Några ord om den tredje bengaliska upplagan
Vi har publicerat Maulana Sayyid Abul A‘la Mawdudis (må Allah förbarma sig över honom) berömda verk Sīrat-e Sarwar-e Alam, andra delen, på bengali i tre volymer, nämligen del 3, 4 och 5. Med hänsyn till läsarnas bekvämlighet har vi nu beslutat att framöver publicera de bengaliska delarna 3 och 4 i en och samma volym, och denna upplaga har därför publicerats på detta sätt.
I den första bengaliska delen behandlas huvudsakligen teoretiska frågor om profetskap och budbärarskap. I den andra delen behandlas historien om tidigare folks förintelse. Från och med den tredje delen börjar framställningen av historien om Muhammad Rasulullahs (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sīra.
Sayyid Abul A‘la Mawdudi Research Academy i Dhaka har planerat att snabbt presentera Maulanans samtliga verk för de bengaliskspråkiga läsarna. Alhamdulillah, har alla hans verk redan översatts till bengali och publicerats. Föreliggande verk har översatts av Maulanans nära medarbetare, den välrenommerade författaren herr Abbas Ali Khan. Vi anser inte att det finns något behov av att på nytt berätta för de kunniga läsarna om hans skicklighet som översättare, hans precision i ordvalet och hans uttrycksfulla språk.
Vi tackar Allah den Allsmäktige för att vi har fått möjlighet att publicera detta verk. Må Han ge alla verkets läsare förmågan att förstå profetskapets verkliga uppdrag. Amin.
Abdus Shahid Nasim
Direktör
Sayyid Abul A‘la Mawdudi Research Academy.
19.10.2000 e.Kr.
Islam är i själva verket namnet på den rörelse som vill bygga hela livets byggnad på tron på och föreställningen om den ende Gudens suveränitet. Denna rörelse har sedan urminnes tider fortgått på samma grund och enligt samma metod. Den har letts av dem som kallas Allah den Allsmäktiges profeter och sändebud. Om vi ska leda denna rörelse måste vi oundvikligen följa dessa ledares arbetsmetod. Det finns nämligen ingen annan arbetsmetod än denna, och det kan inte heller finnas någon annan metod för en rörelse av detta särskilda slag. När vi försöker följa de ädla profeternas, frid vare med dem, fotspår i detta avseende möter vi stora svårigheter. Vi kan inte få veta särskilt mycket om de profeters verksamhet som levde i forna tider. I Koranen finns några kortfattade antydningar, men utifrån dem kan man inte rekonstruera hela planen. I Bibelns Nya testamente finner man vissa opålitliga uttalanden av Jesus, frid vare med honom, som genom några bevis belyser en sida, nämligen hur den islamiska rörelsen kan ledas i sitt allra första skede och vilka problem den måste möta. Men Jesus, frid vare med honom, behövde inte möta det som kom i det senare skedet, och om detta finner man inte heller någon antydan. I detta avseende får vi en klar och fullständig vägledning från endast ett håll, nämligen ur profeten Muhammad Mustafas, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, liv. Att återvända till honom beror inte bara på vår vördnad för honom; i själva verket är vi tvungna att återvända till honom för att få kunskap om denna vägs upp- och nedgångar. Av alla den islamiska rörelsens ledare är profeten Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, den ende vars liv ger oss en fullständig och ytterst tillförlitlig redogörelse för rörelsens alla aspekter: från den första kallelsen till upprättandet av den islamiska staten och därefter statens struktur, författning, inrikes- och utrikespolitik samt principerna och metoderna för att styra staten.
Inledning
Genom att på ett utmärkt sätt sammanställa diskussionerna om profetskapet och Profetens ädla levnad från mina olika skrifter sammanställde herr Naeem Siddiqi och herr Abdul Wakil Alavi den första delen av detta verk (på bengali del 1 och 2). Där kände jag inget större behov av att göra tillägg eller bearbetningar.
Men i de texter av mig som de har sammanställt för denna del finns det här och där luckor. Med sådana luckor kan ett verk om Profetens levnad inte på något sätt färdigställas. Därför har jag gjort omfattande tillägg och utvidgningar i denna del. Nu har den blivit ett sammanhängande och kronologiskt enhetligt verk om Profetens levnad.
Denna andra del av originalverket avslutas med skildringen av hijra. Därefter börjar det medinanska avsnittet. Det avsnittet är i själva verket som ett gränslöst hav. Jag ber den Allsmäktige Allah att Han måtte ge mig kraft och förmåga att fullborda detta verk och göra det till välsignelse för Hans tjänare.
Abul A’la
I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn
Första kapitlet
Med vilken rang presenterar Koranen sin bärare?
För människors vägledning och ledning i världen har det ständigt fötts fromma och renhjärtade tänkare som genom sina ord och handlingar har visat människorna den raka och enkla vägen till sanning och ärlighet. Men i de flesta fall har människorna inte bara motsatt sig dem och visat likgiltighet inför deras budskap; deras motståndare har också förkastat dem, förtryckt dem och försökt vända dem bort från sanningens väg genom att tillfoga dem lidande. Utan deras hängivna och trogna anhängare har också gjort dem orätt, genom att efter deras bortgång förvränga deras läror, förändra deras vägledning, feltolka de skrifter de förde med sig och göra deras personligheter till föremål för nyfikenhet, över vilka de lagt ett gudomligt skimmer. Den första sortens förtryck var begränsad till de fromma och renhjärtade tänkarnas livstid eller högst några år efter deras bortgång. Men den andra sortens förtryck har fortsatt i århundrade efter århundrade efter deras frånfälle, och många utsätts fortfarande för detta förtryck.
Alla sanningssökande förkunnare som sänts till världen fram till i dag har ägnat sina liv åt att utplåna falska gudars gudomlighet—sådana som människorna hade gjort till gudar i stället för den ende Guden. Men det har alltid blivit så att deras anhängare, efter deras bortgång, på grundval av okunniga trosföreställningar har gjort just dem till gudar eller till Guds medgudar. De har också räknat in dem bland de avgudar som dessa förkunnare ägnade hela sitt livs ansträngningar åt att krossa.
Saken är den att människan plågas av ett slags tvivel och osäkerhet, och hennes tro på möjligheten av och förekomsten av renhet och änglalika egenskaper hos människan är mycket svag. Hon betraktar sig själv som en samling av enbart svaghet och underlägsenhet. Hennes sinne saknar kunskap om och tro på den stora sanningen att den store Skaparen i hennes kropp av lera har skapat sådana krafter och förmågor att hon, trots att hon är människa och utrustad med mänskliga egenskaper, kan upphöjas till en högre rang än änglarna i den upphöjda världen, som står nära Allah. Därför har, när någon människa i världen framträtt som Guds representant, hennes egna folkslag sett henne som en människa av kött och blod liksom de själva och fullständigt vägrat att godta henne som sänd av Gud. När de till sist, efter att ha sett uttrycken för enastående ädla egenskaper hos henne, böjt sina huvuden i vördnad, har de sagt att den som äger sådana enastående egenskaper aldrig kan vara människa. Därefter har en grupp gjort henne till Gud; andra har uppfunnit föreställningen om själavandring och trott att Gud uppenbarat sig i hennes gestalt. Åter andra har tillskrivit henne gudomliga egenskaper och gudomliga befogenheter och rättigheter. Ytterligare andra har förklarat att hon är Guds son. (Ärad och upphöjd är Han över vad de beskriver honom med.)
Olika religioners anhängares föreställningar om deras religioners grundare
När man studerar levnadsteckningarna över någon religiös ledare i världen finner man att ingen har gjort honom större orätt än hans hängivna anhängare. De har täckt honom med ett så tjockt lager av tomma fantasier och vidskepelser att det har blivit svårt att urskilja hans verkliga gestalt, utseende och person. Inte nog med det: av deras förvrängda och förändrade skrifter kan vi inte ens få veta vem han själv var. Hans födelse, barndom, ungdom och ålderdom är alla höljda i yttersta förundran. Varje ord och handling i hans liv är förunderlig, och till och med hans död är omgiven av förundran. Kort sagt verkar allt från början till slut vara en påhittad berättelse. Han framställs i en sådan gestalt att han tycks ha varit Gud själv eller Guds son, eller att Gud uppenbarat sig genom att anta hans skepnad, eller åtminstone att han haft del i vissa gudomliga egenskaper.
Buddha
Låt oss ta Gautama Buddha som exempel. Efter ett ingående studium av buddhismen kan man åtminstone dra slutsatsen att denne målmedvetne man rättade till många av bristerna inom brahmanismen och framför allt förnekade gudomligheten hos de otaliga väsen som dåtidens människor hade gjort till sina gudar. Men innan ens ett århundrade hade gått efter hans död hade hans anhängare vid Vaishali-konciliet förändrat alla hans läror och undervisning. I stället för de ursprungliga texterna utarbetade de nya texter och ändrade och utökade både huvudläran och dess grenar efter eget begär och egna tankar, precis som de behagade. Å ena sidan fastslog de, i Buddhas namn, sådana trosföreställningar i sin religion där Guds existens inte alls erkändes, och å andra sidan framställde de Buddha som den allvetande, världens härskare och ett sådant väsen som i alla tidsåldrar antar Buddhas gestalt och kommer till världen för att reformera den. Om hans födelse, liv samt tidigare och framtida födelser har man författat så besynnerliga berättelser att den lärde forskaren professor Wilson, efter att ha läst dem, med förundran anmärkte att man i själva verket inte kan finna någon historisk Buddha alls. Inom tre eller fyra århundraden hade dessa påhittade berättelser färgat Buddha med gudomlighetens färg. Under Kanishkas regering hölls i Kashmir ett koncilium med buddhismens högt uppsatta personer och ledare. Där förkunnades beslutet att han i själva verket var Guds övernaturliga eller kroppsliga manifestation. Med andra ord manifesterade sig Gud i Buddhas kropp.
Rama
Samma behandling utsattes även Ramachandra för. Vid läsning av Ramayana blir det tydligt att kung Ramachandra endast var en människa. Han var visserligen utrustad med ädelmod, rättvisa, tapperhet, generositet, ödmjukhet, mildhet, tålamod, uthållighet och självuppoffring. Men det fanns inte det minsta spår av gudomlighet eller gudsväsen hos honom. Kombinationen av mänsklighet och sådana egenskaper antog emellertid formen av en sådan gåta att Indiens folk inte förmådde lösa den med sitt förnuft och samvete. Därför började man kort efter Ramachandras död tro att Vishnu hade antagit gestalt i honom [enligt hinduernas nuvarande trosuppfattning kallas Vishnu den uppehållande Guden eller guden som upprätthåller världen. Detta var sannolikt ursprungligen föreställningen om Allah den Högstes rububiyya, vilken senare betraktades som en bestående personlighet. Avgudadyrkan bland hinduerna började på detta sätt: varje egenskap hos Allah den Högste skiljdes från Hans ursprungliga väsen och benämndes som en separat gud eller gudom. – Författaren]. Och han var en av de gestalter i vilka Vishnu från tid till annan fortsätter att uppenbara sig i människornas värld i syfte att reformera den.
Krishna
I detta avseende är Shri Krishna ännu mer orättvist behandlad än de två ovan nämnda. Efter upprepade förvanskningar, beskärningar och stympningar har Bhagavad Gita nått oss i den form den nu har. Efter ett ingående studium av den kan man åtminstone förstå att Shri Krishna var monoteist och förkunnade att den store Skaparen är ett suveränt och allsmäktigt väsen. Men Mahabharata, Vishnu Purana, Bhagavata Purana och själva Gita framställer honom på ett sådant sätt att han å ena sidan tycks vara Vishnus kroppsliga manifestation, skaparen och härskaren över hela skapelsen, medan man å andra sidan tillskriver honom sådana svagheter att det, än mindre att erkänna honom som Gud, blir svårt att ens godta honom som en människa med ren karaktär. Följande ord av Shri Krishna återfinns i Gita:
Jag är denna världs fader, moder och skapare. Allt som är vetbart och heligt är jag. Jag är den som uttrycks genom Brahman, stavelsen Om; jag är Rig-, Sama- och Yajurveda. Jag är djurens yttersta mål och deras ledare. Jag är herren, alla varelsers boning och den som ser deras goda och onda. Jag är beskyddaren och välgöraren. Jag är skaparen och förgöraren. Jag är grunden och platsen för upplösningen. Jag är världens oförgängliga orsak. I solens gestalt utstrålar jag värme och drar till mig och utsänder regn. Jag är gudarnas odödlighet och de dödligas död. Jag är den oförgängliga själen. Jag är den förgängliga världen. (Gita 9:17–19.)
Ingen bland gudarna, med Brahma i spetsen, eller bland de stora vise, såsom Bhrigu och andra, känner till sanningen om mitt ursprung. Ty jag är den ursprungliga orsaken till alla slags gudar och stora vise. Den människa som känner mig som den begynnelösa, ofödda och den Högste Herren över alla världar blir, fri från villfarelse, befriad från alla slags synder. (Gita 10:2–3)
O Arjuna, du som har bemästrat dina sinnen. Jag är det medvetna självet som finns i alla varelsers hjärtan, och jag är varelsens skapelse, bestånd och förintelse. Bland de tolv Adityerna är jag den Aditya som kallas Vishnu. Bland ljuskropparna är jag den strålande solen. Bland de fyrtionio vindarna är jag Marichi, och bland stjärnorna är jag månen. (Gita 10:20–21)
Jag är ormarnas kung bland ormarna. Bland de vattenlevande är jag kung Varuna – med endast en del av mig omfattar jag hela detta universum. (Gita, 10:29–44)
Genom dessa uttalanden i Gita gjorde Krishna anspråk på att vara Gud. (Om Gita hade gjort anspråk på att vara Guds bok och på att Shri Krishna endast var dess förmedlare, skulle de ovanstående uttalandena ha betraktats som Guds ord och inget gudomligt anspråk skulle ha tillskrivits Shri Krishna. Men problemet är att denna bok själv framställer sig som en samling av Shri Krishnas undervisning. Ingenstans i hela boken sägs ens med en antydan att den är Guds ord eller att den har uppenbarats för Shri Krishna genom uppenbarelse eller inspiration. – Författaren.) Men å andra sidan framställer Bhagavata Purana denne Shri Krishna på ett sådant sätt att han under badet gömmer gopiernas kläder. Han tar kroppslig gestalt för att åtnjuta sexuellt umgänge med alla de gopier som finns där. När kung Parikshit frågar Shukadeva: ”Gud uppenbarar sig ju i en avatars gestalt för att förkunna den sanna religionen. Men hur kan han vara Gud när han bryter mot religionens alla grundprinciper och har ett otillbörligt förhållande med andras hustrur?”
För att vederlägga denna anklagelse måste vismannen tillgripa argumentet att även gudarna själva i vissa fall avviker från rättfärdighetens väg. Men deras synder lämnar inget avtryck på deras personliga väsen, på samma sätt som elden inte kan anklagas trots att den bränner upp allt.
Ingen människa med ett sunt samvete kan medge att en högtstående religiös lärares liv kan vara så orent. Han kan inte heller föreställa sig att en verklig religiös ledare i själva verket skulle ha framställt sig som herre över människan och hela universum. Men genom en jämförande studie av Koranen och Bibeln blir det tydligt för oss hur olika folk under perioder av intellektuellt och moraliskt förfall har framställt världens renaste och mest ädla personligheters liv på ett ytterst skamligt sätt, så att de skulle kunna finna en legitimering för sina egna svagheter, medan de samtidigt har diktat upp allehanda fantasifulla berättelser om dessa personligheter. Därför anser vi att denna personlighets verkliga undervisning och karaktär måste ha varit helt annorlunda än det sätt på vilket han har framställts.
Den ädle profeten Jesus, frid vare med honom
Bland de framstående personer vars profetskap är allmänt känt och erkänt är Sayyiduna Jesus, frid vare med honom, den mest orättvist behandlade. Liksom alla andra människor var Hazrat Jesus en människa, och alla mänsklighetens egenskaper fanns hos honom, precis som hos andra människor. Skillnaden var endast att Allah den Allsmäktige gav honom visdom, profetskap och mirakulösa krafter och befallde honom att reformera ett förfallet folk. Till en början vägrade emellertid hans folk att acceptera honom och stod inte ens ut med hans välsignade närvaro i tre hela år. De fattade till och med beslutet att döda honom medan han ännu var ung. Efter hans bortgång, när de erkände hans storhet, gick de åter till sådana ytterligheter att de gjorde honom till Guds son, ja, till Gud själv. Därefter tillskrev de honom tron att Gud uppenbarade sig i Messias gestalt för att genom att låta sig korsfästas sona och gottgöra människornas stora mängd synder. Människan är nämligen syndig av naturen och kan inte vinna frälsning genom sina egna gärningar eller handlingar. Må Allah förskonas! Hur skulle en sann profet kunna rikta en sådan enorm och falsk anklagelse mot sin Herre? Men hans hängivna anhängare riktade i sin vördnadsfulla hänförelse denna falska anklagelse mot honom. Styrda av sina begär förvanskade de hans undervisning så mycket att man i dag, utanför Koranen, inte kan finna någon bok i världen som bevarar något om Messias verkliga undervisning eller om hans sanna identitet. Om man studerar de böcker som finns i Bibelns Nya testamente och som kallas de fyra evangelierna, ser man att de är fyllda av den felaktiga föreställningen att Gud uppenbarade sig i Jesus, att han var Guds son och att han rentav var Gud själv. På ett ställe förkunnas för Hazrat Maria: ”Ditt barn ska kallas Guds son” (Lukas, St. Luke 1:25). På ett annat ställe sänker sig Guds Ande i form av en duva över Jesus och säger med hög röst: ”Detta är min älskade son” (Matteus, St. Matthew 16–17). På ett ställe säger Messias själv: ”Jag är Guds son, och ni ska se mig sitta på den Allsmäktiges högra sida” (Markus 14:62). På domens dag sätts Messias i stället för Gud på Guds tron, och han utfärdar befallningar om straff och belöning (Matteus 15:31–46). På ett ställe läggs följande ord i Messias mun: ”Fadern är i mig och jag är i Fadern” (Johannes 1:38). På ett annat ställe läggs dessa felaktiga ord i en sanningsenlig människas mun: ”Jag har kommit ut från Gud” (Johannes 8:42). På ett ställe görs Gud och honom till ett, och följande uttalande tillskrivs honom: ”Den som har sett mig har sett Fadern, och Fadern utför sina gärningar genom mig” (Johannes 14:9–10). På ett ställe överlämnas allt som tillhör Gud till Messias (Johannes 3:35). På ett annat ställe överlåter Gud alla sina uppgifter åt Messias (Johannes 5:20–22).
Den verkliga orsaken till den mängd falska beskyllningar och anklagelser som dessa olika folk har lastat på sina religiösa lärare och vägledare är den överdrift som vi nämnde redan i början. Det som därefter har bidragit till denna orättvisa är att dessa framstående personers vägledning och undervisning i de flesta fall inte skrevs ned efter deras bortgång. I vissa fall ägnades saken uppmärksamhet, men ingen åtgärd vidtogs för att bevara den. Därför uppstod efter en kort tid så mycket inblandning, förvanskning, förändring, utvidgning och korrigering att det blev svårt att skilja det äkta från det falska. Följden av att ingen tydlig vägledning och ledning fanns bevarad blev att ju mer tiden gick, desto mer växte högen av fantasier och vidskepelser över den verkliga sanningen, och inom några århundraden försvann den verkliga sanningen. Endast påhittade berättelser blev kvar.
Sayyiduna Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara med honom
Av alla världens vägledare är det endast profeten Muhammad (frid vare med honom) som har denna egenskap: hans lära och personlighet har under de senaste tretton eller fjorton århundradena bevarats helt i sin ursprungliga form. Genom Guds nåd har sådana åtgärder vidtagits att en förändring av detta nu är omöjlig. Eftersom människor har en stark dragning till vidskepelse och märkliga ting och händelser, var det inte omöjligt att de även skulle göra denna stora utvalda personlighet, som var fullkomlighetens symbol, till en figur i fantastiska berättelser, tillskriva honom vissa gudomliga egenskaper och i stället för att följa honom göra honom till föremål för förundran och dyrkan. Men Allah den Allsmäktiges fasta beslut var att i slutskedet av profeternas sändning sända en sådan vägledare vars person skulle förbli ett evigt föredöme för mänskligheten i alla handlingar och en universell källa till vägledning. Därför skyddade Han Muhammad ibn Abdullahs, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, person från den sortens övergrepp och orättvisor som okunniga och fanatiska anhängare hade begått mot andra profeter och olika folks vägledare. Först vidtog profeten Muhammads (frid vare med honom) följeslagare och tabi’in, och senare hadithlärda, till skillnad från tidigare folk, själva enastående åtgärder för att bevara sin profets liv och levnadsteckning. Därigenom kan vi, även efter att fjorton hundra år har gått, i dag se hans personlighet nästan lika nära som människorna på hans tid kunde göra. Men om detta väldiga förråd av böcker försvann från världen – det som islams lärda har samlat genom århundraden av mödosamt arbete – och inte en enda sida av hadithsamlingarna och levnadsteckningarna fanns kvar i världen, från vilken man kunde få någon kunskap om profeten Muhammads (frid vare med honom) liv, och endast Allahs bok, Koranen, återstod, skulle vi ändå i denna stora bok finna svar på de grundläggande frågor som skulle uppstå hos en student beträffande hans yttre framträdande.
Låt oss se i vilken färg Koranen framställer dess bärare.
Sändebudet var människa
Det första som den ädla Koranen helt tydligt har förklarat om profetskapet är att Sändebudet var människa. Hundratals år av föreställningar och trosuppfattningar före Koranens uppenbarelse hade fastslagit att en människa aldrig kunde bli Allahs sändebud och ställföreträdare. När det någon gång hade behövts för att reformera och förbättra världen hade Gud själv uppenbarat sig i mänsklig gestalt. Eller så hade Han sänt en ängel eller en gudom. Kort sagt hade alla de visa män som kommit för att reformera världen varit övermänskliga. Denna föreställning var så djupt rotad i människornas sinnen att när någon av Allahs rättfärdiga tjänare kom för att överföra Allahs budskap till människorna, uttryckte de först sin förvåning och sade: ”Vad är detta för en profet som äter och dricker liksom vi, sover och går omkring? Vad är detta för en budbärare som liksom vi drabbas av alla slags brister och svagheter, det vill säga blir sjuk och upplever sorg, svårigheter, glädje och välbefinnande? Om Allah hade velat vägleda oss, varför skulle Han då sända en svag människa som liknar oss? Kunde Gud inte ha kommit själv?” Efter varje profets ankomst ställdes dessa frågor, och genom att använda dem som förevändningar förnekade människorna profeterna. När profeten Noa (frid vare med honom) kom till sitt folk med Allahs budskap sade de:
(Arabiska******************)
”Denne man är ingenting annat än en människa som ni själva. Han vill upphöja sig över er. Om Gud hade velat, skulle Han i stället ha sänt änglar. Något sådant har vi aldrig hört våra förfäder tala om (att en profet någonsin skulle vara människa).” – (Al-Mu’minun: 24)
När profeten Hud (frid vare med honom) sändes för att vägleda sitt folk riktades samma anklagelse mot honom först av allt:
(Arabiska******************)
—Denne man är inget annat än en människa liksom ni. Han äter det ni äter och dricker det ni dricker. Om ni lyder en människa liksom ni själva, kommer ni sannerligen att drabbas av en fruktansvärd förlust (al-Mu’minun: 33–34).
När den ädle Musa (a) och den ädle Harun (a) kom till Farao med sanningens budskap, vägrade man att godta deras ord just därför att de båda var människor:
Ska vi tro på två människor som är likadana som vi själva? (al-Mu’minun: 47)
En liknande fråga väcktes också på den tid då en analfabetisk man från Mecka, efter att ha levt ett stilla liv i fyrtio år, plötsligt förklarade: ”Jag har sänts som Sändebud på uppdrag av Gud.”
Människorna kunde inte förstå hur en människa med händer och fötter, ögon, näsa, kropp och själ liksom de själva kunde vara Guds Sändebud. I stor förvåning frågade de:
(Arabiska****************)
—Vad är det för ett sändebud som äter och går omkring på marknaderna? Varför har ingen ängel sänts ned tillsammans med honom för att varna människorna tillsammans med honom? Eller varför har åtminstone ingen skattkammare sänts ned åt honom, eller varför har han inte fått en fruktträdgård som han kan äta av? (al-Furqan: 7–8).
Eftersom felaktiga föreställningar var det största hindret mot att acceptera profetskapet, tillbakavisar den ädla Koranen dem med otvetydiga ord. Därefter förklaras det med argument att en människa är bäst lämpad att vägleda människor. Syftet med att sända en profet är nämligen inte enbart att undervisa, utan också att själv visa genom handling och ge ett exempel på lydnad och efterföljelse. Om i detta syfte en ängel eller någon övermänsklig varelse skulle sändas, en varelse utan mänskliga egenskaper och svagheter, skulle människorna kunna säga: ”Hur ska vi kunna handla som han? Han har ju inte sådana drifter och begär som vi, och de krafter som driver människan till synd finns inte i hans natur och skapelse?”
(Arabiska*****************)
–Om änglarna hade kunnat röra sig tryggt (på normalt sätt) på jorden, skulle Vi också ha sänt ned en ängel från himlen som sändebud till dem (jordens invånare)– (Bani Isra’il: 95).
Därefter förklarar Allah den Allsmäktige tydligt att alla de profeter och vägledare till den sanna vägen som tidigare kom till olika folk var människor, precis som Muhammad, Allahs sändebud (ﷺ), är människa. Liksom människor äter, dricker och rör sig, åt, drack och rörde de sig på samma sätt. (arabiska***********************)
–Även de sändebud som Vi sände före dig var människor, till vilka Vi uppenbarade. Fråga de kunniga, om ni inte vet. Vi gav inte någon av dessa profeter en kropp som inte åt, och de var inte heller odödliga– (Al-Anbiya: 7–8).
(Arabiska******************)
–Och alla de profeter som Vi sände före dig åt mat och rörde sig på marknaderna– (Al-Furqan: 20).
(Arabiska*****************)
–Och före dig sände Vi verkligen många sändebud och gav dem hustrur och avkomma– (Ar-Ra’d: 38).
Därefter befalldes profeten Muhammad (s) att tydligt förklara att han är människa, så att människorna efter honom inte skulle tillskriva även honom gudomliga egenskaper, på samma sätt som de hade gjort med de tidigare profeterna.
Denna vers har återgetts på flera ställen i Koranen:
(Arabiska******************)
– Profet! Säg: Jag är endast en människa liksom ni. Det uppenbaras för mig att er Gud är en enda Gud – (Kahf: 111, Fussilat: 6).
Genom dessa utförliga redogörelser stängdes inte bara dörren till alla felaktiga föreställningar och trosuppfattningar om profeten Muhammad (s); även alla tidigare profeters och islamiska lärdas personligheter befriades från missuppfattningar.
Sändebudets styrka och extraordinära förmåga
Ett annat ämne som Koranen tydligt klargör är profetens styrka och extraordinära förmåga. När människor, i sin okunnighet och dårskap, gjorde någon av Guds utsända stormän likställd med Gud, uppstod naturligtvis också föreställningen att den som sänts av Gud hade extraordinära förmågor. De ansågs ha särskilda befogenheter inom Guds verksamhetsområde. De ansågs ha rätt att belöna och straffa. Allt, både det synliga och det osynliga, ansågs vara uppenbart för dem. Ödets beslut ändrades enligt deras vilja och omdöme. De ansågs ha makt över både nytta och skada. De ansågs också vara herrar över gott och ont. Alla skapelsens krafter ansågs stå under deras lydnad. Med en enda blick kunde de förändra människors hjärtan och avlägsna deras mörker och villfarelse. Det var under inflytande av alla dessa föreställningar som människor framförde märkliga och absurda krav till Guds sändebud (s). Koranen säger
(Arabiska**************)
– Och de sade: Vi kommer under inga omständigheter att tro på dig förrän du låter en källa springa fram ur jorden åt oss, eller tills du har fått en trädgård med dadelpalmer och druvor och låter bäckar strömma genom den. Eller tills du, såsom du påstår, låter himlen falla i stycken över oss. Eller tills du för Allah och änglarna inför oss. Eller tills du får ett hus av guld. Eller tills du stiger upp till himlen; men vi kommer inte att tro på din uppstigning förrän du låter en skrift stiga ned till oss som vi kan läsa.
O Muhammad! Säg till dem: Min Herre är fri från och upphöjd över alla brister. Är han något annat än en människa och en profet? – (Israels barn: 90–93).
Allah den Upphöjde vederlägger alla de olika felaktiga föreställningar som människor hade om de stora män och tänkare som sänts av Gud, och förklarar tydligt att Sändebudet inte har ens den minsta del i den gudomliga makten eller de gudomliga gärningarna. Det sägs tvärtom också att profeten, utan Vårt tillstånd, inte har makt att skydda någon annan från skada – än mindre att själv avvärja skada från sig.
(Arabiska*****************)
– (O profet!) Om Gud drabbar dig med någon skada, finns det ingen annan än Han som kan avvärja den. Och om Han vill dig något gott, är Han mäktig över allting (Al-An’am: 17).
(arabiska*******************)
– (O profet!) Säg: Jag har inte ens makt att göra mig själv någon nytta eller skada. Om Allah vill något annat, är det en annan sak – (Jonas: 49).
Det har också sagts från Allah den Upphöjde att profeten inte har nycklarna till Allahs skatter, inte heller kunskap om det fördolda och inte heller besitter några övernaturliga krafter.
(Arabiska***********)
Jag är en ängel (det vill säga höjd över mänsklig svaghet). Jag följer endast det som uppenbaras för mig (det vill säga det som befalls genom uppenbarelsen). (An’am: 50).
(Arabiska*****************)
– Om jag hade kunskap om det fördolda eller om framtiden, skulle jag ha skaffat mig många fördelar och ingen skada skulle ha kunnat drabba mig. Jag är endast en varnare och en förkunnare av goda nyheter för den som följer mitt budskap. (A’raf: 188).
Det sägs också att Profeten inte har någon del i räkenskapen på Domedagen eller i straff och belöning. Hans uppgift är endast att förmedla budskapet och visa den raka vägen. Att hålla räkenskap på Domedagen och att straffa eller belöna är Guds uppgift.
(Arabiska**************)
– Säg till dem: Jag har kommit från min Herre med tydliga bevis, men ni har förnekat dem och ansett dem vara lögn. Nu står det inte i min makt att själv låta det straff som ni ber mig påskynda drabba er. Avgörandet ligger helt i Allahs hand. Han klargör den verkliga situationen och Han är den bäste av domare.
Säg till dem: Om det straff som ni så otåligt kräver hade stått i min makt, skulle saken mellan er och mig för länge sedan ha avgjorts. Men Allah vet bäst hur de orättfärdiga slutligen ska dömas – (An’am: 57–58). (Arabiska**************)
(O Profet,) ditt uppdrag är endast att framföra budskapet. Och det är Jag som ska hålla räkenskapen. (Raʿd: 40).
(Arabiska**************)
(O Profet,) Vi har uppenbarat denna Bok för dig med sanningen, för människornas vägledning. Den som tar emot vägledningen gör det till sitt eget bästa. Och den som hänger sig åt villfarelse gör orätt och skadar endast sig själv. Och du är inte satt att vaka över dem. (Zumar: 41).
Det har också sagts att det inte ligger inom Profetens förmåga att förändra människors hjärtan och skapa tro hos dem som inte har någon önskan att ta emot sanningen. Han är en vägledare i den bemärkelsen att han fullständigt uppfyller sin skyldighet att förmana och visar vägen för den som vill se den.
(Arabiska**************)
–Du kan inte få de döda att höra, och inte heller kan du få en döv att höra ropet när han vänder sig bort och går. Inte heller kan du föra den blinde ut ur villfarelsen och leda honom till den raka vägen. Du kan endast få dem att höra som tror på Våra tecken och därefter ödmjukt böjer sitt huvud i lydnad– (Naml: 80–81).
(Arabiska**************)
–Du kan inte få dem som ligger i gravarna att höra. Du kan endast varna. Vi har sänt dig som en som förkunnar glada budskap och varnar, med sanningen.[På ett ställe i Koranen sägs det tydligt–
(Arabiska**************)
O Profet! Du kan inte vägleda vem du vill, men Allah kan vägleda vem Han vill. Han känner bäst dem som tar emot vägledningen.
Det återges i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att denna vers uppenbarades med anledning av Profetens (frid vare med honom) farbror Abu Talib. När hans sista stund kom gjorde Profeten (frid vare med honom) sitt yttersta för att han skulle uttala trosbekännelsen lā ilāha illā Allāh och få ett gott slut, det vill säga dö i tron. Men han föredrog att dö med Abd al-Muttalibs religion. Därför säger Allah: Du kan inte vägleda den du älskar.
Det är emellertid välkänt att hadithlärda och korankommentatorer brukar ange den händelse under Profetens tid som en vers är knuten till som versens uppenbarelseanledning. Därför kan man inte dra slutsatsen, utifrån denna berättelse och andra berättelser i samma ämne – återberättade från Abu Hurayra, Ibn Abbas, Ibn Umar och andra, må Allah vara nöjd med dem, i hadithsamlingar som al-Tirmidhi och Musnad Ahmad – att denna vers ur sura al-Qasas uppenbarades vid Abu Talibs död. Det enda man kan veta därav är att denna händelse tydligast visar versens sanningshalt. Även om den ädle Profetens (frid vare med honom) innersta önskan var att leda varje Guds tjänare till den rätta vägen, var Abu Talib den person vars död i otro var allra smärtsammast för Profeten (frid vare med honom), och som han, på grund av personlig kärlek och släktskap, hade den starkaste önskan att vägleda. Men eftersom Profeten (frid vare med honom) inte heller lyckades föra honom till vägledningens väg, blev det uppenbart att det ligger bortom Profetens förmåga att vägleda någon eller låta någon berövas vägledningen. Denna sak ligger helt i Allahs hand. Och denna gåva från Allah – vägledningens gåva – ges inte på grundval av släktskap eller broderskap, utan på grundval av människans mottaglighet, uppriktighet och fullständiga kärlek till sanningen. (Fatir: 22–24).
Detta klargör också att all den ära och värdighet som Profeten har beror på att han lyder Allah, följer Hans befallningar på rätt sätt och oförändrat förmedlar till Allahs tjänare allt som uppenbaras för honom. Om han däremot hade vänt sig bort från lydnaden och blandat in något av sina egna påhittade ord i Allahs ord, skulle ingen av hans särskilda egenskaper eller företräden ha återstått; inte ens då skulle han ha undgått Guds straff.
(Arabiska**************)
Och om du, trots den kunskap som har kommit till dig, följer deras begär, då blir du sannerligen en orättfärdig. (al-Baqara: 145).
(Arabiska**************)
– (O Profet!) Om du, efter att kunskapen har kommit till dig, följer deras lustar, kommer du inte att ha någon beskyddare eller hjälpare som kan rädda dig från Allahs straff. (Al-Baqara: 120).
(Arabiska**************)
– (O Muhammad!) Säg: ”Jag har ingen befogenhet att från min sida ändra något i denna uppenbarelse. Jag följer endast det som uppenbaras för mig. Om jag skulle vara olydig mot min Herre, fruktar jag straffet på en fruktansvärd dag.” (Yunus: 15).
Dessa ord sades inte därför att det, må Allah förbjuda, fanns minsta risk för olydnad eller förändring från den ädle Sändebudets (r) sida. I själva verket är syftet att tydligt klargöra denna sanning för världen: att det inte heller fanns minsta risk för olydnad eller förändring från den helige Profetens (s) sida. Det verkliga syftet är att tydligt klargöra för världen att den närhet som den helige Profeten (s) har uppnått inför Allah, Rabb al-Izzats, inte beror på att det finns något släktskapsförhållande mellan profetens väsen och Allah, utan på att han är fullkomligt och ytterst lydig mot Allah och innerligt är Hans tjänare.
Profeten Muhammad (s) är en bland profeterna
Det tredje ämne som gång på gång har behandlats utförligt i den ädla Koranen är att Muhammad (s) inte är någon ny profet. Han är tvärtom en bland profeterna och en länk i profetskapets kontinuitet, som hade fortgått från skapelsens början fram till hans ankomst och omfattade profeterna och sändebuden från varje nation och varje tid. Koranen, den visa, begränsar eller förbehåller inte profetskapet och sändarskapet åt någon enskild person, något land eller någon nation. Den förklarar tvärtom tydligt att Allah i varje nation, land och tidsålder har skapat sådana rena och heliga personer som kallade mänskligheten till Sirat al-Mustaqim och varnade den för de fruktansvärda följderna av villfarelse.
(Arabiska**************)
– Det har inte funnits någon nation till vilken ingen varnare har kommit. (Fatir: 24)
(Arabiska**************)
– Och till varje folk sände Vi en profet och budbärare med budskapet: ”Tillbe och lyd Allah, och avstå från att tillbe och lyda tāghūt.” (An-Nahl: 36).
Bland dessa profeter och varnare var profeten Muhammad Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. På många ställen har detta sagts:
– Jag är en av de tidigare varnarnas varnare. (An-Najm: 56).
(Arabiska**************)
– O Muhammad! Du är en av budbärarna. (Ya-Sin: 3).
– O Muhammad, säg: ”Jag är ingen nyskapad budbärare. Jag vet inte vad som kommer att göras med mig eller vad som kommer att göras med er. Jag följer endast det som uppenbaras för mig. Jag är endast en varnare som talar ett klart språk.” (Al-Ahqaf: 9).
(Arabiska**************)
–Muhammad är endast ett sändebud, och många sändebud har gått bort före honom– (Āl ʿImrān: 144).
Det har inte bara sagts så, utan även att den arabiske Sändebudets förkunnelse var densamma som varje profet som kallat mänskligheten till sanningen har kallat till ända sedan människosläktets begynnelse. Profeten Muhammad (s) kallade människorna till just denna naturliga religion, till vilken varje profet och sändebud har kallat.
(Arabiska**************)
–Säg: Vi tror på Allah och på den undervisning som har uppenbarats för oss, och på det som uppenbarades för Ibrahim (a), Ismail (a), Ishaq (a), Yaqub (a) och deras efterkommande, och på det som gavs åt Musa (a), Isa (a) och de övriga profeterna från deras Herre. Vi gör ingen åtskillnad mellan dem, och vi underkastar oss Allah. Om de alltså tror på samma sätt som ni tror, då är de verkligen på den raka vägen. (Al-Baqarah: 136–137)
Koranens framställning lämnar inget utrymme för tvivel om att profeten Muhammad (s) inte kom med någon ny religion eller något nytt trossystem. Han kom inte heller för att förklara någon av de tidigare profeterna för lögnare eller för att vederlägga det budskap som någon av dem hade fört med sig. Han sändes tvärtom för att lägga fram den sanna religion som profeterna från alla folk hade förkunnat från början, men som människorna senare hade förvrängt, renad från all förvanskning.
Syftet med att sända profeter
Efter att den Ädla Koranen på detta sätt har redogjort för Sändebudets sanna identitet och ställning beskriver den de verksamheter för vilka han sändes. Detta arbete hör i sin helhet samman med två områden: det ena är undervisning och det andra är handling.
Profetens undervisningsrelaterade verksamhet
Arbetet i denna avdelning är följande:
(1) Recitation av verserna, själens tazkiya samt undervisning i Boken och visdomen.
(Arabiska**************)
I själva verket är Allah den Allsmäktiges stora nåd mot de troende att Han har låtit en Sändebud uppstå bland dem själva, som reciterar Allahs verser för dem, renar deras själar och lär dem Boken och visdomen. Annars hade de dessförinnan varit försjunkna i uppenbar villfarelse – (Āl ʿImrān: 164).
Att recitera verserna, det vill säga läsa upp verserna, innebär att återge Allahs föreskrifter exakt. Tazkiya innebär att rena människornas karaktär och liv från dåliga egenskaper, sedvänjor och handlingssätt samt att sträva efter att utveckla goda karaktärsegenskaper, ett gott uppförande och korrekta handlingssätt hos dem. Att undervisa i Boken och visdomen innebär att förklara den rätta innebörden av Allahs stora Bok och att utveckla en sådan insikt hos dem att de kan förstå de verkliga, djupa hemligheterna i Allahs Bok. Därefter ska de undervisas i denna visdom eller särskilda kunskap, så att de kan forma livets alla vittomfattande områden i enlighet med Allahs föreskrifter.
(2) Religionens fullkomnande
(Arabiska**************)
– I dag har Jag fullbordat er religion för er, fullbordat Min nåd över er och valt islams föreskrifter åt er. (Al-Māʾida: 3).
Med andra ord anförtrodde Den som uppenbarade Koranen inte dess bärare enbart uppgiften att recitera Hans verser för människorna, rena deras själar (tazkiya) och undervisa dem i Skriften och visdomen; genom dessa rättfärdiga tjänare fullbordade Han i stället dessa uppgifter. De verser och ord som skulle nå mänskligheten förmedlade Han genom honom (Profeten). De missförhållanden och den olycka från vilka människolivet skulle renas utrotade Han genom hans hand. De lysande exemplen på de egenskaper och dygder som borde utvecklas hos människor och i samhället, med den värdighet som tillkommer dem, framställde Han under Profetens ledarskap. Dessutom lät Han genom honom förmedla en sådan undervisning i Skriften och visdomen att människolivet i alla framtida tidsåldrar kan formas i enlighet med den storslagna Koranen.
(3) Profetens tredje pedagogiska uppgift var att avslöja hemligheten bakom de meningsskiljaktigheter som hade uppstått bland de tidigare profeternas samfund. Dessutom upplyste han den rätta vägen genom att avlägsna alla slöjor, undanröja all förvanskning och lösa alla tvivel, motsättningar och svårigheter – den väg vars efterföljelse alltid var den enda vägen till att uppnå Guds välbehag.
(Arabiska**************)
Vid Gud, Muhammad, före dig har Vi sänt vägledning till olika folk. Men därefter har Satan gjort deras felaktiga gärningar tilltalande för dem. I själva verket är det han som i dag är deras beskyddare, och de har blivit förtjänta av ett plågsamt straff. Vi har uppenbarat denna Skrift för dig endast för att du ska klargöra för dem den sanning om vilken de är oense. Och även för att denna Skrift ska vara en vägledning och en barmhärtighet för dem som följer den (al-Naml: 63–64).
(Arabiska**************)
– Ni som har fått Skriften! Vårt Sändebud har kommit till er och förklarar tydligt mycket av det som ni döljer ur Skriften, medan han överser med mycket. Från Gud har ett ljus och en klar Skrift kommit till er. Genom denna Skrift visar Gud dem som lever i enlighet med dess ljus vägen till lycka, frid och trygghet; Han för dem från mörkret till ljuset och leder dem på den rätta, raka vägen (al-Ma’idah: 15–16).
(4) Att varna de olydiga för straffet, att ge de lydiga det glada budskapet om Allah den Upphöjdes barmhärtighet samt att sprida och främja Allahs religion var också en del av Profetens undervisningsuppgift.
(Arabiska**************)
O Profet! Vi har sänt dig som ett vittne, en förkunnare av glada budskap, en som på Allahs befallning kallar till Allah och som en lysande sol. (Ahzab: 45–46)
Profetens praktiska uppgifter
De uppgifter som ålåg Profeten i det praktiska livet och i hans handlande var följande:
(1) Att påbjuda goda gärningar, förbjuda det onda, fastställa gränserna mellan halal och haram samt befria människorna från de band av förbud och påbud som andra än Gud ålagt dem och lätta de bördor som lagts på dem.
(Arabiska**************)
Han påbjuder dem goda gärningar och förbjuder dem det onda. Han gör de rena tingen tillåtna för dem och de orena tingen förbjudna. Han befriar dem från deras bördor och från de bojor som de varit bundna av och kuvade under. Därför är det de som tror på honom, stöder honom och följer det ljus som har sänts ned med honom som kommer att lyckas. (A’raf: 157)
(2) Att döma mellan Guds tjänare med sanning och rättvisa.
(Arabiska**************)
O Muhammad, Vi har uppenbarat denna Skrift för dig med sanningen, för att du ska döma mellan människorna enligt de lagar som Allah har föreskrivit och inte vara ombud för dem som tillskansar sig andras egendom (an-Nisāʾ: 105).
(3) Att upprätta Allahs religion på ett sådant sätt att hela systemet för människans liv blir underordnat den och att alla andra system och sedvänjor undertrycks i jämförelse med den.
(Arabiska**************)
Han är Allah, den Ende, som har sänt sitt Sändebud med vägledning och den sanna religionen, för att han ska låta den segra över alla andra föreskrifter (al-Fatḥ: 28).
På så sätt omfattar denna del av Profetens uppgift alla aspekter av politik, rättsväsen, moralisk och civilisatorisk reform samt ren och helig sannfärdighet.
Muhammeds profetskap är universellt och evigt
Denna uppgift av Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är inte begränsad till någon särskild nation, något särskilt land eller någon särskild tidsålder. Den gäller tvärtom på samma sätt för hela mänskligheten och för alla tider.
(Arabiska**************)
– O Muhammad! Vi har sänt dig som varnare och glädjebudbärare för alla människor. Men de flesta människor vet inte detta (Saba: 28). (arabiska**************)
– O Muhammad. Säg: ”O mänsklighet! Jag har kommit till er alla som Guds sändebud – Han som äger herraväldet över himlarna och jorden, utom vilken det inte finns någon gud, och som äger makten över liv och död. Tro därför på Gud och på Hans sändebud, den olärde profeten, som tror på Gud och Hans ord. Följ honom, så att ni må finna den raka och rätta vägen.” (A’raf: 158).
(arabiska**************).
– O Muhammad, säg: ”Denna Koran har uppenbarats för mig, så att jag genom den kan varna er och var och en som den når” (An’am: 19)
(Arabiska**************)
– Denna Koran är verkligen en påminnelse för alla världens invånare, för var och en av er som vill vandra den rätta vägen (Takwir: 27–28).
Profetskapets sigill
En annan egenskap hos Muhammeds profetskap är att profetskapets och sändebudskapets kedja har avslutats med honom. Efter honom finns det inte längre något behov av någon profet i världen.
(Arabiska**************)
Muhammad (s) är inte far till någon av era män. Han är i stället Allahs sändebud och den som avslutar profeternas succession (Al-Ahzab: 40).
Detta är i själva verket en ofrånkomlig följd av den muhammadanska profetians universalitet, evighet och religionens fullkomlighet. Eftersom Muhammads (s) profetskap, enligt den ovanstående beskrivningen, gäller alla människor i hela världen – inte en enda nation – och för all framtid, inte en enda tidsålder, och eftersom det verk för vilket profeter behövde komma till världen har nått sin slutliga fullkomlighet, är det helt följdriktigt att profeternas succession har avslutats med honom. Profeten (s) själv har på ett mycket vackert sätt förklarat detta i en hadith. Han sade: ”Mitt exempel bland profeterna är som när någon byggde ett vackert hus. Han byggde hela huset men lämnade plats för endast en tegelsten. När människor sedan gick runt huset och såg detta, började de säga: ’Om även den sista tegelstenen hade lagts här, skulle huset ha blivit fullständigt.’ Jag är den tegelsten vars plats har lämnats tom i profetskapets hus.”
Genom denna liknelse kan man tydligt förstå orsaken till profetskapets avslutande. När religionen hade blivit fullkomlig, Allahs verser hade förklarats utförligt, och detaljerade föreskrifter hade getts om påbud och förbud, trosföreställningar, gudsdyrkan, civilisation, samhällsliv, statsstyre och politik – kort sagt om varje område av människans liv – och när Allahs ord och Sändebudets utmärkta föredöme hade presenterats för världen på ett sådant sätt att de skyddades från alla former av förvanskning och förändring, så att vägledning kunde hämtas ur dem i varje tidsålder, då fanns det inte längre något behov av profetskap. Det enda behovet är påminnelse och återuppvaknande (renässans). För detta räcker de rättrogna lärda och de uppriktiga troendes samfund.
Profeten Muhammads (s) lovvärda egenskaper
Den sista frågan är vilket slags karaktär bäraren av denna bok personligen hade. Som svar på denna fråga följer den ädla Koranen, till skillnad från andra vedertagna böcker, inte vägen att överdrivet lovprisa deras bärare. Hans lovprisning gjordes inte heller till ett självständigt ämne. Hans karaktärsdrag framträdde endast antydningsvis i samband med framställningen.
(1) Koranen säger att dess bärare befann sig på höjdpunkten av karaktärens dygder.
(Arabiska**************)
–Och Muhammad (s), du är innehavare av den högsta graden av karaktär (Nūn: 4).
(2) Koranen säger att dess bärare var en person med fast beslutsamhet, orubbligt mod och full förtröstan på Allah under alla förhållanden. När hela hans folk hade beslutat sig för att utplåna honom och han tvingades söka skydd i en bergsgrotta tillsammans med en följeslagare, förlorade han inte modet i denna svåra och farliga situation, utan förblev ståndaktig i sitt beslut.
(Arabiska**************)
Minns den tid då de otrogna fördrev honom, då han var den andre av två och då de båda befann sig i grottan, och då han sade till sin följeslagare: ”Var inte bekymrad, Allah är med oss.” (At-Tawba: 40).
(3) Koranen säger att dess bärare var en ytterst storsint och barmhärtig person, som bad även för sina värsta fienders förlåtelse, men till sist fick Allah meddela det slutgiltiga beslutet att Han inte skulle förlåta dem.
(Arabiska**************)
–Be om förlåtelse för dem eller be inte om förlåtelse för dem; även om du ber om förlåtelse för dem sjuttio gånger kommer Allah ändå inte att förlåta dem– (At-Tawba: 80).
(4) Koranen säger att dess bärare till sin natur var ytterst mild. Han visade aldrig hårdhet mot någon, och därför blev världen fäst vid honom.
(Arabiska**************)
– Det är genom Guds nåd som du är mild och ödmjuk mot dem. Om du hade varit hård i ditt tal och hårdhjärtad, skulle dessa människor ha skingrats från din omgivning. – (Tawba: 151).
(5) Koranen säger att dess bärare kände en oro i sitt hjärta över att leda Guds tjänare till den sanna och rätta vägen, och att han kände stor smärta när de envist höll fast vid villfarelsen. Han blev till och med förtvivlad av deras sorg.
(Arabiska**************)
– O Muhammad (frid vare med honom), det verkar som om du kommer att förgås av sorg över dem om de inte tror på detta budskap (Kahf: 6).
(6) Koranen säger att dess bärare hyste en djup kärlek till sin ummah. Han önskade dem väl. När de drabbades av olycka blev han djupt bedrövad. För dem var han en symbol för barmhärtighet, ömhet och kärlek.
(Arabiska**************)
– Till er har det kommit ett sändebud, en av er själva, som plågas av allt som skadar er, som önskar er väl och som är mycket öm och barmhärtig mot de troende – (Tawba: 128).
(7) Koranen säger att dess bärare inte bara var en barmhärtighet för sitt folk, utan för hela världen.
(Arabiska**************)
– O Muhammed (s), Vi har sänt dig som en barmhärtighet för hela världen – (Al-Anbiya: 107).
(8) Koranen säger att dess bärare natt efter natt höll sig vaken i timmar i tillbedjan och stod upprätt i åminnelse av Gud.
(Arabiska**************)
– O Muhammed (s), din Herre vet att du står i bön nästan två tredjedelar av natten, ibland halva natten och ibland en tredjedel av natten – (Al-Muzzammil: 20).
(9) Koranen säger att dess bärare var en sanningsenlig människa. Under hela sitt liv avvek han aldrig från den rätta vägen. Han påverkades inte av onda tankar. Och aldrig yttrade han, under sina begärs inflytande, ens ett ord mot sanningen.
(Arabiska**************)
– (O människor,) er följeslagare har aldrig avvikit från den sanna, raka vägen och inte heller från det riktiga tänkesättet. Han talar inte heller under inflytande av sina begär. (Najm: 203).
(10) Koranen säger att dess bärare är ett föredöme värt att följa för hela världen och att hela hans liv utgör den rätta måttstocken för fulländad moral. (Arabiska**************)
I Guds Sändebud har ni ett synnerligen gott föredöme – (Ahzab 21).
Om man studerar den heliga Koranen kommer man att finna att den även belyser ytterligare några av dess bärares egenskaper. Men det finns inte utrymme i denna artikel för en utförlig behandling av dem.
Den som läser Koranen kan själv se hur klart, tydligt och fritt från orenhet detta verk framställer dess bärare, i motsats till andra vedertagna religiösa skrifter. I den tillskrivs honom inte det minsta av gudomlighet. Inte heller förekommer någon överdriven eller överdrivet utsmyckad lovprisning. Ingen övernaturlig kraft av något slag tillskrivs honom. Han görs inte heller till delaktig i Guds verk. Inte heller belastas han med sådana svagheter och brister som strider mot en vägledares och en förkunnare av sanningen värdighet. Om alla andra verk inom den islamiska litteraturen skulle försvinna från världen och endast den heliga Koranen återstå, skulle det ändå inte finnas något utrymme för missförstånd, tvivel eller tvekan beträffande den ädle Profetens personlighet, eller för någon brist i vördnad och respekt för honom. Vi får klart veta att denna boks bärare var en fullkomlig människa. Han var utrustad med de allra bästa karaktärsegenskaperna. Han bekräftade de tidigare profeternas sannfärdighet. Han var inte uppfinnare av någon ny religion. Han gjorde inte heller anspråk på att vara övermänsklig. Hans budskap var riktat till hela skapelsen. På uppdrag av den Allsmäktige Allah hade han ålagts vissa bestämda uppgifter. När han hade fullgjort dessa uppgifter helt och hållet, nådde profetskapets följd sin avslutning genom honom. [Denna artikel skrevs ursprungligen år 1927 för tidskriften ’Al-Jayit’, för dess ’Habik-nummer’. Innan den införlivades år 1944 gjordes vissa ändringar i den – författaren.]
Andra kapitlet
Profeten Muhammeds (s) härkomst
Den ädle Ibrahim (a)
Det råder historisk enighet om att profeten Muhammed, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillhörde den gren av profeten Ibrahims (A) ätt som härstammade från hans äldste son, profeten Ismail (A). Denna släktlinje är känd som Banu Ismail. Sambandet mellan detta och profeten Muhammeds (S) livshistoria är så djupt att varje redogörelse för honom måste börja med händelserna i profeten Ibrahims (A) och profeten Ismails (A) liv. Annars skulle det inte vara möjligt att förstå hur denna ätt från Irak åter bosatte sig i en avlägsen del av Arabien, hur grunden till de monoteistiskt troendes böneriktning etablerades här, eller vilken relation profeten Muhammed (S) hade till de flesta av Arabens stammar, på grund av vilken han inte var någon främling utan tvärtom en mycket välkänd person.
Det har nämnts att profeten Ibrahim (A) var från Irak. Hans födelseort, Ur, var huvudstad för Nimrods dynasti i Irak. Enligt forskare och lärda framträdde profeten Ibrahim (A) omkring år 2100 f.Kr. Ur var på den tiden ett stort centrum för civilisation, kultur och handel. Samtidigt var det ett fäste för detta folks avgudadyrkan och otro. När profeten Ibrahim (A) började motsätta sig detta folks avgudadyrkan och kalla dem till monoteism, blev regeringen, hela folket, hans egen familj och till och med hans far hans fiender. När de alla tillsammans, trots hot och skrämsel, misslyckades med att få honom att avstå, beslutade de enhälligt att kasta honom levande i ett enormt bål för att bränna honom till döds. Men Allah den Allsmäktige gjorde elden sval för honom, och han kom levande och oskadd ut ur bålet. Denna händelse har återgetts utförligt i Koranen (Al-Anbiya: 68–69, Al-Ankabut: 24, As-Saffat: 97–98); se dessa ställen.
Enligt Koranens berättelse lämnade profeten Ibrahim (A) därefter sitt hemland och emigrerade mot Sham och Palestina. På den tiden kallades dessa områden Kanaans land. I detta sammanhang säger Koranen:
(Arabiska**************)
De sade sinsemellan: ”Bygg ett bål åt honom och kasta honom i detta flammande bål.” De ville vidta en åtgärd mot honom. Men Vi förödmjukade dem, och Ibrahim (A) sade: ”Jag beger mig till min Herre, det vill säga jag emigrerar. Han kommer att vägleda mig på den rätta vägen.” (As-Saffat: 97–98).
(Arabiska**************)
Hans folks svar var därefter inget annat än: ”Döda honom eller bränn honom.” Till slut räddade Allah honom ur elden. Vid den tiden trodde Lot på profeten Ibrahim. Och Ibrahim sade: ”Jag emigrerar till min Herre.” Han är den Väldige, den Vise. (Al-Ankabut: 24–26).
(Arabiska**************)]
-Vi räddade honom (Ibrahim) och Lot och förde dem till det land i vilket Vi har lagt otaliga välsignelser för världens folk. (Al-Anbiya 71) [Med det välsignade landet avses området kring Levanten och Palestina. I verserna 137 i sura Al-A’raf, vers 1 i Bani Isra’il och vers 81 i Al-Anbiya omnämns detta område som välsignat (se Tafhim, del 4, Saba, kommentar 31).
Och Vi gav Lot visdom och kunskap, det vill säga profetskap – (Al-Anbiya 74).
(Arabiska**************)
Och Lot var också bland dem som sändes som budbärare (As-Saffat 133).
Koranen ger ingen detaljerad redogörelse för vad som hände med Ibrahims folk efter hans hijra. Men i vers 70 i sura At-Tawba nämns detta folk tillsammans med de folk som straffades.
Frågan är nu att även Sara var med Ibrahim och Lot under denna hijra. Koranen ger ingen närmare förklaring om detta. Men vissa utsagor i Koranen klargör att Ibrahim var gift och att hans hustru följde med honom under hijran. I sura As-Saffat står det till exempel att Ibrahim bad denna bön under hijran.
(Arabiska**************)
-”O Gud, skänk mig rättfärdig avkomma.” Denna bön kunde endast en gift man ha bett, och dessutom vid en tid då han bad den medan han lämnade sitt hemland och företog hijra. Även Bibelns historiska skildring ger stöd för detta. Där sägs det att Sara var med under denna hijra. Men andra uppgifter i Bibeln är helt grundlösa. Det sägs till exempel att Sara var Lots helsyster och Ibrahims brorsdotter, och att han senare gifte sig med henne. Det sägs också att hans far var med Ibrahim under denna hijra (Första Moseboken, Genesis, kapitel 11, vers 27). I den förföljelse och de övergrepp som riktades mot Ibrahim hade även hans far del. (Urval ur Talmud – H. Polano, London, s. 40–42.) Dessutom tillåter ingen av Guds lagar att man gifter sig med sin egen brorsdotter; att en profet skulle göra något sådant är ännu mer otänkbart.
Hazrat Ibrahims (fvmh) förkunnelseverksamhet
Efter Hazrat Nuh (fvmh) var Hazrat Ibrahim (fvmh) den förste profet som Allah den Allsmäktige utsåg för att sprida islams universella budskap. Först reste han själv under åratal från Irak till Egypten och från Syrien och Palestina till olika delar av den arabiska öknen och framförde islams budskap till människorna om att dyrka, tjäna och lyda Allah den Allsmäktige. Därefter utsåg han, för att fortsätta denna förkunnelseverksamhet, sina ställföreträdare i olika områden. Han utsåg sin brorson Lut (fvmh) i östra Jordanien, sin yngste son Ishaq (fvmh) i Syrien och Palestina samt sin äldste son Ismail (fvmh) i det inre Arabien. Sedan byggde han på Allah den Allsmäktiges befallning det hus i Mecka som kallas Kaba, och på Allah den Allsmäktiges befallning utsågs detta hus till centrum för hans mission.
Från Hazrat Ibrahims (fvmh) släkt uppstod två stora grenar. Den ena bestod av Hazrat Ismails (fvmh) efterkommande, som stannade kvar i Arabien. Quraysh och vissa arabiska stammar var knutna till denna gren. Även de arabiska stammar som inte härstammade från Hazrat Ismail (fvmh) i genealogisk mening var mer eller mindre påverkade av den religion han förkunnade och knöt därför sin härstamning till dem. [Fram till Profetens (fvmh) tid hade under två och ett halvt tusen år olika familjer av profeten Ismails efterkommande ingått äktenskap med många arabiska familjer. Enligt mänsklig natur betraktade de det som hedersamt att ingå äktenskapliga förbindelser med Hazrat Ismails rena och heliga familj och nämnde detta i sina släktregister – författaren.]
[Eftersom olika familjer av Hazrat Ismails (fvmh) efterkommande fram till Profetens (fvmh) tid under två och ett halvt tusen år hade ingått äktenskap med många arabiska familjer, betraktade dessa familjer enligt mänsklig natur släktskapet med denna ädla familj som en ära och nämnde det i sina släktregister – författaren.]
Den andra grenen bestod av Hazrat Ishaqs (fvmh) efterkommande. I denna släkt föddes Hazrat Yaqub (fvmh), Hazrat Yusuf (fvmh), Musa (fvmh), Dawud (fvmh), Sulayman (fvmh), Yahya (fvmh), Isa (fvmh) och många andra profeter. Eftersom Hazrat Yaqub (fvmh) hade namnet Israel kallades denna släkt Bani Israil. Till följd av deras förkunnelse uppgick de folk som antog deras religion antingen helt i dem och förlorade sin särart, eller förblev genealogiskt åtskilda. Ändå förblev de religiöst deras anhängare. När förvrängning och förfall uppstod inom denna gren föddes först judendomen och senare kristendomen.
Hazrat Ibrahims (fvmh) egentliga uppgift var att kalla världen till lydnad inför Allah och att, i enlighet med den vägledning som sänts från Allah, leda människornas personliga och sociala liv på rätt väg. Han var själv undergiven Allah. Han följde den kunskap som hade givits honom och spred denna kunskap i världen. Det var för denna storslagna tjänst som han utsågs till världens ledare. Efter honom överlämnades denna ledarskapsställning till den gren av hans släkt som började med Hazrat Ishaq (fvmh) och Hazrat Yaqub (fvmh) och som kallades Bani Israil. Profeter fortsatte att födas inom denna släkt. De fick kunskap om den rätta vägen, och de ålades ansvaret att leda världens folk till den rätta vägen. Detta var den välsignelse som Allah den Allsmäktige genom Koranen gång på gång påminde dem om. Denna gren innehade ledarskapsställningen. Bayt al-Maqdis förblev centrum för kallelsen till Allah och de gudfruktigas böneriktning.
Hazrat Ismails (fvmh) födelse
Den andra grenen bland Ibrahims (fvmh) barn var Bani Israil. Ett av de fel och brister som fanns inom denna gren var att de förvrängde historien och tillägnade sig själva allt som kunde väcka stolthet. De gjorde sitt yttersta för att förtala de folk som de under historiens olika skeden hamnade i konflikt, strid och rivalitet med. Ett av de många exemplen på detta i Bibeln är att Hazrat Lut (fvmh) enligt dess framställning inte alls var någon profet. Ibrahim (fvmh) ska inte heller ha sänt honom till Sodoms land för något förkunnelseuppdrag. I stället ska det ha uppstått gräl och tvist mellan de båda farbror och brorson, varefter farbrodern bad brorsonen att slå sig ned någon annanstans – (Första Moseboken, kapitel 13, vers 5–13). Ett ännu mer avskyvärt exempel är att när straffet enligt Bibeln drabbade Luts folk, lämnade Lut (fvmh) platsen tillsammans med sina två döttrar. Därefter stannade han i en grotta i stället för att bege sig till sin farbror Hazrat Ibrahim (fvmh), som bodde i staden Hebron i Palestina nära Sodom. Där – må Allah bevara oss – berusade hans båda döttrar honom med vin, låg med honom och blev följaktligen båda gravida. Den ena födde Moab, som blev moabiternas stamfader, och den andra födde Ben-Ammi, som blev ammoniternas stamfader (Första Moseboken, kapitel 19, vers 30–38). På detta sätt gav Bani Israil utlopp för sitt hat mot moabiterna och ammoniterna. Senare historia vittnar nämligen om att Bani Israil hamnade i yttersta konflikt och strid med dem.
De har också behandlat Banū Ismāʿīl på detta sätt. I Bibeln uppges det att Hadrat Ismāʿīls mor, Hadrat Hājar, var Hadrat Sāras slavinna. Eftersom Hadrat Sāra var barnlös sade hon en dag till Hadrat Ibrāhīm: ”Gå in till min slavinna, så att vi kan få en familj.” Så gick Hadrat Ibrāhīm, i enlighet med hennes ord, in till Hadrat Hājar, och Hadrat Ismāʿīl föddes – (Första Moseboken, kapitel 16, verserna 10, 15–16). Men i Bibelns Första Mosebok, kapitel 16, vers 16, sägs det att den dåvarande faraonen gav Hadrat Ibrāhīm stora rikedomar, boskap, tjänare och tjänarinnor som gåvor. Hājar var en av dem. [Hadrat Hājar (ra) var invånare i en by som kallades Umm al-ʿArab eller Umm al-ʿArīq. Den låg i östra Egypten, två mil från stranden av Romerska havet, framför Farāma eller ʿAṭṭīna. Under faraonernas tid fanns där en fästning; i dag kallas den Tall al-Farān – författaren.] Därför är det, även enligt Bibelns egen framställning, fel att kalla Hadrat Hājar Hadrat Sāras slavinna. Hadrat Sāras tillstånd behövdes inte heller för att ha sexuellt umgänge med henne.
I Bibeln står det dessutom att Hadrat Ismāʿīl befann sig tillsammans med Hadrat Ibrāhīm i Palestina. När han var fjorton år föddes dessutom Ishāq av Hadrat Ibrāhīm genom Hadrat Sāra (Första Moseboken, kapitel 18, verserna 24–26; kapitel 21, verserna 1–5). Därefter säger Bibeln:
”Och pojken (det vill säga Hadrat Ishāq) växte och avvandes. Den dag han avvandes ordnade Ibrāhīm (fvmh) en stor festmåltid och gästabud. När Sāra såg att egyptiskan Hājar – som hade fött Ibrāhīms son – gladde sig, sade hon till Ibrāhīm: ’Driv bort denna slavinna och hennes son, för slavinnans son ska inte ärva tillsammans med min son.’ Detta gjorde Ibrāhīm mycket ont. Gud sade till Ibrāhīm: ’Bekymra dig inte över pojken och din slavinna. Gör allt som Sāra säger till dig.’ Nästa morgon steg Ibrāhīm upp, lade bröd och en vattenlägel på Hājars axel och skickade iväg henne tillsammans med sonen. Hon gick bort och irrade omkring som en vandrare i den öde trakten vid Sabas brunn. När vattnet i lägeln tog slut kastade hon sin son under en buske. Hon gick en liten bit bort och satte sig och sade: ’Jag vill inte se pojken dö.’ Hon satte sig framför honom och började skrika och gråta. Gud hörde pojkens röst, och Guds ängel ropade till Hājar från himlen: ’Hājar! Vad har hänt dig? Var inte rädd, för Gud har hört pojkens röst där han ligger. Res dig och lyft upp pojken. Håll honom med din hand, för jag ska göra honom till ett stort folk.’ Gud öppnade hennes ögon, och hon fick se en vattenbrunn. Hon gick dit, fyllde lägeln med vatten och gav pojken att dricka. Gud var med pojken. Han växte upp och bodde i den öde trakten. Han blev bågskytt. Han bodde i Farāns trakt. Hans mor hämtade en hustru åt honom från Egypten.” – (Första Moseboken, kapitel 21, verserna 8–21).
Denna falska berättelse har fabricerats för att förneka varje samband mellan Hadrat Ibrāhīm (fvmh) och Hadrat Ismāʿīl (fvmh) å ena sidan och Arabien, Mecka, Kaba och Zamzambrunnen å den andra. Om man lägger en slöja över Hadrat Ibrāhīms resa till Arabien, och nämner att Hadrat Ismāʿīl stannade i Palestina tills han var fjorton år och därefter att han bodde i Farāns ödemark och gifte sig där, utplånas ett viktigt kapitel i den islamiska historien – ett kapitel som är knutet till det arabiska centrumet för Ibrāhīms religion. Av de olika ställen i Bibeln där Farāns ödemark nämns framgår att den låg söder om Palestina, väster om ʿAqabadalen, norr om Sinaiöknen samt öster om Egypten och Romerska havet. Farānberget hade inget samband med Arabien, där Mecka ligger. Dessutom framställs i denna berättelse Hadrat Sāra (ra) och Hadrat Ibrāhīm (fvmh) på ett avskyvärt sätt, samtidigt som även Allah anklagas. Därigenom avslöjas en avskyvärd och vidrig sida av Banū Isrāʾīls egna moraliska föreställningar. En profet (Hadrat Ibrāhīm) och hans hustru samt en annan profet (Hadrat Ishāq) skildras på ett sådant sätt att modern inte ens kan stå ut med att hennes medhustrus son skrattar, och hon tvingar sin make att beröva sonen arvsrätten och driva honom från familjen. Maken, som är en högt ärad profet, framställs som om han hade förvisat sin femton- eller sextonårige son till en öde trakt, där han endast gav honom bröd och en vattenlägel, utan att bry sig om huruvida de levde eller dog. Allahs värdighet framställs å andra sidan på så sätt att Han beordrar Hadrat Ibrāhīm att, för Banū Isrāʾīls stamfader Hadrat Ishāqs och hans mors skull, godta de krav på förtryck och orättvisa som Ishāqs mor, driven av avund och fientlighet mot sin medhustru, hade framställt. Hela denna berättelse är en samling falska påståenden och påhittad fantasi.
Däremot kan vi lära känna den sanna historien genom Koranen och haditherna. Denna historia styrks av de upprepade berättelser och vittnesmål som under fyra tusen år har förts vidare från generation till generation bland Arabis folk av otaliga människor.
Koranen berättar att Hadrat Ibrāhīm, när han utvandrade från sitt hemland, bad denna bön inför Allah:
(Arabiska**************)
”O Herre, skänk mig rättfärdiga barn.” (al-Sāffāt: 100).
Efter att en lång tid hade gått blev bönen besvarad, när Hazrat Ibrahim (a.s.) hade nått en mycket hög ålder. I Koranen återges Hazrat Ibrahim (a.s.)s följande ord: (arabiska***************)
Lov och tack till den Allah som gav mig Ismail och Ishaq (två söner) på min ålderdom – (Ibrahim: 39).
Innan dessa två söner föddes hade Allah den Allsmäktige gett Hazrat Ibrahim (a.s.) det glädjande budskapet. Först gavs det glädjande budskapet om Hazrat Ismail (a.s.) med följande ord: – (***************)
– Därefter gav Vi honom det glädjande budskapet om en tålmodig son (as-Saffat: 101). Några år senare, när Ismail (a.s.) nästan hade nått ungdomsåldern, gavs det glädjande budskapet om den andre sonen på följande sätt – (arabiska***************)
(och änglarna gav honom, det vill säga Ibrahim (a.s.), det glädjande budskapet om en kunnig son – (adh-Dhariyat: 28). När detta andra glädjande budskap hade getts sade Hazrat Ibrahim (a.s.):
(Arabiska***************)
– Ger ni mig det glädjande budskapet om ett barn på min ålderdom? Tänk efter lite och se: vad är det egentligen för slags glädjande budskap ni ger mig? – (al-Hijr: 54). När Sara fick detta glädjande budskap blev hennes tillstånd sådant:
(Arabiska***************)
– Hans hustru gick skrikande fram, täckte över sitt ansikte och sade: ”Jag är gammal och ofruktsam.” (adh-Dhariyat: 29).
På grundval av dessa verser kan Bibelns följande uppgift anses riktig: att profeten Ibrahim (frid vare med honom) fick profeten Ismail (frid vare med honom) vid åttiosex års ålder och profeten Ishaq (frid vare med honom) vid hundra års ålder. (Första Moseboken 16:16; 21:5).
Profeten Ismails (frid vare med honom) bosättning på nytt i Mecka
Av den föregående framställningen har vi fått veta att profeten Ismail (frid vare med honom) var sin fars förstfödde och föddes när fadern var gammal. När en far får ett barn i så hög ålder är det naturligt att han vill hålla sin förstfödde – och under fjorton år sin ende son – ömt tryckt mot sitt bröst. Han skulle inte ens stå ut med att ha honom utom synhåll. Men profeten Ibrahim (frid vare med honom) var en profet och därför gav han företräde åt kallelsen till sanningen. För dess skull hade han utstått omåttlig förföljelse och orättvisa i sitt hemland, utvandrat och vandrat omkring i främmande länder, samt överallt använt sin kraft och möda till att förmedla Guds budskap. Efter detta älskade barns födelse uppstod först en tanke i hans sinne: hur skulle man kunna upprätta det centrum för kallelsen till Guds enhet i Arabien, varifrån den siste profeten skulle framträda och som skulle förbli ett centrum för kallelsen till Guds enhet ända fram till uppståndelsens dag? Koranen berättar för oss att Allah den Upphöjde redan från början visade profeten Ibrahim (frid vare med honom) den plats där detta centrum skulle byggas. I suran al-Hajj sägs det i själva verket: (arabiska***************)
– Minns den tid då Vi anvisade Ibrahim platsen för detta hus (Kaba). (al-Hajj: 26).
I enlighet med denna befallning lämnade denna Allahs store tjänare sitt diande spädbarn till son, tillsammans med hans utomordentligt tålmodiga och helt förtröstansfulla mor på Allah, just på den plats där Kaba till sist skulle byggas av honom, till synes i ett fullständigt hjälplöst tillstånd.
I al-Bukhari återges en detaljerad redogörelse för denna händelse med Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) som källa. Av det sätt på vilket Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) på olika ställen citerar den ädle Profetens (Allahs välsignelser och frid vare med honom) uttalanden i denna berättelse framgår att allt han berättade hade han hört från Profeten. Han sade: Profeten Ibrahim (frid vare med honom) tog Hajar (må Allah vara nöjd med henne) och hennes diande son Ismail (frid vare med honom) och lämnade dem under ett träd på den plats där Zamzam senare skulle springa fram. På den tiden fanns det ingen människa i den glest befolkade dalen i Mecka, och det fanns inte heller något vatten någonstans. Profeten Ibrahim (frid vare med honom) gav Hajar (må Allah vara nöjd med henne) dadlar i en lädersäck och en läderskinnssäck med vatten och gav sig sedan av. Hajar fortsatte att gå efter honom och sade: ”Ibrahim! Vart går du och lämnar oss i denna torra, växtlösa och öde trakt?” Hajar (må Allah vara nöjd med henne) sade detta flera gånger. Men profeten Ibrahim (frid vare med honom) vände sig inte ens om. ****1 Till slut sade Hajar (må Allah vara nöjd med henne): ”Har Allah befallt dig att göra detta?” Profeten Ibrahim (frid vare med honom) svarade endast: ”Ja.” Då sade Hajar (må Allah vara nöjd med henne): ”Om det är så, kommer Allah inte att låta oss gå under.” Med dessa ord återvände hon och satte sig hos sitt barn.
Profeten Ibrahim (frid vare med honom) gick bakom ett berg, därifrån han inte längre kunde se modern och sonen, och vände sig mot Baytullah (där han skulle bygga detta hus) och bad denna bön
(Arabiska***************)
– O Gud, jag har lämnat en del av mina barn i en vatten- och växtlös trakt, nära Ditt heliga hus, för att de där stadigvarande ska bosätta sig och förrätta bönen. Låt därför människors hjärtan känna kärlek till dem och förse dem med frukter som föda. Kanske blir de tacksamma – (Ibrahim: 37).
Under tiden fortsatte Ismails (a) mor att amma honom och dricka vatten ur lädersäcken. När vattnet tog slut blev både hon och barnet törstiga. När hon såg sitt barn vrida sig av törst kunde hon inte förbli stilla. Hon skyndade mot dalen för att se om hon kunde få syn på några människor. Men hon såg ingen. Sedan steg hon ner från berget Safa och kom till dalens mitt. Därefter sprang hon med armarna lyfta på ett sätt som en nödställd människa springer. Sedan klättrade hon upp på berget Marwa och spanade efter om någon människa syntes någonstans. Men hon fick inte syn på någon. På detta sätt sprang hon sju gånger fram och tillbaka mellan Safa och Marwa. Ibn Abbas (ra) berättar att Profeten (s) sade
[Att han inte vände sig om betyder inte att han var hjärtlös, försumlig eller likgiltig. Hazrat Ibrahim (a) var visserligen en stor profet, men han var naturligtvis också människa. För att lyda Allah den Allsmäktiges befallning tog han en så stor risk att han lämnade sitt diande barn och dess mor i en öde trakt omgiven av berg. Med tanke på denna situation kan man naturligtvis föreställa sig hur han måste ha känt sig. Om han i detta läge hade sett på sin hustru och sin son, skulle hans hjärta ha blivit oroligt och upprört. Därför fortsatte han sin väg med en sten över bröstet. Som svar på sin efterföljande hustrus upprepade frågor sade han bara ja utan att se på henne.]
Det är därför människor utför saʿy mellan Safa och Marwa. (****1) När hon sista gången klättrade upp på berget Marwa hörde hon plötsligt en röst. Då sade hon för sig själv: ”Var tyst” (det vill säga: för inte oväsen), och började lyssna uppmärksamt. När rösten hördes igen sade hon: ”O du som låter mig höra din röst, har du något hos dig som kan uppfylla min begäran?”
Plötsligt fick hon syn på en ängel vid Zamzam. I återberättelserna från Ibrahim ibn Nafi och Ibn Jurayj sägs det att hon såg Jibril gräva i marken med sin häl eller med sin hand. Sedan började vattnet strömma fram. Hazrat Hajar (ra) tog vatten i sina kupade händer och fyllde lädersäcken. Ju mer hon fyllde på vatten, desto mer steg det upp och flödade över. Ibn Abbas (ra) berättar att Profeten (s) sade: ”Må Allah visa barmhärtighet mot Ismails mor! Om hon hade lämnat Zamzam i det tillståndet – det vill säga utan att omge det med en vall på alla sidor – skulle Zamzam ha blivit en rinnande källa.”
Så fortsatte Hazrat Hajar (ra) att dricka vatten och amma sitt barn. Ängeln sade till henne: ”Frukta inte att vattnet ska ta slut. Här finns Allahs hus, som detta barn och hans far kommer att bygga. Allah kommer inte att låta människorna i detta hus gå under.”
Efter att detta hade pågått en tid kom några män ur stammen Jurhum (***1) från trakten kring Kadas och stannade i den lägre delen av Mecka. Därifrån såg de en fågel flyga runt en viss plats. De sade: ”Den här fågeln kretsar ju över vatten.” Vi har tidigare färdats genom denna dal, men det fanns inget vatten någonstans. Sedan skickade de två eller några män dit. De såg vatten där. De återvände och berättade nyheten för de andra. De kom dit och fick se Ismails (a) mor. De sade till Hazrat Hajar (ra): ”Tillåter du oss att stanna här?” Hajar svarade: ”Ja, men området ska tillhöra mig, inte er.” De gick med på detta.
Ibn Abbas (r.a.) berättar att Profeten (s.a.w.) sade: Jurhum-stammen fann Ismails mor mycket sällskaplig. Hon önskade själv att några människor skulle slå sig ner här. Därför stannade de där och tog även med sig andra medlemmar av sina familjer. Flera familjer började bosätta sig där. Hazrat Ismail (a.s.) växte upp och fostrades bland dem och lärde sig det arabiska språket av dem. (1) Jurhumiterna tyckte mycket om denna pojke och började önska att han skulle gifta sig med en flicka ur deras egen stam.
(1) Detta är ett mycket viktigt historiskt bevis för denna händelse. Efter att Kaba hade byggts började de återkommande hajj-riterna på Hazrat Ibrahims (a.s.) tid. Sedan dess och fram till i dag har hundratals, tusentals och miljontals människor utfört saʿy mellan Safa och Marwa till minne av denna händelse. Denna återkommande sed har fortsatt i tusentals år utan att någon gång upphöra, ända fram till i dag. Det finns ingen annan händelse i världen vars historiska bevis är starkare än detta bevis för denna händelse. Däremot har ingen sådan saʿy ägt rum tidigare eller äger rum i dag på den öde slätten i Paran, där den händelse beskrivs (forts. från föregående sida).
Detta är en stam bland de forntida kahtanitiska araberna i Jemen.
(1) Hazrat Ibrahims (a.s.) språk var inte heller arabiska. Han kom från Irak och bosatte sig sedan i Kanaan. Hazrat Hajaras språk var inte heller arabiska. Hon var egyptiska.
Berättelsen om sonens offer
Efter att Hazrat Ibrahim (a.s.) hade lämnat sin älskade son på den öde slätten i denna dal övergav han honom inte åt sitt öde. Tvärtom brukade han komma då och då för att höra hur de hade det och stannade även några dagar hos sin hustru och son. När han lämnade sin hustru och sitt spädbarn på denna plats bad han en bön.
— Min Herre, gör denna stad trygg. I enlighet med denna bön har denna glest befolkade plats nu förvandlats till en stad. Man kan anta att Hazrat Ibrahim (a.s.) vid det laget också måste ha predikat islam bland jurhumiterna. Därefter inträffade en händelse utan motstycke i mänsklighetens historia. Hazrat Ibrahim (a.s.) gjorde sig alltså beredd att på Guds befallning offra sin första och enda son, som han hade fått på sin ålderdom, när sonen var i sin tidiga ungdom. Koranen beskriver denna händelse på följande sätt—
(Arabiska*********************)
– När pojken sedan hade uppnått den ålder då han kunde springa omkring med honom, sade Ibrahim en dag: ”Min son! Jag såg i en dröm att jag slaktade dig. Säg nu vad du anser.” Han svarade: ”Min far! Gör det du har blivit befalld att göra. Om Allah vill, kommer du att finna mig tålmodig.” När de båda slutligen hade underkastat sig Guds vilja och Ibrahim (frid vare med honom) hade lagt sin son med ansiktet nedåt, ropade Vi till honom: ”O Ibrahim! Du har uppfyllt drömmen.” Så belönar Vi sannerligen de goda. Detta var förvisso en tydlig prövning. Och Vi gav honom ett stort offer som lösen och räddade på så sätt detta barn (as-Saffat 102–107). Denna händelse ägde rum i Mekka [I Koranen kallas denna plats även ”Bakka” (Al Imran 96). Men enligt Ibn Hishams berättelse (första bandet, s. 119) var detta inte dess ursprungliga namn; när den senare fick status som haram kallades den också så. Ibn Hisham säger att Mekka kallades Bakka eftersom den (****************) bryter tyrannernas nackar. Han förklarar vidare att Mekka under okunnighetens tid inte lät någon orättvisa eller överdrift bestå särskilt länge. Alla som hade gått till överdrift fördrevs från denna stad – författaren.] Den plats där Ibrahim (frid vare med honom) förde sin son för att offra honom var Mina, och där utförs offret än i dag på samma datum (den 10:e Dhu al-Hijjah)[Anledningen till att han förde honom till Mina var att det vid den tiden hade uppstått en befolkad bosättning i Mekka och Ismails (frid vare med honom) mor också befann sig där. Därför tog Ibrahim (frid vare med honom) sin son till det glest befolkade bergsområdet Mina utanför Mekka.] Dessutom inträffade detta när Ismail (frid vare med honom) inte var mer än tolv eller tretton år gammal. Ishaq hade ännu inte fötts. Efter att denna händelse har återgetts i surah as-Saffat säger nämligen Allah den Allsmäktige:
(Arabiska*********************)
– Och Vi gav Ibrahim det glada budskapet om en av de rättfärdiga profeterna (vers 112).
Några förklaringar av ovanstående verser behövs; de återges nedan:
(1) Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) såg inte i drömmen att han hade slaktat sin son. Han såg däremot att han höll på att slakta honom. Men vid den tiden förstod han drömmen som att Allah befallde honom att offra sin son för att pröva hans sanna tro. Därför gjorde han sig lugnt redo att offra sin älskade son.
(2) Syftet med att fråga sonen var inte att Ibrahim skulle utföra Allahs befallning om sonen samtyckte, men avstå om han inte samtyckte. Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) ville i stället se hur rättfärdig den son var som han hade bett Allah om. Om sonen själv var beredd att ge sitt liv för Allahs välbehag innebar det att bönen hade blivit fullständigt besvarad och att sonen inte bara var hans barn till kroppen, utan också hans verkliga och lovvärda barn i moraliskt och andligt avseende.
(3) När Hazrat Ismail (frid vare med honom) sade: ”Gör det som du har blivit befalld att göra”, innebar det att han betraktade sin profetiske fars dröm som Allahs befallning och som något som trädde i uppenbarelsens ställe. Om denna uppfattning inte hade varit riktig skulle Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) ha sagt att detta endast var en drömbefallning, och Allah den Allsmäktige skulle i dessa verser ha tillrättavisat hans uppfattning. Detta är ett av de argument som ligger till grund för att profetens dröm i islam kan räknas som en av uppenbarelsens former.
(4) Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) lade inte sin son på rygg för att offra honom, utan lade honom med ansiktet uppåt så att hans hand inte skulle börja darra av faderskärlek när han såg sonens ansikte. Därför ville han föra kniven mot hans hals med handen underifrån.
(৫) Redan innan Hazrat Ibrahim (a.s.) slaktade sin son sade Allah den Upphöjde: ”O Ibrahim! Du har gjort drömmen sann.” Detta tillkännagivande från Allah var helt rättvist, eftersom det i drömmen inte hade visats att han faktiskt hade slaktat sin son, utan att han hade gjort det. När han därför fullbordade det som hade visats i drömmen, sades det: ”Du har gjort drömmen sann och du har bestått det stora prov som Vi utsatte dig för. Så belönar Vi våra rättfärdiga tjänare, såsom Vi belönade dig. Utan att låta din son dödas av din hand visade Vi genom dig att du av kärlek till Oss kan offra även ditt eget barn.”
(৬) ”Den stora offergåvan” kan syfta på en bagge som Allahs änglar förde till Hazrat Ibrahim (a.s.) för att slakta i stället för Hazrat Ismail (a.s.). Det kan också syfta på det offer som har framburits från den tiden fram till profeten Muhammeds (s.a.v.) tid och som alla världens muslimer, från profetens tid fram till i dag, frambär under hajj och Eid al-Adha.
Offrades Hazrat Ishaq (a.s.) eller Hazrat Ismail (a.s.)?
Det har tidigare beskrivits att Israels barn brukade framställa varje hedervärd sak som sin egen, rikta falska anklagelser mot andra eller göra anspråk på mycket av äran själva. I enlighet med denna vana tillskrev de händelsen med sonens offer till Hazrat Ishaq (a.s.) i stället för Hazrat Ismail (a.s.). Bibeln säger:
”Gud prövar Abraham och säger till honom: ’Ta med dig din älskade och ende son Ishaq och gå till landet Moria. Där, på ett av bergen som Jag ska visa dig, ska du bränna honom och frambära honom som offer’” (Första Moseboken, kapitel 22, vers 1–2).
I denna berättelse sägs å ena sidan att Allah den Upphöjde ville att Ishaq (a.s.) skulle offras, och å andra sidan att han var den ende sonen. Men av andra berättelser i själva Bibeln framgår det med säkerhet att Hazrat Ishaq inte var den ende sonen. Se följande redogörelse i Bibeln:
”Abrahams hustru Sarah hade inga barn. Hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar. Och Sarah sade till Abram: ’Se, Herren har hindrat mig från att få barn. Gå därför in till min slavinna. Kanske kan jag få barn genom henne i mitt hem.’ Abram samtyckte till Sarahs ord. Han hade då bott tio år i Kanaans land, och Sarah gav honom sin egyptiska slavinna, Hagar, till hustru. Han gick in till Hagar, och hon blev gravid” (Första Moseboken, kapitel 16, vers 1–3).
”Allahs ängel sade till henne: ’Du är gravid och ska föda en son. Du ska kalla honom Ismail’” (Första Moseboken 16:11).
”När Ismael föddes av Hagar var Abram 86 år” (Första Moseboken 16:16). Och Herren sade till Abram: ”Jag ska också ge dig en son med din hustru Sara. Du ska kalla honom Isak; han ska födas av Sara vid denna bestämda tid nästa år.” Då tog Abram sin son Ismael och alla män i sitt hus och omskar dem samma dag på Guds befallning. Abram var 99 år när han omskars, och Ismael omskars vid tretton års ålder” (Första Moseboken 17:15–25).
– och när hans son föddes åt honom var Abram hundra år (Första Moseboken 21:5).
Av detta blir Bibelns motsägelsefulla framställning uppenbar. Det står klart att profeten Ismael (frid över honom) fram till fjorton års ålder var profeten Abrahams (frid över honom) ende son. Om det var den ende sonen som skulle offras, var det alltså inte profeten Isak (frid över honom), utan profeten Ismael (frid över honom) som skulle offras, eftersom han var den ende sonen. Och om det var Isak som skulle offras, är påståendet att den ende sonen skulle offras felaktigt.
Om vi därefter vänder oss till de islamiska traditionerna finner vi en stor meningsskiljaktighet. Bland de traditioner från följeslagarna och deras efterföljare som uttolkare har återgett finns en grupp vars uppfattning är att denna son var profeten Isak. Bland denna grupp återfinns följande framstående personer:
profeten Umar (må Allah vara nöjd med honom), profeten Ali (må Allah vara nöjd med honom), Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom), Abbas ibn Abd al-Muttalib (må Allah vara nöjd med honom), Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom), Qatada, Ikrima, Hasan al-Basri, Mujahid, al-Shabi, Masruq, Makhul, al-Zuhri, Ata, Muqatil, al-Suddi, Ka’b al-Ahbar, Zayd ibn Aslam och andra framstående lärda.
Den andra gruppen säger att han var profeten Ismael (frid över honom). Bland denna grupp finns följande framstående personer:
Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), Ali (må Allah vara nöjd med honom), Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom), Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom), Muawiya (må Allah vara nöjd med honom), Ikrima, Mujahid, Yusuf ibn Mihran, Hasan al-Basri, Muhammad ibn Ka’b, al-Qurazi, al-Shabi, Said ibn al-Musayyab, Dahhak, Muhammad ibn Ali ibn Husayn (imam Muhammad al-Baqir), Rabi ibn Anas, Ahmad ibn Hanbal och andra framstående lärda.
Om man granskar dessa två listor ser man att vissa namn förekommer i båda grupperna. Det innebär att två inbördes motsägelsefulla uttalanden har återgetts från samma person. Exempelvis har Ikrima återgett från Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) uttalandet att sonen var profeten Isak. Men från samme person har Ata ibn Abi Rabah återgett följande uttalande: ”Judarna påstår att han var profeten Isak. Men judarna ljuger.” På liknande sätt finns en tradition från Hasan al-Basri där det sägs att han stödde uppfattningen att profeten Isak (frid över honom) offrades. Men Amr ibn Ubayd säger att Hasan al-Basri inte hade något tvivel i denna fråga: den son som profeten Abraham (frid över honom) befalldes att offra var profeten Ismael (frid över honom). Följden av denna meningsskiljaktighet har blivit att vissa lärda med stor övertygelse har uttalat sig till förmån för profeten Isak, såsom Ibn Jarir och Qadi Iyad. Andra hävdar med säkerhet att profeten Ismael offrades, såsom Ibn Kathir. Ytterligare andra är tveksamma, såsom Jalaluddin al-Suyuti. Men om man betraktar saken ur forskningens och undersökningens perspektiv finns inte ens den minsta tvekan om att det var profeten Ismael (frid över honom) som offrades. Argumenten är följande:
(1) I sura as-Saffat finner vi Allah den Allsmäktiges ord att profeten Ibrahim (frid vare med honom), när han emigrerade från sitt hemland, bad om en rättfärdig son. Som svar gav Allah den Allsmäktige honom det glada budskapet om en tålmodig son. Av formuleringen framgår tydligt att han bad denna bön när han var barnlös. Den son om vars födelse han därefter fick det glada budskapet var hans förstfödde. Fortsättningen av denna sura visar sedan att det var just denne son som, när han blev gammal nog att springa och leka tillsammans med sin far, fick ordern att offras. Därför är det fastslaget att profeten Ibrahims (frid vare med honom) förstfödde son var profeten Ismail (frid vare med honom), inte profeten Ishaq (frid vare med honom).
I själva Koranen beskrivs sönernas ordningsföljd på följande sätt:
(Arabiska***************)
– Lovprisad vare Allah, som i min ålderdom skänkte mig Ismail och Ishaq – (Ibrahim: 39).
(2) När Koranen förmedlar det glada budskapet om profeten Ishaq (frid vare med honom), används orden g̱ulāmin ʿalīm (en kunnig son) (adh-Dhariyat: 28), och i suran sägs: (arabiska*************)
Var inte rädd, jag ger dig det glada budskapet om en kunnig son – (al-Hijr: 53). Men i sura as-Saffat, där det glada budskapet om sonen förmedlas, används orden g̱ulāmin ḥalīm (en tålmodig son). Detta visar tydligt att de båda sönernas framträdande egenskaper var olika, och att befallningen att offra inte gällde g̱ulāmin ʿalīm utan g̱ulāmin ḥalīm, eftersom händelsen med sonens offer ägde rum efter att denne son hade fötts och nått nära vuxen ålder, medan det glada budskapet om den andre sonens födelse gavs därefter.
(3) När Koranen förmedlar det glada budskapet om profeten Ishaqs (frid vare med honom) födelse, ges samtidigt det glada budskapet att en son som Yaqub (frid vare med honom) också skulle födas bland deras efterkommande: (arabiska***************)
– Vi gav honom det glada budskapet om Ishaq och, efter Ishaq, om Yaqub – (Hud: 71).
Det är uppenbart att om Abraham (a) efter budskapet om att en son skulle födas, och samtidigt budskapet om att han skulle få en duglig son, hade fått se en dröm där han slaktade honom, skulle Abraham (a) aldrig ha förstått därav att det var en antydan om att offra denne son. För efter att han hade offrats skulle det inte ens ha varit möjligt att en son, det vill säga Jakob (a), föddes av hans länd.
Allama Ibn Jarir besvarar detta argument på följande sätt: Det är möjligt att Abraham fick denna dröm vid den tid då Jakob (a) föddes i Isaks hushåll. Men detta är ett mycket svagt svar. Den Heliga Koranens ord lyder: ”När pojken blev så gammal att han kunde springa omkring med sin far” – det var då drömmen visades. Om någon läser dessa ord med ett opartiskt sinne, kommer bilden av en pojke på åtta, tio eller högst tolv–tretton år att framträda för honom. Ingen kan föreställa sig att dessa ord användes om en son som hade blivit vuxen och själv far till ett barn.
(4) Efter att Allah den Upphöjde hade berättat hela berättelsen sade Han till sist: ”Vi gav honom det glada budskapet om Isak – en rättfärdig profet.” Därav framgår tydligt att detta inte var den son som det hade antytts skulle slaktas. Tvärtom gavs först det glada budskapet om någon annan son. När denne sedan blev så gammal att han kunde springa omkring och röra sig med sin far, befalldes han att slaktas. När Abraham (a) därefter hade bestått detta prov, gavs han det glada budskapet att ännu en son, Isak, skulle födas. Denna ordningsföljd av händelser fastslår med säkerhet att den son som befalldes bli slaktad inte var Isak (a), utan att denne son hade fötts flera år tidigare. Allama Ibn Jarir avfärdar detta tydliga argument genom att säga att det först gavs ett glädjebud om Isaks (a) födelse. När han sedan blev redo att ge sitt liv för Guds välbehag, gavs hans belöning i form av budskapet att han skulle bli profet. Men detta svar är ännu svagare än det första. Om saken verkligen hade förhållit sig så, skulle Allah den Upphöjde i samband med denna händelse inte ha sagt: ”Vi gav honom det glada budskapet om Isak”, utan i stället: ”Vi gav honom detta glada budskap: Din son kommer att bli en rättfärdig profet bland de rättfärdiga.”
(5) Det är bevisat genom tillförlitliga berättarkedjor att hornen på den bagge som slaktades som lösen för Ismael (a) bevarades i Kaba fram till Abdallah ibn az-Zubayrs (ra) tid. Senare, när Hajjaj ibn Yusuf belägrade Ibn az-Zubayr (ra) i det heliga området och förstörde Kaba, förstördes även dessa horn. Ibn Abbas (ra) och Amir ash-Sha’bi (rh) vittnar om att de själva hade sett dessa horn i Kaba (Ibn Kathir). Detta är också ett bevis för att offret inte ägde rum i Sham-landet, utan i Mekka, och att det var Ismael (a) som skulle offras. Det är därför som deras minne bevarades i Kaba, som byggdes av Abraham (a) och Ismael (a).
(6) I många århundraden bevarades det i Arablands tradition att denna offerhändelse ägde rum i Mina. Det var inte bara en tradition. Från den tiden och ända fram till den ädle Profetens (s) tid hade denna handling ständigt varit knuten till pilgrimsritualerna: man gick till den plats i Mina där Abraham (a) hade förrättat offret och offrade där. När profeten Muhammed (s) sändes som den siste profeten bevarade även han denna sed. Än i dag förrättas offer i Mina under pilgrimsfärden den tionde Dhu al-Hijja. Denna obrutna handling under fyra och ett halvt tusen år är ett obestridligt bevis på att Abrahams (a) offertradition ärvdes av Ismaels söner, inte av Isaks söner. Bland Isaks (a) efterkommande fanns ingen sådan sed där hela folket vid samma tid offrade under samma beteckning och betraktade det som ett minne av Abrahams (a) offer.
Det är sådana argument och bevis att man efter att ha sett dem förundras över hur föreställningen att Isak (a) skulle ha slaktats kunde spridas inom själva den muslimska gemenskapen. Om judarna, för att beröva Ismael (a) hans ställning, försökte tillskriva denna ställning åt sin förfader Isak (a), är det begripligt. Men hur kunde en stor grupp muslimer acceptera deras bedrägeri? Allama Ibn Kathir har i sitt tafsirverk gett ett mycket tillfredsställande svar på denna fråga. Han säger: ”I själva verket härstammar allt som har sagts till stöd för att Isak (a) skulle ha slaktats från Ka’b al-Ahbar. När denne man blev muslim under Umars (ra) tid brukade han återberätta sådant som nämndes i judarnas och de kristnas gamla skrifter, och Umar (ra) lyssnade på det. Därför började även andra lyssna till honom och återberätta allt han sade, hur osammanhängande det än var. Trots att denna gemenskap inte hade något behov av att känna till något av dessa saker.”
Muhammad ibn Ka’b al-Qurazi berättar också följande, vilket belyser denna fråga ytterligare. Han säger: En gång togs i min närvaro frågan upp inför Umar ibn Abd al-Aziz (r) om det var Isak (a) eller Ismael (a) som hade slaktats. Där fanns en man som tidigare räknats bland de judiska lärda, men som senare uppriktigt hade antagit islam. Han sade: ”O de troendes ledare, jag svär vid Gud, det var Ismael som offrades.” Även judarna visste detta. Men av avund mot araberna hävdade de att det var Isak (a) som hade slaktats (Ibn Jarir).
När man sammanför dessa två uppgifter blir det klart att detta i själva verket var judisk propaganda som hade spridits bland muslimerna. Muslimerna hyste ingen trångsynthet i intellektuella frågor. Därför accepterade många av dem judarnas berättelser – sådant som judarna lade fram med de gamla skrifterna som källa och i en historisk traditions skepnad – som intellektuella fakta, utan att inse att det i stället för kunskap innehöll partiskhet och fientlighet.
Byggandet av Kaba
Det har tidigare nämnts att olika familjer ur stammen Jurhum, tack vare Zamzams välsignelse, kom och bosatte sig nära Hazrat Ismail och Hazrat Hajar, och att Mecka höll på att utvecklas till en stad. Det har också nämnts att Hazrat Hajars vänliga och sällskapliga natur ledde till att ett gott förhållande utvecklades mellan de nyinflyttade bosättarna och mor och son. Hazrat Ismail
(Karta över den ädla Kaba)
(frid vare med honom) uppfostrades och växte upp bland dem. När han nådde ungdomsåren blev jurhumiterna så imponerade av hans enastående karaktär och egenskaper att de önskade gifta bort Hazrat Ismail (frid vare med honom) med en av deras egna. Enligt Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), som återges i Bukhari, gifte Hazrat Ismail (frid vare med honom) sig först med en flicka. Men denna svärdotter behagade inte Hazrat Ibrahim (frid vare med honom). Därför skilde Hazrat Ismail (frid vare med honom) sig från henne och gifte sig med en flicka som Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) tyckte om. Med henne fick han tolv söner. Enligt återgivningen i Bukhari blev Hazrat Hajar (må Allah vara nöjd med henne) en av paradisets invånare strax efter Hazrat Ismails (frid vare med honom) första äktenskap.
Därefter kom Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) till Mecka för att utföra sitt egentliga uppdrag, det uppdrag för vars skull han trettio år tidigare hade fört denna del av sin familj till denna vatten- och trädlösa ödemark och bosatt dem där. I den berättelse från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) som vi nämnde ovan går han vidare och säger att Hazrat Ismail (frid vare med honom) en gång satt under ett träd vid Zamzam och tillverkade pilar. Då kom plötsligt Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) dit. Så snart Hazrat Ismail (frid vare med honom) fick syn på honom reste han sig, och far och son möttes på det sätt som en far möter sin son och en son sin far. Sedan sade Hazrat Ibrahim (frid vare med honom): ”Ismail! Allah den Allsmäktige har befallt mig att utföra en uppgift.” Hazrat Ismail (frid vare med honom) svarade: ”Utför då den uppgift som din Herre har befallt dig.” Ibrahim (frid vare med honom) sade: ”Kommer du att hjälpa mig med detta?” Han svarade: ”Ja, naturligtvis kommer jag att hjälpa dig.” Därefter pekade Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) mot den del av dalen som låg något högre än den omgivande marken och sade: ”Allah har befallt mig att bygga ett hus här.” Så byggde far och son tillsammans Baytullahs grund. Hazrat Ismail (frid vare med honom) bar fram stenarna, medan Ibrahim (frid vare med honom) murade väggarna. När väggarna hade blivit tillräckligt höga hämtade Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) den sten som blev berömd som Maqam Ibrahim. Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) steg upp på den, fortsatte att mura med stenarna och gjorde väggarna ännu högre.
Kabas ställning i Arabien och i hela världen
Detta hus var inte endast en plats för dyrkan, såsom moskéerna är. Tvärtom ansågs det redan från första dagen vara centrum för spridningen och utbredningen av islams universella rörelse. Avsikten var att de som tror på den ende Guden skulle komma hit från alla platser och samlas här, dyrka Gud tillsammans och återvända med islams budskap. Hur detta centrum återigen byggdes, med vilka känslor och böner de båda fäderna och sönerna uppförde husets väggar och hur de inledde hajjens tradition, det återges utförligt i Koranen på följande sätt.
(Arabiska***************)
-I själva verket är det första hus som fastställdes för människorna det hus som byggdes i Mecka. Detta är ett välsignat hus och ett centrum för vägledning för alla världens invånare. Där finns tydliga tecken från Allah och Ibrahims ståndplats. Den som träder in där får trygghet (Al Imran: 96).
(Arabiska***************)
-Har de inte sett hur Vi har gjort helgedomen till en trygg plats, medan människor rövas bort runt omkring den? (Al-Ankabut: 67)
Det vill säga, under två tusen år pågick plundring, mord, förstörelse och våldsamma krig överallt, medan trygghet alltid rådde i denna helgedom. Till och med en ociviliserad beduin vågade inte röra den som hade dödat hans far, även om han fick se honom inom helgedomens gränser.
(Arabiska***************)
-Och minns när Vi gjorde detta hus till ett centrum för människorna, en plats dit de återvänder och en trygg plats, och befallde: Håll det rent för dem som går runt mitt hus och för dem som bugar och faller ned i tillbedjan. Och när Ibrahim bad: »Min Herre, gör denna plats till en trygg stad och ge dess invånare frukter som försörjning, de av dem som tror på Allah och den yttersta dagen.« Och när Ibrahim och Ismail lade grunden till detta hus bad de: »Vår Herre, godta vår strävan. Du hör allt och vet allt. Vår Herre, gör oss båda till muslimer, undergivna Dig, och låt det ur vår avkomma uppstå ett folk som är Dig undergivet. Visa oss hur vi ska utföra vår dyrkan och vänd Din nåd till oss. Du är sannerligen den som förlåter mycket, den Barmhärtige. Vår Herre, sänd bland dessa människor en budbärare ur deras eget folk, som ska läsa upp Dina verser för dem, lära dem Skriften och visdomen och rena deras karaktär. Du är sannerligen den Allsmäktige, den Vise.« (Al-Baqara: 125–129). (Arabiska***************)
Och när Ibrahim bad: »Min Herre, gör denna stad till en trygg stad och skydda mig och mina barn från avgudadyrkan. Min Herre, dessa avgudar har lett många människor vilse. Den som följer min väg tillhör mig, och den som avviker från min väg—Du är förvisso Förlåtande och Barmhärtig. Min Herre, jag har bosatt en del av min avkomma nära Ditt heliga hus, i denna vatten- och växtlösa dal, för att de ska förrätta bönen. Låt därför människors hjärtan känna en sådan tillgivenhet för dem att de dras till dem, och ge dem frukter som försörjning, så att de kanske blir tacksamma.« (Ibrahim: 35)
(Arabiska***************)
Och när Vi anvisade Ibrahim platsen för detta Hus och vägledde honom: ”Sätt ingen vid Min sida och håll Mitt Hus rent för dem som går runt det, böjer sig och faller ned i prostration”, och Vi befallde: ”Tillkännage hajj offentligt bland människorna, så att de kommer till dig, till fots eller ridande på utmärglade kameler från avlägsna vägar, för att de ska bevittna de många religiösa och världsliga fördelar som står dem till buds. Och under de fastställda dagarna ska de uttala Allahs namn över de boskap som Han har skänkt dem, det vill säga offra dem. Ät då av deras kött, och låt även de utblottade och behövande äta av det.” (Hajj: 26–28)
Kabaens välsignelse under okunskapens tid
Kabaens ställning i Arabien var inte begränsad till att vara en plats för tillbedjan. Tvärtom blev den, genom sin centrala ställning och helighet, en grundval för hela landets ekonomiska och kulturella liv. Människor kom i stora skaror från hela landet till Kaba för hajj och umra, och genom denna folksamling upprättades ett band av enhet mellan de araber som var splittrade i otaliga delar. Människor från olika områden och stammar knöt civilisatoriska band med varandra. Genom tävlingar i poesi utvecklades deras språk och litteratur. Handelsutbytet tillgodosåg hela landets ekonomiska behov. Tack vare de heliga månaderna [De heliga månaderna är: Rajab för umra samt Dhu al-Qadah, Dhu al-Hijjah och Muharram för hajj. Under dessa månader upphörde krig och strider. Ingen störde resenärer på vägen som färdades för umra och hajj – författaren.] fick araberna under en tredjedel av året möjlighet till fred och trygghet. Detta var den tid då deras olika karavaner utan svårighet kunde färdas från den ena änden av landet till den andra. När de hade med sig djur med band runt halsen, avsedda för offer, underlättade detta resan från en plats till en annan. När araberna såg de djur vars halsar var försedda med band som tecken på ett löfte, böjde de vördnadsfullt sina huvuden. Inte ens någon plundrande stam vågade ingripa mot dem.
Hazrat Ismails (a.s.) profetskap och dess inflytande på araberna
När Hazrat Ibrahim (a.s.) och Hazrat Ismail (a.s.) byggde Kaba och förklarade Huset som ett centrum och en tillflyktsort, och en kallelse utfärdades att komma till Kaba varje år för hajj, är det mycket möjligt att Hazrat Ismail (a.s.) just då upphöjdes till profetskapets rang, så att han kunde fullgöra uppgiften att förkunna islams religion i Arabien. Om honom har Koranen sagt: (arabiska***************)
– Och nämn Ismail i denna Skrift. Han var sann i sitt löfte och var en sändebud och en profet. Han brukade befalla sitt folk att förrätta bönen och ge zakat, och han var välbehaglig inför sin Herre. – (Maryam: 54–55)
Även om det inte finns någon detaljerad historisk redogörelse för Hazrat Ismails (a.s.) liv och hans profetskap, är beviset på att hans profetskap var framgångsrikt att Kaba fick en central ställning i hela Arabien. Människor kom i stora skaror från Arabiens avlägsna trakter, fyllda av entusiasm och iver, för hajj och umra. Hajjens regler var desamma som hade fastställts från början. Sajin mellan Safa och Marwa samt seden att offra i Mina på Dhu al-Hijjahs dagar var också etablerade bland araberna; de var utan tvekan minnen av Hazrat Hajaras (r.a.) saji och Hazrat Ibrahims (a.s.) offer. För hela Arabien var också de fyra månadernas förbud mot strider, i syfte att utföra hajj och umra, allmänt erkänt. Många andra kännetecken från Ibrahims religion var dessutom spridda bland araberna, såsom omskärelse, rituellt bad efter orenhet (på grund av sädesuttömning), slakt av djur, slakt av kameler, begravning av de döda, äktenskap och skilsmässa, regler för änkors sorgeperiod, att anse mor, syster och dotter som förbjudna för äktenskap, blodshämnd och annat. Dessutom brukade vissa lärda utföra wudu. Några brukade förrätta bönen, såsom Quss ibn Sa’idat al-Iyadi. Hazrat Abu Dharr började också förrätta bönen tre år före sitt islamiska trosantagande, även om det inte är känt vilken sorts bön det var. Dessutom var fastan en etablerad sed bland araberna. De brukade också i’tikaf. I hadith berättas att Hazrat Umar (r.a.) under sitt liv i okunskapens tid avlade ett löfte att göra i’tikaf en natt. Det fanns många handlingar som araberna ansåg vara goda gärningar och lovordade, såsom att ge gäster och resande mat, hjälpa de behövande och uppfylla släktingars rättigheter, med mera. Om Hazrat Ismails (a.s.) profetskap inte hade nått en enastående framgång, hade det inte varit möjligt att kännetecknen på den religion han förkunnade skulle ha funnits kvar i hela Arabien ända fram till den Helige Profetens (s.a.w.) ankomst, trots att landet hade varit nedsänkt i okunskapens mörker i två och ett halvt tusen år. Det viktigaste är att hans och de av honom påverkade människornas förkunnelse hade det inflytandet att man bland araberna, ända fram till Profetens ankomst, fann samma föreställningar om Allah som de som har omnämnts i den ädla Koranen. (Se till exempel sura az-Zukhruf: 87; al-Ankabut: 61–63; al-Mu’minun: 61–63; Yunus: 22–23 och 31; Bani Isra’il: 67.)
Ett annat inflytande från Ismails profetskap var att det i Arabien, ända fram till profeten Muhammads (s.a.w.) ankomst, fanns en grupp människor som i historien är kända som hanifer. De kunde påträffas på olika platser bland Arabiens olika stammar. De förnekade avgudadyrkan och erkände Guds enhet. De ville följa Ibrahims religion. I den fjärde delen av Tafhim al-Qur’an har vi infogat en lista över dem. Nedan beskriver vi några av deras förhållanden:
Al-Nābigha al-Jaʿdī – han tillhörde Banū ʿĀmir ibn Ṣaʿṣaʿa. Under okunnighetens tid talade han om Ibrahims religion och ḥanīfiyya, det vill säga att vända sig bort från alla håll och endast lyda Allah. Han fastade och bad om förlåtelse. I hans uttalanden från okunnighetens tid nämndes Guds enhet, livet efter döden, straff och belöning, paradiset, helvetet och annat sådant. Senare antog han islam (al-Istīʿāb, del 1, s. 31).
Ṣirma ibn Anas – han härstammade från Banū ʿAdī ibn al-Najjār. Under okunnighetens tid levde han ett asketiskt liv. Han övergav avgudadyrkan. Han utförde ghusl efter janāba och höll sig borta från menstruerande kvinnor. Han avskydde vin och andra berusningsmedel. Till en början ville han bli kristen, men avstod sedan. Han byggde ett hus likt en moské. Han lät ingen person som behövde utföra ghusl och ingen menstruerande kvinna gå in där. Han sade:
”Jag dyrkar Ibrahims Herre och följer Ibrahims religion.”
Nedan återges två rader ur hans poesi: (arabisk text***************)
– Lovprisningen tillkommer Allah, min Herre, som inte har någon medhjälpare. Den som inte erkänner detta gör orätt mot sig själv.
När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, anlände till Medina hade denne man nått mycket hög ålder. Han infann sig hos Profeten och antog islam (al-Istīʿāb, del 1, s. 323; al-Iṣāba, del 2, s. 179; Ibn Hišām, del 2, s. 156).
ʿAmr ibn ʿAbasa – han tillhörde Banū Sulaym. Ibn Saʿd säger att han övergav avgudadyrkan redan innan han antog islam. Aḥmad ibn Ḥanbal återger hans uttalande: ”Under okunnighetens tid brukade jag anse att människorna befann sig i villfarelse, och min uppfattning om avgudabilderna var att de inte var någonting.”
Ett annat av hans uttalanden lyder:
”Det hade fast förankrats i mitt sinne att avgudadyrkan var felaktig. När en man hörde detta sade han till mig: ’Det finns en man i Mecka som säger sådana saker.’ Därför kom jag till Mecka. Jag träffade profeten Muhammad (saw), fick lära känna hans undervisning och antog tron.” – (Al-Istiʿāb, del 2, s. 431).
Den mest lärorika berättelsen gäller ʿAmr ibn Nufayl, som var kusin till hadrat ʿUmar (ra) och far till hadrat Saʿīd ibn Zayd [hadrat ʿUmars (ra) svåger]. Han var mycket fast i tron på tawhid. Han ansåg avgudadyrkan, självdöda djur, blod och offer som slaktats i avgudarnas namn vara förbjudna. Han ansåg att dödandet av döttrar var mycket avskyvärt och försökte rädda dem. Han vederlade även judarnas och de kristnas religioner. Han brukade säga: ”Var är skillnaden mellan vårt folks shirk och deras shirk?”
Hadrat Asmāʾ bint Abī Bakr (ra) berättar: ”Jag såg Zayd ibn ʿAmr. Han satt lutad mot Kabans vägg. Han sade: ’O Quraysh! Vid Gud, jag ska inte äta köttet från något djur som har slaktats i någon annans namn än Allahs. Vid Gud, ingen annan än jag följer Ibrāhīms religion.’”
Han sade också: ”O Gud! Om jag visste vilken form av dyrkan av Dig som behagar Dig mest, skulle jag dyrka Dig på just det sättet.” Han brukade falla ned i sujud med huvudet vilande i handflatan. Han reste ända till Shām i sökandet efter Ibrāhīms religion. Men han fann den inte heller i judarnas eller de kristnas religion. Sedan lyfte han händerna och bad,
”O Gud! Jag tar Dig till vittne på att jag följer Ibrāhīms religion.”
Till slut dödades han av någon i staden Lakhām, fem år före profeten Muhammads (saw) framträdande. Hans farbror och halvbror Khattāb plågade honom svårt eftersom han hade övergett sina förfäders religion. Till slut tvingades han lämna Mecka. Qurayshs ligister skickades ut för att hindra honom från att komma in i staden Mecka.
Under den islamiska tiden frågade hadrat ʿUmar (ra) och hadrat Saʿīd ibn Zayd (ra) den ädle Profeten (saw): ”Känner ni till Zayds trosuppfattning? Får vi be om förlåtelse för honom?”
Profeten svarade: ”Ja, han kommer på Uppståndelsens dag att resa sig ensam som en hel ummah.” – (Al-Istiʿāb, del 2, s. 539; Al-Isābah, del 1, s. 552; Ibn Hishām, del 1, s. 239–240).
Ändå kan man få veta vilken typ av avgudadyrkan de vanliga araberna ägnade sig åt genom den talbiya som de brukade recitera under vallfärden. Denna talbiya löd så här:
(Arabiska***************)
– Jag är här, o min Gud, jag är här. Jag är här; du har ingen medhjälpare utom den medhjälpare som själv tillhör dig. Du äger honom liksom det han äger.
Detta innebär att de, trots att de erkände sina många påhittade gudar som gudomar, erkände Allah som den ende högste Herren och ansåg att alla dessa gudomar var tjänare och slavar under denna ärofulla och högsta Varelse. Vad kan detta annat kallas än den ismaelitiska profetkallelsens inflytande – att de, trots att de var nedsänkta i den värsta okunnigheten och avgudadyrkan, ändå hade denna föreställning om Allah?
Förvaltningen av Kaba efter Hazrat Ismail (frid vare med honom)
Så länge Hazrat Ismail (frid vare med honom) levde låg ansvaret för förvaltningen av Kaba i hans händer. Efter hans bortgång blev hans äldste son Nabait dess förvaltare. Men efter Nabaits död tog medlemmar av stammen Jurhum, som hade bosatt sig i Mecka under Hazrat Hagar (må Allah vara nöjd med henne), med våld över förvaltningen av Kaba. Ismails (frid vare med honom) efterkommande var nämligen få till antalet, medan jurhumiternas antal i Mecka hade ökat kraftigt. Tillsammans med dem deltog även en gren av Amalikerna, Qatura eller Banu Qaytur, under en kortare tid i förvaltningen av Mecka. Jurhumiterna tog ut tionde av dem som kom från stadens utkanter, medan amalikerna tvingade dem som kom från de lägre trakterna att betala tionde till dem. Till slut berövade de under en tid [Ismails efterkommande] förvaltningen av Kaba. Därefter behärskade de själva Kaba och Mecka under flera följande århundraden (Muruj adh-Dhahab, vol. 2, s. 50; Ibn Hisham, vol. 1, s. 118). Med tiden blev deras fördärv så omfattande att de började kränka Meckas helighet. De förtärde orättmätigt de rikedomar som skänktes till Kaba som gåvor. De trakasserade dem som kom för att vallfärda. Om någon av dem inte fann någon annan plats för otukt, begick han till och med denna synd inne i Kaba. En händelse från denna tid berättar att en man vid namn Asaf begick en olovlig handling med en kvinna vid namn Na’ila inne i Kaba, varpå Allah den Allsmäktige gjorde dem båda vanställda. Efter en tid lät man tillverka statyer av dem och placerade den ena vid Safa och den andra vid Marwa, varefter man började dyrka dem. Så djupt sjönk Kaba-förvaltaren i denna extrema uselhet.
När jurhumiternas övergrepp till slut nådde sin höjdpunkt kämpade Banu Bakr ibn Abd Manat av stammen Kinana och Ghubshan av den ädla stammen Khuzāʿa tillsammans mot dem och fördrev dem från Mecka. När jurhumiterna gav sig av kastade de Kabas skatter i Zamzam, täppte till brunnen och utplånade dess spår, varefter de begav sig mot sitt hemland Jemen. Därefter anförtroddes förvaltningen av Kaba åt den gren av Banu Khuzāʿa som kallades Ghubshan. De förblev förvaltare av Kaba i tre eller fyra århundraden, och under deras tid förvandlades Kaba till ett fullständigt avgudahus. Det började på följande sätt: Stammens hövding Amr ibn Luhayy blev Khuzāʿas okrönte kung tack vare sin rikedom och frikostighet, och varje ny religiös sedvänja (bidʿa) som han införde följde alla utan minsta tvekan. En gång reste han till Syrien, där han såg amalikerna dyrka olika avgudar. Han tyckte mycket om detta och tog därifrån med sig en avgud vid namn Hubal, som han placerade i Kaba. Gradvis ökade antalet nya avgudar. Bland dessa fanns även statyer av Hazrat Ibrahim (frid vare med honom), Hazrat Ismail (frid vare med honom) och Hazrat Maryam (frid vare med henne). Statyn av Hazrat Maryam placerades där sannolikt för att Arabias kristna skulle vända sig mot Kaba. I al-Bukharis Kitab al-Anbiya återges en berättelse från Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) om att det inne i Kaba även fanns statyer av Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) och Hazrat Maryam (frid vare med henne). En annan berättelse säger att statyerna av Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) och Hazrat Ismail (frid vare med honom) var utformade så att de höll spådomspilar eller tärningar i händerna. Ibn Ishaq säger att Amr ibn Luhayy införde bidʿaerna bahira, sa’iba, wasila och ham; dessa tillbakavisades i vers 103 i sura al-Ma’ida. Det är dock inte riktigt att säga att denne man var den som först införde avgudadyrkan bland följarna av Ibrahims religion. Ibn Ishaq säger att alla som lämnade Mecka för andra delar av Arabien tog med sig en sten från Mecka. Var de än bosatte sig placerade de stenen där och började gå runt den i tawaf (Ibn Hisham, vol. 1, s. 79–80).
Khuzāʿas förvaltning, det vill säga rätten att administrera Kaba, upphörde när Qusayy ibn Kilab av Quraysh-stammen fick detta ansvar av sin svärfar. Detta kommer att beskrivas längre fram.
Ismails (a.s.) efterkommande
Arabernas genealoger (GENEALOGISTS) och den allmänt accepterade bibliska framställningen uppger att profeten Ismail (a.s.) hade tolv söner. Men efter att jurhumiterna hade etablerat sitt välde i Mekka stannade endast ett mycket litet antal av Ismails efterkommande kvar i staden, medan alla de andra spreds till olika delar av Arabien. Historien tiger om vart sönernas efterkommande tog vägen och vilka personer som föddes ur deras ättlingar. Det som är bevarat och tillförlitligt inom den arabiska genealogin, och som det inte råder någon oenighet om, är att Adnan var en av ättlingarna till Nabit, den äldste sonen till profeten Ismail (a.s.). Det råder oenighet om hur många generationer som passerade mellan Adnan och profeten Ismail (a.s.), och någon släktlängd till Adnans förfäder har inte bevarats. Urwah ibn az-Zubayr (r.a.) säger: ”Vi har inte funnit någon som kände till släktlängden mellan Adnan och profeten Ismail (a.s.).”
Både Ibn Masud (r.a.) och Ibn Abbas (r.a.) säger att de som anger en släktlängd ovanför Adnan ljuger. Umar (r.a.) säger: ”De som anger en släktlängd ovanför Adnan ljuger; släktregistret bör endast anges fram till Adnan.” I Tabakāt Ibn Sad och al-Baladhuris Ansāb al-Ashrāf återges även den ädle Profetens (s.a.w.) uttalande att han, efter att ha angett släktlängden till Maad ibn Adnan ibn Udad, sade: ”Den som anger släktlängden längre tillbaka än så är en lögnare.” Att den uppåtgående släktlängden inte har bevarats innebär emellertid inte att det finns något tvivel om att Adnan hörde till Ismails efterkommande. Alla araber var eniga om att Adnan tillhörde Ismails ättlingar. Att araberna var eniga om detta är ett obestridligt bevis på deras civilisation, eftersom de fäste stor vikt vid genealogin. Utan en fortlöpande muntlig tradition från generation till generation hade det inte varit möjligt för dem att enas om någons härstamning.
Den ädle Profetens (s.a.w.) släktlängd och hans relation till de arabiska stammarna
De arabiska stamgrupper som uppstod bland Adnans efterkommande har bevarade släktlängder. Det råder ingen oenighet om detta bland genealogerna. Här återger vi profeten Muhammeds (s.a.w.) släktlängd. Därefter ska vi ange vid vilka förfäder olika arabiska stammar förenas med Profetens (s.a.w.) släkt. Profetens (s.a.w.) släktlängd är följande:
Muhammed (s.a.w.) ibn Abdullah ibn Abd al-Muttalib ibn Hashim ibn Abd Manaf ibn Qusay ibn Kilab ibn Murrah ibn Kab ibn Luayy ibn Ghalib ibn Fihr ibn Malik ibn an-Nadr ibn Kinanah ibn Khuzaymah ibn Mudrikah ibn al-Ilyas [Vissa författare har uttalat detta namn som Ilyas, men Suhayli har i sin bok angett uttalet al-Ilyas som det korrekta. Även al-Baladhuri har i sin Ansāb al-Ashrāf skrivit detta uttal – författaren.] ibn Mudar ibn Nizar ibn Maad ibn Adnan.
Följande stammar förenas med Profetens (s.a.w.) släkt genom att deras släktlinjer når fram till respektive mans förfäder i denna släktkedja:
Den uppåtgående släktlinjen för Akks efterkommande, son till Adnan, når fram till Adnan och förenas med Profetens (s.a.w.) förfäder. Akks efterkommande slog sig ned i Jemen, och äktenskapliga förbindelser knöts med ash arierna. Abu Musa al-Ashari (r.a.) tillhörde denna stam.
Banu Qudāʿa och de stammar däribland Banu Bakr ibn Wāʾil, Taghlib och Nadīla ingår, har förenats med Banu ʿAbd al-Qays, ʿAnaza och Namir ibn Qās, som tillhör Nizār.
Alla Qays stammar – Sulaym, Māzin, Fazāra, ʿAbs, Ashjaʿ, Murra, Dhabiyān, Ghatfān, ʿUqayl, Qushayr, Jushām, Thaqīf, Bāhila och Banu Saʿd – härstammar från Banu Saʿd ibn Bakr.
Banu Tamīm, Banu Dabrah, Muzayna, Khuzāʿa, Aslam, Akul, Taym och andra har förenats med al-Iyās.
Buzayl, den stam där Hadrat ʿAbdullah ibn Masʿūd (må Allah vara nöjd med honom) föddes, har förenats med Mudrika.
Banu Asad, Qarā och alla Banu al-Hūn ibn Khuzayma har förenats med Khuzayma.
Banu ʿAbd Manāt, däribland Banu Bakr och Banu Yamīra, Banu Mālik, Banu Qalqān, ʿAtaba, Milqān, Banu Hudhayl, Banu Firās, Banu Fuqaym och andra har förenats med Kināna. Hadrat Abū Dharr al-Ghifārīs (må Allah vara nöjd med honom) stam härstammar från Banu Mālikān.
Quraysh
En grupp genealogier säger att Quraysh var ett tillnamn för al-Nadr ibn Kināna. Men forskare och lärda säger att Quraysh i själva verket var tillnamnet för Fihr, al-Nadrs son och Mālik ibn al-Nadrs sonson.
De som är hans ättlingar räknas till Quraysh, och de som inte är hans ättlingar räknas inte till Quraysh. [Det råder delade meningar om betydelsen av ordet Quraysh. En betydelse är att samlas efter att ha varit splittrad. I denna bemärkelse kan Quraysh ha varit ett tillnamn för just Qusay ibn Kilab, eftersom alla Qurayshs familjer samlades i Mecka under hans tid. En annan betydelse är förvärv samt handel och affärer, vilket var Qurayshs yrke. En tredje betydelse är att söka; i denna bemärkelse blev Quraysh ett tillnamn för Nadr ibn Kinana, eftersom det enligt arabisk tradition berättas om honom att han sökte upp de behövande och hjälpte dem. Ytterligare en betydelse är havets väldighet, som slukar allt. Det finns ett uttalande enligt vilket Quraysh ibn Badr var en person ur stammen Banu Nadr ibn Kinana som ordnade färdkamrater och försåg dem med varor; därför brukade araberna, när de såg denna stams karavan, säga: ”Qurayshs karavan har kommit.” Det finns flera sådana uppfattningar. Men den forskningsbaserade uppfattningen är att Quraysh var ett tillnamn för Banu Fihr – författaren.]
Qurayshs samling i Mecka och övertagandet av förvaltningen av Kaba
Vi har tidigare sagt att Ismaels ättlingar, efter att Jurhumiterna hade etablerat sitt herravälde i Mecka, började spridas och skingras till olika delar av Arabien. Samma sak skedde medan ansvaret för förvaltningen av Kaba låg hos Shiqah och Ghubshan ur Banu Khuzaya. Liksom övriga grenar av Banu Ismail spred sig även Quraysh till olika bosättningar tillhörande Banu Kinanah. Endast en mycket liten del av dem var etablerad i Mecka. Omkring år 400 e.Kr. [Enligt Ibn Kathirs återgivning låg det 560 år mellan Ka’b ibn Lu’ay (Qusays farfars far) död och profeten Muhammeds (ﷺ) mottagande av profetskapet. Därför är det möjligt att Ghalib ibn Fihr var samtida med Jesus (عليه السلام). Ibn Kathir har, med hänvisning till Suhayli och andra imamer, även återgett att Bakht-Nasr under Ma’add ibn Adnans tid förstörde Jerusalem och förde bort judarna som fångar. Baladhuri har sagt att denna händelse, som inträffade 587 f.Kr., gjorde Ma’add ibn Adnan samtida med Bakht-Nasr – författaren.] fick Qusay ibn Kilab slut på detta tillstånd. Mecka kom då under Qurayshs kontroll, och förvaltningen av Kaba anförtroddes också åt dem.
Det började på följande sätt: efter att Qusays far, Kilab ibn Murrah, hade avlidit gifte sig hans mor Fatimah bint Sa’d (av Azd Shanū’ah-släkt) med Rabia ibn Haram, en man ur Banu Khuzaya, och begav sig till شام. Där födde hon med sin andre make en son vid namn Zirah ibn Rabia. När Qusay hade nått ungdomsåren råkade han en gång i gräl med en man ur Banu Khuzaya. Denne förebrådde Qusay och sade: ”Du har fostrats bland oss och ryter nu mot oss. Varför går du inte till ditt eget folk?”
Därefter frågade Qusay sin mor: ”Vem är jag?” Hon svarade: ”Du är Kilabs son och tillhör Quraysh-stammen. Ditt folk bor i staden Mecka och dess omgivningar, intill Bayt al-Haram.” Då fattade Qusay beslutet och sade: ”Jag ska gå till mitt folk.”
När tiden för hajj sedan kom anlände han till Mecka tillsammans med pilgrimerna från Banu Khuzaya. Hans bror Zuhrah, som hade varit ung när Kilab dog, var redan etablerad där. Qusay stannade hos honom. Vid den tiden var Hulayl ibn Habshiyyah al-Khuzai förvaltare av Kaba och härskare över Mecka. Qusay friade till Hulayls dotter Hubbah. Hulayl tilltalades av Qusays ädla härkomst och hans storslagna personlighet och gav villigt sitt samtycke. Därefter finns det olika berättelser om hur förvaltningen av Kaba och ledarskapet över Mecka kom i hans händer. En berättelse säger att Hulayl själv testamenterade att Qusay efter hans död var den som var mest lämpad att bli förvaltare av Kaba. En annan berättelse säger att Qusay efter Hulayls död hävdade att han var mer berättigad till denna ställning än de andra. När Banu Khuzaya och Banu Bakr inte samtyckte till detta kallade han på hjälp från sin halvbror Rizah samt Banu Kinanah och Khuzaym. Sedan samlade han också de Quraysh-män som bodde runtomkring. Därefter drev han med våld bort Khuzaya och Banu Bakr från Mecka. Senare, när båda parterna godtog Yamur ibn Awf, som tillhörde Banu ‘Abd Manat ibn Kinanah, som medlare, avgjorde han att Qusay hade större rätt än Khuzaya att bli förvaltare av Kaba, eftersom det med säkerhet var fastställt att han härstammade från Banu Ismail.
Efter att ha blivit fri från konflikten med Khuzaya vände Qusay sin uppmärksamhet mot Banu al-Ghawth ibn Murrah. De kallades Sufah. Under Jurhumiternas och Khuzayas tid hade de uppnått den ställningen att man under hajj inte fick återvända från Arafat utan deras tillstånd. Det var med deras tillstånd som man gick till Mina. Ingen fick lämna Mina för att bege sig hem förrän Sufah hade kastat stenarna vid jamarat. Först därefter fick de andra pilgrimerna utföra ramy, det vill säga kasta stenarna, och ge sig av. Genom att denna sed hade följts under lång tid hade den blivit som en religion, vars efterlevnad ansågs obligatorisk. Under hajj kämpade Qusay mot Sufah och berövade dem deras ställning (Ibn Hisham).
När Qusay på detta sätt hade fått förvaltningen av Kaba och ledarskapet över Mecka samlade han alla Fihrs ättlingar, som kallades Quraysh, från olika delar av Arabien till Mecka. Han fördelade Mecka mellan dem och lät varje familj bosätta sig i varsin del av staden. [Qusay fördelade staden Mecka mellan Quraysh-familjerna på så sätt att han lät olika grenar av Banu Ka’b ibn Lu’ay bosätta sig i områdena intill Haram samt i bergsdalarna och på höjderna på båda sidor. Bland dem fanns Banu ‘Adi, Banu Jumah, Banu Sahm, Banu Taym, Banu Makhzum, Banu Zuhrah, Banu ‘Abd ‘Uzza, Banu ‘Abd al-Dar, Banu al-Muttalib, Banu Hashim, Banu ‘Abd Shams och Banu Nawfal. De kallades Quraysh al-Bitah, det vill säga de som bodde i Meckas inre delar och hade hus inom Haram. Familjerna bland Fihrs ättlingar, den högste stamfadern för Kaba, såsom Banu Muharib, Banu al-Harith, Banu Taym al-Adram och Banu ‘Amir ibn Lu’ay med flera, var Quraysh al-Zawahir, och de fick Meckas yttre delar – författaren.] På grund av detta kallade Quraysh honom ”Mujammi’”, det vill säga ”den som samlar samman.”
Khuzafa ibn Ghanim al-Adawi säger:
(Arabiska*******************)
Er far kallades Mujammi. Genom honom samlade Allah Fahrs stammar.
Makkas stadsstat och administrationen av hajj
På grund av denna stora tjänst som Qusay hade utfört erkände alla Quraysh-stammar honom som sin ledare. När en flicka i någon av Qurayshs familjer nådde puberteten kläddes hon i kamis i Qusays hem, och när ett bröllop skulle hållas ägde det rum i Qusays hem. När något viktigt inträffade eller när ett krig med någon stam hotade att bryta ut samlades alla familjernas ledare i hans hem för rådslag. Därför kallades detta hus Dar al-Nadwa. Det hade en dörr som vette mot det heliga området. Under krig utsågs någon av Qusays söner till fanbärare. Denna ämbetsställning kallades al-liwa. All administration av hajj låg i Qusays händer. En av deras uppgifter var al-siqaya, det vill säga att ge pilgrimerna vatten. Den andra var al-rifada, det vill säga att ordna mat åt pilgrimerna. För detta samlade alla Qurayshs familjer in bidrag och överlämnade dem till Qusay. Han ordnade maten fram till dess att pilgrimerna återvände från hajj för alla de pilgrimer som inte själva kunde göra det.
Den tredje var al-hijaba, det vill säga att vara förvaltare av nyckeln till Kaba. Uppgiften var att öppna och stänga Kaba för besökarna.
Under sin livstid var Qusay den enväldige härskaren över staten Mecka. När Qusay närmade sig slutet av sitt liv såg han att hans son Abd Manaf hade vunnit berömmelse i Arabien och att hans ställning också hade erkänts. Då överlämnade han alla uppgifter i staten Mecka (nadwa, hijaba, rifada och liwa) till sin andre son Abd al-Dar. Efter Qusays död respekterades hans beslut under en tid. Men någon gång därefter började en konflikt om fördelningen av dessa ämbeten. I denna konflikt allierade sig vissa av Qurayshs familjer med Abd al-Dar och andra med Abd Manaf. De Quraysh-familjer som allierade sig med Abd Manaf var Banu Asad ibn Abd al-Uzza, Banu Zuhra ibn Kilab, Banu Taym ibn Murra och Banu al-Harith ibn Fihr. Deras ledare var Abd Shams. De som allierade sig med Abd al-Dar var Banu Makhzum, Banu Sahm, Banu Jumah och Banu Adi. Deras ledare var Amir ibn Hashim. Banu Amir ibn Lu’ayy och Banu Muharib ibn Fihr förhöll sig neutrala i denna konflikt.
Denna konflikt höll på att bli långvarig, men en förlikning nåddes innan ett inbördeskrig bröt ut. Som resultat förblev hijaba, liwa och nadwa under Abd al-Dars kontroll, medan siqaya och rifada tilldelades Abd Manaf. Abd Manafs söner rådgjorde med varandra och överlät dessa två ämbeten till Hashim. [Dessa ordningar förblev oförändrade ända fram till dess att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, erövrade Mecka, på samma sätt som de hade anförtrotts åt de båda familjerna. Efter erövringen av Mecka avskaffade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, alla dessa ämbeten utom hijaba och siqaya. Hijaba har ända till denna dag administrerats av Shayba ibn Uthmans gren av Abd al-Dar. Ansvaret för siqaya kom slutligen i händerna på Abbas ibn Abd al-Muttalib och förblev under en tid hos Banu Abbas. Därefter avstod den förste kalifen själv från det – författaren.]
Hashim
Hashims verkliga namn var Amr. Han fick tillnamnet ”Hashim” när en svält drabbade Mecka en gång. Vid den tiden förde Hashim livsmedel från Sham och bakade bröd. Han slaktade många kameler och tillredde en buljong av deras kött. I den smulade han bröd och gjorde en sorts malida, som han gav folket att äta. Ordet ”hashm” betyder att bryta sönder och krossa. Eftersom han smulade brödet och lade det i buljongen för att göra malida, kallades han Hashim.
Efter att ansvaret för rifada och siqaya hade anförtrotts åt Hashim var hans sed sådan att när tiden för hajj kom, samlade han Qurayshs folk och sade: ”Dessa är Allahs grannar och Hans hushåll; vid denna tid kommer de till er för att avlägga ziyara. De är Allahs gäster. Allahs gäster har störst rätt till gästfrihet.
Allah har skänkt er denna särskilda ställning och genom den hedrat er med anseende och ära. Han har beskyddat er på ett sätt som ingen granne beskyddar sin granne. Hedra därför Allahs gäster och dem som kommer för ziyara. De kommer från avlägsna trakter, täckta av damm. De kommer ridande på magra och svaga kamelston. Deras kläder är smutsiga och deras proviant är slut. Ge dem därför mat och vatten.”
Till detta kom bidrag från alla Qurayshs familjer. Hashim själv lade ner stora summor ur egen kassa. Därefter hämtade man vatten från alla brunnar i Mecka och fyllde läderbehållarna. Detta berodde på att Jurhum hade förstört Zamzam och utplånat den. Bröd och buljong kokades tillsammans, och bröd och mjölk kokades också tillsammans och åts. Man gav dem även sattu, dadlar och annat att äta. Pilgrimerna togs emot på olika sätt tills de lämnade Mina. Hashims denna samhällstjänst var orsaken till att han blev älskad av alla stammar; varje år under hajj fick de möjlighet att dra nytta av hans generösa omsorg om folket.
Qurayshs handel och dess utveckling
Qurayshs handel omnämns i sura Quraysh (arabiska************)
Som en av Allahs välsignelser nämns sommarens och vinterns resor. Denna idé uppstod först hos Hashim. Tillsammans med sina tre bröder Abd Shams, al-Muttalib och Nawfal planerade han att de skulle delta i den internationella handel som bedrevs mellan Sham och Egypten samt städerna i öster via Arabien. Samtidigt skulle de köpa in sådana varor som araberna behövde, så att stammarna längs vägen kunde köpa dem och handelsmän från olika länder skulle komma till marknaden i Mecka för att köpa varor. Det fanns en tid då den styrande regeringen i Iran hade etablerat sitt herravälde över denna internationella handel. Handeln mellan Romarriket och städerna i öster gick genom de nordliga vägarna och Persiska viken. Därför var handeln längs den stora handelsväg som från södra Arabien följde Röda havets kust och sträckte sig till Sham och Egypten mycket livlig. Jämfört med andra arabiska handelskaravaner hade Quraysh den fördelen att alla var tacksamma mot dem, eftersom Quraysh, samtidigt som de var väktare av Baytullah, tjänade pilgrimerna. De behövde inte frukta att någon skulle plundra deras karavaner på vägen. Stammarna längs vägen tog inte heller ut den höga vägskatt av dem som de krävde av andra karavaner. Med hänsyn till dessa omständigheter utarbetade Hashim en handelsplan och inkluderade sina tre bröder i den. Hashim fick handelsmöjligheter av den ghassanidiske kungen i Sham, Abd Shams av kungen i Abessinien, al-Muttalib av härskarna i Jemen och Nawfal av regeringarna i Irak och Persien. [Tabari säger att Hashim fick handelsmöjligheter och reseskydd av Roms kejsare samt av kungarna i Sham och Ghassan; Abd Shams av Abessiniens kung, Negus; Nawfal av Irans kung och al-Muttalib av kungarna i Himyar. Ibn Sa’d säger att Roms kejsare hyste särskild respekt för Hashim. I handelssyfte färdades han ända till Ankara – författaren.] På detta sätt utvecklades deras handel snabbt.
Därför blev dessa fyra bröder berömda under namnet mutājirīn (yrkesmässiga köpmän). På grundval av de förbindelser de knöt med de omgivande stammarna och staterna kallades de också aṣḥāb al-īlāf, vilket betyder de som skapar vänskap. Som fackterm betecknar īlāf emellertid sådana vänskapliga förbindelser som garanterar säkerhet under färd och säker vistelse i vänskapligt sinnade folks områden. Det var en annan typ av avtal än en politisk allians.
Genom handeln fick Quraysh möjlighet att knyta förbindelser med länderna Syrien, Egypten, Iran, Irak, Jemen och Abessinien. Genom kontakten med olika länders civilisationer och kulturer utvecklades deras intelligens och framsynthet så mycket att ingen annan arabisk stam kunde mäta sig med dem. Även när det gällde rikedom var de främst bland araberna. Därför blev Mecka ett viktigt handelscentrum på Arabiska halvön. En stor fördel i de internationella förbindelserna var att de från Irak hämtade det alfabet som ingen annan stam hade. Därför sade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid):
(Arabiska**************)
– Quraysh är människornas ledare (Musnad Ahmad, återberättad av Amr ibn al-ʿĀṣ).
I al-Bayhaqi återges följande berättelse från Ali (må Allah vara nöjd med honom):
(Arabiska**************)
Till en början låg ledarskapet över Arabien i himyariternas händer. Sedan tog Allah det ifrån dem och gav det åt Quraysh.
