Vårt ord

Den avlidne mawlana kunde inte slutföra detta verk under sin livstid. Efter att ha skrivit fram till hijra avled han. På urdu publicerades denna del, fram till hijra, i två volymer. Den första urduvolymen har vi delat upp i två volymer på bengali. Föreliggande bok är dess andra del. Vi hoppas kunna publicera den andra urduvolymen på bengali som den tredje och fjärde volymen.

Sayyid Abul Ala Maududi Research Academy arbetar för att snabbt göra maulanans samtliga verk tillgängliga för bengaliskspråkiga läsare. Föreliggande verk har översatts av maulanans nära medarbetare, den framstående författaren herr Abbas Ali Khan. Vi anser inte att det finns något nytt att säga till de lärda läsarna om hans skicklighet som översättare, hans precision i ordvalet och hans kraftfulla språk.

Å akademiens vägnar tackar vi Allah den Allsmäktige för att vi har fått möjlighet att publicera detta verk. Må Han skänka alla bokens läsare tawfiq att förstå profetskapets verkliga uppdrag. Amin.

Abdus Shahid Nasim

Direktör

Sayyid Abul Ala Maududi Research Academy, Dhaka.

Islam är i själva verket namnet på den rörelse som vill bygga hela den mänskliga tillvarons byggnad på tron på föreställningen om den ende Gudens suveränitet. Denna rörelse har sedan urminnes tider verkat på samma grund och enligt samma metod. Dess ledarskap har burits av dem som kallas Allah den Allsmäktiges profeter och sändebud. Om vi ska leda denna rörelse måste vi ofrånkomligen följa dessa ledares arbetsmetod. För någon annan arbetsmetod finns inte, och kan inte finnas, för denna särskilda typ av rörelse. När vi försöker följa i de ädla profeternas (frid över dem) fotspår i detta avseende möter vi stora svårigheter. Vi kan inte få veta särskilt mycket om de profeters verksamhet som levde i forna tider. I Koranen finns några kortfattade antydningar. Men utifrån dem kan hela planen inte rekonstrueras. I Bibelns Nya testamente finns vissa opålitliga utsagor av Jesus (frid över honom), som i någon mån belyser en sida, nämligen hur den islamiska rörelsen kan ledas i sitt allra tidigaste skede och vilka problem den måste möta. Men Jesus (frid över honom) behövde inte möta det följande skedet, och om detta finner man inte heller någon antydan. I detta avseende får vi tydlig och fullständig vägledning från endast ett håll, nämligen profeten Muhammad Mustafas (frid och välsignelser över honom) liv. Att vi vänder oss till honom beror inte på att vi hyser vördnad för honom; i själva verket är vi tvungna att vända oss till honom för att få kunskap om vägens uppförsbackar och nedförsbackar. Av alla den islamiska rörelsens ledare är profeten Muhammad (frid och välsignelser över honom) den ende ledare vars liv ger oss en fullständig och mycket tillförlitlig redogörelse för varje skede och varje aspekt – från rörelsens första kallelse till upprättandet av den islamiska staten och därefter till statens struktur, författning, inrikes- och utrikespolitik samt principerna och metoderna för statens styrelse.

Kapitel 13 – Tidigare ummahs förfall och deras ruiner

Inledning

Genom att studera mänsklighetens historia kan vi få veta vilket fruktansvärt öde de folk mötte, det ena efter det andra, som betraktade världen som en plats enbart för njutning och lek, förkastade den sanning som profeterna förkunnade och levde sina liv på grundval av villfarelser. (Tafhim al-Qur’an, surah al-Anbiya, kommentar 17)

De förbannade och tillintetgjorda folken betraktade de gamla ruinerna enbart med nöje och nyfikenhet. Men de drog ingen lärdom av dem. Detta visar hur annorlunda de troendes syn på det hinsides är jämfört med de otrognas. Den ene betraktar dem som ett skådespel eller skriver, som bäst, historia. Den andre drar moralisk lärdom av dem och når fram till fakta och insikter som inte har något samband med det jordiska livet. (Tafhim al-Qur’an, surah al-Furqan, kommentar 54)

Alla som sändes för att reformera människorna var invånare i sina respektive samhällen. Vilka var Hadrat Nuh (frid vare med honom), Hadrat Ibrahim (frid vare med honom), Hadrat Musa (frid vare med honom) och Hadrat Isa (frid vare med honom)? Se nu vilket öde som drabbade de folk som inte tog emot deras dawah utan följde sina grundlösa föreställningar och tygellösa begär. Många har under handelsresor passerat de förstörda samhällena efter ’Ad, Thamud, Midjan, Lots folk och andra. Såg de verkligen ingenting där? Det öde som de fick utstå i denna värld visar ju att de kommer att möta ett ännu fruktansvärdare öde i det hinsides. Däremot var de som reformerade sig själva i denna värld inte bara ädla i denna värld, utan deras tillstånd i det hinsides kommer också att vara mycket bättre och lyckligare. (Tafhim al-Qur’an, surah Yusuf, kommentar 79)

De folk som inte lyssnade till profeterna och levde sina liv genom att förneka tawhid, risalat och det hinsides blev till sist värda förfall och förintelse. Historiens sammanhängande händelser vittnar om att de moraliska föreskrifter som Allah den Högste sände genom profeterna, liksom den utfrågning av människans handlingar som enligt dessa föreskrifter kommer att äga rum i det hinsides, är obestridliga sanningar. För varje folk som, utan att bry sig om dessa moraliska föreskrifter, ansåg sig stå över allt ansvar och förutsatte att de inte behövde stå till svars inför någon, kom till sist förintelsen. (Tafhim al-Qur’an, surah adh-Dhariyat, kommentar 21)

Orsaken till att de folk som förintades i det förflutna gick under var att de, när Allah den Högste skänkte dem stora rikedomar och inflytande, blev berusade av lyx och makt och började sprida fördärv på jorden. Då hade samhällets allmänna moraliska förfall gått så långt att det inte längre fanns någon rättfärdig människa bland dem som kunde hindra dem från att göra ont. Och om det trots allt fanns någon, var de så få att deras svaga röster inte kunde avhålla dem från onda handlingar. Av dessa orsaker blev dessa folk värda Allah den Högstes förbannelse. (Tafhim al-Qur’an, surah Hud, kommentar 115)

För dem som söker sanningen är Allahs jord fylld av tecken, det ena efter det andra. Genom att se dessa kan de förstå sanningen. Men de envisa trodde inte ens efter att ha sett dem. De förblir ständigt insnärjda i villfarelse tills frid kommer från Allah. I detta sammanhang beskrivs i surah ash-Shu‘ara de sju historiska folkens tillstånd. De visade samma envishet som de otrogna i Mecka gjorde under Profeten Mustafa (frid vare med honom). När Allah den Högste återger dessa historiska berättelser riktar Han uppmärksamheten mot flera frågor.

För det första finns det två slags tecken. Det ena slaget är de tecken som är spridda överallt på Allahs jord. En förnuftig människa kan genom att se dessa avgöra om det som Allahs profeter kallar till är rätt eller inte. Det andra slaget är sådana tecken som Lots folk och folket i al-Aykah fick se. Nu är det upp till de otrogna i Mecka att avgöra vilket slags tecken de vill se.

För det andra var de otrognas sinnelag, argument, invändningar och ursäkter likadana i varje tidsålder. Deras knep och förevändningar för att inte tro var likadana. Till sist blev också deras slut likadant. Däremot var profeternas undervisning likadan i alla tidsåldrar, liksom deras karaktär och uppförande. Deras sätt att argumentera mot motståndarna var detsamma, och även Allahs nåd var av samma slag. Dessa två exempel finns nedtecknade i historien. (Tafhīm al-Qurʾān, sura al-Shuʿarāʾ, inledning)

De tidigare folken fick möjlighet att verka under sina respektive tidsåldrar. Men de valde orättvisans, övergreppens och upprorets väg. De lyssnade inte till de profeter som sändes för att vägleda dem till den rätta vägen. Därför misslyckades de i prövningen och avlägsnades från jordens yta. Till sist kom arabernas tur. De fick möjlighet att verka i de föregångnas ställe. Där deras föregångare hade fördrivits från prövningens fält står nu de. De fick veta att om de inte ville drabbas av sina föregångares öde, skulle de dra nytta av den möjlighet som hade getts dem. De skulle lära av de tidigare folkens öde och inte upprepa de misstag som hade lett till deras undergång. (Tafhīm al-Qurʾān, sura Yūnus, kommentar 18)

Profeten Nuhs folk

Av Koranens antydningar och Bibelns redogörelse framgår tydligt att det land där profeten Nuhs folk bodde i dag kallas Irak. Även de förkristna gamla inskrifter och stentavlor som har hittats bland Babylons fornlämningar bekräftar detta. Bland dessa finns en berättelse av ungefär detta slag, som omnämns i både Koranen och Bibeln, och där det sägs att deras bostäder låg i trakten kring Mosul. Av de legender som har gått i arv i Kurdistan och Armenien framgår dessutom att profeten Nuhs ark efter regn, storm och översvämning kom att lägga till någonstans i denna region. Olika spår efter profeten Nuh har fortfarande identifierats i trakten kring ön Ibn Umar norr om Mosul och vid berget Ararat, som ligger vid Armeniens gräns. Bland invånarna i Nachitjevan är det än i dag en utbredd uppfattning att denna stad grundades av profeten Nuh.

Bild

(Nuhs folks område och berget Judi)

Bild av historiska bevis på en våldsam storm

Det finns legender som överensstämmer med den ovan återgivna berättelsen om profeten Nuh (frid vare med honom) i den antika litteraturen från Grekland, Egypten, Indien och Kina. Dessutom har liknande legender sedan urminnes tider levt kvar i olika delar av Burma, Malaysia, de östindiska öarna, Australien, Amerika och Europa. Detta visar tydligt att berättelsen härrör från en tid då hela mänskligheten bodde i ett och samma land och senare spreds därifrån till olika delar av världen. Därför nämner alla folk en omfattande översvämning i sin tidiga historia. Med tiden har de naturligtvis glömt dess verkliga detaljer, och var och en har lagt ett tjockt lager av fantasifärger över den verkliga händelsen, i enlighet med sina egna föreställningar. (Tafhim al-Qur’an, sura al-A‘raf, not 47)

Det berg Judi där profeten Nuhs (frid vare med honom) ark stannade ligger i Kurdistan, nordost om Ibn Umar-ön. I Bibeln anges Ararat som platsen där arken gick i land; Ararat är namnet på ett berg i Armenien. Det är en bergskedja. Namnet Ararat syftar på en bergskedja som sträcker sig från Armeniens högsta toppar söderut till Kurdistan. Ett av bergen i denna bergsmassa heter Judi och är fortfarande känt under namnet Judi. I de gamla historieskrivningarna sägs det att arken stannade på denna plats. Omkring tvåhundrafemtio år före profeten Isa (frid vare med honom) skrev en religiös ledare i Babylon vid namn Berasus (Berasus), på grundval av gamla muntliga traditioner, sitt lands historia. Där angav han just Judi-berget som platsen där profeten Nuhs (frid vare med honom) ark gick i land. Även Abydenus (Abydenus), Aristoteles lärjunge, bekräftade detta i sin historia. Han beskriver dessutom förhållandena på den tiden och säger att många människor i Irak förvarade delar av arken och brukade tvätta dem och ge det vattnet åt sjuka att dricka. (Tafhim al-Qur’an, sura Hud, not 46)

Den moraliska förnedringen hos Nuhs folk

Av den beskrivning som Koranen ger av profeten Nuh (frid vare med honom) och hans folk framgår det tydligt att detta folk varken förnekade Allahs existens eller var okunnigt om Honom. De hade inte heller något emot att dyrka Allah. Men den villfarelse de hade hamnat i var avgudadyrkans villfarelse. Det vill säga, de ansåg att andra väsen tillsammans med Allah var delaktiga i gudomligheten och trodde att även dessa hade rätt att hyllas och dyrkas. Ur denna grundläggande villfarelse uppstod sedan många former av missförhållanden bland folket. En särskild klass uppstod bland dem för att företräda de självskapade gudar och gudinnor som de betraktade som delaktiga i gudomligheten. Denna klass tog kontroll över all religiös, politisk och ekonomisk makt. De skapade skillnader mellan hög och låg bland människorna, fyllde samhällslivet med orättvisor och missförhållanden och urholkade mänsklighetens innersta väsen genom moraliskt förfall och synd.

Nuhs folks nation

Profeten Nuhs (frid vare med honom) reformförsök

*****Arabiska*******

De hade brett ut ett enormt nät av bedrägeri. – Sura an-Nuh: 22

Bedrägeri var de ledandes metod, genom vilken de försökte hetsa folket mot Hazrat Nuhs (frid vare med honom) undervisning. De sade till exempel: ”Nuh är ju bara en människa liksom ni. Hur kan man godta att uppenbarelse har kommit till honom från Allah?” (Sura al-A’raf 7:63, Sura Hud 11:27) ”Det är bara de lägsta bland oss som utan eftertanke har följt Nuh. Om det verkligen fanns någon betydelse i hans ord skulle våra äldste naturligtvis ha följt honom.” (Sura Hud 11:27) ”Om Allah hade velat sända en profet och budbärare, skulle Han ha sänt en ängel.” (Sura al-Mu’minun 23:24) ”Om han verkligen vore sänd av Allah skulle han ha haft skattkammare med sig och känt det fördolda. Liksom änglarna skulle han dessutom vara fri från alla mänskliga behov.” (Sura Hud 11:31) ”Vilket mirakel har man egentligen sett hos Nuh och hans följeslagare som skulle berättiga honom till erkännande?” (Sura Hud 11:27) ”Denne man vill i själva verket härska och utöva ledarskap över er.” (Sura al-Mu’minun 23:24) ”Har någon jinnens ande tagit honom i besittning och gjort honom vansinnig?” (Sura al-Mu’minun 23:25) (Tafhim al-Qur’an, Sura al-A’raf, not 48)

Hazrat Nuh (frid vare med honom) kämpade under lång tid med tålamod och visdom, och gjorde sitt yttersta för att förändra denna situation. Men de hade fångat folket så fullständigt i bedrägeriets nät att inget försök till reform lyckades. Till slut bad Hazrat Nuh (frid vare med honom) till Allah: ”O Herre, lämna inte en enda av dessa otrognas liv kvar på jorden. Om Du låter dem vara kvar kommer de att leda Dina tjänare vilse, och alla som föds ur deras avkomma kommer att födas som syndare, otrogna och otacksamma.” Här syftas på den bön som Hazrat Nuh (frid vare med honom) bad efter att under mycket lång tid oavbrutet ha försökt reformera och förbättra sitt folk. Han bad: ”Allah, jag orkar inte längre; hjälp mig!” (Sura al-Qamar 54:10) ”Herre, lämna inte en enda otrogen på jorden.” (Sura Nuh 71:26) (Tafhim al-Qur’an, Sura Nuh, not 16)

Straff

Hazrat Nuhs (frid vare med honom) bön inför Allah. I Koranen nämns den långvariga konflikt som pågick under flera århundraden mellan Hazrat Nuhs (frid vare med honom) förkunnelse och hans folks ihärdiga fasthållande vid otro. I Sura al-Ankabut sägs det att denna konflikt varade i nio och ett halvt sekel. När Hazrat Nuhs (frid vare med honom) efterkommande såg deras samlade handlande drog de inte bara slutsatsen att de saknade förmåga att ta emot sanningen, utan uttryckte också uppfattningen att det i framtiden inte fanns någon möjlighet att goda och troende människor skulle födas bland deras efterkommande. ”O Allah! Om Du låter dem vara kvar kommer de att leda Dina tjänare vilse, och alla som föds ur deras avkomma kommer att vara syndare och motståndare till sanningen.” Allah den Allsmäktige ansåg själv att Hazrat Nuhs uppfattning var riktig och sade, grundat på Sin fullkomliga och ofelbara kunskap: ”Av ditt folk har de som skulle tro redan trott, och ingen annan kommer att tro. Sörj därför inte över deras öde.” (Sura al-Shu’ara, not 85) Bönen blev alltså besvarad. Därefter drabbade Allahs straff detta folk. Av Koranens tydliga beskrivning framgår att översvämningen började vid en särskild ugn, under vilken en vattenkälla bröt fram. Sedan började det å ena sidan regna störtfloder från himlen, medan vattenkällor å andra sidan sprang fram på olika platser ur jorden. I Sura Hud nämns endast att hett vatten vällde fram ur ugnen. Senare antyds dock också regnet. Men i Sura al-Qamar beskrivs det så här:

(*****আরবী******)

Jag öppnade himlens portar, varifrån det började regna oavbrutet. Och jag klöv jorden, så att det överallt började välla fram källor, bara källor. Dessa båda slags vatten förenades för att fullborda Allahs beslut.

Dessutom tycks betydelsen av att ordet tannur i Koranen (*****আরবী***) (alif–lam) används vara att Allah den Upphöjde hade valt ut en särskild ugn för detta ändamål. Sedan började hett vatten, vid minsta tecken och vid den bestämda tiden, stiga upp ur den. Senare kom den att kallas ugnen som framkallade stormen och översvämningen. (Tafhim al-Qur’an, Sura al-A’raf, anmärkning 48)

Var översvämningen världsomfattande?

Sträckte sig denna översvämning över hela världen, eller var den begränsad till det område där Noas folk bodde? Detta är en fråga som ännu inte har fått något svar. Enligt israelitiska berättelser är den allmänna uppfattningen att översvämningen omfattade hela världen (Första Moseboken 7:18–24). Men detta sägs ingenstans i Koranen. Av Koranens antydningar kan man visserligen förstå att de mänskliga grupper som levde efter floden skapades av den grupp människor som hade räddats undan Noas översvämning. Men detta innebär inte nödvändigtvis att Noas översvämning omfattade hela världen. Det kan lika gärna sägas att Adams barn vid den tiden var begränsade till den del av världen där översvämningen ägde rum. Därefter spreds det människosläkte som föddes efter översvämningen gradvis över hela världen. Två saker stöder denna uppfattning. För det första finns det historiska berättelser, fornlämningar och geologiska belägg från olika jordlager för en stor översvämning i det område som bevattnas av Tigris och Eufrat. För det andra har legenden om en stor översvämning bevarats sedan urminnes tider bland de flesta folk på jorden. Även i de gamla legenderna hos så avlägsna länder som Australien, Amerika och Nya Guinea finns hänvisningar till den. Därav kan man dra slutsatsen att dessa folks förfäder någon gång kan ha bott i samma samhälle, där denna översvämning inträffade. När de sedan spred sig till olika delar av världen tog de med sig dessa legender. (Tafhim al-Qur’an, sura Hud, not 42.)

Noas ark blev ett lärorikt tecken

*****Arabiska *******

Och Vi gjorde den till ett lärorikt tecken för världens folk. – Sura al-ʿAnkabut: 15

Det kan också betyda att detta fruktansvärda straff eller denna väldiga händelse gjordes till ett lärorikt tecken för senare generationer. Men av det sätt på vilket detta beskrivs i sura al-Qamar (vers 15) verkar det som om själva arken var det lärorika tecknet. Den blev kvar på en bergstopp och fortsatte att förmedla budskapet till senare generationer att en sådan översvämning hade drabbat världen och att arken därför hade fastnat uppe på berget. I sin kommentar till versen i sura al-Qamar återger Ibn Jarir följande berättelse från Qatada: När muslimerna under följeslagarnas tid begav sig till al-Jazira-regionen såg de arken uppe på berget Judi (enligt en annan uppgift nära en by som kallades Bakirwa). Än i dag hör man ibland att expeditioner skickas ut på jakt efter Noas ark. Som förklaring sägs att piloter, när flygplan ibland färdas över Araratbergen, ser något på bergstoppen som liknar en ark. Imam al-Bukhari, Ibn Abi Hatim, Abd al-Razzaq och Ibn Jarir återger en berättelse från Qatada enligt vilken arken, vid tiden för muslimernas erövring av Irak och al-Jazira, fanns kvar på berget Judi (enligt en annan uppgift nära byn Bakirwa), där muslimerna under den första tiden såg den. (Tafhim al-Qur’an, sura Hud, not 46.)

Folket ʿAd

Namngivning

Detta var ett mycket gammalt folk i Arabien. Araberna brukade höra berättelserna om detta folk från varandras munnar. Till och med små pojkar och flickor kände till deras namn. Deras prakt, ära och inflytande var enastående. Lika enastående var att deras namn och spår utplånades från världen. På grund av denna berömmelse kallas varje gammal sak på arabiska för ʿādi. Även gamla lämningar kallas ʿādiyyāt. Mark som inte har någon ägare och ligger obrukad kallas ʿādiyy al-arḍ. Detta folk nämns mycket ofta i den gamla arabiska poesin. Arabiska genealogiexperter nämner detta folk först av alla bland sitt lands forntida folk. Det finns en hadith om att en gång en man från Banu Zuhal ibn Shayban kom till den ädle Profeten (Guds frid och välsignelser över honom). Han bodde i området där folket ʿAd hade levt och berättade för Profeten sådana historier om detta folk som invånarna i hans trakter hade hört förmedlas från generation till generation sedan mycket gamla tider.

Ad-folkets bosättningsområde

Enligt Koranen låg detta folks egentliga hemvist i al-Ahqaf-området (Ahqaf är plural av ordet hikf och betyder lexikaliskt långa sanddyner eller höjder, dock inte lika höga som berg. Terminologiskt betecknar det den västra delen av den arabiska öknen (Rub al-Khali), där det inte finns någon bebyggelse. Författaren), beläget mellan Hijaz, Jemen och Yamama. Därifrån bredde de ut sig och etablerade sitt inflytande och sin makt från västra Jemen ända till Irak. Historiskt sett har spåren efter detta folk nästan helt utplånats från världen. Men på vissa platser i södra Arabien finns fornlämningar som tillskrivs Ad-folket.

Det sägs att profeten Hud (frid vare med honom) har en grav på en plats. År 1837 såg en brittisk marinofficer (James R. Wellested) en inskrift i Hisn Ghurab, där profeten Hud (frid vare med honom) nämndes. Av texten framgår tydligt att den skrevs av människor som följde profeten Huds (frid vare med honom) sharia. (Tafhim al-Qur’an, sura al-Ankabut, not 25)

Ibn Ishaq säger att Ad-folkets bosättningar sträckte sig från Oman till Jemen. Koranen berättar för oss att deras egentliga hemvist var al-Ahqaf, varifrån de gav sig ut, spred sig till de närliggande områdena och bredde ut sig över svagare folk. Än i dag är det en utbredd uppfattning bland invånarna i södra Arabien att Ad-folket bodde i denna region. Omkring 125 miles norr om den nuvarande staden Mukalla finns i Hadramaut en plats där man har byggt en grav åt profeten Hud (frid vare med honom), vilken är känd som Huds grav. Varje år, den femtonde Sha’ban, hålls där en urs-fest. Tusentals människor samlas där från olika delar av Arabien. Även om denna grav inte är historiskt belagd, visar det stora antalet människor från södra Arabien som samlas där sannolikt att den lokala legenden utpekar just denna region som Ad-folkets hemvist. Dessutom finns det fortfarande olika fornlämningar i Hadramaut, vilket visar att lokalbefolkningen än i dag betraktar detta som Ad-folkets hemvist.

Det nuvarande tillståndet i Ad-folkets hemvist

När man ser al-Ahqafs nuvarande tillstånd är det omöjligt att föreställa sig att ett civiliserat och mäktigt folk en gång bodde här. För tusentals år sedan var detta sannolikt ett bördigt och grönskande område, som med tiden genom förändringar i klimatet förvandlades till en ödemark. Nu är det en så uppslukande öken att ingen vågar stanna mitt i den. År 1843 nådde en militär officer från Baviringya dess södra utkant. Han berättar att man från en höjd norr om Hadramaut kan se denna öken tusen fot nedanför sig. På vissa ställen finns vit mark där allt som faller ned sjunker i ett hav av sand och bryts sönder. Till och med Arab­iens beduiner är mycket rädda för detta område. De vägrar under alla omständigheter att bege sig dit. En gång vägrade en beduin att ta med den militäre officeren dit. Då begav han sig dit ensam. Han berättar: ”Sanden här är fin och mjuk som pulver. På avstånd kastade jag en hink dit. Inom fem minuter hade den sjunkit ned. Även repet som jag hade bundit fast den med och kastat ned smälte genast.” (För mer information, se: 1. Arabia and the Isles, Harold Ingrams, London, 1946. 2. The Univeiling of Arabia, R.H. Kirman, Lindon, 1937. 3. The Empty Quarter, Philby, London, 1933.) (Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, not 51)

Välståndet före förintelsen

Av arabernas historiska berättelser och de nutida arkeologiska fynden framgår att det ursprungliga Ad-folket har gått fullständigt under och att även spåren efter dem har utplånats från världen. Arabiska historiker betraktar dem som ett försvunnet folk. Det är också en enhällig uppfattning i arabisk historieskrivning att endast den del av Ad-folket som följde profeten Hud (frid vare med honom) överlevde. Denna återstående del av Ad-folket har kallats det andra Ad. Den inskrift i Hisn Ghurab som vi nämnde ovan är ett av minnesmärkena efter dem. Inskriften anses vara omkring artonhundra år före Kristus. Några meningar ur den ursprungliga text som experterna har läst lyder: ”Vi har under lång tid bott i denna fästning med sådan makt och sådant inflytande att varken fattigdom eller välstånd har kunnat röra oss. Våra floder var alltid fyllda till brädden, och härskarna var sådana kungar vars tankar var rena och förädlade och som var stränga mot orättfärdighet och missgärningar. De styrde över oss enligt Huds (frid vare med honom) sharia, och goda beslut skrevs ned i en bok. Vi trodde på mirakulösa handlingar och på uppståndelsen efter döden.”

Detta uttalande vittnar om sanningen i Koranens beskrivning: det var till slut de som trodde på profeten Hud (frid vare med honom) som ärvde Ad-folkets tidigare inflytande, makt och välstånd. (Tafhim al-Qur’an, sura al-Ahqaf, not 25)

Koranens omnämnande av deras välstånd, stolthet och högmod

(******arabiska ******)

Minns Allah den Allsmäktiges nåd och välgärning: efter Nuhs folk gjorde Han er till efterträdare. (Sura al-A’raf: 69)

Till kroppen var de mycket välbyggda och starka.

(*****arabiska *****)

Han hade gjort er mycket friska och välbyggda till kroppen.

Under sin tid var de ett oöverträffat folk. Inget annat folk kunde mäta sig med dem.

(*****আরবী******)

vars like ingen annan nation hade skapats i landet. Sura al-Fajr: 8

Deras civilisation var mycket avancerad. Det som utmärkte dem var att de byggde höga byggnader på mycket höga pelare. Därför blev de berömda i världen.

(*****আরবী********)

Har du inte sett vad din Herre gjorde med Ad av Iram, de höga pelarnas ägare? Sura al-Fajr: 6–7.)

Deras materiella och fysiska styrka gjorde dem högmodiga. De blev berusade av sin makt.

(*****আরবী******)

Vad gäller Ad: de avvek på jorden från sanningens väg och uppträdde högmodigt och arrogant. De började säga: ”Vem är starkare än vi?” Sura Ha Mim as-Sajdah: 15

Deras politiska makt låg i händerna på några stora tyranner, inför vilka ingen vågade säga ett enda pip.

(*****আরবী *****)

Och de följde varje tyranns befallning, som var fiende till sanningen. – Sura Hud: 59

Ur religiös synvinkel förnekade de inte Allah, utan ägnade sig åt shirk. De godtog inte att dyrkan och lydnad skulle ägnas enbart Allah.

(*****আরবী********)

De sade till (Hud): ”Har du kommit till oss för att vi endast ska dyrka Allah och överge dem som våra fäder och förfäder brukade dyrka?” Sura al-A’raf: 70 (Tafhim al-Qur’an, Sura al-Ahqaf, kommentar 25)

Orsaken till att straffet sändes över dem

Den forntida stammen ‘Ad förstördes inte därför att Allah hyste någon fiendskap mot dem och därför ville förgöra dem. Tvärtom antog de själva ett sådant levnadssätt som förde dem mot undergången. Allah den Upphöjde hade ju gett dem möjlighet att tänka efter och tygla sig själva. Han sände sändebud för att vägleda dem. Genom sändebuden varnade Han dem för konsekvenserna av att följa den felaktiga vägen. Han klargjorde tydligt för dem vilken väg som ledde till deras välgång och vilken som ledde till undergång. Men när de inte tog emot någon möjlighet till förbättring och reform och envist höll fast vid att gå undergångens väg, blev följaktligen det som oundvikligen skulle bli deras öde. (Tafhim al-Qur’an, Sura al-A’raf, kommentar 56

Koranens beskrivning av straffet

(*****আরবী****)

Till slut lät Jag en fruktansvärd stormvind blåsa över dem under några olyckliga dagar, för att låta dem smaka förnedringens straff redan i det världsliga livet. – (Sura Hāmīm as-Sajda: 16)

Den beskrivning av detta straff som förekommer på olika ställen i den ädla Koranen är följande: en våldsam stormvind fortsatte att blåsa oavbrutet i sju nätter och åtta dagar. På grund av dess våldsamhet föll människorna och dog på ett sådant sätt att de låg som ihåliga palmstammar (Sura al-Hāqqa: 7). Allt som denna vind drog förbi gjorde den förfallet (Sura adh-Dhāriyāt: 42). När denna vind började blåsa gladdes folket av folket ʿĀd. De sade: ”Se där! Ett tätt moln har visat sig. Det kommer att regna, och de torra tingen kommer att få liv igen.”

Men vinden kom med sådan våldsam kraft att den förstörde hela bosättningen. (Tafhīm al-Qurʾān, Sura ash-Shuʿarā, not 86)

( *****arabiska******)

Jag sände en våldsam storm över dem på en olycklig dag. Stormen lyfte dem upp och slog ner dem så att de blev som stammarna av uppryckta palmer. – Sura al-Qamar 19–20.

Det vill säga en dag vars olycka fortsatte under flera dagar i följd. I vers 16 i Sura Hā Mīm as-Sajda används dessa ord. I vers 7 i Sura al-Hāqqa sägs det att stormen varade i sju nätter och åtta dagar. Det sägs att den dag då detta straff började var en onsdag. Därför började människor tro att onsdagen var en olycksdag och att man inte borde påbörja något arbete den dagen. Till stöd för detta åberopas också några svaga hadither. Följden blev att föreställningen om dagens olycklighet slog rot bland folket. Exempelvis återges det av Ibn Mardūya och al-Khatīb al-Baghdādī att den sista onsdagen i månaden är en olycksdag vars olycka fortsätter. Ibn al-Jawzī kallar denna hadith påhittad. Ibn Rajab säger att hadithen inte är autentisk. Hāfiz Sakhāwī säger att alla de sätt på vilka denna hadith har återberättats är fabricerade. På samma sätt har hadithspecialisterna bedömt al-Tabarānīs hadith som svag. Den lyder att onsdagen är en olycksbringande eller olycklig dag. I vissa andra återberättelser sägs det att man inte bör resa på onsdagar, göra affärer eller klippa naglarna. Man bör inte heller besöka sjuka, eftersom spetälska började den dagen. Men alla dessa återberättelser är svaga och opålitliga och kan inte utgöra grund för någon trosuppfattning. Den lärde al-Munādī säger att det är strängt förbjudet att ha en sådan föreställning i denna fråga som spåmän har. Alla dagar tillhör Allah. Ingen dag är i sig själv lyckobringande eller olycksbringande.

Allama Alusi säger: Alla dagar är lika. Onsdagen har ingen särskild egenskap. Det finns inget ögonblick mellan natt och dag som är gott för någon och ont för någon annan. Allah den Allsmäktige skapar ständigt förhållanden som är gynnsamma för vissa och ogynnsamma för andra. Författaren (Tafhim al-Qur’an, sura Ha-Mim as-Sajdah, not 20)

Thamudfolket

Presentation

Thamudfolket var det näst mest framstående bland Arabisens äldsta folk och blev efter Ad det mest berömda. Före Koranens uppenbarelse var deras berättelser kända bland alla araber. De omnämndes ofta i poesin och talen från okunnighetens tid. De nämns också i assyriska inskrifter samt i de gamla historikernas och geografernas böcker från Grekland, Alexandria och Rom. Vissa lämningar efter detta folk fanns kvar fram till en tid kort före Messias födelse (frid vare med honom). Romerska historiker berättar att detta folks män tog värvning i den romerska armén och stred mot nabatéerna, eftersom de var fiender till nabatéerna.

Thamudfolkets bosättningsområde

Detta folks bosättningsområde låg i den region i nordvästra Arabien som än i dag kallas al-Hijr. I dag heter en station på Hijazjärnvägen mellan Medina och Tabuk Mada’in Salih. Detta var Thamudfolkets huvudbosättning och i forna tider kallades den Hijr. Än i dag kan man där se stenbyggnader som sträcker sig över tusentals tunnland och som Thamudfolkets människor byggde genom att hugga ut bergen. När man ser denna tysta och öde stad kan man föreställa sig att dess befolkning en gång inte kan ha varit mindre än fyra eller fem hundra tusen. (Hela området i norra Hijaz, från Rabigh till Uqba och från Medina och Khaybar till Tayma och Tabuk, är än i dag fullt av lämningar efter Thamud. Vid tiden för Koranens uppenbarelse måste dessa lämningar ha varit ännu tydligare än i dag. Författaren (sura al-Qamar, not 16)

När Koranen uppenbarades färdades handelskaravanerna från Hijaz genom dessa lämningar. Ändå visade den ädle Profeten, när han under expeditionen färdades denna väg, dessa lämningar för muslimerna och uppmanade dem att dra lärdom av dem. På ett ställe pekade han på en brunn och sade: Detta är den brunn ur vilken profeten Salihs (frid vare med honom) kamelinna drack vatten. Han befallde muslimerna att endast dricka vatten från denna brunn. Han visade på en bergsdal och sade: Det var härifrån samma kamelinna brukade dricka vatten. Än i dag är platsen känd som Fajj an-Naqah. (På vägen till expeditionen mot Tabuk gick muslimerna runt och betraktade Thamuds lämningar. Profeten samlade dem och sade: Dra lärdom av Thamudfolkets öde. Han sade vidare: Detta var en plats där ett folk bodde över vilket Allahs straff hade sänts ned. Det är inte en plats för nöjesutflykter, utan en plats för gråt. Skynda därför att passera denna plats. Författaren (Tafhim al-Qur’an, sura al-A‘raf, not 59) (Tafhim al-Qur’an, sura al-Qamar, not 16)

Thamudfolkets lämningar

(*****আরবী******)

Minns när Allah den Högste gjorde er till efterträdare efter Ad-folket och gav er en sådan ställning att ni nu bygger väldiga palats på de markområden som de hade gjort beboeliga och hugger ut bostäder i bergen. – Sura al-A’raf: 74

Thamudfolkets arkitektur, där de högg ut byggnader ur bergen, var precis sådan som den man kan se i Bharat, i Ellora, Ajanta och på andra platser. I Mada’in Salih finns dessa byggnader fortfarande kvar i oförändrat skick. När man ser dem inser man hur långt detta folk hade kommit inom ingenjörskonsten. (Tafhim al-Qur’an, sura al-Ankabut, not 65)

Al-Hijr var Thamudfolkets centrala bosättningsområde. Dess ruiner kan ses några kilometer från den nuvarande staden al-Ula, som ligger nordväst om Medina. På vägen från Medina till Tabuk ligger denna plats alldeles intill huvudvägen. Karavaner färdas genom denna dal. Men i enlighet med Allahs Sändebuds (ﷺ) anvisning stannar ingen här.

Under det åttonde hijri-århundradet kom Ibn Battuta hit på väg till vallfärden. Han berättar att Thamudfolkets byggnader fortfarande finns kvar här, uthuggna i röda berg. De hade byggt dem genom att hugga ut berget. Det konstnärliga arbete de utförde är än i dag så levande att det verkar som om det hade skapats alldeles nyss. På dessa platser kan man fortfarande se förruttnade människoben. (Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, not 57)

Materiella framsteg och moraliskt förfall

Av de uppgifter som ges om detta folk i den Heliga Koranen – i sura al-A’raf, verserna 73–79, sura Hud, verserna 61–68, sura al-Hijr, verserna 80–84, sura an-Naml, verserna 45–53, sura adh-Dhariyat, verserna 43–45, sura al-Qamar, verserna 23–31, sura al-Haqqa, verserna 4–5, sura al-Fajr, vers 9, och sura ash-Shams, vers 11 – framgår det att det folk som efter Ad-folket skänktes välstånd var just Thamudfolket. (*****আরবী*****) Men deras civilisatoriska utveckling och välstånd fick samma slut som Ad-folkets. Det vill säga: i samma mån som levnadsstandarden steg till allt högre höjder, sjönk mänsklighetens nivå allt lägre. Å ena sidan byggdes palats efter palats på den öppna slätten, genom att man högg ut sten på samma sätt som i Ellora och Ajanta. Å andra sidan bredde shirk och avgudadyrkan ut sig i samhället. Samhället var svårt plågat av förtryck och övergrepp. Ledarskapet i samhället hade hamnat hos människor utan moral. Överklassen var så uppfylld av högmod och stolthet att den såg ned på hela världen. Endast människor ur de lägre samhällsskikten svarade på den sanningskallelse som profeten Salih (frid vare med honom) framförde. Överklassen vägrade att godta profetens budskap och sade:

(*****আরবী *****)

Vi tror inte på det som ni har trott på.

Tre orsaker till att sanningen förkastas

Thamudfolket vägrade följa profeten Salih (frid över honom) av tre orsaker. För det första var han en människa. Han var ingen övermänniska, och därför kunde de inte acceptera hans överlägsenhet. För det andra tillhörde han deras eget folk. Enligt deras uppfattning kunde det därför inte finnas någon anledning till att han skulle stå över dem. För det tredje var han, enligt deras mening, en vanlig människa. Han var ingen mäktig ledare; han hade varken folk, följeslagare eller en armé med sig, och han hade inget inflytande eller någon ställning. Därför kunde hans överlägsenhet inte accepteras. De trodde att en profet måste vara en övermänniska. Och om han nu skulle vara en människa, så fick han inte vara född i deras land och bland deras folk. Han måste komma någon annanstans ifrån eller sändas utifrån. Om inte ens det var fallet, måste han åtminstone vara en förmögen person. Han skulle ha ryktbarhet och inflytande, så att man kunde acceptera att Allah hade riktat sin blick mot honom och utvalt honom för att vägleda människorna. (Tafhim al-Qur’an, sura al-A‘raf, not 57)

Kampen mellan det goda och det onda

Efter att profeten Salih (frid över honom) hade inlett sin kallelse delades hans folk i två grupper.

(*****arabiska****)

De delar sig plötsligt i två grupper som ligger i strid med varandra. Sura an-Naml, 45

Den ena gruppen tror, medan den andra vägrar att tro. På grund av denna meningsskiljaktighet börjar en konflikt mellan dem. På ett annat ställe i Koranen sägs det—

(*****আরবী******)

De stolta ledarna för detta folk sade till de svaga troende: ”Vet ni verkligen att Salih är sänd av sin Herre?” De svarade: ”Vi tror på den sanning med vilken han har sänts.” Då sade dessa stolta män: ”Vi tror inte på det som ni tror på.”

På ett annat ställe återges detta folks ledares ord så här: ”Salih, låt oss få se det straff som du varnar oss för, om du verkligen är en av sändebuden.” – Sura al-A’raf: 77.

Kravet på att visa ett mirakel

(*****আরবী****)

Vi sänder kamelstoet till dem som en prövning. Se nu tålmodigt vad deras slut blir. Meddela dem att vattnet ska delas mellan dem och kamelstoet. Var och en av parterna ska komma för att dricka vatten på sin tilldelade dag. – Sura al-Qamar: 27–28.

Förklaringen till orden ”Vi sänder kamelstoet till dem som en prövning” är att ett kamelsto plötsligt fördes fram och ställdes inför dem, och de fick veta: ”Detta kamelsto ska dricka vatten en dag, och ni och era boskap får dricka vatten den andra dagen. På dess dag får ingen av er komma till någon brunn eller källa för att hämta vatten, och ni får inte heller komma dit med er boskap för att låta den dricka.” Denna utmaning kom från den man om vilken de själva brukade säga att han inte hade några soldater eller anhängare på sin sida. (Tafhim al-Qur’an, sura al-Qamar, kommentar 17)

Det avgörande tecknet

I verserna 154–156 i sura ash-Shuʿarāʾ sägs det att Thamuds folk bad Hazrat Salih (a.s.) om ett tecken som skulle vara ett direkt bevis på att han var sänd på befallning av Allah. Som svar visade Hazrat Salih (a.s.) upp denna kamelko. (Detta är vad som sägs i vers 73 i sura al-Aʿrāf. Författaren.) Därav framgår tydligt att kamelkon framträdde som ett mirakel. Det var ett sådant slags mirakel som vissa profeter har visat som bevis på sitt profetskap för att uppfylla de förnekandes krav. Dessutom är kamelkon ett bevis på att den framträdde på ett övernaturligt sätt: Hazrat Salih (a.s.) visade upp henne och varnade de otrogna med orden: ”Era liv är oupplösligt förbundna med denna kamelkos liv. Hon ska fritt ströva omkring på era åkrar och i era betesmarker. Ena dagen ska hon dricka vatten, och nästa dag ska alla era djur dricka vatten. Om ni rör henne, kommer Allahs straff genast att drabba er.” Det är uppenbart att man endast med en sådan fullständig visshet och övertygelse kan presentera något som människor med egna ögon ser vara något extraordinärt. Därefter fortsatte kamelkon under en längre tid att fritt ströva omkring än här och än där; ena dagen drack hon ensam vattnet och nästa dag gjorde de andra djuren det. Allt detta uthärdade de, trots sin djupa motvilja. Till slut dödade de kamelkon efter många rådslag och sammansvärjningar, fastän Hazrat Salih (a.s.) inte hade någon annan makt som de kunde frukta honom för. Ytterligare ett bevis på detta är att de var skräckslagna inför kamelkon och visste att det måste finnas någon makt bakom henne, genom vilken hon rörde sig bland dem utan fruktan. (Koranen ger ingen detaljerad förklaring av hur kamelkon såg ut eller hur hon framträdde. Inte heller finns någon beskrivning i någon autentisk hadith. Därför är det inte nödvändigt att godta de berättelser genom vilka uttolkarna har återgett historien om kamelkons tillkomst. Men att kamelkon framträdde på ett övernaturligt sätt är bevisat genom Koranen.) (Tafhīm al-Qurʾān, sura an-Naml, not 58)

Dödandet av kamelkon

(*****আরবী******)

De dödade kamelkon och överträdde sin Herres befallning. – Sura al-Aʿrāf: 77

Under en ganska lång tid hade kamelkon blivit ett problem för hela folket. Människorna hade i sitt inre blivit irriterade på den. Därefter fortsatte överläggningarna, tills en slutligen envis ledare tog på sig ansvaret att befria folket från denna olycka. I sura ash-Shams omnämns denne person på följande sätt(*****আরবী******) Plötsligt var en av folkets största ogärningsmän redo att utföra detta uppdrag. I sura al-Qamar sägs det(*****আরবী*****) De bad sin följeslagare om detta, och han tog på sig uppdraget. Sedan skar han av kamelkon dess puckel. (Tafhīm al-Qurʾān, sura al-Qamar, not 19)

Även om det var en enda person som dödade kamelkon, såsom det sägs i sura ash-Shams och al-Qamar, gjordes hela folket ändå skyldigt, eftersom hela folket stod bakom honom och han i själva verket uppfyllde hela folkets vilja genom detta brott. (Tafhīm al-Qurʾān, sura al-Aʿrāf, not 58) (Ett brott som begås enligt folkets vilja, eller som folket visar sig vara tillfreds med, räknas som ett nationellt brott även om det bara är en enda person som begår det. Koranen säger dessutom att ett brott som begås öppet och offentligt, och som folket accepterar, också räknas som ett nationellt brott. – Författaren)

De ogärningsmän som konspirerade mot Hazrat Salih (a.s.)

(*****আরবী******)

Det fanns nio ledare i den staden som spred kaos i landet och inte utförde något reformarbete. De sade till varandra: ”Svär vid Allah och lova att vi om natten plötsligt ska angripa Salih och hans familj. Sedan ska vi säga till hans ansvarige att vi inte alls var närvarande när hans familj förstördes. Vi talar sanning.”

Så satte de denna listiga plan i verket. Men även Vi utarbetade en plan som de inte alls märkte. Se nu vad följden blev av deras listiga plan. Vi förintade dem och hela deras folk. – Sura an-Naml: 48–51

Innan de vid den utsatta tiden hann angripa profeten Salih (frid vare med honom), förintade Allah den Allsmäktige dem och hela deras folk.

Det verkar som om de smidde denna sammansvärjning efter att de hade skurit av kamelhonans puckel. I Sura Hud nämns det att när de hade dödat kamelhonan varnade profeten Salih (frid vare med honom) dem med orden: ”Nåväl, njut nu i era hem i tre dagar; därefter kommer Allahs straff över er.” Sedan tänkte de kanske: ”Oavsett om det straff som Salih har lovat kommer eller inte, varför gör vi inte gemensamt slut både på kamelhonan och på honom?” Troligen beslöt de att anfalla samma natt som straffet enligt förutsägelsen skulle drabba dem. Men det som hände var att Allahs hårda hand drabbade dem innan de ens hann lägga hand på profeten Salih (frid vare med honom). (Tafhim al-Qur’an, Sura al-A’raf, kommentar 58)

Beskrivning av straffet

Straffet kom över dem.

Den beskrivning av detta straff som ges på ett annat ställe i Koranen lyder: När de hade dödat kamelstoet, sade den ärevördige Salih (frid vare med honom)

(*****arabiska***)

Bo kvar i era hem i ytterligare endast tre dagar.

När tidsfristen i denna kungörelse hade löpt ut inträffade mot slutet av den sista natten en våldsam explosion, och samtidigt började en sådan jordbävning att den inom ett ögonblick ödelade hela folket. Nästa morgon såg man de krossade liken ligga där. Det var som om buskar i ett stängsel hade trampats sönder och förstörts av djur som passerat. Varken deras stenbyggda palats eller deras boningar, uthuggna i bergen, kunde skydda dem. (Tafhīm al-Qurʾān, Sura al-Aʿrāf, not 61) (Se Sura al-Qamar, vers 31, Sura al-Aʿrāf, vers 78, och Sura al-Ḥijr, vers 83–84. Författaren.)

De troende räddades

(*****arabiska*****)

Till slut, när tiden för Vårt beslut hade kommit, räddade Jag genom Min nåd Salih och dem som hade trott tillsammans med honom, och skyddade dem från den dagens förödmjukelse. Sura Hud: 66

Av de legender som är spridda på Sinaihalvön framgår det att när straffet drabbade Thamud-folket, utvandrade profeten Salih, frid vare med honom, dit. Nära det berg som förknippas med profeten Musa, frid vare med honom, finns ytterligare ett berg som kallas profeten Salihs berg. Det sägs att han hade sin bostad just där. (Tafhim al-Qur’an, sura an-Naml, not 65)

Thamudfolkets civilisatoriska utveckling och dess ruiner

Precis som det utmärkande kännetecknet för Aad-folket var att de byggde palats på höga pelare, var det utmärkande kännetecknet för Thamud-folket att de högg ut berg och byggde palats i dem. Därför var de berömda bland de forntida folken. I sura al-Fajr har Aad kallats Dhāt al-ʿImād, ”pelarnas ägare”, och om Thamud har det sagts att de högg ut berg i dalarna. Dessutom har det i Koranen sagts att de byggde stora palats på stenig mark. Vad var orsaken till att de byggde sådana palats? Koranen har belyst detta med ett särskilt ord. Med andra ord gjorde de allt detta för att visa upp stolthet och högmod, rikedom och makt samt arkitektonisk skicklighet. Inget verkligt behov drev dem till detta. Sådan blir en tygellös civilisation. När de fattiga i samhället å ena sidan inte har ens en liten plats att lägga huvudet på, medan de rika och förnäma å andra sidan bygger palats som vida överstiger deras behov, börjar de uppföra palats som monument över sin prakt och för uppvisning.

Några av dessa palats tillhörande thamudfolket finns fortfarande kvar. Jag såg dem själv i december 1959. Här återges också några bilder av dem. Platsen ligger några mil norr om Al-Ula, en berömd plats i Hijaz mellan Medina och Tabuk. På profetens (frid över honom) tid kallades den Wadi al-Qura. Än i dag minns platsens invånare den som al-Hijr och Mada’in Salih.

Al-Ula är fortfarande en frodig dal i denna trakt. Där finns gott om källor och trädgårdar. Men runt al-Hijr råder en fasansfullt olycksbådande atmosfär. Befolkningen är ytterst liten. Jorden är ofruktbar. Där finns några brunnar, och bland lokalbefolkningen berättas en legend om en av dem. Brunnen finns nu att se inne i ett förfallet militärläger; den är helt torr. Även en bild av den återges.

När vi kom in i detta område fick vi, så snart vi närmade oss Al-Ula, syn på berg som var fullständigt brända och förkolnade. Det var tydligt att någon fruktansvärd jordbävning hade vänt upp och ned på dem och slitit sönder dem från grunden till toppen. Bilder av dessa berg återges också. Berg av detta slag kunde ses omkring fyrtio miles österut på vägen från Al-Ula till Khaybar och trettio till fyrtio miles norrut inne i Jordanien. Det innebär att ett område på tre till fyra hundra miles i längd och hundra miles i bredd hade ödelagts av jordbävningen. Några byggnader av samma slag som de thamudiska byggnader vi såg i al-Hijr såg vi också vid Aqabavikens strand i Madyan och på platsen Petra i kungariket Jordanien. Särskilt i Petra finns thamudernas byggnader och nabatéernas byggnader sida vid sida. Skillnaden i deras utsmyckning och byggnadssätt är så tydlig att vem som helst med en enda blick kan förstå att de varken tillhör samma tid eller samma folk.

Den engelske orientalisten Dayghty hävdar, för att bevisa att Koranen är falsk, att byggnaderna i al-Hijr inte är thamudernas utan nabatéernas verk. Men skillnaden mellan de båda slagen av byggnader är så tydlig att endast en blind skulle kunna tro att de är byggnader uppförda av samma folk. Min uppfattning är att konsten att hugga ut byggnader i berg började hos thamudfolket. Flera tusen år senare vidareutvecklade nabatéerna denna arkitektur under andra och första århundradet före Kristus. Därefter nådde denna arkitektur sin högsta fulländning i Ellora. Grottorna i Ellora är naturligtvis omkring sjuhundra år yngre än Petra. (Tafhim al-Qur’an, sura ash-Shu’ara, not 106)

Ibrahims (frid över honom) folk

Efter Nuh (frid över honom) var Ibrahim (frid över honom) den första profet som Allah den Allsmäktige utsåg för att förmedla islams universella budskap. Först färdades han själv från Irak till Egypten och från Sham och Palestina till olika delar av den arabiska öknen, där han kallade människorna till lydnad och dyrkan av Allah den Allsmäktige, det vill säga till islam. Därefter utsåg han, för att sprida sitt uppdrag, sina efterträdare i olika områden. I östra Jordanien utsåg han sin brorson Lut (frid över honom), i Sham och Palestina sin son Ishaq (frid över honom), och inne i Arabien sin äldste son Ismail (frid över honom). Sedan byggde han på Allah den Allsmäktiges befallning i Mecka ett hus som kallas Kaba. Detta hus gjorde han på Allahs befallning till centrum för sitt uppdrag. (Tafhim al-Qur’an, sura Hud, not 74)

Ibrahims (frid över honom) födelseort

Den stad där Ibrahim (frid över honom) föddes har inte bara blivit känd genom resultaten av modern arkeologisk forskning; forskningen har också kastat ljus över människornas förhållanden i denna trakt under hans tid. Nedan följer en kort sammanfattning av de forskningsresultat som Sir Leonard Woolley publicerade i sitt verk Abraham Lindon 1953.

Historiska och civilisationshistoriska upplysningar om staden Ur

Fackmän är numera i allmänhet eniga om att Hazrat Ibrahim (a.s.) framträdde omkring år 2100 f.Kr. På den tiden uppgick invånarantalet i staden Ur till nära 250 000, kanske till och med 500 000. Staden var ett stort centrum för handel och industri. Varor fördes dit från Pamir och Nilgiri i ena riktningen, och i den andra hade staden handelsförbindelser med Anatolien. Det rike vars huvudstad staden var hade gränser som sträckte sig något mindre långt norrut och något längre västerut än dagens Irak. De flesta invånarnas yrken var industri samt handel och affärsverksamhet. Av de inskrifter från denna tid som har påträffats bland de gamla ruinerna framgår att deras syn på livet var renodlat materialistisk. Målet med deras liv var att förvärva rikedom och samla stora mängder varor för njutning och lyx. Marknaden för ränta var mycket livlig. Människorna hade ett köpmannasinne. De betraktade varandra med misstänksamhet, och rättstvister mellan dem var mycket vanliga. De flesta av deras böner till gudarna och gudinnorna gällde lång livslängd, välstånd och framgång i affärerna. Befolkningen var indelad i tre klasser.

Ett: Amilu. Detta var överklassen. Präster och vanliga civila tjänstemän tillhörde denna klass.

Två: Mishkinu. Dessa var köpmän, industrialister och jordbrukare.

Tre: Ardu, det vill säga slavar.

Av dessa tre klasser hade den första särskild status. Deras straffrättsliga och civilrättsliga rättigheter skilde sig från de övrigas. Även värdet på deras liv och egendom var högre än de övrigas.

—————— Bild:

Vägen för Hazrat Ibrahims (a.s.) hijra

Detta var den stad och det samhälle där profeten Ibrahim (frid över honom) öppnade sina ögon. Av det som vi i Talmud kan se om honom och hans familjs ställning framgår att han tillhörde amilu-klassen. Hans far innehade rikets högsta ämbete. Hos Nimrod var han rikets högst uppsatte tjänsteman (Chief officer of the state).

Gudar och gudinnor, gudatempel och religiösa högtider

I Uras inskrifter återfinns namnen på omkring fem tusen gudar och gudinnor. I landets olika städer fanns olika dyrkade gudar. Varje stad hade en beskyddare. Han kallades Rabb al-balad eller stadens herre. Han betraktades som den högste guden eller gudarnas överhuvud och vördades mer än alla andra gudar och gudinnor. Uras Rabb al-balad var Nannar (månguden). Senare kallade människorna, efter honom, denna stads herre för Kamrina. Den näst största staden var Larsa, som senare blev huvudstad i stället för Ur. Dess Rabb al-balad var Shammas (solguden). Under dessa stora gudar och gudinnor fanns också många mindre gudar och gudinnor. De flesta valdes bland himlens planeter och stjärnor, medan ett mindre antal hämtades från jorden. De förknippades med människornas minsta behov. Avbildningar av dem tillverkades i form av dockor, och alla slags religiösa riter utfördes inför dem. Människornas små och vardagliga behov förknippades med dem. Avbildningar av dem tillverkades i form av dockor, och alla slags religiösa riter utfördes inför dem. En avbild av Nannar stod i en praktfull byggnad på toppen av Uras högsta berg. I närheten fanns ett tempel åt Nannars hustru Nangul. Nannars tempel liknade ett kungligt palats. Varje natt klädde sig en prästinna som hans brud i hans sovkammare. I templet var många kvinnor vigda åt gudens tjänst. De kallades tempelslavinnor (religiösa prostituerade). Kvinnor som offrade sin oskuld i sin guds eller gudinnas namn betraktades med stor respekt. Troligen ansågs det vara en väg till frälsning att en gång ge sig åt en okänd man som gudens sexuella partner. Det behöver knappast sägas att de flesta prästerna hämtade njutning ur denna religiösa prostitution.

Nannars ställning som gud

Nannar var inte bara en gud. Han var dessutom landets största jordägare, en väldig affärsman, en stor industriman och en mäktig härskare på landets politiska arena. Ett stort antal trädgårdar, jordegendomar och hus donerades till detta tempel som religiösa stiftelser. Utöver inkomsterna från dessa skickade bönder, jordägare och affärsmän alla slags säd, mjölk, guld och smycken, kläder och annat till templet som offergåvor. Templet bedrev själv handel i stor skala. Alla dessa verksamheter ansågs utföras för att prästerna och deras gudar skulle vinna gudens närhet och gunst. Även den kungliga familjens makt och myndighet hade sin källa i denne gud Nannar. Den verklige kungen var Nannar, och landets härskare styrde landet på hans vägnar. Enligt denna uppfattning räknades landets kung själv bland de dyrkade gudarna, och även han dyrkades liksom gudarna.

Nimrods rikes början, uppgång och undergång

Den kungliga dynasti som härskade i Ur under profeten Ibrahims (frid över honom) tid hade en första grundare vid namn Urnamu. Två tusen tre hundra år före Jesu födelse grundade han ett väldiga rike. Det sträckte sig i öster till Susa och i väster till Libanon. Från honom tog denna familj namnet Namu, vilket på arabiska blev Nimrod. Efter att profeten Ibrahim (frid över honom) hade utvandrat från sitt land började en rad förstörelser drabba denna familj. Först förstörde elamiterna staden Ur och förde bort Nimrod tillsammans med hans gud Nannar. Därefter upprättades ett elamitiskt styre i Larsa, under vilket invånarna i Ur-området blev slavar. Senare blev en familj av arabiskt ursprung mäktig i Babylon och lade både Larsa och Ur under sig. Efter dessa förstörelser försvagades den tro som Uras invånare hade hyst på Nannar. Nannar hade nämligen inte kunnat skydda dem.

Profeten Ibrahims (frid över honom) lärors inflytande under senare tider

Det går inte att med säkerhet säga hur starkt profeten Ibrahims (fvmh) undervisning påverkade folket i detta land under senare tider. Men den lag som Babylons kung Hammurabi (bibelns Amrafel) utformade år 1910 f.Kr. hade, direkt eller indirekt, hämtat sitt ljus från profeternas fyrbåk. Den detaljerade inskriften med dessa lagar kom år 1902 e.Kr. i händerna på en fransk forskare inom forntida arkeologi. Han publicerade sin engelska översättning under namnet C.H.W. John, The dldest Code of Law, år 1903 e.Kr. Lagarnas grundprinciper och detaljer uppvisar likheter med profeten Moses (fvmh) sharia.

Ett fullständigt polyteistiskt civilisationssystem

Om de arkeologiska undersökningar som hittills har genomförts är riktiga, blir det tydligt att det shirk som profeten Ibrahims (fvmh) folk ägnade sig åt inte endast var en samling religiösa trosföreställningar och avgudadyrkande ritualer. I själva verket byggde hela detta folks ekonomiska, kulturella, politiska och sociala system på denna trosuppfattning. Den tawhid-förkunnelse som profeten Ibrahim (fvmh) reste sig med mot detta påverkade inte bara avgudadyrkan; den riktade också ett förödande slag mot kungahusets anspråk på gudomlighet, deras myndighet och herravälde, prästernas och överklassens ekonomiska och politiska ställning samt hela landets övergripande livsordning. Att bära fram hans dawah innebar att hela samhällsbyggnaden, från botten till toppen, måste krossas. Därefter måste den åter byggas upp på tawhids grund. Därför beslöt sig allmänheten, Nimrod och prästerna gemensamt, så snart profeten Ibrahims (fvmh) röst hade höjts, för att till varje pris tysta denna röst. (Tafhim al-Qur’an, sura ash-Shu’ara, not 99)

En granskning av Nimrods polyteistiska system

Alla polyteistiska samhällen, från begynnelsen fram till i dag, har det gemensamma kännetecknet att de erkänner Allah den Upphöjde som Rabb al-Arbab, det vill säga alla herrars Herre och alla gudars Gud, men de erkänner inte att endast denne Herre och denne Gud är värd att dyrkas.

Polyteisterna har alltid delat upp Guds gudomlighet i två delar. Den ena är den övernaturliga gudomlighet som har makt över orsakssammanhangen och till vilken människan vänder sig för att få sina behov uppfyllda och undanröja olyckor och svårigheter. Inom denna gudomlighet har de gjort andar, änglar, jinner och många andra väsen till Allah den Upphöjdes medgudar. De ber till dem, utför dyrkansriter inför dem och frambär gåvor och offer vid deras helgedomar. Den andra är gudomlighet, eller myndighet och herravälde, när det gäller kulturell och politisk verksamhet; den innebär rätten att stifta lagar och regler för livet och att kräva lydnad. I nästan varje tid har alla världens polyteister skiljt denna andra typ av gudomlighet från Allah den Upphöjde eller delat den mellan Honom och kungafamiljen, religiösa präster samt samhällets tidigare och nuvarande stormän. De flesta kungahus kom att göra anspråk på gudomlighet i denna andra bemärkelse. För att befästa sin gudomlighet hävdade de att de var barn till den gud som avses i den första bemärkelsen. I detta sammansvor sig det religiösa skiktet med dem.

Även Nimrods anspråk på gudomlighet var av det andra slaget. Han förnekade inte Allah den Upphöjdes existens. Han hävdade inte att han själv var skaparen av jorden och himlarna eller den som styr skapelsevärlden. Hans anspråk var i stället att han var den absoluta härskaren över detta land Irak och dess invånare. Hans ord var lagen, och över honom fanns ingen högre makt eller något högre väsen inför vilket han måste stå till svars. Därför var varje invånare i Irak som inte erkände honom som herre och som erkände någon annan än honom som sin herre en rebell och en förrädare.

Slaget från profeten Ibrahims (fvmh) tawhid-förkunnelse

När Hazrat Ibrahim (a.s.) sade: ”Jag erkänner endast Rabb al-ʿālamīn som Gud, Maʿbud och Rabb, och jag förnekar fullständigt all annan auktoritet och allt annat herravälde”, handlade frågan inte bara om i vilken utsträckning hans nya trosuppfattning om den nationella religionen och dess religiösa gudar och gudinnor kunde accepteras. Samtidigt uppstod också frågan hur man kunde bortse från att denna trosuppfattning riktade ett slag mot den nationella staten och dess centrala regeringsmakt. Därför fördes Hazrat Ibrahim (a.s.) inför Nimrod anklagad för uppror.

Hazrat Ibrahims (a.s.) ovedersägliga argument

När Hazrat Ibrahim (a.s.) sade till Nimrod att den vars hand livet och döden ligger i, han är hans Herre, sade Nimrod: ”Livet och döden ligger i min hand.”

Ibrahim (a.s.) sade: ”Nåväl, Allah låter solen gå upp i öster; låt då du en gång få den att gå upp i väster, så får vi se.” När den envisa förnekaren hörde detta blev han stum av häpnad.

Även om det redan av Hazrat Ibrahims (a.s.) första ord stod klart att ingen annan än Allah kan vara Rabb eller Herre, svarade Nimrod honom ändå fräckt. Efter det andra argumentet var det svårt för honom att svara med ännu större fräckhet. Han visste nämligen själv att solen och månen stod under den Allahs befallning som Ibrahim (a.s.) hade erkänt som Rabb. Vad skulle han nu säga som svar? Men att erkänna den sanning som på detta sätt blev uppenbar för honom innebar att han måste avstå från sitt absoluta herravälde och sin auktoritet, något som hans inre taghut inte var beredd på. Därför förblev han endast stum av häpnad. Han trädde inte ut ur självdyrkans mörker och kom inte till sanningens ljus. Om han i stället för denne taghut hade erkänt Allah som sin wali och hjälpare, skulle den rätta vägen ha öppnats för honom efter Hazrat Ibrahims (a.s.) förmedling av detta budskap.

Nimrods eldgrop och Khalils blomsterträdgård

Det nämns i Talmud att Hazrat Ibrahim (a.s.) därefter fängslades på kungens befallning och tillbringade tio dagar i fängelset. Kungens råd beslöt att bränna honom levande. (Tafhim al-Qur’an, sura al-Baqarah, kommentar 123)

Enligt Koranen verkställde de också sitt beslut. När eldgropen hade byggts kastade de Hazrat Ibrahim (a.s.) i den. (Se följande ställen i Koranen om att Hazrat Ibrahim (a.s.) kastades i elden: sura al-Anbiya 68–70, sura al-Ankabut 24, as-Saffat 97–98. Sammanställarna.)

Då befallde Allah den Högste elden: ”Bli sval och ofarlig för Ibrahim.” (Detta är också uppenbart ett av de mirakel som omnämns i Koranen. Om någon tolkar dessa mirakel på så sätt att extraordinära handlingar, som avviker från världsordningens normala förlopp (rutin), enligt hans uppfattning inte ens är möjliga för Allah, varför besparar han sig då inte besväret att tro på Allah? Och om han gör en sådan tolkning därför att vår tids så kallade rationalister inte är beredda att godta sådant, vill vi fråga honom: Allahs tjänare, vem har lagt på dig bördan att på något sätt absolut måste få mig att erkänna detta? Låt den som inte är beredd att godta Koranen precis sådan den är förbli i sitt eget tillstånd. Vilken sorts islamisk förkunnelse är det att forma Koranen efter hans önskemål för att få honom att erkänna den, och vilken samvetsgrann människa skulle anse detta rättvist? (Tafhim al-Qur’an, sura al-An’am, not 52) (Tafhim al-Qur’an, sura al-Baqara, not 258)

Ibrahims (frid vare med honom) folk har utplånats från jordens yta på ett sådant sätt att inget spår av dem finns någonstans. Om någon av dem har haft lyckan att leva vidare, så är det endast genom ättlingarna till Ibrahim (frid vare med honom) och hans lyckosamma två söner, Ismael (frid vare med honom) och Isak (frid vare med honom). Allah den Högste tillkännagav följande till Ibrahim (frid vare med honom): ”Jag utser dig till ledare för hela mänskligheten.” I dag är alla anhängare av de uppenbarelsebaserade religionerna i världen (muslimer, judar och kristna) på samma sätt knutna till Ibrahim (frid vare med honom). Redaktörerna. Det straff som drabbade Ibrahims (frid vare med honom) folk efter att han lämnat sitt land är visserligen inte omnämnt i Koranen, men de räknas ändå bland de straffade folken. (Tafhim al-Qur’an, sura al-Baqara, noterna 291–292)

De härskare och lärda präster i Babylon som ville tysta Ibrahims (frid vare med honom) kallelse, liksom de avgudadyrkande invånare som lydde dessa förtryckare, har försvunnit från jordens yta på ett sådant sätt att inget spår av dem finns någonstans. Men den man som de ville bränna och förvandla till aska för brottet att upphöja Allahs ord, och som till sist tvingades lämna sitt hemland tomhänt, skänkte Allah den Högste den nåden att hans namn har lyst klart i världen i fyra tusen år och kommer att fortsätta göra det fram till Domedagen. Alla världens muslimer, judar och kristna erkänner enhälligt denna Rabb al-‘Alamins älskade person som en religiös ledare. Allt det ljus av vägledning som har kommit till världen under de gångna fyrtio seklerna har kommit genom denne ende man och hans rena och heliga avkomma. I det kommande livet kommer de naturligtvis att få en stor belöning. Men även i denna värld har de fått en sådan heder att ingen bland dem som förvillande kämpar för att vinna världen har haft lyckan att uppnå den. (Tafhim al-Qur’an, sura al-Anbiya, not 62)

Talmuds berättelse

Det finns inget omnämnande i Bibeln av denna viktiga händelse i Ibrahims (frid vare med honom) liv. Inte ens någon händelse från hans irakiska liv har fått plats i denna skrift. Hans möte ansikte mot ansikte med Nimrod, hans konflikt och strid med sin far och sitt folk, hans ansträngningar och handlande mot avgudadyrkan, händelsen då han kastades i elden och slutligen tvingades lämna landet – allt detta var enligt författaren till Gamla testamentets Första Mosebok ovärt att nämna. Han nämner endast hans utvandring, och då på ett sådant sätt som om en familj hade flyttat från ett land till ett annat i sökandet efter försörjning. Den största skillnaden mellan Koranen och Bibeln är att enligt Koranens berättelse var Ibrahims (frid vare med honom) avgudadyrkande far den främste i att göra honom orätt, medan Bibeln säger att hans far själv flyttade till Harran tillsammans med sin son, sitt barnbarn och sina svärdöttrar – Gamla testamentet, Första Moseboken, kapitel 11, verserna 27–32. Sedan säger Gud plötsligt till Ibrahim (frid vare med honom): ”Lämna Harran och bosätt dig i Kanaan. Jag ska göra dig till ett stort folk och välsigna dig; du ska bli en källa till välsignelse. Jag ska välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig ska jag förbanna; genom dig ska alla jordens folk bli välsignade.” (Samma bok, kapitel 12, verserna 2–3.) Man kan inte förstå varför denna nåd plötsligt riktades mot Ibrahim (frid vare med honom). I Talmud finner man visserligen de flesta av berättelserna om Ibrahims irakiska period som återges på olika ställen i Koranen. Men när man jämför de båda ser man inte bara skillnader i berättelsens viktiga delar; man kan också tydligt känna att Talmuds berättelser till största delen är fyllda av motsägelsefulla och otänkbara påståenden. Koranen däremot innehåller en klar redogörelse för de viktiga händelserna i Ibrahims (frid vare med honom) liv. Där finns inget nonsens. För kännedom återger vi här en kort sammanfattning av den berättelse som finns i Talmud. Därigenom kommer villfarelsen hos dem som anser att Koranen är beroende av Bibeln och judisk litteratur att bli uppenbar.

