enligt de lärda auktoriteterna inom tasawwuf är tasawwuf: god karaktär. Men senare blev sharia och tariqa två åtskilda ting och började flyta i två motsatta riktningar. Sharia har förblivit – och kommer för alltid att förbli – oförvanskad och oförändrad på Koranens och sunnans grund. Men den separata, oskrivna företeelse som växte fram under namnet tariqa och ma’rifa och som fördes vidare ”från bröst till bröst” lämnade ingen plats för god och ren karaktär; i den samlades i stället allehanda avgudadyrkans orenheter. Och detta är just bid’a.

När ma’rifa eller tariqa hade skilts från sharia och började flyta i en helt självständig riktning samlades där sådant som inte hade hämtats från sharia, det vill säga från Koranen och sunna. Där ingick grekisk filosofi, forntida egyptisk filosofi och indisk vedantafilosofi. Genom en förening av allt detta växte denna självständiga kunskap om ma’rifa eller tariqa fram; den fick namnet ”kunskapen om tasawwuf” eller helt enkelt tasawwuf. Tidigare hade det inte i någon tid funnits någon kunskap med detta namn i islam. Därför visste muslimerna inte att föreställningen om en dualitet mellan sharia och ma’rifa i islam är en mycket stor bid’a. Lika stor bid’a är att betrakta religion och politik i islam som två åtskilda ting. Genom att skilja religionen och politiken åt och göra dem ömsesidigt oberoende har man upprättat syndiga, otrogna och orättfärdiga människors makt inom politiken. Religionen har begränsats till enbart bönen, fastan, vallfärden och zakat. På motsvarande sätt uppstod, genom att sharia och tariqa skiljdes åt, en klass av okunniga pirer. I det muslimska samhället pågår under namnet pirväsendet en helt självständig avgudadyrkande institution. Detta pirväsen har alltid vuxit upp och prytts med grenar och löv under beskydd av syndiga, depraverade och orättfärdiga härskare – kungar och monarker. I allmänhet har pirerna alltid stött sådana härskare. De har aldrig yttrat ett enda ord mot orättfärdiga och syndiga härskare. Tvärtom har de alltid lyft båda händerna i bön för dem och sagt: ”Må Allah förlänga ert liv.”

Tasawwufs riktning islams motsatta håll

Även om den islamiska andlighetens främsta källa till en början var Koranen och sunna, kom den senare, när den gick in på detaljer och enskildheter, att anta namnet tasawwuf, och dess ideal och mål blev helt åtskilda från Koranens och sunnans ideal och mål. En jämförande studie av de båda visar tydligt att vissa av islams grundläggande ideal och mål har bleknat och försummats inom tasawwufs ideal, medan vissa detaljer har fått överdriven betydelse. Vissa tankeströmningar blev inom tasawwuf starkare och mer framträdande, medan andra blev relativt svagare och mindre betydelsefulla. Vissa islamiska begrepp fick, när de kom in i tasawwuf, en helt ny betydelse. För vissa andra började betydelsen och innebörden förändras delvis. Tasawwuf har dessutom helt försummat många viktiga aspekter av islam, och på vissa områden har många främmande element införlivats i tasawwuf.

Även om det här inte är platsen för en detaljerad diskussion av dessa frågor försöker jag kort förklara saken, så att ingen ska tro att dessa ord sägs på grund av fientlighet mot tasawwuf. Det är nämligen inte alls sant. Här läggs några exempel fram.

I islams tidiga skede användes ”amal” i en vid bemärkelse. Men inom tasawwuf har dess område blivit ytterst snävt och begränsat. Islams mål är att finna välordnade och effektiva lösningar på människornas sociala liv, samhällsordningen och de komplicerade behov som uppstår; men anhängarna av tasawwuf har inget intresse eller någon nyfikenhet på dessa frågor. Dessa frågor ligger helt utanför deras verksamhet. Under islams tidiga period rådde ett djupt inbördes samband och en fullständig balans mellan ”fikr”, ”jazba” och ”amal”; men anhängarna av tasawwuf lägger så stor vikt vid känslor och hjärtats tillstånd att amalens betydelse, särskilt tänkandet eller fikr, därför har minskat eller helt försvunnit. Kärleken till Allah är islams grundläggande anda. Under islams tidiga period var denna kärlek inte något som var åtskilt från eller frikopplat från amal, och den erkändes aldrig som något sådant. Tvärtom var kärleken till Allah en livgivande anda som flödade genom och genomsyrade de handlingar som människan, eftersom hon är Allahs khalifa på jorden, var skyldig att förverkliga. Senare blev anhängarna av tasawwufs ideal och mål inte bara snävare när det gällde amal; för att stärka muhabbat i samband med amal tog de också till olika metoder. Man ansåg till exempel att tron stärktes genom sångsamlingar, musikövning och liknande. Men kan anhängarna av tasawwuf bevisa att ”kärleken till Allah” under den tidiga perioden fick människor att utföra sådana handlingar?

Även ”dhikr” används här i en snäv bemärkelse. Man antar att dhikr består i att sitta med böjt huvud och med lägre eller högre röst uttala ”Allah”, ”Allah” eller kalimat ”la ilaha illallah”, och man tror att skyldigheten att minnas Allah är uppfylld bara genom att göra detta. Det råder ingen tvekan om att detta är en mycket snäv uppfattning och en förvrängning av en grundläggande del av det islamiska idealet. I den ädla Koranen ges en tydlig befallning att minnas Allah. I sura al-Baqara sägs:

فَاذْكُرُونِي أَذْكُرْكُمْ وَاشْكُرُوا لِي وَلَا تَكْفُرُونِ [٢:١٥٢]

– Minns Mig, så ska Jag minnas er; var tacksamma mot Mig och var inte otacksamma mot Mig.

Allama Raghib Isfahani har skrivit följande om betydelsen av ordet ”dhikr”:

*******

Dhikr är ett tillstånd i sinnet genom vilket människan kan bevara den kunskap hon vill bevara. Det är på samma sätt som att komma ihåg, hålla i minnet eller bevara något.

I en annan betydelse sägs ”dhikr” innebära att något är närvarande i sinnet. Han har vidare skrivit: ”Dhikr kan ske på två sätt – dels genom hjärtat, dels genom tungan. Ordet dhikr används i båda fallen: att minnas det man har glömt och att bevara det i minnet utan att glömma det, att alltid hålla det levande i minnet och bevara det.”

Allama al-Qurtubi har skrivit: Att ständigt vara medveten om och införstådd med något, och att vara mentalt vaken inför det.

Och han har översatt versen så här:

Håll mig i minnet genom att lyda mig, så ska jag hålla er i minnet genom att ge er belöning och förlåta era synder.

Med andra ord innebär dhikr att dyrka Allah, lyda honom och följa hans befallningar med håg och innerlig vilja, samtidigt som man håller honom i minnet.

I en annan vers sägs:

إِنَّمَا الْمُؤْمِنُونَ الَّذِينَ إِذَا ذُكِرَ اللَّهُ وَجِلَتْ قُلُوبُهُمْ[٨:٢]

– De verkliga troende är de vars hjärtan bävar när Allah nämns eller kommer ihåg.

I sin tafsir av denna vers skriver Imam Ibn Kathir: Så, ni troende – fullgör Allahs fastställda obligatoriska plikter på rätt sätt.

Senare skriver denne tafsirkommentator: Den troende vars hjärta bävar så snart Allah nämns ska frukta Allah, följa Hans befallningar och avstå från det Han har förbjudit.

Av denna diskussion framgår tydligt att uppmaningen att göra zikr av Allah innebär att dyrka Allah, följa Honom hela tiden, betrakta Honom som sin ende Ma’būd och betrakta sig själv som endast Hans tjänare; att aldrig vara försumlig i detta avseende, utan alltid minnas Allah och aldrig glömma Honom.

Dessutom är zikr enligt Koranens förkunnelse inte den enda uppgiften. Fikr är också oumbärligt. För att framhålla vikten av och det ständiga i både zikr och fikr har Allah sagt:

الَّذِينَ يَذْكُرُونَ اللَّهَ قِيَامًا وَقُعُودًا وَعَلَىٰ جُنُوبِهِمْ وَيَتَفَكَّرُونَ فِي خَلْقِ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ[٣:١٩١]

– de som gör zikr av Allah stående, sittande och liggande på sina sidor, och som tänker över och begrundar skapelsen av himlarna och jorden (det är i sanning de förståndiga).

(Āl ʿImrān: 191)

I versen uppmanas man att göra zikr av Allah i sittande, stående och liggande ställning, det vill säga under alla förhållanden. Människan befinner sig nämligen alltid i något av dessa tre tillstånd. Det finns ingen tid då hon befinner sig i något annat tillstånd än ett av dessa tre: antingen sitter hon, står hon eller ligger hon. Därför måste man göra zikr av Allah under alla förhållanden. Det vill säga att man måste hålla Honom i minnet; Allah får aldrig glömmas under några omständigheter.

För det andra sägs det i versen inte bara något om zikr, utan också om fikr. Enligt imam Raghib betyder fikr den kraft som ägnas åt att få kunskap om något. Det har sagts att ordets egentliga betydelse är att gnugga samman olika aspekter i syfte att förstå deras dolda innebörd och djupa sanning.

Kort sagt är enbart zikr inte vad Allah önskar, och det är inte heller en förnuftig människas gärning. Fikr är också nödvändigt. Zikr utan fikr är de dåraktigas verk. Och fikr utan zikr är ateisters och Allahs trotsares verk.

Men i dagens tasawwuf finns endast zikr, inte fikr. Om man förenar fikr med zikr är det, enligt det rådande språkbruket, inte längre tasawwuf. Om en murid till någon pir vill göra det, kommer han att förlora sitt medlemskap som murid; inte nog med det, denna zikr har där också givits en mycket god innebörd och begränsats till att man vid bestämda tider blundar och upprepar ”Allah, Allah” med munnen, och detta praktiseras även vid andra tider utanför de bestämda tiderna. Och utanför denna omfattande process syns ingenstans i deras liv, inom livets stora område, något tecken på Allahs zikr. Denna metod och tidsbestämning för zikr är en allvarlig bid‘a inom islam. Denna bid‘a har hindrat islam från att vara en heltäckande revolutionär livsåskådning och i stället förvandlat den till en asketisk religion präglad av yogisk andlig övning.

Även muntlig zikr är verkligen zikr, om hjärtats zikr förenas med den. Därför skrev imam Qurtubi: Den muntliga zikr kallas också zikr, eftersom den är ett tecken på hjärtats zikr.

Det vill säga, det är hjärtats zikr som får formen av den grundläggande zikr. Men inom tasawwuf har en helt annan typ av zikr införts. Där finns ingen plats för hjärtats zikr. Det mål som hjärtats zikr har ignoreras fullständigt här. Här är den muntliga zikr den huvudsakliga och centrala. Att genom dess slag rena qalb och aktivera de sex lataif är zikrns egentliga syfte. Därför sägs det att denna zikr är något helt annat än den zikr som nämns i Koranen. Den saknar alla belägg i Koranen och haditherna. Lataif är också endast ett bid‘atiskt begrepp. Det erkänns inte i Koranen och haditherna och har inte hämtats därifrån.

I en annan vers sägs:

O ni troende! Åkalla Allah mycket och ofta.

Allama Qurtubi skrev i sin tafsir: Den befallning om zikr som finns i versen innebär att minnas Allah med hjärtat på ett sådant sätt att man kan upprätthålla det under alla förhållanden och varaktigt. Du får aldrig förlora det eller glömma det.

I detta sammanhang är även följande vers värd att begrunda:

إِلَيْهِ يَصْعَدُ الْكَلِمُ الطَّيِّبُ وَالْعَمَلُ الصَّالِحُ يَرْفَعُهُ ۚ

– Alla rena och goda ord stiger upp till Allah. Och goda gärningar lyfter dem upp. (Al-Fatir: 10)

Det vill säga: alla goda och rena ord – tron på tawhid, Allahs dhikr, recitationen av Koranen och liknande – når Allah, men det är goda gärningar som låter dem nå fram. Enbart ord, enbart dhikr eller tron på tawhid utan goda gärningar är meningslösa. De blir inte godtagna av Allah.

Av denna anledning har många förtjänster med dhikr visserligen beskrivits i haditherna; men samtidigt har det med tydliga ord förklarats vad dess praktiska form måste vara för att det ska vara dhikr av Allah, eller vad det praktiska sättet att utföra Allahs dhikr är.

Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade: arabiska (*******)

– Den som lydde Allah, han har gjort dhikr av Allah, även om hans frivilliga böner, fastor och goda gärningar var mycket få.

Det vill säga: den korrekta praktiska formen av Allahs dhikr är att lyda Allah och följa Hans befallningar och föreskrifter. När man följer Allahs befallningar blir Allahs dhikr automatiskt utförd. Att följa Allahs befallningar är nämligen omöjligt om Allah inte hålls i minnet. Att därför begränsa Allahs dhikr till en särskild form och till bestämda tider och antal är bid‘ah. Inom tasawwuf, det vill säga pir-murid-systemet, är just denna bid‘ah det centrala. Genom att anordna sådana dhikr-ceremonier håller pirerna dumma människor som får och kungör det i form av gåvor. I själva verket är denna form av dhikr utbredd bland hinduiska asketer och vaishnaver. Det vore inte det minsta överdrivet att säga att pirernas metod har hämtats från hinduiska asketer.

Koranen har alltid höjt sin röst mot asketismen. Profeten (s) bekämpade den under hela sitt liv och avlägsnade människors asketiska böjelser och tendenser. Men tasawwuf har stärkt denna företeelse; bland tasawwufs främsta företrädare kan man i dag se en starkt negativ hållning till att njuta av världsliga ting och till sociala relationer. Ändå fanns denna företeelse inte under islams tidiga period. När en sådan hållning någon gång visade sig bland sahāba under Profetens tid, protesterade Profeten (s) kraftfullt mot den. I Koranen och haditherna lades särskild vikt vid dhikr ilāhī – åminnelsen av Allah – i fråga om tazkiya. Men ur islams synvinkel var detta inte det enda medlet. Förutom dhikr ilāhī fanns många andra medel och metoder som användes för att muslimerna skulle uppnå tazkiya al-nafs. I detta sammanhang bör jihād fī sabīlillāh särskilt nämnas. I själva verket är jihād av största betydelse för att genom tazkiya al-nafs uppnå sådana höga och ädla egenskaper som sabr, tawakkul, underkastelse inför Allah och att vara nöjd med Allahs beslut. Koranen och haditherna har gett den just denna ställning. (Se särskilt verserna 152–154 i Koranens sura al-Baqara och verserna 22–23 i sura al-Ahzab.) Men tasawwufanhängarna har undvikit jihād, lämnat jihāds utmattande slagfält och överlämnat social och statlig makt åt onda människor, medan de i khānqāhns trygga tillflykt har ägnat sig åt dhikr ilāhī samt murāqaba och mushāhada. De har själva antagit detta som det enda sättet att uppnå tazkiya al-nafs och uppmanat även andra människor att göra det. Som ett resultat har nya former och metoder för dhikr uppfunnits.

Helt nya termer samt nyskapande vägar och metoder för murāqaba–mushāhada har uppfunnits, utan minsta spår av dem under den ädle Profetens (s) och sahābas tid.

Tasawwufanhängarnas mujāhada är en kraftfull och oavbruten kamp mot nafs begär. Men den har inte ens det avlägset minsta samband med att kämpa mot Allahs fiender. På denna punkt åberopar tasawwufanhängarna en hadith som bevis. Den lyder: Arabisk text (*********)

”Vi har återvänt från det mindre jihād till det större jihād.” Människorna frågade: ”Vad är det större jihād?” Han sade: ”Att kämpa mot hjärtat eller nafs.”

Detta påstående sprids som om det vore Profetens ord eller en hadith. Med stöd av det har tasawwufanhängarna först betraktat mujāhada mot det egna nafs som bättre och som ett större jihād än att strida mot eller konfrontera islams fiender. Senare har de gjort detta till den enda uppgiften. De har helt förkastat jihād mot islams fiender och kallat det världslighet, politik och liknande. Men i själva verket är detta ett mycket stort bedrägeri. Om detta påstående sade hadithkännaren och kommentatorn till Bukhārī Sharīf, imām Ibn Hajar al-Asqalānī: Det är inte en hadith. Det är snarare ett mycket berömt uttryck som upprepas från mun till mun. I själva verket är det Ibrāhīm ibn Aylahs ord, inte Profetens hadith.

Det ovannämnda påståendet har visserligen citerats av al-Bayhaqī och al-Khatīb al-Baghdādī, men dess isnād är mycket svag. Därför kan man inte grunda ett beslut i en så stor fråga för islam på det. Följaktligen har den sabr som innebär fasthet, styrka och orubblighet i kampen mot Allahs fiender – och vars höga ställning har förklarats i Koranen – ingen betydelse alls för tasawwufanhängarna. Detsamma har hänt med tawakkul och andra dygdiga religiösa handlingar.

Hur kan den förändring som tasawwufanhängarna har infört när det gäller livets mål och ideal vara tillåten? Detta är en svår fråga. De har visserligen försökt besvara den, men deras svar är enligt Koranen och sunna oacceptabelt och meningslöst. För att legitimera sina egna praktiker har de antagit principen om istikhbār och ikhtiyār – att sålla, välja ut och anta. Exempelvis har de, bland Profetens tusentals sahāba, endast tagit de sahāba som bodde i Suffa som sina förebilder, eftersom de såg en överensstämmelse mellan deras liv och sitt övergripande ideal. När det gäller de andra sahābas liv har de endast lyft fram de detaljer som gav stöd åt deras egen hållning. Hadrat Junayd fick frågan: ”Vad är tasawwuf?” Han svarade: ”Tasawwuf vilar på åtta saker. Dessa åtta saker framträder var och en tydligt i åtta olika profeters liv. De är: Hadrat Ibrāhīms frikostighet, givmildhet och gästfrihet; Hadrat Ismāʿīls strävan efter Allahs välbehag och underkastelse; Hadrat Yaʿqūbs sabr; Hadrat Zakariyyās tecken; Hadrat Yahyās avskildhet; Hadrat ʿĪsās resor i landet; Hadrat Mūsās bärande av khirqa; och Hadrat Muhammeds (s) fattigdom.”

Det är lätt att förstå att man, bland den enorma mängden egenskaper i varje profets storslagna, omfattande och fullständiga liv, har valt ut endast en enda egenskap som ”ideal”, trots att Allah och Hans Sändebud inte har gett tillåtelse till detta. Allah den Upphöjde har befallt att Hadrat Muhammed (s) ska tas som förebild i sin helhet och fullständighet – att man ska tillägna sig alla hans egenskaper, inte bara en enda av dem.

sade:لَّقَدْ كَانَ لَكُمْ فِي رَسُولِ اللَّهِ أُسْوَةٌ حَسَنَةٌ

– För er finns i Allahs Sändebuds person ett synnerligen gott föredöme att följa. (Al-Ahzab: 21)

Och det ädla Sändebudet (frid vare med honom) förklarade själv: på arabiska (*******)

– Ingen av er kan bli troende förrän ert sinne och hela er mentalitet fullständigt underordnar sig den religion som jag har kommit med.

Det innebär att man inte bara måste ta emot ett av Sändebudets uttalanden eller en av hans principer, utan hela den religion och det fullständiga föredöme som man har fått från honom.

Även beträffande de rätt vägledda kaliferna har denna princip följts. De har endast fäst vikt vid de hållningar som präglade deras liv vad gäller zuhd, generositet och andlig disciplin, och velat glömma hela deras jihadverksamhet och övriga insatser. Trots detta ägnades hela deras liv åt kamp och strid mot de falska krafterna, åt att organisera det islamiska samhället och sträva efter att upprätta staten, åt att införa och verkställa sharias lagar i samhället, upprätta rättvisa och krossa Allahs fienders huvuden. Men för dagens anhängare av tasawwuf har dessa storslagna egenskaper hos dem ingen betydelse alls. Till följd av detta har det muslimska samhället i dag förts bort av asketismens ström, förlorat livets särprägel samt sin andliga och intellektuella kraft och begåvning, och blivit utblottat.

Till stöd för påståendet att kunskapen om sharia och kunskapen om ma’rifa är två skilda saker framläggs också en hadith. Hadithen har återgetts på följande sätt i Mishkat Sharif: på arabiska (******)

– Det har berättats från Hasan al-Basri att han sade: Kunskap är av två slag. Den ena kunskapen återspeglas i hjärtats inre, och det är denna som är den verkligt nyttiga kunskapen. Den andra kunskapen uttalas endast med munnen, och det är den som utgör Allahs ovedersägliga bevis mot människorna.

Men detta kan inte alls utgöra något bevis på denna nivå. För det första är det inte Profetens ord, och inte heller någon följeslagares ord. Det är Hasan al-Basris ord, och han var endast en tābiʿī.

För det andra är den kunskap som det talas om här egentligen inte två separata kunskaper. Det är två sidor av en och samma kunskap – en yttre och en inre. Den ena är inte åtskild från den andra. Det som kallas kunskap på läpparna är kunskapen om Koranen och sunna; den måste läras genom att läsas och studeras. Och den verkan som detta läsande får på hjärtat är det som kallas ”ʿilmun fī al-qalb” – hjärtats kunskap. Det finns alltså ingen dualitet mellan dessa två, och de kan inte förvärvas på olika sätt; i stället måste de läras från samma Koran och hadither. När en lampa tänds är det ena elden och det andra samma elds ljus och värme. Kan ljusets värme skiljas från elden? Så är det också här. Abu Talib al-Makki sade följande i sin förklaring av ovanstående uttalande:

”Dessa båda är grundläggande kunskaper. Den ena kan inte finnas utan den andra, liksom tron och islam. Och dessa två är oupplösligt förenade med varandra, precis som kropp och själ. Den ena kan inte skiljas från den andra.”

Inte heller är något som kallas ”ʿilm al-bātin” eller ”den esoteriska kunskapen” erkänt i islam. Ändå återges ytterligare en hadith, kallad ”musalsal”, som bevis för denna kunskaps existens.

Den lyder så här: Det har berättats från Hasan al-Basri, som berättade från Huthayfa: Huthayfa sade: ”Jag frågade den ädle Profeten: Vad är den esoteriska kunskapen? Profeten sade: När jag frågade Jibril om detta, sade han: Allah har sagt: Den esoteriska kunskapen är något särskilt mellan Mig och Mina vänner och älskade, Mina awliyāʾ och Mina uppriktiga vänner. Jag deponerar den i deras hjärtan. Varken någon av Mina närmaste änglar eller någon profet eller budbärare kan känna till den.”

Men ack och ve! Detta är inte alls någon hadith. Imām Ibn Hajar al-Asqalani, författaren till verket Fath al-Bari, var inte beredd att godta den som en hadith.

Han sade: ”Detta uttalande är påhittat och inte Profetens ord. Hasan al-Basri träffade inte Huthayfa. Han hade inte någon möjlighet att återberätta hadither från honom.”

Det som här har sagts, nämligen att Hasan al-Basri återberättade denna hadith från Huthayfa, är alltså fullständigt falskt. Därav blir det tydligt att man långt efter den ädle Profeten och den islamiska guldåldern som följde efter honom i stor omfattning författade dessa falska uttalanden under namnet ”ʿilm al-bātin” för pīr-murīdī-verksamheten och spred dem som hadither. Detta är i själva verket den batiniyya-sektens troslära. Det var de som delade upp sharia i två delar: en esoterisk och en exoterisk. Batiniyya-sekten räknas inte till ahl al-sunna wa al-jamāʿa. Detta är en förkastlig sekt. De erkände inte profetskapet eller sharia. De ansåg alla förbjudna saker vara tillåtna.

I själva verket leder denna maʿrifa, som är skild från Koranen och sunnan, människan bort från islams tawhidiska tro och sänker henne ner i den vedantiska shirkens djupa träsk. Det är just detta som har skett i många nutida piranhängares och så kallade tasawwufanhängares liv. Därför kan denna tasawwuf inte ha någon plats i islam.

Är det obligatoriskt att följa en pir??

När de gick ännu längre började en grupp halvlärda ʿalimer hävda att det är obligatoriskt att följa en pir. Som bevis åberopar de den vers i den ädla Koranen som handlar om wasila. De säger: ”Det är ju Allah själv som i den ädla Koranen har befallt oss att söka wasila – och denna wasila är pīren. Alltså är det bevisat att det är obligatoriskt att följa en pir.” Tidigare har vi emellertid gett en detaljerad förklaring av denna vers om wasila. Med hänvisning till omkring tio eller tolv äldre och auktoritativa tafsirverk har vi visat att den ”wasila” som Allah den Upphöjde har befallt oss att söka aldrig betyder ”pir”; att följa en pir innebär inte att man har uppfyllt befallningen att söka denna wasila. Dessutom har vi, med hänvisning till välkända och tillförlitliga arabiska lexikon, visat att ingen har tolkat ordet ”wasila” som ”pir”. Mawlana Ashraf Ali Thanawi (må Allah förbarma sig över honom) var denna tids allmänt erkända, framstående lärde inom tasawwuf. Men inte heller han tolkade ordet wasila som pir, utan som ”närhet”. Därför är det nödvändigt att ta del av hans Koranöversättning. Han sade tvärtom att det endast är okunniga människor som försöker bevisa att denna vers gör det obligatoriskt att följa en pir, och ingen annan.

Deras ytterligare ett bevis är denna vers i Koranen:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اتَّقُوا اللَّهَ وَكُونُوا مَعَ الصَّادِقِينَ [٩:١١٩]

– Ni som tror, frukta Allah och var tillsammans med de sannfärdiga. (at-Tawba: 119).

När piranhängarna åberopar denna vers vill de säga att det är just dem som avses med de sannfärdiga och att man har befallts att bli deras murid och söka deras sällskap. Men ingen människa i världen – och inte heller någon av uttolkarna från den tidigaste perioden fram till vår tid – har förstått denna vers som en befallning att bli murid hos en pir, och ingen kan förstå den så. Om någon vill förstå den på det sättet, innebär det att han använder Koranen efter eget godtycke och vårdslöst använder den för att stödja sin egen ståndpunkt. Detta är ett mycket stort brott – så stort att inte ens uppenbar kufr kan jämställas med det.

I sin förklaring av denna vers skrev hadrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): Med de sannfärdiga avses de människor som har visat sig vara sanningsenliga i sin tro och i att uppfylla det lydnadslöfte de avgett till Allah och Hans Sändebud.

Det kan också användas i en allmän betydelse. Då betyder det: sådana människor som har visat sig vara sanningsenliga i alla avseenden när det gäller att följa religionen – i sin avsikt, sina ord och sina handlingar.

Allāma Ibn Kathīr har skrivit följande i sin tafsīr av denna vers: Var sanningsenliga och håll fast vid sanningen, så kan ni bli bärare av sanningen och räddas från undergång. Det kommer att göra era handlingar lättare.

Enligt Allāma Ṭalūsī kan det särskilt syfta på dem som hade skilts från den muslimska armén och tagit sin tillflykt till en högt belägen plats.

Hela versens innebörd blir då: Såsom dessa tre talade sanning, med sanningsenlighet och uppriktig avsikt, ska också ni vara sådana. (Imām al-mufassirīn Abū ʿAbdullāh Muḥammad ibn Aḥmad al-Anṣārī al-Qurṭubī har i sin berömda tafsīr gett en detaljerad förklaring av denna vers, men han nämner inte att den skulle innebära att man ska följa en pīr eller att man ska uppmanas att umgås med en pīr.)

I en annan vers i den heliga Koranen finner man den korrekta förklaringen av ordet ṣādiqīn. Versen lyder:

Arabiska (**********)

– För de fattiga emigranterna, som har fördrivits från sina hem och berövats sina tillgångar, som söker nåd och välbehag från Allah och som hjälper Allah och Sändebudet. Det är i sanning dessa som är ṣādiqīn, de sanningsenliga.

Här beskrivs de sanningsenliga, ṣādiqīn, som människor som på grund av islams religion har fördrivits från sina hem och berövats sina tillgångar. De söker alltid Allahs nåd och välbehag och ber därför alltid Allah och Hans Sändebud om hjälp med att upprätta religionen. Detta är inte någon beskrivning av en pīr.

Jag anser att det är sådana människor som kan avses med ordet sadiqin. Nafi sade att det här syftar på de tre män som hade skilts från mujahidinerna under Tabukkriget. Ibn Umar sade dessutom att Profeten (s) och hans följeslagare också kan avses. Said ibn Jubayr sade att ”sadiqin” i denna vers syftar på Abu Bakr Siddiq och Umar Faruq (må Allah vara nöjd med dem). Frågan blir då: På vilken grund hävdas det att sadiqin betyder pirer och att denna vers innehåller en befallning att ta en pir som andlig ledare?

Pirer och muridism om Mujaddid al-Alfethanis uttalande

I denna fråga vill vi framför allt höra Mujaddid al-Alfethani, Shaykh Ahmad Sirhindis, åsikt. I det pakistansk-indiska området var han å ena sidan en förgrundsgestalt inom tasawwuf eller kunskapen om marifat, och å andra sidan väckte han det sanna islamiska troslivet till liv inför flodvågen av Akbaris ”Din-i Ilahi”-villfarelse och fiendskap mot islam. Därför är hans åsikt om tasawwuf mycket viktigare än ”din, min eller hans”. Det är också särskilt viktigt att lägga fram hans åsikt eftersom pirerna i detta land vanligtvis hävdar att just han är alla pirers ursprung.

Om sharia och marifat skrev han i sina ”Maktubat”:

På Domedagens dag kommer man att förhöras endast om sharia; ingen kommer att förhöras om tasawwuf. Att komma till paradiset och räddas från helvetet beror på att man följer sharias föreskrifter. Profeterna och sändebuden – de främsta av hela skapelsen – uppmanade människorna att anta sharia och förklarade att sharia är det enda medlet till frälsning i det kommande livet. Syftet med dessa ädla människors ankomst till världen var att förkunna och upprätta sharia. Den främsta goda gärningen är att sätta sharia i tillämpning. Att återuppliva ens enda föreskrift bland sharialagens bestämmelser är särskilt förtjänstfullt när islams kännetecken har utplånats. Inte ens utgiften av miljarder i Allahs väg kan mäta sig med belöningen för att återuppliva en enda fråga inom sharia.

Mujaddid al-Alfethani (må Allah förbarma sig över honom) har på denna punkt gett ett utförligt och tydligt svar på ännu en fråga. Okunniga pirer och deras murider går omkring och sprider den allmänt förekommande uppfattningen att sharia är religionens yttre skal, medan den egentliga kärnan är tariqa eller marifat. Med detta som grund kallar de dem som är lärda i sharia men inte bryr sig om tariqa, marifat och liknande och som anser sharia vara tillräcklig för fasiqer, innovationens folk och annat; de kritiserar dem och sprider deras brister. Hör som svar Mujaddid al-Alfethanis förkrossande svar – han som också är den sanna marifats främsta gestalt i detta land.