Medan Quraysh på detta sätt fortsatte på framgångens väg inträffade plötsligt Abrāhas angrepp. Om Abraha då hade lyckats inta denna heliga stad och förstöra Kaba skulle inte bara Qurayshs ställning, utan även Kabas egen ära, ha gått förlorad i Arabien. Arabernas tro under okunnighetens tid på att detta hus verkligen var Allahs hus skulle ha försvagats. Den ställning som Quraysh hade i hela landet som detta hus väktare skulle också ha gått helt förlorad. Efter att abessinierna hade ryckt fram ända till Mecka skulle det romerska imperiet ha gått vidare och tagit kontroll över handelsvägen mellan Syrien och Mecka. Deras situation skulle ha blivit ännu värre än den varit före Qusayy ibn Kilab. Men när Allah lät ett övernaturligt tecken på Sin makt framträda – flockar av fåglar angrep och förstörde Abrāhas sextiotusen abessiniska soldater med stenar, och soldater ur den förstörda armén föll döda längs hela vägen från Mecka till Jemen – blev hela Arabien ännu mycket fastare i sin övertygelse att Kaba var Allahs hus. Samtidigt ökade Qurayshs anseende i hela landet. Araberna blev nu fast övertygade om att Quraysh åtnjöt Allahs särskilda nåd. Därför färdades Quraysh utan fruktan över hela Arabien med sina handelskaravaner. Ingen vågade trakassera dem. Även om de gav skydd åt någon som inte tillhörde Quraysh gjorde ingen invändning mot det.
Abd al-Muttalib ibn Hashim
Hashim brukade under sina handelsresor uppehålla sig i närheten av Medina på vägen till al-Sham. Han hade redan tidigare gift sig med en kvinna ur Medinas Khazraj-stam, och med henne fick han en dotter vid namn Hayya och en son vid namn Sayfi. Under en annan resa fick han syn på en ung kvinna vid namn Salma bint ʿAmr ibn Zayd, ur Banu Najjar-familjen i samma Khazraj-stam. Hon satt på en upphöjd plats på marknaden och gav anvisningar om vad som skulle köpas åt henne och vad som skulle säljas för hennes räkning. Hashim blev betagen av hennes skönhet, värdighet, fina omdöme och intelligens och friade till henne. Hon ville inte ingå äktenskap med någon utan villkoret att hon skulle få leva efter eget gottfinnande och kunna skilja sig från honom om hon inte tyckte om honom. Hashim godtog hennes villkor. Kvinnan gick med på äktenskapet efter att ha lagt märke till Hashims ädla härkomst och hans personlighet. Äktenskapet ingicks i Medina, och det var också där som ʿAbd al-Muttalib föddes ur hennes livmoder omkring år 495 e.Kr. Under denna resa nådde Hashim Ghazza, där han blev sjuk och dog. Således stannade ʿAbd al-Muttalib hos sin mor i Medina tills han närmade sig ungdomsåren. Vid sin död testamenterade Hashim att hans bror al-Muttalib efter hans död skulle överta ansvaret för siqaya och rifada i hans ställe och ta hand om hans familj och egendom. Från den tiden blev Banu Hashim och Banu al-Muttalib nära förenade, och så förblev det till slutet. Däremot blev Banu ʿAbd Shams – från vilka Banu Umayya härstammar – och Banu Nawfal allierade med varandra, och så förblev det även senare. När alla Qurayshs stammar under Muhammads profetskap bröt förbindelserna med honom och höll honom inspärrad i Shiʿb Abi Talib, stod även Banu al-Muttalib tillsammans med Banu Hashim vid Profetens sida under denna blockad. Banu Nawfal och Banu ʿAbd Shams stod däremot på motståndarnas sida.
ʿAbd al-Muttalibs egentliga namn var Shayba, och på grund av sin fysiska skönhet kallades han också ”Shaybat al-Hamd”. Medan han uppfostrades i Medina begav sig en dag Thabit ibn Mundhir, far till Hassan ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom), till Mecka och träffade al-Muttalib. Thabit hade sedan tidigare umgåtts med honom. Under samtalet sade Thabit: ”Din brorson Shayba – gå och se honom någon gång, så kommer ditt hjärta att fyllas av glädje. Han är en mycket vacker och kraftfull ung man.”
När al-Muttalib hörde detta blev han otålig och begav sig till Medina. Han lät sin brorson sitta bakom sig på kamelen och tog honom med till Mecka. När Qurayshs folk såg den unge pojken komma tillsammans med al-Muttalib började de säga: ”ʿAbd al-Muttalib”, det vill säga ”al-Muttalibs slav”. Al-Muttalib tillrättavisade dem och sade: ”Detta är Shayba, son till min bror Hashim – han är inte min slav.”
Men namnet ʿAbd al-Muttalib blev så berömt att hans egentliga namn föll i glömska. En tid senare begav sig al-Muttalib till Jemen på en handelsresa och dog där. ʿAbd al-Muttalib efterträdde honom och övertog båda ämbetena, siqaya och rifada.
Ibn Saʿd lovordar honom och säger att han var den vackraste, friskaste, mest lugna och mest tålmodiga bland Quraysh, den mest givmilde och den som stod längst från alla sådana laster som leder män till fördärv.
Ibn Hisham säger vidare att han hade uppnått en sådan ära och respekt hos sitt folk som ingen av hans förfäder hade uppnått. Hans folk älskade honom, och han hade en mycket hög ställning bland människorna. Ibn Athir säger att även ʿAbd al-Muttalib under månaden Ramadan brukade bege sig till grottan Hira för tahannuth (hängiven gudsdyrkan) och under hela månaden ge de fattiga mat.
Al-Tabari, Ibn Athir och al-Baladhuri säger att ʿAbd al-Muttalibs farbror Nawfal hade tillskansat sig en del av den egendom som Hashim lämnat efter sig. ʿAbd al-Muttalib klagade hos inflytelserika personer. De vägrade att ingripa i tvisten mellan farbrorn och brorsonen. Därefter sökte ʿAbd al-Muttalib hjälp hos sin morfars släkt, Banu ʿAdi ibn al-Najjar i Medina. Sedan anlände hans morbror Abu Saʿid ibn ʿAdas till Mecka tillsammans med åtta män, och de återkrävde med våld brorsonens rätt från Nawfal. Därefter anslöt sig även Nawfal till Banu ʿAbd Shams mot Banu Hashim, och fram till Profetens sändebudskap förblev Banu Nawfal en del av den grupp som motsatte sig Banu Hashim och stödde Banu ʿAbd Shams. När ʿAbd al-Muttalib såg att Banu Nawfal hade anslutit sig till hans motståndare överlade han med Khuzāʿas hövdingar och lät upprätta ett formellt fördrag. I Ibn Saʿds och al-Baladhuris återgivning finns en viss skillnad. De säger att Banu Khuzāʿa själva vände sig till ʿAbd al-Muttalib och ingick ett fördrag om ömsesidig vänskap, hjälp och samarbete. I detta fördrag deltog både Banu ʿAbd al-Muttalib och Banu Hashim. Banu ʿAbd Shams och Banu Nawfal stod utanför det. Fördraget skrevs ned i Dar al-Nadwa och hängdes upp i Kaba. I enlighet med det testamenterade ʿAbd al-Muttalib till sina söner att upprätthålla vänskapen med Banu Khuzāʿa. Dess verkan blev tydlig vid Hudaybiyyafördraget, då ett av villkoren var att den som ville bland de arabiska stammarna kunde ansluta sig till vilken som helst av de två parterna. Khuzāʿa beslöt då att ansluta sig till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).
Abd al-Muttalibs återupptäckt av Zamzam
Denna ära tillkommer Abd al-Muttalib: Zamzam, som jurhumiterna hade stängt igen fullständigt och vars sista spår de hade utplånat, framträdde på nytt genom hans hand. Muhammad ibn Ishaq berättar med hänvisning till Ali, må Allah vara nöjd med honom, att Zamzams plats visades för Abd al-Muttalib i en dröm och att han befalldes att gräva på denna plats och finna den heliga brunnen. Vid denna tid hade Abd al-Muttalib ingen annan son än al-Harith. Han begav sig tillsammans med al-Harith till platsen, med hacka och spade, och började gräva. När vattnet kom fram ropade Abd al-Muttalib högt: ”Allahu akbar!” Därigenom fick Quraysh veta att Zamzam hade kommit fram. De samlades alla och sade: ”Abd al-Muttalib! Detta är ju vår fader Ismails, frid vare med honom, brunn, och vi har också rätt till den. Låt oss få dela den med dig.” Han svarade: ”Det kan jag inte göra. Den har särskilt givits åt mig; ingen av er har fått den.” När de ville börja tvista om saken sade Abd al-Muttalib: ”Nåväl, låt oss utse någon till skiljedomare.” De nämnde en kvinnlig spåman ur Banu Sad ibn Hudhaym, som bodde i det övre området av al-Sham. Abd al-Muttalib godtog förslaget och begav sig mot al-Sham tillsammans med några följeslagare, med några män från Banu Umayya och några män från varje Quraysh-stam. På vägen nådde de en öken där vattnet för Abd al-Muttalib och hans följeslagare tog slut helt. De riskerade att dö av törst. De bad sina medresande, de andra Quraysh-männen, om vatten. Dessa vägrade och sade: ”Det finns inget tecken på vatten så långt ögat når. Om vi delar vårt vatten med er i detta läge kommer även vi att drabbas av den undergång som ni fruktar.”
Till slut sade Abd al-Muttalib till sina följeslagare: ”Kom, så länge det ännu finns liv i våra kroppar. Låt var och en av oss gräva en grop åt sig själv; den som dör ska begravas i sin egen grop.” Så grävde var och en en grop, och alla väntade på döden. Sedan sade Abd al-Muttalib till sina följeslagare: ”Vi överlämnar oss själva åt döden i onödan. Kom, låt oss modigt fortsätta; kanske finner vi vatten någonstans.” Därefter gjorde de sig alla redo att fortsätta, men genom Guds under skedde detta: när Abd al-Muttalib fick sin kamel att resa sig och hans fot satte ner på marken, sprang plötsligt en källa med sött vatten fram under den. Abd al-Muttalib och hans följeslagare ropade högt: ”Allahu akbar!” över detta. De steg ner från sina kameler, drack sig mätta och fyllde sina lädersäckar med vatten. Sedan kallade Abd al-Muttalib till sig de andra Quraysh-männen, som hade vägrat ge dem vatten, och sade: ”Drick även ni och fyll era lädersäckar.”
De kom alla, drack sig mätta och sade: ”Abd al-Muttalib! Gud har avgjort saken mot oss och till din fördel. Vid Gud, vi ska inte längre tvista med dig om Zamzam. Den Gud som gav dig vatten i denna öken är samme Gud som har gett dig Zamzam. Vänd nu tillbaka till ditt vatten och fortsätt väl.”
På detta sätt återvände de mot Mecka i stället för att bege sig till denna kvinnliga spåman.
Ämbetet siqaya – vars viktigaste uppgift numera är att förse människor med Zamzams vatten – förblev hos Abd al-Muttalib under hela hans liv. Efter hans död övertogs ämbetet av hans son Abu Talib. Men på grund av sin frikostighet började Abu Talib spendera mer än hans krafter och tillgångar tillät för att förse pilgrimerna med vatten, saft, mjölk och annat att dricka. Därför var han flera gånger tvungen att låna av sin bror Abbas, och han kunde inte betala tillbaka lånen. Till slut sade Abbas på följande villkor: ”Om du nu inte kan betala tillbaka, måste du överlåta siqaya-ämbetet till mig.” På så sätt övertog Abbas siqaya. Detta var under den förislamiska tiden. Även under islams tid förblev detta ämbete hos Abbas ättlingar.
Abdullah ibn Abd al-Muttalib
Muhammad ibn Ishaq berättar att när Abd al-Muttalib under grävningen av Zamzam såg att han endast hade en son med sig, medan hela Quraysh hade kommit och omringat platsen, avlade han ett löfte: om Allah gav honom tio söner som kunde hjälpa honom, skulle han offra en av dem för Allahs skull vid Kaba. Allah uppfyllde hans bön och gav honom tio söner. Alla nådde vuxen ålder. Till slut samlade Abd al-Muttalib en dag alla sina söner. Alla nådde vuxen ålder. Till slut samlade Abd al-Muttalib en dag alla sina söner och berättade för dem om sitt löfte. Alla sade: ”Uppfyll det löfte du har avlagt inför Allah.” När Abd al-Muttalib hörde detta gick han tillsammans med alla sina söner till en avgud vid namn Hubal i Kaba. Där drog man lott. Han drog lott för att avgöra vilken av hans tio söner han skulle offra, och lotten föll på Abdullah, som var den vackraste av alla sönerna och Abd al-Muttalibs käraste son. Vissa biografiförfattare har sagt att Abdullah var Abd al-Muttalibs yngste son. Detta är fel. Muhayli säger att Hamza, må Allah vara nöjd med honom, och Abbas, må Allah vara nöjd med honom, var mycket yngre än Abdullah. Hamzas ålder, må Allah vara nöjd med honom, var fyra år högre än Allahs Sändebuds, frid och välsignelser vare över honom, och Abbas var tre år äldre än honom. Abbas egen berättelse är att han var tre år gammal när Profeten, frid och välsignelser vare över honom, föddes. Han säger: ”Jag minns att kvinnorna i huset bar mig till Profeten, frid och välsignelser vare över honom, och sade: ’Smek din lillebror.’ Då smekte jag honom.” (Rawd al-Unuf) – författarens anmärkning.
Abd al-Muttalib tog utan att tveka Abdullah i handen och gick med kniven i handen mot de två avgudabilderna Isaf och Na’ila för att slakta honom. När Quraysh fick se detta reste de sig från sina respektive mötesplatser, sprang dit och sade: ”Abd al-Muttalib! Vad gör du? Om du gör detta kommer någon varje dag att föra dit sin son och slakta honom. Kom, låt oss gå till en viss kvinna i Hijaz. Gör vad hon säger. Kanske kan hon finna en lösning på detta problem.” [Al-Suhayli nämner att kvinnan hette Qutba. Hon bodde på en plats som kallades Hijr, nära Medina – författaren.]
I enlighet med detta förslag anlände de till Medina och fick veta att kvinnan bodde i Khaybar. De gick till henne och berättade allt. Hon frågade: ”Hur stor brukar lösen för en människa vara hos er?”
De svarade: ”Tio kameler.”
Hon sade: ”Gå och kasta lott för att avgöra om Abdullah ska offras eller om tio kameler ska offras. Om lotten utfaller till sonens fördel, lägg då till ytterligare tio kameler och kasta lott igen. Fortsätt på detta sätt att lägga till tio kameler åt gången och kasta lott. När lotten utfaller till kamelernas fördel betyder det att er Herre har godtagit att detta antal kameler offras i stället för sonen.”
De följde spåkvinnans råd, återvände alla till Mecka och började kasta lott. Tio, tjugo, trettio och ända upp till nittio gånger utföll lotten till Abdullahs fördel. Till slut, när de kom upp i ett hundra kameler, utföll lotten till kamelernas fördel. Quraysh sade: ”Nu har du förstått din Herres vilja. Låt Abdullah vara och slakta kamelerna.”
Men Abd al-Muttalib godtog inte detta. Han sade: ”Jag ska kasta lott ytterligare tre gånger.” Så kastades lotten tre gånger, och varje gång utföll den till kamelernas fördel. [Av detta framgår att lösen för en människa i Arabien ursprungligen var tio kameler. Efter denna händelse fastställde araberna permanent ett hundra kameler som lösen för en människa.] Därefter slaktade Abd al-Muttalib ett hundra kameler och tillkännagav offentligt att människor, djur och till och med vilda djur fick ta så mycket kött de ville.
På detta sätt upprepades ännu en gång bland Abrahams (a.s.) efterkommande den offerhändelse som hade inlett återupprättelsen av denna lyckosamma familj i Mecka. Även om det finns en enorm skillnad mellan de båda händelserna vad gäller princip och innebörd, framträder ändå en hemlighet i Allah den Allsmäktiges handlande. Först begärdes på ett annat sätt offret av den första personen i denna familj, genom vilken kallelsen till islams religion skulle inledas i Arabien. Nu begärdes på ett annat sätt offret av den siste profetens (s.a.w.) far, den profet som skulle verka för att förmedla och sprida denna kallelse till hela mänskligheten. Lösen för det första offret var en bagge, och för det andra ett hundra kameler.
Abdullahs äktenskap
När Hazrat Abdullah var tjugofem år gammal gifte hans far bort honom med Amina Khatun, dotter till Wahab ibn Abd Manaf, hövding över Banu Zuhra ibn Kilab. Amina var den främsta flickan i sitt folk. Efter att ha levt som äkta makar i några månader blev Hazrat Amina gravid. Vid denna tid reste hennes make, Hazrat Abdullah, tillsammans med en handelskaravan till staden Gaza i Palestina. När han återvände därifrån och kom till Medina blev han sjuk. Han sade till sina följeslagare: ”Ni ska alla bege er till Mecka; jag ska stanna hos min mormors familj, Adi ibn Najjar.” En månad senare avled han där. Han begravdes i Darun Nabegatel Jundi.
Hans följeslagare anlände till Mecka och berättade för Abd al-Muttalib att Hazrat Abdullah var sjuk. Abd al-Muttalib skickade genast sin äldste son Harith till Medina. Men innan han hann anlända till Medina hade Hazrat Abdullah gått bort.
Detta är en mycket autentisk tradition som i allmänhet har godtagits av alla lärda. Ändå har det i vissa återberättelser sagts att Hazrat Abdullah avled när Allahs Sändebud (s) var tjugoåtta månader gammal. Några har sagt två månader och andra sju månader. Men den mycket tillförlitliga och allmänt erkända uppfattningen är att Profeten (s) fortfarande befann sig i sin mors livmoder när hans far avled. Det är denna sanning som Koranen antyder:
(Arabiska**************)
– O Profet! Fann Han dig inte föräldralös och gav dig sedan en tillflykt?
Tredje kapitlet
Från födelsen till början av profetskapet
Den välsignade födelsen
Till slut kom den tid för vilken Hazrat Ibrahim, frid över honom, hade bosatt en del av sin familj i en öde dal utan vatten och växtlighet, och när han byggde Kaba bad han och hans son Hazrat Ismail, frid över honom:
(Arabiska*****************)
»Vår Herre! Låt en budbärare framträda bland dem, ur deras eget folk, som ska läsa upp Dina verser för dem, lära dem Skriften och visdomen samt rena och förädla deras liv.« (Al-Baqara: 129)
En kort tid före detta välsignade ögonblick hade Abraha kommit med sextiotusen soldater för att kämpa mot sitt öde. Men inte bara sextiotusen – även om han hade kommit med sex miljoner skulle resultatet ha blivit detsamma som det faktiskt blev. Där Guds, den Allsmäktiges, storslagna plan är verksam och en sådan person ska föras till denna plats – en person som ska förändra världens historia, som är den siste av alla profeter och vars ankomst har förberetts i två och ett halvt tusen år – där kan ingen mänsklig styrka, hur stor den än är, undgå att krossas i konfrontationen med Guds kraft.
Hadithlärda och historiker är nästan eniga om att händelsen med elefantens folk (Abrahahs angrepp på Mekka) ägde rum i månaden Muharram. Guds Sändare (s) föddes i månaden Rabi al-awwal. Det skedde på en måndag. Detta sade Profeten (s) själv som svar på en beduins fråga. (Sahih Muslim, återberättad av Qatada.)
Det råder oenighet om vilken dag i Rabi al-awwal det var. Men Ibn Shayba citerar Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) och säger att han föddes den tolfte Rabi al-awwal. Muhammad ibn Ishaq har förklarat detta, och enligt de flesta lärda är detta det mest kända datumet. Det råder också oenighet om hur lång tid som gick mellan elefanthändelsen och Profetens (s) födelse. Men den mest allmänt kända uppgiften är att Profeten (s) föddes femtio dagar efter denna händelse. Att få sol- och månkalendrarna, liksom sol- och månåren, att överensstämma är komplicerat. Därför är det svårt att med säkerhet säga vilket solår och vilken solmånad födelsen inföll i. Hans födelseår anges vanligtvis som 570 eller 571 e.Kr. Suhayli angav den 20 april i Rawd al-unuf, men nämnde inget år. Några forskare har angett den 23 april 571 e.Kr. Mahmud Pasha Falaki angav den 20 april 571 e.Kr. och menade att det var den nionde Rabi al-awwal, en måndag. Caussin de Perceval (CAUSSIN DE PERCEVAL) angav i sitt verk Arabernas historia att Profetens (s) födelsedatum var den 20 augusti 570 e.Kr. Hitti säger att Profeten (s) föddes år 571 e.Kr. eller ungefär vid denna tid. Några orientalister har förlagt Profetens födelse till år 569 e.Kr., två år tidigare. Enligt tillförlitliga källor ägde den välsignade födelsen rum vid subh sadiq, det vill säga i gryningen eller vid morgonrodnaden.
Glada budskap och det välsignade namnet
Enligt tillförlitliga källor såg Bibi Amina under graviditeten i en dröm att ett sådant ljus strålade fram ur henne att det lyste ända bort till Sham. Vid ett annat tillfälle fick hon i en dröm höra: »I din livmoder finns denna gemenskaps ledare. När han föds ska du ge honom namnet Muhammad.« Ibn Sa’d har återgett en berättelse enligt vilken hon i drömmen fick höra att han skulle heta Ahmad. [I det förislamiska Arabien bar nästan ingen namnet Muhammad. Det finns däremot inga belägg för att någon bar namnet Ahmad. Anledningen, som vi har redogjort för i detalj i Tafhim al-Qur’an, volym fem, sura al-Saff, kommentarerna 7–8, är att araberna ibland genom Skriftens folk kunde få veta att ännu en profet skulle komma, vars namn skulle vara Muhammad och som skulle födas bland Ismails ättlingar. Efter att ha hört detta brukade vissa araber ge sina söner namnet Muhammad, i hopp om att det skulle vara denne profet. Qadi Iyad har uppgett att sex personer före Profeten (s) bar namnet Muhammad. Ibn Khalawayh och Suhayli har nämnt tre, medan Abdan al-Marwazi har nämnt fyra. Men Hafiz Ibn Hajar skriver i Fath al-Bari: »Efter att ha undersökt saken har jag fått kännedom om femton sådana personer.« Därefter säger han i al-Isaba att några av dem levde under Profetens tid och antog islam. När han redogör för Muhammad ibn Adi ibn Rabias liv skriver han att man frågade honom hur hans far under okunnighetens tid hade kommit att ge honom namnet Muhammad. Hans far svarade: »Vi färdades i landet Sham. Då kom vi till ett kristet kloster. Klostrets föreståndare sade: ’En profet ska träda fram bland ert folk – han blir den siste profeten.’ Vi frågade: ’Vad ska han heta?’ Han svarade: ’Muhammad.’ Sedan dess har varje son som fötts i vårt hem fått namnet Muhammad.« – Författaren.] Det är möjligt att dessa två namn hade uppgetts var för sig, eftersom båda namnen är belagda i hadith. I många berättelser nämns också att Bibi Amina sade: »När han föddes kände jag att ett ljus strålade fram ur mig, genom vilket öster och väster blev upplysta.« Bayhaqi och Ibn Abd al-Barr citerar följande berättelse från modern till Uthman ibn Abi al-As: Hon befann sig hos Bibi Amina när Guds Sändare (s) föddes. Vart hon än riktade blicken såg hon endast ljus, idel ljus. Vid födelsen tjänstgjorde Shifa bint Awf ibn Abd al-Harith al-Zuhri, mor till Hazrat Abd al-Rahman ibn Awf, som barnmorska.
På den sjunde dagen efter hans födelse utförde Hazrat Abd al-Muttalib aqīqa för honom och bjöd in folket till en måltid. Efter maten frågade folk: ”Abd al-Muttalib, vad gav du för namn åt det barn för vilket du bjöd oss på denna måltid?”
Han svarade: ”Jag har kallat honom Muhammed.” Folket sade: ”Varför gav du honom ett namn som skiljer sig från namnen på de andra i din familj?”
Abd al-Muttalib svarade: ”Jag önskar att Allah i himlen och Hans skapelser på jorden ska lovprisa honom.”
Livets början i fattigdom
Hazrat Abdallah var fortfarande ung när han gifte sig och började även bedriva handel. Det var vid denna tid som han avled. Därför kunde han inte lämna efter sig någon större förmögenhet åt sitt föräldralösa barn och sin hustru. Ibn Saʿd säger att han efterlämnade fem kameler, en hjord getter och en slavinna som arv. Slavinnan var Umm Ayman (må Allah vara nöjd med henne), som med stor ömhet uppfostrade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Hennes egentliga namn var Baraka, och hon härstammade från Abessinien. Senare gifte Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bort henne med sin frigivne slav, Hazrat Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom). Deras son Usama ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom) föddes.
En hänvisning till ett fattigt skede i hans heliga liv finns i Koranen, där det sägs:
(Arabiska*************)
– Allah fann dig fattig och gjorde dig därefter rik.
Amning
Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ammades till en början under några dagar av Suwayba, Abu Lahabs slavinna. I al-Bukhari och Muslim står det att även Abu Salama, må Allah vara nöjd med honom [Umm al-Mu’minun Umm Salamas förste make], ammades av henne. Ibn Sa’d och Ibn Hisham säger att även Hamza, må Allah vara nöjd med honom, och Abdullah ibn Jahsh, må Allah vara nöjd med honom, ammades av henne. Abdullah ibn Jahsh var bror till Umm al-Mu’minun Zaynab, må Allah vara nöjd med henne. Därför var de Profetens, frid över honom, mjölkbröder. Som ersättning för denna tjänst behandlade Profeten, frid över honom, alltid Suwayba mycket väl efter att han hade nått vuxen ålder. Efter hans giftermål visade Khadija, må Allah vara nöjd med henne, henne ära och respekt och behandlade henne väl. Därefter ville Khadija köpa henne fri, men Abu Lahab vägrade. Senare frigav han henne själv. Även efter hijra skickade Profeten, frid över honom, kläder och pengar till henne. Under det sjunde året efter hijra, när Profeten, frid över honom, fick besked om hennes död, frågade han efter hennes son Masruh och hur han hade det. Även han var Profetens mjölkbror. Det visade sig att även han hade dött och att han inte hade någon kvar i världen.
Halima as-Sa’diyya
Det var sed bland Mekkas förnäma familjer att skicka sina barn till något gott hem i ökenområdet för att de skulle ammas där, växa upp i den vackra och öppna luften samt lära sig ren arabiska. För detta ändamål kom kvinnor från stammarna i trakten utanför Mekka dit då och då. De tog med sig hövdingarnas barn och fick skälig ersättning. Senare hoppades de också på ett gott bemötande. Några kvinnor från Banu Sa’d ibn Bakr, en gren av Hawazin-stammen, kom därför till Mekka för att ta emot barn en tid efter Profetens, frid över honom, födelse. Halima bint Abi Dhuayb var en av dem, tillsammans med sin make Harith ibn Abdullah. Ibn Hisham återger Halimas egen berättelse, där hon säger: Vår situation var mycket beklaglig. Vårt område var drabbat av hungersnöd. Vår situation var ännu sämre än de andra kvinnornas. Vår åsninna var så svag att hon hamnade efter karavanen. Vår kamel gav inte heller särskilt mycket mjölk. Jag hade så lite mjölk i brösten att jag inte kunde mätta barnen. De grät hela natten, och vi kunde inte heller sova. När vi kom till Mekka fick vi veta att ingen kvinna ville ta emot Profeten, frid över honom. Alla sade: ”Han är föräldralös. Om hans far hade levt, kunde vi ha hoppats på ett gott bemötande. Men från hans änka till mor och hans farfar är det osäkert om vi får något eller inte.”
Halima berättar: De andra kvinnorna hade tagit andra barn, men jag fick inte ett enda. När alla gjorde sig redo att återvända hem sade jag till min make: ”Jag tycker inte om att återvända tomhänt. Jag går och tar med mig det där barnet.”
Min make sade: ”Vad är det för fel med att du gör det? Kanske kommer Allah att välsigna oss genom honom.”
Därför gick jag och tog med mig det barnet, eftersom jag inte hade fått något annat. Sedan gick jag till vårt tält och lade mitt bröst till barnets mun. Då såg jag att det kom ut så mycket mjölk att han drack sig mätt, och hans mjölkbror Abdullah drack sig också mätt. Därefter gick min make för att mjölka kamelstoet, och det gav så mycket mjölk att vi båda drack oss mätta. Vi fick också en behaglig natt. Följande morgon sade min make: ”Vid Gud, Halima, du har verkligen tagit med dig ett mycket välsignat barn.”
Halima berättar vidare: På återvägen var vår åsninna sådan att hon började gå före alla karavanens riddjur och lämnade dem bakom sig. Mina medresande kvinnor sade: ”Halima! Är detta samma åsninna som du red på när du kom tillsammans med oss?”
Jag sade: Ja.
De sade: Vid Allah, hans tillstånd har verkligen förändrats helt och hållet.
Halima berättar: När vi kom hem fanns det kanske ingen trakt på jorden som vid den tiden var lika ofruktsam som vår. Men var getterna än gick för att beta återvände de mätta på gräs och gav rikligt med mjölk. På detta sätt fick vi dag för dag se allt mer av detta barns välsignelse. När två år hade gått och tiden var inne att avvänja honom, var barnet friskare och starkare än alla andra barns i stammen. Det verkade som om han vore ett fyraårigt barn. Vi tog honom till Mecka, till hans mor. Men vi ville att han skulle stanna hos oss ännu längre. Jag sade till hans mor: Låt min lille älskling stanna hos mig en tid till, så att han kan växa sig större och kraftigare. Jag är rädd att Meckas klimat ska försämra hans hälsa.
Kort sagt bönföll jag henne så mycket att hon gick med på att låta honom följa med mig. Ibn Sa’d berättar att Profeten (frid över honom) på detta sätt stannade ytterligare två år hos Halima.
Bröstets klyvning
Halima berättar: Två eller tre månader hade gått sedan vi kom hem. En dag befann sig barnet tillsammans med sin mjölkbror bakom vårt hus, vid vår getflock. Plötsligt kom hans mjölkbror springande och sade: ”Två män i vita kläder kom till min qurayshiske bror och klöv upp hans mage.” Jag och min man skyndade dit och såg att barnet stod upp, med ett likblekt ansikte. Hans far omfamnade honom och sade: ”Min käre son, vad har hänt dig?” Han svarade: ”Två män i vita kläder kom, lade omkull mig och skar upp min mage. Sedan tog de ut något ur den och kastade bort det, och återställde magen som den var förut.” En annan berättelse säger att de sökte efter något i min mage. Jag vet inte vad det var. [Det bör påpekas att händelsen med bröstets klyvning är ett av Guds mysterier, som människan inte kan utforska. Många sådana förunderliga händelser har inträffat med profeterna (frid över dem), och de kan inte förklaras eller analyseras. Att man inte känner till förklaringen är emellertid inget rimligt skäl att förneka dem – författaren.]
Halima berättar: När jag hade tagit honom hem sade min man: ”Halima, jag är rädd att något ska hända honom. Det är bättre att lämna tillbaka honom till hans familj.” Därför tog vi honom med oss till hans mor i Mecka.
Hans mor sade: ”Vad har hänt, amma (den amma som utsetts att ge honom di)? Varför har du tagit med honom hit? Du ville ju behålla honom hos dig.” Jag sade: ”Allah har låtit barnet växa upp, och jag har fullgjort det ansvar jag hade. Nu är jag rädd att någon olycka ska drabba honom.”
Bibi Amina sade: ”Berätta för mig vad det egentligen handlar om.”
På hennes enträgna frågor berättade Halima hela händelsen för henne.
Bibi Amina sade: ”Är du rädd att djävulen ska skada detta barn?”
Halima svarade: ”Ja.”
Bibi Amina sade: ”Vid Gud, djävulen har ingen väg till honom. Detta mitt barn är innehavare av en enastående rang.”
Därefter berättade Bibi Amina för henne om tillståndet under graviditeten och vid födseln.
På grund av den ädle Profeten (s) vistelse i öknen under barndomen blev hans arabiska mycket ren och korrekt. Han var nämligen qurayshit och tillbringade sin barndom bland Banu Saʿd, vars språk var ren arabiska. Därför sade Profeten (s):
”Jag är den som behärskar arabiskan bäst av er. Jag är qurayshit och tillbringade min amningstid hos familjen Banu Saʿd ibn Bakr.”
Precis som Suwayba behandlade Profeten (s) alltid Halima med största kärlek och vänlighet. En gång, efter att Profeten (s) hade gift sig med Khadija (ra), kom hon (Bibi Halima) och sade: ”En fruktansvärd hungersnöd har drabbat vårt område, och alla boskap har dött.”
När Profeten (s) hörde hennes ord gav han henne fyrtio getter och en kamel lastad med varor. Ibn Saʿd återger på auktoritet av Muhammad ibn al-Munkadir att en kvinna bad om tillstånd att få komma till Huzurs (s) närvaro; hon hade ammat honom under hans barndom. När hon kom reste sig Profeten (s) och sade gång på gång: ”Mamma, kom, kom”, bredde ut sin mantel och lät henne sitta på den.
Under erövringen av Mekka kom Halimas syster till Profeten och berättade att Halima hade avlidit. När Profeten (s) hörde detta började tårar rinna ur hans ögon. Därefter gav Profeten (s) henne två hundra dirham, kläder, ett täcke och en kamel. Bland de fångar som fördes dit efter slaget vid Hawazin fanns också Halimas dotter Shayma, som hade burit omkring Profeten (s) i sitt knä under hans barndom. När han såg henne kände Profeten (s) igen henne, behandlade henne kärleksfullt och skickade henne hedersamt tillbaka till hennes familj. När Hawazins delegation bad Profeten (s) om nåd och sade: ”Bland dessa fångar finns också era mostrar och era ammor”, sade Profeten (s): ”Det som tillhör mig och Banu Abd al-Muttalib av vår andel avstår jag från.” På detta sätt blev sex tusen fångar fria, och värdet av den egendom som återlämnades till dem uppgick till femtio crore dirham. Efter Profeten (s) fortsatte även Hazrat Abu Bakr (ra) och Hazrat Umar (ra) att ägna denna familj särskild uppmärksamhet och behandlade dem väl och med respekt.
Profetens mors bortgång
Ibn Saʿd och Ibn Ishaq säger att Profeten Muhammad (s) var sex år gammal, medan Ibn Hazm och Ibn al-Qayyim anser att [beträffande Bibi Halima säger Ibn Kathir att hon avled före Profeten Muhammads (s) profetskap. Men Ibn al-Barr återger i sin al-Istiʿab på auktoritet av Ata ibn Yasar att när Profetens (s) ammor Halima kom till Profetens hov under slaget vid Hunayn, reste sig Profeten (s) så snart han såg henne, bredde ut sin mantel och lät henne sitta. Ibn al-Barr säger vidare att Hazrat Halima (ra) återberättade hadither från Profeten (s), och att Hazrat Abdullah ibn Jaʿfar återberättade från henne. Hafiz Abu Yaʿla och Ibn Hibban har, med hänvisning till Abdullah ibn Jaʿfar (ra), nedtecknat Hazrat Halimas återberättelse. Hafiz Ibn Hajar säger i al-Isaba, med hänvisning till Ibn Ishaq, beträffande Halimas make att han kom till Mekka och antog islam i Profetens (s) närvaro. Men Ibn Saʿd säger att denne var Abdullah, son till Harith, Profetens mjölkbror. Ibn Hajar nämner i al-Isaba att Shayma blev muslim – författaren.] var sju år gammal, begav sig Bibi Amina tillsammans med Umm Ayman och den unge Muhammad till Medina för att besöka familjen Banu Adi ibn al-Najjar, som var släkt med Profetens gammelfarmor (Abd al-Muttalibs mor), och stannade där en tid. Hon visade den unge Muhammad platsen där hans far hade avlidit. Hon visade honom också platsen där han begravdes. Den unge Muhammad (s) mindes senare denna resa mycket väl. Efter hijra, när han kom till Medina, brukade han berätta om denna barndomshändelse för sina följeslagare. Så snart han fick se Banu Adi ibn al-Najjars bosättning kände han igen den. Han brukade säga: ”Här brukade jag leka med en ansarisk flicka som hette Unaysa. Tillsammans med pojkarna från min morfars mors familj brukade jag jaga bort fåglarna som landade här.”
När han såg Dar al-Nabigha sade han: ”Här steg jag av tillsammans med min mor, och det var i detta hus som min far begravdes. Jag brukade simma i Banu Adi ibn al-Najjars källor.”
Därefter begav sig hans mor till Mekka med Profeten (s), men när de nådde en plats som hette Abwa avled hon, och där begravdes hon. Umm Ayman tog Profeten (s) med sig och anlände till Mekka. Ibn Saʿd säger att Profeten också mindes platsen där hans mor hade begravts. När han därför under ʿumran vid Hudaybiyya färdades över Abwa sade han: (arabiska***********************)
”Allah gav Muhammad (s) tillstånd att besöka sin mors grav. Därefter gick han (Profeten (s)) dit. Han ordnade graven och började gråta. När muslimerna såg honom gråta började även de gråta. Man frågade honom: ’Du har ju förbjudit gråt?’ Han svarade: (arabiska******************)
–Jag mindes hans godhet, ömhet och tillgivenhet och började gråta.
Det finns omnämnanden i flera hadither av att Profeten (frid vare med honom) besökte sin mors grav och bröt samman i gråt. Detta har återberättats från Buraida (må Allah vara nöjd med honom), Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) och Abu Huraira i Musnad Ahmad, Bayhaqis verk och Tabaqat Ibn سعد.
under Abd al-Muttalibs vård
Efter Bibi Aminas död tog Profetens (frid vare med honom) farfar Abd al-Muttalib honom till sig och älskade honom mer än alla andra. Därför höll han honom alltid nära sig. Han lät honom sitta nära sig och gick till honom när han ville – oavsett om han var ensam eller sov. Av rädsla för honom vågade de andra barnen inte göra det. Abd al-Muttalib åt aldrig om han inte satt tillsammans med honom; ibland satte han honom i knät under måltiden. I skuggan av Kaba-muren brukade man lägga ut en bädd åt honom, och av respekt för honom fick inget annat barn sitta på den. De satt runt omkring den. Den reslige pojken Muhammad (frid vare med honom) gick rakt fram och satte sig på bädden. När hans farbröder bad honom att resa sig sade Abd al-Muttalib: ”Låt min älskling vara kvar. Vid Gud, han har en särskild ställning. Förhoppningsvis kommer han att uppnå en sådan ställning som ingen arab före honom har uppnått.”
I vissa återberättelser sägs det att Abd al-Muttalib brukade säga: ”Han har ett mycket kungligt sätt.” Sedan lät han honom (det lilla barnet Muhammad) sitta nära sig, strök honom över ryggen och huvudet, kysste honom på ansiktet och blev mycket glad när han såg hans rörelser.
Ibn سعد säger att medlemmarna av stammen Banu Mudlij kunde förutsäga en persons framtid genom att se på hans ansikte och kroppsbyggnad. De sade till Abd al-Muttalib: ”Ta särskilt väl hand om detta barn. Vi har aldrig sett några fotspår som liknar Ibrahims (frid vare med honom) fotspår vid Maqam Ibrahim så mycket som detta barns fotspår gör.”
Abu Talib var närvarande där vid detta tillfälle. Abd al-Muttalib sade till honom: ”Lyssna noga på vad de säger och kom ihåg det, och skydda honom.”
Men den lille Muhammad (frid vare med honom) fick inte åtnjuta sin farfars ömhet och kärlek särskilt länge. När han var åtta år gammal gick hans farfar bort. Ibn سعد och hafiz al-Sakhawi citerar denna berättelse från Umm Ayman. Umm Ayman sade: ”När Abd al-Muttalib dog stod Profeten (frid vare med honom) vid hans huvud och grät.”
Senare, när Profeten (s) tillfrågades: ”Minns ni er farfars död?” svarade han: ”Ja, då var jag åtta år gammal.”
Under Hazrat Abu Talibs omsorg
Efter Abd al-Muttalibs död övertog Hazrat Abu Talib ansvaret för att ta hand om Profeten, enligt vissa berättelser i enlighet med hans testamente och enligt andra på eget initiativ. Hans egentliga namn var Abd Manāf. Men eftersom hans äldste son hette Talib blev hans kunya Abu Talib så berömd att hans egentliga namn föll i glömska. Talib var jämnårig med Profeten (s), och det rådde en djup kärlek mellan dem. När Quraysh tvingade Banū Hāshim att följa med till slaget vid Badr var Talib också bland dem. Han deltog inte i slaget, hans namn fanns inte heller bland de dödade, och han återvände inte till Mecka. Man fann aldrig något spår av honom.
Abu Talib var Profeten (s):s farbror. Han älskade sin brorson mer än sina egna barn. Han lät honom sova nära sig och tog honom med sig vart han än gick. När Profeten Muhammad kom och deltog vid måltiden började de andra äta. Waqidi återger från flera källor att när Abu Talibs familjemedlemmar åt utan Muhammad (s), vare sig var och en för sig eller tillsammans, blev ingen av dem mätt. Men när Muhammad åt tillsammans med dem, blev de mätta och ändå blev det mat över. När Abu Talib såg denna välsignelse införde han följande regel: när han satte sig för att äta brukade han säga: ”Vänta, låt min pojke komma.” När Huzur (s) sedan kom började alla äta. Abu Talib brukade säga: ”Min pojke, du är verkligen välsignad.” När barnen efter att ha satt sig för att äta började rycka åt sig maten, som de brukade, satt Huzur (s) med händerna samlade. När Abu Talib såg detta ordnade han en separat måltid åt honom och en annan åt sig själv. En matta breddes ut, och ingen annan satte sig där. Endast Huzur (s) satte sig tillsammans med honom. Abu Talib brukade säga: ”Vid Rabi’as Gud, det anstår verkligen min pojke att vara en ledare.”
Profetens getvallning
Detta hände sannolikt vid den tid då Huzur (s), efter att ha sett sin farbrors ekonomiska svårigheter och samtidigt hans stora familj, själv började tänka på att tjäna något. Under sin barndom, när han bodde hos sin amma, vallade han familjens getter tillsammans med sina mjölksyskon. När han hade uppnått förståndets ålder började han utföra detta arbete mot betalning i Mecka. I en hadith återgiven av Ubayd ibn Umayr berättas att Huzur (s) sade: ”Det fanns ingen profet som inte vallade getter.” Folk frågade: ”Vallade ni också getter?” Han svarade: ”Ja.”
I Bukhari, i Kitab al-Ijarah, finns en berättelse från Hazrat Abu Hurayra (r.a.). Som svar på denna fråga sade Huzur (s): ”Jag vallade meckanernas getter mot några qirat.” [Ibn Majah återger, med Suwayn ibn Saids auktoritet, att Profetens (s) ord i denna fråga var:
(Arabiska*************)
– Jag vallade invånarnas i Mekkas getter mot några qirāt. Denna återgivning i al-Bukhārīs verk ger intrycket att Profeten (s) vallade meckanernas getter mot betalning. Men Ibrāhīm al-Harbī hävdar att qirāt inte betyder någon penning- eller förmögenhetstyp, utan är namnet på en plats nära Ajyād där Profeten vallade getter. Detta har Ibn al-Jawzī och Allāma al-ʿAynī stött. För det första är det emellertid inte belagt att någon plats i Mekkas geografi heter Qirāt. För det andra finns det inget klandervärt i att valla getter mot betalning, så att man skulle behöva anstränga sig så mycket för att frita Profeten (s) från detta. – Författaren.
Qirāt är pluralformen av qirrāt (en qirrāt betecknar en tiondel eller en tjugondel av en dinar). Abū Salama ibn ʿAbd al-Raḥmān berättar: En gång färdades människor tillsammans med Profeten (s) genom pilträden. Då sade Profeten (s): ”Plocka och ta med de frukter av dessa träd som har blivit svarta.” När jag vallade getter på den tiden brukade jag plocka sådana frukter (Ibn Saʿd, London, s. 79–80).
Profetens enastående personlighet visade sig redan i unga år
Av de händelser som har nämnts från tiden efter Profetens födelse fram till hans tio- eller tolvårsålder blir det helt tydligt att alla som kom i kontakt med honom fick den bestämda uppfattningen att han, trots att han var född bland dem, ägde en enastående personlighet. Det var inte bara så att olika slags välsignelser visade sig genom honom; även hans natur och karaktär var helt annorlunda än andra barns. Hans enastående personlighet framträdde också i hans ansikte och anletsdrag.
Al-Bayhaqī och Ibn Jarīr återger en berättelse från ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) och säger att Profeten (s) berättade: ”Vid högst två tillfällen väcktes inom mig en önskan att göra sådant som människor brukade göra under okunnighetens tid, och båda gångerna skyddade den Allsmäktige Allah mig från att göra det. Därefter uppstod aldrig någon tanke på sådant i mitt sinne. En dag sade jag till de pojkar som vallade getter tillsammans med mig: ’Håll ett öga på mina getter en stund. Jag går till Mekka och deltar på natten i den underhållning som de andra pojkarna deltar i.’ De gick med på det, och jag begav mig mot staden. Redan vid det första huset hörde jag oväsen av musik och sång. Jag frågade: ’Vad är det som händer?’ Folk svarade: ’Den och den gifter sig.’ Jag satte mig ner, och genast föll en sådan sömn över mig att det blev morgon och jag vaknade först när solen hettade.”
”En annan dag sade jag samma sak till mina följeslagare, och de gick med på det. När jag sedan kom in i Mekka såg jag att samma musik och sång pågick. Jag satte mig ner och övermannades även den dagen av sömn; jag sov ända till morgonen. Jag gick till mina följeslagare och sade: ’Inte heller i dag fick jag se någonting.’ Därefter väcktes aldrig något intresse hos mig för sådant.” Ibn Saʿd berättar med Umm Aymans auktoritet att det fanns en avgud vid namn Buʿāna, som Quraysh brukade besöka för att få se den. Där frambar de också votivgåvor. Abū Ṭālib brukade gå dit tillsammans med sin familj i detta syfte. Den unge Muḥammad ombads också att följa med dem. Varje år uppstod emellertid samma gräl: Muḥammad (s) vägrade gå, och hans farbröder och fastrar blev mycket missnöjda. En gång, efter att ha blivit plågad av de äldre i huset med förebråelser och tillrättavisningar, försvann Profeten Muḥammad under lång tid någonstans under denna högtid. Alla i huset blev oroliga för honom. När han återvände verkade han ytterst rädd och skräckslagen, och hans ansikte hade blivit blekt. Hans fastrar omfamnade honom och sade: ’Kära barn, vad har hänt dig?’ Han svarade: ’Jag är rädd att något ska hända mig.’ Fastrarna sade: ’Allah kommer aldrig att låta Satan skada dig, eftersom du har dessa egenskaper.’ Han sade: ’Varje gång jag går mot någon av avgudarna i detta avgudahus tycker jag mig se en lång, ljushyad man stå där och säga: ”Muḥammad, håll dig borta; rör inte vid den.”’ Umm Ayman säger: ’Därefter deltog han aldrig mer i denna högtid.’
Ibn Hishām berättar med Ibn Isḥāqs auktoritet att det i Mekka fanns en man som var expert på att bedöma karaktär utifrån ansiktsdrag (fysiognomiker). Han tillhörde Leḥāb-stammen, en gren av Azd Shanūʾa, och brukade komma till Mekka. När han kom brukade Quraysh föra sina barn till honom, så att han med hjälp av denna kunskap kunde säga något om dem. En gång när han kom tog Abū Ṭālib med sig Profeten (s) till honom tillsammans med sina andra barn. När mannen fick syn på honom började han ägna sig åt ett annat ärende. När han var färdig sade han: ’Var är den pojke som jag såg nyss? Ta hit honom.’ När Abū Ṭālib såg att mannen var mycket ivrig att få se den unge Muḥammad, förde han honom därifrån och gömde honom på en annan plats. Mannen sade: ’För honom till mig. Vid Gud, han kommer att bli en stor och enastående man.’
Muḥammad ibn Isḥāq säger att Profeten (s) berättade: ”En dag bar jag stenar medan jag lekte med Qurayshs pojkar. Alla pojkarna hade tagit av sig sina izār, bundit dem runt halsen och bar på så sätt stenarna, vilket gjorde att de alla blev nakna. Så snart jag gjorde detsamma fick jag plötsligt ett slag, och någon sade till mig: ’Bind fast din izār.’ Därför band jag fast min izār.”
På så sätt hindrades profeten Muhammad från att vara naken redan under barndomen. En liknande händelse inträffade när Quraysh under det trettiofemte året efter elefantåret (när profeten var trettiofem år gammal och endast fem år återstod till hans profetskap) började bygga Kaba-huset på nytt. Vid denna tid hade alla Quraysh-män tagit av sig sina izarer, bundit dem runt halsen och bar sten. Varken bland barn, ungdomar eller gamla fanns någon känsla av nakenhet. Hadhrat Abbas (ra) bad även den unge Muhammad (s) att göra detsamma. Så snart han gjorde ett försök föll han medvetslös, och hans blick riktades mot himlen. När han sedan återfick medvetandet sade han: ”Var är min izar?” Då klädde man honom i hans izar, och han reste sig upp. Denna händelse har återberättats från Hadhrat Jabir ibn Abdullah i Bukhari och Muslim. Abd ar-Razzaq, Tabarani och Hakim återger, med Abu Tufayl som källa, att en röst från det osynliga sade: ”Muhammad, täck din nakenhet.” Men själva återberättelsen bevisar inte att Profeten (s) verkligen var helt naken. Han föll medvetslös innan han hade tagit av sig izaren och blivit naken.
Avsky mot avgudadyrkan
Redan från barndomen hyste han en djup avsky mot shirk, avgudadyrkan samt deras uppvisningar och sedvänjor. Inte heller under sitt liv före profetskapet kunde dessa orenheter beröra honom. I Bukhari, i kapitlet ”Abwāb al-Manāqib”, återges en hadith av Hadhrat Abdullah ibn Umar (ra) under rubriken Zayd ibn Amr ibn Nufayl.
Där sägs att man en gång erbjöd Profeten (s) mat som hade helgats åt avgudarna och kött från djur som hade offrats åt dem, men han vägrade att äta det. I Musnad Ahmad återger Urwa ibn az-Zubayr: ”En av Hadhrat Khadijas (ra) grannar sade till mig: Jag hörde Profeten (s) säga till Hadhrat Khadija (ra):
(Arabiska******************)
”Khadija, vid Gud, jag kommer aldrig att dyrka al-Lat och al-Manat. Vid Gud, jag kommer aldrig att dyrka dem.”
Som svar sade Khadija (ra): ”Låt al-Lat vara, och låt al-Manat vara.”
Efter att ha återgett denna händelse sade grannen till Hadhrat Urwa att Quraysh brukade dyrka dessa två avgudar innan de gick och lade sig om natten. Detta var förmodligen i början av Profetens (s) äktenskapliga liv.
Resan till Levanten och eremiten Bahiras händelse
En gång gav sig Abu Talib av tillsammans med en handelskaravan för att resa till Levanten. Profeten (frid vare med honom) var då tolv år gammal. När Abu Talib skulle ge sig av klamrade sig Profeten (frid vare med honom) fast vid honom och sade enligt Ibn Sa’ds berättelse: ”Käre farbror, vem lämnar du mig hos? Jag har ju varken mor eller far som kan ta hand om mig.”
Dessa ord fick Abu Talibs hjärta att vekna, och han sade: ”Vid Gud, jag ska varken lämna honom bakom mig eller hålla mig borta från honom. Han ska följa med mig.”
När denna karavan nådde Busra i Levanten och slog läger nära eremiten Bahiras kyrka, kom han, i strid med sin vana, ut ur kyrkan. Han brukade aldrig komma ut ur kyrkan för någon karavan. Han tillagade mat åt hela karavanen och bjöd in alla till måltid. Alla i karavanen gick för att äta. Men eftersom Muhammad (frid vare med honom) var så ung lämnades han kvar i lägret. Bahira frågade:
Har alla kommit?
De svarade: ”Endast en ung pojke har lämnats kvar i lägret för att vakta bagaget.”
Bahira sade: ”Nej, kalla även på honom.”
En av Quraysh sade: ”Vid al-Lat och al-Uzza, det vore mycket illa för oss om Muhammad (frid vare med honom) inte deltog i måltiden med oss.” Sedan gick han och hämtade Muhammad (frid vare med honom).
Efter att ha hämtat honom började Bahira betrakta honom mycket uppmärksamt och undersöka hans ansikte och anletsdrag.
Efter måltiden kom Bahira fram till den unge Muhammad (s) och frågade: ”Pojke, jag ber dig vid Lat och Uzza att svara exakt på det jag kommer att fråga dig om.”
Profeten (s) sade: ”Svär inte vid Lat och Uzza. Jag hyser större avsky mot inget annat än dem.”
Han sade: ”Nåväl, svara då för Allahs skull på det jag frågar dig om.”
Profeten (s) sade: ”Fråga vad du vill.”
Därefter frågade Bahira Profeten (s) om hans tillstånd, hans sömn, hans kroppsliga byggnad och andra saker, och Profeten (s) fortsatte att svara. Sedan gick Bahira runt honom och undersökte hans kropp. Därefter frågade han Abu Talib: ”Vad är han för dig?” Abu Talib sade: ”Han är min son.”
Bahira sade: ”Hans far kan omöjligen vara vid liv.”
Abu Talib sade: ”Han är min brorson.”
Bahira: Vad hände med hans far?
Abu Talib: Hans far dog medan han fortfarande låg i sin mors livmoder.
Bahira: Du har helt rätt. Ta med din brorson hem igen. Skydda honom från judarna. Vid Allah, om de får se honom och känner igen de tecken som jag har känt igen, kommer de att skada honom på något sätt. Din brorson kommer nämligen att bli en mycket betydande person.
Därför avslutade Abu Talib skyndsamt sina affärer och återvände hem tillsammans med Huzur (s).
Kring denna händelse har orientalister byggt upp många fantasifulla teorier och betraktar de djupa insikter som efter mottagandet av profetskapet kom fram från Huzur (s) som uppgifter hämtade från kristna munkar. Dessutom finns det även bland våra egna berättelser några sådana som ger viss näring åt dessa fantasier. Om en fullkomlig asket genom andlig övning har utvecklat sina andliga krafter, och om han genom att se några ovanliga tecken på välsignelse känner att det finns en stor personlighet i denna karavan, och därefter får sina misstankar bekräftade när han ser Huzur (s), finns det inget märkligt i detta. Dessutom kan han ha ansett att judarna är ett avundsjukt folk som kan betrakta framträdandet av en betydande person bland Arabis ummīer som ett hot mot dem själva och därför försöka skada honom. Det är därför möjligt att han rådde Abu Talib att skydda honom från dem. Men det är inte godtagbart att han skulle ha trott att Huzur (s) var den framtida profet vars ankomst hade förebådats i de tidigare skrifterna. Profetiorna gjorde det visserligen känt att en profet skulle komma och att hans namn skulle vara Muhammad. Men det var inte möjligt att med säkerhet veta att pojken Muhammad (s) var just denne profet.
Låt oss i sin helhet granska de berättelser som muhaddither och biografiförfattare har nedtecknat om detta. Tirmidhi, Bayhaqi, Ibn Asakir, Hakim, Abu Nu’aym, Abu Bakr al-Khara’iti och Ibn Abi Shaybah har återberättat från Abu Musa al-Ash’ari att Bahira tog Huzurs (s) hand och sade: ”Detta är de sändebuds främste, detta är världarnas främste. Allah den Allsmäktige kommer snart att sända honom som en barmhärtighet för världarna.”
Man frågade honom (enligt återgivningar av Tirmidhi och flera andra muhaddither var det Qurayshs ledare som frågade): Varifrån fick du kunskap om allt detta?
Bahira sade: När ni kom mot oss bugade sig träden, växterna, bergen och klipporna. Och ingen annan än en profet får dessa att buga sig inför sig. Dessutom kunde jag se och känna igen profetskapets sigill på hans rygg, mellan hans båda skuldror. Jag finner också detta nämnt i våra skrifter.
Därefter sade Bahira till Abu Talib: ”Det finns en fara från judarnas sida. Ta därför tillbaka honom.” I den återberättelse som Ibn Abi Shaybah citerar från Abu Musa al-Ashari nämns att när Profeten (s.) var på väg mot kyrkan skuggades han av ett moln. Det finns också en återberättelse enligt vilken Abu Talib, efter Bahiras enträgna uppmaningar, skickade Profeten (s.) tillbaka till Mecka tillsammans med Abu Bakr (r.a.) och Bilal (r.a.). Abu Bakr var emellertid då tio år gammal, och Bilal var ännu yngre än han. För det andra är det mycket märkligt att Bilal skulle ha skickats med, eftersom han vid den tiden inte hade någon som helst relation till Banu Abd al-Muttalib, så att Abu Talib skulle ha kunnat få hans tjänst. Om denna resa har det också berättats att sju romare gav sig av för att döda Profeten (s.) och kom fram till Bahiras kyrka. Bahira frågade: ”Varför har ni kommit?” De svarade: ”Vi har fått veta att denne profet ska komma hit under denna månad. Därför har folk skickats åt alla håll, och vi har kommit hit.” Bahira sade: ”Vad tror ni? Kan någon hindra det som Allah har beslutat?” De svarade: ”Nej.” Därefter avstod de från sitt uppsåt.
Detta innebär alltså att Profeten (s.) själv, Quraysh och till och med Roms härskande kretsar redan när han var tolv år gammal fick veta att pojken Muhammad (s.) skulle bli profet.
Hafiz Ibn Hajar säger i verket al-Isaba, med hänvisning till Abu Sa’id al-Naysaburis Sharaf al-Mustafa, att Muhammad (s.), tretton år efter denna händelse, mötte Bahira för andra gången när han reste till Sham med handelsvaror som tillhörde Hazrat Khadija (r.a.). Då sade han:
”Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah. Och jag vittnar om att du är Allahs Sändebud, den obildade profet vars ankomst Isa ibn Maryam förkunnade.”
På denna grund räknade Ibn Mandah och Abu Nu’aym Bahira till Profetens följeslagare. Hafiz al-Dhahabi säger i Tajrid al-Sahaba att Bahira trodde på honom redan innan profetens ankomst.
Om den andra resan till Sham har det också berättats att Profeten (s.) stannade under ett träd i Busra, nära eremiten Nasturas kyrka. Nastura kom ut och frågade Maysara, som följde med Profeten (s.), vem som uppehöll sig under trädet. Han svarade: ”En man från Quraysh, en av dem som bor i det heliga området.” al-Waqidi och Ibn Ishaq säger att Nastura då sade: ”Efter Hazrat Isa (a.s.) har ingen annan än en profet uppehållit sig här under dessa två hundra år.” Abu Sa’id tillägger i Sharaf al-Mustafa att Nastura därefter gick fram till Profeten (s.), kysste hans huvud och fötter och sade: ”Jag vittnar om att du är Allahs Sändebud, den obildade profet vars ankomst Isa (a.s.) förkunnade och sade: ’Efter mig kommer ingen annan än en obildad, hashimitisk, arabisk, meckansk profet att uppehålla sig under detta träd – ingen annan än innehavaren av dammen och förbönen samt innehavaren av lovprisningens baner.’”
Maysara lade dessa ord på minnet. Därefter gav sig Profeten (s.) ut till marknaden i Busra för att köpa och sälja. Vid detta tillfälle uppstod en tvist med en man om priset på en vara. Då sade mannen: ”Svär vid Lat och Manat.” Profeten (s.) sade: ”Jag har aldrig svurit vid dem.” Då sade mannen: ”Jag godtar det du säger.” Därefter kallade han Maysara åt sidan och sade: ”Denne är en profet. Vid Honom i vars hand mitt liv ligger, han är den profet som våra präster finner omnämnd i sina skrifter.” Maysara lade även dessa ord på minnet.
Abu Nu’aym berättar att Maysara under denna resa såg två änglar skugga Profeten (s.). När karavanen nådde Mecka var det mitt på dagen. Hazrat Khadija (r.a.) befann sig då i sitt övre rum. Även hon såg Profeten (s.) på kamelryggen, medan två änglar skuggade honom. Andra än Abu Nu’aym tillägger att Hazrat Khadija (r.a.) visade denna syn för andra kvinnor som var med henne, och de uttryckte sin förvåning. Därefter kom Maysara till Hazrat Khadija (r.a.) och berättade om allt han hade sett. Han berättade också vad Nastura hade sagt och om det som hade hänt med en handelsman från Sham. Om alla dessa återberättelser godtas, innebär det att Muhammad (s.) femton år före sin profetkallelse fick veta att han skulle bli profet. Maysara, Khadija (r.a.) och många av de Quraysh-kvinnor som satt tillsammans med henne visste också detta. Dessutom var både de som reste till Sham med den Quraysh-karavan som Muhammad (s.) färdades med och Meckas invånare medvetna om att änglar hade skuggat honom. För hur skulle detta kunna förbli hemligt för de andra, när Maysara, Hazrat Khadija (r.a.) och kvinnorna som var med henne såg denna syn?
Även om dessa uppgifter har nedtecknats utifrån lärda vismäns berättelser, kan de ändå inte godtas av flera skäl. För det första strider de uppenbart mot Koranen, där Profeten (s) tilltalas med orden: (Arabiska****************)
– Du kunde aldrig hoppas att en Skrift skulle uppenbaras för dig (al-Qasas: 86).
(Arabiska**********************)
Du visste ju inte vad Skriften var och visste inte heller vad tron innebar (ash-Shura: 52).
De två ovan nämnda verserna utgör ett obestridligt bevis på att han, innan han upphöjdes till profetens rang, var helt ovetande om att han skulle bli profet. Om han redan vid tolv års ålder hade vetat detta och om det på nytt hade bekräftats för honom vid tjugofem års ålder, skulle det inte ha funnits någon anledning för honom att inte hoppas på att en Skrift skulle uppenbaras för honom. Och hur skulle han senare ha kunnat utplåna ur sitt sinne att han en dag skulle behöva kalla människor till tron?
Efter den ädla Koranen strider dessa berättelser också mot de autentiska berättelser som återgetts om den första uppenbarelsen till Profeten (s), hans kroppsliga och själsliga tillstånd därefter samt hans samtal med Khadija (ra). Hur skulle det tillstånd som då uppstod ha kunnat infinna sig, om han sedan tjugofem års ålder hade vetat att han skulle bli profet? I så fall skulle uppenbarelsen ha varit helt i enlighet med hans förväntningar. Och det som Khadija (ra) sade efter att ha hört om händelsen i Hira skulle hon under inga omständigheter ha sagt, om han i femton år hade vetat att han skulle bli profet. Då skulle hon ha sagt: ”Det som jag förväntade mig har ju inträffat.”
På samma sätt strider dessa berättelser mot hela den historia som, enligt en stor mängd återkommande berättelser, lades fram i Mecka efter hans tillkännagivande av profetskapet. Om Quraysh-folket i trettioett år hade vetat att han (Muhammad, s) skulle bli profet, skulle tillkännagivandet av hans profetskap inte ha varit motsatsen till deras förväntningar, och deras reaktion skulle ha varit helt annorlunda än den reaktion de visade efter en oväntad händelse.
Fijar-kriget
Nu återvänder vi till de historiska händelserna.
Ibn Hisham säger att Fijar-kriget ägde rum när Profeten (s) var fjorton eller femton år gammal. [Enligt skildringarna hos Iqd al-Farid, Aghani och al-Jawhari hade det före detta ägt rum tre Fijar-krig. Profeten (s) deltog i det fjärde Fijar-kriget. Ibn Sa’d säger att detta krig ägde rum under elefantåret. Al-Jawhari skriver i al-Sihah att Quraysh kallade detta krig Fijar eftersom det ägde rum under en helig månad. Eftersom det var syndigt att strida under en helig månad sade Quraysh: ”Vi har begått en synd.” Därför kallades dessa fyra krig, som ägde rum under heliga månader, för ”Harb al-Fijar” – författaren.]
Ibn Ishaq, Ibn Sa’d, al-Baladhuri och Ibn Jarir al-Tabari säger att detta krig ägde rum under det tjugonde elefantåret. [Elefantåret var det år då Abraha angrep Mecka. Det var en så märklig händelse att araberna började räkna årtal från detta år – författaren.]
Enligt detta bör Profeten (s) ha varit tjugo år gammal. I detta krig stod Banu Kinana, där även Quraysh ingick, på den ena sidan, och Qays Aylan, där bland andra Thaqif och Hawazin ingick, på den andra. Anledningen till kriget var att en hövding ur Banu Hawazin vid namn Urwa al-Rihal hade gett Ibn Mundhirs handelskaravan tillstånd att färdas under hans eget beskydd till marknaden i Ukaz. En hövding ur Banu Kinana vid namn Barras ibn Qays sade: ”Ger du honom beskydd mot Kinana?” Han svarade: ”Ja, och mot hela världen.” Detta gjorde Barras rasande. Därefter dödade han Urwa på en plats som hette Tayman, i Najds utkanter. När Quraysh befann sig på marknaden i Ukaz nåddes de av nyheten. Omedelbart begav de sig mot det heliga området. Innan de hann träda in i det heliga områdets gränser hann Hawazin upp dem, och striden fortsatte hela dagen. På natten trädde Quraysh in inom det heliga områdets gränser. Profeten (s) gjorde endast så mycket att när en pil från fiendens sida föll ned plockade han upp den och gav den till sina farbröder. Ibn Sa’d säger att Profeten (s) senare brukade säga: ”Det hade varit bättre om jag inte ens hade deltagit så lite i detta.” Suhayli säger att Profeten (s) visserligen följde med sina farbröder till detta krig, men att han i praktiken inte deltog i striderna. Före sitt profetskap deltog han inte i något annat krig än detta. Han skaffade sig inte heller någon militär erfarenhet av något slag. Härav framgår att han var fri från den förislamiska tidens krig och strider. Vi kan också förstå att den enastående förmåga till militärt ledarskap som han visade som profet var given av Allah. Han var inte en yrkesmilitär, utan en medfödd fältherre.
Hilf al-Fudul
När den Helige Profeten (s) var tjugo år gammal ingick några av Qurayshs stammar ett avtal som kallades ”Hilf al-Fudul”. Ibn Athir redogör i sitt verk al-Nihaya för orsaken till att detta avtal kallades ”Fudul” och säger att ett liknande avtal hade ingåtts även under Jurhums tid, och att alla som ingick det hette Fadl. Därför kallades det Hilf al-Fudul. Den riktiga orsaken är emellertid den som Hafiz Ibn Kathir har återberättat från Muhammed och Abd al-Rahman, söner till Abu Bakr, med hänvisning till al-Humaydi. Han säger att Profeten (s) sade: ”Jag deltog i ett avtal i Abdullah ibn Jud’ans hus, och om jag under islam skulle kallas till ett liknande avtal skulle jag gärna hörsamma det.” Därefter förklarade han avtalet på följande sätt:
(Arabiska********************)
De slöt ett ömsesidigt avtal om att återlämna Fudul till dess rättmätige ägare och att förhindra att förtryckaren begick övergrepp mot den förtryckte. (Al-Bidaya wa al-Nihaya, del 2, s. 291).
Uttrycket ”att återföra fadl till dem som har rätt till det” betyder att den egendom eller rättighet som en förtryckare med våld har berövat de rättmätiga ska återlämnas till dem, och att förtryckaren inte ska tillåtas fortsätta med sitt förtryck.
Ibn Saʿd säger om denna överenskommelse att de gemensamt beslöt att bistå den förtryckte och se till att hans rätt återlämnades till honom.
När Ibn Hisham redogör för överenskommelsen säger han att de inte skulle tillåta att någon stadsbo eller utomstående i Mecka blev förtryckt, utan hjälpa den förtryckte mot förtryckaren. Ibn Saʿd anger datumet för denna överenskommelse till den tjugonde Dhu al-Qaʿda under elefantens år. Anledningen var att en man ur en stam kallad Yubaydi i Jemen kom till Mecka med vissa handelsvaror. En av Meckas hövdingar, al-ʿAs ibn Waʾil, köpte hans varor men betalade inte priset. Den stackars mannen gick till var och en av männen ur Banu ʿAbd al-Dar, Banu Makhzum, Banu Jumah, Banu Sahm och Banu ʿAdi och bad om hjälp. Men alla avvisade hans vädjan med hårda ord och vägrade hjälpa honom mot ʿAs ibn Waʾil al-Sahmi. Efter att ha förlorat hoppet om allas hjälp klättrade han tidigt på morgonen upp på berget Abu Qubays och ropade högt till Ahl Fihr att han hade blivit förtryckt. Profetens farbror, Zubayr ibn ʿAbd al-Muttalib, svarade då och sade att detta inte kunde lämnas därhän. Därefter samlade han Banu Hashim, Banu al-Muttalib, Banu Asad ibn ʿAbd al-ʿUzza, Banu Zuhra och Banu Taym i ʿAbdullah ibn Judʿans hus. Denne var kusin till Aisha (ra). Där svor alla att de skulle hjälpa varje förtryckt person i Mecka, vare sig stadsbo eller utomstående, och se till att hans rätt utkrävdes av förtryckaren. Sedan gick de alla till ʿAs, tog tillbaka Yubaydis handelsvaror från honom och överlämnade dem till Yubaydi.
Muhammad ibn Ishaq återberättar på Imam al-Zuhris auktoritet att Profeten (s) sade: ”Jag deltog i en överenskommelse i ʿAbdullah ibn Judʿans hus som jag inte skulle ha accepterat ens om jag hade fått en röd kamel i utbyte mot den. Även i islams tid, om jag skulle kallas till en sådan överenskommelse, skulle jag acceptera den.”
Deltagande i affärsverksamhet med Khadija (ra)
Den naturliga duglighet som Profeten (s) hade varit välkänd för i en begränsad krets sedan barndomen – hans artighet, pålitlighet och tillförlitlighet, kärlek till sanningen, goda karaktär, ärlighet, allvar, intelligens, självbehärskning, tålamod och självkänsla, ädelmod och ledaregenskaper – kort sagt, var och en av hans ädla egenskaper fortsatte att utvecklas. Därför växte en djup respekt och tillit till honom fram i människornas hjärtan, och hans inflytande över dem ökade. Det var vid denna tid som Khadija (ra) beslöt att ingå ett affärspartnerskap med honom.
Khadija (ra) hade bland Quraysh fått hederstiteln ”Tahira” på grund av sin kyskhet och rena karaktär. Tahira betyder fullständigt ren. Hela stammen betraktade henne med stor respekt för hennes intelligens, framsynthet, höga karaktär och många egenskaper. Dessutom hade Allah den Allsmäktige skänkt henne fysisk skönhet. Ingen kvinna bland Quraysh var vackrare än hon. Ofta var Qurayshs stora handelskaravaner helt beroende av hennes tillgångar. Hennes första äktenskap var med Abu Hala ibn Zurara al-Tamimi. Med honom fick hon två söner, Hind och Hala. Båda blev muslimer under Profetens tid. Efter Abu Halas död gifte hon sig med ʿUtayiq ibn ʿAbd al-Makhzumi. Med honom fick hon en dotter, Hind. Senare blev även hon muslim under profetskapets tid. [Enligt vissa var ʿUtayiq hennes första och Abu Hala hennes andra make – författaren.] Efter den andre makens död förblev hon änka. Många hövdingar bland Quraysh uttryckte önskan att gifta sig med henne, men hon avvisade deras önskemål. Hon bedrev handel med sina tillgångar och skickade någon person med dem tillsammans med handelskaravanerna; denne fick sedan sin fastställda andel.
När Khadija (ra) fick höra om Profeten (s) sanningsenlighet, pålitlighet och höga karaktär sade hon till honom: ”Ta mina handelsvaror till al-Sham. Jag ska ge dig en större andel av vinsten än den jag brukar ge andra.”
Detta är Ibn Ishaqs berättelse.
Den andra berättelsen återges av Ibn Saʿd från Nufaysa bint Munayya, vars detaljerade redogörelse återges av Zurqani. Den lyder som följer: Abu Talib sade till Profeten (frid över honom): ”Brorson, jag är inte någon förmögen man. Vår situation blir allt sämre, och vi har inga handelsvaror. Den karavan som ditt folk skickar till شام står i begrepp att ge sig av. Khadija vill också skicka sina varor med någon genom denna karavan. Om du går till henne kommer hon att föredra dig framför de andra, eftersom hon känner till din goda karaktär.”
Profeten (frid över honom) sade: ”Jag är rädd att hon väljer någon annan.”
Khadija fick kännedom om detta samtal mellan farbrodern och brorsonen. Men det blev som Profeten (frid över honom) hade sagt, eftersom hon redan hade skickat honom ett erbjudande om denna affär, vilket Ibn Ishaq har nämnt ovan.
I al-Tabaqat av Ibn Saʿd finns en berättelse, återgiven från Muhammad ibn ʿAqil. Där sägs att Abu Talib gick till Khadija och sade: ”Khadija, skulle du föredra att jag, i stället för att anlita någon annan för dina handelsaffärer, gjorde upp saken med Muhammad (frid över honom)?”
Khadija svarade: ”Om du hade nämnt någon avlägsen och osympatisk person skulle jag ha gått med på det. Men du har nämnt en nära vän.”
Kort sagt blev affären mellan Khadija och Profeten (frid över honom) fastställd, och hon skickade sin slav Maysara tillsammans med Profeten (frid över honom) till شام för handel. Denna resa började den 15:e eller 16:e dagen i månaden Dhu al-Hijja under elefantens 25:e år. På vägen blev Maysara mycket imponerad av Profetens (frid över honom) karaktär, uppförande och ädla egenskaper. Efter återkomsten berättade han allt i detalj för Khadija. Profeten (frid över honom) nådde särskild framgång i handeln. Ibn Saʿd citerar Nufaysa bint Munayya och säger att Profeten (frid över honom) förde med sig dubbelt så stor vinst till Khadija som andra tidigare hade gjort, och att han förde med sig dubbelt så stor vinst som Khadija hade lovat att ge, och att Khadija (må Allah vara nöjd med henne) gav Profeten (frid över honom) det dubbla av det belopp hon hade lovat. [Förutom denna resa finns även uppgifter om Profetens (frid över honom) andra resor i hadith- och sira-verken. Under dessa resor fick han möjlighet att med egna ögon se många delar av Arabien. I al-Mustadrak nämner al-Hakim två av Profetens (frid över honom) resor till Jurash, ett berömt handelscentrum i Jemen, och imam al-Dhahabi (må Allah förbarma sig över honom) har bekräftat detta. I Musnad Ahmad berättas att när en delegation från Abd al-Qays kom till Mecka från Bahrain, nämnde Profeten (frid över honom) namnen på de olika platserna där och frågade om deras tillstånd. När mannen uttryckte sin förvåning sade han: ”Jag har rest runt mycket i ert land.” Det bör påpekas att hela Arabias östra kust vid denna tid kallades Bahrain; det avser inte den ö som i nutiden bär namnet Bahrain. – Författaren.]
Äktenskapet med Khadija
Under den långa resan från Mecka till Sham och från Sham till Mecka fick Maysara dag och natt vara i Profeten Mustafas (s) sällskap. Efter att ha sett varje sida av hans liv blev han fäst vid honom. När Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne) hade hört allt från honom beslöt hon att gifta sig med Profeten (s). Hon var visserligen inte heller tidigare ovetande om Profeten (s), och hon hade hört talas om de egenskaper hos honom som spreds bland Qurayshs folk. Men nu beslöt hon att det inte gick att finna en bättre make än honom. Det råder viss oenighet i berättelserna om hur äktenskapet slutligen kom till stånd.
Ibn Ishaq säger att Hazrat Khadija talade direkt med Profeten (s). Hon sade: ”Min brorson, på grund av ert släktskap, er trofasthet, ärlighet, ädla karaktär, goda börd och lovvärda egenskaper önskar jag ingå äktenskap med er.” Profetens faster Hazrat Safiyya, som var hustru till Hazrat Khadijas bror och mor till Hazrat Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) — författaren.
Den andra berättelsen återges av Ibn Saʿd från Nufaysa bint Munya. Vissa författare har sagt bint Umayya, men bint Munya är det riktiga. Hon blev muslim efter erövringen av Mecka — författaren. Nufaysa säger: Innan Hazrat Khadija uttryckte sin önskan att gifta sig skickade hon mig till Muhammad (s) för att ta reda på hur han såg på saken. Jag gick till honom och sade: ”Muhammad (s), varför gifter ni er inte?” Han svarade: ”Vad har jag som jag kan gifta mig med?”
Jag sade: ”Det är redan ordnat. Ni har fått ett äktenskapserbjudande från en kvinna som har skönhet, rikedom, ädel börd och duglighet. Vill ni acceptera det?”
Han sade: ”Vem talar du om?”
Jag sade: ”Khadija.”
Han sade: ”Hur skulle jag kunna gifta mig med henne?”
Jag sade: ”Överlåt detta ansvar åt mig.”
Han sade: ”Om det är så, går jag med på det.”
Därefter skickade Hazrat Khadija ett meddelande och bad honom komma vid den avtalade tiden för vigseln. Hon bad sin farbror Amr ibn Asad komma och förrätta vigseln.
Eftersom Hazrat Khadijas far, Khuwailid, hade avlidit, kom Amr ibn Asad på hennes vägnar, medan Profeten (s) kom tillsammans med sina farbröder Hazrat Hamza och Abu Talib.
Därefter fullbordades vigseln [Ibn Sa’d säger: Enligt vår forskning är alla de berättelser felaktiga som säger att Khadijas far Khuwailid förrättade hennes vigsel. Ännu mer orimlig är berättelsen att Khuwailid hade fått vin att dricka och förrättade vigseln i berusat tillstånd. När han senare återfick medvetandet blev han mycket upprörd. Enligt vår mening är det som de lärda har fastställt och bevarat att Khuwailid dog före Fijar-kriget och att Khadijas farbror Amr ibn Asad förrättade hennes vigsel. Författaren.]
Vid vigseln deltog Hazrat Abu Bakr (r.a.), hövdingarna för Mudars stammar och Qurayshs ledare. Som brudgåva gav Profeten (s) tjugo kameler. [Enligt vissa berättelser var brudgåvan åtta dinarer och enligt andra femhundra dirham – författaren.]
Ibn Abd al-Barr säger att vigseln ägde rum två månader och femtiofem dagar efter Profetens (s) återkomst från resan till Sham. Han var då tjugofem år och Hazrat Khadija fyrtio år.
[Se al-Istidhkar, s. 128.]
(Vid tiden för vigseln var Profeten (s) och Hazrat Khadija fyrtio år gamla. Men i några få berättelser anges Profetens (s) ålder till tjugoett, tjugonio, trettio eller trettiosju år, och Hazrat Khadijas (r.a.) till tjugofem, tjugoåtta, trettio, trettiofem eller fyrtiofem år. De flesta lärda har inte godtagit detta. Några har emellertid föredragit berättelsen att Hazrat Khadija var mellan tjugofem och trettio år av det skälet att en kvinna på fyrtio år inte skulle kunna föda sex barn. Om det i genomsnitt går ett och ett halvt år mellan varje barn, borde det sista barnet ha fötts när hon var fyrtionio år. Om man dessutom godtar de berättelser som nämner att ett barn föddes i Hazrat Khadijas sköte efter profetskapets början, borde hon vid den tiden ha varit femtiosex år. Det är helt otänkbart. Enligt vår mening är denna uppfattning inte intellektuellt riktig. Inom kvinnomedicinen (GYNAECOGY) finns ett auktoritativt verk som har skrivits under överinseende av tio lärare () inom detta ämnesområde. I verkets tolfte upplaga har följande forskningsbaserade uppfattning framförts i denna fråga: )
Menstruationen upphör vanligtvis vid fyrtioåtta till femtiotvå års ålder. I många fall kan emellertid tidpunkten för menstruationens upphörande fördröjas till femtiofem år eller ännu längre. Å andra sidan upphör menstruationen i vissa fall vid fyrtio års ålder eller till och med tidigare. Om en kvinna blir könsmogen tidigt, upphör menstruationen senare, och om menstruationen börjar sent, upphör den tidigare. Ovan nämnda verk, s. 101.
Mot bakgrund av denna medicinska uppfattning är det inte alls förvånande att ett barn föddes av Hazrat Khadija (ra) när hon var femtio till femtiosex år gammal. Det har återberättats att när Hazrat Fatima (ra) föddes var profeten Mustafa (s) fyrtioett år gammal och Hazrat Khadija (ra) femtiosex år gammal.
Profetens (s) barn födda av Hazrat Khadija
Alla Profetens (s) barn föddes av Hazrat Khadija (ra). Endast Hazrat Ibrahim (ra) föddes av Maria al-Qibtiyya (ra). Hazrat Khadija (ra) fick två söner och fyra döttrar, nämligen: (1) Qasim (ra), varför Huzur (s) kallades Abu al-Qasim; (2) Abdullah (ra), som också kallades Tayyib och Tahir; (3) Hazrat Zaynab (ra); (4) Hazrat Ruqayya (ra); (5) Hazrat Umm Kulthum (ra); och (6) Hazrat Fatima (ra). Det råder oenighet om vem av dem som var äldst och i vilken ordning de föddes. Men det är känt att när Hazrat Zaynab (ra) föddes var Huzur (s) tjugofem år gammal (Isaba), och att Hazrat Fatima (ra) föddes när Profeten var fyrtioett år gammal (Sharh-e Muzahir). Det är också historiskt belagt att när den första hijran till Abessinien ägde rum under det femte året av profetskapet, utvandrade Hazrat Ruqayya (ra) tillsammans med sin make Hazrat Uthman (ra). Det innebär att hon var två år yngre än Hazrat Zaynab (ra), och därför redan var gift under det femte året av profetskapet.
En grupps avskyvärda fräckhet
Vissa människor påstår öppet, utan fruktan för Gud, att Hazrat Khadijas (ra) enda barn med Profeten (s) var Hazrat Fatima (ra), och att de övriga döttrarna inte föddes av Huzur, utan av Hazrat Khadijas (ra) tidigare make. Detta förnekas emellertid uttryckligen i Koranen.
(Arabiska********************)
O Profet, säg till dina hustrur och döttrar, (al-Ahzab). – Det är obestridligen bevisat genom historien att Maria al-Qibtiyya (ra) fick barn med Huzur (s), medan ingen av hans övriga hustrur fick något barn med honom. Dessa ord visar att Huzur (s) inte hade endast en dotter, utan flera. Historien bevisar också att, bortsett från Maria al-Qibtiyya (ra), fick ingen annan av den Helige Profetens hustrur några barn med honom. Dessa döttrar måste därför utan tvekan ha fötts ur Hazrat Khadijas (ra) sköte. Dessa människor, som är förblindade av hat, tänker inte på vilken stor synd de begår genom att förneka Profetens barn, och hur strängt de kommer att ställas till svars för detta i det kommande livet. Alla är eniga, enligt alla tillförlitliga berättelsekedjor, om att Huzur (s) inte hade endast en dotter, Hazrat Fatima (ra), med Hazrat Khadija (ra), utan ytterligare tre döttrar. Muhammad ibn Ishaq, den tidigaste författaren av Profetens (s) biografi, säger efter att ha nämnt Huzurs (s) äktenskap med Hazrat Khadija (ra): ”Alla Profetens (s) barn, utom Ibrahim (ra), föddes ur hennes sköte.” Deras namn var Tahir (Tayyib), Zaynab (ra), Ruqayya (ra), Umm Kulthum (ra) och Fatima (ra). (Sira av Ibn Hisham, band 1, s. 202).
Den berömde genealogen Hisham ibn Muhammad ibn al-Sa’ib al-Kalbi har, med hänvisning till Hadrat Abdullah ibn Abbas (ra), återgett att Qasim (ra) var den förste som föddes i Mecka, före profetskapet, av Profeten (s). Därefter föddes Zaynab (ra), Ruqayya (ra), Fatima (ra) och Umm Kulthum (ra), efter varandra. Efter profetskapets början föddes Abdullah (ra), som också kallades Tayyib och Tahir. Mor till alla dessa var Hadrat Khadija (ra). – Tabaqat Ibn Sa’d, vol. 1, s. 133.
Ibn Hazm säger i Jawami‘ al-Sira att Hadrat Khadija födde fyra döttrar åt Profeten. Den äldsta var Hadrat Zaynab (ra), därefter Ruqayya (ra), därefter Fatima (ra) och därefter Umm Kulthum (ra) (s. 38–40).
Al-Tabari, Ibn Sa’d, Abu Ja‘far ibn Habib, författaren till Kitab al-Mujassars, och Ibn Abd al-Barr, författaren till al-Isti‘ab, har på tillförlitliga grunder återgett att Hadrat Khadija hade haft två makar före Profeten (s). Den ene var Hala al-Tamimi, med vilken Hind och Hala föddes. Den andre maken var Atiq ibn Abid al-Makhzumi, med vilken en dotter vid namn Hind föddes. Därefter gifte hon sig med Profeten (s). Alla genealoger är eniga om att de ovan nämnda fyra döttrarna föddes av honom. (Se al-Tabari, vol. 2, s. 11; Tabaqat Ibn Sa’d, vol. 8, s. 14–16; Kitab al-Mujassar, s. 78, 79 och 452; al-Isti‘ab, vol. 2, s. 718.) Al-Bayhaqi säger, med hänvisning till Mus‘ab ibn Abdullah al-Zubayri, att Allahs sändebuds äldste son var Qasim (ra), följd i ordning av Zaynab (ra), Abdullah (ra), Umm Kulthum (ra), Fatima (ra) och Ruqayya (ra). Yunus ibn Bukayr återger, med hänvisning till Ibn Abbas (ra), att Hadrat Khadija födde två söner och fyra döttrar åt Profeten (s), nämligen al-Qasim (ra), Abdullah (ra), Umm Kulthum (ra), Zaynab (ra), Ruqayya (ra) och Fatima (ra). Abd al-Razzaq säger i sitt verk al-Musannaf, med hänvisning till Ibn Jurayh, att Hadrat Khadija födde två söner åt Profeten (s), Abdullah (ra) och Qasim (ra), samt fyra döttrar. Av dem var Zaynab den äldsta och Fatima den yngsta.
Alla dessa berättelser bevisar otvetydigt, i överensstämmelse med Koranens framställning, att Profeten (s) inte hade endast en dotter, utan fyra.
Äktenskapligt liv
Även om det fanns en åldersskillnad på femton år mellan Profeten (s) och Khadija (ra), fortsatte Profeten (s) att minnas henne under hela sitt liv efter Hadrat Khadijas bortgång.
I al-Bukhari har en berättelse av Hadrat Ali (ra) återgetts. Där sägs det att Profeten (s) sade:
(Arabiska***************)
Detta innebär att Maria var den främsta kvinnan bland sitt folks kvinnor, medan Khadija (må Allah vara nöjd med henne) var den främsta kvinnan i detta folk. Men i Muslim återges, med hänvisning till Wakīʿ, detta uttalande; när Wakīʿ sade det pekade han mot himlen och jorden och citerade Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ord. Innebörden är att Wakīʿ, eller de genom vilka detta nådde honom, alla förstod det som att dessa två var världens främsta kvinnor. I al-Bukhari finns en berättelse av Aisha (må Allah vara nöjd med henne), där hon säger: »Ingen av Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hustrur väckte så mycket svartsjuka hos mig som Khadija. Ändå hade hon gått bort långt före mitt giftermål med honom. Anledningen var att jag ofta hörde Profeten nämna hennes namn. När Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) slaktade en get skickade han alltid en del av köttet till Khadijas väninnor.« I en annan hadith i al-Bukhari säger Aisha (må Allah vara nöjd med henne): »En gång kom Khadijas syster Hala bint Khuwaylid och bad om tillstånd att få komma in. När Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hörde hennes röst blev han djupt berörd och sade: (**********)
(Vid Allah, det är Hala!) eftersom hennes röst liknade Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) röst.
Aisha (må Allah vara nöjd med henne) säger: »Då blev jag mycket irriterad och sade: ’Varför minns du ständigt en gammal kvinna från Quraysh? Hon har ju gått bort för länge sedan, och Allah har gett dig en bättre hustru än henne.’«
I en berättelse i Musnad Ahmad och al-Tabaranī sägs det att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade: »Då blev Guds Sändebud arg, och på grund av hans vrede svor jag och sade: ’Vid den Gud som har sänt dig med sanningen, om jag framöver nämner henne ska jag endast göra det med välvilja.’«
Ibn Saʿd berättar att Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) svärson Abu al-ʿAs också tillfångatogs i slaget vid Badr. Profetens dotter Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) befann sig då i Mecka. För att få sin make frigiven skickade hon en lösensumma, däribland det halsband som Khadija (må Allah vara nöjd med henne) hade gett Zaynab som bröllopsgåva när hon gifte sig med Abu al-ʿAs under den förislamiska tiden. Så snart Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) såg halsbandet blev han överväldigad av ömhet. Han sade till sina följeslagare: »Om ni finner det lämpligt, låt Zaynabs fånge gå fri utan lösen och återlämna också hennes lösensumma.« Alla samtyckte, och Abu al-ʿAs frigavs utan lösen.
Al-Balādhurī citerar i Ansāb al-Ashrāf en berättelse av Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och säger: »En mörkhyad kvinna kom till Profeten. Han hälsade henne mycket vänligt och med stor glädje. När hon hade gått frågade jag (Aisha): ’Varför blev du så glad över hennes besök?’ Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) svarade: ’Hon brukade ofta besöka Khadija (må Allah vara nöjd med henne).’ Detta visar hur djup Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kärlek till Khadija var; även efter hennes död förblev den bevarad i hans hjärta hela hans liv.
Khadija (må Allah vara nöjd med henne) levde som Profetens hustru i femton år före profetskapet och tio år efter dess början. Hon gick bort under det tionde året efter profetskapets början, när Profeten var femtio år gammal och hon var sextiofem. Men den ädle Profeten tillbringade hela sin ungdom med denna enda äldre hustru. Under denna tid uppkom aldrig ens tanken på någon annan kvinna i hans sinne. Ändå var det på den tiden inte på något sätt klandervärt bland araberna att en man tog flera hustrur, och kvinnorna hindrade inte heller detta. I alla Qurayshs familjer, däribland Khadijas egen familj, finns många exempel på män med flera hustrur. Trots detta förblev Profeten fram till femtio års ålder nöjd och tillfreds med äktenskapet med en enda hustru, som hade fyllt sextiofem år. Detta är ett förkrossande svar till de kritiker som beskriver den ädle Profetens många äktenskap under hans sista tio levnadsår – må Allah förbjuda det – som ett uttryck för hans begär. Senare ska vi behandla vilka orsaker som låg bakom att han under sitt livs senare del gifte sig med olika kvinnor.
Välståndets tid och den ädle Profetens moraliska storhet
Efter att den ädle Profeten (s) hade gift sig med Hazrat Khadija (r.a.) upphörde hans ekonomiska svårigheter. Till en början bedrev Hazrat Khadija handel med hjälp av andra, och vinsten var då liten. Eftersom andra människor hade sådana karaktärer kunde man inte förvänta sig att de skulle köpa och sälja andras varor med fullständig pålitlighet och välvilja. Men när hennes handel hamnade i händerna på en mycket pålitlig och klok person som Profeten (s), och han som hennes make av naturliga skäl var ytterst mån om sin hustrus bästa, började hennes affärer blomstra. Därmed förverkligades bokstavligen Allah den Allsmäktiges ord:
(Arabiska*******************)
”Och Han fann dig fattig och gjorde dig rik.” (Ad-Duha 8).
Vid denna tid blev alla den ädle Profetens egenskaper – hans ärlighet, pålitlighet, stora omsorg och sanningsenlighet i arbete och affärer, hans allmosor och välgörenhet, hans hjälp och omsorg om släktingar, hans hjälp till hjälplösa människor, hans försörjning av de fattiga samt hans klokhet och intelligens – så tydliga för hela Quraysh och de omgivande stammarna att sådant som tidigare hade varit dolt på grund av bristande möjlighet att visa sig nu trädde fram i fullt ljus. Hans ställning i samhället höjdes nu inte bara i moraliskt avseende, utan även materiellt, så att han kom att betraktas som en av Qurayshs främsta hövdingar. Människorna fick ett sådant förtroende för honom att de började anförtro honom sina värdefulla ägodelar. Detta fortsatte till och med efter att profetskapet hade tillkännagetts och Makkas invånare hade blivit törstande efter Profetens blod. Trots sin yttersta fiendskap mot honom fortsatte de att lämna alla sina anförtrodda ägodelar i hans förvar. Därför var Hazrat Ali (r.a.) tvungen att lämnas kvar i Makkah vid hijran, så att han kunde återlämna allas anförtrodda egendom. Detta är ett tydligt bevis på att bilden av hans redbarhet och pålitlighet hade präglats även i islamfiendernas hjärtan, inte bara före profetskapet utan också därefter, och att de ansåg honom vara den mest pålitliga personen bland dem.
När det gällde affärer var han så samvetsgrann att en av hans handelspartner under okunnighetens tid vittnade om att han var den bäste av alla handelspartner. Denne man vittnade också om att han aldrig hade bedragit, svindlat eller grälat. Hans namn återges på olika sätt i olika berättelser. I Ibn Abd al-Barrs al-Isti’ab anges hans namn som Qays ibn as-Sa’ib Uwaym al-Makhzumi. I vissa berättelser i Musnad Ahmad kallas han Sa’ib ibn Abdillah al-Makhzumi och i andra Sa’ib ibn Abi as-Sa’ib. I Abu Dawud (Kitab al-Adab, kapitlet om ogillandet av gräl) anges han endast som Sa’ib. Följande berättelse återges från honom själv: ”När jag kom till Allahs Sändebud började människorna berömma mig. Han sade: ’Jag känner honom bättre än ni.’ Jag sade: ’Må min far och mor offras för dig, du har talat sanning. Du var min handelspartner, men du höll alltid affärerna rena och redliga. Du bedrog aldrig och grälade aldrig.’”
I Abu Dawud finns också en berättelse från en annan man, Abdullah ibn Abi al-Khamsa. Han berättar: ”En gång, under okunnighetens tid, gjorde jag en affärsuppgörelse med Profeten (s). Vissa saker fastställdes, medan andra återstod. Jag sade: ’Jag kommer till denna plats och träffar dig här.’ Sedan glömde jag bort det. Tre dagar senare kom jag ihåg saken. När jag därefter kom till platsen fann jag honom fortfarande kvar där. Han sade: ’ unge man, du har vållat mig stort besvär. Jag har väntat på dig här i tre dagar.’” (Kitab al-Adab – kapitlet om att hålla löften).
Berättelsen om Zayd ibn Haritha
Den händelse som ger det starkaste vittnesbördet om den ädle Profetens storslagna karaktär är berättelsen om Zayd ibn Haritha. Han var son till en man vid namn Haritha ibn Shurahbil (eller Sharahbil) ur stammen Kalb. Hans mor, Su’da bint Tha’laba, härstammade från Mayana-stammen, en gren av Tay-stammen. När han var åtta år tog hans mor honom med sig till hans fars hem. Där anföll en grupp män ur Banu Qayn ibn Jasr plötsligt deras tält. Efter att ha plundrat det tog de med sig flera människor, däribland Zayd. Därefter sålde de honom på marknaden i Ukaz, nära Ta’if. Köparen var Hakim ibn Hizam, Khadijas brorson. Han förde honom till Makkah och gav honom som gåva till sin faster, Hazrat Khadija. När Hazrat Khadija gifte sig med Profeten (s), fann Profeten Zayd där. Han tyckte så mycket om Zayds karaktär, uppförande och sätt att vara att han bad Hazrat Khadija att få honom. Så kom denne lycklige pojke att få tjäna den främste av alla människor, en person som Allah den Allsmäktige inom några år skulle utse till profet. Hazrat Zayd var då femton år gammal. Efter en tid fick hans far och farbror veta att deras son befann sig i Makkah.
Efter att ha letat fann de honom hos Profeten. De sade till Profeten: ”Ta den lösesumma du begär och återlämna vår son till oss.”
Profeten (s) sade: ”Gott, jag ska kalla på honom och låta honom själv välja om han vill följa med er eller stanna hos mig. Om han vill följa med er ska jag inte ta någon lösesumma alls, utan låta honom gå utan ersättning. Men om han vill stanna hos mig är jag inte en sådan man som godtyckligt driver bort den som vill stanna hos mig.”
De sade: ”Det där är sannerligen ännu bättre än rättvisa. Kalla på pojken och fråga honom.”
Profeten (s) kallade på Zayd och frågade: ”Känner du dessa två män?”
Zayd sade: ”Ja, det här är min far och det här är min farbror.” Profeten (s) sade: ”Gott, du känner alltså både dem och mig. Nu är du helt fri. Om du vill kan du följa med dem, och om du vill kan du stanna hos mig.” Zayd sade: ”Jag vill inte lämna er för att gå till någon annan.”
Zayds far och farbror sade: ”Zayd, föredrar du slaveri framför frihet? Och vill du lämna dina egna föräldrar för att stanna hos någon annan?”
Zayd sade: ”Jag har sett denne ädle mans egenskaper, och utifrån min erfarenhet kan jag inte föredra någon i hela världen framför honom.”
När Zayds far och farbror hörde hans svar blev de övertygade. Profeten (s) gjorde då genast Zayd fri. Därefter gick han till al-Haram ash-Sharif och tillkännagav inför folket: ”Vittna om att Zayd från och med i dag är min son. Han ska vara min arvinge och jag hans.”
På grundval av detta tillkännagivande började folk kalla honom Zayd ibn Muhammad (s). Dessa händelser inträffade före profetskapet. När Profeten (s) hade upphöjts till profetskapets rang hade Hazrat Zayd redan tjänat Profeten i femton år. När han antog tron var han trettio år gammal.
Hazrat Ali (r.a.) under Profetens (s) omsorg
Han hade inte glömt den vänlighet, ömhet och kärlek som hans farbror Abu Talib hade visat honom från Profetens (s) barndom till hans ungdom. Ibn Ishaq berättar att priserna en gång steg kraftigt i Mekka och dess omgivningar. Profeten (s) tänkte att hans farbrors ekonomiska situation var mycket dålig och att han hade många barn. Något borde göras för att lätta hans börda. Därför gick han till sin andre, välbärgade farbror Hazrat Abbas och sade: ”Din brors familj är mycket stor, och hans ekonomiska situation är inte heller god. Du ser själv den yttersta nöd som människorna befinner sig i på grund av de stigande priserna. Låt oss tala med honom för att lätta hans börda. Ta ansvar för försörjningen av en av hans söner, så tar jag ansvar för en annan.”
Hazrat Abbas samtyckte, och farbror och brorson gick båda till Abu Talib och framförde sitt förslag. Han sade: ”Låt Aqil, eller enligt Ibn Hisham Talib, stanna hos mig; ta sedan med er vem ni vill av de andra.” Profeten (s) tog därefter Hazrat Ali med sig, och Hazrat Abbas (r.a.) tog Hazrat Ja’far (r.a.) med sig. Hazrat Ali (r.a.) var den yngste av dem alla. Ja’far, Aqil och Talib var alla tio år äldre än han. Abu Talib hade dessutom andra barn.
På detta sätt kom Hazrat Ali (r.a.) redan under sin barndom under Profetens omsorg. Profeten (s) och Hazrat Khadija (r.a.) uppfostrade honom precis som sitt eget barn. Hazrat Ali var sannolikt inte mer än fyra eller fem år gammal vid den tiden.
Återuppbyggnaden av Kaba
När Profeten (s) var trettiofem år gammal och det återstod endast fem år till hans profetskap, beslöt Quraysh att bygga upp Kaba på nytt. Byggnaden var nämligen mycket förfallen och hade blivit nära att förstöras på grund av översvämningar. Väggarna var mycket låga, och det fanns inget tak ovanpå. Murverket bestod endast av stenar som lagts ovanpå varandra, utan att de fogats samman på något sätt. Dörren låg också i marknivå. Kabas rikedomar förvarades i en grop som grävts inne i byggnaden. Vissa människor klättrade över muren, tog sig dit och stal rikedomarna. Innan beslutet att bygga upp den på nytt hade en slav från Banu Mulayh, vid namn Duwayq, stulit Kabas rikedomar, eller så hade en tjuv stulit dem och lämnat dem hos honom. Det stulna godset återfanns hos honom. Ibn Athir säger att tre personer misstänktes för stölden. En av dem var även Abu Lahab, men eftersom godset återfanns hos Duwayq blev det han som straffades – författaren.
Av dessa skäl ville Quraysh bygga en hög och stark byggnad med ett tak överst. Vid denna tid hade en romersk handelsmans handelsfartyg krossats av havets våldsamma vågor och en kraftig storm, enligt Ibn Ishaqs berättelse i hamnen i Jidda och enligt Ibn Sa’ds berättelse i hamnen Shu’aybah, som låg öster om Jidda. Ombord fanns en romersk arkitekt vid namn Baqum. I Mekka fanns också en koptisk snickare som arbetade med trä. När al-Walid ibn al-Mughira hörde att fartyget hade förlist, begav han sig dit tillsammans med några män från Quraysh och köpte fartygets trävirke. Efter att ha talat med Baqum övertalade han honom att utföra arbetet med att bygga Kaba. Därefter reste sig en man från Banu Makhzum, Abu Wahab ibn Amr ibn A’idh, som var morbror till Profetens far, tog loss en sten från Kaba och lade tillbaka den på sin plats. Sedan sade han: ”O Quraysh! Använd era halal-förvärvade pengar till detta bygge. Ingen får använda pengar som förvärvats genom äktenskapsbrott, ränta eller orättvisa till byggnadsarbetet.”
En annan berättelse lyder så här: Lägg inte in några pengar i byggandet av detta hus som ni har fått genom tvång, genom att bryta släktband eller genom att kränka ömsesidiga skyldigheter. [Detta är Ibn Ishaqs berättelse. Musa ibn Uqba al-Maghazi har sagt att ovanstående uttalande var al-Walid ibn al-Mughirahs – författarens.]
Men Quraysh-folket var mycket rädda för att riva Kaba-huset. Till slut tog al-Walid ibn al-Mughira en hacka för att riva det gamla huset och sade: ”O Allah! Vi har inte avvikit från religionen. Vi river inte huset annat än för ett gott syfte.” Efter att ha sagt detta slog han mot en del av Kaba och stannade sedan. Folket väntade hela natten för att se om någon olycka skulle drabba al-Walid. De sade: ”Om en olycka inträffar avbryter vi arbetet och lägger tillbaka den sten som har tagits bort på sin plats. Om ingen olycka inträffar fortsätter arbetet.” När ingen olycka hade drabbat al-Walid fram till morgonen, tog olika stammar på sig ansvaret för rivningen från olika håll. Väggarna revs ned ända till den grund som Ibrahim (a) hade lagt. Därefter deltog människor från alla stammar i byggnadsarbetet genom att bära fram sten efter sten. [På grund av brist på byggmaterial under denna nybyggnation lämnades en del av Kaba utanför, och en mur byggdes intill den för att visa att den hörde till Kaba. Den kallas också Hijr och Hatim. På denna plats begravdes Hagar och Ismail (a) (Ibn Hisham). Ibn Sa’d säger att Quraysh lät Baytullahs dörr vara så stor som den fortfarande är. De öppnade dörren på måndagar och torsdagar, och en dörrvakt stod där. När någon klättrade uppför trappan lät han vem han ville gå in och knuffade ned den han ville – författaren.] När murverket hade nått den plats där Hajar al-Aswad skulle sättas på plats, ville varje stam få äran att placera stenen. Tvisten blev så allvarlig att det nästan ledde till strid. Sådant gräl och sådan oenighet fortsatte i fyra eller fem dagar. Till slut samlades alla den dagen i Haram för att rådslå. En man ur Banu Makhzum, Abu Umayya ibn al-Mughira (al-Walid ibn al-Mughirahs bror), var den äldste av dem alla. Han reste sig och föreslog: ”O Quraysh-folk! För att lösa denna oenighet, kom överens om att den som först går in genom dörren till denna moské [Med dörren avses Banu Shaybas port. I en berättelse sägs det att den som först går in genom Safas port skulle avgöra saken. Musa ibn Uqba säger att al-Walid själv lade fram detta förslag. Men al-Fakihi, al-Waqidi och Ibn Ishaq nämner Abu Umayya – författaren.] ska avgöra saken.”
Alla godtog hans förslag. Det var Allah den Allsmäktiges vilja att den som först gick in var Allahs Sändebud (s). Så snart folket fick syn på honom utbrast de: (arabiska******************)
”Denne pålitlige man, vi är nöjda; det är ju Muhammad.” I en berättelse i Musnad Ahmad står det att folket så snart de fick syn på honom sade: (************)
”Den pålitlige mannen har kommit till er.”
När Allahs Sändebud (s) förstod att det var han som skulle lösa denna tvist bad han dem hämta ett tygstycke. Folket hämtade ett tygstycke åt honom. Han lade då Hajar al-Aswad på tyget. Sedan bad han varje stam att hålla i varsin sida av tyget och lyfta Hajar al-Aswad. När de hade nått platsen där stenen skulle sättas, lyfte han stenen med sin egen hand och satte den på rätt plats.
Detta inträffade bara fem år före profetskapet. Vid denna tid vittnade hela den okunniga världen om att Allahs Sändebud (s) var amin, den mest pålitlige och tillförlitlige. Hela folket såg också hur klok han var: han löste denna ytterst allvarliga tvist på ett så förträffligt sätt att han räddade sitt folk från ett inbördeskrig. Ibn Sa’d säger att detta inte var den enda gången som Allahs Sändebud (s) hade löst en tvist bland Quraysh; före profetskapet brukade de flesta vända sig till honom för att få sina angelägenheter avgjorda.
De som före profetskapet såg Profeten på nära håll
Bland dem som före profetskapet hade möjlighet att på närmast håll följa profeten Muhammeds (s) liv och känna till alla hans förhållanden fanns hans familjemedlemmar: för det första Hazrat Khadija (ra), som hade levt som hans hustru i femton år; för det andra Hazrat Ali (ra), som hade uppfostrats i profetens familj ända sedan barndomen; och för det tredje Hazrat Zayd ibn Haritha, som föredrog att lämna sina föräldrar och stanna hos profeten och som profeten (s) tog till sin egen son. Därefter fanns Umm Ayman (ra), som hade vårdat profeten under hans barndom och alltid var tillsammans med honom (s) som en familjemedlem. Om henne brukade profeten (s) säga: ”Efter min mor är hon min mor.” Han tilltalade henne alltid som ”amma”. Utöver dessa familjemedlemmar fanns det också många utomstående som hade äran att få umgås med profeten och som under ganska lång tid vistades tillsammans med honom.
Bland dem var Hazrat Abu Bakr (ra) profetens närmaste vän. Ibn Madda citerar en berättelse av Ibn Abbas (ra) och säger att Hazrat Abu Bakr (ra) hade umgåtts med profeten sedan han var arton år gammal, då den helige profeten (s) var tjugo år. Från den tiden rådde vänskap mellan dem båda. I Mecka fanns det nämligen inte två personer vars natur, sätt att leva och uppförande liknade varandra så mycket som profeten (s) och Hazrat Abu Bakr. Under okunnighetens tid var Hazrat Abu Bakr en man med stor personlighet och en av de främsta ledarna bland folkets hövdingar. Han var köpman till yrket. Han var mycket populär på grund av sin karaktär och sitt uppförande. Han hörde till dem som aldrig hade rört vid alkohol. Quraysh brukade överlåta åt honom att fastställa den ekonomiska ersättning som skulle betalas vid ett mord, det vill säga diya. Han tog också på sig ansvaret för denna diya, och hela stammen gick med på att betala den. Om någon annan tog på sig detta ansvar accepterade de inte det.
När det gällde släktkunskap hade Quraysh störst förtroende för hans kunskaper. Hans moraliska inflytande sträckte sig inte bara över Quraysh utan även över de kringliggande stammarna. Detta framgår av att Abu Bakr, när den yttersta förföljelsen av muslimerna började i Mecka, också förberedde sig för hijra. Efter att ha färdats i en eller två dagar mötte han hövdingen för Ahābish, Ibn al-Dughunna. Denne frågade: ”Abu Bakr, vart är du på väg?” (Ahābish var namnet på en sammanslutning av tre stammar. Bland dem fanns Banu al-Harith ibn Abd Manat ibn Kinana, Banu al-Hun ibn Khuzayma ibn Mudrika, det vill säga stammarna Adl, Qara och Dīsh, samt bland Qudāʿa Banu al-Mustaliq. Tillsammans slöt de i ett dalområde kallat Ahbash i Meckas nedre trakter ett avtal om ömsesidig vänskap, hjälp och samarbete. Därför kallades de Ahābish – författaren.)
Abu Bakr (ra) sade: ”Mitt folk har fördrivit mig och gjort mitt liv outhärdligt genom att utsätta mig för mycket sorg och lidande, genom att utsätta mig för mycket sorg och lidande.”
Han sade: ”Vid Gud, du är sannerligen samhällets prydnad. Du hjälper människor i svårigheter och gör goda gärningar. Du hjälper de fattiga. Kom, jag ska ge dig beskydd.”
Därefter tog han honom med sig till Mecka och förklarade: ”Jag har gett Ibn Abi Quhafa beskydd. Nu får ingen göra honom något ont, utan endast gott.”
Den andra personen var Hazrat Suhayb ibn Sinan al-Rumi. Han härstammade egentligen från Banu Namir ibn Qasit. Han bodde på en plats nära Mosul, under det iranska riket. Under kriget mellan Iran och Rom när han var barn tillfångatogs han och levde under en tid som slav hos romarna. Efter att ha bytt ägare flera gånger kom han till Mecka, där Abdullah ibn Judan köpte honom. Eftersom Ibn Judan var nära släkt med Hazrat Abu Bakr (ra), blev Suhayb genom honom bekant med profeten (s). Han tillbringade ofta tid i profetens sällskap. Han hade uppnått en sådan ställning att Hazrat Umar (ra), när han låg på sin dödsbädd, gav honom i uppdrag att leda bönen i Profetens moské tills shuran hade enats om att utse någon till kalif.
Den tredje personen var Hazrat Ammar ibn Yasir (ra). Bayhaqi återger hans eget uttalande. Där sägs att han sade: ”Vem vet mer än jag om Allahs Sändebuds (s) äktenskap med Hazrat Khadija?”
Hazrat Suhayb (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Ammar (må Allah vara nöjd med honom) antog islam samtidigt.
Den fjärde personen var Hazrat Hakim ibn Hizam (må Allah vara nöjd med honom). Han var en av Qurayshs mest ansedda män. Han tilldelades äran att ansvara för rifada, det vill säga att ge pilgrimerna mat och dryck. Han var systerson till Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne). Han var fem år äldre än Profeten (frid vare med honom). I Musnad Ahmad återges en berättelse av Irak ibn Malik, där han säger: ”Jag älskade Profeten (frid vare med honom) allra mest.” Zubayr ibn Bakkar säger att deras kärlek förblev oförändrad även efter profetskapet, trots att han antog islam först vid erövringen av Mecka.
Den femte personen var Dima ibn Tha‘laba från stammen Azd Shanua. Han arbetade som kirurg. Ibn Abd al-Barr säger i al-Isti‘ab att han även under okunnighetens tid var en vän till Profeten (frid vare med honom). I en berättelse av Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) i Musnad Ahmad sägs det att när han kom till Mecka vid tiden för profetskapet, sade folk till honom: ”Muhammad (frid vare med honom) har blivit galen.”
Då gick han genast fram till honom och sade: ”Säg mig, vilken sjukdom lider du av? Jag ska behandla dig.”
Som svar reciterade Profeten (frid vare med honom) för honom några djupt gripande verser eller uttalanden som reciteras i de föreskrivna böckerna. När han hörde detta blev han muslim.
Sedan fanns det några personer som, på grund av sitt nära släktskap, kände Profeten (frid vare med honom) mycket väl och inför vilka inget i hans liv var dolt. Däribland var Hazrat Uthman ibn Affan (må Allah vara nöjd med honom). Han var gift med Umm Hakim al-Bayda, Profetens (frid vare med honom) faster. Hazrat Zubayr ibn al-Awwam var son till Profetens faster Hazrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne). Hazrat Abd al-Rahman ibn Awf (må Allah vara nöjd med honom), Hazrat Sa‘d ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Umayr ibn Abi Waqqas var släktingar på Profetens mors sida. Hazrat Abu Salama (må Allah vara nöjd med honom) var Profetens kusin på faderns sida och hans mjölkbror. Hazrat Abdullah ibn Jahsh var son till Profetens faster Umayma. Hazrat Ja‘far ibn Abi Talib var hans kusin.
De antog tron före alla andra. Att de antog tron innebär att när de på nära håll hade bevittnat Profetens liv, hade hans överlägsenhet och storhet präglats så djupt i deras hjärtan att de utan minsta tvekan accepterade honom som profet så snart han kallade dem. Denna tro kan inte tillskrivas släktskap, vänskap eller personlig kärlek. Ingen förändrar nämligen sin religiösa övertygelse eller religion enbart på grund av sådant.
Den ädla beskrivningen av hans utseende
Innan vi avslutar skildringen av förhållandena under tiden före profetskapet anser vi det lämpligt att också beskriva Profetens (frid vare med honom) ädla yttre. Människans personlighet står nämligen i nära samband med hennes kroppsbyggnad och ansiktsdrag. Med utgångspunkt i de beskrivningar som återfinns i hadithsamlingarna Bukhari, Muslim, Musnad Ahmad, Tirmidhi, Nasa’i, Bayhaqi, Dar Qutni med flera, och som återberättats av Ali (må Allah vara nöjd med honom), Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom), Anas (må Allah vara nöjd med honom), Bara ibn Azib (må Allah vara nöjd med honom), Hind ibn Abi Hala (må Allah vara nöjd med honom) samt flera andra ädla följeslagare, återger vi här sammantaget den välsignade beskrivningen av den ädle Profeten (frid vare med honom). Han var varken mycket lång eller kort, utan något över medellängd. När han befann sig i en folksamling lade man tydligt märke till honom. Hans ansikte var varken avlångt eller helt runt, utan något rundat. Hans hudfärg var varken brun, röd eller helt vit, utan ljust och strålande ljus. Han hade ett stort huvud, ett brett bröst och stort avstånd mellan axlarna. Han var kraftigt byggd, men inte fet. Hans leder var mycket starka. Hans armar var muskulösa och underbenen stod i proportion till kroppen. På armarna och underbenen fanns en lätt behåring, medan resten av kroppen var hårlös. Från bröstet till naveln syntes något som liknade en hårlinje. Håret på huvudet och i skägget var tätt. Det var varken krulligt som hos abyssinierna eller helt rakt, utan något vågigt. Fram till hans död blev högst tjugo hårstrån på hans huvud och i hans skägg vita, och detta syntes endast när håret hade oljats. Hans huvudhår brukade ibland nå till mitten av öronen, ibland till örsnibbarna och ibland nedanför dem. Hans ögon var stora och vackra. Även utan kohl såg de ut som om de hade sminkats med kohl. I ögonvitorna fanns en lätt röd ådring. Ögonfransarna var täta och långa. Ögonbrynen var åtskilda från varandra och sammanvuxna över näsan var de inte. Hans mun var stor, vilket araberna ansåg vara ett tecken på skönhet; de uppskattade inte små munnar. Hans fotsulor var ljusa, och fingrar och tår var både långa och köttiga. Den mellersta tån var något längre än stortån. Hans handflator var köttiga. Vid första anblicken kunde människor känna en viss rädsla, men ju närmare de kom honom, desto mer blev de hans vänner, påverkade av hans ödmjukhet, mildhet och ädla karaktär. När han gick tog han fasta steg, som om han gick nedför eller uppför. När han såg åt ett håll vände han sig helt dit, och när han vände bort ansiktet gjorde han det helt och hållet. Han brukade inte kasta sidoblickar eller endast vrida på nacken för att se. Ett stilla leende syntes ofta på hans ansikte, men när han skrattade skrattade han inte högt. Hans kroppsliga styrka var sådan att Rukana, Qurayshs starkaste brottare, som ingen någonsin hade besegrat, kom för att brottas med Profeten. Profeten kastade honom till marken och besegrade honom fullständigt. Han vågade inte resa sig och brottas igen. Profeten kastade honom åter till marken. Då sade han: ”Muhammad! Är det verkligen du som kastar mig?” Detta innebar att Profeten varken någonsin hade tränat eller ägnat sig åt brottning. Ändå kastade han brottaren Rukana till marken två gånger. Denne blev senare muslim – må Allah vara nöjd med honom.
En händelse från Profetens (frid vare med honom) barndom är att det en gång hölls en måltid hos Abdullah ibn Judan. Abu Jahl började gräla med Huzur; även han var då fortfarande ett barn. Huzur (frid vare med honom) kastade honom så kraftigt till marken att hans knä blev svårt sargat, och märket förblev kvar resten av hans liv. Ibn Hisham säger att när Abu Jahl dödades i slaget vid Badr sade Huzur: ”Sök bland de döda efter Abu Jahls kropp; på hans knä kommer ni att finna ett ärr.” Och verkligen fann man ett ärr på hans knä. Profeten (frid vare med honom) berättade historien om detta ärr.
Av denna utförliga framställning kan man förstå att Profeten (frid vare med honom) inte endast var en sinnebild för ädel karaktär, utan också för manliga egenskaper och tapperhet.
Det fjärde kapitlet
Uppenbarelsens början och de första tre åren av det hemliga dawah-arbetet
Profeternas meditation, eftertanke och begrundan före upphöjelsen till profetskapets rang
Den ädla Koranen säger att den kunskap som profeterna hade före uppenbarelsens ankomst inte skilde sig från vanliga människors kunskap. Före uppenbarelsen hade de ingen särskild källa till kunskap som inte också stod till andra människors förfogande. Till Profeten (frid vare med honom) sades:
(Arabiska******************)
–O profet! Du visste inte vad Skriften var eller vad tron innebar – (ash-Shura: 52).
(Arabiska*****************)
–Och Allah fann dig ovetande om vägen och ledde dig sedan – (ad-Duha: 7).
Från intellektuell visdom till uppenbarelsebaserad tro
Koranen säger också att profeterna (frid vare med dem), före profetskapet, genom de allmänna vägar till kunskap och särskild visdom som också står till buds för vanliga människor, passerar trons på det osedda stadium. Efter att uppenbarelsen kommit gör den endast detta: beträffande de sanningar som deras hjärtan vittnade om ger uppenbarelsen ett orubbligt vittnesbörd om att de verkligen är sanna, och därefter visas dessa sanningar för dem i verkligheten, så att de med fast övertygelse kan vittna om dem inför världen. Detta har upprepats flera gånger i sura Hud–
(Arabiska******************)
–Kan då den som först stod på ett klart bevis från sin Herre, det vill säga på intellektuell och naturlig vägledning, och därefter fick ett vittne från Gud, det vill säga Koranen, medan Moses bok redan före detta fanns som vägledning och barmhärtighet, hysa tvivel om denna sanning? – (Hud: 17).
Därefter sägs samma sak genom profeten Noas (frid vare med honom) mun–
(Arabiska*******************)
– O mitt folk! Tänk efter ett ögonblick: Jag stod på ett tydligt bevis från min Herre, och Han hade skänkt mig barmhärtighet från Sig själv (uppenbarelse och profetskap), men ni kan inte se detta. Ska vi då tvinga det på er?
Därefter upprepade profeten Salih (frid vare med honom) detta i vers 63, och profeten Shuʿayb (frid vare med honom) i vers 88. Därav blir det tydligt att profeterna (frid vare med dem), innan de genom uppenbarelsen fick direkt kunskap om sanningen, använde sin naturliga förmåga till iakttagelse, tänkande och forskning på rätt sätt (******************* vilket i den ovan nämnda versen)
Detta innebär att de nådde fram till sanningen om Guds enhet och det hinsides. Denna insikt om sanningen var inte gudomligt given utan förvärvad. Därefter gav Allah den Allsmäktige dem kunskap genom uppenbarelsen. Och detta var inte förvärvat, utan gudomligt skänkt.
Att iaktta naturens tecken, tänka och undersöka samt använda sunt förnuft (COMMON SENSE) är något helt annat än gissningar, antaganden och spekulationer (seiculation), och det är filosoferna som ägnar sig åt sådana spekulationer. Detta är just det som Koranen försöker uppmuntra människorna till. Den säger gång på gång till människan: Öppna dina ögon, se Guds makts tecken och dra riktiga slutsatser av dem. Genom att iaktta Guds tecken kan en opartisk sanningssökare på detta sätt nå fram till sanningen. (***১)
Av det som vi beskrev i det föregående kapitlet om den period av Guds Sändebuds liv som föregick hans profetskap blir det tydligt att Profeten (frid och välsignelser vare med honom) redan före sitt profetskap var ren från avgudadyrkan och trodde på Guds enhet. Efter att ha nått insikt godtog han aldrig sitt folks avgudadyrkande trosföreställningar och deltog inte i deras avgudadyrkande högtider. Han höll sig alltid borta från avgudabilder och avgudadyrkan. Han höll sig också borta från de offer som slaktades till avgudarnas ära. Under sitt liv före profetskapet liknade hans tillstånd det hos de uppriktiga anhängarna av Guds enhet som vi har nämnt i bokens andra kapitel. Inte en enda av de förändringar som stammarna Jurhum och Khuzaʿa hade infört i Abrahams religion under okunnighetens tid godtog han före sitt profetskap. På samma sätt hade Quraysh ytterligare ökat den religiösa förvanskningen under sin tid, och även detta höll han sig borta från. Quraysh hade till exempel skapat vissa särpräglade privilegier för sig själva, på grundval av vilka de ansåg sig överlägsna andra araber. Ibn Hisham och Ibn Saʿd säger att de hade övergett seden att bege sig till Arafat under pilgrimsfärden och återvända därifrån. De gick endast till Muzdalifa och återvände därifrån. De sade: ”Vi är invånarna i det heliga området. Det anstår inte oss att, likt vanliga pilgrimer, gå utanför det heliga området och uppehålla oss i Arafat. Om vi gjorde det, vilken skillnad skulle då finnas mellan dem som bor utanför det heliga området och oss? Vår ställning skulle därmed försvagas.”
Ändå visste de att bege sig till Arafat, uppehålla sig där och därefter återvända därifrån till Muzdalifa och Mina ingick bland pilgrimsfärdens obligatoriska riter och var en del av Abrahams religion. Efter hand började även de stammar utanför det heliga området som var släkt med Quraysh att följa dessa särskiljande sedvänjor, såsom Banu Kinana, Khuzaʿa och ʿAmir ibn Saʿsaʿa. Till och med de som hade vänskapliga relationer med Quraysh fick högre anseende än vanliga araber och slutade bege sig till Arafat. Men Profeten (frid och välsignelser vare med honom) hade redan före sitt profetskap förkastat denna innovation. Ibn Ishaq har återgett en berättelse av Jubayr ibn Mutʿim (må Allah vara nöjd med honom). I den säger Jubayr (må Allah vara nöjd med honom): ”Jag såg Profeten (frid och välsignelser vare med honom) uppehålla sig i Arafat tillsammans med vanliga araber före uppenbarelsens ankomst.”
En av de innovationer som Quraysh hade infört var att de som bodde utanför det heliga området, när de kom för hajj eller umra, inte fick äta den mat de hade tagit med utifrån och inte heller fick göra tawaf iförda kläder som de hade tagit med utifrån. De måste äta av maten från det heliga området, och om de inte fick tag på kläder i det heliga området måste de göra tawaf nakna. Om de gjorde tawaf i kläder utifrån var de tvungna att kasta bort dem. De fick inte själva bära dessa kläder igen, och ingen annan fick heller röra vid dem. Araberna accepterade stumt denna onda sed eller innovation som religion, och på så sätt blev seden att göra tawaf naken utbredd. (****২)
Huzurs (s) tillbedjan i avskildhet
Muhaddithinerna återger berättelsen om uppenbarelsens början, med sina respektive berättarkedjor, från imam Zuhri, som återger den från Zubayr, som i sin tur återger den från sin moster, Hazrat Aisha (ra). Hon, det vill säga Hazrat Aisha (ra), sade: ”Uppenbarelsen till Allahs Sändebud (s) började genom sanna och vackra drömmar. Vilken dröm han än såg var den sådan att det verkade som om han såg den i fullt dagsljus.” [Bayhaqi säger att detta tillstånd började sex månader före uppenbarelsens nedsändande.]
Därefter började han söka avskildhet och började tillbe i grottan Hira. [Efter att det ovan nämnda tillståndet hade uppstått sökte Huzur (s) ännu större avskildhet. Hans dragning till avskildhet hade emellertid börjat långt tidigare. Enligt återgivningar av Ibn Hisham och Tabari citerar Ibn Ishaq samt Abdullah ibn Zubayr och Ubayd ibn Umayr al-Laythi att Huzur (s) varje år tillbringade en månad i Hira. Han tog med sig mat för några dagar. När han sedan återvände gjorde han först tawaf runt Kaba sju gånger, tog därefter med sig mat hemifrån för ytterligare några dagar och återvände till Hira.
Dessutom säger Hazrat Aisha (ra) att han under denna tid av avskildhet och tillbedjan gav de behövande rikligt med mat. Men hon säger inte när Huzur (s) började vistas i Hira. Man kan dock anta att han hade gjort detta i flera år – (författaren).]
Hazrat Aisha (ra) beskrev denna handling av Profeten (s) med ordet ”tahannus”. Imam Zuhri förklarade det som tillbedjan. Det var en form av tillbedjan som han ägnade sig åt, eftersom ingen metod för tillbedjan ännu hade föreskrivits för honom från Allah den Allsmäktige. Han tog med sig mat och dryck för några dagar hemifrån. Därefter kom han till Hazrat Khadija (ra), och hon ordnade med ytterligare några dagars förplägnad åt honom. (****3)
Orsaken till avskildheten i grottan Hira
De orsaker av vilka Huzur Akram (s) vid denna tid lämnade bebyggelsen i Mecka och tillbringade sin tid i avskildhet i grottan Hira bland bergens skrevor belyses något av följande vers ur suran ”Alam Nashrah”—
(Arabiska****************)
Vi har lyft av dig den tunga börda som höll på att bryta din rygg.
Ordet (***) i denna vers betyder en tung börda. Smärtan, sorgen, bekymren och oron över att se det egna folkets okunnighet och hedendom hade tyngt ner hans känsliga natur. Framför honom dyrkades avgudar, och shirk, kufr, vidskepelse och annat sådant var utbrett. Samhällslivet var nedsänkt i moralisk orenhet, nakenhet och obscenitet. Spädbarnsflickor begravdes levande. Förtryck, missförhållanden och otukt hade spridit sig vitt och brett i samhället. De svaga var utmattade av de starkas övergrepp. Stammarna överföll plötsligt varandra. Ibland pågick ömsesidiga konflikter och strider i hundratals år. Ingen persons liv, egendom, heder eller anseende var tryggt om han inte hade en mäktig grupp bakom sig. När han såg dessa förhållanden led han av djup smärta. Men han kunde inte finna något sätt att rädda folket från detta fullständiga moraliska förfall. Det var denna oro som bröt ner hans kropp och själ. Allah den Högste tog denna tunga börda från honom genom att visa honom vägledningens väg. Så snart han hade hedrats med profetskapets värdighet insåg han att tron på tawhid, risalat och akhira kunde lösa alla livets problem och åstadkomma en fullständig reform av livets alla sidor och områden. Allah den Högstes vägledning lättade alla den utvalde Profetens bördor, och han blev lugn och övertygad om att man genom detta kunde rädda inte bara människorna i Arabien utan även människor i andra länder i världen från de orättvisor och missförhållanden som de var insnärjda i. (****৪)
Sanna drömmar
I en återberättelse från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) i hadithen sägs att uppenbarelsens början till Profeten (frid vare med honom) skedde i form av sanna drömmar (Bukhari och Muslim). Denna följd fortsatte under profetotidens alla skeden. I haditherna nämns många av hans drömmar, genom vilka han undervisades om något eller informerades om något. Även den heliga Koranen innehåller ett tydligt omnämnande av en av hans drömmar (al-Fath: 127). Dessutom nämns det i olika hadither att Profeten (frid vare med honom) sade: ”Detta och detta har ingjutits i mitt sinne”, eller ”detta har sagts till mig”, eller ”jag har fått en befallning”, eller ”jag har förbjudits detta”. De flesta hadither qudsi rör sådana frågor. (***৫)
Uppenbarelsens början
När den utvalde Profeten (frid vare med honom) var fyrtio år och sex månader gammal [Det sägs vanligen att han blev profet vid fyrtio års ålder. Men han föddes under den första elefantens år, i månaden Rabi al-awwal, och fick profetskapet i elefantens år, under månaden Ramadan. Därför var han fyrtio år och sex månader gammal när uppenbarelsen började – författaren
Abdullah ibn al-Zubayr återger, med hänvisning till Ibn Ishaqs och Ubaydullah ibn Umayr al-Laythis berättelse, att Profeten (frid vare med honom) sade: I en dröm kom Jibril (frid vare med honom) och visade mig något skrivet på ett silkestyg, där de första verserna i sura al-Alaq var skrivna. Sedan bad han mig läsa. Jag sade: ”Jag kan inte läsa.” Då tryckte han mig så hårt att det kändes som om livet skulle lämna mig. Sedan släppte han mig och sade: ”Läs!” Därefter lärde han mig fram till (****). När jag vaknade ur sömnen tyckte jag att orden var som om de hade skrivits in i mitt bröst (Tabari, Ibn Hisham, Suhayli). Ibn Kathir återger denna berättelse och säger: Detta var som en inledning till det som hade presenterats för honom i vaket tillstånd, vilket omnämns i Aishas (må Allah vara nöjd med henne) hadith. – författaren]
En dag under månaden Ramadan kom då uppenbarelsen till honom i grottan Hira. Ängeln stod mitt emot honom och sade: *** Läs. På flera ställen i Sahih al-Bukhari återges denna händelse från Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon återger själv Allahs Sändebuds (frid vare med honom) ord, där han sade: Jag svarade: ”Jag kan inte läsa.” Då tryckte ängeln mig så hårt att det blev outhärdligt för mig. Sedan släppte han mig och sade: ”Läs!” Jag svarade: ”Jag kan inte läsa.” Sedan tryckte han mig en andra gång, och det blev outhärdligt för mig. Han släppte mig och sade åter: ”Läs!” Jag svarade: ”Jag kan inte läsa.” Han tryckte mig en tredje gång, och det blev outhärdligt för mig. Sedan släppte han mig och sade: ”(Arabic*********************)
(Läs i din Herres namn, Han som har skapat) och läste sedan upp till (****) (det som han inte visste).
Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Därefter kom Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) darrande av rädsla till Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne) och sade: ”Täck över mig, täck över mig.” När hans rädsla och oro hade lagt sig sade han: ”O Khadija, vad har hänt mig?”
Efter att han hade berättat hela händelsen för henne sade han: ”Jag fruktar för mitt liv.” De lärda har nämnt tolv orsaker till denna rädsla. Men enligt vår mening är den naturliga och riktiga förklaringen att han darrade av rädsla när han tänkte på att ta på sig profetskapets svåra ansvar, och gång på gång tänkte han på hur han skulle kunna bära denna tunga börda. Detta visar att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) inte ansåg sig vara någon märkvärdig person och inte heller hade någon önskan att en person som han borde bli profet. Han hade inte heller den stoltheten att han ägde kraften och förmågan att utföra detta stora uppdrag – författaren.
Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Aldrig! Gläd dig i stället. Vid Gud, Allah den Upphöjde kommer aldrig att förnedra dig [i en annan återberättelse står det att Allah den Upphöjde aldrig kommer att utsätta dig för sorg och lidande – författaren.
Du behandlar dina släktingar väl. Du talar sanning. I en återberättelse står det att du återlämnar det som anförtrotts dig. Du bär de hjälplösas bördor. Du hjälper de oförmögna att försörja sig. Du visar gästfrihet och hjälper till i goda gärningar. I en annan återberättelse står också: ”Din karaktär är storslagen.” Därefter tog Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne) Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) med sig till hans kusin Waraqa ibn Nawfal. Under okunnighetens tid hade han övergett avgudadyrkan och blivit kristen. Han skrev Evangeliet på arabiska och hebreiska. Han hade blivit mycket gammal och dessutom blind. Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne) sade till honom: ”Käre bror, lyssna på vad som har hänt med din brorson. (*****৩)”
Enligt Abu Nuayms återberättelse berättade Khadija (må Allah vara nöjd med henne) själv hela händelsen för Waraqa. Waraqa sade till Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Brorson, vad såg du?” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) berättade vad han hade sett. Waraqa sade: ”Detta är samma Namus (ängeln som förmedlar uppenbarelsen från den högsta himlen) som sändes ner till Musa (frid vare med honom). Ack, om jag ändå hade haft kraft och förmåga när du blir profet. Ack! Om jag ändå hade varit vid liv när ditt folk fördriver dig från landet.”
Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Kommer dessa människor att fördriva mig?”
Waraqa sade: ”Ja, det har aldrig hänt att någon har kommit med något sådant som du har kommit med utan att människor har blivit fientliga mot honom. Om jag levde under den tid då detta sker dig, skulle jag hjälpa och stödja dig av hela mitt hjärta.”
Men innan någon längre tid hade gått dog Waraka. [Författaren: Anledningen till att Profeten (s) kallas hans brorson är att ʿAbd al-ʿUzzā, hans tredje förfader, var bror till ʿAbd al-Mannāf, Profetens fjärde förfader.]
Vad kan man förstå av denna händelse?
Denna händelse visar i sig att Profeten (s), ända fram till ett ögonblick före ängelns ankomst, aldrig hade fått tanken att han skulle göras till profet. Långt ifrån att önska något sådant låg det helt utanför hans föreställningsvärld att en sådan händelse skulle inträffa. Att uppenbarelsen kom och att han på detta sätt ställdes inför ängeln var för honom en plötslig händelse. Därför blev hans reaktion sådan som naturligtvis brukar följa när något sådant drabbar en ovetande människa. När han senare började kalla människorna till islam, riktade meckanerna olika anklagelser mot honom. Men ingen sade: ”Vi hade redan från början befarat att du skulle komma med något sådant krav, eftersom du under en tid hade förberett dig för att bli profet.”
Av denna händelse får man också veta hur ren och ädel Profeten Mustafa (s) levde före profetskapet, och hur högtstående hans karaktär var. Khadija (ra) var inte någon ung kvinna; hon var då femtiofem år gammal. Hon hade varit Profetens livskamrat i femton år. För en hustru förblir ingen av makens svagheter dold. Under sitt långa äktenskap hade hon funnit Profeten (s) vara en så högtstående människa att hon, när hon berättade för honom om händelsen i Hira-grottan, utan minsta tvekan godtog att det i själva verket var Allahs ängel som hade kommit till honom med uppenbarelsen. På samma sätt var Waraka ibn Nawfal en äldre man i Mekka. Han hade iakttagit Profetens (s) liv ända sedan barndomen. Genom deras nära släktskap under femton år hade han dessutom fått en ännu djupare kännedom om hans förhållanden. När han hörde om denna händelse ansåg han den inte vara en vanföreställning eller en ingivelse. Tvärtom sade han genast: ”Detta är ju precis den Namus som uppenbarades för Musa (a).” Det innebär att Profeten Mustafa (s) även i hans ögon var en så högtstående människa att det inte var något förvånande att han skulle få profetens värdighet. [Trots att denna enastående personlighet stod så högt över självgodhet och högmod, tog det ändå en betydande tid efter att han plötsligt hade upphöjts till profetskapets rang innan han kunde bli helt övertygad om att han bland världens miljarder människor var den ende som universums Herre hade utvalt för detta ämbete.]
En granskning av händelsen
För att rätt förstå situationen när uppenbarelsen kom måste man först komma ihåg att denna händelse inträffade plötsligt för Profeten (s). Dessförinnan hade han inte ens föreställt sig att han skulle göras till profet. Inte någonstans i hans sinne fanns en sådan önskan, och han hade inte heller förberett sig för detta. Han hade inte väntat sig att en ängel skulle komma till honom med ett budskap från ovan. Han brukade visserligen sitta avskilt och ägna sig åt kontemplation och dyrkan. Men tanken på att bli profet hade aldrig fått någon plats i hans sinne. När ängeln plötsligt kom till honom i den ensliga miljön i Hira-grottan blev han därför lika häpen och rådvill som en människa naturligtvis blir i en sådan situation. Trots att han var en stor och ädel person var hans häpnad inte enbart förvirring; den bestod av en sammanhängande följd av många tankar. Olika frågor började uppstå i hans sinne, och det fylldes av stor oro och ängslan. Han tänkte: Har jag verkligen blivit utsedd till profet? Har jag inte ställts inför en väldig eldprövning? Hur ska jag kunna bära bördan av detta stora ansvar? Hur ska jag säga till människorna att jag har kommit som profet för er? Hur ska människorna kunna acceptera mina ord? Det samhälle där jag hittills har levt med heder kommer nu att håna och förlöjliga mig och kalla mig galen. Hur ska jag kämpa mot denna okunnighetens miljö? Kort sagt väckte sådana frågor sig i hans sinne och gjorde honom mycket bekymrad.
Det var därför han skakade när han kom hem. Så snart han kom innanför dörren sade han: ”Svep in mig, svep in mig i täcket.”
Hushållets medlemmar svepte in honom. Efter en stund, när han hade återfått fattningen, berättade han hela händelsen för Khadija (ra). Han sade: (arabiska********************)
Jag är rädd för mitt liv.
Hazrat Khadija (ra) tröstade honom och sade:
(Arabiska*******************)
Aldrig, vid Gud! Allah kommer aldrig att låta något ont eller någon olycka drabba dig. Du hjälper ju dina släktingar, talar sanning, hjälper de hjälplösa, lindrar de fattigas och behövandes nöd, visar dina gäster gästfrihet och bistår i alla goda gärningar.
Därefter tog hon Profeten (s) till Waraqa ibn Nawfal. Detta berodde på att han tillhörde Ahl al-Kitab och var insatt i de tidigare profeternas förhållanden. När han hade hört om Profetens tillstånd utbrast han spontant: ”Detta är den Namus som kom till Hazrat Musa (as).”
Han sade detta eftersom han sedan Bani Muhammads (s) barndom hade känt till hans rena och ädla karaktär. Han visste också att det inte fanns minsta tecken på någon förberedelse att göra anspråk på profetskap. När han sammanförde dessa två omständigheter med det som hade hänt – att någon plötsligt hade kommit från den osynliga världen och förmedlat budskap till denne man som helt motsvarade profeternas undervisning – insåg han att detta utan tvivel var sann profetskap. (9)
Om han redan tidigare hade längtat efter profetskap
Om Profeten Muhammad (s) redan tidigare hade tänkt på att bli profet, om han hade tänkt att han borde bli profet och genom ständig muraqaba, i väntan på att någon ängel skulle komma med ett budskap till honom, hade satt denna press på sitt eget sinne, då skulle han så snart händelsen i Hira-grottan hade inträffat ha blivit otålig av glädje, stigit ned från berget med stora anspråk, gått raka vägen till sitt folk och förkunnat sitt profetskap. Men det som faktiskt hände var raka motsatsen: Han blev förvånad och häpen över allt han hade sett. Sedan kom han hem rädd och skälvande. Han svepte in sig i en filt och lade sig ner. När han efter en stund hade återfått fattningen sade han tyst till sin hustru: ”I dag inträffade denna händelse i den ensliga miljön i Hira-grottan. Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag kan inte se något gott för mitt liv.”
Hur mycket skiljer sig inte detta tillstånd från den som gör anspråk på profetskap! Och vem kan känna sin makes liv, hans tillstånd, tankar och föreställningar bättre än hans hustru? Om hon av erfarenhet hade vetat att hennes make längtade efter profetskap och ständigt väntade på att en ängel skulle komma, skulle hennes svar aldrig ha varit det som Hadrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne) gav. Hon sade: ”Käre man, varför är du rädd?”
Du har ju fått det som du i många dagar räknat med att få. Kom, slå upp en butik för pirskap och sätt dig där; jag ska ta hand om gåvorna och offergåvorna.
Men utifrån den bild av sin makes liv som hon hade iakttagit under femton års samliv dröjde det inte ens ett ögonblick innan hon förstod att Satan inte kan komma nära en sådan from och osjälvisk människa, och att Allah inte heller ville utsätta honom för någon olycksbådande prövning. Allt det han hade sett var helt sant. Detsamma gällde Waraka ibn Nawfal. Han var ingen utomstående, utan tillhörde faktiskt Profetens (frid vare med honom) egen släkt och klan. Genom nära släktskap var han hans svåger. Eftersom han bara var några år äldre hade hela den ädle Profetens liv, från barndomen fram till den tiden, utspelat sig inför hans ögon. Så snart även han hörde honom berätta om händelsen i Hira utbrast han: ”Det är verkligen den ängel som kom till Moses (frid vare med honom) med uppenbarelsen.” För även här hade han mött exakt samma tillstånd som Hadrat Moses (frid vare med honom) hade mött. Han var en helt renhjärtad, enkel och okomplicerad människa med ett rent och fläckfritt sinnelag. Att han skulle ha tänkt på profetskap var fullständigt uteslutet – inte ens den minsta föreställning om att erhålla det hade någonsin fått plats i hans sinne. Plötsligt fick han denna erfarenhet i fullt medvetet och vaket tillstånd. Därför kom han, lika säkert som att två plus två är fyra, fram till den bestämda slutsatsen att det här inte handlade om någon självbedrägeri eller någon satanisk sinnesvilla; denna sanningsenliga människa hade i stället, utan någon önskan eller något begär, verkligen sett det han hade sett.
Detta är ett så tydligt bevis på Muhammads (frid vare med honom) profetskap att det är mycket svårt för en sanningssökande människa att förneka denna sanning. Därför har det på olika ställen i Koranen lagts fram som ett bevis för profetskapet. [Allah säger – (arabiska***********************)
”Säg, Muhammad: Om Allah hade velat det, skulle jag aldrig ha läst upp denna Koran för er, och Han skulle inte heller ha låtit er få kännedom om den. Dessutom har jag redan levt ett helt liv bland er före detta. Använder ni då inte ert förstånd?” (Yunus: 16).