Talmud berättar att astrologerna vid tiden för Ibrahims (frid vare med honom) födelse såg vissa tecken på himlen och rådde Nimrod att döda barnet som hade fötts i Tarehs hus. Nimrod var beredd att döda honom. Men Tareh förde fram ett av sina slavbarn i stället för sitt eget barn och räddade på så sätt sitt eget barn. Därefter gömde Tareh sin hustru och sin lille son i en grotta. Där tillbringade de tio år. Under det elfte året skickade Tareh Ibrahim (frid vare med honom) till Nuh (frid vare med honom). När Ibrahim (frid vare med honom) var trettionio år gammal gifte han sig med Nuhs (frid vare med honom) brorsdotter Sara, som var fyrtiotvå år yngre än han. Att Sara var Ibrahims (frid vare med honom) brorsdotter står inte i Bibeln. Enligt Bibeln var åldersskillnaden mellan dem endast tio år. Gamla testamentet, Första Moseboken, kapitel 11, vers 29, och kapitel 17, vers 17.

Därefter berättar Talmud att Ibrahim (frid vare med honom) vid femtio års ålder lämnade Nuhs (frid vare med honom) hem och kom till sin far. Han såg att fadern var avgudadyrkare och att det i hans hus fanns tolv avgudabilder, en för var och en av årets tolv månader. Efter att utan framgång ha försökt övertyga sin far passade han en dag på och slog sönder alla avgudabilder i familjens tempel. När Tareh såg hur hans gudar hade behandlats gick han genast till Nimrod och klagade: ”Det barn som föddes i mitt hus för femtio år sedan har gjort detta i mitt hem. Döm nu i saken.”

Nimrod kallade till sig Ibrahim (frid vare med honom) och förhörde honom. Han svarade strängt. Nimrod skickade honom genast till fängelset och lade sedan fram saken inför sitt råd. Efter rådets överläggning rekommenderade det att han skulle brännas till döds. I enlighet med detta ordnades ett enormt bål (bonfire), och Ibrahim (frid vare med honom) kastades in i det. Tillsammans med Ibrahim (frid vare med honom) kastades även hans bror och hans svärfar Haran i elden. Detta berodde på att Nimrod hade frågat Tareh: ”Jag ville ju döda den där lille sonen på själva födelsedagen. Men varför förde du fram ett annat barn för att dödas i hans ställe?”

Som svar säger Terah: ”Jag gjorde detta på Harans uppmaning.” Efter detta skonades den som faktiskt hade utfört dådet, medan rådgivaren kastades i elden tillsammans med Ibrahim (frid över honom). Så snart Haran föll i elden brändes han till aska. Men folket såg Ibrahim lugnt gå fram och tillbaka. Nimrod underrättades om detta. När Nimrod därefter kom och med egna ögon fick se denna märkliga händelse, ropade han: ”Du, den himmelske Gudens tjänare! Kom ut ur elden och ställ dig sedan framför mig.” Ibrahim (frid över honom) kom ut ur elden. Nimrod fattade tycke för honom och lät honom gå efter att ha gett honom många värdefulla gåvor.

Enligt Talmud stannade Ibrahim (frid över honom) där i två år. Under tiden hade Nimrod en fruktansvärd dröm. Astrologerna tolkade den och sade att Ibrahim (frid över honom) skulle bli orsaken till detta rikes undergång. Därför borde han dödas. Män skickades ut för att döda honom. Men den slav som Nimrod själv hade skänkt Ibrahim (frid över honom) som gåva avslöjade mordplanen före Alaiyazrs tid. Därför flydde Ibrahim (frid över honom) och sökte skydd i Noas (frid över honom) hus. Terah fortsatte att i hemlighet träffa honom där. Därefter beslöt far och son tillsammans att det var bäst att lämna landet. Noah (frid över honom) och Sem tyckte om detta förslag. Sedan lämnade Terah Ur och begav sig till Harran tillsammans med sin son Ibrahim (frid över honom), sitt barnbarn Lot (frid över honom) och sin sonhustru Sara. – Hämtat ur Talmud, H. Polanev, London, s. 30–42; Tafhim al-Qur’an, sura al-Anbiya, kommentar 62.

Lots folk

Enligt Bibeln hade Ibrahim (frid över honom) två bröder, Nahor och Haran. Lot (frid över honom) var Harans son (Gamla testamentet, Första Moseboken, kapitel 11, vers 26). Av omnämnandet av Ibrahim (frid över honom) i vers 26 i sura al-Ankabut framgår det tydligt att Lot (frid över honom) var den ende bland hans folk som trodde på honom. (Tafhim al-Qur’an, sura ash-Shu‘ara, kommentar 73)

Lot (frid över honom) var Ibrahims (frid över honom) brorson. Han lämnade Irak tillsammans med sin farbror och reste under en tid genom Levanten, Palestina och Egypten, där han skaffade sig erfarenhet av att kalla människor till tron och förmedla budskapet. När han därefter permanent upphöjdes till profetskapet fick han i uppdrag att reformera och förbättra det folk som hade gått vilse. Detta folk kom att kallas Lots folk. Sodomiterna kallades hans folk eftersom han förmodligen hade släktband till detta folk.

Lots folks område

Detta folk bodde i det område som i dag kallas Transjordanien. Det ligger mellan Irak och Palestina. I Bibeln kallas detta folks huvudort Sodom (Sodom). Den låg någonstans nära Lots hav (Döda havet). I Talmud står det att det, förutom Sodom, fanns ytterligare fyra stora städer i detta område. Områdena mellan dessa städer var så praktfulla att det fanns en enda trädgård som sträckte sig över flera mil och vars skönhet förbluffade människor. I dag har emellertid detta folks namn och existens fullständigt utplånats från jorden. Det går inte längre ens att fastställa exakt var deras bosättningar låg. Det enda minnesmärket som fortfarande finns kvar är Döda havet, som i dag kallas Lots hav. Bland de anklagelser som riktats mot Lot (frid över honom) i den förvrängda judiska Bibelns skildring av hans liv finns också påståendet att han efter ett gräl med Ibrahim (frid över honom) flyttade till Sodomområdet (Gamla testamentet, Första Moseboken, kapitel 13, vers 1–12). Men Koranen tillbakavisar detta påstående och säger att Allah sände honom som profet till detta folk. (Tafhim al-Qur’an, sura al-Anbiya, kommentar 66; Tafhim al-Qur’an, sura al-Ankabut, kommentar 49)

På vägen från Hijaz till Levanten och från Irak till Egypten kan man se detta förstörda område. Resande sällskap brukar se dessa ruiner, som fortfarande är tydligt synliga. Området ligger sydost om Lots hav. Geografer säger särskilt om den södra delen att man där finner så många ruiner att något liknande inte kan ses någon annanstans i världen. (Tafhim al-Qur’an, sura al-Anbiya, kommentar 63)

Lotfolkets förfall

(*****আরবী*****)

1. Går ni till män bland alla skapade varelser på jorden och överger det som er Herre har skapat åt er bland era hustrur? Nej, ni överskrider gränserna. – Sura ash-Shuʿarā: 165–166

(*****আরবী****)

För det andra: Begår ni den skamliga handling som ingen skapad varelse i världen före er någonsin har begått? Sura al-ʿAnkabūt: 28

(*****আরবী*****)

För det tredje: Är det så att ni närmar er män, ägnar er åt röveri och begår onda handlingar i era sammankomster? Sura al-ʿAnkabūt: 29

Det vill säga, har sexuellt umgänge med dem. Såsom det sägs i Sura al-Aʿrāf –

(*****আরবী*****)

Ni går till män i stället för kvinnor för att tillfredsställa er sexuella lust. Och det märkliga är att ni inte begår denna skamliga handling i hemlighet, utan öppet, inför varandra, på era samlingsplatser. Detta har sagts i sura an-Nahl (*****আরবী*****) Har ni sjunkit så djupt att ni begår denna skamliga handling inför åskådare? (Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, kommentar 63)

De moraliskt fördärvade har aldrig avhållit sig från den avskyvärda handling som Lots folk för all framtid kommer att vara beryktat för. Men grekerna har blivit de enda(?) som gjort anspråk på denna ära; deras filosofi försöker upphöja detta avskyvärda brott till en estetisk dygd. Därefter har det moderna Europa och Amerika fyllt ut det som fortfarande brast i detta avseende. En omfattande offentlig propaganda har bedrivits till dess försvar. Till och med parlamentet i ett land som Tyskland har förklarat det lagligt. Även i andra västländer har det legaliserats i juridiskt avseende. Ändå är det en uppenbar sanning att homosexuellt umgänge står i direkt motsats till naturens ordning. Allah den Allsmäktige har skapat alla levande varelser. Bland människorna är ett ytterligare syfte med detta att kvinnor och män tillsammans ska bilda en familj och på grundval av den lägga grunden till en civilisation. Det är för detta ändamål som män och kvinnor har skapats som två skilda kön. En ömsesidig sexuell dragningskraft har skapats mellan dem. Deras kroppsliga uppbyggnad och psykologiska konstitution har genom ömsesidig tillfredsställelse gjorts helt lämpade för äktenskapets syfte. I deras ömsesidiga attraktion och tillfredsställelse finns en njutning som samtidigt är både en drivkraft och ett verksamt medel för att uppfylla naturens syfte, och dessutom belöningen för denna handling. Men den som handlar i strid med denna naturens ordning och finner sexuell njutning genom homosexuellt umgänge begår samtidigt flera olika brott. För det första kämpar han mot sin egen universella, naturliga konstitution och psykologiska läggning. På så sätt skapar han en stor oordning och förvirring inom sig, vilket får en negativ inverkan på bådas kropp, sinne och karaktär. För det andra begår han brottet att förråda och missbruka naturen. Naturen hade gjort den sexuella njutningen till en gåva i artens och civilisationens tjänst och knutit den till plikt, ansvar och rättigheter. Men han skaffar sig den på en bakväg, utan att tjäna något syfte och utan att uppfylla någon plikt, rättighet eller något ansvar. För det tredje handlar han öppet själviskt och förrädiskt mot det mänskliga samhället. Han drar visserligen nytta av de civilisatoriska institutioner som samhället har upprättat, men när hans egen tur kommer använder han i stället för att bära rättigheternas, plikternas och ansvarens börda sina egna krafter och förmågor helt själviskt på ett sätt som inte bara är ofördelaktigt för samhället, civilisationen och moralen, utan definitivt skadligt. Han gör sig själv oförmögen att tjäna släkt och familj. Genom att åtminstone få en man att ägna sig åt onaturliga, kvinnligt präglade handlingar öppnar han vägen för sexuellt fördärv och moralisk förnedring för åtminstone två kvinnor. (Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, kommentar 63)

( *****আরবী****)

Fyra: När Våra änglar kom till Lot blev Lot förstummad och kände sig trängd till sinnes på grund av deras ankomst. Då sade han: I dag är en mycket svår dag. När hans folks män såg dessa gäster komma, skyndade de självmant till hans hus. De hade redan tidigare varit vana vid sådana skändliga gärningar. Lot sade till dem: Mina bröder, här är mina döttrar. De är renast och mest kyska för er. Frukta Allah och vanhedra mig inte genom mina gäster. Finns det ingen hederlig man bland er? De svarade: Du vet ju att vi inte har något intresse av dina döttrar, och du vet också vad vi vill. Sura Hud 77–79

Av den detaljerade redogörelse för denna händelse som ges i Koranen framgår det tydligt av framställningssättet att dessa änglar hade kommit till den ädle Lots (frid vare med honom) hus i vackra ynglingars gestalt. Han visste inte att de var änglar. Därför blev han mycket bekymrad när dessa gäster anlände, och oro uppstod i hans sinne. Han visste hur depraverat och skamlöst hans folk var.

Det kan hända att den ädle Lot (frid vare med honom) syftade på kvinnorna bland sitt folk. Profeten står ju sitt folk lika nära som en far. Och kvinnorna bland folket var i hans ögon som hans egna döttrar. Det kan också vara så att han syftade på sina egna döttrar. Hur som helst finns det i ingetdera fallet någon anledning att anta att den ädle Lot (frid vare med honom) uppmanade dem att begå otukt med dem. Det finns inte heller något utrymme för att misstolka orden: ”De är renast för er.” Den ädle Lots (frid vare med honom) avsikt var helt enkelt att de skulle tillfredsställa sin sexuella drift på det naturliga och tillåtna sätt som Allah den Allsmäktige hade fastställt, och för detta ändamål råder det ingen brist på kvinnor.

Och vanhedra mig inte genom mina gäster. Dessa ord tecknar en fullständig bild av deras sinnelag och visar hur djupt de hade sjunkit i utsvävningar. Det handlar inte bara om att de hade övergett naturens och renhetens väg och slagit in på en onaturlig och obscen väg; deras förfall hade nått en sådan ytterlighet att alla deras böjelser, begär och önskningar nu var riktade mot denna enda orena och smutsiga väg. Det enda som återstod i deras sinnen var begäret efter denna orenhet och smuts, och de skämdes inte för att säga om naturens och renhetens väg: ”Den vägen är inte för oss.” Detta är den lägsta nivån av moralisk och själslig förnedring som man kan föreställa sig. En människas fall är jämförelsevis lindrigt om hon på grund av själslig svaghet ägnar sig åt haram, men ändå betraktar halal som något eftersträvansvärt och haram som något man måste avhålla sig från. En sådan människa kan någon gång bättra sig. Även om hon inte gör det kan man som mest säga att hon är vilsekommen. Men när en människas alla böjelser enbart är riktade mot haram och hon anser att halal inte är något för henne, kan hon inte räknas bland människorna. Hon är i själva verket en avskyvärd och oren insekt som föds och lever mitt i avföring, och vars natur inte har något som helst samband med renhet. Om en sådan insekt föds i en ren och smakfull människas hem, häller hon vid första bästa tillfälle fenyl över den för att befria sitt hem från dess närvaro och hålla det rent. Hur länge skulle då Allah kunna tåla dessa avskyvärda och orena insekters plåga på Hans jord? (Tafhim al-Qur’an, sura al-Hijr, kommentar 42)

(*****আরবী*****)

Fem: Under tiden blev stadens invånare utom sig av glädje och stormade in i den ärevördige Luts hus. Lut sade: ”Bröder, dessa är mina gäster. Vanär mig inte. Frukta Allah och förödmjuka eller förnedra mig inte.” De sade: ”Har vi inte gång på gång förbjudit dig att göra dig till hela världens beskyddare?” Lut sade till slut: ”Om ni absolut måste göra något, så finns här mina döttrar.” – Sura al-Hijr: 66–71

Av detta kan man ana till vilken grad detta folks moraliska förfall hade nått. Så snart några stiliga gäster anlände till en av bybornas hus, samlades en folkmassa där, och de krävde öppet: ”Lämna över dina gäster åt oss, så att vi kan begå otukt med dem.”

I hela deras samhälle fanns det inte en enda person som höjde sin röst mot deras ogärningar. Inte heller fanns någon moralisk känsla kvar hos dem, så att de kunde känna någon som helst skam när de såg sådana övergrepp begås öppet. När skurkar utan fruktan kunde angripa även den ädle mannen och moralens lärare, den ärevördige Lut, i hans eget hem, är det lätt att föreställa sig hur vanligt folk i detta samhälle måste ha behandlats. (Tafhim al-Qur’an, Sura al-Ankabut, kommentar 51–52)

Talmuds skildring

Här återges en kort sammanfattning av det tillstånd hos detta folk som Talmud har nedtecknat. Därav framgår tydligt till vilket lågt stadium av moralisk anarki detta folk hade sjunkit. I Talmud berättas att en gång färdades en elamitisk resenär genom deras område. Eftersom natten föll under färden måste han stanna i staden Sadom (Sodom). Han hade proviant med sig. Ingen bjöd honom till gästfrihet, så han slog sig ner under ett träd. Senare tog en sadomit honom envist med sig hem och lät honom övernatta där. Före gryningen försvann hans åsna tillsammans med hans bagage. Han började ropa, men ingen lyssnade på honom. Tvärtom tog byborna ifrån honom allt annat han hade och drev ut honom ur staden.

En gång skickade den ärevördige Ibrahims hustru, den ärevördiga Sara, sin slav Ali Izr till Sadom för att fråga efter den ärevördige Lut. När Ali Izr kom in i staden såg han en sadomit hålla fast en främling och slå honom. När Ali Izr frågade varför en hjälplös resenär blev slagen, gick alla på marknaden tillsammans till angrepp och högg av honom huvudet.

En gång kom en fattig man till denna stad. Eftersom han inte kunde få något att äta någonstans blev han så plågad av hunger att han lade sig ner på en plats. När den ärevördige Luts dotter fick syn på honom, hämtade hon mat åt honom. Därför blev Lut och hans dotter hårt tillrättavisade, och de hotades med att de inte skulle få stanna i byn om de gjorde sådant. Efter att ha berättat olika sådana händelser säger Talmuds författare att dessa människor i det dagliga livet var mycket orättvisa, bedrägliga och ohederliga i sina affärer. Ingen resenär kunde färdas tryggt genom deras område. Ingen fattig kunde få ens en bit bröd av dem. Det hände också många gånger att någon kom utifrån till dem och dog av hunger. Då tog de av honom hans kläder och begravde honom naken. Om någon utländsk köpman olyckligtvis kom till deras område, plundrades allt han ägde. Ingen lyssnade till hans klagan. I sin dal hade de anlagt trädgårdar som sträckte sig över flera mil. I dessa trädgårdar begick de öppet och ytterst skamlöst otukt. Ingen annan röst höjdes mot dem än Luts (frid över honom) röst.

En kort redogörelse för Koranen

I den ädla Koranen beskrivs hela denna berättelse endast i två meningar: Han hade redan tidigare begått stora missgärningar. Ni stillar er sexuella lust med män, rånar resande och begår öppet sexuella handlingar i era sammankomster. (Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, kommentar 64)

Reaktionen på profetens kallelse

När den ädle Lot (frid vare med honom) kallade dem till bättring, sade hans folks män i vrede:

(*****arabiska*******)

(O Lot) Om du inte avstår från allt detta kommer även du att vara bland dem som har drivits ut ur denna stad. – Sura ash-Shuʿara: 167

Det betyder att du vet att den som tidigare har talat mot oss, protesterat mot våra handlingar eller handlat mot vår vilja har drivits ut ur vår stad. Om du nu gör något sådant kommer du också att drabbas av samma öde.

I sura al-Aʿraf och sura an-Naml sägs det att de onda bland detta folk, innan detta meddelande gavs till Lot (frid vare med honom), hade beslutat: (arabiska) Driv ut Lot och hans familj från hans stad. De vill förbli så rena och kyska. (Tafhim al-Qur’an, sura Hud, noterna 86–88)

Änglarnas ankomst

(*****আরবী********)

Och när Våra änglar kom till Ibrahim med det glada budskapet, begav de sig först till Ibrahim (frid vare med honom). De gav honom det glada budskapet om födelsen av den ärevördige Isak (frid vare med honom) och därefter den ärevördige Jakub (frid vare med honom). Sedan sade de att de hade sänts för att förgöra Luts folk, eftersom dess människor hade överträtt gränserna. (Tafhim al-Qur’an, kommentar 39 till sura al-Hijr)

(*****আরবী*****)

.Ibrahim sade: ”Men där finns ju Lut.” Sura al-Ankabut: 32

Till en början blev den ärevördige Ibrahim (frid vare med honom) orolig när han såg änglarna i människogestalt. För när änglarna kommer i en sådan skepnad ligger det bakom detta vanligtvis ett skräckinjagande uppdrag. Men när de gav honom det glada budskapet försvann hans oro. När han sedan fick veta att detta uppdrag skulle riktas mot Luts folk, bad han om nåd för detta folk (*****আরবী********). Men hans bön beviljades inte. Det sades: ”Säg ingenting om detta. Din Herres beslut har fattats, och nu kan det inte på något sätt ändras (*****আরবী**********).” När den ärevördige Ibrahim (frid vare med honom) efter detta inte längre hade något hopp, blev han bekymrad för den ärevördige Lut (frid vare med honom). Därför sade han: ”Men där finns Lut.” Det vill säga: Om denna plåga drabbar dem medan den ärevördige Lut (frid vare med honom) är där, hur ska då han och hans familj kunna undkomma den? (Tafhim al-Qur’an, kommentar 39 till sura al-Hijr)

( *****আরবী*******)

De sade: ”Vi vet mycket väl vilka som finns där. Med undantag för hans hustru kommer vi att rädda honom och de övriga i hans familj. Hans hustru kommer att vara bland dem som blir kvar.” – Sura al-Ankabut: 32

Om Hadrat Luts (a.s.) hustru sägs det i vers 10 i sura at-Tahrim att hon inte var trogen Hadrat Lut (a.s.). Därför hade beslutet fattats att hon skulle drabbas av straffet, trots att hon var en profets hustru. Det är möjligt att hon gifte sig inom detta folk när Hadrat Lut (a.s.) efter sin utvandring slog sig ned i Jordaniens område. Men trots att hon tillbringade en lång del av sitt liv i hans närhet antog hon inte tron, och hennes lojalitet låg hos hennes eget folk. Eftersom släktskap och broderskap inte har något värde inför Allah den Allsmäktige, behandlas var och en utifrån sin tro och sin karaktär. Därför var det till ingen nytta för henne att vara en profets hustru, och hennes slut blev inte tillsammans med sin make utan tillsammans med det folk vars religion och moral hon hade knutit sig till. (Tafhim al-Qur’an, sura ash-Shu‘ara, kommentar 111)

Hadrat Luts (a.s.) oro

(*****arabiska*******)

Och när våra änglar kom till Lut blev han bekymrad och nedstämd över deras ankomst. – Sura al-Ankabut: 33

Anledningen till denna oro var att änglarna hade kommit i skepnad av mycket vackra unga män. Hadrat Lut (a.s.) kände till sitt folks karaktär. Därför blev han genast orolig när de kom och tänkte på hur han skulle kunna skydda dessa gäster från sitt syndfulla folk, om han ordnade så att de fick stanna hos honom. Men om han inte lät dem stanna skulle det vara ytterst ohövligt. Dessutom fanns risken att dessa resenärer själva skulle kastas i vargarnas gap om han inte gav dem husrum. (Tafhim al-Qur’an, sura al-Ankabut, kommentar 53)

I sura Hud sägs det att när människorna började tränga in i Hadrat Luts (a.s.) hus, tänkte han att det nu inte längre på något sätt gick att rädda gästerna. Då ropade han: Om jag ändå hade haft kraft att rätta till er, eller haft stöd av någon mäktig! Då sade änglarna: O Lut! Vi är änglar utsända av din Herre. De kommer på intet sätt att kunna nå dig. (Tafhim al-Qur’an, sura al-Ankabut, kommentar 55)

( *****arabiska********)

De sade: ”Var inte rädda och hys ingen oro.” – Sura al-Ankabut: 33

Det vill säga: bekymra dig varken över huruvida de kan göra oss något eller över hur vi ska kunna skyddas från dem. Vid detta tillfälle avslöjade änglarna för den ärevördige Lut (frid vare med honom) hemligheten att de inte var människor utan änglar. De hade sänts för att låta straffet drabba detta folk. (Tafhim al-Qur’an, sura al-Ankabut, not 56)

Av den djupare innebörden i den detaljerade redogörelse för denna händelse som återges i den ädla Koranen framgår det tydligt att änglarna hade kommit till den ärevördige Luts (frid vare med honom) hus förklädda till vackra unga män. Lut visste inte att de var änglar. Därför kände han en mycket stark oro när gästerna anlände, och hans hjärta blev också trängt. Han kände sitt eget folk. Han visste hur otuktiga de var och till vilken grad av skamlöshet de hade sjunkit. (Så snart dessa gäster hade anlänt började männen ur hans folk utan minsta tvekan skynda mot hans hus. De hade redan länge varit vana vid sådana onda handlingar. Lut sade till dem: ”Bröder! Se, här är mina döttrar; de är renare för er. Frukta Gud och förödmjuka mig inte med avseende på mina gäster. Finns det ingen enda god man bland er?” De svarade: ”Du vet ju att vi inte har något behov av dina döttrar, och du vet vad vi vill.” – Sura Hud: 78 (Sura al-Ankabut, not 57)

( *****ARABISKA********)

Sedan försökte de hindra den ärevördige Lut (frid vare med honom) från att skydda sin gäst. Till slut gjorde Vi deras ögon blinda. (Vi sade:) Smaka nu mitt straff och mina varningar. – Sura al-Qamar: 37

Den ärevördige Lut (frid vare med honom) vädjade innerligt till den vansinniga hopen att avstå från detta avskyvärda tilltag. Men de lyssnade inte. De trängde in i huset och försökte med våld föra ut gästerna. I detta sista ögonblick blev de plötsligt blinda. Därefter sade änglarna till den ärevördige Lut (frid vare med honom) att lämna denna stad tillsammans med sin familj och sina anhöriga före gryningen. Så snart de hade gett sig av drabbades detta folk av ett fruktansvärt straff.

I Bibeln beskrivs denna händelse på följande sätt: Då sade de: ”Gå genast bort.” Och de sade vidare: ”Denne främling, som kommit hit för att bo ensam, har blivit vår domare; nu skall vi behandla dig ännu värre än dem.” Med dessa ord stormade de häftigt mot Lot och försökte bryta sönder dörren. Då sträckte de två männen ut sina händer, drog in Lot till sig i huset och stängde dörren. Och de slog alla, både små och stora, som stod nära husets dörr, med blindhet, så att de blev utmattade medan de famlade efter dörren. – Första Moseboken 19:9–11 (Tafhim al-Qur’an, sura al-Ankabut, kommentar 58)

(*****arabiska********)

De sade: Vi har sänts till ett syndigt folk. Vi kommer att låta stenar av bränd lera regna över dem. Dessa har märkts ut av din Herre för överträdarna. Sura adh-Dhariyat: 32–34

Det vill säga, varje sten var märkt med vem av de syndiga den skulle kastas på. (Sura al-Ankabut, not 58)

Straffets nedsändande

(*****আরবী*********)

När så vår utsatta tid kom, vände Vi upp och ner på detta samhälle och lät stenar av bränd lera regna ner över det i strida följder. Var och en av dessa stenar var märkt hos din Herre, och detta straff var inte långt borta från de orättfärdiga. Sura Hud: 82–83 (*****আরবী********)

Och Vi lät ett störtregn falla över dem. Detta regn drabbade dem som hade varnats på förhand. – Sura ash-Shu’ara: 173

Det är möjligt att detta straff kom i form av en fruktansvärd jordbävning och explosioner som spydde ut eld. Jordbävningen vände upp och ner på detta samhälle, och det vulkaniska materialet exploderade och lät stenar regna ner över dem. Stenarna av bränd lera var sannolikt sådan jord som i vulkaniska områden hade förvandlats till sten genom en förening av underjordisk hetta och smält material. Än i dag kan man överallt se ruinerna efter stenregnet i den sydöstra delen av Lut-sjön. (Tafhim al-Qur’an, Sura Hud, not 86)

( *****আরবী*******)

Där fann Vi inget annat muslimskt hus än ett enda.

I hela folket och i hela området fanns det endast ett hus där trons och islams ljus kunde skönjas. Och detta enda hus var profeten Lots (frid över honom). Hela det övriga folket var försjunket i synd, och deras land var fyllt av synd och orenhet. Därför förde Allah den Allsmäktige ut människorna i detta enda hus levande. Därefter drabbades landet av en sådan förödelse att inte en enda av detta syndiga folk kunde överleva. (Allah den Allsmäktiges lag för vedergällning eller straff (Law of Retribution) är att ett folk inte fullständigt förintas så länge det fortfarande finns någon betydande godhet bland det. Om det, trots de ondas stora antal, finns även en liten grupp som försöker motarbeta orättfärdighet och kalla människor till den rätta vägen, ger Allah den Allsmäktige den möjlighet att verka. När det däremot blir så att inte ens den minsta mängd godhet kan skönjas bland ett folk, är Allah den Allsmäktiges princip att Han genom Sin makt räddar det lilla antal människor som har blivit utmattade av att kämpa mot orättfärdigheten i samhället, medan Han behandlar de övriga på samma sätt som en klok ägare behandlar sina ruttnande frukter. (Tafhim al-Qur’an, sura adh-Dhariyat, kommentar 32) (Tafhim al-Qur’an, sura al-Qamar, kommentar 22)

Bibelns skildring av straffet

Nedan följer en kort sammanfattning av det ljus som Bibelns skildring, de gamla dokumenten från Grekland och Italien, den moderna arkeologiska forskningen och undersökningen av de forntida ruinerna kastar över skildringen av detta straff.

I det område öster och söder om Lots hav (Döda havet) som ligger obebott finns lämningar av ett stort antal forntida bosättningar. De vittnar om att detta en gång var ett tätt befolkat område. Än i dag finner man där spår av hundratals förstörda bosättningar. Nu är området inte så bördigt att det skulle kunna bära bördan av en så stor befolkning. Arkeologiska experter anser att detta områdes bebyggelse och välstånd bestod fram till 2300–1900 f.Kr., och historiker anser att profeten Abraham (frid över honom) levde två tusen år före Jesus Kristus. Ruinerna vittnar därför om att detta område förstördes under profeten Abrahams (frid över honom) och hans brorson profeten Lots (frid över honom) tid.

Den mest tätbefolkade och bördiga delen av detta område kallas i Bibeln Siddims dal. Den var lika synnerligen bördig som Guds trädgård (Eden) och Egypten (Första Moseboken 13:10). Moderna experter anser att denna dal nu har sjunkit ned i Lots hav. Detta styrks av olika ruiner. I forntiden sträckte sig Lots hav inte lika långt söderut som det gör nu. Västerut från den nuvarande transjordanska staden al-Karak, mitt emot staden, fanns i detta hav en liten ö som kallades al-Lisan; i forntiden var detta vattnets yttersta gräns. Nedanför den, där vattnet nu breder ut sig, fanns tidigare en bördig dal. Det var Siddims dal, där Lots folks stora städer Sodom, Gomorra, Adma, Sebojim och Dugar låg. Ungefär två tusen år före Jesus Kristus sprack denna dal och sjönk ned i en fruktansvärd jordbävning, varefter vattnet från Lots hav strömmade över den. Än i dag är detta den mest upprörda delen av Lots hav. Under romerskt styre var den emellertid inte lika upprörd och våldsam, vilket gjorde att människor kunde färdas från al-Lisan och nå västbanken över vattnet. Ända fram till den tiden kunde man tydligt se de skogar som låg nedsänkta i vattnet längs den södra stranden. Man misstänkte också att vissa byggnader låg nedsänkta i vattnet.

Av Bibeln och de gamla skrifterna från Grekland och Italien framgår att det på olika platser i detta område fanns brunnar med petroleum och Sphalerite, och att brännbar gas på vissa ställen också trängde upp ur marken. Än i dag finner man petroleum och gas under jord där. Genom arkeologisk forskning har man antagit att petroleum, gas och Sphalerite, samtidigt som jordbävningen skakade våldsamt, exploderade upp ur marken, och att hela området förintades i explosionen. Bibeln berättar att profeten Abraham (frid över honom), efter att ha fått höra om denna förstörelse, kom från Hebron för att se dalens tillstånd. Då såg han att rök steg upp ur marken på samma sätt som ur en smältugn. (Första Moseboken, kapitel 19, vers 28) (Tafhim al-Qur’an, sura Hud, kommentar 91)

( *****ARABISKA****)

Vi har lämnat ett tydligt tecken i denna stad.

Med detta tydliga tecken avses Luthavet (Deas sea). På flera ställen i den ädla Koranen sägs det, i tilltal till de otrogna i Mekka, att ett tecken på det straff som drabbade detta orättfärdiga folk för dess gärningar fortfarande finns vid den allmänna landsvägen, som ni kan se dag och natt när ni färdas till Levanten i handelsärenden.

(*****আরবী*****)

Nya upptäckter

I vår tid erkänns det nästan med säkerhet att den södra delen av Luthavet har fått denna form genom att den sjönk ner under jord till följd av en fruktansvärd jordbävning. Det var i denna nedsjunkna del som Luthfolkets centrala stad Sodom låg. I detta område har man funnit ruinerna av några bosättningar som ligger nedsänkta under vattnet. Nyligen gjordes försök att med hjälp av modern dykutrustning ta sig ner under vattnet och söka efter ruinerna. Något resultat av detta försök är dock inte känt. (Tafhīm al-Qurʾān, sura adh-Dhāriyāt, not 34)

(****আরবী*****)

Sedan lämnar Vi där ett tecken för dem som fruktar det plågsamma straffet. – Sura adh-Dhariyat: 37

Detta tecken är Luthavet (Döda havet), vars södra del fortfarande bär vittnesmål om en enorm förödelse. Arkeologerna menar att Luthfolkets stora stad sannolikt sjönk ned under marken till följd av en fruktansvärd jordbävning, varefter Luthavets vatten bredde ut sig över den. Den del av havet som ligger söder om den lilla ön Al-Lisan tycks nämligen ha bildats senare, och de lämningar från det forntida Luthavet som kan ses på ön skiljer sig från lämningarna i söder. Av detta kan man dra slutsatsen att den södra delen till en början låg högre än havets yta. Senare, vid någon tidpunkt, sjönk den ned. Även denna nedsjunkning tycks ha ägt rum omkring två tusen år före Jesus Kristus. Historiskt sett var detta profeten Ibrahims (frid vare med honom) och Luts (frid vare med honom) tid. År 1965 fann en amerikansk grupp som undersökte lämningarna en stor begravningsplats vid Al-Lesan, med mer än tjugotusen gravar. Av detta kan man dra slutsatsen att en stor stad måste ha legat i närheten. Men i omgivningen finns inga lämningar av någon stad i vars närhet en så stor begravningsplats skulle kunna finnas. Därför stärks misstanken, bild: att den stad vars begravningsplats detta var har sjunkit ned i havet. Även området söder om havet uppvisar förödelse på alla sidor. I marken finns svavel, bitumen, naturgas och liknande ämnen i så stora mängder att det förefaller som om ett helvete en gång skapades här genom ett blixtnedslag eller genom att smälta ämnen exploderade vid en jordbävning. (Tafhim al-Qur’an, Sura adh-Dhariyat, kommentar 34)

Saba-folket

Saba-folkets område

Saba var ett berömt handelsfolk i södra Arabien. Deras huvudstad Marib låg femtiofem miles nordost om det nuvarande Jemens huvudstad Sana. Efter Mayinrikets fall började Saba-folkets uppgång omkring 1100 f.Kr., och i omkring tusen år hade de ett stort inflytande i Arabien. Därefter efterträddes de år 115 f.Kr. av himyariterna, det andra berömda folket i södra Arabien. De etablerade sitt herravälde över Jemen och Hadramaut i väster samt över det abessiniska området i Afrika.

Ett mycket berömt och mäktigt folk

Den största delen av all handel mellan Östafrika, Indien, Fjärran östern och själva Arabien å ena sidan samt Egypten, Levanten, Grekland och Rom å den andra låg i sabéernas händer. Därför var detta folk i forntiden berömt för sina rikedomar. En grekisk historiker beskrev dem rentav som världens rikaste folk. Förutom handeln var en viktig orsak till deras välstånd att de byggde dammar på olika platser i landet och ordnade ett gott bevattningssystem. Därigenom var hela deras område grönt av grödor och prytt av frukt och blommor. Även grekiska historiker har nämnt landets enastående bördighet och grönska. I Koranen antyds detta också i den andra rukūʿen i sura as-Saba. Historiskt sett är Saba namnet på ett mycket mäktigt folk i södra Arabien. Det bestod av många stora stamförbund. Imām Ahmad, Ibn Jarir, Ibn Abi Hatim, Ibn Abd al-Barr och at-Tirmidhi återger en berättelse från Allahs Sändebud (frid vare med honom) och säger att Saba var namnet på en man i Arabien, från vars avkomma följande stammar härstammade: Kinda, Himyar, Azd, Ashʿariyyan, Madhhij, Anmar (med de två grenarna Khashʿam och Bajila), Amila, Jutham, Lakhm och Ghassan.

Detta arabiska folk hade varit berömt i världen ända sedan urminnes tider. En inskrift från Ur från 2400 f.Kr. nämner folket under namnet Sabum. Därefter nämndes det upprepade gånger i babyloniska och assyriska inskrifter och på så sätt även i Bibeln (till exempel Psaltaren 72:15, Jeremia 6:20, Hesekiel 27:22 och 38:13 samt Job 6:19). Grekiska och romerska historiker samt geografen Theofrastos (Theofrastes) nämner det fortlöpande från 288 f.Kr. och under flera århundraden efter Jesu Kristi tid. Dess hemvist låg i Arabien i sydväst. Detta område kallas nu Jemen. Dess guldålder började omkring 1100 f.Kr., och under profeten Davids (frid vare med honom) och profeten Salomos (frid vare med honom) tid spreds dess berömmelse som ett välmående folk. (Tafhim al-Qur’an, sura ash-Shuʿara, not 114)

Sabas religiösa historia

Till en början var detta folk soldyrkare. (Av vers 24 i Koranens sura an-Naml framgår att de dyrkade solen när härfågeln underrättade profeten Salomo (frid vare med honom) om deras tillstånd. Även Arabens gamla traditioner visar att detta var deras religion. Ibn Ishaq återger översteprästernas utsaga och säger att Saba-folkets förfader var Abd Shams (soldyrkare) och att hans titel var Saba. Även Israels barns traditioner stöder detta. Där sägs att när härfågeln begav sig till Sabas drottning med Salomos (frid vare med honom) brev, var den på väg för att dyrka solguden. På vägen kastade härfågeln brevet framför drottningen.) När deras drottning antog tron genom profeten Salomo (frid vare med honom) (965–926 f.Kr.) blev förmodligen större delen av dem muslimer. Men senare, vid någon tidpunkt, spreds shirk och avgudadyrkan bland dem, och de började dyrka Almaqah (månguden), Astar (Venus), Dhat Hamim och Dhat Badan (solgudarna), Hubis, Harastam eller Harimat samt många andra gudar och gudinnor av samma slag. Deras främsta gud var Almaqah. Deras kung ansåg sig själv vara värdig lydnad som denna guds ombud. I Jemen har ett stort antal inskrifter hittats, av vilka det framgår att hela landet var fyllt av tempel åt dessa gudar och gudinnor, särskilt Almaqahs tempel. Tacksamhet uttrycktes till dem i varje angelägenhet. (Historien visar att det i forna tider fanns en grupp bland Saba-folket som trodde på den ende Guden i stället för på gudar och gudinnor. Nyligen har arkeologiska undersökningar av ruiner i Jemen funnit inskrifter som visar spår av denna lilla grupp. Några inskrifter från omkring 650 f.Kr. vittnar om att det på olika platser i Sabariket hade byggts helgedomar som var avsedda för dyrkan av himlens Herre (Rabb as-Samāʾ). På vissa platser har Guds namn skrivits ned (en kung som är himlens herre). Denna grupp fanns kvar i Jemen under flera århundraden. I en inskrift från år 378 e.Kr. återfinns följande ord: (det vill säga: med hjälp och bistånd från den Gud som äger himlen och jorden). I en annan inskrift från den tiden (år 458 e.Kr.) används ordet Rahman om denne Gud. De exakta orden är: (det vill säga: med Rahmans hjälp). (Tafhim al-Qur’an, sura adh-Dhariyat, not 35)

I samband med moderna undersökningar av forntida ruiner har omkring tre tusen inskrifter samlats in från Jemen, vilka kastar ljus över detta folks historia. Om man dessutom sammanför uppgifterna i arabiska, romerska och grekiska historiska källor kan man skriva en detaljerad historia om dem. Enligt dessa uppgifter är de viktigaste perioderna i deras historia följande:

Tiden före 650 f.Kr.

Under denna tid var titeln på Sabas kungar Mukarrib (arabisk), och det är mycket möjligt att detta ord var synonymt med det arabiska ordet. Det innebär att kungen betraktade sig själv som en medlare mellan människorna och Gud, eller med andra ord att de var spådomskungar (priest kings). På den tiden var deras huvudstad Sirwah, vars ruiner än i dag kan ses en dagsresa väster om Marib, på en plats som är känd som Kharibah. Under denna tid lades grunden till Maribs berömda damm, och Sabas kungar byggde ut den vid olika tillfällen.

Perioden från 650 f.Kr. till 115 f.Kr.

Under denna period övergav Sabas kungar titeln Mukarrib och antog titeln Malik, det vill säga kung. Detta innebar att politik och irreligiositet fick ett allt större inflytande över statsstyret i stället för religion. Under denna tid flyttade Sabas kungar sin huvudstad från Sirwah till Marib och utvecklade staden på ett enastående sätt. Platsen ligger 3 900 fot över havet, sextio miles öster om Sana. Än i dag vittnar dess ruiner om att detta en gång var ett högt civiliserat folk.

Perioden från 115 f.Kr. till 300 e.Kr.

Under denna tid segrade Himyarstammen i Saba rike. Den var en av Sabas egna stammar och till antalet större än alla de andra stammarna. Under denna period övergavs Marib, och huvudstaden förlades till Raydan. Detta var Himyarstammens centrala hemvist. Senare fick staden namnet Zafar. I dag kan dess ruiner ses på en rund kulle nära den nuvarande staden Yarim. I området kring platsen bor en liten stam som kallas Himyar. När man ser dem kan man knappast föreställa sig att denna stam bär minnet av ett folk som en gång hade inflytande över hela världen. Under denna tid började ordet, som på arabiska användes för en del av riket, användas, och så småningom blev hela området känt som Jemen. Jemen ligger i Arabiska halvöns sydvästra hörn och sträcker sig från Asir till Aden samt från Bab al-Mandab till Hadramaut. Det var under denna period som sabéernas nedgång började.

Perioden från 300 e.Kr. till islams framträdande

Denna period var tiden för Sabas folks undergång. Under denna tid pågick ständiga inbördeskrig bland dem, och utländska folk började ingripa. Handel, näringsliv och jordbruk försämrades kraftigt, och till slut förlorade Sabas folk även sin självständighet. Genom att utnyttja stridigheterna mellan Raydana, Himyariterna och Hamdaniterna lade abessinierna Jemen under sig från 340 till 378 e.Kr. Även sedan självständigheten hade återställts började den berömda dammen i Marib att spricka. Slutligen brast dammen år 450 eller 451 e.Kr., vilket ledde till en väldig översvämning som omnämns i sura Saba. Dammen fortsatte visserligen att repareras fram till Abrahas tid, men den befolkning som hade spridits åt alla håll kunde aldrig samlas igen. När bevattningssystemet och jordbrukets organisation hade förstörts kunde de inte återställas. Sabas folk splittrades så fullständigt att det blev ett ordspråk. Än i dag säger en arab om någon som har skingrats att han har blivit splittrad och utspridd som Sabas folk. När deras välstånd och bekvämlighet började minska genom Allah den Allsmäktiges beslut, lämnade deras olika stammar sina hem och begav sig till olika delar av Arabien. De två stammarna Aws och Khazraj slog sig ned i Yathrib. Khuzāʿa-stammen bosatte sig i Tihamaområdet nära Jidda. Azd-stammen slog sig ned i Oman. Lakhm, Judham och Kinda tvingades lämna landet. Till slut fanns namnet Saba som folk inte längre kvar i världen; det levde endast kvar i berättelser och sagor. (Sura an-Naml, not 29) År 523 e.Kr. utsatte Jemens judiske kung Dhu Nuwas de kristna i Najran för ett fruktansvärt förtryck och en grym förföljelse. Detta har omnämnts i Koranen under namnet Ashab al-Ukhdud. Därefter invaderade den kristna regeringen i Abessinien Jemen för att hämnas och erövrade hela landet. Sedan angrep Abraha, Jemens abessiniske ståthållare, Mecka år 570 eller 571 e.Kr., några dagar före Profetens (frid vare med honom) födelse, för att förstöra Kaba-husets centrala ställning och lägga hela Maribs västra område under romerskt-abessinskt inflytande. Men en sådan förödelse drabbade hela hans armé att den i Koranen beskrivs som Ashab al-Fil. Slutligen erövrade iranierna Jemen år 575 e.Kr., och det iranska styret över Jemen upphörde år 628 e.Kr., efter att den iranske guvernören Badhan hade antagit islam.

Saba-folkets materiella utveckling

Saba-folkets utveckling berodde i själva verket på två faktorer: för det första jordbruket och för det andra handel och kommers. Genom ett välordnat bevattningssystem hade jordbruket utvecklats så långt att det i forna tider inte fanns något liknande bevattningssystem någon annanstans än i Babylon. Det fanns inga naturliga floder eller vattendrag i deras land. Under regnperioden rann vatten ner från bergen genom kanaler. Genom att på olika platser bygga dammar över dessa kanaler skapades vattenreservoarer, och därifrån leddes vatten genom kanaler över hela landet på ett sådant sätt att man, enligt Koranens beskrivning, överallt bara kunde se trädgårdar och lundar. Det största vattenmagasinet i detta bevattningssystem låg i dalen mellan bergen nära staden Marib och hade skapats genom byggandet av en damm. Men när Allah den Upphöjde vände bort Sin barmhärtiga blick från dem brast denna väldiga damm någon gång under det femte kristna århundradet. En våldsam flodström rusade då fram därifrån och fick dammarna att brista den ena efter den andra; på så sätt förstördes hela bevattningssystemet. Det blev aldrig möjligt att återställa detta system. (I den heliga Koranen finns en tydlig beskrivning av detta förödande straff.) För handeln hade Allah skänkt detta folk ett geografiskt läge som var det allra bästa, och de utnyttjade dess stora möjligheter. I mer än tusen år fungerade detta folk som förmedlare av handeln mellan öst och väst. Å ena sidan anlände kinesiskt siden, heta kryddor från Indonesien och Malabar, tyg och grönsaker från Indien samt svarta slavar, apor, strutsfjädrar och elfenben från Östafrika till deras hamnar. Å andra sidan skickade de dessa varor till marknaderna i Egypten och Sham, varifrån de nådde Rom, Grekland och andra länder. Dessutom fanns rökelse, sandelträ, mysk och många andra slags väldoftande ämnen och extrakt i deras land. Invånarna i Egypten, Sham, Rom och Grekland tog med sig dessa varor direkt. Denna omfattande handel bedrevs längs två vägar: den ena sjövägen och den andra landvägen. Sabéerna hade kontrollen över sjöhandeln i tusen år. Orsaken var att endast de kände till de säsongsbundna vindarna på Röda havet, bergen under havsytan och de platser där fartyg kunde ankra. Inget annat folk vågade segla på detta farliga hav. Via denna sjöväg levererade de sina varor till hamnarna i Jordanien och Egypten. Landvägen gick från Aden och Hadramaut och förenades i Marib. Därifrån gick en huvudväg genom Mecka, Jeddah, Yathrib, al-Ula, Tabuk och Aila fram till Petra. Därefter gick den ena vägen mot Egypten och den andra mot Sham, såsom det sägs i Koranen. Deras kolonier sträckte sig sammanhängande från Jemen till gränsen mot Sham, och deras handelskaravaner färdades längs denna väg dag och natt. Än i dag finns ruiner av många av deras kolonier i detta område, och inskrifter på sabaiska och himjaritiska har påträffats här.

Början på den kommersiella nedgången

Vid tiden för det första århundradet efter Kristus började deras handel gå tillbaka. När grekerna och senare romarna hade etablerat mäktiga riken i Mellanöstern började de hävda: Eftersom de arabiska handelsmännen har fått monopol på handeln och tar ut vilka priser de vill för varorna från östern, är det nu nödvändigt att vi går framåt och själva tar över denna handel. Med detta syfte öppnade Ptolemaios II (285–246 f.Kr.), den grekiskättade härskaren över Egypten, på nytt den gamla kanal som farao Sesostris hade grävt sjutton hundra år tidigare för att förena Nilen med Röda havet. Det var genom denna kanal som det första egyptiska krigsfartyget trängde in i Röda havet. Försöket fick dock ingen större framgång mot sabéerna. Därefter etablerade romarna sitt herravälde över Egypten. Då skickade romarna ännu starkare handelsfartyg till Röda havet och lät dessutom ett krigsfartyg följa efter dem. Sabéerna förmådde inte möta denna makt. Romarna grundade handelskolonier i hamnar på olika platser och ordnade där allt som fartygen behövde. Sedan stationerade de militära styrkor där de ansåg det nödvändigt. Till slut etablerade de sin militära kontroll över Aden. I detta förenade sig de romerska och abessinska härskarna och berövade sabéerna deras självständighet.

Efter att sjöhandeln hade gått förlorad återstod endast landhandeln i sabéernas händer. Men det fanns många hinder som gradvis bröt deras makt. För det första drev nabatéerna bort sabéerna från höglandet i Hijaz, från Petra till al-Ula, samt från alla deras kolonier i Jordanien. Sedan gjorde romarna år 106 e.Kr. slut på det sabaiska riket och tog över hela området i Sham och Jordanien längs Hijaz gräns. Därefter gick Abessinien och Rom samman i sina försök att förstöra sabéernas handel genom att utnyttja deras inbördes konflikter och stridigheter. Därför fortsatte Abessinien gång på gång att ingripa i Jemen. Till slut lade de hela landet under sitt herravälde.

Deras överdådiga civilisation före straffets ankomst

På detta sätt kastade Allah den Upphöjdes vrede detta folk från höjden av framgång ner i en sådan avgrund av förstörelse att inget förbannat folk längre kunde resa sitt huvud därifrån. Det fanns en tid då grekernas och romarnas munnar vattnades när de hörde berättelser om deras rikedomar. Strabon berättar att de använde kärl av guld och silver. Taken, väggarna och dörrarna i deras hus var utsmyckade med elfenben, guld, silver och ädelstenar. Plinius säger att Roms och Persiens rikedomar strömmade till dem. Detta folk var den dåtida världens rikaste, och deras bördiga land var fyllt av trädgårdar, odlingsfält och tamdjur. R.T. Midoras säger att de var försjunkna i lyx och njutningar och att de i stället för ved eldade med kanel, sandelträ och annat väldoftande trä. På liknande sätt berättar andra romerska historiker att man kunde känna doften av dessa väldoftande träslag när handelsfartygen färdades längs havskusten nära deras område. Enligt historien var de de första som byggde skyskrapor på den höga platån i San’a. Dessa blev under flera århundraden berömda under namnet Qasr Ghumdan (Ghumdanpalatset). Arabiska historiker säger att byggnaden hade tjugo våningar och att varje våning var 36 fot hög.

Så länge Allah den Upphöjdes nåd varade hade de dessa lyckliga dagar. När de i stället för att visa tacksamhet för de rikedomar Allah hade gett dem överskred gränserna för otacksamhet och trolöshet, drogs den Mäktige Herren Allah den Upphöjdes nådiga blick för alltid bort från dem, och deras namn och spår utplånades också. (Tafhim al-Qur’an, sura an-Naml, kommentar 30)

Bild – området där thamudfolket bodde.

Ahlel-Madyan och Ashab al-Aykah

Bland uttolkarna råder det oenighet i frågan om Ahlel-Madyan och Ashab al-Aykah var två skilda folk eller två olika namn på samma folk. En grupp anser att det rör sig om två separata folk. Det främsta beviset för detta är att Hazrat Shuʿayb (frid vare med honom) i sura al-Aʿraf kallas Ahlel-Madyans broder, medan det här, när Ashab al-Aykah omnämns, endast sägs: ”När Shuʿayb sade till dem.” Uttrycket ”deras broder” används inte. Andra uttolkare betraktar däremot de båda som samma folk. Som skäl anför de att det i både sura al-Aʿraf och sura Hud sägs samma saker om Ashab al-Aykah: Hazrat Shuʿaybs (frid vare med honom) inbjudan och förmaningar var av samma slag, och det fanns ingen skillnad mellan deras slutliga öden.

Historisk undersökning

Historiska undersökningar visar att båda påståendena är riktiga. Ahlel-Madyan och Ashab al-Aykah var utan tvekan två olika stammar, men två separata grenar av samma släkt. De av Hazrat Ibrahims (frid vare med honom) barn som föddes av hans slavinna Keturah kallades i arabisk och israelitisk historia för Banu Keturah. Bland dem fanns en mycket berömd stam som, eftersom den härstammade från Midyan ibn Ibrahim, kallades midyaniter eller Ahlel-Madyan. Deras befolkning var spridd från norra Hijaz till södra Palestina och därifrån till den yttersta delen av Sinaihalvön, längs Aqabavikens och Röda havets kuster. Staden Madyan var deras viktigaste centrum. Enligt Abu al-Fida låg den fem dagars resa från Ayla (nuvarande Aqaba), på Aqabavikens västra strand. Den återstående delen av Banu Keturah bosatte sig i norra Arabien, mellan Tayma, Tabuk och al-ʿUla. Bland dem var Banu Dadan (dedaniterna) särskilt berömda. Tabuk var deras viktigaste centrum och kallades i forntiden Aykah. I Muʿjam al-buldan sägs i förklaringen av ordet Aykah att detta var Tabuks gamla namn, och det är allmänt känt bland Tabuks invånare att Aykah en gång bodde just på denna plats.

Varför sändes samma profet till de båda stammarna?

Anledningen till att samma profet sändes till Ahlel-Madyan och Ashab al-Aykah var sannolikt att båda härstammade från samma släkt. De talade samma språk, och områdena där de bodde gränsade till varandra. Det är också möjligt att de i vissa områden bodde tillsammans och genom äktenskap blev en del av samma samhälle. Dessutom ägnade sig människorna i dessa grenar av Banu Keturah åt handel, och båda grupperna var behäftade med samma slags korruption i sin handel och affärsverksamhet. De led också av samma religiösa och moraliska sjukdomar. På flera ställen i Bibelns Moseböcker nämns att de dyrkade Baal-Peor, och när Israels barn lämnade Egypten och kom till deras område spred de även bland dem en epidemi av polyteism och otukt (Fjärde Moseboken, kapitel 25, vers 1–5). De hade bosättningar längs två stora internationella handelsvägar. Den ena gick från Jemen till Syrien och den andra från Persiska viken till Egypten. Eftersom deras bosättningar låg längs dessa handelsvägar ägnade de sig i stor skala åt röveri och plundring. De lät inte handelskaravaner från andra folk passera utan att först kräva en stor avgift av dem. För att bevara sitt monopol över den internationella handeln hade de gjort säkerheten på dessa två vägar osäker. I Koranen beskrivs deras tillstånd så här: ”Dessa två folk – Lots folk och Aykahs folk – brukade ligga på de öppna landsvägarna.” Deras röveri omnämns i sura al-Aʿraf på följande sätt: ”Sitt inte på varje väg och skräm människor.” Det var av dessa skäl som Allah den Allsmäktige sände samma profet till de båda stammarna och gav dem samma slags undervisning. (Tafhim al-Qur’an, sura as-Saba, kommentar 35)

En mer detaljerad redogörelse för Madyans folk (eftersom detta var en större stam och Koranen beskriver Hazrat Shuʿayb (frid vare med honom) som en nära släkting till dem, ges här en mer detaljerad redogörelse för dem. – Red.)

Madyans egentliga hemvist låg på kuststräckan vid Röda havet och Aqabaviken, nordväst om Hijaz och söder om Palestina, även om vissa av deras bosättningar också var utspridda längs den östra sidan av Sinaihalvön. De var ett handelsfolk. Vid den tid då en handelsväg gick längs Röda havets kust från Jemen via Mekka och Yanbu till Syrien (Sham), och en annan handelsväg gick från Irak till Egypten, låg detta folks bosättningar vid mötespunkten mellan dessa två handelsvägar. Även efter att de hade utplånats förblev deras ryktbarhet obruten. Arabernas handelskaravaner på väg till Egypten och Syrien passerade nämligen dag och natt genom deras ruiner.

En annan viktig sak om Madyans folk, som man särskilt måste komma ihåg, är att de var ättlingar till Midyan, son till Hazrat Ibrahims (frid vare med honom) tredje hustru Keturah. Enligt forntidens sed kallades de som var släkt med någon stor man för Banu den och den. Alla som tog emot islam bland Hazrat Jakobs (frid vare med honom) barn kallades Banu Israel. På samma sätt kallades alla invånare i Madyanområdet, som stod under inflytande av Midyan ibn Ibrahim (frid vare med honom), Banu Midyan, och deras land kom att kallas Madyan eller Midyan. Efter att ha fått kännedom om detta historiska faktum finns det ingen anledning att anta att budskapet om den sanna religionen för första gången framfördes till detta folk av Hazrat Shuʿayb (frid vare med honom). I själva verket var de, liksom Banu Israel, muslimer från början, och när Hazrat Shuʿayb (frid vare med honom) framträdde befann de sig i samma tillstånd som ett förfallet folk, liksom Banu Israel befann sig när Hazrat Musa (frid vare med honom) framträdde. Efter Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) levde de i sex–sju hundra år bland avgudadyrkande och moraliskt fördärvade folk, varvid de drabbades av shirkens sjukdom och sjönk ned i omoral. Trots detta förblev deras anspråk på iman och deras stolthet över den orubbade. (Tafhim al-Qur’an, sura as-Saba, kommentar 35)

Reaktionen på uppmaningen till reform och förbättring

(*****arabiska*****)

Folkets ledare, som vägrade följa Shuʿayb (frid vare med honom), brukade säga till varandra: ”Om ni följer Shuʿayb kommer ni att gå under.” – Sura al-Aʿraf: 90

Som svar på den uppmaning till reform och förbättring som Hazrat Shuʿayb (frid vare med honom) framförde brukade Madyans hövdingar och ledare säga, och försäkra folket om, att om ni följer den iman och ärlighet som Shuʿayb (frid vare med honom) uppmanar till, liksom den eviga princip om karaktär och pålitlighet som han ber er att hålla fast vid, kommer ni att gå under. Hur ska vår handel kunna fungera om vi följer ärlighet och köper och säljer på ett hederligt sätt? Vi bor vid korsningen av världens största handelsleder och befinner oss vid gränsen till två stora, civiliserade riken som Egypten och Irak. Om vi upphör med att försätta handelskaravanerna i svårigheter och själva blir fredliga som goda människor, kommer alla de ekonomiska och politiska fördelar som vi tack vare vårt nuvarande geografiska läge åtnjuter att försvinna. Dessutom kommer det inflytande vi har över de närliggande folken inte längre att finnas kvar.

Denna tanke och detta synsätt var inte begränsade enbart till hövdingarna bland Shuʿaybs (frid vare med honom) folk. I varje tidsålder, i varje tidsålder, har vilseledda människor känt samma oro när det gäller sanningen, ärlighet och pålitlighet. I varje tidsålders illgärningsmän var uppfattningen att handel, politik och andra världsliga och materiella verksamheter inte kan fungera utan ohederlighet och korruption. Bland alla de ursäkter och invändningar som överallt har framförts mot uppmaningen till sanningen finns också denna: att folket kommer att gå under om man avviker från världens rådande vägar och metoder och följer uppmaningen till sanningen. (Tafhīm al-Qurʾān, sura as-Saba, not 37)

Straffet över Madyans folk

Över folket i Madyan kom straffet i form av en fruktansvärd explosion och jordbävning (arabiska*). Deras förstörelse tjänade under lång tid som ett varnande exempel för de kringliggande folken. På ett ställe i Psaltaren står det: ”O Gud! Det och det folket har svurit en ed mot dig. Gör därför med dem det du gjorde med Madyan.” (83:5–9) Profeten Jesaja säger på ett ställe, när han tröstar israeliterna: ”Var inte rädda för assyrierna. Även om de har blivit lika förtryckande mot er som egyptierna, ska snart härskarornas Herre slå dem med sin piska, och deras öde ska bli detsamma som midjaniternas.” – Jesaja 10:21–26 (Sura ash-Shu‘ara, kommentar 115)

Straffet över Aykahs folk

(*****ARABISKA*****)

De hade kallat honom lögnare. Till slut kom straffet på den skuggande dagen över dem. Och det var ett fruktansvärt dags straff. Sura ash-Shu‘ara: 189

Det finns ingen redogörelse i Koranen eller i någon autentisk hadith för vilket straff som drabbade dem. Av de yttre orden kan man förstå att eftersom de hade bett om ett himmelskt straff, sände Allah den Allsmäktige därför ett moln över dem, som fortsatte att ge dem skugga likt ett paraply, tills straffet hade utplånat dem. Av Koranen framgår det klart att straffet över Madyans folk var av ett annat slag än straffet över Aykahs folk. Här sägs det exempelvis att de utplånades genom straffet på den skuggande dagen, medan straffet över Madyans folk kom i form av explosion och jordbävning. Därför är det inte riktigt att försöka förena dessa två till en och samma berättelse. Vissa koranuttolkare har gett vissa förklaringar till straffet på den skuggande dagen. Men vi vet inte vad källan till denna kunskap hos dem är. Ibn Jarir citerar ett uttalande av Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och säger: (*****ARABISKA*****)

Om någon av de lärda säger vad straffet på den skuggande dagen var, ska du inte anse det vara korrekt. (Tafhim al-Qur’an, Sura al-A‘raf, kommentar 69)

Profeten Yunus (frid vare med honom) och hans folk

Berättelsen om profeten Yunus (frid vare med honom)

I Bibeln kallas profeten Yunus (frid vare med honom) för Jona, och hans livstid anges till 860–784 f.Kr.

Profeten Yunus (frid vare med honom) nämns i Koranen på vissa ställen vid namn, på andra ställen som Dhun-Nun och på ytterligare andra ställen som Sahib al-Hut eller Mawla. Han kallades inte ”mannen med fisken” därför att han fångade fisk eller bedrev handel med fisk, utan därför att en fisk på Allahs befallning svalde honom. Se sura as-Saffat, vers 42.

Även om han var israelit sändes han till Irak för att vägleda assyrierna. Därför kallas assyrierna Yunus folk. På den tiden var denna nations centrala bosättningsområde den berömda staden Nineve, vars många ruiner fortfarande kan ses precis mittemot staden Mosul, på Tigris östra strand. I detta område finns också en plats som kallas profeten Yunus. Hur välmående denna nation var kan man förstå av att dess huvudstad Nineve sträckte sig över nästan sextio kvadratmil.

Yunus (frid vare med honom) i Koranen och Bibeln

I Koranen antyds denna berättelse endast på fyra ställen. Någon detaljerad redogörelse ges inte. Därför kan man inte med säkerhet säga av vilken särskild anledning detta folk undantogs från Allahs lag, enligt vilken en persons tro inte blir till någon nytta efter beslutet att straffet ska sändas ned. I Bibeln finns ett kort häfte med namnet Jona, som sägs vara en himmelsk skrift, och där finns visserligen vissa uppgifter, men de är inte trovärdiga. För det första kan det inte kallas en himmelsk bok, och det skrevs inte heller av Yunus (frid vare med honom) egen hand. I stället nedtecknade någon okänd person, fyra eller fem hundra år efter honom, Yunus historia och infogade den i Bibeln. För det andra innehåller den vissa absurda uppgifter som inte är trovärdiga. Trots detta framgår det tydligt av Koranens antydningar och redogörelsen i Yunus häfte att saken förhåller sig så som uttolkarna har berättat: Profeten Yunus (frid vare med honom) lämnade sin tjänsteplats och gav sig av utan Allahs tillåtelse efter att ha fått beskedet om straffet. (Det vill säga att han, innan befallningen att utvandra hade kommit från Allah, blev missnöjd med sitt folk och lämnade landet. Om han hade lämnat sin tjänsteplats efter att befallningen kommit, skulle det ha varit tillåtet. Se sura al-A’raf, not 74.) Därför, när assyrierna efter att ha sett straffet ångrade sig och bad om förlåtelse, förlät Allah den Högste dem. (För en utförligare diskussion i detta ämne, se Tafhim al-Qur’an, sura as-Saffat, not 85. Där besvaras många invändningar.) En bestående princip i den grundsats och metod för Allahs lag som beskrivs i den heliga Koranen är att Allah den Högste inte straffar något folk förrän Hans villkor har uppfyllts. När profeten därför inte fortsatte att förmana detta folk ända till slutet av den frist som hade beviljats dem, utan utvandrade efter eget behag före den tid som Allah den Högste hade fastställt, fann Allah den Högstes rättvisa det inte lämpligt att straffa detta folk. De lagliga villkoren, det vill säga att bevisningen mot detta folk skulle vara fullbordad, hade nämligen inte uppfyllts.

Den slutliga förstörelsen av profeten Yunus (frid vare med honom) folk

Efter att detta folk hade kommit till tro förlängdes deras frist. Därefter föll de åter in i villfarelse, både i tanke och handling. Profeten Nahum (720–698 f.Kr.) varnade dem, men det fick ingen verkan. Sedan varnade profeten Sefanja (640–609 f.Kr.) dem för sista gången. Även det var fruktlöst. Slutligen lät Allah den Högste mederna besegra dem omkring 602 f.Kr. Medernas kung angrep assyrierna med babyloniernas hjälp. Den assyriska armén besegrades och belägrades i Nineve. Under en tid fortsatte de att göra motstånd. Sedan bröt en översvämning i Tigris genom stadsmuren, och angriparna trängde in. Därefter sattes eld på hela staden och den förstördes. Även de kringliggande områdena ödelades. Assyriernas kung satte eld på sitt kungliga palats och begick självmord. Samtidigt utplånades det assyriska riket och den assyriska civilisationen för alltid. Vid de arkeologiska utgrävningar som i vår tid görs i detta område finner man många spår av omfattande bränder. (Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, not 75.)

Israels barn

Två grenar av Ibrahims (frid vare med honom) ätt

Från Hazrat Ibrahims (frid vare med honom) ätt uppstod två stora grenar. I den ena grenen föddes Hazrat Ismails (frid vare med honom) efterkommande, som bosatte sig i Arabien. Quraysh och vissa andra arabiska stammar tillhörde denna gren. Eftersom även de arabiska stammar som inte härstammade från Hazrat Ismail (frid vare med honom) hade påverkats av den religion han förkunnade, knöt de också sig själva till honom.

