Våra ord

Maulana Sayyid Abul A’la Mawdudi (må Allah förbarma sig över honom) kunde inte slutföra sitt berömda verk Sīrat-e Sarwar-e Alam. Efter att ha skrivit fram till hijra gick han bort. Verket har publicerats på urdu i två volymer. Vi har publicerat dessa två urduvolymer, fram till hijra, på bengali i fem volymer: den första urduvolymen i två bengaliska volymer samt den tredje delen av den andra urduvolymen.

I den första bengaliska volymen behandlas huvudsakligen teoretiska frågor om profetskap och sändebudskap. I den andra volymen behandlas historien om tidigare folks förintelse. Från och med den tredje volymen börjar behandlingen av historien om profeten Muhammeds, Allahs sändebuds, liv.

Sayyid Abul A’la Mawdudi Research Academy har planerat att lägga fram alla Maulanans verk för bengaliskspråkiga läsare. Vid det här laget har nästan alla hans verk översatts till bengali och publicerats. Föreliggande verk har översatts av Maulanans nära medarbetare, den framstående författaren herr Abbas Ali Khan. Vi anser inte att det finns något nytt att säga till de lärda läsarna om hans skicklighet som översättare, hans precision i ordvalet och hans kraftfulla språk.

Vi tackar Allah den Högste för att vi från Akademiens sida har kunnat publicera detta verk. Må Han ge alla detta verks läsare förmågan att förstå profetskapets verkliga uppdrag. Amin.

Abdus Shahid Nasim

Direktör

Sayyid Abul A’la Mawdudi Research Academy

*

Islam är i själva verket namnet på den rörelse som vill bygga hela mänsklighetens livsbyggnad på föreställningen och övertygelsen om den Ende Gudens suveränitet. Denna rörelse har sedan urminnes tider fortsatt på samma grund och enligt samma metod. Den har letts av dem som kallas Allah den Allsmäktiges profeter och sändebud. Om vi ska leda denna rörelse måste vi ofrånkomligen följa dessa ledares arbetsmetod. Förutom denna finns det ingen annan arbetsmetod för en rörelse av detta särskilda slag, och någon sådan kan inte heller finnas. När vi i detta sammanhang försöker följa i de ädla profeternas fotspår möter vi stora svårigheter. Om de profeter som levde i forna tider och deras verksamhet kan vi inte få veta särskilt mycket. I Koranen finner vi några kortfattade antydningar. Men utifrån dem kan inte hela planen rekonstrueras. I Bibelns Nya testamente finner man några opålitliga utsagor av Jesus, frid vare med honom, som i viss mån belyser en sida, nämligen hur den islamiska rörelsen kan ledas i sitt allra tidigaste skede och vilka problem den måste möta. Men Jesus, frid vare med honom, behövde inte möta det följande skedet, och om detta finns heller ingen antydan. På detta område får vi tydlig och fullständig vägledning från endast en källa, nämligen profeten Muhammed Mustafa, må Guds frid och välsignelser vara över honom, och hans liv. Att vi återvänder till honom beror inte enbart på vår vördnad för honom; i själva verket är vi tvungna att vända oss till honom för att få kunskap om denna vägs upp- och nedgångar. Av alla den islamiska rörelsens ledare är profeten Muhammed, må Guds frid och välsignelser vara över honom, den ende vars liv ger oss en fullständig och synnerligen tillförlitlig redogörelse för varje skede: från rörelsens första kallelse till upprättandet av den islamiska staten och därefter statens struktur, författning, inrikes- och utrikespolitik samt principerna och metoderna för att styra staten.

*

Inledning

Genom att på ett utmärkt sätt sammanställa diskussionerna om profetskapet och den ädla sīran från mina olika skrifter sammanställde herr Na’im Siddiqi och herr Abdul Wakil Alvi den första delen av detta verk (del 1 och 2 på bengali). Där ansåg jag inte att det behövdes särskilt mycket tillägg eller bearbetning.

Men i det material de sammanställde för denna del fanns det här och där luckor. Med sådana luckor kan ett sīra-verk under inga omständigheter färdigställas. Därför har jag gjort omfattande tillägg och utvidgningar i det. Nu har det blivit ett sammanhängande och kronologiskt sīra-verk.

Denna andra del av originalverket avslutas med skildringen av hijra. Därefter börjar den medinensiska perioden. Den perioden är i själva verket som ett gränslöst hav. Jag ber den Allsmäktige Allah att Han måtte ge mig kraft och tawfīq att fullborda detta verk och göra det till en källa till välgång för Hans tjänare.

Abul A’la

Kapitel sju

Inledningen av den offentliga förkunnelsen

Av det som sades i de två föregående kapitlen kan man tydligt förstå varför Quraysh och den stora massan av araber blev så rasande när Guds Sändebud (frid över honom), efter att i tre år ha bedrivit dawah i hemlighet, började förkunna islam offentligt, och varför de började utsätta Profeten för så mycket motstånd, fientlighet och oförskämt beteende. Samtidigt framgår det tydligt av denna framställning med vilket kraftfullt vapen av argument och karaktär islams dawah presenterades, så att den gamla jahiliyyan, trots alla sina knep, bedrägerier, list och sin förföljelse och sitt förtryck, blev hjälplös inför den. Nu fortsätter vi den historiska berättelsen från den punkt där vi lämnade den i det fjärde kapitlet.

Islams allra första offentliga framträdande

Även om historiker och författare till sira inte har analyserat denna fråga, blir det tydligt vid eftertanke över hur denna händelse plötsligt återges i Koranen, från vers 6 till 21 i sura al-‘Alaq efter de fem första verserna: en man förbjuder en av Guds tjänare att be och försöker hindra honom genom att hota honom. I de tillförlitliga hadithsamlingarna förklaras denna händelse med att den som bad var Profeten själv (frid över honom) och att den som hindrade honom var Abu Jahl. Det står då klart att Profeten (frid över honom) för första gången gav uttryck för sin din genom att be på islamiskt sätt i Kabahelgedomen. Fram till dess brukade muslimerna be i hemlighet. Ingen vågade be öppet ens på en öppen plats, än mindre i Kabahelgedomen. Endast en gång hade polyteisterna upptäckt några muslimer be tillsammans med den ädle Sa‘d ibn Abi Waqqas (må Gud vara nöjd med honom) i en obebodd dal i Mecka. Detta ledde till ett våldsamt tumult, såsom vi tidigare har berättat. Men när Gud den Allsmäktige ville att islam skulle förkunnas öppet, gick Guds Sändebud (frid över honom) orädd och utan tvekan till helgedomen och började be. Ingen annan än han kunde ha vågat göra detta. (Tillägg av författaren.)

Därigenom började Qurayshs vanliga människor för första gången inse att Muhammeds (frid över honom) din hade blivit annorlunda än deras. De som såg det blev förvånade. Men Abu Jahls jahiliyya-känslor blossade upp, och han försökte flera gånger hindra Profeten (frid över honom) från att be genom att hota honom. Abu Hurayra (må Gud vara nöjd med honom) berättar att Abu Jahl frågade Quraysh: ”Lägger Muhammed sitt ansikte mot marken framför er?” De svarade ja. Då sade Abu Jahl: ”Vid al-Lat och al-‘Uzza! Om jag ser honom be på detta sätt ska jag sätta min fot på hans nacke och slå hans ansikte i marken.” Sedan råkade han få syn på Guds Sändebud (frid över honom) när han bad och gick fram för att sätta sin fot på hans nacke. Men plötsligt såg människorna att han drog sig tillbaka och försökte skydda sitt ansikte mot något. De frågade honom vad som hade hänt. Han svarade: ”Mellan mig och honom fanns en eldgrop, en fruktansvärd varelse och vingar.”

Guds Sändebud (frid över honom) sade: ”Om han hade kommit nära mig skulle änglarna ha blåst av hans huvud.” (Ahmad, Muslim, Nasa’i, Ibn Jarir, Ibn Abi Hatim, Ibn al-Mundhir, Ibn Mardawayh, Nu‘aym, al-Isfahani, al-Bayhaqi.)

Ibn Abbas (må Gud vara nöjd med honom) berättar att Abu Jahl sade: ”Om jag ser Muhammed (frid över honom) be nära Kaba ska jag trampa sönder hans nacke under min fot.” När denna nyhet nådde Profeten (frid över honom) sade han: ”Om de gör det kommer änglarna att gripa honom öppet.” (Bukhari, Tirmidhi, Nasa’i, Ibn Jarir, ‘Abd al-Razzaq, ‘Abd ibn Humayd, Ibn al-Mundhir, Ibn Mardawayh.)

Ibn Abbas (ra) berättar att Profeten (frid vare med honom) bad vid Ibrahims plats. Abu Jahl gick förbi där. Han sade: ”Har jag inte förbjudit dig, Muhammad (frid vare med honom)?” Med dessa ord började han tillrättavisa honom. Som svar förebrådde Profeten Muhammad (frid vare med honom) honom strängt. Då sade Abu Jahl: ”Muhammad (frid vare med honom), vem har du att tacka för att du försöker skrämma mig? Vid Gud! I denna dal har jag fler anhängare än alla andra.” (Ibn Jarir, Ahmad, Tirmidhi, Nasa’i, Ibn Abi Shaybah, Ibn al-Mundhir, Tabarani, Ibn Marduyah.) (Tafhim al-Qur’an, del 6 – inledningen till sura al-Alaq.)

Därefter gick även andra män ur Quraysh samman och försökte hindra Profeten Muhammad (frid vare med honom) från att be i Kaba-helgedomen. Men de misslyckades. I Koranen sägs det:

******************************************************

Och när Guds tjänare reste sig för att åkalla Honom, var de nära att kasta sig över honom (al-Jinn: 19).

Även här har uttolkarna förstått ”Guds tjänare” som Profeten Muhammad (frid vare med honom). Versen visar också att Profeten (frid vare med honom) inte upphörde att be offentligt, trots att inte bara Abu Jahl utan även andra män ur Quraysh började förbereda sig för att kasta sig över honom.

Inbjudan till den egna familjen

Det andra steget som Profeten Muhammad (frid vare med honom) tog var att han följde denna befallning från Allah den Allsmäktige:

******************************************************

I enlighet med detta bjöd han sina egna familjemedlemmar till sitt hem. Bland dem fanns, förutom Banu Abd al-Muttalib och Banu Hashim, även några personer från Banu al-Muttalib och Banu Abd Manaf. Baladhuri och Ibn Kathir säger att sammanlagt fyrtiofem personer deltog i denna inbjudan. Innan Profeten (s) hann säga något började Abu Lahab tala: ”Här finns dina farbröder och kusiner. Säg vad du vill säga, men tala inte om att lämna religionen. Du bör komma ihåg att ditt folk inte har kraft att kämpa mot hela Arabien. De som har störst rätt att hålla dig tillbaka genom att gripa tag i dig är din egen familj. Om du står fast vid det du gör kommer alla qurayshiter att kasta sig över dig, och araberna kommer att rycka ut för att hjälpa dem. Jag har aldrig sett någon som har fört med sig en större olycka över sin egen familj än den du har fört med dig.”

På detta sätt saboterade Abu Lahab det första mötet. Nästa dag bjöd Profeten (s) återigen in sin familj och framförde sitt religiösa budskap inför dem. Abu Talib sade: ”Jag vill inte lämna Abd al-Muttalibs religion. Men fortsätt med det uppdrag du har befallts att utföra. Jag ska stödja och beskydda dig.”

Abu Lahab sade: ”Vid Gud, detta är verkligen ett mycket dåligt budskap. Grip tag i honom innan någon annan griper tag i honom.” Abu Talib sade: ”Vid Gud! Så länge jag lever ska jag beskydda honom.” Denna berättelse återges av Baladhuri och Ibn Amir med hänvisning till Ja’far ibn Abd Allah ibn Abi al-Hakam, som var en tillförlitlig berättare (Ansab al-Ashraf av Baladhuri, volym 1, s. 118–119; Tarikh al-Kamil av Ibn Amir, volym 2, s. 49–41). (Författarens tillägg.)

Det är känt genom tillförlitliga källor att Profeten (s) höll sitt tal genom att nämna var och en vid namn: ”O Abd al-Muttalibs barn! O Abbas! O Safiyya (Guds Sändebuds faster)! O Fatima (Profetens dotter)! Rädda er själva från helvetets eld. Jag har ingen möjlighet att rädda er från Allahs grepp. Ni kan emellertid be mig om vad ni vill av mina ägodelar.” Hans tal löd enligt följande:

******************************************************

Detta tal var inte bara en kallelse till sanningen riktad till hans närmaste. Det visade också att Guds religion är opartisk. I den finns inget särskilt privilegium eller någon särskild förmån för Profetens (s) person eller för hans närmaste släktingar. Hur någon än behandlas här, ska det ske med hänsyn till hans egenskaper. Varken ädel börd eller någons släktskap med en annan person kommer att vara till någon nytta. Fruktan för Guds straff på grund av villfarelse och onda handlingar är densamma för alla. Det är inte så att alla andra kommer att gripas, medan Profetens släktingar undgår det. Eftersom denna princip behövde framhävas tydligt nämnde den Ärade (s) i sitt tal uttryckligen sin egen dotter, Fatima (må Allah vara nöjd med henne), vid namn. Hon var då inte mer än två och ett halvt år gammal. Det är uppenbart att hon inte på något sätt omfattades av det ansvar där frågan om straff eller belöning kunde uppstå för henne. Syftet var emellertid att klargöra denna sanning: i islams religion finns inget särskilt privilegium för Profeten och hans familj som andra berövas. Det som är ett livsberövande gift är gift för alla. Profetens uppgift är att själv först hålla sig borta från det och varna sina närmaste släktingar för det. Därefter ska han varna allmänheten och säga att den som intar det kommer att dö. Och det som är nyttigt är nyttigt för alla. Profetens uppgift är att själv först ta emot det och uppmana sina kära att ta emot det, så att var och en kan se att denna nyttiga vägledning inte endast är avsedd för andra. Profeten (s) är tvärtom helt uppriktig i sin kallelse, eftersom han själv följer den och uppmanar andra att följa den. (Tafhim al-Qur’an, volym 3, Ash-Shu’ara, kommentar 35.)

Islams kallelse till alla qurayshitiska familjer

Därefter tog han ett tredje steg: en dag, mycket tidigt på morgonen, ställde han sig på den högsta toppen av berget Safa och ropade högt: ”Ya Sabaha” (ve den fara som kommer på morgonen)! ”O qurayshiter! O Banu Ka’b ibn Lu’ayy! O Banu Murra! O Qusayjs folk! O Abd Manaf! O Abd Shams! O Abd al-Muttalibs folk!” På detta sätt ropade han ut namnet på varje stam och familj bland qurayshiterna. Arabernas sed var att när det plötsligt fanns risk för ett angrepp i gryningen, ropade den som fick kännedom om det på detta sätt, och när människorna hörde hans rop sprang de från alla håll mot honom. När alla hörde Profetens (s) rop av detta slag kom de verkligen ut ur sina hus. Den som inte kunde komma skickade någon annan för att ta reda på vad som hade hänt. När alla hade samlats sade Profeten (s): ”O människor! Om jag säger till er att det finns en väldig armé på andra sidan berget som vill kasta sig över er, skulle ni då tro att jag talar sanning?” Alla svarade unisont: ”Vår erfarenhet är att du aldrig har ljugit.” Profeten (s) sade: ”Då varnar jag er för Guds straff innan det kommer. Tänk på hur ni ska skydda er från det. Jag kommer inte att kunna vara er till någon hjälp inför Gud. På Uppståndelsens dag är endast de som fruktar Gud mina släktingar. Låt det inte bli så att andra kommer med goda gärningar, medan ni kommer med alla världens fröjder och plågor på era axlar. Då kommer ni att ropa: ’O Muhammad!’ Men jag kommer att vara tvungen att vända bort mitt ansikte från er. I denna värld är ni visserligen mina blodsfränder, och här kommer jag att behandla er som släktingar.” Återberättat från Aisha (må Allah vara nöjd med henne), Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom), Abd Allah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), al-Zubayr ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom), Qabisa ibn Mukhariq (må Allah vara nöjd med honom) med flera i Bukhari, Muslim, Musnad Ahmad, Tirmidhi, Nasa’i och Tafsir Ibn Jarir. (Tafhim al-Qur’an, volym 3, Ash-Shu’ara, kommentar 35.)

Muhadditherna har återgett denna berättelse från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) genom flera källor: När profeten Muhammed (s) fick befallningen att kalla hela folket till tron, och denna vägledning uppenbarades i Koranen att han först skulle varna sina närmaste släktingar för Allahs straff, steg han tidigt på morgonen upp på berget Safa och ropade högt: ”Ya Sabaha!” (Ve, vilken morgonfara!). I Arabien var det den som såg någon fara närma sig i gryningen som brukade ropa så; när man frågade vem som ropade, svarade man: ”Det är Muhammed (s).” Då sprang medlemmar ur alla Qurayshs familjer mot honom. Den som inte kunde komma skickade någon annan i sitt ställe. När alla hade samlats ropade Profeten (s), genom att nämna Qurayshs olika familjer en efter en: ”O Banu Hashim, o Banu Abd al-Muttalib, o Banu Fihr, o Banu den-och-den, o Banu den-och-den! Om jag sade att en grupp soldater stod beredd bakom berget för att anfalla er, skulle ni då tro mig?” Alla svarade: ”Ja, vi tror dig”, eftersom de aldrig hade upplevt att han talade osanning. Profeten (s) sade: ”Jag varnar er för att ett hårt straff kommer i framtiden.” Innan någon hann säga något sade då Profetens (s) farbror Abu Lahab:

******************************************************

”Må du gå under! Är det därför du har samlat oss här?”

En annan berättelse säger att Abu Lahab tog upp en sten för att kasta den på Profeten (s). (Musnadsamlingen av Ahmad, al-Bukhari, Muslim, al-Tirmidhi, Ibn Jarir med flera.) (Tafhim al-Qur’an, del 6, inledningen till sura al-Lahab.)

Ibn Saʿd återger Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och säger att följande ord också ingick i hans berättelse: Profeten (s) sade, när han tilltalade Quraysh: ”Allah har befallt mig att varna mina närmaste släktingar. Och ni, Qurayshs folk, är mina närmaste släktingar. Jag har ingen makt att ge er något från Allah eller att ge er någon del i det kommande livet. Men om ni antar ’la ilaha illallah’, då ska jag vittna inför er Herre till ert försvar. Genom denna trosbekännelse kommer araberna att följa er och perserna att underkasta sig.” Som svar sade Abu Lahab: ”Må du gå under! Är det därför du kallade hit oss?”

Abu Lahabs uppträdande

Således blev Abu Lahab [Denna persons egentliga namn var ʿAbd al-ʿUzzā ibn ʿAbd al-Muttalib. Hans kunya var Abu ʿUtba. Men på grund av sitt strålande ansikte, med färg som mjölk och alta, blev han känd som Abu Lahab (glödande skönhet). Ibn Sa’d säger att det var ʿAbd al-Muttalib själv som kallade honom Abu Lahab. Därför föll hans egentliga namn i glömska – författaren.] från första dagen fast besluten att motsätta sig Profeten och fortsatte under hela sitt liv att hysa sådan fiendskap mot Profeten och, på grund av honom, mot sin egen familj, som endast en ärkefiende kan hysa. Även en annan medlem av Banū Hāshim, Abu Sufyan ibn al-Hārith ibn Abu al-Muttalib, hade blivit motståndare till Profeten. Men för det första var hans motstånd inte lika starkt som Abu Lahabs. I tjugo år skrev Abu Lahab hånfulla dikter mot Profeten och hans följeslagare och reciterade dem, och efter utvandringen kämpade han mot Profeten i krigen. Den stora skillnaden mellan Abu Lahab och Abu Sufyan var att den sistnämndes hjärta drogs till islam. Faktum är att han redan före Mekkas erövring avlade trohetseden inför Profeten på en plats som kallades al-Abwā’.[Enligt Ṭabaqāt Ibn Saʿd, band 4, sidorna 49–50, var han Profetens kusin. Han var också mjölkbroder eftersom han ammades av Halīma Sa’ʿdiyya. Under okunnighetens tid hyste han djup kärlek till Profeten, men efter profetskapet blev han en häftig motståndare. Al-Balādhurī säger samma sak i Ansāb al-Ashrāf, band 1, sida 361. Han tillägger endast att Profeten förlät honom efter ʿAbbās vädjan. Han uppger att berättelsen om hans närvaro i al-Abwā’ är svag och föredrar uppfattningen att han infann sig på en plats kallad ”Niqūl al-ʿUqāb” med en begäran om förlåtelse;‘Niqūl al-ʿUqāb’ (en plats nära al-Juḥfa, mellan Mekka och Medina). ‘Mu’ʿjam al-Buldān’säger också detta. Författaren]

Men Abu Lahabs fall var helt annorlunda. Han överskred inte bara gränserna för mänskligheten, utan alla gränser för arabernas allmänt erkända moraliska traditioner, och i sin fiendskap mot Profeten sjönk han, i stället för att visa mänsklighet och anständighet, ner till den yttersta lågheten. Trots allt var de släkt med varandra genom blodsband. På grund av denna släktskap blev hans motstånd, jämfört med andras, ett stort hinder på religionens väg. (Tillägg.)

Detta är anledningen till att Abu Lahab, bland alla islams fiender på den tiden, var den ende vars namn nämns i Koranen och vars fördömelse uttalas. Ändå fanns det i Mekka, och även i Medina efter utvandringen, många människor som inte på något sätt var mindre fientliga mot islam och Muhammad än han. Frågan är: vilken egenskap hade denne man som gjorde att vrede uttrycktes mot honom vid namn i Koranen? För att förstå detta måste man lära känna det arabiska samhället på den tiden och i detta sammanhang studera Abu Lahabs beteende.

Anledningen till att Abu Lahab fördöms vid namn i Koranen

I forna tider var otrygghet, kaos, mord och plundring spridda över hela Arabien, och i hundratals år hade förhållandena varit sådana att ingen kunde vara säker på att få skydd för sitt liv, sin egendom och sin heder utan stöd från sin familj och sin släkt. Därför fästes det i det arabiska samhällets moraliska värderingar stor vikt vid att behandla släktingar väl. Att bryta släktbanden ansågs vara en stor synd. Dessa arabiska traditioner hade till följd att när Guds Sändebud (s) framträdde med islams kallelse, började Qurayshs övriga familjer och hövdingar motsätta sig Profeten (s) häftigt. Men Banū Hāshim och Banū al-Muttalib (Muttalibs, Hāshims brors, efterkommande) motsatte sig honom inte; de stödde honom tvärtom öppet. De flesta av dem hade ändå inte trott på Profetens (s) profetskap. Qurayshs övriga familjer betraktade själva stödet till Profetens (s) släktingar som en sedvänja i enlighet med arabernas moraliska tradition. Därför förebrådde de aldrig Banū Hāshim och Banū al-Muttalib för att de stödde en förkunnare av en annan religion och därigenom hade vänt sig bort från sina förfäders religion. De visste och erkände att de under inga omständigheter kunde överlämna en medlem av den egna familjen åt fienden, och att det var naturligt och medfött för alla att hjälpa och stödja sina egna släktingar.

Även under okunnighetens tidevarv betraktade araberna denna moraliska värdering med respekt. Bara en enda person blev så förblindad av sitt hat mot islam att han krossade alla traditioner och moraliska värderingar.

Och denna person var Abu Lahab ibn Abd al-Muttalib. Han var Profetens (s) farbror. Profetens (s) far och Abu Lahabs far var samma person, även om deras mödrar var olika. I Arabien betraktades farbrodern som faderns ställföreträdare, särskilt när brorsonens far hade avlidit. I det arabiska samhället förväntades farbrodern behandla sin brorson som sitt eget barn. Men denne man förstörde alla arabiska traditioner på grund av sitt hat mot islam och sin kärlek till otroheten.

Profetens (s) usle granne

I Mecka var Abu Lahab Profetens (s) närmaste granne. Deras hus låg på varsin sida om en gemensam vägg. Dessutom var al-Hakam ibn As (Marwans far), Uqba ibn Abi Mu’ayt, Sa’di ibn Hamrāyik al-Thaqafi och Ibn al-Asdayl al-Hudhali också Profetens grannar.Ibn Sa’d säger att Abu Lahab och Uqba var de närmaste av dessa grannar. Han citerar en berättelse från Aisha (må Gud vara nöjd med henne) och säger att Profeten (s) sade: “Jag bodde bland t’vå mycket usla grannar. Den ene var Abu Lahab och den andre Uqba.” Av detta framgår att Profetens (s) hus låg mellan dessa t’vå. – FörfattarenDe lät inte Profeten (s) leva i fred i sitt hem. Ibland, när han bad, kastade de getens inälvor på honom uppifrån. Ibland, när mat lagades på gården, kastade de smuts och avfall över grytan. Profeten (s) gick ut och sade till dem: “O ʿAbd Manāf, vad är detta för slags grannbeteende?”

Abu Lahabs hustru Umm Jamil (Abu Sufyans syster) hade gjort det till en stadig vana att om natten lägga knippen av törnbuskar vid dörren till Profetens hus, så att Profeten eller hans barn skulle få fötterna genomborrade av törnen när de gick ut.

– (al-Bayhaqi, Ibn Abi Hatim, Ibn Jarir, Ibn Asakir, al-Baladhuri, Ibn Hisham).

Abu Lahab tvingar sina söner att skilja sig från Profetens (s) döttrar

Före profetskapet hade Guds Sändebuds (s) två döttrar varit gifta med Abu Lahabs två söner, Utba och Utayba. [I en återberättelse av Qatāda i al-Tabarānī sägs att Hazrat Umm Kulthums (r.a.) giftermål var med Utayba och Hazrat Ruqayyas (r.a.) med Utba. Ibn Qutayba skriver samma sak i al-Maʿārif och Suhaylī i Rawḍ al-Unuf. Men Ibn Ishaq har sagt att Utbas giftermål var med Hazrat Ruqayya, inte med Hazrat Umm Kulthum (r.a.),–och att det råder tvivel i denna fråga. Ibn Qutayba i al-Maʿārif, al-Zurqānī i sin kommentar till al-Mawāhib och al-Tabarī i sin historia har skrivit att han gifte bort henne med Hazrat Uthman (r.a.). – Författaren.] När Profeten (s) efter profetskapet började kalla till islam sade Abu Lahab till sina båda söner: ”Om ni inte skiljer er från Muhammads (s) döttrar, kommer det att vara förbjudet för mig att se era ansikten.” Därför skilde sig båda från dem. Utayba gick så långt i sin okunnighet att han kom inför Profeten (s) och sade: ”Jag tror inte på ********************* och *********************.” Sedan spottade han på Profeten (s), men saliven träffade inte hans kropp. Profeten (s) sade: ”O Gud! Låt en av Dina hundar angripa honom.” Därefter reste Utayba med sin far till شام för handel. Under resan slog de läger på en plats vars invånare sade att vilda djur brukade ströva omkring där om natten. Abu Lahab sade till sina följeslagare från Quraysh: ”Se till att min son är säker, för jag fruktar Muhammads (s) förbannelse.” [Detta innebär att den usle mannen innerst inne erkände Profetens (s) storhet och fruktade att förbannelsen från hans mun inte skulle förbli utan verkan.– Författaren.] Karavanens män placerade kameler runt Utayba och somnade. Under natten kom en tiger, trängde sig genom kamelerna och åt upp Utayba. (Al-Istīʿāb av Ibn Abd al-Barr, al-Isāba av Ibn Hajar, Ansāb al-Ashrāf av al-Balādhurī, Dalāʾil al-nubuwwa av Abu Nuʿaym al-Isfahānī, Rawḍ al-Unuf av Suhaylī).

Det råder viss oenighet i denna fråga. Vissa säger att skilsmässan ägde rum före profetskapet, medan andra säger att den ägde rum efter att ********************* hade uppenbarats. Det råder också delade meningar om huruvida den som tigern åt upp var Utayba eller Utba. Men det är bevisat att Utba efter erövringen av Mecka antog islam och själv avlade trohetseden inför den helige Profeten (s). Därför är sanningen att den ovan nämnde sonen var Utayba.

Glädje över Profetens sons död

Hans sinnes låghet och avskyvärdhet var sådan att när Profetens (s) son Hazrat Qasim (r.a.) hade avlidit och även hans andre son Hazrat Abdullah (r.a.) gick bort, sprang han i stället för att dela sorgen över sin brorsons död, jublande av glädje, till Qurayshs hövdingar och sade: ”I dag har Muhammads (s) namn och alla spår av honom utplånats.”

Att hindra den islamiska kallelsen

Vart Profeten (s) än gick för att förmedla islams budskap, följde han efter honom och hindrade människor från att lyssna på honom. Rabiʿa ibn ʿAbbad (ʿEbād) [Ibn Ishaq skrev ‘ʿEbād’ och Ibn Hisham skrev ‘ʿAbbad’.–Författaren] al-ʿAdilī berättar: När jag var liten gick jag tillsammans med min far till marknaden i Dhul-Majaz. Där hörde jag Allahs sändebud (s) säga: ”O människor! Säg: Det finns ingen gud utom Allah, så kommer ni att lyckas.” En man gick bakom honom och sade: ”Denne är en lögnare; han har lämnat sina förfäders religion.”

”Jag frågade: ’Vem är denne man?’ Människorna svarade: ’Det är hans farbror – Abu Lahab.’”

(Musnad Ahmad, at-Tabarani, al-Bayhaqi)

I en annan berättelse från samme Rabiʿa berättas det: Jag såg Profeten (s) komma till en stam och säga: ”O Banū den-och-den, jag har kommit till er som Allahs sändebud. Jag vägleder er till att dyrka endast Allah och inte sätta någon vid Hans sida. Tro på att jag talar sanning och hjälp mig, så att jag kan fullborda det uppdrag för vilket Allah har sänt mig.”

En annan man följde efter honom och sade: ”O Banū den-och-den! Han vill vända er bort från al-Lāt och al-ʿUzzā och leda er till den innovation som han har kommit med. Lyssna aldrig på honom och följ honom inte.” Jag frågade min far: ”Vem är denne man?” Han svarade: ”Det är hans farbror Abu Lahab.” (Musnad Ahmad, at-Tabarani, Ibn Hisham, at-Tabari.)

Tariq ibn ʿAbdullah al-Muharibī berättade ungefär samma sak. Han sade: Jag såg Allahs sändebud (s) på marknaden i Dhul-Majaz ropa högt: ”O människor! Säg: Det finns ingen gud utom Allah, så kommer ni att lyckas.” En man gick efter honom och kastade stenar på Profeten, så att blod rann från hans fötter. Han sade: ”Denne är en lögnare, lyssna inte på honom.” Jag frågade människorna: ”Vem är denne man?” De svarade: ”Det är hans farbror Abu Lahab.” (Ibn Abi Shayba, Abu Yaʿla, Ibn Hibban, al-Hakim, at-Tabarani, an-Nasaʾi och Ibn Majah har återgett denna berättelse i förkortad form.)

Abu Lahabs beteende under belägringen av Shiʿb Abi Talib

Under det sjunde året efter profetskapets början, när alla Qurayshs familjer bröt de sociala och ekonomiska förbindelserna med Banū Hashim och Banū al-Muttalib, och dessa två familjer förblev ståndaktiga i sitt stöd för Profeten (s) och var belägrade i Shiʿb Abi Talib, var Abu Lahab den ende som inte stannade hos sin egen familj utan anslöt sig till Qurayshs otrogna. Belägringen varade i tre år, och under denna tid fick Banū Hashim och Banū al-Muttalib uthärda dagarna i hunger. Men Abu Lahab betedde sig så att när en handelskaravan kom till Mecka och någon av de belägrade i Shiʿb Abi Talib kom till Mecka för att köpa livsmedel, sade Abu Lahab till handlarna: ”Begär ett sådant pris av dem att de inte alls ska kunna köpa något. Om ni lider någon förlust på grund av detta, ska jag ersätta den.” Handlarna satte ett orimligt högt pris, och köparna återvände hungriga och tomhänta till sina barn. Därefter köpte Abu Lahab varorna av dessa handlare till marknadspris.

Vilka slags hinder hans motstånd skapade för det islamiska kallelsearbetet

Araber från utanför Mecka brukade komma till Mecka för hajj eller samlas på de marknader som hölls på olika platser. När Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) egen farbror inför dem följde efter honom och motarbetade honom, kunde man enligt arabernas välkända tradition inte förvänta sig att en farbror utan anledning skulle tala illa om sin brorson inför andra, kasta stenar på honom och anklaga honom. Därför blev de påverkade av Abu Lahabs ord, började tvivla på Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”Dina egna närstående känner dig bäst.” (Tafhim al-Qur’an, volym 6, inledning till sura al-Lahab.)

Hans hustrus beteende

Abu Lahabs hustru var syster till Abu Sufyan från stammen Banu Umayya. I Koranen betecknas hon som ********************* (vedbärerskan, baktalerskan). Hennes egentliga namn var Arwa och Umm Jamil var hennes kunya. I sin fiendskap mot Profeten var hon inte på något sätt mindre än sin make. Asma, dotter till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), berättar: När sura al-Lahab uppenbarades och Umm Jamil hörde den, gick hon mycket förargad ut för att söka Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). I handen hade hon en näve stenar som hon skulle kasta på Profeten. Hon gick samtidigt och reciterade några verser som hånade honom. När hon kom fram till Kabahelgedomen såg hon att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) satt tillsammans med Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Abu Bakr sade: ”O Allahs Sändebud, se där, hon kommer. Jag är rädd att hon ska säga något förolämpande till dig.” Profeten sade: ”Hon kommer inte att kunna se mig.” Och så blev det: trots att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) var närvarande kunde hon inte se honom. Hon sade då till Abu Bakr: ”Jag har hört att din följeslagare skulle ha hånat mig?” Abu Bakr sade: ”Vid Herren till detta hus, han har inte hånat dig.” Därefter gick hon tillbaka. (Ibn Abi Hatim, Ibn Hisham och al-Bazzar har återberättat en liknande händelse från Abd Allah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom).) (Tafhim al-Qur’an, volym 6, not 3.)

Abu Lahabs slut

Även om Abu Lahab och hans hustru blev ytterst upprörda när den ädla Koranens sura al-Lahab uppenbarades, var det som sades i den orubbligt som en inskription i sten. Det sades: ”Abu Lahabs händer har gått under.” Detta var en profetia som uttrycktes i det förflutna eftersom dess uppfyllelse var helt säker – och den uppfylldes också. Att händerna går under betyder inte att en persons fysiska händer bryts, utan att hans syfte misslyckas, det syfte för vilket han använder all sin kraft. Det som i själva verket hände var att Abu Lahab, bara några år efter att han hade börjat motarbeta Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid), drabbades av ett mycket uppseendeväckande misslyckande. I slaget vid Badr dödades de flesta av Qurayshs främsta ledare, vilka hade varit hans medhjälpare i fiendskapen mot islam. När nyheten om detta nederlag nådde Mecka blev han så tyngd av sorg att han inte kunde leva ens en vecka till. Han dog av en sjukdom kallad adama (MALIGNANT PUTULE), som liknade pesten. Hans familjemedlemmar höll sig på avstånd när han dog, eftersom de fruktade att smittas av sjukdomen. Inte heller efter hans död gick någon till honom på tre dagar. Hans lik började ruttna och sprida stank. Till slut började människorna i kvarteret förebrå hans söner. En berättelse säger då att de betalade några abessinska arbetare för att lyfta hans lik och begrava det. En annan berättelse säger att de grävde en grop och med hjälp av trästänger sköt liket ner i den, varefter de täckte över det med jord och stenar. Hans slutliga nederlag blev därefter att den religion som hans söner själva antog var just den religion som han hade satt in all sin kraft på att utplåna. Först emigrerade hans dotter Durra (må Allah vara nöjd med henne), kom från Mecka till Medina och antog islam. Efter erövringen av Mecka infann sig sedan hans båda söner Utba (må Allah vara nöjd med honom) och Muattib (må Allah vara nöjd med honom), genom Abbas (må Allah vara nöjd med honom), inför Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och svor trohetseden vid hans välsignade hand.

Att sprida islam bland allmänheten

Efter att ha förmedlat Guds budskap till sin egen familj och stam började Allahs Sändebud (s) att systematiskt förkunna det offentligt bland Meckas och Arabisktalande människor. Så länge han stannade i Mecka, under tio års tid, reciterade han oavbrutet Koranen för människorna under alla förhållanden och på alla platser och inbjöd dem att anta Allahs religion. Han utförde detta förkunnelsearbete vid särskilda sammankomster, vid offentliga möten och i den heliga Kaba. Han fortsatte med detta arbete, och ingen kraft kunde hindra honom från det. Han träffade också dem som kom till Mecka utifrån för handel, umra, ziyara eller något annat ändamål. Han gick till marknaderna i Ukaz, Majanna och Dhu al-Majaz [Förutom Mina var dessa tre platser sådana där människor från alla delar av Arabien samlades och stora marknader hölls. Den största marknaden var i Ukaz; med kamelens hastighet tog det en dag att färdas dit från Taif och tre dagar från Mecka. Där samlades stora skaror från början till slutet av månaden Shawwal. Där förekom inte bara handel, utan även poeter, talare och furstar kom dit. Tävlingar i poesi och tal hölls. Stamfolkens inbördes tvister avgjordes också där. Lösepenning samlades in för att frige fångar, och människors anspråk mot varandra lades fram inför skiljedomarna. Därefter började människor från och med den första Dhu al-Qada samlas i Marr az-Zahran (‘den nuvarande Fatimadalen’). Under de sista tio dagarna av Dhu al-Qada hölls en marknad nära berget som kallades Majanna. Därefter hölls under de första åtta dagarna av Dhu al-Hijja en marknad vid Dhu al-Majaz, på platsen mellan Mina och Arafat. Sedan började vallfärdens dagar. Människor från hela Arabien samlades i Mina för vallfärden. – Författaren] Han gick till dessa marknader och kallade stammarnas folk till den sanna religionen. Under vallfärden, när människorna vistades i Mina, gick han också till varje stams läger och försummade inget för att förmedla den sanna religionens budskap inför både framstående personer och vanligt folk. Oavsett om de antog det eller inte, lyssnade i tysthet eller gav ett hårt svar, uppträdde fientligt eller om Qurayshs ogärningsmän skapade hinder, fortsatte han under alla omständigheter med sin uppgift. Ingen kunde hindra honom från detta.

Ibn Jarir al-Tabari har skrivit i sin historia, och även Ibn al-Amir har skrivit, att Profeten (s), trots de svåra förhållandena när Quraysh hade brutit de ekonomiska och sociala förbindelserna med honom och han var belägrad i Shi’b Abi Talib, inte upphörde med arbetet att kalla människor till tron och förmedla budskapet. Tvärtom fortsatte han att kalla människor öppet och i hemlighet, dag och natt. Koranens suror och verser, som uppenbarades likt ett ihållande regn, reciterade han öppet för dem. Han gav de otrognas argument och invändningar ett förkrossande svar och fortsatte också att försöka övertyga dem om att acceptera sanningen.

Ibn Sa’d säger att hans tillvägagångssätt under de tio år som följde efter den period då han kallade människor i hemlighet var att han begav sig till varje stams läger i Mina, Ukaz och Dhu al-Majaz och sade:

******************************************************

– Säg: ”Det finns ingen gud utom Allah”, så kommer ni att lyckas. Genom detta ord kommer ni att bli härskare över Arabien och perserna kommer att underordna sig er. När ni tror kommer ni att bli kungar i paradiset.

Under tiden brukade Abu Lahab följa efter honom och motsätta sig honom. Då sade de: ”Din familj, din stam och människorna i din hemby känner dig bäst. När de själva inte har accepterat din lydnad, hur skulle då vi kunna göra det?” Efter att ha hört detta svar sade Profeten (s) endast:

******************************************************

– O Herre! Om Du hade velat, skulle de inte ha varit sådana.

At-Tabari har återgett nästan likalydande berättelser från Harith ibn al-Harith och Manbathu al-Azdi, där det sägs: »Vi såg Allahs Sändebud (s) på en plats kalla människorna till tawhid och säga: ’Säg: La ilaha illallah, så kommer ni att lyckas.’«

Vi såg hur människorna plågade honom på olika sätt. Någon spottade på honom, någon kastade jord på honom och någon förolämpade honom. När det sedan hade blivit mitt på dagen gick de alla därifrån. Därefter såg vi en flicka komma med ett stort kärl vatten och en handduk. Hennes hals var bar framtill. Allahs Sändebud (s) drack vattnet och gjorde wudu. Sedan sade han till flickan: »Min dotter, täck din hals.« När vi frågade fick vi veta att flickan var hans dotter, den ädla Zaynab (ra).

Ibn Hisham säger, med hänvisning till Ibn Ishaq, att Profeten (s) gick till varje marknad och samling och framförde sin dawah. När någon framstående person från Arabien kom till Mecka träffade han honom och förmedlade Guds religions budskap till honom.

Ibn Kathir skriver i al-Bidaya wa’n-Nihaya att Profeten (s) fortsatte att kalla människorna i hemlighet och öppet, dag och natt, och att ingen kunde hindra honom. Han gick till människornas samlingar och kallade dem till tron. Han gick till marknaderna och till de platser där pilgrimerna vistades under hajj och framförde där sin dawah. Han mötte alla slags människor – fria och slavar, svaga och starka, rika och fattiga – och kallade dem till Allah.

Dessa historiska berättelser får fullt stöd av de mekanska surorna i den ädla Koranen, som är fyllda av svar på Qurayshs olika invändningar och anklagelser. Det är uppenbart att om Koranen inte hade reciterats offentligt för dem och Muhammad Mustafa (s) inte öppet hade kallat dem att erkänna hans profetskap, varför och hur skulle de då ha kunnat väcka en storm av invändningar, anklagelser, tvivel och misstankar mot honom, mot Koranen, det kommande livet och islams lära? Och vilken mening skulle det ha haft att ge dem svar i Koranen, om den inte hade reciterats för motståndarna?

Profeten (s) moraliska inflytande

Frågan är: Vilken orsak gjorde att Qurayshs människor varken kunde hindra Profeten (s) från att be i Haram eller från att recitera Koranen offentligt? Dessa båda saker var i själva verket outhärdliga för dem. Ingen annan muslim vågade göra någondera. Och om någon hade vågat, skulle han ha blivit brutalt misshandlad. Saken förhöll sig emellertid inte så att den enda orsaken var att Banu Hashim och Banu al-Muttalib var beredda att ge sina liv för att stödja Profeten och att Qurayshs människor därför var rädda. Orsaken var också Profetens (s) väldiga inflytande, som hade överväldigat Qurayshs människor. De blev ursinniga över hans dawah, förolämpade honom, kastade stenar på honom och sårade honom på olika sätt. Men hans moraliska inflytande hade gjort dem så ihåliga inifrån att de inte kunde hindra honom från att utföra sitt uppdrag som Allahs Sändebud.

Det fanns flera orsaker till detta skräckinjagande inflytande. En orsak var att deras kunskap om honom, deras iakttagelser av honom och deras erfarenheter av honom, alltifrån hans barndom och fortlöpande, hade gjort dem medvetna om att en enastående personlighet hade fötts bland dem. Därför hade han redan före profetskapet betraktats med vördnad i Mecka. En annan orsak var att ingen någonsin hade hört honom uttala ett enda felaktigt ord. Människorna ansåg att det som kom ur hans mun blev verklighet. Därför fruktade de att han skulle uttala något om dem som kunde dra olycka över dem. Lite tidigare återgavs berättelsen om att en sådan fiende som Abu Lahab blev skräckslagen när han hörde Profetens (s) förbannelse över hans son. Under sin resa till Sham bad han sina följeslagare att hjälpa honom att skydda sonen, eftersom han fruktade för sonens liv på grund av det som Profeten Muhammad hade sagt om honom. Men alla hans försiktighetsåtgärder misslyckades. En hund från Allah tog sig förbi kamelhägnet, slet hans son i stycken och åt upp honom.

Den tredje orsaken var den helige Profetens (s) oklanderliga karaktär, beträffande vilken det inte fanns något utrymme för anklagelser. Hela folket kände till och erkände denna ädla karaktär hos honom. Hundratals människor i Mekka och dess omgivningar blev hänförda av hans hjärtevinnande sätt. På grund av hans ärlighet, pålitlighet och trofasthet hyste även hans fiender förtroende för honom. Till och med vid tiden för hans utvandring till Medina var förhållandena, enligt Ibn Jarirs berättelse, sådana att det i Mekka inte fanns någon som inte önskade anförtro honom sina värdefulla ägodelar och som kunde hysa förtroende för någon annan än profeten Muhammed (s). Det var på grund av detta moraliska inflytande som även hans häftigaste fiender förlorade allt sitt mod när de stod inför honom och inte vågade tala inför honom. Två händelser som inträffade mellan Abu Jahl och den helige Profeten (s) bevisar sanningen i detta påstående. (Tillägg.)

Händelsen då Abu Jahl blev skräckslagen

Ibn Ishaq berättar att en gång kom en man från en plats som kallades ”Irash” [Detta är namnet på en plats som nämns i Muʿjam al-buldān. Förmodligen var Irash också namnet på den stam som bodde där – författaren.] till Mekka med några kameler för att sälja dem. Abu Jahl köpte hans kameler. När säljaren kom för att kräva betalningen började Abu Jahl komma med allehanda undanflykter. Till slut, efter att ha blivit förtvivlad, gick mannen från Irash en dag till Qurayshs ledare i Kaba-helgedomen, berättade allt och vädjade innerligt till de församlade om hjälp. Profeten (s) satt samtidigt i ett hörn av helgedomen. Qurayshs ledare sade till mannen: ”Vi kan inte göra något. Gå till den man som sitter där i hörnet och säg till honom att han ska betala dig det du har att fordra.”

Mannen från Irash gick mot Profeten (s). Under tiden började Qurayshs ledare säga till varandra: ”Nu ska vi få se något roligt.” Så snart mannen hade framfört sitt klagomål för Profeten (s) reste han sig och begav sig tillsammans med mannen till Abu Jahls hus. Den helige Profeten (s) gick rakt fram till Abu Jahls dörr och började knacka. Inifrån frågade han: ”Vem är det?” Den helige Profeten (s) svarade: ”Muhammed (s).” Han kom ut, helt förvirrad. Profeten (s) sade till honom: ”Betala det som denne man har att fordra.” Utan att säga något gick han in och hämtade betalningen för kamelerna och gav den till mannen.

När Qurayshs spion hade sett detta skyndade han sig till Kaba-helgedomen och berättade händelsen för Qurayshs ledare. Han sade: ”Vid Gud, jag har aldrig tidigare sett något sådant som det jag såg i dag. Så snart Abu Jahl kom ut och fick se Muhammed (s) blev hans ansikte likblekt. När Muhammed (s) sedan sade till honom att betala det han var skyldig, verkade det som om hans kropp hade blivit livlös.” – (Ibn Hisham, vol. 2, s. 29–30; al-Baladhuris Ansāb al-aschrāf, vol. 1, s. 128–129). (Tafhim al-Qur’an, vol. 3, al-Ma’un, kommentar 5)

Den andra händelsen

Den andra händelsen har återberättats av qadi Abu al-Hasan al-Mawardi i hans verk ”Aʿlām al-nubuwwa” *******************. Han säger att Abu Jahl var förmyndare för ett föräldralöst barn. Detta barn kom helt naket till Abu Jahl och sade: ”Ge mig något av den egendom som min far lämnade efter sig.” Men tyrannen vände inte ens blicken mot honom. Barnet stod kvar en stund och gick sedan besviket därifrån. Qurayshs ledare sade skämtsamt till honom: ”Gå till Muhammed (s) och klaga. Han kommer att vädja till Abu Jahl och skaffa något åt dig.” Det olyckliga barnet visste inte hur förhållandet mellan Abu Jahl och Muhammed (s) såg ut eller i vilket syfte dessa usla människor gav honom detta råd. Han gick rakt till den helige Profeten (s) och berättade om sin situation. Han tog genast med sig barnet till Abu Jahls hus. Abu Jahl tog vänligt emot den helige Profeten (s). Han sade: ”Ge detta barn dess rätt.” Abu Jahl gick omedelbart med på det, hämtade det barnet behövde och gav det till det föräldralösa barnet.

Qurayshs ledare väntade under tiden för att se om något obehagligt skulle inträffa mellan dem. Men när de fick veta vad som faktiskt hade hänt gick de förvånade till Abu Jahl och började förebrå honom: ”Har du övergett din religion?” Han svarade: ”Vid Gud, jag har inte övergett min religion. Men det kändes som om det stod ett dödligt vapen på vardera sidan om honom, till höger och till vänster. Om jag hade gjort något mot hans vilja skulle de ha kluvit min kropp i två delar.”

Av dessa händelser framgår det hur starkt Profetens (s) inflytande hade skrämt och terroriserat hans fiender. (Tafhīm al-Qurʾān, volym 6, Sūrat al-Māʿūn, kommentar 5.)

Den tredje händelsen

Enligt al-Balādhurīs berättelse satt Profeten (s) en dag i den heliga moskén tillsammans med Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), Umar (må Allah vara nöjd med honom) och Saʿd ibn Abī Waqqās (må Allah vara nöjd med honom). Då kom en man från Banū Zubayd. Han sade: ”O Qurayshs folk! Vem här tar emot varor från människor som kommer utifrån? Ni plundrar ju dem som kommer hit.” Profeten (s) sade: ”Vem har behandlat dig orättvist?” Han svarade: ”Abū al-Hakam, det vill säga Abū Jahl. Han ville köpa mina tre bästa kameler och satte ett mycket lågt pris på dem. Nu vill ingen betala mer än han erbjuder. Om jag säljer dem för detta pris drabbas jag av en fruktansvärd förlust.” Profeten (s) köpte alla tre kamelerna av honom. Abū Jahl stod på avstånd och såg tyst på detta. Profeten (s) gick fram till honom och sade: ”Se till att du aldrig mer behandlar någon annan på det sätt som du behandlade denne beduin. Annars kommer jag att behandla dig på samma sätt.” Han fortsatte att säga: ”Jag ska aldrig göra något sådant igen.” Umayya ibn Khalaf och de andra avgudadyrkare som var närvarande började förebrå Abū Jahl och sade: ”Du visade sådan svaghet inför Muhammad (s) att vi misstänker att du har blivit hans följeslagare.” Han svarade: ”Vid Gud! Jag kommer aldrig att lyda honom. Men jag såg några män med spjut stå till höger och vänster om honom. Det föreföll mig som om de skulle kasta sig över mig så snart jag trotsade Muhammads (s) minsta befallning.” (Ansāb al-ashrāf, volym 1, s. 13.)

Motståndarna erkände Profetens (s) ärlighet och sanningsenlighet

Dessutom fanns det en viktig orsak: även Profetens (s) bittraste motståndare erkände innerst inne hans ärlighet och sanningsenlighet och ansåg sig själva vara lögnare. Men på grund av onda avsikter, okunnighet, högmod, fanatisk fasthållning vid sina förfäders religion och personliga intressen motsatte de sig honom. De som bar på denna svaghet saknade, av alla de skäl som hindrade hans väg, mod att öppet konfrontera honom. Vi ska nämna flera historiska händelser i detta avseende. Här vill jag endast berätta om Abū Jahl: hur Profetens (s) störste fiende gång på gång erkände hans ärlighet och sanningsenlighet och på vilket skamligt sätt han beskrev det verkliga skälet till sitt motstånd.

Al-Bayhaqī återger, med Zayd ibn Aslams auktoritet, en berättelse av al-Mughīra ibn Shuʿba om hur hans första möte med Profeten (s) ägde rum under avgudadyrkans tid. Han berättar: ”Jag gick tillsammans med Abū Jahl på en av Mekkas vägar. Då mötte vi Profeten (s). Han sade till Abū Jahl: ’O Abū al-Hakam! Kom till Allah och Hans Sändebud. Jag kallar dig till Allah.’ Han svarade: ’O Muhammad (s)! Ska du sluta förolämpa våra gudar? Det enda du vill är väl att vi ska vittna om att du har förmedlat ditt budskap. Nåväl, vi vittnar om att du har förmedlat ditt budskap. Men vid Gud! Om jag visste att du stod på sanningen skulle jag följa dig.’”

Därefter gick Profeten (s) vidare. Då vände sig Abū Jahl till mig och sade: ”Vid Gud! Jag vet att det denne man säger är sant. Men en sak hindrar mig. Qusayys ättlingar skulle säga: ’Ska ansvaret för att bespisa pilgrimerna vara vårt?’” Jag svarade: ”Ja.”

De sade: ”Ska ansvaret för att ge dem vatten också vara vårt?”

Jag sade: Ja.

– Är Nadwa vår?

– Ja.

– Kommer flaggan att finnas hos oss?

– Ja.

Sedan gav de oss mat, och vi gav dem också mat. Därefter möttes våra knän med deras knän, och då sade de: ”Bland oss finns en profet.”

Jag sade: Vid Gud, det kommer jag inte att godta.

Ibn Abi Hatim och Yazid al-Madani berättar att Abu Jahl en gång träffade Profeten (frid vare med honom) och skakade hand med honom. Någon sade till honom: ”Vad är detta? Jag ser dig skaka hand med en sabir (en som vänt sig bort från religionen).” Abu Jahl kallade honom åt sidan och sade i hemlighet: ”Vid Gud! Jag vet att han i själva verket är en profet. Men när blev vi någonsin underordnade Banu Abd Manaf?”

Imam Sufyan al-Thawri, al-Tirmidhi och al-Hakim återger på auktoritet av hadhrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) och säger att Abu Jahl sade till Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Vi anser inte att du är en lögnare. Men vi anser att det du har kommit med är lögn.”

Al-Bayhaqi och Ibn Hisham återger från Ibn Ishaq, som i sin tur återger från imam al-Zuhri, denna märkliga händelse: En natt gick Abu Jahl, Abu Sufyan och Akhnas ibn Shurayq ut var och en för sig för att lyssna till den Koran som Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) reciterade under bönen. Ingen av de tre visste om de andras förehavanden. När morgonen kom fick de syn på varandra. De förebrådde varandra och svor att de aldrig skulle göra något sådant igen, eftersom detta skulle få fäste i deras hjärtan om folk såg dem lyssna till Koranen på detta sätt. Samma sak hände den andra natten. Efter att åter ha sett varandra svor de på nytt att de inte skulle göra så igen. När samma sak hade hänt den tredje natten, trots att de hade svurit att inte göra det, tog Akhnas sin käpp och gick till Abu Sufyan. Han sade: ”Abu Hanzala! Du måste säga mig sanningen. Vad anser du om det du hörde hos Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom)?”

Han svarade: ”Abu Tha’laba! Vid Allah, jag har hört sådant som jag förstår och även förstår innebörden av, och annat vars innebörd jag inte har förstått.” Akhnas sade: ”Jag befinner mig i samma situation.” Hafiz Ibn Hajar i ‘al-Isaba’ återger imam al-Zuhris berättelse om denna händelse, som han har hämtat från hadhrat Sa’id ibn al-Musayyab. Där sägs att Abu Sufyan frågade Akhnas: ”Vad anser du?” Han svarade: ”Jag anser honom vara sann.” Ytterligare stöd för detta finns i den berättelse av hadhrat Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) som al-Tabarani återger i ‘al-Awsat’. Han berättar: ”En gång färdades min far Abu Sufyan mot öknen med min mor Hind ridande på en åsna. Jag red på en annan åsna framför dem. På vägen mötte vi Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Min far sade till mig: ’Muawiya! Stig av, så att Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kan rida på din åsna.’ Jag steg därför av, och Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) satte sig på dess rygg. Sedan vände han sig till min far och mor och sade: ’O Abu Sufyan och o Hind bint Utba! Vid Allah, ni kommer alla en dag att dö. Därefter kommer ni att återuppväckas. Den som är rättfärdig kommer då att gå till paradiset, och den som är syndig kommer att gå till helvetet.’ Sedan reciterade han de första elva verserna av sura Ha-Mim as-Sajda för dem. Därefter steg han av åsnan, och jag satte mig upp på den. På vägen sade min mor till min far: ’Tog du ner min son från åsnan för att låta denne lögnare och trollkarl rida på den?’ Min far svarade: ’Vid Allah, denne man är varken trollkarl eller lögnare.’ – FörfattarenDärefter gick han till Abu Jahl och sade: ”Abu al-Hakam, vad anser du om det du hörde hos Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom)?” Han svarade: ”Vad har jag hört? Det hade pågått en tävlan mellan oss och Abd Manaf om vem som var mest ansedd bland oss. De gav också mat, och det gjorde vi med. De bar också ansvarsbördor, och det gjorde vi med. De skänkte också rikedomar, och det gjorde vi med. Till slut blev vi jämlika i allt. Då började de säga: ’Det finns en profet bland oss, till vilken uppenbarelse kommer från himlen.’ Varifrån skulle vi kunna få något sådant? Vid Allah! Vi kommer inte att tro på honom och inte heller erkänna att han är sann.” Abu Jahl sade nästan samma sak till Akhnas ibn Shurayq när Akhnas under slaget vid Badr träffade honom på tu man hand. Ibn Jarir al-Tabari återger i sin tafsir, på auktoritet av al-Suddi, att Akhnas sade till Abu Jahl: ”Just nu finns ingen annan här än du och jag. Säg mig sanningen: är Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) en lögnare eller sanningsenlig?” Han svarade: ”Vid Allahs ed! Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) är sanningsenlig. Han har aldrig ljugit. Men när Banu Qusay också tog över profetskapet, efter att redan ha innehaft liwa, hijaba och siqaya, vad återstod då för Quraysh?” Efter att ledarskapet över Banu Qusay hade övergått till dem hade de under hajj vissa uppgifter att utföra. En av dem bar fanan; denna befattning kallades liwa. En annan uppgift var att ge pilgrimerna vatten, vilket kallades siqaya. De hade också nycklarna till Kaba och ansvarade för att öppna och stänga Kaba för pilgrimerna. Detta kallades hijaba. Detta har nämnts i denna bok. – Översättarenoch de dessutom tog över profetskapet, vad återstod då för Quraysh?”

När situationen var sådan för en så hårdnackad fiende till islam som Abu Jahl, kan man lätt föreställa sig hur de andra måste ha förhållit sig.

Qurayshs uppfattning och tro om Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom)

Det bör också nämnas att just de qurayshiter som högljutt motsatte sig honom var övertygade om Profetens (s) överlägsenhet. Mitt under den hårda konflikten och striden mellan dem och Profeten (s) och muslimerna drabbades Mecka av en fruktansvärd hungersnöd. Då började alla invånare klaga högljutt. Meckas ledare bad då Profeten (s) att be för att rädda sitt folk från denna olycka. Imam Bukhari och Bayhaqi återger, med vissa ordalydelsemässiga skillnader, följande berättelse av Abdullah ibn Masud (ra), förmedlad via Masruq: När Allahs Sändebud (s) såg att qurayshiterna var fast beslutna att göra uppror mot honom, bad han: ”O Gud! Låt mig möta dessa människor med sju års hungersnöd, liksom den sju år långa hungersnöd som drabbade profeten Josef (a).” Följden blev en så fruktansvärd hungersnöd att människorna började äta kadaver, ben och till och med djurhudar. Till slut kom Abu Sufyan och flera andra från Mecka till Profeten (s) och vädjade: ”Muhammad (s)! Du påstår att du har sänts som en barmhärtighet. Men nu håller ditt folk på att gå under. Be för dem.”

Efter denna vädjan bad Profeten (s), och det regnade så mycket att människorna åter bad honom att be, denna gång för att rädda dem från det överväldigande regnet. Då bad han: ”O Gud! Låt det inte regna över oss, utan runt omkring oss.” Därefter klarnade himlen.

Imam Bukhari återger från Ibn Abbas (ra) att Abu Sufyan kom till Profeten (s) och bad om hjälp för att undgå svälten. Genom hans bön avvärjdes hungersnödens olycka.

Dessa händelser gör det klart varför qurayshledarna inte vågade gå till direkt konfrontation med Profeten och med våld försöka stoppa hans förkunnelse. Samtidigt kunde de inte heller tåla att hans förkunnelse fortsatte, att deras förfäders religion utplånades, att ett annat levnadssystem – helt motsatt deras eget – vann spridning och att människor fortsatte att anta islam. Därför fattade de beslutet att hans kallelse under inga omständigheter fick spridas och att den måste hindras till varje pris. I sin vrede hände det ibland att de också utsatte honom för övergrepp. (Tillägg.)

Åttonde kapitlet

Qurayshs planer och intriger för att motarbeta den islamiska kallelsen

Innan denna diskussion börjar bör man först känna till att alla qurayshiska stammars hållning till islam och Allahs Sändebud (s) inte var densamma. De var tvärtom uppdelade i flera grupper.

En grupp var ytterst fientlig. Den bestod av de främsta samhällsledarna och hövdingarna. Ibn Sad har i at-Tabaqat räknat upp deras namn på följande sätt: Abu Jahl, Abu Lahab, Aswad ibn Abd Yaghuth (han tillhörde Banu Zuhra och var Profetens (s) kusin på mödernet), Harith ibn Qays ibn Adi (han tillhörde Banu Sahm och var känd som Ibn al-Ghaytala), Walid ibn al-Mughira (Banu Makhzum), Umayya ibn Khalaf och Ubayy ibn Khalaf (Banu Jumah), Abu Qays ibn Faqih ibn al-Mughira (Banu Makhzum), As ibn Wa’il as-Sahmi (Amr ibn al-As far), Nadr ibn al-Harith (Banu Abdullah), Munabbih ibn Sayfi ibn Abid (Banu Makhzum), Aswad ibn Abd al-Asad al-Makhzumi, As ibn Said ibn al-As (Banu Umayya), Abu al-Bakhtari As ibn Hisham (Banu Asad), Uqba ibn Abi Muayt (Banu Umayya), Ibn al-Asdi al-Hudhali Hakam ibn Abi al-As (Banu Umayya) samt Sadi ibn Hamra as-Saqafi.

Den andra gruppen bestod av sådana qurayshitiska ledare som visserligen var fiender, men inte sådana fiender som med all sin kraft motarbetade Profeten (frid vare med honom) och muslimerna, likt den tidigare nämnda gruppen. De stödde emellertid varje åtgärd som vidtogs mot islam. Ibn Saʿd räknade ʿUtba ibn Rabīʿa, Shayba ibn Rabīʿa och Abū Sufyān till denna kategori av fiender. De mest fientligas agerande har trots detta beskrivits på följande sätt i Koranen:

******************************************************

Se, de böjer sina bröst för att kunna dra sig undan från honom (Hūd: 6).

Det vill säga, de avskydde Profetens (frid vare med honom) inbjudan så starkt att de ville undvika honom. Om de såg honom sitta någonstans gick de därifrån. Om de såg honom komma gående mot dem gick de åt ett annat håll eller täckte sina ansikten med klädernas hörn, av rädsla för att han skulle tilltala dem och säga något till dem om de möttes ansikte mot ansikte.

Så återstår Mekkas vanliga folk. Bland dem fanns några som var neutrala och några som i hemlighet stödde islam, men höll sin islam dold. Vissa människor antog också islam. Ett stort antal människor, inspirerade av sina ledare och för att försvara den ärvda religionens anseende, deltog i de fientliga aktiviteter mot islam som deras ledare bedrev.

Nu ska vi beskriva var och en av de åtgärder som vidtogs för att hindra den islamiska inbjudans väg.

Ett. Försöken att nå en kompromiss med Profeten (frid vare med honom)

Eftersom motståndarna kände den enastående personligheten hos Profeten (frid vare med honom) och Koranens oemotståndliga inflytande, försökte de gång på gång genom samtal och överläggningar med honom se om de på något sätt kunde få honom att nå en kompromiss beträffande religionen. I detta syfte träffade olika delegationer honom, och även särskilda framstående personer samtalade med honom.

Utbah ibn Rabias möte med honom

Bland dessa möten var Utbah ibn Rabias möte särskilt betydelsefullt, vilket olika hadithlärda har återberättat på olika sätt. Det rådde dock ingen större meningsskiljaktighet om resultatet. Ibn Abi Shaybah återger från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom), och Abdullah ibn Hamid, Abu Ya’la och al-Bayhaqi återger från Jabir ibn Abdullah al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom), att några qurayshiter en dag samlades och sade till varandra: ”Se, vem bland er är mest skicklig i trolldom, spådom och diktkonst? Han ska gå till den man som har splittrat vår grupp, orsakat olycka och elände i våra angelägenheter och besudlat vår religion. Låt oss tala med honom och se vad han svarar.” De sade: ”Enligt vår mening finns ingen sådan man utom Utbah ibn Rabia.” Därför sade de alla: ”Abu al-Walid! Du ska göra detta.” Så gick han till Profeten (frid vare med honom). (Ett tillägg av författaren.)

Den andra berättelsen har återgetts av Muhammad ibn Ishaq och al-Bayhaqi från Muhammad ibn Ka’b al-Qurazi. Där sägs att några av Qurayshs ledare en gång satt samlade i den heliga moskén, medan Allahs Sändebud (frid vare med honom) satt ensam på andra sidan av moskén. Detta var vid en tid då Hamzah (må Allah vara nöjd med honom) hade antagit tron och Quraysh var mycket bekymrade över att se muslimernas antal ständigt öka. Under dessa omständigheter sade Utbah ibn Rabia (Abu Sufyans svärfar) till Qurayshs ledare: ”Om ni tycker det är bra kan jag tala med Muhammad (frid vare med honom) och lägga fram några förslag för honom. Kanske går han med på något av dem, och vi kan också godta det. På så sätt kan han avstå från att motsätta sig oss.” Alla de närvarande var eniga om detta och sade: ”Abu al-Walid! Vi har full tillit till dig. Gå och tala med honom.”

Utbah reste sig och gick fram till Profeten och satte sig. När denne riktade sin uppmärksamhet mot honom sade han: ”Min brorson! Du vet att du tidigare var en person som vi hyste stor respekt för, och genom din härstamning är du dessutom son till en ädel släkt. Men vilken olycka har du nu fört över vårt folk? Du har splittrat vår grupp. Du betraktar hela folket som dåraktigt. Du förolämpar vår religion och våra avgudar. Du anser våra avlidna fäder och förfäder vara otrogna. Lyssna nu till några ord från mig. Jag vill lägga fram några förslag för dig. Tänk över dem. Kanske kan du godta något av dem.”

Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Abu al-Walid! Tala, jag lyssnar.”

Han sade: ”Min brorson! Om syftet med det du har börjat göra är att få rikedom, ska vi alla tillsammans ge dig så mycket att du blir den rikaste bland oss. Om du vill uppnå överlägsenhet ska vi göra dig till vår ledare. Vi ska inte fatta något beslut utan dig. Och om du vill ha kungamakt ska vi göra dig till vår kung. Om du däremot har drabbats av en jinn, som du inte förmår avlägsna, och du ser saker i sömnen eller i vaket tillstånd, ska vi kalla på de främsta läkarna och alla tillsammans bära kostnaderna för din behandling.” Utbah fortsatte att tala, medan Profeten (frid vare med honom) lyssnade tyst.

Därefter sade han: ”Abu al-Walid! Har du sagt allt du hade att säga, eller har du mer att säga?” Han svarade: ”Nej, jag har sagt allt jag hade att säga.” Profeten (frid vare med honom) sade: ”Nåväl! Lyssna då nu till mina ord.” Sedan började han, efter att ha sagt ”Bismillahir-Rahmanir-Rahim”, recitera suran Ha-Mim as-Sajdah. Utbah lyssnade uppmärksamt med båda händerna stödda bakom sig. När han nådde versen om nedfallandet på ansiktet (vers 38) föll Profeten (frid vare med honom) ned på sitt ansikte. När han lyfte huvudet sade han: ”Abu al-Walid! Du har hört mitt svar. Nu vet du, och ditt beslut är ditt.”

Utbah reste sig och begav sig mot Qurayshs ledares möte. På avstånd såg några män honom och kommenterade: ”Vid Gud! Det har skett en förändring i Utbahs ansikte. Det ansikte han hade när han gick dit är inte längre detsamma.” När han sedan satte sig bland dem sade de: ”Vad har du hört?”

Han sade: »Vid Gud! Jag har hört sådana ord som jag aldrig tidigare har hört. Vid Gud, detta är varken poesi, trolldom eller spådom. O Qurayshs folk! Lyssna på mig och låt honom hållas med det han gör. Jag tror att dessa ord verkligen kommer att förverkligas. Tänk om araberna besegrar honom; då slipper ni själva höja handen mot er egen bror. Någon annan kommer att ta hand om honom. Men om han besegrar araberna, då blir hans kungadöme ert kungadöme. Hans ära och anseende blir er ära och ert anseende.«

När Qurayshs ledare hörde detta sade de: »O al-Walids far! Har hans trolldom till sist även verkat på dig?«

Utba sade: »Jag har framfört min åsikt till er. Gör nu vad ni vill.«

Bland de återberättelser som al-Bayhaqi samlade om denna händelse fanns dessutom följande: när Profeten ﷺ hade nått vers 13 i Ha-Mim-Sajda—

******************************************************

(»Om de vänder sig bort, säg då till dem: Jag varnar er för ett plötsligt straff av samma slag som drabbade Ad och Thamud.«) lade Utba spontant sin hand över Profetens ﷺ mun och började, med hänvisning till deras släktskap, säga: »Säg inte sådant.« Till andra sade han som förklaring till sitt handlande: »Ni vet ju att när Muhammad ﷺ säger något, går det inte om intet. Därför fruktade jag att straffet skulle drabba mig.« (Tafhim, del 3, al-Anbiya, kommentar 5; del 4, inledning, Ha-Mim as-Sajda.)

Ett annat sändebuds möte

Muhammad ibn Ishaq återger på Ibn Abbas auktoritet att Utba ibn Rabi’a, Shayba ibn Rabi’a, Abu Sufyan ibn Harb, Nadr ibn al-Harith, Abu al-Bakhtari ibn Hisham, al-Aswad ibn al-Muttalib, Umayya ibn Khalaf, al-As ibn Wa’il samt Nubayya och Munabbih, söner till al-Hajjaj ibn Shamir, efter solnedgången samlades nära Kaba­ns mur och sade till varandra: »Kalla på Muhammad ﷺ, tala med honom och låt honom få vårt slutliga besked.« Profeten ﷺ fick samtidigt veta att framstående män ur hans folk hade samlats för att tala med honom. Eftersom han var mycket angelägen om att leda dem till den rätta vägen, kom han genast fram till dem. De sade: »O Muhammad ﷺ! Vi har kallat dig hit för att ge dig vårt slutliga besked om din sak. Vid Gud, vi känner ingen bland araberna som har skapat en sådan splittring inom sitt folk som den du har skapat bland ditt folk. Du har förolämpat dina fäder och förfäder, kritiserat religionen, ansett människor vara dårar, talat mot gudarna, skapat splittring inom gruppen och inte lämnat någon obehaglig sak mellan dig och oss ogjord. Om du gör allt detta för att få rikedom, ska vi samla ihop pengar åt dig och ge dig så mycket att du blir den rikaste av oss. Om du vill ha överhöghet över oss, gör vi dig till vår ledare. Om du vill ha kungadömet, gör vi dig till kung. Och om en jinn har tagit herraväldet över dig, ska vi bekosta din behandling så att du kan befrias från jinnens inflytande. Efter att vi har gjort allt detta kommer åtminstone vår ursäkt inför dig att vara fullbordad.«

Som svar säger Profeten (s): Jag lider inte av någon av de sjukdomar som ni talar om. Jag begär inte heller någon ersättning av er för det som jag har kommit med till er. Jag har inte heller någon önskan att få makt över er eller att bli er kung. Tvärtom har Allah sänt mig till er som Sitt sändebud. Han uppenbarar en Skrift för mig och har befallt mig att vara en förkunnare av goda nyheter för er (för att ni ska tro) och en varnare (för att ni inte ska förneka tron). Därför har jag förmedlat min Herres budskap till er och gett er råd. Om ni nu tar emot det som jag har kommit med, blir det en orsak till lycka för er i denna värld och i det kommande livet. Men om ni förkastar det, kommer jag på Allahs befallning att förbli tålmodig tills Allah avgör saken mellan mig och er. Som svar kräver de otrogna ledarna olika slags mirakel.[Not: Som exempel sägs det i Koranen—

******************************************************

—Om Vi hade uppenbarat en Skrift på papper för dig och dessa människor hade fått röra vid den med sina egna händer och se den, skulle de som inte trodde ha sagt: Detta är inget annat än uppenbar magi— (Al-An’am: 7)

******************************************************

—Om Vi öppnade en port till himlen för dem och de började stiga upp genom den, skulle de säga: Våra ögon har blivit förblindade—nej, vi har blivit utsatta för magi— (al-Hijr: 14–15).]

I den redogörelse för denna händelse som Ibn Hisham har återgett från Ibn Ishaq finns dessutom följande: Efter att de hade krävt mirakel sade Profeten (s): Jag har inte kommit till er för sådana här saker. Jag har förmedlat till er det budskap för vilket Allah har sänt mig.

Till slut hotade de Profeten (s) och sade: Vid Gud! För allt detta som du gör kommer vi inte att låta dig gå fri. Antingen gör vi slut på dig, eller så gör du slut på oss.(Tillagt av författaren.)

Ytterligare försök till försoning

Dessutom fortsatte Qurayshs folk vid olika tillfällen att lägga fram olika förslag för Profeten (s), i hopp om att konflikten mellan dem skulle kunna undanröjas om han accepterade något av dem. Hazrat Abdullah ibn Abbas (ra) berättar att Qurayshs folk sade till Profeten (s): ”Vi ska ge dig så mycket rikedom att du blir den rikaste personen i Mekka. Vi ska gifta bort dig med den flicka du tycker om. Vi är beredda att följa dig. Godta bara detta från oss: avstå från att förolämpa våra gudar. Om du inte vill gå med på detta, lägger vi fram ett annat förslag som blir till gagn både för dig och för oss.”

Profeten (s) sade: ”Vad är det?”

De sade: ”Dyrka vår gudom al-Lāt och al-ʿUzzā under ett år, så ska vi dyrka din Gud under ett år.”

Profeten (s) sade: ”Nåväl, vänta en stund medan jag ser vilket påbud som kommer från min Herre.” [Detta betyder inte att Allahs Sändebud (s) på något sätt ansåg detta förslag godtagbart eller värt att överväga, och att han – må Allah förlåta oss – gav de otrogna detta svar i hopp om att ett godkännande kanske skulle komma från Allah. I själva verket var detta precis som när ett oskäligt förslag läggs fram för en underordnad tjänsteman, som vet att hans regering under inga omständigheter kan godta kravet. I stället för att avvisa kravet säger han till dem som framfört det: ”Jag vidarebefordrar er ansökan till den behöriga myndigheten. Jag ska meddela er vilket beslut som fattas.” Skillnaden är att om en underordnad tjänsteman själv avvisar kravet, kommer människorna bara att fortsätta insistera. Men om han säger att myndighetens svar har gått emot deras krav, kommer de att förlora hoppet. – Författaren.] Då uppenbarades följande uppenbarelse:

******************************************************

(Säg:) ”O ni otrogna! Jag dyrkar inte det som ni dyrkar. Och ni dyrkar inte Honom som jag dyrkar. Inte heller dyrkar jag det som ni har dyrkat. Och ni dyrkar inte Honom som jag dyrkar. Ni har er religion och jag har min religion.”

******************************************************

Säg till dem: ”O ni dårar! Är det detta ni uppmanar mig till: att jag skulle dyrka någon annan än Allah?” (Ibn Jarir, Ibn Abi Hatim, Tabarani).

I en återberättelse från Ibn Abbas (r.a.) sägs det att Quraysh sade till Profeten (s): ”Muhammad (s), om du kysser våra avgudar, ska vi dyrka din Gud.” Som svar uppenbarades suran al-Kafirun (Abd ibn Hamid).

Det återberättas från Said ibn Sina (Abu al-Bakhtaris frigivne slav) att al-Walid ibn al-Mughira, Amr ibn Wa’il, al-Aswad ibn al-Muttalib och Umayya ibn Khalaf träffade Allahs Sändebud (s) och sade: ”Muhammad (s), kom, så gör vi dig till delägare i alla våra angelägenheter. Om det du har fört med dig är bättre än det vi har, blir vi delägare i det och får vår andel. Och om det vi har är bättre än det du har fört med dig, blir du delägare med oss i det och får din andel.” Som svar uppenbarades uppenbarelsen ************************************************* (Ibn Jarir, Ibn Abi Hatim, Ibn Hisham och Baladhuri har också återgett denna berättelse).

Wahb ibn Munabbih återberättar att Quraysh sade till Profeten (s): ”Om du vill kan vi träda in i din religion under ett år, och du kan träda in i vår religion under ett år” (Abd ibn Hamid, Ibn Abi Hatim).

Av dessa återberättelser framgår det att de inte lade fram sådana förslag vid ett och samma möte, utan vid olika tidpunkter och under olika omständigheter inför Profeten (s). Därför behövdes ett slutgiltigt svar som för alltid skulle göra deras förhoppning om att Allahs Sändebud (s) skulle använda en ”ge och ta”-metod (GIVE AND TAKE POLICY) i fråga om religionen och göra vissa kompromisser med dem, om intet. (Tafhim, volym 6 – inledningen till suran al-Kafirun.)

Försöken att sätta Abu Talib under press

Qurayshs andra strategi för att hindra Allahs Sändebud (s) från att förkunna budskapet var att gång på gång träffa Abu Talib, sätta honom under press och säga: ”Dra tillbaka ditt stöd till honom (Muhammad (s)) och sätt även press på honom, så att han upphör med sitt arbete.”

Den första delegationen

Muhammad ibn Ishaq säger att när Quraysh såg att Abu Talib stödde Profeten (s) och inte hindrade honom från sådant som var outhärdligt för dem, gick en delegation av Qurayshs framstående män till honom. Bland dem fanns Utba ibn Rabi’a och Shayba ibn Rabi’a från Banu Abd Shams ibn Abd Manaf; Abu Sufyan från Banu Umayya; Abu al-Bakhtari, As ibn Hisham och al-Aswad ibn al-Muttalib från Banu Asad ibn Abd al-Uzza; Abu Jahl och al-Walid ibn al-Mughira från Banu Makhzum; samt Nubayha och Munabbih, söner till al-Hajjaj, från Banu Sahm. Även As ibn Wa’il ingick bland dem. De sade: ”Abu Talib! Din brorson har förolämpat våra avgudar. Han har klandrat vår religion, kallat vår klokhet dårskap och sagt att våra förfäder gick vilse. Hindra honom nu från att såra våra känslor, eller dra dig undan från honom och från oss. Du är ju själv, liksom vi, motståndare till den religion han har fört med sig. Sedan ska vi ta itu med honom.”

Abu Talib lugnade dem genom att tala mycket vänligt, och de gick därifrån (Ibn Hisham, at-Tabari, al-Bidaya wa-n-Nihaya).

Den andra delegationen

När Guds Sändebud (s) därefter fortsatte med sitt uppdrag, tog qurayshfolkets tålamod slut. Då gick en andra delegation till Abu Talib. De sade: ”Abu Talib! Ni är den äldste och mest ansedde bland oss alla. Vi bad er att avstå från att stödja honom, men ni avstod inte. Att han förolämpar våra fäder och förfäder, kränker vårt förstånd och framhåller bristerna hos våra gudar kan vi under inga omständigheter tolerera. Antingen får ni hindra honom, eller så kommer vi att kämpa mot er tills den ena sidan är förintad.” Därefter råder det skillnader mellan återgivningarna.

Imam al-Bukhari har i al-Tarikh, och hafiz Abu Ya’la i sin Musnad, återgett en berättelse från Aqil ibn Abu Talib. Där sägs det att min far (Abu Talib), medan de fortfarande var närvarande, sade till mig: ”Kalla hit Muhammad (s).” Jag letade efter honom i den starka hettan och tog med honom. När han hade kommit sade Abu Talib till honom: ”Brorson, dina släktingar anklagar dig för att du sårar dem i deras sammankomster och i den heliga moskén. Sluta med detta.”

När Profeten (s) hörde detta såg han upp mot himlen och sade till qurayshledarna: ”Ser ni denna sol?” De svarade: ”Ja.” Profeten (s) sade: ”Liksom denna sol inte kan hindras från att sända ut sina strålar, kan inte heller jag upphöra med detta uppdrag.” Med dessa ord reste han sig och gick. Därefter sade Abu Talib: ”Min brorson har aldrig ljugit. Ni kan därför gå.” At-Tabarani har återgett denna berättelse i al-Awsat och al-Kabir, och Abu Ya’la har nämnt den i förkortad form.

Ibn Hisham, at-Tabari, al-Bayhaqi och al-Baladhuri har återgett händelsen på följande sätt: När människorna hade gått därifrån kallade Abu Talib på Profeten (s) och sade: ”Brorson! Ditt folk har kommit till mig och sagt allt detta. Lämna lite utrymme för både mig och dig att leva. Lägg inte på mig en börda som jag inte har kraft att bära och som inte heller du har kraft att bära. Sluta därför säga sådant som är outhärdligt för dem.” När Profeten (s) hörde Abu Talibs ord trodde han att han var beredd att lämna honom åt sitt eget ansvar. Då sade han: ”Käre farbror! Även om solen lades i min högra hand och månen i min vänstra, skulle jag ändå inte överge detta uppdrag. Antingen kommer Gud att låta detta uppdrag lyckas, eller så kommer jag att gå under.” Därefter blev Profeten (s) bedrövad, började gråta och gjorde sig redo att gå. Abu Talib insåg hur djupt hans ord hade sårat Profeten (s). Då kallade han på honom och sade när han kom tillbaka: ”Fortsätt med ditt uppdrag och gör vad du vill. Vid Gud, jag kommer under inga omständigheter att överlämna dig åt fienderna.”

Abu Jahl beslutar sig för att döda Profeten (s)

Muhammad ibn Ishaq berättar att Abu Jahl sade till qurayshfolket: ”Quraysh! Ni hörde väl hur tydligt Muhammad (s) sade att han under inga omständigheter kommer att avstå från att förnedra vår religion, kalla våra fäder och förfäder vilseledda, förolämpa gudarna och liknande. Vid Allah svär jag nu att jag i morgon ska sitta med en sten, och när han går ned i prostration under bönen ska jag krossa hans huvud. Sedan får Banu Abd Manaf göra vad de vill.”

Den andra dagen väntade han på Huzur (ﷺ) med en sten i handen. Som vanligt kom Profeten (ﷺ) och började be. Qurayshs män samlades också för att se vad som skulle hända. När Huzur (ﷺ) gick ned i sujud gick Abu Jahl fram med stenen. Men när han kom nära honom vände han plötsligt tillbaka. Han blev fruktansvärt rädd och skräckslagen. Hans ansikte blev blekt. Stenen föll också ur hans hand. Qurayshs män reste sig, gick fram till honom och sade: ”Abul-Hakam! Vad har hänt med dig?” Han sade: ”Jag gick fram för att göra det jag hade berättat för er. Men när jag kom nära såg jag plötsligt en väldig kamel framför mig. Jag har aldrig sett en kamel med så stort huvud, så lång hals och så stor puckel. Den var på väg att tugga i sig mig.”

Senare sade Huzur (ﷺ) att Hadhrat Jibril (عليه السلام) hade kommit i denna skepnad.

Den tredje delegationen

Ibn Sa’d berättar att Qurayshs ledare ännu en gång kom till Abu Talib och sade: ”Ni är den äldste och ledaren bland oss alla. Vi ber er att skipa rättvisa. Skipar även ni rättvisa mellan oss och honom. Kalla hit er brorson och säg åt honom att upphöra med att tala kränkande om våra gudar. Då lämnar vi också honom och hans Gud åt deras egen sak.” Därefter kallade Abu Talib till sig Huzur (ﷺ). Han sade till honom: ”Brorson! Här har dina farbröder, de ädla ledarna i ditt folk, kommit och vill nå en rättvis överenskommelse med dig.”

Huzur (ﷺ) sade: ”Tala, jag lyssnar.” De sade: ”Låt oss och våra gudar vara som vi är, och avstå från att förolämpa dem. Vi lämnar dig och din Gud åt er egen sak.”

Abu Talib sade: ”De säger ju något rättvist. Gå med på detta.”

Huzur (ﷺ) sade: ”Käre farbror! Ska jag kalla dem till något som är bättre än detta?” Abu Talib sade: ”Vad är det?”

Huzur (ﷺ) sade: ”Säg då: ’La ilaha illa Allah’.”

Då blev de förbittrade, vände sig bort i avsky och gick därifrån—

*****************************************************

Håll fast vid dyrkan av era egna gudar och gudinnor. Detta måste ju betyda något annat. (Författarens tillägg.)