(Arabiska******************)
Du visste inte vad Skriften var eller vad tro innebar. Men Vi gjorde denna ande till ett ljus, genom vilket Vi vägleder den av Våra tjänare som Vi vill. (Ash-Shura: 52)]
Budskapet i den första uppenbarelsen
Den första uppenbarelse som sändes till Allahs Sändebud bestod av de fem första verserna i sura al-Alaq, där det sägs:
”Läs i din Herres namn, Han som har skapat. Han har skapat människan av en klump. Läs! Och din Herre är den mest nåderike, Han som har undervisat med pennan och lärt människan det hon inte visste.”
Detta var den första erfarenheten av uppenbarelsen som Profeten (frid över honom) fick. I detta budskap sades det inte till honom att han hade utsetts till något storslaget uppdrag eller vad han skulle göra framöver. I stället fick han, efter en första introduktion, några dagars uppehåll, så att den väldiga påfrestning som denna första erfarenhet hade inneburit för hans natur och väsen skulle klinga av och han mentalt skulle kunna förberedas för att framöver ta emot uppenbarelsen och fullgöra profetskapets ansvar. [När uppenbarelsen började komma för andra gången efter uppehållet uppenbarades de första sju verserna i sura al-Muddaththir. Där fick Profeten för första gången följande befallning: Res dig och varna människorna, som är skapade av Gud, för följderna av den livsåskådning de följer. En utförlig redogörelse kommer längre fram – författaren.]
En förklaring av uppenbarelsens budskap
Begrunda varje ord i den första uppenbarelse som kom till Profeten:
(Arabiska*****************)
Läs, [O Profet,] i din Herres namn, Han som har skapat (al-Alaq: 1).
När ängeln sade till Profeten (frid över honom): ”O Profet, läs!”, svarade han: ”Jag kan inte läsa.” Detta visar att ängeln hade lagt uppenbarelsens ord framför honom i skriftlig form. Om ängelns ord hade betytt: ”Läs på samma sätt som jag läser”, hade det inte funnits någon anledning för Profeten att säga att han inte kunde läsa.
”Läs i din Herres namn” – det vill säga: Läs genom att nämna din Herres namn. Med andra ord: säg Bismillah och läs. Härav framgår också att Guds Sändebud (frid över honom) före denna uppenbarelse endast kände och erkände Allah den Upphöjde som sin Herre. Därför behövde det inte sägas vem hans Herre var. I stället sades det: Läs genom att nämna din Herres namn. Det vill säga: Läs genom att nämna namnet på den Herre som du känner.
”Han som har skapat” – det sades inte vem Han hade skapat. Därav framgår det självt att man ska läsa i namnet på den Herre som är Skaparen, Han som har skapat hela skapelsen och vart och ett av dess ting.
(Arabiska************************)
Han har skapat människan ur en klump koagulerat blod. Efter att skapelsen i allmänhet hade nämnts, nämndes människan särskilt, och det sades att människans skapelse började från ett så ringa tillstånd och att hon sedan blev en fullständig människa. Det är ett arabiskt ord i plural, vars betydelse är en blodklump. Detta är det första tillstånd som framträder några dagar efter befruktningen. Därefter antar den formen av kött. Sedan börjar gradvis processen där människans form utvecklas i den.
(Arabiska********************)
”Läs, och din Herre är den mest nåderike, Han som har lärt människan kunskap genom pennan.” (Alak: 304). Detta är alltså en stor nåd från Honom: med början i detta obetydliga tillstånd gjorde Han människan kunnig, vilket är skapelsens främsta egenskap. Han gjorde henne inte bara kunnig, utan lärde henne också konsten att skriva med hjälp av pennan. Därigenom blev pennan ett medel för kunskapens omfattande spridning och utveckling samt för dess överföring från generation till generation och bevarande.
Om Han inte på ett uppenbarelsebaserat sätt hade lärt människan pennans och skrivandets kunskap, skulle människans intellektuella förmåga ha blivit inskränkt och hämmad. Det skulle inte ha funnits någon möjlighet för den att spridas, utvecklas och gå framåt mot allt större framsteg från en generation till nästa.
(Arabiska****************)
Han gav människan kunskap om sådant hon inte kände till.
Det vill säga: människan var ursprungligen helt utan kunskap, och all den kunskap hon har fått har hon fått enbart genom att Allah har skänkt den till henne. Det är Allah den Allsmäktige som öppnar kunskapens dörrar för människan på det stadium där Han vill, och då börjar de öppnas. Detta har sagts på följande sätt i Ayat al-Kursi:
– och människan kan inte tillägna sig något av Hans kunskap, såvida Han inte själv vill det; då är det en annan sak.
Allt som människan anser sig ha fått kunskap om låg i själva verket utanför hennes kunskap. När Allah har velat det har Han gett människan kunskap ur Sin kunskap. Men människan kan inte känna att det är Allah som har skänkt henne denna kunskap.
Detta var alltså de verser som uppenbarades för Profeten (frid vare med honom). Av Aishas (må Allah vara nöjd med henne) hadith framgår att denna första upplevelse var så svår att Profeten (frid vare med honom) inte kunde uthärda mer än detta. Därför ansågs det vid den tiden tillräckligt att säga att den Herre som du redan tidigare kände och erkände nu tilltalar dig direkt. Uppenbarelsen från Honom till dig har börjat, och Han har gjort dig till Sin profet.
En tid därefter uppenbarades de första sju verserna i sura al-Muddaththir. Där fick han veta vad han skulle göra efter att ha blivit kallad till profetskapet. [I detta sammanhang är det viktigt att känna till att Allahs Sändebud (frid vare med honom) endast två gånger såg Gabriel (frid vare med honom) i hans verkliga gestalt. I övrigt kom han alltid till Profeten i mänsklig gestalt. I al-Bukhari, i Kitab al-Tawhid, återges Aishas (må Allah vara nöjd med henne) berättelse, och i Muslim, i Kitab al-Iman, återberättar Aisha själv från Allahs Sändebud (frid vare med honom) att Gabriel första gången visade sig vid den östra horisonten och sedan gradvis närmade sig Profeten (frid vare med honom). Till slut stannade han ovanför honom i luften. Därefter lutade han sig mot Profeten och kom så nära honom att det endast återstod ett avstånd motsvarande två båglängder mellan dem. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) säger att Gabriel (frid vare med honom) då befann sig i sin verkliga gestalt och täckte hela den övre rymden. (Al-Bukhari.) Profeten (frid vare med honom) sade själv: ”Jag såg honom i den gestalt i vilken Allah hade skapat honom.” Hela rymden mellan himlen och jorden fylldes av hans väldiga gestalt. (Muslim.)
När började uppenbarelsen komma?
När uppenbarades den allra första uppenbarelsen, bestående av de fem första verserna i sura al-Alaq? Det finns olika uppgifter från berättarna i denna fråga. Ibn Abd al-Barr och Masudi säger att datumet då Profeten (frid vare med honom) utsågs till profet var den åttonde Rabi al-Awwal år 41 efter Elefanten. Ibn al-Qayyim nämner i sin Zad al-Ma’ad att detta var majoritetens uppfattning. Men de som hävdar detta har sannolikt räknat profetskapets tillkännagivande från den tidpunkt då Profeten (frid vare med honom), enligt al-Bayhaqis berättelse, började se sanna drömmar, sex månader före uppenbarelsens början. Men i Koranen sägs det klart och tydligt om uppenbarelsens början att:
(Arabiska******************)
– Ramadan är en månad under vilken Koranen uppenbarades (al-Baqara: 185)
Inget annat uttalande som strider mot detta tydliga uttalande i Koranen kan vara tillförlitligt.
Frågan är nu från vilket datum i Ramadan uppenbarelsen började; även i denna fråga finns olika uppgifter. Några har sagt den 7:e Ramadan. Ibn Saʿd har på ett ställe sagt den 12:e Ramadan och på ett annat ställe, med hänvisning till Imam al-Baqir (r.a.), den 17:e Ramadan. al-Baladhuri har återberättat detta. al-Tabari och Ibn Kathir har, med hänvisning till Abu Qilaba al-Jarmi, sagt den 18:e Ramadan, medan några andra har sagt den 19:e Ramadan. Wasila ibn al-Asqa, Jabir ibn Abdullah (r.a.) och Abu al-Julāt har sagt den 24:e Ramadan. Trots detta lyder Koranens utsaga:–
– Vi uppenbarade denna Koran under Qadr-natten. En mycket stor majoritet av ummas lärda anser att Qadr-natten är en av de udda nätterna under Ramadans sista tio nätter. De flesta av dem säger dessutom att Qadr-natten infaller den 27:e Ramadan. [Andra gången såg Profeten honom nära Sidrat al-Muntaha.
I en berättelse från Abdullah ibn Masud (r.a.) i Musnad Ahmad sägs det att Profeten (s.a.w.) sade: ”Jag såg Jibril (a.s.) nära Sidrat al-Muntaha. Han hade sexhundra vingar.” (Tafhim, sura al-Najm, noterna 5, 7, 8, 11 och 14).]
Tillförlitliga hadither om datumet för Koranens uppenbarelse
Abu Hurayras (r.a.) berättelse lyder att Allahs Sändebud (s.a.w.), angående Qadr-natten, sade: ”Det är den 27:e eller den 29:e natten.” (Abu Dawud och al-Tayalisi) En annan berättelse från Abu Hurayrah (r.a.) lyder att det är den sista natten i Ramadan. (Musnad Ahmad)
När Zirr ibn Hubaysh frågade Ubayy ibn Kaʿb (må Allah vara nöjd med honom) om Laylat al-Qadr svor han och sade att det är den tjugosjunde natten (Ahmad, Muslim, Abu Dawud, Tirmidhi, Nasa’i och Ibn Hibban).
När Abu Dharr (må Allah vara nöjd med honom) fick frågan om detta sade han att Umar (må Allah vara nöjd med honom), Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) och många av Profetens följeslagare inte hade något tvivel om att det är den tjugosjunde natten i Ramadan (Ibn Abi Shayba).
Ubadah ibn Samit (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Laylat al-Qadr infaller under en av de udda nätterna i Ramadans tio sista nätter – den tjugoförsta, tjugotredje, tjugofemte, tjugosjunde eller tjugonionde” (Musnad Ahmad).
Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Sök den under de tio sista nätterna – när det återstår nio dagar av månaden, eller när det återstår fem dagar” (Bukhari). De flesta lärda har tolkat detta som att Profeten (frid vare med honom) syftade på de udda nätterna.
Det återges från Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom): när det återstår nio dagar, sju dagar, fem dagar, tre dagar eller den sista natten. Det vill säga: sök Laylat al-Qadr under dessa nätter (Tirmidhi, Nasa’i).
Det återges från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Profeten (frid vare med honom) sade: ”Sök Laylat al-Qadr under en udda natt bland Ramadans tio sista nätter” (Bukhari, Muslim, Ahmad, Tirmidhi). Det återges också från Aisha (må Allah vara nöjd med henne), genom Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom), att Profeten (frid vare med honom) gjorde iʿtikaf under Ramadans tio sista nätter.
På grundval av de traditioner som har återberättats från framstående personer som Muawiya (må Allah vara nöjd med honom), Umar (må Allah vara nöjd med honom) och Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), har ett stort antal av de rättfärdiga föregångarna ansett att Laylat al-Qadr infaller den tjugosjunde Ramadan. (14)
Den första obligatoriska plikten efter profetskapet: bönen
Al-Tabari säger att det första som föreskrevs som obligatoriskt i den islamiska shariah efter bekännelsen till tron på tawhid och avståndstagandet från avgudadyrkan var bönen. Med hänvisning till Ibn Hisham och Muhammad ibn Ishaq återger han Hadrat Aishas (ra) berättelse att det första som föreskrevs för Profeten (s) var bönen. Till en början bestod den av två rakʿat åt gången. Imam Ahmad ibn Lahiʿa har återgett en berättelse från Hadrat Zayd ibn Haritha (ra) om att Jibril (a) efter den första uppenbarelsen till Profeten (s) kom till honom och lärde honom att utföra wudu. Även Ibn Majah och at-Tabarani återger denna händelse, med vissa variationer i berättarkedjorna. Dess förklaring finns i Ibn Ishaqs berättelse: Profeten (s) befann sig i den högre delen av Mecka, och Jibril (a) uppenbarade sig inför honom i vacker gestalt och med utsökt väldoft och sade: ”Muhammad! Allah har sänt dig sin hälsning och sagt att Han har sänt dig som Sitt sändebud till jinnerna och människorna. Bjud dem därför till La ilaha illallah.”
Därefter slog Jibril (a) med foten i marken, och en källa sprang fram. Sedan utförde han wudu, så att Profeten skulle kunna lära sig hur man renar sig inför bönen. Därefter sade han: ”Utför nu wudu.”
Därefter bad Jibril (a) två rakʿat tillsammans med Huzur (s), med fyra sujud. Sedan hämtade Huzur (s) Hadrat Khadija (ra) dit, lät henne utföra wudu och bad två rakʿat tillsammans med henne. Ibn Hisham, Ibn Jarir och Ibn Kathir återger också denna händelse.
Imam Ahmad, Ibn Majah och at-Tabarani återger från Usama ibn Zayd (ra), som återger från sin far Hadrat Zayd ibn Haritha (ra), att det första som föreskrevs som obligatoriskt efter uppenbarelsen till Huzur (s) var att Jibril (a) kom och lärde Profeten hur man utför wudu. Sedan ställde han sig till bön och sade till Profeten: ”Be tillsammans med mig.” Därefter kom Profeten (s) hem och berättade händelsen för Hadrat Khadija (ra). Hon blev överlycklig. Då sade Profeten (s) åt henne att utföra wudu där, och bad sedan tillsammans med henne på samma sätt som han hade bett med Hadrat Jibril (a). Detta var alltså den första obligatoriska handling som föreskrevs efter uppenbarelsen. Det var troligen händelsen på morgonen efter den natt då (*****) uppenbarades. Från och med då bad Huzur (s) och Khadija (ra) i hemlighet.
De fyra första muslimerna
Det råder enighet om att Hadrat Khadija (ra) var den första muslimen. Därefter råder det oenighet om vem av Hadrat Ali (ra), Hadrat Abu Bakr (ra) och Hadrat Zayd ibn Haritha (ra) som först antog islam. Det råder dock enighet om att dessa tre var de första som antog islam efter Hadrat Khadija (ra). *****)
Om Hadrat Ali (ra) säger Hafiz Ibn Kathir, när han återger Ibn Ishaqs berättelse och al-Baladhuris berättelse från al-Waqidi i Al-Bidaya, att Hadrat Ali (ra) dagen efter att Huzur (s) och Hadrat Khadija (ra) hade börjat be i hemlighet såg dem i detta tillstånd. Han frågade: ”Vad är detta?” Huzur svarade: ”Detta är Allahs religion, som Han har utvalt åt Sig själv och med vilken Han har sänt Sitt sändebud. Därför inbjuder jag dig att tro på Allah, den Ende utan någon medhjälpare, att dyrka Honom och att förneka Lat och Uzza.”
Hadrat Ali var då tio år gammal. Han sade: ”Detta har jag aldrig hört förut. Jag kan inte fatta något beslut innan jag först har frågat min far.”
Vid den tiden ville Profeten (s) inte att hans hemlighet skulle avslöjas i förtid. Därför sade han: ”Om du inte följer mitt råd, håll saken hemlig.” Den natten förblev Hazrat Ali (ra) tyst. Därefter väckte Allah islams inspiration i hans hjärta, och på morgonen infann han sig hos Profeten och sade: ”Vad var det du sade till mig i går?”
[Historie- och sīraverken brukar nämna dessa fyra som de första muslimerna. Men det kan inte antas att de av Profetens (s) döttrar som vid den tiden hade uppnått förstånd och mognad inte antog tron tillsammans med sin ädla moder. Hazrat Zaynab (ra) var tio år när Profeten (s) blev profet. Hazrat Umm Kulthum (ra) och Hazrat Ruqayya (ra) hade nått en sådan ålder att de före början av den offentliga kallelsen giftes bort med Abu Lahabs söner. Hazrat Fatima (ra) föddes däremot ett år efter profetskapet. Hon öppnade sina ögon i en islamisk miljö. Därför anser vi att de tre döttrarna bör räknas bland de första muslimerna. Beträffande Hazrat Fatima bör man anse att hon öppnade sina andliga ögon som en troende muslim – Författaren.]
Profeten (s) sade: ”Du ska vittna om att det inte finns någon gud utom Allah, den Ende utan medhjälpare, förneka Lat och Uzza och avsäga dig varje förbindelse med andra som sätts vid Allahs sida.”
Hazrat Ali (ra) accepterade det omedelbart. Men av rädsla för Abu Talib höll han sin islam hemlig. Även han började emellertid be tillsammans med Profeten (s).
Imam Ahmad ibn Jarir och Ibn Abd al-Barr återger Afif al-Kindis berättelse. Han säger: Abbas ibn Abd al-Muttalib var en gammal vän till min morbror och brukade ofta komma till Jemen, köpa parfym och sälja den under vallfärden. En gång, när jag träffade honom i Mina under vallfärden, såg jag en vördnadsvärd man komma. Han tvagade sig mycket noggrant och ställde sig sedan för att be. Därefter kom en pojke som ännu inte hade nått vuxen ålder. Han tvagade sig också mycket noggrant och ställde sig för att be. Jag sade: ”O Abbas, vad är detta för en religion? Detta känner jag inte till.”
Abbas (ra) sade: ”Detta är min brorson Muhammad (s), son till Abdullah, son till Abd al-Muttalib. Hans anspråk är att Allah har sänt honom som Sändebud. En annan berättelse säger att hans anspråk är att kejsarens och Kisras rikedomar ska hamna under hans kontroll. Och den andre är min brorson Ali ibn Abi Talib. Han följer hans religion. Och detta är Muhammads hustru Khadija bint Khuwaylid. Hon har också följt hans religion.”
Senare, när al-Kindi själv blev muslim, sade han sorgset: ”Ack, om jag bara hade varit den fjärde personen tillsammans med dem.”
Ibn Hisham och Ibn Jarir säger att Abu Talib vid ett senare tillfälle också såg Hazrat Ali be. Han sade: ”Min son, vad är detta för en religion som du följer?” Han svarade: ”Käre far, jag har trott på Allah och Hans Sändebud (s), bekräftat hans sanningsenlighet och bett tillsammans med honom.”
Abu Talib sade: Han kommer inte att kalla dig till något annat än det goda. Håll fast vid honom.
Ibn Kathir återger ett uttalande av Abu Talib: ”Håll dig till din kusin och stöd honom.” Om Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) skriver Zurqani i sin kommentar till al-Mawahib att han satt hos Hakim ibn Hizam, Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) systerson. Då kom Hakims slavinna till honom och sade: ”Din faster sade i dag att hennes make är en profet, liksom Moses (frid vare med honom), som Allah har sänt.” Så snart Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta gick han direkt till Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara med honom), och när han hade fått veta att slavinnans berättelse var sann antog han tron utan att tveka. Ibn Ishaq återger från Abdullah ibn al-Husayn al-Taymi följande berättelse: Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) sade: ”När jag förde islam på tal för någon, tvekade han mer eller mindre och övervägde saken. Men när jag nämnde den för Abu Bakr tvekade han inte alls och dröjde inte heller med att godta den.”
Det finns ingen detaljerad berättelse om hur Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom) antog tron. Men han hade i femton år bott i Profetens hus som en medlem av hans familj. Han måste ha sett Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) och Khadija (må Allah vara nöjd med henne) be, och detta måste ha varit orsaken till att han antog islam.
Av dessa händelser kan man i förbigående också förstå att även om Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) till en början verkade i det fördolda, kände hans och Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) nära släktingar till att han förkunnade en religion som stod i strid med deras förfäders religion och gjorde anspråk på att vara utsedd av Allah till profet. Hans familjemedlemmar och åtminstone hans vänner nöjde sig inte bara med att godta detta anspråk, utan började också dyrka Allah och följa andra föreskrifter i enlighet med det. Eftersom hans fiender emellertid inte kände till dessa saker utan endast hans välvilliga anhängare gjorde det, höll de dem hemliga, precis som Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) i början hade önskat. De diskuterade inte heller saken, eftersom motstånd annars skulle ha börjat före den rätta tiden.
Sändes Israfil (frid vare med honom) för att undervisa Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) under de tre första åren?
Ibn Jarir i sin historia, Ibn سعد i al-Tabaqat, Qastallani i al-Mawahib al-Ladunniyya och Zurqani i sin kommentar till al-Mawahib återger den berömde tabi’in-imamen al-Sha’bis berättelse att Israfil (frid vare med honom) under profetskapets tre första år sändes för att undervisa Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) och ständigt följa honom. Han kom inte med uppenbarelsen, eftersom ansvaret för att överbringa uppenbarelsen tillhörde Gabriel (frid vare med honom). Han undervisade emellertid Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) i kunskap på andra sätt än genom uppenbarelse. [Detta sätt kan möjligen ha varit ilqa() eller någon direkt undervisning genom ett möte – författaren.]
Imam Ahmad ibn Hanbal, hafiz Ya’qub ibn Sufyan och al-Bayhaqi har återgett al-Sha’bis berättelse, och fram till honom är denna isnad korrekt. Men jag vet inte genom vilken källa al-Sha’bi själv fick kännedom om detta, eftersom han inte återger isnaden ända fram till Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara med honom). Ibn Sa’d och Ibn Jarir säger att al-Waqidi förkastade denna berättelse. Han hävdade bestämt att ingen annan än Gabriel (frid vare med honom) hade utsetts att följa Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara med honom).
Detta är en fråga som varken kan förnekas helt eller godtas som säker. Det är svårt att förneka den, eftersom al-Sha’bi var en tillförlitlig hadithlärd och hans mursal-berättelse inte är så svag att den helt kan avvisas. Men den kan inte heller betraktas som en säker historisk händelse, eftersom berättelsens isnad inte är tillräckligt stark för att den ovillkorligen måste godtas. Ändå ligger saken inte utanför möjligheternas gräns. Efter profetskapets början finner vi nämligen i Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) ord och handlingar en outtömlig skatt av kunskap om livets alla områden. Hadith- och sira-verken är fyllda av denna skatt, och inte ens i minsta grad finner man något motsvarande i någon annan människas ord och handlingar. Denna skatt måste ha hällts ned i Profetens innersta från den osynliga världen. Och Allah den Upphöjde kan mycket väl ha låtit Israfil (frid vare med honom) utföra tjänsten att förmedla denna kunskapsskatt.
Fatrat al-wahy
Efter att den första uppenbarelsen hade kommit upphörde Gabriel (frid vare med honom) under en tid att komma med uppenbarelser. Ju längre detta tillstånd varade, desto större blev Profetens (Guds välsignelser och frid vare med honom) själsliga lidande. Ibland gick han till Makka-berget Shabir och ibland upp på Hira, som om han i ett omedvetet tillstånd ville kasta sig ned. När han under detta tillstånd gick mot kanten av något berg hörde han plötsligt en röst från himlen och stannade. När han såg upp fick han se Gabriel (frid vare med honom) sittande på en stol mellan himmel och jord. Han sade: ”O Muhammad! Du är sannerligen Guds sändebud, och jag är Gabriel.”
Ibn Saʿd återger denna berättelse från den vördnadsvärde Abdullah ibn Abbas i Ibn Jarirs tafsir, och Abd al-Razzaq återger den från imam al-Zuhri i sitt verk al-Musannaf. Detaljerade redogörelser för den finns också i al-Bukhari, Muslim och Musnad Ahmad. (****15)
I imam al-Zuhris återberättelse sägs det:
Under en tid upphörde uppenbarelsen till Guds sändebud (Guds välsignelser och frid vare med honom). Under denna tid led han så svårt psykiskt att han ofta besteg en bergstopp och var nära att kasta sig ned därifrån. Men varje gång han nådde kanten av bergstoppen visade sig Gabriel (frid vare med honom) framför honom och sade: ”Du är Guds profet.” Då kände han frid i sitt hjärta, och hans oro försvann. – (Ibn Jarir).
Därefter återger imam al-Zuhri, med hänvisning till Jabir ibn Abdullahs berättelse, att Guds sändebud (Guds välsignelser och frid vare med honom) sade, när han nämnde fatrat al-wahy (avbrottet i uppenbarelsen): ”En dag gick jag på en väg när jag plötsligt hörde ett ljud från himlen. När jag lyfte huvudet fick jag se den ängel som jag hade sett i grottan Hira. Han satt på en stol mellan himmel och jord. När jag såg detta blev jag fruktansvärt rädd och förvirrad. När jag kom hem sade jag: ’Svep in mig i en filt.’ Då svepte husfolket in mig i en filt, och sedan kom uppenbarelsen från Gud:”
(Arabiska*****************)
(O du som är insvept i en filt). Därefter fortsatte uppenbarelsen att komma till mig. – (al-Bukhari, Muslim, Musnad Ahmad – Ibn Jarir).
Uppenbarelsen av de första sju verserna i sura al-Muddassir
Så förflöt tiden då uppenbarelsen hade upphört, och de första sju verserna i sura al-Muddassir uppenbarades. Genom dessa förlänades Huzur (s) sändebudskapets värdighet och gavs den nödvändiga vägledning som krävdes för att fullgöra sändebudskapets uppdrag. Här bör man noga förstå skillnaden: De fem första verserna i sura al-Alaq tillkännagav att uppenbarelsen över Huzur (s) hade börjat och att han av Allah hade utsetts till profet. Genom dessa verser i sura al-Muddassir åläggs han, utöver profetskapet, även sändebudskapets uppdrag. Han befalls: Res dig och börja fullgöra ditt uppdrag. I vissa berättelser har det sagts att dessa var Koranens allra första verser. I hadithsamlingar som Bukhari, Muslim, Tirmidhi och Musnad Ahmad återges en utförlig redogörelse för detta från Jabir ibn Abdullah Ansari (ra). Men bland umma råder nästan fullständig enighet om att det allra första-
(arabiska*************) till (*************)
uppenbarades. Därefter upphörde, enligt Ibn Athir, uppenbarelsen fram till dess att dessa verser i sura al-Muddassir uppenbarades. Sedan började uppenbarelsen åter komma på nytt. Imam Zuhri har återberättat från Jabir ibn Abdullah Ansari (ra) att Allahs Sändebud (s), innan dessa verser uppenbarades, såg just den ängel på himlen, mellan himlen och jorden, som hade kommit till honom i Hira-grottan. Denna berättelse har vi ovan återgett med hänvisning till Bukhari, Muslim med flera. (****17
Den vägledning som ges i denna sura
Betrakta nu dessa verser i sura al-Muddassir och se vilken vägledning de innehåller.
(Arabiska***************)
– O du som ligger insvept i ett täcke eller en filt. Här tilltalas Allahs Sändebud inte med orden ”O Sändebud, o profet”, utan med orden ”O du som ligger insvept i ett täcke”. Eftersom Huzur (s), efter att ha sett Jibril sittande på en stol mellan himlen och jorden, blev skräckslagen och förvirrad och, när han kom hem i detta tillstånd, sade till sitt husfolk: ”Svep in mig, svep in mig”, tilltalade den Allsmäktige Allah honom som ”Muddassir”. Den djupa ömhet som spontant framträder i detta tilltal är följande: O Min älskade tjänare, varför ligger du insvept i täcken och filtar? Du har anförtrotts ett väldigt uppdrag, och för att fullgöra det måste du beslutsamt träda ut på fältet.
(Arabiska***********)
–Stå upp och varna.
Detta är den typ av befallning som gavs till Noa (frid vare med honom) efter att han hade fått profetskapet. Till exempel—
(Arabiska*****************)
–Varna ditt folk för den plågsamma bestraffning som väntar dem från Mig— (Noa: 1)
Innebörden av denna vers i suran al-Muddaththir är följande: Du som ligger insvept i en filt, res dig upp och varna människorna omkring dig, som lever i likgiltighet. Om de fortsätter att framhärda i detta tillstånd, varna dem för den oundvikliga följden. Varna dem för att de inte lever i något fyllans rike, där de kan göra vad de vill utan att behöva stå till svars för det.
(Arabiska**************)
Och förkunna din Herres storhet.
Detta är det allra första arbete som en profet måste utföra i denna värld. Hans första uppgift är att förneka all den överlägsenhet som de okunniga människorna här erkänner och öppet förkunna för hela världen att ingen i hela universum äger överlägsenhet utom den Ende Guden. Därför har uttrycket ”Allahu akbar” fått så stor betydelse i islam. Bönen utropas med förkunnelsen Allahu akbar. Även i bönen träder muslimen in genom att säga Allahu akbar. Därefter reser han sig och sätter sig gång på gång medan han säger Allahu akbar. När kniven förs mot ett djurs strupe görs det med orden Bismillah, Allahu akbar. Takbīr-utropet är i dag det tydligaste och mest särpräglade kännetecknet för muslimerna över hela världen. Detta beror på att denna ummas profet började sitt arbete med Allahu akbar.
Här antyds en subtil aspekt som bör förstås väl. Av uppenbarelsernas bakgrund till dessa verser framgår att den Allrahögste befallde Allahs Sändebud (s) att ta steget för att fullgöra det väldiga ansvaret som budbärarskapet innebar. Det står också klart att den stad och den miljö där han befalldes att träda fram med detta uppdrag var en skådeplats för avgudadyrkan. Det handlade inte bara om att dess invånare var avgudadyrkare, liksom de övriga araberna; det viktigaste var att det upphöjda Mekka var det största pilgrimsmålet för de avgudadyrkande araberna. Och Quraysh-folket var dess präster. Att en ensam person skulle träda fram på en sådan plats och höja tawhīds fana mot avgudadyrkan var ett mycket riskfyllt företag. Därför sades, samtidigt som han befalldes: ”Res dig och varna!”, också: ”Förkunna din Herres överlägsenhet.” Innebörden är: Var inte det minsta rädd för de fruktansvärda krafter som du anser stå i vägen för detta arbete. Säg klart och tydligt: Min Herre är långt större än alla de krafter som kan resa sig för att spärra vägen för min kallelse.
Vilken större uppmuntran och inspiration kan man ge en människa när hon ska börja arbeta för Allah? Den som har fått bilden av Allahs överlägsenhet djupt inpräntad i sitt hjärta tvekar inte det minsta inför att ensam kämpa mot hela världen för Allahs skull.
(Arabiska**************)
– och håll dina kläder rena.
Dessa ord har en vid innebörd, och deras betydelse sträcker sig långt. En av deras betydelser är: Håll dina kläder rena och rena i rituell mening. Klädernas renhet och själens renhet är nämligen oupplösligt förbundna. En ren själ kan inte vistas i en smutsig kropp och smutsiga kläder. Den miljö där Allahs Sändebud (s) började arbetet med den islamiska kallelsen var inte bara försjunken i en bottenlös nedgång vad gällde trosföreställningar och moral; den saknade också de mest grundläggande föreställningarna om tahāra och renlighet. Profetens uppgift var att lära dem renhet och renlighet i alla avseenden. Därför befalldes han att upprätthålla högsta möjliga standard av tahāra (renhet) även i sitt yttre liv. Det är alltså ett resultat av denna vägledning att Profeten (s) gav mänskligheten så detaljerad undervisning om kroppens och klädernas renhet att inte ens den arabiska okunnighetens folk – för att inte tala om de mest civiliserade nationerna i modern tid – har haft lyckan att få del av något liknande. I de flesta av världens språk finns inte ens något ord som helt motsvarar ordet tahāra. Islam förhåller sig däremot så att böckerna om hadith och fiqh inleder redogörelsen för de islamiska föreskrifterna med tahāra. Där förklaras skillnaden mellan rent och orent samt metoderna för rening utförligt.
Den andra betydelsen av dessa ord är: Håll dina kläder rena och välvårdade. Föreställningen om askes har inom världens religiositet fastställt en norm enligt vilken en människa anses desto mer religiös eller helgonlik ju smutsigare och ovårdad hon är. Om någon bar rena och välvårdade kläder betraktades han som världslig. Människans natur avskyr emellertid smuts och orenlighet. Den som har en normal känsla för artighet och god smak vill knyta vänskapliga relationer just med rena och välvårdade människor. Därför är det nödvändigt för dem som kallar människor till Allahs väg att deras yttre ska vara så rent och välvårdat att människor ser på dem med respekt, och att deras personlighet inte innehåller något motbjudande som av naturen kan väcka avsky.
Den tredje betydelsen av denna befallning är: Håll dina kläder fria från moraliska brister. Dina kläder ska naturligtvis vara rena och välvårdade. Men de får inte bära spår av stolthet och högmod, en önskan att visa upp sig, överdådighet eller inflytande och makt. Kläderna är det första som ger en bild av en människas personlighet. Oavsett vilka kläder någon bär, antar människor redan vid första anblicken vilken sorts person han är. Kläderna hos jordägare och furstar, hos dem som bedriver religion som affärsverksamhet, hos skurkar, dåliga människor och vagabonder – alla förmedlar de något om bärarens läggning och karaktär. De som kallar till Allah har av naturen en annan läggning än dessa människor. Därför bör också deras kläder av naturliga skäl skilja sig från deras. De bör bära sådana kläder att alla kan tänka: Den här personen är mycket artig och har mycket god smak; han styrs inte av sina begär och hänger sig inte åt deras utsvävningar.
Den fjärde innebörden är att hålla dina kläder och din dräkt rena. I likhet med urdu används uttrycket att hålla sina kläder och sin dräkt rena även på arabiska i betydelsen att stå över moraliska brister (pak-dāmanī) och vara utrustad med ädla karaktärsegenskaper. Ibn ʿAbbās (ra), imamen Nakhaʿī, Shaʿbī, Mujāhid, Qatāda, Saʿīd ibn Jubayr, Hasan al-Basrī och andra framstående uttolkare har tolkat denna vers som en uppmaning att hålla sin karaktär ren och avstå från alla former av osedlighet. På arabiska används uttrycket eller idiomet—
(Arabiska*********************)
—”den och dens kläder är rena och hans dräkt är ren”. Det betyder att hans läggning och karaktär är god. Å andra sidan sägs det
(*****************)
—”hans kläder är smutsiga”, det vill säga att han är en person med dålig karaktär. Man kan inte lita på hans ord.
(Arabiska*************************)
Håll dig borta från smuts och orenhet. Med smuts eller orenhet avses här alla slags orenhet: orenhet i trosföreställningar, tro och tankesätt, orenhet i handlingar och karaktär, orenhet i kropp och klädsel eller orenhet i livsföringen. Med andra ord måste du hålla dig borta från alla de olika former av smuts och orenhet som har spridit sig i hela samhället omkring dig. Ingen får kunna rikta anklagelsen mot dig att vissa av de orenheter och missförhållanden som du hindrar människor från att ägna sig åt också finns hos dig.
(Arabiska*****************)
– och gör inte en god gärning för att få mer tillbaka.
Innebörden av dessa ord är så omfattande att deras fulla betydelse inte kan förklaras genom en översättning i en enda mening. En innebörd är att när du visar någon barmhärtighet och välvilja, ska du göra det osjälviskt. Dina gåvor, din välvilja och ditt goda bemötande måste enbart vara för Allahs skull. Du ska inte genom att göra gott och hjälpa andra sträva efter att få någon världslig fördel, och inte heller hysa ens den minsta önskan eller avsikt av detta slag. Med andra ord: när du gör någon gott ska du göra det för Allahs skull; hjälp eller gagn någon inte för att själv få en fördel.
Den andra innebörden är att även om det profetiska uppdrag du utför är ett mycket välgörande arbete, genom vilket Allahs skapelser får vägledning, ska du inte stoltsera inför människorna med att du gör dem en enorm tjänst och inte heller söka någon personlig vinning genom det.
Den tredje innebörden är att även om du utför en stor tjänst, ska du inte själv betrakta ditt arbete som något stort. Du ska inte låta tanken uppstå i ditt sinne att du, genom att fullgöra det profetiska uppdraget och ägna ditt liv åt detta arbete, gör din Herre en tjänst.
(Arabiska*************)
– och ha tålamod för din Herres skull.
Det vill säga: det arbete som har anförtrotts dig är ett ytterst mödosamt arbete. För detta arbete måste du möta svåra prövningar och olyckor, sorg och lidande samt fruktansvärda svårigheter.
Ditt eget folk kommer att bli dina fiender. Hela Arabien kommer att förena sig mot dig. Men vad som än kommer i din väg måste du ha tålamod med det och fullgöra ditt ansvar med ståndaktighet och fast beslutsamhet. För att få dig att avstå från detta arbete kommer hot och skrämsel, frestelser, vänskap och fiendskap, kärlek och tillgivenhet – allt detta – att ställa sig i din väg. Inför allt detta ska du förbli fast i ditt beslut och ståndaktigt hålla fast vid din föresats.
Detta var den första vägledning som Allah den Allsmäktige gav åt Sin Sändebud när Han befallde honom: ”Res dig och börja ditt verk.” Om någon begrundar dessa korta meningar och deras innebörd kommer hans hjärta att vittna om att ingen bättre vägledning och inga bättre råd kunde ha getts när en profet skulle börja sitt uppdrag. Här sägs också vad som skulle göras. Samtidigt lärs det ut med vilken avsikt, vilket sinnelag och vilket tankesätt detta arbete skulle utföras. Han varnas även för vilka omständigheter han skulle möta i detta arbete och hur han skulle hantera dem. De som i dag, av blind fientlighet, säger att dessa ord – må Gud förbjuda – kom ur Allahs Sändebuds mun som osammanhängande tal efter ett epileptiskt anfall, bör öppna ögonen en smula och själva begrunda dessa meningar. Är detta osammanhängande tal från någon som drabbats av epilepsi, eller är det Guds vägledning, given när Han anförtrodde Sin tjänare profetskapets uppdrag?
Övning i att ta emot uppenbarelsen
Vi har tidigare, med hänvisning till Hazrat Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom), sagt att den fortlöpande uppenbarelsen till den Helige Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) började efter sura al-Muddaththir. Under den första tiden hade emellertid den Helige Profeten den svårigheten att han, av rädsla för att glömma uppenbarelsen, försökte memorera och bevara den i minnet medan den uppenbarades. Ibland frågade han också om innebörden av något under uppenbarelsens gång. Därför behövde Profeten vid denna tid även få lära sig hur man på rätt sätt tar emot uppenbarelsen. I sura Taha sägs:
فَتَعَالَى اللَّهُ الْمَلِكُ الْحَقُّ وَلَا تَعْجَلْ بِالْقُرْآنِ مِنْ قَبْلِ أَنْ يُقْضَى إِلَيْكَ وَحْيُهُ وَقُلْ رَبِّ زِدْنِي عِلْمًا
Allah, den Höge och den Väldige. Han är den sanne Kungen. Och skynda dig inte att läsa Koranen, o Profet, innan uppenbarelsen till dig har fullbordats. Och be: ”Min Herre, ge mig ännu mer kunskap.” (Taha: 114)
Talets sammanhang visar tydligt att talet hade avslutats där. Därefter, när ängeln skulle ta avsked, varnade han på Allahs befallning Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) för något som han hade lagt märke till medan uppenbarelsen kom. Det ansågs inte lämpligt att infoga en kommentar mitt i talet. Därför varnade han den Helige Profeten för detta efter att förmedlingen av budskapet hade avslutats. Vad var det som han varnades för? Själva varningens ord klargör det. När Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tog emot uppenbarelsens budskap försökte han recitera det för att minnas det. Kanske störde detta försök gång på gång hans koncentration. Kanske avbröts därigenom uppenbarelsens fortlöpande mottagande. Det kan ha inneburit att han inte lyssnade helt uppmärksamt på budskapet. Med tanke på detta ansågs det nödvändigt att förklara för honom hur uppenbarelsen skulle tas emot på rätt sätt och att förbjuda honom att då och då försöka memorera den medan den uppenbarades.
Samma tillstånd rådde också när sura al-Qiyamah uppenbarades. Därför varnades han genom att hans tal avbröts.
(Arabiska*******************)
Rör inte upprepade gånger på tungan i brådska för att komma ihåg det. Det är Vår uppgift att få dig att minnas det och läsa upp det för dig. När Vi därför läser upp det för dig, lyssna uppmärksamt; därefter är det också Vår uppgift att förklara dess innebörd. [Den förklaring jag har gett till denna vers, eftersom den förekommer i detta sammanhang i sura al-Qiyamah, är inte enbart grundad på antaganden. Tvärtom har denna förklaring återgetts i tillförlitliga berättelser. Ahmad, al-Bukhari, Muslim, al-Tirmidhi, al-Nasa’i, Ibn Tabarani, al-Bayhaqi och andra hadithlärda återger genom olika kedjor en berättelse från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) där det sägs att när Koranen uppenbarades för Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid), brukade han av rädsla för att glömma den upprepa uppenbarelsens ord tillsammans med Jibril (frid vare med honom). Till honom sades då ………..
لَا تُحَرِّكْ بِهِ لِسَانَكَ لِتَعْجَلَ بِهِ (16) إِنَّ عَلَيْنَا جَمْعَهُ وَقُرْآنَهُ (17) فَإِذَا قَرَأْنَاهُ فَاتَّبِعْ قُرْآنَهُ (18) ثُمَّ إِنَّ عَلَيْنَا بَيَانَهُ
Detta har också återgetts från al-Sha’bi, Ibn Zayd, al-Dahhak, al-Hasan al-Basri, Qatadah, Mujahid och andra framstående hadithlärda. ]
Även i sura al-A’la gavs Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) försäkran om att Vi skulle läsa upp det för honom och att han därefter inte skulle glömma det. [Al-Hakim återger från Sa’d ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom), och Ibn Mu’awiya återger från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) brukade upprepa Koranens ord av rädsla för att han skulle glömma dem. Mujahid och al-Kalbi säger att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid), så snart Jibril (frid vare med honom) hade läst upp uppenbarelsen och gått därifrån, började upprepa den första delen av rädsla för att glömma den. Därför försäkrade Allah den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid): När uppenbarelsen kommer, ska du lyssna tyst. Vi ska läsa upp den för dig, och den ska förbli bevarad i ditt minne för all framtid. Du behöver inte frukta att du ska glömma något av dess ord.]
سَنُقْرِئُكَ فَلَا تَنْسَى
Senare, när Profeten hade fått erfarenhet av att ta emot uppenbarelsens budskap, upphörde sådana tillstånd att uppstå. Därför finner vi inte sådana varningar i de senare surorna.
Tre år av hemlig dawah
I enlighet med den visdom som Allah den Upphöjde lärde sin Profet för att förmedla budskapet om hans sändebudskap, började han inte förkunna profetskapet eller kalla allmänheten till islam. Under de tre första åren förmedlade han i stället islams kallelse till framstående personer som genom bevis och förståelse var beredda att acceptera tawhid och avstå från shirk. Samtidigt förmedlade han kallelsen till sådana personer om vilka man kunde hysa förtroendet att de skulle bevara hemligheten så länge han, på Allah den Upphöjdes befallning, inte hade beslutat att offentligt tillkännage detta för allmänheten och börja kalla dem till Allah. I detta arbete hade Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) det allra största inflytandet. Hans verkliga namn var Abdullah ibn Uthman, men hans kunya Abu Bakr blev så berömd att hans verkliga namn hamnade i skymundan. Zamakhshari säger att han kallades Abu Bakr eftersom han överträffade alla andra i ren och ädel läggning och karaktär. Detta namn blev berömt redan under den förislamiska okunnighetens tid – författaren. Tabari och Ibn Hisham anger som skäl att han var mycket sällskaplig och vänlig till sin läggning och att han på grund av sina egenskaper var mycket omtyckt av sitt folk. Ingen bland Quraysh kände till släktlinjer och genealogi bättre än han. Ingen kände heller bättre än han till vem som var god eller ond och vilka egenskaper olika personer hade. Han var köpman och berömd för sitt goda uppförande. Hans folk brukade ofta besöka honom och sitta hos honom på grund av hans klokhet och kunskap, liksom hans handel och goda uppförande. Genom detta tillfälle förmedlade han islams kallelse till dem han hade förtroende för. Under påverkan av hans dawah antog ett stort antal människor islam. Därefter sökte alla som blev muslimer bland sina vänkretsar upp goda människor och spred islam bland dem. På den tiden brukade muslimerna be i hemlighet på obebodda platser i Mecka, så att ingen skulle märka att de hade bytt religion.
Inrättandet av ett centrum för dawah och sammankomster i Dar al-Arqam
Efter två och ett halvt år, när en viss tid hade förflutit, inträffade en händelse som väckte farhågan att en konflikt med Meckas otrogna skulle bryta ut för tidigt.
Ibn Ishaq berättar att muslimerna en dag bad på en plats i utkanten av Mecka. Då fick en grupp avgudadyrkare syn på dem och började kalla dem avfällingar. Ordväxlingen höll på att övergå i strid, och Sa’d ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) kastade ett kamelben på en av dem så att hans huvud spräcktes. Ibn Jarir och Ibn Hisham har återgett en kortfattad redogörelse för händelsen. Men al-Hakim al-Umari har i sin bok om maghazi nedtecknat en utförlig redogörelse. Han säger att den vars huvud spräcktes var Abdullah ibn Khatal från Banu Taym. Därefter förvandlade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) omedelbart Arqam ibn Abi al-Arqams hus, nära Safa, till ett centrum för sammankomster samt dawah och tabligh. Där kunde människor samlas och be, och de som i hemlighet fortsatte att anta islam kunde också komma dit. Detta Dar al-Arqam blev evigt berömt i islams historia. Även efter att de tre åren av hemlig dawah hade gått till ända och dawah offentligt hade börjat bland allmänheten förblev det muslimernas centrum. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) vistades där. Muslimerna kom dit och träffade honom. Fram till belägringen i Shi’b Abi Talib var detta centrum för den islamiska dawah.
Resultatet av tre års hemlig dawah
Innan vi diskuterar perioden med offentlig islamisk dawah bör vi se hur mycket som uträttades under dessa tre år: vilka personer ur Qurayshs olika stammar som blev muslimer och hur många de var. Nedan ges en förteckning över hur många människor bland Quraysh, liksom mawali, slavar och slavinnor, som antog islam. Detta arbete har kunnat genomföras först efter stora ansträngningar och noggranna efterforskningar, eftersom ingen fullständig förteckning finns samlad någonstans.
Banu Hashim-stammen
1. Jaʿfar ibn Abī Ṭālib
2. Hans hustru Asmāʾ bint ʿUmays al-Khashʿamiyya (denna kvinna tillhörde inte Quraysh-stammen)
3. Ṣafiyya (r.a.), dotter till ʿAbd al-Muṭṭalib [profetens faster och mor till Ḥazrat al-Zubayr (r.a.).]
4. Arwā (r.a.), dotter till ʿAbd al-Muṭṭalib [mor till Ṭulayb ibn ʿUmayr (r.a.) och profetens faster.]
Banu al-Muṭṭalib-stammen
5. Umayda (r.a.), dotter till al-Ḥārith ibn al-Muṭṭalib.
Banu ʿAbd Shams ibn ʿAbd Manāf-stammen
6. Abū Ḥudhayfa (r.a.), son till ʿUtba ibn Rabīʿa
7. Hans hustru Sahla (må Allah vara nöjd med henne), dotter till Suhayl ibn Amr
Banu Umayyas stam
8. Uthman ibn Affan (må Allah vara nöjd med honom)
9. Hans mor Arwa (må Allah vara nöjd med henne), dotter till Qurayz
10. Khalid (må Allah vara nöjd med honom), son till Sa’id ibn al-As ibn Umayya
11. Hans hustru Umayma (må Allah vara nöjd med henne), dotter till Khalaf al-Khuza’iyya (vissa har uppgett att hennes namn var Umayna).
12. Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne), dotter till Abu Sufyan (först var hon gift med Umayta ibn Jahsh, men fick senare äran att bli en av de troendes mödrar).
Banu Umayyas allierade stam (förenad med Banu Umayya genom vänskapsband).
13. Abdullah ibn Jahsh
14. Abu Ahmad ibn Jahsh
15. Ubaydullah ibn Jahsh [Han utvandrade till Abessinien tillsammans med sin hustru Hazrat Umm Habiba. Där antog han kristendomen och dog. – Författaren.]
Dessa tre härstammade från Banu Ghanam ibn Dudan. De var söner till Profetens faster Umayma bint Abd al-Muttalib och bröder till de troendes moder, Hazrat Zaynab.]
Banu Taym-stammen
16. Asma bint Abi Bakr (må Allah vara nöjd med henne)
17. Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne) [Hazrat Abu Bakrs hustru samt mor till Hazrat Aisha och Hazrat Abd al-Rahman ibn Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom).]
18. Talha (må Allah vara nöjd med honom) ibn Ubaydullah
19. Hans mor var Saʿba, dotter till al-Hadrami (må Allah vara nöjd med henne).
20. al-Harith ibn Khalid (må Allah vara nöjd med honom)
En stam förbunden med Banu Taym genom vänskapsband
21. Suhayb ibn Sinan al-Rumi (må Allah vara nöjd med honom)
Banu Asad ibn Abd al-Uzza-stammen
22. al-Zubayr ibn al-Awwam (må Allah vara nöjd med honom) (Hazrat Khadijas systerson och Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kusin på fädernet).
23. Khalid ibn Hizam (må Allah vara nöjd med honom) (Hakim ibn Hizams bror och Hazrat Khadijas systerson).
24. al-Aswad ibn Nawfal (må Allah vara nöjd med honom)
25. Amr (ra) ibn Umayya
Banu Abd al-Uzza ibn Qusay-stammen
26. Yazid (ra) ibn Zamaya ibn al-Aswad
Banu Zuhra-stammen
27. Abd al-Rahman (ra) ibn Awf
28. Hans mor Shifa (ra), dotter till Awf
29. Sa’d ibn Abi Waqqas (ra). Abu Waqqas egentliga namn var Malik ibn Wusayb.
30. Hans bror Umayr (ra) ibn Abi Waqqas.
31. Hans bror Amer (må Allah vara nöjd med honom), son till Abi Waqqas
32. Muttalib (må Allah vara nöjd med honom), son till Azhar (Abdur Rahman bin Aufs kusin på fädernet)
33. Hans hustru Ramla (må Allah vara nöjd med henne), dotter till Abi Auf al-Sahmiyya
34. Tufayl (må Allah vara nöjd med honom), son till Azhar
35. Abdullah (må Allah vara nöjd med honom), son till Shihab.
Stammar som stod i ett vänskapsförbund med Banu Zuhra
36. Abdullah (må Allah vara nöjd med honom), son till Masud. Han tillhörde Huza’a-stammen och stod i ett vänskapsförbund med Banu Zuhra i Mecka.
37. Utba (må Allah vara nöjd med honom), son till Masud (Abdullah bin Masuds bror)
38. al-Miqdad (ra) ibn Amr al-Kindi
39. Khabbab (ra) ibn al-Aratt
40. Shurahbil (ra) Hasanat al-Kindi
41. Jabir (ra) ibn Hasanat (Shurahbils bror)
42. Junada (ra) ibn Hasanat (samma)
Banu Adi-stammen
43. Said (ra) ibn Zayd ibn Amr ibn Nufayl (Hazrat Umars (ra) kusin på fädernet och svåger)
44. Hans hustru Fatima (ra) bint al-Khattab (Hazrat Umars (ra) syster)
45. Zayd (må Allah vara nöjd med honom) ibn Khattab (Hazrat Omars äldre bror)
46. Amir (må Allah vara nöjd med honom) ibn Rabia al-Anzi (Khattab adopterade honom som sin son.)
47. Hans hustru Layla (må Allah vara nöjd med henne), bint Abi Hasma
48. Ma’mar (må Allah vara nöjd med honom) ibn Abdullah ibn Nadla
49. Nuaym (må Allah vara nöjd med honom) ibn Abdullah ibn al-Lakhkham.
50. Adi (må Allah vara nöjd med honom) ibn Nadla
51. Urwa (må Allah vara nöjd med honom) ibn Abi Usas (Amr ibn al-As halvbror på faderns sida)
52. Ma’us (må Allah vara nöjd med honom) ibn Sayyid ibn Haritha ibn Nadla.
En klan som var förbunden med Banu Adi genom vänskapsband.
53. Waqid ibn Abdullah (Khattab adopterade honom som son).
54. Khalid ibn Bukayr ibn Abd Yalil al-Laythi
55. Yas (må Allah vara nöjd med honom), ibn Bukayr ibn Abd Yalis al-Laythi
56. Yaʾs (må Allah vara nöjd med honom), ibn Bukayr ibn Abd Yalis al-Laythi
56. Amir (må Allah vara nöjd med honom)
57. Aqil (må Allah vara nöjd med honom)
Banu Abd al-Dar-klanen
58. Mus’ab (r.a.) ibn Umayr
59. Hans bror Abu Rum (r.a.) ibn Umayr
60. Firas (r.a.) ibn al-Nadr
61. Jahm (r.a.) ibn Qays
62. Uthman (r.a.) ibn Maz’un
63. Hans bror Qudama (r.a.) ibn Maz’un
64. Hans bror Abdullah (r.a.) ibn Maz’un
65. Sa’ib ibn Uthman (r.a.) ibn Maz’un
66. Ma’mar (ra) ibn al-Harith ibn Ma’mar
67. Hans bror Hatib (ra) ibn al-Harith
68. Hans hustru Fatima (ra), dotter till Mujallil al-Amiriya
69. Ma’mars bror Hattab (ra) ibn al-Harith
70. Hans hustru Fukayha, dotter till Yasar
71. Sufyan ibn Ma’mar (ra)
72. Nubayna (ra) ibn Uthman
Banu Sahm-stammen
73. Abdullah (r.a.) ibn Hudhafa
74. Khunays (r.a.) ibn Hudhafa (Hazrat Umars (r.a.) svärson. Umm al-Mu’minin Hazrat Hafsas (r.a.) första make.
75. Hisham (r.a.) ibn al-As ibn Wa’il
76. Harith (r.a.) ibn Qays
77. Hans son Bashir ibn Harith (r.a.)
78. Hans andre son Ma’mar ibn Harith (r.a.)
79. Qays (r.a.) ibn Hudhafa (Abdullah ibn Hudhafas bror)
80. Abu Qays (r.a.) ibn al-Harith
81. Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) ibn al-Harith
82. Sa’ib (må Allah vara nöjd med honom), samma
83. Hajjaj (må Allah vara nöjd med honom), samma
84. Bishar (må Allah vara nöjd med honom), samma
85. Sa’id (må Allah vara nöjd med honom), samma
Banu Sahms vänskapliga stam
86. Umay (må Allah vara nöjd med honom) ibn Riyab
87. Mahmiyya (må Allah vara nöjd med honom) ibn al-Jadhu (Hazrat Abbas hustru Umm al-Fadls halvbror.)
Banu Makhzum-stammen
88. Abu Salama (Abdullah ibn Abd al-Asad (r.a.), Profetens (s.a.w.) kusin på faderns sida och fostrebroder, samt Umm al-Mu’minin Umm Salamas (r.a.) första make.)
89. Hans hustru Umm Salama (r.a.) (hon och hennes make Abu Salama var nära släktingar till Abu Jahl.)
90. al-Arqam (r.a.) ibn Abi al-Arqam (vars hus, Dār al-Arqam, har nämnts tidigare.)
91. Ayyash (r.a.) ibn Abi Rabi’a (Abu Jahls halvbror. Kusin till Khalid ibn al-Walid.)
92. Hans hustru Asma (r.a.), dotter till Salama al-Tamimiyya.
93. al-Walid (r.a.) ibn al-Walid ibn al-Mughira.
94. Hisham (r.a.) ibn Abi Hudhayfa
95. Salma ibn Hisham (må Allah vara nöjd med honom)
96. Hashim ibn Abu Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom)
97. Habbār ibn Sufyan (må Allah vara nöjd med honom)
98. Hans bror Abd Allah ibn Sufyan
Makhzums allierade stam
99. Yasir (må Allah vara nöjd med honom) (far till Ammar ibn Yasir).
100. Ammar ibn Yasir (må Allah vara nöjd med honom).
101. Hans bror Abd Allah ibn Yasir (må Allah vara nöjd med honom).
Banu Amir ibn Luhay-stammen
102. Abu Habra ibn Abi Ruaym (son till Profetens faster Barra bint Abd al-Muttalib).
103. Hans dotter Umm Kulthum bint Suhayl ibn Amr (Abu Jandals syster).
104. Abdullah ibn Suhayl ibn Amr.
105. Hatib ibn Amr (Suhayl ibn Amrs bror).
106. Salit ibn Amr.
107. Sakran ibn Amr (Suhayl ibn Amrs bror. Han var den troendes moder Sawda bint Zamʿas första make).
108. Hans dotter Sawda bint Zamaya (efter Sakrans död fick hon den lyckliga äran att bli en av de troendes mödrar).
109. Salit bin Amr; Bibi Yaqaza (må Allah vara nöjd med henne), dotter till Alqama (i al-Isaba kallas hon Umm Yaqaza, och Ibn Sa’d har sagt Fatima bint Alqama).
110. Malik bin Zam’a (den ädla Sawdas bror).
111. Ibn Umm Maktum (må Allah vara nöjd med honom).
Banu Fihr bin Maliks stam
112a. Abu Ubayda (må Allah vara nöjd med honom), son till al-Jarrah
113. Suhayl (må Allah vara nöjd med honom), son till Bayda
114. Sa’id (må Allah vara nöjd med honom), son till Qays
115. Amr (må Allah vara nöjd med honom), son till al-Harith bin Zuhayr
116. Uthman (ra), ibn Abd Ghanam ibn Zuhayr (den morske kusinen till Abd al-Rahman ibn Awf (ra)).
117. Harith (ra), ibn Sa’id
Banu Abd Qusay-stammen
118. Tushayb (ra), ibn Umayr (son till Profetens faster Arwa bint Abd al-Muttalib). Folket i denna stam hade förbindelser med Qurayshs förnäma familjer. Dessutom hade de ett stort antal manliga och kvinnliga slavar. Till följd av tre års hemligt förkunnelsearbete antog de islam. Deras namn är följande:
119. Umm Ayman Baraka (ra), bint Tha’laba, som tog hand om Profeten och bar honom i famnen från hans tidiga barndom.
120. Zinnira al-Rumiyya (ra) (den frigivna slavinnan till Amr ibn al-Mu’ammil).
121. Bilal (ra), ibn Rabah.
122. Hans mor Hamama (ra)
123. Abu Fukayha (må Allah vara nöjd med honom), ibn Yasār al-Juhamī (Safwān ibn Umayyas frigivne slav).
124. Labība (må Allah vara nöjd med henne) (Muʿammal ibn Ḥabībs slavinna).
125. Ummu ʿUbayṣ (må Allah vara nöjd med henne) (slavinna hos Banū Tamīm ibn Munra eller Banū Zuhra. Den första uppgiften kommer från al-Zubayr ibn Bakkār och den andra från al-Balādhurī).
126. ʿĀmir ibn Fuhayra (Tufayl ibn ʿAbdullāhs slav).
127. Sumayya (må Allah vara nöjd med henne) (moder till ʿAmmār ibn Yāsir och slavinna hos Abū Hudhayfa ibn Mughīra al-Makhzūmī).
Nedan följer namnen på de personer bland Quraysh som antog islam i Mecka under den första tiden.
128. Mihjān (må Allah vara nöjd med honom), ibn al-Adrāʾ al-Aslamī.
129. Masʿūd (må Allah vara nöjd med honom), ibn Rabīʿa ibn ʿAmr. Han tillhörde stammen Qarāʾ bland Banū al-Hūn ibn Khuzayma.
Om man lägger till 129 personer till de fyra första muslimerna blir deras antal således etthundratrettiotre (133). Alla dessa lyckligt lottade personer anslöt sig till muslimernas skara redan innan Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) började förkunna öppet.
Abd al-Barr skriver i al-Istiʿab och Ibn Athir i Usd al-Ghaba: ”Det sägs att Umm al-Fadl (må Allah vara nöjd med henne), hustru till Abbas (må Allah vara nöjd med honom), var den första kvinnan som blev muslim efter Khadija (må Allah vara nöjd med henne).” Om detta är riktigt blir antalet av dessa tidiga muslimer 134. Denna kvinnas riktiga namn var Lubaba bint al-Harith. Hon var syster till de troendes moder, Maymuna (må Allah vara nöjd med henne), moster till Khalid ibn al-Walid (må Allah vara nöjd med honom) och halvsyster till Asma bint Umays, hustru till Jafar ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom). Vi har inte tagit med hennes namn i denna lista, eftersom detta endast har sagts och återgetts med svag auktoritet — författarens anmärkning.
De var människor med sunt tänkande och en sund natur. Genom enbart rationella argument, bevis och ömsesidig förståelse insåg de avgudadyrkans skadlighet, godtog tawhids sanning, erkände Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) som Guds sändebud, betraktade Koranen som Allahs ord och som vägledningens källa för sig själva samt godtog livet i det härefter som en obestridlig sanning. När så många hängivna och religiöst insiktsfulla medarbetare hade fostrats började Profeten (sallallahu alayhi wa sallam), på Allah den Upphöjtes befallning, arbetet med att öppet förkunna islam. (****21)
Referenser
1. Rasa’il wa Masa’il, del 1, s. 29
2. Tillägg av författaren
3. Tafhim al-Qur’an – inledningen till sura al-Alaq
4. Samma verk – Alam Nashrah, anmärkning 2
5. Ibid. – Ash-Shūrā, kommentar 83
6. Ibid. – inledningen till suran Al-ʿAlaq
7. Ibid., inledningen till suran Al-ʿAlaq
8. Rasāʾil wa Masāʾil, del 3, s. 232
9. Ibid., ibid., s. 229–232
10. Tafhīm al-Qurʾān – Al-Qaṣaṣ, kommentar 109
11. Ibid., inledningen till suran Al-Muddaththir
12. Ibid., Al-ʿAlaq, kommentarer 1–6
13. Tillägg av författaren
14. Tafhim-ul-Quran – al-Qadr, not 1
15. Tillägg av författaren
16. Tafhim-ul-Quran – inledning till sura al-Muddaththir
17. Tillägg av författaren
18. Tafhim-ul-Quran, al-Qiyama, not 11
19. Ibid. – al-A’la, not 7
20. Ibid., Ta-Ha, not; al-Qiyama 11, al-A’la 7
21. Tillägg av författaren.
Femte kapitlet
Den vägledning som profeten (fvmh.) fick för da‘wan
Vi har redogjort för förhållandena under de första tre åren av den hemliga tablighen. Innan vi nu redogör för historien om den tio år långa mekanska perioden av den offentliga da‘wan, finner vi det nödvändigt att klargöra två saker. Därigenom blir det lättare att förstå de senare händelserna.
För det första: Vilken vägledning hade profeten (fvmh.) fått för att fullgöra sitt profetiska uppdrag, en vägledning som var så verkningsfull att den vann människors hjärtan, avlägsnade själarnas förvridenhet och fullständigt förändrade ett ociviliserat barbariskt folk?
För det andra: Vad var den islamiska da‘wans egentliga natur, som fick en sådan storm av motstånd att resa sig mot profeten (fvmh.), en storm som aldrig tidigare hade rests i Arabien mot dem som endast förnekade avgudadyrkan och antog tawhid? Men hur kraftfullt framfördes denna da‘wa att den till slut gjorde jahiliyyans banerförare hjälplösa och maktlösa?
I detta kapitel behandlar vi det första ämnet och i nästa kapitel det andra. (1****)
Kort redogörelse för den inledande da‘wan
Allah den Allsmäktige utvalde i Arabien berömda centralstad Mecka en av Sina tjänare, Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), till profetskapets uppgift och befallde honom att inleda dawah-arbetet bland sitt eget folk och sin egen stam. Den vägledning som först behövdes för att påbörja detta arbete gavs, och den berörde tre områden.
För det första: att undervisa profeten om hur han själv skulle förbereda sig för denna stora uppgift och på vilket sätt han skulle utföra den.
För det andra: grundläggande kunskap om verklighetens natur och ett bemötande av de felaktiga föreställningar om sanningen som fanns bland människorna i hans omgivning och som ledde till att deras handlande blev bristfälligt.
För det tredje: en uppmaning till rätt handlande och en redogörelse för de grundläggande moraliska principerna i den gudomliga vägledningen, genom vilka människan kan uppnå välgång och lycka.
Under den första perioden förmedlades dessa budskap i korta och koncisa ordalag. Språket var ytterst förfinat och smakfullt, ljuvt och hjärtevinnande. Man talade till dem som tilltalades på ett litterärt språk som motsvarade deras smak, så att orden kunde tränga in i hjärtats djup, talets klang och skönhet kunde fånga örat och dess harmoni och balans spontant kunde få dem att åter och åter recitera det. Dessutom hänvisade dessa ord och samtal i stor utsträckning till den lokala miljön och de lokala förhållandena. Även om det som förkunnades var universella sanningar, hämtades argumenten, bevisen, vittnesmålen och exemplen från den närmaste omgivning som de människor som tilltalades kände väl. Samtalen handlade i sin helhet om deras egen historia och tradition, de fornlämningar och ruiner som de dagligen såg med egna ögon samt deras trosföreställningar och moraliska och sociala missförhållanden, så att de kunde dra lärdom av detta.
Denna första period av dawah varade i ungefär fyra eller fem år, varav de tre första åren utgjorde den hemliga rörelsens skede. Under denna period framträdde tre olika reaktioner på profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) dawah och förkunnelse.
(1) Några rättskaffens människor antog denna dawah och beredde sig att bli en del av den muslimska umma.
(2) Ett stort antal människor trädde fram för att göra motstånd, antingen på grund av okunnighet och personliga intressen eller på grund av vördnad för och kärlek till sina förfäders religion.
(3) Denna nya dawah-röst når, efter att ha överskridit Mekkas och qurayshernas gränser, ut till en jämförelsevis större krets.
Från och med nu börjar dawahns andra skede. Under detta skede inleds en dödlig konflikt mellan islams rörelse och den gamla jahiliyyan, och den fortsätter i åtta eller nio år. Det var inte bara i Mekka och bland Quraysh-stammen, utan även i större delen av Arabien, där de som ville bevara den gamla jahiliyyan oförändrad blev fast beslutna att med våld tillintetgöra denna rörelse. För detta ändamål använde de alla slags listiga metoder och spred falsk propaganda; de skapade stormar av anklagelser, tvivel, invändningar och hård kritik. De ingöt olika slags uppmaningar och vanföreställningar i vanligt folks sinnen. Man försökte hindra främmande människor från att lyssna till Profeten (ﷺ). De som antog islam utsattes för omänskligt förtryck och tortyr. Ekonomiska och sociala band med dem bröts. Deras liv gjordes så outhärdligt att de två gånger tvingades lämna sina hem och göra hijra till Abessinien. Till sist måste de alla för tredje gången göra hijra till Medina. Men trots sådana hårda och ständigt nya hinder fortsatte denna rörelse att spridas. Det fanns ingen familj och inget hem i Mekka där åtminstone någon person inte hade antagit islam. Orsaken till hårdheten och bitterheten i de flesta motståndares fientliga beteende var att deras egna bröder, brorsöner, söner, döttrar, systrar, svärsöner och andra inte bara hade blivit anhängare av den islamiska dawah, utan också hade blivit hängivna stödjande krafter för islam. Deras egna nära släktingar av kött och blod blev också redo att kämpa mot dem. Det märkliga var att de som hade lämnat den gamla jahiliyyans täta mörker och anslutit sig till denna nya rörelse redan tidigare hade varit samhällets mest hederliga människor. Efter att ha anslutit sig till rörelsen blev de så sanningsenliga och rena till karaktären att världen inte kunde annat än erkänna denna rörelses överlägsenhet: den drog sådana ädla människor till sig och gjorde dem så ädla.
Under denna långa och hårda konflikt fortsatte Allah, allt efter tillfälle och behov, att uppenbara sådana kraftfulla tal att de tycktes rymma en flods ström, en översvämnings styrka och en våldsam elds verkan. I dessa tal angavs å ena sidan de troendes grundläggande plikter och skyldigheter, och en känsla av att leva som en samlad grupp skapades hos dem. De undervisades i taqwa, ädel karaktär och ett rent liv. De fick lära sig metoden för att förkunna den sanna religionen. Genom löftet om framgång och det glada budskapet om paradiset ingöts mod i dem. De uppmuntrades att kämpa på Allahs väg med tålamod, ståndaktighet och stor entusiasm och iver. En sådan iver och känslomässig beredskap att offra livet skapades hos dem att de blev redo att möta varje fara och stå emot den väldiga stormen av motstånd.
Å andra sidan varnades motståndarna, de som förkastade den sanna vägen och de som tillbringade sina liv i likgiltighet, för de folkslag vars öden de kände till genom historien. De uppmanades att dra lärdom av ruinerna efter de förstörda samhällen som de passerade under sina resor, dag och natt. Bevis för tawhid och livet efter detta lades fram utifrån sådana tydliga tecken som dag och natt fanns framför deras ögon på himlen och jorden, och som de själva såg och upplevde överallt även i sina egna liv. Villfarelserna i shirk, godtyckligt tyranni, otro på livet efter detta och den blinda kärleken till att efterlikna förfäderna lades fram för dem med tydliga argument som trängde in i deras hjärtans djup. Var och en av deras tvivel undanröjdes och varje anklagelse besvarades på ett rättvist sätt. Var och en av de villfarelser som de själva led av eller spred bland andra avlägsnades. Jahiliyyan framställdes som så tom på innehåll att den inte längre hade någon plats i förnuftets och samvetets värld. Samtidigt visades de Guds vrede, Uppståndelsens fruktansvärda tillstånd och rädslan för straffet i Jahannam. De förebråddes för sin dåliga karaktär, sin felaktiga livsföring, sina jahiliska sedvänjor, sitt motstånd mot sanningen och sitt plågande av dem som trodde. De grundläggande principerna för moral, etik och civilisation lades fram för dem, principer på vilka Guds utvalda, goda och rättvisa civilisationer sedan urminnes tider har grundats.
Detta skede hade olika nivåer, och på varje nivå blev dawah allt mer omfattande. Kampen och hindren blev allt hårdare. Muslimerna mötte människor med olika trosföreställningar och handlingssätt, och i motsvarande grad ökade också variationen i innehållet i de budskap som kom från Allah. (*****2)
Om man begrundar den detaljerade vägledning som gavs till Profeten (ﷺ) för att utföra detta stora arbete med islamisk dawah, kan man lätt förstå vilken väldig moralisk kraft som under Mekkas hårda motståndsperiod röjde vägen för den islamiska förkunnelsen, och vilken fruktbar undervisning och förkunnelse som uppmuntrade de människor som påverkats av den att kämpa mot alla krafter på Guds väg och att uthärda varje fara och olycka. Nedan beskriver vi denna vägledning punkt för punkt.
Att beakta visdom och goda råd i dawah
ادْعُ إِلَى سَبِيلِ رَبِّكَ بِالْحِكْمَةِ وَالْمَوْعِظَةِ الْحَسَنَةِ
O Profet, kalla till din Herres väg med visdom och goda förmaningar (An-Nahl: 125). Visdom innebär att man inte predikar utan urskillning som en dåre, utan att man med klokhet först försöker förstå den tilltalades sinnelag, förmåga och situation och därefter talar vid lämpligt tillfälle. Man ska inte samtala med alla slags människor på samma sätt. När man ska förmedla budskapet till en person eller grupp måste man först ställa en diagnos på hans eller deras sjukdom. Därefter ska man med sådana argument och bevis behandla sjukdomen att den kan utrotas ur deras hjärtans djup.
Det finns två betydelser av goda förmaningar. Den första är att det inte räcker att övertyga den tilltalade enbart genom argument och bevis. Man måste också vädja till hans känslor. Det räcker inte att vederlägga synd, orättfärdighet och villfarelse enbart med argument; man måste också rikta uppmärksamheten på det medfödda äckel inför sådant som finns i människans natur. Man måste varna honom för de fruktansvärda följderna. Det räcker inte heller att enbart bevisa vägledningens och de goda gärningarnas sanningshalt och förtjänster med argument; man måste också väcka kärlek till dem och en längtan efter dem.
Den andra betydelsen är att förmaningen ska ges på ett sådant sätt att sorg och välvilja kommer till uttryck i den. Den tilltalade, det vill säga den som förmanas, ska inte känna att han betraktas som obetydlig och värdelös, medan den som ger rådet gläds åt sin känsla av överlägsenhet. Han ska i stället känna att den som ger rådet hyser en innerlig oro och rastlöshet över att han ska förbättras och i själva verket endast vill honom väl.
Samtalet får inte förvandlas till en strid med argument eller en brottningsmatch mellan förstånd. Orättvisa dispyter, anklagelser mot varandra, sårande uttalanden, skämt, hån och liknande måste undvikas. Syftet får inte vara att tysta motståndaren och visa upp sin egen begåvning. Orden ska i stället vara vänliga och ljuva, och karaktären ska vara ytterst ädel och förfinad. Argumenten och bevisen ska vara rättvisa och tilltalande. Man får inte väcka envishet, en känsla av egen makt och inflytande eller halsstarrighet hos den tilltalade. Man ska försöka förklara saken för honom med enkla ord. Om det verkar som om han börjar ägna sig åt sofistiska argument, ska man lämna honom i det tillståndet, så att han inte försjunker ännu djupare i villfarelse. (****3)
Ett lugnt och smakfullt sätt att kalla till Sanningen
وَقُلْ لِعِبَادِي يَقُولُوا الَّتِي هِيَ أَحْسَنُ إِنَّ الشَّيْطَانَ يَنْزَغُ بَيْنَهُمْ إِنَّ الشَّيْطَانَ كَانَ لِلْإِنْسَانِ عَدُوًّا مُبِينًا () رَبُّكُمْ أَعْلَمُ بِكُمْ إِنْ يَشَأْ يَرْحَمْكُمْ أَوْ إِنْ يَشَأْ يُعَذِّبْكُمْ وَمَا أَرْسَلْنَاكَ عَلَيْهِمْ وَكِيلًا
– Och, Muhammad (s.a.v.), säg till Mina tjänare att de ska säga det som är bäst. Satan är den som försöker skapa osämja mellan människorna. Han är i själva verket människans uppenbara fiende. Er Herre känner er mycket väl. Om Han vill kan Han visa er barmhärtighet, och om Han vill kan Han straffa er. Och, Profet, Vi har inte sänt dig som människornas väktare. (Bani Israil: 53–54)
Det innebär att de troende, de otrogna avgudadyrkarna och de som motsätter sig religionen inte ska använda något hårt eller grovt språk i samtal och diskussioner, och inte heller överdriva i något de säger. Oavsett hur provocerande motståndarna talar bör muslimer aldrig yttra något som strider mot sanningen, och i vredesmod bör de inte besvara meningslöst prat med meningslöst prat. De bör tala lugnt och väl avvägt, med ord som är helt sanna och förenliga med den islamiska förkunnelsens värdighet.
Om ni någon gång märker att vredens eld brinner inom er när ni besvarar motståndarnas ord, och att en stark upprördhet håller på att uppstå i ert temperament och sinnelag, då ska ni förstå att Satan hetsar upp er för att förstöra arbetet med religionens förkunnelse. Hans strävan är att även ni, liksom motståndarna, ska överge arbetet med reform och förbättring och fastna i det gräl och den konflikt som han vill hålla mänskligheten sysselsatt med.
Det är inte rätt att de troende säger: ”Vi hör till paradiset, och den och den personen eller gruppen hör till helvetet.” Det är endast Allah den Allsmäktige som har rätt att avgöra denna fråga. Även Profetens uppgift var endast att förkunna. Människornas öden hade inte lagts i hans händer, så att han skulle kunna meddela dom om barmhärtighet för vissa och straff för andra.(****)
Förkunnarens ställning och ansvar
قَدْ جَاءَكُمْ بَصَائِرُ مِنْ رَبِّكُمْ فَمَنْ أَبْصَرَ فَلِنَفْسِهِ وَمَنْ عَمِيَ فَعَلَيْهَا وَمَا أَنَا عَلَيْكُمْ بِحَفِيظٍ
– Se, ett ljus av insikt har kommit från din Herre. Den som använder denna insikt gör det till sitt eget bästa. Och den som förblir blind skadar endast sig själv. Och Jag är inte er väktare. (Al-An’am: 104).
”Jag är inte er väktare” betyder att min uppgift endast är att lägga fram inför er det ljus som har kommit från er Herre. Sedan är det ni som ska öppna ögonen och se det eller låta bli att se det. Jag har inte fått ansvaret att med tvång öppna ögonen på dem som själva håller dem slutna och tvinga dem som inte vill se att se.(****5)
مَنْ يُصْرَفْ عَنْهُ يَوْمَئِذٍ فَقَدْ رَحِمَهُ وَذَلِكَ الْفَوْزُ الْمُبِينُ (16) وَإِنْ يَمْسَسْكَ اللَّهُ بِضُرٍّ فَلَا كَاشِفَ لَهُ إِلَّا هُوَ وَإِنْ يَمْسَسْكَ بِخَيْرٍ فَهُوَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ
-O Profet (s.a.), fortsätt att följa den uppenbarelse som har sänts ned till dig från din Herre. Det finns ingen gud utom Honom. Och håll dig inte efter dessa avgudadyrkare. Om Allah hade velat att de inte skulle begå shirk, skulle de inte ha begått shirk. Vi har inte utsett dig till deras väktare, och du är inte heller deras förmyndare. (Al-An‘am: 16–17) – Detta innebär att du har utsetts till att kalla människor och vara muballigh, inte till kotwal eller polischef. Det är inte din uppgift att hålla efter dem. Din uppgift är endast att lägga fram detta ljus för människorna och att inte spara någon möda i att klargöra sanningen, i den mån du har kraft och förmåga till det. Om någon inte accepterar denna sanning, så må han låta bli. Du har inte befallts att utföra detta arbete så att du till varje pris måste göra människorna till anhängare av sanningen. Och om någon förblir anhängare av det falska inom gränserna för din profetskap, kommer du inte heller att hållas ansvarig för det. Bekymra dig därför inte i onödan genom att fundera över hur den blinde ska göras seende eller hur de som inte vill öppna ögonen ska fås att se. Om det verkligen hade varit Allahs visdoms krav att ingen i världen skulle tillåtas förbli anhängare av det falska, varför skulle Allah då ha anförtrott dig detta arbete? Hade Han inte kunnat göra hela mänskligheten till anhängare av sanningen genom en enda skapande vink? Men det verkliga syftet är inte alls detta. Syftet är att människan ska ha frihet att välja mellan sanningen och det falska. Därefter läggs sanningens ljus fram för henne, och hon prövas genom vilket av de två hon väljer. Den rätta handlingslinjen för dig är därför att fortsätta färdas på den raka vägen i ljuset av det ljus som har visats dig och fortsätta kalla andra till den. De som antar denna kallelse ska du ta till dig och aldrig skilja dig från, hur obetydliga och föraktade de än må vara i världens ögon. Och håll dig inte efter dem som inte antar din kallelse. Låt dem gå mot den onda utgång som de själva vill nå och är fast beslutna att nå. (****6)
Den enkla metoden för tabligh
وَنُيَسِّرُكَ لِلْيُسْرَى () فَذَكِّرْ إِنْ نَفَعَتِ الذِّكْرَى
-Och (o Profet), Vi bereder den lättaste vägen för dig. Förmana därför, om förmaningen är till nytta – (Al-A‘la: 8–9).
Det vill säga: O Profet, Vi vill inte göra det svårt för dig när det gäller tabligh av religionen, så att du ska behöva få den stumme att höra och visa den blinde vägen. Tvärtom bereder Vi den lättaste vägen för dig. Det innebär att du ska förmana på en plats när du märker att människorna där är beredda att dra nytta av förmaningen. Nu uppstår frågan: Vem är beredd att dra nytta av den och vem är inte beredd? Detta kan naturligtvis bara fastställas genom tabligh eller förkunnelse bland allmänheten. Därför måste tabligh fortsätta bland människorna. Men syftet bör vara att söka bland Allahs tjänare och finna dem som, genom att dra nytta av detta, kommer att välja den rätta vägen. Du måste ägna dessa människor särskild uppmärksamhet och lägga särskild vikt vid deras utbildning och fostran. Du bör inte slösa din tid på människor som du genom erfarenhet har förstått inte vill ta emot din förmaning, på bekostnad av dem. (****7)
Vilka tillmäts verklig betydelse i islams perspektiv när det gäller tabligh?
وَلَا تَطْرُدِ الَّذِينَ يَدْعُونَ رَبَّهُمْ بِالْغَدَاةِ وَالْعَشِيِّ يُرِيدُونَ وَجْهَهُ مَا عَلَيْكَ مِنْ حِسَابِهِمْ مِنْ شَيْءٍ وَمَا مِنْ حِسَابِكَ عَلَيْهِمْ مِنْ شَيْءٍ فَتَطْرُدَهُمْ فَتَكُونَ مِنَ الظَّالِمِينَ
– Och, o Profet, driv inte bort dem som åkallar sin Herre morgon och kväll och önskar Hans välbehag. Du är inte ansvarig för något av det som de måste stå till svars för, och de är inte ansvariga för något av det som du måste stå till svars för. Om du ändå driver bort dem, kommer du att vara orättfärdig – (An’am: 52).
Bland dem som först trodde på Rasulullah (s.a.w.) fanns många som var mycket fattiga och arbetande människor. Ett av de klagomål som Qurayshs främsta ledare och förmögna män riktade mot Rasulullah (s.a.w.) var: ”Alla möjliga slavar, slavinnor och människor ur de lägre samhällsklasserna har samlats omkring dig.”
De brukade hånfullt säga: ”Se vilka ärevördiga följeslagare han har fått – sådana som Bilal (r.a.), Ammar (r.a.), Suhayb (r.a.) och Khabbab (r.a.). Var det verkligen dessa människor bland oss som Allah kunde ha valt?”
De nöjde sig inte med att håna de fattiga som hade antagit tron; om någon av dem hade haft någon svaghet före tron, brukade de dessutom nämna den och säga: ”Se på den och den, som fram till igår var sådan, och den och den, som hade gjort sådana och sådana saker – i dag tillhör även de den utvalda och ärevördiga gruppen.” I vers 53 i sura Al-An’am återges faktiskt deras uttalande: ”Är det dessa som Allah har visat nåd och välvilja bland oss?” Denna vers ger svaret på just detta. Innebörden är: Driv inte bort dem som kommer till dig i sökandet efter sanningen för dessa förnäma mäns skull. Även om de hade begått fel och brister innan de antog islam, har du inte fått ansvaret för detta lagt på dig. (****8)
Händelsen med Hazrat Ibn Umm Maktum
En dag satt några inflytelserika ledare från Mekka hos Rasulullah (s.a.w.), och Huzur (s.a.w.) försökte uppmuntra dem att anta islam.
[I olika berättelser anges namnen på dem som vid den tiden satt hos Huzur (s.a.w.). På denna lista återfinns bland andra de häftigaste fienderna till islam: Utba, Shayba, Abu Jahl, Umayya ibn Khalaf och Ubayy ibn Khalaf. Detta visar att händelsen inträffade vid en tid då Rasulullah (s.a.w.) fortfarande hade kontakt med dem och då konflikten ännu inte hade nått en sådan nivå att deras besök hos honom och möten med honom helt hade upphört. – (Författaren).]
Vid detta tillfälle kom en blind man vid namn Ibn Umm Maktum till Huzur (s.a.w.) och ville ställa några frågor om islam. Hans ingripande behagade inte Huzur, och han visade viss irritation mot honom. På grund av detta uppenbarade Allah den Allsmäktige denna sura, Abasa.
عَبَسَ وَتَوَلَّى () أَنْ جَاءَهُ الْأَعْمَى
Han blev förargad och vände sig bort eftersom den blinde kom till honom (ʿAbasa: 1–2).
Av det sätt på vilket framställningen inleds kan det vid första anblicken tyckas att denna sura uttrycker missnöje med Profeten (frid vare med honom) för att han försummade den blinde och ägnade de stora ledarna särskild uppmärksamhet. Men när man betraktar hela suran i dess helhet blir det tydligt att missnöjet i själva verket riktades mot dessa Quraysh-ledare, som på grund av stolthet, högmod, envishet och ovilja mot sanningen med avsky avvisade Guds Sändebuds (frid vare med honom) förkunnelse av sanningen. Samtidigt som Profeten (frid vare med honom) fick veta det rätta sättet att förmedla budskapet, klargjordes också bristerna i den metod som han hade valt i början av sitt arbete. Att han vände sig bort från en blind och riktade sin uppmärksamhet mot Quraysh-ledarna berodde inte på att han ansåg de förmögna vara värda ära och den blinde obetydlig och föraktlig, och inte heller på att det – Gud förbjude – fanns någon hårdhet i hans sinnelag som gjorde att Allah grep honom. Saken förhöll sig i själva verket så att när en förkunnare börjar kalla människor till sitt budskap, är hans naturliga strävan att samhällets inflytelserika personer ska anta hans budskap, så att arbetet blir lättare. Annars bekymrar det honom inte särskilt mycket om budskapet sprids bland vanliga människor utan inflytande och anseende, kraftlösa, oförmögna eller svaga människor. Vid början av sin förkunnelse använde Guds Sändebud (frid vare med honom) i stort sett denna arbetsmetod. Det var hans fullkomliga uppriktighet och hans önskan att låta kallelsen till sanningen spridas som drev honom; han hade inte föreställningen att de stora skulle äras och respekteras medan de små skulle föraktas och förnedras. Men Allah förklarade för honom att detta inte är den rätta metoden för den islamiska förkunnelsen. Tvärtom har varje person som söker sanningen betydelse ur denna förkunnelses perspektiv, oavsett hur svag, obetydlig i fråga om inflytande eller oduglig han än må vara. Däremot har den som vänder sig bort från sanningen ingen betydelse, hur inflytelserik han än må vara i samhället. Därför ska Profeten (frid vare med honom) naturligtvis offentligt förmedla islamisk undervisning till allmänheten. Men de som verkligen har rätt till hans uppmärksamhet är de hos vilka det finns en önskan och iver att ta emot sanningen. Den ädla förkunnelsens värdighet kränks om Profetens budskap framförs till sådana högmodiga människor som stolt anser att det inte är de som behöver det, utan han (Profeten).
وَمَا يُدْرِيكَ لَعَلَّهُ يَزَّكَّى () أَوْ يَذَّكَّرُ فَتَنْفَعَهُ الذِّكْرَى () أَمَّا مَنِ اسْتَغْنَى () فَأَنْتَ لَهُ تَصَدَّى () وَمَا عَلَيْكَ أَلَّا يَزَّكَّى () وَأَمَّا مَنْ جَاءَكَ يَسْعَى () وَهُوَ يَخْشَى () فَأَنْتَ عَنْهُ تَلَهَّى () كَلَّا إِنَّهَا تَذْكِرَةٌ () فَمَنْ شَاءَ ذَكَرَهُ
– O Profet (s.a.s.), vet du om han kanske skulle renas eller lyssna till påminnelsen och få nytta av den? Du ägnar din uppmärksamhet åt dem som inte bryr sig det minsta. Men vilket ansvar har du om de inte renas? Och vad gäller den som kommer springande till dig av egen vilja och är rädd och ängslig, så vänder du dig bort från honom. Aldrig! Detta är en påminnelse. Den som vill får ta emot den. (ʿAbasa: 3–12).
Detta är den grundläggande, subtila princip som Profeten (s.a.s.) hade förbisett här när det gällde att förmedla religionen. För att klargöra detta kritiserade Allah den Allsmäktige först Profetens (s.a.s.) bemötande av Ibn Umm Maktum. Därefter sade Han vem som, ur den sanningssökande förkunnarens perspektiv, bör ges verklig betydelse och vem som inte bör ges det. Den ena är en person vars yttre tillstånd tydligt visar att han söker sanningen och längtar efter den. Han är ständigt rädd för att han genom att följa det falska kanske ska dra på sig Guds misshag. Därför har han av egen vilja kommit för att få kunskap om sanningen och den rätta vägen. Den andra är en person vars beteende tydligt visar att han inte har något sökande efter sanningen inom sig. Tvärtom anser han sig inte vara beroende av någon som skulle visa honom den sanna och rätta vägen. När det gäller dessa två slags människor är frågan inte vem som, om han antar tron, skulle bli till störst nytta för religionen, och vems tro som inte skulle bli lika gagnelig för religionens förkunnelse och spridning. Det som ska beaktas är i stället vem som är beredd att ta emot vägledning och rena sig själv, och vem som inte alls visar respekt för denna ovärderliga skatt. En person av det första slaget kan vara blind, halt, förlamad eller utfattig, eller kanske uppenbart sakna förmåga att utföra någon särskilt betydelsefull tjänst för religionens förkunnelse och spridning; ändå är han en värdefull person för sanningens förkunnare. Det är honom man bör ägna uppmärksamhet. För det egentliga syftet med denna daʿwa är att reformera och förbättra Allahs tjänare. Denne person är sådan att han, om han får en påminnelse, kommer att godta reform och förbättring. Vad gäller den andra typen av person finns det inget behov av att hålla fast vid honom, hur inflytelserik och mäktig han än må vara i samhället. Hans beteende förkunnar ju öppet att han inte vill förbättra sig själv. Att därför lägga tid på att försöka förbättra honom är endast slöseri med tid. Om han inte vill renas, så låt honom förbli orenad. Till slut blir det han själv som drabbas av förlusten; sanningens förkunnare kommer inte att bära något ansvar för honom.
Den blinde som nämns här var den berömde sahabin Hazrat Ibn Umm Maktum (r.a.). Hafiz Ibn Abd al-Barr säger i sitt verk al-Istiʿab, och Hafiz Ibn Hajar säger i al-Isaba, att han var kusin till de troendes moder, Hazrat Khadija (r.a.). Hans mor Umm Maktum och Hazrat Khadijas (r.a.) far Khuwailid var syskon. När man känner till denna relation till Profeten (s.a.s.) finns det inget utrymme för tvivel om att han inte förbisåg honom därför att han ansåg honom fattig eller av låg rang och i stället ägnade uppmärksamhet åt de rika. Han var nämligen Profetens (s.a.s.) svåger och tillhörde hans egen stam. Han var inte någon person av låg klass. Den verkliga orsaken till att Profeten (s.a.s.) bemötte honom på detta sätt framgår av själva ordet (******). Och det är just detta som Allah den Allsmäktige själv nämner som orsaken till Profetens bristande uppmärksamhet och försummelse. Profeten (s.a.s.) tänkte alltså att om någon av de personer som han då försökte leda till den rätta vägen fick vägledning, kunde det bli en stor anledning till islams stärkande. Ibn Maktum var däremot blind. På grund av sitt handikapp skulle han inte bli lika gagnelig för islam som någon av dessa ledare skulle kunna bli om han blev muslim. Därför borde han inte ingripa i samtalet just då. Det han ville förstå och få veta kunde han när som helst därefter få veta och förstå. (*****৯)
Visdomen i att förkunna
وَلَا تُجَادِلُوا أَهْلَ الْكِتَابِ إِلَّا بِالَّتِي هِيَ أَحْسَنُ
– och tvista inte med Bokens folk. Men om ni gör det, så gör det på bästa sätt (al-ʿAnkabūt: 46). Det innebär att tvister eller samtal ska föras med rättvisa och sakliga bevis, samt med ett ytterst artigt och hövligt språk. De ska präglas av en vilja till ömsesidig förståelse, så att motpartens tankar och föreställningar kan förbättras och reformeras. En förkunnare bör i detta avseende vara medveten om att han måste kunna öppna dörren till den tilltalade personens hjärta, nå fram till honom med sanningen och föra honom till den rätta vägen.
Det är inte rätt att kämpa som en brottare, vars mål är att besegra motståndaren. Han bör i stället behandla sjukdomen som en läkare. När en läkare behandlar en patient håller han alltid särskild uppsikt över att hans misstag inte ska göra patientens sjukdom värre. Han anstränger sig av all kraft för att patienten ska bli frisk med så lite lidande som möjligt. Denna vägledning har visserligen getts beträffande samtal med Bokens folk, med hänsyn till tid, plats och person. Men den är inte begränsad enbart till Bokens folk. Tvärtom är detta en allmän vägledning när det gäller att förmedla religionen, och den har getts på många ställen i den ädla Koranen. Till exempel:
ادْعُ إِلَى سَبِيلِ رَبِّكَ بِالْحِكْمَةِ وَالْمَوْعِظَةِ الْحَسَنَةِ وَجَادِلْهُمْ بِالَّتِي هِيَ أَحْسَنُ
Kalla till din Herres väg med visdom och god förmaning, och samtala med människor på det sätt som är allra bäst (an-Nahl: 125).
(Arabiska*************)
Det goda och det onda är inte lika. Bemöt angrepp på det sätt som är allra bäst. Då kommer du att se att den som du var fiende med har blivit som en nära vän (Fussilat: 34).
(Arabiska*****************)
Bemöt det onda på ett gott sätt. Jag vet vad de säger om dig (al-Mu’minun: 96). (****10)
Det riktiga sättet att fullgöra kallelsens plikt
(Arabiska*******************)
(O Profet) visa mildhet och förlåtelse, uppmana ständigt till goda gärningar och tvista inte med de okunniga. Om Satan någon gång försöker hetsa upp dig, sök då skydd hos Allah. Han hör allt och vet allt. De gudfruktigas tillstånd är i själva verket sådant att om en ond ingivelse någon gång uppstår hos dem på grund av Satans påverkan, faller de genast ned i tillbedjan och får därefter klar syn. (De inser vilken den rätta handlingsvägen är.) Vad gäller deras (satanernas) bröder och följeslagare, så drar de dem mot villfarelse och brister inte i sina försök att leda dem vilse. (al-A’raf: 199–202)
I dessa verser har Profeten (frid vare med honom) fått lära sig flera viktiga metoder (visdom) för inbjudan till tron, förmedling, vägledning samt reform och förbättring. Avsikten är inte enbart att undervisa den Ärade Profeten (frid vare med honom), utan genom honom har alla de fått lära sig denna visdom som, efter honom, kommer att ta på sig ansvaret att vägleda världens människor till den rätta vägen. Dessa metoder är följande:
(1) En av de egenskaper som är särskilt nödvändiga hos den som kallar till sanningen är att han måste vara mild, tålmodig och vidsynt. Han måste vara kärleksfull mot sina följeslagare, barmhärtig mot allmänheten och tålmodig med sina motståndare. Han måste överse med sina medhjälpares svagheter såväl som med motståndarnas hårdhet. Även i ytterst upprörande situationer måste han behålla sitt lugn och sitt naturliga sinnelag. Även de mest outhärdliga uttalanden måste han tåla med storsinthet. Hur hårda ord motståndarna än yttrar, hur mycket förtal och smutskastning de än sprider, eller hur stark deras vilja att göra orättvist och våldsamt motstånd än är, bör man bortse från allt detta. Att visa hårdhet och strävhet, använda oartiga och olämpliga ord samt hysa en hämndlysten läggning leder till allvarliga följder. Då misslyckas syftet och ingen framgång nås. Profeten (frid vare med honom) beskrev detta så här: ”Min Herre har befallt mig att handla rättvist både när jag är vred och när jag är lugn. Jag ska knyta band till den som vill bryta med mig. Jag ska ge den som berövar mig min rätt hans rätt. Och jag ska förlåta den som gör mig orätt.”
Den ädle Profeten (frid vare med honom) gav också dessa vägledningar till dem som han sände å sina vägnar för att utföra religionens arbete. Han sade:
(Arabiska****************)
Med andra ord: vart ni än går, må er ankomst föra med sig glada budskap för människorna och inte väcka hat. Må ni vara till hjälp och underlätta för människorna, inte orsaka trångsynthet och hårdhet.
Allah den Högste har i detta avseende uttalat lovord till Profetens (frid vare med honom) fördel—
(Arabiska****************)
—Det är genom Allahs nåd som du är mild mot dem. Om du hade varit hård och hjärtlös, skulle de säkert ha skingrats från din omgivning. — (Āl ʿImrān: 159).
(2) Vägen till framgång för kallelsen till sanningen är att man, i stället för filosofiska och teoretiska diskussioner, bör uppmana människor till sådant enkelt, rakt och tydligt gott och välgörande som alla känner till och vars nytta vanligt sunt förnuft räcker för att förstå. På så sätt påverkar sanningsförkunnarens budskap människor ur alla samhällsskikt och når djupt in i åhörarens hjärta. De som försöker motarbeta en sådan välbekant kallelse åstadkommer endast sitt eget misslyckande och banar väg för kallelsens framgång. För när vanligt folk—hur nedsänkta de än må vara i vidskepelse—ser att en from och ädel person öppet kallar till det goda, medan många andra använder omoraliska och omänskliga metoder för att motsätta sig honom, börjar deras hjärtan så småningom spontant känna avsky för sanningens motståndare och dras till sanningsförkunnaren. Till slut återstår på motståndarnas sida endast de vars personliga intressen är knutna till det förkastliga systemet, eller de vars hjärtan genom blind efterföljelse av förfäderna och okunnighetstidens hat inte längre har förmåga att ta emot sanningens ljus. Detta är den kloka metod genom vilken Profeten (frid över honom) nådde framgång i Arabien. Därefter spred sig islams flodvåg inom kort även till andra länder, så att på vissa platser hundra procent och på andra åttio till nittio procent av invånarna sökte skydd under islams svalkande skugga.
(3) I arbetet med denna kallelse är det lika viktigt att uppmuntra dem som önskar det goda till goda gärningar som att inte ge sig in i debatt med de blinda, hur mycket de än försöker dra in en i diskussion. Sanningens förkunnare eller fanbärare måste vara mycket vaksam i detta avseende och endast vända sig till dem som är intresserade av att förstå budskapet på ett förnuftigt sätt. Om någon däremot börjar uppträda trotsigt, grälsjukt och hånfullt, likt en okunnig människa, bör sanningsförkunnaren vägra att inta motståndarens roll. Det finns ingen nytta med att ge sig in i en sådan debatt. Skadan är i stället att den tid som han kunde ha ägnat åt att sprida och förkunna kallelsen samt forma människors karaktär slösas bort på detta meningslösa arbete.
(4) I anslutning till det som sagts ovan kan dessutom sägas att om sanningsförkunnaren någon gång känner sig upprörd till sinnelag och natur på grund av motståndarnas förtryck, illdåd samt deras okunnighetsbaserade kritik och anklagelser, bör han genast tänka att detta är en anstiftan från Satan och omedelbart söka Guds beskydd, så att Han skyddar sin tjänare från att svepas med av känslornas ström och från att bli så obalanserad att han vidtar någon åtgärd som skadar kallelsen till sanningen. Arbetet med kallelsen till sanningen kan endast utföras med kallt huvud under alla omständigheter, och den rätta åtgärden är den som inte styrs av känslor utan vidtas efter noggrant övervägande mot bakgrund av rådande omständigheter. Men eftersom Satan inte kan tåla att detta arbete breder ut sig, kommer han ständigt att genom sina följeslagare försöka rikta olika angrepp mot sanningens fanbärare och genom varje angrepp hetsa honom på ett sådant sätt att han tänker: ”Angreppet måste besvaras.” Den vädjan som Satan riktar till sanningsförkunnarens hjärta är oftast täckt av stora bedrägliga tolkningar och klädd i religiös terminologi. Men bakom den finns inget annat än själviskhet. Därför sägs det i de två sista verserna som nämndes ovan att de gudfruktiga—det vill säga de som fruktar Gud och önskar hålla sig borta från synd—så snart de känner av den sataniska ingivelsens påverkan i sitt hjärta eller berörs av en syndig böjelse, genast blir vakna och uppmärksamma. Därefter förstår de klart vilket handlingssätt som i denna situation leder till att religionens kallelse når sitt mål och vad sanningen kräver. De hos vilka själviskheten däremot är verksam och som därför står på förtrolig fot med satanerna kan inte stå emot de sataniska angreppen. De besegras och fortsätter på villovägar. Sedan leder Satan dem till varje ödemark dit han vill föra dem, och ingenstans får de en fast position. På varje förolämpning från motståndaren har de en förolämpning till svar, och på varje list har de en ännu större list.
Det finns också ett allmänt syfte med detta påbud från Allah. Det är att de gudfruktigas handlingssätt vanligtvis skiljer sig från de ogudaktigas. De som verkligen fruktar Gud och innerst inne önskar hålla sig borta från orätt och synd känner, så snart en liten aning av en ond tanke berör deras hjärta, en skarp smärta—så som när ett vasst, spetsigt föremål tränger in i fingret eller när något litet hamnar i ögat. Eftersom de inte är vana vid syndiga tankar, begär eller onda avsikter strider allt sådant mot deras natur, på samma sätt som en bläckfläck eller en smutsstänk på kläderna hos en människa som är mycket mån om renlighet strider mot hennes natur. När hon känner detta obehag öppnas hennes ögon, och hennes samvete vaknar och börjar skaka bort dessa orättens och syndens stoft från henne. De som däremot varken fruktar Gud eller vill avstå från onda handlingar, och som har en förbindelse med satanerna, låter onda tankar, begär, avsikter och syften slå rot i sina hjärtan utan att känna någon oro över denna smuts. Det är som när fläsk kokas i en gryta utan att grytans ägare vet vad som tillagas i den, eller som när en latrinarbetares kropp och kläder är genomdränkta av avföring utan att han känner vad som har gjort honom smutsig och oren. (****11)
Kallelsen till Allah under extremt motstånd
(Arabiska******************)
—Vems ord är bättre än den som kallar till Allah, gör goda gärningar och säger: ”Jag är muslim”? — (Fussilat: 33).
I de föregående verserna tröstades de troende och uppmuntrades. Sedan uppmanades de i denna vers till den egentliga uppgift för vilken de hade blivit muslimer. I de föregående verserna sades det till dem att de skulle förbli fasta i dyrkan och lydnad inför Allah, och att den grundläggande goda gärningen, som gör människan till änglarnas vän och ger henne del i paradiset, är att inte avvika från denna väg efter att ha valt den. Nu sägs det till dem att den nästa och högsta rang som en människa kan uppnå är att själv utföra goda gärningar och kalla andra till att tjäna Allah. Och närhelst det innebär att förkunna islam att man utsätter sig själv för faror och olyckor, ska man i en sådan fientlig och ogynnsam omgivning utan fruktan säga: ”Jag är muslim – undergiven Allah.”
För att fullt ut förstå betydelsen av detta påbud måste man hålla den tidens förhållanden i minnet – den tid då detta sades. Läget var sådant att varje person som förklarade sig vara muslim plötsligt kände det som om han hade trätt in i en skog full av vilda rovdjur och att varje rovdjur rusade mot honom för att slita honom i stycken och äta upp honom. Och den som dessutom öppnade sin mun för att förkunna islam tycktes kalla på de vilda rovdjuren: ”Kom och tugga i er mig och sluka mig.” Under sådana förhållanden sades det att det otvivelaktigt är en stor grundläggande god gärning att erkänna Allah som sin Herre, följa den raka vägen och inte avvika från den. Men den högsta graden av god gärning är att en människa ställer sig inför allmänheten och förklarar: ”Jag är muslim”, samt utan att bry sig om följderna kallar människorna till att tjäna Allah. Och när hon utför detta ska hon hålla sina egna handlingar så rena och oklanderliga att islams banerförare inte lämnar något tillfälle att finna fel hos henne. (****12)
Bemöt det onda med det som är bäst
(Arabiska********************)
O Profet (frid vare med honom), det goda och det onda är inte lika. Bemöt det onda med den goda handling som är bäst. Då kommer du att se att den som är fientlig mot dig har blivit din nära vän – (Fussilat: 34).
För att fullt ut förstå innebörden av detta påbud måste man hålla i minnet de förhållanden under vilka Profeten (frid vare med honom), och genom honom hans följeslagare, fick denna vägledning. Läget var sådant att kallelsen till islam möttes med yttersta envishet och ytterst aggressivt motstånd. Alla slags listiga metoder användes för att svartmåla Profeten (frid vare med honom) och få människorna att känna avsky för honom. Olika slags anklagelser riktades mot honom. En grupp motståndare fortsatte att hetsa människorna mot Profeten. Han och hans följeslagare utsattes för olika slags förföljelser. Till slut tvingades ett stort antal muslimer, utmattade och plågade, lämna landet. Därefter vidtogs åtgärder för att stoppa Profetens förkunnelse: de brukade ligga i bakhåll nära honom för att föra oväsen. Så snart han öppnade munnen för att kalla människorna till islam började de föra ett sådant oväsen att inget av hans ord kunde höras. Det var en så nedslående situation att alla vägar för att förmedla kallelsen till islam till synes verkade vara blockerade. Vid den tiden lärdes Profeten en motåtgärd för att bryta motståndets kraft.
För det första sägs det att godhet och ondska, eller dygd och synd, inte kan vara lika. Även om dina motståndare öppet skulle skapa den våldsammaste storm av orätt och synd, mot vilken godhet, ärlighet och goda gärningar verkar helt hjälplösa och maktlösa, kan människans natur ändå inte låta bli att känna avsky för orätt och synd så länge hon betraktas som människa. Den som inte bara medverkar till synden utan själv är dess banerförare tror innerst inne att han är en lögnare och en förtryckare och att han envist handlar för sitt eget intresse. Därför vinner han inte bara ingen respekt hos andra – han förnedrar sig själv i sina egna ögon, och i hans eget sinne finns en dold fruktan som inifrån börjar angripa hans mod och beslutsamhet när han tar steg i sitt motstånd. Om denna goda gärning fortsätter oavbrutet som motvikt till dessa onda gärningar, kommer den till slut att segra. Goda gärningar har nämligen en kraft i sig som underkuvar hjärtat, och hur förfallen en människa än är kan hon inte undgå att känna respekt för dem innerst inne. När sedan synd och dygd kämpar mot varandra och bådas egenskaper tydligt framträder inför allmänheten, finns det efter en tids konflikt och sammanstötningar få människor som inte känner avsky för synden och tillgivenhet för dygden.
För det andra sägs det att synd inte bara ska bemötas med dygd, utan med en dygd av mycket hög kvalitet. Om någon till exempel behandlar dig illa och du förlåter honom, är det visserligen en god gärning. Men en god gärning av mycket högre rang är att du, när du får möjlighet, behandlar väl den som behandlade dig illa.
Dess frukt har beskrivits så här: till och med den värsta fienden kommer att bli en nära vän. Detta är nämligen den mänskliga naturen. Om man förblir tyst som svar på förolämpningar är det utan tvekan en god gärning. Men därigenom kan man inte få den som förolämpar att tiga. Om du däremot ber för honom som svar på hans förolämpning, kommer till och med din mest skamlösa fiende att känna skam, och kanske kommer han därefter knappast att våga öppna munnen mot dig. Anta att någon inte försummar något tillfälle att skada dig och att du fortsätter att stå ut med hans överdrifter. Då kan det hända att han blir ännu djärvare i sina försök att skada dig. Men om det någon gång händer att han själv råkar illa ut och du skyddar honom från skadan, kommer han att falla ner vid dina fötter. Ingen illgärning kan nämligen stå emot en sådan god gärning särskilt länge. Denna allmänna princip får emellertid inte förstås så, att denna höga form av godhet alltid och utan undantag kommer att förvandla varje bitter fiende till en nära vän. Det finns också människor med så usel natur att de, hur storsint du än är när du förlåter deras överdrifter och besvarar deras ondska med gott uppförande, ändå inte upphör att sticka sitt giftiga sting som en skorpion.
Men människor som är själva förkroppsligandet av sådan ondska är mycket sällsynta, liksom människor som är själva förkroppsligandet av godhet också är mycket få. (***13)
Tålamodets betydelse i kallelsen till sanningen
(Arabiska***********************)
Därefter sades:
”Denna egenskap tillkommer endast dem som visar tålamod, och denna rang kan endast uppnås av dem som är synnerligen lyckligt lottade.” (Vers 35)
Detta medel är alltså mycket verkningsfullt. Men att tillämpa det är inte någon enkel sak. Det kräver ett enormt själsligt mod, ett fast beslut, tapperhet, tålamod och ett stort herravälde över de egna begären. Tillfälligtvis kan en människa bemöta en illgärning med en god gärning. Det är inget ovanligt. Men när någon år efter år måste kämpa för sanningen mot sådana ogärningsmän som följer falska vägar, inte tvekar att överskrida någon moralisk gräns och är berusade av makt, då är det inte möjligt för en vanlig människa att fortsätta bemöta onda gärningar med goda gärningar – och dessutom med gärningar av högsta kvalitet – utan att en enda gång förlora tålamodet. Detta kan endast göras av den som med kallt huvud har fattat ett fast beslut att arbeta för sanningens upphöjelse. Den som helt och hållet underordnar sina begär under kunskap, förnuft och samvete låter sig inte sänkas från sin höga ställning eller förlora tålamodet genom någon ogärningsmans uselhet och smutsighet.
När det sedan sägs: ”Denna rang kan endast uppnås av dem som är synnerligen lyckligt lottade”, är detta en naturlig lag. Endast människor med hög värdighet utrustas med dessa egenskaper. Och de som har dessa egenskaper kan inte hindras av någon kraft i världen från att nå fram till framgångens tröskel. Det är helt omöjligt att människor av lågaste slag skulle kunna besegra dem genom sin låghet, sina avskyvärda knep och sitt ohövliga uppförande. (****14)
Att söka Guds beskydd mot Satans ingivelser
Slutligen sägs det (arabiska*****************)
Och om du känner någon ingivelse från Satan, sök då Guds beskydd (vers 36)
Satan blir fruktansvärt orolig när han ser att när oanständighet möts med hövlighet och onda handlingar bemöts med goda handlingar i konflikten mellan sanning och lögn. Han vill till varje pris få dem som kämpar för sanningen, deras ledare och i synnerhet deras främste vägledare, att åtminstone en gång begå något misstag. Då kan man säga till folket: ”Se där, det krävs två för att klappa händerna.” Om den ena sidan nu har uppträtt illa, så är den andra sidan inte heller särskilt god. De har också uppträtt ohövligt på det och det sättet. Vanligt folk har inte förmågan att från rättvisans synpunkt göra en jämförande bedömning av den ena sidans överdrifter och den andra sidans motåtgärder. Så länge de ser att motståndarna använder sig av all slags låghet, medan motparten inte på något sätt avviker från hövlighetens, anständighetens, ärlighetens och fromhetens väg, fortsätter folket att påverkas av detta. Men om dessa någonstans skulle uppträda orätt eller på ett sätt som kränker deras värdighet, även om det sker som svar på de grövsta överdrifterna, betraktar folket i sina ögon båda sidorna som likvärdiga. Då får motståndarna en förevändning att besvara ett enda ord med tusen förolämpningar. Därför sägs det: Var på er vakt mot Satans bedrägeri. Han kommer att egga er genom att låtsas vara mycket omtänksam och välvillig och säga: ”En sådan överdrift kan inte tolereras under några omständigheter; ett sådant uttalande bör besvaras med ett förkrossande svar; ett angrepp bör besvaras med ett motangrepp. Annars kommer ni att betraktas som fega och er anseende kommer att förstöras.” När ni på detta sätt i någon fråga känner en sådan ingivelse inom er, ska ni därför vara på er vakt och förstå att Satan genom sin ingivelse vill hetsa upp och göra er arga för att få er att ta ett felaktigt steg. Efter att ha blivit varnade får ni inte låta er bedras av högmod och säga: ”Vi har full kontroll över oss själva. Satan kan inte få oss att göra fel.” Högmodet över denna egen vilja och beslutsamhet skulle vara Satans näst största och mest fruktansvärda bedrägeri. I stället bör ni söka Guds beskydd. För människan kan endast undgå att göra fel om Han allena ger henne förmåga och beskyddar henne.
En mycket vacker förklaring av detta finner man i en händelse som imamen Ahmad återger i sin Musnad på auktoritet av Abu Hurayra. Han berättar att en gång började en man förolämpa Abu Bakr grovt i Profetens närvaro. Abu Bakr förblev tyst och lyssnade på hans förolämpningar. Profeten log milt när han såg detta. Till slut brast Abu Bakrs tålamod och även han fällde ett hårt svar. Så snart orden hade lämnat hans mun blev Profeten mycket illa till mods, vilket syntes i hans ansikte. Därefter reste han sig och gick därifrån. Abu Bakr följde efter honom. Han frågade: ”Vad är det som står på? Han förolämpade mig, och du log bara, men när jag svarade blev du missnöjd.”
Profeten sade: ”Så länge du förblev tyst fanns en ängel hos dig som svarade å dina vägnar. Men när du öppnade munnen kom Satan i ängelns ställe. Jag kan inte sitta tillsammans med Satan.” (15)
Den som kallar till sanningen måste vara osjälvisk
Den som kallar till sanningen måste i sitt kall stå över sina personliga intressen, och detta blir det främsta beviset på hans ärlighet och hängivenhet. Det har upprepade gånger sagts i den heliga Koranen att Profeten inte hade något personligt intresse i det arbete med kallelsen till Gud som han utförde. Tvärtom ägnade han sig åt de skapade varelsernas välfärd för Guds skull. I suran al-An’am sägs det:
(Arabiska***************)
–O Profet, säg: Jag begär ingen ersättning av er för detta arbete med att förmedla budskapet och vägleda er. Detta är endast en allmän förmaning för alla världens människor– (al-Anʿām: 90).
–Och, O Profet, du begär ingen ersättning av dem för detta arbete. Detta är endast en förmaning som ges till alla världens människor (på ett allmänt sätt) (Yūsuf: 104).
Detta tilltal riktas uppenbarligen till Profeten (s.a.), men dess egentliga andra person är de otroendes skara. De tilltalas på följande sätt: ”Allahs tjänare, tänk efter en stund! Ert envisa motstånd är så orimligt. Om Profeten utförde detta arbete med kallelse och förmedling av budskapet för någon personlig vinnings skull, eller om han sökte något för egen del, skulle ni med all rätt kunna säga: ’Varför skulle vi följa denne själviske mans ord?’ Men ni ser att denne man är osjälvisk. Han ger er och alla världens människor råd till ert bästa. Han har inget eget intresse i detta. Vilken rimlig anledning kan ni ha att envist göra motstånd mot honom? Varför framhärdar ni utan orsak mot den som osjälviskt talar för allas bästa? Lyssna öppet till hans ord. Om de tilltalar er, godta dem; om de inte gör det, så låt bli.” (16)
I sura al-Muʾminūn sägs:
(Arabiska***************)
–O Profet, ber du dem om något? Din Herres gåva till dig är bättre, och Han är den bäste försörjaren– (al-Muʾminūn: 72).
Det vill säga: Ingen kan i god tro anklaga Profeten (s.a.) för att det han gör drivs av personliga intressen. En gång hade han en omfattande handel och affärsverksamhet. Nu är han fattig och nödlidande. En gång såg folket på honom med respekt och alla visade honom den största vördnad. Nu får han utstå förolämpningar och stenkastning. Nu är också hans liv i fara. En gång levde han ett lyckligt liv tillsammans med sin hustru och sina barn. Nu har han blivit indragen i en konflikt som inte låter honom få en stunds ro. Dessutom har han nu trätt fram med ett budskap som har gjort hela landet till hans fiende. Till och med hans egna närstående har blivit törstiga efter hans blod. Vem kan säga att allt detta är en självisk mans verk? En självisk människa bär ju sin folks och sin stam fördomars fana och försöker genom olika knep vinna ledarskap. En självisk människa förkunnar inte ett ideal som inte bara utgör en utmaning mot stamfördomarna, utan också undanröjer den grund på vilken de arabiska avgudadyrkarnas herravälde och ledarskap vilar. (17)
I suran Saba sägs det:
(Arabiska*****************)
– Profet, säg: Om jag har bett er om någon ersättning, så är den till er själva. Min lön åligger Allah. Han är vittne till allt – (Saba: 47).
Den första delen av versen kan ha två betydelser. Den ena är: Om jag har bett er om någon ersättning, så må den tillfalla er själva. Den andra betydelsen är: Om jag har bett er om någon ersättning, så är det inget annat än till ert eget bästa. Den slutliga betydelsen är: Låt de klagande anklaga mig så mycket de vill. Men Allah vet allt. Han är vittne till att jag utför detta arbete osjälviskt och inte för någon personlig vinning. (18)
(Arabiska*****************)
– Profet, säg: Jag ber er inte om någon ersättning. Och jag är inte heller en av de konstlade och påhittade människorna – (Sad: 86).
Det vill säga: Jag är inte en av dem som träder fram med falska påståenden för att etablera sin överlägsenhet och utger sig för att vara något som de i verkligheten inte är.
Detta sades inte genom Profetens (frid över honom) mun enbart för att upplysa de otrogna i Mekka om det. Nej, hela Profetens (frid över honom) liv vittnar om detta—ett liv som han hade levt bland dessa otrogna i fyrtio år. I Mekka visste till och med varje barn att Muhammad (frid över honom) inte var någon uppdiktad person. Ingen i hela folket hade hört honom säga något som kunde ge upphov till misstanken att han ville bli något eller försökte göra sig berömd. (19)
I surorna At-Tur och Al-Qalam sägs det:
(Arabiska****************)
–O Profet, ber du dem om någon ersättning, så att de krossas under bördan av en påtvingad avgift?– (At-Tur: 40, Al-Qalam: 46).
Frågan riktas egentligen till de otrogna. Dess innebörd är att om Sändebudet hade velat uppnå något hos er och om han hade ansträngt sig för sin egen vinning, skulle ni åtminstone ha haft ett rimligt skäl att vända er bort från honom. Men ni vet själva att han är fullständigt osjälvisk i sitt kall och ägnar sitt liv enbart åt ert välbefinnande. Vilket skäl kan ni då ha för att ni inte ens är beredda att lugnt lyssna till honom? I denna fråga finns en subtil antydan. Liksom världens konstgjorda och falska ledare samt prästerna vid religiösa helgedomar, bedrev även de religiösa ledarna, lärda och prästerna bland arabernas avgudadyrkare öppet religiös affärsverksamhet. Därför ställdes denna fråga inför dem: Å ena sidan finns dessa religionshandlare, som öppet ber dig om offer och gåvor och kräver ersättning för varje religiös tjänst. Å andra sidan försöker denne man helt osjälviskt – ja, genom att förstöra sin egen handel och verksamhet – visa er den raka vägen till tron med hållbara argument. Vad kan det då vara annat än uppenbar okunnighet att ni flyr från honom och skyndar er mot religionshandlarna? (20)
I detta sammanhang finns bara en vers som kan ge upphov till viss diskussion. Den lyder:
(Arabiska***************)
–O Profet, säg: Jag begär ingen ersättning av er; jag ber bara om kärlek till de närstående– (Ash-Shura: 23).
I denna vers
Bland uttolkarna har det rått stor oenighet om betydelsen av det ord som har använts. En grupp har tolkat det som släktskap. De har förklarat versen på följande sätt: ”För detta arbete ber jag er inte om någon ersättning. Men jag ber er åtminstone ta hänsyn till det släktskap som finns mellan er och mig. Ni borde ha följt mina ord. Men om ni nu inte gör det, så begå åtminstone inte denna orättvisa: att just ni av alla araber mer än någon annan gör er till mina fiender.”
Detta är Hazrat Abdullah ibn Abbas tolkning (må Allah vara nöjd med honom). Den har återberättats genom många traditionsförmedlare av framstående lärda som Imam Ahmad, al-Bukhari, Muslim, at-Tirmidhi, Ibn Jarir, at-Tabarani, al-Bayhaqi och Ibn سعد. Denna tolkning har också återberättats från Mujahid, Ikrima, Qatada, as-Suddi, Abu Malik, Abd ar-Rahman ibn Zayd ibn Aslam, ad-Dahhak, Ata ibn Dinar och andra berömda koranuttydare.
En annan grupp
har tolkat det i betydelsen närhet. De har förklarat versen så här: ”För detta arbete ber jag er inte om någon annan ersättning än att ni ska få en önskan att komma nära Allah, den Allsmäktige. Med andra ord: att ni rättar er. Detta är min ersättning.” Denna tolkning har återberättats från Hazrat Hasan al-Basri. Till stöd för den har även ett uttalande av Qatada citerats. I en återberättelse från at-Tabarani tillskrivs ett liknande uttalande till och med Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom). Själva Koranen har på ett annat ställe uttryckt samma sak på följande sätt:
(Arabiska***************)
Säg till dem: ”Jag ber er inte om någon ersättning för detta; min ersättning är endast att den som vill ska följa sin Herres väg.” (al-Furqan: 57)
En annan grupp
har tolkat det i betydelsen anhöriga. Enligt deras uppfattning betyder versen: ”För detta arbete ber jag er inte om någon annan ersättning än att ni ska älska mina anhöriga.” Några i denna grupp har med anhöriga avsett hela Banu Abd al-Muttalib. Andra har begränsat det till Hazrat Ali, Hazrat Fatima och deras barn (må Allah vara nöjd med dem). Det har återberättats att denna tolkning gjordes av Sa’id ibn Jubayr och Amr ibn Shu’ayb. I vissa återberättelser sägs den vara Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och Ali ibn Husayns, det vill säga Zayn al-Abidins, tolkning. Men av flera skäl kan denna tolkning inte godtas. För det första hade Hazrat Ali och Hazrat Fatima ännu inte ingått äktenskap när denna sura uppenbarades i Mekka. Det var alltså inte ens fråga om några barn. Dessutom var inte alla medlemmar av Banu Abd al-Muttalib profetens medhjälpare. Tvärtom var några av dem öppet fientliga. Alla i världen känner till Abu Lahabs fiendskap. För det andra var profetens släktskap inte begränsat till Banu Abd al-Muttalib. Genom sina föräldrar och sin hustru var han släkt med alla Qurayshs familjer. I dessa familjer fanns både framstående följeslagare och bittra fiender till honom. Hur skulle det därför ha varit möjligt för den Ärade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att bland alla dessa släktingar endast nämna Banu Abd al-Muttalib som sina anhöriga och reservera kravet på kärlek enbart för dem? Må Allah vara nöjd med honom.
Det tredje och viktigaste är detta: En profet står på en upphöjd plats och höjer rösten med kallelsen till Allah. Att från en sådan plats begära denna ersättning – ”och älska de anhöriga” – är ett så lågt krav att ingen kultiverad människa ens kan föreställa sig att Allah skulle ha lärt sin profet något sådant och att profeten skulle ha förkunnat detta när han stod bland Quraysh. I de berättelser om profeterna, frid vare med dem, som återges i Koranen ser vi att den ene profeten efter den andre, när de tilltalade sina folk, sade just detta: ”Jag begär ingen ersättning av er; min ersättning åligger endast Allah.” (Se Yunus: 72, Hud: 19, 51 och ash-Shu’ara: 109, 117, 145, 164, 180.)
I suran Ya-Sin sägs det att måttstocken för att pröva profetens sannfärdighet är att han är fullständigt osjälvisk i sin kallelse (vers 21). Profeten själv, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har upprepade gånger fått säga med sina välsignade läppar: ”Jag begär ingen ersättning av er.” Detta har vi citerat ovan. Hur kan det därefter finnas utrymme för att säga: ”I utbyte mot det arbete jag utför med att kalla er till Allah, ska ni älska mina anhöriga”? Detta framstår som ännu mer orimligt när vi ser att talet inte riktas till de troende utan till de otrogna. Från början till slut tilltalas de, och även det som följer riktas till dem. Hur skulle frågan om att begära någon som helst ersättning från motståndarna kunna uppstå i ett sådant sammanhängande tal? Ersättning kan ju bara begäras av dem som uppskattar det arbete som utförs för deras skull. Vilken uppskattning visade de otrogna för detta arbete som Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, utförde, så att han skulle kunna säga till dem: ”Älska mina anhöriga för den tjänst jag utför”? Tvärtom betraktade de det som ett brott och försökte döda honom. (***21)
Betoningen av tron på det kommande livet i den inledande kallelsen
När Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, först började förkunna islam i det ädla Mecka vilade denna kallelse på tre grundläggande saker. För det första: Ingen annan får dyrkas som gud vid sidan av Allah. För det andra: Allah den Allsmäktige hade utvalt Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till Sin sändebud. För det tredje: Denna värld kommer en dag att gå under, och därefter kommer en annan värld att träda fram. Där kommer alla människor, från den första till den sista, att återupplivas och uppstå med samma kroppar som de hade när de utförde sina handlingar i denna värld. Sedan kommer deras trosföreställningar, övertygelser och handlingar att granskas. Vid denna räkenskap kommer de som visar sig vara troende och rättfärdiga att gå till paradiset för evigt, medan de som visar sig vara otrogna och syndiga för evigt kommer att förbli i helvetet.
Även om det första av dessa budskap var mycket svårt för Meckas invånare att uthärda, förnekade de aldrig Allahs existens. De erkände att Han var den store Herren, Skaparen och Försörjaren. De erkände också att de gudar som de betraktade som sina gudomligheter själva var skapade av Allah. Tvisten gällde därför endast huruvida dessa gudar hade del i Guds egenskaper, makt och gudomlighet.
Meckaborna var inte på något sätt beredda att acceptera den andra saken. Men de kunde inte förneka att de under de fyrtio år som Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade levt bland dem innan han gjorde anspråk på profetskapet, aldrig hade funnit honom vara en lögnare, en bedragare eller någon som tog orättfärdiga vägar för personlig vinning. De erkände själva hans intelligens, omdöme och ädla karaktär. Trots att de letade efter hundratals ursäkter mot honom och riktade anklagelser mot honom var det därför svårt för dem själva, för att inte tala om att övertyga andra, att tro att han var sanningsenlig i alla andra frågor men – Gud förbjude – en lögnare just i sitt anspråk på att vara Allahs sändebud. På så sätt var de två första sakerna inte lika komplicerade för dem som den tredje. När denna sak lades fram för dem blev den mest föremål för hån och förlöjligande, väckte den största förvåningen och började överallt omtalas som absurd och orealistisk. Men för att föra dem till islams väg var det helt nödvändigt att fast förankra tron på det kommande livet i deras sinnen, eftersom deras tänkande om rätt och fel omöjligen kunde bli riktigt utan denna tro. Dessutom kunde de inte ändra sin måttstock för gott och ont, överge vägen av dyrkan av denna värld och ta ens ett steg framåt på den rättfärdiga väg som islam ville leda dem på. Därför lades i de tidiga meckanska surorna stor vikt vid att förankra tron på det kommande livet i människornas sinnen. Bevisen för detta framställdes naturligtvis på ett sådant sätt att även föreställningen om Allahs enhet, tawhid, automatiskt förankrades i hjärtat. Samtidigt framlades ibland också kortfattade bevis för Sändebudets, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och Koranens sanningshalt. (****22)
Referenser
1. Tillägg av författaren
2. Tafhim al-Qur’an, volym 1, introduktion
3. Tafhim al-Qur’an, volym 2, Nahl, kommentar 122–123
4. Tafhim al-Qur’an, Bani Isra’il, kommentar 57–61
5. Tafhim al-Qur’an, al-An’am, kommentar 69
6. Tafhim al-Qur’an, al-An’am, kommentar 71
7. Tafhim al-Qur’an, Ala, kommentar 10
8. Tafhim al-Qur’an, al-An’am, kommentar 24–25
9. Tafhim al-Qur’an, Abasa, introduktion och kommentar 201
10. Tafhim al-Qur’an, Al-Ankabut, anm. 81
11. Tafhim al-Qur’an, Al-A’raf, anm. 15
12. Tafhim al-Qur’an, Ha Mim Sajdah, anm. 36
13. Tafhim al-Qur’an, Ha Mim Sajdah, anm. 37
14. Tafhim al-Qur’an, Ha Mim Sajdah, anm. 40
16. Tafhim al-Qur’an, Yusuf, anm. 73
17. Tafhim al-Qur’an, Al-Mu’minun, anm. 70
18. Tafhim al-Qur’an, Saba, anm. 28–29
19. Tafhim al-Qur’an, Sad, kommentar 72
20. Tafhim al-Qur’an, At-Tur, kommentar 31
21. Tafhim al-Qur’an, Ash-Shura, kommentar 41
22. Tafhim al-Qur’an, inledningen till suran An-Naba
Karta över Mekka al-Mukarrama
Fjärde delen börjar
I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn
Sjätte kapitlet
Dawahs sanna väsen
Orsaken till polyteisternas fientlighet och orsaken till deras misslyckande
Nu vill vi lägga fram den andra delen av den diskussion som inleddes i det föregående kapitlet. Vi har sagt vilka vägledningar som gavs till Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid), och genom honom till hans följeslagare, om att förmedla Islams dawah, så att de skulle kunna möta jahiliyyans fanbärares motstånd med moralens vapen. Genom visdom, generositet, tålamod och tolerans skulle de kunna vinna deras hjärtan. De skulle kunna göra bergen av övermod, blindt hat och envishet rättvisa och tilltalande, samt bland folket omsorgsfullt välja ut och ansluta dem till gruppen som hade kärlek till sanningen och egenskaperna att följa den.
Därefter vill vi förklara vad det verkliga väsendet i den dawah som Profeten kom med var, och vilka dess särpräglade egenskaper och fullkomliga kvaliteter var, på grund av vilka först Quraysh och därefter Arabis övriga folk började motsätta sig den. Vidare: vilken kraft hade denna dawah som till slut tystade motståndarna och uppnådde en så väldig framgång vars like inte finns i historien?
Eftersom ämnet kräver en detaljerad genomgång kommer vi att beskriva det under sju rubriker. De är:
1. Läran om tawhid och vederläggningen av shirk.
2. Dawah till tron på Muhammeds profetskap.
3. Dawah till tron på att Koranen är Allahs ord.
4. Uppmaningen att tro på livet efter detta.
5. Moralisk undervisning.
6. Upprättandet av en världsomspännande muslimsk umma.
7. Skillnaden mellan profeternas och icke-profeternas arbetsmetoder.
Första avsnittet
Tawhids lära och vederläggningen av shirk
Bland den islamiska da’wahs grundsatser är erkännandet av tawhid och vederläggningen av shirk den allra första, viktigaste och mest grundläggande satsen. Även om Profeten (s.a.) själv trodde på tawhid och förnekade shirk före sitt profetskap, och det även bland hans samtida och tidigare araber fanns människor med denna trosuppfattning, finns det en enorm skillnad mellan de två typerna av människor. Den ena typen håller endast fast vid trosuppfattningen att tawhid ska accepteras och shirk förkastas och anser att det i bästa fall räcker att ge uttryck för den. Den andra typen reser sig för att sprida och förkunna denna trosuppfattning och fortsätter att kalla det breda folket till att överge shirk och acceptera tawhid. Det som sedan skapar den stora skillnaden mellan denna enkla trosuppfattning och den öppna da’wahn och tabligh är att personen tar på sig ansvaret för denna uppgift och inte bara i detalj bevisar Guds enhet med rationella argument, utan också steg för steg förklarar denna enhets innebörd och väsen samt de ofrånkomliga krav som följer av att acceptera den, och säger till människorna: ”Tro på Allahs tawhid med denna utförliga förklaring.”
Detta var den uppgift som Profeten (s.a.) utförde efter att ha upphöjts till profetskapets rang. Och detta var den första orsaken till de otrognas motstånd mot honom. Varje del av detta stod nämligen i konflikt med deras trosuppfattning, tro, vidskepelser och föreställningar som hade samlats under hundratals år.
En tydlig och otvetydig undervisning om tawhid
I det polyteistiska arabiska samhället gällde den egentliga frågan inte Allah den Högstes existens, utan att erkänna Hans enhet. De erkände Allah som Skaparen av dem själva och av hela universum. De förnekade inte heller att Han var deras Rabb och Ilah. De hade inte heller några invändningar mot att dyrka Honom. Den villfarelse de emellertid var fångade i bestod i att de inte ansåg att gudomlighet samt herravälde och makt uteslutande tillhörde Allah. Samtidigt betraktade de många andra gudar som delägare i Guds gudomlighet. De trodde på att även dessa skulle dyrkas vid sidan av dyrkan av Allah. (****1) Detta var alltså deras tillstånd:
(Arabiska***************)
– Och när du, o Profet, i Koranen nämner din ende Rabb, vänder de sig bort i avsky. (Bani Isra’il: 56)
Det var alltså outhärdligt för dem att du betraktade endast Allah som Herre och inte nämnde de många herrar och gudar som de själva hade uppfunnit. De kunde inte för ett ögonblick acceptera detta wahhabitiska beteende (med dagens terminologi), att en människa endast skulle upprepa ”Allah Allah”. Inget omnämnande av utgifter för de vördnadsvärda, inget erkännande av att erhålla andlig nåd vid helgedomarna. Inte heller någon lovprisande hyllning av de personligheter som, enligt deras uppfattning, Allah den Högste hade tilldelat en del av Sin gudomliga makt. De säger: ”Vilken märklig människa! Enligt honom tillhör kunskapen om det fördolda endast Allah, kraften endast Allah, och förmågan och befogenheten att handla endast Allah. Vad är då de som finns vid våra helgedomar – är de ingenting? Det är ju genom dem vi får kunskap; genom deras vilja blir den sjuke frisk, handel och affärer blomstrar och våra önskningar uppfylls. Är dessa då inte alls någonting?” (2)
På ett annat ställe i Koranen beskrivs deras avsky inför tawhid och deras tillstånd av att vara nedsänkta i shirk på följande sätt:
(Arabiska*****************)
Och när Allah ensam nämns känner de som inte tror på det kommande livet en brännande smärta, men när andra än Honom nämns börjar deras hjärtan plötsligt jubla av glädje. (Az-Zumar: 54)
Detta gäller i lika hög grad för nästan alla människor i världen med polyteistisk läggning. De säger med sina läppar: ”Vi tror på Allah.” Men deras tillstånd är sådant att deras ansikten förvrids så snart enbart Allah nämns. Då säger de: ”Den här mannen tror inte alls på buzurg och Allahs awliya. Därför upprepar han bara: Allah, Allah.”
Men om andra nämns, lyser deras ansikten av glädje. Genom detta beteende blir det uppenbart vem deras tillgivenhet och kärlek riktar sig till. (3)
(Arabiska***************)
– Deras tillstånd var sådant att när de sade till dem: ”Det finns ingen ilah utom Allah”, svarade de stolt: ”Ska vi överge våra gudar för en galen poets skull?” (Saffat: 35–36)
Profetens (frid över honom) uttalande mötte deras stora invändningar:
(Arabiska*************)
– Har denne man gjort en enda gud till gud i stället för alla gudar? Detta är verkligen något märkligt! (Sad: 5)
I detta samhälle och bland människor med denna typ av tänkande stod Allahs sändebud (frid över honom) och förkunnade gång på gång med kraftfull röst: Allah är den ende ilah och Rabb. Ingen annan har någon del i gudomlighet eller herravälde.
(Arabiska**************)
-Er Gud är Allah; det finns ingen gud utom Honom. Hans kunskap omfattar allting. (Taha: 98)
(Arabiska*****************)
-Nej, er Herre är Han som är himlarnas och jordens Herre och som har skapat dem. (Al-Anbiya: 65)
(Arabiska****************)
-I sanning är er Herre en enda. Han är Herre över himlarna och jorden och allt som finns däremellan, och Han är också de östra riktningarnas Herre. (As-Saffat: 4–5)
Det vill säga: Den som äger och härskar över universum är också mänsklighetens Gud (den som dyrkas och Ilah), och i själva verket är det endast Han som kan vara den som dyrkas, och det är Han ensam som bör dyrkas. Det är fullständigt felaktigt att universums Herre, inklusive er (det vill säga dess ägare, härskare, fostrare och uppehållare), skulle vara en, medan Ilah (den som har rätt att dyrkas) skulle vara någon annan.
(Arabiska******************)
– (O Profet!) Säg: ”Jag är endast en varningsman. Det finns ingen gud utom den Ende Guden, den som är överlägsen alla, Herren över himlarna, jorden och allt som finns däremellan. Han är den Väldige, den Stort Förlåtande. (O Profet!) Säg: Detta är ett budskap som ni har vänt er bort från.” (Sad: 4–5)
(Arabiska*******************)
– Allah har sagt: ”Ta inte två gudar, för Gud är endast en enda. Frukta därför endast Mig.” (Nahl: 51)
(Arabiska****************)
Och Han är den Ende Guden både i himlen och på jorden. Och Han är den Allvetande, den Allvise. (Zukhruf: 53)
(Arabiska*****************)
– Och åkalla ingen annan gud vid sidan av Allah. Det finns ingen gud utom Han. Allting är förgängligt utom Hans väsen. Herraväldet tillhör endast Honom, och till Honom återvänder allting. (Qasas: 88)
Mushrikerna frågade Profeten (frid vare med honom): ”Berätta om den Herre till vilken du kallar oss: Vilken är Hans härstamning? Vad är Han skapad av? Från vem har Han ärvt världen? Och vem kommer att ärva den efter Honom?”
Som svar formuleras en så tydlig, heltäckande men kortfattad definition av tawhid att den tränger in i hjärtats innersta med pilens hastighet. Inte minsta spår av shirk kan få fäste i sinnet. Varje ord i den lägger fram tawhids innebörd på ett klart sätt. Och det viktigaste av allt är att eftersom den uttrycktes i fyra korta och vältaliga meningar, kunde ingen åhörare radera den ur sitt minne eller låta bli att uttala den med sina läppar. Det tillkännagavs:
(Arabiska******************)
—Säg (som svar på deras ord): Han är Allah, den Ende och Enskilde. Allah är oberoende av allt, och ingen bland alla är Hans jämlike.
Innebörden av den första meningen är att den Herre ni frågar mig om, som jag tror på som den Ende Guden och vill att andra också ska tro på, inte är någon ny eller av mig påhittad gud. Han är i stället just den Gud som ni med era munnar kallar Allah, vars hus ni kallar Baytullah (Allahs hus), och till vilken ni bad fyrtio år tidigare, när Abraha angrep, att Han skulle rädda er; då glömde ni era andra gudar. Om Honom erkänner ni själva att Han är Skaparen av er jord och himmel och av varje ting i världen.
Därefter sägs det om Allah den Högste att Han är en och ensam. Varje arab visste vad det innebar att här kalla Allah Ahad i stället för Wahid (****). Ordet Wahid (***) (en) används i arabiskan om varje ting som är ett i något särskilt avseende, även om det i många andra avseenden kan rymma olika slags mångfald, såsom ett hus, en människa, en familj, ett folk, ett land eller en värld. Däremot var det brukligt att använda ordet Ahad som egenskap för någon för att beskriva dennes enhet, och något motsvarande bruk av detta ord i arabiskan hade inte förekommit före uppenbarelsen av sura al-Ikhlas. [Det bör påpekas att ordet Wahid (***) aldrig används ensamt för Allah den Högste någonstans i Koranen. I stället har man fogat ett annat ord till det och därigenom skilt Allah den Högstes enhet från den enhet som något annat av världens ting kan ha, såsom (******) eller (*********). Men i sura al-Ikhlas används ordet (أ****) som en absolut egenskap för Allah. Detta bruk är förbehållet Allahs väsen – författaren.]
(Att kalla Allah Ahad uttrycker alltså att Han är en och ensam i alla avseenden. Han tillhör inte arten av någon av gudarna, så att andra väsen av samma art skulle kunna vara gudar. Han är tvärtom ensam i sin existens, utan jäm like och rival, och Han är fullständigt ensam i fråga om gudomlighet. Det finns ingen mångfald i Honom i något avseende. Han är inte ett väsen sammansatt av materiella delar, som kan delas och fördelas, som har form och gestalt, som befinner sig på en plats, ur vilket något kan komma ut eller in i vilket något kan träda, som har en färg eller lemmar, som är beroende av någon riktning eller i vilket förändring och utveckling äger rum. Den gudomliga essensen är ren från all slags mångfald; Han är en och ensam i alla avseenden. När Han är Ahad kan ingen ha någon del i Hans gudomlighet, herravälde eller makt. Ingen delar Hans väsen, egenskaper, befogenheter eller rättigheter. Ingen av de existerande skapelserna i världen liknar eller motsvarar Honom.)
Därefter sägs det att Han är oberoende av allt. Ordet Samad användes mycket i arabiskan, och varje arab kände till dess betydelse. Det användes om en person som inte var beroende av någon och till vilken människor vände sig för att få sina behov tillgodosedda.
Den som var överlägsen alla andra och över vilken ingen stod; vars lydnad man följde och utan vars beslut inget kunde avgöras; som saknade svaghet, var oförvitlig, inte drabbades av olycka, gjorde allt efter sin egen vilja, vars beslut inte kunde omprövas och som hade egenskaperna att utöva makt, kallades också Samad. Det betecknade även något fast och fullständigt, inte ihåligt eller tomt inuti, ur vilket inget kommer ut och in i vilket inget träder. Men för Allah den Högste används inte enbart ordet Samad, utan uttrycket as-Samad, vilket innebär att allt annat endast kan vara Samad i ett avseende och inte i många andra avseenden. Den som är fullkomligt Samad i alla avseenden är endast Allah.
Därefter har det sagts att Han inte har något barn. Och Han är inte någons barn. Detta uttalande vederlägger alla de polyteistiska föreställningar som byggde på tanken att gudarna också hade ett släkte inom vilket fortplantningens kontinuitet ägde rum på samma sätt som bland människor. Han kommer att förbli för evigt efter att ha utrotat denna föreställning. Före Honom fanns ingen gud från vilken Han hade blivit född, och efter Honom finns ingen gud som har blivit eller kan bli född av Honom.
Slutligen har det sagts att ingen har Hans ”kufū”. Kufū betyder motsvarighet, like, jämlike, jämställd och jämbördig. Genom detta tillkännagavs för människorna att det i hela skapelsen inte finns någon, aldrig har funnits någon och aldrig kan finnas någon som liknar Allah, är Hans jämlike eller på något sätt liknar Honom i egenskaper, handlingar, makt eller förmåga.
Bevisen för tawhid
Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, nöjde sig inte med att lägga fram denna klara uppfattning om tawhid i det polyteistiska samhället, utan bevisade den dessutom med kraft och ovedersägliga rationella argument.