Den andra grenen härstammade från Hazrat Ishaq (frid vare med honom). I denna gren föddes Hazrat Yaqub (frid vare med honom), Yusuf (frid vare med honom), Musa (frid vare med honom), Dawud (frid vare med honom), Sulayman (frid vare med honom), Yahya (frid vare med honom), Isa (frid vare med honom) och många andra profeter. Eftersom Hazrat Yaqub (frid vare med honom) hette Israel, kallades denna ätt Israels barn. Som ett resultat av hans förkunnelse uppgick andra folk som antog hans religion antingen i deras gemenskap och förlorade sin särart, eller blev religiöst underordnade dem även om de i fråga om härstamning var åtskilda. När denna gren drabbades av förnedring och förfall uppstod judendomen och kristendomen bland dem. (Sura ash-Shu’ara, anmärkning 117)

I vers 20 i sura al-Ma’ida hänvisar Allah den Allsmäktige till Israels barns tidigare inflytande och makt. Deras tid av inflytande och välstånd inföll långt före Hazrat Musas (frid vare med honom) tid. Å ena sidan föddes stora profeter som Hazrat Ibrahim (frid vare med honom), Hazrat Ishaq (frid vare med honom), Hazrat Yaqub (frid vare med honom) och Hazrat Yusuf (frid vare med honom) bland detta folk; å andra sidan fick de under Hazrat Yusufs (frid vare med honom) tid och efter honom den stora lyckan att utöva ett omfattande styre och en betydande makt i Egypten. Under lång tid var de den främsta härskarmakten i den då civiliserade världen. Deras inflytande och makt rådde överallt. Vanligen börjar man berätta Israels barns historia om framgång från Hazrat Musa (frid vare med honom). Men Koranen säger tydligt att Israels barns tid av framgång redan hade passerat före Hazrat Musa (frid vare med honom). Hazrat Musa (frid vare med honom) brukade framställa just detta som sitt folks tidigare arv. (Sura al-Anbiya, anmärkning 83)

En tid av den värsta formen av shirk i Palestina

Efter Hazrat Musas (frid vare med honom) död, när Israels barn trädde in i Palestina, bodde där olika folk, såsom hititer, amoréer, kanaanéer, jebuséer, filistéer med flera. Bland dem var den värsta formen av shirk utbredd. Namnet på deras främste gud var El, som kallades gudarnas fader. Han jämfördes med en tjur. Hans hustru hette Ashera. Från dem spred sig en stor gudasläkt, vars antal uppgick till sjuttio. Den mäktigaste bland deras barn var Baal (på arabiska), som ansågs vara guden som gav regn och näring åt grödorna samt herre över himmel och jord. I de norra områdena kallades hon Astarte, medan hon i Palestina kallades Astoret. Dessa två kvinnliga gudomar var kärlekens, sexualitetens och fortplantningens gudar. Dessutom fanns det en gud som var dödens herre. Ansvaret för att bevara hälsan låg hos en annan. En gud hade fått ansvaret för att orsaka epidemier och hungersnöd. På detta sätt hade hela gudomligheten fördelats mellan många gudar. Så avskyvärda egenskaper och handlingar tillskrevs dessa gudar och gudinnor att inte ens en person som var ytterst omoralisk ville förknippas med dem. Nu är det uppenbart: hur skulle de som gjorde sådana obscena och usla väsen till gudar och dyrkade dem kunna undgå att sjunka ned till moralens lägsta nivå? Detta är orsaken till att det tillstånd som har kommit i dagen genom arkeologiska utgrävningar vittnar om ett yttersta moraliskt förfall. I deras samhälle fanns en sed att offra barn. Deras tempel var härdar för otukt. Att göra kvinnor till tempelslavinnor (religiösa prostituerade), hålla dem i templen och begå otukt med dem räknades som gudsdyrkan. Många andra former av omoral spred sig också bland dem.

Orsaken till Israels barns moraliska förfall

I den vägledning som gavs till Israels barn genom Musa (frid vare med honom) i Torah sades det tydligt att Palestina måste tas från dessa avgudadyrkande folk, att man måste hålla sig borta från att leva tillsammans och umgås med dem samt från deras skadliga moral och trosföreställningar. Men när Israels barn trädde in i Palestina glömde de denna vägledning. De upprättade inget enat rike. De var fast i stamfördomar. Varje stam föredrog att ta en del av det erövrade området och skilja sig från de andra. På grund av denna uppsplittring blev ingen av deras stammar så stark att den kunde rena sitt område fullständigt från avgudadyrkarna. Till slut accepterade de att leva tillsammans med avgudadyrkarna. Inte nog med det: på olika platser i deras erövrade områden fanns små stadsstater som tillhörde dessa avgudadyrkande folk, och israeliterna kunde inte kuva dem. Detta är den anklagelse som framförs i Psalmernas bok. (Följande anklagelse framförs genom Hazrat Dawuds (frid vare med honom) ord: ”På Guds befallning förintade de inte dessa folk, utan blandade sig med dem, lärde sig deras onda gärningar och började dyrka deras gudar, vilket blev en snara för dem. De offrade sina döttrar åt Satan. Och de utgöt sina oskyldiga söner och döttrars blod — därför drabbade Guds vrede dem, de blev avskydda inför sitt arv och han överlät dem åt dessa folks makt, och deras fiender blev deras härskare.” Psalmerna, kapitel 106, verserna 34–41.)

straff

Det första straff som Israels barn måste utstå var att shirk trängde in bland dem genom dessa folk, och att vägen samtidigt öppnades för andra moraliska sjukdomar. I Bibelns Domarbok riktas följande anklagelse mot dem: Israels barn syndade inför Gud och började dyrka Baal. De övergav sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten, och började tillbe de omgivande folkens gudar och väckte Guds vrede. De övergav Gud och började dyrka Baal och Astarte, och Herrens vrede upptändes mot Israels barn. Kapitel 2: verserna 11–13

Det andra straff som de måste utstå var att de folk vars stadsstater de hade låtit förbli självständiga, tillsammans med filistéerna, vars hela område ännu inte hade erövrats, förenade sig och bildade en allians mot Israels barn. Därefter angrep de dem gång på gång och drev bort dem från en stor del av Filistina. De tog till och med förbundsarkens ark (tabut) från dem. Till slut kände israeliterna behov av att upprätta ett förenat kungarike under en härskare. På deras begäran gjorde profeten Samuel (1020 f.Kr.) Talut till deras kung. (Detta har beskrivits i sura al-Baqara, avsnitt 32.)

en tid av välgång och välsignelse

Detta förenade kungarike hade tre härskare: Talut (1020–1004 f.Kr.), Hazrat Dawud (1004–965 f.Kr.) och Hazrat Sulayman (965–926 f.Kr.). Dessa härskare fullbordade det som Israels barn hade lämnat ofullbordat efter Hazrat Musa. Endast fenikéernas rike vid havskusten i norr och filistéernas rike vid havskusten i sydväst förblev intakta. Dessa kunde inte erövras; man ansåg det tillräckligt att göra dem till skattebetalande allierade.

en tid av anarki och kris

Efter Hazrat Sulayman hängav sig Israels barn åter åt världslig girighet och begär. Genom inbördes strid och konflikt upprättade de två separata riken. Det rike som israeliterna upprättade i norra Filistina och östra Jordan hade Samaria som huvudstad, medan huvudstaden i Juda rike, som grundades i södra Filistina och Edom, var Jerusalem. Rivalitet och konflikt mellan dessa två riken pågick från den första dagen och fortsatte ända till slutet. Härskarna och invånarna i det israelitiska riket påverkades först och starkast av de kringliggande folkens polyteistiska trosföreställningar och moraliska fördärv. Detta tillstånd nådde sin höjdpunkt när härskaren Ahab gifte sig med Isebel, den polyteistiska sidoniska prinsessan. Med statsmaktens och alla dess medels hjälp började shirk och sedeslöshet sprida sig bland israeliterna som en våldsam översvämning. Hazrat Ilyas och Hazrat al-Yasa försökte med alla krafter hejda denna översvämning. Men folket upphörde inte med den väg mot förfall som det hade kastat sig in på. Till slut drabbade Guds vrede det israelitiska riket i form av assyrierna, och från 800-talet f.Kr. fortsatte assyriska angrepp oavbrutet. Under denna tid varnade profeten Amos (787–747 f.Kr.) och därefter profeten Hosea (747–735 f.Kr.) israeliterna gång på gång. Men de var så uppslukade av likgiltighet och ouppmärksamhet att varningarna fick motsatt effekt. Till slut utfärdade den israelitiske härskaren ett påbud om att profeten Amos skulle lämna landet och upphöra med sitt profetiska arbete inom Samariens rike. Inte långt därefter drabbade Guds straff det israelitiska riket och dess invånare. År 721 f.Kr. erövrade assyriernas mäktige härskare Sargon Samaria och gjorde slut på det israelitiska riket; tusentals israeliter dödades. Mer än tjugosju tusen inflytelserika israeliter fördrevs från landet och tvingades spridas och skingras i distrikten i den assyriska statens östra delar. Människor av andra folk hämtades utifrån och bosattes i de israelitiska områdena. De få israeliter som blev kvar glömde, genom att leva tillsammans med de nyanlända, sin nationella civilisation och kultur.

Det andra riket som Israels barn hade upprättat i södra Filistina under namnet Juda drabbades också snart efter Hazrat Sulayman av shirk och sedeslöshet. Jämförelsevis gick dock deras förfall långsammare än det israelitiska rikets. Därför gavs de något längre tid. Även om assyrierna, liksom mot det israelitiska riket, gång på gång angrep dem, förstörde deras städer och belägrade deras huvudstad, förstördes detta rike ändå inte av assyrierna. Det överlevde endast som en skattebetalande allierad. När Judas invånare trots Hazrat Jesajas och Hazrat Jeremias ihärdiga ansträngningar inte upphörde med avgudadyrkan och sedeslöshet, erövrade Babylons kung Nebukadnessar år 598 f.Kr. hela Juda rike, inklusive Jerusalem, och Judas kung togs till fånga. Men inte ens detta fick slut på deras onda gärningar. Trots Hazrat Jeremias förmaningar gjorde de i stället för att förbättra sin karaktär uppror mot Babylon och försökte förändra sitt öde. Till slut angrep Nebukadnessar plötsligt Juda år 587 f.Kr. och förstörde alla dess stora och små städer. Jerusalem och Salomos tempel jämnades så fullständigt med marken att inte ens en enda mur stod kvar. Ett stort antal judar fördrevs från landet och skingrades åt alla håll. De som blev kvar levde också förödmjukade och underkuvade av de kringliggande folken. (Sura Yunus, kommentar 98–100)

Israels barns roll under fångenskapen i Babylon (**********আরবী***************)

Och de började följa det som djävlarna lade fram under Salomos kungadömes namn. Men Salomo ägnade sig aldrig åt otro. Det var djävlarna som ägnade sig åt otro och lärde människorna trolldom. De blev särskilt fascinerade av det som hade uppenbarats för de två änglarna Harut och Marut i Babel (Babylon). Men när dessa änglar undervisade någon i detta, varnade de honom tydligt och sade: ”Se, vi är endast en prövning. Hänge er inte åt otro.” Trots detta lärde de sig av änglarna sådant genom vilket man kunde skilja en man från hans hustru. Det är emellertid uppenbart att de inte kunde skada någon med denna metod utan Allahs tillåtelse. Ändå lärde de sig sådant som inte var till nytta för dem, utan tvärtom var skadligt, och de visste mycket väl att den som köpte detta inte skulle få någon del av det goda i det kommande livet. Hur uselt är inte det som de sålde sina liv för! Om de bara hade vetat det. – Sura al-Baqarah: 102

Med djävlar avses både djävlar bland jinnerna och djävlar bland människorna. Här avses båda. När tiden för israeliternas moraliska och materiella förfall kom, lämnade slaveri, okunnighet, olycka, fattigdom, förnedring och skam ingen entusiasm, livskraft eller fast beslutsamhet kvar hos dem. Då drogs deras uppmärksamhet till trolldom, magiska ritualer och amuletter och talismaner. De började söka efter sådana metoder genom vilka alla problem kunde lösas enbart genom besvärjelser och trollformler, utan någon ansträngning eller verklig möda. Vid den tiden bedrog djävlarna dem genom att säga att Salomos (frid vare med honom) väldiga kungarike och hans förunderliga makt helt och hållet var resultatet av vissa mönster och trollformler – och att de skulle avslöja dessa för dem. De blev hänförda av detta och betraktade det som oväntade gåvor. Därefter fanns det hos dem varken något intresse eller någon kärlek till Allahs bok, och inte heller hörde de någon röst som kallade till sanningen.

Olika uttalanden har gjorts i förklaringen av den ovan nämnda versen. Men så som jag har förstått det var det så att när hela Israels folk levde i fångenskap och slaveri i Babylon, sände Allah två änglar till dem i mänsklig gestalt för att pröva dem. På samma sätt som änglarna gick till Lots folk i sköna ynglingars gestalt, kom dessa två änglar till israeliterna i gestalt av fromma män och dervischer. Å ena sidan öppnade de där en marknad för trolldom, och å andra sidan varnade de dem med slutgiltiga och övertygande bevis och sade: ”Se, vi har kommit för att pröva er. Fördärva inte ert kommande liv.” Trots detta blev de som galna av begär efter att ta emot de magiska ritualer och amuletter och talismaner som änglarna erbjöd.

Det finns inget förvånande i att änglar antar mänsklig gestalt för att utföra sina uppgifter. De är tjänare i Allahs väldiga rike. När de fullgör sina åligganden kan de använda den metod som vid varje tidpunkt behövs. Hur mycket vet vi egentligen om de många änglar som just nu arbetar runt omkring oss i mänsklig gestalt? Men att änglar lär ut något som i sig är ont kan jämföras med följande: tänk er en civilklädd polisman som ger en mutkolv till tjänsteman en markerad sedel som muta. Avsikten är att han ska gripas på bar gärning när han begår brottet och därefter inte längre ha någon möjlighet att framföra något försvar för sin oskuld.

Det som människor på den tiden hade störst efterfrågan på var magiska ritualer och amuletter och talismaner, genom vilka en man kunde skilja en annan mans hustru från honom och få henne att förälska sig i honom själv. Detta var den lägsta nivån av moraliskt förfall som de hade nått. Om det käraste för ett folks människor är att försöka förföra andras hustrur, skilja en gift kvinna från hennes man och få henne att dras till dem själva, och om de betraktar denna handling som en stor seger för sig, vilket större moraliskt förfall kan då finnas?

Äktenskapet är i själva verket grunden för den mänskliga civilisationen. Om relationen mellan kvinnor och män är sund och rätt, kommer den mänskliga civilisationen också att vara sund och rätt. Omvänt kommer den mänskliga civilisationen att sönderfalla om relationen mellan kvinnor och män bryts sönder. Därför är den som svingar yxan mot ett sådant träd, vars stadiga ställning både hans egen och hela samhällets existens är beroende av, den värsta av förbrytare och anstiftare till oordning. Det berättas i en hadith att Iblis från sitt centrala högkvarter sänder ut representanter till varje plats på jorden. Därefter återvänder representanterna och avlägger sina rapporter. En säger: ”Jag har skapat denna och denna splittring eller olycka.” En annan säger: ”Jag har infört denna och denna synd.” Men Iblis säger till var och en: ”Du har inte gjort någonting.” Sedan kommer en och säger: ”Jag har skiljt en man från hans hustru.” När Iblis hör detta omfamnar han honom och säger: ”Det är du som verkligen har uträttat något.”

När man begrundar denna hadith kan man tydligt förstå varför de änglar som sändes för att pröva Israels barn fick befallningen att lära dem den metod som kunde skapa separation mellan man och hustru. (Sura al-Baqarah, kommentar 100)

Återuppvaknandets era

Samarierna och israeliterna kunde aldrig resa sig ur det bottenlösa djup av moraliskt och trosmässigt förfall som de hade sjunkit ned i. Men bland de judéer som hade överlevt fanns det en man som stod fast vid det goda och kallade till det goda. Han fortsatte sitt reformarbete bland de återstående judéerna. Han inspirerade också dem som hade förvisats till Babylon och andra områden att ångra sig. Till slut kom Allah den Allsmäktiges barmhärtighet dem till hjälp. Det babyloniska riket föll. År 539 f.Kr. erövrade den iranske världserövraren Cyrus (eller Khosrow) Babylon. Året därpå utfärdade han ett dekret med innebörden att israeliterna fick tillstånd att återvända till sitt hemland och åter bosätta sig där. Därefter började judéerna bege sig till Judéen i stora skaror. Detta fortsatte under lång tid. Cyrus gav judéerna tillstånd att på nytt bygga Salomos tempel. Men de folkgrupper som under en tid hade bosatt sig där skapade hinder. Slutligen utnämnde Dareios I (Dara) år 522 f.Kr. Serubbabel, sonson till Judéens siste kung, till guvernör över Judéen. Under profeterna Haggais, Sakarjas och Josuas överinseende byggde han det heliga templet på nytt. Sedan anlände profeten Uzayr till Judéen år 450 f.Kr. tillsammans med en grupp landsflyktiga. Genom ett dekret av den iranske kejsaren Artaxerxes fick han följande befogenheter: ”Utnämn på grundval av den kunskap som din Gud har gett dig härskare och domare, så att rättvisa kan skipas bland alla på andra sidan floden som känner sin Guds lag. Undervisa dem som inte känner den, och den som inte följer din Guds lag eller kungens dekret ska omedelbart få sitt lagliga straff, vare sig det är dödsstraff, landsförvisning, konfiskering av egendom eller fängelse.” Esras bok, kapitel 8: vers 25–26.

Med detta dekret som grund utförde profeten Uzayr det stora arbetet att återuppliva Moses religion, frid vare med honom. Han samlade de rättfärdiga bland judarna från alla håll och upprättade en stark organisation. Efter att ha redigerat Bibelns femte bok, som innehåller Toran, publicerade han den. Han ordnade med religiös undervisning för judarna. Genom att införa sharias lagar försökte han undanröja de trosmässiga och moraliska brister som under andra folks inflytande hade trängt in bland Israels barn. Han befallde de judar som hade gift sig med avgudadyrkande kvinnor att skilja sig från dem. Han tog på nytt en ed av Israels barn att dyrka Allah och följa Hans lag.

År 445 f.Kr. återvände ännu en grupp landsflyktiga till Judéen under Nehemjas ledning. Den iranske kejsaren utnämnde Nehemja till härskare över Jerusalem och gav honom tillstånd att bygga en stad för bosättning. På så sätt blev Bayt al-Maqdis åter befolkat efter ett och ett halvt sekel och förvandlades till centrum för judisk religion och civilisation. Men israeliterna i norra Palestina och Samarien drog ingen som helst nytta av profeten Uzayrs reform- och återuppvaknandearbete. I stället byggde de ett eget religiöst centrum på berget Gerizim, mitt emot Bayt al-Maqdis, och försökte göra det till de skriftlärdas qibla. På så sätt ökade avståndet ytterligare mellan judarna och samarierna.

Det grekiska herraväldet och kampen mot det

Till följd av det iranska imperiets fall, Alexanders världserövring och iraniernas återkomst till makten försämrades judarnas lott under en tid. Efter Alexanders död delades hans imperium i tre riken. Den syriska regionen föll bland dessa till det seleukidiska riket, vars huvudstad var Antiochia. Dess härskare Antiochos III erövrade Palestina år 198 f.Kr. Han var avgudadyrkare till sin religion och kunde inte tåla judisk religion och civilisation. Genom politiska och ekonomiska påtryckningar började han sprida den grekiska civilisationen. Även en betydande del av judarna blev hans marionetter. Detta yttre ingripande skapade splittring inom det judiska folket. Den ena gruppen tillägnade sig grekiska kläder, språk, levnadssätt och grekiska idrotter. Den andra gruppen förblev fast vid sin egen civilisation. När Antiochos IV år 175 f.Kr. besteg tronen — han hade tillnamnet Epifanes, det vill säga ”Guds uppenbarelse” — försökte han med sin despotiska makt utrota judisk religion och civilisation. Han lät placera en väldig staty i templet i Bayt al-Maqdis och tvingade judarna att falla ned inför den. Han förbjöd offer vid offeraltaret och befallde i stället judarna att offra vid avgudadyrkarnas altare. Han föreskrev dödsstraff för alla som hade Toran i sina hem, följde sabbatens föreskrifter eller lät omskära sina barn. Men judarna underkastade sig inte detta tyranni. En stor rörelse började bland dem, som i historien kallas mackabéerupproret. Även om de grekorienterade judarna i denna konflikt visade grekerna all slags sympati och i praktiken hjälpte Antiochias tyranner att omintetgöra mackabéerupproret, var det inflytande så stort som profeten Uzayr hade gett den vanliga judiska befolkningen genom att ingjuta religiös livskraft i dess hjärtan, att alla anslöt sig till mackabéerna. Till slut drev de bort grekerna och upprättade en självständig religiös stat, som bestod fram till år 67 f.Kr. Denna stats gränser utvidgades till att omfatta hela det område som en gång hade stått under Judéens och Israels riken. Dessutom kom en stor del av Filistia under dess välde, en del som inte ens hade underkastat sig under profeten Davids och profeten Salomos tid, frid vare med dem. (Sura al-Maida, kommentar 42)

Den andra katastrofens era

Den moraliska och religiösa livskraft som mackabéerrörelsen hade börjat med försvagades gradvis. Därefter greps de av världslighet. Till slut uppstod splittring bland dem, och de bjöd själva in den romerske världserövraren Pompejus att erövra Palestina. År 63 f.Kr. intog därför Pompejus Bayt al-Maqdis och berövade judarna deras självständighet. De romerska erövrarnas bestående politik var att de, i stället för att direkt upprätta lag och ordning i de erövrade områdena, föredrog att uppnå sina mål genom lokala härskare. Därför upprättade de under sin övervakning en inhemsk stat i Palestina, som år 40 f.Kr. kom under en listig judes, Herodes, kontroll. Han blev känd som Herodes den store. Hans styre omfattade hela Palestina och östra Jordanien från år 40 f.Kr. till år 4 f.Kr. Å ena sidan höll han judarna nöjda genom att stödja de religiösa ledarna, och å andra sidan visade han sin yttersta lojalitet mot det romerska imperiet genom att främja den romerska civilisationen. På så sätt vann han den romerske kejsaren Caesars gunst. Under denna period nådde judarnas religiösa och moraliska förfall sin höjdpunkt.

Efter Herodes delades hans rike i tre delar:

En av hans söner, Archelaos, blev härskare över Samarien, Judeen och norra Iduméen. Men år 6 e.Kr. avsatte den romerske kejsaren Augustus honom och underställde hela hans rike en egen ståthållare; denna ordning bestod till år 41 e.Kr. Det var under denna period som profeten Jesus framträdde för att reformera och förbättra Israels barn. Alla judarnas religiösa ledare förenade sig i motståndet mot honom, och den romerske ståthållaren Pontius Pilatus försökte få honom dömd till döden.

Herodes andra son, Herodes Antipas, blev härskare över Galileen i norra Palestina och över området öster om Jordan. Det var denne man som på en dansös befallning lät hugga av profeten Johannes huvud och gav det till henne som gåva.

Hans tredje son, Filippos, blev kung över det vidsträckta området från berget Hermon till floden Yarmuk. Han var ännu mer hängiven åt den romerska och grekiska civilisationen än sin far och sina bröder. I hans område fanns inte ens så mycket möjlighet att förkunna ett gott budskap som det fanns i andra delar av Palestina.

År 41 e.Kr. gjorde romarna Herodes den stores sonson Herodes Agrippa till härskare över de områden som Herodes den store hade styrt. Efter att ha kommit till makten inledde han en hänsynslös förföljelse av profeten Jesu anhängare och satte in alla sina krafter för att utplåna den rörelse för gudsfruktan och moralisk reform som pågick under apostlarnas ledning.

För att få en riktig uppfattning om tillståndet bland de vanliga judarna och deras religiösa ledare under denna tid bör man läsa den kritik som profeten Jesus framförde i sina tal. Dessa tal finns nedtecknade i de fyra evangelierna. För att förstå det räcker det emellertid att konstatera att när en ren och from tänkare som profeten Johannes halshöggs inför detta folks ögon, hördes inte ens ett enda ord av protest mot denna yttersta grymhet. Inte nog med det: hela folkets religiösa ledare krävde att profeten Jesus skulle dömas till döden. Men med undantag för en liten grupp sanningsenliga människor fanns det ingen som sörjde denna olycka. Det mest tragiska var att när Pontius Pilatus frågade dessa olycksdrabbade människor: ”I dag är er glädjedag. Enligt sedvänjan har jag rätt att frige en av dem som är dömda till döden. Säg: ska jag frige Jesus eller rövaren Barabbas?” svarade folket med en enda röst: ”Frige Barabbas!” Detta var som den sista möjlighet från Allah som hade getts detta folk att ta emot sanningen.

Straffet för katastrofen

Kort därefter började en våldsam konflikt mellan judarna och romarna. Mellan åren 64 och 66 e.Kr. gjorde judarna öppet uppror. Herodes Agrippa II och den romerske prokuratorn Florus misslyckades båda med att slå ned upproret. Till slut vidtog Romarriket en hård militär åtgärd, utplånade upproret, och Titus erövrade Jerusalem med svärdets hjälp år 70 e.Kr. I den massaker som följde dödades 130 000 människor. 67 000 människor togs till fånga och förvandlades till slavar. Tusentals människor greps och skickades för att arbeta i gruvorna i Egypten. Tusentals andra greps och skickades till olika städer, där de fördes inför vilda rovdjur i amfiteatrar och på Colosseum eller tvingades delta i svärdskamper, till folkets förlustelse. Alla långväxta och vackra flickor valdes ut för segrarnas nöje. Staden Jerusalem och templet förvandlades till ruiner. Därefter utplånades judarnas inflytande och makt i Palestina så fullständigt att de under två tusen år inte fick möjlighet att resa sina huvuden igen. Jerusalems heliga tempel kunde inte heller återuppbyggas. Senare återbefolkade kejsar Hadrianus staden och gav den då namnet Aelia. Därefter var judar under lång tid förbjudna att komma in där. (Sura al-Isra, not 6–7)

Den sista möjligheten

Eftersom Israels barn under flera på varandra följande århundraden hade varit fast i synd och lastbarhet, fortsatte deras nationella sedvänjor och uppförande att försämras trots upprepade varningar och tillrättavisningar. De dödade den ena profeten efter den andra och blev blodtörstiga mot varje ädel person som kallade dem till goda handlingar och den sanna, rätta vägen. Därför sände Allah den Allsmäktige samtidigt två stora profeter, såsom Hazrat Isa (frid vare med honom) och Hazrat Yahya (frid vare med honom), för att fullborda beviset mot dem och slutgiltigt lägga fram sanningen inför dem. De hade så tydliga tecken på att de var sända av Allah att endast människor med ett blint hat mot sanningen och en yttersta fräckhet gentemot den kunde förneka dem. Men Israels barn förlorade även denna sista möjlighet. De nöjde sig inte med att förkasta dessa två profeters kallelse; dessutom lät en av deras främsta män, en lärd som Hazrat Yahya (frid vare med honom), på en danserskas befallning hugga honom i två delar. Därefter var det meningslöst att lägga mer tid och kraft på att tillrättavisa och förebrå Israels barn. Därför kallade Allah den Allsmäktige sin profet till sin närhet och skrev in en förbannelse över förödmjukelse i Israels barns livsöde ända till Uppståndelsens dag. (Sura al-Baqara, kommentar 104–106)

Hazrat Yahya (frid vare med honom) och Israels barns behandling av honom

Här sammanställs de uppgifter om Hazrat Yahya (frid vare med honom) som är spridda på olika ställen i Bibeln, för att ge en bild av hans heliga liv:

Enligt Lukas var Hazrat Yahya (frid vare med honom) sex månader äldre än Hazrat Isa (frid vare med honom). Deras mödrar var nära släkt med varandra. Vid omkring trettio års ålder anförtroddes han profetskapets uppdrag. Enligt Johannes började han kalla till Allah i området öster om Jordanien. Han brukade säga: ”Jag är rösten från en som ropar i öknen: Gör Herrens väg rak och jämn.” Johannes 1:23

Markus berättar att han fick människor att ångra sina synder och döpte de ångerfulla, det vill säga lät dem bada efter ångern så att själ och kropp skulle renas. Många människor från Judeen och Jerusalem blev hans anhängare. De gick till honom och lät sig döpas (Markus 1:4–5). Därför blev han känd som Johannes döparen. I allmänhet erkände Israels barn hans profetskap. Isa (frid vare med honom) sade: ”Bland dem som fötts av kvinnor har ingen större trätt fram än Johannes döparen, eller Johannes.” (Matteus 11:11.) Han bar kläder av kamelhår och hade ett bälte om midjan. Hans föda var gräshoppor och vildhonung (Matteus 3:4). Samtidigt som han levde detta asketiska liv förkunnade han: ”Omvänd er, för himmelriket är nära.” (Matteus 3:2.) Det vill säga att inledningen av Hazrat Isa (frid vare med honom) kall till människorna var nära. Därför kallades han Hazrat Samihars (Isa) Arhas, det vill säga bekräftaren. Detta har sagts om honom i Koranen: en som från Allah bekräftar sanningen i ett budskap (av Hazrat Isa, frid vare med honom).

Han uppmanade människorna att förrätta bönen och fasta. Matteus 9:14, Lukas 5:33, Lukas 11:1.

Han sade till människorna: ”Den som har två klädesplagg ska dela dem med den som inte har något. Den som har mat ska göra detsamma.” Tullindrivarna frågade: ”Herre, vad ska vi göra?” Han svarade: ”Ta inte ut mer än vad som har fastställts för er.” Soldaterna frågade: ”Vilken befallning gäller oss?” Han svarade: ”Utöva inte förtryck mot någon och ta inte heller något från någon på orättmätigt sätt. Var nöjda med er lön.” Lukas 3:10–14.

När de fördärvade lärda bland Israels barn, fariséerna och sadducéerna kom till honom för att bli hans lärjungar, tillrättavisade han dem och sade: ”Ni huggormars avkomma, vem fick er att tro att ni kunde fly från den kommande vreden? Tänk inte ens på att säga: ’Abraham är vår fader.’ —— Redan nu ligger yxan vid roten av träden. Varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden. Matteusevangeliet (Matteus) 3:7–10)

Under den judiske härskaren Herodes Antipas tid verkade han i dennes rike med att förkunna sanningen. Herodes Antipas var helt uppslukad av den romerska civilisationen. På grund av honom spreds synd och orättfärdighet över hela landet. Han hade själv hämtat sin bror Filips hustru Herodias till sitt eget hus och gjort henne till sin sängkamrat. Därför tillrättavisade profeten Yahya honom och kritiserade hans syndfulla leverne. För detta brott lät Herodes gripa honom och kasta honom i fängelse. Trots detta betraktade han honom som en helig och sanningsenlig man, hyste respekt för honom och var samtidigt skräckslagen inför honom på grund av hans stora inflytande bland folket. Men Herodias ansåg att den moraliska livskraft som profeten Yahya ingöt i folket gjorde en kvinna som hon själv ytterst föraktad och usel i människors ögon. Därför beslöt hon sig för att döda honom. Till sist tog hon tillfället i akt under festligheterna för Herodes födelsedag. Under festen dansade hennes dotter mycket vackert. Herodes blev förtjust i henne och sade: ”Säg vad du vill ha.” Flickan frågade sin äktenskapsbrytande mor vad hon skulle önska sig. Modern svarade: ”Kräv Yahyas avhuggna huvud.” Då bad hon Herodes med knäppta händer: ”Be att Yahyas avhuggna huvud genast läggs på ett fat och ställs framför mig.” Herodes blev bekymrad. Men hur kunde han avslå sin älskade dotters begäran? Genast lät han lägga profeten Yahyas avhuggna huvud på ett fat och överlämnade det som gåva till dansösen. Matteus 14:3–12, Markus 6:17–29, Lukas 3:19–20. (Sura al-Isra, anmärkning 8)

Profeten Isa och Israels barns behandling av honom

Och nämn i denna Skrift Marias tillstånd, när hon drog sig undan från sitt folk till en avskild plats i öster och hängde upp ett förhänge för att dölja sig för dem. – Sura Maryam: 16

I Sura Ali Imran sägs det att Marias mor, i enlighet med sitt löfte, lät Maria ägna sig åt dyrkan i Bayt al-Maqdis, och att profeten Zakariya tog ansvar för hennes tillsyn och försörjning. Där nämns att den mihrab där Maria gjorde iʿtikaf låg i den östra delen av Bayt al-Maqdis. Enligt vanlig sed hängde hon upp ett förhänge och skyddade sig från människors blickar. De som, enbart för att få det att stämma överens med Bibeln, har tolkat uttrycket som Nasira har fel. Nasira ligger norr om Jerusalem, inte österut.

I detta tillstånd sände Jag Min ande (ängeln) till henne, och han uppenbarade sig för henne i en fullkomlig människas gestalt. Maria sade plötsligt: ”Om du är en gudfruktig människa, söker jag skydd hos den Nåderike från dig.” Han sade: ”Jag är endast din Herres ängel. Jag har sänts till dig för att skänka dig en ren son.” Maria sade: ”Hur skulle jag kunna få en son, när ingen människa har rört mig och jag inte heller är en omoralisk kvinna?” Ängeln sade: ”Så ska det bli. Din Herre har sagt: ’Detta är lätt för Mig.’ Och detta sker för att Jag ska göra denna pojke till ett tecken för människorna och en barmhärtighet från Mig. Och detta är redan avgjort.” – Sura Maryam: 17–21

När Maria blev förvånad sade ängeln: ”Så ska det bli.” Detta kan inte betyda att en människa ska röra vid dig och att du därefter ska bli havande med en son. Den tydliga betydelsen är i stället att du ska få en son trots att ingen människa har rört vid dig. Med liknande ord uttryckte profeten Zakariya sin förvåning, och även där gav ängeln samma svar. Det är uppenbart att den betydelse som fastställts där också gäller här. På samma sätt: när ängeln i Sura al-Dhariyat (verserna 28–30) gav profeten Ibrahim det glada budskapet om en son, sade Sara: ”Hur skulle en son kunna födas åt en gammal och ofruktsam kvinna som jag?” Ängeln gav henne då samma svar: ”Så ska det bli.” Det betyder att hon skulle få ett barn trots att hon var gammal och ofruktsam. Om uttrycket dessutom skulle tolkas som att en människa skulle röra vid dig och att du på samma sätt skulle få en son som alla världens kvinnor får barn, skulle de två följande meningarna bli meningslösa. Varför skulle det då behöva sägas att din Herre säger: ”Detta är mycket lätt för Mig”, och ”Jag vill göra denna pojke till ett tecken”? Ordet ”tecken” används här i den uppenbara betydelsen av ett mirakel, och denna betydelse antyds av orden: ”Detta är mycket lätt för Mig.” Innebörden av Allahs ord är därför inget annat än att Han vill framställa just denna pojke som ett mirakel inför Israels barn. Den fortsatta framställningen klargör själv hur profeten Isas person framställs som ett mirakel. Maria blev sedan havande med barnet och drog under sin graviditet bort till en avlägsen plats. Därefter drev födslovärkarna henne till foten av en dadelpalm. Hon sade: ”Om jag ändå hade dött före detta och blivit fullständigt bortglömd!” Då ropade ängeln till henne nedifrån: ”Sörj inte! Din Herre har låtit en bäck rinna fram under dig. Skaka palmstammens stam, så ska färska dadlar falla ner över dig. Ät dadlarna, drick av bäcken och låt dina ögon glädjas. Om du sedan möter någon människa, säg då: ’Jag har avlagt ett löfte om fasta för den Nåderike, och därför ska jag inte tala med någon människa i dag.’” Sedan gick hon med sitt barn till sitt folks människor. De sade: ”O Maria! Du har verkligen begått något oerhört syndigt. O Arons syster! Din far var inte en dålig man och din mor var inte heller en omoralisk kvinna.” Sura Maryam: 22–28

Med den avlägsna platsen avses Betlehem. Det var helt naturligt att profeten Maria tog sig dit efter att ha lämnat platsen för sin iʿtikaf. Dottern till den mycket fromma familjen Banu Harun hade ägnat sig åt dyrkan av Allah i Bayt al-Maqdis. Plötsligt blev hon gravid. Om hon i detta tillstånd hade stannat kvar på platsen för sin iʿtikaf och människorna hade fått veta att hon var gravid, skulle inte bara familjemedlemmarna utan även andra människor i samhället ha gjort det svårt för henne att överleva. Därför lämnade denna stackars kvinna, efter att ha ställts inför denna svåra prövning, tyst sin cell för iʿtikaf och gav sig av. Därefter skulle hon, så länge Allah ville, vara skyddad från folkets förebråelser, tillrättavisningar och allmän vanära. Denna händelse är i sig ett starkt bevis för att profeten Isa föddes utan far. Om Maria hade varit gift och barnet hade blivit till genom hennes make, skulle det inte ha funnits någon anledning för henne att lämna allt och ensam bege sig till en avlägsen plats för att föda, utan att gå till sin fars eller sin svärfars hem.

Av detta kan man förstå den oro som hon led av. Om man beaktar situationens känslighet kan var och en förstå att dessa ord inte kom från hennes läppar på grund av födslosmärtorna. Tvärtom hade hon blivit förtvivlad av tanken på hur hon på bästa sätt skulle kunna undkomma den fruktansvärda prövning som Allah hade försatt henne i. Hon hade fortfarande på något sätt lyckats hålla graviditeten hemlig. Men vart skulle hon nu ta vägen med detta barn? Vad Hazrat Maryam menade med dessa ord framgår tydligt av ängelns följande ord: ”Oroa dig inte.” När en gift kvinna får sitt första barn har hon, hur mycket hon än våndas av födslosmärtorna, ingen anledning att känna oro. ”Oroa dig inte” betyder att du inte behöver säga något om barnet. Om någon frågar om dess födelse, är det vårt ansvar att svara. (Det bör påpekas att det i Bani Israils samhälle fanns en sed att fasta genom att tiga och inte tala.) Dessa ord visar tydligt vad som egentligen var orsaken till Hazrat Maryams oro. Det bör noteras att om en gift kvinnas första barn hade fötts på det naturliga sätt som är vanligt i världen, varför skulle hon då behöva fasta genom att tiga?

(O Arons syster) kan ha två betydelser. Den ena är att man tar den bokstavliga betydelsen och antar att Maryam hade en bror som hette Aron. Den andra är att uttrycket ”Arons syster”, enligt bruket i det arabiska språket, ska förstås som ”en flicka från Arons familj”. Sådana uttryckssätt är nämligen vanliga i arabiskan. Till exempel brukade man kalla en person från Mudars stam ”O Hamdans bror”. Beviset för den första betydelsen är att även Profeten har återgett denna betydelse. Beviset till stöd för den andra betydelsen är att omständigheterna och situationen kräver att den förstås så. Den uppståndelse som denna händelse väckte bland folket kan uppenbarligen inte ha berott på att en okänd mans syster, som hette Aron, hade kommit med ett barn i famnen. Den enda möjliga orsaken till att människor samlades runt Maryam var i stället att en flicka från Arons ätt, från en av Bani Israils allra frommaste familjer, hade påträffats i denna situation. Även om ingen annan tolkning principiellt kan godtas när en marfu-hadith föreligger, kan den innebörd som denna hadith återges med i verk som Muslim, Nasai och Tirmidhi inte förstås som att dessa ord nödvändigtvis betyder ”Arons syster”. Det som återges av Hazrat Mughira ibn Shuʿba är att de kristna i Najran frågade Hazrat Mughira: I Koranen kallas Hazrat Maryam Arons syster, trots att Aron hade gått bort flera hundra år tidigare. Vad betyder detta i Koranen?

Hazrat Mughira kunde inte besvara denna fråga. Senare lade han fram saken för Profeten. Profeten sade: ”Varför svarade du inte: ’Bani Israils folk brukade ge sig själva namn efter profeter och fromma människor’?” Av Profetens uttalande framgår tydligt att man i stället för att stå svarslös kan bemöta frågan med ett sådant svar. Maryam pekade mot barnet. Folket sade: ”Hur skulle vi kunna tala med honom? Han är ju bara ett barn som ligger i vaggan.” Då sade barnet: ”Jag är Allahs tjänare. Han har gett mig Skriften och gjort mig till profet. Var jag än befinner mig har Han välsignat mig. Han har befallt mig att regelbundet förrätta bönen och ge zakat så länge jag lever. Han har gjort mig plikttrogen mot min mor. Han har inte gjort mig högmodig och osedlig. Frid vare över mig den dag jag föddes, den dag jag dör och den dag jag återuppväcks.” Detta är Isa, Maryams son, och detta är det sanna ordet om honom, som de tvivlar på. – Surah Maryam 19:29–34

Detta är det tecken som presenterades för Bani Israil i Hazrat Isas gestalt. Innan Allah gav Bani Israil ett exemplariskt straff för deras ständiga onda gärningar, övergrepp och synder ville Han slutgiltigt lägga fram sanningen för dem och ge dem en sista möjlighet att bättra sig. Därför valde Han följande tillvägagångssätt: den kyska och gudsdyrkande flickan av Arons ätt, som var försjunken i andakt i Bait al-Maqdis och stod under Hazrat Zakariyas vård och uppfostran, gjorde Han gravid trots att hon var ogift. Syftet var att när hon återvände till befolkningen med det nyfödda barnet, skulle hela folket hamna i tumult och allas blickar riktas mot henne. När folkskarorna sedan enligt denna plan började samlas framför Hazrat Maryam, lät Allah det nyfödda barnet tala. Syftet var att när detta barn senare skulle växa upp och upphöjas till profetskapets rang, skulle otaliga människor bland folket finnas där för att vittna om att de redan under hans barndom hade sett ett enastående mirakel. Om detta folk trots detta vägrade att erkänna hans profetskap och i stället för att erkänna hans lydnad försökte framställa honom som en brottsling och korsfästa honom, skulle de få ett så strängt och lärorikt straff som inget annat folk i världen hade fått. (Surah al-Isra, anmärkning 9)

(För en utförligare förklaring, se Tafhim al-Qur’an, volym 1, Surah Aal-e Imran, anmärkningarna 44 och 53, Surah an-Nisa, anmärkningarna 212 och 213; volym 3, al-Anbiya, anmärkningarna 88–90, samt Surah al-Mu’minun, anmärkning 43.) De nämns först i vers 38 i Surah al-Furqan. Därefter nämns de för andra gången i vers 12 i Surah Qaf. Men på båda ställena nämns deras namn tillsammans med dem som ville avfärda profeterna som lögnare. Ingen närmare redogörelse ges. (Ingen information har kunnat fastställas om vilka Ashab ar-Rass var. Koranuttolkarna har framfört olika berättelser, men ingen av dem kan med säkerhet godtas. Det mesta man kan säga är att det var ett folk som dödade sin profet genom att kasta honom i en brunn eller hänga honom där. På arabiska kallas en gammal brunn rass. – Tafhim al-Qur’an, volym 3, al-Furqan, anmärkning 52.)

Enligt arabisk tradition finns det två berömda platser som kallas Rass: den ena i Najd och den andra i norra Hijaz. Nu är det svårt att avgöra vilken av dessa platser Ashab ar-Rass bodde på. Ingen tillförlitlig redogörelse för deras historia har bevarats i någon berättelse. Det enda man med viss säkerhet kan säga är att det var ett folk som kastade sin profet i en brunn. Men eftersom den Heliga Koranen bara antyder dem och sedan lämnar saken där, kan man anta att araberna i allmänhet kände till detta folk när Koranen uppenbarades. Senare kunde deras historia inte bevaras i historien. (Surah Aal-e Imran, anmärkning 51)

En övergripande blick på hela mänskligheten

När profeten Muhammad (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) fick i uppdrag att kalla människor till islam, krävde världens många olika moraliska, kulturella, ekonomiska och politiska problem en lösning. Vid den tiden fanns även de romerska och persiska imperierna. Det rådde också klasskillnader och orättvis ekonomisk exploatering (Economics Exploitation) pågick. Moraliskt förfall hade dessutom brett ut sig. Även i profetens eget land fanns många komplicerade problem. Arabvärldens östra och södra delar, ända till Jemen och inklusive Iraks bördiga provinser, stod under persiskt styre. I norr sträckte sig det romerska styret ända till Hijaz gräns. I själva Hijaz fanns stora fästningar som tillhörde judiska kapitalister. De hade snärjt in araberna i räntans nät. Rakt mittemot västkusten låg Abessiniens kristna regering, som bara några år tidigare hade angripit Mecka. En grupp som tillhörde samma religion som dem och som stod i ett slags ekonomiskt och politiskt förhållande till dem bodde i Najran, mellan Hijaz och Jemen. (Sura Maryam, kommentar 12)

Rom, Grekland och Indien

Berättelserna om Roms Colosseum (Colodseum) finns fortfarande bevarade i historiens sidor. Tusentals olyckliga människor blev offer för svärdskampens gladiatorspel (Gladiatory) och för de romerska stormännens underhållning. I de flesta länder i Europa och Asien ansågs det inte vara något förkastligt att för de inbjudnas nöje eller för att underhålla vänner kasta slavar framför vilda djur, slakta dem som djur eller bränna dem levande för att roa sig. Att döda fångar och slavar genom olika slags bestraffningar var en vanlig sed på den tiden. Det var inte bara okunniga och blodtörstiga stormän som gjorde detta; i de stora grekiska och romerska tänkarnas och filosofernas teorier och undersökningar ansågs också många bestialiska sätt att döda oskyldiga människor vara tillåtna. Morallärare som Aristoteles och Platon ansåg inte att det var förkastligt att ge modern rätt att avskilja en del av sin kropp, det vill säga embryot eller fostret. Därför var fosterfördrivning inte olaglig i Grekland och Rom. Fadern hade rätt att döda sin son, och de romerska lagstiftarna var stolta över denna del av lagen: att faderns rätt över sina barn var så obegränsad. För Zenos lärjungar, stoikerna (Stoics), som var likgiltiga inför glädje och sorg, var självmord inte någon synd; tvärtom betraktades det som en hedervärd handling, och man kunde sammankalla en församling och begå självmord inför den. Inte ens en tänkare som Platon ansåg det vara ett brott. Att en hustru dödade sin man var precis som att hon kunde slakta ett tamdjur. I den grekiska lagen fanns inget straff för detta. Indien, livets vagga, hade kommit längst i detta avseende. Där var det lagligt att bränna en levande änka tillsammans med hennes avlidne makes kropp. (Man kan invända att hustrun inte brändes på makens likbål, utan att hon själv brände ihjäl sig. Men saken är den att det var samhällets tryck, på olika sätt, som tvingade henne till detta fruktansvärda självmord, och även religionen krävde det.) Shudrernas liv hade inget som helst värde. Dessa olyckliga ansågs ha fötts ur Brahmas fötter, och därför var det tillåtet att döda dem. För en shudra var det en så stor synd att höra Vedernas ord att det inte bara var tillåtet utan rentav nödvändigt att döda honom genom att hälla smält metall i hans öron. Seden att offra barn i vatten var urgammal, och enligt denna sed brukade föräldrarna kasta sitt första barn i Ganges. De betraktade denna grymhet som en källa till lycka. (Sura Maryam, kommentarerna 14–19, 21)

Avgudadyrkandets världsomspännande sjukdom

Vilka religiösa föreställningar rådde i världen när Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) började kalla människor till tawhid? De polyteistiska avgudadyrkarna tillbad sådana gudar och gudinnor som var tillverkade av olika material, såsom trä, sten, guld och silver. De hade form, gestalt och kropp. Gudarna och gudinnorna förökade sig på ett helt mänskligt sätt. Ingen gudinna var utan make och ingen gud var utan hustru. De behövde också äta och dricka. Deras präster gjorde affärer av deras dyrkan. Många polyteister trodde att Gud uppenbarade sig i mänsklig gestalt och att vissa människor var hans inkarnationer. De kristna gjorde anspråk på att erkänna en enda Gud, men även deras Gud hade åtminstone en son. Tillsammans med Fadern och Sonen hade även den helige Ande äran att vara delaktig i gudomligheten. Det fanns till och med en mor och en svärmor till Gud. Även judarna gjorde anspråk på att erkänna en enda Gud. Men inte heller deras gud var fri från världsliga, kroppsliga och andra mänskliga egenskaper. Han rörde sig, uppenbarade sig i mänsklig gestalt och brottades till och med med en av sina tjänare. Han hade också en son, Uzayr. Utöver dessa religiösa grupper var mazierna elddyrkare och sabeerna tillbad stjärnorna. (Vägen till den islamiska revolutionen, s. 24–25, på urdu)

Oredan med mänsklighetens felaktiga rastänkande

Från urminnes tider fram till i dag har människor i varje tidsålder i allmänhet, genom att bortse från mänskligheten, ritat en cirkel omkring sig. De som föddes inom den betraktade de som sina egna och de som föddes utanför som främmande. Denna cirkel drogs inte på någon intellektuell eller moralisk grund, utan på grundval av slumpmässig födelse. På vissa platser grundade den sig på att man fötts in i en viss familj, stam eller släkt, och på andra på att man fötts i en viss geografisk region eller bland ett folk av en viss ras eller med ett visst språk. Därefter begränsade sig inte de skillnader som skapades på denna grund enbart till att den som betraktades som den egna fick mer kärlek, hjälp och medkänsla än andra. Skillnaden antog i stället den mest avskyvärda formen av hat, fiendskap, förakt och förtryck mot andra. Filosofier utformades för detta, religioner uppfanns, lagar skapades och moraliska principer formulerades. Nationer och stater antog det som en bestående lära och tillämpade den i århundrade efter århundrade. På denna grund betraktar judarna Israels barn som Guds utvalda skapelse och har, enligt sina religiösa föreskrifter, även placerat icke-israeliternas rättigheter och ställning lägre än israeliternas. Denna klassindelning gav bland hinduerna upphov till varna- och ash ramasystemet, där brahminernas höga ställning fastställdes. Alla människor betraktades som låga och orena i jämförelse med människor av högre kast, och de vita kastades ned i den yttersta förödmjukelsens avgrund. Det finns inget behov av att leta i historiens sidor efter det förtryck och den orättvisa som skillnaden mellan vita och svarta har utsatt svarta människor för i Afrika och Amerika. I det nuvarande nittonhundratalet kan var och en se det med egna ögon. Den syn som låg bakom européernas behandling av den amerikanska kontinentens ursprungsbefolkning, liksom deras behandling av de svaga folken i Asien och Afrika när de lade dem under sig, var att de som fötts utanför det egna landets och folkets gränser hade tillgångar, liv och heder som var tillåtna för dem att ta, och att de hade rätt att plundra, förslava och vid behov utrota dem från jordens yta. Det tydligaste exemplet på hur västerländsk nationalism eller nationstillbedjan har gjort en nation grym mot andra nationer har visat sig i de senaste krigen och kan fortfarande ses i dag. I synnerhet kan man, när man betraktar den rasistiska filosofin i Nazityskland och föreställningen om den nordiska rasens överlägsenhet, lätt förstå hur omfattande och förödande den villfarelse var som denna vers i Koranen uppenbarades för att korrigera och reformera. (****arabiska******)

O mänsklighet! Vi har skapat er av en man och en kvinna. Sedan har Vi gjort er till folk och stammar, så att ni ska kunna lära känna varandra. Den mest ädle av er inför Allah är den av er som är mest gudfruktig och rättskaffens. Allah vet förvisso allt och är underrättad om allting. – Sura al-Hujurat: 13

De arabiska avgudadyrkarnas religion och samhällsseder

En överblick över arabernas avgudadyrkande samhälle

I denna mörka tidsålder fanns det en del av världen där mörkret hade tätnat ännu mer. Bland de länder som enligt den tidens mått på civilisation var civiliserade låg Arabien i avskildhet. I de omgivande länderna Iran, Rom och Egypten kunde man finna vissa ljusstrålar av vetenskap, konst, civilisation och hövlighet. Men stora hav av sand höll araberna åtskilda från dem. Arabiska köpmän red på kameler och färdades i flera månader för att bedriva handel i dessa länder, och återvände efter att endast ha utbytt varor. Ingen stråle av kunskap eller civilisation följde med dem hem. I deras land fanns varken lärare eller bibliotek. Bland människorna fanns varken någon utbildningstradition eller något intresse för vetenskap, kunskap och konst. I hela landet fanns endast ett fåtal personer som kunde läsa och skriva. De hade emellertid ett högtstående språk, genom vilket de hade en enastående förmåga att uttrycka höga tankar. De hade också en mycket fin litterär smak. Men av det som har bevarats av deras litteratur och nått oss kan man förstå hur begränsad deras kunskap var, hur låg deras ställning inom civilisation och kultur var, hur vidskepliga de var, hur mycket okunnighet och brutalitet som präglade deras tänkesätt och karaktär, samt hur motbjudande deras moraliska föreställningar var.

Där fanns följaktligen ingen regering och inga lagar eller regler. Varje stam var självständig på sitt område. Endast djungelns lag (Law of Jungle) gällde. Den som hade makt över någon dödade honom och tog hans egendom i besittning. En arabisk beduin kunde inte alls förstå varför han inte skulle döda en person som inte tillhörde hans stam och varför han inte skulle ta hans egendom i besittning.

De föreställningar om moral, civilisation och hövlighet som fanns bland dem var på en mycket låg nivå och osammanhängande. Skillnaden mellan rent och orent, tillåtet och förbjudet samt hövlighet och ohövlighet var nästan okänd för dem. Deras levnadssätt var ytterst smutsigt. Deras sedvänjor var brutala. Äktenskapsbrott, alkoholkonsumtion, stöld, rån, mord och blodsutgjutelse hade blivit vanliga inslag i deras liv. De kunde utan tvekan klä av sig nakna inför varandra. Till och med deras kvinnor gick nakna runt Kaba. De begravde sina egna döttrar levande med egna händer, endast på grund av den okunnighetsfödda föreställningen att ingen skulle kunna bli deras svärson. Efter faderns död gifte de sig med sina styvmödrar. De saknade till och med vanligt sunt förnuft när det gällde mat och dryck, kläder och taharah, det vill säga renhet. När det gällde religionen delade de den okunnighet och villfarelse som den dåtida världen var nedsänkt i (Arabernas religiösa tillstånd behandlas längre fram. – Sammanställarnas anmärkning.) Avgudadyrkan, dyrkan av andar, dyrkan av planeter och stjärnor – kort sagt, alla de former av dyrkan och tillbedjan som på den tiden fanns i världen i stället för dyrkan av och lydnad inför den ende Guden var utbredda bland dem. De hade ingen riktig kunskap om tidigare profeter eller deras undervisning. De visste endast att Ibrahim och Ismail, frid vare med dem, var deras förfäder. Men de visste inte vilken religion dessa två far och son följde eller vem de dyrkade. Berättelserna om Ad och Thamud var också välkända för dem. Men om man läser de redogörelser som arabiska historiker har nedtecknat kommer man att se att det inte ens finns ett spår av profeten Salihs och profeten Huds, frid vare med dem, undervisning. Genom judar och kristna hade även berättelser om Israels barns profeter nått dem. För att förstå hur dessa profeter var räcker det att kasta en blick på de israelitiska berättelser som islams uttolkare har citerat. Där kan man se vilken sorts människor de profeter var som araberna och även Israels barn kände till, samt hur låg deras uppfattning om profetskapet var. (Tafhim al-Qur’an, inledningen till sura al-Ikhlas)

Stoltheten över att följa Ibrahim och Ismail, frid vare med dem

Araberna under den hedniska tiden ansåg sig vara efterföljare till profeten Ibrahim (frid vare med honom) och profeten Ismail (frid vare med honom). Därför trodde de att den religion de följde var den religion som behagade Allah. Men under de följande århundradena hade religiösa ledare, stamöverhuvuden, familjens äldste och andra människor lagt till olika trosföreställningar, bud, seder och bruk till den religionslära de hade fått från profeten Ibrahim (frid vare med honom) och profeten Ismail (frid vare med honom). Senare generationer följde detta med vördnad och respekt, eftersom de ansåg att det var en del av den sanna religionen. Eftersom det i berättelserna, historien eller någon bok inte hade bevarats någon uppteckning genom vilken man kunde få veta vad den sanna religionen var eller när, av vem och hur olika saker senare hade lagts till den, hade hela deras din blivit tvivelaktig för araberna. De kunde varken med säkerhet säga om något var en del av den sanna din som Allah hade sänt, eller visste de att det var bid’a (nyheter som uppfunnits i religionens namn) och felaktiga seder och bruk som människor senare hade lagt till. (Sura al-Hujurat, kommentar 12)

Några av arabernas avgudadyrkares mest berömda avgudar

Lat

Hennes tempel låg i Taif. Banu Thaqif hyste en sådan vördnad för henne att när Abraha, tillsammans med sin elefanthär, ryckte fram för att anfalla Mecka i syfte att förstöra Kaba, ordnade Banu Thaqifs folk en beväpnad eskort åt den tyranniske Abraha för att ledsaga honom på vägen till Mecka, enbart för att skydda sin gudinnas helgedom. De ville att han inte skulle röra Lat. Ändå erkände Banu Thaqifs folk, liksom alla andra araber, att Kaba var Allahs hus.

Det råder oenighet bland de lärda om betydelsen av Lat. Enligt Ibn Jarir al-Tabaris forskning är det femininformen av Allah. Det ursprungliga ordet var alltså Allahatun, vilket omvandlades till al-Lat. Enligt Zamakhshari härstammar det från ett ord som betyder att vända sig bort eller att böja sig mot någon. Eftersom avgudadyrkarna vände sina ansikten mot henne för att dyrka henne, böjde sig inför henne och gick runt henne, kallades hon Lat. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade att det härstammade från ett ord som betyder att stöta eller knåda. Han och Mujahid sade att det var en man som bodde vid en klippa nära Taif och gav pilgrimer sattu och kana att äta. Efter hans död byggde människorna ett tempel åt honom på denna klippa och började dyrka honom. Men när två framstående män som Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och Mujahid talade om Lat, sade de Lat och inte den andra formen. För det andra nämner Koranen Lat, Uzza och Manat som gudinnor, medan Lat enligt den ovanstående berättelsen var en man, inte en kvinna.

Uzza

Ordet Uzza härstammar från izzat och betyder ”den som besitter ära”. Hon var qurayshfolkets främsta gudinna, och hennes tempel låg på en plats som kallades Huraz i Nakhlahdalen mellan Mecka och Taif. Medlemmar av Banu Shayban, som var Banu Hashims allierade, var templets tjänare. Quraysh och medlemmar av andra stammar besökte henne och bar fram offergåvor till henne. De offrade också djur i hennes namn. Liksom till Kaba fördes offerdjur till henne, och hon åtnjöt större vördnad än alla andra gudar och gudinnor. Ibn Hisham berättar att när Abu Luhayha låg för döden gick Abu Lahab för att besöka honom. Han såg att han grät. Abu Lahab sade: ”Varför gråter du?” ”Jag gråter inte av rädsla för döden. Jag gråter för att jag undrar hur Uzza ska dyrkas efter mig.” Abu Lahab sade: ”Varken dyrkades hon under din livstid för din skull, och inte heller kommer hennes dyrkan att upphöra efter din död.” Abu Luhayha sade: ”Nu är jag lugn, eftersom någon kommer att efterträda mig efter min död.”

Manat

Hans tempel låg på en plats kallad Qudayma, vid Röda havets kust mellan Mecka och Medina, och särskilt medlemmarna av Banū Khuzāʿa samt Aws och Khazraj var mycket hängivna åt honom. Man vallfärdade till honom och utförde tawāf runt honom, och offer frambars som votivgåvor till honom. Under hajj, när pilgrimerna hade avslutat tawāf runt Kaba samt förrättningarna vid Arafat och Mina, begav de sig därifrån för att besöka Manāt, medan de ropade ”Labbayka, labbayka”. De som hade för avsikt att utföra denna andra hajj gjorde inte saʿī mellan Safā och Marwa.

Noas folks gudar och gudinnor

Bland Noas folks gudar och gudinnor nämns i Sura Nuh endast namnen på de gudar och gudinnor som araberna senare började dyrka. Vid islams början fanns deras tempel på olika platser i Arabien. Det är möjligt att senare generationer genom de människor som överlevde syndafloden hörde om Noas folks gamla gudar och gudinnor, och när okunnigheten på nytt spred sig bland deras efterkommande tillverkade de statyer av dessa gudar och gudinnor och började åter dyrka dem.

Noas folks gudar och gudinnor

Bland Noas folks gudar och gudinnor nämns i Sura Nuh endast namnen på de gudar och gudinnor som araberna senare började dyrka. Vid islams början fanns deras tempel på olika platser i Arabien. Det är möjligt att senare generationer genom de människor som överlevde syndafloden hörde om Noas folks gamla gudar och gudinnor, och när okunnigheten på nytt spred sig bland deras efterkommande tillverkade de statyer av dessa gudar och gudinnor och började åter dyrka dem.

Ett: Wadd var guden hos Banū Kalb ibn Wabra, en gren av Qudāʿa-stammen. De hade byggt hans tempel i Dūmat al-Jandal. I gamla arabiska inskrifter återfinns hans namn skrivet som Waddām Abām. Enligt al-Kalbis berättelse var statyn utformad som en man med väldig kroppshydda. Även qurayshiterna erkände honom som gud, och hos dem kallades han Wudd. I historien nämns en person vid namn ʿAbd Wudd, uppkallad efter honom.

Två: Suwāʿ

Detta var gudinnan hos Hudhayl-stammen, och hennes staty hade kvinnlig gestalt. Hennes tempel låg på en plats kallad Rūbayt, nära Yanbu.

Tre: Yaghuth

Yaghuth var gudomen för stammen An’um, en gren av Tai-stammen, och för vissa grenar av Muzayh-stammen. Muzayh-stammens folk hade rest en staty av honom på en plats kallad Jurna, mellan Jemen och Hijaz. Han hade formen av en tiger. Även bland Quraysh fann man personer som bar namnet Abd Yaghuth.

Fyra: Ya’uq

Detta var gudomen för Khaywan, en gren av Hamdan-stammen i Jemen. Han hade formen av en häst.

Fem: Nasr

Nasr var gudomen för grenen Dhul-Kula’a av Himyar-stammen i Himyar-regionen. På en plats kallad Balkha hade en staty av honom rests i form av en åsna. I sabéernas gamla klippinskrifter återfinns hans namn skrivet som Nasur. Hans tempel kallade folket Bayt Nasur, och dyrkarna kallades Ahl Nasur. Bland ruinerna av gamla tempel som har påträffats i Arabien och dess närområden kan man på många tempel se åsnebilder på dörrarna. (Tafhim al-Qur’an, sura al-An’am, kommentar 109)

Den berömda avgudabilden Baal

Kallar ni på Baal och överger den bäste av skapare? – Sura as-Saffat: 125

Den lexikaliska betydelsen av Baal är herre, ledare och ägare. Ordet används också om en make. På flera ställen i Koranen används ordet i den sistnämnda betydelsen, såsom i sura al-Baqara, vers 228, sura an-Nisa, vers 128, sura Hud, vers 72, och sura an-Nur, vers 31. Men folken av sasanidisk härkomst under forntiden använde detta ord i betydelsen gudom eller gud. De kallade en särskild gudom Baal. Framför allt var Baal den främste guden hos Libanons fenicier (Phoenicians), och hans hustru Astarte (Ashtoreth) var den främsta gudinnan av alla. Bland forskare råder oenighet om Baal syftar på solen eller planeten Jupiter, och om Astarte syftar på månen eller planeten Venus. Hur det än förhåller sig är det historiskt bevisat att dyrkan av Baal spred sig över hela Mellanöstern, från Babylon till Syrien. Särskilt de polyteistiska folken i Libanon, Syrien och Palestina var djupt hängivna åt denna dyrkan.

När Israels barn hade lämnat Egypten och bosatt sig på nytt i Palestina och östra Jordanien började de, i strid med Torahs stränga förbud, ingå äktenskap och sociala förbindelser med polyteisterna. Då drabbades även de av denna sjukdom. Bibeln säger att denna moraliska och religiösa nedgång bland Israels barn började omedelbart efter döden av Moses (frid vare med honom) förste efterträdare, den vördnadsvärde Josua, Nuns son.

Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon och tjänade Baalsgudarna. De övergav Herren och följde andra gudar, det vill säga gudarna hos folken runt omkring dem, och bugade sig för dem. – Domarboken 2:11–13

Därför bodde Israels barn bland kanaanéerna, hettiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna. De tog deras döttrar till hustrur och gav sina egna döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar. – Domarboken 3:5–6

Vid den tiden hade dyrkan av Baal trängt in bland israeliterna så djupt att man enligt Bibelns berättelse hade byggt en offerplats åt Baal i en av deras städer, där offer förrättades. En gudfruktig israelit kunde inte stå ut med detta och rev i hemlighet ner offerplatsen under natten. Dagen därpå krävde folket vid en stor sammankomst dödsstraff för den man som hade förstört denna samlingsplats för avgudadyrkan. Till slut förändrade den vördnadsvärde Samuel, Saul, den vördnadsvärde David (frid vare med honom) och den vördnadsvärde Salomo (frid vare med honom) helt och hållet detta tillstånd. De reformerade inte bara Israels barn, utan bekämpade i allmänhet även polyteism och avgudadyrkan i hela sitt rike. Men efter den vördnadsvärde Salomos (frid vare med honom) död reste sig upproret åter, och särskilt den israelitiska staten i norra Palestina sjönk ner i Baalsdyrkan. (Sura an-Najm, not 15)

En högre föreställning om Allah i samband med avgudadyrkan

Arabernas polyteister erkände att Allah är Skaparen av himlarna och jorden. Det är Han som låter dag och natt avlösa och förändra varandra. Det är Han som har gett solen och månen deras existens. Ingen av dem trodde att dessa gärningar tillhörde Lat, Hubal, Uzza eller någon annan gudom. (Sura Nuh, not 17)

Vad de arabiska polyteisterna trodde och föreställde sig om Allah har nämnts på flera ställen i Koranen. Så står det i sura az-Zukhruf: Om du frågar dem vem som har skapat dem, kommer de säkert att svara: Allah. (Vers 87.) I sura al-Ankabut står det: Om du frågar dem vem som har skapat himlarna och jorden och vem som har underordnat månen och solen, kommer de säkert att svara: Allah. Och om du frågar dem vem som låter vatten regna från himlen och vem som ger liv åt den jord som ligger död, kommer de säkert att svara: Allah. Verserna 61, 63.

I suran al-Mu’minun står det: Säg till dem: ”Vem tillhör denna jord och alla dess invånare, om ni vet?” De kommer säkerligen att säga: ”Allah.” Fråga dem: ”Vem är Herre över de sju himlarna och den väldiga Tronen?” De kommer säkerligen att säga: ”Allah.” Säg till dem: ”Säg mig då, om ni vet: Vem har myndighet och herravälde över allting? Och vem skyddar, medan ingen kan skydda mot Honom?” De kommer säkerligen att svara: ”Allt detta tillhör Allah.” – Verserna 84–89

I suran Yunus sägs det: Fråga dem: ”Vem förser er med försörjning från himlen och jorden? Vem råder över hörseln och synen som ni har fått? Vem låter det levande komma ur det döda och det döda ur det levande? Och vem styr världsordningen?” De kommer säkerligen att säga: ”Allah.” (Vers 31.) På ett annat ställe i suran Yunus står det: När ni går ombord på ett skepp och färdas glatt med en gynnsam vind, och sedan en ogynnsam vind tilltar, vågorna slår mot dem från alla håll och de resande tror att de är omgivna av stormar och orkaner, då vänder de sig uppriktigt till Allah i sin religion och ber endast till Honom: ”Om Du räddar oss ur denna fara kommer vi sannerligen att vara Dina tacksamma tjänare.” Men när Han räddar dem, vänder de sig själva bort från sanningen och börjar göra uppror på jorden. (Verserna 22–23.) Detta sägs i suran Bani Isra’il på följande sätt: När en fara drabbar er till havs försvinner alla dem som ni åkallar vid sidan av den Ende Allah. Men när Han räddar er och för er i land, vänder ni er bort från Honom. (Vers 67.) (Suran as-Saffat, anmärkning 71)

Gudinnornas och gudarnas andel av egendomen tillsammans med Allah

De polyteistiska avgudadyrkarna erkände själva att jorden tillhörde Allah och att det var Han som frambringade grödorna. Allah var också Skaparen av dessa djur, och de drog nytta av dem under sina liv. Men de trodde att dessa gudar och gudinnor, änglarna, jinnerna, himlens stjärnor och de avlidna fromma männens själar höll dem under sin nådiga uppsikt, och att Allahs välsignelse över dem hade kommit genom deras förmedling och välsignelse. Därför avsatte de två delar av skörden från sina åkrar och av sina djur. Den ena delen avsattes i Allahs namn som ett uttryck för tacksamhet över att Han hade skänkt dem grödorna och djuren. Den andra delen avsattes som offergåva till de gudar och gudinnor som beskyddade deras stam eller familj, så att deras nåd skulle strömma över dem. (Suran al-Ikhlas, anmärkning 2)

Att ge avgudabilder företräde framför Allah

Den andel av egendomen som de avsatte i Allahs namn minskade de genom allehanda knep och bedrägerier. På alla sätt försökte de öka andelen för sina egenhändigt skapade medgudar. Detta visar att de inte fäste lika stor vikt vid Allah som vid dessa medgudar. Om till exempel något av de livsmedel, frukter och annat som hade avsatts i Allahs namn föll ner, gavs det till medgudarnas andel. Om däremot något från medgudarnas andel föll ner eller blandades med Allahs andel, lades det till medgudarnas andel. Men om det motsatta inträffade ökades Allahs andel inte med någonting. Om de på grund av torka behövde äta av skörden som hade avsatts som offergåva, åt de av Allahs andel. Men de var rädda för att röra medgudarnas andel, av fruktan för att någon olycka skulle drabba dem. Om medgudarnas andel av någon anledning blev mindre, fylldes den på från Allahs andel. Men om Allahs andel blev mindre gavs inte ens ett enda korn från medgudarnas andel. När någon kritiserade detta beteende framförde de allehanda lugnande ursäkter. De sade till exempel: ”Allah är rik; om något fattas av Hans andel spelar det ingen roll för Honom. Men dessa stackars tjänare är inte rika som Allah. Därför kommer de att kräva sin del om något fattas eller blir för mycket.”