Det råder oenighet om återgivningen av denna händelse. Ibn Saʿd återger den i al-Tabaqāt, och al-Tabarī i sin historia, utan att ange när den ägde rum. Ibn Isḥāq återger den som en händelse efter Ḥamzas (må Allah vara nöjd med honom) och ʿUmars (må Allah vara nöjd med honom) antagande av islam. Denna uppfattning har även följts av bland andra uttolkarna al-Zamakhsharī, al-Rāzī och al-Naysābūrī. I andra återgivningar sägs emellertid att händelsen ägde rum vid den tid då Abū Ṭālib låg på sin dödsbädd. Den händelse som imām Aḥmad, al-Nasāʾī, al-Tirmidhī, al-Bayhaqī, Ibn Abī Shaybah och Ibn Jarīr al-Tabarī har återgett i sina korankommentarer och historiska verk kan i korthet sammanfattas så här:

När Abū Ṭālib blev sjuk och Qurayshs hövdingar insåg att hans sista stund närmade sig, rådgjorde de med varandra och beslöt att de nu borde tala med honom. Om han kunde bilägga tvisten mellan oss och hans brorson vore det gott. Det fick inte bli så att han dog och att vi därefter vidtog någon hård åtgärd mot Muḥammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Araberna skulle då börja förebrå oss och säga: ”Så länge den äldre ledaren levde visade de honom respekt, men efter hans död gav de sig på hans brorson.” Alla var eniga om detta, och omkring tjugofem Quraysh-ledare infann sig hos Abū Ṭālib. Bland dem märktes särskilt Abū Jahl, Abū Sufyān, Umayya ibn Khalaf, ʿĀṣ ibn Wāʾil, al-Aswad ibn al-Muṭṭalib, ʿUqba ibn Abī Muʿayṭ, ʿUtba och Shayba. Först framförde de många anklagelser mot Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Sedan sade de: ”Vi har kommit till dig med ett rättvist förslag. Låt din brorson låta oss hålla fast vid vår religion, så låter vi honom hålla fast vid sin religion. Han får dyrka vilken gudom han vill; det har vi inget emot. Men han får inte kritisera våra gudar och gudinnor eller försöka få oss att bryta förbindelsen med dem. Förlik oss med honom på detta villkor.”

Abū Ṭālib skickade efter Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”Brorson, ditt folks män har kommit till mig. De önskar att du ska gå med på ett rättvist förslag från dem, så att tvisten mellan dig och dem kan få ett slut.” Därefter återgav han för Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) det som Qurayshs hövdingar hade sagt till honom.

Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) svarade: ”Farbror, jag har redan lagt fram ett sådant ord för dem att, om de antar det, kommer Arabien att lyda dem och ʿAjam (de icke-arabiska folken) att betala skatt. [Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ord har återgetts av olika återberättare med olika formuleringar. Trots dessa språkliga skillnader var innebörden hos alla densamma. Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade alltså till dem: ’Om jag lägger fram ett sådant ord för er och ni antar det, kommer Arabien och ʿAjam att hamna under er lydnad. Säg då: är detta inte ett bättre förslag än det ni lägger fram för mig under förevändning att det är rättvist? Ligger er välgång i att anta detta ord, eller i att ni får fortsätta i det tillstånd ni befinner er i medan jag för min del endast dyrkar Gud?’](Tafhīm, band 4 – inledningen till sūra Ṣād.) När de hörde detta blev de först något förvirrade. De kunde inte förstå vad de skulle säga för att avvisa ett så välgörande ord. När de sedan hade samlat sig något sade de: ”Talar du om ett enda ord? Vi är beredda att säga tio sådana ord. Men säg oss: vilket är detta ord?”

Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Lā ilāha illā Allāh.” Därefter reste de sig allesammans och gick därifrån medan de sade det som återges i början av sūra Ṣād. (Tafhīm, band 4 – inledningen till sūra Ṣād.)

Den fjärde delegationen

Ibn Hisham, Ibn Jarir al-Tabari, Ibn Sa’d al-Baladhuri och Ibn Kathir berättar att när Quraysh såg att Abu Talib inte under några omständigheter var beredd att överge Profeten (s), och att han för sin brorsons skull var beredd att ta risken att drabbas av sitt folks fiendskap och till slut bryta med dem, tog de med sig Umarah ibn al-Walid, son till al-Walid ibn al-Mughira, till honom och sade: ”O Abu Talib, detta är Umarah ibn al-Walid, en berömd och stilig ung man bland Quraysh. Ta honom som din son och lämna i utbyte denna din brorson till oss. Han har ju motsatt sig din och dina förfäders religion, sått splittring bland ditt folk och betraktat oss alla som dårar. Vi ger dig en man i utbyte mot en annan, så att vi kan döda honom.”

Abu Talib svarade: ”Vid Gud! Ni har gjort en mycket usel byteshandel med mig. Ni ger mig er egen son, så att jag ska uppfostra honom, medan ni vill ha min son för att döda honom. Det kan aldrig ske.” Mut’im ibn Adi, en ättling till Nawfal, Hashims bror, sade: ”Vid Gud, Abu Talib, ditt folk har handlat rättvist mot dig och försökt rädda dig ur den svåra situation du befinner dig i. Men jag ser att du inte godtar något av det de säger.”

Abu Talib svarade: ”Vid Gud, de har inte handlat rättvist mot mig på något sätt. Men du har övergett mig och gått över till deras sida mot mig. Nåväl, gör som du vill.”

Ibn Ishaq berättar att ordväxlingen därefter nådde stridens gräns och att de beslöt att möta varandra i strid.

Abu Talib samlade Banu Hashim och Banu al-Muttalib

Ibn Ishaq berättar att Abu Talib därefter samlade Banu Hashim och Banu al-Muttalib och uppmanade dem i denna fråga att de alla enhälligt skulle stödja och skydda Allahs Sändebud (s). Alla godtog detta och gjorde sig redo att hjälpa Abu Talib, med undantag för Lahab, som hade en annan uppfattning.

Abu Talibs hot mot Quraysh

Ibn Saʿd berättar: När den Helige Profeten (s) utsattes för ett extremt motstånd, men utvandringen till Abessinien ännu inte hade börjat, kom Abu Talib en dag tillsammans med de övriga familjemedlemmarna till Profetens (s) hus, men fann honom inte där. Abu Talib misstänkte att Profeten (s) hade blivit mördad. Omedelbart samlade han de unga männen från Banu Hashim och Banu al-Muttalib. Därefter sade han till dem: ”Göm var och en ett svärd eller något annat vapen under era kläder och följ efter mig. När jag går in i den heliga moskén kommer ni att se att Ibn al-Hanzaliyya (Abu Jahl) sitter vid något möte med Qurayshs ledare. Då ska jag inte låta någon av dem som deltar i mötet lämnas vid liv. De måste nämligen ha mördat Muhammad (s).”

Med detta syfte gav sig Abu Talib av, och på vägen mötte han Zayd ibn Haritha (ra). Han fick veta att Profeten (s) mådde bra.

Nästa dag kom Abu Talib på morgonen till Profetens (s) hus. Han tog honom vid handen och begav sig tillsammans med de unga och gamla männen från Banu Hashim och Banu al-Muttalib till Qurayshs ledares möte. Där sade han till dem: ”Män av Quraysh! Vet ni vad jag hade tänkt göra?” De svarade: ”Nej, det vet vi inte.” Abu Talib berättade hela händelsen och sade till de unga männen: ”Dra undan era mantlar.” När de hade dragit undan sina mantlar såg alla att var och en höll ett skarpt vapen i handen. Abu Talib sade: ”Vid Gud! Om ni dödar Muhammad (s), kommer jag inte att låta någon av er leva. Därefter kommer vi att dö medan vi strider.”

Efter denna händelse blev Quraysh medvetna om att det inte var någon enkel sak att ingripa mot Muhammad (s). Händelsen var framför allt mycket nedslående för Abu Jahl.

3. Qurayshs barnsliga och låga beteende

Det beteende som Qurayshs folk visade mot Profeten (s) var ytterst lågt och barnsligt, och syftet var att få honom att tappa modet och hålla honom förlägen.

Försöket att få Hazrat Zaynab (ra) frånskild

En av deras åtgärder var att de pressade Profetens (s) svärson Abu al-As ibn al-Rabiʿ att skilja sig från Profetens (s) äldsta dotter, Hazrat Zaynab (ra), på samma sätt som Abu Lahab tvingade sina båda söner att skilja sig från Profetens (s) döttrar Hazrat Ruqayya (ra) och Hazrat Umm Kulthum (ra). Denne Abu al-As tillhörde Banu Abd al-Uzza ibn Abd Shams. Hans mor, Hala bint Khuwaylid, var syster till Hazrat Khadija (ra). Han var en av de förmögna männen i Mekka. När det gällde rikedom, handel och pålitlighet hörde han till de få främsta i Mekka. Han gifte sig med Hazrat Zaynab (ra) innan Profeten (s) fick sitt profetiska uppdrag. Hazrat Khadija (ra) betraktade honom som sin egen son. Även om han inte blev muslim efter profetskapets början och fortsatte att ägna sig åt avgudadyrkan, gav han inte efter för Qurayshs påtryckningar och skilde sig inte heller från Hazrat Zaynab (ra).[Det bör påpekas att Hazrat Zaynab (ra) blev muslim tillsammans med sin mor. Eftersom föreskriften som förbjöd äktenskap mellan troende och avgudadyrkare ännu inte hade uppenbarats, förblev hon därför gift med Abu al-As.–Författaren.] Al-Baladhuri säger i Ansab al-Ashraf att Qurayshs ledare sade till honom (Abu al-As): ”Skilj dig från Zaynab. Därefter ska vi gifta bort dig med vilken kvinna ur Quraysh du än föredrar.”

Han säger att al-Tabari och Ibn Hisham återger detta på Muhammad ibn Ishaqs auktoritet. De tillägger också att Qurayshs män gick till Utba, Abu Lahabs son, och sade: ”Skilj dig från Muhammeds (frid över honom) dotter. Vi ska gifta bort dig med vilken flicka ur Quraysh du än önskar.” Han sade: ”Om ni kan utse dottern till Sa’id ibn al-‘As eller till hans son Aban åt mig, ska jag gå med på ert förslag.” De skaffade den flicka han önskade åt honom, och därefter skilde han sig från Profetens (frid över honom) dotter – innan rukhsati, det vill säga innan bruden fördes bort.

Glädje över Profetens sons död

Ännu mer låg och usel var deras hållning. När Profetens (frid över honom) förstfödde son, den ädle Qasim (må Allah vara nöjd med honom), dog i späd ålder, och därefter även hans andre son, den ädle Abdullah (må Allah vara nöjd med honom), dog som barn, visade Qurayshs män inte ens den medkänsla i Profetens (frid över honom) sorg som artighet och mänsklighet som allra minst krävde. Tvärtom gladdes och jublade de och började kalla honom rotlös – det vill säga att ingen skulle finnas kvar efter honom som kunde föra hans namn vidare. (Tillägg.)

Ibn Sa’d och Ibn ‘Asakir säger, med hänvisning till den ädle Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), att Profetens (frid över honom) äldste son var den ädle Qasim (må Allah vara nöjd med honom). Därefter kom den ädla Zaynab (må Allah vara nöjd med henne), sedan den ädle Abdullah (må Allah vara nöjd med honom). Därefter kom i följd tre döttrar: Umm Kulthum (må Allah vara nöjd med henne), Fatima (må Allah vara nöjd med henne) och Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne). Den ädle Qasim (må Allah vara nöjd med honom) dog först, och därefter även den ädle Abdullah (må Allah vara nöjd med honom). Då sade al-‘As ibn Wa’il: ”Hans avkomma är utplånad. Han är nu rotlös; hans rötter har huggits av.”

I vissa berättelser sägs det dessutom att al-‘As sade: ”Muhammed (frid över honom) är abtar, rotlös. Han har ingen son som kan efterträda honom. När han dör kommer ni att vara befriade från honom.” ‘Abd ibn Humayd återger från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att även Abu Jahl fällde en sådan kommentar efter Profetens (frid över honom) son Abdullahs (må Allah vara nöjd med honom) död.

Ibn Abi Hatim återger från Samir ibn ‘Atiyya att även ‘Uqba ibn Abi Mu’ayt uttryckte denna låga och usla hållning när han jublade över Profetens (frid över honom) sorg. ‘Ata säger att Abu Lahab, Profetens (frid över honom) egen farbror, vars hus låg intill Profetens (frid över honom) hus, efter hans andre sons död sprang till avgudadyrkarna och förkunnade denna ”glada nyhet”: ”I natt har Muhammed (frid över honom) blivit sonlös” – det vill säga rotlös.

Det var under denna ytterst hjärtslitande situation som sura al-Kawthar uppenbarades. Qurayshs män hade blivit rasande på Profeten eftersom han dyrkade enbart Allah och öppet förkastade deras avgudadyrkan. Därför berövades han den ställning och aktning han hade haft bland hela folket före profetskapet. Det var som om han hade skilts från sin egen släkt och stam. Hans få följeslagare hade också blivit hjälplösa och utan stöd, och de utsattes för misshandel. Dessutom hade sorgens berg rasat över honom när han förlorade söner efter varandra. Under sådana omständigheter visade vänner, anhöriga, släktingar, stam- och klanmedlemmar samt grannar inte medkänsla, utan jublade och gladde sig. De fällde också kommentarer som var ytterst hjärtslitande för en så ädel man, som inte bara behandlade sina närstående väl utan även andra människor med stor godhet.

Som svar på detta sade Allah den Allsmäktige i sura al-Kawthar:

*****************************************************

• Det vill säga: det är ni, fienderna, som är abtar, det vill säga rotlösa.

Detta var inte bara en rent polemisk motattack, utan var i själva verket en av Koranens viktiga profetior, som uppfylldes bokstavligen. När denna profetia uttalades betraktade människor Profeten (s) som abtar (rotlös), och ingen kunde ens föreställa sig hur dessa Qurayshs stora ledare skulle bli rotlösa – män som inte bara var vida berömda och framgångsrika i staden Mekka utan i hela Arabien. De hade inte bara välsignats med rikedom och avkomma, utan hade dessutom anhängare och hjälpare på olika håll i hela landet. Genom sina handelsmonopol och genom att vara ansvariga för hajj hade de djupa förbindelser med alla arabiska stammar. Men inom loppet av några år förändrades situationen fullständigt.

När Quraysh under det femte hijraåret, under Ahzabkriget, tillsammans med många arabiska och judiska stammar belägrade Medina och Profeten (s) tvingades gräva en vallgrav för att organisera försvaret, hade Quraysh däremot bara tre år senare, när Profeten (s) under det åttonde hijraåret anföll Mekka, inga hjälpare och tvingades i hjälplöst tillstånd lägga ned vapnen. Därefter kom hela Arabien inom ett år under Profeten (s) kontroll. Delegationer från olika stammar i landets alla delar avlade bayʿa inför Profeten. Fienden blev fullständigt hjälplös och vänlös. Deras namn och spår utplånades så fullständigt att ingen av deras efterkommande, om någon av dem fortfarande finns någonstans i världen, i dag vet att han härstammar från någon av islams fiender, såsom Abu Jahl, Abu Lahab, As ibn Wa’il eller Uqba ibn Abi Mu’ayt. Och även om någon vet det är ingen beredd att säga att hans förfäder var sådana människor. Däremot åkallas i dag välsignelser över Rasulullahs (s) familj över hela världen. Miljontals muslimer är stolta över att stå i förbindelse med honom. Miljontals människor anser det vara en ära att härstamma inte bara från honom, utan också från hans familj och hans följeslagares familjer. Några är sayyider, några alawiter, några abbasider, några hashimiter, några siddiqier, några faruqier, några uthmanier, några zubayrier och några ansarier. Men ingen återfinns med namnen Abu Jahl eller Abu Lahab. Historien bevisar att det inte var Profeten (s) som var abtar, utan att det var och fortfarande är hans fiender. (Tafhim, band 6 – sura al-Kawthar – inledning, not 4.)

Att föra oväsen så snart man hör Koranens recitation

Ett annat lågt och avskyvärt beteende som de ägnade sig åt var att föra oväsen när Koranen reciterades och springa iväg åt alla håll, så att de själva inte skulle kunna höra den och inte heller låta andra höra den. I Koranen sägs det:

*****************************************************

Dessa förnekare säger: ”Lyssna inte alls på denna Koran, och för oväsen när den reciteras, så att ni kanske kan segra på det sättet.” (Ha-Mim as-Sajdah 26)

Detta var en av de planer som de otrogna i Mekka hade. Genom den ville de omintetgöra Profetens (s) da‘wah och förkunnelse. De visste mycket väl att Koranen hade en magisk verkan och att den som reciterade den för människor var en person av mycket hög rang. Dessutom var hans recitationssätt tillsammans med denna personlighet synnerligen gripande. De trodde att den som hörde dessa ojämförliga ord från en sådan högtstående persons mun, framförda på ett så fängslande sätt, skulle bli som förtrollad. Därför utarbetade de denna plan: de skulle varken själva lyssna till detta tal eller låta någon annan höra det. Så snart Muhammad (s) började recitera det skulle de föra oväsen, klappa händerna, skrika, protestera våldsamt och höja sina röster så mycket att hans röst försvann i larmet. Genom denna taktik hoppades de besegra Allahs Profet. (Tafhim, band 4, Ha-Mim Sajdah, kommentar 30)

*****************************************************

Vad är det då, o Profet, med dessa förnekare, som i grupper skyndar mot dig från både din högra och din vänstra sida?

Här syftas på dem som brukade skynda från alla håll för att håna och föra oväsen när de hörde Profetens (s) da‘wah, förkunnelse och recitation av Koranen. (Tafhim, band 6, al-Ma‘arij, kommentar 124.)

*****************************************************

Läs inte din bön med alltför hög röst och inte heller med alltför låg röst, utan läs den med en måttlig röst däremellan.

I Musnad Ahmad finns en berättelse från Ibn Abbas om att när Profeten (s) i Mekka reciterade Koranen högt under bönen i sitt hem eller i Dar al-Arqam, började de otrogna föra oväsen och ibland även förolämpa honom. Därför kom befallningen: recitera den inte så högt att de otrogna hör dig och samlas kring dig, men inte heller så lågt att inte ens dina följeslagare kan höra dig. (Tafhim, band 2, Bani Isra’il, kommentar 24.)

Att förvränga Koranens innebörd och vilseleda

Koranen nämner detta knep som de otrogna i Mecka använde sig av:

*****************************************************

De som förvränger betydelsen av Våra tecken är inte fördolda för Oss. Tänk själv efter: vem är bäst – den som kastas i elden eller den som på Uppståndelsens dag kommer inför Oss i trygghet? Gör vad ni vill. Allah ser allt ni gör.

”Ilḥād” betyder att gå vilse, att vika av från den raka vägen till en krokig väg och att anta en krokig hållning. I Allahs tecken betyder ”ilḥād” att människan försöker finna en förvridning i enkla och raka ord. Hon tar inte till sig den gudomliga versens rätta och tydliga innebörd, utan förvränger den på olika sätt, går själv vilse och leder även andra vilse. Ett av de listiga knep som de otrogna i Mecka använde för att stoppa Koranens budskap var att de lyssnade på Koranens verser. Sedan tog de någon vers ur dess sammanhang, förvrängde den bokstavliga betydelsen av någon annan vers, gav något ord eller någon mening en felaktig betydelse, reste olika invändningar och förvirrade människor genom att säga: ”Vad är det egentligen som denne profet har sagt?” (Tafhīm, del 4 – Hā Mīm Sajda, kommentar.)

Att få muslimerna att ägna sig åt onödiga och meningslösa debatter

Koranen beskriver de otrognas sådana beteende på följande sätt:

*****************************************************

De som, efter att ha svarat på Allahs kallelse, börjar tvista och disputera med dem som svarat, angående Allahs religion – deras framlagda argument och bevis är ogiltiga inför deras Herre.

Detta syftar på det som dagligen brukade inträffa i Mecka. Så snart det blev känt att någon hade blivit muslim, gav sig alla efter honom med full kraft. Hans liv gjordes outhärdligt. Varken i hemmet, i grannskapet eller bland sina släktingar kunde han leva i lugn och ro.

Överallt där han gick började en ändlös debatt, med syftet att på något sätt få honom att överge sin anknytning till Banū Muhammad (s) och återvända till den jahiliyya som han hade lämnat. (Tafhim, band 4, Ash-Shura, not 31.)

Att håna muslimerna och förödmjuka dem

Om detta säger Koranen:

*****************************************************

De syndiga brukade håna de troende och, när de gick förbi dem, blinka och göra tecken åt dem. När de sedan återvände till sina närmaste, återvände de upprymda av glädje. När de såg dem sade de: ”Dessa är verkligen vilsefarna.” Ändå hade de inte sänts för att vaka över dem. (Al-Mutaffifin: 29–33)

Att återvända upprymda av glädje betyder att när de kom hem tyckte de att de hade haft riktigt roligt den dagen. De sade: ”Vi hånade den och den muslimen ordentligt, skrattade högt åt honom och roade oss, och det gjorde ett gott intryck på folk.” (Tafhim, band 4, Ash-Shura, not 31.)

Al-Baladhuri återger i Ansab al-Ashraf en berättelse av Urwa ibn az-Zubayr och säger: När Quraysh såg sådana män som Ammar ibn Yasir (ra), Khabbab ibn al-Aratt (ra), Suhayb ibn Sinan (ra), Bilal ibn Rabah (ra), Abu Fukayha (ra) och Amir ibn Fuhayra (ra) sitta tillsammans med Profeten (s) i den heliga moskén, var då alla dessa människor sådana som åtnjöt Allahs gunst?

Att kasta okunniga människor in i villfarelse

I detta sammanhang säger Koranen:

*****************************************************

När någon av dem frågar: ”Vad är det som er Herre har sänt ner?”, svarar de: ”Äsch, det är bara gamla och förfallna berättelser från forna tider” (An-Nahl: 24).

När Profetens (s) dawah hade spridit sig åt alla håll, blev människorna från Mecka överallt de gick tillfrågade: ”Vad lär den person som har framträtt hos er som profet? Vad är Koranen för slags bok? Vad handlar den om?” och så vidare.

De otroende i Mecka besvarade alltid sådana frågor med formuleringar som fick frågeställaren att hysa något slags tvivel om Profeten (s) och den Bok han hade fört med sig, eller åtminstone såg till att ingen dragning till Profeten och hans profetskap blev kvar i hans hjärta. (Tafhim, vol. 2, An-Nahl, kommentar 22.)

4. Kulturellt program

Förutom dessa usla metoder använde de ännu en metod för att motarbeta Profetens (s) dawah. Man hade också tänkt ut att hålla människor uppslukade av skrönor, sång, musik, nöjen och njutningar och på så sätt förlama deras förmåga till eftertanke och medvetenhet, så att de inte kunde rikta sin uppmärksamhet mot något allvarligt som Koranen och Muhammed (s) lade fram för dem.

Ibn Hisham återger en berättelse av Muhammad ibn Ishaq och säger att Nadr ibn al-Harith ibn Alada från Banu Abd al-Dar sade vid en av Qurayshs sammankomster: ”Det kommer inte att leda till något att ni bemöter Muhammad (s) på det sätt ni gör. När Muhammad (s) var ung var han den vänligaste, den sannaste och den mest pålitlige bland er. Nu, när hans hår har blivit vitt, har han kommit till er med något sådant att ni kallar honom trollkarl, spåman, poet och galning. Vid Gud! Han är ingen trollkarl. Vi har sett trollkarlar och deras besvärjelser. Vid Gud! Han är ingen spåman. Vi har hört spåmännens torra, rytmiska tal. Vi känner också till det osammanhängande prat de ägnar sig åt. Hans tal hör inte till någon av dessa kategorier. Vid Gud! Han är inte heller galen. Känner vi inte till hur en galning beter sig och vilket meningslöst mumlande han ägnar sig åt? O Qurayshs ledare! Tänk ut någon annan metod. Det ni måste bemöta är mycket viktigare än att ni försöker besegra honom genom att hitta på något.”

Därefter föreslog han att man skulle samla in och sprida berättelserna om Rustam och Isfandiyar från icke-arabiska länder, så att människorna skulle börja fästa sig vid dem och tycka att de var mer förunderliga än Koranen. Detta pågick sedan en tid, och Nadr brukade själv berätta dessa historier. (Tafhim, del 3, al-Anbiya, kommentar 7.)

Denna berättelse har återgetts i Asbab al-nuzul med hänvisning till al-Wahidi, al-Kalbi och Muqatil. Ibn Abbas (må Gud vara nöjd med honom) har dessutom sagt att Nadr i detta syfte också köpte en sjungande slavinna. Så snart han fick höra att någon hade påverkats av en viss profets (s) ord, skickade han en slavinna efter honom och sade till henne: ”Ge honom mycket god omsorg och mat, och fortsätt sjunga för honom, så att han blir så upptagen av dig att hans sinne vänder sig bort från det där.” (Tafhim, del 4, Luqman, kommentar 6.)

5. Lögnernas offensiv och dess följder

Samtidigt som Quraysh använde dessa metoder inledde de, när Profetens (s) offentliga förkunnelse började, också en offensiv med falsk propaganda för att få människor att känna avsky för honom. Eftersom det inte fanns minsta spår av sanning i denna offensiv, utan syftet enbart var att förtala honom och hålla människor borta från honom, sade de vadhelst som föll dem in. Några sade att han var poet, andra att han var spåman och ytterligare andra att han var trollkarl. Vissa sade att han hade blivit förhäxad. Andra kallade honom galen. Kort sagt fanns det inte ett enda påstående som de inte framförde om honom. Dessa förtal spreds inte bara i alla delar av Mekka, utan sades också till varje person som kom till Mekka för pilgrimsfärd, handel eller något annat ändamål. På så sätt försökte de hindra människor från att ens höra honom, eftersom de befarade att de skulle påverkas av hans (Profetens) ord. (Tillägg.)

Qurayshs rådslag under hajj

Efter att några månader hade gått kom tiden för hajj. Mekkaborna började bekymra sig över att pilgrimsföljen från hela Arabien snart skulle anlända. Om Muhammad (s) gick runt till dessa följes läger, träffade pilgrimerna och på olika platser under hajjens sammankomster stod och reciterade detta enastående och inflytelserika tal, likt Koranen, skulle hans förkunnelse nå varje vrå av Arabien. Och vem vet hur många som då skulle påverkas av den? Ibn Ishaq, al-Hakim och al-Bayhaqi återger denna händelse med en utmärkt berättarkedja:

I detta syfte höll Qurayshs ledare en sammankomst, och där beslutades att man så snart pilgrimerna anlände skulle börja sprida propaganda mot Profeten (s) bland dem. När alla hade enats sade al-Walid ibn al-Mughira till de församlade: ”Om ni säger olika saker till människorna om Muhammad (s), kommer vår trovärdighet att gå förlorad. Bestäm därför en enda sak som vi alla kan enas om och säga.”

Några sade: ”Vi ska kalla Muhammad (s) en spåman.” Walid sade: ”Nej, vid Gud, han är ingen spåman. Vi har sett spåmän. Det sätt på vilket han mumlar fram sina ord och den sorts meningar han fogar samman har inte ens det avlägsnaste samband med Koranen.” Någon sade: ”Låt oss kalla honom galen.” Walid sade: ”Han är inte heller galen. Vi har ju sett galningar. Alla vet hur han talar som en berusad och gör förvirrade och absurda gester. Vem skulle tro att det tal som Muhammad (s) framför är en galnings skryt eller att en människa talar så i ett tillstånd av vansinne?” Folk sade: ”Nåväl, då kallar vi honom poet.” Walid sade: ”Han är inte heller poet. Vi känner till alla former av poesi. Detta tal liknar inte poesi på något sätt.” Folk sade: ”Då låt oss kalla honom trollkarl.” Walid sade: ”Han är inte heller trollkarl. Vi känner trollkarlarna. Vi känner också till de metoder de använder för sin trolldom. Inte heller detta kan tillämpas på Muhammad (s). Vad ni än säger bland dessa saker kommer människor att betrakta det som en orättvis anklagelse. Vid Gud! Detta tal har en stor sötma. Dess rötter går djupt och dess grenar bär frukt.”

Ibn Jarir tillägger i sin tafsir, med Ikrima som källa, att Abu Jahl därefter pressade Walid och sade: ”Så länge du inte har sagt något om Muhammad (s) kommer ditt folk inte att vara nöjt med dig.” Walid sade: ”Nåväl, låt mig tänka.” Efter att ha tänkt sade han: ”Det minsta man kan säga är detta: Säg till araberna att denne man är en trollkarl. Han framför ett tal som skiljer människor från deras fäder, bröder, hustrur, barn och hela familjer.” Alla godtog Walids uttalande. Därefter spred sig Qurayshs delegater under pilgrimsfärden, enligt en utarbetad plan, bland pilgrimerna. De började varna de nyanlända: ”Här har en stor trollkarl framträtt. Hans trolldom splittrar familjer. Ni måste akta er för honom.” (Tafhim, band 6 – inledningen till sura al-Muddassir.)

Koranens behandling av denna händelse

Walid ibn al-Mughiras förslag behandlas i verserna 11–25 i sura al-Muddassir: ”Lämna åt Mig och den man som Jag har skapat ensam. Det vill säga: Jag ska själv ta hand om honom; du behöver inte bekymra dig om honom. Jag skapade honom ensam och övergiven. Det vill säga: han förde ingenting med sig till världen. Jag gav honom stora rikedomar och många söner som skulle finnas hos honom. Det vill säga: Jag gav honom tio eller tolv unga söner, alla välkända, som brukade sitta med honom i hans rådsmöten (bland dem fanns även dugliga söner, som Khalid ibn al-Walid (ra)). Jag banade väg för honom till ledarskap och makt. Trots detta önskade han att Jag skulle ge honom ännu mer. Aldrig! Jag ska låta honom bestiga en brant stigning. Han tänkte och försökte formulera några ord. Guds förbannelse över honom – hur försökte han formulera sina ord? Ja, Guds förbannelse över honom – hur försökte han formulera sina ord? Därefter såg han på människorna. Sedan rynkade han pannan, förvrängde ansiktet, vände sig bort och föll in i högmod. Till sist sade han: ’Detta är inget annat än gammal magi som har gått i arv. Detta är endast människors ord.’”

Det framgår tydligt av den händelse vi nämnde ovan att Walid var övertygad i sitt innersta om att Koranen är Allahs ord. Dessa verser skildrar hur han kämpade med sitt samvete för att bevara sin ställning som ledare, sin makt och sin heder bland sitt folk, samt hur han efter att länge ha varit uppslukad av en sådan inre konflikt formulerade ett enda påstående mot Koranen. (Tafhim, band 6 – kommentaren till sura al-Muddassir.)

En permanent och omfattande lögnkampanj

Denna lögnkampanj pågick inte endast under pilgrimsfärden. Tvärtom bedrevs den under årets alla tolv månader och under månadens alla trettio dagar och nätter. Människorna i Mecka hetsades ständigt mot Profeten (s). Utomstående uppmanades att vara försiktiga och att inte närma sig Profeten. Vid de arabiska marknaderna, såsom Ukaz, Majanna och Dhu al-Majaz, spred sig Qurayshs representanter och riktade alla möjliga slags uppmaningar mot Profeten (s). Särskilt varje år under pilgrimsfärden gick deras representanter från pilgrimsläger till pilgrimsläger och spred allt möjligt mot Profeten (s), så att människor skulle hålla sig borta från att lyssna på honom och betrakta honom som en fara för sig själva.

Islams spridning utanför Mecka

Quraysh trodde att de på detta sätt skulle kunna hindra profeten Muhammed (s) och Koranen. Men i själva verket spred de på detta sätt hans namn till Arabiska halvöns alla avlägsna hörn. Det som under åratal inte hade kunnat åstadkommas genom muslimernas ansträngningar – att sprida hans namn och hans dawah – blev möjligt på kort tid genom Qurayshs kampanj. Även om vanligt folk fick en dålig uppfattning om detta, uppstod denna fråga spontant hos många: Det är ju nödvändigt att veta vilken sorts människa han är, han mot vilken denna storm har rests. Många började också tänka: Låt oss åtminstone höra vad den man säger, som man skrämmer oss så mycket med. På detta sätt öppnades vägen för islam att nå även andra områden utanför Mecka.

Tufayl ibn Amr ad-Dawsis islamantagande

Han var en ädel ledare för stammen Daws. Ibn Ishaq och Ibn Sa’d har utförligt återgett berättelsen om hans islamantagande enligt hans egen skildring. Ad-Dawsi säger: Jag var poet bland stammen Daws. Jag reste till Mecka i ett ärende. Strax efter min ankomst omringades jag av några män från Quraysh, som gjorde mina öron brännheta genom allt de sade mot Profeten (s). Därför började jag känna stark motvilja mot honom. Jag bestämde mig för att hålla mig helt borta från honom. Nästa dag gick jag till Haram och såg honom be. När några av de ord han reciterade nådde mina öron kände jag: Detta är verkligen mycket vackra ord. Jag tänkte för mig själv: Jag är poet, en ung man med förstånd och omdöme; jag är inte heller något litet barn som inte kan skilja mellan gott och ont. Jag borde träffa denne man och höra vad han säger. När Profeten (s) hade avslutat bönen och var på väg hem följde jag därför efter honom. När han kom hem sade jag till honom: Ditt folk sade sådana saker om dig till mig att jag fick en så dålig uppfattning om dig att jag stoppade bomull i öronen för att inte höra något av det du sade. Men de få ord jag nyss hörde från din mun tyckte jag mycket om. Förklara därför lite mer utförligt: Vad är det du vill säga? Som svar reciterade Profeten (s) en del av Koranen för mig. Jag blev så djupt berörd av den att jag antog tron redan då. När jag sedan kom hem mötte jag min åldrige far. Jag sade: Far, håll dig borta från mig. Jag är inte längre din, och du är inte längre min. Han frågade: Varför? Jag svarade: Jag har blivit muslim och följer Muhammeds religion. Han sade: Min son, den religion du har är också min religion. Jag sade: Gå då och bada, ta på dig rena och heliga kläder och kom tillbaka. Sedan ska jag lära dig den religion som jag har kommit hem efter att ha lärt mig. Han gjorde så och blev muslim. Sedan kom min hustru. Jag sade till henne samma sak som jag hade sagt till min far. Hon sade: Må mina föräldrar offras för dig, vad är det du säger? Jag svarade: Islam har skapat en skiljelinje mellan dig och mig. Jag har blivit en anhängare av Muhammeds religion. Hon sade: Berätta då om din religion för mig. Jag sade: Gå till Yaghuths heliga område (den gudabild som dyrkades av stammen Daws), till hema [Hema betecknar den plats eller det område som avsatts för en hövding, ledare eller gudom. Att träda in i det innebar att väcka deras misshag – författaren] (området), och bada i källan som rinner ned från berget. Hon sade: Finns det ingen risk att Yaghuth skadar mina barn? Jag svarade: Nej, jag tar ansvar för det. Hon gick och badade och kom tillbaka. Jag förklarade islam för henne, och hon blev muslim. Sedan började jag förkunna islam bland stammen Daws. Men de tvekade inför att anta islam. Jag återvände till Profeten (s) i Mecka och sade: Daws har drabbats av likgiltighet och hindrar mig i mitt arbete. Han bad för dem och sade: O Gud, vägled Daws! Sedan gav han mig följande råd: Gå tillbaka och förkunna åter bland dem, och behandla dem milt. Jag fortsatte därefter med dawah-arbetet bland Daws, och slutligen kom jag därifrån med sjuttio eller åttio familjer under Khaybar-fälttåget.

Hazrat Abu Dharr al-Ghifaris (ra) islamantagande

Han tillhörde Banu Ghifar-stammen. Den var berömd för att råna resande på landsvägarna. En gång var även Abu Dharr själv en så orädd och våldsam rövare att han ensam brukade överfalla en karavan på ett sätt som om ett vilddjur hade gått till angrepp. Men tre år före sitt islamantagande hade en förändring ägt rum i hans hjärta, och han hade på något sätt börjat be. I Musnad Ahmad och Ibn Sa’ds återgivningar står det att han sade: Redan tre år tidigare brukade jag be vänd mot Gud, oavsett åt vilket håll jag vände mitt ansikte.

Hans egentliga namn var Jundub ibn Junadah. I al-Bukhari återges att när nyheten om Profetens (s) framträdande nådde honom, skickade han sin bror Unays till Mecka (enligt återgivningen i Musnad Ahmad) för att undersöka den man som sade: ”Jag är en profet.” Han reste dit och återvände sedan och sade: Han lär ut mycket högtstående moraliska egenskaper och framför ord som inte är poesi. Hazrat Abu Dharr (ra) sade: Du har inte tagit reda på det jag ville veta. Därefter reste han själv till Mecka och började söka efter Profeten (s) i den heliga moskén. Men eftersom han inte kände Profeten och inte heller ville fråga någon annan, lyckades han inte hitta honom. Hazrat Ali (ra) såg honom och antog att han var någon okänd resenär. De sade inte heller något till varandra. Den tredje dagen sade Hazrat Ali (ra) till honom: Varför har du kommit hit? Han svarade: Om du lovar att föra mig till den jag söker, ska jag berätta varför jag har kommit. Hazrat Ali gav honom sitt löfte, och då berättade han om sitt ärende. Ali (ra) sade: Han står med full visshet på sanningens grund och är Allahs Sändebud. I morgon bitti ska du följa efter mig. Om jag fortsätter att gå, ska du också fortsätta gå. Om jag går in någonstans, ska du också gå in där. Om jag ser något som verkar farligt för dig, ska jag stanna på ett sätt som om jag häller ut vatten. När du ser det ska du stanna. På detta sätt nådde Abu Dharr (ra) slutligen fram till Profeten (s). Så snart han hörde honom blev han muslim. Profeten (s) sade: Återvänd till ditt folk och fortsätt att undervisa människorna om religionen, tills du får höra hur det står till med mig. Hazrat Abu Dharr (ra) sade: Vid den Gud som har sänt dig! Jag ska göra sanningen känd för Meckas invånare. Därefter gick han till den heliga moskén och sade med hög röst: ”Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah, och jag vittnar att Muhammed är Allahs Sändebud.” Så snart folket hörde detta kastade de sig över honom och slog honom så svårt att han föll omkull. När Hazrat Abbas (ra) såg detta trädde han emellan honom och folket och sade: O olycksaliga människor, vet ni inte att han tillhör Banu Ghifar-stammen? De bor längs vägen som ni färdas på när ni reser till Syrien för handel. På detta sätt räddade Hazrat Abbas (ra) honom. Även den andra dagen behandlade de honom på samma sätt, och Hazrat Abbas (ra) befriade honom igen.

Imam Ahmad har i sin Musnad återgett denna berättelse från Abu Dharr (ra) själv. Han (Abu Dharr) sade: Jag, min bror Unays och min mor befann oss utanför. Unays sade: Jag går en stund in till Mecka. Vänta på mig här. Sedan dröjde han länge innan han kom tillbaka. Jag frågade: Var blev du så försenad? Han svarade: Jag träffade en man som sade att han var Allahs Sändebud och att Allah hade sänt honom med samma religion som din religion (det vill säga att förkasta avgudadyrkan och erkänna Guds enhet).

”Jag frågade: Vad säger folk om honom? Han svarade: De säger att han är poet, spåman och trollkarl. Unays var själv poet, och han sade: Jag har också hört spåmän och kan skriva poesi. Men hans ord har inget som helst samband med något av detta. Vid Gud, han talar sanning, och det är dessa människor som ljuger.”

Jag sade: Kan du hålla ett öga på min plats så att jag själv kan gå dit? Han svarade: Ja, men var på din vakt mot Mekkas invånare, för de har rest sig mot honom med all kraft. Jag kom till Mecka. Sedan frågade jag en man, som jag tyckte verkade svag: Var finns den man som folk kallar ”sabi” (en som lämnat religionen)? Så snart jag hade pekat ut honom för mannen kastade sig folket över mig. De kastade allt de hade i händerna på mig. Därefter förlorade jag medvetandet. När jag återfick medvetandet gick jag till helgedomen, drack Zamzam-vatten och tvättade mina sår. I trettio dagar höll jag mig gömd bakom ett draperi i Kaba. Under denna tid hade jag inget annat att äta än Zamzam-vatten. Trots det blev jag både kraftig och välfödd.

Sedan berättar Hazrat Abu Dharr (må Gud vara nöjd med honom): En dag kom Allahs Sändebud (Guds välsignelser och frid vare med honom) och Hazrat Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) till helgedomen, kysste den svarta stenen, gjorde tawaf och bad.

Jag kom ut och hälsade för första gången på honom enligt islamiskt bruk. Han svarade: ”Wa ʿalayka s-salām.” Han frågade: Vem är du? Jag svarade: En man från Banu Ghifar. Han frågade: Hur länge har du varit här? Jag svarade: I trettio dagar och nätter. Han frågade: Vem gav dig mat? Jag svarade: Jag hade inget annat att äta än Zamzam-vatten. Det stillade inte bara min hunger, utan gjorde mig även något kraftigare. Han sade: Det är verkligen välsignat vatten. Det är inte bara dryck, utan också föda.

Hazrat Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) sade: Om det är tillåtet kan han äta hemma hos mig i natt. Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) gav sitt tillstånd. Sedan gick han därifrån, och jag gick till Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom). Han gav mig russin från Taif. Jag stannade hos honom en tid. Sedan sade Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom): Jag har blivit visad riktningen mot ett land där det finns palmlundar, och jag tror att denna plats inte kan vara någon annan än Yathrib. Vill du framföra mitt budskap till ditt folk? Kanske kommer det att vara till nytta även för dem, och du kommer att få belöning för det.

Hazrat Abu Dharr (må Gud vara nöjd med honom) berättar: Sedan återvände jag till min mor och min bror. De frågade: Hur kommer det sig att du har återvänt? Jag svarade: Jag har kommit tillbaka med islam och har också vittnat om dess sanning. Unays sade: Jag vill inte heller hålla mig borta från din religion. Jag antog islam och vittnade om dess sanning. Vår mor sade: Jag vill inte heller stå skild från er bådas religion. Jag antar också islam och vittnar om dess sanning. Sedan återvände vi till vårt folk, Ghifar. Några av dem antog islam redan innan Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) utvandrade till Medina. Khufaf ibn Aymāʾ ibn Rahādat al-Ghifārī ledde dem i bönen, eftersom han var stammens hövding. Efter utvandringen antog även de återstående ghifariterna islam. (Imam Muslim har återgett berättelsen på samma sätt. Al-Tabarani har i al-Awsat lämnat en detaljerad redogörelse för denna berättelse.)

I Ibn Saʿds återgivning—även om berättelsen har nedtecknats på ungefär samma sätt som ovan—har följande uttalande av Abu Dharr al-Ghifari (må Gud vara nöjd med honom) dessutom lagts till. Han sade:

”När jag höll mig gömd bakom ett draperi i Kaba fanns ingen på tawaf-platsen utom två kvinnor. Jag hörde dem nämna Isaf och Na’ila. Jag kunde inte stå ut med det och sade därför: Låt dem två gifta sig med varandra. Då blev de rasande och började säga: Om bara någon av våra män vore här! Under tiden kom Allahs Sändebud (Guds välsignelser och frid vare med honom) och Hazrat Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) ner från berget och gick mot denna plats. Dessa båda kvinnor kände förmodligen inte igen dem. De frågade: Varför är ni så upprörda? Kvinnorna svarade: En sahabi håller sig gömd bakom ett draperi i Kaba. Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) frågade: Vad sade han till er? De svarade: Han sade något som inte kan uttryckas i ord.”

Amr ibn Abasas al-Sulamis islam

Han tillhörde Banu Sulaym. Han trodde att han var den fjärde muslimen. Men av den berättelse om hur han blev muslim, som han själv återgav, framgår det att även han antog islam genom Profetens (s) förkunnelse efter att den offentliga inbjudan hade börjat. I en återberättelse av Ibn Sa’d sägs det att han mötte Profeten (s) på marknaden i Ukaz. Det var där han blev muslim. Det innebär att Profeten (s) vid den tiden hade börjat gå ut för att kalla människor till islam. I den andra återberättelsen, som Ibn Sa’d och Muslim har återgett med hänvisning till Abu Umama al-Bahili, säger Amr ibn Abasa själv: ”Under okunnighetens tid ansåg jag att människorna var vilseledda och att avgudarna var meningslösa. Sedan hörde jag att det i Mecka fanns en man som förmedlade vissa budskap och sade vissa saker. Därför begav jag mig till Mecka och såg att Profeten (s) höll sig dold och att folket hade delats i två grupper på grund av honom. Jag mötte honom försiktigt och frågade: ’Vem är du?’ Han svarade: ’En profet.’ Jag frågade: ’Vad är en profet?’ Han svarade: ’Allahs sändebud.’ Jag frågade: ’Har Allah sänt dig?’ Han svarade: ’Ja.’ Jag frågade: ’Med vilken lära har Han sänt dig?’ Han svarade: ’Att dyrka Allah ensam som Gud och inte sätta någon vid Hans sida, samt att behandla sina släktingar väl.’ Jag frågade: ’Vilka följer dig?’ Han svarade: ’Både fria och slavar.’ Vid den tiden var Hazrat Abu Bakr (ra) och Hazrat Bilal (ra) närvarande.” (Därav uppstod hans felaktiga uppfattning att han var den fjärde personen.)

Jag sade: ”Jag vill stanna hos dig.” Han sade: ”Det kan du inte göra just nu. När du hör att jag har börjat verka öppet, ska du komma och ansluta dig till mig.”

”Därför återvände jag till mitt folk.”

Dimad al-Azdis islam (ra)

Han tillhörde stammen Azd Shanua. Deras yrke var att bota genom besvärjelser. Hafiz Ibn Abd al-Barr, Hafiz Ibn Hajar och Hafiz Ibn Hibban säger att han hade varit Profetens (s) vän redan under okunnighetens tid. Muslim, Nasai, Bayhaqi och Ibn Sa’d säger att när han kom till Mecka sade meckanerna att Profeten hade blivit galen. Al-Azdi sade: ”Säg mig, var finns han? Kanske låter Allah honom bli botad genom mig.”

Därefter kom han till Profeten (s) och sade: ”Jag botar genom besvärjelser. Genom mina händer botar Allah den Han vill. Kom, låt mig behandla dig.”

Profeten (s) reciterade först trosbekännelsen. Därefter prisade han Allah och reciterade några ord. Dessa ord behagade Dimad al-Azdi mycket. Han sade: ”Säg dem igen.” Profeten (s) upprepade dem tre gånger. Dimad sade: ”Jag har aldrig hört något sådant. Jag har hört spåmännens ord, jag har hört poeternas ord och jag har hört trollkarlarnas ord. Men jag har aldrig hört något sådant. Detta når ända ner till havets botten.” Därefter antog han islam och svor trohetseden till Profeten för egen och sitt folks räkning.

Hazrat Abu Musa al-Asharis (må Allah vara nöjd med honom) antog islam

Han kom från Jemen till Mecka och antog islam där. Därefter återvände han till sitt hemland och förde sin bror Abu Burda, Abu Rahm samt omkring femtio andra till islam. Sedan gav sig dessa muslimer av på en båt, och vinden förde dem till Abessiniens kust. Där mötte de Hazrat Ja’far ibn Abi Talib och de övriga utvandrarna. Detta är återgivningen från Ibn Sa’d och Ibn Abd al-Barr. Ibn Hajar säger att de inte begav sig till Abessinien, utan att deras båt, när de gav sig av från Mecka mot Medina, mötte dessa utvandrares båt, som var på väg mot Medina. Därefter anlände de tillsammans till Khaybar, till Profeten (s).

Mu’ayqib ibn Abi Fatima al-Dawsi antog islam

Ibn Sa’d säger att även han tillhörde stammen Daw s och blev muslim i Mecka. Enligt en återgivning återvände han till sitt hemland efter att ha antagit islam. En annan återgivning säger att han deltog i den andra utvandringen till Abessinien. Ibn Hajar och Ibn Abd al-Barr säger att han hörde till dem som antog islam i Mecka och deltog i den andra utvandringen till Abessinien.

Ju’al ibn Suraqa (må Allah vara nöjd med honom)

Han tillhörde Banu Damra. Ibn Sa’d och Ibn Abd al-Barr säger att även han antog islam i Mecka.

Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) och Abd al-Rahman al-Kinani (må Allah vara nöjd med honom)

Enligt Ibn Sa’ds återgivning var dessa två bröder söner till Luhaib, en man från Banu Misan. Även de antog islam i Mecka.

Buraida ibn al-Musayyibs omvändelse till islam

Enligt Ibn Saʿd och Ibn Abd al-Barr härstammade han från en gren av Banu Khuzāʿa, som hade skilts från Khuzāʿa-familjen. När Profeten (s) under hijran färdades från Mecka till Medina mötte denne man Huzur (s) på en plats som kallades Ghamīm, och tillsammans med honom antog åttio familjer islam. Det är så Ibn Hajar har skrivit i al-Isāba. Det innebär att dessa människor redan tidigare hade påverkats av islam. Annars hade så många människor inte kunnat bli muslimer till följd av ett plötsligt möte under färden.

Detta är några exempel som visar att även om Quraysh inte sparade någon möda i sin lögnkampanj mot Profeten (s) för att få araberna att känna motvilja mot honom, gjorde de genom denna metod inte bara Profeten välkänd bland araberna, utan väckte också många rena själars uppmärksamhet på honom. Människor från olika områden och stammar drogs genom denna kampanj till Profeten i sökandet efter sanningen, och på så sätt nådde islam andra stammar utanför Mecka. Därför sägs det i suran Alam Nashrah: Varför blir du nedstämd på grund av denna falska propaganda? Vi har ju låtit dina fiender sprida ditt rykte.

6. Förföljelse och tortyr av muslimer

Samtidigt som de använde andra metoder för motstånd och hindrande betedde sig de otrogna quraysherna ytterst brutalt: så snart de fick veta att någon hade blivit muslim, eller att någon på något sätt hade avslöjat att han hade antagit islam, började de utsätta honom för den värsta förföljelse och tortyr. De lämnade inget försök oprövat för att pressa honom att avfalla från islam. Till en början brukade de förebrå de muslimer som åtnjöt viss aktning, familjeställning och stöd genom att säga: ”Du har övergett dina förfäders religion, trots att de hade större kunskap än du om vad som är rätt och fel. Om du inte återvänder kommer vi att förödmjuka och vanära dig, betrakta dig som en dåre och låta din heder och aktning försvinna i stoftet.”

De som bedrev handel hotades med orden: ”Överge islam, annars kommer vi att förstöra er handel och göra ert yrke omöjligt. Sedan kommer ni att behöva dö av svält.”

Därefter var det de hjälplösa och svaga som fick utstå grym tortyr. Situationen nådde till slut en sådan punkt att även framstående personer fängslades och utsattes för kroppslig bestraffning.

Förföljelse och tortyr av familjernas underlydande

Ibn Ishaq och al-Tabari berättar med hänvisning till Hazrat Urwa ibn az-Zubayr (ra) att Qurayshs ledare samlades och beslöt att de skulle utsätta alla sina söner, bröder och stamfränder som hade underkastat sig Allahs Sändebud (s) för tortyr och med tvång försöka få dem att avfalla från islam. Därför ställdes Profetens (s) följare inför en oerhörd prövning.

En så framstående person som Hazrat Abu Bakr (ra) bands tillsammans med Hazrat Talha (ra) av Nawfal ibn Khuwailid ibn al-Adawiyya, som kallades Qurayshs lejon. Deras familj, Banu Taym, gjorde inget försök att rädda dem. Därför bad Profeten (s): ”O Gud, ta själv ansvar för att skydda oss mot Ibn al-Adawiyyas ondska” (al-Bayhaqi, Ibn Sa’d). Hazrat az-Zubayr ibn al-Awwam (ra) brukade hans farbror svepa in i en matta och hänga upp. Sedan lät han rök tränga upp underifrån och sade: ”Avfall från islam!” Som svar brukade han säga: ”Jag kommer aldrig att begå kufr” (Ibn Sa’d, at-Tabarani). Hazrat Uthman (ra) bands av sin farbror al-Hakam (Marwans far), som sade: ”Har du övergett dina förfäders religion och antagit Muhammads (s) religion? Jag kommer inte att släppa dig förrän du överger denna religion.” Han svarade: ”Vad som än händer mig kommer jag aldrig att överge denna religion” (Ibn Sa’d). Hazrat Mus’ab ibn Umayr (ra) utsattes för fruktansvärd tortyr av sin kusin Uthman ibn Talha, som var Kaba-nyckelns väktare. Hans familj höll honom fången. På något sätt lyckades han fly och emigrerade tillsammans med den första gruppen emigranter till Abessinien (Ibn Sa’d). Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas (ra) och hans bror Amir (ra) kunde inte fås att avvika från islams religion, trots att deras mor utsatte dem för olika slags tortyr (Ibn Sa’d). I Musnad Ahmad, Muslim, at-Tirmidhi, Abu Dawud och an-Nasa’i berättas att Hazrat Sa’d ibn Waqqas mor, Hamna bint Sufyan ibn Umayya (Abu Sufyans brorsdotter), sade till dem: ”Så länge ni inte överger Muhammads (s) religion kommer jag varken att äta eller dricka och inte heller sitta i skuggan.” Att uppfylla moderns rättigheter är ju Allahs befallning. Om ni inte lyder mig kommer ni också att olyda Allah. Detta gjorde Hazrat Sa’d mycket bekymrad, och han gick till Profeten och berättade allt. Som svar uppenbarade Allah den Allsmäktige denna vers:

****************************************************

Och Vi har befallt människan att behandla sina föräldrar väl. Men om de försöker tvinga dig att sätta någon vid Min sida, om vilken du inte har någon kunskap, ska du inte lyda dem. (Al-Ankabut: 8)

Berättelsen om Hazrat Khalid ibn Sa’id (ra)

När Hazrat Khalid (ra) ibn Sa’id ibn al-As fick veta att hans far, Abu Uhayha, hade fått kännedom om att han hade blivit muslim, gömde han sig av rädsla. Sedan letade hans far upp honom och började skälla på honom och slå honom så hårt att trästycket som han slog honom med gick sönder. Därefter sade han: ”Du har underkastat dig Muhammad (s), trots att du såg att han motsatte sig sitt eget folk, påpekade bristerna i dina förfäders religion och kallade dina förfäder, som följde denna religion, vilseledda.”

Hazrat Khalid (ra) sade: ”Vid Gud, han är sannfärdig, och jag följer honom.”

Abu Uhayha slog honom återigen, skällde på honom och sade: ”Din usling, gå vart du vill; du får ingen mat i mitt hus.” Han svarade: ”Om du hindrar mig från min försörjning kommer Allah att försörja mig.” Därefter höll han sig nära Profeten (s). En dag bad han på en avskild plats i närheten av Mecka. Hans far Uhayha fick veta detta. Han kallade på honom och sade: ”Överge Muhammads (s) religion.” Han svarade att han aldrig under hela sitt liv skulle överge denna religion. Uhayha blev rasande och började slå honom i huvudet med ett trästycke, tills trästycket till slut gick sönder. Därefter hölls han fången i tre dagar utan mat. Han fick utstå detta straff i den outhärdliga hettan i Mecka. Sedan lyckades han vid ett tillfälle fly. Därefter strövade han omkring i trakterna kring Mecka. Till slut emigrerade han från Mecka till Abessinien som medlem av den första gruppen som emigrerade dit. Ibn Sa’d och al-Bayhaqi nämner också denna händelse kortfattat.

Omänsklig förföljelse av Hazrat Abu Bakr (ra)

En dag gick den ädle Profeten (s) och Hazrat Abu Bakr (ra) ut från ”Dar al-Arqam” och begav sig till den heliga moskén. Där reste sig plötsligt Abu Bakr (ra) och började hålla ett tal. Han kallade människorna till Allah och Hans Sändebud. Detta var det första tillfället då islams budskap offentligt förkunnades i den heliga moskén. Så snart polyteisterna hörde talet kastade de sig över honom, slog omkull honom på marken och trampade på honom. Utba ibn Rabi’a slog honom upprepade gånger i ansiktet med sina skor, så att hela ansiktet svullnade och näsan dränktes i blod. När hans stamfränder, Banu Taym, såg detta skyndade de fram, räddade honom och förde honom hem. De tvivlade inte det minsta på att han nu skulle dö. Därför gick de åter till moskén och sade: ”Vid Allahs ed, om Abu Bakr (ra) dör, kommer vi inte att låta Utba leva.” Hazrat Abu Bakr (ra) låg medvetslös till kvällen. När han återfick medvetandet var hans första fråga: ”Hur mår Allahs Sändebud (s)?” Då förolämpade och förebrådde Banu Taym honom. Sedan gick de därifrån. Innan de gick sade de till Hazrat Abu Bakrs (ra) mor, Umm al-Khayr, att hon skulle ge honom mat och dryck. När ingen annan än modern och sonen var närvarande ställde Hazrat Abu Bakr (ra) samma fråga igen. Han sade: ”Gå och fråga Umm Jamil, Hazrat Umars (ra) syster [Tabarani berättar utförligt att kunya för Hazrat Umars (ra) syster Fatima bint Khattab var Umm Jamil. Abd al-Razzaq återger i al-Musannaf, med Imam Zuhri som källa, att Hazrat Umar (ra) hörde Koranen och fann tron i sin syster Umm Jamils hem. En annan återberättelse anger att kvinnan hette Fatima bint Khattab. Detta bevisar att Hazrat Umars syster hette Fatima och att hennes kunya var Umm Jamil.] Fatima bint Khattab.” Hon hade då blivit muslim, men höll sin islamiska tro hemlig. När Hazrat Abu Bakrs mor sade till henne: ”Abu Bakr (ra) vill veta hur Muhammad (s), Abdullahs son, mår”, svarade hon: ”Jag känner varken Muhammad (s), Abdullahs son, eller Abu Bakr. Men om ni vill kan jag gå till Abu Bakr.” Hon sade: ”Ja, låt oss gå.”

När hon kom dit såg hon att Hazrat Abu Bakr (ra) låg i ett mycket kritiskt tillstånd. Så snart hon såg honom ropade hon: ”Vid Allahs ed, de som gjorde detta mot er är otrogna och syndare. Jag hoppas att Allah ska utkräva hämnd på dem.”

Abu Bakr sade: ”Hur mår Allahs Sändebud (s)?” Hon svarade tyst: ”Er mor hör.” Abu Bakr (ra) sade: ”Det finns ingen anledning att vara rädd för henne.” Då sade Umm Jamil: ”Profeten (s) är helt frisk.” Abu Bakr (ra) frågade: ”Var är han?” Hon svarade: ”Han är i Dar al-Arqam.” Hazrat Abu Bakr (ra) sade: ”Vid Allahs ed, jag ska varken äta eller dricka förrän jag har gått till Profeten (s).” Umm Jamil sade: ”Ha lite tålamod.” När stadens tillstånd därefter hade lugnat sig, tog hon och Umm al-Khayr honom mellan sig och förde honom till Dar al-Arqam. När Allahs Sändebud (s) såg hans tillstånd blev han djupt rörd av medkänsla. Han böjde sig ned mot honom och såg efter hur han mådde.

Hazrat Abu Bakr (ra) sade: ”Må mina föräldrar offras för dig, jag har inte lidit särskilt mycket. Förutom smärtan som den där syndaren orsakade genom att slå mig i ansiktet med sin sko, har jag inte haft någon annan plåga. Här är min mor tillsammans med sin son. Du är den mest välvillige rådgivaren. Kalla henne till Allah och be att Allah räddar henne från helvetet.” Därefter bad Profeten (s) för henne, kallade henne till Allah, och hon blev muslim. Denna händelse har återgetts av Hafiz Ibn Kathir i al-Bidaya wa al-Nihaya. Hafiz Abu al-Hasan Khaysan ibn Sulayman al-Atba citerade den utförligt från Bulsires bok Fada’il al-Sahaba. Hafiz Ibn Hajar har i al-Isaba kortfattat beskrivit Umm al-Khayrs tillstånd. (Tillägg.)

Hazrat Abdullah ibn Masud blev brutalt misshandlad

Ibn Ishaq återger denna händelse från Hazrat Urwa ibn al-Zubayr och säger att följeslagarna en dag sade till varandra: ”Quraysh har ännu inte hört någon av oss läsa Koranen högt offentligt. Finns det någon bland oss som en gång kan låta dem höra detta heliga ord?”

Hazrat Abdullah ibn Masud (ra) sade: ”Jag ska göra det.” Följeslagarna sade: ”Vi är rädda att de ska gå för långt mot dig. Enligt vår mening bör en person vars familj kan träda fram till hans stöd göra det, eftersom hans familj då skulle ingripa till hans försvar om någon orättmätigt angrep honom.”

Hazrat Abdullah sade: ”Låt mig göra detta. Gud är min beskyddare.”

Sedan, en bit in på dagen, nådde han Haram, där Qurayshs ledare satt församlade på sina respektive platser. Hazrat Abdullah kom fram till Maqam Ibrahim och började högljutt recitera sura ar-Rahman. Qurayshs folk försökte först förstå vad Abdullah läste. Men när de förstod att detta var de ord som Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) framställde som Guds ord, kastade de sig över honom och började slå honom hårt i ansiktet. Abdullah stod emellertid fast utan att bry sig om det. Ju mer de slog honom, desto mer fortsatte han att läsa. Så länge han förmådde fortsatte han att låta dem höra Koranen. Till slut, när han återvände med sitt sönderslagna ansikte, sade hans följeslagare: ”Det var just detta vi hade fruktat.” Han svarade: ”Aldrig har dessa Guds fiender varit svagare inför mig än i dag. Om ni vill kan jag i morgon åter låta dem höra Koranen.” Alla sade: ”Det räcker nu. Du har låtit dem höra det som de inte ville höra.” (Ibn Hisham, vol. 1, s. 336.) (Tafhim, vol. 5 – inledningen till sura ar-Rahman.)

Förföljelsen och tortyren av de hjälplösa slavarna

Den mest smärtsamma tortyren och förnedringen riktades mot de slavar och slavinnor som antog islam och som inte hade någon beskyddare i Mecka. Några exempel på dem följer:

Hazrat Bilal

En av dem var Hazrat Bilal ibn Rabah. Han var slav hos en man ur Banu Jumah och föddes i dennes hus som slav. Han var känd som abessinier. När det blev känt att han hade antagit islam torterade Umayya ibn Khalaf al-Jumahi honom på olika sätt. Ibn Hisham och Baladhuri säger att han mitt i den brännande middagshettan fördes ut ur huset och lades på den heta sanden i Mecka, varefter en tung sten placerades på hans bröst. Sedan sade han: ”Vid Gud, du ska ligga kvar i detta tillstånd tills du förnekar Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och tillber al-Lat och al-Uzza.” Men han (Bilal) fortsatte som svar endast att säga: ”Ahad, Ahad.”

Baladhuri återger en berättelse av Hazrat Amr ibn al-As och säger: ”Jag såg Bilal (må Allah vara nöjd med honom) ligga på så het mark att kött skulle ha tillagats om man hade lagt det där. Men även i detta tillstånd sade han tydligt: ’Jag förnekar al-Lat och al-Uzza.’”

Hazrat Hassan ibn Thabit beskriver vad han såg med egna ögon och säger: ”Jag kom till Mecka för hajj eller umrah och såg att Bilal hade bundits med ett rep och att en skara pojkar släpade honom omkring. Men han fortsatte att säga: ’Jag förnekar al-Lat, al-Uzza, Hubal, Isaf, Na’ila och alla Buana.’” Baladhuri återger följande berättelse av Hazrat Bilal själv (må Allah vara nöjd med honom): ”En dag och en natt hölls jag utan vatten och kastades sedan på den heta sanden.”

Ibn Saʿd berättar att han brukade få ett rep bundet runt halsen och överlämnades åt barnen. De släpade honom genom dalarna i Mecka. Sedan lade de honom med ansiktet nedåt på den heta sanden och placerade stenar ovanpå honom. Men han sade endast: ”En (Ahad), en (Ahad).” Hazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hus låg i Banu Jumahs kvarter. När han såg denna grymma förföljelse blev han djupt upprörd. Han köpte Hazrat Bilal i utbyte mot en frisk abessinisk slav och frigav honom.

Hazrat Ammar ibn Yasir (må Allah vara nöjd med honom)

Ibn Saʿd berättar att Yasir var från Jemen. Därifrån kom han till Mecka och knöt vänskapliga band med Abu Hudhayfa ibn al-Mughira al-Makhzumi. Abu Hudhayfa gifte bort sin slavinna Sumayya med honom. När islam kom blev Yasir, Sumayya, Ammar och hans bror Abdullah alla muslimer. Därför utsattes hela familjen för hårda straff. Al-Baladhuri återger från Umm Hani och al-Tabarani från Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (frid vare med honom) en gång gick förbi den plats där de straffades. Han blev mycket bedrövad och sade:

*********************************************

• ”O familj av Yasir, ha tålamod. För er finns löftet om paradiset.”

Imam Ahmad och Ibn Saʿd berättar på Hazrat Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) auktoritet att han en gång gick tillsammans med Profeten (frid vare med honom) förbi den plats där denna familj straffades. Profeten (frid vare med honom) sade: ”Ha tålamod. O Gud, förlåt Yasirs familj; Du har redan förlåtit dem.”

Ibn Saʿd återger en berättelse av Muhammad ibn Kaʿb al-Qurazi och säger att en man såg Hazrat Ammar med bar överkropp och lade märke till att hela hans rygg var täckt av märken efter brännskador. Han frågade: ”Vad är detta?” Han svarade: ”Detta är märkena efter det straff som jag utsattes för på Meckas heta mark.”

Ibn Saʿd berättar på Amr ibn Maymuns auktoritet att mushrikerna brände Hazrat Ammar med glödande kol. Profeten (frid vare med honom) sade: ”O eld, bli sval för Ammar, såsom du blev sval för Hazrat Ibrahim (frid vare med honom).” Hans far Yasir dog, eftersom han inte längre kunde uthärda den omänskliga tortyren. Därefter dödade Abu Jahl hans mor Sumayya. Hans bror Abdullah dödades också. Endast Hazrat Ammar blev kvar. Han brukade dränkas i vatten. Till slut brast hans tålamod, och han räddade sitt liv genom att förneka Profeten och lovorda deras avgudar. Sedan kom han gråtande till Profeten och berättade allt. Profeten frågade: ”Hur kände du dig i ditt hjärta?” Han svarade: ”Jag är helt fast förvissad i tron.” Profeten (frid vare med honom) sade: ”Om du i framtiden utsätts för en sådan situation, säg då samma saker.” Bayhaqi, Ibn Saʿd, Ibn Jarir, al-Baladhuri, Awfi och andra lärda återger denna händelse och citerar olika uttolkare, som säger att vers 104 i sura an-Nahl uppenbarades med anledning av detta. Där sägs: ”Den som efter att ha antagit tron förnekar tron – utom den som tvingas till det medan hans hjärta är tryggt i tron – honom ska förlåtas. Men den som frivilligt väljer otro över sig har Guds vrede, och honom väntar ett hårt straff.”

Hazrat Khabbab ibn al-Aratt

Han var ursprungligen irakier. En grupp ur Rabia-stammen tillfångatog honom, gjorde honom till slav och förde honom till Mecka, där de sålde honom till familjen Ale-Saba, en familj ur Banu Khuzaya. Denna familj stod i ett vänskapligt förbund med Banu Zuhra. Han var en hantverkare och konstskicklig yrkesman. Han arbetade som smed och tillverkade svärd. Som straff för att han blev muslim ruinerades han först ekonomiskt. I Musnad Ahmad, Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim återges hans egen berättelse. Han sade: ”Jag hade en fordran hos As ibn Wa’il al-Sahmi. När jag gick till honom för att få den betald brukade han säga: ’Jag kommer inte att ge dig någonting om du inte förnekar Muhammad (s).’ Jag brukade svara honom: ’Jag kommer aldrig att förneka honom, inte ens om du dör och sedan återuppstår.’ Ibn Sa’d säger att As brukade svara: ’Nåväl, när jag har dött och återvänt till mina ägodelar och mina barn, ska jag betala din skuld.’

Ibn Hisham har återgett händelsen på följande sätt: As lät honom tillverka många svärd åt sig, och skulden fortsatte att växa. När han krävde att skulden skulle betalas sade han: ”Din följeslagare Muhammad (s), vars religion du har antagit, säger att det i paradiset finns mycket guld och silver, kläder och tjänare.”

Khabbab sade: ”Ja, det är sant.” Han sade: ”Ge mig då anstånd till uppståndelsens dag. Där ska jag betala skulden. För där kommer varken du eller din följeslagare Muhammad (s) att vara mer välansedda än jag.”

När förtryckarna inte blev tillfredsställda ens efter att ha ruinerat honom ekonomiskt, började de utsätta honom för svåra bestraffningar. Ibn Sa’d och al-Baladhuri återger al-Sha’bis berättelse och säger: En gång, under Hazrat Umars (ra) kalifat, visade han (Khabbab) sin rygg, som såg ut alldeles som om den drabbats av vitiligo. Han sade: ”Avgudadyrkarna tände en eld och släpade mig över den; en av dem stod på mitt bröst. Sedan släcktes elden av fettet som smälte från min kropp.” (Tillägg.)

Hazrat Khabbabs vädjan till Profeten (s) och hans svar

Medan denna typ av förföljelse pågick inträffade den händelse som Imam Ahmad ibn Hanbal, al-Bukhari, Abu Dawud och al-Nasa’i återger från Hazrat Khabbab själv. Han sade: ”När vi hade blivit fullständigt utmattade av avgudadyrkarnas förföljelse och plågor såg jag en dag Profeten (s) sitta i skuggan av Kaba-muren. Jag gick fram och sade: ’O Allahs Sändebud! Förtrycket har nu nått sin höjdpunkt. Ber du inte för oss?’”

Efter att ha hört detta blev Profetens (s) ansikte rött, och han sade: ”De troende som levde före er utsattes för ännu större förföljelser än detta. Några av dem sattes i en grop som hade grävts åt dem och klövs från huvudet med en såg. Järnkammar drevs in mellan andras leder, så att de skulle överge tron. Trots detta avföll de inte från religionen. Tro på att Allah kommer att fullborda detta verk. Till slut kommer en dag då en person kan färdas från Sana till Hadramawt utan minsta tvekan och inte frukta någon annan än Allah. Men ni har bråttom.” (Tafhim, del 3 – inledningen till sura Maryam – sura al-Ankabut – kommentar 1.)

Hazrat Abu Bakrs köp och frigivning av förtryckta slavar

Under denna tid av förföljelse och tortyr spenderade Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) stora summor och köpte samt frigav ett stort antal förtryckta slavar och slavinnor. Ibn Hisham nämner namnen på sju sådana personer. Men enligt de namn som räknas upp av al-Bayhaqi, Ibn Ishaq, Ibn Abd al-Barr, Ibn Hajar och andra blir det sammanlagt nio.

1. Hazrat Bilal (har nämnts tidigare).

2. Hans mor – Hamama. Ibn Abd al-Barr säger att även hon brukade torteras för Allahs skull.

3. Amir ibn Fuhayra. Ibn Saʿd, al-Tabari och al-Baladhuri säger att han var slav hos Tufayl ibn al-Harith, Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) helbror, och att han tillhörde de förtryckta som torterades.

4. Abu Fukayha. Om honom säger Ibn Ishaq att Umayya ibn Khalaf utsatte honom för svår tortyr. I Tabaqat av Ibn Saʿd och Usd al-Ghaba står det att några män ur Banu Abd al-Dar, hos vilka han var slav, brukade lägga honom ner i den brännande middagshettan. De lade också en tung sten på hans rygg. Till slut förlorade han medvetandet.

5. Lubayna eller Lubayba. Al-Baladhuri har nämnt hennes namn, medan Ibn Hisham utan att nämna hennes namn säger att hon var slavinna hos Banu Muʿammal (en gren av Banu Adi). Han säger att Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) brukade slå henne hårt när hon ännu befann sig i otro, och när han blev trött av att slå henne sade han: ”Jag lämnar dig bara för att jag har blivit trött.” Hon svarade: ”Må Allah behandla dig på samma sätt.”

6 och 7. Nahdiyya och hennes dotter. Båda var slavinnor hos en kvinna ur Banu Abd al-Dar. Även deras härskarinna behandlade dem orättvist.

8. Zinnira (i al-Istiʿāb nämns hennes namn som Zambara). Av en berättelse hos Ibn Athir framgår att hon var slavinna hos Banu Adi och att Umar ibn al-Khattab (r.a.) brukade tortera henne. En annan berättelse uppger att hon var slavinna hos Banu Makhzum och att Abu Jahl brukade tortera henne. Till slut förlorade hon synen. Abu Jahl sade: ”Al-Lat och al-Uzza har gjort dig blind.” Hon svarade: ”Al-Lat och al-Uzza vet inte ens vem som dyrkar dem. Detta avgörs från himlen, och min Herre har makt att återge mig min syn.” Och sannerligen, när hon vaknade nästa dag, fann man att Allah den Upphöjde hade återgett henne synen. Det är denna berättelse som al-Baladhuri har nedtecknat.

Ibn Hisham har däremot sagt att när Hazrat Abu Bakr (r.a.) köpte henne sade han: ”Al-Lat och al-Uzza har gjort henne blind.” Han sade: ”Vid Baytullah, de ljuger. Al-Uzza kan varken gagna eller skada någon.” Därefter återgav Allah den Upphöjde henne synen.

9. Umm Uways. Vissa har kallat henne Unays och andra Umays. Al-Baladhuri säger att hon var slavinna hos Banu Zuhra. Aswad ibn Abd Yaghuth brukade förfölja och tortera henne. (Tillägg.)

Hazrat Abu Bakrs (r.a.) fars invändning och hans svar

Ibn Ishaq, Ibn Jarir och Ibn Asakir citerar en berättelse av Hazrat Amir ibn Abdullah ibn al-Zubayr (r.a.) och säger att när hans far Abu Quhafa (som ännu var polyteist) såg Hazrat Abu Bakr (r.a.) spendera stora summor på att befria dessa olyckliga slavmän och slavinnor, sade han till honom: ”Min son, jag ser att du befriar svaga människor. Om du använde dessa pengar till att köpa friheten åt starka unga män, skulle de bli din starka högra hand.” Hazrat Abu Bakr (r.a.) svarade: ”Käre far, jag söker endast den belöning som finns hos Allah.”

Denna händelse bär tydliga vittnesbörd om de verser i sura al-Layl där det sägs: ”Och den som är djupt gudfruktig skall hållas borta från helvetets eld—den som ger av sin rikedom för att rena sig. Ingen har någon ynnest hos honom som han måste återgälda. Han gör detta enbart för att vinna sin store Herres välbehag” (verserna 17–20).

Det vill säga: De som han spenderar sin rikedom på hade inte tidigare visat honom någon ynnest, och han ger dem inte heller gåvor för att i framtiden få ytterligare förmåner av dem. Tvärtom hjälper han, för att vinna sin store Herres välbehag, sådana människor som aldrig tidigare har visat honom någon ynnest och från vilka han inte heller hoppas på någon ynnest i framtiden. (Tillägg.)

Följderna av förföljelsen och tortyren

Quraysh utsatte muslimerna för förföljelse och tortyr och ville öppet dra nytta av detta för att skrämma muslimerna och därigenom stoppa islams förkunnelse och spridning. Men det resultat som detta faktiskt ledde till låg bortom deras föreställningsförmåga. För det första blev det tydligt att kufr inte hade något svar på den karaktär och de bevis som islam hade kommit med, annat än omänskliga listiga metoder. För det andra började varje människa med ett gott sinnelag, efter att ha bevittnat denna grymhet, betrakta kufr och dess fanbärare med avsky. Eftersom muslimerna uthärdade denna orättvisa och detta förtryck med sådan tålamod och ståndaktighet, väcktes medkänsla för dem i alla opartiska hjärtan, tillsammans med respekt och vördnad. I själva verket grundade detta islams anseende på ett sådant sätt att det redan ur Meckas samhälle framträdde människor som var fasta, beslutsamma och starka i tron, människor som inte för världsliga intressens skull utan enbart för sanningens skull uthärdade enorma faror och prövningar. Därefter kunde de otrognas alla dessa listiga metoder inte hejda islams förkunnelse och spridning. Trots all denna förföljelse trädde sådana av Allahs tjänare fram för rörelsen som antog islam mot de otrognas vilja, medan många andra tog till sig tron i sina hjärtan utan att öppet visa det. Därför kunde islams fiender inte riktigt förstå hur många av deras egna som i hemlighet stödde denna religion. Detta hemliga stöd kunde orsaka sprickor i kufrs fäste.

Den största nyttan som islam fick av detta förtryck och denna tortyr var att de som genomgick denna prövning och anslöt sig till den Ädle Profeten (frid över honom) var mänsklighetens allra bästa människor. Under sådana förhållanden vågade ingen människa med svag karaktär ens närma sig denna väg. (Tillägg)

Perioden då uppenbarelsen upphörde

Allah den Allsmäktiges visa verk är av ett sådant märkligt slag att förnuftet inte kan fatta det. Vid en tid då konflikten och sammanstötningen mellan kufr och islam hade nått sin höjdpunkt och varje ögonblick i Profetens (frid över honom) och muslimernas liv hade blivit outhärdligt, var det naturligt att man förväntade sig att uppenbarelsen till Profeten (frid över honom) skulle fortsätta att komma. Genom den skulle vägledning ges i de ständigt nya situationer som uppstod varje dag. Profeten (frid över honom) och hans följeslagare skulle tröstas och uppmuntras, och de otrogna skulle varnas för sitt förtryck och sin brutalitet. Men just vid denna tid upphörde uppenbarelsen från Allah den Allsmäktige. Därför blev även Profeten (frid över honom) fruktansvärt bekymrad, samtidigt som detta gav de otrogna en möjlighet att håna och förlöjliga honom.

Det är inte känt när denna period då uppenbarelsen upphörde inföll. Men av de berättelser som finns bevarade i haditherna i denna fråga, liksom av innehållet i just de två suror som uppenbarades efter att denna period upphörde, framgår det tydligt att denna händelse inträffade efter att den allmänna kallelsen hade inletts och konflikten mellan islam och kufr hade skärpts. I olika berättelser anges olika längder på perioden då uppenbarelsen upphörde. Ibn Jurayj uppger tolv dagar, Kalbi femton dagar, Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) tjugofem dagar och Suddi samt Muqatil fyrtio dagar. Hur det än förhåller sig var perioden så lång att Profeten (frid över honom) blev djupt sorgsen. Motståndarna fortsatte också att håna honom. När en ny sura uppenbarades för honom brukade han nämligen läsa upp den för människorna. När han därför under en längre tid inte kunde läsa upp någon ny uppenbarelse för dem, trodde motståndarna att den källa från vilken detta ädla tal kom hade sinat. Jundub ibn Abdullah al-Bajali berättar att polyteisterna, när Jibrils (frid över honom) ankomst upphörde, började säga: ”Muhammad (frid över honom) har blivit övergiven av sin Herre.” (Ibn Jarir, Tabari, Tabarani, Abd ibn Humayd, Said ibn Mansur, Ibn Mardawayh).

I andra berättelser sägs det att Umm Jamil, Abu Lahabs hustru, Profetens (frid över honom) faster och mycket nära granne, sade till Profeten (frid över honom): ”Det verkar som om din satan har övergett dig.”

Awfi och Ibn Jarir återger en berättelse från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och säger att Profeten (frid över honom) blev bekymrad när Jibrils ankomst hade upphört under några dagar, medan polyteisterna fortsatte att säga att hans Herre hade blivit missnöjd med honom och övergett honom. I de mursal-berättelser som återges av Qatadah och Dahhak sägs ungefär samma sak. Olika berättelser beskriver också Profetens (frid över honom) sorg och bedrövelse i denna situation. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Efter att konflikten mellan kufr och tro hade börjat, hade han berövats stödet från den kraftkälla som var hans enda hjälp mitt i den våldsamma strömmen av denna dödligt ansträngande konflikt. När dessutom motståndarnas hån och skratt tillkom, förenades allt detta och blev en fruktansvärd källa till oro för Profeten (frid över honom). Han började därför tänka: ”Tänk om jag har begått något misstag på grund av vilket Han har blivit missnöjd med mig och lämnat mig ensam i kampen mellan sanning och falskhet?”

Uppenbarelsen av sura ad-Duha

I denna situation uppenbarades suran ”ad-Duha”, där det sägs:

*****************************************************

• Vid den strålande dagens ed och vid natten när den omsluter allt i stillhet, o profet! Din Herre har aldrig övergett dig, och Han är inte heller missnöjd.

Det vill säga: Dagens ljus och nattens mörker och stillhet uppstår inte därför att Gud är nöjd med människorna under dagen och missnöjd med dem under natten. Nej, båda dessa tillstånd har sin grund i en stor visdom och ändamålsenlighet. De har inget att göra med att Han skulle sända uppenbarelse när Gud är nöjd med dig, och att Hans underlåtenhet att sända uppenbarelse skulle innebära att Han är missnöjd med dig och därför har övergett dig. Om dagens ljus oavbrutet föll över människorna skulle det göra dem trötta och utmattade. Därför kräver förnuftet att natten följer på dagen, så att människorna kan få vila. På samma sätt skulle dina ådror och nerver inte kunna uthärda det om uppenbarelsens ljus oavbrutet föll över dig. Därför har Gud också, av detta förnuftiga skäl, bestämt perioder då uppenbarelsen avbryts, så att följderna av den tunga börda som uppenbarelsen lägger på dig kan försvinna och du kan få ro. [Hur svår och plågsam uppenbarelsens tunga börda var för Profeten kan man förstå av de berättelser som finns i haditherna om detta. Zayd ibn Thabit (må Gud vara nöjd med honom) berättar: En gång uppenbarades uppenbarelsen för Guds Sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom) medan han satt med sitt knä vilande mot mitt knä. Då pressades mitt knä så hårt att jag trodde att det skulle krossas.]

Aisha (må Gud vara nöjd med henne) berättar: Jag såg uppenbarelsen komma till Profeten under den strängaste kyla. Då droppade svetten oupphörligt från hans panna (Bukhari, Muslim, Muwatta av imam Malik, Tirmidhi, Nasa’i). Aisha (må Gud vara nöjd med henne) berättar också: När uppenbarelsen kom till honom medan han satt på en kamelinna, tryckte kamelinnan sitt bröst mot marken och rörde sig inte förrän uppenbarelsen hade upphört (Musnad Ahmad, Hakim, Ibn Jarir). (Tafhim, band 6 – anmärkning till al-Muzzammil)]

Därefter sägs:

*****************************************************

• Förvisso är det kommande bättre för dig än det första.

Allah den Allrahögste gav Profeten (frid vare med honom) detta glädjebud i en tid då endast en handfull människor stod vid hans sida. Islams lampa brann endast svagt i Mekka. Stormar reste sig från alla håll för att släcka den. Hela folket var fast beslutet att göra motstånd, och det fanns inte någonstans, så långt ögat kunde se, något öppet tecken på att muslimerna skulle lyckas. Vid denna tid sade Allah den Allrahögste till Profeten (frid vare med honom): ”Låt dig inte oroas av den tidiga periodens sorger, lidanden och prövningar. Varje kommande period kommer att visa sig bättre än den föregående. Din styrka, ära, makt och ställning kommer att fortsätta växa, och även ditt inflytande kommer att öka. Detta löfte är dessutom inte begränsat till denna värld; den kommande världen kommer för dig att vara bättre än denna.”

Därefter sägs det:

***********************************************

• Och snart skall din Herre ge dig så mycket att du blir nöjd. (Vers 5)

Det vill säga: även om gåvorna kommer att dröja något, är den tid inte långt borta då din Herres gåvor kommer att regna över dig på ett sådant sätt att du blir nöjd. Detta löfte uppfylldes redan under den ädle Profetens (frid vare med honom) livstid på ett sådant sätt att hela Arabien kom under hans välde – från den södra havskusten till Syrien, som tillhörde det romerska riket, och gränsen mot Irak, som tillhörde det persiska riket, i norr, samt från Persiska viken i öster till Röda havet i väster. För första gången i Arabiens historia kom detta landområde under en och samma lag och ordning. Varje makt som vågade mäta sig med honom krossades fullständigt. Över hela landet genljöd trosbekännelsen: ”Det finns ingen gud utom Allah, och Muhammad är Allahs sändebud.” Hedningarna och Bokens folk i detta land misslyckades, trots att de satte in alla sina krafter för att hålla sina falska trosbekännelser högt. I sin underkastelse böjde de inte bara sina huvuden; även deras sinnen underordnade sig. En väldig revolution ägde rum i tro, handlingar och karaktär. I hela mänsklighetens historia finns inget exempel på att ett folk som var försjunket i okunnighetens tid på endast tjugotre år har genomgått en så omfattande förändring. Därefter blev den rörelse som den ädle Profeten (frid vare med honom) hade grundat så stark att den spred sig över stora delar av Asien, Afrika och Europa, och dess inflytande nådde avlägsna byar och trakter samt världens vägar och utkanter. Detta är något av vad Allah den Allrahögste gav sitt Sändebud i denna värld. Det går inte ens att föreställa sig storheten i det Han kommer att ge honom i den kommande världen.