Han sade: Sharia består av tre delar: ilm (kunskap om sharia), amal (att handla i enlighet med sharia) och ikhlas (uppriktighet). Tariqa och haqiqa är båda endast tjänare åt sharia som dess tredje del och som islams fullkomnande. Detta är den verkliga saken, men alla förmår inte förstå den så långt. De flesta lärda människor är försjunkna i lyckliga drömmar skapade av fantasin. De nöjer sig med att tala tomma, meningslösa och onyttiga ord. Vad vet eller förstår dessa människor om att följa sharia? Och vad förstår de egentligen av tariqas haqiqa? De har fått för sig att sharia är skalet eller det yttre, medan de betraktar haqiqa som kärnan, märgen och det egentliga. De förstår inte alls vad saken egentligen handlar om. De är uppslukade av högmod över sufiernas och pirernas tomma, meningslösa ord och irrar vansinnigt omkring bland marifats ahwal och maqamat. Jag ber att Allah den Upphöjde ska vägleda dessa människor till den rätta vägen.

De som har kommit att betrakta sharia och ma’rifa som två skilda ting och som har försjunkit i tariqans meningslösa och onödiga prat, har Mujaddid-e Alf-e Sani (må Allah förbarma sig över honom) kallat okunniga och vilseledda människor. Att detta uttalande av Mujaddid-e Alf-e Sani är helt sant och fullständigt felfritt råder det åtminstone ingen oenighet om bland sharias lärda. Faktum är att meningsskiljaktigheter mellan sharias lärda å ena sidan och okunniga pirer och deras blint följande murider å den andra har funnits ända från början. Sharias lärda har aldrig stött uppdelningen mellan islamisk sharia och tariqa; de har alltid motsatt sig den och förklarat att detta är en farlig bid’a, importerad utifrån den islamiska religionen. Men i dag har okunniga pirer, för sina världsliga intressens skull och för att spela teater med ett enkelt och billigt iakttagande av sunna innanför khanqahens fyra väggar, på avstånd från det ansvarsfulla arbetet att följa och upprätta sharia, infört en ny företeelse kallad tariqa, skild från sharia. Vems ord kan under sådana förhållanden godtas som trovärdiga? De lärdas eller sufiernas och pirernas? Mujaddid-e Alf-e Sani (må Allah förbarma sig över honom) har gett svaret. Han sade: ”Det är viktigt att veta att när det uppstår meningsskiljaktighet mellan sufier, pirer och sharias lärda, kommer man efter noggrant tänkande och studium att se att det är de lärdas uppfattning som är sanningen. Detta beror på att de lärda genom att följa profeterna och sändebuden har kunnat tillägna sig profetskapets djupa storhet och den kunskap som erhålls därigenom. Sufiernas och pirernas blick är däremot begränsad till wilayats formuleringar och spekulativa läror.”

Det största kapitalet i verksamheten att göra människor till pirernas murider är hänvisningen till kashf och ilham. När pirerna säger: ”Jag har fått kashf – genom ilham har jag fått veta detta”, börjar de okunniga muriderna, uppfyllda av vördnad, kyssa deras fötter. Men dessa okunniga pirer har inte förmågan att förstå att sådant används för att driva pir- och muridverksamheten. Ilham kan förekomma, och kashf kan också förekomma, genom Allahs nåd. Om någon får del av detta bör han tacka Allah och inte berätta det för andra. Men de okunniga pirerna bryr sig inte det minsta om sharia. Med hänvisning till ilham fastställer de vad som är tillåtet och otillåtet, halal och haram samt fard och wajib. Och de blinda muriderna tar emot detta utan invändning; de kommer inte ens på tanken att se till vad sharias föreskrifter säger. I detta avseende kan just Mujaddid-e Alf-e Sanis ord ge oss felfri vägledning. Han sade:

Qiyas och ijtihad är bland sharias grundprinciper. Vi har befallts att följa dem. Men vi har inte fått någon befallning att godta kashf och ilham. Dessutom är ilham inget bevis mot en annan person. Ijtihad är ett bevis för muqallid, som är skyldig att följa det. Därför bör man följa de mujtahid-lärda, och det är ens plikt att söka religionens principer på grundval av deras uppfattningar. Vad sufierna än säger eller hävdar i strid med de mujtahid-lärdas uppfattningar bör man under inga omständigheter följa.

Det mest sorgliga är att pirerna och de okunniga själva vanligtvis är okunniga, och att de på samma sätt vill hålla sina murider okunniga. De vägleder dem aldrig till att skaffa sig kunskap om islam, den islamiska sharian, Koranen och haditherna. Pir qibla kommer att säga åt muriden att praktisera muraqaba, att göra dhikr av Allah och att tusen gånger läsa upp en ”påhittad durood sharifs wazifa”; men han kommer aldrig att säga åt honom att recitera Koran Majid, Allahs ord och den islamiska religionens grundläggande källa, att förstå dess översättning och tafsir eller att få en djup kännedom om Allahs ord. Detta är verkligen märkligt. Men Mujaddid-e Alf-e Sani (må Allah förbarma sig över honom) sade tydligt:

Det viktigaste rådet är detta: gör inte något slags fel i studiet och läsningen av Koran Sharif. Om all er tid går åt till detta studium är det gott. Ägna er inte åt dhikr och muraqaba.

När Mujaddid-e Alf-e Sani under mogulernas islamfientliga styre började förkunna den islamiska religionen och protestera mot det falska, blev de falska pirerna ett av de största hindren för hans arbete. Han förstod då tydligt att den islamiska religionen inte kunde förkunnas och upprättas på rätt sätt utan att dessa falskhetens pirer röjdes undan och tasawwuf reformerades. Därför reformerade han också tasawwuf i stor utsträckning och befriade det från falska tankar och metoder.

Saken är den att pirism över huvud taget inte är något islamiskt. Den infördes inte i islams ljusa miljö. Den uppstod först under islams nedgångstid. Många islamiska tänkare har visserligen också försökt föra folket till den islamiska religionen genom ilm-e tasawwuf, men pirismen bar på grundläggande brister vars frö blev kvar och skapade ett giftigt träd. Därför har den i dag vuxit till ett enormt träd som har vilselett folket djupt och förgiftat folkets trosföreställningar och handlingar. För att upprätta den islamiska religionens grundläggande sunna är det än i dag nödvändigt att rycka upp detta falska pirvälde med rötterna, precis som det var nödvändigt under Mujaddid-e Alf-e Sanis livstid.

Pīrväsen eller bay‘ah avläggandets sed

I den nutida pīr–murīd-relationen är det en grundläggande företeelse att ge murīden bayʿah, att ta emot bayʿah från murīden och att murīden avlägger bayʿah hos pīren. Att avlägga bayʿah är visserligen en handling i enlighet med sunnah; men bayʿah inom pīr–murīd-relationen är fullständigt bidʿah, liksom själva pīr–murīd-relationen är bidʿah.

”Bayʿah” är ett arabiskt ord. Dess bokstavliga betydelse är att köpa eller sälja. När man nämner detta ord kommer två parter i åtanke. Den ena parten avlägger bayʿah och den andra parten tar emot bayʿah. Den ena är säljare och den andra köpare. Denna köp- och försäljningstransaktion är mycket allvarlig. Vi måste i detalj förstå vilken plats den har i islam, vad den egentligen innebär och vad sunnahs väg är i detta avseende.

I samband med förklaringen av ordet ”bayʿah” har imām Rāghib al-Isfahānī skrivit:

När någon erkänner en suveräns överhöghet och bekräftar att han kommer att följa denne, kallas denna handling att avlägga ”bayʿah” eller att ta emot bayʿah ömsesidigt. Därifrån säger man: Han har avlagt bayʿah hos suveränen, eller: De två har avlagt bayʿah hos varandra.

I den ädla Koranen har Allah den Allsmäktige på flera ställen nämnt att följeslagarna avlade bayʿah hos Sändebudet ﷺ. Till att börja med avlade de som först kom till tro och antog islam bayʿah hos Sändebudet, och Sändebudet tog emot deras bayʿah. I versen i sura al-Fatḥ nämns den ”bayʿah” som avlades vid al-Ḥudaybiyyah, och där sägs:

إِنَّ الَّذِينَ يُبَايِعُونَكَ إِنَّمَا يُبَايِعُونَ اللَّهَ يَدُ اللَّهِ فَوْقَ أَيْدِيهِمْ ۚ فَمَن نَّكَثَ فَإِنَّمَا يَنكُثُ عَلَىٰ نَفْسِهِ ۖ وَمَنْ أَوْفَىٰ بِمَا عَاهَدَ عَلَيْهُ اللَّهَ فَسَيُؤْتِيهِ أَجْرًا عَظِيمًا [٤٨:١٠]

– Du profet! De som avlägger bayʿah hos dig avlägger i själva verket bayʿah hos Allah. Allahs hand är över deras händer. Den som därefter bryter denna bayʿah, drabbas själv av skadan av sitt brytande. Men den som uppfyller det förbund han har ingått med Allah kommer sannerligen att få en väldig belöning.

Denna vers visar tydligt att bayʿa är en grundläggande del av det islamiska levnadssättet. Men denna bayʿa ingås genom Sändebudet med Allah själv, och det är en bayʿa där man uppriktigt och fullständigt accepterar att vara Allahs tjänare, en bayʿa där man lovar att följa Allah och Hans Sändebud, en bayʿa där man offrar sig för att upprätta Hans religion på Allahs väg, och en bayʿa där man åtar sig att delta i jihad.

Detta är bayʿa på den allmänna nivån. Det finns också en annan bayʿa på denna nivå, som den Ärade Sändebudet tog från troende kvinnor.

I sura al-Mumtahana sägs det:

يَا أَيُّهَا النَّبِيُّ إِذَا جَاءَكَ الْمُؤْمِنَاتُ يُبَايِعْنَكَ عَلَىٰ أَن لَّا يُشْرِكْنَ بِاللَّهِ شَيْئًا وَلَا يَسْرِقْنَ وَلَا يَزْنِينَ وَلَا يَقْتُلْنَ أَوْلَادَهُنَّ وَلَا يَأْتِينَ بِبُهْتَانٍ يَفْتَرِينَهُ بَيْنَ أَيْدِيهِنَّ وَأَرْجُلِهِنَّ وَلَا يَعْصِينَكَ فِي مَعْرُوفٍ ۙ فَبَايِعْهُنَّ وَاسْتَغْفِرْ لَهُنَّ اللَّهَ ۖ إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ [٦٠:١٢]

– Profet! Om de troende kvinnorna kommer till dig och avlägger bayʿa på villkoret att de inte ska sätta någon vid Allahs sida, att de inte ska stjäla, att de inte ska begå zina och äktenskapsbrott, att de inte ska döda sina barn, att de inte öppet och falskeligen ska tillskriva någon skulden för något grundlöst, och att de inte ska vara olydiga mot dig i sådant som är välkänt som gott, så ta emot denna bayʿa från dem och be Allah om maghfirah för dem. Allah är sannerligen mycket förlåtande och ytterst barmhärtig. (al-Mumtahana: 12)

Denna vers klargör vilka frågor den Ärade Sändebudet tog bayʿa från muslimska kvinnor om. Det framgår tydligt att frågorna är helt grundläggande för islamisk tro och praktik, och att bayʿa togs genom löftet att inte begå större synder. Enligt sunnah är alltså bayʿa endast den bayʿa som ingås eller tas emot i dessa och liknande grundläggande frågor. Kort sagt är den bayʿa som ingås genom att ge och ta emot ett löfte om att fullständigt följa islams bud och föreskrifter och inte göra något som strider mot sharia, den bayʿa som överensstämmer med sunnah. Det är endast ett sådant mottagande av bayʿa som kan vara sunnah; ingen annan form av bayʿa.

För det andra tog den Ärade Sändebudet, utifrån särskilda omständigheter och behov, bayʿa från muslimerna. Bayʿat al-Ridwan är en bayʿa av denna typ. Om detta sägs det i den ädla Koranen:

لَّقَدْ رَضِيَ اللَّهُ عَنِ الْمُؤْمِنِينَ إِذْ يُبَايِعُونَكَ تَحْتَ الشَّجَرَةِ فَعَلِمَ مَا فِي قُلُوبِهِمْ فَأَنزَلَ السَّكِينَةَ عَلَيْهِمْ وَأَثَابَهُمْ فَتْحًا قَرِيبًا [٤٨:١٨]

– Allah är nöjd med och behagar de troende som satt under trädet och svor trohetseden till dig, o Profet! Han kände väl till deras hjärtans känslor och innerliga tillgivenhet, och därför sände Han ner djup frid över dem och hedrade dem dessutom med en nära förestående seger. (Al-Fath: 18)

Det är bevisat genom hadither att den Ädle Profeten (s) kallade alla följeslagare till att avlägga en sådan trohetsed. Om denna trohetsed brukade människorna på den tiden säga: Den Ädle Profeten (s) tog faktiskt en trohetsed av folket om att acceptera döden.

Och Hazrat Jabir ibn Abdullah sade:

Den Ädle Profeten (s) tog inte trohetseden specifikt för att acceptera döden. Vi avlade snarare trohetsed på att ingen av oss skulle fly från slagfältet. Därför avlade folket trohetseden, och av de närvarande var det ingen som flydde, förutom Jadd ibn Qays, hövdingen för stammen Banu Salama. (Tafsir Ibn Kathir, del 4).

Det har blivit tydligt genom denna redogörelse under vilket svårt ögonblick ”Ridwans trohetsed” avlades och vilken allvarlig fråga den gällde. På motsvarande sätt brukade den Ädle Profeten (s) även ta trohetsed i samband med jihad.

Hazrat Anas ibn Malik (ra) sade: Ansarerna brukade säga: Vi avlade trohetsed till Profeten för jihad på dagen för skyttegraven, för hela den tid vi skulle leva.

Det framgår också av andra hadither att den Ädle Profeten (s) i allmänhet tog trohetsed om lydnad, och att folket avlade den. Hazrat Abdullah ibn Umar (ra) sade på arabiska:

– Vi brukade avlägga trohetsed till den Ädle Sändebudet (s) om att lyssna och lyda (för att visa lydnad). Sändebudet (s) tog emot denna trohetsed. Men vid denna trohetsed ställde Profeten (s) villkoret: ”så långt vår förmåga räcker”.

Så var innebörden och bruket under Allahs Sändebuds (frid över honom) tid. Senare användes denna bai’a även under följeslagarnas tid. Men då skedde det endast för att avlägga en ed eller ge ett löfte om lydnad till kalifen i statliga angelägenheter. Så till exempel gav Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) först bai’a till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) vid det råd som samlades för att välja kalif efter den ädle Profetens (frid över honom) bortgång.

Om detta sägs det i en hadith: Arabiska (*********)

Umar sade till Abu Bakr: ”Nej, vi ska ge bai’a till dig; du är vår ledare, den bäste bland oss och den som stod den ädle Profeten närmast av oss.” Därefter tog Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) hans hand och gav bai’a, och samtidigt gav alla närvarande bai’a.

Av denna händelse framgår det att att ge bai’a och att ta emot bai’a har varit etablerat i det muslimska samfundet som en sunnah. Även efter den ädle Profeten (frid över honom) gällde denna bai’a emellertid antingen att ansluta sig till jihad eller att uttrycka statlig lydnad.

Men när det gäller pīr–murīd-relationen – varifrån kommer den nuvarande sedvänjan att ge bai’a till en faqir-haqir i Chishtiyya-, Naqshbandiyya-Mujaddidiyya- och Muhammadiyya-tariqorna, och vilket samband har denna bai’a med den ädle Profetens (frid över honom) och följeslagarnas bai’a – var finns likheten? I själva verket handlar det om att använda en god handling för ett dåligt syfte och i ett dåligt sammanhang. Handlingen är god, men den används för ett dåligt syfte. Därför är det inom pīr–murīd-relationen fullständigt en bid’a att ge bai’a hand i hand, genom att hålla i en turban eller genom att trycka kroppen mot den som håller i turbanen, samt att utföra murāqaba på olika sätt efter att ha gett bai’a. En ännu större bid’a är att, i stället för Koranen, ägna sig åt recitation av en påhittad bok med böner över Profeten, kallad ”Dalā’il al-Khayrāt”, som används av murīden och pīren. Det verkar som om recitationen av den vore helt obligatorisk. Men enligt sharia är det uppenbart en stor bid’a att anse recitation av något annat än Koranen vara en handling med stor belöning och att anse någon mänskligt författad bok vara viktigare än Koranen.

Inte nog med det: ordet bai’a betyder lexikaliskt ”att sälja”. Var och en som har läst och trott på ”lā ilāha illā Allāh” har redan sålt sig själv till Allah; med vilken rätt kan han då sälja sig själv på nytt till någon pīr?

Allah har förkunnat:

إِنَّ اللَّهَ اشْتَرَىٰ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ أَنفُسَهُمْ وَأَمْوَالَهُم بِأَنَّ لَهُمُ الْجَنَّةَ

–Allah den Allsmäktige har sannerligen köpt de troendes liv och egendom, på villkor att Han i gengäld ger dem paradiset. (At-Tawba: 111)

(Enligt denna vers är köparen Allah själv och säljaren den troende. Det som säljs är den troendes eget väsen, och priset är löftet om att få paradiset. Detta köp och denna försäljning har fullbordats när en person medvetet läser: Lā ilāha illallāhu Muhammadur rasūlullāh.)

Efter att alltså ha sålt sitt liv och sin egendom till Allah, och sedan sälja dem på nytt till en pir genom bayʿat, blir det ett obehörigt intrång och uppenbar shirk.

(Dessutom har det tydligt förklarats i versens följande ord att syftet med bayʿat till Allah och Hans Sändebud är att kämpa för religionen. Syftet med bayʿat till pirer är däremot att blunda och ägna sig åt murāqaba och mushāhada, att göra dhikr och att sväva omkring i fantasins värld. Det är en skillnad mellan himmel och jord mellan dessa former av bayʿat.)

Trots detta är det inte bevisat med tillräcklig styrka att Sayyid Ahmad Shahid hade ett pir–murid-förhållande. Tvärtom återges dessa ord med starka belägg i hans auktoritativa biografi.

När han efter att muntligen ha studerat Koranen och haditherna hos Shah Abd al-Aziz Muhaddith Dehlavi – den duglige sonen till Shah Waliullah Dehlavi, som bodde i Delhi och var väl bevandrad i Koranen, haditherna och all finare vetenskap och kunskap i sin samtid – återvände till Bareli, bosatte han sig inte i sitt eget hem utan tog sin tillflykt till moskén och började förmana folket utifrån Koranen och haditherna. Då uttryckte en stor mängd människor ett starkt intresse av att avlägga bayʿat hos honom och bli hans murider, och de försökte tvinga honom till det. Han vägrade uttryckligen att göra dem till murider och sade: ”För muslimer är det tillräckligt att vara Allahs och Hans Sändebuds murider. Ljug inte, bedra inte och skada inte andra för er egen skull – detta är mitt råd till er. Även om ni blir någons murider och ändå fortsätter med dessa handlingar, kommer detta muridförhållande inte att vara till någon nytta för er. Men om ni med god avsikt håller fast vid dessa goda handlingar, behöver ni inte bli murider hos någon. Då blir ni själva era egna pirer och gör ert upproriska nafs till er murid. Ta bayʿat från ert nafs, så att det aldrig följer sataniska ingivelser. Detta är ett tillräckligt sätt att nå frälsning i det kommande livet.”

Det är i själva verket lätt att förstå likheten mellan den grundläggande innebörden i Profetens bayʿat och ovanstående ord av Sayyid Ahmad Shahid. Av naturen tyckte han inte om pir–murid-systemet. Han ogillade starkt att människor skulle sitta med böjda huvuden framför honom, visa honom vördnad och uttrycka hängivenhet och respekt för honom. Därför avvisade han allt detta, tog anställning i armén och begav sig långt bort. Att han senare tog bayʿat för jihad är obestridligt.

Att bli gaddinshīn blivandets bidʿa

Här uppstår ytterligare en viktig fråga: Finns det någon grund i den islamiska sharia för den sed som råder inom pir–murid-systemet, nämligen att någon blir en ”gaddīnashīn-pir”? Om en person en gång blir känd som pir, ska hans äldste son genast bli hans gaddīnashīn. Men vilken tron är det som pirens äldste son tar plats på? Är piren en jordägare, så att hans äldste son efter hans död ska ta faderns plats som jordägare? Är pir–murid-förhållandet som förhållandet mellan en kung och hans undersåtar – där piren är kung och muriderna hans undersåtar, och där kungens äldste son genast sätter sig på tronen när kungen försvinner? Eller är piren en stor affärsman, vars äldste son efter hans död blir ägare till hans handelsbod? …Vilket av dessa är det? Oavsett vilket är det uppenbart att inget av detta har ens det minsta samband med islam. I islam finns varken jordägarskap eller kungadöme, och det finns inget utrymme för att bedriva affärsverksamhet med religionen.

Inte nog med det: så snart någon blir känd som pir börjar hans söner kallas ”shah”. ”Shah” betyder kung. Att kalla pirens son ”shah” eller ”kung” kan innebära att piren själv är en kung och att hans söner är små kungar – kungasöner. Så snart den gamle kungen har gått bort kommer den äldste av hans söner genast att sätta sig som pirens gaddīnashīn, och hans söner börjar genast på samma sätt att bära titeln shah. Denna eviga regel har fortgått sedan urminnes tider; inget undantag har någonsin setts, på något område.

Av detta kan man tydligt förstå att själva pir–murid-seden är en sed från jāhiliyya. Åtminstone är det klart att den uppstod under en tid då ett kraftfullt kungadöme var etablerat i samhället och staten. Detta heltäckande systems inflytande på de sociala och politiska områdena blev så starkt att även det rent religiösa området påverkades kraftigt, och det religiösa ledarskapet började betraktas som ett slags kungadöme. I enlighet med principen ”kungens son blir kung”, som gäller i ett kungadöme, rotade sig också föreställningen att ”pirens son blir pir”.

Kungens son kallas shahzada – och det är den korrekta bokstavliga användningen av ordet (på engelska Prince). Därför började även pirens son kallas shah, men i en konstlad betydelse. Piren är ju egentligen ingen kung, och hans son är inte heller någon kungason. Det märkliga här är att pirens söner är allt; det är de som kallas shah, och den äldste av dem blir gaddīnashīn. Men de stackars döttrarna har ingen erkänd rätt, och inte heller deras barn har någon erkänd rätt. Allt fortsätter enligt följden: pirens son blir pir, och hans son blir pir. Denna följd sträcker sig aldrig till pirens döttrar. Precis så fungerar också kungadömets system. Där tillkommer rätten till tronen – kungatronen – endast sönerna, inte alla söner utan enbart den äldste sonen och hans efterkommande. I det kungadömessystem som finns bland muslimer händer det ofta att den yngre brodern eller någon annan blir ’wali ahmad’ när den äldste sonen blir kung. Det betyder att efter denne kung blir det inte hans son utan hans bror som blir gaddīnashīn. Men inom pir–murid-systemet har detta kungadömessystem förvrängts så långt att den äldste sonen här är allt. När den äldste sonen väl har satt sig som gaddīnashīn blir han ensam herre, härskare och beslutsfattare. Han övertar inte bara faderns tron; faderns alla murider blir automatiskt hans murider. Precis som jordägarens eller kungens undersåtar automatiskt också blir undersåtar till hans son. Om det finns någon förmögenhet och egendom blir även den uteslutande disponerad av denne äldste herre, som sätter sig som gaddīnashīn. Om det finns yngre bröder blir de fullständigt hjälplösa, förbisedda och berövade, och de drivs bort från faderns stora krets av murider.

Men frågan är: Är detta religiöst? Det kan vara brahminismens princip. Där blir brahminens äldste son självklart brahmin, och han får automatiskt faderns yajmaner. Hittills var de den gamle brahminens yajmaner, men nu blir de denna brahminsons – brahminens – yajmaner. Har då denna brahminsed bokstavligen införts även i det muslimska samhället?

Ingen kan ha ens det minsta tvivel om att denna sed inte har något som helst samband med islam. Denna sed är inte islamisk på något sätt. I islam finns inget utrymme för att bli gaddīnashīn och ingen möjlighet att bli shah. Ett system där man berövar yngre bröder och systrar deras rättigheter och ensam lägger beslag på allt kan inte på något sätt stödjas av islam.

Islam har vi fått från Hazrat Muhammad (frid och välsignelser över honom). Han förmedlade inte islam enbart genom muntliga förmaningar; genom sitt verkliga liv förverkligade han islams fullständiga ideal och lät det återspeglas i samhället. Efter tjugotre års strävan och kamp upprättade han en väldig stat. Men efter hans bortgång fortsatte inte profetskapet i hans släkt, och ingen blev en gaddīnashīn-profet. Inte heller i den stat han hade upprättat etablerades någon makt för hans släktmedlemmar. I stället valde muslimerna fritt, bland sig själva och i enlighet med islams bestämmelser, den mest gudfruktige personen till kalif. Denne kalif var varken hans älskade dotter Fatima, hans svärson eller hans innerligt älskade barnbarn. Profetskapet fortsatte inte heller i hans släkt. Inte heller blev någon av hans hedervärda svärsöner kalif efter Guds sändebud på grund av detta släktskap. Om någon av dem senare blev kalif, var det inte för att han var profetens svärson, utan på grund av hans moraliska ställning och särskilda kompetens i det dåvarande samhället. Detta är det islamiska systemet. Här är ärftlighet helt utan giltighet. Om detta pir–murid-system verkligen har kommit från Guds sändebud – vilket det påstås – varifrån kommer då seden att bli gaddīnashīn och ”shah”? I profetens liv och i det samhälle han upprättade finns inte ens ett spår av detta. Inte heller under de rätt vägledda kalifernas tid fanns seden att kalifens son skulle bli kalif. Tvärtom protesterade de alla mot denna ärftlighet. Ingen kalifs son blev kalif – varken Hazrat Abu Bakrs, Umar Faruqs, Uthman Zinnurains eller Ali Haidars (må Allah vara nöjd med honom). Därmed är det bevisat att denna sed inte har tagits från Guds sändebud (frid och välsignelser över honom). Den är alltså inte sunnah utan uppenbar bidʿah. Men det märkliga är att de som fått denna bidʿah-sed genom att överta tronen har framställt sig själva i samhället som sunnahs främsta efterföljare och sunnahs främsta bärare och förmedlare. Enligt honom finns tydligen ingen annan än han själv på den rätta vägen. Att däremot, genom ett helt och hållet ”bidʿah-baserat” system, bli gaddīnashīn, framställa sig som ahl al-sunnah och göra anspråk på att vara sunnahs främsta efterföljare är bidʿah – inget annat än bidʿahs skamlösa fräckhet.

Det slutar inte här. Även om denna gadinnehavare hade utsetts på grundval av folkets vilja och lämplighet, skulle man kanske ha kunnat finna något exempel på det bland salaf al-sālihīn. Men här finns ingen plats för folkets vilja och ingen bedömning av kompetens eller inkompetens. Det enda stora beviset på rätten att få ta över sätet är att vara den äldste sonen. Därför har detta system med gadinnehavare blivit en skamlig form av brahmanism. Efter pirens död bedömer man inte vilken av hans muriders khalīfer som verkligen är den mest gudfruktige och bäst lämpad att bli nästa pir. Inte heller märks här någon strävan att, i enlighet med sunnah, utse den mest gudfruktige och kompetente personen till gadinnehavare. Man söker inte ens efter en sådan person bland de egna. Här tas det permanent för givet – det vet piren själv, muriderna vet det och vanligt folk vet det – att Hans höghets äldste son ska bli nästa pir och gadinnehavare. Oavsett om sonen kan något om studier eller inte, oavsett hur dålig hans moraliska karaktär är och hur dum han än må vara i fråga om kunskap och förstånd, är det han som ska bli nästa pir. Även om det finns någon annan vid hans hov som är lika kompetent som den avlidne piren, kommer denne inte att få någon plats där. Inte nog med det: även den kompetente och mer gudfruktige personen måste bli murid hos denna inkompetenta, okunniga – det vill säga ovetande – karaktärslösa och dumma pir som är gadinnehavare. Annars har han ingen plats vid detta hov och måste omedelbart fördrivas därifrån.

Detta har överträffat alla de så kallade formerna av jāhiliyyah, såsom feodalvälde, monarki och brahmanism. Kan det över huvud taget ha det minsta avlägsna samband med islams sunnah?

Det kan inte ha något som helst samband. Inte nog med det: denna pir och hans murider – pirens anhängare – och alla som ger dem gåvor, presenter och pengar är enligt Profetens förkunnelse förbannade av Allah. Den tredje av fyra utsagor från den ädle Profeten, återgiven i en hadith berättad av Hazrat Ali, lyder: arabiska(*******)

– Allah den Högste har förbannat den som gett skydd åt, hedrat eller bistått en person som inför en bidʿah eller följer en bidʿah.

Pir muridism om min slutliga ståndpunkt

Om pir-muridism kommer den ärade läsaren, om han uppmärksammar allt jag har skrivit ovan, att erkänna att jag inte har skrivit något som jag själv hittat på. Jag har skrivit det på grundval av bevis från Koranen, sunnah och allmänt erkända lärdas uttalanden, och dessutom har jag egna praktiska erfarenheter på detta område.

Men denna erfarenhet gäller inte bara kätterska pirer eller det faktum att pir-muridism är en bidʿah. Jag har också motsatt erfarenhet: även efter att vissa personer, efter ordens och pirens död, blivit gadinnehavare, finns det några som har dragit pir-muridism ut ur bidʿahens och den rena affärsverksamhetens vidskepliga mörker och i praktiken etablerat den som ett verkligt förhållande mellan mästare och lärjunge, lärare och elev. De har omorganiserat utövandet av maʿrifah på sharīʿahs grund. De har tagit sharīʿah som grund och undervisat i maʿrifah, och genom att knyta hela denna verksamhet till jihād går de framåt mot målet att genomföra en religiös revolution. När jag såg detta fylldes mitt hjärta av glädje och hopp väcktes i mitt sinne om att den dīn som Allah har uppenbarat och som den siste profeten och sändebudet, Hazrat Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, har förkunnat och etablerat, kanske kommer att etableras här. I själva verket var de försök att etablera dīn som började göras under den första tiden efter det rättledda kalifatets slut förenade med en revolutionär anda av maʿrifah och jihād grundad på dīn; dagens affärsmässiga pir-muridism som följer bidʿah är en kvarleva av denna. Att genomgripande förändra det nuvarande tillståndet och på nytt upprätta föreningen mellan dīn och sharīʿah samt mellan maʿrifah och jihād, för att etablera dīn genom en folkrörelse organiserad enligt det ursprungliga och idealistiska mästare–lärjungeförhållandet, är det enda sättet att rädda dagens döende muslimska samhälle och göra dīns framtid ljus. Politik utan religion, religion utan politik – och dessutom dīns torra teoretiserande – är stora hinder på vägen mot att etablera dīn. Pir-muridism måste omorganiseras genom jihādisk verksamhet, som ger den korrekta teorin om dīn och islam liv genom hjärtats trosmässiga känslor.