För att förstå vad som låg till grund för dessa vidskepelser bör man känna till att den del av egendomen som de okunniga araberna avsatte för Allah användes till att hjälpa fattiga, behövande, föräldralösa, resande och andra. Den del som avsattes som offergåva till Allahs medgudar gick däremot antingen direkt ner i de religiösa ledarnas magar eller överlämnades som gåva till helgedomarna. Därmed hamnade den indirekt i de avgudadyrkande prästernas magar. Därför hade deras själviska religiösa ledare genom hundratals år av religiös undervisning inpräntat i dem att det inte gjorde något om Allahs andel minskade. Däremot fick de andel som tillkom Allahs gunstlingar inte minska; det var tvärtom bättre att den ökade något. (Suran al-Ikhlas, anmärkning 2)

Vad bestod avgudadyrkarnas verkliga villfarelse i?

Även om Mekkas avgudadyrkare inte förnekade att all rikedom var given av Allah och att Allahs nåd vilade över denna rikedom, var deras misstag att de, samtidigt som de tackade Allah för dessa rikedomar och välsignelser, också tackade många andra väsen i ord och handling. Utan någon grund i argument eller bevis ansåg de nämligen att dessa väsen ingrep i och hade del i givandet av dessa välsignelser eller rikedomar.

Detta är vad Koranen har kallat ett förnekande av Allahs nåd. I Koranen framställs det som en fullständig regel att om man visar tacksamhet mot någon som inte är den verklige välgöraren och är otacksam mot välgöraren, så innebär det i själva verket att man förnekar den verklige välgörarens välgärning eller visar honom otacksamhet. På samma sätt framställs även följande som en princip: om man, utan någon grund i argument eller bevis, föreställer sig att välgöraren eller givaren av rikedomar inte skänkte dessa av sin egen nåd och barmhärtighet, utan genom en viss person, till en viss persons ära eller genom dennes förbön eller ingripande, så innebär även detta i själva verket ett förnekande av Hans gåva. (Sura al-Anʿām, not 105)

Arabernas föreställning om sina gudar

Araberna var visserligen hängivna åt shirk och var extremt fanatiska i detta avseende, men deras shirk hade endast ytliga rötter och nådde inte djupet. Ingenstans och aldrig har shirk kunnat tränga in i människonaturens djup. Däremot fanns storheten i den rena dyrkan av Allah djupt inne i deras hjärtan. För att väcka och sätta den i rörelse behövdes det bara att den ytliga beläggningen gnuggades kraftfullt en smula.

Olika händelser ur okunskapens historia vittnar om dessa två förhållanden. Vid Abrahās angrepp visste exempelvis alla i Quraysh, unga som gamla, män som kvinnor, att avgudabilderna i Kaaba inte kunde avvärja denna fara; endast Allah kunde skydda detta Hus. Än i dag finns de dikter och lovprisande sånger bevarade som dåtidens poeter reciterade för att fira elefantfolkets undergång. Varje ord i dem vittnar om att de betraktade denna händelse som ett enastående uttryck för Allahs makt. De hade inte den minsta föreställning om att deras gudar hade någon del i saken. I denna händelse avslöjades också shirkens mest avskyvärda sida inför Quraysh och alla avgudadyrkare: när Abraha på vägen mot Mecka nådde Tāʾif blev invånarna där skräckslagna och tänkte att han kanske också skulle förstöra templet till deras gud al-Lāt. Därför erbjöd de också Abraha sina tjänster för att förstöra Kaaba och skickade med honom sin egen beväpnade vaktstyrka, så att den kunde föra dem tryggt till Mecka genom bergspassen. Den bittra erfarenheten av denna händelse fortsatte att plåga Quraysh under lång tid, och i flera år kastade de stenar på graven till den man som hade lett Tāʾifs vaktstyrka.

Dessutom knöt Quraysh och de övriga araberna sin religion till profeten Ibrahim (frid över honom). De betraktade många av sina religiösa och sociala seder, särskilt hajjens ritualer, som delar av Ibrahims religion.

De visste också att profeten Ibrahim (frid över honom) var en renodlad dyrkare av Allah. Han hade aldrig dyrkat avgudar. I deras traditioner fanns även upptecknat när avgudadyrkan hade införts bland dem och vem som hade hämtat vilken avgud, när och varifrån.

En uppfattning om hur stor den vanlige arabens vördnad och hängivenhet inför deras gudar verkligen var kan man få av detta: när något inträffade som gick emot deras böner och önskningar, brukade de ibland förolämpa sina gudar och upphöra med sina offer och gåvor till dem. En arab ville hämnas mordet på sin far och gick till guden Dhū al-Khalaṣa för att kasta lotter och pröva lyckan. Lotten som kom upp sade: ”Gör inte detta.” Då blev han vred och började säga:

O Zul-Khalasa! Om du hade varit i mitt ställe och din far hade blivit dödad, skulle du aldrig ha sagt denna lögn: ”Ta inte hämnd på den orättfärdige.”

En annan arab tog sin kamelhjord till ett tempel som kallades Saʿd, i hopp om att få del av någon välsignelse. Men avgudabilden var lång, bred och missformad, och på den fanns offerblod. När kamelerna fick syn på den flydde de skräckslagna åt alla håll. När han såg kamelerna fly på detta sätt blev han rasande. Medan han kastade stenar mot avguden började han säga: ”Må Allah förgöra dig! Jag kom för att få välsignelse, men du skrämde bort mina kameler!” Om man betraktar saken ur olika synvinklar kan man lätt förstå att det i deras hjärtan fanns en djup vördnad för dyrkan av Allah. Men å ena sidan höll de fast vid en okunnighetsbaserad konservatism, och å andra sidan var Qurayshs avgudapräster upptagna med att sprida fientlighet mot dyrkan av Allah. De fruktade att deras centrala ställning i Arabien skulle gå förlorad om vördnaden och hängivenheten för gudarna och gudinnorna upphörde. Dessutom skulle deras försörjning och inkomster försvinna. Den religion av shirk som hade byggts upp på dessa grundvalar kunde inte stå med heder inför tawhids förkunnelse. Därför säger Koranen, när den tilltalar avgudadyrkarna, att den främsta och viktigaste orsaken till att Profeten Muhammeds (frid över honom) anhängare hade uppnått överlägsenhet i ert samhälle var att de var fria från shirk och grundade sig på ren dyrkan av Allah. I detta avseende kände avgudadyrkarna inom sig betydelsen av muslimernas överlägsenhet, vare sig de erkände den med sina munnar eller inte. (Sura an-Nahl, kommentar 64)

Det fanns många gudar och gudinnor om vilka avskyvärda och oanständiga berättelser berättades. Statyerna av Isaf och Na’ila var uppställda på de två bergen Safa och Marwa. Det var allmänt känt om dem att de hade varit en man och en kvinna och att de hade begått äktenskapsbrott i Kaba. På grund av detta brott förvandlade Allah dem till sten. När detta är gudarnas och gudinnornas verkliga bakgrund kan de inte få någon plats för vördnad och hängivenhet i dyrkarnas hjärtan. (Sura al-An’am, kommentar 106)

Avgudadyrkan av de fromma föregångarna

Bland flera arabiska stammar, såsom Rabia, Ghassan, Kalb, Taghlib, Qudaa, Kinanah, Harith, Ka’b och Kinda, fanns ett stort antal judar och kristna. Båda dessa religioner ägnade sig åt dyrkan av profeter, helgon och martyrer. Dessutom var många av de gudar som dyrkades av avgudadyrkarna i Arabien ursprungligen människor. Senare generationer gjorde dem till gudar. Det har återberättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) i Bukhari att Wadd, Suwa, Yaghuth, Ya’uq och Nasr var namn på fromma män. Senare tiders människor gjorde dem till gudar som dyrkades. Det har återberättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Isaf och Na’ila båda hade varit människor. Liknande berättelser finns också om Lat, Manat och Uzza. Det har även återgetts att avgudadyrkarna trodde att Lat och Uzza var så kära för Allah den Allsmäktige att Allah vistades nära Lat under vintern och nära Uzza under sommaren. Må Allah bevara oss! All ära tillkommer Honom, upphöjd är Han över det de beskriver. (Sura al-Furqan, kommentar 84)

Dyrkan av gravarnas invånare

De påhittade gudar som särskilt förkastas i vers 21 i sura an-Nahl är inte änglar, jinner, djävlar eller avgudabilder av trä och sten. De är i stället gravarnas invånare. Änglar och djävlar är nämligen levande väsen, och dessa uttryck kan därför inte användas om dem. Vad gäller avgudabilderna av trä och sten kan det inte ens bli fråga om att de återuppstår efter döden. Därför utesluter även dessa uttryck dem. Uttrycket i denna vers måste alltså syfta på profeter, helgon, martyrer, fromma och andra framstående muslimer, som grupper av extrema anhängare försåg med olika titlar, såsom givare, olyckornas avvärjare, den som hör böner, de fattigas beskyddare eller räddare, Ganjbakhsh och liknande, och till vilka de började rikta böner och vädjanden för att få sina önskningar uppfyllda. Om någon som svar på detta säger att det inte fanns några sådana gudar i Arabien, svarar vi att detta endast bevisar hans okunnighet om Arabien under den förislamiska okunnighetens tid. (Sura al-Furqan, kommentar 84)

Dyrkan av änglarnas kvinnliga gestalter

Av de ursprungliga berättelserna kan man få veta att Quraysh, Juhaina, Banu Salama, Khuzāʿa, Banu Mulayh och andra stammar i Arabien trodde att änglarna var Allah den Upphöjdes döttrar. (Denna trosföreställning, som grundade sig på deras okunskap, har bemötts på flera ställen i Koranen. Se till exempel Sura an-Nisā, vers 117; Sura an-Naml, verserna 57–58; Banī Isrā’īl, vers 40; az-Zukhruf, verserna 16–19; samt an-Najm, verserna 21–27.) De betraktade änglarna som gudinnor, tillverkade avgudabilder av dem i kvinnlig gestalt, klädde dem i kvinnokläder och smycken och sade: ”Dessa är alla Allahs döttrar.” De dyrkade dem och avlade löften i deras namn för att få sina önskningar uppfyllda.

Att åberopa ödet

När deras okunnighet bemöttes brukade de åberopa ödet som ursäkt. De sade: ”Om Allah inte hade tyckt om denna handling, hur skulle vi då kunna dyrka dessa avgudabilder?”

Men medlet för att få veta vad Allah tycker om eller ogillar är Hans böcker, inte de handlingar som sker i världen genom Hans vilja. I världen sker ju inte bara avgudadyrkan genom Hans vilja, utan även stöld, rån, mord och otukt. Kan man med detta argument förklara varje ond handling som sker på jorden som tillåten eller rättfärdig? Att en handling sker i världen genom Allahs vilja innebär inte att Allah är nöjd med den.

Blind efterföljelse av förfäderna

Om man frågade dem om de hade något annat hållbart argument än detta felaktiga resonemang, svarade de: ”Detta har gått i arv från våra fäder och farfäder.” Med andra ord var detta för dem tillräckligt som bevis för sanningen i vilken religion som helst. Ändå var det just det faktum att de var ättlingar till Ibrāhīm (frid över honom) som utgjorde grunden för all deras ära och stolthet, och han hade lämnat sina fäders religion och gett sig av hemifrån. Han hade förkastat denna blinda efterföljelse av sina förfäder, eftersom den saknade varje förnuftigt bevis och argument. Om dessa människor nu måste följa sina förfäder, varför följde de då sina mest okunniga förfäder i stället för sina ädlaste förfäder, den vördnadsvärde Ibrāhīm (frid över honom) och den vördnadsvärde Ismāʿīl (frid över honom)?

De avgudadyrkande arabernas argument utifrån de kristnas villfarelse

Om man sade till dem: ”Har någon profet någonsin lärt att någon annan än Allah är värdig att dyrkas, eller har någon bok som sänts från Allah lärt detta?” lade de fram de kristnas handlingar som bevis och sade: ”De har ju också accepterat ʿĪsā ibn Maryam som Allahs son och dyrkar honom.” Men frågan var inte huruvida någon profets folk hade begått shirk. Frågan var i stället huruvida någon profet själv hade lärt ut shirk. Hade ʿĪsā ibn Maryam någonsin sagt: ”Jag är Allahs son, och ni ska dyrka mig”? Den undervisning som varje profet i världen hade förmedlat var också hans undervisning: ”Min Gud är Allah och er Gud är Allah. Dyrka därför Honom.” (Sura an-Nahl, kommentar 19)

Olika slags avgudar som avgudadyrkarna tillbad

De väsen som avgudadyrkarna över hela världen bad till vid sidan av Allah, och som även araberna bad till, var av tre slag. Författaren har på ett annat ställe uttryckt detta annorlunda: I de polyteistiska religionerna finner man tre olika saker. För det första de avgudabilder, avbildningar eller symboler som blir föremål för dyrkan. För det andra de personer eller ting som i verkligheten betraktas som gudomliga och som representeras i form av statyer, avbildningar och liknande. För det tredje de föreställningar och trosuppfattningar som styr dessa polyteistiska handlingar och ritualer. (Se kommentaren till sura an-Nahl, not 19.) Ett livlöst och medvetslöst väsen. För det andra alla de fromma och ädla personer som har lämnat denna värld. För det tredje de vilseledda människor som själva var vilse och ledde andra vilse. När det gäller gudarna av det första slaget är det helt uppenbart att de är fullständigt ovetande om sina tillbedjares böner. Beträffande gudarna av det andra slaget, de som var Allahs älskade i denna värld, finns det två orsaker till att de är ovetande. Den ena är att de befinner sig hos Allah på en sådan plats att ingen mänsklig röst når dem och berättar att de människor som de under hela sitt liv lärde att be till Allah i stället ber till dem själva. De får inte höra detta eftersom det inte finns något budskap som skulle kunna vara mer sorgligt för dem. Allah vill inte på något sätt plåga sina fromma tjänares själar. Om man sedan begrundar gudarna av det tredje slaget, blir det tydligt att även deras ovetenhet har två orsaker. Den ena är att de hålls fängslade som anklagade i Guds fängelse, där ingen röst från denna värld når fram. Den andra är att Allah och Hans änglar inte låter dem få veta att deras uppdrag i världen har varit mycket framgångsrikt och att människor efter deras död har gjort dem till gudar. Ett sådant budskap skulle vara mycket glädjande för dem. Men Allah vill inte på något sätt glädja de orättfärdiga syndarnas själar. (Inledningen till sura az-Zukhruf.)

De änglar som i denna värld dyrkades som gudar och gudinnor, samt de jinner, andar, förfäder, profeter, helgon, martyrer och andra åt vilka man tillskrev del i Guds egenskaper och gav sådana rättigheter som i själva verket tillhörde Gud, kommer där, i det kommande livet, tydligt att säga till sina tillbedjare: ”Vi visste inte alls att ni dyrkade oss. Ingen av era böner, vädjanden, klagomål, rop, votivgåvor, offer, lovprisningar, åkallan av våra namn, bugningar, kyssar av helgedomar eller dyrkan av gravmonument nådde oss.” (Se kommentaren till sura al-A’raf, not 148.)

Former av prostitution i Arabien

I Arabien fanns det två former av prostitution. Den ena var prostitution i hemmet (privat prostitution), och den andra var prostitution på offentliga bordeller. Prostitutionen i hemmet bedrevs oftast av frigivna slavinnor som saknade förmyndare, eller av fria kvinnor som inte hade någon familj eller stam som beskyddade dem. De uppehöll sig i ett hus för detta ändamål och ingick avtal med flera män, som skulle försörja dem och fortsätta att tillgodose deras behov. När en kvinna födde ett barn och förklarade att en viss man var barnets far, erkände han barnet som sitt. Det var som en socialt erkänd institution, som människor i jahiliyya betraktade som en sorts äktenskap. Abu Dawud

Den andra formen, det vill säga ren prostitution, bedrevs av alla slavinnor. Den förekom i sin tur i två former. Den ena var att män fastställde en viss summa för sina unga slavinnor och sade att de varje månad måste tjäna in så mycket. De olyckliga kvinnorna uppfyllde sina ägares krav genom prostitution. Det fanns inget annat sätt för dem att tjäna in en sådan summa. Dessutom fanns det inget annat sätt för de unga slavinnorna att få flera gånger högre inkomster än den vanliga ersättningen för deras arbete.

Den andra var att män placerade sina unga slavinnor i små hus och hängde upp en flagga ovanför dörren, så att man redan på avstånd kunde förstå att människor här kunde tillfredsställa sina behov. Dessa kvinnor kallades kalikiyat och deras små hus kallades mawakhir. Förmögna och framstående män öppnade sådana bordeller. Även Abdullah ibn Ubayy, hycklarnas ledare, hade själv en sådan bordell. Trots detta hade invånarna i Medina, innan den ädle Profeten, frid och välsignelser över honom, kom till Medina, beslutat att göra honom till sin kung. Han var också den person som mer än någon annan deltog i att sprida den falska anklagelsen mot Aisha, må Allah vara nöjd med henne. I hans bordell fanns sex vackra slavinnor. Han använde dem inte bara för att tjäna pengar, utan även för att ta emot och underhålla gäster som kom från olika delar av Arabien. De utomäktenskapliga barn som föddes av dem användes för att öka antalet tjänare och underlydande i hans hushåll. (Se kommentaren till sura al-Ahqaf, not 6.)

Spådom i avgudatempel

Mekkas polyteister hade utsett guden Hubal, som stod inne i Kaba, för spådom. Hos honom frågade man om ödets utslag, fick kunskap om framtiden eller avgjorde inbördes tvister. I hans tempel förvarades sju pilar, på vilka olika ord och meningar var inskrivna. När frågan uppstod om man skulle utföra en handling eller avstå från den, gick man till Hubals pilväktare. Pilväktaren fastställde ödet med hjälp av pilarna. Det som stod skrivet på den pil som drogs ansågs vara Hubals beslut. (Sura Yunus, not 37)

Förfarandet vid nadhr–niyaz

Arabernas sed var att de avlade löften beträffande något djur eller någon skörd på åkern och förklarade att detta var avsatt som niyaz åt ett visst tempel eller en viss gudom. Alla fick inte äta av denna niyaz. Det fanns vissa regler för detta, och på grundval av dem fick olika slags särskilda personer äta olika slags niyaz och nadhr. (Sura an-Nur, not 59)

Vissa av arabernas särskilda löftes- och offerdjur var sådana att det ansågs otillåtet att uttala Allahs namn över dem. Det var förbjudet att utföra hajj ridande på dem, eftersom man under hajj måste läsa: ”Labbayka Allahumma labbayk.” På samma sätt iakttog man vid mjölkningen av dem, när man red på dem, när man slaktade dem eller när man åt deras kött sådan försiktighet att Allahs namn inte skulle komma över läpparna. (Sura al-Maida, not 14)

Arabernas egenhändigt påhittade religiösa lag om löftesdjuren föreskrev också att om något djur föddes i ett sådant djurs buk fick endast män äta det; för kvinnor var det förbjudet. Men om ungen föddes död eller dog senare var det tillåtet för alla, män som kvinnor, att äta den. (Sura al-An’am, not 111)

Att skänka djur i religionens namn och släppa dem fria

Under den hedniska tiden brukade araberna på olika sätt släppa djur fria i religionens namn. De djur som släpptes fria på detta sätt fick olika namn.

Bahira kallades de kamelston som hade fött fem gånger och den sista gången hade fött en hankalv. Man klöv hennes öra och släppte henne fri. Därefter fick ingen rida på hennes rygg. Hennes mjölk fick inte drickas, hon fick inte slaktas och hennes ull fick inte klippas. Hon fick beta fritt var hon ville och dricka vatten varifrån hon ville.

Saʾiba kallades sådana kameler eller kamelston som släpptes fria som tacksägelse efter att ett löfte hade infriats, efter tillfrisknande från en sjukdom eller efter att en olycka hade avvärjts. Dessutom släpptes även en kamelsto fri när hon hade fött tio gånger och varje gång fött en honunge.

Wasila: Om en gets första killing var en hanne slaktades den i Allahs namn. Om den första killing­en var en hona behöll man den för egen del. Men om hon födde en hanne och en hona samtidigt, släpptes hannen fri i Allahs namn i stället för att slaktas. Den kallades Wasila.

Ham: Om en kamels sonson blev duglig att ridas på släpptes den gamla kamelen fri. Dessutom släpptes även en kamel fri när tio ungar hade fötts av den (Sura al-Anʿam, not 112).

Arabernas hajj under okunnighetens tid

Kort sagt var en av de vidskepliga gudstjänst- och högtidsseder som var utbredda i Arabien följande: När någon iklädde sig ihram för hajj gick han inte in i sitt hus genom dörren när han kom hem. I stället klättrade han över muren från baksidan eller gjorde ett hål i muren och gick in därigenom. Dessutom gick han, även när han återvände från en resa, in i huset genom att klättra över muren från baksidan eller genom att göra ett hål i muren. Dessutom gick han, även när han återvände från en resa, in i huset genom bakdörren. (Sura al-Anʿam, not 114) En annan okunnighetsbaserad föreställning i det forna Arabien var att man ansåg det förkastligt att göra något för att förtjäna sitt uppehälle under hajj. Enligt dem var att förtjäna sitt uppehälle en världslig syssla, och att ägna sig åt den under en religiös handling som hajj var mycket klandervärt. (Sura al-Maʾida, not 118) Efter hajj samlades araberna tillsammans, och vid denna sammankomst berättade de stolt om sina fäders och förfäders bedrifter och gick omkring och framhävde sin egen stolthet och fåfänga. (Sura al-Baqara, not 199)

Att utläsa goda och dåliga omen ur naturfenomen

Månens avtagande och tilltagande är ett fenomen som i varje tidsålder har fångat människors uppmärksamhet, och olika slags vidskepelser, föreställningar, trosuppfattningar och sedvänjor kring detta har varit och är fortfarande utbredda bland världens folk. Sådana vidskepliga föreställningar fanns också bland araberna. De tog goda och dåliga omen från månen, bestämde vilka datum som var lämpliga för resor och vilka datum som skulle vara dagar för att påbörja arbeten, ansåg vissa datum gynnsamma eller ogynnsamma för bröllop och trodde att månens uppgång och nedgång, dess tilltagande och avtagande, dess rörelse samt planeterna och annat påverkade människors öde. Liksom andra folk hade araberna sådana föreställningar och trosuppfattningar. Olika vidskepliga bruk och metoder kring detta var utbredda bland dem. (Sura al-Baqara, not 221)

Vidskepelser om jinner

Hazrat Ibn Abbas berättar: Under okunnighetstiden brukade en arab, när han övernattade i en obebodd ödemark, ropa: ”Vi söker skydd hos denna ödemarks herre (jinnen).” Detta omnämns även i andra berättelser från okunnighetstiden. Om till exempel vattnet och fodret till djuren tog slut på en plats, skickade de nomadiska beduinerna en av sina män till en annan plats för att söka efter vatten och foder. När de sedan begav sig till den nya plats som mannen hade anvisat, ropade de, innan de steg av sina riddjur: ”Vi söker skydd hos denna ödemarks herre, så att vi kan vara skyddade från alla faror här.” De trodde att varje plats där inga människor bodde tillhörde någon jinn, och att denne antingen själv skulle skada dem eller tillåta andra jinner att skada dem om de uppehöll sig där utan att söka hans beskydd. (Sura an-Nisa, kommentar 88)

Månggifte

Under okunnighetstiden fanns ingen begränsning av antalet hustrur. En och samma man hade tio eller tolv hustrur. När utgifterna ökade på grund av det stora antalet hustrur, ingrep de av nödtvång i de föräldralösa brorsönernas och systersönernas samt andra hjälplösa släktingars rättigheter. (Sura al-Baqara, kommentar 198) De gifte sig till och med med sina styvmödrar. (Sura al-Jinn, kommentar 7).

Behandling av menstruerande kvinnor

Eftersom Medinas invånare var påverkade av judarna betraktades kvinnor i deras samhälle, liksom hos judarna, som orena under menstruationen. Man åt inte mat som de hade tillagat och drack inte vatten ur deras händer. Man kunde inte sitta på samma bädd som dem. Till och med att röra vid deras händer ansågs vara fel. Under dessa dagar blev kvinnan en utstött person i sitt eget hem. (Sura an-Nisa, kommentar 4)

Seden att skilja sig från sin hustru gång på gång

En stor social orättvisa under arabernas okunnighetstid var att en man hade rätt att skilja sig från sin hustru gång på gång. När en man blev missnöjd med sin hustru skilde han sig från henne upprepade gånger och tog sedan tillbaka henne. Därför kunde den olyckliga kvinnan varken leva tillsammans med sin man eller frigöra sig från hans band och gifta sig med någon annan man. (Sura an-Nisa, kommentar 88)

Övergrepp mot de föräldralösa

Under den förislamiska tiden gifte de sig med föräldralösa flickor som levde under andras beskydd, eftersom de såg deras rikedom och skönhet eller tänkte att de, eftersom de saknade en förmyndare, kunde hållas under kontroll efter eget godtycke; och de behandlade dem orättvist. (Sura an-Nisa, kommentar 49)

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) förklarar detta och säger att de behandlade de personer, under vilkas beskydd sådana föräldralösa flickor befann sig och hos vilka deras avlidna föräldrars egendom fanns, på många olika orättvisa sätt. Om flickan, förutom att vara rik, också var vacker, ville de själva gifta sig med henne och njuta av både hennes rikedom och skönhet. Men om hon var ful, gifte de sig inte själva med henne och lät inte heller någon annan gifta sig med henne, så att ingen skulle kunna uppträda som hennes förmyndare och kräva att hennes rättigheter skulle tillgodoses. (Sura al-Baqara, kommentar 250)

Hur behandlades de föräldralösa flickorna?

En märklig händelse i detta sammanhang har återberättats av qadi Abu al-Hasan al-Mawardi i sitt verk Alam an-Nubuwwa. Han säger: Abu Jahl var förmyndare för en föräldralös flicka. En dag kom flickan naken till honom och bad att få något av den egendom som hennes far hade lämnat efter sig. Men den grymme Abu Jahl ägnade henne inte ens en blick. Den stackars flickan stod där en stund och återvände sedan förtvivlad. Qurayshs ledare sade hånfullt till henne: ”Gå till Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och klaga. Han kommer att vädja till Abu Jahl och se till att du får din egendom.” Den stackars flickan visste inte vilken relation Profeten Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade till Abu Jahl eller i vilket syfte dessa onda män gav henne detta råd. Hon gick direkt till Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och berättade för honom om sin situation. Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) reste sig genast och gick tillsammans med henne till sin värste fiende, Abu Jahl. När Abu Jahl såg honom välkomnade han honom. När Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) därefter bad Abu Jahl att ge den föräldralösa flickan hennes rätt, gav han henne genast hennes egendom. Qurayshs ledare hade väntat på detta tillfälle för att roa sig genom att se vad som skulle hända mellan de båda. Men när de såg vad som hade hänt kom de förvånade till Abu Jahl och förebrådde honom: ”Har du övergett din religion?” Abu Jahl svarade: ”Vid Allah, jag har inte övergett min religion. Men det kändes som om Muhammad hade ett vapen på var sida om sig, och om jag inte hade följt hans ord skulle dessa vapen ha trängt in i min kropp.” (Sura an-Nisa, kommentar 4) Av denna händelse får man inte bara veta hur ledarna för den tidens mest utvecklade och ädlaste stammar i Arabien behandlade föräldralösa och andra hjälplösa människor; man får också veta vilken storslagen karaktär Profeten Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade och hur mycket denna karaktär ingav fruktan hos hans värste fiende. En annan liknande händelse har nämnts i Tafhim al-Qur’an, del tre, sidan 146. 390)

Metoder för att döda barn

Tre olika metoder för att döda barn var vanliga bland araberna.

1. Om flickan överlevde skulle någon förr eller senare gifta sig med henne; i stamkrig kunde hon hamna i fiendens händer, eller på något annat sätt bli en källa till skam. Under inflytande av denna föreställning dödades flickor.

2. Barn dödades av föreställningen att man då skulle slippa ansvaret för deras försörjning och att de, på grund av de låga inkomsterna, skulle bli en outhärdlig börda.

3. Barn offrades för att vinna gudarnas och gudinnornas välbehag. (Sura al-Ma’un, kommentar 5)

Att beröva kvinnor och barn deras arv

I Arabien hölls kvinnor och barn utanför arvet, och den allmänna uppfattningen var att endast sådana män var berättigade till arv som kunde strida och försörja familjen. Dessutom tog den starkaste bland den avlidnes arvingar utan hinder hela arvet i besittning och berövade dem deras andel som saknade kraft att kräva den. De fäste ingen vikt vid rättigheter och skyldigheter, så att de i trohet mot Gud skulle kunna betrakta det som sin plikt att tillgodose rättigheterna för dem som hade rätt till dem, oavsett om dessa hade styrka att hävda sin rätt eller inte. (Sura al-Ma’un, kommentar 5)

En arvs sedvänja

Bland araberna fanns seden att de som slöt vänskaps- eller brödraskapsförbund med varandra blev varandras arvingar. På samma sätt fick även adoptivbarn, eller de som kallades söner, ärva. (Sura al-An’am, kommentar 107)

Att begrava döttrar levande

I Arabien hade den grymma seden att begrava flickebarn levande sedan gammalt blivit vanlig av flera orsaker. Den första orsaken var ekonomisk nöd; därför ville människor minska antalet munnar att mätta och slippa den tunga bördan att uppfostra många barn. Söner uppfostrades i hopp om att de senare skulle hjälpa till att tjäna till livsuppehället. Döttrar dödades däremot eftersom de måste försörjas tills de nådde vuxen ålder. Den andra orsaken var otrygghet. Söner uppfostrades eftersom den som hade fler söner också hade fler hjälpare. Flickor dödades däremot eftersom de måste skyddas under stamstriderna. De ansågs inte vara till någon nytta för försvaret. För det tredje fanns det, i den allmänna otryggheten, en rädsla för att när fiendestammar plötsligt angrep varandra skulle de kvinnor som föll i deras händer föras bort och hållas som slavinnor eller säljas till någon på annan plats. Av dessa skäl blev seden vanlig i Arabien att man redan när en kvinna låg i födslovåndor grävde en grop framför henne, så att flickan, om det blev en dotter, kunde kastas i gropen och täckas med jord. Om modern inte samtyckte, eller om hennes familj hindrade det, uppfostrade fadern henne motvilligt under en tid. Sedan tog han henne någon gång ut på fältet och begravde henne levande. En man berättade inför Profeten (frid vare med honom) om en händelse från sin hedniska tid och om den grymhet som då förekom. Han sade: ”Jag hade en dotter som var mycket fäst vid mig. När jag kallade på henne kom hon genast till mig. En dag kallade jag på henne och tog med henne. På vägen fann jag en brunn; jag tog henne i handen, knuffade henne och kastade ner henne i brunnen. Det sista jag hörde från henne var: ’Åh far! Åh far!’” När Profeten (frid vare med honom) hörde detta började han gråta, och tårarna strömmade ur hans ögon. En av de närvarande sade: ”Du där, har du gjort Profeten (frid vare med honom) ledsen?” Profeten (frid vare med honom) sade: ”Hindra honom inte. Låt honom få frågor om det som väcker hans djupaste känslor.” Sedan sade han till mannen: ”Berätta din historia.” Mannen berättade åter sin berättelse. Då grät barmhärtighetens Profet (frid vare med honom) så mycket att hans ädla skägg blev vått av tårar. Därefter sade han: ”Allah har förlåtit allt som skedde under okunnighetens tid. Börja nu ditt liv på nytt.” (Sunan al-Darimi, första kapitlet)

Man bör inte föreställa sig att araberna saknade varje känsla inför en sådan yttersta omänskliga grymhet. Det är sant att människor, hur fördärvat ett samhälle än må vara, inte kan bli känslolösa inför sådana förtryckande handlingar. Därför har den heliga Koranen inte gett någon utförlig beskrivning av denna handlings grymhet. Men med en språkdräkt som får kroppen att rysa sägs endast att en tid ska komma då dessa levande begravda flickor ska tillfrågas för vilket brott de dödades. (”Och när de levande begravda flickorna tillfrågas för vilket brott de dödades.” – Sura al-Takwir 8–9.) I versens uttryckssätt finns en sådan vrede att man knappast kan föreställa sig något starkare. De fäder och mödrar som begravde sina egna döttrar levande är så avskyvärda i Allahs ögon att de inte kommer att tilltalas med frågan: ”Varför dödade ni dessa oskyldiga barn?” I stället vänds blicken bort från dem och det oskyldiga barnet tillfrågas: ”Ni stackars olyckliga, för vilket brott dödades ni?” Då kommer de att berätta sin hårresande historia: hur mycket de orättfärdiga fäderna och mödrarna gjorde dem illa och hur de begravde dem levande. Dessutom rymmer denna korta vers två stora frågor, som visserligen inte uttrycks med ord men kan förstås av sättet den är formulerad på. Den ena är att man hos araberna har väckt insikten att okunnighetens tid hade fört dem till en yttersta gräns av moraliskt förfall, där de med egna händer dödade sina egna barn genom att begrava dem levande. Trots detta ville de envist hålla fast vid denna okunnighet och var på inga villkor beredda att ta emot den reform som Profeten Muhammad (frid vare med honom) ville införa i deras vilseledda och fördärvade samhälle. Den andra är att detta utgör ett klart bevis på det oundvikliga i det kommande livet. De barn som dödades genom att begravas levande måste få upprättelse någonstans, och det måste också komma en tid då de orättfärdiga som begick sådan omänsklig grymhet ställs till svars. Det finns ingen på jorden som kan höra de levande begravda barnens klagan. I det hedniska samhället hade detta till och med förklarats lagligt. Varken modern eller fadern skämdes för det, det fanns ingen i familjen som tillrättavisade dem, och det fanns ingen i samhället som grep dem för denna handling. Ska då denna orätt i Guds rike förbli utan upprättelse? (Sura al-Nisa, kommentar 55)

Även Arabien historia visar att många redan under den förislamiska okunnighetens tid kände motvilja mot denna grymma sed. Tabarani berättar att Farazdaq Kabir Sasaya ibn Najati al-Mujashi‘i kom till Guds Sändebud (frid vare med honom) och sade: ”O Guds Sändebud! Även under den förislamiska tiden utförde jag några goda handlingar. En av dem var att jag räddade 360 döttrar från att begravas levande. För att rädda var och ens liv betalade jag två kameler som lösen. Kommer jag att få någon belöning för detta?” Profeten (frid vare med honom) svarade: ”Du kommer säkerligen att få belöning för det, och det är att Allah den Allsmäktige har skänkt dig islams välsignelse.”

Hämnd för mord

Under den förislamiska okunnighetens tid var seden sådan att när en grupp eller stam fick en av sina medlemmar dödad, ville den ta ett liv av motsvarande värde från den familj, stam eller grupp vars medlem hade dödat den dräpte. Det räckte inte för dem att döda mördaren som hämnd för den dräpte; deras hjärtan blev inte tillfredsställda av detta. De var beredda att ta hundratals liv för ett enda liv. Om en framstående person bland dem dödades av en person av låg rang från en annan grupp, ansåg de det inte tillräckligt att döda den verklige mördaren. I stället önskade de att någon framstående person ur mördarens stam skulle dödas, eller att flera personer ur motparten skulle dödas som ersättning för den dräpte. Om den dräpte däremot enligt deras syn var en person av låg rang och mördaren var mer vördad, kunde de inte alls acceptera att mördaren dödades som ersättning för den dräpte. (Sura at-Tanwir, kommentar 9)

Klädselns betydelse och nakenhet

Araberna använde kläder endast för att skydda kroppen mot väder och för att försköna den. Men de fäste ingen vikt vid klädernas främsta och grundläggande syfte, nämligen att täcka kroppens blygd. De kände varken rädsla eller skam inför att blotta sin awrah inför andra. Att bada nakna på offentliga platser, att stanna och uträtta sina behov vid vägkanten och att inte bry sig om att awrah blev synlig när kläderna togs av var för dem helt vanliga vardagliga handlingar. Än mer skamligt var att de flesta av dem under vallfärden kretsade nakna runt Kaba, och kvinnorna bland dem var ännu mer skamlösa i detta avseende. Enligt deras uppfattning var detta en religiös handling, och de gjorde sådant i tron att det var en god gärning. (Sura at-Tanwir, kommentar 9)

Otrygghet och laglöshet överallt i Arabien

Otrygghet rådde överallt i Arabien, vilket ledde till att terror spreds över hela landet; mord, våld och plundring förekom överallt. Stammarna genomförde plötsliga angrepp mot varandra. Ingen kunde tillbringa natten i trygghet, eftersom alla fruktade att fienden när som helst kunde angripa deras bosättning. Detta var ett tillstånd som alla kände till och vars fasor alla upplevde. De vars egendom hade plundrats klagade visserligen, medan plundrarna jublade, men när olyckans tur kom till plundraren insåg även han att det var en förkastlig handling som de hade ägnat sig åt. (Sura al-Baqarah, kommentar 177)

Arabernas sed var att när de skulle angripa en bosättning, ryckte de fram i nattens mörker så att fienden inte skulle bli varse dem, och vid gryningen kastade de sig plötsligt över fienden. Då kunde de se allt i det svaga gryningsljuset, samtidigt som dagsljuset ännu inte var så starkt att fienden kunde upptäcka deras rörelser, varna sig och göra motstånd. (Sura al-A‘raf, kommentar 15)

Sådan var situationen i Arabien på den tiden att det inte fanns någon ort i hela landet vars invånare kunde leva i fred. De var ständigt rädda för att någon plundrande grupp plötsligt skulle anfalla. Det fanns ingen som kunde färdas utanför sin stams område, eftersom det var omöjligt för en eller två personer att återvända levande och undgå att gripas och göras till slavar. Det fanns ingen karavan som kunde resa tryggt, eftersom det längs vägen fanns risk för att den skulle rånas på olika platser. Men genom att muta de inflytelserika stamledarna längs hela vägen kunde karavanerna färdas säkert. (Sura al-ʿAdiyāt, inledning)

Några andra religioner bland araberna

Ḥunafāʾ

Även om människorna under jāhiliyyas tid inte hade någon detaljerad kunskap om religionen, var det inte heller fördolt för dem att den sanna religionen var tawḥīd och att profeterna, frid och välsignelser vare med dem, aldrig hade lärt ut avgudadyrkan. Denna sanning fanns bevarad i de berättelser som hade nått araberna från profeterna i deras eget land. Genom undervisningen från sådana profeter som Moses, David, Salomo och Jesus, frid vare med dem, som hade kommit till de närliggande länderna, hade de också fått kännedom om denna sanning.

Det var allmänt känt i den arabiska traditionen att den sanna religionen i det forntida Arabien var Ibrāhīms religion och att avgudadyrkan hade införts där av en man vid namn ʿAmr ibn Luḥayy. Trots att shirk och avgudadyrkan var allmänt utbredda fanns det på olika platser människor som förnekade shirk, förkunnade tawḥīd och öppet fördömde avgudadyrkan. Kort före Profetens, frid och välsignelser vare med honom, tid fanns det många människor vars tillstånd historien berättar om och som var ḥunafāʾ. Bland de mer framstående fanns Quss ibn Sāʿidah al-Īyādī, Umayyah ibn Abī al-Ṣalt, Suwayd ibn ʿAmr al-Mustaliqī, Wakīʿ ibn Salām ibn Zuhayr al-Īyādī, ʿAmr ibn Jundub al-Juhanī, Abū Qays Salamah ibn Abī Anas, Zayd ibn ʿAmr ibn ʿAmr ibn Jundub al-Juhanī, Abū Qays Salamah ibn Abī Anas, Zayd ibn ʿAmr ibn ʿAmr ibn Nufayl, Waraqah ibn Nawfal, ʿUthmān ibn al-Ḥuwayrith, ʿUbaydullāh ibn Jaḥsh, ʿĀmir ibn al-Ẓarib al-ʿAdwānī, ʿAllāf ibn Shihāb al-Tamīmī, al-Mutalammis ibn Umayyah al-Kinānī, Zuhayr ibn Abī Sulmā, Khālid ibn Sinān ibn Qays al-ʿAbsī, ʿAbdullāh al-Quḍāʿī och många andra. Dessa människor förkunnade öppet att tawḥīd var den sanna religionen och sade tydligt att de inte hade något samband med polyteistisk religion. Det är riktigt att denna föreställning hade uppstått i deras sinnen genom profeternas undervisning. Dessutom framgår det av de inskrifter som genom arkeologiska undersökningar hittades i Jemen under det fjärde och femte århundradet e.Kr. att en monoteistisk religion då fanns där. Dess anhängare erkände al-Raḥmān och Herren över himmel och jord som den ende Guden. En inskrift från år 378 e.Kr. hittades bland ruinerna av ett bönehus. Där stod det att detta bönehus hade byggts för tillbedjan av himlens Gud eller Herre (arabiska). I en inskrift från år 465 e.Kr. stod orden (arabiska), vilka utgör ett bevis på en monoteistisk troslära. En annan inskrift från denna period hittades i en grav, där orden (arabiska) stod skrivna. På samma sätt hittades i Zabād i norra Arabien, mellan Eufrat och floden Qinnasrīn, en inskrift från år 512 e.Kr. med orden (arabiska). Allt detta bevisar att inflytandet från profeternas undervisning inte hade utplånats helt från Arabien före profeten Muḥammads, frid och välsignelser vare med honom, ankomst. Det fanns åtminstone många medel som kunde påminna dem om att deras Gud var en enda. (Sura al-ʿAdiyāt, kommentar 3)

De monoteister som fanns bland araberna avstod från tre synder som de flesta araber hade fallit in i. Dessa tre synder var att sätta medgudar vid Allah, att döda orättmätigt och äktenskapsbrott. (Profeten, frid och välsignelser vare med honom, har nämnt detta i många hadither. Exempelvis berättar ʿAbdullāh ibn Masʿūd, må Allah vara nöjd med honom: En gång frågades Profeten, frid och välsignelser vare med honom: ”Vilken synd är den största?” Profeten, frid och välsignelser vare med honom, svarade (arabiska), det vill säga: ”Att du gör någon till Allahs like, trots att Han har skapat dig.” Man frågade: ”Vad sedan?” Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade (arabiska): ”Att du dödar ditt barn av rädsla för att det ska dela din mat med dig.” Sedan frågade man: ”Vad sedan?” Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade (arabiska), det vill säga: ”Att du begår äktenskapsbrott med din grannes hustru.” (Bukhārī, Muslim, Tirmidhī, Nasāʾī, Aḥmad). Även om det finns många andra stora synder, var dessa tre de mest framträdande i dåtidens arabiska samhälle. Därför framhålls som en egenskap hos muslimerna att det i hela samhället fanns vissa människor som avstod från dessa synder. (Sura Quraysh, kommentar 5)

Ṣābiʾīna

I forntiden var två grupper kända under namnet ṣābiʾīer. Den ena gruppen följde Johannes, frid vare med honom, och många av dem bodde i Jazīrah, i Iraks norra område. I Johannes, frid vare med honom, efterföljd upptog de människor i religionen genom dop (Baptism). Den andra gruppen dyrkade stjärnorna. De sade att deras religion hade kommit från Seth, frid vare med honom, och Idrīs, frid vare med honom. De trodde att planeterna och himlakropparna hade makt över elementen och att änglarna hade makt över planeterna och himlakropparna. Ḥarrān var deras centrum. Deras grenar var spridda i olika delar av Irak. Denna andra grupp blev mer berömd på grund av sina stora framsteg inom filosofi, vetenskap och medicin. Här avses troligen den första gruppen, eftersom den andra gruppen sannolikt inte var känd under detta namn när Koranen uppenbarades. (Mahmūd Shukrī al-Ālūsī har samlat följande uppgifter om detta: Ṣābiʾīerna är ett av de främsta folken. Det råder lika stor oenighet om deras religion som det finns kunskap om den. De bestod av två grupper: troende och otrogna. De tillhörde Ibrāhīm al-Khalīls, frid vare med honom, folk. Ibrāhīm, frid vare med honom, sändes till dem. Deras hemvist var Ḥarrān, och det var där ṣābiʾīernas hus låg. De var uppdelade i två grupper: den ena höll fast vid den ḥanīfiska religionen och den andra var polyteistisk. De polyteistiska vördade sju stjärnor och tolv dignitärer och förvarade avbildningar av dem i sina tempel. De hade särskilda tempel för dessa stjärnor. Detta var deras största platser för tillbedjan, liksom de kristnas kyrkor och judarnas synagogor. De hade byggt ett stort tempel åt solen, ett åt månen, ett åt Venus, ett åt Jupiter, ett åt Merkurius, ett åt Merkurius, ett åt Mars, ett åt Saturnus och även ett åt den första orsaken. För varje stjärna hade de särskilda former av tillbedjan och böner. De hade också fem dagliga böner, liksom muslimerna.)

Vissa av dem fastade också under månaden Ramadan. De bad vända mot Kaba. De hyste även vördnad för Mecka och trodde på att bege sig dit för hajj. De betraktade självdöda djur, blod och svinkött som haram. När det gällde äktenskap betraktade de också som förbjudna samma personer som muslimerna ansåg vara förbjudna. En grupp i det kungliga rådet i Bagdad tillhörde denna religion. En av dem, vid namn Bilal ibn al-Muhsin al-Sabi, var skicklig på att skriva essäer och poesi samt redaktör för en berömd militärtidskrift. Han fastade tillsammans med muslimerna, dyrkade Gud tillsammans med dem, betalade zakat och betraktade det förbjudna som förbjudet. Man anser att kärnan i deras religion var att de tog till sig de goda sidorna av de religioner som var spridda i världen och höll sig borta från de dåliga sidorna. Därför kallades de sabier, eller kharij, det vill säga ”den som har trätt ut”. De övergav varje religions fullständiga regelsystem och följde endast så mycket som de ansåg vara rätt.

De otrogna qurajshiterna kallade profeten Muhammed (frid vare med honom) för sabi och hans följeslagare för subat. När någon lämnade en grupp och gick över till en annan brukade detta ordspråk användas. Hämtat från den urduska översättningen av Bulugh al-Adab – sammanställt av de båda sammanställarna. (Sura as-Sajda, kommentar 5)

Majusier

De folk till vilka himmelska skrifter hade sänts, med undantag för judarna och de kristna, kan inte kallas skriftfolk, eftersom de hade utplånat eller förvanskat sina skrifter och inget av profeternas undervisning längre återfanns i deras trosföreställningar eller handlingar. Därför kallades majusierna inte skriftfolk, trots att de följde Zarathustra, som man kan ha skäl att betrakta som profet. Om majusierna i Hajar sade profeten Muhammed (frid vare med honom): ”Behandla dem som skriftfolk.” Han sade inte att de var skriftfolk. När han senare skrev till majusierna i Hajar skrev han därför tydligt: ”Om ni antar islam, ska ni ha samma rättigheter som vi och åläggas samma obligatoriska plikter som vi. De bland er som vägrar ska påföras jizya. Men varken får man äta av det de slaktar eller gifta sig med deras kvinnor.”

De iranska elddyrkarna (om elddyrkarna bland araberna säger Mahmud Shukri al-Alusi: Bland araberna fanns sådana människor av olika slag. Det förefaller som om denna religion hade kommit in bland dem genom iranierna och majusierna. Det sägs att den har funnits i världen sedan elddyrkarnas tid. Kain var den förste som byggde ett tempel för elddyrkan och dyrkade den. Därefter fick denna religion fotfäste bland majusierna. De byggde många tempel för elddyrkan och inrättade stiftelser, förvaltare, vakter och annat för dem. De tillät inte att denna eld vanvårdades ens för ett ögonblick. Fariditerna uppförde ett eldtempel och byggde ett annat i Bukhara. Bahman byggde ett eldtempel i Sijistan och Abu Qatada byggde ett vid sidan av Bukhara.)

Elddyrkarna är av flera slag. En grupp anser det vara haram att kasta någon levande varelse i elden och bränna kroppen med den. Det finns också en annan grupp som har gått så långt i elddyrkan att de offrar sig själva och sina barn i elden.

Bland elddyrkarna finns också några som är fromma. De sitter fastande bredvid elden och utför chilla. Deras sed är att uppmana till sanningsenlighet, trofasthet, ärlighet, kyskhet och rättvisa.

Ibn Qutayba säger i verket Kitab al-Ma’arif att majusiernas religiösa sed fanns bland Banu Tamim. Zurara ibn Udas al-Tamimi och hans son Hajib ibn Zurara hörde till dem. Han hade gift sig med sin dotter, men ångrade sig senare. En annan av dem, Aqra ibn Habis, antog senare islam och anslöt sig till profetens följeslagare. Waki ibn Hassans farfar Abu al-Aswad var också majusier. – Hämtat från översättningen av Bulugh al-Adab, del 3, s. 138–141.) Två gudar i ljuset och mörkret (Vi anser att olika grenar av majusierna och deras former nådde Arabien. Bland araberna har man skrivit ett kapitel med rubriken ”De två gudarna och trosföreställningen om ljus och mörker hos den zoroastriska gruppen”, vars lydelse är följande:

Dessa människor sade att det finns två skapare. Skaparen av det goda är nur, eller ljus, och skaparen av det onda är mörker. De är utan begynnelse och eviga, mäktiga, kännande och utrustade med sinnesförnimmelse, hörande och seende.

Vissa människor ansåg att Gud efter att ha varit ensam en tid blev uttråkad, att onda tankar uppstod i hans sinne (Gud förbjude), att han antog en kropp och föll ner i mörkret, och att Iblis uppstod ur honom. – Hämtat från översättningen av Bulugh al-Adab, tredje volymen, s. 130–131 – sammanställarnas anmärkning.) Manat. De sade att de följde Zarathustra. Mazdak-sektens villfarelser förvanskade deras religion och moral. Till och med seden att gifta sig med sin egen syster blev utbredd bland dem.

Ateism

Ateismens kärna

De som bara ser tingens yta blir genom det världsliga livet indragna i många villfarelser. Någon tror att liv och död är begränsade enbart till denna värld. Det finns alltså inget annat liv efter detta. Gör därför här allt det du har att göra. (Tafhimat, andra volymen, s. 322–323).

Vissa människor erkänner inte alls att Allah den Upphöjde är Skaparen av allt detta. Allt detta är resultatet av materiens rörelser. Eller resultatet av en slump, där ingen hantverkares hand och ingen konstnärlig skicklighet har haft någon del. (Det bör påpekas att Koranen också innehåller en kort beskrivning av ateisterna och att deras lärosatser vederläggs där. Det innebär att denna grupp också fanns i Arabien, men att den var mycket liten. Det är på denna grund som Mawlana Maududi har behandlat denna grupp kortfattat. Allama Mahmud Ali har gjort följande kommentar om ateisterna i Arabien. Allama Shukri al-Alusi har gjort följande kommentar om ateisterna i Arabien: I Arabien fanns en grupp ateister som ansåg att skapelsen var helt skild från Skaparen. Deras uttalande, som återges i Koranen, lyder i huvudsak så här: livet är endast det världsliga livet. Vi föds och dör, och inget annat än tiden, eller tidens kretslopp, förgör oss.)

Bland deras två grupper har den mer accepterade lärosatsen beskrivits på följande sätt:

I själva verket finns det ingen som helst uppkomst eller begynnelse. Materien går i själva verket från enbart energi mot aktivitet. När det som först besitter energi träder fram mot aktivitet, uppstår materiens sammansatta substans och egenskaper av sig själva; de skapas inte av något annat. Dessutom säger de att universum har funnits sedan begynnelsen och kommer att fortsätta att existera i all evighet. Ingen förändring kommer att ske i det, och trots att det är aktivt kommer det inte heller att förstöras.

I Shah Rastanis verk Al-Milal wa al-Nihal behandlas ateisterna. Följande är en kort sammanfattning:

De förnekar skapelsens återuppståndelse. De säger att naturen ger liv och att tiden förintar. – Hämtat från den urduska översättningen av Bulugh al-Adab – sammanställarna

Vederläggning av ateismen tillsammans med polyteismen

Se vers 60 i sura An-Naml i detta sammanhang. Det har sagts: Vem är det som har skapat himlarna och jorden och låtit vatten regna ner från himlen åt er, varefter Han genom det har frambringat vackra trädgårdar, vars växter ni inte hade kunnat frambringa? Finns det någon annan gud som är delaktig med Allah i dessa verk? (Nej!) Men dessa människor avviker från den rätta vägen. – Tafhim al-Quran

I denna fråga och de följande frågorna har inte bara polyteisternas avgudadyrkan vederlagts, utan även ateismen. I den första frågan frågas exempelvis: Vem låter regnet falla och frambringar genom det olika slags växtlighet? Om man tänker efter på djupet kan man förstå att det inte kan ha skett av en slump, utan att en allvis Skapare måste ha planerat och ordnat att de ämnen som olika växter behöver för sitt liv har samlats i jorden i rätt mängd eller något mindre mängd, att de ständigt har lyfts upp ur havet och regnat ner över olika delar av jorden vid olika tider på rätt sätt, samt att ömsesidiga proportioner, stöd och samverkan har upprättats mellan jordens, vattnets, luftens, värmens och andra krafters egenskaper för att vårda och utveckla växtriket och tillgodose fågelrikets alla behov. Kan allt detta ha uppstått av sig självt och av en slump utan en allvis Skapares välordnade plan, visa förvaltning, oövervinneliga makt och okuvliga vilja? Är det möjligt att varje slumpmässig händelse skulle fortsätta att inträffa så exakt under tusentals, ja miljontals miljoner år? Endast en förhastad person, driven av blind fiendskap, kan hävda att detta är en slump. För en sanningsenlig och förnuftig människa är det fullständigt omöjligt att framföra ett sådant meningslöst påstående och godta det som sant. (Sura As-Saba, kommentar 76)

Ordning och harmoni är inte en slump

Det är inte heller någon enkel sak att jorden har blivit hemvist för otaliga bosättningar av olika slag. Detta jordklot hänger i rymden utan att stödja sig på något. Trots detta råder ingen instabilitet eller skakning på det. Om det ens hade skakat en liten smula, skulle ingen bosättning alls ha varit möjlig på det, vilket vi lätt kan föreställa oss genom jordbävningars fruktansvärda följder. Över detta jordklot finns, upp till en höjd av femhundra miles, ett tunt men tätt luftlager bevarat, som skyddar jorden från följderna av förödande meteoritnedslag. Annars skulle de två crore meteorer som varje dag faller mot jorden med en hastighet av trettio miles per sekund ha orsakat en katastrofal förstörelse på jordens yta. Det är detta luftlager som reglerar temperaturen. Det lyfter ånga från detta hav, bildar moln och låter regn falla på olika platser. Det förser människor, djur och växter med de gaser de behöver. (Detta är också det medium genom vilket vi överför och tar emot ljud; utan det hade samtal inte varit möjliga.) Mineraler och kemiska ämnen har tillhandahållits i stora mängder, och de är helt nödvändiga för växter, djur och människor. På detta jordklot finns outtömliga vattenförråd under marken, i form av hav, floder, sjöar, dammar, vattenfall och källor. Även på bergstopparna har det ordnats så att vatten kan frysa och sedan smälta och rinna ned. Dessutom har dragningskraften inrättats för att hålla samman detta vatten, luften och alla ämnen som finns på jorden. — Dessutom har dragningskraften inrättats för att hålla samman alla ämnen som finns på jorden. — Dessutom har denna jord placerats på ett särskilt avstånd från solen, vilket är ytterst gynnsamt för alla levande varelser som bor på den. —

Här har endast några få av de harmonier nämnts som har gjort jorden beboelig i dag. Om en förnuftig människa begrundar dessa omständigheter kan hon inte ens för ett ögonblick föreställa sig att dessa harmonier skulle ha uppstått av sig själva genom en olyckshändelse, utan en kunnig Skapares plan. Hon kan inte heller föreställa sig att någon som helst makt tillkommer gudar och gudinnor, jinner, profeter, helgon eller änglar när det gäller att utforma och genomföra denna väldiga skapelseplan. (Rasail wa Masail, del 1, sida 38)

Livet och dess återupplivande eller upprepning

Läran att de faktorer som krävs för livets uppkomst helt slumpmässigt skulle ha sammanförts samtidigt och i exakt rätt mängder, så att livet av sig självt kunde uppstå, kan visserligen vara ateisternas ovetenskapliga fantasifoster. Men om matematikens lag om förändringar tillämpas på detta, blir sannolikheten för att en sådan händelse skulle inträffa inget annat än noll.

Livet förekommer inte bara i en enda form, utan i otaliga olika former. Hittills har man på jorden upptäckt omkring en miljon djurarter och omkring två hundra tusen växtarter. Dessa miljontals livsformer skiljer sig tydligt från varandra i fråga om uppbyggnad och artmässiga egenskaper. Skillnaden är så tydlig och obestridlig att de, ända sedan den äldsta kända tiden, oavbrutet har bevarat sina respektive artspecifika former och utseenden på ett sådant sätt att inte ens någon Darwin har kunnat ge en annan rimlig förklaring eller analys av livets enorma mångfald av artskillnader än en enda Guds skapande plan.

Låt oss nu begrunda skapelsens fortplantning något. Skaparen har i varje djur- och växtarts form, gestalt och sammansättning inrättat ett sådant mekaniskt system att det ur dess otaliga individuella existenser ständigt frambringar oräkneliga avkomlingar med exakt samma artspecifika form, natur och egenskaper. I dessa miljarder små fabriker producerar ingen fabrik för skapandet av en viss art, inte ens av misstag, ett exemplar av en annan art. Den moderna fortplantningsvetenskapens undersökningar och observationer har lagt fram häpnadsväckande fakta om detta. I varje trädplanta har denna förmåga lagts ned, så att den kan säkerställa sin egen arts kontinuitet ända till efterföljande generationer på ett fullständigt sätt, varigenom de senare avkommorna kan få alla sina artspecifika särskiljande egenskaper, och varje individ korrekt kan bevara sin artspecifika form och gestalt som en särpräglad form i jämförelse med alla individer av andra arter. Beståndsdelen för denna artmässiga stabilitet och fortplantning är skyddad i en del av en cell i varje planta. Den kan inte ses utan ett mycket kraftigare mikroskop. Denna ytterst lilla ingenjör styr plantans uppfostran och utveckling exakt längs en sådan väg, eller dess artspecifika formas egen väg! — Samma förhållande förekommer också i djurvärlden och bland människorna.

Ingen av dem skapades bara en gång för att sedan upphöra. Tvärtom pågår det överallt, i en omfattning som man knappast kan föreställa sig, en väldig fabrik för skapelsens fortplantning. Där fortsätter otaliga varelser av samma art att komma till existens ur de olika individerna av varje art.—-

Dessa systems begynnelse gör inte bara existensen av en allvetande och ytterst insiktsfull Skapare nödvändig, utan för att de i varje ögonblick ska fortsätta på rätt sätt krävs också absolut en ledare och övervakare samt en evigt levande och beständig varelse (Gud), som inte för ett enda ögonblick kommer att vara ouppmärksam på att styra denna fabrik.

På samma sätt som dessa stora sanningar och insikter utrotar ateistens ateism, utrotar de också avgudadyrkarens avgudadyrkan (Tafhim al-Qur’an, sura an-Naml, anmärkning 73)

Universums natur: två centrala aspekter

(Arabiska*****)

Har de aldrig tänkt efter inom sig själva? Allah har skapat jorden och himlarna samt allt däremellan med sanning och för en bestämd tid. – Sura ar-Rum: 8

I denna formulering har ytterligare två bevis lagts fram beträffande livet efter detta. Det sägs att om människan betraktar världsordningen utanför sin egen existens med djup blick, kommer två sanningar att uppenbaras.

Den ena är att denna världsordning har skapats med sanning. Detta är inte ett barns lek, där han bara för att fördriva tiden bygger ett lekhus av lera. Både byggandet av huset och dess sönderrivning skulle då vara meningslösa. Nej, denna världsordning är en ansvarsfull förvaltning. Varje atom i den vittnar tydligt om att den har skapats med fullkomlig visdom och subtil eftertanke. I varje ting verkar en lag och en ordning. Allt har ett syfte. Hela människans civilisation, hela hennes ekonomiska system samt all kunskap, vetenskap och konst vittnar i sig om att det, efter det att man lärt känna de verksamma lagarna bakom varje ting i världen, inte skulle ha varit möjligt att föreställa sig någon vetenskap eller civilisation och kultur här, om varje ting hade gjorts till ett meningslöst leksaksting och lämnats som en docka. Hur skulle det kunna föresväva människans förnuft och samvete att Han, vars stora visdom har skapat denna värld med sådan subtil intelligens, avsikt och målsättning, och som har gett en skapelse lik människan hög mental och fysisk kraft, makt och handlingsfrihet, frihet att välja samt moraliska känslor, och lagt världens otaliga ting i hennes händer, skulle ha skapat människan utan något syfte? Människan skulle utföra skapande eller destruktiva handlingar på jorden, begå synd eller goda gärningar, handla rätt eller orätt och välja ärlighet eller lögnaktighet, för att sedan helt enkelt dö, blandas med jorden och inte få någon återverkan av sina goda eller onda handlingar? Genom var och en av sina handlingar skulle hon lämna god eller ond påverkan på sitt eget liv, på livet hos otaliga människor som hon själv och på otaliga ting i världen, och sedan skulle hela registret över hennes gärningar, så snart hon dog, stängas och kastas i floden? Finns det något löjligare än detta? Om man iakttar världsalltets förvaltning noggrant framträder den andra sanningen tydligt. Den är att ingenting här är evigt. Varje ting har en bestämd tidsgräns, och när denna gräns nås upphör det. Detsamma gäller i sin helhet hela skapelsen. All den kraft som är verksam här är begränsad. Den är verksam fram till en viss tid. Vid någon tidpunkt försvinner dess existens oundvikligen, och även denna ordning upphör. Förr i tiden hade de filosofer och vetenskapsmän som sade att jorden var utan begynnelse och oförgänglig ett visst stöd på grund av den begränsade kunskapen. Men i den långvariga tvist som förts mellan ateister och dem som tror på Allah om världens ständiga förnyelse och dess ålder har den moderna vetenskapen slutgiltigt stött de troendes ståndpunkt. Det finns inte längre någon möjlighet för ateisterna att i intelligensens, kunskapens och vetenskapens namn säga att världen har funnits i all evighet, kommer att bestå i all evighet och att Domedagen aldrig kommer att inträffa. Den äldre materialismen byggde på föreställningen att materien aldrig förstörs utan endast kan ändra form. På denna grund kunde man säga att materievärlden varken har en början eller ett slut. Men genom upptäckten av atomenergin har denna föreställning nu fullständigt bevisats vara felaktig. Det har upptäckts att energi omvandlas till materia och materia till energi, så att den då varken behåller form eller gestalt eller någon formlös form. Termodynamikens andra lag (second Law of Thermo Dynamics) har nu bevisat att denna materiella värld varken är utan begynnelse eller evig och oförgänglig. Den måste oundvikligen ha en början och ett slut. Därför är det inte längre möjligt att på vetenskaplig grund förneka Domedagen. När vetenskapen har underkastat sig i denna fråga, med vilket argument skulle då filosofin förneka Domedagen? (Tafhim al-Qur’an, Sura an-Naml, kommentar 74)

Tiden före profeten Moses (frid vare med honom)

Det var i profeten Isḥaqs (frid vare med honom) son profeten Yaʿqubs (frid vare med honom) släkt som profeten Yusuf, profeten Musa, profeten Dawud, profeten Sulayman, profeten Isa och andra ädla profeter, må Guds frid vara över dem, föddes. Eftersom profeten Yaʿqubs (frid vare med honom) namn var Israel, kallades hans efterkommande Israels barn. De folk som genom deras förkunnelse antog deras religion övergav antingen sin egen identitet och uppgick i dem, eller blev, även om de genealogiskt var skilda från dem, deras anhängare i religiöst avseende. (Tafhim al-Qur’an, Sura an-Naml, kommentar 80)

Denna nations mytologiska berättelse lyder att Allah brottades med deras högt aktade förfader profeten Yaʿqub (frid vare med honom). Brottningen fortsatte hela natten. Det blev morgon och gryning, men Allah kunde inte besegra honom. Då sade Allah: ”Låt mig nu gå.” Yaʿqub (frid vare med honom) sade: ”Nej, jag låter dig inte gå förrän du ger mig en gåva.” Allah sade: ”Ditt namn ska inte vara Yaʿqub, utan Israel. För du har vunnit kraftmätningen mellan Gud och människan.” (Gud bevare oss.) (Se den moderna översättningen av The Holy Sepulchre, Jewish Publications Society of America, 1954, Första Moseboken, kapitel 32, vers 25–29. Även i de kristnas översatta Bibel återges detta på detta sätt. I kommentaren till den judiska översättningen anges betydelsen av ordet Israel som ”He who striveth with God” – ”han som brottas med Gud”. Därefter har kristna lärda i uppslagsverket över biblisk litteratur förklarat ordet Israel som ”Wrestler with God”, det vill säga ”den som brottas med Gud”. I Bibelns bok Hosea (arabiska ***) beskrivs profeten Yaʿqub på följande sätt: ”När han hade kraft brottades han med Gud. Sedan brottades han med ängeln och segrade”, kapitel 12, vers 4. 418 (Sura ar-Rum, kommentar 6)

Israels barns ärofulla förflutna

Å ena sidan föddes stora profeter som profeten Ibrahim, profeten Ishaq och profeten Yusuf i denna släkt; å andra sidan fick de under profeten Yusufs tid och efter honom privilegiet att utöva makt och härska över Egypten. Under lång tid var de de främsta härskarna i den då civiliserade världen, och deras inflytande och makt rådde överallt.

Vanligtvis börjar man historien om Bani Isra’ils framgång och utveckling med profeten Musa. Men Koranens förklaring i denna fråga är att Bani Isra’ils verkliga period av framgång och utveckling redan hade passerat före profeten Musas tid. Profeten Musa brukade inför sitt folk framhålla deras ärorika förflutna. (Sura al-Ma’ida: 20) – Sura al-Baqara, kommentar 123

Judendomens uppkomst och namngivning

Den religion som profeten Musa och de tidigare profeterna predikade var islam. Ingen av dessa profeter var jude, och judendomen uppstod inte heller under deras tid. Som namnbaserad religion uppstod den långt senare. Denna religion knöts till Juda, Jakobs fjärde son, när denna familj blev härskare över det rike som kallades Judeen. De övriga stammarna av Bani Isra’il upprättade en separat stat, som blev känd som Samarien. Därefter förstörde assyrierna inte bara Samarien utan utplånade också alla spår av de israelitiska stammar som hade grundat denna stat. Sedan återstod endast Juda stam och Benjamins stam. På grund av Juda stams inflytande och makt kallades dessa människor judéer eller judar. Präster, rabbiner och lärda inom denna stam utformade under hundratals år, i enlighet med sina egna föreställningar och tendenser, en struktur av trosuppfattningar, sedvänjor, metoder och religiösa regler. Denna struktur kom att kallas judendom eller den judiska religionen. Den började ta form från det fjärde århundradet före Kristus, och dess utveckling fortsatte fram till det femte århundradet efter Kristus.