1. Alla profeter undervisade om tawhid
Ett mycket kraftfullt argument i detta sammanhang var att alla de profeter som hade kommit till världen före honom hade undervisat om tawhid och befallt människorna att hålla sig borta från shirk. I Koranen sägs det faktiskt generellt om alla profeter:
(Arabiska***************)
– Till varje ummah sände Vi en profet med denna undervisning: ”Dyrka Allah och håll er borta från taghut.” [Den berömde uttolkaren av Koranen, imamen Ibn Jarir at-Tabari, har förklarat taghut på följande sätt:
Varje väsen som gör uppror mot Allah och som dyrkas i stället för Allah är en taghut, vare sig den som dyrkas tvingar den dyrkande att dyrka den med våld eller om den dyrkande gör det frivilligt och med tillfredsställelse – det vill säga, den som dyrkas. Må det vara en människa, Satan, avgudar eller något annat. (Jami al-Bayan fi tafsir al-Qur’an, del 3, s. 13) – Författaren. De håller sig borta från dyrkan. (An-Nahl: 36)
(Arabiska**************)
– Och före dig (O Profet) sände Vi inte någon budbärare utan att Vi uppenbarade för honom: ”Det finns ingen gud utom Jag. Dyrka därför endast Mig.” (Al-Anbiya: 25)
Om alla tidigare folk har det sagts:
(Arabiska**********************)
– Och de hade inte befallts något annat än att dyrka Allah, uppriktigt ägna Honom sin religion och vända sig helt till Honom, förrätta bönen och ge zakat. Detta är den helt rätta religionen. (Al-Bayyina: 5)
Därefter sägs det om var och en av profeterna att detta var deras undervisning. Profeten Nuh (frid över honom), profeten Hud (frid över honom), profeten Salih (frid över honom), profeten Shu’ayb (frid över honom) och andra profeter undervisade var och en sitt folk först av allt med just denna lära:
(Arabiska****************)
– O mitt folk! Dyrka Allah. Ni har ingen annan gud än Honom. (Al-A’raf: 59, 65, 73, 85; Hud: 50, 61, 84; Al-Mu’minun: 23, 32)
När Hazrat Yaqub låg för döden frågade han sina söner: ”Vem kommer ni att dyrka efter mig?” De svarade: ”Vi kommer att dyrka samme Gud som du, och som var gud åt dina fäder Ibrahim, Ismail och Ishaq.” (Al-Baqarah: 133) Hazrat Yusuf tilltalade sina medfångar och sade:
(Arabiska*****************)
– O mina medfångar! Är många olika gudar bättre, eller Allah, den Ende, som är överlägsen alla? Det ni dyrkar i stället för Honom är endast några namn som ni och era fäder har gett dem. Allah har inte uppenbarat något bevis till deras fördel. Makten att härska tillkommer ingen annan än Allah. Hans befallning är att ni inte ska dyrka någon annan än Honom. Detta är den rätta religionen, men de flesta människor vet inte. (Yusuf: 39–40)
Den första uppenbarelsen som kom till Hazrat Musa (frid vare med honom) var:
(Arabiska******************)
– Jag är sannerligen Allah! Det finns ingen annan gud än Jag. Dyrka därför endast Mig och förrätta bönen för att minnas Mig. (Ta-Ha: 14)
När Israels barn därefter började dyrka kalven blev Hazrat Musa (frid vare med honom) fruktansvärt vred på dem. Han brände deras tillverkade gudabild och sade:
(Arabiska****************)
-Er sanna Gud är endast Allah, utom vilken det inte finns någon gud. (Ta-Ha: 98)
Hazrat Isa (frid vare med honom) sade gång på gång detta till Israels barn:
(Arabiska****************)
I själva verket är Allah min Herre och även er Herre. Tillbe därför Honom. Detta är den raka vägen. (Āl Imran: 51, Maryam: 36, az-Zukhruf: 64)
(Arabiska******************)
-O Israels barn! Tillbe Allah, som är min Herre och även er Herre. Den som sätter någon vid Allahs sida har Allah förbjudit Paradiset för, och hans boning blir Elden. Och sådana orättfärdiga har ingen hjälpare. (al-Maida: 72)
Det starkaste argumentet mot avgudadyrkarna i Arabien i allmänhet och Qurayshs avgudadyrkare i synnerhet var det som hade lagts fram i Koranen i berättelsen om Hazrat Ibrahim (frid vare med honom). Alla avgudadyrkare i Arabien erkände honom nämligen som sin ledare och vägvisare. De betraktade den religion som han hade visat dem som sin religion. Qurayshs stolthet, högmod, inflytande och anseende berodde på deras släktskap med honom och på att de hade hand om tjänsten vid det Baytullah som han hade byggt. I den heliga Koranen sades det utförligt till Quraysh och Araberna att deras förfader och religiöse ledare hade lämnat Nimrods rike (Irak) just på grund av denna konflikt: hans far, hans folk och hans lands regering var alla avgudadyrkare. Han, det vill säga Hazrat Ibrahim (frid vare med honom), förkastade öppet denna avgudadyrkan, kallade sitt folk öppet till tawhid och krossade avgudabilderna. Därför kastades han i en väldig brinnande grop. Men den Allsmäktige Allah förde honom därifrån levande och oskadd. Därefter lämnade han landet och begav sig mot Kanaans land. Sedan kom han till Mecka och byggde där Allahs hus, så att ingen annan än den Ende Guden skulle tillbes där. Han bad för sina barn att de inte skulle hamna i avgudadyrkans villfarelse. Denna berättelse har återgetts utförligt, kraftfullt och övertygande på olika ställen i Koranen. När man läser den kan man föreställa sig hur djupt Quraysh och de övriga avgudadyrkarna måste ha skakats när Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) berättade detta för dem i Mecka. Utan att förlänga saken återger vi här endast översättningarna av verserna:
– Och minns händelsen med Ibrahim, när han sade till sin far Azar: ”Tar du avgudarna till gudar? Jag ser dig och ditt folk i uppenbar villfarelse.”
.. Ibrahim sade: ”O mitt folks människor! Jag tar avstånd från dem som ni betraktar som Guds medgudar. Jag har vänt mitt ansikte i full uppriktighet mot Honom som har skapat himlarna och jorden, och jag tillhör inte avgudadyrkarna. Hans folk började gräla med honom. Han sade: ’Grälar ni med mig om Allah, trots att Han har väglett mig? Jag fruktar inte era påhittade medgudar. Men om min Herre vill något, så kan det naturligtvis ske. Min Herres kunskap omfattar allt. Ändå kommer ni inte till besinning? Varför skulle jag frukta era påhittade medgudar, när ni inte fruktar att sätta sådant vid Allahs sida som Han inte har uppenbarat någon fullmakt för? Säg då, om ni har kunskap: vilken av de två grupperna har större rätt till trygghet och sinnesro?’” (An’am: 74–81)
– Och nämn i denna Skrift Ibrahim. Han var sannerligen en sannfärdig människa och en profet. Berätta för dem om den tid då han sade till sin far: ”Far! Varför dyrkar du sådant som varken hör eller ser och inte kan göra något för dig? Far! Jag har fått kunskap som du inte har fått. Följ mig, så ska jag leda dig på en rak väg. Far! Dyrka inte Satan. Satan är sannerligen den Barmhärtiges olydige. Far! Jag är rädd att den Barmhärtiges straff ska drabba dig och att du ska bli Satans följeslagare.”
”Fadern sade: ’Ibrahim! Vänder du dig bort från våra gudar? Om du inte upphör ska jag stena dig till döds. Skilj dig från mig för alltid.’”
”Ibrahim sade: ’Frid vare med dig. Jag ska be min Herre att förlåta dig. Min Herre är sannerligen mycket nådig mot mig. Jag tar avstånd från er och från dem som ni åkallar i stället för Allah. Jag åkallar endast min Herre. Jag hoppas att jag inte ska bli besviken när jag åkallar min Herre.’” (Maryam: 41–48)
”Och Ibrahims bön för hans far var endast i enlighet med det löfte han hade gett honom. Men när det stod klart för honom att han var Allahs fiende, tog han avstånd från honom.” (Tawbah: 114)
”Redan tidigare hade Vi gett Ibrahim kunskap, och Vi kände honom väl. Minns händelsen när han sade till sin far och sitt folk: ’Vad är detta för avgudar som ni har blivit så hängivna åt?’ De svarade: ’Vi såg våra förfäder dyrka dem.’ Han sade: ’Ni och era förfäder befann er uppenbart i villfarelse.’ De sade: ’Har du kommit till oss med allvar, eller skämtar du?’ Han sade: ’Nej, er Herre är i sanning himlarnas och jordens Herre och allt som Han har skapat, och jag vittnar om detta inför er. Vid Allah! Jag ska i er frånvaro göra något mot era avgudar.’ Sedan slog han sönder dem alla i bitar, utom den största av dem, så att de skulle vända sig till den.”
”När de kom och såg vilket tillstånd deras avgudar befann sig i, sade de: ’Vem har gjort detta mot våra gudar? Han måste verkligen vara en stor orättfärdig.’ Några sade: ’Vi hörde en ung man tala om dem, och han heter Ibrahim.’ De sade: ’För honom inför alla, så att de får se vad som ska göras med honom.’ När Ibrahim kom, sade folket: ’Ibrahim! Har du gjort detta mot våra gudar?’ Han sade: ’Nej, det var den största av dem som gjorde detta. Fråga dem, om de kan tala.’ Då återvände de till sitt inre och sade till sig själva: ’Ni är själva de orättfärdiga, eftersom ni dyrkar dessa hjälplösa avgudar.’ Sedan blev de förvirrade och sade: ’Du vet ju att de inte kan tala.’ Ibrahim sade: ’Dyrkar ni då, i stället för Allah, sådant som varken kan göra er någon nytta eller skada? Skam över er och över era gudar som ni dyrkar i stället för Allah!’”
”De sade: ’Bränn honom och hjälp era gudar, om ni tänker göra något.’ Vi sade: ’O eld! Bli sval och var till trygghet för Ibrahim.’ De ville skada Ibrahim, men Vi gjorde dem till förlorare.” (Al-Anbiya: 51–70)
”Och berätta för dem historien om Ibrahim, när han sade till sin far och sitt folk: ’Vad är det för ting ni dyrkar?’”
”De sade: ’Det är avgudar, som vi dyrkar och vars tjänst vi ägnar oss åt.’ Han sade: ’Hör de er när ni åkallar dem? Eller kan de göra er någon nytta eller skada?’ De svarade: ’Det vet vi inte, men vi har sett våra fäder och förfäder göra så.’ Ibrahim sade: ’Har ni någonsin, med öppna ögon, sett vad det egentligen är som ni och era tidigare fäder har dyrkat? De är verkligen mina fiender, utom världarnas Herre, som har skapat mig. Det är Han som vägleder mig, som ger mig mat och dryck. Och när jag blir sjuk är det Han som botar mig. Han är den som låter mig dö och sedan ger mig liv på nytt. Och hos Honom hoppas jag att Han ska förlåta mina fel på Domens dag.” (Ash-Shu‘ara: 69–82)
”Och Vi sände Ibrahim. När han sade till sitt folk: ’Dyrka Allah och frukta Honom. Det är bättre för er, om ni bara visste. De som ni dyrkar i stället för Allah kan inte ge er någon försörjning. Sök därför försörjning hos Allah, dyrka Honom och var tacksamma mot Honom. Till Honom ska ni återföras.’ … Hans folks svar var inget annat än: ’Döda honom eller bränn honom.’ Men Allah räddade honom från elden. I detta finns sannerligen tecken för de troende. Och Ibrahim sade: ’Ni har gjort avgudarna, i stället för Allah, till ett medel för ömsesidig kärlek i världen.’ Och Ibrahim sade: ’Ni har tagit avgudarna, i stället för Allah, till ett medel för ömsesidig kärlek. Men på Uppståndelsens dag kommer ni att förneka varandra och förbanna varandra. Elden blir er boning, och ni kommer inte att ha någon hjälpare.’ Därefter trodde Lot på Ibrahim, och Ibrahim sade: ’Jag emigrerar till min Herre. Han är sannerligen den Allsmäktige, den Vise.’” (Al-‘Ankabut: 16–26)
”Och Ibrahim följde Noas väg. När han kom till sin Herre med ett rent hjärta. När han sade till sin far och sitt folk: ’Vad är det för ting ni dyrkar? Vill ni, i stället för Allah, ha påhittade gudar? Vad är er uppfattning om världarnas Herre?’ Sedan kastade han en blick på stjärnorna och sade till sitt folk: ’Jag är sjuk.’ Då gick de sin väg och lämnade honom (för att bege sig till sin fest). Därefter smög han in i deras avgudatempel och sade: ’Varför äter och dricker ni inte? Vad är det med er, eftersom ni inte talar?’ Sedan gick han till angrepp mot dem och slog dem hårt med sin högra hand.”
”(När folket återvände) kom de springande till honom. Han sade: ’Dyrkar ni det som ni själva har huggit till? Det är Allah som har skapat er och det som ni tillverkar.’ De sade: ’Bygg ett bål åt honom och kasta honom i den flammande elden.’ De ville vidta en åtgärd mot honom, men Vi förödmjukade dem. Och Ibrahim sade: ’Jag går till min Herre, det vill säga emigrerar. Han kommer att vägleda mig.’” (As-Saffat: 83–99)
Den vördnadsvärde Ibrahim (frid vare med honom) fördes inför landets kung, eftersom denne gjorde anspråk på att vara herre. Men Ibrahim var inte beredd att erkänna någon annan än Allah som Herre. Det samtal som ägde rum mellan dem återger Koranen så här:
”När Ibrahim sade: ’Min Herre är Han som ger liv och skänker död.’ Han sade: ’Det är jag som har makt över liv och död.’ Ibrahim sade: ’Nåväl, Allah låter solen gå upp i öster; låt då dig själv få den att gå upp i väster.’ Då stod den otroende mållös.” (Al-Baqara: 258)
På detta sätt blev hans hemland trångt för Ibrahim (frid vare med honom) på grund av hans motstånd mot shirk och hans inbjudan till tawhid, och han lämnade sitt land, sitt eget folk, sin egen familj och till och med sin egen far och gav sig av på hijra. När han då skulle ge sig av sade han och de troende som följde honom tydligt till sitt folk:
”Vi tar helt avstånd från er och från dessa era gudar, som ni dyrkar i stället för Allah. Vi förkastar er, och fiendskap och hat har uppstått mellan er och oss, tills ni tror på den ende Allah. (al-Mumtahina: 4)
Samtidigt har Koranen också sagt att när Ibrahim (frid vare med honom) kom till Mecka och byggde detta Kaba-hus på den plats som hade anvisats honom, var det inte för att det skulle bli ett tempel för avgudar och en vallfartsort för polyteisterna, där andra än Allah skulle dyrkas och offer skulle frambäras åt andra än Allah.
(Arabiska******************)
”Och minns den tid då Vi utsåg platsen för detta hus (Kaba-huset) åt Ibrahim och gav honom denna vägledning: ’Sätt ingen vid Min sida, och håll Mitt hus rent för dem som går runt det, böjer sig och faller ned på sina ansikten.’ Förkunna sedan för människorna att de ska vallfärda, så att de kan komma till dig till fots och ridande på utmärglade kameler från avlägsna vägar och få del av de förmåner som finns för dem. Och nämn Allahs namn över de boskapsdjur som Han har skänkt dem under vissa bestämda dagar.” (al-Hajj: 26–18)
Dessutom har Koranen påmint människorna om vilken bön Ibrahim (frid vare med honom) bad för Meckas invånare och deras framtida efterkommande.
(Arabiska****************)
”Min Herre! Gör denna stad till en trygg stad och håll mig och mina barn borta från avgudadyrkan. Min Herre! Dessa avgudar har lett många människor vilse. Den som följer mig tillhör mig, men den som går en annan väg än min – Du är sannerligen Förlåtande och Barmhärtig.” (Ibrahim: 35–36)
Detta exempel med Ibrahim krossade ryggraden i Qurayshs och de arabiska avgudadyrkarnas religion. De kunde visserligen klaga över det, men de kunde inte förneka det. För det var allmänt erkänt bland dem att Ibrahim (frid vare med honom) inte var avgudadyrkare eller tillbad avgudar. Han hade byggt Kaba enbart för dyrkan av Allah, och först långt senare hade shirk spridit sig bland araberna. I deras tradition hade det bevarats kunskap om när shirk började i Mecka och när och varifrån varje avgud fördes dit. Därför inbjuder Koranen öppet människorna:
(Arabiska****************)
”De som har den största rätten till Ibrahim är de som följer hans väg, samt Profeten (Muhammad, frid och välsignelser vare med honom) och hans följeslagare. Allah är de troendes beskyddare och hjälpare.” (Aal Imran: 68)
2. Bevis genom avgudadyrkarnas hjärtans vittnesmål
Det andra starka beviset för tawhid som har lagts fram är att när en svår olycka drabbar avgudadyrkarna och de står inför döden eller undergången, glömmer de alla sina påhittade gudar och börjar be enbart till Allah. I den ädla Koranen beskrivs deras tillstånd på ett verkningsfullt sätt för att väcka insikten hos dem att beviset för att shirk är falskt och att tawhid är sann finns i deras egna hjärtan; det blir uppenbart när de prövas genom olyckor. Men när den tiden har gått drar ni återigen ett glömskans slöja över det. (4)
(Arabiska*****************)
– Säg till dem: Tänk efter och svara: Om Allahs straff någon gång drabbar er, eller om den sista stunden kommer över er, kommer ni då att åkalla någon annan än Allah? Säg: Om ni är sanningsenliga i fråga om er shirk. Vid den tiden åkallar ni Allah ensam. Sedan avvärjer Han, om Han vill, den olycka som ni åkallade Honom för att rädda er från, och då glömmer ni dem som ni satte som medgudar till Honom. (Al-An’am: 40–41)
Abu Jাহls son Ikrimah (må Allah vara nöjd med honom) fick lyckan att anta tron efter att ha begrundat dessa tecken. När Mecka erövrades av Profeten (frid och välsignelser vare med honom) flydde Ikrimah mot Jidda och gick ombord på ett skepp med kurs mot Abessinien. Under färden började en fruktansvärd storm, och skeppet hamnade i fara. Till en början bad man enträget alla de gudar och gudinnor som fanns om hjälp. Men när stormen tilltog och passagerarna blev övertygade om att skeppet skulle sjunka, började alla säga: ”I denna stund kan ingen annan än Allah åkallas. Det är endast om Han vill som vi kan räddas.” Då öppnades Ikrimahs ögon, och hans hjärta förkunnade: Om det inte finns någon annan hjälpare än Allah här, varför skulle det då finnas någon annanstans? Detta är ju precis det som denne Allahs rättfärdige tjänare har försökt förklara för oss i tjugo år, medan vi i onödan har tvistat med honom.
Detta var ett avgörande ögonblick i Ikrimas (må Allah vara nöjd med honom) liv. Då lovade han Allah att om han överlevde denna storm skulle han genast gå till Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och överlämna sin hand till honom. Han höll verkligen sitt löfte och blev senare inte bara muslim, utan ägnade återstoden av sitt liv åt jihad för islams skull. (5)
Detta argument har lagts fram på många ställen i Koranen. För att inte förlänga framställningen kommer vi endast att återge versernas översättning.
”Han är Allah, som leder er på land och till havs. När ni går ombord på ett skepp och färdas glatt med gynnsam vind, men en våldsam storm plötsligt bryter ut och vågorna slår mot er från alla håll, och passagerarna inser att de är omgivna av stormen, då åkallar alla Honom med uppriktig dyrkan och säger: ’Om Du räddar oss ur denna fara ska vi sannerligen bli Dina tacksamma tjänare.’ Men när Han räddar dem, börjar samma människor åter trotsigt sprida fördärv på jorden efter att ha avvikit från den rätta vägen.” (Jūnus: 22–23)
”Er sanne Gud är Han som låter era skepp färdas på havet, så att ni kan söka Hans nåd, det vill säga försörjning. Han är verkligen mycket barmhärtig mot er. När en olycka drabbar er till havs försvinner alla dem ni åkallar utom Honom. Men när Han räddar er och för er i land vänder ni er bort från Honom. Människan är i sanning otacksam.” (Banī Isrāʾīl: 66–67)
”Människornas tillstånd är sådant att när de drabbas av någon nöd eller svårighet vänder de sig till sin Herre. Men när Han låter dem smaka något av Sin nåd börjar några av dem plötsligt sätta andra vid sidan av sin Herre (det vill säga börja frambära offer och gåvor till andra gudar). Därigenom visar de otacksamhet för de välgärningar Jag har skänkt dem.” (Rūm: 32)
”När en människa drabbas av en olycka vänder hon sig till sin Herre och åkallar Honom. Men när hennes Herre sedan skänker henne Sin välgärning glömmer hon den olycka för vilken hon först åkallade Honom och börjar likställa andra med Allah, för att leda människor bort från Hans väg.” (az-Zumar: 8)
Det vill säga, han nöjer sig inte med att själv gå vilse, utan vilseleder även andra genom att säga: ’Den olycka som drabbade mig försvann eftersom jag avlade ett löfte om offer till den och den helige mannen, den och den fromme eller den och den guden och gudinnan.’ Därigenom blir många andra människor fästa vid påhittade gudar vid sidan av Allah, och varje okunnig person fortsätter på detta sätt att berätta om sina erfarenheter och därmed ge näring åt folkets villfarelse. (7)
På detta sätt har Koranen på många ställen träffat polyteisternas innersta ådror och väckt den slumrande känslan av tawhid inom dem. Den arabiska halvön var full av faror och olyckor. Den allmänna osäkerheten i landet var ytterst skrämmande för var och en. Vid sjukdom fanns det ingen tillgång till medicin eller behandling någonstans, ens på mycket långt avstånd.
I de fruktansvärda dam stormarna i öknen brukade människor förlora medvetandet. I en sådan situation drabbades varje polyteist någon gång i livet av en sådan olycka att han, förtvivlad från alla håll, sträckte sina bedjande händer mot Allah, den ende utan medhjälpare, och trodde att ingen annan än detta rena Väsen kunde hjälpa honom i den stunden. Särskilt under sjöresor inträffade sådant ofta. Detta tillstånd kunde själva Quraysh bevittna när Abraha angrep dem. De övergav alla påhittade gudar och kallade enbart på Allah om hjälp. När Koranen uppenbarades levde många människor som hade bevittnat denna händelse med egna ögon. I suran al-Fil riktas deras uppmärksamhet på detta sätt: ”Vem annan än er sanne Herre fanns då, som kunde förinta de sextiotusen angriparna och rädda er från undergång?” Och i suran Quraysh riktas deras uppmärksamhet på samma sak med orden: ”Tillbe den store Guden, i vars hus ni sökte skydd och undkom undergång, och genom vilken ni fick denna trygghet, säkerhet och välmåga i Arabien. Den som skänker denna nåd är Allah – inte de avgudar som ni har samlat i Hans hus och om vilka ni själva vet att de inte kunde rädda er från undergång.”
3. Bevis från naturens ordning
Tillsammans med de två föregående bevisen har Koranen på många ställen, med utgångspunkt i hela världsalltets ordning, framfört mycket starka argument för att hela denna skapade värld har en enda Gud – och endast kan ha en enda Gud. Även här återger vi endast versernas översättning.
”Människor! Tillbe er Herre, som har skapat er och dem som levde före er, så att ni kanske kan skydda er (från följderna av att tillbe andra). Han har gjort jorden till en bädd för er och himlen till ett tak. Han sänder ner vatten från himlen och låter sedan alla slags grödor växa fram genom det, som blir er försörjning. Sätt därför inte, medvetet och insiktsfullt, någon annan jämlik med Allah.” (al-Baqara: 21–22)
”Ett av Hans tecken är att Han har skapat er av jord. Sedan sprider ni er på jorden som människor. Och bland Hans tecken är att Han har skapat hustrur åt er av er egen art, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har skapat kärlek och barmhärtighet mellan er. I detta finns förvisso tecken för dem som tänker efter. Och bland Hans tecken är skapelsen av himlarna och jorden samt olikheten i era språk och färger. I detta finns förvisso många tecken för de kunniga. Och bland Hans tecken är er sömn om natten och dagen samt ert sökande efter Hans nåd och försörjning. I detta finns förvisso ett tecken för dem som lyssnar uppmärksamt. Och bland Hans tecken är att Han visar er blixten, både med fruktan och hopp, och sänder ner vatten från himlen, varigenom Han ger liv åt den döda jorden. I detta finns förvisso många tecken för de förståndiga. Och bland Hans tecken är att himlen och jorden står stadigt på Hans befallning. När Han sedan kallar på er från jorden, kommer ni plötsligt fram på samma kallelse. Alla som finns i himlarna och på jorden är Hans tjänare; alla är underordnade Honom. Han är den som inleder skapelsen, och Han kommer också att upprepa den. Det är lätt för Honom. Honom tillkommer de högsta egenskaperna i himlarna och på jorden, och Han är den Allsmäktige, den Vise.” (ar-Rum: 20–27)
”Er sanne Herre är Allah, som skapade himlarna och jorden på sex dagar och sedan satte Sig på Tronen (skapelsens rikes tron). Han låter natten breda ut sig över dagen, varefter dagen följer efter natten. Han har skapat solen, månen och stjärnorna; alla är underordnade Hans befallning. Se! Skapelsen tillhör Honom, liksom befallningen och styret. Välsignad är Allah, världarnas Herre och ägare.” (al-A’raf: 54)
”Ära vare det Väsen som har skapat alla slags par: bland det som jorden frambringar, bland människorna själva och bland sådant som de inte känner till. Ett tecken för människorna är natten: från den avlägsnar Vi dagen, och då blir det mörkt. Och solen färdas mot sin bestämda plats. Detta är den Mäktiges fastställda ordning. För månen har Vi bestämt faser, tills den åter blir som en gammal, uttorkad palmkvist. Varken solen har makt att hinna upp månen eller natten att gå före dagen. Alla simmar i rymden. Och ett tecken för människorna är att Vi bar deras avkomma i det fullastade skeppet och därefter skapade liknande skepp som de färdas på. Om Vi vill kan Vi dränka dem, och då finns ingen som hör deras rop eller kan rädda dem på något sätt. Det är endast Vår barmhärtighet som låter dem nå fram och ger dem möjlighet att njuta av livet under en bestämd tid.” (Ya-Sin: 36–44)
”Hans sak är endast denna: när Han vill något säger Han till det: ’Bli!’ – och det blir. Ära vare därför Honom, i vars hand alltings fullständiga herravälde ligger, och till Honom ska ni återföras.” (Ya-Sin: 81–83)
”O Muhammad, säg: Skulle jag söka någon annan herre än Allah, trots att Han ensam är alltings Herre?” (al-Anʿām: 164)
”Det finns inget levande väsen som rör sig på jorden vars försörjning inte åligger Allah, och Han vet var det befinner sig och var det överlämnas (efter döden). Allt finns nedtecknat i en bok.” (Hūd: 6)
”Det är Han som skapade himlarna och jorden på sex dagar och därefter satte Sig på Tronen. Han vet vad som går in i jorden och vad som kommer ut ur den, och Han vet vad som stiger ned från himlen och vad som stiger upp till den. Han är med er var ni än befinner er, och Han ser allt vad ni gör. Honom tillhör herraväldet över himlarna och jorden, och till Allah återförs alla angelägenheter (för den slutliga avgörelsen). Han låter natten övergå i dagen och dagen i natten, och Han känner väl till hjärtats tillstånd.” (al-Hadīd: 4–6)
”Det är Han som styr alla angelägenheter i himlarna och på jorden. Därefter stiger de upp till Honom på en dag vars längd, enligt er beräkning, är tusen år. Han känner det fördolda och det uppenbara. Han är den Allsmäktige, den Barmhärtige.”
”Han har gjort allt Han skapat vackert. Han började skapa människan av lera. Därefter lät Han hennes avkomma fortplanta sig från en substans lik vatten av ringa värde.” (as-Sajda: 5–8)
”Allah ensam klyver fröet och fruktkärnan (inne i jorden). Han låter det levande komma fram ur det döda och det döda komma fram ur det levande. Det är Allah som utför allt detta. Hur kan ni då vända er bort från sanningen? Han klyver nattens mörker och låter gryningen träda fram, och Han har gjort natten till en tid av vila. Han har fastställt solens och månens rörelser enligt en bestämd beräkning. Detta är den Allsmäktiges, den Allvetandes fastställda ordning. Och Han har gjort stjärnorna till ett medel för er att hitta vägen genom öknarnas och havens mörker. Se, Vi har tydligt förklarat tecknen för dem som har kunskap. Och det är Han som har skapat er från en enda person. Därefter har var och en en plats där han vistas och en plats dit han återvänder. Vi har tydligt framlagt dessa tecken för dem som förstår och handlar med insikt.” (al-Anʿām: 95–98)
”Säg till dem: Vem har makt att avvärja Allahs beslut beträffande er, om Han vill tillfoga er skada eller skänka er gott?” (al-Fatḥ: 11)
”Och om Allah vill drabba dig med en olycka finns det ingen annan än Han som kan avvärja den. Och om Han vill dig något gott finns det ingen som kan hindra Hans godhet.” (Yūnus: 107)
”Ingen kan stänga den väg till barmhärtighet som Allah öppnar för människorna, och ingen kan öppna det som Han stänger … Finns det någon annan skapare än Allah som förser er med uppehälle från himlen och jorden? Det finns ingen gud utom Han. Hur kan ni då låta er bedras?” (Fatir: 2–3)
”Om det hade funnits andra gudar än Allah i himlen och på jorden, skulle himlens och jordens ordning ha fallit samman. Allah, tronens Herre, är fri och upphöjd över det som de tillskriver Honom. Han är inte ansvarig inför någon för vad Han gör, medan alla är ansvariga inför Honom. Har de då tagit andra än Honom till gudar? Säg till dem: ’Lägg fram era bevis.’” (Al-Anbiya: 22–24)
”Allah har inte tagit någon till son, och det finns ingen annan gud vid Hans sida. Om det hade varit så, skulle varje gud ha dragit sig undan med sin skapelse och några av dem skulle ha försökt härska över andra. Han är fri och upphöjd över det som de tillskriver Honom.” (Al-Mu’minun: 91)
”Säg till dem, o Profet: ’Om det hade funnits andra gudar tillsammans med Honom, såsom de påstår, skulle de säkert ha försökt nå Tronens Herres plats.’ Han är fri, oändligt stor och höjd över det som de säger.” (Bani Isra’il: 42–43)
Detta är några av de verser där så starka bevis för tawhid har lagts fram att ingen som har ens den minsta kunskap och förnuft kan låta bli att erkänna att den väldiga ordningen i denna skapelse, från jorden till himlen, inte kan upprätthållas av någon annan än en enda Gud. Allt detta har blivit skapat eftersom Han har skapat det, och allt detta fungerar eftersom Han styr det. Den visdom, insikt, kraft, nåd, barmhärtighet och förmåga att vårda som finns i den; den ordning och regelbundenhet () som råder, liksom den harmoni som återfinns bland skapelsens otaliga och oräkneliga ting, vittnar tydligt om att allt detta inte kan existera utan en enda Guds gudomliga herravälde. Det finns inte den minsta möjlighet att någon annan skulle ha ens en liten del av gudomlig makt eller myndighet i detta. Annars skulle denna ordning aldrig kunna fungera så regelbundet och med sådan visdom och harmoni. Nu står det klart att när Skaparen är Han, när Han också är den som skänker uppehälle, när makten att skänka vinning och vålla förlust tillhör Honom och när Han äger all makt och myndighet, vem finns då som har rätt att vara en mabud? Och hur skulle någon annans befallning och styre kunna råda över Hans skapelse? När en människa dyrkar någon gör hon det i tron att denne har någon form av makt och myndighet samt förmåga att skänka vinning och vålla förlust. Men när hon får veta att denne inte har någon makt eller myndighet alls, kan ingen vara så dum och enfaldig att han dyrkar honom utan anledning.
4. Bevis för att vederlägga shirk
Lika kraftfullt som Koranen har bevisat tawhid, har den också lagt fram bevis för att vederlägga shirk. Därigenom har shirk krossats fullständigt. Även här kommer vi endast att lägga fram översättningar av Koranens verser.
”Var uppmärksam! Allt som finns i himlarna och på jorden tillhör Allah den Allsmäktige. Och de som åkallar andra medgudar än Allah följer endast gissningar och hänger sig åt rena fantasier.” (Yunus: 66)
”De som ni dyrkar vid sidan av Honom är ingenting annat än tomma namn, som ni och era förfäder har gett dem. Allah har inte uppenbarat något bevis för att de skulle vara Hans medgudar.” (Yusuf: 40)
”Hys därför inget tvivel, du profet, om de avgudar som dessa dyrkar. De utför endast sin dyrkan på samma sätt som deras förfäder gjorde, helt blint. (Hud: 109)
”Och när det sägs till dem: ’Följ det som Allah har uppenbarat’, svarar de: ’Nej, vi följer det som vi har sett våra förfäder följa.’ Ska de då fortsätta följa sina förfäder blint? Varför kallar inte Satan dem till straffet i den flammande elden? (Luqman: 21)
”Eller hade Vi före detta gett dem en Skrift, vars auktoritet de åberopar för sin dyrkan av änglarna? Nej, de säger i stället: ’Vi såg våra förfäder följa en viss väg, och vi följer deras fotspår.’ På samma sätt sände Vi, före dig, en varnare till varje folk där de välbärgade sade: ’Vi såg våra förfäder följa en viss väg, och vi följer deras fotspår.’ Varje profet frågade dem: ’Även om jag visar er en väg som är riktigare än den väg ni såg era förfäder följa?’ De svarade alla profeter: ’Vi förnekar det som ni har sänts med för att kalla oss till.’” (Az-Zukhruf: 21–24)
”De dyrkar vid sidan av Allah sådana väsen för vilka Allah inte har uppenbarat något bevis på att de är gudar. Och de har ingen kunskap om att dessa skulle ha någon del i gudomligheten eller rätt att dyrkas.” (Al-Hajj: 71)
I dessa verser och i liknande verser sägs det klart att polyteisterna inte har några bevis för att betrakta andra som Guds medgudar och som värdiga att dyrkas. De följer endast sina förfäder blint. Enbart på grundval av gissningar och antaganden tror de att vissa väsen har fått del av Guds gudomliga befogenheter och makt och därför kan uppfylla deras önskningar. Men Gud har aldrig, på något sätt, sagt till dem att Han har gett en viss del av Sina befogenheter till ett visst väsen. De har ingen direkt kunskap om att någon vördad helig person eller någon gud eller gudinna skulle ha fått del av dessa gudomliga befogenheter. Samtidigt framlägger Koranen gång på gång bevis för att avgudadyrkan är falsk och utan verklig grund.
”Vem är det som har skapat himlarna och jorden och sänt ned vatten åt er från himlen, varmed Han låtit vackra trädgårdar växa fram vars träd ni inte skulle ha kunnat få att växa? Finns det någon annan gud vid sidan av Allah som deltar i detta? Nej! Men ändå avviker dessa människor från den sanna vägen. Och vem är det som gjort jorden till en boningsplats, låtit floder rinna genom den, rest berg på den som förankringar och satt en barriär mellan de två vattenmassorna, den söta och den salta? Finns det någon annan gud vid sidan av Allah som deltar i detta? Nej! Men de flesta av dem saknar kunskap. Vem är det som besvarar den nödställdes bön när han åkallar Honom och avlägsnar hans nöd? Vem har gjort er till jordens efterträdare? Finns det någon annan gud vid sidan av Allah som deltar i detta? Ni ägnar föga eftertanke åt saken. Vem vägleder er genom öknens och havets mörker? Vem sänder vindarna som ett glatt budskap före Sin nåd? Finns det någon annan gud vid sidan av Allah som gör detta? Upphöjd och väldig är Allah över det som de sätter vid Hans sida. Vem skapar skapelsen för första gången och sedan återupprepar den? Vem försörjer er från himlarna och jorden? Finns det någon annan gud vid sidan av Allah som deltar i detta? Säg: ’Lägg fram ert bevis, om ni talar sanning om er avgudadyrkan.’” (An-Naml: 60–64)
”Välsignad är Han som har uppenbarat denna Furqan för Sin tjänare, så att han kan vara en varnare för världens invånare. Han äger herraväldet över himlarna och jorden och har inte tagit någon till son. Ingen delar Hans herravälde. Han har skapat allting och fastställt dess bestämmelse. Ändå har människorna tagit sig gudar vid sidan av Honom, sådana som inte skapar något utan själva är skapade, som inte har makt över vare sig nytta eller skada, som inte kan orsaka död eller ge liv och inte heller kan återuppväcka de döda.” (Al-Furqan: 1–3)
Efter att många av Allahs skapelseunder har beskrivits i verserna 3–16 i sura an-Nahl sägs det: ”Kan då den som skapar och den som inte kan skapa någonting alls vara lika? Kommer ni inte att återfå ert förstånd och medvetande?” (vers 17)
”Fråga dem: Vem är Herren över himlarna och jorden? Säg: Allah. Fråga dem sedan: Har ni, i stället för Honom, tagit andra till handlingskraftiga makter, trots att de själva inte har makt att skaffa sig vare sig nytta eller skada? Säg till dem: Kan den blinde och den seende någonsin vara lika? Kan ljus och mörker vara lika? Har dessa, som de har gjort till Allahs medhjälpare, också skapat något liksom Allah, så att skapelsen blivit tvivelaktig för dem? Säg: Allah är Skaparen av allting, och Han är den Ende, den som har makt över alla.” (ar-Ra’d: 16)
”Profet! Säg till dem: Har ni sett dessa era medhjälpare som ni åkallar i stället för Gud? Visa mig vad de har skapat på jorden. Har de någon del i himlarna? Eller har Vi gett dem en Bok, vars grund de kan stödja sig på för sitt avguderi? Ingenting alls. Nej, dessa orättfärdiga ger varandra endast bedrägliga löften.” (Fatir: 40)
”Om du frågar dem vem som har skapat himlarna och jorden, kommer de helt säkert att svara: Allah! Säg till dem: Vad tror ni då? Om Allah vill tillfoga mig någon skada, kan era gudinnor – dem ni åkallar i stället för Allah – skydda mig från den skada Han sänder? Eller, om Allah vill visa mig barmhärtighet, kan de då hålla tillbaka Hans barmhärtighet? Om de inte kan säga att de förmår göra detta, säg då till dem: Allah är tillräcklig för mig. De som förtröstar förtröstar på Honom.” (az-Zumar: 38)
Avgudadyrkarna brukade säga: Våra gudar är medel för att vi ska komma nära Allah och våra förebedjare hos Honom. Därför dyrkar vi dem. Vi ber dem om hjälp och åkallar dem för att få hjälp, så att de ska gynna oss och skydda oss från skada. Även denna föreställning har Koranen vederlagt utförligt.
”Dessa människor dyrkar, i stället för Allah, sådant som varken kan skada eller gagna dem. De säger: ’Dessa är våra förebedjare hos Allah.’ Säg till dem: Informerar ni Allah om något som Han inte känner till i himlarna eller på jorden? Ära vare Honom! Han är upphöjd över det avguderi som dessa människor ägnar sig åt.” (Yunus: 18)
Och de som har tagit andra beskyddare än Allah säger: ”Vi dyrkar dem endast för att de ska föra oss närmare Allah.” ”Allah kommer helt visst att döma mellan dem i det som de är oense om. Allah vägleder inte den som är lögnare och förnekar sanningen.” (az-Zumar: 13)
”Dessa människor har tagit andra gudar än Allah, för att de ska bli deras hjälpare. Ingen kommer att hjälpa dem. De kommer alla att förneka att de dyrkades av dem och på Uppståndelsens dag kommer de i stället att vara deras motståndare.” (Maryam: 81–82)
”Dessa människor har tagit sig andra gudar vid sidan av Allah och hoppas att de ska hjälpa dem. De kan inte hjälpa dem det minsta. Tvärtom har dessa människor själva blivit deras ständiga armé, genom vilken deras gudomlighet upprätthålls.” (Yasin: 74–75)
”Vem kan medla hos Honom utan Hans tillåtelse?” (Al-Baqarah: 55)
”O Profet! Säg till dessa avgudadyrkare: ’Åkalla dem som ni har tagit till era herrar i stället för Allah. De äger inte ens det minsta av något, varken i himlarna eller på jorden. De har ingen del i herraväldet över himlarna och jorden, och ingen av dem är Allahs medhjälpare. Inför Allah är ingen förbön till någon nytta, utom för den som Han har gett tillstånd att medla och för vars räkning Han har gett tillstånd till förbön.’” (Saba: 22–23)
”Vem är mer vilseledd än den som åkallar andra än Allah, sådana som inte kan svara honom förrän på Uppståndelsens dag, och som dessutom är omedvetna om att dessa människor ber till dem? När människorna samlas till uppståndelsen kommer de att vara fiender till sina åkallare och förneka deras dyrkan.” (Al-Ahqaf: 5–6)
”Det är rätt att åkalla Allah. De som dessa människor åkallar i stället för Honom kan inte besvara deras åkallan på något sätt. Liknelsen med att åkalla dem är som när någon sträcker ut sina händer mot vattnet och ber det: ’Kom in i min mun.’ Men vattnet kan inte nå honom. På samma sätt är de otrognas böner meningslösa, likt en pil som skjuter förbi sitt mål.” (Ar-Ra’d: 14)
”De som har tagit andra än Allah till beskyddare liknar spindeln. Den bygger sitt hus, men av alla hus är spindelns hus det svagaste. Om de bara hade kunskap!” (Al-Ankabut: 41)
”O människor! En liknelse framställs, så lyssna uppmärksamt till den. De som ni åkallar i stället för Allah har inte skapat ens en fluga. Även om de alla förenade sig för att göra det skulle de inte kunna göra det. Och om flugan berövade dem något skulle de inte kunna återta det från den. De som söker hjälp är svaga, och även de hos vilka hjälp söks är svaga. De har inte förstått Allahs majestät såsom de borde ha förstått den. Sanningen är att den Ende som är stark och mäktig är Allah.” (Al-Hajj: 73–74)
”Sätter de sådana som inte har skapat någonting jämsides med Allah, medan de själva är skapade? De kan varken hjälpa dessa eller hjälpa sig själva.” (Al-A’raf: 191–192)
Efter att det i verserna 65–72 i sura An-Nahl hade nämnts hur Allah den Allsmäktige visar människorna sin nåd, barmhärtighet och sina välsignelser, sägs det:
”Accepterar människorna då falskheten och förnekar Allah den Allsmäktiges nåd och barmhärtighet, trots att de tillber andra än Allah, vilka inte har någon makt att ge försörjning från himlen och inte heller från jorden? De kan inte göra detta.” (An-Nahl: 72–73)
”Har de då, i stället för Allah, utsett vissa väsen till medlare? Säg till dem: ’Kommer de att medla även om de inte har någon makt över någonting och inte förstår?’ Säg: ’Hela frågan om förbönen ligger i Allahs hand. Han ensam äger herraväldet över himlarna och jorden. Därefter kommer ni att återföras till Honom.’” (Az-Zumar: 43–44)
”Vi har förintat många samhällen omkring er. Vi sände tecken och förklarade för dem på olika sätt, så att de skulle återvända till den rätta vägen. Varför hjälpte då inte de väsen dem som de hade gjort till gudomar, i stället för Allah, och betraktat som medel för att komma Allah nära? Nej, vid tiden för straffet övergav de dem. Detta var följden av deras falska och påhittade trosföreställningar, som de själva hade utformat.” (Al-Ahqaf: 27–28)
Efter att Allah den Allsmäktiges underbara makt hade beskrivits i verserna 11–13 i sura Fatir, sägs det: ”Denne Allah, genom vilken allt detta sker, är er Herre. Herraväldet tillhör Honom ensam. De som ni åkallar i stället för Honom äger inte ens så mycket som en fiber. Om ni åkallar dem hör de inte er åkallan. Och även om de hör den kan de inte besvara den. På uppståndelsens dag kommer de att förneka att ni satte medhjälpare vid Allah.” (Fatir: 13–14)
”Allah dömer med rätt. Men de som dessa avgudadyrkare åkallar i stället för Allah kan inte döma något. Sannerligen, Allah är den som hör allt och ser allt.” (Al-Mu’min: 20)
Därefter sägs det till människorna att den som vill ha ära inte behöver söka hjälp hos någon hjälpkraft, någon medlare eller något medel för att komma Allah nära, och inte heller behöver frambära offergåvor. Det finns bara ett sätt—
(Arabiska*****************)
Den som önskar ära och värdighet bör veta att all ära tillhör Allah. Det som stiger upp till Honom är endast goda ord, och goda gärningar lyfter dem upp. (Fāṭir: 10)
Polyteisterna har talat om att Allah har barn, och de betraktar änglarna som Allahs döttrar och dyrkar dem. Om detta har Koranen med stränga ord vederlagt dem och bevisat denna trosföreställnings tomhet.
De har gjort jinnerna till Allahs medgudar, trots att Han har skapat dem. Och utan kunskap har de tillskrivit Honom söner och döttrar. Upphöjd och ren är Han över vad de påstår. Han är den som har skapat himlarna och jorden. Hur skulle Han kunna ha avkomma när Han inte har någon livspartner? Han har skapat allting och har kunskap om allting. Detta är Allah, er Herre. Det finns ingen gud utom Honom; Han är alltings Skapare. Dyrka därför endast Honom. Han har ansvar för allting. (al-Anʿām: 100–102)
”De säger: ’Den Nåderike har en son.’ Ära vare Honom! Nej, de är Hans hedrade tjänare. De talar inte högt inför Honom, utan handlar efter Hans befallning. Han vet vad som finns framför dem och vad som är dolt för dem. De medlar inte annat än för den som Han är nöjd med att de ska medla för. Och de står i fruktan inför Honom. Om någon av dem skulle säga: ’Jag är en gud vid sidan av Allah’, skulle Vi straffa honom med helvetets straff. Så belönar Vi de orättfärdiga.” (al-Anbiyāʾ: 26–29)
”Dessa människor har tillskrivit Honom några av Hans tjänare som en del av Honom. Människan är i sanning uppenbart otacksam. Har Allah bland Sina skapelser valt ut döttrar åt Sig själv och gett er söner? Men när någon av dem får det glada budskapet om födelsen av den som de tillskriver den Nåderike som dotter, blir hans ansikte mörkt och han fylls av bekymmer. Har Han då tagit sig döttrar som uppfostras med smycken och som inte ens kan framföra sina argument klart i en diskussion? Har de sett hur de Nåderikes tjänare, änglarna, är skapade, eftersom de betraktar dem som kvinnor? Deras vittnesmål kommer att skrivas ned och de kommer att hållas ansvariga.” (al-Zukhruf: 15–19)
”Fråga dem sedan: Har deras hjärtan verkligen gått med på att er Herre ska ha döttrar medan de själva ska ha söner? Har Vi gjort änglarna till kvinnor, och har de bevittnat det med egna ögon? Lyssna noga: I själva verket påstår de lögnaktigt att Allah har en son, och de är verkligen lögnare.”
Har Allah valt döttrar åt Sig själv i stället för söner? Vad är det med er? Vilken slags uppfattning är det ni uttrycker? Kommer ni inte till besinning? Om ni har något bevis för detta, lägg då fram den Skrift där det står, om ni talar sanning. (al-Ṣāffāt: 149–157)
”Har ni någonsin tänkt över verkligheten hos al-Lāt, al-ʿUzzā och Manāt, den tredje, den andra gudinnan? Sönerna är för er och döttrarna för Allah? Vilken bedräglig fördelning! Detta är i själva verket ingenting annat än namn som ni och era förfäder har gett dem. Allah har inte sänt ned något bevis för dem, som bekräftar att de är Hans döttrar. I själva verket följer dessa människor endast vidskepelse och gissningar och har blivit lustarnas slavar, trots att vägledningen från deras Herre har kommit till dem.” (al-Najm: 19–23)
Samtidigt som Koranen vederlägger shirk i alla dess olika former sägs det också till polyteisterna: Det enda era gudar är till för är att ni ska frambära offergåvor inför dem, fortsätta att utföra riter och högtider och be dem om att uppfylla era önskningar i denna värld. Ni har ingen gud som kan vägleda er till vad som är den rätta grundprincipen för livet i denna värld och vad som är fel, vilken väg som är riktig och vilken som är villfarelse. Men om någon har rätt att dyrkas, kan det endast vara den som också vägleder sina tjänare och dyrkare.
”Fråga dem: Finns det bland era tillskrivna medgudar någon som vägleder till sanningen? Är då den som vägleder till sanningen mer värd att följa, eller den som inte ens själv finner vägen, om han inte blir vägledd? Saken är i själva verket den att de flesta av dem följer gissningar och antaganden. Men antaganden kan inte på något sätt uppfylla sanningens krav.” (Yunus: 36)
På detta sätt undanröjs shirk fullständigt genom rationella bevis, och människorna varnas grundligt för att shirk är en synd som Allah aldrig förlåter så länge människan inte ångrar sig och omvänder sig från den. Oavsett hur många goda gärningar en människa utför enligt sin egen uppfattning, kommer allt att gå förlorat om hon samtidigt begår denna synd.
”Allah förlåter aldrig synden att sätta någon vid Hans sida. Andra synder än denna kan Han förlåta om Han vill. Den som sätter någon annan vid Allahs sida har i sanning tillagt Honom en enorm lögn och begått en väldig synd.” (Nisa: 48)
”O Muhammad! Säg till dem: ’Dårar! Befaller ni mig att dyrka någon annan än Allah? Trots att det har uppenbarats för dig och för profeterna före dig: Om ni sätter någon vid Allahs sida kommer alla era gärningar sannerligen att gå om intet, och ni kommer att bli bland de förlorande. Dyrka därför endast Allah och bli bland de tacksamma tjänarna.’” (Zumar: 64–66)
5. Tawhids krav
Samtidigt som Koranen tydligt förklarar att tawhid är sanningen och att shirk är falskt i alla avseenden, klargör den också att efter att ha erkänt Allah som den Ende och utan medhjälpare, som Herren och den ende som har rätt att dyrkas—
(1) blir det nödvändigt att ingen annan än Allah får dyrkas eller tillbes.
(Arabiska***************)
–Jag har skapat jinnerna och människorna inte för att de ska dyrka någon annan, utan för att de endast ska dyrka Mig. (Adh-Dhariyat: 56)
(Arabiska*******************)
–Fall inte ned i tillbedjan inför solen och inte heller inför månen, utan fall ned i tillbedjan inför Allah, som har skapat er, om ni verkligen endast dyrkar Honom. (Fussilat: 37)
(Arabiska***************)
(O Muhammad!) Vi har uppenbarat denna Bok för dig i sanning. Dyrka därför Allah och gör religionen uppriktigt till Hans. Var uppmärksam! Den rena religionen tillhör Allah. (Az-Zumar: 2–3)
(Arabiska*****************)
–Säg: »Jag har förbjudits att dyrka dem som ni åkallar vid sidan av Allah.« (Ghafir: 66)
(2) Det blir också nödvändigt att inte be någon annan än Allah om något. Man får inte tigga hjälp av någon genom att tro att denne på övernaturligt sätt kan tillgodose ens behov och utföra ens angelägenheter.
(Arabiska**************)
– O Allah! Endast Dig dyrkar vi och endast Dig ber vi om hjälp.
(Arabiska****************)
– Och åkalla ingen annan än Allah för att få hjälp, eftersom denne varken kan göra dig gott eller skada dig.
(Arabiska****************)
– Och åkalla ingen annan gudom tillsammans med Allah för att få hjälp. Det finns ingen sann gudom utom Honom.
(Arabiska****************)
–Och er Herre säger: ”Åkalla mig, så ska jag besvara er åkallan. De som högmodigt vänder sig bort från att dyrka mig ska träda in i helvetet förödmjukade.” (Den troende: 60) [Av denna vers blir det tydligt att åkallan och tillbedjan i grunden är samma sak. Den som ber någon annan om något tillber i själva verket denne. – Författaren]
(Arabiska*****************)
Och när Mina tjänare frågar dig om Mig, säg då till dem att Jag är nära. [Det behövs alltså ingen förmedlare för att åkalla Mig. Jag hör åkallan direkt. – Författaren] När den åkallande åkallar Mig, besvarar Jag hans åkallan. (Al-Baqara: 186) [Med ”besvarar” menas inte att den åkallande kommer att höra detta svar. Det betyder i stället att det är Jag som vidtar åtgärder som svar på alla böner och vädjanden. – Författaren]
(3) Det är också nödvändigt att ingen annan än Allah betraktas som ”den som känner det fördolda”. Man får inte föreställa sig om någon annan att han känner till alla den skapade världens dolda och uppenbara hemligheter och har kunskap om varje enskild sak från det förflutna till framtiden. (arabiska**************)
Säg: Ingen av dem som finns i himlarna och på jorden känner det fördolda, utom Allah. (An-Naml: 65)
(Arabiska****************)
–Han har nycklarna till det fördolda; ingen känner till dem utom Han. Han känner till allt som finns på land och i havet. Inte ett enda löv faller utan att Han vet det. Det finns inget frö i jordens djupaste mörker, och inget torrt eller fuktigt, som inte finns nedtecknat i en tydlig bok. (Al-An’am: 59)
(4) Det är också nödvändigt att inget djur slaktas eller offras i någon annans namn än Allahs, eller på någon helgedom. Varje djur är förbjudet om Allahs namn inte nämndes vid slakten, eller om någon annans namn nämndes tillsammans med Allahs. I Koranen sägs det tydligt på fyra ställen att det är förbjudet att äta ett djur vars slakt skett under åkallan av någon annans namn än Allahs (Al-Baqara: 173, Al-Ma’ida: 3, Al-An’am: 145, An-Nahl: 115). I sura Al-Ma’ida finns också en utförlig beskrivning av att även djur som slaktats vid de helgedomar som polyteisterna hade uppfört för att offra till någon annan än Allah som en votivgåva, är förbjudna. (Vers 3)
Därefter har det klart sagts i al-Anʿām—
(Arabiska******************)
Ät därför köttet av det djur över vilket Allahs namn har uttalats (vid slakten).
(Arabiska****************)
—och ät inte köttet av något djur över vilket Allahs namn inte har uttalats (vid slakten). Detta är nämligen gudsuppror.
(5) Det är också nödvändigt att erkänna den Gud som har herravälde och auktoritet över hela skapelsen i alla människans angelägenheter (moral, kultur, civilisation, socialt liv, politik, ekonomi, lagstiftning och rättskipning, krig och fred och så vidare). Hans lag ska vara lagen, och ingen annan ska ha rätt att stifta lagar i motsats till honom. Det som Han har förbjudit är förbjudet, och det som Han har tillåtit är tillåtet. Ingen har rätt att själv fastställa vad som är tillåtet och förbjudet. Människan ska, vare sig som individ eller grupp, varken fritt följa sin egen vilja eller följa lagar som har utformats efter någon annans vilja än den ende Gudens. Det är Allah som har rätt att avgöra alla människans angelägenheter, inte människan.
(Arabiska**************)
Vilken fråga ni än är oense om, är det Allahs sak att avgöra den. (ash-Shūrā: 10)
(Arabiska****************)
-Har dessa människor satt upp sådana medgudar åt Gud som har föreskrivit en lag motsvarande deras religion, utan att Gud har gett tillstånd till det? (Ash-Shura: 21)
Av denna vers framgår det klart att med »medgudar» här inte avses dem till vilka man ber, till vilka man ger offer och gåvor, eller inför vilka man utför dyrkansriter. Det måste i stället betyda de människor som folk betraktar som medgudar när det gäller att utfärda befallningar och styra. Det är människor vars tankesätt, trosföreställningar, övertygelser och filosofier folk tror på; vars värderingar de följer; vars moraliska principer, civilisation och kultur de erkänner som norm; och vars lagar, handlingssätt och traditioner de tillämpar i sina religiösa ceremonier, privatliv, samhälle, kultur, affärsverksamhet och handel, domstolar samt politiska och statliga styre på ett sådant sätt som om detta vore deras sharia, som de måste följa. (8)
(Arabiska****************)
-De har tagit sina lärda och sina fromma asketer till sina herrar i stället för Gud, och likaså Messias, Marias son. Ändå har de inte befallts att dyrka någon annan än den Ende Guden, utom vilken ingen har rätt att dyrkas. Upphöjd och ren är Han över det shirk de begår. (At-Tawba: 21)
Det berättas i hadith att ʿAdiyy ibn Hatim (må Gud vara nöjd med honom) tidigare var kristen. När han kom till Profetens (Guds välsignelser och frid vare med honom) församling och blev muslim, ställde han bland flera andra frågor också denna: »I denna vers anklagas vi för att ha gjort våra lärda och asketer till gudar – vad är den egentliga innebörden av det?«
Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) svarade: »Är det inte så att ni ansåg det vara haram som de förklarade haram, och ansåg det vara halal som de förklarade halal?« Han svarade: »Jo, det gjorde vi verkligen.« Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) sade: »Där ligger alltså innebörden av att ta dem till gudar.«
Härav framgår att de som utan stöd i Allahs Bok fastställer gränserna för vad som är tillåtet och förbjudet i människors liv, i själva verket med stolthet intar gudomlighetens säte. De som erkänner deras rätt att utforma denna sharia gör dem till gudar. (9)
(Arabiska****************)
– O Profet, säg till dem: Har ni någonsin tänkt på att ni själva har förklarat en del av den försörjning som Allah har sänt ner åt er som förbjuden och en del som tillåten? Fråga dem: Har Allah gett er tillstånd till detta, eller tillskriver ni Allah en lögn? (Jonas: 59)
(Arabiska*****************)
Och detta falska påbud som utfärdas från era munnar, att detta är förbjudet och detta är tillåtet – utfärda inte sådana påbud och tillskriv därmed inte Allah en lögn. De som tillskriver Allah en lögn kommer aldrig att nå framgång. (Myrorna: 116)
(Arabiska******************)
Och de som inte dömer och avgör enligt den lag som Allah har uppenbarat – de är förnekare … de är orättfärdiga … de är olydiga. (Det dukade bordet: 44–47)
(Arabiska*******************)
Har du sett den som har tagit sin egen lust till sin gud (det vill säga blivit egenmäktig och börjat dyrka sin lust)? (Det knäböjande: 23)
Den lära om tawhid som Allahs sändebud (frid vare med honom) förkunnade innebar endast att människan inte skulle dyrka någon annan än den ende Guden, inte be någon annan om hjälp och inte offra i någon annans namn. Hans lära innebar också att människorna skulle överge alla sina sedvänjor och bruk samt alla lagar, regler och normer som de själva eller andra hade utformat, erkänna endast Allah som Lagstiftare och följa den lag Han hade uppenbarat. Profeten (frid vare med honom) var själv inget undantag i detta avseende. Även han hade fått befallningen att följa den lag som Allah hade uppenbarat och inte efter eget gottfinnande förklara något tillåtet eller förbjudet.
(Arabiska*************)
O Muhammad (frid vare med honom), följ det som genom uppenbarelsen har sänts till dig från din Herre.
(Arabiska*************)
O profet, varför förklarar du det förbjudet som Allah har gjort tillåtet för dig?
Detta var en uppmaning till en genomgripande revolution, som inte bara ville förändra religionen utan hela livsordningen. Det var naturligt att detta skulle skapa oro bland Arabias polyteister. Men särskilt Quraysh blev bestörta över det hårda slag som riktades mot deras intressen. Eftersom denna uppmaning hade uppstått i deras egen stam och deras egen stad såg de sin egen undergång framför sig. (10)
Den stora och grundläggande orsaken till Qurayshs motstånd
I Koranen sägs att den fara Quraysh fruktade om de antog Allahs sändebud (frid vare med honom)s uppmaning var följande:
(Arabiska***************)
De säger: ”Om vi börjar följa denna vägledning tillsammans med er kommer vi att fördrivas från landet.” (Al-Qasas: 57)
Vid djup eftertanke kan man förstå att detta var den grundläggande orsaken till att Quraysh förnekade sanningen. För att förstå detta ordentligt måste vi se vilken ställning Quraysh hade vid denna tid, historiskt sett, och vilken de fruktade skulle gå förlorad.
För det första var det som gav dem betydelse i Arabien att de enligt den arabiska genealogien kunde bevisas vara ättlingar till profeten Ismail (as). På denna grund fick de, i arabernas ögon, ställningen som en familj av heliga mäns avkomma. När de sedan genom Qusayy ibn Kilabs ansträngningar och förmåga blev förvaltare av Kaba och Mecka blev deras betydelse mycket större än tidigare, eftersom de nu hade blivit präster vid Arabiens största helgedom. De fick platsen som ledare för alla arabiska stammars religiösa liv. Det fanns ingen arabisk stam som inte hade någon förbindelse med dem på grund av hajj. Genom denna centrala ställning fortsatte de gradvis att utveckla sin handel. Lyckligtvis gav den ömsesidiga konflikten och kampen mellan Rom och Iran dem en särskild ställning inom den internationella handeln. På den tiden hade Iran blockerat alla handelsförbindelser som gick mellan Kina, Indien, Indonesien och Östafrika å ena sidan samt Rom, Grekland, Egypten och Syrien å den andra. Den sista vägen gick genom Röda havet. Men efter Irans erövring av Jemen stängdes även denna väg. Det fanns då ingen annan möjlighet att upprätthålla handeln än att arabiska köpmän förde varor från de romerskt behärskade områdena till hamnarna vid Arabiska havet och Persiska viken, och å andra sidan transporterade österns varor från dessa hamnar till de romerskt behärskade områdena. Som följd av detta blev Mecka ett internationellt handelscentrum. Quraysh hade då monopol på denna handel. Men i Arabiens oordnade och laglösa förhållanden var det inte möjligt för varor att färdas fritt. Det var endast möjligt att transportera varor längs de vägar där Quraysh hade nära förbindelser med de stammar vars områden handelsvägarna gick genom. För detta ändamål ansåg Qurayshs ledare inte sitt religiösa inflytande vara tillräckligt. Därför var de bundna till alla stammar genom avtal. En del av handelsvinsten gavs till dem, och stammeshejker och ledare hölls nöjda genom gåvor. Man hade också brett ut ett sådant nät av räntehandel att handelsmännen och ledarna i alla grannstammar hade blivit indragna i det.
När Profeten (saw) under dessa förhållanden kallade till tawhid, var det som framför allt – mer än förfädernas religiösa fanatism – eggade Quraysh mot honom att de ansåg sina intressen hotade av denna kallelse. De tänkte att även om rättvisa bevis och rationella argument visade shirk och avgudadyrkan vara felaktiga och tawhid vara sanningen, skulle det bli förödande för dem att överge det gamla och anta detta. Om de antog tawhid skulle hela Arabien vända sig mot dem. De skulle berövas prästerskapet vid Kaba. Alla deras avtalsförbindelser med de avgudadyrkande stammarna skulle brytas. Det var tack vare dessa förbindelser som deras handelsmän färdades dag och natt genom deras olika områden. På så sätt skulle denna nya religion förstöra både deras religiösa inflytande och anseende och deras ekonomiska välstånd. Det var till och med inte omöjligt att alla arabiska stammar skulle tvinga dem att lämna Mecka.
Här framträder inför människorna en märklig bild av världsdyrkarnas kortsynthet. Guds sändebud (saw) försäkrade dem gång på gång: ”Om ni antar den trosbekännelse som jag för fram kommer Arabien och icke-Arabien att underställas er.” Men i detta såg de sin egen undergång. De trodde att den rikedom, makt och prestige de hade skulle försvinna så snart de antog denna kallelse – att Arabien och icke-Arabien skulle underställas dem var det sista de kunde föreställa sig. De fruktade att de, så snart de antog denna trosbekännelse, skulle bli så hjälplösa och utan stöd i detta land att de skulle drivas bort därifrån, likt kött som en glada eller kråka rycker åt sig, och att de inte skulle finna någonstans att ta sin tillflykt. Deras trångsynthet tillät dem inte att se den tid då hela Arabien, bara några år senare, skulle komma att stå under en central regering ledd av Muhammad (saw). Under denne mans livstid skulle sedan Iran, Irak, Syrien och Egypten, ett efter ett, komma att underställas detta rike. Och innan ett århundrade hade gått skulle Qurayshs representanter styra över en stor del av världen, från Sindh till Spanien och från Kaukasus till Jemens kust.
Som svar på deras invändning säger Koranen
Se vilket kraftfullt svar den Ärorika Koranen gav på alla dessa ursäkter och invändningar i sura Al-Qasas:
(Arabiska***************)
-Är det inte Vi som har gjort ett tryggt heligt område till deras hemvist, dit alla slags frukter importeras som försörjning från Oss? Men de flesta av dem vet inte detta. (Al-Qasas: 57)
Detta är det första svaret från Allah den Allsmäktige på deras invändning. Innebörden är: Är det genom någon ansträngning eller planering från er sida som varor från hela världen importeras till denna ofruktbara dal, tack vare Haram-områdets fullständiga säkerhet och dess centrala ställning? För tjugofem hundra år sedan kom en av Allahs tjänare med sin hustru och sitt spädbarn som ammades till denna vatten- och växtlösa dal, omgiven av steniga berg. Han lade sten på sten och byggde ett litet rum, varefter han högt sade: ”Allah har gjort detta till ett Haram-område. Kom till detta hus och gå runt det i tawaf.”
Vad kan det nu vara annat än en välsignelse från Allah att denna plats i tjugofem århundraden har varit Arabvärldens centrum? Även i en omgivning präglad av fruktansvärd otrygghet är detta den enda platsen i landet där det råder säkerhet. Varje arabisk pojke ser till och med på den med vördnad. Varje år kommer tusentals människor för att gå runt den i tawaf. Följden av denna välsignelse är att ni har blivit arabernas ledare och att en stor del av världens handel ligger i era händer. Tror ni att ni, genom att vända er bort från och göra uppror mot den Gud som har skänkt er denna välsignelse, kommer att bestiga framgångens högsta toppar, men att ni genast kommer att gå under så snart ni följer Hans religion? Därefter sades:
(Arabiska******************)
-Och hur många städer har Vi inte förstört vars invånare var högmodiga över sitt livsuppehälle. Se nu: deras hus står tomma, och efter dem har endast få bott i dem. Till slut blev Vi själva deras arvtagare.” (Al-Qasas: 58)
Detta var det andra svaret på deras invändning. Innebörden är: Den rikedom och det välstånd som ni är stolta över och som ni, av rädsla för att förlora, försöker komma nära det falska och vända er bort från den rätta vägen – allt detta hade en gång även folken i Ad, Thamud, Saba, Midjan och Lots folk. Kunde detta skydda dem från undergång? Ett förbättrat liv är i själva verket inte ett mål som gör att människan kan bli likgiltig inför rätt och fel, enbart ägna sig åt det och vägra att acceptera den rätta vägen av rädsla för att annars förlora detta mål. Har ni någon garanti för att ni ska undgå den villfarelse och syndfullhet som förstörde tidigare välmående folk, trots att ni envist håller fast vid den? Kommer ni inte att drabbas av samma öde som de? Därefter sägs:
(Arabiska***************)
–Och din Herre har inte förstört städerna förrän Han hade sänt en sändebud till deras centrum, som läste upp Våra tecken för dem. Vi förstör inte städer vars invånare inte är orättfärdiga. (Al-Qasas: 59)
Detta var det tredje svaret på deras ursäkt. Människorna i de folk som tidigare hade förintats var orättfärdiga, men innan Gud förintade dem sände Han ett sändebud till dem för att varna dem. Trots hans varning avstod de inte från sin villfarelse, och därför förintades de. Nu står ni inför samma situation; även ni har blivit orättfärdiga. Ett sändebud har också kommit för att varna er. Genom att välja otro och gudsförnekelse kommer ni nu inte att kunna bevara er välmåga och ert välstånd, utan i stället kommer ni att äventyra dem. Den förintelse ni fruktar kommer inte att ske på grund av tro, utan på grund av förnekelse. Därefter sades:
(Arabiska***************)
–Vad ni än har fått är endast den här världens livs förnödenheter och dess prakt. Men det som finns hos Gud är bättre än detta och mer bestående. Använder ni då inte ert förstånd? Kan den som Vi har lovat något och som med säkerhet kommer att få det löftet vara lik den som Vi endast har gett denna världens förnödenheter och som på Uppståndelsens dag kommer att ställas fram för straff? (Al-Qasas: 60–61)
Detta är det fjärde svaret på deras ursäkt. För att förstå detta svar måste man först ta till sig två saker.
Den första är att det jordiska livets varaktighet inte är mer än några år. Det är endast ett tillfälligt skede på en resa. Det verkliga, bestående livet kommer senare. Hur mycket människan än samlar av ägodelar och hur mycket hon än lever ett liv i njutning under detta tillfälliga liv, kommer det oundvikligen att ta slut, och alla dess ägodelar måste lämnas kvar här. Inför dessa njutningar kommer en förståndig människa också att vara beredd att avstå från dem och uthärda några års olyckor och svårigheter här, för att därifrån ta med sig sådana goda gärningar som blir orsaken till ett bestående liv i det kommande eviga livet.
Den andra saken är att Guds religion inte kräver av människan att hon inte ska dra någon nytta av det jordiska livets förnödenheter eller att hon i onödig avsky ska avvisa dess prakt. Det den kräver är endast att hon ska prioritera det kommande livet framför denna värld. Det beror på att denna värld är förgänglig medan det kommande livet är evigt. Denna världens njutningar är underlägsna, medan det kommande livets lycka och frid är bättre. Därför bör människan förvärva de förnödenheter och den prakt i denna värld som ger framgång i det kommande livets bestående tillvaro, eller åtminstone se till att hon inte drabbas av bestående förlust där. Men om en konflikt uppstår mellan de båda – det vill säga om framgång i denna värld och framgång i det kommande livet blir varandras motsatser – ska människan offra denna värld för det kommande livet och aldrig, för denna världens tillfälliga njutningars skull, välja en väg vars följd blir ett dåligt slut för henne för evigt.
Med dessa två saker i åtanke, se vad Gud säger i de ovanstående orden. Han säger inte: Avskaffa handel och affärsverksamhet, upphör med ert arbete och välj fattigdom genom att följa vår profet. Han säger i stället: Den rikedom som ni är försjunkna i här i världen är mycket liten, och ni kan bara dra nytta av den under en kort tid i detta världsliga liv. Däremot är det som finns hos Gud, jämfört med detta, bättre både till kvalitet och kvantitet samt bestående för evigt. Därför handlar ni dåraktigt om ni, för att njuta av det tillfälliga livets begränsade välsignelser, beter er på ett sådant sätt att följden blir att ni får utstå evig förlust i det kommande livet. Jämför själva och se: Vem är den framgångsrike – den som med hårt arbete och yttersta ansträngning lyder sin Herre och därefter för evigt smyckas med Hans välsignelser, eller den som grips som brottsling och ställs inför Guds domstol, även om han före gripandet får möjlighet att under några dagar njuta av egendom som han skaffat på olagliga sätt? Till sist sades:
(Arabiska*************)
– och (låt dem inte glömma) den dag då Han ropar till dem och säger: ”Var är Mina medgudar, som ni påstod fanns?” (Al-Qasas: 63)
Även detta sades i samband med det fjärde svaret. Det hör samman med den övre versens avslutande mening. Där sägs att de, enbart för sina världsliga intressens skull, envist håller fast vid den villfarelse som består i shirk, avgudadyrkan och förnekandet av profetskapet; i det eviga livet i det kommande livet kommer de att få se vilka fruktansvärda följder detta får. Avsikten är att väcka följande insikt: Anta att ingen olycka drabbar er i denna värld och att ni njuter mycket av det kortvariga livet här; om följderna ändå blir sådana i det kommande livet, tänk då själva efter: är den affär ni gör verkligen en vinstaffär, eller är det en ren förlustaffär? (11)
Andra avsnittet
Uppmaningen att tro på Muhammeds profetskap
Den andra viktiga punkten i den islamiska kallelsen var att erkänna Allah, den Ende och utan medhjälpare, som den ende Ma’bud, den ende Härskaren och den ende som äger herraväldet och auktoriteten, och därefter också erkänna att Sändebudet är den enda tillförlitliga profet genom vilken Allah den Allsmäktige skänker människorna vägledning, meddelar bud och föreskrifter, lär ut formerna och metoderna för dyrkan, lär ut den riktiga trosläran och tron samt lär dem att skilja mellan de riktiga och felaktiga grundprinciperna för handlingar och karaktär. Han sänder också de lagar som människorna måste följa och efterlikna i varje del av sina liv. Därför är det nödvändigt för människor, efter att ha trott på Allahs tawhid, att tro på Sändebudets sändarskap, erkänna honom som Allahs vilja enda representant, avstå från all annan lydnad och endast lyda honom. De ska överge all annan lydnad och följa de bud och den vägledning som Sändebudet förmedlar från den ende Guden som har sänt honom. På detta sätt gav tron på detta sändarskap verklig form åt den stora revolution som islam ville åstadkomma i människans liv genom att få henne att erkänna Allahs tawhid. När människan efter att ha accepterat tawhid blir övertygad om att hon nu måste dyrka och tjäna Allah och följa Hans vägledning, uppstår frågan: Hur ska hon förverkliga denna tro? Hur ska hon veta vilket det riktiga sättet att dyrka och tjäna Allah är, och vilken den vägledning är som hon nu måste följa? Koranen säger att detta alltid har varit metoden: Allah utser någon bland Sina tjänare till Sitt Sändebud och ger honom kunskap om alla de saker som ska praktiseras i enlighet med Hans vilja. Det finns inget annat praktiskt sätt att tjäna Honom än att erkänna Sändebudets sändarskap och följa och efterlikna honom. På detta sätt förenas mänskligheten, som varit splittrad genom olika trosföreställningar och tankesätt, vidskepelser och föreställningar, religioner och trosläror, sedvänjor och bruk samt dyrkan och lydnad under olika falska gudar, kring ett och samma centrum, och den religion förverkligas som den islamiska kallelsen syftar till att samla och förena mänskligheten kring.
Om Koranens lära i detta ämne betraktas i följande ordning kan saken förstås helt och hållet.
Tillkännagivandet om att profeter skulle sändas vid skapelsens början
Det första som sägs i Koranen om profetskapet är att Adams barn redan vid mänsklighetens begynnelse på jorden varnades och fick veta att de måste följa den vägledning som skulle sändas till dem genom budbärarna.
(Arabiska**************)
– Adams barn! Om det kommer budbärare till er, från er själva (det vill säga från människorna), som framför Mina verser för er, då ska den som avhåller sig från olydnad och rättar till sitt handlande inte ha någon anledning till fruktan eller sorg. Men de som förnekar Våra verser och gör uppror mot dem ska vara Helvetets invånare; där ska de förbli för evigt. (Al-A‘raf: 35–36)
Människans framgång eller förlust beror på om hon följer budbärarna eller inte
Detta sägs också i sura al-Baqarah, verserna 38–39, och i sura Ta-Ha, verserna 123–124, där det nämns att Adam och Hawwa, frid vare med dem, sändes ned till jorden. Här meddelas inte bara att budbärare ska sändas för att vägleda människorna; även denna varning uttalas: deras framgång eller förlust beror på om de tar emot budbärarnas vägledning och följer taqwāns och förbättringens väg eller inte. Om de inte gör det kommer de att drabbas av straff både i denna värld och i Helvetet. På många ställen sägs faktiskt att orsaken till att olika folk på jorden drabbades av straff var att de vägrade följa de budbärare som kom till dem, till exempel:
(Arabiska*****************)
– Har de inte färdats omkring på jorden så att de kunde se vad som blev följden för dem som levde före dem? De var mäktigare än dessa (quraysh) och lämnade efter sig långt större och kraftfullare spår på jorden. Sedan grep Allah dem för deras synder, och det fanns ingen som kunde skydda dem mot Allah. Detta drabbade dem därför att budbärarna kom till dem med klara tecken, men de vägrade tro på dem. Till slut grep Allah dem. Han är sannerligen Väldigt Mäktig och ytterst sträng i sitt straff.
Nästan samma sak sägs också i sura Fatir, verserna 25–16, och i sura at-Taghabun, verserna 5–6. Koranen är fylld av berättelser om de folk som förnekade sina samtida budbärare och till slut drabbades av straff redan i denna värld.
Därefter har det sagts om livet efter detta att Allahs bevis mot människorna där kommer att bygga på att sändebud hade sänts till dem och tydligt hade förklarat skillnaden mellan rätt och fel samt den sanna, raka vägen. Trots detta trodde de inte på dem och lydde dem inte. Därför förtjänar de nu straffet.
(Arabiska*************)
O Muhammad! Vi har sänt uppenbarelse till dig på samma sätt som Vi sände den till Noa och de profeter som kom efter honom. Dessa sändebud sändes som förkunnare av glada budskap och varnare, så att människorna efter deras sändande inte skulle ha något argument mot Allah. (Nisa: 123–124)
Det vill säga, dessa profeters uppgift var att ge dem som trodde på den undervisning de hade förmedlat, och därefter renade sina tankar och handlingar i enlighet med den, glada budskap om framgång och lycka. Och de varnade dem som inte trodde och inte upphörde att följa felaktiga vägar i tanke och handling för ett fruktansvärt slut. Syftet med att sända dessa profeter var att Allah genom dem ville klargöra den sanna vägen och därmed fullborda Sitt bevis mot mänskligheten, så att ingen otrogen eller brottsling på Domstolen i livet efter detta skulle kunna framföra ursäkten att ingen hade gjort den verkliga sanningen klar för dem och att de nu hade gripits i okunnighet. Detta var syftet med att sända dessa profeter: att Allah genom dem ville klargöra den sanna vägen och därmed fullborda Sitt bevis mot mänskligheten, så att ingen otrogen eller brottsling på Domstolen i livet efter detta skulle kunna framföra ursäkten att ingen hade gjort den verkliga sanningen klar för dem och att de nu hade gripits i okunnighet.
När Koranen nämner livet efter detta uttalas en varning: alla handlingar av dem som förnekar och motsätter sig profetskapets budskap kommer där att gå om intet, även de handlingar som de ansåg vara goda. När de sedan förs in i helvetet kommer de att sägas: ”Genom sändebuden har alla argument och bevis förts till sin fullbordan för er.” Därför får ni nu utstå straffet, och i själva verket är det just detta straff ni förtjänar.
(Arabiska*****************)
De som vägrade att tro [det vill säga vägrade att tro på sändebudet (frid vare med honom) och den undervisning han förmedlade – författaren] och hindrade från Allahs väg [det ursprungliga uttrycket är ”saddū ʿan sabīlillāh”. Ordet ”sadd” används i arabiskan både transitivt och intransitivt. Därför betyder uttrycket dels att de själva avstår från att följa Allahs väg, dels att de hindrar andra från att komma till denna väg. Det finns flera sätt att hindra någon. För det första kan en person med tvång hindra någon från att tro. För det andra kan han utsätta den troende för sådan orättvisa och förföljelse att det blir svårt för honom att hålla fast vid sin tro, och för andra att tro under sådana skrämmande förhållanden. För det tredje sprider de, genom att förleda människor mot Allahs religion och det sändebud som förmedlar den, sådana viskningar i deras hjärtan att människorna blir förvirrade och avstår från att komma till Allahs väg. Dessutom utgör varje otroget samhälle ett stort hinder på Allahs väg, eftersom de genom sin utbildning och kultur, sin samhällsstruktur, sina seder och bruk samt sin religiösa fanatism skapar ett starkt hinder för sanningens religions utbredning – författaren] och tvistade med sändebudet, trots att den sanna vägen hade blivit klar för dem, kan inte skada Allah det minsta. Tvärtom kommer Allah att omintetgöra alla deras handlingar. (Muhammad: 32)
Under sådana omständigheter kommer Allah den Upphöjde att fråga dem:
(Arabiska******************)
– Ni skara av jinner och människor! Kom inte en budbärare från er själva till er, som reciterade Mina verser för er och varnade er för följderna av denna dag? De kommer att svara: ”Vi vittnar mot oss själva.”
Det jordiska livet hade förlett dem. Men i det kommande livet kommer de att vittna mot sig själva om att de var otrogna. Detta vittnesmål kommer att avkrävas dem för att det ska bevisas att er Herre inte orättvist förintade städerna medan deras invånare var ovetande om sanningen. (Al-An’am: 130–191)
(Arabiska**********************)
– Varje gång en grupp människor kastas in i den, säger dess väktare: ”Kom ingen varnare till er?” [Formuleringen av denna fråga innebär inte att helvetets väktare vill fråga dem om någon varnare verkligen kom till dem eller inte. Syftet med frågan är i stället att få dem att förstå att ingen orättvisa har begåtts mot dem genom att de kastats in i helvetet. Därför vill de få dem att med egna munnar erkänna att Allah den Allsmäktige inte lämnade dem ovetande, utan att profeter hade sänts till dem. Men de trodde inte på profeternas ord. Därför är de värda det straff som de nu får – (författarens anmärkning).] De kommer att svara: ”Jo, en varnare kom till oss. Men vi förkastade honom och sade: ’Allah har inte uppenbarat någonting, och ni befinner er i stor villfarelse.’” Sedan kommer de att säga: ”Om vi ändå hade lyssnat och handlat klokt, skulle vi inte behöva utstå straffet i denna brinnande eld.” På så sätt kommer de att erkänna sin synd. Förbannelse över dessa helvetets invånare. (Al-Mulk: 8–10)
Ett uttalande med samma innebörd återfinns i verserna 71–72 i sura az-Zumar. Därav blir det tydligt att profetskapets betydelse i islam är så stor att människans lycka eller olycka, från detta liv till det kommande, beror på om hon accepterar det eller inte.
sak
Profeter kom till alla folk, och deras budskap var detsamma
I Koranen sägs det också att profeter började sändas till alla folk ända sedan mänsklighetens begynnelse. Alla hade samma religion. Alla förmedlade samma budskap. Syftet med allas ankomst var också detsamma. Deras gemensamma uppmaning var att människorna skulle avstå från olydnad mot Allah och lyda Honom.
(Arabiska**************)
– Det har aldrig funnits ett folk till vilket ingen varnare kom. (Fatir: 24)
(Arabiska**************)
För varje folk fanns en vägledare. (ar-Ra’d: 7)
(Arabiska************)
– Vi har aldrig förstört någon stad utan att en varnare hade kommit till den. (ash-Shu’ara: 208)
(Arabiska***************)
Vi har sänt ett sändebud till varje folk (för att framföra denna inbjudan): ”Dyrka Allah och håll er borta från att dyrka Tāghūt.” (Nahl: 36)
Om varje profet, från profeten Nūh (frid vare med honom) till profeten Īsā (frid vare med honom), har det sagts att var och en av dem sade till sitt folk: (arabiska*********) – ”Frukta Allah och lyd mig.” (Se Āl ʿImrān: 50; Shuʿarāʾ: 108, 110, 126, 131, 1412, 150, 163, 171; Zukhruf: 63; Nūh: 3)
Syftet med profeternas ankomst
Därefter sägs det att syftet med alla profeters ankomst var följande:
(Arabiska*************)
”Vi har sänt Våra profeter med tydliga tecken och sänt ned Skriften och vågen med dem, så att människorna skulle kunna upprätthålla rättvisa.” (Hadīd: 25)
Att upprätthålla rättvisa innebär att vara rättvis mot sig själv, mot Allah och mot varje människa som man har någon form av anknytning till. Det innebär rättvisa i det egna samhället, i alla transaktioner, i den egna kulturen och civilisationen, i politiken och styrelseskicket, i domstolarna och i internationella relationer. Kort sagt är syftet med alla profeters sändning att upprätthålla rättvisa inom livets alla områden och i alla avseenden, både individuellt och kollektivt.
Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är sändebud
Mot denna bakgrund av profetskapets och sändebudskapets historia och dess sanningshalt sades det först till Quraysh, därefter till araberna och sedan till hela världen att Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hörde till samma sändebud som hade sänts före honom. Han hade kommit med den religion som hade varit alla profeters religion sedan mänsklighetens begynnelse. Profeten Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade sänts för att rena denna religion från all inblandning och förvanskning och lägga fram den i dess sanna och rena form. Guds religion, Hans sharia, Hans lagar och Hans bud är alltså sådana att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) inte lägger fram dem av sig själv, utan på grundval av den uppenbarelse som Gud sänt. Att lyda honom är att lyda Gud, och att trotsa honom är att trotsa Gud. Därför räcker det inte att människan bara tror att han är Guds sändebud. Efter att ha trott måste hon avstå från att lyda alla andra och utan tvekan lyda honom (sändebudet). Att vända sig bort från hans vägledning innebär nämligen att vända sig bort från lydnaden till den Gud som sänt honom till världen som Sitt sändebud.
Före Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ankomst väntade araberna på en profet.
Det bör påpekas att araberna, när de såg det moraliska förfallet och de dåliga handlingarna hos de kristna, judarna och anhängarna av andra religioner omkring dem, själva brukade säga: ”Om det som hade kommit till dessa folk hade kommit till oss – det vill säga sändebudskapet och den vägledning som Gud sänt – skulle vi ha visat oss vara bättre och mer framstående än alla dessa.”
Detta förkunnades i Koranen, men det fanns ingen som förnekade detta.
(Arabiska**************)
Dessa människor (Quraysh och araberna) brukade svära de allra kraftigaste eder och säga att om en varnare (det vill säga ett sändebud) kom till dem, skulle de vara bättre vägledda än världens övriga folk. Men när varnaren väl kom till dem ledde hans ankomst inte till något annat än att de flydde ännu mer från den sanna religionen. De blev ännu mer högmodiga och arroganta i världen och började använda de värsta listiga metoderna (för att plåga honom). Men dessa listiga metoder drabbar endast dem som använder dem och leder till deras undergång. (Fāṭir 42–43)
(Arabiska****************)
Dessa människor brukade tidigare säga: ”Ve oss! Om vi ändå hade haft den påminnelse (budskapet med Guds förmaning) som de tidigare folken hade fått, skulle vi ha varit uppriktiga tjänare åt Allah.” Men när den kom förnekade de den. Snart kommer de att få veta följderna av detta. (aṣ-Ṣāffāt 167–170)
Av detta blev det känt att deras innersta önskan var att Sändebudet skulle komma. Men när denna välsignelse nådde dem började de göra motstånd, framhärda och uppträda trotsigt.
Profeten (s.a.) tillhör profeterna, och källan till hans kunskap är den uppenbarelse som var gemensam för alla profeter
Med denna sanning i åtanke, se hur Koranen presenterade Sändebudets uppdrag och vilken rang den tillerkände honom—
(Arabiska************)
—Vid den visa Koranen! Muhammad, du är sannerligen en av Sändebuden, på den sanna och raka vägen. Det vill säga: du är en av Sändebuden, och det tydliga beviset på ditt sändebudskap är att du framför denna visa Koran. (Yasin: 1–4)
(Arabiska****************)
—Och så har Vi uppenbarat denna arabiska Koran för dig, Muhammad, så att du kan varna städernas centrum (Mecka) och dem som bor runt omkring det. (Ash-Shura: 7)
(Arabiska***************)
O Muhammad, säg: O mänsklighet! Jag är Guds sändebud till er alla – Han som äger herraväldet över himlarna och jorden. (A’raf: 158)
(Arabiska*****************)
Välsignad är Han som har uppenbarat denna Koran (som skiljer mellan sanning och falskhet) för Sin tjänare, så att han kan varna världens invånare. (Furqan: 1)
(Arabiska****************)
O Muhammad! Vi har sänt uppenbarelse till dig på samma sätt som Vi sände den till Noa och dem som kom efter honom, och på samma sätt som Vi sände uppenbarelse till Ibrahim, Ismail, Ishaq, Jakob och Jakobs söner, samt till Isa, Ayyub, Yunus, Aron och Sulayman; och Vi gav Dawud Zabur. (Nisa: 163)
Syftet med profeten Muhammads sändning
Vi har tidigare sagt att syftet med hans sändning (se sura Hadid, vers 25) var detsamma som syftet med alla profeters sändning. Trots detta har syftet med att särskilt utse honom till sändebud utförligt förklarats i den ädla Koranen för Quraysh och araberna. Vi återger det här i följd.
Hans profetskap är evigt och universellt
Han är inte sändebud endast till ett särskilt folk och inte heller endast till alla människor i sin egen tid, utan han är sändebud till alla människor fram till Domedagen – alla som hans budskap når.
(Arabiska**************)
– Och denna Koran har sänts till mig genom uppenbarelse för att jag ska varna er och alla dem som den når. (An’am: 19)
Han förmedlar en ren religion, fri från all förvanskning
Han förkastar inte de läror som förts vidare av tidigare profeter, utan bekräftar deras sanningshalt. Han anförtroddes uppgiften att rensa bort de senare blandningar som hade uppstått i de tidigare profeternas läror och att i sin rena form förmedla den sanna religion som Gud alltsedan skapelsens början hade fastställt för mänskligheten.
Att han inte kom för att förkasta de tidigare profeternas läror, utan för att bekräfta deras sanningshalt, har förklarats på flera ställen i Koranen. Till exempel:
(Arabiska*************)
– Utan Muhammad (frid vare med honom) har kommit med sanningen, och han bekräftar sanningen hos alla profeter som sänts av Gud. (Saffat: 37)
(Arabiska*************)
–Och denna Koran är inte något som kan författas på eget bevåg utan Guds uppenbarelse. Den bekräftar tvärtom sanningen i allt som kom före den och är en utförlig förklaring av Skriften (varje bok som kommit från Gud). Det råder inget tvivel om att den kommer från världarnas Herre. (Yunus: 37)
Innebörden av ”en utförlig förklaring av Skriften” är att sammanfattningen av alla de grundläggande läror och all vägledning som först kom genom Guds böcker har samlats i denna bok. Tvärtom har de däri beskrivits ännu mer utförligt. Det har också på många ställen i den ädla Koranen förklarats att de som blev arvtagare till de tidigare böckerna gjorde många förändringar och tillägg på eget initiativ. Därför är det också Huzurs (frid vare med honom) uppgift att tydligt förklara för dem vad som i Guds sharia verkligen är haram och göra det haram, och vad som i grunden är halal och göra det halal.
(Arabiska*************)
–Därför väntar fördärv dem som med egna händer skriver en bok och sedan säger: ”Detta är från Gud.” (Al-Baqara: 79)
(Arabiska*****************)
–Bland dem finns sådana som vrider och vänder på sina tungor när de läser Skriften, så att ni ska tro att det de läser är själva Skriftens ord. Men det är inte Skriftens ord. De säger: ”Detta är från Gud.” Men det är inte från Gud. De tillskriver medvetet Gud en lögn. (Āl ʿImrān: 78)
På denna grund ålades Profeten (frid vare med honom) ansvaret att förmedla den rena läran om den sanna religionen, fri från all förvanskning. Och det som däri är haram ska han betrakta som haram, och det som däri är halal ska han betrakta som halal.
(Arabiska*************)
De bland Ahl al-Kitab och avgudadyrkarna som var otrogna var inte beredda att avstå från sin otro förrän ett klart bevis kom till dem: en sändebud från Allah som läser upp rena skrifter, fria från all förvanskning, där helt sanna och riktiga utsagor är nedskrivna. (Al-Bayyinah: 1–3)
(Arabiska******************)
—(Denne ummī-profet) befaller dem att göra det goda och förbjuder dem att göra det onda. Han gör det rena tillåtet för dem och förbjuder det orena (det vill säga upphäver de tillåtlighets- och förbudsregler som de själva hade infört), befriar dem från deras bördor och löser de bojor som hade lagts på dem. (Al-Aʿrāf: 157)
Förklaring av de gudomliga föreskrifterna genom ord och handling samt själens rening
Profeten Muhammad (frid och välsignelser vare över honom) hade inte endast ansvaret att förmedla till människorna den kunskap som hade givits honom genom uppenbarelse från Allah. Han hade också ansvaret att, i enlighet med den innebörd av de föreskrifter och bud som Allah själv hade uppenbarat för honom, genom sina ord och handlingar förklara religionens trosföreställningar, föreskrifter, vägledning, lagar och regler samt annat liknande, och på denna grund genom undervisning och fostran rena och ordna människornas förvridna livsföring.
—Det är Vårt ansvar att få denna Koran att bli ihågkommen av dig och att låta dig läsa den. Därför, o Profet, lyssna när Vi läser upp den för dig. Sedan är det också Vårt ansvar att förklara dess innebörd för dig. (Al-Qiyāmah: 17–19)
(Arabiska***************)
–Och (O Profet!) har Vi sänt denna påminnelse (det vill säga Koranen) till dig för att du ska förklara för människorna den undervisning som har sänts ner till dem. (Naml: 44) [Genom denna befallning beskriver Allah den plan vars nödvändiga följd var att en människa skulle sändas som profet tillsammans med påminnelsen. Påminnelsen kunde visserligen ha sänts genom änglarna, och det låg inte heller bortom Allahs makt att trycka den och överlämna den direkt till människorna. Men då skulle det verkliga syftet inte ha kunnat uppfyllas. För att uppfylla detta syfte behövdes en särskilt lämpad person som skulle föra den med sig. Om någon inte förstod något, skulle han förklara det för honom. Om någon hyste tvivel eller betänkligheter, skulle han undanröja dem. Om någon hade invändningar eller klagomål, skulle han besvara dem. Mot dem som inte skulle acceptera, göra motstånd och lägga hinder i vägen skulle han handla på ett sätt som var lämpligt för den som förde med sig påminnelsen. Och dem som accepterade den skulle han vägleda i varje område och aspekt av livet. Han skulle framställa sitt eget liv som ett föredöme för dem. Därefter skulle han fostra dem och inför hela världen visa uppbyggandet av ett idealsamhälle vars hela ordning skulle vara en återspegling av påminnelsens vilja. –Författarens kommentar]
(Arabiska*************)
–Han är Allah, som bland de olärda har låtit en Sändebud uppstå ur deras egen krets, en som reciterar Hans verser för dem, renar deras liv och lär dem Skriften och visheten. Före detta befann de sig förvisso i uppenbar villfarelse. (Jumuʿa: 2)
(Arabiska****************)
–Han är Allah, som har sänt tydliga verser till Sin tjänare (Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom), för att föra er ut ur mörkren till ljuset. (Hadid: 9)
Att göra den sanna dīn segrande över hela livsordningen
Det slutliga syftet med Profeten Muhammads (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ankomst är att göra den dīn och vägledning som han har fört med sig från Gud segrande över alla former av lydnad och alla livets vägar och metoder. I Koranen har detta syfte förklarats på tre ställen. I surorna Tawba och Saff sägs:
–Han är den som har sänt Sitt Sändebud med vägledning och den sanna dīn, för att göra den segrande över alla slags dīn eller livsordningar– [I de två verserna används ordet ”ad-dīn”, vilket vi har översatt med ”alla slags dīn”. I det arabiska språket används ordet dīn om den livsordning eller livsform vars grundare erkänns som auktoriteter och som berättigade till lydnad, och vars lydnad man därför följer. Syftet med Sändebudets ankomst anges följaktligen i denna vers vara att han ska göra den vägledning och sanna dīn som hans Sändebud har fört med sig från Gud segrande över alla slags dīn, metoder och system. Med andra ord kom Sändebudet inte för att den livsordning som bygger på att andra än Allah erkänns som auktoriteter () och som berättigade till lydnad skulle fortsätta att råda, medan den dīn som Sändebudet fört med sig skulle underordnas den och nöja sig med de möjligheter och förmåner som den tilldelade den. Tvärtom är Sändebudet kung och ställföreträdare för jordens och himlens Konung, och därför vill han göra sin Konungs sanna ordning segrande över alla metoder och system. Om någon annan ordning finns kvar i världen måste den leva under Guds ordning och åtnjuta endast de möjligheter och förmåner som den tilldelar den. Exempelvis kan dhimmīer följa sin egen livsordning om de betalar jizya. –Författarens kommentar]
hur outhärdligt det än må vara för polyteisterna. (Tawba: 33, Saff: 18)
Befallningen att tro på profeten Muhammed (frid och välsignelser över honom) och lyda honom
Med detta syfte i åtanke har människorna befallts att tro på honom, lyda honom och avstå från att lyda sådana människor som är likgiltiga inför Allah och överskrider lydnadens gränser.
(Arabiska**************)(
Tro därför på Allah, Hans Sändebud och det ljus som Vi har uppenbarat. Allah är väl underrättad om allt ni gör. (Tagabun: 8)
(Arabiska***************)
Tro därför på Allah och Hans sändebud, den obildade profeten, som tror på Allah och Hans ord, och lyd honom så att ni finner den sanna och rätta vägen. (A’raf: 158)
(Arabiska************)
-Följ den vägledning som har sänts till er från er Herre och lyd inga andra beskyddare än Honom. [Det vill säga: När det gäller den vägledning ni behöver för att leva ert liv i denna värld, den kunskap ni behöver för att förstå hemligheterna hos er själva och skapelsen samt syftet med er existens, och de grundprinciper som ni är beroende av för att bygga er religion, moral, kultur, sociala liv och civilisation på en riktig grund, bör ni endast följa den vägledning som Allah har sänt genom Sitt sändebud. Att överge den vägledning som Allah har uppenbarat, söka hjälp hos någon annan vägledning och underordna sig dess lydnad är i grunden en felaktig metod för människan; dess följd har alltid tagit formen av förstörelse och kommer alltid att göra det. Här används ordet awliya (beskyddare) i betydelsen att den som en människa följer i själva verket gör till sin wali eller beskyddare. – Författarens anmärkning.]
(Arabiska*******************)
-Vi har sänt sändebudet endast för att han, på Guds befallning, ska åtlydas. (Nisa: 64) [Det vill säga: Sändebudet kom inte från Gud för att man bara skulle tro på hans sändebudskap och därefter lyda vem man än ville. Tvärtom är syftet med sändebudets ankomst att man ska följa den lagstiftning för livet som han för med sig och överge alla andra lagar. Den befallning han framför från Gud ska följas, medan alla andra befallningar ska överges. Om någon inte gör detta saknar det någon mening att erkänna honom som Guds sändebud. – Författarens anmärkning.]
(Arabiska****************)
-Den som lyder sändebudet lyder i själva verket Allah. (Nisa: 80)
(Arabiska***************)
-Ta emot det som sändebudet ger er och håll er borta från det som han förbjuder er. (Hashr: 7)
(Arabiska****************)
–Och den som lyder Allah och Sändebudet, fruktar Allah och håller sig borta från olydnad mot Honom – sådana människor är framgångsrika. (An-Nur: 52)
(Arabiska***************)
–Ingen troende man eller kvinna har rätt att, när Allah och Hans Sändebud har fattat ett beslut i en sak, själv fatta något annat beslut i sin egen angelägenhet. De som trotsade Allah och Sändebudet har sjunkit ned i uppenbar villfarelse. (Al-Ahzab: 36)
(Arabiska*************)
–Och lyd inte någon vars hjärta Vi har vänt bort från Vår åminnelse, som följer sina begär och vars handlingssätt överskrider alla gränser. (Al-Kahf: 28)
(Arabiska****************)
–Och lyd inte de tygellösa människor som skapar fördärv på jorden och inte gör något för att reformera eller förbättra den. [Det vill säga: avstå från att lyda de amirer och ämbetsmän, samhällsledare, ledare och härskare under vilkas ledning detta felaktiga livssystem fortgår. De överskrider gränserna. De har överskridit alla moralens gränser och blivit tygellösa. Ingen reform eller förbättring kan åstadkommas genom dem. Det system de kommer att införa kommer oundvikligen att leda till oordning och anarki. Om det finns någon väg till ert välstånd, så är det denna: skapa gudsfruktan inom er och avstå från att lyda dem som skapar fördärv, och lyd Allahs profet – (författarens anmärkning).
(Ash-Shu’ara: 151–152)
(Arabiska**************)
-Profet, säg: Lyd Allah och Sändebudet. Men om han vänder sig bort, (låt honom då minnas att) Allah inte älskar sådana otrogna. (Aal Imran: 32)
Lagar och regler är nu endast det som Allah har gett genom Muhammed (frid vare med honom).
På detta sätt förkunnades, samtidigt som profeten Muhammeds (frid vare med honom) sändebudskap och hans efterföljelse och efterliknande tillkännagavs, även att Guds lag nu är det som har givits genom Muhammed (frid vare med honom). Ingen har rätt att ha en avvikande uppfattning om detta. Allt som strider mot den är okunnighetens tidsålder och dyrkan av Taghut. Sändebudet (frid vare med honom) är Guds utsedde härskare, vars uppgift är att avgöra människornas angelägenheter i enlighet med den vägledning som Gud har uppenbarat.
(Arabiska****************)
-Därefter (efter Israels barn), profet, har Vi upprättat dig på en tydlig väg i fråga om religionen (sharia). Följ därför denna väg och följ inte begären hos dem som saknar kunskap. (Al-Jathiyah: 18)
(Arabiska***************)
-För varje samfund har Vi fastställt ett sätt att dyrka som de följer. Låt dem därför inte tvista med dig om detta, Muhammed (frid vare med honom). Kalla till din Herre. Du är sannerligen på den rätta vägen. (Hajj: 67)
(Arabiska******************)
– O profet! Vi har uppenbarat denna Skrift för dig med sanningen, så att du ska döma mellan människorna enligt den rätta väg som Allah har visat dig. (an-Nisa: 105)
På flera ställen i den ädla Koranen används uttrycket ”Allahs gränser” för de regler som har fastställts för det mänskliga samhället. Det vill säga, det är gränser inom vilka människorna har befallts att hålla sig. På vissa ställen varnas det strängt för att ens närma sig dessa gränser. På andra ställen sägs det att de som överskrider dem är orättfärdiga. På ytterligare andra ställen sägs det att de som överskrider dem själva gör sig orätt. På vissa ställen uttalas också denna varning: för dem som överskrider gränserna väntar helvetets eld eller ett plågsamt straff. (Se sura al-Baqara, verserna 187, 229 och 230; sura an-Nisa, verserna 13 och 14; sura al-Mujadala, vers 4; sura at-Tawba, vers 97; samt sura at-Talaq, vers 1.)
Härav framgår hur stor betydelse de lagar har som genom profeten (frid vare med honom) har getts till mänskligheten. Därefter har följande varning framförts i tydliga ordalag:
(Arabiska***************)
– Är det då jahiliyyahs avgörande de vill ha? Men vem kan ge ett bättre avgörande än Allah för dem som har en fast tro på Allah? (al-Maida: 50)
(Arabiska**************)
– De vill vända sig till taghut för att få sina angelägenheter avgjorda. [Med taghut avses här uttryckligen den härskare som fattar beslut enligt någon annan lag än Allahs lag, samt det rättssystem som varken erkänner Allah den Allsmäktiges suveränitet eller godtar Allahs Bok och profetens vägledning som den slutliga auktoriteten – författaren.] Ändå har de befallts att förneka taghut. Satan vill leda dem vilse och föra dem långt bort. (an-Nisa: 60)
När det gäller religionen finns inget utrymme för någon som helst kompromiss eller eftergivenhet.
Samtidigt som människorna fick en tydlig befallning att lyda och följa Sändebudet, varnades de för att det inte kan finnas någon kompromiss eller eftergivenhet när det gäller Guds religion. Ingen som helst förändring kan göras, för någons skull, i någon trosföreställning, princip, sedvänja eller föreskrift. Den som vill följa måste följa den fullkomliga religion som Allahs Sändebud (ﷺ) framfört. Och den som inte vill följa behöver inte göra det. Den som följer den gör det till sitt eget bästa, och den som inte följer den skadar endast sig själv. Här finns det inte fråga om någon förhandling eller ömsesidig överenskommelse.
(Arabiska*********************)
(Därför, o Profet,) ge aldrig efter inför trycket från dem som förkastar sanningen och ljuger. De vill att du ska vara lite eftergiven, så att även de blir eftergivna. (Det vill säga: om du släpper efter något i arbetet med att förmedla islam, kommer de också att inta en något mer eftergiven hållning i sitt motstånd mot dig. Med andra ord: om du ger dem möjlighet att förbli i sin villfarelse och gör vissa förändringar i din religion, kommer de att kompromissa med dig.)
(Arabiska********************)
Och när Våra verser reciteras tydligt för dem, säger de som inte hoppas på att möta Oss i det kommande livet: ”Kom med en annan Koran än denna, eller ändra något i den.” Av den utförliga redogörelsen ovan blir det klart hur betydelsefullt det andra steget i den islamiska rörelsen är, nämligen att få människorna att erkänna profeten Muhammads (ﷺ) sändebudskap och förbereda dem på att lyda honom fullständigt i alla frågor och inom livets alla områden, från trosföreställningar och tillbedjan och vidare. Dess betydelse ligger i att religionen i praktiken inte kan upprättas utan detta. Att tro på tawhid utan tro på Sändebudet och faktisk lydnad mot honom är meningslöst. Om människan tänker efter kan hon förstå att acceptera Allahs tawhid
[Polyteisternas uttalanden grundade sig för det första på föreställningen att det som profeten (ﷺ) hade framfört inte kom från Gud, utan var något han själv hade hittat på. Genom att tillskriva detta Gud och framföra det som Hans ord skulle dess betydelse öka. För det andra innebar deras ord: ”Vad är det du säger om tawhid, det kommande livet och alla dessa moraliska begränsningar? Om du har kommit för att visa vägen, lägg då fram något som gagnar folket och vars världsliga framsteg blir synliga. Om du ändå inte alls vill ändra ditt budskap, skapa då åtminstone lite lätthet och praktisk nytta i det, så att det kan uppstå någon form av överenskommelse mellan dig och oss. Vi ska godta en del av det ni säger, och du ska godta en del av det vi säger. Låt det i din tawhid finnas utrymme för en del av vår avgudadyrkan, i din gudsdyrkan för en del av vår dyrkan av oss själva och av världen, och i din tro på det kommande livet för en del av våra förhoppningar och önskningar, så att vi kan göra vad vi vill i denna värld. I det kommande livet kommer vi på något sätt ändå att bli räddade. Och denna fasta moraliska grund som du har är oacceptabel för oss. Det bör finnas utrymme i den för en del av våra vidskepelser, en del av våra seder och bruk, en del av våra personliga och nationella intressen samt en del av våra begär. Det får inte bli så att en lämplig ram för religionens krav fastställs genom en överenskommelse mellan dig och oss, så att vi därigenom uppfyller Guds rätt, och att vi sedan lämnas fria att sköta världens angelägenheter hur vi vill. Men du begår denna grymhet: du vill binda hela livet och alla dess angelägenheter till tron på tawhid och det kommande livet samt till sharias regler och föreskrifter.” – Författaren.]
(O Muhammad!) Säg till dem: ”Jag har inte rätt att ändra något i den på eget initiativ. Jag följer endast den uppenbarelse som sänds till mig.” (Yunus: 15)
(Arabiska******************)
– Och säg: Detta är sanningen från er Herre. Den som vill kan anta den, och den som inte vill kan låta bli. (Al-Kahf: 29)
– Den som följer vägledningen gör det till sitt eget bästa, och den som går vilse – säg till honom: Jag är endast en varnare. (An-Naml: 92)
Kureishs och de arabiska avgudadyrkarnas reaktion var betydligt hårdare än de vanliga avgudadyrkarnas i Arabien när det gällde att godta sändebudskapet. För det första var det inte lätt för dem att acceptera att den person som hade levt bland dem som en vanlig människa i fyrtio år plötsligt hade utsetts av Allah till sändebud och att uppenbarelser hade börjat komma till honom. För människor som i generationer hade varit vana vid tygellös frihet var det inte heller lätt att nu visa ovillkorlig lydnad mot en enda person och helt följa den lag han hade gett dem för hela deras liv. Ännu svårare var detta för de hövdingar som hade blivit de högsta herrarna över sina stammar och grupper. Det var svårt för de religiösa ledare som hade upprättat stora centra för avgudadyrkan över hela landet och gjort en blomstrande affärsverksamhet av dem. Det var svårt för de spåmän som gjorde anspråk på att kunna förutsäga framtiden och till vilka människor vände sig för att hitta förlorade föremål och få veta vad framtiden bar i sitt sköte. För var och en av dem var sändebudskapet ett tydligt dödsbud. Det var inte bara omöjligt för dem att godta det; de kunde inte ens höra det med lugnt sinne. Kort sagt uppstod för alla dem vars intressen var knutna till att det gamla okunnighetens system bestod en farhåga: om människorna godtog profeten Muhammads (fvmh) sändebudskap och blev hans följeslagare genom att erkänna att allt han framförde kom från himlarnas och jordens Gud, skulle deras inflytande i samhället aldrig mer få lysa. Därför var dessa människor fast beslutna att till varje pris hindra denna kallelse till sändebudskapet från att spridas. De förstod nämligen att om folket en gång godtog att följa den vägvisare som utsetts av Allah och att lyda den religion och lag som hade uppenbarats av Allah, skulle även de till sist behöva lägga ned sina vapen och i stället för att leda andra själva bli lydiga följare.
Å ena sidan fanns dessa svårigheter, och å andra sidan fanns en ännu fruktansvärdare svårighet för dem: den person som hade trätt fram bland dem med anspråk på sändebudskapet var den främste i hela deras folk. Hela folket erkände hans moraliska överlägsenhet. Fem år tidigare hade hela folket enhälligt gett honom hederstiteln ”al-Amīn”. Innan han framförde sitt anspråk på sändebudskapet besteg han berget Safa och sade till dem: Om jag säger er att en armé på andra sidan berget står redo att anfalla er, skulle ni då tro på det jag säger? Då svarade alla med en enda röst: Ja, det skulle vi, eftersom vi aldrig har hört dig säga något lögnaktigt.
Därefter var det inte lätt att kalla honom lögnare och få människor att tro att den person som aldrig hade ljugit i hela sitt liv nu skulle framföra ett så stort lögnaktigt anspråk – att Gud hade utsett honom till sitt sändebud och att Guds ord uppenbarades för honom?
På ett ställe i Koranen sägs det om detta:
(Arabiska***************)
– O Muhammed (fvmh)! Vi vet att det du hör dessa människor säga orsakar dig sorg. Men det är inte dig de förklarar vara lögnare; snarare förnekar dessa orättfärdiga Allahs tecken. (Al-An’am: 33)
Detta visar just på denna sanning: så länge profeten Muhammed (fvmh) inte hade börjat recitera Allahs verser betraktade alla människor i hans folk honom som pålitlig och sannfärdig. De hade full tillit till hans ärlighet. De började betrakta honom som lögnare först när han började förmedla budskapet från Allah till dem. Inte heller under denna andra period fanns det någon som vågade kalla honom personligen för lögnare. Inte ens hans värsta fiender anklagade honom någon gång för att ha ljugit i någon världslig angelägenhet. Alla de lögner de tillskrev honom tillskrev de honom på grund av att han var profet. Hans störste fiende var Abu Jahl. Det har berättats från Ali (må Allah vara nöjd med honom) att han en gång sade till profeten (fvmh):
(Arabiska***************)
»Vi anser inte att du är en lögnare; däremot anser vi det du har kommit med vara lögn.« [Imam Sufyan al-Thawri och al-Hakim har återberättat denna tradition från Ali (må Allah vara nöjd med honom) – författaren.]
Under slaget vid Badr frågade Akhnas ibn Shariq Abu Jahl i enrum: »Här finns ingen tredje person utöver dig och mig. Säg mig ärligt: anser du Muhammed (fvmh) vara sannfärdig eller en lögnare?«
Han svarade: »Vid Allahs ed, Muhammed är en sannfärdig man. Han har aldrig sagt en lögn under hela sitt liv. Men om liwāʾ (äran att bära fanan), hijāba (äran att förvara nyckeln till Kaba), siqāya (äran att ge pilgrimerna vatten) och profetskapet alla tillfaller Qusayys gren, säg då: vad återstår för resten av Quraysh?« [Ibn Jarir har citerat denna berättelse i sin tafsir. Akhnas ibn Shariq var genom vänskapsband knuten till Banu Zuhra, den gren som profeten den ädles (fvmh) morfar tillhörde. Även om han hade kommit för att strida tillsammans med Quraysh, deltog varken han eller någon ur Banu Zuhra i striden – författaren.]
På grundval av allt detta tröstar Allah den ädle profeten (fvmh) och säger: Det är inte dig som de anklagar för lögn, utan Mig. Jag uthärdar detta med tålamod och ger dem uppskov efter uppskov. Varför är du då orolig?
Invändningar och ursäkter, anklagelser och krav på märkliga tecken
Efter att ha ställts inför dessa två svårigheter hade Quraysh och de övriga avgudadyrkarna ingen annan utväg än att framföra olika slags ursäkter och invändningar mot att acceptera Profetens (frid vare med honom) profetskap, komma med anklagelser av skilda och motsägelsefulla slag och kräva att få se allehanda märkliga mirakel. Men precis som ni har sett i fråga om tawhid: för att vederlägga avgudadyrkan, eller snarare för att bevisa Guds enhet, har så ovedersägliga argument och bevis lagts fram att ingen förnuftig människa längre hade någon möjlighet att förneka dessa sanningar. På samma sätt bemöttes avgudadyrkarnas alla listiga invändningar mot profetskapet på ett så rationellt sätt att den som hade ens ett uns av förstånd inte kunde låta bli att erkänna sanningen, hur envist och trotsigt han än fortsatte att motsätta sig den. (12)
Invändningen att Profeten (frid vare med honom) var människa
Deras första invändning var att de sade: Hur skulle vi kunna acceptera en människa som Guds sändebud när han är en människa precis som vi? Han äter och dricker, har barn och ägnar sig åt samma världsliga sysslor som andra människor. I Koranen nämns deras olika ursäkter och invändningar, och de besvaras där.
(Arabiska***************)
Dessa orättfärdiga viskar till varandra och säger: ”Denne man är ju bara en människa som ni själva. Ska ni med öppna ögon låta er fångas i en förtrollnings fälla?” (al-Anbiya: 3)
Dessa viskningar ägde rum när de främsta ledarna bland de otrogna i Mecka satt tillsammans; det var de som skulle bemöta Profetens kallelse. De sade: ”Denne man kan omöjligen vara en profet. Han är ju en människa precis som vi: han äter och dricker, går omkring på marknaden och har hustru och barn. Vad finns det hos honom som skiljer honom från oss och ger honom, till skillnad från oss, en särskild relation till Gud? Visserligen finns det något magiskt i hans tal och hans personlighet. Därför blir var och en som lyssnar uppmärksamt på honom och närmar sig honom hans anhängare. Om ni vill ert eget bästa, ska ni därför varken lyssna till något han säger eller umgås med honom. Att lyssna till honom och närma sig honom innebär ju att med öppna ögon falla i en förtrollnings fälla.” (13)
(Arabiska****************)
”Och de säger: Vad är detta för ett sändebud som äter mat och går omkring på marknaderna? Varför sändes ingen ängel till honom, som kunde följa honom och skrämma dem som förnekar? Om inget annat, kunde åtminstone en skatt ha sänts ned till honom, eller kunde han ha haft en trädgård från vilken han i lugn och ro kunde få sin försörjning?”
De orättfärdiga säger: ”Ni har ju följt efter en förhäxad man.” (al-Furqan: 7–8)
Deras avsikt var först och främst att det i sig var märkligt att en människa skulle vara ett sändebud. Om någon skulle komma med Guds budskap borde det väl vara en ängel, inte en människa av kött och blod som behöver föda för att leva. Och om en människa verkligen hade utsetts till sändebud, borde han åtminstone vara en personlighet som en kung eller någon av världens stormän, en sådan som man längtade efter att få se och vars närhet man endast med största möda kunde få åtnjuta. Men i stället hade en vanlig människa gjorts till Världarnas Herres budbärare – en som gick omkring på marknaden? En som man mötte varje dag på vägen och hos vilken man inte fann något särskilt utöver det som fanns hos oss; vem skulle betrakta honom med respekt? Med andra ord menade de att om det verkligen behövdes att sända ett sändebud, så var det inte för att vägleda vanligt folk, utan för att visa något märkvärdigt eller för att genom ståt och prakt skapa inflytande och anseende.
Sedan brukade de säga att om en människa hade utsetts till profet, borde en ängel ha sänts med honom, som alltid höll en stav i handen och sade till människorna: ”Följ honom, annars ska ni få se – jag låter Guds straff regna över er.” Så märkligt var det alltså, menade de, att världens Skapare skulle ge någon den stora profetvärdigheten och sedan lämna honom helt ensam, så att den stackaren fick utstå människornas förolämpningar och stenkastning. Deras sista krav var att Allah åtminstone kunde ha ordnat en god försörjning åt sitt sändebud. Vad är detta för något? Denne Guds sändebud är ju ännu mer värdelös än våra vanliga rika män. Han har varken pengar att täcka sina utgifter med eller någon trädgård där han kan äta frukt. Och samtidigt påstår han: ”Jag är Allah, världarnas Herres, budbärare.”
Efter att ha kommit med allt detta nonsens brukade de säga: ”Denne man är förhäxad.” Det vill säga att någon hade förhäxat honom, och att han därför hade blivit galen.
Det märkliga är att de, enligt det som återgetts ovan, kallade honom en trollkarl. Nu säger de att han själv är förhäxad. Han anklagades också för att vara poet, vilket kommer att nämnas längre fram. (14)
Svar på alla dessa ursäkter och invändningar
(Arabiska************)
”Även före er sände Vi många sändebud och gav dem hustrur och barn.” (ar-Ra’d: 38)
Detta är svaret på de frågor som de brukade ställa till Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): Hur kan han vara en så god profet när han har hustru och barn? Har profeter över huvud taget något samband med sexuella begär? Även de profeter och sändebud som sändes tidigare hade ju hustru och barn. Ni erkänner själva Noa (frid vare med honom) som profet. Om han inte hade haft barn och efterkommande, hur kunde ni då ha fötts ur hans släkt? Att Abraham (frid vare med honom) och Ismael (frid vare med honom) var profeter är allmänt erkänt bland er. Ni förbinder ju själva ert ursprung och er släkt med dem. Om de inte hade haft efterkommande, varifrån skulle ni, Israels barn, då ha kommit? (15)
(Arabiska*************)
— Och även före dig, Muhammad, sände Vi människor som sändebud, till vilka Vi uppenbarade. Fråga därför Bokens folk, om ni inte har kunskap. Vi gav dem inte kroppar som inte behövde äta, och de var inte heller odödliga. (Profeterna: 7–8)
— Det vill säga: fråga just den judiska grupp som står enad med er i sin fientlighet mot islam och lär er metoder för att bekämpa islam: Vem var Mose (frid vare med honom) och vem var Israels barns profeter? Var de människor eller någon annan skapelse? (16)
(Arabiska***************)
— Har inte berättelsen om dem nått er, som förut förnekade tron och fick smaka de onda gärningarnas följder? Och i det kommande livet väntar dem ett plågsamt straff. De drabbas av detta slut därför att deras sändebud fortsatte att komma till dem med tydliga tecken, men de sade: ”Ska människor vägleda oss?” Så vägrade de att tro och vände sig bort. Då blev Allah likgiltig inför dem. Allah är sannerligen självförsörjande och värdig allt lov. (At-Taghabun: 5–6)
Det vill säga: Profeterna kom med sådana tydliga tecken som klart vittnade om att de var utsända av Allah. Allt de sade var helt förnuftigt, och de lade fram det med övertygande argument och bevis. Det fanns ingen oklarhet i deras undervisning. Tvärtom sade de med klara ord vad som var sant och vad som var falskt, vad som var tillåtet och vad som var otillåtet, på vilken väg människan borde gå och på vilken väg hon inte borde gå. Men de vägrade att följa dem och sade: ”Ska människor nu vägleda oss?” Och detta blev orsaken till deras undergång. Det fanns nämligen inget annat sätt för mänskligheten att få kunskap om den rätta livsföringen än att dess Skapare gav den sann kunskap. Det praktiska sättet för Skaparen att ge kunskap var att anförtro profeterna uppgiften att förmedla den till andra. Därför sände Han profeterna med tydliga tecken, så att det inte skulle finnas någon rimlig grund för tvivel på deras sannfärdighet. Men de vägrade blankt att erkänna att en människa kunde vara Guds sändebud. Därefter återstod inget sätt för dem att få vägledning. I detta framträder en förunderlig bild av de vilseledda människornas okunnighet och dumhet: de har aldrig tvekat att ta emot vägledning från människor. De har till och med gjort trä- och stenstatyer, som skulle vägleda dem genom vissa människor, till gudar. De har också godtagit människor själva som gudar, som inkarnationer av Gud och som Guds söner. Sedan har de, genom blind efterföljelse av vilseledande ledare, slagit in på sådana märkliga vägar som har förstört mänsklig civilisation, samhällsliv och moral. Men när Guds sändebud kom till dem med sanningen och lade fram den för dem utan partiskhet och höjd över alla personliga intressen, sade de: ”Ska nu en människa vägleda oss?” Det innebar att om en människa leder vilse, så ska hennes vägledning vördnadsfullt följas; men om hon visar den rätta vägen, då är hennes vägledning inte värd att tas emot.
När de därför vände sig bort från den vägledning som Allah hade sänt, brydde sig Allah inte heller om i vilken undergångens avgrund de föll. Allahs intressen stod inte på spel på grund av dem, så att Hans gudomlighet skulle påverkas om de erkände Honom som Gud, eller så att den gudomliga tronen annars skulle ryckas ur Hans händer. Han behövde varken deras dyrkan eller deras lovsånger. Han ville endast vägleda dem till den rätta vägen för deras eget bästa. Men när de vände sig bort från Honom blev Allah också likgiltig inför dem. Därefter gav Han dem varken vägledning eller tog ansvar för att beskydda dem. Han räddade dem inte från att falla i undergångens avgrund och hindrade inte heller undergången från att drabba dem själva. Detta berodde på att de själva inte var beroende av Hans vägledning och beskydd. (17)
(Arabiska***************)
– När vägledning kom till människorna var det inget annat än deras ord: ”Har Allah sänt en människa som profet?” som hindrade dem från att tro på den. Säg till dem: Om änglar hade vandrat omkring tryggt på jorden, skulle Vi sannerligen ha sänt ned en ängel från himlen som profet till dem. (Bani Isra’il: 94–95)
En profets uppgift är alltså inte bara att komma och förmedla Guds budskap. Hans uppgift är också att reformera och förbättra människolivet i enlighet med detta budskap. Han måste anpassa människornas tillstånd till budskapets grundprinciper. Han måste själv förverkliga dessa principer i sitt liv. Han måste lösa de mentala knutarna hos de otaliga människor av olika slag som försöker höra och förstå hans budskap. De som tar emot hans budskap måste organiseras, och de måste fostras så att ett samhälle kan växa fram enligt budskapets läror. Han måste kämpa mot dem som förnekar, motsätter sig och hindrar det, så att de krafter som stöder missförhållanden kan besegras och drivas mot det reformarbete för vilket Allah den Upphöjde har sänt profeter. När alla dessa uppgifter ska utföras bland människor, vem kunde då sändas för detta annat än en människa? En ängel kunde som mest komma, framföra budskapet och sedan gå. Att leva bland människor som en människa, handla som en människa och visa hur människolivet kan reformeras enligt Guds vilja var inte något en ängel kunde utföra. Endast en människa kunde vara lämpad för denna uppgift. (18)
(Arabiska***************)
– O Muhammad, före dig sände Vi endast människor som bodde i dessa städer och till vilka Vi uppenbarade. (Yusuf: 109)
Här har en mycket omfattande fråga uttryckts i en enda mening. Om den skulle utvecklas i detalj kan den återges så här:
O profet! Dessa människor lyssnar inte till det du säger därför att de tänker: Hur kan vi acceptera att den som föddes i deras stad, växte upp bland dem från barndom till ungdom och från ungdom till ålderdom, plötsligt en dag utsågs av Gud till Hans sändebud?
Men detta är inte något nytt som han för första gången har fått möta i världen. Även före honom sände Gud sina profeter, och de var alla människor. Det har inte heller någonsin hänt att en helt okänd person plötsligt trädde fram i en stad och sade: ”Jag har sänts som profet.” Alla som sändes för att reformera och förbättra människorna var däremot invånare i sina respektive hemtrakter. Vem var då Messias, Musa, Ibrahim och Nuh, frid vare med dem? Framträdde de inte var och en från den stad där de föddes, eller kom de någon annanstans ifrån? (19)
(Arabiska****************)
Är det så märkligt för människorna att Vi har uppenbarat för en av dem själva, för att varna människorna och ge de troende det glada budskapet att de hos sin Herre har en verklig hedersställning? Det var därför som förnekarna sade: ”Denne är uppenbarligen en trollkarl.” Det vill säga: Vad är det märkliga med detta? Om en människa inte ska utses för att varna människor, ska då en ängel, en jinn eller ett djur utses? Och om människan lever ett liv präglat av likgiltighet inför sanningen och på ett felaktigt sätt, vore det då inte märkligt om hennes Skapare och Herre lämnade henne i detta tillstånd i stället för att ordna med hennes vägledning? Eller är det inte rimligt att hon får heder och ära från Gud, som hon sedan kan acceptera eller förkasta? Därför bör de som förundrar sig tänka efter över vad det egentligen är de förundrar sig över.
När de sedan kallar varnaren för en trollkarl bör de tänka efter på om denna anklagelse verkligen passar in på honom. Det räcker inte att anklaga någon som vinner människors hjärtan och sinnen genom vältalighet för att han skulle använda trolldom. Man bör se vad han säger i sitt tal och för vilket syfte han använder sin talförmåga. Därefter bör man fråga sig vilken verkan hans tal har på dem som tror. Den talare som använder vältalighetens förtrollande kraft för att uppnå olovliga mål är en pratsam, tygellös och ansvarslös talare. Utan hänsyn till sanning och ärlighet säger han sådant som fascinerar åhörarna, hur falskt, överdrivet och ovidkommande det än må vara. I stället för visdom finns i hans ord sådant som bedrar allmänheten. I stället för välordnade tankar finns där motsägelser och bristande sammanhang. Hans ord skapar inte balans utan obalans. För att göra sig segerrik uppträder han skamlöst, eller bedövar människorna med talets opium för att få dem att kämpa och gräla med varandra och hetsa den ena gruppen mot den andra. Under hans inflytande utvecklas ingen moralisk standard bland människorna och ingen välgörande förändring märks i deras liv. Ingen god tanke eller verkligt gott samhällsklimat uppstår heller. Tvärtom börjar människorna visa ännu sämre karaktär än tidigare. Men här ser ni att det som profeten framför innehåller visdom, ett sammanhängande tankesystem, fullkomlig balans och ett strängt krav på sanning och sannfärdighet. Varje ord är noggrant avvägt och varje uttalande mycket värdefullt. I hans tal kan ni inte urskilja något annat syfte än att reformera Guds skapelse. I det han säger finns inte det minsta spår av något personligt, familjemässigt, nationellt eller annat världsligt egenintresse. Han vill endast varna människorna för de onda följderna av den likgiltighet och ouppmärksamhet som de hänger sig åt och leda dem till en väg där deras eget välbefinnande finns. Den verkan hans tal får skiljer sig sedan helt från verkan av en trollkarlss tala. Den som påverkas av det och tar emot dess verkan får ett ordnat liv. Han blir en människa med ädlare karaktär än tidigare. Tecken på godhet blir tydliga i hans sätt att handla. Tänk därför själva efter: säger trolldom sådana saker, och kan dess trolldom skapa sådana goda följder? (20)
(Arabiska****************)
Vi har upphöjt några profeter över andra, och Vi gav David Zabur. (Israels barn: 55)
I det sammanhang där detta sägs nämns särskilt att David fick Zabur därför att han var kung och samtidigt profet. Anledningen till att profeten Muhammads samtida vägrade erkänna hans profetskap var enligt deras egen uppfattning att han hade hustru och barn som vanliga människor, åt och drack, gick omkring på marknaden och köpte och sålde, samt utförde alla de handlingar som andra världsliga människor utförde av mänskliga behov. Makkas avgudadyrkares påstående var: ”Du är en världslig människa. Vad har du för samband med att nå Gud? Guds sändebud är ju sådana som inte har någon tanke på kroppsliga behov. De sitter helt enkelt i ett hörn och är upptagna med att minnas Allah. Var är han, och var är bekymret över ris och linser?” Som svar sägs det: Vad kan vara mer världsligt än ett fullständigt kungligt styre? Trots detta fick David profetskap och uppenbarelseboken tilldelad. (21)
(Arabiska***************)
Säg till dem, o profet: ”Jag är inte någon nyskapande budbärare. Jag vet inte vad som kommer att göras med mig, och inte heller vad som kommer att göras med er. Jag följer endast den uppenbarelse som har sänts till mig, och jag är inget annat än en tydlig varnare.” (Al-Ahqaf: 9)
Bakgrunden till detta uttalande är att när Profeten (Guds frid och välsignelser vare med honom) framträdde som Guds sändebud började invånarna i Mecka framföra olika slags kritik. De sade: ”Vad är det för ett sändebud som har hustru och barn, går omkring på marknaden, äter mat och lever precis som vi? Vad är det egentligen som är så särskilt hos honom att han skiljer sig från vanliga människor, så att vi kan förstå att Gud särskilt har utsett denne man till sitt sändebud?” Sedan sade de: ”Om Gud verkligen hade utsett denne man till sitt sändebud, skulle Han ha sänt en ängel som tjänade honom. Ängeln skulle förkunna att han var Guds sändebud och piska den som visade honom minsta respektlöshet eller oförskämdhet. Hur kan det komma sig att Gud utser någon till sitt sändebud och sedan lämnar honom hjälplös, så att han går omkring på Mekkas gränder och uthärdar förtryck och övergrepp? Om inget annat, kunde Gud åtminstone ha byggt ett kungligt palats och en blomstrande trädgård åt sitt sändebud. Då skulle inte hans sändebuds hustru ha varit medellös och svultit, och han skulle inte heller ha saknat ett riddjur för resan till Taif.
Därefter krävde de olika slags mirakel av Profeten (Guds frid och välsignelser vare med honom). De ville också få veta framtiden av honom. Enligt deras föreställning innebar det att vara Guds sändebud att man skulle ha övernaturliga krafter. Berg skulle flyttas med en vinkning av hans finger och öknen förvandlas till gröna, frodiga åkerfält. Han skulle ha all kunskap om det förflutna, nuet och framtiden, och varje dold sak skulle vara uppenbar för honom.
Som svar på detta sades det: Säg till dem: ”Jag är inte något enastående sändebud. Att jag har utsetts till sändebud är inte den första händelsen i världshistorien, så att ni har svårt att förstå hur ett sändebud är och inte är. Många sändebud har kommit före mig. Jag skiljer mig inte från dem. Har det någonsin funnits en profet eller ett sändebud i världen som inte hade hustru och barn? Eller som inte levde som vanliga människor? Har någon ängel någonsin stigit ned tillsammans med ett sändebud, förkunnat hans sändarskap och gått framför honom med en stav i handen? Har något sändebud fått ett kungapalats och trädgårdar byggda åt sig, och vem har inte utsatts för förföljelse när han kallat till Gud, såsom jag har gjort? Har det någonsin funnits ett sändebud som på eget initiativ kunde visa mirakel och av egen kunskap känna till allting? Varifrån har ni då hämtat detta enastående kriterium för att pröva mitt sändarskap?”
Som svar på dem sades också: ”Jag vet inte vad som kommer att hända mig i morgon, och inte heller vad som kommer att hända er. Jag följer endast den uppenbarelse som sänds till mig. Jag är alltså ingen spåman som har all kunskap om det förflutna, nuet och framtiden klar för sig och känner till allt i världen. För att inte tala om er framtid – jag känner inte ens till min egen framtid. Jag vet endast det som jag får kunskap om genom uppenbarelsen. När har jag någonsin påstått att jag besitter mer kunskap än så? Har det någonsin funnits ett sändebud i världen som hade rätt att förutsäga framtiden, så att ni prövar min framtidskunskap för att kontrollera mitt sändarskap? När blev det ett sändebuds uppgift att hitta borttappade saker och tala om huruvida en gravid kvinna skulle föda en pojke eller en flicka, eller att säga om en sjuk skulle tillfriskna eller dö?” (22)
Varför utsågs Huzur (Guds frid och välsignelser vare med honom) till profet?
Deras andra invändning var denna: Om Gud behövde sända en profet och denne måste väljas bland människor, varför valdes då just Muhammad ibn Abdullah (Guds frid och välsignelser vare med honom) bland oss? Hade alla de framstående männen i Mecka och Taif dött, så att ingen av dem kunde väljas? Detta var deras påstående.
(Arabiska***********)
”Fanns det bland oss ingen annan än just denne man över vilken Påminnelsen (Guds förmaning) uppenbarades?” (Sad: 8)
(Arabiska***************)
–Och de säger: ”Varför har inte denna Koran uppenbarats för någon av de framstående männen i de två städerna?” Är det de som fördelar din Herres nåd? Det är Vi som fördelar deras försörjningsmedel i det världsliga livet mellan dem, och Vi har upphöjt några av dem över andra i rang, så att de kan ta varandra i tjänst. Din Herres nåd är bättre än de rikedomar som dessa framstående män samlar ihop. (Az-Zukhruf: 31–32)
Med ”de två städerna” avses Mecka och Taif. De otrognas påstående var: Om Gud verkligen behövde sända en budbärare, och om Han ville uppenbara Sin Bok för honom, skulle Han ha valt någon framstående person från en av dessa två städer för detta uppdrag. För att göra någon till budbärare fann Allah en person som föddes föräldralös. Han hade inget arv att göra anspråk på. Han tillbringade sin ungdom med att valla getter. Nu försörjer han sig genom att bedriva handel med sin hustrus pengar. Han är inte heller någon stamledare eller överhuvud för någon familj. Fanns det inte i Mecka välkända ledare som Walid ibn al-Mughira och Utba ibn Rabi’a? Fanns det inte i Taif rika personer som Urwa ibn Masud, Habib ibn Amr, Kinana ibn Abid Amr och Abid Jalil? Detta var deras argument. Till en början ville de inte ens medge att en människa kunde vara en budbärare. Men när Koranen gång på gång med argument vederlade denna föreställning och det sades till dem att det alltid hade varit människor som hade kommit som budbärare, och att en människa kunde vara budbärare för att vägleda människor – ingen annan än en människa – och att ingen budbärare som hade kommit till världen plötsligt hade stigit ned från himlen, utan tvärtom hade fötts i en mänsklig bosättning, gått omkring på marknaden, haft hustru och barn samt varit beroende av mat och dryck, ändrade de sin taktik och började säga: Nåväl, låt en människa vara budbärare. Men han borde förvisso vara en stor man: rik, inflytelserik och ledare för en grupp. Han borde ha en enorm personlig auktoritet bland människorna. Hur skulle Muhammad ibn Abdullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kunna vara lämpad för denna ställning?
Som svar på dessa invändningar har några viktiga saker sagts med några få ord.
För det första: Har ansvaret för att fördela din Herres nåd lagts på dessa människor? Ska de bestämma över vem Allah ska låta Sin nåd komma över och vem Han inte ska låta den komma över? (Här avses med nåd Hans allmänna nåd, från vilken var och en får något.)
För det andra är profetskapet en mycket stor och viktig sak. Ansvaret för att fördela alla de vanliga medel och förutsättningar som behövs för livet i denna värld har Vi också behållit i Våra egna händer. Vi har inte överlämnat det åt någon annan. Vi skapar någon vacker och någon ful, någon vältalig och någon hård i sitt tal, någon frisk och någon handikappad, blind eller döv, någon rik och någon fattig, någon som tillhör ett upphöjt folk och någon som är slav eller tillhör ett outvecklat folk. Ingen kan ingripa ens det minsta i denna medfödda ödesbestämning. Den som Vi har gjort till något, måste vara det. Och ingen har förmåga att förändra den verkan som dessa olika medfödda förhållanden får i någons liv. Det är också Vi som fördelar försörjning, styrka, ära, berömmelse, rikedom, makt att härska och annat bland människorna. Den vars lott Vi förbättrar kan ingen få att drabbas av olycka i sitt öde. Och den som drabbas av förfall genom Vårt beslut kan ingen rädda. Inför Vårt beslut blir människornas alla knep, ansträngningar och åtgärder utan verkan. Ska dessa människor, inom denna universella gudomliga ordning, börja avgöra vem världsalltets Herre ska göra till Sin profet och vem Han inte ska göra till profet?
För det tredje har denna gudomliga ordning byggts på den bestående principen att inte allt ska ges till en enda person och inte heller allt till alla. Öppna era ögon och se: åt alla håll kommer ni bara att se skillnader mellan människorna. Om Vi har gett någon en viss sak, har Vi berövat honom något annat och gett det till någon annan. Detta har gjorts utifrån den visdom som innebär att ingen människa ska vara oberoende av andra människor. Tvärtom är var och en beroende av andra i någon fråga. Hur kunde då denna dåraktiga föreställning få fäste hos er, att den som Vi har gett statsmakt och auktoritet också måste få profetskapet? Ska ni på samma sätt säga att förstånd, kunskap, rikedom, skönhet, makt, statlig styrka och alla andra egenskaper ska samlas hos en och samma person, medan den som inte har fått en enda sak inte heller ska få något annat?
I den sista meningen betyder ”Herrens nåd” dess särskilda betydelse, det vill säga profetskapet. Innebörden är att de rika människor som ni, på grund av deras rikedom, personlighet, inflytande och anseende, betraktar som mycket betydande, inte är värdiga den rikedom som har getts till Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Denna rikedom är långt högre i rang än deras rikedom, och måttstocken för denna värdighet är något annat. Om ni tror att var och en av era inflytelserika personer är värdig att bli den främste profeten, då är detta höjden av förfall i ert tänkande. Varför förväntar ni er sådan dårskap av Allah? (23)
(Arabiska*******************)
—Saken är den att de som tvistar om Allahs tecken utan något mandat eller bevis som har kommit till dem, deras hjärtan är fyllda av högmod och arrogans. Men den storhet som de är högmodiga över kommer de inte att nå. Sök därför skydd hos Allah. Han ser och hör allt. (Mumin: 6=56)
Det vill säga, den verkliga orsaken till deras orimliga motstånd och osakliga spetsfundiga argument är inte att de inte förstod sanningen och de välgörande budskap som framfördes för dem i Allah den Allsmäktiges tecken, och att de därför i god avsikt diskuterade för att förstå dem. Nej, den verkliga orsaken till deras beteende är att deras självhögmod inte är berett att tåla att de, så länge de själva finns kvar, måste erkänna Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, som ledare i Arabien, trots att de anser sig själva vara mer berättigade till ledarskap än han. Därför använder de alla sina krafter för att på inga villkor låta profeten Muhammads, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ord få gehör. För detta syfte kommer de inte att tveka att använda ens de mest avskyvärda metoder. Men den som Allah har upphöjt kommer att förbli upphöjd. Och de små människor som försöker bevara sin storhet kommer till sist att misslyckas. (24)
(Arabiska*****************)
—Han sänder genom änglarna, enligt sin befallning, ner denna ande, det vill säga uppenbarelsen om profetskapet, till den Han vill. (Nahl: 2)
Detta är svaret på de ursäkter och invändningar som de otrogna framförde beträffande Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. De sade: Om Gud skulle sända någon profet, var då Muhammad ibn Abdullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, den enda personen? Hade de stora hövdingarna i Mecka och Taif dött, eftersom ingen av dem kom i fråga? Vad annat kunde svaret på sådana meningslösa invändningar och anklagelser vara? Ett sådant svar har också getts på flera ställen i Koranen: Gud känner själv sitt verk. Han behöver inte rådgöra med er. Han väljer bland sina tjänare den som Han finner lämplig och utser honom för sitt uppdrag. (25)
Om hans ord hade varit sanna, skulle nationens stora män ha trott.
(Arabiska***************)
– De som vägrar att acceptera honom säger till de troende: ”Om denne man hade varit sanningsenlig, skulle dessa människor inte ha hunnit före oss i denna fråga.” Eftersom de inte kunde ta emot vägledningen kommer de nu säkerligen att säga: ”Detta är inget annat än gamla lögner.” (Al-Ahqaf: 11)
Detta var ett av de argument som Qurayshs ledare brukade framföra för att hetsa allmänheten mot Profeten (frid vare med honom). Deras påstående var att om denna Koran verkligen var sann och Profeten (frid vare med honom) kallade människor till sanningen, skulle folkets ledare, stamöverhuvuden och framstående personer ha gått i spetsen för att acceptera den. Hur kunde det komma sig att några oerfarna pojkar och några lågt stående slavar accepterade något förnuftigt, medan nationens framstående män – de lärda och vida berömda, vars kunskap, intelligens och omdöme folket litade på – förkastade det? Med detta bedrägliga argument försökte de skapa övertygelsen hos allmänheten att det måste finnas något dåligt i denna nya kallelse. Det var därför nationens framstående män inte accepterade den. Håll er därför också borta från den.
Det som har sagts i denna genomgång innebär att dessa människor hade gjort sig själva till måttstock för sanning och falskhet. De ansåg att den vägledning som de inte accepterade måste vara villfarelse. Men de vågade inte kalla den för en helt ny lögn, eftersom profeterna (frid vare med dem) redan tidigare hade förmedlat just denna lära. Och de himmelska skrifter som finns hos Bokens folk är alla fyllda av denna troslära, övertygelse och vägledning. Därför kallade dessa människor den för en gammal eller förlegad lögn. De som i tusentals år hade förmedlat och följt dessa sanningar betraktades alltså av dem som berövade kunskap och förnuft. Som om det bara var de själva som ägde kunskap, intelligens och omdöme. (26)
Enligt Ibn Abbas berättade Qurayshs ledare för Profeten (frid vare med honom): ”Människor som Bilal, Suhayb, Amr, Khabbab och Ibn Masud umgås med dig. Vi kan inte sitta tillsammans med dem. Visa bort dem, så kan vi komma till dig och ta reda på vad du vill säga.” Efter att den romerske kejsaren Herakleios hade fått den helige Profetens (frid vare med honom) brev kallade han Abu Sufyan till sig och ställde honom några frågor om Profeten (frid vare med honom). Bland det Abu Sufyan sade som svar fanns även detta:
(Arabiska*************)
Bland oss accepterar de svaga och mycket fattiga hans lydnad. Deras sätt att tänka tycks alltså ha varit att endast det som nationens framstående män erkände som sant var sant. Enligt deras uppfattning var det bara dessa som ägde kunskap och förnuft. När det gäller de fattiga och förmögna-lösa: deras fattigdom var i sig ett bevis på att de var dumma och obetänksamma. Därför var det fullständigt meningslöst att acceptera något de sade när de förmögna männen förkastade det.