Att avlägga löften innebär shirk som bidʿa

Islam tillåter att man avlägger ett löfte om att utföra en handling eller ge något för något ändamål. Detta löfte kallas på arabiska nadhr. Om betydelsen av ”nadhr” skrev imam Raghib:

Med ett löfte avses en handling där du, för att något ska inträffa, åtar dig – och gör obligatoriskt för dig själv – att utföra något som egentligen inte är obligatoriskt för dig. Till exempel: Jag har avlagt ett löfte för Allahs skull att göra detta.

Ibn al-Arabi skrev följande i samband med definitionen av löftet:

Att genom sina egna ord ålägga sig själv skyldigheten att utföra en handling som uteslutande är lydnad mot Allah och genom vilken man kan nå närhet till Allah.

I Tafsir Abu al-Suʿud står det:

Ett löfte innebär att binda sig själv till att utföra en handling och fullgöra den obligatoriskt.

Allama Badr al-Din al-Ayni skrev:

–De som delar vår uppfattning har sagt: Med ett löfte (nadhr) avses att man frivilligt åtar sig ytterligare någon form av gudsdyrkan eller välgörenhet. I Koranen nämns avläggandet av sådana löften på flera ställen. I sura al-Baqara, vers 270, sägs:

وَمَا أَنفَقْتُم مِّن نَّفَقَةٍ أَوْ نَذَرْتُم مِّن نَّذْرٍ فَإِنَّ اللَّهَ يَعْلَمُهُ ۗ وَمَا لِلظَّالِمِينَ مِنْ أَنصَارٍ                              [٢:٢٧٠]

–Allah vet allt vad ni spenderar och alla löften ni avlägger. Och för de orättfärdiga finns ingen hjälpare. (Al-Baqara: 270).

I Tafsīr al-Mazharī förklaras denna vers på följande sätt: Ett löfte innebär att ni, villkorat eller ovillkorat, ålägger er själva att utföra någon handling för Allahs skull.

Detta citat från versen och tafsiren visar tydligt att ett löfte endast får avläggas för Allahs skull. Enligt Koranens förklaring är endast det löfte som avläggs uteslutande för Allahs skull tillåtet; ett löfte som inte är uppriktigt avlagt för Allahs skull kan på intet sätt stödjas enligt Koranen. Ett exempel på den typ av löfte som Koranen stöder är Imrans hustrus löfte.

I sura Āl ʿImrān, vers 35, sägs:

إِذْ قَالَتِ امْرَأَتُ عِمْرَانَ رَبِّ إِنِّي نَذَرْتُ لَكَ مَا فِي بَطْنِي مُحَرَّرًا فَتَقَبَّلْ مِنِّي ۖ

–Imrans hustru sade: ”O Allah! Jag avlägger ett löfte till Dig om det barn som finns i mitt moderliv, att det ska befrias från världsliga bestyr. Ta därför emot detta mitt löfte. (Āl ʿImrān: 35).

Imrans hustrus löfte var uteslutande för Allah. Hon hade ingen avsikt att vinna någon världslig fördel genom detta löfte, och ingen annan jämställdes med Allah i det. I denna vers finns en tydlig vägledning om att löften endast ska avges för Allah. Imrans hustrus ord: ”Jag har avgett löftet för Dig” klargör detta tydligt. Ett annat exempel finns i vers 26 i sura Maryam. Allah den Upphöjde sade själv till Maryam:

فَقُولِي إِنِّي نَذَرْتُ لِلرَّحْمَٰنِ صَوْمًا

–Säg därför: ”Jag har avlagt en fasta för Allahs skull.” (Maryam: 26)

Allah lärde själv genom denna vers att löften endast ska avges för Allah, och inte för någon annan eller något annat syfte.

Här kan ytterligare två versavsnitt citeras från Koranen. Det ena lyder: ”De ska uppfylla sina löften.”

Och när Koranen prisar Profetens följeslagare sägs det: ”De uppfyller sina löften.”

Dessutom finns det många andra verser i Koranen som befaller att de löften och förpliktelser som ingåtts med Allah ska uppfyllas. Eftersom ett löfte är en särskild typ av förpliktelse som ingås med Allah, måste det därför uppfyllas.

Enligt Koranen, hadith och fiqh är det grundläggande villkoret för att avge ett löfte att det görs uteslutande för Allah och för att vinna Allahs välbehag. Ett löfte som inte har avgetts för att vinna Allahs välbehag är i själva verket inget löfte alls. Det är inte heller wajib att uppfylla det. Dessutom måste löftet gälla en handling som innebär lydnad mot Allah och inte en handling av olydnad mot Allah.

Detta är tydligt återgivet i hadithen. I Abu Dawuds bok citeras följande: Ibn Amr berättade: Jag hörde Allahs sändebud (s) säga: arabiska (*********)

– Ett löfte genom vilket man inte har sökt Allahs välbehag är egentligen inget löfte.

Eller så kan det översättas: ”Ett löfte är endast det genom vilket man har sökt Allahs välbehag.”

Imam Ahmad har återberättat detta i Musnad, och det har även återberättats av at-Tabarani:

Profeten (s) höll en predikan inför folket under en mycket varm dag. Då såg han en man (förmodligen en beduin) stå i den brännande solen. Han frågade honom: Vad är det som står på? Varför ser jag dig stå i solen? Mannen svarade: ”Jag har avlagt ett löfte att stå i solen tills din predikan är slut.” Då sade Profeten (s): arabiska (******)

– Sätt dig. Detta var inget löfte. Ett löfte är endast det genom vilket man avser att uppnå Allahs välbehag.

Ett stort antal hadither har återberättats med denna innebörd. Alla dessa bevisar att löftets huvudsakliga mål och syfte endast ska vara att uppnå Allahs välbehag – inte att uppnå någon materiell fördel för individen och inte heller att uppnå någon annans välbehag än Allahs. Ett löfte som inte är sådant är inget löfte, och det är inte heller obligatoriskt att uppfylla det.

Det räcker inte att ett löfte avläggs i syfte att uppnå Allahs välbehag; det måste gälla en handling som i grunden är lydnad mot Allah. Även om man avlägger ett löfte att utföra en handling som inte är lydnad mot Allah, räknas det inte som ett löfte, och det är inte obligatoriskt att uppfylla det. Det finns mängder av bevis för detta i haditherna. I en hadith återberättad av Imran ibn Husayn (r.a.) sägs det att Profeten (s) sade:

–Det finns två slags religiösa löften. Det löfte som gäller någon handling av lydnad mot Allah är för Allahs skull och måste därför infrias. Men det löfte som innebär en handling av olydnad mot Allah är för Satans skull. Det finns ingen skyldighet eller plikt att infria det.

I Bukhari Sharif finns flera hadither som tydligt bevisar att islam inte på något sätt har uppmuntrat till att avlägga sådana löften. Den sjukliga vana att avlägga löften vid minsta anledning, som förekommer bland obildade människor, och det faktum att människor på grund av bristande kunskap om det islamiska sättet att avlägga löften blir indragna i olika former av shirk, har den ädle Profeten (s) inte alls uppmuntrat. Han förklarade det som en fullständigt meningslös handling. Hazrat Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade:

–Förbjuder ni inte människor att avlägga löften? Profeten (s) sade ju: Ett löfte för inte något närmare och för inte heller något längre bort (eller: ett löfte varken påskyndar eller fördröjer något). Det enda som händer är att en del av den snåles egendom går åt.

Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) berättade att den ädle Profeten (s) sade: Ett löfte ger människan ingen som helst nytta. Det ger endast det som har skrivits i hennes öde. Ett löfte leder i själva verket människan mot det som är hennes öde. Därefter får Allah den snåle att spendera något. På så sätt ger han Mig (Allah) något som han aldrig tidigare hade gett.

I den hadith av Hazrat Abdullah ibn Umar som har återberättats i Muslim Sharif uttalade den ädle Profeten (s) tydligt att man inte ska avlägga löften.

Det har sagts: Arabiska (******)

–En dag förbjöd den ädle Profeten (s) oss att avlägga löften. Han sade att ett löfte inte kan avvärja något; det leder endast till att en del av den snåles pengar spenderas.

I en annan hadith sägs det tydligt: Den ädle Profeten (s) förbjöd att man avlägger löften. I en annan återberättelse sägs det: Avlägg inte löften, eftersom ett sådant löfte inte kan förändra eller avvärja ens en liten del av ödet.

Av dessa hadither framgår att bruket att avlägga löften inte är uppskattat i islam, utan snarare är en särskild form av bidʿah, helt motsatt Profetens sunnah. Ännu tydligare kan man säga att det är fullständigt haram att avlägga löften om pengar eller egendom, oavsett vilket syfte det sker för. Imam Muhammad Ismail al-Kahlani al-Sanani har därför skrivit följande:

Att kalla löftesgivande haram är något som redan är bevisat genom hadith. Att det är haram stärks ytterligare av att förbudet mot att avlägga löften motiveras med att det inte medför någon som helst nytta. De pengar som då spenderas går till spillo utan anledning. Och att slösa bort pengar är haram. Därför är det också haram att avlägga löften om att ge bort egendom.

De flesta inom shafiitiska och malikitiska madhhab anser att löftesgivande är makruh. Även inom den hanbalitiska madhhab betraktas det som makruh tahrim. Anledningen sägs vara att ett löfte aldrig är helt och hållet för Allahs skull. I det finns ett mål att få någon form av ersättning. Ofta avläggs ett löfte, men eftersom det blir svårt att uppfylla förblir det ouppfyllt. Allama Qadi Iyad sade: ”Löftet vill besegra ödet, och de okunniga tror att ödet ändras om man avlägger ett löfte.” Det har också nämnts att imam al-Tirmidhi och vissa följeslagare ansåg löftesgivande vara makruh. Abdullah ibn al-Mubarak skrev: ”Ett löfte – vare sig det gäller lydnad mot Allah eller olydnad mot Honom – är i båda fallen utan tvekan makruh.”

Och makruh betyder i dessa fall makruh tahrim. Ibn al-Arabi skrev: ”Att avlägga ett löfte liknar att åkalla Allah; genom det ändras inte ödet.” Detta är alltså ödet. Ändå har åkallan rekommenderats, medan man har förbjudits att avlägga löften. Det beror på att åkallan är en närvarande form av dyrkan. Då vänder sig tjänarens hjärta och sinne direkt till Allah. Han blir ödmjuk, förtvivlad och hängiven inför Allah ensam. Men vid löftesgivande finns ingen sådan närvarande dyrkan; snarare uppstår ett direkt beroende av själva löftet i stället för av Allah. Och detta når ända till shirk.

Mot denna bakgrund ser man att den iver att avlägga löften vid minsta anledning som numera har spridit sig bland allmänheten och bland anhängarna till en viss klass av okunniga pirer, liksom den uppmuntran att avlägga löften som ges i predikningar och förmaningar, hur man än ser på det inte är islams ideal och inte heller den sunnah som Profeten fastställde, utan tydlig bidʿah. Denna bidʿah förvandlas i vissa fall till shirk. Det blir shirk när ett löfte avläggs i en avliden pirs gravs namn. Även om man i dessa fall avlägger löftet ”för Allahs skull”, är det i verkligheten inte längre ”för Allahs skull”. Pirén, madrassan och liknande står då framträdande inför personen, och man tror att de har särskilda egenskaper och någon övernaturlig kraft, genom vilken han kan räddas från den aktuella faran på grund av detta löfte eller få någon önskad förmån. Enligt islam är detta uppenbar shirk. Vid sådant löftesgivande skjuts Allah i bakgrunden, medan den som löftet avläggs i någons namn blir det centrala. En innerlig relation upprättas i hjärtat med denne, och det egentliga målet blir att behaga honom. Detta är därför förbjudet av Allah, och det strider mot Allahs ord:

فَلَا تَجْعَلُوا لِلَّهِ أَندَاد ا

– ”Gör ingen till Allahs jämlike eller motpart” (al-Baqara: 22).

Kan någon muslim hysa ens det minsta tvivel om att sådant löftesgivande är haram?

Av den tidigare nämnda hadithen framgår också tydligt att om ett löfte avges uteslutande och uppriktigt för Allahs skull, måste det uppfyllas och är tillåtet. Men beklagligt nog är det endast mycket få människor som förmår avge löften uppriktigt på ett tillåtet sätt. Därför är den säkra vägen för människor som håller fast vid tawhid att inte avge löften om att spendera pengar eller skänka någon egendom. Om man ändå måste avge ett löfte, bör det gälla någon handling såsom bön, fasta eller hajj till Allahs hus. För då riktas ingen annan än Allah inför tjänaren – och ingen annan kan heller göra det. Men när det gäller löften om rikedom och egendom börjar hjärtat i högre grad luta mot något eller någon annan än Allah. Särskilt när en grupp exploaterande, okunniga och penninggiriga troninnehavande pirer har lagt ut ett nät av löften över hela samhället, kan dumma och okunniga människor lätt fastna i detta nät och sjunka ned i den hårda shirkens mörka avgrund. I detta sammanhang bör man veta att om man avger ett löfte om att spendera pengar eller någon egendom för vissa personer på en viss plats, finns det ingen sådan bindande islamisk regel att pengarna och så vidare måste spenderas just där.

I hanafitiska fiqh-böcker har följande skrivits:

Om någon säger: ”Det är wajib för mig att skänka något i Allahs namn på en viss dag”, eller säger: ”Det är wajib att ge sadaqa till de behövande på en viss plats”, då är det inte nödvändigt att hålla fast vid den angivna dagen eller platsen.

Det vill säga, löftet uppfylls genom att man skänker till de fattiga på vilken dag som helst och på vilken plats som helst.

Gravbesök som bidʿa

I islam är gravbesök tillåtet och stöds av sunnan. Men allt det som numera under lång tid har förekommit kring gravar, särskilt gravarna efter personer som påstås vara pirer och awliya, är helt och hållet bidʿa, strider mot islam och utgör uppenbar shirk; det råder ingen som helst tvekan om detta.

Av haditherna om gravbesök framgår att det under islams första tid inte var tillåtet att besöka gravar. Senare gavs detta tillstånd. I detta avseende är ett enda uttalande av den ädle Profeten (ﷺ) ett starkt bevis. Han sade:

”Jag hade förbjudit er att besöka gravar, men nu säger jag till er: Besök gravarna.”

I en annan berättelse sägs det:

Om någon bland er vill besöka gravar, kan han göra det. Gravbesök påminner nämligen människan om det kommande livet.

Imam Nawawi skrev i sin kommentar till denna hadith: Alla är eniga om att gravbesök är sunna för muslimer.

I en hadith återberättad av Hadhrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) nämns ytterligare en utförlig förklaring i denna fråga. Den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:

Jag hade först förbjudit er att besöka gravar, men senare blev det klart för mig att gravbesök mjukar upp hjärtat, får ögonen att tåras och påminner om det kommande livet. Besök därför gravar. Men när ni gör det, säg inte oanständiga, förkastliga eller tomma ord.

Ibn Hajar al-Asqalani skrev: Det är förbjudet att på kyrkogårdar i stor omfattning tala oanständiga och olämpliga överflödiga ord, det vill säga oanständiga, onödiga och olämpliga ord.

Hadhrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uttalade förbannelse över kvinnor som besöker gravar och även över dem som bygger moskéer, kupoler eller gravmonument och liknande ovanpå gravar.

Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade medan hon låg på sin dödsbädd: Allah den Upphöjde har förbannat judarna och de kristna eftersom de har gjort sina profeters och sändebuds gravar till moskéer.

Anledningen till att kupoler eller qubba är förbjudna är att de leder till slöseri med rikedomar utan att göra någon nytta för någon. Om en moské byggs på en begravningsplats visas dessutom överdriven vördnad för gravarna. Syftet med detta förbud är att förhindra detta.

I en annan hadith sägs: arabiska(***********)

Allah den Allsmäktige har förbannat kvinnor som besöker gravar och dem som tänder lampor på dem.

I en annan hadith sägs det så här: arabiska(********)

Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöd uttryckligen att göra gravar hårda och solida, att utföra någon form av byggnadsarbete på dem, att sitta på dem eller att skriva något på dem.

Enligt den ädle Profetens föreskrift kan man säga att sådana handlingar kring gravar är grovt orättfärdiga och förkastliga. De som gör detta är de mest usla av människor. Den ädle Profeten bad själv för sig med följande ord: arabiska(*********)

– O Allah! Gör inte min grav till en avgud som dyrkas. Sannerligen blir Allahs vrede allt starkare mot det folk som gjorde sina profeters och sändebuds gravar till moskéer.

Denna hadiths innebörd är tydlig. Att vända ansiktet mot en grav under sujūd och att be med graven framför sig i qiblas riktning är uttryckligen haram enligt sharīʿa. Hazrat Jundub ibn Abd Allah (må Allah vara nöjd med honom) berättade att den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade till muslimerna: arabiska(*********)

– Var på er vakt! Era föregångare gjorde profeternas, budbärarnas och de rättfärdigas gravar till moskéer. Men var på er vakt: gör aldrig gravar till moskéer. Jag förbjuder er uttryckligen detta.

De religiösa festligheter och marknader som anordnas kring gravar är förbjudna i islam. Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) sade: på arabiska (*********)

– Jag hörde Allahs ädle Sändebud (frid vare med honom) säga: Förvandla inte era hus till gravplatser (be åtminstone de frivilliga bönerna i era egna hem). Anordna inte festligheter kring min grav, utan sänd välsignelser över mig. Var ni än sänder välsignelser över mig kommer de förvisso att nå mig.

Det är därför som det också har förbjudits att bygga gravar som framträdande och upphöjda platser. Profeten (frid vare med honom) sände Ali (må Allah vara nöjd med honom) med detta uppdrag: på arabiska (*********)

– Han skulle krossa alla avgudabilder och riva alla höga och upphöjda gravar, så att de jämnades med marken och blev ett med jorden. Låt ingen bildstod och ingen grav undgå detta. (Hadithen är återgiven i Sahih Muslim. Berättaren är Abu al-Hayyaj al-Asadi. Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade till honom: ”Skall jag inte ge dig samma uppdrag som Allahs Sändebud (frid vare med honom) sände mig med?” Det var i egenskap av de muslimska troendes kalif som Ali (må Allah vara nöjd med honom) utsåg honom till detta uppdrag.)

Det framgår tydligt av dessa hadither att gravbesök under islams första tid var förbjudna för vanliga muslimer. Förbudets orsak anges inte uttryckligen här. Men bland de övriga orsakerna fanns utan tvekan också detta som en viktig orsak: gravdyrkan var under okunnighetens tid en utbredd avgudadyrkande sed i det arabiska samhället. Även efter att de blivit muslimer fanns det, om möjligheten att besöka gravar hade varit omfattande, en mycket stor risk att dessa människor som bekände sig till tawhid skulle sjunka ned i gravdyrkans shirk. Men senare, när den islamiska trosläran hade spridits brett och blivit fast förankrad i ett stort antal människors sinnen, och den islamiska livsordningen hade förverkligats fullt ut, tilläts gravbesök. Detta tillstånd gällde dock endast män; kvinnor undantogs från det. Inte nog med det: att kvinnor besöker gravar förklarades ur islams synpunkt vara en förbannad handling.

I detta sammanhang skrev Shah Waliullah Dehlawi: på arabiska (*********)

– Jag säger: Till en början var gravbesök förbjudna, eftersom de öppnade vägen till gravdyrkan. Men senare, när det islamiska idealet hade etablerats och deras sinnen hade blivit fast övertygade om att dyrkan av allt annat än Allah är förbjuden, tilläts gravbesök.

Vissa rättslärda har emellertid haft en något avvikande uppfattning när det gäller kvinnors besök vid gravar. För att förena förbudet å ena sidan med tillåtelsen å den andra har de sagt att det är tillåtet och inte klandervärt för äldre kvinnor att besöka fromma människors gravar för att få välsignelse. Men för unga kvinnor är det makruh tahrim.

I hadithen anges följande skäl till att gravbesök tillåts: det mjukar upp människans hjärta, får ögonen att tåras och påminner om det kommande livet. Man minns att alla som ligger begravda en gång var levande, precis som de själva. Men i dag finns de inte längre kvar på jorden. På samma sätt kommer alla människor att möta ett sådant slut. Ingen kan undkomma det. Genom detta väcks hos den som besöker gravarna en nödvändig inställning att förbereda sig för det kommande livet. Och detta är särskilt eftersträvansvärt i islam.

Men i dessa hadither återges två stränga förbud beträffande byggnadsverk över gravar. Det ena är att man inte får bygga moskéer på begravningsplatser. Om man gör det kan människor börja vörda gravarna på samma sätt som moskéer och visa dem innerlig respekt och vördnad. Och just detta är källan till shirk. Bruket att bygga moskéer vid gravar har länge varit utbrett i det muslimska samhället. I dag går det knappast att hitta någonstans en grav tillhörande en person som påstås vara en wali av Allah utan att en moské har byggts intill den. Dessa gravplatser har blivit centra för shirk och bid’a. Hundratals olika former av bid’a har spridits i det muslimska samhället just därifrån. I själva verket innebär detta att bid’a av shirk tränger in i islams tawhidiska troslära.

Enligt haditherna är det haram att bygga vad som helst över en grav. Imam al-Shawkani skrev följande i sin kommentar till den tidigare nämnda hadithen:

Denna hadith visar alltså att det är haram att bygga vad som helst över en grav.

Inte nog med det: det är också haram att skriva något på en grav. I den hadith som återges i Tirmidhi finns, tillsammans med andra uttalanden, även följande formulering: ”Det är förbjudet att skriva något på en grav.”

Det innebär att det är förbjudet att skriva den avlidnes namn, födelse- och dödsår och -datum eller någon klagosång eller sorgedikt på graven. I sharia görs ingen skillnad mellan att skriva namnet och att skriva något annat när det gäller förbudet mot detta.

Maulana Idris Kandhalvi skrev följande i sin förklaring av detta: Detta kan ha två betydelser: den ena är att uppföra något av tegel eller sten över graven eller utföra något annat av liknande slag, och den andra är att spänna upp ett överkast, ett tält eller något liknande över graven. Båda dessa handlingar är förbjudna. Skälet till att den första är förbjuden har redan nämnts. Den andra är förbjuden eftersom den också, liksom den första, är en fruktlös och meningslös handling. Den innebär slöseri med pengar och är ett bruk som hör till okunnighetens människor.

Eftersom allmänheten inte känner till shariahs grundläggande föreskrifter, ser de att kupoler har byggts över gravarna för alla personer som är kända som awliya Allah och att namn och annat har skrivits på var och en av dem. Därför tror de att detta måste vara förenligt med shariah, eller åtminstone att det inte är förbjudet enligt shariah. Men allt detta är förbjudet i islam. Ett stort antal uttalanden i denna fråga har återberättats från den ädle Profeten (s) i haditherna och citerats i böckerna. Om dessa hadither har imam al-Hakim skrivit:

Alla hadither där det förbjuds att skriva något på gravar är helt autentiska. Men de efterlevs inte. Överallt ser man nämligen att något har skrivits på muslimska imamers gravar. De senare generationerna lär sig detta av de tidigare och anser det vara tillåtet.

I själva verket är denna praxis inte belagd från den ädle Profeten (s), och inte heller från följeslagarna. Det var senare generationer som tog initiativ till den. Men de var sådana personer vars uttalanden eller handlingar inte godtas som bevis i shariah. I denna fråga skrev imam al-Dhahabi: Imām al-Hakims ovanstående uttalande är inte hållbart. I själva verket utförde ingen av följeslagarna denna förbjudna handling. Detta är en handling som uppfunnits av senare generationer – en bid‘ah. Vissa tabi‘un och personer efter dem uppfann den. Förbudet från den ädle Profeten (s) hade inte nått dem.

Den berömde lärde qadi Sanaullah Panipati från Brittiska Indien skrev dessutom:

När det gäller awliyas gravar är det fullständig bid‘ah att höja dem, bygga kupoler över dem, hålla urs-fester och tända lampor. Vissa av dessa handlingar är haram och makruh tahrim. Den ädle Profeten (s) förbannade dem som tänder lampor vid gravar och avlägger löften där. Han sade: Varken ska ni fira högtid över min grav, göra den till en plats för sujud, be i en sådan moské eller samlas där på ett bestämt datum. Den ädle Profeten (s) skickade Hadhrat Ali (r) med ordern att jämna ut upphöjda gravar och utplåna avbildningar var han än fann dem.

Det finns belägg i sahih-hadither för att det är en bestående vana hos vanligt och okunnigt folk att bygga moskéer på gravplatser där fromma awliya ligger begravda. Hadhrat Aisha (r) berättade: När den ädle Profeten (s) låg på sin dödsbädd nämnde hans hustru Maria för Allahs Sändebud (s) en kyrka som hon hade sett i Abessinien. Vid det tillfället nämnde även Umm Salama och Umm Habiba (r) skönheten hos de kyrkor de hade sett och alla bilder och avbildningar som fanns där. När den ädle Profeten (s) hörde detta lyfte han huvudet och sade: Arabiska(********)

Historien bakom dessa bilder och avbildningar är att när någon from person bland dem dog – på vårt språk, någon pir eller någon som kallas wali Allah – byggde de en moské över hans grav. Därefter placerade de dessa bilder och avbildningar i den. I själva verket är dessa de värsta av människor inför Allah.

Även denna hadith bevisar att det är förbjudet i islam att bygga en moské kring någons grav. Det finns en risk att vanligt folk kommer att behandla graven på samma sätt som dessa förbannade människor gör.

Faktum är att man även i vår tid knappast finner en berömd eller välkänd ’wali’(?)-lärd eller berömd pir vars gravhelgedom inte har försetts med en kupol eller ett gravmonument, och där inte hans namn, födelse- och dödsdatum samt en marsiya-vers har skrivits. Dessa handlingar strider lika tydligt mot haditherna som de helt och hållet strider mot den tawhidiska trosläran. Den ädle Profeten (s) förbjöd dessa handlingar just för att på ett riktigt sätt bevara islams grundläggande tawhidiska lära. Men trots Profetens tydliga förbud har man utan fruktan byggt och bygger kupoler, gravmonument, minnesmärken, minareter och liknande över gravarna till personer som påstås vara pirer och wali-Allah, politiska ledare och framstående personer, och på dem skriver man deras namn, födelse- och dödsdatum samt hyllningsinskrifter eller marsiya-verser. Att detta är bid‘ah och fullständigt strider mot islam kan ingen troende människa hysa ens det minsta tvivel om.

Av den ovanstående bevisbaserade framställningen har det otvetydigt framgått att det är ytterst och uttryckligen förbjudet att höja gravar, bygga gravmonument över dem, bestämma dem som moskéer eller platser för bön, göra dem till offentliga vallfärdsplatser och bygga balkonger vid gravarna där människor kan stå. I detta sammanhang har den ädle Profeten (s) ibland uttalat förbannelser över dem som gör sådant.

Ibland sade han också: arabiska(*****)

– Guds vrede har blivit ytterst stark och våldsam över dem som har gjort sina profeters och sändebuds gravar till moskéer.

Därför bad han ibland själv att Guds vrede skulle drabba dem som utför sådana handlingar med stor hårdhet och stränghet. Detta omnämns i autentiska hadither.

Ibland skickade han också personer med uppdraget att förstöra alla sådana gravmonument, kupoler och liknande. Ibland beskrev han denna handling som judarnas och de kristnas sed. Ibland sade han: Gör inte min grav till en avgud och behandla den inte på samma sätt. Ibland sade han också: arabiska(******)

– Gör inte min grav till ett centrum för högtider, likt en eid.

Det vill säga: bestäm inte en viss årstid eller tid och samla sedan åter människor på kyrkogården vid denna tid för att fira en högtid, så som gravdyrkare gör. Där håller de olika ceremonier och uppehåller sig vid gravarna. I själva verket överger de helt dyrkan av Allah och ägnar sig hänfört åt dyrkan av graven eller den begravda personen. Den ädle Profeten (s) bekämpade allt detta med skarpa ord och yttersta stränghet. Och i dag gör människor, under sken av att vara wali-Allah, pirer, shejker och liknande som gör anspråk på att tillhöra just hans ummah, människor till gravdyrkare. På vissa platser har de själva trätt in som människornas avgudar och trängt undan Allah. Där visar deras murider och anhängare dem den vördnad, respekt och de riter som uteslutande tillkommer Allah.

Detta är inte bara en bid‘a; det är grov shirk. Överallt i den muslimska världen finns sådana dargah-helgedomar, som under förevändning av tawhidisk islam har blivit centrum för shirk.

Grav besökets regler

Imam Nawawi skrev: ”Den som besöker gravplatsen bör först framföra salam och be Allah att låta förlåtelse och barmhärtighet komma över alla gravplatsens själar.” Denna salam och denna du‘a bör vara sådan som har återberättats i hadith. Dessutom kan koranverser och suror, eller du‘a som återberättats från Profeten (s), läsas.

Imam al-Shafi‘i och alla hans följeslagare och lärda meningsfränder har enhälligt nämnt just denna regel. Imam Abu al-Hasan Muhammad ibn Marzuq al-Ja‘farani var en framstående och sakkunnig faqih. Han sade: ”Man ska inte omfamna graven med händerna, inte röra vid den och inte kyssa graven. Detta är den sunnitiska regeln för gravbesök.”

Abu al-Hasan sade vidare: ”Att hålla i graven, röra vid den och kyssa den – vilket vanligt folk i vår tid gör – är utan tvekan bid‘a, förbjudet enligt sharia och avskyvärt. Det är en absolut plikt att undvika detta och att hindra den som gör det från att fortsätta.”

Abu Musa och de kunniga juristerna i Khurasan sade att det är de kristnas sed att röra vid gravar och kyssa dem. För muslimer är det helt förbjudet. Det har nämligen bevisats med säkerhet att varje form av ta‘zim inför graven är helt förbjuden.

Hafiz Ibn Qayyim skrev att den ädle Profeten (s) brukade besöka gravar för att be för de gravlagda, visa dem barmhärtighet och be Allah om istighfar för dem.

Därefter skrev han: Det är sådana gravbesök som den ädle sändebudet (s) har föreskrivit som sunnah för sin ummah, och detta har han fastställt som sharias väg och regel för dem.

Det finns också föreskrifter i sharia om vad muslimer ska säga och göra när de befinner sig på en begravningsplats. Hafiz Ibn Qayyim skrev: Arabiska(*******)

När en muslim besöker en grav ska han säga: Frid vare med er, troende muslimer som bor på denna begravningsplats. Om Allah vill kommer även vi att förenas med er. Nu ber vi Allah om välgång och frid för er och för oss själva.

Därefter skriver han: Men polyteisterna vägrar att göra så. De begår shirk på begravningsplatserna, åberopar de döda inför Allah genom att nämna deras namn, gör dem till medlare och svär vid deras namn. De ber de döda om att uppfylla deras behov, ber dem om hjälp och vänder sig till dem. Genom allt detta går de emot Sändebudets vägledning. Sändebudets vägledning är nämligen tawhid och att visa barmhärtighet mot de döda. Polyteisternas väg är däremot shirk och att begå alla slags orättvisor mot sig själva och de döda.