Endast mycket litet av den gudomliga vägledning som hade kommit till profeterna införlivades i den, och dess centrala delar förvanskades. Därför tilltalas de på många ställen i Koranen som judar, det vill säga: ”O ni människor som har blivit judar.” Alla bland dem var inte israeliter; där fanns också människor som hade antagit judendomen. När Koranen riktar sig till Bani Isra’il används orden Bani Isra’il. När den riktar sig till judendomens anhängare används benämningen judar. (Sura al-Ma’ida, kommentar 42)

Judarna under profeten Yusufs tid

Efter en jämförande studie av Bibeln och den egyptiska historien anser moderna forskare att den härskare bland herdekungarna (Kykoss Kings) som i den egyptiska historien kallas Apophis var samtida med profeten Yusuf.

Egyptens huvudstad var Mispfis. Dess ruiner kan ses fjorton miles söder om Kairo. Profeten Yusuf anlände dit vid sjutton eller arton års ålder. Han stannade två eller tre år i Aziz, Egyptens, hus. Han tillbringade åtta år i fängelse. Vid trettio års ålder blev han Egyptens härskare och fortsatte att styra Egypten enväldigt i åttio år. Under sitt nionde eller tionde regeringsår hämtade han sin far och hela familjen från Palestina till Egypten. Han bosatte dem i området mellan Kairo och Damietta. I Bibeln kallas detta område Goshen eller Dushan. (I Talmud sägs att när beskedet om profeten Jakobs ankomst nådde huvudstaden, gick profeten Yusuf ut för att välkomna honom tillsammans med rikets framstående ämbetsmän och högt uppsatta militära och civila tjänstemän, och förde honom till huvudstaden under stor pompa och ståt. Festligheter hölls i två dagar. Alla deltog i festens procession, kvinnor och män, barn och vuxna utan undantag. En våg av glädje och jubel svepte genom hela landet. (Sura al-Hashr, kommentar 4) De bodde i detta område fram till profeten Musas tid. Enligt Bibeln levde profeten Yusuf i hundratio år. Vid sin död uppmanade han Bani Isra’il att, när de lämnade Egypten, ta med sig hans skelett. (Sura al-Jumu’a, kommentar 10)

Tack vare honom fick de en fast ställning i Egypten. Han, det vill säga den ärevördige Josef (frid vare med honom), var själv profet. Under fyra eller fem århundraden efter honom låg Egyptens styre i deras händer. Under denna tid måste de naturligtvis ha bedrivit en omfattande spridning av islam i Egypten. De egyptier som antog islam fick inte bara en annan religion, utan deras kultur och hela livsordning skilde sig också från de icke-muslimska egyptiernas och färgades av samma prägel som Israels barn. Precis som hinduerna i Indien brukade betrakta muslimerna som utlänningar före delningen, betraktade egyptierna på samma sätt alla dessa som utomstående. De kallade de egyptiska muslimerna för Israels barn, på samma sätt som icke-arabiska muslimer kallades muhammedaner. På grund av religion, kulturella och äktenskapliga band kom de själva att skilja sig från de icke-muslimska egyptierna och knytas till Israels barn. Därför, när den starka nationalistiska rörelsen började i Egypten, drabbade förföljelserna och förtrycket inte bara Israels barn; även de egyptiska muslimerna tillsammans med dem blev offer för det. När Israels barn sedan lämnade landet, gav sig även de egyptiska muslimerna av tillsammans med dem och räknades som en del av Israels barn. Denna uppfattning stöds av olika antydningar i Bibeln. När Bibelns författare till exempel beskriver Israels barns uttåg ur Egypten i Andra Moseboken säger han att en stor skara av liknande slag följde med dem (12:38). Dessa icke-israelitiska muslimer kallades utländska och utomstående. Bland de föreskrifter som gavs till den ärevördige Mose (frid vare med honom) i Toran finner man följande: För er och för dessa utomstående som bor bland er ska samma lag gälla från generation till generation. Inför Gud ska de utomstående ha samma ställning som ni har (25:14–15), författaren. (Sura Yusuf, not 69)

Den nationalistiska revolutionen i Egypten

Efter att den ärevördige Josefs (frid vare med honom) tid hade gått till ända ägde en nationalistisk revolution rum i Egypten. När kopterna åter tog makten genomförde den nationalistiska regeringen alla möjliga försök att krossa Israels barns makt. Den nöjde sig inte med att förödmjuka och vanära Israels barn och sätta dem i underordnade arbeten, utan antog också en politik som gick ut på att döda deras söner och låta döttrarna leva, i syfte att minska deras befolkning, så att deras kvinnor gradvis skulle kunna hamna under kopternas kontroll och ett koptiskt släkte i stället för ett israelitiskt skulle kunna uppstå ur dem. Talmud säger dessutom att denna revolution ägde rum något mer än ett sekel efter den ärevördige Josefs (frid vare med honom) död. Den nya nationalistiska regeringen berövade först israeliterna deras bördiga jordegendomar, bostäder och andra tillgångar och avsatte dem sedan från alla ansvarsfulla poster i regeringen. När de koptiska härskarna trots detta märkte att Israels barn och de egyptier som bekände sig till samma religion hade ett betydande inflytande, började de på olika sätt förödmjuka och vanära dem. De tvingade dem att utföra hårt arbete mot ringa lön. Detta är en förklaring av den koraniska beskrivningen där det sägs att Farao förödmjukade en grupp av Egyptens invånare (arabiska****), samt av det som Gud den Allsmäktige säger i Sura al-Baqara: Faraos folk utsatte Israels barn för ett hårt straff. (Sura Yusuf, not 68)

Den ärevördige Moses (frid vare med honom) träder fram

Israels barn hade i flera århundraden levt ett liv i förnedring och fattigdom. Under dessa omständigheter lät Gud den Allsmäktige Moses (frid vare med honom) födas bland dem. Genom honom befriade Han detta folk från slaveriets bojor. Därefter uppenbarade Han Skriften för dem, och genom dess inverkan fick detta nedtrampade och förtryckta folk vägledningens ljus och blev ett framstående folk i världen. (Sura Yusuf, not 68)

Den ärevördige Moses (frid vare med honom) kallelse

Den ärevördige Moses (frid vare med honom) gick till Farao med en kallelse till två saker. För det första att han skulle anta tillbedjan av Gud (islam), och för det andra att han skulle befria Israels barn, som redan var muslimer, från sitt förtryck och sina övergrepp. (Sura al-Qasas, not 5)

Å andra sidan lärde den ärevördige Moses (frid vare med honom) Israels barn följande:

Be om Allahs hjälp och ha tålamod. Jorden tillhör Allah, och Han låter vem Han vill ärva denna jord. Den slutliga framgången tillhör dem som fruktar Honom och handlar därefter.

Bani Israels låga sinnelag

Under denna krisfyllda tid visade några unga män och kvinnor modet att acceptera sanningen och erkänna sanningens förkunnare (Mose, frid vare med honom) som sin ledare. Men deras föräldrar och nationens äldre fick inte denna lycka. De var så uppslukade av opportunism, världsliga intressen och önskan att leva ett bekymmersfritt liv att de inte kunde acceptera denna sanning. De ansåg nämligen att denna väg var ytterst riskfylld. I stället försökte de hindra de unga och sade: ”Närma er inte Mose (frid vare med honom). Annars kommer ni själva att drabbas av faraos vrede och dessutom dra olycka över oss.” (Sura as-Sajda, kommentar 36)

Orsaken till deras beteende var inte att de hade minsta tvivel på att den helige Mose (frid vare med honom) var sanningsenlig och att hans budskap vilade på sanningen. Nej, orsaken var att de och deras äldre inte var beredda att, genom att stödja den helige Mose (frid vare med honom), utsätta sig för faraos grymhet. Trots att de genom härkomst och religion tillhörde Abrahams, Isaks, Jakobs och Josefs (frid vare med dem) folk, hade fegheten som slaveriet skapat lämnat dem utan någon sådan kraft att de själva kunde bära trons och vägledningens fana mot otrohetens och villfarelsens herravälde eller stödja dess fanbärare. (Sura al-A’raf, kommentar 86) Det bör noteras att en period av förtryck och förföljelse inföll under den andre Ramses regering, före Moses (frid vare med honom) födelse. Den andra perioden av förföljelse började efter Moses ankomst, under farao Merenptah. Under båda perioderna rådde samma sed: Bani Israels söner dödades, medan deras döttrar tilläts leva. (Sura Yunus, kommentar 78)

Vilken roll de vanliga israeliterna spelade i denna konflikt mellan den helige Mose (frid vare med honom) och farao kan man sluta sig till av följande text i Bibeln:

När de (Mose och Aron) kom ut från farao såg de att de (israeliterna) stod på vägen för att möta dem. De sade: ”Må Gud skipa rättvisa mellan er och oss! Ni har gjort oss avskyvärda inför farao och hans tjänare och satt svärdet i hans hand, så att han kan döda oss.” Andra Moseboken 6:20–21.

Det berättas i Talmud att Bani Israels brukade säga till Mose (frid vare med honom) och Aron (frid vare med honom): ”Vår situation liknar den där en varg har fångat en get och herden försöker rädda den. När de sedan drog åt var sitt håll slets geten i stycken. På samma sätt kommer vi att gå under när ni och farao drar åt var sitt håll.” (Sura Yunus, kommentar 79)

Bani Israels utvandring från Egypten (I stället för att gå in på alla detaljer – på vilka sätt den helige Mose (frid vare med honom) framförde sitt budskap inför farao, vilka anklagelser som riktades mot honom, vilka varningsstraff som sändes över faraonerna under hans tid och hur israeliterna själva hade det – vill vi lyfta fram denna historiskt betydelsefulla aspekt: eftersom de svarade på den helige Moses (frid vare med honom) budskap med avvisande, valde den helige Mose (frid vare med honom), på Allah den Upphöjdes befallning, utvandringens väg för att befria Bani Israels. – Sammanställarnas anm.)

Israels folk under Moses i öknen

Moses (frid över honom) tog med sig Israels barn genom Sinaihalvön och kom via Mara, Elim och Refidim mot Sinai berg. Därefter stannade de där i något mer än ett år. (Berättelsen om Israels barns liv i öknen är mycket viktig ur flera synpunkter. Under denna tid välsignades de på ett mirakulöst sätt med särskilda gåvor. Under denna tid kom spåren av deras tidigare liv i slaveri till uttryck genom olika felaktiga beteenden. Moses (frid över honom) arbetade hårt för att reformera dem. I detta avseende var detta en utbildningens era. – De två sammanställarna.) Det var också här som de flesta av Torahs föreskrifter uppenbarades för honom.

Befallningen att angripa Palestina

Därefter befalldes han att erövra Palestina tillsammans med Israels barn. Det har gjorts till er arvedel. Moses (frid över honom) begav sig därför tillsammans med Israels barn genom Abir och Haserots vägar och nådde Paranöknen. Därifrån skickade han en delegation för att undersöka situationen i Palestina. När delegationen kom till en plats som hette Kadesh lade den fram sin rapport. Med undantag för Josua och Kaleb var delegationens rapport nedslående. När Israels barn hörde den började de klaga högljutt och vägrade att ge sig ut på fälttåget mot Palestina.

Den andra perioden av planlöst kringirrande i öknen som straff

Det beslutades från Allah den Allsmäktiges sida att Israels barn skulle irra omkring i detta område som vilsegångna i fyrtio år, och att ingen av deras nuvarande efterkommande, med undantag för Josua och Kaleb, skulle få se Palestina. Därefter fortsatte Israels barn att förvirrade irra omkring mellan Paranöknen, Shuröknen och Sinöknen och hamnade i strider och konflikter med amalekiterna, amoréerna, edoméerna, midjaniterna, moabiterna och andra invånare.

Erövringen av Palestina och den efterföljande perioden

Erövringen av Palestina

Något innan fyrtio år hade förflutit dog Hazrat Harun (a.s.) på berget Hur. Därefter gick Hazrat Musa (a.s.), tillsammans med Israels barn, in i Moab-regionen och erövrade hela området, tills de nådde Hasbun och Shatim. Här på berget Abarim tog Hazrat Musa (a.s.) sitt sista andetag. Efter hans död erövrade hans förste efterträdare, Hazrat Josua, staden Jeriko eller Ariha, efter att ha korsat Jordanfloden från öster. Detta var den första staden i Palestina som kom i Israels barns besittning; därefter kom snart hela Palestina under deras kontroll. (Före erövringen av Palestina var Israels barn inblandade i olika prövningar. Efter erövringen började orättvisor och missgärningar växa fram bland dem. Även följderna av detta fick de utstå.

Hazrat Musas (a.s.) varning för att rädda Israels barn från förfall

I vers 7 i sura Ibrahim gav Hazrat Musa (a.s.) följande förmaning: Och kom ihåg att er Herre hade förkunnat: Om ni visar tacksamhet ska Jag skänka er ännu mer av Mina gåvor, men om ni visar otacksamhet mot Mina välsignelser, då väntar er ett hårt straff från Mig. (Behovet av en sådan förmaning berodde på att Israels barn, efter att ha blivit utrustade med de rikedomar som Allah hade skänkt dem, gång på gång fortsatte att visa olydnad och otacksamhet. Hazrat Musa, frid vare med honom, försökte förbättra dem och uppmuntrade dem att ångra sig. Det var inte ogrundat att misstänka att om de nådde höjden av erövringen av Palestina, skulle Satan lätt få dem att hänge sig åt olydnad. Därför uppmärksammades de på denna princip från Allah, som kommer till uttryck i form av olydnad hos folk som har fått rikedomar. – Sammanställarna)

En detaljerad redogörelse för det tal som hölls i detta ämne återges i Bibelns femte bok i Torah. Några dagar före sin död bad Hazrat Musa (a.s.) i detta tal Israels barn att minnas de viktiga händelserna i deras historia. Därefter upprepade han ur Torah de föreskrifter som hade sänts till Israels barn genom honom. Sedan höll han ett långt tal. —- Vissa delar av hans tal är synnerligen gripande och lärorika. Som exempel återges nedan några av dem:

Men om du inte lyssnar till Herren, din Guds, röst och inte noggrant följer alla de bud och stadgar som jag i dag befaller dig, då ska alla dessa förbannelser komma över dig och drabba dig. Förbannad ska du vara i staden och förbannad ska du vara på fältet. —— I allt du företar dig ska Herren sända förbannelse, oro och förebråelse över dig. —- Tills Herren har utrotat dig ur det land som du är på väg att inta ska Herren låta pest drabba dig. —- Himlen över ditt huvud ska vara av koppar och marken under dig av järn. —- Herren ska låta dig besegras inför dina fiender; du ska dra ut mot dem på en väg, men fly inför dem på sju vägar. Du ska trolova dig med en kvinna, men en annan man ska ligga med henne. Du ska bygga ett hus, men inte få bo i det; du ska plantera en vingård, men inte få njuta av dess frukt. Din boskap ska slaktas inför dina ögon, — och de fiender som Herren sänder mot dig ska göra dig till slav medan du lider av hunger, törst, nakenhet och brist på allt. Så länge de inte har förgjort dig ska fienderna lägga ett ok av järn på din hals. — Och Herren ska skingra dig bland alla folk, från den ena änden av jorden till den andra. – (28:15–16) (Sura Taha, kommentar, 53–54)

Hazrat Josuas förmanande förkunnelse

Sjuttio år efter uttåget ur Egypten (när Israels barn hade hängivit sig åt avgudadyrkan – sammanställaren) kan man lätt förstå, utifrån vad Hazrat Musas (a.s.) förste efterträdare, Hazrat Josua ibn Nun, sade i sitt sista tal inför folket, hur mycket livet i egyptisk fångenskap hade förvrängt Israels barns sinnelag. Hans tal löd som följer:

Frukta därför nu Herren och tjäna honom i enkelhet och sanning. Avlägsna de gudar som era fäder tjänade på andra sidan floden Eufrat och i Egypten, och tjäna Herren. Om det förefaller er ont att tjäna Herren, välj då i dag vem ni vill tjäna, —- men jag och min familj ska tjäna Herren, min Gud. – Josua 24:14–15

Av detta kan man dra slutsatsen att detta folk, trots att det hade levt under vägledning och fostran av Musa (frid vare med honom) i fyrtio år och av Hazrat Josua i tjugoåtta år, inte kunde avlägsna de inflytanden från sina sinnen och hjärtan som hade spridit sig in i deras märg under lydnadens tid under farao. (Detta folks krokighet i läggning och natur samt dess feghet har beskrivits utförligt i Koranen. Deras ovilja att svara på Hazrat Musas (frid vare med honom) kallelse i Egypten, deras kalvdyrkan under påverkan av Samarien omedelbart efter befrielsen från Egypten, deras upprepade frågor i stället för att uppriktigt följa Hazrat Musas (frid vare med honom) befallning att slakta en ko, deras krav på stadens gamla mat i stället för att visa tacksamhet för den manna och salwa som de utan kostnad fick som en gåva från Gud i Sinaiöknen, deras vägran att följa befallningen under jihad, deras överträdelse av sabbatsdagens föreskrifter, deras förvanskning av Guds bok, deras mord på profeterna och deras betalning för att få fram falska anklagelser mot dem, deras döljande av sanningen – kort sagt är hela Israels barns historia genomsyrad av sådant. – Sammanställarna

Efter erövringen av Palestina

När Israels barn trädde in i Palestina efter Hazrat Musas (frid vare med honom) död bodde där olika folk, såsom hinditer, amoriter, kanaanéer, hiviter, jebusiter och filistéer. Den grövsta formen av avgudadyrkan var utbredd bland dem. Hela skapelsen hade delats upp mellan många gudar och gudinnor. Dessa gudar och gudinnor tillskrevs så avskyvärda egenskaper och handlingar att inte ens en ytterst sedeslös person ville ha något med dem att göra. I deras samhälle var barnoffer en allmänt förekommande sed. Deras helgedomar hade förvandlats till samlingsplatser för otukt. Att göra kvinnor till gudinnor, hålla dem i helgedomarna och begå otukt med dem räknades som en form av dyrkan.

I den vägledning som genom Hazrat Musa (frid vare med honom) hade givits Israels barn i Tora stod det tydligt att de skulle förgöra dessa folk och ta Palestina från dem, samt hålla sig borta från att leva tillsammans med dem och från deras moraliska och trosmässiga brister.

Men när Israels barn trädde in i Palestina glömde de denna vägledning. De upprättade ingen enad stat. De fastnade i stamfanatism. Varje stam föredrog att ta en del av det erövrade området och avskilja sig. (De stammar mellan vilka Palestinas lilla landområde delades var: Juda stam, Simeons stam, Dans stam, Benjamins stam, Efraims stam, Rubens stam, Gads stam, Manasses stam, Asers stam, Sebulons stam, Naftalis stam, Ashers stam och andra. – Författarens forskning.)

Eftersom de på detta sätt hade splittrats var ingen av deras stammar tillräckligt stark för att helt hålla sitt eget område fritt från avgudadyrkare. Till slut accepterade de att leva tillsammans med avgudadyrkarna. Den första följden de fick erfara var att avgudadyrkan genom dessa folk trängde in bland dem, och att vägen samtidigt öppnades för annan moralisk smuts och förorening. (Den andra följden de fick erfara var att de folk vars stadsstater hade lämnats självständiga, tillsammans med filistéerna, vars hela område fortfarande var obesegrat, bildade en allians mot Israels barn och genom upprepade angrepp berövade dem en stor del av deras land. Till och med Guds förbundsark tog de ifrån dem. Till slut insåg Israels barn behovet av att upprätta ett enat rike under en härskare. – Detta enade rike hade tre härskare: Hazrat Saul, Hazrat David (frid vare med honom) och Hazrat Salomo (frid vare med honom). Dessa härskare utförde de uppgifter som Israels barn hade lämnat ofullbordade efter Musa (frid vare med honom). – Författaren 437 (Sura Ibrahim, kommentar 12)

Av Bibeln framgår att städer som Sidon, Tyros, Dor, Megiddo, Bet-Shean, Geser, Jerusalem och andra fram till Sauls tid låg i avgudadyrkarnas händer, och att deras hedniska civilisation fortsatte att utöva ett starkt inflytande över Israels barn. Dessutom hade verkligt mäktiga stater upprättats vid gränserna till de israelitiska stammarnas områden: filistéernas, edomiternas, moabiternas och ammoniternas. De angrep gång på gång och tog vidsträckta områden från israeliterna. Till slut hade situationen blivit sådan att Israels barn skulle ha drivits bort därifrån med våld, om inte Gud den Allsmäktige i rätt tid hade samlat israeliterna under Sauls ledning. (Sura al-A’raf, kommentar 98)

Tiden för Israels barns första katastrof

Efter Hazrat Suleiman (frid vare med honom) blev israeliterna fruktansvärt uppslukade av världslig girighet och begär. De krigade sinsemellan och upprättade två separata riken. I norra Palestina och östra Jordanien upprättades Israels rike. Till slut fastställdes Samaria som dess huvudstad. I södra Palestina och Edom upprättades Juda rike. Jerusalem blev dess huvudstad. Mellan dessa två riken började från första dagen en ytterst stark rivalitet, konflikt och strid, som fortsatte ända till slutet.

Av dem blev härskarna och invånarna i Israels rike först och mest påverkade av grannfolkens avgudadyrkande föreställningar, trosuppfattningar och moraliska förfall. Hazrat Ilyas och Hazrat al-Yasa, må frid vara med dem båda, gjorde desperata ansträngningar för att hejda denna flodvåg. Men detta folk återvände aldrig från det förfall mot vilket det rusade. Till slut drabbade Guds vrede israeliterna i form av assyrierna, och fram till 800-talet före Kristus fortsatte de segerrika assyriernas ständiga angrepp mot Palestina.

År 620 före Kristus erövrade Sargon, Assyriens grymme härskare, Samaria och gjorde slut på Israels rike.

Det andra riket bland Israels barn, som hade upprättats i södra Palestina under namnet Juda, hemföll också mycket snart efter Hazrat Suleiman (frid vare med honom) åt avgudadyrkan och moraliskt förfall.

Även om assyrierna, liksom mot Israels rike, ständigt angrep det, förstörde dess städer och belägrade dess huvudstad, gick detta rike ändå inte under i assyriernas händer. Det förblev endast en skattebetalande vasall. Slutligen genomförde Babylons kung Nebukadnessar år 587 före Kristus ett omfattande angrepp och förvandlade alla stora och små städer i Juda till ruiner. Han jämnade Jerusalem och Suleimans tempel med marken på ett sådant sätt att inte ens en enda av dess murar kunde stå kvar. Ett stort antal judar fördrevs från sitt område och skingrades i olika länder. (Sura al-Isra, not 7)

Ännu en möjlighet från Allah

Efter assyriernas seger kunde Samarias och Israels folk inte längre resa sig ur sitt yttersta förfall i tro, troslära och moral. Men bland Judas invånare fanns fortfarande ett visst antal sådana människor. Bland dem som fanns kvar i Juda fortsatte de sitt reform- och förbättringsarbete. Bland dem som hade förvisats till Babylon och andra områden väckte de en ångerfull vilja. Därefter blev Allah den Allsmäktiges nåd deras hjälp. Babylonriket föll. År 531 före Kristus erövrade den iranske världserövraren Cyrus (Kurus eller Khosrov) Babylon. Under hans andra regeringsår utfärdade han ett dekret med innebörden att israeliterna tilläts återvända till sitt land och bosätta sig där på nytt.

Cyrus gav judarna tillstånd att återuppbygga Suleimans tempel. Men de grannstammar som hade bosatt sig i området skapade under en tid hinder. Slutligen utnämnde Dareios I (Dara) år 522 före Kristus Serubbabel, sonson till Judas siste kung, till guvernör över Juda. Under överinseende av profeten Haggaj, profeten Sakarja och översteprästen Esra återuppbyggde han det heliga templet.

Vid denna tid utförde Uzayr (frid vare med honom) ett stort arbete för att återupprätta profeten Moses (frid vare med honom) religion. Han samlade alla fromma och välgörande personer bland det judiska folket från alla håll och grundade en stark organisation. Han redigerade och publicerade Bibelns böcker, däribland Tora. Han ordnade religiös undervisning för judarna. Genom att införa sharias lagar började han rätta till de andliga och moraliska brister som hade trängt in bland israeliterna genom påverkan från andra folk. De judar som hade gift sig med avgudadyrkande kvinnor fick skilja sig från dem. På nytt tog man en ed av Israels barn att dyrka Allah och följa Hans lagar. Efter etthundrafemtio år blev Bayt al-Maqdis åter befolkat och blev centrum för judisk religion och civilisation.

Grekiskt herravälde och den mackabéiska rörelsen

År 98 f.Kr. erövrade Antiochos III Palestina. Han var härskare över det seleukidiska riket, vars huvudstad var Antiokia. Denne grekiske erövrare var avgudadyrkare till sin religion och dessutom despotisk. Han tålde varken judisk religion, civilisation eller kultur. För att bekämpa den skapade han genom politiska och ekonomiska påtryckningar en spridning av den grekiska civilisationen, och en stor del av judarna själva blev hans marionetter. Denna yttre inblandning skapade splittring bland det judiska folket. Den ena gruppen anammade grekiska kläder, språk, samhällsordning och grekiska idrotter, medan den andra förblev trogen sin egen civilisation.

När Antiochos IV år 157 f.Kr. besteg tronen—han hade tillnamnet Epifanes, det vill säga Guds uppenbarelse—försökte han genom despotiskt maktbruk utrota judisk religion och civilisation (de detaljerade förordningar som utfärdades och riktade sig mot judarnas allmänna trosuppfattningar, gudstjänster, religiösa symboler och samhällsordning nämns inte här). Men judarna underkastade sig inte denna despotism. Tvärtom började en stor rörelse bland dem, som i historien blev berömd som det mackabéiska upproret. Även om de grekiskt påverkade judarna sympatiserade med grekerna och samarbetade fullt ut med tyrannerna i Antiokia för att slå ned det mackabéiska upproret, var den andliga kraft som profeten Uzayr hade ingjutit genom sin fromhet så stark bland de vanliga judarna att de alla anslöt sig till mackabéerna. Till slut fördrev de grekerna och upprättade sin religiösa stat. Denna stat bestod fram till år 67 f.Kr. Dess gränser utvidgades så att den omfattade hela det område som en gång hade stått under Juda och Israels båda riken. Dessutom erövrade de en stor del av Filistia, som inte ens hade kunnat underkuvas under profeten Davids (frid vare med honom) tid. (Sura al-Isra, kommentar 7)

Den andra katastrofen och dess följder

Den religiösa och moraliska inspiration som hade burit upp den mackabéiska rörelsen började gradvis förstöras. Den religiösa inspirationen förvandlades till världslig girighet och livlösa yttre ceremonier. Till slut uppstod splittring bland dem, och de bad den romerske erövraren Pompejus att komma till Palestina. Därför inriktade sig Pompejus år 63 f.Kr. på att erövra Palestina och berövade judarna deras självständighet genom att inta Bayt al-Maqdis. Men den romerska erövrarmaktens bestående politik var att i stället för att styra de erövrade områdena direkt utse lokala härskare och genom dem uppnå sina egna mål. Därför upprättade den i Palestina en inhemsk stat under sitt överhöghet. Till slut kom denna stat år 40 f.Kr. under en listig judes, Herods, kontroll. Han blev berömd som Herodes den store. Å ena sidan höll han judarna nöjda genom att stödja de religiösa ledarna, och å andra sidan behagade han Caesar genom att sprida den romerska civilisationen och visa yttersta underkastelse under Romarriket. Vid denna tid nådde judarnas religiösa och moraliska förfall sin höjdpunkt.

År 41 e.Kr. utsåg romarna Herodes Agrippa, Herodes den stores sonson, till härskare över alla de områden som hade stått under Herodes den stores styre. Efter att Herodes Agrippa hade kommit till makten utsatte han profeten Messias (frid vare med honom) anhängare för svår förföljelse.

För att få en riktig uppfattning om de judiska religiösa ledarnas tillstånd under denna tid behöver man känna till den kritik som profeten Jesus (frid vare med honom) riktade mot dem i sina tal.

Inför denna nations ögon halshöggs en oskyldig och hedervärd man som Hadrat Yahya (frid vare med honom). Men ingen av dem protesterade mot denna djävulska handling. Därefter krävde hela nationen att Hadrat Isa (frid vare med honom) skulle dömas till döden. – Ja, när Pontius Pilatus frågade dessa olyckliga människor: – Säg, ska jag frige Isa eller Barabbas, rövaren? svarade hela folkmassan med en röst: Frige Barabbas. Detta var så att säga det slutliga resultatet av alla bevis och argument som Allah hade lagt fram mot denna nation.

Kort därefter började en våldsam konflikt mellan judarna och romarna. Mellan år 164 och 166 e.Kr. gjorde judarna öppet uppror.——

Till slut slog Romarriket ned upproret genom hårda militära åtgärder, och år 70 e.Kr. erövrade Titus Jerusalem med våld. Under massakern dödades etthundratrettiotre tusen människor. Sjuttiosextusen togs till fånga och gjordes till slavar. Tusentals människor skickades med våld för att arbeta i de egyptiska gruvorna. Tusentals människor användes i olika städer för att kastas inför vilda djur i amfiteatrar och på arenor, eller för att bli offer i svärdskamper. Långa och vackra flickor valdes ut åt segrarna. Staden Jerusalem och templet förvandlades till ruiner. Därefter försvann det judiska inflytandet i Palestina så fullständigt att de under två tusen år inte fick någon möjlighet att åter resa sig. (Sura al-Isra, kommentar 7)

Förändringar i Toran (Judendomens struktur skapades genom de förändringar och tillägg som judiska missionärer, uttolkare, predikanter och skriftlärda på eget initiativ infogade i Guds ord i Toran. – Sammanställarnas anmärkning)

I den femte boken i Toran, där Hadrat Musas (frid vare med honom) sista tal återges, avkrävs Israels barn gång på gång följande ed:

Fäst de föreskrifter som jag har förmedlat till er djupt i era hjärtan, lär dem till kommande generationer, tala om dem när ni stiger upp och när ni sätter er, om natten och i drömmen, och skriv ned dem på husets dörrposter.

Därefter sade han i sitt testamente: När ni har gått in över Palestinas gräns ska er första uppgift vara att resa stora stenar på berget Ebal och hugga in Torans föreskrifter på dem.

Dessutom gav Hadrat Musa (frid vare med honom) en skrift av Toran till Bani Lavi och befallde dem att vart sjunde år, på Khiyams högtidsdag, samla alla – män och kvinnor, barn och vuxna – på olika platser och läsa upp hela Skriften (Toran) för dem, ord för ord. Trots detta växte Israels barns likgiltighet inför Allahs bok så småningom så mycket att arvtagaren till Salomos tempel och den judiske härskaren i Jerusalem, sju hundra år efter Hadrat Musa (frid vare med honom), inte ens visste att de hade en bok som kallades Toran.

De judiska lärdas största fel var att de, i stället för att sprida kunskapen om Guds bok, höll den hemlig inom en särskild klass av rabbiner och religiösa yrkesmän och höll den borta även från det judiska folket, för att inte tala om allmänheten. När missförhållanden sedan började sprida sig bland dem på grund av folkets okunnighet, försökte de lärda inte bara att reformera och rätta till dem; för att bevara sin popularitet bland folket gav de tvärtom, genom ord och handling eller genom en tyst hållning, sitt godkännande åt den villfarelse och de religiösa innovationer som var utbredda bland folket. (Sura al-Isra, kommentar 9)

De förändrade inte bara betydelsen av Guds ord efter eget behag, utan blandade också in sina egna tolkningar, sin nationella historia, vidskepelser och gissningar, påhittade filosofier samt lagar och regler som härrörde från deras egna tankar i Bibeln och Guds ord. (Enligt Koranens framställning var de judiska lärdas tillstånd följande: De flesta judiska lärda, fromma män och asketer förbrukade människors rikedomar på ett olagligt sätt och hindrade dem från Guds väg – (sura at-Tawba 34). De orättfärdiga sålde religiösa utlåtanden, tog emot mutor, plundrade offergåvor och uppfann sådana religiösa sedvänjor att människor kunde köpa deras argument av dem. Ingenting i människors liv eller död, äktenskap eller andra angelägenheter kunde ske utan att de behagade dem, och människorna betraktade dem som de som hade monopol på att avgöra deras öde. Inte nog med det; för sin egen vinning band dessa religiösa yrkesmän människorna i villfarelsens nät. Om någon sanningsröst höjdes, var de fast beslutna att före alla andra breda ut sitt bedrägerinät och hindra dess väg.) Allt detta presenterade de för människorna som om det hade kommit från Gud. Varje historisk filosofi, varje kommentators tolkning, varje filosofisk lärds uppfattning och trosföreställning om Gud samt varje skriftlärds juridiska forskning fick plats i Bibeln, och allt detta förvandlades till Guds ord (Word of God). Det blev obligatoriskt att tro på det, och att vända sig bort från det betydde att vända sig bort från religionen.

Såvitt vi vet är Gamla testamentets femte bok (Pentateuken) inte den verkliga Tora. Den verkliga Toran har försvunnit från jordens yta. Stöd för denna uppfattning finns i själva Gamla testamentet. Där får vi veta att profeten Mose, under slutet av sitt liv, sammanställde Toran med Josuas hjälp och lade den i en kista (Första Moseboken 31:24–27). Efter hans död, när Nebukadnessar under det sjätte århundradet före Kristus satte eld på Jerusalem, brändes även denna heliga kista tillsammans med de böcker som de religiösa förnyarna av hans lag hade författat efter Mose. Tvåhundra till tvåhundrafemtio år efter denna förstörelse sammanställde Esra, enligt Bibelns egen berättelse, denna bok på nytt med Israels barns präster och rabbiner, med hjälp av gudomlig inspiration. Men tidens gång lät inte heller denna nyframställda bok förbli i sitt ursprungliga skick. När floden av Alexander den stores världsomspännande erövringar spred sig till Mellanöstern tillsammans med det grekiska imperiet, vetenskapen och litteraturen, översattes alla Torans böcker till grekiska år 280 före Kristus. Därefter övergavs de hebreiska handskrifterna gradvis och den grekiska översättningen blev den rådande. Den Tora som vi har framför oss i dag kan därför inte på något sätt spåra sin traditionskedja tillbaka till Mose. Men det betyder inte att ingen del av den verkliga Toran ingår i den nuvarande Toran eller att den är helt förfalskad. Det vi egentligen vill säga är att mycket annat har blandats in i denna Tora tillsammans med den ursprungliga Toran; det vi egentligen vill säga är att mycket annat har blandats in i denna Tora tillsammans med den ursprungliga Toran. Det är inte heller omöjligt att mycket av den ursprungliga Toran inte har införlivats i den. Om någon i dag studerar denna bok med djup insikt kommer han tydligt att känna att Guds ord har blandats samman med de judiska lärdas tolkningar, Israels barns nationella historia, de israelitiska skriftlärdas juridiska forskning och mycket annat på ett sådant sätt att det är mycket svårt att skilja ut Guds ord därifrån. Det finns att skilja ut Guds ord därifrån, vilket är mycket svårt.

I detta sammanhang vill vi också klargöra att Torans religion, enligt Koranens syn, var densamma som Koranens religion, och att profeten Muhammed, liksom han var islams profet, även profeten Mose var islams profet. Israels barn följde i början denna religion. Men senare gjorde de, efter sina egna begär, många förändringar och tillägg i den ursprungliga religionen och skapade under namnet judendom ett nytt religiöst system. (Det vill säga: den nuvarande Toran är inte den islam som profeten Mose förde med sig, utan ett uttryck för judendomen, som är en förvanskad form av denna religion, islam. – sammanställarnas anmärkning) (Sura al-Baqara, kommentar 16)

Med Tora avses i själva verket de föreskrifter som uppenbarades för Moses (frid vare med honom) under de närmare fyrtio åren från hans profetkallelse till hans död. Bland dem fanns tio bud som ristades på stentavlor och överlämnades till honom. De återstående föreskrifterna lät Moses skriva ner och gjorde tolv avskrifter av dem, som han fördelade bland Israels barns tolv stammar. En avskrift gavs också åt Levi stam, så att de kunde bevara den. Det är denna skrift som kallas Tora. Den bevarades som en permanent bok fram till den första förstörelsen av Jerusalem. Den avskrift som gavs åt Levi stam lades, tillsammans med stentavlorna, i förbundsarken. Israels barn kände den just som Tora. Deras likgiltighet inför den hade gått så långt att översteprästen (det vill säga den främste religiöse ledaren, som var templets ställföreträdare och nationens främsta religiösa ledare), under kung Josias regering, när Salomos tempel reparerades, plötsligt upptäckte Toraboken på en plats där den hade förvarats. Han ansåg den vara något märkvärdigt och överlämnade den till den kunglige skrivaren. Skrivaren presenterade den sedan för kungen på ett sådant sätt att det verkade som om något märkvärdigt hade upptäckts. Därför försvann Israels barns bortglömda ursprungliga Torabok, vars exemplar redan var mycket få, för alltid när Nebukadnessar erövrade Jerusalem och förvandlade hela staden, inklusive templet, till ruiner. Senare, under Esras tid, befriades de återstående av Israels barn från fångenskapen i Babylon och återvände till Jerusalem, och när templet hade återuppbyggts sammanställde Esra, med hjälp av några av nationens äldste, hela Israels historia. Den finns nu infogad i Bibelns första sjutton böcker. I fyra böcker i denna historia (det vill säga den andra boken, Exodus, den tredje boken, Leviticus, den fjärde boken, Numbers, och den femte boken, Deuteronomy) beskrivs Moses liv, och de ord ur Tora som Esra och hans medhjälpande äldste hade fått tillgång till infogades också på lämpliga ställen i denna livsbeskrivning, i den kronologiska ordning i vilken de hade uppenbarats. Nu är summan av de delar av Tora som ligger utspridda och splittrade i berättelsen om Moses liv det som kallas Tora. Tecknet på att känna igen dem är att där livsbeskrivningens författare under historiens gång säger: ”Gud sade detta till Moses” eller ”Moses sade: Er Gud säger detta”, börjar en del av Tora. Där berättelsen om hans liv åter tar vid, börjar också Toraavsnittet. Där berättelsen om hans liv åter tar vid, slutar Toraavsnittet. För vanliga människor är det mycket svårt att avgöra om det som Bibelns författare har lagt till däremellan som kommentarer och förklaringar är en del av den ursprungliga Toran eller dess tolkning och kommentar. Denna förvanskade Tora är judendomens källa. Men det lärorika är att judarna aldrig försökte upprätta Tora i den form och det skick i vilket de trodde på den. De förkunnade inte heller dess föreskrifter med uppriktighet och genomförde dem inte. Därför ställde Koranen frågan. (Arabiska *****) (Sura al-Baqara, not 90)

Judarna i religiöst och socialt avseende vid tiden för profeten Muhammeds (Guds frid och välsignelser över honom) ankomst

Det finns ingen tillförlitlig historia om judarna i Arabien

Det finns ingenstans i världen någon tillförlitlig historia om judarna i Arabien. De har inte i någon bok eller på någon inskrift lämnat en sådan redogörelse att deras förflutna kan belysas genom den. Inte heller har någon judisk historiker eller författare utanför Arabien nämnt dem. Därför sägs det att de, efter att ha kommit till Arabien, skildes från sitt folks övriga delar, vilket gjorde att världens judar inte alls räknade dem som en del av sig själva. De hade nämligen övergett till och med det hebreiska språket, den hebreiska civilisationen och de hebreiska namnen och antagit arabiska seder. På de inskrifter som har hittats bland ruinerna i Hijaz finns inget spår av judar från tiden före det första århundradet efter Kristus; där finns endast vissa judiska namn. Därför bygger större delen av historien om judarna i Arabien på de legender som var spridda bland araberna, och en del av dessa spreds av judarna själva.

Judarna i Hijaz hävdade att de först slog sig ner här under Moses (frid vare med honom) sista tid. De berättar händelsen på följande sätt: Moses skickade en grupp soldater från Yathrib för att fördriva amalekiterna därifrån. De fick också order att inte låta en enda person av detta folk leva. Denna grupp av Israels barn kom hit och verkställde profetens befallning. Men amalekiternas kungs unge son var mycket vacker. De skonade hans liv och återvände med honom till Palestina. Vid den tiden hade Moses (frid vare med honom) avlidit. Hans efterträdare kritiserade dem skarpt och sade att det fullständigt stred mot profetens befallning och sharias föreskrifter att låta en amalekit leva. Därför uteslöt de dessa soldater ur sin grupp, och de tvingades återvända till Yathrib och bosätta sig här. – Kitab al-Aghani, volym 19, s. 94.

Judarna hävdade alltså att de hade slagit sig ner här tolvhundra år före Jesus (frid vare med honom). Men det finns inga historiska bevis för detta. Förmodligen skapade judarna denna berättelse för att genom att framställa sig som ättlingar av en gammal och ädel släkt utöva inflytande och makt över araberna.

Enligt judarnas egna uppgifter ägde deras andra utvandring rum år 587 före Kristus, när Babylons kung Nebukadnessar förstörde templet och spred judarna utspridda över hela världen. Judarna i Arabien brukade säga att deras olika stammar vid den tiden kom till Arabien och bosatte sig i Wadi al-Qura, Tayma och Yathrib (Futuh al-Buldan – al-Baladhuri). Men inte heller detta har något historiskt stöd. Förmodligen ville de även på detta sätt bevisa hur gamla de var.

Det enda som i själva verket är historiskt belagt är att många judiska stammar flydde och sökte skydd i Hijaz när romarna år 77 efter Kristus massakrerade judarna i Palestina i stor skala och därefter år 102 fördrev dem därifrån. Detta område låg nämligen intill södra Palestina, och efter ankomsten stannade de överallt där de fann källor och bördiga, välbevattnade landområden. Därefter utvidgade de gradvis sitt inflytande och sin makt över området genom intriger och räntehandel. Det var då de etablerade sitt herravälde över Aila, Maqna, Tabuk, Tayma, Wadi al-Qura, Fadak och Khaybar. Även stammar som Banu Qurayza, Banu Nadir, Banu Bahdal och Banu Qaynuqa tog vid denna tid Yathrib i besittning.

Bland dem som hade bosatt sig i Yathrib var stammarna Banu Nadir och Banu Qurayza de mest berömda, eftersom de tillhörde prästerskapet. Bland judarna betraktades de som förnäma. Inom sitt eget millat hade de en religiös stats ställning. När de bosatte sig i Medina bodde där redan några arabiska stammar. De besegrade dessa och tog de bördiga, vattenrika markerna i besittning. Omkring tre århundraden senare, år 450 eller 451 e.Kr., inträffade en stor översvämning i Jemen, vilken omnämns i den andra rukūʿen av Sura Saba. På grund av denna översvämning tvingades olika stammar av Saba-folket lämna Jemen och sprida sig åt olika håll i Arabien. Bland dem bosatte sig Ghassaniderna i Syrien, lakhmiderna i Hira (Irak), Banu Khuzaʿa mellan Jidda och Mecka, och Aws och Khazraj i Yathrib. Eftersom judarna hade etablerat sitt herravälde över Yathrib gav de till en början inte Aws och Khazraj någon möjlighet att komma på fötter. Dessa två arabiska stammar tvingades därför bo på de ofruktbara markområdena. Då samlade de en styrka och krossade judarnas makt. På så sätt etablerades Aws och Khazrajs fullständiga herravälde över Yathrib. Judarnas två stora stammar, Banu Nadir och Banu Qurayza, tvingades bosätta sig utanför staden. Den tredje stammen, Banu Qaynuqa, stannade kvar inne i staden, eftersom den var osams med de båda andra stammarna. För att kunna stanna där måste de emellertid söka skydd hos Khazraj-stammen. Banu Nadir och Banu Qurayza tog däremot sin tillflykt till Aws-stammen, så att de tryggt kunde bo i Yathribs utkanter.

Judarnas tillstånd vid tiden för Profetens (frid och välsignelser över honom) framträdande

Före Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) ankomst till Medina, fram till hijrans början, var judarnas tillstånd i allmänhet i Hijaz och särskilt i Yathrib följande:

I fråga om klädsel, språk, civilisation och kultur var de på alla sätt präglade av araberna. Till och med den stora majoriteten av deras namn hade blivit arabiska. Av de tolv judiska stammar som bosatte sig i Hijaz var, med undantag för Banu Zawra, ingen stam benämnd på hebreiska. Förutom ett fåtal av deras lärda kunde ingen av dem ens hebreiska. I den poesi som vi möter hos de judiska poeterna från den förislamiska okunnighetens tid finns det, vad gäller språk, tankeinnehåll och ämnesval, ingen särskild egenskap som skiljer den från de arabiska poeternas poesi. Äktenskapliga relationer upprättades också mellan dem och araberna. I själva verket fanns det ingen annan skillnad mellan dem och den övriga arabbefolkningen än religionen. Trots detta uppgick de inte helt i den arabiska befolkningen, utan höll fast vid en sträng judisk fanatism. De antog öppet arabisk identitet eftersom de annars inte kunde bo i Arabien.

Bild:——————–

På grund av att de antog denna arabiska identitet har orientalisterna förvirrats och trott att de kanske inte var Israels barn, utan araber som bekände sig till judendomen, eller åtminstone att majoriteten av dem var arabiska judar. Det finns emellertid inga historiska bevis för att judarna någonsin bedrev religiös mission i Hijaz, eller att deras lärda, likt kristna präster och missionärer, uppmanade araberna att anta judendomen. Tvärtom finner vi att de präglades av en fruktansvärd fanatism över att vara israeliter samt av stolthet och högmod över sin härkomst. De kallade araberna för ummiyyūn. Ummī betyder inte analfabet, utan vild och barbarisk. De hade uppfattningen att dessa ummiyyūn inte hade rätt till de mänskliga rättigheter som israeliterna ansågs förtjänta av. Att plundra deras rikedomar och egendomar, på lagliga eller olagliga sätt, och förtära dem var för israeliterna halal och heligt. Med undantag för de arabiska hövdingarna ansåg de inte den vanliga arabiska befolkningen värdig att upptas i judendomen och ges samma ställning. Det finns inga historiska bevis, och inte heller något vittnesmål i den arabiska traditionen, om att någon arabisk stam eller någon större familj skulle ha antagit judendomen. Däremot finns det uppgifter om att enskilda personer blev judar. Dessutom var judarna, snarare än att sprida religionen, endast intresserade av handel. Därför spreds judendomen inte i Hijaz som religion. I stället var det endast några israelitiska stammars stolthet och högmod som utgjorde deras kapital. De judiska lärda och fromma männen hade emellertid gjort en mycket lönsam verksamhet av amuletter, spådomar, trolldom och liknande, vilket gjorde att deras kunskap och praktiker fick inflytande över araberna. (Al-Jihād fī al-Islām, s. 380–382)

Deras ekonomiska tillstånd

Jämfört med de arabiska stammarna var deras ekonomiska ställning mycket stark. Eftersom de kom från de mer civiliserade områdena Palestina och Syrien kände de till många konster och färdigheter som araberna inte kände till. De hade också handelsförbindelser med omvärlden. Därför låg importen av de livsmedel som fördes in till Yathrib och norra Hijaz, liksom exporten av dadlar därifrån, i deras händer. Merparten av höns- och fiskodlingen behärskades av dem. De tillverkade textilier. På olika platser hade de vinbutiker, och vin importerades från Syrien och såldes där. De flesta av Banu Qaynuqa arbetade som guldsmeder, smeder och krukmakare. I dessa affärsverksamheter drev judarna ett överdrivet ocker. Men deras största affärsverksamhet var ränta. Med detta räntenät hade de bundit den omgivande arabiska befolkningen. Särskilt shejkerna och hövdingarna för de arabiska stammarna hade drabbats av begäret att genom lån visa upp sin prakt och makt. De blev fångade i judarnas skuldnät. Judarna lånade ut pengar till höga räntor, och sedan fastnade låntagarna så fullständigt i räntans ränta-på-ränta att det blev mycket svårt att frigöra sig. På detta sätt hade de gjort araberna fullständigt utblottade ekonomiskt. Den naturliga följden blev att det i allmänhet rådde ett hat mot dem bland araberna. Deras handelsmässiga och ekonomiska intressen krävde att de inte skulle låtsas vara vän med den ene och bli fiende till den andre, och inte heller delta i deras inbördes gräl och strider. Å andra sidan krävde deras intressen också att araberna inte skulle tillåtas förbli enade, utan hållas sysselsatta med strider och konflikter mot varandra. De visste nämligen att om de arabiska stammarna enades med varandra skulle de inte längre låta judarna behålla de enorma landområden, trädgårdar och bördiga åkrar som de hade blivit ägare till genom räntehandel. Dessutom behövde varje judisk stam, för sin egen säkerhet, beskydd av någon stark stam så att ingen kunde angripa dem. Därför var de inte bara tvungna att delta i de arabiska stammarnas inbördes strider; ofta kämpade också en judisk stam tillsammans med sin arabiska bundsförvant mot en annan judisk stam, i Khazraj-stammens led. I det blodiga krig som utkämpades mellan Aws och Khazraj på en plats som kallades Buʿāth, en kort tid före hijra, kämpade de tillsammans med sina respektive bundsförvanter. (Tafhīm al-Qurʾān, Sura Āl ʿImrān, kommentar 2)

en uppvisande fromhetens skal

Judarna trodde på tawhid, risalat, uppenbarelsen, det hinsides livet och änglarna. De erkände också de sharīʿa-bestämmelser som Allah hade uppenbarat för deras profet, Hazrat Musa (frid vare med honom). I princip var även deras religion samma islam som profeten Muhammad (frid vare med honom) undervisade om. Men flera århundradens förfall hade kastat dem långt bort från den ursprungliga dīn. (Vid denna tid hade omkring nitton århundraden förflutit sedan Musa (frid vare med honom) hade gått bort. Enligt israelitisk historia avled Hazrat Musa (frid vare med honom) år 1272 f.Kr., medan profeten Muhammad (frid vare med honom) år 610 e.Kr. upphöjdes till profetskapets rang – författaren.)

De försökte se till att han inte skulle lyckas med sitt reformarbete. Dessa var i själva verket vilsekomna muslimer. På grund av innovationer i religionen, förvrängning av sanningen, att sysselsätta sig med hårklyverier, splittring, att överge viktiga frågor och fördriva tiden med oviktiga frågor (att tugga på benet efter att ha kastat bort märgen), att glömma Allah och uppslukas av världens begär och girighet, samt annat sådant, nådde deras förfall en så ytterlig gräns att de till och med glömde sitt ursprungliga namn, muslimer, och förblev endast judar i stället för att kalla sig muslimer. De gjorde Allahs religion till en egendom som de hade ärvt genom Israels släktled och lämnade den därvid. (Sura al-Hashr, inledning)

religiös och släktbunden fanatism

Judarna ansåg att hederlighet, rättskaffenhet, ärlighet och trofasthet endast borde gälla dem emellan. Det fanns inget fel i att tillägna sig egendom som tillhörde dem som inte var judar. Detta var inte bara en okunnig föreställning hos det judiska folket; i själva verket hade hela judendomens religiösa system utformats på ett sådant sätt att det på det moraliska området vid varje steg gjorde åtskillnad mellan israeliter och icke-israeliter: samma sak som var förbjuden för israeliter var tillåten för andra. Samma sak som var israeliternas rätt var inte de icke-israeliternas rätt. Bibelns föreskrift lyder till exempel: ”Av en främling kan du kräva det som han är skyldig dig, men det som du har hos din broder skall din hand efterskänka.” (Femte Moseboken 15:3.) På ett ställe har det förbjudits att ta ränta. Men du får låna ut till en utlänning mot ränta, men du skall inte låna ut till din broder mot ränta. (Femte Moseboken 23:20.) På ett annat ställe står det: ”Om någon stjäl ett djur från någon av sina bröder, Israels barn, och behandlar det som en slav eller säljer det, och blir upptäckt, skall den tjuven dödas.” (Femte Moseboken 24:7.) I Talmud står det att om en israelits oxe stångar en icke-israelits oxe, behöver någon ersättning inte betalas. Men om en icke-israelits oxe skadar en israelits oxe, måste ersättning betalas. Om någon ser något ligga någonstans, skall han ta reda på vilka människor den närliggande bebyggelsen tillhör. Om den tillhör israeliter, skall han kungöra fyndet. Om den tillhör icke-israeliter, bör han ta saken. Rabbi Ismael säger: Om ett mål mellan en ummi och en israelit kommer inför en qadi, och qadin enligt israelitisk lag kan låta sin trosbroder vinna, skall han låta honom vinna och säga att detta har gjorts enligt deras lag. Och om han enligt de icke-israeliternas lag kan låta honom vinna målet, skall han låta honom vinna och säga: ”Detta har gjorts enligt er lag.” Men om han inte kan låta honom vinna enligt någon av lagarna, skall han använda vilken metod som helst för att låta honom vinna målet. Rabbi Samuel säger: Man skall utnyttja varje fel som en icke-israelit begår. (Sura al-Hashr, inledning)

att överge huvudfrågan och klamra sig fast vid detaljer

De judiska lärda iakttog de mindre detaljerna i sharīʿa med stor omsorg. Ja, de ägnade all sin tid åt ingående diskussioner om detaljer. Deras skriftlärda hade efter mycket eftertanke fattat beslut om dessa detaljer. Men shirk var i deras ögon en så obetydlig sak att de varken själva tänkte på att skydda sig mot den eller försökte skydda folket från polyteistiska tankar och handlingar. Inte heller hindrade deras samvete dem från att bli vänner med polyteisterna eller att bistå och hjälpa dem. (Sura al-Baqara, inledning)

att förvränga sharīʿa för de förnäma

Ett exempel på hur judarna vände sig bort från sina religiösa föreskrifter finner man i det fall som judarna i Khaybar lade fram inför profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) för avgörande. Fallet var följande: en kvinna av förnäm börd från Khaybar hade haft ett olovligt sexuellt förhållande med en man. Enligt Toran var deras straff stening, det vill säga att man skulle döda dem genom att kasta stenar på dem – (Femte Moseboken 22:23–24). Men judarna ville inte verkställa detta straff. Därför rådgjorde de sinsemellan och beslöt att erkänna profeten Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) som skiljedomare i fallet. Om han dömde till något annat än stening skulle de godta det. Men om han dömde till stening skulle de inte godta domen. Därefter lades fallet fram inför profeten. Han befallde att kvinnan skulle stenas, men de vägrade att godta det. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) frågade dem: ”Vilket straff föreskriver er religion för detta?” De svarade: ”Piskning och att man svartmålar ansiktet och låter den skyldige rida baklänges på en åsna.” Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) frågade deras lärda under ed: ”Föreskriver Toran verkligen detta straff för en gift äktenskapsbrytare?” De gav åter ett lögnaktigt svar. Men en man vid namn Ibn Suriya var, enligt judarnas egna uppgifter, på den tiden Torans främste lärde, och han förblev tyst. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) vände sig till honom och sade: ”Vid den Gud som befriade er från farao och som gav er lagen på berget Tur, frågar jag dig: vilket straff för äktenskapsbrott står verkligen skrivet i Toran?” Han svarade: ”Om du inte hade tagit denna ed av mig skulle jag inte ha sagt det. Saken är den att straffet för äktenskapsbrott verkligen är stening. Men när äktenskapsbrotten ökade i vårt samhälle införde våra härskare den ordningen att en förnäm person som begick äktenskapsbrott lämnades fri, medan en person ur de lägre klasserna stenades. När missnöjet sedan började spridas bland folket ändrade man lagen så att äktenskapsbrytaren efter piskningen skulle få ansiktet svartmålat och tvingas rida baklänges på en åsna.” (Sura Âl ʿImrân, kommentar 64)

Förändringar av det tillåtna och förbjudna i sharia

När judarna gjorde uppror mot den sharia som Allah den Upphöjde hade uppenbarat och själva började uppträda som lagstiftare, började de göra hårfina analyser av många rena och tillåtna ting. Bland dessa fanns klövbärande djur, såsom strutsar, gäss och liknande. För det andra fettet från nötboskap och getter. I Bibeln infördes föreskriften om att dessa två slag skulle vara förbjudna i Toran. Dessa ting var emellertid inte förbjudna i Toran, utan blev förbjudna efter Moses (må Allahs frid vara över honom). Historien vittnar också om att den judiska lag som gäller i dag utformades av rabbi Yehuda mot slutet av det andra århundradet efter Kristus. (Sura an-Nisâʾ, kommentar 80)

Judarnas orimliga förhållningssätt till profeten Muhammad

Koranen säger – (ARABISKA****) Och nu, när en bok från Allah kom till dem, hur förhöll de sig då till den? Trots att denna bok bekräftade sanningen i det som redan fanns hos dem, och att de före dess ankomst brukade be om seger och hjälp mot de otrogna, vägrade de ändå att godta den när den kom till dem och de kände igen den. – Sura al-Baqara 89

Före profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ankomst väntade judarna otåligt på den profet vars ankomst deras profeter hade förutsagt. De bad att han snart skulle komma, så att de otrognas herravälde skulle ta slut och en tid av framgång för dem skulle börja. Medinaborna själva bevittnade att judarna före profeten Muhammads (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ankomst räknade dagarna i väntan på den profet som skulle komma, och de brukade säga: ”Nåväl, fortsätt att förtrycka vilka ni vill. När den profeten kommer ska vi ta itu med förtryckarna.” Medinaborna hörde allt detta. När de därför fick kännedom om profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) verkliga egenskaper började de säga till varandra: ”Se upp så att dessa judar inte överlistar er. Kom, låt oss tro på honom redan i förväg.” Men det märkliga var att just dessa judar, som hade räknat timmarna i väntan på den kommande profeten, efter hans ankomst blev hans främsta motståndare.

Och att de kände igen honom – även detta som Koranen säger har man fått flera bevis för vid den tiden. Det mest tillförlitliga vittnesmålet är de troendes moder, Safiyya (må Allah vara nöjd med henne). Hon var dotter till en berömd judisk lärd och brorsdotter till en annan lärd. Hon berättar: När profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) anlände till Medina gick både min far och min farbror för att träffa honom, och de samtalade länge med honom. När de hade återvänt hem hörde jag dem med egna öron säga följande:

Farbrorn: Är detta verkligen den profet vars glada budskap har förmedlats i våra skrifter?

Fadern: Vid Allahs ed, det stämmer.

Farbrodern: Tror du verkligen på det?

Fadern: Ja, det gör jag.

Farbrodern: Nå, vad tänker du göra nu?

Fadern: Så länge jag lever kommer jag att fortsätta motsätta mig honom och inte låta honom säga ett ord. (Ibn Hisham, vol. 2, s. 165, ny upplaga) (Sura al-Ma’ida, kommentar 70)

Judarnas fientliga uppvigling

Araberna var i allmänhet analfabeter. I jämförelse med dem var judarna redan av denna anledning betydligt mer bildade. Bland dem fanns personligen framstående lärda män vars berömmelse hade spridit sig även utanför Arabien. Därför var judarnas utbildningsmässiga inflytande i Arabien mycket stort. Dessutom förstärkte och bredde deras lärde och rabbiner ut detta inflytande genom den yttre prakten i deras religiösa institutioner samt genom handeln med besvärjelser och amuletter. Särskilt Medinas invånare påverkades starkt av dem, eftersom stora judiska stammar bodde i deras omgivning. De umgicks med dem dag och natt. Genom detta umgänge påverkades de lika djupt som ett obildat folk påverkas av grannar som är mer bildade, mer civiliserade och har framstående religiösa personligheter.

När Profeten (frid vare med honom) under dessa förhållanden framträdde som profet och började kalla människorna till islam, började de obildade naturligtvis gå till judarna, Skriftens folk, och fråga: ”Ni följer en profet och håller fast vid en bok. Säg oss därför: Vad anser ni om den man bland oss som gör anspråk på att vara profet, och vad anser ni om hans undervisning och lära?” Även när Profeten (frid vare med honom) kom till Medina fortsatte många människor att gå till de judiska lärda och ställa sådana frågor.

Men dessa judiska lärda sade dem aldrig sanningen. Det var svårt för dem att säga att det inte låg något riktigt i den tawhid han förkunnade, eller att något av det han sade om profeterna, de himmelska skrifterna, änglarna och livet efter detta var fel, eller att någon av de moraliska grundsatser han undervisade i var felaktig. Samtidigt var de inte beredda att öppet erkänna sanningen: att allt det han förkunnade var sant. De kunde varken öppet förneka sanningen eller enkelt acceptera den.

Mellan dessa två vägar valde de därför följande metod: De ingav varje frågande någon ond ingivelse mot Profeten (frid vare med honom), mot hans följeslagare och mot hans stora uppgift; de riktade någon anklagelse mot honom och spred en grundlös smäda som kunde väcka tvivel, tvekan och förvirring hos människorna. De ställde också olika besvärande frågor, så att folket själva skulle känna sig förvirrat och försöka försätta Profeten och hans följeslagare i förlägenhet.

Det var deras uppträdande, och därför sades det till dem i sura al-Baqarah: ”Hölj inte sanningen med falskhetens slöja, försök inte undertrycka och dölja sanningen genom lögnaktig propaganda, ondskefullt skapande av tvivel och falska anklagelser, och försök inte bedra världen genom att blanda samman sanning och falskhet.” – Sura al-Baqarah 2:42

(Judarnas skadeverksamhet hade en mycket omfattande räckvidd. Genom att människor fångades i deras onda ingivelsers nät uppstod hycklare inom det islamiska samfundet. I varje fråga visade de någon form av fräckhet gentemot Profeten (frid vare med honom), försökte gång på gång döda honom, och deras yttersta fräckhet var att de i krigets avgörande ögonblick ägnade sig åt destruktiva handlingar. Dessa fräckheter kommer att nämnas på sina rätta ställen. – Författaren)

Kristendomens uppkomst och utveckling

Förklaringen av ordet Nasara

Det är felaktigt att vissa människor tror att ordet Nasara är hämtat från Nasera, som var al-Masihs födelseort. I själva verket är ordet hämtat från nusrat. Grunden för detta är det uttalande som al-hawariyyun gjorde som svar på al-Masihs fråga: ”Vem vill hjälpa mig på Allahs väg?” De svarade: ”Vi är hjälpare i Allahs sak.” Kristna skriftställare har i allmänhet, enbart på grund av ordens yttre likhet, fått den felaktiga uppfattningen att Koranen har använt namnet på den grupp som i kristendomens tidiga historia kallades nasaréer (Nazarenes), och som föraktfullt kallades nasaréer och ebioniter, för alla kristna. Men Koranen säger tydligt att de själva sade: ”Vi är nasara” (Sura Āl ʿImrān: 52), och det är riktigt att de kristna aldrig kallade sig själva nasaréer. (Sura al-Baqara, kommentar 95)

Det bör påpekas i detta sammanhang att ʿIsa (frid vare med honom) aldrig gav sina följare namnet isaier eller kristna. Han kom inte för att grunda någon ny religion i sitt eget namn. Syftet med hans förkunnelse var att återuppliva den din som Musa (frid vare med honom) och profeterna före och efter honom hade fört med sig. Därför bildade han ingen separat församling av det vanliga Israels barn och dem som följde Moses lag, och han gav den inte heller något beständigt namn. Hans första följare ansåg inte att de själva var åtskilda från Israels folk; de hade inte heller blivit en beständig grupp eller valt något särskiljande namn eller kännetecken åt sig. De gick tillsammans med de vanliga judarna för att tillbe i templet i Bayt al-Maqdis och ansåg sig följa Moses lag. Se Apostlagärningarna 3:1; 10:14, 15; 21:21.

Isaiernas avskiljande från Israels folk

Senare började avskiljandet från två håll. Å ena sidan upphävde Paulus, bland ʿIsas följare, skyldigheten att följa lagen och förklarade att det räckte för frälsningen att tro på al-Masih. Å andra sidan betraktade judiska lärda al-Masihs följare som en vilseledd grupp och avskilde dem från Israels folk. Trots denna avskiljning fick den nya gruppen till en början inget särskilt namn. Al-Masihs följare använde ibland ordet lärjungar om sig själva, ibland orden vänner och troende om sina följeslagare. Ibland kallades de också de heliga (de rena och heliga) (Apostlagärningarna 2:44; 4:32; 9:26; 11:29; 13:52; 15:1–23; Romarbrevet 15:25; Kolosserbrevet 1:2). Judarna kallade dem däremot ibland galileer och ibland den kätterska sekten bland nasaréerna (Apostlagärningarna 24:5; Lukas 13:2). De kallades så för att håna dem, eftersom ʿIsas (frid vare med honom) födelseort var Nasera, som låg i det palestinska distriktet Galileen. Men detta hånfulla namn blev aldrig så allmänt att det kunde vinna anseende som namn på al-Masihs följare.

Hur fick de namnet masihier eller kristna?

Denna grupp fick namnet kristna för första gången år 43 eller 54 e.Kr., när de avgudadyrkande invånarna i Antiokia gav dem det, efter att Paulus och Barnabas hade kommit dit och börjat bedriva religiös förkunnelse (Apostlagärningarna 11:26). Motståndarna gav dem detta namn för att håna dem, och al-Masihs följare vägrade att anta det. Men när deras fiender fortsatte att tilltala dem med detta namn sade deras ledare: ”Om ni kallar oss kristna eftersom vi hör samman med al-Masih, vad finns det då att skämmas för?” (1 Petrusbrevet 4:16). Så började de själva gradvis kalla sig med det namn som deras fiender hade pålagt dem som ett hån och en förolämpning. Till slut försvann till och med känslan bland dem av att det var ett hånfullt namn som de hade kallats.

Därför kallade den heliga Koranen inte al-Masihs följare för masihier eller isāʾīer. I stället påminde den dem om att de i själva verket var ättlingar till de människor som ʿIsa ibn Maryam (frid vare med honom) tilltalade med orden: ”Vem vill hjälpa mig på Allahs väg?” och som svarade: ”Vi är hjälpare på Allahs väg.” Därför är de, i ursprunglig och grundläggande bemärkelse, nasara eller ansar. Men i vår tid uttrycker isaiska missionärer, i stället för tacksamhet för att Koranen påminner dem om detta, sitt missnöje över att Koranen kallar dem nasara i stället för masihier eller kristna. (Sura al-Baqara, kommentar 58)

Kristendomens uppkomsttid

Judendomen och kristendomen uppstod först senare. Judendomen föddes, med sitt namn, sina särdrag och sina ritualer och sedvänjor, under det tredje eller fjärde århundradet före Kristus. Kristendomen, som är namnet på en samling föreställningar, trosuppfattningar och särskilda religiösa läror, uppstod först långt efter den helige Messias (frid vare med honom). Nu uppstår helt naturligt frågan: Om vägledning, eller att vara på den sanna vägen, är beroende av judendomen eller kristendomen, eller enbart av kristendomen, vad fick då den helige Abraham (frid vare med honom) och de andra profeterna, som föddes många århundraden före dessa två religioner och som även judar och kristna erkänner som vägledda, sin vägledning från? Det är uppenbart att denna vägledning inte kom från judendomen eller kristendomen. Därmed blir det helt klart att människans vägledning inte är beroende av de religiösa särdrag som gav upphov till olika grupper såsom judar och kristna. Den är i själva verket beroende av att följa den universella Sirat al-Mustaqim, den raka vägen, genom vilken människor har fått vägledning i varje tidsålder.