Precis samma slags ord sade folket till profeten Noahs (frid vare med honom) ledare till honom: ”Samhällets allra sämsta människor följer dig. Kan vi under sådana omständigheter följa dig?” I sura Hud, vers 27, återges deras ord: ”Vi ser att det endast är de av oss som är av lägst rang och som saknar eftertanke som följer dig utan att förstå.” (27)
(Anklagelsen mot den helige Profeten (frid vare med honom) att han eftersträvade överhöghet)
I sura Sad nämns det att när Profeten (frid vare med honom) en gång framförde sin kallelse till Qurayshs ledare, sade de församlade människorna, tillsammans med andra anklagelser, även detta:
(Arabiska*************)
– Detta sägs ju med ett helt annat syfte. Det vill säga, denna kallelse framförs för att vi ska bli underkastade Muhammad (frid vare med honom) och för att han ska härska över oss. (28)
Det bör påpekas att detta endast var en anklagelse utan någon som helst grund, förutom otro. Därför gavs inget svar på den; i stället sägs det i Koranen att samma slags anklagelser även tidigare riktades mot de av Allahs tjänare som trädde fram för att reformera och förbättra människorna. Faraos rådsherrar sade till exempel till Moses (frid vare med honom) och Aron (frid vare med honom):
(Arabiska******************)
– Har du kommit för att vända oss bort från de seder och bruk som vi fann våra förfäder följa, och för att ni två bröder ska upprätta ert herravälde på jorden? (Yunus: 7)
Detta sade hans folks samhällsledare till Noa (frid vare med honom):
(Arabiska**************)
– Denne person är bara en människa liksom ni. Han vill upprätta herravälde över er. (Al-Mu’minun: 24)
Ett av de sanningsfientligas äldsta vapen är att anklaga var och en som försöker reformera och förbättra för att ”inte vara något annat än en makthungrig person”.
Det var just denna anklagelse som Farao riktade mot profeten Moses (a.s.) och profeten Aron (a.s.). Han sade: ”Ni har trätt fram på arenan endast för att upprätta ert herravälde i landet.” Även Jesus (a.s.) anklagades för att vilja bli judarnas kung. Qurayshs ledare hyste samma misstanke beträffande profeten Muhammad (s.a.w.). I själva verket förde de flera gånger sådana förhandlingar med profeten (s.a.w.): ”Om du är makthungrig, upphör då med ditt motstånd och anslut dig till de styrande. Då gör vi dig till kung.”
Saken är den att de som under hela sitt liv ägnar all sin kraft åt världens njutningar och åt att upprätta inflytande och makt har mycket svårt, ja rentav omöjligt, att föreställa sig att någon människa på denna jord uppriktigt och osjälviskt kan ägna sitt liv åt människornas välfärd. Eftersom de dag och natt framför folket lovar allmänhetens välfärd med bedrägliga och tilltalande slagord för att befästa sin egen makt och sitt inflytande, blir detta lögnaktiga och bedrägliga beteende något naturligt för dem. De tror därför att man inte kan tala om folkets välfärd med sanningsenlighet och uppriktighet utan bedrägeri och svek. Den som över huvud taget nämner detta måste enligt dem vara en sådan som de själva. Det märkliga är att anklagelsen om ”maktbegär” mot samhällsreformatorer gång på gång har framförts just av de styrande och deras inställsamma tjänare. Den makt de har kommit i besittning av betraktar de som sin medfödda rättighet. Ingen får rikta någon anklagelse mot vad de än gör för att vinna den eller för att hålla sig kvar på tronen.
Här bör man förstå detta väl: den som kämpar för att avlägsna bristerna och felen i det rådande livssystemet och lägger fram reforminriktade synsätt och åtgärder för att bemöta dem måste försöka undanröja varje kraft som hindrar reformerna och sätta sådana krafter vid makten som kan genomföra de reforminriktade synsätten och åtgärderna. När en sådan persons förkunnelse dessutom blir framgångsrik, blir den naturliga följden att han uppnår ställningen som folkets ledare. Då kommer nyordningens maktens nyckel antingen att ligga i hans egna händer eller i händerna på hans anhängare och följare. Finns det någon bland profeterna och världens reformatorer vars avsikt inte var att förverkliga sin förkunnelse i praktiken? Finns det någon vars framgång med förkunnelsen inte i själva verket placerade honom i ledarskapets ställning? Är detta då tillräckligt för att anklaga honom för att ha varit makthungrig och för att hans verkliga syfte var att uppnå ledarskap, vilket han nu har uppnått? Ingen annan än en hatiskt sinnad sanningsfiende kan svara ja på detta. Sanningen är att det är en avgrundsdjup skillnad mellan att ta makten för personlig vinning och att ta makten för ett ädelt syfte, lika stor som skillnaden mellan rövarens kniv och läkaren-kirurgens skalpell. Om någon likställer rövarens kniv med kirurgens skalpell, måste det betraktas som ett fel i hans tänkande. Annars är skillnaden mellan deras avsikter, metoder och roller så enorm att ingen förnuftig människa kan missta en rövare för en rövare och en läkare för en läkare. (30)
Precis samma behandling utsattes profeten Hud (a.s.) för. Även hans folks ledare sade, när de tilltalade folket:
(Arabiska*****************)
– Denne person är inget annat än en människa liksom ni. Han äter det ni äter och dricker det ni dricker. Om ni nu lyder en människa som är likadan som ni själva, kommer ni att drabbas av förlust. (Al-Mu’minun: 33–34)
När folkets ledare började befara att allmänheten skulle påverkas av profetens rena och oklanderliga personlighet och hans fängslande ord, hur skulle då våra knep kunna fortsätta att fungera? Därför fortsatte de att förvirra folket genom att säga sådant. De sade: ”Det finns inget profetskap från Gud här; det är bara maktbegär som får honom att säga allt detta.” Bröder, tänk efter ett ögonblick: På vilket sätt skiljer sig denne man från er? Han är en människa av kött och blod, precis som ni. Det finns ingen skillnad alls mellan er och honom. Varför skulle han då bli herre och ni följa hans befallningar?
I deras propaganda framställdes det som självklart att vi, trots att vi är människor, skulle vara era ledare och samhällshövdingar. Det fanns inte ens någon fråga om vårt kött och blod eller vårt ätande och drickande. Det som stod på spel var inte vårt ledarskap, eftersom det redan var etablerat av sig självt och allmänt erkänt. Det som stod på spel var detta nya ledarskap och denna nya överhöghet, som nu tycktes vara på väg att etableras.
På detta sätt skiljde sig deras ord inte från ledarna för Noas folk. Om det fanns något de invände mot, så var det ”maktbegäret” som de förnam eller befarade hos någon nykomling. När det gällde deras egna magar ansåg de däremot att makt var deras naturliga aptit. Även om den ledde till matsmältningsbesvär var det inget fel med det. (31)
Anklagelsen mot profeten att han var en spåman och att Satan brukade komma till honom
De otrogna i Mekka brukade anklaga Muhammad (frid vare med honom) för att vara en spåman. Och den Koran som han framförde hade inte förts till honom av en ängel, utan av Satan. Detta har bemötts på flera ställen i Koranen.
(Arabiska****************)
”Fortsätt därför, o profet, att förmana! Vid din Herres nåd är du varken en spåman eller en vansinnig.” (At-Tur: 29)
På arabiska används kāhin (***) i betydelsen spåman, siare, mycket listig person och liknande. Under okunnighetens tid var detta ett etablerat yrke. Kähinerna hävdade, och människor med svagt sinne trodde också, att de var spåmän eller hade en särskild förbindelse med andar och jinner samt djävlar, vilket gjorde att de kunde få kännedom om framtiden eller dolda ting. Om något hade försvunnit kunde de säga var det fanns. Om något hade blivit stulet kunde de tala om vem som hade stulit det. Om någon frågade om sin lott kunde de berätta vad som stod skrivet i hans öde. För sådana ändamål gick människor till dem, och efter att ha fått vissa gåvor talade de om för dem det osynliga och det fördolda. Kähinerna gick själva omkring på gatorna och ropade, så att människor skulle kunna söka deras hjälp. De hade särskilda kläder, genom vilka man kunde känna igen dem. Även deras språk skilde sig från det vanliga talspråket. De talade med en poetisk och melodisk röst och använde vanligtvis ett dunkelt språk, så att var och en kunde tolka det efter sina egna tankar. Qurayshs ledare anklagade profeten (frid vare med honom) för att vara en kāhin eller spåman för att bedra allmänheten, eftersom han berättade om sådana dolda uppgifter och sanningar som låg utanför människornas syn. Profeten (frid vare med honom) hävdade att en ängel från Gud kom till honom och uppenbarade uppenbarelsen för honom, och det budskap från Gud som han framförde var också melodiskt och rytmiskt. Men ingen arab lät sig vilseledas av denna anklagelse. Det berodde på att ingen var okunnig om spåmännens och astrologernas yrke, deras kläder, deras språk eller deras förehavanden. Alla visste vad de gjorde, i vilket syfte människor gick till dem, vad de sade till dem, hur deras versifierade tal lät och vilka ämnen det handlade om. Framför allt kan en spåmans uppgift inte alls vara att träda fram med en trosuppfattning som strider mot den religion som råder i samhället, ägna dag och natt åt att sprida den och till slut få hela sitt folk till fiender. Därför kunde anklagelsen mot Allahs sändebud (frid vare med honom) för att vara spåman eller astrolog inte på något sätt vara övertygande. Av denna anledning ansågs det inte nödvändigt att lägga fram något argument för att bemöta anklagelsen, eftersom den var självmotsägande. Man ansåg det tillräckligt att säga: ”O profet, bry dig inte om deras anklagelser, utan varna människorna för deras likgiltighet inför sina plikter och upplys dem om den verkliga sanningen. Du är varken spåman eller vansinnig.” (32)
(Arabiska****************)
– och detta är inte en förvisad Satans ord. Vart är ni då på väg? (At-Takwir: 25–26)
Det betyder att er föreställning är felaktig: att någon Satan kommer och viskar dessa ord i profeten Muhammeds (frid vare med honom) öra. Hur skulle Satan kunna utföra en sådan handling att han befriar människorna från shirk, avgudadyrkan, materialism och ateism och lär dem gudsdyrkan och tawhid? Skulle Satan, i stället för att låta människorna leva utan tyglar, kunna ingjuta i dem en känsla av ansvar, plikt och ansvarighet inför Gud? Skulle han kunna vägleda dem till ett rent liv, rättvisa, gudsfruktan och ädel karaktär genom att hålla dem borta från jahiliyyas sedvänjor, förtryck, omoral och andra missgärningar? (33)
(Arabiska***************)
– denna Bok har inte uppenbarats genom Satan. Det anstår honom inte att göra detta, och han är inte heller kapabel till det. Han har dessutom hållits helt borta från att höra den. (Ash-Shu’ara: 210–212)
Den lögnkampanj som Qurayshs otroende inledde mot profeten (frid vare med honom) hade ett stort problem: de underbara budskapen i form av Koranen lades fram inför människorna och trängde in i deras hjärtan. Hur skulle detta kunna förklaras? De hade inget sätt att hindra dess spridning bland folket. Det stora problemet var nu vilket medel de skulle ta till för att skapa en felaktig bild av Koranen och skydda människorna från dess inflytande. I denna besvärliga situation spred de bland allmänheten bland annat påståendet att Muhammed (frid vare med honom) – må Gud bevara oss – var en spåman och att Satan, liksom hos vanliga spåmän, ingav dessa budskap i hans sinne. De betraktade detta påstående som sitt mest effektiva vapen. De menade att ingen hade något sätt att kontrollera om det var en ängel eller Satan som kom med budskapen. Och hur skulle någon kunna vederlägga påståendet att de ingavs av Satan?
Om detta säger Allah den Upphöjde: Dessa budskap och detta innehåll kan inte komma ur Satans mun. Den som har kunskap och förnuft kan själv förstå: kan de ord som förmedlas från Koranen någonsin komma från Satan? Finns det inga spåmän i era trakter? Hör ni inte vad de säger efter att ha stått i kontakt med jinner och sataner? Har ni någonsin hört att någon Satan genom en spåman har lärt människorna gudsdyrkan och gudsfruktan? Att han har hållit dem borta från shirk och avgudadyrkan? Att han har uppmanat dem till ärlighet, sanningsenlighet och gott bemötande av andra? Kan Satan någonsin ha en sådan läggning och natur? Satanernas läggning och natur är ju sådan att de skapar oro och förödelse bland människorna och uppmuntrar dem till synd och fördärv. Människor går till spåmän och astrologer som står i kontakt med Satan för att få veta om den älskande kommer att få sin älskade, vilket drag i ett hasardspel som blir fördelaktigt, vilken strategi man bör använda för att besegra en fiende eller vem som stal den och dens kamel. Har spåmännen och deras beskyddare, satansväsendena, någonsin tänkt på att reformera och förbättra människorna, lära dem goda gärningar eller utrota missgärningar, utöver sådana affärer? Även om Satan ville göra detta ligger det bortom deras förmåga att ens för en kort stund inta platsen som människornas verkliga lärare och reformatorer och lära ut den sanning och godhet som Koranen lär ut. Även om de antar en sådan skepnad för att bedra, kan deras handlingar ändå inte vara så rena att de inte avslöjar deras okunnighet och deras dolda sataniska natur.
Den som genom inspiration från Satan blivit en religiös ledare kommer ofrånkomligen att uppvisa oärliga avsikter, onda syften och karaktärsmässig smuts både i sitt liv och i sin undervisning. Satan kan aldrig ingjuta oförfalskad sanningsenlighet och uppriktig godhet i någon, och de som står i kontakt med Satan kan inte heller besitta dessa egenskaper.
Därefter har det sagts att när Koranen genom uppenbarelsen förs in i hjärtat, är det inte bara så att Satan inte kan ingripa i den; under den tid då ängeln Gabriel (a.s.) färdas från Allah med Koranen och uppenbarar den i profeten Muhammeds (s.a.w.) hjärta, finns det från början till slut inte ett enda tillfälle eller någon plats där Satan kan lägga örat till och lyssna. Han kan inte heller spionera någonstans i omgivningen för att höra några ord och i förväg berätta för sina vänner: ”I dag framför Muhammed (s.a.w.) detta budskap”, eller: ”I hans tal kommer det att nämnas något om det och det.” (34)
Anklagelsen att någon lär honom och undervisar honom
Å ena sidan brukade Qurayshs otroende säga att Satan – Gud förbjude – ingav Koranen i profetens (s.a.w.) sinne, och å andra sidan framförde de, precis motsatt, anklagelsen att han hade lärt sig den av någon annan och sedan lade fram denna Koran.
(Arabiska*****************)
Därefter vände de sig bort från Sändebudet och sade: ”Detta är ju en undervisad och lärd dåre.” – (Dukhan: 14)
Deras ord betydde att den stackaren egentligen var en enkel och godtrogen människa. Några andra hade fångat honom i en fälla av bedrägeri. I hemlighet författade de något under förevändning att det var Koranverser och lärde honom att läsa upp det. Sedan trädde han fram inför vanligt folk och lade fram det. De satt då och roade sig, medan denna stackare fick utstå förolämpningar och stenkastning. Genom att på detta sätt framföra dessa vilseledande påståenden förkastade de alla de argument och bevis, goda råd samt den undervisning och vägledning som Allahs Sändebud (s.a.w.) under år efter år hade lagt fram inför dem. De ägnade ingen uppmärksamhet åt de rättfärdiga ord som uttalades i Koranen. De brydde sig inte heller om vilken rang den person hade som framförde dessa saker, och när de anklagade honom gjorde de sig inte ens besväret att tänka på vilket nonsens de själva pratade. Saken är i själva verket den att om det hade funnits någon som undervisade honom och lärde honom i hemlighet bakom en ridå, hur skulle då detta ha kunnat förbli dolt för Khadija (r.a.), Abu Bakr (r.a.), Ali (r.a.), Zayd ibn Haritha (r.a.) och många andra av de första muslimerna? Ingen annan stod Allahs Sändebud (s.a.w.) närmare eller var hans ständige följeslagare mer än de. Vilken anledning kan det då ha funnits till att just dessa människor blev hans största anhängare och mest hängivna följare? Om profetskapets arbete i själva verket hade bedrivits genom att någon annan undervisade honom bakom en ridå, skulle just dessa människor ha varit hans häftigaste motståndare.
(Arabiska******************)
Vi vet att de säger: ”Någon undervisar och lär denna man.” Men språket hos den person de syftar på är icke-arabiskt, medan detta är ett tydligt arabiskt språk. (Nahl: 103)
I berättelserna nämns flera personer, och om någon av dem hade de otrogna i Mecka föreställningen att han undervisade och lärde Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). I en återberättelse sägs hans namn ha varit Jabar, som var en romersk slav till Amir ibn Hadrami. I en annan återberättelse nämns en slav till Huwaytib ibn Abd al-Uzza, vars namn var Ayesh eller Yaish. I ytterligare en berättelse nämns Yasar, vars kunya var Abu Fukayha. Han var en judisk slav till en kvinna i Mecka. I en annan berättelse nämns en romersk slav vid namn Balaam eller al-A‘lam. Oavsett vem av dem det var såg de otrogna i Mecka att han läste Tora och Evangeliet och träffade profeten Muhammed (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Därför anklagade de utan att tveka honom för att i själva verket ha författat Koranen, medan Muhammed (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sedan framförde den i Guds namn som om den kom från honom själv. Detta visar inte bara hur orädda Profetens motståndare var när de hittade på förtal mot honom; det visar också hur orättvist människor bedömer sina samtida. Inför dem stod en sådan storslagen personlighet i mänsklighetens historia att ingen motsvarighet fanns någonstans i den dåtida världen, och inte heller har någon sådan funnits någonstans fram till i dag. Men i jämförelse med honom ansåg dessa förnuftslösa och okunniga människor att en icke-arabisk slav, som endast kunde läsa något av Tora och Evangeliet, var mer kompetent. De föreställde sig att denna sällsynta juvel lyste genom denna kolbit. (36)
Tydliga bevis för att den ädle Profeten var mottagare av uppenbarelsen
Efter att den ädla Koranen på ett ställe hade återgett berättelsen om Moses sade den Allsmäktige Allah:
Profet! Du var inte närvarande vid bergets västra sida när Vi gav Moses denna lagstadga, och du var inte heller bland dem som bevittnade händelsen. Men därefter, fram till din tid, har Vi skapat många generationer av människor, och en lång tid har gått efter dem. Du befann dig inte heller bland Midians folk när du läste upp Våra verser för dem. Men det är Vi som förmedlar dessa uppgifter till dig. Du var inte vid bergets fot när Vi för första gången kallade på Moses. Men detta är en barmhärtighet från din Herre, så att du ska kunna varna ett folk till vilket ingen varnare hade kommit före dig. (al-Qasas: 44–46)
Dessa tre omständigheter har framställts som bevis för Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) profetskap: att det inte finns något annat sätt att få kännedom om dessa uppgifter än genom Allahs uppenbarelse. När detta sades i Koranen var alla Meckas ledare och vanliga otrogna fast beslutna att på vilket sätt som helst bevisa att han inte var profet och – må Allah förskona oss – att han var en falsk profet. Till deras hjälp fanns judiska lärda och kristna munkar i Hijazs olika samhällen. Men profeten Muhammed (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kom inte från den högsta himlen och läste upp denna Koran för dem; han var tvärtom själv bosatt i Mecka. Inte en enda del av hans liv var okänd för människorna i hans stad och hans stam. Därför kunde ingen i Mecka, Hijaz eller hela Arabien, när Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lade fram dessa tre omständigheter som bevis för sitt profetskap i form av en öppen utmaning, resa sig och framföra det meningslösa påstående som dagens islamfientliga orientalister framför. De var visserligen inte mindre benägna än dessa att hitta på lögner. Men hur skulle de kunna framföra en så uppenbar lögn att den inte ens skulle ha hållit ett enda ögonblick? Hur skulle de kunna säga: ”Muhammed, du har hämtat dessa uppgifter från den och den judiska lärde eller kristna munken”? De kunde inte nämna en enda persons namn i hela landet för detta ändamål. Så snart de nämnde ett namn skulle det ha blivit bevisat att den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte hade hämtat någon information från honom. Hur skulle de kunna säga: ”Muhammed, du har ju ett helt bibliotek av kunskap om forntida historia, vetenskaper och litteratur, med vars hjälp du håller dessa tal”? Förutom att det inte fanns något bibliotek kunde man inte ens hitta ett enda pappersark i Muhammeds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) omgivning där dessa uppgifter var nedskrivna. Alla i Mecka, unga som gamla, visste att Muhammed (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) var illitterat, och ingen kunde påstå att han hade anlitat några översättare som översatte böcker på persiska, syriska och grekiska åt honom. Inte ens den mest skamlöse bland dem vågade därefter hävda att han hade fått tag på dessa uppgifter under sina handelsresor till Syrien och Palestina. Dessa resor hade nämligen inte gjorts ensam. Meckas handelskaravan följde med Muhammed (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) på varje resa. Om någon hade framfört ett sådant påstående skulle hundratals levande vittnen ha intygat att han inte hade fått någon undervisning av någon där. Dessutom började muslimerna kriga mot det romerska imperiet redan inom två år efter hans död. Om någon falskeligen hade sagt att den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade samtalat med någon kristen munk eller judisk rabbin i Syrien eller Palestina, skulle det romerska imperiet inte ha tvekat det minsta att göra en stor sak av detta och sprida att Muhammed – må Allah förskona oss – hade lärt sig allting där och sedan återvänt till Mecka och blivit profet. Kort sagt: på den tiden, när Koranens utmaning var som en dödsklocka för Qurayshs otrogna och avgudadyrkare och behovet av att förklara den som lögn var många gånger större än det är för dagens orientalister, kunde ingen av dem hämta någon sådan information från någonstans som skulle ha kunnat bevisa att Muhammed (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade något identifierbart sätt att få kännedom om dessa uppgifter annat än genom uppenbarelsen. (37)
Anklagelsen att han var galen
Bland de ogrundade anklagelser som riktades mot den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fanns att han – må Allah förskona oss – var galen. I denna betydelse kallade de honom också för förhäxad, det vill säga att han hade blivit utsatt för trolldom. De menade även att han var besatt av eller påverkad av jinner. I Koranen återges deras ord:
(Arabiska****************)
”Och de säger: ”Ska vi överge våra gudar för en galen poets skull?” (As-Saffat: 36)
På ett annat ställe sägs det
(Arabiska***************)
”Och dessa orättfärdiga säger: ’Ni följer ju en förhäxad man.’ (Al-Furqan: 8)
Och på ett annat ställe sägs det—
(Arabiska****************)
”Eller säger de att en jinn har tagit honom i besittning?
(Det vill säga att han har blivit galen genom en jinns påverkan.) (Al-Mu’minun: 70)
Syftet med alla dessa anklagelser var detsamma. Enligt arabernas uppfattning fanns det nämligen två orsaker till att någon blev galen: antingen hade någon förhäxat honom så att han blev galen, eller så hade en jinn tagit honom i besittning. (38)
Anklagelserna återges i Koranen för att visa hur blint hat de som framförde dem hyste. Av de anklagelser som återges här och på andra ställen finns inte en enda som är värd att diskutera på allvar. De nämns för att visa att motståndarna inte hade några bevis eller argument, utan bemötte en förnuftig och reformerande kallelse med meningslöst nonsens. En person säger: ”Bröder! Den shirk som er religion och civilisation är byggda på är en felaktig trosuppfattning, och här är argumenten för att den är felaktig.” Som svar läggs inga bevis fram för att shirk skulle vara sann och riktig. Man säger bara: ”Den här mannen har uppenbarligen blivit starkt påverkad av magi.” Han säger: ”Ni har inte lämnats vind för våg i världen utan tyglar. Ni måste återvända till er Herre och avlägga räkenskap för era handlingar. Och denna sanning bekräftas av sådana och sådana moraliska, historiska, intellektuella och rättvisa omständigheter.” Som svar säger man: ”Det där är en poets ord.” Han säger: ”Jag har kommit från Gud för att lära er sanningen, och detta är dessa läror.” Men lärorna diskuteras inte alls. Man anklagar honom bara, utan bevis, för att ha kopierat dem från någonstans. Han lägger fram Guds mirakulösa ord som bevis för sitt budskap. Han lägger fram sitt eget liv, sin sīra och sina handlingar. Dessutom lägger han fram den moraliska revolution som genom hans inflytande börjar ta form bland hans anhängare. Motståndarna fäster ingen uppmärksamhet vid något av detta. I stället frågar de bara: ”Varför äter och dricker du? Varför går du omkring på marknaderna? Varför har du ingen ängel som tjänare? Varför har du inga skatter eller trädgårdar?” Dessa frågor visar i sig vem av de två parterna som står på sanningens grund och vem som, oförmögen att bemöta den, bara pratar strunt. (39)
(Arabiska****************)
”O profet! Säg till dem: ’Jag uppmanar er till en enda sak: för Guds skull, tänk efter, en och en eller två och två, och fundera på vad det finns hos er följeslagare som kan kallas galenskap. Han varnar er ju inför ett svårt straff.’” (Saba: 46)
Det vill säga: tänk uppriktigt och för Allahs skull, befriade från all själviskhet, alla begär och allt hat. Var och en för sig, med goda avsikter, och två, fyra eller fler tillsammans, samtala, diskutera och undersök noggrant: Vad har hänt som fått er att i dag kalla den man galen som ni ända till i går ansåg vara den klokaste bland er? En tid före profetskapet inträffade det ju att Qurayshs stammar hamnade i konflikt med varandra om vem som skulle få placera den svarta stenen efter att Kaba hade byggts. Då accepterade ni enhälligt Muhammed som skiljedomare. Sedan löste han konflikten på ett sådant sätt att ni alla blev nöjda. Efter hela folkets erfarenhet av denna mans kunskap, förstånd och visdom, vad har då plötsligt hänt som gör att ni nu kallar honom galen? Envishet och halsstarrighet är en sak. Men anser ni verkligen innerst inne det som ni säger med era munnar? Han varnar er inför ett svårt straff. Är detta hans brott, för vilket ni i dag kallar honom galen? Enligt er är den vise den som ser er gå mot undergången och säger: ’Bravo! Ni gör ett mycket gott arbete!’ Och är den galen som varnar er innan ert dåliga tillstånd förvärras och visar er vägen från oro och oordning till reform och förbättring? (40)
(Arabiska*****************)
Eller säger de: ”Har denna man blivit besatt av en jinn?” (De troende: 70)
Med andra ord: Var orsaken till att de förnekade profeten Muhammed att de verkligen ansåg honom vara galen? Detta var naturligtvis inte deras verkliga skäl. För vad de än sade med sina munnar erkände de innerst inne hans klokhet och omdömesförmåga. Dessutom är skillnaden mellan en galen och en mentalt frisk människa inte något dolt, så att det skulle vara svårt att skilja dem åt. Vem kan egentligen, bortsett från en envis och skamlös person, höra detta tal och säga: ”Det där är en galnings ord”? Och vem kan, efter att ha sett denne mans liv, hävda att det var en mentalt störd människas liv? Vilken märklig form av psykisk störning skulle det inte vara – eller, enligt västvärldens islamfientliga, epilepsi – att sådana storslagna ord som Koranen kom ur den mannens mun och att han ledde en så framgångsrik rörelse att den förändrade inte bara hans eget lands utan hela världens öde! (41)
(Arabiska******************)
– O Profet, genom din Herres nåd är du inte sinnessjuk. Och sannerligen väntar dig en belöning som aldrig tar slut. Och du är sannerligen begåvad med en storslagen karaktär. (Pennan: 2–4)
Det är värt att lägga märke till att tilltalet här öppet riktas till profeten Muhammad (frid vare med honom). Men det egentliga syftet var att bemöta de otrognas förtal. Ingen bör därför hysa misstanken att denna vers uppenbarades för att trösta Profeten (frid vare med honom) genom att försäkra honom om att han inte var sinnessjuk. Profeten hade i själva verket ingen sådan misstanke i sitt sinne att han behövde tröstas för att bli av med den. Det egentliga syftet var att säga till de otrogna: ”Det är just den Koran som ni använder som anledning till att kalla dess förmedlare sinnessjuk som utgör beviset för att er anklagelse är falsk.”
Det som Profeten (frid vare med honom) naturligtvis tröstades med var att en oändlig och oräknelig belöning väntade honom. Han fick nämligen höra sådana smärtsamma ord på grund av sina ansträngningar att vägleda mänskligheten. Trots detta fortsatte han att fullgöra sitt uppdrag.
Därefter sägs det att hans storslagna karaktär är ett tydligt bevis på att den anklagelse som de otrogna avgudadyrkarna riktade mot honom, att han var sinnessjuk, var helt falsk. Moraliskt ädel karaktär och mental störning kan nämligen inte förenas. Sinnessjuk kallas den vars mentala balans har rubbats och vars temperament och natur inte heller är balanserade. En människas höga och ädla karaktär vittnar däremot om att hon har ett sunt förstånd och en sund natur. Det finns balans mellan hennes sinne, förstånd, temperament och natur. Mekkas invånare var inte ovetande om hur Guds Sändebuds (frid vare med honom) karaktär var. Därför räckte det med att hänvisa till detta för att varje samvetsgrann människa i Mekka skulle tvingas tänka på hur skamlösa de var som kallade en människa med en sådan storslagen karaktär sinnessjuk. Deras dumdristiga uttalanden skadade inte Guds Sändebud (frid vare med honom), utan dem själva, eftersom de, berusade av blind fientlighet, sade sådant om Profeten (frid vare med honom) som ingen klok människa ens kunde föreställa sig. Detsamma gäller i modern tid dem som gör anspråk på vetenskaplig och intellektuell forskning och anklagar profeten Muhammad (frid vare med honom) för att ha lidit av epilepsi. Den heliga Koranen finns tillgänglig överallt i världen, och Profetens (frid vare med honom) levnadsteckning finns nedtecknad i detalj. Var och en kan själv se vilket slags dumdristiga uttalanden de fäller när de, förblindade och förvirrade av fientligt hat, kallar förmedlaren av denna ojämförliga Skrift och en människa med en sådan storslagen karaktär mentalt störd. (42)
(Arabiska****************)
Har de aldrig tänkt efter? Det finns inte det minsta tecken på sinnessjukdom hos deras följeslagare. Han är endast en tydlig varningsman. (Vallgrupperna: 184)
Med ”följeslagare” avses profeten Muhammad (frid vare med honom), eftersom han föddes bland Mekkas invånare. Han levde bland dem. Från barndomen nådde han ungdomsåren och från ungdomsåren ålderdomen. Före profetskapet kände hela folket honom som en människa med sund natur och sunt förstånd. Efter profetskapets början, när han började förmedla Guds budskap, började de plötsligt kalla honom sinnessjuk. Det bör noteras att detta epitet inte gavs åt de handlingar han utförde före sitt profetskap. Det gavs först efter att han hade börjat förkunna dessa ord som profet. Därför sägs det: Har de någonsin tänkt efter kring detta? Vilket av dessa ord är en sinnessjuk människas uttalande? Vilket av dem är orätt, osammanhängande och grundlöst? Om de hade tänkt över himlarnas och jordens ordning, eller betraktat något av Guds skapade verk med särskild eftertanke och forskning, skulle de själva ha kunnat förstå att hela denna världsordning och varje minsta atom i Guds skapelse vittnar om sanningen i det som deras broder, profeten Muhammad, förklarade för dem om att förkasta avgudadyrkan, erkänna Guds enhet, kalla till dyrkan av Gud samt människans ansvar och redovisningsskyldighet. (43)
Anklagelsen att han var poet
De otrogna i Quraysh anklagade också Profeten (frid vare med honom) för att vara poet. De brukade säga: ”Ska jag överge våra gudar på grund av en galen poets ord?” Som svar sades det:
(Arabiska**************)
– Och de vilseledda följer poeterna. (ash-Shuʿarāʾ: 224)
Det vill säga: De som umgås med poeter skiljer sig helt från dem till karaktär och moral, som ni ser kring Profeten Muhammed (frid vare med honom). Skillnaden mellan de båda grupperna är så uppenbar att man genast kan förstå hurdana dessa människor är och hurdana de andra är. Hos den ena gruppen ser man yttersta allvar, hövlighet, civiliserat uppförande, ärlighet och gudsfruktan. De känner ansvar i varje ord de säger. I sitt handlande värnar de om människors rättigheter. I allt de gör visar de fullständig pålitlighet och redbarhet. När de öppnar munnen är det endast för det goda och det gagneliga. Ett ont ord kommer aldrig över deras läppar. Det viktigaste är att det tydligt framgår när man ser dem att deras liv har ett rent, heligt och storslaget mål, vars tanke de är upptagna av dag och natt. Hela deras liv är hängivet åt ett ädelt syfte.
Hos den andra gruppen är situationen däremot sådan att det på ett håll talas om kärleksförklaringar och alkoholdrickande, medan åhörarna ivrigt ropar sitt bifall. På ett annat håll blir en kurtisans eller en gift kvinnas skönhet samtalsämnet, och åhörarna njuter av det av hela sitt hjärta. Någonstans berättas en historia om sexuellt umgänge, och begärets eld tänds i åhörarnas hjärtan. Någonstans ägnar man sig åt gyckel eller sarkastiska uttalanden, och ett överflöd av skratt och skämt sprider sig åt alla håll. Någonstans hånar man någon, och åhörarna roar sig med det. Någonstans riktar man överdrivet beröm mot någon, och det stöds med applåder. Någonstans uttrycker man hat, vrede och fiendskap mot någon, väcker en önskan om hämnd, och en vedergällningens eld brinner i åhörarnas hjärtan mot honom. Till dessa sammankomster strömmar väldiga folkmassor för att lyssna till poeternas ord. När man ser dem som följer sådana framstående poeter kan man inte låta bli att tänka att de är fria från moraliska band och drivs med av begärens och lustarnas ström. De dyrkar njutning och välbehag och liknar djur. Tanken att livet skulle ha något storslaget syfte för människorna i världen berör aldrig deras sinnen. Den som inte ser den tydliga skillnaden mellan dessa båda grupper är blind. Och om någon, efter att ha sett allt detta, ändå säger att Muhammed (frid vare med honom) och hans följeslagare är precis som poeterna och deras anhängare, endast i syfte att förnedra sanningen, då måste man säga att de har överskridit alla gränser i sitt lögnaktiga tal. (44)
(Arabiska****************)
– Ser ni inte att de (poeterna) irrar omkring, vilse i varje dal? (ash-Shuʿarāʾ: 225)
Det finns alltså ingen bestämd väg som de ägnar sina tankar åt och för vilken de använder sin poetiska begåvning. Tvärtom irrar deras tankars hästar, likt hästar utan tyglar, omkring i varje dal utan att finna vägen. Varje ny ström av begär, lustar, intressen och avsikter får ett nytt ämne att strömma ur deras munnar; när de tänker på och beskriver det tar de inte alls hänsyn till om det de säger är korrekt och sant. Ibland stiger en våg av tankar, och då hörs ord av visdom och goda råd. Men när en annan våg stiger börjar samma mun ösa fram honung av de mest obscena och avskyvärda lustarna. När de är nöjda med någon lyfter de honom till himlen, och när de är missnöjda med någon sänder de honom till underjorden. De tvekar inte heller att upphöja en snål till Hatims och en feg stackare till Rustams och Iskandars rang, om de har något eget intresse att vinna på det. Omvänt skäms de inte för att, när någon har sårat deras känslor, kasta smälek över hans rena liv, förstöra hans heder och anseende eller till och med håna hans härstamning. Gudsdyrkan och uppror mot Gud, materialism och andlighet, moralisk ädelhet och karaktärslöshet, renhet och smuts och orenhet, allvar och barnslighet, smicker och hån – allt detta kan ses sida vid sida i samme poets diktning. Den som kände till dessa välkända egenskaper hos poeter, hur skulle då den absurda tanken kunna uppstå i hans sinne att man skulle anklaga Koranens förmedlare för att vara poet? Hans tal var däremot fullständigt välavvägt och tydligt. Hans väg var klar och bestämd. Han uttalade inte ett enda ord som avvek från kallelsen till sanning, ärlighet och godhet.
På ett annat ställe i Koranen sägs det om Profeten (s.a.w.) att hans natur och läggning inte alls stod i samklang med att skriva poesi.
(Arabiska*****************)
Vi har inte lärt honom poesi, och det anstår honom inte heller. (Yasin: 69)
Detta är en så uppenbar sanning att alla som kände Profeten Muhammed (s.a.w.) personligen visste det. Enligt tillförlitliga berättelser kunde Profeten (s.a.w.) inte någon dikt helt och hållet utantill. Om någon god dikt av en poet ibland kom ur hans mun under ett samtal, läste han den ändå på ett olämpligt sätt eller ändrade orden i den.
Hazrat Hasan Basri (rahimahullah) berättar att Profeten (s.a.w.) en gång, när han höll ett tal, reciterade en poets vers på följande sätt.
(Arabiska**************)
Hazrat Abu Bakr (radiyallahu anhu) sade: ”O Allahs Sändebud! Versraden lyder egentligen så här.”
(Arabiska*************)
En gång frågade Profeten (frid vare med honom) Abbas ibn Mirdas Sulami: ”Har du skrivit denna dikt?”
(Arabiska*************)
Han svarade: ”Den sista delen ska inte vara så, utan så här.”
(Arabiska***********)
Profeten (frid vare med honom) sade: ”Båda uttrycken har ju samma betydelse.”
Aisha (må Gud vara nöjd med henne) tillfrågades om Profeten (frid vare med honom) någonsin brukade använda poesi i sina tal. Hon svarade: ”Det fanns inget han avskydde mer än poesi. Ibland reciterade han dock en eller två versrader av en poet från Banu Qays. Men han reciterade den sista delen först och den första delen sist.” Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) brukade säga: ”Guds sändebud! Det ska inte vara så, utan så här.”
Profeten (frid vare med honom) brukade säga: ”Broder, jag är ingen poet, och att skriva poesi är inte heller min uppgift.”
Den arabiska poesi och litteratur var full av sexuella begär, kärlek och förälskelse, alkoholkonsumtion, stamfejder och fiendskap, tvister och stridigheter samt stolthet och högmod. Ord om fromhet och godhet förekom däremot mycket sällan. Därtill var lögner, överdrifter, förtal, hån, omotiverat beröm, självgodhet, skämt och satir samt hedniska mytologiska berättelser en integrerad del av denna poesi och litteratur. Därför sade Profeten (frid vare med honom) följande om denna poesi och litteratur:
(Arabiska*****************)
Det är bättre att någons mage fylls med var än med poesi.
Trots detta brukade Profeten (frid vare med honom) berömma poesi som innehöll goda ord. Han brukade säga:
(Arabiska*************)
Viss poesi innehåller visdom.
När han hade hört Umayya ibn Abi as-Salts poesi sade han:
(Arabiska**************)
Hans poesi är troende, men hans hjärta är otroget.
En gång reciterade en viss följeslagare omkring hundra utmärkta dikter för Profeten (frid vare med honom), och han fortsatte att säga: ”Bravo, så vackert! Läs mer.” (45)
(Arabiska*****************)
och säger sådant som han inte gör. (Ash-Shuʿarāʾ: 226)
Detta var ännu en egenskap hos poeterna som stod i strid med Profetens (frid vare med honom) handlingssätt. De som kände honom visste att han gjorde det han sade och sade det han gjorde. Överensstämmelsen mellan hans ord och handlingar var en så uppenbar sanning att ingen i hans omgivande samhälle kunde förneka den. Men vem kände inte till att poeterna sade en sak och gjorde en annan? De kunde hålla så kraftfulla tal om givmildhet att människor skulle tro att ingen var mer frikostig än de, men när man såg deras handlingar visade det sig att de var fruktansvärt snåla. De talade om mod men var själva fega och ynkliga. De talade om oberoende, förnöjsamhet och självrespekt men sjönk själva ned till den lägsta nivån av girighet, begär och uselhet. De grep fatt i andras minsta svagheter men var själva hängivna åt den yttersta svagheten. (46)
Bristande samstämmighet i motståndarnas anklagelser och Koranens bemötande
Av allt som tidigare har redogjorts för blir det tydligt att de otrogna i Mecka riktade motstridiga anklagelser mot Profeten (frid vare med honom) och inte kunde hålla fast vid en enda bestämd anklagelse. Koranen pekade ut denna svaghet hos dem och bevisade att den var falsk.
(Arabiska*******************)
(Alltså, o profet!) Fortsätt att förmana. Genom din Herres nåd är du varken spåman eller vansinnig. Säger folk att denne man är en poet, vars undergång vi väntar på när tiden går? Säg till dem: Nåväl, vänta då. Jag väntar också tillsammans med er. Är det deras förnuft som får dem att säga sådant? Eller har de i själva verket överskridit alla gränser i sin fientlighet? (At-Tur: 29–32)
Dessa få meningar avslöjar alla motståndarnas propaganda. Kärnan i argumentationen är denna: Qurayshs ledare och stamhövdingar gör anspråk på att vara mycket förnuftiga. Men säger deras förnuft verkligen åt dem att kalla en person poet som inte är poet? Att kalla den som hela folket känner som en vis man för vansinnig? Att utan grund kalla en person spåman, fast han inte har den minsta anknytning till spådomskonsten? Om de ger något omdöme på grundval av förnuft och insikt, kan de ge ett enda omdöme. Men de kan inte samtidigt ge många inbördes motsägelsefulla omdömen. Hur kan en och samma person samtidigt vara poet, vansinnig och siare? Om han är vansinnig kan han varken vara spåman eller poet. Om han är spåman kan han inte vara poet, och om han är poet kan han inte vara spåman. Detta beror på att poesins språk och innehåll skiljer sig från spåmannens språk och innehåll. Att samtidigt kalla samma ord för poesi och för en spåmans ord kan inte vara en persons verk om han känner till skillnaden mellan poesi och spåmannens ord. Därför är det uppenbart att dessa inbördes motsägelsefulla påståenden, som framförs i opposition mot profeten Muhammad (frid vare med honom), inte är förnuftiga. De framförs endast av envishet och halsstarrighet. Nationens främsta ledare och hövdingar riktar av fientlighet rena, grundlösa anklagelser, vilka förnuftiga människor inte fäster någon vikt vid. (47)
(Arabiska******************)
(O profet!) Se vad slags påståenden de riktar mot dig. De har gått vilse och finner ingen väg. (Isra: 48)
Det vill säga: de uttrycker inte bara en enda uppfattning om dig, utan framför helt olika och inbördes motsägelsefulla påståenden. Ibland säger de att du själv är en trollkarl. Ibland säger de att någon annan har förhäxat dig. Ibland säger de att du är poet, ibland att du är vansinnig och ibland att du är spåman. Dessa motsägelsefulla påståenden är i sig ett bevis på att de är okunniga om den verkliga saken. Annars skulle de ha uttryckt en tydlig uppfattning i stället för att säga olika saker från dag till dag. Dessutom framgår det härav att de inte är säkra på någon enda sak. Efter att ha framfört en anklagelse inser de själva att den inte håller, och då riktar de en annan anklagelse. (48)
(Arabiska******************)
När sanningen kom till dem avfärdade de den genast som lögn. Därför befinner de sig nu i förvirring och tvivel. (Qaf: 5)
I denna korta mening beskrivs en mycket omfattande sak. Innebörden är att de inte nöjde sig med att uttrycka förvåning och beskriva saken som ofattbar. När profeten Muhammad (frid vare med honom) lade fram sitt sanna budskap, stämplade de det genast utan minsta tvekan som lögn. Följden måste bli – och blev också – att de inte kunde hålla fast vid någon bestämd uppfattning om detta budskap eller om den som framförde det. Ibland kallade de honom poet, ibland vansinnig och ibland spåman. Ibland sade de att han själv hade hittat på allt detta för att upprätta sin överhöghet. Ibland anklagade de honom för att ha andra bakom sig som författade detta åt honom och gav det till honom. Sådana inbördes motsägelsefulla påståenden visar att de var rådvilla beträffande sin hållning och vad de borde göra. De skulle aldrig ha hamnat i denna förvirring om de, innan de i hast förklarade profeten (frid vare med honom) vara en lögnare och utan betänkligheter fattade ett förhastat beslut, allvarligt hade tänkt igenom vem som framförde detta budskap, vad han sade och vilka argument han lade fram. Det är sant att denne man inte var okänd för dem. Han hade inte plötsligt kommit flygande från ingenstans och slagit sig ned hos dem. Han var en av deras eget folk, en person som de själva hade prövat och kände. Hans karaktär, uppförande och förmåga var inte okända för dem. När en sådan person framförde något borde de kanske inte ha accepterat det genast, men de borde inte heller ha avvisat det så snart de hörde det. Dessutom var hans påstående inte utan argument och bevis. Han lade regelbundet fram argument och bevis för det. De borde ha lyssnat och undersökt hur välgrundat det var. Men i stället för att anta detta förhållningssätt lät de sig av envishet drivas till att först förklara det vara lögn. Följden blev att de själva stängde dörren till den verkliga sanningen för sig och öppnade många vägar för att vandra vilse åt alla håll. Nu kan de framföra tio inbördes motsägelsefulla påståenden till försvar för sitt ursprungliga misstag. Men de är inte beredda att ens överväga om profeten kan ha rätt och om det han framför kan vara sant. (49)
(Arabiska*****************)
O profet, när dessa människor ser dig börjar de genast håna dig och säger: ”Är detta den man som Gud har sänt som budbärare? Han skulle verkligen ha fått oss att avsky våra gudar, om vi inte hade förblivit ståndaktiga i vår vördnad för dem.” (Koranen: 41–42)
Dessa två uttalanden från de otrogna motsäger varandra. Av det första framgår att de betraktar profeten (frid vare med honom) som föraktlig. De hånar honom och vill förnedra hans ställning. Enligt deras uppfattning har profeten Muhammed (frid vare med honom) gjort ett mycket stort anspråk.
Av det andra uttalandet framgår att de erkänner styrkan i hans argument och bevis samt hans personlighets överlägsenhet, och omedvetet bekänner de: ”Om vi inte, drivna av fientlighet och halsstarrighet, hade hållit fast vid dyrkan av våra gudar, skulle denne man ha fått oss att vackla.” Sådana motsägelsefulla uttalanden bevisar i sig hur mycket den islamiska rörelsen har bringat dem ur balans. De hånar honom efter att ha blivit förödmjukade, men deras mindervärdeskänsla får dem samtidigt, mot deras vilja, att uttala ord som tydligt visar hur starkt de har påverkats av denna kraft. (50)
Anspråk på olika slags mirakler
Samtidigt som anklagelsernas storm rasade brukade Qurayshs otrogna gång på gång kräva att få se mirakler. Dessa krav nämns faktiskt på många ställen i Koranen, och svar har också givits på dem.
(Arabiska******************)
Och de sade: ”Vi kommer inte att tro på dig förrän du får en källa att flöda fram genom att klyva jorden. Eller förrän en trädgård med dadelpalmer och vindruvor skapas åt dig och du får källor att flöda fram i den. Eller förrän du, såsom du påstår, låter himlen falla ned över oss i stycken. Eller förrän du för Gud och änglarna inför oss ansikte mot ansikte. Eller förrän du får ett hus av guld. Eller förrän du stiger upp till himlen; och vi kommer inte heller att tro på din uppstigning förrän du för med dig något skriftligt åt oss som vi kan läsa.” Säg: ”Min Herre är upphöjd över alla brister. Är jag annat än en budbärare?” (Israels barn: 90–93)
Svaret på kravet på ett mirakel ges i denna sura i följande vers:
Det har redan givits. —Svaret var att om ett folk, trots att det sett alla de mirakel som lagts fram som bevis för en profets profetskap, ändå förklarar profeten vara en lögnare, drabbar det oundvikligen ett straff. Historien ger många exempel på detta. Det är nu en nåd från Allah att Han inte sänder något sådant mirakel. Men ni är så dåraktiga att ni kräver det. —Författaren. Här ges nu det andra svaret på detta krav. Detta korta svar är över all lovprisning vad gäller vältalighet. Motståndarnas krav var: Om du är en profet, rikta då blicken mot jorden, så att den genast rämnar och en källa bryter fram. Eller låt omedelbart en grönskande, ung och livskraftig trädgård uppstå, med bäckar som rinner genom den. Peka mot himlen, så att den faller ner över dem som förklarar dig vara en lögnare. Blås en enda gång, så att ett palats av guld på ett ögonblick blir till. Ge ett enda kommando, så att Gud och änglarna genast kommer och ställer sig framför oss och säger att de har sänt Muhammad som profet. Eller stig upp till himlen inför våra ögon och hämta från Allah ett brev till oss, som vi kan röra vid med våra händer och se med egna ögon.
Till alla dessa vidlyftiga krav gavs endast ett svar: Era dårar! Har jag någonsin gjort anspråk på att vara Gud, så att ni ställer sådana krav på mig? När har jag sagt till er att jag har obegränsad makt? När har jag sagt att jorden och himlen lyder under mitt befäl? Mitt anspråk har från början till slut varit att jag är en människa och en budbärare från Gud. Om ni vill pröva mig, så pröva mitt budskap. Om ni vill tro, så tro efter att ha sett detta budskaps sanningshalt och rimlighet. Om ni vill förneka det, så visa dess brister och fel. Om ni vill bli förvissade om min sanningsenlighet, så se på mitt liv och mina handlingar som människa. Varför lämnar ni allt detta och kräver av mig att jag ska klyva jorden och låta himlen falla ner? Vad har sådana handlingar med profetskap att göra? (51)
(Arabiska****************)
Dessa människor säger: ”Varför har inga tecken, mirakel, sänts ner till denne man?” Säg, O Profet: ”Tecknen finns hos Allah, medan jag endast är en tydlig var uppringare.” Är det inte tillräckligt för dessa människor som tecken att Vi har uppenbarat Boken för dig, som läses upp för dem? I den finns i själva verket nåd och förmaning för de människor som tror. (Al-Ankabut: 50–51)
Med andra ord: Är inte det faktum att en storslagen bok som Koranen uppenbarades för profeten Muhammad, trots att han var olärd, i sig ett stort mirakel, så att det är tillräckligt att tro på hans profetskap?
Finns det efter detta något behov av ytterligare ett mirakel? För dem som tidigare såg mirakel var det ett mirakel. Men detta mirakel finns ständigt framför era ögon. Det läses upp för er varje dag. Ni kan se det när som helst. (52)
(Arabiska******************)
Men var och en av dem vill att ett öppet brev ska skickas till honom i hans namn. Aldrig! Saken är den att de inte fruktar livet efter detta. Aldrig! Detta är förvisso en påminnelse. Låt därför den som vill ta lärdom av den. (al-Muddaththir: 52–55)
Det vill säga, de säger att om Allah verkligen har utsett Muhammed (frid och välsignelser över honom) till profet, så bör Han skriva och skicka ett brev till var och en av ledarna och stamöverhuvudena i Mecka med följande ord: ”Muhammed (frid och välsignelser över honom) är vår profet. Erkänn hans lydnad.” Och brevet måste vara sådant att den som ser det genast blir övertygad om att det är Allah själv som har skrivit och sänt det.
På ett annat ställe i Koranen återges detta uttalande av de otrogna i Mecka: ”Vi kommer inte att tro förrän vi själva får det som Allahs sändebud har fått.” (al-An’am: 124) [I sura al-An’am gavs ett kort svar på detta—
(Arabiska***************)
Allah vet själv bäst genom vem och på vilket sätt Han ska låta profetskapets uppgift utföras. (Författaren)]
På ett annat ställe återges också deras krav: ”Stig upp till himlen inför oss och hämta därifrån en nedskriven bok som vi kan läsa.” (al-Isra: 93)
Som svar sades det att deras krav aldrig skulle uppfyllas. Den verkliga orsaken till att de inte tror är inte alls att deras krav inte uppfylls. Den verkliga orsaken är i stället att de inte fruktar livet efter detta. De betraktar denna värld som allt som finns. De föreställer sig inte att det efter livet i denna värld finns ännu ett liv, där de ska avlägga räkenskap för sina handlingar. Just detta har gjort dem bekymmerslösa och ansvarslösa i världen. De anser att frågan om sanningen och falskheten är fullständigt meningslös. För de ser ingen sanning i världen vars efterföljande med säkerhet leder till ett gott resultat. Inte heller ser de någon falskhet vars följd i världen med säkerhet blir ond. Därför anser de det meningslöst att tänka över vad som verkligen är sanning och vad som är falskhet. Frågan blir betydelsefull endast för dem som betraktar det nuvarande livet i världen som ett övergående liv och erkänner att det verkliga och eviga livet är livet efter detta, där sanningen med säkerhet får ett gott resultat och falskheten med säkerhet får ett ont resultat. En sådan människa kommer att tro när hon ser de förnuftiga bevis och de storslagna lärdomar som Koranen lägger fram: Vad är det egentligen för fel i den troslära, de föreställningar och de handlingar som Koranen förklarar vara felaktiga? Men den som förnekar livet efter detta och inte alls är intresserad av att söka sanningen kommer dag efter dag att lägga fram nya krav som ursäkt för att inte tro. Även om något av hans krav uppfylls, kommer han ändå att söka någon annan förevändning för att förneka. Detta har sagts i sura al-An’am: ”O profet! Även om Vi sände ned en bok till er, skriven på papper, och människorna fick känna på den med sina händer, skulle de som förnekar sanningen ändå säga: ’Detta är inget annat än uppenbar trolldom.’” (al-An’am: 7) (53)
(Arabiska*******************)
–De säger: Varför har ingen ängel sänts ner till denne profet? Om vi hade sänt ner en ängel, skulle saken redan ha avgjorts i alla avseenden och de skulle inte längre ha fått någon frist. Och även om vi hade sänt ner en ängel, skulle Vi ha sänt honom i mänsklig gestalt. Då skulle Vi ha försatt dem i samma tvivel som de nu befinner sig i. (Al-An’am: 8–9)
Deras påstående var att när denne man hade sänts som profet, borde en ängel ha stigit ner från himlen. Han skulle ha sagt till människorna: ”Detta är Guds profet. Lyssna till honom, annars kommer ni att straffas.” För de okunniga anklagarna framstod det som märkligt att himlens och jordens Skapare skulle utse någon till profet och sedan lämna honom att utsättas för att bli stenad och hånad av sådana hjälplösa människor. Även om en sådan mäktig kungs sändebud inte kom tillsammans med en stor grupp, borde åtminstone en ängel ha kommit som hans följeslagare – en som skyddade honom, skapade vördnad för hans person, bekräftade att han verkligen var utsänd och utförde hans uppdrag på ett övernaturligt sätt.
Det första svaret som gavs var att om ängeln hade sänts i sin verkliga gestalt, skulle tiden för det slutliga avgörandet ha kommit och ingen frist längre ha beviljats. Den frist ni har fått för att anta tron och rätta till ert handlingssätt varar endast så länge den verkliga sanningen fortfarande är dold bakom det osynligas förhänge. När detta förhänge av det osynliga lyfts, kommer det inte längre att finnas någon möjlighet till uppskov. Därefter återstår endast räkenskapens avkrävande. Detta beror på att livet i denna värld är en prövningstid för er, och att prövningen består i att se om ni, utan att skåda den verkliga sanningen, genom ett riktigt bruk av förnuft och eftertanke kan urskilja den; och sedan, efter att ha urskilt den, behärska era begär och lustar och rätta era handlingar efter sanningen. Att det osynliga förblir dolt är ett nödvändigt villkor för denna prövning. Ert liv i världen – den frist ni har fått för prövningen – kommer att bestå så länge det osynliga förblir osynligt. När det osynliga träder fram i synlig gestalt, kommer denna frist självklart att upphöra och tiden för prövningens resultat att offentliggöras kommer i stället. Därför är svaret på ert krav att det inte är möjligt att prövningstiden ska avslutas inför er.
Det andra svaret som gavs var att om ängeln hade kommit i mänsklig gestalt, skulle samma tvivel ha uppstått hos er som det nu gör beträffande profeten. Änglarnas ankomst kunde visserligen ha skett på ett annat sätt: de kunde ha visat sig för människorna i sin verkliga, osynliga gestalt. Men det har redan sagts ovan att den tiden ännu inte har kommit. Den andra möjligheten som återstår är alltså att de kommer i mänsklig gestalt. Om de kommer i mänsklig gestalt, sägs det, kommer ni att tvivla på att de är utsända från Gud på samma sätt som ni nu tvivlar på att Muhammed (frid vare med honom) har sänts av Allah. (54)
(Arabiska***************)
Dessa människor säger: ”Varför har inget tecken – något märkbart mirakel – sänts ner till denne profet från hans Herre?” Säg till dem: ”Allah har full makt att sända ner tecken. Men de flesta av dem lever i okunnighet.” Se på varje djur som rör sig på jorden och varje fågel som flyger i luften med hjälp av sina vingar; alla är skapade varelser liksom ni. Vi har inte utelämnat något ur deras bestämmelse. Sedan kommer alla att samlas inför sin Herre. Men de som förnekar Våra tecken är döva och stumma och ligger i mörker. (Al-An’am: 37–39)
Innebörden av detta uttalande är att frånvaron av ett mirakel inte betyder att Allah saknar makt att visa ett sådant. Orsaken är i stället något annat som ni, på grund av er okunnighet, inte kan förstå. Om ni inte enbart önskar er nöjen och underhållning, utan verkligen vill se ett tecken för att få veta om det som profeten (frid vare med honom) kallar er till är sant, så öppna era ögon och se: oräkneliga tecken finns runt omkring er. Begrunda livet hos något av de djur som lever på jorden eller någon av fåglarna som flyger i luften. Se hur dess kroppsbyggnad har utformats så att den passar dess livsvillkor. Se hur dess medfödda instinkter har försetts med krafter som motsvarar dess naturliga behov. Se hur dess försörjning ordnas. Se hur en bestämd lott har tilldelats den, vars gränser den varken kan överskrida eller dra sig tillbaka från. Se hur vart och ett av deras djur, liksom de minsta insekterna, på sin plats får den omsorg de behöver; hur de övervakas, skyddas, underhålls och vägleds. Se hur arbete utförs genom dem enligt en bestämd plan. Se hur de hålls under ett ordnat system och hur deras födelse, fortplantning och död följer en fullkomlig ordning. Om ni begrundar bara ett enda av Allahs oräkneliga tecken, kommer ni att förstå att den uppfattning om Allahs enhet och egenskaper som denne profet lägger fram för er, och den livssyn enligt denna uppfattning som han kallar er till, är den obestridliga sanningen. Men ni varken öppnar era ögon för att se eller vill lyssna till någon. Ni ligger i otacksamhetens mörker och önskar att man ska förvilla era sinnen genom att visa er naturens underbara scener. (55)
(Arabiska***************)
Och vad skulle hända om Koranen hade uppenbarats på ett sådant sätt att bergen började röra sig genom den, eller jorden sprack upp, eller de döda steg upp ur gravarna och började tala? (Ra‘d: 31)
För att förstå innebörden av denna vers måste man komma ihåg att tilltalet här inte riktades till de otrogna, utan till muslimerna. När de gång på gång hörde de otrogna kräva att få se tecken, blev de oroliga och tänkte: ”Om de ändå bara fick se något sådant tecken som kunde ge dem visshet!” När de sedan tänkte att de otrogna, eftersom inga sådana tecken hade kommit, fick möjlighet att så tvivel hos människor om Profetens (s.a.w.) budskap, växte deras oro ännu mer. Därför sades det till muslimerna: Om sådana tecken plötsligt hade visats tillsammans med någon av Koranens suror, tror ni då att dessa människor skulle ha trott? Har ni verkligen en så god uppfattning om dem att de är helt redo att acceptera sanningen och att det enda som saknas är ett tecken? De som inte såg sanningens ljus i Koranens undervisning, i tecknen i naturens rike, i Profetens rena och heliga liv och i hans följeslagares omvälvande liv – tror ni att de skulle få någon vägledning genom att se bergen röra sig, jorden spricka upp och en död människa stiga upp ur graven? (65)
Tydliga bevis för Hans (s.a.w.) budskap
Var och en av de anklagelser som de otrogna riktade mot Profeten Muhammed (s.a.w.), och vart och ett av deras krav på att få se ett mirakel som bevis för dem, har besvarats på ett ytterst rättvist sätt. Därefter har inget utrymme lämnats för någon att med förnuft, insikt och logiska bevis kunna göra profetskapet tvivelaktigt. Sedan har tre så tydliga bevis lagts fram till stöd för budskapet att det var omöjligt för människorna i Mekka och dess omgivningar att förneka dem. Dessa redogörs för i följande ordning.
(Arabiska**************)
O Profet! Du läste ingen bok tidigare och skrev inte heller något med din egen hand. Annars skulle de som följer falskheten kunna hysa tvivel. (Ankabut: 48)
Grunden för argumentet och beviset i denna vers är att Profeten (s.a.w.) var olärd. Hans landsmän, grannar och släktingar, inför vilka hela hans liv – från barndomen tills han nådde ålderdomen – hade utspelat sig, visste alla mycket väl att han aldrig under sitt liv hade läst någon bok och aldrig ens hållit en penna i handen. Genom att lägga fram detta faktum säger Allah den Allsmäktige att det är det tydligaste beviset på att den omfattande och djupa kunskap om de himmelska skrifternas läror, de tidigare profeternas förhållanden, olika religiösa trosföreställningar, forntida folks historia och civilisation samt viktiga frågor inom moral och ekonomi, som strömmade från denne olärde mans mun, inte kunde ha förvärvats på något annat sätt än genom uppenbarelse. Om han hade kunnat läsa och skriva och människor någon gång hade sett honom läsa eller studera böcker, skulle de som följer falskheten ha haft någon grund för sitt tvivel: att denna kunskap inte var uppenbarad, utan hade förvärvats genom studier och ansträngning. Men hans olärdhet lämnade inte ens det minsta utrymme för ett sådant tvivel. Nu finns det, bortsett från yttersta halsstarrighet, ingen anledning att förneka hans profetskap som på något sätt kan anses rimlig. (57)
(Arabiska******************)
O Profet (frid vare med honom), säg till dem: Om Allah hade velat att jag inte skulle utses till profet, skulle jag aldrig ha läst upp denna Koran för er, och Han skulle inte heller ha gett er någon kunskap om den. Jag har redan levt ett helt liv bland er. Tänker ni då inte använda ert förstånd? (Yunus: 16)
Detta är ett kraftfullt argument som vederlägger de mekanska avgudadyrkarnas föreställning att profeten Muhammed (frid vare med honom) hade författat Koranen utifrån sitt eget sinne och tillskrivit den Gud, och som samtidigt stöder profetens påstående att han själv inte var dess författare, utan att den uppenbarades för honom från Gud genom uppenbarelsen. Även om man bortser från alla andra argument och bevis, finns profeten Muhammeds (frid vare med honom) liv öppet inför dem. Han hade tillbringat hela fyrtio år av sitt liv inför deras ögon före profetskapet. Han var född i deras stad. Inför deras ögon hade han tillbringat sin barndom, trätt in i ungdomsåren och nått mogen ålder. Han hade med andra ord alla slags sociala relationer med dem: han bodde bland dem, träffade dem, gjorde affärer med dem och gifte sig. Ingen enda sida av hans liv var dold för dem. Vilket tydligare vittnesbörd kan finnas än något som de hade lärt känna, förstått och sett på nära håll?
Två saker i den ädle profetens (frid vare med honom) liv var så uppenbara att varje människa i Mekka kände till dem. För det första: Under hela sitt fyrtioåriga liv före profetskapet hade han inte fått någon sådan utbildning eller umgänge varifrån han kunde ha förvärvat den kunskap som nu plötsligt började strömma från hans mun tillsammans med anspråket på profetskap. När de suror som uppenbarades fortlöpande i Koranen nu tog upp olika ämnen, hade ingen någonsin sett honom tidigare visa intresse för dessa frågor, samtala om dem eller uttrycka åsikter om dem. Inte ens under hela dessa fyrtio år hade hans närmaste vänner eller närmaste släktingar i hans tal eller uppträdande märkt något som kunde betraktas som en förberedelse till detta stora kall, vilket han plötsligt började framföra vid fyrtio års ålder. Detta var ett tydligt bevis på att Koranen inte var något han själv hade tänkt ut eller hittat på, utan något som hade trängt in i hans hjärta utifrån. En mänsklig hjärna kan nämligen inte, i något skede av en människas liv, framföra något vars utveckling och gradvisa tillväxt inte har tydliga spår i de tidigare skedena. Därför insåg några listiga människor i Mekka själva till slut att anklagelsen att betrakta Koranen som ett verk av profeten Muhammeds (frid vare med honom) hjärna var fullständigt orimlig. Då började de i stället säga att det fanns någon annan som lärde Muhammed (frid vare med honom) dessa ord. Men detta andra påstående var ännu meningslösare än det första. För det fanns inte i hela Arabien, än mindre i Mekka, någon person med sådan förmåga att man kunde peka ut honom och säga att denne var eller kunde vara författaren till detta tal. Hur skulle en person med sådan förmåga kunna förbli dold i samhället?
Det andra som var särskilt anmärkningsvärt i hans tidigare liv var att det inte fanns minsta spår hos honom av lögn, bedrägeri, svek, falskspel, slughet eller list. Det fanns ingen i samhället som kunde säga att han under de fyrtio år då de levt tillsammans hade upplevt något sådant beteende hos honom. Tvärtom kände var och en som hade kommit i kontakt med honom honom som en mycket sanningsenlig, oklanderlig, pålitlig och trofast människa. Kan man då föreställa sig att den man som under hela sitt liv aldrig hade tagit sin tillflykt till lögn, bedrägeri eller svek, inte ens i småsaker, plötsligt skulle ha rest sig med ett så stort vapen av lögn och bedrägeri, författat något ur eget sinne och med kraft börjat tillskriva det Gud? På grundval av detta säger Allah, som svar på deras meningslösa anklagelse: Säg till dem: ”O Allahs tjänare! Använd ert förstånd en stund och se: Jag är inte någon främmande person som kommit utifrån. Jag har tvärtom redan levt ett helt liv bland er. Efter att ni har sett mitt tidigare liv, hur kan ni då förvänta er att jag skulle kunna lägga fram denna Koran inför er utan Allahs befallning och undervisning?” (58)
(Arabiska***************)
O Profet! Du hade aldrig hoppats att Boken skulle uppenbaras för dig. Detta har endast skett genom din Herres nåd. (Al-Qasas: 86)
Ett annat argument som har framförts till stöd för profeten Muhammeds (frid över honom) profetskap är följande. När Moses (frid över honom) skulle utses till profet var han helt ovetande om det, och inte nog med att han aldrig hade önskat eller föreställt sig att bli utsedd till ett stort och betydelsefullt uppdrag – han hade inte ens haft en aning om det. Plötsligt, medan han var på väg, kallades han till sig, gjordes till profet och fick utföra sådana märkliga uppgifter som inte alls stod i överensstämmelse med hans tidigare liv. Exakt så var det också med profeten Muhammed (frid över honom). Makkas invånare visste själva hur hans liv hade sett ut dagen innan han kom ner från grottan Hira med budskapet om profetskapet. De visste vad han arbetade med och vilket yrke han hade, hur han talade och vilka ämnen han brukade diskutera, samt vilken typ av intressen och verksamhet han hade. Hela hans liv var fyllt av ärlighet, pålitlighet och renhet. Hans stora ädelhet och värdighet, hans fredsälskande sinnelag, hans löftestrohet, hans strävan att tillgodose rättigheter och hans vilja att tjäna människor var särskilt framträdande. Men det fanns inget hos honom som kunde få någon att anta att denna store man en dag skulle träda fram med anspråk på profetskap. Ingen bland hans närmaste, släktingar, grannar eller vänner kunde säga att han redan från början förberedde sig för att bli profet. Efter det omvälvande ögonblicket i grottan Hira började plötsligt ämnen och problem strömma ur hans mun som ingen tidigare hade hört honom säga ett enda ord om. Ingen hade hört honom använda det särskilda språk, de ord och de termer som människor nu hörde från honom i form av Koranen. Han hade aldrig ställt sig för att hålla predikan. Han hade aldrig trätt fram med någon kallelse eller rörelse; inte heller kunde man utifrån någon av hans tidigare verksamheter anta att han planerade att lösa samhällsproblem eller genomföra religiösa eller moraliska reformer. Ända fram till dagen före detta omvälvande ögonblick såg hans liv ut som en enkel affärsmans liv, där han försörjde sig på ett enkelt och tillåtet sätt. Han brukade vara glad och munter tillsammans med sina barn. Han visade sina gäster gästfrihet och respekt, hjälpte de fattiga och behandlade sina släktingar väl. Ibland drog han sig undan i ensamhet för att ägna sig åt tillbedjan. Att en sådan person plötsligt skulle träda fram med omstörtande tal, inleda en revolutionerande kallelse, skapa en enastående litteratur och komma med en bestående livssyn, tankevärld, moral och civilisation – det var en förändring och revolution som, sett ur den mänskliga psykologins perspektiv, omöjligen kunde ha åstadkommits genom konstlade medel, förberedelser eller medvetna ansträngningar. Varje sådan strävan och förberedelse passerar nämligen genom gradvisa utvecklingsstadier, och dessa stadier kan inte förbli dolda för dem bland vilka personen lever sitt liv dag och natt. Om profetens (frid över honom) liv hade passerat genom sådana stadier, skulle hundratusentals röster i Mekka ha sagt: ”Var det inte vi som sade att den här mannen en dag skulle komma med något stort anspråk?” Men historien vittnar om att de otrogna i Mekka riktade alla möjliga anklagelser mot honom, men att inte en enda av dem framförde den sistnämnda anklagelsen.
Därefter finner man bevis för att han inte hade någon önskan eller förväntan om att bli profet, utan plötsligt ställdes inför denna situation utan att själv vara medveten om det, i den händelse som återges i hadithsamlingarna om uppenbarelsens början. Den har redan beskrivits i kapitlet med rubriken ”Uppenbarelsens början”, och därför anser jag det onödigt att återge den här. (59)
Tredje avsnittet
Kallelsen att tro att Koranen är Guds ord
Den tredje grundläggande punkten i den islamiska kallelsen är att människan ska erkänna den heliga Koranen som Guds bok. Hon ska godta varje ord i den som sant och som något som kommer från Gud. Hon ska betrakta all den undervisning om troslära, övertygelse, tankesätt, moral, tillbedjan och uppförande som den innehåller som grundläggande lag för sitt eget liv. Hon ska avvisa allt som strider mot dess vägledning. Till denna trosuppfattning hör också nödvändigtvis att Koranen, bokstav för bokstav, är Guds ord, som uppenbarades för profeten (frid över honom) genom uppenbarelsen. Det är inte så att endast betydelsen ingavs i hans hjärta och att han sedan uttryckte den på sitt eget språk och med sina egna ord. Det som verkligen skedde var att de ordsträngar i vilka denna bok uppenbarades för Guds Sändebud (frid över honom) bevarades exakt i samma ordalydelse. Ingen förändring har gjorts i den och ingenting har lagts till eller tagits bort. Falskheten kommer aldrig att kunna tränga in i den. Eftersom den dessutom är den Allsmäktige Gudens, världarnas Herres, direkta ord, står den även över Sändebudet självt. Även om den kom genom Sändebudet är Sändebudet underordnad den. Han har befallts att följa den och har ingen rätt att lägga till något eller ta bort något från den. Hans uppgift är i stället att framför alla andra och i högsta grad följa den samt att upprätta religionen, det vill säga ett fullständigt livssystem, i enlighet med detta gudomliga ords avsikt.
Denna tro gjorde den revolution ännu starkare som islam hade som mål att genomföra. Detta berodde på att en evig bok hade tillhandahållits från Gud, där Gud själv på sitt eget tydliga språk hade klargjort vad som är sanning och vad som är falskhet. Människor kan därför i alla tider vända sig till den för att få veta vad de bör och inte bör göra för att vinna sin Herres välbehag. Att en bok uppenbarades tillsammans med en människa som gjordes till Sändebud, och att människorna befalldes att tro på dem båda och följa dem båda, innebär att överallt där denna tro och lydnad blir verklighet bland människor och i samhället försvinner friheten till godtycke. Både individen och samhället som helhet blir underställda en vägledare och en lagbok. Även efter det att vägledaren har lämnat världen kommer lagboken, Koranen, alltid att finnas kvar i världen och förkunna vilka handlingar Allah har befallt och vilka Han har förbjudit. Den sunna som finns kvar efter profeten (frid över honom) – och som enligt Koranens perspektiv är den gudomliga uppenbarelsens tillförlitliga officiella uttolkning – kommer inte att lämna något utrymme för begärens slavar eller anhängare av andra livsåskådningar att fortsätta misstolka lagboken.
Denna kortfattade framställning gör det tydligt varför det redan vid början av den islamiska förkunnelsen var nödvändigt att, tillsammans med tron på Guds enhet och Muhammeds sändebudskap, kalla människor till att tro på Koranen och godta den som Guds ord, samt vilken betydelse detta hade. Nu ska vi mer utförligt beskriva vilken ställning Koranen tillskrevs när den lades fram och hur starka bevis som presenterades för dem som vägrade godta denna bok, till stöd för att Koranen är Guds ord.
Koranen är Guds ord, vars varje ord uppenbarades för profeten (frid över honom)
Detta var det inledande påpekandet, som har framställts i Koranen med sådan yttersta eftertrycklighet och i så stor omfattning att det inte är möjligt att här återge alla verser i detta ämne. Ingenstans i Koranen finns ens ett enda ord som skulle kunna ge upphov till misstanken att denna profet Muhammeds (fvmh) egna ord. Hela Skriften har lagts fram på grundvalen att den är uppenbarelse nedsänd av Gud. Som exempel återges nedan några verser.
(Arabiska*****************)
Och, Muhammed (fvmh), Vi har sänt ned denna Skrift till dig med sanningen; den bekräftar och bevarar sanningen i allt som tidigare har kommit och fortfarande finns bevarat bland de himmelska Skrifterna. Döm därför mellan dem i enlighet med det som Allah har sänt ned, och följ inte deras önskningar genom att vända dig bort från den sanning som har kommit till dig. (Al-Maida: 48)
I denna vers sägs det tydligt inte bara att Allah har sänt ned denna Skrift till profeten Muhammed (fvmh), och att den har kommit med sanningen, utan dessutom sägs två saker. Den första är att den bekräftar sanningen i allt det som i sin ursprungliga och riktiga form finns bevarat i de tidigare uppenbarade Skrifterna. Den andra är att den bevarar dessa Skrifter; det vill säga, den har införlivat och bevarat de sanna läror som fanns i dem. Därefter har de påståenden som hade införlivats i dem i strid med sanningen, med hjälp av denna Skrift sållats ut och skilts från dem.
(Arabiska****************)
Och Vi har sänt ned denna Koran med sanningen, och med sanningen har den kommit ned. Och Vi har inte sänt dig som sändebud annat än som en förkunnare av goda nyheter för den som antar den och som en varnare för den som inte antar den. (Bani Israil: 105)
(Arabiska****************)
Och läs upp den Skrift från din Herre som har uppenbarats för dig. (Al-Kahf: 27)
(Arabiska*******************)
O Muhammad (frid vare med honom)! Vi har uppenbarat denna Bok för dig med sanningen, för människornas skull. Den som nu antar vägledningen gör det till sitt eget bästa. Och den som går vilse får själv bära följderna av det. Du är inte ansvarig för honom. (Az-Zumar: 41)
(Arabiska*****************)
Och så har Vi, O Profet, uppenbarat Koranen för dig på arabiska, så att du ska kunna varna centralorten (Mekka) och dem som bor runt omkring den. (Ash-Shura: 7)
(Arabiska**************)
Denna Bok har uppenbarats av Allah, den Allsmäktige, den Barmhärtige. (Al-Ahqaf: 1)
(Arabiska****************)
Detta är en välsignad Bok som Vi, O Muhammad (frid vare med honom), har uppenbarat för dig, så att människorna kan begrunda den och så att de eftertänksamma och förståndiga kan ta lärdom av den. (Sad: 29)
(Arabiska******************)
Och, Muhammad (s.a.s.), du tar förvisso emot denna Koran från en vis och allvetande Varelse. (An-Naml: 6)
(Arabiska******************)
Och den är förvisso nedsänd av Rabb al-ʿālamīn. En pålitlig ande förmedlar den till ditt hjärta, så att du, Muhammad (s.a.s.), blir en av varnarna (de profeter som varnar mänskligheten), på klart arabiskt språk. [Med ”den förtrogna eller pålitliga anden” avses här Jibril (a.s.), som brukade komma till profeten Muhammad (s.a.s.) med Koranen. I stället för att nämna hans namn används här uttrycket ”den förtrogna eller pålitliga anden”. Syftet med detta är att klargöra att han är en ren ande, en immateriell varelse, samt så trofast och pålitlig att han förmedlar uppenbarelsen till profeten precis så som Allah den Upphöjde sänder den till honom, utan någon minskning eller ökning – författaren.] (Ash-Shuʿara: 192–195)
(Arabiska******************)
– Profet, rör inte din tunga för att skynda dig att memorera denna uppenbarelse. Det är Min uppgift att låta dig minnas den och att läsa upp den för dig. När Jag därför läser upp den, lyssna då uppmärksamt på uppläsningen. Det är också Min uppgift att förklara dess innebörd för dig. (Al-Qiyamah: 16–19)
Dessa verser klargjorde inte bara att hela denna Bok hade sänts ned från Allah till Muhammad (s.a.s.) genom uppenbarelse; de två sistnämnda verserna är dessutom mycket tydliga på denna punkt: det är inte endast dess innebörd som uppenbaras i Profetens (s.a.s.) hjärta, varefter han uttrycker den med sina egna ord, utan även dess ordalydelse sänds ned från Allah. Att Den pålitliga anden, Ruh al-Amīn (Jibril (a.s.)), kommer ned från Rabb al-ʿālamīn med uppenbarelsen på arabiska och läser upp den inför Profeten, att Profeten försöker memorera den skyndsamt, samt att Allah den Upphöjde säger till honom: ”Försök inte memorera den, utan lyssna när den läses upp. Därefter är det Vår uppgift att få dig att minnas den, att läsa upp den för dig och att förklara dess innebörd” – allt detta blir meningsfullt först när även uppenbarelsens ord sänds ned från Allah. Om det däremot endast hade uppstått en innebörd och en föreställning i Profetens hjärta, skulle det inte finnas någon mening med att läsa den, lyssna till den, minnas den eller att den sändes ned på arabiska.
Allahs Sändebud (s.a.s.) var själv befalld att följa Koranen
I Koranen har det också tydligt klargjorts att Allahs Sändebud (s.a.s.) är underordnad Koranens bud. Han har beordrats att följa dem. Han har ingen rätt att göra några ändringar i den och är underordnad. Han har beordrats att följa dem. Han har ingen rätt att göra några ändringar i den eller lägga till eller dra ifrån något.
(Arabiska******************)
Och Muhammad (s.a.s.), följ det som har uppenbarats för dig från din Herre. Allah är underrättad om vad ni gör. (Ahzab: 2)
(Arabiska***************)
Muhammad (s.a.s.), följ det som har uppenbarats för dig från din Herre. Det finns ingen gud utom Honom, och vänd dig bort från avgudadyrkarna. (An’am: 106)
(Arabiska*******************)
– Muhammad (s.a.s.), säg till dem: ”Jag följer endast den uppenbarelse som sänds till mig, och jag är inget annat än en tydlig varnare.” (Ahqaf: 9)
(Arabiska******************)
Och när du inte lägger fram något tecken (mirakel) inför dessa människor säger de: ”Varför väljer du inte själv ut något tecken åt dig?” Säg till dem: ”Jag följer endast den uppenbarelse som har sänts till mig från min Herre. Detta (denna vers i Koranen) är ett ljus av insikt från din Herre samt vägledning och barmhärtighet för dem som tror på Honom.” (Al-A’raf: 203)
Det betyder att det inte är min uppgift att själv upptäcka, framställa eller lägga fram vad någon än kräver eller vad jag själv känner behov av. Jag är endast en budbärare, och min uppgift är att handla enligt vägledningen från Honom som har sänt mig. I stället för ett mirakel har min Sändare sänt mig denna Koran. I den finns ett ljus av insikt, och dess anmärkningsvärda skönhet består i att de som följer den finner den rätta vägen i livet, och att tecknen på Allahs barmhärtighet blir tydliga i deras vackra karaktär och goda moral.
(Arabiska******************)
Och när Våra klara verser läses upp för dem, säger de som inte hoppas på att möta Oss i det kommande livet: ”Kom med någon annan Koran än denna, eller ändra något i den.” Säg till dem, o Muhammad: ”Jag har ingen rätt att ändra något på eget initiativ. Jag följer endast den uppenbarelse som sänds till mig. Om jag skulle vara olydig mot min Herre fruktar jag straffet på en väldig dag.” (Jonas: 15)
(Arabiska******************)
Och om denne profet hade hittat på något från sig själv och tillskrivit det Oss, skulle Vi ha gripit honom med höger hand och skurit av hans halspulsåder. Sedan skulle ingen av er ha kunnat hindra det. (Al-Haqqa: 44–47)
Koranen är bevarad i alla avseenden, och vart och ett av dess ord står fast
Det har också tydligt förklarats i Koranen att Allah den Allsmäktige Själv har åtagit sig ansvaret att bevara Koranen med vart och ett av dess ord. Varje ord i den står fast och kan inte förändras. Ingen lögn kommer att finna någon väg in i den. Allah den Allsmäktige kommer fortlöpande att visa sådana tecken i horisonterna och bland människorna att dess sanningshalt därigenom kommer att bevisas. (arabiska*******************)
Det är Vi som har uppenbarat denna Koran, och det är Vi som bevarar den. (al-Hijr: 9)
Det vill säga, den står direkt under Vårt beskydd. Om någon vill utplåna den eller hålla den tillbaka, kommer han inte att kunna göra det. Dess värdighet kommer inte att minska på grund av någons anklagelser eller kritik. Även om någon vill hindra dess budskap kommer han inte att kunna göra det. Ingen kommer att få möjlighet att förvränga eller ändra den.
(Arabiska******************)
– Nej, Koranen är högt ärad och inskriven på en välbevarad tavla. (al-Buruj: 21–22)
Det vill säga, Koranens text kan inte utplånas. Den är inskriven på Guds välbevarade tavla, där ingen förändring är möjlig. Det som har skrivits in i den kommer med säkerhet att ske. Även om hela världen förenade sig för att förkasta den, skulle den inte kunna göra det.
(Arabiska*****************)
Och den verkliga saken är att denna Koran är en mäktig Skrift. Falskheten kan inte närma sig den, vare sig framifrån eller bakifrån. Den är uppenbarad av En som är allvis och själv värd allt lov. (Fussilat: 41–42)
Att falskheten inte kan komma framifrån betyder att ingen genom ett direkt angrepp på Koranen kan bevisa att något av dess påståenden är fel eller att någon av dess läror är falsk och orättfärdig. Att den inte kan komma bakifrån betyder att ingen sanning senare kommer att upptäckas som strider mot de uppgifter Koranen har framlagt; det kan inte finnas någon kunskap som verkligen är ”kunskap” och som vederlägger den kunskap som Koranen har förmedlat. Ingen erfarenhet eller observation kan bevisa att det Koranen har framlagt om trosföreställningar, moral, lagar, civilisation, kultur, ekonomi, sociologi och politik är fel.
(Arabiska*****************)
Snart ska Vi visa dem Våra tecken vid horisonterna och inom dem själva, tills det slutligen blir klart för dem att denna Koran i sanning är sann. (Hamim Sajda: 53)
Detta har två betydelser. Den ena är att Koranens budskap snart kommer att spridas över en stor del av världen, och dessa människor med egna ögon kommer att se vilken enorm religiös, moralisk, andlig, politisk, ekonomisk och kulturell revolution som genom den äger rum i människans liv.
Den andra betydelsen är att ju mer människans kunskap om den högre världen och om människans egen existens kommer att växa, desto tydligare kommer det att bli att Koranen är sann.
Att förneka Koranen är otro.
Tron på Koranen är en lika viktig del av den islamiska kallelsen som tron på Guds enhet och profetskapet. Därför kallades människorna med otvetydiga ord till detta budskap: Detta är Guds ord; tro på det. Den som inte tror på det är en otrogen. Bland de egenskaper som i de inledande verserna av sura al-Baqarah tillskrivs dem som anses vara stadiga i vägledningen nämns även denna egenskap.
(Arabiska****************)
Vi uppenbarar i samband med denna Koran sådant som är läkedom och barmhärtighet för dem som tror på den, men för de orättfärdiga som inte tror finns däri inget annat än förlust. (Isra: 82)
(Arabiska****************)
– Det är endast de otrogna som förnekar Våra tecken. (al-Ankabut: 47)
De otrognas reaktion
När Koranen presenterades med den vördnad och ställning den rätteligen tillkommer, blev det svårare för Qurayshs otrogna och Arabiens vanliga avgudadyrkare att acceptera den än att erkänna profeten Muhammad (frid vare med honom) som Guds sändebud. För även om de, efter att ha erkänt Muhammad (frid vare med honom) som sändebud, också måste underkasta sig honom, kunde de hoppas att efter hans bortgång från denna värld kasta av sig bördan av denna underkastelse. Men här presenterades en Skrift med en sådan ställning att vartenda ord i den var uppenbarat från Rabb al-‘Alamin. Muslimerna lärde sig denna Skrift utantill, ord för ord, eftersom recitationen av den är obligatorisk i bönen. Profeten (frid vare med honom) lät skriva ned varje uppenbarelse så snart den hade uppenbarats. De kunde inte hoppas på någon befrielse från detta. De tänkte att när de väl hade erkänt den som Allahs ord skulle deras liv för alltid bindas vid en ordning och disciplin, och att avvika från den skulle innebära att vända sig bort från Världarnas Herre. Därför satte de in alla sina krafter för att vägra erkänna Koranen som Allahs ord och använde alla tänkbara knep för att hindra profeten Muhammad (frid vare med honom) från att någonsin säga detta.
Förnekandet av alla gudomliga skrifter
Deras första strategi i detta avseende var att förneka alla gudomliga skrifter.
(Arabiska******************)
Och de som förnekade sade: ”Vi kommer under inga omständigheter att tro på denna Koran eller på någon tidigare Skrift.” (Saba: 31)
Men araberna själva kunde på intet sätt godta detta påstående. De trodde själva att profeten Ibrahims (a.s.) skrifter hade uppenbarats från Gud. I själva verket har de nämnts på två ställen i Koranen på ett sådant sätt att det framgår att de var allmänt erkända bland araberna, även om inte en enda del av dem fanns bevarad hos dem. Detta nämns i vers 37 i sura Najm och vers 19 i sura al-A’la.
Dessutom fanns det ett stort antal judar och kristna i Arabien som trodde på den gudomliga Skriften. Inför Allahs Sändebud (s.a.) behövde arabernas otrogna ta hjälp av dessa judar och kristna. Därför kunde de inte hålla fast vid detta påstående särskilt länge. (60)
Anklagelsen mot Profeten (s.a.) att han själv hade författat Koranen
Därefter började de med ännu större kraft sprida anklagelsen att Profeten (s.a.) själv hade författat denna Koran och tillskrivit den Allah. Koranen har gett ett utförligt svar på detta och har med starka argument bevisat att detta är Guds ord.
(Arabiska******************)
Denna Skrift har utan tvekan uppenbarats från världarnas Herre. (as-Sajda: 2)
Olika suror i Koranen börjar med sådana identifierande formuleringar. Syftet är att redan i början av detta gudomliga tal ange varifrån det kommer. Detta är uppenbarligen en sådan inledande formulering som när en radioutropare i början av ett program säger att nyheterna sänds från en viss station. Men när början av en sura i Koranen, till skillnad från en sådan vardaglig radioannonsering, görs med det enastående tillkännagivandet att detta budskap kommer från den suveräne Herren över hela skapelsen, återges inte bara ett tillkännagivande från en utropare; samtidigt innefattar det ett stort anspråk, en kraftfull utmaning och en fruktansvärd varning. Detta beror på att tillkännagivandet genast meddelar att detta inte är en människas ord utan världarnas Herres ord. Samtidigt ställs denna stora fråga inför människan: ska hon godta detta anspråk eller inte? Om hon godtar det måste hon för all framtid böja sitt huvud i lydnad inför Honom. Därefter kommer hon inte att ha någon självständighet gentemot Honom. Men om hon inte godtar det måste hon ta risken att, om detta verkligen är Allahs ord, förkastandet av det kommer att utsätta henne för olycka i all evighet. Just därför att denna inledande formulering är så särpräglad tvingar den människan att lyssna till detta gudomliga tal med vaksamhet och största uppmärksamhet och att fatta beslutet om hon ska godta det som Guds ord eller inte.
Här ansågs det inte tillräckligt att bara säga att denna Skrift hade uppenbarats från världarnas Herre. I stället sades det med full kraft att:
(*Arabisk******)
Detta är utan tvivel Guds bok. Det råder inte minsta tvivel om att den har uppenbarats från Allah. Om man bedömer denna kraftfulla utsaga mot bakgrund av Koranens sammanhang och den föregående och efterföljande framställningen i själva Koranen, framstår det som att den inte bara innehåller ett påstående utan också ett argument för detta påstående. Detta argument var inte dolt för de människor i Mekka inför vilka påståendet framfördes. De hade sett hela livet hos den som lade fram denna bok: hans liv före och efter att boken presenterades. De visste att den man som lade fram denna bok med detta anspråk var den ärligaste, mest värdige och mest karaktärsfulle mannen bland deras folk. De visste också att han plötsligt började tala på detta sätt efter att ha gjort anspråk på profetskap. De kunde tydligt se skillnaden mellan bokens språk och framställningssätt och Muhammad al-Mustafas (frid vare med honom) eget språk och framställningssätt. De visste också att samma person inte kan ha två så tydligt olika framställningssätt. De lade märke till bokens övernaturliga litterära skönhet, och som arabisktalande visste de själva att alla deras litterära författare och poeter var oförmögna att skapa något liknande. De visste dessutom mycket väl hur oändligt stor skillnaden var mellan orden från deras nationella poeter, siare och talare och dessa ord. Och hur rena, ädla och upphöjda var inte de ämnen som framställdes i detta budskap! Den personliga vinning som brukar vara sammanflätad med en lögnaktig anspråkstagares ord och handlingar fanns inte det minsta i denna bok eller hos den som lade fram den. När profeten Muhammad (frid vare med honom) gjorde anspråk på profetskap kunde motståndarna inte på något sätt urskilja vilken vinning han ville få för sig själv, sin familj eller sitt folk och sin stam, eller vilket personligt intresse han skulle kunna ha i detta arbete. De såg också hur vissa människor ur deras folk drogs till denna kallelse och hur deras liv genomgick en stor förändring efter att de anslutit sig till den. Allt detta sammantaget fick formen av bevis till stöd för själva anspråket. Därför var det i denna situation tillräckligt att säga att det inte fanns minsta utrymme för tvivel om att denna bok hade uppenbarats från Rabb al-‘ālamīn. Det fanns inget behov av fler argument och bevis. (61)
(Arabiska******************)
Eller säger de: ”Han har själv författat den”? Nej, den är sanningen från din Herre, så att du ska varna ett folk till vilket ingen varnare före dig har kommit — kanske ska de få vägledning. (as-Sajdah: 3)
Efter den inledande formulering som nämndes tidigare bemöts nu den första anklagelsen från Mekkas avgudadyrkare, som de riktade mot profeten Muhammads (frid vare med honom) sändarskap. Trots att denna bok, utifrån de frågor och omständigheter som anförts som grund, utan minsta tvivel har uppenbarats från Allah, framför dessa människor då det uppenbart halsstarriga påståendet att Muhammad (frid vare med honom) själv har författat den och tillskriver den Allah, Rabb al-‘ālamīn? Skäms de inte för att framföra en så meningslös och grundlös anklagelse? Kan de inte förstå vad de människor som känner profeten Muhammad (frid vare med honom), känner till hans gärningar och ord och förstår denna bok, skulle tänka när de hör en sådan meningslös anklagelse?
På samma sätt som det i den första versen ansågs tillräckligt att säga ”det råder inget tvivel” (*Arabisk***********) och man därefter inte ansåg det nödvändigt att lägga fram något argument för att Koranen är Guds ord, anses det även i denna vers vara tillräckligt att, som svar på Mekka-kaf rernernas anklagelse, endast säga: ”Detta är från din Herre.” Orsaken är densamma som den vi nämnde i förklaringen av vers 2. Åhörarna kände till under vilka förhållanden och med vilken ställning han lade fram denna bok. Boken låg också inför alla med sitt språk, sin litteratur och sitt innehåll. Alla i detta samhälle i Mekka såg med egna ögon dess inverkan och resultat. Under dessa omständigheter var det faktum att denna bok verkligen kom från Rabb al-‘ālamīn något så uppenbart att en kort framställning var tillräcklig för att bemöta de otrognas anklagelse. Om man hade försökt lägga fram argument och bevis för detta, skulle man i stället för att stärka saken ha försvagat den. Föreställ er till exempel att solen skiner klart mitt på dagen, och att en envis person då säger att det är mörk natt. Som svar räcker det att säga: ”Kallar du detta natt? Den ljusa dagen finns ju framför dina ögon.” Om ni sedan fortsätter att lägga fram logiska bevis för att bevisa saken, kommer svaret inte att bli starkare; det kommer tvärtom att försvagas. (62)
(Arabisk****************)
Denna Koran är inte något som kan ha författats utan Allahs uppenbarelse och undervisning. Den är tvärtom en bekräftelse av sanningen i allt som kom före den och en utförlig förklaring av Skriften. Det råder inget tvivel om att den kommer från Rabb al-‘ālamīn. (Yunus: 37)
”En bekräftelse av sanningen i det som kom tidigare”, det vill säga den grundläggande undervisning som ända från begynnelsen har förmedlats till människorna genom profeterna. Denna Koran presenterar inte något nytt genom att avvika från den. Tvärtom bekräftar den allt detta. Om detta hade varit resultatet av en ny religionsgrundares mentala fantasi, skulle man naturligtvis ha sett ett försök däri att blanda in något eget och nyskapande i den gamla sanningen för att tydligt markera sin särskilda ställning.
”En detaljerad framställning av Boken” betyder att dessa grundläggande läror, som utgör sammanfattningen av alla himmelska böcker, har framställts med argument och bevis, med råd, förklaringar och analyser, samt i överensstämmelse med de faktiska förhållandena. (63)
(Arabiska******************)
Säg: ”Om människor och jinner förenade sig för att försöka åstadkomma något liknande denna Koran, skulle de ändå inte kunna göra det, även om de hjälpte varandra.” (Bani Israil: 88)
Förutom på detta ställe har denna utmaning också framförts på fyra andra ställen i Koranen: i sura al-Baqara, verserna 23–24; Yunus, vers 38; Hud, vers 13; samt at-Tur, verserna 33–34. På dessa ställen sägs detta som svar på de otrognas påstående att Muhammad (s.a.w.) själv hade författat denna Koran och utan grund framställde den som Guds ord. Dessutom avvisas detta påstående i sura Yunus, vers 16, där det sägs:
(Arabiska******************)
O Muhammad (s.a.w.), säg till dem: ”Om Allah hade velat att jag inte skulle läsa upp Koranen för er, skulle jag inte ha kunnat läsa upp den för er under några omständigheter. Han skulle inte ens ha låtit er få kännedom om den. Jag har ju levt ett helt liv bland er. Förstår ni då inte ens detta?” (Yunus: 16)
Bland de argument som dessa verser lägger fram för att Koranen är Guds ord finns i själva verket tre argument. För det första är Koranen, med avseende på sitt språk, sitt framställningssätt, sin metod att lägga fram argument, sitt innehåll, sina diskussioner, sin undervisning och sina underrättelser om den osynliga världen, ett mirakel (något övernaturligt); att frambringa något liknande ligger bortom människans förmåga. Ni säger att en människa har författat den. Men vi säger att inte ens alla människor i världen tillsammans skulle kunna författa en sådan bok. Till och med den jinnfolk som polyteisterna har gjort till sina gudomar, och som denna Koran har riktat ett förödande slag mot genom att angripa deras gudomliggörande, skulle inte kunna upphäva denna utmaning genom att förnekarna av Koranen förenade sig med dem för att få deras hjälp och de ändå försökte författa en bok av samma rang som Koranen.
För det andra framträdde Muhammad (frid vare med honom) inte plötsligt bland er från en yttre värld. Han hade tvärtom levt bland er i fyrtio år redan innan denna Koran uppenbarades. Hade ni hört honom yttra något sådant, med ett sådant budskap, sådana frågor och ett sådant innehåll, ens dagen före det att han gjorde anspråk på profetskapet? Om ni inte hade hört något sådant – och det hade ni verkligen inte – säger då inte ert förnuft er att en människas språk, föreställningar, kunskaper, tankesätt och sätt att tala plötsligt skulle kunna förändras så radikalt?
För det tredje höll profeten Muhammad (frid vare med honom) sig inte undan efter att ha reciterat Koranen för er; han lever tvärtom mitt ibland er. Ni hör både Koranen från hans mun och hans övriga samtal och tal. Det finns en så enorm skillnad mellan Koranens ord och profeten Muhammads (frid vare med honom) ord i fråga om språk och uttryckssätt att en och samma person omöjligen kan tala på dessa två så olika sätt. Denna skillnad var inte endast tydlig på den tiden då profeten Muhammad (frid vare med honom) levde bland sitt folk. Än i dag finns otaliga av hans uttalanden och tal bevarade i hadithsamlingarna. Hans språk och framställningssätt skiljer sig så mycket från Koranens språk och framställningssätt att ingen skarpsinnig kritiker av det arabiska språket och den arabiska litteraturen skulle våga påstå att dessa båda slags ord kommer från samma person. (64)
(Arabiska********************)
Säger de: ”Profeten har själv författat denna Bok”? Säg: ”Nåväl, låt det vara så. Författa då tio suror av samma slag och kalla på vilka av era avgudar ni vill, för att få hjälp, om ni är sanningsenliga i er uppfattning att de är gudar.” Om de då inte kommer er till hjälp, ska ni veta att den har uppenbarats med kunskap från Allah, och ska ni veta att det inte finns någon sann gud utom Allah. Kommer ni då att böja ert lydnadsfyllda huvud inför denna sanning? (Hud: 13–14)
Här har Koranens gudomliga ursprung och även tawhids sanning bevisats med samma argument. Argumentets sammanfattning är följande:
1. Om detta verkligen är en människas ord, som ni påstår, bör människan ha förmåga att uttala sådana ord. Därför kan ert påstående att jag, Muhammad (frid vare med honom), själv har författat denna Bok endast vara sant om ni alla tillsammans kan författa en bok som liknar den. Om ni inte kan det, är mitt påstående sant: jag är inte författaren till denna Bok. Den har tvärtom uppenbarats genom kunskap från Allah.
2. I denna Bok har era gudar dessutom öppet motsagts, och det har klart sagts: överge dyrkan av dem, eftersom de inte har någon del i gudomligheten. Om ni inte godtar detta, måste era gudar – om de verkligen är gudar – hjälpa er att bevisa att mitt påstående är falskt och att författa något som liknar denna Bok. Men i detta avgörande ögonblick kan de varken hjälpa er eller ge er den kraft som skulle göra det möjligt för er att författa något liknande denna Bok. Därmed är det klart bevisat att ni utan grund har gjort dem till gudar. Annars har de i verkligheten inte ens den minsta kraft eller någon som helst gudomlighet som skulle berättiga dem att vara gudar. (65)
(Arabiska*******************)
Säger de: ”Har Profeten själv författat denna bok?” Säg: ”Om ni talar sanning i ert påstående, så författar ni en enda sura lik denna och kalla till hjälp vem ni vill utom den ende Guden.” (Yunus: 38)
Vanligtvis tror människor att denna utmaning endast gäller Koranens språkliga utsmyckning och litterära skönhet. Det är inte omöjligt att denna missuppfattning har uppstått genom de diskussioner som har förts om Koranens mirakulösa natur. Men Koranens rang står mycket högre än så. Koranen har inte grundat sitt anspråk på särart, självständighet och ojämförlighet enbart på verbal och litterär skönhet. Det råder inget tvivel om att Koranen är ojämförlig till språket. Men anledningen till att det sägs att det mänskliga förståndet inte kan författa en sådan bok är dess innehåll och undervisning. Den aspekt av det mirakulösa som finns i den, och anledningen till att den är nedsänd från Allah och att en sådan skrift ligger bortom människans förmåga, har Koranen själv beskrivit på flera ställen. (66)
(Arabiska*****************)
”Eller säger de: ’Har denne man själv författat Koranen?’ Saken är den att de inte vill tro. Om de talar sanning, låt dem då komma med ett tal av samma rang.” (At-Tur: 33–34)
Med andra ord betyder detta uttalande att de bland Quraysh som säger att Koranen är profeten Muhammeds (s.a.w.) egenhändigt författade tal, själva inom sig känner att detta inte kan vara hans tal. De av dem som är språkvetare känner inte bara tydligt att detta är mycket högre och ädlare än mänskligt tal. Även de bland dem som kände profeten Muhammed (s.a.w.) kunde aldrig föreställa sig att detta var hans eget tal. Den klara saken är därför att de som säger att Koranen är författad av profeten Muhammed (s.a.w.) i själva verket inte vill tro. Därför hittar de på olika falska ursäkter, och detta är en av dem.
Saken är inte bara att detta inte är profeten Muhammeds (s.a.w.) tal; i själva verket är det inte alls något mänskligt yttrande eller tal. Att författa ett sådant tal ligger bortom människans förmåga. Om ni vill hävda att det är ett av människor författat tal, så kom då med ett tal av denna rang, författat av någon människa. Denna utmaning riktades först inte bara till Quraysh utan till alla världens förnekare i denna vers. Därefter upprepades utmaningen tre gånger i det ädla Mecka och för sista gången i det upplysta Medina. (Sura Yunus, vers 38; Hud: 13; Isra: 88; al-Baqarah: 23 ff.)
Men ingen hade mod att besvara denna utmaning då, och inte heller har någon i dag haft mod att komma med något människoförfattat som kan mäta sig med Koranen.
Eftersom vissa människor inte inser utmaningens verkliga innebörd säger de att ingen, liksom ingen kan skriva litteratur på prosa eller vers enligt Koranens författarsätt, heller kan skriva litteratur enligt någon annan persons författarsätt. Homer, Rumi, Shakespeare, Goethe, Paleb, Rabindranath och Iqbal är alla ojämförliga i detta avseende. Ingen kan skapa något som är exakt likadant som deras verk. Den som försöker besvara Koranens utmaning hyser i själva verket den felaktiga föreställningen att
(Arabiska*****************)
Det innebär att författa ett verk av detta slag med avseende på framställningssättet. I själva verket handlar det inte om likhet i framställningssättet. Meningen är i stället: Författa och framlägg en bok av sådan rang och värdighet att den, inte bara på arabiska utan på vilket språk som helst i världen, med avseende på dessa egenskaper kan betraktas som en rival till Koranen, på vars grund den är ett mirakelverk. Här beskrivs kortfattat några av de egenskaper som gjorde Koranen mirakulös förr och som fortfarande gör den mirakulös.
1. Koranen är ett enastående och storslaget exempel på litteraturen i det språk på vilket den uppenbarades. I hela Koranen finns inte ett enda ord eller en enda mening som understiger denna nivå. Varje ämne som behandlas framställs med de mest ändamålsenliga och passande orden och uttryckssätten. Samma ämne har återgetts många gånger, men varje gång har ett nytt framställningssätt använts, och ingenstans märks den smaklöshet som upprepning medför. Genom hela boken är orden sammanfogade på ett sådant sätt att det förefaller som om ett pärlhalsband har skapats. Framställningen är så fängslande att ingen språkvetare kan höra den utan att överväldigas av glädje. Den väcker till och med glädje hos förnekare och motståndare. Även efter att fjorton hundra år har gått är denna bok fortfarande det främsta exemplet på arabisk litteratur; inget annat verk på detta språk kan ens komma i närheten av dess litterära rang och värde, än mindre mäta sig med det. Inte nog med det: även efter att detta stora verk blivit till, har det fortsatt att vara normen för det arabiska språkets stilistiska skönhet, en norm som denna bok själv etablerade. Ändå förändras språk och antar en annan form under så lång tid. Det finns inget språk i världen som under många århundraden har förblivit oförändrat vad gäller stavning, meningsbyggnad, uttryckssätt, grammatik och användningen av ord. Men det är endast Koranens kraft som har hindrat det arabiska språket från att avvika från sin ursprungliga plats. Inte ett enda av dess ord har övergetts än i dag. Varje idiom i den används fortfarande i den arabiska litteraturen. Dess litteratur är fortfarande högtstående arabisk litteratur. Finns det i något språk i världen en människoskriven bok som har en sådan rang?
2. Detta är den enda bok i världen som har utövat ett så omfattande, djupt och allsidigt inflytande på mänsklighetens tänkande, moral, civilisation och levnadssätt att inget motstycke till det kan återfinnas i världen. Först framkallade dess inflytande en revolution inom ett folk. Därefter inledde detta folk en förändring i en stor del av världen. Det finns ingen annan bok som på ett sådant sätt har kunnat inspirera till en revolution. Denna bok har inte förblivit nedskriven enbart på papperssidor. I stället har varje ord, tanke och föreställning i den fått en gestalt i den verkliga världen och skapat en bestående civilisation. Detta inflytande har bestått i ett och ett halvt årtusende, och dag för dag breder det ut sig allt mer.
3. Det ämne som denna bok behandlar är mångsidigt och omfattande; dess räckvidd sträcker sig från begynnelsen till slutet och omfattar hela universum. Den belyser universums dolda mysterier, dess början och slut samt dess ordning och sammanhang. Den förklarar vem som är universums Skapare, Ledare och Härskare, vilka Hans egenskaper är, vilken Hans makt är och vilket det verkliga mysteriet är som gjorde att Han upprättade hela denna ordning. Den beskriver människans värdighet och ställning i denna värld på rätt sätt och förklarar att detta är hennes naturliga ställning och medfödda rätt, som hon inte har makt att förändra. Den visar vilken väg i tänkande och handling som är den rätta för människan med hänsyn till denna ställning och värdighet, en väg som står i full överensstämmelse med naturen, och vilka de felaktiga vägarna är som kolliderar med sanningen. Med otaliga argument och bevis, hämtade från varje ting på jorden och i himlen, från en aspekt av universums ordning, från människans eget väsen och existens samt från hela människans historia, har den bevisat den rätta vägens riktighet och de felaktiga vägarnas villfarelse. Samtidigt förklarar den hur och av vilka orsaker människan leds in på fel vägar, hur den rätta vägen – som alltid har varit och alltid kommer att vara densamma – kan kännas igen och hur den har meddelats henne i varje tidsålder. Den nöjer sig inte med att ange den rätta vägen. I stället presenterar den, för att man ska kunna följa denna väg, en fullständig bild av ett livssystem, där trosläran, moralen, tazkiya al-nafs (själens rening), tillbedjan, samhällsordningen, civilisation och kultur, ekonomin, politiken, rättsväsendet, lagstiftningen och, kort sagt, varje del av livet regleras genom ett ytterst harmoniskt system. Dessutom förklarar den utförligt vilka följder det får i denna värld att följa den rätta vägen respektive att gå den felaktiga vägen. Därefter förklaras också vilka följderna blir i den kommande världen när den nuvarande ordningen i denna värld har upphört. Den ger en detaljerad beskrivning av hur denna värld ska ta slut och den andra världen börja. Den redogör steg för steg för alla stadier i denna förändring. Sedan lägger den fram en fullständig bild av den andra världen inför åskådaren. Därefter beskriver den utförligt hur människan där ska få ett andra liv, hur hennes gärningar i det jordiska livet ska räknas samman, om vilka saker hon ska förhöras, hur hennes fullständiga ’amalnamah, hennes gärningsbok, under obestridliga förhållanden ska läggas fram inför henne, vilka kraftfulla vittnesmål som ska framläggas som bevis, och varför de som får belöning respektive straff ska få det. Den förklarar vilken sorts gåvor de belönade ska få och på vilka sätt de straffade ska få utstå följderna av sina handlingar. Det som denna bok säger om detta omfattande ämne bygger inte på att dess författare har rest upp vissa argument och byggt ett palats av antaganden och förmodanden, utan på att dess författare har direkt kunskap om verkligheten. Hans blick sträcker sig från begynnelsen till slutet. All verklighet är tydlig för Honom. Hela universum ligger öppet inför Honom som en bok. Han ser allt från människosläktets början till dess slut, och även dess andra liv efter slutet, med en enda blick; och Han vägleder inte på grundval av antaganden och förmodanden, utan på grundval av kunskap. Det har hittills inte varit möjligt att bevisa att en enda av de uppgifter Han framlägger på grundval av kunskap är felaktig. Den bild Han presenterar av universum och människan ger en fullständig förklaring av alla sinnesförnimbara ting och händelseförlopp och kan utgöra grundvalen för forskning inom varje kunskaps- och vetenskapsgren. Svaren på alla gränsproblem inom filosofi, vetenskap och samhällsvetenskap finns i Hans ord, och mellan dem råder ett sådant logiskt samband att ett fullständigt, harmoniskt och allomfattande tänkande kan byggas på denna grund. Den vägledning som Han därefter rent praktiskt har gett människan för livets alla områden är inte bara ytterst förnuftig och fullkomligt ren, utan har också i praktiken följts av otaliga människor i olika delar av världen i ett och ett halvt årtusende. Erfarenheten har visat att den är den allra bästa. Finns det någon människoskriven bok i världen med en sådan rang som kan ställas upp som en motsvarighet till denna bok (Koranen)?
4. Skriften presenterades inte för världen i skriftlig form på en och samma gång. I stället inleddes en reformrörelse med viss grundläggande vägledning, och därefter började Skriftens delar, under en period av tjugotre år, förmedlas genom rörelsens ledare – ibland i längre tal, ibland i form av enskilda meningar – alltefter de olika stadier som rörelsen genomgick och dess behov. Efter att detta uppdrag hade fullbordats sammanställdes dessa delar, som hade uppenbarats vid olika tidpunkter, i fullständig form och presenterades för världen; den kallades Koranen. Enligt rörelsens främste ledare var dessa tal och uttalanden inte hans egna, utan hade uppenbarats för honom från världarnas Herre. Om någon betraktar honom som författare till detta verk och menar att han själv, i egenskap av rörelsens ledare, hade skrivit det, låt honom då ur världshistorien framlägga ett enda exempel på en människa som under år efter år, medan han självständigt ledde en väldig samhällsrörelse, ibland som predikant och lärare i moral och etik, ibland som ledare för en förtryckt grupp, ibland som statschef, ibland som befälhavare för en armé i krig, ibland som segerrik hjälte, ibland som lagstiftare och stiftare av religiös lag, ibland som domare – kort sagt, som innehavare av olika ämbeten under olika omständigheter och tider – genom de olika tal och uttalanden han höll hade upprättat ett fullständigt och sammanhängande system för tanke och handling. I detta system finns ingen olikhet eller motsägelse. Från början till slut verkar samma centrala tanke däri. Från den första dagen, då han beskrev grunden för sin kallelse, fortsatte denne man ända till den sista dagen att på denna grund upprätta ett övergripande system för tro och handling, vars varje del var fullständigt förenlig med de övriga. När en klarsynt människa ser allt detta kan hon inte låta bli att tänka att rörelsens hela bild, ända fram till dess slutliga stadium, stod klar för rörelsens ledare redan vid dess början. Det hände aldrig att en föreställning uppstod i hans sinne under något mellanstadium som inte hade funnits från början, eller att han senare måste ändra den. Om någon människa av sådan rang någonsin har levt, som visade höjden av sin egen skapande förmåga, låt henne identifieras.
5. Den ledare ur vars mun dessa tal och uttalanden kom framträdde inte plötsligt någonstans ifrån för att enbart framföra detta inför folket och försvann sedan åter någonstans. Han hade levt i det mänskliga samhället redan före denna rörelse och fortsatte därefter att ständigt leva i samma samhälle ända till sitt livs sista ögonblick. Alla kände väl till språket och uttryckssättet i hans samtal och tal. En stor del av detta har ännu bevarats i haditherna, så att arabisktalande människor senare själva utan svårighet kan se hur denne ledares eller vägledares sätt att tala var. Hans eget folk som talade samma språk var redan då tydligt medvetet om detta, och än i dag anser arabisktalande människor att Skriftens språk och stil skiljer sig betydligt från denne ledares – Muhammeds – språk och stil. Även när han i ett av sina tal reciterar någon del av denna Skrift kan skillnaden mellan de båda språkformerna uppfattas helt klart. Frågan är: har någon människa i världen någonsin kunnat eller kan göra detta – år efter år fortsätta tala på två helt olika sätt och i två helt olika stilar utan att hemligheten någonsin avslöjas, nämligen att de båda typerna av tal kommer från samma person? Visserligen kan man för en kortare tid lyckas uppvisa en sådan konstlad förmåga. Men att fortsätta så i tjugotre år är på intet sätt möjligt.
6. Under ledningen av rörelsen ställdes denne store ledare inför många olika omständigheter. Ibland utsattes han under lång tid för hån, förlöjligande, förödmjukelse och förtryck från sina grannar och stamfränder. Ibland utsattes hans följeslagare för sådan förföljelse att de tvingades lämna landet. Ibland konspirerade fienden för att döda honom. Ibland tvingades även han lämna landet. Ibland måste han utstå yttersta ekonomiska svårigheter. Ibland måste han möta krig, där både segrar och nederlag förekom. Ibland besegrade han fienden, och de som en gång hade förtryckt honom grymt böjde sina huvuden. Ibland fick han makt och auktoritet, en lycka som få människor får uppleva. När han på eget initiativ talade under alla dessa omständigheter blev de känslor som människor brukar ha i sådana situationer tydligt synliga i hans ord. Men de ord som vid olika tidpunkter hördes ur hans mun på grundval av den uppenbarelse som kom från Gud visade sig vara helt fria från mänskliga känslor, och så framstår de än i dag. Ingen framstående kritiker kan peka på ett enda ställe i Koranen och säga att mänskliga känslor där kan ses verka.
7. Den omfattande och allomfattande kunskap som finns i Skriften återfanns inte hos någon av den tidens araber, romare, greker eller iranier – än mindre hos någon av 1900-talets stora lärda och vetenskapsmän. I dag är situationen sådan att en människa, efter att ha ägnat hela sitt liv åt att studera en enda gren av filosofin, vetenskapen eller samhällsvetenskapen, upptäcker att ett tydligt svar på problemen inom denna kunskapsgrens yttersta område finns däri. Detta gäller inte bara ett särskilt kunskapsområde. Det gäller i stället med rätta alla de kunskapsområden som har samband med universum och människan. Hur kan man tro att en analfabet från den arabiska öknen för femton hundra år sedan hade så omfattande kunskap inom varje kunskapsområde och efter att ha begrundat varje grundläggande problem hade fastställt tydliga och ovedersägliga svar?
Även om det finns många andra orsaker till att Koranen är mirakulös, kan människan, om hon bara tänker igenom och undersöker dessa få orsaker, förstå att Koranens mirakulösa karaktär nu är många gånger tydligare än den var när Koranen uppenbarades, och in sha Allah kommer den att bli ännu tydligare fram till Uppståndelsens dag. (67)
Även om det som har beskrivits ovan inte lämnar något utrymme för tvivel om att Koranen är Guds ord, var det argument som de otrogna gång på gång åberopade för att betrakta den som en människoskriven bok detta: Om detta hade varit Guds ord, skulle det då inte ha uppenbarats fullständigt på en gång? Att det ibland presenterades för oss i små delar betydde enligt dem att det hade författats efter mycket tänkande och övervägande. I Koranen återges deras anklagelse, eller antyds den, och det sägs med ett mycket gripande språk varför den uppenbarades gradvis och vilken djup visdom som ligger i den gradvisa uppenbarelsen.
(Arabiska*******************)
De som förnekar säger: ”Varför har inte hela Koranen uppenbarats för denne man på en gång?” Jo, detta har gjorts för att Vi skulle befästa den ordentligt i ditt hjärta, och därför har Vi framfört den i särskilda ordnade delar. Och detta hade också till syfte att Vi, när de någon gång kom till dig med ett underligt påstående eller en fråga, skulle ge dig det rätta svaret i rätt tid och förklara saken på bästa sätt. (al-Furqan: 32–33)
Detta var de mekanska otrognas främsta invändning. De ansåg den vara mycket stark och upprepade den gång på gång. Men i Koranen har denna invändning fullständigt vederlagts genom ett logiskt svar. Deras fråga eller invändning innebar följande: Om denne person inte själv hade tänkt ut dessa saker, frågat någon annan eller kopierat dem från böcker, utan om detta verkligen hade varit Guds bok, varför hade den då inte kommit i sin helhet på en och samma gång? Gud vet ju själv allt det som Han vill låta människorna veta. Om Han hade velat uppenbara det, skulle Han ha uppenbarat allt på en gång. Att det nu sägs något efter övervägande och något annat vid ett annat tillfälle är ett tydligt tecken på att uppenbarelsen inte kommer ovanifrån. Den samlas i stället in från olika håll eller sätts ihop på måfå.
Som svar på detta har flera visheter med att Koranen uppenbarades gradvis, bit för bit, förklarats:
(1) Det gjordes bland annat för att varje ord skulle bevaras i minnet. Dess förmedling och spridning skedde nämligen inte i skriftlig form, utan genom muntliga framföranden av en olärd profet inför olärda åhörare.
(2) Det var för att dess undervisning skulle etsa sig fast ordentligt i hjärtat. För detta ändamål är det mer verkningsfullt att tala lite i taget, med mellanrum, och att beskriva samma sak på olika sätt.
(3) Det var för att människorna skulle kunna fästa sig vid det levnadssätt som föreskrivits för dem. Därför är det mer vetenskapligt att uppenbara föreskrifter och vägledning gradvis. Om alla dessa lagar och hela detta levnadssystem hade förklarats på en gång och människorna hade beordrats att upprätta det, skulle de ha blivit förvirrade. Dessutom är det ett faktum att man bättre kan förstå visheten och livskraften i varje befallning om den ges i rätt tid. Om alla föreskrifter däremot hade sammanställts punkt för punkt och överlämnats på en gång, skulle detta inte ha kunnat förstås på samma sätt.
(4) Det var för att skapa mod, entusiasm och uppmuntran hos profeten och hans följeslagare under den islamiska rörelsen, när den fortgående konflikten mellan sanningen och falskheten pågick. I stället för att en enda gång sända dem ett långt och omfattande vägledningsbrev och sedan lämna dem att möta hela världens motstånd, är det mer verkningsfullt att budskap från Gud fortsätter att komma upprepade gånger, med jämna mellanrum och i rätt tid. I det senare fallet känner människan att den Gud som befallde henne att utföra detta arbete håller uppsikt över henne, vägleder henne genom faror, olyckor, sorger och svårigheter och förnyar sin förbindelse med henne genom att vända sig till henne varje gång ett behov uppstår. Detta ökar entusiasmen och beslutsamheten. I det första fallet känner människan däremot att det bara är hon själv, med stormar på alla sidor omkring sig.
Slutligen har ännu en vishet med den gradvisa uppenbarelsen angetts. Koranens uppenbarelsesituation innebär inte att Gud ville författa en bok som innehöll vägledning och gjorde profeten till agent för att förmedla den. Om saken hade varit sådan, skulle det ha varit rimligt att kräva att hela boken först skrevs och sedan överlämnades till agenten. Men i själva verket är innebörden av dess uppenbarelsesituation att Gud ville skapa en rörelse för tro, islam, lydnad och gudsfruktan i opposition mot otro, okunnighet och synd, och därför lät Han en profet träda fram som rörelsens förkunnare och ledare. Under denna rörelse tog Han på sig ansvaret att, å ena sidan, ge ledaren och hans följeslagare undervisning och vägledning efter behov, och å andra sidan klargöra allt när motståndarna framförde invändningar, skapade tvivel eller förvirring. Om något misstolkades skulle Han ge den riktiga förklaringen. De tal som uppenbarades från Gud för sådana olika behov utgör tillsammans det som kallas Koranen. Den är inte en lagbok eller en bok om moral och filosofi, utan en rörelsens bok. Det naturliga och riktiga sättet för den att komma till är därför att Koranen, från det ögonblick rörelsen börjar till dess slut, fortsätter att uppenbaras jämsides med rörelsens utveckling, i enlighet med tiden och behoven. (68)
(Arabiska********************)
-När Vi ersätter en vers med en annan vers – och Allah vet bäst vad Han uppenbarar – säger dessa människor: ”Du har själv hittat på denna Koran.” Sanningen är att de flesta av dem inte känner till den verkliga saken. Säg till dem: ”Den helige Ande har steg för steg uppenbarat den från min Herre i sanning, för att stärka de troendes tro, vägleda de lydiga till den rätta vägen i livets angelägenheter och ge dem det glada budskapet om välgång och lycka.” (Nahl 101–102)
Att en annan vers uppenbaras i stället för denna vers kan också betyda att en andra föreskrift sänds efter en första. Koranens föreskrifter uppenbarades nämligen gradvis; beträffande samma sak sändes ibland två eller tre föreskrifter efter varandra med flera års mellanrum, exempelvis när det gäller vin eller straffet för äktenskapsbrott. Men vi tvekar inför att godta denna betydelse, eftersom suran Nahl uppenbarades under den mekanska perioden. Såvitt vi vet finns det från denna period inget exempel på att föreskrifter uppenbarades i en följd. Därför menar vi här med uttrycket ”att en annan vers uppenbaras i stället för en vers” att samma ämne på olika ställen i Koranen ibland förklaras med ett exempel och ibland med ett annat exempel. Ibland förs en annan sida av saken fram. För samma ämne läggs ibland ett argument fram och ibland ett annat. Samma berättelse återges gång på gång, men varje gång med andra ord. Ibland framställs en viss sida av en sak och ibland en annan sida av samma sak. Något sägs vid ett tillfälle kortfattat och vid ett annat mer utförligt. Det var just detta som de mekanska icketroende betraktade som bevis för att profeten Muhammed (frid vare med honom) – må Allah förbjuda det – själv hade författat denna Koran. Deras argument var att om denna uppenbarelses källa hade varit gudomlig kunskap, skulle allt ha sagts på en gång. Är Allah, liksom människan, så begränsad i kunskap att Han talar efter att ha tänkt sig fram? Samlar Han gradvis in uppgifter och uttrycker sig på ett annat sätt när Han tycker att ett visst uttryck inte fungerade ordentligt? Allt detta är ju mänsklig kunskaps svaghet, som framträder i dina ord.
Som svar sades först att denna bok förs fram från Allah av ”Den helige Ande”. Den bokstavliga betydelsen av ”Den helige Ande” är en ren ande, eller en helig ande. Som en fackterm har denna titel givits åt den ärevördige Jibril (frid vare med honom). På ett annat ställe (i suran Shuʿara) används uttrycket ”den betrodde Anden” om honom, det vill säga den ande som är pålitlig. Genom att här använda hans titel i stället för att nämna namnet på den ängel som förmedlar uppenbarelsen görs åhörarna uppmärksamma på följande sanning: detta budskap förs fram av en ”ande” som står över mänsklig svaghet och mänskliga brister. Han är inte trolös, så att Allah sänder något och han från egen sida ändrar det till något annat. Han är inte en lögnare eller en falsk anklagare, så att han själv skulle författa något och tillskriva det Allah. Han är inte heller en ohederlig eller penninglysten person som skulle bedra och vilseleda för någon personlig vinning. Han är helt och hållet en stor och helig ande, som med fullkomlig trohet förmedlar Allahs ord. Därefter sägs det att orsaken till att han förmedlar detta budskap gradvis och inte förmedlar allt på en gång inte är någon brist i Allah den Högstes kunskap, såsom ni i er okunnighet har föreställt er. Orsaken är i stället att människans förmåga att förstå och minnas är bristfällig; därför kan hon inte förstå allt på samma gång, och om hon skulle förstå allt på en gång kan hon inte bevara det i minnet. Därför kräver Allah den Högstes visdom att Den helige Ande (Jibril) förmedlar detta budskap lite i taget. Ibland uttrycks det kortfattat och ibland utförligt. Ibland förklaras saken på ett sätt och ibland på ett annat. Ibland används ett slags framställningsform och ibland ett annat. Samma sak försöker man förankra i hjärtat på olika sätt, så att sanningssökare med olika förmågor och olika styrka kan komma till tro och, efter att ha kommit till tro, få sin kunskap, övertygelse och förståelse fördjupad.
Den andra betydelsen av att Koranen uppenbarades successivt har angivits vara att de som efter att ha kommit till tro vandrar på lydnadens väg får den vägledning de behöver, i rätt tid, för arbetet med den islamiska förkunnelsen och inför livets olika problem. Det är uppenbart att det inte hade varit lämpligt att sända denna vägledning innan tiden var inne, och inte heller hade det varit fruktbart att ge all vägledning på en och samma gång.
Den tredje betydelsen är att de troende, på grund av de hinder och det motstånd som de möter, och det sätt på vilket deras liv förbittras och görs outhärdligt, samt det berg av faror som reses på den islamiska förkunnelsens väg, gång på gång behöver få sitt mod stärkt genom glada budskap och få försäkran om slutlig framgång, så att de kan bevara hoppet och inte bli modfällda. (69)
Anklagelsen att någon annan författar Koranen och överlämnar den till Profeten
I Mekka framförde de otrogna en annan anklagelse, helt motsatt den föregående: att någon annan hjälpte Profeten att författa denna Koran. Han lät kopiera nedskrivna berättelser från forna tider och läste upp dem för dem. Och detta arbete utfördes dag och natt.
(Arabiska******************)
De som vägrar följa Profetens ord säger: ”Detta är en påhittad sak som denne man själv har tillverkat, och andra människor har hjälpt honom med detta.” De har sjunkit till den yttersta graden av orättvisa och fruktansvärd lögnaktighet. De säger: ”Detta är gamla skrifter som han har låtit någon skriva av och som läses upp för honom morgon och kväll.” Säg till dem, Muhammad (frid över honom): ”Det är Han som har uppenbarat den, Han som känner jordens och himlens hemligheter.” Sanningen är att Han är mycket förlåtande och barmhärtig. (Al-Furqan 4–6)
Deras påstående var att denne man själv var analfabet. Han kunde inte genom studier tillägna sig nya kunskaper och hade från början inte lärt sig någonting. Allt som nu kom från hans mun hade han inte känt till ens vid fyrtio års ålder. Varifrån kom då all denna kunskap? Dess källa måste naturligtvis vara böcker av några tidigare folk, vars innehåll hade översatts och skrivits av på natten. Sedan lät han någon läsa upp det för sig, memorerade det och återgav det för oss. Av vissa berättelser framgår att de även nämnde namnen på några personer i detta sammanhang. De var bildade och bosatta i Mecka. En av dem hette Addas, en frigiven slav till Huwaytib ibn Abd al-Uzza. Den andre var La’ab, en frigiven slav till Ala ibn al-Hadrami. Den tredje var Jabr, en frigiven slav till Amir ibn Rabi’a.
Till synes verkar detta vara en mycket betydelsefull anklagelse. Vad kan vara en mer betydelsefull anklagelse för att vederlägga anspråket på uppenbarelse än att ange källan till Profetens kunskap? Men man förvånas redan från början över att frågan avslutas med endast följande ord, i stället för att något argument läggs fram som svar på en så allvarlig anklagelse: ”Ni angriper sanningen, uttalar en uppenbar orättvisa och låter en storm av lögner blåsa, trots att detta är en Guds ord från Honom som känner jordens och himlens hemligheter.”
Frågan är varför denna kraftfulla anklagelse, i den ytterst fientliga miljö där den framfördes, vederlades på ett så föraktfullt sätt. Varför krävde motståndarna inte ett utförligt svar? Varför sade de inte: ”Vår anklagelse avfärdas helt enkelt som orättvisa och lögn”? Och varför väckte denna anklagelse inte några tvivel hos de nya muslimer som anslöt sig?
Svaret på denna fråga finner man genom att tänka över den miljö i Mecka där anklagelsen framfördes. För det första hade det inte varit svårt för de meckanska förtryckarhövdingar som på den tiden utsatte muslimer för fysisk tortyr och gjorde deras liv outhärdliga att bevisa sin anklagelse. De kunde ha sagt att dessa män översatte de gamla böckerna och läste upp dem för profeten Muhammad (frid över honom), plötsligt omringat deras hus, tagit fram allt material och visat det för folket. De kunde till och med ha gripit dem medan de översatte och undervisade Profeten. Men de gjorde aldrig detta, inte ens under en enda dag, och lade därmed fram något bevis för sin anklagelse. Dessutom var de personer vars namn de nämnde i detta sammanhang själva bosatta i Mecka. Ingen var ovetande om deras förmåga. Ingen förnuftig människa kunde tro att dessa personer hade någon som helst kompetens på den nivå som krävdes för att författa en bok av Koranens rang.
Dessutom var dessa personer frigivna slavar till några av Meckas hövdingar. I arabernas stamkultur kunde en slav, även efter att ha blivit fri, inte överleva utan sin tidigare herres beskydd. Hur kunde man då föreställa sig att dessa svaga personer, genom att dra på sig sina beskyddares vrede, i den fruktansvärda miljön av förtryck och tortyr skulle våga delta i en sådan konspiration tillsammans med profeten Muhammad (frid över honom) för att—Gud förbjude—göra anspråk på profetskap?
Ännu mer förvånande är att de tre personer som nämndes ovan trodde på profeten Muhammad (frid över honom) och hyste samma vördnad för Profeten som de övriga ädla följeslagarna. På grund av denna tro utsattes även de, tillsammans med de andra följeslagarna, för tortyr och förföljelse. Vem kunde under sådana omständigheter tro att de som själva hade deltagit i att författa Koranen skulle tro på denna Koran och på den som hade fört den med sig, och dessutom utstå tortyr och förföljelse för denna ”förbrytelse”? (70)
Ett märkligt exempel på de otrognas envishet
Efter att ha fått ett logiskt svar på vart och ett av deras påståenden antar de otrognas envishet en helt ny form. De säger nämligen: ”Vi skulle ha erkänt Muhammed, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, som profet om han hade reciterat Koranen flytande på ett språk som han inte kunde.” Som svar sades det:
(arabiska*)
”Om Vi hade sänt en Koran på ett främmande språk skulle dessa människor ha sagt: ’Varför har dess verser inte förklarats tydligt?’ Vilket märkligt påstående! Den är på ett främmande språk, medan den riktar sig till arabisktalande. Säg: ’Denna Koran är vägledning och läkedom för dem som tror.’ Men för dem som inte tror är den som en propp i öronen och en slöja för ögonen. Deras tillstånd är sådant att det verkar som om de blir ropade till på långt håll.” (Ha-Mim as-Sajda: 44)
Detta var ett exempel på den envishet med vilken profeten Muhammed, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bemöttes. De otrogna brukade säga: ”Muhammed är arab och arabiska är hans modersmål. Om han framlägger Koranen på arabiska, hur kan man då tro att han inte har författat den själv utan att den har sänts ned från Allah? Hans budskap kan endast godtas som ett budskap sänt ned från Allah om han börjar tala flytande på ett språk som han inte kan, exempelvis persiska, romerska eller grekiska.” Som svar säger Allah: ”Nu har Koranen sänts på deras eget språk, så att de kan förstå den. Men deras invändning är: Varför sändes denna Koran ned på arabiska genom en arab till araber? Om den däremot hade sänts på något annat språk skulle de ha invänt: ’Vad märkligt! En arab har sänts som sändebud till den arabiska nationen, men budskapet har sänts ned till honom på ett språk som varken sändebudet själv eller folket förstår.’” (71)
Det ansågs inte tillräckligt att vederlägga denna meningslösa invändning. De fick dessutom förklarat för sig att det är en nåd från Allah den Allsmäktige att Han har sänt ned en Bok på ert eget språk, som ni kan förstå väl och genom vilken ni kan lära känna vad som är sant och vad som är falskt.
(Arabiska******************)
Den är nedsänd från den Nåderike, den Barmhärtige. Detta är en Bok vars verser har förklarats tydligt, en Koran på arabiska för människor som har kunskap. Den förkunnar goda nyheter och varnar. Men de flesta av dem avvisar den och vill inte lyssna. (Ha-Mim as-Sajda: 2–4)
Här sägs först att detta budskap sänds ned från Allah. Det vill säga: fortsätt ni att prata hur mycket ni vill och påstå att Muhammed, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, själv har författat det, men den verkliga saken är att detta budskap har sänts ned från världarnas Herre. Dessutom varnas åhörarna med dessa ord: Om ni rynkar på näsan efter att ha hört detta budskap, så gör ni inte det mot profeten Muhammed, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, utan mot Allah själv. Om ni förkastar det, förkastar ni inte en människas ord utan Allahs ord. Och om ni vänder er bort från det, vänder ni er inte bort från en människa utan från Allah själv.
För det andra sägs det att den som har uppenbarat detta är Gud, som är mycket barmhärtig mot Sin skapelse. Att barmhärtighetens egenskap nämns i stället för den uppenbarande Guds övriga egenskaper antyder att Han har uppenbarat detta budskap för att uppfylla kraven på Sin nåd och välvilja. Därigenom varnas åhörarna för att den som vänder sig bort från detta budskap, avvisar det eller rynkar pannan åt det, i själva verket visar fiendskap mot sig själv. Detta är en väldig gåva som Gud, grundad på Sin nåd, direkt har uppenbarat för människornas vägledning och välgång. Om Gud hade vänt Sig bort från människorna skulle Han ha lämnat dem att irra omkring i mörkret och inte brytt Sig om i vilken avgrund de till slut skulle falla. Men det är en del av Hans nåd och välvilja att Han, samtidigt som Han skapade människan och gav henne hennes försörjning, också anser det vara Sin uppgift att visa henne kunskapens ljus, så att hennes liv kan ordnas och styras på rätt sätt. Och på denna grund har Han uppenbarat detta budskap för en av Sina tjänare. Vem kan då vara mer otacksam och mer sin egen fiende än den som i stället för att ta vara på denna nåd går till angrepp mot den?
För det tredje sägs det att denna boks verser har förklarats tydligt. Det finns alltså inget i den som är så obegripligt och komplicerat att någon skulle kunna invända mot att ta emot den med orden att bokens innehåll inte går in i hans huvud. I den förklaras tydligt vad som är sanning och vad som är lögn, vilken troslära som är riktig och vilken som är felaktig, vad som är god karaktär och vad som är dålig, vad goda handlingar är och vad onda handlingar är, vilken väg som leder till människans välgång och vilken väg som leder till olycka. Om någon avvisar en sådan tydlig vägledning eller inte visar något intresse för den, kan han inte anföra någon ursäkt. Den tydliga innebörden är att han vill förbli i villfarelsen.
För det fjärde är detta en Koran på arabiska. Om Koranen hade uppenbarats på något annat språk skulle araberna kunna ha anfört som ursäkt att de var okunniga om det språk på vilket Gud hade sänt denna bok. Men nu kan de inte ursäkta sig med att de inte förstår den, eftersom det trots allt är deras eget språk.
För det femte sägs det att denna bok är till för dem som har kunskap. Det är alltså endast de kunniga som kan dra nytta av den. För de okunniga är den lika oanvändbar som en dyrbar ädelsten är för den som inte känner skillnaden mellan sten och ädelsten.
För det sjätte är denna bok en förkunnare av goda budskap och en varnare. Det är alltså inte så att den bara lägger fram en fantasi, en filosofi eller ett exempel på litterärt verk, vars acceptans eller förkastande inte spelar någon roll. Tvärtom varnar den öppet hela världen för att följden av att anta den blir högst underbar, medan följden av att inte anta den blir ytterst fruktansvärd. Endast en dåre kan avvisa en sådan bok. (72)
De otrognas metoder för att hindra Koranens förkunnelse
Efter att de ovan beskrivna metoderna hade misslyckats var deras sista knep att öppet ge sig hän åt trots. De skulle försöka hindra Koranens förkunnelse med våld. När Koranen reciterades skulle de skapa ett fruktansvärt oväsen och från alla håll kasta hån och förolämpningar. I Koranen har deras beteende beskrivits punkt för punkt, vilket fick varje samvetsgrann människa att inse att sådana otrogna inte har något argument att bemöta argument med. Efter sitt nederlag hade de nu beslutat sig för att med våld tysta sanningens röst.
(Arabiska***************)
–Och de sade: ”Över oss finns ett förhänge mot det som du kallar oss till. (Det vill säga: ingen väg är öppen till våra hjärtan; våra öron är tilltäppta. (Det vill säga: vi kommer inte att lyssna på det.) Och mellan dig och oss finns en ridå. (Det vill säga: vi är åtskilda.)”
Gör därför du ditt, så gör vi vårt. (Det vill säga: vi är ivrigt sysselsatta med att motarbeta dig.) (Hamīm Sajda: 5)
(Arabiska********************)
–När dessa förnekare hör förmaningens ord (Koranen), verkar det som om de med sina vredesblinda blickar skulle kunna få dig på fall. De säger: ”Den här mannen är ju galen.” Ändå är denne man en förmaning för hela världens invånare. (Pennan: 51–52)
(Arabiska*******************)
–Dessa förnekare säger: ”Lyssna aldrig på denna Koran, utan för oväsen och stör den, så att ni kanske blir de segrande.” (Hamīm Sajda: 26)
(arabiska*)
–Vad är det då med förnekarna, att de skyndar mot dig från höger och vänster? (Det vill säga: de skyndar dit för att håna dig när de hör recitationen av Koranen.) (73) (Trappstegen: 36–37)
Fjärde avsnittet
Inbjudan till tron på livet efter döden
Den fjärde punkten i den islamiska inbjudan är att tro på livet efter döden. Detta är inte en enda kortfattad punkt, utan omfattar många viktiga frågor; det samlade namnet på att godta dem är iman bil-akhirah (tron på livet efter döden).
För det första har människan inte lämnats utan ansvar i världen, fri att göra vad hon vill utan att behöva stå till svars. Tvärtom är denna värld en prövningsplats. Människan har sänts hit för att prövas. Därefter måste hon inför Allah stå till svars för allt hon gör här.
För det andra har Allah fastställt en särskild tidpunkt för denna räkenskap. Den tid som människosläktet har fått för att verka i världen kommer att ta slut, och därefter kommer Uppståndelsen, då hela världens nuvarande ordning bryter samman. Sedan kommer en annan världsordning att upprättas. Alla människor som har levt från skapelsens början fram till Uppståndelsen kommer att återuppväckas samtidigt och föras in i denna nya värld. Detta andra liv kommer inte att vara tillfälligt som det nuvarande livet i världen, utan evigt. Där kommer döden aldrig att inträffa.
För det tredje kommer alla tidigare och senare människor då att samlas och föras inför Allahs domstol. Där måste varje människa personligen stå till svars för de handlingar hon utförde på eget ansvar under livet i världen.
För det fjärde låter Han, även om Allah själv direkt känner till allt människan gör i världen, upprätta en fullständig och korrekt bok över hennes gärningar för att alla krav på rättvisa ska uppfyllas. Oräkneliga vittnesmål om varje ord och handling samlas in och bevaras genom änglarna, oavsett om hon gör det öppet eller i hemlighet. Även vittnesmålen och bevisen på den avsikt och vilja med vilka hon talade, liksom de föreställningar och begär hon när i sitt hjärta, bevaras. Dessutom har Allah skapat vittnen till att människan hade fått hjälpmedel för att förstå skillnaden mellan sanning och lögn och hade fått vägledning och ordning. Dessa vittnesmål och bevis kommer att läggas fram inför Allahs domstol på ett sådant sätt att människan inte kan förneka dem.
För det femte kommer ingen muta, orättmätig eller oskälig förbön eller något försvar som strider mot sanningen att godtas inför Allah den Allsmäktiges domstol. Ingen kommer att få lägga en annans börda på någon annan. Ingen nära vän eller mycket nära släkting kommer att bära sin väns eller släktings börda på sina egna axlar. De verkliga eller inbillade väsen som människan betraktar som sina beskyddare och hjälpare kommer inte att vara henne till någon nytta. Där kommer människan, helt ensam och utan vare sig vänner eller hjälp, själv att få redogöra för sina gärningar.
Slutligen kommer avgörandet helt och hållet att bero på huruvida människan i denna värld har accepterat profeternas sanning och därefter följt Allah den Allsmäktiges bud på rätt sätt, samt levt sitt liv med medvetenhet om att hon i det hinsides ska stå till svars, eller om hon har glömt detta och gjort allt enbart för denna värld. I det första fallet väntar paradiset henne och i det andra helvetet.
Tron på det hinsides var lika viktig för den islamiska kallelsen som tron på tawhid, profetskapet och den heliga Koranen. Islam kallade till vissa tankar och handlingar och uppmanade människan att följa en viss väg; det är omöjligt för henne att ta ens ett steg på denna väg så länge hon inte betraktar världen som en prövningsplats och sig själv som ansvarig inför Gud, och så länge föreställningen inte har försvunnit ur hennes sinne att livet endast är detta världsliga liv, där de synliga resultaten utgör det verkliga måttet på gott och ont. Så länge hon inte uppriktigt har accepterat att det verkliga och eviga livet är det som börjar efter döden, och att hon genom att följa det godas eller det ondas väg kommer att möta dess följder, kan hon inte vandra på den rätta vägen. Utan denna trosföreställning kommer människan inte alls att anse kallelsen till tawhid, profetskapet och tron på Koranen vara godtagbar. Och även om hon av någon anledning accepterar den, kommer hon inte att vara uppriktig i sin dyrkan av Gud, sin lydnad mot Sändebudet och sitt följande av Koranen. Detta beror på att när människan tänker att alla till slut ska förvandlas till stoft och att det därefter inte finns något andra liv där belöning för att följa Gud, Sändebudet och Koranen och straff för att inte följa dem nödvändigtvis väntar, kommer hon aldrig uppriktigt att vilja binda sig vid de regler och principer som islam vill binda henne till. I stället kommer hon i varje fråga i livet att välja den väg genom vilken hon kan få någon fördel eller njutning i denna värld, och hon kommer att undvika varje väg som skulle beröva henne denna världens njutningar eller utsätta henne för förlust, sorg och lidande.