Nedkomsten av suran ”Alam Nashrah”

Kort därefter uppstod de svårigheter som följde med islamska rörelsens början och som gjorde Profeten (frid vare med honom) ytterst bekymrad. För att trösta honom uppenbarades då suran ”Alam Nashrah”. De relevanta delarna återges här tillsammans med en förklaring.

***********************************************

• O profet! Har Jag inte öppnat ditt bröst för dig? (vers 1)

Inledningen av framställningen med denna fråga och det efterföljande innehållet klargör i sig att Allahs sändebud vid den tiden hade blivit djupt bekymrad när han ställdes inför alla de svårigheter som han mötte under den första perioden efter att han offentligen hade börjat sitt arbete med den islamiska kallelsen. I denna situation tilltalade Allah den Allsmäktige honom för att trösta honom och sade: O profet! Har Jag inte skänkt dig dessa och dessa välsignelser? Varför blir du då bekymrad över dessa svårigheter i den inledande fasen?

När man beaktar de sammanhang där uttrycket ”att öppna bröstet” används i den ädla Koranen, kan man förstå att det har två betydelser.

1. I Sura al-An’am, vers 125, sägs det:

****************************************

• Den som Allah vill vägleda öppnar Han därför hans bröst för islam. I Sura az-Zumar, vers 22, sägs det:

*****************************************

• Är då den vars bröst Allah har öppnat för islam inte på ett ljus från sin Herre?

På dessa två ställen betyder ”bröstets vidgande” att bli fri från all slags oro, tvekan och inre konflikt och bli övertygad om att islams väg är sann, att den troslära, de moraliska principer, den civilisation och kultur samt de föreskrifter och den vägledning som islam har gett människan är helt sanna och riktiga.

2. I sura ash-Shu’ara, verserna 12 och 13, nämns det att när Allah den Allsmäktige hade upphöjt Moses till profetskapets rang och befallt honom att möta Farao och hans väldiga statsmakt, sade han:

*************************************

”Min Herre! Jag fruktar att de kommer att förneka mig och avvisa mig som lögnare. Mitt bröst blir trångt (av fruktan och förtvivlan).”

I sura Ta-Ha, verserna 22–25, sägs det att profeten Moses vid den tiden bad till Allah:

*********************************

• ”Min Herre! Öppna mitt bröst för mig och gör min uppgift lätt för mig.”

Här betyder bröstets trånghet att man saknar mod att bära den tunga bördan av en så svår uppgift som profetskapet och att ensam konfrontera en väldig otrohetsmakt. Bröstets vidgande betyder däremot att människans mod, iver och handlingskraft ökar. Hon blir inte ovillig att leda en livsfarlig expedition eller att utföra en oerhört svår uppgift. Därigenom får hon mod att fullgöra profetskapets väldiga ansvar.

Om man begrundar det kan man inse att båda de ovan nämnda betydelserna ligger i denna vers (Alam nashrah) och i uttrycket att öppna bröstet för Allahs Sändebud (s). Om man antar den första betydelsen blir innebörden att Allahs Sändebud (s) före profetskapet ansåg att alla religioner bland arabernas avgudadyrkare, kristna, judar och elddyrkare var villfarelser. Dessutom var han inte heller tillfreds med den gudsvändhet som fanns hos vissa av arabernas monoteister. Detta berodde på att den byggde på en tvetydig trosföreställning, i vilken ingen beskrivning av den rätta vägen kunde återfinnas (se anmärkning 5 till sura Ha Mim Sajda i Tafhim al-Qur’an). Men eftersom inte heller han (Profeten) kände till den rätta vägen, led han svårt av tvivel och inre konflikter. Genom att ge honom profetskapet avlägsnade Allah den Högste hans tvivel och inre konflikter och gjorde den sanna och rätta vägen tydlig för honom. Därigenom blev han helt övertygad.

Om man antar den andra betydelsen blir innebörden att Allah den Högste, efter att ha gett honom profetskapet, skänkte honom den entusiasm, det mod, den fasta beslutsamhet och den sinnesvidgning som behövdes för att fullgöra detta ämbetes stora ansvar. Han blev innehavare av en omfattande och väldig kunskap, som ingen människa kunde rymma. Han fick den visdom och insikt som gav honom förmågan att undanröja ett yttersta förfall och ordna och reglera det på ett välstrukturerat sätt. Han fick sådan förmåga att han, i ett samhälle som var nedsänkt i okunnighet och barbariskt och ociviliserat på grund av sin okunnighet, inte blev förvirrad eller handlingsförlamad när han utan hjälpmedel och utan någon synlig stödjande makt måste möta stormarna från motståndarna. De sorger, svårigheter och olyckor som han mötte på denna väg bar han med tålamod. Ingen makt kunde få honom att avvika från sin ståndpunkt. Innebörden av Allah den Högstes ord är alltså: Profet! När Allah den Högste har skänkt dig den outtömliga rikedom som ligger i sharh as-sadr (att öppna bröstet), varför låter du dig då nedslås av de svårigheter som visar sig i denna inledande fas av arbetet? [1. Vissa uttolkare har förstått sharh as-sadr som att bröstet klövs och betraktat denna vers som ett bevis för det mirakel då bröstet klövs, vilket omnämns i hadithberättelserna. Men det verkliga förhållandet är att beviset för detta mirakel vilar på hadithberättelserna. Det är inte riktigt att försöka bevisa det ur Koranen. Språkligt sett kan sharh as-sadr inte på något sätt förstås som att bröstet klövs. Allama Alusi säger i Ruh al-Ma’ani:

***************************************

Bland forskare betraktas det som en svag tolkning att förstå sharh som att bröstet klövs i denna vers.]

***********************************

• Och för din skull har Vi upphöjt ditt omnämnande.

Detta sades vid en tid då alla Qurayshs fiender till islam var upptagna med att förtala Profeten (s). Särskilt under vallfärdstiden gick man, enligt den plan som Walid bin Mugira hade föreslagit, till pilgrimernas olika läger och spred sådana påståenden om Profeten att människorna fick en dålig uppfattning om honom och flydde bort från honom. Hur kunde då löftet om att upphöja Profetens omnämnande förverkligas under sådana förhållanden?

Till en början lät Allah själv hans fiender utföra arbetet med att upphöja hans omnämnande. Just genom de metoder som de otrogna i Mekka använde för att förödmjuka honom spreds hans namn över hela Arabien, i städer såväl som byar, och när fienderna förde honom ut ur Mekkas avskilda vrå gjorde de honom själva känd bland landets alla stammar. Det var helt naturligt att människor ville veta vem denne person var. Vad sade han? Hurdan var han? Hur var de människor som hade påverkats av hans magi? Vilken inverkan hade hans magi haft på dem? Ju mer de otrogna i Mekka intensifierade denna propaganda, desto mer växte människornas nyfikenhet och vilja att undersöka saken. När människorna, som ett resultat av denna undersökning, lärde känna hans (Profetens) karaktär och uppförande, när de hörde Koranen och fick veta vilken undervisning han förmedlade, och när åskådarna såg hur högt och rent livet hade blivit för dem som påverkats av det som kallades magi, jämfört med den vanliga arabiska befolkningen, började detta vanrykte förvandlas till gott rykte. Till slut, när tiden för hijran till Medina närmade sig, hade situationen blivit sådan att det bland Arabien fjärran och närbelägna stammar inte fanns någon stam där inte någon person eller familj hade antagit islam och där inte vissa människor hade blivit sympatiskt inställda till Profeten (s) och hans dawah. Detta var den första etappen i upphöjandet av Profetens (s) omnämnande, som pågick när denna sura uppenbarades och vars verkningar alla iakttog.

Några år senare började dess andra fas, en fas som ingen på den tiden kunde se eller ens föreställa sig. Endast Allah den Allsmäktige kände till den, och det var Han som gav Profeten det glada budskapet om den. Efter hijran var hycklarna, judarna och alla inflytelserika avgudadyrkare i Arabien å ena sidan aktiva i att smutskasta Profeten, medan den islamiska staten i Medina å andra sidan lade fram ett levande exempel på gudsdyrkan, gudsfruktan, ren och ädel moral, ett lyckligt och vackert samhällsliv, rättvisa, jämlikhet, de rikas frikostighet, omsorg om de fattiga, bevarandet av avtal och löften samt ärlighet i handling, vilket vann människornas hjärtan. Fienden försökte genom krig hejda detta framväxande inflytande. Men den grupp troende som hade formats under Profetens ledning bevisade sin överlägsenhet på ett sådant sätt, genom sin lag och ordning, sitt mod, sin oräddhet inför döden och sin förmåga att hålla sig inom moralens gränser även under krig, att hela Arabien erkände deras överlägsenhet. Inom tio år hade Profetens anseende höjts så mycket att i varje vrå och skrymsle av det land där hans motståndare hade gjort allt för att smutskasta honom genljöd ljudet av *************************************. Därefter började hans heliga namn höjas över hela världen under de rättledda kalifernas tid. Denna utveckling har fortsatt att växa fram till i dag och kommer, om Allah vill, att fortsätta växa fram till Uppståndelsens dag. Det finns ingen plats i världen där muslimer har en bosättning utan att Muhammeds (frid över honom) profetskap förkunnas högt fem gånger dagligen i böneutropet, utan att välsignelser uttalas över honom i bönen, utan att hans namn nämns i fredagskhutban; och under årets tolv månader finns det inte en enda dag, och under dygnets tjugofyra timmar ingen enda tidpunkt, då hans namn inte nämns någonstans i världen. Innebörden av versen är därför: O Profet! Varför blir du bekymrad över de svåra faror och olyckor som du just nu genomgår? Jag har ordnat det så att ditt anseende ska höjas på ett sätt som ingen ens kunde drömma om. I en hadith berättar Abu Sa’id al-Khudri att Profeten (frid över honom) sade: Jibril kom till mig och sade: ”Min Herre och din Herre frågar: Hur har Jag höjt ditt anseende?” Jag svarade: ”Allah vet bäst.” Han sade: ”Allah den Allsmäktige säger: När Jag nämns eller ihågkoms, nämns och ihågkoms även du tillsammans med Mig.” (Ibn Jarir, Ibn Abi Hatim, Abu Ya’la, Ibn al-Mundhir, Ibn Hibban, Ibn Mardawayh, Abu Nu’aym).

****************************************

Sanningen är alltså att med svårighet kommer också lättnad. Utan tvekan kommer med svårighet också lättnad.

Detta upprepas två gånger för att ge Profeten (frid över honom) en särskilt stark tröst: den svåra situation han genomlever kommer inte att vara länge. Tvärtom kommer bättre förhållanden snart därefter. Vid första anblicken verkar det motsägelsefullt att lättnad skulle komma tillsammans med svårighet, eftersom dessa två tillstånd inte kan sammanfalla vid samma tidpunkt. Men i stället för att säga ”efter svårighet kommer lättnad” används uttrycket ”med svårighet kommer lättnad” för att visa att lättnadens tidpunkt ligger så nära att den nästan tycks sammanfalla med den första. (Tafhim, band 6 – Alam Nashrah – kommentarerna 1, 3 och 4.)

Nionde kapitlet

Hijran till Abessinien

Hijrans betydelse i islams religion

Efter jihad är hijra det näst viktigaste och mest betydelsefulla som nämns i Koranen. Varför har hijra så stor betydelse i islam? Orsaken är att det viktigaste för en muslim inte är hans eget hemland, hans folk eller hans bröd och mage. Det viktigaste för honom är i stället att han, genom att leva enligt de principer han tror på, ska kunna vinna Allahs välbehag. Om han inte kan leva enligt dessa principer blir inte bara hans frihet, utan själva hans liv, meningslöst. De principer som hans tro vilar på, och om vilka han är fast övertygad att de är haqq (den yttersta sanningen), givna av Allah och Hans Sändebud, kommer han hellre att offra sitt liv på Allahs väg än att överge dem.

De anhängare till Sändebudet som hade utvandrat från Arabien till Abessinien gjorde det eftersom de, som araber, qurayshiter och mekkaner, hade alla slags friheter i sitt eget land, bland sin stam och i sin stad. Men den frihet de berövades var friheten att vara muslimer. Därför lämnade de sitt hemland och begav sig till ett annat land. När Allahs Sändebud utvandrade från Mekka till Medina, varför gjorde han det då? Han var bosatt i Mekka. I Mekka hade han alla de rättigheter som vilken medborgare som helst i Mekka hade. Hans följeslagare hade också alla de rättigheter som de hade i egenskap av qurayshiter. Men anledningen till att han och hans följeslagare lämnade sina hem, sina släktingar och sina ägodelar och gav sig av med endast kläderna på kroppen var att de inte hade någon frihet att vara muslimer. Det var för denna frihet de lämnade sitt hemland och gav sig av med endast kläderna på kroppen, eftersom de inte hade någon frihet att vara muslimer. Det var för denna frihet de lämnade sitt hemland och bosatte sig i en annan stad. (Informationsskriften ”Frihet” [författaren], s. 11–12.)

Koranen förbereder muslimerna för hijra

När förföljelsen och tortyren av muslimerna i Mekka nådde sin höjdpunkt började Koranen förbereda dem för hijra. Det förkunnades:

*********************************************

”O Mina tjänare som tror! Min jord är vidsträckt. Dyrka därför endast Mig – följ Mina bud och föreskrifter. Varje själ måste smaka döden. Därefter ska ni alla återföras till Mig. De som tror och gör goda gärningar ska Jag låta få plats i Paradisets höga palats, under vilka floder flyter. Där ska de förbli för evigt. Vilken utmärkt belöning för dem som handlar! Detta gäller dem som är tålmodiga och förtröstar på sin Herre. Det finns många varelser som inte bär med sig sin försörjning när de färdas. Allah försörjer dem och även er. Han är den som hör allt och vet allt. (Al-Ankabut 56–60)”

I den första versen antyds hijra. Innebörden är att om det är svårt att dyrka Gud i Mekka, så ska ni lämna landet – Guds jord är inte trång. Bege er dit där ni kan leva som Guds tjänare, var det än må vara. Ni ska inte dyrka ert folk eller ert hemland, utan dyrka Gud. Här lärs det att det verkligt viktiga inte är folket, hemlandet eller landet, utan dyrkan av Allah. Om kärleken till folket, hemlandet och landet någon gång kommer i konflikt med kravet på att dyrka Allah, är det då den troendes tro sätts på prov. Den sanna troende kommer att dyrka Allah och förkasta folket, hemlandet och landet. Den som falskt gör anspråk på tro kommer att överge tron och klamra sig fast vid sitt folk och sitt land. Här sägs det tydligt till muslimerna att en uppriktigt gudsdyrkande person också kan älska sitt folk och sitt land, men inte dyrka dem. För honom är dyrkan av Gud kärare än allt annat; för dess skull kan han offra allt i världen, men han kommer inte att överge dyrkan av Gud för något i världen.

I den andra versen sägs det: Bekymra er inte för ert liv. Det kommer ändå att ta slut när som helst. Ingen har kommit till världen för att stanna för evigt. Därför är det inte detta som bör bekymra er: hur livet ska bevaras i denna värld. Den verkliga frågan är i stället hur tron ska bevaras. Om ni överger tron för att rädda livet, blir följden densamma. Bekymra er därför om vad ni ska föra med er när ni återvänder till Mig. Ska ni komma med en tro som offrats för livet, eller med ett liv som offrats för tron?

I den tredje och fjärde versen sägs det: Anta att ni, genom att följa trons och de goda gärningarnas väg, har förblivit berövade alla världens välsignelser och enligt världsliga mått misslyckats. Då ska ni vara övertygade om att förlusten med säkerhet kommer att ersättas. Det blir inte bara ersättning för förlusten – ni kommer dessutom att få den bästa belöningen. Belöningen hos deras Herre kommer aldrig att gå förlorad för sådana troende och rättfärdiga tjänare som står fasta i tron inför olika slags lidanden, prövningar, olyckor och förluster; som har tagit alla risker med att anta tron på sina axlar och inte vänt sig bort från den; som med egna ögon har sett de möjligheter, förmåner och världsliga vinster som följer av att överge tron men inte visat minsta dragning till dem; som med egna ögon har sett de otrogna och de gudlösa plötsligt bli väldiga och mäktiga, men inte förlitat sig på dem, på handel och affärer eller på sin stam, utan på sin egen Herre; som bortsett från världsliga medel och resurser och enbart förlitat sig på sin Herre; som varit beredda att uthärda varje fara och stå emot varje makt för trons skull; och som på tidens kallelse lämnat sina hem och gett sig av. Han kommer att stödja och hjälpa dem även i denna värld och i det kommande livet ge dem den bästa belöningen för deras gärningar.

Slutligen ges de uppmuntran att de under hijra inte heller bör bekymra sig om sin försörjning, lika lite som om sina liv. Bland alla dessa otaliga djur, fåglar och vattenlevande varelser som rör sig i luften, på himlen, i vattnet och på land – vem av dem färdas med sin egen försörjning? Det är endast Allah som tar hand om och uppehåller dem. Vart de än beger sig får de sin försörjning på ett eller annat sätt genom Allahs nåd. De troende bör därför inte förlora modet genom att tänka: ”Om vi lämnar våra hem och beger oss någon annanstans för trons skull, varifrån ska vi då få mat?” Allah kommer också att försörja dem, liksom Han försörjer sina otaliga skapelser.

På vägen för kallelsen till sanningen kommer det ibland en punkt då en sanningsenlig människa inte har något annat val än att vända blicken från all hjälp och alla resurser i denna värld av medel och förlita sig enbart på Allah, med risk för sitt liv. I en sådan situation kan de som gör noggranna beräkningar, granskar framtidens möjligheter och före varje steg söker trygghet för livet och garanti för sin försörjning inte åstadkomma någonting. I själva verket förändras sådana förhållanden genom de offer som görs av dem som står redo med döden som svepning och utan tvekan är beredda att möta alla faror och olyckor. Det är deras offer som till sist för med sig den lyckliga stund då Allahs ord upphöjs och alla falska ord inför det förödmjukas och sänks. (Tafhim al-Qur’an, del 3, al-ʿAnkabut, kommentarerna 94–99.)

På ett annat ställe sägs det:

*****************************************
(Säg, O Profet:) ”O Mina tjänare som tror! Frukta er Herre. De som handlar rätt i denna värld får det goda. Och Allahs jord är vidsträckt. De tålmodiga ska få sin belöning utan mått.” (az-Zumar: 10)

Även här ges de troende vägledning: om någon plats har blivit för trång för Allahs dyrkan, så är Hans jord vidsträckt. Ge er av åt något annat håll för att rädda er religion. Samtidigt ges de det glada budskapet att de får godhet både i denna värld och i det kommande livet. Deras liv i denna värld kommer att ordnas väl, liksom deras liv i det kommande. Detta beror på att de har gett religionen företräde framför världen och dess njutningar. Enbart för religionens skull har de lämnat hem och blivit hemlösa, lämnat sitt land och blivit landsflyktiga, och gjort hijra till en annan stad eller region. När en stad, region eller ett land blev för trångt för Allahs dyrkan, flyttade de någon annanstans. Det väntar därför en otalig belöning för sådana människor som har uthärdat alla slags faror, olyckor, sorger och lidanden för att vandra på gudsfruktans och godhetens väg och inte vikit av från sanningens väg. Löftet om denna otaliga belöning gavs inte enbart till dem som gjorde hijra, utan också till dem som förblir ståndaktiga i förtryckets och förföljelsens land och möter varje fara. (Tafhim al-Qur’an, del 4, inledningen till az-Zumar, kommentarerna 30–32.)

Vägledning under hijra

I den ädla Koranen fick de förtryckta muslimerna i Mekka inte bara uppmuntran till hijra, utan också två slags vägledning. Eftersom muslimerna genom hijra var på väg till ett kristet land uppenbarades sura Maryam under denna situation. I dess två första avsnitt berättas historien om profeten Yahya och profeten Isa, frid vare med honom. Detta innebär att även om muslimerna begav sig dit som förtryckta flyktingar, lärde Allah den Upphöjde dem inte att visa minsta eftergivenhet i fråga om sin religion. Tvärtom gav Han dem denna sura som reskost under avfärden, så att de i de kristnas land skulle kunna lägga fram den riktiga bilden av Isa (frid vare med honom) och hans rätta ställning, samt tydligt förneka att han skulle vara ”Guds son” – oavsett vilka följder detta kunde få.

Den andra vägledningen gavs på följande sätt:

****************************************************

– Och tvista inte med Bokens folk annat än på bästa sätt, utom med dem av dem som handlar orätt. Och säg till dem: ”Vi tror på det som har uppenbarats för oss och på det som har uppenbarats för er. Vår Gud och er Gud är en och samme, och vi underkastar oss Honom.” (Al-Ankabut: 46)

Det vill säga: När ni möter Bokens folk (de kristna), ska ni undvika att diskutera med de orättfärdiga bland dem, men med de förståndiga ska ni samtala på ett synnerligen rationellt sätt, med artigt och hövligt språk och på ett tilltalande sätt. Säg till dem: Vi är inte en sådan trångsynt grupp att vi tror på den Bok som sänts till oss men inte på den Bok som sänts till er. Även vi följer sanningen, det vill säga vi håller fast vid sanningen. Allt som har kommit till oss från Gud erkänner vi som sanning, och på samma sätt tror vi på det som har kommit till er. Vår Gud och er Gud är inte olika, utan det är samme Gud som vi tror på och som ni också tror på. Vi har valt vägen att dyrka och lyda samme Gud. (Tafhim, del 6 – inledningen till sura al-Haqqa.)

Den första hijran till Abessinien

När situationen hade fått tålamodets bägare att rinna över sade Profeten (frid över honom) till sina följeslagare i månaden Rajab, under det femte året av profetskapet:

*************************************************

– Det är bättre om ni ger er av till Habasha, det vill säga Abessinien. Där finns en kung under vars styre ingen blir utsatt för orättvisa. Det är ett land av godhet. Stanna där tills Allah den Upphöjde har ordnat någon utväg ur denna prövning för er.

I enlighet med denna anvisning ägde den första hijran till Abessinien rum, och elva män samt fyra kvinnor deltog. Qurayshs män förföljde dem ända till havsstranden. Men lyckligtvis fann de i hamnen Shuʿaybah i rätt tid ett fartyg på väg till Abessinien, och de undkom att bli infångade.

Deltagare i den första hijran

Ibn Hisham säger med hänvisning till Ibn Ishaq: Följande är listan över muhajirerna i denna hijra:

1. Från Banu Umayya: Hazrat Uthman ibn Affan (må Allah vara nöjd med honom).

2. Hans hustru, Hazrat Ruqayya, dotter till Allahs Sändebud (frid vare med honom).

(Ibn Abd al-Barr säger att Umm Ayman också var med dem.)

3. Från Banu Abid Shams ibn Abd Manaf: Hazrat Abu Hudhayfa ibn Utba ibn Rabi’a (må Allah vara nöjd med honom).

4. Hans hustru, Hazrat Sahl bint Suhayl ibn Amr.

5. Från Banu Asad ibn Abd al-Uzza ibn Qusayy: Hazrat al-Zubayr ibn al-Awwam (må Allah vara nöjd med honom).

(Han var Hazrat Khadijas (ra) brorson och Profetens (s) kusin på faderns sida.)

6. Från Banu Abdud-Dar ibn Qusay: Hazrat Mus’ab ibn Umayr (ra).

7. Från Banu Zuhra ibn Kilab: Hazrat Abd al-Rahman ibn Awf (ra).

8. Från Banu Makhzum: Hazrat Abu Salama ibn Abd al-Asad (ra).

9. Hans hustru Umm Salama (ra) (Abu Jahls kusin på faderns sida).

10. Från Banu Jumah: Uthman ibn Maz’un (ra) – (Umm al-Mu’minin Hazrat Hafsas (ra) morbror).

11. Från Banu Adis hulafāʾ: Hazrat Amir ibn Rabi’a al-Anzi (ra).

12. Hans hustru Layla bint Abi Hasma (ra).

13. Abu Sabra (må Allah vara nöjd med honom) ibn Abi Ruhm från Banu Amir ibn Lu’ayy.

14. Suhayl ibn Bayda (må Allah vara nöjd med honom) från Banu al-Harith ibn Fihr.

Ibn Sa’d lägger, med hänvisning till al-Waqidi, till ytterligare två namn: Hatib ibn Amr ibn Abd Shams och Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom), en fördragsbunden allierad till Banu Zuhra. Ibn Ishaq säger att även Hazrat Ja’far ibn Abi Talib senare anslöt sig till dem. Men Musa ibn Uqba säger i al-Maghazi att han anslöt sig under den andra hijran, inte den första. Ibn Ishaq säger att Hazrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) var med under den andra hijran, inte den första. Dessutom säger al-Zurqani, med hänvisning till vissa författare av sira, att Abu Sabras (må Allah vara nöjd med honom) hustru Umm Kulthum också var med honom; hon var Suhayl ibn Amrs andra dotter. Den förste som gav sig av var Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom). (Al-Bayhaqi)

Behandlingen av emigranterna i Abessinien

Ibn Jarir al-Tabari säger att Habasha (Abessinien) var Qurayshs gamla handelsområde. Där fick de stora inkomster och gjorde goda vinster i handeln. Därför mötte emigranterna inga svårigheter där. Emigranterna sade själva: ”Vi levde mycket väl där. Vi hade fullständig trygghet när det gällde vår religion. Vi tillbad Allah. Ingen utsatte oss för någon form av svårighet. Vi behövde inte heller höra något som var obehagligt för oss.”

Qurayshs delegation följer efter dem

När Quraysh såg att dessa människor hade begett sig till Abessinien och vistades där i trygghet, skickade de Amr ibn al-As och Abdullah ibn Abi Rabi’a till al-Najashi med många värdefulla gåvor, för att få dem återförda till Mecka. I al-Bukhari uppges kungens namn vara Ashama (*************). Men al-Najashi fäste inget avseende vid deras ord och skickade tillbaka dem till Mecka med oförrättat ärende. Det råder olika uppfattningar i berättelserna om denna delegation. Enligt vissa berättelser skickades även Umara ibn al-Walid ibn al-Mughira med dessa två delegater. Vissa berättelser uppger att Amr ibn al-As skickades till al-Najashi under både den första och den andra hijran. Men Umara var med den första delegationen och Abdullah med den andra, medan Ibn Ishaq nämner Abdullah i båda delegationerna. (Tillägg av författaren.)

Emigranternas återvändande och orsaken till det

Under detta års månadrama inträffade en händelse vars nyhet nådde Abessinien på följande sätt: I Mecka hade de otrogna blivit muslimer.

Händelsen gick till så här:

En dag, när Qurayshs män hade samlats i den heliga Haram, reste sig plötsligt Allahs Sändebud (s) för att tala, och Allah den Upphöjde lät Sura an-Najm flöda från hans mun. Effekten av Allahs ord var så stark och mäktig att när Profeten (s) började recitera, förlorade motståndarnas högljudda larm all sin verkan. När han efter recitationen föll ned i sujud, föll alla de församlade också ned i sujud. Enligt berättelsen från hadhrat Abdullah ibn Masud (ra), återgiven i Bukhari, Muslim, Abu Dawud och Nasa’i, var detta den första suran ur den ädla Koranen som Profeten (s) reciterade för Quraysh vid en allmän sammankomst. Enligt Ibn Marduyas berättelse fanns både otrogna och troende vid sammankomsten i Haram. När Profeten (s) slutligen reciterade versen om sujud och föll ned i sujud, föll alla närvarande genast ned i sujud. De inflytelserika ledarna bland polyteisterna, som gick i spetsen för motståndet, kunde inte heller låta bli att falla ned i sujud. Bland de otrogna såg man endast Umayya ibn Khalaf, som smorde en näve jord över sitt ansikte och sade: ”Det här räcker.”

Den andre ögonvittnet till denna händelse var hadhrat Muttalib ibn Abi Wada’a, som ännu inte hade blivit muslim. I Nasa’i och Musnad Ahmad återges hans egen berättelse på följande sätt:

När Huzur (s) reciterade Sura an-Najm och föll ned i sujud, och alla närvarande föll ned i sujud, föll jag inte ned i sujud. Nu gottgör jag detta genom att aldrig underlåta att falla ned i sujud när jag reciterar denna sura.

Ibn Sa’d säger, med hänvisning till al-Waqidis isnad, att även al-Walid ibn al-Mughira lade en näve jord över sitt ansikte, eftersom han på grund av hög ålder inte kunde falla ned i sujud. Även Abu Uhayha Sa’id ibn al-‘As lade jord över sitt ansikte på grund av sin ålderdom.

På detta sätt blev händelsen allmänt omtalad, och den nådde Abessinien i formen att alla Qurayshs polyteister hade blivit muslimer. Men det verkliga förhållandet var annorlunda. De som föll ned i sujud gjorde det då, påverkade av Koranens kraft, men senare blev de så förlägna att de undrade hur de hade kunnat visa en sådan svaghet. Folk började förebrå dem och sade: ”Andra förbjuder ni att lyssna till detta ord, men själva lyssnade ni inte bara uppmärksamt, utan föll även ned i sujud tillsammans med Muhammad (s).” Därefter hittade de på en falsk berättelse för att lugna dem. De sade: ”Men vi gjorde ju faktiskt…”

**********************************************

– Efter detta hörde vi dessa ord från Muhammeds (s) mun –

*************************************************

– dessa högt upphöjda gudinnor, och deras förbön kan sannerligen hoppas på).

Därför trodde vi att Muhammed (s) hade kommit över till vår väg. Men kan ens en dåre någonsin föreställa sig att dessa ord skulle kunna ha någon plats i det sammanhang som omger sura Najm? Och de hävdade att de hade hört dessa ord med sina egna öron från Huzurs (s) mun. (Tafhim, band 5 – sammanfattning och inledning – Najm.)

Garanik-berättelsens mysterium

Det beklagliga är att vissa sådana berättelser blev berömda även bland våra egna tafsirförfattare och muhaddithin. Följden blev att det som de otrogna påstod sig ha hört från Huzurs (s) mun i själva verket verkligen kom från Huzurs (s) mun. Och det kom ur önskan att på något sätt undanröja det hat och den fientlighet som rådde mellan honom och de otrogna. Och Satan utnyttjade denna önskan hos honom och fick dessa ord att komma ur hans mun.

Berättelsen återges på följande sätt: En önskan uppstod i Profetens (s) sinne: om ändå något kunde uppenbaras i Koranen som undanröjde Qurayshs otrognas hat mot islam och fick dem att komma något närmare. Åtminstone att det inte skulle förekomma en så hård kritik av deras religion att den hetsade upp dem. Medan denna önskan fanns i hans sinne uppenbarades en dag sura Najm över honom, då Quraysh höll en stor samling, och han började recitera den. När han–

******************************************************

När han hade nått fram kom plötsligt dessa ord ur hans mun:

****************************************************

Därefter fortsatte han att läsa de följande verserna i suran. När han sedan hade avslutat suran och föll ned i sujūd, föll alla, både mushrikerna och muslimerna, ned i sujūd. Qurayshs otrogna sade: ”Vilken meningsskiljaktighet finns nu kvar mellan oss och Muhammed (s)? Vi brukade ju säga just detta: Skaparen och Försörjaren är sannerligen Allah, medan dessa våra avgudar naturligtvis är våra förebedjare inför Honom.” På kvällen kom Jibrīl (a) och sade: ”Vad har du gjort? Jag hade inte kommit med dessa två meningar.” Profeten (s) blev mycket bedrövad av detta. Då uppenbarade Allah den vers som finns i den åttonde rukūʿen av Sūrat Banī Isrāʾīl: [En orientalisk forskare från västvärlden har utan samvetsbetänkligheter framfört det påhittade påståendet att dessa sataniska verser upphävdes och att vers 21 och 22 i Sūrat an-Najm uppenbarades i deras ställe. Detta är emellertid ett helt ogrundat påstående; han har inte nämnt någon isnād för det och har inte heller förmått lägga fram någon tillförlitlig uppgift – författaren.]

*****************************************

Det vill säga: ”O Profet, dessa människor har inte försummat något försök att kasta dig in i en prövning och få dig att avlägsna dig från den uppenbarelse som Jag har sänt till dig, så att du skulle hitta på något i eget namn och tillskriva det Mig. Därefter skulle du inte finna någon hjälpare mot Mig.”

Denna händelse fortsatte alltid att fylla Profetens sinne med sorg. Till slut uppenbarades vers 52 i Sūrat al-Hajj, där Profeten (s) tröstas på följande sätt: ”Samma sak har hänt även med dina föregående profeter: när någon profet hade en önskan ingrep Satan i den. Men Allah utplånar det som Satan än ingriper i och befäster därefter Sina verser.”

Under tiden spreds nyheten om att Qurayshs folk hade fallit ned i sujūd tillsammans med Profeten efter att ha hört Koranen, och den nådde Abessinien i en så förskönad och förvriden form att det sades att en förlikning hade träffats mellan Profeten (s) och de otrogna i Mecka. Därför återvände många muhājirūn till Mecka. Men när de kom dit fick de veta att nyheten om förlikningen var falsk. Konflikten och sammanstötningen mellan islam och kufr var fortfarande densamma som tidigare.

Denna berättelse har återgetts av Ibn Jarīr och många uttolkare i sina tafsīrverk, av Ibn Saʿd i at-Tabaqāt, al-Wāhidī i Asbāb an-Nuzūl, Mūsā ibn ʿUqba i al-Maghāzī, Ibn Isḥāq i Sīra, samt av Ibn Abī Ḥātim, Ibn al-Mundhir, al-Bazzār, Ibn Mardūya och at-Tabarānī i sina hadithsamlingar. De isnāder på grundval av vilka den har återgetts går genom Muḥammad ibn Qays, Muḥammad ibn Kaʿb al-Quraẓī, ʿUrwa ibn az-Zubayr, Abū Ṣāliḥ, Abū al-ʿĀliya, Saʿīd ibn Jubayr, aḍ-Ḍaḥḥāk, Abū Bakr ibn ʿAbd ar-Raḥmān ibn al-Ḥārith, Qatāda, Mujāhid, as-Suddī, Ibn Shihāb az-Zuhrī och slutligen Ibn ʿAbbās (r). (Med undantag för Ibn ʿAbbās (r) var ingen av dessa sahāba.) Förutom mindre skillnader i den detaljerade framställningen av berättelsen finns det två mycket stora meningsskiljaktigheter. Den första är att de ord som tillskrivs Profeten som lovprisning av avgudarna återges olika i varje berättelse. Den andra stora skillnaden är följande: Enligt vissa berättelser kastade Satan in dessa ord i Profeten eller lade dem på hans sinne medan uppenbarelsen kom ned, och han trodde att orden hade kommit med Jibrīl (a). Enligt andra berättelser kom dessa ord av misstag ur hans mun som en spontan reaktion på hans önskan. Enligt ytterligare andra sade han orden avsiktligt, men formulerade dem som frågande meningar i syfte att förneka dem. Vissa berättelser säger att Satan blandade sin röst med Profetens och uttalade dessa ord, varpå man trodde att Profeten hade sagt dem. Enligt ännu en berättelse var det någon bland mushrikerna som uttalade dessa ord.

Sådana lärda som Ibn Kathir, Bayhaqi, Qadi Iyad, Ibn Khuzayma, Qadi Abu Bakr Ibn al-Arabi, Imam Razi, Qurtubi, Badruddin Ayni, Shawkani och Alusi har helt förklarat denna berättelse vara falsk. Ibn Kathir säger: ”Alla de överleveranskedjor genom vilka denna berättelse har återgetts är mursal och munqati. Jag har inte funnit berättelsen med någon korrekt muttasil-överleveranskedja.” Bayhaqi säger: ”När det gäller återgivningen är denna berättelse inte bevisad.” När Ibn Khuzayma tillfrågades om detta sade han: ”Detta är en påhittad berättelse av zindiker. Dess svaghet framgår av att ingen av författarna till Sihah Sitta har återgett den i sina verk. Inte heller har den återgetts av tillförlitliga återberättare genom någon sahih, muttasil och oklanderlig överleveranskedja.” Imam Razi, Qadi Abu Bakr och Imam Alusi har efter en utförlig diskussion förkastat den med starka argument. Å andra sidan anser framstående hadithlärda som hafiz Ibn Hajar, välkända rättslärda som Abu Bakr Jassas samt Zamakhshari och Ibn Jarir att den är korrekt och räknar den som en tafsir av vers 52 i sura al-Hajj. Ibn Hajars argument är följande:

De övriga överleveringsvägar genom vilka denna berättelse återges, bortsett från Sa’id ibn Jubayrs väg, är antingen svaga eller munqati. Men det stora antalet överleveringsvägar visar att berättelsen måste ha en grund.

Dessutom har den återgetts genom en väg med en sahih och muttasil överleveranskedja, som Bazzar har förmedlat (nämligen Yusuf ibn Hammad från Umayya ibn Khalid, från al-Shu’ba, från Abu Bishr, från Sa’id ibn Jubayr, från Abu Abbas). Genom två andra vägar är den visserligen mursal, men återberättarna uppfyller villkoren för de två Sahih-verken. Dessa två återberättelser har Tabari återgett: den ena genom Yunus ibn Yazid från Ibn Shihab, och den andra genom Mu’tasir ibn Sulayman och Hammad ibn Salama, från Dawud ibn Abi Hind, från Abu al-Aliya. När det gäller de likasinnade har de godtagit den som korrekt. Motståndarna har i allmänhet inte gjort den granskning och kritik som denna fråga kräver. En grupp förkastar den eftersom dess överleveranskedja enligt deras uppfattning inte är sahih. Det innebär att dessa lärda skulle ha godtagit berättelsen som sann om överleveranskedjan hade varit stark. En annan grupp förkastar den eftersom hela din då skulle bli föremål för tvivel och tvivel skulle uppstå kring varje del av religionen, med tanke på att satanisk ingivelse eller själviska begär kanske har ingripit även på andra ställen. Ett sådant argument kan emellertid övertyga dem som står fast vid beslutet att anta tron. Men hos andra människor, som från början hyser tvivel eller som nu vill undersöka saken och avgöra om de ska tro eller inte, kommer det inte att väcka impulsen att förkasta sådant som gör att religionen anses tvivelaktig. De kommer i stället att säga: När en händelse är belagd genom berättelser från åtminstone en framstående sahabi samt ett stort antal tabi’in, tabi’ al-tabi’in och olika tillförlitliga hadithåterberättare, varför ska den då förkastas enbart därför att den gör er religion tvivelaktig? Varför ska inte er religion i stället anses tvivelaktig, när denna händelse gör den tvivelaktig?

Nu återstår att undersöka vilken korrekt metod för kritik och granskning som kan användas för att genom prövning visa att detta måste anses oacceptabelt, hur stark dess överleveranskedja än må vara.

Det första är själva berättelsens inre vittnesbörd, som bevisar att den är falsk. I berättelsen sägs att denna händelse ägde rum när den första hijran till Abessinien hade avslutats och en grupp muhajirun hade återvänt till Mekka efter att ha fått höra nyheten om denna händelse. Lägg nu märke till skillnaden i datering:

– Enligt tillförlitliga berättelser ägde hijran till Abessinien rum i månaden Rajab under det femte året efter profetkallet. En grupp muhajirun återvände till Mekka tre månader senare, efter att ha hört det felaktiga ryktet om en försoning (det vill säga samma år, sannolikt i månaden Shawwal). Därav framgår att denna händelse ägde rum under det femte året efter profetkallet.

– Om en vers i sura Bani Isra’il sägs det att den uppenbarades för att uttrycka Allahs missnöje med denna handling av Profeten, och att detta skedde efter mi’raj. Enligt tillförlitliga berättelser ägde mi’raj rum under det elfte eller tolfte året efter profetkallet. Det betyder att Allah uttryckte sitt missnöje fem år efter denna händelse.

– Sedan visar sammanhanget före och efter vers 52 i sura al-Hajj att den uppenbarades under det första året efter hijra. Det vill säga, två och ett halvt år efter att missnöjet med Profeten hade uttryckts tillkännagavs det att eftersom denna sammanblandning hade gjorts av Satan, hade den upphävts eller ersatts.

Kan någon förnuftig människa tro att sammanblandningen ägde rum i dag, att missnöjet uttrycktes sex år senare och att förklaringen om att sammanblandningen upphävts utfärdades nio år därefter?

Därefter sägs det i denna berättelse att sammanblandningen ägde rum i sura an-Najm, och på så sätt att Profeten (frid vare med honom) från början reciterade den ursprungliga surans ord. Plötsligt, efter att ha nått fram till ******************************, lades denna mening till, antingen av honom själv eller genom satanisk ingivelse. Sedan fortsatte han att recitera de följande verserna i sura an-Najm. Det sägs att de otrogna i Mekka blev mycket glada när de hörde detta och sade: ”Nu är vår meningsskiljaktighet med Muhammad (frid vare med honom) över.” Men låt oss infoga denna tillagda mening i följden av sura an-Najms text och se vad det blir.

– ”Har ni då tänkt på al-Lat och al-Uzza och den tredje, en annan gudinna, Manat? Dessa är gudinnor av hög rang. Deras förbön kan verkligen hoppas på. Skulle ni få söner och Han döttrar? Detta är sannerligen en orättvis fördelning. Detta är i själva verket ingenting annat än några namn som ni och era fäder har gett dem; Allah har inte sänt ner något bevis för deras sanningshalt. De följer endast gissningar och påhittade föreställningar, trots att vägledningen från deras Herre redan har kommit till dem.”

Se hur de två understrukna meningarna i ovanstående uttalande skapar en uppenbar motsägelse. I samma andetag sägs det att era gudinnor verkligen har mycket hög rang och att deras förbön med säkerhet kan hoppas på. I nästa andetag angrips de med orden: ”O ni dårar! Hur har ni kunnat tilldela Allah döttrar? Vad är detta för en orättfärdig ordning, där ni själva får söner medan döttrar tillfaller Allah?” Detta är bara era påhitt, utan något bevis från Allah. Låt för en stund frågan vila om huruvida sådana meningslösa ord över huvud taget kan komma ur en lärd människas mun. Anta att Satan tog makten och fick dessa ord att komma ur hans mun. Men var hela den qurajshitiska församlingen som lyssnade på detta så vansinnig att den, trots att den hört de följande meningarnas tydliga vederläggning av dessa lovprisande ord, ändå fortsatte att tro att deras gudinnor faktiskt hade lovprisats? Hela framställningen ända till slutet av sura an-Najm är raka motsatsen till dessa lovprisande meningar. Hur kan man tro att qurajshiterna, efter att ha hört allt till slutet, ändå i glädje skulle ha ropat: ”Kom, i dag är vår meningsskiljaktighet med Muhammad (frid vare med honom) över!”

Detta är berättelsens inre vittnesbörd, som visar att den är påhittad och meningslös. Därefter måste man undersöka om den kronologiska följden i Koranen godtar den anledning till uppenbarelsen för de tre verserna som här anges. Enligt berättelsen ägde sammanblandningen rum i sura an-Najm, som uppenbarades under profetskapets femte år. På grund av denna sammanblandning uttrycktes missnöje i sura Bani Israil. Sedan lades dess vederläggning och förklaring fram i verserna i sura al-Hajj. Nu måste nödvändigtvis en av två situationer ha förelegat. Antingen uppenbarades även de verser som uttryckte missnöje och vederlade sammanblandningen vid samma tidpunkt som händelsen ägde rum, eller så uppenbarades missnöjesversen senare tillsammans med sura Bani Israil och vederläggningsversen tillsammans med sura al-Hajj.

Om den första situationen förelåg, vad är då detta för en märklig sak: att dessa två verser inte infogades i själva sura an-Najm, utan att versen som uttryckte missnöje helt enkelt lämnades åt sidan i sex år och, när sura Bani Israil uppenbarades, placerades på ett ställe i den? Därefter lämnades verserna som vederlade sammanblandningen åt sidan i två och ett halvt år och infogades ingenstans förrän sura al-Hajj uppenbarades. Har Koranens kronologiska följd verkligen tillkommit på så sätt, att verser som uppenbarats vid samma tid låg åtskilda och utspridda, och att man flera år senare fogade vissa till en sura och andra till en annan sura?

Men om den andra situationen förelåg – att versen som uttryckte missnöje uppenbarades sex år efter händelsen och vederläggningsversen åtta eller nio år senare – uppstår, utöver den irrelevans som vi nämnde tidigare, frågan: vilket utrymme fanns det för att dessa skulle uppenbaras i sura Bani Israil och sura al-Hajj?

När vi nått hit framträder den riktiga metoden för kritik och granskning inför oss. Det vill säga: man måste undersöka om den tafsir som ges av en vers godtas av Koranens föregående och efterföljande sammanhang. Läs den åttonde rukūʿen i sura Bani Israil och kasta också en blick på framställningen före och efter den. Finns det i denna sammanhängande framställning någon möjlighet att Profeten tillrättavisas med anledning av en händelse som ägde rum sex år tidigare? (Det måste naturligtvis också undersökas om Profeten (frid vare med honom) tillrättavisas i versen ***************************** och om versens ord protesterar mot att Profeten skulle ha befattat sig med den villfarelse som de otrogna skapat, eller om de bekräftar dess sanningshalt.) Läs på samma sätt sura al-Hajj: läs framställningen före vers 52 och även den efterföljande framställningen. Kan ni finna någon rimlig anledning till hur följande plötsligt skulle ha kunnat infogas i detta sammanhang: ”O Profet! Bekymra dig inte över den sammanblandning som du gjorde i Koranen för nio år sedan. Satan fick även tidigare profeter att göra detta, och när profeterna gjorde detta upphävde Allah det och fastställde åter Sina verser.”

Vi har redan upprepade gånger sagt detta och upprepar det ännu en gång: hur lysande en berättelse än må vara beträffande sin isnad, kan den inte godtas om dess matn tydligt vittnar om att den är felaktig och varje aspekt av Koranens ord, deras sammanhang, ordningsföljd och så vidare vägrar att acceptera den. Dessa argument skulle till och med hos en tvivlande och opartisk forskare skapa en fast övertygelse om att denna berättelse är fullständigt falsk. Återstår då den troendes ställning. Han kan under inga omständigheter godta den när han öppet ser att denna berättelse strider mot inte bara en utan många verser i Koranen. För en muslim är det mycket lätt att acceptera att denna berättelses upphovsmän har förts in i villfarelse. Däremot kan han under inga omständigheter tro att Guds sändebud (fvmh) någonsin skulle kunna lägga till ett enda ord i Koranen efter eget behag. Inte heller kan han föreställa sig att Profeten (fvmh) ens för ett ögonblick skulle ha tänkt att göra de otrogna nöjda genom att blanda något av shirk med tawhid. Eller att han skulle kunna ha önskat beträffande Allah den Allsmäktiges bud att Allah inte skulle uttala något som kunde göra de otrogna missnöjda. Inte heller kan han föreställa sig att uppenbarelsen kom till honom på ett oskyddat och tvivelaktigt sätt, så att Satan tillsammans med Gabriel (frid över honom) infogade något ord i den och han felaktigt trodde att även detta hade förts av Gabriel (frid över honom). Var och en av dessa påståenden strider mot Koranens tydliga utsagor. Dessutom strider de mot de fastslagna trosföreställningar som vi har om Koranen och Muhammad (fvmh). Vi söker Guds beskydd från en sådan hadithdyrkan—en blind benägenhet att godta berättelser—som genom att enbart se till isnadens sammanhängande kedja, berättarnas pålitlighet och mängden av berättelsevägar gör en muslim beredd att godta så hårda påståenden om Guds bok och Hans sändebud.

Jag anser det också lämpligt att undanröja det tvivel som uppstår när man ser det stora antalet berättare som återger denna berättelse. Någon kan fråga: Om denna berättelse inte har någon grund alls, hur kunde då en så stor lögn om Profeten (fvmh) och Koranen spridas genom sådana pålitliga hadithberättare? Svaret är att orsakerna till detta återfinns i själva hadithsamlingarna. I Bukhari, Muslim, Abu Dawud, Nasa’i och Musnad Ahmad återges den verkliga händelsen på följande sätt:

Profeten (fvmh) reciterade sura Najm, och när han till sist föll ned i sujud föll alla närvarande—både muslimer och avgudadyrkare—ned i sujud. Det var allt som hände. Och det var inte något märkligt. För det första var Koranens kraftfulla budskap och tilltalande framställningssätt verksamma, och dessutom reciterades det av Profeten (fvmh) med uppenbarelsens auktoritet. Efter att ha hört detta var det inte förvånande om hela församlingen greps av känslor och föll ned i sujud tillsammans med Profeten (fvmh). Det var ju just detta som fick Qurayshfolket att säga att denne man var en trollkarl. Senare kom Qurayshfolket emellertid att skämmas över denna kollektiva reaktion, och en eller flera av dem fann som förklaring till sitt handlande att de hade hört Muhammad (fvmh) säga något som prisade deras gudomar, och att de därför hade fallit ned i sujud tillsammans med honom. [Yaqut skriver i Mu’jam al-buldan, under uppslagsordet ”Uzza”, att Qurayshfolket brukade säga följande medan de gick runt Kaba:]

*******************************************

Av detta kan man dra slutsatsen att någon, efter att ha hört Profeten (fvmh) nämna Lat och Uzza, kan ha höjt rösten och sagt dessa ord tillsammans med honom, och att de som hörde det på avstånd därför kan ha fått en felaktig uppfattning—författaren.

På annat håll nådde denna händelse muhajirerna i en sådan form att en försoning hade träffats mellan Profeten (fvmh) och Quraysh. Detta berodde på att åskådarna hade sett Profeten (fvmh) och avgudadyrkarna falla ned i sujud tillsammans. Ryktet skapade sådan uppståndelse att alla muhajirer, eller åtminstone de flesta av dem, återvände till Mecka. Inom loppet av en enda dag förenades dessa tre omständigheter—Qurayshfolkets sujud, orsaken till sujuden och muhajirernas återkomst—och tog formen av denna berättelse, varefter några pålitliga personer kom att återge den. Människor är trots allt människor. Även personer med stor fromhet och intelligens begår ibland misstag. Deras misstag kan vara skadligare än vanliga människors misstag. De som överdriver sin vördnad accepterar blint även dessa äldres felaktiga uttalanden tillsammans med deras riktiga uttalanden. De fientligt sinnade väljer däremot ut deras misstag, samlar dem och lägger fram dem som bevis för att allt som genom dessa personer har nått oss måste förkastas. (Tafhim, del 3—Hajj, not 99.)

De återvändande muhajirernas situation

När muhajirerna hörde att Meckas invånare hade blivit muslimer återvände de från Abessinien till Mecka under månaden Shawwal, det femte året efter profetskapets början. Ibn Sa’d säger att alla muhajirer återvände till Mecka. Ibn Ishaq säger däremot att några återvände medan andra inte gjorde det. Baladhuri nöjde sig inte med att bara nämna att alla de första emigranterna till Abessinien återvände, utan lade också fram en fullständig lista över dem och angav under vems beskydd var och en av dem kom in i Mecka. När de hade nått trakten nära Mecka mötte de en man ur Banu Kinana. De frågade honom om Qurayshs situation. Han svarade att Muhammad (fvmh) hade nämnt deras gudomar på ett lovprisande sätt. Därför hade de alla ställt sig på Muhammads (fvmh) sida. När de därefter började fördöma sina gudomar liksom tidigare, behandlade Qurayshfolket dem hårt.

I denna situation rådgjorde muhajirerna med varandra och sade: Ska vi återvända till Abessinien, eller, nu när vi redan har kommit hit, varför inte gå in i Mecka? Sedan får vi se vad som kan göras. Därför gick var och en av dem in i Mecka under någons beskydd. Det enda undantaget var Ibn Masud (r.a.), som gick in i Mecka utan någons beskydd och efter att ha stannat där en tid begav sig till Abessinien. Detta har Ibn Sa’d, Baladhuri och andra sagt om Ibn Masud (r.a.). Men Ibn al-Qayyim säger i Zad al-Ma’ad att han stannade kvar i Mecka. Å andra sidan har vi tidigare citerat Ibn Ishaqs uttalande att han inte alls utvandrade.

Baladhuri har utförligt beskrivit vem bland de återvändande muhajirerna som sökte vems beskydd när de gick in i Mecka.

1. Hazrat Uthman (r.a.) togs under beskydd av Abu Wahaina Sa’id ibn al-As.

2. Hazrat Abu Hudhayfa ibn Utba ibn Rabi’a togs under beskydd av Umayya ibn Khalaf.

3. Hazrat Zubayr ibn al-Awwam – beskyddare: Zam’a ibn al-Aswad.

4. Hazrat Mus’ab ibn Umayr – beskyddare: al-Nadr ibn al-Harith ibn Kalada (eller Abu Aziz ibn Umayr).

5. Hazrat Abd al-Rahman ibn Awf – beskyddare: al-Aswad ibn Abd Yaghuth.

6. Hazrat Amir ibn Rabi’a – beskyddare: As ibn Wa’il al-Sahmi.

7. Hazrat Abu Sabra (r.a.), ibn Abi Ruhm – beskyddare: Ukhnas ibn Shurayk.

8. Hazrat Hatib (r.a.), ibn Amr – beskyddare: Huwaytib ibn Abd al-Uzza.

9. Hazrat Suhayl (r.a.), ibn Bayda – beskyddare: någon ur hans egen stam. (Enligt en annan berättelse höll han sig gömd i Mekka och begav sig därefter till Abessinien.)

Baladhuri säger, med hänvisning till Waqidi, och Ibn Hisham säger, med vissa avvikelser och med hänvisning till Ibn Ishaq, att Hazrat Uthman (r.a.), ibn Mazun, sökte al-Walid ibn al-Mughiras beskydd. Men när han såg att de andra muslimerna utsattes för extrem förföljelse, medan han under al-Walids beskydd levde och rörde sig i stor trygghet, kände han skam och började tänka för sig själv: ”När mina trosfränder befinner sig i nöd, medan jag står under en avgudadyrkares beskydd – vilken stor svaghet detta visar i mitt hjärta.” Därför sade han till al-Walid: ”Befria mig från ditt beskydd.” Al-Walid sade: ”Min son, har du sett något annat än gott under mitt beskydd? Har någon behandlat dig illa?” Hazrat Uthman (r.a.) svarade utan att framföra något klagomål: ”Jag söker Allahs beskydd. Jag vill inte stå under någon annans beskydd än Hans.” Al-Walid sade: ”Gå då till helgedomen och tillkännage att du inte längre står under mitt beskydd, på samma sätt som jag tillkännagav att jag gav dig mitt beskydd.” Hazrat Uthman (r.a.) gjorde sig redo med glatt hjärta. Han och al-Walid gick tillsammans till helgedomen. Al-Walid sade: ”Denne Uthman har kommit för att återlämna mitt beskydd.” Hazrat Uthman (r.a.) sade: ”Det stämmer. Jag har funnit al-Walids beskydd vara en ädel och pålitlig mans beskydd. Men nu vill jag inte stå under någon annans beskydd än Allahs. Därför har jag återlämnat hans beskydd.” Vid denna tid hade den berömde arabiske poeten Labid ibn Rabia kommit till Mekka. När han framförde sin poesi reciterade han även denna versrad–

*******************************************

”Var på er vakt. Allt utom Allah är falskt.”

Hazrat Uthman (r.a.), ibn Mazun, ropade: ”Ni har talat sanning.”

Sedan, när han reciterade den andra versraden–

***************************************

”och varje välsignelse är förvisso förgänglig”.

Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) säger: ”Detta är ett falskt påstående. Paradisets välsignelser är inte förgängliga.”

Labeed blev arg över detta och sade, riktad till Quraysh: ”Det har aldrig varit förnedrande att sitta tillsammans med er, och ohövlighet och oförskämdhet har aldrig anstått er.” Då reste sig en man ur Banu Mughira och slog Hazrat Uthman hårt i ansiktet, så att hans öga blev blåslaget. Walid sade hånfullt: ”Min son, vad har du vunnit på detta?” Uthman svarade: ”Mitt andra öga väntar också på det slag som dess följeslagare fick.” Walid sade: ”Du stod under beskydd av någon som skyddade dig.” Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vid Gud! Från och med nu kommer jag inte att söka skydd hos någon annan än Allah.” Under detta samtal slog Abdullah ibn Abi Umayya ibn Mughira mannen som hade slagit Hazrat Uthman i näsan och sårade den svårt.

Ibn Hisham säger, med hänvisning till Ibn Ishaq, att Hazrat Abu Salama sökte skydd hos sin morbror Abu Talib. Han var nämligen son till Barrah bint Abd al-Muttalib, Abu Talibs syster. Banu Makhzum sade till Abu Talib: ”Du har tagit din brorson under ditt beskydd, men vilken relation har du till vår man, eftersom du har gett honom beskydd?” Han svarade: ”Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) är min brorson, och Abu Salama är min systerson. Om jag kan ge min brorson beskydd, varför skulle jag då inte kunna ge min systerson det?” När Banu Makhzum var på väg att börja gräla reste sig Abu Lahab och sade: ”O Quraysh! Ni har redan gjort mycket mot vår äldste och fortsätter att pressa honom för att han ska ta tillbaka beskyddet från den av sitt folk som han har gett skydd. Vid Gud! Antingen slutar ni förarga honom, eller också kommer jag att stå vid hans sida.”

När Banu Makhzum hörde Abu Lahabs ord blev de förskräckta och sade: ”O Abu Utba, vi vill inte göra dig missnöjd.”

Al-Tabari säger att Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom), ibn Affan, och hans hustru Hazrat Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne), dotter till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), samt Hazrat Abu Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) och hans hustru Sahla bint Suhayl ibn Amr stannade kvar i Mecka bland dem som återvände och förblev där tills de utvandrade till Medina. Men det finns tvivel kring denna berättelse. Ibn Ishaq nämner nämligen hans namn bland dem som gjorde den andra utvandringen till Abessinien och räknar honom till den grupp på trettiotre män och åtta kvinnor som kom från Abessinien till Mecka före Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) utvandring till Medina. Av dem dog två, sju togs till fånga och tjugofyra deltog i slaget vid Badr.

Den andra utvandringen till Abessinien

När förföljelsen och förtrycket mot muslimerna i Mekka nådde sin höjdpunkt och Profeten (s) såg att Abessinien hade visat sig vara en trygg tillflyktsort för muslimerna, gav han åter order om att de förtryckta skulle bege sig till Abessinien. Därför ägde den andra hijran rum under profetskapets sjätte år (615 e.Kr.). Även om Quraysh gjorde sitt yttersta för att hindra hijran och på olika sätt trakasserade och plågade emigranterna, nådde denna gång mer än åttio män och arton eller nitton kvinnor tryggt fram till Abessinien. Ibn Saʿd anger männens antal till 83 och nämner 11 kvinnor från Quraysh och 7 kvinnor från andra stammar. Bland de 83 männen nämns även ʿAmmar ibn Yasir (ra). Ibn Ishaq hyser emellertid tvivel om huruvida han deltog. Historiker som Waqidi och Ibn ʿUqba hävdar bestämt att han inte ingick bland dem. Ibn ʿAbd al-Barr säger däremot med bestämdhet att han var en av dem. Även Hazrat Abu Musa al-Ashʿari (ra) nämns bland dessa muhajirun. Sanningen är dock att han inte utvandrade från Mekka. Han kom först till Mekka, blev muslim och återvände sedan till Jemen, där han fortsatte att förkunna islam. Därefter avreste han från Jemen med båt tillsammans med några män ur sitt folk, vilkas antal uppges ha varit 52 eller 53. Vinden förde emellertid deras båt till Abessiniens kust. På så sätt förenade de sig med emigranterna. I Bukhari och Muslim återges Abu Musas (ra) egen berättelse på följande sätt. Han sade: ”När vi hörde tillkännagivandet om Allahs Sändebuds (s) profetskap, och medan vi befann oss i Jemen, gav vi oss av med båt. Men vår båt förde oss till Abessinien. Där mötte vi Hazrat Jaʿfar ibn Abi Talib. Därefter nådde vi tillsammans med honom Khaybar vid tiden för erövringen av Khaybar.” Ibn Saʿd återger följande uttalande av Hazrat Abu Musa: ”Vi gav oss av från Jemen med mer än femtio män ur vårt folk, och vår båt förde oss till al-Najashis område (Abessiniens kung). Hazrat Jaʿfar (ra) ibn Abi Talib hade redan från början befunnit sig där.”

Förteckning över emigranterna

Av denna förteckning över emigranterna, som Ibn Hisham har infogat med hänvisning till Ibn Ishaq, kan man förstå betydelsen av denna hijra.

Från Banu Hashim

1. Hazrat Jaʿfar ibn Abi Talib (ra).

2. Hans hustru Asma bint Umays al-Khathʿamiyya.

Från Banu Umayya

3. Hazrat ʿUthman ibn ʿAffan (ra).

4. Hans hustru Hazrat Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne), dotter till Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).

5. Amr ibn Said ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom).

6. Hans hustru Fatima bint Safwan.

7. Hans bror Khalid ibn Said ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom).

8. Hans hustru Umayna Khalaf.

Från den stam som stod i förbund med Banu Umayya

9. Hazrat Abdullah ibn Jahsh (må Allah vara nöjd med honom). (Från Banu Ghanm ibn Dudan och bror till de troendes moder, Hazrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne))

10. Hans bror Ubaydullah ibn Jahsh (må Allah vara nöjd med honom).

11. Hans hustru Umm Habiba.

12. Qays ibn Abdullah.

13. Hans hustru Baraka bint Yasar.

14. Muʿayqib ibn Abi Fatima.

Från Banu Abd Shams ibn Abd Manaf

15. Abu Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom), ibn Utba ibn Rabiʿa.

16. Utba ibn Ghazwan (må Allah vara nöjd med honom).

17. Zubayr (må Allah vara nöjd med honom), ibn al-Awwam ibn Khuwaylid.

18. Aswada, må Allah vara nöjd med honom, ibn Nawfal ibn Khuwaylid,

(Zubayr och Aswad var profeten Khadidjas, må Allah vara nöjd med henne, systersöner).

19. Yazid, må Allah vara nöjd med honom, ibn Umayya ibn Harith ibn Asad.

Från Banu Abd ibn Qusayy

21. Tulaib, må Allah vara nöjd med honom, ibn Umayr ibn Wahb (han var profetens kusin på faderns sida).

Från Banu Abdud-Dar ibn Qusayy

22. Mus’ab, må Allah vara nöjd med honom, ibn Umayr ibn Hashim.

23. Suwaybita, må Allah vara nöjd med honom, ibn Sa’d.

24. Jahm (ra), son till Qays.

25. Hans hustru Umm Harmala (ra), dotter till Abd al-Aswad.

26. Hans son Amr (ra), son till Jahm.

27. Hans andre son Khuzayma (ra), son till Jahm.

28, Abu al-Rum (ra), son till Umayr ibn Hashim.

29. Kiram (ra), son till Nadar ibn Harith ibn Kalada.

30. Abd al-Rahman ibn Awf (ra).

31. Amir ibn Abi Waqqas (ra).

(Sa’d ibn Abi Waqqas bror)

32. Muttalib ibn Azhar (må Allah vara nöjd med honom).

33. Hans hustru Ramla bint Awf.

Allierad genom en överenskommelse med Banu Zuhra

34. Abdullah ibn Mas’ud (må Allah vara nöjd med honom).

35. Hans bror Utba Mas’ud (må Allah vara nöjd med honom).

36. Miqdad ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom).

Från Banu Taym

37. Harith bin Khale (må Allah vara nöjd med honom).

38. Hans hustru Rayta (må Allah vara nöjd med henne), dotter till al-Harith bin Habala.

39. Amr bin Uthman (må Allah vara nöjd med honom).

Från Banu Makhzum

40. Abu Salama bin Abd al-Asad (må Allah vara nöjd med honom).

41. Hans hustru Uthman (må Allah vara nöjd med honom).

42. Shammash bin Uthman (må Allah vara nöjd med honom).

43. Habbar bin Sufyan (må Allah vara nöjd med honom).

44. Hans bror Abdullah ibn Sufyan (må Allah vara nöjd med honom).

45. Hisham ibn Abi Hudhayfa ibn al-Mughira (må Allah vara nöjd med honom).

46. Salama ibn Hisham ibn al-Mughira (må Allah vara nöjd med honom).

47. Ayyash ibn Abi Rabia (må Allah vara nöjd med honom).

Bundsförvant genom ett avtal med Banu Makhzum.

48. Mu’attib ibn Awf (må Allah vara nöjd med honom).

Från Banu Jumah

49. Uthman ibn Maz’un (må Allah vara nöjd med honom).

50. Hans son Sa’ib ibn Uthman (må Allah vara nöjd med honom).

51. Qudama ibn Maz’un (Uthmans bror) (må Allah vara nöjd med honom).

52. Den andre brodern, Abdullah ibn Maz’un (må Allah vara nöjd med honom).

53. Hatib ibn al-Harith (må Allah vara nöjd med honom).

54. Hans hustru Fatima bint Mujallil al-Amiriyya.

55. Hans son Muhammad ibn Hatib (må Allah vara nöjd med honom).

56. Hans andre son al-Harith ibn Hatib (må Allah vara nöjd med honom).

57. Hans bror Khattab ibn al-Harith (må Allah vara nöjd med honom).

58. Hans hustru Fukayha bint Yasar.

59. Sufyan ibn Ma’mar (ra).

60. Hans son Jabir ibn Sufyan (ra).

61. Hans andre son Junada ibn Sufyan (ra).

62. Hans hustru Hasana (ra) – mor till Jabir och Junada.

63. Sonen från Hasanas andra äktenskap, Shur Jabil Hasana (ra).

64. Osman ibn Rabia ibn Uhban (ra).

Från Banu Sahm

65. Khunays ibn Hudhafa (må Allah vara nöjd med honom), (svärson till Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom)).

66. Abdullah ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom).

67. Hisham ibn As ibn Wa’il (må Allah vara nöjd med honom).

68. Qays ibn Hudhafa (må Allah vara nöjd med honom).

69. Abu Qays ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom).

70. Abdullah ibn Hudhafa (må Allah vara nöjd med honom).

71. Harith ibn Harith ibn Qays (må Allah vara nöjd med honom).

72. Muammar ibn Harith ibn Qays (må Allah vara nöjd med honom).

73. Bishan bin Harith bin Qays (må Allah vara nöjd med honom).

74. Hans halvbror på fädernet, Sa’id bin Amr (må Allah vara nöjd med honom).

75. Sa’id bin Harith bin Qays (må Allah vara nöjd med honom).

76. Sa’ib bin Harith bin Qays (må Allah vara nöjd med honom).

77. Umayr bin Riyab (må Allah vara nöjd med honom).

Bunden genom ett avtal med Banu Sahm

78. Mahmiya bin al-Jazya (må Allah vara nöjd med honom).

79. Mu’ammar bin Abdullah bin Nadla (må Allah vara nöjd med honom).

80. Urwa ibn Abd al-Uzza (ra).

81. Adi ibn Nadla (ra).

82. Hans son Nuʿman ibn Adi (ra).

83. Amir ibn Rabiʿa al-Anzi (ra).

84. Hans hustru Layla bint Abi Hasma (ra).

Från Banu Amir ibn Luʾayy

85. Abu Sabra ibn Abi Ruhm (ra).

86. Hans hustru Umm Kulthum bint Suhayl ibn Amr.

87. Abdullah bin Makhrama (må Allah vara nöjd med honom).

88. Abdullah bin Suhail bin Amr (må Allah vara nöjd med honom).

89. Sulayt bin Amr (må Allah vara nöjd med honom).

90. Hans bror Sakram bin Amr (må Allah vara nöjd med honom).

91. Hans hustru Sawda bint Zam’a (må Allah vara nöjd med henne).

(Senare fick hon äran att bli de troendes moder.)

92. Malik bin Zam’a (må Allah vara nöjd med honom) (den ädla Sawdas bror).

93. Hans hustru Amra bint al-Sa’di (må Allah vara nöjd med henne).

94. Hatib ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom).

Förbunden genom ett fördrag med Banu Amr

95. Sa’d ibn Khawla (må Allah vara nöjd med honom).

från Banu Harith ibn Fihr

96. Abu Ubayda ibn al-Jarrah (må Allah vara nöjd med honom).

97. Suhayl ibn Bayda (må Allah vara nöjd med honom).

98. Amr ibn Abi Sarh (må Allah vara nöjd med honom).

99. Iyad ibn Zuhayr (må Allah vara nöjd med honom).

100. Amr ibn al-Harith ibn Zuhayr (ra).

101. Uthman ibn Abid Ghanam ibn Zuhayr (ra).

102. Sa’d ibn Abd Qays (ra).

103. Harith ibn Abd Qays (ra). (Tillägg av författaren.)

Reaktionen på denna utvandring i Mekka

Till följd av denna utvandring började jämmer och klagan höras i varje hem i Mekka. Det berodde på att det inte fanns någon större eller mindre familj bland Quraysh där inte någon älskad son hade hört till dem som utvandrat. Den enes son hade gett sig av, den andres svärson. Den enes dotter hade gett sig av, den andres bror eller syster. Abu Jahls bror Salama ibn Hisham (ra), hans kusiner Hisham ibn Abi Hudhayfa (ra) och Ayyash ibn Abi Rabi’a (ra), hans kusin Umma Salama (ra), Abu Sufyans dotter Umm Habiba (ra), Abu Hudhayfa (ra), son till Utba ibn Rabi’a och Hind, den som åt lever, Hinds egen bror, samt Suhayl ibn Amrs söner, döttrar och svärsöner. På detta sätt lämnade även andra Quraysh-ledares och berömda fienders egna barn sina hem för trons skull. Därför fanns det inget hem som inte sörjde på grund av denna händelse. Vissa människor blev ännu häftigare fiender till islam än tidigare. Hos andra fick händelsen däremot en sådan inverkan att de blev muslimer. (Tafhim, del 3, inledningen till sura Maryam.)

Hadhrat Abu Bakrs önskan att utvandra

Därefter drabbades Quraysh av ännu ett slag när en så ansedd man som Hadhrat Abu Bakr (ra) lämnade Mekka efter att ha fått tillstånd av Allahs Sändebud (s), för att förena sig med de andra muhajirerna. Enligt Hadhrat Aishas (ra) berättelse i Bukhari hade han nått en plats som kallades Bark al-Ghimad [Det råder skillnader i uttalet. Det uttal vi har skrivit är hämtat från Fath al-Bari. I Mu’jam al-Buldan står ‘Birk al-Ghimad’ **************. Ett uttal återges som ‘Barkal Ghumad’ *************** – författaren.] (fem dagsresor från Mekka i riktning mot Jemen). Där mötte han Ibn al-Dughunna, ledaren för Qarah-stammen. Ibn Ishaq återger, genom al-Zuhri, därefter Urwa och därefter Hadhrat Aishas (ra) berättarkedja, att Abu Bakr (ra) mötte Ibn al-Dughunna efter att ha färdats en eller två dagsresor från Mekka. Han var på den tiden ledare för al-Ahabish. Han sade: ”Abu Bakr! Vart är du på väg?” Han svarade: ”Mitt folk har drivit bort mig. De har vållat mig stor skada och gjort livet outhärdligt för mig.” Han sade: ”Varför? Säg mig det.” Han sade: ”En man som Abu Bakr kan inte ge sig av, och ingen kan driva bort honom. Vid Gud, du är samhällets prydnad. Du hjälper de oförmögna att försörja sig, visar släktingar godhet, bär de svagas bördor, tar emot gäster och hjälper till med goda gärningar. Vänd tillbaka, så tar jag dig under mitt beskydd. Dyrka din Herre i din egen stad.” Därefter återvände han till Mekka tillsammans med Hadhrat Abu Bakr (ra) och gick till Qurayshs ansedda ledare. Han sade: ”En man som Abu Bakr kan inte ge sig av, och han kan inte heller drivas bort. Kan ni driva bort en man med sådana egenskaper?” Enligt Ibn Ishaqs berättelse kungjorde han i Mekka: ”Jag har tagit sonen till Abu Quhafa under mitt beskydd. Ingen får nu behandla honom på annat sätt än väl.” Quraysh avvisade inte hans beskydd, men ställde som villkor att Abu Bakr (ra) skulle få dyrka sin Herre i sitt eget hem på det sätt han önskade och läsa vad han ville. Men han fick inte besvära oss genom att läsa högt eller börja läsa utanför sitt hus. Vi befarar nämligen att våra kvinnor och barn då ska falla i frestelse. Därefter byggde Abu Bakr (ra) en moské inom sitt hems område och började där be och recitera Koranen. Hans recitation hade en sådan känslomässig intensitet och värme samt en sådan dragningskraft att de avgudadyrkandes kvinnor, barn och ungdomar utan undantag trängdes för att lyssna på Koranen. När Abu Bakr (ra) reciterade började han gråta, och även åhörarna blev djupt gripna. Detta gjorde de avgudadyrkande ledarna oroliga. De kallade till sig Ibn al-Dughunna och sade: ”Vi gav honom vårt beskydd för din skull, så att han skulle kunna dyrka sin Herre i sitt hem. Men han har byggt en moské på sitt hems område och börjat be och läsa Koranen offentligt. Vi befarar att våra kvinnor och barn kommer att gå vilse på grund av detta. Hindra honom från att göra så. Antingen dyrkar han och tjänar sin Herre tyst i sitt eget hem, eller så får du återkalla ditt beskydd. Vi vill emellertid inte bryta det beskydd du har gett.”

Därefter gick Ibn ad-Dughunna till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och sade detta till honom. Han sade: ”Jag vill inte att det ska spridas i Arabien att jag gav en person beskydd och att detta beskydd har brutits.” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Nåväl, då återlämnar jag ditt beskydd till dig och är nöjd med Allahs beskydd.” Ibn ad-Dughunna reste sig och gick till Qurayshs män och sade: ”Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) har återlämnat mitt beskydd. Nu får ni och ert folk göra som ni vill.” (Tillägg.)

De avgudadyrkandes sändebud hos Najashi för att hämta tillbaka emigranterna

Efter hijran samlades Qurayshs ledare och beslutade att Abdullah ibn Abi Rabi’a [Många har skrivit Abdullah ibn Rabi’a. Men Ibn Hisham har skrivit ibn Abi Rabi’a. Han var Ayyaash ibn Abi Rabi’as (må Allah vara nöjd med honom) helbror – författaren.] (Abu Hales halvbror på fädernet) och Amr ibn al-As skulle skickas till Abessinien med många värdefulla gåvor, och att de på något sätt skulle övertala Najashi (Abessiniens kung) att skicka tillbaka emigranterna till Mecka.

Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) berättelse

De troendes moder, Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne), var en av emigranterna och gav en detaljerad redogörelse för denna händelse, som återges av Ibn Ishaq och imam Ahmad. Hon sade att dessa två erfarna politiska sändebud nådde Abessinien i sitt sökande efter oss och överlämnade rikliga gåvor till Najashis hovmän. De fick dem att gå med på att tillsammans utöva ett fruktansvärt tryck på Najashi för att få honom att skicka tillbaka emigranterna till deras hemland. Därefter träffade de Najashi, överlämnade värdefulla gåvor och sade: ”Några dumma pojkar från vår stad har flytt och kommit till dig. Folkets framstående män har sänt oss till dig för att be dig skicka tillbaka dem. Dessa pojkar har också lämnat vår religion. De har inte heller antagit din religion. I stället har de hittat på en märklig religion.”

Så snart han hade avslutat sitt tal började hovmännen från alla håll utropa: ”Sådana människor bör ovillkorligen skickas tillbaka. Deras eget folk vet bäst vilka deras fel och brister är. Det är inte rätt att låta dem stanna.”

Najashi blev arg och sade: ”Jag kan inte på detta sätt överlämna dem åt dessa människor. Jag kan inte svika dem som har lämnat ett annat land, satt sin tillit till mitt land och kommit hit för att söka skydd. Först ska jag kalla på dem och fråga dem hur sanningsenligt det som dessa människor säger om dem är.” Därför kallade Najashi Allahs Sändebuds (frid vare med honom) följeslagare till sitt hov.

Efter att ha hört Najashis budslag samlades alla emigranterna för att rådgöra om vad de skulle säga inför kungen. Till slut fattade de enhälligt beslutet att säga exakt det som Profeten (frid vare med honom) hade lärt dem – oavsett om Najashi lät dem stanna här eller skickade bort dem.

Så snart de hade kommit fram till hovet frågade Najashi:

Vad har ni då gjort, eftersom ni har övergett er egen religion utan att anta min religion? Och ni har inte heller antagit någon annan religion i världen? Vad är då denna nya religion som ni har?

Som svar höll Jaʿfar ibn Abi Talib (r.a.) på muhajirernas vägnar ett spontant tal, där han beskrev de religiösa, sociala och moraliska bristerna i den arabiska okunnighetens tid. Därefter nämnde han Profetens (s.a.w.) ankomst och berättade vad han undervisade om. Sedan beskrev han den förföljelse och det förtryck som drabbade Profetens anhängare. Han avslutade sitt tal med att säga att vi, i stället för att bege oss till något annat land, hade kommit till ert land eftersom ingen skulle förtrycka oss här. Nedan följer det ordagranna tal av Jaʿfar (r.a.) som Ibn Ishaq har återgett efter Umm Salamas (r.a.) berättelse:

Ädle konung. Vi var ett folk nedsänkt i okunnighet. Vi tillbad avgudar och åt kadaver. Vi var vana vid oanständiga handlingar, bröt släktbanden och behandlade våra grannar illa samt svek våra löften. Den starke dödade den svage. Vi befann oss i detta tillstånd när Allah den Allsmäktige sände en Sändebud till oss, en av våra egna. Vi kände till hans härstamning, hans pålitlighet, hans sannfärdighet och hans rena karaktär. Han kallade oss till Allah för att vi skulle tro på Guds enhet och dyrka Honom ensam, och för att vi skulle överge de stenavgudar som vi och våra förfäder hade tillbett. Han befallde oss att tala sanning, vara pålitliga, behandla våra släktingar väl, hjälpa och visa medkänsla med våra grannar, hålla våra löften samt avstå från förbjudna handlingar och mord. Han förbjöd oss all slags oanständighet, lögn, att förtära de föräldralösas egendom och att falskt anklaga kyska och dygdiga kvinnor. Han befallde oss att dyrka Allah ensam och inte sätta någon vid Hans sida. Han vägledde oss också till att förrätta bönen, fasta och ge zakat. (Umm Salama (r.a.) säger: På detta sätt berättade Jaʿfar (r.a.) även för konungen om islams övriga föreskrifter och bud.) Därför erkände vi hans sannfärdighet och trodde på honom. Vi följer allt han har kommit med från Allah. Vi dyrkar endast Allah och sätter ingen vid Hans sida. Det han förbjuder för oss betraktar vi som förbjudet, och det han tillåter för oss betraktar vi som tillåtet. Då kastade sig vårt folk över oss. De började straffa oss och förtrycka oss på grund av vår religion, som om vi i stället för att dyrka Allah dyrkade avgudar. Och vi tillät sådana avskyvärda ting som vi tidigare hade tillåtit. Till slut, när de genom sitt förtryck och sina övergrepp gjorde våra liv outhärdliga och hindrade oss från vår religion, begav vi oss mot ert land. Vi föredrog ert land framför andra länder och sökte skydd där, i hopp om att ingen skulle förtrycka oss här. – Författaren

Läs för mig det tal som ni säger har uppenbarats från Gud till er Profet.

Som svar reciterade Jaʿfar (r.a.) den inledande delen av suran Maryam, som handlar om profeterna Yahya (a.s.) och Isa (a.s.). Najashi lyssnade och började gråta. Till och med hans skägg blev vått av tårar. Även hans präster började gråta, och hans hovmän grät likaså. När Jaʿfar (r.a.) hade avslutat recitationen sade Najashi: ”Vid Allah, detta tal och det som Isa (a.s.) kom med har båda samma ursprung.” Vid Allahs ed! Jag ska inte överlämna er åt dem.” Till Qurayshs sändebud sade han: ”Återvänd. Jag kommer aldrig att överlämna dessa människor åt er – det kommer aldrig att ske.”

Umm Salama (r.a.) berättar: Abdullah ibn Abi Rabiʿa hyste en viss svaghet för oss och ville att vi skulle räddas. Men Amr ibn al-As sade: ”Vid Allah, i morgon ska jag säga något som kommer att rycka upp dem med rötterna. Jag ska säga till Najashi att de betraktar Isa ibn Maryam (a.s.) som endast en tjänare.” Abdullah sade: ”Gör inte detta. Även om de är våra motståndare är de ändå våra släktingar, och vi har vissa skyldigheter gentemot dem.” Amr ibn al-As lyssnade inte på honom. Nästa dag sade han till Najashi: ”Kalla på dem och fråga dem också vad de tror om Isa ibn Maryam. De säger mycket hårda saker om honom.” Najashi kallade åter till sig muhajirerna. De hade blivit informerade om Amr ibn al-As plan. De samlades och rådgjorde om vad de skulle svara om Najashi ställde någon fråga om Isa (a.s.). Situationen var mycket känslig och alla blev djupt oroliga. Men Profetens följeslagare beslöt: ”Må vad som än ska ske ske. Vi kommer endast att säga det som Allah har sagt och Hans Sändebud har lärt oss.” När de slutligen kom till konungens hov lade Najashi fram Amr ibn al-As fråga för dem. Jaʿfar ibn Abi Talib reste sig och sade utan minsta tvekan:

****************************************

– Han är Allahs tjänare, Hans sändebud, en ande från Honom och ett ord från Honom, som Allah förmedlade till den jungfruliga Maria.

När Najashi hade hört detta tog han upp ett grässtrå från marken och sade: ”Vid Gud! Jesus (a.s.) var inte mer än det du har sagt.” Då började prästerna väsa som ormar. Men Najashi sade: ”Vid Gud, detta är sanningen, hur mycket ni än väser.” Sedan sade han till oss: ”Gå, och lev tryggt i mitt land. Om någon behandlar er illa kommer han att straffas. Även om någon gav mig ett berg av guld skulle jag inte vilja plåga er i utbyte mot det.” Därefter befallde han: ”Återlämna gåvorna till dessa två sändebud. Jag behöver dem inte. När Allah återgav mig mitt rike tog Han ingen muta av mig; därför tänker jag inte ta muta i Allahs sak.” (Tafhim, del 3, inledningen till sura Maryam.)

Berättelsen återgiven av Hazrat Abdullah ibn Masud

En annan ögonvittnesskildrare till denna händelse var Hazrat Abdullah ibn Masud (r.a.). Han var närvarande vid detta möte. Hans berättelse återges på följande sätt i Musnad Ahmad och at-Tabarani:

När Najashi kallade muhajirerna till sitt hov och hörde profeten (s.a.w.)s undervisning från Ja’far ibn Abi Talib (r.a.) sade han: ”Vid Gud! Dessa människor säger inte mer om Jesus (a.s.) än vad vi säger. Välkomna, både ni och den Ende från vilken ni har kommit. Jag vittnar om att han är Allahs sändebud, och han är den samme vars ankomst vi finner nämnd i Injil. Han är den sändebud vars ankomst Jesus, Marias son (a.s.), förkunnade.” (Tafhim, del 5, sura Saf, not 8)

I Hazrat Abdullah ibn Masuds (r.a.) berättelse nämns också att Qurayshs två sändebud kom till Najashis hov, först bugade sig inför honom och sedan satte sig till höger och vänster om honom. De sade: ”Några av våra släktingar har kommit till dig, och de har skilt sig från oss och från vår religion. Därför kommer vi att tala på allas vägnar.” Alla följde honom. När Hazrat Ja’far (r.a.) kom in i hovet hälsade han. Rådsmedlemmarna sade: ”Varför bugade du dig inte?”

Ja’far (r.a.) sade: ”Vi bugar oss inte inför någon annan än Allah.” Därefter nämnde han profeten (s.a.w.) och hans undervisning och redogjorde sedan för muslimernas trosuppfattning om Hazrat Jesus, Marias son. I denna berättelse återges också Najashis uttalande att han, efter att ha erkänt profeten (s.a.w.)s sanningsenlighet, sade: ”Vid Gud! Om jag inte vore bunden av ansvaret för kungadömet skulle jag ha begett mig till hans tjänst, burit hans skor och hjälpt honom att göra wudu.”

Berättelsen återgiven av Hazrat Abu Musa al-Ashari

Hafiz Abu Nuaym och Bayhaqi har återgett en nästan identisk berättelse från Hazrat Abu Musa Ashari. Där finns dessutom följande: Innan emigranterna nådde det kungliga hovet försökte Qurayshs representant hetsa upp Najashi genom att säga: ”Se till, de kommer inte att falla ned inför dig i prostration.” När vi kom fram till hovet sade hovmännen: ”Fall ned inför kungen i prostration.” Jafar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vi faller inte ned i prostration inför någon annan än Allah.” När vi gick fram och nådde Najashi sade han: ”Vad hindrar er från att falla ned i prostration inför mig?” Han gav samma svar: ”Vi faller inte ned i prostration inför någon annan än Allah.” Det som därefter hände var detsamma som Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) har berättat. Till sist sade Najashi till oss: ”Stanna i mitt land så länge ni vill.” Han befallde också att vår försörjning och våra kläder skulle ordnas.