För det andra vittnar judarnas och de kristnas egna heliga skrifter om att den helige Abraham (frid vare med honom) inte dyrkade, upphöjde, tjänade eller lydde någon annan än den ende Allah. Hans uppdrag var också att ingen annan än Allah skulle göras till delägare i Allahs egenskaper och särdrag. Det står därför helt klart att både judendomen och kristendomen har avvikit från den sanna väg som den helige Abraham (frid vare med honom) följde, eftersom dessa båda religioner har blandats med shirk. (Sura al-Ma’ida, anmärkning 36)

Kristnas benämning av den helige Jesus (frid vare med honom) som Gud

För det första begår de kristna misstaget att betrakta den helige Messias person som en sammansatt substans av mänsklighet och gudomlighet (Divinity). Därigenom har Messias verklighet blivit en gåta för dem. Ju mer deras lärda har försökt lösa denna gåta med ordsvall och gissningar, desto mer har de trasslat in sig i komplikationer. Den hos dem vars sinne har påverkats mest av den mänskliga delen av denna sammansatta personlighet har betonat att den helige Messias är Guds son och en av de tre eviga gudarna. Den vars sinne har påverkats mer av gudomligheten (uluhiyyah) har betraktat Messias som Allahs kroppsliga uppenbarelse, gjort honom till Allah och tillbett honom som Allah. De som försökte finna en medelväg mellan dessa båda har använt all sin kraft till sådana ordtolkningar att Messias samtidigt har kommit att kallas människa och betraktas som Allah. Allah och Messias är både två skilda väsen och ändå ett. (Sura al-Ma’ida, anmärkning 36)

Innebörden av att den helige Jesus (frid vare med honom) är Allahs ord

(Arabiska*****)

Messias Jesus, Marias son, var inget annat än Allahs sändebud och ett av Hans påbud. – Sura al-Nisa 171

I själva verket är det ordet kalima som har använts. Innebörden av att kalima sändes till Maryam är att Allah den Upphöjde uppenbarade denna befallning för Maryams livmoder: den skulle bli havande utan att ha berörts av någon mans sädesvätska. Till de kristna hade först denna hemlighet bakom Messias födelse utan far meddelats. Men sedan de hade vilseletts av grekisk filosofi ansåg de först att ordet kalima var synonymt med tal eller talförmåga. Därefter tolkade de detta tal och denna talförmåga som innebörden av Allah den Upphöjdes särskilda egenskap att tala. Sedan kom de till den hypotetiska slutsatsen att denna särskilda egenskap hos Allah den Upphöjde trädde in i Maryams livmoder, antog en kroppslig gestalt och framträdde i form av Messias. På så sätt uppstod bland de kristna den felaktiga föreställningen att Messias var Allah, och den felaktiga uppfattningen rotades att Allah själv, eller egenskapen talförmåga bland Hans eviga egenskaper, hade framträtt i Messias gestalt. (Sura al-Baqara, kommentar 135)

Föreställningen om treenigheten

I vers 171 i sura an-Nisa sägs det att den helige Messias är en ande från Allah, och i sura al-Baqara uttrycks saken så här: ”Vi stärkte honom med den rena anden.” Innebörden av båda de ursprungliga utsagorna är att Allah den Upphöjde gav Messias (frid vare med honom) en ren ande, upphöjd över synd, fullständigt sanningsenlig och smyckad med fullkomlig karaktärsadel. Detta var den förklaring som hade getts de kristna. Men de överdrev den. De betraktade den ande som Allah hade sänt som Allahs egen ande och tolkade den helige Ande (Ruh al-Qudus) som Allahs heliga ande, vilken hade antagit gestalt i Messias. På så sätt gjorde de den helige Ande till en tredje gud vid sidan av Allah och Messias. Detta var de kristnas andra extrema överdrift, på grund av vilken de gick vilse. Det märkliga är att detta fortfarande står i Matteusevangeliet: Ängeln sade i en dröm till Josef, snickaren: ”Josef, Davids son! Var inte rädd för att ta Maria, din hustru, till dig. Det som finns i hennes livmoder har nämligen kommit till genom den helige Andes kraft.” (Kapitel 1:2.) (Sura al-Maida, kommentar 39)

Det verkliga förhållandet är att de kristna samtidigt bekänner sig till tawhid och till treenigheten. Med grund i de tydliga uttalanden av Messias (frid vare med honom) som finns i evangelierna kan ingen kristen förneka att Allah är endast en och att det inte finns någon annan gud än Honom. De har inget annat val än att erkänna att tawhid är den sanna religionen. Men redan från början faller de offer för den felaktiga föreställningen att Allahs ord har blivit synligt i Messias gestalt och att Allahs ande har antagit gestalt i honom. Därför gör de det utan grund nödvändigt för sig själva att, vid sidan av Skaparen av universums gudomlighet, erkänna Messias och den helige Andes gudomlighet. Eftersom de med tvång har pålagt sig detta har saken blivit en olöslig gåta för dem: hur kan man, trots tron på tawhid, godta tron på treenigheten, och trots tron på treenigheten godta tron på tawhid? I omkring artonhundra år har de kristna lärda grubblat över hur detta problem, som de själva har skapat, ska lösas. På grund av de olika tolkningarna har många små grupper uppstått; den ena gruppen kallar den andra otrogen eller kafir, och genom stridigheter och gräl skiljs kyrka efter kyrka från de andra. All deras teologiska lärdom har satts in i detta arbete. Ändå har varken Gud eller den Messias som Han sänt skapat detta problem, och det finns ingen lösning som innebär att man måste erkänna tre gudar och samtidigt bevara Guds enhet. Det är deras överdrifter och överträdelser som har skapat problemet. Den enda lösningen är att de överger överdriften och överdrivna utsagor, lämnar föreställningen om Messias och den helige Andes gudomlighet, erkänner endast Allah som den ende Guden och betraktar Messias som Hans profet, utan att på något sätt göra honom till delaktig i gudomligheten. (Sura an-Nisa, kommentar 212)

Avgudadyrkan och dyrkan av religiösa lärda

I mitten av det femte kristna århundradet fick avgudadyrkan, dyrkan av religiösa lärda och gravdyrkan stor omfattning bland de vanliga kristna, särskilt i de romersk-katolska kyrkorna. Helgedomar tillägnade fromma män började dyrkas, och statyer av Messias, Maryam och himmelska jungfrur placerades i kyrkorna. År 431, en kort tid före uppkomsten av grottans följeslagare, hölls ett rådsmöte för de religiösa ledarna i hela den kristna världen på en plats som hette Efesos. Vid detta möte fastställdes föreställningen om den helige Messias gudomlighet och om att Maryam var Guds moder. Om man beaktar denna historia blir det tydligt att Koranens formulering syftar på de människor som vid den tiden hade blivit ledare och ämbetsmän för den kristna allmänheten, i motsats till den helige Messias hängivna följeslagare, och som hade den religiösa och politiska makten i sina händer. Det var i själva verket dessa som bar avgudadyrkans fana. Det var de som beslöt att uppföra ett gravmonument över grottans följeslagare och dyrka det. (Sura an-Nisa, kommentar 212)

Den nuvarande kristendomen och Paulus

De första följeslagarna till Jesus (frid vare med honom) erkände honom som profet. De följde Moses lag. När det gällde trosföreställningar, bud, föreskrifter och gudsdyrkan ansåg de sig inte alls skilja sig från de övriga israeliterna. Deras enda meningsskiljaktighet med judarna var att de erkände Jesus som Messias och trodde på honom, medan judarna vägrade att erkänna honom som Messias. Senare, när Paulus anslöt sig till denna grupp, gruppen av Jesu följeslagare, började han sprida denna religion bland romare, greker och andra icke-judar och icke-israeliter. För detta ändamål grundade han en ny religion vars trosföreställningar, grundprinciper och föreskrifter var helt annorlunda än den religion som Jesus (frid vare med honom) hade förkunnat. Paulus hade inte haft någon kontakt med Jesus. Tvärtom var han under Jesu tid hans häftigaste motståndare. Även därefter var han i flera år hans följeslagares bittraste fiende. När han sedan anslöt sig till gruppen och började införa en ny religion åberopade han inte heller något uttalande av Jesus som bevis. Denna nya religion byggde i stället på hans uppenbarelser och ingivelser, eller på spontana känsloutbrott, hänförelse och inspiration. Målet med att införa denna nya religion var att religionen skulle vara sådan att världens icke-judiska folk skulle acceptera den. Han förklarade att en kristen var fri från alla band till den judiska lagen. Han upphävde förbuden mot tillåtet och förbjudet i fråga om mat och dryck. Han avskaffade också omskärelsen, som världens icke-judiska folk ogillade. Till slut införde han även föreställningarna om Messias gudomlighet, att han var Guds son och att han genom korsfästelsen hade blivit försoning för hela mänsklighetens synder. Detta överensstämde med de vanliga avgudadyrkarnas natur och läggning. De första följeslagarna till Messias motsatte sig denna nya innovation och troslära. Men genom den port som Paulus hade öppnat strömmade en sådan väldig flod av icke-judiska kristna in i denna nya religion att dessa fåtaliga människor inte kunde stå emot den. Trots detta fanns det ända fram till slutet av det tredje kristna århundradet många människor som förnekade tron på Messias gudomlighet.

Spridningen av den paulinska trosföreställningen

I början av det fjärde århundradet (år 325) förklarade konciliet i Nicaea den paulinska trosföreställningen vara kristendomens obestridliga och allmänt erkända lära. Därefter antog den romerske kejsaren kristendomen, och under kejsar Theodosius blev denna religion statsreligion. Naturligtvis förkastades alla skrifter som stod i strid med denna trosföreställning, medan de skrifter godtogs som ansågs överensstämma med den nya trosföreställningen. År 367 tillkännagav Athanasius den förste genom ett brev namnen på den samling skrifter som var tillförlitlig och allmänt erkänd. Därefter godkändes den vid ett möte under Damasias ordförandeskap. I slutet av det femte århundradet förklarade påven Gelasius denna samling skrifter vara allmänt erkänd och upprättade samtidigt en lista över de skrifter som inte kunde godtas. Trots detta har ingen kristen lärd någonsin kunnat hävda att någon av troslärorna i den paulinska trosföreställning som låg till grund för avgörandet av de religiösa skrifternas tillförlitlighet hade lärts ut av Jesus. Tvärtom finns det inte heller bland de bibelböcker som ingår i den tillförlitliga samlingen något uttalande av Jesus som bevisar denna nya trosföreställning. (Sura an-Nisa, kommentar 215)

Asketers framträdande och orsakerna till det

Under två hundra år efter Jesus berördes de kristna kyrkorna inte av asketismen. Men redan från början fanns dess frön i den (förvrängda) kristendomen, och inom den fanns de föreställningar som gav upphov till denna företeelse. Att betrakta försakelse och avståndstagande från materiella ting som en idealisk karaktär, och att anse ett dervischliknande liv vara högre än äktenskap och ett världsligt liv – detta är asketismens grund, och båda dessa föreställningar fanns i kristendomen från första början. Särskilt eftersom man betraktade celibat som liktydigt med renhet ansågs det olämpligt att de som utförde religiöst arbete i kyrkan skulle gifta sig och som föräldrar behöva bära familjelivets bekymmer. Fram mot det tredje århundradet hade detta antagit formen av en villfarelse, och asketismen började sprida sig som en epidemi inom kristendomen.

Tre orsaker

Historiskt sett fanns det tre stora orsaker till detta:

För det första: För att motverka den sexuella omoral, syndfullhet och världsliga tillgivenhet som hade spridit sig i stor omfattning i det gamla avgudadyrkande samhället valde de kristna lärde en extrem väg i stället för att inta en balanserad hållning. De lade så stor vikt vid kyskhet att de betraktade relationen mellan män och kvinnor som oren, även när den ägde rum genom äktenskap. De intog en sådan sträng hållning mot världslighet att det blev en synd för en from människa att äga rikedom, och måttet på god karaktär blev att människan skulle vara medellös och helt ha avsagt sig världslivet. Som svar på det avgudadyrkande samhällets njutningslystnad valde de således en sådan extrem väg att målet för karaktären blev att avstå från njutningsbegär, förgöra driften och utrota önskningar och begär. Att plåga kroppen genom olika former av självförnekelse betraktades som andlighetens fullkomning och som dess bevis.

För det andra: När kristendomen nådde framgång och började spridas bland folket började kyrkan, i hopp om att främja och utbreda sin religion, införliva varje syndig sedvänja som behagade folket. I stället för den gamla avgudadyrkan började man dyrka helgon, dervischer och visa män. I stället för Horus och Isis avgudabilder började man dyrka bilder av al-Masih och Maryam. I stället för Saturnalia började man fira Samsers högtid. Alla de gamla tidernas bruk av amuletter, besvärjelser, astrologi, spådom och metoder för att driva bort jinner och demoner började de kristna dervischerna praktisera.

Eftersom allmänheten således ansåg att en person som höll sig smutsig och naken och levde i någon håla eller bergsgrotta var sänd av Allah, blev denna föreställning om att sådana människor var Allahs gunstlingar populär i de kristna kyrkorna, och böcker med mirakulösa berättelser om sådana personer skrevs bland de kristna.

Tre: De kristna hade ingen omfattande sharīʿa och ingen tydlig sunnah eller tradition för att fastställa religionens gränser. De hade förkastat Moses lag, och i enbart Injil fanns ingen fullständig vägledning att finna. Därför började de kristna lärde, påverkade av vissa utifrån hämtade filosofier och sedvänjor samt av sina egna böjelser och tendenser, införa olika slags bidʿa i religionen. Askesismen var en av dessa bidʿa.

Askesismens ursprung och dess främsta företrädare

De kristna lärde och ledarna hämtade askesismens filosofi och metoder från buddhistiska munkar, hinduiska yogier och asketer, de fattiga asketerna i det forntida Egypten (anchoriter), de asketiska i Iran samt Pelto och hans efterföljare. De betraktade detta som en metod för själslig rening, ett medel till andlig utveckling och ett sätt att komma närmare Allah. Det var inte människor på någon lägre nivå som begick detta misstag. Från det tredje till det sjunde århundradet, det vill säga fram till den tid då Koranen uppenbarades, betraktades i öst och väst följande personer med vördnad som framstående kristna lärde, tänkare och ledare: Sankt Athanasius, Sankt Basilios, Sankt Gregorius, Sankt Chrysintem, Sankt Ambrosius, Sankt Hieronymus, Sankt Augustinus, Sankt Benedikt, Gregorius den store och andra. Alla var världsförsakande och bar askesismens fana. Det var genom deras ansträngningar som askesismen infördes i kyrkan.

Den första munken och det första klostret eller klosterhärbärget

Av historien framgår att askesismen bland de kristna först började i Egypten. Dess grundare var Sankt Antonius (250–350 e.Kr.). Han var den förste kristne munken. I området Fayoum, på en plats som kallades Pispir (nu benämnd Dayr al-Maymun), grundade han sitt första klosterhärbärge. Därefter byggde han ett andra kloster eller munkkloster vid Röda havets kust, som nu kallas Deir Mar Antonios. De grundläggande reglerna och metoderna för askesismen bland de kristna hämtades från hans skrifter och vägledning.

Kloster byggs överallt

Efter denna början började en febril klosterbyggnation över hela Egypten, och kloster för munkar och nunnor byggdes på olika platser. Några av dem byggdes för att tillsammans rymma tre tusen munkar. År 325 e.Kr. framträdde i Egypten en kristen munk vid namn Pachomius, som byggde tio stora kloster för munkar och nunnor. Därefter spred sig denna utveckling till Syrien, Palestina samt olika länder i Afrika och Europa. När det gällde denna askesism ställdes kyrkans administratörer till en början inför mycket svåra problem. De betraktade visserligen avståndstagande från världslivet, celibat, fattigdom och fullständig egendomslöshet som ideal för det andliga livet, men de ansåg inte att det var synd att gifta sig, få barn och äga egendom, såsom munkarna gjorde. Till slut trängde, genom inflytandet från personer som Athanasius (död 303 e.Kr.), Sankt Basilios (död 379 e.Kr.), Sankt Augustinus (död 430 e.Kr.) och Gregorius den store (död 609 e.Kr.), många av askesismens sedvänjor och regler på vederbörligt sätt in i kyrkans organisation.

Kännetecken på asketismens fortgång

Några av kännetecknen för denna asketiska bidʿa redogörs kortfattat för nedan:

Ett: Dess första kännetecken är sträng askes och att kroppen plågas på ständigt nya sätt.

Två: Att alltid vara smutsig och ovårdad är det andra kännetecknet. De höll sig borta från renlighet och hygien. Att bada eller låta vatten komma på kroppen ansåg de strida mot dyrkan av Allah. Kroppslig renlighet betraktade de som sinnets orenhet.

Tre: Asketismen gjorde i praktiken äktenskapet fullständigt haram och utrotade äktenskapliga relationer på ett hänsynslöst sätt. Alla skrifter från det fjärde och femte århundradet är fulla av påståendet att jungfrulighet är den högsta moraliska normen och att kyskhet innebär att människan helt ska avstå från sexuella relationer, även mellan man och hustru. Det ansågs vara det heliga livets fulländning att människan skulle förinta sin nafs fullständigt och inte lämna kvar någon som helst lust till kroppslig njutning. Enligt dem måste begär och lustar utrotas, eftersom de stärker de djuriska drifterna. Njutning och synd användes hos dem som synonymer. Till och med att glädjas åt njutning likställde de med att glömma Allah. Den helige Basileios förklarade både skratt och leenden förbjudna. På grundval av dessa föreställningar betraktades äktenskapliga relationer mellan kvinnor och män som orena. För en munk var det inte bara förbjudet att gifta sig; även att se en kvinnas gestalt var förbjudet. Om han var gift måste han lämna sin hustru och ge sig av. Även hos kvinnor inpräntades föreställningen att om de ville träda in i himmelriket skulle de förbli jungfrur hela livet, bli Messias brudar och få lyckan att bli Guds moder, det vill säga Messias svärmor (”Mother in Law of God”). På ett annat ställe säger han: ”Den första uppgiften för den som vandrar denna väg (salik) är att med kyskhetens yxa hugga av äktenskapets trä.” Som följd av dessa läror blev den första reaktionen hos en kristen man och en kristen kvinna, efter att religiös inspiration väckts, att deras lyckliga äktenskap för alltid tog slut.

Kyrkans ledning försökte under tre århundraden, efter bästa förmåga, motverka denna ytterligt extrema föreställning. Under det fjärde århundradet blev det alltmer fastslaget att det var ytterst avskyvärt att den som tjänstgjorde i kyrkan var gift. År 362 e.Kr. var Gengra-koncilet (Council of Gengra) den sista institutionen eller församlingen där sådana föreställningar och denna tro ansågs strida mot religionen. Men kort därefter, år 386 e.Kr., rådde den romerska synoden alla präster att avstå från äktenskapliga relationer. Året därpå föreskrev Siricius att en präst som gifte sig eller hade relationer med sin hustru efter giftermålet skulle avsättas.

Fyra: Det mest smärtsamma med asketismen är att den också bröt banden till föräldrar, syskon och barn. Enligt kristna heliga och munkar var barns kärlek till sina föräldrar, bröders kärlek till sina systrar och föräldrars kärlek till sina barn synd. Enligt dem var det nödvändigt för andlig utveckling att människan bröt alla relationer. Asketismens syn på saken var att den som söker kärlek till Gud måste bryta alla band av mänsklig kärlek som i denna värld binder honom till föräldrar, syskon och barn.

Fem: Den vana av hänsynslöshet, grymhet och hårdhet mot nära släktingar som de hade utvecklat gjorde att deras mänskliga känslor försvann. Följden blev att de utsatte dem som de hade religiösa meningsskiljaktigheter med för extremt förtryck och förföljelse. Fram till det fjärde århundradet hade kristendomen splittrats i åttio eller nittio små grupper. Den helige Augustinus räknade på sin tid antalet grupper till 88. Dessa grupper hyste ett extremt hat mot varandra. Det var munkarna som tände detta hatets bål. Även när det gällde att bränna ihjäl meningsmotståndare var munkarna de främsta. Höjdpunkten för dessa gruppkonflikter nåddes i Eskandria eller Alexandria.

Sex: Även under förevändning av avståndstagande och likgiltighet inför världsliga ting försummades inte att samla världsliga rikedomar tillsammans med fattigdom och dervischliv. I början av det femte århundradet hade situationen blivit sådan att biskopen av Rom bodde i sitt eget palats i kunglig prakt. När hans ekipage färdades ut på gatorna var dess ståt och prakt inte på något sätt mindre än den romerske kejsarens. Till dess att rikedomarna strömmade in i klostren och kyrkorna under 600-talet (den tid då Koranen uppenbarades) hade flödet antagit formen av en våldsam översvämning. —– Särskilt det som var orsaken till detta förfall var följande: När allmänheten, på grund av att den såg munkarnas extraordinära askes och deras yttersta bemödanden att kuva sina begär, började hysa överdriven vördnad för dem, tog många penninglystna personer på sig dervischdräkt och anslöt sig till munkarnas skara. Under sken av att avstå från världen gjorde de handeln med världsliga vinster så blomstrande att även de största världsligt sinnade blev överträffade av dem.

Sju: Även när det gäller kyskheten blev asketismen gång på gång besegrad i kampen mot naturen. —– I klostren fanns så stränga övningar för att kuva begären att asketiska präster levde tillsammans och ibland, för ännu strängare övningar, tillbringade natten i samma säng. Sankt Evagrius (St. Evagrius) prisar dessa palestinska prästers bemödanden att kuva begären och säger att de badade tillsammans med kvinnor som ägnade sig åt asketiska övningar; de såg på varandra, rörde vid varandra och omfamnade också varandra. Men trots detta kunde naturen inte besegras. —– De som kämpar mot naturen undkommer inte dess hämnd. Den skamliga berättelsen om hur asketismen, efter att ha trotsat naturen, slutligen föll ned i den djupa avgrunden av morallöshet är en outplånlig fläck i den religiösa historien från 700-talet till 1100-talet. —– I de verk som medeltida författare skrev ned finns många anklagelser om att prästinnornas och prästernas härbärgen eller kloster hade blivit skådeplatser för morallöshet. Inom deras fyra väggar pågick hänsynslösa massmord på nyfödda barn. Präster och andra religiösa funktionärer i kyrkan hade olagliga förbindelser även med sådana som de var förbjudna att gifta sig med. Även brott mot naturen i klostren antog stor omfattning. (Sura al-Kahf, not 20)

Bibelböckernas historiska status

Liksom judarna har inte heller de kristna kunnat bevara de himmelska skrifterna. Därför har felaktiga föreställningar, trosuppfattningar och föreskrifter trängt in i religionen genom förvanskningens väg. Om den ursprungliga Bibeln (Evangeliet) hade bevarats, skulle kristendomen inte ha framträtt i sin nuvarande form. Nedan presenteras Maulana Sayyid Abul Ala Maududis forskning om Bibelns böcker. (Sammanställarna)

Forskning om källorna

Den samling böcker som vi i dag kallar Evangeliet eller Bibeln består i själva verket av fyra stora böcker, nämligen Matteus (Mathew), Markus (Mark), Lukas (Luke) och Johannes (John). Men ingen av dessa böcker är en uppenbarad skrift som sändes ned till profeten Isa (frid vare med honom). På samma sätt som alla verser och suror som uppenbarades av Allah och sändes ned till Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) har sammanställts i den heliga Koranen, finns de uppenbarelser som sändes ned till profeten Isa (frid vare med honom) inte samlade i någon bok. Dessa böcker innehåller i stället de goda råd och den vägledning som förmedlades av profeten Isas (frid vare med honom) apostlar eller apostlarnas lärjungar. I dessa böcker har de, efter bästa förstånd, sammanställt uppgifter om profeten Isas (frid vare med honom) liv och hans undervisning.

Boken som tillskrivs Matteus

Eftersom ingen källa till de ovan nämnda böckerna är känd är de inte särskilt tillförlitliga. Den första boken har tillskrivits profeten Messias apostel Matteus, men historien visar att den inte skrevs av Matteus. Matteus verkliga bok, Ligia (Ligia), har gått förlorad. Den bok som tillskrivs Matteus har en okänd författare. Vid sammanställningen av denna bok använde han, tillsammans med andra skrifter, även Ligia-boken. I den beskrivs Matteus själv på samma sätt som man beskriver en obekant person. (I Matteus kapitel 9, vers 9, står det: Jesus gick vidare och fick se en man vid namn Matteus sitta vid tullstationen. Det är uppenbart att en författare inte kan beskriva sig själv på detta sätt.) Vidare framgår det vid läsningen av denna bok att merparten av dess innehåll har hämtats från Markus evangelium. Av dess 1 068 verser finns nämligen 470 ordagrant i Markus evangelium. Om dess författare hade varit en apostel, hade det inte funnits något behov av att ta hjälp av en person som varken var apostel eller någonsin hade sett profeten Isa (frid vare med honom). Kristna lärda säger att denna bok skrevs år 70 e.Kr., det vill säga 41 år efter profeten Isas (frid vare med honom) tid. Vissa säger att boken sammanställdes år 70 e.Kr.

Boken som tillskrivs Markus

Den andra boken tillskrivs Markus, och det erkänns i allmänhet att Markus själv är dess författare. Men det är bevisat att han aldrig träffade Jesus, frid vare med honom, och inte heller blev hans lärjunge. (Somliga säger att han stod och såg på när Jesus, frid vare med honom, korsfästes. Det finns dock inga bevis för detta heller. – Författaren.) I själva verket var han aposteln Petrus lärjunge. Det han hörde av honom skrev han ned på grekiska. Därför kallade kristna författare honom Petrus talesman. Man antar att denna bok skrevs någon gång mellan år 63 och 70 e.Kr.

Boken som tillskrivs Lukas

Den tredje boken tillskrivs Lukas. Det är allmänt erkänt att Lukas aldrig såg Messias och inte heller tog emot något från honom. Han var den helige Paulus lärjunge. Han var alltid Paulus följeslagare och skrev ned allting i sitt evangelium som Paulus talesman. Ändå kallar Paulus själv detta evangelium för sitt eget evangelium. Men det är bevisat att den helige Paulus själv aldrig hade varit i Messias sällskap och att han enligt de kristnas berättelser antog kristendomen sex år efter Messias korsfästelse. Därför finns det över huvud taget ingen förbindelse mellan Lukas och den berättelsekedja som når fram till Messias. Det finns inte heller någon fastställd historieskrivning om när Lukasevangeliet författades. Enligt vissa skrevs det år 57 e.Kr. och enligt andra år 74 e.Kr. Men enligt framstående forskare som Hering, Miksgewart och Plummer skrevs denna bok inte före år 80 e.Kr.

Boken som tillskrivs Johannes

Den fjärde boken tillskrivs Johannes. Enligt modern forskning skrevs denna bok inte av den berömde aposteln Johannes. Den är i stället skriven av en person av okänd härkomst som hette Johannes (Yahya eller John). Denna bok skrevs långt efter Messias, år 90 e.Kr. eller senare. Hering daterar den ännu senare, till år 110 e.Kr. Ingen av dessa böckers berättartradition når fram till Messias. När det gäller deras källor kan man inte med säkerhet säga vad Messias sade och inte sade. Men vid en ingående forskning framgår det att det finns betydande utrymme för tvivel beträffande bevisen och beläggen för dessa böcker.

Sex orsaker till att evangelierna är otillförlitliga

Det finns skillnader i de första fyra evangeliernas skildringar. Till och med bergspredikan, som utgör grunden för kristen undervisning och fostran, skildras på olika och motsägelsefulla sätt hos Matteus, Markus och Lukas.

För det andra: I alla fyra evangelierna framträder deras författares tankar och reaktioner tydligt. Matteus tycks ha riktat sig till judarna, och det verkar som om han gav dem den slutgiltiga möjligheten. Markus riktade sig till romarna och ville göra dem bekanta med israelitisk lära. Lukas var den helige Paulus språkrör och ville stödja hans anspråk mot de övriga apostlarna. Han tycks ha påverkats av de filosofiska tankeströmningar som spreds bland de kristna under den första århundradets senare del. Därför är de innehållsmässiga skillnaderna mellan dessa fyra evangelier större än de språkliga skillnaderna.

För det tredje: Alla evangeliernas böcker skrevs på grekiska. Men Jesus, frid vare med honom, och alla hans apostlar talade syriska. På grund av skillnaderna mellan språken är det helt naturligt att det också uppstod skillnader i tolkningen av tankarna.

För det fjärde: Försök att nedteckna evangelierna gjordes inte före det andra kristna århundradet. Fram till år 150 e.Kr. var den allmänna uppfattningen att muntlig återgivning var mer användbar än skriftlig återgivning. Mot slutet av det andra århundradet väcktes önskan att skriva ned dem. Men det som skrevs ned vid denna tid ansågs inte vara tillförlitligt. Nya testamentets första tillförlitliga kanon godkändes vid kyrkomötet i Kartago år 397 e.Kr.

För det femte: De äldsta versionerna av evangelierna som finns bevarade i dag härrör från mitten av det fjärde kristna århundradet. Den andra versionen är från det femte århundradet, och den tredje, ofullständiga versionen, som finns i den romerske påvens bibliotek, är inte heller äldre än det fjärde århundradet. Därför är det svårt att säga hur väl de evangelier som var i omlopp under de tre första århundradena överensstämmer med dagens evangelier.

För det sjätte: Till skillnad från Koranen gjordes inget försök att memorera evangeliernas böcker utantill. Deras förmedling byggde på återgivning av innebörden. De kunde naturligtvis inte vara fria från bristande minnesförmåga och berättarnas personliga tankars inflytande. Senare, när nedskrivandet började, var det beroende av avskrivarnas godtycke. Vid avskriften kunde var och en lätt utelämna det som han ansåg strida mot hans tankar och lägga till sådant som han själv önskade, om han tyckte att något saknades.

Av dessa skäl kan vi inte med säkerhet säga att de fyra evangelierna innehåller Messias sanna lära. Hela denna framställning har gjorts i ljuset av följande böcker:

Dum,ellow – kommentar till den HELIGA BIBELN

W..K Cheyne – BIBLISK ENCYCLOPEDI

Willman – kristendomens historia

Den ädle Jesus verkliga undervisning

Det främsta vittnesbördet om den ädle Jesus undervisning

De fyra evangelier som den kristna kyrkan kallar tillförlitliga och allmänt erkända heliga skrifter (Lanocical Gospcls) är inte ett tillförlitligt medel för att få kunskap om den ädle Jesus liv och undervisning. Tvärtom är de ett mindre tillförlitligt medel. De kristna har gjort särskilda ansträngningar för att hålla detta dolt. I flera århundraden gick det inte att finna det någonstans i världen. (På 1500-talet fanns en volym av detta verk, i italiensk översättning, i påven Sixtas bibliotek, och ingen hade tillåtelse att läsa den. I början av 1700-talet kom den i händerna på en person vid namn John Tuckland. Efter att ha bytt ägare flera gånger nådde den 1738 Wiens kejserliga bibliotek. År 1907 publicerades en engelsk översättning av boken av Clarendon Press i Oxford. Troligen insåg den kristna världen så snart den hade publicerats att denna bok högg av själva roten till den religion som tillskrivs den ädle Jesus. Därför försvann de tryckta volymerna genom särskilda knep. Därefter gavs ingen möjlighet till nytryck. En annan volym fanns på 1700-talet; den hade översatts från italienska till spanska. George Sale nämner den i förordet till sitt verk med en engelsk översättning av Koranen. Även den har undanröjts. Nu finns inte minsta spår av den. – Författaren) Det är ett exempel på den västerländska världens intellektuella tolerans att ingen bok har tillåtits överleva vare sig för rent vetenskaplig forskning eller som historiskt vittnesbörd (record). – Sammanställarna

Nyligen har Lonsdale och Laura Ragg översatt det italienska manuskriptet till Barnabasevangeliet, som förvaras i Wiens kejserliga bibliotek. Verket har publicerats av Begum Ayesha Bawany Waqf i Karachi. – Översättaren)

Jag fick möjlighet att läsa en fotostatkopia av den engelska översättningen som publicerats i Oxford, och jag läste den noggrant från början till slut. Jag insåg att detta är en oerhörd skatt, från vilken de kristna genom sin extrema fanatism envist har berövat sig själva. (Överallt i kristen litteratur där det ovan nämnda evangeliet har omnämnts har det avfärdats med påståendet att det är ett förfalskat evangelium, som sannolikt någon muslim har skrivit och utgett i Barnabas namn. Men detta är en fruktansvärd lögn. Anledningen till denna lögn är att det där ibland tydligt förutsägs att profeten Muhammed (frid över honom) skulle komma. För det första framgår det tydligt vid läsning av boken att den inte är skriven av någon muslim. För det andra: om den hade skrivits av en muslim, skulle den ha funnits i stort antal hos muslimerna och ha omnämnts i de böcker som muslimska lärda skrivit. Men saken är den att ingen muslim före förordet till George Sales engelska översättning av Koranen ens kände till att den existerade. Av Tabari, Yaqubi, Masudi, al-Biruni, Ibn Hazm och andra författare, som bland muslimerna var väl insatta i de kristnas litteratur, nämnde ingen ens Barnabasevangeliet när de diskuterade kristendomen. Bland de böcker som finns i den islamiska världens bibliotek är Ibn al-Nadims al-Fihrist och Hajji Khalifas Kashf al-Zunun de främsta och mest betydande katalogerna. Inte heller där nämns det. Före 1800-talet uttalade ingen muslimsk lärd ens namnet Barnabasevangeliet. Det tredje och största beviset är att Barnabasevangeliet (Evngelium Barnabe) ingick bland de böcker som förbjöds under den förste Gelasius tid, 75 år före profetens (frid över honom) födelse. Frågan är då: vilken muslim skrev detta förfalskade verk vid den tiden? – Författaren)

Ingen av författarna till de fyra verk som ansågs kanoniska och tillförlitliga och därför införlivades i Bibeln var en följeslagare till den ädle Jesus. Ingen av dem hävdade heller att han hade lärt sig något av Jesu följeslagare och infogat det i det evangelium han själv skrev. De nämnde inte heller sina källor, så att man kunde säga att berättaren själv hade bevittnat de händelser han skildrade och återgav det han hade hört, eller att detta hade nått honom genom en eller flera källor. Däremot säger författaren till Barnabasevangeliet: ”Jag är en av Messias tolv första apostlar. Från början till slut var jag tillsammans med Messias, och i detta verk skriver jag ned det jag såg med egna ögon och hörde med egna öron.” Inte nog med det: i slutet av verket säger han: ”När Messias skulle lämna världen sade han till mig: Det är din uppgift att undanröja den felaktiga föreställning som har spridits bland människorna om mig och att lägga fram den verkliga situationen för dem.” (Vem var denne Barnabas? I Bibelns ursprungliga böcker nämns denne man upprepade gånger; han tillhörde en judisk familj från Cypern. Hans insatser för kristendomens spridning och hans hjälp och stöd till Messias lovordas. Men ingenstans sägs det när han antog kristendomen. Hans namn finns inte bland de tolv första apostlarna i den lista som ges i evangeliet. Därför kan man inte säga om författaren till detta evangelium var denne Barnabas eller någon annan. I de listor över apostlarna som Matteus och Markus lämnar finns två namn som skiljer sig från Barnabas lista. Det första är Lukas, vars plats Barnabas själv intar i sin lista. Det andra är Simon seloten, vars plats han ger till Judas, Jakobs son. Detta andra namn finns också i Lukas evangelium. Därför är det rimligt att anta att Lukas namn senare, någon gång, sattes in för att utesluta Barnabas från apostlarnas krets och därigenom undkomma hans evangelium. För kristna lärda är sådana förändringar i religiösa böcker inget olagligt. – Författaren)

Barnabasevangeliets särdrag

Om någon, fri från all slags blindt hat, studerar detta evangelium med ett öppet sinne och jämför det med de fyra evangelierna i Nya testamentet, kommer han inte att kunna undgå slutsatsen att Barnabasevangeliet är vida överlägset dessa fyra evangelier. Här ges en detaljerad skildring av profeten Isas situation, och berättelsen är nedtecknad på ett sådant sätt att det verkar som om någon faktiskt bevittnar allt och ser det med egna ögon. Jämfört med de motsägelsefulla berättelserna i de fyra evangelierna om dessa händelser är Barnabasevangeliets historiska skildringar mer sammanhängande, och genom dem kan händelseförloppet förstås bättre.

Profeten Isas korrekta undervisning och fängslande berättarstil

Jämfört med de fyra evangelierna återges profeten Isas undervisning i Barnabasevangeliet mer utförligt och på ett hjärtevinnande språk. Ämnen som läran om tawhid, vederläggningen av shirk, Allahs egenskaper, gudsdyrkans livskraft och den ädla karaktären beskrivs mycket ingående och med starka argument. Inte ens en tiondel av de lärorika liknelser genom vilka Messias beskrev dessa ämnen återfinns i de fyra evangelierna. Därav framgår också tydligt med vilken visdom Messias undervisade och fostrade sina lärjungar. Om någon har ens en liten kännedom om hans språk, berättarstil, natur och smak, måste han efter att ha läst detta evangelium erkänna att det inte är en påhittad berättelse som någon kan ha författat senare. Tvärtom finns det i denna bok inte minsta spår av de motsägelser som förekommer mellan hans olika uttalanden i de fyra evangelierna.

Överensstämmelse med alla profeters undervisning

I det evangelium som behandlas här finner man att profeten Isas liv och undervisning i allt väsentligt liknar en profets liv och undervisning. Han framställer sig själv som en profet och bekräftar sanningen hos alla tidigare profeter och uppenbarade skrifter. Han säger klart att det inte finns något annat sätt att nå sanningen än genom profeternas undervisning. Den som överger profeterna överger i själva verket Allah. Han framför exakt samma uppfattning om tawhid, profetskapet och livet efter detta som alla profeter har undervisat om. Han uppmuntrar till bön, fasta och zakat. Av Barnabase många beskrivningar av hans bön framgår att han bad vid fajr, zuhr, asr, maghrib, isha och tahajjud. Han utförde alltid också wudu före bönen. Han erkände David och Salomo som profeter, medan judar och kristna har strukit dem från profeternas lista. Han betraktade Ismael som den som skulle offras och fick en lärd att erkänna att det i själva verket var Ismael som var den som skulle offras. Israeliterna har genom förvrängning gjort Isak till den som skulle offras. Hans undervisning om livet efter detta, uppståndelsen, helvetet och paradiset överensstämmer nästan helt med Koranens.

Syftet med att författa boken

Det har sagts ovan att författaren till denna bok i början redogör för syftet med att skriva den. Han säger att syftet är att korrigera tänkesättet hos dem som, på grund av Satans ingivelser, betraktar Jesus som Allahs son, anser omskärelse vara onödig och gör förbjuden föda tillåten – bland dem finns också den vilseledde Paulus.

Han säger vidare att när profeten Isa fortfarande befann sig i världen började de romerska soldaterna, efter att ha sett hans mirakler, allra först kalla honom Gud, och några började kalla honom Guds son. Därefter spred sig denna smitta bland Israels folk. Till följd av detta blev profeten Isa ytterst besvärad. Gång på gång vederlade han med stor skärpa denna felaktiga föreställning om honom och förbannade dem som sade sådant om honom. Sedan skickade han sina lärjungar genom hela Judeen för att vederlägga denna trosföreställning, och genom hans böner lät han även lärjungarna utföra samma mirakler, så att människorna skulle överge föreställningen att den som utför ett sådant mirakel är Gud eller Guds son. Han nedtecknar i denna bok en detaljerad redogörelse för hur profeten Isa med sådan stränghet vederlade denna felaktiga trosföreställning. På flera ställen säger han också hur djupt besvärad profeten Isa blev av att denna villfarelse spreds.

Dessutom vederlägger han S:t Paulus uppfattning att Messias dog efter att ha blivit korsfäst. Han berättar om det han själv bevittnade och säger att när Judas Iskariot, efter att ha tagit emot en muta från judarnas överstepräst, kom med soldaterna för att gripa Jesus (frid över honom), lät Allah den Allsmäktige fyra änglar lyfta bort Jesus (frid över honom). Då blev Judas Iskariots utseende och röst exakt som Jesus (frid över honom). Det var honom, inte Jesus, som korsfästes. På så sätt rycker detta evangelium upp roten till den kristendom som S:t Paulus införde, och de kristna prästerna hade förkastat den just på grundval av den redogörelse som finns i Koranen. (Det är de kristnas stora olycka att de, trots den möjlighet de fick genom Barnabasevangeliet att korrigera sina föreställningar och lära sig Jesus (frid över honom) verkliga undervisning, förlorade den enbart av envishet.) – Författaren (Sura al-Hadid, not 54)

Jesu (frid över honom) undervisning i de fyra vedertagna evangelierna

Eftersom den situation och de omständigheter mot vilka vår herre Messias (frid över honom) framförde kallelsen till Guds styre för Palestinas invånare liknar vår nuvarande situation, finns det vägledning för oss i hans handlingsmetod.

Kallelsen till tawhid

Och en av de skriftlärda frågade honom: Vilket är det främsta av alla bud? Jesus svarade: Det främsta är detta: Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt sinne och av hela din kraft. Den skriftlärde sade till honom: Bra, Mästare, du har talat sanning, för han är en, och det finns ingen annan än honom. – Markus 12:28–32

Tillbe Herren, din Gud, och honom allena ska du tjäna. – Lukas 4:8

Guds styre

Därför ska ni be så här: Vår Fader, du som är i himlen, må ditt namn hållas heligt. Må ditt rike komma. Må din vilja ske, på jorden liksom i himlen. – Matteus 6:9–10

I den sista versen klargör Messias sitt mål. Den allmänna missuppfattningen var att Guds kungadöme betydde ett andligt kungadöme. Den ovan nämnda versen bevisar att detta är fel. Hans tydliga syfte var att Guds lag och sharias föreskrifter skulle tillämpas på samma sätt som Hans naturlagar gäller i hela skapelsen. För denna revolution förberedde han människor.

En uppmaning till kamp mot det falska

Tro inte att jag har kommit för att ge fred på jorden; jag har inte kommit för att ge fred, utan för att ge svärdet. Ty jag har kommit för att skilja sonen från hans far, dottern från hennes mor och bruden från hennes svärmor, och en människas egna familjemedlemmar skall bli hennes fiender. Den som älskar sin far eller mor mer än mig är inte värdig mig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är inte värdig mig.

Prövningar är oundvikliga på sanningens väg

Och den som inte tar upp sitt kors och följer efter mig är inte värdig mig (att ta upp korset betyder att vara beredd att dö; på urdu säger man till exempel att lägga huvudet i bödelns hand, det vill säga att vara beredd att dö – författaren). Den som räddar sitt liv skall förlora det, och den som förlorar sitt liv för min skull skall rädda det. – Matteus 10:38–39

Om någon vill följa efter mig, skall han förneka sig själv (”jaget” betyder självavgudadyrkan och personliga egenintressen – författaren), ta upp sitt kors och följa mig. – Matteus 16:24

Och en bror skall överlämna sin bror och en far sitt barn till döden, och barnen skall resa sig mot sina föräldrar och låta döda dem. Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull, men den som håller ut till slutet skall bli frälst. Matteus 10:21–22

Om någon kommer till mig och inte betraktar sin far, sin mor, sin hustru, sina barn, sina bröder och sina systrar, ja, till och med sitt eget liv, som mindre kära än mig, kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt eget kors kan inte heller vara min lärjunge. Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte först ned och beräknar kostnaden för att se om han har råd att slutföra det? Annars kan det hända att han lägger grunden men inte kan slutföra bygget, och alla som ser det börjar håna honom och säga: ”Den mannen började bygga, men kunde inte slutföra det.” Eller vilken kung går i krig mot en annan kung utan att först sätta sig ned och överväga om han med tio tusen soldater kan möta den som kommer mot honom med tjugo tusen? Om han inte kan det, skickar han, medan fienden ännu är långt borta, sändebud och frågar om villkoren för fred. På samma sätt kan ingen av er vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger. – Lukas 14:26–34

En revolutionär rörelse

Dessa verser eller hymner bevisar tydligt att Jesus inte framträdde enbart för att förkunna en religion. Hans främsta syfte var i stället att förändra hela den kulturella och politiska ordningen, vilket innebar risk för konflikt och strid med den judiska staten, de rättslärdas och fariséernas herravälde – kort sagt med alla som dyrkade sina begär och sina egna intressen. Därför brukade han tydligt säga till människorna att det han skulle utföra var ytterst farligt, och att endast de som var beredda att möta alla slags faror och olyckor kunde följa honom.

Uppmuntran till tålamod

Men jag säger er: stå inte emot den onde. Om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill föra talan mot dig och ta din tunika, så låt honom också få din mantel. Om någon tvingar dig att gå en mil, så gå två mil med honom. – Matteus 5:39–41

Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet. – Matteus 10:28

Uppmaningen att överge världens fåfänglighet och tänka på det kommande livet

Samla inte skatter åt er på jorden, där mal och rost förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Men samla skatter åt er i himlen, där varken mal eller rost förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. – Matteus 6:19–20

Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller hålla sig till den ene och förakta den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och rikedom. Därför säger jag er: bekymra er inte för ert liv och fråga inte vad ni ska äta eller dricka, och bekymra er inte heller för er kropp och fråga inte vad ni ska klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar. De sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske Fader föder dem ändå. Är inte ni mycket mer värda än de? Vem av er kan genom sitt bekymmer förlänga sitt liv med en enda aln? Och varför bekymrar ni er för kläderna? Betrakta liljorna på marken och se hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Ändå säger jag er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om Gud nu klär gräset på marken så, som finns i dag och i morgon kastas i ugnen, ska han då inte klä er ännu mer, ni klentrogna? Bekymra er alltså inte och fråga inte: Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Vad ska vi klä oss med? Efter allt detta strävar hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så ska ni också få allt det andra. – Matteus 6:24–33

Be, så skall ni få; sök, så skall ni finna; bulta på dörren, så skall den öppnas för er. – Matteus 7:7

Syftet med att lära ut tålamod i lidande

Det råder en allmän missuppfattning att Hazrat Isa (frid vare med honom) lärde ut avståndstagande från asketism och likgiltighet inför materiella ting. Men i början av denna revolutionära rörelse fanns det inget alternativ till att lära människorna tålamod, uthållighet, tawakkul på Allah och liknande dygder. När ett kulturellt och politiskt system med all sin kraft är etablerat och utbrett över världen och håller alla livets medel och resurser i sin hand, kan ingen grupp resa sig för en revolution på en sådan plats förrän den har avlägsnat kärleken till liv och egendom ur sitt hjärta, är beredd att uthärda lidande och är redo att acceptera stora förluster. Att kämpa mot det etablerade systemet innebär i själva verket att kalla alla slags faror och olyckor över sig själv. De som måste utföra detta arbete måste, efter att ha fått ett slag, vara beredda på nästa slag. Om deras klädnad tas ifrån dem måste de också vara beredda att lämna ifrån sig sin ytterkappa. De måste utplåna bekymren för mat och kläder ur sina hjärtan. Det går inte att hoppas på att få sin försörjning genom att kämpa mot dem i vars händer försörjningens skattkammare ligger. Därför kan endast den kämpa mot dem som vänder sig bort från alla medel och resurser och kastar sig in på denna väg med förtröstan enbart på Allah.

Ett omfattande manifest för Guds styre

Kom till mig, alla ni som är trötta och tyngda av bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat; då skall ni finna vila för era själar. Ty mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. – Matteus 11:28–30

Det är knappast möjligt att formulera Guds styres manifest på ett kortare men samtidigt mer gripande språk än detta. Människans herravälde över människan är ett mycket hårt och tungt ok. Till de människor som krossas under denna hårda och tunga börda kan Guds styres förkunnare framföra följande budskap: Det styre eller det stora ansvar som han vill lägga på dem är lika milt som det är lätt.

Styresmakt är en stor tjänst

Men han sade till dem: »Folkens kungar härskar över dem, och deras styresmän kallas välgörare. Men så skall det inte vara bland er. Den som är störst bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.« – Lukas 22:25–26

Messias gav dessa förmaningar till sina apostlar och följeslagare. Det finns flera uttalanden om detta i evangelierna. Innebörden av dem är: Efter att ha drivit bort faraonerna och Nimroderna ska ni inte själva bli faraoner och Nimroder.

Kritik av de judiska lärda och rabbinerna

Då sade Jesus till folket och sina lärjungar: »De skriftlärda och fariséerna sitter på Mose stol. Allt vad de säger till er ska ni därför göra och hålla, men gör inte som de gör, för de säger men gör inte. De binder ihop tunga och outhärdliga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens flytta dem med ett finger. Allt de gör gör de för att bli sedda av människorna. De gör sina böneremmar breda och sina klädesfransar stora, och de älskar hedersplatserna vid festmåltiderna, de främsta platserna i synagogorna, hälsningarna på torgen och att människorna kallar dem rabbi (lärare).« – Matteus 23:2–7

Men ve er, skriftlärda och fariséer, hycklare! Ni stänger himmelriket för människorna; själva går ni inte in, och dem som vill gå in tillåter ni inte att komma in. Ve er, skriftlärda och fariséer, hycklare! Ni färdas över hav och land för att omvända en enda person till judendomen, och när han har blivit det gör ni honom till en son av Gehenna, dubbelt värre än ni själva. – Matteus 23:13–15

Blinda vägledare! Ni silar bort myggan men sväljer kamelen. – Matteus 23:24

Ve er, skriftlärda och fariséer, hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar: på utsidan ser de vackra ut, men inuti är de fulla av döda människors ben och all slags orenhet. På samma sätt visar ni er utåt för människorna som rättfärdiga, men inuti är ni fulla av hyckleri och laglöshet. – Matteus 23:27–28

Sådan var situationen bland dem som på den tiden bar och förvaltade sharia. Trots att de hade kunskap om religionen ledde de, på grund av att de dyrkade sina begär, även sig själva vilse. På denna revolutions väg var det de som skapade större hinder än de romerska härskarna.

De religiösa ledarnas sammansvärjning mot Jesus

Då rådgjorde fariséerna om hur de skulle kunna snärja honom med hans egna ord. Och de skickade sina lärjungar tillsammans med herodianerna (På Hazrat Isas tid fanns i en del av Palestina en judisk stat, lik ett inhemskt kungarike, som erkände Romarrikets överhöghet. Den kallades vanligen den herodianska staten efter dess grundare Herodes. Här avses med herodianer statens polis- och CID-tjänstemän. – Författaren.) till honom för att säga: Mästare, vi vet att du är sann och lär ut Guds väg i enlighet med sanningen, och att du inte fruktar någon, eftersom du inte tar hänsyn till människors anseende. Säg oss därför: Vad anser du? Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren eller inte? Men Jesus, som förstod deras list, sade: Hycklare, varför prövar ni mig? Visa mig skattepenningen. Då räckte de honom en denar. Han sade till dem: Vems bild och namn är detta? De svarade: Kejsarens. Då sade han till dem: Ge därför kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. – Matteus 22:15–21

Av denna händelse framgår att detta i själva verket var ett listigt knep. För att omintetgöra denna rörelse ville fariséerna provocera fram en konfrontation mellan Hazrat Isa och regeringen innan tiden var mogen och krossa den med regeringens makt innan rörelsen hann bli stark. Därför ställdes denna fråga inför den herodianska underrättelsetjänsten: Får man betala skatt till kejsaren? Det meningsfulla svar som Hazrat Messias gav har alla, kristna såväl som icke-kristna, hittills tolkat på detta sätt: Tillbe Gud och lyd den regering som finns bland er. Men i själva verket sade han varken att det var rätt att betala skatt till kejsaren, eftersom det då skulle ha stridit mot hans daʿwa, eller att man inte fick betala skatt till honom, eftersom hans rörelse vid den tiden ännu inte hade nått den punkt där han kunde beordra att skatten skulle upphöra. Därför uttryckte han sig så finurligt: Ge kejsarens namn och avbild tillbaka till honom, och använd det guld som Allah har skapat på Hans väg. När deras sammansvärjning hade misslyckats mutade fariséerna ännu en av Messias lärjungar och fick honom att gå med på att Messias skulle gripas vid en tidpunkt då det inte fanns någon risk för en masskonfrontation. Detta knep lyckades. Judas Iskariot överlämnade Messias så att han blev gripen.

De ansedda judarnas rättegång mot Hazrat Isa

Därefter reste de sig alla tillsammans och förde honom till Pilatus. Och de började anklaga honom och sade: Vi har funnit att denne man förleder vårt folk, förbjuder att man betalar skatt till kejsaren och säger att han själv är Kristus, kungen. – Lukas 23:1–2. Då sade Pilatus till översteprästerna och det församlade folket: Jag finner inget fel hos denne man. Men de fortsatte ännu ivrigare att säga: Han hetsar upp folket genom sin undervisning i hela Judeen, från Galileen ända hit. (Lukas 23:4–5) —- Men de ropade högt och häftigt att han skulle korsfästas, och deras rop blev allt starkare. – Lukas 23:23

Likheten med profeten Muhammads daʿwa under den mekanska perioden

På detta sätt misslyckades Hazrat Messias mission i världen genom de människors ansträngningar som ansåg sig vara arvtagare till Hazrat Musa. Enligt historiska vittnesbörd och bevis varade Hazrat Messias profetskap sammanlagt mellan ett och ett halvt och tre år. Under denna korta tid utförde han lika mycket arbete som profeten Muhammad utförde under de tre första åren av sitt liv i Mekka. Om någon jämför och studerar evangeliernas ovan nämnda utsagor med Koranens mekanska suror och de hadither som härrör från tiden i Mekka, kommer han att finna stora likheter mellan dem. (Al-Jihad fi al-Islam, s. 407–410)

Den verkliga orsaken till de kristnas villfarelse

(Arabiska)————————

Säg: ”O ni som har fått Skriften! Överskrid inte orättmätigt gränserna i er religion och följ inte tankesätten hos dem som före er själva gick vilse, ledde många andra vilse och avvek från den rätta vägen.” – Sura al-Ma’idah: 77

Kristnas överdrifter och andras sjukdom att blint följa

Här anspelas på de vilseledda folk vars felaktiga föreställningar, trosuppfattningar och orätta metoder de kristna har anammat. Särskilt åsyftas den grekiska filosofin. Påverkade av dess tankesätt avvek de från den raka vägen, till vilken de ursprungligen hade väg letts. De första efterföljarna till Messias hade trosföreställningar som till stor del motsvarade den sanning som de själva hade bevittnat och som deras vägledare och ledare hade undervisat dem om. Men senare tiders kristna gick å ena sidan till ytterlighet i att visa sin vördnad för Messias, och började å andra sidan, påverkade av grannfolkens blinda trosföreställningar och filosofier, ge sina egna trosuppfattningar överdrivna filosofiska tolkningar. Därefter skapade de helt enkelt en ny religion, som inte hade ens det avlägsta samband med Messias verkliga lära.

En kristen lärds kritiska granskning

I detta sammanhang är det särskilt värt att uppmärksamma en kristen teolog vid namn Reverend Charles Anderson Scott. Hans långa artikel med titeln Jesus Kristus (Jesus Christ) 0024462 0923620 finns i den fjortonde upplagan av Encyclopaedia Britannica. I denna artikel säger han:

I de tre första evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) finns inget som kan ge anledning att anta att evangelieförfattarna betraktade Jesus som något annat än en människa. I deras ögon var han en människa. En människa som välsignades genom att få Guds ande och som hade en så obruten gemenskap med Gud att det vore berättigat att kalla honom Guds son. Matteus själv kallar honom snickarens son, och på ett annat ställe säger han att Petrus, efter att ha erkänt honom som Messias, tog honom åt sidan och förebrådde honom – (Matteus 16:22). Hos Lukas ser vi att två av Jesu lärjungar, efter korsfästelsen och på väg till Emmaus, hänvisar till honom på följande sätt: han var en mäktig profet i gärning och ord inför Gud och hela folket, Lukas 24:19

Det är särskilt värt att uppmärksamma att även om det redan före tillkomsten av Markus evangelium hade blivit vanligt bland de kristna att använda ordet Herren (Lord) om Jesus, så omnämns Jesus ingenstans med detta ord i vare sig Markus evangelium eller Matteus evangelium. Däremot används detta ord i båda dessa skrifter i betydligt större utsträckning om Allah. Alla tre evangelierna nämner Jesu lidande med eftertryck och med vederbörlig värdighet. Men bortsett från Markus ord om lösen (Markus 10:45) och några ord mot slutet finns det ingen antydan någonstans om att Jesu död skulle ha något samband med människans synd och dess försoning.

Han säger vidare,

Att Jesus framställde sig själv som en profet framgår tydligt av olika tal i evangelierna. Till exempel: ”I dag, i morgon och dagen därpå måste jag fortsätta min väg, eftersom det inte kan hända att en profet går under utanför Jerusalem.” – (Luk. 13:33). För det mesta hänvisar han till sig själv som Adams son. Jesus hänvisade aldrig till sig själv som Guds son. När andra av hans samtida använde detta uttryck om honom kan det inte betyda något annat än att de betraktade honom som Messias. Han ville emellertid beteckna sig själv endast med ordet ”son”. Dessutom använde han ordet ”fader” bildligt när han beskrev sitt förhållande till Gud. Han ansåg sig inte vara ensam i detta förhållande. Tvärtom betraktade han även de första människorna som sina medbröder i denna djupa relation till Gud. Senare erfarenheter och djupare studier av den mänskliga naturen tvingade honom emellertid att inse att han i detta avseende var ensam och övergiven.

Denna författare säger vidare:

Dessa ord, som Peter uttalade vid pingsten, framställer Jesus, en människa sänd av Gud, på det sätt som hans samtida kände honom och betraktade honom. Av evangelierna får vi veta att Jesus från barndomen till ungdomsåren helt normalt genomgick stadierna i sin kroppsliga och mentala utveckling. Han kände hunger och törst, blev trött och sov. Han blev förvånad och rådvill. Han behövde också fråga människor för att få veta hur saker och ting förhöll sig. Han led, utstod smärta och dog. Han gjorde inte anspråk på att höra och se allting; tvärtom förnekade han detta. Om man i själva verket skulle tillskriva honom egenskapen att vara Hāzir Nāzir (den som hör allt och ser allt), skulle det strida mot hela den uppfattning vi får från evangelierna. Dessutom står ett sådant anspråk inte alls i samklang med prövningarna på de platser som kallas Gethsemane och Golgata. För att få dem att stämma överens måste dessa händelser betraktas som helt ogrundade. Man måste medge att Messias, när han mötte dessa omständigheter, var bunden av den mänskliga kunskapens allmänna begränsningar. Om det fanns något undantag inom dessa begränsningar bestod det endast i att han hade profetisk förutseende och säker, direkt kunskap om Gud. I evangelierna finns ännu mindre utrymme för att betrakta Messias som allsmäktig. Ingenstans finns någon antydan om att han handlade självständigt och utan hänsyn till Gud. Tvärtom erkände han tydligt genom att gång på gång be att det inte fanns något annat sätt att räddas ur denna fara än genom bön, att han var fullständigt beroende av Gud. Detta är ett viktigt vittnesbörd om evangeliernas historiska tillförlitlighet: även om evangelierna inte skrevs innan den kristna kyrkan började betrakta Messias som gudomlig, bevaras däri å ena sidan vittnesbördet om att Messias faktiskt var människa, medan det å andra sidan inte finns något vittnesbörd om att Messias själv ansåg sig vara Gud.

Reverend Scott säger vidare:

Endast Sankt Paulus förklarar att Jesus vid uppståndelsen genom denna uppståndelsehandling öppet upphöjdes till Guds sons ställning och försågs med full makt. Uttrycket ”Guds son” antyder bokstavligen att han är född av Gud. På ett annat ställe har Sankt Paulus klargjort saken genom att kalla Jesus Guds egen son. Vem som i egentlig religiös mening använde benämningen Khodāvand (Herre) om Messias – de första kristna eller Sankt Paulus – kan man ännu inte avgöra. Förmodligen var det den förstnämnda gruppen som gjorde det. Men det råder inget tvivel om att Paulus började använda denna benämning i full bemärkelse. Därefter använde han om Herren Jesus Kristus många föreställningar och terminologiska uttryck som i de äldre heliga skrifterna var förbehållna Herren Jehova (Allah). På så sätt gjorde han sitt budskap ännu tydligare. Samtidigt betraktade han Messias som jämlik Gud i kunskap, förstånd och storhet och kallade honom i enkel mening Guds son. Trots detta avstod han, även efter att på olika sätt ha likställt Messias med Gud, från att förkunna honom som Allah själv.

En annan kristen experts granskning

I en artikel med rubriken ”Christianity” i Encyclopaedia Britannica säger Reverend George William Fox, när han behandlar den kristna kyrkans grundläggande troslära: ”Treenighetslärans tankemässiga struktur är hämtad från grekerna. Ovanpå den har den judiska läran omformats. I detta avseende är det för oss en märklig sorts sammanblandning. Den religiösa tankevärlden är biblisk, men den har omformats till en främmande filosofis gestalt.”

Benämningarna Fadern, Sonen och den helige Ande är hämtade från judiska källor. Även om Jesus använde den sista benämningen mycket sällan, och dess betydelse var helt oklar även när Sankt Paulus använde den, hade detta uttryck i den judiska litteraturen nästan antagit formen av en person. Därför kommer denna trosläras beståndsdel från den judiska religionen (även om även den hade påverkats av grekiskt tänkande innan den införlivades i denna sammansatta lära), medan själva frågan är rent grekisk. Det som låg till grund för denna trosläras uppkomst var varken moraliskt eller religiöst. Det var i stället en rent filosofisk fråga: Hur ser det ömsesidiga förhållandet mellan dessa tre – Fadern, Sonen och Anden – ut? Det svar som kyrkan har gett ingår i den troslära som antogs vid konciliet i Nicaea. I alla sina kännetecken är den en symbol för grekiskt tänkande.

Kyrkohistoriens vittnesbörd

I detta sammanhang är artikeln med rubriken ”Church History” i Encyclopaedia Britannica särskilt värd att uppmärksamma:

Redan innan det tredje kristna århundradet hade gått till ända hade man i allmänhet kommit att acceptera Kristus som Ordets kroppsliga uppenbarelse. Men ett stort antal kristna erkände inte Kristus som Gud. Under det fjärde århundradet uppstod en våldsam debatt i denna fråga, vilket skakade kyrkans grundvalar. Slutligen fastställdes vid konciliet i Nicaea år 325 att uppfattningen om Kristus som Gud skulle betraktas som officiell kristen troslära, och den formulerades med särskilda ord. Även därefter fortsatte debatten en tid. Men till sist segrade Nicaeas beslut. I öst och väst accepterades det på så sätt att kristna som hade den rätta trosläran borde tro på detta. Tillsammans med erkännandet av Sonen som Gud erkändes även Anden som Gud, och Anden fick plats vid sidan av Fadern och Sonen i dopets (Baptism) formulering och i de brukliga religiösa symbolerna. På detta sätt blev treenighetsläran, till följd av den uppfattning om Kristus som fastställdes i Nicaea, en oskiljaktig del av den kristna religionen. Därefter skapade även påståendet att Sonens gudomlighet hade tagit gestalt i Kristus som person en andra svårighet. Om denna pågick debatter under det fjärde århundradet och ännu en längre tid därefter. Frågan var: vilket förhållande rådde i Kristus som person mellan Gud och människan? År 451 lade konciliet i Chalcedon fram lösningen att Kristus som person hade två fullständiga naturer. Även efter deras förening förblev de oförändrade i sina särskilda kännetecken. Vid konciliet som hölls i Konstantinopel år 680 tillades att de båda naturerna också hade var sin separata vilja. Det vill säga att Kristus samtidigt hade två viljor. —- Under denna tid ägnade den västliga kyrkan särskild uppmärksamhet åt frågorna om synd och nåd, och under lång tid pågick en debatt om vilken roll Gud respektive människan hade i fråga om frälsningen. Slutligen antogs vid det andra konciliet i Orange år 529 denna lära: på grund av Adams fall ur paradiset är varje människas tillstånd sådant att hon inte kan ta ett enda steg mot frälsningen, förrän hon genom kristet dop får nytt liv genom Guds nåd. Inte heller efter att detta nya liv har börjat kan hon förbli i ett gott tillstånd, om inte Guds nåd förblir hennes stöd för evigt. Och denna Guds eviga nåd kan endast erhållas genom den katolska kyrkan.

Debattens resultat

Av dessa redogörelser av kristna lärda blir det tydligt att det första som ledde de kristna vilse var troslärans och vördnadens överdrifter. Det var på grundval av denna överdrift som orden Herre och Guds Son användes om Hazrat Kristus (frid vare med honom). Guds egenskaper tillskrevs honom, och läran om försoningen uppfanns. Ändå fanns inte minsta spår av sådana uttalanden i Hazrat Kristus undervisning. När filosofins giftiga atmosfär sedan trängde in i de kristnas sinnen och hjärtan, försökte de inte inse denna ursprungliga villfarelse och undvika den, utan började i stället försvara sina tidigare ledare och tolka deras misstag. I stället för att återvända till Kristus verkliga undervisning fortsatte de att med hjälp av enbart skrifter och filosofi uppfinna nya trosläror. I dessa verser i den heliga Koranen har de kristna varnats för dessa villfarelser. (Tafhim al-Qur’an, sura as-Saff, not 8)

Tron på föreställningen att människan är syndig av naturen

De himmelska skrifterna har inte framlagt någon föreställning om att människan är syndig av naturen, en föreställning som kristendomen har betraktat som sin grundläggande troslära i ett och ett halvt till två tusen år. I dag har katolska lärda själva börjat säga att denna troslära saknar grund. En framstående bibelforskare, pastor Herbert Haag (Haag), säger i sin nyligen utgivna bok ”Is Original Sin In Scripture” att det bland de tidiga kristna, åtminstone fram till det tredje århundradet, inte alls fanns någon sådan troslära att människan var syndig av naturen. När denna föreställning började spridas bland människor protesterade kristna lärda mot den i två århundraden. Till sist började Sankt Augustinus på 400-talet protestera mot den. Till sist införlivade Sankt Augustinus på 400-talet, genom kraften i sin argumentation, denna föreställning med de kristnas grundläggande trosläror: att mänskligheten genom arv hade fått bära bördan av Adams synd. Nu finns ingen annan utväg än att vinna frälsning genom Kristus försoning. (Frihetsrörelsen i Indien och muslimerna, del 2, s. 191–199)

Att kalla Hazrat Maria Guds moder

År 431 e.Kr. hölls i Efesos ett koncilium med de religiösa ledarna i den kristna världen. Vid detta möte blev läran om att Hazrat Isa (frid vare med honom) är Gud, och att de kristna endast erkänner Hazrat Maryam som Guds moder, kyrkans officiella lära. De kristna nöjde sig inte med att göra endast Messias och Ruh al-Qudus till gudar; de gjorde även Messias mor till en permanent gudom. I Bibeln finns ingen antydan om att Hazrat Maryam skulle vara gudomlig eller besitta gudomlig renhet. Under trehundra år efter Messias var den kristna världen okunnig om denna föreställning. Mot slutet av det tredje århundradet började vissa religiösa lärda i Alexandria för första gången sprida läran om Maryams gudomlighet och dyrkan av Maryam. Till en början var kyrkan emellertid inte beredd att godta detta. Tvärtom betraktade den dyrkan av Maryam som en villolära. När en storm av debatt började rasa i den kristna världen kring Nestorius föreställning att Messias väsen består av två bestående och åtskilda väsen, hölls därför detta koncilium i staden Efesos år 431 för att avgöra saken. Efter detta möte spred sig denna lära snabbt inom själva kyrkan. När tiden för Koranens uppenbarelse närmade sig hade Hazrat Maryam till och med blivit en så mäktig gudinna att Fadern, Sonen och Ruh al-Qudus blev obetydliga i jämförelse med henne. Hennes statyer restes i kyrkor på olika platser. Ceremonier för dyrkan hölls framför hennes statyer. Man bad henne om hjälp. Hon ansågs vara den som hörde böner, avvärjde olyckor och hjälpte de hjälplösa. För en kristen tjänare var det största medlet till troskap att få Guds moders hjälp och beskydd. Kejsar Justinianus förklarade i inledningen till en lag Hazrat Maryam för sitt rikes hjälperska. Hans berömde general Narcissus bad Hazrat Maryam om hjälp på slagfältet. Kejsar Heraclius, som var samtida med profeten Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), trodde att denna fana, genom välsignelsen från hennes avbild, inte skulle sänkas. Även om protestantiska kristna senare, under inflytande av reformationsrörelsen, höjde sina röster mot dyrkan av Maryam, håller den romersk-katolska kyrkan än i dag fast vid denna lära. (Tafhim al-Qur’an, kommentar till sura al-Ma’ida, not 101)

Profetian om den siste profeten i Torah och Evangeliet

(Profetiorna i Torah borde ha redogjorts för separat i kapitlet om judarna och Evangeliets utsagor separat. Men den lärde författaren har sammanfört båda profetiorna på ett sådant sätt att diskussionens betydelse skulle minska om de skildes åt. Därför har han redogjort för dem tillsammans.)