I de böner som riktas till Khwaja Moinuddin Chishti vid hans grav i Ajmer Sharif placeras Khwaja Baba på exakt samma tron som Allah (Gud förbjude).

Där sägs: Allahs älskades gravs välsignelse, Shayma Saudas storhets välsignelse, skänk välsignelser från din dörr. – Du är Allahs älskade tjänare, världens Herre. Allah hör dina ord. Därför har två okunniga barn kommit till din helgedom denna kväll. Fader, ge dem kunskap, ge dem visdom, ge dem rikedom, ära, berömmelse och inflytande.

… Må kärleken och moralen förbli oföränderliga i deras liv för evigt, likt din gränslösa nåd. Min fader, min Khwaja Sahib, likt en blind mans stav är du deras enda stöd; du är ljuset i deras mörker och den enda hjälpen i alla faror.

Du är världens konung, de fattigas ende försörjare. Den som sjunker under ditt namn flyter upp igen och korsar det mörka sorgens hav skrattande.

Det sägs: Det finns ingen rädsla, ingen oro; fadern kommer verkligen att göra er lyckliga. Fadern är mycket kärleksfull. När de pojkar och flickor som skyndar hit kommer, kan fadern inte uthärda att se deras sorg.

………..Kom tillbaka i morgon. Far blir glad. (Gud förbjude).

Det är bevisat genom den ädle Profetens praxis att det är tillåtet att be om den avlidnes förlåtelse efter att begravningen har slutförts.

Det har berättats i hadith: arabiska (********)

– När den ädle Profeten hade slutfört begravningen av en avliden brukade han stå kvar där och säga till folket: Be om förlåtelse för denna er broder. Be Allah att han ska kunna förbli fast och stadig i graven. Han förhörs nämligen nu.

Man måste komma ihåg att detta gäller att be efter att begravningen har slutförts. Det är helt tillåtet. Men i dagens allmänna sed ser man att janazabönen har förrättats, och genast lyfter man händerna för att läsa något och be. Ändå är denna handling makruh enligt den islamiska sharia! Den tredje århundradets faqih, imam Abu Bakr ibn Hamid (må Allah förbarma sig över honom), sade: Att be separat omedelbart efter janazabönen är makruh (tahrim).

Shamsul-A’imma al-Hawani och Shaykh al-Islam Allama Magdi sade: Ingen ska ställa sig upp för dua efter janazabönen.

Samma sak står skriven i bland annat verken Fatawa al-Sirajiyya (del 1, s. 14), Jami‘ al-Rumuz (del 1, s. 174) och Bahr al-Ra’iq (del 2, s. 183).

Mulla Ali al-Qari sade: Be inte för den avlidne omedelbart efter att janazabönen har förrättats. Detta blir nämligen som att lägga till något utöver själva janazabönen.

Således har det bevisats att den troende muslimske besökaren, när han beger sig dit för ziyāra, inte har något annat att göra än att be för de begravdas välgång; han har inget annat arbete att utföra och inget annat att säga. Ur detta perspektiv blir det tydligt att det som muslimer numera gör när de beger sig till gravplatserna inte bara är bidʿa, utan även shirk. På samma sätt är det, enligt Ahl as-Sunna wa-l-Jamāʿas synsätt, fullständig shirk att, samtidigt som man i sitt hjärta bevarar övertygelsen om att ”Allah den Allsmäktige är källan till all makt”, be någon skapad varelse – vare sig under dennes livstid eller efter dennes död – om hjälp till något slags övernaturlig handling. Att detta har blivit vanligt i det muslimska samhället är bidʿa av shirk, i strid med den tawhīdiska trosläran.

Att recitera Koranen har enligt både Koranen och haditherna bevisats vara en handling med mycket stor belöning. Det verkar inte heller finnas något uppenbart fel i att sitta nära en grav och recitera Koranen. Men i detta sammanhang sägs det i fiqh-böckerna: Fiqh-lärda är oeniga om att läsa Koranen vid en grav. Imam ash-Shāfiʿī och Muhammad ibn al-Hasan har sagt att det är mustahabb att läsa den. Den döde kan därigenom få del av välsignelsen av Koranens sällskap. Qādī ʿIyād och qirāni inom den malikitiska madhhaben instämmer båda med dem. Men Imam Mālik och Imam Abū Hanīfa (må Allah förbarma sig över honom) anser denna handling vara makrūh, eftersom inget bevis från sunnan har påträffats till stöd för den.

 De döda om hjälp be är bidʿa

Att be levande människor om någon form av hjälp från dem som har dött – vare sig de är awliyāʾ eller profeter – vilket bidʿa-förespråkare kallar istimdād rūhānī, är uppenbar bidʿa.

I själva verket har ingen annan än Allah förmågan att åstadkomma något, vare sig hjälp eller skada. Därför har Allah den Allsmäktige på många sätt lärt människorna i den ädla Koranen att endast be Honom om hjälp. I Sūrat al-Fātiha, som i grunden är en sura med en åkallan, sägs det att dyrkan endast ska ägnas Allah; på samma sätt har man där lärt sig att endast be Allah om hjälp. Det sägs: Arabiska(*****)

– O Allah! Vi dyrkar endast Dig och ber endast Dig om hjälp.

Denna vers föreskriver att dyrkan, underkastelse och laglydnad ska förbehållas enbart Allah. På samma sätt förklaras det att all slags hjälp i alla frågor och angelägenheter endast kan – eller bör – sökas hos Allah. Med Imam ar-Rāzīs ord: ”O Allah, jag ber ingen annan om någon form av hjälp. Den jag än ber om hjälp utom Dig kan inte alls hjälpa mig – utan Din hjälp. Om ingen annan än Du alls kan hjälpa mig utan Din hjälp, varför skulle jag då be någon annan än Dig om hjälp? Vilket behov kan det finnas av att godta denna mellanhand och vända sig till honom i stället för till Dig?”

Dessutom visar den Ädle Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ord oss i detta avseende just denna vägledning: hjälp ska endast sökas hos Allah, inte hos någon annan. Den Ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade till ʿAbdullah ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom):

Om du vill be om något, så be Allah. Och om du behöver hjälp, be då Allah om hjälp.

När detta är den verkliga saken, är det därför en plikt att endast be Allah om hjälp i alla angelägenheter. Att be någon annan om hjälp är den yttersta dårskapen, den högsta oförståndigheten, uselheten och förnedringen.

Att särskilt be de döda om hjälp är ännu allvarligare. När någon lever i denna värld har det en viss betydelse att be om hjälp i materiella frågor. Det har en materiell innebörd och är inte förbjudet; men vilken innebörd kan det ha att be de döda om hjälp? Kan de gravlagda höra de levandes rop i denna värld, och även om de hör dem, har de då förmåga att göra något för dem? Att de inte kan höra bevisas redan av Koranens förkunnelse. Allah den Allsmäktige sade till sin profet: på arabiska (******)

Du kan inte få de döda att höra något.

På ett annat ställe sade Han: på arabiska (********)

Du kan förvisso inte, o profet, få de döda att höra något.

Om man beträffande de döda tror att de efter sin död fortfarande har sådan makt att de där kan göra vad de vill, och att de kan göra allt detta på övernaturligt sätt, innebär det att man tillskriver dem en makt som liknar Allahs, en makt som är jämbördig med Allahs. Att denna föreställning är shirk råder det inte längre något tvivel om.

Imam al-Baghawi har skrivit: Att söka hjälp är en form av dyrkan. Dyrkan innebär att handla med ödmjukhet och medvetenhet om sin ringhet. En tjänare kallas tjänare just på grund av sin ödmjukhet, underkastelse och ringhet inför Allah.

–Den som, när han besöker profeternas, sändebudens och de rättfärdigas gravar, ber vid deras gravar, sitter där och åkallar Gud samt ber de gravlagda om att uppfylla hans behov – ingen bland de muslimska lärda anser att detta på något sätt är tillåtet. Tillbedjan, åkallan för att få sina behov uppfyllda och att be om hjälp är uteslutande Allahs rätt; endast Honom får man be om detta, inte någon annan.

I slutet av en lång hadith av den ädle Profeten om just denna fråga sägs det: Arabiska (*******)

–Vet att även om alla människor samlades för att göra dig någon nytta, skulle de inte kunna göra det annat än i den omfattning som Allah har fastställt och skrivit för dig. På samma sätt skulle de, även om alla människor enades för att vålla dig minsta möjliga skada, inte kunna göra något annat än det som Allah har fastställt för dig. Sannerligen har pennan lyfts och bläcket på papperet har torkat.

Det innebär att det som enligt Allahs förordning ska ske, det kommer att ske, och endast det kommer att ske; något annat kan varken ske eller kommer att ske. Ingen har ens den minsta förmåga att åstadkomma något sådant. Därför kan det inte ha någon som helst innebörd att be någon annan än Allah om något – vare sig det är en avliden profet, ett sändebud, ett helgon, en pīr, en ghawth eller en quṭb. Tvärtom skulle det vara uppenbar shirk – en bidʿa inom shirk.

Följande fråga ställdes till muftin i Mekka, ʿAbdullah ibn Muhammad Mīr Ghanī al-Hanafī:

Vad säger de lärda om att be de levande om hjälp hos de döda för att få ära och anseende, riklig försörjning och barn? Att gå till en begravningsplats och säga: ”O ni som ligger i gravarna, be till Allah för vår skull om att vår fattigdom ska avlägsnas, om riklig försörjning, om att vi ska få fler barn, om att våra sjuka ska botas och om vårt välbefinnande i båda världarna. Ni är ju de rättfärdiga föregångarna, och era böner blir besvarade av Allah.” Är det tillåtet att på detta sätt be de döda om hjälp? Besvara detta med stöd av Koranen, sunnan och mujtahidernas uppfattningar.

Kärnan i den fatwa som muftin gav som svar var följande: Det är möjligt att åkalla profeter och helgon, men att göra det i den fråga och på den plats som nämns i frågan är inte föreskrivet enligt sharia. Ett stort antal lärda från den tiden undertecknade denna fatwa som ett tecken på sitt instämmande.

Maulana Rashīd Ahmad Gangohī (må Allah förbarma sig över honom) skrev som svar på en annan fråga: Om man tror att Shaykh ʿAbd al-Qādir Jīlānī (må Allah förbarma sig över honom) känner till det fördolda och självständigt och med egen kraft kan utöva tasharruf (utöva makt) över världen, är detta uppenbar shirk. I detta sammanhang hänvisade han först till en vers i Koranen. Arabiska (******)

—Nycklarna till den osynliga världen finns endast hos Allah; ingen annan känner till dem än Han.

Därefter sade han, med hänvisning till fatwaböcker som Bazziyya och andra:

Den som tror att mashaikhens, det vill säga pirernas och de fromma männens, andar är närvarande och att de känner till allt blir kafir.

I den nämnda boken står det också skrivet: Den som anser att en avliden själv, utan Allah, har makt över alla angelägenheter och frågor, och som hyser en sådan trosuppfattning, blir kafir. (Detta nämns även i verket Bahr al-Ra’iq och i verket Mí’at Masa’il.)

Maulana Nawab Qutbuddin Khan, elev till Maulana Shah Muhammad Ishaq, skrev som svar på frågan huruvida det är tillåtet att söka hjälp hos de gravlagda:

—Det är inte tillåtet att söka hjälp hos de gravlagda, oavsett vilken form det än tar. Shaykh Abd al-Haqq skriver i sin arabiska kommentar till Mishkat: Många fuqaha har förklarat det otillåtet att söka någon form av hjälp — att be om andlig hjälp — hos andra gravlagda än profeter och sändebud. Tata har sagt: Vid gravbesök finns inget annat att göra än att be för de avlidna, be Allah om förlåtelse för dem och skänka dem någon form av nytta genom åkallan och recitation av Koranen.

Här består ett bedrägeri i att man anser det tillåtet att, i Allahs namn och för Allahs skull, be en valis ande om något, utan att anse att det finns något fel i detta. Man tänker att valin endast tas som ett wasila, ett medel, och att det inte är något fel med att använda ett sådant medel.

Men detta är verkligen ett bedrägeri, som gör att många uppriktiga muslimska monoteister omedvetet faller in i tydlig shirk. När man nämner någon annans namn än Allahs medan man ber om något, betyder det antingen att man i själva verket ber den andra personen — och inte Allah — eller att man ifrågasätter om Allah skulle ge det om man bad Honom, eller om det endast är Allah som har förmågan att ge det. På båda dessa sätt räknas saken helt och hållet som shirk.

Shah Waliullah Muhaddith Dehlavi har i detta sammanhang skrivit:

Bland alla de fall där shirk kan förekomma finns även detta: att människor ber andra än Allah om att bota de sjuka, ge de fattiga rikedom och uppfylla andra behov, avlägger löften för deras skull, hoppas att deras önskningar ska uppfyllas genom dessa löften och reciterar Koranen i deras namn i hopp om att få välsignelse. Därför har Allah ålagt människorna att säga i bönen: ”O Allah! Vi dyrkar endast Dig och ber endast Dig om hjälp.” Allah har också sagt: ”Åkalla ingen annan än Allah.” Förbudet mot detta åkallande innebär inte endast ett förbud mot att dyrka någon annan – vilket vissa uttolkare har ansett. Det innebär snarare att det är förbjudet att be någon annan om hjälp.

Allah har nämligen sagt i en annan vers: ”Åkalla endast Allah. Då kommer Han att öppna för er det ni ber om.”

Det absurda i falsk propaganda

De som tror på gravdyrkan och andlig istimdād lägger fram ett påstående som bevis till stöd för sin uppfattning. Påståendet lyder på arabiska:

När ni blir ytterst nödställda och rådvilla i världsliga angelägenheter ska ni be gravarnas invånare om hjälp.

De framställer detta påstående som en hadith. I själva verket är det inte en hadith; att kalla det en hadith är en fullständig lögn. De lärda har skrivit om detta påstående: De lärda har varit fullständigt eniga om att detta påstående är helt påhittat och falskt.

Shah Waliullah Dehlavi har skrivit om detta påstående: Detta påstående, som framställs som en hadith, är något som mujavirerna (peshkarernas tjänare) själva har hittat på. För att få nazr-niyaz har de falskeligen tillskrivit detta påstående den ädle Profeten.

Detta är i själva verket inte alls en hadith. Även muhaddither och verifierande sufier har förklarat att det är ett påhittat och fabricerat påstående. Att lägga fram sådana påhittade påståenden som bevis i trosfrågor beror i själva verket på yttersta okunnighet och dumhet.

Versen i sura al-Baqarah:فَلَا تَجْعَلُوا لِلَّهِ أَندَادًا وَأَنتُمْ تَعْلَمُونَ

I sin tafsir nämner Shah Abd al-Aziz (må Allah förbarma sig över honom) olika slags och typer av ”rivaler”. Den fjärde typen är de rivaler som gravdyrkarna har hittat på. Om dem skriver han här: Pir-dyrkarna säger: Eftersom de rättfärdiga ägnar sig mycket åt riyadah, andlig disciplin och mujahadah, godtas deras åkallan och förbön inför Allah. Därför uppstår efter deras bortgång från denna värld en gränslös kraft och oerhörd omfattning hos deras själar. Om deras gestalt och utseende görs till en barzakh, eller om man i ödmjukhet och underkastelse faller ned i sujud i deras samlingslokaler och vid deras gravar, kan deras själar, tack vare sin vidsträckta kunskap, känna till detta och de går i förbön för den bugandes välgång i denna värld och i det kommande livet. (Må Allah bevara oss från detta.)

Därav framgår att Shah Abd al-Aziz (må Allah förbarma sig över honom) tydligt anser att denna typ av istimdad och gravdyrkan innebär att man tar rivaler vid sidan av Allah. Att ta sådana rivaler är shirk, vilket Koranen tydligt förbjuder.

Om någon anser att det finns behov av att ta en sådan wasilah mellan Allah och Hans tjänare och att söka förbön, har han i själva verket förtalat Allah. Allamah Ibn Qayyim skriver: Den som tror att Allah har ett barn eller en partner, eller att någon kan medla hos Honom utan Hans tillåtelse, eller att det finns någon mellanhand mellan skapelsen och Skaparen som framför skapelsens behov till Allah, eller att det vid sidan av Allah finns vissa awliya Allah som fungerar som wasilah och närhetsförmedlare mellan Allah och dessa människor och träder emellan Skaparen och skapelsen – och därför ber de till dem, lever i fruktan för dem och hoppas på mycket från dem – den som har denna trosuppfattning har i själva verket hyst en ytterst avskyvärd och ond uppfattning om Allah.

Qadi Sanaullah Panipati (må Allah förbarma sig över honom) var en framstående lärd inom den hanafitiska madhhaben och en lärd med inriktning på tasawwuf. På grund av sin djupa lärdom i Koranen och hadith var han respekterad och vördad i alla kretsar. Han citerar följande koranvers:إِنَّ الَّذِينَ تَدْعُونَ مِن دُونِ اللَّهِ عِبَادٌ أَمْثَالُكُمْ ۖ

–”De som ni åkallar vid sidan av Allah är endast tjänare liksom ni.”

Om detta skriver han: Denna vers gäller inte enbart avgudadyrkare, utan

مِن   دُونِ اللَّهِVem det än må vara, bortsett från Allah, omfattas i allmänhet av detta, och att åkalla honom är uppenbar tydlig shirk. De som åkallas – har de verkligen förmåga att uppfylla något av människans behov? Om någon säger att denna vers gäller de otrogna, eftersom det är de som åkallar avgudarna, så svarar jag:

دُونِ اللَّهِDet är inte något som kan godtas att ordet skulle syfta på något särskilt, trots att det används i en allmän betydelse.

Det är verkligen mycket märkligt att åberopa bevis från Koranen och haditherna till stöd för polyteistiska trosföreställningar och handlingar. Än märkligare är att vissa uttalanden av de lärda, som hela sina liv förde pennan mot shirk och bidʿah och i praktiken kämpade mot dem, har ryckts ur sitt sammanhang och försökt användas till stöd för shirk och bidʿah. Dessa anhängare och spridare av bidʿah känner inte ens den minsta rädsla för att deras bedrägeri i denna fråga ska avslöjas inför erfarna människor. Det verkar som om de inte har något i sina sinnen och hjärnor förutom bidʿah. Bidʿah är deras smak, och bidʿah är deras yrke, liksom vissa insekter endast finner smak i smuts och avfall! Må Allah vägleda dem.

Bedrägeri med Koranens verser

Det är inte tillåtet att söka hjälp hos någon annan än Allah; det är tvärtom shirk. Detta har bevisats genom de otvetydiga bevisen från Koranen, haditherna och fiqh i den tidigare framställningen. Men i slutet av denna framställning måste vi kort säga några ord om de tre bevis som de lärda som vördar pīrer åberopar; annars blir korrigeringen av missuppfattningen och bemötandet av det falska inte fullständigt.

Dessa lärda herrar hävdar att det är tillåtet att söka istimdād och hjälp hos någon annan kraft än Allah – det vill säga hos en levande eller avliden wali av Allah. För att bevisa detta åberopar de tre verser ur den ädla Koranen. Den första versen är från sura as-Saff.

مَنْ أَنصَارِي إِلَى اللَّهِ ۖ قَالَ الْحَوَارِيُّونَ نَحْنُ أَنصَارُ اللَّهِ ۖ

– Den ädle ʿĪsā (frid vare med honom) sade: ”Vem vill hjälpa mig i fråga om Allahs religion?” Lärjungarna sade: ”Vi är dina hjälpare i Allahs sak.” (as-Saff: 14)

Den andra versen är från sura al-Kahf.

قَالَ مَا مَكَّنِّي فِيهِ رَبِّي خَيْرٌ فَأَعِينُونِي بِقُوَّةٍ أَجْعَلْ بَيْنَكُمْ وَبَيْنَهُمْ رَدْمًا [١٨:٩٥]

–Ni behöver inte ge mig ekonomisk hjälp, eftersom de rikedomar som min Herre har skänkt mig är tillräckliga; men ni kan hjälpa mig fysiskt. Då ska jag bygga en stark mur mellan er och dem. (Al-Kahf: 95)

Den tredje versen är från sura Yusuf. Versen lyder:

اذْكُرْنِي عِندَ رَبِّكَ فَأَنسَاهُ الشَّيْطَانُ ذِكْرَ رَبِّهِ فَلَبِثَ فِي السِّجْنِ بِضْعَ سِنِينَ [١٢:٤٢]

–Nämn mig inför din herre (Egyptens Aziz). Men Satan fick honom att glömma att nämna honom inför sin herre. Därför förblev Yusuf i fängelset ytterligare några år.

Genom att lägga fram dessa tre verser vill personer som kallar sig lärda och vördar pirer hävda att man, på samma sätt som profeten Isa (frid över honom) bad hawarierna om hjälp, som Dhul-Qarnayn sade till folket att hjälpa honom med sin styrka när vallen skulle byggas, och som profeten Yusuf (frid över honom) bad sin frigivne medfånge att tala för honom inför kungen för att han skulle friges ur fängelset, på motsvarande sätt helt tillåtet kan be vilken levande eller avliden wali Allah som helst om du’a för att räddas ur någon fara eller i hopp om materiell befrielse. Men sorgligt nog bevisas inte det påstående, för vilket dessa tre verser ur Koranen läggs fram, av någon av dem. Om varje vers prövas och övervägs på grundval av sitt eget innehåll kommer sanningen i det jag säger att bevisas. Det är viktigt att komma ihåg att diskussionen gäller ’istimdad ruhani’, det vill säga att be någon om hjälp genom andliga medel. Ahl as-Sunna wa-l-Jama’as trosuppfattning är att sådan hjälp endast kan sökas hos Allah. Ingen annan än Allah har nämligen förmågan att ge sådan hjälp – och kan inte heller ha det. Allah den Allsmäktiges tydliga befallning är att man i en sådan situation endast ska söka hjälp hos Allah. Det är också tawhids trosuppfattning. Om man söker hjälp hos någon annan blir det shirk i trosmässigt avseende, och enligt tawhids trosuppfattning blir det bid’a. När de tre verserna granskas mot denna bakgrund visar det sig att ingen av dem innehåller en begäran om hjälp av detta slag. I den förstnämnda versen ur sura as-Saff sägs profeten Isa (frid över honom) be om hjälp med orden: ’Vem blir min medhjälpare för Allahs religion?’ Den hjälp som avses där är inte hjälp som någon ber om när han råkat i personlig fara. Profeten Isa (frid över honom) bad inte hawarierna om hjälp eftersom han hade råkat i någon fara. Han bad inte heller om hjälp med någon av sina egna angelägenheter. Där framförs ingen vädjan om hjälp genom andliga medel. Koranversen مَنْ أَنصَارِي إِلَى اللَّهِ”Vem blir min medhjälpare för Allahs religion?” visar just att det huvudsakliga syftet med hjälpbegäran endast var att uppmana dem att träda fram och arbeta för att sprida och upprätta Allahs religion. Att sträva efter att upprätta religionen var nämligen inte enbart Isas (frid över honom) ansvar; det var också alla andra muslimers ansvar. Versen inleds ju med befallningen att bli Allahs hjälpare.

Det har sagts: O ni troende! Bli Allahs hjälpare.

Nu var det Profetens uppgift att kalla till konkret hjälp för Allahs sak. Ḥaḍrat ʿĪsā (frid över honom) fullgjorde just denna uppgift genom att be om sådan hjälp. Därför har denna vers i alla auktoritativa tafsīrverk, däribland Allāma al-Ālūsīs, tolkats på följande sätt:

Det vill säga: Vem är villig att bli min soldat med avsikten att hjälpa Allahs sak? Detta kan inte betyda att man ber om hjälp genom någon andlig metod. Det är en uppmaning att hjälpa Profeten att fullgöra sin profetiska uppgift. Detta är inte Profetens eget verk. Det är ett direkt och omedelbart arbete till hjälp för Allahs sak. Det finns ett tydligt bevis för detta i deras svar, som återges i själva denna sura. De trädde fram, inte för att hjälpa ʿĪsā (frid över honom), utan för att hjälpa Allahs sak. Därför sade de: نَحْنُ أَنصَارُ اللَّهِ– Vi är Allahs hjälpare. Allāma al-Ālūsī skriver här: Att säga ”min hjälp” innebär att den ene av två delägares arbete tillskrivs den andre. Och eftersom båda parter i lika mån deltog i arbetet med att hjälpa Allah, upprättades därmed ett samband mellan dem, vilket fastställde att detta uttryck är korrekt.

Det står alltså klart att Ḥaḍrat ʿĪsā (frid över honom) inte bad någon död person om hjälp med att utföra något mirakulöst. Kärnan i hans ord var: En barriär måste byggas; jag har pengarna. Hjälp mig konkret genom att bistå mig i detta arbete. Det handlar om att ge verkligt praktiskt samarbete i ett materiellt arbete. Denna värld är ju en värld av verkliga orsaker och verkningar. Att be om eller få sådan ömsesidig hjälp och samverkan i denna värld har på intet sätt att göra med andlig hjälp. Det är en nödvändig del av människans sociala liv och är helt tillåtet. Därför skriver Imām Ibn Kathīr i sin tafsīr av denna vers:

–”Det vill säga: Det som Allah har gett mig av kungamakt och herravälde är bättre för er än allt annat. Men hjälp mig med kraft, det vill säga genom att arbeta och tillhandahålla material för byggnadsarbetet.”

Även den tredje versen handlar om en världslig åtgärd. Ḥaḍrat Yūsuf (frid över honom) hade varit fängslad utan rättegång under lång tid. Han trodde att kungen kanske helt hade glömt honom. När hans medfånge därför frigavs och skulle lämna fängelset, sade han till honom: ”Nämn mig inför din herre.” Om detta också skulle räknas som att söka andlig hjälp, måste man alltså säga att en profet kan söka mirakulös hjälp hos en icke-profet. Men det är överflödigt att påpeka hur förnedrande detta skulle vara för en profet. (Vid detta tillfälle citerade Imām Ibn Kathīr en hadith. Hadithen lyder: Profeten (Allahs välsignelser och frid över honom) sade: ”Om Ḥaḍrat Yūsuf (frid över honom) inte hade sagt dessa ord – det vill säga om han inte hade sökt befrielse hos någon annan än Allah – skulle han inte ha förblivit i fängelset så länge som han gjorde.” Senare skrev Ibn Kathīr: ”Denna hadith är ytterst svag och oacceptabel.”) Det viktigaste är att en profet sökte hjälp på ett mirakulöst eller andligt sätt(?), Satan fick honom att glömma det och omintetgjorde hans försök att bli fri! Endast pir-dyrkare kan tro något sådant; ingen tawḥīd-orienterad person bland Ahl al-Sunna kan ens tänka sig att ge en sådan tro den allra minsta plats i sitt hjärta.

Sammanfattningsvis bevisar dessa verser på intet sätt det som pir-dyrkarna vill bevisa. Det handlar bara om bedrägeri.

I detta sammanhang måste vi alltid hålla följande citerade vers ur Koranen i minnet.

Arabiska(********)

–De som finns förutom Allah kan varken göra er någon nytta eller skada er – kalla därför inte alls på honom. Om du kallar på honom kommer du att räknas bland de orättfärdiga.

Människan åkallar någon i hopp om att få nytta av honom eller för att skydda sig mot någon skada. Och vad är det för nytta med att åkalla någon som inte kan göra vare sig nytta eller skada? Den absoluta makten att göra detta tillhör endast Allah. Därför måste man alltid, i alla angelägenheter, åkalla endast Honom. Det är endast Honom man kan söka skydd och tillflykt hos, eftersom ingen annan än Allah har ens den minsta förmåga att ge skydd eller tillflykt. Därför har Allah själv befallt: Sök skydd och tillflykt endast hos den ende Allah.

Resa utomlands för att besöka gravar

Det är tillåtet att besöka gravar, men det måste göras i enlighet med sharia. Liksom man inte får utföra någon handling som strider mot sharia eller yttra några olämpliga ord när man besöker en begravningsplats, är det inte heller tillåtet att resa utomlands i syfte att besöka någon profets, walīs eller rättfärdig persons grav. Det främsta beviset i denna fråga är den ädle Profetens (sallallahu alayhi wa sallam) stränga och kraftfulla förbud.

Han sade: Arabiska (******)

– Resor i syfte att komma närmare Allah får endast företas för att besöka tre moskéer: al-Masjid al-Haram (Kaba), Profetens moské och al-Aqsamoskén. Utöver detta får man inte resa till någon annan plats i syfte att komma närmare Allah.

Imam Nawawi skrev i sin förklaring av denna hadith: Denna hadith bevisar de tre moskéernas företräde och företrädet i att resa till dessa tre moskéer. Enligt lärda från alla rättsskolor innebär den nämligen att det inte finns någon förtjänst i att resa till någon annan moské än dessa tre.

Imam Nawawi skrev på ett annat ställe i sin förklaring av hadithen: Dessa tre är profeternas moskéer. Företrädet i att be i dem är mycket större än i andra moskéer.

Därför får man resa dit endast med avsikten att förrätta bön och dyrka Gud. Man får inte resa dit för att dyrka någon annan än Allah. Om man avlägger ett löfte att resa till den heliga moskén för att utföra hajj eller umra, är man skyldig att uppfylla det. Om man avlägger ett löfte att resa till de två sistnämnda moskéerna är en av Imam al-Shafiʿis uppfattningar att det är mustahabb, men inte obligatoriskt, att resa dit med denna avsikt. Den andra uppfattningen är att det är obligatoriskt att uppfylla löftet. Många lärda ansluter sig till denna uppfattning. Därefter skrev han:

Om man avlägger ett löfte att resa till någon annan moské än dessa tre moskéer är det inte obligatoriskt att uppfylla det, och löftet är inte giltigt. Detta är vår och alla lärdas uppfattning. Muhammad ibn Muslim al-Maliki hade dock en annan uppfattning.

I förklaringen av denna hadith sägs: Uttrycket ”shadd al-rihal” i hadithen betyder att göra en utlandsresa. Det vill säga: man ska inte resa till någon annan plats än dessa tre moskéer med avsikten och syftet att komma närmare Allah. Dessa tre moskéer är de mest ärevördiga, eftersom alla andra moskéer är likvärdiga i fråga om rang. Därför får man samma belöning var man än förrättar bönen. Men dessa tre moskéer har en särskild ställning. Hadithens innebörd är att man inte ska resa till en särskild plats med avsikten att besöka just den. Om det däremot finns ett annat behov där, såsom att studera, är det en separat fråga. Hadithens yttre innebörd är att man förbjuds att resa till någon annan plats än dessa tre. Några har sagt att om man avlägger ett löfte att resa till någon annan plats än dessa tre moskéer, är det inte obligatoriskt att uppfylla det. Detta löfte räknas inte ens som ett löfte, och det är inte obligatoriskt att uppfylla det. Detta löfte räknas inte ens som ett löfte, och det är inte nödvändigt att uppfylla det. Det råder oenighet om att resa till awliya och fromma personer eller till heliga platser, men i verkligheten är det haram.