En berättelse återgiven av Hazrat Jafar själv (må Allah vara nöjd med honom)

Hafiz Ibn Asakir och Tabarani har återgett Hazrat Jafars (må Allah vara nöjd med honom) berättelse genom hans son Abdullah ibn Jafar. Denna berättelse innehåller dessutom följande: När vi som svar på Quraysh-representanternas anklagelser redogjorde för skillnaden mellan vår religion och deras religion, frågade Najashi Quraysh-representanterna: ”Är dessa era slavar?” De svarade: ”Nej.” Han sade: ”Har ni någon fordran på dem?” De svarade nej. Han sade: ”Låt dem då vara.” Därefter sade Hazrat Jafar (må Allah vara nöjd med honom) också detsamma som de andra hade sagt, nämligen att Amr ibn As inför Najashi lade fram vår trosuppfattning om Hazrat Isa ibn Maryam (frid vare med honom). Najashi erkände dess sanningshalt och sade till oss: ”Är det någon här som plågar er?” Vi svarade: ”Ja.” Då förklarade han att den som plågade någon av oss skulle få böta fyra dirham. Sedan frågade Najashi oss: ”Är detta tillräckligt?” Vi svarade: ”Nej.” Då fördubblade han bötesbeloppet. (Tillägg.)

Emigranternas sanningsenliga hållning

På detta sätt bevisade emigranterna till Abessinien inte bara att de, för den sanning de hade satt sin tro till, var beredda att lämna hem, släktingar, handel, ägodelar och fosterland och uthärda exil. De bevisade också att de inte ens under exilen, i sin hjälplösa situation, var beredda att visa någon svaghet när det gällde sanningen. Deras trosstyrka var så häpnadsväckande att de även i den känsliga miljö som ett kungligt hov utgör tydligt uttryckte sin trosuppfattning om Hazrat Isa (frid vare med honom), trots att hela Najashis råd hade tagit emot mutor och var redo att överlämna dem till deras fiender. Vid den tiden fanns risken att Najashi, efter att ha hört islams orubbliga uttalande om kristendomens grundläggande trosuppfattningar, också kunde bli vred och överlämna de förtryckta muslimerna till Qurayshs slaktare. Trots detta tvekade de inte det minsta att lägga fram sanningen. Detta visar världen vilken sorts människor med stark karaktär och hängivenhet som förmedlar islams kallelse. (14)

Kristna representanters ankomst från Abessinien

En uppfattning om hur emigranternas karaktär och deras förkunnelses inflytande hade spridit sig bland Abessiniens invånare kan man få genom denna händelse: därifrån kom en delegation på tjugo personer till Mecka och träffade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).

Ibn Hisham, Bayhaqi och andra har återgett denna händelse från Muhammad ibn Ishaq på följande sätt: Efter den abessinska utvandringen, när Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ankomst och spridningen av hans kallelse började bli kända i Abessinien, kom därifrån en delegation på omkring tjugo personer till den heliga moskén och träffade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). (En återberättelse säger att de träffade honom och ställde några frågor.) Många av Quraysh stod också runt omkring för att bevittna händelsen. När delegationen ställde några frågor besvarade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) dem. Därefter kallade han dem till islam och reciterade koranverser inför dem. När de lyssnade till Koranen rann tårar ur deras ögon. De erkände att detta verkligen var Allahs ord och trodde på Profeten. Efter mötet mötte Abu Jahl och några av hans följeslagare dem på vägen och hånade dem så här: ”Må era liv gå till spillo! Era trosfränder skickade er för att undersöka denne mans tillstånd och återvända med korrekta upplysningar. Men knappt hade ni satt er hos honom innan ni övergav er egen religion och trodde på honom. Vi har aldrig sett dummare människor än ni.” De svarade: ”Bröder, frid vare med er. Vi kan inte gräla med er på ett okunnigt sätt. Låt oss följa vår väg, och fortsätt ni på er väg. Vi kan inte medvetet beröva oss själva det goda.” Denna händelse nämns i sura al-Qasas:

***********************************************************

–De som Vi tidigare gav Skriften tror på denna Koran, och när den läses upp för dem säger de: ”Vi tror på den. Detta är i sanning sanningen från vår Herre. Redan tidigare följde vi denna islams religion.” (Al-Qasas: 52–53)

****************************************************

–När de hör tomt prat vänder de sig bort från det och säger: ”Våra gärningar är våra och era gärningar är era. Frid vare med er. Vi kan inte följa de okunnigas väg.” (Al-Qasas: 55) (Tafhim, band 3 – Al-Qasas, kommentar 72.)

Den första förteckningen över Muhajirer som återvände från Abessinien

Det bör nämnas att en grupp av Muhajirerna stannade kvar i Abessinien tillsammans med Hazrat Ja’far (r.a.) och återvände under slaget vid Khaybar. Enligt Ibn Ishaqs berättelse återvände följande Muhajirer vid olika tidpunkter, före Profetens hijra till Medina.

1. Hazrat Uthman (r.a.) och hans hustru Hazrat Rubaiya, Rasulullahs dotter (s.a.w.).

2. Hazrat Abu Hudhayfa ibn Utba ibn Rabia (r.a.) och hans hustru Sahla bint Suhayl ibn Amr.

3. Hazrat Abdullah ibn Jahsh (må Allah vara nöjd med honom)

4. Hazrat Utba ibn Ghazwan (må Allah vara nöjd med honom)

5. Hazrat Zubair ibn al-Awwam (må Allah vara nöjd med honom)

6. Hazrat Musab ibn Umair (må Allah vara nöjd med honom)

7. Hazrat Suaibita ibn Saad ibn Hamala (må Allah vara nöjd med honom)

8. Hazrat Tulaib ibn Umair (må Allah vara nöjd med honom)

9. Hazrat Abd ar-Rahman ibn Auf (må Allah vara nöjd med honom)

10. Hazrat Miqdad ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom)

11. Hazrat Abdullah ibn Masud (r.a.)

12. Hazrat Abu Salama (r.a.) och hans hustru Hazrat Umm Salama

13. Hazrat Shammas ibn Uthman (r.a.)

14. Hazrat Salama ibn Hisham (r.a.)

15. Hazrat Ayyash ibn Abi Rabi’a (r.a.)

16. Hazrat Mu’attib ibn Awf (r.a.)

17. Hazrat Uthman ibn Maz’un (r.a.), hans son Hazrat Sa’ib (r.a.) samt hans två bröder Hazrat Qudama (r.a.) och Abdullah (r.a.)

18. Hazrat Khunays ibn Hudhafa (r.a.)

19. Hazrat Hisham ibn As ibn Wa’il (ra)

20. Hazrat Amir ibn Rabi’a (ra) och hans hustru Layla bint Abi Hasma.

21. Hazrat Abdullah ibn Makhzama (ra)

22. Hazrat Abdullah ibn Suhail ibn Amr (ra). Efter att han hade tagits till fånga i Mecka misshandlade hans far honom så brutalt att han utåt sett blev icke-troende, men innerst inne var muslim. Under slaget vid Badr följde han med de otrogna och anslöt sig till muslimerna precis när striden skulle börja.

23. Hazrat Abu Sabra ibn Abi Ruham (ra) och hans hustru Umm Kulthum bint Suhail ibn Amr.

24. Hazrat Sakran ibn Amr (ra). Ibn Ishaq och al-Waqidi säger att han återvände till Mecka och avled där. Musa ibn Uqba och Abu Ma’shar säger att han avled i Abessinien.

25. Hazrat Sawda bint Zam’a (ra)

26. Hazrat Sa’d ibn Khawla (ra)

27. Hazrat Abu Ubayda ibn al-Jarrah (må Allah vara nöjd med honom)

28. Hazrat Amr ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom)

29. Hazrat Suhayl ibn Bayda (må Allah vara nöjd med honom)

30. Hazrat Amr ibn Abi Sarah (må Allah vara nöjd med honom). (Tillägg.)

Profetian i sura ar-Rum

Under den period då utvandringen till Abessinien ägde rum inträffade en viktig händelse som slutligen kom att utgöra ett obestridligt bevis för sanningen i Guds Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och Koranens budskap. Det var omöjligt att lägga fram något argument mot att Koranen i själva verket är Allah den Upphöjdes rena ord, uppenbarade för Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) genom uppenbarelsen. De första verserna i denna sura ar-Rum löd:

Romarna har besegrats i det närmaste landet, men efter detta nederlag kommer de inom några år att segra. Beslutet, både före och efter detta, tillkommer endast Allah. Och den dagen kommer då de troende ska glädja sig (verserna 2–4). Vi återger händelsen kortfattat.

Åtta år före Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) profetskap inträffade följande: ett uppror bröt ut mot den romerske kungen Maurice (MARICE). Då besteg en man vid namn Phocas (PHOCAS) tronen. Först lät han, inför kejsar Maurice, döda hans fem söner och därefter dödade han även kejsaren. Sedan lät han hänga faderns och sönernas avhuggna huvuden på en öppen plats i Konstantinopel. Några dagar senare dödade han också kejsarens hustru och tre döttrar. Därmed fick den iranske kejsaren Khosrau Parviz ett moraliskt förevändande för att invadera Romarriket. Kejsar Maurice hade nämligen varit hans beskyddare. Det var med hans hjälp som Parviz vann Irans tron. Han betraktade honom som sin far. Med detta som grund förklarade han: ”Jag vill hämnas de övergrepp som den med våld till makten komne Phocas begick mot min fosterfar och hans barn.” År 603 e.Kr. förklarade han krig mot Romarriket och besegrade inom några år Phocas arméer den ena efter den andra. Som segrare nådde han å ena sidan ända till dagens Urfa i Mindre Asien och å andra sidan till Aleppo och Antiochia i بلاد al-Sham. När högt uppsatta personer i Romarriket såg att Phocas inte kunde försvara landet bad de Afrikas härskare om hjälp. Denne skickade sin son Heraclius till Konstantinopel med ett starkt regemente. Så snart han anlände avsattes Phocas, och Heraclius utsågs i hans ställe till kejsar, det vill säga romersk kejsare. När han hade kommit till makten behandlades Phocas på samma sätt som han hade behandlat Maurice. Detta inträffade år 610 e.Kr., och samma år upphöjdes profeten Muhammed (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till profetskapets rang.

Den moraliska förevändning med vilken Khosrau Parviz förklarade krig upphörde att gälla efter Phokas avsättning och död. Om det verkligen hade varit hans avsikt att hämnas de övergrepp och det förtryck som Phokas, som hade tagit makten med våld, hade begått, borde han efter dennes död ha slutit fred med den nye kejsaren. Men Khosrau fortsatte ändå kriget. Han gav detta krig karaktären av ett religiöst krig mellan elddyrkare och kristna. De kristna sekter som det romerska rikets officiella kyrka under åratal hade förklarat kätterska och malt sönder i förföljelsens och förtryckets kvarn blev de elddyrkande angriparnas bundsförvanter. Även den judiska gemenskapen anslöt sig till dem. 206 000 judar tog värvning i Khosrau Parviz armé. Herakleios misslyckades med att stå emot denna flodvåg. Det första budskap som nådde honom efter hans tronbestigning var nyheten om iraniernas erövring av Antiochia. Sedan erövrade de Damaskus år 613 e.Kr. Därefter erövrade de Bayt al-Maqdis år 614 e.Kr. och orsakade en katastrof av största omfattning för den kristna världen. Nittio tusen kristna dödades i denna stad, och deras mest vördnadsvärda kyrka, ”Uppståndelsekyrkan”, förstördes. Det ursprungliga korset, om vilket de kristna trodde att Messias dog på det, tog iranierna som byte och förde det till iraniernas huvudstad Mada’in. De tog också prästen Zakaria till fånga och förstörde de stora kyrkorna i staden. Hur hänförd Khosrau blev av denna seger kan man förstå av det brev som han skrev till Herakleios från Bayt al-Maqdis. Där stod det:

”Från Khosrau, den störste av alla gudar och världarnas herre, till Herakleios, den usle och oförståndige tjänaren.”

Du säger att du förlitar dig på din egen Herre; varför kunde då inte din gud rädda Jerusalem ur mina händer?

Inom ett år efter denna seger erövrade den iranska armén hela området i Jordanien, Palestina och Sinaihalvön och nådde fram till Egypten. Detta inträffade just vid den tid då en historiskt ännu mycket viktigare strid och konflikt pågick i Mekka. Där kämpade de under ledning av Sayyiduna Muhammad (s) och under ledning av Qurayshs ledare, som följde shirk, mot varandra. Situationen nådde en sådan punkt att ett stort antal muslimer år 615 e.Kr., under profetskapets femte år, tvingades lämna sina hem och söka tillflykt i det kristna riket Abessinien. Abessinien var då bundet till Rom genom vänskapsband. Alla talade om Irans seger över det romerska riket. Mekkas avgudadyrkare gladdes och jublade över detta. De sade till muslimerna: ”Se, Irans elddyrkande avgudadyrkare segrar, medan de kristna som tror på tawhid och profetskapet endast lider nederlag. På detta sätt kommer vi, ni arabers avgudadyrkare, att utplåna er och er religion.”

I denna situation uppenbarades denna sura i Koranen, och det förutsades att romarna hade besegrats i det närmaste landet. Men inom några år efter detta nederlag skulle de segra, och det skulle ske en dag då muslimerna skulle glädjas åt den seger som Allah hade skänkt.

Här finns två profetior i stället för en. Den första: romarna ska segra. Den andra: muslimerna ska också vinna en seger vid samma tid. Utåt sett fanns det inte ens något tecken, så långt ögat kunde nå, på att någon av dessa två profetior skulle gå i uppfyllelse inom några år. På den ena sidan fanns en liten skara muslimer som maldes sönder i förföljelsens och förtryckets kvarn. Under de åtta år som följde efter denna profetia syntes inte heller någon möjlighet till deras seger. På den andra sidan blev Roms nederlag allt större för var dag. Fram till år 619 e.Kr. hade hela Egypten kommit under Irans styre. Iranska trupper nådde fram till Tripoli och reste sin fana där. I Mindre Asien drev de iranska trupperna romarna framför sig tills de nådde Bosporens stränder. År 617 e.Kr. intog de Chalkedon (CHALCEDON) mittemot Konstantinopel. Kejsaren skickade ett sändebud till Khosrau och lade fram ett fredsförslag till vilket pris som helst. Som svar sade han: ”Jag kommer inte att ge kejsaren säkerhet förrän han infinner sig inför mig i bojor och har övergett korsets gud och gått med på att dyrka eldens gud.” Till slut blev kejsaren så slagen och modfälld att han övervägde att lämna Konstantinopel och flytta till Karthago. Historikern Gibbon säger att situationen ännu sju eller åtta år efter denna koraniska profetia var sådan att ingen kunde föreställa sig att det romerska riket skulle besegra Iran. För att inte tala om seger, hyste ingen vid den tiden ens hopp om att detta rike skulle överleva (Gibbon on Decline and Fall of the Roman Empire – Vol. II, s. 788, Modern Library, New York).

När dessa verser i Koranen uppenbarades började de otrogna i Mekka håna och förlöjliga dem, och Ubayy ibn Khalaf ingick detta vad med Abu Bakr (ra): ”Om romarna segrar inom tre år ska jag ge dig tio kameler; annars måste du ge mig tio kameler.” När Profeten (s) fick veta detta sade han att följande ord hade använts i Koranen: **********************. På arabiska kan detta uttryck förstås som tio eller fler. Sätt därför vadet till tio år och höj antalet kameler till hundra. Abu Bakr (ra) talade därför på nytt med Ubayy, och ett nytt vad ingicks: den av de båda parterna vars påstående visade sig vara fel skulle ge den andre hundra kameler.

År 622 e.Kr. gjorde Profeten (s) hijra till Medina, medan Herakleios i hemlighet lämnade Konstantinopel och begav sig längs Svarta havets kust mot Trapezunt, där han förberedde ett angrepp på Iran bakifrån. För att förbereda denna motoffensiv bad kejsaren kyrkorna om ekonomiskt stöd, och ärkebiskop Sergius (SERGIUS) lånade ut de stora summor som hade samlats in som gåvor i kyrkorna, för att rädda kristendomen från elddyrkarnas religion. Herakleios inledde sitt angrepp från Armenien och året därpå, år 624 e.Kr., gick han in i Azerbajdzjan, förstörde Urmia, Zarathustras födelseort, och jämnade iraniernas största eldtempel med marken. Se den underbara uppenbarelsen av Guds makt: det var samma år som muslimerna för första gången i slaget vid Badr beslutsamt mötte avgudadyrkarna och vann seger. På detta sätt gick de två profetior som hade uttalats i Koranen samtidigt i uppfyllelse innan tio år hade gått.

Därefter fortsatte de romerska arméerna att besegra iranierna. I det avgörande slaget vid Nineve (627 e.Kr.) krossade de det iranska imperiets ryggrad. Därefter förstördes den iranske kejsarens residens Dastagird, och de romerska trupperna ryckte fram tills de nådde fram till Ktesifons utkanter, som på den tiden var Irans huvudstad. År 628 e.Kr. utbröt ett uppror mot Khusrau Parviz i hans eget palats. Han togs till fånga. Framför hans ögon dödades arton av hans söner. En av hans söner, Sherwaya, besteg tronen. Samma år undertecknades fördraget i Hudaybiyya, vilket i Koranen kallas en stor seger. Samma år avstod den iranske kejsaren från alla sina erövrade områden i Romarriket och slöt fred med Rom. År 629 e.Kr. begav sig kejsaren personligen till Bayt al-Maqdis för att återföra det stora korset till dess plats, och samma år reste Profeten (frid vare med honom) för första gången efter hijra in i Mecka för att utföra Umrat al-qada.

Efter detta fanns det inte längre något utrymme för tvivel hos någon om att Koranens förutsägelse verkligen hade varit sann. Många avgudadyrkare kom till tro på den. Ubayy ibn Khalafs arvingar erkände sig besegrade och måste överlämna vadets kamel till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Han tog den med sig och infann sig hos Profeten (frid vare med honom). Han befallde att den skulle skänkas som allmosa. Vadet hade nämligen ingåtts vid en tid då hasardspel ännu inte hade förbjudits i sharia. Vid denna tid kom befallningen om dess förbud. Därför tilläts man ta emot vadets insats från de stridande otrogna, men befalldes att skänka den som allmosa i stället för att själv använda den. (Tafhim, del 3 – inledningen till sura ar-Rum.)

Kapitel tio

Från det sjätte året efter profetskapets början till efter det tionde året

Efter hijra till Abessinien blev endast ett fåtal av Profetens (frid vare med honom) följeslagare kvar i Mecka, och bland dem fanns även några kvinnor. Islams fiender hade redan genom hijran hamnat i en ytterst besvärlig situation, och dessutom var deras vrede ännu större eftersom de som hade utvandrat hade funnit en mycket trygg tillflykt i Abessinien och avgudadyrkarnas delegation hade återvänt utan att ha uppnått något. I denna situation tvekade de inte heller att angripa Profeten (frid vare med honom). (Tillägg av författaren.)

Qurayshs förföljelse av Profeten (frid vare med honom)

I Bukhari återges en berättelse av Urwa ibn az-Zubayr, där det sägs att Abdullah ibn Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom) fick frågan: ”Vilket av avgudadyrkarnas mest brutala övergrepp mot Profeten (frid vare med honom) har du sett?”

Han svarade: En dag bad Profeten (frid vare med honom) på Kabaområdet (enligt en annan uppgift i Hijr vid Kaba). Då gick plötsligt Uqba ibn Abi Mu’ayt fram, virade ett tygstycke runt hans hals och började vrida åt det för att strypa honom till döds. Just då kom Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) dit. Han knuffade undan honom. Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) berättar att när Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) brottades med honom, kom följande ord över hans läppar:

********************************************

Vill du döda honom bara för att han säger: ”Min Herre är Allah”? Ibn Jarir återger denna händelse i sin historia på Abu Salama ibn Abd ar-Rahmans auktoritet. Men an-Nasa’i och Ibn Abi Hatim återger denna händelse, med vissa språkliga förändringar, från hans far Amr ibn al-As i stället för från Abdullah, och där sägs i stället för Uqba ibn Abi Mu’ayt att det var Qurayshs folk som gjorde detta. Och Abu Bakr (ra) fortsatte, gråtande, att försöka skydda Profeten (s) och uttala dessa ord. (Tafhim, del 4 – inledningen till sura al-Mu’min.)

Imam al-Bukhari har återgett denna händelse på flera ställen i sitt verk. På ett ställe återger han den från Amr ibn al-As (ra), och på ett annat från Abdullah ibn Amr ibn al-As. [Det förefaller riktigt att den ursprungliga berättaren var Amr ibn al-As (ra), eftersom Abdullah ibn Amr (ra) avled år 64 efter hijra, vid en ålder av sjuttiotvå år. Sett ur denna synvinkel var han inte ögonvittne till denna händelse, eftersom han föddes sju år före hijra, det vill säga under profetskapets sjätte år – författaren.] På ett ställe återges Amr ibn al-As berättelse så här: Jag såg aldrig Quraysh hysa avsikten att döda Profeten, utom vid ett tillfälle. De satt i skuggan av Kaba-huset, medan Profeten (s) bad vid Maqam Ibrahim. Då hetsade de varandra mot Profeten (s). Till slut reste sig Uqba ibn Abi Mu’ayt, virade sin mantel runt Profetens (s) hals och började dra åt. Till sist föll Profeten (s) på knä. Då började folket föra oväsen. I det ögonblicket kom Abu Bakr (ra) springande dit, tog tag i hans båda armar bakifrån och reste honom upp, medan han sade: ”Dödar ni en man bara för att han säger: ’Min Herre är Allah’?”

Därefter gick folket bort från honom. När Profeten (s), efter att ha avslutat bönen, gick förbi dessa Quraysh-män, sade han: ”Jag svär vid Honom i vars hand mitt liv är: jag har sänts till er med slakt.” Abu Jahl svarade: ”Muhammad (s), du har ju aldrig varit en dåre.” (Abu Ya’la, Ibn Hibban, at-Tabarani och al-Bayhaqi har återgett denna händelse från Amr ibn al-As (ra).)

I en annan återgivning i Sahih al-Bukhari sägs det att polyteisterna slet i Profetens (s) skägg och hår. Abu Bakr (ra) skyndade till hans hjälp och sade gråtande: ”Vill ni döda en man bara för att han säger: ’Min Herre är Allah’?”

Profeten (s) sade: ”Abu Bakr, lämna honom.” Vid Honom i vars hand mitt liv är, jag har sänts till dem med slakt.” När folkhopen hörde detta skingrades den.

Ibn Hisham, Jarir at-Tabari och al-Bayhaqi har återgett denna händelse från Ibn Ishaq på följande sätt: Urwa ibn az-Zubayr frågade Abdullah ibn Amr ibn al-As: ”Vilken var den grymmaste händelse du såg bland den fientlighet som Quraysh visade mot Profeten (s)?” Han svarade: ”En gång gick jag till Qurayshs möte, och deras ledare hade samlats i Hijr. De sade om Allahs Sändebud (s): ’Vi har aldrig sett någon annan uthärda så mycket med avseende på denne man som vi har gjort. Han kallar vår klokhet dumhet, förtalar våra förfäder, kritiserar vår religion och splittrar vår gemenskap. Vi har verkligen haft stort tålamod. Ändå säger han allt detta.’ Då fick de syn på Profeten (s). Han gick fram och kysste den svarta stenen. Därefter gick han runt Kaba och passerade dem. Då riktade de ett hånfullt ord mot honom. Jag såg en ogynnsam reaktion i hans ansikte. Andra gången han passerade dem hånade de honom på nytt, och jag såg åter hur han reagerade på det. Tredje gången de upprepade samma beteende stannade han och sade: ’Qurayshs folk, lyssna! Jag svär vid Honom i vars hand mitt liv är: jag har kommit till er med slakt.’”

Abdullah ibn Amr (ra) sade: ”När de hörde detta från Profeten (s) blev de alla förstummade. Det var som om fåglar hade satt sig på deras huvuden, det vill säga som om de hade träffats av blixten. Därefter talade den av dem som hade uttryckt sig mest överdrivet artigt för att lugna Profeten (s). Han sade: ’Abul-Qasim, uppför dig väl. Vid Gud, du har ju aldrig varit en dåre.’ Profeten (s) vände sedan tillbaka därifrån.”

Nästa dag samlades de åter vid Hijr, och jag var också med dem. De sade sinsemellan: ”Minns ni hur mycket den här mannen går till överdrift när det gäller er? I går sade han till och med detta helt öppet. Ändå lät ni honom gå.” Just då fick de se Profeten (s) komma framifrån. Så snart han kom kastade de sig över honom, omringade honom och sade: ”Är det inte du som säger allt detta?” Han svarade: ”Jo, jag är den som säger detta.” Då såg jag hur en av dem grep tag i Profetens (s) mantel vid halsen och knöt handen hårt om den. Abu Bakr (ra) reste sig då för att hjälpa honom. Gråtande sade han gång på gång: ”Vill ni döda en man endast för att han säger: ’Min Herre är Allah’?”

Därefter lämnade männen honom och gick därifrån. Detta är den ytterst hårda och grymma behandling som jag såg Quraysh utsätta Allahs Sändebud (s) för. (Denna berättelse återges också på detta sätt i Musnad Ahmad.)

Hazrat Hamzas (ra) antagande av islam

Vid denna tid inträffade en dag en händelse som förde Hazrat Hamza (ra) in i islams krets. Historikerna är oeniga om datumet för hans antagande av islam. Ibn Hajar skriver i al-Isaba att det skedde under profetskapets andra år. Ibn Abd al-Barr skrev först det andra året, men tillade senare att han blev muslim under profetskapets sjätte år, efter att Profeten (s) hade trätt in i Dar al-Arqam. Ibn Sa’d, Ibn al-Jawzi och al-Utbi anger däremot med säkerhet profetskapets sjätte år. Ibn al-Qayyim nämner i Zad al-Ma’ad att det skedde efter den andra migrationen till Abessinien, och samma uppgift finns i Ibn Kathirs Tarikh al-Kamil. Dessutom visar själva händelsen som ledde till Hazrat Hamzas (ra) antagande av islam att den inte kan ha ägt rum under profetskapets andra år. Den måste i stället ha inträffat efter att konflikten mellan Quraysh och Profeten (s) hade nått sin höjdpunkt. Under det andra året hade Abu Jahl knappast kunnat förolämpa Profeten, än mindre tala honom rakt i ansiktet.

Det som hände var att Profeten (s) en dag, enligt Ibn Ishaqs återgivning, passerade nära berget Safa, eller enligt en annan uppgift nära Hajun. Då förolämpade Abu Jahl honom grovt och använde kränkande ord både om honom och den religion han predikade. Men Profeten svarade inte på ett enda av hans ord. Enligt Ibn Ishaqs återgivning berättade en frigiven slavinna tillhörande Abdullah ibn Jud’am, en framstående man bland Banu Taym, detta för Hazrat Hamza (ra). Enligt andra uppgifter var det hans syster, Hazrat Safiyya (ra), och enligt Ibn Abi Hatims återgivning var det två kvinnor som underrättade honom. Han var en stark, modig och stolt krigare bland Quraysh. Han var Profetens (s) farbror och fosterbror. Hans mor var kusin till fru Amina. Han var två eller fyra år äldre än Profeten (s), som han älskade mycket. Han tyckte mycket om jakt. När han återvände med pil och båge fick han höra om händelsen. Fylld av vrede skyndade han till Haram, där Abu Jahl satt. Så snart han kom fram slog han honom så kraftigt i huvudet med bågen att huvudet sprack. Han sade: ”Förolämpar du honom? Jag följer hans religion och säger detsamma som han säger. Om du vågar, förolämpa mig en gång till.”

Då ställde sig några män ur Banu Makhzum på Abu Jahls sida. Men Abu Jahl sade: ”Låt Abu Umara gå. Jag hade verkligen förolämpat hans brorson grovt.” Al-Tabarani och Ibn Abi Hatim återger att Hazrat Hamza (ra) sade: ”Min religion är också Muhammads (s) religion. Försök om ni kan hindra mig från den.”

Maghazi-författaren Yunus ibn Bukayr återger, med Ibn Ishaq som källa, följande ytterligare detaljer: Hazrat Hamza (ra) hade visserligen gjort detta, överväldigad av sin känsla för heder. Men när han kom hem förebrådde hans samvete honom: ”Du är Qurayshs ledare, och nu har du blivit anhängare till denne man som har övergett religionen och själv övergett dina förfäders religion? Efter det du har gjort är döden bättre för dig än detta.”

Därefter bad han till Allah: ”O Gud! Om detta är den rätta vägen, låt då dess sanning tränga in i mitt hjärta. Annars, bered en utväg för mig ur den.” Hela natten tillbringade han i djup oro och rastlöshet på grund av Satans viskningar. På morgonen gick han till Profeten (s) och sade: ”Brorson! Jag har hamnat i en situation som jag inte ser någon väg ut ur. Att en man som jag håller fast vid något utan att veta om det är rätt eller fel är mycket allvarligt.”

Efter att Profeten (frid vare med honom) hade hört hans ord gav han honom råd, varnade honom för Gud och gav honom det glada budskapet om att anta tron. Till slut skänkte Allah tro åt hans hjärta, och Hazrat Hamza (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag vittnar att du är sanningsenlig.” Denna händelse har återberättats med al-Bayhaqi och Yunus ibn Bukayr som källor.

Hazrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) antagande av islam

Därefter kom det andra och mycket förödande slaget mot Quraysh: en dag fick de veta att även Umar ibn al-Khattab hade trott på Profeten (frid vare med honom). Han hade varit en av pelarna i Qurayshs motstånd mot islam. Han hade spelat en ledande roll i förföljelsen och tortyren av dem som antog tron. Han hade en betydande ställning hos Quraysh. Han var en berömd lärd i arabernas släktkunskap. Quraysh brukade också sända honom som sitt sändebud. När tvister och meningsskiljaktigheter uppstod mellan stammarna erkändes han som skiljedomare, och hans avgöranden godtogs. Han var en stark och modig hjälte. Han var mycket vältalig och en framstående talare, och kunde trollbinda sina åhörare. Quraysh kunde inte föreställa sig att en man som han en dag skulle resa sig mot dem som islams banerförare. Men inom honom verkade gradvis en framåtdrivande kraft, som till slut drog honom till islam. (Ett tillägg av författaren.)

Hans första reaktion

Hans första reaktion har återgetts utifrån hans egen berättelse i Musnad Ahmad och al-Tabarani. Han sade: ”En dag, innan jag antog islam, gick jag hemifrån i syfte att besvära Allahs Sändebud (frid vare med honom). Men han hade gått in i Haram före mig. När jag kom dit läste han sura al-Haqqa under bönen. Jag ställde mig bakom honom och började lyssna. Jag förundrades över Koranens vältalighet, och plötsligt fick jag för mig att denne man säkert var en trollkarl, såsom Quraysh brukade säga. Just då kom följande ord från Profetens (frid vare med honom) läppar:”

*************************************************************

”Detta är en ädel Sändebuds ord, inte en poets ord. Hur lite tror ni!” (verserna 40–41)

Jag sade inom mig: Om denne man inte är en poet, så är han åtminstone en spåman. I samma stund kom följande ord från hans läppar:”

***********************************

– Och det är inte heller en spåmans ord. Tänk efter lite.

*******************************************

– Det är uppenbarat från Världarnas Herre.

Efter att ha hört detta trängde islam in i Amrs innersta. (Ett tillägg av författaren.)

Reaktionen på utvandringen till Abessinien i hans hjärta

Hans andra reaktion har återgetts av Ibn Hisham i Sīra, med Ibn Ishaq som källa, av al-Tabari i hans historia och av Ibn Athir i Usd al-Ghaba, utifrån berättelsen av Hazrat Layla bint Abi Hasma. Hon var nära släkt med Hazrat Umar (må Gud vara nöjd med honom) och utvandrade till Abessinien tillsammans med sin make, Hazrat Amir ibn Rabi’a al-Anzi. Hon berättar: Jag höll på att packa våra tillhörigheter inför utvandringen, medan min make hade gått ut i ett ärende. Då kom Umar (må Gud vara nöjd med honom), som fortfarande var fast i avgudadyrkan. Vi hade fått utstå mycket förföljelse från honom. Men vid detta tillfälle stod han och såg på medan jag var upptagen med att packa. Sedan sade han: ”Abdullahs mor, ska ni alltså verkligen ge er av?”

Jag svarade: Ja. Eftersom ni har plågat oss så svårt och förtryckt oss, kommer vi att ge oss av någonstans på Guds jord, där Gud kan öppna en väg för oss att undkomma denna olycka. Då sade Umar (må Gud vara nöjd med honom): ”Må Gud vara med er.” Jag såg honom då så tårögd som jag aldrig tidigare hade sett honom. När han såg oss lämna landet gick han därifrån djupt bedrövad.

När Amir sedan återvände med de förnödenheter vi behövde sade jag: ”Abdullahs far! Om du ändå hade kunnat se Umar just nu och hans sorgsna ansikte på grund av vårt tillstånd. Han gick härifrån för bara en liten stund sedan.” Amir sade: ”Hoppas du att han ska bli muslim?” Jag svarade: ”Ja.” Han sade: ”Den man du nyss såg kommer inte att bli muslim förrän Khattabs åsna blir muslim.”

Berättelsen om hans antagande av islam

Denna inre konflikt drev honom till slut en dag att försöka döda Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), så att den konflikt som han var försjunken i skulle få ett slut. Ibn Ishaq säger att han gav sig av med ett oskadat svärd i handen i detta syfte. Men på vägen mötte han Nuʿaym ibn Abdullah al-Lakhami. Han var en av de ansedda männen i Umar ibn al-Khattabs stam och hade i hemlighet blivit muslim. Han frågade: ”Vart är du på väg?” Umar svarade: ”Jag vill döda denne sabī (avfälling), som har skapat splittring bland Quraysh, betraktar oss alla som dårar, har påpekat bristerna i vår religion och förolämpat våra avgudar.” Nuʿaym sade: ”Vid Gud, Umar! Ditt eget sinne har bundit dig i bedrägeriets nät. Tror du att Banū Abd Manāf kommer att låta dig leva efter att du har dödat Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom)? Ta först reda på vad som händer i ditt eget hem.” Umar sade: ”Vilka i mitt eget hem talar du om?” Nuʿaym sade: ”Din svåger och kusin Saʿīd ibn Zayd samt din syster Fātima. De har båda blivit muslimer och svurit Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lydnad.” Umar vände då om och gick raka vägen till sin systers hus. Där var Khabbāb ibn al-Aratt närvarande, med ett sahīfa i handen där suran Tā-Hā var nedskriven. Han undervisade Fātima i den. När Khabbāb märkte att Umar hade kommit gömde han sig i ett hörn av huset. Fātima tryckte sahīfat under sitt lår. Men redan från dörren hörde Umar Khabbābs recitation. Han gick in och sade: ”Vad var det ni mumlade som jag hörde?” Saʿīd sade: ”Du hörde ingenting.” Umar sade: ”Jo, jag hörde. Vid Gud, jag har fått veta att ni båda har antagit Muhammads (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) religion.” Sedan började han slå sin svåger. När Fātima gick fram för att skydda sin man blev även hon slagen så hårt att hennes huvud sprack. Då sade makarna båda: ”Ja, vi har blivit muslimer och tror på Allahs Sändebud. Gör nu vad du vill.” När Umar såg blodet rinna från sin syster skämdes han över sitt beteende och vände sig bort från sin okunnighet. Han sade till sin syster: ”Visa mig det sahīfa som ni läste ur nyss. Jag vill se vad det är som Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har kommit med.” Umar var en bildad man och ville därför läsa det. Hans syster sade: ”Jag är rädd att du kanske förstör det.” Han sade: ”Var inte rädd.” Han svor vid sin gudom att han skulle läsa det och lämna tillbaka det. Då började hans syster hoppas något på att han skulle bli muslim. Hon sade: ”Min bror, du är oren på grund av shirk, och detta sahīfa får endast vidröras av en ren person.” Umar reste sig därför och utförde helkroppstvagning. Därefter gav Fātima honom sahīfat. Han läste den inledande delen av suran Tā-Hā och sade: ”Vilket vackert och upphöjt tal!” Så snart Khabbāb (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta kom han fram och sade: ”Umar, jag hoppas att Allah har utvalt dig för att göra dig värdig Profetens bön. Jag hörde honom be så sent som i går: ’O Gud, stärk islam genom Abū al-Hakam ibn Hishām (Abū Jahl) eller Umar ibn al-Khattāb.’ Kom därför, Umar, till Allah! Kom till Allah!”

Umar sade: ”För mig till Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), så att jag kan bli muslim.” Khabbāb (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Han befinner sig i ett hus nära Safā (Dār al-Arqam) tillsammans med sina följeslagare.” Umar band sitt svärd vid midjan och gick till Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och hans följeslagares bostad och knackade på dörren. En av Profetens följeslagare såg genom dörrspringan att Umar stod där med sitt svärd. Han gick rädd tillbaka och meddelade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) detta. Hamza sade: ”Låt honom komma in. Om han kommer med god avsikt ska vi också behandla honom väl; annars ska vi göra slut på honom med hans eget svärd.” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Låt honom komma in.” På hans befallning fick Umar tillträde. Så snart han kom fram gick Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) honom till mötes, grep tag i hans mantel med sin knutna hand, drog kraftigt i den och sade: ”Ibn al-Khattāb! Vad har fört dig hit? Vid Gud, jag tror inte att du kommer att vända tillbaka förrän Allah har sänt en svår olycka över dig.” Umar sade: ”Allahs Sändebud! Jag har kommit för att tro på Allah och Hans Sändebud samt på den undervisning som Sändebudet har förmedlat.” Då ropade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) högt: ”Allāhu akbar!” Därmed fick alla i huset veta att Umar hade blivit muslim. Detta gav muslimerna stort mod: efter Hamza hade även Umar blivit muslim. Nu blev dessa två stöttepelare för muslimerna. Ibn Ishaq säger: ”Detta är berättelsen om Umars antagande av islam enligt de medinensiska traditionsberättarna.” Hāfiz Abū Yaʿlā återger den från Anas ibn Mālik (må Allah vara nöjd med honom), och al-Bazzār återger den från Umar själv (må Allah vara nöjd med honom).

Berättelsen återgiven av Umar (må Allah vara nöjd med honom)

Sīraförfattare som al-Bazzār, al-Tabarānī, al-Bayhaqī, Ibn ʿAsākir, Abū Nuʿaym och al-Dāraqutnī har i detta sammanhang återgett berättelser från Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom), Anas ibn Mālik (må Allah vara nöjd med honom), Aslam och andra, liksom en egen berättelse av Umar (må Allah vara nöjd med honom). Dessa överensstämmer i stort med Ibn Ishaqs ovan nämnda berättelse, även om detaljerna skiljer sig något. I den berättelse som Abū Nuʿaym och Ibn ʿAsākir återger från Abdullah ibn ʿAbbās, och som återger Umars utsaga (må Allah vara nöjd med honom), tilläggs följande: Umar sade: ”Jag frågade: ’Allahs Sändebud! Är vi inte grundade på sanningen, vare sig vi dör eller lever?’ Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ’Vid Gud, ni är på sanning, vare sig ni dör eller lever.’ Jag sade: ’Varför behöver vi då hålla det hemligt? När vi står på sanning och de står på falskhet, varför ska vi då dölja vår religion?’”

Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Umar, vi är mycket få till antalet, och du ser själv vilket tillstånd vi befinner oss i.”

”Jag sade: ’Vid Den som har sänt dig som profet med sanningen: jag kommer inte att lämna en sammankomst där jag tidigare satt med kufr, och jag kommer inte heller att sitta med islam på detta sätt.’”

”Sedan gick vi ut i två grupper. I den ena var jag och i den andra Hamza (må Allah vara nöjd med honom). Till slut gick vi in i den heliga moskén. När Quraysh såg oss blev de så förkrossade som de aldrig tidigare hade blivit. Denna händelse har återberättats på olika sätt av Ibn Maja, Hakim och Ibn سعد. Ibn Hisham har återgett Umar (må Allah vara nöjd med honom)s berättelse, där Umar (må Allah vara nöjd med honom) säger: Den natt då jag antog islam kom jag att tänka på att den som var Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) största fiende borde underrättas om att jag hade antagit islam. Därför gick jag raka vägen till Abu Jahls hus och knackade på dörren. Han kom ut, såg mig och sade: ’Välkommen, min brorson! Vad för dig hit?’

Jag sade: ’Jag har kommit för att berätta att jag har blivit muslim.’ Han sade: ’Må detta besked och följderna av det drabba dig illa.’ Sedan stängde han dörren.

Ibn Umars berättelse

Ibn Ishaq har, med hänvisning till Nafi, återgett Abdullah ibn Umars (må Allah vara nöjd med honom) berättelse: Efter att Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade antagit islam frågade han: ’Vem bland Quraysh kan sprida nyheter snabbast?’ Man svarade: ’Jamil ibn Ma’mar ibn Habib al-Jumahi.’ Umar (må Allah vara nöjd med honom) gav sig av för att söka honom, och jag följde efter honom. Jag var då så gammal att jag kunde förstå det jag såg. [Ibn سعد har återgett Abdullah ibn Umars (må Allah vara nöjd med honom) uttalande, där han säger: ’Jag var då sex år gammal.’ Hafiz Ibn Hajar har i Fath al-Bari sagt att han då var fem år gammal (författaren).] Umar (må Allah vara nöjd med honom) gick fram till honom och sade: ’Jag har blivit muslim och antagit Muhammads religion.’ Han sade ingenting. Han släpade sin mantel efter sig på marken och gick därifrån. Umar följde efter honom, och jag följde efter Umar. När han nådde dörren till den heliga moskén började han ropa: ’Qurayshs folk!’ Qurayshs ledare satt då i samråd vid Kaba. När de hörde hans röst riktade de sin uppmärksamhet dit. Han sade: ’Hör på! Umar har avfallit från religionen.’ Umar (må Allah vara nöjd med honom) ropade högt bakifrån: ’Han ljuger. Jag har blivit muslim och vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) är Hans tjänare och Sändebud.’

Då började människorna slå honom, och han började också slå dem. Till slut blev det middag. Umar (må Allah vara nöjd med honom) satte sig utmattad ner. Människorna stod runt omkring honom, och han sade: ’Gör vad ni vill.’ Då trädde en äldre man bland Quraysh fram och frågade de församlade: ’Vad är det som har hänt?’

De sade: ’Umar har avfallit från religionen.’ Han sade: ’Och vad har det för betydelse? Han har gjort det han ville göra. Vad vill ni nu? Vill ni att Banu Adi på detta sätt ska lämna sin man i er våld? Gå bort från honom.’ Då skingrades de. Senare frågade jag min far: ’Vem var han?’

Han sade: ’Min son, det var al-As ibn Wa’il al-Sahmi – alltså Amr ibn al-As far.’ al-Tabarani och al-Bazzar har återgett denna berättelse från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) i förkortad form.

I al-Bukhari finns en liknande berättelse från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom): När Umar (må Allah vara nöjd med honom) satt skräckslagen och orolig i sitt hem kom al-As ibn Wa’il (som hade stått på vår sida som bundsförvant under okunnighetens tid) till honom och sade: ’Varför sitter du här med ett så dystert ansikte?’ Han svarade: ’Ditt folk vill döda mig, eftersom jag har blivit muslim.’ Han sade: ’Ingen kommer att kunna lägga hand på dig, eftersom du står under mitt beskydd.’ När al-As sedan gick ut såg han att dalen var full av människor. Han sade: ’Vad vill ni?’ De svarade: ’Vi vill ta reda på vad som har hänt med Ibn al-Khattab, som har vänt sig bort från religionen.’ Han sade: ’Ingen får lägga hand på Umar.’ Då vände de alla tillbaka och gick därifrån.

Datumet för Omars (må Allah vara nöjd med honom) inträde i islam

Händelsen då Hadhrat Omar (må Allah vara nöjd med honom) antog islam inträffade under det sjätte året av profetskapet. Detta skriver imam Nawawi i ”Tahdhib al-Asma wa al-Lughat” och Mulla Ali Qari i sin kommentar till ”Arba’in al-Nawawi”. Några säger att han trodde tre dagar efter det att Hadhrat Hamza (må Allah vara nöjd med honom) hade antagit islam, medan andra säger tre månader senare. Abu Nu’aym al-Isfahani återger emellertid följande berättelse från Hadhrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): Han sade: ”Jag frågade själv Hadhrat Omar (må Allah vara nöjd med honom) om händelsen då han antog islam.” Som svar sade han: ”Jag gav mig av tre dagar efter det att Hadhrat Hamza (må Allah vara nöjd med honom) hade antagit islam.” Ibn Sa’d återger på uppdrag av Hadhrat Omars (må Allah vara nöjd med honom) tjänare Aslam att detta inträffade i månaden Dhu al-Hijjah under profetskapets sjätte år. Men det inträffade sannolikt betydligt tidigare än så. Mas’udi säger att det vid den tiden fanns något fler än fyrtio personer tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Wahidi nämner dessutom tio kvinnor. Hafiz Ibn Hajar återger emellertid i ”Manaqib Umar”, med Ibn Abi Khaythamas auktoritet, följande uttalande av Hadhrat Omar (må Allah vara nöjd med honom): ”Det fanns trettionio personer tillsammans med Allahs Sändebud; med mig blev vi fyrtio.” Det är möjligt att Hadhrat Omar (må Allah vara nöjd med honom) endast kände till detta antal vid den tiden, eftersom många muslimer höll sin tro hemlig.

Medan de var belägrade i Shi’b Abi Talib

Vid denna tid fortsatte Qurayshs vrede mot islam och Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) att öka dag för dag. De såg att islam, trots alla deras försök, fortsatte att spridas i det fördolda även inne i Mecka. Människor från de yttre stammarna antog också islam den ena efter den andra. Därefter var denna sak inte längre begränsad till Arabien, utan dess spridning nådde ända till Abessinien. Negus blev öppet muslimernas stödjare. Därifrån började delegationer komma till Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) för att anta islam. Dessutom kastade det ytterligare bränsle på deras vrede att de modiga och inflytelserika ledarna Hadhrat Hamza (må Allah vara nöjd med honom) och Hadhrat Omar (må Allah vara nöjd med honom) anslöt sig till muslimernas skara, varigenom modet och tapperheten ökade hos de muslimer som hade stannat kvar i Mecka efter utvandringen till Abessinien. Ibn Abi Shaybah och Tabarani återger följande uttalande av Hadhrat Abdullah ibn Mas’ud (må Allah vara nöjd med honom): ”Vid Allah, vi kunde inte be i närheten av Kaba förrän Hadhrat Omar (må Allah vara nöjd med honom) hade antagit islam.” I Bukhari återges samma Ibn Mas’uds (må Allah vara nöjd med honom) följande uttalande:

***************************************

”Sedan Omar (må Allah vara nöjd med honom) hade antagit islam har vi alltid varit starka.”

När alla dessa omständigheter förenades upphetsade de till slut Qurayshs okunnighet så mycket att de enhälligt upprättade ett dokument, där de svor vid Allah och lovade att inte ha någon som helst kontakt med dem i form av umgänge, äktenskap, samtal, handel eller något annat, så länge detta förhållande bestod. Företrädarna för alla Qurayshs familjer bekräftade dokumentet och hängde upp det i Kaba. Ibn Sa’d och Ibn Abd al-Barr säger att detta inträffade på den första Muharram under profetskapets sjunde år.

Musa ibn Uqba skriver i sin Maghazi, med imam al-Zuhri som källa: [Ibn Abd al-Barr återger i sin Sira denna berättelse med Mura ibn Uqba samt Muhammad ibn Abd al-Rahman Abu al-Aswad och Ya’qub ibn Hamid ibn Kasib som källor (författaren).] När Abu Talib fick veta att Qurayshs män var fast beslutna att döda Profeten Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), kallade han till sig Banu Hashim och Banu al-Muttalib och sade: ”Låt alla samlas tillsammans med Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i Shi’b Abi Talib [Shi’b betyder en bergspassfästning. Shi’b Abi Talib var ett av Qurayshs bergspass där Abu Talib bodde. Det kallas nu Shi’b Ali. Det kallas också Shu’ub al-Layl – författaren.] och skydda honom till slutet.” Båda familjerna godtog förslaget, och alla deras medlemmar, både de otrogna och muslimerna, samlades i Shi’b Abi Talib. Därefter slöt Qurayshs övriga familjer sinsemellan det ovan nämnda avtalet. [Ibn Abd al-Barr återger, med Musa ibn Uqba som källa, denna märkliga berättelse av imam al-Zuhri: att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) efter belägringen i Shi’b Abi Talib befallde de förtryckta muslimerna i Mecka att utvandra till Abessinien. Författaren säger att detta strider mot den allmänt kända berättelsen.]

Å andra sidan har Ibn Saʿd återgett en rapport från al-Wāqidī, och Ibn Hishām från Ibn Isḥāq, enligt vilken Quraysh först upprättade en edsförklaring om att bryta förbindelserna med Banū Hāshim och Banū al-Muṭṭalib. Därefter lät dessa två familjer, på Abū Ṭālibs uppmaning, spärra in sig i Shiʿb Abī Ṭālib. Detta har även Ibn ʿAbd al-Barr nämnt i Sīra. Abū Lahab höll sig vid denna tid skild från sin familj och anslöt sig till belägrarna. De två återstående familjerna från Banū ʿAbd Manāf – Banū ʿAbd Shams och Banū Nawfal – övergav också sina släktingar på mödernet och anslöt sig till de fiender som deltog i belägringen.

Ibn Hishām nämner, med Ibn Isḥāq som källa, att belägringen varade i två eller tre år. Men Ibn Saʿd och Mūsā ibn ʿUqba uppger med säkerhet att den varade i tre år. Under hela denna period upprätthöll Quraysh belägringen med yttersta stränghet. De hade spärrats in på ett sådant sätt att alla vägar för att föra mat och dryck till dem hade stängts. Mūsā ibn ʿUqba säger att när någon köpman anlände till Mecka utifrån, brukade Quraysh snabbt köpa upp alla hans varor, så att de belägrade inte skulle kunna köpa något. Abū Lahab brukade säga till köpmännen: ”Sätt ett så högt pris åt dem att de inte kan köpa; sedan köper jag allt detta av er och låter er inte lida någon förlust.” Ibn Saʿd och al-Bayhaqī säger att de belägrades situation blev sådan att barnens gråt av hunger och törst kunde höras utanför Shiʿb Abī Ṭālib. De lämnade endast området under hajj och förblev annars instängda i sitt kvarter fram till nästa hajj.

Vid denna tid var det endast Ḥakīm ibn Ḥizām, systerson till Ḥadīja (må Allah vara nöjd med henne), och Hishām ibn ʿAmr al-ʿĀmirī, systerson till Naḍla ibn Hāshim ibn ʿAbd Manāf, som i hemlighet fullgjorde släktskapets plikt. Ibn Hishām återger från Ibn Isḥāq att Abū Jahl en gång grep Ḥakīm ibn Ḥizām när han var på väg att ta med mat till sin faster och sade: ”Tar du med mat till Banū Hāshim? Nåväl, jag kommer inte att släppa dig förrän jag har förödmjukat och vanärat dig i hela Mecka.” Då kom Abū al-Bakhtarī ibn Hishām dit. Han tillhörde Banū Asad ibn ʿAbd al-ʿUzzā ibn Quṣayy och var nära släkt med Ḥadīja (må Allah vara nöjd med henne). Han frågade: ”Vad är det som händer?” Abū Jahl svarade: ”Han tar med mat till Banū Hāshim.” Han sade: ”Släpp honom. Han tar med mat till sin faster. Tänker du inte låta hennes egen egendom nå henne?” Abū Jahl gick inte med på detta. Då började de gräla och slåss. Till slut slog Abū al-Bakhtarī Abū Jahl i huvudet med käkbenet från en kamel, så att hans huvud sprack. Ḥamza (må Allah vara nöjd med honom) såg på händelsen. Då skämdes de båda avgudadyrkande otrogna och upphörde med sitt inbördes gräl, för att Banū Hāshim inte skulle glädjas. Beträffande Hishām ibn ʿAmr al-ʿĀmirī återger Ibn Hishām från Ibn Isḥāq att även han i hemlighet fortsatte att behandla Banū Hāshim och Banū al-Muṭṭalib väl, som en släkting. Hans tillvägagångssätt var att han om natten lastade varor på en kamel och drev in den i Shiʿb Abī Ṭālib. De belägrade fångade kamelen, lastade av varorna och släppte sedan ut den. Quraysh brukade också tillrättavisa honom, men Abū Sufyān sade: ”Låt honom vara. Han visar ju medlidande med sin släkting.”

Händelsen då månen klövs

Belägringen fortsatte med stor stränghet. Men som vi har sagt i kapitlet ”Den allmänna kallelsen” (i början av denna volym), avstod Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) trots detta inte en enda dag från att förmedla budskapet, och ingen hade förmågan att hindra honom från detta. När belägringen knappt hade varat i två år inträffade den storslagna händelsen då månen klövs. De otrogna i Mecka såg den med egna ögon. Hadithlärda och korankommentatorer är eniga om att detta inträffade fem år före hijra. Händelsen ägde rum i Minā. I Koranen omnämns den på följande sätt:

************************************************

Stunden är nära och månen har kluvits. (Men deras tillstånd är sådant att) vilket tecken de än ser vänder de sig bort och säger: ”Detta är en fortgående trolldom.” (Al-Qamar: 1–2)

Vissa rationalister anser det omöjligt att en himlakropp likt månen kan klövas och tolkar innebörden av *********** som: ”Månen kommer att klyvas.” Om översättningen ändras från ”har kluvits” till ”kommer att klyvas”, blir innebörden av de två verserna orimlig. I den första versen anges månens klyvning som ett tecken på att den yttersta stunden är nära. Om man antar att detta ska inträffa i framtiden, hur kan månens klyvning då räknas som ett tecken på att den yttersta stunden är nära? Och om man godtar denna tolkning blir nästa vers helt meningslös, där det sägs att dessa människor är så halsstarriga att de, vilket tecken de än ser, vänder sig bort från det och betraktar det som ett märkligt uttryck för trolldom. Det föregående och efterföljande sammanhanget i ********* bekräftar denna innebörd och visar tydligt att månen faktiskt klövs vid den tiden. Hadithernas tillförlitliga återberättelser bekräftar också sanningen i denna innebörd. (Tillägg av författaren.)

Berättelserna om månens klyvning har återgetts av Bukhari, Tirmidhi, Ahmad, Abu Awama, Abu Dawud, Tayalisi, Abd al-Razzaq, Ibn Jarir, Bayhaqi, Tabarani, Ibn Mardawayh och Abu Nuaym. De har med flera isnader återgett berättelser från Hazrat Abdullah ibn Umar (må Gud vara nöjd med honom), Hazrat Abdullah ibn Masud (må Gud vara nöjd med honom), Hazrat Hudhayfa ibn al-Yaman (må Gud vara nöjd med honom), Hazrat Anas ibn Malik (må Gud vara nöjd med honom) och Hazrat Jubayr ibn Mut’im (må Gud vara nöjd med honom). Tre av dessa ärevördiga personer – Hazrat Abdullah ibn Masud, Hazrat Hudhayfa och Jubayr ibn Mut’im (må Gud vara nöjd med dem) – har genom förklaringar och analyser sagt att de var ögonvittnen till denna händelse.

När alla berättelser sammanförs framträder följande detaljerade beskrivning: Händelsen ägde rum omkring fem år före hijra. Det var den fjortonde natten i mån månaden. Månen hade just gått upp när den plötsligt klövs i två delar; den ena delen syntes på den ena sidan av berget framför dem och den andra på den andra sidan. Detta varade bara ett ögonblick, varefter de två delarna åter förenades. Profeten (frid över honom) befann sig då i Mina. Han sade till folket: ”Se och var vittnen.” De otrogna sade: ”Muhammad (frid över honom) kan kanske förhäxa oss, men han kan inte förhäxa alla. Låt folket utifrån komma. Vi ska fråga dem om de också har sett denna händelse.” När några människor utifrån kom, vittnade de om att även de hade sett denna syn.

Några återberättelser från Hazrat Anas (må Gud vara nöjd med honom) har gett upphov till den felaktiga föreställningen att månens klyvning ägde rum två gånger, inte en gång. För det första har ingen av följeslagarna sagt något sådant. För det andra förekommer i vissa berättelser från Hazrat Anas (må Gud vara nöjd med honom) orden ************ (två gånger) samt orden ”i två delar”. För det tredje talar Koranen endast om en enda klyvning. Därför är det korrekta att denna händelse ägde rum endast en gång. Därefter finns den berättelse som brukar återges, nämligen att månen på profetens (frid över honom) fingertecken klövs i två delar, varpå den ena delen gick in genom hans klädnad och kom ut genom den ena ärmen. Denna berättelse saknar helt grund.

Frågan är nu vilken den verkliga beskaffenheten av denna händelse var. Var det ett mirakel som Allahs sändebud (frid över honom) visade i Mecka inför de otrogna, som bevis på sitt profetskap? Eller var det en händelse som genom Allahs makt ägde rum med månen, och genom vilken Han riktade människornas uppmärksamhet mot den som ett tecken på Domedagens möjlighet och dess närmande? En stor grupp lärda räknar den bland profetens (frid över honom) mirakel. De menar att detta mirakel visades för att uppfylla de otrognas krav. Men denna uppfattning har uppstått på grundval av vissa berättelser som återgetts från Hazrat Anas (må Gud vara nöjd med honom). Ingen annan följeslagare än han har sagt detta. Ibn Hajar säger i Fath al-Bari: Av alla de sätt på vilka denna berättelse har återgetts har jag, bortsett från hadithen från Hazrat Anas (må Gud vara nöjd med honom), inte funnit något som visar att månens klyvning ägde rum på polyteisternas begäran. Abu Nuaym al-Isfahani har i Dala’il al-Nubuwwa återgett en berättelse i denna fråga från Hazrat Ibn Abbas (må Gud vara nöjd med honom), men dess isnad är svag. I ingen av de berättelser från Ibn Abbas (må Gud vara nöjd med honom) som återgetts i hadithsamlingarna med tillförlitlig isnad nämns detta. Dessutom var varken Hazrat Anas (må Gud vara nöjd med honom) eller Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Gud vara nöjd med honom) samtida med denna händelse. Däremot sade ingen av de följeslagare som då var närvarande – såsom Hazrat Abdullah ibn Masud, Hazrat Hudhayfa, Hazrat Jubayr ibn Mut’im, Hazrat Ali och Hazrat Abdullah ibn Umar (må Gud vara nöjd med dem) – att polyteisterna i Mecka hade krävt ett tecken som bevis på profetens (frid över honom) sannfärdighet och att detta mirakel, månens klyvning, därför hade visats för dem. Det viktigaste är dessutom att den heliga Koranen själv framställer denna händelse inte som ett tecken på Muhammads profetskap, utan som ett tecken på att Domedagen närmar sig. Naturligtvis var den även i detta avseende ett tydligt bevis på profetens (frid över honom) sannfärdighet, eftersom denna händelse bekräftar det budskap om Domedagens ankomst som han hade gett människorna.

Motståndarna framför två slags invändningar i denna fråga. För det första anser de att det är helt omöjligt att en så väldig himlakropp som månen skulle kunna klyvas, att den ena delen skulle skiljas från den andra och att de två delarna, efter att den ena hade färdats hundratals mil bort från den andra, åter skulle förenas. För det andra säger de att om något sådant hade inträffat, skulle händelsen ha blivit berömd över hela världen, nämnts i historien och omnämnts i astronomin. I själva verket saknar dock båda invändningarna betydelse. I äldre tider kunde man kanske diskutera huruvida detta alls var möjligt. Men utifrån den kunskap människan i modern tid har fått om planeternas uppbyggnad är det fullt möjligt att en planet kan spricka på grund av ett vulkanutbrott inuti den och att dess två delar genom detta våldsamma utbrott kan drivas långt bort, för att sedan genom den magnetiska kraften i sin egen kärna åter förenas med varandra. Vad den andra invändningen beträffar saknar den betydelse därför att händelsen inte varade mer än ett ögonblick. Inte heller hördes något explosionsljud som kunde ha riktat människornas uppmärksamhet dit. Inget meddelande hade heller sänts ut i förväg som kunde ha fått människor att blicka upp mot himlen. Dessutom kunde den inte ses över hela världen. Det var endast i Arabien och länderna öster om Arabien som månen då hade gått upp. På den tiden var människorna inte så intresserade av historieskrivning, och historieforskningen var inte heller så utvecklad att de som hade sett detta i de östra länderna skulle ha skrivit ned det, samlat dessa vittnesmål hos någon historiker och återgett dem i ett historiskt verk. Trots detta nämns det i Malabars historia att en kung där såg denna syn den natten. Vad sedan gäller astronomin och kalendariska skrifter: Det skulle endast ha funnits anledning att nämna detta i astronomiska verk eller kalendrar om någon skillnad hade kunnat konstateras i månens rörelse, dess omlopp i sin bana eller tidpunkterna för dess uppgång och nedgång. Någon sådan oregelbundenhet visade sig inte, och därför riktades de forntida astronomernas uppmärksamhet inte mot saken. Vid denna tid var inte heller teleskopinstrumenten så utvecklade att en händelse på den höga himlen omedelbart kunde registreras och bevaras. (Tafhim, vol. 5 – al-Qamar, kommentar 1.)

Hur belägringen upphörde

Även om de bigotta och obetänksamma ledarna bland de otrogna i Mecka, drivna av tillfällig vrede, hade belägrat två stora familjer bland stadens övriga familjer, fanns det ingen familj i Mecka som inte hade släktband till Banu Hashim och Banu al-Muttalib. Därför var belägringen av deras egna bröder och släktingar redan från början outhärdlig för många. Ju längre belägringen varade, desto starkare blev deras bitterhet mot den. Banu Hashim och Banu al-Muttalib hade nämligen drabbats av svält. Ljudet av deras barns gråt och klagan kunde höras i de närliggande kvarteren. Deras släktingar i andra familjer, som bodde alldeles i närheten, blev upprörda när de hörde alla dessa rop och jämmer. Musa ibn Uqba säger att Banu Abd Manaf, Banu Qusay och de vars döttrar hade gift sig in i Banu Hashim vid slutet av det tredje året började förebrå varandra och öppet säga: ”Vi har begått brottet att bryta dessa släktband. Genom detta handlande har vi kränkt familjens rättigheter.”

At-Tabari och Ibn Hisham återger på Ishaqs auktoritet, och al-Baladhuri på al-Waqidis auktoritet, att Hisham ibn Amr al-Amiri till slut tog på sig uppgiften och sade att han inte skulle ge sig förrän denna blockad hade hävts. Först gick han till Zubayr ibn Abi Umayya, ledaren för Banu Makhzum, som var bror till Umm Salama och son till Atika bint Abd al-Muttalib, Profetens faster. Han sade: ”O Zubayr! Gläds du verkligen åt att du kan äta och dricka i trygghet och gifta dig, medan människorna på din morfars sida dör av hunger? Ska handels- och äktenskapliga förbindelser med dem brytas? Jag svär vid Gud att om detta hade gällt Abu Jahl och du hade bett honom behandla människorna på hans morfars sida så som han har bett dig behandla människorna på din morfars sida, skulle han aldrig ha gjort det.” Zubayr sade: ”Hisham, vad kan jag göra ensam? Om någon annan hjälpte oss skulle jag inte ge mig förrän blockadens dokument hade rivits sönder.” Hisham sade: ”En person har du här i mig.” Zubayr sade: ”Sök efter en till.”

Därefter gick Hisham till Mutʿim ibn Adi, ledaren för Banu Nawfal ibn Abd Manaf. Han sade: ”O Mutʿim! Är du nöjd med att två familjer ur Banu Abd Manaf ska gå under medan du står bredvid och ser på? Om du stöder Quraysh i denna sak och låter Quraysh förgöra dem på detta sätt, kommer den dag snart då samma sak drabbar dig.” Han sade: ”Vad kan jag göra ensam? Ta med någon annan.” Hisham sade: ”Jag är en, och Zubayr ibn Abi Umayya är den andre.” Mutʿim sade: ”Sök efter en till.”

Därefter gick Hisham till Abu al-Bakhtari, ʿAs ibn Hisham, en av ledarna för Banu Asad ibn Abd al-Uzza, och sade till honom samma sak som han hade sagt till Mutʿim. Han sade: ”Finns det någon annan som står med oss?” Hisham sade: ”Jag, Zubayr ibn Abi Umayya och Mutʿim ibn Adi.” Han sade: ”Det räcker inte; hitta en till.” Hisham talade då med Zamʿa ibn al-Aswad ibn al-Muttalib. Han var en av ledarna för Banu Asad ibn Abd al-Uzza, och även han övertalades att delta i denna sak.

Dessa fem – Hisham, Zubayr, Mutʿim, Abu al-Bakhtari och Zamʿa – samlades därefter på den högt belägna platsen Hajun i Mecka och överlade om hur de skulle försöka förstöra blockadens dokument. Zubayr sade: ”Jag börjar tala, och ni stöder mig.” Följande morgon gick de mot Qurayshs samlingsplats. Zubayr gick sju varv runt Kaba och tilltalade Meckas invånare: ”O Meckabor! Ska vi äta och leva väl medan Banu Hashim går under? Vi får varken köpa från dem eller sälja något till dem. Jag svär vid Gud att jag inte kommer att sätta mig ned förrän blockadens dokument har rivits sönder.”

Abu Jahl reste sig och sade: ”Du ljuger. Det kommer aldrig att rivas sönder.” Zamʿa sade: ”Jag svär vid Gud att du är den störste lögnaren. Redan när detta dokument skrevs var vi inte nöjda.” Abu al-Bakhtari stödde honom och sade: ”Zamʿa har rätt. Vi var inte på något sätt nöjda med något av det som skrevs i dokumentet, och vi erkänner det inte heller.” Mutʿim ibn Adi sade: ”Ni båda har talat sanning. Lögnaren är den som säger något annat. Inför Gud förklarar vi oss fria från allt ansvar för detta dokument och det som står i det.” Hisham ibn Amr instämde också. Abu Jahl sade: ”Detta är en sammansvärjning som har planerats på någon plats under natten.”

Ett underbart uttryck för Allahs makt

Ibn Saʿd, Ibn Hisham och al-Baladhuri säger att Guds Sändebud fick veta genom uppenbarelse från Allah att termiterna hade ätit upp allt som hade skrivits i brytningsdokumentet om orättvisa, förtryck och brytandet av släktband, och att endast Allahs namn hade lämnats kvar.

Ibn Ishaq, Musa ibn ʿUqba och ʿUrwa återger motsatsen: termiterna hade ätit upp den plats där Allahs namn stod, medan orden om orättvisa, förtryck och liknande fortfarande fanns kvar. Men detta förefaller inte vara godtagbart. Det riktiga är därför det som Ibn Saʿd, al-Baladhuri och Ibn Hisham har sagt. Guds Sändebud nämnde detta för sin farbror Abu Talib. Han frågade: ”Har din Herre underrättat dig om detta?” Profeten svarade: ”Ja.” Abu Talib berättade detta för sina bröder, och de sade: ”Vad anser du?” Abu Talib sade: ”Jag svär vid Gud att Muhammad aldrig har ljugit för oss.”

Därefter sade Abu Talib: ”Vad bör nu göras?” Profeten sade: ”Min uppfattning är att ni ska klä er i era finaste kläder, gå till Quraysh och säga detta till dem.” Alla gav sig då av och gick till Hijr, där Qurayshs framstående män hade samlats. När de såg dem komma riktades allas blickar mot dem, och de började undra vad dessa till slut ville säga.

Även om historieskrivarna inte har analyserat eller förklarat detta, framgår det tydligt när den tidigare berättelsen jämförs med denna att Abu Talib och hans följeslagare anlände till Haram just när Zubayr och hans följeslagare tvistade med Abu Jahl och Qurayshs ledare övervägde denna tvist. Så snart Abu Talib hade kommit dit tilltalade han alla och sade: ”Vi har kommit med en sak, och den kommer att få det svar som ni anser vara riktigt.”

Qurayshs ledare sade: ”Välkomna, ahlan wa sahlan. Vi har det som kommer att göra er nöjda. Säg därför: vad vill ni?” Abu Talib sade: ”Min brorson har berättat detta för mig, och vid Gud har han aldrig ljugit. Skicka nu efter det fördraget och se efter. Om min brorsons ord visar sig vara sanna, ska ni avstå från att bryta förbindelserna med oss och stryka det som står i det. Men om hans ord är falska, ska jag överlämna honom åt er. Då står det er fritt att döda honom eller låta honom leva.” De sade: ”Du har talat rättvist.”

Därefter hämtades fördraget och öppnades, och det visade sig att det som Allah hade sagt till Sitt Sändebud verkligen var sant. Därmed misslyckades alla Qurayshs otrognas sammansvärjningar, och de tvingades böja sina huvuden. Abu Talib sade: ”Nu har det blivit uppenbart för er att det är ni som bär ansvaret för denna orättvisa, detta förtryck och detta avbrytande av släktförbindelserna. För vilket brott ska vi då hållas belägrade?” Därefter gick Abu Talib tillsammans med sina följeslagare bakom Kaʿbas förhänge, tryckte sina kroppar mot Guds hus vägg och bad: ”O Gud! Hjälp oss mot dem som har gjort oss orätt, brutit släktförbindelserna med oss och tillåtit sig själva sådant som Du, när det gäller oss, har förbjudit dem.” Sedan begav han sig tillsammans med sina följeslagare till deras dal. Så snart de hade gått började många av Quraysh förebrå det förtryck och den orättvisa som hade riktats mot Banu Hashim. Bland de framstående var Mutʿim ibn ʿAdi, ʿAdi ibn Qays, Zamʿa ibn al-Aswad, Abu al-Bakhtari ibn Hashim och Zubayr ibn Abi Umayya. Därefter beväpnade sig dessa män och gick till Shiʿb Abi Talib och sade till Banu Hashim och Banu al-Muttalib: ”Gå nu tillbaka och bo i era egna hus.”

Ibn Saʿd, al-Baladhuri, Ibn ʿAbd al-Barr och andra säger att denna belägring upphörde under profetskapets tionde år.

Lady Khadijas och Abu Talibs bortgång

Den glädje och ro som Profeten hade fått uppleva efter belägringens slut förvandlades till sorg genom två tragiska händelser som inträffade efter varandra. När hans främste stöd och hjälpare, hans farbror Abu Talib, och hans mycket trogna hustru, fru Khadija, som tröstade honom i svårigheter, gick bort, blev han djupt bedrövad. Dessa två sorgliga händelser inträffade under profetskapets tionde år, samma år som belägringen upphörde.

Vissa historiker har sagt att Khadija gick bort före Abu Talib. al-Waqidi säger att det skedde trettiofem dagar tidigare. Men den allmänt spridda och tillförlitliga uppgiften är att Abu Talib dog först och att Khadija gick bort kort därefter. al-Bayhaqi och Ibn Hisham återger denna kortfattade berättelse från Muhammad ibn Ishaq och säger att båda dog samma år, tre år före hijra.

Ibn Abd al-Barr säger att Abu Talibs bortgång inträffade sex månader efter att de hade lämnat Shi’b. Tre dagar därefter avled Hadhrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne). Ibn Sa’d säger att Abu Talibs bortgång inträffade i Shawwal under profetskapets tionde år. Han var då 80 år gammal. En månad och fem dagar därefter avled Hadhrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne). Hon var då 65 år gammal. Ibn Athir har angett Shawwal eller Dhu al-Qi’da under profetskapets tionde år som tidpunkten för Abu Talibs bortgång. Bland de olika uppgifterna har den uppfattningen getts företräde att det endast gick 35 dagar mellan Abu Talibs och Hadhrat Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) bortgång. Hafiz Abu Faraj Ibn al-Jawzi har sagt att det gick fem dagar mellan deras dödsfall, medan Qutayba har sagt tre dagar. Qastallani säger i al-Mawahib al-Ladunniyya att sanningen är att Hadhrat Khadija avled i Ramadan (under profetskapets tionde år). Baladhuri har, med hänvisning till Hakim ibn Hizam, angett dödsdatumet till den 10 Ramadan (under profetskapets tionde år).

De otrognas förföljelse av muslimerna

Profeten (frid över honom) brukade kalla detta år sorgens år. Efter dessa två händelser drabbades den Ärade Profeten (frid över honom) av ett berg av sorg och bedrövelse. Å andra sidan blev Quraysh plötsligt mycket modiga, eftersom den Ärade Profeten (frid över honom) plötsligt stod utan beskyddare. Det förtryck och de övergrepp mot Profeten som de inte hade kunnat utöva under Abu Talibs livstid började de nu utföra. Bayhaqi återger en berättelse från Urwa ibn al-Zubayr och säger att Profeten (frid över honom) sade: ”Quraysh var fega fram till Abu Talibs död.” Hakim har återgett samma berättelse från Urwa ibn al-Zubayr, med hänvisning till Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne), med följande ord: Hon hörde Profeten (frid över honom) säga detta.

Ibn Ishaq har, med hänvisning till Urwa ibn al-Zubayr, återgett ett exempel på Qurayshs tilltagande djärvhet: En dag kastade en man från Quraysh jord över den Ärade Profetens (frid över honom) huvud på marknaden, och han gick hem i det tillståndet. En av hans döttrar tvättade hans huvud och grät. För att trösta henne sade den Ärade Profeten (frid över honom): ”Mitt barn, gråt inte. Allah är din fars beskyddare.”

Imam Bukhari har på flera ställen i Kitab al-Taharah, Kitab al-Jizya, Kitab al-Jihad och Kitab al-Maghazi återgett denna berättelse från Hadhrat Abdullah ibn Mas’ud (må Allah vara nöjd med honom): En dag bad den Ärade Profeten (frid över honom) nära Kaba. Quraysh satt i sina respektive samlingsplatser. En av dem (i Muslims återgivning förklaras det att det var Abu Jahl) sade: ”Vem bland er kan gå till den och dens hus, hämta en korg med tarmar, inälvor och blod från en slaktad kamel och lägga den på hans rygg medan han ligger i sujud?” Då reste sig den mest ondskefulle och depraverade av dem, Uqba ibn Abi Mu’ayt, och lade all denna smuts och avskräde på den Ärade Profetens (frid över honom) rygg, eller mellan hans båda skuldror, medan han låg i sujud. På grund av tyngden blev den Ärade Profeten (frid över honom) kvar i sujud och kunde inte lyfta huvudet. När Quraysh såg detta skrattade de så att de välte omkring och föll över varandra. Under tiden gick någon och meddelade detta vid den Ärade Profetens (frid över honom) hus. Hadhrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne) hörde det, sprang dit och drog bort all smuts och allt avskräde. Därefter tillrättavisade hon Quraysh strängt och nedkallade en förbannelse över dem som hade gjort detta (Hafiz Bazzar tillägger att ingen av Qurayshs otrogna sade ett enda ord till Hadhrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne)). När bönen var avslutad sade den Ärade Profeten (frid över honom): ”O Gud, döm mellan mig och Quraysh.” Vissa säger att han sade detta två gånger, andra att han sade det tre gånger. I Bukharis återgivning står det att Quraysh fann den Ärade Profetens (frid över honom) förbön mycket motbjudande. I Muslim sägs det att deras skratt upphörde på grund av den Ärade Profetens (frid över honom) ord och att de blev rädda och skakade av hans förbön. Hadhrat Abdullah ibn Mas’ud säger: Därefter nämnde den Ärade Profeten (frid över honom) Abu Jahl, Utba ibn Rabi’a, Shayba ibn Rabi’a, Walid ibn Utba ibn Rabi’a, Umayya ibn Khalaf, Uqba ibn Abi Mu’ayt och Umara ibn Walid vid namn och nedkallade en förbannelse över dem. Denna hadith har, utöver Bukhari och Muslim, också återgetts av Imam Ahmad, Nasa’i, Bazzar, Tabarani, Abu Dawud al-Tayalisi med flera. I al-Tayalisis återgivning återges även Hadhrat Abdullah ibn Mas’uds (må Allah vara nöjd med honom) uttalande att han aldrig hörde den Ärade Profeten (frid över honom) nedkalla en förbannelse över dem igen, bortsett från den dagen.

Även om de hadithkunniga återberättarna av denna hadith inte har sagt när denna händelse ägde rum, finns det uppgifter i den som nästan exakt fastställer tiden. Det framgår att när kamelinnans inälvor hade lagts över den Ärade Profeten (frid över honom) medan han låg i sujud, och när Hadhrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne) fick veta detta, sprang hon dit och drog bort inälvorna från sin fars huvud. Om henne har Ibn Abd al-Barr nämnt i al-Isti’ab att den Ärade Profeten (frid över honom) var 41 år gammal när hon föddes. Zurqani har i sin kommentar till al-Mawahib förklarat detta som korrekt. Då är det uppenbart att Hadhrat Fatima måste ha varit nio år gammal när denna händelse inträffade. För en flicka som var yngre än så hade det varit mycket svårt att dra ned kamelinnorna. Därför är vår uppfattning att de otrogna utförde denna meningslösa handling vid den tid då Hadhrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne) och Abu Talib hade avlidit.

Abu Talibs testamente

Allama Qastallani säger i al-Mawahib al-Ladunniyya, och Allama Zurqani säger i sin kommentar, med hänvisning till Hisham ibn Muhammad ibn al-Sa’ib al-Kalbi, att Qurayshs ledare kom för att besöka Abu Talib när han låg på sin dödsbädd. Efter att ha beskrivit Qurayshs dygder och storhet inför dem sade han: ”Se till att bevara denna Kaba-helgedoms ära okränkt. Däri ligger Herrens välbehag. Fullgör släktingarnas rättigheter. Överskrid inte varandras rättigheter och kränk dem inte. Besvara den som kallar till en inbjudan. Fyll den behövandes behov när han ber om hjälp. Håll fast vid ärlighet och pålitlighet. Angående Muhammad (frid över honom) ger jag er rådet att behandla honom väl. Han är nämligen den pålitlige (Amin) bland Quraysh och den sanningsenligaste i hela Arabien. Han besitter alla de egenskaper som jag har beskrivit för er. Han har kommit med något som hjärtat längtar efter, men som människorna förnekar med sina munnar av rädsla för fiendskap. Vid Gud! Jag kan nästan se med egna ögon hur Arabiens fattiga och de svaga människorna från alla håll träder fram, antar hans kallelse och förkunnar sanningen i hans kalima. De kommer att stärka hans sak, och han kommer att kasta sig med dem in på ett farofyllt fält. Qurayshs ledare kommer att sitta med svansarna mellan benen.”

Ibn Saʿd berättar att Abu Talib på sin dödsbädd gav sina söner följande förmaning: ”Så länge ni lyssnar till Muhammad (s) och följer hans befallningar kommer ni alltid att ha det gott. Lyd därför honom och hjälp honom, så kommer ni att vara på den rätta vägen.”

Profeten (s) sade: ”Käre farbror, du har ju förmanat dem, men varför håller du dig själv utanför detta?”

Han svarade: ”Men jag vill inte att det ska sägas att jag, i dödsögonblickets förvirring, ansågs ha gått vilse. Och jag vill inte att Quraysh ska säga: ’Det som Abu Talib förkastade i sitt friska tillstånd antog han i dödsögonblickets förvirring.’”

Ibn Saʿd berättar med hänvisning till Imam Muhammad ibn Sirin att när Abu Talib låg för döden kallade han på Profeten (s) och sade: ”När jag har dött, bege dig till Medina och sök upp din morfars familj, Banu Najjar. De är mycket stränga när det gäller att skydda sina egna familjemedlemmar.”

Av dessa förmaningar framgår det hur vis och framsynt Abu Talib var: det yttrande han framförde om Medina tre år före hijra blev till slut verklighet. På den tiden kunde ingen föreställa sig att Medina skulle bli ett samhälle som offrade sitt liv för islam och Profeten Muhammad (s), och att Profeten (s) därifrån skulle få en sådan styrka att han skulle kuva hela Arabien. På så sätt blev allt det han vid den tiden sade till Qurayshs ledare, bara några år senare, bokstavligen verklighet. Andra människor drog nytta av att bistå Profeten (s), medan dessa Quraysh-ledare förpassades till de bakre leden. Ibn Abd al-Barr återger i al-Istiʿab en händelse från den ädle Omars (ra) regeringstid. En dag satt Qurayshs ledare utanför och väntade på tillstånd att få träffa de troendes befälhavare. Bland dem märktes Suhayl ibn Amr och Abu Sufyan. Då kallades den ädle Bilal (ra), den ädle Suhayb (ra) och andra från Ahl al-Badr in. Abu Sufyan sade klagande till sina följeslagare: ”Har tiden verkligen kommit då våra män ska sitta utanför medan slavarna kallas in?” Suhayl ibn Amr svarade: ”Rikta denna anklagelse mot er själva. När islams kallelse kom gick de fram, medan ni blev kvar bakom.”

Abu Lahab träder fram för att stödja Profeten (s), men vänder sedan tillbaka

Ibn Saʿd berättar att när förföljelsen av Profeten (s) i Mekka nådde sin höjdpunkt kom Abu Lahab en dag till honom och sade: ”Muhammad, fortsätt göra det du vill göra. Fortsätt med det du brukade göra under Abu Talibs livstid. Vid al-Lat och al-ʿUzza! Så länge jag lever kommer ingen att lägga hand på dig.”

Sedan lämnade Profeten (s) huset, och Ibn al-Ghaytala [denne mans egentliga namn var al-Harith ibn Qays ʿAdiyy al-Sahmi. Qays ibn ʿAdis hustru var en prostituerad kvinna vid namn Ghaytala från Banu Murra. Alla hennes barn kallades Ghayatila – författaren.] förolämpade honom på den öppna marknaden. Då kom Abu Lahab ut ur sitt hus och förebrådde Ibn al-Ghaytala. Medan denne skrikande sprang därifrån sade han: ”Qurayshs folk, lyssna! Abu ʿUtba har också övergett sina förfäders religion.” När folket hörde detta oväsen kom de till Abu Lahab och frågade vad saken gällde. Han sade: ”Jag har inte övergett Abd al-Muttalibs religion. Men från och med nu ska jag stödja min brorson, eftersom han inte längre har någon beskyddare.” Qurayshs ledare sade: ”Du har gjort rätt som är beredd att uppfylla släktskapets plikt.” Därefter förblev Profeten (s) trygg i några dagar, och när folk såg på Abu Lahab upphörde de med att trakassera Profeten (s). Till slut kom Abu Jahl och ʿUtba ibn Abi Muʿayt en dag, efter att ha rådgjort med varandra, till Abu Lahab och sade: ”Fråga din brorson vart hans farfar och din far, Abd al-Muttalib, ska ta vägen.” När Abu Lahab frågade Profeten (s) detta svarade han: ”Dit hans folk ska gå, dit ska även han gå.” Abu Lahab återgav detta svar av Profeten (s) för sina vänner. De sade: ”Nå, förstår du inte? Det betyder att även din far kommer att gå till Jahannam.”

Abu Lahab kom och frågade Profeten (s): ”Muhammad, kommer Abd al-Muttalib att hamna i helvetet?” Han svarade: ”Ja. Och var och en som dör i den religion som Abd al-Muttalib dog i kommer att hamna i helvetet.” Så snart Abu Lahab hörde detta blev han rasande och sade tvärt: ”Vid Gud, jag kommer alltid att vara din fiende. Menar du att Abd al-Muttalib är en helvetets invånare?”

På detta sätt återgick Guds fiende, som under en tid hade stött sanningen, till sin ursprungliga ståndpunkt.