(Arabiska———-)

Och minns vad Isa, Maryams son, sade: ”O Israels barn! Jag är Allahs sändebud till er, som bekräftar den Torah som kom före mig och som fortfarande finns, och jag förkunnar det glada budskapet om ett sändebud som ska komma efter mig och vars namn ska vara Ahmad.” – (Sura as-Saff: 6) (En viktig diskussion om denna omstridda vers har redan förts; diskussionen kommer längre fram.)

Detta uttalande av Hazrat Isa (frid vare med honom) syftar på den profetia som Hazrat Musa (frid vare med honom), när han talade till sitt folk, uttalade om Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). (De kristna tror också på Hazrat Musas (frid vare med honom) undervisning och på Torah.) Där säger han:

En profet ska träda fram

”Herren, din Gud, skall bland dina bröder, bland ditt eget folk, låta uppstå åt dig en profet som är lik mig; honom skall ni lyssna till. Detta skedde i enlighet med vad du bad Herren, din Gud, om vid Horeb på dagen då församlingen var samlad: ’Låt mig inte på nytt höra Herren, min Guds, röst och låt mig inte mer se denna stora eld, så att jag inte dör.’ Då sade Herren till mig: ’De har rätt i vad de säger. Jag skall bland deras bröder låta uppstå åt dem en profet som är lik dig. Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.’ – Femte Moseboken 18:15–19

Toran: en tydlig profetia

Detta är Torans tydliga profetia, som inte kan tillskrivas någon annan än profeten Muhammed. Hazrat Musa förmedlar alltså denna befallning från Allah den Allsmäktige till sitt folk: ”Jag skall låta en profet uppstå åt dig bland dina bröder.” Det bör påpekas att ”bröder” till ett folk inte kan betyda någon stam eller släkt inom samma folk. Det kan däremot betyda ett folk som står det nära genom härstamning. Om det hade varit en profet från Israels barn som skulle komma, skulle det ha sagts: ”Jag skall låta en profet uppstå åt er ur er egen krets.” Därför måste ”Israels barns bröder” nödvändigtvis syfta på Israels barn, som genom att vara ättlingar till Hazrat Ibrahim är deras släkt på härstamningens grund. Dessutom kan denna profetia inte avse någon av Israels barns profeter, eftersom många profeter – inte bara en – kom bland Israels barn efter Hazrat Musa, och de nämns överallt i Bibeln.

Det andra som sägs i detta glada budskap är att den profet som skall sändas kommer att likna Hazrat Musa. Det är helt uppenbart att likheten inte gäller ansiktets utseende, kroppsbyggnad eller livets omständigheter. Ingen människa är nämligen lik en annan i dessa avseenden. Inte heller betyder det enbart likhet i profetegenskapernas kvaliteter, eftersom dessa egenskaper återfanns på samma sätt hos de profeter som kom efter Hazrat Musa. Det kan därför inte vara en särskild egenskap hos någon profet att han i detta avseende liknar Hazrat Musa. När likhet i dessa två avseenden har uteslutits, kan den enda återstående grunden för likheten – genom vilken den kommande profetens särdrag kan förstås – vara att denna profet liknar Hazrat Musa genom att föra med sig en bestående och fullständig sharia. Ingen annan än Hazrat Muhammed hade denna egenskap. Varje profet som kom bland Israels barn före honom följde nämligen endast Musas sharia. Ingen av dem kom med en bestående och fullständig sharia.

Denna tolkning stärks ytterligare av följande ord i profetian: ”Detta skall ske i enlighet med den bön som du, det vill säga Israels barn, bad till Herren, din Gud, på samlingsdagen vid Horeb: ’Låt mig inte åter höra Herren, min Guds, röst och inte heller se denna stora eld, så att jag inte dör.’ Då sade Herren till mig: ’De har talat väl. Jag skall låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder, och jag skall lägga mina ord i hans mun.’”

Med Horeb avses här det berg där Hazrat Musa för första gången fick föreskrifterna om sharia. Den bön från Israels barn som nämns här betyder att om en sharia skulle ges i framtiden, skulle den inte ges under de fruktansvärda omständigheter som uppstod när sharia gavs vid berget Horeb. Denna händelse nämns både i Koranen och Bibeln. (Koranen, sura al-Baqara, verserna 55–56; sura al-A’raf, verserna 155 och 171; Bibeln, Andra Moseboken 19:17–18.) Som svar sade Musa till Israels barn att Allah den Upphöjde hade besvarat deras bön. Han sade: ”Jag skall sända dem en sådan profet, i vars mun jag skall lägga Mina ord.” Det vill säga, när den framtida sharian skulle ges, skulle de fruktansvärda omständigheter som hade uppstått vid berget Horeb inte upprepas. När han däremot skulle upphöjas till profetens rang, skulle Allahs ord läggas i hans mun. Därefter skulle han låta allmänheten höra dem. När dessa tydliga ord beaktas kan det inte längre finnas något tvivel om att den som profetian gäller inte kan vara någon annan än profeten Muhammed. Efter Hazrat Musa var det endast profeten Muhammed som fick en bestående och fullständig sharia. När denna sharia gavs samlades inget folk, såsom Israels barn hade gjort vid berget Horeb. Inte heller skapades vid utdelandet av sharias föreskrifter samma slags omständigheter som hade skapats där. (Sura at-Taghabun, anmärkning 5)

En utförlig behandling av den ovan nämnda versen i sura as-Saff

Den vers i sura as-Saff vars översättning återgavs redan i början av detta kapitel är en mycket viktig vers i den heliga Koranen. Islams motståndare har riktat häftiga invändningar mot denna vers och gjort sig skyldiga till ett mycket allvarligt brott mot troheten. I versen sägs nämligen att det glada budskapet om hans ankomst förkunnades genom att Hazrat Isas namn nämndes uttryckligen. Därför krävs en utförlig behandling av detta ämne.

För det första: Här sägs profetens namn vara Ahmad. Ahmad har två betydelser. Den ena är en person som prisar Allah den Upphöjde allra mest. Den andra är den person som prisas allra mest, eller den som är mest prisvärd bland tjänarna. Det är bevisat genom autentiska hadither att detta också var ett av profetens namn. Enligt en berättelse av Hazrat Abu Musa al-Ashari i Muslim och Abu Dawud sade profeten: ”Jag är Muhammed, jag är Ahmad och jag är al-Hashir.” Denna utsaga har återberättats från Hazrat Jubayr ibn Mut’im av imam Malik, al-Bukhari, Muslim, ad-Darimi, at-Tirmidhi och an-Nasa’i. Detta namn på profeten var välkänt bland de ädla följeslagarna. Hazrat Hassan ibn Thabit säger i sin poesi:

Allah, änglarna som trängs runt Hans tron och alla heliga väsen sänder välsignelser över den välsignade Ahmad.

Det är också bevisat genom historien att Huzurs (s.a.w.) namn inte bara var Muhammad, utan även Ahmad. I hela den arabiska litteraturen finns inget exempel på att någon före Profeten (s.a.w.) bar namnet Ahmad. Efter honom har otaliga människor fått namnen Ahmad och Ghulam Ahmad. Vilket större bevis kan finnas än att detta namn, från tiden för hans profetskap fram till i dag, är så välkänt och berömt bland hela den muslimska umman? Om detta inte hade varit hans namn, vilken Ahmad ansåg då de som gav sina barn namnet Ghulam Ahmad att de var tjänare till?

För det andra: Evangeliet enligt Johannes vittnar om att Israels barn vid tiden för Messias ankomst väntade på tre personer. För det första Messias, för det andra Elia, det vill säga profeten Elias återkomst, och för det tredje den profeten.

Evangeliets ord lyder som följer:

Johannes vittnesbörd var detta: När judarna skickade präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom: ”Vem är du?”, bekände han och förnekade inte, utan bekände: ”Jag är inte Kristus.” Då frågade de honom: ”Vad är du då? Är du Elia?” Han sade: ”Det är jag inte.” ”Är du den profeten?” Han svarade: ”Nej.” Då sade de till honom: ”Vem är du? Så att vi kan ge svar åt dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?” Han sade: ”Jag är rösten av en som ropar i öknen: Gör Herrens väg rak, såsom profeten Jesaja har sagt.” De hade sänts från fariséerna. Och de frågade honom: ”Om du inte är Kristus, inte heller Elia och inte heller den profeten, varför döper du då?” – Johannes 1:19–25

Dessa ord bevisar att Israels barn, utöver profeten Messias och profeten Elias, väntade på ännu en profet. Och han var inte heller profeten Yahya. Tron på denne profets ankomst var så berömd och allmänt känd bland Israels barn att det räckte att säga ”den profeten” för att hänvisa till honom. Det var inte nödvändigt att säga att det var han vars ankomst hade förutsagts i Torah. Dessutom blev det känt att ankomsten av den profet som de hänvisade till var säker. När profeten Yahya fick dessa frågor sade han nämligen inte: ”Ingen annan profet kommer; vem är det ni talar om?”

Evangeliet enligt Johannes

För det tredje: Se nu på de profetior som återges fortlöpande från kapitel 14 till kapitel 16 i Johannes evangelium: ”Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, för att han skall vara hos er för evigt. Han är sanningens Ande, som världen inte kan se och inte känner. Men ni känner honom, eftersom han förblir hos er och skall vara i er.” – Johannes 14:25–26

Jag skall inte längre tala mycket med er, eftersom världens härskare kommer, och i mig finns inget som tillhör honom – 14:30

Honom skall jag sända till er från Fadern: sanningens Ande, som utgår från Fadern. När Hjälparen kommer, skall han vittna om mig. – 15:26

Ändå säger jag er sanningen: det är bäst för er att jag går bort, för om jag inte går bort kommer Hjälparen inte till er. Men om jag går, skall jag sända honom till er. – 16:7

Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, skall han leda er till hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt vad han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, eftersom han skall ta av det som är mitt och förkunna det för er. Allt vad Fadern har är mitt. Därför sade jag att han skall ta av det som är mitt och förkunna det för er. 16:12–15

Den kommande skall bli världens ledare

I de ovan citerade utsagorna i det evangelium som skrevs av Johannes förkunnar Hazrat Isa de goda nyheterna om en som skall komma efter honom. Om honom säger han att han skall vara världens härskare eller världsledare (Sarwar-e Alam) och bestå för evigt. Han skall visa alla sanningens vägar och själv vittna om honom (Hazrat Isa). I dessa utsagor av Johannes har man försökt fördunkla innehållet genom att använda uttryck som den Helige Ande och sanningens Ande. Men om man ändå läser alla orden uppmärksamt blir det tydligt att den som det förkunnas skall komma inte är någon ande, utan en människa, och dessutom en särskild människa vars undervisning skall vara omfattande och allomfattande och bestå oförändrad fram till Uppståndelsens dag. För denna särskilda person har den urduiska översättningen använt ordet Hjälparen, och om det grekiska ord som används i det ursprungliga evangeliet enligt Johannes säger de kristna med eftertryck att det var Paracletus.

Förvirring bland de kristna kring ordet Parakletos

De kristna lärda själva möter stora svårigheter när de skall fastställa ordets betydelse. På det ursprungliga grekiska har ordet Paraklet flera betydelser, såsom att kalla någon till en plats, ropa på hjälp, varna, ge inspiration, uppmuntra, be och så vidare. Ordet har också givits sådana grekiska betydelser som att trösta, lugna och uppmuntra. Ingenstans i Bibeln där ordet används passar dess betydelse helt och hållet. Origenes använde i en av sina översättningar ordet Consolator (tröstare), och på ett annat ställe Deperecator. Men andra kommentatorer har förkastat båda dessa. För det första är detta inte korrekt enligt den grekiska grammatiken. För det andra fungerar denna betydelse inte på någon av de platser där ordet förekommer. Några andra kommentatorer använde ordet Teacher som översättning, men enligt reglerna för ordets användning i det grekiska språket kan denna betydelse inte godtas. Tertullianus och Augustinus gav företräde åt ordet Advocate. Åter andra använde ord som Assistant, Confortur och Consoler. – (Se Encyclopaedia of Biblical Literature – Word Paracleture).

Möjligheten av en ordagrann förändring

Det intressanta är nu att det i det grekiska språket finns ytterligare ett ord – Periclytos. Det betyder ”den prisade”. Detta ord motsvarar helt ordet Muhammad, och det finns en stor likhet i uttalet mellan Periclytos och Paracletus. Det är inte alls omöjligt att de kristna lärda och präster som var vana att utan vidare ändra sina heliga skrifter efter eget behag ansåg detta ord i den profetia som Johannes citerade vara oförenligt med deras trosuppfattning och därför ändrade det något. Eftersom det ursprungliga evangeliet på grekiska, skrivet av Johannes, inte längre finns bevarat någonstans, är det svårt att bevisa vilket av dessa två ord som användes där.

Det ursprungliga syriska ordet

Det går inte att dra någon slutsats enbart utifrån vilket ord Johannes faktiskt använde på grekiska. Det var nämligen en översättning från originalspråket. Och Messias språk var det syriska språket i Palestina. Det ord han använde i sitt evangelium måste därför med nödvändighet ha varit ett syriskt ord. Lyckligtvis finner vi detta ursprungliga syriska ord i den biografi som Ibn Hisham skrev (Sira Ibn Hisham). Av denna bok får vi samtidigt veta vilket det grekiska motsvarande ordet var. Med hänvisning till Muhammad ibn Ishaq återger Ibn Hisham hela översättningen av kapitel 15, verserna 23–27, och kapitel 16, vers 1, i Johannes evangelium. Där använder han ordet Munhamanna i stället för det grekiska ordet Faraklit (Paracletus/Periclytos). Därefter säger Ibn Ishaq eller Ibn Hisham i sin förklaring att Munhamanna på syriska betyder Muhammad och på grekiska Periclytos (Ibn Hisham, del 1, s. 248).

Det bör nu uppmärksammas att det historiskt sett var det syriska språket som talades av Palestinas vanliga invånare ända fram till det nionde århundradet. Detta område blev en del av de islamiskt erövrade områdena från mitten av 600-talet. Ibn Ishaq avled år 768 e.Kr. och Ibn Hisham år 828 e.Kr. Det innebär att de kristna i Palestina talade syriska under båda dessa historikers tid. För dessa två historiker var det inte särskilt svårt att ha kontakt med de kristna undersåtarna i deras eget land. Dessutom bodde vid denna tid miljontals grekisktalande kristna i de islamiskt erövrade områdena. Därför var det inte alls svårt för dem att veta vilket grekiskt ord som motsvarade ett visst syriskt ord. Om det syriska ordet Munhamanna användes i Ibn Ishaqs översättning och Ibn Ishaq i sin förklaring använde det motsvarande arabiska ordet Muhammad och det grekiska ordet Periclytos, finns det inget utrymme för tvivel om att profeten ʿIsa (frid vare med honom) nämnde profeten Muhammads (frid vare med honom) namn och förkunnade hans ankomst. Samtidigt framgår det att originalordet Periclytos användes i Johannes grekiska evangelium, men att kristna lärda senare ändrade det till Paracletus.

Kung Najashis erkännande av sanningen

Ett ännu äldre historiskt vittnesmål finns återgivet av ʿAbdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom). Han berättar att när Najashi kallade emigranterna till Abessinien till sitt hov och fick höra profeten Muhammads (frid vare med honom) lära och undervisning av Jaʿfar ibn Abu Talib, sade han:

Välsignelse över er och över den Varelse från vilken ni har kommit. Jag vittnar om att han är Allahs Sändebud och att han är den person vars ankomst ʿIsa ibn Maryam har förkunnat.

Denna berättelse återges i flera hadither från Hazrat Ja‘far och Hazrat Umm Salama själva. Därav bevisas inte bara att Najashi i början av det sjunde århundradet kände till att Hazrat Isa (frid vare med honom) hade förutsagt en profet, utan också att en tydlig hänvisning till denne profet finns i evangeliet, varför Najashi inte hade svårt att dra slutsatsen att profeten Muhammad (frid och välsignelser vare med honom) var just denne profet. Av denna berättelse kan man emellertid inte veta om Najashi fick kännedom om Hazrat Isas (frid vare med honom) glada budskap genom det evangelium som Johannes skrev, eller om han hade någon annan källa.

Det glada budskapet i Barnabas evangelium

I de profetior om Guds Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) som Barnabas citerar i sitt evangelium nämner Hazrat Isa (frid vare med honom) på vissa ställen profeten Muhammad (frid och välsignelser vare med honom) vid namn, på andra ställen kallar han honom Guds Sändebud, på ytterligare andra använder han ordet Messias om honom, och ibland ordet den lovvärde (Admirable). På andra ställen använder han så tydliga formuleringar att de helt motsvarar orden: Det finns ingen gud utom Allah, Muhammad är Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom). Det är inte möjligt att citera alla dessa glada budskap i sin helhet. De är nämligen så många och återges på olika platser i olika sammanhang och berättarstilar att man skulle kunna skriva en hel bok om dem. Nedan återges några exempel: (The Gospel of Barnabas, Barnabas evangelium, översattes till engelska av Lonsdale och Laur Raag och publicerades år 1907 av Clarendon Press i Oxford. För engelskkunniga läsare återges citaten ur nämnda verk på engelska – översättaren.)

De profeter som Gud har sänt till världen, till antalet etthundrafyrtiofyra tusen, har talat dunkelt. Men efter mig ska alla profeters och de renas ljus träda fram och upplysa det mörker som omger profeternas ord. Ty han är Guds Sändebud. (Alla profeter, som är etthundrafyrtiofyra tusen och som Gud har sänt till världen, har talat dunkelt. Men efter mig ska alla profeters och heligas strålglans komma och kasta ljus över det mörker som omger allt vad profeterna har sagt, eftersom han är Guds Sändebud. Kapitel 17, Barnabas evangelium.) (Kapitel 17)

Fariséerna och leviterna sade: ”Om du inte är Messias, Elia eller någon annan profet, varför förkunnar du då en ny lära och framställer dig själv som större än Messias?” Jesus svarade: ”De underverk som Gud låter ske genom mina händer visar att jag gör det som Gud vill. I själva verket anser jag mig inte värdig att vara större än den som ni talar om. Jag är inte värdig att lösa banden på Guds Sändebuds strumpor eller skosnören – honom som ni kallar Messias, som bereddes före mig och som ska komma efter mig och föra med sig sanningens ord, så att hans religion aldrig får något slut.” – Vers 42 (De sade: Om du inte är Messias, Elia eller någon profet, varför förkunnar du då en ny lära och gör dig själv viktigare än Messias?)

Jesus svarade: ”De underverk som Gud utför genom mina händer visar att jag talar det som Gud vill; jag gör mig inte heller till någon som den ni talar om, för jag är inte värdig att lösa banden på strumporna eller skosnörena till Guds Sändebud, honom som ni kallar Messias, som bereddes före mig och ska komma efter mig och föra med sig sanningens ord, så att hans tro aldrig får något slut.” (Kapitel 42, Barnabas evangelium.)

Jag säger er sannerligen att varje profet som har kommit har sänts till endast ett folk som ett tecken på Guds nåd. Därför nådde profeternas ord inte någon annan än det folk till vilket de hade sänts. Men när Guds profet kommer ska Gud liksom ge honom sigillet från sin egen hand. Han ska komma med makt över de gudlösa och utrota avgudadyrkan så grundligt att Satan blir förvirrad. (Efter ett långt samtal med lärjungarna sade Hazrat Isa, frid och välsignelser vare med honom, uttryckligen att denne profet skulle födas bland Israels barn, inte bland Isaks barn.) – Kapitel 43. (Jag säger er sannerligen att varje profet, när han kommer, har fötts för endast ett folk som ett tecken på Guds nåd. Därför sträckte sig deras ord inte längre än till det folk som de hade sänts till. Men när Guds Sändebud kommer ska Gud liksom ge honom sigillet från sin hand, så att han bär med sig frälsning och nåd till alla världens folk som tar emot hans lära. Han ska komma med makt över de gudlösa och förstöra avgudadyrkan, så att Satan blir förvirrad. Tro mig, jag säger er sannerligen att löftet gavs genom Ismael, inte genom Isak. – Kapitel 43, Barnabas evangelium.)

Därför säger jag er att Guds Sändebud är ett ljus genom vilket nästan allt som Gud har skapat kommer att glädjas. Han är nämligen smyckad med förståelsens och rådets ande, visdomens och kraftens ande, fruktans och kärlekens ande samt försiktighetens och återhållsamhetens ande. Han är smyckad med givmildhetens och barmhärtighetens ande, rättvisans och gudsfruktans ande samt mildhetens och tålamodets ande. Av Gud har han fått dessa egenskaper tre gånger mer än vad Gud har skänkt dem åt alla sina skapelser. Välsignad den tid då han kommer till världen! Tro mig, jag har sett honom och visat honom vördnad, liksom alla profeter har sett honom. Så snart Gud såg hans ande gav Han honom profetskapet, och när jag ser honom fylls min själ av ro. Då säger jag: O Muhammad, må Gud vara med dig och göra mig värdig att knyta dina skosnören. Om jag uppnår denna ära blir jag en stor profet och en helig människa inför Gud. – Kapitel 44 (Därför säger jag er att Guds Sändebud är en strålglans som ska skänka glädje åt nästan allt som Gud har skapat. Han är smyckad med förståelsens och rådets ande, visdomens och kraftens ande, fruktans och kärlekens ande, försiktighetens och återhållsamhetens ande. Han är smyckad med givmildhetens och barmhärtighetens ande, rättvisans och gudsfruktans ande samt mildhetens och tålamodets ande, som han har fått av Gud tre gånger mer än vad han har gett åt alla sina skapelser. Välsignad den tid då han kommer till världen! Tro mig, jag har sett honom och visat honom vördnad, liksom varje profet har sett honom. Eftersom Gud ger dem profetskap genom hans ande. När jag såg honom fylldes min själ av tröst, och jag sade: O Muhammad, må Gud vara med dig och göra mig värdig att knyta ditt skosnöre; om jag uppnår detta blir jag en stor profet och en helig människa inför Gud. – Kapitel 44.)

Låt inte sorgen tynga er och var inte rädda. För det var inte jag som skapade er. Nej, Gud är vår Skapare, och det är Han som har skapat er. Han kommer att ta hand om er. Vad mig beträffar har jag nu kommit till världen för att bereda vägen för Guds sändebud – han kommer att föra med sig frälsning till världen. Men var på er vakt så att ni inte blir bedragna. För många falska profeter kommer att träda fram och förvränga min Bibel under åberopande av mitt namn.

Då sade Andreas: ”Mästare, berätta några av hans kännetecken för oss, så att vi kan känna igen honom.”

Jesus sade: ”Han kommer inte att komma under er tid. Han kommer några år efter er, när mitt evangelium har blivit så förvrängt att högst trettio troende kommer att finnas kvar. Vid den tiden kommer Gud att visa världen barmhärtighet och sända sitt sändebud, över vars huvud ett moln kommer att kasta sin skugga. Genom detta kommer man att förstå att han är Guds utvalde, och genom honom kommer Gud att bli känd i världen. Han kommer att ha stor makt mot de gudlösa och utrota avgudadyrkan i världen. Jag gläder mig mycket, eftersom vår Gud genom honom kommer att kunna kännas och Hans helighet kommer att beskrivas. Min sannfärdighet kommer att bli känd i världen. Han kommer att utkräva hämnd på dem som anser mig vara något större än en människa – han kommer att föra med sig en sådan sannfärdighet att den blir tydligare än alla profeters sannfärdighet.” – Kapitel 72 (Barnabas evangelium) (Låt inte era hjärtan oroas, och var inte rädda, för det var inte jag som skapade er, utan Gud, vår Skapare, Han som har skapat er, kommer att beskydda er. Vad mig beträffar har jag nu kommit till världen för att bereda vägen för Guds sändebud, som ska föra frälsning till världen. Men var på er vakt så att ni inte blir bedragna, för många falska profeter kommer att träda fram; de kommer att ta mina ord och förorena mitt evangelium. Då sade Andreas: ”Mästare, berätta några tecken för oss, så att vi kan känna igen honom.” Jesus svarade: ”Han kommer inte under er tid, utan kommer några år efter er, när mitt evangelium har upphävts, så att knappt trettio troende kommer att finnas kvar. Vid den tiden kommer Gud att förbarma sig över världen och därför sända sitt sändebud. Över hans huvud kommer ett vitt moln att vila, genom vilket han ska kännas igen som Guds utvalde, och genom honom ska han bli uppenbarad för världen. Han kommer med stor makt mot de gudlösa och förgör avgudadyrkan på jorden. Och jag gläder mig, eftersom vår Gud genom honom ska bli känd och förhärligad, och jag ska bli känd som sann. Han kommer att utkräva hämnd på dem som säger att jag är mer än en människa. Han kommer med en sanning som är klarare än alla profeters.” – Kapitel 72, Barnabas evangelium)

Vid Gud, eden svors i Salomos moské i Jerusalem, och ingen annanstans. Men tro mig: en tid kommer då Gud ska låta sin barmhärtighet komma över en annan stad. Då kommer sann tillbedjan av Honom att vara möjlig överallt, och Gud kommer i sin barmhärtighet att godta den riktiga bönen på varje plats.

Jesus sade: ”Jag har i sanning sänts som frälsningens profet till Israels folk. Men efter mig kommer Messias, sänd av Gud till hela världen, för vars skull Gud har skapat hela denna värld. Då kommer Gud att dyrkas över hela världen och Hans barmhärtighet att komma.” – Kapitel 82 (Löftet från Gud gavs i Jerusalem, i Salomos tempel, och ingen annanstans. Men tro mig: en tid kommer då Gud ska ge sin barmhärtighet till en annan stad, och på varje plats ska det vara möjligt att tillbe Honom i sanning. Och Gud kommer på varje plats att i barmhärtighet godta den sanna bönen. Jag har verkligen sänts till Israels hus som frälsningens profet, men efter mig kommer Messias, sänd av Gud till hela världen, för vars skull Gud har skapat världen. Och då kommer Gud att dyrkas över hela världen och barmhärtighet att tas emot. – Kapitel 82, Barnabas evangelium.)

Jesus sade: ”Vid den evige Gudens ed, Han i vars hand mitt liv vilar, jag är inte den Messias vars ankomst alla världens folk väntar på, och om vilken Gud lovade vår fader Abraham och sade: ’Genom din avkomma ska alla världens folk välsignas.’”

Men när Gud tar mig bort från världen, när Satan gör uppror på detta sätt så att de gudlösa kommer att tro att jag är Gud och Guds son, kommer de därför att förvränga mina ord och min lära. Till slut kommer knappt trettio troende att finnas kvar. Vid den tiden kommer Gud att visa världen barmhärtighet och sända sitt sändebud, för vars skull Han har skapat allt detta i världen. Han kommer från söder med makt och förgör avgudarna tillsammans med avgudadyrkarna. Han kommer att beröva Satan det herravälde över människorna som han har fått. Han kommer att föra med sig Guds barmhärtighet till frälsning för dem som tror på honom. Välsignad är den som tar emot hans ord.” – Kapitel 96 (Jesus svarade: ”Så sant Gud lever, i vars närvaro min själ står, jag är inte den Messias som alla jordens folk väntar på, liksom Gud lovade vår fader Abraham och sade: ’Genom din avkomma ska alla jordens folk välsignas.’ Men när Gud tar mig bort från världen kommer Satan åter att väcka detta förbannade uppror genom att få de gudlösa att tro att jag är Gud och Guds son. Därför kommer mina ord och min lära att förorenas, så att knappt trettio troende kommer att finnas kvar. Då kommer Gud att förbarma sig över världen och sända sitt sändebud, för vars skull Han har skapat allting. Han kommer från söder med makt och förgör avgudarna tillsammans med avgudadyrkarna. Han kommer att ta ifrån Satan det herravälde över människorna som han har. Han kommer att föra med sig Guds barmhärtighet till frälsning för dem som tror på honom. Välsignad är den som tror på hans ord.” – Kapitel 96, Barnabas evangelium.)

Prästen frågade: ”Vad kommer denne Messias att kallas, och vilka tecken kommer att förkunna hans ankomst?”

Jesus svarade: Messias namn är lovprisat. När Gud skapade hans själ gav Han honom själv detta namn och placerade honom i en himmelsk härlighet. Gud sade: ”Vänta, Muhammed. För din skull ska Jag skapa paradiset, världen och mycket annat, och Jag ska skänka allt detta åt dig som en gåva. De som välsignar dig ska bli välsignade, och de som förbannar dig ska bli förbannade. När Jag sänder dig till världen ska Jag sända dig som frälsningens profet. Ditt ord ska vara sant, så att även om jorden och himlen består, ska din religion bestå. Därför är hans välsignade namn Muhammed.” – (Kapitel 97) (Sedan sade prästen: Vad ska Messias kallas, och vilket tecken ska avslöja hans ankomst?)

Jesus svarade: Messias namn är Lovprisad. Gud själv gav honom namnet när Han hade skapat hans själ och placerat den i himmelsk glans. Gud sade: ”Vänta, Muhammed. För din skull ska Jag skapa paradiset, världen och en stor mängd skapelser, av vilka Jag ger dig en gåva. Den som välsignar dig ska bli välsignad, och den som förbannar dig ska bli förbannad. När Jag sänder dig till världen ska Jag sända dig som Min frälsningens budbärare, och ditt ord ska vara sant, så att även om himmel och jord förgår, ska din tro aldrig förgå.” Muhammed är hans välsignade namn. (Kapitel 97 – Barnabas evangelium).

Prästen frågade: ”Ska någon annan profet komma efter denne Guds budbärare?” Jesus svarade: ”Efter honom ska ingen sann profet sänd av Gud komma. Men många falska profeter ska komma, vilket gör mig mycket sorgsen. För Satan ska, genom Guds rättvisa beslut, låta dem träda fram, och de ska gömma sig bakom förevändningen att följa mitt evangelium.” – (Kapitel 97) (Prästen svarade: ”Ska andra profeter komma efter Guds budbärares ankomst?” Jesus svarade: ”Efter honom ska inga sanna profeter, sända av Gud, komma, men ett stort antal falska profeter ska komma, vilket gör mig sorgsen, för Satan ska resa dem genom Guds rättvisa dom, och de ska gömma sig under förevändningen att följa mitt evangelium.” – (Kapitel 97 – Barnabas evangelium). Jesus sade: ”Vet, Barnabas, att en enda av mina lärjungar ska sälja mig till fienderna för trettio silvermynt. Jag är säker på att den som säljer mig ska dödas i mitt namn. För Gud ska lyfta mig från jorden och förändra förrädarens utseende så att alla ska tro att han är jag. Men när han dör en sådan skamlig död ska min skam ändå beskrivas under lång tid. Men när Muhammed, Guds helige budbärare, kommer ska mitt vanrykte avlägsnas. Gud ska göra detta eftersom jag har erkänt hans, Muhammeds, sanningsenlighet. Han ska belöna mig på så sätt att människor ska få veta att jag lever och att jag inte har något samband med denna skamliga död.” – (Kapitel 112) (”Veten, o Barnabas … och jag ska säljas av en av mina lärjungar för trettio silvermynt. Därför är jag säker på att den som säljer mig ska dödas i mitt namn, eftersom Gud ska ta mig upp från jorden och förändra förrädarens utseende så att alla ska tro att han är jag. När han ändå dör en ond död ska jag länge förbli förknippad med denna vanära i världen. Men när Muhammed, Guds helige budbärare, kommer ska denna vanära tas bort. Och detta ska Gud göra eftersom jag har bekänt sanningen om Messias, som ska ge mig denna belöning: att jag ska bli känd som levande och som främmande för denna vanhedrande död. (Kapitel 112 – Barnabas evangelium).

Sannerligen säger jag er: Om sanningen inte hade förvanskats i Moses bok, skulle Gud inte ha gett vår fader David den andra boken. Och om Davids bok inte hade förvanskats, skulle Gud inte ha anförtrott evangeliet åt mig. Vår Gud är nämligen inte föränderlig, och Han har gett alla människor samma budskap. När därför Guds budbärare kommer ska han rena bort den förvanskning som de gudlösa har gjort i min bok. – (Kapitel 124) (Sannerligen säger jag er: Om sanningen inte hade utplånats ur Moses bok, skulle Gud inte ha gett vår fader David den andra boken. Och om Davids bok inte hade förorenats, skulle Gud inte ha anförtrott evangeliet åt mig, eftersom Herren vår Gud är oföränderlig och endast har talat ett budskap till alla människor. Därför ska Guds budbärare, när han kommer, rena bort allt som de gudlösa har förvanskat i min bok. (Kapitel 124 – Barnabas evangelium).

Kristendomen i Arabien

Tillägg av de två sammanställarna

[När material och innehåll hade samlats in under denna rubrik blev det uppenbart att de ämnen som behövdes för att inleda diskussionen saknades. Det var möjligt att fylla denna lucka genom att samla material från andra författares verk. Dessa återges nedan som citat. – [De två sammanställarna]

Ett: Under det tredje århundradet efter Kristus kom kristendomen in i Arabien, när omoral och bidʿa (en ny, påhittad troslära) gradvis hade spridit sig i de österländska kyrkorna. De allmänna historikerna säger att detta var Dhu Nuwas tid. Men jag håller inte med om detta, eftersom han dog omkring fyrahundra år tidigare. Denna religion spreds mest i Najran och fick inte någon större spridning i Arabien. Kristendomen spreds dock bland Banu Rabia och Ghassan-stammarna samt i viss mån bland Quda’a. Kommentar till den första delen av den urduöversatta historien av Ibn Khaldun, Allama Hakim Ahmad Husain Allahabadi.

Två: Kristendomen hade spridits i Rabi’a, Ghassan och delar av Quda’a. Det verkar som om de tog emot kristendomen från romarna, eftersom araberna ofta reste till deras land för handel och affärer. I Hira antog olika arabiska stammar kristendomen tillsammans. De kallades abbad. Bland dem fanns även Adi ibn Zayd al-Abbadi. Även Banu Aghal bland araberna bekände sig till kristendomen. (Urduöversättningen av Bulugh al-Adab av Pir Muhammad Hasan, del tre, s. 152.)

Tre: Banu Ghassan antog kristendomen år 330 e.Kr. Därefter spreds denna religion till Iran, Arabien, Bahrain, Faranöknen, Dumat al-Jandal samt områdena längs Eufrat och Tigris. Najashi och Caesar försökte gemensamt sprida denna religion. Mellan år 395 och 513 e.Kr. gjordes särskilda ansträngningar för att sprida den, och ett stort antal evangelieskrifter spreds i Jemen. – Rahmatul lil-Alamin, del ett, s. 31, not.

Fyra: Före Tubba var alla samhällsklasser bland sabaéerna stjärndyrkare. Deras största gudar var Shams och al-Makka. På himyaritiska kallas månen al-Makka. År 330 e.Kr. gjorde kristendomen, under inflytande från de egyptiska romarna vid Afrikas kust bakom Jemen, sitt intåg. Med hjälp av romarna i Syrien antog staden Najran vid Jemens gräns kristendomen. Tubba i Jemen kunde inte heller skydda sig mot kristendomen, på grund av inflytandet från alla håll. Även om stjärndyrkan upphörde avlägsnades inte deras avgudabilder. Nu började även namnet Rahman synas bredvid Shams, al-Makka och Ashtar; detta var ett namn som under den förislamiska tiden var förbehållet judar och nasaréer.

Fem: I denna region var judendomen och kristendomen de enda civiliserade och gudomliga religionerna. De var rivaler till varandra. I det föregående kapitlet har det framgått att sabaéerna i Himyar låg i konflikt med romarna och etiopierna. Därför gav Tubba i Himyar judendomen företräde framför kristendomen. Det finns inga bevis för att någon annan Tubba än Abd Qalil antog kristendomen. Enligt arabiska berättelser bekände även Abd Qalil sig till kristendomen. Att de var kristna bevisas också av en steninskrift. Bland de återstående Tubba fanns ett litet antal stjärndyrkare och ett större antal judar. Tabaris historia berättar att As’ad Abu Karib (arabiska***) först av alla antog judendomen. Den kungliga religionen spreds även bland undersåtarna. På detta sätt uppstod en konflikt mellan judendomen och kristendomen i Jemen.

Sex: Romarna började använda sjövägen och gjorde därmed Sabas marknad svagare. Inte ens detta nöjde de sig med, utan år 20 f.Kr. angrep de Jemen. Den etiopiske aksumiten, som först föddes i samma land som de romerska egyptierna och senare blev anhängare av denna religion, uttryckte gång på gång sitt missnöje över romarnas provokationer. Himyar försummade aldrig ett tillfälle. Så snart möjligheten gavs plundrade de romerska köpmän till havs. I norra Arabien var Iran och Rom inbegripna i en inbördes konflikt. Det var naturligt att Himyar sympatiserade med iranierna.

Romarna ville göra slut på detta genom ett fredsfördrag. Mot slutet av det sjätte århundradet e.Kr. sände Roms kejsare Jasti Nais en ambassadör till Tubba i Jemen. ——- Detta fredsförslag kunde inte släcka hatets eld. Vid den tiden var Dhu Nuwas härskare.

Sju: Romerska köpmän anlände till Jemens kusttrakter med handelsvaror, och längs de vägar de färdades delade de tillsammans med handelsvarorna även ut kristendomens gåvor. Kristna präster reste också in i landets inre med särskilda avsikter. Först i Aden och därefter i Adnana, där man tidigare hade dyrkat träd, slog kristendomen ut i full blom. Det som i dag ses som Europas konst och teknik fanns även i det förflutna. Bakom handeln har religiösa och politiska syften alltid förverkligats. Även på den tiden förverkligades religiösa och politiska syften bakom denna handel. Genom dessa metoder förvandlades Najran i Jemen till ett centrum för kristendomen. Med andra ord blev det en plats där romarna och etiopierna satte sitt hopp och sökte stöd. Himyars judar brann av vrede när de såg detta.

Berättelsen om ashāb al-ukhdūd

(Här börjar författarens egen framställning)

Olika berättelser om hur de troende kastades i gropar fyllda med eld har återgetts. Därav framgår att sådana demoniska förföljelser har förekommit många gånger i världen.

Berättelsen återgiven av Hazrat Suhayb ar-Rumi (må Allah vara nöjd med honom)

Bland dessa berättelser finns en som Hazrat Suhayb ar-Rumi (må Allah vara nöjd med honom) återgav för Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Den lyder så här: En kung hade en trollkarl. När trollkarlen blev gammal sade han till kungen: ”Ge mig en pojke som kan lära sig trolldom av mig.” Kungen utsåg en pojke till detta. När pojken gick till trollkarlen brukade han träffa en präst, och denne präst var förmodligen en anhängare till Hazrat Messias (frid vare med honom). Påverkad av prästens ord antog pojken tron. Efter att ha fått sin fostran av prästen fick han karamat (övernaturliga krafter). Genom honom fick blinda tillbaka synen och spetälska blev botade. När kungen fick veta att pojken trodde på tawhid, dödade han först prästen och ville sedan döda pojken. Men det var inte möjligt att döda honom med något vapen. Till slut sade pojken: ”Om ni vill döda mig, så skjut en pil mot mig inför en folksamling och säg: ’I Allahs, denne pojkes Herres, namn.’”

Kungen dödade pojken på detta sätt. Efter denna händelse ropade folket unisont: ”Vi tror på denne pojkes Herre.” Kungens rådgivare sade: ”Detta är just det som ni ville undvika. Människorna har övergett er religion och antagit denne pojkes religion.” När kungen såg detta blev han fruktansvärt vred. Sedan lät han gräva gropar längs landsvägen och fyllde dem med brinnande eld. Därefter kastades var och en som inte gick med på att överge tron i elden. (Ahmad, Muslim, an-Nasa’i, at-Tirmidhi, Ibn Jarir, Abd ar-Razzaq, Ibn Abi Shayba, at-Tabarani, Abd ibn Humayd.)

Berättelsen återgiven av Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom)

En andra berättelse återgavs av Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: En kung i Iran drack vin och blev berusad, och begick äktenskapsbrott med sin egen syster. Därmed uppstod ett otillåtet förhållande mellan dem. När händelsen blev känd förklarade kungen att Gud hade gjort det tillåtet att gifta sig med sin syster. Folket godtog inte detta, så kungen tvingade dem genom olika slags straff att acceptera det. De som vägrade att godta detta kastades i eldiga gropar. Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade att seden att gifta sig med kvinnor som det är förbjudet att gifta sig med började bland majusierna (eldsdyrkarna) från den tiden. – Ibn Jarir

En israelitisk berättelse

Den tredje händelsen återges av Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom). Han citerade troligen denna berättelse från israelitiska traditioner. Han säger: Babylonierna tvingade Israels barn att överge Moses religion. De som vägrade överge denna religion kastade de i eldiga gropar. – Ibn Jarir, Abd ibn Humayd.

Händelsen i Najran

Händelsen i Najran är den mest berömda. Muslimska historiker som Ibn Hisham, Tabari, Ibn Khaldun och författaren till verket Mu’jam al-Buldan har återgett denna händelse. I korthet var det så att Himyars (Jemen) kung Tubban As’ad Abu Karib en gång begav sig till Yathrib och, påverkad av judarna, antog judendomen. Därefter tog han med sig två lärda män ur Banu Qurayza till Jemen. Där spred han judendomen i stor omfattning. Efter hans död efterträdde hans son Dhu Nuwas honom. Han angrep Najran, de kristnas starka fäste i södra Arabien, för att utplåna kristendomen där och tvinga invånarna att anta judendomen. Ibn Hisham säger att dessa människor var anhängare av Jesu sanna religion. När han nådde Najran uppmanade han folket att anta judendomen. Men de vägrade. Då kastades och brändes ett stort antal människor i eldiga gropar, och många andra dödades. Sammanlagt dödades tjugotusen människor. En man bland Najrans invånare, vid namn Dhu Tha’labaan, lyckades fly. En berättelse säger att han begav sig till den romerske kejsaren, medan en annan säger att han gick till Abessiniernas kung Negus och bad om upprättelse för detta förtryck. Enligt den första berättelsen underrättade kejsaren Negus, och enligt den andra bad Negus kejsaren att skicka ett krigsfartyg. Hur som helst angrep till slut sjuttiotusen abessinska soldater under befäl av en general vid namn Aryat Jemen. Dhu Nuwas dödades. Den judiska staten upphörde att existera, och Jemen blev en del av det kristna abessinska riket.

Kristna missionärer i Jemen

De muslimska historikernas skildringar bekräftas inte bara av andra historiska källor; genom dessa får man också många mer detaljerade uppgifter. De fanatiska kristna abessinierna etablerade sitt första herravälde över Jemen år 34 e.Kr., och det bestod fram till år 378 e.Kr. Från den tiden började kristna missionärer träda in i Jemen. Under den närmast följande perioden kom en gudfruktig asket och kristen kringvandrande munk vid namn Faymiyun, som hade fått miraklernas gåva, till Najran. Han förklarade för folket där hur förkastlig avgudadyrkan var. Genom hans förkunnelse antog Najrans invånare kristendomen. Deras styre leddes av tre ledare. Den ene var en mäktig hövding, liknande stamledarna. Han ansvarade för utrikesfrågor, internationella avtal och ledningen av armén. Den andre var förvaltaren, som skötte de inre angelägenheterna. Den tredje var usquf, eller biskopen, vars uppgift var att ge religiöst ledarskap. Najran var en mycket viktig stad i södra Arabien. Den var ett centrum för handel, affärsverksamhet och industri. Där fanns verkstäder för siden, läder och vapen. Den berömda jemenitiska hulla-dräkten tillverkades där. Därför angrep Dhu Nuwas denna viktiga plats inte bara av religiösa skäl, utan också av politiska och ekonomiska skäl. Han dödade Najrans ledande man Haritha (enligt syriska historiker Arethas). Inför hans hustru Ruma dödades hans två döttrar, och hon tvingades dricka deras blod. Därefter dödades även hon. Biskop Paulus ben grävdes upp ur graven och brändes. Kvinnor och män, barn och gamla, präster och munkar kastades alla i de eldiga groparna. Det uppges att mellan tjugo och fyrtio tusen människor dödades. Händelsen ägde rum år 523 e.Kr., och år 525 e.Kr. angrep abessinierna Jemen, dödade Dhu Nuwas och gjorde slut på hans himyaritiska rike. Bevis för händelsens äkthet har framkommit genom inskriften från Hisn Ghurab, som moderna arkeologer upptäckt i Jemen.

Ögonvittnen till händelsen med Ashab al-Ukhdud

I olika skrifter och artiklar från det sjätte kristna århundradet ges detaljerade skildringar av händelsen med Ashab al-Ukhdud. Vissa av dem skrevs vid denna tid och byggde på berättelser som hade hörts från ögonvittnen. Tre av deras författare var samtida med händelsen. Den ene hette Prokopius och den andre Cosmos Indico-Pleustis. På befallning av Negus Elesboan översatte han Ptolemaios grekiska verk till engelska och bodde i den abessinska kuststaden Adolis. Den tredje var Johannes Malala. Senare historiker har citerat denna händelse från honom. Därefter skrev Johannes av Efesos (död 585 e.Kr.) ned berättelsen om förföljelsen av de kristna i Najran i sin kyrkohistoria. Han citerade denna händelse ur ett brev från det samtida vittnet, biskop Simeon. Brevet hade skrivits till abbot Von Gabula. I sitt brev återgav Simeon händelsen utifrån en ögonvittnesskildring av Jemens invånare. Brevet publicerades i Rom år 1881 e.Kr., och år 1890 e.Kr. publicerades det i samband med en redogörelse för de kristna martyrernas tillstånd. Patriark Dionysius och Zacharia av Mitylene har också skildrat händelsen i sina syriska historier. Biskop Pulus av Edessa skrev en klagosång eller elegi över dem som dödades i Najran, och den finns fortfarande bevarad. Verket Al-Himyar, skrivet på syriska, och dess engelska översättning, Book of Himyarites, publicerades i London år 1924 e.Kr. Detta verk erkänner riktigheten i de muslimska historikernas skildringar. På British Museum finns några abessinska handskrifter från denna tid och den närmast följande perioden, och de ger stöd åt denna berättelse. Philby skrev i sin reseskildring Arabian Highlands att den plats i Najran där händelsen med Ashab al-Ukhdud ägde rum fortfarande är välkänd bland människorna. Nära Umm Kharaq finns på en plats några bilder inhuggna i sten, och dagens invånare i Najran vet var den plats låg där Najrans Kaba stod (de hade kallat den Kaba och den benämndes Najrans Kaba. – Författaren).

Uppförandet av ett palats i Kaba-form

Efter att de abessinska kristna hade erövrat Najran byggde de där en storslagen byggnad i form av Kaba. De ville ge den en central status i stället för Kaba i Mecka. Dess präster bar turbaner och betraktade den som ett heligt område. Ekonomiskt stöd till denna Kaba skickades från det romerska imperiet. Vid denna Kaba i Najran infann sig prästerna, under ledning av sin högste biskop och andra ledare, hos profeten Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) för att debattera, och den berömda händelsen med mubāhala ägde rum, vilken beskrivs i vers 61 i sura Āl ʿImrān. (Sura al-Saff, kommentar 7)

Upprättandet av kristet herravälde i Jemen

För att hämnas den förföljelse som Jemens judiske härskare i Najran, Dhu Nuwas, hade utsatt de kristna anhängarna till Messias (frid vare med honom) för, invaderade den kristna regeringen i Abessinien Jemen, gjorde slut på det himyaritiska styret och upprättade år 525 e.Kr. abessinskt styre över hela området. Allt detta skedde genom ömsesidigt samarbete mellan den romerska regeringen i Konstantinopel och regeringen i Abessinien. Abessinierna hade nämligen vid denna tid inga betydande örlogsfartyg. Romarna försåg dem med örlogsfartyg, och med hjälp av dessa landsteg abessinierna vid Jemens kust med sjuttio tusen soldater. Det är viktigt att från början förstå att detta inte enbart var ett resultat av religiös inspiration. Bakom det låg i stället ekonomiska och politiska motiv, och det var dessa som drev dem till handling. Hämnden för det förtryckta kristna folkets blod var inget annat än en förevändning. Alltsedan Romarriket hade etablerat sitt herravälde över Egypten och Syrien hade dess strävan varit att ta den handel som araberna i flera århundraden hade haft monopol på mellan länderna i Östafrika, Indien, Indonesien och andra områden och de länder som lydde under Romarriket, och överföra den till sig självt. På så sätt skulle det kunna behålla hela vinsten och de arabiska köpmännens mellanhand skulle undanröjas. I detta syfte sände kejsar Augustus år 24 eller 25 f.Kr. en stor örlogsflotta till Arabiska halvöns västkust under general Aelius Gallus befäl, för att lägga landsträckan från södra Arabien till Syrien under sitt välde. Men Arabiska halvöns svåra geografiska förhållanden omintetgjorde försöket. Därefter stationerade romarna sina örlogsfartyg i Röda havet, vilket ledde till att all arabisk handel till sjöss upphörde. Endast handeln över land återstod för dem. För att även lägga denna landväg under sig bildade de en allians med den kristna regeringen i Abessinien och hjälpte den att erövra Jemen med hjälp av örlogsfartyg.

Hur Abraha blev Jemens härskare

Historikerna har återgett olika uppgifter om den abessinska armé som invaderade Jemen. Ibn Kathir säger att invasionen leddes av två befälhavare: den ene var Aryat och den andre Abraha. Muhammad ibn Ishaq säger att de båda är ense om att Aryat och Abraha senare råkade i konflikt med varandra och att Aryat dödades. Abraha tog makten över landet. Därefter övertalade han kejsaren att utse honom till kejsarens representant i Jemen. Grekiska och syriska historiker säger däremot att när abessinierna efter erövringen av Jemen började döda de jemenitiska hövdingar som gjorde motstånd, erkände en hövding deras överhöghet, gick med på att betala skatt och fick av Abessiniens kejsare ett utnämningsbrev som guvernör över Jemen. Men den abessinska armén gjorde uppror mot honom och utsåg Abraha till guvernör i hans ställe. Denne var slav hos en grekisk köpman från Abessiniens hamnstad Adulis. Han lyckades utöva sitt inflytande över den abessinska armé som hade invaderat Jemen. Varje armé som Abessiniens kejsare skickade för att kuva honom anslöt sig antingen till honom eller besegrades. Slutligen erkände Abessiniens kejsare, efter sin företrädares död, Abraha som sin representant i Jemen. Grekiska historiker kallar honom Abrames, och syriska historiker kallar honom Abraham. Abraha är sannolikt den abessinska formen; på arabiska uttalas hans namn Ibrahim.

Så småningom blev denne man (Abraha) Jemens självständige kung, men erkände abessinske kejsarens överhöghet endast till namnet. Han framställde sig som kejsarens representant. Hur stort inflytande han hade lyckats skaffa sig kan man förstå av följande: när han hade slutfört reparationsarbetet på Marebs damm och höll en storslagen fest, deltog sändebud från den romerske kejsaren, den iranske kejsaren, härskaren över Hira, härskaren över Ghassan och andra i festen. Berättelsen om detta finns i en inskrift på Marebs damm. Inskriften finns fortfarande kvar och har återgivits av Glaser.

Kampanjen för att upprätta politiskt, kommersiellt och religiöst herravälde över araberna

Efter att ha konsoliderat sitt styre över hela Jemen började Abraha arbeta för just det ändamål som Romarriket och dess allierade, de abessiniska kristna, hade avsett ända sedan detta fälttåg inleddes. Det innebar å ena sidan att främja och sprida kristendomen i Arabien och å andra sidan att ta över den handel som förmedlades av araberna mellan de östra länderna och de romerska besittningarna. Detta behov blev allt mer akut, eftersom den pågående maktkampen mellan Rom och Irans sasanidiska rike hade lett till att alla romerska handelsvägar till de östra länderna stängdes. Därför lät Abraha bygga en väldig kyrka i San’a, Jemens huvudstad. Arabiska historiker har kallat den al-Qalīs, al-Qulay s eller al-Qulay yās. Detta är den arabiska uttalsformen av det grekiska ordet Ekklesia/Ecclesia. Det urduiska ordet kalisa härstammar från det grekiska ordet. Muhammad ibn Ishaq säger att han, när bygget var färdigt, meddelade Abessiniens kejsare att han inte skulle ge sig förrän han hade vänt arabernas hajj från Kaba till denna kyrka. (Efter att ha fått politisk kontroll över Jemen strävade de kristna oavbrutet efter att upprätta en andra Kaba gentemot Kaba och göra den till arabernas centralort. De byggde också en Kaba i Najran, vilket har nämnts ovan. – Författaren) Ibn Kathir säger att Abraha öppet tillkännagav sin avsikt i Jemen och lät sprida den bland allmänheten. Syftet med detta steg var att göra araberna ursinniga, så att de skulle göra något som kunde användas som förevändning för att invadera Mecka och förstöra Kaba. Muhammad ibn Ishaq säger att en arab efter detta tillkännagivande på något sätt tog sig in i hans kyrka och uträttade sina behov där. Ibn Kathir säger att det var en qurayshit som gjorde detta. Muqatil ibn Sulayman säger att några unga män från Quraysh gick dit och satte eld på kyrkan innan de flydde. Om någon av dessa händelser verkligen inträffade finns det inget märkligt i det. Abrahas tillkännagivande skapade nämligen en stark upphetsning, och under den förislamiska okunnighetens tid var det inte otänkbart att någon arab, någon qurayshit eller några upphetsade unga män skulle vanhelga kyrkan eller sätta eld på den. Det är inte heller omöjligt att Abraha i hemlighet lät någon utföra detta för att skapa en förevändning för ett angrepp på Mecka. På så sätt ville han uppnå båda sina mål: att förinta Quraysh och injaga skräck i hela den arabiska befolkningen. Hur det än förhöll sig med de två händelserna, svor Abraha, när han fick veta att personer som hyste vördnad för Kaba hade vanhelgat hans kyrka, att han inte skulle vila förrän han hade jämnat Kaba med marken.

Abrahas angrepp på Mecka

Därefter marscherade han år 570 eller 571 e.Kr. mot Mecka med sextiotusen soldater och trettioen elefanter (enligt en annan uppgift nio elefanter). På vägen försökte först en jemenitisk hövding vid namn Dhu Nafar hindra honom med en arabisk armé. Men han besegrades och tillfångatogs. Därefter gjorde sig en arabisk hövding i Khath’am-området, Nufayl ibn Habib al-Khath’ami, redo att möta honom tillsammans med sitt stamfolk. Men även han besegrades och tillfångatogs. För att rädda sitt liv gick han med på att tjänstgöra som vägvisare. När de nådde trakten nära Taif ansåg Banu Thaqif att de saknade förmåga att göra motstånd mot denna väldiga armé. De fruktade att den kanske skulle förstöra deras tempel åt al-Lat. Därför uppsökte deras hövding Mas’ud Abraha tillsammans med en delegation. Han sade: ”Det tempel som ni har kommit för att förstöra är inte detta, utan det i Mecka. Ni kommer inte att förstöra detta tempel; vi ger er män som eskort för att visa vägen till Mecka.” Abraha godtog deras förslag. Då skickade Banu Thaqif en man vid namn Abu Righal med Abraha. När Mecka låg tre farsakh bort dog Abu Righal på en plats som kallades al-Mughammas eller al-Mughammas. Araberna fortsatte under lång tid att kasta stenar på hans grav. År efter år förebrådde de Banu Thaqif, eftersom de hade hjälpt angriparna av Mecka för att skydda al-Lats tempel.

Mekkanernas reaktion

Ibn Ishaq säger att Abraha från al-Mughammas beordrade sin förtrupp att rycka fram. De plundrade många boskapsdjur som tillhörde folket i Tihama och Quraysh. Bland dem fanns tvåhundra kameler som tillhörde profetens (frid vare med honom) farfar, Abd al-Muttalib. Därefter skickade Abraha en representant till Mecka. Genom honom meddelade han: ”Jag har inte kommit för att strida mot er. Jag har kommit för att förstöra Kaba. Om ni inte strider mot mig kommer jag inte att röra era liv eller er egendom.”

Genom sin representant lät han också meddela att mekkanerna, om de hade något att säga, skulle skicka sin hövding till honom. På den tiden var Abd al-Muttalib Mekkas främste hövding. Abrahas representant träffade honom och framförde Abrahas budskap. Abd al-Muttalib sade: ”Vi har inte kraft att strida mot Abraha. Detta är Guds hus. Om Han vill kommer Han att skydda det.” Representanten sade: ”Följ med mig till Abraha.” Han samtyckte och gav sig av med honom.

Abd al-Muttalib var en så tilldragande person att Abraha blev imponerad av honom. Han steg ner från sin tron, gick fram till honom och sade: ”Vad önskar du?” Han svarade: ”Lämna tillbaka mina kameler som ni har tagit.” Abraha sade: ”När jag såg dig blev jag mycket imponerad. Men du kräver att få tillbaka dina kameler och säger ingenting om det hus som är tillflykten för er och era förfäders religion. Därför har din ställning sjunkit i mina ögon.” Han svarade: ”Jag är bara kamelägare och ber dig därför om mina kameler. Och sedan talar du om detta hus? Detta hus har en Herre, och Han kommer själv att skydda det.” Abraha sade: ”Han kommer inte att kunna skydda sitt hus från mitt angrepp.” Abd al-Muttalib sade: ”Du vet, och Han vet.” Med dessa ord reste han sig, och Abraha lämnade tillbaka hans kameler.

Ibn Abbas (må Gud vara nöjd med honom) återger en annan version. Där nämns ingenting om att kameler krävdes tillbaka. I den berättelse som Abd ibn Humayd, Ibn al-Mundhir, Ibn Mardawayh, al-Hakim, Abu Nu’aym och al-Bayhaqi har återgett från honom sägs det att när Abraha nådde en plats som kallades al-Safah – belägen nära haramgränsen mellan bergen vid Arafat och Taif – gick Abd al-Muttalib själv fram till honom och sade: ”Varför behövde ni komma ända hit? Om ni behövde något kunde ni ha meddelat oss, så skulle vi ha levererat det till er.” Han svarade: ”Jag har hört att detta hus är ett fredens och trygghetens hus. Jag har kommit för att upphäva dess trygghet.” Abd al-Muttalib sade: ”Detta är Guds hus. Fram till denna dag har Han inte tillåtit någon att göra intrång i detta hus.” Abraha sade: ”Vi kommer inte att lämna det förrän vi har jämnat det med marken.” Abd al-Muttalib sade: ”Ta det ni vill ha av oss och vänd tillbaka.” Men Abraha gick inte med på detta och beordrade sin armé att rycka fram, medan Abd al-Muttalib lämnades bakom.

Om vi låter skillnaden mellan dessa två berättelser stå kvar på sin plats och inte ger den ena företräde framför den andra, blir det tydligt att Mekka och stammarna i dess omgivning inte hade kraft att kämpa mot en så väldig armé och skydda Kaba. Därför kan man förstå att Quraysh inte gjorde något försök att stå emot den. Under slaget vid Ahzab kunde Quraysh, tillsammans med de polyteistiska och judiska stammarna, endast samla tio eller tolv tusen män. Hur skulle de kunna möta sextio tusen soldater?

Muhammad ibn Ishaq berättar att Abd al-Muttalib, efter att ha återvänt från platsen där Abrahahs armé befann sig, sade åt Quraysh att ta sin tillflykt till bergen tillsammans med sina familjer, så att de inte skulle kunna döda dem i stort antal. Därefter begav han sig tillsammans med några av Qurayshs hövdingar till helgedomen och bad inför Allah vid kedjan på Kabas dörr att Han skulle skydda sitt hus och dess tjänare. Vid denna tid fanns 360 avgudabilder inne i Kaba. Men i detta yttersta ögonblick glömde de dem och lyfte endast sina händer i bön inför Allah. I de böner som har återgetts i historien nämns ingen annan än Allah. Ibn Hisham har återgett följande dikter ur Abd al-Muttalibs levnadsteckning:

O Allah! En tjänare skyddar sitt eget hus; skydda även Du Ditt hus.

(Arabiska *******)

Må deras korståg och list inte segra i morgon.

(Arabiska*******)

Om Du vill lämna dem och vår qibla åt sina egna öden, så gör vad Du vill.

Suhayli har i Rawd al-Unuf återgett en dikt om detta:

(Arabiska ******)

Hjälp i dag din egen ättling mot korsfararens ättling och hans avgudadyrkare.

Ibn Jarir citerar följande dikt av Abd al-Muttalib, som han reciterade när han bad:

(Arabiska******)

Husets fiende är din fiende. Hindra dem från att förstöra sina egna boningar.

Allahs mirakel till Kabaʾs beskydd

Efter att ha framfört ovanstående böner begav sig Abd al-Muttalib och hans följeslagare upp på berget. Nästa dag ryckte Abraha fram för att tåga in i Mecka. Men hans särskilda elefant, som hette Mahmud och gick längst fram, satte sig plötsligt ner. Man slog honom kraftigt och tillfogade honom sår genom att slå honom i ögonen och på ryggen. Men han rörde sig inte alls. När man försökte få honom att gå österut, söderut eller norrut sprang han iväg. Men när man vände honom mot Mecka satte han sig ner och vägrade under alla omständigheter att gå framåt. Under tiden kom fåglar i flock från Röda havets riktning, med små stenar i näbbarna och klorna, och började kasta dem över Abrahahs armé. Var och en som träffades av en sådan sten fick kroppen upplöst. Muhammad ibn Ishaq och Ikrima säger att den som träffades började klia över hela kroppen. Där man kliade sig lossnade köttet och föll av. En annan berättelse från Ibn Abbas säger att kött och blod rann som vatten och att benen blottades. Samma sak drabbade Abraha själv. Köttstycken började falla sönder från hans kropp. Varje gång en bit föll av rann var och blod från platsen. Mitt i detta tumult och denna förvirring flydde de mot Jemen. De letade upp Nufayl ibn Habib från Khathʿam, som de hade tagit med sig för att visa dem vägen, och sade till honom: ”Visa oss nu vägen tillbaka.” Han vägrade bestämt och sade: ”Var finns det nu någonstans att fly, när Allah har satt efter er? Den skamlöse Abraha är nu besegrad, inte segerrik.”

Under denna flykt började de falla ner och dö överallt. Ata ibn Yasar säger att inte alla dog genast. Några dog där, medan andra föll ner och dog längs vägen under flykten. Abraha dog efter att ha nått Khathʿam. (Allah den Upphöjde nöjde sig inte med att straffa abessinierna på detta sätt. Inom tre eller fyra år utplånade Han dessutom för alltid abessiniernas herravälde i Jemen. Historien visar att deras makt i Jemen krossades fullständigt efter elefanthändelsen. Jemenitiska hövdingar gjorde uppror på olika håll. Därefter bad en jemenitisk hövding vid namn Sayf ibn Dhi Yazan Iran om militär hjälp. Från Iran kom endast ett tusen soldater på sex fartyg. Det var tillräckligt för att utplåna det abessinska styret. Detta inträffade år 475 e.Kr. – Författaren.)

Denna händelse ägde rum på en plats som kallas Muhassir, nära Muhassab-dalen mellan Muzdalifa och Mina. I den berättelse om profeten Muhammeds avskedspilgrimsfärd som återges i Sahih Muslim och Abu Dawud, och som imam Ja’far al-Sadiq har återberättat från sin far imam al-Baqir, som i sin tur återberättade den från Jabir ibn Abdullah, sägs det att när Allahs sändebud färdades från Muzdalifa mot Mina ökade han takten när han kom till Muhassir-dalen. Imam Nawawi säger i sin kommentar att elefantfolkets händelse ägde rum här. Därför är det sunna att passera denna plats snabbt. Imam Malik återger i al-Muwatta att profeten sade: ”Hela Muzdalifa är en plats för att stanna, men stanna inte i Muhassir-dalen.”

Vittnesmål om denna händelse i den arabiska litteraturen

I den dikt av Nufayl ibn Habib som Muhammad ibn Ishaq citerar ger han en ögonvittnesskildring av denna händelse:

O Rudayna! Ack, om du ändå hade kunnat se! Men du kommer aldrig att få se det som vi såg nära Muhassab-dalen.

(Arabiska******)

Jag tackar Allah när jag såg fåglarna, och jag var rädd att stenarna skulle falla över oss.

(Arabiska*******)

Alla bland dem letade efter Nufayl, som om han hade någon skuld till abessinierna.

Detta var verkligen en stor händelse, som blev berömd i hela Arabien och om vilken poeterna diktade. Av dessa dikter framgår det tydligt att alla betecknade denna händelse som ett mirakulöst verk av Allah Ta’alas allmakt. Ingen antydde ens på minsta sätt att de gudar och gudinnor som dyrkades i Kaba hade någon del i detta. Som exempel säger Abdullah ibn Ayzibara:

(Arabiska ******)

De var sextiotusen som inte kunde återvända till sitt land. Och efter att de inte hade återvänt levde deras sjuke (Abraha) fortfarande.

(Arabiska *******)

Före dem fanns här Ad och Jurhum. Och Allah vakar över tjänarna. Han har låtit dem förbli etablerade där.

Abu Qubays ibn Aslat säger:

(Arabiska*******)

Res er och dyrka er Herre, och stryk handen över hörnen på Guds hus mellan bergen i Mekka och Mina.

(ARABISKA********) När Herren över Tronen sände sin hjälp till er drev den kungens armé bort dessa människor på ett sådant sätt att några blev liggande på marken och andra dödades genom att stenas.

Några viktiga berättelser om detta

Dessutom berättar Umm Hānī (må Allah vara nöjd med henne) och Zubayr ibn al-Awwām (må Allah vara nöjd med honom) att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Quraysh tillbad under tio år (enligt en annan uppgift sju år) ingen annan än Allah, den Ende utan medhjälpare.” Umm Hānīs berättelse har nedtecknats av imam al-Bukhārī i hans historiska verk samt av al-Tabarānī, al-Hākim, Ibn Mardūyah och al-Bayhaqī i deras respektive hadithsamlingar. Zubayrs (må Allah vara nöjd med honom) berättelse har citerats av al-Tabarānī, Ibn Mardūyah och Ibn ʿAsākir. Den stöds av den mursal-berättelse från Saʿīd ibn al-Musayyab som al-Khatīb al-Baghdādī har nedtecknat i sitt historiska verk.

Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) födelse

Det år då denna händelse inträffade kallade araberna det för ʿĀm al-Fīl, det vill säga elefantens år. Det var också detta år som Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) föddes. Hadithlärda och historiker är nästan eniga om att denna händelse inträffade under månaden Muharram och att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) föddes under månaden Rabīʿ al-Awwal. Enligt majoriteten föddes han femtio dagar efter elefanthändelsen.

Varför nämns denna händelse endast kortfattat i Koranen?