Quraysh ansåg det hinsides vara orimligt och omöjligt
Det var på grund av denna tros betydelse att Quraysh och avgudadyrkarna bland araberna blev allra mest oroade när Profeten (ﷺ) lade fram den inför dem. De insåg att all deras frihet skulle försvinna om de accepterade den. Inte ens på en avskild plats där ingen såg dem skulle de kunna göra något som Allah och Hans Sändebud hade förbjudit. De menade att denna trosföreställning skulle binda deras händer även där de hade full möjlighet att skaffa sig en orättmätig fördel eller njuta av nöjen. Den skulle placera en osynlig soldat bakom var och en av dem, som under inga omständigheter skulle låta dem göra vad de ville. Därför började de motsätta sig den häftigt. De försökte med stor kraft sprida uppfattningen bland människorna att det som Muhammad (ﷺ) hade sagt fullständigt stred mot förnuftet och var omöjligt och orealistiskt. Det var ren galenskap och löjligt tal. (74)
Föreställningen hos dem som hyste tvivel om det hinsides
Det fanns också en liten grupp bland Quraysh som sade: ”Vi antar att det kanske kommer att finnas ett hinsides. Men vi tror inte på det.” Denna grupp nämns endast på ett ställe i Koranen, vilket visar att det var mycket få som hyste denna uppfattning.
(Arabiska***************)
När det sades: ”Allahs löfte är sant, och det råder inget tvivel om att Uppståndelsen kommer att äga rum”, sade ni: ”Vi vet inte vad Uppståndelsen är. Vi har bara en föreställning om den, men vi tror inte på den.” (Jasiyah: 32)
Skillnaden mellan denna grupp och dem som förnekar det hinsidiga är uppenbarligen på ett sätt mycket stor: de sistnämnda förnekar det hinsidiga helt och hållet, medan denna grupp hyser en föreställning om dess möjlighet. Men vad gäller resultat och konsekvenser finns det ingen skillnad mellan dem. Detta beror på att den moraliska konsekvensen av att förneka det hinsidiga och av att inte tro på det är densamma. Oavsett om en människa förnekar det hinsidiga eller har en föreställning om det men inte tror på det, kommer hon i båda fallen att vara fri från känslan av att stå till svars inför Gud, och denna avsaknad av ansvarskänsla kommer med nödvändighet att få henne att ägna sig åt felaktiga tankar och handlingar. Endast tron på det hinsidiga kan hålla människans beteende i denna värld på rätt kurs. Utan den kommer både tvivel och förnekelse att driva henne mot samma slags ansvarslösa beteende. Eftersom detta ansvarslösa beteende är den verkliga orsaken till de fruktansvärda konsekvenserna i det hinsidiga, kan varken förnekaren eller den som inte tror undgå att hamna i helvetet. (75)
De som förnekar det hinsidigas föreställning
Med undantag för detta ställe har Koranen på alla andra ställen återgett de uttalanden som de som förnekar det hinsidiga tydligt framfört.
(Arabiska******************)
– Dessa människor säger: ”Livet är inget annat än vårt liv i denna värld. Här lever vi och här dör vi. Det finns inget annat än tidens kretslopp som kan förgöra oss.” Saken är i själva verket den att de inte har någon kunskap. De säger detta enbart på grundval av antaganden. När Våra tydliga verser läses upp för dem, har de inget annat argument än att säga: ”Om du talar sanning, så för tillbaka våra förfäder till livet.” (al-Jāthiya: 24–25)
Det finns alltså inget kunskapsunderlag genom vilket de har fått den säkra kunskapen att det efter detta liv inte finns något annat liv för människan, och inte heller att de har fått veta att människans själ inte tas i besittning på Guds befallning. I stället dör människan och förintas genom tidens kretslopp. De som förnekar det hinsidiga säger inte detta på grundval av någon kunskap, utan endast på grundval av antaganden. Ur förnuftets synvinkel kan de som mest säga: Vi vet inte om det finns något liv efter döden. De kan på intet sätt säga: Vi vet att det inte finns något annat liv efter detta liv.
På samma sätt kan de ur förnuftets synvinkel inte hävda att de vet att människans själ inte tas ut på Guds befallning, utan att människan helt enkelt dör och upphör att existera på samma sätt som en klocka stannar efter att ha gått en tid. Som mest kan de säga: Vi vet inte vilket av dessa två förhållanden som faktiskt råder.
Frågan är nu denna: När det enligt den mänskliga kunskapens måttstock finns samma möjlighet att det finns eller inte finns ett liv efter döden, och att själen tas i besittning eller att döden inträffar genom tidens kretslopp, vad kan då vara orsaken till att de överger möjligheten av ett hinsidigt liv och med säkerhet beslutar sig för att förneka det? Vilken annan orsak kan det finnas än att de i själva verket inte fattar beslut i frågan på grundval av förnuftet, utan på grundval av sina egna begär? Eftersom de inte vill att det ska finnas något liv efter döden och att döden inte ska betyda tomhet eller icke-existens, utan själens förflyttning, gör de sitt hjärtas önskan till sin egen troslära och förnekar allt annat. (76)
(Arabiska****************)
–De säger: ”När vi har blandats med jorden och förvandlats till skelett, ska vi då åter väckas till liv? Vi har hört detta löfte många gånger, och våra förfäder före oss har också hört det. Detta är inget annat än gamla sagor.” (Al-Mu’minun: 81–82)
(Arabiska******************)
–Och om ni måste förundra er, så förundra er över deras ord: ”När vi har dött och blivit till jord, ska vi då skapas på nytt?” Det är dessa som har förnekat sin Herre. (Ar-Ra’d: 5)
Det vill säga: deras förnekande av det hinsides och deras uppfattning att det är omöjligt innebär i själva verket ett förnekande av Allahs makt och visdom. De säger inte bara att det är omöjligt att skapas en andra gång efter att ha blandats med jorden; i deras uttalande ligger dessutom den underförstådda föreställningen att den Gud – må Allah bevara oss – som skapade dem är oförmögen, svag och okunnig. (77)
(Arabiska********************)
–De otrogna säger till människorna: ”Ska vi berätta för er om en man som påstår att när era kroppars minsta beståndsdelar har skingrats, ska ni skapas på nytt? Kanske ljuger denne man om Allah, eller också har han blivit besatt av en jinn.” (Saba: 7–8)
Qurayshs ledare vågade naturligtvis inte kalla profeten Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, för lögnare. Hela folket kände honom nämligen som sanningsenlig. Under hela hans liv hade ingen hört honom uttala en lögn. Därför lade de fram sin anklagelse inför folket på följande sätt: ”När denne man uttalar sådant orimligt tal om att det finns liv efter döden, måste hans tillstånd vara det ena av två: Antingen ljuger han medvetet – må Allah bevara oss – eller så är han galen.” Men även att kalla honom galen var lika grundlöst som att beteckna honom som lögnare. För endast en person utan förnuft kan anse en människa med fullständigt sunt förstånd vara galen. Därför ansåg Allah den Allsmäktige det inte nödvändigt att framföra något argument som svar på detta meningslösa påstående; Han talade endast som svar på det förbluffande uttalande de gjorde om möjligheten till liv efter döden. (78)
(Arabiska***************)
–Dessa människor säger: ”Kommer vi verkligen att föras upp ur gravarna när vi har blivit förmultnade skelett? Då började de säga: ’Denna återkomst skulle verkligen bli mycket olycklig.’ (An-Nazi’at: 10–12)
Det vill säga, när de fick höra att det verkligen skulle bli så, började de hånfullt säga till varandra: ”Hör du, om vi verkligen ska återvända till livet, då är det verkligen ute med oss. Efter det finns ingen lycka för oss.” (79)
(Arabiska*****************)
–Och de sade: ”När vi har dött och blandats med jorden och endast skeletten finns kvar, kommer vi då att åter väckas upp och resas? Och kommer även våra förfäder att väckas upp, de som levde före oss?” (O Profet) Säg till dem: ”Ja, de första och de sista kommer alla att samlas tillsammans på en bestämd dag.” (Al-Waqi’a: 47–50)
Bevis för möjligheten av det kommande livet
Av de argument som Koranen på olika ställen har framfört, efter att ha återgett de påståenden som förnekarna av det kommande livet lägger fram till stöd för sitt förnekande, framgår det att det kommande livet är fullt möjligt. Det är inte bara rimligt att anse det möjligt; det är tvärtom oförenligt med förnuftet att anse det omöjligt.
(Arabiska*****************)
—Ser människan inte att Vi skapade henne av en droppe sädesvätska, varefter hon blev en stridslysten motståndare? Ändå framställer hon liknelser om Oss och glömmer sin egen skapelse. Hon säger: ”Vem ska ge liv åt dessa förmultnade ben?” Säg till henne: ”Han som skapade dem första gången ska ge dem liv igen, och Han känner varje skapelseverk väl.” (Yasin: 77–79)
Det vill säga, människan glömmer att Vi ur livlösa ämnen skapade den första mikroorganismen, som blev medlet för hennes skapelse. Därefter fostrades denna organism och gavs en så högt utvecklad form att den i dag är kapabel att stå inför Oss och spruta ur sig ord. De betraktar vanligtvis Oss som oförmögna att skapa, liksom de själva. De håller fast vid den felaktiga föreställningen att eftersom människan inte kan ge de döda liv, kan inte heller Vi göra det. Därför säger de: ”Vem ska ge liv åt dessa förruttnade ben?”
Det har berättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), Qatada (må Allah förbarma sig över honom) och Said ibn Jubayr (må Allah förbarma sig över honom) att en gång kom en man ur Quraysh i Mecka med ett förmultnat ben från en död person, krossade det inför Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid), spred det i vinden och sade: ”Muhammad, du säger att de döda ska väckas till liv. Säg mig nu: vem ska ge liv åt dessa förmultnade ben?”
Det korta och kraftfulla svaret blev: ”Han som skapade honom första gången ska ge honom liv igen.” (80)
(Arabiska***************)
De säger: ”När vi bara har blivit ben och jord, ska vi då verkligen väckas till liv på nytt?” Säg till dem: ”Vare sig ni blir stenar eller järn, eller något ännu hårdare som ni anser vara långt ifrån att kunna ta emot liv, kommer ni ändå att väckas till liv.” De kommer säkerligen att fråga: ”Vem ska återföra oss till livet?” Svara: ”Han som skapade oss första gången.” Då kommer de, hånfullt, att skaka på huvudet och säga: ”När ska detta ske?” Säg: ”Vad är det för märkvärdigt med det? Det kan ske mycket snart. Den dag Han kallar på er kommer ni att svara på Hans kallelse och träda fram medan ni prisar Honom, och ni kommer att tänka: ’Vi stannade endast en mycket kort tid i detta tillstånd.’” (Israels barn: 49–52)
Det vill säga, tidsperioden från dödens stund i denna värld fram till uppståndelsen på Domedagen kommer ni inte att uppfatta som mer än några timmar. Då kommer ni att tänka: ”Vi hade legat i en lång sömn. Plötsligt väckte tumultet på uppståndelsens slätt oss.” (81)
(Arabiska****************)
Människan säger: ”Ska vi verkligen återuppväckas och föras fram till liv efter att vi har dött? Minns människan inte att Vi skapade henne först, när hon inte var någonting alls?”
(Arabiska********************)
O människor! Om ni hyser något tvivel om livet efter döden, bör ni veta att Jag har skapat er av jord, sedan av en sädescell, därefter av en blodklump och sedan av en köttklump, både formad och oformad. (Vi säger detta) för att klargöra sanningen för er. Och Vi låter det Vi vill förbli i moderlivet under en bestämd tid. Därefter låter Vi er födas som barn. (Vi fostrar er) så att ni kan nå vuxen ålder. Några av er får kallas bort tidigare, medan andra återförs till det mest eländiga livet, så att de efter att ha vetat allt inte längre vet någonting. Du ser jorden torr och livlös. Men när Vi låter regn falla över den, börjar den leva, blomstra och frambringa alla slags vackra växter. (Hajj: 5)
Att skapa av jord betyder antingen att varje människa skapas av de beståndsdelar som utvinns ur hela jorden och att skapelsens början sker genom sädesvätska. Eller att människosläktet började med Adam (frid vare med honom), som skapades direkt av jord. De senare generationerna av människosläktet har sin fortplantning från sädescellen. Så sägs det i suran as-Sajda:
(Arabiska******************)
Han började skapa människan av lera. Sedan lät Han hennes avkomma fortgå från en substans som liknar föraktligt vatten. (As-Sajda: 7–8)
I båda fallen är det bevisat att den levande människan skapas genom att livlösa ämnen förenas. Efter att denna sanning har beskrivits hänvisas till de olika stadier genom vilka befruktningen sker och fostret får sin plats i moderlivet. De detaljer har inte beskrivits som i dag kan observeras med kraftfulla mikroskop. I stället nämns de stora och tydliga förändringar som även dåtidens vanliga beduiner kände till. Sädescellen antar alltså först formen av en blodklump efter att ha fäst sig. Därefter omvandlas den till en köttklump, som till en början saknar form och gestalt. Senare börjar människans gestalt framträda tydligt. Eftersom dessa stadier av människans skapelse kunde iakttas under olika stadier av missfall, har de hänvisats till. Sedan har det överlämnats åt människans eget förnuft och samvete att besvara frågan: Hur skulle det kunna vara omöjligt för den Gud som skapar människan på detta sätt och låter henne utvecklas, att skapa henne på nytt? (82)
(Arabiska****************)
Och dessa människor säger: När vi har blandats med jorden, ska vi då åter skapas på nytt?
Saken är i själva verket den att de förnekar att de ska möta sin Herre. Säg till dem: Dödsängeln, som har fått i uppdrag att ta hand om er, ska helt och hållet ta er i sin besittning; därefter ska ni föras tillbaka till er Herre. (As-Sajdah: 10–11)
Mellan den första och den sista meningen finns en fullständig slutledning som har överlämnats åt åhörarens eget sinne. De otrognas invändning, som återges i den första meningen, är så meningslös att man inte har ansett det nödvändigt att vederlägga den. Man har ansett att det räcker att bara återge den för att avslöja dess meningslöshet. Detta beror på att deras invändning består av två delar, och båda är fullständigt orimliga. ”Vi ska blandas med jorden” – vad kan de mena med detta? När blandas det som betecknas med ”vi” någonsin med jorden? Det är endast kroppen, ur vilken ”vi” träder ut, som blandas med jorden. Den kroppen heter ju inte ”vi”. När kroppens lemmar skärs av medan den är levande, och kroppsdelarna skärs bort en efter en, förblir ”vi” ändå fullständigt närvarande på sin plats. Ingen del av ”vi” följer med någon av kroppens avskurna delar. Och när detta ”vi” lämnar en kropp, har det, trots att hela kroppen fortfarande finns kvar, inte längre den minsta förbindelse med kroppen. Därför begraver en hängiven älskare sin älskades döda kropp, eftersom den älskade har lämnat den kroppen. Älskaren begraver alltså inte sin älskade, utan denna tomma kropp, i vilken den älskade en gång befann sig. Den invändandes första påstående har således förlorat all grund. Nu återstår dess andra del, nämligen: ”Ska vi då skapas på nytt?”
Denna förnekelse och denna förbluffande fråga skulle inte ha uppstått om frågeställaren före frågan ens för ett ögonblick hade tänkt över detta ”vi” och innebörden av dess skapelse. Vad kan den nuvarande skapelsen av detta ”vi” annat vara än att kol, järn, kalk och andra liknande beståndsdelar samlades in från olika håll, och att detta ”vi” kom att leva i dess kropp av jord? Och vad händer sedan efter dess död? När ”vi” lämnar denna kropp av jord, eller detta hus, återvänder alla de beståndsdelar som hade samlats från olika delar av jorden för att bygga dess hus till samma jord. Frågan är då: Kan Han som först byggde detta hus åt ”vi” inte en andra gång bygga det av samma beståndsdelar eller material och åter bosätta ”vi” där på nytt? När detta var möjligt första gången – inte bara möjligt, utan faktiskt förverkligat – vad kan då hindra att det blir möjligt och förverkligas en andra gång? Detta är något som vem som helst själv kan förstå med en liten ansträngning av sitt förstånd. Men varför låter han inte sitt förstånd riktas åt detta håll? Vilket skäl kan det finnas till att han, utan att tänka efter, framför sådana invändningar mot livet efter döden och det hinsides? Allah den Allsmäktige lämnar hela den mellanliggande diskussionen åt sidan och besvarar denna fråga i den andra meningen på följande sätt: ”I själva verket förnekar de att de ska möta sin Herre.” Det vill säga, saken är inte att en andra skapelse skulle vara någon storslagen och omöjlig företeelse som de inte kan förstå. Det som i själva verket hindrar dem från att inse detta är deras önskan att ”vi” ska ströva fritt överallt i världen, synda av hjärtans lust och obehindrat lämna denna värld, utan att någon sedan ska ställa oss till svars eller kräva oss på någon redovisning för våra gärningar.”
Sedan sägs det att den kropp, det hus, där ert ”vi” bodde, naturligtvis kommer att blandas med jorden. Men detta ”vi” självt kommer inte att blandas med jorden. När den tid som hade givits det för att handla är slut, kommer i stället en dödsängel från Gud och skiljer det från kroppen och tar hela det i sin besittning. Inte ens den minsta del av det kommer att kunna följa med kroppen ner i jorden. Hela det kommer att tas i förvar (CUSTODY) och läggas fram inför dess egen Herre.
Denna korta vers belyser många fakta. Det räcker inte att kasta en ytlig (CURSORY) blick på den. Följande punkter förtjänar särskild uppmärksamhet:
1. Här sägs utförligt att döden inte kommer av sig själv, likt en klocka som går tills den plötsligt stannar därför att den inte har dragits upp. I själva verket har Allah den Allsmäktige utsett en särskild ängel för denna uppgift. Han tar vederbörligen själen i sin besittning, på samma sätt som en statlig skatte- eller egendomsindrivare (OFFICIAL RECEIVER) tar något i sin besittning. Av de ytterligare beskrivningar som ges om detta på olika ställen i Koranen framgår att denna dödsängel har en hel skara tjänare under sig. De verkställer döden, driver ut själarna ur kropparna och håller dem därefter i sin besittning. Dessa tjänares bemötande av de rättfärdigas själar kommer att vara av ett slag och deras bemötande av de brottsligas själar av ett annat slag. För en utförligare redogörelse, se sura An-Nisa, vers 97; Al-An’am, vers 93; An-Nahl, vers 28; samt Al-Waqi’ah, vers 83 och 94.
2. Härav kan man också förstå att människan inte upphör att existera genom döden. Tvärtom fortsätter hennes själ att existera efter att den skilts från kroppen. Koranens ord ”Dödsängeln ska helt och hållet ta er i sin besittning” uttrycker denna sanning. Något som inte existerar kan nämligen inte tas i besittning. Att ta något i sin besittning innebär just att det, när det har tagits i besittning, finns hos den som tagit det i sin besittning.
3. Man kan också förstå att det som tas i besittning vid dödsögonblicket, det vill säga människans biologiska identitet, uttrycks genom orden ”jag”, ”vi”, ”du” och ”ni”. Detta ”jag” – oavsett vilken personlighet det har förvärvat genom sina handlingar i denna värld – tas ut fullständigt och oförändrat, utan någon minskning eller ökning av dess egenskaper, och efter döden förs det fram inför dess Herre (Allah). Det är denna individ som i det kommande livet får nytt liv och en ny kropp. Det är mot denna individ som anklagelsen kommer att riktas, av den kommer redovisning att krävas för dess gärningar, och just den kommer att få straff eller belöning. (83)
(Arabiska****************)
Fråga dem: Är det svårare att skapa dem eller de ting som Vi har skapat? Vi skapade dem av klibbig lera. (as-Saffat: 11)
Detta var svaret på den invändning som de otrogna i Mecka framförde beträffande det kommande livet. De ansåg att det kommande livet var omöjligt, eftersom det var omöjligt för en död människa att skapas på nytt. När Allah den Allsmäktige som svar lade fram argumentet för det kommande livets möjlighet, ställde Han först denna fråga inför dem: Ni anser att det är mycket svårt att skapa en död människa på nytt och tror att Vi saknar kraften till det. Säg då: Är det lätt att skapa denna jord och himmel och de otaliga ting som finns mellan himlen och jorden? Vart har ert förnuft och er insikt tagit vägen, eftersom ni tror att det inte var svårt för den Guden att skapa detta väldiga universum, men att Han, som skapade er en gång, skulle vara oförmögen att skapa er en andra gång? Därefter säger Han att människan inte är något så storslaget. Hon har skapats av jord och kan åter skapas av samma jord. Alla beståndsdelar i hennes existens har hämtats från jorden. Den sädesvätska som hon skapas av framställs av föda. Från befruktningen till döden består hela hennes väsen av beståndsdelar i de ämnen (INGREDIENTS) som alla hämtas från födan. Oavsett om denna föda är av animaliskt eller vegetabiliskt ursprung kommer den från den jord som, blandad med vatten, samlar sådan kraft att den frambringar säd, grönsaker och frukter till människans föda och föder upp de djur vars mjölk och kött människan äter. Grunden för argumentet i detta svar är följande: Om denna jord inte hade varit lämpad för att ta emot liv, hur kan ni då leva i dag? Och om det i dag är möjligt att skapa liv ur den, vilket er egen existens tydligt bevisar, varför skulle det då inte vara möjligt att skapa er på nytt ur samma jord i framtiden? (84)
(Arabiska****************)
Att skapa himlarna och jorden är ett ännu större verk än att skapa människan. Men de flesta människor vet inte detta. (al-Mu’minun: 57)
Detta är svaret på de otrognas föreställning att människan skulle återuppväckas efter döden – att detta skulle vara omöjligt. Det sägs att de som talar på detta sätt i själva verket är dåraktiga. Om de tänkte efter med förnuft och omdöme skulle det inte vara svårt för dem att inse att det inte är svårt för den Gud som har skapat detta väldiga universum att skapa människan en andra gång. (85)
(Arabiska**************)
Är det svårare att skapa er eller att skapa himlarna? Allah har skapat dem. (An-Nazi’at: 27)
Med skapandet avses att skapa människan en andra gång, och med himlarna avses hela den övre världen. Där finns otaliga planeter och stjärnor, oräkneliga solsystem och galaxer. Saken är den att ni anser det omöjligt att få liv en andra gång efter döden och gång på gång säger: Hur kan det vara möjligt att, när vårt skelett helt har förmultnat och ruttnat, samla ihop kroppens utspridda delar igen och ge dem liv? Har ni tänkt på vad som är det större företaget: att skapa detta väldiga och enorma universum, eller att efter att ha skapat er i denna gestalt skapa samma gestalt en andra gång? För Den vars makt detta inte var något svårt, hur skulle då detta kunna vara så svårt att Han inte skulle kunna göra det? (86)
(Arabiska****************)
Och de säger: Detta är uppenbar magi. Kan det verkligen hända att vi dör, blandas med jorden och att endast våra skelett blir kvar? Ska vi då åter väckas till liv och resas upp? Och även våra tidigare förfäder – ska de också uppväckas? Säg till dem: Ja, och ni kommer då att vara helt hjälplösa inför Gud. Sedan räcker det med ett enda stöt, och de kommer att se allt med egna ögon, det som de har blivit underrättade om. Då kommer de att säga: Ve oss! Detta är alltså Domens dag. (As-Saffat: 15–20)
Deras påstående var att detta var tal om en magisk värld. Finns det verkligen en sådan magisk värld som denne man har nämnt, där de döda ska återuppstå, en domstol ska upprättas, paradiset ska skapas och helvetets straff ska äga rum? Deras ord kan också betyda att denne man säger sådant som visar att någon har förhäxat honom, eftersom en god människa annars inte skulle säga sådana saker. Till svar sades det: Ja, så kommer det att bli. Ni är hjälplösa inför Gud. Han kan skapa er till vad Han än vill. När Han ville det, fick ni existens endast genom Hans enda befallning. När Han vill, kommer ni att dö genom Hans enda befallning, och när Han vill, kommer ni genom Hans befallning att resas upp. När den tiden kommer blir det inte något stort och omfattande arbete att återupprätta världen. En enda stöt och skakning räcker för att väcka de sovande. Uttrycket ”stöt eller kraftig skakning” är betydelsefullt här. Det frammanar en bild av livet efter döden: alla som har dött från människans begynnelse fram till Domedagen hade fallit i sömn. Plötsligt säger någon med förebrående röst: ”Stig upp!” Och i samma ögonblick reser sig alla upp. (87)
(Arabiska*****************)
(Dessa människor tror inte på det hinsides.) Ser de då inte på kamelerna – hur de har skapats? Och på himlen – hur den har lyfts upp? Och på bergen – hur de har rests och gjorts fasta? Och på jorden – hur den har bretts ut? (Al-Ghashiya: 17–20)
Om dessa människor alltså hör talas om det hinsides och säger: Hur kan allt detta ske? Har de då någonsin betraktat och begrundat världen omkring sig: hur kamelen skapades, hur denna himmel lyftes så högt, hur bergen restes och hur jorden breddes ut? Om allt detta kan ske och faktiskt finns framför dem, varför skulle då Domedagen inte kunna äga rum? Varför skulle inte en annan värld kunna skapas i det hinsides? Och varför skulle inte helvetet och paradiset kunna skapas? Det är en dåres och obetänksam människas sätt att tänka att, efter att ha öppnat ögonen i världen, anse att de ting hon ser framför sig kan existera, men blunda för sådant som ännu inte har kommit inom hennes observation och erfarenhet och säga att det är omöjligt. Om det finns någon förnuft hos henne bör hon tänka på hur allt som existerar fick sin existens. Hur skapades denna kamel med alla de egenskaper som kännetecknar den, och med just de egenskaper som behövdes hos riddjur för Arabias ökeninvånare? Hur skapades denna himmel, vars atmosfär innehåller luft för andningen, vars moln för med sig regn, vars sol ger dagsljus och värme och vars måne och stjärnor lyser om natten? Hur blev denna jord till en bädd, där människan bor, vars skördar tillgodoser alla hennes behov och på vars källor och brunnar hennes liv är beroende? Hur reste sig dessa berg över jorden och stod fasta, med jord och stenar i olika färger samt olika slags mineraler? Skedde allt detta utan en mäktig Varelses och en vis Skapares skaparkonst? Ingen tänkande och insiktsfull människa kan svara nekande på denna fråga. Om hon inte är envis och trotsig måste hon erkänna att vart och ett av dessa ting skulle ha varit omöjligt om inte en mäktig och vis Varelse hade gjort dem möjliga. Och när allt detta i världen kunde komma till genom en Mäktig Varelses makt, finns det ingen anledning att anse det omöjligt att det som har förutsagts ska existera i framtiden. (88)
أَلَمْ يَكُ نُطْفَةً مِنْ مَنِيٍّ يُمْنَى – ثُمَّ كَانَ عَلَقَةً فَخَلَقَ فَسَوَّى – فَجَعَلَ مِنْهُ الزَّوْجَيْنِ الذَّكَرَ وَالْأُنْثَى – أَلَيْسَ ذَلِكَ بِقَادِرٍ عَلَى أَنْ يُحْيِيَ الْمَوْتَى-( القيامة-40)
-Var han inte en droppe sädesvätska från det mest föraktliga vattnet, som utsöndras? Sedan blev den en klump kött. Därefter skapade Allah hans kropp och formade hans lemmar harmoniskt. Ur den skapade Han två slags människor: män och kvinnor. Är Han då inte mäktig att ge liv åt de döda? (Al-Qiyāmah: 40)
Detta är ännu ett argument för möjligheten av livet efter döden, som läggs fram inför de otrogna. För dem som erkänner att hela processen, från människans skapelse ur en enda droppe sädesvätska till skapandet av en fullständig människa, är ett tecken på Allahs skaparkonst, fanns det i själva verket inget svar på detta argument. För hur skamlösa de än må vara kan deras samvete inte annat än erkänna att den Gud som på detta sätt skapar människan i världen också är kapabel att ge henne existens på nytt. Men den ateist som betraktar detta visa verk som resultatet av en ren tillfällighet kan, hur envist han än uttalar sig, i själva verket inte förklara hur det kommer sig att sedan människans begynnelse och fram till i dag, i varje del av världen och bland varje folk, söner och döttrar genom samma skapelseprocess fortlöpande har fötts i en sådan proportion att det aldrig någonstans eller någon gång har hänt att ett samhälle endast har fått pojkar eller endast flickor, så att möjligheten att deras släktlinje skulle fortsätta i framtiden gått förlorad. Hur skamlösa de än må vara kunde de inte påstå att allt detta har fortgått av en slump. Om deras sinnen en gång vittnade om att allt detta var ett tecken på en vis Skapares skaparförmåga, hade de inget annat val än att erkänna att denne vise Skapare kan bryta ned det Han har skapat och skapa det på nytt. (89)
فَلْيَنْظُرِ الْإِنْسَانُ مِمَّ خُلِقَ – خُلِقَ مِنْ مَاءٍ دَافِقٍ – يَخْرُجُ مِنْ بَيْنِ الصُّلْبِ وَالتَّرَائِبِ – إِنَّهُ عَلَى رَجْعِهِ لَقَادِرٌ-( الطارق-5–8)
-Låt då människan se efter vad hon skapades av: hon skapades av en sprutande vätska som kommer ut mellan ryggraden och bröstbenen. Han är förvisso mäktig att skapa henne på nytt. (At-Tāriq: 5–8)
Det vill säga, låt människan ägna en stund åt att tänka över sin egen existens och hur hon skapades. När föräldrarna gång på gång förenas sexuellt, vem gör då ett av deras samlag till medlet för befruktning och till orsaken till att en viss människa föds? [Genom moderna vetenskapliga upptäckter har denna fråga blivit flera gånger mer komplex för vår tids människor än den var för dåtidens araber. Enligt de upptäckter som gjorts i vår tid lämnar under ett äktenskapligt liv otaliga spermier mannens kropp och tränger in i kvinnans kropp. Också hos kvinnan bildas under många år fortlöpande äggceller eller embryonala celler, och varje äggcell har möjlighet att befruktas genom föreningen med en av mannens spermier. Dessa är dessutom inte likadana; varje spermie och varje äggcell har sina egna särdrag. Föreningen mellan varje sådant par kan ge upphov till en särskild typ av människa, som ofrånkomligen skiljer sig från den människa som skulle födas genom föreningen mellan andra par. Frågan är då: vem avgör vilken av mannens oräkneliga spermier som ska förenas med vilken av kvinnans oräkneliga äggceller, när och för att skapa vilken sorts människa? Varken mannen eller kvinnan har någon som helst makt över detta. Ingen läkare eller medicinsk expert kan ingripa i det. Det är också fel att säga att föreningen mellan en viss spermie och en viss äggcell endast är resultatet av en slumpmässig händelse (ACCIDENTAL). Genom detta förunderliga skapelseverk föds vid olika tider, i olika länder och bland olika folk sådana människor att de får avgörande inflytande över människohistoriens upp- och nedgångar. Detta inflytande etableras dessutom med sådan skicklig visdom att människan har fått uppfattningen att historien kan ha en filosofi. Om människan hade fötts slumpmässigt och utan någon visdom skulle man aldrig ha kunnat föreställa sig någon filosofi i historien. Därför finns inget annat att erkänna än att människan har skapats ur denna sprutande vätska av en vis Gud enligt en särskild plan. (Författaren)] Finns det sedan inte en varelse som, efter befruktningen, låter fostret utvecklas steg för steg i moderlivet tills det når det stadium där det föds som ett levande barn? Vilken kraft är det som redan i moderlivet formar barnets kropp och skapar balans i dess kroppsliga och mentala förmågor? Finns det inte en varelse som oavbrutet vakar över människan under tiden från födelsen till döden, skyddar henne mot sjukdomar, räddar henne från olyckor och bevarar henne från olika slags faror och motgångar? Som förser henne med så många av livets medel och resurser att de inte går att räkna? Som vid varje steg skapar sådana möjligheter och bekvämligheter för hennes överlevnad i världen att hon, långt ifrån att själv kunna tillhandahålla dem, inte ens är medveten om många av dem? Sker allt detta utan någon Guds förvaltning och tillsyn? Om en förnuftig människa inte besvarar denna fråga nekande, är det inte svårt att förstå att Han, på samma sätt som Han ger människan existens, också kan ge henne existens på nytt efter döden, från och med befruktningen. Om Han har makt över det första, och människan nu lever i världen genom Hans kraft, vilket rimligt argument kan då läggas fram för att anta att Han inte har makt över det andra? För att förneka denna förmåga måste människan också helt förneka att Gud har gett henne existens. Och för den som kan förneka detta är det inte heller omöjligt att en dag en sinnesförvirring får honom att hävda att alla världens böcker trycktes av en slump, att alla världens städer och hamnar byggdes av en slump och att någon sådan slump inträffade att alla världens fabriker byggdes och började fungera av sig själva. Sanningen är att människans skapelse, hennes kropps uppbyggnad, uppkomsten av arbetskraft och förmåga hos henne samt hennes existens som en levande varelse är ett verk som är många gånger svårare än allt det som människan har åstadkommit och åstadkommer i världen. Om ett så stort, komplext och svårt verk nu kan fortgå i miljontals år som resultatet av en slump, trots visdom, proportion och ordning, finns det då något som en sinnesförvirrad människa inte skulle kunna kalla en slump? (90)
بَلْ عَجِبُوا أَنْ جَاءَهُمْ مُنْذِرٌ مِنْهُمْ فَقَالَ الْكَافِرُونَ هَذَا شَيْءٌ عَجِيبٌ – أَإِذَا مِتْنَا وَكُنَّا تُرَابًا ذَلِكَ رَجْعٌ بَعِيدٌ – قَدْ عَلِمْنَا مَا تَنْقُصُ الْأَرْضُ مِنْهُمْ وَعِنْدَنَا كِتَابٌ حَفِيظٌ-( ق-2–4)
–utan det som förvånade dem var att en varnare från deras eget folk hade kommit till dem. Då sade de som förnekade: ”Detta är verkligen något märkligt. När vi har dött och blivit till jord (ska vi då uppstå på nytt?) Denna återkomst är ofattbar.” Men allt det som jorden förtär av deras kroppar är känt för Oss. Och hos Oss finns en bok där allting är bevarat. (Qaf: 2–4)
Deras första förvåning gällde alltså att en människa lik dem själv, ur deras eget folk, gjorde anspråk på att säga: ”Jag har kommit från Gud för att varna er.” Sedan var det ännu mer förvånande för dem att det som denne man varnade dem för var att alla människor efter döden skulle återuppväckas till ett nytt liv. Alla skulle samlas och föras fram inför Guds domstol. Därefter skulle deras gärningar granskas, och belöning eller straff utdelas. Därefter skulle deras gärningar granskas, och belöning eller straff utdelas. Det sades alltså att om detta inte ryms inom dessa människors förstånd, måste det tillskrivas deras begränsade förstånd. Därav följer inte att Guds kunskap och makt skulle vara begränsade. De föreställer sig att kroppsdelarna från de oräkneliga människor som har dött från mänsklighetens begynnelse fram till Uppståndelsens dag ligger utspridda och splittrade i jorden och även i framtiden kommer att spridas ut. Att samla ihop dem skulle enligt dem vara helt omöjligt. Men det verkliga förhållandet är att Gud vet exakt var varje del finns och i vilket skick den befinner sig. Dessutom bevaras ett fullständigt register över dem i Guds arkiv, där inte ens den minsta del saknas. När Guds befallning kommer, kommer Hans änglar genast att hämta fram delarna ur detta register och återskapa alla människor till exakt de kroppar som de hade när de levde i världen.
Även denna vers är en av de verser där det utförligt förklaras att livet i det härefterkommande livet inte bara kommer att vara ett kroppsligt liv av samma slag som det här i världen, utan att var och en också kommer att ha samma kropp som han hade i denna värld. Om det i verkligheten inte vore så, skulle det vara meningslöst att som svar på de otrognas ord säga att Vi vet vad jorden förtär av era kroppar och att det finns ett register över varje minsta beståndsdel av dem. (91)
أَفَعَيِينَا بِالْخَلْقِ الْأَوَّلِ بَلْ هُمْ فِي لَبْسٍ مِنْ خَلْقٍ جَدِيدٍ-( ق–15)
–Var Vi då oförmögna att skapa första gången? Men de tvivlar på den nya skapelsen. (Qaf: 15)
Med några få ord framfördes ett så klart och enkelt argument mot dem som förnekar det härefterkommande livet att det skulle förbli fast förankrat i varje förnuftig människas hjärta. Om någon inte förnekar Gud och inte har nått en sådan grad av oförnuft att han betraktar detta välordnade rike av naturen och människans födelse däri som resultatet av en ren tillfällighet, har han inget annat val än att erkänna att det endast är Gud som har skapat oss och hela detta universum. Denna verklighet ser vi existera i denna värld, och hela jordens och himlens maskineri fungerar inför våra ögon. Allt detta är det tydligaste beviset på att Gud inte var oförmögen att skapa detta rike av naturen. Om någon därefter säger att samme Gud, när Uppståndelsens dag har inträffat, inte kommer att kunna upprätta en andra världsordning och inte heller återskapa oss efter döden, måste man säga att han talar mot förnuftet. Om Gud hade varit oförmögen, skulle Han inte ha kunnat skapa det första gången. När Han väl har skapat det första gången och vi genom Hans skapelse har fått existens, vilket rimligt skäl kan då finnas för att anta att Han skulle vara oförmögen att bryta ned det Han själv har skapat och skapa det på nytt? (92)
Argumentet för det härefterkommande livets nödvändighet
Koranen ansåg det inte tillräckligt att med obestridliga argument bevisa möjligheten av det härefterkommande livet. Den bevisade också att dess inträffande är nödvändigt. Förnuftet, rättvisan och moralen kräver att det ska finnas ett härefterkommande liv där människornas alla gärningar ska granskas: allt de har gjort från det att de nådde förstånd och kunskap fram till ögonblicket före sin död, liksom alla goda eller onda verkningar av deras gärningar som de lämnat efter sig och som under lång tid fortsätter att påverka kommande generationer. Om denna granskning inte äger rum och goda gärningar inte belönas och onda gärningar inte bestraffas, skulle det innebära att det inte finns någon rättvisa i Guds värld. Här har människan skapats utan syfte och mening, utrustad med förnuft, förmåga att skilja mellan gott och ont samt makt över oräkneliga ting och andra människor. I det nuvarande livet i världen är det varken möjligt att göra en fullständig granskning, skipa fullständig rättvisa eller utdela full belöning och fullt straff. Därför måste det nödvändigtvis finnas en andra värld där alla människor som har existerat från skapelsens början fram till Uppståndelsens dag kan samlas på samma gång, där varje människas ansvar kan fastställas genom att alla hennes öppna och dolda gärningar samt deras följder granskas, och där livet inte är begränsat utan evigt, så att var och en kan få ut det fulla straff han förtjänar och den fulla belöning han förtjänar. Detta ämne har beskrivits utförligt på olika sätt i Koranen, så att de otrogna inte ska ha något argument för att förneka det härefterkommande livet. (93)
أَيَحْسَبُ الْإِنْسَانُ أَنْ يُتْرَكَ سُدًى-( القيامة-36)
-Tror människan att hon har lämnats utan något syfte? (Al-Qiyamah: 36)
På arabiska ابل سدى kallas en kamel som strövar fritt omkring utan tillsyn. Den betar var den vill och åt vilket håll den vill. Ingen håller uppsikt över den. I denna betydelse använder vi uttrycket en tygellös kamel. Meningen med versen är alltså: Tror människan att hon är som en tygellös kamel, och att hennes Skapare har lämnat henne på jorden utan ansvar? Har inget ansvar ålagts henne? Har ingenting förbjudits henne? Kommer det aldrig en tid då hon ska tillfrågas om sina handlingar? Detta har på ett annat ställe i Koranen uttryckts så här: På uppståndelsens dag kommer Allah den Allsmäktige att fråga de otrogna—
أَفَحَسِبْتُمْ أَنَّمَا خَلَقْنَاكُمْ عَبَثًا وَأَنَّكُمْ إِلَيْنَا لَا تُرْجَعُونَ-( المؤمنون-115)
-Trodde ni att Vi hade skapat er utan något syfte och att ni aldrig skulle återvända till Oss? (Al-Mu’minun: 115)
På dessa två ställen har argumentet för att livet efter döden är oundvikligt framförts i form av en fråga. Frågans innebörd är: Anser ni verkligen er själva vara djur? Ser ni inte den tydliga skillnaden mellan dem och er—att de inte har fått någon möjlighet att skilja mellan gott och ont, medan ni har fått det? I deras handlingar uppstår ingen fråga om moraliskt gott eller ont, medan en sådan fråga med nödvändighet kommer att väckas beträffande era handlingar? Hur kunde ni då tänka så om er själva: att ni, liksom djuren, är utan ansvar och inte behöver stå till svars? Man kan förstå varför djuren inte återuppväcks en andra gång: de har endast uppfyllt sina medfödda drifters krav, utan att använda sitt förnuft för att utforma någon filosofi. De har inte grundat någon troslära. De har inte gjort någon till gud, och inte heller själva uppträtt som någons gud. De har inte utfört någon handling som kan kallas god eller ond. De har inte infört någon god eller ond sed vars påverkan har fortsatt genom generationerna. Om de därför dör och försvinner kan detta vara förståeligt. Inget ansvar för någon av deras handlingar har ålagts dem, så att de skulle behöva återuppväckas för att ställas till svars. Men hur kan ni undgå livet efter döden? Fram till er död fortsätter ni att utföra moraliska handlingar, om vilka ert samvete vittnar att de är goda eller onda och berättigar till belöning eller straff. Om en människa dödar en oskyldig och sedan omedelbart faller offer för en olycka, anser ni då att hon bör undgå straff utan vidare, och att den dödade inte bör få någon ersättning för denna orätt? Om en människa sår frön till sådan oordning och sådan ondska i världen att människor fortsätter att lida följderna under flera århundraden—säger då ert samvete utan att tveka att även denna människa bör dö och försvinna som en insekt, utan att återuppväckas och ställas till svars för dessa missgärningar, på grund av vilka otaliga människors liv har förstörts? Är även den människa som hela sitt liv lever under olyckor och svårigheter, enligt er uppfattning bara en skapelse lik ett kryp eller en insekt? (94)
لَا أُقْسِمُ بِيَوْمِ الْقِيَامَةِ – وَلَا أُقْسِمُ بِالنَّفْسِ اللَّوَّامَةِ-( القيامة-1-2)
-Nej, Jag svär vid uppståndelsens dag och nej, Jag svär vid det förebrående nafs. Med andra ord är er föreställning att uppståndelsen inte kommer att äga rum felaktig. Jag svär vid uppståndelsen och det förebrående nafs att uppståndelsen med säkerhet kommer att äga rum.
Här har Allah den Allrahögste inte nämnt vad Han svär vid – uppståndelsens dag och det förebrående jaget – och för vars skull Han har svurit. Det framgår nämligen av den följande meningen. Han svär för att Allah den Allrahögste kommer att skapa människan på nytt efter hennes död och att Han är fullständigt mäktig att göra detta. Frågan är nu: av vilken rimlig anledning svärs det vid dessa två ting? För tänkande människor var denna rimlighet då tydlig i en viss grad, men i dag är den ännu mycket tydligare.
Låt oss ta uppståndelsens dag som exempel. Anledningen till att Han svär vid den är att dess ankomst är oundviklig. Hela den kosmiska ordningen vittnar om att denna ordning varken är utan början eller utan slut. Dess egen beskaffenhet säger att den varken alltid har funnits eller alltid kommer att bestå. Även tidigare hade människans förnuft inget kraftfullt argument för den ogrundade föreställningen att denna ständigt föränderliga värld någonsin kunde vara utan början och utan slut. Men ju mer människans kunskap om denna värld ökar, desto säkrare blir det för henne att detta universum har en början, före vilken det inte fanns, och oundvikligen också ett slut, efter vilket det inte kommer att finnas. Därför har Allah den Allrahögste svurit vid själva uppståndelsens dag för att bekräfta att uppståndelsen kommer att äga rum. Det är som när vi riktar en sådan ed till en person som tvivlar på sin egen existens och säger: ”Vid ditt liv, du existerar.” Det vill säga: din existens vittnar själv om att du finns.
Men eden vid uppståndelsens dag bevisar endast att denna världsordning en dag kommer att brytas sönder och förstöras. Återstår då frågan om att människan därefter ska återuppväckas, att hon ska avlägga räkenskap för sina handlingar och få belöning eller straff för det goda och det onda hon gjort. Därför har den andra eden svurits vid det förebrående jaget. Det finns ingen människa i världen som helt saknar något som kan kallas samvete. I detta samvete finns med nödvändighet en känsla för gott och ont. Hur vilseledd och förirrad människan än är, hindrar hennes samvete henne från att göra vissa onda handlingar och från att underlåta vissa goda handlingar. Oavsett om den måttstock för gott och ont som hon har fastställt är riktig eller inte, bevisar den att människan inte enbart är ett djur utan en moralisk varelse. Hon har av naturen förmågan att skilja mellan gott och ont. Hon anser själv att hon är ansvarig för sina goda och onda handlingar. När hon därför har behandlat någon annan illa kan hon visserligen, genom att undertrycka sitt samvetes förebråelser, känna sig tillfreds; men när någon annan behandlar henne illa kräver hennes inre att den som har gjort henne denna orättvisa måste straffas. Om det är ett obestridligt faktum att ett sådant förebrående sinne (nafs al-lawwāma) finns hos människan, är det också ett obestridligt faktum att detta nafs al-lawwāma är ett vittnesmål om livet efter döden, ett vittnesmål som finns inbyggt i människans egen natur. Människans natur kräver nämligen att den som är ansvarig för goda och onda handlingar måste få belöning eller straff, och detta krav kan inte uppfyllas utan ett liv efter döden. Ingen samvetsgrann människa kan förneka att om människan försvinner efter döden, kommer hon att berövas belöningen för många av sina goda gärningar och undgå den fullständiga rättvisa bestraffningen för många av sina orättfärdiga handlingar. Därför kan hon inte förneka livet efter döden så länge hon inte accepterar den absurda föreställningen att den samvetsbegåvade människan har fötts in i en meningslös världsordning och att den moraliskt kännande människan har fötts in i en värld där moral i grunden inte alls ingår i hela dess ordning. På samma sätt är läran om återfödelse inte ett svar på naturens krav. Om människan fortsätter att födas på nytt i denna värld för att få straff eller belöning för sina moraliska handlingar, kommer hon vid varje födelse åter att utföra ytterligare moraliska handlingar som kräver nya straff eller belöningar. I denna ändlösa följd skulle hennes räkenskap i stället för att avslutas bara fortsätta att växa. Naturens krav kan därför endast uppfyllas om människan har ett enda liv i denna värld. Därefter måste, efter hela mänsklighetens förintelse, komma ett andra liv där människornas handlingar först räknas samman på ett rättvist sätt och de sedan får fullständigt straff eller fullständig belöning. (95)
وَمَا خَلَقْنَا السَّمَاءَ وَالْأَرْضَ وَمَا بَيْنَهُمَا بَاطِلًا ذَلِكَ ظَنُّ الَّذِينَ كَفَرُوا فَوَيْلٌ لِلَّذِينَ كَفَرُوا مِنَ النَّارِ – أَمْ نَجْعَلُ الَّذِينَ آمَنُوا وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ كَالْمُفْسِدِينَ فِي الْأَرْضِ أَمْ نَجْعَلُ الْمُتَّقِينَ كَالْفُجَّارِ-(ص-27–28)
”Vi har inte skapat himlen och jorden och världen däremellan förgäves. Detta är de otrognas föreställning. Ve dem som är otrogna, genom Eldens straff. Ska Vi behandla dem som tror och gör goda gärningar på samma sätt som dem som sprider fördärv på jorden? Eller ska Vi behandla de gudfruktiga på samma sätt som de syndiga?” (Sad: 27–28)
Det vill säga: Vi har inte skapat denna världsordning enbart som ett lekverk, utan vishet, utan syfte, utan att någon rättvisa kommer att skipas och utan att någon följd av goda eller onda handlingar kommer att visa sig. Människan har inte lämnats här som en lössläppt kamel, och denna värld är inte heller ett laglöst rike där var och en gör vad han vill utan att ställas till svars. Den som inte är beredd att tro på belöning och straff och som föreställer sig att alla människor, goda som onda, till slut kommer att dö och blandas med jorden, att ingen kommer att ställas till svars och att ingen kommer att få uppleva någon följd av sina goda eller onda handlingar, betraktar i själva verket världen som en lek och dess Skapare som en lekande. Hans uppfattning är att världens Skapare har begått en meningslös handling genom att skapa världen och människan i den. Men är det verkligen rimligt enligt er att de rättfärdiga och de orättfärdiga ska bli lika? Är det godtagbart för er att ingen människa ska få någon belöning för en rättfärdig handling och inget straff för en orättfärdig handling? Det är uppenbart att om det inte finns något liv efter döden, om ingen räkenskap hålls på Allahs befallning och om människans handlingar inte leder till någon belöning eller något straff, då finns det ingen vishet eller rättvisa i Allah den Allrahögstes handlande. Följden blir att hela världsordningen oundvikligen måste förfalla till kaos. Med en sådan föreställning finns det inget som sporrar till godhet i världen och inga hinder eller förbud som håller människan borta från fördärv. Om Guds gudomlighet – må Allah bevara oss – vore så utan förnuft, då vore den människa mycket dum som lever ett rättfärdigt liv i denna värld trots stora lidanden och arbetar för att reformera och förbättra mänskligheten. Den förståndige skulle i stället vara den som utnyttjar gynnsamma omständigheter och möjligheten att överskrida alla gränser och njuter av livet genom alla slags övergrepp och synder. (96)
زَعَمَ الَّذِينَ كَفَرُوا أَنْ لَنْ يُبْعَثُوا قُلْ بَلَى وَرَبِّي لَتُبْعَثُنَّ ثُمَّ لَتُنَبَّؤُنَّ بِمَا عَمِلْتُمْ وَذَلِكَ عَلَى اللَّهِ يَسِيرٌ-(التغابن-7)
Förnekarna sade högljutt att de under inga omständigheter skulle återuppväckas efter döden. Säg till dem: »Nej, vid min Herre, ni skall sannerligen återuppväckas. Sedan skall ni sannerligen få veta vad ni gjorde i denna värld. Och detta är mycket lätt för Allah att göra.« (at-Taghabun: 7)
Även tidigare hade ingen som förnekade det hinsides något sätt att veta att det inte finns något andra liv efter döden, och inte heller finns det något sådant sätt i dag. Men dessa dårar har alltid gjort detta påstående med hög röst. Ändå finns det varken någon förnuftig eller intellektuell grund för att förneka det med visshet.
Som svar på deras ord säger Allah den Upphöjde till Sin Profet: »Svär vid Mig och säg att ni sannerligen skall återuppväckas och att ni sannerligen skall få veta vad ni gjorde på jorden.« Detta är det tredje stället i Koranen där Allah säger till Sin Profet att svära vid sin Herre och säga till människorna att detta sannerligen kommer att ske. Först sades det i sura Yunus: »De frågar: ’Är detta verkligen sant?’ Säg: ’Ja, vid min Herre, det är sannerligen sant, och ni kan inte hindra det.’« (vers 53)
Därefter sägs det i sura Saba: »Förnekarna säger: ’Varför kommer inte Timmen över oss?’ Säg: ’Vid min Herre, den skall sannerligen komma över er.’«
Nu är frågan: Om du med ed förmedlar budskapet om det hinsides till någon som förnekar det, eller förmedlar det utan att svära en ed, vilken skillnad gör det då? När han ändå inte erkänner detta, varför skulle han då helt enkelt erkänna det för att du säger det under ed? Svaret är följande. För det första talade Allahs Sändebud (frid vare med honom) till människor som genom egen kunskap och erfarenhet visste att ingen lögn under hela hans liv hade kommit från hans mun. Därför kunde de, hur mycket de än spred förtal mot honom offentligt, på intet sätt föreställa sig inom sig att en så sanningsenlig människa någonsin skulle svära vid Gud på något vars sanningshalt han inte var fullständigt övertygad om. För det andra beskrev han inte bara trosläran om det hinsides, utan lade också fram mycket förnuftiga bevis och argument för den. Men det som skiljer en profet från en icke-profet är att det högsta en icke-profet kan uppnå genom att lägga fram starka argument för det hinsides är att det kan framstå som mer sannolikt att det finns ett hinsides än att det inte finns något. Däremot står profeten långt högre än filosofen. Hans verkliga ställning är inte att han genom förnuftsmässiga argument har kommit fram till slutsatsen att det hinsides bör finnas. Hans verkliga ställning är i stället att han har kunskap om att det hinsides kommer att finnas och med fast övertygelse säger att det sannerligen kommer att finnas. Därför kan endast en profet svära på att detta är sant. En filosof kan inte svära på något av sina påståenden. Tron på det hinsides kan dessutom uppstå först efter en profets förkunnelse. Filosofens argument har inte i sig kraft nog att någon annan, och än mindre filosofen själv, på grundval av hans argument skall kunna göra det till sin trosuppfattning. Om filosofen tänker rätt kan han inte säga mer än att det borde vara så; men att det sannerligen kommer att ske kan endast en profet säga.
Sedan sades det inte bara att ni skulle återuppväckas efter döden. Det sades också att ni vid den tiden sannerligen skulle få veta vad ni hade gjort i världen. Detta är det verkliga syftet med att mänskligheten skall återuppväckas en andra gång efter döden. Och i detta ligger svaret på frågan varför detta behöver ske. Sanningen är att människan i denna rättvist ordnade värld har fått friheten att välja en av vägarna: otro eller tro. Hon har fått friheten att använda många ting i denna värld, och genom att följa otrons eller trons väg har hon under hela sitt liv använt denna frihet rätt eller fel och tagit på sig ansvaret för många goda eller många skadliga gärningar. Därför vore det fullständigt orimligt att anta att det, efter allt detta som hon har gjort, inte behövs några följder av gott och ont och att det aldrig skall komma en tid då hennes gärningar kan granskas och bedömas. Den som säger något så befängt begår med säkerhet ett av två dåraktiga misstag. Antingen tänker han att denna värld är en vis verklighet, men att en varelse med fri vilja, som människan, här har lämnats utan ansvar. Eller tänker han att detta är ett kaotiskt skapelseverk bakom vilket ingen visdom har verkat. Det första antagandet motsäger sig självt, eftersom det strider mot visdom och rättvisa att en varelse med fri vilja skulle vara utan ansvar i en värld präglad av visdom. Och om det andra antagandet kan han inte lägga fram någon förnuftig analys som förklarar hur en förnuftig varelse som människan kunde existera i ett kaotiskt och visdomslöst skapelseverk. Varifrån kom då föreställningen om rättvisa i hennes sinne? Att medvetande skulle uppstå ur medvetslöshet och föreställningen om rättvisa ur orättvisa är något som kanske kan förespråkas av en envis person eller av någon vars hjärna har skadats av alltför mycket filosoferande.
Därefter sades det att detta är mycket lätt för Allah att göra. Detta är det andra argumentet för det hinsides. Det första argumentet gällde det hinsides nödvändighet, medan detta argument gäller möjligheten av det: Om det inte är svårt för Gud att skapa denna väldiga ordning i universum, hur skulle det då vara svårt för Honom att skapa människan en andra gång, ställa henne inför Sig och hålla räkenskap med henne? (97)
إِنَّ هَؤُلَاءِ لَيَقُولُونَ – إِنْ هِيَ إِلَّا مَوْتَتُنَا الْأُولَى وَمَا نَحْنُ بِمُنْشَرِينَ – فَأْتُوا بِآبَائِنَا إِنْ كُنْتُمْ صَادِقِينَ – أَهُمْ خَيْرٌ أَمْ قَوْمُ تُبَّعٍ وَالَّذِينَ مِنْ قَبْلِهِمْ أَهْلَكْنَاهُمْ إِنَّهُمْ كَانُوا مُجْرِمِينَ – وَمَا خَلَقْنَا السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ وَمَا بَيْنَهُمَا لَاعِبِينَ – مَا خَلَقْنَاهُمَا إِلَّا بِالْحَقِّ وَلَكِنَّ أَكْثَرَهُمْ لَا يَعْلَمُونَ – إِنَّ يَوْمَ الْفَصْلِ مِيقَاتُهُمْ أَجْمَعِينَ-(الدخان-34-40)
-Dessa människor säger: ”Vi har inget annat än den första döden. Sedan kommer vi inte att uppväckas en andra gång. Om du talar sanning, så låt våra döda förfäder uppstå och komma hit.”
Är dessa bättre än Tubba-folket och de människor som levde före dem? Vi förintade dem, eftersom de var syndare. Vi har inte skapat himlen och jorden och allt däremellan som ett tidsfördriv. Vi har skapat dem med sanning och visdom, men de flesta människor vet inte. Den fastställda tiden för deras uppståndelse är Domens dag. (Ad-Dukhan: 34–40)
De otrognas påstående var att när de dog den första gången skulle de helt enkelt gå under; därefter finns inget liv. Orden ”den första döden” innebär inte nödvändigtvis att det sedan kommer en andra död.
När vi säger att en viss person har fått sitt första barn, är det inte nödvändigt för att påståendet ska vara sant att han sedan måste få ett andra barn. Det räcker att han inte hade något barn tidigare. Därför använde de otrogna orden ”den första döden” inte i betydelsen att det därefter skulle komma något liv och en andra död. De ansåg att den första döden var både den enda och den slutliga döden. Deras argument var: ”Eftersom vi aldrig har sett någon uppstå en andra gång efter döden, är vi fast övertygade om att det inte kommer att finnas något andra liv efter döden. Om ni påstår att det kommer att finnas ett andra liv, så låt våra förfäder uppstå ur gravarna, så att vi kan tro på livet efter döden. Om ni inte kan göra detta, kommer vi att förstå att ert påstående saknar grund.”
I deras ögon var detta alltså ett avgörande bevis mot livet efter döden. Men det var helt meningslöst. Vem hade sagt till dem att den som dött skulle få liv en andra gång och återvända till just denna värld? När hade Profeten (frid över honom) eller någon muslim någonsin påstått att de kunde göra de döda levande?
Det första svaret på deras invändning var att dessa människor inte var bättre än Tubba-folket [Tubba var titeln på kungarna i Himyar-stammen. År 115 f.Kr. tog de makten i Jemen och härskade fram till år 300 e.Kr. – Författaren] och de människor som levde före dem. Vi förintade dem för deras synder. Med andra ord innebar detta svar att förnekandet av livet efter döden är något som oundvikligen gör varje individ, grupp eller folk syndigt. Moralisk förnedring är dess oundvikliga följd, och mänsklighetens historia vittnar om att varje folk som har antagit denna syn på livet till slut har gått under. De otrogna i Mekka hade inte uppnått den makt, det inflytande och det välstånd som Tubba-folket och före dem Saba, Faraos folk och andra folk hade uppnått. Men när har materiellt välstånd och världsligt inflytande någonsin kunnat rädda dem från följderna av moralisk förnedring, så att dessa människor skulle kunna räddas från den med sina begränsade tillgångar och medel?
Det andra svaret på deras invändning var att den som förnekar livet efter döden och belöningen och straffet i efterlivet i själva verket betraktar denna världsordning som en leksak och dess Skapare som ett oförståndigt barn. På denna grund drog han slutsatsen att människan, efter att ha skapat all slags oordning på jorden, en dag helt enkelt skulle blandas med jorden och att inget resultat eller någon följd skulle komma av hennes goda eller onda handlingar. I själva verket är detta skapade universum inte skapat av någon som roar sig, utan av en Skapare, och det kan inte förväntas av någon vis att Han skulle göra något meningslöst. Detta argument som svar på förnekandet av efterlivet har framförts på flera ställen i Koranen.
Återstår deras påstående: ”Låt våra förfäder uppstå, om ni talar sanning.” Svaret på detta är att livet efter döden inte är något skämt, så att en död människa skulle grävas upp och ställas framför dem så snart någon förnekar det. Världarnas Herre har fastställt en tid för detta, då Han kommer att ge alla, de tidigare och de senare, liv på nytt, samla dem inför Sin domstol och avkunna domen i deras mål. Vare sig ni tror eller inte tror kommer detta att ske vid den fastställda tiden. Om ni tror, kommer ni själva att dra nytta av det, eftersom ni då i tid kan vara på er vakt och förbereda er för att lyckas inför denna domstol. Har ni kanske fått allt det som ni önskar? Eller har ni ett bindande löfte från Oss, som gäller fram till Uppståndelsens dag, att ni ska få allt det ni säger? Fråga dem: Vem av dem ansvarar för detta? Eller har de några medhjälpare som de har utsett, vilka har tagit på sig ansvaret för detta? Låt dem då kalla på sina medhjälpare, om de talar sanning. (Al-Qalam: 35–41)
Mekkas ledare sade till muslimerna: ”Den välgång vi åtnjuter i denna värld är ett tecken på att vi är älskade av vår Gud. Och det eländiga tillstånd ni befinner er i bevisar att ni är förkastade av Gud. Om det alltså verkligen finns ett efterliv, som ni säger, kommer vi även där att leva i glädje, medan straffet drabbar er och inte oss.” Som svar sades: ”Det strider mot förnuftet att Gud skulle göra någon skillnad mellan de lydiga och de skyldiga. Hur kan ni veta att Skaparen av detta universum är en blind kung, som inte ser vilka som i denna värld har följt Hans befallningar och avstått från onda handlingar, och vilka som utan fruktan för Honom har begått alla slags synder, orättvisor och övergrepp? Ni såg de troendes eländiga tillstånd och er egen lycka och frid. Men ni såg inte skillnaden mellan er egen karaktär och era handlingar och deras, utan sade utan minsta tvekan att de lydiga inför Gud kommer att behandlas precis som de skyldiga och att sådana skyldiga som ni kommer att ges paradiset. På vilken grund sade ni detta? Har ni någon av Guds skrifter hos er där detta står skrivet? Eller har ni slutit något avtal med Gud? Om så är fallet, vem av er kan då träda fram och hävda att Allah har tagit ett sådant löfte? Sanningen är att era påståenden till ert eget försvar saknar all grund. De strider också mot förnuftet. Ni kan inte visa att detta står skrivet i någon av Guds skrifter. Ingen av er kan heller hävda att han har fått ett sådant löfte från Gud. Inte heller kan ni låta någon av dem som ni har gjort till gudar vittna om att han har tagit på sig ansvaret inför Gud att ge er paradiset. Varifrån har ni fått denna villfarelse?” (101)
وَإِذَا الْمَوْءُودَةُ سُئِلَتْ – بِأَيِّ ذَنْبٍ قُتِلَتْ-(التكوير-8–9)
”Och när den levande begravda flickan tillfrågas: ’För vilket brott blev hon dödad?’ (at-Takwir: 8–9)
I versens uttryckssätt framställs en så våldsam vrede att någon starkare knappast kan tänkas. På Domedagen kommer de föräldrar som begravde sin dotter levande att vara så avskyvärda i Allah den Allsmäktiges ögon att man inte kommer att vända sig till dem och fråga: ”Varför dödade ni detta oskyldiga barn?” I stället kommer man att vända blicken bort från dem och fråga det oskyldiga barnet: ”Du arma, för vilket brott blev du dödad?” Hon kommer att berätta sin historia och säga vilken grym orättvisa hennes förtryckande föräldrar utsatte henne för och hur de begravde henne levande under jorden. Dessutom har två väldiga tankar fogats in i denna korta vers; i stället för att uttryckas med ord framträder de av sig själva genom framställningens form. Den ena är att araberna genom detta skulle få insikt om till vilket bottenlöst djup av moralisk förnedring okunnigheten hade sänkt dem, eftersom de med egna händer begravde sina barn levande. Trots detta var de så envisa att de ville hålla fast vid just denna okunnighet och inte godta den reform och förbättring som profeten Muhammad (frid över honom) ville genomföra i deras förvridna och förnedrade samhälle. Den andra är att ett tydligt bevis för efterlivets nödvändighet läggs fram här. Det måste finnas någonstans där det barn som begravdes levande kan få upprättelse. Och det måste också komma en tid då de förtryckare som begick denna orättvisa ställs till svars för sitt grymma övergrepp. I denna värld fanns ingen som kunde höra den begravda flickans klagan. I okunnighetens samhälle betraktades inte denna omänskliga handling som något olagligt som måste förhindras. Föräldrarna skämdes inte över den, och det fanns ingen i familjen som förebrådde dem för den. Inte heller fanns det någon i samhället som kunde gripa dem. Ska då denna väldiga orättvisa förbli utan upprättelse även inom Guds herravälde? (102)
De moraliska följderna av att förneka efterlivet
Samtidigt som den Heliga Koranen lägger fram så starka bevis för efterlivets möjlighet och nödvändighet, sägs det också att tron på efterlivet är det enda som håller människans karaktär och uppförande grundade på en riktig och fast moralisk grund. Utan den finns inget som kan hindra henne från orättvisa och förtryck, omoral och synd, avtalsbrott, förskingring, onda handlingar och liknande. Därför visar det sig i efterlivets förnekarnas faktiska handlande, hur många argument de än må rada upp med sina läppar, att de i själva verket vill ha frihet från alla moraliska tyglar och förnekar efterlivet för att bevara denna frihet. Koranen har samtidigt pekat ut de moraliska missförhållanden som hade blivit vanliga i det arabiska samhället. Därefter ställs följande fråga inför människorna: Skulle dessa missförhållanden ha förekommit även om människan hade fått känslan av att hon en dag skulle stå inför Gud och behöva redogöra för var och en av sina handlingar? (103)
أَيَحْسَبُ الْإِنْسَانُ أَلَّنْ نَجْمَعَ عِظَامَهُ – بَلَى قَادِرِينَ عَلَى أَنْ نُسَوِّيَ بَنَانَهُ – بَلْ يُرِيدُ الْإِنْسَانُ لِيَفْجُرَ أَمَامَهُ-(القيامة-3–5)
Om de godtar det kommer de bara att skada sig själva. De kommer att leva hela sina liv i den felaktiga föreställningen att allt gott och ont är begränsat till denna värld och att ingen dom kommer att äga rum efter döden, där de varaktiga följderna av våra goda och onda handlingar blir uppenbara. (98)
أَمْ حَسِبَ الَّذِينَ اجْتَرَحُوا السَّيِّئَاتِ أَنْ نَجْعَلَهُمْ كَالَّذِينَ آمَنُوا وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ سَوَاءً مَحْيَاهُمْ وَمَمَاتُهُمْ سَاءَ مَا يَحْكُمُونَ- وَخَلَقَ اللَّهُ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ بِالْحَقِّ وَلِتُجْزَى كُلُّ نَفْسٍ بِمَا كَسَبَتْ وَهُمْ لَا يُظْلَمُونَ(الجاثية-21-22)
Tror de som har begått orätt och fördärv att Vi ska likställa dem med dem som tror och gör goda gärningar, så att deras liv och död blir likadana? Vilket uselt beslut de fattar. Allah har skapat himlarna och jorden med sanningen, och detta för att varje människa ska få lön för det hon har gjort och ingen ska behandlas orättvist. (Jasija: 21–22)
Det moraliska argumentet för att efterlivet är verkligt. Den nödvändiga följden av skillnaden mellan gott och ont i moralen och mellan synd och dygd i handlingar är att de rättfärdiga och de orättfärdiga inte får samma slut. Tvärtom bör de rättfärdiga få lön för sina rättfärdiga handlingar och de orättfärdiga för sina orättfärdiga handlingar. Om så inte sker, och synd och dygd belönas på samma sätt, blir skillnaden mellan gott och ont i moralen helt meningslös. Då riktas också en anklagelse om orättvisa mot Gud. De som följer orättfärdighetens väg i världen vill naturligtvis att det varken ska finnas straff eller belöning, eftersom just denna föreställning hindrar deras liv av njutning. Men det strider mot Skaparens och Världsherrens visdom och rättvisa att Han skulle behandla de orättfärdiga och de rättfärdiga på samma sätt och inte se hur den gudfruktige troende har levt eller vilket kaos den otrogne och syndige har skapat här. En människa höll under hela sitt liv tillbaka sig själv genom moraliska begränsningar, fortsatte att ge den rättmätige hans rätt, avstod från orättmätiga fördelar och njutningar och uthärdade olika slags förluster för sin ärlighet och sanningsenlighet. Andra människor tillfredsställde sina begär på alla tänkbara sätt; de kunde varken erkänna Guds rätt eller avhålla sig från att inkräkta på människors rättigheter, utan gjorde allt de kunde för att skaffa sig fördelar och ägna sig åt lyx och njutningar. Kan man då förvänta sig att Gud ska bortse från denna skillnad mellan dessa två slags människors liv? Om de vars liv inte var likadana fram till döden får samma slut efter döden, vilken större orättvisa kan då finnas i Guds gudomlighet?
Sedan sägs det att skapandet av jorden och himlarna inte är någon lek, utan en ändamålsenlig och vis plan. I denna plan är det otänkbart att de som på rätt sätt använde den myndighet och de medel Allah hade gett dem och gjorde goda gärningar, och de andra som använde dem på fel sätt och därigenom skapade orättvisa och fördärv, till slut alla ska dö och blandas med jorden, utan att det efter döden finns något andra liv där deras goda och onda handlingar får ett gott respektive ont resultat på grundval av rättvisa. Om så vore, skulle denna värld vara en leksak för en lekande person och inte en ändamålsenlig skapelse av en vis varelse. (99)
Verserna 21–23 i sura Jasija klargör sanningen: de som förnekar efterlivet är sådana människor som vill vara slavar under sina begär och ser tron på efterlivet som ett hinder för denna frihet. När de sedan förnekar efterlivet ökar deras underkastelse under begären ytterligare, och dag för dag blir de alltmer insyltade i sin villfarelse. Det finns ingen orättfärdighet som de avstår från. De tvekar inte att beröva någon hans rätt. Om de får möjlighet att begå någon orättvisa eller överträdelse kan man inte förvänta sig att de avstår från den därför att de i sina hjärtan hyser någon respekt för sanning och rättvisa. De ser händelser framför sina ögon som kunde ha lärt människor en läxa, men drar i stället slutsatsen att det de gör är rätt och därför bör göras. Inget gott ord är godtagbart för dem. Ett argument som skulle kunna få en människa att avstå från en ond handling väcker ingen reaktion i deras sinnen. Tvärtom söker de fram alla slags argument till stöd för sin tygellösa frihet. I stället för goda tankar är deras sinnen upptagna av att fundera på hur de på vilket sätt som helst ska tillfredsställa sina begär. Detta bevisar att förnekandet av efterlivet är orsaken till den mänskliga karaktärens fördärv. Det som kan hålla människan inom mänsklighetens gränser är endast känslan av att vi inte är utan ansvar, utan måste stå till svars inför Gud för varje handling vi utför. Utan denna känsla kan en människa, även om hon är en stor lärd, begå det mest avskyvärda beteende. (100)
أَفَنَجْعَلُ الْمُسْلِمِينَ كَالْمُجْرِمِينَ – مَا لَكُمْ كَيْفَ تَحْكُمُونَ – أَمْ لَكُمْ كِتَابٌ فِيهِ تَدْرُسُونَ – إِنَّ لَكُمْ فِيهِ لَمَا تَخَيَّرُونَ – أَمْ لَكُمْ أَيْمَانٌ عَلَيْنَا بَالِغَةٌ إِلَى يَوْمِ الْقِيَامَةِ إِنَّ لَكُمْ لَمَا تَحْكُمُونَ – سَلْهُمْ أَيُّهُمْ بِذَلِكَ زَعِيمٌ – أَمْ لَهُمْ شُرَكَاءُ فَلْيَأْتُوا بِشُرَكَائِهِمْ إِنْ كَانُوا صَادِقِينَ-(القلم-35-41)
Ska Vi behandla de lydigas ställning som de brottsligas? Vad har hänt er? Vilken sorts påstående gör ni? Har ni någon bok där ni läser att
إِنَّ هَؤُلَاءِ يُحِبُّونَ الْعَاجِلَةَ وَيَذَرُونَ وَرَاءَهُمْ يَوْمًا ثَقِيلًا-(الدهر-27)
De älskar det som kan erhållas snabbt (denna värld) och bortser från den svåra dag som ligger framför dem. (ad-Dahr: 27)
Det som i själva verket får dessa Qurayshiska otrogna att envist vilja förbli försjunkna i moralisk och trosmässig villfarelse, och på grundval av vilket deras öron har blivit döva för Allahs Sändebuds kallelse, är deras världsliga dyrkan och likgiltighet inför det kommande livet. Därför är den sanningssökande människans väg så väsensskild från deras väg att någon fråga om kompromiss mellan dem inte ens uppkommer. (106)
أَلْهَاكُمُ التَّكَاثُرُ – حَتَّى زُرْتُمُ الْمَقَابِرَ – كَلَّا سَوْفَ تَعْلَمُونَ – ثُمَّ كَلَّا سَوْفَ تَعْلَمُونَ – كَلَّا لَوْ تَعْلَمُونَ عِلْمَ الْيَقِينِ- لَتَرَوُنَّ الْجَحِيمَ – ثُمَّ لَتَرَوُنَّهَا عَيْنَ الْيَقِينِ – ثُمَّ لَتُسْأَلُنَّ يَوْمَئِذٍ عَنِ النَّعِيمِ-(التكاثر–1–8)
–Tanken på att få större del av världens lycka och välstånd än andra har hållit er nedsänkta i försummelse och likgiltighet. Till slut når ni gravarna på grund av denna tanke. Aldrig! Snart skall ni få veta. Sedan, återigen: aldrig! Snart skall ni få veta. Om ni hade vetat detta beteendes följder med säker visshet, skulle ert handlande inte ha varit sådant. Därefter kommer ni sannerligen att tillfrågas om dessa välsignelser. (at-Takāthur: 1–8).
الهكمOrdet لهوhärstammar från. Dess ursprungliga betydelse är likgiltighet. Men i det arabiska språket används detta ord om något som väcker människans intresse så starkt att hon, uppslukad av det, blir likgiltig inför andra viktiga uppgifter. När ordet الهكمanvänds i denna ursprungliga betydelse innebär det att någon form av likgiltighet har uppslukat dig så fullständigt att du saknar medvetenhet om andra viktiga saker. Tankarna på just detta har tagit dig i besittning, och denna uppslukelse har gjort dig helt omedveten.
تكاثرhärstammar كثرتfrån. Det har tre betydelser: för det första att människor strävar efter att få mer. För det andra att människor försöker överträffa varandra i att få mer. För det tredje att människor skryter inför varandra med att de har fått mycket mer än andra.
Därför är الهكم التكاثرdess betydelse att begäret efter överflöd, det vill säga att få så mycket som möjligt, har uppslukat er så fullständigt att det har gjort er likgiltiga inför viktigare saker än detta. Här förklaras inte vad som avses med överflöd i takāthur eller från vad man görs likgiltig genom alhākum. Här förklaras inte heller الهاكمvilka som tilltalas. På grund av att denna förklaring saknas har dessa ord fått en vidsträckt betydelse. Betydelsen av takāthur är inte begränsad. Den omfattar i stället att försöka få så mycket som möjligt av alla världsliga förmåner, vinster, bekvämligheter och njutningar samt medel till makt och styrka; att i konkurrens försöka gå före andra för att vinna detta; och att skryta inför varandra över sitt överflöd. På samma sätt الهاكمbegränsas inte heller antalet av dem som tilltalas. Människor i varje tid, både individuellt och kollektivt, omfattas av detta tilltal. Det vill säga: önskan att få så mycket som möjligt av världsliga fördelar och att genom konkurrens gå framåt gäller både individer och nationer.
På samma sätt, eftersom förklaringen av vad som har gjort dem likgiltiga inför något inte finns i الهاكم التكاثرfinns även detta uttryckt i vid bemärkelse. Det innebär att han har vänt sig bort från Gud, från det kommande livets följder samt från de moraliska gränserna och det moraliska ansvaret. De tänker enbart på att höja sin levnadsstandard. De ägnar ingen tanke åt hur långt mänskligheten sjunker. De vill ha allt större rikedomar och bryr sig inte om hur de skaffas. Lyx, njutningar och kroppsliga lustar är deras högsta mål. Uppslukad av dessa njutningar har han blivit helt omedveten om vilka följder detta beteende kan få. Hans enda tanke är att samla så mycket makt, så många soldater och så mycket vapen som möjligt, och de tävlar med varandra i detta. De tänker inte på att allt detta är medel för att fylla Guds jord med förtryck och förstöra mänskligheten. Kort sagt finns det många former av takāthur som uppslukar individer och nationer så fullständigt att de inte tänker på något annat än världen och dess njutningar, och denna tanke håller dem fångna ända till dödsögonblicket.
Efter att människorna varnats för denna villfarelse sägs det att ni hyser den felaktiga föreställningen att det är utveckling och framgång att äga mer och mer av denna värld och att tävla om den för att komma framåt. Men detta kan på intet sätt vara utveckling och framgång. Inom kort kommer ni att få veta vilka onda följder detta får, och ni kommer att få veta vilken stor villfarelse det var som ni varit uppslukade av hela livet. ”Inom kort” kan också syfta på det kommande livet. För den Varelse vars blick sträcker sig från evighetens begynnelse till evighetens slut är några tusen eller till och med några hundra tusen år bara en liten del av tiden. Men det kan också syfta på döden, eftersom den inte är långt borta från någon människa. Och så snart döden inträffar kommer det att stå klart för människan om de handlingar hon ägnat hela sitt liv åt varit orsaken till hennes lycka eller hennes olycka. (107)
Därefter visar Koranen med några exempel från själva det arabiska samhället vilket slags missförhållanden människans vändning bort från det kommande livet har skapat.
Har människan trott att Vi inte kan samla hennes ben? Jo, Vi förmår till och med att återställa hennes fingertoppar exakt. Men människan vill fortsätta att göra det som är ont även i framtiden. (Uppståndelsen: 3–5)
I de två första verserna ges ett svar åt dem som förnekar, som brukade säga: Hur kan det vara möjligt att de människor vars död ligger tusentals år tillbaka i tiden, vars minsta kroppsdelar har blandats med jorden och försvunnit, vars ben har förmultnat och spridits åt alla möjliga håll, av vilka vissa brann till döds, vissa blev uppätna av vilda djur och vissa drunknade i havet och blev föda åt fiskarna, åter ska få sina kroppsdelar samlade och var och en åter bli exakt samma människa som han eller hon var för tio eller tjugo tusen år sedan? Allah den Allsmäktige har gett ett ytterst förnuftigt och kraftfullt svar i form av denna korta fråga: ”Har människan trott att Vi inte kan samla hennes ben?” Det vill säga: Om ni hade fått höra att dessa utspridda kroppsdelar någon gång av sig själva skulle samlas och att ni själva skulle återuppstå med denna kropp, då hade det varit rimligt att ni ansåg detta omöjligt. Men ni hade ju fått höra att detta inte skulle ske av sig självt, utan att Allah den Allsmäktige skulle göra det. Tror ni då verkligen att världarnas Skapare, som ni själva erkänner som Skaparen, är oförmögen att utföra detta? Det är en fråga som ingen som erkänner Gud som Skaparen kunde svara på då, och ingen kan svara så i dag: att även om Gud vill utföra detta, så kan Han inte. Om någon dåre säger något sådant kan man fråga honom: Hur skapade den Gud, om vilken du säger att Han inte kan samla dessa delar, denna kropp som du nu lever i, genom att samla dess otaliga beståndsdelar från luft, vatten, jord och otaliga andra platser? Därefter sägs det: Varför skulle Vi, efter att ha samlat de stora benen och åter byggt upp din kropps struktur, inte också kunna utföra detta? Jo, Vi förmår till och med att återskapa de allra finaste delarna av era kroppar, ja, till och med era fingerleder, exakt sådana som de var tidigare.
I den sista meningen har den verkliga sjukdomen hos dem som förnekar det kommande livet diagnostiserats. Det som i själva verket driver dem att förneka det kommande livet är inte att de anser det omöjligt. Den verkliga orsaken till deras förnekande är i stället att de, om de accepterar det kommande livet, oundvikligen skulle åläggas vissa moraliska begränsningar och förbud, och detta är outhärdligt för dem. De vill fortsätta att även i framtiden ströva omkring vart de vill, likt en otyglad tjur, på samma sätt som de hittills har gjort. De vill få full licens att även i framtiden fortsätta med det förtryck, den orättvisa, den trolöshet, den synd och de missförhållanden som de hittills ägnat sig åt. De vill inte hindras från att njuta av denna orättmätiga frihet av tanken att de en dag måste träda fram inför sin Gud och stå till svars för sina handlingar. Det är alltså i själva verket inte deras samvete som hindrar dem från att tro på det kommande livet; det är deras begär och lustar som utgör hindret. (104)
Det är just detta som sägs i följande vers:
وَمَا يُكَذِّبُ بِهِ إِلَّا كُلُّ مُعْتَدٍ أَثِيمٍ-(المطففين-12)
Och ingen förnekar det utom varje överträdare och syndare. (De som fuskar med måttet: 12)
إِنَّ الَّذِينَ يَضِلُّونَ عَنْ سَبِيلِ اللَّهِ لَهُمْ عَذَابٌ شَدِيدٌ بِمَا نَسُوا يَوْمَ الْحِسَابِ-(ص-26)
-För dem som vänder sig bort från Allahs väg finns ett strängt straff, eftersom de har glömt Räkenskapens dag. (Sad: 26)
كَلَّا بَلْ تُحِبُّونَ الْعَاجِلَةَ – وَتَذَرُونَ الْآخِرَةَ-(القيامة-20–21)
Aldrig! Saken är den att ni älskar det som snabbt kan uppnås (denna värld) och överger livet efter detta. (Uppståndelsen: 20–21)
Detta är den andra orsaken till att de som förnekar livet efter detta gör det. Den första orsaken nämndes ovan: de vill ha full frihet att synda och vill undgå alla de moraliska begränsningar och förbud som oundvikligen åläggs dem när de accepterar livet efter detta. I själva verket är det begäret efter att följa sina drifter som får dem att förneka livet efter detta, och därefter tar de sin tillflykt till argumentation för att bevisa detta förnekande.
Nu sägs den andra orsaken vara att eftersom de som förnekar livet efter detta har ett trångsynt och kortsiktigt perspektiv, fäster de all vikt vid de fördelar i denna värld som visar sig här, och ingen vikt alls vid de följder som kommer att visa sig i livet efter detta. De anser att man bör uppnå bekvämligheter, njutningar och glädje här och ägna all möda och alla ansträngningar åt detta, eftersom det tycks som om man har vunnit allt bara man uppnår det, hur dåliga följderna än blir i livet efter detta. Deras uppfattning är således att det viktigaste är att undvika de förluster och svårigheter som kan drabba en här, utan att ta hänsyn till hur stor belöning man än kan få i livet efter detta för att ha uthärdat dem. De vill ha en omedelbar affär. För en så avlägsen framtid som livet efter detta är de varken beredda att avstå från någon av sina nuvarande vinster eller att acceptera någon förlust. När de utifrån detta tankesätt tog upp argument mot livet efter detta fanns det därför ingen visdom i deras argumentation. I stället låg bakom den det tankesätt som fick dem att komma fram till slutsatsen att livet efter detta inte kunde accepteras, även om deras samvete inom dem sade att de argument för möjligheten och nödvändigheten av livet efter detta som Koranen har lagt fram var ytterst välgrundade och att de argument de framförde mot dem var helt irrelevanta. (105)
الَّذِي خَلَقَ الْمَوْتَ وَالْحَيَاةَ لِيَبْلُوَكُمْ أَيُّكُمْ أَحْسَنُ عَمَلًا-(الملك-2)
-Han som har skapat döden och livet för att pröva er och se vem av er som utför de bästa gärningarna. (Kungadömet: 2)
Det vill säga: Allah den Allsmäktige har låtit människans liv och död i denna värld följa på varandra för att pröva dem och se vems gärningar som är bäst. I denna korta mening antyds många sanningar.
För det första kommer både döden och livet från Honom. Det finns ingen annan som skänker liv och död.
För det andra har människan, som skapelse, fått förmågan att göra gott och ont. Varken hennes liv eller hennes död är meningslös. Skaparen har skapat henne här för att pröva henne. Livet är den tid under vilken hon prövas. Döden innebär att tiden för hennes prövning är slut.
För det tredje har Skaparen, i syfte att pröva henne, gett var och en möjlighet att handla, så att han eller hon genom sina handlingar i denna värld kan visa gott och ont och i praktiken visa vilken slags människa han eller hon är.
För det fjärde är det Skaparen som avgör vems gärningar som är goda och vems som är onda. Det är naturligtvis inte den prövades uppgift att fastställa måttet på gott och ont. Det är i stället prövaren som fastställer måttet. Den som därför vill lyckas i prövningen måste veta vad som är en god handling inför prövaren.
För det femte ligger prövningens djupaste innebörd i att var och en belönas i enlighet med sina gärningar. För utan belöning skulle prövningen inte ha någon mening alls. (111)
إِنَّا خَلَقْنَا الْإِنْسَانَ مِنْ نُطْفَةٍ أَمْشَاجٍ نَبْتَلِيهِ فَجَعَلْنَاهُ سَمِيعًا بَصِيرًا – إِنَّا هَدَيْنَاهُ السَّبِيلَ إِمَّا شَاكِرًا وَإِمَّا كَفُورًا-( الدهر-2-3)
Vi har skapat människan av en blandad sädesdroppe för att pröva henne, och just därför har Vi gjort henne hörande och seende. Vi har visat henne vägen. Därefter kan hon antingen vara tacksam eller förneka. (ad-Dahr: 2–3)
Detta är världens verkliga ställning för människan och människans verkliga ställning i världen. Hon är inte som växter och djur, vars skapelses syfte skulle uppfyllas här, så att de enligt naturens lag utför sin del av arbetet under en bestämd tid och sedan dör och går under här. Dessutom är denna värld varken en plats för straff för människan, såsom munkarna tror, eller en plats för belöning, såsom de som tror på återfödelse menar. Den är inte heller en betesmark eller en plats för förströelse, såsom materialisterna tror. Den är inte heller en kampplats, såsom Darwins och Marx lärjungar anser. Den är tvärtom en prövningsplats för människan. Det som hon betraktar som sin livstid är i själva verket den prövningstid som har givits henne här. De krafter, förmågor och färdigheter som hon har fått i världen, de ting som hon har fått möjlighet att använda, de uppgifter med vilka hon arbetar här, samt de relationer som råder mellan henne och andra människor är i själva verket otaliga frågeformulär i denna prövning, och prövningen fortsätter ända till livets sista ögonblick. Resultatet av den ska inte offentliggöras i världen; först efter att dessa frågeformulär har granskats i det hinsidiga livet ska det avgöras om hon har lyckats eller misslyckats. Hennes framgång eller misslyckande beror på vad hon ansett sig vara när hon handlat här och hur hon har besvarat det frågeformulär som givits henne. Om hon inte har ansett sig vara någon Guds tjänare, eller har ansett sig vara flera gudars tjänare och besvarat alla frågorna med föreställningen att hon inte skulle behöva stå till svars inför sin Skapare i det hinsidiga livet, då har alla hennes livsgärningar varit felaktiga. Men om hon har ansett sig vara den ende Gudens tjänare, handlat på ett sätt som överensstämmer med Guds vilja och haft ansvaret inför det hinsidiga livet som sitt mål, då har hon klarat prövningen.
Sedan sägs det: Vi har gjort honom hörande och seende. Även om de två arabiska orden سميع och بصير betyder hörande och seende, vet varje arabisktalande att dessa två ord aldrig används om djur. Detta trots att djur kan höra och se. Att höra och se betyder därför här inte den hörsel- och synförmåga som även djuren har fått. Det betyder i stället de medel genom vilka människan får kunskap och sedan drar nytta av den. Eftersom hörsel och syn dessutom är de viktigaste av människans kunskapsmedel, nämns just dessa två kortfattat. Det egentliga syftet är annars att ge människan alla de sinnesförmågor genom vilka hon inhämtar kunskap. Den sinneskunskap som människan har fått skiljer sig dessutom helt, till sin natur, från de sinnesförnimmelser som djuren har fått. Bakom var och en av hennes förnimmelser finns nämligen en tänkande hjärna, som samlar den information som erhålls genom förnimmelserna, ordnar den, drar slutsatser och bildar uppfattningar, och därefter kommer fram till vissa beslut på vilka hennes livssyn och beteende grundas. Efter det att det har sagts att Vi har skapat människan för att pröva henne, sägs det alltså: För detta ändamål har Vi gjort henne hörande och seende. Den verkliga innebörden är att Gud den Allsmäktige har gett henne förståndets och insiktens kraft, så att hon kan vara lämpad att genomgå prövningen. Det är uppenbart att om avsikten med Guds ord inte är denna, utan att göra henne hörande och seende endast innebär att ge henne hörsel- och synförmåga, skulle en blind och döv person undgå prövningen. Men så länge en person inte har berövats kunskap och förstånd finns det inte ens någon fråga om att hon skulle befrias från prövningen.سميع och بصير används aldrig om djur. Detta trots att djur kan höra och se. Att höra och se betyder därför här inte den hörsel- och synförmåga som även djuren har fått. Det betyder i stället de medel genom vilka människan får kunskap och sedan drar nytta av den. Eftersom hörsel och syn dessutom är de viktigaste av människans kunskapsmedel, nämns just dessa två kortfattat. Det egentliga syftet är annars att ge människan alla de sinnesförmågor genom vilka hon inhämtar kunskap. Den sinneskunskap som människan har fått skiljer sig dessutom helt, till sin natur, från de sinnesförnimmelser som djuren har fått. Bakom var och en av hennes förnimmelser finns nämligen en tänkande hjärna, som samlar den information som erhålls genom förnimmelserna, ordnar den, drar slutsatser och bildar uppfattningar, och därefter kommer fram till vissa beslut på vilka hennes livssyn och beteende grundas. Efter det att det har sagts att Vi har skapat människan för att pröva henne, sägs det alltså: För detta ändamål har Vi gjort henne hörande och seende. Den verkliga innebörden är att Gud den Allsmäktige har gett henne förståndets och insiktens kraft, så att hon kan vara lämpad att genomgå prövningen. Det är uppenbart att om avsikten med Guds ord inte är denna, utan att göra henne hörande och seende endast innebär att ge henne hörsel- och synförmåga, skulle en blind och döv person undgå prövningen. Men så länge en person inte har berövats kunskap och förstånd finns det inte ens någon fråga om att hon skulle befrias från prövningen.
وَيْلٌ لِلْمُطَفِّفِينَ – الَّذِينَ إِذَا اكْتَالُوا عَلَى النَّاسِ يَسْتَوْفُونَ – وَإِذَا كَالُوهُمْ أَوْ وَزَنُوهُمْ يُخْسِرُونَ – أَلَا يَظُنُّ أُولَئِكَ أَنَّهُمْ مَبْعُوثُونَ – لِيَوْمٍ عَظِيمٍ – يَوْمَ يَقُومُ النَّاسُ لِرَبِّ الْعَالَمِينَ-( المطففين-1–6)
-Ve de som fuskar med måtten! Deras sätt är att när de tar emot från människor, tar de fullt mått, men när de mäter eller väger åt dem, ger de dem mindre och orsakar dem förlust. Förstår de inte att de ska återuppväckas på en väldig dag? En dag då alla människor ska stå inför världarnas Herre. (Al-Mutaffifin: 1–6)
مطففينOrdet طفيف härstammar från. På arabiska betyder det något litet och obetydligt. Och تطفيف betecknar som fackterm att fuska med vikten genom att ge mindre. Den som gör detta drar inte av stora mängder när han väger eller mäter upp något. Han lurar i stället varje kund genom att i smyg dra av en liten mängd, så att den stackars kunden inte ens förstår hur mycket handlaren har låtit honom förlora. Det är sant att denna orättvisa, som var utbredd i samhället, aldrig skulle ha kunnat få spridning om människor hade tänkt på det hinsidiga livet. (108)
كَلَّا بَلْ لَا تُكْرِمُونَ الْيَتِيمَ – وَلَا تَحَاضُّونَ عَلَى طَعَامِ الْمِسْكِينِ – وَتَأْكُلُونَ التُّرَاثَ أَكْلًا لَمًّا – وَتُحِبُّونَ الْمَالَ حُبًّا جَمًّا-( الفجر-Aldrig! Ni behandlar inte den föräldralöse med heder. Ni uppmuntrar inte heller varandra att ge den fattige mat. Ni slukar arvet helt och hållet, och ni älskar rikedom med en omåttlig kärlek. (Al-Fajr: 17–20)
-Aldrig. (Världslig framgång eller motgång är inte ett mått på heder eller vanära.) Men ni behandlar inte den föräldralöse med heder. Ni uppmuntrar inte heller varandra att ge den fattige mat. Ni slukar hela arvet och är rastlösa av kärlek till eller begär efter rikedom. (Al-Fajr: 17–20)
Det vill säga, att ni betraktar världslig framgång och motgång som måttstocken för heder och vanära är endast ett uttryck för ert materialistiska synsätt. Den verkliga måttstocken är i stället karaktärens skönhet och dåliga egenskaper. Så länge den föräldralöses far lever behandlar ni honom på ett sätt, men när hans far dör bryr sig inte ens farbrorn, morbrodern eller till och med den äldre brodern om honom, än mindre grannar och avlägsna släktingar. I ert samhälle finns ingen sed att ge de fattiga mat. Ingen är själv beredd att ge någon hungrig mat, och man ser inte heller bland människor någon uppmuntran att tänka på hur de hungrigas hunger ska stillas och uppmana varandra att ordna detta. När det gäller arv har ni berövat kvinnor och barn deras rätt. Dessutom tillägnar sig den av den avlidnes arvingar som är starkast och mest inflytelserik, utan minsta tvekan, hela arvet. De som saknar förmåga att göra anspråk på sin andel får sin andel förverkad. Enligt er finns ingen skillnad mellan rättighet och skyldighet: ni anser inte att man i ärlighetens namn, av pliktkänsla, ska ge den berättigade hans rätt, vare sig han har möjlighet att kräva den eller inte. När det gäller att förvärva rikedom tänker ni inte på vad som är tillåtet eller förbjudet, eller på vad som är halal och haram. Ni tvekar inte att skaffa rikedom på vilket sätt som helst. Och hur mycket rikedom ni än får, slocknar aldrig elden av ert begär och er girighet.
أَرَأَيْتَ الَّذِي يُكَذِّبُ بِالدِّينِ – فَذَلِكَ الَّذِي يَدُعُّ الْيَتِيمَ – وَلَا يَحُضُّ عَلَى طَعَامِ الْمِسْكِينِ-( الماعون-1–3)
Har du då sett den som förnekar belöningen och straffet i det kommande livet? Det är denne som stöter bort den faderlöse och inte uppmanar till att ge den behövande mat. (Al-Ma’un: 1–3)
Här har Allah den Allsmäktige i själva verket, genom två tydliga exempel, sagt vilken typ av moraliska följder förnekandet av det kommande livet får för människan. Det egentliga syftet är inte att slå fast just dessa två missgärningar, som om förnekandet av det kommande livet endast skulle leda till att människan tillrättavisar de faderlösa och inte uppmanar till att ge den behövande mat. Tvärtom har två av de otaliga missgärningar som uppstår till följd av denna villfarelse lagts fram som exempel – sådant som varje människa med sund natur måste medge är ytterst avskyvärt. Avsikten är att denna insikt ska slå rot i hjärtat: om denne person hade trott på att han skulle stå inför Gud och avlägga räkenskap, skulle han inte ha handlat så skändligt att han berövade den faderlöse hans rätt, förtryckte honom och tillrättavisade honom, och varken själv gav den behövande mat eller uppmanade någon annan att göra det. De troendes egenskaper har beskrivits i sura Al-Balad och sura Al-‘Asr. Det har sagts att de uppmanar varandra att visa barmhärtighet mot Guds skapelser och uppmanar varandra till sannfärdighet och att uppfylla rättigheter. (110)
Världen är en prövningsplats för människan
Å ena sidan har Koranen på ett mycket förnuftigt sätt undanröjt människans alla tvivel och invändningar beträffande det kommande livets möjlighet och nödvändighet, och å andra sidan har den också talat om för människan att hon på grund av sin likgiltighet har börjat betrakta världen som en ren betesmark eller en plats för förströelse. Men detta är en prövningsplats där hon ständigt prövas i alla personliga och sociala aspekter av sitt liv. Och denna prövning sker inte utan hennes vetskap; Allah den Allsmäktige har ordnat det fullständigt så att hon har fått veta vad hennes framgång och hennes misslyckande här beror på.
De förblev inte ovetande om skillnaden mellan gärningar och om de moraliska grundprinciper och rättsliga föreskrifter som dessa förmedlade. Oavsett om de visste eller inte visste att de hade fått denna kunskap genom profeternas och Allahs uppenbarade boks undervisning, följer även de som i dag förnekar profeterna och de uppenbarade Skrifterna, eller inte känner till något om dem, många saker som i själva verket på ett eller annat sätt har nått dem genom profeternas och Skrifternas undervisning, utan att de vet vad som är deras verkliga källa. (112)
En dag för räkenskapen är fastställd
Sedan har det på många ställen i Koranen sagts att resultatet av prövningen inte kommer att uppenbaras i denna värld. Tvärtom har en tid fastställts för detta, då de tidigare och senare generationerna i världen ska väckas till liv på nytt och alla ska ställas till räkenskap. Var och en ska belönas eller straffas i enlighet med sina gärningar.
إِنَّ يَوْمَ الْفَصْلِ مِيقَاتُهُمْ أَجْمَعِينَ-( الدخان-40)
-För alla finns en fastställd tid för avgörandet. (Dukhan: 40)
قُلْ إِنَّ الْأَوَّلِينَ وَالْآخِرِينَ – لَمَجْمُوعُونَ إِلَى مِيقَاتِ يَوْمٍ مَعْلُومٍ-( الواقعة-49–50)
-Säg till dem: Helt visst kommer alla, de första och de sista, en dag att samlas tillsammans, vars tid är fastställd. (Al-Waqia: 49–50)
وَنُفِخَ فِي الصُّورِ فَصَعِقَ مَنْ فِي السَّمَاوَاتِ وَمَنْ فِي الْأَرْضِ إِلَّا مَنْ شَاءَ اللَّهُ ثُمَّ نُفِخَ فِيهِ أُخْرَى فَإِذَا هُمْ قِيَامٌ يَنْظُرُونَ-( الزمر-68)
-Och den dagen kommer det att blåsas i hornet, och alla som finns i himlarna och på jorden kommer att falla döda, utom dem som Allah vill hålla vid liv (såsom änglarna). Därefter kommer det att blåsas i hornet en andra gång, och då kommer alla plötsligt att resa sig upp och se sig omkring. (Az-Zumar: 68)
وَقِيلَ لِلظَّالِمِينَ ذُوقُوا مَا كُنْتُمْ تَكْسِبُونَ-( الزمر-24)
-Och de orättfärdiga kommer att få höra: Smaka på det ni har förvärvat genom era gärningar. (Az-Zumar: 24)
Ovan användes كسب som ord. I Koranens terminologi betyder det den rätt till belöning och straff som människan förvärvar genom sina handlingar. Den som gör goda gärningar förvärvar i själva verket rätten till Allahs belöning. De vilseleddas förvärv är det straff som de kommer att få i det kommande livet. (113)
الْيَوْمَ تُجْزَى كُلُّ نَفْسٍ بِمَا كَسَبَتْ لَا ظُلْمَ الْيَوْمَ-(المؤمن-17)
-(Då kommer det att sägas:) I dag ska varje människa få ersättning för det hon har förvärvat genom det hon gjorde i världen. Ingen ska behandlas orättvist. (Mumin: 17)
Det betyder att ingen form av orättvisa kommer att ske. Det bör påpekas att orättvisa i fråga om vedergällning kan ta sig flera uttryck. För det första: en människa har rätt till en viss ersättning, men den ges inte till henne. För det andra: hon får inte hela den ersättning hon har rätt till. För det tredje: en person har inte rätt till straff, men straffas ändå. För det fjärde: hon har rätt till straff, men straffas inte. För det femte: någon förtjänar ett lindrigt straff, men får ett strängare straff. För det sjätte: den förtryckte får vänta, medan förtryckaren inför henne går fri. För det sjunde: en person hålls ansvarig för någon annans brott. Allah vill att ingen av de former av orättvisa som kan förekomma ska ske inför Hans domstol. (114)
Allah är fullt medveten om allt människan gör i världen
Det har också sagts i den heliga Koranen att Allah är fullt medveten om allt människan gör på denna prövningens plats. Ingen av människans handlingar, inte ens någon tanke eller önskan i hennes sinne, kan vara dold för Allah. Därför kommer människan på Domedagen att stå inför den Allah som känner till alla hennes handlingar under livet.
وَأَسِرُّوا قَوْلَكُمْ أَوِ اجْهَرُوا بِهِ إِنَّهُ عَلِيمٌ بِذَاتِ الصُّدُورِ-( الملك-13)
-Oavsett om ni talar tyst eller högt (är det detsamma för Honom); Han känner även sinnets tillstånd. (Al-Mulk: 13
أَمْ يَحْسَبُونَ أَنَّا لَا نَسْمَعُ سِرَّهُمْ وَنَجْوَاهُمْ بَلَى وَرُسُلُنَا لَدَيْهِمْ يَكْتُبُونَ-( الزخرف-80)
Tror de att Vi inte hör deras hemliga samtal och viskningar? Jo, Vi hör allt. Dessutom skriver Våra änglar ner allt medan de är hos dem. (az-Zukhruf: 80)
وَنَعْلَمُ مَا تُوَسْوِسُ بِهِ نَفْسُهُ وَنَحْنُ أَقْرَبُ إِلَيْهِ مِنْ حَبْلِ الْوَرِيدِ-( ق-16)
Vi känner till och med de onda ingivelser som uppstår i hans sinne. Vi är närmare honom än hans halspulsåder. (Qaf: 16)
Därefter sägs det att Vi inte bara gav honom förmågan till kunskap och förnuft, utan dessutom vägledde honom, så att han skulle kunna veta vilken väg som leder till tacksamhet och vilken väg som leder till otro. Vilken väg han än väljer, är ansvaret för den hans eget. I sura al-Balad sägs detta på följande sätt—
وَهَدَيْنَاهُ النَّجْدَيْنِ
Vi har tydligt visat honom båda vägarna, den goda och den onda.
Återigen sägs samma sak på följande sätt i sura ash-Shams—
وَنَفْسٍ وَمَا سَوَّاهَا – فَأَلْهَمَهَا فُجُورَهَا وَتَقْوَاهَا
– och vid människans själ, och vid Honom som har format den fullkomligt med alla dess uppenbara och dolda krafter, och därefter ingivit den dess benägenhet till synd och dess gudsfruktan.
Om man betraktar allt detta och samtidigt uppmärksammar de detaljerade beskrivningarna i den ädla Koranen av vilka åtgärder Allah har vidtagit för att vägleda människorna, blir det klart att vägledningen som nämns i denna vers inte innebär endast ett enda sätt att vägleda, utan otaliga sätt. Till exempel:
1. Varje människa har, tillsammans med förmågan till kunskap och samvete, fått en moralisk känsla genom vilken hon kan skilja mellan gott och ont. Vissa handlingar och egenskaper betraktar hon som onda, även om hon själv ägnar sig åt dem, och vissa handlingar och egenskaper betraktar hon som goda, även om hon själv håller sig borta från dem. Till och med de som, för sina intressens och begärs skull, har uppfunnit sådana filosofier att de på deras grundval har förklarat många synder och övergrepp tillåtna för sig, befinner sig i det läget att de börjar skrika när någon annan utsätter dem för just dessa övergrepp. Då blir det tydligt att de i verkligheten betraktar dem som onda, trots sina felaktiga filosofier. På samma sätt: hur mycket någon än må betrakta goda handlingar och egenskaper som följden av okunnighet, dumhet och föråldrade tänkesätt, tvingar hans natur honom att anse en människa värdig respekt när han själv drar nytta av hennes goda uppförande.
2. Allah har hos varje människa lagt något som kallas samvetet (det förebrående jaget, nafs al-lawwāma), vilket hindrar henne när hon är på väg att begå en ond handling. Hur mycket människan än försöker vagga detta samvete till sömns genom att skämma bort det, eller försöker göra det känslolöst, kommer hon aldrig att kunna utplåna det helt. Hon kan uppträda skamlöst och försöka bevisa att hon är fullständigt samvetslös; hon kan med påhittade bevis och argument försöka lura hela världen; och för att bedra även sitt eget sinne kan hon anföra otaliga ursäkter för sina handlingar. Trots allt detta är den kritiker som Allah har placerat i hennes natur så levande att inte ens för den mest ohederliga människa kan det förbli dolt vem hon i själva verket är. Detta har uttryckts på följande sätt i sura al-Qiyāma:
– nej, människan känner sig själv mycket väl, även om hon kommer med hur många ursäkter och invändningar som helst.
3. I människans egen existens och i hela den omgivande världens natur, från jorden runt henne ända upp till himlen, finns otaliga tecken spridda åt alla håll. De vittnar om att allt detta inte kan ha kommit till existens utan Gud, och att inte heller flera gudar kan vara skapare och förvaltare av denna världsbyggnad. På detta sätt lägger tecknen i den högre och den inre världen fram bevis för uppståndelsen och efterlivet. Om människan blundar för dessa tecken, eller inte tänker över dem med hjälp av sitt samvete, eller tvekar att godta de sanningar som de visar, då är det hennes eget fel. Allah har från Sin sida inte lämnat något ogjort när det gäller att lägga fram de tecken som meddelar sanningen inför människorna.
4. I människans eget liv, i hennes samtid och i erfarenheterna från den förflutna historien kan man se oräkneliga händelser som bevisar att en högre makt styr henne och hela världens natur. Inför denna makt är människan fullständigt hjälplös; dess vilja segrar över allt, och människan är beroende av dess hjälp. Dessa erfarenheter och iakttagelser meddelar inte bara denna sanning genom den yttre världen; även i människans natur finns ett vittnesbörd om att denna högre styrande makt existerar. Det är därför som även de mest hårdnackade ateister i stunder av yttersta fara sträcker sina bedjande händer mot Gud.
5. Människans samvete och hennes medfödda natur ger tydliga anvisningar om att det finns ett behov av att brott straffas och goda gärningar belönas. Det är på denna grund som något slags rättssystem har upprättats i varje samhälle, och belöningar har också inrättats för sådant som anses lovvärt. Detta är ett klart bevis på att det finns ett så oupplösligt samband mellan moral och lagen om vedergällning (LAW OF RETRIBUTION) att människan inte kan förneka det. Om det nu är allmänt erkänt att det i världen finns oräkneliga brott som inte kan bestraffas alls, än mindre med sitt fulla straff, och oräkneliga goda gärningar för vilka den rättmätiga belöningen, än mindre någon belöning alls, aldrig kommer den rättfärdige till del, då återstår ingen annan möjlighet än att erkänna det hinsidiga livet. Naturligtvis är det en annan sak om någon dåre skulle tro, eller någon övermodig person vilja dra slutsatsen, att människor som hyser föreställningen om rättvisa har fötts i en värld som själv inte har någon föreställning om rättvisa. Men då kvarstår ansvaret att besvara frågan: Varifrån fick människan, som föddes i en sådan värld, föreställningen om rättvisa?
6. Allah har sänt profeter till världen och uppenbarat skrifter för att tydligt vägleda människorna. I dem har det klart förklarats vilken väg som är tacksamhetens och vilken som är otrohetens, och vad följderna blir av att vandra på dessa två vägar. Denna undervisning, som profeterna och Allahs skrifter har förmedlat, har direkt och indirekt spridits så vitt över hela världen att det inte finns någon mänsklig bosättning där föreställningen om Gud, föreställningen om det hinsidiga livet, det goda och det onda
وَهُوَ مَعَكُمْ أَيْنَ مَا كُنْتُمْ وَاللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيرٌ-( الحديد-4)
– Han (Allah) är med er var ni än befinner er. Och Allah ser allt vad ni gör. (Al-Hadid: 4)
يَعْلَمُ خَائِنَةَ الْأَعْيُنِ وَمَا تُخْفِي الصُّدُورُ – وَاللَّهُ يَقْضِي بِالْحَقِّ-( المؤمن-19–20)
Allah känner till även era lömska blickar och känner till alla de hemligheter som är dolda i brösten. Allah kommer att döma med sanningen. (Al-Mu’min: 19–20). (115)
I det hinsidiga livet kommer bevis för hans gärningar att läggas fram genom obestridliga vittnesmål
I Koranen har det utförligt förklarats att Allah i det hinsidiga livet inte kommer att döma enbart på grundval av Sin egen kunskap. Tvärtom låter Han upprätta ett fullständigt, detaljerat och korrekt register över vars och ens gärningar. Därefter kommer i det hinsidiga livets domstol sådana vittnesmål om människans handlingar att läggas fram att det inte kommer att finnas någon möjlighet att förneka dem.
إِذْ يَتَلَقَّى الْمُتَلَقِّيَانِ عَنِ الْيَمِينِ وَعَنِ الشِّمَالِ قَعِيدٌ – مَا يَلْفِظُ مِنْ قَوْلٍ إِلَّا لَدَيْهِ رَقِيبٌ عَتِيدٌ-( ق-17–18)
Två skrivare sitter till höger och till vänster om honom och skriver ner allt. Inget ord kommer ur hans mun utan att det där finns en beredd väktare som bevarar det. (Qaf: 17–18)
Innebörden av detta är att Allah den Allsmäktige å ena sidan själv direkt känner till människans rörelser, uppförande, gester och sinnestillstånd, medan det å andra sidan för varje människa finns två änglar utsända som skriver ner vart och ett av hennes ord. Inget av hennes ord eller handlingar utelämnas ur deras register. Det innebär att när människan förs fram inför Allah den Allsmäktiges domstol, kommer Allah själv att vara medveten om vad hon har gjort. Två änglar kommer också att närvara vid mötet och lägga fram bevis och dokument över hennes handlingar. Det är mycket svårt för oss att exakt föreställa oss hur dessa bevis kommer att vara beskaffade. Men efter att ha betraktat de fakta som uppenbaras för oss kan vi med säkerhet förstå att i den miljö där människan lever och handlar avtecknas överallt ljud, bilder, rörelser och gester på varje atoms yta, och att en av dessa kan återges en andra gång exakt med samma uttryck och ljud, så att det inte finns minsta skillnad mellan originalet och kopian. I dag utför människan detta i mycket begränsad omfattning med hjälp av maskiner. Men Allahs änglar är varken beroende av sådana maskiner eller bundna av sådana begränsningar. Människans egen kropp och varje föremål runt henne är deras film, på vilken de kan avbilda varje ljud och varje bild exakt, i dess ytterst subtila och fullständiga form, och på uppståndelsens dag låta människan höra med sina egna öron och i sin egen röst allt det som hon gjorde i världen. De kan visa hennes egna ögon den rörliga bilden av alla hennes handlingar, vars sanningshalt hon inte kommer att kunna förneka.
Här måste man också noggrant inse att Allah den Allsmäktige inte kommer att straffa någon i den hinsidans domstol enbart på grundval av Sin egen kunskap. Han kommer i stället att straffa honom efter att alla rättvisans villkor har uppfyllts. Därför upprättas i världen ett fullständigt register över varje människas ord och handlingar, så att fullständiga bevis för hennes gärningar kan läggas fram genom obestridliga vittnesmål. (116)
وَإِنَّ عَلَيْكُمْ لَحَافِظِينَ – كِرَامًا كَاتِبِينَ – يَعْلَمُونَ مَا تَفْعَلُونَ-( الانفطار-10–12)
(Över er har väktare utsetts. De är ädla skrivare som är underrättade om var och en av era handlingar. (Al-Infitar: 10–12)
Det vill säga: vare sig ni förnekar domedagen, anser den vara en lögn eller hånar den, förändrar det inte sanningen. Den verkliga sanningen är att er Herre inte har släppt er fria i världen som tygellösa kameler. Han har i stället utsett en ytterst sanningsenlig väktare för var och en av er. Ingen av era handlingar är dold för dem, vare sig ni utför dem i mörkret, på en avskild plats, i en obebodd skog eller under sådana omständigheter att ni är säkra på att det ni har gjort är dolt för människors blickar.
För dessa övervakande änglar använde Allah den Allsmäktigeكراما كاتبينde två orden. Det vill säga, de är skrivare som är högt ärade. De har varken personlig vänskap eller fiendskap med någon, så att de orättvist skulle visa förbarmande mot någon eller av orättvis motvilja mot någon upprätta ett register som strider mot händelserna. De är inte heller förrädiska, så att de utan att närvara vid arbetet skulle skriva falska rapporter på eget bevåg. De är inte mutkolvar heller, så att de efter att ha tagit emot något skulle skriva en lögnaktig rapport till någons fördel eller nackdel. Deras ställning står över alla sådana moraliska svagheter. Därför bör både rättfärdiga och orättfärdiga människor vara förvissade om att vars och ens goda gärningar kommer att registreras utan minsta försumlighet, och att ingen kommer att belastas med någon synd han eller hon inte har begått.
Därefter beskrivs dessa änglars andra egenskap med orden: ”De vet vad ni gör.” Deras förhållande är alltså inte som hos de personer som arbetar inom världens CID- och DIB-avdelningar, vilka trots alla sina ansträngningar förblir ovetande om mycket. De är fullständigt informerade om var och ens handlingar. På varje plats och under alla omständigheter håller de sig så nära varje människa att denne inte ens märker att någon övervakar honom. De vet också med vilken avsikt varje person utförde en viss handling. Därför är det register de upprättar ett fullständigt register, där ingenting undgår att bli nedtecknat. Om detta sägs det i vers 49 i sura al-Kahf att syndarna på uppståndelsens dag kommer att förvånas när de ser att ingenting, vare sig litet eller stort, har utelämnats ur den bok över deras gärningar som läggs fram för dem. Allt de har gjort ser de exakt framför sig. (117)
وَأَخْرَجَتِ الْأَرْضُ أَثْقَالَهَا – وَقَالَ الْإِنْسَانُ مَا لَهَا – يَوْمَئِذٍ تُحَدِّثُ أَخْبَارَهَا – بِأَنَّ رَبَّكَ أَوْحَى لَهَا-( الزلزلة-2–5)
-Och jorden ska kasta ut alla sina bördor och säga: ”Vad är det som händer med den?” Den dagen ska den (jorden) berätta allt som har ägt rum på den. Detta beror på att din Herre har befallt den att göra så. (az-Zalzalah: 2–5)
Detta är det som i sura al-Inshiqaq, vers 4, uttrycks på följande sätt:
وَأَلْقَتْ مَا فِيهَا وَتَخَلَّتْ
-och tömma sig genom att kasta ut allt som finns i den.
Detta har flera betydelser. För det första: Jorden ska kasta ut de döda människor som ligger begravda i den, var och en på den plats, i den form och i det tillstånd där han ligger. Den följande meningen visar att alla de åtskilda och kringströdda delarna av deras kroppar då ska samlas ihop och åter få liv i samma gestalt och form som de hade under sitt första liv. Om det inte vore så, och de i stället vore helt nya människor, hur skulle de då kunna säga: ”Vad har hänt med jorden?” När skulle nya människor, som bara har sett jordens ursprungliga tillstånd, kunna säga något sådant?
Den andra betydelsen är att jorden inte kommer att nöja sig med att bara kasta ut de döda. Den kommer dessutom att kasta ut allt det som varit begravt i den: hela den samling vittnesmål om deras handlingar, gester, rörelser och beteenden under deras första liv.
Därefter har det genom den följande meningen förklarats att jorden kommer att berätta om det som har ägt rum på den.
En tredje betydelse är att vissa uttolkare också har sagt att högar av guld, silver, ädelstenar och olika slags rikedomar som finns under jorden kommer att föras fram och kastas ut, och människan kommer att se att detta är de ting för vilka hon slet ut sitt liv på jorden, för vilkas skull hon begick så många mord, berövade de rättmätiga deras rättigheter, stal och plundrade, ägnade sig åt rov både till lands och till sjöss, orsakade krig och konflikter och förstörde så många folk. Allt detta kommer den dagen att ligga framför henne, utan att göra henne någon nytta, utan tvärtom bli en orsak till straff.
I den andra meningen kan ”människan” också syfta på varje människa. För deras första reaktion så snart de återuppväcks kommer att vara: Vad är det som händer?
Senare kommer sanningen att uppenbaras för dem: detta är Uppståndelsens dag. Med ”människan” kan också avses de människor som förnekar det hinsides livet. Det beror på att det som de ansåg vara omöjligt nu äger rum framför deras ögon. Därför kommer de att bli förvirrade och bestörta. De troende har däremot ingen anledning att bli bestörta, eftersom allt detta sker i enlighet med deras troslära och övertygelse.
I den tredje versen, eller meningen, sägs det att jorden kommer att berätta om sitt tillstånd, eftersom dess Herre kommer att ha befallt den att göra detta. Det har berättats från Hazrat Abu Hurayrah (må Allah vara nöjd med honom) att Profeten (frid och välsignelser över honom), efter att ha reciterat denna vers, frågade: ”Vet ni vad dess tillstånd var?” Följedagarna svarade: ”Allah och Hans Sändebud vet bäst.” Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: ”Dess tillstånd är att jorden kommer att vittna om alla de handlingar som varje man och kvinna har utfört på dess yta. Den kommer att säga: ’Han gjorde den och den handlingen den och den dagen.’ Detta är det tillstånd som jorden kommer att beskriva.” (Musnad Ahmad, Tirmidhi, Nasa’i, Ibn Jarir, ‘Abd ibn Humayd, Abu al-Mundhir, Hakim, Ibn Marduyah, Bayhaqi.)
Hazrat Rabi‘ah al-Jurashi säger att Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: ”Skydda er från jorden, för den är er grundval. Det finns ingen som utför en handling på den utan att den kommer att berätta om hans handling, vare sig den är god eller ond.” (Mu‘jam al-Tabarani.)
Hazrat Anas säger att Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: ”På Uppståndelsens dag kommer jorden att föra fram varje handling som har utförts på dess yta.” Därefter reciterade han denna vers. (Marduyah, Bayhaqi.)
Om Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) har det berättats att när han hade delat ut alla medel ur Bayt al-Mal och tömt skattkammaren, brukade han be två rak‘at och säga: ”Du måste vittna om att jag fyllde dig med det som var rätt och tömde dig på det som var rätt.” Om jorden sägs det att den kommer att redogöra för allt som har ägt rum på den. För människor i äldre tider måste det ha verkat mycket märkligt: Hur ska jorden kunna tala? Men i vår tid, i upptäckternas och uppfinningarnas epok inom fysiken (physical science), med film, högtalare, radio, television, bandspelare, elektronik och liknande, är det inte svårt att förstå hur jorden kommer att redogöra för sitt tillstånd. Allt som människan säger med sin mun lämnar avtryck i luften, i ljusvågor, på rummets väggar, i golvet, i varje partikel i taket samt på fält och slätter, i åkrar och på gårdar. Närhelst Allah vill kan Han låta alla dessa ljud återges exakt så som de kom ut ur människans mun. Då kommer människan med sina egna öron att höra att detta är hennes egen röst, en röst som hon känner igen. Alla kommer att inse att det de hör är just den personens ljud och röst. Därefter har varje rörelse i varje handling som människan utfört på jorden, var och när hon än utförde den, lämnat ett avtryck på varje föremål runt omkring henne, och hennes bild har också avtecknats på det. Även om hon utförde en handling i fullständigt mörker finns det genom Allahs makt sådana ljusstrålar att frågan om ljus eller mörker inte ens uppstår. Han kan fånga hennes bild under alla förhållanden. Alla dessa bilder kommer på Uppståndelsens dag att framträda inför människan som en rörlig film och visa henne när, var och vilka handlingar hon utförde under hela sitt liv.
Sanningen är att även om Allah själv direkt känner till varje människas alla handlingar, kommer Han, när Han upprättar domstolen i det kommande livet, att straffa den Han straffar först efter att ha uppfyllt alla krav på rättvisa. Det mål som läggs fram inför Hans domstol mot varje brottsling kommer att bevisas genom så tydliga vittnesmål att det inte kommer att finnas något utrymme för att ifrågasätta att han är skyldig.
Först kommer människans gärningsbok, i vilken de Keraman Katibin, som ständigt följer henne, har skrivit ned varje ord och handling. Denna gärningsbok kommer att läggas i hennes hand och hon kommer att uppmanas: Läs din livs verksamhet. Du räcker själv för att avräkna dig själv. (Isra: 14) När människan läser den kommer hon att bli förbluffad över att det inte finns något, vare sig litet eller stort, som inte har skrivits in i den. Därefter kommer människans kropp, med vars hjälp hon handlade i världen. Inför Allahs domstol kommer hennes egen tunga att vittna om vad hon har sagt med den. Hennes egna händer och fötter kommer att vittna om vilka handlingar hon utförde genom dem. (Nuh: 24) Hennes ögon kommer att vittna om allt hon såg med dem. Hennes öron kommer att vittna om allt hon hörde med dem. Hela huden på hennes kropp kommer att vittna om hennes handlingar. Förvirrad kommer hon att säga till sina lemmar: Vittnar även ni mot mig? Hennes lemmar kommer att svara: I dag talar allt på Allahs befallning. På Hans befallning talar även vi. (Ha-Mim Sajdah: 20–22) Därefter kommer ytterligare vittnesmål att hämtas från jorden och dess omgivande ting, när människan hör ljudet av sin egen röst med sina egna öron och med egna ögon ser en exakt bild av sina handlingar.
Trots allt detta kommer också de föreställningar, begär, önskningar och avsikter som varit dolda i människans hjärta, liksom det motiv med vilket hon handlade, att tas fram och läggas inför henne. Såsom det sägs i suran al-ʿAdiyāt är det därför som människan, efter att alla dessa obestridliga, tydliga och ovedersägliga bevis har lagts fram, kommer att bli bestört och inte få någon möjlighet att framföra någon förklaring till sitt försvar. (Se sura al-Mursalāt, vers 35–36.) (118)
وَوُضِعَ الْكِتَابُ فَتَرَى الْمُجْرِمِينَ مُشْفِقِينَ مِمَّا فِيهِ وَيَقُولُونَ يَا وَيْلَتَنَا مَالِ هَذَا الْكِتَابِ لَا يُغَادِرُ صَغِيرَةً وَلَا كَبِيرَةً إِلَّا أَحْصَاهَا وَوَجَدُوا مَا عَمِلُوا حَاضِرًا وَلَا يَظْلِمُ رَبُّكَ أَحَدًا-( الكهف-49)
Och gärningsboken kommer att läggas fram. Då kommer du att se hur brottslingarna blir skräckslagna när de ser det som skrivits in i deras livsbok, och de kommer att säga: ”Ve oss i vår olycka! Vad är detta för en bok, som inte har lämnat någon av våra små eller stora handlingar utan att skriva in den?” Allt de har gjort kommer de att se framför sig, och din Herre kommer inte att göra någon orätt. (Kahf: 49)
Det vill säga, det kommer aldrig att hända att någon som inte har begått ett brott ändå orättmätigt får det inskrivet i sin gärningsbok. Inte heller kommer någon att straffas hårdare än hans brott förtjänar, och ingen oskyldig kommer att straffas. (119)
وَكُلُّ شَيْءٍ فَعَلُوهُ فِي الزُّبُرِ – وَكُلُّ صَغِيرٍ وَكَبِيرٍ مُسْتَطَرٌ-( القمر-52–53)
Allt de har gjort finns nedskrivet i böckerna. Varje liten och stor sak finns nedskriven. (Qamar: 52–53)
Det vill säga, dessa människor ska inte hänge sig åt den felaktiga föreställningen att deras gärningar har försvunnit någonstans. Nej, ett fullständigt register över varje individ, grupp och nation finns bevarat. Det kommer fram i sinom tid. (120)
يَوْمَ يَبْعَثُهُمُ اللَّهُ جَمِيعًا فَيُنَبِّئُهُمْ بِمَا عَمِلُوا أَحْصَاهُ اللَّهُ وَنَسُوهُ وَاللَّهُ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ شَهِيدٌ-( المجادلة-6)
(Detta förödmjukande straff kommer att utdelas) den dag då Allah åter ger dem alla liv och meddelar dem vad de har gjort. De har glömt det, men Allah har noggrant bevarat räkenskap över deras gärningar, och Allah är vittne till varje enskild sak. (al-Mujadila: 6)
Det vill säga, även om de har glömt, är saken inte avslutad. För dem kan olydnad mot Gud och överträdelse av Hans bud och föreskrifter vara så vardagliga saker att de inte ens minns dem efter att ha begått dem. De betraktar dem rentav inte som något klandervärt som de behöver bry sig om. Men hos Gud är detta inte något obetydligt. Varje gärning de har utfört har skrivits ned i Hans bok. Där finns nedtecknat vem som gjorde vad, när och med vilket syfte, vilken reaktion det väckte hos honom själv och var och i vilken form dess följder visade sig – allt detta finns inskrivet i Hans bok. (121)
الْيَوْمَ نَخْتِمُ عَلَى أَفْوَاهِهِمْ وَتُكَلِّمُنَا أَيْدِيهِمْ وَتَشْهَدُ أَرْجُلُهُمْ بِمَا كَانُوا يَكْسِبُونَ-( يس-65)
-I dag förseglar Vi deras munnar. Deras händer kommer att tala till Oss, och deras fötter kommer att vittna om vad de förvärvade i världen. (Yasin: 65)
Detta bud kommer att riktas till de mest förhärdade brottslingarna, som vägrar erkänna sin skuld, betraktar vittnesmålen som lögner och inte heller erkänner sanningen i gärningsboken. Då kommer Allah att befalla: Nåväl, tysta ert pladder och se vilken redogörelse era kroppsdelar lägger fram för era gärningar. (122)
يَوْمَ تَشْهَدُ عَلَيْهِمْ أَلْسِنَتُهُمْ وَأَيْدِيهِمْ وَأَرْجُلُهُمْ بِمَا كَانُوا يَعْمَلُونَ-(النور-24)
(Må de inte glömma den dag då deras ansikten, deras händer och fötter ska vittna om deras gärningar. (An-Nur: 24)
Frågan här är följande: I den ovan nämnda versen i sura Ya-Sin säger Allah: ”Vi ska försegla deras munnar.” Å andra sidan säger Han i sura An-Nur att deras ansikten ska vittna. Hur kan dessa två påståenden förenas?
Svaret är att innebörden av att försegla deras munnar är att de berövas rätten att tala. Det vill säga att de därefter inte längre kan tala efter eget behag. Innebörden av att deras ansikten ska vittna är att deras ansikten själva börjar berätta vilka gärningar dessa orättfärdiga hade utfört genom dem, vilken otro de hade begått, vilka lögner de hade uttalat, vilket oskick de hade orsakat och vad de vid olika tillfällen hade sagt med hjälp av sina munnar. (123)
حَتَّى إِذَا مَا جَاءُوهَا شَهِدَ عَلَيْهِمْ سَمْعُهُمْ وَأَبْصَارُهُمْ وَجُلُودُهُمْ بِمَا كَانُوا يَعْمَلُونَ-وَقَالُوا لِجُلُودِهِمْ لِمَ شَهِدْتُمْ عَلَيْنَا قَالُوا أَنْطَقَنَا اللَّهُ الَّذِي أَنْطَقَ كُلَّ شَيْءٍ وَهُوَ خَلَقَكُمْ أَوَّلَ مَرَّةٍ وَإِلَيْهِ تُرْجَعُونَ-(حم السجده-20-21)
-Sedan, när de alla har kommit dit, ska deras öron, ögon och hud vittna mot dem om allt de brukade göra i världen. De ska fråga sin egen hud: ”Varför vittnade ni mot oss?” Den ska svara: ”Vi har fått förmågan att tala av den Gud som har gett allting förmågan att tala. Han skapade er första gången, och till Honom ska ni återföras.” (Hamim Sajda: 20–21)
I haditherna har detta förklarats så, att när en förhärdad och trotsig förbrytare fortsätter att förneka sitt brott och avfärdar alla vittnesmål och bevis som lögner, ska hans kroppsdelar på Allah den Allsmäktiges befallning vittna, en efter en, om vilka gärningar han hade utfört genom dem. Detta har återberättats från profeten (frid vare med honom) av Hadhrat Anas (må Allah vara nöjd med honom), Hadhrat Abu Musa al-Ashari (må Allah vara nöjd med honom), Hadhrat Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) och Hadhrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom). Muhaddither som Muslim, Ibn Jarir, Ibn Abi Hatim och Bazzar med flera har nedtecknat denna berättelse.
Denna vers är en av de verser som bevisar att efterlivet inte enbart är en andlig värld, utan att människan där kommer att återuppväckas med både kropp och själ, på samma sätt som hon nu existerar i världen. Ja, de kommer att få just den kropp som de nu har. Alla de kroppsdelar och partiklar som deras kroppar består av i denna värld kommer att samlas på Uppståndelsens dag, och de kommer att uppväckas med sina tidigare kroppar, de kroppar med vilka de utförde sina gärningar i världen. Det är uppenbart att människans kroppsdelar där endast kan vittna på detta sätt om de är samma kroppsdelar med vilka hon begick brott under sitt liv i världen. Följande verser framställer också ovedersägliga argument i denna fråga: Bani Isra’il: 49–51, 98; al-Mu’minun: 35–38, 82–83; An-Nur: 24; as-Sajdah: 10; Ya-Sin: 65, 78–79; as-Saffat: 16–18; al-Waqi’a: 47–50; an-Nazi’at: 10–14. (124)
إِنَّا نَحْنُ نُحْيِي الْمَوْتَى وَنَكْتُبُ مَا قَدَّمُوا وَآثَارَهُمْ وَكُلَّ شَيْءٍ أَحْصَيْنَاهُ فِي إِمَامٍ مُبِينٍ-(يس-12)
Vi kommer sannerligen en dag att återge de döda livet. Allt vad de har gjort skriver Vi ned. Vi bevarar också de tecken som de lämnat efter sig. Vi har samlat allt i en tydlig bok. (Yasin: 12)
Härav framgår att människans gärningsbok kommer att sammanställas på tre sätt. För det första skrivs allt gott och ont som varje människa gör ned i en bok av Allah den Allsmäktige. För det andra bevaras alla avtryck som människan lämnar på tingen omkring sig och på sina egna kroppsdelar. Sedan kommer alla dessa bilder vid den tiden att träda fram på ett sådant sätt att deras egna ljud kan höras. Hon kommer att se en fullständig redogörelse för sina egna tankar, önskningar och begär avtecknad på hjärtats tavla. För det tredje kommer den inverkan av goda och onda handlingar som hon efter sin död har lämnat på sina framtida efterkommande, sitt samhälle och hela mänskligheten att fortsätta skrivas i hennes räkenskapsbok så länge och på alla platser där den förblir verksam. All den goda eller dåliga undervisning hon har gett sina barn, den välfärd eller det fördärv hon har spridit i sitt samhälle, och alla blommor eller törnen hon har sått för mänskligheten kommer att registreras fullständigt så länge som denna sådd fortsätter att bära god eller dålig frukt i världen. (125)
وَتَرَى كُلَّ أُمَّةٍ جَاثِيَةً كُلُّ أُمَّةٍ تُدْعَى إِلَى كِتَابِهَا الْيَوْمَ تُجْزَوْنَ مَا كُنْتُمْ تَعْمَلُونَ – هَذَا كِتَابُنَا يَنْطِقُ عَلَيْكُمْ بِالْحَقِّ إِنَّا كُنَّا نَسْتَنْسِخُ مَا كُنْتُمْ تَعْمَلُونَ-(الجاثية-28-29)
-Den dagen ska du se alla folk ligga på knä. Varje grupp kommer att kallas och få höra: ”Kom och se er gärningsbok.” De kommer att få höra: ”I dag ska ni få se ersättningen för det ni brukade göra. Detta är Vår gärningsbok, som vittnar sanningsenligt om er. Vi skrev ned allt vad ni brukade göra.” (Jathiya: 28–29)
Att skriva ned är inte det enda sättet, så att det måste ske på papper. Människorna har själva redan i denna värld upptäckt många olika sätt att avbilda människans ord och handlingar och sedan återge dem exakt i samma form, och vi kan inte ens föreställa oss vilka ytterligare möjligheter som kan vara dolda i framtiden och som människan kommer att kunna behärska. Vem kan nu veta på vilka sätt Allah den Allsmäktige låter varje ord, varje rörelse och gest hos människan samt varje mycket hemlig del av hennes tankar, önskningar, vilja och begär avtecknas? (126)
وَإِذَا الرُّسُلُ أُقِّتَتْ-(المرسلات-11)
-och när tiden kommer för sändebuden att inställa sig. (Mursalat: 11)
På flera ställen i den ädla Koranen sägs det att när mänsklighetens mål kommer att läggas fram på uppståndelsens slätt, kommer sändebudet för varje folk att föras fram för att vittna, så att han kan vittna om att de förmedlade Allah den Allsmäktiges budskap till sitt folk. Detta kommer att vara det första och mest förödande beviset mot de vilseledda och syndarna, genom vilket det ska bevisas att de själva är ansvariga för sitt felaktiga handlande. Ingenting har lämnats ogjort från Allah den Allsmäktiges sida för att varna dem. Se som exempel förklaringen av följande verser: Sura al-A’raf: 172–173; az-Zumar: 69; al-Mulk: 8. (127)
وَوُضِعَ الْكِتَابُ وَجِيءَ بِالنَّبِيِّينَ وَالشُّهَدَاءِ وَقُضِيَ بَيْنَهُمْ بِالْحَقِّ وَهُمْ لَا يُظْلَمُونَ-(الزمر-69)
– Och gärningsregistret ska hämtas fram och läggas där. Profeterna och alla vittnen ska föras dit. En rättvis dom ska fällas mellan människorna, och ingen orätt ska begås mot dem. (Zumar: 69)
Profeterna kommer att vittna om att de hade förmedlat Guds budskap. Med de övriga vittnena avses de människor som kommer att vittna om att de efter profeterna hade förmedlat Guds budskap till folket. Det kan också vara sådana vittnen som kommer att vittna om människornas handlingar. Det är inte nödvändigt att dessa vittnen endast är människor. Änglar, jinner, djur och fåglar, människans kroppsdelar, hus och boningar, växter och träd, jord och stenar – allt detta ingår bland dessa vittnen. (128)
أَفَلَا يَعْلَمُ إِذَا بُعْثِرَ مَا فِي الْقُبُورِ-وَحُصِّلَ مَا فِي الصُّدُورِ-( العاديات-9–10)
– Vet han då inte den tidpunkt när det som är begravt i gravarna ska tas fram? Och det som är dolt i brösten ska tas fram och granskas? (Adiyat: 9–10)
Det vill säga: efter döden ska den döda människan tas fram ur den plats och det tillstånd där hon befinner sig och återuppväckas i levande mänsklig gestalt. Alla önskningar, begär, avsikter, syften, föreställningar och tankar som funnits i sinnet, liksom de motiv (MOTIV) som varit dolda bakom de yttre handlingarna, ska avslöjas och läggas fram. Därefter ska de granskas och det goda skiljas från det onda. Med andra ord kommer domen inte enbart att grundas på det yttre, på vad människan faktiskt gjorde; även de dolda hemligheterna i hennes sinne ska tas fram, så att det visas med vilket motiv och i vilket syfte hon utförde sina handlingar. När människan begrundar detta kan hon inte annat än erkänna att verklig och fullkomlig rättvisa inte kan finnas någon annanstans än i Guds domstol.
Även världens gudlösa lagar anser det principiellt nödvändigt att ingen ska straffas enbart på grundval av sina yttre handlingar. Man måste också se med vilken avsikt han utförde handlingen. Men ingen domstol i världen har de medel och möjligheter genom vilka den kan få fullständig kunskap om denna avsikt. Endast Allah kan granska den dolda drivkraft som ligger bakom varje yttre handling hos människan och därefter avgöra vilket straff eller vilken belöning hon förtjänar.
Därefter visar versens ordalydelse att denna dom inte enbart kommer att grundas på den kunskap som Allah hade om människans önskningar och avsikter. Nej, på uppståndelsens dag ska dessa hemligheter avslöjas och läggas fram öppet, och i den offentliga domstolen ska de granskas för att se hur mycket gott respektive ont som fanns i dem. Det är därför somتحصيل dessa ord har använts. حصل ما فى الصدور Betydelsen av detta uttryck är också att föra ut något. Det är som när man skalar bort skalet eller hinnan för att få fram kärnan. Därefter kan olika saker sållas och skiljas från varandra. Därför används båda dessa betydelser för att få kunskap om sinnets hemligheter: att öppna dem och lägga fram dem, samt att sålla dem och skilja det goda från det onda. (129)
يَوْمَ تُبْلَى السَّرَائِرُ – فَمَا لَهُ مِنْ قُوَّةٍ وَلَا نَاصِرٍ – وَالسَّمَاءِ ذَاتِ الرَّجْعِ وَالْأَرْضِ ذَاتِ الصَّدْعِ – إِنَّهُ لَقَوْلٌ فَصْلٌ – وَمَا هُوَ بِالْهَزْلِ-(الطارق-9–14)
-Den dag då de dolda hemligheterna sätts på prov kommer människan varken att ha någon egen kraft eller någon hjälpare. Vid den regnbärande himlen och vid jorden som spricker upp (när grödan växer fram): detta är sanningens ord, inte något skämt. (at-Tāriq: 9–14)
Med dolda hemligheter avses alla de handlingar hos varje människa som förblivit en hemlighet i världen, liksom de handlingar som till sitt yttre har blivit synliga för världen, men vars bakomliggande avsikter, syften och begär, liksom de inre känslor och drivkrafter som verkade bakom dem, varit dolda för människorna. På Uppståndelsens dag kommer allt detta att blottläggas och föras fram i ljuset, och prövningen kommer inte enbart att gälla vad en människa har gjort, utan också varför hon gjorde det, i vems intresse, med vilken avsikt och vilket syfte. På samma sätt har det för hela världen, och till och med för den som utförde handlingen, förblivit dolt vilka följder den handling han utförde fick i världen, vart den nådde och hur länge den fortsatte att verka. Även denna hemlighet kommer att avslöjas på Uppståndelsens dag, och en fullständig prövning kommer att ske av vilket frö den människa hade sått i världen, på vilka åkrar och hur länge dess skörd hade producerats, samt vilka som hade burit hem den.
Den sista meningen betyder att regnet från himlen och att jorden spricker upp så att växtskott tränger fram ur den inte är något skämt, utan en verklig sanning. På samma sätt är det som Koranen talar om – att människan måste återvända till sin Herre – inte något skämt, utan ett ytterst säkert påstående, en obestridlig verklighet och en evig sanning som oundvikligen kommer att förverkligas. (130)
يُنَبَّأُ الْإِنْسَانُ يَوْمَئِذٍ بِمَا قَدَّمَ وَأَخَّرَ – بَلِ الْإِنْسَانُ عَلَى نَفْسِهِ بَصِيرَةٌ – وَلَوْ أَلْقَى مَعَاذِيرَهُ-(القيامة-13–15)
-Den dagen kommer människan att få veta allt vad hon sänt före sig och lämnat efter sig. Nej, människan känner sig själv bäst, hur många ursäkter hon än framför. (al-Qiyāmah: 13–15)
De egentliga ordalydelsen är بما قدم واجرDetta är en formulering med vidsträckt innebörd och kan ha flera betydelser. Sannolikt avses den i alla dessa betydelser. En betydelse är att människan den dagen också kommer att få veta vilka goda eller onda handlingar hon under sitt jordiska liv, före döden, hade sänt i förväg till det kommande livet. Framför henne kommer även att läggas fram en redogörelse för vilken verkan hennes goda eller onda handlingar hade fått, den verkan som hon lämnat efter sig och som under lång tid hade bestått bland kommande generationer.
Den andra betydelsen är att hon kommer att få veta allt som hon borde ha gjort men inte gjorde, och allt som hon inte borde ha gjort men ändå gjorde.
Den tredje betydelsen är att allt som han först gjorde och allt som han senare gjorde kommer att läggas fram inför honom med en detaljerad redogörelse, inklusive datum och år.
Den fjärde betydelsen är att det kommer att meddelas vilka goda eller onda handlingar han utförde, och han kommer också att få veta vilka goda eller onda handlingar han avstod från att utföra.