Äktenskapet med Sawda (ra)

Efter Hazrat Khadijas (ra) bortgång uppstod för Profeten (s) det besvärliga problemet att endast de unga döttrarna Hazrat Umm Kulthum (ra) och Hazrat Fatima (ra) fanns kvar i hemmet. Det fanns ingen som kunde ta hand om dem. När han nu under denna farliga tid lämnade hemmet för att fullgöra profetskapets uppdrag, blev hans två döttrar lämnade i en hjälplös situation. Därför gifte han sig några dagar efter Hazrat Khadijas (ra) bortgång med Hazrat Sawda bint Zamʿa. [Ibn Saʿd säger, med al-Waqidis auktoritet, att detta äktenskap ägde rum i månaden Ramadan under profetskapets tionde år. Al-Qastallani säger i Mawahib al-Ladunniyya att Hazrat Khadija (ra) avled i månaden Ramadan och att äktenskapet med Hazrat Sawda (ra) ägde rum i månaden Shawwal. – Författaren.] Hon var en äldre kvinna och mycket lämpad att ta hand om flickorna. Hon tillhörde stammen Banu Amir ibn Luʾayy. Hennes tidigare make, Sakran ibn Amr, var hennes kusin och bror till Suhayl ibn Amr. Båda makarna var bland de första muslimerna och deltog i den andra hijran till Abessinien. Musa ibn Uqba och Abu Maʿshar säger att Hazrat Sakran (ra) avled i Abessinien. Men Muhammad ibn Ishaq och al-Waqidi säger att han återvände från Abessinien till Mekka och dog där. [Al-Tabari och Ibn Kathir har i sina historieböcker skrivit att han från Mekka åter begav sig till Abessinien och dog som kristen. Men al-Baladhuri har godtagit Ibn Ishaqs och al-Waqidis uppgifter som sanna. Asir själv förklarar i sitt verk Usd al-Ghaba att han förblev muslim fram till sin död. Hafiz Ibn Hajar skrev efter hans namn ”radiyallahu anhu” i al-Isaba. – Författaren.] I den berättelse som Ibn Saʿd återger från al-Waqidi nämns att när Profeten (s) friade till henne svarade hon: ”Ni har rätt att fatta vilket beslut ni än önskar beträffande mig.” Profeten (s) skickade då bud till henne: ”Utse någon å dina vägnar som kan förena dig i äktenskap med mig.” Hon utsåg för detta ändamål Hazrat Hatib ibn Amr, bror till Suhayl ibn Amr och en av de första muslimerna, och han förrättade hennes äktenskap med Profeten (s).

Av de flesta berättelser framgår att hon var den första kvinnan efter Hazrat Khadija (ra) som blev Profetens hustru, och att detta äktenskap ägde rum före hans äktenskap med Hazrat Ayesha (ra). Ibn Abd al-Barr, Qatada och Abu Ubayda har också återgett detta med hänvisning till imam al-Zuhri. Ibn Saʿd har lämnat samma förklaring. Ibn Ishaq säger, med hänvisning till Hazrat Ali ibn Husayn (ra), att den första kvinna som Profeten gifte sig med efter Hazrat Khadija (ra) var Sawda bint Zamʿa (ra).

Äktenskapet med Hazrat Ayesha (ra)

Men en detaljerad berättelse som går i motsatt riktning har återgetts av imam Ahmad, al-Tabarani, Ibn Jarir al-Tabari och al-Bayhaqi. Där nämns att när Hazrat Khadija (ra) avled kom Khawla bint Hakim al-Sulamiyya, hustru till Uthman ibn Mazun, till Profeten (s) och sade: ”O Guds sändebud! Ska ni gifta er?” Han frågade: ”Vem ska jag gifta mig med?” Khawla sade: ”Om ni önskar en jungfru kan ni få en sådan, och om ni önskar en änka kan ni också få en sådan.” Profeten (s) frågade: ”Vem är jungfrun?” Hon svarade: ”Dottern till den människa som är er kärast av hela skapelsen, nämligen Ayesha bint Abu Bakr (ra).” Därefter frågade Profeten (s): ”Vem är änkan?” Hon svarade: ”Sawda bint Zamʿa, som har trott på er och också följt er.” Profeten (s) sade: ”Gå till båda dessa hem och tala med dem.”

Först gick hon till Hazrat Abu Bakr (ra) och sade till hans hustru Umm Ruman: ”Hur mycket godhet och välsignelse Allah har skänkt er!”

Han sade: ”Vad är det?”

Khawla sade: ”Guds Sändebud har sänt mig med ett frieriförslag till Aisha.” Umm Ruman sade: ”Låt Abu Bakr komma.” När Abu Bakr kom sade Umm Ruman till honom: ”Vilken godhet och välsignelse Gud har skänkt dig!” Han sade: ”Vad är det?” Umm Ruman sade: ”Guds Sändebud har sänt ett frieriförslag till Aisha till mig.” Han sade: ”Är hon tillåten för honom? Hon är ju hans brorsdotter?”

Khawla gick till Guds Sändebud och berättade detta för honom. Han sade: ”Säg till honom: Han är min trosbroder, och hans dotter är tillåten för mig.” Khawla framförde detta svar till Abu Bakr. Han sade: ”Vänta en stund.” Med dessa ord gick han därifrån.

Umm Ruman sade till Khawla: ”Mut’im ibn Adi hade bett om Aisha för sin son. Vid Gud! Abu Bakr har aldrig brutit ett löfte som han gett någon.” Under tiden gick Abu Bakr till Mut’im. Hos honom satt hans hustru, vars son Mut’im hade framfört frieriet för. Han sade: ”Abu Bakr, vi befarar att om vi gifter vår son med någon ur er familj, kommer ni att få honom att lämna sin religion.” Abu Bakr sade till Mut’im: ”Det som din hustru säger, är det också vad du säger?” Han sade: ”Hon säger just detta.” Efter att ha hört detta lämnade Abu Bakr dem, och Gud befriade honom från den svårighet som han hade hamnat i genom sitt löfte till Mut’im. Sedan sade han till Khawla: ”Kalla Guds Sändebud till mig.” När hon hade kallat honom till sig, lät Abu Bakr Guds Sändebud gifta sig med Aisha. Då var hon sex år gammal.

Därefter lämnade Khawla platsen och gick till Sawda bint Zam’a och sade: ”Vilken godhet och välsignelse Gud har skänkt dig!” Hon sade: ”Vad är det?” Khawla sade: ”Guds Sändebud har sänt mig till dig med ett frieriförslag.” Hon sade: ”Säg detta till min far.” Han var mycket gammal. Khawla gick till honom, hälsade enligt okunnighetstidens sed och presenterade först sig själv. Sedan sade hon: ”Muhammad har sänt mig med ett frieriförslag till Sawda.” Han sade: ”Vilket vackert par! Men vad säger din väninna?” Khawla sade: ”Hon tycker också om detta.” Han kallade på Sawda och frågade henne vad hon ville. När hon uttryckte sitt samtycke, kallade han Guds Sändebud till sitt hus och förrättade äktenskapet mellan honom och henne. När han hörde att hans dotter hade gift sig med Guds Sändebud började han strö jord över sitt huvud. Senare, när denne man själv hade blivit muslim, brukade han säga: ”Jag var verkligen dåraktig på den tiden, när jag strödde jord över mitt huvud för att min dotter hade gift sig med Guds Sändebud.”

Tidpunkten för Aishas äktenskap

Denna berättelse klargör inte bara att Aishas äktenskap ägde rum före Sawdas, utan också att Aisha var sex år gammal när hon gifte sig med Guds Sändebud i månaden Shawwal under det tionde året efter profetkallelsen. Här kan man fråga: Om hon var sex år gammal i Shawwal under det tionde året efter profetkallelsen, borde hon då inte ha varit nio år vid hijran? Och enligt den tillförlitliga berättelsen borde hon ha varit elva år när hon fördes till sin makes hem i Shawwal under det andra hijraåret. Som svar på denna fråga har vissa lärda sagt att Aisha fördes till sin makes hem sju månader efter hijran. Hafiz Ibn Hajar har föredragit denna uppfattning. Men Imam Nawawi i Tahdhib al-Asma wa al-Lughat, Hafiz Ibn Kathir i al-Bidaya och Allama Qastallani i al-Mawahib al-Ladunniyya har med säkerhet sagt att hon fördes till sin makes hem under det andra hijraåret. Hafiz Badruddin Ayni skriver i Umdat al-Qari att Aisha fördes till sin makes hem i månaden Shawwal under det andra hijraåret, efter att Profeten hade återvänt från slaget vid Badr.

Imam Nawawi och Allama Ayni har båda kallat påståendet att hon fördes till sin makes hem sju månader efter hijran för meningslöst. Därefter uppstår naturligtvis den andra frågan: Om hon fördes till sin makes hem under det andra hijraåret, när ägde då äktenskapet rum, eftersom hon var sex år vid äktenskapet och nio år när hon som brud flyttade till sin makes hem? Hur kan dessa uppgifter stämma överens? Svaret finns i den berättelse från Bukhari som återges från Urwa ibn al-Zubayr. Där säger Urwa att Khadija dog tre år före hijran. Två år därefter, eller något senare, gifte Profeten sig med Aisha när hon var sex år gammal. Sedan fördes hon till sin makes hem vid nio års ålder. Då går beräkningen ihop: Aisha gifte sig vid sex års ålder, ungefär ett år före hijran, och flyttade till sin makes hem under det andra hijraåret. Även om denna berättelse från Urwa är mursal, säger Hafiz Ibn Hajar att den bör betraktas som muttasil, eftersom Urwa sade detta efter att ha hört det direkt från Aisha. Det framgår att Urwa ibn al-Zubayr var Aishas systerson. Därför spelar det ingen roll om han anger henne som källa i berättelsen eller inte; det han säger om sin moster har han hört från henne själv – författaren.

Kritiken mot Aishas (ra) äktenskap

Eftersom Hazrat Aishas (ra) äktenskap har nämnts här, anses det lämpligt att, innan vi går vidare, bemöta den kritik som riktas mot att hon giftes bort, lämnades som änka vid arton års ålder och enligt Koranens synsätt inte kunde ingå ett andra äktenskap någon annanstans. Är inte detta (må Allah förlåta) förtryck och orättvisa? Och innebär det inte (må Allah förlåta) att en så mycket äldre mans äktenskap med en så ung flicka är ett uttryck för lustdyrkan? Är nio års ålder verkligen sådan att en flicka i den åldern kan åläggas äktenskapets tunga ansvar?

I själva verket kan en sådan anklagelse endast framföras om man betraktar Profetens (s) och Hazrat Aishas (ra) äktenskap som ett äktenskap mellan en vanlig man och en vanlig flicka. Men den Ärade (s) var Allahs Sändebud, och hans uppgift var att skapa en genomgripande revolution i människans liv och att förbereda samhället för denna revolution. Hazrat Aisha (ra) var dessutom en flicka med enastående egenskaper. På grundval av hennes stora intellektuella förmåga utförde hon tillsammans med den Ärade (s) ett så omfattande arbete för samhällsbygget som ingen annan kvinna, inklusive alla Profetens hustrur, har utfört. Ja, utan någon överdrift kan det sägas att ingen ledare i världen har fått ett så omfattande stöd av sin hustru i att fullgöra sina plikter och sitt ansvar som den Ärade (s) fick av Hazrat Aisha (ra). Redan under hennes barndom var det ingen annan än Allah som kände till dessa förmågor hos henne. Därför valde Allah henne själv till sällskap åt sitt Sändebud. I kapitlet ”Aishas (ra) äktenskap” i Bukhari står det att den Ärade (s) sade till Hazrat Aisha (ra): ”Du har visats för mig i en dröm två gånger, och det sades: ’Detta är din hustru.’” I Tirmidhis Abwab al-Manaqib står det att Jibril kom till Allahs Sändebud (s) med en bild av Hazrat Aisha (ra) insvept i ett sidenstycke och sade: ”Detta är din hustru i denna värld och i det härefter.” Valet av denna livskamrat var alltså inte den Ärades (s), utan Allah den Allsmäktiges. Och Allah ensam visste hur mycket denna unga flicka på sex år behövde uträtta genom att fostras och utbildas av Hans rena Sändebud för uppbyggnaden av det islamiska samhället.

De som i detta sammanhang anklagar den Ärade (s) för lustdyrkan bör fråga sitt samvete och säga: Kan en person som från tjugofem till femtio års ålder förblev nöjd med samma hustru, som var femton år äldre än han, någonsin vara en lustdyrkare? Och kan en person som efter sin första hustrus bortgång gifte sig med en mycket gammal änka och förblev nöjd med henne i ytterligare fyra eller fem år vara det? Om han hade velat gifta sig för att tillfredsställa sina lustar, var han så oerhört populär i samhället att vilka vackra unga jungfrur han än hade velat gifta sig med, skulle deras föräldrar ha varit beredda att föra fram dem till honom och ansett det vara en ära för sig själva. Dessutom var alla de kvinnor han gifte sig med, med undantag av en ung jungfru, änkor som hade passerat sin ungdom eller kvinnor som hade övergivits av sina män. I själva verket är det endast bilden av sexuell lusttillfredsställelse som finns i sådana kritikers sinnen. Deras låga mentalitet kan inte höja sig så mycket att den förmår förstå syftet med den store människans äktenskapliga liv; han gjorde vissa kvinnor till sina livskamrater med tanke på nyttan i ett mycket stort arbete.

Återstår nu anklagelsen om förtryck. Även här håller kritikerna endast fram detta enkla faktum: en äldre man gifte sig med en nioårig flicka och lämnade henne som änka vid arton års ålder, när det inte fanns någon möjlighet för henne att gifta om sig, så att hon fick tillbringa hela sin ungdom som änka. Dessa människor reser denna enkla invändning, men de försöker aldrig – och vill inte försöka – förstå att när nyttan av ett stort verk kan nå mänskligheten inte bara under en begränsad tid utan för all framtid, och inte bara i en viss region utan i hela världen, då är de miljontals människoliv och den egendom som offras för detta verk ingen förlust; ändå kallas det i stället för ett offer för förtryck när en kvinnas ungdom förbrukas i detta syfte. Och om denna ungdom har offrats, så endast i den meningen att hon berövades möjligheten att njuta av äktenskapets glädje. Utöver detta kan de inte ange någon annan skada som denna framstående kvinna skulle ha fått utstå. Lägg däremot märke till hur denna stora personlighet, befriad från familjelivets alla bekymmer och från arbetets bestyr, tillbringade hela sitt återstående liv med att undervisa män och kvinnor i islam, dess påbud, regler och lagar, dess moral och goda uppförande – och vilket storslaget arbete han därmed utförde. Den som har studerat hadithvetenskapen vet att den religiösa kunskap som nådde muslimerna genom Hazrat Aisha (ra), och den kunskap om islamisk fiqh som de fick genom henne, överträffar vad som under den Helige Profetens (s) tid kunde förmedlas genom det mycket lilla antal lärda män – för att inte tala om kvinnor – som fanns. Om Hazrat Aisha (ra) inte hade gift sig med den Ärade (s), och om hon inte hade fått möjlighet att utbildas av honom, kan man föreställa sig att den muslimska umman skulle ha berövats en stor del av den islamiska kunskapen. 2 210 hadither har återberättats från Hazrat Aisha (ra). Hon var inte bara hadithberättare, utan också rättslärd, korankommentator, mujtahid och mufti. Bland muslimska kvinnor ansågs hon enhälligt vara den främsta experten på fiqh. De främsta följeslagarna brukade vända sig till henne för att få svar på rättsliga frågor. Till och med Hazrat Umar (ra) och Hazrat Uthman (ra) rådfrågade henne om olika religiösa rättsfrågor. Hon hörde till den lilla skara lärda i Medina Tayyiba som folket hade fullständigt förtroende för. Jämfört med denna oräkneliga samhälleliga nytta är den lilla personliga skada som Hazrat Aisha (ra) fick utstå efter att ha blivit änka, praktiskt taget ingenting. Och det märkliga är att denna anklagelse framförs av kristna lärda som anser att ett helt meningslöst liv i evigt celibat, utan någon samhällelig nytta, inte bara är lovvärt för asketer som avsagt sig världen, utan även oumbärligt för dem som ägnar sig åt religiöst tjänande.

De som kritiserar att Hazrat Aisha (ra) blev intim med sin make vid nio års ålder vet inte att islam är en naturlig religion och att det, ur naturlig synvinkel, är helt tillåtet och rimligt för en flicka att bli intim med sin make om hennes kroppsliga utveckling är så god att hon redan vid denna ålder anses ha nått puberteten. Det är endast en lag som strider mot naturen och moralen som kan fastställa en särskild ålder för pojkar och flickor när det gäller äktenskap. För denna begränsning gäller endast tillåtna äktenskapliga relationer; den gäller inte sexuella relationer mellan kvinnor och män utanför äktenskapet. Saken är inte bara den att dessa lagstiftare inte har några invändningar mot otukt före äktenskaplig ålder; i praktiken har pojkar och flickor på nio eller tio år sexuella relationer i deras samhällen, och om en flicka till följd av detta blir ogift mor riktas all deras medkänsla mot henne. Då riktas ingen invändning mot flickan för att hon blivit mor före äktenskapet, och inte heller mot pojken som gjort en flicka till mor före äktenskaplig ålder. Med vilken rätt anklagar människor med så usla moraliska värderingar islam för denna lag, som säger att det är tillåtet för pojkar och flickor som nått puberteten att gifta sig och att inget bestämt åldersvillkor får föreskrivas för detta? Att lagligen fastställa en ålder för äktenskap innebär ju att ett halaläktenskap inte under några omständigheter får ingås före denna ålder, hur omfattande de haram-handlingar, det vill säga otukten, än må vara.

Resan till Taif

Efter denna relevanta och händelsemässigt nödvändiga diskussion återvänder vi till händelsernas kronologiska förlopp. När Allahs Sändebud (s) hade frigjort sig från sina familjeangelägenheter begav han sig enligt Ibn Sa’ds och Baladhuris berättelser till Taif i månaden Shawwal, i slutet av det tionde profetiska året. Taif låg femtio miles öster om Mecka. Anledningen till resan var att han hade blivit utmattad av Qurayshs förtryck och förföljelse. Efter att ha bevittnat deras häftiga motstånd och hindrande verksamhet fanns det inget hopp om att dessa människor, än mindre skulle anta den sanna kallelsen, ens skulle låta honom fortsätta med den. Därför ville han kalla Taifs invånare till islam och åtminstone få den mäktiga stammen Banu Thaqif där att gå med på att ge honom skydd och hjälpa honom i arbetet med den islamiska kallelsen. Ibn Sa’d berättar med hänvisning till Jubayr ibn Mut’im ibn Adi att Hazrat Zayd ibn Haritha (ra) följde med Huzur (s) på denna resa. Detsamma har Ibn Qutayba och Baladhuri sagt. Men Musa ibn Uqba och Ibn Ishaq säger att han reste ensam. Han gjorde resan till fots och kunde inte få tag på något färdmedel. Ibn Sa’d säger att han stannade där i tio dagar. Hafiz Sakhawi säger däremot att han fortsatte att träffa Taifs invånare i upp till tjugo dagar. Efter mötet med Abd Yalil stannade han i tio dagar.

Taifs invånares grymma övergrepp mot Huzur (s)

Ibn Ishaq, Waqidi och andra säger att ledarskapet i Taif vid denna tid låg i händerna på Amr ibn Umayr ibn Awfs tre söner: Abd Yalil, Masud och Habib. I en av deras hus bodde en kvinna från Quraysh, Sufiyya bint Mamr al-Jumahi. Allahs Sändebud (s) träffade dem, kallade dem till Allah och sade: ”Jag har kommit till er för att ni ska hjälpa mig i islams sak och stödja mig mot dem av mitt folk som motsätter sig mig.” Då sade en av dem: ”Om Allah har gjort dig till Sändebud, då ska jag slita sönder Kaba-tyget.” Den andre sade: ”Fann Allah ingen annan än dig att göra till Sändebud?” Den tredje sade: ”Jag kommer under inga omständigheter att tala med dig. Om du verkligen är Allahs Sändebud är du alltför upphöjd för att jag skulle svara dig. Men om du ljuger och åberopar Allahs namn är du inte värdig att man talar med dig.” När Huzur (s) hörde detta reste han sig. Det fanns inte längre något hopp om gott från dem. Innan han tog avsked sade han till dem: ”Det ni har gjort mot mig har ni gjort, men gör åtminstone detta: håll mitt budskap hemligt.”

Han sade detta eftersom han befarade att Quraysh skulle få höra nyheten och därigenom bli ännu djärvare. Men de gjorde inte det; i stället hetsade de sina slödder, ligister och slavar mot honom. De drev honom till en trädgård och lämnade honom där. Trädgården ägdes av Utba ibn Rabia och Shayba ibn Rabia.

I Ibn Sa’ds återgivning från Waqidi sägs det att Huzur (s) gick till var och en av ledarna och de framstående männen bland Thaqif. Men ingen lyssnade till honom. De fruktade i stället att han skulle förleda deras ungdomar. Därför sade de: ”Muhammad (s), lämna vår stad. Om du har någon vän någonstans på jorden, gå då till honom.” Därefter hetsade de sina luffare och slavar mot honom. De började förolämpa honom och samlade folk genom att ropa och skrika. Musa ibn Uqba säger att de medvetet kastade stenar mot hans vrister och hälar. De ställde sig på rad längs båda sidor av vägen och kastade stenar på Huzur (s) medan han gick och lyfte sina fötter.

Till slut fylldes hans skor med blod. Sulayman al-Taymi säger att när han på grund av smärtan från slagen satte sig ner, grep de tag i honom och tvingade honom att resa sig, så att de åter kunde kasta stenar på honom. När han under tvång började gå igen började de kasta stenar på honom och håna och förlöjliga honom. Ibn Sa’d återger från Waqidi att Hazrat Zayd ibn Haritha (ra) i denna situation själv tog emot stenarna för att skydda honom från stenkastningen. Till slut spräcktes hans huvud.

Profetens (s) gripande åkallan

Till slut, när Huzur (s) hade lämnat Taif och alla de onda människor som hade förföljt honom hade vänt tillbaka, satte han sig, sårad och blodig, i skuggan av en vinranka intill muren kring Utba och Shaybas trädgård. Händelsen gjorde honom djupt bedrövad, och han vände sig till sin Herre i åkallan. Dess gripande ord har återgetts av Tabarani i Kitab ad-Du’a och al-Mu’jam al-Kabir, i Sira med hänvisning till Ibn Hisham och Muhammad ibn Ishaq, av Tabari i hans historia, av Ibn al-Qayyim i Zad al-Ma’ad samt av Hafiz Ibn Kathir i al-Bidaya. Den lyder som följer:

”Åh Gud! Inför Dig klagar jag över min hjälplöshet och över den ringa aktning jag åtnjuter i människornas ögon. Åt vem överlämnar Du mig? Åt en främmande som kommer att behandla mig hårt? Eller åt en fiende som Du har gett makt att besegra mig? Om Du inte är missnöjd med mig, bekymrar jag mig inte om någon olycka. Men om jag får trygghet från Dig, är det desto större glädje för mig. Jag söker skydd i ljuset från Ditt väsen, det ljus som skänker mörkret ljus och bringar ordning i denna världens och den kommande världens angelägenheter. Skydda mig från att Din vrede drabbar mig och från att jag blir föremål för Ditt straff. Låt mig vara nöjd med Din vilja, och låt Dig vara nöjd med mig. Det finns ingen kraft utom hos Dig.”

Berättelsen om att Profeten (s) var ”en barmhärtighet för alla världar”

Bukhari återger i ”Bad’ al-Khalq” och ”Dhikr al-Mala’ika”, Muslim i Maghazi och Nasa’i i ”Ba’th”, med hänvisning till Aishas (ra) hadith, att hon frågade Huzur (s): ”Har du någonsin mött en svårare situation än slaget vid Uhud?” Som svar nämnde han händelsen i Taif och sade: ”I min djupa sorg gick jag åt det håll jag än vände blicken” (det vill säga, jag var förvirrad och visste inte vart jag skulle gå). Jag hann aldrig komma ur detta tillstånd förrän jag plötsligt fann mig på en plats som kallades ”Qarnus-Sa’alib” [Denna plats kallas också ”Qarn al-Manazil”. Det är den miqat där Najds invånare ikläder sig ihram för att besöka Kaba. Från Mekka är det en dags och en natts färd på kamelrygg – författaren]. Jag såg upp och märkte att ett moln gav mig skugga. Jag såg att Gabriel (a) befann sig i det. Han kallade på mig och sade: ”Allah har hört allt som ditt folk har sagt till dig och det svar de har gett på din kallelse. Han har sänt denna ängel över bergen. Befall honom vad du vill.” Därefter hälsade bergens ängel på mig och sade: ”Muhammad! Allah har hört ditt folks ord och det svar de har gett på din kallelse. Jag är bergens ängel. Din Herre har sänt mig till dig, så att du kan befalla mig.” Dessa ord återges i Muslims berättelse.

I Tabaranis verk står det: ”Ge den befallning du önskar.” I Bukharis version lyder det: ”Sedan sade han: ’Muhammad (s)! Du har rätt att be om vad du än önskar. Om du vill kan jag samla bergen på Mekkas båda sidor (Abu Qubays och Qu’ayqi’an) över dem (qurayshiterna) och låta dem falla över dem.’” [Ängeln bad Huzur (s) om tillstånd att täcka qurayshiterna med berg, eftersom den olycka som drabbat Huzur (s) hade orsakats av just deras förtryck och fientlighet. Om de inte hade plågat honom så övermåttan, varför skulle han då ha behövt bege sig till Taif? – författaren.] Profeten (s) svarade: ”Nej, nej. Jag hoppas att Allah ur deras avkomma ska frambringa människor som kommer att dyrka och lyda Allah, den Ende och utan medhjälpare.”

Den kristne Addas antar islam

Ibn Hisham återger Ibn Ishaqs berättelse och säger att när Profeten (s), sårad och blodig, satt i skuggan av en vinranka intill muren kring Utba ibn Rabias och Shayba ibn Rabias trädgård, fick dessa två qurayshitiska hövdingar syn på honom i detta tillstånd och kände respekt för honom. Det nämns också att den kvinna ur Banu Jumah som befann sig i en hövdings hus i Taif kom för att träffa Huzur (s). Han sade till henne: ”Hur kunde dina svärföräldrars familj behandla mig på detta sätt?” Utba och Shayba kallade på en kristen slav som tillhörde dem och sade: ”Lägg en klase druvor i ett stort fat och be honom äta.” När han ställde fatet framför honom sade han bismillah (enligt en berättelse: bismillahir-rahmanir-rahim) och lade handen på det. Addas sade: ”Vid Gud, i detta land finns det ingen som uttalar dessa ord.” Huzur (s) frågade honom: ”Varifrån kommer du och vilken religion har du?” Han svarade: ”Jag är kristen och kommer från Nineve.” Han sade: ”Är du från den rättfärdige mannen Yunus ibn Mattas folk?” Han svarade: ”Hur känner du honom?” [Suhayli har med hänvisning till At-Taymi sagt att när Addas hörde Huzur (s) nämna Yunus (a) med sin välsignade mun, sade han: ”Vid Gud, när jag lämnade Nineve visste människorna inte ens vem Matta var! Hur kunde han då känna honom, eftersom han var ummi och föddes bland ett ummi-folk?” – författaren.] Huzur (s) sade: ”Han är min broder. Han var också profet, och jag är också profet.”

Så snart han hörde detta böjde Addas sig mot honom och började kyssa hans huvud, händer och fötter.

Sulayman at-Taymi säger i sitt verk om profetens liv att Addas sade: ”Jag vittnar att du är Allahs tjänare och Hans sändebud.”

När Rabiʿas två söner såg denna scen sade den ene till den andre: ”Se, den här mannen har också fördärvat er slav.” När Addas kom tillbaka frågade de honom: ”Vad har hänt dig, eftersom du började kyssa hans huvud, händer och fötter?” Han svarade: ”Min herre! Det finns ingen bättre människa på jorden än han. Han har berättat för mig något som ingen annan än en profet känner till.” De sade: ”Addas! Avfall inte från din religion. Din religion är bättre än hans religion.” (Tillagt av författaren.)

Jinnerna hör Koranen

Efter återkomsten från Taif stannade Profeten (s) några dagar på en plats som kallades Nakhlah. Han var bekymrad över hur han skulle kunna återvända till Mekka. De hade fått veta allt som hade hänt i Taif. Därefter skulle de otrogna bli ännu djärvare än tidigare. En dag vid denna tid, när han reciterade Koranen under bönen, färdades en grupp jinner förbi platsen. De hörde Koranen och antog tron. När de återvände började de förkunna islam bland sitt eget folk. Allah den Högste gav sin Profet det glada budskapet att även om människorna flydde från hans kallelse, hade jinnerna dragits till denna kallelse och spred den bland sitt eget folk. [Detta var verserna 29–32 i sura al-Ahqaf, där Allah den Högste meddelar Profeten (s) vilken verkan jinnerna påverkades av när de hörde Koranen från hans mun – författaren.] (Tafhim, del 4 – al-Ahqaf – inledning.)

Hazrat Abdullah ibn Masud (ra), Hazrat Zubayr (ra), Hazrat Abdullah ibn Abbas (ra), Hazrat Hasan al-Basri, Said ibn Jubayr, Zirr ibn Hubaysh, Mujahid, Ikrima och andra lärda har återberättat jinnernas ankomst. De är alla eniga om att denna händelse, då jinnerna närvarade, ägde rum inne i Nakhlah. Ibn Ishaq, Abu Nuaym al-Isfahani och al-Waqidi säger att detta inträffade när Profeten (s), efter att ha blivit besviken i Taif, återvände mot Mekka. På vägen stannade han i Nakhlah. Där reciterade han Koranen under isha-, fajr- eller tahajjudbönen. Just då passerade en grupp jinner förbi platsen. De stannade för att lyssna till hans recitation. Alla återberättelser är dessutom eniga om att jinnerna vid denna tid inte kom fram inför Profeten (s), och att han inte heller märkte deras ankomst. Senare underrättade Allah den Högste honom genom uppenbarelse om deras ankomst och om att de hade hört Koranen.

Platsen där denna händelse ägde rum var ”al-Azaymah” eller ”as-Sayl al-Kabir”, eftersom dessa båda platser ligger i Nakhlahdalen. På båda platserna fanns vatten och frodig grönska. Om de som kom från Taif behövde slå läger någonstans i dalen kunde de vistas på endera av dessa två platser. (Tafhim, del 4 – al-Ahqaf – kommentar 33.)

Den sura ur Koranen som jinnerna vid denna tid hörde från Profetens (s) mun var sura ar-Rahman. Al-Bazzar, Ibn Jarir och Ibn Abdullah ibn Umar (ra) återger denna berättelse och säger att Profeten (s) en gång själv reciterade sura ar-Rahman, eller att denna sura reciterades inför honom. Därefter frågade han människorna: ”Varför får jag inte ett lika vackert svar från er som jinnerna gav sin Herre?” Människorna frågade: ”Vilket svar var det?” Han sade: ”När jag reciterade Allah den Högstes ord

****************************************************** läste jag, varpå jinnerna svarade:

**********************************************

(Vi förnekar ingen av vår Herres välsignelser.) En liknande berättelse återges av Tirmidhi, al-Hakim och hafiz Abu Bakr al-Bazzar från Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom). I deras återgivning sägs det att när folket lyssnade till sura ar-Rahman och förblev tyst, sade Profeten (s): ”Jag reciterade denna sura för jinnerna den natt då de samlades för att lyssna till Koranen. De svarade vackrare än ni gör. När jag kom till denna uppenbarelse: ’Vilka av er Herres välsignelser vill ni båda förneka, ni jinner och människor?’ brukade de svara:”

*****************************************

– O vår Herre! Vi förnekar inte någon av Dina välsignelser. All lovprisning tillkommer därför Dig.

Även om det i andra återgivningar sägs att Profeten (s) vid den tiden inte visste att jinnerna lyssnade till Koranen från hans mun, meddelade Allah den Allsmäktige honom (i sura al-Ahqaf, verserna 29–32) att de lyssnade till hans recitation. Det är dock inte orimligt att anta att Allah den Allsmäktige, på samma sätt som Han underrättade Profeten (s) om att jinnerna lyssnade till Koranen, också meddelade honom vad de svarade när de lyssnade till sura ar-Rahman.

Hur Profeten (s) återvände och trädde in i Mecka

Ibn Sa’d återger al-Waqidis berättelse och säger att när Profeten från Nakhlah ville bege sig till Mecka, sade Zayd ibn Harithah (må Allah vara nöjd med honom): ”Hur ska du kunna gå in där, när de har drivit ut dig?” Profeten (s) svarade: ”O Zayd! Allah kommer att finna en väg ut ur den situation du ser. Han är Sin religions stöd och hjälpare, och Han kommer att ge Sin profet seger.” Al-Waqidi återger det som följer i förkortad form, men Ibn Ishaq beskriver det utförligt. Han säger att när Profeten hade nått Hira, skickade han Abdullah ibn al-Urayqit till al-Akhnas ibn Shurayq för att be honom ge honom sitt beskydd. Denne sade: ”Jag är själv bunden av en vänskapspakt.” [Denne man tillhörde egentligen Banu Thaqif-stammen, men i Mecka hade han vänskapliga förbindelser med Banu Zuhrah, som var släktingar till Profeten (s) på mödernet. På grund av sin duglighet fick han ställningen som ledare bland Banu Zuhrah – författarens anmärkning.] En person som var bunden genom en sådan pakt kunde inte ge beskydd mot Qurayshs egentliga stammar. Därefter skickade Profeten (s) Ibn al-Urayqit till Suhayl ibn Amr. Denne sade: ”Banu Amir ibn Lu’ayy kan inte ge beskydd mot Banu Ka’b.” Sedan skickade Profeten (s) honom till Mut’im ibn Adi, som tillhörde Banu Nawfal, en gren av Banu Abd Manaf. Al-Urayqit gick till honom och sade: ”Muhammad (s) frågar om du är beredd att ge honom beskydd, så att han kan förmedla sin Herres budskap.” Han svarade: ”Det är i sin ordning. Be honom komma till Mecka.” Profeten (s) gick då in i staden och tillbringade natten i hans hus. På morgonen tog Mut’im och sex eller sju av hans söner, beväpnade, med sig Profeten (s) till den heliga moskén och sade: ”Utför tawaf.” Under tawafen stod de alla vakt för att skydda honom. Abu Sufyan (enligt at-Tabarani var det Abu Jahl) frågade: ”Är ni hans beskyddare eller hans följeslagare?” Mut’im svarade: ”Nej, endast hans beskyddare.” Han sade: ”Ert beskydd kan inte brytas. Den som ni har gett beskydd åt har även vi gett beskydd åt.” (Författarens tillägg.)

Det var denna vänlighet från Mut’im ibn Adi som låg till grund för att Profeten (s) sade om fångarna från slaget vid Badr:

*******************************************

Det vill säga: Om Mut’im ibn Adi hade varit vid liv och talat med mig om dessa avskyvärda människor, skulle jag, av hänsyn till honom, ha släppt dem fria. (Tafhim, del 5, sura Muhammad, inledning.)

Elfte kapitlet

Isra och Mi’raj – innebörden

Innan jag skildrar historien om de tre sista åren av den ädle Profeten Mustafa (s) liv i Mekka, finner jag det rimligt att ge en detaljerad redogörelse för den viktigaste händelsen under denna period. Den framstår som en strålande krona som förskönar den ädle Profetens liv och karaktär. Det är en sådan krona som inte har kunnat upplysa någon annan människas liv och karaktär i mänsklighetens historia, inte ens profeternas. Detta är händelsen Isra och Mi’raj. Isra betyder att Profeten under natten fördes från den heliga moskén till den fjärran moskén (Bayt al-Maqdis). Detta nämns i början av sura Bani Isra’il i Koranen. Mi’raj betyder att den ädle Profeten (s) från Bayt al-Maqdis nådde Sidrat al-Muntaha. Den fullständiga redogörelsen för detta finns i haditherna. Ibland har det också sagts att Isra och Mi’raj ägde rum vid två skilda tidpunkter. Men ett stort antal lärda bland ummans teologer samt faqih-er, hadithlärda och kalam-lärda är eniga om att båda händelserna ägde rum samtidigt. Samma natt fördes Profeten Mustafa fysiskt, det vill säga med både kropp och själ, i vaket tillstånd från den heliga moskén till Bayt al-Maqdis. Under samma natt steg han genom den högsta världens högsta nivåer och nådde Rabb al-Izzats närvaro. Och innan gryningen kom han tillbaka till Mekka.

Tidpunkten för Mi’raj

Det råder oenighet om när denna händelse ägde rum. Ibn Sa’d återger al-Waqidis berättelse och säger att den ägde rum den 17 ramadan, det vill säga arton månader före utvandringen, tolv år efter profetskapets början. [Här bör det klargöras att den historia från tiden efter profetskapets början, före utvandringen till Medina, som vi fastställer, bygger på den hadith som återges i Bukhari och Muslim från Abdullah ibn Abbas (ra). Där säger han att Profeten (s), när uppenbarelsen kom till honom, var fyrtio år gammal. Därefter tillbringade han tretton år i Mekka och tio år i Medina. På grundval av denna berättelse anser vi att utvandringen ägde rum efter tretton år av profetskapets tid – författaren.] I en annan isnad nämner Ibn Sa’d själv denna händelse som ägande rum den 17 rabi al-awwal, det vill säga ett år före utvandringen, tretton år efter profetskapets början. Al-Bayhaqi nämner samma tidpunkt för Mi’raj med hänvisning till Musa ibn Uqba, som i sin tur hänvisar till imam al-Zuhri. Urwa ibn al-Zubayrs berättelse är också sådan. Ibn Lahia har återgett den med hänvisning till Abu al-Aswad. På denna grund har imam al-Nawawi fastställt detta som den korrekta tidpunkten för Mi’raj. Ibn Hazm har hävdat att det råder konsensus om detta, även om det inte är korrekt. Två uttalanden har återgetts från Isma’il al-Suddi. I den berättelse som al-Tabari och al-Bayhaqi återger från honom sägs att Mi’raj ägde rum femton månader före utvandringen, i månaden shawwal under det tolfte året efter profetskapets början. Enligt Hashims berättelse ägde den rum ett år och fyra månader tidigare, vilket innebär att den fastställs till månaden dhu al-qa’da. Ibn Abd al-Barr och Qutaybas berättelse säger att händelsen ägde rum ett år och åtta månader före utvandringen (i rajab under det tolfte året efter profetskapets början). Ibn Faris anger ett år och tre månader före utvandringen, Ibn al-Jawzi åtta månader och Abu al-Rabi ibn Malik sex månader före den. Det finns också ett uttalande om att den ägde rum elva månader före utvandringen. Ibn al-Munir har i sin kommentar till Sira av Ibn Abd al-Barr gett detta uttalande företräde. Ibrahim ibn Ishaq al-Harbi har med säkerhet sagt att detta är den korrekta tidpunkten för Mi’raj. Men uppfattningen att Mi’raj ägde rum den 27 rajab har blivit den allmänt kända. Allama al-Zurqani säger: Om det inte finns tillräckliga bevis för att ge ett uttalande företräde framför ett annat, är det bäst att godta det allmänt kända uttalandet.

Historisk bakgrund:

Denna händelse inträffade i ett sådant skede av den islamiska rörelsen då omkring tolv år hade gått sedan Profeten (s) hade höjt tawhids röst. Motståndarna hade gjort allt de kunde för att spärra hans väg. Men trots deras motstånd nådde Profetens röst fram till varje hem i Arabien. Det fanns ingen arabisk stam där inte två eller fyra personer hade påverkats av hans dawah. Själva Mecka hade fått en liten men hängiven skara troende, som var beredda att ta vilka risker som helst i livet för att denna sanna dawah skulle lyckas. I Medina hade ett stort antal människor ur de mäktiga stammarna Aws och Khazraj blivit Profetens hjälpare och stödjare. Nu närmade sig den tid då möjligheten hade kommit att samla de muslimer som hade lämnat Mecka och spridits till olika platser, och som hade flyttat till Medina, på en enda plats och grunda en stat på islams ideal och principer. Under sådana förhållanden ägde Mi’raj rum, och efter sin återkomst från Mi’raj framförde Profeten (s) för människorna det budskap som finns infogat i sura Bani Isra’il.

En kort redogörelse för händelsen

I den första versen i sura Bani Isra’il nämns endast att den Helige Profeten (s) fördes från al-Masjid al-Haram (Baitullah) till al-Masjid al-Aqsa (Bayt al-Maqdis). Som syfte anges att Allah den Allsmäktige ville visa Sin tjänare några av Sina tecken. Mer detaljer än så har inte nämnts i Koranen. Men i hadith- och sira-verken finns en utförlig redogörelse för denna händelse, återberättad av ett stort antal sahaba, vars antal uppgår till tjugofem och efter forskning och undersökning till och med till fyrtiofem. Bland dem har de mest utförliga redogörelserna återberättats av Hazrat Anas ibn Malik (ra), Hazrat Abu Huraira (ra), Hazrat Abu Sa’id al-Khudri (ra), Hazrat Malik (ra), Hazrat Malik ibn Sa’sa’a (ra), Hazrat Abu Dharr al-Ghifari (ra), Hazrat Shaddad ibn Aws (ra), Hazrat Abdullah ibn Abbas (ra), Hazrat Abdullah ibn Mas’ud (ra) och Hazrat Umm Hani (ra).

Den korta sammanfattningen av den utförliga redogörelse som finns i haditherna är följande: På natten väckte Jibril (a) Profeten (s) och förde honom ridande på Buraq från al-Masjid al-Haram till al-Masjid al-Aqsa. Där, i Bayt al-Maqdis, bad Profeten (s) tillsammans med profeterna, frid vare med dem alla. Sedan förde Jibril (a) honom upp genom de himmelska världarna. I de olika himlarna mötte han olika profeter. Slutligen, efter att ha nått en yttersta höjd, trädde han inför sin Herre. Under detta möte ålades han, utöver andra viktiga vägledningar, de fem dagliga bönerna som en obligatorisk plikt. Därefter återvände han till Bayt al-Maqdis. Därifrån återvände han till al-Masjid al-Haram. Av många hadither framgår att även paradiset och helvetet visades för honom. Dessutom framgår det av tillförlitliga återberättelser att när han dagen därpå berättade om denna händelse inför människorna, hånade och förlöjligade den meckanska kafirun honom kraftigt, varpå vissa muslimers iman blev vacklande.

Denna ytterligare redogörelse i haditherna strider inte mot Koranen; den innehåller tvärtom ytterligare uppgifter efter Koranens beskrivning. Det är uppenbart att man inte kan förkasta de ytterligare uppgifterna genom att hävda att de strider mot Koranen.

Var Mi’raj kroppslig eller andlig?

Hur gick denna resa under Mi’raj till? Ägde den rum i en dröm eller i vaket tillstånd? Begav sig den Helige Profeten (s) själv iväg, eller stannade han kvar på sin plats och fick se allt detta andligen? Svaren på alla dessa frågor finner man i själva Koranens ord.

*********************************** Inledningen av berättelsen säger just att detta var en storslagen, extraordinär och mirakulös händelse, som ägde rum genom Allah den Allsmäktiges oändliga kraft och makt. Det är uppenbart att det inte har sådan betydelse att någon ser något i en dröm eller genom kashf att en sådan inledning skulle behövas för att återge det. Hur skulle det annars vara med det Väsen som står över alla brister, fel och oförmågor och som lät Sin tjänare se detta i en dröm eller genom kashf? Dessutom betecknar orden ”Han förde Sin tjänare bort på natten” en fysisk resa. Orden ”förde bort” kan inte på något sätt vara lämpliga för en resa i en dröm eller för en resa genom kashf. Därför har vi inget annat val än att acceptera att detta inte bara var en andlig observation, utan en fysisk resa och en synlig observation som Allah lät Profeten (s) se.

Om det genom Allahs makt var möjligt att på en natt resa fram och tillbaka från Mekka till Bayt al-Maqdis utan flygplan, varför skulle då de övriga detaljer som återges i haditherna avfärdas som omöjliga? Diskussionen om möjligt och omöjligt kan uppstå först när det gäller en skapad varelses handling inom hennes egen förmåga. Men när det sägs att Gud har gjort något, kan frågan om möjligheten endast väckas av den som inte tror på Guds makt. Allah den Upphöjde kan på ett ögonblick föra vem Han vill till en plats dit det snabbaste föremålet i den materiella världen skulle behöva miljarder ljusår för att nå. Begränsningarna och banden i tid och rum är skapade för skapelsen, inte för universums Skapare.

Invändningar och anklagelser från dem som förnekar haditherna

Mot den detaljerade redogörelse för Mi’raj-resan som återges i haditherna har de som förnekar haditherna framfört olika invändningar och anklagelser. Bland dessa finns emellertid endast två som kan tillmätas någon betydelse.

För det första att detta nödvändiggör att Allah den Upphöjde befinner Sig på en särskild plats. Annars, varför skulle Han behöva låta tjänaren färdas och föra honom till en bestämd plats för att han skulle kunna träda fram inför Honom?

För det andra: Hur kunde Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, visas Helvetet och Paradiset samt scener där vissa människor utsattes för straff, när det slutgiltiga avgörandet om tjänarna ännu inte hade fattats? Hur kan det komma sig att avgörandet om straff eller belöning ska fattas först efter att Uppståndelsen ägt rum, men att vissa människor ändå straffades i förväg?

I själva verket är dessa båda invändningar resultatet av bristfälligt tänkande. Den första invändningen är felaktig eftersom Skaparen utan tvekan besitter en ställning av oändlig makt i Sin egen essens. Men när Han handlar med skapelsen använder Han begränsade medel, inte på grund av någon svaghet hos Honom själv, utan på grund av skapelsens svaghet. När Han till exempel talar med skapelsen använder Han det begränsade sätt att tala som en människa kan höra och förstå. Allahs ord har i själva verket en egen suverän ställning. På samma sätt, när Han vill visa Sin tjänare de väldiga och storslagna tecknen på Sitt rike, för Han honom dit och visar varje föremål på den plats där det ska visas, på det sätt som Gud ser det. Gud behöver inte bege Sig någonstans för att observera något, men tjänaren behöver det. Detsamma gäller att träda fram inför Skaparen. Skaparen befinner Sig själv inte på någon plats. Men tjänaren behöver en plats för att möta Honom, en plats där Allah den Upphöjdes tajalli koncentreras för hans skull. Annars skulle det inte vara möjligt för en tjänare med begränsad förmåga att möta Honom med Hans suveräna ställning.

Nu återstår den andra invändningen. Den är felaktig eftersom Profeten under Mi’raj fick se många saker. Vissa verkligheter visades för honom i allegorisk form. Ett exempel på något som framkallar fitna var bilden av en kraftig tjur som kommer ut genom en liten spricka eller öppning och sedan inte kan återvända in i den. Äktenskapsbrytarnas exempel var att de, trots att färskt och vackert kött fanns hos dem, lämnade det och åt ruttet kött. På detta sätt visades det straff för onda gärningar som en förhandsvisning i allegorisk form av straffet i det kommande livet.

Det som verkligen bör förstås om Mi’raj är att Allah lät var och en av profeterna, frid vare med dem, i enlighet med deras rang skåda hur himmel och jord styrs. Den materiella slöjan lyftes undan, och de fick med egna ögon se de verkligheter som de hade fått i uppdrag att uppmana människorna att tro på utan att ha sett dem, så att deras rang skulle skilja sig från en filosofs. Filosofen uttalar sig utifrån gissningar och antaganden. Om han själv är medveten om detta, kommer han aldrig att vittna om sanningen i någon av sina uppfattningar. Men allt vad profeterna säger grundar de på direkt bevis och iakttagelse. De kan vittna inför skapelsen: ”Vi känner till allt detta, och detta är verkligheter som vi har sett med våra egna ögon.” (Tafhim al-Qur’an, Bani Isra’il, inledning och not 1.)

En granskning av argumenten hos dem som kallar Mi’raj en dröm

Två argument har lagts fram för att kalla denna händelse en dröm. Det ena är att ordet ru’ya ******** används om den i vers 60 i sura Bani Isra’il. Det andra är att följande uttalande av Aisha (må Allah vara nöjd med henne) har återberättats i en hadith:

*****************************************

Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) välsignade kropp lämnade inte sin plats; det var i stället hans själ som fördes bort.

Det första av dessa två argument vederläggs redan av själva Koranen. Se på hela meningen där ordet ******** används med hänsyftning på Mi’raj.

************************************

Och den ru’ya som Vi visade dig har Vi gjort till en prövning för människorna.

Om ordet i denna mening skulle förstås i betydelsen dröm, varför skulle det då kunna bli en prövning för människorna? I en dröm kan man se alla möjliga slags saker. Om Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade sagt inför folket: ”I natt drömde jag att jag reste från Mekka till Bayt al-Maqdis”, skulle ingen muslim ha hamnat i en prövning och blivit avfällig, och ingen otrogen skulle ha hånat detta. Ingen skulle heller ha frågat: ”Bevisa att din resa verkligen ägde rum.” Det kunde bara ha blivit en prövning om Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade sagt till folket att denna händelse hade ägt rum medan han var vaken och dessutom hade sagt att min resa inte var andlig utan kroppslig.

Dessutom är det inte riktigt att hävda att ordet på arabiska endast används för dröm. I själva verket har de båda orden i arabiska lexikon samma betydelse och används i stället för varandra. Såsom i uttrycken … och … säger Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), som ansågs vara en auktoritet i det arabiska språket, följande i sin kommentar till denna koranvers:

*********************************************

”Det var en synlig vision som Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fick se den natten, när han fördes till Bayt al-Maqdis.” I den återberättelse av Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) som Saʿid ibn Mansur citerar finns dessutom följande tillägg: ”Det var inte … och inte heller en vision lik en dröm.”

I en annan berättarkedja återger Ibn Mansur följande uttalande av Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom):

***************************************

Med detta avses den syn som Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fick längs vägen till Bayt al-Maqdis.

Vad nu gäller ʿAishas (må Allah vara nöjd med henne) uttalande är dess berättarkedja mycket svag. Muhammad ibn Ishaq återger det med följande ord: ”Några personer ur Abu Bakrs släkt sade till någon att ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) brukade säga detta.” Hur kan det genom en sådan okänd berättarkedja bevisas att det som tillskrivs ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) verkligen var hennes uttalande? Dessutom finns, i de tillförlitliga hadithverken, berättelsen om Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) resa med Isra och Miʿraj återgiven genom många autentiska berättarkedjor, i motsats till denna svaga återberättelse. Dessa har återgetts från Anas (må Allah vara nöjd med honom), Malik ibn Saʿsaʿa (må Allah vara nöjd med honom), Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom), Abu Saʿid al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom), Abu Dharr al-Ghifari (må Allah vara nöjd med honom), Shaddad ibn Aws (må Allah vara nöjd med honom) och andra framstående följeslagare. Hur kan allt detta förkastas? Och hur ska man då förklara den berättelse från ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) som al-Bayhaqi återger med en fullständigt sammanhängande berättarkedja: att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i gryningen efter Isra-natten berättade för folket om nattens händelser, varpå många av dem som efter att ha antagit tron hade erkänt Profetens profetskap blev avfälliga? Därefter gick de med detta budskap till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ”Gå och ta reda på hur det ligger till med din vän. Han säger att han i natt fördes till Bayt al-Maqdis.”

Abu Bakr sade: ”Har han verkligen sagt något sådant?” De svarade: ”Ja.” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Om han har sagt det, då har han sannerligen talat sanning.” De sade: ”Tror du verkligen att han under samma natt reste till Bayt al-Maqdis och återvände före gryningen?” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag tror ju honom när han berättar för mig om himlen, morgon som kväll.”

Kan någon verkligen godta att det uttalande som genom en okänd berättarkedja tillskrivs Aisha (må Allah vara nöjd med henne)—att Profetens kropp befann sig kvar på sin plats och att endast anden fördes bort—verkligen var Aishas (må Allah vara nöjd med henne) uttalande? (Författarens tillägg.)

Mi’rajens verkliga innebörd

Mi’raj är en av de största händelserna i mänsklighetens historia; den förändrade tidens gång och lämnade ett bestående avtryck i historien. Mi’rajens verkliga betydelse ligger inte i hur den ägde rum, utan i dess syfte och resultat.

Saken är den att den jordglob där vi lever endast är en mycket liten provins i Allah den Allsmäktiges väldiga, storslagna rike. Den profet som från Gud sändes till denna provins hade i viss mån en ställning liknande den som världsliga regeringar ger åt guvernörer eller vicekungar som de sänder till sina underlydande länder. I ett avseende finns det dock en stor skillnad mellan dem. Guvernörer och vicekungar som utses av världsliga regeringar eller statsledningar tillsätts enbart för att administrera landet. Däremot utses universums Härskares guvernörer och vicekungar för att lära människorna den rätta civilisationen, den rena karaktären samt sådana grundprinciper för sann kunskap och handling som likt fyrbåkar står längs mänsklighetens livsväg och visar den raka vägen under århundrade efter århundrade. Trots detta kan man också se en likhet mellan dem. Världens stater överlåter guvernörsämbetet åt dem som är pålitliga. När de utser dem till detta uppdrag informerar de dem om hur statens inre förvaltning fungerar och vilken politik den följer. De avslöjar också för dem sådana hemliga uppgifter som inte avslöjas för det vanliga folket. Förhållandet är likartat i Guds rike. Även där har profetskapets uppdrag anförtrotts åt dem som är mest trofasta och pålitliga. När de sedan utses till detta ämbete låter Allah den Allsmäktige dem själva få beskåda hela sitt rikes inre förvaltning. Han uppenbarar för dem sådana dolda mysterier och uppgifter om skapelsen som inte uppenbaras för vanliga människor. Så lät Han Ibrahim (frid vare med honom) beskåda himlarnas och jordens inre ordning (Sura al-An’am, vers 75). Han fick också se hur Gud ger liv åt det döda (Sura al-Baqara, vers 260). Musa (frid vare med honom) fick på berget Tur se Allahs manifestation (Sura al-A’raf, vers 143). Han lät honom under en tid färdas tillsammans med en särskild tjänare, så att han skulle se och förstå hur världens ordning fungerar genom Allahs vilja (Sura al-Kahf, vers 60–82). Profeten Muhammad (frid och välsignelser vare med honom) fick liknande verkliga erfarenheter. Ibland såg han öppet i de högre världarna den ängel som stod nära Gud (Sura at-Takwir, vers 23). Ibland kom denna ängel så nära honom att avståndet mellan dem var som två båglängder, eller ännu mindre (Sura an-Najm, vers 6–9). Ibland såg han återigen denna ängel vid Sidrat al-Muntaha, det vill säga vid den materiella världens yttersta gräns, och där bevittnade han sin Herres stora och storslagna tecken (Sura an-Najm, vers 13–18). Men Mi’raj var inte begränsad till enbart en prövning eller observation; den var något av ännu högre rang. Föreställ er något i stil med att en härskare med högsta makt i en viktig fråga kallar en av sina underordnade härskare direkt till huvudstaden, överlåter ett särskilt uppdrag åt honom och dessutom ger honom de nödvändiga politiska riktlinjerna. På samma sätt kallades även Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) till Allahs närvaro. För en vändpunkt i den islamiska rörelsen var nära förestående. Mot denna bakgrund var avsikten att ge honom särskild vägledning. (Radiotal den 20 augusti 1941, förkortat.)

Berättelsen om Mi’raj-resan

Först ska vi nu lägga fram en sammanfattning av de hadither där den förunderliga berättelsen om Mi’raj-resan återges. Därefter ska vi berätta vilket budskap Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) förmedlade till världens människor när han återvände från Mi’raj.

Omkring tolv år hade gått sedan Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) blev profet. Han var femtiotvå år gammal. Han låg och sov i Kaba-helgedomen. Plötsligt kom ängeln Jibril och väckte honom. I ett halvt sovande och halvt vaket tillstånd lyfte han honom och förde honom till Zamzam. Han öppnade hans bröst och tvättade det med Zamzam-vatten. Därefter fyllde han hans bröst med tålamod, visdom, iman och visshet. [I berättelser återgivna av Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) och Malik ibn Sa’sa’a i bland annat Bukhari, Muslim, Musnad Ahmad, Ibn Jarir, Bayhaqi, Hafiz Ibn Abi Hatim, Tabarani och Bazzar. I vissa andra berättelser sägs det att Isra började i huset hos Umm Hani (må Allah vara nöjd med henne), Profetens kusin, Abu Talibs dotter. Där hade han bett kvällsbönen och somnat. Ibn Jarir, Abu Ya’la och Tabarani har återgett denna händelse från Umm Hani (må Allah vara nöjd med henne) själv, medan Bayhaqi har återgett den från Ali ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom), Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) och Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom). I Ibn Sa’ds Tabaqat återges al-Waqidis berättelse att Isra började i Shi’b Abi Talib. I Bukhari och Muslim återges från Abu Dharr (må Allah vara nöjd med honom), och i Musnad Ahmad från Ubayy ibn Ka’b (må Allah vara nöjd med honom), att Jibril (frid vare med honom) trädde in i huset genom att bryta igenom taket och tog med sig Profeten. I själva verket finns ingen motsägelse mellan dessa berättelser. Umm Hanis hus låg i Shi’b Abi Talib. Jibril steg ner genom husets tak och förde Profeten till den heliga moskén medan han sov. Det som sedan hände i ett halvt sovande och halvt vaket tillstånd har redan nämnts ovan. – Författaren.]

Därefter förde Jibril (frid vare med honom) fram ett riddjur för färden. Det var vitt till färgen, något större än en åsna och mindre än en mula till formen. Det färdades med blixtens hastighet. Varje steg det tog nådde så långt ögat kunde se. Därför kallades det Buraq. [Alla återberättelser i haditherna om Buraq och dess egenskaper är samstämmiga – författaren.] Även tidigare profeter använde sådana riddjur på liknande resor. [Ibn Jarir, Bayhaqi i sin Dalā’il, Ibn Abi Hatim, Ibn Ishaq, Ibn Mardawayh, Nasa’i, Maghazi av Ibn ‘A’id och Suyuti har skrivit i Rawd al-Unuf att profeten Ibrahim (frid vare med honom) red på Buraq till Mecka med Hajar och hennes diande barn Ismail (frid vare med honom). Men de anger inte källan till denna återberättelse – författaren.] När den ädle Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) skulle bestiga det började det röra på sig. Jibril (frid vare med honom) slog det lätt på kroppen och sade: ”Se vad du gör! Aldrig tidigare har någon ädlare än Muhammad (Guds välsignelser och frid vare med honom) ridit på dig.” När det hörde detta började det svettas av skam. [Musnad Ahmad, Tirmidhi, Ibn Hibban, Ibn Jarir, Ibn Ishaq, Ibn Sa‘d – författaren.]

Därefter besteg den ädle Profeten det och Jibril färdades tillsammans med honom. [I de återberättelser som citeras av Ibn Jarir, Bayhaqi, Nasa’i, Ibn Hisham, Ibn Abi Hatim, Tabarani, Bazzar och Ibn Sa‘d står det att Jibril (frid vare med honom) hela tiden följde Profeten under denna resa. I Tabarani finns i ‘Abd al-Rahman ibn Abi Laylas återberättelse att Jibril (frid vare med honom) lät den ädle Profeten sitta framför honom på Buraq. Abu Ya‘la och Ibn Hibban har återberättat från ‘Abdullah ibn Mas‘ud (må Gud vara nöjd med honom) att Jibril (frid vare med honom) satt framtill och lät den ädle Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) sitta bakom honom. I Tirmidhi, Nasa’i och Musnad Ahmad finns en liknande återberättelse från Hudhayfa (må Gud vara nöjd med honom), enligt vilken den ädle Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) och Jibril (frid vare med honom) båda red på Buraq, men det anges inte vem som satt fram och vem som satt bak – författaren.] Den första anhalten var Medina, där Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) steg av och bad. Jibril (frid vare med honom) sade: ”Det är hit du kommer att emigrera.” Den andra anhalten var berget Sinai, där Allah talade med profeten Musa (frid vare med honom). Den tredje anhalten var Betlehem, där profeten ‘Isa (frid vare med honom) föddes. Den fjärde anhalten var Bayt al-Maqdis, där Buraqs färd tog slut. [Anas ibn Maliks (må Gud vara nöjd med honom) återberättelse i Nasa’i och Shaddad ibn Aws (må Gud vara nöjd med honom) återberättelse i Bayhaqi skiljer sig något. Där nämns att man i stället för berget Sinai bad nära det träd i Madyan där Musa (frid vare med honom) satte sig efter att ha gett två kvinnors boskap vatten – författaren.]

Olika vilseledda och vilseledande krafter

På en plats under denna färd ropade någon: ”Kom hit!” Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) ägnade inte den riktningen någon uppmärksamhet. Jibril (frid vare med honom) sade: ”Detta är en kallelse till judendomen.” Från ett annat håll hördes en röst: ”Kom hit!” Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) såg inte heller åt det hållet. Jibril (frid vare med honom) sade: ”Detta är en förkunnare av kristendomen.” Sedan visade sig en kvinna i stor prakt och ståt. Även hon kallade den ädle Profeten till sig. Han vände sig bort även från henne. Jibril (frid vare med honom) sade: ”Detta är världen.” Därefter kom en gammal kvinna i deras väg. Jibril (frid vare med honom) sade: ”Uppskatta världens återstående ålder utifrån denna gamla kvinnas återstående liv.” Sedan mötte de ännu en man som försökte locka Profeten till sig. Men även honom lämnade han och fortsatte framåt. Jibril (frid vare med honom) sade: ”Det var Satan, som ville få dig att avvika från vägen.” [Olika delar av dessa händelser finns återgivna i olika hadith- och sīraböcker. Bayhaqi (Dalā’il), Tabarani (al-Awsat), Ibn Jarir, Ibn Hatim, Ibn Ishaq och Ibn Mardawayh – författaren.]

Bön i Bayt al-Maqdis

När den ädle Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) nådde Bayt al-Maqdis steg han ned från Buraq. Buraq bands fast på samma plats där de andra profeterna brukade binda det. [Musnad Ahmad, Muslim, Ibn Jarir, Bayhaqi, Ibn Abi Hatim, Ibn Ishaq, Ibn Sa‘d, Ibn Mardawayh. I några andra återberättelser står det också att Jibril (frid vare med honom) gjorde ett hål i en sten med ett finger och band Buraq vid det hålet (Tirmidhi, Hatim, Ibn Abi Hatim).] När han trädde in i Salomos tempel (som vid denna tid var förstört, även om platsen fortfarande fanns kvar och kejsar Justinianus hade låtit uppföra en kyrka där), fick han se alla de profeter som hade fötts till världen från människosläktets begynnelse fram till dess. Så snart han anlände ställde man upp böneraderna, och alla väntade på vem som skulle leda bönen. Jibril (frid vare med honom) tog honom i handen och förde honom fram, och alla bad bakom honom. [Ibn Jarir, Bayhaqi, Tabarani, Nasa’i, Ibn Abi Hatim, Musnad Ahmad, Ibn Sa‘d.]

Därefter ställdes tre dryckeskärl fram inför honom. Det ena innehöll vatten, det andra mjölk och det tredje vin. Han tog mjölkkärlet i handen och drack ur det. Jibril (frid vare med honom) gratulerade honom och sade: ”Du har valt den naturliga vägen.” [Detta är samma återberättelse som vi citerade ovan, återgiven av Tabarani från Suhayb (må Gud vara nöjd med honom), av Ibn Jarir från Anas (må Gud vara nöjd med honom) och Abu Hurayra (må Gud vara nöjd med honom), samt av Ibn Ishaq från flera lärda. Men det råder stor oenighet mellan återberättelserna i denna fråga. I de återberättelser som Ibn Jarir, Bayhaqi och Ibn Abi Hatim citerar från Abu Sa‘id al-Khudri (må Gud vara nöjd med honom) nämns två bägare. Den ena innehöll vatten och den andra vin. I Musnad Ahmad och Muslim finns en återberättelse från Anas (må Gud vara nöjd med honom), i Bukhari en från Abu Hurayra och i Bayhaqi en från Sa‘id ibn al-Musayyib (må Gud vara nöjd med honom), där två kärl nämns. Det ena innehöll mjölk och det andra vin. Även i återberättelsen från Shaddad ibn Aws i Bayhaqi, Ibn Hatim, Bazzar och Tabarani nämns två kärl. Men det ena innehöll mjölk och det andra honung. Å andra sidan återberättar Musnad Ahmad, Bukhari och Muslim från Malik ibn Sa‘sa‘a (må Gud vara nöjd med honom) att tre kärl ställdes fram inför den ädle Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) nära Sidrat al-Muntaha eller nära Bayt al-Ma‘mur; det ena innehöll vin, det andra mjölk och det tredje honung. Alla återberättelser är dock eniga om att den ädle Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) valde mjölkkärlet – författaren.]

Därefter fördes en stege fram inför honom. Med hjälp av den förde Jibril (frid vare med honom) honom upp mot himlen. På arabiska kallas en stege mi‘raj. Därför har hela denna händelse fått namnet Mi‘raj. [Ibn Jarir, Bayhaqi, Ibn Abi Hatim, Ibn Ishaq och Ibn Mardawayh har återberättat detta från Abu Sa‘id al-Khudri (må Gud vara nöjd med honom). Men Ibn Hatim citerar en återberättelse från Anas (må Gud vara nöjd med honom) enligt vilken Jibril (frid vare med honom) tog den ädle Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) i handen och steg upp mot himlen med honom – författaren.]

I den första himlen

När de steg upp till den första himlen var himlens port stängd.

Ängeln som vaktade porten frågade: ”Vem har kommit?”

Hazrat Jibril (a) uppgav sitt namn.

Ängeln sade: ”Vem är med dig?”

Jibril: ”Muhammad (s).”

Ängeln: ”Har han blivit kallad?”

Jibril: ”Ja, det har han.”

Därefter öppnades dörren och Huzur (s) välkomnades hjärtligt. [Det råder full enighet om att Jibril (a) vid varje inträde i himlarna blev utfrågad på detta sätt beträffande Mi’raj. När det hade bekräftats att den ankommande var Jibril (a), att Muhammed (s) var med honom och att han hade kallats, öppnades dörren och Huzur välkomnades – författaren.] Här fick den helige Profeten (s) möta sådana framstående personligheter bland änglarna och de mänskliga andarna som befann sig på denna nivå. Bland dem fanns en vördnadsvärd person som var en fullkomlig avbild av människans gestalt. Det fanns ingen brist eller ofullkomlighet i hans ansikte eller kroppsbyggnad. Jibril (a) sade: »Detta är Adam (a), din urfader.»

På denne vördnadsvärdes högra och vänstra sida stod många människor. När han såg åt höger blev han glad, och när han såg åt vänster grät han. Man frågade: »Vad är det?»

Det sades: »Alla dessa är Adams efterkommande. Adam gladde sig när han såg sina rättfärdiga efterkommande och grät när han såg de onda.» [Författaren har återgett detta från Bukhari och Muslim, genom Malik ibn Sa’sas berättelse; från Bukhari och Muslim, genom Abu Dharrs (ra) berättelse; samt från Ibn Jarir, Bayhaqi, Ibn Abi Hatim, Ibn Mardawayh och Ibn Ishaq, genom Abu Sa’id al-Khudris (ra) berättelse; från Ibn Jarir, Bayhaqi, Hafiz Ibn Abi Hatim, Tabarani och Bazzar, genom Abu Hurayras (ra) berättelse; och från Abdallah ibn Ahmad Hanbal i Zawa’id på Musnad, genom Ubayy ibn Ka’bs (ra) berättelse.]

Därefter fick Huzur (s) möjlighet att i detalj iaktta allt. På ett ställe såg han några människor skörda en åker. Ju mer de skördade, desto mer växte den. Man frågade: »Vilka är dessa?» Det sades: »Dessa är de som kämpar jihad på Guds väg.»

Därefter såg man några människors huvuden krossas fullständigt med stenar. Man frågade: »Vilka är dessa?» Det sades: »Dessa är de människor vars motvilja och missnöje hindrade dem från att stiga upp till bönen.»

Han såg några människor vars kläder var lappade fram och bak, och som åt gräs likt djur. Man frågade: »Vilka är dessa?» Det sades: »Dessa är de som inte gav något av zakat eller allmosor från sin egendom.»

Därefter såg man en man som samlade ved och försökte lyfta sitt lass. När han inte kunde lyfta det lade han ännu mer ved på det. Man frågade: »Vem är detta?» Det sades: »Detta är en person som hade så många ansvarsuppgifter på sig att han inte kunde bära dem. Men i stället för att minska dem lade han ännu fler ansvarsuppgifter på sina axlar.»

Därefter såg man några människors tungor och läppar skäras av med saxar. Man frågade: »Vilka är dessa?» Det sades: »Dessa är människor som talade ansvarslöst, sade vadhelst som kom dem i munnen och skapade fitna i samhället.»

Sedan såg man på en plats en sten med en liten spricka. Ur den kom en stor, kraftig tjur ut. Därefter försökte den åter gå in i stenen, men kunde inte. Man frågade: ”Vad är detta?” Det sades: ”Detta är liknelsen för en person som oansvarigt uttalar sig på ett sätt som skapar fitna. Sedan vill han, skamsen, ta tillbaka och rätta till det, men kan inte.”

På en plats såg man några människor som skar bitar av sitt eget kött och åt det. Man frågade: ”Vilka är dessa?” Det sades: ”Det är de som brukade komma med falska anklagelser och förolämpningar mot andra.”

Precis intill dem fanns några människor vars fingernaglar var gjorda av koppar. Med dem rev de sina ansikten och bröst. När man frågade vilka dessa var, sades det: ”Det är de som i människors frånvaro brukade sprida deras missgärningar och kränka deras heder.”

Man såg några människor vars båda läppar liknade kamelers läppar och som åt eld. Man frågade: ”Vilka är dessa?” Det sades: ”Det är de som åt de föräldralösas egendom.”

Man såg några människor vars magar var oerhört stora och fyllda med giftormar. Människor trampade på dem och gick över dem, men de kunde inte röra sig från sina platser. När man frågade vilka dessa var, sades det: ”Det var de som tog ränta.”

Sedan såg man några människor framför vilka det på ena sidan låg färskt, vackert kött och på den andra sidan ruttet kött, ur vilket en stank strömmade. De lämnade det goda köttet och åt det ruttna. Det sades: ”Det var människor som, trots att de hade lagliga hustrur, olagligt tillfredsställde sina sexuella begär.”

Sedan såg man några kvinnor som hängde i sina bröst. När man frågade dem, sades det: ”Det var kvinnor som tillskrev sina män barn som inte var deras.” [Det råder oenighet om huruvida dessa iakttagelser gjordes på vägen till Bayt al-Maqdis eller i den första himlen. Dessutom har alla dessa iakttagelser inte nämnts tillsammans i alla återberättelser. Tvärtom har olika iakttagelser återgetts i olika hadither. Här har vi samlat alla hänvisningar på ett ställe. Musnad Ahmad, Ibn Maja, Ibn Jarir, Bayhaqi, Ibn Hisham, Ibn Abi Hatim, Tabarani och Bazzar – återberättat av Abu Hurayra (r.a.); Ibn Jarir, Ibn Abi Hatim, Ibn Ishaq och Ibn Mardawayh – återberättat av Abu Sa’id al-Khudri (r.a.); Musnad Ahmad och Abu Dawud – återberättat av Anas ibn Malik (r.a.) – författaren.]

Under dessa iakttagelser mötte Profeten (s.a.w.s.) en ängel som mötte honom med ett mycket strängt och kärvt sinnelag. Profeten (s.a.w.s.) frågade Jibril (a.s.): ”Alla de änglar som jag hittills har mött tog emot mig med glädje och leenden. Varför är denne så dyster till sinnet?” Jibril (a.s.) sade: ”Han har inget med munterhet och glädje att göra. Han är ju helvetets väktare.” När Profeten (s.a.w.s.) hörde detta uttryckte han en önskan att få se helvetet. Genast lyftes slöjan från hans synfält, och helvetet framträdde i all sin skräckinjagande gestalt. [Sira av Ibn Hisham – med hänvisning till Ibn Ishaq och Ibn Abi Hatim. Återberättat av Anas ibn Malik (r.a.) – författaren.]

till de följande himlarna

Efter att ha passerat dessa nivåer nådde den helige Profeten (frid vare med honom) den andra himlen. Bland dess framstående invånare fanns två unga män med särskilda egenskaper. Vid presentationen blev det känt att de var Hazrat Yahya (frid vare med honom) och Hazrat Isa (frid vare med honom).

På den tredje himlen presenterades en vördnadsvärd man vars skönhet, jämfört med vanliga människors och stjärnornas, var som fullmånen. Det blev känt att han var Hazrat Yusuf (frid vare med honom).

På den fjärde himlen mötte Hazrat Idris (frid vare med honom), på den femte himlen Hazrat Harun (frid vare med honom) och på den sjätte himlen Hazrat Musa (frid vare med honom) profeten Muhammad (frid vare med honom). När han nådde den sjunde himlen såg han ett enormt palats (Bayt al-Ma’mur), där alla som fanns där själva i hög grad liknade honom till utseendet. Vid presentationen blev det känt att han var Hazrat Ibrahim (frid vare med honom). [Musnad Ahmad, Bukhari och Muslim – återberättat av Malik ibn Sa’sa’a. Musnad Ahmad, Muslim och Ibn Abi Hatim – återberättat av Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom). Ibn Jarir, Bayhaqi, Ibn Abi Hatim, Tabarani, Bazzar, Hakim och Ibn Ishaq – återberättat av Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom). I vissa återberättelser råder olika uppfattningar om profeternas platser. I Nasai och Muslim återges det, enligt Anas (må Allah vara nöjd med honom), att Hazrat Harun (frid vare med honom) befann sig på den fjärde himlen och Hazrat Idris (frid vare med honom) på den femte. Med hänvisning till en återberättelse av Hazrat Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) säger Ibn Jarir, Bayhaqi och Ibn Mardawayh att Hazrat Yusuf (må Allah vara nöjd med honom) befann sig på den andra himlen och Hazrat Yahya (frid vare med honom) och Hazrat Isa (frid vare med honom) på den tredje himlen – författaren.]

Sidrat al-Muntaha

Därefter började den helige Profeten (frid vare med honom) sin vidare färd uppåt och nådde Sidrat al-Muntaha. Denna plats utgör en gräns som skiljer den Allsmäktige Herrens hov från den materiella världen. Här upphör all skapad varelses kunskap. Det som finns bortom detta är det osedda, vars kunskap varken någon profet eller någon närstående ängel har. Om Allah däremot vill ge någon kunskap om något av detta, är det en annan sak. Det som kommer nerifrån tas emot här, och det som kommer uppifrån tas emot här. I närheten av denna plats fick Profeten se paradiset. Han såg att Allah den Högste hade berett sådana välsignelser för de rättfärdiga tjänarna som inget öga har sett, inget öra har hört och inget hjärta har kunnat föreställa sig. [Bukhari och Muslim – återberättat av Abu Dharr (må Allah vara nöjd med honom). Muslim, Nasai, Tirmidhi och Bayhaqi – återberättat av Abdullah ibn Mas’ud (må Allah vara nöjd med honom). Ibn Jarir, Bayhaqi, Ibn Abi Hatim och Ibn Mardawayh – återberättat av Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) – författaren.]

Vid Sidrat al-Muntaha stannade Jibril (frid vare med honom) kvar. Därefter fortsatte Profeten (frid vare med honom) ensam framåt. Sedan såg han framför sig, på en hög och jämn plats, det majestätiska hovet. Därefter beviljades han äran att samtala. [Ibn Hatim, återberättat av Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom). Bukhari – Kitab as-Salat – återberättat av Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och Abu Hubba al-Ansari. Qastallani har i sin Mawahib, utan att hänvisa till någon källa, sagt att Profeten (frid vare med honom) sade: ”När Jibril nådde sin plats sade han: ’Nu gäller det dig och din Herre. Detta är min plats; längre än hit kan jag inte gå.’”] Bland det som sades var följande:

1. Femtio obligatoriska böner fastställdes varje dag.

2. I sura al-Baqara lärs de två sista verserna ut.

3. En avsikt att förlåta alla synder utom shirk uttrycks.

4. Det sägs att den som har för avsikt att göra en god gärning får en god gärning nedtecknad för sig. När han sedan utför den nedtecknas tio goda gärningar för honom. Men för den som har för avsikt att göra en ond gärning skrivs ingenting mot honom. När han sedan utför den nedtecknas en synd för honom.[För det första är det enhälligt fastslaget i alla hadither om Miʿraj att femtio böner gjordes obligatoriska. De övriga frågorna återges i följande hadithverk:

Muslim, Nasa’i, Tirmidhi, Bayhaqi – återberättat av Abdullah ibn Masud (ra); Musnad Ahmad och Muslim – återberättat av Anas ibn Malik (ra). Ibn Jarir, Bayhaqi, Ibn Abi Hatim, Ibn Mardawayh – återberättat av Abu Sa’id al-Khudri (ra) – författaren.]

Efter att Huzur (s) hade varit inför Gud och var på väg ned för att återvända, mötte han Hazrat Musa (a). När han hade hört berättelsen sade han: »Jag har bittra erfarenheter av Israels barn. Jag tror inte att din umma kommer att kunna hålla fast vid femtio böner; be därför om att de ska minskas.« När han återvände minskade Allah, den Upphöjde (den Allsmäktige Allah), tio böner.

Hazrat Musa (a) sade åter samma sak. Därefter gick profeten Muhammad (s) upp gång på gång, och bönerna minskades med tio åt gången. Till slut gjordes fem böner obligatoriska, och det sades att dessa motsvarade femtio böner.[Det är enhälligt fastslaget i alla hadither att Huzur (s), på uppmaning av Hazrat Musa (a), gång på gång gick inför Allah och bad om en minskning, tills slutligen fem böner förblev obligatoriska. Allah räknade dem som motsvarande femtio. I de flesta återberättelser anges visserligen att fem minskades åt gången, men i vissa återberättelser anges endast att några minskades, medan andra anger fem åt gången – författaren. (En liten grupp västerländskt sinnade personer, särskilt de som förnekar hadither, invänder mot denna återberättelse och säger: Om Guds avsikt var att göra endast fem böner obligatoriska, vad är då meningen med att börja med femtio och gradvis förhandla om en minskning? Svaret är att Allah den Upphöjde därigenom tydligt visar tjänarna att människan, för att tacka för Hans välsignelser, bör ägna sig åt så mycket tillbedjan att även om hon bad femtio gånger om dagen, skulle det inte vara särskilt mycket. Men med hänsyn till människans svaghet och natur beviljades denna lättnad. Därefter upphöjdes Huzurs (s) rang genom att han, på Hazrat Musas (a) råd, gång på gång bad om en minskning och hans böner beviljades. Denna händelse är ett bevis på förbönen från Huzur (s) och andra profeters sida i det kommande livet – författaren.)]

Återfärden

På återvägen kom Huzur (s) via samma trappa tillbaka till Bayt al-Maqdis. Alla profeter var åter närvarande där. Han ledde dem i bönen, och det var sannolikt morgonbönen fajr. Därefter steg han upp på Buraq och återvände till Mekka (Al-Bidaya wan-Nihaya, volym tre, s. 112–113).

Tidigt på morgonen berättade han först av alla om denna händelse för sin kusin Umm Hani (må Allah vara nöjd med henne). Sedan ville han gå ut. Men hon (Umm Hani) tog tag i hans mantel och sade: ”För Allahs skull, berätta inte detta för någon. Annars får de ännu en anledning att håna och förlöjliga dig.” Men Profeten (frid över honom) sade: ”Jag kommer absolut att berätta det” och gick ut (al-Tabarani, Ibn Ishaq, Ibn Sa’d och Abu Ya’la har återberättat detta från Umm Hani (må Allah vara nöjd med henne)).

När Profeten (frid över honom) kom fram till Kaba-helgedomen fick han syn på Abu Jahl framför sig. Denne sade: ”Finns det några nya nyheter?” Profeten (frid över honom) svarade: ”Ja, det gör det verkligen.” Abu Jahl sade: ”Berätta då, vad är det?”

Profeten (frid över honom) sade: ”I natt begav jag mig till Bayt al-Maqdis.” Abu Jahl sade: ”Bayt al-Maqdis? Hann du resa dit och tillbaka under en enda natt? Och är du här nu på morgonen?”

Profeten (frid över honom) sade: ”Ja, så är det.”

Abu Jahl sade: ”Ska jag då samla folket? Kommer du att säga detta inför alla?”

Profeten (frid över honom) sade: ”Självklart.”

Abu Jahl samlade alla genom att ropa högt och sade till Profeten (frid över honom): ”Tala nu.”

Profeten (frid över honom) berättade hela händelsen inför alla. Folket började håna och förlöjliga honom. Några klappade händerna, medan andra lade händerna på huvudet i häpnad och förundran. De sade: ”En två månader lång resa på en natt? Omöjligt, helt orimligt. Tidigare misstänkte vi det, men nu är vi övertygade om att du verkligen är galen” (Ahmads Musnad, al-Nasa’i, al-Bayhaqi, al-Bazzar och al-Tabarani har återberättat detta från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom). Ibn Jarir, al-Bayhaqi och Ibn Abi Hatim – återberättat från Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom).

Erkännandet av Hazrat Siddiqs (ra) sanningsenlighet

På ett ögonblick spreds nyheten över hela Mekka. Några muslimer vände ryggen åt islam när de hörde detta. (Musnad Ahmad, Bukhari, Tirmidhi, Bayhaqi, Jaber; återberättat av Hazrat Aisha (ra).

Därefter gick människor till Hazrat Abu Bakr (ra) i hopp om att han, som var profeten Muhammads (s) högra hand, skulle vända sig bort från Profeten. Då skulle denna rörelse dö. När Hazrat Abu Bakr (ra) hörde detta sade han: ”Om Muhammad (s) har sagt detta, måste det vara sant. Vad finns det för märkvärdigt i det? Jag hör ju varje dag att budskap kommer till honom från himlen. Jag erkänner också dess sanningsenlighet.” (Ibn Jarir, Bayhaqi; återberättat av Abu Salama bin Abd al-Rahman. Ibn Abi Hatim; återberättat av Anas bin Malik. Bayhaqi; återberättat av Hazrat Aisha (ra).

Därefter kom Hazrat Abu Bakr (ra) till Haram al-Ka’ba, där Allahs Sändebud (s) befann sig tillsammans med den hånfulla och förlöjligande folkmassan. Han frågade Profeten (s): ”Har ni verkligen sagt allt detta?”

Profeten (s) sade: ”Ja, det har jag.”

Hazrat Abu Bakr (ra) sade: ”Jag har sett Bayt al-Maqdis. Beskriv platsen för dem.”

Profeten (s) började genast beskriva den. Han beskrev varje detalj på ett sådant sätt att det verkade som om Bayt al-Maqdis stod framför honom och att han beskrev dess tillstånd medan han såg på det. När Hazrat Abu Bakr (ra) intog denna hållning fick förnekarna ett hårt slag. [Hafiz Ibn Kathir skriver i al-Bidaya wa al-Nihaya att Abu Bakr (ra) bad honom beskriva Bayt al-Maqdis inför avgudadyrkarna, eftersom deras munnar skulle tystas om han kunde beskriva det korrekt. Men Abu Ya’la har återberättat från Umm Hani (ra) att det var Mut’im bin Adi som frågade om beskrivningen av Bayt al-Maqdis. Ibn Jarir och Ibn Abi Hatim har återberättat från Abu Sa’id al-Khudri (ra) att den person bland folket som ställde denna fråga ansåg att Profeten (s) ljög. I Muslims återberättelse från Hazrat Abu Huraira (ra) sägs det att folket förhörde Profeten (s). Den verkliga orsaken till frågorna var att de visste att Profeten (s) aldrig under sitt liv hade sett Bayt al-Maqdis. Det var därför svårt för honom att beskriva platsen, särskilt eftersom han hade sett den nattetid. Därför lät Allah den Allsmäktige Bayt al-Maqdis träda fram inför hans blick medan de förhörde honom, och han besvarade deras frågor en efter en genom att se på det. Till slut måste de erkänna att den beskrivning han gav av platsen var helt sann. Bukhari, Muslim, Musnad Ahmad, Ibn Jarir, Tirmidhi och Bayhaqi; återberättat av Jabir bin Abdullah (ra). Muslim och Ibn Sa’d; återberättat av Abu Huraira (ra). Bayhaqi, Ibn Abi Hatim, Bazzar och Tabarani; återberättat av Ibn Abbas (ra) – författaren.]

Ytterligare vittnen

Bland de församlade fanns många som brukade färdas till Bait al-Maqdis i handelsärenden. De sade inom sig att han hade återgett en korrekt bild. Nu började folket kräva ytterligare bevis för sanningen i denna redogörelse.

Hans höghet (s) sade: ”På vägen dit passerade jag en viss karavan, som hade sådana och sådana varor med sig. Karavanfolkets kameler blev skräckslagna när de fick syn på Buraq. En av dem sprang faktiskt iväg mot en viss dal. Jag berättade för karavanfolket vart den hade sprungit.”

På vägen tillbaka mötte jag på en viss plats en viss karavan från en viss stam. Alla sov. Jag drack vatten ur deras kärl och lämnade även tecken efter att jag hade druckit.

Hans höghet (s) berättade ytterligare några sådana händelser. Senare bekräftade de anländande karavanmännens utsagor sanningen i hans ord (Ibn Abi Hatim återger det från Anas ibn Malik (ra); Bayhaqi, Ibn Abi Hatim, Bazzar och Tabarani återger det från Shaddad ibn Aws, och Tabarani återger en berättelse från Abu Ya’la genom Umm Hani (ra)).