Man bör komma ihåg att det här inte innebär ett förbud mot att göra ziyara; det är inte heller det som behandlas här. Förbudet gäller endast att resa långt bort med just detta syfte. denna Profetens hadith är sunnah, och följeslagarna handlade i enlighet med denna sunnah. Enligt vissa berättelser reste de inte ens enbart för att besöka Profetens grav, och de ansåg inte heller om detta. Som bevis i detta sammanhang kan följande två uttalanden nämnas:

Det är inte känt att någon av alla följeslagarna – såsom Muʿadh, Abu ʿUbayda, ʿUbada ibn al-Samit och Abu al-Darda med flera – reste i syfte att besöka ens en enda gravplats i världen.

Det finns inte heller några bevis för att följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) reste enbart i syfte att besöka en profets grav. Det har sagts: Fram till slutet av Abu Bakrs, Umars, Uthmans och Alis tid (må Allah vara nöjd med dem), liksom tiden för dem som kom efter dem, reste ingen av följeslagarna utomlands för att besöka någon profets eller from persons grav.

I detta sammanhang avslutar vi vår framställning i denna fråga genom att återge det som den allmänt erkände indiske lärde Shahwari, hadithlärd från Delhi, har skrivit. Denna hadith återges i verket al-Muwatta av Imam Malik med följande ord: Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag träffade Busra ibn Abu Ghifari. Han frågade: ”Varifrån kommer du?” Jag svarade: ”Från Tur.” Han sade: ”Om jag hade träffat dig en gång innan du reste till Tur, skulle du inte ha rest dit. För jag hörde den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga: Res inte iväg till någon annan moské än al-Masjid al-Haram, min moské och moskén Iliyya, det vill säga Bayt al-Muqaddas – dessa tre moskéer.”

Shah Waliullah (må Allah vara nöjd med honom) skrev i sin förklaring av denna hadith: Denna hadith visar att det är förbjudet att resa till någon annan plats än dessa tre moskéer med avsikten att komma närmare Allah (eller vinna belöning), samt att utse någon plats särskilt för detta ändamål.

När han förklarar orsaken skriver han: ”Det är möjligt att det huvudsakliga syftet med detta förbud är att hindra människor från att göra sådant som folket under okunnighetens tid brukade göra. De brukade till exempel efter eget godtycke upptäcka och utse olika platser för vördnad.”

Med stöd av denna hadith skriver han vidare: ”Jag säger att folket under okunnighetens tid, på grundval av olika föreställningar, betraktade olika platser som vördnadsplatser, besökte dem och sökte välsignelse därifrån. På så sätt förvanskades själva religionen och många olyckor uppstod. Därför stängde den Ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) genom denna hadith vägen till sådana olyckor, så att islams sunnitiska ideal och kännetecken inte skulle blandas samman med icke-islamiska ideal och därigenom bli ett med dem, och inte heller bli ett medel till att uppfinna sätt att dyrka någon annan än Allah. Enligt min mening är den riktiga uppfattningen att gravar, platser där någon av Allahs vänner dyrkas och Tur alla omfattas på samma sätt av detta förbud.”

Allama Qastallani skriver i sin förklaring av denna hadith:

”När det gäller att resa till andra platser än dessa tre moskéer – exempelvis för att besöka rättfärdiga människor medan de lever eller efter deras död, för att dyrka där eller för att söka välsignelse därifrån – säger Abu Muhammad al-Juwayni att sådant blir förbjudet om man handlar i enlighet med hadithens yttre innebörd. Qadi Husayn, Qadi Iyad och andra lärda har också antagit denna uppfattning. Enligt Imam al-Haramayn i den shafiitiska rättsskolan och andra är denna handling däremot tillåten. (Det är uppenbart att den enligt den ena uppfattningen är tillåten och enligt den andra förbjuden.) För att undvika det förbjudna kan man inte välja den tillåtande uppfattningen.”

Mulla Ali al-Qari skriver i sin förklaring av denna hadith: ”Vissa lärda har med denna hadith som bevis sagt att det är förbjudet att resa för att besöka välsignade platser och lärdas samt rättfärdiga människors (waliers, pirers och dervischers) gravar.”

I samband med förklaringen av denna hadith skriver Shah Abd al-Aziz Muhaddith Dehlavi (må Allah förbarma sig över honom): ”Man bör under inga omständigheter, vare sig medvetet eller omedvetet, ikläda sig ihram på samma sätt som inför hajj, med föreställningen att en sådan resa är lika god som eller bättre och mer förträfflig än resan för hajj.”

På grundval av de autentiska haditherna, deras förklaringar och de tidigare återgivna värdefulla uttalandena från islams sakkunniga salaf blir det tydligt bevisat att det är sådant som avgudadyrkarna under okunnighetens tid ägnade sig åt att efter eget godtycke betrakta en grav eller en viss plats som helig, välsignad eller ädel, att resa utomlands för att besöka den, be vid en begravd wali, pir eller dervisch eller göra honom till ett medel, samt att söka välsignelse därifrån. Detta står helt i strid med islams religion. Det leder både till en fördärvad trosuppfattning och till fördärvade handlingar. Därför har den Ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) genom denna hadith för all framtid förbjudit sådana handlingar. Allt som i vår tid görs kring påhittade och inbillade pirers eller waliers och dervischers gravar på olika platser – de årliga urs- och andra ceremonier som hålls i Ajmer Sharif, Baghdad Sharif, Dataganj Bakhsh, Sharshina Sharif, Maizbhandar och Sureshwar Sharif, samt de stora skaror av okunniga murider som samlas där för att få fayz från den avlidne pirens grav – står helt i strid med Profetens föreskrift och sunnan och är en uppenbar bidah. På grund av den intensiva och överdrivna vördnaden för pirer leder detta i många fall till och med till shirk.”

Till och med de som anser det obligatoriskt att resa till Medina när de beger sig till Mecka för att utföra hajj vid Kaba bör resa dit med avsikten att be i Profetens moské; de bör inte resa dit enbart i syfte att framföra hälsningar vid den Ädle Profetens grav.

Inför alla dessa obestridliga bevis dröjer det inte alls länge innan pīr–murīd-förhållandet försvinner ut i tomma intet, när bidʿah-förespråkarnas påståenden ställs mot dem.

Må Allah vägleda dessa bidʿah-förespråkare.

Andligt bistånd

Efter att ha läst den ovanstående utförliga redogörelsen om gravbesök kan ingen längre hysa något tvivel om att den enda tillåtna handlingen på en begravningsplats är att be för de avlidna. Att försöka framföra sina egna bekymmer till de gravlagda, att be dem om hjälp för att få något behov uppfyllt eller att försöka erhålla andlig nåd från dem är fullständigt shirk. Detta är i själva verket just vad polyteisterna gör inför sina egenhändigt uppdiktade gudar och avgudar. I detta sammanhang är det nödvändigt att återge en händelse ur kommentaren till sura Fāṭir i Tafsīr Jāmiʿ al-Tafsīr. Händelsen har återberättats av Hazrat Shah Isḥāq Dehlavī från Imām Abū Ḥanīfa (må Allah förbarma sig över honom).

Händelsen var följande: Imām Abū Ḥanīfa såg en person komma till de rättfärdiga människornas gravplats och hälsa på dem. Han tilltalade dem och sade: ”Ni gravens invånare! Har ni fått någon information? Har ni någon makt? Jag har kommit till er i flera månader och ropat på er. Jag hade ingen annan bön till er än att ni skulle be för mig. Men har ni märkt något, eller har ni blivit helt ouppmärksamma?”

Imām Abū Ḥanīfa (må Allah förbarma sig över honom) hörde detta. Han kallade på mannen och frågade honom: ”Svarade de gravlagda på ditt rop?” Mannen svarade: ”Nej, jag fick inget svar alls.” Då sade Imām Abū Ḥanīfa (må Allah förbarma sig över honom): ”Vilken sorg, vilken skam! Må dina båda händer gå under. Du talar till kroppar som inte kan svara, som inte har någon förmåga att göra någonting och inte ens kan höra en röst.” Därefter reciterade han vers 22 ur sura Fāṭir: ”Du kan inte få dem som är i gravarna att höra.”

Imām Abū Ḥanīfas (må Allah förbarma sig över honom) uttalande bevisar att han ansåg det fullständigt otillåtet att gå till de rättfärdigas och Allahs vänners gravar, tilltala dem eller be dem om något. För det andra kan den döde varken höra eller svara. De har ingen och kan inte ha någon förmåga att rädda sina anhängare ur olyckor, skänka barn åt barnlösa eller ge framgång i arbete, handel och liknande. I detta uttalande av Imām Abū Ḥanīfa (må Allah förbarma sig över honom) återspeglas Koranens förkunnelse på ett helt korrekt sätt. Judar, kristna och polyteister brukade åkalla Hazrat ʿĪsā, Hazrat ʿUzayr och änglarna. De brukade be dem om hjälp för att räddas ur olyckor. Det var i detta sammanhang som Allah den Allsmäktige förkunnade: Arabiska (*********)

Nej, de kan aldrig avvärja någon olycka från er eller avlägsna den olycka som drabbat er genom att rikta den någon annanstans.

I detta sammanhang är en vers ur den ädla Koranen särskilt värd att nämnas. Allah den Högste har sagt:

وَمَنْ أَضَلُّ مِمَّن يَدْعُو مِن دُونِ اللَّهِ مَن لَّا يَسْتَجِيبُ لَهُ إِلَىٰ يَوْمِ الْقِيَامَةِ وَهُمْ عَن دُعَائِهِمْ غَافِلُونَ [٤٦:٥]

– Vem kan vara mer vilseledd än den som åkallar någon annan än Allah? Denne kommer inte att få svar på sin åkallan ens fram till Uppståndelsens dag. De är helt omedvetna om sin åkallan. (Al-Ahqaf: 5)

För att i detta sammanhang få kunskap om den korrekta rättsliga frågan måste man först se vilken ställning den ädle Profeten (s) själv tillskrivs i den ädla Koranen. Den ställning som Koranen tillskriver den ädle Profeten ska i detta sammanhang utgöra grunden för att bevara en korrekt trosuppfattning och förvärva korrekt kunskap om sunnan. Varje läsare av Koranen vet att den ädla Koranen på flera ställen, genom den ädle Sändebudets egen tunga, förkunnar hans ställning. En vers i detta sammanhang lyder:

قُل لَّا أَمْلِكُ لِنَفْسِي نَفْعًا وَلَا ضَرًّا إِلَّا مَا شَاءَ اللَّهُ ۚ وَلَوْ كُنتُ أَعْلَمُ الْغَيْبَ لَاسْتَكْثَرْتُ مِنَ الْخَيْرِ وَمَا مَسَّنِيَ السُّوءُ ۚ إِنْ أَنَا إِلَّا نَذِيرٌ وَبَشِيرٌ لِّقَوْمٍ يُؤْمِنُونَ [٧:١٨٨]

– Säg: O Profet! Jag har ingen makt över någon nytta eller skada för mig själv, förutom det som Allah vill. Om jag hade haft kunskap om det fördolda, skulle jag säkerligen ha skaffat mig mycket mer gott, och ingen sorg eller något lidande skulle ha drabbat mig. Jag är endast en varnare och en förkunnare för de troende. (Al-A’raf: 188)

I sin kommentar till denna vers skriver Allama al-Alusi: Av denna vers framgår att den ädle Profeten (s) inte känner till den kunskap om det fördolda som är till nytta för att uppnå fördelar och avvärja skada. Den har nämligen ingen relation till honom och inte heller till religiösa föreskrifter, rättsliga bestämmelser och shariaregler. Därför känner den ädle Profeten (s) inte till sådan kunskap om det fördolda. Att han inte känner till denna kunskap innebär inte på minsta sätt någon skada eller brist i hans upphöjda ställning som profet.

Att Sändebudet inte hade kunskap om det fördolda i detta avseende bevisas också av en verklig händelse. Hadhrat Aisha (r.a.) berättar: Människorna brukade befrukta dadelpalmernas hon- och hanblommor. Den ädle Profeten (s) sade: Det vore bättre om ni inte gjorde detta. Men under den följande skördesäsongen blev dadelskörden dålig eftersom de inte hade gjort det. När den ädle Profeten (s) fick höra detta sade han: ”Ni känner själva era världsliga angelägenheter bättre.” I en annan återberättelse sägs det så här: ”Se, om saken gäller era världsliga angelägenheter, då är det er sak. Men om den gäller religionen, då faller den inom mitt område.”

I den troslära som stöds av den hanafitiska rättsskolan sägs det tydligt att den som tror att den ädle Profeten (s) kände till det fördolda är en uppenbar kafir. En sådan trosuppfattning strider helt mot Koranen (den tidigare nämnda och) denna vers. Versen lyder:

قُل لَّا يَعْلَمُ مَن فِي السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ الْغَيْبَ إِلَّا اللَّهُ ۚ

–Säg: Ingen i himlarna och på jorden känner till det fördolda utom Allah ensam.

Det vill säga: Bland alla skapelser i himlarna och på jorden finns det ingen utom Allah som känner till eller kan känna till något som ligger utanför människans sinnesförnimmelser och kunskaps räckvidd.

Hazrat Aisha (ra) säger: Arabiska (********)

Den som påstår att Muhammad (s) känner till eller berättar för människor om sådana världsliga angelägenheter som kommer att inträffa i morgon, har tillskrivit Allah en mycket stor lögn.

På grundval av alla dessa otvetydiga och tydliga bevis beträffande kunskapen om det fördolda kan man säga att när inte ens den ädle Profeten (s) kände till det fördolda, kan det inte ens komma på fråga att någon pir, wali eller dervish skulle kunna känna till det fördolda. Om någon tror detta, är det en stor shirk i trosläran, helt i strid med Koranens och hadithernas tydliga förklaringar samt en uppenbar bid‘a som strider mot den sunnitiska trosläran.

Övernaturliga handlingar och händelser att frambringa bid‘a

Allah är skaparen av hela världen. Det är också endast Allah som har herraväldet över allt detta. Ingen annan än Han har någon makt att göra någonting i denna värld. Så länge människan lever kan hon endast göra det som Allah den Upphöjde har lämnat möjlighet för henne att göra. Denna möjlighet är inte heller obegränsad eller något onormalt. Men den som Allah ger förmåga att göra något kan endast göra det i den utsträckning som Allah tillåter. Därför kan man säga att Allah ibland tillåter Sina älskade tjänare att utföra vissa sådana handlingar som vi brukar kalla ”mirakulösa handlingar”. Vissa av dessa handlingar utförs av profeterna och sändebuden. Inom islamisk terminologi kallas dessa för ”mujiza”. Profeternas och sändebudens mujiza är sann. Den utgör ett obestridligt bevis på profetens sanningsenliga profetskap. Men denna ”mujiza” äger rum för att gagna skapelsen och för att förmedla vissa särskilda nyttigheter, och den sker genom Allahs egen makt och vilja, inte genom profetens eller sändebudets vilja. Förmågan att utföra detta är inte profeternas eller sändebudens egen, utan en förmåga som enbart Allah har skänkt.

Precis som Allah den Upphöjde gav andra profeter och sändebud mujiza och obestridliga bevis för att fastställa deras profetskaps obestridliga sanningshalt, gav Han även Jesus, frid vare med honom, kraft att utföra många ovanliga handlingar. Men när de kristna såg dessa tecken började de tro att förmågan att utföra dem var Jesus egen och att denna förmåga och kraft var precis samma som Allahs förmåga och kraft. Därför började dessa okunniga människor tro att det var den Allsmäktige Allah som hade uppgått i Jesus. Nu hade Allah och Jesus blivit en och samma varelse; Allah och Jesus hade gått samman. (Må Allah bevara oss från detta.) Detta är själva kärnan i de kristnas antagande av den polyteistiska trosläran.

När det gäller de personer bland muslimerna som är kända som Allahs awliya har man, på grund av överdriven vördnad och yttersta okunnighet, trott att Allah så att säga har kommit in i deras händer eller att de har blivit Allah (må Allah bevara oss från detta), och att det är därför de har blivit innehavare av förmågan att åstadkomma det omöjliga och utföra ovanliga och mirakulösa händelser. Detta är också resultatet av samma yttersta okunnighet som hos de kristna, vilka är nedsänkta i shirk. Precis som de kristna inte förstod att den förmåga Jesus, frid vare med honom, hade, var något Allah hade gett honom just som profet och inte något eget, förstår inte heller dessa okunniga människor bland muslimerna – och är inte ens beredda att förstå – att de personer som de betraktar som Allahs awliya i själva verket kanske inte är Allahs awliya. Även om de skulle vara det har de ingen som helst förmåga att utföra något mirakulöst eller ändra Allahs fortgående och ständigt verksamma naturliga ordning och lagar. Även de är därför, precis som de kristna, nedsänkta i grov shirk.

Men om ovanliga handlingar utförs av andra människor än profeter och sändebud kan de vara av tre slag.

Ett: Om de medför någon religiös nytta räknas de bland goda gärningar.

Två: Om något tillåtet blir följden av dem är det en världslig välsignelse som Allah har skänkt. Därför bör den berörda personen tacka Allah.

Tre: Om den ovanliga händelsen innebär något sådant eller hamnar på det förbjudnas nivå, blir den en orsak till Allahs straff. Till följd av den bryter Allahs missnöje fram.

Man måste komma ihåg att ovanliga händelser kan äga rum med världens rättfärdiga tjänare som centrum, men de kan också äga rum med andra tjänare som centrum. Därför är de varken goda eller onda ur religionens perspektiv. Men ibland är de något som varken är gott eller ont.

Om något sådant händer med en rättfärdig person som centrum, är det lika lite något som förhärligar honom själv som det är ett bevis på hans fromhet. Det finns inget stöd i Koranen eller haditherna för att man måste anse den person kring vilken något sådant sker vara innehavare av övernaturliga krafter eller Allahs älskade tjänare. Vem som är Allahs wali och vem som är Hans älskade tjänare kan man, på grundval av Koranens verser, få veta genom följande vers. Allah har sagt:

أَلَا إِنَّ أَوْلِيَاءَ اللَّهِ لَا خَوْفٌ عَلَيْهِمْ وَلَا هُمْ يَحْزَنُونَ [١٠:٦٢]

الَّذِينَ آمَنُوا وَكَانُوا يَتَّقُونَ [١٠:٦٣]

– Vet att Allahs awliya inte ska känna någon rädsla, och att det inte finns någon anledning för dem att sörja. De är de som tror och iakttar taqwa. (Yunus: 62–63)

Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) har återberättat att profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), i samband med återgivningen av en hadith qudsi, berättade att Allah har sagt detta: Arabiska (**********)

– Den som visar fiendskap mot Min wali förklarar krig mot Mig. Det som Jag älskar mest är att Min tjänare vinner Min närhet genom att endast fullgöra de obligatoriska plikter som Jag har ålagt honom. Tjänaren vinner också Min närhet genom frivilliga handlingar, tills Jag börjar älska honom. Och när Jag börjar älska en tjänare blir Jag hans öra med vilket han hör, hans öga med vilket han ser, hans hand med vilken han griper och hans fot med vilken han går. Således hör han genom Mig, ser genom Mig, griper genom Mig och går genom Mig.

Det har bevisats genom Koranens verser och hadither att en wali av Allah är, och endast kan kallas, den som är troende och har taqwa. Att ha iman och taqwa innebär fullständig tro och oklanderlig, ren taqwa. Av hadithen framgår också att han ska vara noggrann med att fullgöra de obligatoriska plikter som Allah har ålagt honom. Men varken Koranen eller haditherna säger att han samtidigt måste ha karamat. I den efterföljande delen av den nämnda koranversen finns inget tal om sådana karamat. Där står följande:لَهُمُ الْبُشْرَىٰ فِي الْحَيَاةِ الدُّنْيَا وَفِي الْآخِرَةِ ۚ

– För dem finns ett glädjebud i det världsliga livet och i det kommande livet.

بُشْرىMed glada budskap avses i grunden ett sådant besked att tecken på glädje visar sig i ansiktet när man hör det. Därifrån kommer ordet bashārat, som betyder glada budskap. Ett besked som skänker sådan glädje kallas ocksåبُشْرىDetta. Den rätta innebörden är följande: för dem finns glada budskap både medan de befinner sig i denna värld och efter att de har gått vidare till det kommande livet – det vill säga både omedelbara och uppskjutna glädjebudskap.

Allāma al-Ālūsī har skrivit: Det framgår av ett stort antal hadither att betydelsen av dettaبُشْرىord i Koranen är goda och glädjande drömmar i det jordiska livet, vilket utgör en fyrtio sjättedel av profetskapet.

Denna uttolkning är med säkerhet känd från Allahs Sändebuds (saw) egna ord. När det gäller det kommande livet är innebörden följande: Vid dödsögonblicket får den troende det glada budskapet att Allah har förlåtit honom och dem som ska bära honom ända till hans grav.

Det framgår också av en återberättelse från Ḥaḍrat Abū Hurayra (ra), vars innebörd är paradiset.

Det har återberättats från ʿAṭāʾ: Det som gäller detta liv är attبُشْرىänglarna vid dödsögonblicket kommer till dem med barmhärtighet. Och det som gäller det kommande livet är detta:بُشْرىdå kommer änglarna till dessa muslimer med glada budskap om deras framgång, heder och ära. De kommer att se deras ansikten stråla, och deras böcker över gärningarna kommer att ges i deras högra händer, varpå de ska läsa dem, och andra liknande glädjebudskap.

Då skulle alltså Allahs vänner få någon form av karāma, vilket både vår tids sanna och falska pīrer hävdar, och genom att berätta alla dessa fantastiska historier för blinda och okunniga murīder gör man dem ännu mer dragna till såväl äkta som falska pīrer.

Dessa gåvor till Allahs vänner är verkligen en mycket stor ynnest från Allah. Men denna ynnest är personlig och avsedd för dem. Om någon har fått del av den bör han tacka Allah. Men finns det något som helst bevis för att man genom att sprida detta får bedriva pīr–murīd-verksamhet som en religiös affär? De karāmāt som nämns i troslärans böcker är dessa. Karāma betyder heder och ära; även dessa är en heder och ära som skänkts av Allah, och ingen muslim kan förneka dessa karāmāt, eftersom de är bekräftade genom Koranens och hadithernas utsagor. Men den karāma som avses här är inte detta. Det handlar om att någon pīr eller Allahs vän ska ha utfört något extraordinärt och förbluffat murīderna genom någon onaturlig handling: att någon har flugit i luften, att någon har korsat havet gående på vattnet, att någon trots att han varit fängslad varje dag har gått till Kaba och förrättat bönen – vad betyder egentligen denna propaganda? Alla förnuftiga människor kommer att erkänna att detta bara är tomt prat, som enbart riktas till okunniga och enfaldiga människor och sprids bland dem.

Sammanfattningsvis är alla påståenden om att en Allahs vän måste ha karāma eller förmåga att utföra mirakulösa händelser, att någon måste betraktas som Allahs vän bara för att han har karāma och att man inte får betrakta honom som Allahs vän om han saknar karāma, helt grundlösa. Det finns inget stöd för något av detta i Koranen och haditherna.

Vad annat kan de anspråk som framförs om att okunniga pirer inför ännu mer okunniga murider visar upp och offentliggör sina karamat, utför övernaturliga(?) handlingar, eller att de även efter sin död på övernaturligt sätt ingriper i världens och samhällslivets angelägenheter, eller kan göra det, eller att shaykhernas själar närvarar och känner till eller hör om världens tillstånd, vara än uppenbart kufriskt eller shirkpräglat tal? Denna förmåga gavs inte ens till Allahs Sändebud. Här ska några bevis nämnas.

Mulla Ali al-Qari har skrivit: De hanafitiska imamerna har tydligt sagt: Den som tror att den ädle Profeten känner till det fördolda är kafir. En sådan trosuppfattning strider nämligen mot Allahs tillkännagivande: ”Ingen i himlarna och på jorden känner det fördolda utom Allah.” (قُل لَّا يَعْلَمُ مَن فِي السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ الْغَيْبَ إِلَّا اللَّهُ ۚVersens innebörd är: Det fördolda, det vill säga sådant som ligger utanför människans sinnesförmåga och förstånd, känner ingen i hela skapelsen i himlarna och på jorden utom Allah. Imam Ibn Kathir har i sin tafsir av denna vers skrivit: Allah den Upphöjde befaller sitt Sändebud att, när han undervisar hela skapelsen, förklara att ingen av himlarnas och jordens invånare känner det fördolda – det känner endast Allah den Upphöjde. Därefter skriver han: Orden ”utom Allah” har skilts helt från det föregående och ställts för sig. Det betyder att ingen känner det fördolda utom Allah. Han är nämligen En och Ende i detta avseende, och ingen är Hans medhjälpare i detta.)

På samma sätt är det kufriskt att tro att de döda ingriper i världens angelägenheter genom att, bortsett från Allah, efter eget behag orsaka händelser och utföra handlingar.

Den som gör Allahs Sändebud till vittne vid ett äktenskap har i hanafitiska fiqh-böcker kallats kafir. Han har nämligen gjort detta eftersom han ansett Allahs ädle Sändebud vara ”den som känner det fördolda”.

Mot den shirk och de innovationer som förekommer på gravplatserna förde Mujaddid al-Fathani jihad under hela sitt liv. Det han skrev i detta ämne återges här: Att be avgudar, gudomligheter och falska gudomar om hjälp för att avlägsna sjukdom och sorg, något som har blivit brukligt bland okunniga muslimer, är ren shirk och villfarelse. Att be till huggna och ohuggna stenar om att uppfylla ens behov är detsamma som att öppet förneka den Allsmäktige Allah och är ren kufr. Allah den Upphöjde har, när Han beskriver vissa vilseledda människors tillstånd, sagt: ”De vill framlägga sina angelägenheter inför de taghutiska krafterna, trots att Allah har befallt att dessa taghutiska krafter ska förnekas. Och Satan vill vilseleda dem och kasta dem in i villfarelse.”

Många kvinnor ägnar sig av yttersta okunnighet åt att söka sådan hjälp. De ber vissa påhittade namn om befrielse från sjukdom, sorg och olyckor. I detta ingår de avgudadyrkandes sedvänjor och bruk. Mycket få kvinnor har undgått denna subtila shirk och avstått från att delta i sådana ceremonier. Den som Allah har räddat är naturligtvis räddad.

Det som i vår tid sker vid gravarna till människor som påstås vara awliya Allah, det som särskilda murider till särskilda pirer gör genom att gå till en levande pirs gård eller till en avliden pirs grav, inhämta andlig fayd från honom och be honom om hjälp i svårigheter och olyckor – att detta helt och hållet är shirkhandlingar och att det i det muslimska samhället är innovationer inom shirk framgår tydligt av det tidigare återgivna citatet från Mujaddid al-Fathani. Det är emellertid mycket beklagligt att hans murider och deras efterföljare efter honom i dag har gjort just dessa saker och trots detta hävdar att de tillhör ”Ahl al-Sunna wa al-Jama’a”. Mot bakgrund av Mujaddid al-Fathanis ovan nämnda välgrundade ord kan man snarare kalla dem ”Ahl al-Sunna wa al-Bid’a” än ”Ahl al-Sunna”. Mujaddid al-Fathani (må Allah förbarma sig över honom) har tydligt kallat sådana handlingar shirkhandlingar och kallat dessa människor mushriker. Sådant är nämligen endast möjligt för mushriker. Det är just för att mushriker gör sådana saker som de är mushriker. Om de inte gjorde sådana saker skulle de naturligtvis inte vara mushriker. Om då en grupp människor som kallar sig muslimer, pirer eller lärda utför sådana handlingar, varför skulle dessa handlingar inte vara shirkhandlingar, och varför skulle de själva inte fördömas inför Allah som ”mushriker”? Som avslutning på denna långa diskussion vill jag påminna vår tids pirer, murider och människor som kallas ”awliya Allah” om den nasiha som Hazrat Mujaddid al-Fathani (må Allah förbarma sig över honom) gav till den tidens innovativa pirer. Den lyder:

– Om vår tids sufier handlar rättvist och ser islams svaga tillstånd och lögnens omfattande utbredning, bör de inte följa sina pirer i sådant som ligger utanför sunna. De bör inte heller följa påhittade saker med motiveringen att de har sett sina pirer praktisera dem.

Att utan tvekan följa den ädle Profeten (frid vare med honom) är vägen till räddning och källan till goda och välsignelserika resultat. Att blint följa sådant som ligger utanför sunnan innebär den ena faran efter den andra.

Amuletter talismaner och gravar byggande bidʿat

I vårt samhälle ser man en utbredd sed bland vanligt obildat folk att bära amuletter och besvärjelser, och bland en viss klass av välbärgade personer, särskilt under utlandsresor, att bära ”Imame Jamen”. Dessa människor bryr sig inte särskilt mycket om islams grundläggande ideal och förstår dem inte heller särskilt väl. Trots detta kan de inte låta bli att bära amuletter och besvärjelser på händerna och runt halsen samt ”Imame Jamen” när de drabbas av en fara, ser en fara närma sig eller fruktar att en fara ska inträffa. De tror att faran då kommer att avvärjas eller att den inte alls kommer att drabba dem. Men de får inte ens tillfälle att tänka på att detta, enligt Koranen och haditherna, står helt i strid med islams monoteistiska troslära och att det bland muslimer är en fullständig bidʿat och en avgudadyrkande handling. Om man granskar saken lite djupare kan man förstå att skulden egentligen inte ligger hos dessa människor. Det är i stället vissa mullor och maulvier som utger sig för att vara lärda som har spridit detta bland vanligt folk och tjänar några slantar på det. De har inte ens försökt skapa någon förståelse för den monoteistiska trosläran hos okunniga och obildade människor. Tvärtom har de gett dem uppfattningen att faran kommer att avvärjas och att de kommer att räddas från den. Med andra ord har de i stället för den monoteistiska trosläran planterat en tydlig avgudadyrkande troslära i deras sinnen. I stället för att lära dem att alltid förlita sig på den ende Allah och be Allah om räddning från faror har de lett dem in på avgudadyrkans tydliga väg. Därigenom har bruket att bära amuletter, besvärjelser och ”Imame Jamen” gjort att en uppenbar bidʿat har införts bland muslimerna.

Ändå skulle vilken lärd som helst, om han bara hade vänt sig till Koranen, ha kunnat se att Koranen med kraftfulla ord förkunnat följande om muslimernas kännetecken:

وَيَرْجُونَ رَحْمَتَهُ وَيَخَافُونَ عَذَابَهُ ۚ

– De troende muslimerna hoppas endast på Allahs barmhärtighet och fruktar endast Hans straff. (Banī Isrāʾīl: 57).

Med andra ord vill de inte få ens den minsta hjälp, frid eller trygghet från någon annan än Allah eller från något annat. Deras hjärtan hoppas under inga omständigheter på någon annan eller på något annat. Inte heller uppstår den minsta fruktan i deras hjärtan för någon annans skada. De söker inte heller skydd hos någon död eller frånvarande person eller hos något livlöst föremål – varken i hopp om att få någon förmån eller i syfte att avvärja någon fara eller skada. Detta är i själva verket den monoteistiska trosläran, och detta är kännetecknet på den troende som bekänner sig till Guds enhet.