Men syftet med att lägga människans gärningsbok framför henne kommer i själva verket inte att vara att meddela den skyldige hans brott. Det kommer snarare att vara nödvändigt därför att rättvisans krav inte kan uppfyllas utan att brottet bevisas inför domstolen. Annars vet var och en mycket väl själv vad han är. En lögnare kan bedra hela världen, men han vet själv att han ljuger. En tjuv kan använda otaliga knep för att dölja sin stöld, men inför sitt eget samvete kan han inte dölja att han är en tjuv. En vilseledd människa kan lägga fram tusen argument och bevis för att övertyga människor om att den otro, ateism eller avgudadyrkan som han tror på i själva verket är hans uppriktiga övertygelse. Men hans eget samvete är inte ovetande om hur fäst han är vid dessa trosföreställningar och vad som i verkligheten hindrar honom från att inse deras villfarelse och erkänna den. En förtryckare, en opålitlig person, en liderlig människa och en som lever av det förbjudna kan försöka tysta sitt eget samvete genom att framföra olika ursäkter och invändningar för sina onda handlingar, så att samvetet avstår från att förebrå honom och godtar att det verkligen finns vissa tvång, fördelar och behov som får honom att göra allt detta. Trots detta vet han naturligtvis vem han har gjort orätt mot och vems rätt han har kränkt. Därför kommer varje otrogen, varje hycklare, varje syndare och varje brottsling, när han ställs inför domstolen i det kommande livet, själv att veta i vilket tillstånd han står inför Gud. (131)
فَإِذَا جَاءَتِ الطَّامَّةُ الْكُبْرَى – يَوْمَ يَتَذَكَّرُ الْإِنْسَانُ مَا سَعَى-(النازعات-34–35)
-Därefter, när den stora katastrofen inträffar, kommer människan den dagen att minnas alla sina handlingar. (an-Nazi’at: 34–35)
Det vill säga: när människan ser att prövningens dag har kommit, vars budskap hade förmedlats i denna värld, kommer hon, redan innan hon får sin gärningsbok i handen, att minnas allt det hon gjort i denna värld, det ena efter det andra. Vissa människor får redan i denna värld erfara att när de plötsligt hamnar i en så farlig situation att döden verkar vara nära, avtecknar sig plötsligt hela deras liv inför deras inre blick. (132)
وَجِيءَ يَوْمَئِذٍ بِجَهَنَّمَ يَوْمَئِذٍ يَتَذَكَّرُ الْإِنْسَانُ وَأَنَّى لَهُ الذِّكْرَى-يَقُولُ يَا لَيْتَنِي قَدَّمْتُ لِحَيَاتِي-(الفجر-23–24)
-Och Jahannam kommer den dagen att föras fram. Den dagen kommer människan att förstå allt. Men vilken nytta har det att förstå då? Hon kommer att säga: Ack, om jag ändå hade sänt något i förväg för detta liv. (al-Fajr: 23–24)
-Den första versen eller meningen kan ha två betydelser. Den ena är att människan den dagen kommer att minnas allt vad hon har gjort i världen och ångra det. Men det kommer inte att hjälpa henne. Den andra betydelsen är att människan den dagen kommer att återfå sitt förstånd och inse att allt vad profeterna sade var sant, och att det var dumdristigt av henne att inte följa deras ord. Men att den dagen återfå sitt förstånd och förstå sitt misstag kommer inte heller att hjälpa henne.
عَلِمَتْ نَفْسٌ مَا قَدَّمَتْ وَأَخَّرَتْ-( الانفطار-5)
-Då kommer varje människa att få veta allt vad hon har gjort tidigare och senare. (Al-Infitar: 5)
– مَا قَدَّمَتْ وَأَخَّرَتْ – kan ha flera betydelser. Här används det i alla dessa betydelser. Till exempel:
1. De goda eller onda handlingar som människan har utfört och sänt i förväg är مَا قَدَّمَتْ och det som hon har avstått från att göra är أَخَّرَتْ مَاI detta avseende är dessa ord liktydiga med de engelska orden COMMISSION och OMMISSION.
2. Det hon gjorde först är ما قدمت och det hon gjorde senare är ما اخرت; det vill säga att hela förteckningen över människans handlingar kommer att offentliggöras i kronologisk ordning, med årtal och datum.
3. De goda och onda handlingar som människan utförde under sitt liv är ما قدمت och de verkningar av dessa handlingar som hon lämnat efter sig i det mänskliga samhället är (134) ما اخرت
يَوْمَئِذٍ يَصْدُرُ النَّاسُ أَشْتَاتًا لِيُرَوْا أَعْمَالَهُمْ – فَمَنْ يَعْمَلْ مِثْقَالَ ذَرَّةٍ خَيْرًا يَرَهُ – وَمَنْ يَعْمَلْ مِثْقَالَ ذَرَّةٍ شَرًّا يَرَهُ-( الزلزلة-6–8)
–Den dagen kommer människorna att återvända i olika tillstånd, så att deras gärningar ska visas för dem. Sedan kommer den som har gjort så lite som en atoms vikt av goda gärningar att få se det. Och den som har gjort så lite som en atoms vikt av onda gärningar kommer också att få se det. (Zilzal: 6–8)
Den första meningen kan ha två betydelser. Den ena är att var och en kommer att träda fram ensam som en enskild person. Familjer, grupper, allianser och folk kommer alla att splittras. Detta har också sagts på andra ställen i Koranen. I sura al-An’am sägs exempelvis att Allah den dagen kommer att säga till människorna: ”Nu har ni kommit ensamma inför Oss, precis som Vi skapade er första gången.” (Vers 94) I sura Maryam sägs: ”De kommer att komma till Oss ensamma” (vers 80). ”Var och en av dem kommer på uppståndelsens dag att träda fram ensam inför Allah.” (Vers 95)
Den andra betydelsen är att de som under tusentals år har dött på olika platser kommer att komma från jordens alla hörn, grupp efter grupp. I sura an-Naba sägs exempelvis: ”Den dag då det blåses i basunen kommer ni att komma i grupper.” (Vers 18)
Att deras gärningar ska visas för dem innebär att varje rättfärdig och orättfärdig person kommer att få sin gärningsbok, så att han kan se vad han har gjort i denna värld. På flera ställen i den heliga Koranen ges en detaljerad beskrivning av att de otrogna och de troende, de rättfärdiga och syndarna, de lydiga och de olydiga alla kommer att få sina gärningsböcker. (Se al-Haqqa, vers 19 och 25, samt al-Inshiqaq, vers 7–10.)
Det bör noteras att det inte finns någon skillnad mellan att visa någon hans gärningar och att ge honom hans gärningsbok. Dessutom kommer, när jorden lägger fram allt som har ägt rum på den, hela bilden av den konflikt mellan sanningen och falskheten som har pågått från begynnelsen fram till uppståndelsen att framträda inför alla. Då kommer alla att se vad de som kämpade för sanningen gjorde och vilka ansträngningar falskhetens anhängare gjorde mot dem. Det är inte heller omöjligt att människorna med sina egna öron kommer att få höra alla uttalanden och allt som sades av dem som kallade till vägledning och dem som spred villfarelse. En fullständig och oförändrad redogörelse för de båda sidornas propagandaskrifter och litteratur kommer att läggas fram inför alla. Folket på uppståndelsens fält kommer med egna ögon att få se alla bilder av den förföljelse och det förtryck som falskhetens anhängare utsatte sanningens anhängare för, samt alla konflikter och sammanstötningar mellan de båda sidorna.
Därefter sägs det att den som har gjort så lite som en god gärning kommer att få se den, och den som har gjort så lite som en ond gärning kommer också att få se den. Den enkla och helt korrekta innebörden är att inte ens den minsta goda eller onda gärning som en människa har gjort kommer att utelämnas från hennes gärningsbok. Hon kommer helt säkert att få se den. Men om ”att få se” förstås som att få se och motta belöningen eller straffet, blir det helt fel att mena att var och en i det kommande livet kommer att få belöningen för en obetydlig god gärning och straffet för en obetydlig synd separat. Där kommer ingen att berövas belöningen för sina goda gärningar, och ingen kommer att undgå straffet för sina synder. För det första skulle det innebära att straffet för varje ond gärning och belöningen för varje god gärning utdelas separat. För det andra skulle det innebära att inte ens den mest rättfärdige troende skulle kunna undgå straffet för någon mindre brist, medan inte ens den värste otrogne, förtryckaren och förbrytaren skulle berövas belöningen för någon av sina minsta goda gärningar. Båda dessa betydelser strider mot Koranens och hadithernas förklaringar och analyser, och förnuftet accepterar inte heller att detta skulle vara rättvist. Begrunda med förnuft och eftertanke hur det skulle kunna vara godtagbart att en tjänare eller anställd hos er är ytterst lojal och hängiven, men att ni inte förlåter honom ens ett obetydligt fel utan, samtidigt som ni ger honom lön och belöning för varje tjänst, räknar upp vart och ett av hans fel och straffar honom för vart och ett av dem. Lika orimligt är det för förnuftet att tänka sig att en uppfostrad hushållstjänare, som ni har visat stor nåd och välvilja, skulle förråda er och återgälda er godhet med otacksamhet, men att ni ändå skulle bortse från hans samlade beteende och utdela ett separat straff för varje förräderi samt en separat belöning för varje tjänst – vare sig det handlar om att någon gång ha hämtat lite vatten eller ha dragit i en solfjäder. Vad sedan gäller Koranen och haditherna: Koranen och haditherna beskriver utförligt ett detaljerat system för belöning och straff för olika slags människor – troende, hycklare, otrogna, rättfärdiga troende, syndande troende, orättfärdiga och trotsiga troende, rena otrogna, otrogna som sprider fördärv, orättfärdiga och andra. Dessa belöningar och straff reglerar människans hela liv, från denna värld till det kommande livet.
Om detta beskriver Koranen vissa principer utförligt. För det första kommer de otrognas, avgudadyrkarnas och hycklarnas gärningar – sådana som betraktas som goda – att göras om intet. I det kommande livet kommer de inte att få någon belöning för dem. Om någon belöning tillkommer dem kommer de att få den redan i denna värld. Se till exempel al-A’raf: 127; at-Tawba: 17, 67–69; Hud: 15–16; Ibrahim: 18; al-Kahf: 104–105; an-Nur: 39; al-Furqan: 23; al-Ahzab: 19; az-Zumar: 65; al-Ahqaf: 20.
För det andra kommer straffet för en synd att motsvara syndens omfattning. Men belöningen för en god gärning kommer att vara större än själva gärningen. Det finns dessutom förklaringar enligt vilka belöningen för varje god gärning blir tio gånger större än den. På andra ställen sägs det att Allah kommer att mångdubbla belöningen för goda gärningar så mycket som Han vill. (Se al-Baqara: 261; al-An’am: 16; Yunus: 66–67; an-Nur: 38; al-Qasas: 48; Saba: 37; al-Mu’min: 40.)
För det tredje: Om den troende avstår från de stora synderna, kommer hans mindre synder att förlåtas. (Se An-Nisa: 31; Ash-Shura: 37; An-Najm: 32).
För det fjärde: Den rättfärdige troendes räkenskap kommer att göras lätt. Hans dåliga gärningar kommer att förbises, och han kommer att belönas för sina bästa gärningar. (Se Al-Ankabut: 7; Az-Zumar: 35; Al-Ahqaf: 16; Al-Inshiqaq: 8).
Haditherna klargör saken ytterligare. Hazrat Anas (ra) berättar att Hazrat Abu Bakr (ra) en gång åt tillsammans med Profeten (saw). Då uppenbarades denna vers (den sista versen i Az-Zilzal). Hazrat Abu Bakr (ra) drog tillbaka handen från maten och sade: ”O Allahs Sändebud (saw), kommer jag att få se följderna av även de allra minsta felen och försummelserna som jag har begått?” Profeten (saw) sade: ”O Abu Bakr (ra), kommer du att möta något som är outhärdligt för dig? Det är ersättningen för de små fel och försummelser som du har begått. Och de minsta goda gärningar du har gjort har Allah den Upphöjde sparat åt dig i det härefter.” (Ibn Jarir, Ibn Abi Hatim, at-Tabarani i al-Awsat, al-Bayhaqi i ash-Shu’ab, Ibn al-Mundhir, al-Hakim, Ibn Mardawayh, Abd ibn Hamid).
Angående denna vers sade Allahs Sändebud (saw) till Hazrat Abu Ayyub al-Ansari (ra): ”Vemhelst av er som gör en god gärning, hans belöning finns i det härefter. Och den som begår någon synd kommer redan i denna värld att få utstå dess straff i form av olyckor och sjukdomar.” (Ibn Mardawayh). Qatadah återberättade, med hänvisning till Hazrat Anas (ra), att Allahs Sändebud (saw) sade: ”Allah gör inte den troende orätt. Genom att ge honom försörjning i denna värld som ersättning för hans goda gärningar har han redan låtit honom få sin ersättning för dessa gärningar. När uppståndelsen sedan äger rum kommer han inte att ha några goda gärningar kvar i sin räkenskap.” (Ibn Jarir).
Masruq berättar från Hazrat Aisha (ra) att hon frågade Allahs Sändebud (saw): ”Abdullah ibn Jud’an brukade under okunnighetens tid behandla sina släktingar väl, ge de fattiga mat, ta emot gäster och frige fångar. Kommer detta att vara till nytta för honom i det härefter?”
Profeten (saw) sade: ”Nej. Han sade aldrig detta före sin död:
(arabiska***********344*************)
– O Gud! Förlåt mina synder på domedagen. (Ibn Jarir)
Ett sådant svar gav Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) också beträffande vissa andra människor, som brukade göra goda gärningar under okunnighetens tid, men som dog i otro och avgudadyrkan. Av vissa uttalanden av Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) framgår dock att en otrogens goda gärningar inte kan rädda honom från helvetets straff, men att han inte kommer att få ett lika hårt straff som de orättfärdiga, syndfulla och onda otrogna. Det sägs till exempel i en hadith att Hatim al-Ta’i kommer att få ett lindrat straff på grund av sin frikostighet. (Ruh al-Ma’ani)
Trots detta gör denna vers människan uppmärksam på en mycket viktig verklighet: varje, även den allra minsta, goda gärning har sin egen betydelse och värdighet. På samma sätt ingår även den minsta syndiga gärning i räkenskapen; den är inte något som utan vidare kan förbises. Därför bör man inte överge en liten god gärning med tanke att den är obetydlig. Många sådana goda gärningar kan nämligen tillsammans i Allah den Allsmäktiges räkenskapsbok betraktas som en mycket stor god gärning. På samma sätt bör man inte begå små synder, eftersom många sådana små synder tillsammans kan bli en hel hög av synder. Detta är vad Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) har sagt i olika hadither. I Bukhari och Muslim återges följande berättelse av Adi ibn Hatim (må Allah vara nöjd med honom): Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) sade: ”Skydda er mot helvetets eld, om så bara genom att skänka en bit av en dadel eller genom att säga ett gott ord.” Ett annat uttalande av Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) har också korrekt återberättats från Adi ibn Hatim (må Allah vara nöjd med honom). Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) sade: ”Betrakta ingen god gärning som obetydlig, vare sig det är att hälla lite vatten i kärlet åt någon som ber om vatten eller att möta din broder med ett leende.”
I Bukhari finns en berättelse av Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom), enligt vilken Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) tilltalade kvinnorna och sade: ”O muslimska kvinnor! Ingen granne får anse det vara en obetydlig sak att skicka något till sin grannkvinna, även om det bara är en getklöv.”
I Musnad Ahmad, Nasai och Ibn Majah finns en berättelse av Aisha (må Allah vara nöjd med henne) om att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) brukade säga: ”O Aisha (må Allah vara nöjd med henne), håll dig även borta från de synder som anses vara små, eftersom man kommer att frågas om dem inför Allah.” I Musnad Ahmad finns en berättelse av Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) om att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) sade: ”Se upp! Håll er borta från de små synderna, för de kommer att samlas åt människan och slutligen förgöra henne.” (135)
I det härefterkommande livet kommer ingen att kunna hjälpa någon annan.
Det sista viktiga som Koranen säger om det härefterkommande livet är att ingen där kommer att kunna hjälpa någon annan. Var och en kommer att vara upptagen av sin egen oro. Ingen kommer att tänka på att rädda sin far, son, bror, make, hustru, vän, murid eller pir. Var och en kommer att bära bördan av sina egna gärningar. Ingen kommer att bära ens en smula av någon annans börda. Guds rättvisa princip kommer inte att lägga den enes börda på den andre. Vid den tiden ligger avgörandet endast i Allahs hand, Han som är Domedagens Herre. Den dagen kommer ingen att ha förmåga att tala. Men om Allah ger någon tillåtelse, kommer denne endast att säga det rätta.
وَلَا تَزِرُ وَازِرَةٌ وِزْرَ أُخْرَى وَإِنْ تَدْعُ مُثْقَلَةٌ إِلَى حِمْلِهَا لَا يُحْمَلْ مِنْهُ شَيْءٌ وَلَوْ كَانَ ذَا قُرْبَى-( فاطر-18)
– Ingen bördebärare kommer att bära någon annans börda. Om någon som är belastad med en börda kallar på någon för att denne ska lyfta hans börda, kommer ingen att komma för att lyfta ens en liten del av den, även om han vore en mycket nära släkting. (Fatir: 18)
Med börda avses bördan av ansvaret för ens handlingar. Det vill säga att varje människa själv är ansvarig för sina handlingar. Var och en åläggs endast ansvaret för sina egna gärningar. Det finns ingen möjlighet att ansvaret för en persons handlingar från Allahs sida läggs på någon annan. Lika lite är det möjligt att någon tar på sig en annan persons ansvar och utsätter sig själv för dennes brott för att rädda honom. Detta sades här eftersom de anhöriga och släktingarna till dem som antog islam i Mekka brukade säga till dem: ”Överge denna nya religion på vår uppmaning och håll fast vid era förfäders religion. Straffet och belöningen för det är vårt ansvar.”
I den första meningen beskrivs Allah den Allsmäktiges rättvisa lag: Han kommer inte att gripa en person för någon annans synd. Var och en kommer i stället att hållas ansvarig för sin egen synd. I den följande meningen sägs att de som i dag säger: ”Fortsätt att begå otro och synder på vårt ansvar; på Uppståndelsens dag kommer vi att bära era synders börda” i själva verket ger ett falskt löfte. När Uppståndelsen inträffar och människorna ser vilket öde de har ställts inför på grund av sina handlingar, kommer alla att bli bekymrade. En bror kommer att vända sig bort från sin bror och en far från sin son. Ingen kommer att vara beredd att bära ens så mycket som en smula av någon annans börda på sina axlar. (136)
يَوْمَ يَفِرُّ الْمَرْءُ مِنْ أَخِيهِ – وَأُمِّهِ وَأَبِيهِ – وَصَاحِبَتِهِ وَبَنِيهِ – لِكُلِّ امْرِئٍ مِنْهُمْ يَوْمَئِذٍ شَأْنٌ يُغْنِيهِ-( عبس-34-37)
– Den dagen kommer människan att fly från sin bror, sin mor, sin far, sin hustru och sina barn. Var och en av dem kommer den dagen att vara upptagen av en sådan situation att han inte har någon sinnesnärvaro att tänka på någon annan än sig själv. (Abasa: 34–37)
Att fly innebär att människorna den dagen, när de ser sina käraste vänner i fara, kommer att fly i stället för att hjälpa dem, så att de inte kan ropa på deras hjälp. Det kan också betyda att de i världen, utan fruktan för Gud och likgiltiga inför det kommande livet, brukade synda för varandras skull och vilseleda varandra. När de nu ser följderna framför sig kommer var och en av dem att fly från den andre, så att de inte kan lägga ansvaret för sina synder och sin villfarelse på honom. Brodern kommer att frukta brodern, barnet sina föräldrar, maken sin hustru och föräldrarna sina barn, av rädsla för att dessa olyckliga människor ska vittna mot dem i rättegången. (137)
وَلَا يَسْأَلُ حَمِيمٌ حَمِيمًا- يُبَصَّرُونَهُمْ يَوَدُّ الْمُجْرِمُ لَوْ يَفْتَدِي مِنْ عَذَابِ يَوْمِئِذٍ بِبَنِيهِ – وَصَاحِبَتِهِ وَأَخِيهِ – وَفَصِيلَتِهِ الَّتِي تُؤْوِيهِ – وَمَنْ فِي الْأَرْضِ جَمِيعًا ثُمَّ يُنْجِيهِ-( المعارج-10-14)
– Ingen nära vän kommer att fråga efter en annan nära vän. Ändå kommer de att visas för varandra. För att rädda sig från den dagens straff kommer den skyldige att önska att han kunde ge sitt eget barn, sin hustru, sin bror, sin närmaste familj som gett honom skydd och alla människor på jorden som lösen, och att denna utväg skulle befria honom. (Ma’arij: 10–14)
Det betyder inte att de inte kommer att kunna se varandra och därför inte kommer att fråga efter varandra. Tvärtom kommer de med egna ögon att se vilken olycka de har drabbats av. Sedan kommer de inte att fråga, eftersom olyckan redan vilar på deras egna axlar. Däremot kommer de att vilja ge alla som lösen för att själva bli befriade. (138)
مَا لِلظَّالِمِينَ مِنْ حَمِيمٍ وَلَا شَفِيعٍ يُطَاعُ-(المؤمن-18)
För de orättfärdiga kommer det varken att finnas någon nära vän eller någon medlare vars förbön kommer att hörsammas. (Mumin: 187)
Med zalim avses varje person som har gjort orätt mot sanningen och valt lögnens väg.
I den nämnda versen är حميمordet för en sådan vän som, när han ser honom angripen, upprörd skyndar fram för att skydda honom. Den sista delen sades för att vederlägga de otrognas föreställning om förbön. Saken är att de orättfärdiga där inte alls kommer att ha någon förebedjare. Om någon får tillstånd att medla, kan det endast vara Allahs rättfärdiga tjänare. Allahs rättfärdiga tjänare kan aldrig vara vänner till otrogna, avgudadyrkare och syndare, så att de skulle tänka sig att gå i förbön för att skydda dem. Men eftersom de otrogna, avgudadyrkarna och de vilseledda i allmänhet hade, och fortfarande ibland har, föreställningen att de upphöjda personer vars mantel de håller fast vid aldrig kommer att låta dem hamna i helvetet, utan i stället ställer sig som en skärm framför dem, ser till att de blir förlåtna och att deras förbön med säkerhet kommer att godtas. (139)
يَوْمَ يَقُومُ الرُّوحُ وَالْمَلَائِكَةُ صَفًّا لَا يَتَكَلَّمُونَ إِلَّا مَنْ أَذِنَ لَهُ الرَّحْمَنُ وَقَالَ صَوَابًا-( النبأ-38)
-Den dagen då Anden (Jibril) och änglarna står i led kommer ingen att tala, utom de som Allah, den Nåderike, den Barmhärtige, ger tillstånd och som talar det rätta. (Naba: 38)
Det innebär att den fruktansvärda makt och auktoritet som kommer att råda i Guds närvaro på samlingsplatsen på uppståndelsens dag blir sådan att ingen bland jordens eller himlens invånare vågar öppna munnen inför Allah av egen vilja eller ingripa i domen. Att tala innebär att medla, och det har sagts att detta endast blir möjligt under två villkor. Det första är att den som får tillstånd av Allah att medla för en viss syndare endast får medla för denne. Det andra villkoret är att medlaren själv talar det rätta och inte framför någon orättfärdig förbön. Dessutom framgår ytterligare ett villkor: den för vars skull man medlar måste i denna värld åtminstone ha uttalat kalima, det vill säga vara en renodlad syndare, inte en kafir. (140)
يَوْمَ لَا تَمْلِكُ نَفْسٌ لِنَفْسٍ شَيْئًا وَالْأَمْرُ يَوْمَئِذٍ لِلَّهِ-( الانفطار-19)
–Detta är den dag då ingen människa kan göra något för någon annan, och beslutet den dagen helt och hållet ligger hos Allah. (al-Infitār: 19)
Sammanfattning av diskussionen
Detta var den islamiska dawans fjärde del, som har framställts så kraftfullt, så övertygande och så utförligt att de otrognas hån och förlöjligande, liksom sådana enfaldiga krav som ”För tillbaka våra förfäder”, inte på något sätt kan bestå inför den. Med undantag för dem som kämpade för sina egna intressen och som var tvungna att kämpa, kunde ingen samvetsgrann människa låta bli att tänka att det kommande livet varken är omöjligt eller strider mot förnuftet. Det är inte heller möjligt att människans handlande i världen, befriat från känslan av att stå till svars inför Gud, kan grundas fast på sanningens och rättvisans bestående principer. Inte heller kan människan få verklig och fullkomlig rättvisa på något annat sätt än genom att uppståndelsens dag inträffar efter det att den nuvarande världsordningen har upphört, att alla tidigare och kommande mänskliga generationer samlas och ställs inför världsalltets Herre, och att vars och ens ansvar fastställs helt opartiskt, varefter den som förtjänar straff eller belöning får detta. (141)
Det femte avsnittet
Moralisk undervisning
Samtidigt som den islamiska dawan lade fram dessa trosföreställningar inför människorna på ett tilltalande sätt och med alla möjliga argument och bevis, presenterade den också en mycket tydlig uppfattning om moral. Därför kunde varje åhörare och läsare av Koranen klart förstå vilken slags karaktär islam uppskattar och vilken den ogillar. Vilken bild eller vilket ideal av mänskligheten är det som den betraktar som ont och vill förändra och avskaffa? Och vilket ideal av mänskligheten är det som den betraktar som gott och vill skapa, vårda och utveckla? Vad är ont och skadligt enligt dess synsätt, av vilka orsaker uppstår det, och vilka former antar det i människolivet? Och vad är det som utvecklar det? Vad är då, i motsats till detta, gott enligt dess synsätt, och vad är dess ursprung? Hur öppnas vägen för dess framträdande, och i vilka former och gestalter visar det sig?
Den islamiska dawan säger att islams syfte är att helt utrota alla orsaker till ondska och olycka, göra vägen till det goda lättframkomlig och vidga den allt mer, samt att i livets alla områden, från individen till samhället, etablera det goda i stället för det onda. Denna beskrivning har i den islamiska dawan framställts så utförligt, så tydligt, så tilltalande och på ett språk som är så begripligt för det allmänna förnuftet att det inte ens var svårt för dem som i jahiliyya-samhället under hundratals år hade sjunkit ned i moralisk förnedrings bottenlösa djup att inse att just den bild av mänskligheten som islam kallar ond verkligen är den allra sämsta, och att den bild efter vilken islam vill forma människor och samhälle verkligen är den allra bästa. (142)
Några grundläggande fakta om moralen
Först har vissa fakta i denna fråga lagts fram för människorna, så att de i grunden skulle kunna förstå det moraliska problemet.
وَنَفْسٍ وَمَا سَوَّاهَا – فَأَلْهَمَهَا فُجُورَهَا وَتَقْوَاهَا – قَدْ أَفْلَحَ مَنْ زَكَّاهَا- وَقَدْ خَابَ مَنْ دَسَّاهَا-( الشمس-7–10)
– Vid människans nafs och vid Honom som har format den väl. Därefter har Han ingjutit i den benägenheten till både synd och fromhet. Sannerligen är den framgångsrik som renar sin nafs, och förlorad är den som fördärvar den. (ash-Shams: 7–10)
Att människans nafs har formats väl innebär att Skaparen har gett henne en kropp med rätt form och gestalt, fullt lämpad för att leva som människa med sina händer, fötter, sitt sinne och sin hjärna. Han har gett henne sinnen för att se, höra, känna, smaka och lukta, vilka genom sina proportioner och egenskaper kunde vara de främsta medlen för att inhämta kunskap. Hon har fått förstånd, intelligens och tankeförmåga, förmåga att fatta beslut genom att lägga fram argument, föreställningsförmåga, minne, förmåga att skilja mellan gott och ont, viljekraft och andra mentala krafter, genom vilka hon blir i stånd att utföra de uppgifter i världen som det anstår människan att utföra. Hon har skapats med en riktig och rak natur, inte som en medfödd förbrytare och syndare. Ingen krokighet eller förvrängning har lämnats i hennes gestalt, som skulle göra det omöjligt för henne att följa den rätta vägen även om hon ville det.
Ordet ilham används om att Allah den Allsmäktige, utan tjänarens vetskap, låter en tanke eller föreställning träda in i hans sinne. Att ingjuta benägenheten till synd, goda gärningar och fromhet i människans sinne kan ha två betydelser. Den första är att Skaparen har lagt både benägenheten och önskan att göra gott och ont i henne. Detta är något som varje människa känner inom sig. Den andra betydelsen är att Allah i varje människas undermedvetna har lagt föreställningen att det finns sådant i karaktär och beteende som är gott och sådant som är ont, och att det goda och taqwa (att avstå från onda handlingar) är något ädelt. Denna föreställning är inte främmande för människan; hennes naturliga läggning är tvärtom fullt medveten om detta. Skaparen har av naturen gett henne förmågan att skilja mellan gott och ont.
Tazkiya används i betydelsen att rena, öka och utveckla. Däremot används tazkiya också i betydelsen att undertrycka, dölja, förleda och vilseleda. I versen sägs det på ett avgörande sätt att människans framgång eller misslyckande beror på vilken av de goda och onda benägenheterna i hennes sinne hon, genom att använda de krafter Allah har gett henne, låter växa och vilken hon undertrycker. Framgång tillkommer endast den som håller sitt sinne rent från synd, låter det växa och för upp det till taqwas högsta nivå samt utvecklar det goda inom sig. Den som undertrycker den goda benägenhet som finns inom honom, förleder sitt eget sinne och leder det mot de onda benägenheterna är förlorad. Därefter gör han syndfullheten så stark att taqwa döljs under den, liksom ett lik blir osynligt efter att ha begravts i en grav. (143)
إِنَّا خَلَقْنَا الْإِنْسَانَ مِنْ نُطْفَةٍ أَمْشَاجٍ نَبْتَلِيهِ فَجَعَلْنَاهُ سَمِيعًا بَصِيرًا – إِنَّا هَدَيْنَاهُ السَّبِيلَ إِمَّا شَاكِرًا وَإِمَّا كَفُورًا-(الدهر-2–3)
– Vi har skapat människan av en blandad droppe sädesvätska från man och kvinna för att pröva henne, och därför har Vi gjort henne hörande och seende. Vi har visat henne vägen, vare sig hon är tacksam eller otacksam. (ad-Dahr: 2–3)
Av föräldrarnas förenade sädesvätska föds även djur, liksom människan. Men skillnaden mellan människan och djuret är att djuret inte har skapats för att prövas i denna värld. Människan har skapats för att prövas. Därför har Allah, till skillnad från djuren, gjort henne hörande och seende. Det vill säga, Han har gett henne förståndets och intelligensens kraft, så att hon kan vara lämpad för prövningen. Därefter har hon inte lämnats åt sig själv med denna kraft. Tvärtom har hon också visats vägen, så att hon kan inse vilken väg till tacksamhet som anstår henne som Guds tjänare och vilken väg som leder till otacksamhet eller otrohet. Hennes prövning består nu i om hon, efter att ha förstått skillnaden mellan de båda vägarna, använder dessa krafter till att välja tacksamhetens väg eller otrons. (144)
(Arabiska**************)
Har Vi inte gett honom två ögon, en tunga och två läppar? Och har Vi inte visat honom de båda tydliga vägarna? (al-Balad: 8–10)
Med två ögon avses inte en ko eller buffels ögon, utan mänskliga ögon som, när de öppnas och ser, kan upptäcka alla de tecken omkring sig som klargör verkligheten och får honom att förstå skillnaden mellan sanning och lögn. Med tunga och läppar avses inte bara talorganen, utan också ett förnuftigt sinne (resonerande sinne) som med hjälp av dessa båda organ tänker och uttrycker det som finns i sinnet. Därefter säger Allah: Vi har inte lämnat honom med förstånd, intelligens och tankeförmåga på ett sådant sätt att han själv måste välja sin väg. Tvärtom har Vi, för att vägleda honom, tydligt lagt fram två vägar för honom: det goda och det onda, dygd och synd, så att han efter noggrant övervägande självständigt kan välja vilken av dem han vill följa. (145)
(Arabiska**************)
Vi har skapat människan i den bästa gestalten. Sedan har Vi vänt henne tillbaka och gjort henne till den lägsta av de låga. Undantagna är endast de som tror och gör goda gärningar. (at-Tin: 4–6)
Det vill säga, Allah den Upphöjde har gett människan en kropp av så hög rang att Han inte har gett någon annan varelse en sådan. Och Han har gett henne den bästa förmågan till eftertanke, kunskap och förstånd, något Han inte har gett någon annan skapad varelse. Men när hon i stället för att följa trons och de goda gärningarnas väg använder sin kropps och sitt sinnes krafter på det onda, ger Allah henne framgång endast i onda handlingar och låter henne sjunka till en sådan yttersta förnedring att inte ens den uslaste av skapelser kan nå dit.
Detta är en verklighet som ofta kan iakttas i mänskliga samhällen. Den människa som sjunker ned i girighet, själviskhet, självförhärligande, missbruk, låghet, vredesmod och andra liknande läggningar når moraliskt den lägsta nivån. Om vi som exempel bara tar en enda sak ser vi hur en nation, när den blir förblindad av fiendskap mot en annan nation, överträffar alla rovdjur i grymhet. Ett rovdjur jagar ett annat djur endast för att få föda; det dödar inte alla djur på en gång. Men människan utför massmord på människor av samma slag som hon själv. Ett rovdjur jagar med sina klor och tänder. Men människan, som har skapats i den bästa gestalten, fortsätter med hjälp av sin intelligens och uppfinningsförmåga att tillverka det ena förödande vapnet efter det andra, så att hela samhällen kan förstöras. Ett rovdjur skadar eller dödar endast. Men människan tillgriper, för att tortera andra människor som liknar henne själv, sådana hjärtskärande metoder som inget rovdjur ens skulle kunna föreställa sig. Därefter når hon, för att tillfredsställa sin lust efter fiendskap och hämnd, en sådan yttersta låghet att fiendens kvinnor förs ut i nakna processioner, och tio eller tjugo män våldtar var och en av kvinnorna för att tillfredsställa sin sexuella hunger. Inför fäder, bröder och makar kränks deras döttrars, systrars och hustrurs heder. Barn dödas inför sina föräldrar. Mödrar tvingas dricka blodet från sina egna barn. Levande människor bränns till döds och begravs levande. Det finns inget av de grymmaste rovdjuren i världen som kan mäta sig med någon aspekt av människans djuriskhet. Så förhåller det sig även med andra dåliga egenskaper: vart och ett av dessa som människan dras till blir ett bevis på att hon själv är en av de uslaste skapelserna. Till och med religionen, som är en av de heligaste sakerna för människan, förnedrar hon så att hon, efter att ha dyrkat växter, djur och böcker och nått den lägsta graden av förfall, börjar dyrka manliga och kvinnliga könsorgan. För att behaga gudar och gudinnor inför hon också seden att hålla tempeltjänarinnor i templen, och äktenskapliga överträdelser med dem betraktas som goda gärningar. I deras myter eller religiösa skrifter tillskrivs sådana obscena fantasiberättelser att de skulle vara skamliga även för den uslaste människan. (146)
Samtidigt som Koranen beskriver dessa realiteter har den beskrivit tre olika former av det mänskliga sinnet. Den ena är nafs al-ammāra, som eggar människan till onda handlingar. (Josef: 53)
Den andra är nafs al-lawwāma. Dess uppgift är att varna människan på ett stadium fram till hennes önskningar och beslut. Sedan fortsätter den att förebrå henne efter att hon har begått en ond handling. (Uppståndelsen: 2) Den tredje är nafs al-muṭmaʾinna. Den avstår från den onda vägen och följer den rätta vägen med fullständig sinnesro, och den sörjer inte att den avstod från den orättfärdiga handlingens smak och fördelar, eller att den för det godas skull fick uthärda berövande, uppoffring och offer samt sorg, lidande och olyckor. Långt ifrån att sörja över detta känner dess hjärta tillfredsställelse över att ha räddats från det ondas orenhet och smuts och ha uppnått det godas renhet. Koranen har kallat denna tredje typ av nafs för den nafs som Gud tycker om. Den har fått det glädjande budskapet om paradiset. (Gryningen: 27–30)
Orsaker till villfarelse
Därefter har den ädla Koranen steg för steg beskrivit alla de orsaker genom vilka människor vanligtvis hamnar i villfarelse. Även de arabiska avgudadyrkarna hade hamnat i villfarelse på grund av dessa orsaker. Orsakerna är följande:
1. Blint följande av förfädernas sed
Den första av dessa är det blinda följandet av förfädernas religion. Det gjordes endast av den anledningen att det hade varit så sedan fädernas och farfädernas tid. De försökte aldrig använda sitt förnuft och tänka efter om det som deras förfäder gjorde verkligen var förnuftigt eller inte. Det enda argument och bevis de hade för detta blinda följande var att det var deras förfäders sed. I detta sammanhang har Koranen hämtat fram många exempel ur historien.
När profeten Hud (frid vare med honom) kritiserade folket av ʿĀd för att de hade gått vilse och uppmanade dem att komma till den rätta vägen, avvisade de alla hans argument, bevis och förmaningar genom att bara säga: ”Har du kommit till oss för att vi endast ska dyrka Gud och överge de gudar som våra förfäder har dyrkat?” (al-Aʿrāf: 170)
När profeten Ṣāliḥ (frid vare med honom) försökte förklara saken för folket av Thamūd, var deras svar: ”O Ṣāliḥ! Tidigare var du verkligen en sådan person som vi satte stort hopp till. Vill du nu hindra oss från att dyrka de gudar som våra förfäder dyrkade? Det råder stort tvivel och osäkerhet kring den väg som du kallar oss till, och detta har orsakat oss fruktansvärd oro och ängslan.” (Hūd: 62)
När Hazrat Shuʿayb (frid vare med honom) varnade folket i Midjan för deras uppenbara villfarelse, var detta deras svar:
»O Shuʿayb! Är det din bön som lär dig att vi ska överge våra förfäders gud?« (Hud: 87)
När Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) sade till sin far och sitt folk: »Vad är detta för avgudar som ni har blivit så fästa vid?« hade de inget annat svar än: »Vi har sett våra förfäder dyrka dem.« Då sade Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) tydligt: »Ni är också vilse, och era förfäder befann sig uppenbart i villfarelse.« (al-Anbiya: 52–54)
Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) frågade dem: »Ger dessa er något svar när ni ber till dem? Kan de göra er någon nytta eller skada er?«
Deras svar var: »Det angår oss inte alls. Vi gör bara detta eftersom vi har sett våra förfäder göra det på samma sätt.« (ash-Shuʿara: 72)
När Hazrat Musa (frid vare med honom) kallade Farao och hans hovmän till sanningen med tydliga mirakel, sade även de: »Har du kommit till oss för att vända oss bort från den väg på vilken vi såg våra förfäder vandra?« (Yunus: 78)
När den ädla Koranen lägger fram dessa exempel säger den att alla okunniga folk avvisade sina profeters kallelse med detta orimliga argument. När Koranen nämner de tidigare folken säger den att de, om de alls gav något svar på sina profeters tydliga bevis, råd och varningar, svarade: »Du är inget annat än en människa som vi. Du vill hindra oss från att dyrka de gudar som våra förfäder har dyrkat.« (Ibrahim: 10)
På ett annat ställe sägs det: »O profet! I varje stad där Vi före dig sände en varning sade de välbärgade: ’Vi såg våra förfäder följa en viss väg, och vi följer i deras fotspår.’ Varje profet frågade dem: ’Även om jag visar er en mer rättfram och riktig väg än den väg på vilken ni fann era förfäder, kommer ni då ändå att följa den?’ Alla profeter fick samma svar: ’Vi förnekar det som ni har sänts för att kalla oss till.’« (az-Zukhruf: 23–24)
Detta var inte endast de forntida folkens tillstånd; det har varit och är också de okunniga människornas sedvänja i varje tidsålder att diskutera om Allah utan någon kunskap eller någon Bok som ger ljus och vägledning. När de uppmanas: ”Kom till den undervisning som Allah har uppenbarat”, svarar de: ”Nej, vi följer den väg på vilken vi fann våra fäder och förfäder.”
Även om Satan kallar deras fäder och förfäder till helvetet. (Luqman: 20–21)
Efter att ha framfört dessa exempel varnar Koranen direkt Quraysh och araberna: Ni är likadana som de. Ni tänker inte med hjälp av ert förstånd och er insikt på huruvida den religion ni följer är riktig eller inte. Inte heller begrundar ni de felaktigheter i er religion och era sedvänjor som läggs fram för er med logiska bevis. Ni håller alltså envist fast vid något felaktigt endast därför att det har gått i arv från era fäder och förfäder.
I sura as-Saffat sägs det att dessa människor fann sina fäder och förfäder vilseledda. Därför skyndade de efter dem, trots att de flesta av dem som levde före dem också hade gått vilse. (Verserna 69–71)
I sura Hud sägs, i tilltal till det ädla Sändebudet (s.a.w.): Hys inte något tvivel beträffande de avgudar eller gudomligheter som dessa människor dyrkar. De dyrkas på exakt samma sätt som deras fäder och förfäder dyrkade dem. (Vers 109)
När Quraysh och araberna uppmanades att avstå från extremt skamliga saker som oanständighet och nakenhet, och det sades till dem att de inte ens tvekade att gå runt det heliga Kaba-huset nakna, trots att inget kunde vara mer avskyvärt än detta och att de därför borde skämmas över det, försökte de även förklara detta som tillåtet med hänvisning till att de följde sina fäder och förfäder. I sura al-A’raf sägs det faktiskt: När de begår en skamlös handling säger de: ”Vi såg våra fäder och förfäder göra detta, och Allah har befallt oss att göra det.”
O Profet! Säg till dem: Allah befaller aldrig skamlöshet. Säger ni något i Allahs namn som ni inte vet att Allah har befallt? (Vers 28)
Arabernas förnekare höll fast vid olika slags orimliga, okunniga sedvänjor och hade utan några bevis fått för sig att dessa var föreskrivna av Allah. Om detta sägs det i sura al-Ma’idah: När de uppmanas: ”Kom till den undervisning som Allah har uppenbarat och kom till Sändebudet”, svarar de: ”För oss är det tillräckligt att följa det som vi fann våra fäder och förfäder följa.” Ska de fortsätta att blint följa sina fäder och förfäder, även om dessa saknade kunskap och inte följde den rätta vägen? (Vers 104)
På detta sätt har de otrogna i Arabien gjort många av de begränsningar och förbud som gäller halal och haram bindande för sig själva. Dessa regler har de själva hittat på och gjort bindande med motiveringen att de har gått i arv från tidigare generationer. Bland dem har mycket som är halal förklarats haram, medan mycket som är haram, skamligt och avskyvärt har förklarats halal. Om detta sägs i sura al-Baqara: När de uppmanas: ”Följ den vägledning som Allah har uppenbarat”, säger de: ”Nej, vi ska följa den väg som vi fann våra förfäder följa.” Vad då, även om deras förfäder saknade förstånd och inte var vägledda? (Vers 170)
I den nämnda suran al-An’am har denna blinda efterföljelse med så starka argument bevisats vara orimlig och strida mot förnuftet att även den mest envise arab kanske för en gångs skull innerst inne medgav: ”Vi följer verkligen något besynnerligt.”
I denna sura sägs: ”De avsätter åt Allah en del av skörden från de åkrar och trädgårdar Han själv har skapat och av boskapen, och säger: ’Detta är åt Allah’ – så hävdar de – ’och detta är åt våra medgudar.’ Men det som är avsett för deras medgudar når inte Allah, medan det som är avsett för Allah når deras medgudar.” (Det vill säga: om något av den skörd, frukt och liknande som hade avskilts i Allahs namn föll bort, lades det till medgudarnas andel. Men om något föll bort från medgudarnas andel eller hittades bland Allahs andel, återfördes det till deras andel. Om vatten från den del av åkern som avsatts för offer åt medgudarna någon gång rann över till den del som avsatts för offer åt Gud, räknades hela skörden till medgudarnas andel. Om det motsatta inträffade lades inget extra till Guds andel. Om de på grund av uteblivet regn behövde använda offerandelen för eget bruk, åt de upp Guds andel. Men de vågade inte röra medgudarnas andel, av rädsla för att någon olycka skulle drabba dem. Om medgudarnas andel av någon anledning minskade, fylldes den på från Guds andel. Men om Guds andel minskade gavs inte ens ett enda korn från medgudarnas andel till Guds andel. – Författaren.)
Och på samma sätt hade deras medgudar gjort det mycket tilltalande för många avgudadyrkare att döda sina egna barn, för att störta dem i fördärvet och göra deras religion tvivelaktig för dem. (Det vill säga att de kastades in i villfarelsen att detta också var en del av den religion som de hade fått från profeten Ibrahim och profeten Ismail, frid vare med dem. Här framgår tydligt att medgudar inte betyder avgudar eller andra gudomar, utan sådana religiösa ledare som under senare tider spred falska trosföreställningar och religiösa sedvänjor. Människorna följde dem på samma sätt som man bör följa Guds lag. – Författaren.)
De säger: ”Dessa boskap och grödor är fredade. Ingen annan får äta av dem än de som vi ger att äta.” Detta är deras egna påhitt. Det finns också djur som de har förbjudit att rida på och att använda för att bära last. Och det finns djur över vilka de inte nämner Allahs namn, samtidigt som de lögnaktigt påstår om Allah att Han har förbjudit dem att nämna Hans namn över dem. … De säger vidare: ”Det som finns i dessa djurs bukar är förbehållet våra män och förbjudet för våra kvinnor. Men om det är dött får både män och kvinnor dela det.” Se på dessa åtta, hanar och honor: två av fårsläktet och två av getsläktet. Fråga dem, profet: Har Allah förbjudit hanarna, eller honorna, eller det som finns i fårens och getternas bukar? Framlägg för mig kunskap som är sann och säker, om ni talar sanning. På samma sätt finns det två slag av kameler och två slag av nötkreatur. Fråga dem: Har Allah förbjudit hanarna eller honorna, eller det som finns i kamelhonornas och kornas bukar? Var ni närvarande när Allah gav er föreskriften att detta var förbjudet? Vem är då orättfärdigare än den som tillskriver Allah en lögn för att leda människor vilse utan kunskap? Allah vägleder sannerligen inte sådana orättfärdiga. (Verserna 136–144)
2. Det blinda följandet av de rika och ledarna
Koranen har identifierat ytterligare en orsak till villfarelse som ligger nära det blinda följandet av förfäderna och som inte på något sätt är mindre skadlig när det gäller att göra människor tygellösa och förstöra samhället. Det är att följa de rika, ledarna, religiösa lärarna och välbärgade samhällsinflytelserika personerna i det egna folket eller i världen. Utan att tänka på vart de leder dem följer de dem enbart av detta skäl. På Domens dag kommer sådana följare därför att ångra sig och säga: ”Vår Herre! Vi följde våra ledare och våra stora män, och de ledde oss bort från vägen. Vår Herre! Ge dem dubbelt straff och lägg en hård förbannelse över dem.” (al-Ahzab: 67–68)
”Vår Herre! Visa oss de jinner och människor som ledde oss vilse. Vi ska trampa på dem så att de blir fullständigt förnedrade och vanärade.” (Ha-Mim as-Sajda: 29)
–När Allah straffar dem kommer det att visa sig att de ledare och framstående personer som följdes i världen kommer att förklara att de bryter alla förbindelser med sina efterföljare. Men de kommer att se straffet, och alla deras möjligheter och medel kommer att skäras av. De som följde dem i världen kommer att säga: ”Ack! Om vi bara hade fått en ny möjlighet, då skulle vi ha vänt oss bort från dem på samma sätt som de i dag vänder sig bort från oss genom att bryta förbindelserna med oss.” Allah kommer säkerligen att lägga fram alla deras handlingar, som de utförde i denna värld, inför dem på ett sådant sätt att de endast kommer att känna skam och ånger. Men de kommer inte att finna någon väg ut ur helvetets eld. (Al-Baqarah: 166–167)
–Ack, om du bara kunde se dessa orättfärdigas tillstånd när de ställs inför sin Herre och börjar gräla med varandra ansikte mot ansikte. De som hölls nere i världen kommer att säga till de mäktiga: ”Om det inte hade varit för er skulle vi ha varit muslimer.” De mäktiga kommer att säga till dem som hölls nere: ”Hindrade vi er från att anta vägledningen när den kom till er? Ni var ju själva brottslingar.” De som hölls nere kommer att säga till de mäktiga: ”Nej, det var snarare ert bedrägeri natt och dag, när ni sade till oss: ’Vi ska förneka Allah och sätta andra som Hans jämlikar.’” (Saba: 31–33)
Koranen har beskrivit denna verklighet som en universell lag: det som till slut förstör ett samhälle är den moraliska förnedringen hos dess välbärgade och högre samhällsklasser. När en nations olycka närmar sig börjar dess rika och inflytelserika personer ägna sig åt synd, förtryck och övergrepp, otukt och andra onda handlingar. Till slut förstör denna orättfärdighet och sedeslöshet hela nationen. Koranen säger:
(Arabiska*****************)
–När Vi beslutar att förgöra en stad befaller Vi dess välbärgade människor, och då börjar de begå alla slags synder där. Sedan verkställs straffets dom över staden, och Vi förgör den. (Isra: 16)
3. Stolthet och arrogans
Den tredje viktiga orsaken till villfarelse som Koranen identifierar är att människan vägrar att acceptera sanningen eftersom hon anser det förnedrande att erkänna att hennes synsätt är felaktigt. Eller så tror hon att hon, om hon accepterar denna sanning, kommer att förlora den höga ställning hon har i det villfarna samhället. Eller så anser hon att det är skadligt för hennes höga ställning att överge sin egen uppfattning och godta någon annans. Detta gäller oavsett hur felaktigt hennes eget påstående är och hur sann den andres framlagda uppfattning än må vara.
Koranen har gång på gång framhållit denna orsak till villfarelse för människorna, så att deras stolthet och arrogans – som hade hindrat dem från att ta emot sanningen – kan krossas och så att de kan förstå orsaken till villfarelsen hos dessa villfarelsens banerförare, som i deras egen tid eller i tidigare tider stod i vägen för den rätta vägen.
Som exempel har följande uttalande av Noa (frid vare med honom) citerats i suran Nuh: ”Min Herre! Jag har kallat mitt folks människor till sanningen dag och natt. Men resultatet av min kallelse blev att de bara drog sig ännu längre bort. Och varje gång jag kallade dem till sanningen för att Du skulle förlåta dem, satte de fingrarna i öronen, svepte in sig i sina kläder, framhärdade i sitt beteende och blev högmodiga och arroganta.” (Nuh: 6–7) [Med arrogans menas här att de ansåg det förnedrande för sin heder och värdighet att böja sig för sanningen och följa Guds Sändebuds råd. Föreställ dig till exempel att en god människa ger en moraliskt förfallen person råd, varpå denne skakar på huvudet, reser sig och går därifrån medan han stampar hårt med fötterna i marken. Detta är att avvisa råd i arrogans – författaren]
I suran Mu’min återges berättelsen om att när Farao uttryckte sin avsikt att döda Moses (frid vare med honom), gav en sanningsenlig man vid hans hov honom, med medkänsla och välvilja, råd i förnuftiga ord att avstå från sitt felaktiga handlande och följa den rätta vägen. Men han lyssnade inte alls och framhärdade envist i sin hållning. Med anledning av detta säger Allah:
(Arabiska***********)
”Så förseglar Allah hjärtat hos varje högmodig och förtryckande människa.” (Mu’min: 35)
Det vill säga: när ett hjärta fylls av högmod och förtryckets och övergreppens anda, stängs dess dörrar för varje förmaning och varje sanningsord. Därefter sätter Allah på det på ett sådant sätt sitt förbannelsens sigill att det, hur mycket någon än försöker leda det till den rätta vägen, inte på något sätt låter sig rättas.
I suran A’raf sägs det att när Allah skrev vägledningen på tavlor åt Moses (frid vare med honom), varnade Han honom samtidigt och sade: ”Jag ska vända bort Mina tecken från dem som utan någon rätt högmodigt uppträder på jorden. Även om dessa människor ser varje tecken kommer de aldrig att tro på det. Även om den rätta vägen kommer inför dem kommer de inte att följa den. Men om de ser den krokiga vägen kommer de att följa den.” (A’raf: 146)
I suran Baqara sägs det: ”Bland människorna finns också en sådan vars tal om det jordiska livet behagar er mycket. Han svär gång på gång vid Allah att hans avsikt är god, men han är sanningens värsta fiende. När han sedan vänder sig bort efter att ha sagt detta, ägnar han all sin strävan och sina ansträngningar åt att skapa oro och fördärv samt förstöra grödor och människosläkte. Allah tycker emellertid inte om fördärv. Och när det sägs till honom: ’Frukta Allah’, håller hans självkänsla honom fast i synden.” (Baqara: 204–206)
I suran Muddatthir skildras beteendet hos en av Makkas hövdingar. Denne hade tydligt sagt till Qurayshs hövdingar att alla anklagelser som de riktade mot Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) var lögn. Koranen är ett ytterst ljuvligt och välsmakande budskap. Dess rot går mycket djupt och dess grenar bär rik frukt. Men när han ställdes inför frågan: ”Ska jag tillskriva denna Sändebud lögn och därmed bevara min hövdingeställning?” gav han det senare företräde. Efter att ha kämpat mot sitt eget samvete lyckades han till slut hitta på en anklagelse. Men hans hjärta visste att han för att enbart bevara sin överlägsenhet framförde en uppenbar lögn. Koranen framställer denna bild av honom och avslöjar hans verkliga motiv:
– Han tänkte efter och försökte hitta på något att säga. Må han förgås, hur han försökte hitta på något att säga! Sedan såg han på människorna. Därefter rynkade han pannan och förvred ansiktet. Sedan vände han sig bort och föll i högmodets fälla. Till slut sade han: ”Detta är inget annat än ren trolldom. Detta har förekommit tidigare. Detta är bara mänskligt tal.” (Al-Muddaththir: 18–25)
4. Att betrakta världsligt välstånd och fattigdom som måttstocken för gott och ont
Därefter säger Koranen att ännu en viktig orsak till villfarelse är uppfattningen att de resultat som visar sig i denna värld är måttstocken för gott och ont. Om någon här är välbärgad, även om hans välstånd beror på onda handlingar, anses han vara framgångsrik och lyckad. Och den som här är fattig, även om hans fattigdom åtföljs av goda gärningar, anses vara misslyckad. Med andra ord anses det vara gott vars följder här synligt verkar goda, och ont det vars följder här synligt verkar onda. Man ser inte hur mycket olaglig försörjning och onda gärningar som ligger bakom detta synliga goda, eller hur mycket goda gärningar och karaktärsmässiga förtjänster som ligger bakom detta synliga onda. Koranen har framlagt exempel på detta felaktiga synsätt ur den tidigare historien och har även tydligt belyst det genom makkanernas och arabernas egna ord och handlingar.
I berättelsen om profeten Nuh sägs det att de ledande männen i hans folk vägrade att godta hans undervisning och vägledning med motiveringen att de som trodde på honom var fattiga och saknade någon hög ställning i samhället.
(Arabiska************)
– De sade: ”Ska vi tro på dig, när det är de allra lägsta bland folket som har följt dig?” (Ash-Shuʿara: 111)
Även i berättelsen om profeten Salih nämns tydligt att de rika och inflytelserika i hans folk frågade hans fattiga anhängare:
(Arabiska**************)
Vet ni verkligen att Salih är hans Herres profet?
De svarar –
Vi tror ju på det som han har sänts med.
De framstående säger som svar –
(Arabiska*************)
Vi tror inte på det som ni har trott på. (al-A’raf: 75–76)
Det vill säga: Vi tror inte på det som sådana lågt stående människor som ni har accepterat.
Om alla profeter säger Koranen att det var de välbärgade bland deras folk som motsatte sig dem, och deras synsätt var att den som hade lyckan att få stor rikedom och många barn i denna värld var den som stod på sanningens grund.
(Arabiska*************)
– Och det har aldrig hänt att Vi sänt en varningsman till en stad utan att de välbärgade där har sagt: ”Vi tror inte på det budskap med vilket du har sänts.” Och de säger: ”Vi äger större rikedomar och fler barn än ni, och vi kommer aldrig att straffas.” (Saba: 34–35)
Detta var de icketroendes sätt att tänka i Mekka och Arabien under Allahs Sändares, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tid. Koranen har upprepade gånger påpekat att detta var felaktigt.
I sura Maryam sägs det: När Våra tydliga verser reciteras för dem säger de icketroende till de troende: ”Se nu efter: Vilken av våra två grupper befinner sig i det bättre läget, och vems sammankomster är mest praktfulla?”
Men före dem har Vi förintat hur många folk som helst, vilka var rikare än dessa och överträffade dem i yttre prakt. (Maryam: 73–74)
I sura al-Mu’minun sägs det: Tror de att det Vi ger dem av rikedomar och barn innebär att Vi skyndar att göra gott för dem? Nej, så är det inte; men de är omedvetna om den verkliga saken. I själva verket är det de som bävar av fruktan för sin Herre, som tror på sin Herres verser, som inte sätter någon vid sin Herre, och vars tillstånd är sådant att deras hjärtan darrar när de ger – vad de än ger – eftersom de tänker på att de måste återvända till sin Herre; det är de som skyndar mot det goda och kommer att nå det. (Verserna: 55–61)
För att förklara detta beskriver sura al-Fajr först överträdelsen och trotsigheten mot Gud hos högt utvecklade folk och riken, såsom Ad, Thamud och Farao. Därefter sägs det att människan fortfarande är uppslukad av den felaktiga föreställningen att världens välsignelser och rikedomar är den verkliga hedern, medan fattigdom och ekonomisk nöd här är den verkliga vanäran. Men detta är inte måttet på heder och vanära. (Al-Fajr: 15–16)
5. Att följa begärens lustar och gissningar
När Koranen talar om orsakerna till villfarelse pekar den också ut en annan viktig orsak, nämligen att människan enbart på grundval av gissningar och antaganden bestämmer vad som är rätt och vad som är falskt. Eller så gör hon sin egen lidelse till gud och tillber den på ett sådant sätt att hon med våld drar sin vilja åt det hållet. Koranen har gång på gång varnat människan för detta misstag: oavsett om hon har valt den väg som Gud har anvisat eller följer den väg som hennes egen lidelse leder henne på, är frågan om den verkligen är riktig och förnuftig. Därför uppmanas hon att i stället för att gå vilse och irra omkring i gissningarnas och lidelsens dal komma in på förnuftets och kunskapens raka väg.
I suran al-A’raf berättas om en man som, trots att han hade kunskap, genom att underkasta sig sina lidelser förvandlades till en hund i denna värld. När sådana människor därefter behandlas sägs det: ”Vi har sannerligen skapat många av jinnerna och människorna för Helvetet. De har hjärtan, men de förstår inte med dem. De har ögon, men de ser inte med dem. De har öron, men de hör inte med dem. De är som boskap. Nej, de är ännu mer vilse.” Dessa är de människor som ligger försänkta i likgiltighetens och oförsiktighetens sömn. (Verserna 173–179)
I suran al-Anfal nämns de människor som, trots att de hörde allting, tycktes höra ingenting. Därefter sägs det att de i själva verket är de värsta av alla skapelser inför Allah: de stumma och döva som inte använder sitt förstånd och sin insikt. (Vers 22) Med ”stumma och döva” avses inte människor som är stumma och döva till kroppen, utan sådana som varken lyssnar till sanningen eller talar sanningen.
Ingen av de avgudar som polyteisterna har gjort till den världslige Herrens medgudar i gudomligheten besitter gudomliga egenskaper eller makt. Efter att suran Yunus, i verserna 31–35, steg för steg har lagt fram bevisen för detta sägs det tydligt att de inte har gjorts till gudar på grundval av någon kunskap. Människorna har i stället, enbart genom gissningar och antaganden, fått för sig att även dessa har någon del i gudomligheten. De flesta av dem följer inget annat än gissningar och antaganden. Men gissningar och antaganden kan inte alls tillgodose något av sanningens behov. (Vers 46)
I suran al-Hajj riktas uppmärksamheten mot ruinerna efter tidigare vilseledda folk, och det sägs: ”Har dessa människor inte färdats genom landet och sett, så att de med sina hjärtan kunde förstå och med sina öron kunde höra?” Det är i själva verket inte ögonen som blir blinda, utan de hjärtan som finns i bröstet. (Vers 46)
På liknande sätt riktas i suran al-Furqan, efter att uppmärksamheten har fästs på vad som hände med Noas folk, Ad, Thamud, folket vid ar-Rass, Faraos folk och Lots folk, följande ord till Allahs Sändebud: ”Har du tänkt på den som har tagit sin egen lidelse till gud? Kan du ta på dig ansvaret att vägleda en sådan människa? Eller tror du att de flesta av dem hör eller använder sitt förstånd? De är som boskap, ja, ännu mer vilse.” (Verserna 43–44)
Detta sägs också i suran al-Jathiyah: ”O profet, har du någonsin tänkt på den som har tagit sin egen lidelse till gud och som Allah, trots att han hade kunskap, har låtit gå vilse? Han har fått sitt hjärta och sina öron förseglade, och över hans ögon har ett täckelse lagts. Vem kan då vägleda honom, utom Allah?” (Vers 23)
6. Att anse det onda vara vackert och att vara uppslukad av osanning
Ytterligare en sak som Koranen betraktar som en stor orsak till samhällets villfarelse är att människor börjar betrakta onda handlingar som goda. När de handlar mot sanningen känner de ingen som helst inre olust. Tvärtom hänger de sig åt detta, känner stolthet över det och anser inte ens att det finns något behov av att lära känna sanningen. I själva verket sägs det i sura Fatir: Finns det någon gräns för villfarelsen hos den vars onda handlingar har förskönats och utsmyckats, så att han betraktar dem som goda? (Vers 8)
Och i sura al-Mu’min sägs det att när människorna straffas i helvetet kommer de att tilltalas: Detta har drabbat er som följd av att ni i världen hängav er åt osanning och kände stolthet över den. (Vers 75a)
7. Föreställningen att människans världsliga liv går under till följd av goda handlingar och trohet mot sanningen
Den Heliga Koranen har även nämnt denna föreställning som en stor orsak till villfarelse. I sura al-A’raf berättas det att när profeten Shu’ayb (a) uppmanade sitt folk att avstå från att ge för lite i mått, plundra handelskaravaner och bedriva stråtröveri, sade folkets ledare till människorna—
(Arabiska************)
– Om ni följer Shu’aybs ord kommer ni helt säkert att gå under. (Vers 90) Det var som om de med detta ville säga: Kan handeln verkligen fortsätta om man ska vara hederlig i affärer och handel? Och eftersom vi bor längs handelskaravanernas färdvägar, hur skulle vårt ekonomiska välstånd kunna bestå om vi inte bedrev stråtröveri, gjorde vägarna farliga och tog ut höga tullar av karavanerna? Det var just detta som Qurayshs ledare sade till Profeten (s).
(Arabiska**************)
– Om vi följer denna vägledning tillsammans med dig kommer vi med säkerhet att ryckas bort från jorden. (Al-Qasas: 75) Med andra ord: Allt det inflytande och den makt vi har över arabfolket beror på att vi här är religiösa ledare för Arabiens avgudadyrkare. Det är därför vår handel är så blomstrande. Det är därför våra karavaner åtnjuter säkerhet på landets alla vägar och i alla avlägsna trakter. Och det är därför alla Arabiska halvöns stammar ser på oss med respekt. Om vi följer dina ord och tar den väg som du förespråkar, kommer hela Arabien att vända sig mot oss. Den ställning vi har i landet kommer att gå förlorad, och det kommer inte längre att vara möjligt att leva tryggt ens i Mecka.
8. Den polyteistiska föreställningen om förbön
Från den äldsta tiden och genom alla epoker har detta varit en av de främsta orsakerna till villfarelse. När den islamiska förkunnelsen började i Arabien, ställdes den inför denna villfarelse. Människor trodde att det fanns vissa av Allahs älskade tjänare vars ord under inga omständigheter kunde avvisas. Om man höll fast vid deras mantel, behagade dem genom offergåvor, löften och dyrkan, kunde man därefter göra vad man ville i världen. Deras förbön skulle skydda människan från alla brott och synder. När det fanns ett så enkelt sätt att vinna Allahs nåd och få sina innersta önskningar uppfyllda, vem hade då något behov av att fjättra sina fötter med gudsfruktans och fromhetens bojor och beröva sig själv smaken av varje synd samt möjligheten till varje orättvisa och varje övertramp? Arabernas otrogna brukade säga:
(Arabiska**************)
”Vi dyrkar dem endast för att de ska föra oss närmare Allah.” (Az-Zumar: 3) Det vill säga: Allahs hov är så högt att vi inte har någon möjlighet att nå det direkt. Därför har vi gjort dessa vördnadsvärda personer till medlare som ska föra oss dit.
(Arabiska**********)
”Dessa är våra förebedjare hos Allah.” (Yunus: 18)
Så länge denna felaktiga trosföreställning består kan ingen uppmaning till goda gärningar och välgörenhet lyckas. Därför har Koranen gång på gång angripit den och med sådana bevis visat att den saknar grund att ingen förnuftig människa längre kan försvara en så dåraktig föreställning om förbön.
I sura Al-Mu’min sägs: ”O Profet! Varna dessa människor för den dag som är nära, då hjärtan kommer att stiga upp till struparna och de tyst kommer att stå och svälja sin sorg. Ingen kommer att vara en kärleksfull vän till de orättfärdiga, och inte heller kommer det att finnas någon förebedjare vars ord blir hörsammade. Allah känner det förrädiska i ögonen och det som brösten döljer. Allah kommer att döma opartiskt och rättvist. Och de som dessa avgudadyrkare åkallar i stället för Gud kommer inte att kunna döma i någonting. Sannerligen hör och vet Allah allt.” (Verserna 18–20)
Dessa verser har fullständigt krossat denna polyteistiska föreställning om förbön. För det första strider det mot förnuft och rättvisa att en förtryckare skulle få förbön. Dessutom strider det mot Guds gudomliga majestät att någon bland Hans tjänare skulle vara en sådan förebedjare vars ord Han måste följa; det vill säga att Gud skulle vara tvungen att godta hans förbön. Ännu mer otänkbart är att sådana människors förbön skulle godtas inför Gud, människor som på jorden skulle träda fram till stöd för förbrytare som begått orätt och vilja att Gud för deras skull skulle förlåta den förtryckande brottslingen. Ännu större är det faktum att en domare, som är fullständigt insatt i en persons brott och måste avgöra hans fall rättvist, skulle ge någon rätten att gå i förbön för honom (brottslingen), trots att denne inte ens vet vad personen (brottslingen) har gjort.
På andra ställen har denna föreställning om förbön tillbakavisats med starka argument. Det sägs att de som dessa människor åkallar vid sidan av Allah inte alls har rätt att medla. Men om någon vittnar om sanningen på grundval av kunskap, då är det en annan sak. (Az-Zukhruf: 86)
Det vill säga, den som hyser föreställningen att någon gudom eller from man med säkerhet har rätt till förbön och har en sådan oavvislig befogenhet att medla, bör träda fram och på grundval av kunskap avlägga ett sanningsenligt vittnesmål i denna fråga. Det är fullständigt meningslöst att, enbart med stöd av legender eller gissningar och antaganden, anta en trosföreställning vars sanningshalt inte kan bekräftas genom ett kunskapsbaserat vittnesmål. Med andra ord kan de som hävdar att vissa väsen har en sådan befogenhet aldrig säga: ”Vi vet att de har denna befogenhet och vi avlägger ett korrekt vittnesmål.”
Men Koranen har inte heller förnekat förbönen. Tvärtom har den upprepade gånger sagt att endast den som Allah har gett tillstånd får gå i förbön, och att man endast får medla för den vars förbön Allah är villig att höra. Ett ytterligare villkor är att denna person ska medla i enlighet med sanningen och inte säga något som strider mot sanningen och rättvisan. Trots detta ligger det hos Allah att godta eller avvisa förbönen. Han är aldrig tvungen att godta någons förbön. Koranens utförliga redogörelse i denna fråga är följande:
(Arabiska****************)
Vem är det som kan medla inför Honom utan Hans tillstånd? (Al-Baqarah: 255)
(Arabiska**************)
Och inför Honom gagnar förbönen inte, utom för den som Han har gett tillstånd. (Saba: 23)
(Arabiska***************)
– Den dag då Anden (den ärevördige Gabriel) och änglarna står uppställda i led. Ingen ska tala, utom den som den Nåderike har gett tillåtelse och som talar det rätta. (an-Naba: 38)
(Arabiska*****************)
– O profet! Säg: All förbön ligger helt i Allahs hand. Kungadömet över himlarna och jorden tillhör Honom. (az-Zumar: 44)
Det betyder att det helt och hållet är Allahs sak att höra eller inte höra förbönen, att godta den eller avvisa den. Han äger herraväldet över hela universum. Ingen har förmåga att medla utan Hans tillstånd, och ingen har en sådan ställning att Allah måste höra och godta hans förbön.
Exempel på gott och ont beteende ur människans historia
Alla de orsaker till villfarelse som Koranen utförligt presenterade fanns i Qurayshs och det arabiska samhället. När var och en av dem hörde detta, insåg de att alla dessa orsaker till villfarelse faktiskt fanns bland dem. Därefter presenterar den ädla Koranen, ur människans historia, ett efter ett exempel på framstående karaktärer och föredömligt beteende, liksom exempel på uselt beteende, så att människorna tydligt kan förstå vilken sorts människor islam vill skapa och vilken sorts människor den ogillar, vars korrigering borde eftersträvas, eller från vars existens samhället borde renas, eller vilka Allah den Allsmäktige till slut själv gjorde till föremål för sin vrede och förstörde i denna värld. Låt oss granska denna framställning i Koranen i historisk kronologisk ordning.
Berättelsen om Adams två söner
Den första lärorika händelse som återfinns i mänsklighetens historia är berättelsen om profeten Adams (fvmh) två söner. I den ser man två olika beteenden ställda mot varandra. De två bröderna frambar offer. Den enes offer godtogs, medan den andres inte godtogs. Den andre blev vred av avund och sade till sin bror: ”Jag ska döda dig.” Hans bror sade: ”Allah godtar endast de gudfruktigas offer. (Det vill säga: Jag är inte skyldig till att ditt offer inte godtogs. Försök att avlägsna bristerna i din karaktär och dina handlingar, på grund av vilka ditt offer inte godtogs.) Men om du verkligen har bestämt dig för att döda mig, kommer jag inte att döda dig. Jag fruktar nämligen Allah, världarnas Herre. I stället för att slåss med dig och därigenom ta del i synden av att orättmätigt döda dig, föredrar jag att du själv samlar på dig både din egen och min synd.”
Till slut dödade den orättfärdige brodern sin egen bror. Därefter ångrade han sig djupt.
Efter att ha berättat denna händelse, i en miljö där människoliv saknade allt värde och mord och våld var vardagliga företeelser, låter Koranen människorna höra ett storslaget budskap. Koranen säger: Den som dödar en människa av någon annan anledning än som vedergällning för mord eller för att sprida fördärv på jorden, är som om han hade dödat hela mänskligheten. Och den som räddar en enda människa är som om han hade skänkt hela mänskligheten liv. (Al-Maida: 27–32, se även.)
Profeten Noa (fvmh) och hans folk. Det första folk i historien som lät en storm av uppror mot Gud svepa fram över världen var profeten Noas (fvmh) folk. På flera ställen i Koranen berättas detta folks historia. Å ena sidan beskrivs folkets och dess ledarnas beteende, på grund av vilket de till slut alla straffades; å andra sidan framställs profeten Noas (fvmh) eget beteende som ett lysande exempel. I sura Al-Ankabut sägs att han, trots ett extremt motstånd, i nio och ett halvt sekel med stort tålamod och stor uthållighet försökte reformera sitt folk (vers 14). Med alla till buds stående medel och med stor omsorg gjorde han allt för att vägleda människorna till den rätta vägen. Men folkets ledare lät inte något av hans försök lyckas. (Hela sura Noa.) Han kallades galen och utsattes för förebråelser och tillrättavisningar. (Al-Qamar: 9.) Han och hans fattiga anhängare förödmjukades och förnedrades. (Hud: 27.) Han hotades med att stenas till döds om han inte upphörde. (Ash-Shuara: 116.) Men han sade med fast röst: ”Om min närvaro och mina förmaningar är outhärdliga för er, så gör mot mig vad ni vill och ge mig ingen frist. Jag förlitar mig på Allah.” (Yunus: 71.) När konflikten därefter nådde sin höjdpunkt sade hans folk: ”För hit den översvämning som du hotar oss med.” Profeten Noa (fvmh) började då bygga arken inför deras ögon, i vilken han och de troende med honom skulle gå ombord för att räddas undan den kommande översvämningen. Men när hans folk såg honom bygga arken började de håna och förlöjliga honom. De sade: ”Den gamle mannens galenskap har till slut fått honom att förbereda sig för att segla med ett skepp på land.” De visste inte att detta land snart skulle förvandlas till ett hav, vars vågor skulle vara som berg. I det skulle hela folket, däribland Noas (fvmh) son, drunkna och dö. Och arken, som placerats på jorden, skulle komma att stanna vid ett berg. (Hud: 32–44.)
Berättelsens slutskede framställs så här: När profeten Noa (fvmh) såg att även hans son höll på att drunkna tillsammans med de otrogna, greps han av mänsklig ömhet och faderskärlek och bad Allah att rädda honom. Allah tillrättavisade honom och sade: ”Var inte okunnig. Han är visserligen din son, men han tillhör inte din familj; snarare är han en ogudaktig handling.” Så snart profeten Noa (fvmh) hade hört svaret på sin bön bad han om förlåtelse och sade: ”Min Herre! Jag söker skydd hos Dig från att be Dig om sådant som jag inte har kunskap om. Om Du inte förlåter mig kommer jag att gå under.” (Hud: 44–47.)
Folket Aad och profeten Hud (fvmh)
Aad var ett berömt folk i Arabien, om vilket till och med de arabiska barnen kände till. Människorna visste också om dem att de hade förintats genom Guds straff. Beträffande dem säger Koranen vilka karaktärsbrister de hade utöver avgudadyrkan och dyrkan av statyer. I sura Fussilat står det att de högmodigt skröt på jorden utan någon rätt och sade: ”Vem är starkare än vi?” (Vers 15.) I sura Al-Fajr står det att de gjorde uppror mot Gud i världen och skapade mycket fördärv. (Vers 6–12, se även.) I sura Ash-Shuara säger profeten Hud (fvmh) till dem: ”Vad är det med er, att ni på varje höjd uppför ett monument och bygger väldiga palats som om ni skulle leva för evigt? Och när ni griper någon gör ni det som tyranner.” (Vers 128–130.) De lydde varje tyrannisk fiende till sanningen. (Hud: 59.) Trots alla försök som profeten Hud (fvmh) gjorde för att få dem att förstå, besvarade de dem med överträdelse, fientlighet och motståndets listiga intriger. Till slut måste även han, liksom profeten Noa (fvmh), säga till sitt folk: ”Gör mot mig, allesammans tillsammans, vad ni kan, och ge mig inte ens den minsta frist. Jag förlitar mig på Allah, som är min Herre och er Herre. Det finns ingen varelse vars hjässa Han inte håller i sin hand.” (Hud: 55–56.) Till slut sade Gud till profeten: ”Om du talar sanning, så låt det straff som du hotar oss med komma över oss.” När detta straff sedan syntes komma framifrån trodde dessa dårar att det var ett moln som skulle ge deras dalar vatten. Men det var en förödande storm som förstörde allt. (Al-Ahqaf: 22–25.)
Thamud och profeten Salih (fvmh)
Efter ʿĀd var Thamūd det mest berömda bland Arabens forntida folk. Dess övergivna ruiner är utspridda över hela norra Hijaz och kan fortfarande ses. Qurayshs handelskaravaner färdades förbi dem på väg mot شام (Syrien). Det var också allmänt känt att en fruktansvärd jordbävning förintade detta folk, och till följd av den rasar bergen i området än i dag. I Koranen sägs det att detta folk, genom sitt uppror mot Gud, inte bara ägnade sig åt shirk och avgudadyrkan, utan också skapade en storm av uppror och fördärv på Guds jord. (Al-Fajr: 6–12; Al-Aʿrāf: 74.) Folkets ledare och samhällsöverhuvuden var överträdare och sådana som spred fördärv; genom dem utfördes inget reform- eller förbättringsarbete. (Ash-Shuʿarāʾ: 151–152.) För att leva i lyx och visa sin höga ställning byggde de praktfulla palats på öppna platser och högg ut stora byggnader ur bergen. (Al-Aʿrāf: 74; Ash-Shuʿarāʾ: 149.) Ett kännetecken för ett sådant förfallet samhälle är att de fattiga å ena sidan inte har någonstans att lägga sitt huvud, medan de rika å andra sidan bygger storslagna palats. För dessa rika var Hazrat Salih (frid vare med honom) inte värdig att man skulle tro på honom, eftersom fattiga människor hade trott på honom. (Al-Aʿrāf: 75–76.) När Hazrat Salih (frid vare med honom) kallade dem till gudsdyrkan och uppmanade dem att avstå från förtryck, fördärv och lyxliv, rådgjorde nio stora stammar som spred fördärv med varandra och sade: ”Svär vid Gud och besluta att vi om natten plötsligt ska angripa Salih och hans familj. Därefter ska vi säga till Salihs wali, det vill säga hans stams ledare, att vi inte var närvarande när hans familj dödades, och att vi verkligen talar sanning.” (An-Naml: 48–49.) Allah den Allsmäktige gjorde deras komplott om intet. De krävde ett mirakel av Hazrat Salih (frid vare med honom). Som svar på deras krav lät Allah den Allsmäktige en kamelinna träda fram inför dem. Hennes existens var i sig ett mirakel. Därefter varnades de genom Hazrat Salih (frid vare med honom): ”Denna kamelinna ska få beta varhelst hon vill på era fält och i era odlingar. Ena dagen ska hon ensam dricka vatten, och den andra dagen ska ni alla och era djur dricka vatten. Om ni rör henne med onda avsikter kommer ett straff att drabba er.” (Se Al-Aʿrāf: 73; Hud: 64; Ash-Shuʿarāʾ: 155.)
En tid fortsatte de att hålla sig undan från denna kamelinna av fruktan för henne. Till slut, trots att de visste att kamelinnan var ett mirakel, kallade de på den modigaste ledaren bland dem och sade: ”Befria oss från denna olycka.” Han åtog sig uppgiften och dödade henne. Efter denna fräckhet utmanade de Hazrat Salih (frid vare med honom) och sade: ”Kom då med det straff som du hotar oss med.” (Al-Aʿrāf: 77.) Hazrat Salih (frid vare med honom) sade: ”Nåväl, tillbringa tre dagar i glädje och fest i era hem.” Därefter kom en fruktansvärd jordbävning, åtföljd av åskdunder, som förintade hela folket utom Hazrat Salih (frid vare med honom) och de troende. Deras hus förvandlades till ruinhögar, som om ingen någonsin hade bott där. (Al-Aʿrāf: 78; Hud: 65; Al-Qamar: 31.)
Hazrat Ibrahim (frid vare med honom)
Det mest föredömliga exemplet på karaktär och uppförande som Koranen har framställt är Hazrat Ibrahim, frid vare med honom. Araberna erkände honom som ledare för sin religion. Det var på grund av sin anknytning till honom som Qurayshs hela stolthet, högmod, ära, anseende och inflytande hade fått sin grund. Koranen säger till dem: ”Vilken särskild skönhet och egenskap hade han som gjorde att Allah, världarnas Herre, tog denne Sin tjänare till Sin khalil (vän)?” (An-Nisāʾ: 125.) Allah sade: ”Jag gör dig till ledare för hela mänskligheten.” (Al-Baqarah: 124.) När sanningen blev uppenbar för honom att det inte finns någon Herre eller gud utom Allah, och att hans far och hela hans folk var vilseledda, övergav han sina förfäders blinda efterföljelse. Han dröjde inte ett ögonblick med att överge sitt folks religion och helt vända sig mot lydnad inför Skaparen av jorden och himlen. Han nöjde sig inte med att själv förbli en uppriktig gudsdyrkare på sin egen plats, utan sade öppet till sina förfäder och sitt folk: ”Jag avskyr denna er avgudadyrkande religion, och enligt min mening befinner ni er i uppenbar villfarelse.” (Al-Anʿām: 74–81.) Han sade tydligt till sin far: ”Genom att dyrka gudomligheter som varken ser, hör eller har någon makt, dyrkar du i själva verket Satan.” Hans far tillrättavisade honom hårt och fördrev honom hemifrån. (Maryam: 43–46.) Efter att han försökt övertyga dem med rationella argument, men de ändå inte accepterade det, gick han vid ett lämpligt tillfälle in i deras avgudatempel och slog sönder deras avgudar. På så sätt visade han dem i praktiken att de som de dyrkade inte bara var oförmögna att dyrkas, utan inte ens kunde försvara sig själva. (Al-Anbiyāʾ: 53–67; As-Sāffāt: 85–96.) Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) fördes inför landets kung, som gjorde anspråk på att vara Herren. Orädd sade han: ”Jag erkänner ingen annan som Herre än Den vars hand mitt liv och min död ligger i.” Kungen sade: ”Även liv och död ligger i min hand.” Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) sade: ”Allah låter solen gå upp i öster; låt då du den gå upp i väster.” Med dessa ord gjorde han den högmodige kungen svarslös. (Al-Baqarah: 258.)
En väldig eld gjordes i ordning åt honom. Det beslutades att Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) skulle kastas in i den och brännas ihjäl medan han ännu levde. Trots detta var han beredd att inte böja sitt huvud inför falskheten och att dö brinnande för sanningens skull. Detta var Allah den Allsmäktiges nåd och godhet: Han gjorde elden sval och ofarlig för honom. Men han underlät inte från sin egen sida att bevisa att han kunde acceptera att kastas i elden, men inte överge sanningen och acceptera att dyrka falskheten. (Al-Anbiyāʾ: 68–70; As-Sāffāt: 97–98.)
Till slut ställdes han inför frågan om han skulle överge religionen eller landet. Han övergav inte religionen, utan lämnade i stället för alltid sitt hem, sin familj, sitt folk och sitt land och gav sig av med förtröstan på Gud. Han visste hur riskfyllt det var att lämna sitt land och bli främling, särskilt på den tiden då det kunde vara mycket farligt att lämna sitt eget folks beskydd och bege sig mot ett okänt område. Men utan minsta tvekan sade han: (arabiska***********) ”Jag beger mig till min Herre; Han kommer sannerligen att vägleda mig.” (As-Sāffāt: 99.)
Efter många böner och vädjanden i hög ålder föddes en son åt honom. Då ställde hans Herre honom inför ännu en svår prövning. Han lät honom förstå: ”Lämna detta spädbarn tillsammans med hans mor på den öde platsen i öknen i Mecka där Jag vill bygga Mitt hus.” Han gjorde sig även redo att lyda denna befallning och färdades hundratals mil från sitt hem i Palestina med sin hustru och son, varefter han lämnade dem där helt och hållet med förtröstan på Gud. (Al-Hajj: 26; Ibrahim: 37.) Därefter måste han genomgå en ännu svårare prövning. När sonen hade vuxit upp till den ålder då han kunde springa tillsammans med sin far, kom anvisningen att han skulle slaktas för Guds skull. Även för att utföra denna befallning gjorde han sig redo. Men just när han skulle föra kniven mot sonens strupe, accepterade Allah den Allsmäktige hans offer och gav honom ett ”stort slaktoffer” som lösen för sonen. (As-Sāffāt: 100–107.)
Han var inte beredd att visa någon partiskhet i fråga om Gud och Hans religion. När han lämnade sitt hemland sade han tydligt till sitt folk: ”Det råder för alltid fiendskap och motsättning mellan oss och er, tills ni tror på den ende Guden” (Al-Mumtahana: 4). Han lovade att be om förlåtelse för sin far och bad också om det. Men när han insåg att hans far var en fiende till Allah bröt han även kärlekens band till honom (At-Tawba: 114). Detta var den karaktär och det uppförande som den islamiska kallelsen framställde som ett föredöme för människorna.
Profeten Lut (frid vare med honom) och Luts folk
Profeten Lut (frid vare med honom) var profeten Ibrahims (frid vare med honom) brorson och utvandrade tillsammans med honom mot Palestina. Nära den plats där han hade gjort sitt hem bodde ett ytterst ondskefullt folk; i fråga om laster och sedeslöshet saknade det motstycke i världen. Allah den Allsmäktige anförtrodde honom detta svåra uppdrag att reformera dem och sände honom som profet till deras område. Deras tillstånd var sådant att sexuella handlingar mellan män var en vanlig företeelse. De gjorde inte detta i hemlighet, utan öppet inför varandra och inför människor som hade samlats. Dessutom ägnade de sig åt stråtröveri. Ingen person eller karavan kunde färdas tryggt genom deras område. (An-Naml: Al-Ankabut: 29)
Profeten Lut (frid vare med honom) varnade dem för Guds straff i många år och uppmanade dem att avstå från dessa onda gärningar. Deras svar var: ”O Lut! Om du inte slutar säga sådant kommer vi att driva bort dig härifrån” (Ash-Shu’ara: 167). Lut brydde sig inte om dessa hot utan fortsatte med sin förkunnelse. Då rådgjorde de med varandra och beslutade att Luts familj skulle fördrivas från deras stad, eftersom de framställde sig själva som mycket rena och oskyldiga (Al-A’raf: 82; Al-Ankabut: 56). Till slut beslutade Allah den Allsmäktige att straffa dem och valde ett märkligt sätt att verkställa det. Han sände några änglar till Luts hus som gäster i vackra ynglingars gestalt. Så snart de anlände svepte en våg av glädje och upprymdhet genom hela staden. Människor rusade i grupper mot Luts (frid vare med honom) hus med avsikten att begå onda handlingar med dessa ynglingar. Lut (frid vare med honom) vädjade enträget: ”Vanära mig inte genom att skada mina gäster.” Men de lyssnade inte på honom. Tvärtom förebrådde de honom och sade: ”Har vi inte gång på gång förbjudit dig att bli till åtlöje för hela världen?” (Al-Hijr: 70)
Då sade änglarna till Lut (frid vare med honom): ”Vi är änglar som sänts av Gud, och vi har sänts för att låta straffet drabba dessa människor. Du ska ge dig av härifrån med ditt hushåll före gryningen.” De människor som hade stormat mot Luts hus förblindades. Deras stad vändes upp och ner, och stenar regnade över dem på ett sådant sätt att varje sten var märkt med vem den skulle förinta. (Hud: 82–83) Detta var ett så olyckligt folk att det i hela området inte fanns något troendes hus förutom Luts (frid vare med honom) hus (Adh-Dhariyat: 36). Men även i detta enda hus var Luts egen hustru otrogen, och han befalldes att inte ta henne med sig, eftersom även hon skulle drabbas av straffet (Hud: 81). Koranen återger denna berättelse på flera ställen för att visa människorna hur ett sedeslöst folk kan bli och vilket dess slut blir, samt under vilka omständigheter Guds profeter utförde sitt arbete.
Berättelsen om profeten Yusuf (frid vare med honom)
Därefter kommer, historiskt sett, berättelsen om profeten Yusuf (frid vare med honom). En hel sura i Koranen uppenbarades om honom, där god och ond karaktär ställs mot varandra. Å ena sidan skildras Yusufs (frid vare med honom) bröders karaktär. Eftersom deras ärevördige far, profeten Yaqub (frid vare med honom), älskade sin unge son Yusuf mer, beslöt de efter överläggning att döda honom eller kasta honom någonstans och därefter återvända som goda människor. Sedan lurade de sin far, tog med sig sin bror ut med förevändningen att de skulle resa och roa sig, och kastade honom i en torr brunn. Därefter återvände de med hans skjorta insmord i falskt blod och sade till sin far att en varg hade tagit honom och ätit upp honom.
När det gäller köpmannakaravanens män var deras handlande sådant att de fann profeten Yusuf (frid vare med honom) i den torra brunnen, gjorde den förtryckte pojken till sin handelsvara och sålde honom i Egypten.
Se på karaktären hos Aziz av Egyptens hustru, vars man hade köpt Hazrat Yusuf (a.s.) och i vars hus han hade vuxit upp tills han nådde vuxen ålder. Hennes skamlöshet var sådan att hon bjöd Hazrat Yusuf (a.s.) till synd. Han försökte fly därifrån, men hon följde efter honom. Då kom hennes man plötsligt in. Hon riktade då denna falska anklagelse mot honom: att han hade försökt antasta henne. När hennes lögn blev avslöjad och de förnäma kvinnorna började tala om hennes kärlek till honom, bjöd hon in dem och lät Hazrat Yusuf (a.s.) träda fram inför dem, för att säga: ”Om jag inte hade förälskat mig i en så vacker ung man, vad hade jag då gjort?” Sedan sade hon inför alla de församlade: ”Om han inte går med på att inleda ett otillbörligt förhållande med mig, ska jag skicka honom till fängelset.”
Se på de förnäma kvinnorna i Egyptens beteende: när de såg Hazrat Yusufs (a.s.) skönhet vid denna sammankomst, skar de sig i händerna. Även de förälskade sig i honom och började försöka dra honom till sig.
Se på de egyptiska domarnas beteende: de lät Hazrat Yusuf (a.s.) bära straffet för deras hustrurs moraliska förfall och skickade honom oskyldigt till fängelse i flera år.
Å andra sidan framträder prov efter prov på den moraliska renheten i Hazrat Yusufs (a.s.) beteende. Han uthärdade fängelsestraffet, men vägrade att låta sig befläckas av synd. Inte heller väckte detta någon stolthet över hans fromhet i honom. Med största ödmjukhet och blygsamhet bad han till Allah den Allsmäktige: ”O min Herre! Fängelset är kärare för mig än det som dessa människor kallar mig till. Om Du inte skyddar mig från dessa kvinnors utlagda fällor, kommer jag att luta åt dem och bli en av de okunniga.”
Även i fängelset försökte han förmana Allahs tjänare, ge dem råd och visa dem den rätta vägen, och han lät inget tillfälle att förkunna sanningen gå till spillo. Endast en sådan händelse har återberättats i sura Yusuf, från vers 36 till 40, och därav framgår hur han under sitt långa fängelseliv fortsatte att fullgöra ansvaret att kalla till Allah.
Därefter uttolkade han en dröm som Egyptens kung hade haft. Kungen blev imponerad och uttryckte sin önskan att frige honom och träffa honom. Men han vägrade att lämna fängelset förrän Aziz av Egyptens hustru och de andra kvinnor som varit med henne hade vittnat om hans rena och hederliga karaktär och om sin egen skuld.
Sedan kom den tid då han fick makten att styra Egypten. Vid denna tid började hans bröder, som hade kastat honom i en uttorkad brunn, gång på gång komma till honom för att be om spannmål. Och han fortsatte att ge dem spannmål. Men han tänkte aldrig på att hämnas på dem för den orätt de hade begått mot honom. Till en början visste de inte ens vem den härskare i Egypten var, hos vilken de fick spannmål. Endast Hazrat Yusuf (a.s.) kände igen dem. Men när de kom för tredje gången sade Yusuf (a.s.) till dem: ”Jag är den bror till er mot vilken ni begick den orätt som ni känner till.” Då erkände de sin skuld. Yusufs svar var då:
(Arabiska*****************)
–I dag kommer ni inte att ställas till svars för era synder. Må Allah förlåta er – Han är den nåderikaste av alla. Därefter kallade han inte bara sin ärevördige fader Hazrat Yaqub (a.s.) till Egypten, utan lät också hans bröder komma dit tillsammans med sina familjer och gav dem en hedervärd bosättning.
I sura Yusuf framställs denna store mans yttersta storslagenhet i att han inte visade någon som helst stolthet eller högmod över sin upphöjda ställning. I stället bad han med underkastat huvud inför Allah den Allsmäktige:
–O min Herre! Du har skänkt mig makt över landet och lärt mig att förstå tingens innersta väsen. O himlarnas och jordens Skapare! Du är min Beskyddare och nära vän i denna värld och i det kommande livet. Låt mig dö som muslim och förena mig med de rättfärdiga. (Yusuf: 101)
Hazrat Shuayb (a.s.), folket i Midjan och Aykahs folk
I den ädla Koranen berättas också om folket i Midjan och Aykahs folk, som bodde i den norra delen av Hijaz. Om dem sägs det att de, förutom att de dyrkade andra vid sidan av Allah, hade följande moraliska brister: de gav för lite i mått, ägnade sig åt stråtröveri och skapade osämja och oordning. Allah den Allsmäktige sände Hazrat Shuayb (a.s.) som profet till Midjan. Ansvaret för att reformera Aykahs folk anförtroddes också åt honom. Under lång tid varnade han dem för Allah och uppmanade dem att avstå från dessa onda handlingar. Men endast ett mycket litet antal trodde på honom, medan resten höll fast vid sitt beteende. Midjans hövdingar sade till Hazrat Shuayb: ”Är det din bön som befaller dig att vi ska överge våra förfäders gudar, eller att vi inte ska göra med vår rikedom vad vi vill?” (Hud: 87) Med andra ord envisades de med att man måste dyrka andra än Allah därför att deras förfäder hade dyrkat dem. De insisterade också på att de skulle ha frihet att skaffa sig rikedom på det sätt de själva ville – genom plundring, genom ohederlighet i handel och affärer eller genom att förtrycka de svaga. De sade till sitt folk: ”Om ni följer Shuayb kommer ni sannerligen att gå under.” (al-A’raf: 90) Enligt deras uppfattning berodde nationens utveckling och framsteg på att den skaffade sig rikedom med alla slags olagliga metoder. Att följa lagliga vägar innebar enligt dem att nationen skulle gå under. De hotade Hazrat Shuayb (a.s.) och sade: ”Vi ska förvisso driva bort dig och dem som tror tillsammans med dig.” (al-A’raf: 88) De sade också: ”Vi anser dig bara vara en svag person bland oss. Om du inte hade haft din klan skulle vi ha stenat dig till döds. Du har inte tillräcklig egen styrka för att kunna övervinna oss.” (Hud: 91) Som svar tillrättavisade Hazrat Shuayb (a.s.) dem med dessa ord: ”Är min klan starkare mot er än Allah? Ni har lämnat Honom bakom er.” (Hud: 92)
Aykahs folk betedde sig på samma sätt mot Hazrat Shuayb. De tog inte emot någon av hans förmaningar och svarade: ”Om du talar sanning, låt då ett stycke av himlen falla över oss.” (ash-Shu’ara: 187)
Till slut drabbades båda folken av Allahs straff och förintades. När Quraysh-folket reste till Sham i handelsärenden passerade de de områden där dessa båda folk hade drabbats av straffet. Därför kunde de inte undgå att påverkas av denna berättelse i Koranen.
Berättelsen om Farao och Musa (a.s.)
Det var känt i hela världen att denna fruktansvärda historiska händelse hade ägt rum: Farao och hans härar hade, som offer för Guds straff, sjunkit ner i havets djup. Många judar och kristna bodde i Arabien, och genom dem visste alla araber att profeten Moses, frid vare med honom, hade sänts till dem som profet och att han, genom att visa dem förunderliga mirakler, hade kallat dem till sanningen. Men de antog inte tron, trots att de hade fått se mirakler. Även Quraysh-folket kände till dessa mirakler som Moses, frid vare med honom, hade visat. Ett av deras klagomål mot Profeten, frid vare med honom, var i själva verket också detta:
(Arabiska***************)
– Varför har denne profet inte fått de mirakel som Moses, frid vare med honom, fick? (al-Qasas: 48)
Det är på denna grund som berättelsen om Moses, frid vare med honom, och Farao har återgetts utförligt på olika ställen i Koranen. Där har gott och ont handlande, tillsammans med deras kännetecken, tydligt framställts inför människorna.
Faraos brott har identifierats ett efter ett. Han uppvisade fruktansvärd arrogans på jorden, splittrade landets befolkning i två grupper, förödmjukade och vanärade den ena gruppen, dödade deras söner och lät deras döttrar leva. I själva verket tillhörde han dem som spred fördärv. (al-Qasas: 4) Det vill säga, hans regering följde inte principen att alla medborgare i landet skulle vara lika inför lagen och att alla skulle ges lika rättigheter. I stället antog han en politisk metod genom vilken landets invånare kunde delas upp i olika grupper. Vissa fick förmåner och privilegier och räknades till den härskande gruppen, medan andra betraktades som undersåtar och förtrycktes och kuvades. Den andra gruppen, särskilt Israels barn, utsattes för extrem förföljelse och förtryck. Deras söner dödades, medan deras döttrar lämnades vid liv, så att deras släkte gradvis skulle utplånas och så att kvinnorna, efter att ha hamnat under egyptiernas kontroll, genom att föda barn skulle ge upphov till en egyptisk släkt. Därför, när Moses, frid vare med honom, föddes i en israelitisk familj, ingav Gud hans mor att hon, när hon fruktade att hennes barn skulle dödas, skulle lägga honom i en korg och kasta honom i floden. (al-Qasas: 7)
Faraos beteende även mot sitt eget egyptiska folk har sammanfattats i en fullständig bild genom endast en mening i sura az-Zukhruf.
– Han betraktade sitt eget folk som föraktligt och obetydligt, och de lydde honom. De var i själva verket syndiga människor. (az-Zukhruf: 54)
Här framträder både bilden av Faraos politik och tillståndet av hans folks moraliska förfall tydligt.
När någon försöker införa sitt tyranniska styre i ett land och använder alla slags metoder för detta, tillgriper alla slags bedrägerier och svek, köper och säljer samveten på den öppna marknaden och skoningslöst krossar dem som inte låter sig säljas, då visar han genom sina handlingar – vare sig han säger det öppet eller inte – att han i själva verket anser landets invånare vara obetydliga när det gäller samvete, karaktär och mod. Han börjar hysa uppfattningen att han kan föra dessa dumma, fega och samvetslösa människor vart han vill. När hans metoder sedan framgångsrikt har införts i landet och folket förblir förslavat med händerna ödmjukt knäppta, bevisar han genom sina handlingar att de verkligen är sådana som han hade föreställt sig. Den verkliga orsaken till att de har hamnat i detta förnedrande tillstånd är att de i grunden är fāsiqer. De bryr sig inte om vad som är sanning och vad som är falskhet, vad som är rättvisa och vad som är förtryck, eller om sanning, pålitlighet och anständighet är värda respekt – eller om lögn, trolöshet och låghet är det. I stället är det enda som verkligen betyder något för dem deras personliga egenintresse, för vars skull de är beredda att samarbeta med varje förtryckare, böja sina huvuden inför varje mäktig person, godta varje lögn och tysta varje sannings röst.
När Hazrat Musa (frid vare med honom) tillsammans med sin bror Hazrat Harun (frid vare med honom) anlände till Faraos hov som Allahs profeter och han lade fram det ena tydliga miraklet efter det andra, kunde inte ens den mest enfaldige föreställa sig att detta var något slags trolleri. Ändå fortsatte Farao, enbart på grund av sin stolthet och arrogans, att kalla det trolleri. Hans hovmän fortsatte att instämma med honom. När hans inbjudna och skickliga trollkarlar såg staven förvandlas till en pytonorm, erkände de däremot att detta inte var något resultat av deras konst utan ett mirakel från Allah.
Sedan återstår de andra miraklen: hela Egypten drabbades av hungersnöd enligt Hazrat Musas (frid vare med honom) förutsägelse, och genom hans bön undanröjdes den åter; efter hans tillkännagivande drabbades hela landet av våldsamma stormar och regn, och genom hans bön upphörde de åter; efter hans tillkännagivande kom ett fruktansvärt gräshoppsangrepp, och genom hans bön undanröjdes allt. På samma sätt spreds, enligt hans tillkännagivande, löss, småkryp, grodor och blodets plåga över hela landet i tur och ordning, och allt försvann enbart genom hans bön. Detta lämnade inget utrymme för tvivel om att det inte var en trollkarls trolleri. Ingen trollkarl hade någonsin kunnat utföra något sådant, och ingen skulle heller kunna göra det. Dessa mirakel visade tydligt att de var förunderliga manifestationer av Allah, världarnas Herres, makt. Därför sade Farao och hans hovmän efter varje plåga till Hazrat Musa (frid vare med honom): ”Be till er Herre, med hänvisning till den ställning ni har hos er Herre, att denna plåga ska avlägsnas från oss. Då ska vi följa er.” Men när olyckan hade försvunnit bröt de sitt löfte. (al-A’raf: 134–135; az-Zukhruf: 49–50)
I Koranen sägs det tydligt att de innerst inne trodde att Hazrat Musa (frid vare med honom) stod på sanningens grund. Ändå fortsatte de att förneka detta på grund av förtryck och övermod. (an-Naml: 14) Denna sanning blev helt uppenbar när Farao började sjunka tillsammans med sina trupper och ropade: ”Jag erkänner att det inte finns någon gud utom den som Israels barn tror på, och jag tillhör muslimerna.” (Yunus: 90)
Trots att han på detta sätt kände till sanningen blev han och hans hovmän lögnens dyrkare och gjorde sig skyldiga till överdrivet förtryck och stolthet. Hans hovmän sade till honom: ”Ers majestät! Ska ni låta Musa och hans folk hållas kvar på detta sätt, så att de skapar oordning i landet och upphör att dyrka er och era gudar?”
Han sade: ”Nej, jag befaller nu att deras söner ska dödas och att deras döttrar ska få leva.” (al-A’raf: 127)
I själva verket utfärdades på nytt den order som hade utfärdats före Hazrat Musas (frid vare med honom) födelse. Därefter utfärdades ännu en order: även sönerna till dem som trodde på Musa (frid vare med honom) skulle dödas, medan deras döttrar skulle få leva. (al-Mu’min: 25)
Han sade till Hazrat Musa (frid vare med honom): ”Om du erkänner någon annan än mig som gud, ska jag fängsla dig.” (ash-Shu’ara: 29) I sitt folkrika hov sade han: ”Hövdingar! Jag känner inte till någon annan gud åt er än mig.” (al-Qasas: 38) Han sade oförskräckt: ”Jag är er högste gud.” (an-Nazi’at: 24) Skamlöst sade han till sin minister Haman: ”Bygg ett högt torn åt mig. Jag ska klättra upp i det och se var Musas gud finns.” (al-Qasas: 38; al-Mu’min: 36–37) Vid ett tillfälle beslöt han till och med att döda Musa (frid vare med honom) och sade till hovmännen: ”Låt mig vara, jag ska döda denne Musa. Sedan får han åkalla sin gud.” (al-Mu’min: 26)
Ett slags beteende är det som kan ses hos farao, hans hovmän och hans folk i dessa berättelser. Ett annat lärorikt beteende finner vi hos de egyptiska magikerna, som hade samlats från olika delar av landet för att konfrontera profeten Mose (frid vare med honom) till stöd för sin religion. De sade till farao: ”Om vi segrar, får vi då någon belöning?”
Farao sade: ”Inte bara en belöning; ni kommer dessutom att bli bland dem som står mig nära.”
Men när dessa magiker såg att deras magi hade besegrats av profeten Moses (frid vare med honom) mirakel, förstod de att det här inte var magi, utan gudomlig kraft som verkade. Då föll de ned i prostration och ropade: ”Vi tror på världarnas Herre, Moses och Arons Herre.”
Plötsligt ägde en sådan väldig omvälvning rum inom dem att de inte brydde sig om något av detta, trots att farao hotade att hugga av deras händer och fötter och hänga dem. De sade klart och tydligt till honom: ”Gör vad du än kan göra. Vi kommer inte att vända oss bort från den klara sanning som vi har sett, eller från vår Skapare, för din skull.” (Se al-A’raf: 113–126, Ta-Ha: 70–73 och al-Shu’ara: 41–51.)
Ytterligare ett slags beteende finner vi hos en av faraos hovmän. Han hade trott i sitt hjärta men hållit sin tro hemlig. Men när farao beslöt att döda profeten Mose (frid vare med honom), reste han sig inför hela hovet och sade: ”Tänker ni döda en man enbart för att han säger: ’Min Herre är Gud’?”
Därefter höll han ett långt och kraftfullt tal, som återges fortlöpande i sura al-Mu’min, verserna 28–44. I sitt tal varnade han öppet farao, de högt uppsatta tjänstemännen och medlemmarna i hans stat samt folket för Guds straff. Han uppmanade dem alla att följa den rätta vägen. Han bekymrade sig inte alls om vilka följder han skulle behöva bära för att ha sagt denna sanning.
Det mest storslagna beteendet i denna berättelse ser vi hos profeten Mose (frid vare med honom). Han tillhörde ett folk som levde ett ytterst förödmjukande liv. De hade inte ens så mycket mod att de kunde sörja en smula över att deras barn dödades. Profeten Mose (frid vare med honom) var själv anklagad för att ha dödat en egyptier, och det fanns också en arresteringsorder mot honom. Han lämnade landet och tog sin tillflykt till Midjan under flera år. Under dessa omständigheter gjorde Allah den Allsmäktige honom till profet och befallde honom att med en stav och en lysande hand som mirakel konfrontera en tyrannisk härskare som farao. Förtröstande på Allah begav han sig till faraos hov utan någon militär styrka. Han blev inte rädd av faraos hot. Han böjde inte huvudet inför hans förtryck och tyranni. År efter år fortsatte han att möta ytterst svåra förhållanden. När farao öppet tillkännagav att han skulle döda honom, tystade han honom genom att säga—
(Arabiska**************)
–Jag tar min tillflykt till min och er Herre, från varje övermodig tyrann som inte tror på Räkenskapens dag. (Al-Mu’min: 27)
Andra historiska exempel
Genom att i Koranen lägga fram många andra historiska exempel har det klargjorts vilken sorts människor, beteende och karaktär Islam uppskattar och vilka slags människor den ogillar. Å ena sidan fanns profeten Dawud (a.s.) och profeten Sulayman (a.s.), som trots att de satt på kungliga troner aldrig avvek från gudsfruktan och dyrkan av Allah. I stället för stolthet och högmod höll de fast vid tacksamhet och lydnad. Varhelst de insåg att Allah prövade dem, böjde de sig i samma ögonblick ödmjukt inför Honom. (Sad: 17–24, 34–35; An-Naml: 19–40, se)
Drottningen av Saba var härskare över ett polyteistiskt folk. Men när hon fick kännedom om sanningen accepterade hon den utan att tveka och brydde sig inte om huruvida hennes polyteistiska folk skulle stödja henne eller inte. (An-Naml: 44)
I suran Ya-Sin nämns en sanningsenlig man vars folk motsatte sig tre profeter och var berett att stena dem till döds. I denna farliga situation kom han springande från ena änden av staden och uppmanade sitt folk; han bevisade med argument deras villfarelse när det gällde att följa profeterna, förklarade tydligt sin egen tro och övergav till slut hoppet om att få leva. Det vill säga, de dödade honom. Ändå kom ingen förbannelse över de orättfärdiga från hans läppar. I stället hoppades han: ”Om ändå mitt folk visste genom vilken sak jag har fått lyckan att ta emot ära och förlåtelse från min Herre.” (Ya-Sin: 13–27)
Därefter nämns grottans följeslagare, som för att skydda sin tro från förföljelsen av ett polyteistiskt folk tog sin tillflykt till Allah ensam och gömde sig i en bergsgrotta, utan att tänka på hur länge de skulle behöva tillbringa en hjälplös tillvaro i denna tillflyktsort. Deras enda bekymmer var att de inte skulle avvika från trons väg. (Al-Kahf: 13–20)
Å andra sidan nämns även Qarun i Koranen. Han var en av profeten Musas (a.s.) folk. Men på grund av sin världslighet hade han blivit en av faraos närmaste hovmän. Han blev genom olagliga metoder ägare till en enorm rikedom och började skryta över den. När goda människor uppmanade honom att leva ett rättfärdigt liv avvisade han deras uppmaningar med orden: ”Allt jag har uppnått är resultatet av min egen förmåga.” De världsligt förblindade människorna såg hans prakt och ansåg honom vara mycket lyckligt lottad, och önskade att också de kunde ha blivit lika lyckligt lottade. Men när Allah lät honom sjunka ner i jorden tillsammans med hans rikedomar och palats blev detta en lärdom för dem som önskade sig samma lycka som han. (Al-Qasas: 76–82)
Det land där Saba-folket bodde hade Allah gjort till ett jordiskt paradis. Men när de valde olydnadens väg mot Allah förstörde Han dem genom en förödande översvämning. Deras trädgårdar förvandlades till buskage befriat från törnen, och de skingrades så fullständigt att detta blev ett exempel i Arabien. (Saba: 15–19)
Det värsta exemplet ges av judarna. Genom att trotsa Gud skapade de två gånger stor oordning i historien, och fick också utstå straffet för detta. Första gången drev Babyloniens och Assyriens hårda härskare bort dem. Andra gången skingrade romarna dem från Palestina och spred dem över hela världen. Efter denna sista skingring nådde de Arabien. Araberna kände till vart och ett av deras moraliska fel. Genom att påvisa dessa sade Koranen till människorna att Allah avskyr människor med sådana brister. Medvetna om vad de gjorde ägnade de sig åt synder i strid med religionens läror, för att tillfredsställa sina världsliga intressen och begär, i förlitan på att de ändå skulle bli förlåtna. (A’raf: 169)
De sade: ”Vi begår ingen synd genom att lägga beslag på de icke-judiska folkens egendom och behandla dem illa.” (Al Imran: 175) Deras lärda, andliga ledare och dervischer förtärde människors egendom på ett orättmätigt sätt. (Tawba: 34) Ocker var allmänt utbrett bland dem, trots att det var förbjudet i deras religion. (Nisa: 161)
De tillskrev orättmätigt profeten Sulaiman de sataniska verksamheter som de hade gjort lönsamma med hjälp av trolldom och vålnader. (Baqarah: 102)
Alla slags missgärningar och synder hade spridit sig bland dem, och de hade övergett vägen att hindra varandra från onda gärningar. Därför sjönk de ned i den moraliska förnedringens bottenlösa djup. (Maida: 79) Detta är sådana brister som Koranen har beskrivit som en allmän orsak till alla folks undergång. Efter att Sura Hud hade återgett hur tidigare folk gång på gång drabbades av straffet sades det: ”Fanns det bland de folk som levde före er ingen som förbjöd människorna att sprida oordning på jorden? Även om sådana fanns var de få, och dem räddade Vi ur dessa folk. Annars hängav sig de orättfärdiga åt det överflöd och den njutning vars medel Vi hade skänkt dem i riklig mängd, och de var brottslingar.” (Verserna: 116–117)
De missgärningar som Koranen har fördömt
Detta var ett framställningssätt genom vilket Koranen förmedlade sina moraliska lärdomar i samband med skildringen av historiska händelser. Det andra framställningssättet var att den direkt fördömde det onda uppförande, de onda handlingar och den onda karaktär som förekom bland Quraysh, araberna och människorna i allmänhet. Det var sådana onda handlingar som ingen vågade kalla goda. Som motvikt anger Koranen vilka goda egenskaper, vilken karaktär och vilka handlingar Islam vill se som prydnad för individen och samhället. Det är sådana dygder att ingen kunde förneka deras moraliska storhet.
Nu ska vi redogöra för de brister som Koranen har fördömt och säga att Islam vill rena människolivet från dessa.
Förvisso väntar undergång varje sådan person som förolämpar människor öppet och är van att baktala dem bakom deras rygg. Han har samlat rikedom och räknat den om och om igen. Han tror att hans rikedom ska förbli hos honom för evigt. (Humaza: 1–3)
–Har du sett den som förnekar belöningen och straffet i det hinsides? Det är denne som stöter bort den föräldralöse och inte uppmuntrar till att ge den fattige mat. (Det vill säga: han uppmuntrar varken sig själv eller andra att göra något för att stilla de fattigas och behövandes hunger.) Sedan väntar fördärv dem som ber, men är vårdslösa och försumliga med sin bön, som ber för syns skull och som vägrar att ge människor även de enklaste nödvändiga sakerna. (Al-Ma’un)
Människans tillstånd är sådant att när hennes Herre prövar henne och, som en del av prövningen, skänker henne ära och välsignelser, säger hon: ”Min Herre har hedrat mig.” Men när Han prövar henne och därför gör hennes försörjning knapp, säger hon: ”Min Herre har förnedrat mig.” Aldrig! (Det vill säga: detta är inte måttstocken för ära och vanära.) Men ni behandlar inte de föräldralösa hedervärt, ni uppmuntrar inte varandra att ge den fattige mat, ni slukar hela arvet tillsammans och blir sedan fullständigt uppslukade av kärleken till rikedom. (Al-Fajr: 15–20)
–De som orättmätigt slukar den föräldralöses egendom fyller sina magar med eld. (An-Nisa: 10)
–Tanken på att skaffa allt mer av världens goda och överträffa varandra i rikedom har hållit er nedsänkta i likgiltighet. Till slut når ni gravarna medan ni fortfarande är upptagna av denna tanke. Aldrig! (Det vill säga: detta är ingen välsignelse.) Snart kommer ni att få veta. (At-Takathur: 1–3)
–Lyd aldrig en sådan person: en som svär alltför mycket och är obetydlig; en som förolämpar, förbannar och går omkring med skvaller; en som hindrar goda gärningar och ägnar sig åt orätt och överträdelser; en stor syndare, brutal och skamlös, och dessutom av låg börd. (Böj er inte för honom enbart därför att) han äger stor rikedom och många barn. (Al-Qalam: 10–14)
–Fördärv väntar de som fuskar med måtten, de som tar fullt mått när de tar emot från människor, men när de mäter eller väger åt dem, ger dem mindre. Förstår de inte att de ska återuppväckas på en väldig dag? Den dag då alla människor ska stå inför världarnas Herre. (Al-Mutaffifin: 1–6)
–Mät rättvist och korrekt, och manipulera inte vågens visare upp och ned (för att bedra köparen). (Ar-Rahman: 9)
–(På Uppståndelsens dag) kommer paradisets invånare att fråga de brottsliga invånarna i helvetet: ”Vad förde er till helvetet?” De svarar: ”Vi hörde inte till dem som bad, vi gav inte de föräldralösa mat, vi anslöt oss till dem som framförde ord som stred mot sanningen, och vi förnekade även vedergällningens dag.” (Al-Muddaththir: 40–46)
-(På Domedagen, när den som hamnat i helvetet förs bort i bojor, kommer det att sägas:) Denne trodde varken på den store Guden eller uppmuntrade till att ge den fattige mat. Därför har han i dag här varken någon medkännande vän eller någon mat, förutom en vätska som rinner ur sår, som ingen annan än de skyldiga äter. (al-Haqqa: 33–37)
-Han säger: Jag har slösat bort en enorm förmögenhet. Tror han att ingen såg honom? (al-Balad: 6–7)
-Att slösa bort en enorm förmögenhet innebär att spendera överdrivet mycket pengar för att visa upp sin rikedom och uttrycka sin stolthet och arrogans. Den sista meningen betyder: Tror denne som visar upp sin stolthet och arrogans att det inte finns någon som ser hur han förvärvat sin rikedom och på vad och med vilken avsikt han har slösat bort den?)
-De som spenderar sin rikedom på Allahs väg och efteråt inte kräver någon belöning av någon, och inte heller tillfogar den som fått gåvan någon smärta, har sin belöning hos sin Herre och har ingen anledning till sorg eller fruktan.
Ett vänligt ord och förlåtelse är bättre än en välgörenhet som följs av sårande ord. (al-Baqara: 162–163)
-Förstör inte er välgörenhet genom att kräva ersättning och såra mottagaren, likt den som spenderar sin rikedom för att bli sedd av människor. (al-Baqara: 264)
-Den som är snål med att spendera den rikedom som Allah av nåd har gett honom ska inte tro att detta är gott för honom; tvärtom är det mycket ont för honom. Det som han snålt håller fast vid ska på Domedagen läggas som bojor kring deras halsar. (Ali Imran: 180)
Snålhet är inte bara att en person varken spenderar sin rikedom på sig själv eller på sina barn. Snålhet innebär tvärtom att han fortsätter att slösa bort allt på sin njutning, sina förströelser och att visa upp sin rikedom, men inte vill spendera något på en god gärning.
-Allah tycker aldrig om den som är självgod och stolt över sin egen överlägsenhet, den som är snål och uppmanar andra att vara snåla samt döljer det som Allah i sin nåd har skänkt honom. (Nisa: 36–37)
-De som skyddas mot sin egen snålhet är de som når framgång. (Taghabun: 16)
-Vänd inte bort ditt ansikte från människor och gå inte högmodigt på jorden. Allah tycker inte om någon självgod och skrytsam person. Var måttfull i ditt sätt att gå och sänk din röst något. Av alla ljud är åsnans läte det mest motbjudande. (Luqman: 18–19)
-Åtrå inte det som Allah har skänkt några av er mer än andra. (Nisa: 32)
Att bli orolig när man ser någon överträffa en själv på något område är den främsta orsaken till avund och rivalitet, vilket gör att människan plågas av en inre brand. Hon önskar honom olycka för sin egen lyckas skull. Och när hon inte kan uppnå den framgången på laglig väg tar hon till olagliga metoder.
-Profet! Säg till människorna: Min Herre har förbjudit oanständiga handlingar, både öppna och dolda, syndiga handlingar och överträdelse mot rätten. Han har också förbjudit att ni sätter någon som medhjälpare åt Allah utan att Han har uppenbarat något bevis för det, och att ni säger om Allah sådant som ni inte har någon kunskap om att det kommer från Allah. (A’raf: 33)
-Använd inte Allahs namn i eder som syftar till att hindra er från goda gärningar, gudsfruktan och att skapa försoning och förbättring mellan människor. (Baqarah: 224)
-Uppfyll det löfte ni har gett Allah när ni har ingått ett avtal med Honom. Bryt inte era eder efter att ni har bekräftat dem och tagit Allah till vittne över er. Allah är väl underrättad om allt ni gör. Var inte som kvinnan som med stort arbete spann sitt garn och sedan själv rev sönder det i bitar. Använd inte era eder som ett medel till bedrägeri, så att den ena gruppen kan få större fördelar än den andra. Allah prövar er genom dessa eder och avtal. (Nahl: 91–92)
-Och de som bryter det förbund med Allah som de efter att ha bekräftat det fast bryter, och skär av alla de band som Allah har befallt att knyta, samt sprider fördärv på jorden – över dem vilar förbannelsen, och i det kommande livet väntar dem den värsta boningen. (Ar-Ra’d: 25)
-När en kung träder in i ett land ödelägger han det och förödmjukar dess ädla invånare. Så gör de. (An-Naml: 34)
-De moraliska brister som fördöms i sura Al-Hujurat är att håna varandra, förolämpa varandra, kalla varandra med fula namn, hysa orättvisa misstankar, spionera på andra och baktala dem. (Se verserna 11–12.)
-De har sannerligen gått förlorade som i sin okunnighet dödade sina barn. (Al-An’am: 140)
-När någon av dem får beskedet att han har fått en dotter mörknar hans ansikte av sorg, och han sväljer en klunk som om den vore blod. Han håller sig undan från människor och tänker: ”Hur ska jag visa mig inför dem efter detta dåliga besked?” Han överväger om han ska behålla henne trots vanäran eller begrava henne i jorden. (An-Nahl: 58–59)
-(När människorna på Domedagen står inför sin Herre) ska den levande begravda flickan tillfrågas: ”För vilket brott dödades du?” (At-Takwir: 8–9)
-Den som själv begår ett brott eller en synd och sedan riktar anklagelsen mot en oskyldig har tagit på sig bördan av en grov lögn och en stor synd. (An-Nisa: 112)
-Försvara inte någon förrädare. Allah tycker inte om någon förrädare eller någon som är van att begå synder. (An-Nisa: 105–107)
-Den som sviker ska på uppståndelsens dag träda fram med sitt svek. Därefter ska varje människa få full lön för det hon har förtjänat, och ingen ska behandlas orättvist. (Aal Imran: 161)
-Svik inte medvetet det som andra har anförtrott er. (Anfal: 27)
-Den ränta ni ger för att människors egendom ska växa, växer inte hos Allah. Men den zakat ni ger för att vinna Allahs välbehag – det är i själva verket dessa zakatgivare som ökar sin egendom. (Rum: 39)
-Sluka inte varandras egendom på orättmätigt sätt. Men om det sker genom handel efter ömsesidigt samtycke är det en annan sak. Döda inte varandra. … Den av er som gör detta genom övergrepp och överträdelse ska Vi sannerligen kasta i Helvetet. (Nisa: 29–30)
-Sluka inte varandras egendom på orättmätigt sätt, och för inte heller saken inför domarna i syfte att medvetet lägga beslag på någon del av människors egendom. (Baqara: 188)
-Det innebär också att ni inte ska försöka skaffa er olagliga förmåner genom att muta domaren. Väcka inte talan inför domstolen enbart i syfte att vinna målet genom någon manipulation, trots att ni vet att egendomen i själva verket tillhör den andre och att denne kanske inte kan bevisa sin äganderätt.
-Vittnena får inte vägra att vittna när de kallas för att avlägga vittnesmål, och dölj inte vittnesmålet. Den som döljer det får sitt hjärta belastat med synd. (Baqara: 282–283)
-Håll er borta från lögnaktigt tal. (Hajj: 30)
Däribland ingår även falskt vittnesmål, om vilket Profeten (ﷺ) säger: Falskt vittnesmål är likvärdigt med att sätta medgudar vid Allah.
-Den som medlar för en god gärning får del av den, och den som medlar för en ond gärning får del av den. (an-Nisa: 85) Det innebär att även han blir delaktig i den goda eller onda gärningen.
-I verserna 4 till 23 i sura an-Nur fördöms kraftfullt att kasta falska anklagelser mot kyska kvinnor, att sprida dem efter att ha hört dem och att sprida oanständighet i samhället. Jag anser att det räcker att hänvisa till dessa verser utan att redogöra för detaljerna. Detta gäller dessutom inte enbart kvinnor; det är också syndigt att rikta baktaleri eller falska anklagelser mot män.
-Lev med era hustrur på ett gott sätt. (an-Nisa: 19)
-Om ni skiljer er från kvinnor och deras iddah närmar sig sitt slut, behåll dem då på ett gott sätt eller skilj er från dem på ett gott sätt. Håll dem inte kvar för att skada dem och därigenom överskrida gränserna mot dem. De som gör detta begår orätt mot sig själva. (al-Baqarah: 231)
-Gift er med kvinnor med deras förmyndares tillstånd och betala deras mahr på ett vedertaget sätt, så att äktenskapets band bevaras. Ägna er inte fritt åt sexuellt umgänge och inled inte heller i hemlighet olagliga sexuella förbindelser. (an-Nisa: 25)
-O Profet! Ta från kvinnorna löftet att de inte ska sätta någon vid Allahs sida, inte begå äktenskapsbrott, inte döda sina barn, inte hitta på och framföra någon falsk anklagelse och inte trotsa dig i något allmänt känt rättmätigt ärende. (al-Mumtahanah: 12)
-Det finns två betydelser av att hitta på och framföra en falsk anklagelse. För det första att en kvinna anklagar andra kvinnor för att ha haft olagliga förbindelser med främmande män och sprider sådana anklagelser. För det andra att ett barn har avlats av någon annan, medan mannen har lurats att tro att barnet är hans.
–O Adams barn! Vi har sänt ner kläder åt er för att täcka de delar av era kroppar som bör döljas. Och de är också ett medel till utsmyckning. O Adams barn! Låt inte Satan kasta er i frestelse, så som han drev era föräldrar (den ädle Adam och Hawwa) ut ur paradiset–
och deras kläder togs av dem, så att deras blygd blev synlig för varandra. (Aʿrāf: 26–27)
–O profet! Säg till dem: Vem har förbjudit den skönhet som Allah har frambragt åt Sina tjänare, och vem har förbjudit de rena ting som är till föda? (Aʿrāf: 32)
–Munkväsendets bidʿa uppfann de kristna själva. Vi har inte föreskrivit den för dem. (Hadīd: 27)
–Av dadlar och druvor gör ni både berusande drycker och erhåller god försörjning. (Nahl: 67) Det vill säga: den goda försörjning som Allah hade gett er använder ni till att framställa något ont, nämligen ett ämne som orsakar berusning.
Dessa dåliga karaktärsdrag, egenskaper och handlingar har fördömts i Koranen. Ingen kunde förneka deras skadlighet. Ingen bland Quraysh eller araberna hade mod att hävda att hans samhälle var fritt från dessa missförhållanden. Inte heller kunde någon säga att något av det som Allahs Sändebud eller hans följeslagare avhöll människor från fanns hos dem. Med undantag för de envisa och halsstarriga var de som hade ett rent och vidskepelsefritt sinnelag tvungna att erkänna att en hederlig människa i själva verket bör hålla sig och samhället borta från dessa skadeverkningar, och att den som vill rena människolivet från dem inte begår något brott.
Omfattande moralisk vägledning
Samtidigt som dessa dåliga handlingar identifierades gav Koranen gång på gång en sådan omfattande moralisk vägledning vars ädla egenskaper påverkade hjärta och sinne, så att ingen människa med sund natur hade något annat val än att erkänna dem som sanna. Den var särskilt tilltalande eftersom den inte bara beskrevs. Tvärtom följde Allahs Sändebud, som förmedlade den, och de som trodde på honom dessa principer fullständigt. Nedan återges de i tur och ordning:
– Allah befaller rättvisa, godhet och att ge till de nära anhöriga. Han förbjuder osedlighet, synd, förtryck och överträdelse. Han förmanar er så att ni må ta lärdom. (Nahl: 90)
– O Muhammad (frid vare med honom)! Säg till människorna: Kom, så ska jag läsa upp för er vad er Herre har förbjudit er. Det är detta: Sätt ingen vid Hans gudomlighet som medgud. Behandla era föräldrar väl. Döda inte era barn av rädsla för fattigdom. Vi försörjer er, och Vi ska också försörja dem. Närma er inte osedliga handlingar, vare sig de är offentliga eller hemliga. Döda inte någon människa som Allah har gett ära, annat än med sanning och rättvisa. Detta är vad Han har ålagt er att följa, så att ni må förstå och handla med insikt. Närma er inte den föräldralöses egendom, annat än på det bästa sättet, tills han når mogen ålder och förstånd. Mät och väg med rättvisa. Vi ålägger ingen människa större ansvar än hon förmår bära. När ni talar, tala då rättvist, även om det gäller en nära anhörig. Och uppfyll det förbund ni har ingått med Allah.
[Med det förbund som ingåtts med Allah avses de löften som människan avger till Allah, liksom de löften som avges till människor i Allahs namn. Det avser också det förbund som automatiskt uppstår mellan människan och Allah samt mellan människor, när en människa föds in i ett mänskligt samhälle på Allahs jord. Även om människans vilja och medvetande inte medverkar till att det sistnämnda, naturliga förbundet () kommer till, är det, vad gäller dess värdighet, inte på något sätt mindre än ett medvetet ingånget löftesförbund. – Författaren.]
Detta är vad Allah har förmanat er om, så att ni må ta lärdom. (An’am: 151–152)
– Er Herre har fastslagit: För det första: Ni ska inte dyrka någon annan, utan endast Honom.
För det andra: Behandla era föräldrar väl. Om en av dem eller båda når hög ålder medan de är hos er, så säg inte ens ”usch” till dem. Tillrättavisa dem inte, utan tala respektfullt till dem. Ödmjuka er inför dem och sänk ödmjukt era vingar inför dem. Och be: ”O Herre, förbarma Dig över dem, så som de tog hand om mig under min barndom med barmhärtighet, kärlek och ömhet.” Er Herre vet bäst vad som finns i era hjärtan. Om ni är rättfärdiga är Han förvisso förlåtande mot alla som, medvetna om sina synder, antar ett lydigt och undergivet förhållningssätt.
För det tredje: Ge de nära anhöriga det som tillkommer dem, och den fattige och den vägfarande det som tillkommer dem.
För det fjärde: Slösa inte. De som slösar är Satans bröder, och Satan är otacksam mot sin Herre.
Fem: Och om ni måste undvika dem (det vill säga de behövande) eftersom ni söker den barmhärtighet från Allah som ni hoppas på, ska ni svara dem med hövliga och vänliga ord.
Sex: Håll inte era händer bundna vid halsen (var inte snåla), för då blir ni klandrade och hjälplösa. Er Herre utvidgar försörjningen för vem Han vill och begränsar den för vem Han vill. Han känner sina tjänare väl och ser dem.
Sju: Döda inte era barn av rädsla för fattigdom. Vi ska ge dem deras försörjning, och även er. Att döda dem är verkligen ett stort misstag.
Åtta: Och närma er inte otukt. Det är en ytterst skamlig handling och en mycket dålig väg.
Nio: Och begå inte brottet att döda en människa vars liv Allah har förbjudit, utom av en rättmätig anledning. Och åt den som blivit dödad orättmätigt har Vi gett hans förmyndare rätt till qisas. Men han får inte överskrida gränserna när det gäller dödandet. Han ska få hjälp.
Tio: Och närma er inte de föräldralösas egendom, annat än på bästa sätt, tills de når vuxen ålder.
Elva: Och uppfyll löften och åtaganden. Om löftet kommer ni att ställas till svars (på Domedagen).
Tolv: När ni mäter med ett måttkärl, ska ni fylla det helt. Och när ni väger på en våg, ska ni göra det med en rättvisande våg. Detta är den bästa metoden och också bäst med tanke på följderna.
Tretton: Följ inte efter sådant som du inte har någon kunskap om. Var säkra på att ögat, örat och hjärtat kommer att förhöras om allt.
Fjorton: Vandra inte på jorden med högmod. Ni kan varken klyva jorden eller nå samma höjd som bergen.
Det onda i vart och ett av dessa bud är avskyvärt inför din Herre. Detta är de visa ord som din Gud har uppenbarat för dig (Bani Isra’il: 23–30).
Tillbe Allah och sätt ingen annan vid Hans sida i denna dyrkan. Behandla era föräldrar väl. Behandla släktingar, föräldralösa och behövande väl. Behandla den närstående grannen, den främmande grannen, den som står vid er sida, den resande samt de slavar och tjänare som ni äger med vänlighet och omtanke. (Nisa: 36)
Det är inte fromhet att ni vänder era ansikten mot öster eller väster. Nej, fromhet är att människan innerligt tror på Allah, den yttersta dagen, änglarna, Skriften och profeterna, och att hon av kärlek till Allah ger av sin kära egendom till släktingar, föräldralösa, behövande, resande och hjälpsökande. Hon ska spendera för att befria människor från slaveriets liv. Hon ska förrätta bönen och ge zakat. Fromma är de som håller sina löften när de ingår avtal, som visar tålamod i fattigdom och svårigheter och som står fasta i kampen mellan sanning och falskhet. Det är dessa som är sanningsenliga och gudfruktiga. (Baqara: 177)
De troende har sannerligen nått framgång: de som visar ödmjukhet i sina böner, de som bevarar sina könsdelar från nakenhet och sexuellt oförstånd, utom med sina hustrur och de slavinnor som de äger; i deras fall kan de inte klandras för att inte bevara sina könsdelar. Men de som söker något utöver detta överskrider gränserna. Och de troende har nått framgång: de som bevarar sina anförtrodda uppdrag och sina löften och avtal samt vakar över sina böner. (Mu’minun: 1–9)
Den Nåderikes sanna tjänare är de som vandrar ödmjukt på jorden och, när de okunniga tilltalar dem med stridslystna ord, säger: ”Fred vare med er.” De som tillbringar natten i bugningar och stående bön inför sin Herre. De som ber: ”Vår Herre! Rädda oss från helvetets straff. Dess straff är verkligen förödande för livet. Det är en usel vistelseort och boning.” De som, när de spenderar, varken slösar eller är snåla, utan håller sina utgifter på en balanserad nivå mellan de två ytterligheterna. De som inte åkallar någon annan tillsammans med Allah, inte dödar någon orättmätigt, vilket Allah har förbjudit, och inte begår äktenskapsbrott. Den som gör detta ska få sin synd som vedergällning. På Uppståndelsens dag kommer han att få straffet mångdubblat och förbli där förnedrad. Men om någon efter dessa synder ångrar sig, tror och börjar göra goda gärningar, kommer Allah att förvandla sådana människors onda gärningar till goda gärningar. Han är sannerligen mycket förlåtande. Den som ångrar sig och börjar göra goda gärningar återvänder till Allah så som han bör återvända.
Den Nåderikes sanna tjänare är de som inte vittnar falskt och som, när de passerar förbi någon meningslös verksamhet, går förbi med stor artighet och anständighet. När de blir påminda om sin Herres verser är de inte blinda och döva inför dem. De som ber: ”Vår Herre! Skänk oss genom våra hustrur och barn det som ger våra ögon glädje och gör oss till ledare för de gudfruktiga.” (Furqan: 63–74)
-Vad ni än har fått här är endast medel för att leva några dagar i denna värld. Men det som finns hos Allah är bättre och beständigt. Det är för dem som har trott och förlitar sig på sin Herre. [Det vill säga, de förlitar sig inte på sin egen styrka, intelligens, förmåga och sina medel och resurser, utan på Allahs nåd, och hyser tron att den vägledning som kommer från Honom är den sanna och riktiga. De tror också att belöningen för ingen god gärning hos Honom kommer att gå förlorad – författaren.]
De som håller sig borta från stora synder och skamliga handlingar. När de blir arga förlåter de. De som följer sin Herres befallning, förrättar bönen, sköter sina angelägenheter genom inbördes samråd och spenderar av den försörjning som Vi har gett dem. [Med rizq avses halal försörjning. I Koranen har haram egendom ingenstans kallats Allahs rizq. Versens innebörd är att,
a. han spenderar av den halal-försörjning som Vi har gett honom.
b. han inte samlar denna försörjning på hög, utan spenderar den.
c. Av detta spenderar han också på Guds väg. Han ger inte bort allt enbart för sin egen skull.]
När någon utsätts för övergrepp försvarar han sig mot det. Det onda gärningens vedergällning är lika stor som den onda gärningen. Men den som förlåter och försonar sig, hans belöning åligger Allah. Allah tycker inte om de orättfärdiga. Och de som efter att ha blivit utsatta för orättvisor tar hämnd kan inte klandras. Klander förtjänar endast de som gör orätt mot andra och överträder gränserna på jorden utan rätt. För sådana människor finns ett plågsamt straff. Men den som är tålmodig och överseende med brister — det är sannerligen en av de mest modiga handlingarna. (Ash-Shura: 36–43)
Människan har skapats trångsynt. Därför blir hon förfärligt skräckslagen när någon olycka drabbar henne, och när hon får välstånd börjar hon snåla. Men de som ber och alltid håller fast vid bönen (och följer bönens regler och föreskrifter korrekt) är fria från dessa brister. De har en fastställd rätt för de behövande och de berövade i sin egendom [det vill säga, de har beslutat att en viss del av deras egendom tillhör de behövande och de berövade, och att de fortlöpande ska ge den till dem. Med behövande avses en fattig person som ber om hjälp. Med berövad avses en person om vilken han får veta att den stackaren är berövad sitt uppehälle för att täcka sina behov. Oavsett om han kommer för att be om hjälp eller inte, hjälper han honom själv när han fått kännedom om hans situation. – Författaren.] De tror på Domens dag och fruktar straffet från sin Herre. Deras Herres straff är nämligen inget som man kan känna sig trygg från. De som bevarar sina könsdelar (från nakenhet och otukt), utom från sina hustrur och slavinnor (om de inte bevarar sina könsdelar från dem), kan inte klandras. Men de som söker något annat än detta är överträdare. De som uppfyller de löften och åtaganden de har gett, som står fasta i sanningsenlighet när de avlägger vittnesmål och som vakar över sina böner. (Al-Ma’arij: 19–34)
Skynda mot den förlåtelse från er Herre och det paradis vars vidd är som jorden och himlarna, vilket har beretts för de gudfruktiga.
De som spenderar av sina ägodelar (på Guds väg) både i välstånd och knapphet, behärskar sin vrede och förlåter andras fel och brister. Sådana rättfärdiga människor är Allahs älskade. Deras tillstånd är sådant att om de begår en ond handling (det vill säga begår en synd) och gör sig själva orätt, då minns de Allah och ber om förlåtelse för sin synd. Vem kan förlåta synder utom Allah? Och de framhärdar inte medvetet i sina gärningar. (Āl ʿImrān: 133–135)
—Paradisets invånare är de som uppfyller sina löften [Med nadhr avses en sådan god handling som en människa själv har lovat att utföra i syfte att vinna Allahs välbehag—författaren.] och fruktar den dag vars olycka kommer att sprida sig åt alla håll. De ger de föräldralösa, de fattiga och fångarna mat av kärlek till Allah och säger: ”Vi ger er endast mat för Allahs skull. Vi önskar ingen belöning eller tacksamhet från er. Vi fruktar verkligen Allah för straffet på den dagen, en lång dag fylld av fruktansvärda vedermödor.” (ad-Dahr: 7–10)
Skynda mot den väg som leder till er Herres förlåtelse och till ett paradis vars vidd är som himlarna och jorden. Detta paradis har beretts för de gudfruktiga, som spenderar av sina ägodelar både i välstånd och knapphet, behärskar sin vrede, förlåter andras fel och brister; och sådana goda människor älskar Allah. Deras tillstånd är sådant att om de någon gång begår en skamlös handling eller gör sig själva orätt genom någon synd, då minns de Allah och ber om förlåtelse för sin synd. Och vem kan förlåta synder utom Allah? De framhärdar inte medvetet i sina gärningar. (Āl ʿImrān: 133–135)
Lärdomar i karaktärens ädelhet
Dessa detaljerade etiska vägledningar är sådana att ingen reforminriktad människa, som har någon moralisk känsla och kunskap om gott och ont, kan undgå att påverkas av dem. Koranen nöjde sig inte med detta. Den klargör i stället varje aspekt av moralisk ädelhet och visar vilka egenskaper islam vill utrusta människan med. Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare över honom) och hans följeslagare har i praktiken visat att dessa egenskaper inte bara är sådant man talar om, utan att islam har smyckat varje liv som den har funnit en väg in i med dessa egenskaper. Det är inte möjligt att ge en detaljerad redogörelse för detta här; därför återger jag några exempel.
—Samarbeta i goda gärningar och gudsfruktan. Samarbeta inte i synd och överträdelse. Frukta Allah. Allah är sannerligen sträng i sitt straff. (al-Māʾidah: 2)
—(Den ädle Moses, frid vare med honom,) sade: ”Min Herre! Efter den nåd du har visat mig kommer jag aldrig att vara de brottsligas medhjälpare.” (al-Qaṣaṣ: 17)
—Besvara det onda med det goda som är bäst. Vi vet mycket väl vad de hittar på mot dig. Och be: ”Min Herre! Jag söker skydd hos Dig mot djävularnas ingivelser, och jag söker skydd hos Dig från att de kommer nära mig.” [Det vill säga: Be Gud om skydd så att Satan aldrig kan få dig att besvara förolämpningar med förolämpningar, lögner med lögner, orätt med orätt eller uppmuntra dig att besvara orättvisa och kränkning av rättigheter med orättvisa och kränkning av rättigheter—författaren.] (al-Muʾminūn: 96–98)
-De avvärjer det onda med det goda och ger av det Vi har skänkt dem som försörjning. När de hör tomt prat avstår de från att svara på det och säger: ”Våra gärningar är våra och era gärningar är era. Frid vare med er. Vi vill inte följa de okunnigas väg.” (Al-Qasas: 54–55)
-Det eviga livets boning (paradiset) kommer Vi att förbehålla dem som inte söker överlägsenhet på jorden och inte heller vill sprida fördärv. (Al-Qasas: 83)
-De troende är de som, när Vi ger dem makt på jorden, förrättar bönen, upprättar zakat, befaller det goda och förbjuder det onda. (Al-Hajj: 41)
-De som är vägledda till Allahs ljus finns i sådana hus som Han har tillåtit att upphöjas och där Hans namn får åkallas. Där prisar de Honom morgon och kväll; de låter sig inte distraheras av handel, affärer eller köp och försäljning från att minnas Allah, förrätta bönen och ge zakat. De fruktar den dag då hjärtan ska vändas upp och ned och ögonen förstenas. (An-Nur: 36–37)
-O ni som tror! Låt inte era ägodelar och era barn distrahera er från att minnas Allah. De som gör detta är förlorarna. (Al-Munafiqun: 9)
-O ni som tror! Stå fasta för rättvisa och var vittnen för Allahs skull, även om er rättvisa och ert vittnesmål drabbar er själva, era föräldrar eller nära anhöriga.
Oavsett om den berörde är rik eller fattig är Allah mer angelägen om deras välfärd än ni. Följ därför inte era begär och avstå inte från att skipa rättvisa mellan dem. Om ni förvränger era ord för att behaga dem eller avviker från sanningen, ska ni veta att Allah är fullt medveten om allt ni gör. (An-Nisa: 135)
-O ni som tror! Håll fast vid sanningen inför Allah och var vittnen för rättvisan. Låt inte fientlighet mot något folk driva er så långt att ni inte kan vara rättvisa. Var rättvisa, för det ligger närmare gudsmedvetenhet, och frukta Allah. Allah är fullt medveten om allt ni gör. (Al-Ma’idah: 8)
-Bekämpa i Allahs väg dem som bekämpar er, men överträd inte gränserna. Allah tycker inte om överträdarna. (al-Baqara: 194)
-Om någon begår övergrepp mot er, så begå övergrepp mot honom i samma utsträckning som han gjorde, och frukta Allah. Och vet att Allah är med dem som avstår från det onda. (al-Baqara: 194)
-Om ni vill ta hämnd, så gör det i samma utsträckning som det övergrepp som begåtts mot er. Men om ni visar tålamod är det bättre för de tålmodiga. (an-Nahl: 126)
-Ni kommer att få höra mycket smärtsamma ord från Bokens folk och avgudadyrkarna. Om ni visar tålamod inför sådana (provocerande) ord och håller fast vid gudsfruktan, är detta sannerligen en handling av stor beslutsamhet. (Al Imran: 186)
-Allah tycker inte om att människor säger onda saker. Detta gäller dock inte den som har blivit utsatt för orätt. [Det vill säga: den förtryckte har rätt att höja sin röst mot förtryckaren – författaren.] (an-Nisa: 148)
-Allah befaller er att överlämna anförtrodda medel till dem som de anförtrotts åt. [Genom detta påbud från Gud ges medborgarna i det muslimska samhället vägledning om att de inte ska svika förtroenden. Tvärtom ska de på ett gott sätt fullgöra varje förtroende som någon har anförtrott dem. Hela samhället och dess ledare får övergripande vägledning om att ansvarsfulla befattningar (förtroendeposter) ska anförtros åt sådana människor som kan bära denna plikt. Ge inte religiösa ledarposter, nationella ledarposter eller befattningar inom landets styre åt inkompetenta, korrumperade, trångsynta och karaktärslösa människor. Ohederliga människors ledarskap förstör nämligen hela samhället – författaren.]
Och när ni dömer mellan människor, ska ni döma rättvist.