På så sätt blev motståndarna mållösa. Men inom sig fortsatte de att tänka: Hur kunde detta vara möjligt? Än i dag finns denna fråga i många människors sinnen: Hur blev det möjligt?[]

Undervisningen av Hans höghet (s) i de fem dagliga bönerna

Under de två dagarna efter den natt då Mi’raj ägde rum kom Jibril (a), på Allah den Upphöjdes befallning, vid tiden för varje bön för att visa när de fem föreskrivna bönerna skulle förrättas. Den första dagen ledde han Profeten (s) i en bön under den första tiden, och den andra dagen under den sista tiden. Han ledde honom i bönen. Därefter sade han: ”Tiden för varje bön ligger mellan dessa två tider.” Denna berättelse återges av imam Ahmad, Nasa’i, Tirmidhi, Ibn Hibban och Hakim från Hazrat Jabir ibn Abdullah. Imam Bukhari ansåg den vara den mest tillförlitliga beträffande bönetiderna. Imam Ahmad, Tirmidhi, Abu Dawud, Ibn Khuzayma, Daraqutni, Hakim och Abd al-Razzaq återger också detta med vissa variationer från Hazrat Abdullah ibn Abbas (ra). Ibn Abd al-Barr och qadi Abu Bakr ibn al-Arabi ansåg den vara autentisk.

Imam Zuhri säger: När Urwa ibn al-Zubayr inför Hazrat Umar ibn Abd al-Aziz (rah) sade att Jibril (a) hade lett Allahs Sändebud (s) i bönen, blev han mycket förvånad och sade: ”Urwa, tänk efter en gång – vad är det du säger? Menar du alltså att Jibril (a) hade lett Hans höghet (s) i bönen?”

Urwa säger: ”Jag hörde detta från Bashir ibn Abi Masud. Han sade att han hade hört det från Abu Masud al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom). Han (Masud al-Ansari) sade: Jag hörde själv Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga detta: Jibril steg ned och ledde mig i bönen. Jag bad de fem dagliga bönerna tillsammans med honom.” (Muwatta, Bukhari, Muslim, Abd ar-Razzaq, Tabarani). Urwa säger: ”Jag hörde detta från Bashir ibn Abi Masud. Han sade att han hade hört det från Abu Masud al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom). Han (Masud al-Ansari) sade: Jag hörde själv Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga detta: Jibril steg ned och ledde mig i bönen. Jag bad de fem dagliga bönerna tillsammans med honom.” (Muwatta, Bukhari, Muslim, Abd ar-Razzaq, Tabarani).

Budskapet från Mi’raj

Efter återkomsten från Mi’rajs resa förmedlade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ett budskap från Allah till världens invånare. Detta budskap finns ordagrant bevarat i verserna 2 till 39 i den sjuttonde suran i den ädla Koranen, Bani Israil. Om man studerar detta och samtidigt beaktar dess historiska bakgrund, kommer man att förstå att denna vägledning gavs ett år före hijra. Läsaren kommer tydligt att förstå att denna vägledning gavs innan grundstenen lades till en ny stat byggd på islams grundprinciper, en stat vars grundval senare skulle styra Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och följeslagarnas arbete.

Att dra lärdom av Israels barns historia

Efter att Mi’raj hade nämnts i detta budskap undervisades man först och främst genom Israels barns historia. När Israels barn, efter att ha befriats från egyptiernas slaveri, började leva ett självständigt liv, gav Herren över allt dem en Skrift som vägledning. Samtidigt gavs denna förmaning: ”Från och med nu ska ni, i era angelägenheter, inte förlita er på någon annans vägledning än min.”

Men i stället för att tacka Gud för denna nåd förnekade Israels barn den, och i stället för att vara reformatorer på jorden förblev de sådana som spred fördärv och gjorde uppror. Följden blev att Gud en gång lät babylonierna utrota dem och en andra gång gjorde romarna till deras härskare. Genom att nämna denna lärorika historia varnar Allah den Allsmäktige muslimerna och säger att Koranen ensam är den bok som visar dem den rätta vägen. Om ni följer den finns det glada budskapet om en stor belöning för er.

Varje människa är ansvarig

Den andra viktiga sanningen som man uppmärksammas på är att varje människa själv bär ett varaktigt moraliskt ansvar. Hans eller hennes egna handlingar är den slutgiltiga domaren till hans eller hennes fördel. Om man följer den raka vägen är det till ens eget bästa. Om man följer den felaktiga vägen kommer man själv att utsättas för skada. Ingen delar detta personliga ansvar med någon annan. Ingen behöver bära bördan av någon annans ansvar. Därför bör varje människa i ett rättfärdigt samhälle ägna särskild uppmärksamhet åt sitt eget ansvar. Oavsett vad andra människor gör bör hans eller hennes första tanke vara: Vad gör jag själv?

De framstående människornas förfall

Den tredje fråga som man har varnats för är denna: det som till slut förstör ett samhälle är de framstående och inflytelserika människornas förfall. När en nations olycka blir oundviklig, hänger dess välbärgade och makthavande personer sig åt synd. De börjar begå orättvisor, förtryck, övergrepp och andra onda handlingar. Till slut störtar denna samhällsoro hela nationen ner i fördärvets bottenlösa avgrund. Därför bör ett samhälle som inte vill bli sin egen fiende tänka på detta, så att nycklarna till den politiska makten och de ekonomiska rikedomarna inte hamnar i händerna på människor utan karaktär.

Det hinsidiga livets betydelse i förhållande till denna värld

Därefter påminns muslimerna om något som upprepade gånger har framhållits i Koranen. Det sägs: Om ert mål är denna värld och dess framgång, välstånd och bekvämlighet, kan ni få allt detta här. Men slutet på det kommer att bli fruktansvärt. Den varaktiga och eviga framgång som börjar i detta liv och fortsätter in i det kommande livet utan att någonstans bära misslyckandets skam kan ni endast uppnå när ni i alla era ansträngningar håller det hinsidiga livet och känslan av ansvar inför dess räkenskap framför ögonen. Världsdyrkarnas välstånd verkar utåt sett skapande. Men inom denna skaparkraft finns frön till skada och fördärv dolda. De saknar den karaktärens höghet som endast uppstår ur känslan av att stå till svars i det hinsidiga livet. Denna skillnad kan ni redan i denna värld se mellan de båda slagen av människor. I livets senare stadier kommer denna skillnad att bli ännu tydligare. Till slut kommer den enes liv att vara fullständigt misslyckat, medan den andres liv blir helt framgångsrikt.

Grundläggande principer för den islamiska civilisationen

Efter dessa inledande råd har de viktiga principer beskrivits på vilka den framtida islamiska staten och det islamiska samhället skulle byggas. Dessa principer är fjorton till antalet. Vi återger dem i samma ordning som de har framställts i detta budskap om Miʿrāj.

1. Ingen annan makt eller varelse än Allah, den Ende och utan medhjälpare, får erkännas som herre och härskare. Han är er Gud, och endast Honom ska ni ägna er underkastelse och lydnad. Att följa Hans bud är kännetecknet på er särart och självständighet. Om ni erkänner någon annans herravälde och auktoritet än Hans – vare sig det är någon annan eller era egna begär – kommer ni till slut att drabbas av den yttersta förnedringen och berövas de välsignelser som endast kan erhållas genom Guds hjälp. (Detta var inte bara en religiös trosföreställning, utan också den grundläggande principen för det politiska system som Profeten (frid vare med honom) upprättade när han kom till Medina. Hela dess byggnad uppfördes utifrån synsättet att Herren över alla världar är landets ägare och kung, och att Hans sharia är landets lag – Författaren.)

2. Bland de mänskliga rättigheterna är föräldrarnas rätt den viktigaste och den som har företräde. Barnen ska vara lydiga mot sina föräldrar, tjäna dem och visa dem gott uppförande. Samhällets sociala normer och moral bör vara sådana att barnen inte blir oberoende av eller olydiga mot sina föräldrar, utan i stället behandlar dem med största godhet. De ska visa dem ära och respekt, ta hand om dem på deras ålderdom och tillgodose alla deras behov, på samma sätt som föräldrarna gjorde när barnen var små. (Utifrån denna punkt fastställs att det islamiska samhällssystemet ska grundas på familjen och att familjesystemets ryggrad är vördnad och respekt för föräldrarna. Senare fastställdes i enlighet med denna punkt föräldrarnas shariaenliga rättigheter, vars detaljerade beskrivning vi finner i hadith- och fiqh-litteraturen. Dessutom införlivades i den andliga och moraliska fostran i det islamiska samhället samt i muslimernas civiliserade uppförande sådana tankar och handlingar att föräldrarna, efter Gud och Hans Sändebud, gavs den största betydelsen. Allt detta fastställer för alla tider principen att den islamiska staten genom sina lagar och administrativa föreskrifter ska stärka och skydda familjen i stället för att försvaga den – Författaren.)

3. I samhällslivet bör livskraften i ömsesidig hjälp och samverkan, medkänsla och rättvisa bestå. Varje släkting bör vara en hjälp för sina släktingar. Var och en bör ha rätt att få hjälp av andra. När en resande anländer till en by eller ort bör han finna sig bland gästfria människor. Medvetenheten om rättigheter (haqq) i samhället bör vara så stark och omfattande att en människa är ytterst medveten om rättigheterna hos dem bland vilka hon lever. När hon utför någon tjänst åt dem bör hon anse att hon fullgör sin skyldighet, inte att hon gör dem en tjänst. Om det inte finns någon som kan hjälpa, bör hon ödmjukt erkänna sin oförmåga och tigga Guds nåd, så att hon kan vara till nytta för andra.[På grundval av denna punkt föreskrevs i samhället i Medina den obligatoriska zakat och den frivilliga sadaqan. Metoden för testamenten till föräldralösa och waqf fastställdes. Åtgärder vidtogs för att skydda de föräldralösas rättigheter. I en ort fastställdes den resandes rätt att få gästfrihet i minst tre dagar. Därefter skapades genom moralisk fostran en sådan livskraft i hela samhället för generositet, medkänsla, hjälp och samverkan att människorna, utöver lagliga rättigheter, fick en omfattande föreställning om moraliska rättigheter. På denna grund började människorna själva förstå varandras sådana rättigheter och fullgöra dem – rättigheter som varken kunde krävas med lagens makt eller tvingas fram – Författaren.]

4. Människor bör inte slösa bort sina rikedomar på felaktiga sätt. Att spendera på lyx och syndiga handlingar för att visa stolthet och imponera på andra, och att använda rikedom på felaktiga sätt i stället för till människors verkliga behov och nyttiga ändamål, innebär att förneka Guds välsignelser. De som spenderar sina rikedomar på detta sätt är i själva verket Satans bröder, och det är en reforminriktad samhälles nödvändiga plikt att genom moralisk fostran och lagliga bestämmelser stoppa sådan slöseri med rikedomar.

5. Det bör råda så mycket balans bland människorna att de varken samlar rikedomar genom snålhet eller förstör sin ekonomiska styrka genom överdrivna utgifter. Samhällsmedlemmarna måste ha en så riktig känsla för balans att de å ena sidan inte avstår från rättmätiga utgifter, men å andra sidan inte faller i synden att spendera på orättmätiga sätt.[I Medinas samhälle förklarades dessa båda punkter på olika sätt. Å ena sidan förklarades många metoder för överflöd och lyx lagligen förbjudna, och å andra sidan stängdes vägen för orättmätiga och oskäliga utgifter av rikedom indirekt genom lagen. Dessutom fick regeringen befogenhet att genom administrativa föreskrifter stoppa uppenbara handlingar av överdrivet spenderande. De som fortsatte att använda sina rikedomar orättmätigt skulle i allmänhet få sin egendom övertagen av regeringen för förvaltning. Utöver dessa åtgärder skapades en sådan opinion i samhället att överdrivet spenderande fördömdes i stället för att hyllas. Därefter korrigerades också människornas sinnelag genom moralisk fostran, så att de kunde förstå skillnaden mellan orättmätiga och rättmätiga utgifter och själva avstå från de förstnämnda. På samma sätt begränsades snålheten så långt som möjligt med lagens hjälp. Orättmätiga reformåtgärder genomfördes under trycket från den allmänna opinionen och genom moralisk fostran.]

6. Människor bör inte på konstgjord väg ingripa i den ordning för fördelningen av försörjningen som Gud har upprättat. Han har inte gjort alla sina tjänare jämlika vad gäller försörjning, utan har låtit det finnas skillnader mellan dem i fråga om mindre och mer. Det ligger mycket visdom i detta, och Han vet själv bäst.

Därför är ett riktigt ekonomiskt system det som ligger närmast den väg som Gud har fastställt. Att förvandla naturlig ojämlikhet till konstgjord jämlikhet, eller att utvidga ojämlikheten bortom naturens gränser tills den når orättvisans gräns, är två fel av samma slag.[På grund av den princip i naturens ordning som denna punkt vägledde till fick föreställningen att skillnader, olikheter och överlägsenhet i försörjning och försörjningsmedel av naturen skulle vara orättvisa, och att man för att upprätta rättvisa borde avskaffa skillnaden mellan rika och fattiga och försöka skapa ett klasslöst samhälle, ingen plats i Medinas reformprogram. Tvärtom bestod den väg som valdes för att bygga den mänskliga civilisationen i Medina på goda grunder i att låta den skillnad som Allahs fitrah har skapat mellan människorna förbli precis i sitt naturliga tillstånd, så att den enligt punkt tre, fyra och fem inte skulle bli en orsak till samhällets karaktär, seder eller oseder, utan till oräkneliga moraliska, andliga och civilisatoriska möjligheter och fördelar. I själva verket är det just därför som Skaparen av universum har låtit denna skillnad finnas mellan Sina tjänare – Författaren.]

7. Det är ett allvarligt misstag att begränsa barnafödandet av rädsla för att vägen till försörjning och livsuppehälle ska bli trängre när antalet barn ökar. De som av denna rädsla förstör den framtida avkomman, det vill säga begränsar barnafödandet, hyser den felaktiga föreställningen att försörjningen ligger i deras händer. Men Försörjaren är den Gud som har gjort det möjligt för människan att leva på denna jord. Han har ordnat de tidigare generationernas försörjning, och Han kommer också att ordna de kommande generationernas försörjning. Ju mer befolkningen ökar, desto mer utvidgar Gud i motsvarande grad möjligheterna och medlen till livsuppehälle. Därför bör ingen orättmätigt ingripa i den ordning Gud har berett för Sin skapelse, och under inga omständigheter bör en benägenhet att utplåna avkomman få uppstå bland människorna.[Denna punkt undanröjer helt den ekonomiska grund på vilken rörelser för födelsekontroll har vuxit fram under olika epoker från forntiden fram till idag. I forntiden förbereddes människor att döda barn och foster av rädsla för fattigdom. Nu driver man världen mot en tredje väg, nämligen födelsekontroll. Men denna punkt i budskapet om Mi’raj vägleder människan till att i stället för den destruktiva strävan att minska antalet munnar som ska mättas, använda sin kraft och förmåga till konstruktiva ansträngningar för att öka medlen och möjligheterna till föda – Författaren.]

8. Genom otukt upprättas en helt felaktig och olaglig relation mellan kvinna och man. Det räcker inte att endast stoppa detta; även alla medel och vägar som för människor nära otukt bör utrotas.[Till slut blev denna punkt grunden för ett omfattande kapitel i det islamiska livssystemet. Enligt denna punkt betraktas otukt och anklagelser om otukt som brott enligt straffrätten. Begränsningar infördes för spridningen av oanständighet. Begränsningar infördes också för alkoholkonsumtion, sång och musik, dans samt statyer och bilder av levande varelser. Därefter utformades en äktenskapslagstiftning som gjorde äktenskapet mycket lättillgängligt och undanröjde de medel för otukt som var brukliga i samhället – Författaren.]

9. Allah den Allsmäktige har betraktat människolivet som värdigt respekt och ära. Ingen får begå självmord och ingen får döda någon annan. Detta förbud, som Gud har fastställt, får endast brytas när en av Gud fastställd rätt står emot honom. När rätten väl har fastställts bör blod utgjutas endast i den omfattning som denna rätt kräver. Alla vägar till överträdelse i fråga om dödande bör stängas. Till exempel att i vredesmod döda någon annan än gärningsmannen, mot vilken ingen rätt har bevisats; att döda gärningsmannen genom att tortera honom; att vanära hans lik efter dödandet; eller att begå någon annan sådan hämndlysten överdrift som var bruklig i världen. [På grundval av denna princip har självmord förbjudits som haram i islamisk lag. Uppsåtligt dödande har betraktats som ett brott. För olika fall av oavsiktligt dödande har blodspenning och gottgörelse föreskrivits. Rättmätigt dödande har begränsats till fem fall:

Ett. Om någon dödar uppsåtligen.

Två. Om en grupp skapar sådana hinder på den sanna trons väg att krig mot den blir nödvändigt.

Tre. Om en gift man eller kvinna begår äktenskapsbrott.

Fyra. Om en grupp försöker avskaffa det islamiska statsskicket eller gör väpnat uppror mot den grupp som leder det islamiska samhällsskicket.

Fem. Om någon efter att ha blivit muslim blir avfälling. Därefter har befogenheten att fatta beslut om rättmätigt dödande givits åt sharias qadi. Även värdiga och anständiga regler har fastställts för detta – författaren.]

10. Föräldralösa barns intressen ska skyddas tills de har blivit kapabla att stå på egna ben. Deras egendom får inte användas på ett sätt som inte är till deras gagn. [Detta var inte heller enbart en moralisk vägledning. För att skydda de föräldralösa barnens rättigheter vidtogs såväl lagliga som administrativa åtgärder inom det islamiska statsskicket, vars detaljerade redogörelse finns i hadith- och fiqh-böckerna. Ur denna princip härleddes dessutom den långtgående grundsatsen att den islamiska staten själv är beskyddare av de medborgare som inte kan skydda sina egna intressen. Profeten (frid vare med honom) sade:

************************************ (Jag är beskyddare för den som saknar beskyddare) är det som åsyftas – författaren.]

11. Avtal och löften ska under alla omständigheter uppfyllas troget, vare sig de gäller en enskild person eller har ingåtts med ett folk för ett annat folks räkning. Den som bryter ett avtal måste stå till svars inför Gud. [Detta var inte heller bara en viktig punkt i den islamiska moralen. Senare kom den islamiska staten tvärtom att betrakta just detta som grundstenen för sin inrikes- och utrikespolitik – författaren.]

12. Mätinstrumenten för varors mängd ska hållas i gott skick, så att varorna kan mätas korrekt vid transaktioner. [I enlighet med denna punkt ålades den islamiska statens polis, utöver sina övriga uppgifter, även att övervaka vågar och mätinstrument på marknaderna och genom att använda makt stoppa alla underskott i mått och vikt. Därefter hämtades ur detta den omfattande principen att det är regeringens ansvar att utrota alla former av ohederlighet, berövande av rättigheter, bedrägeri och svek i handel och transaktioner – författaren.]

13. Befatta dig inte med sådant om vars sanningshalt du saknar kunskap. Inför Gud måste du avlägga en fullständig räkenskap för hörseln, synen samt sinnets avsikter, föreställningar, önskningar och begär. [Syftet med denna punkt är att muslimen i sitt personliga och sociala liv ska följa kunskap i stället för vidskepelse, gissningar, antaganden och föreställningar. Detta syfte har i stor utsträckning förverkligats på olika sätt inom moralen, lagen, landets lag och ordning samt utbildningsväsendet. Det islamiska samhället har skyddats från de otaliga övergrepp som på livets olika områden växer fram på grundval av gissningar och antaganden i stället för kunskap. Moraliskt har det föreskrivits att man ska hålla sig borta från att hysa onda föreställningar och inte rikta någon anklagelse mot en person eller grupp utan att först noggrant kontrollera saken. Inom lagen har det fastställts som en bestående princip att det är fullständigt orätt och olagligt att gripa någon, misshandla honom eller hålla honom fängslad enbart på grund av misstanke. Även i behandlingen av främmande folk har principen fastställts att inga åtgärder får vidtas mot någon utan utredning. Man får inte heller sprida rykten på grund av misstankar. Inom utbildningsväsendet har dessutom sådana så kallade kunskaper och läror ansetts oönskade vars grund enbart är gissningar och overkliga fantasier. På så sätt har en sanningsenlig och sanningsbaserad mentalitet skapats bland muslimerna – författaren.]

14. Vandra inte på jorden som de orättfärdiga och högmodiga. Du kan inte genom ditt övermod och högmod genomborra jorden, och inte heller kan du genom din stolthet höja ditt huvud över bergen. [Detta är inte heller bara en vanlig förmaning; i själva verket har muslimerna varnats för att deras folk, efter att ha blivit den styrande gruppen, inte ska hänge sig åt stolthet och högmod. Vi ser det praktiska uttrycket för denna föreskrift i att de styrande, guvernörerna och befälhavarna i den regering som upprättades i Medina i enlighet med detta manifest eller denna förklaring med fjorton punkter inte sade något, vare sig grundläggande eller skriftligt, där minsta spår av stolthet och högmod kunde märkas. Inte ens under krig sade de något som uttryckte stolthet eller högmod. Ödmjukhet och anspråkslöshet präglade deras tal, uppförande, sätt att umgås och vardagliga hållning. När de i egenskap av segrare trädde in i en stad försökte de inte med stolthet, högmod och arrogans utvidga sitt inflytande och sin makt – författaren.]

Detta var de grundprinciper på vilka Profeten (s) efter hijran till Medina lade grunden för den islamiska staten.

Att lära Profeten (s) hijrans bön

I denna sura, Bani Israil, lär Allah den Allsmäktige Sin profet en sådan bön som i själva verket kan kallas hijrans bön. Tirmidhi och Hakim återger, med hänvisning till hadrāt Ibn Abbas (ra), att Profeten (s) i följande vers får tillstånd att göra hijra:

**********************************

Och be: ”Min Herre, låt mig gå in vart du än för mig med sanningen, och låt mig lämna varifrån du än för mig med sanningen, och skänk mig från Dig en statsmakt som hjälper mig.” (Bani Israil: 80)

Av denna undervisning i bönen kan man tydligt förstå att tiden för hijra närmar sig. Därför sägs det att din bön bör vara att du under inga omständigheter avviker från sanningen. Varifrån du än lämnar ska du lämna med sanningen, och vart du än går ska du gå med sanningen.

”Och skänk mig från Dig en statsmakt som hjälper mig.”

Det vill säga: antingen skänker Du mig själv statsmakt eller gör någon statsmakt eller regering till min hjälpare, så att jag med dess hjälp kan avlägsna detta förfall och denna orättfärdighet i världen, hejda flödet av oanständighet och synd och verkställa Din rättvisa lag. Av detta kan man förstå att den reform och förbättring som islam vill åstadkomma i världen inte endast består av predikan och förmaningar, utan att politisk makt också behövs för islams praktiska förverkligande. Och eftersom Allah själv lärde Sin profet denna bön och det framgår av hadith att—

***************************************************

Allah den Upphöjde alltså genom statsmakten undanröjer hindren för sådant som Koranen inte kan åstadkomma, blir det bevisat att det inte bara är tillåtet utan även önskvärt att be om statsmakt och sträva efter att få den, för att upprätta deen (iqamat ad-deen) och verkställa sharia samt Allahs strafflagar (hudud). De som kallar detta världslighet eller världsdyrkan är försjunkna i villfarelse. Världsdyrkan kan föreligga först när någon vill få statsmakt för sina egna intressen. Men att önska statsmakt för att upprätta Guds deen är inte världsdyrkan, utan ett krav som följer av gudsdyrkan.

Undervisning i en bön för hjälp åt de förtryckta muslimerna

Under Me’rajs tid skänktes de sista verserna i sura al-Baqara till Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). Tidigare har vi, med hänvisning till en berättelse av Hazrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom), nämnt detta. Dessa verser avslutas med följande bön:

**********************************************

Vår Herre! Ta oss inte till svars om vi av glömska har begått något fel. O Gud! Lägg inte på oss den börda som Du lade på dem som levde före oss. Vår Herre! Lägg inte på oss en börda som vi inte har kraft att bära! Var mild mot oss, förlåt oss och förbarma Dig över oss. Du är vår Herre. Hjälp oss därför mot de otrogna. (al-Baqarah: 286)

Det bör uppmärksammas att denna bön lärdes ut under en tid då konflikten mellan islam och otro i Mekka hade nått sin höjdpunkt. Det fanns ingen plats där en Guds tjänare hade börjat följa den religiösa sanningen utan att en kvävande situation uppstod för honom på jorden. Under sådana förhållanden fick muslimerna lära sig att be så här till Vår Herre. Det säger sig självt att när Givaren själv anger hur man ska be om något, uppstår därmed också en självklar förvissning om att man ska få det. Därför skänkte denna bön vid den tiden muslimerna en enastående själslig tröst. Dessutom förmedlades genom bönen, i förbigående, också lärdomen att de inte skulle låta sina känslor strömma i någon oönskad riktning, utan i stället gjuta dem i just denna böneform. Se å ena sidan den hjärtslitande grymhet och förföljelse som de utsattes för enbart för sin hängivenhet åt sanningen och se å andra sidan denna bön, i vilken inte ens en antydan till bitterhet mot fienden kan upptäckas. Se å ena sidan de kroppsliga plågor och ekonomiska förluster som de fick utstå och se å andra sidan bönen, i vilken det inte finns minsta tanke på att uppnå någon världslig fördel. Se å ena sidan den yttersta nöden hos alla dessa sanningsälskande och sanningsfasta människor och se å andra sidan de ädla och rena känslor som fyller denna bön. Det är först genom en sådan jämförande granskning och eftertanke som man kan få en riktig uppfattning om vilken moralisk och andlig fostran de troende muslimerna fick vid denna tid.

En annan aspekt av Miʿraj

I samband med denna berättelse är det också lämpligt att lägga fram ytterligare en aspekt av Miʿraj för läsarna, genom vilken svar kan erhållas på många av de frågor som uppstår i sinnet när man studerar Miʿrajs olika tillstånd och beskrivningar.

Huzurs första möte med Jibril (frid vare med honom) ovanför jorden

I Koranens sura Najm nämns allra först Huzurs möte med Jibril (frid vare med honom), då denne (Jibril) sågs vid horisonten i sin verkliga gestalt. Därefter närmade han sig gradvis, tills han kom så nära att avståndet mellan Huzur och honom var två båglängder eller ännu mindre. Vid den tiden överförmedlade han uppenbarelsen från Allah den Upphöjde. Efter att detta har nämnts sägs det följande:

**********************************************

Ögat såg, och hjärtat förnekade inte det. Tvistar ni då med honom om det han ser med sina ögon? (an-Najm: 11–12)

Det vill säga: det som profeten Muhammad (s) i fullt vaket tillstånd och med öppna ögon såg i dagsljus, sade hans hjärta inte var en synvilla. Inte heller var det någon jinn eller satan som visade sig, eller en inbillad gestalt som hade trätt fram inför honom, eller en dröm i vaket tillstånd. Nej, så var det inte. Hans hjärta uppfattade i stället precis det som hans ögon såg. Han hade inte det minsta tvivel om att det i verkligheten var Gabriel (a) och att det budskap han hade fört med sig var uppenbarelse från Gud.

Orsaken till att profeten inte hyste något tvivel efter en sådan enastående syn

Här uppstår frågan: Hur kommer det sig att den ädle Profeten (s) inte hyste något tvivel beträffande en så ovanlig och enastående syn, utan var fast övertygad om att det hans ögon hade sett verkligen var sant, inte någon inbillad och ogrundad föreställning och inte heller en jinn eller satan? Vad var orsaken till detta? När vi begrundar denna fråga kan vi urskilja fem orsaker.

Den första är att de yttre omständigheter under vilka denna syn ägde rum bekräftar dess sanningshalt. Guds Sändebuds (s) syn ägde inte rum i nattens mörker, under murāqaba, i en dröm eller i ett halvvaket tillstånd. Tvärtom hade morgonens klara ljus spridit sig. Profeten (s) var helt vaken. I den öppna och tydliga himlen, mitt på ljusa dagen, såg han med egna ögon denna syn precis så som en människa ser andra scener i världen. Om det finns något utrymme för tvivel här, skulle det innebära att även det hav, de berg, människor, hus och allt annat som vi ser på dagen kan vara tvivelaktigt och bara synvillor.

Den andra orsaken är att även den ädle Profetens (s) inre tillstånd bekräftade synens sanningshalt. Han var vid fullt medvetande. Han hade inte på förhand någon föreställning om att en sådan syn skulle eller höll på att äga rum. Hans sinne var helt tomt på sådana tankar och efterforskningar. Under sådana omständigheter inträffade denna händelse plötsligt inför honom. Därför fanns det inget utrymme för tvivlet att hans ögon inte såg en verklig syn, utan att någon inbillad gestalt hade framträtt inför honom.

Den tredje är att den varelse som då framträdde inför profeten var så storslagen, vördnadsvärd, vacker och strålande att han aldrig tidigare hade burit någon föreställning om en sådan varelse i sitt hjärta. Annars skulle han ha tänkt att synen var skapad av hans föreställningar och fantasi. Inte heller kunde en jinn eller satan ha varit så vördnadsvärd att han kunde ha tagit honom för någon annan än en ängel.

Det berättas av hadhrat Abdullah ibn Masud (r) att Guds Sändebud (s) sade: ”Jag såg Gabriel (a) i en gestalt med tvåhundra vingar” (Musnad Ahmad). I en annan berättelse förklarar Ibn Masud (r) vidare att var och en av Gabriels (a) vingar var så enorm och väldig att det såg ut som om den täckte den högsta himlen (Musnad Ahmad).

Det fjärde skälet är att den undervisning som denna varelse förmedlade också utgjorde en garanti för att denna synupplevelse var verklig. Den kunskap om hela den skapade världens verkliga natur som han plötsligt fick genom detta hade han aldrig tidigare haft någon föreställning om, så att han skulle kunna misstänka att det bara var hans egna tankar och föreställningar som hade tagit gestalt inför honom. På samma sätt fanns det ingen möjlighet att misstänka att Satan hade antagit denna gestalt och bedrog honom. För detta kan omöjligen vara Satans verk. När hade han någonsin gjort något sådant som att undervisa människor i ren tawhid och motsätta sig shirk och avgudadyrkan? Att varna dem för räkenskapen i det kommande livet? Att få dem att känna avsky för jahiliyya och dess sedvänjor? Att kalla dem till moralisk storhet? Och att säga till en människa: Du ska inte bara själv ta emot detta, utan också resa dig för att i dess ställe upprätta tawhid, rättvisa, taqwa och välgörenhet?

Det femte och viktigaste skälet är att när Allah den Upphöjde väljer en person till profetskapet, befriar Han hans hjärta från alla tvivel, osäkerheter och ingivelser och skapar där fast övertygelse och tillit. I detta tillstånd kan inte ens det minsta tvivel uppstå i hans hjärta beträffande sanningen i det som hans ögon ser och hans öron hör. Med full tillit tar han emot varje sanning som uppenbaras för honom från hans Rabb. Detta kan ske i form av en syn som visas för honom med hans egna ögon, eller i form av islamisk kunskap som förmedlas till honom ord för ord. I alla dessa tillstånd har profeten en fullständig insikt om att även denna profetiska förnimmelse, liksom alla andra förnimmelser som Allah har skänkt, är en så säker verklighet att inget missförstånd är möjligt. Precis som förnimmelsen av att en fisk är en fisk, en fågel är en fågel och en människa är en människa är helt given av Allah och inte lämnar något utrymme för missförstånd, är även profetens förnimmelse av att han själv är profet given av Allah. Tanken att ett felaktigt föreställningsinnehåll om hans profetskap skulle ha uppstått i hans hjärta kan inte ens för ett ögonblick få någon plats där.

Profeten möter Jibril (frid vare med honom) för andra gången vid Sidrat al-Muntaha

****************************************************

Och ännu en gång såg han honom stiga ned vid Sidrat al-Muntaha, där Jannat al-Ma’wa ligger alldeles intill. Då höljde det som höljde Sidra. Blicken bländades inte och överskred inte heller gränsen. Och han såg några av sin Herres största tecken. (An-Najm: 13–18)

Här nämns Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) andra möte med Jibril (frid vare med honom), där han framträdde inför Profeten i sin verkliga gestalt. Platsen för detta möte kallas Sidrat al-Muntaha. Samtidigt sägs det att Jannat al-Ma’wa ligger alldeles intill den.

Sidrat al-Muntaha

Sidra är på arabiska benämningen på lotusträdet. Och Muntaha betyder den yttersta gränsen. Den lexikaliska betydelsen av Sidrat al-Muntaha är alltså det lotusträd som befinner sig allra längst bort. Allama Alusi har förklarat det på följande sätt i sin tafsir Ruh al-Ma’ani:

***********************************************

Här tar all kunskap hos alla lärda slut. Därefter vet ingen något av det som finns, utom Allah. Ibn Jarir ger ungefär denna tolkning i sin tafsir, och det gör även Ibn Athir i ”An-Nihaya fi gharibil-hadith wal-athar”. Det är mycket svårt för oss att säga hur detta lotus-träd ser ut vid den materiella världens yttersta gräns, och hur dess verkliga natur och tillstånd är. Detta är en sådan hemlighet i Allahs skapelseordning som på intet sätt kan fattas av oss. Hur som helst är det något för vilket Allah kanske inte fann något lämpligare ord på människornas språk än sidra, eller lotus-träd.

Jannat al-Ma’wa

Den bokstavliga betydelsen av Jannat al-Ma’wa är ett paradis som är beboeligt. Hasan al-Basri (må Allah förbarma sig över honom) säger att detta är det paradis som i det kommande livet har bestämts för de troende och gudfruktiga. Han framhåller denna vers som bevis för att detta paradis finns i himlen. Qatada säger att det är detta paradis där martyrernas själar förvaras. Han menar inte det paradis som kommer att erhållas i det kommande livet. Ibn Abbas säger detsamma och tillägger att det paradis som de troende kommer att få i det kommande livet inte finns i himlen, utan att dess plats är på denna jord.

Profetens (frid över honom) självbehärskning och tålamod

Därefter sägs det till den ädle Profetens (frid över honom) lovprisning att hans blick, efter att ha sett denna manifestation, varken vek undan eller överskred gränsen. Det vill säga: å ena sidan var hans yttersta tålighet sådan att detta oerhört strålande ljusflöde inte förblindade hans syn; å andra sidan var hans koncentration sådan att hans sinne och blick förblev riktade just mot det syfte för vilket han hade kallats. Han började inte se sig omkring åt alla håll som en åskådare på en föreställning för att betrakta den förunderliga syn som fanns där. Detta kan liknas vid en person som får möjlighet att närvara vid hovet hos en kung med väldig makt och stort inflytande och där ser sådan prakt och ståt som han aldrig kunnat föreställa sig. Om han då tillhör de lägre klasserna blir han genast förvirrad och handfallen när han kommer dit. Om han dessutom är okunnig om hovets etikett kommer han att gå omkring och se sig runt för att njuta av hovets utsmyckning och alla scener som utspelar sig där. Men en ädel, förfinad, väluppfostrad och ansvarsfull person blir varken förbluffad när han kommer dit eller upptagen med att betrakta hovets utsmyckning och prakt. I stället träder han fram med största värdighet och riktar all sin uppmärksamhet mot det syfte för vilket han kallats till det kungliga hovet. Det var just denna egenskap hos den ädle Profeten (frid över honom) som lovordas i denna vers.

Såg Profeten (frid över honom) Allah?

I den sista versen sägs det att han såg sin Herres stora tecken.

Denna vers förklarar att Guds sändebud (frid vare med honom) inte såg Allah, utan Hans stora tecken. Eftersom det av det föregående och efterföljande sammanhanget framgår att även detta andra möte ägde rum med samma väsen som det första mötet, måste man erkänna att Den som han första gången såg högt uppe i rymden och som närmade sig tills avståndet mellan dem blev två båglängder eller ännu mindre, inte heller var Allah. Om han hade sett Allah den Allsmäktige vid något av dessa två tillfällen, skulle det ha varit en så betydelsefull händelse att den självklart skulle ha förklarats och uttryckligen meddelats. Om profeten Moses (frid vare med honom) har Koranen sagt att han bad om att få se Allah. Som svar sades det tydligt: ****************** Du kan inte se Mig – (al-A’raf 143). Denna rang gavs alltså inte åt Moses (frid vare med honom), men om den hade getts åt profeten Muhammad (frid vare med honom), skulle detta, med tanke på dess betydelse, ha tillkännagetts med helt klara ord. Men vi ser att det ingenstans i Koranen sägs att Profeten (frid vare med honom) såg sin Herre. När händelsen under uppstigningen nämns sägs det tvärtom i sura Bani Isra’il: ”Vi förde Vår tjänare dit för att visa honom Våra tecken – (***********************************) och beträffande hans ankomst till Sidrat al-Muntaha sägs det också: ”Han såg sin Herres stora tecken.”

(**************************************)

Av alla dessa skäl finns det uppenbarligen ingen anledning till att tvista om huruvida Guds sändebud (frid vare med honom) vid dessa båda tillfällen såg Allah eller den ädle Gabriel (frid vare med honom). Anledningen till att denna diskussion ändå har uppstått är att det finns motstridiga uppgifter i hadithsamlingarna. Nedan återger vi i kronologisk ordning de hadither i denna fråga som har förmedlats från olika ädla följeslagare.

Återberättelse från Aisha (må Allah vara nöjd med henne)

I al-Bukharis Kitab at-Tafsir finns Masruqs återberättelse. Han säger: Jag frågade Aisha (må Allah vara nöjd med henne): Kära mor, såg Muhammad (frid vare med honom) sin Herre?

Hon sade: Vid dina ord reste sig håren på min kropp. Hur kunde du glömma att det finns tre saker där den som påstår dem gör ett falskt påstående?

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: Den första är att om någon säger till dig att Muhammad (frid vare med honom) såg sin Herre, så talar han osanning. Därefter reciterade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) denna vers: ********************** Inga ögon kan se Honom. Sedan reciterade hon denna vers.

**********************************************

Det tillkommer inte någon människa att Allah talar till henne, annat än genom uppenbarelse, eller bakom en slöja, eller genom att Han sänder en ängel som, med Allahs tillåtelse, uppenbarar för henne det Han vill.

Sedan säger Hazrat Aisha (ra): Men Allahs Sändebud (s) såg Jibril (a) två gånger i hans verkliga gestalt.

En del av denna hadith återges i Bukhari, Kitab at-Tawhid, kapitel 4. Och *************** i den redogörelse av Masruq som imam Bukhari återger, säger han: När jag hade hört detta från Hazrat Aisha (ra) frågade jag: Vad är då innebörden av detta uttalande av Allah den Allsmäktige?

************************************

Hon svarade: Med detta avses Jibril (a). Han brukade alltid komma till Allahs Sändebud (s) i mänsklig gestalt. Men vid detta tillfälle kom han till Allahs Sändebud (s) i sin verkliga gestalt, och han fyllde hela rymden.

I Muslim, Kitab al-Iman, kapitlet om Sidrat al-Muntaha, återges detta samtal mellan Hazrat Aisha (ra) och Masruq utförligt. Den viktigaste delen är att Hazrat Aisha (ra) säger: Den som påstår att Muhammad (s) har sett sin Herre riktar en fruktansvärd anklagelse mot Allah.

Masruq säger: Jag satt lutad tillbaka. När jag hörde detta reste jag mig, satte mig ordentligt och sade: O de troendes moder, skynda inte. Har Allah den Allsmäktige inte sagt:

********************************* och *******************************

Hazrat Aisha svarade: «I denna ummah var jag den första som frågade Allahs Sändebud (s) om detta. Han sade:»

«Det var Jibril (a). Jag har aldrig sett honom i den ursprungliga gestalt som Allah skapade honom i, utom två gånger. Vid dessa två tillfällen såg jag honom stiga ned från himlen; hans väldiga gestalt sträckte sig över det enorma tomrummet mellan himlen och jorden.»

Ibn Mardawayh återgav Masruqs berättelse med följande ord:

*****************************************************

Hazrat Aisha (ra) sade: «Jag var den första som frågade Allahs Sändebud (s): Har du sett din Herre?»

Profeten (s) svarade: «Nej, jag såg Jibril (a) stiga ned från himlen.»

Hazrat Abdullah ibn Masuds (ra) berättelse

I den berättelse från Zir ibn Hubaysh som återges i Bukharis Kitab at-tafsir, Muslims Kitab al-iman och Tirmidhis Abwab at-tafsir sägs det att Hazrat Abdullah ibn Masud (ra) gav följande tolkning av ************************:

Allahs Sändebud (s) såg Jibril (a) i en sådan gestalt att han hade sexhundra vingar. I en annan återberättelse hos Muslim –

******************************************************

En tafsir av samma innebörd har också återberättats av Zirr ibn Hubaysh från Abdullah ibn Masud (r).

I Musnad Ahmad har denna tafsir av Ibn Masud (r) återberättats inte bara genom Zirr ibn Hubaysh, utan även genom Abd al-Rahman ibn Yazid och Abu Wa’il. Dessutom har ytterligare två återberättelser av Zirr ibn Hubaysh återgetts i Musnad Ahmad, där Abdullah ibn Masud (r)

************************************************

säger när han återberättar denna tafsir –

************************************************

– det vill säga: Allahs Sändebud (s) sade: ”Jag såg Jibril nära Sidrat al-Muntaha. Han hade sexhundra vingar.”

Imam Ahmad har även återgett denna berättelse från Shaqiq ibn Salama. Där säger han: Jag hörde detta från Abdullah ibn Masuds (r.a.) mun. Han säger: Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Jag såg Gabriel (a.s.) i denna gestalt vid Sidrat al-Muntaha.”

En berättelse från Abu Hurayra (r.a.)

Ata ibn Rabah återger från Abu Hurayra (r.a.): *******************************

När han tillfrågades om innebörden svarade han: ************************************************

-Profeten (s.a.w.) hade sett Gabriel (a.s.) (Muslim – Kitab al-Iman).

En berättelse från Abu Dharr (r.a.)

Imam Muslim har i Kitab al-Iman återgett två berättelser från Abdullah ibn Shaqiq, förmedlade av Abu Dharr al-Ghifari (r.a.). I den ena berättelsen säger han: Jag frågade Allahs Sändebud (s.a.w.): ”Såg du din Herre?” Profeten (s.a.w.) svarade:

************************ I den andra berättelsen säger han: På min fråga svarade han:

*************************** Innebörden av Huzurs (frid vare med honom) första utsaga har Ibn al-Qayyim återgett i Zad al-Ma’ad på följande sätt: Det fanns ett ljus som hindrade synen av Herren från mig. Den andra utsagan förklarar han så här: Jag såg inte min Herre, utan såg endast ett ljus.

An-Nasa’i och Ibn Abi Hatim har återgett Hazrat Abu Dharr al-Ghifaris (må Allah vara nöjd med honom) uttalande med följande ord: Allahs Sändebud (frid vare med honom) såg sin Herre med hjärtat, inte med ögonen.

Berättelsen från Hazrat Abu Musa al-Ash’ari (må Allah vara nöjd med honom)

Muslim har återgett följande berättelse från Hazrat Abu Musa al-Ash’ari (må Allah vara nöjd med honom) i Kitab al-Iman: Huzur (frid vare med honom) sade ***************************** Ingen bland Allah den Allsmäktiges skapade varelser har fått sin blick nå fram till Honom.

Berättelsen från Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom)

I Muslims återgivning står det att Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) tillfrågades: ********************* och ************************

Vad är innebörden av dessa två verser?

Som svar sade han: Allahs Sändebud (frid vare med honom) såg sin Herre två gånger med hjärtats ögon. Denna berättelse finns även i Musnad Ahmad.

Ibn Mardawayh återger, med hänvisning till ʿAtā ibn Abī Rabāh, Ibn ʿAbbās uttalande (må Allah vara nöjd med honom): Profeten (frid vare med honom) såg inte Allah den Högste med sina ögon, utan såg Honom med sitt hjärta.

I al-Nasāʾī återges ʿIkrimas berättelse, där Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) sade:

*************************************************

Förvånas ni över att Allah den Högste gjorde Ibrāhīm (frid vare med honom) till sin khalīl (vän), talade med Mūsā (frid vare med honom) och gav Muḥammad (frid vare med honom) äran att skåda Honom?

al-Ḥākim återgav denna berättelse och förklarade den vara autentisk.

I al-Tirmidhī återges i al-Shaʿbīs berättelse att Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) vid ett tillfälle sade: Allah fördelade äran att se Honom och tala med Honom mellan Muḥammad (frid vare med honom) och Mūsā (frid vare med honom). Han talade med Mūsā (frid vare med honom) två gånger, och Muḥammad (frid vare med honom) såg Honom två gånger.

Efter att ha hört Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) uttalande gick Masrūq till ʿĀʾishah (må Allah vara nöjd med henne) och frågade: Såg Muḥammad (frid vare med honom) sin Herre?

Hon sade: Dina ord fick håren på min kropp att resa sig.

Därefter har vi ovan, i den ärevördiga Aishas (ra) återgivning, nämnt det samtal som ägde rum mellan den ärevördiga Aisha (ra) och Masruq.

I den andra återgivning från Ibn Abbas (ra) som också återges i Tirmidhi säger han på ett ställe att Profeten (s) hade sett Allah. På det andra stället säger han att han hade sett Honom två gånger. På det tredje stället säger han att han hade sett Allah med sitt hjärta.

I Musnad Ahmad finns en återgivning från Ibn Abbas (ra) av följande innebörd:

*************************************************

Jag har sett Allah, min store Herre. I den andra återgivningen säger han:

*************************************************

Guds sändebud (s) sade: ”I natt kom min Herre till mig i en mycket vacker gestalt.” Jag anser att innebörden av Profetens (s) ord är att han såg Allah den Högste i en dröm.

At-Tabarani och Ibn Mardawayh har också återgett en liknande återgivning från Ibn Abbas (ra): Guds sändebud (s) såg sin Herre två gånger. En gång med ögonen och den andra gången med hjärtat.

Berättelsen återgiven av Muhammad ibn Ka’b al-Qurazi

Muhammad ibn Ka’b al-Qurazi säger: Några av Allahs Sändebuds (s) följeslagare frågade honom: ”Har du sett din Herre?” Profeten (s) svarade: ”Jag såg Honom två gånger med mitt hjärta.” (Ibn Hatim.) Ibn Jarir har återgett denna berättelse med följande ord: ”Jag såg Honom två gånger med mitt hjärta, inte med mina ögon.”

Berättelsen återgiven av Anas (r.a.)

En berättelse från Anas ibn Malik, som imam Bukhari har återgett i Kitab at-Tawhid på grundval av Shariks återgivning, i samband med Mi’raj, lyder så här:

*************************************************

Det vill säga: När han nådde Sidrat al-Muntaha kom Allah, Herren över ära och majestät, nära honom och svävade över honom. Till och med så att avståndet mellan honom och Allah blev två båglängder eller ännu mindre. Därefter ingick befallningen om femtio böner bland det som Allah uppenbarade för honom.

Den främsta invändningen mot de ursäkter och invändningar som imam Khattabi, hafiz Ibn Hajar, Ibn Hazm och hafiz Abd al-Haqq har anfört beträffande denna berättelses kedja och innehåll är att den uppenbart strider mot Koranen, eftersom Koranen nämner två separata syner. Den ena ägde först rum vid den högsta horisonten och kom sedan, medan den närmade sig, så nära att avståndet mellan Profeten (s) och den blev två båglängder eller ännu mindre. Detta var den första händelsen. Den andra händelsen ägde rum nära Sidrat al-Muntaha. Men denna berättelse har sammanfört och blandat ihop de två synerna. Därför kan den inte på något sätt godtas, eftersom den strider mot Koranen.

Återstår nu de berättelser som vi har återgett ovan. Bland dem är dock den viktigaste berättelsen den som har återgetts från Abd Allah ibn Mas’ud (r.a.) och Aisha (r.a.), eftersom de båda samstämmigt återger Allahs Sändebuds (s) eget uttalande att han i ingen av dessa två situationer såg Allah, utan i stället såg Gabriel (a.s.). Dessa berättelser stämmer helt överens med Koranens tolkning och antydningar. Dessutom får de stöd av de uttalanden från Profeten (s) som har återgetts från Abu Dharr al-Ghifari (r.a.) och Abu Musa al-Ash’ari (r.a.). I motsats till detta råder det en fruktansvärd motsägelse mellan de berättelser från Abd Allah ibn Abbas (r.a.) som har återgetts i hadithböckerna. I vissa av dem säger han att båda synerna var med ögonen, i andra att båda var syner med hjärtat. I en berättelse säger han att den ena var med ögonen och den andra med hjärtat. I en annan berättelse säger han åter att den ena var med ögonen och den andra med hjärtat. I ytterligare en berättelse förnekar han helt den syn som var med ögonen. Ingen av dessa berättelser återger något direkt uttalande av Allahs Sändebud (s). När han själv återger Profetens (s) ord nämns för det första inte någon av de två syner som beskrivs i Koranen. Dessutom framgår det av att förklara en av hans berättelser med hjälp av en annan berättelse att Profeten (s) vid något tillfälle såg Allah den Upphöjde i en dröm, inte i vaket tillstånd. Därför kan man inte förlita sig på berättelsen från Abd Allah ibn Abbas (r.a.) vid tolkningen av dessa verser. På liknande sätt återger berättelsen från Muhammad ibn Ka’b al-Qurazi visserligen ett uttalande av Allahs Sändebud (s), men den innehåller ingen uppgift om namnen på de ädla följeslagare som hörde detta från Profeten (s). Dessutom sägs det i en av dess versioner att Profeten (s) helt förnekade en syn med ögonen.

Kapitel tolv

De tre sista åren av den mekanska perioden

Tidigare har vi nämnt Profetens (s) resa till Taif, som ägde rum under det tionde året efter profetkallelsen. Utifrån denna erfarenhet förstod Profeten (s) att man inte kunde hoppas på någon välvilja från Quraysh, och på samma sätt inte heller från Banu Thaqif. De var inte bara ovilliga att anta hans förkunnelse; de var inte ens beredda att tåla den. Tvärtom utsattes han i Taif för ett sådant förtryck och sådana övergrepp som han inte hade utsatts för en enda dag i Mekka under tio års långvariga konflikter och strider. När han på detta sätt hade förlorat hoppet om Mekkas och Taifs invånare vände han sig till de andra arabiska stammarna, som samlades vid marknaderna i Ukaz, Majanna och Dhu al-Majaz samt i Mina under vallfärdstiden. Även tidigare hade han, för att framföra den allmänna förkunnelsen, gått till varje stams läger vid dessa samlingar. Men då var hans enda syfte att framföra kallelsen till Allah. Nu började han emellertid, samtidigt som han framförde denna kallelse, också säga: ’Ta emot mig bland dem som ni hjälper och stöd mig, så att jag kan förmedla min Herres budskap till människorna.’

På dessa platser brukade Abu Jahl, Abu Lahab och Qurayshs övriga djävlar följa efter Profeten (s) och varna stammarna för att lyssna på honom. Annars skulle de gå vilse. Ofta kastade dessa onda människor även stenar på Profeten (s). Någon annan kastade jord på honom. Trots detta fortsatte Profeten (s) sitt arbete. När någon inflytelserik person kom utifrån Mekka för umra, besök eller handel, träffade han dessutom även honom och framförde trons förkunnelse för honom. Samtidigt sade han: ’Hjälp mig i detta arbete med att förmedla sanningen och ta med mig till ert område.’

De stammar som han träffade

För att förmedla sin kallelse besökte Profeten (s) de flesta stammarna. Av förteckningen framgår att det från Arabiska halvöns östra till dess västra utkant, och från den södra till den norra utkanten, inte fanns någon inflytelserik och mäktig stam som han inte hade tagit kontakt med. Bland dem kan följande nämnas:

1. Kinda – en stor stam i södra Arabien. Dess område sträckte sig från Hadramaut till Jemen.

2. Kalb – en gren av Qudāʿa. Deras område sträckte sig från Dumat al-Jandal i norra Arabien till Tabuk.

3. Banū Bakr ibn Wāʾil – detta var en av de stora krigiska stammarna i Arabien.

De arabiska stammarnas områden under Rasūlullāhs tid

Dess grenar sträckte sig från centrala Arabien till den östra utkanten. År 330 e.Kr. hamnade denna stam för första gången i konflikt med det iranska imperiet. Senare, under Profetens tid, utbröt åter ett krig med Iran, där Iran led nederlag. I historien är detta krig känt som slaget vid Dhū Qār.

4. Banū al-Bakka – en gren av Banū ʿĀmir ibn Ṣaʿṣaʿa. De bodde längs vägen mellan Mecka och den irakiska gränsen.

5. Thaʿlaba ibn ʿUqba – en gren av Banū Thaʿlaba ibn ʿUqba.

6. Banū Shaybān ibn Thaʿlaba – en gren av Banū Thaʿlaba ibn ʿUqba.

7. Banū al-Ḥārith ibn Kaʿb – en gren av Banū Tamīm.

8. Banū Ḥanīfa – detta var en gren av Banū Bakr ibn Wāʾil som bodde i Yamāma. Musaylima al-Kadhdhāb tillhörde denna stam. Under den avfällighetsrörelse som tog fart under Ḥaḍrat Abū Bakrs (ra) tid var det denna stam som utkämpade ett våldsamt krig mot muslimerna. Den var en av Arabien mest berömda krigiska stammar.

9. Banū Sulaym – detta var en stor stam bland Qays ʿAylān-stammarna. De bodde i Najds högland nära Khaybar. De var spridda ända till Wādī al-Qurā och Taymāʾ.

10. Banū ʿĀmir ibn Ṣaʿṣaʿa – en gren av Hawāzin. Hawāzin tillhörde Qays ʿAylān. De bodde i Najd och nådde senare även en del av Ṭāʾif. De tillbringade sommaren i Ṭāʾif och vintern i Najd.

11. Banū ʿAbs – detta var en stor underordnad stam inom Banū Ghaṭafān, som i sin tur var en gren av ʿAylān. De bodde i Najd och var krigiska. Under jāhiliyya-epoken låg de länge i krig med andra stammar. Bland dessa krig var krigen vid Dāḥis och al-Ghabrāʾ berömda i historien.

12. Banū ʿUdhra – detta var en gren av Banū ʿAbdullāh ibn Ghaṭafān.

13. Ghassān – ett stort folk från södra Arabien som slog sig ned i norra Arabien. Bland dem fanns olika stammar, däribland kristna och avgudadyrkare. Ghassaniderna hade också en stat under det romerska imperiet.

14. Fazāra – detta var en stor stam bland Ghaṭafāns underordnade stammar. De bodde i Najd och Wādī al-Qurā.

15. Banū ʿAbdullāh – detta var en av de underordnade stammarna inom Kalb.

16. Banū Muḥārib ibn Khaṣāma – detta var en av de adnanitiska stammarna.

Här nämns endast några få av de många stammar som Profeten (frid vare med honom) träffade och förmedlade kallelsen till. Denna korta lista presenteras eftersom Profeten (frid vare med honom) vid detta skede av sin kallelse medvetet sökte upp sådana stammar som, med hänsyn till sitt antal, sin ställning, sin allmänna styrka och sina relationer till andra stammar, hade en sådan betydelse att man kunde hoppas att religionen skulle få stor styrka om någon av dem godtog hans budskap och beslöt sig för den islamiska kallelsen.

Redogörelse för mötena med stammarna

När Allahs Sändebud (frid vare med honom) mötte de arabiska stammarna fick han möta olika slags människor. Musa ibn Uqba säger i al-Maghazi att de flesta stammarnas svar var följande: Hans eget folk känner honom bäst. Kan en man vara till gagn för oss när han har skapat splittring, oenighet och osämja bland sitt eget folk, och hans folk har förkastat honom? Vissa stammar nöjde sig dessutom inte med att bara avvisa hans kallelse, utan behandlade honom även illa. Med hänvisning till Ibn Ishaq berättar Ibn Jarir, Ibn Hisham och Ibn Kathir att Profeten (frid vare med honom) gick till Kindas läger och bad dem om stöd. Men de vägrade att godta hans uppmaning. När han mötte Banu Abdullah sade han: ”Allah den Upphöjde har gett er far ett vackert namn. Bli mina medhjälpare.” Men även de avvisade honom. När han mötte Banu Hanifa var deras svar ännu värre än alla andra stammars. Hadith- och historieskrivare har dessutom återgett mycket märkliga omständigheter kring Profetens (frid vare med honom) möten med vissa andra stammar.

En man från Banu Hamdan uttrycker sin tvekan

Imam Ahmad, al-Hakim och andra hadithlärda berättar med hänvisning till Jabir ibn Abdullah att Profeten (frid vare med honom) gick omkring och sade: ”Finns det någon som vill ta mig med till sitt folk?”

Just då kom en man från Hamdan-stammen fram till honom och godtog hans budskap. Sedan blev han orolig och undrade om hans folk skulle godta det han hade sagt. Därför återvände han och sade: ”Jag ska gå och tala med mitt folk. Sedan ska jag träffa dig nästa år under pilgrimsfärden.”

Mötet med Banu Bakr ibn Wa’il

Hafiz Abu Nu’aym och Yahya ibn al-Umayyi berättar med hänvisning till andra att Profeten (frid vare med honom) träffade Banu Bakr ibn Wa’il och i samtalets gång frågade: ”Hur är er militära styrka?”

De säger: ”Vi har inte kraft att föra krig mot Iran, och vi kan inte heller garantera någons säkerhet gentemot det.”

Profeten (saw.) sade: ”En tid kommer då ni når fram till deras land, gifter er med deras kvinnor och gör deras söner till slavar.” Med dessa ord återvände han därifrån, och Abu Lahab anlände dit. Han sade till dem: ”Denne man hade hög anseende bland oss, men han har blivit sinnesförvirrad.”

De svarade: ”När han nämnde iranierna trodde vi just det.”

Av detta kan man dra slutsatsen att ingen arab på den tiden kunde föreställa sig att araberna skulle besegra ett så väldiga imperium som Iran. Enligt deras uppfattning kunde endast en galning säga något sådant. Men innan femton eller sexton år hade gått efter detta samtal fick de med egna ögon se just det som de hade betraktat som vansinne när det nämndes.

Mötet med Banū ʿĀmir ibn Ṣaʿṣaʿa

Ibn Isḥāq berättar med hänvisning till imamen al-Zuhrī att Profeten (saw.) begav sig till Banū ʿĀmir ibn Ṣaʿṣaʿas läger och lade fram sitt budskap för dem. En av dem, Buḥayra ibn Firās, sade: ”Vid Gud, om jag tar denne unge man från Quraysh med mig, kommer jag genom honom att underkuva hela Arabien.” Sedan sade han till Profeten (saw.): ”Om jag stöder dig och Gud ger dig seger över dina motståndare, kommer då makten efter dig att hamna i våra händer?” Profeten (saw.) sade: ”Den saken ligger i Guds hand. Han ger makten åt vem Han vill.” Då sade han: ”Ska vi alltså för din skull erbjuda våra strupar som mål för arabernas pilar, och när Gud ger dig seger ska makten i stället tillfalla andra än oss? Gå! Vi har inget behov av dig.”

När dessa män efter vallfärden återvände hem berättade de om sin vallfärd för en vördnadsvärd gammal man som på grund av sin höga ålder inte kunde delta i vallfärden och andra marknader. De sade också till honom: ”En ung man från Banū ʿAbd al-Muṭṭalib bland Quraysh kom till oss. Han hävdade att han var en profet och sade till oss: ’Stöd mig och ta med mig till ert område.’ Men vi hade detta samtal med honom och skickade slutligen bort honom med följande svar.” När den gamle mannen hörde detta grep han sig om huvudet och sade: ”O Banū ʿĀmir! Finns det någon bot för detta? Kan en sådan möjlighet någonsin återvända? Vid den Gud i vars hand mitt liv ligger: ingen ismaelit kan någonsin uttala sådana ord under lögnens täckmantel. Han är sannerligen en profet. Var fanns ert förstånd då?”

Mötet med Banū Shaybān ibn Thaʿlaba

Abu Nuʿaym, al-Hakim och al-Bayhaqi citerar följande berättelse av Ali (må Allah vara nöjd med honom), återgiven av Abdullah ibn Abbas: Han sade: ”En gång följde jag Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) när vi i Mina besökte och träffade olika stammar. Medan vi gick omkring kom vi fram till en mycket ansedd församling. Dess ledare var män med stor auktoritet. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) frågade: ’Vilka är ni?’ De svarade: ’Vi är av Banu Shayban ibn Thaʿlaba.’ Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade till Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ’Må mina föräldrar offras för dig! Ingenstans kan man finna människor med större heder än dessa.’ Vid denna sammankomst närvarade Mafrūq ibn ʿAmr, Hani ibn Qabisah, al-Muthanna ibn Haritha och Nuʿman ibn Sharik. Mafrūq satt alldeles intill Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom).”

Han sade: ”Ni är kanske från Quraysh?” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Ni har kanske hört att Allahs sändebud har sänts hit. Det är denne man.” Mafrūq sade: ”Ja, detta har nått oss.” Därefter vände han sig uppmärksamt mot Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Jag inbjuder er till att vittna att det inte finns någon gud utom Allah och att jag är Allahs sändebud. Jag ber er också att ge mig skydd hos er och hjälpa mig, så att jag kan fullgöra det uppdrag som Allah har anförtrott mig. Quraysh har nämligen slutit sig samman för att hindra Allahs sak. De har förnekat Allahs sändebud och ägnar sig åt det falska i stället för sanningen. Men Allah är inte beroende av människorna och är värd all lovprisning i Sin egen varelse.”

Mafrūq sade: ”Käre qurayshiske bror! Vad mer inbjuder du till?” Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) reciterade verserna 151–153 ur sura al-Anʿam:

********************************************

(151) O Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), säg till dessa människor: ’Kom, så ska jag berätta för er vad er Herre har förbjudit er.’ Det är att ni inte ska sätta någon vid Hans sida, att ni ska behandla era föräldrar väl, och att ni inte ska döda era barn av rädsla för fattigdom. Vi försörjer er och dem. Kom inte ens i närheten av skamlösa handlingar, vare sig de är uppenbara eller dolda. Döda inte den människa som Allah har gett helgd, annat än med rättmätig grund. Detta är vad Han har befallt er att följa, så att ni kanske förstår och handlar med insikt.

(152) Och kom inte nära den föräldralöses egendom, annat än på det sätt som är bäst, tills han har nått myndig ålder. Mät och väg med full rättvisa. Vi lägger inte på någon människa en börda som överstiger hennes förmåga att bära. När ni talar, tala då rättvist, även om det gäller en nära anhörig. Håll Allahs förbund. Detta är vad Allah har ålagt er; kanske tar ni till er förmaningen.

Mafrūq sade: ”Käre qurayshiske bror, vad mer inbjuder du till? Vid Gud, detta är inte ord från denna världens människor. Om det hade varit deras ord skulle vi ha känt igen dem.” Då reciterade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) vers 90 ur sura an-Nahl:

********************************************

Allah befaller er att handla rättvist, visa godhet och ge till era anhöriga. Och Han förbjuder er skamlöshet, synd och förtryck. Han förmanar er, så att ni må ta lärdom.

Mafruq sade: “Vid Gud, o Qurayshiske broder, du har kallat till de ädlaste moraliska egenskaperna och till goda gärningar. Det folk som förnekar dig och har slutit sig samman mot dig är sannerligen fullständigt utan förnuft.” Sedan pekade Mafruq på Hani bin Qabisa och sade: “Detta är vår äldste och religiöse ledare.”

Hani sade: “O Qurayshiske broder, jag har hört vad du säger och erkänner det som sant. Men att vi vid samma möte skulle överge vår religion och svära dig trohet vore alltför förhastat. Bakom oss finns ett helt folk. Det är inte rätt att fatta något beslut och påtvinga dem det utan deras råd och synpunkter. Vi återvänder, och du bör också återvända. Vi ska tänka över följderna, och du får se hur långt saken utvecklar sig.”

Efter att ha sagt detta presenterade Hani Musanna bin Haritha för Profeten och sade: “Detta är vår shejk och vår krigsledare (befälhavare).”

Musanna sade: “O Qurayshiske broder, jag har hört dina ord och tycker om dem. Men mitt svar är detsamma som Hanis. Det är inte rätt att vi vid samma möte överger vår religion och svär dig trohet. Vi bor på en plats där vi möter två hinder: det ena är Yamama och det andra Samawa. [Den del av Irak som gränsar till Arabiska halvön – författaren.]”

Allahs Sändebud sade: “Vilka två är det?”

Musanna sade: “Det ena är bergen och det arabiska landet, och det andra är Irans områden samt Kisras floder. Kisra har tagit en ed av oss att vi varken själva ska göra något nytt som strider mot den rådande ordningen eller ge någon plats hos oss som vill göra det. Det som du kallar oss till kommer kungarna sannolikt inte att tåla. När det gäller det arabiska landet kan våra fel kanske ursäktas. Om du vill att vi ska hjälpa dig mot araberna kan vi göra det. Men att möta perserna övergår vår förmåga.”

Allahs Sändebud sade: “Om ni har talat sanning har ni inte gjort något ont. Men saken är den att den som reser sig för Allahs religion inte gör några undantag, utan stöder den på alla sätt. Ha lite tålamod, så kommer Allah att skänka er persernas land och rikedomar och låta deras döttrar hamna under er myndighet. Kommer ni då att prisa och helga Allah?”

Nu’man ibn Sharik sade: ”O Qurayshiske bror, vi har godtagit det du sade.” Sedan reste Profeten (s)-

********************************************

sig medan han läste, tog Hazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hand och gick därifrån.

Mötet med Banu Abbas

Al-Waqidi återger följande berättelse från Abd Allah ibn Wabisat al-Absis farfar: Vår stam, Banu Abs, hade slagit läger nära Jamrat al-Ula, i närheten av al-Khayf-moskén. Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kom till vår lägerplats. Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom) var med honom. Han inbjöd oss till Allah, och vi antog hans inbjudan. Även tidigare hade han kommit till vårt läger under varje pilgrimsfärd, men vi hade aldrig antagit hans inbjudan. Den här gången, när han kom till oss, var Maysara ibn Masruq al-Absi hos oss. Han sade: ’Vid Gud! Om vi erkänner hans sanningsenlighet, tar honom med oss och placerar honom på en central plats i vårt område, då vore det ett rättvist beslut. För vid Gud, han kommer sannerligen att segra, ja, segra fullständigt.’ Men folket i stammen sade: ’Låt det vara, broder. Driv oss inte in i något vars börda vi inte har förmåga att bära.’

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hyste vissa förhoppningar om Maysara, kallade honom till sig och talade med honom. Han sade: ’Ditt tal är så vackert och tydligt. Men mitt folk motsätter sig mig. Om de själva inte stöder mig, kommer de andra att fly ännu längre bort.’

Många år senare, när Maysara träffade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) under avskedspilgrimsfärden, kände han igen honom. Han sade: ’O Allahs Sändebud! Ända sedan första gången du kom till vårt läger har jag ständigt önskat lyda dig. Men det som skulle ske har skett. Nu blir jag muslim först efter så lång tid.’

På detta sätt förblev alla Arabias stammar berövade denna välsignelse, medan invånarna i denna lyckliga bosättning gick till honom till fots och fick del av den. Vi ska gå något tillbaka och förklara av vilken anledning invånarna i denna lyckliga bosättning var mentalt beredda att anta Muhammad den arabes (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inbjudan.

Aws och Khazrajs tidiga historia

År 450 eller 451 e.Kr. inträffade en enorm översvämning i Jemen till följd av att Ma’ribs damm eller mur brast. Därför flyttade en man ur Saba-folket, Amr ibn Amir, norrut tillsammans med sin familj. Hans ena sons, Jufnas, ättlingar slog sig ned i området kring Sham. Regionen kallades Ghassan. Den andre sonen, Haritha, bosatte sig i det vidsträckta området mellan Hijaz bergstrakter och Röda havets kust, en plats som kallades Tihama. Hans ättlingar blev kända som Khuza’a. Bland den tredje sonen Tha’labas barn fanns Haritha, vars två söner föddes av samma mor, Kayla. Dessa två söner hette Aws och Khazraj. Deras efterkommande slog sig ned i Yathrib (Medina), där judarna redan hade etablerat sitt herravälde. Under lång tid tillät judarna inte Aws och Khazrajs efterkommande att komma in i själva staden och dess frodiga, gröna områden. Därför tvingades de leva under stora svårigheter i den karga marken runt omkring. Till slut bad de sina stamfränder ghassaniderna om hjälp. Dessa kom med trupper och fördrev judarna från staden och beredde plats åt Aws och Khazraj. Två judiska stammar, Banu Qurayza och Banu Nadir, tvingades bosätta sig i stadens utkanter, medan en stam, Banu Qaynuqa, tog Khazraj-stammens beskydd och bosatte sig i en av stadens stadsdelar. När Banu Qurayza och Banu Nadir såg att deras rivaliserande stam Banu Qaynuqa hade blivit Khazrajs allierade, slöt de ett avtal med Aws-stammen och gjorde dem till sina allierade. Därefter levde Aws och Khazraj i nästan två hundra år tillsammans med judarna i samma stad och dess utkanter. Under denna period låg dessa två arabiska stammar, trots att de hade samma ursprung och var förenade genom ömsesidiga äktenskap, ständigt i krig med varandra på grundval av okunnighetens tid. De judiska stammarna hetsade dessutom sina respektive allierade stammar till krig mot varandra. De ansåg nämligen att Aws och Khazrajs inbördes strider var till deras fördel, och deras enighet skulle ha inneburit deras egen dödsdom. Under dessa nästan två hundra år ägde därför, utöver många mindre krig, elva blodiga sammandrabbningar rum. Det sista av dessa krig – slaget vid Bu’ath – ägde rum endast fem år före hijra (under profetskapets åttonde år, 619 e.Kr.), och i det dödades båda stammarnas främsta hövdingar. [Enligt Ibn Sa’ds berättelse ägde slaget vid Bu’ath rum sex år före hijra. Bu’ath var namnet på en plats, ett litet fort eller ett sädesfält, beläget två mil från Medina, nära Banu Qurayza. På den ena sidan stod Aws-stammen, vars hövding var Hudayr, far till den ädle Usayd ibn Hudayr. Banu Qurayza och Banu Nadir deltog i kriget på deras sida. På den andra sidan stod Khazraj-stammen, vars hövding var Amr ibn Nu’man al-Bayadi. Banu Qaynuqa bland judarna stod på deras sida. Aws segrade i kriget. Men båda sidor drabbades så hårt att de eftertänksamma bland dem insåg att om de fortsatte att vara fiender och kriga mot varandra på detta sätt, skulle de till slut utplånas. – Författaren.] Trots alla dessa krig var judarnas religiösa inflytande över Medinas invånare så stort att en kvinna vars barn dog brukade avlägga ett löfte om att det barn hon därefter födde skulle göra judiskt. Ibn Jarir har nämnt detta i sin tafsir med hänvisning till Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom). Abu Dawud, Nasa’i, Ibn Abi Hatim och Ibn Hibban har också återgett olika berättelser om detta, vilka har förmedlats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), Mujahis, Sa’id ibn Jubayr, al-Sha’bi, Hasan al-Basri och andra.

Denna historiska bakgrunds inverkan

På grund av den kortfattade historiska situation som har återgetts fick Aws och Khazraj tre viktiga följder. Till skillnad från alla andra arabiska stammar hade de mentalt förberetts för att anta islam, och så snart möjligheten visade sig vände de sig därför mot denna religion och dess förkunnare, vår mästare Muhammad (frid och välsignelser vare med honom), likt törstiga människor som vänder sig mot vatten.

Den första följden av allt detta var att de, genom att under lång tid umgås och ha kontakt med judarna, hade blivit bekanta med ord som uppenbarelse, Skriften och sharia samt deras innebörd. Därför var dessa företeelser inte lika främmande för dem som de var för andra araber.

Den andra följden var enligt Ibn Hishams och al-Tabaris berättelser, med hänvisning till Ibn Ishaq, att de i samtal med sina judiska grannar ofta fick veta att dessa människor (judarna) med stor oro väntade på en profets ankomst – en profet vars ankomst hade förutsagts i deras himmelska skrifter. De brukade be: Om han snart kommer, kommer de icke-judiska folkens herravälde att ta slut och en tid av framgång för oss själva att börja. Särskilt när de hamnade i gräl med Aws och Khazraj brukade de säga: En profet kommer snart. När han kommer ska vi följa honom och, med hans hjälp, slå er så som Ad och Iram blev slagna. Koranen hänvisar också till dessa deras ord:

************************************************

– och tidigare brukade de be om seger över de otrogna. (Al-Baqarah: 89)

Genom allt detta som judarna sade väcktes hos Aws och Khazrajs folk en sådan motivation att de, om denne profet skulle komma, ville vara de första att träda fram och följa honom, så att judarna inte skulle hinna före dem.

Den tredje påverkan var att de hade blivit nedslagna av inbördeskriget och längtade efter ett ledarskap som kunde skapa enighet och broderskap mellan dem. Även deras situation antyddes:

************************************************

Ni stod vid randen av en eldgrop, men Allah räddade er från den. (Āl ʿImrān: 103)

För att få ett slut på denna fara hade invånarna i Medina gått så långt i sina förberedelser att de var beredda att göra Khazrajs ledare, Abdullah ibn Ubayy, till sin kung, så att deras meningsskiljaktigheter skulle upphöra och alla förenas under en enda mans styre. I denna situation kom till slut den välsignelse till dem som de i själva verket hade längtat efter. (Ibn Hisham, del 2, s. 234)

Den första personen från Medina som mötte Profeten (s)

Ibn Hisham och al-Tabari har återgett följande berättelse av Asim ibn Umar ibn Qatada från Ibn Ishaq: Den allra första personen från Medina som träffade Allahs Sändebud (s) var Suwayd ibn Samit. På grund av sin duglighet, tapperhet, poetiska förmåga och ädla härkomst var han känd bland sitt folk som ”Kamil”. Ibn Saʿd förklarar att man under okunnighetens tid kallade en person ”Kamil” om han var hedrad och klok bland sitt folk, kunde uttrycka en riktig åsikt, var bildad samt skicklig på bågskytte och simning. (al-Tabaqat, del 3, s. 603)

Denne man var släkt med Allahs Sändebud (s): hans mor Layla bint Amr var syster till Salma bint Amr, modern till Profetens (s) farfar. När han kom till Mekka för hajj eller umrah träffade Profeten (s) honom enligt sedvänjan och framförde budskapet för honom. Han sade: ”Det är möjligt att du också har något som jag har.” Profeten (s) frågade: ”Vad är det?” Han svarade: ”Lukmans Mujalla” – det vill säga Lukmans visdom och klokhet. Profeten (s) sade: ”Läs det för mig.” Han läste upp det. Profeten (s) sade: ”Detta är vackra ord. Men det som jag har är bättre än detta. Det är Koranen, som Allah har uppenbarat för mig. Den är vägledning och ljus.” Därefter läste Profeten (s) upp Koranen för honom och bjöd honom till islam. Utan att avvisa detta sade han: ”Detta är verkligen mycket vackra ord.” Sedan återvände han till Medina. Efter en tid dödade Khazraj honom. Detta inträffade före Buʿath-slaget. [Författaren: Al-Baladhuri säger i Ansab al-Ashraf att Buʿath-slaget ägde rum på grund av mordet på Suwayd.]

Mötet med ännu en delegation från Medina

Ibn Hisham och at-Tabari har återgett följande berättelse från Muhammad ibn Ishaq: Före slaget vid Buʿath, när fiendskapens eld mellan Aws och Khazraj höll på att flamma upp, kom en delegation från en gren av Aws – Banu ʿAbd al-Ashhal – till Mecka under ledning av Abu al-Hayṣar, eller Hayṣar, för att göra Quraysh till sina allierade mot Khazraj. När Profeten (s) fick veta att de hade kommit, träffade han dem. Han sade till dem: ”Vill ni ta emot något bättre än det för vilket ni har kommit hit?”

De sade: ”Vad är det?” Profeten (s) sade: ”Jag är den budbärare som sänts från Allah till Hans tjänare. Jag har kommit för att kalla dem till att inte dyrka någon annan än Honom och inte sätta någon vid Hans sida. En Skrift har uppenbarats för mig.”

Därefter undervisade han dem i några av islams läror och reciterade Koranen för dem. Bland delegationens medlemmar fanns också en ung man, Iyās ibn Muʿādh. När han hörde Profeten (s) sade han: ”O folk, detta är bättre än det för vilket ni har kommit hit.” Men Abu al-Hayṣar tog upp jord från Batḥā och kastade den i hans ansikte och sade: ”Ursäkta oss från detta tal. Vi har kommit för ett annat ärende.”

Iyās förblev tyst, och Profeten (s) reste sig och gick därifrån. Efter att dessa män hade återvänt till Medina började slaget vid Buʿath. Kort därefter dog Iyās. De som var närvarande vid hans död berättar att de ända till hans sista stund hörde honom uttala tasbīḥ och tahlīl. Därför hade de ingen tvekan om att Iyās hade återvänt från detta möte efter att ha antagit islam och att han tog sitt sista andetag som muslim.

Ibn Saʿd har, med al-Wāqidī som källa, lämnat en detaljerad redogörelse för denna händelse, där vissa uppgifter är tillägg till Ibn Ishaqs berättelse. Där framgår att delegationen från Banu ʿAbd al-Ashhal bodde hos ʿUtba ibn Rabīʿa i Mecka. Han tog emot dem med stor heder. När de föreslog ett vänskapsfördrag förkastade han det med motiveringen att hans område låg långt från deras. Innan en begäran om hjälp från dem hann nå fram skulle fienden redan ha gjort sitt. Han sade att detsamma skulle gälla i deras fall.

Al-Wāqidī berättar också att när Iyās föreslog att de skulle anta islam, kastade Abu al-Hayṣar jord på honom och sade: ”Vi kom för att få Quraysh som allierade mot vår fiende, och du vill att vi ska återvända efter att ha gjort Quraysh till våra fiender.”

I al-Wāqidīs berättelse finns dessutom uppgiften att de som hörde Iyās läsa tasbīḥ och tahlīl när han dog var Muhammad ibn Maslama (ra), Salama ibn Salama ibn Waqsh (ra) och Abu Hāshim ibn ʿAttāyihān.

De första ansarernas antagande av islam och den första trohetseden vid al-ʿAqaba

Under profetskapets elfte år (620 e.Kr.), vid tiden för pilgrimsfärden, begav sig Profeten (frid över honom) som vanligt mot Mina för att träffa de arabiska stammarna. Under sina vandringar nådde han fram till en grupp ur Khazraj-stammen nära al-ʿAqaba [ʿAqaba betyder ett bergspass. Det bergspass som nämns här ligger i Mina-området, på vägen till Mecka – författaren]. Ibn Hisham och at-Tabari återger, med hänvisning till Muhammad ibn Ishaq, att Profeten (frid över honom) sade till dem: ”Vilka är ni?” De svarade: ”Några män från Khazraj.” Profeten (frid över honom) sade: ”Vill ni inte sätta er en stund, så att jag kan tala med er?” De svarade: ”Jo, gärna.” Därför satte de sig nära Profeten (frid över honom). Han kallade dem till Allah, presenterade islam för dem och reciterade Koranen för dem. De sade till varandra: ”Bröder! Vet ni att detta är den profet vars ankomst judarna brukade varna er för? Låt det inte ske att de hinner före oss.” Därefter tog de med stor glädje emot hans kallelse, bekräftade hans sanningsenlighet och trodde på den islam som han hade lagt fram. Sedan sade de: ”Vi lämnade vårt folk i ett sådant tillstånd att det knappast finns något folk bland vilket den ömsesidiga fiendskapen är större än hos oss. Kanske kommer Allah att förena dem genom dig. Vi återvänder till dem, kallar dem på dina vägnar och lägger fram för dem den religion som vi har antagit. Om Allah förenar dem för din skull kommer ingen att vara starkare än du.”

I vissa återberättelser uttrycks detta på följande sätt: Efter trohetseden sade Profeten (frid över honom) till dem: ”Vill ni ge mig ert stöd så att jag kan förmedla min Herres budskap?” De svarade: ”O Allahs sändebud! Kriget vid Buʿath har just ägt rum hos oss. Om du beger dig dit i detta läge blir det svårt för folket att samlas kring dig. Låt oss tills vidare återvända till vårt eget folk. Kanske kommer Allah att förbättra våra inbördes relationer. Vi ska kalla folket till den kallelse som du har kallat oss till. Det kan hända att Allah samlar dem för din skull. Då kommer ingen att vara starkare än du. Nu ska vi träffa dig vid nästa års pilgrimsfärd.”

Ibn Ishaq, ash-Shaʿbi och az-Zuhri säger att de var sex personer. Ibn Saʿd återger endast al-Waqidis uppgift, enligt vilken deras antal var sex. Deras namn är följande:

Från Banu Malik ibn an-Najjar:

1. Abu Usama Asʿad ibn Zurara (Även under okunnighetens tid höll han fast vid Guds enhet och motsatte sig avgudadyrkan.)

2. Awf ibn al-Harith ibn Rifaʿa – hans mors namn var Afra.

Från Banu Zurayq:

3. Rafi ibn Malik (kallades ”Kamil” under jahiliyya)

4. Qutba ibn Amir ibn Hadida.

Från Banu Haram ibn Ka’b –

5. Uqba ibn Amir ibn Nabi.

Från Banu Ubayd ibn Adi –

6. Jabir ibn Abd Allah ibn Riaab.

Ibn Abd al-Barr säger att några som var kunniga i sirah i stället för Jabir ibn Riaab har uppgett Hazrat Ubadah ibn Samits namn. Tillsammans med Musa ibn Zurara och Rafi ibn Malik har de även tagit med namnen Muadh ibn Afra, Yazid ibn Thalaba, Abu al-Haytham ibn al-Tayyihan och Uwaym ibn Saida. Därefter säger de, som en svag återberättelse, att det sägs att Ubadah ibn Samit och Zakran ibn Abd Qays också fanns bland dem. Men de flesta lärda har godtagit Muhammad ibn Ishaqs återberättelse, och Hafiz Ibn Hajar har i Fath al-Bari gett denna återberättelse företräde framför de andra återberättelserna.

Utöver al-Waqidis ovan nämnda uttalande citerar Ibn Sa’d ytterligare tre uttalanden om Medinabornas antagande av islam:

1. Först av alla begav sig As’ad ibn Zurara och Dhakwan ibn Abd Qays till Mecka för att enligt den hedniska tidens sed tävla i stolthet och högmod, och gick till Utba ibn Rabia. Men innan de hann träffa Utba hörde de Allahs Sändebuds (s) ord, träffade honom och blev muslimer. Därefter begav sig Hazrat As’ad till Medina och talade med Abu al-Haytham ibn al-Tayyihan om islam, varpå även de antog islam. Sedan anslöt han sig till de sex som träffade Profeten (s) vid Aqaba.

2. Först av alla begav sig Rafi ibn Malik al-Zuraqi och Mu’adh ibn Afra till Mecka för att utföra umra. Där fick de höra Profetens (s) namn. Sedan träffade de honom och blev muslimer.

3. Vid Mina träffade Profeten (s) inte sex, utan åtta personer från Medina. Dessa åtta var de vars namn vi ovan har nämnt med hänvisning till Musa ibn Uqba.

Den andra delegationen från Medina och den andra troseden vid Aqaba

Ibn Sa’d och Ibn Ishaq säger att när denna första grupp, som hade antagit islam vid Aqaba, återvände till Medina började de samtala och diskutera islam där. Följaktligen fanns det inte en enda stadsdel bland Ansar där Allahs Sändebud (s) inte nämndes. Året därpå, under vallfärden (det tolfte året av profetskapet), träffade tolv män från Medina Profeten (s) på samma plats vid Aqaba där han hade träffat männen från Khazraj. Fem av dem var de som hade blivit muslimer året innan (Jabir ibn Abdallah ibn Ri’ab kom inte denna gång). Av de återstående sju var fem från Khazraj och två från Aws. Deras namn är följande:

Från Khazrajs Banu al-Najjar: 1. Mu’adh al-Harith ibn Rifa’a.

Från Khazrajs Banu Zurayq: 2. Dhakwan ibn Abd Qays. Ibn Sa’d och Ibn Hisham säger att dessa två kom från Medina till Mecka, stannade hos Profeten (s) och utvandrade tillsammans med honom.

Från Khazrajs Banu Awf ibn al-: 3. Ubada ibn al-Samit.

Från Khazraj – 4. Yazid ibn Thaʿlaba.

Banu Salim ibn Awf av Khazraj: 5. ʿAbbas ibn ʿUbada ibn Nadla (Ibn Ishaq säger att även han stannade hos Profeten (s) och emigrerade tillsammans med honom.