Om man, mot bakgrund av den historiska detaljerade redogörelse som givits ovan, begrundar sura al-Fīl, blir det tydligt varför denna sura så kortfattat endast nämner Allahs straff över elefantens folk. Händelsen var inte alls gammal. Alla barn i Mecka kände till den. Araberna i allmänhet kände också till den. Hela det arabiska folket sade att det inte var någon gudom som hade räddat Kaba från Abrahas angrepp. Det var i stället Allah den Högste som hade räddat den, sedan Qurayshs hövdingar hade bett Allah den Högste om hjälp. Under flera år blev Quraysh så starkt påverkade av denna händelse att de inte tillbad någon annan än Allah. Därför fanns det inget behov av att redogöra för den i detalj i sura al-Fīl. Det ansågs i stället tillräckligt att påminna om händelsen, så att Quraysh i synnerhet och araberna i allmänhet skulle kunna tänka efter och inse att det som Profeten Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kallade dem till inte var något annat än att överge alla gudomar och tillbe Allah den Högste allena. Dessutom skulle de begrunda att om de använde tvång och våld för att tysta denna kallelse till sanningen, skulle även de drabbas av det straff som hade krossat elefantens folk. (Sura al-Saff, not 8)

Kristendomen efter de sista profeternas, Khātam al-Nabiyyīns, framträdande

[Eftersom de bar de himmelska skrifterna borde både judarna och de kristna ha stått islam mycket nära. I grunden var deras religion också islam. Särskilt borde de kristnas relation till den ädle profeten Muhammed (frid vare med honom) ha varit närmare av två skäl. För det första skulle profeten Muhammeds (frid vare med honom) förkunnelse fullborda det verk som profeten Jesus (frid vare med honom) hade lämnat efter sig. För det andra fanns profetiorna om den siste profetens framträdande i de kristnas religiösa skrifter i större omfattning än hos judarna. Många av dem som kände till detta väntade på den siste profetens ankomst. Den berömde kristne lärde Waraqa ibn Nawfal var en av dem. Det märkliga är att flera händelser ägde rum mellan den siste profeten och de kristna, vilket borde ha fått de kristna att inta en annan hållning till den siste profeten och muslimerna. Men judarnas judendom och de kristnas kristendom skapade gentemot muslimerna en skiljelinje som gradvis blev allt större. Som svar på muslimernas ädla bemötande hyste de ett extremt hat. Detta hat omvandlades till korstågen. Efter dessa korståg blev den världsomfattande politik som de kristna, tillsammans med judarna, förde mot islams samfund ytterst avskyvärd. – [Sammanställarna]

Waraqa ibn Nawfal erkänner profetskapets äkthet (Historiska källor berättar att munken Bahira, före Waraqa ibn Nawfal, såg profeten (frid vare med honom) under dennes resa till Syrien och i honom såg tecken på profetskap. Om detta säger Ibn Khaldun: När profeten (frid vare med honom) hade fyllt tolv år reste han tillsammans med Abu Talib till Syrien. Munken Bahira såg profetens tecken hos honom, kallade till sig sitt folk och upplyste dem om Muhammeds (frid vare med honom) profetskap. Detta finns bevarat i biografiska verk och är allmänt känt. Senare reste han för andra gången till Syrien tillsammans med sin herre Khadidja al-Kubra bint Khuwaylid ibn Asad ibn Abd al-Uzza:s slav Maysara, med hennes handelsvaror. När han passerade munken Nastura såg denne tecken på profetskap hos honom och berättade om honom för Maysara. När Maysara återvände berättade han allt för Khadidja. Efter att ha hört detta erbjöd Khadidja, må Allah vara nöjd med henne, sig till Muhammed (frid vare med honom) i äktenskap. – Ibn Khaldun, urduöversättning, del 1, s. 36; översatt av Allama Hakim Ahmad Hasan Usmani. Oavsett om denna berättelse tillmäts någon historisk betydelse eller inte, finns det ingen anledning att förvånas om någon, efter att ha sett Profetens (frid vare med honom) ansikte och inflytelserika personlighet, uttrycker uppfattningen att den profet som de gamla skrifterna talar om som den utlovade profeten är just denne profet. Att två kristna munkar, Bahira och Nastura, såg tecken på profetskap hos Profeten (frid vare med honom) när han var ung utgör dessutom för de kristna ett ovedersägligt bevis på åtminstone någon nivå. Om de kristna erkänner berättelsen om att deras två egna munkar såg tecken på profetskap hos Muhammed (frid vare med honom) som sann, bör de också erkänna att den profet som i framtiden skulle få uppenbarelse inte kan ha behövt lära sig något om profetskapets uppgifter av någon annan profet. Den felaktiga argumentation som de kristna har byggt på berättelsen om munken Bahira har Mawlana Maududi bemött på följande sätt: Ingen av Profetens (frid vare med honom) samtida fiender sade att han, när han som barn träffade munken Bahira, hade lärt sig allt detta av honom. Ingen sade heller att han under sin ungdom, när han reste utomlands i affärer, hade förvärvat denna kunskap hos kristna präster och judiska rabbiner. De kände till alla detaljer kring hans resor. Han reste inte heller ensam, utan hundratals människor från hans egen stad kallade dem lögnare. Varje människa i Mecka frågade dem: Om denne man hade fått denna kunskap hos Bahira vid tolv eller tretton års ålder, eller hade börjat förvärva den när han vid tjugofem års ålder började resa utomlands i affärer, varför höll ni då allt detta hemligt ända tills han var fyrtio? Han bodde ju inte någon annanstans, utan bodde bland er själva? – [Sammanställarna]

När profeten (frid vare med honom) efter sitt första möte med ängeln i Hiragrottan kom hem skräckslagen och skakande, tröstade Khadidja, må Allah vara nöjd med henne, honom först. Därefter tog hon honom med sig till sin kusin Waraqa ibn Nawfal. Under okunnighetens tid antog Waraqa kristendomen. Han brukade skriva evangeliet på arabiska och hebreiska. Han hade blivit mycket gammal och blind. Khadidja, må Allah vara nöjd med henne, sade till honom: ”Käre bror, lyssna till vad som har hänt din brorson.”

Waraqa sade till Profeten (frid vare med honom): ”Brorson, berätta vad du såg.”

Profeten (frid vare med honom) berättade allt han hade sett. Waraqa sade: ”Detta är den Namus, den ängel som förmedlar uppenbarelsen, som Allah den Upphöjde sände ned till profeten Mose (frid vare med honom). Ack, om jag ändå vore stark under ditt profetskap och levde tills den tid då ditt folk driver bort dig.”

Profeten (frid vare med honom) sade: ”Kommer dessa människor verkligen att driva bort mig?”

Waraqa sade: ”Ja, utan tvekan. Det har aldrig hänt att någon kommit med det som du har kommit med utan att människor har blivit fientliga mot honom. Om jag lever tills dess ska jag hjälpa dig med all min kraft.”

Men kort därefter dog Waraqa. —— Hitni var en mycket gammal invånare i Mecka. Han hade sett Profeten sedan dennes barndom och, på grund av femton års nära släktskap, följt hans tillstånd ännu närmare. När han fick höra om denna händelse ansåg han inte att det var waswasa eller en ingivelse från sinnet. Så snart han hörde berättelsen sade han i stället: ”Detta är den Namus som Allah den Upphöjde sände ned till Mose (frid vare med honom).” Det innebär att profeten Muhammed (frid vare med honom) i hans ögon var en person av så hög rang att det inte var något förvånande att han skulle hedras med profetskapets rang. (Sura al-Buruj, not 4)

Muslimernas första hijra till det kristna riket

När situationen i Mecka blev outhärdlig sade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i rajab under det femte året efter profetskapets början: (på arabiska ******)

Det vore bättre för er att ge er av till Abessinien. Där finns en kung under vars styre ingen behandlas orättvist. Det är ett välgångens land. Stanna där tills Allah avlägsnar denna prövning från er. – (Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) uttalade sig så generöst och lovordande om Abessiniens kristna rike. Med tanke på dess härskares rättvisa borde denna enda händelse, muslimernas hijra dit, ha varit tillräcklig för att relationerna mellan muslimerna och de kristna skulle kunna bli vänskapliga och starka. Men beklagligt nog reste de en mur av fientlighet. – Redaktörerna)

I enlighet med denna anvisning från Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav sig först elva män och fyra kvinnor av till Abessinien. Qurayshs män förföljde dem ända till kusten. Men lyckligtvis fann de i rätt tid ett fartyg i Shuʿaybas hamn. På så sätt undkom de att bli infångade. Några månader senare gjorde ytterligare personer hijra. Till slut samlades sjuttiotre män, elva kvinnor och sju personer som inte tillhörde Quraysh i Abessinien. I Mecka stannade endast fyrtio personer kvar tillsammans med Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). (Sura al-ʿAlaq, inledning)

Den kristne kungen i Abessiniens sanningsenlighet

Händelsen kring hijran kommer att beskrivas mer utförligt längre fram. Här bör det räcka att säga att när de diplomatiska representanterna för Meckas avgudadyrkare följde efter de muslimska emigranterna, lade fram sina anspråk mot dem och framförde invändningar mot Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) profetskap och hans budskap, bad den kristne kungen Najashi Jaʿfar (må Allah vara nöjd med honom) att läsa upp en del av den uppenbarelse som hade kommit till Profeten. Jaʿfar (må Allah vara nöjd med honom) läste upp den första delen av sura Maryam, som handlade om Yahya (frid vare med honom) och Isa (frid vare med honom). Najashi lyssnade och grät; hans skägg blev till och med vått. När Jaʿfar (må Allah vara nöjd med honom) hade avslutat sin recitation sade Najashi: ”Detta budskap och det som Isa (frid vare med honom) kom med har utgått från samma källa.” (Den kung som de muslimska emigranterna från Mecka framträdde inför erkände sanningen i muslimernas troslära och synsätt. Han godtog också Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) undervisning som sann. I detta avseende stod kung Najashis synsätt närmast islam. Senare, när Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) genom brev framförde islams budskap till olika kungar och härskare, skickade han också ett sådant brev till kungen av Abessinien. Denne antog den helige Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) budskap och skickade ett svar i brevform. – (Rahmatul-lil-Alamin, Qazi Salman Mansur Puri, första delen, s. 209–212) – Redaktörerna.) (Sura al-Furqan, kommentar 12)

Denna diplomatiska delegation från Mecka mutade hovets religiösa ledare och fick dem att ansluta sig till deras sida. Nästa dag ställde ʿAmr ibn al-ʿAs följande fråga vid hovet:

Kalla hit dem och fråga vad de tror och anser om Isa ibn Maryam.

Najashi kallade återigen muhajirerna till sig. Därefter lade han fram den fråga som Amr ibn al-As hade ställt inför dem. Då reste sig Hazrat Ja’far ibn Abu Talib och sade utan minsta tvekan:

(Arabiska *******)

När Najashi hörde detta tog han upp ett grässtrå från marken och sade: ”Vid Allahs ed, det som du har sagt om Hazrat Isa (frid vare med honom) är inte mer än detta grässtrå.” (Inledningen till sura Maryam)

Muslimernas särskilda förhållningssätt till Abessinien

I Abu Dawud och Musnad Ahmad finns ett uttalande av Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) nedtecknat, där han fastställer denna princip beträffande Abessinien: (arabiska **********) I en annan återgivning står det (arabiska **********), det vill säga: Så länge abessinierna låter er leva fritt, ska ni också låta dem leva fritt.

Det förefaller som om inga åtgärder vidtogs mot Abessinien under de rätt vägledda kalifernas tid, i enlighet med denna föreskrift. Föreskriftens innebörd var sannolikt att man skulle visa respekt för det skydd som abessinierna hade gett muslimerna i en tid av nöd och, med detta i åtanke, inte vara den som först gick till angrepp mot dem, så att världens människor inte skulle få den felaktiga uppfattningen att muslimerna är ett otacksamt folk. Det finns också en annan tänkbar anledning. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade, med hänsyn till Abessi­niens geografiska läge och dess tidigare historia, kommit till uppfattningen att vänskapliga förbindelser med Abessinien behövdes för att försvara Hijaz, islams geografiska centrum. Därför kan han ha föreskrivit att den islamiska kallelsen skulle nå detta land på fredlig väg och att man i största möjliga mån skulle hålla sig borta från krig och fientligheter. (Inledningen till sura Maryam)

Mukawkis i Egyptens agerande

Efter fördraget i Hudaybiyya skrev Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, till de härskare i de omgivande länderna som … (Författaren till Rahmatul lil-Alamin säger att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) på den första Muharram under det sjunde hijriåret skrev brev till olika härskare och sände dem genom sändebud. De flesta av dem var kristna, och deras reaktioner var också goda. Abessiniens kung Najashi, Ashama ibn Abjaza, antog islam. Bahrains härskare Mundhir ibn Sawa antog islam, och majoriteten av hans undersåtar blev muslimer. Ammans härskare, Jaifar och Abd, Julandas söner, underkastade sig också islam efter övervägande. Damaskus guvernör, Mundhir ibn Harith ibn Abu Shamir, uttryckte stor vrede när han fick Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brev, men behärskade sig senare och lät sändebudet avresa med gåvor och annat. Yamamas härskare, Hawza ibn Ali, krävde hälften av den islamiska staten. Men han dog kort därefter. I Bayt al-Maqdis var Herakleios härskare under Konstantinopels kejsare. När han fick Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brev sammankallade han ett stort hovmöte. Han såg till att alla nödvändiga uppgifter om Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) samlades in. Av en händelse befann sig Abu Sufyan där vid denna tid i affärer. Herakleios kallade Abu Sufyan till hovet och ställde honom olika frågor om Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), för att kunna bilda sig en uppfattning om huruvida han var profet. Till sist riktade han sig till Abu Sufyan och beskrev sin egen reaktion på följande sätt: )

Det var dessa tecken på den utlovade profeten som hade berättats för oss. Jag brukade tro att en profet skulle träda fram, men jag trodde inte att han skulle komma från Arabien. Abu Sufyan, om du har svarat sanningsenligt kommer han en dag utan tvivel att härska över den plats där jag sitter (Syrien och Bayt al-Maqdis). Vad underbart det hade varit om jag hade kunnat nå fram till honom och fått äran att tvätta hans fötter. – Rahmatul lil-Alamin, del 1, s. 206–224) Farwa ibn Amr al-Khuza’i var guvernör i den syriska regionen under den romerske kejsaren. Han antog islam. Caesar kallade honom till sig och bad honom avsäga sig islam. När han vägrade lät Caesar avrätta honom som martyr. – Sammanställarnas anmärkning.) Bland dem till vilka han skickade brev fanns Alexandrias romerske härskare, Patriarken. Araberna kallade honom Muqawqis. När Hazrat Hatib ibn Abi Balta’a (må Allah vara nöjd med honom) kom till honom med Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brev, antog han inte islam som svar på brevet. Men han tog vänligt emot brevets bärare. I sitt svar sade han: ”Jag vet att en profet ännu återstår att komma, men jag tror att han kommer att träda fram från Syrien. Trots detta har jag välkomnat ert sändebud och skickar två flickor till er tjänst. De tillhör den ädla koptiska ätten.” – Ibn Sa’d

Den ena av dessa två flickor var Sirin och den andra Maria al-Qibtiyya. (De kristna kallade Hazrat Maryam för Maria.)

På vägen tillbaka från Egypten framförde Hazrat Hatim islams budskap för dem båda, och båda antog islam. När de fördes fram inför Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), överlämnades Sirin till Hazrat Hassan ibn Thabits ägo, medan Hazrat Maria (må Allah vara nöjd med henne) togs emot i Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) heliga hushåll. Under det åttonde hijriåret födde hon i sitt heliga sköte Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) son, Hazrat Ibrahim. – (Al-Isti’ab, al-Isaba) (Sura Maryam, inledning)

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och de kristna från Najran

Under det nionde hijriåret kom en kristen delegation från Najran till Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Najran ligger mellan Hijaz och Jemen. På den tiden fanns det sjuttiotre samhällen i området, och det sägs att där fanns etthundratjugotusen män som var lämpade för krig. Alla invånarna var kristna och stod under ledning av tre hövdingar. Den ene kallades Aqib och hade ställningen som folkets ledare. Den andre kallades Sayyid och ansvarade för politiska och kulturella angelägenheter. Den tredje var en usquf (biskop), vars uppgift var att ge religiöst ledarskap. Efter erövringen av Mekka hade hela Arabien kommit till övertygelsen att landets framtid nu låg i Profeten Muhammads (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) händer. Därför började delegationer från olika delar av landet komma till Profetens hov. Tre hövdingar från Najran anlände till Medina tillsammans med fyrtio delegater. (Vid denna tid framförde Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inför delegaterna den i Koranen beskrivna inbjudan till tawhid. När han redogjorde för profetskapets kontinuitet vederlade han upphöjandet av Hazrat Isa (frid vare med honom) till gudomlighetens ställning samt de kristnas övriga felaktiga trosföreställningar. Några av delegaterna påverkades av denna inbjudan, men biskopens och prästernas envishet blev ett hinder. Till sist, på Allahs befallning, inbjöd Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) dem till mubahala och sade: ”Om ni har full tilltro till sanningen i er trosuppfattning, kom då så ber vi tillsammans till Allah: Må Allahs förbannelse drabba den lögnaktige bland oss.” Men ingen av dem gick med på detta. Följden blev att sanningen blev uppenbar inte bara för de godtrogna medlemmarna av delegationen, utan även för den vanliga kristna och icke-kristna allmänheten: Najrans kristna ledare höll fast vid en trosuppfattning som de själva inte trodde på.)

Till sist skrev Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), på Najranfolkets begäran, ett avtalsdokument och skickade det till dem. Vi kommer att återge det i en senare del. – Sammanställarna) (Rasail wa Masail, del 1, s. 290)

Bilaga

Ytterligare två frågor har samband med detta kapitel. För det första att muslimernas moraliska stöd i konflikten mellan Rom och Iran låg på de kristnas sida. För det andra att muslimerna i Tabuk tvingades gripa till vapen mot de kristna.

En detaljerad redogörelse för konflikten mellan Rom och Iran finns i artikeln med titeln ”Förutsägelsen om Roms seger”. (Se ”Förutsägelsen”, del 1.) En beskrivning av Tabukexpeditionen finns i del 3.

Arabernas omfattande förbindelser med olika länder

Om man studerar den ekonomiska historien i det förislamiska Arabien och dess förbindelser med omvärlden, kan man dra slutsatsen att Arabien inte var något land avskilt från världen, vars invånare var obekanta med världen utanför sina dalar och öknar.

Upprättandet av omfattande handelscentra

De uppgifter som finns bevarade från den äldre historien visar att den handel som på den tiden bedrevs mellan Kina, Indien och andra östliga länder samt Östafrika å ena sidan och Egypten, Syrien, Mindre Asien, Grekland och Rom å andra sidan, allt gick genom Arabien. Denna handel bedrevs längs tre stora rutter. Den första var huvudvägen från Iran genom Irak och Syrien. Den andra var sjövägen över Persiska viken. Längs denna väg lossades alla varor vid Arab till östkust och fortsatte sedan framåt via Dumat al-Jandal eller Tadmor (Palmyra). Den tredje var sjövägen över Indiska oceanen. De varor som transporterades längs denna väg passerade genom Hadramaut och Jemen. På dessa tre rutter fanns arabiska bosättningar. Araberna köpte varor från den ena sidan och sålde dem på den andra. De bedrev också transporthandel (Carrying Trade). Genom att ta ut stora tullar av de köpmän som färdades genom deras områden åtog de sig att låta dem passera tryggt. På dessa tre sätt hade de nära förbindelser med den internationella handeln. I Toran finns en hänvisning till israeliternas handelsverksamhet år 1700 före Kristus. Femton hundra år före profeten Jesus (frid vare med honom) bedrevs denna handel i Midjan och Dedan i norra Hijaz, och den fortsatte därefter i flera århundraden. Under profeten Salomos (frid vare med honom) och profeten Davids (frid vare med honom) tid, omkring år 100 före Kristus, färdades den sabaiska stammen från Jemen och därefter himjariterna under de första kristna århundradena för handel och affärer. Under Messias (frid vare med honom) samtid kom judarna från Palestina till Arabien och slog sig ned på platser som Khaybar, Wadi al-Qura (dagens Al-Ula), Tayma och Tabuk. Deras religiösa, kulturella och kommersiella förbindelser med judarna i Syrien och Egypten fortsatte. Det var huvudsakligen judarna som importerade spannmål och vin från Syrien och Egypten. Från och med det femte århundradet började Quraysh aktivt delta i utrikeshandeln. Fram till profeten (frid vare med honom) tid hade de omfattande handelsförbindelser, å ena sidan med Jemen och Abessinien och å andra sidan med Irak, Egypten och Syrien. Den största delen av den handel från Iran till Jemen som gick genom östra Arabien gick från Hira till Yamama (dagens Riyadh), därefter genom Banu Tamims område till Najran och Jemen.

Politiska och kulturella förbindelser

Utöver dessa handelsförbindelser hade araberna även djupa politiska och kulturella förbindelser med de angränsande civiliserade länderna. På 500-talet före Kristus hade Babylons kung Naboridus upprättat sin sommarhuvudstad i Tayma i norra Hijaz. Hur skulle det då ha varit möjligt att Hijazborna var obekanta med Babylons ekonomiska och politiska system? Från och med 300-talet före Kristus fram till profeten (frid vare med honom) tid fanns först det nabateiska riket med Petra som centrum, därefter den syriska staten i Tadmor (Palmyra), och sedan de arabiska rikena Hira och Ghassan. De sträckte sig från Irak till Egyptens gräns och från Hijaz’ och Najds gränser ända till Algeriets och Syriens gränser. Dessa riken hade djupa politiska, kulturella och ekonomiska förbindelser med Grekland och Rom på den ena sidan och Iran på den andra. Dessutom hade de arabiska stammarna i inlandet omfattande förbindelser med dem på grundval av släktskapsband. Medinas ansarer och Ghassans härskare härstammade från samma släkt och hade ömsesidiga förbindelser. Under profeten (frid vare med honom) tid besökte hans framstående poet Hasan ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom) de ghassanska härskarna. Quraysh hade goda förbindelser med Hiras furstar. Quraysh lärde sig till och med bildning hos dem, och den skrift de fick från Hira blev senare berömd under namnet kufisk skrift.

Dessutom fanns det hos de stora shejkerna, de förnäma familjerna och de berömda köpmännen i varje del av Arabien ett stort antal slavmän och slavinnor från Rom, Grekland och Iran. De krigsfångar som förslavades under krigen mellan Iran och Rom såldes på öppna marknaden när man ansåg att vissa av dem var överflödiga. Arabien var den stora marknaden för denna vara. Många av dessa slavar var högt utbildade och civiliserade människor. Bland dem fanns också hantverkare, köpmän och yrkesmän. Arabiska shejker och köpmän lät dem utföra många olika arbeten. I Mecka, Taif, Yathrib och andra centrala städer fanns ett mycket stort antal slavar, som som skickliga arbetare utförde värdefulla tjänster åt sina ägare.

Särskilda ekonomiska förhållanden

I samband med detta måste vi också uppmärksamma en annan sida av Arabens ekonomiska historia. Arabien var under ingen epok självförsörjande när det gällde livsmedel, och det hade inte heller utvecklats några industrier som kunde tillgodose människornas behov. Livsmedel importerades alltid till landet utifrån, och de flesta industrivaror, ja till och med kläder, importerades också utifrån. Under den period som låg nära Profetens (s.a.) tid låg denna importhandel huvudsakligen i händerna på två grupper. Den ena var Quraysh och Banū Thaqīf, och den andra var judarna. Men dessa importerade varor och sålde dem endast som grossister. Det ingick inte i deras verksamhet att gå runt och sälja i små samhällen och bland stammarna inne i landet. Stammarna var inte heller villiga att acceptera att dessa människor skulle lägga beslag på hela handelsvinsten och att deras eget folk inte skulle få någon möjlighet alls i denna monopoliserade handel. Därför sålde dessa personer, som grossister, varor för miljontals till detaljhandlarna inne i landet, och en betydande del av varorna såldes på kredit. (Tafhīm al-Qurʾān, Sūra at-Taḥrīm, kommentar 2)

En bild av de politiska förhållandena

Vilka var de politiska förhållandena i landet när profeten Muhammad (s.a.) mottog sitt profetskap? Vilken handlingslinje valde han under dessa förhållanden? Historien vittnar om att Arabien vid denna tid var omgivet från alla håll av förtryckande stater. Även inne i landet hade grannfolkens imperialistiska inflytande redan brett ut sig. Några år före Profetens (s.a.) födelse ryckte en abessinisk armé fram ända till den stad där han föddes. Jemen, Arabens bördigaste provins, underkastades först abessinierna och senare iranierna. Arabens södra och östra kust stod under iranskt inflytande. Det iranska inflytandet sträckte sig ända till Najds gräns. I norr fanns Romarrikets inflytande ända till Aqaba och Mayan, ja till och med till Tabuk. De två grannstaterna höll, för sina egna intressens skull, stammarna i Arabien upptagna med inbördes konflikter och strider. På så sätt utvidgade de sitt inflytande inne i Arabien. Kejsaren i Konstantinopel ingrep vid olika tillfällen i frågor som rörde små stadsstater som Mecka. Varje stormakt ville lägga den arabiska nationen under sitt herravälde. Detta berodde på att även om detta folks land var ofruktbart, var folket självt inte ofruktbart. För att erövra världen kunde de bästa krigarna rekryteras bland detta folk. (Sūra Āl ʿImrān, kommentar 29)

Sīratens budskap

[Föredrag av Maulana, hållet vid den sammankomst som universitetets studentkår hade sammankallat på Punjabuniversitetets nya campus den 22 oktober 1975.]

Ärade vicekansler, studentkårens ordförande samt alla studenter!

Jag har blivit inbjuden att vid dagens sammankomst säga något om budskapet i profeten Muhammads (s.a.) sīra. Om vi prövar saken med förnuftets måttstock uppstår genast frågan: Varför budskapet i en enda profets sīra? Varför inte någon annans budskap? Det är nödvändigt att först diskutera enbart Sayyidunā Muhammads (s.a.) sīra bland profeterna, eftersom vi är övertygade om att vi inte kan finna vägledning eller vägen genom någon vägledares liv, vare sig från äldre eller modern tid, utan endast genom en profets liv. Det är inte i någon annan profets eller religiös ledares liv, utan just i profeten Muhammads (s.a.) liv som vi kan finna den riktiga och fullständiga vägledning som vi i själva verket är beroende av.

Behovet av vägledning från Allah den Upphöjde

Det går inte att förneka denna sanning: Allah den Upphöjde är den enda källan till kunskap. Det är Han som har skapat universum och människan. Vem annan än Han kan ha kunskap om universums djupaste verklighet samt om människans egen natur och dess innersta väsen? Det är Skaparen som kan känna sin skapelse; skapelsen kan endast veta så mycket som dess Skapare uppenbarar för den. Skapelsen har inget eget medel genom vilket den kan lära känna den verkliga verkligheten.

I detta avseende bör man noggrant förstå skillnaden mellan två saker, så att ingen förvirring uppstår i diskussionen. Det ena är sådana fakta som ni kan inhämta genom sinnena, och ansvaret för att därifrån tänka, forska, resonera, pröva, observera och upptäcka ligger hos er. Undersök allt ni finner omkring er. Skaffa er kunskap om de krafter som verkar i dem. Förstå de naturlagar och bestämmelser som är verksamma i dem. Gå sedan vidare på utvecklingens väg. Men i detta har er Skapare inte lämnat er ensamma. Under historiens olika skeden har Han, på sätt som inte kan uppfattas direkt, steg för steg fortsatt att göra er bekanta med den skapade världen. Han har fortsatt att öppna dörrar till nya kunskaper. Ibland har Han genom inspirationens metod gett vissa människor sådana antydningar att de kan upptäcka något nytt eller lära känna en ny princip eller metod. Trots detta faller allt detta inom ramen för människans kunskap, och för detta behövs varken någon profet eller någon himmelsk bok. Människan har också fått de medel och möjligheter som krävs för att inhämta önskad kunskap på detta område. Den andra typen av ting ligger däremot bortom våra sinnesförnimmelser. Den är helt utom vår räckvidd. Vi kan varken mäta den eller lära känna den genom vår egen kunskap. Om filosofer och vetenskapsmän uttalar sig om den, gör de det enbart på grundval av gissningar och antaganden. Det kan inte kallas kunskap. Detta är deras yttersta kunskap; beträffande detta omstridda lärostoff kan inte ens de som framfört det förklara dess gränser med säkerhet. Om gränserna för deras kunskap vore kända, skulle de varken själva kunna tro på den eller uppmana någon annan att tro på den.

Behovet av att följa profeterna

Om man nu får den andra typen av kunskap som nämndes ovan, kan det endast ske genom Allah den Upphöjdes vägledning. Han känner till alla sanningar och fakta. Det medel genom vilket Allah den Upphöjde ger människan denna kunskap är uppenbarelsen, wahy, som endast uppenbaras för profeterna. Allah den Upphöjde har aldrig gjort så att Han tryckt en bok och gett den i varje människas hand och sagt till dem: Läs denna bok och lär er vad som är den djupaste verkligheten i ert eget väsen och i universum. Lär er dessutom, i enlighet med denna verklighet, hur ni bör leva och handla i världen. För att förmedla denna kunskap till människorna har Han i stället alltid använt profeterna som förmedlare, så att de inte bara skulle undervisa om denna kunskap, utan också förklara den för människorna, själva omsätta den i handling, försöka leda dess motståndare till den rätta vägen och organisera dem som tar emot denna kunskap till ett samhälle där denna kunskap skulle komma till uttryck på livets alla områden.

Av denna kortfattade framställning blir det tydligt att vi, för att få vägledning, endast är beroende av en profets sirat. Om en icke-profet inte följer en profet kan han inte vara vår vägledare, hur stor lärd, kunnig eller framstående han än må vara. Han har nämligen inte den sanna kunskapen, och den som inte äger sann kunskap kan inte ge oss något sant och korrekt levnadssystem.

Varför vi inte får vägledning från andra profeter än Muhammed

Frågan är nu denna: Av dem som vi vet var profeter, och av de religiösa ledare som man kan anta möjligen var profeter, varför försöker vi få vägledning enbart från profeten Muhammeds sirat? Beror det på någon form av trångsynthet, eller finns det ett förnuftigt skäl till det?

Jag vill säga att det finns mycket goda skäl till detta. Även om vi med visshet vet och tror att de profeter som nämns i Koranen verkligen var profeter, har ingen tillförlitlig källa som beskriver någon av deras lära och liv nått oss, så att vi kan följa dem. Hadrat Nuh, Hadrat Ibrahim, Hadrat Ishaq, Hadrat Yusuf, Hadrat Musa och Hadrat Isa var utan tvekan profeter. Vi tror på dem alla. Men ingen av de böcker som uppenbarades för dem finns i dag bevarad i sådan form att vi kan få vägledning från den. Ingen av deras livsberättelser har nått oss på ett så bevarat och tillförlitligt sätt att vi kan ta dem till vägledare på olika områden i våra personliga och kollektiva liv. Om någon skulle vilja skriva om dessa profeters lära och liv skulle han inte kunna skriva mer än några sidor, och även dessa med hjälp av Koranen. Förutom Koranen finns det nämligen inget annat auktoritativt material eller någon tillförlitlig källa om dem.

Judendomens skrifter och profeternas tillstånd

Det sägs att Mose och de profeter som kom efter honom, liksom deras undervisning och vägledning, finns i Bibelns Gamla testamente. Men låt oss granska Bibeln ur historisk synvinkel. Den förstördes när Jerusalem förstördes på 500-talet före Kristus. Samtidigt förstördes också skrifterna från de andra profeter som hade gått bort före denna tid. På 400-talet före Kristus, när israeliterna befriades ur fångenskapen i Babylon, sammanställde Hadrat Uzayr, med hjälp av andra framstående män, Hadrat Musas levnadsteckning och Israels barns historia. I denna sammanställning infogade han de verser som han och hans medhjälpare hade fått tillgång till, där det passade. Därefter sammanställde olika personer — jag vet inte vilka — från 300-talet till 100-talet före Kristus skrifterna från de profeter som hade gått bort flera århundraden tidigare. Jag vet inte vilka källor de använde. Ta till exempel boken som någon skrev i profeten Jonas namn omkring 300 år före Hadrat Isa och infogade i Bibeln. Han var emellertid profet på 700-talet före Kristus. Zabur (Psaltaren) skrevs femhundra år efter Hadrat Dawuds död, och i den infogades, förutom Hadrat Dawuds dikter, dikter av hundra andra poeter. Jag vet inte hur dessa uppgifter nådde dem som sammanställde Zabur. Hadrat Sulayman dog 933 år före Hadrat Isas födelse, medan Hadrat Sulaymans ordspråk skrevs 250 år före Hadrat Isas födelse. Där infogades också ord av många andra visa män.

Kort sagt når ingen av Bibelns böckers överleveranskedja fram till de profeter som böckerna tillskrivs. Dessutom förstördes den hebreiska Bibeln och dessa skrifter när Jerusalem förstördes för andra gången år 70 e.Kr. Endast deras översättning till grekiska fanns kvar. Denna översättning gjordes någon gång mellan 258 f.Kr. och det första århundradet f.Kr. På 100-talet e.Kr. sammanställde judiska lärda den hebreiska Bibeln utifrån alla manuskript som fortfarande fanns kvar. Den äldsta bok som har påträffats är från år 916 e.Kr. Det finns ingen annan hebreisk Bibel bevarad. De hebreiska skriftrullar som har hittats i Qumran, nära Döda havet, är som tidigast från 100- eller 200-talet före Kristus. Där finns bara vissa spridda delar av Bibeln. Den äldsta bok i den samling av Bibelns fem första böcker som är i bruk bland samarierna är från 1000-talet e.Kr. Den grekiska översättning som gjordes under 200- och 300-talen före Kristus innehöll oräkneliga fel. Från den gjordes en latinsk översättning under 100- och 200-talen e.Kr. Med vilket mått kan detta material om Mose och de efterföljande profeternas liv och undervisning kallas autentiskt?

Dessutom finns det bland judarna vissa grundläggande berättelser som förts vidare från generation till generation och som kallas den muntliga lagen. Dessa förblev oskrivna i tretton eller fjorton hundra år. I slutet av 100-talet och början av 200-talet e.Kr. gav rabbi Judah ben Shimon dem skriftlig form under namnet Mishna. Judiska lärda i Palestina skrev kommentarer till den under namnet Halakha, och lärda i Babylonien skrev kommentarer under namnet Haggada, på 200- och 400-talen e.Kr. Tillsammans kallas dessa tre verk Talmud. Ingen av deras berättelser har någon överleveranskedja genom vilken man kan fastställa vilka personer som berättade dem för vilka andra personer.

Tillståndet för Hadrat Isas kristna skrifter

Tillståndet för Hadrat Isas levnad och undervisning är ungefär detsamma. Det ursprungliga Injil som hade uppenbarats av Allah genom uppenbarelse brukade Hadrat Isa förmedla muntligt till människorna. Även hans lärjungar förde det vidare muntligt till andra på ett sådant sätt att profetens liv och Injils verser blandades samman. Ingenting av detta skrevs ned vare sig under Hadrat Isas livstid eller efter hans bortgång. Det var kristna vars språk var grekiska som började skriva. Hadrat Isas språk var emellertid syriska eller arameiska, och hans lärjungar talade också detta språk. Många grekisktalande författare hörde dessa berättelser på arameiska och skrev ned dem på grekiska. Ingen av dessa författares verk skrevs före år 70 e.Kr. Ingen av dem återgav någon överleveranskedja för en händelse eller något av Hadrat Isas uttalanden, så att man skulle kunna veta vem de hade hört de olika orden från. Dessutom har inte heller deras skrivna verk bevarats. Tusentals grekiska manuskript av Bibelns Nya testamente samlades in, men inget av dem är äldre än 300-talet e.Kr. De flesta är från 1000-talet till 400-talet e.Kr. I Egypten har vissa spridda delar skrivna på papyrus hittats. Inte heller någon av dessa är äldre än 200-talet. Det går inte att få veta vem som översatte dem från grekiska till latin, eller när och var det skedde. På 300-talet granskades de på påvens befallning. Därefter förkastades de på 1500-talet, och en ny översättning gjordes från grekiska till latin. De fyra evangelierna översattes troligen från grekiska till syriska omkring år 200 e.Kr. Men det äldsta manuskript av dem som nu finns tillgängligt är från 300-talet. Den handskrivna bok från 400-talet som har hittats skiljer sig betydligt från dem. Bland de översättningar som gjordes från syriska till arabiska är ingen äldre än 700-talet. Det märkliga är att omkring sjuttio evangelier skrevs, men av dessa godkände de kristna ledarna endast fyra och förkastade de övriga. Jag vet inte varför de godkändes eller varför de andra förkastades. Kan Hadrat Isas levnad och undervisning, som har skrivits på grundval av sådant material, på något sätt erkännas som autentisk?

Tillståndet för Zarathustras levnad och undervisning

Även andra religiösa ledares situation är inte annorlunda. Ta till exempel Zarathustra (Zoroaster), vars exakta födelsetid ännu inte är känd. Som mest kan man säga att han levde två och ett halvt sekel före Alexanders erövring av Iran, det vill säga fem och ett halvt sekel före Jesus Kristus (frid över honom). Hans bok Avesta finns inte längre på originalspråket, och det språk på vilket den skrevs eller muntligen förmedlades är numera ett dött språk. På 800-talet e.Kr. översattes delar av den, med kommentarer, i nio volymer. Men de två första volymerna gick förlorade, och den äldsta volym som nu finns bevarad är från mitten av 1200-talet. Så ser situationen ut för den bok som Zarathustra lade fram. Återstår nu frågan om hans eget liv. Det enda jag vet om detta är att han började förkunna vid fyrtio års ålder. Två år senare erkände kung Gushtasp honom som sin religiösa auktoritet, och hans religion blev statsreligion. Han dog vid sjuttiosju års ålder. Ju längre tiden gick efter hans död, desto fler fantastiska berättelser började skapas om honom. Ingen av dem kan tillmätas historisk betydelse.

Buddhismens situation

Buddha är en av världens berömda religiösa gestalter. Liksom beträffande Zarathustra kan man anta att även han möjligen var en profet. Men han lade inte fram någon bok över huvud taget. Inte heller hans anhängare har gjort anspråk på att han hade medfört någon bok. Inte heller hans anhängare har gjort anspråk på att han hade medfört någon bok. Inte heller hans anhängare har gjort anspråk på att han hade medfört någon bok. Hundra år efter hans död började man samla hans ord och uppgifter om hans liv. Detta arbete fortsatte under flera århundraden. Men i ingen av de skrifter som betraktas som buddhismens grundläggande böcker har någon isnad, en överföringskedja, angetts genom vilken man skulle kunna veta genom vilken källa de som sammanställde Buddhas liv, uttalanden och lära hade fått del av detta. Det är endast profeten Muhammeds (frid över honom) liv och lära som har bevarats.

Härav framgår att om vi vänder oss till andra profeter och religiösa ledare, finner vi ingen tillförlitlig källa beträffande dem genom vilken vi med trygghet och fast övertygelse kan få vägledning från deras lära och liv. Därefter återstår för oss ingen annan väg än att vända oss till en sådan profet som har lämnat oss en tillförlitlig bok, höjd över alla slags förvanskningar och inblandningar, och vars utförliga liv, uttalanden och lära har nått oss genom tillförlitliga källor, så att vi kan få vägledning därifrån. I hela världshistorien är en sådan personlighet ingen annan än profeten Muhammeds (frid över honom) heliga person.

Koranen – Allahs fullständigt bevarade bok

Profeten Muhammed (frid över honom) lade fram en bok, Koranen, med det tydliga anspråket att den är Allah den Allsmäktiges ord, uppenbarat för honom. När vi granskar denna bok känner vi med säkerhet att ingen inblandning har skett i den. Inget av profetens (frid över honom) egna ord har fogats in i den. Tvärtom har hans ord hållits helt åtskilda. Till skillnad från Bibeln har uppgifter om hans liv och gärningar, Arabias historia och de händelser som uppstod under Koranens uppenbarelse inte blandats eller sammanfogats med Allah den Allsmäktiges ord. I detta rena Guds ord (Word of God) har inte ett enda ord från någon annan än Allah fogats in. Inte ett enda ord har utelämnats. Det har förblivit oförändrat från Allahs sändebuds (frid över honom) tid ända fram till vår tid.

Från och med den tid då denna bok började uppenbaras för profeten (frid över honom) lät han skriva ned den. När uppenbarelsen kom kallade han genast till sig någon skrivare och lät honom skriva ned den. Efteråt lästes det som skrivits upp för honom, och när han hade försäkrat sig om att skrivaren hade skrivit korrekt förvarade han det på en säker plats. Beträffande varje uppenbarelse talade han om för skrivaren i vilken sura och före eller efter vilken vers den skulle infogas. På detta sätt ordnade han Koranen i fortlöpande ordning, tills Koranen slutligen blev fullständig.

Från islams begynnelse föreskrevs därefter beträffande bönen att Koranen skulle reciteras i den. Därför började de ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) memorera Koranen så snart den uppenbarades. Många memorerade hela Koranen, och ett ännu större antal bevarade mer eller mindre olika delar av den i sitt minne. Dessutom skrev de följeslagare som kunde läsa och skriva själva ned olika delar av Koranen. På detta sätt bevarades Koranen redan under profetens (frid över honom) liv på fyra sätt:

För det första: Han lät själv uppenbarelsen skrivas ned i sin helhet av uppenbarelsens skrivare.

För det andra: Många sahaber memorerade hela Koranen, ord för ord.

För det tredje: Bland de ädla sahaberna fanns det ingen som inte hade memorerat någon del av Koranen, liten eller stor.

För det fjärde: Ett stort antal lärda sahaber skrev ned Koranen på eget initiativ och läste upp den för Allahs Sändebud (frid vare med honom) för att försäkra sig om dess riktighet.

Det är alltså en obestridlig historisk sanning att den Koran som finns hos oss i dag, bokstav för bokstav, är exakt densamma som profeten Muhammad (frid vare med honom) framlade som Allahs ord. Efter profetens bortgång samlade hans förste kalif, Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom), alla huffaz och de skriftliga delarna och lät skriva ned hela Koranen i bokform. Under Hazrat Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) tid skickades kopior av den officiellt till de centrala platserna i den islamiska världen. Två av dessa exemplar finns fortfarande kvar i världen – det ena i Istanbul och det andra i Tasjkent. Den som vill kan ta vilken tryckt utgåva av den ädla Koranen som helst och jämföra den med dem. Han kommer inte att finna någon skillnad. Och hur skulle det kunna finnas någon skillnad, när miljontals och åter miljontals huffaz har funnits i obruten följd från profetens (frid vare med honom) tid fram till i dag? Om någon ändrade ens ett enda ord skulle dessa huffaz upptäcka felet. Under slutet av det förra århundradet samlade ett institut vid Münchens universitet in 42 000 handskrivna och tryckta exemplar av den ädla Koranen från olika delar av den islamiska världen, från alla tidsperioder. De forskade på materialet i femtio år. I den rapport som slutligen lades fram sades det att dessa skrifter inte uppvisade några andra skillnader än skrivfel. Dessa exemplar av den ädla Koranen härrörde från tiden från det första till det fjortonde hijri-århundradet och hade samlats in från alla delar av världen. Det är beklagligt att institutet förstördes när Tyskland bombades under andra världskriget. Men resultaten av dess forskning har inte försvunnit ur världen.

Ytterligare en anmärkningsvärd sak beträffande Koranen är att det språk på vilket den uppenbarades är ett levande språk. Från Irak till Marocko använder omkring 120 miljoner människor arabiska som modersmål, och hundratals miljoner människor i den icke-arabiska världen läser och undervisar i det. Det arabiska språkets grammatik, ordböcker, uttal och idiom är i dag desamma som de var för fjorton hundra år sedan. Än i dag kan varje arabiskt bildad person läsa det och förstå det på samma sätt som araberna för fjorton hundra år sedan kunde göra.

Detta är en viktig egenskap hos profeten Muhammad (frid vare med honom) som ingen annan profet eller religiös ledare hade. Den Bok som uppenbarades för honom av Allah den Upphöjde för att vägleda mänskligheten finns bevarad oförändrad, på sitt ursprungliga språk och med sina ursprungliga ord.

Den fullständiga tillförlitligheten hos Sändebudets sira och sunna

Om man betraktar hans andra särdrag finner man att han i detta avseende är unik bland alla profeter och religiösa ledare. Detta särdrag består i att, liksom den Bok som gavs till honom, även hans sira har bevarats, så att vi kan få vägledning i livets alla områden. Ett mycket stort antal av dem som såg honom från barndomen fram till hans sista stund, som såg hans liv och handlingar, hörde hans ord och predikningar och hörde honom ge befallningar eller förbjuda något, bevarade allt detta i sina hjärtan och förmedlade det till senare generationer. Enligt vissa experter uppgick antalet sådana personer till hundratusen; de förde vidare berättelser om sådant de hade sett med egna ögon och hört med egna öron till senare generationer. Profeten (frid över honom) lät skriva ned vissa föreskrifter och rättsliga bestämmelser och gav dem till några personer eller skickade dem till dem, och dessa skrifter nådde senare tiders människor. Bland de ädla sahaba fanns minst sex personer som skrev ned hadither och visade dem för Profeten (frid över honom), så att inget fel skulle kunna finnas i dem. Senare generationer fick tillgång till dessa skriftliga uppgifter, och efter den ädle Profetens (frid över honom) bortgång samlade minst femtio sahaba skriftliga uppgifter om Profetens tillstånd, handlingar och ord. Dessa kunskapsskatter kom också i händerna på dem som arbetade med att samla in och sammanställa hadither. Därefter uppgick, som jag nämnde nyss, antalet sahaba som muntligen återberättade uppgifter om siran till så mycket som hundratusen. Och detta är inte heller något förvånande. Vid den avskedshajj som Profeten (frid över honom) genomförde var nämligen etthundrafyrtiotusen människor närvarande. Så många människor såg honom utföra hajj, lärde sig hajjens regler och tillvägagångssätt av honom och hörde den predikan han höll under denna hajj. Hur skulle det då vara möjligt att alla dessa människor, efter att vid ett så viktigt tillfälle ha deltagit i hajj tillsammans med Profeten och sedan återvänt till sina hemområden, inte där skulle ha fått frågor från sina släktingar, vänner och grannar om resan och inte skulle ha lärt dem hajjens regler och tillvägagångssätt? Därav kan ni föreställa er med vilket intresse människor, efter att en så stor personlighet som Profeten (frid över honom) hade lämnat världen, ville få veta om hans liv och gärningar, hans ord, föreskrifter och vägledning från dem som hade sett honom och hört hans föreskrifter.

När det gäller de berättelser som nådde senare generationer från de ädla sahaba följdes redan från början denna metod: den som tillskrev Profeten (frid över honom) något uttalande måste ange av vem han hade hört det och från vem den personen i sin tur hade hört det, i obruten följd. På så sätt granskades hela berättelsekedjan, eller isnaden, ända fram till Profeten (frid över honom), så att man kunde försäkra sig om att uttalandet verkligen hade återberättats från honom. Om alla länkar i berättelsekedjan inte kunde identifieras uppstod tvivel om dess äkthet. Och även om kedjan nådde fram till Profeten (frid över honom), men någon av de mellanliggande återberättarna ansågs opålitlig, kunde en sådan berättelse inte godtas. Om ni tänker efter en stund kommer ni att inse att ingen människas livshistoria i världen har sammanställts på detta sätt. Detta är ett särdrag som endast tillkommer profeten Muhammad (frid över honom): inget uttalande om honom godtogs utan isnad. Vid bedömningen av isnaden undersökte man dessutom inte bara om en hadiths berättelsekedja nådde fram till Profeten, utan också om alla berörda återberättare var tillförlitliga. I detta syfte granskades återberättarnas levnadsteckningar ytterst noggrant, och utförliga böcker skrevs i ämnet. Därifrån kan man få veta vem som var tillförlitlig och vem som inte var det, hur vars och ens karaktär och roll såg ut, vem som hade starkt minne och vem som inte hade det, vem som hade träffat den person från vilken berättelsen hade kopierats och vem som hade nedtecknat en återberättelse i hans namn utan att ha träffat honom. På detta sätt samlade man in så omfattande information om återberättarna att vi än i dag kan avgöra om en viss hadith har återberättats genom en tillförlitlig eller en otillförlitlig källa. Kan det i mänsklighetens historia finnas någon annan person vars livshistoria har bevarats genom så tillförlitliga källor? Finns det något annat exempel på att böcker har skrivits om tusentals människors liv för att fastställa sanningen i en enda persons biografi, eftersom dessa människor hade återberättat något om honom? Den verkliga orsaken till att kristna och judiska lärda i vår tid har använt all sin kraft för att framställa hadithernas äkthet som tvivelaktig är inget annat än den fientlighet som följer av att det helt saknas isnad för deras religiösa skrifter och deras religiösa ledares livshistorier. Det är på grund av denna brännande känsla som de har övergett intellektuell hederlighet när de kritiserar islam, Koranen och profeten Muhammad (frid över honom).

Varje sida av profeten Muhammads (frid över honom) liv var välkänd och allmänt omtalad

Det enda särdraget hos Profetens (frid över honom) sira är inte bara att den har nått oss genom ytterst tillförlitliga källor; ett annat särskilt särdrag är att det finns så detaljerade uppgifter om varje sida av hans liv som det inte finns om någon annan persons liv. Hur hans familj såg ut, hur hans liv var före profetskapet, hur han mottog profetskapet, hur uppenbarelsen kom till honom, hur han spred den islamiska kallelsen, hur han mötte motstånd och hinder, hur han fostrade sina följeslagare, hur han levde med sin familj, hur han behandlade sina hustrur och barn, hur han uppträdde mot vänner och fiender, vilken moral han undervisade om, vad han genom sitt eget exempel uppmanade till, vad han förbjöd människor att göra, vilka handlingar han såg men inte förbjöd och vilka handlingar han såg och förbjöd – allt detta finns utförligt återgivet i böckerna om hadith och sira. Han var också en militär general, och vi har detaljerade redogörelser för alla de krig och strider som ägde rum under hans befäl. Han var också domare, och vi kan se fullständiga redogörelser för alla rättsfall som lades fram inför honom. Vi kan också få veta vilken dom han avkunnade i varje mål. Han brukade även gå ut på marknadsinspektion och se hur människor köpte och sålde. När han såg något felaktigt förbjöd han det, och när han såg något som utfördes korrekt godkände han det. Kort sagt finns det inget område i livet som han inte gav detaljerad vägledning om.

Därför säger vi utan partiskhet, med full kunskap och övertygelse, att profeten Muhammad (frid över honom) bland alla profeter och religiösa ledare är den enda person till vilken hela mänskligheten kan vända sig för vägledning och ledning. Hans Bok har nämligen bevarats med sina ursprungliga ord, och de detaljerade uppgifterna om hans sira, som är nödvändiga för vägledning, har nått oss genom tillförlitliga källor.

Nu bör vi lägga märke till vilket budskap och vilken vägledning hans rena sira ger oss.

Hans budskap är avsett för hela mänskligheten

Det första som faller oss i ögonen i hans da‘wa är att han, utan hänsyn till skillnader i hudfärg, härkomst, språk och fosterland, tilltalar människan som människa och lägger fram vissa grundprinciper som är till gagn för hela mänskligheten. Den som godtar dessa grundprinciper blir muslim och medlem av den universella muslimska umman, vare sig han är svart eller vit, från öst eller väst, arab eller ajam. Varje människa som finns någonstans – oavsett i vilket land, vilken nation eller vilken släkt hon är född, vilket språk hon talar eller vilken hudfärg hon har – är mottagare av profeten Muhammeds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) da‘wa. Om hon godtar de grundprinciper han lagt fram, blir hon med lika rättigheter en del av den muslimska umman. Inom denna umma finns ingen åtskillnad, ingen högre eller lägre ställning, ingen skillnad på grund av härkomst eller klass och ingen språklig, etnisk eller geografisk skillnad som, efter att trons enhet har upprättats, skiljer en människa från en annan.

Det bästa botemedlet mot ras- och härkomstfanatism

Om ni tänker efter kommer ni att förstå att detta är en väldig välsignelse som mänskligheten har fått genom profeten Muhammed arabens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förmedling. Det som framför allt har förstört människan är den åtskillnad som har etablerats mellan människor. På vissa platser har hon förklarats oren och oberörbar. Hon har berövats de rättigheter som brahmanerna åtnjuter. På andra platser har hon ansetts värdig att utrotas, eftersom hon föddes i Australien eller Amerika vid en tid då utomstående behövde undanröja henne från landet. På andra håll har hon tillfångatagits och förvandlats till slav, och arbete har pressats ur henne som ur ett djur. Detta eftersom hon föddes i Afrika och hade svart hudfärg. Kort sagt har denna åtskillnad mellan folk, fosterland, härkomst, hudfärg och språk varit orsaken till stora faror för mänskligheten från forntiden fram till i dag. På denna grund har krig och strider utkämpats. På denna grund har ett land ockuperat ett annat. En nation har plundrat en annan och utrotat hela släkter. Profeten Muhammed (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) botade denna sjukdom på ett sätt som även islams fiender erkänner. Det är att islam har nått en framgång i att lösa problemet med skillnader i hudfärg, härkomst och hemland som ingen annan har kunnat uppnå.

När Malcolm X, den berömde ledaren för amerikaner av afrikanskt ursprung och den tidigare förgrundsgestalten för en extremt fientlig agitation från de svartas sida mot de vita, efter att ha antagit islam reste till hajj och såg människor av alla härkomster, hudfärger, länder och språk komma från öst och väst, norr och söder för att utföra hajj; när han såg att alla bar likadana ihramkläder, alla uttalade orden ”labbayk, labbayk” med samma röst, utförde tawaf tillsammans och bad i samma församling bakom samma imam, ropade han att detta var den enda riktiga lösningen på problemet med ras och härkomst – inte det vi har hållit på med så länge. Den stackars mannen dödades visserligen av förtryckarna, men hans publicerade självbiografi finns fortfarande kvar. Genom den kan vi förstå hur djupt han påverkades av hajj.

Hajj är bara en av islams gudstjänster. Om någon med öppna ögon betraktar islams lära som helhet, kan han ingenstans peka ut och säga att denna lära tjänar någon särskild nations, stam, släkts eller klass intressen. Hela religionen vittnar om att den är till för hela mänskligheten och att alla människor enligt den är lika, när de godtar dess grundprinciper och ansluter sig till det universella brödraskap som den har skapat. Den behandlar inte heller icke-muslimer på det sätt som de vita har behandlat de svarta, eller som de imperialistiska makterna har behandlat icke-kommunister under sitt styre – ja, inte ens på det sätt som de har behandlat oönskade medlemmar av den egna gruppen.

Nu måste vi se vilken grundprincip profeten Muhammed, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, lade fram för mänsklighetens välfärd, och vad det är i denna princip som inte bara garanterar hela mänsklighetens välfärd utan också kan sammanlänka hela mänskligheten och göra den till en enda umma.

Den mest omfattande föreställningen om Allah den Upphöjdes enhet

Den främsta delen av denna grundprincip är att erkänna Allah den Upphöjdes wahdaniyya, det vill säga Hans enhet. Inte bara i betydelsen att Allah finns, och inte heller enbart i betydelsen att Allah är en. Utan i betydelsen att Allah den Upphöjde ensam är detta universums Skapare, Ägare, Upprätthållare och Härskare. I hela skapelsen finns ingen annan som har rätt till auktoritet över herraväldet, rätt att befalla och förbjuda, så att något blir haram genom att han förbjuder det eller halal genom att han tillåter det. Ingen annan än Allah har denna rätt och befogenhet. För det är endast Han som är Skaparen, Ägaren och Herren, som har rätt att i den värld Han har skapat befalla sina tjänare att göra vad Han vill och förbjuda dem det Han vill. Islams da‘wa är: erkänn Allah den Upphöjde på detta sätt. Erkänn Honom så att vi inte är någons tjänare utom Hans, att ingen har rätt att befalla oss i strid med Hans lag, att våra huvuden inte har skapats för att böjas inför någon annan än Honom och att vårt liv och vår död står under Hans befogenhet. När Han vill kan Han skänka oss döden, och så länge Han vill kan Han låta oss leva. Om döden kommer från Honom finns det ingen kraft i världen som kan rädda oss. Och om Han vill låta oss leva kan ingen kraft i världen förgöra oss. Detta är islams föreställning om Allah.

Enligt denna uppfattning är hela skapelsen, från jorden till himlen, undergiven och lydig Allah, och människan som lever i denna skapelse har också till uppgift att förbli undergiven och lydig Allah. Om hon är fri och självsvåldig eller underkastar sig någon annan än Allah, kommer hela hennes livsordning att hamna i strid med världsordningens ordning. Försök förstå det på ett annat sätt: hela världsordningen fortskrider under Allahs befallning, och ingen kan förändra denna verkliga sanning. Om vi nu följer någon annans befallning än Allahs eller går åt vilket håll vi själva vill, betyder det att hela vårt livs fordon färdas i motsatt riktning mot världsordningens fordon. Därmed uppstår en ständig konflikt mellan oss och världsordningen.

Betrakta det också från en annan synvinkel: enligt islams uppfattning är det enda riktiga sättet att leva för människan att endast lyda Allah. Hon är skapad, och Allah är hennes Skapare. Eftersom hon är en skapad varelse är det fel att vara fri och självsvåldig, liksom det är fel att underkasta sig någon annan än Skaparen. Vilken av dessa två vägar hon än väljer kommer den att stå i konflikt med sanningen, och konfliktens bittra följder måste drabba den som står i konflikt med sanningen; sanningen tar ingen skada av det.

Uppmaningen att dyrka Allah

Profeten Muhammads uppmaning är: Upphör med denna konflikt. Ditt livs lagar och levnadssätt bör vara sådana som gäller för hela världens Herre. Gör inte anspråk på att själv vara lagstiftare, och erkänn inte heller någon annans rätt att tillämpa sina lagar över Allahs tjänare på Allahs jord. Lagen från Skaparen av hela universum är den verkliga lagen, och alla andra lagar är villfarelse och ogiltiga.

Uppmaningen att lyda Sändebudet

När vi har nått denna punkt kommer den andra fasen i Profeten Muhammads uppmaning inför oss. Den består i hans otvetydiga förklaring: Jag är Allah den Allsmäktiges profet, och Han har sänt Sin lag till mänskligheten genom mig. Jag står själv under denna lag. Inte ens jag har rätt att ändra något i den. Jag har endast beordrats att följa den. Jag har inte heller rätt att skapa något nytt på eget initiativ. Denna Koran är en lag som har uppenbarats för mig av Allah. Min sunnah är en lag som jag fastställer på Allahs befallning. Jag är själv den förste som böjer mitt huvud inför denna lag. Därefter uppmanar jag hela mänskligheten att avstå från att lyda andra lagar och lyda denna lag.

Efter Allah är Allahs Sändebud den som har rätt att bli åtlydd

Ingen bör få den invändningen att väckas i sitt sinne: Hur kan Allahs Sändebud själv följa sin sunnah, när denna sunnah består av hans egna ord och handlingar? Saken är den att liksom Koranen kommer från Allah, kom också från Allah det som han, i egenskap av Sändebud, befallde, det han förbjöd människor att göra och det levnadssätt han fastställde. Detta kallas Sändebudets sunnah, och han följde den själv på samma sätt som det var obligatoriskt för alla troende att följa den. Detta blir helt tydligt i sådana situationer när de ädla följeslagarna, må Allah vara nöjd med dem, frågade Profeten om något: ”Allahs Sändebud! Säger du detta på Allahs befallning, eller är det din egen åsikt?” Profeten svarade: ”Inte på Allahs befallning, utan detta är min egen åsikt.” När följeslagarna hade fått veta detta instämde de inte i Profetens uppfattning, utan lade fram sina egna förslag. Då övergav Profeten sin uppfattning och godtog deras förslag. Detta blev också tydligt när Profeten rådgjorde med sina följeslagare. Dessa rådslag bevisar att ingen föreskrift hade kommit från Allah i den saken. Om det hade varit Allahs befallning, skulle det inte ha funnits någon fråga om rådslag. Sådant inträffade många gånger under Profetens liv, och vi finner detaljerade redogörelser för det i haditherna. De ädla följeslagarna sade tvärtom: ”Vi har aldrig sett någon som rådgjorde mer än Profeten.” Om ni begrundar detta kommer ni att förstå att även detta var en del av Profetens sunnah: att rådfråga andra i frågor där det inte finns någon föreskrift från Allah. Inte ens Allahs Sändebud, än mindre någon annan härskare, förklarade sin egen åsikt vara bindande för andra. På detta sätt tränade Profeten ummah i att handla på grundval av rådslag och visade människorna att det som Allah har befallt ska följas utan tvekan. Men där det inte finns någon befallning från Allah ska man modigt använda sin rätt till självständiga åsikter.

Frihetens verkliga stadga

Detta är en sådan frihetens stadga för mänskligheten som ingen annan än Dīn al-Haqq har skänkt mänskligheten. Allahs tjänare ska endast vara tjänare åt Allah. Han ska inte vara tjänare åt någon annan. Inte ens tjänare åt Allahs Sändebud. Denna stadga har befriat människan från att tjäna och underkasta sig alla andra än Allah, och för alltid avskaffat människans gudomlighet, eller människans herravälde och makt över människan.

Därtill kommer den största välsignelsen som detta budskap har skänkt människan: det innebär en sådan lags överhöghet som ingen kung, diktator, demokratisk lagstiftande församling eller nation som har antagit islam har rätt att upphäva, förvränga eller ändra. Denna lag skänker människan eviga värden för gott och ont (permanenta värden), vilka inte kan förändras så att det goda blir ont och det onda blir gott.

Föreställningen om ansvar inför Allah

Det tredje som profeten Muhammad lärde människorna var att du måste stå till svars inför Allah. Du har inte lämnats i världen som ett tygellöst djur, så att du kan göra vad du vill, beta på vilket fält som helst efter eget behag och att ingen ska hålla dig till svars. Tvärtom måste du inför din Skapare och Herre redogöra för vart och ett av dina ord och för hela ditt frivilliga livs handlingar. Efter döden måste du återuppväckas och inställa dig inför din Herre för att förhöras. Detta är en sådan väldig moralisk kraft att om den får en plats i människans samvete, blir hennes tillstånd som om en väktare alltid följde henne, varnade henne för varje tendens till missgärning och hindrade henne vid varje steg. Oavsett om det utanför henne finns en gripande polis och en regering som utdömer straff eller inte, kommer det inom henne att sitta en felletande kritiker; av rädsla för att avslöjas av honom kommer hon aldrig att kunna trotsa Allah, vare sig i avskildhet, i skogar och vildmarker, i djupt mörker eller på någon obebodd plats. Det finns inget bättre sätt än detta att reformera människans moral och bygga en stark karaktär inom henne. Oavsett vilket annat sätt ni försöker använda för att forma karaktären, kommer ni inte längre än till att goda gärningar är nyttiga i detta världsliga liv, onda gärningar skadliga och trofasthet en ädel princip. Det innebär att om onda gärningar och trolöshet i princip är nyttiga och det inte finns någon risk för skada, kan man begå dem utan att tveka. Följden av detta synsätt blir att de som uppträder hederligt i privatlivet själva blir ytterst trolösa, bedrägliga, plundrande, orättfärdiga och despotiska i sitt nationella uppträdande. Även i privatlivet kan de vara hederliga i vissa avseenden men ytterst ohederliga i andra. Ni kommer att se att de å ena sidan är ärliga i sina affärer och artiga i sitt uppförande, men å andra sidan alkoholister, otuktiga, hasardspelare, ytterst karaktärslösa, moraliskt fördärvade och vanärade. De säger att människans privatliv är en sak och samhällslivet eller det offentliga livet en annan sak. Om man påpekar något fel i deras privatliv svarar de genast: ’Sköt dig själv.’

Helt motsatt är tron på Akhirah. Den innebär att synd alltid är synd, oavsett om den är nyttig eller skadlig i det världsliga livet. För den som hyser en känsla av att stå till svars inför Allah kan privatlivet och samhällslivet inte vara två åtskilda områden. Om han håller fast vid trofasthet gör han det inte därför att det är en god princip. Tvärtom blir trofastheten en del av själva hans väsen, och han kan inte ens föreställa sig att han någonsin skulle kunna vara trolös. Hans trosföreställning lär honom att om han handlar trolöst sjunker han lägre än djuren. Som det sägs i Koranen: (arabiskt******)

Vi har skapat människan i den allra bästa gestalten. Därefter har Vi vänt henne upp och ned och gjort henne till den lägsta av de låga.

Under profeten Muhammads ledarskap fick människan således inte bara en oföränderlig lag med eviga moraliska värden, utan också en grund för personlig och nationell karaktär och uppförande som är fullständigt orubblig och fast. Denna lag är inte beroende av sådana förhållanden att man endast kan hålla sig på den rätta vägen om det finns en regering, en polis och domstolar; annars måste man förbli en brottsling.

Karaktärens tillämpning i världslivet i stället för asketism

Profeten Muhammeds (frid vare med honom) förkunnelse ger oss ännu en viktig lärdom. Den är att karaktär inte är till för världsfrånvända människors avskilda rum eller för dervischernas kloster, utan för att göra sig gällande inom livets alla områden. Den andliga och moraliska utveckling som världen sökte hos fattiga och dervischer förde Allahs Sändebud (frid vare med honom) till den statliga tronen och domarsätet. Han lärde människor att arbeta i handel och affärer med gudsfruktan och hederlighet, och lärde poliser och soldater fromhet och gudsfruktan. Han undanröjde människors felaktiga föreställning att Allahs vän endast kan vara den som avstår från världen och oupphörligt åkallar Allah. Han sade att helighet inte består i detta; verklig helighet består i att en människa – vare sig hon är härskare, domare, befälhavare, polisinspektör, affärsman, industriman eller något annat i hela världens mångfald – i varje ögonblick visar sig vara gudfruktig, rättskaffens och pålitlig, särskilt där hennes tro ställs inför ett eldprov. På detta sätt drog han ut karaktären och andligheten ur asketismens avskilda vrå och förde dem in i ekonomin och samhällslivet, politiken och domstolarna samt krigets och fredens områden. Därefter upprättade han den fromma och rena karaktärens välde på dessa platser.

De goda verkningarna av Profetens (frid vare med honom) vägledning

Detta var den ädla verkan av just hans vägledning och ledarskap (ARABISKA***): att de som vid profetskapets början hade varit rövare lämnades i ett sådant tillstånd att de hade blivit pålitliga och beskyddare av människors liv, egendom, heder och ära. De som han hade funnit som plundrare av andras egendom lämnade han som människor som gav rättigheter, skyddade rättigheter och uppmuntrade andra att ge var och en dennes rätt. Före honom kände världen endast till sådana härskare som genom förtryck och brutalitet höll undersåtarna kuvade och utövade sin makt och sitt herravälde från skyhöga palats. Profeten Muhammed (frid vare med honom) lät däremot världen lära känna sådana härskare som rörde sig på marknaderna som vanligt folk och vann människors hjärtan genom rättvisa, principfasthet och opartisk dom. Före honom kände världen till sådana soldater som, när de trängde in i ett land, spred död omkring sig, satte samhällen i brand och kränkte de besegrade folkens kvinnors heder och kyskhet. Han lät åter världen lära känna sådana arméer som, när de trädde in i en stad som segrare, inte ingrep mot någon annan än fiendens armé och till och med återlämnade de skatter som hade tagits ut från den besegrade staden. Mänsklighetens historia är fylld av berättelser om erövringen av olika länder och städer. Men historien känner inte till något motstycke till erövringen av Mecka. I just den stad vars invånare hade förföljt och förtryckt profeten Muhammed (frid vare med honom) i tretton år gick han in som segrare med huvudet böjt inför Allah. Hans panna var nära att beröra kamelns sadel, och i hans uppträdande fanns inte minsta spår av stolthet eller högmod. När dessa människor, som hade plågat och förföljt honom i tretton år, tvingat Allahs Sändebud att utvandra och även efter utvandringen hade kämpat mot honom i åtta år, besegrades och kom inför honom för att vädja om nåd, sade profeten Muhammed (frid vare med honom) i stället för att hämnas: (ARABISKA*****) ”I dag kommer ni inte att ställas till svars. Gå, ni är fria.”

Om någon vill förstå den inverkan profeten Muhammeds (frid vare med honom) ideal hade på den muslimska umman, bör han se på historien. Han kommer att se hur muslimerna uppträdde när de trädde in i Spanien som segrare, och hur de kristna uppträdde när de besegrade dem. Under korstågen, när de kristna trädde in i Bayt al-Maqdis, bör man se hur de behandlade muslimerna, och när muslimerna återtog Bayt al-Maqdis från de kristna, hur de behandlade de kristna.

Profeten den ädles (frid vare med honom) sira är ett sådant stort hav att det inte är möjligt att rymma det i någon bok. Man kan inte heller ens föreställa sig det i ett enda tal. Trots detta har jag, så kortfattat som möjligt, belyst några av dess betydelsefulla aspekter. Lyckliga är de som genom denna enda vägledning finner ledning på livets väg. (ARABISKA*****)

— Slut —