Men att bära amuletter, talismaner och besvärjelser står helt i strid med detta. Det strider tydligt mot följande vers i den ädla Koranen. Allah den Upphöjde har sagt:

قُلْ أَفَرَأَيْتُم مَّا تَدْعُونَ مِن دُونِ اللَّهِ إِنْ أَرَادَنِيَ اللَّهُ بِضُرٍّ هَلْ هُنَّ كَاشِفَاتُ ضُرِّهِ أَوْ أَرَادَنِي بِرَحْمَةٍ هَلْ هُنَّ مُمْسِكَاتُ رَحْمَتِهِ ۚ

– Säg, o Profet! Har ni sett vem ni åkallar vid sidan av Allah? Om Allah vill drabba mig med någon skada, kan de då avvärja eller undanröja den? Eller om Allah vill visa mig barmhärtighet, kan de då hindra denna Allahs barmhärtighet? (az-Zumar 38).

Den ende och suveräne ägaren till makten att vålla skada eller skänka barmhärtighet är Allah, ingen annan. Om Allah vill vålla någon skada, kan denne inte undkomma den skadan. På samma sätt: om Allah vill skänka någon barmhärtighet, kommer denne inte att berövas den, och ingen kan hindra honom från att få den. När barmhärtigheten väl har bestämts för någon kan ingen ge den till någon annan. När saken förhåller sig så, varför skulle då förståndiga människor söka något hos någon annan person, kraft eller sak än Allah? Varför skulle de söka hans nåd och hjälp eller söka räddning från faror hos honom? Är inte taʿwiz-kavach och Imame Jamen i vårt land sådana föremål? I haditherna har ett tydligt förbud mot sådant uttalats. Vilken lärd som helst kan läsa denna hadith. Om han gör det kommer han att förstå att sådana handlingar, enligt hadithens synsätt, är shirk. Här nämner vi några hadither.

Arabiska(***********)

– Det har återberättats från Hadhrat Imran ibn Husayn (må Allah vara nöjd med honom) att den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) fick syn på en man som bar en ring på handen för att skydda sig mot en sjukdom orsakad av gallan. Han frågade honom missnöjt: ”Varför har du satt på dig den?” Mannen svarade: ”Jag har satt på mig den för att bli befriad från sjukdomen.” Allahs Sändebud sade: ”Ta av den. Om du har den på handen kommer den bara att öka din olycka, inte minska den det minsta. Och om du dör medan du fortfarande har den på dig, kommer du aldrig att uppnå framgång.”

Det har återberättats från Hadhrat Uqba ibn Amir (må Allah vara nöjd med honom) att den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: Arabiska(******)

– Den som hänger upp en taʿwiz-talisman kommer Allah inte att ge någon nytta. Och den som hänger upp ett kavach kommer Allah aldrig att avvärja hans olycka från; han kommer inte att få någon ro.

I en annan återberättelse sägs: Arabiska(********)

–Den som bär en amulett har begått shirk.

Dessa tre hadither, som nämndes efter varandra, bevisar tydligt att det är uppenbar shirk att bära en amulett för att räddas från skada, förlust eller olycka, eller i hopp om att uppnå någon fördel eller något syfte. Den uppriktighet som trosbekännelsen lā ilāha illā Allāh kräver av den troende står helt i strid med denna handling. Den som verkligen är en uppriktig troende vänder sig inte i sitt hjärta till någon annan än Allah för att få en fördel eller skyddas från någons skada. Därför kan kravet på fullständig tawhid inte uppfyllas utan att dessa saker överges. Många tar inte denna synds allvar på allvar, utan förbiser den, eftersom de betraktar den som mindre shirk. Men även om detta är mindre shirk är det i själva verket ytterst allvarligt. Av haditherna framgår att inte ens någon av Profetens följeslagare under hans livstid var ovetande om eller saknade insikt i dess allvarliga natur. Hur kan man då förvånas över att detta är dolt för vår tids människor med liten kunskap och svag tro – särskilt när shirk och bidʿah har spridit sig överallt?

Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) såg en man som på grund av den svåra febern hade bundit en tråd runt handen som amulett. Då slet han av den och reciterade denna vers: ”De flesta av dem tror inte på Allah utan är avgudadyrkare.”

ʿAbdullah ibn Masʿud (må Allah vara nöjd med honom) spelade en mycket kraftfull roll i kampen mot shirk och bidʿah. Varhelst och närhelst han såg bidʿah eller shirk höjde han omedelbart sin protest och vidtog snabba, effektiva åtgärder mot det. En gång gick han in i huset och såg att hans hustru hade ett snöre hängande runt halsen. När han frågade henne svarade hon: ”Jag har bundit det runt halsen som ett botemedel mot den och den sjukdomen.” Han tog tag i det och drog så kraftigt att det slets av. Annars skulle hans hustru själv ha fallit framstupa och skadat sig. Han gjorde inte detta enbart på grund av sin fasta karaktär, utan för att fullgöra sin religiösa plikt i kampen mot shirk och bidʿah.

Under okunnighetens tid fanns ett träd som kallades ”Dhat Anwāt”. Quraysh och alla araber samlades där en gång varje år, hängde sina svärd i trädet, slaktade djur vid det och vistades där under en dag.

Efter erövringen av Mecka färdades Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mot Hunayn tillsammans med de nyblivna muslimerna från Mecka och följeslagarna som kommit från Medina. När de på vägen fick syn på trädet sade de nyblivna muslimerna från Mecka: ”O Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom)! Gör också ett Dhat Anwāt åt oss, liksom de har ett Dhat Anwāt.” Så snart Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hörde detta sade han: ”Allahu akbar! Ni säger sannerligen samma sak som Moses följeslagare sade: ’Gör även åt oss en gud att dyrka, liksom de har gudar att dyrka, o Moses!’”

Det vill säga: liksom deras uttalande stod i strid med islams tawhidiska troslära, står även era ord i dag i strid med tron på tawhid. Precis som deras ord liknade avgudadyrkarnas ord, liknar även era ord deras. Därför är detta ett mycket stort shirk-uttryck. Eftersom att göra ett Dhat Anwāt likt deras, hänga svärd i det, slakta djur vid det och vistas där under en dag ansågs likvärdigt med att utse ännu en gud vid sidan av den ende Allah, avvisade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) deras ord. (Tirmidhi, Musnad Ahmad, Ibn Jarir och Ibn Ishaqs biografi över Profeten).

Om denna historiska berättelse är sann (vem skulle säga att den inte är sann?), varför skulle då inte det som vår tids muslimer gör – att uppehålla sig vid gravarna till berömda wali-er, pir-er och ghawth-er(?), be hos dem, åkalla dem och be dem om deras förböner – vara uppenbar shirk och förkastligt?

De två handlingarna är helt likvärdiga i fråga om shirk. Det var mot bakgrund av denna händelse som Abu Bakr at-Tartushi, Imam Maliks lärjunge, instruerade folket: ”Var ni än ser ett sådant träd, kring vilket människor samlas, visar trädet vördnad och respekt, söker befrielse från sjukdom och olyckor hos det och håller en urs-fest kring det, ska ni omedelbart hugga ner trädet och fullständigt förstöra denna samlingsplats för shirk.”

Av detta blev det tydligt att det enligt Hazrat Hudhayfas uppfattning är uppenbar shirk att bära amuletter för att skydda sig mot feber och liknande. Även om det är mindre shirk brukade de ädla följeslagarna, som protest mot detta, lägga fram sådana verser som uppenbarats som motargument mot större shirk. För även om det är mindre shirk råder det inget tvivel om att det ändå är shirk. Därför sade den ädle Profeten: Arabiska (*****)

”Det jag fruktar mest för er skull är den mindre shirken.”

Därför är shirk i själva verket inte alls liten, hur liten den än må vara. Tvärtom ansåg följeslagarna att även mindre shirk var allvarligare och svårare än stora synder.

När man med Koranens verser och hadither i åtanke tänker på bruket att i vårt land i stor utsträckning bära och fästa amuletter, talismaner och imame-jamen, brister hjärtat av sorg. Om det bara var okunnigt folk som gjorde sådant skulle det kanske inte vara så anmärkningsvärt. Men vi ser även stora män som kallas lärda nedsänkta i denna shirk. När en person som kallas lärd, vid statschefens avresa till utlandet och avsked på flygplatsen, högtidligt fäster en imame-jamen på hans hand, och när en mor vid avskedet av sin gifta dotter som ska resa utomlands fäster en imame-jamen på dotterns hand, varefter detta rapporteras med stora rubriker i tidningarna, kan en människa som tror på tawhid inte låta bli att sänka huvudet av skam och sorg.

I vårt okunniga lantliga samhälle ser man att alla möjliga värdelösa saker binds runt halsen eller händerna på nyfödda barn. Jujubekärnor, kopparmynt, stora amulettbehållare som getts av en mulla samt blad och bitar av rötter från olika träd och växter hängs på dem. Barn som kan gå får fotringar och skallror på fötterna, i hopp om att man ska märka det när de går mot dammen och kunna rädda dem från att falla i vattnet och drunkna. Men i verkligheten kan den som är bestämd att dö i barndomen inte räddas av dessa skräpsamlingar. Även barn som bär fotringar eller skallror drunknar. Döden är nämligen inte beroende av sådant. Det råder i själva verket inget tvivel om att detta för människor är shirk och att alla dessa bruk är bid’a. Den ädle Profeten uttalade sig tydligt om sådant och utfärdade förbud mot det; på samma sätt motsatte han sig i praktiken dessa seder som var spridda under okunnighetens tid. Han förbjöd till och med att sådant bands runt boskapens halsar och rev bort det när det redan var bundet där.

Under okunnighetens tid fanns det ett bruk att binda olika amuletter runt halsen på fina kameler för att skydda dem mot människors onda öga. Hazrat Abu Bashir – Quraish ibn Ubayd – berättar: En gång var han följeslagare till Allahs Sändebud under en utlandsresa. Redan före avfärden skickade den ädle Profeten iväg en man med följande besked: Arabiska (*****)

”Ingen kamel får ha en sådan tråd bunden runt halsen; om den har det ska tråden skäras av.”

Imam Ahmad och Abu Dawud har återberättat att profeten ﷺ sade: Arabiska (****)

Att använda amuletter och föremål som man förlitar sig på är uppenbar shirk.

I slutet av denna diskussion behöver en invändning bemötas. När någon läser den föregående diskussionen kan han fråga sig: Blir det också shirk om man gör en amulett av Koranens verser? Det korta svaret är att vissa av salaf as-salihin ansåg det tillåtet att göra amuletter av Koranens verser. Men andra förklarade även denna handling vara haram. Hazrat Ibn Mas’ud (må Allah vara nöjd med honom) var en av de senare. Bland de rättslärda har Qatadah, ash-Sha’bi, Sa’id ibn Jubayr och en stor grupp sagt att användningen av amuletter är makruh (tahrim). Varje troende är skyldig att undvika dem, att med fast tro på Allah förlita sig på Honom och att överge dem i vetskap om att de inte kan ge någon nytta och att inget skadar honom om han överger dem.

Jag anser att alla, om de begrundar det psykologiska tillstånd som ligger bakom dessa handlingar, måste erkänna att de inte kan vara annat än haram och strida mot tawhid – inte heller när de har gjorts med Koranens verser. När någon utför sådana handlingar av rädsla för att drabbas av en olycka kommer hans hjärtas fokus att flyttas från Allah till ting som inte är Allah. Han kommer att förlita sig på dessa ting i stället för på Allah. Och ur tawhids perspektiv är detta shirk. För det andra: om Koranens verser används i denna handling, råder det då någon tvekan om att detta inte är ett korrekt bruk av Koranen, att Koranen inte kom till världen för att vara en amulett och att den används till något annat än det syfte den har? Detta är en uppenbar kränkning av Koranen, ett missbruk av Koranen och även en form av tahrif – praktisk tahrif (förvrängning genom användning). För den som är väl förtrogen med Koranen och tror på tawhid är detta inte det minsta oklart. Därför är det desto bättre ju tidigare denna handling upphör, så att människor överger den och blir uppriktigt trogna tawhid och följer tawhids väg. Jag vill åtminstone med eftertryck säga att samhällets lärda därför bör vara särskilt aktiva och inte ge dessa ting det minsta stöd.

Detta innebär emellertid inte att man vid en plötslig olycka inte får läsa Koranens verser och be om Allahs barmhärtighet, eller att man inte får blåsa över en drabbad person för att han ska få läkedom från Allah. Att detta är tillåtet framgår av haditherna, och ett stort antal rättslärda har också uttalat denna uppfattning.

Milad ceremoni bid’a

I det muslimska samhället har det sedan länge varit brukligt att läsa milad och hålla miladsammankomster. Muslimer betraktar i allmänhet detta som en handling som ger stor thawab och utför den med stor uppriktighet. Men muslimerna – den bildade och medvetna delen av det muslimska samhället – verkar inte ens för ett ögonblick vara villiga att tänka efter och fråga sig om denna handling överensstämmer med den islamiska sharia eller med den sunnah som muslimerna har fått från Hazrat Muhammad ﷺ genom att tro på honom. Till och med de lärda i detta land sveps med av den urgamla sedvänjans ström. De stannar aldrig upp för att se om vi handlar i enlighet med sunnah eller om bid’a begås. Därför har det blivit särskilt nödvändigt att i denna bok behandla frågan något mer ingående.

Alla känner till och erkänner att ingen sedvänja kring den nu brukliga milad fanns under den ädle profetens ﷺ liv, och inte heller under sahabahs, tabi’inernas eller de senare mujahidernas tid. Den korta historien om denna milad är följande: omkring två hundra år efter den ädle profeten ﷺ började en kung införa den; i historien omnämns han som en syndfull person. Dr. Ahmad Sharbaki, lärare vid al-Azhar, har skrivit att de fatimidiska härskarna införde den i Egypten under det fjärde hijri-århundradet. Det sägs också att en person vid namn Shaykh Umar ibn Muhammad införde den i staden Mosul i Irak. Senare införde kung al-Muzaffar Abu Sa’id milad i staden Irbil i Irak. Ibn Dihya skrev en bok om detta och överlämnade den till honom. Kungen belönade honom med tusen dinarer.

Mot denna bakgrund står det klart att milad i dess nuvarande form inte är en sunnah och inte heller en ordning som följer sunnah. Tvärtom är den uppenbart en bid’a.

Det tydligaste och ovedersägligaste beviset för att detta är en bid’a är att denna sed inte fanns under den ädle Profetens (s) tid. Efter Profeten infördes den inte heller som en belönad handling under de rätt vägledda kalifernas, det vill säga sahabernas, tid. Inte ens under den följande perioden, de lärda tabi’in-mujtahidernas tid, kan man se att den förekom. Och en handling som inte hade införts som dyrkan eller en belönad handling under dessa islamiska epoker kan ingen senare person införa som en belönad handling; ingen har heller fått den rätten.

Till att börja med är islams regler om vad som är tillåtet och otillåtet, belöning och synd samt Allahs och Hans Sändebuds välbehag och misshag endast fastställda på grundval av Koranen och sunnah. Det finns ingen plats i islam för att betrakta något som inte är fastställt på grundval av Koranen och sunnah som en stor belönad handling. I själva verket är en sådan handling just en bid’a. Och när en handling i grunden är en bid’a, är det ren dårskap att hoppas på någon belöning för den. Den ädle Profeten (s) vittnade själv om de tre epokernas välsignelse genom att säga: På arabiska (******)

-Den mest välsignade islamiska epoken är min epok, därefter de människors epok som kommer efter dem, och därefter epoken för dem som kommer efter dessa.

Under ingen av dessa tre epoker – det vill säga under Profetens egna följeslagares eller tabi’inernas epok – infördes seden med denna miladceremoni i det muslimska samhället; den kom långt senare. Därför är det en stor bid’a att ens föreställa sig att denna handling innehåller någon verklig välsignelse. Miladceremonin blir särskilt allvarlig för muslimernas aqida och religion av flera särskilda orsaker. Dessa orsaker är kortfattat följande:

(a)  Det sätt på vilket den ädle Profetens (s) födelseberättelse behandlas eller läses upp med arabiskt, urduiskt eller bengaliskt uttal under denna ceremoni är i grunden förkastligt. Samtidigt har människor uppfattningen att den ädle Profeten (s) just vid detta tillfälle närvarar kroppsligen i sammankomsten. Men enligt alla sakkunnigas uppfattning är en sådan trosföreställning uppenbar kufr. På grundval av Koranens tydliga förkunnelse och rättsvetenskapens fasta beslut har det fastställts att en sådan trosföreställning är haram.

Den ädle Profeten (s) har lämnat denna värld för gott. Att hysa trosföreställningen att han kan återvända till världen är shirk. Detta är något som endast Allah kan göra. Att tillskriva någon tjänare en handling som tillhör Allahs makt är uppenbar shirk. I detta sammanhang kan man återigen hänvisa till Fatawa al-Bazzaziyya.

Där står det skrivet: På arabiska (******)

–I den hanafitiska madhhaben nämns det tydligt att den som tror att den ädle Profeten (s) känner till det fördolda blir kafir. Detta beror på att en sådan trosuppfattning står i fullständig motsats till Allahs förkunnelse. Allah har sagt:

قُل لَّا يَعْلَمُ مَن فِي السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ الْغَيْبَ إِلَّا اللَّهُ ۚ

–Säg: Ingen av dem som finns i himlarna och på jorden känner det fördolda utom Allah.

Om någon under en vigsel säger: ”Allah och Profeten själva är vittnen till detta äktenskap”, kommer det enligt vad som nämns i fiqh-böckerna att göra honom till kafir. Han trodde ju att Profeten (s) var den som känner det fördolda.

((b)) Det anses vara absolut nödvändigt att dela ut shirni och sötsaker vid milad-majlis. Och milad-majlisens sammankomst betraktas som något på wajib-nivå. Om något som inte är tillåtet på detta sätt anses vara wajib eller nödvändigt, blir det makruh. I fiqh-böckerna sägs: Varje tillåten handling som betraktas som wajib blir makruh (och med makruh avses makruh tahrim).

((c)) Det anses nödvändigt att hålla milad på en bestämd dag och ett bestämt datum. Men när sharia inte har fastställt något datum för denna handling, innebär detta att man på eget initiativ lägger till något i sharias föreskrifter.

Det sägs tydligt i hadithen: Arabiska (******)

–Bland nätterna ska ni inte särskilt välja endast fredagsnatten för tahajjudbönen, och bland dagarna ska ni inte särskilt välja endast fredagen för frivillig fasta.

När den ädle Budbäraren (s) således med tydliga ord förbjöd att på eget initiativ fastställa någon natt eller dag, även för frivillig fasta, hur kan det då vara tillåtet att på eget initiativ fastställa detta just för milad?

((d)) För att dekorera milad-sammankomsten ordnas mycket belysning, och det blir ett överflöd av stearinljus och rökelse. Allt detta är fullständigt meningslösa handlingar. Även pengarna som spenderas på detta är ett meningslöst slöseri. Denna handling är förbjuden, och om den gäller lyder Allahs förkunnelse:

Slösa inte bort pengar på meningslösa saker. De som slösar är Satans bröder.

Är det inte yttersta dårskap att tro att man kan få belöning genom en tillställning där sådant görs och Allahs ord öppet motsägs?

Mawlana Rashid Ahmad Gangohi skrev som svar på en fråga om milad: Den sedvanliga formen av milad-sammankomst är bidʿa och makruh.

Många framstående samtida lärda stödde detta svar genom att kalla det sahih och undertecknade även fatwan. Mawlana Gangohi skrev på annat håll: Att göra det som i sharia är obundet av villkor villkorat, och det som är villkorat villkorslöst, är bidʿa. Ett exempel är att anordna en milad-sammankomst. Att åminnas Allah eller att återberätta och tala om Budbärarens liv är i själva verket mustahabb och tillåtet enligt sharia. Men att anordna en sammankomst uttryckligen för just detta syfte är bidʿa och haram. Att tala om Allah och Budbäraren är alltså mustahabb; men att särskilt göra milad-samtal till ett villkor är bidʿa.

Imam Allama Ibn al-Hajj skrev:

Bland de bidʿa som de har hittat på finns deras föreställning att allt de gör i detta avseende är den största formen av dyrkan och ett uttryck för Allahs påbud. Det handlar om att de under månaden Rabi al-Awwal anordnar milad-sammankomster, där de utför flera slags bidʿa och begår haram-handlingar. Han gick till och med så långt som att säga att de olyckor som uppstår beror på dessa milad-sammankomster. Även om det förekommer någon form av sång eller musik, milad avses och människor bjuds in för detta, kommer handlingen ändå att vara bidʿa enbart på grund av avsikten att anordna milad, även om inget av de tidigare nämnda felaktiga inslagen skulle förekomma. Detta beror på att denna företeelse i grunden är ett tillägg till islams religion. De fromma och gudfruktiga människorna i tidigare tider handlade inte på detta sätt, trots att det är bäst att följa dem. Det finns inte heller något omnämnande av att någon av dem hade för avsikt att anordna milad. Det är ju dem vi följer. Därför bör våra möjligheter och vårt handlingsutrymme inte sträcka sig längre än deras möjligheter och handlingsutrymme gjorde.

Mawlānā Abdūr Rahmān al-Maghribī al-Hanafī (må Allah förbarma sig över honom) har skrivit i sin fatwa: Att anordna milad är bidʿa. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), de rätt vägledda kaliferna och imamerna gjorde det inte och uppmanade inte heller till det. Även i boken ”Sharīʿatul Ilāhiyya” står det på samma sätt.

Mawlānā Nasiruddīn al-Awdī al-Shāfiʿī skrev följande som svar på en fråga i detta ämne:

Det är inte tillåtet att anordna en sammankomst för uppläsning av milad. Det har inte berättats att någon av salaf al-sālih gjorde detta. Tvärtom uppfann människor från en dålig tid denna sed på nytt efter tre generationer (den generation som följde efter tābiʿīn). Eftersom salaf al-sālih inte gjorde detta kan vi inte följa senare tiders människor. Att följa salaf al-sālih är nämligen tillräckligt för oss. Vilket behov finns det av denna bidʿa-handling?

Shaykh Sharafuddīn (må Allah förbarma sig över honom) inom den hanbalitiska rättsskolan har sagt: Den festliga miladceremoni som landets härskare anordnar varje år för profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) är, förutom att vara en mycket allvarlig överdrift, i grunden en bidʿa-handling. Det var de själva som, genom att följa sina själars begär, uppfann denna sed på nytt. De vet inte vad profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallde och vad han förbjöd, trots att han är den som förmedlade och instiftade sharīʿa.

Qādī Shihābuddīn (må Allah förbarma sig över honom) skrev följande som svar på en fråga:

Nej, det är inte tillåtet. Det är bidʿa, och all bidʿa är uppenbar villfarelse. Villfarelsens slut är helvetet. Det som okunniga människor gör i början av varje år i månaden Rabīʿ al-awwal har inget med sharīʿa att göra. När de nämner profetens födelseberättelse reser de sig och tror att profetens själ har kommit och är närvarande. Detta är endast en falsk föreställning. Denna trosuppfattning är uppenbar shirk. Imamerna har förbjudit sådana handlingar.

Författaren till verket Shāmī har skrivit: Det har blivit en vana bland Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) älskare att resa sig för att visa vördnad för honom när de hör profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) födelseberättelse. Men detta uppresande är bidʿa och saknar grund.

Mawlānā Fadlullāh Jawnpurī säger: Det finns inget bevis för att vanligt folk reser sig när de hör berättelsen om profetens födelse; det är snarare makrūh.

Qadi Nasiruddin Gujarati har skrivit: Vissa okunniga pirer har infört många bidʿa, till vilka det inte finns stöd i någon hadith eller någon princip i Koranen och sunna. En av dessa är att stå upp när den ädle Sändebudets födelseberättelse läses upp.

Mujaddid Alf-e Sani, shaykh Ahmad Sirhindi, har skrivit: Bedöm detta rättvist. Föreställ er att den ädle Profeten ﷺ hade varit närvarande vid denna tid, hade levt på jorden och fått se en sådan sammankomst äga rum. Skulle han ha godkänt den och tyckt om denna sammankomst? Det är helt säkert att han inte på något sätt skulle ha tyckt om denna handling. Tvärtom skulle han ha protesterat mot den.

När det gäller dessa sammankomster är följande vers ur den ädla Koranen särskilt

وَقَدْ نَزَّلَ عَلَيْكُمْ فِي الْكِتَابِ أَنْ إِذَا سَمِعْتُمْ آيَاتِ اللَّهِ يُكْفَرُ بِهَا وَيُسْتَهْزَأُ بِهَا فَلَا تَقْعُدُوا مَعَهُمْ حَتَّىٰ يَخُوضُوا فِي حَدِيثٍ غَيْرِهِ ۚ إِنَّكُمْ إِذًا مِّثْلُهُمْ ۗ

tillämplig: ”Allah har föreskrivit för er att när ni hör att Allahs verser förnekas och ser att de förlöjligas, ska ni inte sitta med dem förrän de börjar ägna sig åt något annat. Annars blir ni vid den tiden syndare liksom de.” (An-Nisa: 140)

I sin kommentar till denna vers har imam al-Qurtubi och Muhyi as-Sunna imam al-Baghawi skrivit: Ad-Dahhak har återberättat från Ibn Abbas att alla nyinförda handlingar inom islams religion omfattas av denna vers, liksom allt som kommer att uppfinnas som bidʿa fram till Domedagen.

Versens slut:

إِنَّ اللَّهَ جَامِعُ الْمُنَافِقِينَ وَالْكَافِرِينَ فِي جَهَنَّمَ جَمِيعًا [٤:١٤٠]

–Sannerligen kommer Allah den Allsmäktige att samla alla hycklare och otrogna i Jahannam – en ytterst sträng varning till både dem som följer bid‘ah och de otrogna.

Mitt sista ord i detta sammanhang är att den ädle Profeten (s) är förebilden för världens muslimer, den mest älskade och det enda medlet till att uppnå Allahs vägledning och barmhärtighet. Därför är den ädle Profetens biografi, hans karaktär och hans föredömliga gärningar den enda räddningens fyrbåk i denna mörka värld. Av detta skäl måste alla människor gång på gång tala om detta, läsa om det, lära känna det och utförligt framhålla det inför andra. De måste följa honom steg för steg i det verkliga livet, lyda honom, älska honom och från honom söka vägledning och anvisningar om hur de ska leva. För en muslim finns ingen annan utväg, och kan inte finnas någon. Detta är kärnan i den grundläggande vägledning som Koranen och haditherna ger om Allahs Sändebud (s). Men det är inte tillåtet att dyrka den ädle Profeten (s). Man får inte ha sådana föreställningar om honom som enligt sharias synsätt endast får hysas om Allah.

Att hysa kärlek till den ädle Profeten är den troendes största hjälp på vägen genom islam. Denna kärlek får naturligtvis inte bli så överdriven att den får den grad som endast kärleken till Allah bör ha. Profeten (s) måste ges den värdighet, den betydelse och den kärlek som Allah har befallt och som Profeten (s) har uppmanat oss att ge honom.

Den största vägledning Allah har gett i detta avseende är att följa den ädle Profeten (s).

Versen lyder:

قُلْ إِن كُنتُمْ تُحِبُّونَ اللَّهَ فَاتَّبِعُونِي يُحْبِبْكُمُ اللَّهُ وَيَغْفِرْ لَكُمْ ذُنُوبَكُمْ ۗ وَاللَّهُ غَفُورٌ رَّحِيمٌ [٣:٣١]

–Säg: ”O Profet! Om ni älskar Allah, följ då mig, o muslimer! Då kommer Allah att älska er och förlåta era synder. Allah är i sanning förlåtande och barmhärtig.” (Āl ʿImrān: 31)

Kärnan i denna vers är att den som älskar Allah måste följa Profeten. Om man följer Profeten är det att vinna Allahs kärlek och förlåtelse som är den troendes högsta och största önskan. Och det enda sättet att uppnå detta är att följa den ädle Profeten (s) i alla avseenden.

Ummats andra skyldighet gentemot Allahs Sändebud är att recitera salawat. I en vers i den ädla Koranen sägs det: den arabiska texten

Sannerligen sänder Allah och Hans änglar välsignelser över Profeten. O ni troende! Sänd även ni välsignelser och frid över Profeten.

Att sända välsignelser över Profeten är en ädel handling, en handling som ger mycket belöning. När Allah själv sänder välsignelser över Profeten och änglarna också gör det, är det omöjligt att fullt ut beskriva hur välsignad denna handling är och hur mycket belöning man får för den.

Vad mer kan ummat ha för skyldigheter gentemot Profeten? Vem har sagt att det skulle ge belöning att tala om Profetens födelseberättelse och nämna händelserna kring hans moders födslosmärtor? Hur har man fått veta det? Och detta att man ska stå i grupp och säga ”Ya Nabi salam alaika” och ”Ya Habib salam alaika” och tro att man därigenom får stor belöning – det är inte bevisat genom Koranen och haditherna. Enligt många liknar dessa handlingar en sorts hinduisk religiös ceremoni. Och för muslimer är det allra mest förkastligt att efterlikna anhängare av andra religioner i handlingar som hör till gudsdyrkans område. Därför sade den ädle Profeten: den arabiska texten

Den som efterliknar ett annat folk kommer på Uppståndelsens dag att räknas som en av dem.

Även om man för diskussionens skull skulle godta påståendet att den ädle Profetens själ närvarar vid en mawlid-sammankomst, kvarstår frågan: varför måste alla då resa sig i sammankomsten när de tänker på detta? Brukade följeslagarna, även under Sändebudets livstid, resa sig för att visa vördnad när Sändebudet kom? Blev den ädle Profeten glad över att de reste sig, eller sade han någonsin att de skulle stå upp och visa honom vördnad? Här finner vi något som helt strider mot autentiska hadither. I Musnad Ahmad har det berättats att Anas sade om följeslagarna: den arabiska texten

Den ädle Profeten var den mest älskade personen hos följeslagarna. Trots detta reste de sig inte för honom när de såg honom närvarande. De visste nämligen att han ogillade att man reste sig för att visa honom vördnad.

Abu Majlaz berättar: Den ädle Muawiya gick in i ett rum där Ibn Amir och Ibn Zubayr befann sig. När Muawiya kom reste sig Ibn Amir, medan Ibn Zubayr satt kvar. Då sade Muawiya till honom: den arabiska texten

– Sätt dig ner. Jag har nämligen hört det ädla Sändebudet (s) säga: ”Den som vill att människor ska resa sig för att hedra honom och blir glad över det, han bör bygga sitt hus i helvetet.”

Det ädla Profeten (s) tyckte själv inte alls om och ville inte att människor skulle resa sig för att visa honom vördnad. Beviset för detta är återberättelsen från hadhrat Abu Umamah. Han sade:

– Det ädla Profeten (s) kom till oss medan han stödde sig på en käpp. Då reste vi oss för att visa honom vördnad. Det ädla Profeten (s) sade: ”Res er inte på samma sätt som de icke-muslimska människorna reser sig för att visa varandra vördnad.”