Från Banu ʿAbd al-Ashhal av Aws: 6. Abu al-Haytham ibn at-Tayyihan (redan under okunnighetens tid var han monoteist och motsatte sig avgudadyrkan.

Banu ʿAmr ibn Awf av Aws: 7. Waim ibn Saʿida.

Den ed som Profeten (s) vid denna tid tog av dessa personer kallas ”Kvinnornas bayʿa”. Detta beror på att formuleringarna i denna bayʿa i stor utsträckning liknar den bayʿa som flera år efter denna händelse befalldes för muslimska kvinnor i vers 12 i sura al-Mumtahana. Ibn Ishaq återger på auktoritet av ʿUbada ibn as-Samit (r) att Profeten (s) tog bayʿa av dem i följande frågor:

************************************************

Vi ska inte sätta någon vid Allahs sida, vi ska inte stjäla, vi ska inte begå äktenskapsbrott, vi ska inte döda våra egna barn, vi ska inte framföra någon fabricerad anklagelse eller baktaleri som vi hittat på med våra händer och fötter, och vi ska inte vara olydiga mot Allahs Sändebud (s) i något gott och rättfärdigt. Vi ska höra och lyda hans befallning, vare sig vi är lyckliga eller olyckliga, vare sig denna befallning är lätt eller svår för oss, även om någon skulle ges företräde framför oss. Vi ska inte tvista med härskaren om styret. (I Musnad Ahmad har det dessutom sagts: även om ni anser att ni har rätt till del i styret. I Bukhari finns dessutom: eller om ni ser uppenbar kufr.) Och var vi än befinner oss och under vilka omständigheter vi än lever ska vi tala sanning och inte frukta någon förebråelse från en förebrående. Om ni alltså uppfyller denna ed är paradiset ert. Om någon begår något av de förbjudna gärningarna är hans sak hos Allah. Om Han vill förlåter Han honom, och om Han vill straffar Han honom. (I en återgivning sägs det: om ni begår någon av de förbjudna gärningarna, sedan grips och straffas i denna värld, blir det en försoning för den synden. Men om synden förblir dold för er fram till uppståndelsens dag, är er sak hos Allah den Allsmäktige; Han kan straffa er om Han vill och förlåta er om Han vill.)

Olika delar av denna hadith återfinns i Bukhari: Kitab al-Iman, kapitlen om Ansars förtjänster, Kitab al-Hudud, Kitab al-Fitan och Kitab al-Ahkam; i Muslims Kitab al-Hudud och Kitab al-Imara; samt i Musnad Ahmad, i återgivningen från ʿUbada ibn as-Samit.

Sändandet av Mus’ab ibn Umair till Medina

Ibn Jarir och Ibn Hisham har återgett denna berättelse av Muhammad ibn Ishaq: När dessa män återvände till Medina skickade Allahs Sändebud ﷺ även den ädle Mus’ab ibn Umair med dem, så att han skulle lära dem Koranen och islam samt väcka förståelse för religionen hos dem. Mus’ab (må Allah vara nöjd med honom) begav sig därför till Medina och bodde hos As’ad ibn Zuraras (må Allah vara nöjd med honom) familj.

Enligt Musa ibn Uqbas berättelse var det däremot så att de, efter att ha kommit till Medina, skickade Mu’adh ibn Afra (må Allah vara nöjd med honom) och Rafi’ ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) till Profeten ﷺ med önskan att en person skulle sändas till Medina för att undervisa dem i religionen. Efter denna begäran skickade han den ädle Mus’ab (må Allah vara nöjd med honom). Al-Bayhaqi har, med hänvisning till Ibn Ishaq, återgett en något annorlunda berättelse. Där sägs det att de skrev till Profeten ﷺ: ”Skicka någon till oss som kan undervisa oss i vår religion.” Som följd av detta skickades den ädle Mus’ab. Ibn Sa’d har återgett samma sak från al-Waqidi.

Efter den andra trohetseden vid al-‘Aqaba återvände ansarerna till Medina och började snabbt sprida islam under den ädle Mus’ab ibn Umairs ledning. Ibn Sa’d säger, med hänvisning till al-Waqidi, att Muhammad ibn Maslama (må Allah vara nöjd med honom), bland ‘Abbad ibn Bishr ibn Waqsh från Banu ‘Abd al-Ashhal och deras förbundna allierade, tog emot islam genom den ädle Mus’ab. Därefter blev Sa’d ibn Mu’adh, ledaren för Banu ‘Abd al-Ashhal, och Usaid ibn Hudair muslimer genom honom samma dag. Till följd av hans islam omfattade hela hans stam islam. Inte ens en enda icke-muslim blev kvar i Banu ‘Abd al-Ashhals kvarter. Ibn Hisham har återgett från Ibn Ishaq, och al-Tabari från den ädle Sa’d, en intressant berättelse om den ädle Usaids inträde i islam.

En dag gick As’ad ibn Zurarah tillsammans med den ädle Mus’ab till en av trädgårdarna i Banu Zafar, en gren av Aws-stammen. Många av dem som hade blivit muslimer samlades där. När Sa’d ibn Mu’adh och Usaid ibn Hudair fick veta detta sade Sa’d till Usaid: ”Gå till dessa två män, As’ad och Mus’ab, som har kommit till vårt område och lurar våra svaga människor. Tillrättavisa dem och förbjud dem att komma till vårt område. Om As’ad ibn Zurarah inte hade varit där skulle jag själv ha gått dit. Men du vet att han är min kusin på mödernet. Därför vill jag inte gå till honom.” Då tog Usaid sitt vapen och gick dit. När As’ad såg honom komma sade han till Mus’ab: ”Detta är ledaren för hans folk. Gör din plikt genom att tydligt förmedla Allahs budskap till honom.” Den ädle Mus’ab sade: ”Om han sätter sig ned ska jag tala med honom.” Usaid ställde sig framför dem med hård min och sade: ”Varför har ni två kommit hit? Ni lurar våra svaga människor. Om ni vill vårt bästa, så vänd aldrig mer era ansikten hit.”

Mus’ab sade: ”Vill ni inte sätta er och lyssna på vad vi har att säga? Om ni tycker om det, kan ni acceptera det; annars kommer vi inte att göra det ni inte tycker om.” Usaid sade: ”Det där är verkligen rättvist sagt.” Sedan stack han sitt vapen i marken och satte sig nära honom. Den ädle Mus’ab undervisade honom i islam och reciterade Koranen för honom. Den ädle As’ad (må Allah vara nöjd med honom) och den ädle Mus’ab (må Allah vara nöjd med honom) sade båda: ”Vid Gud, när vi såg glädjen i Usaids ansikte och mildheten i hans sätt att tala förstod vi att islam hade trätt in i hans hjärta.” När han hade hört allt sade han: ”Vilka goda och vackra ord! Vad gör ni när ni träder in i denna religion?” De båda svarade: ”Tvätta er och rena er kropp, och rena även era kläder. Vittna sedan om sanningen och be därefter.” Han reste sig genast, renade sig, uttalade trosbekännelsen och bad två rak’at. Sedan sade han: ”Det finns ännu en man bakom mig. Om han följer er, kommer ingen av hans stam att motsätta sig honom. Jag ska gå och skicka honom till er.” Med dessa ord tog Usaid (må Allah vara nöjd med honom) sitt vapen och gick mot Sa’d ibn Mu’adh, hos vilken hans stamfränder satt samlade. När Sa’d såg honom komma sade han: ”Vid Gud, det där är inte samma ansikte som det han hade när han gick.”

När Usaid kom och ställde sig framför deras möte frågade Sa’d: ”Vad har hänt?” Han svarade: ”Jag har talat med de två männen. Jag såg inget ont hos dem. När jag förbjöd dem att komma sade de: ’Vi ska göra vad du vill.’” Sedan sade Usaid: ”Jag hade hört att Banu Haritha hade gett sig av för att döda As’ad ibn Zurarah, eftersom de vet att As’ad är din kusin på mödernet och vill förödmjuka dig.”

Så snart Sa’d hörde detta blev han våldsamt arg. Han tog sitt vapen och skyndade iväg för att hinna fram till sin bror (kusin på mödernet) innan Banu Haritha hann anfalla honom. Medan han gick sade han till Usaid: ”Vid Gud, jag tror inte att det ledde till något att skicka dig.”

När Hazrat As’ad ibn Zurarah såg honom komma på avstånd sade han till Hazrat Mus’ab: ”Det där är en hövding som har hela sitt folk bakom sig. Om han blir muslim kommer det inte att finnas ens två personer bland dem som kan låta bli att acceptera islam.”

När Sa’d kom dit och såg att As’ad och Mus’ab satt där utan bekymmer, förstod han att Usaids egentliga avsikt hade varit att få honom att lyssna på dem. Han gick ilsket fram till dem och sade till As’ad ibn Zurarah: ”Abu Usamah, om det inte fanns släktskap mellan dig och mig, skulle den här mannen (Mus’ab) inte ha undkommit mina händer. Försöker du påtvinga oss, i vårt eget hem, något som vi inte tycker om?”

Hazrat Mus’ab sade: ”Vill du inte sätta dig ner och lyssna på vad vi har att säga? Om du tycker om det, accepterar du det; annars håller vi det som du inte tycker om borta från dig.”

Sa’d sade: ”Det där var rättvist sagt.” Sedan stack han sitt vapen i marken och satte sig ner. Hazrat Mus’ab framlade islam för honom och läste Koranen för honom. Hazrat As’ad och Hazrat Mus’ab sade: ”Redan innan han började tala förstod vi, av glädjen och ödmjukheten i hans ansikte, att islam hade påverkat honom.” Efter att ha lyssnat till allt sade Sa’d: ”Vad måste man göra för att träda in i denna religion?” De berättade för honom samma sak som de hade berättat för Usaid. Därefter renade han sig, uttalade trosbekännelsen, bad två rak’a och tog sedan upp sitt vapen och begav sig mot sitt folks samlingsplats eller råd.

När Hazrat Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) kom fram till sitt folk utropade de: ”Det där är inte samma ansikte som Sa’d hade när han gick härifrån.” När han kom fram till dem sade han: ”O ni av Banu Abd al-Ashhal! Vad vet ni om mig bland er?” Alla svarade: ”Du är vår hövding. Bland oss visar du störst vänlighet och omtanke mot släktingar. Du är den av oss som ger de mest riktiga omdömena. För oss är du den klokaste och mest erfarne.” När Sa’d hade hört detta sade han: ”Så länge ni inte tror på Allah och Hans Sändebud är det förbjudet för mig att tala med era kvinnor och män.” Före kvällen hade därefter alla män och kvinnor i Banu Abd al-Ashhal antagit islam. Endast en man, Amr ibn Thabit, förblev icke-muslim. Han trodde under slaget vid Uhud och blev martyr innan han hann få möjlighet att falla ned i sujud. Profeten (över honom vare frid) sade: ”Han tillhör Paradisets invånare.” Det bör nämnas att det inte fanns en enda hycklare bland Banu Abd al-Ashhal. Ibn Sa’d återger med al-Waqidis auktoritet att Hazrat Sa’d ibn Mu’adh (må Allah vara nöjd med honom) och Usaid ibn Hudayr (må Allah vara nöjd med honom), efter att de blivit muslimer, gick omkring och slog sönder avgudarna hos Banu Abd al-Ashhal.

Ibn Ishaq säger att Hazrat Mus’ab fortsatte att förkunna i Medina. Till slut fanns det inte en enda stadsdel bland ansarerna där det inte fanns muslimska män och kvinnor. Endast tre eller fyra familjer hade ännu inte antagit islam fram till slaget vid Diket.

Införandet av fredagsbönen i Medina

Hazrat Ka’b ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) och Ibn Sirin (må Allah vara barmhärtig mot honom) säger att Medinas ansarer, redan innan föreskriften om fredagsbönen hade kommit, sinsemellan beslöt att de skulle förrätta en gemensam bön en dag i veckan. Därför valde de fredagen och avstod från judarnas sabbat (lördag) och de kristnas söndag (under den förislamiska tiden kallades den ”Yawm al-‘Aruba”). Den första fredagsbönen hölls av Hazrat As’ad ibn Zurarah (må Allah vara nöjd med honom) i området Bayada, där fyrtio personer deltog (Musnad Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah, Ibn Hibban, Abd ibn Humayd, Abd al-Razzaq, al-Bayhaqi, Ibn Hisham).

Ad-Daraqutni återger en berättelse av Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och säger: När föreskriften om fredagsbönen kom i Mecka skickade Allahs Sändebud (frid vare med honom) skriftliga instruktioner till Mus’ab ibn Umayr (må Allah vara nöjd med honom) i Medina att leda en två rak’at-bön efter att solen hade passerat zenit. Anledningen till att fredagsbönen föreskrevs i Medina var att det vid den tiden inte var möjligt att förrätta fredagsbönen i Mecka.

Den sista troskapseden vid Aqaba

Under profetskapets trettonde år (622 e.Kr., juni–juli), fram till tiden för vallfärden under månaden Dhu al-Hijja, hade islam fått stor spridning i Medina. Imam Ahmad och at-Tabarani återger en berättelse av Jabir ibn Abdullah al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom): ”Allahs Sändebud (frid vare med honom) brukade under tio års tid vandra omkring bland torgen i Ukaz och Majanna och från stamläger till stamläger under vallfärden. På dessa platser brukade han säga: ’Vem vill ge mig beskydd hos sig, och vem kan hjälpa mig så att jag kan förmedla min Herres budskap och han i gengäld får Paradiset?’ Men ingen var beredd att hjälpa honom. Om någon från Jemen eller Mudar däremot gav sig av för att bege sig till Mecka, brukade hans stamfränder eller släktingar säga till honom: ’Håll dig på avstånd från den där unge mannen från Quraysh, så att han inte förleder dig.’”

”När Profeten (frid vare med honom) gick förbi deras läger brukade man peka på honom med fingrarna. Till slut sände Allah oss från Yathrib till Allahs Sändebud (frid vare med honom), och vi bekräftade att han talade sanning. Därefter blev situationen sådan att en person gick ut hemifrån, antog tron och läste Koranen, och när han återvände hem blev även hans hushåll muslimer. På så sätt fanns det inte en enda stadsdel bland ansarerna [egentligen används ordet ****, som är plural av ordet ****. Medinabornas bosättningar var sådana att varje stam hade ett eget bostadsområde där bostäder, åkrar och vingårdar var samlade. Det fanns nio sådana bostadsområden i Medina vid denna tid. Varje område var permanent och låg intill de andra stammarnas områden. På grundval av detta har vi använt ordet stadsdel för detta område – författaren.] där det inte fanns en grupp muslimer och där de inte öppet förkunnade islam. En dag samlades vi alla och började säga till varandra: ’Hur länge ska vi låta Allahs Sändebud (frid vare med honom) vara kvar i detta tillstånd, vandra omkring bland Meckas bergstrakter, bli avvisad överallt och inte finna någonstans där han får stöd och beskydd?’ Därefter reste vi, sjuttio personer, till vallfärden och bestämde att vi skulle träffa honom vid Aqaba (resten av denna hadith återger vi längre fram).”

Imam Ahmad, at-Tabarani, Ibn Jarir at-Tabari och Ibn Hisham återger från Muhammad ibn Ishaq en berättelse av Ka’b ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom): Vi gav oss av till vallfärden tillsammans med vår stams polyteister [al-Hakim och Ibn Sa’d säger att femhundra personer från Aws och Khazraj det året gav sig av till vallfärden – författaren.] Bland oss fanns också vår ledare och ädle man Bara ibn Ma’rur. På vägen sade han: ’Jag har en åsikt. Jag vet inte om ni håller med eller inte.’ Vi frågade: ’Vad är det?’ Han sade: ’Min åsikt är att jag ska be vänd mot Kaba, i stället för att vända ryggen åt den.’ Vi sade: ’Vi har fått veta av Allahs Sändebud (frid vare med honom) att han ber vänd mot Sham, det vill säga mot Bayt al-Maqdis. Vi kommer inte att be enligt ditt sätt.’ Men han fortsatte att be vänd mot Kaba. Vi fortsatte att förebrå honom för detta. När vi hade kommit till Mecka sade han till mig: ’Brorson, kom, låt oss träffa Allahs Sändebud. Sedan ska vi fråga honom om det jag har gjort, eftersom ert motstånd har väckt tvivel i mitt sinne.’ Vi hade aldrig sett Profeten (frid vare med honom) och kände inte heller igen honom. Därför frågade vi en man från Mecka om var han befann sig. Han sade: ’Känner ni hans farbror Abbas?’ Vi svarade: ’Ja’, eftersom han brukade resa till vår trakt i affärer. Han sade: ’Gå till helgedomen; där kommer ni att se honom sitta tillsammans med Abbas.’

När vi kom dit hälsade vi på honom. Han frågade Abbas (må Allah vara nöjd med honom): ’Känner du dessa två?’ Han svarade: ’Ja, detta är Bara ibn Ma’rur och detta är Ka’b ibn Malik.’ Jag kommer aldrig att glömma att Profeten (frid vare med honom), när han hörde mitt namn, sade: ’Ka’b?’ Abbas (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ’Ja.’ Därefter frågade Bara honom om sin angelägenhet. Sedan började han, enligt Profetens (frid vare med honom) anvisning, be vänd mot samma qibla som Profeten (frid vare med honom) bad mot. Därefter bad Profeten (frid vare med honom) oss att träffa honom vid Aqaba under natten på dagarna i månaden ”Ayyam at-Tashriq” [”Ayyam at-Tashriq” är de dagar då människor stannar i Mina efter vallfärden – författaren.]. Den natten lade vi oss i vårt läger. När en tredjedel av natten hade gått samlades vi i hemlighet för att gå och träffa honom, eftersom vi ville hålla saken dold för vår stams polyteister. Bland våra ledare och framstående män fanns emellertid Abu Jabir Abdullah ibn Amr ibn Haram. Han höll fortfarande fast vid sina förfäders religion. Vi tog honom med oss och sade: ’Du är en av våra ledare och framstående män. Vi vill inte att du ska bli bränsle i Helvetet.’ Därefter lade vi fram islam för honom och sade att vi nu var på väg till Aqaba för att träffa Profeten (frid vare med honom). Han antog genast islam och deltog tillsammans med oss i troskapseden vid Aqaba. Vi var då sammanlagt 73 män och hade dessutom två kvinnor med oss. Den ena var Nusayba eller Nusayba bint Ka’b, Umm Umara, från Banu Najjar [Denna kvinna deltog i striden mot den lögnaktige Musaylima tillsammans med sin son Abdullah. Hon deltog själv i striden, fick tolv sår på kroppen och höggs av på ena handen. Dessförinnan hade Musaylima styckat och dödat hennes son Habib. Han brukade säga: ’Vittnar du att Muhammad (frid vare med honom) är Allahs Sändebud?’ Habib (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ’Ja.’ När han frågade: ’Vittnar du att jag är Allahs sändebud?’ svarade han: ’Jag vill inte höra något.’ Då skar han av en del av hans kropp. Efter varje svar på frågorna skar han av ytterligare en kroppsdel. På detta sätt styckade och dödade tyrannen honom, men han erkände aldrig denne falske profet som sann. (Ibn Hisham, vol. 2, s. 108–109) – författaren.] Den andra var Asma bint Amr, Umm Sani, från Banu Salama.

Jabir (må Allah vara nöjd med honom) uppgav att antalet deltagare i denna troskapsed var sjuttio och nämnde inte kvinnorna. Detta är också den uppgift som Ahmad och al-Bayhaqi återger från Amir ash-Sha’bi. Men Ka’b ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) nämnde 72 män och två kvinnor och angav även deras namn tydligt. Ibn Ishaq lämnade dessutom följande detaljerade uppgift: Av de 73 männen var 11 från Aws och 62 från Khazraj. Två kvinnor var med dem. Den ena var Nusayba bint Ka’b, som var tillsammans med sin make Zayd ibn Asim (må Allah vara nöjd med honom) och sina två söner Habib (må Allah vara nöjd med honom) och Ubaydullah (må Allah vara nöjd med honom). Den andra kvinnan var Asma bint Amr. Orsaken till denna skillnad mellan återgivningarna är troligen att araberna oftast anger tal utan bråkdelar. Om majoriteten i en grupp är män anser de det tillräckligt att nämna dem. Om det finns en eller två kvinnor utelämnar de dem.

Ibn Sa’d återger, med hänvisning till Waqidi, en berättelse av Uwaim ibn Saida: När vi anlände till Mecka sade Sa’d ibn Khaythama (ra), Ma’an ibn Adi (ra) och Abdullah ibn az-Zubayr (ra) till mig: ”Kom, låt oss träffa Allahs Sändebud (s) och hälsa på honom. Vi har ju trott på honom, men ännu inte sett honom.” Så gav vi oss av. Vi hade fått veta att han vistades i Abbas ibn Abd al-Muttalibs hus. Vi kom dit, hälsade på honom och frågade: ”Var kommer du att träffa vår delegation, det vill säga de som har kommit från Medina?” Hazrat Abbas sade: ”Bland ert folk finns också några som motsätter sig er. Håll därför er sak hemlig tills pilgrimerna har gett sig av. Allahs Sändebud (s) har föreslagit denna natt för mötet; dess morgon kallas ’Yawm an-Nafr al-Akhir’ ***************** det vill säga den sista dagen då pilgrimerna lämnar Mina. Han fastställde Akabas högre del som mötesplats.” [Ibn Sa’d säger: Det var den plats där det nu finns en moské. (Tabakat Ibn Sa’d, tryckt i Beirut 1957, volym 1, s. 221.) Ibn Sa’d föddes år 168 efter hijra och dog år 230 efter hijra. Detta innebär att denna moské fanns redan under det andra århundradet efter hijra. Denna moské fanns också kvar när Muhammad Husayn Haykal reste i Hijaz år 1936. Han nämner detta i sitt verk ”Fi Manzil al-Wahy”, på sidan 111, under rubriken Akabas moské. Men sorgligt nog finns det i dag ingenstans något spår av den – författaren.] Det gavs order att ingen skulle väckas och att man inte skulle vänta på den som inte hade kommit.

Alla berättelser om Akabas trohetsed är överens om att när dessa människor under nattens mörker, två eller fyra åt gången, i hemlighet anlände till den bestämda platsen, satte de sin tillit till honom i fråga om sig själva – trots att han vid den tiden fortfarande öppet var icke-muslim. [Ibn Sa’d återger en berättelse av Abu Rafi (ra), Allahs Sändebuds (s) tjänare. Han säger: ”När jag var Abbas (ra) tjänare kom islam in i vårt hus. Hazrat Abbas (ra), hans hustru Umm al-Fadl och jag blev muslimer. Men Hazrat Abbas (ra) höll sin islam hemlig. Efter slaget vid Badr, när sorg rådde i de otrognas hus, rådde glädje i vårt hus” – författaren.] Han hade kommit hit under denna känsliga situation för att allt skulle kunna göras helt klart före Profetens (s) avfärd till Medina.

Det berättas av imam Ahmad, Bayhaqi och Amir ash-Sha’bi att när alla hade samlats sade Profeten (s): ”Den som vill tala ska fatta sig kort och inte förlänga samtalet, eftersom polyteisternas spioner letar efter er.”

Hazrat Ka’b ibn Malik, vars berättelse vi tidigare har citerat med hänvisning till imam Ahmad, Ibn Jarir, Tabari och Ibn Hisham, berättar i samband med denna berättelse om det fortsatta händelseförloppet och säger: Den förste som talade var Hazrat Abbas (ra). Han sade: ”O Khazrajs folk! [På den tiden kallades samlingen av Aws och Khazraj för Khazraj – författaren.] Ni känner till den ställning Muhammad (s) har här. När det gäller dem bland hans folk som delar vår uppfattning om honom (det vill säga de som inte har antagit islam), har vi (Banu Hashim och Banu Muttalib) stöttat och skyddat honom. Därför har han en stark ställning bland sitt folk och bor på en trygg plats i staden. Men han vägrar allt annat än att komma till er. Om ni anser att ni kommer att uppfylla det löfte och den förpliktelse på vilka ni kallar honom och skydda honom mot hans motståndare, så ta på er det ansvar ni nu åtar er. Men om ni, efter att han lämnat denna plats och förenat sig med er, ens på något stadium fruktar att ni kommer att tvingas överge honom och överlämna honom åt hans fiender, är det bättre att ni lämnar honom redan nu. Han har nämligen en stark och ärofull ställning bland sitt folk och bor på en trygg plats i staden.”

Vi sade: ”Vi har hört vad du säger. Nu, o Allahs Sändebud, säg vad du vill och ta från oss det löfte och den förpliktelse du vill ha.”

Därefter reciterade Profeten (s) Koranen i sitt tal, kallade till Allah, inspirerade till islam och sade sedan: ”Jag tar en trohetsed från er på att ni ska stödja och skydda mig på samma sätt som ni skyddar era egna liv och era barn.”

Bara ibn Ma’rur (ra) tog Profetens hand i sin och sade: ”Ja, vid den Gud som har sänt dig med sanningen, vi ska skydda dig från allt som vi skyddar våra egna liv och våra barn från. O Allahs Sändebud (s), ta därför trohetseden från oss. Vi är män som har prövats i krig. Detta har vi ärvt från våra fäder och förfäder.”

Abul-Haytham ibn at-Tayyihan [Vissa uttalar det ’at-Tayyahan’, medan andra skriver ’at-Tihan’ – författaren.] utbrast mitt ibland dem: ”O Allahs Sändebud! Det finns vänskapliga förbindelser mellan oss och andra (judiska) människor, och du kommer att bryta dem. Låt det sedan inte bli så att du, när Allah ger dig segern, lämnar oss och återvänder till ditt eget folk.” Profeten (s) log och sade: ”Nej, nej. Utan blod för blod och grav för grav. Det vill säga: mitt liv och min död är med er. Jag är av er och ni är av mig. De som ni strider mot är också mina fiender, och de som ni sluter fred med är också de som jag sluter fred med.”

I den berättelse av Jabir ibn Abdullah al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom) som vi tidigare har återgett från Musnad Ahmad och al-Tabarani, berättar han vidare: När vi alla hade samlats vid al-Aqaba frågade vi: ”Allahs sändebud! Vad ska vi avlägga trohetsed till dig på?” Profeten (frid vare med honom) svarade: ”På att ni ska lyda och följa befallningen i alla omständigheter, både goda och dåliga. Ni ska spendera av era tillgångar i både välstånd och fattigdom, befalla det goda och förbjuda det onda. Ni ska tala sanningen om Allah och inte frukta någon förebråendes förebråelser. Och ni ska avlägga trohetsed på att när jag kommer till er, ska var och en av er skydda mig från det som ni skyddar era egna liv och barn från. Som ersättning för detta får ni paradiset.” När han hade sagt detta reste vi oss och gick fram mot honom. Asad ibn Zurara (må Allah vara nöjd med honom), den yngste mannen i gruppen (i al-Bayhaqis återgivning står det: den yngste av alla utom jag själv), tog hans hand i sin och sade: ”Yasribs folk, stanna! Vi har inte ridit våra kameler hela vägen hit i något annat syfte än att vi vet att han är Allahs sändebud. Att i dag föra bort honom härifrån och ta honom med oss innebär att vi köper hela Arabiens fiendskap. Följden blir att era unga män dödas och att era svärd färgas av ert blod. Om ni har kraft att bära allt detta, så fatta då hans hand. Er belöning ligger hos Allah. Men om ni fruktar för era liv, så överge denna tanke redan nu och framför en tydlig ursäkt. Att framföra invändningar och ursäkter i detta skede är mer godtagbart inför Allah.” Då ropade alla: ”Asad, flytta dig från vår väg! Vid Allah, vi kommer aldrig att överge denna trohetsed och inte heller dra tillbaka våra händer från den.” Därefter avlade alla trohetseden. Även al-Hakim, al-Bazzar och al-Bayhaqi har återgett denna berättelse.

Ibn Jarir al-Tabari återger, med hänvisning till Ibn Hisham, Asim ibn Umar ibn Qatadas återgivning från Muhammad ibn Ishaq, att Abbas ibn Ubada ibn Nadla al-Ansari vid trohetseden sade: ”Khazrajs svar blev: Ja, det vet vi.” Abbas betonade då: ”Ni avlägger en trohetsed om att kämpa mot alla, både vita och svarta. Med andra ord uppmanar denna trohetsed er att kämpa mot hela världen. Om ni nu tror att ni, när ni fruktar att era tillgångar ska förstöras och era ädla män dödas, kommer att överlämna denne man åt fienden, då är det bättre att ni överger honom redan i dag. Vid Allah, det skulle bli en orsak till förnedring i denna värld och i det kommande livet. Men om ni menar att ni, trots risken att era tillgångar och era framstående män går förlorade, kommer att ta hand om denne man i enlighet med det löfte med vilket ni har kallat honom till er, så fatta då utan tvekan hans hand. Vid Allah, det är det som blir till gagn för er i denna värld och i det kommande livet.” Alla de församlade sade enhälligt: ”Vi är beredda att utsätta våra tillgångar och våra framstående män för fara tillsammans med honom.” Sedan frågade de: ”Allahs sändebud! Om vi uppfyller vårt löfte, vilken blir då vår belöning?”

Han svarade: ”Paradiset.”

Ibn Sad återger, med hänvisning till al-Waqidi, en berättelse av Muadh ibn Rifa’a ibn Rafi’: När alla hade samlats vid al-Aqaba började Profetens (frid vare med honom) farbror Abbas ibn Abd al-Muttalib tala så här: ”Khazrajs folk! Ni har bjudit in Muhammad (frid vare med honom) att komma till er. Ni vet att Muhammad har den starkaste ställningen bland sin familj och sina släktingar. Både de av oss som har antagit hans religion och de som inte har gjort det skyddar honom alla på grund av släktens heder. Men Muhammad vill lämna alla och bege sig just till er. Förstå därför situationen och tänk noga igenom ert beslut. Rådgör med varandra och fatta ett gemensamt beslut. Det bästa talet är trots allt det sanna talet.”

Därefter frågade Abbas: ”Berätta för mig, hur strider ni mot fienden?” Alla förblev tysta. Abdullah ibn Amr ibn Haram, som hade antagit islam strax före trohetseden vid al-Aqaba, svarade på frågan. Han sade: ”Vid Allah, vi är ett krigarfolk. Krig har blivit en del av vår natur och vi är vana vid det. Vi har ärvt detta från våra förfäder. Först strider vi med bågar och pilar. När pilarna är slut kämpar vi med spjut. När de är slut börjar svärdskampen. Med dessa svärd möter vi fienden. Därefter möter den av oss döden som döden först kommer till.”

Abbas sade: ”Ni är verkligen ett krigarfolk.” Då sade al-Bara ibn Ma’rur: ”Vi har hört vad du säger. Vid Allah! Om vi hade något annat i våra hjärtan skulle vi säga det öppet. Vi vill verkligen hålla vårt löfte till Allahs sändebud (frid vare med honom) och ge våra liv för honom.”

Al-Waqidi har i en annan återgivning citerat följande ord ur al-Bara ibn Ma’rurs tal: ”Vi har rikligt med krigsutrustning och kampstyrka. Redan när vi dyrkade stenstoder var detta vår situation; hur mycket bättre måste då inte vår ställning vara nu, när Allah har visat oss den sanning som andra människor är okunniga om och hjälpt oss genom Muhammad.” (Författarens tillägg.)

Betydelsen av trohetseden vid al-Aqaba

Detta var en revolutionerande händelse i islams historia, som Gud i Sin nåd lät äga rum och som profeten Muhammad (s) tog vara på. Invånarna i Yathrib kallade profeten (s) till sin stad, inte enbart som en person som sökte skydd, utan som Guds sändebud samt sin ledare och härskare. Deras inbjudan till islams anhängare gick inte ut på att han skulle få en plats på en främmande ort enbart som muhajir, utan avsikten var att alla de muslimer som var utspridda bland Arabiets olika stammar och områden skulle komma till Yathrib, samlas där och tillsammans med Yathribs muslimer bilda ett välorganiserat islamiskt samhälle. På så sätt presenterade Yathrib i själva verket sig självt som ”Madinat al-Islam” (islams stad), och profeten (s) antog detta och upprättade det första Dar al-Islam i Arabien. Medborgarna i Medina var inte ovetande om innebörden av detta initiativ. Dess tydliga innebörd var att en liten stad ställde sig beredd att möta en militär, ekonomisk och kulturell bojkott från hela landet. Vid det möte som hölls den natt då den andra trohetseden vid al-Aqaba ingicks hade dessa islams första hjälpare (ansar) i själva verket lagt sina händer i profetens (s) hand, väl medvetna om och fullt införstådda med denna följd. Allt detta framgick tydligt av deras tal. (Tafhim al-Qur’an, del 2, inledningen till sura al-Anfal.)

Drivkraften hos ansarerna att offra sina liv

Trots att Medinas ansarer väl kände till risken för faror kände de inte någon oro över den trohetsed de hade svurit till Allahs Sändebud (s); tvärtom var de stolta över den. Deras drivkraft att gå först på denna väg var så stark att de började diskutera vem som hade fått äran att först lägga sin hand i profetens (s) hand vid trohetseden. Ibn Ishaq säger att Banu Najjar hävdade att den förste som svor trohetseden var As’ad ibn Zurarah (r.a.). Banu Abd al-Ashhal hävdade att denna ära hade tillfallit Abu al-Haytham ibn at-Tayyihan. Ibn Athir har i Usd al-Ghabah skrivit att Banu Salimah sade att den förste som svor eden var Ka’b ibn Malik (r.a.). Ibn Sa’d återger från al-Waqidi att en ömsesidig tävlan i stolthet och ära började mellan Aws och Khazraj om huruvida den förste som svor trohetseden tillhörde Aws eller Khazraj. Till slut sade folket att ingen kände denna sak bättre än den ädle Abbas ibn Abd al-Muttalib, eftersom han vid den tiden befann sig tillsammans med Profeten (s). När han tillfrågades sade han: ”Den förste som lade sin hand i Profetens (s) hand var As’ad ibn Zurarah, därefter Bara ibn Ma’rur och därefter Usayd ibn Hudayr.”

Utnämningen av naqiber

I slutet av den berättelse av Ka’b ibn Malik (r.a.) som vi tidigare har citerat återger han att Allahs Sändebud (s), efter trohetseden, sade till oss: ”Välj ut tolv naqib bland er och ge dem till mig, så att de blir ansvariga för sina respektive stammar.” I Ibn Sa’ds Tabaqat finns en återberättelse från Ibn Ishaq där profeten (s) säger att de skulle vara ledare för sina respektive folk, liksom Jesu (a.s.) lärjungar var ansvariga för sina folk. I Ibn Sa’ds Tabaqat finns också en annan återberättelse från al-Waqidi om att Moses (a.s.) utsåg tolv naqib bland Israels barn. I enlighet med Profetens (s) uttalande föreslog man sammanlagt tolv personer: nio från Khazraj och tre från Aws. Enligt Ibn Ishaqs återberättelse är listan över dem följande:

Från Khazraj:

1. As’ad ibn Zurarah (r.a.). Profeten (s) utsåg honom till naqibernas ledare (naqib an-naqaba).

2. Sa’d ibn ar-Rabi (r.a.). Under den förislamiska okunnighetens tid var han en av de bildade männen i Medina.

3. Abdullah ibn Rawaha (r.a.). Han kallades ”Kamil”.

4. Rafi ibn Malik (r.a.). Under jahiliyyas tid kallades han ”Kamil”.

5. Bara ibn Ma’rur (r.a.). Han avled en kort tid före hijra. Profeten (s.a.w.) förrättade begravningsbönen över honom vid hans grav.

6. Abdullah ibn Amr ibn Haram (r.a.). Han antog islam på natten för trohetseden vid al-ʿAqaba.

7. Ubada ibn Samit (r.a.).

8. Sa’d ibn Amr (r.a.). Även han kunde läsa och skriva.

Bland Aws:

1. Usaid ibn Hudayr (r.a.). Han kallades ”Kamil”.

2. Rifa’a ibn Abd al-Mundhir (r.a.). (Ibn Ishaq säger att de lärda i hans ställe har nämnt Abu al-Haytham ibn al-Tayyihan.)

Därefter sade Profeten (s.a.w.): ”Gå var och en tillbaka till er egen vistelseplats.”

Qurayshs första reaktion på underrättelsen om troseden

Imam Ahmad, Ibn Jarir al-Tabari och Ibn Hisham återger, med hänvisning till Muhammad ibn Ishaq, en berättelse av Ka’b ibn Malik (r.a.). Al-Waqidi återger en liknande berättelse med flera isnader, vilken Ibn Sa’d har infogat i al-Tabaqat. Den lyder så här: Samma natt som troseden avlades vid al-Aqaba nådde nyheten Qurayshs öron, och följande morgon kom deras ledare till medinabornas läger i Mina. De sade: ”O Khazrajs folk! Vi har fått höra att ni har slutit er till denne av våra män – Muhammad (s.a.w.). Ni vill föra honom bort från oss och har svurit honom trohet för att kämpa mot oss. Vid Gud! Det finns inget folk bland araberna som vi mer ogärna kämpar mot än er.”

Som svar reste sig de medinabor som var avgudadyrkare, svor en ed och sade: ”Något sådant har inte hänt. Vi vet ingenting om detta.”

Detta var sanningsenliga svar. De visste verkligen ingenting om saken. Men muslimerna såg på varandra. Därefter gick Quraysh till sin ledare Abdullah ibn Ubayy och frågade honom om saken. Han sade: ”Detta är en så stor sak att mitt folk inte skulle kunna göra den utan mig. Jag vet inte om något sådant har hänt.”

Quraysh blev inte nöjda med dessa svar. De fortsatte att undersöka saken i hemlighet. Sedan blev de säkra på att en sådan händelse hade ägt rum. När de som hade avlagt troseden var på väg tillbaka till Medina förföljde Quraysh dem. Strax utanför Mecka, på en plats som hette Azhakhir, grep de Sa’d ibn Ubadah (r.a.) och Mundhir ibn Amr (r.a.). Mundhir lyckades fly från dem. Men Sa’d ibn Ubadah (r.a.) greps, hans händer bands fast vid hans hals, och de förde honom till Mecka medan de slog honom.

Sa’d (r.a.) berättar: ”När man behandlade mig på detta sätt i Mecka kom en ljushyad, kraftigt byggd ung man framför mig (det var Suhayl ibn Amr). Jag tänkte: Om någon av dessa människor har något gott i sig, så är det han. Men när han kom fram till mig slog han mig mycket hårt med knytnäven. Då tänkte jag: Det finns inget gott i honom. När de släpade iväg mig sade en man till mig (det var Abu al-Bakhtari Hisham): ’Guds tjänare! Har du och någon av Quraysh inget löfte eller någon skyddspakt gemensam?’ Jag svarade: ’I mitt område brukar jag ge handelskaravanerna till Jubayr ibn Mut’im och al-Harith ibn Umayya ibn Abd Shams beskydd.’ (Ibn Sa’d nämner i stället för Jubayr hans far, Mut’im ibn Adi.) Han sade: ’Åberopa då honom och säg vilken förbindelse du har med honom.’ Det gjorde jag. Då gav sig Abu al-Bakhtari ut för att leta efter de två männen. Han fann dem sedan i det heliga området vid Kaba. Han sade till dem: ’En man ur Khazraj blir misshandlad i Muhassabs dal mellan Mecka och Mina, och han ropar era båda namn. Han säger att det finns en skyddspakt mellan honom och er.’ De frågade: ’Vem är den mannen?’ Han svarade: ’Sa’d ibn Ubadah.’ När de hörde detta sade båda: ’Vid Gud, han talar sanning. Han brukade ge våra handelsmän beskydd och tillät ingen att behandla dem orättvist.’ De kom och räddade Sa’d ibn Ubadah ur förtryckarnas händer.”

Waqidi säger: När Ansar fick veta att Sa’d hade försvunnit begav de sig mot Mecka för att leta efter honom. Men på vägen såg de Sa’d återvända.

Islams spridning i Medina efter bay’an

Efter återkomsten till Medina började Ansar mycket snabbt sprida islam och tog sig, fyllda av religiös iver, an att slå sönder avgudabilder. Ibn Sa’d lämnar en detaljerad redogörelse: Abu Abbas ibn Jabr och Abu Burda ibn Niyar förstörde Banu Harithas avgudabild; Umara ibn Hazm, As’ad ibn Zurara, Awf ibn Afra, Salit ibn Qays och Abu Siram Banu Najjars avgudabilder; Ziyad ibn Labid och Farwa ibn Amr Banu Bayadas avgudabilder; Sa’d ibn Ubada, Mundhir ibn Amr och Abu Dujana Banu Sa’idas avgudabilder; samt Mu’adh ibn Jabal, Tha’laba ibn Ghanama och Abdullah ibn Unays Banu Salimas avgudabilder. Av detta kan man dra slutsatsen att muslimerna vid denna tid hade fått ett så stort inflytande över Medinas avgudadyrkare att de inte kunde hindra förstörelsen av dessa avgudabilder.

Ibn Hisham har återgett en intressant händelse i detta sammanhang. Bland Medinas hövdingar höll Amr ibn Jamuh, hövdingen för Banu Salima, fast vid avgudadyrkan. Hans son Mu’adh ibn Amr hade däremot blivit muslim och återvänt efter att ha gett bay’a i Aqaba. I sitt hus förvarade han en träavgud med stor vördnad; den hette Manat. Sådana avgudabilder brukade avgudadyrkarnas hövdingar vanligtvis ha i sina hem. Ungdomarna i Banu Salima blev muslimer, däribland Amr ibn Jamuhs egen son. Ungdomarna i Banu Samo blev också muslimer, däribland Amr ibn Jamuhs egen son. Om natten gick de in i avgudahuset, välte avgudabilden och kastade den i en grop där traktens invånare slängde smuts och avfall. När Amr steg upp på morgonen och inte kunde hitta sin avgud gick han omkring och letade efter den under högljudda rop. Sedan tog han upp den ur gropen, tvättade och rengjorde den, smorde den med väldoftande ämnen och ställde tillbaka den på sin plats. Därefter sade han: ”Om jag fick tag på den som gjorde detta mot dig skulle jag förödmjuka honom ordentligt.” Sådana upptåg fortsatte i några dagar. En dag tog han upp sin avgud ur gropen och hängde ett svärd om dess hals. Sedan sade han: ”Jag vet inte vem som gör detta mot dig. Om du nu har någon kraft, så försvara dig själv med detta svärd.”

På natten tog ungdomarna ner svärdet från avgudabildens hals, band fast en död hund vid den och kastade den tillsammans med hunden i en brunn som tillhörde Banu Salima. På morgonen fann han den efter att ha letat efter den: den låg upp och ner i smuts och avfall tillsammans med en död hund. Då förklarade muslimerna bland hans folk saken för honom ingående, varpå hans ögon öppnades och han därefter uppriktigt antog islam. (Författarens tillägg.)

Trettonde kapitlet

Hijra till Medina

Den allra förste muhajiren

Ibn Jarir och Ibn Hisham säger att någon allmän stämning för hijra till Medina ännu inte hade uppstått; endast den andra troseden vid Aqaba hade avlagts (under profetskapets tolfte år, i månaden Dhu al-Hijja). Vid denna tid beslöt Profetens (s) mjölkbror, den ädle Abu Salama (må Allah vara nöjd med honom), son till hans faster Barra bint Abd al-Muttalib, att göra hijra till Medina. Efter att ha gjort hijra till Abessinien och sedan återvänt till Mekka hade han nämligen blivit fullständigt utmattad av de trakasserier och förföljelser som drabbat honom från meckaborna och från hans egen stam, Banu Makhzum. Men de orättfärdiga lät honom inte lämna staden under trygga förhållanden för att göra hijra.

Berättelsen om Umm Salamas prövningar

Ibn Hisham återger, med hänvisning till Muhammad ibn Ishaq, följande berättelse av Umm Salama själv: När min man gav sig av för att göra hijra till Medina gick även jag med honom, med vårt barn Salama i famnen. Han satte mig och vårt barn på kamelen och började gå, hållande dess grimma i handen. När mina föräldrars släktingar (Banu Mughira) såg honom lämna staden ställde de sig i vägen och sade: ”Du har själv undkommit vår kontroll. Du får gå vart du vill. Men vi kan inte låta dig vandra omkring hjälplös med detta barn.” Sedan ryckte de kamelns grimma ur Abu Salamas hand och förde mig tillbaka. Då kom Abu Salamas familj (Banu Abd al-Asad) fram i vrede och sade: ”När ni har tagit hans barn från vår man, varför skulle vi då låta vårt barn Salama gå med er?” Med dessa ord tog de med våld barnet från mig. Under detta slitande och dragande gick barnets arm ur led eller blev skadad (al-Baladhuri säger att barnets arm förblev i detta tillstånd fram till hans död). Situationen blev nu sådan att de tog barnet, medan Banu Mughira förde mig till sig och höll mig kvar där. Stackars Abu Salama gav sig ensam av mot Medina. I nästan ett år var min situation sådan att jag varje dag gick ut och satte mig på en plats som kallades Abtah och grät. En dag såg en man ur Banu Mughira, som var släkt med min farbror, mitt hjärtskärande tillstånd och greps av medlidande med mig. Han gick till Banu Mughira och sade: ”Varför låter ni inte denna stackars arma kvinna gå? Ni har skiljt henne från hennes man och dessutom från hennes lille son.” Till slut sade de till mig: ”Om du vill gå till din man, så gå.” Banu Abd al-Asad återlämnade också mitt barn till mig. Jag steg upp på min kamel med barnet och gav mig ensam av mot Medina. När jag hade nått fram i närheten av Tan’im mötte jag på vägen Uthman ibn Talha ibn Abi Talha ur Banu Abd al-Dar [han var väktare av Kaba-nycklarna. I krig bar han Qurayshs fana. Han var en av Mekkas mäktigaste hövdingar. Vid denna tid var han inte bara avgudadyrkare utan också en häftig fiende till islam och muslimerna. När hans kusin Mus’ab ibn Umayr antog islam utsatte han honom för svår tortyr. Han hade inte heller något nära släktskap med den ädla Umm Salama. Han antog islam efter fördraget i Hudaybiyya och gjorde hijra tillsammans med Khalid ibn al-Walid – författaren]. Han sade: ”Abu Umayyas dotter, vart är du på väg?” Jag svarade: ”Till Medina, till min man.” Han frågade: ”Har du ingen med dig?” Jag svarade: ”Förutom Allah och detta barn har jag ingen.” Då sade han: ”Vid Allahs ed, jag låter dig inte färdas ensam.”

Sedan började han gå hållande min kamels grimma. Vid Allahs ed, jag har aldrig sett en ädlare man än honom. När vi kom fram till en rastplats fick han min kamel att lägga sig och gick sedan bort och ställde sig på avstånd. När jag steg ner från kamelen med mitt barn band han fast kamelen vid något träd och satte sig under ett annat träd, långt från mig. När det var dags att fortsätta hämtade han kamelen och fick den att lägga sig, gick bort och sade till mig: ”Sitt upp på kamelen.” När jag hade satt mig upp började han gå hållande dess grimma. På detta sätt färdades han hela vägen till Medina. När bebyggelsen tillhörande Banu Awf i Quba blev synlig sade han: ”Din man finns där. Gå till honom. Må Allah välsigna dig.” Sedan återvände han till Mekka till fots, på samma sätt som han hade kommit gående. Al-Baladhuri har också återgett denna händelse i Ansab al-Ashraf.

Av detta kan man dra slutsatsen att den grymma förföljelse och det förtryck som Qurayshs avgudadyrkare utsatte muslimerna för väckte avsky mot detta förtryck även bland människor i deras eget läger och framkallade medkänsla med de förtryckta muslimerna. De i detta samhälle som hade mänsklighet och anständighet började, trots sin fientlighet mot islam, se med respekt på dessa ädla män ur sitt eget folk. Dessa uthärdade alla slags orättvisor och förföljelser, inte av något världsligt intresse utan enbart för sin tros skull, och de vände sig inte bort från det som de, efter att ha prövats genom alla slags plågor, hade godtagit som sanning.

Den allmänna befallningen om hijra

Efter den sista trohetseden vid al-Aqaba, under profetskapets trettonde år, i månaden Dhu al-Hijja, beordrade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) muslimerna i Mecka att göra hijra till Medina och sade: ”Allah den Allsmäktige har skapat bröder åt er och utsett en stad åt er där ni kan leva i trygghet” (Ibn Hisham med hänvisning till Ibn Ishaq). Så snart denna befallning hade nått dem gav sig Hazrat Amir ibn Rabi’a al-Anzi (må Allah vara nöjd med honom) först av alla av tillsammans med sin hustru Layla bint Abi Hasma. Därefter gjorde Ammar ibn Yasir (må Allah vara nöjd med honom), Hazrat Bilal (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) hijra. Sedan gav sig Hazrat Uthman ibn Affan (må Allah vara nöjd med honom) av tillsammans med sin hustru Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne), Profetens dotter (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). På detta sätt inleddes en stadig ström av hijra, och människor började fortlöpande bege sig till denna nya plats för hijra. Till och med hela familjer lämnade sina hem och gav sig av. Ibn Hisham nämner, med hänvisning till Ibn Ishaq, tre familjer där alla medlemmar gjorde hijra. Deras hus stod tomma: för det första Banu Maz’un, för det andra Banu al-Bukayr och för det tredje Banu Jahsh ibn Riyab. Ibn Abd al-Barr säger att tillsammans med Banu Jahsh gav sig alla män, kvinnor och barn ur Banu Asad ibn Khuzayma av. Sammanlagt gjorde trettio personer från dessa två familjer hijra. Bland dem fanns Profetens kusiner på fädernet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), Abdullah ibn Jahsh (må Allah vara nöjd med honom) och Abu Ahmad Jahsh (må Allah vara nöjd med honom), vars namn var Abd, samt hans två systrar: Hazrat Zaynab bint Jahsh (må Allah vara nöjd med henne), som senare blev de troendes moder, Hasna bint Jahsh (må Allah vara nöjd med henne), Hazrat Mus’ab ibn Umayrs hustru, och Umm Habib bint Jahsh (må Allah vara nöjd med henne), Hazrat Abd al-Rahman ibn Awfs (må Allah vara nöjd med honom) hustru. Efter att de hade gett sig av passerade Utba ibn Rabi’a, Abbas ibn Abd al-Muttalib och Abu Jahl där förbi. Utba ibn Rabi’a drog en djup suck och sade sorgset: ”I dag står Banu Jahshs hus obebott och tomt.” Abu Jahl sade: ”Varför gråter du? Allt detta är verk av vår broders (Abbas) brorson. Han har splittrat vårt parti, brutit våra ömsesidiga band och skapat oenighet mellan oss.” Därefter kom Abu Sufyans tur. Han tog Banu Jahshs hus i besittning och sålde det. Anledningen var att hans dotter Far’ya eller Fari’a var Abu Ahmad ibn Jahshs hustru. Det var som om hela svärsonens familjs arv under hans livstid hade övergått till svärfadern. När Hazrat Abdullah ibn Jahsh (må Allah vara nöjd med honom) framförde Abu Sufyans övergrepp för Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), sade han: ”Är du inte nöjd med att få ett hus i paradiset i utbyte mot ditt hus?” Efter erövringen av Mecka vädjade Hazrat Abu Ahmad (må Allah vara nöjd med honom) till Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Låt vårt hus återlämnas till oss.” Profeten förblev då tyst. Sahaba (må Allah vara nöjd med dem) sade till honom: ”Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tycker inte om att Muhajirun försöker ta tillbaka den egendom som har använts på Allahs väg.” Profetens eget hus i Mecka togs efter hijran över av Aqil ibn Abi Talib, som ännu inte hade antagit tron. Efter erövringen av Mecka tog Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) inte tillbaka huset från honom. (Abu Dawud – Kitab al-Hajj)

Qurayshs försök och åtgärder för att hindra muslimerna från att göra hijra

När Hazrat Suhayb (må Allah vara nöjd med honom) gav sig av för att göra hijra sade män ur Quraysh till honom: ”Du kom hit helt utblottad och blev rik genom att bo i vår stad. Vill du nu ta med dig både ditt liv och din förmögenhet härifrån? Vid Allah, det kan inte ske.” Hazrat Suhayb sade: ”Om jag ger er all min egendom, låter ni mig då ge mig av?” De svarade: ”Ja.” Hazrat Suhayb gav dem all sin egendom och gav sig av tomhänt på Allahs väg. När Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fick veta detta sade han: ”Suhayb har gjort en lönsam affär. Suhayb har gjort en lönsam affär.” Detta är en berättelse som Ishaq ibn Rahwayh, Ibn Mardawayh, Ibn Hisham och al-Baladhuri återger från Abu Uthman al-Nahdi.

Ibn Abd al-Barr har i Ad-Durar fi Ikhtisar al-Maghazi wa as-Siyar skrivit att när Hazrat Suhayb (må Allah vara nöjd med honom) gav sig av från Mecka följde Quraysh efter honom för att döda honom och lägga beslag på hans förmögenhet. När han såg dem komma sade han: ”Ni vet ju att jag är den skickligaste bågskytten bland er. Vid Allah, ingen av er kan nå mig innan den vars död är bestämd har dött.” De sade: ”Lämna din egendom och ge dig av.” Suhayb (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag har redan lämnat egendomen i Mecka. Gå till den och den platsen och hämta den därifrån.” Därefter gav de sig av och lade beslag på hans egendom. Al-Baladhuri har återgett en liknande berättelse från Hazrat Sa’id ibn al-Musayyab (må Allah vara nöjd med honom).

Al-Bayhaqi och al-Tabarani återger från Hazrat Sa’id ibn al-Musayyab själv denna berättelse av Hazrat Suhayb (må Allah vara nöjd med honom): ”När jag gav mig av för att göra hijra grep några unga män ur Quraysh mig och höll mig kvar. När de hade somnat flydde jag. Men på vägen fick några av dem tag i mig. Jag sade till dem: ’Om jag går tillbaka till Mecka och ger er några uqiyya guld — en uqiyya motsvarar tre och ett halvt tola — låter ni mig då gå?’ De lovade att släppa mig. Jag återvände till Mecka och sade till dem: ’Gräv upp guldet på den och den platsen och ta två par kläder från den och den kvinnan.’ På detta sätt blev jag fri från dem och nådde Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i Quba. Då sade han: ’Du har gjort en mycket lönsam affär.’ Jag sade: ’Ingen annan kände till denna händelse. Vem kunde ha berättat detta för dig om inte Gabriel?’”

Berättelsen om Ayyash ibn Abi Rabi’a (må Allah vara nöjd med honom)

De övriga muhajirerna gav sig av i hemlighet. Men Umar (ra) gav sig öppet av tillsammans med tjugo ryttare. Med honom var hans bror Zayd ibn al-Khattab (ra), hans svåger Sa’id ibn Zayd ibn Amr ibn Nufayl, hans svärson Khunays ibn Hudhafa (ra), den tidigare maken till Hafsa, samt många andra följeslagare. al-Bazzar och Ibn Ishaq återger med en korrekt berättarkedja Umars (ra) egen berättelse, där han sade: ”Jag hade kommit överens med Ayyash ibn Abi Rabi’a och Hisham ibn As ibn Wa’il om att de skulle möta oss på en plats som kallades Tanadib, tio mil från Mekka. Om de inte anlände dit vid den avtalade tiden skulle vi anta att de hade blivit tillfångatagna, och de övriga skulle fortsätta framåt utan att vänta på dem.” Hisham greps i själva Mekka, medan Ayyash nådde Medina tillsammans med oss. Abu Jahl ibn Hisham och al-Harith ibn Hisham, som var Ayyashs kusin respektive halvbror [Abu Jahl och al-Harith var helbröder. Efter deras far Hisham ibn al-Mughiras död gifte sig deras mor med hans bror Abu Rabi’a ibn Hisham. Ayyash föddes av samma mor och Abu Rabi’a. Därför var Abu Jahl och al-Harith både hans kusiner och hans halvbröder], kom efter honom till Medina. Genom många listiga knep fick de Ayyash att ge efter och sade: ”Din mor har svurit att hon inte ska kamma sitt hår eller gå från solen till skuggan förrän du har träffat henne.” Jag försökte övertyga honom och sade: ”De vill locka dig i en fälla genom bedrägeri. Gå inte i den. När lössen plågar din mor kommer hon av sig själv att kamma sitt hår, och när Mekkas solhetta blir outhärdlig kommer hon att söka skugga.” Men Ayyashs kärlek till sin mor segrade så fullständigt att han sade till mig: ”Jag ska uppfylla min mors ed och sedan återvända med mina ägodelar.” Jag sade: ”Jag ger dig hälften av min egendom; följ inte med dem.” Men han lyssnade inte på mig. Då sade jag: ”Om du ändå tänker följa med dem och märker att deras avsikter är onda, ska du genast fly på denna kamel.” Det gick han med på.

På vägen sade Abu Jahl till honom på en plats: ”Broder, min kamel orkar inte gå särskilt bra. Vill du inte låta mig rida på din kamel?” Ayyash svarade: ”Varför skulle jag inte göra det?” Sedan steg båda ner från sina kameler för att Abu Jahl skulle kunna bestiga Ayyashs kamel. Även al-Harith lät sin kamel lägga sig och steg ner. Därefter band de båda tillsammans fast Ayyash.

Ibn Ishaq säger: ”Ayyash ibn Abi Rabi’as (ra) familj berättade för mig att Abu Jahl och al-Harith förde Ayyash till Mekka mitt på ljusa dagen, medan han var bunden med rep, och att de båda ropade: ’O Mekkas invånare! Så här tuktar ni era olydiga pojkar, såsom vi har gjort.’”

Ibn Hisham säger: ”Tillförlitliga personer har berättat för mig att Profeten (s) var bekymrad och orolig över Hisham ibn As (ra) och Ayyash ibn Abi Rabi’a (ra). Han sade: ’Vem är beredd att föra dessa två till mig?’ Walid ibn al-Mughira, Khalid ibn al-Walids bror, sade: ’O Allahs Sändebud! Jag är redo att utföra denna tjänst.’ Därefter begav han sig till Mekka och sökte i hemlighet efter de två fångarna. När han fick veta att de hölls fångna på en plats utan tak klättrade han nattetid över muren, skar av deras bojor och förde dem till Medina ridande på sin kamel.”

Abdullah ibn Suhayls svåra prövning

Bland dem som med tvång hindrades från att utvandra fanns Abdullah ibn Suhayl ibn Amr. al-Baladhuri säger att han, efter att ha hört om utvandringen till Medina, kom från Abessinien till Mekka i avsikt att göra den nya, välsignade utvandringen tillsammans med Allahs Sändebud (s). Men hans far, Suhayl ibn Amr, fängslade honom med våld. Han använde sig av följande list: han övertygade sin far om att han hade återvänt till sina förfäders religion. I denna tro tog fadern honom med sig till slaget vid Badr. När soldaterna ställde upp mot varandra anslöt sig Abdullah till muslimerna. Några år senare, vid erövringen av Mekka, blev hans far muslim och brukade säga: ’Allah hade lagt en stor välsignelse för mig i min son Abdullahs tro.’

Profetens (s) vistelse i Mekka ända till den sista tiden

Enligt Ibn Ishaqs berättelse blev sammanlagt sju av dem som hade kommit från Abessinien till Mekka för att utvandra till Medina fängslade, och de kunde därför inte utvandra. Därutöver fanns det i Mekka ett antal personer som greps när de försökte utvandra, som var så oförmögna att de inte kunde utvandra, eller som hade tron i sina hjärtan men på grund av sin svaghet inte vågade utvandra. Bortsett från dessa gav sig alla som hade möjlighet att utvandra av, och i Mekka blev endast Profeten (s), Abu Bakr (ra) och Ali (ra) kvar.

I Bukhari finns en berättelse från Aisha (ra) om att Profeten (s) sade följande när Abu Bakr (ra) uttryckte sin önskan att utvandra till Medina: ”Stanna kvar en tid i ditt hem, för jag hoppas att jag ska få tillstånd att utvandra.” Abu Bakr (ra) sade: ”Må mina föräldrar offras för dig, hoppas du verkligen på detta?” Profeten (s) svarade: ”Ja.” Därför stannade Abu Bakr (ra) kvar för att kunna utvandra tillsammans med Profeten (s). Han köpte två kamelston och började föda upp dem. Ibn Hisham och Ibn Jarir återger, med hänvisning till Ibn Ishaq, att Abu Bakr (ra) varje gång han bad Profeten (s) om tillstånd sade: ”Ha inte bråttom; kanske skänker Allah dig en följeslagare.” Abu Bakr (ra) hoppades då att denna följeslagare skulle vara Profeten själv (s). Al-Hakim återger från Ali (ra) att Profeten (s) frågade Gabriel (a): ”Vem ska bli min följeslagare under utvandringen?” Han svarade: ”Abu Bakr (ra).” Ibn Jarir återger från Urwa ibn az-Zubayr (ra) att Abu Bakr (ra) hade köpt två kamelston för att resa tillsammans med de andra utvandrade följeslagarna. När han hoppades få äran att ledsaga Profeten (s), såg han till att de båda kamelstona fick rikligt med foder och gjordes redo.

Ibn Hisham och Ibn Jarir säger, med hänvisning till Ibn Ishaq, att Profeten (s) inte lät Ali (ra) ge sig av, så att han efter Profetens (s) avfärd kunde stanna kvar i Mekka och återlämna de värdesaker som människor hade anförtrott Profeten (s) för förvaring. I detta sammanhang säger Ibn Ishaq att det i Mekka inte fanns någon som ägde något som kunde befaras bli stulet utan att anförtro det åt Profeten (s). Detta berodde på att både vänner och fiender hade förtroende för hans pålitlighet och ärlighet.

På detta sätt stannade Profeten (s) kvar i sitt hem i ungefär två och en halv månad, från den sista troseden vid Aqaba (den 12:e Dhu al-Hijja, det trettonde profetiska året) till månaden Safar det fjortonde profetiska året, medan en ström av utvandrare begav sig till Medina. De sista dagarna tillbringade han i en situation där alla hans följeslagare hade lämnat Mekka. Han stannade kvar bland fienderna, ensam tillsammans med två följeslagare, eftersom han inte kunde överge sitt verksamhetsfält innan ordern om utvandring kom från Allah den Allsmäktige. Vid eftertanke kan man förstå vilket enormt ansvar detta vittnar om – ett ansvar som höll honom orubblig i denna ytterst farofyllda situation – och hur orädda de också var som utan fruktan och tvekan stannade hos Profeten (s) bland människor i rovlystna rovdjurs skepnad. (Tillagt av författaren.)

Qurayshs bekymmer

Qurayshs otrogna var nu övertygade om att Allahs Sändebud (s) när som helst skulle utvandra till Medina. De kände också väl till följderna av detta. Hans väldiga personlighet, enastående förmågor och Koranens förmåga att vinna människors hjärtan var inte okända för dem. Nu såg de att han hade fått en trygg plats att bosätta sig på. Två starka och krigserfarna stammar hade ställt sig vid hans sida som hans stöd. Även sådana modiga och hängivna män ur Quraysh hade anslutit sig till honom – män som under tretton år hade uthärdat olika slags prövningar och olyckor och visat sin fasta beslutsamhet och orubblighet, och som genom upprepade utvandringar hade visat att de för sin tros skull kunde offra hem, rikedomar, släktingar, folk och fosterland. Att en stadsstat med sådana hängivna människor, under Profetens (s) väldiga ledarskap, skulle hamna i hans händer innebar i det gamla samhällssystemet detsamma som döden. Därtill var situationen i Medina sådan att den muslimska styrkans konsolidering där blev en källa till oro för Quraysh. Quraysh och andra stora polyteistiska stammar var ekonomiskt beroende av säkerheten längs den stora handelsvägen från Jemen till Syrien, som gick längs Röda havets kust. Nu skulle denna väg hamna under muslimsk kontroll, och genom att ingripa där skulle muslimerna göra det hedniska levnadssystemet mycket svårt. Enbart den handel som Mekkas invånare bedrev längs denna väg från Mekka till Syrien, Rom och Egypten uppgick årligen till mer än två hundra femtiotusen ashrafi. Handeln i Taif och på andra platser kom dessutom därutöver. Därför skapade nyheten om troseden vid Aqaba stor oro bland Quraysh. Först gjorde de allt de kunde för att skilja Medinas invånare från Profeten (s), men misslyckades. Därefter använde de alla möjliga metoder för att hindra muslimernas utvandring från Mekka. De lyckades dock hålla kvar endast ett mycket litet antal, medan det stora flertalet av de troende nådde Medina. Sedan började de förbereda sig för att ta till den sista utvägen för att avvärja detta hot. (Tafhim al-Qur’an, del 2, inledningen till sura al-Anfal.)

Beslutet att mörda Profeten (s)

Ibn Hisham, Ibn Sa’d, Ibn Jarir och al-Baladhuri säger att alla stamledare höll ett hemligt möte i Dar an-Nadwa för att fatta det slutgiltiga beslutet. De diskuterade hur denna fara skulle kunna undanröjas. En grupp föreslog att mannen skulle fjättras och hållas inspärrad på en plats och aldrig friges så länge han levde. Denna uppfattning antogs dock inte, eftersom många menade att de som befann sig utanför då skulle fortsätta sitt arbete, och om de fick tillräcklig styrka skulle de inte tveka att riskera sina liv för att befria honom. Någon föreslog att han skulle förvisas härifrån. ”När han inte längre finns bland oss behöver vi inte bekymra oss om var han bor eller vad han gör. Den oordning som hans närvaro skulle skapa i vårt samhällssystem kommer då att upphöra.” Men även detta förslag avvisades med motiveringen att hans tal verkade som magi och att hans förmåga att vinna människors hjärtan var enorm. ”Om han lämnar denna plats kommer han kanske att vinna över den ena stammen efter den andra. Sedan skaffar han sig en sådan styrka att han angriper er för att lägga Arabiska halvöns centrum under sitt herravälde.” Till sist sade Abu Jahl: ”Låt oss välja en ädel, listig och klok man ur varje stam. Låt oss alla kasta oss över honom samtidigt och döda honom. På så sätt kommer Muhammads (s) blod att fördelas mellan alla stammar. Då blir det omöjligt för Banu Abd Manaf att strida mot alla. De kommer därför att tvingas acceptera blodspengar.”

Alla uppskattade denna uppfattning, och män utsågs också för mordet. Tidpunkten för mordet fastställdes. Hela denna planering hölls så hemlig att nyheten inte ens skulle nå fram genom viskningar från öra till öra.

Detta har antytts i sura al-Anfal–

*****************************************************

(Och, o Profet, minns även den tid) då de otrogna smidde olika onda planer mot dig: att fängsla dig, döda dig eller fördriva dig. De smidde sina ränker, och Allah smidde Sin plan. Allahs plan är sannerligen den bästa (vers 30). (Tafhim al-Qur’an, del 2, not 25.)

Tillståndet för Profetens (s) hijra och förberedelserna inför den

Med hänvisning till Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar Tirmidhi och Hakim att när situationen hade nått denna punkt gav Allah den Allsmäktige Sin Profet tillstånd att utvandra från Mekka och sade–

*****************************************************

(Och, o Profet,) be: ”Min Herre, låt mig träda in på en sanningsenlig plats och låt mig träda ut på ett sanningsenligt sätt, och skänk mig en makt som kan bistå mig” (Bani Isra’il: 80). [Här är det inte korrekt att invända att den nämnda versen uppenbarades långt före Bani Isra’ils hijra. Hur kan den då här åberopas som tillstånd till hijran? Det finns i själva verket många exempel på att en vers uppenbarades först och senare upprepades under en särskild omständighet, så att Profeten (s) skulle veta att versens föreskrift gällde denna situation – författaren.]

Detta tillstånd gavs den dag vars följande natt hade bestämts för mordet på Profeten (s). [Det var av denna anledning som Allah den Allsmäktige höll kvar Profeten i Mekka fram till denna tid. Syftet var att de otrogna Quraysh skulle nå det yttersta i sitt motstånd mot sanningen, varefter Profeten skulle få befallningen att lämna dem – författaren.] Ibn Sa’d berättar med hänvisning till Waqidi, och Ibn Jarir och Ibn Hisham med hänvisning till Ibn Ishaq, att Jibril (a) samma dag kom till Profeten (s), underrättade honom om Qurayshs avsikt och sade: ”I natt ska du inte sova i din egen säng.”

Sedan gick han vid middagstid, med ansiktet täckt av ett tygstycke, till Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hus. I al-Bukhari finns, med hänvisning till imam az-Zuhri, följande berättelse av Urwa ibn az-Zubayr: Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade: ”Vi satt hemma mitt på dagen när någon sade till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom): ’Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har kommit hit med ansiktet täckt, vid en tid då han aldrig brukar komma.’ I at-Tabarani finns Asma bint Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med henne) berättelse, där hon säger: ’Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade komma till oss varje dag, morgon och kväll.’ Denna berättelse återges också i al-Bukhari från Aisha (må Allah vara nöjd med henne), i kapitlet om hijra. I Ibn Hisham finns, med hänvisning till Ibn Ishaq, Aishas (må Allah vara nöjd med henne) berättelse: ’Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade komma till oss varje morgon eller kväll. Men den dagen kom han vid middagsbönen, vilket inte var den tid då han vanligtvis kom.’ Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade genast: ’Må mina föräldrar offras för honom! Det måste finnas något särskilt skäl till att han har kommit vid denna tid.’ Sedan bad profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om tillstånd att komma in. När han hade fått tillstånd och kommit in sade han: ’Be alla härifrån att gå undan.’ Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ’Det är ju bara din familj.’ (I en berättelse från Aisha (må Allah vara nöjd med henne), återgiven av Musa ibn Uqba, sägs: ’Vid den tiden fanns ingen annan hos Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) än jag och min syster Asma (må Allah vara nöjd med henne).’ En liknande berättelse av Ibn Ishaq finns hos Ibn Hisham. I Ibn Uqbas berättelse finns dessutom följande: Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ’Här finns bara mina döttrar. Ingen spion finns här för att ta reda på era angelägenheter.’) Då sade profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ’Jag har fått tillstånd att lämna denna plats.’ Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ’Må mina föräldrar offras för dig! Får jag följa med dig?’ Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svarade: ’Ja.’ Abu Bakr sade: ’Ta en av mina två kamelston.’ Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Jag tar den, men mot betalning.’ Ibn Ishaq säger att profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Jag tar den till det pris som du köpte den för.’ När Abu Bakr nämnde priset sade profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ’Det priset ska jag betala dig.’ Därefter anlitade profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) Abdullah ibn Urayqit, en man ur Banu ad-Dil, för att mot betalning visa dem vägen. [Vissa har uppgett att mannen hette Arqad eller Arqat, men det korrekta namnet är Urayqit. Det är vad Musa ibn Uqba, al-Baladhuri och Ibn سعد har sagt. Det var denne man som Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), efter återkomsten från Taif, skickade som budbärare till Makka för att tala med dess ledare. Trots att han var avgudadyrkare var han så pålitlig att han i denna känsliga situation under hijran visade sig vara fullständigt tillförlitlig. Detta trots att Quraysh hade utfäst en stor belöning för den som fann profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) – författaren.]

] Han var mycket kunnig om vägarna. De två kamelstona överlämnades åt honom på villkor att han skulle infinna sig på den plats dit de kallade honom, när de än kallade på honom.

Händelsen under mordnatten

Sedan gick profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillbaka till sitt hus och stannade där till natten, så att fienderna inte skulle ana det minsta att han kände till deras avsikt. På natten kom alla de som hade fått order att döda honom till den bestämda platsen. Enligt Ibn Saads berättelse var de sammanlagt tolv: Abu Jahl, Hakam ibn Abil-As, Uqba ibn Abi Muayt, an-Nadr ibn al-Harith, Umayya ibn Khalaf, al-Harith ibn Qays ibn al-Ghaytala, Zamaa ibn al-Aswad, Tuayma ibn Adi, Abu Lahab, Ubayy ibn Khalaf, Nubayha ibn al-Hajjaj och Munabbih ibn al-Hajjaj. Men innan de kom hade profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lagt Ali (må Allah vara nöjd med honom) på sin bädd, insvept i sitt gröna hadramautiska täcke. Därför trodde fienderna, när de tittade in utifrån, att det var Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) som låg och sov på sin bädd. Suhayli säger, med hänvisning till vissa lärda inom sira, att de försökte klättra över muren för att ta sig in. Men när de hörde en kvinnas skrik inifrån blev de rädda och sade till varandra: ’Vid Gud! Vi kommer att få ett fruktansvärt dåligt rykte i hela landet om det sägs att vi inte ens skyddade kvinnorna i vår egen stam och deras heder och anständighet.’ Därför satt de utanför hela natten. De väntade på att alla tillsammans skulle kasta sig över honom tidigt på morgonen, när Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) steg upp.

Gripandet och frigivningen av Ali (må Allah vara nöjd med honom)

Medan fienderna hade omringat huset kom profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) någon gång under natten lugnt ut och gick rakt igenom dem medan han kastade jord över dem. Samtidigt reciterade han de inledande verserna i sura Ya-Sin. När det blev morgon såg de Ali (må Allah vara nöjd med honom) stiga upp från profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bädd. Då förstod de att Guds sändebud redan hade gett sig av (Ibn Saad, Ibn Hisham, al-Baladhuri, Ibn Jarir och Zad al-Maad).

Ibn Jarir och Ibn Athir har skrivit att de frågade Ali (må Allah vara nöjd med honom): ’Var är din följeslagare?’ Han svarade: ’Jag vet inte alls vart han har gått. Jag är inte hans väktare. Ni drev ut honom, och han gick.’ Då blev de blodtörstiga fienderna rasande. De skällde ut honom, slog honom och förde honom till den heliga moskén, där de höll honom fången en stund. Men trots denna hårda behandling fick de inte veta något om profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), och därför tvingades de släppa honom. Det är inte omöjligt att orsaken till att de frigav honom var att profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade lämnat honom kvar för att återlämna Makkas invånares anförtrodda egendom. De otrogna kan ha fått veta att Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade gett Ali (må Allah vara nöjd med honom) ansvaret för detta. I hopp om att få tillbaka de anförtrodda tillgångarna kan de därför ha frigivit honom. Det är också möjligt att de kände en viss skam: den man de hade kommit för att döda var en så ädel människa att han, även när han lämnade platsen där han skulle mördas, var djupt bekymrad över att återlämna sina fienders anförtrodda egendom.

Den överraskande attacken mot Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hus

Efter att Hazrat Ali (ra) hade släppts fri begav sig förföljarna mot Abu Bakrs (ra) hus. Ibn Ishaq återger en berättelse av Hazrat Asma bint Abu Bakr (ra). Det berättas att några Quraysh-män kom till vårt hus den andra dagen. Abu Jahl var också med dem. De stod vid dörren och frågade mig: ”Var är din far?” Jag svarade: ”Det vet jag inte.” Då gav Abu Jahl mig en så kraftig örfil att min öronring gick sönder och föll långt bort. Sedan gick de därifrån. (Ibn Hisham och Ibn Jarir).

Efter att ha lämnat Mecka sökte de skydd i grottan på berget Thawr

Allahs Sändebud (s) lämnade sitt hus och gick raka vägen till Hazrat Abu Bakrs (ra) hus. Därefter sökte de båda samma natt skydd i en grotta på berget Thawr, två eller tre mil från Mecka. I Musnad Ahmad och Tirmidhi berättas att Profeten (s), när han lämnade Mecka, stannade på en plats som kallades Hazwara, vände sig mot Guds hus och sade med sorgsen röst:

”O Mecka! Vid Gud, du är den plats på Guds jord som är kärast för mig. Och inför Gud är du också den käraste platsen på Hans jord. Om dina invånare inte hade fördrivit mig, skulle jag aldrig ha lämnat dig.”

Därefter begav han sig mot Thawr.

Visdomen bakom att söka skydd i Thawr

Här är det viktigt att förstå av vilken förnuftig anledning berget Thawr valdes som tillflyktsort. Detta berg ligger söder om Mecka, på vägen mot Jemen. Medina Tayyiba ligger däremot norr om Mecka, på vägen mot Syrien. Meckas otrogna visste att Profeten (s) ville utvandra till Medina. Därför ville de

leta efter honom på de nordliga vägarna för att hitta och gripa honom, och först efter att ha misslyckats där skulle de börja söka åt öster, söder och väster. Därför kunde man hoppas att det skulle ta avsevärd tid för dem att nå grottan på Thawr.

Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) åtgärder under vistelsen i Thawr

Redan innan Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) gav sig av till Thawr-grottan hade han slutfört alla förberedelser. [I Musnad Ahmad, al-Tabarani och Ibn Hishams Sira återges, med hänvisning till Ibn Ishaq, Hazrat Asma bint Abi Bakrs (må Allah vara nöjd med henne) berättelse. Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne) sade: När vår far gav sig av tog han med sig alla sina pengar – omkring fem eller sex tusen dirham. (Enligt Baladhuri hade han fyrtio tusen dirham innan han antog islam.) Därefter sade vår farfar Abu Quhafa – som var blind och ännu inte hade antagit islam – till oss: ”Jag tror att han har tagit med sig hela sin förmögenhet tillsammans med sitt liv.” Jag sade: ”Nej, farfar, han har lämnat mycket gott åt oss.” Sedan lade jag några stenar på den hylla där far brukade förvara sina pengar och täckte över dem med ett tygstycke. Därefter tog jag farfar dit och sade: ”Känn efter med handen.” Han lade handen på det och sade: ”Om han har lämnat allt detta åt er, så är det tillräckligt.” Sanningen var att vår far inte hade lämnat några pengar alls åt oss. Jag ville bara trösta farfar – författaren.] I al-Bukhari återges Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) berättelse, där hon sade: Vi skyndade oss att ordna färdproviant åt två resande och lade de nödvändiga sakerna i en lädersäck som proviant. Hazrat Abu Bakr gav sin kloke och listige unge son Abdullah i uppdrag att under dagen stanna bland invånarna i Mekka, samla in information och på natten komma till oss och berätta allt som hade hänt under dagen. Han befallde sin frigivne slav Amir bin Fuhayra (må Allah vara nöjd med honom) att som vanligt valla våra getter under dagen och samtidigt hålla reda på vad invånarna i Mekka gjorde. På natten skulle han också föra mjölk till oss och berätta allt han visste. Ibn Ishaq säger att Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne) varje natt skickade färsk mat. [Här uppstår en fråga som det är viktigt att undanröja. Det har tidigare nämnts att när de otrogna frågade Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom): ”Var är din vän?”, svarade han: ”Jag vet inte.” Därefter har det nämnts att när de gick till Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hus och frågade var han var, sade Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne): ”Jag vet inte.” Av det som hände senare framgår emellertid att en del av de tjänster som Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) ordnade före färden till Thawr-grottan anförtroddes åt Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne). Det har också nämnts att Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) tog med sig alla pengar hemifrån. Men Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne) sade till sin farfar att han hade lämnat mycket efter sig. Man frågar sig då: Var inte detta lögn? Svaret är att det beträffande de två första fallen finns två möjliga förklaringar av samma slag. En möjlighet är att Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne) inte visste var Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) befann sig när de fick frågan. Den andra rimliga möjligheten är att de visste det, men vägrade att berätta det för fienden, eftersom det är mycket värre att hjälpa en förtryckare att utöva förtryck genom att säga sanningen än att undvika att säga något som strider mot det verkliga förhållandet. Att genom ett uttalande som avviker från verkligheten skydda den förtryckte från förtryck är inte alls en dålig handling; tvärtom är det helt tillåtet enligt sharia, moral och förnuft. Endast en okunnig person skulle kunna säga, och dessutom självsäkert hävda, att man borde ha talat om för mördarna var Thawr-grottan låg. Eller att man borde ha sagt: ”Jag vet var de befinner sig, men jag tänker inte berätta det.” Då skulle mördarna ha torterat dem och tvingat fram sanningen. Vad Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne) sade till sin farfar är ett lysande exempel på tawriya. Tawriya innebär att man, i stället för att uttala en uppenbar lögn, döljer den verkliga saken av hänsyn till ett berättigat syfte eller en lämplig omständighet. Detta är tillåtet enligt sharia. Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne) sade inte att hennes far hade lämnat en stor förmögenhet, utan att han hade lämnat mycket gott. Sedan lät hon sin farfar lägga handen på högen på hyllan. Farfadern trodde att det var en hög med pengar, men Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne) sade inte att högen innehöll pengar eller annan egendom. På detta sätt skyddade hon, utan att ljuga, sin gamle och blinde farfar från den oro som hade gripit honom – rädslan för att bli utblottad – författaren.] (Ibn Hisham).

Berättelsen om Thawr-grottan

Al-Bayhaqi återger en mursal-berättelse med hänvisning till Hazrat Muhammad ibn Sirin. Där sägs att några personer en gång, vid ett möte hos Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom), sade sådant som tydligt visade att de ansåg Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) vara överlägsen Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Då sade Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Jag svär vid Allah: Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) enda natt är bättre än Umars familjs hela liv, och Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) enda dag är bättre än Umars familjs hela liv.”

Därefter berättar han att den natt då Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) begav sig till grottan och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) var med honom, gick Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) ibland framför honom och ibland bakom honom. När Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) frågade varför, sade han: ”O Allahs Sändebud! När jag tänkte på dem som förföljde oss gick jag bakom dig, och när jag fruktade att det kanske fanns någon fara framför oss gick jag framför dig.” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Du menar alltså att om någon fara skulle komma, så skulle den drabba dig i stället för mig. Är det så?” Han svarade: ”Ja.” När de sedan nådde grottan sade Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom): ”Stanna här en stund. Jag går in och rengör grottan och gör den säker åt dig.” Han gick därefter in, gjorde grottan säker och kom ut igen. Men då kom han ihåg att det fanns ännu ett hål kvar. Han gick därför åter in och täppte till det. Sedan bad han Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att gå in. I vissa återberättelser tilläggs att Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) i mörkret trevade sig fram, sökte upp hålen ett efter ett och täppte till dem genom att riva sönder delar av sin mantel. En liknande berättelse har al-Hafiz Abu al-Qasim al-Baghawi återgett från Ibn Abi Mulayka. I slutet återger han Nafi ibn Umar al-Jumahis berättelse: Det fanns ett hål kvar i grottan. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) tryckte sin häl mot hålet, så att inget giftigt djur skulle kunna komma ut och bita Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Detta har al-Bazzar berättat från Hazrat Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom), och al-Tabarani från Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne).

Thawr-grottans mest hjärtskärande ögonblick

Under tiden spred sig Quraysh i Makka och dess omgivande områdens gränder och smala gator i sökandet efter Profeten (s). Baladhuri berättar att de därefter anlitade två skickliga spårare för att de genom att följa fotspåren skulle kunna finna Huzur (s). På så sätt nådde de fram till Thawr-grottan. Där såg de emellertid att ett spindelnät hade vävts vid grottans öppning. En av spårarna, Quraysh ibn Alqama, sade: ”Det finns inga tecken på att någon har gått längre härifrån.” En av dem som hade kommit tillsammans med spårarna sade: ”Varför går vi inte in i grottan och ser efter?” Men Umayya ibn Khalaf sade: ”Vad skulle ni finna där? Det verkar som om spindelnätet i denna grotta vävdes före Muhammeds (s) födelse.” Därefter vände alla tillbaka. Det var under dessa omständigheter som Hazrat Abu Bakr (ra) såg fienderna stå alldeles vid grottans öppning och sade till Huzur (s): ”Allahs Sändebud! Om någon av dem tittar ner under sina fötter kommer de att se oss.” Huzur (s) svarade helt lugnt: ”Abu Bakr! Vad tror du om de två vars tredje är Allah?” (Bukhari, Kitab Fada’il ashab an-Nabi, Kitab at-Tafsir och Bab al-Hijra; Muslim, Fada’il; Tirmidhi, at-Tafsir; Musnad Ahmad; Murawiyyat Abi Bakr).

Hafiz Abu Bakr Ahmad ibn Ali al-Usabi har i Musnad Abi Bakr as-Siddiq återgett flera berättelser om detta. I en av dem sägs det att när de stod vid grottans öppning bad Profeten (s), medan Hazrat Abu Bakr (ra) höll uppsikt över fiendens rörelser. När Huzur (s) hade avslutat bönen sade Hazrat Abu Bakr (ra): ”Må mina föräldrar offras för dig! Här har ditt folk nått fram i sökandet efter dig. Vid Gud, jag gråter inte för min egen skull, utan av rädsla för att du inför mina ögon ska utsättas för någon skada.” Huzur (s) sade: ***************************** – Var inte rädd, Allah är med oss.