-Det är de förståndiga som tar till sig förmaningen. (Deras sätt att leva är sådant att de) uppfyller det löfte de har gett Allah och inte bryter sina förbund. De upprätthåller de släkt- och andra band som Allah har befallt att upprätthållas. De fruktar sin Herre och är rädda för att en sträng räkenskap kanske ska hållas med dem. De som söker sin Herres välbehag visar tålamod, förrättar bönen, ger öppet och i hemlighet av det som Vi har skänkt dem som försörjning, och bemöter det onda med det goda. (ar-Ra’d: 19–22)
-Ni kan inte uppnå fromhet förrän ni ger bort sådant som ni älskar för Guds sak. Och vad ni än spenderar är Gud väl underrättad om det. (Âl ʿImrân: 92)
-Ni som tror! Ge av det goda av den rikedom ni har förvärvat och av det som Vi har låtit komma fram åt er ur jorden, och välj inte ut det sämsta för att ge bort. Ni skulle själva aldrig ta emot sådant annat än med överseende. Gud är inte i behov av era gåvor. Han är den som besitter den högsta fullkomligheten. (al-Baqarah: 267)
-Om ni ger allmosor öppet är det gott. Men om ni håller det hemligt och delar ut dem bland de fattiga är det bättre för er. Genom detta utplånas många av era synder, och Gud vet vad ni än gör. (al-Baqarah: 271)
-Om gäldenären har ekonomiska svårigheter, ge honom anstånd tills han har det lättare. Men om ni efterskänker skulden som en allmosa är det bättre för er, om ni bara visste. (al-Baqarah: 280)
-Från helvetets eld) kommer den gudfruktige att hållas långt borta, han som skänker av sin rikedom för att rena sig. Ingen har gjort honom en sådan tjänst att han måste återgälda den. Han gör detta endast för att vinna den store och upphöjde Gudens välbehag. (al-Layl: 17–20)
-Spendera av den rikedom Vi har gett er innan döden kommer till någon av er och han säger: ”Min Herre! Om Du bara gav mig en kort frist, skulle jag ge allmosor och bli en av de rättfärdiga.” (al-Munâfiqûn: 10)
-Ge de faderlösa deras egendom. Byt inte ut det goda mot det dåliga och blanda inte ihop deras egendom med er egen för att förtära den. Det är en stor synd. (an-Nisâ’: 2)
-Profet! Säg till de troende männen att de ska sänka sina blickar och skydda sina kön från nakenhet och otukt. … Och säg till de troende kvinnorna att de ska sänka sina blickar och skydda sina kön. De ska inte visa sin skönhet annat än det som naturligtvis är synligt. De ska låta sina slöjors flikar falla över sina bröst och inte visa sin skönhet för andra än sådana som nämns i sura an-Nûr, såsom sina män, fäder, svärfäder, söner och så vidare. De ska inte heller låta sina steg orsaka ett sådant ljud när de går att deras dolda skönhet blir känd. (an-Nûr: 30–31)
– Om ni fruktar Gud, tala då inte med en ljuv och förförisk röst, så att någon med ett ont sinnelag kan känna begär. Tala i stället klart och rakt. Stanna i era hem och visa er inte i pråliga kläder och utsmyckningar, såsom under den forna okunnighetens tid. (Al-Ahzab: 32–33)
– O människor! Förklara inte de rena ting som Allah har gjort tillåtna för er som förbjudna. Överskrid inte gränserna; Allah tycker inte om dem som överskrider gränserna. Ät av det rena och tillåtna som Allah har gett er, och håll er borta från olydnad mot den Gud som ni har trott på. (Al-Maida: 87–88)
– Troende män och kvinnor är varandras vänner. De befaller det goda och hindrar det onda, förrättar bönen, ger zakat och lyder Allah och Hans sändebud. (At-Tawba: 71)
– De som söker ära och heder bör veta att all ära tillhör Allah. Det som stiger upp är ett rent ord, och en rättfärdig handling lyfter det uppåt. (Fatir: 10)
– Och Vi prövar er genom att låta er möta både välstånd och svårigheter. (Al-Anbiya: 35)
[Det vill säga: Vi prövar er för att se om ni i välstånd blir högmodiga, orättfärdiga, glömska inför Gud och begärets slavar, och om ni i fattigdom eller svåra förhållanden tillgriper låga, förnedrande och olagliga metoder. Det är en trångsynt människas sätt att i goda tider bli en farao, i svåra tider kräla på marken och för att förändra sina omständigheter använda vilka lagliga eller olagliga medel som helst. Den troendes uppgift är att under alla förhållanden förbli ståndaktig i sanningsenlighet – Författaren.]
Inte bara rättfärdiga individer, utan även ett rättfärdigt samhälle är eftersträvansvärt
Tillsammans med dessa tidigare nämnda karaktärsdygder sägs det också i Koranen att islams syfte inte endast är att skapa rättfärdiga människor, utan även att förena dem till ett rättfärdigt samhälle. Utan detta är det på intet sätt möjligt för mänskligheten att skyddas från skada och uppnå välstånd. Även om detta har beskrivits på olika sätt på många ställen, lägger vi här endast fram två ställen som exempel.
(Arabiska****************)
Har Vi inte skänkt människan två ögon, en tunga och två läppar? Och har Vi inte visat henne de två tydliga vägarna (den goda och den onda)? Har hon då inte vågat bestiga den branta vägen? Och vad vet du om den branta vägen? Att befria en människa från slaveriets bojor eller att på en hungerns dag ge mat åt en närstående föräldralös eller en utblottad fattig. Därefter att ansluta sig till dem som tror, och som uppmanar varandra till tålamod och barmhärtighet. (al-Balad: 8–17)
Kännetecken för ett rättfärdigt samhälle
Bland dessa har befriandet av slavar eller att ge mat åt en närstående föräldralös och en utblottad fattig valts som exempel på enskilda goda gärningar – två av de otaliga goda gärningar som bör finnas hos individen.
Men det har också ansetts nödvändigt att sådana rättfärdiga människor inte förblir isolerade och splittrade. De bör i stället sluta sig samman med de troende i en gemenskap och uppmana varandra till tålamod samt till barmhärtighet mot Guds skapade varelser, så att ett tålmodigt och barmhärtigt samhälle kan uppstå genom dem. Ett sådant samhälle kommer att hålla fast vid en ren moral. Det kommer att hålla sig borta från syndiga handlingar och från uppmaningar till synd, modigt möta svårigheterna och hindren på den rätta vägen, stå fast på den rätta vägen och inte vara förtryckande eller hårdhjärtat mot Guds skapade varelser, utan i stället vara barmhärtigt och kärleksfullt. Ett sådant samhälle kan inte byggas utan tro på Gud och det kommande livet samt en orubblig övertygelse och tillit till den lag Han har uppenbarat. Därför kan dessa egenskaper med nödvändighet få en stark grund endast i ett muslimskt samhälle – ett samhälle som inte förlorar sina egenskaper ens under de prövningar som inträffar i det världsliga livet.
(Arabiska******************)
Vid tiden. Människan befinner sig sannerligen i stor förlust, utom de som tror, gör goda gärningar och uppmanar varandra till sanningen och till tålamod.
Här kan tiden betyda den förflutna tiden eller historien. Den kan också betyda den tid som går och som i varje ögonblick förbrukas. Att svära vid den innebär att den är vittne till den verklighet som nu kommer att beskrivas.
Här används ordet människa i dess fulla betydelse. Därför kan det syfta på en enskild människa, på mänskligheten som kollektiv eller på hela mänskligheten.
Ordet khusr kan betyda skada, förlust och misslyckande – motsatsen till välstånd, vinst och framgång.
De fyra egenskaper som mänsklighetens framgång och välstånd är beroende av
I dessa korta meningar har det med ed och full visshet fastslagits att både den historia som har passerat och det tillstånd som råder nu vittnar om att människan – som individ, som nation och som art – inte befinner sig i välstånd utan är nedsänkt i förlust. Endast de som har följande fyra egenskaper är skyddade från denna förlust.
Iman
Det vill säga en fast övertygelse om att endast Allah, den Ende utan like eller medhjälpare, är Skaparen, Ägaren, Försörjaren, den som tillgodoser alla behov, den Ende som är värd att dyrkas samt Härskaren, och att endast Han bör tjänas, åtlydas och lovprisas. Den vägledning som Allahs Sändebud har förmedlat är sann och bör följas. Med livet avses inte bara detta världsliga, tillfälliga liv; därefter börjar också ett evigt liv, där människorna kommer att ställas till svars för alla sina handlingar i denna värld. Sedan kommer de att få uppleva belöningen eller straffet för dem. Denna iman är det första villkoret för att uppnå framgång och välstånd. Förutom den finns inget annat som kan lägga en stark grund för karaktär, moral och uppförande, på vilken ett rättfärdigt och rent livs byggnad kan uppföras.
Utan detta, hur vackert människolivet än må te sig på ytan, blir det som ett skepp utan ankare, som förs med vågorna av egenintressen, begär och fantasier. Det finner ingenstans någon trygg hamn.
Goda gärningar
Förhållandet mellan denna egenskap och iman är som förhållandet mellan ett frö och ett träd. Iman är ett sådant frö utan vilket trädet av goda gärningar inte kan växa. Även om vissa uppenbara och tillfälliga egenskaper och goda gärningar skulle finnas i vissa människors liv utan iman, är trädet de goda gärningar som, enligt förnuftets och rimlighetens krav, gror och utvecklas i den människas liv där imans frö har såtts. Om detta frö har såtts någonstans men trädet av goda gärningar inte växer, måste man förstå att den människans hjärta har blivit ett fröets grav, och att det inte längre finns någon garanti för att undgå förlust. För tillsammans med iman är goda gärningar det andra villkoret för att undgå förlust.
De två ovannämnda egenskaperna kan finnas hos människor individuellt och kan endast garantera individuell framgång. Men övergripande framgång är inte möjlig utan att ett samhälle byggs upp med sådana egenskaper och att även de två ytterligare egenskaper finns hos det, vilka i denna sura har framställts som villkor för att undgå förlust.
Att uppmana varandra till haq
Ordet haq är motsatsen till batil. Det används vanligtvis i två betydelser. Den ena är något korrekt, sant, rättvist och förenligt med verkligheten, vare sig det gäller iman, trosföreställningar och uppfattningar eller världsliga angelägenheter. Den andra är ett haq som människan är skyldig att fullgöra, vare sig det är Guds haq, människors haq eller ens eget haq. Att uppmana till haq innebär därför att de rättrogna troendes samhälle inte får vara så känslolöst att batil höjer sitt huvud och kränker människors haq (rättigheter), medan människorna tyst ser på som åskådare. Tvärtom ska dess samvete vara så levande, och dess medlemmar anse det vara sin plikt, att människor träder ut på fältet för att motsätta sig batil och stödja haq varhelst batil höjer sitt huvud eller haq ses bli kränkt. Ingen ska nöja sig med att själv hålla sig till haq, vara sanningsenlig och rättvis samt ge de berättigade deras haq. Tvärtom ska han också uppmana andra till sådana handlingar. Detta är det som garanterar eller säkerställer att samhället skyddas från moraliskt förfall. Om dessa ädla egenskaper inte finns i ett samhälle kan det inte undgå förlust. Tvärtom blir det, när den allmänna oordningen fortsätter att öka, svårt även att upprätthålla individens rättigheter.
Att uppmana varandra till sabr
Ordet ”sabr” betyder lexikaliskt att stå emot och hindra, eller att avstå och hålla sig tillbaka. I det arabiska språket används detta ord i betydelsen uthållighet, tålamod, självbehärskning, ståndaktighet, fasthet i viljan samt att med mod och beslutsamhet engagera sig i att stå fast inför en motverkande kraft. Men i Koranen har ordet använts i en så omfattande betydelse att den troendes hela liv förvandlas till ett liv av sabr.
Den koranenliga betydelsen av sabr
I Koranen har detta ord använts på mer än hundra ställen. Om man begrundar dessa ställen kan man förstå att det har använts i följande betydelser.
Att hålla sina känslor, böjelser, önskningar och impulser inom de gränser som Allah har fastställt.
Oavsett hur många möjligheter till vinning och lyx som kommer genom olydnad mot Gud, får man inte låta sig vilseledas av begäret efter dem, utan med ett leende ta emot de förluster, sorger, lidanden och försakelser som lydnaden mot Gud kan medföra.
Att hela livet hålla begäret under kontroll och kunna avvisa Satans frestelser till synd och begärets önskningar. Att stå fast vid sanningen inför varje frestelse och rädsla. Att uthärda de förluster och sorger som följer av att leva hederligt i världen. Att avvisa alla förmåner som kan vinnas genom olagliga metoder.
Långt ifrån att bli otålig av avund och begär när man ser de orättmätigt förtärandes prakt, ska man inte ens fästa blicken på den, utan lugnt inse att den anspråkslösa renhet som Allah i sin nåd har skänkt en är bättre än denna glänsande smuts och förorenade prakt.
Att ta alla slags risker för att få iman. Att modigt uthärda de förföljelser och övergrepp som utförs av sanningens fiender. Att stå fast till stöd för sanningen när motståndets stormar och olyckornas och prövningarnas angrepp tilltar. Att inte underkasta sig det falska och inte ge någon plats åt tanken på kompromisser med det.
Att inte spontant låta sig uppröras av motståndarnas överdrifter, hån, förlöjliganden och förtal, utan lugnt och utan känslomässig upprördhet fortsätta arbetet med förkunnelse och reform i enlighet med den rätta vägen, även om det inte ens i en avlägsen framtid syns någon möjlighet att det ska bära frukt.
Att inte, efter att ha förlorat tålamodet inför extremt provocerande beteende, förhastat vidta ett felaktigt steg som strider mot den lämpliga strategin för att kalla till sanningen och skadar syftet med denna kallelse.
Att år efter år kämpa mot dem som följer det falska, som överskrider alla gränser för principer och moral och är berusade av makt och inflytande. Men att aldrig överge ärligheten eller använda orättfärdiga metoder som de, oavsett omständigheterna.
Att inte bli förtvivlad och nedstämd när man ser sanningens svaghet inför falskheten, de ständiga misslyckandena hos dem som kämpar för att upprätta sanningen och de falska ledarnas framgångar. Att aldrig, genom att bli överväldigad, modlös och berövad sin kampvilja, börja tänka att kampen för att upprätta sanningen är meningslös och att det nu är bäst att slå sig till ro med den ringa religiositet som står att finna under ett kufriskt och syndigt styre. Att även under de svåraste förhållanden fortsätta försöka hålla sanningen högt med beslutsamhet och mod.
En troende som visar tålamod gör inte allt detta för att få dess frukt redan i denna värld. Han tror i stället att han kommer att få skörda dess frukt i det andra livet som börjar efter döden.
Han blir inte så svag att han, om goda dagar kommer och han når framgång i världen, blir en farao i sin stolthet och sitt högmod. Och när svåra tider kommer börjar han inte klaga och tvekar inte heller att ta till de lägsta metoderna för att få slut på de svåra tiderna.
Han bevarar sin balans under alla förhållanden. Han låter sig inte förändras av omständigheterna. I stället håller han sig alltid till ett rättvist och korrekt handlande. När förhållandena är gynnsamma och han än når rikedom, välstånd, ära och berömmelses höjder, blir han inte berusad av sin egen överlägsenhet. Och om han någon gång krossas under olyckornas, prövningarnas och lidandets kvarnstenar, låter han inte detta förstöra hans mänskliga egenskaper. Oavsett om prövningen från Gud kommer i form av en gåva eller en olycka, förblir hans tålamod obrutet.
Syftet med sura al-Asr är att människan endast kan räddas från förlust när hon både som individ är troende, rättfärdig, håller sig till sanningen och visar tålamod, och när dessa människor bildar ett samhälle där var och en uppmanar den andre till sanning och tålamod.
Detta verktyg för moralisk fostran var ett så kraftfullt vapen att Qurayshs avgudadyrkare och Arabens otrogna saknade varje motmedel mot det. Oavsett vilka anklagelser de riktade mot Profeten och islam, kunde ingen förnuftig människa tro att en sådan högtstående moralisk fostran kunde förmedlas av en självisk person, en galning eller en trollkarl. (147)
Sjätte avsnittet
Grundandet av den universella muslimska umman
En viktig grundsats i den islamiska da‘wan var att hela världens människor i själva verket är ett och att alla är lika som människor. De skillnader som Allah har skapat mellan dem vad gäller natur, folk, härkomst, stam, språk och bostadsland är endast till för att de ska kunna identifiera varandra och så att en anda av samarbete ska kunna uppstå mellan dem. Dessa skillnader är inte till för att skapa meningsskiljaktigheter och oenighet, framkalla fiendskap, få den ena gruppen att betrakta den andra som föraktlig och låg och sig själv som ädel och högboren, eller få den ena gruppen att besluta sig för att förtrycka, plundra och utplåna den andra. Inom ramen för denna grundläggande mänskliga jämlikhet kan det enda som på laglig och rättmätig väg skiljer människor åt vara skillnaden i trosuppfattning och tänkesätt, på vars grund människor förenas och bildar en gemenskap. Och om något i denna ummah med rätta kan vara en orsak till företräde och storhet, så är det taqwa: att frukta Gud, avstå från olydnad mot Honom och, med åminnelsen av räkenskapen i det kommande livet, avhålla sig från att gå på villovägar.
På grundval av denna lära eller ideologi lämnade islam bara en enda skillnad mellan människorna i världen, nämligen skillnaden mellan iman och kufr. Vem som än, oavsett vilket land, folk, stam, ras eller vilken härkomst han tillhör och vilket språk han talar, bekänner Allahs tawhid på det sätt som Muhammad (frid vare med honom) förmedlade den, tror att Muhammad (frid vare med honom) är den siste sändebudet till hela mänskligheten, att Koranen är Allahs sista Skrift och tror på det kommande livet, är en mu’min, de troendes broder, medlem av de troendes jama‘at, en del av den muslimska ummah, och har alla rättigheter i det muslimska samhället på lika villkor. Den som däremot inte hyser denna tro är en kafir. Oavsett om han är en mu’mins far, mor, bror, syster, son, dotter, hustru eller make, och oavsett om han tillhör samma stam, samma hemland eller samma ras, ger detta honom ingen högre ställning. En mu’min kan bevara sina mänskliga relationer till honom, men i alla andra avseenden kommer hans samhälle att vara skilt från det muslimska samhället. I världsliga angelägenheter kan han ha sådana relationer med honom som naturligt förekommer mellan människor. Men när det gäller din kan han inte hysa vänskap och kärlek till honom, bilda en jama‘at och ett samhälle tillsammans med honom eller förena sig med honom. Även om hans far är kafir kan han inte be om maghfirah för honom. Om han måste möta krig på grund av din, kommer broder att kämpa mot broder och far mot son, utan att tveka att döda honom. Om land och folk står i vägen för din, kommer han att överge hem, folk och land och göra hijra, men han kommer inte att offra din för landets och folkets skull.
Denna ummah kallades den muslimska ummah. Varje profets ummah var muslimsk, och samma namn gavs åt dem som trodde på Muhammad (frid vare med honom). Den var öppen för varje människa på jorden, oavsett vilket land hon kom från, vare sig från öst eller väst, norr eller söder. Ingen nation hade någon särskild egenskap som uteslöt andra nationer. Dess grund vilade inte på att man råkade födas in i den, utan på att man medvetet och insiktsfullt antog iman. Alla människor i världen som kunde dela denna iman kunde också bli medlemmar av denna ummah med lika rättigheter.
Därefter var detta inte en ummah som bara skulle anta tron och slå sig till ro. Den var i stället en ummah av da‘is (kallare) och muballighs. Var och en av dess medlemmar var en aktivist i en rörelse. Hans käraste mål var att förmedla till andra den sanning som hade nått honom genom Allah och Hans sändebud, och att försöka rädda så många människor som möjligt från villfarelse i denna värld och från Allahs straff i det kommande livet.
Detta var en fråga som gjorde inte bara Quraysh utan alla Arabias stammar oroliga. I tusentals år hade hela deras samhällssystem varit grundat på tribalism. Den var deras beskyddare. Blodsbanden utgjorde grunden för deras relationer samt för hjälp och samarbete. På dessa band vilade deras ädelhet och heder. Varje stam skröt inför andra stammar med att dess förfäder hade gjort den och den insatsen på olika områden. Nu såg de att en sådan da‘wah hade uppstått bland dem att den rev upp tribalismen med rötterna. Människor fördes ut ur varje grupp och stam och samlades till en varaktig jama‘at under ett särskilt namn – människor som varken erkände folk eller stammar, utan byggde ett universellt brödraskap och en universell vänskap på en trosuppfattning. Denna jama‘at gjorde slut på alla gamla föreställningar om stolthet och bördsadel och gjorde ädla och oädla lika; den betraktade skillnaden mellan kufr och iman som grunden för vänskap och fiendskap och skilde sonen från fadern, brodern från brodern och maken från hustrun. Då brast deras tålamod. De kunde inte acceptera denna väldiga sociala revolution. De beslöt att utplåna denna planta redan i knopp, så att den aldrig skulle kunna blomma och blommorna aldrig utvecklas till trädgårdar. Men de som hade någon kunskap och klokhet och vars sinnen inte var låsta av vidskepelse och fanatism insåg att detta var det läkemedel som kunde göra slut på stamfejder, hat och fiendskap och ena hela Arabien. Och därefter, genom att gå ännu längre, kunde det binda världens folk samman med samma rep.
Den fulla betydelsen av den del av den islamiska da‘wan vars sammanfattning har återgetts ovan kommer att kunna förstås när människor får kännedom om dess detaljerade framställning i Koranen. (148)
Denna ummah kallades den muslimska ummah. Varje profets ummah var muslimsk, och samma namn gavs åt dem som trodde på Muhammad (frid vare med honom). Den var öppen för varje människa på jorden, oavsett vilket land hon kom från, vare sig från öst eller väst, norr eller söder. Ingen nation hade någon särskild egenskap som de andra nationerna saknade. Dess grund vilade inte på att man råkade födas in i den, utan på att man medvetet och insiktsfullt antog iman. Alla människor i världen som kunde dela denna iman kunde också bli medlemmar av denna ummah med lika rättigheter.
Därefter var detta inte en ummah som bara skulle anta tron och slå sig till ro. Den var i stället en ummah av da‘is (kallare) och muballighs. Var och en av dess medlemmar var en aktivist i en rörelse. Hans käraste mål var att förmedla till andra den sanning som hade nått honom genom Allah och Hans sändebud, och att försöka rädda så många människor som möjligt från villfarelse i denna värld och från Allahs straff i det kommande livet.
Detta var en fråga som gjorde inte bara Quraysh, utan alla arabiska stammar, oroliga. I tusentals år hade hela deras samhällssystem varit grundat på tribalism. Stammen var det som deras samhälle var uppbyggt kring. Den var deras beskyddare. Blodsbanden utgjorde grunden för deras relationer, släktskap samt hjälp och samarbete. På detta vilade deras adelskap och heder. Varje stam skröt inför de andra stammarna med att dess förfäder hade gjort insatser inom det ena eller andra området. Nu såg de att en kallelse hade uppstått bland dem som höll på att utrota tribalismen, en kallelse som hämtade människor från varje grupp och stam och förenade dem i en permanent gemenskap under ett särskilt namn – människor som varken erkände folkstammar eller stammar, utan byggde universellt broderskap och vänskap på en trosövertygelse; som gjorde slut på alla gamla föreställningar om stolthet och adelskap och likställde högättade och lågadliga; och som gjorde skillnaden mellan otro och tro till grund för vänskap och fiendskap och därigenom skilde sonen från fadern, brodern från brodern och maken från hustrun. Då brast deras tålamod. De kunde inte acceptera denna väldiga sociala revolution. De beslöt att förstöra denna planta redan i sin knopp, så att den aldrig skulle kunna ge upphov till blommor och att det aldrig skulle kunna växa fram någon blomstrande trädgård ur dessa blommor. Men de som hade en viss kunskap och förnuft och vars sinnen inte var låsta av vidskepelse och fanatism insåg att detta var det läkemedel som kunde göra slut på stamfejder, hat och illvilja och ena hela Arabien. Därefter kunde det, bortom Arabien, binda världens folk samman med samma rep.
Den fulla betydelsen av denna del av den islamiska kallelsen, vars sammanfattning återgetts ovan, kommer att kunna förstås först när människorna får kännedom om dess detaljerade framställning i Koranen. (148)
Alla människor är i grunden lika, och det enda måttet på deras företräde är taqwa
Det första centrala budskap som Koranen framförde i detta sammanhang var att hela mänskligheten är barn till en och samma moder och fader, och att alla människor därför i grunden är lika.
يَا أَيُّهَا النَّاسُ اتَّقُوا رَبَّكُمُ الَّذِي خَلَقَكُمْ مِنْ نَفْسٍ وَاحِدَةٍ وَخَلَقَ مِنْهَا زَوْجَهَا وَبَثَّ مِنْهُمَا رِجَالًا كَثِيرًا وَنِسَاءً – (النساء 1)
– O människor! Frukta er Herre, som skapade er från en enda människa och skapade hennes maka ur henne, och från dessa båda spred ut många män och kvinnor över jorden. (An-Nisa: 1)
Det andra viktiga budskap som Koranen framförde var att den mångfald av folk och stammar som Han har skapat inom mänsklighetens enhet endast är till för att människor ska kunna känna igen varandra. Måttet på deras värdighet är inte härstamning, hudfärg, språk eller hemland, utan den moraliska egenskapen taqwa.
يَا أَيُّهَا النَّاسُ إِنَّا خَلَقْنَاكُمْ مِنْ ذَكَرٍ وَأُنْثَى وَجَعَلْنَاكُمْ شُعُوبًا وَقَبَائِلَ لِتَعَارَفُوا إِنَّ أَكْرَمَكُمْ عِنْدَ اللَّهِ أَتْقَاكُمْ –( الحجرات– 13)
—O människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna. Sedan har Vi gjort er till folk och stammar för att ni ska kunna lära känna varandra. Sannerligen, den av er som har högst rang inför Allah är den som är mest gudfruktig bland er, det vill säga den som bäst avhåller sig från olydnad mot Allah.
I denna vers, som riktar sig till hela mänskligheten, har den stora villfarelse identifierats som alltid har varit orsaken till världsomfattande fördärv och kaos: fanatismen kring härkomst, hudfärg, språk, fosterland och nationalism. Från äldsta tider fram till i dag har människor i varje tidsålder i allmänhet bortsett från mänskligheten som helhet och skapat små kretsar omkring sig. De har betraktat dem som fötts inom dessa kretsar som sina egna och dem som fötts utanför som främmande. Dessa kretsar har inte skapats på någon intellektuell eller moralisk grund, utan på den tillfälliga grunden av födelse. Ibland har grunden varit att vara född i en viss familj, stam eller folkgrupp som talar ett särskilt språk. Därefter har den åtskillnad mellan de egna och de främmande som grundats på dessa förhållanden inte begränsats till att man visar större kärlek och ger mer hjälp och stöd åt dem man räknar som sina egna än åt andra. I stället har denna åtskillnad antagit de värsta formerna av hat, fiendskap, förakt, förtryck och hänsynslöshet. Filosofier har utformats för den. Religioner har uppfunnits. Moraliska principer har formulerats, och nationer och stater har gjort detta till sina bestående ideologier och tillämpat det i hundratals år. På denna grund har judarna betraktat Israels barn som Guds älskade skapelse, ja, som Guds söner, och i sina religiösa föreskrifter har de till och med placerat rättigheterna och värdigheten hos dem som inte är Israels barn på en lägre nivå än israeliternas. Bland hinduerna gav denna åtskillnad upphov till kastväsendet, enligt vilket brahminernas överlägsenhet har fastställts. Alla människor som står under de högre klasserna har betraktats som låga och orena. Shudraerna har kastats ned i fullständig förödmjukelse och vanära. När det gäller skillnaden mellan svarta och vita behöver man inte söka på historiens sidor efter det förtryck som Afrikas och Amerikas svarta har utsatts för. Än i dag, under det tjugonde århundradet, kan var och en se det med egna ögon. Det beteende som européerna visade mot indianerna när de trädde in på den amerikanska kontinenten, och det beteende de visade mot svaga folk efter att ha etablerat sitt herravälde över dem i Asien och Afrika, byggde innerst inne på föreställningen att de som fötts utanför gränserna för deras eget land och folk hade rätt att ta deras liv, egendom, heder och anständighet. De ansåg sig ha rätt att plundra dem och göra dem till slavar. Ja, de ansåg sig till och med ha rätt att utplåna dem från jordens yta om det behövdes. Hur västerlandets nationers nationalism har förvandlat ett folk till vilda bestar gentemot andra folk har fått sina värsta exempel i de senaste krigen, och det kan fortfarande ses i dag. Särskilt om man betraktar den brutalitet som nazistiska Tysklands rasideologi och föreställningen om den nazistiska rasens överlägsenhet visade under det senaste världskriget, kan man lätt förstå hur farlig och förödande den villfarelse var för vars reform och korrigering denna vers i den ädla Koranen uppenbarades.
I denna korta vers har Allah den Allsmäktige, genom att rikta sig till hela mänskligheten, framhållit tre ytterst viktiga verkligheter.
För det första: Ni är alla i grunden lika. Hela ert släkte har uppstått ur samma man och samma kvinna. Alla de släkter som i dag finns i världen är i själva verket grenar och kvistar av samma ursprungliga släkt, som började med samma far och samma mor. Ingen grund för den skillnad och över- och underordning som ni har fastnat i finns någonstans i denna födelsekedja. Er Skapare är en och samme Gud. Det är inte så att olika människor har skapats av olika gudar. Ni har alla uppstått ur samma materia och samma beståndsdelar, och inte några ur rena och andra ur orena och låga ämnen, ur vilka invånarna i olika delar av världen skulle ha fötts var för sig.
För det andra: Trots att ni i grunden är lika är det naturligt att ni är indelade i folk och stammar. Det är uppenbart att alla människor i hela världen inte kan tillhöra samma familj. När släktet växte var otaliga familjer nödvändiga, och därefter var det naturligt och oundvikligt att stammar och folk uppstod ur familjerna. När människor sedan bosatte sig i olika delar av jorden var det oundvikligt att hudfärg, utseende, språk och levnadssätt skulle skilja sig åt. Det var också naturligt att de som bodde i samma område skulle stå varandra närmare och att de som bodde i avlägsna områden skulle vara mer avlägsna från varandra. Men dessa naturliga skillnader och olikheter innebar aldrig att man på deras grund skulle upprätta en skillnad mellan hög och låg, ädel och oädel, underlägsen och överlägsen. Det innebar aldrig att en släkt skulle visa sin överlägsenhet över en annan, att människor av en hudfärg skulle se ned på och förakta människor av en annan hudfärg, att ett folk skulle etablera överlägsenhet och herravälde över ett annat, eller att en grupp skulle få företräde framför en annan när det gäller mänskliga rättigheter.
Den enda anledning till att Skaparen ordnade människogrupperna i form av folk och stammar var att detta var det naturliga sättet för dem att lära känna och hjälpa varandra. På detta sätt kunde människor från en familj, en släkt, en stam och ett folk tillsammans bilda ett universellt samhällssystem och hjälpa varandra i livets angelägenheter. Men det var ren satanisk okunnighet att det som Allah den Allsmäktige hade skapat som ett naturligt sätt att känna igen varandra förvandlades genom stolthet, högmod och hat, och till sist omvandlades till förtryck och grymhet.
För det tredje: Om det finns, eller kan finnas, någon grund för överlägsenhet mellan människor, så är det endast moralisk överlägsenhet. Alla människor är lika när det gäller födelse, eftersom deras Skapare är en och densamme. Deras skapelsemateria och sättet de föds på är detsamma, och deras släktlinjer går alla tillbaka till samma mor och far. Dessutom är en människas födelse i ett visst land eller en viss folkgrupp en tillfällighet, där hennes vilja, val, ansträngning och karaktär inte har någon del. Det finns ingen rättvis grund för att någon på detta sätt ska vara överlägsen någon annan. Den verkliga grunden för att en person är överlägsen en annan är att han fruktar Gud mer än andra, avstår från syndiga handlingar och följer godhetens och renhetens väg. En sådan människa är värd respekt på grund av sina personliga egenskaper, oavsett vilken släkt, vilket folk eller vilket land hon tillhör. Men den vars övertygelse är den motsatta är en människa av lägre rang, vare sig hon är svart eller vit, från öst eller väst.
Dessa verkligheter, som har beskrivits i en kort vers i Koranen, utvecklade Allahs Sändebud (frid vare med honom) utförligt i sina olika tal. I det tal han höll efter tawaf vid erövringen av Mekka sade han:
(Arabiska*******************)
Lovprisning tillkommer den Gud som har avlägsnat okunnighetstidens brister, stolthet och högmod från er. O människor! Hela mänskligheten kan endast delas in i två grupper. Den ena är den gode och gudfruktige, som är hedrad i Allahs ögon. Den andra är syndaren och den olycklige, som är föraktad i Allahs ögon. I övrigt är hela mänskligheten Adams barn, och Adam skapades av Allah av lera.
Under en predikan mitt under Ayyam al-Tashriq under avskedshajj sade Profeten (frid vare med honom):
(Arabiska******************)
– Människor! Var på er vakt. Er Gud är en och samme. Ingen arab har någon överlägsenhet över en icke-arab, ingen icke-arab över en arab, ingen vit över en svart och ingen svart över en vit, och ingen svart över en vit, annat än på grundval av taqwa. Den mest hedrade av er inför Allah är den som är mest gudfruktig bland er. Säg: Har jag förmedlat mitt budskap till er? De församlade svarade: Ja, o Allahs Sändebud (frid vare med honom). Han sade: Nåväl, låt då de närvarande förmedla detta budskap till de frånvarande.
I en hadith sade han:
(Arabiska***************)
– Ni är alla Adams barn, och Adam skapades av lera. Låt människor upphöra med att vara stolta över sina förfäder. Annars kommer de i Allahs ögon att vara sämre än obetydliga småkryp.
Han sade vidare:
(arabiska************)
– Allah kommer inte att fråga er om er härstamning på Uppståndelsens dag. Den mest hedrade bland er inför Allah är den som är mest gudfruktig.
Han sade vidare: (arabiska****************)
– Allah ser inte till era ansikten, ert yttre eller era rikedomar. Han ser till era hjärtan och era gärningar.
Dessa läror var inte begränsade till enbart ord. Islam upprättade i enlighet med dem i praktiken ett universellt brödraskap bland de troende, där det inte finns någon skillnad vad gäller ras, härstamning, språk, land eller nationalitet. Där finns ingen föreställning om hög eller låg ställning, kastväsen, åtskillnad, diskriminering eller fanatism. Alla människor som önskar delta kan göra det med fullständigt lika rättigheter, och så har det också blivit – oavsett vilken härstamning, nation eller vilket land de tillhör. Till och med islams motståndare har tvingats erkänna att principen om mänsklig jämlikhet och enhet har förverkligats så framgångsrikt i det muslimska samhället att inget exempel på detta finns i någon annan religion eller något annat system i världen, och aldrig heller har funnits. Islam är den enda dīn, det enda livssystem, som har förenat de otaliga släkten och nationerna spridda över hela världen och gjort dem till en enda ummat på grundval av en enda troslära. (149)
Denna eviga ordning kommer också att gälla i livet efter detta
När Koranen går vidare upplyser den människorna om denna verklighet: i stället för härstamning, nation och land kommer denna ordning för oenighet och förening på grundval av troslära och gärningar att tillämpas på samma sätt även i det andra livet, livet efter detta, när detta nuvarande världsliv har tagit slut. Alla grupper som har upprättats i denna värld på andra grunder kommer att splittras och upplösas.
وَيَوْمَ تَقُومُ السَّاعَةُ يَوْمَئِذٍ يَتَفَرَّقُونَ-( الروم-14)
–Den dag då Uppståndelsen äger rum kommer alla människor den dagen att delas upp i olika grupper. (Rûm: 14)
Alla de grupper i världen som har bildats på grundval av folk, härkomst, födelseort, språk, stam, släktskap samt politiska och ekonomiska intressen kommer den dagen att upplösas, och en ny gruppering kommer att ske på grundval av ren troslära, karaktär och sedvänjor. Å ena sidan kommer troende och rättfärdiga människor att väljas ut bland mänsklighetens tidigare och senare folk, och de kommer att bilda en grupp. Å andra sidan kommer anhängare av olika vilseledande idéer och trosföreställningar samt de som begått olika slags orättvisor och brott att väljas ut och skiljas från detta väldiga människohav; de kommer att bilda olika grupper. Med andra ord kommer det att visa sig att den grund för åtskillnad och förening som islam betraktar som den verkliga grunden här i världen, men som avgudadyrkarna i okunnighetens tid vägrar att erkänna i denna värld, också kommer att vara grunden för åtskillnad och förening i det kommande livet. Islam lär att det som i verkligheten skiljer och förenar människor är troslära och moral. De som tror och grundar sin livsordning på Guds vägledning utgör en ummah, oavsett vilken del av världen de kommer från. De som följer kufrets och syndens väg utgör en annan ummah, oavsett vilket land eller vilken härkomst de har. Dessa båda kan inte ha samma nationalitet. De kan varken tillsammans skapa en universell livsväg i denna värld eller ha samma slut i det kommande livet. Från denna värld till det kommande livet är deras vägar och mål åtskilda från varandra. Okunnighetens avgudadyrkare har i alla tider bestämt hävdat, och håller än i dag fast vid, att grupperingen bör ske på grundval av härkomst, land och språk. De som är lika med avseende på dessa grunder bör, även om deras religion och troslära förbises, förenas som en nation mot andra sådana nationer. Denna nationalism bör dessutom ha en sådan livsordning att anhängare av tawhid, shirk och ateism kan leva tillsammans i den. Abu Jahl, Abu Lahab och de ansvariga bland Quraysh hade denna uppfattning. De riktade gång på gång denna anklagelse mot Muhammed (f.v.s.): ”Genom denne mans ankomst har splittring uppstått i vår nation.” Mot denna uppfattning varnar Koranen här och säger att alla dessa grupperingar som ni har upprättat på de grunder ni funnit i denna värld till slut kommer att upplösas. Den bestående åtskillnaden mellan människor kommer att ske på grundval av troslära, livsåskådning, karaktär och sedvänjor – den grund som islam vill förverkliga i detta världsliv. Hur kan de vars mål inte är detsamma ha samma väg genom livet? (150)
Den muslimska ummahn
Efter att, enligt den ovanstående beskrivningen, ha betraktat alla människor som en enda enhet har islam sagt att endast taqwa är det som skiljer dem åt. Enligt islam innebär taqwa att följa den troslära och de föreskrifter som anges i Allahs, Hans Sändebuds och Hans Boks undervisning. Det innebär också att, med räkenskapen i det kommande livet för ögonen, avstå från olydnad och anta en hållning av lydnad mot buden. Därför delar islam hela mänskligheten i två delar: den ena består av dem som har trott, och den andra av dem som inte har trott. De troende görs till en enda ummah, som kallas den muslimska ummahn, där alla troende i världen kan ingå. Detta är inte något nytt namn som Muhammed (f.v.s.) gav åt endast dem som trodde på honom. Tvärtom har Allah gett alla profeters ummaher detta namn ända från den äldsta tiden.
هُوَ سَمَّاكُمُ الْمُسْلِمِينَ مِنْ قَبْلُ وَفِي هَذَا-( الحج-78)
–Allah gav er detta namn redan tidigare, och även i denna Koran: muslimer. (Hajj: 28)
Tilltalet ”er” riktades inte särskilt enbart till de troende som levde när denna vers uppenbarades, eller till dem som därefter anslöt sig till de troendes led. Tvärtom avser andra personens tilltal alla de människor som ända från mänsklighetens början trodde på tawhid, det kommande livet, profetskapet och de himmelska skrifterna. Kort sagt: de som i det förflutna följde denna sanna religion kallades inte endast Nuhs, Ibrahims, Moses eller andras efterföljare, utan de kallades muslimer, det vill säga de som underkastar sig Allah. Och än i dag är de inte muhammedaner, utan muslimer. Eftersom detta inte har förståtts har frågan blivit en gåta för människor: I vilken bok före Koranen gavs Muhammeds (f.v.s.) efterföljare namnet? Det är inte nödvändigt att det arabiska ordet muslim har använts i varje språk. Men vilket namn de som trodde på profeterna än har fått på något språk, är det synonymt med muslim. (151)
Den muslimska ummans universalitet och tidlöshet
الَّذِينَ آتَيْنَاهُمُ الْكِتَابَ مِنْ قَبْلِهِ هُمْ بِهِ يُؤْمِنُونَ – وَإِذَا يُتْلَى عَلَيْهِمْ قَالُوا آمَنَّا بِهِ إِنَّهُ الْحَقُّ مِنْ رَبِّنَا إِنَّا كُنَّا مِنْ قَبْلِهِ مُسْلِمِينَ-( القصص-52–53)
-De som Jag tidigare gav Skriften tror på denna (Koran). Och när den läses upp för dem säger de: ”Vi tror på den. Detta är verkligen sanningen från vår Herre. Vi har varit muslimer från första början.” (Al-Qasas: 52–53)
Det vill säga: även tidigare trodde vi på profeterna och de himmelska skrifterna, och därför hade vi inte heller då någon annan religion än islam. Sedan har vi också godtagit den profet som nu har kommit från Allah med Skriften. Följaktligen har vår religion i själva verket inte förändrats. Vi var muslimer från början, och likaså är vi muslimer nu.
Detta uttalande av de troende bland Skriftens folk, som återges i Koranen, klargör tydligt att islam inte endast är namnet på den religion som profeten Muhammed (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förde med sig, och att användningen av beteckningen muslim inte är begränsad enbart till Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följeslagare. Tvärtom var alla profeters religion genom alla tider islam, och deras följeslagare var alltid muslimer. Dessa muslimer blev någon gång icke-troende endast när de vägrade att tro på en sann profet som kom senare. Men de som först trodde på en profet och därefter trodde på den profet som kom senare, fick inget avbrott i sin islam. Liksom de var muslimer tidigare, förblev de muslimer även senare.
Det märkliga är att även flera stora lärda har misslyckats med att inse denna verklighet. De blev inte övertygade ens efter att ha sett denna tydliga vers. Allama al-Suyuti skrev en utförlig avhandling i ämnet. Han hävdar att beteckningen muslim är förbehållen endast Muhammads umma (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). När denna vers sedan lades fram för honom sade han själv: ”Mina argument och bevis är slut.” Men han sade också: ”Jag bad åter Allah att skänka mig en öppning i hjärtat och övertygelse i denna fråga.” Till slut förblev han dock, i stället för att ändra sin uppfattning, fast vid den och gav flera olika tolkningar av versen, där den ena är ännu mindre hållbar än den andra. En av hans tolkningar är följande: ان كنا من قبله مسلمينDess innebörd är att vi redan före Koranens ankomst hade beslutat oss för att bli muslimer. Vi hade nämligen fått veta om dess ankomst genom vår Skrift, och vår avsikt var att anta islam när den kom.
Hans andra tolkning var att det i denna mening مسلمينefter بهär underförstått. Det vill säga att vi redan från början trodde på Koranen, eftersom vi hoppades på dess ankomst och trodde på den i förväg. Därför var vi muslimer, inte på grundval av att vi följde Tora och Evangeliet, utan på grundval av att vi godtog Koranen före dess uppenbarelse.
Hans tredje tolkning var att det från början var skrivet i vårt öde att vi skulle anta islam efter Muhammeds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och Koranens ankomst. Därför var vi i själva verket muslimer redan från början. Ingen av dessa tolkningar ger intryck av att den har påverkats av någon gudagiven öppning i hjärtat.
Saken är den att denna grundläggande sanning har förklarats inte bara på detta enda ställe i Koranen, utan på många ställen: den enda sanna religionen är islam (underkastelse under Allah). I Guds skapade rike kan Guds tjänare inte ha någon annan religion än denna. Varje profet som har kommit för att vägleda människorna sedan mänsklighetens begynnelse har kommit med denna religion. Profeterna (frid över dem) var alltid själva muslimer. De uppmanade ständigt sina följare att förbli muslimer. De av deras följare som böjde sina huvuden inför Guds befallningar, förmedlade genom profetskapet, var muslimer i alla tider. Några exempel på detta läggs fram nedan:
إِنَّ الدِّينَ عِنْدَ اللَّهِ الْإِسْلَامُ-( آل عمران-19)
-I sanning är den enda religionen inför Allah islam.
وَمَنْ يَبْتَغِ غَيْرَ الْإِسْلَامِ دِينًا فَلَنْ يُقْبَلَ مِنْهُ-( آل عمران-85)
-Och den som söker någon annan religion än islam, det kommer aldrig att godtas från honom. (Āl ʿImrān: 85)
Den ädle Noa (frid över honom) sade:
إِنْ أَجْرِيَ إِلَّا عَلَى اللَّهِ وَأُمِرْتُ أَنْ أَكُونَ مِنَ الْمُسْلِمِينَ-( يونس-72)
-Min belöning åligger endast Allah. Och jag har befallts att vara bland muslimerna. (Yūnus: 72)
Om Hazrat Ibrahim (a.s.) och hans söner förkunnas:
إِذْ قَالَ لَهُ رَبُّهُ أَسْلِمْ قَالَ أَسْلَمْتُ لِرَبِّ الْعَالَمِينَ – وَوَصَّى بِهَا إِبْرَاهِيمُ بَنِيهِ وَيَعْقُوبُ يَا بَنِيَّ إِنَّ اللَّهَ اصْطَفَى لَكُمُ الدِّينَ فَلَا تَمُوتُنَّ إِلَّا وَأَنْتُمْ مُسْلِمُونَ – أَمْ كُنْتُمْ شُهَدَاءَ إِذْ حَضَرَ يَعْقُوبَ الْمَوْتُ إِذْ قَالَ لِبَنِيهِ مَا تَعْبُدُونَ مِنْ بَعْدِي قَالُوا نَعْبُدُ إِلَهَكَ وَإِلَهَ آبَائِكَ إِبْرَاهِيمَ وَإِسْمَاعِيلَ وَإِسْحَاقَ إِلَهًا وَاحِدًا وَنَحْنُ لَهُ مُسْلِمُونَ-( البقرة-131-133)
-När hans Herre sade till honom: ”Underkasta dig”, svarade han: ”Jag har underkastat mig världarnas Herre.” Och Ibrahim (a.s.) anbefallde detta sina söner, liksom Yaqub (a.s.): ”Mina söner! Allah har valt denna religion åt er. Låt därför inte döden drabba er annat än i det tillstånd att ni är ’muslimer’.”
(Ni judar) var ni närvarande när Yaqubs död närmade sig? När han frågade sina söner: ”Vem kommer ni att dyrka efter mig?” svarade de: ”Vi ska dyrka din Gud och dina fäders, Ibrahims, Ismails och Ishaqs, Gud, och erkänna Honom som den ende Guden; och vi är Honom underkastade.” (Al-Baqarah: 131–133)
مَا كَانَ إِبْرَاهِيمُ يَهُودِيًّا وَلَا نَصْرَانِيًّا وَلَكِنْ كَانَ حَنِيفًا مُسْلِمًا-( آل عمران-67)
-Ibrahim var varken jude eller nasaré, utan var en rättrogen muslim. (Al Imran: 67)
Hazrat Ibrahim (a.s.) och Hazrat Ismail (a.s.) ber själva:
رَبَّنَا وَاجْعَلْنَا مُسْلِمَيْنِ لَكَ وَمِنْ ذُرِّيَّتِنَا أُمَّةً مُسْلِمَةً لَكَ-( البقرة-128)
– O vår Gud! Gör oss till muslimer inför Dig och låt en ummah uppstå ur vår avkomma, en som ska vara muslim inför Dig. (al-Baqarah: 128)
I berättelsen om Hazrat Lut (a.s.) sägs det:
فَمَا وَجَدْنَا فِيهَا غَيْرَ بَيْتٍ مِنَ الْمُسْلِمِينَ-(الذاريات-36)
– Vi fann inte ett enda muslimskt hem i Luts folks stad, utom ett hus (nämligen Hazrat Luts (a.s.) eget hus). (adh-Dhariyat: 36)
Hazrat Yusuf ber till Gud:
تَوَفَّنِي مُسْلِمًا وَأَلْحِقْنِي بِالصَّالِحِينَ-(يوسف-101)
– Låt mig dö som muslim och förena mig med de rättfärdiga. (Yusuf: 101)
Hazrat Musa (a.s.) säger till sitt folk:
يَا قَوْمِ إِنْ كُنْتُمْ آمَنْتُمْ بِاللَّهِ فَعَلَيْهِ تَوَكَّلُوا إِنْ كُنْتُمْ مُسْلِمِينَ-(يونس-84)
-O mitt folk! Om ni har trott på Allah, förlita er då på Honom, om ni är muslimer. (Jonas: 84)
Bani Israels sanna religion var inte judendomen, utan islam. Både vänner och fiender kände till detta. När Farao höll på att drunkna i havet sade han i själva verket följande som sina sista ord:
آمَنْتُ أَنَّهُ لَا إِلَهَ إِلَّا الَّذِي آمَنَتْ بِهِ بَنُو إِسْرَائِيلَ وَأَنَا مِنَ الْمُسْلِمِينَ-( يونس-90)
-Jag erkänner att det inte finns någon gudom utom den som Israels barn trodde på, och jag tillhör muslimerna. (Jonas: 90)
Även alla profeter bland Israels barn hade denna islam som religion.
إِنَّا أَنْزَلْنَا التَّوْرَاةَ فِيهَا هُدًى وَنُورٌ يَحْكُمُ بِهَا النَّبِيُّونَ الَّذِينَ أَسْلَمُوا لِلَّذِينَ هَادُوا-( المائدة-44)
-Vi uppenbarade Toran, i vilken det finns vägledning och ljus. I enlighet med den dömde den profet som var muslim över angelägenheterna hos dem som hade blivit judar. (Det dukade bordet: 44)
Detta var Salomos (frid vare med honom) religion. När drottningen av Saba kom till tro på honom sade hon:
أَسْلَمْتُ مَعَ سُلَيْمَانَ لِلَّهِ رَبِّ الْعَالَمِينَ-( النمل-44)
-Jag blev muslim tillsammans med Salomo inför världarnas Herre. (An-Naml: 44)
Detta var profeten Jesu (frid vare med honom) och hans lärjungars religion:
وَإِذْ أَوْحَيْتُ إِلَى الْحَوَارِيِّينَ أَنْ آمِنُوا بِي وَبِرَسُولِي قَالُوا آمَنَّا وَاشْهَدْ بِأَنَّنَا مُسْلِمُونَ-( المائدة-111)
-När Jag uppenbarade för lärjungarna: ’Tro på Mig och på Mitt sändebud’, sade de: ’Vi tror, och vittna om att vi är muslimer.’ (Al-Ma’idah: 111)
Om någon i detta sammanhang hyser tvivel och på grundval av detta frågar hur de arabiska orden islam och muslim kunde användas i olika länder och på olika språk, är det ett uppenbart uttryck för okunnighet. Det väsentliga är nämligen inte dessa arabiska ord, utan den innebörd för vilken orden används på arabiska. Det som i själva verket sägs i dessa verser är att den sanna religion som sänts av Gud inte är kristendom, mosaism eller muhammedanism, utan att böja sitt huvud i underkastelse inför Guds befallning, som förmedlats genom profeterna och de himmelska Skrifterna. Vemhelst av Guds tjänare, var och när han än har antagit detta förhållningssätt, har följt samma universella och tidlösa sanna religion. För alla som med verklig insikt och uppriktighet har antagit denna religion är det inte ett religionsbyte att efter Moses (frid vare med honom) erkänna Jesus (frid vare med honom), och efter Jesus (frid vare med honom) erkänna Muhammed (frid vare med honom), utan ett naturligt och förnuftigt krav på att följa den sanna religionen. Däremot förblev de som utan eftertanke anslöt sig till profeternas skara eller föddes in i den, och för vilka nationell, släktbaserad och gruppbunden fanatism hade antagit den sanna religionens skepnad, judar och kristna. När Muhammed (frid vare med honom) kom, avslöjades deras okunnighets villfarelse. Genom att förneka den siste profeten vägrade de nämligen inte bara att förbli muslimer i fortsättningen, utan visade också genom sitt handlande att de inte heller tidigare hade varit muslimer. De hade endast varit fästa vid en profets eller vissa profeters personligheter, eller hade gjort sina förfäders blinda lydnad till sin religion. (152)
Processen för bildandet av den muslimska umman
På detta sätt återupplivade Allahs sändebud (frid vare med honom) inte bara den religion som hade förts vidare sedan tidigare. Han upprättade också på nytt den ummah som sedan alla profeters tid hade kallats den muslimska ummahn. Alla de som hade anslutit sig till denna ummah efter att ha lämnat olika stammar, familjer och områden gjorde han till varandras medhjälpare och stöd, till varandras bröder samt till varandras medkännande och deltagande vänner. Han gjorde allas liv, egendom, heder och anseende lika okränkbara, betraktade allas rättigheter och skyldigheter som likvärdiga och gav ingen en särskild ställning som andra inte hade. Detta var något förunderligt i den arabiska miljö som präglades av stamdyrkan och fanatism, något som deras sinnen och hjärtan inte på något sätt var beredda att acceptera. (153)
Det har återberättats från Ibn Zayd att Abu Lahab, Sändebudets (frid vare med honom) farbror, en dag frågade honom: ”Vad får jag om jag antar din religion?” Profeten (frid vare med honom) svarade: ”Det du får som alla andra troende får.” Han sade: ”Finns det ingen särskild rang för mig också (för Sändebudets farbror)?” Profeten (frid vare med honom) sade: ”Vad mer önskar du?”
Abu Lahab sade: (arabiska******************)
”Må denna religion gå under, eftersom jag är likställd med alla andra i den.” (Ibn Jarir) (154)
I motsats till denna fanatiska föreställning förklarade Koranen tydligt:
لَنْ تَنْفَعَكُمْ أَرْحَامُكُمْ وَلَا أَوْلَادُكُمْ يَوْمَ الْقِيَامَةِ
”På Uppståndelsens dag kommer varken era släktband eller era barn att vara er till någon nytta.” (al-Mumtahana: 3)
Dessa blodsband kommer att bestå helt och fullt här, men där kommer de inte att vara till någon nytta. Det verkligt avgörande är tron, som kommer att vara till nytta på Uppståndelsens dag. Därför bör också era släktband i denna värld grundas på tron.
إِنَّمَا وَلِيُّكُمُ اللَّهُ وَرَسُولُهُ وَالَّذِينَ آمَنُوا الَّذِينَ يُقِيمُونَ الصَّلَاةَ وَيُؤْتُونَ الزَّكَاةَ وَهُمْ رَاكِعُونَ-( المائدة-55)
-Era sanna vänner är Allah, Hans Sändebud och de troende som förrättar bönen, ger zakat och böjer sina huvuden inför Gud. (Al-Ma’idah: 55)
إِنَّمَا الْمُؤْمِنُونَ إِخْوَةٌ فَأَصْلِحُوا بَيْنَ أَخَوَيْكُمْ-( الحجرات-10)
-De troende är varandras bröder. Försona därför era bröder med varandra. (Al-Hujurat: 10)
Denna och andra liknande verser har upprättat ett världsomfattande brödraskap för alla muslimer i världen. Välsignelsen i denna lära är att det brödraskap som har skapats bland muslimerna och fortfarande finns där inte återfinns bland anhängarna av någon annan religion eller åskådning. Profeten (s.a.v.) har i många av sina tal förklarat dess betydelse och krav, vilket har väckt hela dess livskraft ännu mer.
Hazrat Jarir ibn Abdullah berättar: Allahs Sändebud (s.a.v.) tog min trosed på tre saker. För det första att jag skulle förrätta bönen, för det andra att jag skulle fortsätta att ge zakat, och för det tredje att jag skulle vara välvilligt inställd till varje muslim. (Bukhari, Kitab al-Iman)
Hazrat Abdullah ibn Masud (r.a.) berättar att Profeten (s.a.v.) sade: Att förolämpa en muslim är fisq (synd), och att strida mot honom är kufr (otro). (Bukhari – Kitab al-Iman.) I Musnad Ahmad återges detta av Hazrat ibn Malik (r.a.) på sin fars auktoritet.
Hazrat Abu Huraira (r.a.) berättar att Profeten (s.a.v.) sade: En muslims liv, egendom och heder är förbjudna för varje annan muslim. (Muslim – Kitab al-Birr wa as-Silah)
Hazrat Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (frid vare med honom) sade: Muslimen är muslimens bror; han gör honom inte orätt, överger honom inte och förödmjukar honom inte. Det är ett stort ont för en människa att förödmjuka sin muslimske bror. (Musnad Ahmad)
Hazrat Sahl ibn Sa’d al-Sa’idi (må Allah vara nöjd med honom) återger Profetens (frid vare med honom) ord och säger: En troendes förhållande till de troendes gemenskap är som huvudets förhållande till kroppen. Han känner en av de troendes sorger och lidanden på samma sätt som huvudet känner smärtan i varje del av kroppen. – Musnad Ahmad. (155)
Hazrat Nu’man ibn Bashir (må Allah vara nöjd med honom) återger denna hadith från Profeten (frid vare med honom).
(Arabiska***************************)
– De troendes liknelse i fråga om ömsesidig barmhärtighet, kärlek och medkänsla är som en enda kropp. Om någon del av kroppen drabbas av smärta, drabbas hela kroppen av sömnlöshet och feber på grund av den.
Hazrat Abu Musa al-Ash’ari (må Allah vara nöjd med honom) säger att Profeten (frid vare med honom) sade: (arabiska**********************)
– Den troende är för en annan troende som en mur, där varje del stärker den andra.
Hazrat Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) återger denna hadith av Profeten (frid vare med honom) (arabiska***************)
-Muslimer är varandras bröder: han gör inte sin broder orätt och avstår inte från att hjälpa honom. Den som ägnar sig åt att fylla sin broders behov, åt honom fyller Allah hans behov. Och den som räddar en muslim från en nöd, honom ska Allah rädda från nöden på Uppståndelsens dag. Den som döljer en muslims fel och brister, hans fel och brister ska Allah dölja på Uppståndelsens dag. (156)
Hazrat Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) och Abu Talha ibn Sahl al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom) återberättar denna hadith av Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid).
(Arabiska***********************)
-När en muslim förödmjukas och vanäras och hans heder angrips, och någon inte träder fram för att hjälpa honom, då kommer Allah den Allsmäktige inte heller att hjälpa honom i en situation där han är beroende av Allahs hjälp. Men om någon hjälper en muslim när hans heder angrips och han förödmjukas, då kommer Allah den Allsmäktige också att hjälpa honom i en situation där han önskar att Allah ska bistå honom. (157)
Hazrat Abdullah ibn Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom) säger att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade, (arabiska****************)
-En muslim är den vars tunga och händer andra muslimer är trygga från.
Hazrat Abu Bakra Nufay ibn al-Harith (må Allah vara nöjd med honom) säger att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) under avskedspilgrimsfärden, i talet på offerdagen, sade,
(Arabiska******************)
–Se upp! Bli inte efter mig som de otrogna, så att ni börjar slå varandras nackar.
Hazrat Anas (r.a.) berättar att Profeten (s.a.w.) en gång sade: (arabiska******************)
–Hjälp din broder, vare sig han är en förtryckare eller förtryckt. Någon frågade: ”Om han är förtryckt hjälper jag honom, men hur ska jag hjälpa honom om han är en förtryckare?”
Profeten sade: (arabiska************************)
–Hindra honom från förtryck och håll honom borta från det. Det är nämligen så man hjälper honom. (Bukhari)
Hazrat Abdullah bin Amr bin As (r.a.) berättar att Profeten (s.a.w.) sade: (arabiska******************)
–De troendes blod har samma värde. Mot fienden är de alla som en enda hand.
Hazrat Anas bin Malik (r.a.) återger denna hadith från Profeten (s.a.w.): (arabiska****************)
-Jag har befallts att kämpa mot människor tills de vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad (frid vare med honom) är Allahs sändebud. När de sedan avlägger detta vittnesmål, vänder sig mot vår qibla, äter av det vi slaktar och ber såsom vi ber, blir deras blod och egendom förbjudna för oss. Om de däremot har någon rättighet gentemot oss är det en annan sak. De har samma rättigheter som muslimerna, och på dem vilar samma skyldigheter som på muslimerna-
En umma som bär fanan för en kallelse och en rörelse
Men denna umma är inte sådan att några människor, efter att ha antagit tron, bara skulle ägna sig åt att åkalla Allah på sin egen plats, göra goda gärningar och vara varandras stöd, hjälpare, välönskare och medkännande. Dess uppgift sträckte sig längre än så: denna umma skulle sprida kallelsen till islam bland varje människa och varje folk. Den skulle befalla det goda och förhindra det onda. Hela denna umma hade valts ut och förts fram ur alla folk och stammar för att reformera och förbättra dessa Allahs tjänare. Dess förhållande till alla folk skulle vara ett förhållande präglat av sanning och rättvisa, och inte till någon ett förhållande präglat av orätt och orättvisa. Om saken hade begränsats till det första tillståndet, skulle Quraysh och avgudadyrkarna i Arabien i någon mån ha varit beredda att tåla det. Men det andra tillståndet innebar att de såg att denna umma inte bara ville växa och utvidgas, utan att varje individ personligen och hela församlingen kollektivt var mycket aktiva i att sprida sin rörelse. Därmed överskred deras (Qurayshs) oro tålamodets gräns. De såg nämligen att deras egna människor varje dag lämnade deras grupp och anslöt sig till den nya gruppen. (158)
وَمَنْ أَحْسَنُ قَوْلًا مِمَّنْ دَعَا إِلَى اللَّهِ وَعَمِلَ صَالِحًا وَقَالَ إِنَّنِي مِنَ الْمُسْلِمِينَ-(همالسجده-33)
-Och vem talar bättre än den som kallar till Allah, gör goda gärningar och säger: ”Jag är muslim.” (Hāmīm as-Sajda: 33)
I verserna 30–32 hade muslimerna tidigare fått veta att stå fasta i Allahs dyrkan och, efter att ha valt denna väg, inte vända sig bort från den, i sig är den världsliga godhet som gör människan till änglarnas vän och berättigad till paradiset. Sedan sades det till dem i denna vers att den handling vars rang inte kan överträffas av någon annan är att ni själva gör goda gärningar och kallar andra till Allahs dyrkan. Säg oförskräckt: ”Jag är muslim”, även i en miljö präglad av yttersta motstånd, där tillkännagivandet och det öppna uttryckandet av islam innebar att kalla fara över sig själv. För att fullt ut förstå betydelsen av detta uttalande måste man hålla den miljö där det sades inför sina ögon. Förhållandet var då sådant att varje person som öppet förklarade sig vara muslim kände det som om han trädde in i en skog full av vilda rovdjur, där alla rusade mot honom för att slita honom i stycken och äta upp honom. Och den som dessutom öppnade sin mun för att förkunna islam var som om han kallade på de vilda rovdjuren och sade: ”Kom och slit mig i stycken och ät upp mig.” Under sådana förhållanden sades det att det är en stor och grundläggande godhet att en människa erkänner Allah som sin Herre, följer den raka vägen och inte avviker från den. Men den högsta graden av godhet är att hon ställer sig upp och säger: ”Jag är muslim”, och utan att bry sig om följderna kallar människor till Allah. När hon gör detta ska hon hålla sina egna gärningar så rena och heliga att ingen får något utrymme att rikta anklagelser mot islam och dess fanbärare. (159)
En befallning till muslimerna om världsledarskap
وَكَذَلِكَ جَعَلْنَاكُمْ أُمَّةً وَسَطًا لِتَكُونُوا شُهَدَاءَ عَلَى النَّاسِ وَيَكُونَ الرَّسُولُ عَلَيْكُمْ شَهِيدًا-( البقرة-143)
–Och på så sätt har Vi gjort er till den bästa umman, så att ni kan vara vittnen över världens folk och Sändebudet kan vara vittne över er. (al-Baqarah: 143)
Detta var tillkännagivandet av Muhammads ummas världsledarskap. På detta sätt antyddes också den vägledning från Allah genom vilken Profeten Muhammeds efterföljare kunde finna den raka vägen och genom ständig utveckling nå en sådan ställning att de betraktades som ”Ummate Wasat”. Det gjordes också en hänvisning till ändringen av qiblan, vilket okunniga människor uppfattar som att man vänder ansiktet från en riktning till en annan. I själva verket innebar ändringen av qiblan från Bayt al-Maqdis till Kaba att Allah på ett regelrätt sätt avsatte Israels barn från ställningen som världens ledare och insatte Muhammads ummah i denna ställning.
Uttrycket ”Ummate Wasat” har en så omfattande innebörd att ingen annan enskild term kan göra dess översättning rättvisa. Det betyder en stor och ädel grupp som skulle hålla fast vid rättvisa, opartiskhet och måttfullhet. Den skulle inta en ledande ställning bland världens nationer. Dess relation till alla skulle vara densamma, och denna relation skulle präglas av ärlighet, inte av lögn och orättvisa.
När det sades att ni gjordes till Ummate Wasat för att ni skulle vara vittnen över människorna och Sändebudet vara vittne över er, var och är innebörden denna: När hela mänskligheten på Domedagen tillsammans ställs till svars, kommer Sändebudet (frid vare med honom), som Allahs ansvarige ställföreträdare, att vittna om er inför Allah: att han till er fullständigt och oförändrat förmedlade den undervisning om rätt tänkande, rättfärdiga handlingar och ett rättvist samhällssystem som Allah hade gett honom, och att han själv i praktiken visade hur man handlar enligt den. Därefter måste ni, eftersom ni är Sändebudets efterträdare, träda fram som vittnen för alla människor och vittna om att ni efter bästa förmåga inte försummade att förmedla till dem allt som Sändebudet hade förmedlat till er och att visa dem allt som Sändebudet hade visat er.
Att en person eller grupp i denna värld tilldelas ställningen som vittne från Gud innebär i själva verket att den tilldelas ställningen som ledare. Detta innebär å ena sidan ära och auktoritet och å andra sidan en tung börda av ansvar. Innebörden är att på samma sätt som Allahs Sändebud (frid vare med honom) var ett levande vittne för denna ummah på gudsfruktan, sanningsenlighet, rättvisa och trohet mot sanningen, måste denna ummah också vara ett levande vittne för hela världen. Genom att se allt i dess ord och handlingar, karaktär och uppförande ska världen till och med kunna förstå: detta är gudsfruktan, detta är sanningsenlighet, detta är rättvisa, så här är trohet mot sanningen, och det är för att göra världens människor till sådana som islam har kommit. (160)
Den muslimska ummans kännetecken
كُنْتُمْ خَيْرَ أُمَّةٍ أُخْرِجَتْ لِلنَّاسِ تَأْمُرُونَ بِالْمَعْرُوفِ وَتَنْهَوْنَ عَنِ الْمُنْكَرِ وَتُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ-( آل عمران-110)
Ni är den bästa ummah som har framträtt i världen (för att vägleda människorna och reformera och förbättra dem). Ni befaller det goda, förbjuder det orätta och tror på Allah. (Ali Imran: 110)
I denna vers sägs det till profetens (ﷺ) efterföljare att den ställning som världens ledare och vägvisare, från vilken Israels barn avlägsnades på grund av sin olämplighet, nu har anförtrotts er. Detta beror på att ni nu, vad gäller moral och handlingar, har blivit världens bästa folk och att de egenskaper har utvecklats hos er som är nödvändiga för ett rättvist ledarskap. Det innebär drivkraften och arbetet med att upprätta goda gärningar och utrota onda gärningar, samt att erkänna Allah, Han som inte har någon medhjälpare, som sin Gud och Herre genom tro och handling. Därför har uppgiften att leda världen anförtrotts åt er. (161)
وَالْمُؤْمِنُونَ وَالْمُؤْمِنَاتُ بَعْضُهُمْ أَوْلِيَاءُ بَعْضٍ يَأْمُرُونَ بِالْمَعْرُوفِ وَيَنْهَوْنَ عَنِ الْمُنْكَرِ وَيُقِيمُونَ الصَّلَاةَ وَيُؤْتُونَ الزَّكَاةَ وَيُطِيعُونَ اللَّهَ وَرَسُولَهُ-( التوبة71)
-Troende män och troende kvinnor är varandras bundsförvanter. De påbjuder det goda och förbjuder det onda. De förrättar bönen, ger zakat och lyder Allah och Hans sändebud. (At-Tawbah: 71)
Det innebär att troende kvinnor och män har blivit ett folk vars medlemmar i lika hög grad har alla dessa egenskaper: de hyser så stor kärlek till goda gärningar att de befaller världens människor att utföra dem. De avskyr onda gärningar så mycket att de hindrar världen från dem. Åminnelsen av Gud är för dem, liksom för följeslagarna, en nödvändig del av livet. Deras hjärtan och händer är öppna för att spendera rikedom på Guds väg. Lydnaden mot Gud och Hans sändebud är en naturlig del av deras liv. Denna universella moraliska läggning och livsordning har förenat dem med varandra. (162)
Drivkraften att offra sitt liv
Bland detta folks människor har också drivkraften skapats att de ska ge sin religion företräde framför allt annat. De ska vara beredda att offra allt för den. Men de ska inte vara beredda att offra den för något annat.
Om det är möjligt att dyrka Gud medan man stannar kvar i sitt eget land, bland sin familj och i sitt hem, finns det naturligtvis inget problem. Men om det inte är möjligt, kommer prövningen att bestå i om man avstår från att dyrka Gud på grund av sitt hem, sina barn, sin familj och sin kärlek till fosterlandet, eller om man för Guds dyrkans skull lämnar allt detta och tar risken att göra hijra och gå i exil.
وَالَّذِينَ هَاجَرُوا فِي اللَّهِ مِنْ بَعْدِ مَا ظُلِمُوا لَنُبَوِّئَنَّهُمْ فِي الدُّنْيَا حَسَنَةً وَلَأَجْرُ الْآخِرَةِ أَكْبَرُ لَوْ كَانُوا يَعْلَمُونَ-( النحل-41)
Dem som efter att ha utstått förtryck har utvandrat, ska Vi ge en god bostad i denna värld, och belöningen i det häreftervarande livet är ännu mycket större. (An-Nahl: 41)
يَا عِبَادِيَ الَّذِينَ آمَنُوا إِنَّ أَرْضِي وَاسِعَةٌ فَإِيَّايَ فَاعْبُدُونِ-كُلُّ نَفْسٍ ذَائِقَةُ الْمَوْتِ ثُمَّ إِلَيْنَا تُرْجَعُونَ-وَالَّذِينَ آمَنُوا وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ لَنُبَوِّئَنَّهُمْ مِنَ الْجَنَّةِ غُرَفًا تَجْرِي مِنْ تَحْتِهَا الْأَنْهَارُ خَالِدِينَ فِيهَا نِعْمَ أَجْرُ الْعَامِلِينَ-الَّذِينَ صَبَرُوا وَعَلَى رَبِّهِمْ يَتَوَكَّلُونَ-وَكَأَيِّنْ مِنْ دَابَّةٍ لَا تَحْمِلُ رِزْقَهَا اللَّهُ يَرْزُقُهَا وَإِيَّاكُمْ وَهُوَ السَّمِيعُ الْعَلِيمُ-(العنكبوت56-60)
– O Mina tjänare som har trott! Min jord är vidsträckt. Dyrka därför Mig ensam. Varje själ ska smaka döden. Därefter ska ni alla återföras till Mig. Dem som tror och gör goda gärningar ska Vi ge höga boningar i paradiset, under vilka floder flyter. Där ska de förbli för evigt. Vilken vacker belöning för dem som handlar! Detta gäller dem som är tålmodiga och förlitar sig på sin Herre. Hur många levande varelser finns det inte som inte bär med sig sin försörjning! Allah försörjer dem och även er. Han är den Allhörande, den Allvetande. (Al-Ankabut: 56–60)
Av suran al-Ankabut kan man förstå vilken inspiration det var som hade tänts inom det muslimska samfundet vid den tiden.
Den första versen innehöll en hänvisning till hijra: om det är svårt att dyrka Gud i Mekka, lämna då landet. Guds jord är inte trång. Bege er vart ni än kan leva som Guds tjänare. Ni bör inte dyrka ert folk och ert land, utan dyrka er Gud. Härav blev det känt att det väsentliga inte är nationen, födelsebygden eller landet, utan dyrkan av Allah. Om kärleken till nationen, födelsebygden och landet någon gång kommer i konflikt med kravet på att dyrka Gud, då är det den troendes tros elddop. Den sanna troende kommer att dyrka Gud och förkasta landet och nationen. De som falskeligen påstår sig tro kommer att överge tron och förbli knutna till sitt land och sitt folk. Denna vers klargör i detta sammanhang att en sann gudsdyrkare kan vara patriot och älska sitt folk, men han kan inte avguda nationen eller landet. För honom är dyrkan av Gud kärare än allt annat, och för dess skull kommer han att offra allt i världen, men han kommer inte att offra den för något i världen.
Den andra versen betyder att ni inte ska bekymra er om livet, eftersom det ändå kommer att ta slut när som helst. Ingen kommer till världen för att stanna för evigt. Det som alltså bör bekymra er är inte hur livet ska räddas, utan hur tron ska bevaras och hur kravet på gudsdyrkan ska uppfyllas. Till slut måste ni återvända till Mig. Om ni kommer tillbaka efter att ha förlorat tron för att rädda livet i denna värld, blir följden en annan. Men om ni kommer tillbaka efter att ha förlorat livet för att rädda tron, blir följden en helt annan. Bekymra er därför om detta: när ni återvänder till Mig, vad kommer ni då att ha med er? En tro som offrats för livets skull, eller ett liv som offrats för trons skull.
Den tredje versen säger att även om ni på grund av att ni följer trons och godhetens väg förblir berövade alla världens välsignelser och dör efter att, sett ur ett världsligt perspektiv, ha misslyckats, ska ni vara förvissade om att detta helt säkert kommer att gottgöras. Ni kommer inte bara att få gottgörelse, utan också den allra bästa belöningen.
Den fjärde versen säger att den allra bästa belöningen i det häreftervarande livet är för dem som förblir fasta i tron trots alla slags olyckor, prövningar, sorger, svårigheter och förföljelser; för dem som tar trons risker och inte vänder den ryggen; för dem som, trots att de med egna ögon ser de möjligheter, fördelar och vinster som följer av att överge tron, inte fäster någon vikt vid dem; för dem som, trots att de ser de otrognas och de omoraliska och syndfullas framgång och välstånd, inte bryr sig om det; för dem som inte förlitar sig på sina rikedomar, affärer, handel, klaner eller familjer, utan förlitar sig på sin Herre; för dem som, utan att ta hänsyn till världsliga medel och resurser, blir beredda att möta rena kraftmätningar och konflikter och vid behov lämnar sina hem och ger sig av; för dem som hyser tillit till sin Herre och tror att belöningen för att förbli fasta i tron och i goda gärningar aldrig kommer att gå förlorad. De hyser också förvissningen att Han kommer att hjälpa Sina troende och rättfärdiga tjänare även i denna värld och ge dem den bästa belöningen för deras gärningar i det häreftervarande livet.
I den sista versen sägs det att ni efter hijra inte heller bör oroa er för er försörjning, samtidigt som ni oroar er för era liv. Se hur oräkneliga djur, fåglar och vattenlevande varelser rör sig inför era ögon i vattnet, på land och i luften. Vart de än går får de genom Allahs nåd någon form av försörjning. Därför ska ni inte förlora modet genom att ständigt bekymra er över varifrån ni ska få mat om ni lämnar era hem för trons skull. Han som försörjer Sina oräkneliga skapade varelser kommer också att försörja er. (163)
Förhållandet mellan de troende och de otrogna
Å ena sidan har det tydligt klargjorts hur människorna inom den muslimska umman ska förhålla sig till varandra och vara nära knutna till religionen och tron. Å andra sidan har det sagts hur muslimernas förhållande till de otrogna bör vara.
لَا يَتَّخِذِ الْمُؤْمِنُونَ الْكَافِرِينَ أَوْلِيَاءَ مِنْ دُونِ الْمُؤْمِنِينَ-( آل عمران-28)
-De troende ska aldrig ta de otrogna till vänner i stället för de troende. (Al Imran 28)
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَتَّخِذُوا الْكَافِرِينَ أَوْلِيَاءَ مِنْ دُونِ الْمُؤْمِنِينَ-( النساء-144)
-O ni som har trott! Ta inte de otrogna till era vänner i stället för de troende. (An-Nisa 144)
أَمْ حَسِبْتُمْ أَنْ تُتْرَكُوا وَلَمَّا يَعْلَمِ اللَّهُ الَّذِينَ جَاهَدُوا مِنْكُمْ وَلَمْ يَتَّخِذُوا مِنْ دُونِ اللَّهِ وَلَا رَسُولِهِ وَلَا الْمُؤْمِنِينَ وَلِيجَةً-( التوبة-16)
Tror ni att ni kommer att lämnas ifred, utan att Allah ännu har visat vilka bland er som har kämpat på Hans väg och inte tagit någon annan än Allah, Hans Sändebud och de troende till nära vänner? (Tawba: 16)
I denna vers i sura Tawba riktas tilltalet till de människor som nyligen hade blivit muslimer. De fick höra att de inte skulle räknas som sanna troende förrän de hade genomgått denna eldprövning och bevisat att de i sanning ansåg Allah och Hans religion vara kärare än sitt liv och sin egendom samt sina bröder och vänner. Hittills är det uppenbart att er situation är sådan att ni har blivit muslimer eftersom islam, genom de sanna troendes och de först föregåendes oerhörda ansträngningar, har segrat och spridit sig över hela landet. (164)
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَتَّخِذُوا آبَاءَكُمْ وَإِخْوَانَكُمْ أَوْلِيَاءَ إِنِ اسْتَحَبُّوا الْكُفْرَ عَلَى الْإِيمَانِ وَمَنْ يَتَوَلَّهُمْ مِنْكُمْ فَأُولَئِكَ هُمُ الظَّالِمُونَ – قُلْ إِنْ كَانَ آبَاؤُكُمْ وَأَبْنَاؤُكُمْ وَإِخْوَانُكُمْ وَأَزْوَاجُكُمْ وَعَشِيرَتُكُمْ وَأَمْوَالٌ اقْتَرَفْتُمُوهَا وَتِجَارَةٌ تَخْشَوْنَ كَسَادَهَا وَمَسَاكِنُ تَرْضَوْنَهَا أَحَبَّ إِلَيْكُمْ مِنَ اللَّهِ وَرَسُولِهِ وَجِهَادٍ فِي سَبِيلِهِ فَتَرَبَّصُوا حَتَّى يَأْتِيَ اللَّهُ بِأَمْرِهِ وَاللَّهُ لَا يَهْدِي الْقَوْمَ الْفَاسِقِينَ-( التوبة-23–24)
-Ni som har trott! Ta inte era fäder och bröder till nära vänner om de föredrar otro framför tron. De av er som tar dem till vänner är orättfärdiga. Profet! Säg till dem: Om era fäder, era bröder, era hustrur, era vänner och den rikedom som ni har förvärvat, samt era hustrur, era vänner och den rikedom som ni har förvärvat, och den handel vars nedgång ni fruktar, samt de hem som ni tycker om, är kärare för er än Allah, Hans Sändebud och jihad på Hans väg, så vänta tills Allah fattar sitt beslut för er. Allah vägleder inte de trotsiga människorna.
قَدْ كَانَتْ لَكُمْ أُسْوَةٌ حَسَنَةٌ فِي إِبْرَاهِيمَ وَالَّذِينَ مَعَهُ إِذْ قَالُوا لِقَوْمِهِمْ إِنَّا بُرَآءُ مِنْكُمْ وَمِمَّا تَعْبُدُونَ مِنْ دُونِ اللَّهِ كَفَرْنَا بِكُمْ وَبَدَا بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمُ الْعَدَاوَةُ وَالْبَغْضَاءُ أَبَدًا حَتَّى تُؤْمِنُوا بِاللَّهِ وَحْدَهُ-( الممتحنة-4)
-I Ibrahim (a) och hans följeslagare har ni ett utmärkt föredöme: de sade tydligt till sitt folk: ”Vi tar avstånd från er och från de avgudar som ni dyrkar i stället för Allah. Vi förnekar er, och mellan oss och er har det för alltid uppstått fiendskap och hat, tills ni tror på Allah ensam.” (Mumtahana: 4)
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَتَّخِذُوا عَدُوِّي وَعَدُوَّكُمْ أَوْلِيَاءَ تُلْقُونَ إِلَيْهِمْ بِالْمَوَدَّةِ وَقَدْ كَفَرُوا بِمَا جَاءَكُمْ مِنَ الْحَقِّ يُخْرِجُونَ الرَّسُولَ وَإِيَّاكُمْ أَنْ تُؤْمِنُوا بِاللَّهِ رَبِّكُمْ إِنْ كُنْتُمْ خَرَجْتُمْ جِهَادًا فِي سَبِيلِي وَابْتِغَاءَ مَرْضَاتِي-( الممتحنة-1)
-Ni troende! Om ni har gett er av för att kämpa på Min väg och söka Min välbehag, så ta inte Min och er fiende till vän. Ni visar dem vänskap, trots att de förnekar det sanna som har kommit till er. De förvisar Sändebudet och er från era hem därför att ni tror på Allah, er Herre. (Mumtahana: 1)
لَا تَجِدُ قَوْمًا يُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ يُوَادُّونَ مَنْ حَادَّ اللَّهَ وَرَسُولَهُ وَلَوْ كَانُوا آبَاءَهُمْ أَوْ أَبْنَاءَهُمْ أَوْ إِخْوَانَهُمْ أَوْ عَشِيرَتَهُمْ أُولَئِكَ كَتَبَ فِي قُلُوبِهِمُ الْإِيمَانَ وَأَيَّدَهُمْ بِرُوحٍ مِنْهُ-( المجادلة-22)
Ni kommer aldrig att finna att de som tror på Allah och den yttersta dagen håller vänskap med dem som motsätter sig Allah och Hans Sändebud, även om dessa skulle vara deras fäder, söner, bröder eller familjemedlemmar. Detta är människor i vilkas hjärtan Allah har inskrivit tron och som Han har stärkt och understött genom en ande från Sig. (Al-Mujādila: 22)
I denna vers ur sura Al-Mujādila framställs två saker. Den ena är en princip, och den andra är en redogörelse för verkliga händelser.
Principiellt sägs det att tro på den sanna religionen och kärlek till religionens fiender är två sinsemellan motsatta ting. Det är på intet sätt möjligt att förena dessa båda. Det är helt omöjligt att tron och kärleken till Guds och Sändebudets fiender kan förenas i samma hjärta, på samma sätt som kärlek till den egna personen och kärlek till ens fiender inte samtidigt kan förenas i en människas hjärta. Om ni därför ser någon som bekänner sig till tron och samtidigt står i ett kärleksförhållande till människor som är motståndare till islam, bör ni inte låta er förvirras av tanken att han trots sitt beteende kanske är uppriktig i sitt anspråk på tro. De som på detta sätt upprätthåller samma slags relation till islam och till islams motståndare bör själva noggrant begrunda sin ställning och fråga sig vad de i verkligheten är: troende eller hycklare? Om de har ens någon uppriktighet och inom sig också känner att hyckleri moraliskt sett är människans sämsta beteende, bör de avstå från försöket att samtidigt färdas i två båtar. Tron kräver av dem ett fast beslut. Om man vill förbli troende måste man överge varje släkt- och annan relation som står i konflikt med islam. Om man accepterar en annan relation som kär kärare än relationen till islam, måste man avstå från det falska anspråket på tro.
Detta var den principiella framställningen. Men Allah den Allsmäktige ansåg det inte tillräckligt att endast förkunna principen här. I stället lade Han också fram verkliga händelser som exempel inför dem som gör anspråk på tro: de som verkligen var troende bröt i själva verket, inför allas ögon, alla de band som stod i vägen för Allahs religion. Detta var en verklig händelse som hela Arabien bevittnade under slagen vid Badr och Uhud. De ädla följeslagare som utvandrade från Mecka och kom till Medina kämpade enbart för Allahs och Hans religions skull mot sina egna stammar och nära släktingar.
Abū ʿUbayda (må Allah vara nöjd med honom) dödade sin far, ʿAbdullāh ibn al-Jarrāh. Muṣʿab ibn ʿUmayr (må Allah vara nöjd med honom) dödade sin egen bror, ʿUbayd ibn ʿUmayr. ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) dödade sin morbror, ʿĀṣ ibn Hishām ibn al-Mughīra. Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) gjorde sig redo att strida mot sin egen son, ʿAbd al-Raḥmān. ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom), Ḥamza (må Allah vara nöjd med honom) och ʿUbayda ibn al-Ḥārith dödade ʿUtba, Shayba och al-Walīd ibn ʿUtba, som var deras nära släktingar. När det gällde krigsfångarna från slaget vid Badr vädjade ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) till Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att alla dessa skulle dödas och att var och en av oss skulle döda sin släkting. Under detta slag vid Badr hade en ansarisk man fångat och bundit Muṣʿab ibn ʿUmayrs helbror, Abū ʿAzīz ibn ʿUmayr. När Muṣʿab såg detta ropade han: ”Bind honom hårt! Hans mor är mycket rik; hon kommer att betala en stor lösesumma för att få honom fri.” Abū ʿAzīz sade: ”Säger du detta när du är min bror?” Muṣʿab svarade: ”I denna stund är du inte min bror. Denna ansar är däremot min bror, eftersom han har tagit dig till fånga.” Under samma slag vid Badr blev också Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) farbror ʿAbbās och hans svärson Abū al-ʿĀṣ (profetens dotter Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) make) tillfångatagna. Men de behandlades inte på något sätt annorlunda än de andra fångarna på grund av sin släktskap med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). På detta sätt visades världens människor genom verkliga händelser hur en äkta muslim är och hur hans relation till Allah och Hans religion bör vara.
Al-Daylamī har återberättat denna åkallan av Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) från Muʿādh (må Allah vara nöjd med honom):
”O Gud! Låt inte någon syndare (i en annan återberättelse: någon olydig) visa mig barmhärtighet, så att kärlek till honom uppstår i mitt hjärta. För jag har funnit i den uppenbarelse som Du har sänt ned att de som tror på Allah och den yttersta dagens religion inte kan hysa kärlek till dem som motsätter sig Allah och Hans Sändebud.” (165)
Man får inte överge tron för någons skull.
وَوَصَّيْنَا الْإِنْسَانَ بِوَالِدَيْهِ حَمَلَتْهُ أُمُّهُ وَهْنًا عَلَى وَهْنٍ وَفِصَالُهُ فِي عَامَيْنِ أَنِ اشْكُرْ لِي وَلِوَالِدَيْكَ إِلَيَّ الْمَصِيرُ – وَإِنْ جَاهَدَاكَ عَلَى أَنْ تُشْرِكَ بِي مَا لَيْسَ لَكَ بِهِ عِلْمٌ فَلَا تُطِعْهُمَا وَصَاحِبْهُمَا فِي الدُّنْيَا مَعْرُوفًا-( لقمان-14–15)
-Vi har ålagt människan att erkänna sina föräldrars rättigheter. Hennes mor bar henne i sitt sköte under stora plågor, och det tog två år att avvänja henne. Därför har Vi förmanat henne: Var tacksam mot Mig och dina föräldrar. Till Mig ska ni återvända. Men om de försöker tvinga dig att sätta någon vid Min sida, om vilken du inte har någon kunskap att han är Min medgud, ska du aldrig lyda dem. Men behandla dem väl i denna värld. (Luqman: 14–15)
وَوَصَّيْنَا الْإِنْسَانَ بِوَالِدَيْهِ حُسْنًا وَإِنْ جَاهَدَاكَ لِتُشْرِكَ بِي مَا لَيْسَ لَكَ بِهِ عِلْمٌ فَلَا تُطِعْهُمَا-( العنكبوت-8)
-Vi har anbefallt människan att behandla sina föräldrar väl. Men om de försöker tvinga dig att sätta någon annan vid Min sida, om vilken du inte vet att han är Min medgud, ska du inte lyda dem. (Al-ʿAnkabut: 8)
Enligt återberättelser i Muslim, Tirmidhi, Ahmad, Abu Dawud och Nasa’i uppenbarades denna vers i sura Al-ʿAnkabut om den ädle Saʿd ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom). Han antog islam vid arton eller nitton års ålder. Hans mor var Hamna bint Sufyan ibn Umayya (Abu Sufyans brorsdotter). När hon fick veta att hennes son hade blivit muslim sade hon: ”Så länge du inte förnekar Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kommer jag varken att äta eller dricka. Jag kommer inte ens att sitta i skuggan. Att uppfylla moderns rätt är ju Allahs befallning. Om du inte lyder mig, kommer du också att vara olydig mot Allah.”
Den ädle Saʿd blev mycket förtvivlad av detta och kom till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och berättade allt. Med anledning av detta uppenbarades denna vers. Det är möjligt att även andra unga män som blev muslimer under islams första tid i Mecka mötte en liknande situation. Därför upprepas detta ämne med stor eftertrycklighet även i den vers ur sura Luqman som vi citerade ovan.
Versens innebörd är att om någon bland hela skapelsen har de största rättigheterna gentemot en människa, så är det föräldrarna. Men om även föräldrarna tvingar henne att begå shirk, får hon inte lyda dem. Att göra något sådant på någon annans uppmaning är ännu mer uteslutet. Befallningens ord var وان جاهدك det vill säga: om de båda använder all sin kraft för att tvinga dig. Av detta framgår att även mindre starka påtryckningar, eller att bara den ena av föräldrarna utövar påtryckningar, ska avvisas. I detta sammanhang är ماليس لك به علم värt att uppmärksamma. Det betyder: den som du inte vet är Min medgud. Här ges ett rimligt skäl till att inte lyda föräldrarna. Föräldrarna har naturligtvis också rätt till att deras barn tjänar dem, visar dem ära och respekt och följer deras tillåtna uppmaningar. Men ingen har rätt att blint följa sina föräldrar i strid med sin kunskap. En son eller dotter får inte följa en religion enbart därför att det är faderns religion; det kan aldrig vara rätt. Om barnen får veta att föräldrarnas religion är felaktig, bör de överge den och anta en riktig religion. Trots föräldrarnas påtryckningar bör de inte följa en väg vars villfarelse är uppenbar. Och om detta gäller behandlingen av föräldrarna, gäller det också varje annan människa i världen. Det är inte rätt att blint följa någon, så länge man inte vet att denna person står fast vid sanningen. (166)
وَقَالَ الَّذِينَ كَفَرُوا لِلَّذِينَ آمَنُوا اتَّبِعُوا سَبِيلَنَا وَلْنَحْمِلْ خَطَايَاكُمْ وَمَا هُمْ بِحَامِلِينَ مِنْ خَطَايَاهُمْ مِنْ شَيْءٍ إِنَّهُمْ لَكَاذِبُونَ – وَلَيَحْمِلُنَّ أَثْقَالَهُمْ وَأَثْقَالًا مَعَ أَثْقَالِهِمْ وَلَيُسْأَلُنَّ يَوْمَ الْقِيَامَةِ عَمَّا كَانُوا يَفْتَرُونَ-( العنكبوت-12–13)
– De otrogna säger till de troende: Följ vår väg, så ska vi bära bördan av era fel. Men de kommer inte att bära något av deras fel. De ljuger verkligen. Ja, de kommer sannerligen att bära sina egna bördor och dessutom många andra bördor. På uppståndelsens dag måste de sannerligen stå till svars för de lögner de sprider. (Al-Ankabut: 12–13)
Kafirernas uttalande innebar att talet om livet efter döden, uppståndelsen, räkenskapen, belöningen och liknande bara var bedrägeri och illusion. Men om det trots allt skulle finnas ett liv efter döden och man där skulle ställas till svars, så tar vi på oss ansvaret att inför Gud bära hela straffet på våra egna axlar. Vi säger: Överge denna nya religion och återvänd till era förfäders religion.
Det berättas om flera Quraysh-ledare att dessa människor i början brukade säga sådana saker när de träffade dem som hade antagit islam. Det har också berättats om Umar (må Gud vara nöjd med honom) att Abu Sufyan och Harb ibn Umayya ibn Khalaf träffade honom och sade just detta när han hade antagit tron.
Det är därför det har sagts att det för det första inte alls är möjligt för någon att inför Gud ta på sig ansvaret för någon annan, eller att en syndare genom någon annans ord själv skulle undgå straffet för sina synder. Där kommer varje människa själv att vara ansvarig för sina egna handlingar. (arabiska************************)
Men även om det skulle vara så, vem skulle då, när följden av kufr och shirk framträder i form av ett flammande helvete, ha mod att av skam över sitt löfte i denna värld säga: »Min herre! Förlåt den person som övergav tron på grund av mina ord och tog vägen till irtidad eller religionsavfall, och sänd honom till paradiset. Jag är beredd att tillsammans med min egen kufr också uthärda straffet för hans kufr.« (167)
Det är förbjudet att be om förlåtelse för de otrogna
مَا كَانَ لِلنَّبِيِّ وَالَّذِينَ آمَنُوا أَنْ يَسْتَغْفِرُوا لِلْمُشْرِكِينَ وَلَوْ كَانُوا أُولِي قُرْبَى مِنْ بَعْدِ مَا تَبَيَّنَ لَهُمْ أَنَّهُمْ أَصْحَابُ الْجَحِيمِ-( التوبة-113)
-Det är inte rätt för profeten och de troende att be om förlåtelse för avgudadyrkarna, även om de är deras nära anhöriga, när det står klart för dem att de hör till helvetets invånare. (Tawba: 113)
Att be om förlåtelse för någon innebär för det första att man hyser medkänsla med och kärlek till honom. För det andra innebär det att man inte anser hans fel vara oförlåtliga. Detta gäller en person som tillhör de lydiga, men som endast är syndig. Men när det gäller en person som öppet gör uppror, är det inte bara principiellt fel att hysa medkänsla med och kärlek till honom och anse hans brott förlåtliga; det gör också vår egen lydnad, vi som ber om förlåtelse, tvivelaktig. Om vi endast på grund av släktskap önskar att han ska bli förlåten, innebär det att släktbanden för oss är värdefullare än kravet på lydnad inför Gud. Det innebär också att vår kärlek till Gud och Hans religion inte är uppriktig och fri från partiskhet. Vi vill att Gud själv ska godta de vänskapliga relationer vi upprätthåller med dem som gör uppror mot Gud, och att Han absolut ska förlåta våra anhöriga, även om Han skulle kasta andra som gjort sig skyldiga till samma brott i helvetet. Allt detta är fel. Det strider mot uppriktighet och lydnad. Det strider också mot den tro vars krav är att vår kärlek till Gud och Hans religion ska vara helt fri från partiskhet: Guds vänner är våra vänner och Hans fiender är våra fiender. Därför sade den Allsmäktige inte: ”Be inte om förlåtelse för avgudadyrkarna”, utan uttryckte det så här: ”Det anstår er inte, det är inte er sak, att be om förlåtelse för dem.” Det vill säga: om ni avstår först efter att Jag har förbjudit er det, då är detta inte någon verklig lydnad. Lydnadskänslan inom er bör vara så stark att det för er själva skulle framstå som olämpligt att hysa medkänsla med dem som gör uppror mot Mig och anse deras brott förlåtliga.
Här bör man dessutom förstå att det som har förbjudits är att hysa medkänsla med dem som gör uppror mot Gud på ett sätt som påverkar religionen. Men mänsklig medkänsla, att visa nåd och välvilja mot nära anhöriga i världsliga relationer, barmhärtighet, generositet och kärleksfullt bemötande är inte förbjudet. Tvärtom är det lovvärt. Oavsett om en anhörig är otrogen eller troende måste hans världsliga rättigheter uppfyllas. Man måste hjälpa den som befinner sig i nöd och ge behövande möjlighet att försörja sig. Man får inte brista i hjälp och medkänsla gentemot sjuka och sårade. Man måste lägga en kärleksfull och öm hand på de föräldralösa. I dessa frågor får man aldrig göra skillnad mellan vem som är muslim och vem som är icke-muslim.
Äktenskap med dem och arvsband till dem är också förbjudna
لَا هُنَّ حِلٌّ لَهُمْ وَلَا هُمْ يَحِلُّونَ لَهُنَّ-( الممتحنة-10)
-Varken de muslimska kvinnorna är tillåtna för de otrogna, eller de otrogna männen är tillåtna för dem. (Mumtahina: 10)
وَلَا تُمْسِكُوا بِعِصَمِ الْكَوَافِرِ-( الممتحنة-10)
-Och håll inte heller själva kvar de otrogna kvinnorna i era äktenskapliga band. (Mumtahina: 10)
Det finns emellertid en skillnad i denna föreskrift: muslimska män får gifta sig med kvinnor ur Skriftfolket, såsom det sägs i vers 5 i sura al-Ma’ida. När det gäller muslimska kvinnor är saken den att de inte är tillåtna eller lovliga för någon annan än muslimska män.
وَلَا تَنْكِحُوا الْمُشْرِكَاتِ حَتَّى يُؤْمِنَّ وَلَأَمَةٌ مُؤْمِنَةٌ خَيْرٌ مِنْ مُشْرِكَةٍ وَلَوْ أَعْجَبَتْكُمْ وَلَا تُنْكِحُوا الْمُشْرِكِينَ حَتَّى يُؤْمِنُوا وَلَعَبْدٌ مُؤْمِنٌ خَيْرٌ مِنْ مُشْرِكٍ وَلَوْ أَعْجَبَكُمْ-( البقرة-221)
-Ni skall aldrig gifta er med avgudadyrkande kvinnor förrän de tror. En troende slavinna är bättre än en kvinna av ädel avgudadyrkande släkt, även om hon behagar er. Och låt inte era döttrar gifta sig med avgudadyrkande män förrän de tror. En troende slav är bättre än en avgudadyrkare av ädel börd, även om han behagar er. (al-Baqara: 221)
Det har berättats från Usama bin Zayd (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: (arabiska*****************)
-Varken en muslim kan ärva en icke-muslim eller en icke-muslim kan ärva en muslim. (Bukhari, Muslim, Nasai, Ahmad, Tirmidhi, Ibn Majah, Abu Dawud).
De icke-troende är av två slag, och skillnaden i behandlingen av dem
Efter att på detta sätt fullständigt ha åtskiljt den muslimska umman från de icke-troende har man endast i ett avseende gjort åtskillnad i muslimernas behandling av de två slagen av icke-troende. Det är att Allah inte förbjuder er att behandla de människor väl och rättvist som inte har kämpat mot er på grund av religionen och inte har fördrivit er från era hem. Allah tycker om dem som handlar rättvist. Det som Han förbjuder er är att ni skall bli vänner med dem som har kämpat mot er på grund av religionen, drivit bort er från era hem och hjälpt varandra att fördriva er. De som blir vänner med dem är orättfärdiga. (al-Mumtahana: 8–9)
Med andra ord har muslimerna beordrats att handla utifrån skillnaden mellan fientliga och icke-fientliga icke-troende. De icke-troende som aldrig har behandlat dem illa skall behandlas väl. En utmärkt förklaring av detta finns i en händelse. Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hustru var icke-troende, och det var med henne som Asma bint Abi Bakr föddes. Hon stannade kvar i Mecka. Efter vapenvilan i Hudaybiyya, när resorna mellan Meckas och Medinas invånare började, kom Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) icke-troende hustru till Medina för att träffa sin dotter. Hon hade också med sig några gåvor.
Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne) säger själv: Därefter gick jag själv till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och frågade om jag fick träffa min mor och visa henne släktkärlek. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svarade: Ja, träffa henne och visa henne också släktkärlek (Musnad Ahmad, Bukhari, Muslim). Av detta drar man slutsatsen att det är tillåtet för en muslim att hjälpa sina icke-troende föräldrar, syskon och släktingar, så länge de inte är islams fiender. På samma sätt kan man också ge allmosor till en fattig dhimmi (Ahkam al-Qur’an, Ruh al-Ma’ani). (169)
Den muslimska ummatens verkliga status
Den församling (gruppen) som på detta sätt hade uppstått var inte i någon bemärkelse en nation. Dess verkliga status kan bäst förstås genom de ord som används i Koranen och haditherna.
Hizb
Ett sådant ord är ”hizb”, som på två ställen används om muslimerna (al-Ma’idah, vers 56, al-Mujadilah, vers 22). Detta ord är verkligen synonymt med parti eller grupp. På båda ställena kallas muslimerna ”Hizbullah” (Allahs partis folk). Det vill säga, de är de människor som har vigt sig åt Allahs sak. En nation formas på grundval av släkt och familj, medan en grupp formas på grundval av principer och ideologi. I detta avseende är muslimerna i själva verket inte någon nation, utan en grupp. De har skilts från resten av världen och knutits samman enbart därför att den ene tror på och följer samma princip och lära som den andre. Men de människor vars principer och lära inte överensstämmer med deras har ingen gemenskap med dem, även om de är deras mycket nära släktingar.
Koranen ser endast två grupper bland jordens invånare. Den ena är Allahs parti (Hizbullah), den andra är Satans parti (Hizb al-shaytan). Oavsett hur stora skillnaderna i principer och ideologi än må vara inom Satans parti betraktar Koranen dem alla som en och samma. Detta beror på att deras tänkande och handlingssätt inte är islamiska, och trots mindre meningsskiljaktigheter är de alla eniga om att lyda Satan. Koranen säger:
اسْتَحْوَذَ عَلَيْهِمُ الشَّيْطَانُ فَأَنْسَاهُمْ ذِكْرَ اللَّهِ أُولَئِكَ حِزْبُ الشَّيْطَانِ أَلَا إِنَّ حِزْبَ الشَّيْطَانِ هُمُ الْخَاسِرُونَ-(المجادلة-19)
– Satan har fått makt över dem och fått dem att glömma hågkomsten av Gud. De är Satans partis folk. Se upp! Det är Satans partis folk som är förlorarna. (al-Mujadilah: 19)
Helt tvärtom: hur mycket medlemmarna av Guds parti än skiljer sig från varandra vad gäller härkomst, hemland, ras, språk samt historia och traditioner, ja, även om deras förfäder hade varit dödsfiender och kämpat mot varandra, så blev de, när de enades om den av Gud angivna åskådningen och livsordningen, liksom förenade genom ett gudomligt band (Hablullah). Så snart de anslöt sig till detta nya parti bröts alla deras band med Satans partiföljare.
Umma
Det andra ordet, som används på fyra ställen i Koranen i betydelsen parti eller grupp (al-Baqara: 128, 143; Ali Imran: 104, 110), är umma. Även i haditherna används detta ord på många ställen. Med umma avses en grupp som förenas av någon övergripande gemensamhet. Så kunde människor från samma tidsperiod kallas en umma. Även människor av samma härkomst eller från samma land kunde kallas en umma. Men den grund för den verkligt universella gemenskap på vilken muslimerna kallas en umma är inte härkomst, hemland eller ekonomiska intressen, utan deras livsuppgift, deras grundprinciper och deras livsväg. Koranen säger faktiskt:
(Arabiska***************)
– Ni är den bästa umma som har uppstått för mänskligheten. Ni påbjuder det goda, förbjuder det onda och tror på Gud. (Ali Imran: 110)
(Arabiska***************)
– Och på så sätt har Vi gjort er till en medelvägens umma, så att ni kan vara vittnen och vägledare för mänskligheten och Sändebudet kan vara vittne och vägledare för er. (al-Baqara: 143)
Av dessa två verser framgår tydligt att ”muslim” i själva verket är en internationell grupp. Från alla världens folk har sådana människor valts ut som har gjorts redo att följa en särskild princip, genomföra ett särskilt program och fullgöra ett uppdrag. Eftersom dessa människor har kommit från varje folk och, efter att ha blivit en grupp, inte längre har någon förbindelse med något enskilt folk, utgör de en umma. Men efter att deras förbindelser med alla enskilda folk har brutits har de fått en annan förbindelse med alla folk. Den består i att de ska fullgöra uppgiften som Guds befälhavare på jorden. Orden ”ni är vägledare för mänskligheten” säger att muslimen av Gud har utsetts till befälhavare på jorden, och orden ”som har uppstått för mänskligheten” säger tydligt att muslimernas uppdrag är ett internationellt uppdrag. Kärnan i detta uppdrag är att genom att använda all mental, moralisk och materiell kraft göra det regelverk för tanke och handling som Gud gav ledaren för Hizbullah, vår herre Muhammad, (frid vare med honom) verksamt i världen, så att det kan övervinna alla andra regelverk och metoder – (arabiskt citat****************). Det är detta som ligger till grund för att muslimerna har gjorts till en umma.
Jamaat
Det tredje terminologiska ord som Profeten (frid vare med honom) på många ställen använde för att beteckna muslimernas kollektiva ställning är ”Jamaat”, och även detta ord är, liksom ”Hizb”, en synonym för grupp. (****) och (******)
När man uppmärksammar många sådana hadither blir det klart att Allahs Sändebud (frid vare med honom) avstod från att använda ”qaum” eller ”sha’b” (***) eller något annat ord med samma betydelse, och i stället använde termen ”Jamaat”. Han sade aldrig: ”Håll er alltid till qaum.” Eller: ”Guds hand är över qaum.” I alla sådana fall använde han i stället ordet ”Jamaat”. Anledningen är helt enkelt att detta, eller att det kan vara så, är ett mer rättvist sätt att uttrycka hur muslimer förenas. Ordet ”qaum” används vanligtvis i en sådan betydelse att en person, oavsett vilken ideologi eller vilka principer han följer, kan höra till en nation om han är född inom denna nation och genom sitt namn, sitt levnadssätt och sina sociala relationer är knuten till den.
Skillnaden mellan en ideologisk grupp och en nationell grupp
Den ena gruppen är sådan att den, med hänsyn till en viss nations eller ett visst lands särskilda förhållanden, har en särskild ideologi och ett särskilt program för politisk strategi. En sådan grupp är endast ett politiskt parti. Därför kan och brukar den arbeta som en del av den nation genom vilken den har fötts.
Den andra gruppen är sådan att den framträder med en universell ideologi och universella föreställningar. För hela mänskligheten har den, oberoende av nation och fosterland, en universell ideologi. Den vill forma hela livet på ett särskilt sätt. Den vill omforma varje aspekt efter sin egen mall – från dess ideologi och levnadssätt, troslära och tankesätt samt principer och moral, ända till detaljerna i individens uppförande och samhällets kollektiva organisation. Den önskar upprätta en bestående kultur och en särskild civilisation. Även detta är en grupp, men inte en sådan grupp som kan fungera som en del av en nation. Den står över begränsad nationalism. Dess uppdrag är att undanröja den blinda fanatism som har lett till att olika nationer skapats i världen på grundval av släkt, ras, språk, fosterland och traditioner. Hur kan denna grupp knyta sig till dessa nationer? I stället för ärftliga och historiska nationaliteter upprättar den en förnuftsbaserad nationalitet (). I stället för en nedärvd nationalitet skapar den en expansiv (). Den förvandlas själv till en sådan nationalitet som är beredd att samla alla folk i världen inom sin omgivning på grundval av enhet i tänkande och kultur. Men trots att den i denna mening är en nationalitet förblir den en grupp. Att ansluta sig till den beror nämligen inte på att man råkar tillhöra folket. Det beror i stället på ett medvetet följande av den ideologi och det levnadssätt på vilka denna grupp grundas.
Muslimerna är i själva verket namnet på den andra typen av grupp. Det är inte en sådan grupp som bildas inom en nation. Den är i stället en typ av grupp som framträder i syfte att upprätta ett bestående system för ett heltäckande levnadssätt och en civilisation och kultur, och som vill överskrida de små nationalismernas trånga gränser för att på en förnufts- och samvetsgrund bygga en stor universell nationalitet (). Det är riktigt att kalla den en nation i den bemärkelsen att den inte känslomässigt vill knyta sig till någon av världens ärftliga och historiskt-traditionella nationer. Den bygger i stället självständigt sitt eget kulturella palats i enlighet med sin egen livssyn och samhällsfilosofi. Men trots att den i denna mening är en separat nation förblir den i verkligheten en grupp. Enbart en slumpmässig födelse () kan nämligen inte göra någon till medlem av denna grupp så länge personen inte tror på dess ideologi och följer den. På samma sätt hindrar det inte någon att lämna den nation där han är född och ansluta sig till gruppen, om han är beredd att tro på dess ideologi. Alltså betyder allt det vi har sagt i själva verket att muslimernas nationalitet grundas på att de är en grupp. Gruppens ställning är det ursprungliga och nationalitetens ställning är dess gren. Om gruppens ställning skiljs från den, blir den endast en nation, och detta innebär dess förfall. Det är i själva verket ett förnekande av dess existens som muslim. (170)
Sammanfattning av diskussionen
Även om denna separata organisation av den muslimska umman under Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ledning och bildandet av ett helt separat samhälle från det icke-muslimska samhället inte kom till över en natt utan gradvis under loppet av flera år, hade människor, med tanke på den form som den islamiska förkunnelsen tog, förstått i vilken riktning denna rörelse var på väg och vilken revolution den till slut skulle åstadkomma. Därför blev de som ville bevara det gamla okunnighetens samhälle ytterst oroliga och satte in alla sina krafter för att förhindra att denna nya umma uppstod ur deras eget samhälle. (171)
Sjunde avsnittet
Skillnaden mellan en profets och en icke-profets arbete
I slutet av denna diskussion finner vi det nödvändigt att, utifrån allt som hittills har sagts, tydligt förstå skillnaden mellan en profets och en icke-profets ledarskap och arbetsmetod.
När Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fick uppdraget att förkunna islam i Arabien, fanns det i hela världen, liksom i hans eget land, otaliga moraliska, civilisatoriska, ekonomiska och politiska problem som det var nödvändigt att lösa. De båda imperierna Rom och Iran befann sig på toppen av enväldet. Skillnaderna mellan ätter och klasser hade nått sin yttersta gräns. De mäktigas förtryck av de svaga var outhärdligt. Olika former av olagligt ekonomiskt utnyttjande pågick för fullt. Den grövsta sortens moraliska fördärv hade spridit sig. Arabien var ännu mer plågat av problem än dessa länder. Det folk som bodde i samma land och talade samma språk var uppdelat i otaliga stammar, även om det genom klan- och härstamningsband fanns ömsesidiga släktrelationer mellan dem. De hade inte ens någon föreställning om en ”arabisk nation”. Människor betraktade sin egen stam som sin nation. Överallt rådde kaos, inbördeskrig, otrygghet, okunnighet, moraliskt förfall, förtryck och övergrepp, hunger och fattigdom. Främmande makter utnyttjade alla dessa svagheter i Arabien och trängde in i landet. I norr hade deras ockupation nått ända fram till Hijaz gräns. Den romerska regeringen spred pengar och missionärer inne i Arabien och utvidgade sitt inflytande. Det kristna riket Abessinien, som låg på andra sidan den västra kusten, hade under lång tid angripit Jemen och försökt lägga landet under sig. En gång hade dess armé till och med nått ända till Mecka. Iran hade utvidgat sitt herravälde över Arabien östra kust och vissa inre områden. Senare nådde dess herravälde även Jemen. Judar som hade kommit utifrån hade under flera århundraden behållit kontrollen över större delen av de bördiga områdena i Hijaz. Genom sitt ockerräntenät hade de bundit Arabien invånare.
Om en reforminriktad ledare hade framträtt i Arabien under sådana förhållanden, skulle han kanske ha inlett sitt arbete med att försöka stoppa den hedniska sedvänjan och traditionen, det moraliska fördärvet och de ömsesidiga inbördeskrigen. Eller också skulle han ha utnyttjat motsättningen mellan rika och fattiga och hetsat de fattiga mot de rika, så att folkets hunger kunde stillas och fattigdomen avskaffas. Om däremot en politiskt inriktad ledare hade framträtt, skulle han ha försökt locka araberna att följa honom genom att säga: ”Jag ska göra er till en stark nation, driva ut de utländska plundrarna ur landet, förvandla Arabien till ett stort rike och utveckla er handel, industri och konst. Jag ska öka era ekonomiska resurser, avskaffa er hunger och, efter att ha byggt upp er styrka, angripa grannländerna så att era rikedomar ökar avsevärt.”
I allt detta skulle frågan om karaktär inte alls ha kommit upp, och för att lyckas med sitt politiska ledarskap skulle han inte ha tvekat det minsta inför att ta till bedrägeri, sammansvärjningar, list och bedräglighet, våld och massmord. Båda dessa former av ledarskap skulle dessutom ha varit nationalistiska ledarskap. Även om de hade höjt sig över den egna stammens trångsynthet, skulle de som högst ha nått fram till arabisk trångsynthet. Deras perspektiv skulle inte ens ha sträckt sig till andra folk och länder.
Den islamiska rörelsens särskilda arbetsmetod
Låt oss först se på den av Gud sände Allahs Sändebud (frid vare med honom). Situationen och problemen var då just sådana som har beskrivits ovan. Alla var viktiga, och inget av dem kunde försummas. Profeten (frid vare med honom) betraktade inte heller dessa som sådant som kunde försummas. Han löste dem inte bara ett efter ett, var och en i sinom tid, utan genomförde dessutom den väldiga revolution vars motsvarighet ingen icke-profetisk reformator eller politisk ledare ens hade kunnat föreställa sig. Men när han inledde sitt arbete vände han sig bort från allt detta och ägnade sig helt åt en enda grundläggande reform, som var nyckeln till lösningen på alla problem. Även om han var född i en stam och i en stad, var hans blick från den islamiska rörelsens första dag riktad mot hela mänskligheten, som han hade rest sig för att kalla till den raka vägen. Den grundläggande reform åt vilken han koncentrerade alla sina ansträngningar, efter att ha lämnat alla andra problem åt sidan, var följande:
1. Att människorna ska tro på tawhid, överge dyrkan av alla andra och ägna sig åt dyrkan av den ende Allah, samt betrakta Hans befallningar som obligatoriska att följa.
2) Att erkänna Muhammad, Allahs Sändebud (frid vare med honom), som Allahs Sändebud och följa den vägledning, undervisning och de lagar som genom honom har förmedlats från Allahs väg.
3) Att erkänna Koranen som Allahs ord och alltid ovillkorligen följa dess bud.
4) Att tro på det kommande livet och leva sitt liv i denna värld med insikten att man till slut, efter döden, ska träda fram inför Gud och stå till svars för sina handlingar.
5) Att följa de oföränderliga principer för karaktärens goda och dåliga sidor som Allah, Hans Sändebud och Hans Bok har lagt fram.
6) De människor som antar denna kallelse ska bli en ummah och träda fram som bärare av dess fana. De måste vara beredda att ta stora risker med sina liv och sin egendom för att göra den segerrik. De ska vara fullständigt enade med varandra och, genom att bygga ett eget framtida samhälle, bryta vänskaps-, kärleks- och faktiska sociala band med kufr och de otrogna. (172)
Betydelsen av denna arbetsmetod
Att först vända sig bort från allt annat och rikta alla krafter enbart mot denna enda grundläggande reform berodde för det första på att detta var den rätta och sanna uppgiften. Och Sändebudets verkliga uppgift är just att framföra sanningen. För det andra berodde det på att, enligt den islamiska rörelsens synsätt, den egentliga orsaken till all den skada och all den fördärvlighet som uppstår i människans moraliska och civilisatoriska liv är att människan gör sig själv fri och utan ansvar. Hon betraktar sig själv som sin egen gud och anser andra än universums Gud vara berättigade till gudomliga egenskaper, makt och rättigheter, vare sig dessa är människor eller andra väsen. Om denna grundläggande skada och fördärvlighet finns kvar, kan ingen ytlig eller halvhjärtad reform, enligt islams synsätt, avlägsna vare sig personlig förnedring eller samhällelig fördärvlighet. Om det onda avlägsnas från ett håll kommer det att resa sitt huvud från ett annat. Därför kan reformen bara inledas på följande sätt: Å ena sidan måste den ogrundade föreställningen om frihet och ansvarslöshet avlägsnas ur människans sinne, och hon måste få höra att den värld hon lever i i verkligheten inte är ett rike utan härskare. Tvärtom finns det i verkligheten en allsmäktig kung, och hon är hans medfödda undersåte. Hans kungadöme är inte beroende av att hon erkänner det. Hon kan inte avskaffa hans kungadöme och inte heller lämna honom för att bege sig någon annanstans. Så länge denna oföränderliga verklighet består är hennes föreställning om frihet inget annat än en dåraktig villfarelse, vars följder hon själv måste bära. Verkligheten kräver att hon utan omvägar böjer sitt huvud inför honom och förblir en lydig tjänare eller slav. Å andra sidan måste hon också få klart för sig denna sida av verkligheten: I hela denna skapelse finns det en enda som är kung, en enda som är ägare och en enda som har rätt till myndighet och herravälde. Ingen annan har rätt att befalla här, och i verkligheten lyder ingen annans befallningar. Därför ska hon inte vara någons tjänare utom hans, inte lyda någon annans befallning och inte böja sitt huvud inför någon annan. Här finns ingen His Majesty; majestät tillkommer uteslutande detta enda väsen. Här finns ingen His Highness; höghet anstår endast honom. Här finns ingen His Holiness; all helighet är förbehållen honom. Här finns ingen His Lordship; allt herravälde är hans del. Här finns ingen lagstiftare. Lagen tillhör endast honom; rätten att stifta lagar och att straffa brottet att bryta mot dem tillhör endast honom. Här finns ingen regering, ingen givmild och barmhärtig välgörare, ingen kung eller kejsare, inget helgon eller någon ämbetsman, ingen som avvärjer olyckor och svårigheter, ingen som hör böner eller besvarar de nödställdas åkallan. Ingen annan har nycklarna till makten. Ingen har rätt till överlägsenhet. Allt från jorden till himlen är tjänare, slavar och lydande undersåtar. Herren och mästaren är endast en. Därför måste all slags slaveri, lydnad och underkastelse inför andra förkastas; man måste vara slav och lydig endast inför honom och följa endast hans befallningar och styre.
Detta är grundvalen för alla dessa reformer. På denna grundval rivs hela byggnaden av den personliga karaktären och den samhälleliga ordningen sönder och byggs upp på nytt enligt en särskild plan. Och alla de problem i människans liv som har uppstått från Adam (frid vare med honom) fram till i dag och som kommer att uppstå från och med nu till domedagen, kommer på denna grundval att lösas på ett nytt sätt.
Metoden för hur Profeten (frid vare med honom) inledde sin kallelse
Muhammad (frid vare med honom) valde inte vägen att kalla till denna grundläggande reform genom någon tidigare förberedelse eller inledning, där han först skulle utföra vissa politiska och sociala insatser för att vinna inflytande bland människorna. Därefter skulle han använda detta inflytande för att skaffa sig vissa härskarlika befogenheter och med hjälp av dem styra människorna och föra dem till detta stadium. Ingenting av detta. Vi ser där en man som endast förkunnar: La ilaha illallah. Hans uppmärksamhet riktades inte mot något mindre än detta. Orsaken var inte bara profetisk djärvhet och missionsiver; i själva verket är detta den islamiska rörelsens arbetsmetod. Det inflytande och den makt som kan skapas genom något annat är inte alls till hjälp för detta reformarbete. De som samarbetar med människorna på någon annan grund än La ilaha illallah kommer inte att vara till någon nytta för Profeten (frid vare med honom) i återuppbyggnaden på denna grundval. I detta arbete blir deras medverkan desto mer fruktbar, de som så snart de hör La ilaha illallah skyndar till den som kallar. Det är detta arbete som kommer att locka dem. De kommer att göra denna verklighet till grundvalen för sina liv och utifrån den gå vidare i sitt arbete. Därför kräver den särskilda strategi och det handlingsprogram som behövs för att driva den islamiska rörelsen att arbetet, utan någon inledning, måste börja med kallelsen till tawhid.
Tawhid-begreppets omfattning
Denna uppfattning om tawhid är inte bara en religiös trosföreställning. Den rycker upp med rötterna hela den ordning för det personliga och samhälleliga livet som har byggts på människans frihet och andra än Gudomlighetens herravälde och auktoritet. Och på en annan grundval byggs en ny byggnad. I dag hör man lugnt när världens muezzin höjer rösten med ”Ashhadu alla ilaha illallah”. Varken den som kallar vet vad han säger, eller åhörarna ser någon mening eller avsikt i det. Men om de fick veta att denna förkunnelse innebär ett uppror mot hela den nuvarande ordningen och att en ny ordning ska upprättas i dess ställe, tro mig: ingenstans skulle man tåla att denna röst höjdes. Oavsett om ni går ut för att kämpa mot någon eller inte, kommer världen själv att komma för att kämpa mot er. Så snart ni höjer denna röst kommer det att kännas som om jorden och himlen plötsligt har blivit era fiender, och överallt kommer ni att se ormar, skorpioner och vildsinta djur.
Orsaken till denna arbetsmetods framgång
Detta blev uppenbart vid den tid då profeten Muhammed (frid vare med honom) offentligt höjde sin röst. Förkunnaren kallade med full vetskap och insikt, och åhörarna förstod också; därför beslöt de sig för att till varje pris tysta denna röst. Avgudadyrkarna och prästerna såg i den ett hot mot deras brahmanism och påvedöme, de rika såg ett hot mot sina rikedomar, ockrarna mot sin räntehandel, de som dyrkade sin härstamning mot sin bördsaristokrati, ritualdyrkarna mot sina ritualer och sedvänjor, nationalisterna mot sin nationalism, och de som dyrkade sina förfäder mot de seder och bruk de ärvt från sina fäder och förfäder. Med andra ord såg varje avgudadyrkare i detta enda budskap ett hot mot förstörelsen av just den avgud han dyrkade. Därför enade sig, i enlighet med ”al-kufru millatun wahidatun” (*******), de som annars var inbördes oense för att bekämpa denna nya rörelse. Under dessa förhållanden kom endast sådana till profeten Muhammed (frid vare med honom) vars tankar var klara, som hade förmåga att inse och acceptera verkligheten och som hyste en sådan kärlek till sanningen att de, när de väl hade förstått att något var sant, var beredda att kasta sig i elden och leka med döden för dess skull. Det var sådana människor rörelsen behövde. De kom en efter en, två och två, fyra och fyra, och samtidigt tilltog konfrontationerna och konflikterna. Någons försörjning upphörde, någon drevs ut ur sitt hem av sin familj, och någons vänner och närstående bröt kontakten med honom. Någon fängslades, någon släpades över het sand, någon möttes offentligt med stenkastning och förolämpningar, någons ögon slets ut, någons huvud krossades, och vissa försökte man köpa genom att locka dem med kvinnor, rikedom, kungamakt och allt annat tänkbart. Allt detta inträffade, och det behövde också inträffa. Utan detta kunde den islamiska rörelsen varken ha stärkts eller gått framåt.
Den naturliga metoden för att välja ut och fostra rörelsens medarbetare
Den oundvikliga följden blev att människor med den sämsta karaktären och den svagaste viljan inte kunde ansluta sig. De som anslöt sig var de skickligaste bland Adams barn och i verkligheten just de som behövdes. Det fanns inget annat sätt att skilja ut dugliga medarbetare från odugliga än att alla som kom måste gå igenom en eldprovets prövning. De som anslöt sig behövde inte möta faror för någon personlig vinning eller för något dynastiskt eller nationalistiskt mål. Tvärtom fick de uthärda allt enbart för sanningens och uppriktighetens skull, för Guds och Hans välbehags skull. För detta blev de slagna och dog av hunger och törst. De utsattes för hela världens förtryck och övergrepp. Följden blev att den rätta islamiska sinnelaget gradvis utvecklades hos dem. De fick en stark och tillförlitlig islamisk karaktär. Uppriktighet uppstod och växte i deras gudsdyrkan. Att islams verkliga innebörd och verklighet utvecklades på denna kraftfulla träningsplats av prövningar och olyckor var helt naturligt. När en människa reser sig för att uppnå ett mål och går framåt genom konflikter, hårdaste ansträngningar, motgångar, lidanden, oro, fängelse och förföljelse, hunger och törst, landsförvisning och andra prövningar, fyller hennes personliga erfarenheter hela hennes inre med insikt om målets verklighet. Därefter omformas hela hennes personlighet efter detta mål. För att hjälpa henne att nå fullkomlighet i detta avseende ålades hon först bönen, så att all risk för synvilla eller oklarhet i synen skulle undanröjas och hennes blick förbli riktad mot målet. Genom att gång på gång erkänna den härskares makt, som hon har accepterat som sin härskare, skulle hon bli fast förankrad i sin troslära. Den som hon måste lyda i sitt arbete i världen är Den som känner det fördolda och det uppenbara, är den yttersta Ägaren och den som har herravälde över hela sin skapelse; detta skulle slå djupa rötter i hennes hjärta, så att tanken på att lyda någon annan än Honom under inga omständigheter skulle få någon plats där.
Orsaken till den islamiska förkunnelsens spridning
Å ena sidan hade de nyanlända fostrats på detta sätt, och å andra sidan spreds den islamiska rörelsen till följd av dessa konfrontationer. När människor såg att en liten grupp blev slagen, fängslad och utvisad från sina hem, väcktes med säkerhet en nyfikenhet hos dem, och de försökte ta reda på vad all denna uppståndelse berodde på. När de fick veta att det inte handlade om kvinnor, pengar eller egendom, att dessa Guds tjänare inte hade något personligt intresse utan bara blev slagna därför att sanningen i en sak hade uppenbarats för dem, väcktes spontant en önskan hos dem att få veta vad det egentligen var som fick dessa människor att uthärda sådana prövningar och olyckor. När de sedan fick veta att detta var ”La ilaha illallah” och att detta åstadkommer en sådan revolution i människolivet, och att människor som av ren hänsyn till sanningen avvisade alla världens förmåner och offrade liv, egendom och barn trädde fram med denna förkunnelse, öppnades deras ögon. Alla de slöjor som hade täckt deras hjärtan började lyftas. Mot denna bakgrund nådde sanningen sitt mål som en pil. Det var därför alla utom de som förblindats av högmod över sin personliga status, okunnigheten i blind lydnad mot sina fäder och förfäder eller lockelsen i världsliga intressen började dras till denna rörelse. Några greps genast av den, medan andra fortsatte att stå emot denna dragningskraft under lång tid. Men förr eller senare måste varje sanningsälskande och osjälvisk människa ansluta sig till denna sanning.
Den enastående inverkan av Profetens (frid vare med honom) karaktär
Under denna tid klargjorde rörelsens ledare, profeten (frid vare med honom), genom sitt liv rörelsens grundprinciper och allt det som rörelsen syftade till. Islams verkliga livskraft strömmade fram ur vart och ett av hans ord, var och en av hans handlingar och all hans verksamhet, och människorna förstod vad islam innebar.
Hans hustru, den ädla Khadija (må Gud vara nöjd med henne), var den rikaste kvinnan i Hijaz. Profeten (frid vare med honom) bedrev handel med hennes pengar. När islams förkunnelse började upphörde all hennes handel och affärsverksamhet. Eftersom han var helt upptagen med förkunnelsens arbete och hade gjort hela Arabien till sin fiende, kunde affärerna inte längre fortsätta. Under flera år använde makarna allt som återstod från de tidigare dagarna till att sprida denna rörelse, tills allt var förbrukat. När han slutligen begav sig till Taif kunde den man som en gång varit Hijaz främste handelsman inte ens få tag på en åsna att rida på.
Quraysh erbjöd den ädle Profeten (s.a.) tronen i Hijaz regering. De sade: ”Vi ska göra dig till vår kung, gifta bort dig med den vackraste flickan i Arabien och lägga berg av rikedomar vid dina fötter – på villkor att du avstår från denna rörelse.” Men den man som hade trätt fram för mänsklighetens befrielse och välfärd avvisade alla dessa förslag och valde att utsättas för förolämpningar och stenkastning.
Quraysh och de arabiska hövdingarna sade: ”Muhammad, hur kan vi komma och sitta hos dig och hur kan vi lyssna till dig, när det alltid sitter slavar, egendomslösa och (Gud förbjude) lågkastiga människor i din samling? Du har samlat de människor omkring dig som hos oss tillhör de lägsta klasserna. Kör bort dem, så att vi kan umgås med dig.” Men den man som hade kommit för att göra människors höga och låga jämlika vägrade att för de rikas skull köra bort de fattiga.
För rörelsens skull brydde sig Profeten (s.a.) inte om någon fördel för sitt land, folk, sin stam eller familj. De som hade antagit tron var hans egna; de som inte hade antagit tron var honom främmande. Detta gav världens människor en fast övertygelse om att han hade trätt fram som människa enbart för människans välfärd, och just detta drog varje land och folk till hans kallelse. Om han hade bekymrat sig om sin familj, vilken kärlek skulle då de som inte var hashimiter ha känt för denna tanke? Om han hade varit angelägen om att på något sätt bevara Qurayshs herravälde, varför skulle icke-qurayshiter ha brytt sig om att delta i detta arbete? Om han hade arbetat för arabernas överhöghet, varför skulle Bilal från Abessinien (må Gud vara nöjd med honom), Suhayb från Rom (må Gud vara nöjd med honom) och Salman från Iran (må Gud vara nöjd med honom) ha behövt hjälpa honom i hans arbete? Det som i själva verket drog alla till honom var ren gudsdyrkan och att stå över personliga, familjära och nationella intressen. (173)
Anmärkningar
1. Tillägg av författaren
2. Tafhim al-Qur’an: band 2, Bani Isra’il, anmärkning 92
3. Tafhim al-Qur’an: band 4, az-Zumar, anmärkning 64
4. Tillägg av författaren
5. Tafhim-ul-Koranen: 1:a delen, al-An’am, kommentar 29
6. Tillägg av författaren
7. Tafhim-ul-Koranen: 4:e delen, az-Zumar, kommentar 27
8. Tafhim-ul-Koranen: 4:e delen, ash-Shura, kommentar 38
9. Tafhim-ul-Koranen: 2:a delen, at-Tawba, kommentar 31
10. Tillägg av författaren
11. Tafhim-ul-Koranen: 3:e delen, al-Qasas, kommentar 80–85
12. Tillägg av författaren
13. Tafhim al-Qur’an: volym 3, al-Anbiya, kommentar 5
14 Tafhim al-Qur’an: volym 3, al-Furqan, kommentar 14–17
15. Tillägg av författaren
16. Tafhim al-Qur’an: volym 3, al-Anbiya, kommentar 10
17. Tafhim al-Qur’an: volym 5, at-Taghabun, kommentar 11–13
18. Tafhim al-Qur’an: volym 2, Bani Isra’il, kommentar 108
19. Tafhim al-Qur’an: volym 2, Yusuf, kommentar 79
20. Tillägg av författaren
21. Tafhimul Quran: 2:a bandet, Bani Israil, not 63
22. Tafhimul Quran: 4:e bandet, Zukhruf, noterna 30–32
24. Tafhimul Quran: 4:e bandet, Mu’min, noterna 75–76
25. Tafhimul Quran: 2:a bandet, Nahl, not 4
26. Tafhimul Quran: 4:e bandet, Ahqaf, noterna 15–16
27. Tafhimul Quran: 3:e bandet, Shu’ara, not 81
28. Tafhimul Quran: 4:e bandet, Sad, not 8
29. Tillägg av författaren
30. Tafhim al-Qur’an: band 3, al-Mu’minun, kommentar 27
31. Tafhim al-Qur’an: band 3, al-Muminin, kommentar 36
32. Tafhim al-Qur’an: band 5, at-Tur, kommentar 22
33. Tafhim al-Qur’an: band 6, at-Takwir, kommentar 21
34. Tafhim al-Qur’an: band 3, ash-Shu’ara, kommentar 130–133
35. Tafhim al-Qur’an: band 4, ad-Dukhan, kommentar 12
36. Tafhim al-Qur’an: band 2, an-Nahl, kommentar 70
37. Tafhim al-Qur’an: band 3, al-Qasas, kommentar 64
38. Tillägg av författaren
39. Tafhim-ul-Qur’an: tredje bandet, al-Furqan, not 18
40. Tafhim-ul-Qur’an: fjärde bandet, Saba, not 66–67
41. Tafhim-ul-Qur’an: tredje bandet, Saba, not 66–67
42. Tafhim-ul-Qur’an: sjätte bandet, al-Qalam, not 2–4
43. Tafhim-ul-Qur’an: andra bandet, al-A’raf, not 143
44. Tafhim-ul-Qur’an: tredje bandet, ash-Shu’ara, not 142
45. Tafhim-ul-Qur’an: tredje bandet, ash-Shu’ara, not 143
46. Tafhim al-Qur’an: band 3, ash-Shu‘arā, kommentar 144
47. Tafhim al-Qur’an: band 5, at-Tūr, kommentar 25
48. Tafhim al-Qur’an: band 2, Banī Isrā’īl, kommentar 54
49. Tafhim al-Qur’an: band 5, Qāf, kommentar 5
50. Tafhim al-Qur’an: band 3, al-Furqān, kommentar 55
51. Tafhim al-Qur’an: band 2, Banī Isrā’īl, kommentar 106
52. Tafhim al-Qur’an: band 3, al-‘Ankabūt, kommentar 91
53. Tafhim al-Qur’an: band 6, al-Muddaththir, kommentar 39
54. Tafhim al-Qur’an: del 1, Al-An’am, not 5–7
55. Tafhim al-Qur’an: del 1, Al-An’am, not 26–27
56. Tafhim al-Qur’an: del 2, Ar-Ra’d, not 47
57. Tafhim al-Qur’an: del 3, Al-Ankabut, not 88
58. Tafhim al-Qur’an: del 2, Yunus, not 21
59. Tafhim al-Qur’an: del 3, Al-Qasas, not 109
60. Tillägg av författaren
61. Tafhim al-Qur’an: del 4, As-Sajdah, not 1
62. Tafhim al-Qur’an: 4:e bandet, as-Sajda, kommentar 2–4
63. Tafhim al-Qur’an: 2:a bandet, Yunus, kommentar 45
64. Tafhim al-Qur’an: 2:a bandet, Bani Isra’il, kommentar 105
65. Tafhim al-Qur’an: 2:a bandet, Hud, kommentar 14
67. Tafhim al-Qur’an: 2:a bandet, Yunus, kommentar 46
68. Tafhim al-Qur’an: 3:e bandet, al-Furqan, kommentar 44–46
69. Tafhim al-Qur’an: 2:a bandet, an-Nahl, kommentar 102–106
70. Tafhim al-Qur’an: 3:e bandet, al-Furqan, kommentar 12
71. Tafhim al-Qur’an: 4:e delen, Hamim Sajda, anm. 54
72. Tafhim al-Qur’an: 4:e delen, Hamim Sajda, anm. 1
73. Tillägg av författaren
74. Tillägg av författaren
75. Tafhim al-Qur’an: 4:e delen, Jathiya, anm. 44
76. Tafhim al-Qur’an: 4:e delen, Jathiya, anm. 34
77. Tafhim al-Qur’an: 2:a delen, Ra’d; anm. 12
78. Tafhim al-Qur’an: 4:e delen, Saba, anm. 10
79. Tafhim al-Qur’an: sjätte volymen, an-Nazi’at, not 4
80. Tafhim al-Qur’an: fjärde volymen, Ya-Sin, noter 64–67
81. Tafhim al-Qur’an: andra volymen, Bani Isra’il, not 56
82. Tafhim al-Qur’an: andra volymen, al-Hajj, noter 5–6
83. Tafhim al-Qur’an: fjärde volymen, as-Sajda, noter 20–21
84. Tafhim al-Qur’an: fjärde volymen, as-Saffat, noter 8–9
85. Tafhim al-Qur’an: fjärde volymen, al-Mu’min, not 79
86. Tafhim al-Qur’an: sjätte volymen, an-Naziat, not 14
87. Tafhim al-Qur’an: 4:e volymen, As-Saffat, not 8–12
88. Tafhim al-Qur’an: 6:e volymen, Al-Ghashiya, not 7
89. Tafhim al-Qur’an: 5:e volymen, Qaf, not 4
90. Tafhim al-Qur’an: 5:e volymen, Qaf, not 4
91. Tafhim al-Qur’an: 5:e volymen, Qaf, not 4
92. Tafhim al-Qur’an: 5:e volymen, Qaf, not 18
93. Tillägg av författaren
94. Tafhim al-Qur’an: 6:e volymen, Al-Qiyamah, not 24
95. Tafhim al-Qur’an: 6:e bandet, al-Qiyamah, kommentar 2
96. Tafhim al-Qur’an: 4:e bandet, Sad, kommentar 29–30
97. Tafhim al-Qur’an: 5:e bandet, at-Taghabun, kommentar 15–17
98. Tafhim al-Qur’an: 4:e bandet, ad-Dukhan, kommentar 31–32
99. Tafhim al-Qur’an: 4:e bandet, al-Jathiyah, kommentar 27–28
100. Tafhim al-Qur’an: 4:e bandet, al-Jathiyah, kommentar 33
101. Tafhim al-Qur’an: 6:e bandet, al-Qalam, kommentar 19–23
102. Tafhim al-Qur’an: 6:e bandet, at-Takwir, kommentar 9
103. Tillägg av författaren
104. Tafhim al-Qur’an: volym 6, al-Qiyamah, kommentar 3–5
105. Tafhim al-Qur’an: volym 6, al-Qiyamah, kommentar 15
106. Tafhim al-Qur’an: volym 6, ad-Dahr, kommentar 21
107. Tafhim al-Qur’an: volym 6, at-Takathur, kommentar 1–3
108. Tafhim al-Qur’an: volym 6, al-Mutaffifin, kommentar 1
109. Tafhim al-Qur’an: volym 6, al-Fajr, kommentar 11–14
110. Tafhim al-Qur’an: volym 6, al-Ma’un, kommentar 7
111. Tafhimul Quran: 6:e bandet, al-Mulk, not 4
112. Tafhimul Quran: 6:e bandet, ad-Dahr, not 3–5
113. Tafhimul Quran: 4:e bandet, az-Zumar, not 45
114. Tafhimul Quran: 4:e bandet, al-Mu’min, not 28
115. Tillägg av författaren
116. Tafhimul Quran: 5:e bandet, Qaf, not 21
117. Tafhimul Quran: 6:e bandet, al-Infitar, not 7
118. Tafhimul Quran: 6:e bandet, az-Zilzal, not 2–4
119. Tafhimul Quran: volym 3, al-Kahf, kommentar 46
120. Tafhimul Quran: volym 5, al-Qamar, kommentar 28
121. Tafhimul Quran: volym 5, al-Mujadalah, kommentar 17
122. Tafhimul Quran: volym 4, Ya-Sin, kommentar 55
123. Tafhimul Quran: volym 4, Ya-Sin, kommentar 55
124. Tafhimul Quran: volym 4, Ha-Mim Sajdah, kommentar 25
125. Tafhimul Quran: volym 4, Ya-Sin, kommentar 9
126. Tafhimul Quran: volym 4, al-Jathiyah, kommentar 42
127. Tafhim al-Qur’an: volym 4, az-Zumar, kommentar 80
128. Tafhim al-Qur’an: volym 6, al-Adiyat, kommentar 8
129. Tafhim al-Qur’an: volym 6, at-Tariq, kommentar 5–7
130. . Tafhim al-Qur’an: volym 6, at-Tariq, kommentar 5–7
131 Tafhim al-Qur’an: volym 6, al-Qiyama, kommentar 9–10
132. Tafhim al-Qur’an: volym 6, al-Qiyama, kommentar 20
133. Tafhim al-Qur’an: volym 6, al-Fajr, kommentar 17
134. Tafhim al-Qur’an: volym 6, al-Infitar, kommentar 3
135. Tafhimul Quran: 6:e bandet, Zilzal, anmärkning 5–7
136. Tafhimul Quran: 4:e bandet, Fatir, anmärkning 39–40
137. Tafhimul Quran: 6:e bandet, Abasa, anmärkning 22
138. Tafhimul Quran: 6:e bandet, Maarij, anmärkning 11
139. Tafhimul Quran: 4:e bandet, Mu’min, anmärkning 31032
140. Tafhimul Quran: 6:e bandet, Naba, anmärkning 23–24
141. Författarens tillägg
142 Författarens tillägg
143. Tafhim al-Qur’an: band 6, ash-Shams, kommentar 4–6
144. Tillägg av författaren
145. Tafhim al-Qur’an: band 6, al-Balad, kommentar 9–10
146. Tafhim al-Qur’an: band 6, at-Tin, kommentar 2–4
147. Tillägg av författaren
148. Tillägg av författaren
149. Tafhim al-Qur’an: band 5, al-Hujurat, kommentar 28
150. Tafhim al-Qur’an: band 3, ar-Rum, kommentar 18
151. Tafhimul Koranen: 3:e delen, Hajj, not 132
152. Tafhimul Koranen: 3:e delen, Qasas, not 73
153. Tillägg av författaren
154. Tafhimul Koranen: 6:e delen, Lahab, inledning
155. Tafhimul Koranen: 5:e delen, Hujurat, not 18
156. Tafhimul Koranen: 6:e delen, Balad, not 14
157. Tafhimul Koranen: 5:e delen, Hujuratk, not 26
158. Tillägg av författaren
159. Tafhim al-Qur’an: del 4, Ha-Mim Sajdah, not 136
160. Tafhim al-Qur’an: del 1, al-Baqarah, not 144
161. Tafhim al-Qur’an: del 1, Aal Imran, not 88
162. Tafhim al-Qur’an: del 2, at-Tawbah, not 80
163. Tafhim al-Qur’an: del 3, al-Ankabut, noterna 94–99
164. Tafhim al-Qur’an: del 2, at-Tawbah, not 18
165. Tafhim al-Qur’an: del 5, al-Mujadalah, not 37
166. Tafhim al-Qur’an: del 3, al-Ankabut, noterna 17–18
167. Tafhīm al-Qurʾān: del 3, al-ʿAnkabūt, not 17–18
168. Tafhīm al-Qurʾān: del 2, at-Tawba, not 111
169. Tafhīm al-Qurʾān: del 5, al-Mumtaḥana, not 13
170. Hämtat från ”Den islamiska staten”: sidorna 159–176
171. Tillägg av författaren
172. Tillägg av författaren
173. Hämtat från ”Den islamiska revolutionens väg”