Vissa kan kalla det ädla Sändebudets (s) uttalande för hans naturliga ödmjukhet. De kan säga att det ädla Sändebudet (s) av ödmjukhet inte bad någon att resa sig för att visa honom vördnad, eller att han förbjöd det även när de reste sig. Men betyder det att vi inte ska resa oss och visa honom respekt?

Dessa människor förstår inte hur skrämmande den verkliga innebörden av ett sådant påstående är. Det skulle innebära att han endast på ett skenbart sätt förbjöd det, medan han i själva verket tyckte om att människor reste sig, blev glad när de gjorde det och att de dessutom fick belöning för det. Men frågan är: Om en handling kunde ge muslimer belöning, eller om det verkligen hade gett belöning att resa sig för att visa honom vördnad, eller om det verkligen hade varit muslimernas skyldighet gentemot Profeten, då kan det inte ha funnits någon anledning för honom att förbjuda det på detta sätt. Han kunde öppet ha sagt det, på samma sätt som han sade att man skulle läsa durūd för honom och följa honom; det fanns inget behov av någon skenmanöver i denna fråga. Att Profeten skulle ha kunnat agera skenbart, eller att föreställa sig att han gjorde det, är dessutom ett direkt slag mot religionens grundvalar. Ingen troende kan hysa en sådan föreställning.

Det är nödvändigt att komma ihåg att det som diskuteras här är att resa sig för att visa vördnad för det ädla Sändebudet, eftersom man tror att hans själ närvarar vid milad. Att tillfälligt resa sig när en respekterad person i samhället anländer, för att välkomna honom med glädje och ta emot honom uppriktigt, är däremot en annan sak. I en sahih-hadith återges att när hadhrat Sa’d ibn Mu’adh (ra) kom ridande på sitt riddjur, uppmanade det ädla Profeten (s) själv ansarerna: ”Res er för att visa er ledare heder.” Detta bevisar att det inte är förbjudet att resa sig för att visa en person med hög ställning respekt. Tvärtom har majoriteten av de lärda kallat det mustahabb. Det finns inget förbud i denna fråga.

Det ädla Profeten (s) reste sig själv, av överväldigande kärlek, även för sin dotter hadhrat Fatimah (ra). Att resa sig på detta sätt är inte förbjudet. Det förbjudna är däremot det uppresande som det ädla Sändebudet (s) sade om:

– Den som tycker om att människor ska resa sig för att visa honom respekt, han bör göra sin plats i helvetet.

Ingen sann troende kan tycka om detta eller bli glad när människor visar honom respekt genom att resa sig. Att resa sig för att glädja någon ledare eller person är därför fullständigt haram.

Mot bakgrund av denna utförliga diskussion råder det inget tvivel om att de formella milad-sammankomster som numera hålls, liksom det årliga, mycket storslagna firandet av evenemanget kallat ”Fātiḥa-yi Duwāzdahum” den tolfte Rabīʿ al-awwal som en nationell högtid, tydligt är bidʿa. Inte heller kan något exempel på något av detta uppvisas från sahābas, tābiʿīns eller tābiʿ al-tābiʿīns tid. Inget bevis till stöd för detta kan heller läggas fram från Koranen eller haditherna. Att hoppas på någon belöning från Allah genom dessa tillställningar saknar därför helt grund. Att anta dem som nationella arrangemang och fira dem på nationell och statlig nivå, att känna självtillräcklighet över att därigenom ha uppfyllt en stor plikt gentemot Allahs Sändebud, eller att genom dem framställa sig själv som en stor efterföljare till Sändebudet och lura folket, är inte bara bidʿa utan tveklöst en ännu större fräckhet än bidʿa.

Qadam-busis bidʿa

I vår tid förekommer qadam-busi i stor omfattning vid pirers och lärdas hov. Så snart man blir murid måste man utföra qadam-busi hos sin pir, och så snart man blir elev vid en madrasa tvingas man utföra qadam-busi hos sin ustad-huzur. Om man inte gör det kan muriden inte få någon fayd från piren, och eleven kan inte få någon kunskap av sin lärare. Tvärtom förklaras han vid båda hoven skyldig till ohövlighet, och genast läggs ett bevis från den ”stora Koranen” fram med orden:

En ohövlig person berövas Allahs nåd.

Om den som utför qadam-busi berövas Allahs nåd, det vet Allah bäst. Men att en sådan murid eller elev berövas sin pirs eller lärares välvilliga blick är ett faktiskt förhållande. Frågan är dock: är denna qadam-busi verkligen förenlig med sharia? Varifrån kom denna sed in i det muslimska samhället? Och vad blir dess resultat?

Ingen annanstans kan man finna en motsvarighet till den ära och värdighet som Allahs Sändebud åtnjöt inför de ädla sahāba, eller till den vördnad och respekt som sahāba hyste för honom, och ingen kan visa någon annan samma ära och respekt. Men hur visade dessa sahāba utåt sin respekt för Allahs Sändebud? I haditherna finner man i detta sammanhang endast att några av sahāba lätt kysste Allahs Sändebuds hand och panna. Dessa kyssar uttryckte framför allt kärlek snarare än vördnad. I hadith- eller biografiböckerna finner man inget betydande bevis för att någon av dem någonsin utförde den qadam-busi där man vidrör Allahs Sändebuds fötter med handen och sedan torkar ansiktet med denna hand.

I detta sammanhang nämns i haditherna endast att vissa sahāba ibland, av överväldigande kärlek, kysste Allahs Sändebuds händer och fötter. Men detta var inte en sed bland alla sahāba utan undantag. Inte heller under tābiʿīns och tābiʿ al-tābiʿīns tid förekom denna sed i det muslimska samhället. I historien om islams gyllene era finner man inte ens något spår av denna qadam-busi. Det är därför obestridligt att denna handling står helt i strid med den samstämmiga och mutawātir-traderade traditionen.

Dessutom är en grundprincip i den islamiska shariah att om en tillåten handling eller en handling i enlighet med sunnah blir orsak till skada i trosuppfattningen eller praktiken, är det i stället wajib att avstå från den. Därför lät Hazrat Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) hugga ner det träd vid vars fot den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade tagit emot den historiska Bayʿat al-Ridwan. Människorna på hans tid hade nämligen börjat betrakta samlingar vid detta träd som en handling enligt sunnah och regelbundna besök där som något absolut nödvändigt och belönande. Detta var trots att den tiden var islams mest lysande epok. Därför har fiqhvetenskapens grundprincip fastställts: en mubah-handling som når wajib-nivå är makruh att utföra.

Dessutom hamnar en människa vid qadambusi i exakt samma ställning som under bönens rukūʿ och sujūd, och att avsiktligt inta en sådan ställning för någon annan är helt otillåtet.

Qadi Iyad skrev: Liksom det är förbjudet att göra sujūd för någon annan än Allah, är det också förbjudet att böja huvudet inför någon på det sätt man böjer sig i rukūʿ.

Al-Mujaddid al-Fasani (må Allah förbarma sig över honom) skrev: Att böja huvudet inför någon ligger nära kufr.

Fakihernas uppfattning är dessutom: Att böja huvudet för en kung, härskare eller någon annan är makruh. Och makruh betyder makruh tahrimi.

Av allt detta är det obestridligen bevisat att det enligt den islamiska shariah inte finns någon föreskrift om att kyssa fötterna på en pir, lärare eller annan äldre auktoritet – vem han än må vara. Denna handling strider helt mot den ädle Sändebudets sunnah och är en mycket stor bidʿah.

Ytterligare en sak om qadambusi är att denna sed endast förekommer hos de lärdas och pirernas religiösa kretsar i Pakistanska Indien. I andra muslimska samhällen finns inte minsta spår av den. Därför kan man lätt tänka sig att denna handling, qadambusi, kom från det hinduiska samhället i detta land in i det muslimska samhället och antog en muslimsk form. Den qadambusi som nu förekommer i det muslimska samhället var i själva verket ”att kasta sig ned vid en brahmins fötter”. Detta kan fortfarande ses här och där. När en yajman kommer inför en brahmin håller brahminen upp stortån på sin vänstra fot, och yajman placerar sin panna mot tåspetsen. Därefter drar brahminen undan sin fot när han vill. Denna sed är ursprunglig inom brahminismen. Enligt brahminismens religiösa filosofi är endast brahminerna människor, medan alla andra är brahminernas tjänare och underlydande. Därför är det deras plikt att kasta sig ned vid brahminens fötter.

Senare blev hinduerna i detta land muslimer och gjorde denna hinduiska brahminska sed – just detta ”att kasta sig ned vid fötterna” – muslimsk genom att omvandla den till qadambusi. Kort sagt infördes hela den hinduiska brahminska seden i det muslimska samhället, särskilt i pirernas och de lärda lärarnas kretsar, som en handling med stor belöning.

Men dess skadliga följder, som har återspeglats i det muslimska samhället, är ur tawhids perspektiv mycket skrämmande. I miljön kring pir–murid och lärare–elev har denna kadam-busi i hög grad spridit en shirk-präglad inställning. Muriden och eleven anser att denna handling är oumbärlig. Annars får man inte huzurs välvilliga blick och huzur blir inte nöjd. För det andra anses huzur ha en så hög ställning att det är ens plikt att göra vad han än säger eller vad som än behagar hans hjärta. Att ens yttra ett enda ord av invändning mot honom betraktas som yttersta respektlöshet. Och genom det skulle Allah bli missnöjd. Enligt islams tawhidiska troslära kan emellertid ingen annan än Allah ha denna ställning när det gäller tron, och ingen annan än Sändebudet (s) när det gäller det praktiska handlandet.

Å andra sidan hyser ”Hazrat Pir Qibla” och ustad huzur tydligt denna önskan i sitt sinne – de är ju inte änglar utan människor – att min murid eller elev absolut ska utföra kadam-busi. Många huzur ses inta sin plats på ett sådant sätt att det inte ska vara svårt för muriden eller eleven att lägga handen på deras fötter. Tvärtom ska handlingen kunna utföras utan minsta besvär. Därmed är det inte sagt att de med ord uppmanar någon att utföra kadam-busi; tvärtom brukar de förbjuda det. Men detta förbud uttalas först efter att kadam-busi har genomförts på sedvanligt sätt, inte före. Och detta förbud är i själva verket liktydigt med en befallning.

Det viktigaste är att kadam-busi till sin form är lik prostration. Allama Shami kallade, utifrån förhållandena på sin tid, uttryckligen en sådan handling för ”prostration”.

Han skrev: På samma sätt är det fullständigt haram att människor utför zamin-busi inför lärda och framstående personer. Både den som utför handlingen och den som är nöjd med och gläds åt den blir syndare. Detta eftersom handlingen är precis som avgudadyrkan.

Mufti Maulana Rashid Ahmad Ludhianvi från Deoband har också utfärdat samma fatwa. (Se Ahsanul Fatawa.)

I själva verket nämns kadam-busi inte alls i Koranen och haditherna, och den har ingen plats i den islamiska civilisationen och kulturen. I stället finner man i Koranen och haditherna omnämnanden av och tydliga föreskrifter om att hälsa med salam och att skaka hand.

I den ädla Koranen sägs följande om salam:

وَإِذَا حُيِّيتُم بِتَحِيَّةٍ فَحَيُّوا بِأَحْسَنَ مِنْهَا أَوْ رُدُّوهَا ۗ إِنَّ اللَّهَ كَانَ عَلَىٰ كُلِّ شَيْءٍ حَسِيبًا [٤:٨٦]

– När ni hälsas med någon form av hälsning, ska ni besvara den med en bättre hälsning eller med en likadan. Kom ihåg att Allah håller noggrann räkenskap över allting. (An-Nisa: 46)

Av detta blev det helt klart att när muslimer möter varandra ska de utbyta hälsningar. Denna hälsning ska vara muntlig, och man ska visa varandra uppriktig hängivenhet i detta avseende; ingen form av snålhet får förekomma. Tvärtom ska var och en vara beredd att utan förbehåll ge den andre en bättre hälsning än den han själv fått. Versens avslutning betonar hälsningens betydelse och uppmanar till försiktighet så att den utväxlas på rätt sätt.

I haditherna har den ädle Profeten (s) gång på gång på olika sätt uppmanat till att muslimer ska hälsa på varandra. Abu Hurayra (ra) har berättat att den ädle Profeten (s) sade:

Arabiska (********)

– Jag svär vid Honom i vars hand min själ är: ni kommer inte att träda in i paradiset förrän ni tror, och ni kommer inte att tro förrän ni älskar varandra. Sedan sade han: Ska jag visa er något som, om ni gör det, får er att älska varandra? Det är att ni ska sprida bruket att hälsa med salam sinsemellan.

När den ädle Profeten (s) efter utvandringen anlände till Medina välkomnade Medinas muslimer honom hjärtligt. Abdullah ibn Salam beskrev detta välkomnande och sade: Arabiska (************)

– När den ädle Profeten (s) anlände till Medina skyndade folket fram för att välkomna honom. Jag var en av dem som gick fram vid detta tillfälle. … Det första jag hörde honom säga då var: Hälsa på varandra med salam.

Denna hadith ger tydliga och korrekta anvisningar om vilken hälsning som avses i den vägledning om ömsesidiga hälsningar som finns i Koranens vers, hur den ska framföras och vilka ord som ska användas. När två muslimer träffas för första gången är därför den ena muslimens första nödvändiga plikt gentemot den andre att hälsa med salam och säga: Assalamu alaikum. Den andra parten ska då svara: Wa alaikumus salam wa rahmatullah. Av en hadith i Sahih al-Bukhari framgår att Adam (a), så snart han hade skapats, på Allahs befallning utbytte denna salam med änglarna.

Av den ovannämnda hadithen får man tydlig vägledning om det korrekta sättet att välkomna en nyanländ, högt ärad gäst. Av en annan hadith i detta sammanhang får man veta vilket beteende som är lämpligt och vilket som är olämpligt när man hälsar med salam.

När man beaktar alla de hadither som har återgetts i detta sammanhang blir det tydligt att ”salam” är något som uttalas med munnen, alltså förmedlas genom ord. Därför är inga gester nödvändiga, och inte heller finns det något stöd för dem i haditherna.

Den andra handling som enligt haditherna är fastställd som sunnah att utföra med en nyanländ muslim är att göra musafaha, alltså skaka hand. Av en hadith i Sahih al-Bukhari får man veta att Ka’b ibn Malik sade: arabiska (******)

-Jag gick in i Profetens moské. Plötsligt såg jag att den ädle Profeten (s) befann sig där. Så snart Talha ibn Ubaydullah fick syn på mig reste han sig och skyndade mot mig. Han skakade hand med mig och hälsade mig varmt innan han gick vidare.

Av en annan hadith i Sahih al-Bukhari får man veta att tabi’in Qatada frågade Anas: arabiska (********)

-Var det vanligt att den ädle Profetens (s) följeslagare skakade hand med varandra? Anas svarade: Ja, det var en etablerad sed.

Abdullah ibn Hisham berättar: Vi var tillsammans med den ädle Profeten, och han höll Umar i handen.

Av haditherna i detta avsnitt framgår det tydligt att man efter salam skakade hand med den nyanlände, och det är otvetydigt känt att detta var fullt etablerat bland den ädle Sändebudets (s) följeslagare.

En hadith som återges i Tirmidhi Sharif är mycket tydlig i detta avseende. Hadrat Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) berättar att en man frågade den ädle Budbäraren (frid över honom): Arabisk text (*******)

– Allahs Budbärare, ska någon av oss, när han möter sin bror eller vän, böja huvudet för honom? Allahs Budbärare (frid över honom) svarade: Nej. Han frågade: Ska han då omfamna honom och kyssa hans ansikte? Allahs Budbärare (frid över honom) svarade: Nej. Han frågade: Ska han då ta hans hand och skaka hand med honom? Allahs Budbärare (frid över honom) svarade: Ja.

Imam Tirmidhi har sagt om denna hadith: ”Musafaha” innebär att hålla varandras händer och be för varandra: ”Må Allah förlåta oss och er” – det är vad man ska säga.

Om dess förtjänst sade den ädle Budbäraren (frid över honom): Arabisk text (********)

– Om två muslimer skakar hand när de möts, blir de båda förlåtna innan de skiljer sina händer åt.

Det tredje som nämns i haditherna är ”mu‘anaqa” – att omfamna varandra. Den enda hadith som återges om detta i Tirmidhi Sharif är följande; Hadrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar:

Arabisk text (********)

– Zayd ibn Haritha [Allahs Budbärares (frid över honom) adoptivson] anlände till Medina. Då kom den ädle Profeten (frid över honom) till mitt hus. Zayd kom för att träffa honom och knackade på dörren. Den ädle Profeten gick fram till honom och omfamnade honom; de lade armarna om varandras halsar och han kysste honom kärleksfullt.

Efter att ha nämnt ytterligare några hadither skrev Allama Ahmadul Banna: Dessa hadither visar att muʿānaqah (att omfamna eller krama varandra) är tillåtet enligt sharia. Särskilt när det gäller den som kommer.

Profeten, må Guds välsignelser och frid vara över honom, och hans följeslagares sed var att när de träffade varandra skakade de hand med varandra. När de återvände från en utlandsresa omfamnade de däremot varandra.

Av denna diskussion framgår att islams sunnah är att när två muslimer träffar varandra ska de hälsa, skaka hand och även omfamna varandra – särskilt den som har kommit från en annan plats. Alla dessa saker är tydligt belagda i hadither. Guds ädle Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, gjorde så, och detta var en bestående sed bland följeslagarna; i själva verket är detta sunnah. Men varifrån kom då qadam-busi? Vem har befallt qadam-busi? Vem har infört det som sed i det islamiska samfundet? Inte Koranen, inte haditherna, inte Sändebudet och inte det samhälle som Sändebudet grundade. Det råder därför ingen som helst tvekan om att detta är en bidʿah och en polyteistisk sed. Ändå är qadam-busi en oumbärlig sed i samfundet bland de så kallade pir-inriktade Ahl as-Sunna(?) i vårt samhälle. Och varför skulle det inte vara så? Här hämtas islam och sunnah inte från Koranen, haditherna, Sändebudet och följeslagarnas handlingar, utan från avlidna eller nu levande pirer. Eftersom denna typ av pir- och muridförhållande har hämtats från vedantistisk och brahmansk tradition, var det oundvikligt att även den brahmanska seden qadam-busi skulle införas här. Om någon säger att denna sed har införts för att visa vördnad för lärare, pirer och äldre, svarar jag: vördnad för lärare, pirer och äldre måste visas på det sätt som är belagt i sunnah. Ingen har rätt att införa en egenpåhittad sed, särskilt inte om den innebär något mycket förkastligt enligt sharia. Att göra så är ju bidʿah. De som med hänvisning till rådande sed vill införa sådant som ligger utanför sharia som om det vore förenligt med sharia, de är själva bidʿah-anhängare. Må Gud skydda det troende och monoteistiska muslimska samfundet från dessa bidʿah-anhängares inflytande.

Om man i slutet av diskussionen om qadam-busi inte nämner en sak och besvarar den, kommer denna långa diskussion att förbli ofullständig. Med godkännande av vissa pirer har det utfärdats fatwor inom sufismen om att qadam-busi – särskilt att kyssa en pir eller lärare på fötterna – är tillåtet. Som bevis för denna fatwa har två hadither åberopats. Den ena återfinns hos at-Tirmidhi och den andra hos Abu Dawud. I den första hadithen berättas om två judar: de lyssnade till Guds ädle Sändebuds förklaring av islams religion. Därefter kysste de Guds ädle Sändebuds båda händer och båda fötter och sade: Vi vittnar om att du är en profet.

Vårt första påpekande i denna fråga är att imamen at-Tirmidhi visserligen kallade hadithen god och autentisk, men imamen an-Nasa’i sade om hadithen: ”En förkastad hadith.” Al-Mundhiri sade dessutom att hadithen är svag på grund av ʿAbdullah ibn Salama, eftersom brister har konstaterats hos honom som hadith-berättare. Dessutom är hadithens tydliga innebörd att det var två judar som kysste händerna och fötterna. Judarnas handlingar kan inte vara något som muslimer ska följa. I den andra hadithen, som återberättas av Abu Dawud, nämns Umamat ibn Sharik, må Gud vara nöjd med honom: Arabiska (******)

– I den hadith som återberättas av Abu Dawud talas det inte om att kyssa Guds ädle Sändebuds, må Guds välsignelser och frid vara över honom, händer eller fötter, utan om att kyssa hans ländrygg. (Hadithen återberättas från Usayd ibn Hudayr, må Gud vara nöjd med honom. På uppmaning av en ansar lyfte Guds ädle Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, upp sin klädnad bakifrån. Då omfamnade han honom och började kyssa hans ländrygg.)

För det andra framgår det tydligt, om man sammanför och bedömer alla hadither i denna fråga, att deras huvudsakliga innebörd inte är densamma i samtliga hadither. I vissa nämns endast kyssande av båda händerna, och i andra nämns kyssande av en hand och en fot. I den hadith som återberättas från Ibn Umar, må Gud vara nöjd med honom, nämns till och med endast kyssande av handen. Det sägs: Arabiska (*******)

– Därefter kysste vi hans hand. Han sade: Även Abu Lubaba, Kaʿb ibn Malik och hans två följeslagare kysste den ädle Profetens, må Guds välsignelser och frid vara över honom, hand när Gud hade godtagit deras ånger. Detta har även al-Barahi nämnt.

Denna hadith, återberättad av Ibn Umar, har imam Bukhari nämnt i boken ”Al-Adab al-Mufrad”. I en hadith återberättad av Hazrat Buraida ibn återges att en viss dum man bad den ädle Profeten om tillstånd att kyssa hans huvud och båda fötter, och den ädle Profeten gav honom tillstånd. Abd ar-Rahman ibn Ruzain sade: ”Salama ibn al-Akwa sträckte fram sin hand, likt en kamels framben, och vi kysste den.” Det har återberättats från Thabit att han kysste Hazrat Anas hand. Och det sägs att Hazrat Ali kysste Hazrat Abbas hand och fötter.

Av de hadither som återberättats på detta sätt får man ingen tydlig uppfattning. Det är i själva verket inte klart om det är riktigt att kyssa både händer och fötter, eller om det endast är riktigt att kyssa handen. Därför kan man på grundval av dessa hadither under inga omständigheter säga att det är tillåtet att kyssa fötter. Abu Malik al-Ashjai sade: ”Jag sade till Abu Awf (må Allah vara nöjd med honom): ’Sträck fram den hand med vilken du svor trohetseden till Allahs Sändebud.’ Han sträckte fram handen, och därefter kysste vi den.”

Av sådana hadither kan det visserligen bevisas att det är tillåtet att vördnadsfullt kyssa handen på en gudfruktig och asketisk person, men att kyssa fötter kan inte bevisas. Imam Nawawi har också uttryckt denna åsikt.

Vidare: även om en ny muslim, överväldigad av vördnad och respekt, har kysst både den ädle Profetens händer och fötter, kan dagens pirer och lärare inte på denna grund låta sina hängivna murider och elever kyssa deras händer och fötter. Anser de sig ha fått samma rang som Allahs Sändebud?

Faktum är att den nuvarande sedvänjan att kyssa fötter strider mot Profetens sunnah och är ytterst förnedrande för mänskligheten. Det är önskvärt att denna sed omedelbart upphör.

I samhället kvinnors dominans är också bidʿa

I det islamiska samhället är kvinnans ställning väl etablerad, förkunnad i Koranen och förverkligad av den ädle Profeten. Där erkänns kvinnornas värdighet och rättigheter fullt ut som kvinnor. Men kvinnornas ställning är inte över männens, utan under dem – inte den första, utan den andra – inte absolut, utan villkorad.

I detta sammanhang lyder Koranens förkunnelse:

الرِّجَالُ قَوَّامُونَ عَلَى النِّسَاءِ بِمَا فَضَّلَ اللَّهُ بَعْضَهُمْ عَلَىٰ بَعْضٍ وَبِمَا أَنفَقُوا مِنْ أَمْوَالِهِمْ ۚ

–Männen står över kvinnorna. Detta grundar sig på regeln att Allah har gett vissa människor högre rang än andra, och även på att det är männen som spenderar sina tillgångar på kvinnorna. (An-Nisāʾ: 34).

En orsak till att männen har högre rang än kvinnorna är deras naturliga egenskaper och särskilda företräden. För det andra är det männen, snarare än kvinnorna, som ansvarar för familjens ledning och för att tillgodose dess ekonomiska behov – det är de som gör detta. Detta är den verksamma ordningen för att skapa rättvisa och disciplin såväl i familjelivets lilla och trånga krets som på det vidare sociala, politiska, ekonomiska och kulturella området. Om denna ordning bryts kommer den sociala ordningen oundvikligen att falla sönder. Därför sade Allahs Sändebud ﷺ: arabiska (********)

–Den mest skadliga prövning som kan drabba min umma efter mig kommer att bero på att kvinnor får makt över männen.

Det är på grund av kvinnlig dominans som många samhällen och stater har gått under; historien är ett obestridligt bevis på detta.

Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) återberättade detta uttalande av den ädle Profeten ﷺ: Det folk som överlämnar ledningen och auktoriteten över sina gemensamma viktiga angelägenheter till en kvinna kommer aldrig att uppnå någon framgång.

Det har också återberättats: arabiska (***********)

–När männen börjar lyda kvinnorna, ska du veta att männen då har hamnat i fördärvet.

Liksom tillståndet i dagens västerländska samhälle bevisar sanningen i detta, bevisas den också av tillståndet i vårt eget samhälle och våra egna familjer. Om en kvinna får ta rodret på en båt, eller om man låter någon som inte kan eller är kvalificerad att köra sätta sig bakom ratten och köra en bil, blir följden av ett naturligt kvinnligt herravälde densamma. Detta strider mot Allahs Sändebuds sunnah. (Detta är den allmänna regeln. Undantag är inte omöjliga.)

Klädsel och dräkt – bidʿa

I vårt land bär man numera en särskild typ av lång kurta med ett särskilt snitt och en särskild längd, kallad ”sunnitisk klädsel”. Det sprids att detta är den sunnitiska klädseln. Den som inte bär denna sunnitiska klädsel betraktas som fāsiq, och om en sådan person är en ʿālim är det inte tillåtet att be bakom honom. Därför anser en särskild grupp i samhället – de lärda och pīrerna – att det är sunnah att bära denna typ av kurta, och de marknadsför den också som ”sunnitisk klädsel”. De bär den inte bara själva, utan tvingar även sina elever och murīder att bära liknande kurtor med samma snitt och längd.

Men frågan är: vad avses med sunnitisk klädsel? Är det verkligen sunnah att bära ett plagg med ett särskilt snitt eller en särskild längd? På grundval av vilket bevis har denna sunnah fastställts? Från Koranen? Från hadith? Vi ska försöka förstå frågan i ljuset av Koranen och haditherna.

Den viktigaste versen i den ädla Koranen om hur klädseln ska vara är följande.

يَا بَنِي آدَمَ قَدْ أَنزَلْنَا عَلَيْكُمْ لِبَاسًا يُوَارِي سَوْآتِكُمْ وَرِيشًا ۖ وَلِبَاسُ التَّقْوَىٰ ذَٰلِكَ خَيْرٌ ۚ ذَٰلِكَ مِنْ آيَاتِ اللَّهِ لَعَلَّهُمْ يَذَّكَّرُونَ [٧:٢٦]

”O Adams barn! Vi har sannerligen sänt ned till er klädsel (föreskriften om att bära klädsel) som täcker era blygdpartier och som är en prydnad. Men taqwās klädsel – det är den bästa. Detta är en av Allahs verser, och detta sägs i hopp om att de ska ta emot förmaningen. (Al-Aʿrāf: 26)”

Av denna vers kan man förstå flera grundläggande saker. För det första är klädsel en särskild gåva från Allah den Upphöjde till människan. Därför måste man vara noggrann när det gäller klädsel. Av denna vers kan man förstå två saker om hur klädseln ska vara.

Det ena är att klädseln måste täcka människans privata delar. En klädsel som inte täcker människans privata delar kan inte vara människans klädsel. Det andra är att klädseln måste vara en »utsmyckning«. (رِيش betyder glans, prakt och något som förskönar. Enligt lexikograferna رِيش betyder egentligen fågelfjädrar, som är glänsande och förskönande. Eftersom människans klädsel också liknar fågelns vingar och fjädrar, har man därför använt رِيش ordet för att beskriva hur människans klädsel till det yttre bör vara.) När man bär kläder ska man se till att de får människan att se bra ut och inte vanställer hennes utseende. I själva verket är det klädseln som ökar människans skönhet, och genom klädseln visar sig hennes skönhetssinne, artighet, anständighet och sunda smak. Om klädseln inte är sådan, innebär det att man ringaktar en vacker ordning som Allah har skänkt och är otacksam mot Allah. (Den bön som det ädla sändebudet (s) sade att man skulle läsa när man tagit på sig nya kläder lyder: »Lovprisningen tillkommer Allah, som har klätt mig i denna klädsel, genom vilken jag täcker mina privata delar och uppnår prydnad och skönhet i mitt liv.« I denna bön nämns just att täcka de privata delarna och att uppnå lovprisning; det finns inget annat syfte med att bära kläder. Den är som en förklaring av just Koranversen.)

Man måste också komma ihåg att människors smak när det gäller utsmyckning och prakt förändras, och att stora skillnader och förändringar i smaken kan uppstå beroende på plats, tid och psykiskt tillstånd. Enligt Koranen är därför klädselns form och skärning föränderlig. Kläder med en på förhand fastställd skärning kan inte kallas islamisk klädsel.

Den tredje punkten i denna vers är taqwas klädsel. Det finns olika uppfattningar om vad taqwas klädsel betyder. Qatadah sade att »libās al-taqwā« här syftar på tron. Det vill säga att man ska bära kläder med de två tidigare nämnda egenskaperna, men det mest välgörande och viktigaste i detta avseende är att hålla tron levande och bevara den på rätt sätt. Hasan al-Basri sade att det betyder blyghet, blygsamhet och anständighet. Det är nämligen just denna blygsamhet och anständighet som får människan att tillämpa taqwa. Ibn Abbas (ra) sade att det betyder goda gärningar. Uthman ibn Affan (ra) sade att det betyder moralisk renhet.

Versens innebörd är alltså att taqwas klädsel är god och välgörande, om den hämtas från den klädsel och den skönhetsordning som Allah har skapat.

Kort sagt måste klädseln först och främst täcka de privata delarna. Därför måste det i grunden finnas en skillnad mellan kvinnors och mäns klädsel, eftersom det finns en skillnad i omfattningen av mannens privata delar och kvinnokroppens privata delar. För det andra måste den vara en utsmyckning, något som förskönar och uttrycker skönhet. Kläder som gör människans gestalt grotesk eller motbjudande och förvrider hennes ansikte är inte kläder som stöds av Koranen och kan inte användas av någon muslim.