Allah har nämnt just detta i den Heliga Koranen:

*********************************************************

”Om ni inte hjälper honom (Allahs Profet), bör ni veta att Allah hjälpte honom när han var den ene av två, när de båda befann sig i grottan och han sade till sin följeslagare: ’Var inte rädd, Allah är med oss.’” (at-Tawba: 40)

En allmän kungörelse om belöning för att döda eller tillfångata Huzur (s) och Hazrat Abu Bakr (ra)

Detta var det sista försöket genom vilket fienden fortfarande kunde hoppas på att finna Profeten (s). När de inte fann honom här (i grottan) förstod de att Huzur (s) hade kommit utom deras räckhåll. Därefter kungjorde de offentligt att den som förde tillbaka eller dödade Muhammed (s) och Abu Bakr (ra) skulle få hundra kameler i belöning för var och en av dem. Detta är Baladhuris berättelse, och Ibn al-Qayyim har godtagit den i Zad al-Ma’ad. Ibn Hisham och Ibn Jarir nämner endast en belöning på hundra kameler för att föra dem tillbaka. Baladhuri återger denna uppgift som ett svagt påstående.

Avfärden från grottan

I al-Bukhari finns ʿAisha, må Allah vara nöjd med henne, återgivning av att Profeten, frid och välsignelser över honom, och Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, stannade i grottan i tre dagar och tre nätter. I at-Tabarani finns samma återgivning från Asma, må Allah vara nöjd med henne, och även Ibn ʿAbd al-Barrs, Ibn Saʿds och Ibn Ishaqs återgivningar överensstämmer med den. Därför är den återgivning inte godtagbar som citeras från Talhat al-Basri i Musnad Ahmad och al-Hakim, där det sägs att vistelsen i grottan varade i mer än tio dagar. Det verkliga förhållandet är att Qurayshs sökande efter Profeten, frid och välsignelser över honom, avtog under tre dagar och tre nätter. Därför anlände ʿAbdullah ibn Urayqit med de två kamelston som anförtrotts honom till Ghar Sawr under den sista delen av den tredje natten. Precis i rätt tid kom även Asma, må Allah vara nöjd med henne, med färdkost i en liten säck. Men hon hade inte tänkt på att ta med något att binda fast den med. Till slut tog hon av sig sitt nitāq och rev det i två delar. På den tiden kallades det tyg som kvinnorna virade runt midjan för nitāq. Med den ena delen band hon fast maten och hängde den på kamelstonets sadel, och den andra delen använde hon tillräckligt för att binda runt sin midja – enligt återgivningar från Ibn Hisham, Ibn Jarir och Ibn Ishaq. På grund av detta kallades Asma, må Allah vara nöjd med henne, för Dhāt an-Nitāqayn, det vill säga kvinnan med de två midjebanden.

I al-Bukhari finns följande egen återgivning från Asma, må Allah vara nöjd med henne: När det blev nödvändigt att binda fast matbehållaren, sade Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, åt Asma att riva sitt nitāq. Sedan gav sig karavanen av på följande sätt: Profeten, frid och välsignelser över honom, red på den ena kamelston och Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, på den andra. Han lät ʿAmir ibn Fuhayra, må Allah vara nöjd med honom, sitta bakom sig för att tjäna honom. Längst fram gick ʿAbdullah ibn Urayqit till fots och visade vägen. På detta sätt började den stora hijrans resa, som skulle åstadkomma en revolution i världshistorien. Ibn Saʿd och al-Baladhuri säger med säkerhet att den välsignade karavanen började sin färd från Ghar Sawr måndagen den fjärde Rabi al-Awwal. Imam Ahmad citerar Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, och säger att Profeten, frid och välsignelser över honom, lämnade grottan på en måndag i månaden Rabi al-Awwal, men han anger inte datumet. Al-Qastallani skriver i al-Mawahib al-Ladunniyya att Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, tillbringade fredag, lördag och söndag samt tre nätter i grottan och lämnade den på måndagskvällen. Ibn Jarir säger att Profeten, frid och välsignelser över honom, utvandrade från Mecka till Medina under Rabi al-Awwal år 54 efter Elefanten.

Beskrivning av resan

Av berättelsen från Ibn Ishaq i Ibn Hishams Sira framgår att när ʿAbdullah ibn Urayqit gav sig av med denna karavan undvek han den vanliga vägen och tog en annan väg till Medina för att undkomma fienden. Ibn Saʿd säger att eftersom Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, ofta reste omkring i affärer, brukade människor känna igen honom och fråga: ”Vem är denne man som följer med dig?” Han brukade svara: **********************************************

”Han är en person som visar mig vägen.” En liknande utsaga återges i at-Tabarani från Asma, i Musnad Ahmad al-Marwiy från Anas ibn Malik, må Allah vara nöjd med honom, och i al-Bukhari, i kapitlet om hijran, från Anas, må Allah vara nöjd med honom. Detta är också ett lysande exempel på tawriya. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, sade inte att denne var Muhammad, frid och välsignelser över honom, utan sade: ”Min vägvisare.” Frågeställaren förstod att han visade vägen. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, talade helt sanningsenligt: Denne är min vägledare.

I al-Bukhari och Muslim finns följande återgivning från Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom: Vi fortsatte att färdas fram till middagstid den andra dagen. När solhettan blev stark började vi se oss omkring för att hitta någon skugga. Vi såg att det fanns skugga under en väldig klippa. Vi gick dit, bredde ut ett liggunderlag åt Profeten, frid och välsignelser över honom, och bad honom att vila en stund. Sedan fortsatte vi att se oss omkring för att upptäcka om någon kom för att söka efter oss. Då kom en pojke som vallade getter mot denna klippa för att söka skydd i skuggan. Jag sade till honom: ”Kan du mjölka någon av dina getter åt oss?” Han gick med på det. Jag rengjorde getens juver och pojkens händer och lät honom mjölka mjölken i ett kärl. Sedan hällde jag i lite vatten för att kyla den. Därefter tog jag den till Profeten, frid och välsignelser över honom, och lät honom dricka.

Därefter berättade Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, om händelsen med Suraqa ibn Malik ibn Jushum, som Imam al-Bukhari kortfattat har återgett i kapitlet om Muhajiruns förtjänster och i kapitlet om hijran, och Imam Muslim i Kitab az-Zuhd, kapitlet om hijran. Den utförligare redogörelsen återges av Imam az-Zuhri i en berättelse i al-Bukhari, i kapitlet om hijran, med Suraqas egna ord och genom hans brorson ʿAbd ar-Rahman ibn Malik. Ibn Hisham har korrigerat hans namn till ʿAbd ar-Rahman ibn al-Harith ibn Malik ibn Jushum. Den utförliga redogörelsen finns i Ibn Hishams Sira, Ibn Saʿds Tabaqat och andra verk.

Händelsen med Suraqa

Suraqa var hövding över Banu Mudlij. Hans område låg nära Qudayd. Han berättar: En man från Quraysh kom till oss med budskapet att var och en som dödade eller tillfångatog Muhammad (s) och Abu Bakr (r) skulle få en diyah, det vill säga hundra kameler. En dag satt jag i ett rådslag med mitt folk när en man kom och sade till mig: ”Just nu såg jag några människor färdas längs havsstranden. Jag tror att det är Muhammad (s) och hans följeslagare.” Jag förstod att det säkert var de, men sade till honom: ”Nej, det var inte de; du såg den och den, som nyss gick förbi oss.” Efter att ha stannat en stund i rådslaget reste jag mig och gick hem. Sedan gav jag mig i hemlighet av till häst, så att de andra inte skulle få veta att jag hade gett mig iväg. I en återberättelse hos Ibn Shaybah säger Suraqa: ”Jag gjorde så av rädsla för att stadsborna skulle få del av min belöning.” När jag kom nära dem föll jag plötsligt av hästen. Jag tog fram spådomspilen och sökte ett omen, men det utföll mot min önskan. Jag brydde mig inte om det och fortsatte framåt. Sedan kom jag så nära dem att jag tydligt kunde höra Allahs Sändebuds (s) recitation. Profeten (s) vände sig inte om för att se åt något håll, medan Abu Bakr (r) gång på gång såg sig omkring. Plötsligt sjönk hästens ben ner i marken ända till knäna, och jag föll från dess rygg. Al-Bara ibn Azibs (r) återberättelse från Abu Bakr (r) lyder så här: Abu Bakr sade: ”Vi färdades då över hård mark. Jag sade: ’Vår förföljare har kommit mycket nära.’ Profeten (s) bad, och då sjönk han ner i marken ända till magen.” Anas (r) berättar att Profeten (s) sade: ”O Gud, låt honom falla!” Suraqa säger: ”Jag tog åter fram spådomspilen, och även denna gång utföll den mot min önskan. Då ropade jag och bad om trygghet. De stannade, och jag red fram till dem. Av allt som hade hänt mig förstod jag att Allahs Sändebuds (s) sak med säkerhet skulle segra. I Ibn Hisham återges Muhammad ibn Ishaqs berättelse, förmedlad från Imam al-Zuhri, att Suraqa ropade: ’Jag är Suraqa ibn Ju’shum. Låt mig få tala med er. Vid Gud, jag kommer inte att skada er och inte heller säga något som blir outhärdligt för er.’” Suraqa säger: ”Jag sade till Allahs Sändebud: ’Ditt folk har utfäst en diyah för dig, och människor strövar omkring i hopp om att få belöningen.’ Därefter erbjöd jag mig att ge dem färdkost och utrustning för resan. Han bad inte om något annat än att jag inte skulle avslöja deras vistelseort för någon. Jag bad honom skriva ett trygghetsbrev åt mig. Han befallde Amir ibn Fuhayrah (r), och han gav mig det skrivna brevet på en bit läder. Anas ibn Malik (r) berättar att Suraqa bad: ’O Allahs Profet, beordra mig att göra vad du vill.’ Profeten (s) sade: ’Stanna på din plats och låt ingen nå fram till oss.’ På så sätt blev den som bara några ögonblick tidigare hade varit en dödsfiende deras beskyddare. Ibn Sa’d säger: Därefter brukade Suraqa säga till var och en som följde efter Profeten (s) för att söka honom: ’Vänd tillbaka. Jag är säker på att han inte finns här. Ni vet ju hur skarp min blick är och hur skicklig jag är på spaning.’

Ibn Ishaq och Musa ibn Uqbah återger följande berättelse av Suraqa: ”Jag bevarade det skriftliga trygghetsbrev som jag hade fått. Flera år senare, när Allahs Sändebud (s) efter återkomsten från slagen vid Hunayn och Ta’if befann sig i Ji’rana, kom jag till Profeten (s), visade upp brevet och sade: ’Jag är Suraqa ibn Ju’shum, och detta är det dokument eller trygghetsbrev som du skrev åt mig.’ Han sade: ’I dag är dagen då löftet ska infrias och rätten ges sin rätt. Kom närmare.’ Jag gick fram till Profeten (s) och antog islam.” Al-Tabarani återger en kort sammanfattning av hela denna händelse med Suraqa från Asma bint Abu Bakr (r).

I al-Isti’ab återger Ibn Abd al-Barr, och i al-Isabah Ibn Hajar, genom Sufyan ibn Uyaynah, en mursal-återberättelse av Hasan al-Basri: Allahs Sändebud (s) sade till Suraqa ibn Malik: ”Hur skulle det vara den dag då du bär Kisras armband?” Några år efter detta uttalande, när den iranske kungens armband, bälte och krona fördes till Umar (r), kallade han på Suraqa och satte dessa saker på honom. Sedan sade han: ”Lyft dina händer och säg: ’Lovprisningen tillhör Gud, som tog dessa saker från Kisra ibn Hurmuz, han som sade: Jag är människornas herre, och lät dem bäras av Suraqa ibn Malik ibn Ju’shum, en beduin från Banu Mudlij.’” Suhayli har redogjort utförligt för denna händelse i Rawd al-Unuf. Eftersom det ansågs onödigt att utöka verkets omfång har den redogörelsen utelämnats.

Berättelsen om Umm Ma’bad

Efter att ha passerat området Qudayd nådde denna ädla karavan fram till bostaden hos Umm Ma’bad, en kvinna ur Banu Khuza’ah. Vissa författare har nämnt denna händelse som något som inträffade före Suraqas händelse, medan andra har placerat den efteråt. Vi anser att Suraqas händelse inträffade först, eftersom Abu Bakr (r), när han efter avfärden från grottan berättade om de efterföljande händelserna, nämnde denna händelse allra först. Det är troligen av denna anledning som Hafiz Ibn al-Qayyim i Zad al-Ma’ad också betraktade denna händelse som den tidigare.

Ibn Khuzaymah, al-Hakim, al-Bayhaqi, al-Baghawi, Ibn Abd al-Barr, al-Tabarani, Ibn Sa’d och andra återger denna berättelse genom olika isnader. Imam al-Bukhari har i sin historia själv, med Umm Ma’bad som källa, infogat följande: När denna karavan hade passerat Qudayd nådde den på vägen fram till Umm Ma’bads (Atikah bint Khalid) tält. Hon tillhörde Banu Ka’b, en gren av stammen Khuza’ah. Umm Ma’bad var en vördnadsvärd äldre kvinna. Hennes familj brukade ge resande som färdades denna väg gästfrihet. När Allahs Sändebud (s) och hans följeslagare kom dit satt hon på gårdsplanen framför sitt tält. Det rådde hungersnöd, och hela området var drabbat av svår nöd. Besökarna sade till Umm Ma’bad: ”Ge oss vad du än har av mjölk, kött eller dadlar att äta; vi ska betala dig för det.” Hon sade: ”Vid Gud, om vi hade något skulle jag inte alls tveka att visa er gästfrihet.” Då fick Allahs Sändebud (s) syn på en get i ett hörn av tältet. Han frågade: ”Umm Ma’bad, hur är det med denna get?” Hon svarade: ”Den stackaren kunde på grund av sin magerhet och svaghet inte gå ut och beta tillsammans med de andra getterna.” Profeten (s) frågade: ”Kan den ge någon mjölk?” Hon svarade: ”Den är alltför svag för att kunna ge mjölk.” Profeten (s) sade: ”Om du tillåter det kan jag mjölka den.” Hon sade: ”Må mina föräldrar offras för dig. Om du kan få fram någon mjölk ur den, så gör det för all del.” Profeten (s) lät föra fram geten, band dess ben, strök handen över dess juver — enligt en annan uppgift över dess rygg — och bad: ”O Gud, välsigna denna kvinnas getter.” Sedan började han mjölka den med Guds namn på sina läppar. Vilken underbar makt Gud har! Geten sträckte ut sina ben och började idissla. Mjölken började strömma ur dess juver. Profeten (s) bad om ett så stort kärl att det kunde rymma tillräckligt med mjölk för en hel grupp att dricka sig mätt på. Han fortsatte att mjölka tills kärlet fylldes ända till brädden. Skum lade sig ovanpå mjölken. Först lät han Umm Ma’bad dricka sig mätt, därefter drack följeslagarna sig mätta, och till sist drack han själv. Sedan sade han: **************************

Den som låter andra dricka dricker själv sist.

Sedan fyllde han kärlet med mjölk en andra gång, gav det till Umm Maʿbad och sade: ”När Maʿbads far kommer ska jag ge honom denna mjölk.”

Umm Maʿbad beskriver Profetens (s) ädla utseende

Kort därefter återvände hennes make till boplatsen med sin utmärglade getflock. När han såg kärlet fyllt med mjölk blev han förvånad och frågade: ”Maʿbads mor, varifrån kommer denna mjölk?” Hon svarade: ”Vid Gud, en välsignad man färdades förbi här; det var han som gjorde detta.” Därefter berättade hon hela händelsen för sin make. Han sade: ”Beskriv honom lite för mig, så att jag får höra.” Hon (Umm Maʿbad) fortsatte: ”Jag såg en man som var mycket vacker. Hans ansikte var strålande, hans karaktär ren och hans kropp varken kraftig eller mager. Han var vacker och gladlynt. Han hade två svarta ögon, långa ögonfransar, en hög men inte skrovlig röst, svarta pupiller och vita ögonvitor. Hans ögonbryn var varken sammanväxta eller långt åtskilda; mellan dem fanns endast ett fåtal hårstrån. Hans hår var helt kolsvart, hans hals bred och hans skägg fylligt. När han var tyst omgavs han av värdighet, och när han talade spred sig hans röst åt alla håll. När han talade tycktes pärlor och ädelstenar falla från hans läppar. Hans tal var ljuvt och tydligt; han talade varken för lite eller för mycket. Om man hörde honom på avstånd tycktes rösten mycket stark, men den var behaglig. Om man hörde honom nära lät den ljuv, mild och välklingande. Hans kroppsbyggnad var medelmåttig: han var varken mycket lång och bred eller kortvuxen. Bland sina följeslagare var han den vackraste och den mest värdige. Följeslagarna omgav honom. De lyssnade mycket uppmärksamt på hans ord och skyndade sig att följa hans befallningar. Han var allas tjänade och älskade herre, varken grälsjuk eller hård i sitt tal.”

Efter att ha hört detta sade Abu Maʿbad: ”Vid Gud, detta är ju den qurayshite vars omnämnande vi har hört. Om jag träffade honom skulle jag be att få följa honom. Om jag får en sådan möjlighet ska jag sannerligen försöka göra det.” (Al-Bayhaqī och Ibn Saʿd återger ʿAbd al-Malik ibn Wahab al-Māzjihīs uttalande: ”Det har nått mig att Abu Maʿbad blev muslim och emigrerade för att infinna sig hos Profeten (s).” Den återberättelse av ʿAbd al-Malik som al-Hāfiz Abu Nuʿaym citerar innehåller dessutom att Umm Maʿbad också blev muslim och emigrerade för att infinna sig hos Profeten (s).)

Väntan på Profetens (s) ankomst till Medina

Nyheten om att Allahs Sändebud (s) hade lämnat Mecka hade nått Medina. I al-Bukhārī återges detta med en traditionskedja från al-Zuhrī, via ʿUrwa ibn al-Zubayr. Även Ibn Ishāq har återgett detta. Al-Hākim och Mūsā ibn ʿUqba har förklarat att ʿUrwa (ra) själv hade hört denna händelse från sin ädle far, al-Zubayr ibn al-ʿAwwām (ra): Muslimerna gick ut varje morgon, satte sig vid vägen till Mecka och återvände hem först när solens hetta blev outhärdlig. Ibn Saʿd säger, med al-Wāqidī som källa, att emigranterna var oroliga eftersom Profetens (s) ankomst dröjde. Varje dag gick ansarerna och emigranterna till Harrat al-ʿAsāba [När ett stort stenblock bränns och blir svart av den smälta materia som tränger upp ur marken kallas det harra. Sådana stora stenfält finns runt hela Medina. Harrat al-ʿAsāba är namnet på det stenfält som ligger utanför Qubā på vägen till Mecka. Det kallas också Harra Qubā – författaren.] och satte sig där för att vänta tills solens hetta blev stark. Ibn Jarīr och Ibn Hishām återger, med Ibn Ishāq som källa, ʿAbd al-Rahmān ibn ʿUwaym ibn Sāʿidas berättelse: ”Flera följeslagare ur mitt folk berättade för mig att vi så snart vi fick nyheten om att Profeten (s) hade lämnat Mecka började vänta på hans ankomst. Det var varmt. Därför återvände vi hem vid middagstid när solens hetta blev intensiv och det inte fanns någon skugga.” Al-Bazzār har också återgett en liknande berättelse från ʿUmar (ra).

Detta är ett tydligt tecken på att Sändebudet (s) inte lämnade sitt älskade hemland och begav sig till en ny plats som en hjälpsökande. Tvärtom hade Allah genom sin nåd gett honom en plats för utvandringen där människorna ivrigt längtade efter hans ankomst och otåligt väntade på honom längs vägen.

Profetens (s) ankomst till Quba

Det var middagstid, och efter att folket hade väntat på Profeten (s) hade de gått hem. Då anlände han tillsammans med sina följeslagare till Quba. Av byarna i närheten av Medina var Quba den mest berömda. Det finns två berättelser om Profetens (s) ankomst till Quba, vilka vid första anblicken verkar motsäga varandra. Enligt den ena anlände Profeten (s) till närheten av Harrat Quba och steg av vid ena sidan av platsen. Därefter skickades en man för att underrätta ansarerna. Så snart de fick beskedet kom de, hälsade på Profeten (s) och Hazrat Abu Bakr (r.a.) och sade: ”Kom tryggt och utan bekymmer; vi står till ert förfogande.” Detta är återgivet i Bukhari från Hazrat Anas (r.a.), och Ibn Sa’d har också citerat det från honom. I den berättelse från Hazrat Anas (r.a.) som återges i Musnad Ahmad och Bayhaqi tillkommer att 500 personer, så snart de hörde nyheten om Profetens (s) ankomst, sprang för att hälsa honom välkommen.

En annan berättelse lyder att en jude, som hade klättrat upp på sitt lilla fort för att utföra något ärende, fick syn på Profeten (s) när han kom och ropade högt: ”O Banu Qayla! Se, er ledare har anlänt.” Eftersom Aws och Khazraj var barn till samma mor, som hette Qayla, kallades de Banu Qayla. Judens tillkännagivande – ”Er ledare har anlänt” – klargör att alla i Medina, de troende, avgudadyrkarna och judarna, redan visste att Allahs Sändebud (s) inte kom som en asylsökande, utan som ledare för Medinas ansarer och som en mäktig härskare. Olika berättare har återgett judens tillkännagivande med olika ord. Vi har endast tagit med ordalydelsen från en berättelse, eftersom det inte tjänar något till att förlänga artikeln genom att återge alla versioner (författaren). Så snart Banu Amr ibn Awf, som bodde i Quba, hörde detta höjde de enhälligt takbirrop och gick, beväpnade, fram för att ta emot Profeten (s) med all heder. Under tiden hade Allahs Sändebud (s) och Hazrat Abu Bakr (r.a.) stigit av sina riddjur och uppehöll sig i skuggan av en dadelpalm. En stor skara ansarer anlände, fyllda av stark hänförelse och entusiasm, till den plats där Profeten (s) hade stigit av. I sin överväldigande hänförelse trängde folket sig tätt inpå dem. Men de visste inte vem av dessa två som var Allahs Sändebud (s). Därför började de först hälsa på Hazrat Abu Bakr (r.a.). När solen sedan började skina på Profeten (s), reste sig Abu Bakr (r.a.) och skyddade honom med sin mantel. Då förstod folket vem Profeten (s) var, och alla började hälsa på honom. Bukhari återger denna berättelse från Hazrat Urwa ibn Zubayr, Muhammad ibn Ishaq från Abd al-Rahman ibn Waim ibn Sa’ida och Ibn Sa’d från Waqidi. Hakim, Musa ibn Uqba, Ibn Jarir al-Tabari, Baladhuri och många andra återger alla denna händelse.

Den motsägelse som vid första anblicken framträder mellan dessa två berättelser är i själva verket ingen motsägelse. Det verkar som om Profeten (s), efter att ha anlänt dit, å ena sidan kan ha skickat antingen Amir ibn Fuhayra eller Abdullah ibn Urayqit för att meddela hans ankomst, medan juden å andra sidan, när han fick syn på honom, också kan ha ropat att han hade anlänt.

Datumet för ankomsten till Quba

Det råder stor oenighet bland traditionsförmedlarna om datumet för Profetens (s) ankomst till Quba. Ibn Sa’d nämner på ett ställe måndagen och den andra dagen i Rabi al-awwal. På ett annat ställe anger han den fjärde Rabi al-awwal som datumet då han lämnade grottan Thawr och säger med säkerhet att datumet för ankomsten till Medina var den tolfte Rabi al-awwal. I Bukharis återgivning från Urwa ibn Zubayr nämns inget datum; där sägs endast att det var en måndag i månaden Rabi al-awwal. Musa ibn Uqba anger, med hänvisning till imam al-Zuhri, den första Rabi al-awwal som datumet för ankomsten till Quba. De flesta traditionsförmedlare har emellertid angett detta som datumet för avresan från Mecka. I Jarir ibn Hazims återgivning från Ibn Ishaq sägs att Profeten (s) anlände till Quba den andra Rabi al-awwal. Men i den återgivning från Asim ibn Adi som al-Tabarani citerar, liksom i de återgivningar från Ibn Ishaq som Ibn Hisham, Ibn Jarir och Ibrahim ibn Sa’d citerar, anges den tolfte Rabi al-awwal. Baladhuri och Ibn Qutayba säger att detta är det korrekta datumet. Ibn al-Qayyim nämner samma datum i Zad al-maad, liksom Ibn Abd al-Barr i al-Durar. I vissa berättelser anges den åttonde, trettonde eller femtonde Rabi al-awwal. Den korrekta och tillförlitliga uppgiften är emellertid att Profeten (s) lämnade Mecka den första Rabi al-awwal och begav sig till Thawr. Han stannade där i tre dagar och tre nätter och avreste till Medina under den sista natten av den fjärde Rabi al-awwal. Han anlände till Medina, det vill säga Quba, den tolfte Rabi al-awwal. Det bör påpekas att i månkalendern kommer natten före dagen, och ett nytt datum börjar efter solnedgången. Därför avser natten till den första Rabi al-awwal natten före dagen, inte natten efter dagens slut. Dessutom bör det beaktas att den hijriska tideräkningen infördes under Hazrat Umars (r.a.) kalifat; den började då inte från dagen för hijra, utan från den första Muharram (16 juli 622 e.Kr.). Hijra ägde rum under den tredje månaden i det hijriska året (författaren). Enligt den gregorianska kalendern var datumet den 24 september 622 e.Kr.

Vistelsen i Quba

Det är allmänt erkänt att Profeten (s) under sin vistelse i Quba bodde i byn Banu Amr ibn Awf, en gren av stammen Aws. Det är också fastställt att Kulthum ibn Hidam fick äran att vara hans värd där. Han var en ålderstigen och vördnadsvärd man. Han avled kort efter Profetens (s) ankomst. Jag vet inte hur det kom sig att det i vissa berättelser sägs att han var avgudadyrkare under Profetens (s) vistelse. Ibn Abd al-Barr säger tydligt i al-Isti’ab och Ibn Hajar i al-Isaba att han blev muslim före hijra (författaren). Men när Profeten (s) ville träffa honom brukade han vistas i Hazrat Sa’d ibn Khaythamas hus, eftersom Sa’d inte hade några barn och hela huset stod öppet för män. Därför blev det allmänt känt bland folket att Profeten (s) hade bott i Sa’ds hus. Baladhuri har också skrivit utförligt om detta i Futuh al-buldan. Han säger: ”Jag har hört detta från en grupp människor som hade kunskap om hadith, sira samt krig och expeditioner.”

Under sin vistelse här lät Profeten (s) bygga Quba-moskén. Imam al-Bukhari återger detta från Hazrat Urwa ibn az-Zubayr (ra), och Ibn Hisham och Ibn Jarir återger det från Muhammad ibn Ishaq. Ibn Jarir infogar hela isnaden hos Ibn Ishaq i detta sammanhang, varav det framgår att berättelsen i själva verket går tillbaka till Hazrat Ali (ra). Hafiz Ibn Hajar säger att detta var den första moské som byggdes under den islamiska eran, och den första moské där Allahs sändebud (s) offentligt förrättade bönen i församling tillsammans med sina följeslagare.[Quba-moskén ligger fortfarande sydväst om Medina. På den plats intill dess qibla där det nu finns en kubba som kallas Maqam al-Umra låg Hazrat Kulthum ibn Hidams hus. Den andra kubban i närheten, som ligger intill moskén och är känd som Bayt Fatima, var Hazrat Sa’d ibn Khaythamas hus – författaren.]

Vid denna tid anlände Hazrat Ali (ra) från Mecka till Profeten (s). Han bodde tillsammans med honom hos Kulthum ibn Hidam. Ibn Hisham och Ibn Jarir återger Muhammad ibn Ishaqs berättelse och säger att han stannade tre dagar i Mecka och återlämnade de depositioner som meckaborna hade anförtrott åt Profeten (s). Därefter utvandrade han därifrån. Det råder oenighet om hur länge Profeten (s) stannade i Quba. I al-Bukhari, Muslim och Ibn Sa’d finns en berättelse från Hazrat Anas ibn Malik (ra) enligt vilken han stannade där i fjorton dagar. al-Waqidi uppger också fjorton dagar. Från Hazrat Aisha (ra) och Urwa ibn az-Zubayr (ra) har det berättats att Profeten (s) stannade tio dagar och därefter ytterligare en tid. Några av Banu Amr ibn Awf säger att Profeten (s) stannade där i arton dagar. Musa ibn Uqba återger från Imam az-Zuhri och Mujammi ibn Yazid ibn Haritha att Profeten (s) stannade där i tjugotvå dagar; detta var också az-Zubayr ibn Bakkars uppgift, som han hade hört från olika personer bland Banu Amr ibn Awf. al-Baladhuri återger även uppgiften tjugotre dagar. Men Ibn Sa’d, Ibn Ishaq, Ibn Hisham, Ibn Jarir, al-Baladhuri och Ibn Hibban säger med säkerhet att Profeten (s) vistades i Quba på måndagen, tisdagen, onsdagen och torsdagen och begav sig därifrån till Medina på fredagen. Detta är den välkända uppfattningen bland lärda inom maghazi och sira. Även om Ibn Hibban uppger att Profeten (s) stannade tre dagar i Quba, och Musa ibn Uqba säger detsamma, räknade de i själva verket inte dagarna för Profetens (s) ankomst till Quba och avfärd därifrån som vistelsedagar. Därför överensstämmer även deras uppgift med den välkända uppfattningen.

Avfärden från Quba och den första fredagsbönen

Ibn Hisham återger också Ibn Ishaqs berättelse, och Ibn Sa’d och al-Baladhuris berättelser går i samma riktning: Profeten (s) avreste från Quba en bit in på dagen på fredagen. När han nådde byn Banu Salim ibn Awfs område var det tid för fredagsbönen. Han steg av där och ledde fredagsbönen i deras moské. Etthundra personer deltog, och detta var den första fredagsbönen som förrättades under Profetens (s) ledning. Banu Salims moské låg på Ranunas slätt [Yakut skriver under uppslagsordet »Ranuna» i Mu’jam al-buldan: »På Ranunas slätt» – omnämnandet av moskén finns i den sammanfattning av Ibn Ishaqs Sira som Ibn Hisham har skrivit; alla andra har annars skrivit att Profeten (s) förrättade fredagsbönen i Banu Salims by – författaren.] Den kallades ursprungligen Khubayb-moskén. Efter att Profeten (s) hade lett fredagsbönen där började den kallas Juma-moskén, och den är än i dag allmänt känd under detta namn. Den ligger på vänster sida av vägen från Medina till Quba.

Den predikan som Profeten (s) höll vid denna fredagsbön har Ibn Jarir at-Tabari infogat i sin historia, ord för ord, med hänvisning till Sa’id ibn Abd ar-Rahman al-Jumahi. Men där förekommer flera sådana koranverser som uppenbarades efter hijra. Därför uppstår frågan om det tal som tillskrivs Profeten (s) verkligen har återgetts med de exakta ordalydelserna.

Inträdet i Medina

Efter fredagsbönen, när Profeten (s) gjorde sig redo att bege sig till Medina, kom en grupp människor fram till honom under ledning av Hazrat Itban ibn Malik (ra) och Hazrat Abbas ibn Ubada an-Naḍli. De tog tag i kamelstoets tyglar och sade: »O Allahs sändebud! Stanna hos oss. Vi är tillräckligt många, vi har krigsutrustning och vi har försvarskraft.» Profeten (s) sade: »Låt mitt kamelsto gå sin väg, för hon har fått en befallning.» Det vill säga: hon färdas på Allahs befallning. Hon kommer att stanna på den plats där hon får befallning från Allah att stanna. När han fortsatte framåt låg kvarteren tillhörande Banu Bayada, Banu Sa’ida, Banu al-Harith och Banu Adi ibn an-Najjar längs vägen. På varje plats kom medlemmar av dessa stammar fram under sina hövdingars ledning och bad honom att stanna där. Profeten (s) gav dem alla samma svar: »Låt mitt kamelsto gå sin väg, för hon har fått en befallning.» Han hade lämnat hennes tyglar lösa och gav inte den minsta antydan om vart hon skulle gå eller var hon skulle stanna. När hon nådde kvarteret Banu Malik ibn an-Najjars [Detta var den familj vars kvinna, Salma bint Amr, gifte sig med Profetens (s) farfars far Hashim. Abd al-Muttalib föddes ur detta äktenskap. Det var i denna familj som Abd al-Muttalib togs om hand och växte upp fram till sin ungdom. Vid den tiden följde medlemmar av denna familj Abd al-Muttalib till Mecka, där hans farbror tog hans arv i besittning. Familjen hade så nära band till Profetens (s) familj att hans far, herr Abdullah, tillbringade den senare delen av sitt liv här. Han begravdes också här. Profetens (s) mor tog honom till Medina under hans barndom för att han skulle få träffa dem – författaren.] gick hon rakt fram till den plats där Profetens moské nu står – enligt en annan uppgift där Profetens predikstol står – och satte sig ner. Profeten (s) satt fortfarande på hennes rygg. Hon reste sig och gick ett kort stycke, men återvände sedan, satte sig ner på exakt samma plats och lade sig till ro för att vila. Då steg Profeten (s) ner från hennes rygg.[Den stora visdommen i detta var att Allah inte lät Profeten själv välja platsen där han skulle bo, utan överlät detta uppdrag åt kamelstoet på Hans befallning. Om Profeten (s) hade valt sin boplats efter eget önskemål skulle de andra ansarstammarna ha fått intrycket att han hade gett Banu Najjar företräde framför dem – författaren.] Detta är Ibn Ishaqs berättelse, som Ibn Hisham återger utförligt och Ibn Jarir i sammanfattad form. Ibn Sa’d och al-Baladhuri återger den också kortfattat.

Vistelsen i Hazrat Abu Ayyubs hus

Det finns vissa meningsskiljaktigheter i de följande redogörelserna. Enligt Ibn Ishaqs berättelse fanns Hadrat Abu Ayyub al-Ansaris (ra) (Khalid ibn Zayd) hus alldeles framför platsen när Huzur (s) steg av kamelhonan. Han kom fram, bar ner Huzurs (s) tillhörigheter och tog dem till sitt eget hus. Huzur (s) bodde hos honom.

I Bukhari och Musnad Ahmad berättas att Huzur (s), efter att ha stigit av kamelhonan, frågade: ”Vems hus ligger närmast bland vårt folk?” Hadrat Abu Ayyub (ra) svarade: ”Mitt, Allahs sändebud. Här är mitt hus framför dig, och detta är min dörr.” Huzur (s) sade: ”Gå och ordna en plats för min vila.”

Ibn Sa’d har också återgett detta med hänvisning till Hadrat Anas (ra). Med hänvisning till al-Waqidi tillägger Ibn Sa’d och al-Baladhuri att Hadrat As’ad ibn Zurarah tog Huzurs (s) kamelhona till sitt hus och fortsatte att ta hand om den.

I vissa berättelser sägs det att Huzur (s), efter att ha stigit av kamelhonan, sade:

******************************************

”Detta är platsen där jag ska bo, om Allah vill.” Abu Ayyub kom fram och sade: ”Mitt hus ligger närmast. Om ni tillåter tar jag era tillhörigheter till mitt hus.” Huzur (s) gav sitt tillstånd, och han bar dit tillhörigheterna. Al-Tabarani har återgett samma sak från Abdullah ibn al-Zubayr.

I Bukhari, Muslim och Musnad Ahmad återges Hadrat Bara ibn Azibs (ra) berättelse att folket började tvista om var Huzur (s) skulle bo. Till slut sade Huzur (s): ”Jag ska bo hos Banu Najjar, som är familjen till Abd al-Muttalibs morfar.” Hafiz Ibn Hajar citerar i al-Isabah, med hänvisning till Musnad Ahmad, även Abu Ayyubs egen berättelse: När tvisten bland ansarerna till slut blev allt häftigare drog man lotter, och Abu Ayyubs (ra) namn kom upp.

Av dessa olika berättelser verkar det som om Huzur (s) först tog in hos Abu Ayyub (ra), varefter medlemmar av andra stammar uttryckte önskan att också få del av denna ära. Därför uppstod behovet av att dra lott. Huzur (s) ville lugna folket genom att säga att han sedan gammalt hade släktband till denna familj, och araberna brukade ge företräde åt släktskapets rättigheter. Hadrat Abu Ayyub al-Ansaris (ra) hus finns fortfarande kvar sydost om Profetens moské. I dess närhet ligger Bab Ja’far Sadiq; där tjänstgör nu Profetens moskés imam och predikant. Författaren.

Imam Abu Yusuf återger i Kitab adh-Dhikr wa’d-Du’a en berättelse av Abu Ayyub al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom), där Abu Ayyub sade: ”När Profeten (frid över honom) steg av här, stannade han på bottenvåningen, medan jag och Ayyubs mor stannade på övervåningen. På natten sade jag till Ayyubs mor: ’Profeten (frid över honom) har större rätt att bo på övervåningen, eftersom änglarna kommer till honom och uppenbarelsen sänds ner till honom.’ På grund av denna tanke kunde varken jag eller Ayyubs mor sova på natten. På morgonen berättade jag allt för Profeten (frid över honom). Han sade: ’Bottenvåningen är bekvämare för mig.’ Jag sade: ’Vid den Varelses ed som har sänt dig med sanningen! Jag kan inte bo i ett hus där du bor på bottenvåningen.’ Jag vädjade så enträget att han gick med på att bo på övervåningen.”

Den berättelse av Abu Ayyub som Ibn Hisham återger från Muhammad ibn Ishaq skiljer sig något från denna. Där sägs att Profeten (frid över honom) föredrog bottenvåningen eftersom den var bekvämare för besökare. Därför gick Abu Ayyub (må Allah vara nöjd med honom), trots sin motvilja, med på att bo på övervåningen. Men en dag gick ett vattenkärl sönder på övervåningen. Abu Ayyub (må Allah vara nöjd med honom) befarade att Profeten skulle besväras om vattnet rann ner. Därför lade han det enda täcke som makarna hade över vattnet och torkade upp det. Al-Bayhaqi och Ibn Abi Shaybah har också återgett denna händelse på samma sätt från Abu Ayyub (må Allah vara nöjd med honom).

Ibn Sa’d berättar med Zayd ibn Thabits (må Allah vara nöjd med honom) auktoritet att det under Profetens (frid över honom) vistelse hos Abu Ayyub inte gick en enda dag utan att man såg människor från tre eller fyra hushåll stå framför hans dörr med mat och andra förnödenheter.

Profetens (frid över honom) mottagande i Medina

Även om man av den tidigare redogörelsen tydligt kan förstå med vilken vördnad och kärlek Medinas invånare tog emot Profeten (frid över honom), var det mottagande han fick i staden utan motstycke vad gäller entusiasm, iver samt djup hängivenhet och vördnad. Ett sådant mottagande hade aldrig tidigare förekommit i Arabien och har inte heller förekommit senare. I Bukhari, Muslim och Musnad Ahmad återges genom Bara ibn Azib följande berättelse av Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: ’När vi kom fram till Medina såg vi att folket hade gått ut på huvudvägarna för att välkomna oss. Taken var tätt fyllda av människor. Tjänare och pojkar sprang omkring på gatorna i glädjerus och ropade: ”Allah är störst! Allahs sändebud har kommit, Muhammad har kommit!”’ I Bukhari återges en berättelse av Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) om att Profeten (frid över honom) och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) var omgivna av beväpnade människor. Folk klättrade upp på höga platser för att försöka se Profeten (frid över honom), och över hela staden ekade ropen: ’Allahs profet har kommit! Allahs sändebud har kommit!’ I den berättelse av Anas (må Allah vara nöjd med honom) som återges i Tabaqat Ibn Sa’d finns följande ord: ’Jag har aldrig sett en sådan strålande och ärofull dag.’ I Musnad Ahmad återges Anas berättelse så här: ’Medinas invånare gick ut för att välkomna honom med oerhörd entusiasm och iver. Kvinnorna samlades på taken och frågade människorna: ”Vem av dessa två är Allahs sändebud?” Vi hade aldrig sett en sådan syn.’ Liknande berättelser från Anas (må Allah vara nöjd med honom) har återgetts av ad-Darimi, at-Tirmidhi, Ibn Majah, Abu Dawud och al-Bayhaqi. I Bukhari finns en berättelse av Bara ibn Azib (må Allah vara nöjd med honom), där han säger: ’Jag har aldrig sett Medinas invånare så glada som de var den dag Profeten (frid över honom) anlände till Medina.’

Al-Bayhaqi i Dala’il, och Abu Bakr al-Muqri, författaren till Mu’jam al-Kabir, i Kitab al-Mama’il, har nedtecknat följande berättelse: Kvinnorna gick upp på taken och sjöng denna sång:

*************************************************

*************************************************

– Fullmånen har gått upp över oss från dalens bergspass; tacksamhet är vår plikt så länge det finns någon som åkallar Allah.

Razin har dessutom lagt till en annan dikt:

*******************************************

– O du utsände som har kommit till oss! Du har kommit med en sådan ställning att det är vår plikt att lyda dig.

Ibn al-Qayyim avvisar i Zad al-Maʿad denna berättelse med motiveringen att Saniyyat al-Wada låg i riktning mot Syrien, inte i motsatt riktning, mot Mecka. Och flickorna sjöng dessa dikter när Profeten (s) återvände från Tabuk till Mecka. Detta sägs i Bukhari, Abu Dawud och Tirmidhi. Det är emellertid varken omöjligt eller oförenligt med förnuftet att även det bergspass som Medinas invånare brukade följa resenärer på väg mot Mecka till för att ta farväl av dem kallades **************************. Saniyya ********** betecknar nämligen varje väg som går genom bergen, och att kalla en väg för ”Saniyyat al-Wada” betyder en bergsväg där man tar farväl av dem som färdas där.

När Profeten (s) nådde Banu Najjars kvarter kom flickorna ut medan de slog på daff-trummor och sjöng:

***********************************************

– Vi är flickorna från Banu Najjar – vilken god granne Muhammad (s) är! Dessa ord återges av al-Hakim och al-Bayhaqi från Anas (må Allah vara nöjd med honom). Profeten (s) frågade flickorna: ”Älskar ni mig?” De svarade: ”Ja, Allahs sändebud!” Profeten (s) sade tre gånger: ”Vid Gud, jag älskar er”, det vill säga ansarerna.

”Tabarani har i al-Mu’jam as-Saghir återgett dessa ord av Profeten (frid över honom): ’Allah vet att mitt hjärta älskar er.’”

Bayhaqi och Ibn Majah har också återgett detta från Anas (må Allah vara nöjd med honom). I Bukhari finns följande berättelse från Anas (må Allah vara nöjd med honom): När Profeten (frid över honom) såg flickorna och kvinnorna komma reste han sig och sade tre gånger: ’Vid Allah! Ni är de mest kära för mig.’ (Tillägg av författaren.)

Qurayshs besvärliga situation

Att Allahs Sändebud (frid över honom) tryggt hade nått Medina var i sig ytterst besvärande för Quraysh. Men när nyheten om det kungliga mottagande Profeten (frid över honom) hade fått i Medina nådde dem, blev de mycket oroliga och skickade ett brev till Medinas ledare, Abdullah ibn Ubayy. Före hijra hade Medinas invånare förberett sig på att göra honom till sin kung, men hans förhoppningar hade krossats när Profeten (frid över honom) nådde Medina och de flesta av Aws och Khazraj blev muslimer. I brevet stod det:

Ni har gett vår man skydd hos er. Vi svär vid Allah att ni antingen bekämpar honom eller driver bort honom. Annars kommer vi alla att angripa er, döda er och göra era kvinnor till slavinnor.

Efter att Abdullah ibn Ubayy hade fått brevet började han planera vissa illdåd. Men Profeten (frid över honom) vidtog i rätt tid åtgärder för att förhindra dessa illdåd. Därefter begav sig Medinas ledare, Sa’d ibn Mu’adh (må Allah vara nöjd med honom), till Mecka för att utföra umra. Där satte Abu Jahl sig i vägen för honom, alldeles vid helgedomens port, och sade:

************************************

Ni ger avfällingarna från vår religion skydd och hjälper dem, medan vi låter er gå runt Kaba i Mecka i trygghet? Vid Allah, om du inte stod under Abu Safwans beskydd—det vill säga Umayya ibn Khalaf—skulle du inte lämna denna plats levande.

Hazrat Saʿd svarade:

******************************************

Vid Gud, om ni hindrar mig från detta, kommer jag att hindra er från något som blir ännu svårare för er – nämligen att färdas genom Medina på era handelsresor. Detta är den berättelse som återges av Hazrat ʿAbdullah ibn Masʿud (ra) i Bukhari; han hade själv hört den från Hazrat Saʿd ibn Muʿadh (ra). Där framgår tydligt att det redan sedan okunnighetens tid hade funnits ett vänskapligt förhållande mellan honom och Umayya ibn Khalaf. När Umayya kom till Medina bodde han hos Saʿd, och när Saʿd reste till Mecka bodde han hos Umayya. På grundval av denna vänskap reste Hazrat Saʿd ibn Muʿadh (ra) till Mecka för att utföra umra och sade till Umayya: ”Ta med mig till Haram vid en tidpunkt då ingen annan är där.” Därför tog Umayya honom vid middagstid för att göra tawaf. Men där fann de Abu Jahl. Det var då som Hazrat Saʿd hade det samtal med honom som vi har nämnt ovan. I denna berättelse sägs också att när Hazrat Saʿd (ra) gav Abu Jahl ett kraftfullt svar, sade Umayya: ”Tala inte hårt till Abu al-Hakam. Han är ledare över denna dal.” Hazrat Saʿd svarade: ”Låt det vara, broder. Jag har hört Allahs Sändebud (s) säga att dessa människor kommer att döda dig.” När Umayya hörde detta blev han mycket orolig. Han frågade: ”Kommer de att döda mig i Mecka?” Hazrat Saʿd (ra) svarade: ”Det vet jag inte.” I den version av denna berättelse som återges i Musnad Ahmad finns dessutom följande: Umayya berättade detta som Saʿd (ra) hade sagt för sin hustru. Hon sade: ”Vid Gud, Muhammad (s) ljuger inte.”

I den berättelse från ʿAbdullah ibn Masʿud (ra) som Hafiz Abu Bakr al-Bazzar återger i sin Musnad nämns ʿUtba ibn Rabiʿa i stället för Umayya ibn Khalaf. Det sägs att när ʿUtba förbjöd Hazrat Saʿd att behandla Abu Jahl hårt, sade Saʿd: ”Jag hörde Allahs Sändebud (s) säga att han kommer att döda dig.” När ʿUtba hörde detta blev han förskräckt och sade: ”Muhammads (s) ord kan inte vara lögn.” Även om berättaren i al-Bazzars hadith är tillförlitlig, är det ändå Bukhari återger som är det riktiga. Umayya ibn Khalaf ville inte förbereda sig för att bege sig till slaget vid Badr. Quraysh-folket förebrådde honom gång på gång och fick honom att delta i slaget. Efter att han hade tillfångatagits dödades han inte av Allahs Sändebud (s), utan av Hazrat Bilal (ra). Återstår då den person som Allahs Sändebud (s) själv hade sagt skulle dödas: det var inte Umayya ibn Khalaf, utan Ubayy ibn Khalaf. Han dödades av Allahs Sändebud (s) i slaget vid Uhud. Författaren. Saken förhöll sig alltså så, att Meckas invånare hade förklarat vägen till Baytullah förbjuden för muslimerna, och Medinafolkets svar var att handelsvägen till Sham blev riskfylld för islams motståndare. Detta ger en tydlig antydan om i vilken riktning utvecklingen skulle gå. (Tafhim al-Qur’an, del 2, inledningen till sura al-Anfal.)

Byggandet av Profetens moské

Efter att Allahs Sändebud (s) hade tagit sin tillflykt hos Hazrat Abu Ayyub al-Ansari (ra) var det första han tänkte på att en moské måste byggas. På den plats där hans kamel hade stannat brukade muslimerna redan tidigare samlas för bönen, enligt Ibn Saʿds berättelse. Asʿad ibn Zurarah (ra) ledde bönen där, och även fredagsbönen hölls där. Marken tillhörde de två föräldralösa pojkarna Sahl och Suhayl och stod under Asʿad ibn Zurarahs (ra) vård. Detta är berättelsen av ʿUrwah ibn al-Zubayr i Bukhari och av Muhammad ibn Ishaq i Sira Ibn Hisham. Al-Baladhuri återger den i Futuh al-Buldan som en välkänd uppgift. I Ibn Ishaqs berättelse sägs Hazrat Muʿadh ibn ʿAfra (ra) vara deras förmyndare. I Bukhari finns berättelser av Hazrat Aisha (ra) och ʿUrwah ibn al-Zubayr, och i Sira Ibn Hisham återges även Ibn Ishaqs berättelse, enligt vilken dadlar brukade torkas på denna mark. I berättelserna hos Bukhari, Muslim, Abu Dawud och Ibn Jarir sägs att där fanns några dadelpalmer, en del odlad mark – och i vissa berättelser även en del obrukbar mark – samt några gamla gravar tillhörande avgudadyrkare. Enligt berättelserna av Hazrat Aisha (ra) och ʿUrwah ibn al-Zubayr talade Allahs Sändebud (s) med de två pojkarna om priset på marken. De sade: ”O Allahs Sändebud! Vi skänker denna mark till dig.” Men Allahs Sändebud (s) ville inte ta emot den som gåva, utan köpte den mot betalning. Enligt Musa ibn ʿUqbas berättelse från imam al-Zuhri köpte Allahs Sändebud (s) den för tio dinarer. Ibn Saʿd återger samma berättelse från al-Waqidi och tillägger att Hazrat Abu Bakr (ra) betalade priset. Al-Baladhuri säger detsamma i Futuh al-Buldan.

Ibn Ishaq säger att Hazrat Muʿadh ibn ʿAfra (ra) vädjade: ”O Allahs Sändebud, bygg en moské här. Jag ska få dessa pojkar att gå med på det.” Det sägs inte att han själv tänkte övertala dem genom att betala priset, eller att han tänkte få dem att gå med på att sälja marken till honom efter att ha tagit emot priset från Allahs Sändebud (s).

I Bukhari och Abu Dawud finns en berättelse av Hazrat Anas (ra) om att Allahs Sändebud (s) kallade till sig Banu Najjar och sade: ”Fastställ priset på denna mür.” Ursprungligen används här ett ord som betecknar en trädgård omgiven av en mur. Det förefaller därför som om platsen först var en trädgård, som senare förstördes och började användas för andra ändamål, vilket framgår av den tidigare berättelsen. Författaren. De sade: ”Vi begär inget pris av någon annan än Allah.” Denna berättelse ger ingen utförlig uppgift om huruvida marken köptes mot betalning eller togs emot som gåva. Men alla andra berättelser är samstämmiga om att marken till Profetens moské inte togs utan ersättning.

Efter att marken hade förvärvats rensades den, gropar och ojämnheter jämnades ut och gravarna grävdes upp. Dadelpalmer höggs ner och deras stammar användes som pelare i moskén. Ett tak av palmblad byggdes. Väggarna uppfördes av tegel och lera. En öppen yta lämnades för bönen. När marken blev lerig under regnperioden täcktes golvet med småsten. När det blev mycket varmt under taket av palmblad ströks lera på palmbladen. I al-Bukhari återges av Aisha och Urwa ibn az-Zubayr, i Abu Dawud av Anas och i Ibn Hishams biografi av Muhammad ibn Ishaq att Allahs Sändebud (s) själv deltog tillsammans med de andra i att bära tegel och lera när denna moské byggdes.

Byggandet av Profetens (s) kamrar

Intill Profetens moské lät Profeten (s) bygga två rum åt sig: det ena åt Hadrat Sawda (ra) och det andra åt Hadrat Aisha (ra). Ibn Sa’d säger att även dessa två rum var byggda av soltorkat tegel. Rummen skiljdes åt genom att lera ströks på ett stängsel av palmblad. Även taket var av palmblad. En filt hängdes över dörren. Hadrat Hasan al-Basri berättar: ”När jag var liten och ännu inte hade nått mogen ålder gick jag in i Profetens (s) hus. Taket i huset var så lågt att man kunde röra vid det med handen.” Imam al-Bukhari skriver i sin historieverk och Hafiz Abu Ya’la i sin Musnad att man knackade på Profetens (s) dörr med nageln på fingret, eftersom den inte hade någon dörrklapp eller ring.

Familjen kallas från Mekka

Al-Waqidi återger från Hadrat Zayd ibn Thabit att Profeten (s) stannade hos Abu Ayyub (ra) i sju månader. Ibn Sa’d och al-Baladhuri citerar detta, och Hafiz Ibn Hajar erkänner dess riktighet.

Innan Profeten (s) flyttade till sitt nya hus skickade han Hadrat Zayd ibn Haritha (ra) och hans frigivne slav Abu Rafi (ra) till Mekka med femhundra dirham [al-Baladhuri säger att Profeten (s) hade fått dessa femhundra dirham av Hadrat Abu Bakr (ra) – författaren] och två sadlade kameler, så att de kunde hämta hans familj och andra berörda personer. Tillsammans med dem skickade Hadrat Abu Bakr (ra) Abd Allah ibn Uraiqit med ett brev i hans son Abd Allahs namn, så att han skulle hämta hans mor och systrar. Zayd ibn Haritha (ra) tog med sig de troendes moder Hadrat Sawda (ra), Profetens (s) två döttrar Hadrat Fatima (ra) och Umm Kulthum (ra), samt Zayd ibn Harithas hustru Umm Ayman (ra) och hennes son Usama ibn Zayd (ra). Men han kunde inte hämta Hadrat Zaynab (ra), eftersom hennes make Abu al-As ibn al-Rabi inte lät henne komma. Hadrat Abd Allah ibn Abi Bakr tog med sig Umm Ruman (ra), Hadrat Asma (ra) och Hadrat Aisha (ra) tillsammans med dem (at-Tabarani, Ibn Sa’d, al-Baladhuri och Ibn Abd al-Barr).

Här tar den mekanska perioden i den islamiska rörelsen slut. På de följande sidorna ska vi granska den.

Det fjortonde kapitlet

En övergripande översikt över den mekanska perioden

Vi bör vända blicken tillbaka och granska historien från den mekanska periodens början fram till hijra för att se med hur stora tillgångar den islamiska rörelsen ursprungligen började, vilka slags förstärkningar dessa tillgångar genomgick under tretton år och vilka tillgångar rörelsen hade när den trädde in i den medinanska perioden, så att den kunde utnyttja dessa och fortsätta mot sitt mål under helt andra förhållanden än under den mekanska perioden.

Denna rörelses ursprungliga, eller mer korrekt dess grundläggande, kapital var ingen annan än Muhammad ibn Abdullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hans person, hans personlighet och de fyrtio år av hans liv före profetskapet.

Profetens (s) höga börd och ädla härkomst

Som person tillhörde Profeten (s) en mycket förnäm familj i Arabien, vars släktbakgrund var välkänd bland araberna. De flesta arabiska stammar, som var stolta över sin härkomst, var medvetna om att deras släkt på faderns eller moderns sida någonstans förenades med Profetens (s) släkt. Därför var hans ställning inte sådan att någon helt okänd, obekant, lågättad eller lågbördig person plötsligt skulle ha framträtt med ett stort anspråk, så att människor vid första anblicken kunde säga att en sådan person alls inte passade för ett sådant anspråk. Ingen i hela Arabien kunde ens antyda det minsta mot Profetens (s) ädla härkomst. Till och med i själva staden Mecka fanns det ingen av de familjer som var så stolta över sin börd att de erkände någons överlägsenhet, som inte hade släktband med Profeten (s) och hans familj. Inte heller bland dem kunde någon säga att han i fråga om börd och social ställning på något sätt stod under dem. Han var själv en medlem av den qurayshitiska stammen, som hade den hedrande ställningen att leda Arabien. Det rådde inget tvivel om att Quraysh var Ismails (a) efterkommande. Deras handelsförbindelser sträckte sig vida omkring, både inom landet och utanför det. På grund av förvaltarskapet över Kaba och dragningskraften i samband med hajj hade de kontakt med människor från Arabien och från avlägsna trakter. Av dessa skäl hade denna stam en så hög ställning bland araberna som ingen annan hade. Att vara född i en stam som Quraysh i en central stad som Mecka innebar, i den arabiska miljön, stora fördelar för ledaren av denna rörelse.

Profetens (s) födelse bland Ismails ättlingar

Förutom den ära, vördnad och aktning som omgav Ismails släkt var det också av särskild betydelse att ingen ur denna släkt under de gångna två och ett halvt tusen åren efter profeten Ismail (a) någonsin hade gjort anspråk på profetskap. En framstående man ur Banu Amir ibn Sa’sa’a nämnde detta när män ur hans stam återvände från hajj och berättade för honom om sitt möte och samtal med Allahs sändebud (s). När de sade till honom: ”Vi träffade en man ur Quraysh som presenterar sig som profet och önskar att vi ska ta honom med till vårt område, så att vi kan hjälpa honom att förmedla Allahs budskap. Men vi vägrade att godta hans ord”, sade den åldrige mannen sorgset: ”En Ismailit har aldrig gjort ett falskt anspråk.” Detta var ännu en välsignelse med att Profeten (s) var född i Ismails släkt. Historien vittnade också om att Profetens (s) anspråk på profetskap vilade på sanningen, eftersom ingen ur denna släkt någonsin hade framträtt med ett falskt anspråk på profetskap.

Hans personlighet

Vad beträffar hans personlighet kan sägas att den arabiske fysiognomikern, som redan från hans barndom såg hans kroppsbyggnad, sätt att tala, uppförande och goda karaktär, brukade säga: ”Detta är en enastående människa som har fötts i Abd al-Muttalibs familj.” Historien har bevarat hans mors, farfars, farbröders och fostermors reaktioner, och därav framgår att alla som såg honom på nära håll redan när han var ung kände en tydlig storhet hos honom. Det finns också exempel på att en fullständigt obekant person, så snart han såg honom, utropade: ”Vid Gud, detta ansikte kan inte tillhöra en lögnare.” När han trädde in i ungdomsåren var hans anseende sådant att stadens och familjens människor började påverkas av hans personlighet. Folk hyste spontant respekt för honom, eftersom de ansåg honom stå långt över vanliga människor. Hans värdighet, allvar, renlighet, frikostighet, ödmjukhet och oklanderliga karaktär var så uppenbara att ingen som kom i kontakt med honom kunde låta bli att visa honom respekt och vördnad. Denna tilldragande personlighet förblev inflytelserik även när Qurayshs män blev hans fiender på grund av att han framförde den islamiska kallelsen. Förblindade av fiendskapens raseri behandlade de honom ibland mycket illa. Men när man betänker att den fiendskap som brann som eld i deras hjärtan, och som fick dem att inte ens skona sina egna söner, bröder och nära släktingar från smärtsamma straff, framträder det som om det fanns en särskild dragningskraft som gjorde dem fullständigt hjälplösa när de kom för att möta honom. Efter att han hade börjat framföra den offentliga kallelsen fortsatte han att öppet förkunna, trots de ytterst svåra förhållandena. Trots att han var inspärrad i Shi’b Abi Talib gick han gång på gång ut ur blockaden för att bedriva sitt kall. De tre sista åren i Mecka var mycket svåra, men även under dessa förhållanden mötte han inte bara de besökare som kom till Mecka, utan träffade också öppet stamledarna vid sammankomsterna i Ukaz, Majanna, Dhu al-Majaz och Mina och framförde Islams kallelse för dem. Man måste erkänna att det fanns en sådan väldig kraft i hans personlighet att ingen kunde hindra honom från att fullgöra sitt uppdrag som Guds sändebud. På de föregående sidorna har ni också sett exempel på hur till och med hans bittraste fiende, Abu Jahl, var påverkad av honom i viss mån.

Livet före prof musskapet

Nu måste vi uppmärksamma vilken verkan det hade att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, under fyrtio år före profetskapet levde i Mecka. Detta liv var inte bara oklanderligt, utan också ett exempel på en synnerligen hög karaktär. I det samhälle där han levde från barndomen till mogen ålder, och där han stod i alla slags relationer till människorna – genom släktskap, umgänge, vänskap, affärer, grannskap och kort sagt genom många olika band – fanns det ingen som inte öppet erkände hans ärlighet, redbarhet, artighet, moraliska renhet, goda uppförande, barmhärtighet samt omsorg och hjälpsamhet. Han var själva sinnebilden av godhet och välgörenhet. Ingen hade någonsin upplevt någon orätt från hans sida; det hade inte ens uppstått någon misstanke om det. Människors tillit till honom var så stark att de kallade honom ”den pålitlige” (al-Amīn). Och denna tillit förblev orubblig även när människor blev hans fiender på grund av att han framförde Islams kallelse. Även då anförtrodde alla, både vänner och fiender, honom sina ägodelar; ingen fruktade att han skulle svika deras förtroende. När han lämnade avrättningsplatsen ordnade han med att de anförtrodda egendomarna skulle återlämnas, och visade därmed att han var fullständigt pålitlig. Hans sanningsenlighet var så allmänt erkänd i samhället att motståndarna, när han började framföra Islams kallelse och Quraysh kraftfullt avvisade den, inte ens då vågade kalla honom lögnare. I stället fortsatte de att kalla själva kallelsen som han framförde för osann. Inte ens under den häftigaste fiendskap kunde någon anklaga hans karaktär för något fel. De som stod honom allra närmast – inför vilka inget fel borde ha kunnat förbli dolt, om han, må Gud förbjude, hade haft något fel – var de som påverkades mest av hans ädla karaktär.

Khadīja, må Allah vara nöjd med henne, avvisade äktenskapsförslag från Qurayshs främsta ledare och valde frivilligt att gifta sig med honom, eftersom hon hade blivit hänförd av hans ädla karaktär. Ett femtonårigt äktenskap är tillräckligt för att en hustru ska lära känna sin makes goda och dåliga sidor, särskilt när hon är äldre, klokare och förståndigare än sin make och när maken bedriver handel med hennes pengar. Men resultatet av Khadījas, må Allah vara nöjd med henne, långvariga direkta iakttagelser av och erfarenheter med Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var att hon fann honom vara inte bara en människa av hög rang, utan en människa med en sådan upphöjd ställning att hon utan minsta tvekan godtog honom som Världarnas Herres sändebud och trodde på honom. Däremot kan en världslig hustru till en påhittad man, hur många fördelar hon än må åtnjuta genom sin makes bedrägliga handlingar, aldrig innerst inne tro på honom eller ha tro på honom.

Zayd ibn Hāritha, må Allah vara nöjd med honom, kom i kontakt med Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, medan han befann sig i slaveri. Även om en slav kan hysa kärlek till sin herre är deras inbördes relation sällan behaglig. Slaven är hjälplös, medan herren har rätt att kräva vilken tjänst som helst av honom, hur svår denna tjänst än må vara för slaven. Dessutom får slaven möjlighet att se allt gott och ont i sin herres liv, och som en tjänare utan egen bestämmanderätt ser han framför allt de dåliga sidorna hos sin självständige herre. Men Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var en sådan herre att slaven bara blev alltmer hänförd av honom. När hans far och farbror kom för att befria honom från slaveriet föredrog han till och med att fortsätta tjäna Profeten framför att bli fri och följa med sin far. Efter att ha tjänat Profeten i femton år blev denne slav – som Profeten hade frigivit och tagit till sig som son – så starkt påverkad av hans sätt och uppförande att han, när han fick veta att hans herre hade upphöjts till profetskapets rang, inte ett ögonblick tvekade att tro på honom, liksom Khadīja. Han var inte något oförståndigt barn, utan en trettioårig ung man, och han var så begåvad och klok att han under det åttonde hijriåret sändes som befälhavare för en armé där män som Ja’far ibn Abi Talib och Khalid ibn al-Walid stod under hans befäl. Därför bör man inte tro att han var någon dum tjänare som inte förstod betydelsen av profetskapet och sändebudskapet och som trodde utan förståelse, enbart påverkad av sin herres personlighet. Tvärtom fann han genom sina långa erfarenheter under femton år i Profeten en människa med så hög rang att inget tvivel uppstod i hans sinne om att han var Guds sändebud. Det var just på grund av denna ädla karaktär som han inte följde med sin far.

Så var också fallet med Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Han var inte bara Profetens (frid vare med honom) följeslagare i tjugo år, utan också hans närmaste vän. Detsamma gällde Ali (må Allah vara nöjd med honom), som uppfostrades i Profetens (frid vare med honom) hem, Waraka ibn Nawfal, som ända sedan barndomen hade iakttagit Profetens (frid vare med honom) liv och på grund av sitt nära släktskap med Khadija (må Allah vara nöjd med henne) hade haft särskilt goda möjligheter att lära känna och förstå honom, samt Uthman (må Allah vara nöjd med honom), som var son till Profetens (frid vare med honom) faster. Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) var hans kusin på fädernet och Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) brorson. Jafar ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom) var hans egen kusin. Abd al-Rahman ibn Awf (må Allah vara nöjd med honom) och سعد ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) var släkt med honom genom hans mor. Ingen av dessa hade underlåtit att på nära håll se hans karaktär och uppförande, och det var just dessa människor som först av alla godtog hans profetskap.

Uppenbarelsen av hans ädla egenskaper efter profetskapets början

Om en rörelse från början leds av en sådan upphöjd personlighet, blir detta en väldig tillgång för rörelsen. Men den ytterligare förstärkning som denna ursprungliga tillgång genomgick under de tretton åren efter rörelsens början var så värdefull att mänsklighetens historia inte kan uppvisa något motstycke. Låt oss först uppmärksamma de egenskaper hos Allahs Sändebud som under denna tid blev tydligt synliga och som i högsta grad bidrog till att denna kallelse spreds.

Profetens (frid vare med honom) ekonomiska uppoffringar

Hans allra första egenskap var den uppoffring han gjorde för detta storslagna arbete. När profetskapet började var han en framgångsrik och välbärgad affärsman. Å ena sidan fanns Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) förmögenhet, som inte var mindre än den sammanlagda förmögenheten hos Qurayshs övriga köpmän, och å andra sidan fanns Profetens (frid vare med honom) visdom, intelligens, goda organisationsförmåga och rykte om ärlighet, något som ingen annan kunde mäta sig med. Föreställ er hur framgångsrik en affärsverksamhet måste bli när dessa två ting förenas. Men före profetskapet avsatte Profeten (frid vare med honom) och hans livspartner inte dessa tillgångar för lyx. De använde dem i stället till att hjälpa behövande, stödja hjälplösa och ge gästfrihet åt resande. Han tog ledningen i varje god gärning. Därför hade han vid profetskapets början ingen stor ansamlad förmögenhet hos sig. När ansvaret för profetskapet sedan lades på honom, spenderade han gradvis allt han fick på Allahs väg. Det var inte heller möjligt för honom att samtidigt bedriva handel och förkunna religionen. Situationen gick så långt att han på sin resa till Taif måste gå till fots, eftersom han inte kunde skaffa något färdmedel. Under utvandringen stod Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) för alla hans utgifter. För att föra sin familj från Mecka till Medina behövde han låna femhundra dirham av Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Han hade inte en enda dirham eller dinar i sin hand. Det är uppenbart att när någon som för fram en kallelse på detta sätt offrar sig själv för dess skull och utan eget intresse, blir var och en som ser detta övertygad om att han är fullständigt uppriktig och osjälvisk i sitt syfte. Till och med den värste motståndaren, vad han än säger med sin tunga, måste i sitt hjärta erkänna att inget personligt intresse är förbundet med denna kallelse. För dem som antar hans kallelse och ansluter sig till honom blir deras ledare ett så lärorikt exempel att de accepterar sanningen enbart därför att den är sanning; inga personliga intressen blandas in i deras tro, och i uppoffring och självutgivelse följer de sin ledare.

Profetens (frid vare med honom) fasta beslutsamhet

Den andra egenskapen var hans fasta beslutsamhet, som inga olyckor, svårigheter eller oppositionens stormar kunde besegra och som ingen rädsla kunde rubba från sin plats. Ingen frestelse kunde få honom att avvika från den sanna vägen. Inte ens någon svår och livshotande situation kunde göra honom förtvivlad eller knäcka hans hjärta. Hans ståndaktighet var som ett berg; när alla motståndskrafter till slut stötte samman med den blev de tvungna att ge upp, eftersom ingen konspiration, inget slags maktdemonstration, inget förtryck eller övergrepp, ingen frestelse, ingen smutskastning och inget lågt knep kunde hindra honom från det arbete som han hade trätt fram för att utföra. Efter att under åratal ha iakttagit denna fasta beslutsamhet hos honom tvingades människor dra följande slutsats: Så länge en person inte har en fast övertygelse om att han står på sanningens grund och så länge han inte är fri från personliga intressen, kan han inte vara så stark i sin beslutsamhet. Just detta skapade en fast tro och ståndaktighet på den sanna vägen hos hans följeslagare. Och detta skapade hos alla opartiska människor en fast övertygelse om att den kallelse han förde fram vilade på ren och äkta hängivenhet åt sanningen.

Profetens (frid vare med honom) enastående mod

Den tredje egenskapen var Profetens (s) oräddhet och tapperhet, på grund av vilken han inte visste vad det innebar att kuvas av någon väldig makt eller att frukta en stor fara. En rasande skara av de otrogna från Quraysh omringade honom i det heliga området och frågade: ”Är du den som säger detta? Är du den som säger sådana saker?” Utan minsta tvekan svarade han: ”Ja, jag säger detta, och jag säger också detta.” Trots att han såg sig omgiven av sina livsfiender blev han inte det minsta förskräckt. Fienden närmade sig själva ingången till grottan Thawr, medan han vid denna tid lugnt förrättade bönen. Hazrat Abu Bakr (ra) sade: ”Om dessa ogudaktiga män bara tittar på sina fötter kommer de att upptäcka oss.” Utan någon som helst oro sade han lugnt: ”Abu Bakr (ra), vad tror du om två personer, varav den ene har Allah med sig? Var inte rädd; Allah är med oss.” Fienden hade utfäst en belöning för hans ädla huvud. Människor skyndade åt alla håll i hopp om att få belöningen. Han färdades lugnt längs vägen medan han reciterade Koranen. Han såg sig inte ens tillbaka för att kontrollera om någon följde efter honom. En sådan modig ledare drar till sig modiga människor. När de gång på gång såg hans mod växte deras eget mod ännu mer. Hur bländad fienden än var av sitt hat kunde han inte låta bli att respektera denna egenskap hos honom. Fienden förlorade sitt mod när den insåg att den kämpade mot en man som inte visste vad rädsla var. För varje rörelse, och särskilt för den islamiska rörelsen, är det en mycket viktig egenskap att dess ledare är orädd och modig. Om ledaren är feg, eller ens visar den minsta svaghet i sitt mod, leder det under prövningens eld till att hela rörelsen misslyckas.

Profetens (s) storsinthet

Profetens (s) fjärde viktiga egenskap var tålamod, uthållighet, behärskning av begären och hög sinnesstyrka. Inte ens efter fiendens mest avskyvärda angrepp blev han otålig av vrede. Han besvarade inte förolämpningar med förolämpningar. Som svar på hårda ord och grundlösa anklagelser kom aldrig ett enda oanständigt ord från hans mun. Fienden uppträdde gång på gång på ett sätt som var ytterst smärtsamt, förödmjukande och provocerande. Men han bar tyst allt detta med den största storsinthet. Han besvarade det onda med det goda i stället för med ont. Under den långvariga krisen i Mecka finns inget exempel på att han övergav ett hövligt och anständigt uppträdande. Detta var den ädla egenskap som hela tiden höjde hans moraliska anseende i det omgivande samhället och förnedrade hans motståndare i ögonen på var och en som hade ens en liten del av moral och hövlighet. Han mötte ingen svårare situation än den i Taif. Men även då kom endast böner från hans läppar, och han gick inte med på att något straff skulle sändas över de orättfärdiga. Redan innan slagfältet besegrade han sina motståndare på det moraliska fältet. Den slutliga stämpeln på detta nederlag sattes när han, vid utträdet från avrättningsplatsen, tänkte på att återlämna meckabornas anförtrodda egendom. Den som efter att ha sett detta hans uppförande och handlande inte av hela sitt hjärta medger att okunnighetens anhängare stod inför en man som inte bara var den ädlaste bland deras eget folk utan bland hela världens människor, måste ha ett fullständigt dött samvete. För den moraliska fostran av dem som anslöt sig till den islamiska rörelsen var detta praktiska exempel från deras ledare mer verkningsfullt än tusen predikningar och förmaningar. Det var denna påverkan som gjorde att var och en som svor honom lydnad blev så högt utvecklad till karaktären i sitt eget samhälle att vem som helst öppet kunde se skillnaden mellan en avgudadyrkare och en gudsdyrkare.

Fullständig överensstämmelse mellan hans ord och handlingar

Den femte och viktigaste egenskapen var att det inte ens fanns den minsta motsägelse mellan hans ord och handlingar. Han gjorde det han sade. Det fanns inte ens det minsta spår i hans karaktär eller uppförande av det som han kallade ont och förbjöd människor att göra. Meckaborna kunde se inte bara hans liv utanför hemmet utan också hans liv inne i hemmet, eftersom många bland dem var släktingar till hans far, hans mor och hans hustru. Men ingen kunde säga att han själv hade utfört något av det som han bad andra att avstå från, eller ens något ont i den allra minsta grad. På samma sätt gjorde han själv mest av allt det goda som han kallade människor till. Hans liv var ett praktiskt exempel på det. Ingen kunde någonsin påvisa att han hade brustit ens i minsta mån när han utförde dessa goda handlingar. För att en rörelse ska lyckas, och särskilt den islamiska rörelsen, är den bästa garantin att dess ledare är fri från varje skillnad mellan ord och handling, och att hans undervisning inte bara består av ord utan att hans verkliga liv är en levande gestaltning av denna undervisning. Detta kommer också att få ett djupt inflytande över dem som följer ledaren. Inte heller de som betraktar honom med en neutral blick i sitt sökande efter sanningen kan undgå att påverkas. Till och med bland de fientligt inställda motståndarna blev ett stort antal människor överväldigade av honom.

Han stod över all slags trångsynthet

Den sjätte egenskapen, som inte var mindre betydelsefull än de övriga, var att han var fri från all trångsynthet. Han var inte trångsynt när det gällde stam, folk, hemland, språk, hudfärg eller härkomst — kort sagt, ingenting sådant präglade honom. Han gjorde ingen åtskillnad mellan människor på grundval av rikedom och fattigdom. Att någon tillhörde en högre samhällsklass och någon annan en lägre var meningslöst för honom. Han betraktade människor enbart som människor, och vem som helst bland dem som tog emot sanningen fick exakt samma ställning i hans grupp. Oavsett om personen var från Quraysh eller inte, arab eller habashier eller romare, svart eller vit, fattig eller rik, enligt okunnighetens samhällsordning ansedd som förnäm eller simpel. Det var detta som redan från den islamiska rörelsens begynnelse lade grunden för att den skulle bli en universell rörelse. Det muslimska ummatet upphöjdes till ett internationellt ummahs status. Bland dem som antog islam utplånade han känslan av åtskillnad mellan människor på alla grunder utom islam och kufr, och i hans grupp deltog slavar och fria, fattiga och rika, hög- och lågättade, araber och icke-araber, alla med fullständigt lika värdighet. De kunde delta om de trodde på Allah och Hans Sändebud. För folkets breda massor, med undantag för ett fåtal arroganta män i Arabien, bar denna sak inom sig en naturlig dragningskraft, som till slut visade sig vara verkningsfull.

Detta var de egenskaper hos den ädle Profeten (s) som kom till uttryck under hans tretton år i Mecka och genom vilka den islamiska rörelsen fortsatte framåt trots fiendens alla försök och ansträngningar. Ytterligare egenskaper var dolda inom honom och krävde andra omständigheter för att komma till uttryck; sådana omständigheter uppstod när den islamiska rörelsen gick vidare och spred sig i Medina.

Koranens förtrollande kraft

Den andra största tillgången för denna rörelse var den ädla Koranen. Något mindre än två tredjedelar av den uppenbarades i Mekka. Araberna älskade utsmyckat språk och vältalighet. Denna kärlek drev dem till marknader som Ukaz för att lyssna till poeter och talare. Men efter att ha hört Koranen hade de stora språkvetarna inte längre någon ställning i deras ögon. Poeter och talare stod mållösa inför den. Språket var litterärt så högtstående att ingen kunde föreställa sig något ännu högre – ja, inte ens litteratur på samma nivå. Dess framställning var så välljudande att människor fortsatte att begrunda den efter att ha hört den. Motståndarna kallade den magi. Opartiska människor sade: ”Detta kan inte vara en människas ord.” Dess förtrollande inverkan var sådan att den kunde smälta även hjärtat hos en så inbiten fiende till islam som Omar (må Allah vara nöjd med honom) och föra honom till den ädle Budbärarens (s) välsignade fötter. En berömd hövding bland Quraysh, Jubayr ibn Mut’im, reste till Medina efter slaget vid Badr för att diskutera frigivningen av krigsfångarna. Då ledde Profeten (s) kvällsbönen och reciterade sura at-Tur. I Bukhari och Muslim återges Jubayr ibn Mut’ims egen berättelse på följande sätt: ”När Profeten (s) reciterade verserna 35 till 39, var det som om mitt hjärta flög upp ur mitt bröst.”

Att han senare blev muslim berodde till stor del på att grunden till islam den dagen lades i hans hjärta när han hörde dessa verser. Därför försökte fienderna hindra människor från att lyssna till dem. Men han själv kunde inte avstå; i hemlighet brukade han lyssna. Genom detta ytterst inflytelserika budskap kritiserades varje sida av shirk och jahiliyya så rationellt att ingen förnuftig människa kunde säga ett enda ord till försvar för de trosföreställningar, sedvänjor och moraliska missförhållanden som den arabiska religionen och kulturen byggde på. Därefter presenterades genom detta budskap islams troslära, grundprinciperna för dess civilisation och kultur samt dess moraliska undervisning på ett så innerligt och tilltalande sätt att inte ens den häftigaste motståndaren fann någon möjlighet att öppna munnen för att kritisera den. Då tvingades de otrogna att använda misshandel, förtryck och tortyr, förolämpningar, fabricerade lögner och falska anklagelser, oväsen och liknande vapen för att skada islam. Men detta var i själva verket ett praktiskt erkännande från deras sida av att de hade besegrats när det gällde argument, bevis, moral och anständighet. Varje människa med minsta sinne för logik började, efter att ha sett båda sidorna i denna kamp, förstå att förnekarnas och motståndarnas svar på Koranens argument och dess storslagna lära inte bestod av något annat än obesvarade knep, omänskliga undanflykter och tomt prat. Denna öppna konflikt utspelade sig inte bara inför Mekkas invånare; hela Arabien följde den. I Mekka hörde människor ur alla samhällsklasser dag och natt Koranen på ett eller annat sätt, och de såg också vad Qurayshs hövdingar och deras underlydande gjorde som svar på Koranen. Under tio år brukade dessutom Allahs Budbärare (s) varje år samla människor vid alla de möten som hölls på platserna från Ukaz till Mina och låta dem som kom från alla delar av Arabien höra Koranen. Å andra sidan brukade män som Abu Jahl och Abu Lahab offentligt kasta sten och jord på Profeten (s) och säga till dem: ”Vad har ni för svar på detta budskap?” Följden blev att islam trots alla hinder fortsatte att gå framåt även i Mekka, och i Arabien fanns det ingen stam där åtminstone någon inte hade blivit dragen till islam. Under den mekanska perioden var situationen sådan att de som öppet antog islam var få. Men tjugo gånger så många bar inom sig respekt för Koranens lära och Allahs Budbärare (s), medkänsla med hans förtryckta följeslagare och avsky för Qurayshs orättvisa förföljelse. För att detta arbete från denna period skulle kunna bära full frukt behövdes en Medina, och i rätt tid trädde den fram efter att ha lyft sin slöja.

De troendes egenskaper

Den tredje stora tillgången var den utvalda grupp av troende muslimer som rörelsen hade vunnit under tretton år. De var människor med rena och förädlade hjärtan, sinnen och tankar. Trots att de hade vuxit upp i shirkens och jahiliyyas mörka miljö hörde de Koranens budskap, förklarade sina förfäders religion vara felaktig och accepterade islams religion som sann; ingen fanatism hindrade dem från att tro. De visste vad det innebar att anta islam och följa profeten Muhammad (s), i strid med åsikterna hos den egna familjen, stammen och stadens invånare. De såg med egna ögon vilka straff de troende utsattes för. Men de var så orädda att ingen skräck eller hot kunde hindra dem från att förkasta det falska och ta emot sanningen. De uthärdade alla slags förföljelser eftersom det för dem var fullständigt oacceptabelt att följa det som de ansåg vara falskt. Och det som de hade förstått var sant var de inte beredda att överge. De misshandlades brutalt, hängdes upp och ned, plågades av hunger och törst, fjättrades och hölls fångna, pressades mot brinnande eld och släpades över glödhet sand. Deras handel och näringsverksamhet förstördes, och deras aktade personer förödmjukades offentligt. Men de uthärdade allt detta enbart för sanningens skull, och ingen av dem – varken kvinna eller man – kunde föras från tron till otro. För att bevara sin tro gjorde de hijra två gånger till Abessinien och slutligen till Medina. De lämnade hem, åkrar och gårdar, rikedomar och anhöriga – allt – och gav sig ut på Allahs väg. Många av dem kunde inte ta med sig något annat än kläderna de bar. Deras handlingssätt visar att den islamiska rörelsen hade fått mycket hängivna och självuppoffrande människor. Även om de var få, var de så orädda att de kunde göra vilken uppoffring som helst för sin religion, möta varje olycka med ett leende, uthärda alla sorger och svårigheter och stå emot vilken väldig makt som helst. Tillsammans med dessa egenskaper förverkligades genom Koranens undervisning och Profetens (s) fostran en så stor moralisk revolution i deras liv att det inte bara i Arabien utan i hela världen saknades motstycke till deras ärlighet, pålitlighet, gudsfruktan, renhet, vördnad inför Allah och hängivenhet till Honom, oklanderliga karaktär, artighet och anständighet samt fasta och förtroendeingivande livsföring. På samma sätt som profeten Muhammad (s) var en ljuspelare i detta samhälle, var den moraliska revolutionen i hans följeslagares liv så tydlig att var och en kunde se den klara skillnaden mellan de otrognas moraliska tillstånd och deras. På grund av fanatism och fientlighet kunde motståndarna inte erkänna detta med sina läppar, men deras hjärtan visste vilken slags karaktär den gamla jahiliyyan skapade och vilken slags människor denna nya religion skapade.

Medinas Ansars egenskaper

Det fjärde stora och värdefulla kapital som den islamiska rörelsen förvärvade under de tre sista åren av den mekanska perioden var uppriktigheten och innerligheten i Medinas ansarers tro. De hade inte fått möjlighet att umgås med den helige Profeten (frid över honom) eller att fostras av honom, och de hade inte heller fått möjlighet att se hans och hans följeslagares heliga liv. De hade inte heller förvärvat lika mycket kunskap om den heliga Koranen som de troende i Mekka. Men de var så sanningsenliga och klarsynta människor att de, så snart de fick en glimt av sanningen, sopade ut dammet och skräpet från den sekellånga, förhårdnade polyteistiska okunnigheten. De började falla ner i islams korg, den ena efter den andra, likt mogna frukter, så att under de tre åren i Medina antog långt fler män, kvinnor, unga och gamla tron än det antal människor som hade antagit tron i Mekka under tretton år. Och de nöjde sig inte med detta. De antog tron med sådan innerlighet att de bjöd in Guds Sändebud (frid över honom) och alla hans muslimska följeslagare att utvandra till dem. När de framförde denna inbjudan visste de mycket väl att följden skulle bli att de måste ådra sig hela Arabiens fiendskap, vilket framgår av deras tal vid den sista trohetseden i Aqaba. Det handlar inte bara om att de erbjöd sin stad som ett migrationshem åt Profeten (frid över honom) och hans mekanska följeslagare; de gick längre och erkände honom med glatt hjärta som sin härskare. De blev hans lojala undersåtar och hängivna armé. De gav de muslimer som hade utvandrat tillsammans med Profeten (frid över honom) samma rättigheter i sin stad som de själva hade, och erbjöd dem sina hem, sin förmögenhet och till och med sin jordegendom.

Det var detta som förändrade historiens riktning. Det lyfte islam från att vara en inbjudan och en rörelse till att få ställningen som ett samhälle och en stat. Samtidigt gav det Profeten (frid över honom) möjlighet att förverkliga islams olika sidor i en självständig och suverän Dar al-Islam och inför världen visa vilket slags människor den religion som sänts av Allah, som inte har någon meddelaktig, formar, vilket samhälle den bygger, vilken civilisation och kultur den ger upphov till och vilken moralisk livskraft den förmedlar till hela samhället. Vilket system den upprättar för ekonomin, samhällsordningen, utbildningen, politiken samt lag och rättskipning. Vilken dess politik är i krig, hur den behandlar de besegrade efter segern, hur den håller sina avtal när de väl har ingåtts, och vilken dess syn på internationella relationer är – vilka beståndsdelarna i dess föredöme var och vilka goda resultat som uppnåddes när det förverkligades i praktiken – detta kommer att behandlas i den tredje delen.

— Slut —