I detta sammanhang kan man från den ädla Koranen citera följande andra vers:

قُلْ مَنْ حَرَّمَ زِينَةَ اللَّهِ الَّتِي أَخْرَجَ لِعِبَادِهِ

– Säg: »Vem har förbjudit Allahs skönhet, som Han har frambringat för sina tjänare?« (Al-A’raf: 32)

Med ”Allahs skönhet” avses de skönhetens medel som Allah har skapat åt människorna, det vill säga kläder och andra skönhetsartiklar och sådant som förhöjer skönheten. Kläder och skönhetsartiklar är alltså skapade av Allah, och Han har skapat dem för Sina tjänare. Han har skapat dem för att de ska åtnjutas och användas; i grunden är de tillåtna för alla. Vem kan då göra detta tillåtna förbjudet? Ingen har makt att förbjuda det som Allah har skapat utom Allah. Och Han har gjort detta tillåtet – Han har inte bara gjort det tillåtet, utan också befallt att det ska tas emot och användas, genom att säga:

Arabiska (*******)

Ta emot era skönhetsfrämjande ting – kläder – vid varje bön.

Även i denna vers talas det om att ta på sig sådana kläder som är zinat, utsmyckade och skönhetsfrämjande. När det gäller att bära kläder måste man därför, enligt Koranens anvisningar, i grunden noggrant beakta tre saker: För det första ska de täcka könsdelarna, för det andra ska de vara en utsmyckning och förhöja skönheten, och för det tredje ska de vara anständiga, vara ett uttryck för blygsamhet och inte ge uttryck för skamlöshet.

Detta är den vägledning om klädsel som finns i den ädla Koranen. Utöver detta får man inte veta något mer om klädseln från Koranen. Det som framgår av Koranen säger ingenting om klädernas snitt, stil, form eller mått, längd och bredd.

Därefter måste man se vad som kan läras om detta från haditherna. Först bör den hadith som återges i Sahih al-Bukhari under ”Kitab al-Libas” uppmärksammas. Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade: Arabiska (********)

Ät, drick, klä er och ge allmosor. (Gör dessa saker under två villkor:) slösa inte och gör det inte av högmod.

Detta är den ädle Sändebudets anvisning om att äta, dricka, klä sig och ge allmosor. Dessa handlingar är fria och tillåtna, men endast under två villkor. Det första är att ingen av dem får innebära meningslös överdrift eller överskridande av gränserna. Det andra är att man inte får utföra dem av högmod. Att spendera mer än vad som är önskvärt är israf. Högmod, mycket dyrbara kläder samt kläder som uttrycker skrytsamhet och överlägsenhet är förbjudna. När det gäller klädsel är vägledningen för oss följande: Att bära kläder av sådant slag och i sådan omfattning att det innebär meningslöst slöseri strider mot sunnan. Klädseln måste vara fri från detta. För det andra får man inte bära kläder av stolthet och högmod, eller sådana kläder vars stil, form och mått uttrycker stolthet, högmod, överlägsenhet och skrytsamhet och gör en människa särskild och utmärkande från vanligt folk. Att bära sådana kläder är att handla i strid med sunnan. Alla kläder, oavsett form, slag, stil, snitt och mått, som är fria från slöseri och högmod är därför kläder som sunnan tillåter. Sunnitisk klädsel är sådan. Hadhrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Arabiska (*****)

Ät vad du vill och klä dig i vad du vill, så länge du undviker två saker: överdriven och meningslös konsumtion samt kläder som uttrycker stolthet och högmod.

Det innebär att alla kläder som är fria från dessa två brister är kläder i enlighet med hadith och att det är helt tillåtet att bära dem. När det gäller form, typ, skärning och längd eller korthet har hadith inte gett någon särskild anvisning eller föreskrivit någon skyldighet.

Därefter återges följande hadith i Bukhari Sharif:

Arabiska (*********)

-Profeten (s) sade: Allah kommer inte att vända en barmhärtig blick mot någon person som därigenom kommer att berövas Allahs barmhärtighet.

Det måste kommas ihåg att denna hadith inte ger någon vägledning om klädernas form, skärning eller längd. Anvisningen gäller endast den mentala inställningen. Det sägs endast hur det yttre sättet att bära kläder ska eller inte ska vara. Och vad som än görs med högmod, och hur högmodet än kommer till uttryck, är förbjudet.

Läs därefter alla hadither i Bukhari Sharif; ni kommer inte att finna någon hadith som föreskriver någon särskild skärning eller något särskilt mått beträffande kläder. Av hadith framgår emellertid att ärmarna, eller handen, på Profetens qamis var mycket smala. Därav kan man fastställa att det är tillåtet att bära skjortor med churidarärmar, sådana som används här. Hur lång var den qamis som Profeten (s) brukade bära? En hadith visar tydligt att den inte var särskilt lång. Hadithens ord är följande: arabiska (*********)

-Profetens qamis var vanligtvis tillverkad av bomullstyg, hade mycket kort fall och churidarärmar.

Av detta blev det otvetydigt klart att de som påstår att den ädle Profeten (s) bar en lång skjorta som hängde ner till halva vaden har framfört en påhittad lögn. Sanningen är att när han bar lungi, bar han en kort skjorta.

Bland de hadither om klädsel som citeras i Tirmidhi Sharif är den första denna:

Arabisk (*******)

– Den ädle Profeten (s) sade: “Silkeskläder och guld har förbjudits för männen i min ummah, men tillåtits för kvinnorna.”

Det vill säga, silkeskläder är förbjudna för män.

Dessutom ger en hadith i Musnad Ahmad en tydlig uppfattning om hur långt ett plagg bör hänga ner. Hadhrat Abu Hurayra (ra) berättar: Arabisk (*********)

– En troende mans izār kan hänga ner till mitten av vaderna. Det får gå längre ner, ända till strax ovanför anklarna. Går det längre ner än så, är det en handling som leder till Jahannam.

I hadithen används ordet izār. Det betyder ett plagg som används för att täcka den nedre delen av kroppen från midjan och neråt. Det kan vara en lungi, pyjamas, dagens byxor eller något annat. Dessa plagg kan hänga ner till mitten av sträckan från knäna till anklarna, det vill säga till ”nisf al-sāq”. De kan även hänga under ”nisf al-sāq” ner till anklarna, men om de går längre ner än så är det inte tillåtet.

Med stöd av den ädle Profetens (frid och välsignelser över honom) hadither i detta avseende säger Hadrat Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom):

– Det straff som den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) har nämnt för att låta izāren hänga nedanför anklarna, har han också nämnt när det gäller kamīs.

”Kamīs” är ett plagg som täcker överkroppen; vilket plagg man än bär för att täcka kroppens övre del är alltså en kamīs, oavsett dess skärning eller modell. Det kan vara dagens panjabi, skjorta, rock eller en kraglös tunika. Haditherna säger ingenting om hur skärningen ska vara. De säger endast att plagget inte får vara så långt att det även täcker anklarna. Av Hadrat Ibn Umars ord framgår tydligt att både izār och kamīs blir haram om de hänger nedanför anklarna. Man bör komma ihåg att man i det dåtida arabiska samhället vanligtvis täckte kroppen från överkroppen till strax nedanför knäna med ett enda tygstycke. Även i dag är arabernas klädsel sådan. Underst bär man ett kortare plagg och ovanpå det en lång tunika som når ned till anklarna – detta är arabernas vanliga klädsel i dag. Det är detta som dessa hadither säger: inget av plaggen får hängas ned så att anklarna täcks. Uttrycket ”nisf al-sāq” syftar i själva verket på detta.

Men varifrån har man fått att en kamīs, trots att man bär en lungi eller pyjamas, också måste hänga ned uppifrån till mitten av vaden och att det är sunna att bära en sådan kamīs? Inte från Koranen och inte heller från haditherna. Och det som inte är bevisat genom Koranen och haditherna kan inte heller bevisas genom fiqh-böckerna. Det är inte heller bevisat genom de nuvarande arabernas sedvänjor. Den kragförsedda kamīs som numera av en grupp ʿulamāʾ och pirer framställs som ”sunna-klädsel”, lång till halva vaden, är därför inte något som är bevisat genom sharias grundläggande bevis. Det är helt och hållet något påhittat. Att framställa ett plagg som inte är bevisat som sunna enligt sharia som ”sunna-klädsel” är dessutom en mycket stor bidʿah (Att kalla den kragförsedda kamīs av typen nisf-e sāf, som en grupp ʿulamāʾ och pirer i detta land bär över pyjamas eller lungi, för ”sunna-klädsel” är ett påhittat påstående. Detta plagg kan högst kallas ett klädesplagg som de fromma ʿulamāʾerna och pirerna i detta land föredrar – libās al-ʿulamāʾ – och inget mer). Det är också bidʿah eftersom det medför utgifter utöver det nödvändiga. Att avstå från onödiga utgifter är det första villkoret när det gäller klädsel. Denna bidʿah har nu spridit sig bland en del av samhällets befolkning. De tror att de bär ”sunna-klädsel” och följer Profetens väg, men det faller dem inte ens in att så inte är fallet. Detta är i själva verket inget annat än extrem blindhet.

I denna bevisgrundade framställning har jag inte propagerat mot detta plagg, och jag har inte heller förbjudit någon att bära det. Mitt påstående är endast att det är bidʿah att kalla just denna typ av klädsel för ”sunna-klädsel”. Jag har inte kallat det bidʿah att bära detta plagg i sig, och jag vill inte heller kalla det bidʿah.

Drömmars avgörande att rätta sig efter – bidʿah

Det främsta kännetecknet för pirernas hov är att drömmarnas välde alltid råder där. Bland muriderna och följeslagarna råder en intensiv tävlan om vem som kan se flest och bäst drömmar. Därför går det inte med säkerhet att säga att ingen av dem berättar påhittade drömmar. Den som ser de bästa drömmarna och genom drömmar kan bevisa Huzur Qiblas walāyah och höga ställning får nämligen den största delen av Huzurs förböner, fayz och kärleksfulla gunst. Därför måste man se drömmar vid detta hov – finns det något alternativ till att se drömmar? Så snart dessa människor sluter ögonen börjar de se drömmar; drömmarna tycks sitta där och vänta på dem, redo att när som helst sväva fram inför deras ögon. Ofta drömmer de även medan de är vakna, och för att behaga Huzur Qibla arrangerar och utsmyckar de drömmen på ett vackert sätt innan de lägger fram den vid hovet. Inte nog med det: även frågor om vad som enligt sharia är gott eller ont, tillåtet eller förbjudet, avgörs här genom drömmar. Någon kanske säger: ”Jag såg den och den Huzur i en dröm, och han förbjöd mig att göra detta”; genast överger man då handlingen. Eller så har han sagt att man ska göra något. Då börjar man omedelbart göra det.

Någon säger kanske: ”Jag såg den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) i en dröm, och han befallde mig att göra detta”, och genast börjar man göra det. Eller så upphör man med något eftersom han har förbjudit det. Man bryr sig inte alls om vad sharias avgörande i denna fråga är; de anser inte att det finns något behov av att fråga vad sharia säger.

Att förlita sig på drömmar, låta sig styras av drömmar och utföra eller avstå från något på grundval av drömmar är de helgondyrkandes princip, inte principen hos någon som följer sharia. Om en vanlig människa verkligen skulle få se en sann dröm kan den nämligen inte utgöra någon föreskrift i sharia. En dröm kan vara sann. Om någon verkligen har sett en sann dröm kommer han antingen att få ett förhandsbesked om något gott, eller en antydan om att vara vaksam i en viss fråga. Därför bör han tacka Allah. Men genom en sådan dröm kan man inte fastställa vad som är fard eller wajib, halal eller haram, tillåtet eller otillåtet, eller vad man bör eller inte bör göra. Om man genom en dröm får kännedom om något som överensstämmer med sharia är det naturligtvis gott; men om man genom den får kännedom om något som strider mot sharia får man under inga omständigheter följa det. Skälet är att ingen har rätt att utfärda någon föreskrift som strider mot sharia. Vilket värde kan då en dröm ha i förhållande till sharia?

Det är visserligen riktigt att drömmar, ur islams perspektiv, inte helt kan avfärdas. Att man genom en dröm kan få se den ädle Profeten (frid över honom) är också belagt i hadith. Men den första frågan är: om Satan i en dröm antar en gestalt som inte är Profetens egen och visar sig för drömmaren som ”den ädle Profeten”, hur ska drömmaren då kunna förstå att detta inte är den verklige Budbäraren?

Här bör man lägga märke till ordalydelsen i Budbärarens (frid över honom) hadith och de ord som används i den. Abdullah återberättar från den ädle Profeten (frid över honom) att han sade:

”Den som såg mig i en dröm har verkligen sett mig, eftersom Satan inte kan anta min gestalt eller avbild.” (Tirmidhi.)

Om någon ser den ädle Budbäraren (frid över honom) i en dröm, måste han alltså, eftersom Satan inte kan anta Budbärarens gestalt eller avbild, tro att han verkligen har sett Budbäraren och ingen annan – detta framgår tydligt av hadithens ord och formulering. Men just utifrån dessa ord och denna formulering kvarstår två frågor som behöver få en tydlig lösning. Den ena är följande: Den ädle Budbäraren (frid över honom) sade: ”Den som såg mig har verkligen sett mig.” Men om någon ser en annan person och Satan skapar en villfarelse i hans sinne genom att få honom att tro att detta är Budbäraren (frid över honom), vad händer då? Utesluter inte hadithens formulering möjligheten att något sådant kan ske?

För det andra sade den ädle Budbäraren (frid över honom): ”Satan kan inte anta min gestalt eller avbild.” Men om Satan antar någon annans gestalt och avbild och skapar en villfarelse hos drömmaren genom att få honom att tro att detta är den ädle Budbäraren, vad händer då?

Är något sådant möjligt mot bakgrund av denna hadiths tydliga ord? Jag menar att hadithen inte har stängt vägen för dessa två möjligheter. Det är just med denna möjlighet i åtanke som frågan behandlas här. Den tolkning som hadithkännare som al-Maziri och Qadi Iyad med flera har gett av denna hadith ger också stöd åt detta. (Se Tirmidhis kommentar Tuhfatul al-Wazi, del 6, s. 555.)

Att man måste handla i enlighet med en dröm bara för att man har sett den är alltså inte en giltig uppfattning i islam. Den andra saken är att den ädle Profeten (frid över honom) under sin livstid fullständigt framförde allt han hade att säga; det var under hans livstid som religionen fullbordades. Han kan inte nu ha något nytt att säga. Det är Profetens uppgift att fastställa halal och haram samt vad som är tillåtet och otillåtet. Denna uppgift var begränsad till Profetens livstid. Efter att Profetens liv hade upphört kunde han inte längre ha någon sådan uppgift. Den siste Profeten var dessutom redan under sin livstid ”profeternas sigill”. Profetens liv hade nått sitt slut, och innan dess hade profetskapets uppgift fullgjorts fullständigt. Därefter finns inget behov av att genom en dröm fastställa någon ny föreskrift i sharia. Om någon därför ser den ädle Profeten (frid över honom) i en dröm och även får någon befallning från honom, är varken drömmaren eller någon annan medlem av umma skyldig att följa den. Islamisk religion är fullkomlig. Nu är den den enda slutgiltiga föreskriften för hela mänskligheten. Allt måste man lära känna därifrån, ta emot därifrån och följa genom att hålla fast vid den.

Den ställning som drömmen har fått i sharia bevisas av följande hadith. Här kan två hadither nämnas. Den ena återberättas av Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: Arabiska (********)

– Profeten (frid vare med honom) sade: ”Ingenting av profetskapet återstår – allt har tagit slut. Nu återstår endast glädjebudbärarna.” Profetens följeslagare frågade: ”Vad menas med glädjebudbärarna?” Profeten (frid vare med honom) sade: ”Det är goda drömmar.”

Den andra hadithen återberättas av Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: Arabiska (********)

– En god dröm är endast en fyrtio­sjättedel av profetskapet.

Av den första hadithen kan man förstå att en god dröm endast är ett sätt för Guds tjänare att få ett glädjebud. Av den andra hadithen framgår att denna ”goda dröm” har en ställning motsvarande en fyrtio­sjättedel av profetskapet. Vad är då de återstående fyrtiofem delarna? Det är Koranen och Sunnah, som erhållits genom profetskapet. [I denna hadith sägs den goda drömmen utgöra en fyrtio­sjättedel av profetskapet. I den hadith som Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) återberättar i Sahih Muslim sägs den ”goda drömmen” utgöra en fyrtiofemtedel av profetskapet, medan det i den hadith som återberättas av Ibn Amr sägs att den utgör en sjuttiondel. Därför är dessa uppgifter inte något bestämt. För det andra innebär det faktum att den goda drömmen kallas en del av profetskapet inte att den goda drömmen skulle vara lika ofelbar i sina föreskrifter som profetskapet. Detta har endast sagts för att visa likheten mellan profetskapet och den goda drömmen. Annars kan den goda drömmen aldrig jämställas med profetskapet. (Zurqanis kommentar till Muwatta, del 4, s. 351.)]

Därför är just denna Koran och denna Sunnah religionens verkliga och grundläggande fundament. Det är den verkliga verkligheten; att ställa drömmen mot den är endast något som människor med ett fantasifullt sinnelag gör. De som önskar fullgöra det praktiska livets angelägenheter på ett riktigt sätt måste gå framåt med Koranen och Sunnah som grund, utan att springa efter drömmar. De som inte arbetar utifrån Koranens och hadithens praktiska föreskrifter och inte hämtar vägledning och avgöranden för sitt liv därifrån, utan i stället fattar avgöranden i alla frågor utifrån drömmar, är i själva verket inte troende; de är inte troende på Allahs Koran och Hans Sändebuds Sunnah. Därför är de anhängare av bid’a, människor som ägnar sig åt bid’a.

Bid’a motstånd och Sunnahns etablering

Denna långa diskussion om Sunnah och bid’a bevisar att detta är islams fullständiga ideal, och att dess motsats kallas bid’a. Sunnah är ”Uswa-ye hasan” – det fullkomliga, främsta och överlägsna idealet, som varje människa som tror på Allah och det hinsides måste följa. Den som verkligen är en anhängare av det islamiska idealet tar helt och hållet till sig detta ideal och följer det i tanke och handling. En sådan person är den verklige muslimen.

Å andra sidan är varje tanke, övertygelse och praktisk sedvänja som strider mot islam en bid‘a. Det var denna jahiliyya som den världsomspännande Profeten Hazrat Muhammad kom till världen för att avskaffa. Genom sitt outtröttliga arbete under hela sitt profetskap krossade han å ena sidan jahiliyyans grundvalar och stängde för alltid bid‘ans väg, och å andra sidan upprättade han sunnan fullständigt. Han byggde även upp sahabernas samhälle helt och hållet på denna grund. Han lämnade efter sig så många ovärderliga vägledningar på detta område att de inte kan beskrivas till fullo. Han önskade innerligt att det samhälle han hade skapat under inga omständigheter skulle ge bid‘a utrymme eller avvika från sunnans ljusa och strålande huvudväg. Dessutom var hans innerliga önskan att det samhälle han hade skapat ständigt skulle vara upptaget av och helt ägna sig åt att motarbeta bid‘a och återupprätta sunnan. Här återger vi några av hans uttalanden i detta sammanhang.

Den ädle Profeten sade till Hazrat Bilal ibn al-Harith: Arabisk text (*****)

—Vet att den som efter mig återupplivar någon av mina sunnor som har dött, får den belöning och vedergällning som tillkommer den som handlar enligt den. Men belöningen för dem som handlar enligt den kommer inte att minska det minsta. Å andra sidan kommer den som inför och sprider en vilseledande bid‘a, som Allah och Hans Sändebud inte på något sätt är nöjda med, att bära lika mycket synd som den som handlar enligt den. Men deras synder kommer inte att minska det minsta.

Vid detta tillfälle sade han också i en annan hadith, riktad till Hazrat Anas: Arabisk text (*********)

—Kära son! Om du kan se till att du från morgon till kväll, ja hela tiden, inte hyser någon bitterhet mot någon i ditt hjärta, så ska du verkligen göra det. Kära son! Detta är en av de sunnor som jag har förmedlat. Den som återupplivar min sunnah har älskat mig, och den som älskar mig kommer att vara min följeslagare i paradiset i det kommande livet.

Det framgår tydligt av den förstnämnda hadithen att han mycket väl visste och förstod att även den sunnah som den ädle Allahs Sändebud hade förmedlat och upprättat någon gång kunde dö och överges av det muslimska samhället. Men han kunde inte föreställa sig att denna sunnah för alltid skulle förbli död och försvinna, och att den aldrig skulle återupplivas och återupprättas. Därför ville han genom dessa hadither uppmuntra den ummah han hade skapat att återuppliva de sunnor som hade dött. Han förstod också tydligt att, om någon sunnah kunde dö, så kunde bid‘a naturligtvis också uppfinnas och tränga in bland den ummah han hade byggt upp. Därför varnade han sin ummah för de fruktansvärda följderna av att uppfinna och sprida bid‘a.

I den ovan nämnda hadithen analyseras först en särskild sunnah hos den ädle Profeten (s.). Denna sunnah innebär att ingen människa i det muslimska samfundet ska ge hat eller fiendskap mot någon annan en plats i sitt hjärta. Av denna del av hadithen framgår tydligt hur förödande detta hat och denna fiendskap är för tron och de goda gärningarna, liksom för de ömsesidiga relationerna samt den sociala freden och ordningen. Den ädle Profeten (s.) har sagt att det är mitt ideal, min sunnah, att leva med ett sådant rent hjärta. Om samfundet och dess medlemmar någon gång förlorar förmågan att följa denna högtstående sunnah, kommer det att innebära att hela folket har avvikit från sitt ideal. Och att muslimerna avviker från sitt ideal kan på intet sätt behaga Sändebudet (s.). Därför förmedlade han, med denna till synes lilla sunnah som anledning, ett mycket värdefullt budskap till hela den muslimska umman. Det är detta: den som återupplivar någon av mina sunnah och återinför en sunnah som inte längre tillämpas, han har älskat Sändebudet. Med andra ord är det endast den som älskar Sändebudet som kan återuppliva Sändebudets sunnah och ägna sig åt att försöka återuppliva den; ingen annan kan göra det. Inte nog med det: endast han kan bevisa sin kärlek till Sändebudet som äkta och uppriktig. Den som inte gör något försök att återuppliva hans sunnah kan inte ha något som helst bevis på att han hyser ens den minsta kärlek till Sändebudet. Han har inte heller någon rätt att påstå det. Att hysa äkta kärlek till Sändebudet är emellertid ett grundläggande villkor för tron. Därför älskar alla som hyser kärlek till Sändebudet också Sändebudets sunnah. Och de som älskar Sändebudets sunnah kan varken försumma den, tolerera att den dör ut och försvinner, eller förbli stumma, tysta och overksamma efter att den har försvunnit. Tron på och kärleken till Sändebudet kommer att sporra honom att kasta sig in i arbetet med att upprätta sunnah och att använda all sin kraft för att motverka bidʿah; den kommer inte att låta honom sitta lugnt och overksam ens ett enda ögonblick. En sådan djup kärlek till Profeten och en sådan äkta tillgivenhet till Profetens sunnah måste finnas i varje troendes hjärta. Det behövs dessutom ett samfund bestående av dessa troende, ett samfund som är starkt genom sin troskraft, oförsonligt när det gäller sunnah och orubbligt i motståndet mot bidʿah. Den ädle Profeten (s.) hade byggt upp ett sådant välorganiserat samfund. Så länge detta samfund fanns i världen kunde ingen bidʿah tränga in i det muslimska samfundet, och ingen sunnah kunde överges. Men senare kom ett skede i historien då bidʿah trängde in i det muslimska samfundet och sunnah övergavs. Trots detta har det aldrig funnits någon tid då det saknats människor i det muslimska samfundet som protesterat mot bidʿah och arbetat för att upprätta sunnah. I det förflutna har den våldsamma konflikten mellan sunnah och bidʿah spelat en historisk roll. Ibland har anhängarna av bidʿah varit yttre segrare, och ibland har de som velat upprätta sunnah vunnit framgång. Även denna seger och detta nederlag är en evig sanning. Men under lång tid har bidʿahs inflytande varit mycket starkt i det muslimska samfundet, och bidʿah har fått tränga in här utan hinder. Det är inte så att ingen protesterar; men jämfört med den väldiga kraft som bidʿah har fått, är protesterna ytterst svaga, osammanhängande och nästan begränsade till det individuella planet. Det som behövs är emellertid ett samordnat och kraftfullt motstånd. Det behövs inte bara ett negativt motstånd, utan också en omfattande och total positiv strävan att upprätta sunnah. Endast en sådan total och fullständig ansträngning kan nu rädda det muslimska samfundet från denna flodvåg av bidʿah. Annars kan detta samfund svepas bort av bidʿahs ström och gå under. Därför har denna långa framställning om ”Sunnah och bidʿah” i dag lagts fram inför samfundet. Må bidʿah hejdas – inte bara delvis, inte bara några mindre bidʿah-ceremonier – utan må den hejdas helt och fullständigt, och må detta allt förtärande giftträd med rötterna ryckas upp. Och må sunnah samtidigt upprättas. Inte bara en yttre sunnah, utan den verkliga, fullständiga sunnah – den sunnah som den siste Profeten, Muhammad (s.), lämnade kvar i världen för all framtid. Detta är min enda önskan för hela mänskligheten, mitt hjärtas innersta längtan. Det är denna kallelse jag i dag framför inför alla muslimer i allmänhet, särskilt inför de lärdas samfund och ännu mer särskilt inför den ungdom som tror på det islamiska idealet.

Under denna långa framställning om sunnah och bidʿah har det på grundval av bevis och belägg blivit tydligt att bidʿah innebär att man i religionens namn framställer varje handling, fråga, angelägenhet, sedvänja eller metod som ligger utanför Koranen och sunna som en god religiös gärning och något som ger belöning – trots att man inte kan lägga fram något stöd för detta från Koranen eller sunna och inte heller kan finna något exempel på det under de rätt vägledda kalifernas tid.

Att i själva verket själv utforma en sharia och anse att någon annan delar Allahs makt och gudomlighet, samt att erkänna någon annan som Hans medgudomlighet, är bidʿah. Och hur stor synd det är att sätta någon vid Allahs sida eller tro att det finns någon som delar Hans gudomlighet, det är ingen okunnig om. I detta sammanhang är följande vers ur Koranen särskilt betydelsefull. Allah den Upphöjde har sagt:

Arabiska (*****)

أَمْ لَهُمْ شُرَكَاءُ شَرَعُوا لَهُم مِّنَ الدِّينِ مَا لَمْ يَأْذَن بِهِ اللَّهُ ۚ وَلَوْلَا كَلِمَةُ الْفَصْلِ لَقُضِيَ بَيْنَهُمْ ۗ وَإِنَّ الظَّالِمِينَ لَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ [٤٢:٢١]

– Har de medgudar som föreskriver en sharia för dem i sådant som Allah inte har gett tillåtelse till? Om beslutet om den slutliga domen inte redan hade fattats, skulle domen över dem ha fällts redan i dag. Och för de orättfärdiga finns ett hårt och plågsamt straff. (Ash-Shura: 21).

Innebörden av denna vers är: De som inte anser Allahs sharia vara tillräcklig, som anser det nödvändigt att följa lagar och sharia som andra har utformat, och som tror att människopåhittad sharia och lagar utanför – och i strid med – den sharia Allah har gett är belöningsvärda handlingar godkända av Allah, de är orättfärdiga. Och det är just för dessa orättfärdiga som ett hårt straff har bestämts.

Att följa människopåhittad sharia och lagar utanför Allahs sharia är bidʿah. Och enligt denna vers förklaring är denna bidʿah shirk. För i själva verket finns det ingen medgud till Allah, inte heller något sådant. Människor är inte skyldiga att följa en sharia eller lag som någon annan än Allah har utformat. Därför är det de som utfärdar fatwor, formulerar masʾala och inför seder och tariqa utan stöd i Allahs sharia som sjunker ned i bidʿahs shirk.

Genom att följa bidʿa begås shirk inte bara mot Allah, utan också mot den Ädle Sändarens profetskap. Det beror på att Sändaren i sin helhet har förmedlat den sharia som Allah uppenbarat – det var också syftet med att sända Sändaren. Vad Allahs religion är har Sändaren, med Allahs tillåtelse, själv förklarat.

Det är genom Sändaren som gränserna för påbud och förbud, halal och haram, tillåtet och otillåtet samt belöning och straff har fastställts. Om någon under sådana förhållanden lägger fram något som ligger utanför Sändarens sharia som en del av sharia, och någon annan accepterar det, begår den personen samtidigt shirk mot Allah och tillskriver även Sändaren shirk. Han vill då antingen ta Sändarens ansvar och ställning i besittning eller ge denna ställning åt någon annan än Sändaren. Genom att föra in nya sedvänjor och ritualer i islams fullkomliga religion tar han själv profetens plats, även om han inte gör anspråk på det med sin tunga. Att ingen annan kan eller kommer att bli profet efter den Ädle Sändaren, Muhammad, är en del av islams grundläggande troslära.

Här måste jag nämna en hadith som återges i Sahih Muslim och Musnad Ahmad:

– På uppståndelsens dag kommer den Ädle Sändaren att låta sin umma dricka vatten ur Kawthars-bassängen, bägare efter bägare. Människorna kommer att anlända från ena sidan, dricka sig otörstiga och sedan bege sig bort åt den andra sidan. Då säger profeten: ”En barriär kommer att resas mellan mig och dem. De kommer inte att kunna nå mig.” Jag kommer att vädja till Allah och säga: ”O Allah! Dessa är ju min umma. Varför hindrades de från att komma?” Då kommer Allah den Upphöjde att svara: ”Du vet inte vilka bidʿa dessa människor införde efter din död.” Det kommer att sägas: ”De ändrade och förvanskade den religion du förmedlade.” (Därför kommer de som följer bidʿa aldrig att kunna närvara vid Kawthars-bassängen.) Den Ädle Sändaren säger: ”Då kommer jag att säga till dem: ’Bort med er, bort med er! Försvinn ur min åsyn.’”

Denna autentiska hadith klargör tydligt det tragiska slutet för bidʿa och dess anhängare. Under sådana förhållanden är det överflödigt att påpeka vilken stor plikt det är för troende muslimer att helt undvika bidʿa och sträva efter att fullständigt utrota den ur samhället och staten. Den riktiga handlingslinjen är därför att sprida islams fullkomliga ideal, befriat från bidʿa, forma opinionen och genom folkopinionens kraft upprätta en islamisk stat. Därefter måste den islamiska statens makt användas fullt ut för att i livet och samhället utplåna även det sista spåret av kvarvarande bidʿa. Om man arbetar på detta sätt kommer bidʿa att försvinna och sunnah att etableras. Detta är i själva verket islams handlingslinje.

Avslutningsvis vill jag citera några ord av imam al-Ghazali och därmed tillkännage detta verks avslutning. Han sade: arabiska(*******)

– Vilken form bidʿa än tar måste alla dess portar stängas, och bidʿan måste kastas tillbaka i ansiktet på dem som följer den – hur övertygade de än är om att den är rätt!

– Slut –